Järnhälen
THE LIBRARY
OF
THE UNIVERSITY
OF CALIFORNIA
LOS ANGELES
JÄRNHÄLEN
JÄRNHÄLEN
AV
JACK LONDON
BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING
av M. DRANGEL
FJÄRDE UPPLAGAN
STOCKHOLM
BOHLIN & Co.
»I skådespelets början tycks vår jord så mörk och full av sorg,
att knappast man står ut att se dess scener växla . . .
Men tålamod! Uti en femte akt
författarn visar oss sitt dystra dramas mening.»
Shakespeare.
STOCKHOLM
1918
VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG
FÖRORD.
Man kan icke påstå att Everhardmanuskriptet är
ett viktigt historiskt dokument. För historikern vimlar
det av misstag — icke ifråga om fakta, men i fråga om
tolkningen av dessa faktas betydelse. Då vi se
tillbaka över de sju århundraden som ha förflutit sedan
Avis Everhard fullbordade sitt manuskript, ligga
händelserna och deras innebörd — som föreföllo henne så
dunkla och förvirrade — fullkomligt klara för oss.
Det var perspektiv som fattades henne. Hon befann
sig för nära det hon skriver om. Hon var själv
inblandad i de tilldragelser hon beskriver.
Som ett personligt dokument är manuskriptet
emellertid av oskattbart värde. Men även därvidlag gör
bristen på perspektiv sig gällande, och kärlekens
partiskhet kommer henne att överdriva. Man måste
likväl småle åt detta och förlåta Avis Everhard att
hon skildrar sin make som en hjälte. Vi veta numera
att hans storhet icke var så oerhörd och att han
spelade en mindre överlägsen roll under sin tids händelser
än manuskriptet skulle kunna förleda oss att tro.
Vi veta att Ernest Everhard var en synnerligen
kraftfull man, men icke så ovanlig som hans hustru ansåg
honom vara. På det hela taget var han blott en bland
många heroer i världen som ägnade sitt liv åt
revolutionen, fastän det måste medgivas att han gjorde ett
stort arbete, synnerligast i sitt utarbetande och sina
förklaringar av arbetsklassens filosofi.
»Proletärvetenskap» och »proletärfilosofi» kallade han det, och
därmed förråder han en viss kälkborgerlighet — en
brist som vidlådde tiden och som ingen då kunde
undgå.
Vi återvända nu till manuskriptet. Det är av
särskilt värde för oss därför att det upplyser oss om de
känslor som rådde under dessa förskräckliga tider.
Ingenstädes finna vi en mera livfullt tecknad psykologi
av de människor, som levde under den upprörda
perioden mellan 1912—1932. Här ser man dem med
alla deras misstag, deras okunnighet, deras tvivel,
deras fruktan och missförstånd, deras etiska
förblindelser, deras våldsamma lidelser, deras obegripliga
egennytta och själviskhet — vilket allt har varit så
svårt att förstå för oss, mera upplysta tiders barn.
Historien säger oss emellertid att det har varit så,
och biologi och psykologi förtälja varför det har varit
så, men historia, biologi och psykologi kunna icke göra
dessa ting levande för oss. Vi erkänna dem som fakta,
men vi stå utan all sympatisk förståelse för dem.
En sådan sympati väcks däremot hos oss under
läsningen av Everhardmanuskriptet. Vi tränga in i
själ och sinne hos de uppträdande i det för längesedan
utspelade världsdramat, och vi leva oss in i deras
andliga utveckling som om den vore vår egen. Vi
förstå icke allenast Avis Everhards stora kärlek till
sin hjältemodige make, utan vi känna också — så
som han gjorde det under dessa begynnelsens dagar
— fåmannaväldet hotande sväva över oss. Vi känna
»Järnhälen» (en ypperlig benämning) sänka sig över
mänskligheten för att krossa den.
I förbigående vilja vi anmärka, att det historiska
slagordet »Järnhälen» är uppfunnet av Ernest
Everhard. Detta har varit en omtvistad fråga, som nu
har blivit klargjord genom detta nyfunna dokument.
Man har förut ansett att ordet första gången användes
i en broschyr »Till dem som slava!» skriven av George
Milford och utgiven i december 1912. Denne George
Milford var en föga bemärkt agitator, om vilken man
icke vet någonting mer än detta, förutom den
upplysning som Everhardmanuskriptet lämnar, nämligen
att han blev skjuten under Chicagokommunens dagar.
Milford hade antagligen hört Ernest Everhard
använda nämnda uttryck i något offentligt tal, troligen
medan Everhard sökte bli vald till kongressledamot
hösten 1912. Av manuskriptet se vi att Everhard
använde ordet vid en privat middagsbjudning på
våren 1912. Och detta är utan gensägelse det första
kända tillfälle då kapitalistväldet fick denna
benämning.
Kapitalistväldets uppkomst skall alltid förbli ett
ämne för hemlig förundran hos historiker och filosofer.
Andra stora historiska tilldragelser ha sin givna plats
i den sociala utvecklingen. De ha varit oundvikliga.
Att de skulle komma kunde ha förutsagts med samma
visshet som den varmed astronomerna i våra dagar
förutsäga resultaten av himlakropparnas rörelser.
Utan dessa stora historiska tilldragelser skulle den
sociala utvecklingen ha hejdats i sin gång. Primitiv
kommunism, livegenskap, träldom och slaveri för en
lön voro nödvändiga trappsteg i samhällets utveckling.
Men det skulle vara löjligt att påstå att »Järnhälen»
var ett sådant nödvändigt trappsteg. I våra dagar
betraktar men den snarare som ett steg åt sidan eller
ett steg tillbaka mot det sociala tyranni som i forna
dagar gjorde världen till ett pinorum, men som då var
lika nödvändigt som »Järnhälen» var onödig.
Hur svart den medeltida feodalismen än var, så var
det likväl oundvikligt att den skulle komma. Vad
annat kunde följa efter sammanstörtandet av det
kolossala centraliserade styrelsemaskineri som
benämndes det romerska kejsardömet? Men så var det
ingalunda med »Järnhälen». I en regelrätt social
utveckling fanns det ingen plats för den. Den var icke
nödvändig, och den var icke oundviklig. Den måste
alltid stå som en stor kuriositet i historien — som en
nyck, en fantasi, en spökbild, en oväntad och oanad
företeelse — och den borde tjäna till varning för vår
tids djärva politiska teoretiker, som med så stor
säkerhet orera om sociala processer.
Kapitalismen ansågs av den tidens sociologer för
att vara kulminationen av borgarväldet, den mogna
frukten av borgarerevolutionen. Och vi som nu leva
kunna endast instämma i denna dom. Att socialismen
skulle följa efter kapitalismen påstods till och med av så
överlägset begåvade kämpar bland motståndarna som
Herbert Spencer. Ur gruset efter den egennyttiga
kapitalismen skulle tidsåldrarnas blomma,
»mänsklighetens broderskap», skjuta upp, påstods det. Men i
stället se vi med samma förfäran som den tidens
människor hur den genomruttna kapitalismen alstrade sitt
ohyggliga avlägg oligarkin eller fåmannaväldet.
För sent anade man inom den socialistiska rörelsen
i begynnelsen av det tjugonde århundradet att
oligarkin skulle komma. Just som man fick en aning
därom var den redan där — ett faktum bekräftat med
blod, en hemsk och häpnadsväckande verklighet.
Men icke ens då, som det tydligt framgår av
Everhardmanuskriptet, trodde man att »Järnhälen» skulle
få någon varaktighet. Revolutionisterna ansågo att
det endast skulle behövas några få år för att befria
mänskligheten från dess tryck. Visserligen insågo de
att jordbrukarnas uppror var planlöst och att den
första revolutionen kom för tidigt, men däremot hade
de ingen aning om att den andra revolutionen, som
var så väl förberedd och utarbetad, skulle bli dömd
att ge ett lika ömkligt resultat och medföra ett ännu
förskräckligare straff.
Det tycks som om Avis Everhard avslutat sitt
manuskript under de sista förberedelserna till den andra
revolutionen, och att detta är orsaken till att ingenting
nämnes om det olyckliga resultatet av denna
revolution. Det är tydligt att hon hade för avsikt att låta
trycka sina anteckningar strax efter »Järnhälens»
krossande, så att hennes man skulle genast efter sin
död helt och fullt uppskattas för allt vad han hade
vågat och utfört. Men så kom det fruktansvärda
tillintetgörandet av detta andra uppror, och det är
sannolikt att hon i farans stund, innan hon flydde eller
blev tagen till fånga av de värvade trupperna, gömde
manuskriptet i den ihåliga eken vid Wake Robin Lodge.
Om Avis Everhard vet man ingenting mera. Hon
blev utan tvivel avrättad av legotrupperna, och över
dylika avrättningar fördes intet protokoll av
»Järnhälens» män. Men föga visste hon ens då hon gömde
manuskriptet och beredde sig att fly, hur
fruktansvärdt den andra revolutionen var krossad. Hon hade
ingen aning om att de närmaste tre århundradenas
förvridna utveckling skulle framtvinga en tredje, en
fjärde och flera följande revolter, varunder det göts
strömmar av blod, innan arbetet kom till sin rätt.
Och lika litet drömde hon om att den tribut, som
kärleken drev henne att bringa Ernest Everhard, skulle
i sju hela århundraden vila orörd i den gamla eken
vid Wake Robin Lodge.
Ardis den 27 november år 419 e. n. t.
I.
MIN ÖRN.
Milda sommarvindar sätta trädens grenar i rörelse
och bäcken sorlar melodiskt över mossiga stenar.
Fjärilar fladdra i solskenet och överallt höres biens
sömniga surr. Det är så lugnt och fridfullt, och jag sitter
här och grubblar och känner mig orolig. Det är
stillheten som väcker min oro. Den förefaller så overklig.
Hela världen är stilla, men det är lugnet före stormens
utbrott. Jag lyssnar med alla mina sinnen spända
efter något tecken till att den hotande stormen skall
bryta lös. Ack, måtte den icke komma för tidigt —
måtte den icke komma för tidigt!
fastän naturligtvis under samverkan med de europeiska ledarna.
Everhards tillfångatagande och hans hemliga avrättning var den
stora händelsen under våren 1932. Men han hade så fullständigt
förberedt allt för resningen, att hans medsammansvurna voro i
stånd att utan nämn värdt uppskov eller förvirring utföra hans planer.
Det var efter Everhards avrättning som hans hustru begav sig
till Wake Robin Logde, en liten hydda bland Sonomakullarna i
Californien.
Föga underligt att jag är orolig. Jag tänker och
tänker och kan icke låta bli att tänka. Jag har varit
midt uppe i livets strider så länge att jag känner mig
tryckt av friden och lugnet, och jag kan icke slita mina
tankar från den ursinniga malström av död och
fördärv som så snart skall bryta ut. De slagnas skrik
genljuder i mina öron, och jag tycker mig se — så som
jag förr har sett det
människoliv, då själar med våld skiljas från friska,
starka kroppar för att slungas inför den Evige. På
det sättet nå vi, stackars människovarelser, vårt livs
slut — vi söka att genom blodiga strider bringa
varaktig frid och lycka över jorden.
Och jag är också så ensam. Då jag icke tänker på
det som skall komma, tänker jag på det som har varit
och icke längre finns till, jag tänker på min örn och
hur han med rastlösa vingslag sköt genom rymden,
ständigt med blicken riktad mot det som var hans
sol, hans flammande ideal: mänsklighetens frihet.
Jag kan icke sitta fåfäng och vänta på den stora
händelsen som är hans verk, fastän han icke är här och
får bevittna den. Hela sin mannaålder har han ägnat
åt frihetens sak, och för den gav han sitt liv. Verket
är hans. Det är han som har gjort det.
hennes man endast var en bland de många skickliga ledare som
planerade den andra revolten. Och vi, som nu ha en överblick över
det förflutna, kunna med visshet påstå att om han också hade fått
leva, skulle resultatet av den andra revolten likväl icke ha varit
mindre olyckligt än det blev.
Och därför är det som jag under denna tid av orolig
väntan skall skriva om min make. Det är många
sidor av hans karaktär över vilka ingen annan kan
kasta ett så klart ljus som jag, och en så ädel karaktär
som hans kan icke belysas för starkt. Han var en
stor ande, och när min kärlek blir osjälvisk, är det min
största sorg att han icke kan vara med och bevittna
den gryende dagen. Vi kunna icke misslyckas.
Därtill har han lagt grunden allt för fast och för säkert.
Ve över Järnhälen! Snart skall den slungas bort från
mänsklighetens nacke. Vid given signal resa sig
arbetets härskaror i alla länder. Någonting liknande
har ännu aldrig förekommit i världshistorien — en
revolution som sträcker sig över hela vida världen.
kolossal plan — alldeles för omfattande att kunna tillskrivas en enda
man. I alla oligarkier i världen voro de arbetande färdiga att resa
sig vid första signal. Tyskland, Italien, Frankrike och hela
Australien voro socialiststater, färdiga att understödja revolutionen.
De gjorde det också tappert, och det var orsaken varför även de,
sedan den andra revolten hade blivit tillintetgjord, kommo under
oligarkiskt välde och miste sina socialistiska styrelser.
Mitt sinne är fullt av det som förestår. Jag har
levat midt uppe i detta så intensivt och så länge att
det ständigt är i mina tankar. Och för övrigt kan
jag icke tänka på min man utan att också tänka på
detta. Han var själen i det hela, och hur skulle det då
vara möjligt för mig att skilja dessa två i mina tankar?
Jag har redan sagt att det är mycket i hans
karaktär som ingen annan skulle kunna belysa så klart som
jag. Det är emellertid väl bekant att han arbetade
strängt och led mycket för frihetens sak. Hur strängt
han arbetade och hur mycket han led vet jag mer än
väl; ty jag har följt honom under dessa tjugu
ångestfulla år, och ingen känner bättre än jag hans tålamod,
hans outtröttliga ansträngningar och hans oändliga
hängivenhet för den sak för vilken han för två
månader sedan måste låta sitt liv.
Jag skall nu försöka skriva helt uppriktigt och
berätta hur Ernest Everhard kom i min väg — hur jag
först sammanträffade med honom, hur han växte i
storhet, och hur jag slutligen blev en del av honom
själv — jag skall beskriva den kolossala omstörtning
han åstadkom i mitt liv. Därigenom måste mina
läsare komma att se honom med mina ögon och lära
sig förstå honom såsom jag gjorde det — i allt utom i
sådant som är alltför dyrbart och hemlighetsfullt för
att jag skulle kunna kläda det i ord.
Det var i februari 1912 som jag såg honom första
gången. Han var då som gäst i vårt hem i Berkeley,
bjuden till middag av min far.
universitetet i Berkeley i Californien. Han hade ägnat sig åt fysiken,
gjorde många självständiga forskningar inom sitt fack och var
en mycket framstående vetenskapsman. Hans förnämsta bidrag
till vetenskapens befrämjande utgjordes av hans studier över
elektriciteten och hans monumentala verk »Identifikation av kraft
och materia», vari han för alla tider och utan motsägelse fastslog
att den slutliga enheten hos materien och den slutliga enheten hos
kraften är ett och detsamma. Denna idé hade förut förfäktats,
men icke fullkomligt bevisats av sir Oliver Lodge och andra forskare
på radioaktivitetens område. Jag kan icke säga
att det allra första intrycket jag fick av honom var
fördelaktigt. Det var flera gäster vid middagen, och i
salongen, där vi samlades under väntan på att alla
skulle anlända, föreföll han icke alls på sin plats. Det
var »prästkväll», som min far oss emellan benämnde
det, och Ernest passade alldeles avgjort icke in bland
kyrkans män.
Först och främst hade han illasittande kläder. Han
uppträdde i en färdigköpt svart klädeskostym som icke
alls passade för hans figur. Egentligen kunde ingen
färdigköpt kostym passa åt honom. Och denna kväll,
som alltid, svällde hans muskler under tyget, så att
det stramades till och lade sig i rynkor mellan hans
breda axlar. Hans nacke var kraftig och stark som
en boxares.
annat vapen än sina händer. När den ena parten var ihjälslagen eller
hade förlorat medvetandet, hade den andra vunnit det utsatta priset. Jaså, detta var således den där
socialfilosofen och f. d. hovslagaren som min far hade
upptäckt, tänkte jag. Och det såg han också ut för med
sina svällande muskler och sin tjurnacke! Jag
klassificerade honom genast som ett slags märkvärdighet
— en arbetsklassens »Blinde Tom».
med storm under senare delen av den kristna tidräkningens
nittonde århundrade.
Och när han så skakade hand med mig:
Handtaget var fast och kraftigt, och han såg på mig helt
djärvt med sina svarta ögon — alltför djärvt i mitt
tycke. Jag var formad efter min omgivning och på
den tiden hade jag mycket starka klassinstinkter.
Om en man av min egen klass hade visat en dylik
djärvhet, skulle det ha varit nästan oförlåtligt. Jag
vet att jag icke kunde låta bli att slå ned mina ögon,
och jag kände en verklig lättnad, då jag vände mig
ifrån honom för att hälsa på biskop Morehouse, som
var min synnerlige favorit — en allvarlig och behaglig,
hjärtegod medelålders man med Kristusansikte och
dessutom en lärd man.
Men denna djärvhet, som jag då ansåg för
oförsynthet, var den egentliga nyckeln till Ernest Everhards
natur. Han var enkel och rättfram, fruktade icke för
något och ville icke spilla tid på konventionella
sällskapsformer. »Du behagade mig», förklarade han
långt efteråt, »och varför skulle jag inte låta mina ögon
njuta av en behaglig syn?» Jag har redan sagt att
han icke hyste fruktan för något. Han var aristokrat
till sin natur — och det oaktat han tillhörde
ickearistokraternas läger. Han var en övermänniska — »ett
blondt djur», så som Nietzsche
kristna tidräkningens nittonde århundrade. Han uppfångade
osammanhängande glimtar av sanningen, men innan han blev
färdig med sitt sökande, resonerade han sig rundt om den stora cirkeln
för mänskligt tänkande och in i rent vansinne. har beskrivit det —
och dessutom flammande av demokratisk glöd.
Upptagen av de övriga gästerna och påverkad av
det ofördelaktiga intryck han gjort på mig, glömde
jag nästan helt och hållet arbetarefilosofen, ehuru jag
ett par gånger under middagen lade märke till honom
— jag såg glimten i hans ögon, då han lyssnade än till
den ene prästens ord och än till den andres. Han är
humorist, tänkte jag, och jag förlät honom nästan hans
illasittande kläder. Men tiden gick och middagen
skred framåt, och han öppnade icke sin mun för att
säga ett enda ord, ehuru prästmännen resonerade i
det oändliga om arbetsklassen och dess förhållande till
kyrkan och om vad kyrkan hade gjort och fortfarande
gjorde för den. Jag såg att min far var misslynt för
att Ernest icke sade något. En gång begagnade han
sig av en paus i samtalet för att uppmana honom att
säga något. Men Ernest ryckte på axlarna,
förklarade att han »inte hade någonting att säga» och
fortsatte att äta saltade mandlar.
Min far lät sig dock icke avspisas så lätt. Efter en
stund sade han:
»Vi ha ju här en medlem av arbetsklassen ibland
oss. Jag är övertygad om att han kan framställa
saker och ting för oss från en ny synpunkt som är
både intressant och uppfriskande. Jag menar mr
Everhard.»
De andra visade ett taktfullt intresse och
uppmanade ivrigt Ernest att framlägga sina åsikter. Deras
sätt mot honom var så vänligt och tolerant att det
rent av kunde kallas beskyddande. Och jag såg att
Ernest märkte detta och hade roligt åt det. Han såg
sig långsamt omkring, och jag uppfångade en glimt
av skrattlystnad i hans ögon.
»Jag är inte bevandrad i den kyrkliga diskussionens
formaliteter», förklarade han och hejdade sig därefter
med blygsam och obeslutsam uppsyn.
»Fortsätt, fortsätt!» uppmanades han från alla håll,
och doktor Hammerfield sade:
»Vi ha ingenting emot sanningen, från vem den
än kommer. Såvida den är ärlig», tillade han.
»Skiljer ni på ärlighet och sanning?» frågade Ernest
hastigt.
Doktor Hammerfield drog djupt efter andan och
svarade slutligen: »De bästa av oss kunna missta
sig, unge man — ja, till och med de bästa.»
Ernest hållning förändrades på ögonblicket. Han
föreföll som en helt annan människa.
»Nå, så låt mig då börja med att säga er att ni alla
missta er», förklarade han. »Ni veta ingenting —
och mindre än ingenting — om arbetsklassen. Er
sociologi är lika förvänd och värdelös som er
tankemetod.»
Det var icke så mycket vad han sade, som icke
mera det sätt varpå han sade det. Jag spratt till vid
blotta ljudet av hans röst. Den var lika djärv som
hans ögon. Dan var genomträngande som en
trumpetstöt. Och hela sällskapet väcktes plötsligt ur sin
sömniga dåsighet.
»Vad är det då som är så förskräckligt förvändt och
värdelöst i vår tankemetod, unge man?» frågade
doktor Hammerfield, och det låg redan någonting
obehagligt i hans ton och sätt.
»Ni ä’ metafysiker. Ni kunna bevisa vad som helst
genom metafysiken; och när det är gjort, kan varenda
metafysiker till sin egen tillfredsställelse bevisa att
alla andra metafysiker ha orätt. Ni ä’ anarkister i
tankens värld. Och ni ä’ galna världsskapare! Var
och en av er dväljs i en värld som han själv har skapat
åt sig enligt sin egen fantasi och sina egna begär. Ni
känna icke till den verkliga värld där ni leva, och för
er tankemetod finns det absolut ingen plats i denna
verkliga värld, om icke som ett fenomen av
sinnesförvirring. Vet ni vad ni påminde mig om, när jag nyss
satt här och hörde er tala och tala utan uppehåll?
Ni kommo mig oemotståndligt att tänka på
medeltidens skolastiker, som på fullt allvar inläto sig i lärda
debatter angående den ytterst intressanta frågan om
hur många änglar som kunde dansa på en nålspets.
Å, mina värda herrar — ni ä’ lika långt ifrån det
intellektuella liv som rör sig hos det tjugonde
århundradets släkte som trots någon indiansk medicinman under
sina besvärjelser i urskogarna för tiotusen år sedan.»
Medan Ernest talade, livades han allt mer av ädel
glöd. Hans ansikte strålade, hans ögon blixtrade och
hans kinder och haka hade ett vältaligt uttryck av
kamplystnad. Det var så hans sätt. Och det verkade
alltid eggande på folk. Hans sätt att angripa liksom
med slägga kom dem ofelbart att glömma sig själva.
Och så gjorde det också nu. Biskop Morehouse satt
framåtlutad och lyssnade ivrigt. Doktor
Hammerfield var blossande röd av harm. Andra voro också
synbart förargade, medan somliga smålogo överlägset
och sågo roade ut. Vad mig beträffar fann jag det
hela mycket lustigt. Jag såg på min far, rädd att
han skulle brista i skratt åt den effekt som
åstadkommits därigenom att han kastat in denna bomb midt
ibland oss.
»Ni uttrycker er en smula obestämt», avbröt doktor
Hammerfield. »Vill ni vara god och säga vad ni
egentligen menar med att kalla oss för metafysiker?»
»Jag kallar er för metafysiker därför att ni resonera
metafysiskt», svarade Ernest. »Er metod att
resonera är totalt motsatt vetenskapens. Det finns ingen
hållbarhet i edra konklusioner. Ni kunna bevisa allt
och intet, och ingen av er kan komma fullt överens
med en annan. Var och en av er går in i sitt eget
medvetande för att söka förklaringar över sig själv och
över universum. Och lika väl kan man bjuda till
att lyfta sig genom ett grepp i sina stövelstroppar
som att söka förklara medvetandet med medvetande.»
»Det där förstår jag inte», förklarade biskop
Morehouse. »Det förefaller mig som om alla tanketing
skulle vara metafysiska. Den mest exakta och
övertygande av alla vetenskaper — matematiken — är
rent metafysisk. Och varenda tankeprocess hos
varenda vetenskaplig tänkare är metafysisk. Det
medger ni väl?»
»Som ni nyss sade — ni förstår det inte», svarade
Ernest. »Metafysiken resonerar deduktivt utifrån sin
egen subjektivitet. Vetenskapen resonerar induktivt
på grund av erfarenhetens fakta. Metafysiken
resonerar sig från teori till fakta, vetenskapsmannen
resonerar sig från fakta till teorier. Metafysiken
förklarar universum genom sig själv, vetenskapsmannen
förklarar sig själv genom universum.»
»Nå, så Gud vare tack för att vi icke äro
vetenskapsmän», mumlade doktor Hammerfield belåtet.
»Vad ä’ ni då?» frågade Ernest.
»Filosofer.»
»Där ha vi det!» utbrast Ernest skrattande. »Ni
ha således lämnat den verkliga och solida jorden och
sväva uppe i luften med en flygmaskin. Vill ni vara
så god och sänka er ner till jorden och säga mig precis
vad ni menar med filosofi?»
»Filosofin är» — doktor Hammerfield avbröt sig
och klarade sin strupe genom ett par harklingar —
»filosofin är någonting som icke kan begripligt
klargöras för andra än filosofiskt anlagda sinnen och
temperament. Den trångsynte vetenskapsmannen med
näsan i provröret har ingen förståelse för filosofin.»
Ernest låtsade icke märka angreppet. Det var
alltid hans sätt att skicka pilen tillbaka mot sin
opponent, och det gjorde han också nu, strålande av
älskvärd förbindlighet.
»I så fall kommer ni utan tvivel att förstå den
definition jag nu vill ge av filosofin. Men innan jag
ger den, uppmanar jag er att påpeka de misstag jag
begår eller också hålla tyst med metafysiken. Nåväl
— filosofin är helt enkelt den mest omfattande av alla
vetenskaper. Den resonerar efter samma metod som
varje annan särskild vetenskap och som alla
gemensamt. Och genom denna samma metod — den
induktiva — sammanfattar filosofin alla andra vetenskaper
i en enda. Som Spencer säger: resultaten av vilken
vetenskap som helst representera delvis förenad
kunskap. Och filosofin förenar den kunskap som har
samlats av alla de andra vetenskaperna. Filosofin
är således vetenskapernas vetenskap, vetenskapen över
alla andra, om ni så behagar. Vad tycker ni om min
definition?»
»Mycket antaglig, mycket antaglig», mumlade
doktor Hammerfield lamt.
Men Ernest var utan förbarmande.
»Betänk», sade han varnande, »att min definition är
ödesdiger för metafysiken. Om ni inte nu kan påpeka
ett fel i min definition, så är ni sedan utestängd från
att komma med metafysiska argument. Ni måste
gå genom livet sökande efter detta fel och tiga med er
metafysik tills ni har funnit det.»
Ernest teg och väntade. Tystnaden blev plågsam.
Doktor Hammerfield var tydligen illa till mods. Och
han var därjämte helt förvirrad. Ernest slägganfall
gjorde honom förbryllad. Han var icke van vid ett så
enkelt och direkt stridssätt, och han såg hjälpsökande
på de övriga bordsgästerna. Men ingen gjorde min
av att komma honom till hjälp. Jag såg min far
skratta bakom sin serviett.
»Det finns också ett annat sätt att blotta
metafysikernas omöjlighet», förklarade Ernest, sedan han nu
hade fullständigt slagit doktor Hammerfield, »och
det är att döma dem efter deras gärningar. Vad ha
de utträttat för mänskligheten, om man undantar
att de ha spunnit ihop dimmiga fantasier och gjort sina
egna skuggbilder till gudar? Jag medger att de ha
bidragit till människosläktets nöje, men vad nyttigt
ha de egentligen uträttat? Medan vetenskapen
upptäckte blodomloppet, filosoferade de — jag ber om
ursäkt för att jag missbrukar det ordet — över att
hjärtat var känslornas säte. De orerade om att pest
och hungersnöd var ett Guds gissel, medan
vetenskapsidkare byggde spannmålsmagasin och dränerade
städer. De skapade gudar efter sitt eget sinne, medan
vetenskapsidkare anlade vägar och byggde broar.
De beskrevo jorden som världsaltets centrum, medan
vetenskapsmän upptäckte Amerika och utforskade
himlakropparnas banor. Kort sagt — metafysikerna
ha gjort ingenting, absolut ingenting för
mänskligheten. Steg för steg ha de drivits tillbaka genom
vetenskapens framsteg. Så snart vetenskapens
bevisande fakta ha kullkastat deras subjektiva
förklaringar av tingen, ha de uppställt nya subjektiva
förklaringar som även innefattat förklaringar över senast
konstaterade fakta. Och jag betvivlar inte att de
komma att fortsätta på det sättet till tidernas slut.
Mina herrar — en metafysiker är en medicinman.
Skillnaden mellan er och eskimån, som skapar sig en
pälsklädd och tranätande gud, är endast den att ni ha
flera tusen år av vetenskapligt bevisade fakta bakom
er. Det är alltsammans.»
»Men Aristoteles’ tankar regerade ju Europa i tolv
århundraden», förklarade doktor Ballingford
pompöst. »Och Aristoteles var metafysiker.»
Doktor Ballingford såg sig omkring på de övriga
och möttes av nickar och gillande småleenden.
»Ni har gjort ett högst olyckligt val av exempel»,
svarade Ernest, »då ni påpekar en så ytterligt mörk
period i mänsklighetens historia. Vi beteckna den ju
allmänt som en mörkrets tid — denna period då
vetenskapen våldfördes av metafysiken, då fysiken blev
ett sökande »efter de vises sten», då kemin blev
guldmakeri och astronomin blev astrologi. Aristoteles’
herradöme inom tankens värld var verkligen
bedrövligt till sina följder.»
Doktor Ballingfords ansikte mulnade, men
plötsligt klarnade han åter upp och utbrast:
»Om vi också medgåve att den hemska tavla ni nyss
framställde vore riktig, så måste ni ändå erkänna att
metafysiken var den inre kraft som drog
mänskligheten ut från denna mörka period och in i de följande
århundradenas upplysning.»
»Det hade metafysiken ingenting med att göra»,
svarade Ernest.
»Vad för slag?» utropade doktor Hammerfield.
»Var det kanske inte tänkandet och spekulationen som
ledde till upptäcktsresorna till exempel?»
»Å, min bäste doktor», sade Ernest småleende, »jag
trodde att ni var alldeles ur spelet — ni har ju ännu
inte funnit felet i min definition av filosofin. Nu
befinner ni er på osäker grund. Men detta ä’
metafysikerna vana vid, och jag förlåter er. Nej — jag
upprepar att metafysikerna icke hade någonting att
göra med det ni nämnde. Bröd och smör, silke och
juveler, dollars och cents, samt den omständigheten
att handelsrouterna landsvägen till Indien råkade bli
stängda — voro anledningarna till upptäcktsfärderna.
Då Konstantinopel föll 1453, blev karavanvägen till
Indien blockerad av turkarna. Europas köpmän
måste söka sig en annan väg. Där ha vi den
egentliga orsaken till upptäcktsresorna. Columbus
seglade ut för att söka en ny väg till Indien. Så läses det
i alla historiska böcker. Tillfälligtvis upptäcktes nu
nya fakta om jordens form, storlek och natur — och
det ptolemeiska systemet gick upp i rök.»
Doktor Hammerfield harklade.
»Är ni inte ense med mig om detta?» frågade Ernest.
»Säg mig då vari jag har orätt.»
»Jag kan endast förklara att jag står fast vid vad
jag förut har yttrat», svarade doktor Hammerfield
torrt. »Det skulle bli en för omständlig historia att
ge sig in på något vidare nu.»
»Ingen historia är för omständlig för en
vetenskapsman», sade Ernest med blid stämma. »Det är därför
han når sitt mål. Det är därför Amerika blev
upptäckt.»
Jag skall icke beskriva hela denna afton, fastän det
är en glädje för mig att i minnet återkalla varje
ögonblick och varje detalj av dessa första timmar då jag
lärde känna Ernest Everhard.
Stridsvågorna svallade högt och prästerna blevo
heta om öronen, i synnerhet när Ernest kallade dem
för romantiska filosofer, fantaster och dylikt. Och
han drev dem ständigt tillbaka till fakta. »Det är ett
faktum, ser ni, ett odisputabelt faktum!» förklarade
han triumferande, så snart han hade fått någon av
dem i fällan. Han var fullproppad med fakta. Och
han förföljde dem med fakta, han snärjde dem med
fakta, han bombarderade dem med hela bredsidor
av fakta.
»Ni tycks dyrka faktum som er gud», sade doktor
Ballingford försmädligt.
»Det finns visst ingen annan gud än faktum — och
mr Everhard är dess profet», parodierade doktor
Ballingford.
Ernest smålog instämmande.
»Det är med mig som med mannen från Texas»,
sade han. Och då han uppfordrades att förklara sig
närmare, fortsatte han: »Jo, ser ni, om man erbjuder
en man från Missouri någonting, så säger han alltid:
’Visa mig det först!’ Men mannen från Texas säger:
’Låt mig få det i min hand!’ Så att det är tydligt
att han inte är metafysiker.»
En annan gång, då Ernest hade sagt att de
metafysiska filosoferna aldrig kunde bestå sanningsprovet,
frågade doktor Hammerfield plötsligt:
»Nå, men vad är då sanningsprovet, unge man?
Vill ni kanske vara god och förklara detta, som så
länge har satt myror i visare huvud än ert!»
»Det vill jag visst», svarade Ernest. Hans
tvärsäkerhet irriterade dem. »De visa huvudena ha varit
så förbryllade i fråga om detta, därför att de sökte
lösningen i det blå. Hade de hållit sig till vår solida
jord, så skulle de ha funnit den lätt nog. De skulle
ha funnit, att de själva just precis avlade bevis för
sanningen genom varenda praktisk tanke och
handling under sitt liv.»
»Men proberstenen, proberstenen», upprepade
doktor Hammerfield otåligt. »Bry er inte om några
preludier. Ge oss det som vi ha sökt efter så länge
— säg oss sättet att pröva och bevisa att sanning är
sanning. Gör det och vi bli som gudar.»
Det låg en hånande och ohövlig skepticism i hans
ord och ton, som tycktes väcka en tyst förnöjelse hos
de flesta vid bordet. Men biskop Morehouse rynkade
ögonbrynen.
»Doktor Jordan
av det tjugonde århundradet av den kristna tidräkningen. Han
var rektor vid Stanford-universitetet, en av den tidens enskilda
stiftelser. har sagt oss det tydligt och klart»,
sade Ernest. »Hans sätt att pröva sanningen hos
en sak är att fråga sig: ’Duger den till någonting?
Kan man lita på den i liv och död?’»
»Prat!» Doktor Hammerfield drog hånfullt på
munnen. »Ni har inte tagit biskop Berkeley
genom att förneka materiens existens. Men hans skickliga argument
blevo slutligen upprivna, då vetenskapens nya empiriska fakta
filosofiskt systematiserades. med i
räkningen. Han har aldrig blivit vederlagd.»
»Den ädlaste av alla metafysiker», utbrast Ernest
skrattande. »Men också ni har valt ett olycklig
exempel. Biskop Berkeley förklarade själv att hans
metafysik inte dugde till någonting.»
Nu blev doktor Hammerfield ond, full av rättfärdig
harm. Det var som om han hade ertappat Ernest
med tjuvnad eller lögn.
»Unge man», utbrast han häftigt, »det där
påståendet är i stil med allt vad ni har sagt här förut i kväll
— det är en lågsinnad och ogrundad tillvitelse.»
»Jag känner mig alldeles förkrossad», mumlade
Ernest ödmjukt. »Men jag förstår bara inte vad det
var som slog mig. Ni måste lägga det i min hand,
doktor.»
»Det skall jag, det skall jag», sluddrade
Hammerfield ivrigt. »Hur vet ni det ni nyss sa’? Ni vet inte
om biskop Berkeley någonsin har sagt att hans
metafysik inte dugde till någonting. Ni har intet bevis
för detta. Den har i stället alltid varit ofelbar, unge
man.»
»Jag tar som bevis för att biskop Berkeleys
metafysik inte dugde till någonting, att...» Ernest gjorde
helt lugnt en kort paus... »att han ständigt brukade
gå genom dörrar och inte genom väggen. Att han
levde ordentligt av bröd och smör och kött. Att han
rakade sig med en kniv som visade sin duglighet genom
att ta bort håret ur hans ansikte.»
»Men det där är idel praktiska saker!» utropade
doktor Hammerfield. »Och metafysiken hör till andens
värld.»
»Och den verkar också — i andens värld?» frågade
Ernest blidt.
Den andre nickade.
»Och en hel massa änglar kunna dansa på en
nålspets — i andens värld», fortsatte Ernest tankfullt.
»Och en pälsklädd och tranätande gud kan existera
och verka — i andens värld. Och det finns inga bevis
för motsatsen — i andens värld. Jag förmodar, att
ni helst lever i andens värld, doktor Hammerfield.»
»Den världen är mitt rike», blev svaret.
»Vilket med andra ord vill säga att ni lever i det blå.
Men ni kommer ner till jorden igen vid måltiderna,
tänker jag, och likaså om det råkar bli jordbävning.
Eller säg mig, doktor Hammerfield, har ni kanske
ingen förnimmelse av en jordbävning — det gör er
kanske ingenting om er immateriella kropp träffas av
en immateriell tegelsten?»
Ögonblickligt och alldeles omedvetet flög doktorns
hand upp till hans hjässa, där ett ärr var dolt under
håret. Ernest hade händelsevis råkat komma
verkligheten så nära som möjligt. Doktor Hammerfield
hade varit nära att bli dödad under den stora
jordbävningen
i skratt.
»Nå?» sade Ernest, sedan munterheten hade lagt
sig. »Kan ni bevisa motsatsen?»
Då han icke fick något svar, frågade han om igen:
»Nå?» Och han tillade: »Ni har just ingen nytta
av ert argument.»
Doktor Hammerfield var slagen för tillfället, och
kampen drogs åt annat håll. På den ena punkten efter
den andra utmanades prästerna av Ernest. När de
försäkrade att de kände till arbetsklassen, berättade
han dem fundamentala sanningar om denna klass,
som de icke hade en aning om, och uppfordrade dem
sedan att vederlägga honom. Han framlade fakta,
alltid fakta, stärkte deras flykt åt högre rymder
och drog dem tillbaka till vår solida jord och dess
fakta.
Så väl jag påminner mig alltsammans! Jag kan
höra honom när jag vill — höra hur han med
krigsklang i sin stämma hudflängde dem med sina fakta,
hur varje faktum blev ett gissel, varmed han slog och
slog om igen. Och han var utan förbarmande. Han
begärde ingen pardon
När männen likt vilddjur kämpade på liv och död och den slagne
kastade ifrån sig vapnen, stod det den segrande fritt att döda honom
eller låta honom gå. och han gav ingen heller. Jag
kan aldrig förgäta den sista avbasningen han gav dem.
»Ni ha upprepade gånger förrådt här i kväll, både
genom direkt erkännande och omedvetna bevis, att
ni inte ha någon kännedom om arbetsklassen. Men
det kan man inte klandra er för. Hur skulle ni kunna
veta någonting om denna klass? Ni leva inte
tillsammans med den. Ni bo i andra kvarter
tillsammans med kapitalisterna. Och varför skulle ni inte
göra det? Det är kapitalisterna som avlöna er, det
är de som föda er och betala kläderna ni ha på er.
Och till gengäld predika ni för edra arbetsgivare det
slags metafysik som särskilt behagar dem — och den
behagar dem därför att den inte innebär något hot
mot den fastställda samhällsordningen.»
Här hördes ett sorl av missnöje rundt om bordet.
»Å, jag angriper inte er ärlighet», fortsatte Ernest.
»Ni ä’ uppriktiga. Ni predika det som ni själva tro.
Däri ligger er styrka och ert värde — för
kapitalistklassen. Men om er tro skulle övergå till någonting
som vore ett hot för den fastställda ordningen, skulle
er predikan inte gillas av edra arbetsgivare och ni
skulle bli avskedade. Det händer emellanåt att en
eller annan av er får sitt avsked på sådana grunder.
kyrkan därför att de predikade misshagliga läror. Detta
drabbade isynnerhet dem som genom sin predikan förrådde sympatier
för socialismen.
Har jag inte rätt?»
Denna gång hördes intet sorl av opposition. Alla
sutto där i stumt medgivande utom doktor
Hammerfield som sade:
»Det är när deras tankegång har blivit förvillad som
de uppmanas att avgå från sitt ämbete.»
»Vilket endast är en omskrivning för att deras
tankegång har blivit misshaglig», sade Ernest, och han
fortfor: »Jag säger er nu på grund av allt detta:
fortfar att predika och förtjäna er lön, men lämna för
all del arbetsklassen i fred. Ni tillhöra det fientliga
lägret. Ni ha ingenting gemensamt med
arbetsklassen. Edra händer ä’ mjuka, därför att andra ha
arbetat för er. Edra magar ha rundats genom överflöd
av föda.» (Doktor Ballingford ryckte till och allas
ögon riktades på hans digra kropp. Det påstods,
att han icke hade sett sina fötter på många år.) »Och
i själ och sinne ä’ ni proppade med lärosatser som
utgöra ett värn för den bestående ordningen. Ni ä’
lika mycket värvade soldater — lojala soldater, det
vill jag medge — som Ludvig den sextondes
schweizergarde
en kung i Frankrike, som blev halshuggen av sitt folk.. Var trogen ert salt och er lön, värna edra
arbetsgivares intresse genom er predikan — men kom
inte ner till arbetsklassen för att tjäna som falska
ledare. Ni kan inte ärligt tjäna i bägge lägren på
samma gång. Arbetsklassen har redt sig utan er
förut, och tro mig — den skall fortfarande göra det.
Ja, den kan till och med reda sig bättre utan er än
med er.»
II.
UTMANINGAR.
När våra gäster hade gått, kastade min far sig ned
på en stol och skrattade av alla krafter. Jag hade
icke hört honom skratta så hjärtligt sedan min mor
levde.
»Jag vill slå vad att doktor Hammerfield inte har
varit med om någonting dylikt förut i hela sitt liv»,
utbrast han. »Tänk bara! Inte bevandrad i de
kyrkliga diskussionernas formaliteter! Gav du akt
på hur han började som ett lamm — Everhard, menar
jag — och hur raskt han förvandlades till ett rytande
lejon? Han har en utomordentligt väl disciplinerad
intelligens. En präktig vetenskapsman skulle han ha
blivit, om hans energi hade riktats åt det hållet.»
Jag behöver knappast säga att jag var djupt
intresserad av Ernest Everhard, icke allenast av vad han
hade sagt och sättet varpå han sade det, utan av
honom själv. Jag hade aldrig förut sammanträffat med
en sådan man. Antagligen var det därför jag ännu
var ogift, trots mina fyllda tjugufyra år. Jag tyckte
om honom, det måste jag erkänna för mig själv. Och
mitt tycke för honom hade flera orsaker än hans
intellektuella begåvning och skickliga argumentering.
Oavsett sina manligt svällande muskler och sin breda
nacke föreföll han mig som en överlägset begåvad
yngling. Jag hade en bestämd förnimmelse av att
ett finkänsligt sinne låg bakom den intellektuelle
stridskämpens mask. På vilket sätt jag hade fått
denna uppfattning, det vet jag icke, men min
kvinnliga instinkt sade mig det.
Det var någonting i hans klangfulla röst som gick
mig till hjärtat. Den genljöd fortfarande i mina öron
och jag kände att jag gärna skulle vilja höra den om
igen och se den där glimten i hans ögon, som stod i så
skarp kontrast till det lugna allvaret i hans ansikte.
Andra obestämda och obeskrivliga känslor rörde sig
också inom mig. Jag älskade honom nästan redan
då, fastän jag är övertygad att om jag aldrig hade
träffat honom mer, skulle dessa obestämda känslor
ha förflyktigats och jag skulle lätt ha glömt honom.
Men det var icke mitt öde att aldrig få se honom
mer. Min fars nyss väckta intresse för sociologi och
hans middagsbjudningar blevo anledning till att vi
åter träffades. Min far var icke sociolog. Hans
äktenskap med min mor hade varit mycket lyckligt,
och i sina forskningar inom den vetenskap varåt han
ägnat sig — fysiken — hade han rönt mycken
framgång. Men sedan min mors död hade hans arbete
likväl icke förmått fylla tomrummet efter henne.
Först hade han då börjat syssla litet med filosofi, och
sedan hade han förts över till nationalekonomi och
sociologi, varav han blev djupt intresserad. Han hade
stark rättskänsla, och han blev snart upptänd av
lidelsefull iver att kunna förbättra det han ansåg vara
förvändt. Det var med glädje jag såg detta bevis
på hans återväckta intresse för livet, ehuru jag icke
hade någon aning om vad resultatet skulle bli. Med
en ynglings entusiasm kastade han sig ivrigt in i detta
nya företag, utan någon hänsyn till varthän det kunde
leda honom.
Han hade alltid varit van vid laborationsarbete,
och därför förvandlade han nu också vår matsal till
ett sociologiskt laboratorium. Där samlades vid
middagarna män av alla slags yrken och villkor —
vetenskapsmän, politiker, bankmän, köpmän, professorer,
arbetarledare, socialister och anarkister. Min far
inledde dem i diskussioner och analyserade så deras
tankar om livet och samhället.
Han hade träffat på Ernest nyss före sin
»prästkväll». Och sedan gästerna avlägsnat sig, fick jag
veta hur det hade gått till. Min far hade en kväll
råkat gå på en gata, där han stannade för att höra på en
man, som talade till en massa arbetare. Mannen på
packlådan var Ernest. Han var icke en vanlig
gatutalare, utan innehade en framskjuten plats inom
socialistpartiets styrelse, var en av dess ledande män
och erkänt överlägsen i fråga om socialismens filosofi.
Men han hade en synnerlig förmåga att framställa
abstrakta saker i enkla ordalag, var skicklig att
förklara och undervisa och ansåg det ingalunda
förnedrande att begagna sig av en packlåda till talarstol,
då detta gav honom tillfälle att hålla föredrag för
arbetare om nationalekonomi.
Min far stannade, som sagt, för att höra på, blev
intresserad, lagade att han fick sammanträffa med
talaren, inledde bekantskap med honom och bjöd
honom till sin prästmiddag. Efter middagen
berättade min far för mig det lilla han visste om honom.
Ernest Everhard var född inom arbetsklassen, men
han var avkomling av den gamla Everhardska släkten,
som hade levat i Amerika i mer än tvåhundra år.
stor betydelse i Amerika.
Vid tio års ålder hade han börjat arbeta i fabrikerna,
sedan kom han i lära hos en smed och blev hovslagare.
Han hade förvärvat alla sina kunskaper genom studier
på egen hand, hade själv lärt sig tyska och franska,
och vid denna tid förtjänade han ett magert uppehälle
genom att översätta vetenskapliga och filosofiska
verk åt ett socialistiskt förlag, som kämpade för sin
existens i Chicago. Hans inkomster fingo dessutom
en blygsam tillökning genom honorar för hans egna
skrifter i nationalekonomi och filosofi.
Så mycket fick jag veta om honom innan jag gick
till vila den kvällen, och jag låg länge vaken och
lyssnade i minnet till ljudet av hans röst. Jag blev rädd
för mina tankar. Han var så olik männen av min
egen klass, så främmande och så stark. Hans
överlägsenhet tjusade och skrämde mig på samma gång,
ty mina tankar hade tagit en fantastisk flykt, och jag
fann mig fången i en föreställning om honom som älskare
och make. Jag hade alltid hört, att mannakraft har
någonting oemotståndligt tilldragande för kvinnan,
men Ernest Everhard hade för mycken kraft. »Nej,
nej!» utbrast jag högt, »det är omöjligt, det vore rent
av absurdt!» Men på morgonen vaknade jag och
fann att jag längtade efter att få återse honom. Jag
längtade efter att få se honom bemästra andra i
diskussioner, jag ville höra den där stridsklangen i hans röst.
Jag ville se honom i all sin styrka och säkerhet rycka
upp dem ur deras lojhet, driva deras tankar ut från
deras trånga inskränkta banor. Var han kanske litet
för storordig? Det gjorde i alla händelser nytta,
det gjorde effekt. För övrigt var den sortens
morskhet vacker att skåda. Man kände sig påverkad av
den som av en stridstrumpet.
Flera dagar förgingo, varunder jag läste Ernests
böcker, som jag fick låna av min far. Hans skrivna
ord liknade dem han talade, allting var klart och
övertygande. Det var den absoluta enkelheten som
verkade så övertygande, även om man fortfor att hysa
en del tvivel. Han hade en förmåga att klargöra,
som gjorde honom till en utmärkt undervisare. Men
oaktat hans ypperliga stil var det mycket som jag
icke tyckte om. Han lade för stor vikt på vad han
kallade klasskampen, antagonismen mellan kapital
och arbete, intressenas konflikt.
Min far omtalade skrattande doktor Hammerfields
omdöme om Ernest, vilket lydde så, att han var »en
oförskämd pojkvalp, som var uppblåst genom en
smula högst bristfällig lärdom.» Och doktor
Hammerfield hade nekat att vidare sammanträffa med mr
Everhard.
Men biskop Morehouse hade däremot blivit
intresserad av honom och var ivrig att få förnya bekantskapen.
»En kraftig ung man», förklarade han, »och så livfull,
så ytterligt livfull. Men han är för positiv, alldeles
för positiv.»
Så kom Ernest en eftermiddag i sällskap med min
far. Biskopen var redan kommen, och vi skulle dricka
te ute på verandan. Jag vill i förbigående anmärka,
att Ernests fortsatta vistelse i Berkeley kom sig därav,
att han gjorde specialstudier i biologi vid universitetet,
och under tiden arbetade han ivrigt på en ny bok, som
han hade givit titeln »Filosofi och revolution.»
under de tre århundraden som »Järnhälen» hade makten.
Exemplar av olika upplagor finnas i Nationalbiblioteket i Ardis.
Verandan tycktes plötsligt ha krympt ihop efter
Ernests ankomst. Icke för att han var så ovanligt
stor — endast fem fot och nio tum — men det tycktes
utstråla en atmosfär av storslagenhet från honom.
Då han kom och hälsade på mig, skedde det med
en viss anstrykning av tafatthet som sällsamt
kontrasterade mot hans djärva ögon och det fasta och
säkra grepp, varmed han för ett ögonblick slöt min
hand i sin. Och blicken var lika fast och säker som
handtryckningen. Nu hade den också ett frågande
uttryck, och liksom förra gången vilade den på mig
alldeles för länge.
»Jag har hållit på att läsa i er bok »Arbetsklassens
filosofi», sade jag, och hans ögon lyste av
tillfredsställelse.
»Ni har naturligtvis tagit i betraktande till vilket
auditorium den är riktad», sade han.
»Det har jag gjort, och just därför har jag fått lust
att gräla med er», förklarade jag utmanande.
»Så förhåller det sig också med mig, mr Everhard»,
sade biskop Morehouse.
Ernest ryckte vårdslöst på axlarna och tog emot en
kopp te.
Biskopen böjde på huvudet till tecken att han
lämnade företrädet åt mig.
»Ni lägger hyende under klasshatet*, sade jag.
»Och jag anser det för orätt och brottsligt att vädja
till allt som är trångsinnat och brutalt hos
arbetsklassen. Klasshat är antisocialt, och det förefaller mig
som om det också skulle vara antisocialistiskt.»
»Icke skyldig», förklarade Ernest. »Klasshat finns
varken nämnt eller underförstått i någonting som jag
har skrivit.»
»Å!» utbrast jag förebrående, sträckte ut handen
efter hans bok och slog upp den.
Han smuttade på sitt te och smålog åt mig, medan
jag bläddrade i boken.
»Har ha vi det — sidan 132», utbrast jag och läste
högt: »Under samhällets nuvarande utvecklingsskede
existerar därför klasskamp mellan de löngivande och
de löntagande klasserna.»
Jag såg upp på honom med triumferande min.
»Det står ingenting om klasshat», sade han och
besvarade mitt småleende.
»Men ni talar ju om ’klasskamp’», invände jag.
»Det är en helt annan sak än klasshat», svarade
han. »Tro mig, vi ge ingen näring åt hat. Vi säga,
att klasskampen är en lag i den sociala utvecklingen.
Vi ä’ inte ansvariga för den. Vi ha inte skapat
klasskampen. Vi förklara den endast så som Newton
förklarade tyngdlagen. Vi förklara arten av den
intressekonflikt som framkallar klasskampen.»
»Men det skulle inte finnas några intressekonflikter!»
utbrast jag.
»Däri instämmer jag av hela mitt hjärta», svarade
han. »Och det är just detta som vi socialister försöka
åstadkomma — utplånandet av intressekonflikterna.
Ursäkta — vill ni låta mig läsa upp ett annat utdrag.»
Han tog boken och bläddrade flera sidor tillbaka.
»Sidan 126 står här: ’Klasskampens period, som
började med upplösning av den ursprungliga
stamkommunismen och uppkomsten av privategendom, skall
sluta då privategendomen uppgår i allmänna
existensmedel.’ »
»Jag kan inte instämma med er», inföll biskopen,
vars bleka, asketiska ansikte färgades av en svag
rodnad framkallad av stark sinnesrörelse. »Ni har orätt
i edra förutsättningar. Det existerar ingenting
sådant som en konflikt mellan arbetets och kapitalets
intressen — det borde åtminstone inte göra det.»
»Tack», sade Ernest allvarligt. »Genom de sista
orden har ni ju givit mig rätt.»
»Men varför skall det finnas en sådan konflikt?»
frågade biskopen ivrigt.
Ernest ryckte på axlarna. »Därför att vi ä’
skapade, förmodar jag.»
»Men vi ä’ inte så skapade!» utbrast den andre.
»Talar ni om idealmänniskan?» frågade Ernest.
»Den oegennyttiga, gudalika och så sällan
förekommande, att hon strängt taget alls inte existerar —
eller talar ni om den vanliga genomsnittsmänniskan?»
»Om den vanliga genomsnittsmänniskan», blev svaret.
»Som är svag och felbar, fallen för att missta sig?»
Biskop Morehouse nickade.
»Och småaktig och självisk?»
Biskopen nickade om igen.
»Giv akt!» varnade Ernest. »Jag sade ’självisk’.»
»Genomsnittsmänniskan är självisk», förklarade
biskopen modigt.
»Vill ha allt vad hon kan få — det är en beklaglig
sanning.»
»Då har jag er fast, biskop. Jag skall strax bevisa
det. Vi tänka oss en man som arbetar vid stadens
spårvägar.»
»Han skulle inte kunna arbeta där om det inte
funnes något kapital», avbröt biskopen.
»Visserligen — och ni medger väl också, att
kapitalet skulle förintas, om icke arbetet förtjänade in
dividenden?»
Biskopen teg.
»Medger ni inte det?» upprepade Ernest.
Biskopen böjde på huvudet.
»Nå, då täcka våra påståenden varandra», sade
Ernest med fast ton, »och vi stå precis där vi stodo
från början. Och så begynna vi om igen. Arbetarna
vid spårvägen bidra med arbetet. Aktieägarna bidra
med kapitalet. Genom denna samverkan av arbete
och kapital förtjänas pengar.
eller grupper av rovlystna individer, som läto allmänheten betala
för rätten att använda dem. Dessa förtjänade
pengar delas mellan bägge parterna. Kapitalets
andel kallas dividend. Arbetets andel utgår under
namn av lön.»
»Ja visst», inföll biskopen. »Och det finns intet
skäl för att icke delningen skulle försiggå i vänskap.»
»Ni tycks ha glömt det vi nyss voro eniga om»,
sade Ernest. »Vi kommo överens om att den vanliga
människan är självisk — människan sådan hon är.
Ni tycks ha svingat er upp i det blå och vill anordna
en delning mellan människor sådana de borde vara,
men alls inte ä.’ Vi måste hålla oss till jorden. Nå
— arbetaren är självisk och vill ha allt vad han kan
få vid delningen. Kapitalisten är självisk och vill ha
allt vad han kan få vid delningen. Och när det endast
finns så och så mycket av en sak och två vilja ha allt
vad de kunna få av samma sak, så uppstår
intressekonflikt. Detta är intressekonflikten mellan arbete
och kapital. Och det är en konflikt som inte kan
upphöra. Så länge kapitalister och arbetare existera,
komma de att gräla om delningen av förtjänsten.
Om ni vore i San Francisco i eftermiddag, skulle ni
få lov att gå till fots. Där finns inte en enda spårvagn
i gång.»
»Strejk
oregelmässiga och anarkistiska tider. Ibland vägrade arbetarna att
arbeta, och ibland nekade kapitalisterna dem att arbeta. Under
de våldsamheter och oroligheter som åtföljde dessa konflikter blev
mycken egendom förstörd och många människoliv spilldes. Allt
detta är fullkomligt ofattligt för oss — lika ofattligt som en annan
sed från den tiden, nämligen att män inom de lägre klasserna
brukade slå sönder möbler, när de grälade med sina hustrur. igen?» frågade biskopen oroligt.
»Ja. Där har uppstått gräl angående delningen av
förtjänsten på spårvagnslinjerna.»
Biskop Morehouse var helt upprörd.
»Det är orätt!» utropade han. »Och det är mycket
kortsynt av arbetarna också. Hur kunna de begära
att vi fortfarande ska’ hysa sympati för dem...»
»Om vi bli tvungna att gå till fots», ifyllde Ernest
listigt.
Men biskopen hörde icke på honom, utan fortsatte:
»De ha alldeles för inskränkta vyer. Människan får
lov att vara människa och inte vilddjur. Nu blir
det återigen våldsamheter och mord och sörjande
änkor och faderlösa. Kapital och arbete borde vara
vänner. De skulle verka hand i hand till ömsesidig
fromma.»
»Å, nu ger ni er av uppåt högre rymder igen»,
anmärkte Ernest torrt. »Vänd tillbaka till jorden!
Kom ihåg, att vi ha enats om att den vanliga
människan är självisk, det vill säga egennyttig.»
»Men det borde hon inte vara!» utbrast biskopen.
»Det håller jag med er om», blev Ernests svar.
»Människan borde inte vara självisk, men hon kommer
att fortfara att vara det så länge hon lever i ett
samhällssystem som är grundat på grismoral.»
Biskopen satt stel av häpnad, och min far skrattade
i mjugg.
»Ja, just grismoral», upprepade Ernest lugnt. »Det
är innebörden av kapitalsystemet. Och det är vad
er kyrka står för och vad ni predikar varje gång ni
står på predikstolen. Grismoral! Det finns ingen
annan benämning för det.»
Biskop Morehouse vände sig med ett vädjande
ögonkast till min far, men denne skrattade bara och
nickade.
»Jag är rädd att mr Everhard har rätt», sade han.
»Laissez-faire heter det alltför ofta — var och en får
sköta sig själv och tusan må ta den som kommer
sist. Det är nog som mr Everhard sade härom kvällen
— vad ni, kyrkans män, ha att beställa är att
upprätthålla den rådande samhällsordningen, och samhället
vilar på nyssnämnda grundval.»
»Men detta är inte överensstämmande med Kristi
lära!» utropade biskopen.
»Kyrkan lär inte nu för tiden det som Kristus lärde»,
inföll Ernest hastigt. »Det är därför som arbetarna
inte vilja ha någonting med kyrkan att göra. Kyrkan
överser med den fruktansvärda brutalitet och
grymhet varmed arbetsklassen behandlas av
kapitalistklassen.»
»Kyrkan överser inte med sådant», invände
biskopen.
»Kyrkan protesterar inte emot det», sade Ernest
med eftertryck. »Och eftersom kyrkan inte
protesterar emot det, är den medbrottslig, och kom ihåg,
att kyrkan understödes av kapitalistklassen.»
»Jag har aldrig sett saken i denna belysning»,
utbrast biskopen naivt. »Ni måste ta fel. Jag vet ju
att det finns mycket som är bedrövligt och orätt här
i världen. Och jag vet, att kyrkan har förlorat —
det s. k. proletariatet.»
som endast voro av värde för staten som alstrare av avkomma
(proles.)
»Proletariatet ha ni aldrig haft!» förklarade Ernest
med eftertryck. »Proletariatet har växt upp utanför
kyrkan och utan den.»
»Jag är inte riktigt med er nu», sade biskopen sakta.
»Då skall jag förklara mig närmare. Då maskiner
och fabrikssystem infördes under sista hälften av
adertonde århundradet, blev den stora massan av
arbetsklassen skild från jordbruket. Det gamla
arbetssystemet gick under. Arbetarna drevos massvis från
sina byar och samlades i fabriksstäderna. Mödrar
och barn sattes till arbete vid de nyuppfunna
maskinerna. Det blev slut på allt familjeliv. Ett
fruktansvärdt tillstånd. Det var en djupt sorglig historia.»
»Jag vet, jag vet», avbröt biskop Morehouse med ett
ångestfullt uttryck i sitt ansikte. »Det var
förskräckligt. Men det hände för halvtannat århundrade
sedan.»
»Då — för halvtannat århundrade sedan — föddes
det modärna proletariatet», fortsatte Ernest. »Och
kyrkan förbisåg dess tillvaro. Kapitalisterna sögo
märgen ur nationen, men kyrkan var stum. Den
protesterade inte då, liksom den inte heller gör det
i våra dagar. Austin Levis
socialisternas lista under höstvalen 1906. Född engelsman, författare
av en mängd arbeten i politisk ekonomi och filosofi, en av den
tidens socialistledare. säger på tal om den
tiden, att de till vilka befallningen ’Föd mina lamm!’
hade blivit given, utan någon protest sågo dessa lamm
säljas till slaveri och arbeta sig till döds. Ja, kyrkan
teg — och innan jag går vidare vill jag att ni antingen
skall rent ut instämma däri med mig, eller också rent
ut opponera er. Vad säger ni? Var kyrkan stum
eller ej?»
Biskop Morehouse tvekade. Liksom doktor
Hammerfield var han ovan vid denna hänsynslösa
kampmetod.
»Det adertonde århundradets historia är skriven,
fullföljde Ernest obevekligt. »Om kyrkan icke teg
så finns detta säkert antecknat i dess historia.»
»Jag fruktar att kyrkan var stum», erkände biskopen.
»Och det är hon även i våra dagar.»
»Det kan jag inte gå med på», sade biskopen.
Ernest teg ett par sekunder, betraktade forskande
sin motståndare och antog utmaningen.
»Nå, så låt oss se närmare på saken», sade han.
»Det finns kvinnor i Chicago som arbeta hela veckan
för en avlöning av nittio cents.
behandling som kvinnor och barn fingo undergå i de engelska fabrikerna
under sista hälften av det adertonde århundradet efter Kristus.
Och i dylika industriella helveten hade somliga av den tidens mest
storartade rikedomar sin upprinnelse. Har kyrkan uttalat
någon protest mot detta förhållande? »
»Detta är fullkomligt nytt för mig», blev svaret.
»Nittio cents i veckan! Det är avskyvärdt!»
»Har kyrkan protesterat?» upprepade Ernest.
»Kyrkan har inte haft någon kännedom om det.»
Biskopen kämpade av all makt.
»Och ändå lydde den befallning, som kyrkan hade
fått: ’Föd mina lamm!’» Ett hånfullt leende flög
över Ernests ansikte. Men i nästa ögonblick sade
han: »Förlåt att jag hånlog, biskop. Men kan ni
undra över att vi mista tålamodet med er? När ha
ni inför edra kapitalistförsamlingar protesterat mot
barnaarbetet i Sydstaternas bomullsfabriker?
Sydstatskyrkans under tiden före det s. k. »upprorskriget» högt uttalade
försvar för negerslaveriet. Flera dylika exempel hämtade från dåtida
dokument bifogas här nedan. År 1835 e. K. förklarade den
presbyterianska kyrkans årsmöte, att »slaveriet är erkänt både i gamla
och nya testamentet och är icke fördömt av Guds auktoritet.»
Baptistförsamlingen i Charleston utsände samma år följande adress:
»Husböndernas rätt att disponera sina slavars tid har tydligt erkänts
av all tings skapare, som helt visst har makt att låta vilket föremål
han behagar ställas under äganderätt.» Teologie doktor E. D.
Simon, professor vid ett metodistinstitut i Virginia, skriver: »Den
Heliga Skrift fastslår tydligt och oemotsägligt rättigheten att äga
slavar och därjämte allt som inbegripes i denna rättighet. Rätten
att köpa och sälja är tydligt och klart bekräftad. Och därför —
antingen vi vädja till den juridiska samhällsordningen, som
upprättades av Gud själv, eller med den allmänna meningen och den
praxis, som under alla tidsåldrar har följts av människosläktet,
eller med anvisningarna i det nya testamentet och den moraliska
lagen — måste vi komma till den slutsatsen att slaveriet icke är
omoraliskt. Utgående från det faktum, att de första afrikanska
slavarna lagligen höllos i träldom, komma vi till den ovillkorliga
följden att man har rättighet att hålla deras avkomlingar som
slavar. Vi se således att det i Amerika existerande slaveriet vilar
på fullt rättslig grund.»
Det är icke alls märkvärdigt att samma ton anslås av kyrkan
ungefär en mansålder senare i fråga om försvar för kapitalistisk
egendom. I det stora muséet i Asgard finns en bok »Essays in
Application», skriven av Henry Van Dyke. Denna bok gavs ut
år 1905 e. K. Efter vad vi kunna förstå måste Van Dyke ha varit
en kyrkans man. Hans bok är ett slående exempel på vad
Everhard skulle ha kallat »borgareuppfattning». Låt oss lägga märke
till överensstämmelsen mellan det uttalandet av Charlestons
baptistförsamling, som vi förut ha anfört, och följande ord skrivna
sjuttio år senare av Van Dyke: »Bibeln lär oss att Gud är världens
ägare och Herre. Och han ger var och en hans del efter sitt goda
behag och enligt allmänna lagar.» Sex
eller sju års barn som arbeta varje natt i 12 timmars
skift. De få aldrig se det välsignade solskenet. Och
de dö som flugor. Dividenderna betalas med deras
liv. Och med dessa dividender byggas praktfulla
kyrkor i Nya England, där edra yrkesbröder predika
välbehagliga plattheter för de polerade och övermätta
inkasserarna av samma dividender.»
»Jag visste ingenting om detta», mumlade biskopen
sakta. Han var mycket blek och såg plågad ut.
»Nå, ni ha således inte protesterat?»
Biskopen skakade på huvudet.
»Kyrkan är lika stum i dag som den var under
adertonde århundradet?»
Biskopen svarade ej, och för denna gång underlät
Ernest att pressa sin motståndare vidare.
»Och glöm inte, att när helst en kyrkans man skulle
protestera, så bleve han avskedad.»
»Jag tror väl ändå knappast, att det skulle gå
därhän», invände biskopen.
»Vill ni ta bladet från munnen?» frågade Ernest.
»Visa mig det onda — så som ni beskriver det —
inom vår egen församling, och jag skall göra det.»
»Jag skall visa er det», sade Ernest lugnt. »Jag
står till ert förfogande. Jag skall ta er med på en tur
genom en riktig avgrund.»
»Och sedan skall jag protestera.» Biskopen rätade
upp sig i stolen och hans blida drag fingo ett
uttryck av krigarens hårdhet. »Kyrkan skall inte förbli
stum.»
»Men ni blir avskedad», varnade Ernest.
»Jag skall bevisa motsatsen», ljöd svaret. »Om
det förhåller sig så som ni säger, skall jag bevisa att
kyrkan har felat av okunnighet. Och jag vill vidare
påstå, att det som är ohyggligt inom den industriella
världen måste tillskrivas okunnighet hos
kapitalistklassen. Den skall utan tvivel rätta alla
missförhållanden så snart den blir upplyst om dem. Och det
budskapet skall det bli kyrkans plikt att frambära.»
Ernest skrattade högt. Det föreföll brutalt, och
jag kände mig manad att komma biskopen till hjälp.
»Kom ihåg att ni inte ser mer än en sida av
skölden», sade jag. »Det finns mycket godt hos oss, fastän
ni inte vill tro det, mr Everhard. Biskop Morehouse
har rätt. Orättfärdigheten inom industrien —
förfärlig som ni skildrar den — beror på okunnighet.
Samhällslagren ha blivit för vidt åtskilda.»
»De vilda indianerna ä’ inte så brutala och
barbariska som kapitalistklassen», sade Ernest. Och i det
ögonblicket hatade jag honom.
»Ni känner oss inte», svarade jag. »Vi ä’ varken
brutala eller barbariska.»
»Bevisa det!» sade han utmanande.
»Hur skall jag kunna bevisa det — för er?» Jag
började bli ond.
Han skakade på huvudet. »Jag begär inte att ni
skall bevisa det för mig — jag begär att ni skall bevisa
det för er själv.»
»Jag vet att det är som jag sagt», förklarade jag.
»Ni vet ingenting», lydde hans ohövliga svar.
»Så, så barn», sade min far lugnande.
»Jag frågar visst inte efter — — —» började jag
harmset, men Ernest avbröt mig.
»Jag kan förstå att ni har pengar — ni eller er far,
vilket ju är samma sak — placerade i Sierrafabrikerna.»
»Vad har det med saken att göra?» utbrast jag.
