Irland och irländarna
IRLAND
OCH
IRLÄNDARNA
AV
J. GUST. RICHERT
IRLAND OCH IRLÄNDARNA
IRLAND OCH
IRLÄNDARNA
AV
J. GUST. RICHERT
MED 52 ILLUSTRATIONER
KARTOR, PORTRÄTT OCH VYER
STOCKHOLM
ÅHLEN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
Copyright 1925
by J. Gust. Richert, Stockholm
Nordiska Boktryckeriet, Sthlm 1925
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRSTA KAPITLET
BELÄGENHET OCH NATUR ............................................ 7
ANDRA KAPITLET
HISTORISKA FRAGMENT................................................ 12
Före Adam. — Hednatiden. — The Island of Saints and
Scholars. — Vikingatiden. — Frihetstidens sista skede. —
Den anglo-normandiska invasionen. — The Pale. —
Hibernicis ipsis hiberniores. — The Statute of Kilkenny. —
Poynings Law. — Protestantismens införande. —
Upprors- och konfiskationsperioden. — The Plantation of
Ulster. — Upproret 1641. — Oliver Cromwell. — To Hell
or to Connaught! — Slaget vid Boyne. — Fördraget i
Limerick. — The Penal Laws. — Ekonomiskt handikap. —
Grattans parlament. — Upproret 1798. — Unionen. —
Robert Emmets upprorsförsök. — Daniel O"Connell. —
Hungeråren. — Nya upprorsförsök. — Charles Stewart
Parnell. — Home Rulefrågan. — Secret Societies. —
Påskupproret 1916. — Efterdyningar. — Befrielsekriget. —
Inbördeskriget.
TREDJE KAPITLET
»THE IRISH QUESTION» ................................................... 86
FJÄRDE KAPITLET
IRLÄNDAREN .................................................................... 99
The fighting spirit. — The plotting spirit. — The spell of
Ireland.
FEMTE KAPITLET
NÅGRA MÄRKLIGA PERSONLIGHETER ........................ 113
Arthur Griffith. — Michael Collins. — James Connolly. —
Sir Roger Casement. — Erskine Childers. — Hertigen av
Abercorn. — Lord Edward Carson. — Sir James Craig. —
H. M. Pollock. — Timothy Michael Healy. — William
Cosgrave. — Kevin O"Higgins. — Desmond Fitzgerald. —
James Mac Neill. — Eoin Mac Neill. — Patrick Hogan.
— Mc Gilligan. — J. J. Walsh. — Eamon de Valera. —
Constance de Markievicz. — Dan Breen. — William Butler
Yeats. — Sir Horace Plunkett. — Rev. F. A. Finlay. —
Sir Douglas Hyde. — Sir John Purser Griffith. — Pierce
F. Purcell. — Laurence Kettle.
SJÄTTE KAPITLET
NÅGRA KULTURFRÅGOR ................................................ 162
Religionsfrågan. — Språkfrågan. — Alkoholfrågan. —
Emigrationen. — Den kooperativa rörelsen. — Åkerbruk
och industri. — Torvmossar och vattenfall. — The Island
of Ruins.
SJUNDE KAPITLET
RESEINTRYCK .................................................................. 173
Belfast. — Giants Causeway. — Dublin. — Glendalough. —
Cork. — Queenstown. — Blarney Castle. — Killarney. —
Ross Castle. — Muckross Abbey. — The Meeting of the
Waters. — Limerick. — Galway. — Clifden.
LITTERATURHÄNVISNINGAR ........................................ 200
FÖRSTA KAPITLET
BELÄGENHET OCH NATUR
Irland är indelat i 4 provinser, Ulster, Leinster,
Connaught och Munster, samt i 32 grevskap
(se omstående karta).
Irland.
Ön har formen av en romboid, å alla sidor
omspolad av Atlantens vågor. Dess topografi företer
åtskilliga egendomligheter. De högsta bergen äro
grupperade kring kusterna och det inre av landet
bildar en lågland platå, the Great Central Plain,
varför i stort sett flodernas övre lopp gå från öns
periferi mot dess centrum.
I den grå forntiden sammanhängde Irland med
Britannien. Men dess emancipation försiggick redan
i ett mycket tidigt stadium och dess skapelsehistoria
företer stora olikheter med moderlandets. Under
långa geologiska perioder, då England låg nedsänkt
under havets yta, lyckades Irland försvara sin plats
på Europas karta. Detta är icke en hypotes utan
ett vetenskapligt bevisat faktum, ty Irland saknar
vissa serier av fossil och sediment som äro den
engelska landsänkningens ojäviga vittnesbörd.
Under Europas stora nedisning rådde den
starkaste kölden och den största ishopningen på den
skandinaviska halvön. Från Kölens fjällrygg utgick
en sammanhängande isström, som översvämmade
stora delar av Ryssland och Tyskland och även nådde
Britannien, där den slutligen hejdades av en från
Skotska högländerna utgående motström. Från
Skottland utgick samtidigt en annan ström, som
tydligen hade för avsikt att lägga Irland under sitt
välde. Havet var under denna period icke så djupt
som nu, beroende på att väldiga vattenmassor voro
bundna i landisen, och North Channel var i det
närmaste torrlagd. Ismassan kunde således skrida
fram över en bred dalgång, vida mera bekväm än
Giants Causeway, på vilken längre fram i tiden en
skotsk jätte säges hava promenerat över sundet för
att avlägga en visit hos en värderad irisk kollega
(s. 179).
Men i Irland har ingen skotsk invasion försiggått
utan motstånd. Från the Great Central Snowfield
skred en ismassa av några hundra meters höjd
beslutsamt fram mot norden, bjudande den skotska
inkräktaren spetsen. Det blev en kamp mellan
titaner, där båda partierna kunde tillskriva sig
segern. Den iriska isjätten mäktade visserligen icke
kasta tillbaka sin motståndare men tvang honom att
vika av åt väster. Northern Ireland inneslöts i
Skottlands kalla famntag men Southern Ireland
bevarade sin självständighet. Detta var the first
Plantation of Ulster.
Om man på kartan och i terrängen följer Irlands
floder skall man ofta förvåna sig över deras till
synes omotiverade lopp. Shannon upprinner i
Ulster, 40 kilometer från västra kusten, men dess
längd är 300 kilometer och dess utlopp ligger i
Munster. Men varför har ej floden sökt sig ut till
havet genom den låga och lösa kalkplatå, som
sträcker sig fram till Galway Bay, utan nedskurit sin
bädd i det hårda bergmassivet ovanför Killaloe?
Geologerna förklara detta så, att Galwayplatån
fordom legat på en ännu högre nivå men sedermera
blivit sänkt genom förvittring och erosion. På samma
sätt förklaras att Blackwater går i rakt ostlig
riktning fram mot Waterford men 20 kilometer
från kusten viker av i 90° vinkel mot söder,
genomskärande en bergrygg som nu ligger högre men
fordom varit lägre än terrängen i öster.
Efter landisens avsmältning bildade de frigjorda
grusmassorna långsträckta rullstensåsar eller
oregelbundna moräner, vilka hindrade vattnets lopp
och gåvo upphov till större eller mindre sjöar. Av
dessa hava en del »vuxit igen», d. v. s. blivit fyllda
med organiska rester av en försvunnen skogsvegetation,
och så har Irland fått dessa oräkneliga
torvmossar, som representera en av dess viktigaste
naturtillgångar.