»Inte så mycket», började han långsamt, »bara det,
att den dräkt ni bär är fläckad med blod. Maten ni
äter är mängd med blod. Blodet av små barn och
starka karlar dryper från edra egna takbjälkar. Jag
kan sluta till ögonen i denna stund och höra det droppa
— dropp, dropp, dropp — rundt omkring mig.»
Han slöt ögonen och lutade sig tillbaka i stolen. Jag
brast i tårar, grät av harm och sårad fåfänga. Aldrig
hade jag blivit så brutalt bemött i hela mitt liv.
Biskopen och min far voro förvirrade och obehagligt
berörda. De försökte föra in samtalet på lugnare
områden, men Ernest öppnade ögonen, såg på mig och
gjorde en avvärjande gest åt de bägge herrarna. Det
låg ett uttryck av stränghet kring hans mun och likaså
i hans ögon — där fanns nu icke en aning om den
humoristiska glimten. Vad han hade för avsikt att
säga — vilken förfärlig avstraffning han ämnade ge
mig — det fick jag aldrig veta, ty i detsamma kom en
man gående på trottoaren utanför, och han stannade
och såg in på oss. Det var en storväxt man i torftiga
kläder, och på ryggen bar han en stor börda av
rottingstolar och skärmar av bamburör. Han betraktade
huset med en min som om han funderade huruvida han
skulle gå in och försöka få sälja någonting av sina varor.
»Den där mannen heter Jackson», sade Ernest.
»Så stor och stark som han ser ut borde han arbeta
och inte driva omkring som krämare»,
krämare. De gingo från dörr till dörr, bärande hela sitt lager.
Ett oerhört slöseri med kraft. Varufördelningen var lika
oförnuftig som hela samhällssystemet. sade jag kort.
»Se på hans vänstra rockärm», uppmanade Ernest i
mild ton.
Jag följde uppmaningen och såg att ärmen var tom.
»Han har förlorat sin arm i Sierrafabrikerna», sade
Ernest med samma milda tonfall i rösten, »och sedan
kördes han ut på landsvägen. Om jag säger att ni
gjorde det, så menar jag direktören och de andra, som
ni och de andra aktieägarna avlöna för att de ska’
sköta om fabriksdriften åt er. Det var en ren
olyckshändelse, förorsakad därigenom att han ville försöka
rädda några dollars åt bolaget. Tandhjulet tog hans
arm. Han kunde ha låtit den lilla splinten, som han
såg mellan dess tänder, stanna där den var. Men den
skulle ha förorsakat skada. Och han sträckte ut
armen för att ta’ bort splinten — och hans arm greps
av hjulet och slets i trasor från fingerspetsarna upp
till axeln. Det hände på natten. Det arbetades på
övertid i fabrikerna. Och där blev riklig utdelning
det kvartalet. Jackson hade arbetat många timmar
i sträck, och hans muskler hade förlorat sin
spänstighet och raskhet. De rörde sig litet för långsamt. Det
var därför maskinen grep tag i honom. Han hade
hustru och tre barn.»
»Och vad gjorde bolaget för honom?» frågade jag.
»Ingenting. Åjo — det är sant — något gjorde det
ändå. Det bekämpade framgångsrikt inför rätta det
krav på skadeersättning som Jackson hade framställt
då han kom ut från sjukhuset. Bolaget har skickliga
jurister till sitt förfogande, ser ni.»
»Ni har inte berättat historien i dess helhet», sade
jag med full övertygelse. »Eller också känner ni inte
till den fullkomligt. Det kan ju hända att karlen var
oförskämd på något sätt.»
»Oförskämd! Hahaha!» Ernest Everhard skrattade
som en Mefisto. »Du store Gud! Oförskämd! Och
med armen söndertuggad och avskuren!... Han var
emellertid en ödmjuk och saktmodig tjänare, och det
finns ingen anledning att tro att han på något sätt
visade sig oförskämd.»
»Men domstolarnas utslag då», vidhöll jag. »Saken
skulle väl inte ha avgjorts till hans nackdel, om det
inte hade funnits andra omständigheter än dem ni har
omtalat.»
»Överste
biträde. Och han är en mycket skicklig advokat.»
Ernest betraktade mig uppmärksamt ett par ögonblick
och fortsatte sedan: »Jag skall säga er vad ni skall
göra, miss Cunningham. Ni skall själv undersöka den
Jacksonska saken.»
»Jag har redan bestämt mig för att göra det»,
svarade jag kallt.
»Skönt!» Hans ansikte ljusnade och fick ett
godlynt uttryck. »Jag skall säga er var ni skall söka
honom. Men jag tycker synd om er, när jag tänker
på allt vad ni skall få uppdagat genom Jacksons arm.»
Och så kom det sig att både biskopen och jag
antogo Ernests utmaningar. De gingo sin väg
tillsammans och lämnade mig djupt sårad av den orättvisa
som jag ansåg ha blivit mig och min klass tillfogad.
Ernest Everhard var rå och hänsynslös. Jag hatade
honom. Och jag tröstade mig med den tanken, att
hans uppförande var just vad man kunde vänta av
en man ur arbetsklassen.
III.
JACKSONS ARM.
Föga kunde jag drömma om vilken ödesdiger roll
Jacksons arm skulle komma att spela i mitt liv.
Jackson själv gjorde intet särskilt intryck på mig, då jag
träffade honom. Han bodde i ett eländigt hus strax
invid ett kärr. Pölar med stillastående vatten funnos
överallt omkring byggnaden; deras yta var täckt av
ett grönt, ruttet slem, och stanken från dem var olidlig.
Jackson tycktes verkligen motsvara den beskrivning
jag fått på honom — att han var en ödmjuk och
saktmodig man. Han var sysselsatt med att förfärdiga
det slags varor han sålde, och han fortfor slött med
sitt arbete medan jag talade med honom. Men oaktat
hans ödmjukhet och saktmod tyckte jag mig spåra
den första skymten av bitterhet i hans ton då han
sade:
»De kunde allt ha gett mig plats som nattvakt
från varandra. Samhällets förnämliga män stulo lagligt eller läto
legalisera sina stölder, och de fattigare klasserna stulo olagligt.
Ingenting var i säkerhet utan att övervakas. Ett oerhört antal
män användes till bevakning av ägodelar. De förmögnas bostäder
utgjorde en kombination av kassavalv och fästning. När våra
egna avkomlingar nu för tiden vilja tillägna sig andras
tillhörigheter, betrakta vi detta som en rudimentär kvarleva av den
tjuvmani som var allmän i forna dagar. i
alla fall.»
Jag fick icke mycket ur honom. Han föreföll dum,
men den behändighet varmed han arbetade med sin
enda hand vittnade om motsatsen. Jag fick en idé.
»Hur gick det till att ni fick in er hand i maskinen»?
frågade jag.
Han såg på mig med slö och undrande blick och
skakade på huvudet. »Jag vet inte. Det hände sig så.»
»Kanske i vårdslöshet?» frågade jag.
»Neej», sade han, »det vill jag då inte kalla’t för.
Jag arbeta’ på övertid, och jag tänker att jag va’ lite
för trött. Jag har arbetat sjutton år där i fabrikerna,
och jag har sett, att de flesta olyckorna alltid händer
nyss innan visslan
uppbrott genom ihållande irriterande tjut av ångvisslor. går. Jag vill påstå att det
händer flera olyckor just vid den tiden än under hela den
övriga da’n. Man är inte så rask i vändningarna,
ser ni, när man har arbetat många timmar i sträck.
Jag har sett för många bli hanterade, hoprullade och
söndertrasade, för att inte ha reda på det.»
»Många?» frågade jag.
»Hundratals — barnstackare också.»
Med undantag av de förskräckliga detaljerna var
Jacksons berättelse om sin olycka densamma som jag
redan hade hört. Då jag frågade om han hade
överträdt någon regel för maskinens skötande, skakade
han på huvudet.
»Jag kastade av remmen med min högra hand»,
sade han, »och ville ta bort splinten med den vänstra.
Jag trodde att högra handen hade gjort vad den skulle
— men det hade den inte. Jag sträckte hastigt ut den
vänstra, och remmen var inte riktigt avdragen, och
så blev min arm söndertuggad.»
»Det måste ha gjort förfärligt ondt», sade jag
medlidsamt.
»Ja, inte gjorde det godt att känna benpiporna
krossas», blev svaret.
Han tycktes ej ha någon redig uppfattning av
förhandlingarna angående skadeersättningen. Det var
bara en sak som han hade fullkomligt klar för sig, och
det var att han ingen ersättning hade fått. Och han
hade också en uppfattning av att förmännens och
direktörens vittnesmål hade varit orsaken till att
domen blev som den blev. »De vittna’ inte som de
skulle ha gjort», muttrade han. Och så beslöt jag
mig för att söka upp dem.
En sak var tydlig och klar, och det var att Jackson
befann sig i en mycket sorglig belägenhet. Hans
hustru var sjuklig, och hans nuvarande arbete förslog
icke för att skaffa tillräckligt uppehälle åt familjen.
Han var på rest med hyran, och hans äldsta gosse
som var elva år hade börjat arbeta vid fabriken.
»De kunde allt ha gett mig den där platsen som
nattvakt», var det sista jag hörde honom säga innan
jag gick därifrån.
Sedan jag träffat juristen, som skött Jacksons sak,
och de bägge förmännen och direktören som hade
vittnat inför rätten, började jag få en känsla av att det
fanns skäl för Ernests anklagelse.
Advokatens utseende tydde varken på kraft eller
ihärdighet, och när jag fick se honom, undrade jag alls
icke på att Jackson hade förlorat processen. Min
första tanke var att detta egentligen var rätt åt
Jackson, eftersom han hade skaffat sig en sådan advokat.
Men i nästa sekund erinrade jag mig ett par av Ernests
yttranden. »Bolaget har skickliga jurister till sitt
förfogande», och »Överste Ingram är en mycket
skicklig advokat.» Den ena tanken jagade den andra
genom mitt huvud. Det gick upp för mig, att bolag
naturligtvis kunde ha råd att skaffa sig bättre
juridiska biträden än en arbetare som Jackson kunde göra.
Men det var i alla fall en underordnad detalj. Jag var
förvissad om att det måste finnas giltiga skäl varför
Jackson förlorade vid rätten.
»Varför förlorade ni Jacksons sak?» frågade jag
Advokaten såg förlägen och misslynt ut, och jag fick
en känsla av medlidande med den lille stackaren. Så
började han gnälla och jämra sig. Jag tror att detta
var medfödt hos honom. Han var skapad för att bli
slagen. Och han jämrade sig över vittnesmålen.
Vittnena hade bara sagt sådant som kom den andra
parten till gagn. Inte ett ord hade han kunnat få ur
dem som skulle ha varit till nytta för Jackson. De
visste nog vad de själva hade mesta nyttan av.
Jackson var då också bra enfaldig. Han lät totalt förvirra
sig av överste Ingram. Överste Ingram sköter sina
korsförhör alldeles briljant. Och han hade fått
Jackson att ge komprometterande svar.
»Hur kunde han ge komprometterande svar, om
han hade rätten på sin sida?» frågade jag.
»Vad har rätt eller orätt att göra med det?»
genmälde han. »Ni ser alla de här böckerna.» Han
visade på volymerna som klädde vägghyllorna i hans
lilla kontor. »Allt mitt läsande och studerande i dem
har först och främst lärt mig inse, att lag och rätt ä’
två skilda saker. Fråga vilken jurist som helst. Till
söndagsskolan går man för att lära sig vad som är rätt.
I de där böckerna lär man sig bara lagen.»
»Menar ni verkligen att Jackson hade rätten på sin
sida, men ändå förlorade?» frågade jag försöksvis.
»Är det er mening att säga mig att domaren Caldwell
inte har någon rättvisa att ge?»
Den lille advokaten stirrade på mig ett par sekunder,
och så bleknade stridslusten bort ur hans ansikte.
»Jag fick aldrig några chanser», började han gnälla
på nytt. »De gjorde narr av Jackson och av mig
också. Vad kunde jag ha för utsikter att vinna?
Överste Ingram är en överdådigt skicklig jurist. Och
om han inte vore det — tror ni att han då skulle ha
i uppdrag att sköta de juridiska affärerna för
Sierrafabrikerna, för Erstons egendomssyndikat, för
Berkeleybolagen, för Oaklands, San Leandros och
Pleasantons elektriska bolag? Han är just bolagsadvokat,
ser ni, och dem betala de inte för att de ska förlora.
betjäna bolagen vid deras strävan att roffa åt sig pengar. Det
finns referat, som visa att Theodore Roosevelt, på den tiden
president i Förenta staterna, i ett tal vid Harvarduniversitetet yttrade
år 1905: »Vi veta alla, att det nu förhåller sig så, att många av
de mest inflytelserika och högst avlönade juristerna i varje
rikedomscentrum ha till specialitet att utarbeta djärva och
spetsfundiga planer, varigenom deras rika klienter kunna undgå de lagar
man har stiftat för att i allmänhetens intresse reglera användandet
av stora förmögenheter.»
Vad tror ni att ensamt Sierrafabrikerna betala honom
tjugutusen dollars om året för? Därför att han för
dem är värd tjugutusen om året — just för det. Jag
är inte på långt när värd så mycket. Om jag det vore,
skulle jag inte stå utanför och lida nöd och behöva
ta sådana affärer som Jacksons. Vad tror ni jag
skulle ha fått, om jag hade vunnit målet åt honom?»
»Ni skulle förmodligen ha plundrat honom»,
samhället. Den ene prejade den andre med ett raseri som anstod
utsvultna vargar. De stora vargarna åto upp de små, och i detta
sociala kaos var Jackson en av de minsta bland de små.
svarade jag.
»Naturligtvis skulle jag det», utbrast han häftigt.
»Jag får lov att leva jag också — eller hur?»
»Men han har hustru och barn», sade jag
förebrående.
»Jag har också hustru och barn», genmälde han.
»Och det finns inte en enda själ här i världen utom jag
som frågar efter om de svälta ihjäl eller inte.»
Hans ansikte hade plötsligt fått ett mildt uttryck.
Han öppnade boetten på sitt ur och visade mig en liten
fotografi, som satt fastklistrad där inuti och föreställde
en rätt ung kvinna och två små flickor.
»Där ä’ de. Se på dem! Vi ha haft det svårt,
mycket svårt. Jag hoppades att jag skulle kunna
skicka ut dem på landet, om jag hade vunnit det där
Jacksonska målet. Det är inte så hälsosamt för dem
här, men nu kan jag inte skicka dem någonstans.»
När jag beredde mig att gå, började han gnälla och
jämra sig igen.
»Jag hade ju ingen utsikt alls, förstås. Överste
Ingram och domaren Caldwell ä’ mycket goda vänner.
Jag vill ju inte säga att vänskapen dem emellan skulle
ha varit avgörande för utgången, om jag bara kunde
ha fått ett ordentligt vittnesmål vid korsförhöret.
Men det måste jag då säga, att nog gjorde domaren
en hel hop för att hindra mig från att få det. Ser ni,
domaren och överste Ingram höra till samma loge och
ä’ medlemmar av samma klubb. Och de bo i samma
kvarter — dit jag aldrig kan få råd att flytta. Deras
fruar umgås också mycket ivrigt. Och de ha
ständigt spelpartier och sådant än hos den ene och än hos
den andre.»
»Men ni tror i alla fall, att Jackson hade rätten på
sin sida?» sade jag med handen på dörrvredet.
»Jag tror det inte, jag vet det», lydde hans svar.
»Och i början trodde jag verkligen att han hade någon
utsikt att vinna. Men jag sa’ ingenting om det till
min hustru. Jag ville inte att hon skulle bli lurad på
utgången. Hon var så ivrig att få komma till landet,
ser ni.» —
»Men varför gjorde ni inte rätten uppmärksam på
att Jackson ville försöka rädda maskinen från att bli
skadad?» frågade jag Peter Donelly, den ene av
förmännen som hade vittnat i målet.
Han betänkte sig en lång stund innan han svarade.
Sedan såg han sig ängsligt omkring och sade:
»Därför att jag har en rar hustru och tre de sötaste
barn man kan få se. Det var orsaken.»
»Jag förstår er inte», sade jag.
»Jo, det skulle inte ha varit hälsosamt för oss»,
återtog han.
»Ni menar att...» började jag.
Men han avbröt mig häftigt:
»Jag menar precis vad jag sa’. Det är många år
som jag har arbetat i fabriken. Jag började vid
spindlarna som liten pojke. Och sedan har jag småningom
arbetat mig upp. Det är genom strängt arbete jag har
kommit till min nuvarande framskjutna plats. Jag
är förman nu, ser ni. Och jag tvivlar på att det finns
en enda man i fabriken som skulle sträcka ut handen
för att rädda mig från att drunkna. Jag hade
tillhört fackföreningen förut. Men jag höll mig till
bolaget över två strejker. Då fick jag heta ’fjäsker’ av
arbetarna, och nu är det inte en av dem som skulle
vilja dricka ett glas med mig, om jag bad honom. Jag
har fullt med ärr i huvudet efter tegelstenar som de
ha kastat på mig. Och varenda barnunge vid
spindlarna ha lärt sig att ösa förbannelser över mig så snart
någon nämner mitt namn. Jag har ingen annan vän
än bolaget. Det är inte plikten som håller mig till
att stå på bolagets sida, det är mitt och de minas
uppehälle. »
»Hade Jackson varit klandervärd på något sätt?»
frågade jag.
»Han skulle ha haft skadeersättning. Jackson var
en duktig arbetare och ställde aldrig till något bråk.»
»Anser ni således att ni inte hade frihet att
uppenbara hela sanningen, fastän ni hade gått ed på att
göra det?»
Han skakade på huvudet.
»Sanningen — hela sanningen — och ingenting
annat än sanningen?» sade jag med djupt allvar.
Hans ansikte fick nu återigen ett lidelsefullt uttryck
och hans ögon höjdes — icke mot mig, utan mot
himlen.
»Jag skulle kunna låta både själ och kropp brinna i
evinnerlig eld för barnens skull», lydde hans svar. —
Direktör Henry Dallas såg ut som en varg. Han
betraktade mig med bistra ögon och ville icke inlåta
sig i något samtal om saken. Icke ett ord kunde jag
få ur honom angående domstolsförhandlingarna och
hans vittnesmål. Men med den andre förmannen
hade jag bättre tur. James Smith hade ett hårdt
utseende, och jag kände mig helt modfälld när jag fick
se honom. Också av honom fick jag det intrycket
att han icke hade haft full handlingsfrihet, och under
vårt samtal började jag förstå att han i intellektuellt
avseende måste vara överlägsen sina kamrater. Han
ansåg i likhet med Peter Donnelly, att Jackson borde
ha haft skadeerättning, och han gick ännu längre,
sade att det var hjärtlöst och obarmhärtigt att kasta
ut en arbetare vind för våg, sedan han hade blivit
förstörd genom en olyckshändelse. Han berättade också
att det ofta hände olyckor i fabrikerna, men att det
var bolagets princip att till det allra yttersta bestrida
alla anspråk på skadeersättning.
»Det betyder hundratusental om året för
aktieägarna», sade han. Och just då kom jag ihåg vilken
storartad utdelning min far hade fått nu senast — och
jag tänkte på den vackra klänningen som då köptes
åt mig och på böckerna som min far köpte för egen
räkning för utdelningen. Jag tänkte också på Ernests
ord, att min dräkt var »fläckad av blod», och jag
skakades av en inre frossa.
»När ni vittnade inför domstolen, påpekade ni
emellertid inte att Jackson hade blivit lemlästad under
bemödande att rädda maskineriet från skada?» sade jag.
»Nej, det gjorde jag inte», svarade han, och ett drag
av bitterhet spred sig kring hans mun. »Jag vittnade
så, att domen blev att Jackson hade skadat sig genom
försumlighet och vårdslöshet och att bolaget icke på
minsta sätt hade någon skuld i det som hade händt
honom.»
»Var det försumlighet?» frågade jag.
»Ni kan ju kalla det så — eller vad som helst för
resten. Ett faktum är att en människa blir trött
sedan hon har arbetat i timtal.»
Jag började få intresse för James Smith. Han var
alldeles säkert en begåvad människa.
»Ni har fått mera bildning än arbetare i allmänhet»,
sade jag.
»Jag har gått igenom en storskola», svarade han.
»Jag kunde göra det därför att jag på samma gång
tjänstgjorde där som portvakt. Jag ville gärna ha
gjort universitetsstudier efteråt. Men så dog min far,
och jag måste ta till arbetet i fabrikerna. Jag skulle
ha velat studera naturalhistoria», tillade han skyggt,
som om han bekände en svaghet, »jag tycker så
mycket om djur. Men så kom jag ju till fabriken. Och
när jag blev befordrad till förman, gifte jag mig, och
så ökades familjen och — ja, och så var jag ju inte
min egen herre längre.»
»Vad menar ni med det?» frågade jag.
»Jag förklarar ju varför jag vittnade som jag gjorde
inför rätten — varför jag följde de instruktioner jag
fick.»
»Vilka instruktioner?»
»Överste Ingrams. Det var han som på det hela
taget dikterade vad jag skulle säga inför domstolen.»
»Och på det vittnesmålet förlorade Jackson sin sak?»
Han nickade, och blodet steg långsamt upp till hans
ansikte.
»Och Jackson hade hustru och två barn att försörja.»
»Jag vet det», sade han lugnt, men hans ansikte blev
allt mörkare.
»Säg mig nu», fortsatte jag, »var det lätt för er att
bli förvandlad från vad ni en gång var — låt oss säga
i storskolan — till vad ni måste ha blivit för att kunna
handla så inför domstolen?»
Hans häftiga utbrott gjorde mig både häpen och
förskräckt. Han slungade ur sig en ursinnig
svordom och knöt näven som om han ville slå mig.
»Jag ber om ursäkt», sade han emellertid strax
därefter. »Nej, nej — det var inte lätt. Men nu
tänker jag att ni kan gå er väg. Ni har fått veta allt
vad ni ville. En sak till vill jag ändå säga er innan
ni går. Det skulle inte tjäna till något, om ni
upprepade någonting av det jag har sagt. Jag kommer
att förneka alltsammans, och det finns inga vittnen.
Jag skall förneka vartenda ord — och om så fordras
kommer jag att göra det på ed inför rätta.»
Efter mitt samtal med Smith gick jag till min fars
ämbetsrum på universitetets kemiska avdelning, och
där träffade jag Ernest. Vårt sammanträffande var
fullkomligt oväntat, men han kom mig till mötes med
samma djärva blick och samma kraftiga
handtryckning som vanligt, och hans sätt utvisade samma
egendomliga blandning av tafatthet och säkerhet. Det
var som om vårt sista stormiga möte varit alldeles
förgätet; men jag var ingalunda sinnad att låta det
vara glömt.
»Jag har undersökt den Jacksonska affären», sade
jag hastigt.
Han blev genast intresserad och uppmärksam och
väntade att jag skulle fortsätta. Men jag såg på hans
ögon att han var fullkomligt säker på att min
övertygelse hade rubbats.
»Han tycks ha blivit illa behandlad», medgav jag.
»Och jag tänker att ni hade rätt i det där som ni sade
om vår rättfärdighet.»
»Naturligtvis», sade han. »Om Jackson och hans
kamrater blevo bättre behandlade, skulle
utdelningarna aldrig bli så stora.»
»Jag skall aldrig mer kunna glädja mig åt vackra
kläder», tilläde jag.
Jag kände mig ödmjuk och förkrossad och hade på
samma gång en behaglig känsla av att Ernest var som
ett slags biktfar för mig. Då, liksom alltid därefter,
kände jag mig påverkad av hans kraft. Den tycktes
utstråla ett löfte om frid och skydd.
»Ni skall lika litet kunna ha någon glädje av
säckväv», sade han allvarligt. »Ni vet, att vi ha fabriker
för jutevävnader, och där går det till på alldeles samma
sätt. Det är så överallt. Vår omskrutna civilisation
har mycket att göra bot för. Vem har ni talat med?»
Jag berättade alltsammans för honom.
»Ingen av dessa män hade frihet att handla som han
ville», sade Ernest sedan jag hade slutat min
berättelse. »De äro alla bundna vid det obarmhärtiga
industriella maskineriet. Och det sorgligaste är att
de äro bundna med hjärtesträngar. Deras barn, ser
ni — alltid det där unga livet som det ligger i deras
instinkt att beskydda! Denna instinkt är starkare
än all etik. Jag tänker på min far. Han ljög, han
stal, han gjorde alla möjliga vanärande saker för att
kunna skaffa bröd åt mig och mina syskon. Han var
en av det industriella maskineriets slavar — och
maskinerna togo hans liv, han arbetade sig till döds.»
»Men ni, mr Everhard», inföll jag, »ni är helt säkert
en fri man — kan fritt bestämma över edra
handlingar.»
»Inte fullkomligt», svarade han. »Visserligen är jag
inte bunden med hjärtesträngar. Jag har ofta känt
mig tacksam för att jag inte har några barn — och
ändå tycker jag mycket om de små. Men även om
jag gifte mig, skulle jag inte våga ha barn.»
»En förkastlig princip!» utbrast jag.
»Det vet jag», sade han sorgset. »Men det kan
vara en nödvändig princip. Jag är revolutionist, och
det är ett farligt yrke.»
Jag skrattade klentroget.
»Om jag försökte tränga in i er fars hus en natt för
att stjäla hans utdelning från Sierrafabrikerna — vad
skulle han då göra?»
»Han sover med revolver på sitt nattduksbord»
svarade jag. »Och han skulle antagligen skjuta er.»
»Och om jag och några andra skulle föra in
halvannan million män
i Förenta staterna 1910 och som utvisa, att det socialistiska partiet
är stadt i snabb tillväxt. i alla förmögna hus i den avsikt
jag nyss nämnde — då skulle det bli ett fasligt
skjutande, eller hur?»
»Jo, men det gör ni inte», invände jag.
»Det är precis vad jag arbetar för. Och vi ämna
inte allenast bemäktiga oss de rikas alla skatter, utan
även alla de källor varifrån de hämta sina rikedomar
— alla gruvor och järnvägar och fabriker och banker
och varumagasin. Detta är revolution, ser ni. Och
det är sannerligen ett farligt företag. Jag är rädd att
det kommer att ge anledning till mera skjutande än
jag någonsin kan föreställa mig. Men som jag nyss
sade — under nuvarande förhållanden är ingen fri att
handla hur han vill. Alla ä’ vi fångna i det
industriella maskineriets hjul och kuggar. Ni har funnit
att det förhåller sig så med er och även med de män
ni nyss har talat med. Tala med flera! Sök upp
överste Ingram. Sök upp de reporters som underläto
att låta allmänheten få del av Jacksonska affären — sök
upp tidningarnas utgivare. Ni skall finna att de
allesammans äro slavar under det industriella maskineriet.»
En stund senare under samtalets gång framkastade
jag en enkel fråga rörande antalet olycksfall bland
fabriksarbetarna, och jag fick ett helt litet statistiskt
föredrag till svar.
»Därom kan man bli upplyst genom journalerna»,
sade han. »Man har räknat sig till resultatet och
bevisligen funnit, att olycksfall sällan förekomma
under de första arbetstimmarna på dagen, men
däremot hastigt tillväxa i antal under de följande
timmarna, då arbetarna tröttna och bli slöa till både kropp
och själ. Jag undrar om ni vet att t. ex. er far har tre
gånger så stora möjligheter i fråga om säkerhet till liv
och lem som en arbetare? Det har han emellertid.
Och det ha försäkringsbolagen
i full säker besittning av sina ägodelar, hur mycket han än hade
samlat. Till betryggande av familjens säkerhet uppfann man
försäkringsinstitutionen. Oss — barn av en mera upplyst tid —
förefaller detta påfund narraktigt löjligt och primitivt. Det allra
löjligaste var att försäkringsbolagens fonder ofta tillgrepos och
förskingrades av just de tjänstemän som hade i uppdrag att förvalta
dem. fullkomligt klart för
sig. Er far får betala fyra dollars och tjugu cents
per år för en olycksfallsförsäkring på tusen dollars,
men för en lika stor försäkring skulle en arbetare få
betala femton dollars.»
»Än ni då...?» frågade jag. Och i samma
ögonblick jag framställde denna fråga kände jag mig
medveten om ett intresse för hans säkerhet, som icke kunde
vara övergående.
»Å — jag, som är revolutionist — jag har ungefär
åtta möjligheter mot en hos arbetarne att bli lemlästad
eller dödad», svarade han likgiltigt.
»Försäkringsbolagen begära av skickligt utbildade kemister, som
hantera explosiva ämnen, åtta gånger så mycket som de
fordra av arbetarna. Mig skulle de nog inte vilja
assurera på några villkor. Varför frågar ni det?»
Jag undvek hans blick och kände att jag rodnade.
Det var icke det att han hade upptäckt min oroliga
omsorg för honom, men jag hade upptäckt den själv
och det i hans närvaro...
Just då kom min far in och började göra sig i
ordning att följa mig hem. Ernest återlämnade några
böcker som han hade lånat och avlägsnade sig först.
Men vid dörren vände han sig om och sade:
»Apropå, medan ni nu som bäst är sysselsatt med
att förstöra er egen sinnesfrid och jag fördärvar
biskopens, kan ni gärna söka upp mrs Wickson och mrs
Pertonwaithe. Ni vet kanske, att deras män ä’ de
bägge största aktieägarna i fabriken. Liksom hela den
övriga mänskligheten ä’ också de nämnda bägge
damerna fastkedjade vid maskineriet, men de ha
blivit bundna så att de sitta på toppen därav.»
IV.
MASKINERNAS SLAVAR.
Ju mer jag tänkte på Jacksons arm, desto mera
upprörd kände jag mig. Där stod jag inför den nakna
verkligheten. För första gången såg jag livet sådant
det var. Mitt universitetsliv, mina studier och hela
min utbildning hade icke haft mycket med realitet
att skaffa. Jag hade icke lärt annat än teorier om
livet och samhällsordningen, och de togo sig mycket
bra ut i tryck, men nu hade jag gjort bekantskap med
livet självt. Jacksons arm var ett av dessa fakta.
Och Ernests uppmaning: »Ge mig fakta, ingenting
annat än fakta», ljöd oupphörligt i mitt minne.
Det föreföll mig omöjligt att hela vårt samhälle
skulle vara baserat på orättfärdighet. Och ändå —
den där Jacksonska affären! Jag kunde omöjligt
slita mina tankar från den; de vände tillbaka till den
liksom kompassnålen ständigt svänger mot norr.
Jackson hade blivit avskyvärdt illa behandlad. Man
hade nekat honom ersättning för hans lidande för att
utdelningen till aktieägarna skulle bli större. Och jag
kände väl ett tjogtal lyckliga och belåtna familjer,
som hade fått med av denna utdelning, fläckad som
den var av Jacksons blod. Om en man kunde bli så
illa behandlad och samhället likväl gick oberört sin
gilla gång, kunde då icke många bli lika illa
behandlade? Jag tänkte på Ernests berättelse om de där
kvinnorna i Chicago som arbetade för nittio cents i
veckan, och om barnen som trälade vid sydstaternas
bomullsfabriker. Jag tyckte mig se deras magra,
blodlösa händer arbeta på det tyg, varav min dräkt
var förfärdigad. Och sedan tänkte jag på
Sierrafabrikerna och på den rikliga utdelningen därifrån,
och jag tyckte att min klänning var fläckad av
Jacksons blod. Det var mig omöjligt att komma ifrån
Jackson. Alla mina betraktelser ledde tillbaka till
honom.
I djupet av min själ kände jag det som om jag
befunne mig vid randen av en avgrund. Det var som
om livet uppenbarade sig för mig från en ny och
fruktansvärd sida. Och icke för mig ensam. Hela min
värld var i jäsning. Först och främst var det min far.
Jag kunde se hur han allt mer och mer kom under
Ernests inflytande. Och så var det biskop Morehouse.
Då jag sist hade sett honom, såg han sjuk ut. Han
var ytterligt nervös och hans ögon hade ett uttryck av
outsäglig fasa. Genom det lilla jag hörde visste jag
att Ernest hade hållit sitt löfte att följa honom genom
en avgrund. Vad biskopen där hade sett, det visste
jag däremot icke. Han tycktes vara för djupt gripen
att kunna tala därom.
En gång då jag hade en särskilt stark förnimmelse
av att allt vacklade omkring mig — både min egen
lilla värld och hela världen för övrigt — fick jag den
tanken att Ernest var orsaken till allt detta. Min
nästa tanke var att vi »hade varit så lyckliga och haft
det så fridfullt innan han kom!» Men i nästa sekund
visste jag att denna tanke var ett förräderi mot
sanningen, och jag såg Ernest i ett förklarat skimmer
som en sanningens apostel med strålande ansikte och
kämpande med samma oförskräckthet som en av
Guds egna änglar för sanning och rätt, samt för att
hjälpa de fattiga, de övergivna och förtryckta. Så
reste sig också en annan bild för min själ — det var
Kristus. Också han hade tagit sig an de ringa och
förtryckta, och det gentemot all prästernas och
fariseernas traditionella makt. Och jag tänkte på hans
död på korset — och mitt hjärta krympte samman av
smärta vid tanken på Ernest. Var också han
bestämd för ett kors? Han med krigsklangen i sin röst
och all sin ädla kraft och begåvning...
I denna stund blev det klart för mig att jag älskade
honom, och att jag brann av längtan att få bli honom
till tröst. Jag tänkte på hans förflutna liv. Ett
dystert, hårdt och torftigt liv måste det ha varit.
Och jag tänkte på hans far som hade ljugit och stulit
för hans skull och arbetat sig till döds. Och Ernest
hade börjat arbeta på fabrik när han var tio år! Hela
mitt hjärta svällde av längtan efter att jag skulle få
linda mina armar omkring honom och låta hans huvud
vila mot mitt bröst — hans huvud som måste vara
så trött av många tankar. Å, att jag kunde ge honom
vila — just vila och ro och glömska i stunder av stilla
frid! —
Jag träffade överste Ingram vid en sammankomst i
kyrkan. Jag kände honom mycket väl, hade varit
bekant med honom i många år. Jag gensköt honom
bakom en grupp höga palmer och gummiträd, där
jag hade honom som i en fälla utan att han hade märkt
det. Han mötte mig med vanlig konventionell glädtig
artighet. Han var en behaglig sällskapsmänniska,
diplomatisk, taktfull och hänsynsfull. Vad hans
utseende beträffar, var han den mest distingerade i
hela vår umgängeskrets. Bredvid honom föreföll till
och med den ärevördige universitetspresidenten liten
och obetydlig.
Och ändå fann jag överste Ingram i ungefär samma
beroende ställning som de olärda fabriksarbetarna.
Han var ingalunda fri, kunde icke göra vad han ville.
Också han satt fast i maskineriet. Jag skall aldrig
glömma den förändring han undergick, så snart jag
nämnde Jacksons namn. Det godlynta leendet
försvann på ögonblicket, och hans väluppfostrade min
förvandlades plötsligt till ett uttryck av häftig vrede.
Jag kände mig lika orolig som inför James Smiths
häftiga utbrott. Men överste Ingram svor icke. Det
var den lilla skillnaden mellan honom och arbetaren.
Han var beryktad för sin kvickhet och slagfärdighet,
men denna egenskap tycktes han helt och hållet ha
förlorat. Nästan omedvetet spejade han åt alla håll
efter någon utväg att komma undan. Men jag hade
honom ordentligt i fällan bland palmer och
gummiträd.
Å, han var riktigt sjuk åt att höra Jackson nämnas:
Varför hade jag fört det ämnet på tal? Han
uppskattade verkligen inte detta sätt att skämta. Det var
rent av ett bevis på dålig smak och långt ifrån
hänsynsfullt. Visste jag då inte att för personliga
känslor fanns det ingen plats inom hans yrke? Dem
lämnade han hemma då han gick till sitt ämbetsrum,
ty där var han ingenting annat än utövare av sitt
yrke.
»Anser ni att Jackson bor de ha fått skadeersättning?»
frågade jag.
»Ja visst», svarade han. »Det vill säga, att jag
personligen har en känsla av att han skulle ha haft
det. Men detta har ingenting att göra med den
juridiska synen på saken.»
Han började samla sin skarpsinnighet och bruka
den.
»Säg mig, ha ’lag’ och ’rätt’ ingenting att göra med
varandra?» frågade jag.
»Byt ut ’rätt’ mot ’makt’, så kommer ni
förhållandet närmare», sade han med ett småleende.
»Makt?» upprepade jag frågande. Han nickade.
»Och ändå förutsättes det att lagen skall skaffa oss
rättvisa?»
»Däri ligger paradoxen», sade han. »Vi få rättvisa.»
»Nu talar ni yrkesmässigt, eller hur?» frågade jag.
Överste Ingram rodnade — ja, han rodnade
verkligen — och han såg sig på nytt ängsligt om efter en
utväg att komma därifrån. Men jag stod midt i
vägen för honom och vek ingalunda åt sidan.
»Säg mig, överste», sade jag, »om man undertrycker
sina personliga känslor till förmån för de
yrkesmässiga — bör inte detta egentligen anses som en
stympning i andlig måtto?»
Jag fick intet svar. Överste Ingram hade fegt tagit
till flykten — han slog omkull en palm för att komma
ifrån sin obehagliga belägenhet. —
Sedan satte jag pressens män på prov. Jag skrev
en lugn, sansad och lidelsefri framställning av
Jacksons sak. Jag anklagade icke på minsta sätt de män
med vilka jag hade talat — jag nämnde dem icke ens.
Jag framställde endast fakta — jag talade om den långa
tid som Jackson hade arbetat på fabriken, jag
påpekade att han ville rädda maskineriet från att skadas
och att detta hade framkallat olyckshändelsen, jag
skildrade hans nuvarande sorgliga och nödställda
belägenhet. Våra tre lokala dagliga tidningar vägrade
att införa min uppsats, och på samma sätt gjorde de
bägge veckotidskrifterna.
Jag sökte upp Percy Layton. Han hade blivit
graduerad vid universitetet, ägnade sig därefter åt
journalismen och tjänstgjorde för närvarande som
reporter vid den inflytelserikaste av de tre tidningarna.
Han smålog när jag frågade honom om orsaken
varför tidningarna undertryckte alla uttalanden rörande
Jackson och hans sak.
»Det är redaktionspolitik», förklarade han. »Vi
ha ingenting att göra med det där. Det är
redaktörens sak.»
»Men varför är det politik?» frågade jag.
»Vi stå alla på bolagens sida», svarade han. »Om
ni också betalade vanligt annonspris för er artikel,
skulle ni inte få in den i tidningarna. Om någon
försökte smuggla in den, skulle han bli avskedad. Ja,
ni skulle inte få in den ens för tio gånger annonspriset.»
»Nå, men vad är er egen politik?» frågade jag. »Det
tycks som om ert åliggande skulle vara att förvrida
sanningen på edra arbetsgivares kommando — medan
de i sin tur ä’ bolagen underdåniga.»
»Jag har ingenting alls att göra med det där.» Han
såg rätt misslynt ut, men hans ansikte klarnade och
han fann en utväg att reda sig. »Jag för min del
skriver aldrig några osannfärdiga saker. Jag håller
mitt samvete fritt. Naturligtvis förekommer det en
massa motbjudande saker under dagsarbetets gång.
Men det hör ju till arbetet, ser ni», förklarade han.
»Men ni tänker också sitta som redaktör en dag och
öva politik.»
»Till dess hinner jag nog bli garvad», lydde hans
svar.
»Eftersom ni ännu inte är det, så kan ni gärna säga
mig rent ut vad ni tänker om den där
redaktionspolitiken.»
»Jag tänker inte alls», svarade han raskt. »Man får
inte skena över skaklarna, om man vill framåt pä
journalistbanan. Så mycket har jag i alla händelser
lärt mig.»
Den unge mannen nickade förnumstigt.
»Men det rätta då?» envisades jag.
»Ni har inte satt er in i leken. Naturligtvis är
allting godt om slutet blir godt, det kan ni väl förstå.»
»En behaglig ovisshet!» mumlade jag. Men det
gjorde mig ondt om hans ungdom och jag tyckte att
jag antingen måste skrika högt eller brista i gråt.
Jag började genomskåda ytan av det samhälle, vari
jag alltid hade levat, och jag fann att fruktansvärda
realiteter gömdes därunder. Det tycktes existera en
tyst sammansvärjning mot Jackson, och jag erfor ett
visst medlidande för den gnällande advokaten, som
så utan all heder hade skött hans försvar. Men den
tysta sammansvärjningen var vidtomfattande. Den
var icke allenast riktad mot Jackson, utan mot varenda
arbetare som lemlästades i fabrikerna. Och om den
nu gällde varenda man i dessa fabriker, gällde den då
icke även alla dem som arbetade i alla andra fabriker
och verkstäder? Gällde den icke hela den industriella
världen?
Och var det så — ja, då var samhällsordningen en
lögn. Jag ryggade förskräckt tillbaka för mina egna
slutledningar. Det var för fruktansvärdt, för rysligt
att kunna vara sant. Men Jackson då — och hans
arm... Och det fanns många i samma sorgliga
belägenhet som han — hundratals bara i fabrikerna, det
hade Jackson själv sagt till mig. Jag kunde omöjligt
komma ifrån tanken på Jackson.
Jag sökte upp mr Wickson och mr Pertonwaithe,
de största aktieägarna i Sierrafabrikerna. Men jag
förmådde icke uppröra deras känslor så som jag hade
lyckats röra deras arbetare. Jag upptäckte att de
hade en etik som stod över det övriga samhällets —
jag skulle vilja kalla den för den aristokratiska etiken.
avhandling »Om friheten»: »Varthelst det finns en överklass,
härleder sig en stor del av dess moralitet från dess klassintressen
och dess klasskänsla av överlägsenhet.»
De talade vidt och bredt om politik och
sammanblandade det som var politiskt med det som var rätt.
Mig tilltalade de mycket faderligt och beskyddande i
anledning av min ungdom och oerfarenhet. De voro
det hopplösaste jag hade råkat på under min
forskningsfärd. De voro absolut övertygade om att deras
beteende var fullkomligt riktigt. Det kunde aldrig
sättas något annat i fråga, det behövde aldrig
diskuteras. De hyste den orubbliga övertygelsen att de
voro samhällets välgörare, att det var de som skapade
lycka för så många. Och de framhöllo patetiskt vilka
lidanden arbetsklassen skulle få uthärda, om icke de
— och endast de — i sin vishet hade tagit dem i sin
tjänst.
Då jag var på återväg från dessa herrar mötte jag
Ernest och berättade för honom mina nyaste
erfarenheter. Han såg på mig med en belåten min och sade:
»Nå, det är ju ypperligt! Ni börjar gräva upp
sanning på egen hand. Ni vill bygga på egen erfarenhet,
och det är rätt. Ingen som tillhör det industriella
maskineriet är fri att handla som han vill, utom de
stora kapitalisterna, och de ä’ också bundna, om ni
ursäktar den irländska paradoxen.
uttryck. Ni ser, att de
där herrarna ä’ alldeles säkra på att vad de göra är
riktigt. Det är väl det mest absurda i hela situationen.
De ä’ så bundna av sin natur, att de inte kunna göra
någonting utan att tro att det är rätt. De måste ha
sanktion för sina handlingar. När de vilja företa
sig någonting — i affärsväg naturligtvis — måste de
vänta tills det i deras hjärnor uppstår en religiös, etisk,
vetenskaplig eller filosofisk uppfattning att saken är
riktig. Och så gå de och göra det som har fallit dem
in — utan att besinna att en av människans svagheter
ligger däri, att önskningen är tankens ursprung. Sak
samma vad de företa sig, det egna bifallet kommer
alltid. De ä’ överlägsna kasuister. Riktiga jesuiter.
De kunna till och med finna på att göra orätt under
förevändning att det kan medföra godt. En av de
behagliga och oeftergivliga fantasier som de roa sig
med är den, att de i vishet och duglighet ä’ överlägsna
den övriga mänskligheten. Därifrån ha de hämtat
sin övertygelse, att det är deras rättighet att
ombestyra uppehället för alla andra. De ha till och med
återupplivat teorin oni kungars och furstars gudomliga
rätt — handelskungars naturligtvis
enligt tidningarna ha yttrat följande: »Arbetarnas rättigheter
och intressen skola skyddas av de kristna män, åt vilka Gud i sin
oändliga vishet har givit egendomsintressena i landet.». Svagheten i deras
position ligger däri att de endast ä’ affärsmän. De ä’
inte filosofer. De ä’ inte biologer eller sociologer.
Vore de det, skulle naturligtvis allt vara godt. En
affärsman, som på samma gång vore biolog och
sociolog, skulle tillnärmelsevis veta vad han borde göra för
mänskligheten. Men i allt som ligger utanför
affärsområdet ä’ dessa män rent av fåkunniga. De känna
varken till människorna eller samhället, och ändå
upphäva de sig till herrar över det öde som skall
tillkomma såväl de hungrande millionerna som alla de
andra i industriens virvel indragna. Historien skall
en dag komma med ett skärande skratt på deras
bekostnad.» —
Jag blev icke det ringaste förvånad över mina
erfarenheter hos mrs Wickson och mrs Pertonwaithe.
Dessa damer tillhörde den högre societeten. De
bebodde riktiga palats. Och de hade många hem här
och där i landet, i bergstrakterna, vid sjöarna och vid
havskusten. De betjänades av en hel här av
tjänstfolk, och deras sociala verksamhet var oerhört
omfattande. De beskyddade universitet och kyrkor, och
prästerna så godt som släpade sig i stoftet för dem.
Det var ett par mäktiga kvinnor, dessa båda, på
grund av deras pengar. De utövade ett stort välde
över andras tankar och åsikter — det skulle jag snart
komma underfund med tack vare Ernest.
De efterapade sina män och talade lika vidt och bredt
som de om politik och om de rikas plikter och ansvar.
De leddes av samma etik som fanns hos deras män
— den etik som omfattades av deras klass. Och de
kommo med en massa fraser som de själva icke
förstodo.
Även de blevo irriterade när jag talade om den
nödställda belägenhet, vari Jacksons familj befann sig,
och uttalade min förundran över att de icke hade
frivilligt givit honom något understöd. Jag
underrättades om att de icke behövde några anvisningar i
fråga om sina plikter mot samhället. Då jag rent ut
begärde att de skulle hjälpa Jackson, svarade de lika
rent ut nej. Det förvånande i saken var att de bägge
uttalade sin vägran i nästan alldeles samma ordalag,
och det ehuru jag besökte var och en av dem särskilt,
och ingendera visste att jag hade varit hos den andra
eller ämnade mig dit. Det likalydande svaret gick ut
på att de kände sig riktigt glada över att de fått
tillfälle att tydligt ådagalägga, att de aldrig ville vara
med om att uppmuntra vårdslöst folk — och lika litet
ville de genom understöd vid olycksfall fresta de
fattiga till att självvilligt låta sig skadas av
maskinerna.
Och det var deras ärliga övertygelse! Men de voro
berusade av inbillningen om sin egen överlägsenhet,
den överlägsenhet som de ansågo tillhöra deras klass.
För varje handling de företogo hade de sanktion hos
sin egen klassetik. Då jag åkte bort från mrs
Pertonwaithes palats, såg jag tillbaka på det och tänkte på
Ernests ord, att även de voro fängslade vid
maskineriet, men att de voro bundna så, att de sutto på
toppen därav.
V.
FILOMATKLUBBEN.
Ernest kom ofta till oss. Det var icke endast min
fars sällskap och icke heller de diskussionsdigra
middagarna som lockade honom till oss. Redan nu
började jag smickra mig med att jag hade någon del i
hans besök, och det dröjde icke länge förrän jag fick
veta att jag hade rätt i min förmodan. Aldrig har
det funnits en älskare sådan som Ernest Everhard.
Hans blick och hans handtryckningar blevo om
möjligt fastare och stadigare för varje gång vi träffades,
och det frågande uttrycket i hans ögon, som jag hade
läst i dem från början, blev alltmera bjudande och
befallande.
Det intryck jag fick av honom första gången vi
träffades hade icke varit fördelaktigt. Men så upptäckte
jag att jag kände mig dragen till honom. Därefter
kom min harm och ovilja, sedan han så våldsamt
anfallit mig och min samhällsklass. När jag sedan såg
att han icke hade förtalat min klass, och att allt det
hårda och bittra som han hade sagt var berättigat,
drogs jag åter till honom. Han blev mitt orakel.
Han rev bort täckelset från samhällets yta och lät
mig se glimtar av verkligheten, lika obehagliga som
odisputabelt sanna.
Som sagt, det kan aldrig ha funnits en sådan älskare
som han. Ingen flicka kan vistas i en
universitetsstad tills hon blir tjugufyra år utan att ha några
erfarenheter i kärleksväg. Skägglösa kandidater och
gråhåriga professorer hade gjort mig sin kur, atleter och
fotbollsheroer hade talat till mig om kärlek. Men
ingen av dem hade giljat till mig så som han. Jag
var sluten i hans armar innan jag visste det. Hans
läppar trycktes mot mina innan jag hann protestera
eller göra motstånd. Gentemot hans allvar skulle
det ha varit löjligt att komma med konventionell
flickvärdighet. Han tog mig med storm. Han friade
aldrig — han slog armarna om mig och kysste mig
och tog för avgjort att vi skulle gifta oss. Det blev
intet tal om den saken. Det enda som diskuterades
— och det skedde efteråt — var när vi skulle gifta
oss.
Det var exempellöst, det var nästan overkligt.
Men det höll Ernests sanningsprov — och jag
anförtrodde mitt liv åt det. Och det lände till min lycka.
Under vår kärleks första dagar greps jag ofta av
fruktan för framtiden vid tanken på hans stormande
kärleksförklaring. Men denna fruktan var grundlös.
Ingen kvinna har någonsin varit välsignad med en
blidare och ömmare make. Denna egendomliga
blandning av stormande häftighet och mildhet hade sin
motsvarighet i den blandning av tafatthet och
djärvhet som utmärkte hans sätt. Å, den där lilla
anstrykningen av tafatthet! Han övervann den aldrig, och
den var helt enkelt förtjusande. Hans sätt att röra
sig i vår salong påminde om en försiktig bulldoggs
uppträdande i en porslinsbutik.
prydnadsartiklar. Konsten att leva enkelt var ännu icke
upptäckt. Rummen liknade muséer och man hade ett ändlöst arbete
med att hålla dem rena. Dammets dämon härskade i hemmen.
Där funnos myriader tillhåll för damm och mycket få medel att bli
det kvitt.
Det var vid denna tid som mitt sista tvivel
huruvida jag hyste verklig kärlek till honom — ett i
sanning överflödigt tvivel — helt och hållet försvann.
Det skedde i filomatklubben — en underbar kväll,
då Ernest kämpade som en hjälte midt i sina
motståndares läger. Filomatklubben var den mest exklusiva
vid hela kusten. Den var stiftad av miss Brentwood,
en oerhört rik gammal ogift dam, och denna stiftelse
ersatte för henne man och barn och förtröelser.
Medlemmarna utgjordes av de rikaste i orten, män och
kvinnor med starkt självmedvetande — och
naturligtvis fanns där också några lärdomens representanter,
för att det hela skulle få en anstrykning av intellektuell
överlägsenhet.
Filomaterna hade ingen särskild lokal. Det var
icke en av den sortens klubbar. En gång i månaden
samlades man hos någon av klubbens medlemmar för
att avhöra ett föredrag. Dessa föredrag höllos
vanligen av för ändamålet rekvirerade och avlönade
framstående personer. Om en kemist i Newyork t. ex.
gjorde någon ny upptäckt — låt oss säga i fråga om
radium — så betalade filomatklubben alla
omkostnader för hans resa tvärs över landet och gav honom
dessutom ett furstligt honorar för tid och besvär. Sak
samma med upptäcktsresande som återvände från
polartrakterna eller de nyaste koryféerna på
litteraturens och konstens område. Ingen utomstående
beviljades tillträde till dessa sammankomster, därför
att filomaterna ej ville ha sina diskussioner refererade
i tidningarna. I följd därav kunde till och med
framstående statsmän — det fanns exempel på att så hade
händt — fritt och öppet uttala sina tankar.
Jag har här framför mig ett brev som Ernest skrev
till mig för tjugu år sedan, och ur detta brev avskriver
jag följande:
»Din far är ju medlem av filomatklubben, och
därför har du också tillträde dit. Gå på sammankomsten
nästa tisdag. Jag lovar att du skall få ökad
erfarenhet i fråga om dina samhällsstudier. Under dina
sammandrabbningar för den Jacksonska saken
förmådde du icke framkalla någon rörelse hos de högst
uppsatta. Kom, så skall du få se dem uppskakade!
Jag skall komma dem att morra som ilskna vargar.
Dina angrepp gällde endast deras moral. Men
därigenom bli de bara så mycket mera reserverade och
överlägsna. Jag tänker röra vid deras penningpåsar.
Det skall uppskaka dem ända ned i rötterna av deras
primitiva natur. Om du kan komma, så skall du få
se en grottmänniska i frackkostym morra och bitas
i kamp om ett ben. Jag lovar dig stor uppståndelse
och ökad kunskap om djurets natur. De ha inbjudit
mig för att riva mig i stycken. Idén är miss
Brentwoods, och hon gjorde en klumpig häntydning på
orsaken, då hon bjöd mig. Hon har arrangerat
liknande nöjen åt dem förut. Det ’roar dem särskilt
att se hyggliga och snälla reformatorer uppträda som
talare’. Miss Brentwood tror naturligtvis att jag är
snäll som en kattunge och beskedlig och dum som en
ko. Och jag vill inte neka för att jag hjälpte till för
att hon skulle få ett sådant intryck. Hon föreföll
rätt tveksam innan hon upptäckte hur harmlös jag
var. Jag får ett vackert arvode — tvåhundrafemtio
dollars — såsom det anstår en man, vilken, ehuru han
är radikal, ändå har varit aspirant till en
guvernörsbefattning. Och jag skall uppträda i frack. Det är
mig ålagt. Jag har aldrig varit klädd på det sättet
förut i hela mitt liv. Jag förmodar att jag kan få
hyra en kostym någonstans. Men jag skulle vilja
göra mer än så för att få tillfälle till en dust med
filomaterna.»
Klubben samlades nämnda tisdagskväll hos familjen
Pertonwaithe. Extra stolar hade flyttats in i den
stora salongen, och inalles torde ett par hundra
filomater ha tagit plats där för att höra Ernest. Det var
verkligen samhällets spetsar. Jag roade mig med
att i tysthet beräkna den summa som dessa
människor kunde representera, och den uppgick till
hundratals millioner. Det var inga lättjefulla rika — de
flesta voro affärsmän, som högst verksamt deltogo i
det industriella och politiska livet.
Vi hade alla intagit våra platser, då miss
Brentwood kom in åtföljd av Ernest. De begåvo sig genast
längst fram i rummet, där Ernest hade sin talareplats.
Han var klädd i frackkostym, och med sina breda
axlar och sitt kungliga huvud tog han sig storståtlig
ut. Jag lade också märke till den där lilla skymten
av tafatthet i hans rörelser. Jag tror nästan att jag
kunde ha blivit kär i honom bara för den. Och medan
jag betraktade honom, kände jag mig genomströmmad
av mäktig gädje. Jag tyckte mig återigen känna
hans pulsslag då min hand vilade i hans, jag kände
hans läppar tryckas mot mina — och jag kände mig
så stolt däröver, att jag tyckte att jag måste stiga
upp och ropa till det församlade sällskapet: »Han
är min! Han har slutit mig i sina armar och jag —
mitt obetydliga jag — har lagt beslag på hans
storslagna själ med all dess mångfald av kungliga tankar!»
Längst framme i salongen presenterade miss
Brentwood honom för överste Van Gilbert, och jag förstod
nu att översten skulle presidera under sammankomsten.
Överste Van Gilbert var en mycket framstående
bolagsadvokat och för övrigt omåttligt rik. Det minsta
arvode han skulle värdigas mottaga var hundratusen
dollars. Han var mästare inom sitt yrke. Han
lekte med lagen som med en marionett, formade om
dess bestämmelser efter sitt godtycke, allt efter som
han behövde använda dem. Till utseende och
uttryckssätt var han gammaldags, men i fråga om fantasi,
kunskaper och lätthet att finna hjälpmedel var han
modern och ung som den senast tillagda lagparagrafen.
Sin första berömmelse vann han då han kullkastade
Shardwells testamente, för vilken bedrift han
inkasserade ett arvode av femhundratusen dollars.
speciell företeelse i Amerika. Med hopandet av kolossala
förmögenheter följde svårigheten att disponera över dem efter samlarens
död. Att sätta upp testamenten och kullkasta testamenten blev
en juridisk affär som fordrade mycken skicklighet och slughet.
Man vände sig naturligtvis till de erkänt skickligaste för att få
testamenten uppsatta så att de icke kunde kullkastas. Men de
blevo oupphörligt kullkastade — mycket ofta av de jurister som
hade satt upp dem. Det visade sig vara nästan omöjligt att få ett
testamente uppsatt så att det var och förblev giltigt. Efter
detta steg hans rykte med raketens hastighet. Man
kallade honom ofta för Amerikas skickligaste advokat
— bolagsadvokat naturligtvis. Och varhelst man
i Förenta staterna uppräknade landets tre förnämsta
jurister, blev hans namn ovillkorligen nämnt.
Överste Van Gilbert reste sig och med några väl
valda ord, som genomskimrades av en lätt ironi,
föreställde han Ernest för de församlade. Den avsiktligt
skämtsamma ton varmed han presenterade
»samhällsreformatorn Ernest Everhard, en man av
arbetsklassen», kom auditoriet att småle. Detta retade mig
och jag såg på Ernest. Men hans uppsyn retade mig
ännu mer. Han tycktes icke alls vara sårad av det
bemötande han rönte — ja, han tycktes icke ens ha
lagt märke till det. Där satt han och såg bara mild
och oförarglig och en smula sömnig ut. Föreföll rent
av dum. Och för ett ögonblick blixtrade en
häpnadsväckande tanke genom min hjärna — om han skulle
känna sig överväldigad inför denna imposanta exposé
av penningvälde och intelligens? Men i nästa sekund
smålog också jag. Mig kunde han icke narra — men
han drev gäck med de andra, alldeles som han hade
drivit gäck med miss Brentwood. Hon hade tagit
plats i en fåtölj i första raden, och flera gånger vände
hon sig till en eller annan av sina klubbkamrater för
att genom ett gillande leende visa sin belåtenhet med
överste Van Gilberts ord.
Sedan Van Gilbert hade slutat, reste sig Ernest och
började tala. Han började med lågmäld röst,
reserverat och anspråkslöst, med en min av synbar
förlägenhet. Han talade om sitt ursprung från
arbetsklassen och skildrade den eländiga och bedrövliga
omgivning vari hans barndom hade förflutit under svält
och lidanden till både själ och kropp. Han skildrade
sin ärelystnad och de ideal han hade uppställt för sig,
han skildrade sina föreställningar om det paradis vari
medlemmarna av de högre klasserna levde. Han sade:
»Jag visste att däruppe hos dem fanns det
oegennytta, rena och ädla tankar, skarp intelligens. Att
jag visste allt detta berodde på att jag läste
’Seaside-Library’-romaner
förvänd uppfattning av de lättjefulla klassernas karaktär., vari alla män och kvinnor, med
undantag av skurkarna och äventyrerskorna, tänkte
vackra tankar, talade ett vackert språk och utförde
ärofulla handlingar. Kort sagt, lika visst som jag
såg solen över mitt huvud, lika säkert trodde jag att
i de övre samhällslagren fanns allt som var vackert
och ädelt och behagligt, allt som förlänade livet
ärbarhet och värdighet, allt som gjorde livet värdt att leva
och godtgjorde människan för allt hennes arbete och
lidande.»
Han övergick därefter till att skildra sitt liv i
fabrikerna, han berättade hur han kom att lära
hovslagaryrket och gjorde bekantskap med socialisterna. Bland
dem hade han funnit människor med stor intellektuell
begåvning, förklarade han. Han hade funnit
evangelii förkunnare som nödgats lämna sitt ämbete
därför att deras kristendom var för vidsynt att kunna
behaga en församling av mammonsdyrkare; han hade
funnit professorer som lämnat sina lärarplatser,
därför att de ej förmått uthärda universitetens slaveri
under de rikas välde. Han förklarade att socialisterna
voro revolutionister, som arbetade på att omstörta
det nuvarande förnuftsvidriga samhället och av
materialet bygga upp ett förnuftigt ordnat samhälle för
kommande tider. Han sade mycket mera, som skulle
bli för långt att nedskriva, men jag skall aldrig glömma
hur han beskrev livet bland de revolutionära. Alla
reserverade uttryck lämnades å sido. Hans stämma
blev kraftig och tillitsfull, den fick glöd allt efter som
han själv eldades av de entusiastiska tankar åt vilka
han gav luft. Han sade:
»Bland revolutionisterna fann jag för övrigt en varm
tro på mänskligheten, jag fann brinnande idealism,
beundransvärd oegennytta, offervillighet och
självpåtaget martyrskap — alla människoandens glänsande
och hänförande egenskaper. Här var livet rent, ädelt
och entusiastiskt. Jag kom i beröring med storslagna
själar, som satte lekamligt och andligt liv högre än
dollars och cents och för vilka ett hungrande fattigt
barns matta klagan betydde mer än all den pomp och
ståt som kan åtfölja vidgade affärsförbindelser och
världsvälde. Överallt såg jag bevis på ädla syften
och hjältemodiga ansträngningar — och mina dagar
fylldes av solsken, mina nätter strålade av stjärnljus,
medan den heliga Gral, Kristi egen Gral, ständigt lyste
och flammade för mina ögon — mänskligheten, som
så länge hade lidit och misshandlats, skulle ändå
slutligen bli räddad och frälst.»
Och så som jag redan förut hade sett honom i ett
förklarat skimmer, så stod han nu åter som förklarad
inför mig. Hans panna lyste av det gudomliga inom
honom, och ännu klarare strålade hans ögon ur den
gloria som tycktes insvepa honom som i en mantel.
Men de andra sågo tydligen icke denna strålglans, och
jag antog att den hade framkallats genom de tårar
av glädje och kärlek som fyllde mina ögon. I alla
händelser var mr Wickson som satt bakom mig
fullkomligt oberörd, ty jag hörde honom högt och
hånfullt utbrista: »Utopier!»
hårdnackade fasthållande vid detta förefaller oss obegripligt. Det
låg någonting magiskt i detta slags ord och fraser, som minner om
trolldom och besvärjelser. Deras uppfattning var till den grad
förvirrad och förmörkad, att uttalandet av ett enda ord kunde
tillintetgöra resultaten av ett helt livs allvarliga forskningar och
tänkande. Ett sådant ord var »utopi». Blotta nämnandet därav
kunde fördöma varje plan till ekonomisk förbättring eller förnyelse,
hur vist den än var uttänkt. Massor av folk förälskade sig rent av
i dylika slagord, och de som införde dem betraktades som snillen.
Ernest fortsatte. Han berättade hur han steg inom
samhället, så att han slutligen kom i beröring med
medlemmar av de högre klasserna och stötte ihop med
innehavare av framskjutna platser i samhället. Han
skildrade den missräkning han erfor, och han beskrev
den i ordalag som icke voro smickrande för hans
auditorium. Han hade blivit slagen med häpnad över
människornas simpelhet. Deras liv var varken
vackert eller anslående. Han överraskades av att
oupphörligt stöta på själviskhet och egennytta — och vad
som förvånade honom i ännu högre grad var
frånvaron av intellektuellt liv. Han som kom direkt från
revolutionisterna häpnade inför överklassens brist på
intelligens. Och trots deras praktfulla kyrkor och väl
avlönade predikanter hade han funnit överklassens
män och kvinnor grovt materialistiska. Visserligen
pladdrade de om små nätta ideal och den lilla kära
moralen, men trots detta pladder var den förhärskande
tonen i det liv de levde materialistisk. För övrigt
voro de blottade på verklig moral — det vill säga den
som Kristus hade predikat, men som icke längre
predikades.
»Jag träffade på män, som åberopade fridsfurstens
namn i sin kritik över krig, men beväpnade
Pinkertonkåren
soldater i kapitalisternas tjänst. Småningom utvecklades kåren till
legotrupper åt oligarkin. med gevär, för att den skulle skjuta ned
strejkande arbetare i deras egna fabriker. Jag träffade
på män som voro alldeles ifrån sig av harm över det
brutala i boxningskampen, men samtidigt voro
delaktiga i förfalskningar av födoämnen, varigenom
årligen flera små barn dräptes än vad som påbördas den
mordlystne Herodes. Den och den eleganta herrn
med det aristokratiska utseendet var en viljelös
direktör, verktyg för ett bolag, som i hemlighet plundrade
änkor och faderlösa. En annan, som beskyddade
litteraturen och samlade dyrbara praktverk, mutade
de grovhyvlade bossarna i kommunalstyrelsen. En
tredje, som i sin tidning tog in annonser om
patentmedicin, kallade mig ’en kanalje till demagog’, därför
att jag sade honom, att han aldrig skulle våga säga
sanningen om patentmedicin
varmed folket bedrogs på samma sätt som genom medeltidens
trollmedel. Den enda skillnaden var att patentmedicinen var
skadligare och dyrare. i sin tidning. En, som
med högtidligt allvar talade om idealismens skönhet
och Guds godhet, hade nyss bedragit sina kamrater i
affärer. En, som var ett kyrkans stöd och lämnade
storartade bidrag till den yttre missionen, lät sina
kvinnliga butiksbiträden arbeta tio timmar om dagen
för svältlön, varigenom han direkt uppmuntrade
prostitutionen. En, som underhöll läroanstalter vid
universitetet och lät bygga praktfulla kapell, begick
mened inför rätta för mammons skull. En
järnvägsmagnat bröt sitt ord som medborgare, som gentleman
och kristen, när han medgav en hemlig fraktrabatt —
och det gjorde han många gånger om. Jag träffade
på en senator, som var slav och verktyg åt en brutal
och obildad boss
att det styrde landet genom sin rösträtt. Men i själva verket
styrdes landet av de politiska partierna. I begynnelsen togo
partiledarna betalt av kapitalisterna för att de stiftade den och den
lagen, men det dröjde icke länge förrän kapitalisterna upptäckte
att det föll sig billigare för dem att själva äga de politiska
maskinerierna och anställa ledare för dem. inom det politiska maskineriet.
På samma sätt var det med en guvernör och en
överdomare, och alla tre reste fritt på järnväg. Jag såg
också den listige kapitalist som stod över allt detta,
han som ägde järnvägarna, varifrån fribiljetterna hade
utfärdats. — Jag befann mig alltså i merkantilismens
sandöken i stället för i ett paradis. Utom i fråga om
affärer fann jag ingenting annat än stupiditet. Jag
fann ingen som var ren, ädel och entusiastisk, däremot
många som voro fulla av ruttenhet. Vad jag såg var
en oerhörd själviskhet och hjärtlöshet — en grov,
sniken, praktiserad och praktisk materialism.»
Mycket mera berättade Ernest om dem själva och
om de missräkningar han hade erfarit bland dem. I
intellektuellt avseende hade de tråkat ut honom; i
andlig och moralisk väg hade de ingivit honom vämjelse.
Och han var glad att få återvända till sina
revolutionister, som voro ädla, rena och entusiastiska, vilket
allt kapitalisterna icke voro.
»Och nu», sade han, »skall jag tala till er om den
revolution som jag förut har nämnt.»
Men först måste jag omtala, att den stränga
kritiken icke alls tycktes ha rört Ernests auditorium. Jag
såg mig forskande omkring och fann att deras ansikten
bibehöllo samma uttryck av lugn överlägsenhet,
oaktat alla hans tillvitelser. Och jag kom ihåg vad han
hade sagt till mig — att inga angrepp mot deras moral
kunde uppskaka dem. Jag såg emellertid att hans
djärvhet hade berört miss Brentwood. Hon såg
harmsen och bekymrad ut.
Ernest började med att beskriva revolutionsarmén,
och när han uppgav dess styrka — beräknad efter
antalet röster avgivna vid valen i alla länder — började
församlingen visa tecken till oro. Ett bekymrat
uttryck spred sig över deras drag, och jag såg att
läpparna slötos allt stramare. Äntligen var
stridshandsken kastad! Ernest beskrev socialisternas
internationella organisation, varigenom Förenta staternas
socialister, till antalet en och en halv million, knöto
förbindelse med den övriga världens, vilka utgjorde
tjugutre och en halv million.
»En sådan revolutionshär», tillade han, »tjugufem
millioner stark, är någonting som måste förmå
regenter och styrande klasser att hejda sig och tänka sig
om. Och arméns fältrop är: ’Ingen pardon! Vi
vilja ha allt vad ni äga. Vi nöja oss icke med mindre.
Vi vilja ha maktens tyglar och människosläktets öde
i våra händer. Här se ni våra händer. Det är starka
händer. Vi ämna ta ifrån er regeringen, edra palats
och all er lyx och bekvämlighet, och sedan måste ni
arbeta för ert uppehälle alldeles som bonden på åkern
och den utsvultne och förkrympte skrivaren i edra
storstäder. Här se ni våra händer. Det är starka
händer!’»
Och medan han sade detta, sträckte han ut sina bägge
kraftiga armar, och de starka hovslagarehänderna
grepo omkring sig i luften likt örnklor. Som han nu
stod där med händerna utsträckta — liksom för att
med våld skingra den fientliga hopen framför sig —
var han en personifikation av arbetets majestät. Jag
lade märke till att auditoriet studsade inför denna
revolutionära uppenbarelse, så verklig, så mäktig och
hotande. Det vill säga, kvinnorna ryggade tillbaka
med skrämd uppsyn. Men icke männen. De voro av
den verksamma sortens rika, och de voro stridslystna.
Ett dovt mummel höjdes, fortfor ett ögonblick och
dog bort. Det var förebudet till ett vredesutbrott,
och jag skulle få höra det många gånger den kvällen,
detta morrande läte som förråder människans djuriska
natur och brutala lidelser. Och de voro omedvetna
om att de hade frambragt detta ljud. Det var kopplets
alldeles omedvetna morrning. Och då jag betraktade
deras förhärdade ansikten och såg stridslystnaden
glimma i deras ögon, insåg jag att de icke skulle lätt
låta beröva sig herraväldet över världen.
Ernest fortsatte sin attack. Han förklarade, att
anledningen till att det fanns en och en halv million
revolutionister i Förenta staterna låg hos
kapitalisterna, som hade vanskött samhället. Han skildrade
grottmänniskans ekonomiska förhållanden och även
de nutida vilda folkens; han påpekade att de varken
ha verktyg eller maskiner och endast äga ringa
produktionsförmåga. Sedan följde han utvecklingen av
maskinerier och samhällsorganisation och påvisade
att den civiliserade människans produktionsförmåga
i våra dagar är tusen gånger större än vildens.
»Fem män kunna producera bröd åt tusen», sade
han. »En enda man kan tillverka bomullspersedlar
åt tvåhundrafemtio, han kan förfärdiga yllevaror åt
trehundra eller skodon åt tusen. Därav skulle man
ju kunna dra den slutsatsen att med en duglig skötsel
av det nutida samhället borde den civiliserade
människan vara i väsentlig grad bättre lottad än
grottmänniskan. Men förhåller det sig så? Låt oss se till
hur det kan vara. I Förenta staterna finns det i
denna dag femton millioner människor
det då fanns tio millioner fattiga i Förenta staterna., som leva i
fattigdom. Med fattigdom menar jag det tillstånd,
då människan genom brist på föda och lämpligt
husrum icke kan vidmakthålla sin normala
arbetsförmåga. Och trots alla edra s. k. arbetslagar, finns
det i denna stund tre millioner arbetande minderåriga
i Amerikas Förenta stater.
kungjordes fullständigt — var antalet arbetande minderåriga i
Förenta staterna 1,752,187. Deras antal har
fördubblats på tolv år. I förbigående skulle jag ha
lust att fråga er, ni samhällets ledare, varför siffrorna
från folkräkningen 1910 icke ha blivit kungjorda
offentligt. Men jag kan själv besvara min fråga —
siffrorna förtegos därför att ni voro rädda. De
eländas antal skulle ha påskyndat den revolution som
förberedes. Men jag vill återgå till mina anklagelser.
Om nutidsmänniskans produktionsförmåga är tusen
gånger större än grottmänniskans, varför finns det då
i dag i Förenta staterna femton millioner människor
som varken ha ordentlig bostad eller ordentlig föda?
Varför finns det i Förenta staterna tre millioner
arbetande minderåriga? Detta är en faktisk anklagelse.
Kapitalistklassen har misshushållat. Inför dessa fakta
— att nutidsmänniskan har det sämre ställt för sig än
grottmänniskan, och att hennes produktionsförmåga
är tusen gånger större än grottmänniskans — kommer
man ovillkorligt till den slutledningen, att
kapitalistklassen har misshushållat — att ni ha misshushållat, mina
herrar — att ni ha brottsligt och egennyttigt skött
samhällets affärer. Och på denna anklagelse kunna
ni icke svara mig här i kväll, ansikte mot ansikte —
lika litet som hela er klass skulle kunna besvara samma
anklagelse från de femtonhundratusen
revolutionisterna i vårt land. Ni ha intet svar att ge. Jag vågar
påstå, att när jag har slutat, får jag icke något svar.
I fråga om denna punkt är er tunga bunden, fastän
ni kunna tala nog så vackert om andra ting. Ni ha
misslyckats i er förvaltning. Ni ha gjort civilisationen
till humbug. Ni ha varit förblindade och snikna.
Ni ha utan blygsel rest er i vår lagstiftande församling
och förklarat, att all vinst vore omöjlig om icke barn
finge användas i arbete. Tro inte att det är något
påhitt av mig. Det finns svart på vitt på det. Ni ha
vyssat edra samveten till ro med pladder om vackra
ideal och den lilla kära moralen. Ni pösa av makt
och rikedom och välgång — och gentemot oss ha ni
inte mera hopp än drönarna, när de samlas kring
honungskakorna och arbetsbina störta sig över dem
för att göra slut på deras lättjefulla tillvaro. Ni ha
misslyckats i skötseln av samhället och därför skall
makten att styra det bli er fråntagen. Halvannan
million män av arbetsklassen förklara, att de skola
förmå återstoden av arbetsklassen att förena sig med
dem och ta väldet från er. Det vill säga revolution,
mina herrar. Och hindra den, om ni kan!»
Ernests röst fortfor ännu en god stund att genljuda
i det stora rummet. Så uppstod åter det dova
mummel som jag hade hört förut, och ett dussintal män
reste sig och begärde ordet. Jag såg att miss
Brentwoods skuldror voro i konvulsivisk rörelse, och ett
ögonblick greps jag av harm, därför att jag trodde att
hon skrattade åt Ernest. Men så upptäckte jag att
det icke var skratt utan hysteri. Hon var slagen av
förskräckelse över vad hon hade gjort då hon införde
denna eldbrand i sin högt älskade filomatklubb.
Överste Van Gilbert lade icke märke till alla de
män som med häftigt upprört uttryck i sina drag
försökte utbedja sig hans tillstånd att få ordet. Hans
eget ansikte var präglat av lidelsefull harm. Han
rusade upp från sin plats, svängde med armarna, och
först kunde han endast få fram osammanhängande
ljud. Men så kom där en störtflod av ord över hans
läppar. Men det var icke ett tal som man kunde ha
väntat av en jurist med hundratusendollarshonorar,
och icke heller framfördes det med gammaldags
vältalighet.
»Villfarelse på villfarelse!» skrek han. »Aldrig i
hela mitt liv har jag hört så många falska slutledningar
uttalas på så kort stund. Och för resten skall jag
säga er, unge man, att ni inte alls har kommit med
någonting nytt. Allt det där lärde jag mig i skolan
innan ni var född. Jean Jacques Rousseau
framställde samma socialistiska teorier för nära två hundra
år sedan. Tillbaka till jordbruket! predikade han.
En återgång — bah! Vår biologi visar oss det absurda
i denna idé. Det har med skäl blivit sagt, att litet
lärdom är en farlig sak, och detta har ni sannerligen
bevisat i kväll genom edra galna teorier. Villfarelse
på villfarelse! Aldrig i hela mitt liv har jag så till
vämjelse blivit fullproppad med struntprat. Så
mycket ä’ edra omogna och barnsliga resonemanger värda!»
Han knäppte föraktfullt med fingrarna och satte sig
ned. Där hördes små gillande utrop från damerna
och ett grövre brummande från männen. Av det
dussintal herrar som ävlats att få ordet började halva
antalet tala på en gång. Det uppstod en sannskyldig
förbistring, som kom åhöraren att tänka på Babel.
Aldrig hade mrs Pertonwaithes rymliga salong varit
skådeplats för ett dylikt uppträde. Detta var således
de kallblodiga ledarna inom industriens värld,
samhällets härskare — dessa brummande och vrålande
vildar i frack! Sannerligen hade icke Ernest skakat
upp dem genom att sträcka ut händerna efter deras
penningpåsar — ty det hade utan tvivel förefallit dem
som om alla de femtonhundratusen revolutionisterna
sträckte ut sina händer efter deras ägodelar.
Ernest förlorade aldrig fattningen, i vilken situation
han än befann sig. Innan överste Van Gilbert hade
hunnit återta sin plats var Ernest på fötter igen, tog
ett par steg framåt och ropade till de församlade:
»En i sänder!» Han ropade ut detta med sina
väldiga lungors hela kraft, och genom sin imponerande
personlighet bragte han auditoriet till tystnad.
»En i sänder!» upprepade han mildare. »Låt mig
svara överste Van Gilbert. Sedan står jag färdig att
bemöta de övriga — men icke mer än en i sänder,
kom ihåg det. Inte massvis. Vi befinna oss inte på
en fotbollplan. Vad er beträffar», fortsatte han och
vände sig till överste Van Gilbert, »har ni inte svarat
på någonting av det jag anförde. Ni har endast givit
luft åt några lustiga och obevisade påståenden
angående min andliga kaliber. Ett sådant
tillvägagående kan möjligen vara till gagn för er under
utövandet av ert yrke, men härvidlag kan det icke
användas. Jag är inte en arbetare, som står framför er
med mössan i hand och begär att ni skall skaffa mig
löneförhöjning eller skydda mig emot maskinen, som
jag sköter. Det går inte att leka med sanningen, då
ni har med mig att göra. Det kan ni spara för de
tillfällen då ni har avlönade slavar framför er. De våga
naturligtvis inte svara er, därför att ni har deras
uppehälle, deras liv i edra händer. Vad beträffar det där
återvändandet till naturen, som ni påstår att ni har
lärt er i skolan innan jag blev född, så må ni tillåta
mig att påpeka, att ni i så fall inte måtte ha lärt
någonting alls vidare sedan dess. Socialismen har icke mera
med naturtillståndet att göra än differentialkalkylen
ha med en bibelklass. Jag har kallat er klass stupid
i fråga om annat än affärer — och ni har på ett lysande
sätt visat att jag hade rätt i mitt påstående.»
Denna fruktansvärda näpst som drabbade miss
Brentwoods hundratusendollarsadvokat, var för
mycket för hennes nerver. Hennes hysteri tilltog i
våldsamhet, hon fördes gråtande och skrattande ur
rummet. Det var nog också det bästa, ty det blev ännu
värre saker som sades efteråt.
»Ni behöva inte fästa er vid mitt påstående i detta
avseende», fortsatte Ernest sedan dörren hade stängts
efter henne. »Edra egna auktoriteter bevisa enhälligt
er stupiditet. Edra egna lejda undervisare kunna säga
er att ni tar fel. Gå till er obetydligaste lilla docent
i sociologi och fråga honom vad som är skillnaden
mellan Rosseaus teori om återvändandet till naturen
och socialismens teori — fråga edra mest framstående
ortodoxa borgerliga forskare i politisk ekonomi och
sociologi — läs igenom alla de böcker som ha skrivits
i detta ämne och som finnas på hyllorna i edra
statsunderstödda bibliotek — och från alla dessa håll skall
ni få till svar att det icke finns någon gemensamhet
mellan återvändandet till naturen och socialismen.
Ni skall tvärtom få veta att dessa bägge saker stå i
diametral motsats till varandra. Jag upprepar att
ni inte behöver ta mitt ord för godt. Teorin om er
stupiditet finns i de där böckerna — edra egna böcker
som ni aldrig har läst. Och vad er stupiditet
beträffar, står ni som typ för er klass. Ni är hemmastadd
i lagen och i affärslivet, överste Van Gilbert. Ni vet,
hur ni skall vara bolagen till tjänst och öka deras
utdelning genom att förvränga lagen. Nåja, håll er
till det. På det området är ni matador. Ni är en
överlägsen jurist, men ni är en skral historiker, ni vet
ingenting om sociologi, och er biologi är samtida med
Plinius.»
Överste Van Gilbert vred sig i sin stol. Det var
alldeles tyst i rummet. Alla sutto som förtrollade —
nästan förstenade. Att på detta sätt behandla den
store mannen överste Van Gilbert var någonting
oerhört, någonting hittills otänkbart, någonting
alldeles otroligt — överste Van Gilbert, som kom alla
domare att darra så snart han reste sig inför rätten.
Men Ernest gav aldrig en fiende pardon.
»Detta är naturligtvis inte särskilt riktat mot er
personligen», återtog han. »Var och en har sitt fack.
Håll ni er till ert, och jag skall hålla mig till mitt. Ni
har skillnaden klar. När det gäller kännedom om lagen
— hur man bäst skall kunna undgå den eller kunna
skapa nya lagbestämmelser till förmån för tjuvbolag
— då ligger jag i stoftet för edra fötter. Men när det
blir fråga om sociologin — mitt fack — då är det ni
som ligger i stoftet för mina fötter. Kom ihåg det.
Och kom också ihåg, att edra lagar äro något tillfälligt
och föränderligt obevisade, och att ni endast känner
till den dag som är. Därför äro edra påståenden och
lättvindiga generalisationer i fråga om historiska och
sociologiska ting icke värda den andedräkt ni
förspiller på dem.»
Ernest gjorde en paus och betraktade sin
motståndare med tankfull uppsyn. Van Gilberts ansikte var
förvridet och förmörkat av vrede, hans bröst
flämtade, han flyttade sig oroligt av och an i stolen och
hans tunna vita händer knötos och öppnades
oupphörligt av nervositet.
»Det tycks emellertid som om ni skulle ha godt om
luft i edra lungor, och jag vill ge er tillfälle att bruka
den. Jag har anklagat er klass. Visa mig att jag har
gjort det med orätt. Jag har påpekat
nutidsmänniskans elände för er — tre millioner barn som slava
i våra Förenta stater och utan vilkas arbete ingen
profit vore möjlig, och femton millioner dåligt närda,
uselt klädda och ännu sämre logerade människor. Jag
har påpekat att nutidsmänniskans produktionsförmåga
genom samhällsorganisation och användandet av
maskiner ställer sig tusen gånger större än
grottmänniskans. Och jag framhöll att man på grund av dessa
fakta omöjligt kunde komma till någon annan
slutledning, än att kapitalistklassen har vanskött
samhällsstyrelsen. Detta var min anklagelse, och jag har
uppfordrat er att utförligt besvara den. Jag gick
ännu längre. Jag förutsade att ni inte skulle komma
att svara. Nu återstår det för er att komma min
spådom på skam. Ni kallade det jag har sagt för
villfarelser. Visa oss att det var villfarelser, överste Van
Gilbert. Svara på den anklagelse jag och mina
femtonhundratusen kamrater ha framställt mot er och er klass.»
Överste Van Gilbert glömde totalt att han
presiderade vid en sammankomst och att han skulle ha givit
de andra tillåtelse att få ordet. Han rusade upp från
sin plats, fäktade med armarna, slängde sin
vältalighet och sin självbehärskning för alla vindar, överöste
Ernest med skymford för hans ungdom och demagogi,
for ursinnigt ut mot arbetsklassen och utbredde sig
över dess oduglighet och ovärdighet.
»För att vara jurist är ni den svåraste människa
att få att hålla sig till saken som jag någonsin har
sett», började Ernest sitt svar på hans utfall. »Min
ungdom har ingenting att göra med det jag har
framställt — lika litet som arbetsklassens ovärdighet har
det. Jag har anklagat kapitalistklassen för att ha
vanskött samhället. Ni har inte svarat på denna
anklagelse. Ni har inte ens gjort något försök att
besvara den. Varför? Är det därför att ni inte har
något svar att ge? Ni är ordförande för hela denna
församling. Varenda en av de här närvarande, utom
jag, lyssnar girigt efter ett svar från er, därför att de
själva inte skulle kunna svara. Vad mig beträffar,
upprepar jag vad jag förut har sagt — jag vet på
förhand, icke allenast att ni inte kan svara, utan att ni
inte ens skall försöka göra det.»
»Detta är outhärdligt», utropade överste Van
Gilbert. »Det är en ren förnärmelse!»
»Att ni inte svarar är snarare outhärdligt»,
förklarade Ernest allvarligt. »Och ingen kan bli förnärmad
intellektuellt. Förnärmelse är till sin natur
någonting som endast har med känslan att göra. Sansa er!
Och ge mig sedan ett intellektuellt svar på min
intellektuella anklagelse att kapitalistklassen har vanskött
samhället.»
Överste Van Gilbert förblev tyst. Han satt där
med ett buttert och överlägset uttryck i sitt ansikte,
så som en man brukar se ut då han icke vill byta ord
med en grobian.
»Var inte ledsen», sade Ernest. »Ni kan trösta er
med att ännu ingen medlem av er klass har kunnat
svara på denna anklagelse.» Han vände sig nu till
de övriga som tycktes vara ivriga att få tala. »Och
nu kommer turen till er. Låt höra vad ni ha att säga
— och glöm inte att jag härmed uppmanar er att
avge de svar som överste Van Gilbert har underlåtit
att ge.»
Det skulle vara omöjligt för mig att skriva om allt
som sades under denna diskussion. Jag hade aldrig
förut haft en aning om att så många ord kunde uttalas
under tre korta timmar. I alla händelser var det en
storartad strid. Ju mera upphetsade Ernests
motståndare blevo, desto mera sökte han upphetsa dem.
Han ägde omfattande insikter på alla
kunskapsområden, och han eggade dem med ett ord eller en fras,
gav dem det ena hugget efter det andra. Han påvisade
det felaktiga i deras logik. Det och det var en falsk
beviskedja, den och den slutsatsen hade intet
sammanhang med utgångspunkten — den eller den
förutsättningen var bedräglig, därför att den i sig gömde
den slutledning som man ville bevisa. Det och det
var ett misstag, andra saker stämplades som förmätna
antaganden, återigen andra voro påståenden som
stodo i strid mot erkända sanningar, vilka man kunde
läsa i varenda lärobok.
Och på det sättet fortgick striden. Ibland utbytte
han floretten mot klubban och bearbetade därmed
deras tankar till höger och vänster. Och alltid
begärde han fakta och vägrade att diskutera teorier.
Och hans fakta beredde dem ett Waterloo. När de
angrepo arbetsklassen, svarade han: »Grytan kallar
kitteln svart! Detta är inte försvar för att ni själva
ä’ smutsiga.» Och till dem alla upprepade han:
»Varför ha ni inte svarat på min anklagelse att er klass har
vanskött samhället? Ni ha talat om andra saker,
och om saker som angå andra saker, men jag har inte
fått något svar. Är det därför att ni inte ha något
svar att ge?»
Det var inemot diskussionens slut som mr Wickson
uppträdde. Han var den ende som var lugn, och
Ernest bemötte honom med en aktning som han icke
hade visat de andra.
»Det är alls icke nödvändigt att svara», förklarade
mr Wickson betänksamt. »Jag har följt hela denna
diskussion med förvåning och missnöje. Jag är
missnöjd med er, mina herrar, som tillhöra min egen klass.
Ni ha betett er som enfaldiga skolpojkar, då ni ha
dragit in etik och vanligt politiskt åskdunder i en
sådan diskussion som denna. Ni ha emellertid blivit
överröstade och slagna. Ni ha brukat många ord,
men alltsammans har endast varit ett surr. Ni ha
surrat som myggor kring en björn. Där ser ni
björnen», han pekade på Ernest, »och allt ert surr har
endast kittlat hans öron. Men tro mig — situationen
är allvarsam. Den där björnen har i kväll sträckt ut
sina ramar för att krossa oss. Han har sagt att det
finns en och en halv million revolutionister i Förenta
staterna. Detta är ett faktum. Han har sagt att det
är deras avsikt att ta ifrån oss vår regering, våra
palats och all vår luxuösa komfort. Detta är också
ett faktum. En förändring, en stor förändring, skall
inträffa inom samhället, men den behöver lyckligtvis inte
vara av den art som han förutser. Björnen har sagt att
han vill krossa oss. Men om vi krossa honom i stället?»
Det dova mumlet hördes ånyo i det stora rummet,
och man nickade åt varandra med bifallande och säker
uppsyn. Allas ansikten uttryckte hårdhet. Man
ämnade strida, det var tydligt.
»Men björnen krossas inte genom surr», fortsatte
mr Wickson kallt och lidelsefritt. »Vi måste anställa
jakt på honom. Vi svara honom inte med ord. Vårt
svar skall stöpas i bly. Det är vi som ha makten.
Ingen kan förneka det. Och på grund av vår styrka
ska vi också behålla makten.»
Han vände sig plötsligt mot Ernest. Det var ett
dramatiskt ögonblick.
»Där har ni nu vårt svar. Vi ha inga ord att spilla
på er. När ni sträcker ut edra omskrutna starka
händer efter våra palats och vår komfort, komma vi
att visa er vad styrka är. I dundret från bomber och
granater och i kulornas vinande få ni vårt svar.
»Cynikerns ordboks, skriven 1906 av en viss Ambrose Bierce, en erkänd
och hårdnackad misantrop: »Granat, s. Ett argument, som
framtiden förbereder till svar på den amerikanska socialismens krav.» Vi
ska trampa er revolutionister under våra fötter, vi ska
krossa er. Världen är vår — vi ä’ dess herrar — och
vår skall den förbli. Vad arbetarskarorna beträffar,
så ha de krälat i stoftet alltsedan historiens begynnelse
— jag har läst historien rätt. Och i stoftet komma
de också att stanna så länge jag och de mina och våra
efterkommande ha makten. Det är ordet. Makt.
Det är det förnämsta bland ord. Inte Gud, inte
mammon, utan Makt! Upprepa det ordet tills er tunga
domnar. Makt!»
»Jag har fått mitt svar», sade Ernest lugnt. »Det
enda svar som kan ges. Makt — ja, det är just det
som vi män av arbetsklassen predika. Vi veta — vi
veta det genom bitter erfarenhet — att ingen vädjan
till rättsinnighet, till rättvisa och humanitet någonsin
kan röra er. Edra hjärtan ä’ lika hårda som edra
hälar, varmed ni förtrampa de fattiga. Och därför
ha vi också predikat makt. Genom makten av
våra röster på valdagen komma vi att ta väldet
från er...»
»Vad betyder det, om ni också få majoritet, en
överväldigande majoritet på valdagen?» inföll mr
Wickson. »Antag att vi neka att lämna er makten,
fastän ni ha erövrat den vid valurnan?»
»Även det ha vi tänkt oss», svarade Ernest. »Och
då är det vi som svara med bly. Ni har förklarat att
Makt är det förnämsta av alla ord. Nåja! Makt
skall det också bli. Och den dag då vi ha segrat vid
valurnan och ni vägra att lämna det välde åt oss, som
vi på fredligt och konstitutionellt sätt ha vunnit, och
ni så fråga oss vad vi ämna ta oss till — den dagen
få ni vårt svar, ett svar från bomber och granater och
mitraljöser... Ni kunna inte undgå oss. Det är sant
att ni har läst historien rätt. Det är sant, att arbetet
har från historiens begynnelse legat i stoftet. Och
det är också sant att så länge ni och de edra och edra
efterkommande ha makten, skall arbetet fortfarande
stanna i stoftet. Däri har ni rätt. Jag medger att ni
har rätt i allt vad ni har sagt. Det är makten som blir
domaren, så som den alltid har varit. Ty det hela
blir en klasskamp. Alldeles som er klass störtade det
forna adelsväldet, så skall den i sin tur bli störtad av
min klass, arbetsklassen. Om ni vill studera er
biologi och sociologi med lika mycken förståelse som ni
har lärt er historia, så skall ni finna att slutet, sådant
jag har beskrivit det, är oundvikligt. Det betyder
ingenting antingen det skall ske om ett år, om tio år
eller tusen — men er klass skall störtas. Och det skall
ske genom makt. Vi som tillhöra arbetsklassen ha så
länge välvt det ordet i våra hjärnor att det ständigt
genljuder inom oss. Makt! Det är ett kungligt ord.»
Och så slutade vår afton i filomatklubben.
VI.
FÖREBÅDANDE SKUGGOR.
Det var vid denna tid som täta förebud till kommande
händelser började visa sig. Ernest hade redan talat
med min far om huruvida det vore politiskt av honom
att ta emot socialister och revolutionärer i sitt hus och
öppet deltaga i socialistmöten, och min far skrattade
endast åt hans betänkligheter. Vad mig beträffar lärde
jag mycket genom att umgås med arbetsklassens
ledare och tänkare. Jag fick se den motsatta sidan
av skölden. Jag njöt av att se all den oegennytta och
den upphöjda idealism som jag fann hos dem, och jag
häpnade över den omfattande filosofiska och
vetenskapliga litteratur som bjöds mig inom socialismen.
Jag lärde raskt, men icke tillräckligt raskt för att inse
det farliga i vår belägenhet.
Det kom varnande förebud, men jag fäste ingen vikt
vid dem. Så till exempel utövade mrs Pertonwaithe
och mrs Wickson ett oerhört socialt inflytande i
universitetsstaden, och av dem spreds det ryktet att jag
var en mycket för djärv och självsäker ung dam med
en obehaglig böjelse för att göra mig bemärkt och
blanda mig i andras affärer. Detta ansåg jag endast
för helt naturligt tack vare den del jag haft i
undersökningen angående den Jacksonska saken. Men jag
underskattade den verkan som ett dylikt domsslut
— uttalat av två så mäktiga samhällsmedlemmar —
skulle åstadkomma.
Visserligen lade jag märke till en viss
överlägsenhet hos mina bekanta i allmänhet, men detta tillskrev
jag det ogillande som rådde inom vår umgängeskrets
i anledning av mitt tilltänkta giftermål med Ernest.
Det var först efter någon tids förlopp som Ernest
tydligt påpekade för mig att denna allmänt reserverade
hållning inom min klass var någonting mer än en
tillfällig misstämning och att det bakom den gömde
sig hemliga drivfjädrar som dikterade det samfällda
beteendet. »Du har givit tillträde till ditt hem åt
en fiende till din klass», sade han. »Och inte allenast
det — du har också skänkt honom din kärlek, du vill
bli hans hustru. Detta är förräderi mot din klass.
Tro inte att du undgår att bli straffad.»
Men det var redan före detta som min far kom hem
en eftermiddag, då Ernest var hos mig, och vi kunde
se att han var ond — filosofiskt ond. Riktig vrede
fick sällan makt med honom, men en viss grad av
behärskad förargelse tillät han sig emellanåt. Han sade
att det var nervstärkande. Och vi kunde se att han
var förargad på det sättet när han kom in.
»Vad tycker ni väl?» utbrast han. »Jag har varit
på lunch hos Wilcox.»
Wilcox var den överårige universitetspresidenten. Hans
åldriga hjärna var proppfull med idéer från 1870-talet,
och han hade aldrig besvärat sig med att revidera dem.»
»Jag var bjuden», sade min far. »Han hade skickat
efter mig.»
Han gjorde ett uppehåll, och vi väntade.
»Å, det gick mycket förbindligt till, det vill jag lova!
Men jag fick en tillrättavisning. Jag! Och av den
där gamla fossilen!»
»Jag slår vad att jag vet vad tillrättavisningen
gällde», sade Ernest.
»Det kan du aldrig gissa, om du också får gissa tre
gånger», sade min far skrattande.
»En enda gissning är nog», genmälde Ernest. »Och
det blir ingen gissning. Det blir en slutledning. Ni
har fått förebråelser för ert privata liv.»
»Alldeles!» utropade min far. »Hur kunde du gissa
det?»
»Jag visste att det skulle komma. Jag har varnat
er redan förut.»
»Ja, det har du gjort», sade min far betänksamt.
»Men jag kunde aldrig tro det. I alla händelser är
detta ett så mycket starkare bevis för vad jag har sagt
i min bok.»
»Det är ingenting mot vad som kommer att hända»,
sade Ernest, »om ni fortfar att ta emot socialister och
alla slags radikala i ert hus — mig inbegripen.»
»Just vad gamle Wilcox påstod. Förutom allt annat
krimskrams! Han förklarade att mitt beteende var
bevis på dålig smak, att det i alla händelser aldrig
kan lända till något gagn, och att det alldeles inte
harmonierar med universitetstraditioner och
universitetstaktik. Han kom med en hel hop sådana
svävande fraser och jag kunde inte förmå honom att hålla
sig till någonting speciellt. Jag gjorde det emellertid
rätt vanskligt för honom — satte honom på det hala
— och han kunde bara upprepa vad han sagt; och så
kom han med försäkringar om hur högt han värderade
mig och hur hela världen uppskattade mig som
vetenskapsman. Det var inte alls behagligt för honom.
Det syntes på honom.»
»Han handlade inte av fri vilja», sade Ernest. »Och
handbojor ä’ inte behagliga att bära.»
»Ja, så mycket fick jag ur honom, att universitetet
just i år behöver så mycket mera pengar än vad
staten är villig att ge. Och överskottet måste komma
från rika personer, vilka ju inte kunde bli annat än
missnöjda ifall universitetet avvek från sitt upphöjda
mål att lidelsefritt sträva efter lidelsefri kunskap.
När jag försökte få honom fast genom att be honom
förklara, i vad mån mitt hemliv hade någonting att
göra med universitetets avvikande från sina ideal,
erbjöd han mig ett par års tjänstledighet med
bibehållande av hela min lön — och dessa år skulle jag ju
kunna tillbringa i Europa, för att rekreera mig och
anställa forskningar i min vetenskap. Men
naturligtvis kunde jag inte antaga tillbudet under dessa
förhållanden.»
»Det hade varit bättre om ni hade gjort det», sade
Ernest allvarligt.
»Det var ju ett mutningsförsök», protesterade min
far. Ernest nickade.
»Den gamle stofilen kom också med den förklaringen,
att det gick en mängd prat och skvaller om att
min dotter hade visat sig ute tillsammans med en så
beryktad person som du, Ernest — och detta var inte
heller i överensstämmelse med den värdighet och den
goda ton som bör råda inom en universitetslärares
familj. Inte som om han personligen ville göra någon
anmärkning emot det — visst inte. Men det hade
väckt prat — och då borde jag ju förstå att...»
Ernest funderade över detta några ögonblick. Hans
ansikte var mycket allvarligt — det uttryckte
egentligen en dyster harm, då han sade:
»Det ligger någonting mera bakom detta än blott
och bart ett universitetsideal. Det är någon som har
övat tryck på president Wilcox.»
»Tror du det?» frågade min far. Hans min var
snarare intresserad än skrämd.
»Jag önskar att jag kunde till er överflytta den
uppfattning som håller på att forma sig inom mig», sade
Ernest. »Aldrig förr under hela den världshistoriska
tiden har samhället befunnit sig i ett sådant
upplösningstillstånd som nu. De snabba förändringarna i
vårt industriella system åstadkomma lika hastiga
förändringar i våra religiösa, politiska och sociala
förhållanden. En fördold och fruktansvärd revolution
pågår i samhällsbyggnadens fibrer. Man kan endast
otydligt förnimma detta. Men det ligger i luften —
nu, i denna dag. Man känner att hotande skuggor
resa sig omkring en — skuggor av obestämda men
väldiga och förfärande ting. Mina tankar rygga
tillbaka från att söka utforska vad de kunna utveckla sig
till. Ni hörde Wickson tala härom kvällen. Bakom
det han sade reste sig detsamma namnlösa och
formlösa, som jag har en förkänsla av. Hans ord voro
inspirerade av ett slags undermedveten oro för vad
som skall inträffa.»
»Du menar...» började min far, men han avbröt
sig genast.
»Jag menar att skuggan av någonting kolossalt
och hotande redan nu börjar sänka sig över vårt land.
Kalla det för skuggan från en ny oligarki, om ni så vill
— närmare kan jag inte antyda det. Av vilken art
det kan vara vill jag inte en gång försöka föreställa
mig i inbillningen.
glimt av dessa skuggor. En berömd amerikansk politiker från
midten av århundradet, John C. Calhoun, yttrade: »En makt har
rest sig inom vår styrelse, större än folket självt, bestående av en
mängd olika och mäktiga intressen och sammanhållna av de
ofantliga överskotten i bankerna.» Och den store humanisten Abraham
Lincoln sade kort innan han blev mördad: »Jag ser en kris närma
sig; den är icke långt borta och den inger mig oro för mitt lands
säkerhet... Korporationerna ha intagit en upphöjd plats,
korruption inom höga ämbeten kommer att följa, och penningväldet i
landet skall försöka befästa sin makt genom att påverka folks
fördomar, tills förmögenheten blir samlad hos några få och republiken
är grusad.» Men vad jag nu ville säga är
detta: Ni befinner er i en farlig belägenhet — ni hotas
av faror, som jag möjligen överdriver i min oro för er
säkerhet, därför att jag är ur stånd att mäta deras
vidd. Följ mitt råd och antag tillbudet om
tjänstledighet.»
»Men det skulle vara fegt», protesterade min far.
»Visst inte. Ni är en gammal man. Ni har gjort
ert arbete i världen, ett stort arbete. Överlämna den
pågående striden åt de unga och starka. Vi unga ha
vårt arbete ogjort. Avis skall stå vid min sida under
det som skall komma. Hon skall vara er representant
när det gäller.»
»Men de kunna inte göra mig någon skada», invände
min far. »Jag är gudskelov oberoende. Å, jag vet
mycket väl vilka förföljelser de kunna anställa mot
en professor som är ekonomiskt beroende av sitt
universitet. Men jag är fullkomligt oberoende. Jag
har inte varit professor för lönens skull. Jag kan
mycket väl leva på mina andra inkomster, och lönen
är ju det enda de kunna ta ifrån mig.»
»Ni förstår mig inte», svarade Ernest. »Om allt
det jag fruktar kommer att inträffa, så kunna edra
privata inkomster — ja, till och med själva kapitalet
kan bli er fråntaget lika väl som er lön.»
Min far satt tyst några minuter. Han var försänkt
i djupa tankar och jag såg ett uttryck av fast
beslutsamhet lägga sig över hans ansikte. Slutligen sade
han:
»Jag tar inte emot tjänstledigheten.» Han gjorde
en paus. »Jag skall fortsätta att skriva på min bok.
finns tre exemplar af den. Två i Ardis och ett i Asgard. Den
behandlar detaljerat universitetens och skolornas ihållande partiskhet
gent emot det kapitalistiska systemet. Boken är en logisk och
förkrossande anklagelse mot hela vårt skolsystem, som endast
tjänade till utveckling av idéer, vilka voro till fördel för det
kapitalistiska herradömet, men däremot undertryckte allt som kunde alstra
fientlighet mot detsamma. Cunninghams bok väckte ett formligt
raseri och blev genast konfiskerad av de makthavande.
Du kan ha misstagit dig, Ernest, och antingen du har
gjort det eller inte, stannar jag på min plats i kampen.»
»Det är er rättighet», sade Ernest. »Ni vandrar
således samma väg som biskop Morehouse — mot
samma krasch. Ni komma bägge att bli proletärer
till sist.»
Samtalet föll nu på biskopen, och vi fingo Ernest
att berätta vad han hade gjort åt honom.
»Han är själssjuk efter den där färden genom
avgrunden som jag lät honom göra. Jag tog honom med
mig till några av våra fabriksarbetares hem. Jag
visade honom åtskilliga av de människovrak som det
industriella maskineriet har kastat åt sidan, och han
fick höra deras levnadshistoria. Jag tog honom med
mig genom San Franciscos slumkvarter, och han
upptäckte en djupare orsak till dryckenskap, prostitution
och förbrytelser än medfödd lastbarhet. Han blev
mycket förfärad och är ytterligt uppskakad. Han är
alldeles för etisk. Och han blev för djupt gripen. För
övrigt är han nu som alltid opraktisk. Han svävar
i högre rymder och har alla möjliga fantastiska planer
på missionsverksamhet inom kulturklasserna. Han
anser det vara sin oavvisliga plikt att återuppväcka
den forna kristliga andan inom kyrkan och predika
dess evangelium för överklassen. Han lever i ett
överspänt tillstånd. Förr eller senare ger han utbrott
åt sin överspändhet, och då blir det en krasch.
Vilken form denna krasch kommer att få kan jag inte
förutse. Han har en renhjärtad och upphöjd natur,
men han är så opraktisk! Han är omöjlig att hantera
— jag kan inte förmå honom att hålla sig till jorden.
Och den fantastiska väg han går för honom givet till
hans Gethsemane. Så blir han korsfäst. Sådana
upphöjda själar ä’ skapade för korset.»
»Och du?» sporde jag. Under mitt leende låg allvar
och kärlekens ångest.
»Nej, inte jag», svarade han skrattande. »Jag
kan bli avrättad eller mördad, men korsfäst blir jag
inte. Jag håller mig för fast och säkert vid
jorden.»
»Men varför skulle du föra biskopen in på vägen till
korsfästelse?» frågade jag. »Du kan inte förneka,
att det är du som har gjort det.»
»Varför skulle jag låta en enda människa leva i
lugn och belåtenhet, när det finns millioner som träla
i elände?» frågade han tillbaka.
»Men varför rådde du då min far att ta emot
tjänstledigheten?»
»Därför att jag icke är någon ren och upphöjd själ»,
blev svaret. »Därför att jag är solid och fast och
självisk. Därför att jag älskar dig och säger med
forntidens Ruth: ’Ditt folk är mitt folk.’ Vad
biskopen beträffar, så har han ingen dotter. Och för
övrigt — hur litet det än kan uträtta, så skall ändå hans
lilla klagorop verka något för revolutionen, och
därvidlag är det minsta lilla grand värdefullt.»
Jag kunde icke ge Ernest rätt i detta. Jag kände
mycket väl biskopens ädla natur, och jag kunde icke
fatta att när hans röst höjdes för rättfärdighetens sak,
skulle den icke betyda mer än ett litet klagorop. Men
jag hade ännu icke livets hårda fakta på mina fem
fingrar, så som Ernest hade det. Han insåg klart
att biskopen med sin upphöjda själ icke skulle bli till
något gagn, och kommande händelser skulle endast
alltför eftertryckligt övertyga mig därom.
Några dagar senare berättade Ernest mig om ett
anbud som han fått från regeringen, nämligen att han
skulle få anställning som chef för Förenta staternas
arbetsförmedlingskontor. Jag blev utom mig av
glädje. Lönen var jämförelsevis stor, och med den
till stöd skulle vi kunna gifta oss när som helst.
Arbetet skulle också vara synnerligen passande för
Ernest, och i min stolthet över honom ansåg jag den
erbjudna utnämningen för ett erkännande av hans
duglighet.
Men så upptäckte jag den där glimten i hans ögon.
Han skrattade åt mig.
»Du tänker väl inte att — att ge dem avslag?»
frågade jag ängsligt.
»Det är ett mutningsförsök», sade han. »Bakom
det ha vi Wicksons skickliga hand, och bakom honom
stå mäktigare män än han. Det är ett gammalt knep
det där — lika gammalt som klasskampen — att stjäla
ledarna från arbetarskarorna. Stackars bedragna
arbetarskaror! Om du bara visste hur många av deras
ledare som ha blivit köpta på det sättet under gångna
dagar! Det är billigare — mycket billigare — att
köpa en general än att kämpa mot honom och hela
hans armé. Vi hade till exempel — men jag vill inte
nämna några namn. Jag känner mig tillräckligt
bitter ändå. Käraste — jag är ju en av dessa ledare.
Jag skulle inte kunna sälja mig. Om det också inte
funnes något annat skäl, skulle minnet av min stackars
gamle far och hur han släpade sig till döds avhålla mig
därifrån.»
Hans ögon — min store, starke hjältes ögon —
fylldes av tårar. Han kunde aldrig förlåta det sätt varpå
hans far hade blivit fördärvad — de eländiga lögner
och de små tjuverier, vartill han hade tvingats för att
skaffa bröd åt sina barn.
»Min far var en god människa», sade Ernest en
gång till mig. »Hans själ var god. Men den blev
förvriden och stympad och neddragen genom livets
bitterhet. Hans arbetsgivare, de odjuren, gjorde honom
till ett nedbrutet djur. Han kunde ha levat ännu i
dag, han såväl som din far. Han hade en stark kropp.
Men han fastnade för maskinarbetet och fick träla sig
till döds för andras vinst. Besinna det! Hans
livsblod myntades ut till betalning för supéer med vin
eller juvelprydda smycken eller andra
sinnesnjutningar för hans lättjefulla rika husbönder, de odjuren!»
VII.
BISKOPENS DRÖMSYN.
»Biskopen går icke att styra», skrev Ernest till mig.
»Han svävar ständigt uppe i det blå. I afton ämnar
han vrida vår eländiga värld tillrätta igen. Han
tänker förkunna sitt evangelium för församlingen. Han
har sagt mig det, och jag kan inte avhålla honom
därifrån. Han skall tala i I. P. H. i kväll och ämnar
förkunna sitt budskap under inledningstalet. Vill du
följa mig dit för att höra på honom? Han är
naturligtvis dömd att misslyckas. Det kommer att skära
dig i hjärtat — och det skall krossa hans — men det
kommer att bli en förträfflig lektion för dig. Du vet,
käraste, hur stolt jag är över att du älskar mig. Och
därför vill jag också att du skall lära känna mitt värde
— jag vill inför dig i någon mån godtgöra min
ovärdighet. Och på denna grund fordrar min stolthet att du
skall få veta, att min tankegång är riktig och
tillförlitlig. Mina åsikter äro präglade av hårdhet; att en
så ädel man som biskopen icke kan åstadkomma något
gagn skall visa dig att hårdheten är nödvändig. Kom
således i afton. Hur bedrövliga kvällens tilldragelser
än kunna bli, känner jag ändå att de måste dra dig
närmare till mig.»
I. P. H.
Francisco
Berkeley till San Francisco. Dessa bägge städer, såväl som de andra
vid viken, utgjorde ett enda samhälle.. Den hade anordnats för att man skulle
diskutera den offentliga sedeslösheten och medlen att
motarbeta den. Biskop Morehouse presiderade. Han
föreföll mycket nervös där han satt på estraden, och
jag såg att han befann sig i en ytterlig själsspänning.
Vid hans sida satt först biskop Dickinson; vidare H.
H. Jones, dekanus för den etiska fakulteten vid
Californiens universitet; den mycket omtalade mrs W. W.
Hurd, ordförande i alla stora välgörenhetsföretag;
den store filantropen Philip Ward och många andra
mindre ljus inom sedlighetskämparnas och
välgörenhetens värld. Biskop Morehouse reste sig och började:
»Jag satt i min kupé och åkte genom gatorna. Det
var långt lidet på kvällen. Då och då såg jag ut
genom vagnsfönstren, och plötsligt var det som om mina
ögon hade öppnats och jag såg allt omkring mig sådant
det verkligen var. Först skuggade jag mina ögon
med händerna för att utestänga den förfärliga synen,
och där jag satt i mörkret kom den tanken över mig:
»Vad skall kunna göras? Vad skall kunna göras?»
En stund efteråt kom frågan i en annan form: Vad
skulle Mästaren ha gjort? Och vid denna fråga var
det som om ett starkt ljussken hade överströmmat
platsen, och jag såg min plikt lika solklar som Saul
såg sin på vägen till Damaskus. Jag lät kusken hålla
och steg ur vagnen, och efter några minuters samtal
förmådde jag två av de prostituerade kvinnorna att
stiga upp i vagnen med mig. Om Jesus hade rätt i
vad han förkunnade, så voro dessa bägge olyckliga
varelser mina systrar, och deras enda hopp om
räddning ur syndens dy låg i min mildhet och mitt
förbarmande. Jag bor i ett av San Franciscos vackraste
kvarter. Huset där jag bor kostar hundratusen
dollars, och dess inredning jämte böcker och konstverk
kostar ännu mycket mera. Huset liknar en stor
herrgård — eller det är snarare ett palats, där det finns
massor av tjänare. Jag visste icke förut vad palats
egentligen voro till för. Jag trodde att man bara skulle
ha dem att bo i. Men nu vet jag det bättre. Jag
tog de bägge gatstrykerskorna in i mitt palats, och de
komma att stanna där. Jag hoppas kunna fylla
vartenda rum i mitt palats med sådana systrar.»
Församlingen hade blivit allt mer och mer ängslig
och orolig, och de som sutto på estraden hade fått
en allt mörkare och dystrare uppsyn. Nu reste sig
biskop Dickinson och lämnade salen med en min av
vämjelse. Men biskop Morehouse fortsatte, glömsk
av allt utom av sin syn.
»O, mina systrar och bröder — i denna handling fann
jag lösningen av alla mina svårigheter. Jag visste
icke heller vad eleganta vagnar voro till för, men nu
vet jag det. De äro till för att de svaga, de sjuka och
de gamla skola åka i dem — och de äro till för att man
skall visa dem heder, som ha förlorat känslan av skam.
Jag visste icke vad palats voro byggda för, men nu har
jag funnit sättet för deras användande. Kyrkans
palats borde användas till sjukhus och vårdanstalter för
dem som ha dignat vid vägen och hålla på att förgås.»
Han gjorde en lång paus, överväldigad av sina
tankar och i märkbar nervös spänning hur han bäst skulle
uttrycka dem.
»Jag är ingalunda den rätte att tala till er om moral,
mina kära bröder. Jag har levat i skam och hyckleri
för länge för att vara i stånd att hjälpa andra till rätta.
Men vad jag gjorde mot dessa kvinnor — dessa mina
systrar — har upplyst mig om att vägen är lätt att
finna. För dem som tro på Jesus och på hans
evangelium kan det inte finnas annat än tillgivenhet
människor emellan. Kärleken ensam är starkare än
synden, starkare än döden. Och därför säger jag till de
rika bland er, att det är deras plikt att göra detsamma
som jag nu har gjort. Må var och en av er som är i
goda omständigheter ta i sitt hus en eller annan tjuv
och bemöta honom som sin broder, en eller annan
fallen kvinna och bemöta henne som en syster — och
San Francisco skulle inte längre behöva polisstyrka
och magistrat, fängelserna skulle förvandlas till
sjukhus, och brottslingar och brott skulle inte längre
finnas till. Vi måste ge oss själva och inte allenast våra
pengar. Vi måste göra som Kristus gjorde — detta
är kyrkans budskap i dag. Vi ha förirrat oss långt
bort från Mästarens lära. Vi dö av svält i våra egna
köttgrytor. Vi ha satt mammon i Kristi ställe. Jag
har här en dikt som belyser alltsammans. Den är
skriven av en förvillad själ som ändå såg mycket klart.
under den kristna tidräkningen.
Man får inte föreställa sig att den är ett angrepp
enbart mot den katolska kyrkan. Den angriper alla
kyrkor, som i poinp och ståt ha gått bort från
Mästarens fotspår och utestängt hans lamm. Så här lyder den:
På piazzan ödmjukt knäböjt folket låg,
Och buren högt i palankin jag såg
Roms höge herre som en mäktig gud.
Som präst han bär en dräkt så vit som skum,
Som kung av purpur han omböljad är.
På hjässan han tredubbel mitra bär.
Till Vatikanen påven förs — giv rum.
Mitt hjärta flög långt över tid och land
Till vandraren vid Döda havets strand
Som söker fåfängt fristad, lugn och ro.
»Räven har lya, fågeln har sitt bo.
Jag intet har att luta huvu’t mot.
Mitt vin är tårmängt, sårad är min fot.»
Hans åhörare voro tydligen uppskakade, men visade
intet tecken till bifall. Biskop Morehouse märkte
ingenting. Han fortsatte stadigt på den väg han valt.
»Och så vill jag också säga till de rika bland er och
till alla rika, att ni förtrycka Mästarens lamm. Ni
ha förhärdat edra hjärtan. Ni ha slutit edra öron
för röster som ljuda i detta land, röster som klaga sin
sorg och sin smärta. Ni vilja inte höra dem, men en
dag bli ni nödsakade att höra dem. Och så säger jag
eder vidare...»
Men då fick han inte fortsätta längre, ty H. H.
Jones och Philip Ward, som för en stund sedan hade
rest sig från sina stolar, ledde biskopen bort från
estraden, medan församlingen satt andlös och skälvande.
Då vi kommo ut på gatan skrattade Ernest hånfullt
och skärande. Hans skratt skar mig in i själen. Jag
tyckte att mitt hjärta var färdigt att brista av
återhållna tårar.
»Ja, nu har han framburit sitt budskaps, utbrast
Ernest. »Biskopens manliga, djupa och kärleksfulla
natur tog sig utbrott, och hans kristliga församling,
som hyser tillgivenhet för honom, kom till den
slutsatsen att han var galen! Såg du med vilken ömt
orolig uppsyn de ledde ner honom från estraden?
Det måste ha skrattats i avgrunden den stunden.»
»Det som biskopen gjorde och sade i kväll måste
i alla händelser ha gjort ett djupt intryck», sade jag.
»Tror du det?» frågade Ernest i gäckande ton.
»Det kommer att väcka sensation», försäkrade jag.
»Såg du inte hur herrar reporters skrevo som
vanvettiga under det han talade?»
»Inte en rad av allt detta kommer in i morgondagens
tidningar.»
»Det kan jag inte tro», utropade jag.
»Vänta, så får du se», blev svaret. »Inte en rad,
inte en av de tankar han uttalade. Dagspressen?
Ja, den pressar och siktar — vad blir kvar?»
»Men alla dessa reporters», invände jag. »Jag såg
dem ju.»
»Inte ett ord av vad biskopen sade kommer att bli
tryckt. Du har glömt redaktionerna. De ha sin
avlöning för att följa en viss politik. Och denna
politik bjuder dem att inte trycka någonting som innebär
hot mot det bestående. Biskopens tal var ett
våldsamt angrepp mot den allmänt erkända moralen.
Det var rent av kätterskt. De ledde bort honom för
att han skulle hindras från att komma med mera
kätteri. Och tidningarna komma att rena hans kätteri
i tystnadens glömska. Förenta staternas press? Den
är ingenting annat än en ohyra som lever på
kapitalistklassen. Dess åliggande är att tjäna det erkänt
bestående genom att forma den allmänna opinionen
därefter. Och den sköter grundligt sin tjänst. Jag skall
säga dig hur det kommer att gå. I morgondagens
tidningar kommer det endast att läsas att biskopens
hälsotillstånd icke är tillfredsställande, att han har
arbetat för strängt och att hans krafter fullständigt sveko
honom i går kväll. Efter några dagar ser man ett
meddelande att han lider av höggradig nervositet och
att hans tacksamma hjord har beviljat honom
tjänstledighet. Sedan inträffar ett av dessa två alternativ:
antingen inser biskopen sin förvillelse och återkommer från
sin tjänstledighet som en återställd man, för vars ögon
inga vidare drömsyner te sig, eller också framhärdar
han i sin galenskap, och då kan du vänta att i
tidningarna få läsa förstuckna patetiska och medlidsamma
antydningar om att han är obotligt sinnessjuk.
Varefter han får mumla om sina drömsyner inom fyra
madrasserade väggar.»
»Nu går du väl ändå för långt!» utropade jag.
»I samhällets ögon kommer han helt säkert att gälla
som vansinnig», svarade han. »Vilken hederlig man
som inte är vansinnig skulle ta tjuvar och fallna
kvinnor i sitt hus, låta dem stanna där och behandla dem
som sina bröder och systrar? Visserligen dog Kristus
mellan två ogärningsmän, men det är en annan historia.
Vansinne? Om andra hysa skiljaktiga tankar och
uppfattningar mot våra, anse vi dem alltid för ’litet
vridna’. Därför blir biskopen givet ansedd för vriden.
Och var går strecket mellan detta tillstånd och
vansinne? Det är ju alldeles ofattligt för oss att en klok
människa kan fullständigt sätta sig emot våra
förnuftigaste idéer. Vi ha ett slående exempel på ett
dylikt fall nu i aftontidningen. En kvinna vid namn
Mary M’Kenna bor söder om Market Street. Hon är
fattig, men hederlig. Och hon är också patriotisk.
Men hon har en felaktig uppfattning angående
amerikanska flaggan och det skydd som den anses
symbolisera. Och nu skall du få höra vad som hände henne.
Hennes man råkade ut för olycksfall och fördes till
sjukhus, där han fick ligga i tre månader. Hustrun
tog emot tvätt, men det oaktat kom hon på rest
med hyran. I går blev hon vräkt. Men när de kommo
för att kasta ut henne, hissade hon en amerikansk
flagga, och under dess skydd förklarade hon att ingen
hade rättighet att köra ut henne i kölden på gatan.
Nå, vad gjorde de med henne? Hon arresterades och
blev förklarad för sinnessjuk. I dag har hon blivit
undersökt av dårhusläkare och blev av dem förklarad
för vansinnig, varefter hon fördes till hospital.»
»Det där exemplet är tämligen långsökt», invände
jag. »Antag att jag skulle vara av motsatt åsikt mot
någon annan angående stilen i en bok. Det kunde de
ju inte skicka mig till dårhus för.»
»Mycket riktigt», svarade Ernest. »Men denna
skiljaktighet i uppfattning skulle inte innebära något
hot mot samhället. Det är däri skillnaden ligger.
Mary M’Kennas och biskopens skiljaktiga åsikter
innebära däremot ett sådant hot. Tänk om allt fattigt
folk skulle vägra att betala hyra och söka skydd under
amerikanska flaggan? Då skulle ju husägarna bli
tiggare. Och biskopens idéer äro precis lika farliga.
Därför — till dårhuset med honom!»
Jag ville ändå icke tro det.
»Vänta, så får du väl se», sade Ernest, och jag
väntade.
Morgonen därpå skickade jag efter samtliga
dagtidningarna. Därvidlag hade Ernest fått rätt. Icke
ett ord fanns återgivet i tryck av vad biskop
Morehouse hade sagt. Ett par tidningar nämnde endast
i korthet att han hade överväldigats av sina känslor.
Men de följande talarnas plattheter voro omständligt
refererade.
Några dagar senare kom en notis att biskopen hade
fått tjänstledighet och begivit sig på en resa, för att
rekreera sig efter överansträngande arbete. Nåja, det
må nu så vara, men där hade icke förekommit någon
antydning om svagsinthet eller ens om höggradig
nervositet. Föga drömde jag då vilken fruktansvärd
väg biskop Morehouse var bestämd att vandra — till
det Gethsemane och den korsfästelse som Ernest hade
förutsagt.
VIII.
MASKINKROSSARE.
Nyss innan Ernest blev uppställd som
kongresskandidat på socialisternas lista gav min far vad han
oss emellan kallade sin »vinst- och förlustmiddag».
Ernest kallade den för »maskinkrossarnas middag».
Faktiskt var det endast en middag för affärsmän —
mindre affärsmän naturligtvis. Jag betvivlar att en
enda av dem var intresserad i någon affär, vars
grundkapital översteg ett par hundratusen dollars. Det
var väl valda exempel på medelsortens affärsmän.
Där kom Owen Silverberg, Owen & C:o — en stor
specerifirma med många filialer. Vi köpte alla våra
specerier från dem. Där kommo bägge innehavarna
av den stora drogfirman Kuwalt & Washburn,
ävensom mr Asmunsen, ägare till ett stort granitbrott i
Contra Costa County. Och där kommo många
sådana män, ägare av eller delägare i små verkstäder,
små affärer och små industrier — med ett ord idel
små kapitalister.
Det var män med klokt utseende, de uttryckte sig
enkelt och klart och ingåvo intresse. Deras
gemensamma klagan gällde bolagen och trusterna. De
besjälades alla av samma ledande tanke: »Bort med
trusterna!» Allt betryck härledde sig från trusterna,
och varenda en hade samma bedrövliga historia att
förtälja. De ville att staten skulle vara ägare till
sådana truster som järnvägar och telegrafer, och de
ville ha en ofantlig och strängt graderad inkomstskatt
för att hindra samlandet av jätteförmögenheter. Och
som ett botemedel mot lokala svårigheter ville de att
kommunen skulle övertaga sådana allmännyttiga saker
som vattenledning, gasverk, telefon och spårvägar.
Av särskilt intresse var mr Asmunsens berättelse
om sina svårigheter som stenbrottsägare. Han
omtalade att han aldrig hade någon förtjänst på sitt
stenbrott, och det oaktat den stora omsättning som blivit
en följd av San Franciscos återuppbyggande efter den
stora jordbävningen. I sex år hade nu San Franciscos
återuppbyggande pågått, hans affär hade fyrdubblat
sin verksamhet ett par gånger om, men förtjänsten
var icke bättre för det.
»Saken är den att järnvägsbolaget tycks känna till
min affär till och med bättre än jag själv gör», sade
han. »Det har till punkt och pricka reda på mina
driftkostnader och känner till ordalydelsen i mina
kontrakt. Hur järnvägsbolaget kan ha reda på allt
detta kan jag endast gissa mig till. De måste ha
spioner anställda i min tjänst och vara i tillfälle att
granska alla mina kontrakt. Ty så snart jag har gjort
upp om en stor leverans, varpå jag skulle få god
förtjänst, blir järnvägsfrakten från stenbrottet till
leveransplatsen genast höjd. Utan något som helst
angivet skäl. Järnvägen tar förtjänsten i mitt ställe.
Vid sådana tillfällen har jag aldrig kunnat förmå
järnvägen att frångå den plötsliga fraktstegringen. Om
det å andra sidan har varit missgynnande
konjunkturer — om arbetskostnaderna ha ökats, eller om jag
har nödgats avsluta mindre fördelaktiga kontrakt
— då har jag kunnat förmå järnvägen att sätta ned
frakten. Vad blir resultatet? Antingen min affär
drivs i större eller mindre skala, så är det järnvägen
som tar min förtjänst.»
»Vad som blir över åt er sedan driftkostnaderna
avräknats», sade Ernest, »blir väl ungefär detsamma som
ni skulle ha i lön som verkmästare, ifall järnvägen vore
ägare till stenbrottet?»
»Just så», svarade mr Asmunsen. »För kort tid
sedan gick jag igenom mina böcker för de senaste tio
åren. Och jag gjorde då den upptäckten att min
behållning precis motsvarade en verkmästarelön.
Järnvägen kunde lika gärna ha ägt mitt stenbrott och
avlönat mig för att jag skötte affären.»
»Bara med den skillnaden», inföll Ernest skrattande,
»att järnvägsbolaget i så fall skulle ha nödgats åta sig
all den risk som ni så välvilligt har åtagit er i stället.»
»Mycket riktigt», svarade mr Asmunsen nedslagen.
Sedan Ernest hade låtit alla tala ut, började han
göra frågor till höger och vänster. Först vände han
sig till mr Owen.
»Ni öppnade en filialaffär här i Berkeley för sex
månader sedan?»
»Ja», sade mr Owen.
»Och sedan dess har jag märkt att tre av de mindre
kryddkrämarna ha nödgats stänga sina affärer. Var
det er filial som var orsaken till det?»
Mr Owen svarade med ett belåtet leende:
»De kunde ju aldrig stå sig bredvid oss.»
»Varför inte?*
»Vi hade större kapital. I en stor affär förspilles
alltid mindre och man har större omsättning.»
»Och er filialaffär drog till sig de tre andras
förtjänst. Då förstår jag. Men säg mig — vad blev det
sedan av de tre andra butiksägarna?»
»En av dem kör ut varor åt oss. De bägge andra
vet jag ingenting om.»
Ernest vände sig helt tvärt till mr Kowalt.
»Ni säljer en hel del varor med stor rabatt.
eller t. o. m. under detsamma. En stor affär kunde längre hålla
ut att sälja med förlust än en mindre, varigenom små affärer
ruinerades. Ett vanligt sätt att konkurrera. Vad
har det blivit av ägarna till de små drogaffärerna som
ni har drivit till bankrutt?»
»En av dem, mr Haasfurther, står nu vid vår
receptur», blev svaret.
»Och ni tar nu också den vinst som de förut ha haft?»
»Ja visst. Det är därför man har affär.»
»Och ni, mr Asmunsen», sade Ernest hastigt till
denne. »Ni är ju missnöjd över att järnvägsbolaget
har tagit er förtjänst?»
Mr Asmunsen nickade.
»Vad ni vill är att ni skulle förtjäna pengarna själv?»
Mr Asmunsen nickade om igen.
»På andras bekostnad?» fortsatte Ernest.
»Det är på det sättet all förtjänst kommer till stånd»,
svarade mr Asmunsen kort.
»Att sköta affär är således att skaffa sig förtjänst på
andras bekostnad och se till att inte andra förtjäna på
en själv. Är det inte så?»
Ernest måste upprepa sin fråga innan mr Asmunsen
gav något svar, men då sade han:
»Det är nog riktigt. Med undantag av att vi inte
ha någonting emot att andra också förtjäna, bara det
inte blir alltför grovt.»
»För mycket, menar ni. Men ni har säkert
ingenting emot att själv förtjäna mycket pengar, eller hur?»
Och mr Asmunsen tillstod sin svaghet i detta
avseende.
Där fanns också en annan, som blev hårdt ansatt
av Ernest — mr Calvin, f. d. stor mejeriägare.
»För en tid sedan bekämpade ni ju ivrigt
mjölktrusten», sade Ernest till honom, »och nu ivrar ni för
agrarpolitiken
jordbrukareklassen bilda ett politiskt parti som skulle hjälpa till
att spränga trusterna genom sträng lagstiftning. Alla sådana
försök misslyckades. — hur kan det hänga ihop?»
»Jag har inte uppgivit den kampen ännu», svarade
mr Calvin, och han såg verkligen ganska stridslysten
ut. »Jag kämpar mot trusten på det enda område
där den kan bekämpas, nämligen på den politiska
arenan. Jag skall strax förklara mig närmare. För
några år sedan hade vi mejeriägare det alldeles som vi
ville ha det.»
»Men ni konkurrerade inbördes»? inföll Ernest.
»Ja, och det var det som gjorde förtjänsten klen.
Vi försökte sluta oss tillsammans, men de som stodo
utanför sprängde oupphörligt vår sammanslutning.
Och så kom mjölktrusten.»
»Understödd av kapitalöverskott från Standard
Oil», inföll Ernest.
»Ja», medgav mr Calvin. »Men det visste vi inte
då. Agenterna kommo över oss som med knölpåkar
i handen. ’Kom med och bli feta på kuppen’, sade
de, ’eller stanna utanför och svält!’ De flesta av oss
gingo med. De som inte gjorde det stupade. Å, de
betalade oss nog — i början. Mjölken steg med tre
cents pr liter. Fjärdedelen av förhöjningen kom på
vår del. Tre fjärdedelar gick till trusten. Så steg
mjölken lika mycket om igen, men av den förhöjningen
fick vi ingenting. Vi klagade förgäves. Trusten stod
under kontroll. Vi insågo att man hade lurat oss.
Till sist togs också den första förhöjningsprocenten
ifrån oss. Och så började trusten pressa ut oss. Vad
kunde vi göra? Vi blevo utpressade. Det fanns inga
mejeriägare längre, bara en mjölktrust.»
»Men när trusten hade höjt mjölkpriset så
ansenligt, tycker jag att ni borde ha kunnat konkurrera med
den», påpekade Ernest slugt.
»Det tyckte vi också. Och vi försökte det.» Mr
Calvin teg några sekunder. »Men det blev vår ruin.
Trusten kunde sälja billigare än vi. Den kunde sälja
med liten vinst då vi sålde med ren förlust. Jag
förlorade femtiotusen dollars på den historien. De flesta av oss
gjorde konkurs.
hade misslyckats i sin konkurrens inom industrien slapp betala sina
skulder. Därigenom sökte man förmildra de barbariska villkoren
under den vilda sociala kampen. Mejeriägarna existerade inte längre.»
»Trusten tog således förtjänsten ifrån er», sade
Ernest, »och så har ni ägnat er åt politiken för att genom
lagstiftning söka störta trusterna och ta igen er
förtjänst.»
Calvins ansikte ljusnade. »Det är just precis vad
jag säger i mina tal till jordbrukarna. Det är en
sammanfattning av hela vårt program.»
»Och trusten producerar ändå mjölken billigare än
oberoende mejeriägare kunde?» frågade Ernest.
»Nå, det bör den väl kunna göra med sin präktiga
organisation och med de nya maskinerierna som den
har kunnat förskaffa sig tack vare sitt stora
grundkapital.»
»Det kan inte bestridas», svarade Ernest. »Den
bör naturligtvis kunna göra det billigare, och den gör
det visserligen också.»
Mr Calvin gav sig nu in i en politisk oration,
varunder han framlade sina åsikter. Han åhördes med
ivrig uppmärksamhet av de andra, och alla ropade
om varandra: »Bort med trusterna!»
»Stackars enfaldiga människor», sade Ernest
lågmält till mig. »De se klart så långt deras syn räcker,
men den sträcker sig inte längre än till nässpetsen.»
En stund därefter tog han återigen ordet och ledde
på sitt karaktäristiska sätt samtalets gång under det
återstående av kvällen.
»Jag har lyssnat uppmärksamt till vad ni alla ha
sagt», började han, »och jag inser tydligt och klart
att ni sköta edra affärer på ortodoxt manér. För er
ligger summan av livet i den pekuniära vinsten. Ni
ha en fast och orubblig tro på att ni ha blivit skapade
endast och allenast för att förtjäna pengar. Men
saken har en svårighet. Midt under ert förvärv
kommer trusten och tar förtjänsten ifrån er. Detta är ett
dilemma som på ett eller annat sätt gör ingrepp i
skapelsens ordning, och ni anse att den enda utvägen
är att tillintetgöra det som tar förtjänsten ifrån er.
Jag har, som sagt, lyssnat mycket noga, och jag kan
ej finna mer än en passande benämning för er
verksamhet. Ni ä’ — maskinkrossare. Vet ni vad en
maskinkrossare är? Jag skall säga er det. Under
det adertonde århundradet vävde män och kvinnor i
England kläde för hand i vävstolar i sina hem. Det
var ett långsamt, klumpigt och dyrbart sätt att väva
kläde, detta hemväveri. Så kom ångans och de
arbetsbesparande maskinernas tid. Tusen vävstolar
samlade i en stor fabrik och drivna av en
centralmaskin tillverkade vävnader mycket billigare än vad som
kunde ske för hand i hemmen. Fabriken hade ett
system, och inför detta tvinade konkurrensen bort.
Män och kvinnor, som förut hade skött vävstolar för
hand, hamnade nu i fabrikerna och skötte
maskinvävstolarna åt kapitalisterna som ägde dem. Vidare
togo även små barn anställning vid fabrikerna, skötte
vävstolarna där för lägre avlöning och ersatte vuxna
män. Det blev svåra tider för männen. Deras
levnadsförhållanden försämrades. De hungrade. Och
de sade att alltsammans var maskinernas fel. Varför
de försökte förstöra maskinerna. Det lyckades inte,
och det var ett mycket enfaldigt företag. Men ni ha
inte fått samma läxa som de. Här komma ni nu
halvtannat århundrade senare och vilja försöka att krossa
maskiner. Ni ha själva medgivit, att trusternas
maskiner göra arbetet bättre och billigare än ni själva
förmå. Det är därför ni inte kunna konkurrera med
dem. Och ändå skulle ni vilja fördärva dessa
maskiner. Ni bete er ännu enfaldigare än de dumma
arbetarna i England gjorde på sin tid. Och medan ni
pladdra om att återuppliva konkurrensen, fortfara
trusterna att ruinera er. Varenda en av er har kommit
med samma historia om vad som händt — att
konkurrensens tid är förbi och samarbetets tid är
kommen. Ni, mr Owen, förstörde ju konkurrensen här i
Berkeley, då ni upprättade en filial här av er affär
och drev de tre små kryddkrämarna från platsen. Er
kombination var för mer än de andras. Men ändå
känner ni trycket av andras sammanslutning som stå
över er, och ni beklagar er högljudt över dem. Det
är därför att ni inte själv tillhör någon trust. Vore
ni med i en kolonialvarutrust för Förenta staterna i
deras helhet, skulle ni sjunga ur en annan ton. Då
skulle det heta: ’Välsignade vare våra truster!’ Men
då nu er lilla sammanslutning inte är någon trust, har
ni själv insett att den saknar styrka. Ni har börjat
få en aning om att slutet nalkas för er. Ni känner
att ni och er filialaffär inte är någonting annat än en
underordnad pjäs i schackspelet. Ni ser mäktiga
intressen uppstå och växa sig mäktigare dag efter dag;
ni känner deras järnhänder slå ned på er affärsförtjänst
och nypa ett stycke här och ett stycke där —
järnvägstrusten, oljetrusten, ståltrusten, koltrusten —
och ni vet, att de till slut ska ruinera er, ta ifrån er den
sista procenten av er lilla förtjänst. Ni är en dålig
hasardspelare, sir. När ni hade ätit ut de tre små
kryddkrämarna här i Berkeley på grund av er bättre
kombination, bröstade ni er skrytsamt, pratade om
duglighet och företagsamhet och lät er hustru göra
en tur till Europa på den förtjänst ni hade skrapat åt
er genom att äta ut de tre minuthandlarna. Den ena
hunden äter upp den andra — och ni åt upp dem.
Men å andra sidan blir ni i er tur uppäten av större
hundar, och så jämrar ni er. Vad jag nu har sagt om
er kan för övrigt tillämpas på er alla här vid bordet.
Ni jämra er allesammans. Ni spela alla med förlust,
och alla jämra ni er över det. Men när ni göra det,
skildra ni inte situationen så ärligt som jag har gjort
det. Ni säga inte att ni tycka om att förtjäna på
andra, eller att allt ert oväsen kommer sig därav att
andra ta förtjänsten ifrån er. Nej, det ä’ ni alltför
sluga till. Ni hålla småkapitalistiska politiska orationer,
så som mr Calvin nyss har gjort. Vad var det han
sade? Jag uppfångade en och annan fras. ’Våra
grundprinciper ä’ fullkomligt riktiga’. — ’Vad det här
landet behöver är ett återvändande till fundamentala
amerikanska metoder — fria tillfällen för alla!’ —
’Den frihetens anda som är vår nation medfödd.’ —
’Låt oss återgå till de principer som hyllades av våra
förfäder!’ — Och när han säger: ’fria tillfällen för
alla’ menar han fria tillfällen att skrapa åt sig förtjänst,
vilket nu är honom förnekat genom de stora trusterna.