Andra sjöbäcken hava bildats genom förkastningar
och depressioner i berggrunden, bland dem
Lough Neagh, Irlands största sjö, vars yta
sedermera minskats genom avsättning av lösa sediment
från angränsande sanka marker.
Men det finnes en annan kategori av sjöar, vilka
ej minskas utan tvärtom stadigt ökas, nämligen
sådana som uppstått genom kemisk upplösning av
berggrunden. The Great Central Plain är uppbyggd
av lös kalksten, på vilken mossvattnets syror utöva
en snabbt förstörande inverkan, kraftigt understödd
av vågornas angrepp på stränderna. En sådan sjö
får ofta en mycket oregelbunden ytform, med
otaliga vikar som tränga längre och längre in i
stränderna.
Men de destruktiva krafterna i det inre av landet
äro dock av försvinnande betydelse i jämförelse
med Atlantens angrepp på Irlands kuster. Det salta
och kolsyrerika havsvattnet fräter sönder
kalkklipporna, och icke ens Ulsters basaltkolonner kunna
motstå de skyhöga stormvågornas ursinniga anfall.
Utifrån liksom inifrån hotas Erins gröna ö av
förstörelse, och om något hundratal miljoner år är
måhända the Irish Question bragt ur världen.
I gamla goda och fredliga tider, då klanhövdingarnas
muntra stridsrop skallade över berg och
dalar, var det irländska landskapet förskönat av en
rik skogsvegetation. Men våra kära förfäder, de
skandinaviska vikingarna, sökte gärna »röka ut» de
motspänstiga infödingarna ur skogens gömslen, och
verket fortsattes målmedvetet och framgångsrikt
av Cromwells fromma puritaner. Nu äro stora
delar av Irland skoglösa, men torvmossarnas tysta
vittnesbörd ger en aning om huru skönt och rikt
Irland en gång måste hava varit.
Irlands havsomflutna läge och dess närhet till
golvströmmen ger förklaringen till dess fuktiga och
tempererade klimat. Nederbörden är betydligt
större än i England, »värmeböljan» är ett okänt
begrepp, och i södra Irland sjunker temperaturen
sällan under fryspunkten. Från agrikulturell synpunkt
borde ju ett sådant land vara ett Eldorado, och
bättre betesmarker finnas förvisso ej i Europa. Det
är icke utan skäl som Irland benämnes »den gröna
ön» eller »smaragdön». Men den rikliga och jämna
nederbörden, som i så hög grad befrämjar
gräsväxten, försvårar å andra sidan sädeskulturen, och
detta är en förklaring — ehuru icke den enda —
till att åkerbruksnäringen är så föga utvecklad.
ANDRA KAPITLET
HISTORISKA FRAGMENT
FÖRE ADAM
Under de ljuvliga tider, då ett tropiskt klimat
rådde i norra Europa, promenerade elefanten
värdigt omkring i Irlands djupa skogar och
flodhästen vältrade sig vällustigt i Shannons feta gyttja.
Dessa solida fyrfotingar hade ej kunnat simma över
havet utan måste hava invandrat över den
landbrygga, som fordom förenat de nuvarande
britanniska öarna med Europas fastland.
Däremot saknades i Irlands fauna det
majestätiska lejonet, den smygande pantern och andra
kattsläktets aristokrater, vilkas ben multna i Englands
jord. Denna märkliga olikhet har förklarats så, att
redan då Britannien tillhörde fastlandet gjorde sig
Irlands separatistiska tendenser gällande.
Berggrunden remnade, klyftan vidgades och Irland gled
bort från England såsom ett fritt land, utom
räckhåll för det sedermera invandrande brittiska
lejonet. Detta var Irlands första frihetsrörelse, ledd
av Skaparens hand.
I denna divergens finna vi förklaringen till att
Irland i vida högre grad än någon annan del av
Europa blev ett Eldorado för den ädla hjorten, som
kunde fullgöra sin fridsamma livsgärning utan
fruktan för lejonets nattliga anfall eller panterns
lömska språng från trädkronan. Hans enda fiender
voro vargen och björnen, vilka han lätt kunde undgå
genom sin snabbhet och sin högt utvecklade
simkonst. Den ståtliga »Red Deer» lär ännu förekomma
i sydvästra Irland. Huvudet högre än andra var
»the Monarch of the Glen», »the Great Irish Deer»,
Megaceros Hibernicus, varav magnifika skelett
förvaras i Irlands museer.
I dessa fridlysta nejder uppenbarade sig
slutligen en ny, högst osympatisk varelse, missbildad i
vissa avseenden men överlägset utrustad i andra.
Han rörde sig upprätt på två ben, långsammare än
björnen och vargen, men vid bålen voro fästade två
långa armar, som kunde slunga spjut, skjuta pilar,
hugga och sticka med klubbor och knivar. Han var
begåvad med en enastående illfundighet och
grymhet, mästare i konsten att anordna lömska bakhåll
och försåt. Det var Homo Sapiens, jordens
farligaste rovdjur. Och Irlands frid blev snart en
saga blott.
HEDNATIDEN
Irlands äldsta legender förtälja, att den grekiske
hövdingen
närheten av Dublin. Efter 300 år härjades landet av
pesten och nästan hela befolkningen utdog.
Nästa invasion kom från Skytien under
anförande av
kolonisterna av vilda sjörövare, the Fomorians, och en
drabbning ägde rum vid Irlands norra kust, varvid
flertalet kämpar stupade och de övriga dränktes av
tidvattnet.
Därefter kommo ånyo greker, the Firbolgs,
under anförande av fem bröder, vilka uppdelade
landet i fem konungadömen, ungefärligen motsvarande
de nuvarande provinserna Ulster, Leinster,
Connaught och Munster, den sistnämnda tudelad.
Även den fjärde invasionen kom från Grekland.
»The Dedannans» voro ryktbara krigare och
därjämte skickliga trollkarlar, vilket beredde dem
ovärderliga fördelar i striden mot de hederliga
Firbolgarne.
Till sist kommo the Milesians, spaniorer av
keltisk härstamning, vilka angrepo Irland med en stark
krigsflotta under befäl av den berömde hjälten
med lysande tapperhet och lyckades genom sina
magiska konster framkalla en våldsam storm, som
delvis förstörde den fientliga flottan, men slutligen
avgingo Milesianerna med seger. Landet skulle nu
uppdelas mellan de båda bröderna Eber och
Eremon, vilka lyckats överleva blodbadet, och sedan
Eremon förenklat problemet genom att dräpa
brodern Eber blev han Irlands förste konung.
Den Milesianska dynastien räknade stora och
mäktiga hövdingar. Främst i berömmelse står
ryktbarhet genom sina härjningståg till England och
Gallien, där irländarna voro lika fruktade som senare
tiders vikingar. Under en av dessa expeditioner
hemförde han i fångenskap en yngling, som längre
fram under namn av
stor roll i Irlands historia såsom kristendomens
förste apostel.
Innan vi skildra denna betydelsefulla omvälvning
vilja vi med några ord beröra Irlands kultur under
hednatiden.