Och det löjliga i saken är att ni så ofta ha upprepat
dessa fraser att ni tro på dem själva. Ni vilja ha
tillfälle att få plundra edra medmänniskor efter ert
eget behag, men ni hypnotisera er till att tro att det
är för friheten ni kämpa. Ni ä’ själviska och snikna,
men edra magiska fraser ha inbillat er att ni ä’
patriotiska. Begäret efter vinst, som är så rent själviskt,
förvandla ni helt obesvärat till medlidsam omtanke
för den lidande mänskligheten. Var nu för denna
gång fullt uppriktiga så här oss emellan. Se saken
rakt i ögonen och kalla den vid dess rätta namn.»
Våra gäster sutto där upphetsade och röda i ansiktet
och sågo även åtskilligt häpna ut. De föreföllo en
smula skrämda av denne skägglöse unge man med
sina skarpa, tuktande ord och sin förskräckliga vana
att kalla allt vid dess rätta namn. Men mr Calvin
svarade genast.
»Och varför inte?» utbrast han. »Varför skulle vi
inte kunna återgå till de metoder som brukades av våra
förfäder på den tid då republiken grundlades? Ni
har sagt mycket som är sant, mr Everhard, hur
obehagligt det än har varit. Låt oss förkasta allt falskt
sken och helt enkelt ta sanningen sådan mr Everhard
har framställt den. Det är sant att vi mindre
kapitalister sträva efter vinst, och att trusterna ta förtjänsten
ifrån oss. Det är också sant att vi skulle vilja störta
trusterna för att själva få behålla vår förtjänst. Och
varför skulle vi inte kunna göra det? Varför inte?
Jag frågar bara — varför inte?»
»Å, nu komma vi till sakens kärna», sade Ernest
med förnöjd uppsyn. »Jag skall försöka säga er
varför det inte går, fastän mina ord komma att förefalla
er hårda. Ser ni, mr Calvin, ni och edra kamrater ha
i någon mån studerat affärer, men den sociala
utvecklingen ha ni inte studerat alls. Ni befinna er för
närvarande i den ekonomiska utvecklingen, men ni
förstå det inte och det är detta som åstadkommer hela
förvirringen. Varför ni inte kunna återgå till gamla
metoder? Helt enkelt därför att det inte läte sig göra.
Ni kan lika litet driva den ekonomiska utvecklingen
tillbaka samma väg den kom som förmå ett
vattendrag att rinna uppför en höjd. Josua fick solen att
stå stilla över Gideon, men ni vilja överträffa Josua.
Ni skulle vilja tvinga solen att gå bakåt på himlen.
Ni vilja ha tiden att gå tillbaka från middag till
morgon. Gentemot de arbetssparande maskinerna, den
organiserade produktionen, den ökade
kombinationsverksamheten skulle ni vilja driva den ekonomiska
solen tillbaka en hel generation eller så till en tid, då
det inte fanns några stora kapitalister, inga stora
maskiner, inga järnvägar — en tid då en här av små
kapitalister kämpade mot varandra i ekonomisk anarki
och produktionen var primitiv, vårdslös, oorganiserad
och dyrbar. Tro mig — Josuas företag var lättare,
och han hade Jehovah till hjälp. Men Gud har
övergivit er, ni små kapitalister. De små kapitalisternas
sol är i nedgående. Och den skall aldrig höja sig mer.
Och ni ha inte heller makt att förmå den att stå stilla.
Ni ä’ en döende institution, och ni ä’ dömda att
ohjälpligt utplånas ur samhället. Detta är utvecklingens
lag. Det är Guds bud. Sammanslutning är starkare
än konkurrens. Den primitiva människan var en
dvärgartad varelse som gömde sig i klipphålor, men
slöt sig tillsammans med individer av sin egen art och
förde krig med blodtörstiga fiender. Dessa voro
konkurrerande djur och på grund därav höjde sig de
samverkande människorna till herravälde över alla
djuren. Och ända sedan den tiden har människan gått
framåt till allt större och större sammanslutningar.
Det är kombinationens strid mot konkurrensen — en
kamp som har fortgått i tusen århundraden — och
konkurrensen har ständigt dukat under. Den som
ställer sig på konkurrensens sida måste förgås.»
»Men trusterna ha själva sitt ursprung från
konkurrensen», avbröt mr Calvin.
»Mycket riktigt», svarade Ernest. »Och trusterna
själva ha fördärvat konkurrensen. Ni har ju själv
nyss berättat att det är därför som ni inte längre
bedriver mejeriaffärer.»
Nu ljöd det första skrattet för kvällen omkring
bordet, och mr Calvin instämde själv däri, ehuru det
var honom skrattet gällde.
»Och medan vi nu hålla på med trusterna»,
fortsatte Ernest, »så låt oss komma på det klara med
några andra saker. Jag skall framställa åtskilliga
påståenden, och om ni ogilla dem, så må ni säga det
rent ut. Tystnad tar jag som samtycke. Är det
inte så att en maskinvävstol väver mera och billigare
än en vävstol som skötes för hand?» Han såg sig
omkring, men ingen gjorde någon invändning. »Skulle
det då inte vara högst oförnuftigt att slå sönder
maskinvävstolarna och återgå till den klumpiga och mera
dyrbara metoden att väva för hand?» Alla nickade
medgivande. »Och är det inte sant att det slags
sammanslutning som kallas trust producerar varor
lättare och billigare än tusen små konkurrenter kunna
göra?» Fortfarande inga invändningar. »Är det då
inte oförnuftigt att vilja utrota denna billiga och
verksamma sammanslutning?»
Ingen svarade på en lång stund. Men så tog mr
Kowalt ordet.
»Vad ska vi göra då?» frågade han. »Att utrota
trusterna är den enda utväg vi kunna hitta på för att
undgå deras herravälde.»
Ernest råkade genast i eld och lågor.
»Jag vill visa er annan utväg!» utropade han. »Låt
oss inte förstöra dessa underbara maskiner som göra
produktionen lätt och billig! Låt oss ta hand om
dem. Låt oss dra fördel av deras lättvindiga och
billiga produktion. Låt oss driva dem för egen
räkning. Låt oss driva bort de nuvarande ägarna och
själva överta de underbara maskinerna. Detta är
socialism, mina herrar — en mera storartad
sammanslutning än trusterna, en större ekonomisk och social
kombination än någon som hittills har förekommit på
vår planet. Det är i linje med utvecklingen. Vi
möta sammanslutning med ännu större
sammanslutning. Det är den segrande sidan. Kom över till oss
socialister och spela på de vinnandes sida.»
Men nu möttes han av ogillande. Man skakade på
huvudet och mumlade.
»Jaså, ni föredra således att vara anakronismer»,
sade Ernest skrattande. »Ni föredra att spela
atavistiska roller. Ni ä’ dömda till undergång liksom alla
andra atavismer. Ha ni någonsin gjort er själva den
frågan vad som skall komma att hända er, när ännu
större sammanslutningar än trusterna uppstå? Ha
ni besinnat var ni komma att stå när själva de stora
trusterna sluta sig tillsammans i en kombinationernas
kombination — i en enda social, ekonomisk och
politisk trust?»
Han vände sig plötsligt till mr Calvin.
»Säg mig nu om inte detta är sant», sade Ernest.
»Ni ä’ tvungna att bilda ett nytt politiskt parti,
därför att de gamla partierna äro i trusternas våld. Det
förnämsta hindret för er propaganda bland agrarerna
är trusterna. Bakom varje hinder ni möter, bakom
varje slag som träffar er och varje nederlag ni lida ä’
trusterna drivkraften. Är det inte så? Säg!»
Mr Calvin såg besvärad ut och teg
»Nå?» sade Ernest uppmuntrande.
»Det är så», erkände mr Calvin. »Vi hade erövrat
Oregons lagstiftande församling och genomfört
präktiga skyddslagar, men guvernören, som var trusternas
ödmjuke tjänare, vägrade stadfästa dem. Vi hade
valt en guvernör i Colorado och den lagstiftande
församlingen nekade honom att få överta ämbetet. Två
gånger ha vi drivit igenom ett förslag om nationell
inkomstskatt, men bägge gångerna har högsta
domstolen förklarat förslaget stridande mot grundlagen.
Alla domstolar ligga i händerna på trusterna. Vi,
folket, betala inte våra domare tillräckligt. Men det
skall komma en tid...»
»Då sammanslutningen av trusterna skall vara
herre över all lagstiftning, då trusternas
sammanslutning själv skall utgöra regeringen», inföll Ernest.
»Aldrig! Aldrig!» ropade alla med en mun,
upprörda och stridslystna.
»Säg mig, vad ämna ni göra när den tiden kommer?»
frågade Ernest.
»Då resa vi oss i hela vår styrka!» utbrast mr
Asmunsen, och många röster instämde med honom.
»Det skulle ju bli inbördes krig», sade Ernest
varnande.
»Så må det då bli inbördes krig!» utropade mr
Asmunsen under livligt bifall av alla de övriga gästerna.
»Vi ha inte glömt våra förfäders hjältedåd. För vår
frihet ä’ vi färdiga att kämpa och dö.»
Ernest smålog.
»Glöm inte», sade han, »att ni för en stund sedan
i all tysthet kommo överens om att frihet för er, mina
herrar, betyder frihet att tillskansa er förtjänst på
andras bekostnad.»
Nu börjar hela sällskapet omkring bordet bli
ursinnigt, men Ernest dämpade oron och gjorde sig hörd.
»Jag vill göra er en fråga till. När ni då ämna resa
er i hela er styrka, så måste ni komma väl ihåg att
orsaken till ert uppror är att regringen ligger i
trusternas händer. Mot er styrka kommer därför regeringen
att skicka den reguliära armén, marinen, milisen,
polisen — kort sagt, Förenta staternas hela organiserade
krigsmaskineri. Vad betyder då er styrka?»
Allas ansikten uttryckte missmod, och innan de
hunno hämta sig var Ernest färdig att utdela ett nytt
slag.
»Kommer ni ihåg, att för inte längesedan bestod vår
reguliära armé av endast femtiotusen man? Men den
har ökats år efter år, och för närvarande räknar den
trehundratusen.»
Han kom med ännu ett slag.
»Och det är ändå inte allt. Medan ni så ivrigt
jagade efter er favoritfantom vinsten och moraliserade
angående er favoritgud konkurrensen, ha större och
fruktansvärdare ting utförts genom sammanslutning.
Vi ha fått milisen till exempel.»
»Den är vår styrka!» utbrast mr Kowalt. »Med
den kunna vi slå tillbaka angrepp av den reguliära
armén.»
»Ni skulle själv in i milisen, mr Kowalt», genmälte
Ernest, »och ni skulle bli skickad till Maine eller
Florida eller Filippinerna eller annorstädes för att hugga
in på edra egna kamrater som förde inbördes krig
för sin frihet. Varemot edra egna kamrater från
Kansas eller Wisconsin eller någon annan stat skulle
in i milisen och komma hit till Californien och hugga
in på edra inbördes krigande här.»
Nu voro de verkligen uppskakade och sutto som
mållösa, tills mr Owen slutligen mumlade:
»Vi skulle alls inte gå in i milisen. Då vore saken
klar. Så galna vore vi väl inte.»
Ernest skrattade högt.
»Ni tycks inte förstå den sammanslutning som har
skett. Det skulle inte betyda någonting alls antingen
ni ville eller inte ville. Ni skulle bli utskrivna och
tvingas in i milisen.»
»Det finns väl ändå någonting som heter borgerlig
rätt», invände mr Owen.
»Inte när regeringen har upphäft den borgerliga
rätten. Den dag ni talar om att resa er i hela er styrka
skulle er styrka vändas mot er själva. Ni skulle alla
in i milisen, antingen ni ville det eller ej. Jag hörde
just nu att ni mumlade någonting om Habeas corpus.
I stället skulle ni bli dömda till döden. Om ni vägrade
att gå in i milisen eller att lyda sedan ni hade kommit
dit, så skulle ni ställas inför krigsrätt och bli skjutna
som hundar. Det är lagen.»
»Det är inte lagen!» försäkrade Calvin bestämt.
»Det existerar inte någon sådan lag. Ni har drömt
allt det där, unge man. Ni talade om att skicka
milistrupper till Filippinerna. Men det skulle strida mot
grundlagen. Ty grundlagen säger uttryckligt att
milisen icke kan skickas utom landets gränser.»
»Vad har grundlagen att göra med det?» frågade
Ernest. »Det är domstolarna som tolka
konstitutionens lydelse och domstolarna ä’ — som mr
Asmunsen för en stund sedan medgav — trusternas verktyg.
För övrigt upprepar jag att det är lag. Och så har
det varit i åratal — i nio års tid, mina herrar.»
»Att vi skulle bli utskrivna och tvingas in i milisen?»
frågade mr Calvin misstroget. »Och att vi skulle
ställas inför krigsrätt och skjutas om vi vägrade?»
»Ja, just så», förklarade Ernest.
»Men hur kan det komma sig, att vi inte ha hört
någonting förut om den lagen?» frågade min far, och
jag såg, att detta var en nyhet även för honom.
»Av två skäl», sade Ernest. »Först och främst har
det inte funnits något behov att tillämpa den. Om
så hade varit fallet, så skulle ni snart nog ha hört talas
om den. Och för det andra drevs lagen igenom såväl
i kongressen som i senaten så godt som i hemlighet,
faktiskt nästan utan all diskussion. I tidningarna
nämndes den naturligtvis inte. Men vi socialister
visste om den. Det skrevs om den i våra tidningar.
Men dem läsa ni aldrig.»
»Jag håller i alla fall fast vid att det är bara
inbillning», sade mr Calvin hårdnackat. »Det där skulle
vårt land aldrig ha tillåtit.»
»Men landet tillät det i alla fall», svarade Ernest.
»Och vad drömmar och inbillningar beträffar» — han
stack handen i fickan och drog upp en liten broschyr
— »så vill jag fråga, om det här låter som
drömfantasier.»
Han öppnade häftet och började läsa högt ur
detsamma:
"Art. 1. Vare härmed beslutat o. s. v., o. s. v., att
milisen skall utgöras av varje frisk och färdig
medborgare i respektive stater, territorier och distrikt,
som är över aderton år och under fyrtiofem.
Art. 7. Varje officer eller i rullorna införd menig
man» — kom nu ihåg, att ni i kraft av art. 1 alla stå
införda i rullorna — »som nekar eller försummar att
inställa sig till mönstring sedan han har blivit inkallad
så som här ovan är föreskrivet, skall undergå förhör
inför krigsrätt och straffas så som nämnda krigsrätt
beslutar och dömer.
Art. 8. Krigsrätt, inför vilken officer eller menig
man tillhörande milisen skall inställas, skall
uteslutande bestå av officerare vid milisen.
Art. 9. Då milisen är av Förenta staterna inkallad
till aktiv tjänstgöring, skall den vara underkastad
samma reglementen och krigsartiklar som gälla för
Förenta staternas reguliära trupper.’
»Där ha vi det nu, mina herrar amerikanska
medborgare och kamrater i milisen! För nio år sedan
trodde vi socialister att lagen endast var riktad mot
arbetarna. Men det tycks som om den också skulle
vara riktad mot er. Kongressledamoten Wiley yttrade
under den korta diskussion, som tilläts, att billen hade
kommit till för att anskaffa en reservstyrka, som
’kunde gripa mobben i strupen’ — mobben, det är ni,
mina herrar — ’och skydda liv, frihet och egendom
mot varje obehörigt angrepp.’ Och då ni under
kommande tider vilja resa er i all er styrka, så kom ihåg
att det sker för att angripa trusternas egendom och
trusternas frihet. Man har klippt edra klor och filat
av edra tänder, mina herrar. Och den dag då ni resa
er i all er styrka utan tänder och klor, stå ni där så
oskadliga som en armé av musslor.»
»Jag tror det inte!» utropade Kowalt. »Det finns
ingen sådan lag. Det är en tidningsanka som ni
socialister ha fabricerat.»
»Billen framlades i folkrepresentanternas hus den
30 juli 1902», blev svaret. »Den framlades av
folkrepresentanten Dick från Ohio. Den drevs igenom
med fart och antogs enhälligt av senaten den 14
januari 1903, varefter den sju dagar senare gillades och
stadfästes av Förenta staternas president.»
om datum då billen framlades. Detta skedde den 30 juni och
icke den 30 juli. Kongresstidningen från denna tid fanns här i
Ardis, och i den står billen nämnd under följande data: den 30 juni,
den 9, 15, 16 och 17 december 1902, samt den 7 och 14 januari 1903.
Den okunnighet, som affärsmännen ådagalade vid den ovan beskrivna
middagen, var ingenting ovanligt. Mycket få hade i allmänhet
kännedom om denna lag. En revolutionist, E. Untermann, gav i
juli 1913 ut en broschyr i Girard i Kansas om »Milisbillen».
Broschyren spreds i ringa antal inom arbetsklassen. Men klasserna
voro redan då så främmande för varandra, att medelklassen aldrig
ens hörde talas om nämnda broschyr, varför den också förblev i
okunnighet om billens existens.
IX.
EN DRÖMS MATEMATISKA BERÄKNINGAR.
Midt under den häpnad som Ernests upplysningar
hade väckt började han åter att tala.
»Ett dussin av er ha sagt här i kväll att socialismen
är omöjlig. Ni ha förklarat den omöjlig, låt mig nu
visa er vad som är oundvikligt. Det är inte allenast
oundvikligt att ni mindre kapitalister måste försvinna,
utan det är lika oundvikligt att de stora kapitalisterna
och trusterna måste försvinna. Kom ihåg att
utvecklingens ström aldrig går bakåt. Den går vidare och
vidare framåt, och den går från konkurrens till
sammanslutning, från liten sammanslutning till större,
från större sammanslutning till kolossal, och därifrån
till socialismen, som är den mest kolossala av alla
sammanslutningar. Ni ha sagt mig att jag drömmer.
Nåväl — jag vill nu framlägga för er min dröms
matematiska beräkningar, och jag uppmanar er på
förhand att påpeka om mina beräkningar ä’ felaktiga.
Jag skall utveckla oundvikligheten av att
kapitalistsystemet måste gå under, och jag skall framlägga
matematiska bevis varför det måste falla. Ni får
ursäkta om det i början förefaller er som om jag inte
höll mig till saken. — Låt oss nu först och främst
undersöka någon särskild industriell verksamhet, och jag
ber er vara så goda och avbryta mig, så snart jag säger
någonting varom ni hysa olika mening. Vi ta till
exempel en skofabrik. Denna fabrik köper in läder
till hundra dollars’ värde. Lädret går genom fabriken
och kommer ut igen i form av skor, värda låt oss säga
tvåhundra dollars. Vad har händt? Lädrets
ursprungliga värde har blivit ökat med hundra dollars.
Hur har detta gått till? Det vilja vi nu undersöka.
Kapital och arbete ha lagt dessa hundra dollars värde
till det ursprungliga. Kapitalet har skaffat fabriken,
maskinerna och betalat alla omkostnader. Arbetet har
skaffat arbetet. Genom förenade ansträngningar av
kapital och arbete har således ett värde av hundra
dollars uppstått. Om detta ä’ vi väl alla eniga.»
Hela bordssällskapet nickade medgivande.
»Sedan arbetet och kapitalet gemensamt ha
producerat dessa hundra dollars, skall produkten delas.
En fullt noggrann uppgift på denna delning skulle
föra oss in på tidsödande bråktal — låt oss för
bekvämlighets skull ta siffrorna tillnärmelsevis. Vi anta
att kapitalet tar femtio dollars som sin del och arbetet
får som lön femtio dollars på sin del. Vi förbigå allt
käbbel i fråga om delningen.
arbetstvister på den tiden. Vid delningen av den gemensamma
produkten ville kapitalet ha allt vad det kunde få och arbetet allt
vad det kunde få. Denna träta om delningen var ohjälplig. Så
länge den kapitalistiska produktionen existerade fortforo arbete
och kapital att träta om delningen. Detta förefaller oss löjligt,
men få vi inte glömma att vi ha sju århundradens framsteg före
dem som då levde. Sak samma hur mycket
det tvistas därom — delningen äger i alla fall rum på
ett eller annat sätt. Och märk väl, vad som nu har
blivit fastslaget som sant i fråga om denna särskilda
industri har sin tillämpning på alla industriers skötsel.
Har jag rätt?»
Hela församlingen instämde på nytt.
»Antag nu att arbetet — sedan det har fått sina
femtio dollars — behövde köpa tillbaka skor. Det
kunde endast köpa för femtio dollars värde, det är
klart. Och nu övergå vi från denna specifika
produktion till totalsumman av alla de industriella
processer i Förenta staterna som omfatta läder, råmaterial,
transport, försäljning — allt. För att få ett rundt tal
att röra oss med vilja vi säga att totalsumman av
Förenta staternas produktion per år belöper sig till
fyra milliarder dollars. Arbetet har i så fall under
samma period mottagit i lön två milliarder dollars.
Fyra milliarder ä’ producerade. Hur mycket av detta
arbete kan arbetet köpa igen för? Två milliarder.
Den saken kan inte föranleda diskussion. Mina
beräkningar ä’ för övrigt mycket milda. På grund av
tusen kapitalistiska påfund kan arbetet inte ens köpa
igen för hälften av totalproduktionen. — Men låt oss
återvända till saken. Vi vilja säga att arbetet köper
tillbaka för två milliarder. Det är således klart att
arbetet inte får förbruka mer än två milliarder.
Återstår sedan två milliarder att göra räkenskap för, vilka
arbetet inte kan köpa igen och förbruka.»
»Arbetet förbrukar inte en gång sina två milliarder»,
sade mr Kowalt. »Om det gjorde det, skulle det inte
ha någonting innestående på sparbankerna.»
»Arbetets sparbanksmedel ä’ endast ett slags
reservfond som förbrukas lika fort som den samlas. Dessa
medel ä’ sparade för ålderdomen, för sjukdom och
olycksfall samt till begravningskostnader.
Sparbanksinrättningen är helt enkelt ett stycke bröd som lägges
på hyllan för att ätas upp dagen därpå. Nej —
arbetet förbrukar allt av totalprodukten som det kan
köpa igen med sin lön. Två milliarder återstå åt
kapitalet. Sedan det har betalt sina omkostnader —
förbrukar det då det återstående? Förbrukar
kapitalet allt av sina två milliarder?»
Ernest tystnade och såg på den ene efter den andre
för att få svar. De skakade på huvudet.
»Jag vet inte», svarade en av dem uppriktigt.
»Naturligtvis vet ni det», sade Ernest. »Tänk bara
efter ett ögonblick. Om kapitalet förbrukade sin
andel, skulle kapitalets totalsumma aldrig kunna växa.
Den skulle ständigt förbli densamma. Men om ni ville
kasta en blick på Förenta staternas ekonomiska
historia, så skall ni få se att totalsumman av kapitalet har
varit i ständigt stigande. Således förbrukar kapitalet
icke sin andel. Kommer ni ihåg då England ägde
så mycket av våra järnvägsobligationer? Allt efter
som åren gingo köpte vi tillbaka dessa obligationer.
Vad betyder det? Att en del av kapitalets
oförbrukade andel användes till detta ändamål. Vad
betyder det att Förenta staternas kapitalister den dag
som i dag är faktiskt äga hundratals millioner dollars
i mexikanska, ryska, italienska och grekiska
statsobligationer? Det betyder att dessa hundratals
millioner ha varit delar av kapitalets andel som kapitalet
inte har förbrukat. Allt ifrån det kapitalistiska
systemets begynnelse har kapitalet aldrig förbrukat hela
sin andel av värdeproduktionen. Och nu kommo vi
till själva kärnan i saken. Fyra milliarder dollars
värde produceras på ett år i Förenta staterna.
Arbetet köper igen och förbrukar för två milliarder.
Kapitalet förbrukar icke de återstående två
milliarderna. Det blir ett stort överskott som inte
förbrukas. Vad blir det av detta överskott? Vad kan
göras med det? Arbetet kan inte förbruka någonting
av det, ty arbetet har redan givit ut hela sin lön.
Kapitalet kan inte förbruka det, därför att det redan på
grund av sin natur har förbrukat så mycket det kan.
Och där har man nu överskottet. Vad kan göras med
det? Vad gör man med det?»
»Det säljes i utlandet», sade mr Kowalt.
»Just så», medgav Ernest. »Det är detta
överskott som har skapat vårt behov av utländsk
marknad. Det säljes i utlandet. Det måste säljas i
utlandet. Det finns intet annat medel att bli av med
det. Och detta oförbrukade överskott, som säljes i
utlandet, utgör vad vi kalla för vår fördelaktiga
handelsbalans. Ä’ vi alla eniga om den saken?»
»Det är egentligen ett överflödigt ödslande med tid
att uppehålla sig vid handelns a b c», sade mr Calvin
förnärmad. »Det där veta vi alla.»
»Men det är just genom detta a b c, vilket jag så
omständligt har utvecklat för er, som jag ämnar få er
fast», svarade Ernest. »Det är det säregna i saken.
Och just nu skall jag skrida till verket. Nåväl!
Förenta staterna är ett kapitalistiskt land som har
utvecklat sina näringskällor. I följd av det kapitalistiska
systemets industri har landet ett oförbrukat överskott
av industriella produkter, som det måste göra sig kvitt
och måste sälja utomlands.
denna tid förklarade offentligt följande: En mera liberal och
omfattande reciprocitet i fråga om köpande och säljande av varor är
nödvändig, så att Förenta staternas överproduktion kan få
tillfredsställande avlopp i utlandet. Denna överproduktion åsyftar
naturligtvis kapitalistsystemets överskott över kapitalisternas
förbrukningsförmåga. Det var också på den tiden som senator
Mark Hanna sade: »Värdeproduktionen i Förenta staterna
överskrider årligen förbrukningen med en tredjedel.» Och en annan
senator, Chauncey Depew, yttrade: »Det amerikanska folket
producerar årligen två milliarder mer än det förbrukar.» Det som i detta
avseende gäller för Förenta staterna gäller också för varje
annat kapitalistiskt land med utvecklade
näringskällor. Varje sådant land har ett oförbrukat överskott.
Nu få vi inte glömma, att de redan ha handlat med
varandra och att överskott likväl finnes kvar.
Arbetet i alla dessa länder har köpt upp hela sin lön och kan
inte köpa något av överskottet. Kapitalet i alla dessa
länder har redan konsumerat allt vad det förmår.
Och där finns fortfarande överskott. Länderna kunna
omöjligt avyttra det sins emellan. Hur skall man då
bli det kvitt?»
»Sälja det till länder med outvecklade
näringskällor», föreslog mr Kowalt.
»Just det, ja. Ni se, att mina argument ä’ så enkla
och klara att ni själva utveckla dem vidare i mitt
ställe. Och så ta vi nästa steg. Antag, att Förenta
staterna avyttrar sitt överskott till ett land med
outvecklade näringskällor, t. ex. Brasilien. Vi måste
komma ihåg att detta överskott står över och utom den
egentliga handeln; handelsartiklarna ä’ förbrukade.
Vad få då Förenta staterna i gengäld från Brasilien?»
»Guld», sade mr Kowalt.
»Men det finns bara en begränsad kvantitet guld
till i världen», invände Ernest.
»Guld i form av säkerhet, obligationer och så vidare»,
ändrade mr Kowalt sitt utlåtande.
»Nu träffade ni det rätta», sade Ernest. »Från
Brasilien få Förenta staterna till gengäld för sitt
överskott obligationer och andra säkerheter. Och vad
betyder det? Det betyder, att Förenta staterna
förvärva järnvägar, fabriker, gruvor och jord i Brasilien.
Och vad har det i sin tur för betydelse?»
Mr Kowalt funderade en stund och skakade sedan
på huvudet.
»Jag skall förklara det för er», sade Ernest. »Det
betyder att Brasiliens hjälpkällor utvecklas. Och nu
stå vi inför nästa steg. När Brasilien under det
kapitalistiska systemet har utvecklat sina hjälpkällor,
skall man också där få ett oförbrukat överskott. Kan
Brasilien avyttra detta överskott till Förenta
staterna? Nej — ty Förenta staterna ha själva ett
överskott. Kan Förenta staterna då som förut avyttra
sitt överskott till Brasilien? Nej — ty Brasilien har
nu också ett överskott. Vad sker då? Förenta
staterna och Brasilien måste bägge uppsöka andra länder
med outvecklade näringskällor för att avlasta sitt
överskott på dem. Men just genom den där
avlastningsprocessen bli dessa länders näringskällor i sin tur
utvecklade. Snart stå även de där med överskott och
söka andra avlastningsplatser. Följ nu noga med,
mina herrar! Vår planet är endast så och så stor.
Det finns endast så och så många länder på jorden.
Vad kommer att hända, när vartenda land här i
världen, ända ned till de allra minsta, stå med överskott
att sälja och bjuder ut det åt andra länder, som också
ha överskott till salu?»
Han tystnade och betraktade uppmärksamt sina
åhörare. Det var ett nöje att se hur förbryllade de
voro. Men deras ansikten uttryckte på samma gång
förskräckelse. Ur abstraktionernas bakgrund hade
Ernest frambesvurit en spöksyn och låtit dem se den
för sina ögon. De sågo den där de nu sutto, och de
voro förfärade.
»Vi började med a b c, mr Calvin», sade Ernest
betydelsefullt, »och jag har nu givit er det återstående
av alfabetet. Det är mycket enkelt. Det är just däri
dess skönhet ligger. Ni har helt visst svaret färdigt.
Vad kommer att ske, när vartenda land i världen har
ett oförbrukat överskott? Hur går det då med det
kapitalistiska systemet?»
Mr Calvin skakade betänksamt sitt huvud. Han
gick tydligen i tankarna igenom Ernests argument
för att möjligen upptäcka ett eller annat fel.
»Låt mig i korthet upprepa mina argument», sade
Ernest. »Vi började med att skärskåda en viss
industri, skofabrikationen. Vi funno att den delning som
ägde rum inom den var likställd med delningen inom
totalsumman av all industriell verksamhet. Vi funno
att arbetet endast kan köpa tillbaka en viss del av
produkten med sin lön, och att kapitalet inte kan
förbruka hela den motsvarande delen av produkten. Vi
funno att sedan arbetet hade förbrukat så långt dess
lön sträckte sig och kapitalet hade förbrukat så
mycket det ville, återstod ett oförbrukat överskott. Vi
kommo överens om att detta överskott endast kunde
avhändas i utlandet. Vi kommo också överens om
att verkningarna av att vi avlasta detta överskott på
ett eller annat främmande land blir att det landets
näringskällor utvecklas, och att även det landet inom
kort står där med ett överskott som måste placeras
utomlands. Vi utsträckte denna process till varje
land på vår planet, tills vartenda ett av dem varje år
och varje dag producerade ett oförbrukat överskott
som det inte kan sälja till något annat land. Och nu
frågar jag er på nytt: vad skall man göra med dessa
överskott?»
Ingen svarade.
»Mr Calvin?» sporde Ernest.
»Jag erkänner att jag är slagen», tillstod mr Calvin.
»Jag har aldrig drömt om någonting sådant»,
förklarade mr Asmunsen. »Och ändå förefaller det mig
nu så klart som om jag läste det i tryck.»
Detta var första gången jag hörde Karl Marx’s
Tysk jude, levde under det nittonde århundradet. Samtida med
John Stuart Mill. Det förefaller oss otroligt, att en tid av hela
generationer kunde komma och gå efter framläggandet av Marx’s
ekonomiska upptäckter, varunder han endast hånades av
världens erkända tänkare och lärda. Till följd av sina upptäckter blev
han förvisad från sitt fädernesland och dog som landsflyktig i
England.
lära om överskottsvärdet utvecklas, och Ernest hade
gjort det så enkelt, att också jag satt häpen och
förvirrad.
»Jag skall visa er ett sätt att bli kvitt överskottet»,
fortsatte Ernest. »Kasta det i havet. Kasta för
varje år skodon, vete, klädespersedlar och alla andra
slags handelsvaror till hundratals millioner dollars
värde i havet. Det skulle ju vara en lösning, eller
hur?»
»Det skulle visserligen vara en lösning», sade mr
Calvin, »men det är absurdt av er att tala på det sättet.»
Ernest slog ned honom med blixtens hastighet.
»Är det ett enda grand mer absurdt än det ni
förfäktar — ni som vilja krossa maskinerna och vända
tillbaka till edra förfäders uråldriga metoder? Vad
är det som ni föreslår för att bli kvitt överskottet?
Ni vill komma ifrån överskottsproblemet genom att
inte producera något överskott. Och vad föreslår ni
för att undvika överskottsproduktionen? Ett
återvändande till en primitiv produktionsmetod, så
oregelbunden, så oordentlig och oförnuftig, så tidsödande
och dyrbar, att det skulle vara omöjligt att frambringa
något överskott.»
Mr Calvin sväljde. Han var slagen. Han sväljde
på nytt och klarade strupen.
»Ni har rätt», sade han. »Jag erkänner att jag är
slagen. Det är absurdt — men vi måste göra
någonting. Det är en affär på liv och död för oss
medelklassare. Vi vilja inte gå under. Vi välja att vara
absurda och återgå till de primitiva och ödslande
metoder som våra förfäder använde. Vi vilja ha
industrin tillbaka till den punkt där den befann sig
före trusternas uppträdande. Vi ä’ maskinkrossare.
Och vad vill ni egentligen göra åt det?»
»Ni kan inte krossa maskinerna», sade Ernest. »Ni
kan inte få utvecklingens ström att flyta tillbaka.
Det är två stora makter som sätta sig till motstånd
mot er, och vardera av dem är starkare än ni
medelklassare. De stora kapitalisterna — trusterna med
ett ord — vilja inte låta er vända tillbaka. Och ännu
större och mäktigare än trusterna är arbetet. Det
skall inte tillåta er att förstöra maskinerna.
Herradömet över världen och därmed också över maskinerna
kommer att avgöras mellan trusterna och arbetet.
Detta är uppställningen till striden. Intetdera av
dessa partier vill att maskinerna ska förstöras. Men
bägge vilja komma i besittning av maskinerna. I
denna strid har medelklassen ingen plats.
Medelklassen är en pygmé mellan två jättar. Inse ni då
inte, ni stackars medelklassare, att ni ha kommit in
mellan den övre och den undre kvarnstenen, och att
malandet redan har börjat? Jag har för er framlagt
matematiska bevis för kapitalistsystemets ovillkorliga
fall. När vartenda land står där med oförbrukade och
osäljbara överskott, skall kapitalistsystemet krossas
under det ohyggliga trycket av den massproduktion
som det självt har skapat. Men den dagen skall ingen
maskinkrossning förekomma. Striden skall stå om
vem som skall bli ägare till maskinerna. Blir arbetet
den vinnande parten, så få ni det lätt. Förenta
staterna — och hela världen för övrigt — skall då
inträda i en ny och storslagen tidsålder. I stället för
att ödelägga liv skola maskinerna därefter göra
livet ljusare, lyckligare och ädlare. Ni medlemmar av
den utplånade medelklassen skola tillsammans med
arbetets män — då skall det inte finnas annat än
arbetare, ser ni — deltaga i den jämna fördelningen
av de underbara maskinernas produkter. Och vi —
vi alla — ska göra nya och ännu underbarare
maskiner. Några oförbrukade överskott komma inte att
finnas, därför att det inte existerar någon vinst att
dela.»
»Men antag att trusterna bli de vinnande i denna
strid om herraväldet över världen och maskinerna?»
sade mr Kowalt.
»Då bli ni och arbetets män och vi alla krossade
under järnhälen av en despotism så skoningslös och så
fruktansvärd som någon varmed mänsklighetens
historia har fläckats», sade Ernest. »Järnhälen
oligarkin. är just
den rätta benämningen på denna despotism.»
Det blev en lång paus och hela sällskapet satt
försänkt i djupa tankar.
»Men er socialism är ingenting annat än en dröm»,
sade mr Calvin slutligen, »ingenting annat än en
dröm.»
»Nå, då skall jag visa er någonting som inte är en
dröm», svarade Ernest. »Och detta någonting vill
jag kalla oligarki eller fåmannavälde. Ni kalla det
plutokrati eller penningvälde. Men vi mena i alla
fall samma sak — de stora kapitalisterna och trusterna.
Låt oss se var makten ligger i dag. För att finna
detta måste vi först skärskåda samhällets
klassindelning. Det finns tre stora klasser i samhället. Först
ha vi plutokratin, som består av rika bankirer,
järnvägsmagnater, mäktiga bolagsdirektörer och
trustmatadorer. Så ha vi medelklassen — er klass, mina
herrar — bestående av jordbrukare, köpmän, små
fabrikanter och tjänstemän. För det tredje och sista
ha vi min klass — proleteriatet — som består av
dem som arbeta för lön.
överensstämmelse med den som gjordes av Lucien Sanial, en av den
tidens statistiska auktoriteter. Sanials beräkning i fråga om dem
som idka verksamhet i Förenta staterna år 1900 lyder sålunda:
Plutokratklassen 250,251 — medelklassen 8,429,845 —
proletärklassen 20,393,137. Ni kan inte annat än medge
att ägandet av rikedom betingar stor makt i Förenta
staterna i våra dagar. Hur ställer sig nu fördelningen
av rikedom på de tre klasserna? Jag är i tillfälle att
uppge siffrorna. Plutokratin äger sextiosju billioner
dollars. Av det sammanlagda antalet personer, som
idka självständig verksamhet i Förenta staterna,
tillhör blott nio tiondelar av en procent plutokratin, och
ändå äger plutokratin sjuttio procent av
totalförmögenheten. Medelklassen äger 24 billioner dollars.
Tjugunio procent av dem som idka verksamhet
tillhöra medelklassen, och den äger tjugufem procent
av totalförmögenheten. Återstår proletariatet. Det
äger fyra billioner. Av alla som idka verksamhet
tillhöra sjuttio procent proletariatet, och proletariatet
äger fyra procent av totalförmögenheten. Var ligger
makten, mina herrar?»
»Enligt edra egna siffror ä’ vi medelklassare i alla
fall starkare än arbetsklassen», anmärkte mr
Asmunsen.
»Genom att kalla oss svaga bli ni i alla händelser
inte starkare gentemot plutokratins makt», svarade
Ernest. »Och för övrigt är jag inte färdig med er
ännu. Det finns en styrka som är större än rikedomens
och den är större därför att den inte kan stjälas ifrån
oss. Vår styrka — proletariatets styrka — ligger i
våra muskler, i våra händer, i våra röster vid
valurnan, i våra fingrar som trycka av gevären. Denna
styrka kan man inte stjäla ifrån oss. Det är den
primitiva styrkan, det är den styrka som uppehåller livet,
det är den styrka som är för mer än rikedomen och
som rikedomen inte kan röva. Men er styrka däremot
kan tas ifrån er. Och till slut skall den också tas
ifrån er helt och hållet. Och då blir medelklassen
utplånad. Ni komma att stiga ned till oss. Ni bli
proletärer. Och det goda i saken är att ni då komma
att öka vår styrka. Vi hälsa er som bröder och sedan
få vi kämpa sida vid sida för mänsklighetens sak.
Ser ni, arbetet har ingenting konkret som man kan
beröva oss. Dess andel av landets förmögenhet består
i kläder och husgeråd, kanske också — i mycket
sällsynta fall — ett skuldfritt hem. Ni däremot — ni
äga konkret förmögenhet, tjugufyra billioner, och
plutokratin skall ta den ifrån er. Det finns naturligtvis
stor sannolikhet för att proletariatet tar den förut.
Inse ni inte vilken ställning ni ha, mina herrar?
Medelklassen är ett stackars litet lamm, som har råkat
komma emellan ett lejon och en tiger. Om inte det
ena vilddjuret tar er, så gör det andra det. Och om
plutokratin får tag i er först — nå, så är det ändå bara
en tidsfråga när proletariatet tar plutokratin. — Er
nuvarande förmögenhet är för övrigt ingen tillförlitlig
måttstock i fråga om er makt. Er rikedoms styrka
i detta ögonblick är ingenting annat än ett tomt skal.
Det är därför ni låta höra ert svaga lilla stridsrop:
’Vi vilja vända tillbaka till våra fäders metoder!’
Ni ä’ medvetna om er vanmakt. Ni veta att er styrka
är ett tomt skal. Och jag skall visa er hur tomt det
är. Vad ha jordbrukarna för makt? Över femtio
procent av dem ä’ trälar, därför att de antingen ä’
arrendatorer eller sitta på intecknade gårdar. Och
de ä’ allesammans bundna i träldom på grund av att
trusterna faktiskt redan äga eller kontrollera —
vilket är sak samma — alla medel för omsättning av
avkastningen, som till exempel kylvagnar, järnvägar,
elevatorer och ångbåtslinjer. Och trusterna behärska
för övrigt också själva marknaden. Gentemot allt
detta stå jordbrukarna maktlösa. Vad deras
politiska och styrande makt angår, så vilja vi tala om den
senare i förbindelse med hela medelklassens politiska
och styrande makt. Dag efter dag pressa trusterna
ut jordbrukarna så som de pressade ut mr Calvin och
mejeriägarna. Kommer ni ihåg att tobakstrusten
inom sex månader drev mer än fyrahundra
cigarrbutiker till att upphöra med sina affärer — bara i
Newyork? Var finnas de ursprungliga ägarna till kollagren?
Ni veta mycket väl, utan att jag behöver säga er det,
att järnvägstrusten äger eller kontrollerar alla lager
av antracit och bituminiösa kol. Äger inte Standard
Oil
trusten inte också koppargruvorna, för att inte tala
om att den som en liten bisyssla driver en
smältugnstrust? Det finns tiotusen städer i Förenta staterna
som nu i kväll få sin belysning från bolag, vilka ägas
eller kontrolleras av Standard Oiltrusten — och i
lika många städer är den elektriska driften i händerna
på samma trust. De små kapitalisterna som voro
inne i dessa tiotusentals affärsföretag ä’ fördrivna.
Det vet ni. Och ni komma att gå samma väg. Den
mindre fabrikanten delar samma öde som
jordbrukaren. Små fabrikanter och jordbrukare ä’ nu för tiden
i alla avseenden bragta till feodalt slaveri. Och
tjänstemän och konstnärer — de måtte då väl vara livegna
i allt utom till namnet. Politikerna ä’ lakejer.
Varför arbetar ni både natt och dag, mr Calvin, för att få
jordbrukarna att sluta sig tillsammans med den övriga
medelklassen till ett nytt politiskt parti? Jo, därför
att de politiker som tillhöra de gamla partierna inte
vilja ha någonting att skaffa med edra atavistiska
idéer. Och med dessa edra gamla avlagda idéer vilja
de inte ha någonting att skaffa därför att de, som jag
nyss sade, ä’ lakejer åt plutokratin. Jag talade om
tjänstemän och konstnärer som livegna. Vad ä’ de
annat? Den ene som den andre — professorer, präster
och redaktörer — behålla sin anställning därför att de
tjäna plutokratin, och denna tjänst består i att de
endast förfäkta sådana idéer som antingen äro
fullkomligt oskadliga eller också av nytta för plutokratin.
Så snart de komma med idéer som hota plutokratin
mista de sin anställning — och om de då inte ha gjort
besparingar för den onda dagen, stiga de ned till
proletariatet, där de antingen förgås eller bli agitatorer
bland arbetsklassen. Och vi få inte glömma att det
är pressen, predikstolen och universitet som bilda den
allmänna opinionen och leda nationens tankegång.
Vad konstnärerna beträffar, är deras enda diktan och
traktan att skatta åt plutokraternas dåliga smak. —
Rikedom är likväl inte i sig själv den verkliga makten;
men den är medlet till makt och makten ligger i
regeringens händer. Nå — vem har hand om regeringen
i detta nu? Proletariatet med sina tjugu millioner
arbetande medlemmar? Jag ser, att ni skratta åt den
tanken. Kanske medelklassen med sina åtta millioner
arbetande? Lika litet som proletariatet. Nå — vem
är det då som bestämmer över regeringen? Det är
plutokratin med sin fattiga fjärdedels million
sysselsatta medlemmar. Men det är inte denna fjärdedels
million som övar kontrollen över regeringen. Det är
plutokratins intelligens som gör det, och denna
intelligens består av sju
men detta antal förminskades därigenom att de fem
järnvägsgrupperna slogo sig tillsammans till en enda som omfattade hela landet.
Dessa sålunda förenade fem grupper tillika med deras finansiella
och politiska allierade voro 1: James J. Hill med kontoll över
Nordvästern — 2: Pennsylvaniagruppen med Schiff som disponent
över stora bankfirmor i Philadelphia och Newyork — 3:
Harriman med Frick som rådgivare och Odell som politiskt biträde,
kontrollerade de centrala kontinentala sydvästra och södra
kustlinjerna vid Stilla Oceanen — 4: Familjen Gould med dess
järnvägsintressen — 5: Moore, Reid och Leeds, bekanta som
Rock-Island-gruppen. Dessa starka oligarker reste sig ur konkurrensens
konflikter och vandrade den oundvikliga vägen till trust. små mäktiga grupper. Vi få inte
glömma att dessa grupper i detta nu praktiskt arbeta
gemensamt. Jag vill påpeka den makt som utövas
av en bland dem, järnvägsgruppen. Den använder
fyrtiotusen advokater för att kämpa mot folket inför
domstolarna. Den lämnar ut otaliga tusental
fribiljetter åt domare, bankirer, redaktörer, präster,
universitetslärare, medlemmar av regeringen och av
kongresser. Den underhåller en dyrbar korridorpolitik
köpa dem bland lagstiftarna, som antogos vilja befrämja folkets
intressen.
i varje stats huvudstad och i nationens huvudstad, och
i alla större och mindre städer i hela landet
sysselsätter den nu en hel armé av små jurister och små
politiker, som ha till åliggande att vara med vid
förberedande sammanträden och folkmöten, uppträda
som jurymedlemmar, muta domare och i alla
avseenden arbeta för gruppens intressen.
Newyorks kommerskollegium ut en rapport, varur följande är hämtat:
»Järnvägarna kontrollera absolut de lagstiftande församlingarna
i de flesta Unionens stater. De välja och avsätta Förenta staternas
senatorer, kongressledamöter och guvernörer och äro i praktiken
diktatorer över Förenta staternas regeringspolitik.» Jag har nu
endast i få ord skildrat den makt som utövas av en av
de sju grupper, vilka representera plutokratins
intelligens.
sparsamhet och affärsduglighet lyckades han komma så långt att
han bildade den första fullkomliga trusten, känd under
benämningen »Standard Oil». Vi kunna icke underlåta att meddela
följande blad ur den tidens historia, för att visa hur behovet av ny
verksamhet för Standard Oil krossade de små kapitalisterna och
befordrade det kapitalistiska systemets fall. David Graham Phillips
var en av den periodens radikala skribenter, och följande citat efter
honom är taget ur ett nummer av Saturday Evening Post för den
4 oktober 1902. Detta exemplar av tidningen är det enda som
bevarats åt oss, men av dess utseende och innehåll kunna vi sluta
oss till att tidningen var populär och mycket spridd på sin tid.
Citatet lyder som följer:
»För omkring tio år sedan uppskattades Rockefellers årsinkomst
av tillförlitlig auktoritet till trettio millioner dollars. Han hade
då nått gränsen för ett fördelaktigt användande av kapital inom
oljeindustrin. Men de oerhörda summorna strömmade fortfarande
in — mer än två millioner dollars per månad ensamt för John
Davison Rockefeller! Problemet hur han skulle ytterligare använda
sina pengar började bli allvarligt. Det plågade honom som en
mara. Inkomsterna för oljan svällde och svällde, och antalet av
säkra företag för nya placeringar var begränsat, mera begränsat än
nu. Det var icke av någon synnerlig snikenhet efter mera förtjänst
som bröderna Rockefeller började utvidga området för sin
penningplacering. De tvingades därtill, spolades med av den vältrande
flod av pengar som deras monopolmagnet oemotståndligt drog till
sig. De anskaffade en hel stab av placeringsjägare. Det berättas
att chefen för denna stab har en årslön av 125,000 dollars.
Den första utryckning och inryckning som bröderna Rockefeller
företog gällde järnvägsaktiemarknaden. År 1895 behärskade de
en femtedel av landets järnbanor. Vad behärska de nu i dag?
De ha makten över alla banor som gå ut från Newyork åt norr,
nordost och väster med undantag av en, i vilken de ännu blott ha
några millioner. De ha del i de flesta av de stora banorna, som gå
ut från Chicago. De äro dominerande inom flera av de
järnvägsnät som sträcka sig till Stilla Oceanens kust. Det är deras röster
som göra mr Morgan så mäktig, ehuru det måste erkännas att de
behöva hans begåvning bättre än han behöver deras röster, d. v. s.
för närvarande. Dessa bägges sammanslutning är i hög grad ett
utslag av intressegemenskap. Men järnbanorna ensamt kunde
icke raskt nog upptaga den väldiga guldfloden. John D.
Rockefellers 2,500,000 dollars i månaden växte på kort tid till 4 millioner,
så till 5 och 6 — och slutligen stod han där med 75 millioner dollars
om året. Lysoljan blev till uteslutande vinst. Och de nya
placeringarna bragte sin skärv av millioner varje år. När gas- och
elektricitetsindustrien hade utvecklat sig till företag med säker
vinst, placerade bröderna Rockefeller pengar i dem. Och nu måste
en stor del av Amerikas folk bidraga till att rikta Rockefeller så
snart solen går ned, sak samma vad slags belysning de använda.
Bröderna Rockefeller togo också inteckningar i jord. Det har
påståtts att när de goda tiderna för några år sedan satte
jordbrukarna i stånd att inlösa sina inteckningar, var John D. Rockefeller
nära att gråta. Åtta millioner dollars, som han hade trott vara
väl förvarade för många år, avlastades helt plötsligt vid hans tröskel
och lågo där och jämrade sig efter ny placering. Denna oväntade
tillökning i hans bekymmer att finna avlopp för avkomman av
hans petroleum och denna avkommas avkomma blev för mycket
för att en man med dålig matsmältning skulle kunna hålla
jämvikten... Så gingo bröderna Rockefeller in i gruvindustrien — järn,
kol, koppar och bly — ävenså i andra industriella företag. De
köpte spårvägar i städerna, placerade pengar i nationella, statliga
och kommunala företag, i större och mindre ångare, i telegraflinjer,
i fastigheter, i skyskrapor och palats och hotell och affärskvarter,
i livförsäkringsverk och banker. Snart fanns det bokstavligen inte
ett enda industriellt område där icke deras millioner voro i
rörelse... Rockefellers bank — National City Bank — är utan jämförelse
den största i Förenta staterna. I den övriga världen överträffades
den endast av Bank of England och Frankrikes nationalbank.
De deponerade summorna uppgå i genomsnitt till mer än 100
millioner om dagen, och banken dominerar marknaden för kortsiktiga
växellån vid Wall Street och på Börsen. Men detta är icke allt.
Denna bank står i spetsen för en hel kedja av banker, omfattande
14 banker och trust bolag i staden Newyork, jämte banker av stor
betydenhet i varje stort penningcentrum i landet. John D.
Rockefeller äger aktier i Standard Oil till ett värde av 400 eller 500
millioner dollars efter marknadens noteringar. Han har 100 millioner
i ståltrusten, nästan lika många i ett järnvägsnät i Västern, ungefär
hälften så mycket i ett annat dito — och så vidare — och så vidare
— tills hjärnan tröttnar att räkna upp. Sistlidna år hade han en
inkomst av mer än 100 millioners dollars — det är tvivelaktigt om
alla Rotschildarna tillsammans ha en inkomst till större belopp.
Och Rockefellers förmögenhet ökas med jättesprång.» Edra tjugufyra billioner förmögenhet
kunna inte förskaffa er styrande makt till tjugufem
cents värde. Medelklassens förmögenhet är således
ett tomt skal, och snart skall även detta tomma skal
bli taget ifrån er. I detta nu har plutokratin all
makten i sina händer. Det är den som stiftar lagarna,
ty den är herre över senaten, över representanthuset,
över lagstiftande församlingen och domstolarna. Och
det är inte endast det. Bakom lagen måste det finnas
makt att tillämpa lagen. I detta nu dominerar
plutokratin lagen, och för att sätta den i kraft behöver
den blott ge en vink åt polisen, armén, marinen och
milisen, till vilken sistnämnda ni och jag och vi alla
höra.»
Efter detta följde föga diskussion och middagen var
snart över. Alla voro lugna och behärskade och
avsked togs med dämpade röster. Det föreföll nästan
som om de hade blivit skrämda av den syn på
samhället som Ernest hade visat dem.
»Situationen är verkligen allvarlig», sade mr Calvin.
»Jag har mycket litet att invända mot det ni har sagt,
mr Everhard. Men jag kan inte gilla er dom över
medelklassen. Vi ska nog hålla oss uppe, och vi ska
störta trusterna.»
»Och återgå till förfädernas metoder», ifyllde Ernest.
»Just så», svarade mr Calvin allvarligt. »Jag vet
att det är ett slags maskinkrossning och att det är
absurdt. Men hela livet tycks vara absurdt i våra
dagar, så som plutokratin hanterar samhället. I
alla händelser är vår maskinkrossning åtminstone
praktisk och möjlig, vilket er dröm ingalunda är. Er
socialistiska dröm är — ja, det är en dröm. Vi kunna
inte följa er.»
»Jag önskar bara att ni kände litet till utvecklingen
och sociologien», sade Ernest tankfullt då de skakade
hand till avsked. »Det skulle bespara oss många
bekymmer, om det vore så.»
X.
I MALSTRÖMMEN.
Likt täta åskslag följde efter denna middag den ena
förskräckliga tilldragelsen efter den andra. Och jag
— lilla obetydliga jag — som i alla mina dagar hade
fört ett så fridfullt liv i den stilla universitetsstaden,
fann mig och mina personliga förhållanden indragna
i de stora världsangelägenheternas malström.
Antingen det nu var min kärlek till Ernest eller den
skärpta syn han hade givit mig i fråga om det
samhälle vari jag levde, som gjorde mig till revolutionist,
det vet jag icke. Men revolutionist hade jag blivit
och jag var inkastad i en virvel av tilldragelser som
skulle ha förefallit mig ofattliga för tre månader sedan.
Omstörtningen i mina förhållanden kom samtidigt
med stora omstörtningar i samhället. För det första
blev min far avskedad från universitetet. Det vill
säga, han blev visst icke bortkörd. Man begärde
att han skulle inlämna sin avskedsansökan, det var
alltsammans. Och detta betydde i och för sig icke så
mycket. Min far var egentligen mycket belåten.
Vad som isynnerhet gladde honom var att hans
avskedande påskyndades genom utgivandet av hans
bok. »Ekonomi och undervisning.» Han ansåg att
detta strök under hans argument. Vilket bättre bevis
kunde väl framdragas på att undervisningen
dominerades av kapitalistklassen?
Men detta bevis kom aldrig vidare. Ingen visste
att han hade blivit tvingad att lämna universitetet.
Han var så framstående som vetenskapsman att ett
sådant tillkännagivande i sammanhang med orsaken
till hans tvungna avgång skulle ha väckt uppståndelse
över hela världen. Tidningarna överhopade honom
med pris och ära och lovordade hans beslut att
övergiva föreläsningsskyldighetens enformighet för att
ägna hela sin tid åt vetenskaplig forskning.
Först skrattade han åt alltsammans. Sedan blev
han förargad, riktigt förargad. Så konfiskerades hans
bok. Detta försiggick hemligt, så hemligt att vi i
början icke kunde förstå det. Bokens utgivande hade
väckt en viss sensation i vårt land. Kapitalistpressen
hade på hövligt manér sablat ner författaren och sagt
att det var beklagligt att en så stor vetenskapsman
hade förirrat sig från sitt givna område in på sociologin,
om vilken han ingenting visste, och därför med ens
hade råkat på villovägar. Detta räckte en hel vecka,
varunder min far skrattade i mjugg och sade att det
mycket väl syntes att boken hade berört en sårbar
punkt hos kapitalismen. Men så upphörde tidningarna
och de kritiska tidskrifterna helt plötsligt att säga
någonting alls om boken. Och samtidigt försvann
boken lika plötsligt från bokmarknaden. Icke ett
enda exemplar kunde fås hos en enda bokhandlare.
Min far skrev till förläggaren och fick till svar att
stereotypplattorna hade blivit skadade genom en
olyckshändelse. En otillfredsställande brevväxling följde.
Då förläggaren slutligen tvingades att ge ordentligt
besked, förklarade han att han icke såg någon utväg
att kunna sätta boken på nytt, men att han gärna ville
avstå från förlagsrätten till den.
»Och man skulle inte kunna finna ett annat förlag
i hela landet, som vill röra vid den ens», sade Ernest.
»Om jag vore i ert ställe, skulle jag sätta mig i
säkerhet utan dröjsmål. Det här var bara en försmak av
vad Järnhälen förmår.»
Men min far var alltigenom vetenskapsman. Han
trodde aldrig på att man kunde störta huvudstupa in
i slutsatser. Ett laborationsexperiment var icke
något experiment om det icke genomfördes i alla sina
detaljer. Varför han tåligt gick sin rond till
förlagsfirmorna. De gjorde ursäkter i massor, men ingen
enda förläggare ville reflektera på att ge ut boken.
När min far blev övertygad om att boken verkligen
var konfiskerad, försökte han få en notis därom
intagen i tidningarna, men hans begäran ignorerades
fullständigt. Vid ett politiskt socialistmöte, där många
reporters voro närvarande, ansåg han sig ha funnit
ett lämpligt tillfälle. Han uppträdde och berättade
historien om sin boks öde. Dagen därpå skrattade
han först då han läste tidningarna, men sedan blev
han till den grad förargad att det inte ens kunde bli
fråga om den minsta filosofi. Tidningarna nämnde
ingenting alls om boken, men de refererade hans
uppträdande vid mötet på det mest förvrängda sätt.
Genom att anföra lösryckta ord och fraser utan det
sammanhang, vari han hade användt dem, förvandlades
hans måttfulla och behärskade anförande till ett
vildsint anarkistiskt föredrag. Det var skickligt gjort.
Jag kommer särskilt ihåg ett exempel. Han hade
användt uttrycket »social revolution». Reportern
uteslöt ordet »social». Detta referat skickades ut
över hela landet genom telegrambyråerna — och i
hela landet höjdes ett samfält rop av förfäran. Min
far var nu brännmärkt som nihilist och anarkist, och
man spred en vrångbild av honom i otaliga exemplar,
där han framställdes bärande en röd flagga i spetsen
för en hop långhåriga, vildt stirrande män försedda
med facklor, knivar och dynamitbomber.
Han angreps våldsamt i långa ledande
tidningsartiklar för sina anarkistiska åsikter, och där förekommo
antydningar att det troligen ej stod så helt till med
hans tillräknelighet. Ernest sade oss att detta
beteende från kapitalistpressens sida alldeles icke var
någonting nytt. Han sade att den hade för vana att
skicka reporters till alla socialistmöten för att de skulle
förvrida och förvränga allt som sades där — varigenom
medelklassen kunde avskräckas från en möjlig
anslutning till proletariatet. Och Ernest upprepade flera
gånger sin uppmaning att min far skulle överge striden
och sätta sig i säkerhet.
Socialistpressen tog emellertid upp kampen, och
den läsande delen av arbetsklassen fick således veta
att boken var konfiskerad. Men kännedomen därom
kom ej längre än till arbetsklassen. Så åtog sig en
stor socialistisk förlagsfirma »Appeal to Reason» att
ge ut boken på nytt. Min far jublade, men Ernest
blev orolig.
»Jag skall säga er att vi stå vid randen av det okända»,
sade han. »Stora ting försiggå i hemlighet rundt
omkring oss. Vi ha känning av dem. Vi veta inte vad
det är, men det är någonting i alla fall. Hela
samhällsmaskineriet skälver av detta något. Fråga mig
inte. Jag vet ingenting. Men någonting håller på
att kristalliseras ut ur samhällets upprörda tillstånd.
Det är i görningen just nu. Att er bok blev
konfiskerad är ett varnande förebud. Hur många andra
böcker ha blivit konfiskerade? Det ha vi ingen
föreställning om. Vi befinna oss i fullständigt mörker.
Vi ha ingen utväg att få veta något. Härnäst kan
man vänta att det blir socialistpressens och de
socialistiska förlagsfirmornas tur att bli indragna. Jag
fruktar att detta är i antågande. Man vill kväva
oss.»
Ernest höll tydligen sin hand fastare på
händelsernas puls än de övriga socialisterna — inom två dagar
kom det första slaget. »Appeal to Reason» gav ut
ett veckoblad med samma namn, vilket i 750,000
exemplar cirkulerade bland proletariatets medlemmar.
Mycket ofta gavs där också ut specialnummer, som
trycktes i två à fem millioner exemplar. Dessa stora
upplagor betalades och distribuerades av den lilla
armé av arbetare som hade samlats omkring tidningen.
Det första slaget var riktat mot dessa specialupplagor,
och slaget var förkrossande. Genom en bestämmelse
från poststyrelsen dekreterades det att dessa
specialupplagor icke tillhörde tidningens reguliära spridning
och därför icke finge befordras med posten under
sådan förevändning.
En vecka senare förklarade poststyrelsen tidningens
innehåll för upproriskt och förbjöd att den skulle få
sändas med posten alls. Detta var ett fruktansvärdt
slag för den socialistiska propagandan. Förlaget
»Appeal» var förtvivlat. Det gjorde först upp en
plan att försöka nå sina abonnenter genom att skicka
tidningen som ilgods, men man vägrade att ta emot
försändelsen under denna beteckning. Detta
beseglade tidningens undergång. Men förlaget beredde sig
att fortsätta med att ge ut böcker. Tjugutusen
exemplar av min fars bok hade skickats till
bokbinderiet och pressarna voro i full gång att leverera flera.
Så kom plötsligt en natt en pöbelhop marscherande
under amerikansk flagga, och sjungande patriotiska
sånger satte den eld på »Appeal to Reasons»
byggnader som totalt förstördes.
Den lilla staden Girard i Kansas var eljest en lugn
och stilla plats. Där hade aldrig förekommit några
arbetareoroligheter. »Appeal» betalade gängse löner
och var i själva verket stadens ryggrad, emedan dess
verksamhet gav sysselsättning åt hundratals män
och kvinnor. Det var icke inbyggarna i Girard som
utgjorde pöbelhopen. Denna hop tycktes ha rest sig
ur jorden, och sedan den hade utfört sin gärning
försvann den lika plötsligt som den hade kommit. Ernest
ansåg det hela som ett ohyggligt förebud till
kommande våldsdåd.
»’De svarta banden’
organiserades av det försvinnande självhärskardömet under den ryska
revolutionen. Dessa reaktionära grupper angrepo de revolutionära
— och när så behövdes skövlade och plundrade de också för att
skaffa självhärskardömet anledning att tillkalla kosackerna. organiseras i Förenta staterna»,
sade han. »Detta är begynnelsen. Det kommer nog
mer av samma art. Järnhälen visar sig tapper.»
Och så förgicks min fars bok. Vi skulle få se mer
av »De svarta banden» med tiden. Vecka efter vecka
avstängdes den ena socialisttidningen efter den andra
från posten, och det gavs talrika exempel på att »De
svarta banden» förstörde socialistiska tryckerier.
Naturligtvis följde landets övriga press den härskande
klassens reaktionära politik — den fördärvade
socialistpressen framställdes på det mest förvrängda och
samhällsvådliga sätt, under det att »De svarta banden»
betecknades som verkliga patrioter och
samhällsräddare. Och dessa förvrängda framställningar
verkade så övertygande att till och med allvarliga präster
från predikstolen lovordade ogärningsmännen, fastän
de på samma gång beklagade att våld hade måst
tillgripas.
Historien skred raskt framåt. Höstvalen nalkades,
och Ernest uppställdes som socialistpartiets kandidat
till kongressen. Utsikterna för hans val voro de allra
bästa. Spårvagnsstrejken i San Francisco var sprängd.
Och den därpå följande åkarestrejken var också
sprängd. Dessa bägge nederlag hade varit mycket
nedslående för organisationen. Hela Västkustens
federation jämte dess allierade inom byggnadsfacken
hade understödt åkarna, och likväl hade alltsammans
ledt till ett skymfligt nederlag. Det hade varit en
strejk som kostade blod. Polisen hade krossat massor
av huvudskålar med sina batonger och antalet döda
hade ökats därigenom att en kulspruta satts i
verksamhet mot de strejkande från Marldens expressbolags
stallar.
Detta gjorde arbetarna bistra och hämndlystna.
De törstade efter blodig hämnd. Slagna på sin egen
mark, voro de beredda att söka hämnas genom
politisk aktion. De höllo fortfarande fast vid sitt
föreningsväsen, och detta gav dem styrka i den pågående
politiska striden. Ernests utsikter blevo allt större.
Dag efter dag kom den ena fackföreningen efter den
andra och förklarade att de ville rösta på socialisternas
kandidat, och Ernest kunde ej låta bli att dra på
munnen då även dödgrävarnas och hönsplockarnas
föreningar slöto sig till honom. Arbetarna hade blivit
egensinniga. De trängdes med vild hänförelse på
socialisternas möten, men visade sig otillgängliga för
de gamla partipolitikernas prat. De gamla
partiernas talare hälsades vanligen med tomma salar, stundom
också med fulla hus, men i det senare fallet blevo de
så brutalt bemötta, att det mer än en gång blev
nödvändigt att tillkalla polis.
Ja, historien skred raskt framåt. Luften
dallrade av ting som hände eller väntades. Landet stod
inför en överhängande dyr tid
oundgängliga som de voro absurda. Efter goda år följde alltid nöd. En
naturlig följd av att oförbrukade produkter hade hopats., en följd därav att
man förut haft en lång serie av goda år, varunder
svårigheten att avyttra det oförbrukade överskottet i
utlandet hade oupphörligt ökats. Fabrikerna inskränkte
sin arbetstid. Många stora fabriker stodo overksamma
under väntan på att hopade överskott skulle
realiseras, och arbetslönerna sänktes på alla områden.
Den stora maskinstrejken hade också lidit
nederlag. Tvåhundratusen maskinarbetare med deras
femhundratusen allierade inom järn- och metallindustrin
hade blivit slagna i en strejk så blodig som Förenta
staterna någonsin hade skådat. Där hade utkämpats
ordentliga slag mot små arméer av beväpnade
strejkbrytare
annat — förutom namnet — kapitalisternas privatsoldater. De
voro väl organiserade och väl beväpnade och höllos i beredskap
att med extratåg avsändas till vilken del av landet som helst, där
det uppstod strejk eller lockout. Endast dessa besynnerliga tider
kunde frambringa ett så häpnadsväckande skådespel som då en viss
Farley, beryktad strejkbrytarchef, år 1906 for med extratåg tvärs
över Förenta staterna med en armé på 2,500 fullt beväpnade och väl
utrustade män för att spränga spårvagnsstrejken i San Francisco.
Ett sådant företag var ett direkt våldförande av landets lagar.
Det är ett faktum att såväl denna gärning som tusentals andra av
samma art förblevo ostraffade, och detta bevisar huru fullständigt
domstolarna voro plutokraterna underdåniga. som skickats i fält av
arbetsgivareassociationer. »De svarta banden» visade sig på tjogtals vidt
skilda platser och förstörde egendom. I följd därav
uppbådades hundratusen soldater som gjorde ett
fruktansvärdt slut på hela affären. Ett stort antal av
arbetarledarna blevo avrättade; många andra
skickades i fängelse. Tusentals av de strejkande arbetarna
jagades in i kreatursfållor
århundradet blev en massa av de strejkande instängda av
trupperna i en kreatursfålla. Både tillvägagåendet och benämningen
fortlevde under tjugonde århundradet. och behandlades
avskyvärdt av soldaterna.
Nu skulle man få böta för de goda åren som gått.
Alla marknader voro överfyllda, alla pris voro i
fallande, och i detta allmänna prisfall sjönko
arbetslönerna fortast av allt. Landet skälvde under
industriella konflikter. Arbetarna strejkade här och där
och överallt; och där det icke strejkades proklamerade
kapitalisterna lockouter. Tidningarna voro fyllda med
historier om våld och blodsutgjutelser. Och överallt
spelade »De svarta banden» sin roll. Uppror,
mordbrand och hänsynslös förstörelse av egendom var deras
värv, och de gjorde sitt arbete grundligt. Hela den
reguliära armén var i rörelse, uppbådad på grund av
de ogärningar som begingos av »De svarta banden».
från Ryssland. »De svarta banden» var ett slags utveckling av
kapitalisternas hemliga agentkår, och deras användande tilltog
under arbetarstriderna i det nittonde århundradet. Detta kan
icke betvivlas. Upplysningen förskriver sig från ingen mindre
auktoritet än Förenta staternas arbetskommissionär Carroll D.
Wright, som i sin bok »Arbetarstriderna» förklarar, att »under
somliga av de stora historiska strejkerna ha arbetsgivarna själva
anstiftat våldsamma handlingar», varjämte han skriver att
fabriksägarna med full överläggning framkallade strejker för att undgå
överskott av sina produkter, samt att godsvagnar blivit uppbrända
av arbetsgivarnas agenter för att öka förvirringen under
järnvägsstrejken. Det var från dessa hemliga arbetsgivareagenter som
»De svarta banden» härstammade, och det var de, som sedan i
sin tur blevo ett av oligarkins fruktansvärda vapen, provokatörerna.
Små och stora städer liknade lägerplatser och arbetare
skötos ned som hundar. Strejkbrytarnas armé
rekryterades ur de arbetslösas väldiga massor, och när
strejkbrytarna blevo illa åtgångna av
arbetareföreningarna, kommo alltid trupperna och skingrade
föreningarna. Och så var det milisen. Ännu hade
det icke visat sig nödvändigt att ta sin tillflykt till den
hemliga milislagen. Det var endast den reguliära
organiserade milisen som arbetade, men den var i
rörelse överallt. Och under denna förskräckelsens
tid ökade regeringen dessutom den reguliära armén
med hundratusen man.
Aldrig hade arbetet blivit så hårdt behandlat. De
stora industriherrarna — oligarkerna — hade för
första gången kastat hela sin tyngd in i den bresch
som arbetsgivarassociationerna hade gjort. Dessa
associationer voro egentligen medelklassaffärer och nu
hade de — tvingade därtill genom dåliga tider och
ständiga prisfall — med de stora industriherrarnas
hjälp beredt arbetarna ett fruktansvärdt och
avgörande nederlag. Det var en allsmäktig allians, men
det var en allians mellan lejonet och lammet, vilket
medelklassen snart skulle få erfara.
Arbetarna voro bistra och hämndlystna, men de
voro slagna. Deras nederlag gjorde likväl icke slut
på de dåliga tiderna. Bankerna, som själva utgjorde
en av oligarkins viktigaste krafter, fortforo att
indriva lån. Wallstreet-gruppen
Newyork, där Börsen var belägen, och varest den oförnuftiga
samhällsorganisationen tillät lömska manipulationer med hela landets
industri. förvandlade
aktiemarknaden till en malström vari allt jordvärde så
godt som försvann. Och ur allt detta grus och dessa
spillror reste sig den nyfödda oligarkin, orubblig, lugn
och självsäker. Dess allvar och säkerhet var
förfärande. Och den brukade icke allenast sin egen
oerhörda makt, utan den hade också statskassan till
hjälp i och för utförandet av sina planer.
Industrins herrar hade vändt sig mot medelklassen.
Arbetsgivarassociationerna, som hade hjälpt
industriherrarna att slita arbetarna i stycken, blevo nu i sin
tur slitna i stycken av sina forna bundsförvanter.
Midt i medelklassens, de små fabriksägarnas och
tjänstemännens undergång stodo trusterna säkra. Ja,
ännu mera, de voro i full verksamhet. De sådde
vind och vind och ständigt mera vind, ty endast de
visste hur man skulle kunna skörda storm med
förtjänst. Och vilken vinst! Kolossal! Starka nog att
stå fast i en storm som de själva till stor del hade blåst
upp, störtade de efteråt löst på vraken som drevo
omkring i deras närhet och plundrade dem. Värden
sjönko ömkligt ihop, och trusterna gjorde
landvinningar, utvidgade sin verksamhet inåt många nya
områden — och ständigt på medelklassens
bekostnad.
Sommaren 1912 fick medelklassen sin dödsstöt.
Till och med Ernest förvånades över den raskhet
varmed det skedde. Han skakade betydelsefullt på
huvudet och motsåg utan allt hopp höstens val.
»Det tjänar ingenting till», sade han. »Vi ä’ slagna.
Järnhälen är i full verksamhet. Jag hade hoppats
på en fredlig seger vid valurnan. Men jag misstog
mig. Wickson hade rätt. Våra få återstående
privilegier bli oss berövade. Järnhälen kommer att
trampa på våra ansikten. Det återstår ingenting
annat än att arbetsklassen måste göra en blodig
revolution. Vi bli naturligtvis de segrande, men jag ryser
vid tanken på vad som kommer att ske.»
Och från den stunden var Ernests tro på
revolutionen fastslagen. Hans kamrater voro icke ense
med honom. De höllo fortfarande på att segern kunde
vinnas genom valen. Det var icke därför att de voro
på något sätt förlamade. De voro vantrogna, det var
hela saken. Ernest kunde omöjligt hos dem väcka
någon allvarlig fruktan för en stundande oligarki.
De upprördes av hans ord, men de voro för säkra på
sin egen styrka. I deras teoretiska sociala utveckling
fanns det intet rum för en oligarki, och därför kunde
det icke heller komma någon sådan.
»Vi skicka er till kongressen, och därmed väl», sade
de till honom vid en av våra hemliga
sammankomster.
»Och när de så ha tagit mig därifrån och ställa mig
mot en mur och skjuta ned mig — hur blir det sedan?»
sade Ernest kallt.
»Då resa vi oss i hela vår styrka», svarade ett dussin
röster på samma gång.
»Och då komma ni att simma i ert eget blod», blev
Ernests svar. »Jag har hört samma sång sjungas av
medelklassen, och var är den nu med hela sin styrka?»
XI.
DET STORA ÄVENTYRET.
Mr Wickson skickade icke efter min far. De
träffades händelsevis på ångfärjan till San Francisco, och
den varning han gav var icke grundad på förhand.
Hade de icke träffats händelsevis, skulle det aldrig
ha blivit någon varning. Resultatet skulle nog i
alla händelser ha blivit detsamma. Min far
härstammade från en styvsint gammal Mayflower-släkt,
överförde kolonister till Amerika, sedan Nya världen hade blivit
upptäckt. Ättlingar av dessa första kolonister voro en tid
utomordentligt stolta över sin härkomst, men med tiden blev denna
förmånsställning delad av så många att den tillkommer så godt som
varenda infödd amerikan. och
dess egenskaper förnekade sig icke hos honom.
»Ernest hade rätt», sade han till mig då han kom
hem. »Ernest är en mycket framstående ung man,
och jag vill hellre se dig som hustru åt honom än åt
Rockefeller eller kungen av England.»
»Vad står nu på?» frågade jag oroligt.
»Oligarkin står färdig att trampa oss i ansiktet —
dig och mig — Wickson har sagt mig det så där
närmelsevis. Han var mycket vänlig — för att vara
oligark. Han erbjöd sig att skaffa mig tillbaka till
universitetet. Vad säger du om det? Han, Wickson
— en lumpen penningsamlare — har makt att
bestämma om jag skall få undervisa vid statens
universitet eller ej. Men han gjorde mig ett ännu bättre
anbud. Han erbjöd mig att få bli president vid
någon stor akademi för fysiska vetenskaper, som nu
skall upprättas. Oligarkin behöver använda sina
överskott på något sätt, ser du. ’Kommer ni ihåg
vad jag sade till er dotters socialistiske trolovade?’
sade han. ’Jag sa’ till honom, att vi skulle trampa
arbetsklassen under våra fötter. Och vi ska också
göra det. Vad er beträffar, så har jag en djup respekt
för er som vetenskapsman. Men om ni vill dela lott
med arbetsklassen — då vill jag råda er till att akta
ert eget skinn, det är alltsammans.’ Och så vände
han sig om och gick.»
»Det där betyder att vi måste gifta oss förr än det
har varit ämnat», sade Ernest, då vi berättade
ovanstående för honom.
Jag förstod icke då hans tankegång, men jag skulle
snart få lära mig göra det. Nu inföll just den tid då
kvartalsutdelningen erlades från Sierrafabrikerna —
eller rättare sagt skulle ha erlagts, ty min far fick
ingenting. Sedan han väntat i några dagar, skrev
han till sekreteraren. Han fick genast till svar, att
det icke fanns någon anteckning i böckerna att han
ägde några aktier, varjämte man hövligt utbad sig
närmare upplysningar.
»Jag skall göra det tydligt nog för den klåparen»,
förklarade min far och begav sig till banken för att
hämta aktiebreven från sitt säkerhetsfack.
»Ernest är en mycket märklig man», förklarade han
när han kom tillbaka och jag hjälpte honom av med
överrocken. »Jag säger dig, min flicka, att din
fästman är en högst märklig ung man.»
Jag hade lärt mig att ständigt vänta något
olycksbud när han utgöt sig i lovord över Ernest.
»De ha redan trampat på mig», sade min far. »Där
fanns inga aktiebrev. Facket var tomt. Du måste
gifta dig med Ernest så snart som möjligt.»
Min far envisades med sina laborationsmetoder.
Han lagsökte Sierrafabrikerna. Men han kunde icke
få deras böcker framlagda inför rätten. Han hade
ingen makt över domstolen, men det hade
Sierrafabrikerna. Däri låg förklaringen. Han blev
grundligt tillrättavisad av domstolen och den uppenbara
stölden triumferade.
När jag nu tänker tillbaka på det sätt varpå min
far led sitt nederlag, förefaller det mig nästan löjligt.
Han mötte Wickson av en händelse på en gata i San
Francisco och sade honom rent ut att han var en
fördömd lymmel. Så blev min far arresterad för försök
till överfall, drogs inför rätta, fick böta och tillhölls
att hålla fred. Alltsammans var ju så löjligt att
han inte kunde låta bli att skratta då han gick hem.
Men vilket väsen det blev i platstidningarna! Där
lästes allvarliga uttalanden om våldsamhetsbacillen
som angrep alla vilka slöto sig till socialismen — och
min far, som i hela sitt långa liv hade levat så fridsamt,
framställdes som ett tydligt exempel på nämnda bacills
verkningar. Det påstods också i mer än en tidning
att hans hjärna hade tagit skada genom ansträngande
vetenskapliga studier, och man framkastade att han
borde interneras på någon av statens asyler för
sinnessjuka. Och detta var icke bara prat. Det var en
hotande fara. Min far var klok nog att inse detta.
Han hade biskopens exempel att ta lärdom av, och
det gjorde han. Hur orättvist han än behandlades,
förhöll han sig likväl lugn, och jag tror att det verkligen
överraskade hans fiender.
Så kom ordningen till vårt hus — vårt hem. Det
måste säljas på grund av en uppsagd inteckning.
Naturligtvis fanns där ingen inteckning och hade aldrig
funnits någon. Tomten hade köpts kontant och
huset betalades medan det byggdes. Och både huset
och tomten hade alltid varit fria från alla gravationer.
Men där framlades ett skuldebrev, fullkomligt lagligt
uppsatt och underskrivet samt med påskrifter att
räntan hade blivit erlagd under en följd av år. Min
far förivrade sig icke. Liksom han blivit berövad
sina pengar, så blev han också berövad sitt hem. Och
han hade ingen att vända sig till.
Samhällsmaskineriet var i händerna på dem som hade beslutat att han
skulle krossas. Han var filosof till sin natur, och nu
blev han icke ens förargad.
»Jag är dömd till undergång», sade han till mig,
»men det finns intet skäl varför jag inte skall försöka
att komma undan så lätt som möjligt. Mina gamla
knotor ä’ sköra och jag har fått min läxa. Gud skall
veta att jag inte har lust att tillbringa mina sista dagar
på ett dårhus.»
Detta påminner mig om biskop Morehouse, som jag
ej har berättat någonting om på länge. Men först skall
jag tala om mitt giftermål. Bland de andra
händelserna sjunker denna tilldragelse ned till en
obetydlighet, och därför nämner jag endast att vi nu läto besegla
vårt förbund.
»Nu bli vi då riktiga proletärer», sade min far, när
vi lämnade vårt hem. »Jag har ofta avundats din
unge man hans grundliga kännedom om proletariatet.
Men nu får jag själv se och lära.»
Min far måste ha haft ganska mycket äventyrslust
i sin natur. Han betraktade den katastrof, som
drabbat oss, i äventyrets ljus. Varken vrede eller
bitterhet kunde märkas hos honom. Han var för rättfram
och för filosofisk att kunna vara hämndlysten, och
han levde för mycket i tankens värld för att sakna de
yttre bekvämligheter vi måste lämna. Och därav
kom det sig att när vi flyttade till San Francisco och
slogo oss ned i fyra eländiga rum i fattigkvarteret söder
om Market street, kastade han sig in i äventyret med
ett barns glädje och förtjusning parad med en
överlägsen begåvnings klara uppfattning. Han stelnade
verkligen aldrig i andlig måtto. Han hade ingen falsk
uppfattning av världen. Konventionella värden
betydde ingenting för honom. De enda värden han
erkände voro matematiska och vetenskapliga fakta.
Min far var en stor man. Han hade en sådan själ och
ett sådant sinne som endast stora, män kunna äga.
I somliga avseenden var han till och med mera
storslagen än Ernest, som var den störste jag har sett och
känt.
Också jag fann en viss lättnad i denna förändring
i vårt liv. Om icke för annat så för att jag nu undgick
det organiserade boycottande i universitetsstaden,
som oavbrutet hade varit vår lott sedan den nyfödda
oligarkin hade vändt sin vrede mot oss. Och
förändringen hade även för mig äventyrets behag, det
största av alla, emedan det var ett kärlekens äventyr.
Förändringen i våra förhållanden hade påskyndat mitt
giftermål, och det var som Ernests hustru jag kom till
San Francisco för att bo i de fyra rummen i
fattigkvarteret vid Pell street.
Och framför allt annat — jag gjorde Ernest lycklig.
Jag kom in i hans stormiga liv, icke som ett nytt
upprivande element, utan som en källa till frid och vila.
Jag gav honom ro. Det var lönen för min kärlek till
honom. Det var det osvikliga tecknet till att jag inte
hade begått något missgrepp. Att kunna bringa glömska
eller tända glädjens ljus i hans stackars trötta ögon
— med vilken större fröjd kunde jag ha blivit
välsignad?
Dessa kära trötta ögon! Han arbetade så som få
män före honom ha gjort, och under hela sitt liv
arbetade han för andra. Detta var måttet för hans
människovärde. Han var människovän och på samma
gång älskare — och han med sin inkarnerade
krigarsjäl, sin gladiatorgestalt och sina tankars örnflykt
var så mild och öm mot mig som en skald. Han var
skald. Sångare i handling. Och hela hans liv var
en lovsång åt mänskligheten. Han gjorde allt av idel
kärlek till mänskligheten, och för den gav han sitt liv
och blev korsfäst.
Och allt detta gjorde han utan någon förhoppning
om framtida belöning. Enligt hans uppfattning fanns
det intet kommande liv. Han som formligen glödde
av odödlighet förnekade sig odödlighet — sådan var
hans paradox. Han som var så varm till sin natur
behärskades av den kalla och frånstötande filosofi
som kallas materialistisk monism. Jag brukade
gendriva hans påståenden genom att säga att jag mätte
hans odödlighet efter hans själs vingar, och att jag
skulle behöva leva i evighet för att kunna fullborda
denna mätning. Då skrattade han och slog sina
armar omkring mig och kallade mig sin lilla kära
metafysiker, och tröttheten försvann ur hans ögon och de
strålade av den lyckliga kärlekens ljus, som i sig
självt var ett nytt och tillräckligt bevis för hans
odödlighet.
Han brukade också kalla mig sin dualist och
förklarade, huruledes Kant med det rena förnuftets hjälp
hade avskaffat förnuftet för att tillbedja Gud. Och
han drog upp en parallell och förklarade mig skyldig
till en liknande handling. När jag så erkände mig
skyldig, men försvarade handlingen som i högsta grad
förnuftig, tryckte han mig närmare intill sig och log
som endast en älskare kan le. Jag förnekade att
ärftlighet och omgivning vore förklaringen på hans
egen originalitet och hans överlägsna intelligens —
lika som att vetenskapens kalla och trevande hand
kan fånga, analysera och klassificera den oåtkomliga
essens som gömmer sig i själva livets
sammansättning.
Jag höll på att världsrymden var en
uppenbarelseform för Gud och att själen var en gnista sprungen ur
hans sköte, och när Ernest kallade mig för sin lilla
kära metafysiker, kallade jag honom för min odödlige
materialist. Och så älskade vi och voro lyckliga;
och jag förlät honom hans materialism för det
oerhörda arbete han uträttade i världen utan tanke på
vinning för sin själ — och även för hans oerhörda
anspråkslöshet, som hindrade honom från att hysa
kunglig självmedvetenhet och stolthet över sin begåvning.
Men stolthet ägde han i alla fall. Hur skulle han
ha kunnat vara en örn och sakna stolthet? Han drev
den satsen, att det var härligare för en ändlig och
dödlig livsgnista att känna sig gudalik än det kunde vara
för en Gud att känna sig som Gud, och sålunda
prisade och upphöjde han vad han ansåg för sin
dödlighet. Han tyckte om att citera ett fragment av en
dikt, som han aldrig hade sett i dess helhet, och han
hade förgäves sökt att få veta vem som hade skrivit
den.
Det av Avis Everhard citerade fragmentet är det enda som finns
kvar av dikten i våra dagar. Jag återger här fragmentet, icke allenast
därför att han älskade denna dikt, utan därför att den
ger ett begrepp om paradoxen inom honom. Ty
hur kan en man med eldig och skälvande hänförelse
reticera följande och ändå endast vara ett dödligt
stoft, en smula flyktig kraft, en försvinnande form?
Här är fragmentet:
det är min födslorätt,
och ständigt prisar jag min lott,
blir ej på jubel mätt.
Om ock var död jag lida får,
som mänskan här till mötes går —
Jag har dock druckit djupa drag
ur sällhetens pokal, och jag
har stolthet känt och maktens rus
och kvinnokärleks vårvindssus.
På knä jag dricker livets vin,
den drycken som ger blodet stål.
för döden en jag tömma må,
Och när jag dör, en annan »jag»
skall dricka samma skål.
Den man du drev från Eden ut,
var jag, min Gud, var jag...
Men jag skall dock till livets slut
där dväljas dag från dag.
Ty världen denna sköna värld,
den rymmer alla kval,
all sorg som blivit mig beskärd
och plågor utan tal.
Men det är samma sköna värld,
som gömmer all min fröjd,
all kärleks lust vid egen härd,
all mänsklig sällhets höjd.
Ernest arbetade alltid för mycket. Hans kraftiga
fysik höll honom uppe, men till och med den kunde
icke hålla det trötta uttrycket borta ur hans ögon.
Hans kära trötta ögon! Han sov aldrig mer än fyra
och en halv timme varje natt, men han fann ändå
aldrig tid till att utföra allt arbete han ville. Han
upphörde aldrig med att göra propaganda för socialismen
och var alltid upptagen lång tid i förväg med föredrag
i arbetarföreningarna. Och så var det valkampanjen.
Ensamt i den utförde han tillräckligt arbete för en
man. När de socialistiska förlagsfirmorna
undertrycktes, blev det slut med hans magra honorar, och
han hade svårt att skaffa oss uppehälle — ty det måste
han också göra, förutom allt annat arbete. Han
översatte en hel del vetenskapliga och filosofiska
avhandlingar åt tidskrifterna, och då han kom hem sent på
kvällarna från valkampanjens ansträngningar, kastade
han sig genast in i sitt översättningsarbete och höll ut
därmed ända till in på morgontimmarna. Till allt
detta kom hans ständiga studier. Så länge han levde
släppte han aldrig sina studier, och de voro mycket
omfattande.
Och likväl fann han tid att älska och göra mig
lycklig. Men detta kunde endast ske därigenom att jag
fullständigt sammansmälte mitt liv vid hans. Jag
lärde mig stenografi och att sköta skrivmaskin och
blev hans sekreterare. Han påstod att jag lyckades
reducera hans arbete till hälften, och på det sättet
tränade jag mig till förståelse av hans verk. Våra
intressen blevo gemensamma, vi arbetade tillsammans
och njöto av fristunderna tillsammans.
Och så var det också ett och annat stulet ljuvligt
ögonblick midt under vårt arbete — ett enda ord
kanske eller en smekning eller ett kärleksfullt
ögonkast — och dessa ögonkast voro endast så mycket
ljuvare därför att vi måste stjäla oss till dem. Ty vi
levde på höjderna, där luften var skarp och klar, där
all strävan gällde mänskligheten i dess helhet och
snikenhet och egennytta aldrig trängde sig in. Vi älskade
kärleken, och vår kärlek var aldrig blandad med något
ringare än det bästa. Och framför allt: jag
misslyckades icke. Jag gav honom ro, den käre, som arbetade
så strängt för andra — min älskade, tröttögde
mortalist.
XII.
BISKOP MOREHOUSE.
Det var efter mitt giftermål som jag händelsevis
träffade på biskop Morehouse. Men jag måste berätta
i ordentlig tidsföljd vad som hände. Efter sitt utbrott
på den förut omtalade kongressen hade biskopen, som
var en foglig natur, givit efter för det vänskapliga tryck
man utövade på honom och företagit en
rekreationsresa. Men han kom tillbaka mera fast besluten än
någonsin att frambära sitt kyrkliga evangelium. Till
församlingens förfäran var hans första predikan efter
återkomsten alldeles lik det föredrag han hade hållit
på kongressen. Han upprepade även nu och i
besvärande detaljer att kyrkan hade avlägsnat sig betydligt
från Mästarens lärdomar och att man hade gjort
mammon till sin gud i stället för Kristus.
Resultatet härav blev att han med eller mot sin
vilja fördes till en enskild vårdanstalt för sinnessjuka
och att tidningarna innehöllo patetiska skildringar
av hans andliga nedbrutenhet, på samma gång de
prisade hans gudsfruktan och hans ädla karaktär. På
vårdanstalten hölls han som fånge. Jag gick dit
upprepade gånger, men blev ständigt nekad att få träffa
honom, och jag var djupt upprörd över det tragiska i
att en andligt sund, normal och gudfruktig man skulle
krossas på detta sätt genom ett brutalt samhälles
vilja. Ty biskop Morehouse var sund, renhjärtad och
ädel. Det förhöll sig nog så som Ernest sade: »Det
enda som fattas biskop Morehouse är att han har en
felaktig uppfattning av biologi och sociologi, och på
grund av denna felaktiga uppfattning har han icke
slagit in på rätt väg för att ställa allt till rätta.»
Det som slog mig med förskräckelse var biskopens
hjälplöshet. Om han framhärdade i sanningen sådan
den tedde sig för honom, var han dömd att förbliva
fången på ett dårhus. Och han kunde ingenting göra.
Varken hans förmögenhet, hans samhällsställning eller
hans kultur kunde rädda honom. Hans åsikter voro
samhällsvådliga, och samhället kunde icke fatta att
dylika farliga idéer kunde spira upp i ett sinne som icke
var sjukt. Åtminstone förefaller det mig som om
samhället måste ha resonerat så.
Men oaktat sin mildhet och sin själs renhet var
biskopen icke utan list. Han insåg klart den fara han
löpte. Han förstod att han var fången i ett nät, och
han försökte befria sig därur. Berövad all hjälp från
sina vänner — t. ex. den som min far och Ernest och
jag kunde givit honom — var han tvungen att kämpa
allena. Och i den påtvingade ensamheten på
vårdanstalten blev han åter frisk. Han kom till sina
sinnen. Hans ögon upphörde att se syner, och hans
hjärna renades från fantasin att det var samhällets
plikt att föda Mästarens lamm.
Som sagt, biskopen blev frisk, fullkomligt frisk, och
tidningarna och hans församling hälsade hans
återkomst med glädje. Jag gick en gång till hans kyrka.
Hans predikan var av samma slag som dem han hade
hållit långt innan hans ögon hade sett syner. Jag kände
mig bedragen, upprörd ända in i själen. Hade
samhället således tuktat honom till undergivenhet? Var
han feg? Hade han blivit skrämd till omvändelse?
Eller hade trycket varit honom för starkt, så att han
ödmjukt hade underkastat sig det beståendes
Juggernaut?
Jag besökte honom i hans vackra hem. Han var
sorgligt förändrad. Han hade blivit mager och hans
ansikte hade fått fåror, som jag ej hade sett där förut.
Han var betydligen besvärad av min ankomst. Han
fingrade nervöst på sin rockärm medan vi talade, och
hans ögon irrade oroligt hit och dit, undveko ihärdigt
att möta mina. Han tycktes vara tankspridd och
det uppstod märkvärdiga luckor i hans konversation,
han bytte hastigt om ämnen och hans tal visade en
brist på sammanhang som var förvånande. Kunde
detta vara den säkre och bestämde kristusliknande man,
jag fordom hade känt, med de rena klara ögonen och
en blick lika stadig och säker som hans själ? Han
hade blivit illa medfaren av sina medmänniskor, han
hade blivit tuktad till undergivenhet. Hans sinne
var för vekt. Det hade icke haft nog kraft att hålla
ut mot samhällets organiserade vargflock.
Jag kände mig sorgsen, obeskrivligt sorgsen. Han
talade i svävande ordalag och tycktes vara så ängslig
för vad jag kunde ha att säga, att jag icke hade hjärta
att ta honom i förhör. Han talade på ett frånvarande
sätt om sin sjukdom, och vi talade osammanhängande
om kyrkan, om förändringarna med orgeln och om små
barmhärtighetsverk — och han såg med så tydlig
lättnad att jag gick min väg, att jag skulle ha skrattat åt
det om icke mitt hjärta hade varit så fullt av sorg.
Den stackars lille hjälten! Om jag bara hade
vetat... Han kämpade som en jätte, och jag hade ingen
aning därom. Allena, fullkomligt allena midt ibland
millioner medmänniskor, kämpade han sin kamp.
Söndersliten av fruktan för dårhuset och av trohet mot
sanning och rätt, stod han så ensam i striden att han
icke ens vågade lita på mig. Han hade allt för väl
dragit nytta av sin läxa.
Men jag skulle snart få veta mera om honom. En
dag var biskopen försvunnen. Han hade icke sagt
till någon att han skulle resa bort, och när så dagarna
gingo och han icke kom tillbaka, blev det mycket prat
om att han skulle ha begått självmord i ett anfall av
sinnesförvirring. Men den tanken övergavs när man
fick höra, att han hade sålt alla sina ägodelar, sitt
palats i staden, sin villa vid Melon Park, sina tavlor och
andra konstsamlingar och till och med sitt högt älskade
bibliotek. Det var tydligt och klart att han hade sopat
fullkomligt rent efter sig innan han försvann.
Detta hände vid samma tid som olyckan drabbade
oss i fråga om våra egna affärer, och det var icke förrän
vi väl voro inflyttade i vårt nya hem som vi hade
tillfälle att undra och resonera över vad biskop Morehouse
kunde ha för sig. Och så blev plötsligt alltsammans
klart. En afton i skymningen hade jag skyndat tvärs
över gatan till slaktarboden för att köpa litet kött till
kvällsvarden åt Ernest. Vi kallade den sista
måltiden på dagen för »kvällsvard» nu i den nya omgivningen.
Just då jag lämnade slaktarboden kom en man ut
från kryddboden strax bredvid. En säregen
förnimmelse av att det måste vara en bekant förmådde mig att
se på honom ännu en gång. Men han hade vändt sig
om och gick sin väg med raska steg. Jag tyckte mig
känna igen de sluttande axlarna och även den där
fransen av silvervitt hår bak i nacken nedanför den slokiga
hatten — och det väckte obestämda minnen hos mig.
I stället för att skynda tillbaka tvärs över gatan till mitt
hem följde jag hastigt efter den vithårige mannen. Jag
påskyndade mina steg och försökte att icke ge rum åt
den tanke som objuden dök upp i min hjärna. Nej,
det var ju omöjligt. Det kunde inte vara... Inte
i de där urblekta arbetarbenkläderna, som voro
alldeles för långa och därtill hade fått fransar
nedomkring.
Jag stannade, skrattade åt mig själv och var nära att
vända om. Men ändå — de där axlarna och det
silvervita håret! Jag skyndade vidare. När jag rusade
förbi honom, kastade jag en skarp blick på hans
ansikte, och så vände jag mig hastigt om och stod ansikte
mot ansikte med biskop Morehouse.
Han stannade lika hastigt som jag och drog djupt
efter andan. Den stora papperspåsen i hans högra
hand föll på trottoaren. Påsen gick sönder och
omkring bägges våra fötter hoppade och rullade en hel
massa potatis. Han såg på mig med en min av
överraskning och oro, därefter sjönk han tillsammans,
axlarna sänktes slappt och han drog en djup suck.
Jag sträckte ut min hand. Han tog den och skakade
den, men hans fingrar kändes klibbiga. Han klarade
strupen i sin förvirring, och jag såg att svetten trängde
ut på hans panna. Det syntes tydligt att han var
mycket uppskrämd.
»Potatisen», mumlade han med svag röst. »Den
är dyr.»
Vi plockade upp potatisen och lade den tillbaka i
den söndriga påsen, som han omsorgsfullt tryckte
intill sig. Jag försökte säga honom att jag var glad att
se honom igen och att han nu måste följa med mig hem.
»Min far skall glädja sig så mycket över att träffa
er», sade jag, »och vi bo endast ett stenkast härifrån.»
»Det kan jag inte», sade han, »jag måste fortsätta.
Adjö!»
Han såg sig oroligt omkring, som om han fruktade
att bli upptäckt, och gjorde ett försök att gå vidare.
»Säg mig var ni bor, så skall jag söka upp er längre
fram», sade han, när han såg att jag gick bredvid och
att det var min avsikt att hålla fast honom nu sedan
jag väl hade funnit honom.
»Nej», svarade jag bestämt. »Ni måste komma med
just nu.»
Han såg på potatisen, som han höll tryckt intill sig
jämte en del mindre paket.
»Det är verkligen alldeles omöjligt», sade han.
»Förlåt min ohövlighet. Men om ni bara visste...»
Han såg ut som om han vore nära att sjunka
tillsammans, men i nästa sekund hade han återfått sin
självbehärskning.
»Och så är det de här födoämnena också», fortsatte
han. »Det är ett mycket sorgligt fall. Alldeles
förskräckligt. Hon är en gammal kvinna. Jag måste
gå till henne med det genast. Hon lider nöd. Jag
måste gå dit med ens. Ni förstår. Och se’n skall
jag komma tillbaka. Det lovar jag er.»
»Låt mig följa med er», sade jag. »Är det långt?»
Han suckade återigen, men gav vika.
»Bara förbi två kvarter», sade han. »Vi måste
skynda oss.»
Under biskopens ledning lärde jag nu känna
åtskilligt av mitt grannskap. Aldrig hade jag drömt om
att där fanns så mycket nöd och elände. Detta kom
sig naturligtvis därav, att jag icke befattade mig med
välgörenhet. Jag hade kommit till den övertygelsen
att Ernest hade rätt, när han hånade välgörenheten
och liknade den vid ett omslag om ett kräftsår. Skär
bort såret, var hans ordination — låt arbetaren få vad
han producerar, pensionera dem som ha grånat vid sitt
arbete med heder, och det skall aldrig behövas någon
välgörenhet. Övertygad om att detta var sanning,
deltog jag i hans arbete för revolutionen och förbrukade
icke min energi på att lindra den sociala nöd som
oupphörligt uppstod på grund av ett orättfärdigt system.
Jag följde biskopen in i ett litet rum, ungefär tolv
fot långt och tio fot bredt, beläget inåt en bakgård.
Och där träffade vi en liten tysk gumma — hon var
sextiofyra år, sade biskopen. Hon blev överraskad
då hon fick se mig, men hon nickade vänligt och
fortsatte att sy på ett par mansbyxor, som hon hade i
knät. Bredvid henne på golvet låg en hel hög med
dylika plagg. Biskopen upptäckte genast att där
varken fanns kol eller något att tända med, och han gick
ut för att köpa sådant.
Jag tog upp ett par av benkläderna och granskade
hennes arbete.
»Sex cents per styck, missis», sade hon med en
vänlig nick, medan hon fortfor att sy. Hon sydde
långsamt, men upphörde icke ett ögonblick med arbetet.
»För allt detta arbete?» frågade jag. »Är det vad de
betala? Hur lång tid tar det?»
»Ja, det är vad de betala», svarade hon. »Sex cents
för att göra dem färdiga. Två timmars söm på varje
par. — Men det har inte verkmästarn reda på», tilläde
hon hastigt med tydlig ängslan för att möjligen skaffa
honom obehag. »Jag är så långsam. Har reumatism
i händerna. De unga flickorna arbeta mycket fortare.
De hinna ett par i timmen. Verkmästarn är snäll. Han
låter mig ta hem arbetet nu, se’n jag har blivit gammal
och maskinsurret plågar mitt huvud. Vore han inte
så snäll mot mig, så finge jag väl svälta ihjäl. De som
arbeta på verkstaden få åtta cents. Men vad skall
man göra åt det? Där finns inte en gång tillräckligt
med arbete åt de unga. De gamla petas undan. Ofta
är ett enda par allt vad jag kan få. Men ibland —
som i dag till exempel — har jag fått åtta par att
sy färdiga till i kväll.»
Jag frågade hur många timmar hon arbetade om
dagen, och hon svarade, att det berodde på årstiden.
»På sommaren, när efterfrågan är stor, arbetar jag
från fem på mornarna till nio på kvällarna. Men om
vintern är det för kallt. Händerna bli inte så snart
uppmjukade. Då måste man hålla på längre — ibland till
efter midnatt. I år har det varit en dålig sommar.
Svåra tider. Gud måste vara förtörnad på oss. Det
här är det första arbete jag har kunnat få på en hel
vecka. Och man får inte mycket att äta när det inte
finns något arbete. Men jag är van vid det. Jag har
sytt i hela mitt liv, både i det gamla landet och här i
San Francisco, där jag nu var varit i trettiotre år. Ser
ni, missis, om man bara kan betala hyran så är allting
bra. Husägaren är mycket snäll, men han måste ha
sin hyra. Det är ju bara rätt. Han tar inte mer än
tre dollars för det här rummet. Det är billigt. Men
det är inte så lätt att få ihop tre dollars i var månad.»
Hon tystnade, nickade och fortfor att sy.
»Ni måste naturligtvis vara mycket noga med hur ni
använder edra inkomster», sade jag.
Hon nickade eftertryckligt.
»Sedan hyran är betald är det inte så svårt.
Naturligtvis kan man inte få köpa kött. Och inte kan man
ha mjölk till sitt kaffe. Men alltid blir det ändå ett
mål om dagen och ofta två.»
Det sista sade hon riktigt stolt. Men medan hon
satt där så tyst och sydde märkte jag att hennes
vänliga ögon hade ett sorgset uttryck, och likaså draget
kring munnen. Blicken blev lång och längtande. Hon
for hastigt med handen över ögonen för att torka bort
dimman, som skymde hennes syn.
»Nej, det är inte hunger som gör att hjärtat värker»,
förklarade hon. »Man vänjer sig vid att vara hungrig.
Det är för mitt barn jag gråter. Det var maskinen som
tog livet av henne. Hon arbetade strängt, men jag
kan i alla fall inte förstå det. Ty hon var stark. Och
hon var ju ung, bara fyrtio år, och hade inte arbetat
mer än i trettio. Hon började tidigt, det är sant; men
min man dog. Ångpannan exploderade där nere i
verkstäderna. Och vad skulle vi göra? Hon var
bara tio år, men hon var mycket stark. Och ändå
tog maskinarbetet livet av henne. Ja, det gjorde det.
Maskinen dödade henne, och hon var den raskaste
arbeterskan på verkstaden. Jag har ofta tänkt på
det och jag vet det. Det är därför jag inte kan arbeta
därborta. Maskinsurret plågar mitt huvud. Jag
tycker ständigt att den säger: ’Det var jag som gjorde
det, det var jag som gjorde det.’ Den surrar så dagen
lång. Och då tänker jag på min dotter och kan inte
arbeta.»
Nu voro hennes gamla ögon dimmiga igen, och hon
måste torka dem innan hon kunde fortsätta att sy.
Jag hörde biskopens stapplande steg i trappan, och
jag öppnade dörren. Vilken syn! På ryggen bar
han en säck kol med en knippa torrvedsstickor ovanpå.
Koldammet hade svärtat hans ansikte och svetten
rann i strimmor över det svarta. Han lade ned sin
börda i hörnet vid ugnen och torkade sitt ansikte med
en grov näsduk. Jag kunde knappast tro mina ögon.
Biskop Morehouse svart som en kolbärare, klädd i en
arbetares simpla skjorta — en knapp var borta ur den
vid halsen — och bolstervarsbyxor! Sistnämnda plagg
var ändå det märkvärdigaste av alltsammans — ett
par slitna bolstervarsbyxor med fransar i kanten,
släpande bak på hälarna och uppehållna av ett smalt
läderbälte sådant som arbetarna begagna.
Biskopen var varm, men den gamla kvinnans
stackars uppsvällda händer höllo redan på att styvna av
köld, och innan vi gingo därifrån hade biskopen gjort
upp eld, och jag hade skalat potatis och satt dem att
koka. Med tiden skulle jag få se att det finns många
i samma belägenhet som hon och många som hade det
ännu sämre där de dvaldes i eländiga hålor i vårt
grannskap.
Vi begåvo oss nu hem till Ernest och funno honom
orolig över min frånvaro. Sedan den första
överraskningen lagt sig, lutade biskopen sig tillbaka i stolen,
sträckte ut sina bolstevarsklädda ben och drog en
suck av välbehag. Vi voro de första gamla vänner
han träffade på efter sitt försvinnande, sade han, och
under de gångna veckorna måste han ha lidit mycket
av sin ensamhet. Han berättade mycket, men talade
mest om den glädje han hade känt vid att följa
Mästarens bud.
»Ty nu föder jag verkligen hans lamm», sade han.
»Och jag har fått mig en grundlig läxa. Man kan inte
inverka på en människas själ förrän hennes mage är
mättad. Lammen måste först och främst födas med
bröd och smör och potatis och kött — och därefter,
men först därefter, ä’ deras själar redo att mottaga
andlig spis.»
Han åt med god smak av kvällsvarden som jag
lagade till. Aldrig har jag sett honom ha så god aptit
vid vårt bord i forna dagar. Vi talade om detta och
han sade att han kände sig friskare än någonsin.
»Jag går alltid till fots nu för tiden», sade han, och
en djup rodnad spred sig över hans kinder vid tanken
på forna dagar då han ständigt brukade åka. Som om
detta vore en synd, vilken icke lätt kunde försonas.
»Jag mår mycket bättre av att gå», tillade han hastigt.
»Och jag känner mig lycklig, mycket lycklig. Jag
har äntligen fått den rätta invigningen.»
Och ändå hade hans ansikte ett uttryck av smärta,
smärtan över den värld, åt vilken han nu ägnade sig.
Han såg livet sådant det var, och det tedde sig helt
olika för honom nu mot vad han lärt av böckerna i
sitt bibliotek.
»Och till allt detta är ni skulden, unge man», sade
han till Ernest.
Ernest fick sin förvirrade och tafatta uppsyn.
»Jag — jag varnade er», stammade kan.
»Ni missförstår mig», sade biskopen. »Jag menade
alls ingen förebråelse, jag ville tacka er i stället. Jag
har er att tacka för att ni visade mig vägen. Ni ledde
mig från teorier om livet till livet självt. Ni drog
undan täckelset från det sociala eländet. Ni var
ljuset i mitt mörker, men nu ser också jag ljuset. Och jag
är mycket lycklig, om bara...» Han hejdade sig
sorgset och hans ögon uttryckte en plötslig ångest. »Om
jag bara kunde vara lugn för förföljelse. Jag gör ingen
människa något ondt. Varför kan man då inte låta
mig vara i fred? Men det är inte det. Det är sättet,
ser ni. Jag skulle inte fråga efter om de skure mitt
kött i stycken, om de brände mig på bål eller korsfäste
mig med huvudet nedåt. Men det är dårhuset som
fyller mig med ångest. Tänk på det! Tänk er att vara
i en asyl för sinnessjuka! Det är upprörande. Jag
såg några av de vansinniga därborta. Det var av de
våldsamma. Blodet stelnar till is i mina ådror när jag
tänker på det. Och att för den återstående delen av
mitt liv bli inspärrad bland tjutande dårar! Nej, nej!
Inte detta — inte detta!»
Det var upprörande. Hans händer skakade och hela
hans varelse skälvde och ryggade tillbaka inför den
hemska bild han frammanat. Men i nästa ögonblick
sansade han sig.
»Förlåt mig!» sade han okonstlat. »Det är mina
eländiga nerver. Och om mitt arbete i Mästarens
tjänst leder därhän, så — må det vara. Vem är jag,
att jag skulle klaga?»
Och då jag såg på honom, tyckte jag att jag
ville utbrista: »Du store man! Du hjälte! Guds
hjälte!»
Under kvällens lopp fingo vi höra mera om hans
förhållanden.
»Jag sålde mitt hus — eller rättare mina hus», sade
han, »och allt vad jag ägde för övrigt. Jag visste att
jag måste göra det i hemlighet, ty eljest skulle man ha
tagit ifrån mig alltsammans. Och det hade varit
förskräckligt. Jag förvånar mig ofta över vilka massor
av potatis man skulle kunna köpa för två eller trehundra
tusen dollar — eller bröd, kött, kol och torrved.»
Han vände sig till Ernest. »Ni har rätt, unge man,
arbetet underbetalas alldeles förskräckligt. Jag, som
aldrig utförde något slags arbete utom att tala i
estetiska ordalag till fariséer — då trodde jag att jag
predikade evangelium — jag var värd en halv million
dollars! Jag visste inte vad en halv million dollars
egentligen betydde, förrän jag insåg hur mycket
potatis och bröd och smör och kött man kunde köpa för
denna summa. Och jag insåg ännu mera. Jag visste,
att all denna potatis och allt detta bröd och smör
och kött var min tillhörighet, och att jag inte hade
gjort det minsta för att producera det. Då blev det
klart för mig att någon annan hade gjort allt arbetet,
men blivit plundrad på produkten av sitt arbete. Och
när jag så kom ned ibland de fattiga — då fann jag dem
som hade blivit plundrade och som voro hungriga
och eländiga därför att de hade blivit plundrade.»
Vi förmådde honom att återgå till sin berättelse.
»Pengarna? Dem har jag satt in i många olika
banker under olika namn. Man kan aldrig ta dem ifrån
mig, därför att ingen kan få rätt på dem. Och de ä’
så goda att ha, de där pengarna. Man kan köpa så
mycket matvaror för dem. Jag har aldrig förut
förstått pengars värde.»
»Jag önskar att vi kunde få pengar att använda till
vår propaganda», sade Ernest tankfullt. »Det skulle
göra orimligt godt.»
»Tror ni det?» sade biskopen. »Jag tror inte
mycket på politik. Jag är verkligen rädd att jag inte alls
förstår mig på den.»
Ernest var mycket hänsynsfull i sådana saker. Han
upprepade icke sin antydning, fastän han alltför väl
visste hur svårt det socialistiska partiet hade det av
brist på pengar.
»Jag bor på billiga ställen», fortsatte biskopen.
»Men jag är rädd att bli upptäckt och stannar aldrig
länge på samma plats. Jag hyr på två håll i
arbetarbaracker i olika delar av staden. Jag vet att det är
slöseri, men det är nödvändigt. Och jag godtgör det
till en viss grad därigenom att jag lagar min mat själv,
fastän jag emellanåt skaffar mig något att äta på
billiga kaféer. Och jag har gjort en upptäckt. Tamales
litteratur. Troligen försatt med värmande kryddor. Ingen beskrivning
på den har bevarats till vår tid.
är mycket godt, när luften känns kylig om kvällarna.
De ä’ bara så dyra. Men jag har funnit ett ställe där
jag kan få tre för tio cents. De ä’ visserligen inte så
goda som på annat håll, men de ä’ mycket värmande.
— Och så har jag nu till sist funnit mitt arbete i
världen, tack vare er, unge man. Ett arbete i Mästarens
tjänst.» Han såg på mig och hans ögon glänste.
»Ni överraskade mig just då jag var sysselsatt med
att föda hans lamm. Och ni bevarar naturligtvis min
hemlighet.»
Han sade det tämligen obesvärat, men fruktan
lyste fram bakom orden. Han lovade oss att komma
igen. Men en vecka därefter läste vi i tidningarna att
biskop Morehouse »sorgligt nog hade måst föras till
Napa dårhus, men det fanns likväl hopp om hans
tillfrisknande.» Förgäves försökte vi att få träffa honom
eller få hans kasus undersökt på nytt. Lika litet
kunde vi få veta någonting närmare om honom, man
upprepade blott att man ännu hyste ett svagt hopp
om hans förbättring.
»Kristus bjöd den rike ynglingen att sälja allt det
han ägde», sade Ernest med bitterhet. »Biskopen
åtlydde denna Kristi befallning och blev inspärrad
på dårhus. Tiderna ha förändrats sedan Kristi
dagar. En rik man som nu ger allt vad han äger åt de
fattiga anses för galen. Och det är ingenting att
invända däremot. Samhället har fällt utslaget.»
XIII.
GENERALSTREJKEN.
Ernest blev naturligtvis vald till kongressledamot
vid den stora landvinning som socialisterna gjorde
under valen på hösten 1912. En viktig faktor som
hjälpte till att öka socialisternas röstantal var Hearsts
blev en av landets mäktigaste tidningsägare. Hans tidningar
utgåvos i alla de största städerna, och i dem hänvände han sig till den
tynande medelklassen och till proletariatet. Antalet av hans
anhängare var så stort att han mäktade ta i besittning det gamla
demokratiska partiets tomma skal. Han intog en obestämd position
och predikade en vattenhaltig socialism blandad med ett slags
obeskrivlig småborgarkapitalism. Det var olja och vatten, och
det fanns intet hopp om framgång för honom, fastän han för en kort
tid ingav plutokraterna allvarsamma farhågor.
fall. Det var en lätt sak för plutokratin att bereda
hans undergång. Det kostade Hearst aderton
millioner dollars om året att få ut sina tidningar, och
denna summa — och mera därtill — tog han in från
medelklassen på annonser. Källan till hans finansiella
styrka låg uteslutande hos medelklassen. Trusterna
annonserade icke.
tider. Det var endast de små kapitalisterna som konkurrerade
och i följd därav annonserade. Där det fanns trust fanns ingen
konkurrens och således icke heller något behov att annonsera. För att störta Hearst behövde
man endast ta ifrån honom hans annonser.
Hela medelklassen var ännu icke utrotad. Det
uthålliga skelettet fanns ännu kvar, men det hade
ingen makt. De små fabrikanter och köpmän som
återstodo voro helt och hållet i plutokratins händer.
De hade ingen egen ekonomi och ingen egen politik.
När plutokratin så befallde, drogo de in sina annonser
ur Hearsts tidningar.
Hearst kämpade tappert. Han gav ut sina
tidningar med en förlust av en och en halv million dollars
i månaden. Han fortfor att trycka annonserna, för
vilka han icke längre fick någon betalning. Men
plutokratin gav ut nya befallningar, och de små
fabrikanterna och köpmännen översvämmade honom med en
hel flod av uppmaningar att utelämna deras gamla
annonser. Hearst fortsatte som förut. Då
anskaffades rättsligt förbud. Hearst fortfor i alla fall. Han
fick då sex månaders fängelse för visat förakt för
rättens påbud och drevs till konkurs genom otaliga
skadeersättningsmål. Det fanns intet hopp för
honom. Plutokratin hade dömt honom. Domstolarna
voro i plutokratins händer och stadfäste domen. Och
med Hearst var också det demokratiska partiet, som
han så nyss hade tagit i besittning, störtat.
Efter Hearst och det demokratiska partiets fall
fanns det endast två vägar att välja för hans anhängare.
Antingen skulle de sluta sig till det socialistiska partiet
eller också till det republikanska. Nu skördade vi
emellertid frukten av Hearsts halvsocialistiska
verksamhet, ty största antalet af hans anhängare
övergick till oss.
Expropriationen av jorden, som ägde rum vid
samma tid, skulle också ha ökat vårt rösteantal, om
icke agrarpartiets korta och onyttiga uppträdande
hade kommit emellan. Ernest och de övriga
socialistledarna kämpade tappert för att få jordbrukarna med
sig, men tillintetgörandet av socialistpressen och de
socialistiska bokförlagen var ett stort hinder, och den
muntliga propagandan var icke synnerligt utvecklad.
Därav kom det sig att sådana politiker som Calvin
till exempel — vilka själva voro för längesedan
exproprierade jordbrukare — vunno farmarna över till sig
och kastade bort sin politiska styrka i en onyttig
valstrid.
»De stackars farmarna», sade Ernest med ett
bittert leende, »trusterna kommendera dem både att
komma och att gå.»
Och så förhöll det sig verkligen. De sju stora
samarbetande trusterna hade samlat ihop sina kolossala
överskott och bildat en jordtrust. Järnvägarna som
bestämde frakterna — och bankerna och börsjobbarna
som bestämde priserna — hade för längesedan gjort
jordbrukarna skuldsatta. Och banker och alla truster
hade likaså för längesedan lånat ut kolossala summor
till farmarna. De voro inneslutna i ett nät och allt
som behövdes var att dra in det. Det var detta som
jordtrusten företog sig att göra.
De svåra tiderna 1912 hade redan förorsakat ett
fruktansvärdt prisfall på jord. Priserna pressades
nu ned till bankruttförhållanden, medan järnvägarna
medelst sina överdrivna frakttaxor bröto ryggen av
jordbrukarna. Dessa tvingades därigenom att låna
allt mer och mer och förmådde icke återbetala sina
gamla lån. Därpå följde en samtidig uppsägelse av
inteckningar och forcerad indrivning av växlar.
Farmarna överläto helt enkelt sina gårdar åt jordtrusten.
De hade intet annat att göra. Sedan jorden väl var
överlämnad, trädde de forna farmarna i tjänst hos
trusten och blevo dels förvaltare, dels uppsyningsmän,
förmän eller vanliga arbetare. De arbetade för lön,
blevo med ett ord livegna slavar, bundna vid jorden
för sitt uppehälle. De kunde icke lämna sina herrar,
ty deras herrar utgjordes av plutokratin. De kunde
icke bege sig till städerna, ty också där var plutokratin
härskare. De hade blott ett enda alternativ, nämligen
att lämna jorden och bli lösdrivare — med ett ord:
att svälta. Och även därvidlag stötte de på motstånd, ty
skärpta lösdrivarlagar stiftades och genomfördes strängt.
Naturligtvis fanns det här och där farmare och till
och med hela bygder, som på grund av särskilda
förhållanden undgingo expropriationen. Men detta var
i alla fall sällsynta undantag, knappast värda att tala
om, och de delade de övrigas öde redan följande år.
långsammare än krossandet av de amerikanska jordbrukarna och
små kapitalisterna. Det var »fart» i det tjugonde århundradet,
vilket det alls icke fanns hos det forntida Rom.
En del farmare, som drevos av en vanvettig kärlek till jorden
och ville visa att de kunde leva som djur, försökte undgå
expropriationen genom att avhålla sig från allt vad affärer hette. De sålde
ingenting och köpte ingenting, idkade endast en primitiv
byteshandel sins emellan. De uthärdade otroliga mödor och försakelser,
men de höllo ut. Det blev faktiskt en märklig rörelse. Men det
sätt på vilket de besegrades var enastående, logiskt och enkelt.
Plutokratin som behärskade regeringen höjde deras skatter. Detta
var den svaga punkten i deras rustning. Eftersom de varken köpte
eller sålde hade de inga pengar — och till slut såldes deras jord av
myndigheterna som skulle indriva skatterna.
Och så kom det sig att på hösten 1912 voro de
socialistiska ledarna med undantag av Ernest fullt
förvissade om att kapitalismens timme nu var slagen.
De svåra tiderna och den stora massan av arbetslösa
— farmarnas och medelklassens förintande — de
avgjorda nederlag som fackföreningarna ledo överallt
— allt detta kunde verkligen rättfärdiga socialisternas
övertygelse, att kapitalismens dagar måste vara
räknade och att ögonblicket var inne för dem att kasta
stridshandsken åt plutokratin.
Men ack, vad vi underskattade fiendens styrka!
Överallt förkunnade socialisterna sin blivande seger
vid valurnorna, medan de i tydliga ordalag angåvo
situationen. Plutokratin antog utmaningen. Det var
plutokratin som — sedan den hade noga övervägt
och avvägt — slog oss genom att splittra vår styrka.
Det var plutokratin som genom sina hemliga agenter
gav upphov till skriket om att socialismen var hädisk
och gudsförnekande — det var plutokratin som drev
kyrkan, i all synnerhet den katolska, i fält mot oss och
berövade oss en massa arbetares röster. Och det var
plutokratin som — naturligtvis genom sina hemliga
agenter — uppmuntrade agrarpartiet och till och med
skaffade det anhängare i städerna bland den
förtvinade medelklassen.
Och ändå gjorde socialisterna stor landvinning.
Men i stället för en väldig seger med av oss tillsatta
ledande män och majoritet inom alla lagstiftningens
områden, befunno vi oss i minoritet. Visserligen
insatte vi femtio kongressmedlemmar; men när de under
våren 1913 intogo sina platser, funno de sig vara utan
all slags makt. De voro likväl lyckligare lottade än
agrarerna, som hade vunnit platser i styrelsen i ett
dussintal stater, men när våren kom, nekades de att
ta de förvärvade ämbetena i besittning. De forna
innehavarna vägrade att lämna sina platser och
domstolarna voro i oligarkernas händer. Detta är
emellertid att gå händelserna i förväg. Jag måste först
berätta om de upprörande tilldragelserna under
vintern 1912.
De svåra tiderna i vårt land hade förorsakat en
oerhörd nedgång i konsumtion. Arbetarna voro utan
arbete och hade ingenting att köpa för. Resultatet
därav blev att plutokratin stod där med ett större
överskott av produkter än någonsin. Detta
överskott måste nödvändigt avyttras utomlands, ty för
att realisera sina kolossala planer behövde plutokratin
pengar. I följd av sina ansträngningar att realisera
överskottet på världsmarknaden råkade plutokratin
i konflikt med Tyskland. Ekonomiska
sammanstötningar bruka gärna följas av krig, och denna konflikt
blev ej något undantag därvidlag. Den store tyske
krigsherren rustade sig till strid, och Förenta staterna
gjorde det samma.
Krigsmolnen hopade sig mörka och olycksbådande.
Det såg ut som om en världskatastrof vore i
annalkande, ty överallt var det dåliga tider,
arbetareoroligheter, tynande medelklass, massor av arbetslösa,
sammanstötningar av ekonomiska intressen på
världsmarknaden och ett dovt mullrande av en annalkande
socialistisk revolution.
1906 hade en engelsman, lord Avebury, yttrat följande i House of
Lords: »Oron i Europa, socialismens utbredande och anarkismens
olycksdigra tillväxt utgör en varning för regeringarna och de
styrande klasserna att arbetsklassens förhållanden i Europa hålla på
att bli olidliga — och att man, ifall revolution skall kunna undvikas,
måste företaga någonting för att höja arbetslönerna, minska
arbetstiden och sänka priset på levnadsförnödenheter.» Och en
börstidning kommenterar hans tal sålunda: »Dessa ord uttalades av
en aristokrat och en medlem av den mest konservativa församling
i Europa, vilket förlänar dem så mycket större betydelse. De
innehålla mera värdefull politisk ekonomi än många böcker. Och
de innebära en varning. Se upp med krigsdepartementen, mina
herrar!»
Vid samma tid skrev Sydney Brooks i en amerikansk tidning
sålunda: »Man vill inte höra socialisterna nämnas i Washington.
Och varför skulle man det? Politikerna här i landet äro alltid de
sista som se vad som försiggår midt för deras ögon. De göra
naturligtvis narr av mig, när jag med den största tillförsikt profeterar
att socialisterna vid nästa presidentval förfoga över en million
röster.»
Oligarkin ville ha krig med Tyskland. Och den
ville det av många skäl. Under de växlande
händelser som ett sådant krig skulle medföra — under
blandandet av de internationella korten och upprättandet
av nya traktater och allianser — skulle oligarkin ha
mycket att vinna. Och dessutom skulle kriget
konsumera en stor del av de nationella överskotten,
reducera de härar av arbetslösa som hotade alla länder
och förskaffa oligarkin rådrum att utarbeta sina
planer och utföra dem. Ett sådant krig skulle i själva
verket sätta oligarkin i besittning av
världsmarknaden. Och det skulle även skapa en stor stående
armé, som icke behövde upplösas, emedan parollen
»Amerika mot Tyskland» i folkets tankar skulle
avlösa parollen »socialismen mot oligarkin».
Kriget skulle också antagligen ha åstadkommit
allt detta, om icke socialisterna hade funnits. Västerns
socialistledare hade en hemlig sammankomst i våra
fyra små rum i San Francisco. Där överlades först om
vilken ställning socialisterna skulle intaga. Det var
icke första gången vi hade rest oss mot krig,
internationella förbund slutligen formulerade sin länge begrundade
och mognade åsikt om krig. Dess lärosats lydde i sammandrag
sålunda: »Varför skulle arbetarna i ett land gå ut och slåss mot
arbetarna i ett annat till förmån för deras herrar, kapitalisterna?»
Den 21 maj 1905, då krig hotade att utbryta mellan Österrike
och Italien, höllo socialisterna i Italien, Österrike och Ungern en
konferens i Triest och hotade med generalstrejk av arbetarna i
bägge länderna om krig bleve förklarat. Och detta upprepades
året därpå, då »Marockoaffären» hotade att framkalla krig mellan
Frankrike, Tyskland och England. men det
var första gången det skedde i Förenta staterna. Efter
detta hemliga möte kommo vi i förbindelse med
Nationalförbundet, och snart växlades telegram över
Atlanten mellan oss och Internationalen.
De tyska socialisterna voro färdiga att göra
gemensam sak med oss. De voro mer än fem millioner,
många tillhörde armén, och därtill kom att de stodo
på vänskaplig fot med fackföreningarna. I bägge
länderna förklarade sig socialisterna djärvt mot kriget
och hotade med generalstrejk. Och under tiden
gjorde de också förberedelser till en sådan strejk.
För övrigt gåvo de revolutionära partierna i alla
länder offentligt uttryck åt den socialistiska principen
om en internationell fred, som till varje pris måste
bevaras — om det också skulle leda till inre revolter
och revolution.
Generalstrejken var den enda stora seger som vi
amerikanska socialister vunno. Den 4 december
återkallades amerikanska ministern från Tysklands
huvudstad. Följande natt angrep en tysk flotta Honolulu,
sänkte tre amerikanska kryssare och ett tullfartyg
och bombarderade staden. Dagen därpå förklarade
både Tyskland och Förenta staterna krig, och inom
en timme var generalstrejk i gång i bägge länderna.
För första gången stod den tyske krigsherren i
harnesk mot de män som höllo hans rike i gång. Utan
dem stod allt stilla. Det nya i situationen låg däri att
deras revolt var passiv. De kämpade icke. De
gjorde ingenting. Och genom att göra ingenting
bundo de den kejserliga krigsherrens händer. Han
skulle icke ha begärt bättre än att få anledning att
släppa sina krigshundar lösa mot sina rebelliska
proletärer. Men denna glädje var honom förnekad. Han
kunde icke släppa krigshundarna lösa. Han kunde
varken mobilisera sin armé och skicka den ut i krig
eller straffa sina genstörtiga undersåtar. Icke ett
hjul rörde sig i hela hans rike. Där gick icke ett tåg,
avgick icke ett telegram — ty både telegrafister och
järnvägspersonal hade upphört med sitt arbete på
samma gång som den övriga befolkningen.
Och så som det förhöll sig i Tyskland, så gick det
också till i Förenta staterna. Det organiserade
arbetet hade ändtligen dragit nytta av vad det fått lära.
Avgjort slaget på sin egen mark, hade det nu
övergivit detta stridsfält och gått in på socialisternas
politiska valplats, ty generalstrejken var en politisk
strejk. För övrigt var det organiserade arbetet så
grundligt slaget, att det icke frågade efter något.
Det deltog i strejken i ren desperation. Milliontals
arbetare slängde ifrån sig sina verktyg och upphörde
att arbeta. Särskilt anmärkningsvärda voro
maskinisterna. De voro fulla med sår — deras organisation
var tydligen sprängd — men med kommo de
tillsammans med sina allierade inom metallarbetarfacken.
Även grovarbetarna och alla de icke organiserade
lade ned arbetet. Strejken hade bundit allt, så att
ingen kunde arbeta. Därtill kom att kvinnorna visade
sig vara de främsta i fråga om att befordra strejken.
De satte sig på det kraftigaste emot kriget. De ville
ej att deras män skulle gå ut och mista livet.
Generalstrejken vann anklang hos hela folket. Idén
tilltalade dess sinne för humor. Och den var smittsam
också. Barnen strejkade från alla skolor, och de
lärare som kommo dit vände om igen från tomma
klassrum. Generalstrejken blev på sätt och vis en
stor nationell fridag. Och idén om arbetarnas
solidaritet, som nu så tydligt bevisades, tilltalade allas
fantasi. Det var icke heller någon risk med att deltaga
i den kolossala lössläpptheten. När alla voro
skyldiga, hur skulle man då kunna straffa någon?
Förenta staterna voro som förlamade. Ingen visste
vad som försiggick. Man fick inga tidningar, inga
brev, inga telegram. Varje samhälle var så
fullständigt isolerat som om tiotusen mil primitiv vildmark
hade skilt det från den övriga världen. Man kunde
ha sagt att »den yttre världen» hade upphört att
existera. Och detta tillstånd fortgick en hel vecka.
I San Francisco visste vi icke ens vad som tilldrog
sig på andra sidan om viken i Oakland eller Berkeley.
Den verkan detta utövade på ens sinnen hade
någonting trolskt och nedtryckande. Det var som om
någonting stort i världen låg på bår. Landets puls
hade upphört att slå. Nationen var död. Där
hördes intet vagnsbuller på gatorna, inga fabrikspipor
blåste, intet surr av elektricitet förnams i luften, inga
spårvagnar passerade, inga tidningspojkar skreko —
där syntes ingenting annat än enstaka människor
som någon gång visade sig likt flyktiga skuggor,
betryckta och spöklika i den stora tystnaden.
Under denna tystnadens vecka fick oligarkin sin
läxa. Och den lade denna läxa på minnet.
Generalstrejken var en varning. Men den skulle icke få
upprepas vidare. Det skulle oligarkin hindra.
Efter veckans slut återvände Tysklands och
Förenta staternas telegrafister till sina platser, såsom det
hade blivit bestämt på förhand. Genom deras
bemedling framlade socialistledarna i bägge länderna sitt
ultimatum inför de styrande. Kriget skulle
inställas, eller också skulle generalstrejken fortsättas. Det
dröjde icke länge förrän samförstånd uppnåddes.
Kriget inställdes och de bägge ländernas befolkning
återtog sitt arbete.
Det var detta förnyande av freden som framkallade
alliansen mellan Tyskland och Förenta staterna. I
själva verket var det en allians mellan kejsaren och vår
oligarki och den ingicks i avsikt att bekämpa deras
gemensamma fiende: det revolutionära proletariatet
i bägge länderna. Och det var denna allians som
sedermera så trolöst bröts av oligarkin, när de tyska
socialisterna reste sig och den tyske krigsherren blev
driven från tronen. Det var just detta som oligarkin
hade arbetat för — att dess mäktige rival på
världsmarknaden skulle tillintetgöras. Vore tyske kejsaren
ur vägen, skulle Tyskland icke ha något överskott
att sälja utomlands. Just på grund av den
socialistiska statens natur skulle den tyska befolkningen
själv konsumera allt vad den producerade.
Naturligtvis skulle den med utlandet utbyta vissa saker
som den producerade mot sådana som icke
producerades inom landet, men detta vore ju någonting helt
annat än försäljning av ett oförbrukat överskott.
»Jag vill slå vad om att oligarkin hittar på något
sätt att rättfärdiga sig», sade Ernest, när dess förräderi
mot tyske kejsaren blev bekant. »Ty oligarkin tror
naturligtvis som vanligt att den har handlat rätt.»
Och mycket riktigt, oligarkin försvarade sig
offentligt med att dess handlingssätt var dikterat av
omsorg för det amerikanska folket, vars intressen den
hade tillvaratagit genom att kasta ut en hatad
medtävlare från världsmarknaden och satt oss i stånd att
avyttra våra överskott på nämnda marknad.
»Det skriande vanvettet i alltsammans är att vi ä’
så hjälplösa, att dylika idioter verkligen få sköta våra
intressen», sade Ernest. »De ha satt oss i stånd att
sälja mera utomlands, vilket betyder att vi bli tvungna
att konsumera mindre här hemma.»
XIV.
BÖRJAN TILL SLUTET.
Så tidigt som i januari 1913 såg Ernest redan varåt
allting lutade, men han kunde icke förmå de övriga
ledarna att upptäcka Järnhälens skugga sådan den
tedde sig för honom. De voro alldeles för tillitsfulla.
Händelserna fördes med rask fart till
kulminationspunkten. En kris hade uppstått i världens affärer.
Den amerikanska oligarkin hade praktiskt talat satt
sig i besittning av världsmarknaden och tjogtals
länder hade kastats ut från denna marknad med sina
oförbrukade och osäljbara produktöverskott. För dessa
länder återstod ingenting annat än att förändra sin
organisation. De kunde omöjligt fortsätta att
producera osäljbara överskott. Vad dem beträffar, var
kapitalistsystemet ohjälpligt störtat.
Den nya organisationen i dessa länder skedde under
form av revolution. Det blev en tid av förvirring och
våldsamheter. Överallt störtades institutioner och
regeringar. Överallt — med undantag av två eller tre
länder — kämpade de forna kapitalisterna hårdt för
sina besittningar. Men makten togs ifrån dem av det
kämpande proletariatet. Karl Marx’s klassiska ord:
»Den kapitalistiska egendomens sista timme är
slagen, de exproprierande bli exproprierade», gingo
ändtligen i fullbordan. Och var helst det kapitalistiska
herraväldet föll trädde kooperativa samfund i stället.
»Varför bli Förenta staterna efter?» — »Skynda
på, ni amerikanska revolutionister!» — »Vad är det
för fel med Amerika?» Sådana budskap tillsändes
oss från våra framgångsrika kamrater i andra länder.
Men vi kunde icke komma någon vart. Oligarkin
stod oss i vägen. Den reste sig framför oss som ett
kolossalt odjur och hindrade oss från att komma fram.
»Vänta tills vi övertaga ämbetena i vår», svarade
vi. »Då ska ni få se.»
Bakom detta låg vår hemlighet. Vi hade vunnit
agrarerna för oss och på våren skulle ett dussintal
stater vara i deras händer i följd av valen föregående
höst. Ett dussintal kooperativa samfund skulle
således bli inrättade. Sedan skulle det övriga gå lätt.
»Men hur blir det om agrarerna inte få tillåtelse att
övertaga dessa ämbeten?» frågade Ernest. Och hans
kamrater kallade honom för en olycksprofet.
Men att agrarerna kunde bli nekade att ta ämbetena
i besittning var icke den största fara som sysselsatte
Ernests tankar. Vad han förutsåg var de stora
fackföreningarnas avfall och uppståendet av kaster.
»Ghent har lärt oligarkerna hur de ska bära sig åt»,
sade Ernest. »Jag vill slå vad att de ha tagit till
rättesnöre hans bok »Vår välvilliga feodalism.»
väckte idéen om oligarkin hos de stora kapitalisterna. Denna
övertygelse framgår överallt i litteraturen från Allmänna
broderskapets första århundrade. Nu för tiden veta vi bättre än så,
men vår kännedom om saken förändrar icke det faktum, att Ghent
kvarstår i historien som den mest oskyldigt förtalade man i världen.
Aldrig skall jag glömma den kvällen då Ernest efter
en ganska het debatt med ett halvt dussin
arbetarledare vände sig till mig och häftigt utbrast: »Nu är
det avgjort! Järnhälen har vunnit. Slutet är i
antågande.»
Denna lilla konferens i vårt hem var helt och hållet
privat. Men Ernest — liksom hans kamrater —
arbetade för att få bestämda försäkringar från
arbetarledarna att de skulle kalla ut de sina som deltagare i
nästa storstrejk. Ordföranden i maskinistföreningen,
O’Connor, hade varit den förste av de sex
tillstädesvarande ledarna som vägrade att avge en sådan
försäkran.
»Ni ha ju sett att ni ha blivit grundligt slagna
med er gamla taktik i fråga om strejker och bojkott»,
sade Ernest.
O’Connor och de övriga nickade.
»Och ni ha sett vad en generalstrejk kan uträtta»,
fortsatte Ernest. »Vi hindrade kriget med Tyskland.
Aldrig förut har man sett ett så vackert exempel på
arbetarnas solidaritet och styrka. Arbetet kan och
skall styra världen. Om ni fortfara att hålla samman
med oss, så göra vi slut på kapitalistväldet. Det är
ert enda hopp. Och vad mer är, ni vet det. Det
finns ingen annan utväg för er. Vad helst ni tar er
för med er gamla taktik, så ä’ ni dömda till nederlag
— om inte på andra grunder, så därför att de
styrande ha domstolarna i sitt våld.
följande anföras: I kolgruvdistrikten användes ofta barn som
arbetare. År 1905 lyckades arbetarna få en lag genomdriven i
Pennsylvania som bestämde, att uppgift om barnens ålder och skolgång
skulle avgivas av föräldrarna på ed. Denna lag förklarades
stridande mot grundlagen av Luzerne Countydistriktet, och det
förklarades, att den stred mot grundlagens tillägg par. 14 (om
negrernas frigivelse) därför att den gjorde skillnad på individer av samma
klass — nämligen på barn över och under 14 års ålder! Statens
högsta domstol bekräftade detta utslag. En specialdomstol i
Newyork förklarade 1905 för grundlagsvidrig en lag, som förbjöd
kvinnor och minderåriga att arbeta i fabrikerna efter klockan nio
om kvällarna. Förevändningen var att en sådan lag vore
»klasslagstiftning». — På denna tid voro bageriarbetarna ohyggligt
överansträngda. I staten Newyork genomdrevs en lag, varigenom
bageriarbetarnas arbetstid inskränktes till tio timmar pr dag. År
1906 förklarade Förenta staternas högsta domstol denna lag för
grundlagsstridig. I utslaget lästes: Det finns ingen förnuftig
grund för att ingripa i den personliga friheten eller i rättigheten att
ingå fria kontrakt genom att bestämma arbetstiden för en bagare.»»