Befolkningen var fördelad i större eller mindre
samhällen med släktskapet såsom utgångspunkt. Det
gaeliska ordet för barn är Clann, och i Irland,
liksom i de skotska högländerna, har Clan adopterats
såsom benämning på ett samhälle, vars medlemmar
räkna sig som ättlingar av samma stamfader. Flera
Clans kunde sammanslutas till en Tribe, styrd av
en Rig (konung) och under vissa skeden härskade
över hela Irland en Ard-Rig (storkonung), som
kröntes vid Tara — »the meetingplace of the
heroes» — ej långt från den nuvarande huvudstaden.
Mellan alla dessa clans och tribes rådde ett nästan
kontinuerligt krigstillstånd, och storkonungen fick
sällan sticka sitt svärd i skidan.
Men under allt sitt inbördes kiv lyckades Irland
behålla sin politiska självständighet, i motsats till
England, som redan vid vår tidräknings början var
en romersk provins. Under dessa enastående
gynnsamma politiska förhållanden utbildades en säregen,
i många avseenden högst märklig kultur. Sång och
strängaspel fröjdade sinnet, hemmet pryddes av
konstnärligt smyckade vapen och husgeråd. De
religiösa begreppen tolkades till allmän belåtenhet av
druider, fromma och visa män som även
bibringade läkare, astronomer, siare, skalder och domare
all den lärdom som motsvarade tidens anspråk.
En domare kallades brehon, och the Brehon Law
är ett förnämligt vittnesbörd om gammal irländsk
kultur. Den innehöll alla slag av förordningar
inom civil-, straff- och militärlagstiftningens
områden, gällande för konungen såväl som slaven; den
meddelade detaljerade bestämmelser för
betryggande av äganderätt och arvsrätt, för reglering av
vattendrag, dammar och fiske, för offentliga och
privata byggnader; den bestämde arvoden för läkare,
domare och lärare, formulär för avtal och kontrakt,
etc.
Värdeenheten var en ko; kalvar och grisar
användes förmodligen som skiljemynt.
THE ISLAND OF SAINTS AND SCHOLARS
Med kristendomens införande inleddes ett nytt
skede i Irlands historia. Religiositet och intelligens
hava av ålder varit den keltiska folksjälens
utmärkande drag; och i Irland, där den nya läran snabbt
utbredde sig nästan utan motstånd eller förföljelse,
lyftes det andliga livet till en högre nivå än i något
annat land. Under 400 år var Irland ett
föregångsland, ett högsäte för Europas andliga kultur,
insula sanctorum et doctorum.
Invånarne, irerna, voro övervägande gaeler och
tillhörde en gren av den keltiska folkstammen. De
kallade sitt land »västlandet», Erin, lat. Hibernia.
Liksom varje katolskt land vördar Irland minnet
av fromma män och kvinnor, vilka av eftervärlden
befunnits värdiga att upptagas bland helgonens
skara. Men utmärkande för Irland är att
helgonglorian ej föregåtts av martyrkronan. Irlands
martyrer tillhöra ett senare årtusende och en annan
kategori.
Bland Irlands skyddshelgon må nämnas
Patrick, St. Columba och
föräldrar och blev vid 16 års ålder såsom
krigsfånge förd till Irland av konung Niall of the Nine
Hostages (s. 14). Där såldes han som slav och
fick under 6 år vakta får i Antrims berg. Han lärde
då känna och älska Irlands folk, och sedan han
lyckats rymma ur fångenskapen beslöt han viga sitt
liv åt Irlands frälsning ur hedendomens mörker.
Efter trägna studier i Rom blev han med påvlig
fullmakt och välsignelse sänd till Irland som
kristendomens apostel. Hans mission rönte en storartad
framgång, tack vare hans imponerande personlighet och
irländarnas mottaglighet för religiösa väckelser. I
Armagh inrättade han ett biskopsdöme, som sedan
blev Irlands kyrkliga centrum, och vid hans död år
465 var nästan hela landet kristnat.
St. Patricks dag, den 17 mars, är det katolska
Irlands nationaldag.
förnäma släkten Hy Neill, direkta avkomlingar av
Niall of the Nine Hostages, byggde ett stort antal
kyrkor och kloster, däribland klostret på Iona, en
liten ö mellan Irland och Skottland, som blev ett av
kristendomens och lärdomens förnämsta högsäten.
Där uppstod en säregen kyrkobildning, den s. k.
iroskotska kyrkan, som under flera århundraden
utövade stort kulturellt inflytande även i avlägsna
länder, såsom Schweiz och Italien.
dog år 619, är bekant som grundläggare av
Glendaloughs ryktbara munkkloster (s. 186). Hans
mision var att predika askes och bekämpa köttets
lustar. Liksom hans fromma kollega St. Antonius
i öknens stillhet sökte undfly världens frestelser,
valde Kevin till sin bostad en grotta i en lodrät
klippstrand vid Glendalough.
tolkar helgonets fromma åstundan i orden
»Here at least", he calmly said,
Woman ne"er shall find my bed»
men, tillägger skalden
»Ah, the great saint little knew
What that wily sex can do.»
Och en morgon möttes verkligen den helige
mannen av den vackra Kathleens
"eyes of most unholy blue",
men då vredgades han svårligen och stötte den
stackars flickan ned i den djupa sjön, där hon
ömkeligen omkom.
Enligt en annan, mindre grym version skulle han
hava åtnöjt sig med att giva den sköna synderskan
en så förskräcklig bastonad med nässlor, att hon
för alltid botades för kärleksgriller och tillbragte
sina återstående årtionden under bön och ruelse.
Den irländska kulturens storhetstid omfattar de
sjunde och åttonde århundradena. Då blomstrade,
förutom den allt annat behärskande teologien,
sådana vetenskaper som juridik, medicin, filosofi,
språkforskning, musik, litteratur och poesi. Irlands
högre lärdomsanstalter voro prototyper för nutidens
universitet och där samlades alla länders
»scholarer». Den högsta lärdomsgraden krävde icke
mindre än tolv års studier, och scholaren erhöll då namn,
heder och värdighet av Ollave, vilket berättigade
honom till landets högsta civila rangplats. Irländska
lärde drogo ut över världen såsom kulturens
pioniärer; de kristnade och undervisade sina
barbariska engelska grannar, och gammal irländsk
kultur har spårats på Island och den europeiska
kontinenten, i Afrika och Asien.
Men så kommo objudna och ovälkomna gäster,
våra vilda förfäder, och sedan var det slut med
Irlands kulturella supremati.
VIKINGATIDEN
Omkring år 800 började vikingarnas drakskepp
härja Irlands kuster. De voro bemannade av
storvuxna, ljushåriga, vilda sällar, vilka ej aktade för
rov att göra strandhugg, plundra kloster, dräpa män
och röva kvinnor. De kommo från Danmark,
Norge och Sverige och hava i Irlands historia erhållit
den gemensamma benämningen the Danes.
Under de första decennierna uppträdde
vikingarna såsom isolerade horder, men från medlet av
800-talet voro de organiserade under gemensamma
hövdingar. De blevo herrar över Irlands kuster
och segelbara flodsträckor, men i det inre
landets svårtillgängliga berg, djupa skogar och
vidsträckta mossar höllo irländarna dem tappert
stången. Irland blev härjat men aldrig underkuvat, i
motsats till England, som länge var en dansk provins.
För att göra rättvisa åt våra förfäders minne
vilja vi dock framhålla, att de icke endast förstörde
gammal kultur utan även skapade nya värden. De
voro väl förfarna i varuutbyte och sjöfart, de
byggde hamnar och grundlade samhällen. Waterford,
en av Irlands förnämsta hamnstäder, leder sitt
upphov från vikingarnas »Vedrfjord», Wexford
från »Weissfjord», och även Dublin, Cork och
Limerick räkna sina anor från vikingatiden.
Om Irlands konungar och hövdingar kunnat hålla
fred inbördes och organisera ett gemensamt
försvar, skulle vikingarnas invasion snart hava
hejdats. Men icke ens den gemensamma faran kunde
förmå dem att bilägga sina tvister. Det var först
mot slutet av 900-talet, som vikingarna på allvar
började oroas av förenade irländska trupper, vilka
gång efter annan tillfogade dem blodiga nederlag.
Irlands frihetshjälte var
Han lyckades kuva en mängd oroliga och rebelliska
hövdingar och regerade länge såsom storkonung,
varunder han återuppbyggde kloster, byggde
fästningar och i övrigt ökade landets välstånd. Under
denna tid höllo sig vikingarna stilla i sina
hamnstäder.
Men lugnet blev ej långvarigt, ty vikingarna,
understödda av förrädiska irländska hövdingar,
gjorde en kraftansträngning för att bryta Brians
välde. Och så utkämpades år 1014 vid Clontarf
nära Dublin det ryktbara fältslag, som blev
avgörande för Irlands öde. Vikingarna anfördes av den
fruktansvärde
långa att han fäste dem under sitt bälte». Striden
varade hela dagen och slöts med vikingarnas
ständiga nederlag. Men segern blev irländarna dyr,
ty den gamle Brian, som i sitt tält var försjunken i
bön och tacksägelse, blev oväntat anfallen av den
flyende Broder. Kämparna drabbade samman, men
blott för ett ögonblick: Brians tunga svärd avhögg
Broders båda ben, men i samma ögonblick sjönk
han själv med kluven hjässa till marken.
»Detta var», säger Joyce, »den sista stora striden
mellan kristendom och hedendom.» Vikingarnas
välde var brutet och de överlevande blevo relativt
fredliga irländska medborgare.
FRIHETSTIDENS SISTA SKEDE
Under ett och ett halvt århundrade var Irland
förskonat från alla yttre fiender; men dess historia
är en oavbruten följd av inre fejder, varunder dess
förnämsta släkter bekämpade varandra med eld och
svärd. Det olyckliga landet var, för att citera ett
uttryck i the Annals of the Four Masters (s. 31)
»a trembling sod», ett lätt byte för den kommande
inkräktaren.
DEN ANGLO-NORMANDISKA INVASIONEN
| Où est la femme? |
Erins fagra döttrar hava från äldsta tider
åtnjutit välförtjänt berömmelse såsom kyska mör
och trogna hustrur. Ett undantag från regeln
var
O"Ruare, ty hon gjorde sig skyldig till den allt
annat än korrekta handlingen att låta enlevera sig
av
»a man of great size and strength, stern in manners,
brave and fierce», alltså vad man kallar en
farlig karl. Den förorättade äkta mannen fick hjälp av
andra hövdingar och angrep kvinnorövaren med en
stark krigshär. Dermot måste fly till England, där
han erbjöd Leinster såsom lydrike åt konung
Detta förslag var så mycket mera välkommet,
som Henrik redan förut av den engelskfödde påven
Hadrianus blivit uppmanad att stävja den på
Irland rådande anarkien, vilken förmenades innebära
en fara för landets religiösa och kulturella liv. Och
så befullmäktigade Henrik Dermot att utrusta en
expedition, vari hans engelska och normandiska
undersåtar erhöllo nådigt tillstånd att på egen risk
deltaga.
Sköna Dervorgilla, föga kunde Du ana vilka
följder Dina snedsprång skulle få för Ditt fosterland!
Den första expeditionen anfördes av Dermots
blivande måg
under namnet
Fitzgerald,
Det normandiska ordet Fitz betyder son, liksom det irländska O"
och det skotska Mac.
stamfader till en av Irlands mest berömda
adliga ätter. Efter två års förbittrade strider var
östra Irland i inkränktarnas våld, och vid Dermots
död år 1171 lät Strongbow utropa sig till Leinsters
konung.
Nu började Henrik tycka att resultatet
överträffat hans djärvaste förväntningar och att
Strongbow möjligen kunde bliva en alltför mäktig granne,
varför han ansåg klokast att i spetsen för en
krigshär begiva sig över till Irland, där han
generöst fördelade det ockuperade området mellan
sina vasaller. Själv lät han hylla sig som konung
av de besegrade hövdingarna, vilka ej begrepo ett
ord engelska eller hade en aning om ceremoniens
innebörd. Denna högtidliga akt bildade det engelska
överväldets rättsliga grundval.
THE PALE
Den sålunda skapade engelska provinsen
benämndes the Pale, ett namn som fått en ful klang i
irländska öron. Där tillämpades engelska lagar, n. b. på
engelska kolonister, ty infödingarna saknade varje
rättsskydd. En irländsk man kunde ostraffat dräpas
och hans maka skändas. Först 100 år efter
invasionen inrättades ett s. k. parlament.
Utanför the Pale var landet fortfarande irländskt,
men de anglo-normandiska baronerna erhöllo nådigt
tillstånd att förvärva nya områden. Begreppet
förvärv fick en mycket liberal tolkning, men
affärstransaktionerna voro förenade med rätt så stora
personliga risker, ty de okunniga bönderna, vilka ej
förstodo sitt eget bästa, kämpade med förtvivlans mod
för hem och härd.
HIBERNICIS IPSIS HIBERNIORES
Det dröjde ej länge innan den engelska regeringen
kunde konstatera vissa oroväckande tendenser hos
de till den nya provinsen överflyttade kolonisterna.
De kommo mycket snart under the spell of Ireland;
de visade en oförklarlig benägenhet att assimilera
sig med den underkuvade, förödmjukade, föraktade
irländska rasen; de gifte in sig i irländska familjer,
de började tala irländskt språk, bära irländska
dräkter, antaga irländska namn och sedvänjor. Den
första generationen var anglo-normandisk men den
andra blev anglo-irländsk och den tredje helt
irländsk. Det var ej kolonisterna som erövrat Irland,
det var Irland som erövrat kolonisterna, gjort dem
mera irländska än irländarna själva — hibernicis
ipsis hiberniores.
THE STATUTE OF KILKENNY
Kolonisternas ättlingar kunde ej med jämnmod
finna sig i att bliva behandlade såsom ett
underkuvat folk. Det stigande missnöjet framkallade
oroligheter som kvävdes i blod av engelsk militär, och
utanför the Pale svärmade fientliga skaror som titt
och ofta gjorde raider över gränsen.