»Ni löper i väg för fort för oss*, svarade O’Connor.
»Och ni känner inte till alla utvägar. Det finns en
annan. Vi vet nog vad vi gör. Vi ä’ utledsna på
strejker. De ha hudflängt oss ordentligt på det
sättet. Men jag tror inte att vi någonsin ska behöva
strejka igen.»
»Vad ha ni då för utväg?» frågade Ernest hastigt.
O’Connor småskrattade och skakade på huvudet.
»Så mycket kan jag då säga er att vi ha inte sovit —
och inte drömmer vi heller.»
»Jag hoppas väl att det inte är något som man
behöver skämmas för eller vara rädd för», sade Ernest
utmanande.
»Jag tänker att vi själva känna vår sak bäst», blev
svaret.
»Det måste vara en mörkrets gärning det gäller,
eftersom den behöver döljas», sade Ernest med
tilltagande harm.
»Vi ha köpt vår erfarenhet med svett och blod, och
vi ha själva förtjänt allt som kan komma oss till godo»,
ljöd svaret. »Man är sig själv närmast.»
»Om ni är rädd att säga mig er utväg, så skall jag
säga er den i stället.» Ernests blod var i svallning.
»Ni ha gått in på att dela bytet. Ni ha gått i
överenskommelse med fienden — det är vad ni ha gjort. Ni
ha sålt arbetarnas sak på alla områden. Ni lämna
valplatsen som fega stackare.»
»Jag säger ingenting», svarade O’Connor buttert.
»Men jag tänker i alla fall, att vi själva vet vad som är
bäst för oss — och att vi vet det bättre än ni.»
»Och ni frågar inte ett grand efter vad som är bäst
för de övriga arbetarna, dem sparka ni i diket.»
»Jag säger ingenting», upprepade O’Connor, »utom
att jag är ordförande för maskinistföreningen och att
det är min skyldighet att ta hänsyn till deras
intressen som jag representerar. Det är alltsammans.»
Sedan arbetarledarna hade gått började Ernest
med nederlagets lugn beskriva för mig vad som skulle
komma.
»Socialisterna brukade ha för vana att med glädje
sia om den dag, då det organiserade arbetet efter
nederlagen på den industriella valplatsen skulle komma
in på den politiska», sade han. »Nu har Järnhälen
slagit arbetarna på det industriella området och drivit
dem över till det politiska. Men i stället för att detta
skulle vara glädjande för oss, skall det bli en källa till
sorg. Järnhälen har lagt lärdomen på minnet. Vi
visade den vad vi förmådde genom generalstrejken.
Och nu har den tagit sina mått och steg för att
förekomma en ny generalstrejk.»
»Men hur?» frågade jag.
»Helt enkelt genom att gynna och stödja de stora
fackföreningarna. Dessa gå då inte med i nästa
generalstrejk. Och därför blir det ingen generalstrejk.»
»Men Järnhälen kan inte i alla tider hålla fast vid
ett så dyrbart program», invände jag.
»Å, den har inte givit subsidier åt alla dessa
föreningar. Det behövs inte. Jag skall säga dig vad
som kommer att ske. Lönerna komma att höjas och
arbetstiden att förkortas för järnvägsmännens
föreningar, för fackföreningarna inom järn- och
stålindustrien, för ingenjör- och maskinistföreningarna.
Inom dessa fack komma gynnsammare villkor att
bli rådande. Medlemmarna i alla dessa föreningar
komma att få det som i ett paradis.»
»Men jag kan ändå inte förstå det», invände jag.
»Vad skall det då bli av alla de andra föreningarna?
Det finns många flera föreningar utanför detta
förbund än de som tillhöra det.»
»De andra — ja, de bli utplånade ur tillvaron
allesammans. Ty det förhåller sig ju så, ser du, att
järnvägsmän, maskinister och ingenjörer, järn- och
stålarbetare utföra allt det livsviktiga arbetet i vår
maskincivilisation. Sedan Järnhälen har försäkrat sig om
deras trohet, kan den trotsa alla de övriga arbetarna.
Järn, stål, kol, maskinerier och transportmedel utgör
ryggraden i hela den industriella institutionen.»
»Men kol?» frågade jag. »Det finns nära en million
arbetare vid kolgruvorna.»
»De höra till grovarbetarna och räknas inte»,
förklarade Ernest. »Deras avlöning kommer att gå ned,
och deras arbetstid blir förlängd. De bli slavar
liksom vi andra, och de komma att få de mest bestialiska
förhållandena av oss alla. De bli tvingade att arbeta,
alldeles så som farmarna nu ä’ tvungna att arbeta för
dem som ha berövat dem deras jord. Och på samma
sätt blir det med alla de övriga föreningarna som stå
utanför den gynnade sammanslutningen. Vi få nog
se dem svikta och splittras, och sedan drivas deras
medlemmar i träldom av sina tomma magar och av
landets lagar. Vet du, hur det kommer att gå för
Farley
En man mera framstående genom sitt mod än genom sin moral och
onekligen mycket duglig. Han steg högt under Järnhälens
styrelse och blev slutligen uppflyttad till oligarkernas klass.
Mördades 1932 av Sarah Jenkins, vars man trettio år förut hade blivit
dödad av Farleys anhang. och hans strejkbrytare? Det skall jag säga
dig. Strejkbrytning som yrke kommer att upphöra.
Ty det blir inte flera strejker. I stället för strejker
få vi slavuppror. Farley och hans anhang befordras
till slavdrivare. Å, det kommer naturligtvis inte att
gå under den benämningen. Man kommer att säga
att de ha till yrke att strängt se till att landets lag
efterleves — den lag som befaller arbetarna att arbeta.
Det kommer endast att förlänga kampen, det där
förräderiet vartill den stora sammanslutningen av
fackföreningar gör sig skyldig. Himlen allena vet
när och var revolutionen skall segra.»
»Men gentemot en så mäktig sammanslutning som
oligarkin och de stora fackföreningarna — kan man
med skäl föreställa sig att revolutionen någonsin skall
segra?» frågade jag. »Skall inte den
sammanslutningen bestå för alltid?»
Han skakade på huvudet. »En av våra allmänna
satser är att varje system, som är grundat på klass
och kast, bär inom sig fröet till sin egen upplösning.
Och när ett system är grundat på klass, hur skall då
kastsystemet kunna undgås? Järnhälen skall inte
kunna förekomma det, och till slut skall det systemet
bereda Järnhälens undergång. Bland oligarkerna
råder redan ett kastväsen — men vänta bara tills
kastsystemet också blir rådande bland de gynnade
föreningarna! Järnhälen kommer nog att begagna all sin
makt för att hindra det, men det lyckas inte. De
gynnade föreningarna bestå av blomman av Amerikas
arbetare. De ä’ starka, driftiga män. De ha blivit
medlemmar av sina föreningar under stark
konkurrens. Varenda skicklig arbetare i Förenta staterna
skall gripas av ärelystnaden att få bli medlem av dessa
gynnade föreningar. Oligarkin kommer att
uppmuntra denna ärelystnad och den därmed följande
konkurrensen. På det sättet bli de starka, som eljest
kunde ha blivit revolutionister, dragna ifrån oss —
och deras styrka kommer oligarkin till gagn. Men å
andra sidan komma arbetarkasterna — medlemmarna
av de gynnade föreningarna — att försöka göra sina
föreningar till ledande korporationer. Och det skall
lyckas dem. Medlemskap i arbetarkaster blir ärftligt.
Söner efterträda sina fäder, och där blir intet tillflöde
av ny styrka från den eviga kraftkällan ’folket’. Detta
betyder kraftnedsättning för arbetarkasterna och till
slut bli de svagare och svagare. Samtidigt komma
de att bli tillfälligt allsmäktiga som institution. De
bli som palatsvakten i det forntida Rom, och där
uppstår palatsrevolutioner varunder arbetarkasterna
ta regeringstömmarna. Och så blir det
motrevolutioner av oligarkerna — och än den ena parten och än
den andra kommer till väldet. Under allt detta
fortgår det oundvikliga kastförsvagandet, så att ’folket’
till slut kommer till sin rätt.»
Denna förutsägelse om en långsam social utveckling
uttalade Ernest då han i begynnelsen var nedtryckt
i anledning av det stora fackförbundets förräderi.
Jag var aldrig enig med honom om detta, och då jag
nu nedskriver dessa rader, reser jag mig emot det
allvarligare än någonsin, ty i denna stund stå vi, ehuru
Ernest är borta, vid randen av en revolt som skall
sopa bort allt vad oligarki heter. Jag har emellertid
återgivit Ernests förutsägelse, därför att den var hans
profetia. Oaktat han trodde på den, arbetade han
med jättestyrka emot den, och han har mer än någon
annan möjliggjort den revolt, som nu endast väntar
på signal för att bryta ut.
under belysning av förgångna händelser förutsåg han bristerna
hos de gynnade föreningarna, arbetarkasternas uppkomst och
långsamma undergång samt striden mellan de försvagade oligarkerna
och arbetarkasterna om makten över det stora regeringsmaskineriet.
»Men om oligarkin består», sade jag till honom
samma kväll, »vad blir det då av de stora överskotten
som falla på dess lott för varje år?»
»Dessa överskott måste förbrukas på ett eller annat
sätt», sade han, »och man kan lita på att oligarkerna
finna utvägar. Det kommer att anläggas storståtliga
vägar. Vetenskapen kommer att blomstra och ävenså
konsten. Sedan oligarkerna ha fullkomligt
underkuvat folket, få de tid att sysselsätta sig med annat.
De komma att bli skönhetsdyrkare. Och konstälskare.
Under deras ledning komma konstnärerna att arbeta
för riklig lön. Resultatet blir att konsten blir
storslagen, ty konstnärerna behöva då icke som nu skatta
åt medelklassens tarvliga smak. Jag säger dig, att
Amerikas konst blir storartad, och underbara städer
komma att byggas, som fördunkla de forntida
städerna och komma dem att förefalla simpla och
smaklösa. Och i dessa städer ska oligarkerna ta sin bostad
och tillbedja skönheten.
Innan ens tanken på sådana underbara städer som Ardis och Asgard
väcktes i oligarkernas hjärnor, såg Everhard dem som i en vision
och förutsade nödvändigheten av deras uppförande. På detta sätt ska
överskotten ständigt förbrukas, medan arbetet gör sitt verk.
Och byggandet av dessa stora städer kommer att ge
svältlön åt millioner vanliga arbetare, ty överskottets
kolossala storlek kommer att kräva en lika kolossal
förbrukning, och oligarkerna vilja bygga för tusen års
bestånd — ja, för tiotusen år. De ska bygga så som
egyptier och babylonier aldrig drömde om att bygga,
och när oligarkernas tid är förbi, finnas deras ståtliga
vägar och deras underbara städer kvar åt det
arbetande broderskapet att trampa och bebo.
århundraden under Järnhälens regemente och fyra århundraden av Allmänt
broderskap förflutit, och vi trampa mycket riktigt de vägar och
bebo de städer som oligarkerna ha byggt. Visserligen bygga vi
nu ännu underbarare städer, men oligarkernas understäder stå
kvar, och jag skriver dessa rader i Ardis, den underbaraste av dem
alla. Dessa
ting komma oligarkerna att utföra därför att de icke
kunna annat. Dessa storverk bli den form deras
förbrukande av överskottet skall ta — alldeles som de
styrande klasserna i det forntida Egypten förbrukade
det överskott de rövade från folket genom att bygga
tempel och pyramider. Under oligarkernas styrelse
kommer icke en prästklass, utan en konstnärsklass
att blomstra. Och arbetarkasterna träda i stället
för den borgerliga köpmansklassen. Nedanför dessa
är avgrunden, där den stora massan av folket skall
födas, svälta och dö och ständigt förnyas. Och till
slut — vem vet när det skall ske? — skall massan av
folket resa sig ur avgrunden. Både arbetarkaster
och oligarker ska försvinna, och då — efter
århundradens strävan — skall ändtligen folkets dag vara
kommen. Jag hade trott att jag skulle få se den dagen
— men nu vet jag att jag aldrig skall få se den.»
Han gjorde ett uppehåll, såg på mig och sade sedan:
»Den sociala utvecklingen går förtvivlat långsamt,
eller hur, käraste?»
Jag slog mina armar omkring honom, och hans
huvud vilade mot mitt bröst. »Sjung mig till sömns»,
mumlade han. »Jag har haft en syn och jag vill
glömma den.»
XV.
DE SISTA DAGARNA.
Det var i slutet av januari 1913 som oligarkins
förändrade ställning gent emot de gynnade föreningarna
blev allmänt bekant. Tidningarna meddelade
underrättelser om en dittills oerhörd förhöjning av
arbetslöner och förkortning av arbetstider för järnvägsmän,
för järn- och stålarbetare, för ingenjörer och
maskinister. Men man fick ändå icke veta hela sanningen.
Oligarkerna vågade icke tillåta att hela sanningen fick
bli bekant. I själva verket hade lönerna höjts mycket
högre än vad som uppgavs och privilegierna i
förhållande därefter. Allt detta skulle hållas hemligt, men
hemligheter sila ut. Medlemmar av de gynnade
föreningarna omtalade det rätta förhållandet för
sina hustrur, hustrurna kunde icke hålla saken tyst,
och snart visste hela arbetarvärlden vad som hade
händt.
Det var endast det logiska resultatet av vad man i
det nittonde århundradet hade kallat för »del i
fångsten». Under den industriella kampens tid hade man
försökt att ge arbetarna andel i vinsten. Det vill
säga att kapitalisterna hade försökt lugna arbetarna
genom att göra dem finansiellt intresserade av sitt
arbete. Men andelssystemet var både löjligt och
omöjligt. Det kunde endast användas vid enstaka
tillfällen midt i den industriella kampens system; ty
om alla arbetare och allt kapital skulle ha andel i
vinsten, så inträdde därigenom alldeles samma
tillstånd som när ingen sådan andel gjordes gällande.
Ur den opraktiska idén om andel i vinsten
utvecklade sig emellertid den praktiska om »del i fångsten».
»Ge oss högre avlöning och låt allmänheten betala!»
lydde de starka föreningarnas slagord. Och här och
där åstadkom denna själviska uppmaning en grundlig
verkan. Då allmänheten fick betala de höjda
avlöningarna, drabbade detta den stora massan av
oorganiserade eller svagt organiserade arbetare. Dessa
betalade faktiskt den förhöjda avlöningen åt sina starka
bröder som voro medlemmar av de monopoliserade
föreningarna. Idén fördes endast till sin logiska
avslutning av oligarkerna och de gynnade föreningarna.
sammanslutning med oligarkerna, och det är av intresse att anteckna, att den
första bestämda tillämpningen av »del i fångsten» gjordes av en
sådan förening i det nittonde århundradet, nämligen av
»Lokomotivförarnas broderskap». P. M. Arthur var under tjugo års
tid förman för detta förbund. Efter strejken vid
Pennsylvaniajärnvägen år 1877 kom han fram med den planen att
lokomotivförarna skulle ingå enskild överenskommelse med
järnvägsstyrelserna, men »göra det ensamma» utan sina kamrater i de andra
fackföreningarna. Planen lyckades förträffligt. Den hade lika stor
framgång som den var självisk, och från den härleder sig bildandet
av ordet »arthurisation», vilket betecknar, att arbetarna på vissa
villkor få »dela fångsten». Ordet »arthurisation» har länge satt
myror i huvudet på entymologerna, men jag hoppas nu ha
klargjort dess ursprung.
Så snart hemligheten med de gynnade föreningarnas
avfall kom ut blev det oro och ett missnöjt mummel
inom arbetarvärlden. Varpå de gynnade föreningarna
trädde ut ur de internationella organisationerna och
avbröto alla förbindelser med dem. Så kom det till
bråk och våldsamheter. Medlemmarna av de
gynnade föreningarna brännmärktes som förrädare, och
på värdshus och i offentliga samlingslokaler, på
gatorna och i sitt arbete, med ett ord varhelst de visade
sig blevo de skymfade av de kamrater som de så
förrädiskt hade övergivit.
Många huvudskålar spräcktes och många liv
släcktes. Ingen medlem av de gynnade föreningarna kunde
vara säker till liv eller lem. De samlades i trupper
när de skulle gå till eller ifrån sitt arbete och gingo
alltid midt på gatan. På trottoarerna skulle de ha
riskerat att få tegel- och rullsten i huvudet på sig från
fönster och hustak. Det blev dem tillåtet att bära
vapen och myndigheterna hjälpte dem på alla
upptänkliga vis. Deras förföljare dömdes till långvariga
fängelsestraff, varunder de blevo hårdt behandlade,
medan ingen annan människa än medlemmarna av
de gynnade föreningarna hade tillstånd att bära
vapen. Överträdelse av denna lag var ett stort brott
och straffades strängt.
De bedragna arbetarna fortforo emellertid att
hämnas på förrädarna. Kastskillnad uppstod rent
automatiskt. Förrädarnas barn förföljdes av barnen till
dem som hade blivit bedragna, tills det blev omöjligt
för de förstnämnda att leka ute på gatorna eller ens att
gå till skolorna. Förrädarnas hustrur och släktingar
skyddes också av de bedragna, och de minuthandlare
som sålde varor till dem bojkottades av de andra.
Resultatet av att förrädarna på detta sätt stöttes
tillbaka på alla håll var att de och deras familjer slöto
sig inom sig själva. Då de omöjligt kunde vara säkra
till livet bland det besvikna proletariatet, flyttade
de till nya kvarter, där de bodde för sig själva.
Därtill uppmuntrades de också av oligarkerna.
Tidsenliga, bra och sunda bostäder byggdes åt dem, omgivna
av rymliga gårdar och här och där skilda genom
parker och lekplatser. Deras barn gingo i skolor som
särskilt byggdes för deras räkning, och i dessa skolor
inhämtade de både teoretiska och praktiska
kunskaper. Avskildheten alstrade oavisligt ett kastsystem
redan från begynnelsen. Medlemmarna av de
gynnade föreningarna blevo arbetarnas aristokrati. De
skildes från de övriga arbetarna. De hade bättre
bostäder, de voro bättre klädda, bättre närda och
bättre behandlade. De »delade fångsten».
Under tiden blev den övriga arbetsklassen hårdare
behandlad än förut. En hel del små privilegier togs
ifrån den och löner och levnadsvillkor voro i stadigt
sjunkande. Folkskolan försämrades småningom och
skolgången upphörde att vara tvång. Det ökade
antalet barn inom den yngre generationen, som varken
kunde läsa eller skriva, såg hotande ut.
Förenta staternas erövring av världsmarknaden hade
verkat upplösande på den övriga delen av världen.
Institutioner och regeringar ramlade eller ombildades
överallt. Tyskland, Italien, Frankrike, Australien och
Nya Zeeland sysslade med att bilda kooperativa
föreningar. Det brittiska väldet höll på att falla i
stycken. England hade händerna fulla. I Indien var
upproret i full gång. Över hela Asien ljöd ropet:
»Asien åt asiaterna!» Och bakom detta rop stod
Japan, ständigt eggande och hjälpande de gula och
bruna raserna mot den vita. Och medan Japan
drömde om ett kontinentalt välde och försökte realisera
denna dröm, undertryckte det sitt eget proletariats
revolution. Det var helt enkelt ett kastkrig — kulis
mot samurais — och kulisocialisterna avrättades i
tiotusental. Fyrtiotusen dödades under gatustrider
i Tokio och vid det gagnlösa angreppet mot mikadons
palats. Kobe förvandlades till en slaktarbod —
nedslaktningen av bomullsspinnarna medelst kulsprutor
antecknades i historien som det fruktansvärdaste
våldsdåd som någonsin hade övats med dåtida
krigsredskap. Vildast av alla var den japanska oligarkin
då den reste sig. Japan behärskade orienten och
slog under sig hela den asiatiska delen av
världsmarknaden med undantag av Indien.
England förmådde kuva sina egna proletärers
revolution och behålla Indien, fastän det var så godt som
alldeles utmattat. De stora kolonierna måste det
däremot släppa. Så gick det till att socialisterna
kunde göra Australien och Nya Zeeland till
kooperativa samfund. Och det var av samma orsak som
Canada gick förlorat för moderlandet. Men Canada
kuvade sin egen socialistiska revolution med
Järnhälens hjälp. Vid samma tid hjälpte Järnhälen
Mexiko och Kuba att undertrycka uppror.
Resultatet var att Järnhälen fick ett fast välde i Nya
världen. Den hade sammanfört hela Nordamerika från
Panamakanalen till Norra Ishavet till en enda
kompakt politisk massa.
Genom att offra sina stora kolonier hade England
endast lyckats behålla Indien. Men detta var blott
tillfälligt. Striden med Japan och det övriga Asien
om Indien var endast uppskjuten. Det var England
beskärt att snart förlora Indien, och bakom denna
händelse lurade kampen mellan ett förenat Asien och
den övriga världen.
Och medan hela världen sönderslets av konflikter,
hade vi det icke heller lugnt och fredligt i Förenta
staterna. De stora föreningarnas avfall hade hindrat
vårt proletariatuppror, men oro och våld gjorde sig
gällande överallt. Förutom arbetaroroligheterna och
jordbrukarnas och den återstående medelklassens
missnöje hade också en religiös rörelse blossat upp.
Ett avlägg av Sjundedagsadventisterna bröt
plötsligt fram i dagen och förkunnade världens undergång.
»Tredubbelt fördömda förvirring!» utbrast Ernest.
»Hur skulle vi kunna hoppas på någon solidaritet med
alla dessa stridiga ändamål och konflikter?»
Och den religiösa rörelsen antog verkligen
häpnadsväckande proportioner. Folket i allt sitt elände och
sina missräkningar i fråga om jordiska ting var moget
och längtade efter en himmel, där industriella
tyranner lika litet kunde komma in som kamelen kunde gå
igenom nålsögat. Fanatiska predikanter med vildt
stirrande ögon svärmade omkring i landet. Och trots
de civila myndigheternas förbud och all förföljelse
för ohörsamhet, underblåstes det religiösa vanvettets
flammor på otaliga »stridsmöten».
De sista dagarna voro komna, förklarade de,
begynnelsen till världens undergång. De fyra vindarna
voro lössläppta. Gud hade förmått nationerna att
resa sig till strid. Det var en synernas och miraklernas
tid och visionärer och profetissor voro legio.
Hundratusentals människor upphörde att arbeta och flydde
uppåt bergen för att där avvakta Guds förestående
ankomst och de hundrafyrtiofyratusens upptagande
till himmelen. Men Gud kom icke, och massor av
folk svälte ihjäl uppe i bergen. I sin förtvivlan
plundrade de landtgårdarna för att få föda, och den
därav följande oron och laglösheten på landsbygden
ökade de stackars exproprierade farmarnas lidanden.
Men farmer och förrådshus voro också Järnhälens
egendom. Massor av trupper skickades ut och de
fanatiska flyktingarna jagades med bajonettspetsarna
till sitt arbete i städerna. Där tillställde de
oupphörliga uppror. Deras ledare blevo antingen avrättade
som upprorsstiftare eller insatta på dårhus. De som
avrättades gingo till döden med samma glädje som de
forna martyrerna. Det var en tid av fullkomligt
vanvett. Oron spreds vida omkring. I träsk och öknar
och vildmarker — från Florida till Alaska — dansade
de små grupperna av kvarlevande indianer sina
spökdanser och väntade på sin särskilda Messias.
Och midt under allt detta — med ett lugn och en
säkerhet som var överväldigande — fortfor tidsålderns
odjur, oligarkin, att resa sin väldiga gestalt. Med
järnhand och järnhäl bemästrade den de böljande och
brusande millionerna, bragte reda i förvirringen och
skapade ur kaos sin egen grundval och struktur.
»Vänta bara tills vi komma till makten», sade
agrarerna — Calvin hade sagt så till oss i vårt hem vid
Pell Street. »Besinna alla de stater vi ha erövrat.
Med er socialister till stöd ska vi tvinga dem att sjunga
ur en annan ton, när vi ha övertagit ämbetena.»
»De missnöjda och utarmade millionerna ä’ våra»,
sade socialisterna. »Agrarerna ha gått över till oss
— farmarna, medelklassen och arbetarna.
Kapitalistsystemet skall störtas. I nästa månad skicka vi
femtio man till kongressen. Två år härefter skall
vartenda ämbete vara i våra händer, från presidentens
till den lokala hundfångarens.»
Men vid allt detta skakade Ernest på huvudet och
sade:
»Hur många gevär ha ni? Vet ni var ni ska få
tillräckligt med bly? När det är fråga om
sprängämnen, blir kemin viktigare än mekaniken, det kan ni
lita på.»
XVI.
SLUTET.
Då Ernest och jag skulle resa till Washington, ville
min far icke följa med. Han hade blivit alldeles
förtjust i proletärlivet. Han betraktade vår fattiga
omgivning som ett stort sociologiskt laboratorium,
och han njöt av ett oändligt forskningsbegär. Han
umgicks förtroligt med arbetarna och blev intimt
bekant i tjogtals hem. Han arbetade också med
åtskilligt, och arbetet blev på samma gång en lek och en
lärd undersökning. Han njöt av det och kom
ständigt hem med en massa anteckningar och proppfullt
med nya erfarenheter. Han var vetenskapsman ända
ut i fingerspetsarna.
Det var ingen nödvändighet för honom att arbeta
alls, därför att Ernest förtjänade tillräckligt för allas
vårt uppehälle på sina översättningar. Men min far
envisades att vilja fortsätta med sin favoritfantasi,
som var tämligen mångsidig att döma efter alla de
olika sysselsättningar han ägnade sig åt. Jag skall
aldrig glömma en kväll, då han kom hem med sitt
gatmånglarlager av skosnören och byxhängslen —
och inte heller en gång då jag gick in i en liten
kryddbod för att göra något uppköp och där blev betjänad
av honom. Efter detta överraskades jag icke det
minsta av att han i en veckas tid tjänstgjorde som
uppassare på ett utskänkningsställe tvärs över gatan.
Han tjänstgjorde också som nattvakt, han bjöd ut
potatis på gatorna, han klistrade på etiketter i en
konservfabrik, han var biträde vid en papperskorgsfabrik
och vattenbärare åt stenläggare vid en
spårvägsanläggning, och han hade gått in i diskarföreningen nyss
innan den upplöstes.
Jag antar att biskopens exempel i fråga om
klädedräkt hade inverkat på honom, ty även han klädde
sig nu i billiga arbetsskjortor och blårandiga byxor
med bälte om livet. Men en dräkt hade han kvar
från forna tider, och han klädde sig alltid i den till
middagen, eller rättare sagt kvällsvarden.
Jag kunde ha varit lycklig var som helst
tillsammans med Ernest, och min fars belåtenhet med våra
förändrade omständigheter satte kronan på min lycka.
»När jag var gosse, var jag mycket nyfiken»,
berättade min far. »Jag ville alltid veta varför det var
så eller så, och hur det kom sig. Det var därför jag
blev fysiker. Och ännu i dag är jag precis lika
nyfiken, som jag var i min barndom. Att vara nyfiken
är just vad som gör livet värdt att leva.»
Emellanåt vågade han sig norr om Market street
till butik- och teaterdistriktet, där han sålde tidningar,
sprang ärenden och öppnade vagnsdörrar. Och då
han där en dag stängde en vagnsdörr träffade han på
mr Wickson. Alldeles förtjust beskrev min far denna
tilldragelse för oss samma kväll.
»Wickson betraktade mig mycket skarpt när jag
stängde dörren om honom, och jag hörde honom
mumla: ’Nå, men så ta mig tusan är det inte...’
Han blev alldeles röd i ansiktet och var så förvirrad
att han glömde ge mig drickspengar. Men han måste
ha sansat sig snart, ty vagnen hade inte hunnit femtio
fot därifrån innan den vände och kom tillbaka. Och
Wickson lutade sig ut över vagnsdörren.
’Hör på, herr professor’, sade han, ’det här går väl
ändå för långt. Vad kan jag göra för er?’
’Jag stängde vagnsdörren efter er’, svarade jag,
’och under dessa förhållanden borde ni ha givit mig
en slant.’
’Prat!’ fnös han. ’Jag menar någonting ordentligt.’
Han var allvarsam, såg ut som om hans förbenade
samvete hade klämt honom en smula. Och så
funderade jag mycket allvarligt en stund. Hans ansikte
uttryckte spänd väntan när jag började mitt svar —
men ni skulle ha sett honom när jag hade svarat!
’Ni skulle ju kunna ge mig tillbaka mitt hem’, sade
jag, ’och så mina aktier i Sierrafabrikerna’.»
Min far tystnade.
»Nå, vad sade han då?» frågade jag ivrigt.
»Vad kunde han säga? Han sade ingenting. Men
jag tillade: ’Jag hoppas ni känner er lycklig?’ Han
betraktade mig nyfiket. ’Säg mig — är ni lycklig?’
upprepade jag. Då befallde han kusken att köra och
for sin väg under förskräckliga svordomar. Och inte
gav han mig någon slant, och lika litet fick jag igen
mitt hus och mina aktier. Så du hör, mitt kära barn,
att din fars gatlöparesyssla inte är utan sina törnen.»
Och nu blev det så att min far stannade i vår
bostad vid Pell Street, medan Ernest och jag begåvo oss
till Washington. Med undantag av själva avslutningen
var den gamla tingens ordning förbi, och själva slutet
var närmare än jag kunde ana. Tvärt emot vår
förväntan restes inga hinder mot att socialisterna intogo
sina platser i kongressen. Allt gick lätt och som det
skulle, och jag skrattade endast åt Ernest som ansåg
detta för ett olycksbådande tecken.
Våra socialistkamrater voro tillitsfulla, hyste
optimistiska tankar om sin styrka och om vad de allt skulle
uträtta. Några agrarer, som hade kommit in i
kongressen, ökade våra stridskrafter, och ett väl utarbetat
program över vad som skulle göras förbereddes av de
allierade. I allt detta deltog Ernest troget och
energiskt, fastän han ej kunde låta bli att utan någon
särskild anledning emellanåt upprepa: »När det blir
fråga om sprängämnen, så är kemin viktigare än
mekaniken, det kan ni lita på.»
Vedervärdigheterna började först för agrarerna i
de stater som de hade erövrat. Dessa stater utgjorde
ett dussintal, men man nekade agrarerna att tillträda
sina platser. De som innehade dem förut vägrade att
avgå. Det gick helt enkelt till. De påstodo att det
hade förekommit olagligheter vid valen, och det hela
insveptes i lagens pedantiska dimmor. Agrarerna
stodo maktlösa. Domstolarna voro deras sista
tillflykt, men dessa lågo i händerna på deras fiender.
Det var ett farligt ögonblick. Om de bedragna
agrarerna tillgrepo våldsamheter, skulle allt vara
förlorat. Hur vi socialister buro oss åt för att hålla dem
tillbaka? Det fanns dagar och nätter då Ernest icke
en minut slöt sina ögon till sömn. Agrarernas
förnämsta ledare hade ögonen öppna för den hotande
faran, och de bistodo oss unisont. Men allt detta var
till ingen nytta. Oligarkin ville ha våldsamheter,
och den skickade ut sina provokatörer. Det var utan
gensägelse dessa som framkallade bondeupproret.
Det blossade upp i ett dussin stater. De
exproprierade farmarna togo med våld dessa staters styrelse i
besittning. Detta var naturligtvis stridande mot
grundlagen, och därför skickade Förenta staterna
naturligtvis ut sina trupper. Överallt uppeggades
folket av provokatörerna. Dessa Järnhälens utskickade
uppträdde som handtverkare, som farmare och
jordarbetare. I Californiens huvudstad Sacramento hade
agrarerna lyckats upprätthålla ordningen. Tusentals
hemliga agenter skickades huvudstupa till den fromma
staden. I massor, som huvudsakligast utgjordes av
dem själva, samlades de, satte eld på fabrikerna och
plundrade boningshus och verkstäder. Och de
bearbetade folket tills det hjälpte dem vid plundringen.
Stora kvantiteter spritdrycker delades ut bland de
fattigaste klasserna för att elda upp deras mod. Och
när så allting var redo, uppträdde Förenta staternas
soldater på skådeplatsen — dessa soldater som
egentligen stodo i Järnhälens sold. Elvatusen män,
kvinnor och barn skötos ned på Sacramentos gator eller
mördades inne i husen. Nationalstyrelsen tog statens
styrelse om hand, och så var allting över för
Californien.
Och så som det gick till i Californien, så gick det
också till på andra håll. Varenda agrarstat härjades
och dränktes i blod. Först påskyndades oordningar
av de hemliga agenterna och »de svarta banden»,
och sedan tillkallades trupper. Uppror och
pöbelregemente härskade i jordbruksdistrikten. Dag och natt
förmörkades luften av rök från brinnande landtgårdar,
förrådshus, byar och städer. Dynamit anskaffades.
Järnvägsbroar och tunnlar sprängdes och tåg
fördärvades. De stackars farmarna skötos ned och
hängdes i massor. Hårda repressalier övades och
många plutokrater och officerare mördades.
Blodsdåd och hämnd regerade allas sinnen. De reguliära
trupperna kämpade mot farmarna lika ursinnigt som
de fordom hade kämpat mot indianerna. Och de
reguliära trupperna hade orsak att vara ursinniga.
Tvåtusen åttahundra man av dem hade sprängts i
luften under en hel serie av dynamitexplosioner i
Oregon, varjämte en mängd förrådstransporter på samma
sätt hade blivit fördärvade vid åtskilliga tillfällen och
på olika platser. Och så slogos trupperna på liv och
död, likaså farmarna.
Vad milisen beträffade, hade nu milislagen av 1903
tillämpats, och den ena statens arbetare tvingades vid
dödsstraff att skjuta ned sina arbetskamrater i de andra
staterna. Milisen arbetade naturligtvis icke fullt
tillfredsställande i början. Många milisofficerare
mördades och många av milisens soldater ställdes inför
krigsrätt och avrättades. Ernests profetia uppfylldes
på ett slående sätt i fråga om mr Kowalt och mr
Asmunsen. Bägge skulle tillhöra milisen och bägge blevo
utskrivna till tjänstgöring vid den straffexpedition
som avsändes från Californien mot farmarna i
Missouri. Mr Kowalt och mr Asmunsen vägrade att
tjänstgöra. Med dem gjordes processen kort. De
ställdes inför krigsrätt och skötos ned utan förskoning,
sedan de hade ställts upp med ryggen vänd mot de
skjutande soldaterna.
Många unga män flydde uppåt bergen för att undgå
tjänstgöringen vid milisen. Där förklarades de för
fredlösa och skulle icke undergå sitt straff förrän
lugnare tider hade inträdt. Det blev en upprörande
episod. Regeringen lät utfärda en proklamation att
alla laglydiga medborgare skulle lämna bergstrakterna
inom en tid av tre månader. När den utsatta dagen
kom, skickades en million soldater uppåt
bergsdistrikten. Där förekom inga förhör, ingen rättslig
undersökning. Varhelst en man påträffades sköts han ned
på fläcken. Trupperna opererade på given basis att
det icke fanns en enda människa förutom de fredlösa
i bergstrakterna. Somliga av dessa som innehade
starka positioner kämpade tappert, men till slut var
varenda desertör från milisen avlivad.
En ännu mera påtaglig läxa som inpräglades i
folkets sinnen var den bestraffning som drabbade
Kansasmilisen. Det stora myteriet i Kansas ägde rum
i början av de militära operationerna mot agrarerna.
Sextusen man av milisen gjorde myteri. De hade i
flera veckor varit buttra och bråkiga och fingo därför
ligga i läger. Men deras öppna myteri påskyndades
utan tvivel av provokatörerna.
Natten till den 22 april 1913 bröt myteriet löst.
Milisen mördade sina officerare, endast ett fåtal av
dessa kom undan. Detta var egentligen mer än vad
Järnhälen hade planerat; provokatörerna hade fyllt
sitt värv endast alltför väl. Men allting kom
Järnhälen till gagn. Den hade beredt sig på myteriets
utbrott, och dråpet på de många officerarna
rättfärdigade vad som sedan följde. Som genom ett trollslag
omringades de missnöjda av fyrtiotusen soldater
tillhörande den reguliära armén. Det hela var en fälla.
De upproriska funno att deras kulsprutor voro
sönderskruvade och att patronerna från de erövrade
ammunitionsförråden icke passade till deras gevär. De
hissade den vita flaggan och gåvo sig, men detta
ignorerades fullständigt. Ingen enda fick behålla livet.
Alla sextusen dödades. Vanliga bomber och granater
slungades in på dem från något avstånd, och när de i
sin förtvivlan försökte angripa de omgivande
trupplinjerna, mejades de ned medelst kulsprutor. Jag
talade med ett ögonvittne som förklarade, att ingen
av milisen kom kulsprutorna närmare än på
hundrafemtio yards avstånd. Marken var täckt av de
fallnas kroppar, och till sist gjorde kavalleriet en tur
över platsen för att med revolvrar, sablar och
nedtrampande av hästhovar fullborda värvet.
Samtidigt med agrarernas utrotande kom
arbetarupproren vid kolgruvorna. Det var det organiserade
arbetets sista försök. Tre fjärdedels million
gruvarbetare strejkade. Men de voro för spridda över
landet för att kunna dra fördel av sin styrka. De blevo
avskilda inom sina egna distrikt och tuktade till
undergivenhet. Detta var den första stora slavdriften.
Pocock
kolgruvarbetarna i schack så länge han levde. Han efterträddes
av sin son Lewis Pocock, och under fem efter varandra följande
släktled skötte denna märkliga slavdrivaresläkt kolgruvarbetarna.
Den äldste av dem, känd under benämningen Pocock den förste,
har blivit beskriven sålunda: »Ett långt och smalt huvud,
omgivet av en frans brungrått hår — väldiga käkben och bred haka,
— blekt ansikte, glanslösa gråa ögon, metallklingande röst och
slappa manér. Han var född av tarvliga föräldrar och började
som uppassare på en krog. Sedermera blev han privatdetektiv
hos ett spårvägsbolag och steg småningom till strejkbrytare.
Pocock den femte, som var den sista av ätten, sprängdes i luften vid
en explosion i ett pumphus under en liten revolt som gruvarbetarna
i Indianterritoriet företogo år 2073. vann därvidlag sina första sporrar som
slavdrivare och förvärvade proletariatets osläckliga hat.
Otaliga attentat gjordes mot hans liv, men han
tycktes vara skyddad som av en trollmakt. Det var han
som gjorde sig skyldig till införandet av det ryska
pass-systemet bland gruvarbetarna, jämte förbudet
mot att flytta från en trakt i landet till en annan.
Under tiden höllo socialisterna sig uppe. Medan
agrarerna förgingos i eld och blod och
arbetsorganisationerna upplöstes, höllo socialisterna sig lugna och
arbetade på sitt hemliga förbunds fullkomnande.
Agrarerna sökte förgäves få oss med i striden. Vi
framhöllo med rätta att minsta revolt från vår sida
skulle vara detsamma som självmord för hela
revolutionen. Järnhälen, som i början hade hyst
betänkligheter att handskas med hela proletariatet på en
gång, hade funnit arbetet lättare än den hade väntat,
och den skulle icke ha begärt bättre än att vi hade
företagit en resning. Men vi undgingo faran, fastän
massor av provokatörer svärmade ibland oss. På
den tiden voro Järnhälens agenter ganska klumpiga
i sitt sätt att gå tillväga. De hade mycket att lära,
och under tiden rensades de bort av våra
»Stridsgrupper». Det var ett svårt och blodigt värv, men vi
kämpade för livet och för revolutionen, och vi måste
bekämpa våra fiender med deras egna vapen. Vi
bedrevo alltid ärligt spel. Ingen av Järnhälens
agenter avrättades utan ordentlig undersökning av hans
sak. Det är möjligt att vi ha begått misstag, men om
så är, har det händt mycket sällan. De tappraste, de
stridbaraste och de mest självuppoffrande av våra
kamrater gingo in i Stridsgrupperna. Tio år efter
deras stiftande gjorde Ernest upp en beräkning på
grund av siffror som de olika Stridsgruppernas ledare
hade ställt till hans förfogande, och han fann att
livslängden för man eller kvinna efter inträdet i dessa
grupper i medeltal utgjorde fem år. Kamraterna i
Stridsgrupperna voro allesammans heroer, och det
märkvärdiga i saken var att de alla hade motvilja för
att ta andras liv. De gjorde således våld på sin egen
natur, men de dyrkade friheten och ansågo intet offer
för stort för att befrämja vår sak.
stridsgrupperna i den ryska revolutionen, och trots Järnhälens ihärdiga
och oavbrutna strävan fortlevde de under de tre århundraden som
den existerade. Sammansatta av män och kvinnor med upphöjda
mål och utan fruktan för döden utövade Stridsgrupperna ett
oerhört inflytande och mildrade de styrandes vilda brutalitet. Men
deras arbete var icke inskränkt till den hemliga krigföringen mot
oligarkins agenter. Oligarkerna själva voro tvungna att lyssna
till Stridsgruppernas lagbud, och när de icke åtlydde dem, hände
det ofta att de straffades med döden. Detsamma var förhållandet
med oligarkernas underlydande, med arméns officerare och
arbetarkasternas ledare.
Sträng rättvisa övades av dessa organiserade hämnare, men det
märkligaste var deras lidelsefria och fullt rättsliga procedur. Togs
någon tillfånga, underkastades han ett ordentligt förhör och han
fick tillfälle att försvara sig. Många måste förhöras medelst
ställföreträdare, som till exempel general Lampton. Detta hände år
2138. Han var möjligen den blodtörstigaste och ondskefullaste
av alla de legoknektar som tjänade under Järnhälen, och han
underrättades av Stridsgrupperna att de hade tagit hans sak under
övervägande, förhört honom angående hans gärningar, funnit
honom skyldig och dömt honom till döden. Men innan de gjorde
detta hade de givit honom tre varningar att upphöra med sin grymma
behandling av proletariatet. Sedan domen hade blivit honom
delgiven omgav han sig med otaliga skyddsmedel. År gingo och
Stridsgrupperna sökte förgäves verkställa domen. Den ena
kamraten efter den andra — män och kvinnor — misslyckades i sina
attentat och avrättades på grymmaste sätt av oligarkin. Det var den
Lamptonska affären som förorsakade att korsfästelsen åter blev
ett lagligt sätt att avrätta dödsdömda. Men till slut fann den
dömde våldsverkaren också sin bödel — en ung spenslig flicka om
sjutton år, som för att kunna fullfölja sitt mål tjänade i två års tid
som sömmerska i hans hus. Hon dog i fängelse efter en ohyggligt
långvarig tortyr. Men nu står hennes bild i oförgänglig brons rest
i Broderskapets Pantheon i understaden Serles.
Vi, som icke genom personlig erfarenhet veta någonting om
blodsutgjutelse, få icke döma Stridsgruppernas hjältar för hårdt.
De offrade sitt liv för mänskligheten; intet offer föreföll dem för
stort och en oundgänglig nödvändighet tvingade dem att utgjuta
blod under denna våldsgärningarnas tid. Stridsgrupperna voro
det enda törnet i Järnhälens sida, och detta törne kunde den aldrig
bli kvitt. Everhard var upphovsmannen till denna märkliga
institution, och dess upprätthållande och fortvaro under trehundra
år bär vittne om den vishet varmed han hade förstått att
organisera den och om den solida grundval han hade lagt att bygga på för
kommande generationer. I vissa avseenden måste hans
organisation av Stridsgrupperna betraktas som hans förnämsta verk, trots
de stora inlägg han gjorde som grundlig kännare av nationalekonomi
och sociologi samt hans storartade värv som revolutionens mest
framstående ledare.
Den uppgift vi hade förelagt oss själva var
trefaldig. Först och främst att utrota oligarkins hemliga
agenter ur våra led. För det andra att organisera
Stridsgrupperna — och dessutom revolutionens
allmänna hemliga organisation. För det tredje att skaffa
in våra egna hemliga agenter inom varje avdelning
av oligarkin — i arbetarkasterna och i synnerhet
bland telegrafister, sekreterare och kontorister, i
armén, bland provokatörerna och slavdrivarna. Det
var ett långsamt och farligt arbete, och ofta lönades
våra ansträngningar med kostsamma misslyckanden.
Järnhälen hade segrat i öppet krig, men i den
underliga, fruktansvärda och underjordiska kamp som vi
nu begynte höllo vi oss uppe. Allt skedde osett,
mycket var icke ens anat på förhand. Man kämpade
i blindhet mot blinda, och likväl var det ordning,
målmedvetenhet och kontroll över allt. Vi
genomträngde Järnhälens hela organisation med våra
agenter, medan Järnhälen på samma sätt genomträngde
vår organisation med sina agenter. Det var en vild
och mystisk krigföring, full av intriger,
sammansvärjningar, stämplingar och motstämplingar. Och
bakom det hela stod ständigt hotande en våldsam och
förfärlig död. Män och kvinnor försvunno, våra
närmaste och käraste kamrater. Vi sågo dem den ena
dagen. Men dagen efter voro de borta. Vi sågo dem
aldrig mer — vi visste att de voro döda.
Det fanns ingen tillit hos någon. Den som smidde
ränker tillsammans med oss kunde mycket väl vara
en av Järnhälens agenter. Vi undergrävde
Järnhälens organisation medelst våra hemliga agenter, och
Järnhälen undergrävde oss till gengäld med sina
hemliga agenter. På samma sätt gjorde vi. Och trots
all brist på tillit och tro, voro vi nödsakade att basera
allt vad vi företogo på tillit och tro. Vi blevo ofta
bedragna. Människan är svag. Järnhälen kunde
bjuda sina anhängare pengar, ett lättjefullt liv, glädje
och förströelse som väntade i deras underbara städer.
Vi hade ingenting annat att bjuda än
tillfredsställelsen att ha troget tjänat ett ädelt mål. Och för övrigt
var de trognas lön oupphörliga faror, tortyr och död.
Människan är svag, sade jag — och på grund av
denna svaghet voro vi nödsakade att öva den enda
vedergällning som stod i vår makt. Och denna
vedergällning var döden. Nödvändigheten tvingade oss
att straffa våra förrädare. När någon hade visat sig
som sådan, skickades genast ända till ett dussin
pålitliga hämnare i hans spår. Vi kunde misslyckas
i utförandet av våra domar över våra fiender — som
till exempel i fråga om Pocockarna — men i ett annat
avseende misslyckades vi däremot aldrig, och det var
hämnden över våra förrädare. Kamrater fingo
tillstånd att uppträda som förrädare för att komma in i
understäderna och verkställa våra domar över de
verkliga förrädarna. Och vi gjorde oss i själva verket
så fruktade att det innebar större fara att förråda oss
än att förbli trogen mot oss.
Revolutionssaken blev som en religion för oss. Vi
böjde knä vid revolutionens altare, därför att det var
frihetens altare. Män och kvinnor offrade sitt liv för
»saken», och nyfödda barn invigdes åt den, så som
man i forntiden invigde dem åt Gud. Vi älskade
mänskligheten.
XVII.
DET BLODRÖDA LIVRÉET.
Med agrarstaternas undergång försvunno agrarerna
ur kongressen. De lagfördes för högförräderi och deras
platser intogos av Järnhälens kreatur. Socialisterna
befunno sig i ömklig minoritet och de visste att deras
slut var nära. Kongressen och senaten voro
ingenting annat än eländiga farser. Allmänna frågor
debatterades allvarligt och behandlades enligt
hävdvunna former, men i själva verket gjordes allt detta
endast för att ge oligarkins mandater prägeln av
konstitutionell procedur.
Ernest var midt i den hetaste striden när slutet
kom. Det var under debatten om ett lagförslag
rörande hjälp åt de arbetslösa. De svåra tiderna under
föregående år hade bragt stora massor av proletariatet
under svältgränsen, och den fortgående och vidt spridda
oron hade endast givit anledning till att de sjunkit
ännu djupare. Millioner människor hungrade, medan
oligarkerna och deras medhjälpare fråssade av ett
överväldigande överskott.
brittiska väldet i Indien. Milliontals infödda dogo av svält, medan
de styrande plundrade dem på frukten av deras arbete och använde
rovet till lysande fester och allehanda upptåg. Vi barn av en
mera upplyst tidsålder ha i sanning stora skäl att blygas över våra
förfäders handlingar. Den enda tröst vi ha är filosofisk. Vi måste
tänka på det kapitalistiska skedet i den sociala utvecklingen som
jämnställt med apstadiet. Människan måste ju genomgå
åtskilliga stadier under sin utveckling från det lägre organiska livets dy
och slem. Och det var oundvikligt att mycket av denna dy och
detta slem skulle hänga sig fast och icke så lätt kunna skakas av. Vi kallade de olyckliga
människorna för »avgrundens folk»,
Wells i slutet av nittonde århundradet. Wells var en sociologisk
siare, sund, normal och varmt human. Många fragment av hans
arbeten finnas kvar, och två av hans största verk, »Förväntningar»
och »Mänskligheten under utveckling» äga vi i deras helhet. Redan
före oligarkerna och före Everhard spekulerade Wells över
uppbyggandet av understäder, vilka han i sina arbeten talar om under
benämningen »nöjesstäder». och det var
för att lindra deras fruktansvärda lidanden som
socialisterna hade framlagt förslag om understöd för
arbetslösa. Men detta var icke i Järnhälens smak. Den
beredde sig att på sitt eget sätt skaffa arbete åt dessa
millioner, men detta sätt överensstämde icke med
vårt, och därför hade Järnhälen givit order att vårt
förslag skulle röstas ned. Ernest och hans kamrater
visste att deras ansträngningar voro förgäves, men de
voro trötta av spänningen. De önskade att
någonting skulle hända. De kunde icke få en enda sak
igenom i kongressen, och det bästa de kunde hoppas
var att det skulle bli ett slut på denna lagstiftningsfars,
vari de deltogo som motvilliga medspelare. De visste
icke vad slutet skulle bli, men en sorgligare avslutning
än den som kom hade de aldrig kunnat tänka sig.
Den dagen satt jag uppe på åhörarläktaren. Alla
visste vi att någonting fruktansvärdt var i görningen.
Det låg i luften, och för övrigt bevisades det också
genom de led av beväpnade soldater som voro
uppställda i korridorerna, medan officerarna hade samlats
vid salens ingångar. Oligarkin var beredd att slå till.
Ernest talade. Han beskrev de arbetslösas lidanden,
som om han vore besjälad av en förmäten tanke att
på något sätt kunna röra sina åhörares hjärtan och
samveten. Men de republikanska och demokratiska
kongressmedlemmarna hånlogo endast åt honom, och
där blev oro och förvirring. Då ändrade Ernest
plötsligt ton.
»Jag vet att ingenting av vad jag än kunde säga
förmår utöva någon inverkan på er», sade han. »Ni
ha inga själar som kunna påverkas. Ni ä’
ryggradslösa, osjälvständiga ting. Ni kalla er för republikaner
och demokrater. Här finns intet republikanskt parti.
Och här finns intet demokratiskt parti. Det finns
varken republikaner eller demokrater i detta hus.
Ni ä’ ingenting annat än spottslickare och eländiga
redskap, plutokratins kreatur. Ni orera vidt och
bredt i föråldrade fraser om er kärlek till friheten,
men ni bära ändå ständigt Järnhälens blodröda livré.»
Här dränktes hans stämma i vilda skrik och rop.
»Till ordningen! Till ordningen!» ljöd det från alla
håll, och han stod där med föraktfull min tills
oväsendet hade någorlunda lagt sig. Då gjorde han en gest
som för att omfatta alla de skrikande, vände sig sedan
till sina egna partikamrater och sade:
»Hör hur de välfödda kreaturen böla!»
Nu bröt oväsendet ut på nytt. Talmannen slog
oupphörligt klubban i bordet för att påbjuda ordning
och kastade förväntansfulla blickar på officerarna vid
ingångarna. Där ropades: »Uppror!» och en stor
och korpulent representant för Newyork började
skrika: »Anarkist!» till Ernest. Och Ernest var icke
behaglig att skåda. Varenda fiber hos honom skälvde
av stridslust och hans ansikte hade samma uttryck
som ett kämpande djurs. Men på samma gång var
han sansad och kallblodig.
»Kom ihåg», sade han, och hans stämma gjorde sig
hörd över larmet, »att så som ni i dag visa
barmhärtighet mot proletariatet, så skall proletariatet en dag
visa barmhärtighet mot er!»
Ropen »Uppror!» och »Anarkist!» fördubblades.
»Jag vet att ni inte komma att rösta för vårt
förslag», fortsatte Ernest. »Ni ha fått befallning av
edra herrar att inte rösta för det — och så kalla ni mig
för anarkist. Ni, som ha fördärvat folkets styrelse
och skamlöst exponera er blodröda skam på offentliga
platser, ni kalla mig för anarkist. Jag tror inte på
brinnande svavelsjöar och helveteseldar, men i sådana
ögonblick som detta beklagar jag min otro i detta
avseende — ja, jag skulle till och med vilja påstå att
den förvandlas till tro. Det måste säkert finnas ett
helvete, ty i annat fall skulle ni aldrig kunna få ett
straff som motsvarar edra brott. Så länge ni finnas
till är det ett livsviktigt behov för kosmos att det skall
finnas ett brinnande helvete.»
Nu blev det rörelse vid ingångarna. Ernest,
talmannen och alla de innevarande vände sig ditåt för
att se vad som stod på.
»Varför kallar ni inte in edra soldater, herr talman,
och befaller dem att utföra sitt värv?» frågade Ernest.
»De skulle nog verkställa edra planer i en fart.»
»Det är andra planer å bane», blev svaret. »Och
det är för deras skull som soldaterna ha blivit
stationerade här.»
»Planer som tillskrivas oss, förmodar jag», sade
Ernest hånfullt. »Mord eller någonting i den vägen.»
Vid ordet »mord» bröt oväsen ut på nytt. Ernest
förmådde icke göra sig hörd, men han stod kvar och
väntade på slutet. Och då hände det. Från min
plats på läktaren såg jag ingenting mer än blixten
från explosionen. Dundret skrällde för mina öron,
jag såg Ernest vackla och falla i en virvel av rök,
och jag såg soldater rusa uppåt alla gångarna.
Ernests kamrater hade alla rusat upp från sina platser
ursinniga av vrede, i stånd till vilka våldsamheter
som helst. Men Ernest reste sig och höll sig uppe ett
par ögonblick — han vinkade för att påbjuda tystnad.
»Det är en komplott!» ropade han varnade till sina
kamrater. »Gör ingenting, ty eljest ä’ ni dödens.»
Så sjönk han plötsligt ned igen, och soldaterna
kommo fram till honom. I nästa ögonblick rensades
läktarna av soldater och jag såg ingenting mer.
Ehuru han var min man fick jag icke tillstånd att
se honom. Så snart jag sade vem jag var blev jag
genast arresterad. Och samtidigt arresterades alla
socialistiska medlemmar av kongressen som funnos
i Washington, däribland även den olycklige Simpson,
som låg i tyfoidfeber på ett hotell.
Den rättsliga undersökningen var kort och gick
hastigt för sig. Socialisterna voro dömda på förhand.
Underbart nog blev Ernest icke avrättad. Detta
var ett missgrepp av oligarkin och det stod dem dyrt.
Men oligarkin var alltför säker vid denna tidpunkt.
Den var berusad av sina framgångar och kunde aldrig
föreställa sig att en handfull heroer skulle ha makt att
skaka dess grundvalar. I morgon, när den stora
revolten bryter lös och hela världen skall genljuda av
millionernas tramp måste oligarkin för sent förstå
hur mäktigt den lilla hjälteflocken har växt sig
stark.
av hennes samtida, och därför underlåter hon att berätta om
rättegångens resultat. De anklagade beskyldes för högförräderi. Flera
dylika luckor finnas i manuskriptet. Femtiotvå
kongressledamöter anklagades och alla förklarades skyldiga. Underligt nog blev
ingen av dem dömd till döden. Everhard och elva andra, bland
dem Theodore Donnelson och Matthew Kent, dömdes till livstids
straffarbete. De övriga fyrtio till straffarbete på 30 till 45 år.
Arthur Simpson, som är nämnd i manuskriptet därför att han låg
sjuk när explosionen ägde rum, dömdes till 15 år. Traditionen
påstår att han dog av svält i ensam cell, och den hårda behandling
han undergick påstås ha förorsakats av hans oförsonliga
ståndaktighet och hans hänsynslösa hat till alla som tjänade despotismen.
Han dog i Cabanas på Kuba, där tre av hans kamrater också
befunno sig. De femtiotvå socialistiska kongressledamöterna
inspärrades i militära fort över hela landet. Så fördes Du Bois och Woods
till Porto Rico, och Everhard och Merryweather skickades till
Alcatraz, en ö i Franciscoviken, som redan länge hade användts till
straffanstalt.
Själv revolutionist och noga invigd i
revolutionisternas fruktan och hopp såväl som i deras hemliga planer,
är jag kanske mer än någon annan i stånd att besvara
anklagelsen att de skulle ha gjort sig skyldiga till att
åstadkomma explosionen i kongressen. Och jag kan
ärligt förklara, utan något slags tvivel eller förbehåll,
att socialisterna — så inom som utom kongressen —
icke hade sin hand med i saken. Vem som kastade
bomben, det veta vi icke, men vad vi äro absolut
säkra på är att vi icke gjorde det.
Å andra sidan är det tydligt att Järnhälen var den
skyldige. Detta kunna vi naturligtvis icke bevisa.
Vår slutledning är endast grundad på ett antagande.
Men här föreligga åtskilliga fakta som vi känna till.
Det hade rapporterats till talmannen genom styrelsens
hemliga agenter att de socialistiska medlemmarna av
kongressen ämnade tillgripa en terroristisk taktik,
och att dagen vore bestämd då deras våldsdåd skulle
begynna. Just den utpekade dagen ägde explosionen
rum. Och samma dag var truppstyrkan placerad i
kapitoliebyggnaden. Då vi icke visste någonting om
bomben och en bomb faktiskt exploderade efter att
myndigheterna på förhand hade beredt sig på
explosionen kan man sluta sig till att Järnhälen visste om
det. Vi gå ännu längre, vi anklaga Järnhälen för
ogärningen och påstå att Järnhälen hade planerat och
utfört den i avsikt att kasta skulden på oss och
framkalla vår undergång.
Från talmannen gick en varning ut till alla de kretsar
inom församlingen som buro Järnhälens röda livré.
De visste att medan Ernest talade skulle en eller annan
våldsgärning förekomma. Och man måste göra dem
den rättvisan att påpeka att de uppriktigt trodde att
dådet skulle utföras av socialisterna. Under förhöret
vittnade många — likaledes på god tro — att de hade
sett Ernest förbereda sig att kasta bomben, men att
den exploderade för tidigt. Naturligtvis hade de icke
sett någonting alls i den vägen. I sin förskräckelse
och sin feberaktiga upphetsning inbillade de sig att de
hade sett det, det var alltsammans.
Som Ernest sade vid förhöret: »Vore det något
förnuft i att jag, om jag skulle kasta en bomb, då skulle
välja en så ömklig liten stackare som den som nu
användes? Det var inte tillräckligt med krut i den.
Det blev en hel mängd rök, men den skadade ingen
mer än mig. Bomben exploderade alldeles framför
mina fötter, men den dödade mig inte. Tro mig, om
jag ville kasta bomber, skulle jag nog se till att de
gjorde skada. Det skulle komma mer än rök från
mina petarder.»
Däremot framhölls det av åklagaremakten att
bombens svaghet var ett misstag av socialisterna, alldeles
som den förtidiga explosionen, som hade förorsakats
av att Ernest förlorade fattningen och tappade den i
stället för att kasta den. Till bestyrkande av detta
påstående vittnade många av kongressledamöterna
att de hade sett Ernest stå där och fubbla och att
han slutligen tappade bomben-
Vad oss beträffar, var det ingen enda av oss som
visste hur bomben hade kastats. Ernest sade till mig
att en bråkdel av en sekund innan bomben exploderade
hade han både hört och sett den slå emot sina fötter.
Han sade så också inför domstolen, men ingen trodde
honom. För övrigt var det hela »hopkokat på
förhand», som slangordet lyder. Järnhälen hade föresatt
sig att bereda vår undergång, och den mötte intet
motstånd.
Det påstås att sanningen alltid kommer i dagen.
Men jag betvivlar att detta påstående håller streck.
Nitton år ha förflutit sedan den där dagen, och trots
våra outtröttliga bemödanden ha vi omöjligt kunnat
upptäcka vem som verkligen kastade bomben. Det
är otvivelaktigt att den skyldige var ett av Järnhälens
ombud, men han har undgått att bli upptäckt. Vi ha
aldrig fått den minsta spaning på vem han var. Och
nu, så långt fram i tiden, återstår ingenting annat än
att ge hela saken plats bland historiens mystiska
tilldragelser.
XVIII.
I SKUGGAN FRÅN SONOMA.
Jag har icke mycket att säga om mig själv under
denna period. I sex månader hölls jag i fängelse,
ehuru jag icke var anklagad för något brott. Jag
hörde till de misstänkta — ett förskräckelsens ord,
som alla revolutionister snart skulle lära känna. Men
vår egen nybildade hemliga agentkår hade börjat
arbeta. Efter min andra månads slut i fängelset
bekände sig en av fångvaktarna vara revolutionist och
stå i förbindelse med organisationen. Och några
veckor senare befanns den nyanställda
fängelseläkaren Joseph Parkhurst vara medlem av
Stridsgrupperna.
På detta sätt vävde sig vår egen organisation likt
en spindelväv in i oligarkernas. Och på det sättet
stod jag fortfarande i beröring med allt som hände i
den yttre världen. Dessutom stod varenda en av våra
fångna ledare i förbindelse med redliga kamrater,
som till synes stodo i Järnhälens tjänst och buro dess
livré. Fastän Ernest satt i fängelse på tretusen mils
avstånd — vid Stilla oceanens kust — stod jag i
oavbruten förbindelse med honom, och våra brev
fortskaffades regelbundet av och an.
Ledarna, såväl de fängslade som de fria, voro i stånd
att diskutera och dirigera kampen. Det skulle ha
varit möjligt att inom några månader befria åtskilliga
av dem, men då det hade visat sig att fängelset icke
utgjorde något hinder för vår verksamhet, beslöts det
att ingenting förhastat skulle företagas. Femtiotvå
kongressledamöter sutto fängslade och dessutom mer
än trehundra till av våra ledare. Det planerades att
de skulle befrias samtidigt. Om endast några av
dem undkommo, skulle oligarkernas uppmärksamhet
väckas, så att de övrigas flykt skulle förhindras. Å
andra sidan skulle en samtidig befrielse av dem alla
utöva ett kolossalt inflytande på proletariatet. Det
skulle vara ett bevis på vår styrka och ingiva
förtroende.
Det ordnades så att jag efter min frigivning —
när de sex månaderna voro gångna — skulle försvinna
och förbereda ett säkert gömställe åt Ernest. Att
försvinna var emellertid ingen lätt sak. Så snart jag
hade återfått friheten fick jag Järnhälens spioner i
hälarna på mig. Det var nödvändigt att de lockades
ur spåret så att jag kunde komma till Californien.
Det tillgick på ett nästan löjligt sätt.
Pass-systemet efter rysk modell höll på att införas.
Jag vågade icke färdas tvärs över kontinenten i min
egen skepelse. Det var nödvändigt att jag skulle
försvinna fullständigt, om jag någonsin skulle få återse
Ernest, ty om man kunde följa mina spår sedan han
hade kommit undan, skulle detta leda till att han blev
fängslad på nytt. Jag kunde icke heller förkläda
mig som proletär och göra en sådan resa. Återstod
således att förkläda mig som medlem av oligarkin.
Ärkeoligarkernas antal var ganska inskränkt, men
det fanns myriader av en mindre typ, till exempel
sådana som mr Wickson — män, som endast voro
värda några millioner, men ändå voro ärkeoligarkernas
anhängare. Dessa mindre oligarkers hustrur och
döttrar voro legio, och det beslöts att jag skulle
uppträda som en av dem. Några år senare skulle detta
ha varit omöjligt, emedan pass-systemet då hade
utvecklat sig till en sådan fulländning att varken
man, kvinna eller barn i hela landet kunde undgå
registrering eller kontroll vid sina färder.
Då tiden var inne lockades spionerna ur mina spår.
En timme därefter var Avis Everhard försvunnen.
Men vid samma tid steg en viss Felice Van Verdighan,
åtföljd av två kammarjungfrur och en knähund jämte
knähundens kammarjungfru,
oligarkins hjärtlösa beteende. Medan folket svälte, uppvaktades
knähundarna av kammarjungfrur. För Avis Everhard var
maskeraden djupt allvarlig. Liv och död och hennes arbete för den stora
sakens framgång berodde på om hon lyckades. Därför måste
hennes skildring vara sann. En slående bild av tiden. in i salongen i en
Pullmanvagn,
Benämningen efter dess uppfinnare. och några minuter senare ilade tåget
västerut.
De tre kammarjungfrurna som åtföljde mig voro
revolutionister. Två tillhörde Stridsgrupperna, och
den tredje — Grace Holbrook — inträdde i en dylik
grupp följande år, varefter hon sex månader senare
avrättades av Järnhälen. Det var hon som passade
upp på hunden. De andra två voro Bertha Stole,
som försvann tolv år därefter, och Anna Roylston,
som lever ännu och spelar en allt mer och mer viktig
roll i revolutionen.
Anna Roylston till den ståtliga åldern av nittioett år. Liksom
Pocockerna trotsade Stridsgruppernas attentat, trotsade Anna Roylston
Järnhälens bödlar. Det var som om hennes liv hade skyddats av en
trollmakt och hon trivdes godt bland faror och mödor. Hon var
själv en av Stridsgruppernas skarprättare och känd som »Röda
jungfrun» blev hon en av revolutionens inspirerade typer. Då
hon var en gammal kvinna om sextionio år, sköt hon ned Halcliffe
»den blodige» midt i hans väpnade eskort och kom undan oskadd.
Slutligen dog hon helt enkelt av ålderdom i en hemlig tillflykt för
revolutionister i Ozarkbergen.
Utan några äventyr färdades vi tvärs över Förenta
staterna till Californien. När tåget stannade i
Oakland vid stationen vid sextonde gatan, stego vi ur,
och där försvann nu för alltid Felice Van Verdighan
med sina två kammarjungfrur, sin knähund och
knähundens kammarjungfru. De tre flickorna fördes
därifrån av pålitliga kamrater. Andra kamrater togo
hand om mig. Inom en halvtimme sedan jag hade
lämnat tåget var jag ombord på en liten fiskarbåt
och ute på San Franciscoviken. Vinden mojnade och
vi drevo omkring utan mål större delen av natten.
Men jag såg ljusen glimma i Alcatraz, där Ernest satt
fången, och jag fann tröst i tanken på att jag var
honom så nära. I morgongryningen togo fiskarna till
årorna och rodde oss till Marinöarna. Där lågo vi
gömda hela dagen till följande natt, då vi drivna av
tidvattnet och av en frisk vind foro tvärs över San
Pablobukten och uppåt Petaluma på två timmar.
Där väntades vi av hästar och av en ny kamrat, och
utan dröjsmål begåvo vi oss vidare i den stjärnljusa
natten. I norr såg jag topparna av Sonomaberget
mot vilket vi styrde vår kosa. Vi hade den gamla
staden Sonoma till höger och redo uppåt ett pass som
sträckte sig mellan utskjutande delar av berget.
Körvägen övergick till skogsstig, skogsstigen till
kreatursväg och kreatursvägen förlorade sig inåt
betesmarkerna. Vi redo tvärs över Sonomaberget. Det var
den säkraste vägen. Ty där fanns ingen som kunde
lägga märke till oss.
I daggryningen voro vi uppe på bergets nordliga
bryn, och i den gråa ljusningen begåvo vi oss utför de
med rödträd beväxta passen, där den avtagande
sommarens luft kändes varm och välgörande. Trakten
var mig välbekant och kär, och snart var det jag som
tog ledningen. Det utsedda gömstället var mitt.
Jag hade valt det. Vi beredde oss tillträde över
inhägnaden och redo över en betesmark. Sedan
färdades vi över en låg ekbeväxt ås och fortsatte nedåt
en mindre äng. Så gick det vidare över en högre ås
mellan rödgrenade buskar. Solens första strålar nådde
oss under uppvägen. En flock vaktlar skrämdes
och flög upp mellan buskarna. En stor hare sprang
tvärs över vägen framför oss med raska och tysta
hopp som ett rådjur. Så kom där en hjort, ett ståtligt
djur, och solen framkallade guldröda reflexer från hans
hals och rygg, då han hastigt försvann över åsens
krön.