Dessa förhållanden blevo slutligen outhärdliga,
och engelska regeringen beslöt att med lämpliga
åtgärder avlägsna roten till eländet, kolonisternas
beblandelse med den mindervärdiga irländska
befolkningen. Och så utfärdades år 1366 i Kilkenny
en parlamentsakt, som bi. a. innehöll följande
humanitära stadganden:
En kolonist, som antager irländskt språk eller
irländsk klädedräkt, eller det irländska sättet att rida
utan sadel, får sin egendom konfiskerad.
En kolonist, som gifter sig med en irländska, får
sin mage uppsprättad.
Vissa brister i Kilkennylagen avhjälptes år 1465
genom en ny lag, vari bl. a. stadgades att varje inom
the Pale bosatt irländare skulle taga ett engelskt
namn samt kläda och raka sig som en engelsman.
POYNINGS LAW
Dessa drakoniska lagar förbättrade ej
förhållandena utan ledde endast till en ökad förbittring i
sinnena. Anarkien antog slutligen en så svårartad
karaktär, att konung
att ytterligare inskränka det irländska parlamentets
befogenhet. Uppdraget gavs åt Irlands styresman
och målmedvetenhet. År 1495 utgavs från
Drogheda Poynings Law, vari stadgades att ingen bill
fick framläggas för Irlands parlament innan den
gillats av Englands konung. Detta blev under tre
hundra år Irlands grundlag.
Bland övriga stadganden märkes ett absolut
förbud för familjer av brittiskt ursprung att upphäva
de irländska klanernas stridsrop.
Poynings efterträddes följande år såsom Irlands
styresman av
under benämningen the Great Earl of Kildare, en
av Irlands mest beryktade hövdingar. Kort förut
hade han av konungen blivit befalld att inställa sig
i London för att stå till svars för åtskilliga mindre
korrekta handlingar, bl. a. nedbrännandet av Cashels
katedral. Vid förhöret hade infunnit sig en mängd
anklagare, däribland ärkebiskopen i Cashel. »Hur
kunde Du tillåta Dig att bränna denna ärevördiga
byggnad», dundrade konungen. »Ja visst var det
dumt», medgav earlen, »men se jag trodde att hans
högvördighet var därinne.» Över detta frimodiga
och ärliga svar täcktes H. M:t visa sitt behag
genom ett rungande gapskratt. Och på varje ny
anklagelse följde ett nytt fyndigt svar och ett nytt
nådigt gapskratt. När slutligen en av earlens
vedersakare i förtvivlan utbrast: »Eders Majestät, hela
Irland kan icke styra den här mannen», ropade
konungen förtjust: »Gott, då skall han få styra hela
Irland.» Och det gjorde han med berömmelse i 36 år.
Efter den store earlens bortgång tilltog
anarkien såväl inom som utom the Pale, och slutligen
måste även de stridande klanhövdingarna med
grämelse inse att endast en stark centralregering kunde
bliva Irlands räddning. År 1541 sammankallades
parlamentet i Dublin, varvid de förnämsta
hövdingarna voro inbjudna, och konung Henrik VIII
utropades enhälligt till konung över hela Irland. Så
var den engelska erövringen äntligen bragt till
fullbordan.
De följande sex åren kännetecknade den lugnaste
perioden i Irlands historia. Konung Henrik var en
sträng landsfader men på samma gång en klok
man, som förstod irländarnas skaplynne och sökte
taga dem med lämpor.
PROTESTANTISMENS INFÖRANDE
Henrik VIII efterträddes av sin son
som fattade det ödesdigra beslutet att påtvinga
irländarna den protestantiska religionen, och kyrkans
primat flyttades från Armagh till Dublin.
Sex år därefter inträdde emellertid en reaktion,
då Edvard efterträddes av den katolska
Men efter henne kom den stora
vars regering England blev den protestantiska
kyrkans säkraste stöd. Nu började de grymma
religionsförföljelser, som bragt så mycket elände och
olyckor över Irlands folk, och protestantismen
förblev statsreligion ända till år 1869, alltså under mer
än 300 år.
UPPRORS- OCH
KONFISKATIONSPERIODEN
Bland Irlands berömdaste ätter må nämnas
O"Neills, ättlingar av konung
Hostages, och the
i Ulster på ömse sidor om Lough Foyle men hade
mycket svårt att hålla grannsämja. År 1557
försökte
till herre över hela Ulster, vilket väckte drottning
Elisabeths höga missnöje. Men Shane fick till att
börja med så stora militära framgångar att
Elisabeth fann sig föranlåten att inbjuda honom till
London och lova honom förlåtelse för sina synder, om
han lovade att återställa vad han rövat från sina
grannar. Den stolte hövdingen förklarade då, att
hans förfäder varit konungar över Ulster och att
han återvunnit Ulster med sitt svärd. »
skall aldrig komma tillbaka till sitt land.» Efter
några år blev han emellertid grundligt slagen av
År 1567 höjdes upprorsfanan i Munster av
store earlen av Kildare och rättrogen katolik, som
på uppmaning av påven sökte befria Irland ur
kättarnas våld. Efter sex år var upproret kvävt,
upphovsmannen dödad och nästan hela hans släkt
utrotad. Ännu mindre framgång hade några
isolerade resningar i Leinster och Connaught.
År 1587, då Irland hotades av den spanska
armadan, mobiliserades hövdingarna till kusternas
försvar. Men den mäktigaste av dem alla,
O"Donnell, ansågs ej fullt pålitlig, varför den
engelske överbefälhavaren beslöt att såsom gisslan
bortföra hans 15-årige son »
års vistelse i Dublins fängelsetorn lyckades den
djärve ynglingen rymma, och vid hemkomsten
efterträdde han sin gamle fader som släktens huvudman.
Vid denna tid voro the O"Neills och the O"Donnells
åter vänner, och Red Hughs syster gift med
O"Neill, earl av Tyrone. Den sistnämnde var
liksom Fitzgerald en ivrig katolik, vilket bragte honom
i harnesk mot den engelska regeringen. De båda
svågrarna skredo till aktion, och efter några mindre
skärmytslingar utkämpades ett regelrätt fältslag,
som slöts med engelsmännens nederlag.
Ännu mera tillspetsades situationen under åren
1601—1602, då spanska krigsfartyg landsatte
trupper till rebellernas hjälp. O"Neill och O"Donnell
beslöto nu att leverera fienden en avgörande
drabbning. Men krigsplanen förråddes av en irländsk
överlöpare och den väntade segern förbyttes i
nederlag. O"Donnell flydde till Spanien och O"Neill föll
slutligen till föga för en av Elisabeth utsänd
underhandlare, som på drottningens vägnar lovat honom
att få behålla liv och frihet, ära och gods. En
högtidlig ceremoni ägde rum på Dublins slott den 30
mars 1603, då Hugh O"Neill, earl av Tyrone, på
knä inför lord Mountjoy, styresman över Irland,
botfärdigt framförde sin undersåtliga hyllning till
Elisabeth, drottning av England. Man hade
uraktlåtit att meddela honom den sorgliga nyheten att
Elisabeth en vecka förut ingått i den eviga vilan.
Han var nu en förödmjukad och förlöjligad man,
och sedan han fått bevittna sitt älskade Ulsters
»plantation» blev ställningen honom outhärdlig.
Åtföljd av sin svåger Rory O"Donnell, earl av
Tirconnell, med familjer och hushåll, avseglade han till
Spanien. Denna episod har i Irlands historia fått
rubriken the flight of the earls.
*
Under dessa 50 år hade landet lidit oerhört. Å
båda sidor fördes kriget med religiös fanatism och
grymhet. Värre än allt annat voro de ogärningar,
som begingos vid de engelska truppernas
straffexpeditioner, ty då skonades varken ålder eller kön,
och landet förvandlades systematiskt till en
ödemark. Markens gröda brändes och befolkningen
lämnades kallblodigt att dö av hunger.
Den berömde historikern professor Lecky
skildrar tillståndet under denna tid sålunda:
»Undertryckandet av den infödda rasen blev
drivet med en grymhet som överträffade hertigens av
Alba i Nederländerna och knappast överträffats på
något blad av turkarnas blodbestänkta annaler.
Krigen voro bokstavligen utrotningskrig. Att slå ihjäl
irländare blev betraktat som att fälla vilda djur.
Män, kvinnor och barn, som föllo i engelsmännens
händer, blevo slaktade med systematisk beräkning.
År efter år blevo inom stora delar av landet alla
mänskliga existensmedel ödelagda och hela
befolkningen blev konsekvent hungrad till döds.»
Drottning
vackra epitetet »den blodiga», införde i Irland en ny
bestraffningsmetod, som sedermera i ännu större
utsträckning tillämpades av hennes efterträdare på
Englands tron, nämligen konfiskationen. Förut hade
regeringen nöjt sig med att förvisa eller avrätta en
rebellisk hövding, nu blev hela det område, över
vilket han härskat, konfiskerat och lagt under
engelska kronan. Så förvandlades småningom största
delen av Irland till en kronodomän. Där
»utplanterades» sedan engelska äventyrare, vilka efter bästa
förmåga undanträngde och utrotade den infödda
befolkningen.
Den märkligaste av dessa ockupationer var
the Plantation of Ulster.
Konung
att den egentliga orsaken till föregående
kolonisters »absorbtion» var den irländska kvinnans
oemotståndliga tjuskraft och beslöt därför att
»plantera» Ulster med stadgade familjefäder i
stället för älskogskranka ynglingar. Tusentals
protestantiska familjer slogo ned som gräshoppor på
Ulsters fruktbara fält, vilkas bofasta befolkning
fick nådigt tillstånd att med bohag och boskap slå
sig ned i vilken annan landsända de behagade.
Ockupationen inleddes år 1607 och tog ökad fart efter
»earlarnes flykt». Från rent kolonisatorisk synpunkt
blev resultatet förträffligt, ty Ulster har i vida högre
grad än övriga delar av Irland bibehållit karaktären
av brittisk provins, men katolikernas omänskliga
behandling grundlade ett religionshat, som ännu i dag
är den irländska nationens kräftsår.
Under dessa upprörda tider skrevs i Donegals
fransiskanerkloster av fyra lärda munkar Irlands
mest berömda bok, The Annals of the Four Masters,
vari skildras det irländska folkets öden under mer
än 4000 år. Boken innehåller 1100 kvartssidor och
behandlar utförligt den katolska kyrkans sorgliga
historia. Såsom tavlans ljuspunkter framhållas
några lyckade massakrer på kättare.
UPPRORET 1641
De utpinade katolikerna reste sig mot sina
plågoandar först i Ulster och sedan över nästan hela
landet. En armé på 30,000 man, huvudsakligen
bestående av från sina hem bortjagade katoliker,
beväpnade med yxor, knivar och liar, kastade sig
över de fullkomligt oförberedda kolonisterna.
Avskyvärda grymheter begingos å ömse sidor.
Protestanterna mördades i tusental eller jagades bort från
sina hem, men på Magee Island utkrävdes en
omänsklig hämnd på alldeles oskyldiga katoliker,
vilka kastades utför the Gobbins höga strandklippor.
Upproret rasade under åtta år, och efter gammal
irländsk sed slogos rebellerna även inbördes.
OLIVER CROMWELL
Sedan Karl I:s huvud fallit för bödelyxan blev
England för en kort tid republik under Oliver
Cromwells kraftiga styre. Han var en fridens man, som
satte såsom en Gudi behaglig uppgift att pacificera
det oroliga Irland; han var en rättrogen protestant,
som ville befria ön från katolikernas hotande
övervälde; och han var, först och sist, en god kristen,
som ömmade även för papisternas själar, vilka han
trodde sig säkrast kunna rädda genom att befria
dem från deras syndiga kroppar.
I spetsen för en stark armé med infanteri, artilleri
och kavalleri landsteg Cromwell på hösten 1649 i
Dublin och grep sig genast an med belägring av det
befästade Drogheda, som efter ett fruktansvärt
bombardemang måste öppna sina portar,
varvid hela garnisonen jämte munkar och stadsbor
skoningslöst mördades. Sedan drog han vidare
söderut, nedslående allt som kom i hans väg, och
inom två månader hade Wexford delat Droghedas
öde. Motståndet blev nu mera lamt, och redan
följande vår ansåg sig Cromwell hava personligen
gjort nog för Irland, som han överlämnade i sin
måg Iretons och sin general Ludlows omvårdnad.
De fullgjorde sitt värv med energi och framgång
och fingo god hjälp av pest och hungersnöd. År
1652, då landet var en ruinhög och folkmängden
minskad från 1,500,000 till 1,000,000, ansågs
Irland vara nöjaktigt pacificerat.
TO HELL OR TO CONNAUGHT!
Emellertid var Cromwell övertygad att den
irländska frågan ej kunde anses vara löst på ett för
framtiden betryggande sätt så länge ännu 800,000
papister tillätos att fritt trampa Irlands jord, och
som han var en man som aldrig nöjde sig med
halvmesyrer, beslöt han att sammanfösa hela sällskapet
i någon otrevlig landsända och sedan »utplantera»
sina puritaner över det övriga landet. Shannon
befanns utgöra en lämplig gräns mellan det gamla
papistiska Irland och det nya puritanska England,
och alla katoliker befalldes vid dödsstraff att
överflytta till det karga och ofruktbara Connaught. To
Hell or to Connaught with the Catholics blev
puritanernas fältrop.
Planen blev emellertid aldrig genomförd i
Cromwells anda. En mängd katoliker stannade trots
ediktet kvar, bjudande usurpatorerna motstånd,
andra blevo anställda såsom de nya herrarnas
tjänare eller rättare såsom deras slavar. Och i
avlägsna, glest bebyggda landsändar, såsom t. ex. »wild
Donegal», funno kolonisterna klimatet mycket
ohälsosamt, i synnerhet under de mörka vintrarna,
varför de ej ogärna vände sina lättförvärvade domäner
ryggen.
SLAGET VID BOYNE
En ljusning inträdde för Irlands katoliker år
1685, då
Styresman för Irland blev den likaledes katolske earlen
av Tirconnel, som utan dröjsmål lät avväpna alla
protestanter och besätta militära och civila
chefsposter med katoliker.