Vi följde hans spår en stund och redo sedan utför en
i sick-sack gående väg som han föraktade, till en grupp
rödträd som växte omkring en damm, vars vatten var
mörkt av mineral från bergen. Jag kände till varje
tum av vägen. En av mina vänner som var
skriftställare hade ägt ranchon som låg i närheten. Men
också han hade blivit revolutionist, ehuru detta haft
allvarligare följder för honom än för mig, ty han var
redan död och borta, och ingen visste när och hur
det hade skett. Han var den ende som kände till
det hemliga gömstället dit vi nu ämnade oss. Han
hade köpt ranchon för det vackra lägets skull och
betalat en rundlig summa för den, till de närboende
farmarnas stora och ogillande förvåning. Han
brukade muntert berätta hur betänksamt de skakade på
huvudet åt det pris han hade betalt, varefter de med
fundersam uppsyn i tysthet utförde en smula
huvudräkning och sedan förklarade: »Se, på det kan ni då
aldrig få sex procent!»
Men nu var han död och ranchon hade icke övergått
till hans barn. Den tillhörde numera mr Wickson
som var ägare till både östra och norra sluttningarna
av Sonomaberget från Spreckels domän till
Bennettdalen. Detta område hade mr Wickson gjort till en
storståtlig rådjurspark, där djuren strövade omkring
i nästan primitiv vildhet över tusentals acres vackra
backsluttningar och ängar och dalar. Människorna
som hade ägt jorden förut voro fördrivna. Ett statens
hem för sinnessjuka hade också blivit raserat för att
parken skulle få större område.
Till råga på allt var Wicksons jakthydda belägen
på en fjärdedels mils avstånd från mitt gömställe.
Detta var ingen fara, utan tvärtom ett skydd. Vi
skulle därigenom befinna oss under en av de mindre
oligarkernas värn. Det låg i situationens natur att
all möjlighet till misstanke var utesluten. Den sista
plats i världen där Järnhälens spioner kunde drömma
om att leta efter mig — och efter Ernest sedan han
hade kommit dit — var väl Wicksons rådjurspark.
Vi bundo våra hästar bland rödträden vid dammen.
Från ett gömställe bakom en ihålig, rutten trädstam
tog mina ledsagare fram åtskilliga saker — en säck
mjöl, alla möjliga slags konserver i blecklådor,
kökskärl, filtar, en presenning, böcker och skrivmaterial,
en stor packe brev, ett tjugufemliters fotogenkärl
och sist och viktigast en bunt grova och starka rep.
Dessa förnödenheter voro så rikligt tilltagna, att det
skulle behövas många turer fram och tillbaka för att
forsla dem till min tillflyktsort.
Men denna låg mycket nära. Jag tog repbunten
på armen och gick före över en glänta, där vildvin
och buskar frodades mellan två skogbeväxta höjder.
Gläntan tog plötsligt slut vid den branta stranden av
en ström. Det var en liten ström som aldrig torkade
ut ens under de hetaste somrar. På bägge sidor
reste sig höga skogbeväxta åsar och höjder, som
föreföllo ditslungade av någon mäktig titan. De tycktes
icke ha någon klippgrund. De reste sig hundratals
fot från basen och utgjordes av röd vulkanisk jord,
Sonomas berömda vinjord. Genom dessa höjder hade
den lilla strömmen skurit sin djupa och branta
kanal.
Det var rätt besvärligt att klättra utför branten ned
till strömmens brädd, och vi följde den nedåt ungefär
hundra fot. Så kommo vi till den stora hålan. På
förhand kunde ingen ha en aning om dess tillvaro,
och det var icke heller någon håla i ordets vanliga
bemärkelse. Man måste krypa igenom tätt
sammanvuxna törnbuskar och grensnår, och sedan befann man
sig alldeles invid hålans rand och såg ned i den liksom
genom en grön skärm. Hålan var ett par hundra fot
lång och bred och ungefär hälften så djup. Det såg
ut som om den hade uppstått genom någon
felkastning, då höjderna slungades omkring, och sedan
utvidgats genom självfrätning och det rinnande vattnets
utgrävningar under århundradens lopp.
Ingenstädes syntes den nakna jorden. Allt var täckt av
vegitation — där växte från och med det finaste
jungfruhår och de mest guldglänsande ormbunkar till de
ståtligaste rödträd och Douglasgranar. Dessa stora
träd växte rakt ut från hålans väggar. Somliga lutade
framåt i ända till fyrtiofem graders vinkel, men de
flesta reste sig rakt i höjden ur de mjuka och nästan
lodräta jordväggarna.
Det var en ypperlig tillflyktsord. Ingen kom
någonsin dit, icke ens bondpojkar från Glen Ellen. Om
hålan varit belägen i en canyon om en eller flera mils
längd, skulle den ha varit välbekant för alla i
omnejden. Men detta var ingen canyon. Från sin början
till slut var strömmen icke mer än femhundra yards
lång. Trehundra yards ovanför hålan rann
strömmen upp från en källa nedanför en flack äng. Hundra
yards nedanför hålan rann den ut på öppen mark och
föll ut i floden som flöt fram genom den kuperade och
gräsbeväxta jorden.
Min ledsagare fäste repet omkring ett träd, och jag
sänktes långsamt ned i hålan. Det dröjde icke länge
förrän jag befann mig på dess botten. Och inom en
kort stund hade han hämtat alla sakerna från
gömstället och hissat ned dem till mig. Sedan halade han
upp repet och gömde det, och innan han avlägsnade
sig ropade han ett gladt farväl till mig.
Innan jag går vidare har jag ett par ord att säga om
denne kamrat. Hans namn var John Carlson, en
anspråkslös revolutionst, en av våra otaliga trogna och
pålitliga »män i ledet». Han var i tjänst hos
Wickson, hade plats vid hans stall i närheten av
jakthyddan. Det var på Wicksons hästar vi hade ridit över
Sonomaberget. Det är nu nära tjugu år John Carlson
har varit vaktare av mitt gömställe. Och jag är
alldeles säker på att icke en tanke på förräderi under
hela denna tid har spirat upp i hans hjärna. Att svika
sitt förtroendeuppdrag skulle han aldrig ens drömma
om. Han var flegmatisk och till den grad trög till
sin natur, att man måste undra över att revolutionen
kunde ha någon betydelse alls för honom. Men
frihetskärleken glödde allvarligt och outplånligt i hans
tröga sinne. På sätt och vis var det godt att han icke
var livlig och tilltagsen. Han förlorade aldrig sitt
trygga väsen. Han kunde lyda order, och han var
varken nyfiken eller bråkig. En gång frågade jag
honom hur det kom sig att han hade blivit
revolutionist.
»När jag var ung var jag soldat», svarade han.
»Det var i det gamla landet. Där måste unga män in
i armén. Så att jag var i armén. Där var också en
annan soldat, ung han också. Hans far var vad ni
kallar för agitator, och hans far satt i fängelse för
majestätsbrott — han hade sagt sanningar om kejsaren.
Och den unge, sonen hans, talade mycket med mig
om folket och arbetet och om hur kapitalisterna roffa
ifrån folket. Han lärde mig att se allting på ett nytt
sätt, och så blev jag socialist. Hans tal var mycket
sant och godt, och jag har aldrig glömt vad han sa’.
När jag så kom till Förenta staterna, tog jag rätt på
socialisterna. Jag blev medlem av en avdelning —
det var på den tiden när S. L. P. fanns. Och se’n när
det splittrades, gick jag in i S. P. På den tiden
arbetade jag vid ett hyrkuskverk i San Francisco. Det
var före jordbävningen. Jag har betalt min avgift
nu i tjugutvå år. Jag är medlem i S. P. ännu, och jag
betalar ännu min avgift, men nu får allting lov att ske
i hemlighet. Jag tänker alltid betala min avgift, och när
det kooperativa samfundet kommer, skall jag bli glad.»
Sedan jag blivit ensam, började jag laga till frukost
på fotogenköket och ställa i ordning i mitt nya hem.
Ofta — tidigt på mornarna eller sedan det hade blivit
mörkt om kvällarna — kunde Carlson stjäla sig ner
till hålan och arbeta där ett par timmar. I början
var den tjärade presenningen mitt tak över huvudet.
Sedan sattes där upp ett litet tält. Och ännu längre
fram, då vi hade blivit alldeles säkra på att platsen
var fullkomligt trygg, uppförde vi ett litet hus därnere.
Detta hus var dolt för varje öga som möjligen skulle
kunna se ner i hålan från dess rand. Den rika
vegetationen utgjorde ett naturligt skydd. Huset var
uppfört tätt invid den lodräta väggen och i själva
denna vägg urhålkade vi två små rum, inklädda med
grovt timmer och väl dränerade och ventilerade. Tro
mig, vi hade verkligen många bekvämligheter. När
den tyske terroristen Biedenbach var gömd hos oss
en tid därefter, konstruerade han en röksugare som
satte oss i stånd att tillbringa vinteraftnarna framför
sprakande brasor.
Och här måste jag säga några ord om denne ömsinte
terrorist som har blivit mera fruktansvärdt
missuppfattad än någon annan av våra revolutionskamrater.
Biedenbach svek aldrig vår sak. Lika litet blev han
avrättad av kamraterna, som det allmänt antogs.
Denna tidningsanka kolporterades ut av oligarkins
kreatur. Partivännen Biedenbach var helt enkelt
distrait och glömsk. Han blev skjuten av en av våra
utposter vid Carmelgrottan, och orsaken var att han
i distraktion omöjligt kunde påminna sig de hemliga
signalerna. Det hela var ett sorgligt misstag. Och
att han hade förrådt den stridsgrupp han tillhörde
var en absolut lögn. Ärligare och trofastare än han
har aldrig någon arbetat för vår stora sak.
ha vi där icke funnit någonting rörande bemälde Biedenbach. Han
nämnes ingenstädes utom i det Everhardska manuskriptet.
Den av mig valda tillflykten har nu i nitton års tid
varit nästan oavbrutet bebodd, och under hela denna
tid har den — med ett enda undantag — aldrig blivit
upptäckt av någon obehörig. Och ändå låg den blott
en fjärdedels mil från Wicksons jakthydda och en
knapp mil från Glen Ellen. Jag kunde ständigt höra
tågen komma och gå mornar och aftnar, och jag
brukade ställa min klocka efter ångvisslan vid
tegelslagerierna.
han sig på en boulevard, som är identisk med den gamla landsvägen
för sjuhundra år sedan. En fjärdedels mil från Glen Ellen, sedan
man har passerat bron numro två, ser man en hålväg, som skär
det kuperade landskapet likt ett ärr och sträcker sig bortåt en grupp
av skogbeväxta höjder. Denna hålväg tillhörde under den privata
äganderättens tid det område som ägdes av en fransk nybyggare
i Californien vid namn Chauvet, vilken begav sig dit från sitt
fädernesland under den fabelaktiga guldgrävningstiden. De
skogsklädda höjderna äro desamma som Avis Everhard beskriver.
Den stora jordbävningen år 2368 skar bort ena sidan på en av
dessa höjder och slungade ned den över hålan där Everhards hade
haft sin tillflykt. Efter manuskriptets upptäckt ha utgrävningar
företagits, och såväl huset som de bägge urhålkade rummen och
massor av spillror, som vittna om att platsen i långliga tider varit
bebodd, ha bragts i dagen. Många värdefulla reliker ha blivit
funna, bland vilka, egendomligt nog, även den i berättelsen
omnämnda röksugningsapparaten befinner sig. Forskare som
intressera sig för sådana saker borde läsa den broschyr som Arnold
Bentham snart kommer att ge ut.
Färdas man en mil åt nordväst från de trädbeväxta höjderna,
kommer man till den plats där Wake Robin Lodge var beläget vid
Wild-Waters sammanflöde med Sonomaströmmen. Det må i
förbigående anmärkas, att Wild-Water ursprungligen hette
Graham Creek och kallades så på de första kartorna över platsen. Men
det senare antagna namnet har rotat sig fast. Det var i Wake
Robin Lodge som Avis Everhard sedermera uppehöll sig under
kortare perioder, då hon under förevändning att vara Järnhälens
agent beredde sig tillfälle att ostraffat spela sin rätta roll bland
människor och händelser. Den officiella tillåtelsen för henne att
bebo Wake Robin Lodge finns ännu kvar, signerad av Wickson,
den i manuskriptet nämnde oligarken.
XIX.
FÖRVANDLINGEN.
»Du måste omskapa dig själv», skrev Ernest till
mig. »Du måste upphöra att vara till. Du får lov
att bli en annan kvinna — inte allenast i fråga om den
dräkt du bär, utan till hela din företeelse. Du får lov
att omskapa dig så att inte ens jag skulle känna igen
dig, — din röst, ditt sätt, dina åtbörder, din hållning,
din gång, allt!»
Och jag lydde hans befallning. Varje dag övade
jag mig i timtal att för alltid dölja den forna Avis
Everhard under huden av en helt annan kvinna som
jag kunde kalla för mitt andra jag. Det var endast
genom lång och ihärdig övning jag uppnådde ett sådant
resultat. I fråga om röst och tonfall tränade jag mig
nästan oavbrutet, tills den stämma som tillhörde mitt
andra jag blev min andra natur. Det hela blev ett
automatiskt utförande av en roll, som var mig ålagd
av den strängaste nödvändighet. Man måste känna
sig så identisk med den att man bedrar sig själv. Det
var som att lära ett nytt språk, låt oss säga franskan.
I början är fransktalandet en medveten viljeakt.
Man tänker på sitt modersmål och översätter det till
franskan, eller man läser på franska och översätter
det till sitt modersmål innan man kan förstå meningen
av det lästa. Men när man sedan blir säker och
hemmastadd i det nya språket, blir det så att man
både talar, läser och tänker på franska utan att alls
behöva anlita sitt modersmål.
Så var det också med våra förvandlingar. Vi
måste öva och träna oss tills de antagna rollerna blevo
vår andra natur, och tills det skulle behövas en kraftig
viljeansträngning för att vi skulle kunna återtaga vårt
ursprungliga jag. Naturligtvis gjorde vi en massa
felaktiga experiment i början. Det var en ny
konstart vi höllo på att skapa, och vi hade många
upptäckter att göra. Men verket pågick överallt; det
uppstod mästare i konsten och man samlade ett helt förråd
av knep och konstgrepp, som meddelades åt lärjungarna
i revolutionens skola.
Vid alla sina hemliga tillflykter hade revolutionisterna ordentliga
skådespelareskolor. De föraktade alla sådana yttre hjälpmedel
som peruker, lösskägg, falska ögonbryn och dylikt. Revolutionen
var ett spel om liv och död, och de nämnda yttre hjälpmedlen voro
riskabla. Förvandlingen måste vara genomgående, så grundlig
att den blev ens andra natur. »Röda jungfrun» påstås ha varit
en av de skickligaste i konsten och detta var naturligtvis förnämsta
orsaken till att hennes bana blev så lång och framgångsrik.
Det var vid denna tid som min far försvann. Hans
brev hade förut kommit mig regelbundet tillhanda,
men nu upphörde de. Han syntes icke längre till i
vår bostad vid Pell Street. Våra kamrater sökte
honom överallt. Genom våra hemliga spioner
rannsakades vartenda fängelse i hela landet. Men han var
så totalt försvunnen som om jorden hade öppnat sig
och slukat honom, och intill denna dag har icke den
minsta upptäckt kunnat göras angående hans
slutliga öde.
fasor och dyker ständigt upp i sång och saga. Det var en
oundviklig följd av den krigföring i det fördolda som rasade under dessa
tre århundraden. Fenomenet förekom nästan lika ofta inom
oligarkklassen och arbetarekaster som inom revolutionisternas led. Utan
något förebud och utan den minsta ledtråd försvunno män, kvinnor
och till och med barn och syntes aldrig mer. Deras slutliga öde
förblev insvept i mörker.
Jag tillbragte sex ensliga månader i tillflykten, men
jag var icke utan sysselsättning. Vår organisation
gick raskt framåt, och det låg ständigt massor av
arbete och väntade på att bli gjort. Ernest och de
andra fångna ledarna bestämde i sin fångenskap vad
som skulle göras, och sedan tillkom det oss andra att
utföra deras bestämmelser. Det var organisation av
den muntliga propagandan, organisation av vårt
spionerisystem med alla dess förgreningar,
upprättande av hemliga tryckerier och anläggande av
underjordiska järnvägar, som skulle sammanbinda våra
otaliga tillflykter, dessutom inrättande av nya
tillflykter, där det fattades länkar i den kedja vi hade
dragit över hela landet.
Så att jag kan säga att arbetet aldrig tröt. Efter
sex månaders förlopp blev det slut på min enslighet,
jag fick två kamrater. Det var ett par unga flickor,
två modiga själar, som lidelsefullt dyrkade friheten
— Lora Peterson, som försvann 1922, och Kate Bierce,
som sedan gifte sig med Du Bois
nedstigande led ättling av detta revolutionära par. och ännu med
längtansfulla ögon spejar efter morgondagens sol som skall
lysa över den nya tidens första dag.
De bägge flickorna kommo dit i ett synnerligt
upprört tillstånd och med fara och plötslig död för ögonen.
Bland manskapet på fiskarbåten, som hade fört dem
över San Pabloviken, fanns en spion. Han var ett av
Järnhälens verktyg och hade uppträdt så
framgångsrikt som revolutionist att han hade trängt ganska
djupt in i vår organisations hemligheter. Han var
utan tvivel på jakt efter mig, ty vi hade för
längesedan fått veta att mitt försvinnande hade väckt
mycket bekymmer bland oligarkins hemliga
tjänsteandar. Lyckligtvis hade han — efter vad som efteråt
visade sig — icke omtalat sina upptäckter för någon.
Vad han visste följde honom i döden som en väl
bevarad hemlighet. Sedan de bägge flickorna hade gått
i land vid Petaluma och stigit till häst, lyckades han
att under någon förevändning lämna båten.
Ett stycke uppåt Sonomaberget lät John Carlson
de bägge flickorna fortsätta ensamma och ledande
hans häst medan han vände tillbaka till fots. Han
hade fattat misstankar. Han fick också mycket
riktigt tag i spionen, och vad som sedan hände berättade
Carlson för oss utan omsvep.
»Jag lät ’en inte komma längre», sade han på sitt
okonstlade sätt. »Jag lät ’en inte komma längre.»
Han upprepade dessa ord med en dyster glimt i ögonen,
och hans stora, valkiga händer öppnade och slöto
sig på ett vältaligt sätt. »Han gav inte ett ljud ifrån
sig. Och jag gömde honom, och i natt ska’ jag gå
dit igen och gräva ner honom — djupt.»
Under denna period förvånade jag mig allt
emellanåt över den metamorfos jag genomgått.
Stundtals föreföll det mig omöjligt att jag någonsin hade
levat ett lugnt och fridfullt liv i en universitetsstad
och att jag sedan hade blivit revolutionist, van vid
våldsdåd, faror och död. Det ena eller det andra
kunde aldrig ha existerat. Det ena måste vara
verklighet och det andra en dröm, men vilket var vilket?
Var det liv jag nu förde — revolutionistens, som satt
gömd i en jordhåla — ingenting annat än en mardröm?
Eller var jag verkligen en revolutionist, som möjligen
hade drömt att jag under en föregående tillvaro hade
bott i Berkeley och icke känt till några allvarligare
sidor av livet än tebjudningar och danstillställningar,
debatterande middagssällskap och föreläsningssalar?
Men jag förmodar att denna erfarenhet är gemensam
för oss alla som ha samlats under det mänskliga
broderskapets röda fana.
Jag tänkte ofta på människor från min förra
tillvaro, och underligt nog såg jag dem då och då uppträda
och försvinna även under mitt nya liv. Så var det
till exempel med biskop Morehouse. Vi spanade
förgäves efter honom, sedan vår organisation hade nått
en mera omfattande utveckling. Han hade blivit
flyttad från det ena dårhuset till det andra. Vi följde
hans spår från statens vårdanstalt för sinnessjuka i
Napa till en annan dylik asyl i Stockton och därifrån
till en som var belägen i Santa Claradalen och
kallades Agnewstiftelsen. Men där försvann spåret. Det
fanns ingen rapport om hans död. Han måste ha
rymt därifrån på ett eller annat sätt. Föga drömde
jag om de förfärliga omständigheter varunder jag
skulle återse honom — då jag såg en flyktig glimt av
honom i det vilda blodbadet under Chicagokommunen.
Jackson, som hade förlorat sin arm i
Sierrafabrikerna och var orsaken till min omvändelse till
revolutionist, återsåg jag aldrig, men vi hade alla reda på
vad han företog sig innan han dog. Han sällade sig
aldrig till revolutionisterna. Förbittrad över sitt öde
och ruvande över sina oförrätter blev han anarkist —
icke filosofisk anarkist, utan ett vilddjur rasande av
hat och hämndlystnad. Hans hämnd blev grundlig.
Vid midnattstid, medan alla sovo, smög han sig förbi
vaktposterna och sprängde Pertonwaithes palats i
luften. Icke en enda själ kom undan, icke ens vakten.
Och medan han i fängelset avvaktade rannsakning
och dom, kvävde han sig under sina filtar.
Doktor Hammerfield och doktor Ballingford hade
helt andra öden. De hade varit trogna sin överhet
och i följd därav lönats med högkyrkliga palats, där
de leva i frid med världen. Bägge äro bland
oligarkins försvarare. Och bägge ha blivit mycket
korpulenta. »Doktor Hammerfield har lyckats modifiera
sin metafysik, så att han kan ge Järnhälen Guds
välsignelse», sade Ernest en gång, »och han har även
ägnat sig åt skönhetsdyrkan och reducerat till ett
osynligt väsen den gasformiga ryggradsvarelse som
Haeckel en gång beskrev. Skillnaden mellan doktor
Hammerfield och doktor Ballingford är att den
sistnämnde har gjort oligarkernas gud litet mera
gasformig — och litet mindre ryggradsvarelse.»
Peter Donnelly, den ärrige förmannen vid
Sierrafabrikerna, som jag råkade på medan jag sysslade
med mina forskningar rörande Jacksons sak, blev en
överraskning för oss alla. År 1918 bevistade jag ett
möte som hölls av »De röda» i San Francisco. Bland
alla våra Stridsgrupper var denna den
fruktansvärdaste, den grymmaste och skoningslösaste. Den
tillhörde egentligen icke vår organisation. Dess
medlemmar voro ursinniga fanatiker. En dylik anda
vågade vi icke uppmuntra. Å andra sidan stodo vi i
vänskapligt förhållande till dem, fastän de icke hörde
till oss. Det var en sak av stor vikt som förde mig dit
den kvällen. Jag ensam var omaskerad midt ibland
ett tjogtal män. Sedan det ärende, som fört mig dit,
var avgjort, ledsagades jag därifrån av en av dem.
I en mörk passage drog min ledsagare eld på en
tändsticka och höll den tätt intill sitt ansikte, i det han tog
av sig masken. För ett ögonblick stirrade jag in i Peter
Donnellys lidelsefulla drag. Och så slocknade stickan.
»Jag ville att ni skulle få veta att det var jag», sade
han i mörkret. »Kommer ni ihåg direktör Dallas?»
Jag påminde mig mycket väl direktören med
vargansiktet vid Sierrafabrikerna, och jag sade honom det.
»Nå, honom knep jag först», sade Donnelly stolt.
»Det var efter den betan jag gick in ibland ’De röda’.»
»Men hur kommer det sig att ni är här?» frågade jag.
»Var har ni er hustru och edra barn?»
»Döda», svarade han. »Det är just därför, ser ni,
fastän inte som hämnd för deras skull», tillade han
hastigt. »De dogo lugnt och stilla — av sjukdom —
den ena då och den andra då. Mina händer voro
bundna medan de levde. Men nu, sedan de ä’ borta,
hämnas jag mina ödelagda mannaår. I forna dar var
jag förmannen Peter Donnelly. Men i kväll är jag
numro 27 bland »De röda» i San Francisco. Kom
nu, så skall jag laga att ni kommer ut härifrån.»
Jag hörde mera om honom efteråt. Enligt sin egen
uppfattning hade han sagt sanning, då han förklarade
att alla voro döda. Men en av hans söner — Timothy
— fanns i livet, fastän fadern ansåg honom för död
därför att han hade tagit tjänst som värvad soldat hos
Järnhälen.
militära. En stående här av yrkessoldater skapades, kommenderad av
oligarker och känd under namnet legotrupperna. Förutom den hemliga
poliskåren i Järnhälens sold fanns det också en dylik kår av värvade
soldater som utgjorde en föreningslänk mellan polisen och hären. Varje medlem av »De röda» i San
Francisco förband sig att årligen verkställa tolv
avrättningar. Uppfylldes icke denna förpliktelse, straffades
den försumlige med döden. En medlem som icke
lyckades fylla sitt antal begick självmord. Men
avrättningarna verkställdes icke på slump. Denna grupp
av vanvettingar hade täta sammankomster och fällde
snabba domar över misshagliga medlemmar av
oligarkin och deras verktyg. Sedan fördelades de blodiga
uppdragen medelst lottdragning.
Det ärende som fört mig till deras sammankomst
denna kväll var just en dylik dom. En av våra egna
kamrater, som i åratal hade med framgång skött en
sekreterarebefattning vid lokalbyrån för Järnhälens
hemliga polis, hade drabbats av »De rödas» bann,
och hans sak skulle föredragas denna kväll. Han var
naturligtvis icke närvarande själv, och hans domare
visste naturligtvis ingenting om att han var en av de
våra. Mitt ärende var att intyga hans identitet och
hans pålitlighet. Det kan synas egendomligt att vi
fingo veta någonting alls om denna sak. Men
förklaringen är helt enkel. En av våra hemliga agenter
var medlem av »De röda». Det var alldeles
nödvändigt för oss att hålla ögonen på både vänner och
fiender, och denna grupp av vanvettingar var icke så
oviktig att den kunde undslippa vår vaksamhet.
Men jag kommer nu tillbaka till Peter Donnelly
och hans son. Allt gick väl med Donnelly tills han
följande år bland den massa domar, vilkas
verkställande föll på hans lott, fann namnet på Timothy
Donnelly. Nu kom familjekärleken, som i så hög grad
karaktäriserade honom, och krävde sin rätt. För att
rädda sin son förrådde han sina kamrater. Delvis
förhindrades han i detta, men ett dussin av »De röda»
blevo avrättade och gruppen blev på det sättet så godt
som tillintetgjord. Till gengäld gåvo de kvarlevande
Donnelly det dråpslag han hade förtjänat genom sitt
förräderi.
Timothy Donnelly levde icke heller länge. »De
röda» hade svurit att ta hans liv. Oligarkin gjorde
alla möjliga ansträngningar för att rädda honom.
Han förflyttades från den ena trakten av landet till
den andra. Tre av »De röda» förlorade livet under
fåfänga bemödanden att få tag i honom. Gruppen
bestod uteslutande av män. Slutligen måste de begära
bistånd av en kvinna — en av de våra, den förut
nämnda Anna Roylston. Vår inre krets förbjöd henne
att åtaga sig värvet, men hon var alltid egensinnig
och föraktade all disciplin. Hon var för övrigt både
genialisk och älskvärd, men vi kunde aldrig förmå
henne att underordna sig på något sätt. Hon tillhör
en klass för sig själv och hon kan icke mätas efter
samma mått som de andra revolutionisterna.
Oaktat vi vägrade henne tillstånd att befatta sig
med denna sak, gjorde hon det ändå. Anna
Roylston var en bedårande kvinna. Hon behövde endast
ge en man en vink för att ha honom vid sina fötter.
Hon krossade tjogtals hjärtan bland våra unga
kamrater, och tjogtals andra infångade hon i vårt förbund
genom sin tjusningsförmåga. Men hon vägrade
ihärdigt att gifta sig. Hon var mycket förtjust i barn,
men hon påstod att om hon finge egna, skulle detta
dra henne ifrån den stora saken, och det var åt den
hon hade ägnat sitt liv.
Det var en lätt sak för Anna Roylston att vinna
Timothy Donnellys kärlek. Hon hade inga
samvetsförebråelser, ty just vid denna tid inträffade den s. k.
»Nashvillemassakern», då de värvade soldaterna med
Donnelly i spetsen bokstavligen mördade åttahundra
vävare i nämnda stad. Men Anna Roylston dödade
icke Donnelly. Hon överlämnade honom som fånge i
»De rödas» händer. Detta hände förlidet år, och nu
har hon fått ett nytt namn. Alla revolutionister kalla
henne för »Röda jungfrun».
röda» i San Francisco levde upp på nytt. Och sedan höll sig
gruppen vid liv under två generationer. Det lyckades emellertid en
av Järnhälens agenter att bli medlem av den; han fick reda på alla
dess hemligheter och åstadkom »De rödas» totala förintelse. Detta
hände år 2002. Medlemmarna avrättades en i sänder med en
mellantid av tre veckor, och liken utställdes på arbetarghetton i
San Francisco.
Överste Ingram och överste Van Gilbert skulle jag
också återse längre fram. Överste Ingram steg högt
inom oligarkin och blev minister i Tyskland. Han
var grundligt avskydd av proletariatet i bägge
länderna. Jag träffade honom i Berlin, där jag i egenskap
av ackrediterad internationell spion för Järnhälens
räkning mottogs av honom och lämnade ett ansenligt
bistånd. I förbigående vill jag konstatera att jag i
min dualistiska roll uträttade åtskilliga saker av vikt
för revolutionen.
Överste Van Gilbert blev känd som »Den vildsinte».
Hans viktigaste arbete var den andel han hade i
utarbetandet av den nya strafflagen efter
Chicagokommunen. Men redan förut hade han som
rannsakningsdomare blivit dömd till döden på grund av
sin djävulska elakhet. Jag var en av dem som
avkunnade domen. Anna Roylston verkställde
avrättningen.
Ännu en gestalt från forna tider reser sig för mitt
minne, nämligen Jacksons advokat. Minst av allt
skulle jag ha föreställt mig att jag någonsin vidare
skulle sammanträffa med Joseph Hurd. Det var ett
säreget möte. Sent en kväll två år efter
Chicagokommunen kommo Ernest och jag till gömstället vid
Benton Harbour. Det var beläget i Michigan, tvärs
över sjön från Chicago. Vid vår ditkomst hade man
nyss slutat rannsakningen med en spion. Han var
dömd till döden och leddes just bort när vi kommo.
I nästa ögonblick hade den eländige slitit sig lös från
dem som ledde honom och kastat sig för mina fötter;
han slog sina armar om mina knän och höll sig
krampaktigt fast, medan han i den vanvettigaste ångest
tiggde om förbarmande. När han lyfte upp sitt av
dödsskräck förvridna ansikte mot mig, kände jag igen
Jacksons advokat. Bland allt fasansfullt jag sett här
i livet har jag aldrig känt mig så upprörd av något
som av hans vanvettiga böner att få leva. Han
älskade livet ända till vansinne. Det var för ömkligt.
Han vägrade att släppa mig, och det var med
ansträngning som ett dussin kamrater förmådde slita honom
lös. När han äntligen släpades skrikande därifrån,
sjönk jag avsvimmad till golvet. Det är mycket
lättare att se tappra män dö än att höra en feg stackare
tigga om att få leva.
var skickligt ledd genom en brunn. Denna tillflykt är väl bevarad,
och en vetgirig besökare kan ännu i dag vandra genom dess
labyrinter till samlingssalen, där utan tvivel det uppträde ägde rum
som Avis Everhard beskriver. Längre bort ser man celler, där
fångarna förvarades, och dödsrummet, där avrättningarna skedde.
Ännu längre bort har man katakomben, långa slingrande gångar
uthuggna i klippväggen, med nischer på ömse sidor, där
revolutionisterna ligga rad efter rad, alldeles som deras kamrater lade dem
där för långliga tider tillbaka.
XX.
EN FÖRSVUNNEN OLIGARK.
Men medan jag nu har sysslat med hågkomster från
mitt forna liv, har jag gått historien i förväg. Den
allmänna befrielsen ur fängelserna ägde icke rum förrän
ett godt stycke in på år 1915. Vanskligt som företaget
var, blev det likväl genomfört utan något felgrepp,
och detta synnerligt förtjänstfulla arbete uppmuntrade
oss i vårt värv. Från Kuba till Californien
befriades under en enda natt ur tjogtals fängelser och
fästningar femtioen av våra femtiotvå kongressmän jämte
mer än trehundra andra socialistledare. Icke i ett
enda fall misslyckades vi. Fångarna blevo icke
allenast befriade, utan varenda en av dem uppnådde också
den för honom avsedda tillflykten. Den enda av
kongressmännen som vi icke kunde befria var Arthur
Simpson, men han var redan död — i Cubanas efter
svåra plågor.
De aderton månader som följde efter befrielsen voro
måhända den lyckligaste tiden av mitt samliv med
Ernest. Under denna tid voro vi aldrig åtskilda.
När vi sedan återvände ut i världen voro vi mycket
ofta skilda. Jag avvaktar icke med större otålighet
utbrottet av morgondagens revolt än jag den
minnesvärda befrielsenatten väntade på att Ernest skulle
komma. Jag hade icke sett honom på länge, och
tanken på att möjligen ett felgrepp eller ett misstag i
fråga om våra planer kunde göra, att han måste stanna
i fängelset på ön, var nära att beröva mig förståndet.
Timmarna föreföllo långa som sekler. Jag var
alldeles ensam. Biedenbach och tre unga män, som hade
uppehållit sig någon tid i tillflykten, voro ute och hade
begivit sig över berget väl beväpnade och beredda på
vad som än kunde hända. Jag antar, att alla våra
tillflykter i hela landet voro övergivna av kamraterna
den natten.
Just då skyarna bleknade vid den första matta
morgongryningen hörde jag signalen uppifrån och
besvarade den. I mörkret höll jag på att omfamna
Biedenbach, som kom ned först, men i nästa ögonblick
var jag sluten i Ernests armar. Och i denna stund
upptäckte jag — så fullständigt genomförd var min
förvandling — att det fordrades en rätt ansenlig
viljeansträngning hos mig för att jag åter skulle bli den
forna Avis Everhard med hennes sätt och väsen,
hennes uttryck, hennes röst och tonfall. Och det var
endast genom ett kraftigt bemödande som jag
förmådde kvarhålla mitt forna jag. Icke ett ögonblick
fick jag glömma detta bemödande, så helt dominerades
jag av den nya personlighet jag hade tillägnat mig.
Då vi väl befunno oss i den lilla hyddan, såg jag
Ernests ansikte belyst av ljussken. Med undantag
av den bleka fängelsehyn kunde jag icke se någon
förändring hos honom, åtminstone ingen synnerligt
stor. Han var nu som alltid min älskare, min make,
min hjälte. Men linjerna i hans ansikte hade fått
en asketisk förlängning, vilket likväl klädde honom,
ty det tycktes ha lagt en viss förfining över det trotsiga
övermått av livskraft som förut stämplat hans drag.
Han var kanske också en smula allvarligare än förr,
men den där humoristiska glimten kunde ännu lysa
i hans ögon. Han hade lättnat tjugu skålpund, men
var i ypperlig fysisk kondition. Under hela sin
fängelsetid hade han regelbundet idkat gymnastik, och hans
muskler voro hårda som järn. I själva verket var
han i bättre kondition nu än då han sattes i fängelset.
Timmar gingo innan hans huvud lades mot kudden
och jag fick honom att sova. Jag kunde däremot
icke ha en tanke på sömn. Därtill var jag alldeles
för lycklig, och jag hade ju icke heller utstått
ansträngningen att rymma ur fängelset och sedan fly
på hästryggen.
Medan Ernest sov bytte jag om kläder, satte upp mitt
hår på annat sätt och tog tillbaka mitt nya
automatiska jag. När sedan Biedenbach och de andra
kamraterna vaknade, kokade jag med deras hjälp ihop en
liten konspiration. Allt var i ordning och vi befunno
oss i det rum, som användes till kök och matrum, då
Ernest öppnade dörren och kom in. I detsamma
tilltalades jag av Biedenbach under namnet Mary,
och jag vände mig om och svarade honom. Jag såg
på Ernest med nyfiket intresse, vilket ju var helt
naturligt för var och en ung kamrat som för första gången
såg den beryktade revolutionshjälten. Ernest såg
också på mig, men han fick en otålig min och såg sig
därefter sökande omkring i rummet. I nästa sekund
blev jag presenterad för honom som Mary Holmes.
För att fullfölja komedien var en extra tallrik
framsatt, och när vi slogo oss ned omkring bordet, förblev
en stol tom. Jag kunde ha jublat högt av glädje, då
jag såg hur Ernests missnöje och otålighet växte med
varje sekund. Slutligen kunde han ej uthärda längre.
»Var är min hustru?» frågade han hastigt.
»Hon sover ännu», svarade jag.
Det var det kritiska ögonblicket. Men min röst
lät så främmande, den väckte ingen förnimmelse att
han hade hört den förut. Måltiden fortgick. Jag
talade mycket, och jag uttryckte mig entusiastiskt,
så som en hjältedyrkare kan göra — det var tydligt
att han var min hjälte. Jag lät min entusiasm och
min dyrkan stiga till sin höjd, och innan han kunde
gissa sig till min avsikt slog jag mina armar omkring
hans hals och kysste honom på munnen. Han stötte
mig tillbaka och såg sig omkring förvirrad och
förargad. Nu brusto de andra fyra i ett skallande skratt
och förklaringar avgåvos. I början var Ernest
misstrogen. Han betraktade mig forskande, föreföll till
hälften övertygad, men skakade sedan på huvudet
och vägrade att tro deras ord. Det var icke förr än
jag hade återtagit mitt forna jag och viskat
hemligheter i hans öra, vilka ingen mer än han och Avis
Everhard hade reda på, som han erkände mig för att
vara hans egen trofasta hustru.
Längre fram på dagen tog han mig i famn — men
han såg förlägen ut och påstod att han hade en
förnimmelse av polygami.
»Du är min Avis», sade han, »men du är också en
annan. Du är två kvinnor, och därför är du mitt
harem. I alla händelser kunna vi nu vara fullt säkra.
Om det blir för hett för oss här i Förenta staterna en
gång, så — ja, så är jag ju kvalificerad att vinna
medborgarrätt i Turkiet.
Mitt liv i tillflykten blev nu mycket lyckligt. Det är
visserligen sant att vi arbetade strängt och många
timmar i sträck, men vi arbetade tillsammans. Vi
ägde varandra under aderton dyrbara månader, och
där var icke ensligt, ty där var ett ständigt kommande
och gående av ledare och kamrater — dit trängde
främmande röster från intrigernas och revolutionens
undervärld, vilka förtäljde ännu märkligare historier
om krig och strid utefter hela vår linje. Och där rådde
också skämt och munterhet. Vi voro icke uteslutande
dystra konspiratörer. Vi arbetade strängt och utstodo
många lidanden, vi fyllde på nytt luckorna i våra led
och fortsatte som förut — och under allt detta arbete,
under den ständiga leken med livet och döden funno
vi tid att le och att älska. Det fanns artister,
vetenskapsmän, studerande, musiker och poeter ibland oss;
och i denna underjordiska håla fanns en finare och
mera upphöjd kultur än i oligarkernas understäder.
Många av våra kamrater arbetade på att pryda och
försköna platsen i dessa understäder.
Blomman av den konstnärliga och intellektuella världen slöt sig till
revolutionisterna. Med undantag av några musiker och sångare jämte
några oligarker voro alla skapare av stora verk från den tiden
revolutionister.
Vi voro icke heller uteslutande hänvisade till
tillflykten. Ofta om nätterna redo vi ut över bergen för
att få motion, och vi redo på Wicksons hästar. Om
han visste, hur många revolutionister hans hästar ha
burit på ryggen! Vi hade till och med små picknicker
på ensliga ställen som vi kände till. Där tillbragte vi
då hela dagar, begåvo oss dit före dagningen och
återvände sedan det hade blivit mörkt. Vi kalasade till och
med ibland på Wicksons grädde och smör,
smör helt primitivt av komjölk. Laboratoriernas tillredelse av
näringsmedel hade ännu icke tagit sin början. och Ernest
ryggade icke ens tillbaka för att skjuta Wicksons
vaktlar och harar och till och med ett par unga hjortar.
Det var verkligen en ypperlig tillflykt. Jag har
förut nämnt att den likväl blev upptäckt en gång,
och detta ger mig anledning att förklara unga
Wicksons mystiska försvinnande. Nu sedan han är död
kan jag fritt berätta alltsammans. Det fanns en vrå
på bottnen av den stora hålan dit solskenet trängde
ned flera timmar i sträck, ehuru den icke kunde
upptäckas uppifrån. Dit hade vi burit många lass grus
från flodbädden, så att där var torrt och varmt, en
behaglig viloplats. Och där låg jag en eftermiddag
och dåsade halvsovande över en bok av Mendenhall
Mendenhalls dikter. Av sina kamrater kallades han »Flamman».
Han var utan tvivel ett stort geni, men utom några fragment,
citerade i andras arbeten, har ingenting av hans diktverk fortlevat
till våra dagar. Avrättades av Järnhälen år 1928..
Jag kände mig så lugn och säker att till och med hans
lågande lyrik ej förmådde röra mig.
Jag väcktes av att en jordklump slog ned för mina
fötter. Sedan hörde jag uppifrån ett skrapande ljud.
I nästa ögonblick kom en ung man nedglidande utför
den sista avsatsen i jordvallen och hamnade tätt
framför mig. Det var Philip Wickson. Då visste jag
emellertid icke vem han var. Han betraktade mig
häpen och uppgav en dämpad vissling av förvåning.
»Nå, men så sannerligen...» utbrast han. I nästa
sekund tillade han med mössan i hand: »Ber om ursäkt!
Jag väntade verkligen inte att finna någon här.»
Jag var icke på långt när så kallblodig som han.
I fråga om att veta hur man skall reda sig i förtvivlade
situationer var jag ännu en nybörjare. Längre fram,
sedan jag hade åtagit mig rollen som internationell
spion, skulle jag ha burit mig mindre klumpigt åt,
det är jag säker på. Men nu rusade jag upp och
uppgav det rop som varnade för fara.
»Varför gjorde ni så?» frågade han och betraktade
mig forskande.
Det var tydligt att han icke haft någon misstanke
om vår därvaro när han begav sig ner i hålan. Jag
insåg detta med en känsla av lättnad.
»I vilken avsikt tror ni jag gjorde det?» genmälde
jag. Jag var verkligen mycket enfaldig på den tiden.
»Vet inte», svarade han och skakade på huvudet.
»Såvida ni inte har vänner i närheten. I alla
händelser måste ni avge någon förklaring. Jag tycker inte
om det här. Ni har gjort olovligt intrång. Ni
befinner er på min fars område och...»
Men i samma ögonblick uppenbarade sig
Biedenbach bakom honom, hövlig och saktmodig som alltid,
och sade med låg röst: »Upp med händerna, unge
man!»
Unge Wickson lyfte först upp sina händer, sedan
vände han sig om mot Biedenbach, som höll ett
repetergevär riktat mot honom. Wickson tycktes vara
fullkomligt oförfärad.
»Aha!» sade han, »ett näste för revolutionister, kan
jag se — ett ordentligt getingbo, efter vad jag kan
förstå. Men här kommer ni inte att stanna länge, så
mycket kan jag säga er.»
»Det är ju möjligt att ni kommer att stanna här
tillräckligt länge för att ta tillbaka de orden», sade
Biedenbach lugnt. »Och under tiden måste jag be
er vara god och följa mig in.»
»In?» Den unge mannen såg överraskad ut. »Har
ni kanske en katakomb här? Jag har hört talas om
något sådant.»
»Kom, så får ni se», sade Biedenbach med sin
älskvärdaste ton.
»Men detta är olagligt», protesterade unge
Wickson.
»Ja, efter er lag» svarade terroristen betydelsefullt.
»Men efter vår handlar jag fullkomligt korrekt, det
kan ni lita på. Ni måste sätta er in i att ni nu
befinner er i en helt annan värld än den förtryckets och
brutalitetens värld, vari ni förut har levat.»
»Det kan visst vara tu tal om den saken», mumlade
Wickson.
»Nå, så stanna här och låt oss diskutera frågan.»
Den unge mannen skrattade och följde Biedenbach
in i huset. Han fördes in i det inre hålrummet, och en
av de yngre kamraterna hade i uppdrag att bevaka
honom, medan vi diskuterade situationen ute i köket.
Biedenbach förklarade med tårar i ögonen att
Wickson måste dö, och han såg helt glad ut då vi röstade
ned detta hemska förslag. Men å andra sidan kunde
vi icke ha en tanke på att låta den unge oligarken bege
sig därifrån.
»Jag skall säga er vad vi ska göra», förklarade Ernest.
»Vi behålla honom hos oss och ge honom uppfostran.»
»Då begär jag att få undervisa honom i rättslära»,
utbrast Biedenbach.
Och vi fattade vårt beslut under skämt och skratt.
Vi skulle behålla Philip Wickson som fånge och
undervisa honom i vår etik och sociologi. Men nu var det
också annat arbete att uträtta. Alla spår efter den
unge oligarken måste utplånas. Först och främst
de märken han hade efterlämnat, då han klättrade
utför den sönderfrätta väggen till hålan. Detta arbete
föll på Biedenbachs lott, och hängande i ett rep, som
småningom sänktes ned uppifrån, arbetade han
behändigt hela den återstående delen av dagen, tills
inga märken funnos kvar. Vidare utplånades alla
spår som ledde från flodbädden till hålans rand. I
skymningen kom John Carlson och begärde att få
Wicksons skor.
Den unge mannen var icke hågad att lämna sina
skor, och han ville till och med slåss för att få behålla
dem, men han avstod därifrån sedan Ernest hade låtit
honom göra bekantskap med styrkan i sina
hovslagarehänder. Carlson visade oss efteråt en mängd blåsor
och skavsår, som han hade fått därför att Wicksons
skor voro så små. Men han hade ärligt utfört sitt
värv. Ett godt stycke från hålan, på den plats där
Wicksons spår voro utplånade, hade Carlson satt på
sig den unge mannens skor och vandrat i väg åt vänster.
Han gick miltals, rundt höjder och åsar och genom
dälder, varefter han slutligen lät spåren förirra sig
genom att vada i ett vattendrag. Där tog han av sig
Wicksons skor, fortsatte ännu ett stycke i vattnet
och drog slutligen på sig sina egna skodon. En vecka
därefter fick Wickson igen sina skor.
Den natten voro hundarna ute och man sov icke
mycket i tillflykten. Dagen därpå hördes de
skällande hundarna då och då komma rusande utför
passet — och vi hörde dem ta av åt vänster och följa
spåren som Carlson hade gjort för deras räkning,
varefter deras skall dog bort i de längre bort belägna
passen högt uppåt berget. Och hela tiden lågo de våra
i tillflykten och väntade med vapen i hand —
automatiska revolvrar och reffelbössor, för att icke tala
om ett dussintal helvetesmaskiner av Biedenbachs
tillverkning. Om ett räddningsparti hade vågat sig
ner i vårt gömställe, så antar jag att deras
överraskning skulle ha blivit kolossal.
Jag har nu berättat det sanna förhållandet med
Philip Wicksons försvinnande — han som förut var
oligark och sedan blev vår kamrat. Ty vi omvände
honom till sist. Hans sinne var sundt och bildbart,
och han var etiskt anlagd av naturen. Flera månader
efteråt förde vi honom på en av hans fars hästar över
Sonomaberget till Petaluma och läto honom gå
ombord på en liten fiskarebåt, varefter vi medelst vår
underjordiska järnbana smugglade honom till vår
tillflykt i Carmel.
Där stannade nu emellertid Philip Wickson i åtta
månader, och efter denna tid var han av två skäl
motvillig att lämna oss. Det ena skälet var att han
hade förälskat sig i Anna Roylston; det andra var att
han hade blivit en av de våra. Det var icke förrän
han hade blivit övertygad om det absolut hopplösa
i sin kärlek som han fogade sig efter våra önskningar
och återvände till sin far. Till skenet förblev han
oligark till sin död, men han var i själva verket en av
våra värdefullaste agenter. Många, många gånger har
Järnhälen med häpnad sett sina planer och företag
misslyckas gentemot oss. Men om den bara visste
hur många av dess medlemmar som äro våra agenter,
skulle den mycket väl förstå hur det har gått till.
Unge Wickson vacklade aldrig i sin trohet mot vår
sak. Hans död förorsakades av denna plikttrohet.
Då han under den stora stormen 1927 deltog i ett möte
mellan våra ledare, ådrog han sig en
lunginflammation som ändade hans liv.
unga oligarker grepos av rättskänsla, eller också tilltalades deras
fantasi av revolutionsidéns storslagenhet, så att de ägnade sitt liv
åt att befrämja den. På samma sätt spelade många söner av den
ryska adeln roller i den tidigare och långvariga revolutionen i detta
land.
XXI.
AVGRUNDENS RYTANDE VILDDJUR.
Under hela den långa tid vi uppehöllo oss i
tillflykten stodo vi i oavbruten förbindelse med vad som
tilldrog sig i världen utanför, och vi hade väl reda på
styrkan hos den makt vi bekrigade. Av
övergångstidens lösliga former bildades mera fasta institutioner,
som buro prägeln av en viss varaktighet. Oligarkerna
hade lyckats upprätta ett regeringsmaskineri lika
invecklat som omfattande, och det trots alla våra
ansträngningar att hindra det.
Detta var en överraskning för många av
revolutionisterna. De hade icke trott det möjligt. Icke desto
mindre gick arbetet i landet sin gilla gång.
Människorna arbetade i gruvorna och på fälten, oaktat de
icke voro annat än slavar. De viktigaste industrierna
voro i blomstrande skick. Medlemmarna av de stora
arbetarkasterna voro nöjda och arbetade med liv och
lust. För första gången i sitt liv erforo de vad
industriell fred vill säga. De oroades icke längre av dåliga
tider, av strejker, lockouter och föreningsmärken. De
bodde i mera komfortabla hem i vackra stadsdelar som
voro uppförda för deras räkning — härliga i jämförelse
med fattigkvarteren, där de förut hade varit inhysta.
De hade bättre föda, färre arbetstimmar, mera
ledighet och en mängd olika intressen och förströelser. Sina
mindre lyckligt lottade bröder och systrar — de icke
gynnade arbetarna, de jäktade trälarna — frågade
de alls icke efter. En själviskhetens tidsålder grydde
över mänskligheten. Men detta är likväl icke hela
sanningen. Arbetarkasterna voro genomsyrade av
våra agenter — män som icke endast fäste sig vid
magens krav, utan även hade blicken öppen för frihet
och broderskap.
En annan stor institution, som hade fått fast form
och arbetade lugnt och jämnt, var legosoldaternas.
Denna trupp hade utvecklats ur den gamla reguliära
armén och räknade nu en million soldater, för att icke
tala om kolonitrupperna. Legosoldaterna utgjorde
en ras för sig. De bodde i särskilda städer, hade i
vissa avseenden självstyrelse och voro tillförsäkrade
många privilegier. De konsumerade en stor del av
det besvärliga överskottet. De förlorade all beröring
med den övriga delen av folket och även all sympati
med det och de utvecklade en egen klassmoral. Och
ändå hade vi tusentals agenter bland dem.
De utgjorde maktbalansen under striderna mellan arbetarkasterna
och oligarkerna, och de kastade sin styrka än åt det ena hållet och
än åt det andra, allt efter som intrigerna och sammansvärjningarna
artade sig.
Oligarkerna själva undergingo en märklig och
oväntad utveckling, det måste man medge. Som klass
disciplinerade de sig. Varje medlem hade sitt arbete
att utföra i världen, och detta arbete var han tvungen
att sköta. Det fanns icke längre några rika, unga
lättingar. Deras styrka användes för att ge samlad
styrka åt oligarkin. De tjänstgjorde som anförare
för trupperna och som ledare inom industrin. De
ägnade sig också åt vetenskapliga studier och många
av dem blevo skickliga ingenjörer. De gingo in i de
talrika styrelsedepartementen, de togo anställningar
i våra utländska kolonier och i tiotusental arbetade
de som hemliga polismän. De gjorde — om jag får
uttrycka mig så — sina första lärospån i fråga om
undervisning, konst inom kyrkan, inom vetenskapen
och litteraturen. Och på dessa områden skötte de
det viktiga värvet att leda nationens tankeprocess i
riktning mot oligarkins beständiga fortvaro.
Man hade lärt dem — och sedan lärde de i sin tur
andra — att vad de gjorde var fullkomligt rätt. De
hade insupit aristokratiska idéer från och med den
stund, då de som barn började få några intryck av
världen. Den aristokratiska idén var så sammanvävd
med deras natur att den hade blivit kött av deras
kött och ben av deras ben. De ansågo sig själva som
tränare och tämjare av vilda djur. Från djupet under
deras fötter hördes ständigt ett dovt underjordiskt
upprorsbuller. Våldsam död kunde träffa dem när
som helst. Bomber, knivar och kulor betraktade de
som betar av det rytande avgrundsdjur, vilket de
måste tvinga om mänskligheten skulle fortsätta att
existera. De ansågo sig för människosläktets
välgörare och hyste den övertygelsen att de hjältemodigt
och uppoffrande strävade för det högsta goda.
Som klass trodde de att de ensamma höllo
civilisationen vid makt. Det var deras övertygelse att om
deras styrka försvagades, skulle det väldiga odjuret
i sitt djupa dräglande gap sluka både dem och allt
som var skönt och underbart och gladt och godt.
Utan dem skulle anarki bli det härskande tillståndet,
och mänskligheten skulle sjunka tillbaka i det
primitiva mörker, varur den med så mycken möda blivit
dragen. Hemska målningar av anarki framhöllos
oupphörligt inför deras barn, tills dessa i sin tur, drivna
av denna inympade fruktan, framhöllo samma bilder
inför sina avkomlingar. Detta var vilddjuret som
man skulle trampa på, och aristokratens förnämsta
plikt var att trampa på det. Kort sagt, det var de
och endast de som genom sitt oavbrutna arbete och
sina uppoffringar stodo emellan den svaga
mänskligheten och det allt uppslukande vilddjuret. Och de
trodde det, trodde det fast och orubbligt.
Jag kan icke lägga för mycken vikt på denna höga
rättfärdighet hos oligarkklassen i dess helhet. Detta
har varit Järnhälens styrka, och alltför många av våra
kamrater ha varit tröga eller ovilliga att inse detta.
Många av dem ha ansett att Järnhälens styrka var
dess system av belöning och straff. Det är ett
misstag. Himmel och helvete kunna vara mäktiga
faktorer när det gäller att framkalla nit hos en religiös
fanatiker; men för den stora massan av religiösa äro
himmel och helvete bisaker när det gäller att bestämma
vad som är rätt eller orätt. Kärlek till det rätta,
begär efter det rätta, motvilja för allt som icke är det
rätta — kort sagt ett rättfärdigt liv är det viktigaste
i religionen. Och så är det också med oligarkin.
Fängelsestraff, landsförvisning och degradering,
ärebetygelser, palats och understäder — allt detta är
bisaker. Den stora drivkraften hos oligarkerna är tron
på att de handla rätt. Man får icke fästa sig vid
undantagen, och icke heller vid förtrycket och orättvisan
vari Järnhälen har sin rot. Det faller av sig självt.
Huvudsaken är att oligarkins styrka i detta nu ligger
i dess självbelåtna uppfattning av sin egen
rättfärdighet.
oligarkerna kommit med en ny, som var fast och bestämd, skarp
och hård som stål — den mest absurda och ovetenskapliga och på
samma gång den kraftigaste som någon tyrannisk klass någonsin
ägt. Oligarkerna trodde på sin etik, trots att biologi och
evolutionslära gåvo dem orätt. Och medelst denna sin tro voro de i
stånd att i tre århundraden hålla tillbaka den mänskliga
utvecklingens mäktiga ström — ett dunkelt och häpnadsväckande
skådespel, en gåta för den metafysiska moralisten och en företeelse som
har givit materialisten anledning till många tvivel och funderingar.
För övrigt har även revolutionens styrka under dessa
fruktansvärda tjugu år vilat på ingen annan grund än
känslan av egen rättfärdighet. På intet annat sätt
kan vår offervillighet och vårt frivilliga martyrskap
förklaras. Av denna orsak och ingen annan
flammade Rudolph Mendenhalls själ för vår sak, så att
han sjöng sin vilda svanesång sista natten han levde.
Där låg orsaken till att Hurtbert dog under tortyren
och vägrade in i det sista att förråda sina kamrater.
Därför nekade sig Anna Roylston välsignelsen att bli
mor. Därför har John Carlson varit en trogen och
olönad väktare över tillflykten vid Glen Ellen.
Likgiltigt om det gäller ung eller gammal, man eller kvinna,
hög eller låg, snille eller dumhuvud — man må gå vart
man vill bland revolutionskamraterna, så skall man
finna att den allmänna drivkraften är ett mäktigt och
outrotligt begär efter det rätta.
Men jag har kommit på avvägar från min
berättelse. Innan vi lämnade tillflykten hade Ernest och
jag fullkomligt klart för oss hur Järnhälens styrka
utvecklades. Arbetarkasterna, legosoldaterna och de
stora massorna av hemliga agenter och allehanda
slags polis hade alla svurit oligarkerna trohetsed.
På det hela taget — och likgiltiga som de voro för
bristen på frihet — hade de det bättre än förut. A
andra sidan var den stora hjälplösa massan av
befolkningen — avgrundens folk — stadd i ett
ständigt sjunkande ner i djurisk likgiltighet och
belåtenhet med sitt elände. När helst starka proletärer
uppträdde med kraft bland den stora massan, blevo
de ofelbart dragna därifrån av oligarkerna och
försattes i bättre förhållanden därigenom att de gjordes
till medlemmar i arbetarkasterna eller till legosoldater.
På detta sätt nedtystades det öppet uttalade
missnöjet och proletariatet blev berövat sina naturliga
ledare.
Det tillstånd vari avgrundens folk levde var
ömkansvärdt. Deras barn fingo icke längre någon
skolundervisning. De levde som djur i stora smutsiga
arbetarsamhällen och frättes bort i nöd och förnedring. All
deras forna frihet var dem berövad. De voro ingenting
annat än arbetsträlar. Man nekade dem att själva få
välja arbete. Iyikaså var det dem förnekat att flytta
från en ort till en annan, och de hade icke rättighet att
bära eller äga vapen. De voro icke jordträlar som
farmarna. De voro maskinslavar och arbetsträlar. När
man hade särskilt behov av dem på någon plats — där
man till exempel anlade stora landsvägar eller
luftbanor, där man byggde kanaler, tunnlar, underjordiska
vägar och fästningsverk — anställdes stora
utskrivningar från arbetarsamhällena och tiotusentals slavar
transporterades med eller mot sin vilja till
arbetsplatserna. Väldiga massor träla för närvarande med
att bygga på Ardis, inhysta i eländiga baracker, där
familjeliv icke kan existera och anständighet ersättes
av slö djuriskhet. I dessa arbetarsamhällen finns
verkligen det avgrundens vilddjur, för vilket
oligarkerna hysa så stor fruktan — men det är deras egen
skapelse. De vilja varken låta apans eller tigerns
egenskaper utplånas hos avgrundens folk.
Och just nu har det tillkännagivits att nya
utskrivningar ägt rum i och för byggandet av den projekterade
understaden Asgard, som är ämnad att vida
överträffa Ardis, när den sistnämnda blir fullbordad.
1984. Det blev en byggnadstid av femtiotvå år, varunder en
ständig arbetsstyrka av en halv million trälar användes. Tidtals
svällde antalet ut till mer än en million, oberäknat hundratusental
tillhörande arbetarkaster och konstnärsvärlden.
Vi revolutionister skola fortsätta detta stora arbete,
men då skall det icke utföras av eländiga slavar.
Murarna och tornen och pelarna i den vackra staden skola
resas under sång, och dess underbara skönhet skall
icke skapas under suckar och jämmer, utan under
musik och skratt.
Ernest var vildt otålig att få komma ut i världen
och arbeta; ty den olyckliga första revolten, som
misslyckades i och med Chicagokommunen, var nu stadd i
rask mognad. Men han tuktade sig till tålamod, och
under sitt lidandes dagar, då Hadly, som i och för
detta ändamål hade tillkallats från Illinois,
förvandlade honom till en annan människa
uppnådde stor skicklighet i vivisektionen. Avis Everhards uttryck
var ingalunda överdrivet, de kunde verkligen förvandla en
människa till oigenkännlighet. Borttagandet av ärr och kroppsliga
skavanker var för dem en lätt sak. De förändrade ansiktsdragen
med så mikroskopisk noggrannhet att icke ett enda spår syntes efter
vad som försiggått. Med näsan sysslade de särskilt gärna. Att
göra fåror i huden eller borttaga sådana och omflytta hårväxten
var bland deras vanligaste konstgrepp. De förvandlingar i uttryck
som de åstadkommo föreföllo som ett trolleri. Ögon och ögonbryn,
läppar, mun och öron förändrades i grund. Genom skickliga
operationer i tungan, i halsen, på struphuvudet och i näshålorna kunde
en människas röst och sätt att tala helt och hållet förändras.
Förtvivlade tider skapa förtvivlade utvägar, och revolutionens
kirurger voro sin uppgift vuxna. Bland annat kunde de öka en
människas längd med fyra eller fem tum och minska den med en eller
två. I vår tid är detta en förlorad konst. Vi ha ingen användning
för den., välvde han i
sitt sinne stora planer att organisera det lärda
proletariatet och bibehålla åtminstone någon kvarleva
av uppfostran bland avgrundens folk — allt detta
naturligtvis under förutsättning att den första
revolten skulle misslyckas.
Det var icke förrän i januari 1917 som vi lämnade
tillflykten. Allt var ordnat på förhand. Vi intogo
genast våra platser som agenter i Järnhälens tjänst.
Jag gick och gällde för att vara Ernests syster.
Oligarker och kamrater inom fiendens parti, som hade
stort inflytande, hade skaffat oss anställning, vi voro
försedda med alla nödiga dokument, och man ansåg
sig vara på det klara med vårt förflutna. Med
fiendens hjälp var det ingalunda svårt att åstadkomma,
ty i denna skuggvärld av hemlig polistjänst var
identiteten någonting töckenartat. Agenterna kommo och
gingo som spöken, de åtlydde befallningar, fyllde
sina plikter, följde angivna spår och avläto rapporter
till ämbetsmän som de aldrig fingo se, eller samarbetade
med andra agenter, som de aldrig hade sett förut och
aldrig skulle återse.
XXII.
CHICAGOKOMMUNEN.
Som Järnhälens provokatörer voro vi icke allenast
i tillfälle att resa mycket — själva arbetet förde oss
dessutom i oupphörlig beröring med proletariatet och
med våra kamrater revolutionisterna. På detta sätt
befunno vi oss samtidigt i bägge de olika lägren,
skenbart i Järnhälens tjänst och i hemlighet av alla krafter
arbetande för den stora saken. Många av oss hade
lyckats få anställning vid olika avdelningar av
oligarkins hemliga polisväsen, och trots alla de rensningar
och ombildningar som den hemliga polisen undergått,
har man aldrig lyckats bli av med oss alla.
Ernest hade i det stora hela planerat den första
revolten, och det var bestämt att den skulle äga rum
någon gång tidigt på våren 1918. Hösten 1917 voro
vi icke färdiga; mycket återstod att göra, och om
revolutionen skulle komma för tidigt, var den naturligtvis
dömd att misslyckas. Planen var ju mycket
invecklad, och ett förtidigt utbrott måste nödvändigt
fördärva alltsammans. Detta hade Järnhälen förutsett
och rättade sina planer därefter.
Vi hade bestämt att det första slaget skulle riktas
mot oligarkins nervsystem. Oligarkerna hade tagit
lärdom av generalstrejken och försäkrat sig mot ett
möjligt svek av telegrafisterna genom att inrätta
trådlösa stationer, som stodo under legosoldaternas kontroll.
Däremot hade vi till gengäld tagit våra mått och steg.
När signalen gavs från våra tillflykter över hela landet,
från små och stora städer och baracker, skulle därtill
utvalda kamrater spränga de trådlösa stationerna i
luften. Genom detta första anfall skulle Järnhälen
således bli slagen till jorden och faktiskt ligga lemlästad.
Samtidigt skulle andra kamrater spränga broar och
tunnlar och bringa oreda i hela järnvägsnätet. Vidare
skulle andra grupper av kamrater då signalen ljöd
bemäktiga sig legosoldaternas officerare och polisen
jämte alla mera framstående oligarker och dem som
innehade exekutiv makt. Därigenom skulle fiendens
ledande män försvinna från skådeplatsen för de lokala
strider, som säkert skulle komma att utkämpas
överallt i landet.
Många saker skulle försiggå samtidigt så snart
signalen gavs. De kanadensiska och mexikanska
patrioterna voro betydligt starkare än Järnhälen kunde
tänka sig, och de skulle på sina håll upprepa vår
taktik. En del kamrater — idel kvinnor, ty männen voro
upptagna av annat — skulle ombesörja spridandet av
proklamationerna från våra hemliga tryckerier. De
bland oss som innehade förtroendeposter i Järnhälens
tjänst skulle genast åstadkomma förvirring och
upplösning var och en på sitt håll. Bland legosoldaterna
hade vi tusentals av de våra. Deras åligganden var
att spränga förråd och magasin i luften och fördärva
den ömtåliga mekanismen på alla krigsredskap. I
soldaternas och arbetarkasternas kvarter skulle samma
program utföras.
Med ett ord, ett kolossalt, förlamande slag skulle
plötsligt träffa oligarkin. Och innan den hann hämta
sig igen, skulle dess sista stund vara slagen. Det
kunde betyda förskräckliga tilldragelser och väldig
manspillan, men ingen revolutionist tvekar inför
sådant. Vår plans framgång berodde också i ganska
vidsträckt mån på avgrundens folk, oorganiserat som
det var. De skulle hetsas till angrepp mot sina
överherrars palats och städer. Ingen hänsyn för liv eller
egendom! Vilddjuret kunde gärna få ryta, och polisen
och legosoldaterna kunde få bruka sina vapen.
Vilddjuret skulle ryta i alla fall, och de andra skulle i alla
fall bruka sina vapen. Det skulle endast betyda
att olika slags faror tillintetgjorde varandra i stället
för att vända sig mot oss. Och under tiden skulle vi
ostört få sköta vårt arbete och ta hand om hela
samhällsmaskineriet.
Sådan var vår plan, vars minsta detalj hade blivit
utarbetad i hemlighet, och allt efter som den
utsatta tiden närmade sig, meddelades den åt flera och
flera kamrater. Denna utsträckning av
sammansvärjningen var den farliga punkten. Men den farliga
punkten blev aldrig uppnådd. Genom sitt
spionerisystem hade Järnhälen fått nys om revolten och
beredde sig att ge oss en ny blodig läxa. Chicago valdes
till instruktionsplats — och läxan inpräglades hos oss
med eftertryck.
Chicago
Man har en säregen anekdot om John Bums, en framstående engelsk
arbetarledare och under någon tid medlem av engelska kabinettet.
Då han en gång var på besök i Förenta staterna, tillfrågades han i
Chicago av en tidningsreporter, vad han tyckte om denna stad.
»Jag anser att Chicago är ett helvetet i fickformat», svarade han.
Någon tid efteråt, då han skulle gå ombord på en ångare för att
återvända till England, tilltalades han av en annan reporter, som
ville veta om han icke hade ändrat tanke om Chicago. »Jo, det
har jag», blev svaret. »Numera anser jag att helvetet måste vara
fickformat av Chicago.» var den mognaste av alla städer — Chicago
som i forna tider hade varit en slaktarstad och nu på
nytt skulle göra skäl för denna benämning. Den
revolutionära andan var mäktig i Chicago. Alltför
många hetsiga strejker hade kuvats där under
kapitalismens dagar för att arbetarna skulle kunna glömma
och förlåta. Till och med stadens arbetarkaster sjödo
av revolutionslust. För många huvudskålar hade
krossats under forna strejker. Oaktat de förändrade
gynnsamma förhållandena levde hatet till
herreklassen kvar. Och detta sinnelag hade smittat
legosoldaterna, av vilka tre regementen voro färdiga att
obetingat övergå till oss.
Chicago hade alltid varit ett oväderscentrum i fråga
om konflikter mellan kapital och arbete — en stad
där gatustrider och våldsdåd voro vanliga — en stad
med en klassmedveten kapitalistorganisation och en
klassmedveten arbetarorganisation, och där i forna
dagar till och med skollärarna bildade
arbetarföreningar och slöto sig till tegelbärarna och murarna i
Amerikanska arbetarförbundet. Och Chicago blev ett
oväderscentrum också vid den förtidiga första
revolutionen.
Oroligheternas utbrott påskyndades av Järnhälen.
Detta utfördes med mycken slughet. Hela
befolkningen, de gynnade arbetarkasterna inbegripna,
utsattes för den gemenaste behandling. Löften och
överenskommelser brötos och det strängaste straff
drabbade den som begick minsta förseelse.
Avgrundens folk väcktes med våld ur sin apati. Järnhälen
hade för avsikt att narra vilddjuret att ryta. Och
samtidigt med allt detta visade sig Järnhälen ofattligt
likgiltig i fråga om försiktighetsmått i Chicago.