Glädjen blev dock ej långvarig, ty Englands
protestanter inkallade till skydd mot det papistiska
väldet prins Wilhelm av Oranien, som år 1688
landsteg i England. Jakob flydde hals över huvud till
Frankrike och
Men Irlands katoliker visade mera fighting spirit
än sina engelska trosfränder. Tirconnel
organiserade ett starkt försvar, och vid underrättelsen härom
vågade även Jakob gripa till svärdet. Han landsteg
i Irland med en fransk armé, ledd av berömda
generaler, bland dem irländaren Sarsfield. Ett
parlament sammankallades i Dublin och Poynings Law
upphävdes. Katolikerna jublade, men tyvärr för
tidigt, ty innan reformen hunnit genomföras var
Jakobs ärorika regering lyktad.
Under tiden hade Ulsters protestanter satt sig till
motvärn. Då Jakobs armé visade sig utanför
Londonderry, uppfordrande borgmästare och råd till
underkastelse, stängdes stadsportarna av några
resoluta unga män, och staden försvarade sig
hjältemodigt under nära fyra månader, tills en flotta kom till
undsättning och belägringsarmén måste slå till
reträtt. Segern upplivade protestanternas mod, och
katolikerna ledo den ena motgången efter den andra.
I juni 1690 landsteg Wilhelm III i spetsen för en
armé, sammansatt huvudsakligen av utländska
beprövade krigsmän, däribland ett antal svenskar.
Den 12 juli möttes de båda konungarna i den
avgörande kraftmätningen vid floden Boyne. Wilhelm,
som föregående dag blivit sårad, ådagalade både
fältherreskicklighet och personligt mod, Jakob
visade sig alldeles sakna dessa egenskaper. Före dagens
slut var den katolska hären uppriven, och Jakob
ilade i vild flykt till Dublin, där han fortast
möjligt inskeppade sig till Frankrike. Den tappre
Sarsfield ropade åt den förföljande fienden: Låt oss byta
kungar och slåss på nytt!
Till förhärligande av segern vid Boyne räknas
den 12 juli som Ulsters nationaldag.
FÖRDRAGET I LIMERICK
Den slagna irländska armén drog sig nu under
Sarsfields befäl inom det befästade Limericks
murar. Fästningens bristfälliga skick avskräckte
några utländska generaler, vilka med sina trupper
drogo sig ur spelet. »Limerick kan ju intagas med
stekta äpplen.» Men irländarna höllo tappert stånd
mot den överlägsna fienden, och efter några veckor
måste Wilhelm upphäva belägringen, som kostat
honom 2000 man.
Ett år därefter återupptogs belägringen med
förstärkt artilleri. Staden sköts i brand, och slutligen
måste den tappre kommendanten ingå i
fredsförhandlingar. Nu avslöts ett formligt fredsfördrag,
som signerades av Wilhelm, och varigenom
katolikerna återfingo sina förlorade rättigheter.
Sarsfield, följd av 20,000 man och blomman av den
irländska arméns officerskår, emigrerade till
Frankrike, där de vunno berömmelse som oöverträffliga
soldater. Därmed var katolikernas militära
motståndskraft ohjälpligt bruten, och sedan England väl
nått detta mål blev fredsfördraget a scrap of
paper.
Det är för att bevara minnet av detta löftesbrott
som Limerick i Irlands historia blivit tilldelad
benämningen the City of the Violated Treaty.
THE PENAL LAWS
Irlands katoliker voro nu fullständigt i segrarens
våld, och engelska parlamentet försummade ej att
utnyttja en så förmånlig situation. Under en följd
av år utfärdades successivt en serie av lagar, vilkas
karaktär av straffåtgärder förträffligt framhålles
genom benämningen the Penal Laws. Vi vilja göra
en liten axplockning ur dessa humanitära aktstycken.
Ingen katolik fick utöva verksamhet som advokat
eller lärare, ej heller låta uppfostra sina barn
utomlands.
Ingen katolik fick köpa jord, eller innehava vapen,
eller äga en häst av större värde än 5 £, eller utöva
rösträtt av något slag.
Biskopar, munkar och klosterbröder förbjödos
vid dödsstraff att vistas i Irland.
Äktenskap mellan protestanter och katoliker voro
förbjudna.
Om en katolik övergick till protestantismen blev
han ägare till faderns gods, och fadern blev hans
tjänare.
I stort sett blevo katolikerna berövade
medborgerliga rättigheter, och detta sakernas tillstånd fick
fortfara ända till år 1829, då Daniel O"Connel, the
Liberator, lyckades genomdriva upphävandet av the
Penal Laws. Men denna reform berodde icke på
det brittiska parlamentets önskan att gottgöra en
sekelgammal orättvisa utan på att premiärministern
Lord Wellington kommit till insikt om att endast
härigenom inbördeskrig kunde undvikas.
EKONOMISKT HANDIKAP
Under det att Irlands katoliker systematiskt
utarmades hade den protestantiska befolkningen
småningom lyckats förkovra handel, sjöfart och
industri. Häri sågo Englands köpmän och fabrikanter
en konkurrensfara som måste avlägsnas, och
parlamentet, som alltid var villigt att klämma efter de
bråkiga irländarna, utfärdade under åren
1660—1663 en serie av lagar, sammanfattade i the
Jonathan Swift.
Navigation Act, som
praktiskt taget lamslog all
export från Irland.
År 1698
petitionerade Englands
fabrikanter om
undertryckande av Irlands
blomstrande ylleindustri.
Wilhelm III, som
måhända hade dåligt
samvete efter
Limerick-traktatens brytande,
ville försona
irländarna genom att
åtminstone låta dem få
behålla sin linneindustri,
som ansågs mindre farlig för England; och så höll
han det berömda trontal, vari han högtidligt lovade
att uppmuntra Irlands linneindustri men
undertrycka dess ylleindustri. Det första löftet råkade
han glömma, men det andra höll han som en karl,
20,000 irländska puritaner berövades sitt levebröd
och måste överflytta till New England, därmed
inledande den emigration som sedan oavbrutet fortgått
och ännu fortgår. En annan följd av denna ovisa
åtgärd blev en smuggling, mot vilken myndigheterna
stodo maktlösa.
År 1723 utsläpptes i Irland ett värdelöst nödmynt,
vilket ökade oredan och förbittringen. Konungen
uppvaktades med adresser, pamfletter spredos,
nidvisor sjöngos på gatorna, allt detta utan ringaste
effekt. Men en vacker dag framträdde på
skådebanan Dublins vördade domprost,
Gullivers författare, som i en serie anonyma
artiklar, benämnda »Drapiers letters», angrep den nya
myntförordningen med mördande ironi. Han
bevisade tydligt och oemotsägligt, att om en dam ville
gå i en butik måste hon medföra en kärra fylld med
pengar, att en farmare måste hava tre hästar för
att kunna bära arrendet till godsägaren, o. s. v.
Myndigheterna förgrymmades och en belöning av
300 £ utlovades åt den som röjde författaren, men
domprosten fick gå i fred, och slutet blev att den
förhatliga myntreformen måste upphävas, vilket i
oerhörd grad ökade Jonathan Swifts popularitet.
Han förblev till livets slut Englands oförsonliga
fiende och besvor sina landsmän att göra sig
ekonomiskt oberoende genom att helt och hållet bojkotta
engelska varor. Hans program koncentrerades i det
fromma uppropet: »Bränn allt engelskt utom kol!»