Disciplinen fick slakna bland de kvarvarande soldaterna,
och många regementen hade skickats därifrån till olika
delar av landet.
Det tog icke synnerligt lång tid att utföra detta
program, endast några veckor. Vi revolutionister
hörde visserligen obestämda rykten om tillståndet
därborta, men ingenting tillräckligt bestämt för att
vi skulle kunna förstå. Vi föreställde oss att det var
fråga om en spontan upprorslust, som vi måste
omsorgsfullt dämpa, och vi hade icke en tanke på att den var
fabricerad genom hemliga konster. Detta hade skett
så hemlighetsfullt från Järnhälens innersta krets, att
vi icke hade den ringaste aning om det. Våra
motspelare hade gjort ett duktigt och skickligt arbete.
Jag var i Newyork då jag fick order att ofördröjligen
bege mig till Chicago. Den som gav mig ordern var
en av oligarkerna, det hörde jag av hans tal, fastän jag
varken visste hans namn eller kunde se hans ansikte.
De instruktioner han gav mig voro för klara för att
jag skulle kunna misstaga mig. Jag läste tydligt
mellan raderna att vår plan var upptäckt och att den hade
blivit undergrävd. Explosionen var färdig och
väntade endast på den tändande gnistan, och otaliga
agenter för Järnhälen skickades dit eller voro redan där för
att ombesörja antändningen. Jag smickrade mig med
att jag behöll fattningen inför oligarkens skarpa ögon,
men mitt hjärta slog våldsamt. Jag skulle nästan
ha kunnat skrika och rusa på honom för att strypa
honom med mina obeväpnade händer, innan han hade
avslutat sina kallblodiga instruktioner.
Då jag väl hade blivit befriad från hans närvaro,
beräknade jag hur lång tid jag hade på mig. Det
visade sig att om jag hade tur, skulle jag möjligen hinna
sätta mig i förbindelse med någon av ledarna innan
jag måste rusa till tåget. Sedan jag hade vidtagit
försiktighetsmått för att man ej skulle följa mig i spåren,
rusade jag direkt till sjukhuset för olycksfall. Jag
hade tur och fick genast träffa överkirurgen, partivän
Calvin. Jag började genast flämta fram mitt
meddelande, men han hejdade mig.
»Jag vet det redan», sade han lugnt, fastän det
blixtrade i hans irländska ögon. »Jag visste genast
varför ni kom. Jag fick underrättelsen för femton
minuter sedan, och jag har redan sändt den vidare.
Här skall allt bli gjort för att hålla kamraterna lugna.
Chicago måste uppoffras, men också endast Chicago.»
»Har ni försökt få bud till Chicago?» frågade jag.
Han skakade på huvudet. »Finns ingen
telegrafförbindelse. Chicago är isolerat. Där kommer det
att bli ett riktigt helvete.»
Han teg ett ögonblick och jag såg att hans vita
händer knöto sig. Och så utbrast han:
»Jag önskar sannerligen att jag kunde komma dit!»
»Det finns ännu en möjlighet att hejda dem», sade
jag, »såvida ingenting händer tåget och jag kommer
fram i tid. Eller också om någon av våra andra
kamrater inom hemliga polisen, som har fått veta hur det
är, kan hinna dit i tid.»
»Ni på insidan måtte inte ha varit vakna den här
gången», sade han.
Jag böjde ödmjukt mitt huvud.
»De ha gått ytterst hemlighetsfullt till väga»,
svarade jag. »Ingen utom de allra innersta i ledningen
kan ha haft någon kunskap om det förrän i dag. Och
vi ha ännu inte kommit så långt som de, så att vi kunde
inte undgå att bli hållna i okunnighet. Om bara
Ernest vore här! Men kanske han är i Chicago nu
och allt är väl därborta.»
Doktor Calvin skakade på huvudet. »Det sista
jag hörde om honom var att han hade blivit skickad
till Boston eller New Haven. Den där tjänstgöringen
hos fienden hindrar honom naturligtvis, men det är
alltid bättre än att ligga gömd.»
Jag beredde mig att gå och Calvin skakade hand
med mig. »Var vid godt mod», sade han till avsked.
»Vad gör det om den första revolutionen misslyckas?
Det kommer alltid en ny, och då ha vi blivit klokare.
Farväl — och lycka till! Jag vet inte om jag någonsin
får se er mer. Det blir naturligtvis ett rent helvete
därborta, men jag ville ge tio år av mitt liv för att få
vara med om det.»
»Tjugonde århundradet
berömt.» lämnade Newyork
klockan sex på kvällen och det antogs att tåget skulle vara
i Chicago klockan sju på morgonen. Men det blev
försenat under natten. Vi hade ett annat tåg strax
före oss. Bland andra resenärer i min vagn var också
en kamrat Hartman som i likhet med mig stod i
Järnhälens hemliga tjänst. Det var han som berättade
för mig om tåget framför oss. Detta tåg var en
fullständig kopia av vårt, men det förde inga passagerare.
Idén med dess avsändande var att det tomma tåget
skulle drabbas av förstörelsen ifall något försök
gjordes att spränga »Tjugonde århundradet» i luften.
Det var icke mycket folk på vårt tåg heller — ett
knappt dussin passagerare i vår vagn.
»Det måste vara en eller annan av de stora med
ombord», tillade Hartman. »Jag såg att en privatvagn
är tillkopplad i slutet av tåget.»
Det hade blivit natt då vi första gången bytte om
lokomotiv, och jag gick nedåt perrongen för att få en
smula frisk luft och se vad jag kunde komma åt att
se. Genom fönstren till privatvagnen såg jag en skymt
av tre män, vilka jag genast kände igen. Hartman
hade rätt. En av de tre var general Altendorff, och
de bägge andra voro Mason och Vanderbold, de
skickligaste och intelligentaste ledarna inom den inre
kretsen av oligarkins hemliga polis.
Det var en stilla och månljus natt, men jag kastade
mig oroligt av och an och kunde icke sova. Klockan
fem på morgonen steg jag upp och klädde mig.
Jag frågade uppasserskan i toalettrummet hur
mycket tåget kunde vara försenat, och hon svarade att det
var två timmar efter sin tid. Hon var mulattska och
jag lade märke till att hennes ansikte hade ett förgrämt
uttryck. Hon hade djupa ringar under ögonen, som
tycktes vara uppspärrade av ängslan.
»Hur är det fatt?» frågade jag.
»Ingenting, miss. Jag har väl inte sovit godt,
tänker jag», blev hennes svar.
Jag betraktade henne närmare och prövade henne
med en av våra signaler. Hon besvarade den, och nu
kände jag mig säker på henne.
»Det kommer att hända någonting förskräckligt i
Chicago», sade hon. »Det går ett falskt tåg framför
oss. Det och trupptransporterna ha försenat oss.»
»Trupptransporterna?» frågade jag.
Hon nickade. »Linjen är full med så’na. Vi ha
passerat trupptransporter under hela natten. Och
alla ä’ på väg till Chicago. När de skicka dem på
luftbanan — då är det allvar på färde. Jag har min
fästman i Chicago», tillade hon i urskuldande ton.
»Han är av de våra och han är soldat, och jag är så
ängslig för hans skull.»
Stackars flicka! Hennes fästman var vid ett av de
tre ohörsamma regementena.
Hartman och jag frukosterade tillsammans i
restaurationsvagnen och jag tvingade mig att äta. Himlen
mulnade, och tåget rasslade framåt som en tung åska
genom den framskridande dagens gråa dimma. Till
och med negrerna som passade upp på oss visste att
någonting fruktansvärdt var i görningen. De voro
ytterligt nedstämda, all deras vanliga sorglöshet var
försvunnen. De skötte uppassningen lamt och utan
omtanke och viskade tungsint med varandra i den
bortersta ändan av vagnen, närmast köket.
Hartman ansåg situationen hopplös.
»Vad kunna vi göra?» frågade han väl för tjugonde
gången med en hjälprös ryckning på axlarna.
Han pekade ut genom fönstret. »Se, allting är
färdigt. Ni kan lita på att de låta dem stanna så här
på alla håll omkring staden, trettio eller fyrtio mil
därifrån.»
Han menade soldattågen, som stodo på sidospåren.
Soldaterna höllo på att laga till sin frukost vid eldar
som hade uppgjorts på marken bredvid spåret, och de
betraktade oss nyfiket då vi dundrade förbi utan att
sakta den oerhörda farten.
Då vi kommo till Chicago var allting lugnt. Det
var tydligt att ännu hade ingenting inträffat. I
förstäderna fingo vi morgontidningarna. Det stod
ingenting i dem, och ändå stod där mycket för den som kunde
läsa mellan raderna. Järnhälens skickliga hand
visade sig i varje spalt. Där antyddes att det fanns
en viss svaghet i oligarkins rustning. Naturligtvis
sades ingenting bestämt. Det var meningen att läsaren
skulle själv leta sig fram. Det hela var skickligt utfört.
Dessa morgontidningar för den 27 oktober voro
mästerverk.
Alla lokala nyheter saknades. Detta var i sig självt
ett mästerligt schackdrag. Det insvepte Chicago i
ett mystiskt mörker och ingav genomsnittsläsaren den
uppfattningen, att oligarkin icke vågade framlägga
de lokala nyheterna för allmänheten. Antydningar
förekommo — naturligtvis osanna — att myteri hade
visat sig överallt i landet, och dessa antydningar voro
illa dolda under självbelåtna häntydningar på de
bestraffningar som skulle äga rum. Där talades om
talrika stationer för trådlös telegrafi som hade blivit
sprängda i luften, och stora summor utlovades i
belöning åt den eller dem som kunde upptäcka förövaren
av dessa brott. Naturligtvis hade ingen enda av de
trådlösa stationerna blivit förstörd. Många liknande
våldsdåd, som sammanställdes med revolutionisternas
stämplingar, omnämndes. Det intryck som allt detta
var avsett att göra på våra Chicagokamrater var att
ett allmänt uppror hade börjat, ehuru med
förvirrande missgrepp i många detaljer. Det var omöjligt
för en oinvigd att undgå den obestämda men vissa
förnimmelsen att revolten redan höll på att bryta ut.
Det meddelades också, att avfallet bland
legosoldaterna i Californien var så allvarsamt, att flera
regementen måste upplösas, och att deras medlemmar
med sina familjer hade drivits bort från
förläggningsplatsen och till arbetarkvarter. Och då voro
Californiesoldaterna i själva verket de mest trofasta av alla
mot dem som tagit dem i sin tjänst! Men hur skulle
Chicago få veta sanningen, avstängt som det var från
den övriga världen? Vidare fanns där ett illfundigt
telegram, som omtalade ett uppror bland befolkningen
i Newyork, vari arbetarkasterna hade deltagit.
Telegrammet avslutades med en förklaring (avsedd att
uppfattas som lögn) att trupperna hade gjort sig till
herrar över situationen.
Och liksom oligarkerna hade skött om
morgontidningarna, hade de ombesörjt tusen andra saker. Detta
fingo vi först veta efteråt — så till exempel alla deras
hemlighetsfulla telegram som avsändts med korta
mellanrum under den första delen av natten och i den
tydliga avsikten att deras innehåll skulle tränga till
revolutionisternas öron.
»Jag antar att Järnhälen inte har något behov av
våra tjänster», sade Hartman, i det han lade ifrån sig
tidningen han hade läst, då tåget ilade in på
centralstationen. »De förspillde tid med att skicka oss hit.
Deras planer ha tydligen lyckats bättre om de hade
väntat. Nu kan helvetet bryta löst vilken sekund
som helst.»
Han vände sig om och såg nedåt tåget när vi
stego ur.
»Jag kunde just tro det», mumlade han. »De
kopplade av privatvagnen när vi fingo tidningarna.»
Hartman var hopplöst nedslagen. Jag försökte
uppmuntra honom, men han låtsades icke märka mina
bemödanden, och plötsligt började han tala mycket
fort och med låg röst, medan vi gingo genom stationen.
I början förstod jag honom icke.
»Jag har inte varit säker på det», sade han, »och
jag har inte sagt det till någon. Jag har arbetat med
det i veckotal, men jag kan ändå inte komma till
någon klarhet. Se upp med Knowlton. Jag
misstänker honom. Han känner hemligheten med ett tjog
av våra tillflykter. Han har hundratals av våra
kamraters liv i sina händer, och jag tror att han är en
förrädare. Det är mera en känsla hos mig än något
annat. Men jag tyckte mig märka en förändring hos
honom för en kort tid sedan. Det är fara för att han
har sålt oss eller kommer att sälja oss. Jag är nästan
säker på det. Jag skulle inte ha viskat min misstanke
till en enda själ, men jag har en känsla av att jag inte
skall komma med livet från Chicago. Håll ögonen
på Knowlton. Lägg ut snaror för honom. Försök
att komma på det klara med honom. Jag vet
ingenting mer. Det är bara en ingivelse, och jag har inte
lyckats finna den minsta förklaring, det ringaste spår.»
I detsamma kommo vi ut på trottoaren. »Kom väl
ihåg att hålla ögonen på Knowlton», upprepade
Hartman allvarligt.
Och Hartman hade rätt. Innan en månad hade
gått fick Knowlton med livet plikta för sitt förräderi.
Han avrättades av kamraterna i Milwaukee.
Allt var lugnt ute på gatorna — alltför lugnt.
Staden var som död. Där fanns ingen brusande och
bullrande trafik. Man såg icke ens till några
åkardroskor. Inga spårvagnar i gång, ingen trafik på
luftbanan. Händelsevis kunde man någon gång möta
enstaka fotgängare, och dessa sölade icke på vägen.
De skyndade framåt med rask fart, men det var en
egendomlig osäkerhet i deras rörelser — som om de
fruktade att husen skulle ramla över dem eller att
trottoarerna skulle sjunka under deras fötter eller
flyga i luften. Några gatpojkar drevo omkring med
ögonen lysande av nyfiken undran över det
märkvärdiga som skulle komma att ske.
Någonstädes långt söderifrån hördes plötsligt det
dova braket av en explosion. Detta var allt. Så
var det tyst och stilla igen. Gatpojkarna hade ryckt
till och lyssnat efter ljudet. Portarna till alla hus
voro låsta och luckorna tillslutna framför
butiksfönsterna. Men massor av polismän och vakter voro
i rörelse, och allt emellanåt susade automobiler förbi
med soldatpatruller.
Hartman och jag kommo överens om att det icke
tjänade till något att vi inställde oss hos den hemliga
polisens chef. Vi visste att vår uraktlåtenhet
därvidlag skulle ursäktas på grund av de kommande
händelserna. Vi styrde således kurs bortåt det stora
arbetarkvarteret i södra delen av staden, i hopp att
kunna träffa på några av de våra. För sent! Det
visste vi. Men vi kunde omöjligt stå stilla och göra
ingenting på dessa spökligt tysta gator. Var fanns
Ernest? Det undrade jag. Och vad försiggick i
arbetarkasternas och soldaternas kvarter? Hur var
det i fästningsverken?
Som ett svar på min undran hördes plötsligt från
fjärran ett ihållande tjut, dämpat genom avståndet
och avbrutet av den ena explosionen efter den andra.
»Det är forten», sade Hartman. »Gud förbarme sig
över de tre regementena!»
Då vi passerade en tvärgata upptäckte vi bortåt
slakterierna en kolossal rökpelare. Vid nästa
övergång sågo vi flera dylika rökpelare höja sig västerut.
Över soldaternas stadsdel svävade en väldig
krigsballong, som brast just då vi fingo sikte på den och föll
som ett flammande vrak mot jorden. Omöjligt att
finna någon förklaring på denna lufttragedi. Vi
kunde icke avgöra om ballongen varit bemannad
med kamrater eller med fiender. Ett obestämt ljud
trängde till våra öron, likt bubblandet av en långt
borta kokande jättegryta, och Hartman sade att det
var knallarna från kulsprutor och gevär.
Och vi vandrade fortfarande i samma stillhet.
Ingenting hände där vi voro. Polis och automobilpatruller
foro förbi, och en gång kom ett halvt dussin
brandsprutor, som tydligen voro på återväg ifrån en
eldsvåda. En officer i en av automobilerna skrek en
fråga till brandsläckningsmanskapet och vi hörde
svaret: »Finns inget vatten! De ha sprängt
ledningarna.»
»Vi ha således förhindrat vattentillförseln», sade
Hartman livligt. »Och om vi ha gjort allt detta under
ett förhastat, isolerat och förtidigt upprorsförsök,
vad ska’ vi inte då kunna göra under en gemensam och
fullmogen revolution över hela landet?»
Officern som hade riktat frågan till
brandsläckningsmanskapet, susade vidare med sin bil. Plötsligt
hördes en bedövande knall. Maskinen med dess levande
last slungades upp i ett moln av rök och föll ner igen
som en massa spillror jämte lemlästade lik.
Hartman jublade. »Bra gjort! Bra gjort!»
upprepade han oupphörligt i viskande ton. »Proletariatet
får nog en läxa i dag, men det ger också en i utbyte.»
Polis rusade till platsen från alla håll. Och en
nyanländ patrullautomobil hade stannat. Jag var alldeles
yr i huvudet. Det plötsliga i vad som händt var
överväldigande. Hur hade det gått till? Det visste
jag icke, och ändå hade det händt alldeles framför
mina ögon. Jag var till den grad förvirrad, att jag
knappast märkte att vi anhöllos av polisen. Plötsligt
upptäckte jag att en av polismännen stod färdig att
skjuta ned Hartman. Men Hartman var kallblodig
och gav rätt lösen. Jag såg den höjda revolvern sjunka
och hörde polismannens missnöjda grymtande. Han
var mycket uppretad och svor över hela den hemliga
polistjänsten. Den var ständigt i vägen, förklarade
han — och Hartman gav honom svar på tal och sade
med lämplig stolthet över sin befattning, att den andra
polisen alltid bar sig drumligt åt.
I nästa ögonblick visste jag hur det hade gått till.
En hel grupp människor hade samlats omkring
spillrorna, och två karlar lyfte just upp den sårade
officern för att bära honom till den andra automobilen.
Men så tycktes alla bli gripna av panik och flydde åt
skilda håll, rusade sin väg i vild förskräckelse, sedan
de hade släppt den sårade ned på gatan, där han
blev liggande. Den svärjande polismannen sprang, och
Hartman och jag sprungo också utan att veta varför,
besatta av samma blinda fasa för att stanna just på
denna plats.
Ingenting mera hände där, men allt fick sin
förklaring. De flyende kommo sakta larvande tillbaka,
men under tiden höllo de sina ögon oroligt fästade på
de med många fönster försedda höga byggnaderna på
ömse sidor om gatan, som reste sig likt branta
klippmurar. Från ett av dessa otaliga fönster hade
bomben slungats, men från vilket? Det kom ingen mera
bomb, men man hade fruktat för flera.
Vi tittade fundersamt upp mot fönstren. Från
vilket som helst av dem kunde döden komma.
Vartenda hus kunde användas som bakhåll. Detta var
krigföring i modärna jungler — i en stor stad. Varje
gata var en hålväg, varje byggnad ett berg. Vi hade
icke förändrat oss mycket från den primitiva
människans ståndpunkt, trots krigsautomobilerna som
susade förbi.
Vi vände om ett hörn och träffade på en kvinna som
låg i en blodpöl på gatan. Hartman lutade sig ned
och undersökte henne. Jag kände mig nästan
dödssjuk. Jag skulle få se många döda den dagen, men det
allmänna blodbadet upprörde mig icke till den grad
som åsynen av detta första lik, där det låg på gatan
framför mina fötter. »Skjuten i bröstet», förklarade
Hartman. Under armen höll den döda en packe
trycksaker hårdt tryckt intill sig, så som hon skulle ha
hållit ett barn. Icke ens i döden ville hon skiljas från
det som hade varit orsaken till hennes död. Ty sedan
Hartman hade lyckats dra fram pappersbunten funno
vi att den bestod av stora tyckta ark —
revolutionisternas proklamationer.
»En kamrat!» sade jag.
Men Hartman bara svor över Järnhälen och vi
gingo vidare. Ofta hejdades vi av polis och patruller,
men då vi visste lösen fingo vi fortsätta. Inga
bomber slungades vidare från fönstren, de sista fotgängarna
tycktes ha försvunnit från gatorna och den omgivande
tystnaden blev allt djupare. Men jättegrytan fortfor
att bubbla på avstånd, det dova bullret från avlägsna
explosioner hördes i alla riktningar och rökpelarna
reste sig allt väldigare mot skyn.
XXIII.
AVGRUNDENS FOLK.
Plötsligt kom där en förändring. Ett sus av
upphetsning drog genom luften. Automobiler ilade förbi
— två, tre, ett helt dussin — och från dem alla
riktades varnande rop till oss. En av maskinerna
slingrade alldeles vildt under full fart ett stycke nedåt
närmaste kvarter, och i nästa ögonblick — just som
den väl var förbi — revs stenläggningen upp av en
exploderande bomb, så att där blev ett stort hål i
marken. Vi sågo polisen rusa i fullt språng inåt
sidogatorna och visste att någonting förskräckligt skulle
komma. Vi kunde höra det stigande bruset från det
som nalkades.
»Det är våra tappra kamrater som komma», sade
Hartman.
Vi sågo kolonnens front som upptog hela gatans
bredd från den ena rännstenen till den andra, då den
sista krigsautomobilen rusade förbi. Maskinen
stannade ett ögonblick i bredd med oss. En soldat
hoppade ur med någonting i händerna som han bar med
stor försiktighet. Han lade det varsamt ifrån sig i
rännstenen. Sedan hoppade han åter upp på sin
plats i automobilen och denna susade iväg, vek om
nästa hörn och var försvunnen ur sikte. Hartman
skyndade fram till rännstenen och lutade sig ned över
det ditlagda föremålet.
»Håll er på avstånd», ropade han varnande till mig.
Jag såg att han arbetade ivrigt med någonting
därborta. Då han kom tillbaka till mig, var hans panna
våt av svett.
»Jag skar av tråden», sade han, »och det skedde
just i rätta ögonblicket. Soldaten bar sig dumt åt.
Bomben var ämnad åt våra kamrater, men han hade
inte beräknat tillräckligt lång tid. Den skulle ha
exploderat för tidigt. Men nu kommer den inte att
explodera alls.»
Nu försiggick allt med stor hastighet. På andra
sidan gatan ett stycke nedåt nästa kvarter såg jag högt
uppe i ett hus flera huvud sträckas ut genom fönstren.
Jag hade just gjort Hartman uppmärksam på detta,
då rök och eldslågor spredo sig utmed den del av
byggnaden där jag hade sett människorna, och luften
skakades av en explosion. På somliga ställen var
stenbeklädnaden på byggnaden bortsliten, så att
järnstommen var blottad. I nästa ögonblick
drabbades huset midt emot, på andra sidan om gatan, av
samma förstörelse. Mellan explosionerna hördes
rasslet av skjutvapen. I flera minuter pågick denna
kamp i luften, och så dog den bort. Det var givet
att de våra befunno sig i den ena byggnaden och
soldater i den andra, och att de kämpade mot varandra
tvärs över gatan. Men vi kunde omöjligt avgöra
vilket som var vilket — vilkendera byggnaden som
innehades av de våra eller av soldaterna.
Under tiden hade den framtågande kolonnen
hunnit nästan alldeles inpå oss. När fronten passerade de
bägge stridande husen, började elden på nytt från
bägge hållen. Från ena hållet slungades bomber ned
på gatan och från det andra sköts skott på skott in
till bombkastarna, vilket dessa måste besvara.
Därigenom fingo vi veta i vilkendera byggnaden vi hade
våra kamrater, och de gjorde ett godt arbete då de
räddade den framtågande kolonnen från fiendens
bomber.
Hartman grep mig i armen och drog mig in i en stor
portgång.
»Det är inte våra kamrater!» ropade han i mitt öra.
Den inre dörren till portgången var stängd och
riglad. Vi kunde icke komma därifrån. I nästa
ögonblick tågade kolonnens front förbi. Det var inga
ordnade led, utan en väldig massa pöbel, en
fruktansvärd folkström, som fyllde hela gatan — folket från
avgrunden, vanvettigt av alkohol och oförrätter, som
ändtligen hade rest sig och törstade efter sina
förtryckares blod. Jag hade sett avgrundens folk förut, jag
hade gått igenom deras kvarter och trodde att jag
kände dem — men jag fann, att jag nu såg dem för
första gången. Den slöa likgiltigheten var som
bortblåst. Nu fanns där ingen brist på lidelse. En på
samma gång fängslande och fasansfull syn! Den
väldiga floden böljade förbi i dånande och rytande
vågor av vrede, törstande efter blod, berusad av
whisky från plundrade magasin, rusig av hat och
brinnande av ett vildt begär efter blod — män, kvinnor
och barn i smuts och trasor, fördunklade och
förvildade intelligenser med allt gudalikt utplånat ur sina
drag och allt djävulskt ditstämplat i stället, apor och
tigrar, blodfattiga bröstsjuka och stora, håriga
lastdragare, tärda ansikten, från vilka vampyrsamhället
har sugit allt livsblod, svällda former, uppblåsta genom
utsvävningar, vissnade häxor och dödskallar med
patriarkskägg, förpestad ungdom och förpestad
ålderdom, djävulska ansikten, förkrympta, föivridna och
vanskapade odjur, härjade av sjukdom och av alla
de lidanden som åtfölja kronisk brist på näring, livets
avfall och utskum — en rasande, tjutande och skrikande
dämonisk hord.
Och varför icke? Avgrundens folk hade ingenting
att förlora utom sitt elände och pinan att leva. Och
att vinna? Ingenting utom ett fråssande i hämnd.
Och medan jag såg på dem, kom den tanken över mig,
att i denna brusande ström av mänsklig lava fanns det
helt visst män — kamrater och hjältar — vilkas
uppgift hade varit att väcka avgrundens vilddjur och
tvinga fienden att brottas med det.
Och nu hände mig någonting märkvärdigt. Det
kom en förvandling över mig. Fruktan för döden
— både för mig själv och för andra — försvann. Jag
var i ett slags extas, kände mig som en annan varelse
i ett annat liv. Ingenting hade någon betydelse. Vår
sak var visserligen förlorad för denna gång, men saken
skulle finnas till också i morgon — samma sak, ständigt
lika livaktig och brinnande. Och sedan var jag i
stånd att med lugnt intresse följa den fasornas orgie
som rasade under de närmaste timmarna. Döden
betydde ingenting, och livet betydde ingenting. Jag
var en intresserad åskådare av vad som tilldrog sig,
och ibland rycktes jag också med som deltagare. Ty
min ande hade svingat sig in i en stjärnkall zon och
hade tillägnat sig en lidelsefri omvärdering av
livsvärden. Hade den icke gjort detta, så vet jag att jag
skulle ha dött.
En halvmils
dragit förbi innan vi blevo upptäckta. En kvinna i
fantastiska trasor och med djupt infallna kinder och små
svarta glödande ögon uppfångade en skymt av
Hartman och mig. Hon uppgav ett gällt skrik och
störtade emot oss. En del av hopen skilde sig från de
övriga och följde henne in i portgången. Jag kan se
henne för mig nu, medan jag skriver dessa rader, hur
hon kom rusande före de andra med det gråa håret
flygande i toviga stripor kring huvudet och bloddroppar
tillrande över pannan från något sår uppe på hjässan.
I sin högra hand höll hon en liten hacka, och med den
vänstra — en skrynklig och mager gul klo grep hon
krampaktigt omkring sig i luften. Hartman sprang
fram och ställde sig framför mig. Det var ingen tid
till förklaringar. Vi voro välklädda och det var nog.
Hartman lyfte sin knutna hand och gav kvinnan ett
slag mellan hennes brinnande ögon. Slaget drev
henne tillbaka, men hon stötte emot sina
framstormande kamrater och kastades ånyo framåt, förvirrad
och hjälplös, och den svängda hackan föll kraftlöst
ned på Hartmans skuldra.
I nästa ögonblick visste jag icke vad som hände.
Jag överväldigades av hopen. Det lilla rummet
omkring oss fylldes med skrik, tjut och svordomar.
Slag på slag regnade över mig. Händer revo och sleto
i min kropp och mina kläder. Jag kände att man höll
på att slita mig i stycken. Jag blev slagen till marken
och nästan kvävd. En kraftig hand grep mig i axeln
midt i den täta trängseln och drog och slet våldsamt.
Smärtan och det kvävande trycket gjorde att jag
svimmade. Hartman kom aldrig ut ur portgången.
Han skyddade mig och tog emot det första våldsamma
angreppet. Detta blev min räddning, ty trängseln
blev snart så oerhörd att man knappt kunde röra
armar och händer.
Jag kom till sans igen midt under det värsta
tumultet. Allt omkring mig var samma vilda kaos som
förut. Jag hade blivit indragen i en väldig flod, som
ryckte mig med utan att jag visste vart. Men jag
kände friska luften omkring mig och det styrkte mina
lungor. Svag och yr i huvudet som jag var, hade jag
en obestämd förnimmelse av att en stark arm hade
fattat mig om livet och halvt lyfte och halvt släpade
mig framåt. Jag förmådde endast helt svagt hjälpa
till att förflytta mig. Framför mig såg jag ryggen
av en mansrock som oupphörligt rörde sig. Rocken
hade rämnat i midtsömmen och var stadd i
taktmässig rörelse. Rämnan öppnade och slöt sig
oupphörligt allt efter som mannen rörde sig. Detta fenomen
fascinerade mig en stund, medan jag höll på att återfå
sansen. Sedan kände jag smärta i kinderna och i
näsan och upptäckte att blod droppade från mitt
ansikte. Min hatt var borta. Mitt hår var upplöst och
hängde kring axlarna, och smärtan i huvudet påminde
mig om att någon i trängseln inne i portgången hade
slitit mig i håret. Det gjorde ondt i mitt bröst och
mina armar voro klämda och gjorde ondt på minst ett
tjog olika ställen.
Min hjärna klarnade småningom, och jag vände mig
åt sidan och såg på den som höll mig uppe. Det var
han som hade släpat ut mig och räddat mitt liv. Han
märkte den rörelse jag gjorde.
»Det är all right», sade han hest. »Jag kände
genast igen er.»
Jag kände icke igen honom, men innan jag hann
säga något, trampade jag på något som levde och
vred sig under mina fötter. Jag drevs framåt av dem
som kommo efter och kunde icke se ned på vad det var
— men jag visste ändå att det var en kvinna, som hade
fallit på stenläggningen och trampades ned av
tusentals fötter...
»Det är all right», upprepade min ledsagare. »Jag
är Garthwaite.»
Han var skäggig och mager och smutsig, men jag
påminde mig slutligen, att han måste vara identisk
med en ståtlig yngling som för tre år sedan vistats
flera månader i vår tillflykt vid Glen Ellen. Han gav
mig de signaler, som användas av Järnhälens hemliga
polis, till tecken att också han hade anställning vid
denna institution.
»Jag skall skaffa er ut härifrån så snart någon
möjlighet yppar sig», försäkrade han. »Men gå
försiktigt. Akta er för att snubbla och falla, såvida
livet är er kärt.»
Allt kom så plötsligt den dagen, och med förfärande
hast stannade nu också folkströmmen helt tvärt. Jag
råkade i våldsam kollision med en stor och grov kvinna
framför mig — mannen med den rämnade rocken var
försvunnen — och de som voro bakom stötte emot mig.
Där blev ett helvetiskt kaos — rop, svordomar och
dödsskrik ljödo rundt omkring, och över allt detta
hördes kulsprutornas ständiga skrällar och gevärens
smattrande. Först kunde jag icke uppfatta någonting
alls. Folk föll omkring mig till höger och vänster.
Kvinnan framför mig sjönk ihop och föll till marken
med händerna krampaktigt knäppta över magen.
En man låg i dödsryckningar tätt framför mina fötter.
Plötsligt slog mig den tanken att vi befunno oss i
spetsen för kolonnen. En halvmilslång sträcka av
den var försvunnen — hur och var fick jag aldrig veta.
Ännu i denna dag har jag ingen kunskap om vad som
blev av denna långa sträcka mänsklighet — antingen
den sopades bort av något ohyggligt krigsredskap eller
om den skingrades och tillintetgjordes bit för bit eller
kom undan. Men där voro vi emellertid i spetsen för
kolonnen i stället för midt i densamma, och vi skulle
kanske sopas ut ur tillvaron genom en skur av vinande
bly.
Så snart döden hade gjort trängseln mindre, förde
Garthwaite — som fortfarande höll mig i armen — en
hop av de kvarlevande in i den stora portgången till
en affärslokal. Här i bakgrunden klämdes vi av den
pustande och flämtande människomassan in mot
dörrarna. En god stund förblevo vi i detta läge utan att
någon förändring inträffade.
»Jo, nu har jag gjort det bra», klagade Garthwaite
för mig. »Jag har ju fört er i en riktig fälla. Ute på
gatan hade vi någon möjlighet att komma undan,
men här finns det inga utsikter alls. Nu är allt förbi
utom att ropa: leve revolutionen!»
Och vad han väntade började i detsamma.
Soldaterna slaktade utan pardon. I början pressades vi
hårdt av den tillbakavikande massan, men allt efter
som mördandet pågick blev trycket mindre. De döda
och döende föllo och lämnade plats. Garthwaite satte
sin mun intill mitt öra och skrek någonting, men i det
fruktansvärda larmet kunde jag icke höra vad han
sade. Han väntade icke på att bli förstådd, utan grep
tag i mig och ryckte omkull mig. Sedan drog han
en döende kvinna över mig, och knuffande och
skuffande kröp han sedan in bredvid mig och delvis över
mig, så att jag låg skyddad av honom och den döende
kvinnan. En massa döda och döende började hopas
ovanpå oss, och över denna hög kravlade stönande
de som ännu levde. Men detta upphörde snart och
ett slags halvstillhet lade sig över det hela, då och då
störd av stönande jämmer och brutna ljud från dem
som höllo på att kvävas.
Jag skulle ha blivit ihjälklämd om icke Garthwaite
hade varit. I alla händelser föreföll det ofattligt,
att jag förmådde bära den tyngd som tryckte mig
och ändå leva. Den enda känsla jag erfor — utom
smärtan — var en stor nyfikenhet. Hur skulle det
sluta? Hur skulle det bli att dö? På detta sätt fick
jag mitt blodsdop i slaktarstaden. Förut hade döden
varit ett problem för mig, men efter detta har den
alltid varit ett enkelt faktum som icke har någon
vidare betydelse. Döden är ju så lätt.
Men soldaterna nöjde sig icke med vad de hade
uträttat. De begåvo sig in i portgången, dödade de
sårade och uppsökte de osårade som i likhet med oss
låtsade vara döda. Jag kommer särskilt ihåg en
man, som de drogo ut ur en hög och som tiggde och
bad jämmerligt för sitt liv tills han tystades med ett
par revolverskott. Så var där också en kvinna som
sköt på dem från en annan hög, fräsande av ilska.
Hon sköt sex skott innan de hunno ta hennes liv, men
vad hon gjorde för skada med sitt skjutande kunde vi
icke utröna. Vi kunde endast följa dessa tragiska
scener efter ljudet. De upprepades med ganska korta
mellanstunder och avslutades alltid med revolverskott.
Under mellanstunderna hörde vi soldaternas prat och
svordomar, medan de genomsökte likhögarna,
påskyndade av sina officerare.
Slutligen kommo de också och började genomsnoka
vår hög, och vi kände trycket minskas allt efter som
de drogo undan döda och sårade. Garthwaite begynte
nu att ropa signalerna. Först hörde de honom icke.
Men så höjde han rösten.
»Hör på det!» hörde vi en soldat säga. Och sedan
ljöd en officers skarpa stämma: »Stopp där! Far
fram försiktigt!»
Å, det första andetaget luft då vi blevo framdragna!
Garthwaite tog ordet först, men jag måste också undergå
ett kort förhör för att bevisa att jag var i Järnhälens
tjänst.
»Tillhör hemliga polisen — mycket riktigt, ja»,
bekräftade officern — en skägglös ung spoling,
tydligen ättling av någon förnämlig oligarkfamilj.
»Det är ett helvetes göra», klagade Garthwaite.
»Jag tänker försöka få avsked och gå in i armén. Ni
ha det mycket bättre.»
»Nå, det tycks ni ha ärligt förtjänat», svarade den
unge officern. »Jag har en smula inflytande och skall
försöka få det ordnat som ni önskar. Jag kan ju säga
dem hur jag fann er här.»
Han antecknade Garthwaites namn och nummer och
vände sig sedan till mig.
»Nå, än ni då?»
»Å, jag skall snart gifta mig», svarade jag
obesvärat, »och då kommer jag ifrån alltsammans.»
Så fortgick vårt samtal, medan man fortfor att döda
de sårade. Nu förefaller alltsammans som en dröm,
men då var det den naturligaste sak i världen.
Garthwaite och den unge officern kommo i ett livligt samtal
angående skillnaden mellan så kallad modärn
krigföring och de gatustrider och skyskrapsstrider som just
då utkämpades över hela staden. Jag följde ivrigt
med deras samtal, medan jag samtidigt satte upp mitt
hår och fäste ihop mina sönderslitna kjolar med
knappnålar. Och under tiden fortgick dödandet av de
sårade. Allt emellanåt överröstades Garthwaites och
officerns stämmor av knallarna från revolverskotten,
så att de måste upprepa vad de hade sagt.
Jag upplevde tre dagar av Chicagokommunen, och
man kan göra sig en föreställning om dess omfattning
och om blodbadet, då jag omtalar att jag under hela
denna tid faktiskt icke såg någonting annat än ett
ihållande slaktande av avgrundens folk och ständiga
strider i luften mellan skyskrapor. Jag såg verkligen
ingenting alls av våra kamraters heroiska arbete. Jag
hörde explosionerna av deras minor och bomber och
jag såg röken från deras brandanläggningar, det var
alltsammans. Ett storartat dåd som utfördes i
luften såg jag emellertid, och det var kamraternas
ballongangrepp mot forten. Detta skedde under den
andra dagen. De tre ohörsamma regementena hade
blivit nedsablade till sista man inom fästningsverken.
Forten voro fulla av soldater, vinden blåste i rätt
riktning och våra ballonger gingo upp från en av
affärsbyggnaderna i staden.
Sedan Biedenbach lämnat Glen Ellen hade han
uppfunnit ett kraftigt explosivt ämne, som han kallade
för »expedit». Det var av detta som ballongerna
betjänade sig. De voro ingenting annat än
varmluftsballonger, klumpigt tillverkade i all hast, men de
gjorde i alla fall tjänst. Jag såg alltsammans från
taket på en affärsbyggnad. Den första ballongen
förfelade helt och hållet sitt mål — forten — och försvann
bortåt landsbygden, men vi hörde sedan vad som händt
den. I den ballongen voro Burton och Sullivan.
Under nedstigningen passerade de tvärs över en
järnväg och omedelbart över ett trupptåg som var på väg
till Chicago. Och de släppte ner hela sitt förråd av
»expedit» på lokomotivet. Spillrorna höllo sedan
linjen blockerad i flera dagar. Och det bästa av
alltsammans var att sedan ballongen lättats från
tyngden av det explosiva ämnet, sköt den åter upp i luften
och kom icke ner igen förrän sex mil därifrån, så att
de bägge hjältarna undkommo oskadda.
Den andra ballongen misslyckades. Dess flykt var
för lam. Den höll sig för lågt och blev genomborrad
av kulor innan den hann fram till forten. Med den
följde Herford och Guinness, och de splittrades i
trasor liksom marken där de föllo ned. Biedenbach var
förtvivlad. Vi hörde alltsammans efteråt — och han
gick ensam upp med den tredje ballongen. Denna
höll sig också ganska lågt, men Biedenbach hade tur
och ingen kula träffade hans ballong. Jag kan se
den framför mig ännu i denna stund, alldeles som då jag
såg den från byggnadens höga tak — den uppsvällda
påsen som drev genom luften och mannen hängande
under den som en liten prick. Jag kunde icke se
fästningsverken, men de andra som voro uppe på taket
tillsammans med mig sade att ballongen svävade rakt
över fortet. Och jag såg icke heller Biedenbachs
»expedit» falla, när han skar lös den. Men jag såg
ballongen plötsligt skjuta rakt uppåt skyn. En god
stund efteråt steg en väldig rökpelare upp i luften,
och strax därefter hörde jag knallen och braket av
explosionen. Den fromsinte Biedenbach hade
förstört fortet! Ett par andra ballonger följde tätt efter
hans. Den ena av dem sprängdes i stycken uppe i
luften därför att expediten exploderade i förtid, och
skakningen bragte den andra ballongen i olag, men
den föll ändå ned i det andra fortet. Om detta varit
planlagt, kunde det aldrig ha gjort bättre verkan,
men även de bägge kamraterna i ballongen offrade
sitt liv.
Men nu tillbaka till avgrundens folk. Mina
erfarenheter voro begränsade till vad som rörde dem. De
rasade och mördade och åstadkommo förödelse över
hela den egentliga staden, och de drabbades i sin tur
av samma öde, men icke en enda gång lyckades de nå
oligarkernas stadsdel på västra sidan. Oligarkerna
hade skyddat sig väl. Vilken förödelse som än
drabbade själva hjärtat av staden — de och deras kvinnor
och barn skulle likväl förbliva oskadda. Jag har hört
sägas att deras barn voro ute och lekte i parkerna under
dessa ohyggliga dagar, och att deras favoritlek bestod
i att härma hur deras äldre anhöriga trampade
proletariatet under sina fötter.
Men för soldaterna var det ingen lätt uppgift att
syssla med avgrundens folk och samtidigt kämpa mot
de våra. Chicago var troget sina traditioner, och en
hel generation revolutionister sopades visserligen bort,
men den tog också med sig inemot en hel generation
av våra fiender. Järnhälen höll naturligtvis siffrorna
hemliga, men enligt ett mycket konservativt överslag
dödades minst hundratrettiotusen värvade soldater.
Våra kamrater hade dock inga möjligheter att segra.
I stället för att hela landet skulle ha rest sig på en
gång stodo de alldeles ensamma, och om det blev
nödvändigt, skulle oligarkin kunna rikta hela sin styrka
emot dem. Timme efter timme, dag efter dag sändes
ändlösa trupptransporter till Chicago — soldater i
hundratusental.
Och avgrundens folk var så talrikt! Trötta på
slaktandet började soldaterna en stor klappjakt för
att driva mobben likt boskap i Michigansjön. Det var
vid begynnelsen av detta företag som Garthwaite och
jag hade råkat på den unge officern. Klappjakten
misslyckades emellertid, tack vare de våras
outtröttliga mellankomst. I stället för den kolossala hjord
som soldaterna hade hoppats få hopsamlad lyckades
de icke driva mer än fyrtiotusen av de ömkliga
varelserna i sjön. Gång på gång, när mobben var väl
samlad och drevs genom gatorna mot vattnet, ställde
de våra till något krångel, och mobben kom undan
genom den lucka som i följd därav hade uppstått i
det omgivande nätet.
Garthwaite och jag sågo ett exempel härpå kort
efter vårt sammanträffande med den unge officern.
Den del av mobben som vi hade följt och som hade
drivits till reträtt hindrades genom truppstyrkor att
komma undan åt söder och öster. De trupper som
vi hade stött tillsammans med höllo den tillbaka
från väster. Den enda utvägen var således mot norr,
och mot norr styrde mobben också sin kurs — mot
sjön, dit den drevs från öster, väster och söder genom
elden från kulsprutor och gevär. Antingen den nu
emellertid förstod att den skulle drivas mot sjön, eller
om det endast berodde på ett blindt tilltag av det stora
odjuret, det vet jag icke, men i alla händelser vek
mobben av åt en tvärgata mot väster, vände nedåt
nästa gata och kom tillbaka i samma spår mot söder
i riktning mot den stora arbetarghetton.
Just då försökte Garthwaite och jag bege oss västerut
för att komma ifrån det område där gatustriderna
rasade — och så befunno vi oss på nytt midt uppe i dem.
När vi kommo till hörnet, sågo vi den tjutande massan
komma störtande rakt emot oss. Garthwaite grep
mig i armen, och vi skulle just börja springa, då han
plötsligt ryckte mig tillbaka igen undan hjulen på ett
halvt dussin krigsautomobiler, utrustade med
kulsprutor och på väg mot mobben. Efter dem följde
soldater med automatiska gevär. Medan de togo ställning,
var mobben redan tätt inpå dem, och det såg ut som
om de skulle bli överväldigade innan de kunde skrida
till aktion.
Här och där avfyrade någon av soldaterna sitt gevär,
men denna spridda eld utgjorde intet hinder för
mobbens framstormande. Framåt vältrade den väldiga
massan, tjutande i vilddjurslikt raseri. Det tycktes
som om kulsprutorna hade svårt för att komma i gång.
Automobilerna, på vilka de hade sin plats, blockerade
gatan och tvingade soldaterna att ta ställning
innanför, mellan och på trottoarerna. Flera och flera
soldater ankommo alltjämt och i denna trängsel var det
omöjligt för oss att komma därifrån. Garthwaite
höll mig i armen, och vi tryckte oss tätt intill en
husvägg.
Mobben var icke mer än tjugufem fot ifrån oss, när
kulsprutorna gå vo eld. Inför denna flammande eld
kunde intet liv bestå. Mobben stormade på, men den
kunde icke avancera. Den staplades upp i en hög
som snart växte till ett berg — ett kolossalt växande
vågsvall av döda och levande. De som voro bakom
trängde på, och från rännsten till rännsten stapplade
den ena massan över den andra. Sårade män och
kvinnor vräktes över toppen av den hemska vågen
och föllo ned framför den, tills de belamrade marken
under automobilerna och hopades omkring
soldaternas ben. Soldaterna stucko ihjäl de kravlande
uslingarna med bajonetten — men jag såg en av dem
rusa upp och flyga en soldat i strupen med tänderna.
Bägge — soldaten och slaven — ramlade över
varandra ned i blodpölarna.
Elden upphörde. Värvet var fullbordat. Mobben
hade hindrats i sitt vilda försök att bryta sig igenom.
Order gavs att krigsautomobilernas hjul skulle klaras.
De kunde icke gå fram över likhögen, men det var
meningen att föra dem nedåt en tvärgata.
Soldaterna voro just sysselsatta med att dra bort liken, när
det hände. Efteråt fingo vi veta hur det hade gått
till. Ett kvarter längre bort hade ett hundratal av
våra kamrater tagit ett hus i besittning. Och så hade
de gått över tak och genom byggnader, tills de hade
de tätt packade soldaterna rakt nedanför sig. Då
blev det en massaker från motsatta hållet.
Utan något förebud regnade en hel skur av bomber
ned från byggnadens tak. Automobilerna splittrades
i stycken och likaså många av soldaterna. Vi och de
övriga kvarlevande rusade därifrån i vild flykt. Ett
stycke nedåt gatan gavs eld mot oss från en annan
byggnad. Liksom soldaterna hade täckt marken med
döda slavar blev det nu deras tur att själva täcka den.
Det såg ut som om både Garthwaite och jag buro
förtrollade rustningar. Alldeles som vi hade gjort förut
sökte vi även nu skydd i en portgång. Men denna
gång ville Garthwaite icke göra sig skyldig till bristande
vaksamhet. När bombernas larm började dö bort,
tittade han utåt gatan.
»Mobben kommer igen!» ropade han till mig. »Vi
måste laga att vi komma ifrån det här.»
Vi flydde hand i hand nedåt den blodsköljda
stenläggningen, halkande och glidande, för att nå hörnet.
Nere på tvärgatan sågo vi några springande soldater.
Ingenting hände dem. Vägen var klar. Så stannade
vi ett ögonblick och sågo oss om. Mobben kom
långsamt tågande. Den var upptagen av att väpna sig
med de fallnas gevär och döda de sårade. Vi sågo
den unge officerns slut. Han reste sig mödosamt på
armbågen och sköt av sin pistol.
»Där går min utsikt till befordran om intet», sade
Garthwaite skrattande, då en kvinna rusade på den
sårade officern med en lyftad slaktarkniv. »Kom
med! Det bär av åt orätt håll, men på ett eller annat
sätt måste vi väl komma ut.»
Och vi flydde åt öster genom de lugna gatorna,
beredda på att någonting skulle hända vid varje
tvärgata. Söderut steg röken från en kolossal brand mot
skyn, och vi visste att det var den stora ghetton som
brann. Slutligen sjönk jag ned på trottoaren. Jag
var totalt utmattad och kunde icke gå längre. Jag
hade fullt med skråmor och sår, och det värkte i hela
min kropp, men jag kunde icke låta bli att dra på
munnen åt Garthwaite som rullade en cigarett och
sade:
»Jag vet att jag bär mig åt som en äkta krake i
fråga om att rädda er, men jag begriper rakt inte hur
man skall kunna reda sig i den här situationen. Det
är en riktig röra alltsammans. För var gång vi
försöka bryta oss ut händer någonting och vi bli drivna
tillbaka. Vi ha inte kommit längre än ett par kvarter
från den här portgången, där jag fick er med mig ut.
Vänner och fiender ä’ blandade om varandra. Det
är ett riktigt kaos. Man kan aldrig veta vem som finns
i de här fördömda byggnaderna. Försöker man leta
ut det, så har man rätt som det är en bomb i skallen
på sig. Försöker man vandra fredligt sin väg framåt,
så råkar man rakt in i en folkmassa och blir ihjälskjuten
av kulsprutor, eller också blandar man sig med
soldaterna och får döden sig tillskickad från något tak av
ens egna kamrater. Och till råga på allt kommer
också mobben och vill döda en.»
Han skakade på huvudet med bedrövad uppsyn,
tände cigaretten och satte sig bredvid mig.
»Och jag är så hungrig att jag skulle kunna äta
småsten», tillade han.
I nästa ögonblick var han på fötter igen och ute på
gatan, där han grävde upp en av stenarna. Han
kom tillbaka med den och krossade fönstret i ett
magasin bakom oss.
»Det är på nedre botten och duger inte mycket till»,
sade han, medan han hjälpte mig in genom öppningen,
»men det är det bästa vi kan göra. Ni kan sova en
smula och jag skall rekognoscera. Jag skall nog ändå
komma ut med att rädda er till sist, men jag behöver
tid till det, grundligt med tid — och så någonting att
äta.»
Det var en sadelmakarebutik vi kommo in i, och
han gjorde i ordning en bädd av hästtäcken åt mig i
rummet bakom butiken. Till råga på allt elände fick
jag en brinnande huvudvärk, och jag var glad att få
sluta ögonen och försöka sova.
»Jag kommer igen», sade han, då han gick. »Jag
har visserligen intet hopp att kunna skaffa en
automobil, men litet mat skall jag då väl alltid kunna skaffa
på något sätt.»
Och det var det sista jag såg av Garthwaite på tre
hela år. I stället för att komma tillbaka till mig
blev han förd till ett sjukhus, sedan en kula hade gått
igenom hans ena lunga och en annan genom hans nacke.
XXIV.
MARDRÖMMAR.
Jag hade icke haft en blund i mina ögon sedan
föregående natt på tåget, och detta i förening med min
utmattning gjorde att jag somnade djupt och godt.
Då jag vaknade, var det natt. Garthwaite hade icke
kommit tillbaka. Jag hade förlorat mitt ur och hade
ingen idé om vad tiden led. Och jag låg med ögonen
slutna och hörde ständigt det dova bullret av
explosioner på avstånd. Chicago var fortfarande ett
rasande Inferno. Jag kröp över butiken fram till fönstret.
Skenet från väldiga eldsvådor gjorde gatan nästan så
ljus som om dagen. Man skulle lätt ha kunnat läsa
det finaste tryck. Från flera kvarters avstånd hördes
smattrandet av små handbomber och skrällen av
kulsprutor, och från ännu längre håll hördes en lång serie
av dova explosioner. Jag kröp tillbaka till mina
filtar och somnade på nytt.
Då jag vaknade härnäst, silade en blekgul dager in
till mig. Det var den andra dagen som grydde. Jag
kröp återigen ut till framsidan av butiken. En pell av
rök, genombruten av lysande glimtar, täckte himlen.
Nedåt motsatta sidan av gatan stapplade en eländig
slav. Den ena handen höll han hårdt tryckt intill sin
sida, och han lämnade blodspår efter sig på gatan.
Hans ögon irrade omkring åt alla håll, fulla av ångest.
En gång såg han rakt in på mig, och i hans ansikte
lästes ett jagat och sårat djurs stumma lidande.
Han såg mig, men det var ingen förvantskap mellan
oss och ingen förståelsens sympati på hans sida
åtminstone, ty han kröp ihop och släpade sig vidare. Han
kunde icke vänta någon hjälp i hela vida världen.
Han var en träl, och de mäktiga herrarna hade ställt
till stor jakt på sina trälar. Allt vad han kunde
hoppas på — allt vad han sökte — var en håla där han
kunde krypa in och gömma sig som ett djur. Den
skarpa ringningen från en ambulansvagn som körde
om hörnet kom honom att spritta till.
Ambulansvagnar voro icke för sådana som han. Jämrande av
smärta kastade han sig in i en portgång. Ett par
minuter därefter var han ute igen och linkade
förtvivlad framåt.
Jag vände om till mitt läger och väntade en timme
på Garthwaite. Min huvudvärk var icke borta. Den
var snarare i tilltagande. Det var endast genom en
kraftig viljeansträngning som jag förmådde öppna
mina ögon och betrakta någonting, och det vållade
mig nästan olidliga plågor. Det dunkade våldsamt
i min hjärna. Svag och vacklande praktiserade jag
mig ut genom fönsteröppningen och ned på gatan —
instinktmässigt och famlande bjöd jag till att söka
komma ifrån denna ohyggliga slaktarhåla. Och nu
blev mitt liv en mardröm. Mina minnen av vad
som hände under de följande timmarna äro sådana
att de godt kunde tillskrivas en sådan dröm. Många
tilldragelser äro skarpt inpräglade i min hjärna, men
mellan dessa outplånliga bilder som jag har behållit
ligga mellantider av medvetslöshet. Vad som
tilldrog sig under dessa mellantider vet jag icke, och jag
skall aldrig få veta det.
Jag kommer ihåg att jag vid hörnet stapplade över
en mans ben. Det var den stackars jagade uslingen
som hade släpat sig förbi mitt gömställe. Så tydligt
jag kommer ihåg hans stackars eländigt knotiga
händer där han låg på stenläggningen — de liknade
snarare hovar och klor än människohänder, förvridna och
vanställda av ett helt livs släparbete och med
hornaktiga halvtumstjocka förhårdningar i flata handen.
Och när jag så samlade mina sinnen och fortsatte att
gå, såg jag in i mannens ansikte och märkte att han
ännu var vid liv. Ty ögonen följde mig med ett
uttryck av slött förstånd — han såg mig.
Efter detta kom en barmhärtig medvetslöshet. Jag
kände ingenting och såg ingenting, stapplade endast
mekaniskt framåt, sökande efter säkerhet. Den nästa
bilden från min mardröm var en gata full med lik.
Jag stod inför den helt plötsligt, så som en vandrare
på landsbygden kan träffa på en flytande ström.
Men den ström jag hade framför mig var stilla — den
hade stelnat i döden. Från rännsten till rännsten och
täckande trottoarerna lågo de där, regelmässigt spridda
— endast här och där en hopad samling som höjde sig
över den jämna gatan. Stackars avgrundsfolk,
stackars jagade slavar — där lågo de likt harar i
Californien efter en drevjakt.
blevo en riktig plåga. I Californien brukade man anställa drevjakt
på hararna. På bestämd dag samlades alla jordbrukare och drevo
hararna i tusental in i inhägnader, där de sedan slogos ihjäl med
påkar av män och pojkar. Jag såg både uppåt och nedåt
gatan. Icke en rörelse, icke ett ljud. Det var
dödstyst i husen, och de blickade ned på de döda ur sina
många fönster. En gång — en enda — såg jag en arm
röra sig i den döda floden. Jag svär att jag såg den
röra sig med en underlig skälvande åtbörd av lidande
— och med den lyfte sig ett blodigt huvud i namnlös
fasa, sluddrade några ord till mig och lade sig sedan
ned för att icke röra sig vidare.
Jag minns en annan gata med tysta hus på bägge
sidor, och jag minns den paniska förskräckelse som
väckte mig till nytt medvetande då jag återigen såg
avgrundens folk, men denna gång i en ström som flöt
och kom emot mig. Men så såg jag att här var
ingenting att frukta. Strömmen flöt långsamt framåt
under jämmer och klagan, svordomar, ålderdomspjoller,
hysteriska utrop och vanvettigt pladder. Ty detta
var de mycket unga och de mycket gamla, de svaga
och de sjuka, de hjälplösa och de hopplösa, ghettons
vrak. Branden i deras kvarter på södra sidan av
staden hade drivit dem ut i gatustridens Inferno, och vart
de vände sig och vad som blev av dem, det visste jag
icke och fick aldrig veta det.
på sydsidan var en tillfällig händelse eller om ghetton antändes av
soldaterna. Numera är det emellertid fullständigt bevisat att
soldaterna hade stuckit arbetarekvarteren i brand på order av sitt befäl.
Ett svagt minne har jag av att jag slog in ett fönster
och gömde mig i en butik för att komma undan en hop
från gatan som förföljdes av soldater. Och en bomb
exploderade en gång i min närhet på en stilla gata där
jag icke kunde upptäcka en enda människa, hur jag
än spejade åt alla håll. Men min nästa skarpt
inpräglade hågkomst börjar med knallen från ett gevär och
en plötslig förnimmelse av att skottet hade riktats mot
mig av en soldat i automobil. Skottet träffade ej,
och i nästa ögonblick skrek och gestikulerade jag de
betecknande signalerna. Minnet av färden i
automobilen är mycket otydligt, men det brytes plötsligt av
en livlig hågkomst. Knallen från ett skott som
lossades av soldaten bredvid mig kom mig att hastigt
öppna ögonen, och jag såg då George Milford, som jag
kände från tiden vid Pell Street, sjunka långsamt ned
på trottoaren. Medan han föll, sköt soldaten på nytt,
och Milfords kropp drogs plötsligt ihop, men sträcktes
lika plötsligt ut och föll raklång på marken. Soldaten
skrattade belåtet och automobilen susade vidare.
Det nästa jag erfor var att jag väcktes ur djup sömn
av en man, som gick av och an i min närhet. Hans
anletsdrag vittnade om stark själsspänning och
svetten dröp från hans panna. Den ena handen höll han
hårdt tryckt intill sitt bröst med den andra, och
bloddroppar föllo på golvet där han gick. Han bar de
värvade truppernas uniform. Utifrån — som genom
tjocka murar — hördes ett dovt buller av kreverande
bomber. Jag befann mig i en byggnad som var
inbegripen i strid mot en annan.
En fältskär kom in för att förbinda den sårade
soldaten och jag hörde att klockan var två på
eftermiddagen. Min huvudvärk var icke bättre och fältskären
gjorde ett uppehåll i sitt arbete för att ge mig någon
stark medicin, som skulle verka på hjärtat och
åstadkomma lindring. Jag somnade igen, och det nästa
jag hade medvetande om var att jag befann mig på
byggnadens tak. Striden hade upphört, och jag stod
där och betraktade ballongangreppen mot
fästningsverken. Någon hade lagt sin arm omkring mig och
jag lutade mig tätt intill honom. Det föreföll mig
som en helt naturlig sak att det skulle vara Ernest,
och jag undrade bara hur han hade fått sitt hår och
sina ögonbryn så illa svedda.
Det var av en ren slump vi hade funnit varandra
i denna hemska stad. Han hade icke haft någon aning
om att jag lämnat Newyork, och då han gick igenom
rummet där jag låg och sov, kunde han först icke tro
att det var jag. Därefter såg jag föga mer av
Chicagokommunen. Sedan vi hade åsett ballongattacken,
tog Ernest mig med sig ned i byggnadens inre, och där
sov jag sedan hela eftermiddagen och hela natten.
Den tredje dagen tillbragte vi inomhus, och den fjärde
fick Ernest tillåtelse av myndigheterna att lämna
Chicago. En automobil ställdes till vår disposition.
Min huvudvärk var borta, men jag var mycket trött
till både kropp och själ. Jag låg tillbakalutad mot
Ernest i automobilen och såg apatiskt på hur
soldaterna arbetade med att få automobilen ut ur staden.
Strid pågick ännu, men blott på enstaka platser.
Här och där voro hela distrikt i de våras våld,
men dessa distrikt voro omgivna och bevakade av
stora truppmassor. I väl hundra avskilda fällor
höllos sålunda dessa våra kamrater inneslutna,
medan arbetet på att kuva dem pågick. Och att
kuvas var härvidlag detsamma som att dö, ty det
gavs ingen pardon. De kämpade som hjältar till sista
man.
dagar. Varenda byggnad måste stormas som ett fort, och
soldaterna kämpade sig uppåt från våning till våning. Det var en
mördande strid. Ingen pardon gavs och ingen togs. Revolutionisterna
hade fördelen att befinna sig ovanför sina angripare.
Revolutionisterna utrotades fullständigt, men förlusterna drabbade icke
uteslutande det ena partiet. Det stolta Chicagoprolerariatet svek
icke sina traditioner. För var och en av dem som dödades föll
också en av deras fiender.
Så snart vi närmade oss dylika platser, skickade
vakterna oss tillbaka och vi måste göra omvägar.
En gång gick enda vägen förbi två starka positioner,
som kamraterna innehade, genom en bränd stadsdel
som låg emellan. Från vardera sidan hörde vi
krigsbuller, medan automobilen letade sig fram mellan
rykande ruiner och vacklande murar. Ofta voro gatorna
blockerade av grus och spillror så att vi måste göra
omvägar. Vi färdades genom en labyrint av ruiner
och det kunde icke gå fort.
Slakterierna — arbetarbostäderna, planteringarna
och allt — voro lagda i ruiner. Långt borta till höger
beslöjades himlen av väldiga rökmoln. De kommo
från Pullmansstaden, berättade soldaten som
tjänstgjorde som chaufför — eller rättare från den forna
Pullmansstaden som nu var totalt förstörd. Han
hade kört dit ut den tredje dagens eftermiddag med
depescher. En del av de hetaste striderna hade rasat
där, sade han, och många av gatorna hade varit
omöjliga att passera därför att där låg högtals med lik.
Då vi svängde omkring de sönderskjutna murarna
av en byggnad i slakteridistriktet, hejdades
automobilen genom en hopad massa lik, som liknade en av
havet uppvräkt våg. Vi insågo genast vad som hade
försiggått på platsen. Då mobben stormade fram om
hörnet, hade den blivit nedmejad av kulsprutorna,
som voro uppställda på tvärgatan. Men soldaterna
hade också råkat illa ut. En bomb måste ha
exploderat bland dem, ty mobben som hade hållits tillbaka
tills vågen av döda och döende blivit uppvräkt, hade
sedan skummat över och sprängt fram i ett brus
av levande kämpande slavar. Soldater och slavar
lågo där huller om buller krossade och sönderslitna,
omkring och över spillrorna av kanoner och
automobiler.
Ernest hoppade ur. Ett par välbekanta skuldror
och en välbekant frans av vitt hår hade fängslat hans
blick. Jag märkte det icke, och det var icke förrän
han hade återtagit sin plats hos mig och automobilen
åter var i gång som han sade:
»Det var biskop Morehouse.»
Snart voro vi ute på gröna fält, och jag kastade en
sista blick tillbaka på den rökfyllda himlen. Fjärran
ifrån ljöd det dämpade dånet av en explosion. Då
lade jag mitt ansikte intill Ernests bröst och grät över
att vår sak var förlorad. Hans arm låg kärleksfullt
omkring mitt liv.
»Förlorad — ja, för denna gång, min älskade», sade
han, »men inte för alltid. Vi ha fått en skarp läxa.
I morgon skall vår sak resa sig på nytt, stark i visdom
och disciplin.»
Automobilen körde upp till en järnvägsstation.
Där skulle vi stiga på ett tåg till Newyork. Medan vi
väntade på perrongen, dundrade tre tåg förbi i riktning
mot Chicago, överfyllda av trasiga grovarbetare,
avgrundens folk.
»Slavtransporter för Chicagos återuppbyggande»,
sade Ernest. »Du förstår, alla Chicagoslavarna ha
blivit dödade.»
XXV.
TERRORISTERNA.
Det var icke förrän Ernest och jag hade konnnit
tillbaka till Newyork och flera veckor hade förflutit,
som vi voro i stånd att fullt förstå omfattningen av
den olycka som hade drabbat vår sak. Situationen
var bitter och blodig. På många platser över hela
landet hade slavuppror och blodbad ägt rum.
Martyrernas antal hade fått en väldig tillökning. Otaliga
avrättningar överallt. Bergstrakterna och de öde
vidderna voro fulla med fredlösa och skyddssökande
som överallt jagades och dödades. Våra tillflykter
voro till trängsel fyllda med kamrater, för vilkas
utlämnande höga pris voro utlovade. På grund av
upplysningar från spioner blevo tjogtals av våra tillflykter
utsatta för razzia av Järnhälens soldater.
Många av kamraterna blevo modfällda och
övergingo till en terroristisk taktik. De felslagna
förhoppningarna gjorde dem på samma gång förtvivlade och
ursinniga. Många terroristförbund, som icke stodo i
något slags samband med oss, bildades och förorsakade
oss många bekymmer
Hämnd var det ledande motivet. Medlemmarna av de
terroristiska organisationerna voro likgiltiga för sitt eget liv och hyste inga
förhoppningar för framtiden. »Daniterna», som hade tagit detta
namn efter de hämnande änglarna i mormonernas mytologi, hade
sitt ursprung i den stora Västerns bergstrakter och spredo sig sedan
över Stilla havskusten från Panama till Alaska, »Valkyriorna»
voro kvinnor. De voro de fruktansvärdaste av alla. Ingen kvinna
som icke hade fått någon nära anhörig avrättad av oligarkin, var
valbar till medlem i deras förbund. De beskylldes för att döda
sina fångar genom tortyr. Ett annat beryktat kvinnoförbund
var »Krigsänkorna». Ett brödrasamfund till »Valkyriorna» var
»Berserkarna». Dessa män frågade icke det ringaste efter sitt liv,
och det var de som totalt förstörde soldatstaden Bellona jämte dess
innevånare på 200,000 själar. Bedlamiterna och Helldamiterna
voro ett par slavförbund, och en ny religiös sekt uppstod som
kallade sig för »Guds vrede», men den blev icke långvarig. Som bevis
på vilken fantasi de utvecklade i hela sitt dödliga allvar må följande
namn upprepas: »Det blödande hjärtat» — »Morgonens söner»
— »Flamingos» — »De tre trianglarna» — »De tre domstolarna»
— »Rubonikerna» — »Hämnarna» — »Comancherna» och
»Erebusiterna.». Dessa missledda människor
offrade sitt liv förgäves, förryckte mycket ofta våra
planer och fördröjde vår organisation.
Och under allt detta gick Järnhälen lugnt och
betänksamt sin väg fram, skakade upp hela samhället
under sitt sökande efter de våra, sovrade sina värvade
trupper, sina arbetarkaster och alla som voro anställda
i deras hemliga tjänst, straffade utan förbarmande
och utan vrede, tyst underkastade sig alla de
repressalier för vilka den var utsatt och fyllde luckorna inom
sina stridslinjer så snart de visade sig. Samtidigt
med detta var Ernest och de övriga kamraterna i
strängt arbete för att reorganisera revolutionens
krafter. Det oerhört omfattande i detta värv kan man
få en föreställning om, ifall man tar i...»
midt i en mening. Avis Everhard måste ha fått någon varning att
soldaterna voro i antågande, eftersom hon hade tid att gömma
undan manuskriptet innan hon flydde eller togs till fånga. Man
måste beklaga att hon icke fick leva och avsluta sin berättelse, ty
i så fall skulle utan tvivel det mysterium ha skingrats, som nu under
sju århundraden har dolt de närmare omständigheterna vid Ernest
Everhards avrättning.
INNEHÅLL:
| Sid. | FÖRORD | 5 | I. MIN ÖRN | 11 | II. UTMANINGAR | 32 | III. JACKSONS ARM | 52 | IV. MASKINERNAS SLAVAR | 68 | V. FILOMATKLUBBEN | 80 | VI. FÖREBÅDANDE SKUGGOR | 108 | VII. BISKOPENS DRÖMSYN | 119 | VIII. MASKINKROSSARE | 128 | IX. EN DRÖMS MATEMATISKA BERÄKNINGAR | 148 | X. I MALSTRÖMMEN | 169 | XI. DET STORA ÄVENTYRET | 182 | XII. BISKOP MOREHOUSE | 192 | XIII. GENERALSTREJKEN | 207 | XIV. BÖRJAN TILL SLUTET | 219 | XV. DE SISTA DAGARNA | 230 | XVI. SLUTET | 238 | XVII. DET BLODRÖDA LIVRÉET | 251 | XVIII. I SKUGGAN FRÅN SONOMA | 260 | XIX. FÖRVANDLINGEN | 271 | XX. EN FÖRSVUNNEN OLGARK | 283 | XXI. AVGRUNDENS RYTANDE VILDDJUR | 294 | XXII. CHICAGOKOMMUNEN | 302 | XXIII. AVGRUNDENS FOLK | 319 | XXIV. MARDRÖMMAR | 338 | XXV. TERRORISTERNA | 347 |
*