GRATTANS PARLAMENT
År 1775 inträdde i Irlands parlament en man, som
under nära 25 år skulle bliva dess erkända ledare.
Det var
och vältalare av högsta rang. Han organiserade
med kraftig hand oppositionen mot det ekonomiska
förtrycket och lyckades genomdriva att
exportförbudet på yllevaror upphävdes och Irland återfick sin
rätt att idka handelsutbyte med Englands kolonier.
De grymmaste bestämmelserna i the Penal Laws
upphävdes eller mildrades, och år 1782 annulerades
äntligen Poynings Law (s. 25), varigenom det
irländska parlamentet återfick sitt oberoende av det
engelska.
Henry Grattan.
UPPRORET 1798
Den franska revolutionen ingav de missnöjda
elementen ökat mod, och år 1791 stiftade advokaten
vars officiella program var lojalt och fredligt, men
som av myndigheterna icke alldeles utan skäl
misstänktes för revolutionära tendenser. Till denna
rörelse slöto sig Lord
av upprorshjälten från 1641 (s. 27), M. P. och f. d.
major i engelska armén, samt den högt ansedde
advokaten
Under åren 1793—1795 kämpade Grattan
fortfarande för katolikernas politiska jämställighet
med protestanterna och lyckades därför vinna
Irlands styresman, Lord
föll på konungens veto. Den katolska befolkningen
blev nu bragt till förtvivlan och the United
Irishmen räknade en numerär av 500,000 man. Wolfe
Tone och Lord Edward Fitzgerald lyckades förmå
den franska generalen Hoche att med en flotta
komma rebellerna till hjälp, men vädrets gudar voro
engelsmännen nådiga och fartygen tvungos av storm
att återvända. Följden blev upphävande, av
habeas-corpus-akten samt införande av belägringstillstånd,
varvid landet översvämmades av tygellösa
soldathorder. Förgäves sökte den ädle Grattan avvärja
revolutionsfaran genom att på fredlig väg
genomdriva katolikernas efterlängtade emancipation, och
slutligen avgick han i förtvivlan från sin plats i
parlamentet.
I juli 1797 hotades Irland av en holländsk flotta,
som fick dela den franska flottans öde.
Den 23 maj 1798 hade the United Irishmen
beslutat höja upprorsfanan över hela Irland. Men
myndigheterna, som genom sina spioner voro fullt
inne i situationen, gjorde slag i saken genom att i
god tid arrestera Emmet och några andra ledare.
Ett pris av 1,000 £ sattes på Lord Edward
Fitzgeralds huvud, och han blev sårad till döds i sin säng.
Icke desto mindre utbröt upproret på bestämd dag.
Men ledarna voro fängslade och de spridda
rebellhoparna förmådde ej motstå militärens angrepp.
Till råga på olyckan återuppblossade den gamla
fejden mellan protestanter och katoliker; tusentals
protestanter blevo på det grymmaste sätt mördade i
Wexford, och vid underrättelsen härom ställde sig
Ulsters protestanter på Englands sida. Upproret
var redan kvävt då en liten fransk armé lyckades
landstiga, men den förmådde intet uträtta och måste
snart kapitulera. Slutligen kom Wolfe Tone över
med några franska fregatter men blev besegrad,
fängslad och dömd att hängas. Såsom officer i
franska armén begärde han att bliva skjuten, och då
detta vägrades skar han halsen av sig med en
pennkniv.
Thomas Emmet rymde ur fängelset och begav sig
till Amerika, där han till sin levnads slut åtnjöt det
största anseende. Hans mantel upptogs inom kort
av hans yngre broder Robert, vars öde skall skildras
här nedan.
UNIONEN
Sedan Grattan dragit sig tillbaka från det
politiska livet förde det irländska parlamentet ett
tynande liv, och William Pitt, Englands premierminister,
beslöt att genomdriva dess upplösning.
Parlamentsledamöternas bifall köptes genom ett verkligt
storstilat mutsystem. Över en miljon pund sterling
utdelades i »gratifikationer», och rättsinniga M. P:s
belönades med pärskap, baronier, pensioner etc. Det
irländska parlamentets sista sammanträde ägde rum
den 15 januari 1800. Den 1 januari följande år
förenades Irland med Storbritannien till »the
United Kingdoms of Great Britain and Ireland», och
100 irländare togo plats i parlamentet i Westminster.
ROBERT EMMETS UPPRORSFÖRSÖK
Thomas Emmets broder
svärmisk 24-årig yngling, intim vän och själafrände till
skalden Thomas Moore, hade hos kejsar Napoleon
lyckats utverka löfte om bistånd vid ett nytt
upprorsförsök, som var utsatt att äga rum i augusti
1803. Han hopsamlade ett vapenförråd i Dublin och
försäkrade sig om hjälp från ett par av deltagarna
i 1798 års uppror. Men redan i juli spordes att
planen var känd, och i desperation försökte han i
spetsen för endast 100 man att intaga Dublins slott.
Han fick en oväntad men ovälkommen hjälp av
pöbeln, som på öppen gata mördade en gammal
vördnadsvärd överdomare, och i förtvivlan däröver
flydde Emmet från platsen. Han blev emellertid gripen
och dömd att först hängas och sedan halshuggas.
Hans försvarstal inför domstolen är ett av de mest
lysande prov på irländsk vältalighet, och hans
dödsdag, den 20 september, räknas ännu bland Irlands
nationaldagar.
DANIEL O"CONNELL
År 1805 inträdde Grattan i det förenade brittiska
parlamentet och återupptog genast kampen för
emancipationsidén, ehuru länge utan framgång.
Men snart framträdde vid hans sida en annan
storman, advokaten
hållit sitt första offentliga tal mot unionen med
England. Han var liksom Grattan en utmärkt talare
och folkledare och förde liksom han striden med
strängt konstitutionella vapen, men han var av
hårdare virke och försmådde ej att genom en våldsam
agitation sätta sinnena i brand. År 1823 bildade
han the Catholic Association, som snart samlade alla
Irlands katoliker. År 1828 blev Wellington
premiärminister; han var själv irländare och kände
sitt folk; han insåg att emancipationsfrågan endast
kunde lösas på två sätt: genom eftergifter eller
inbördeskrig. Han valde den förra utvägen, och den 13
april 1829 antog parlamentet the Catholic
Emancipation Act, som gjorde slut på katolikernas
undantagsställning och återgav dem alla medborgerliga
rättigheter. Reformen innebar upphävandet av de
vedervärdiga Penal Laws och har därför blivit
benämnd the Repeal. Detta var första gången som en
viktig reform blivit framtvingad genom det
irländska folkets beslutsamma motstånd, och exemplet
manade till efterföljd, såsom det följande seklets
historia visar. O"Connell hälsades nu som den
katolska kyrkans befriare, the Liberator.
Men hans rastlösa ande var ej tillfredsställd med
denna seger. Hans nästa mål var en »repeal» av
ännu större betydelse, upphävande av unionen och
återställande av Irlands parlament. År 1840
grundade han the Repeal Association och höll flammande
agitationstal över hela landet. Myndigheterna blevo
slutligen oroliga, och år 1843 blev O"Connell häktad
och dömd till fängelsestraff. Därmed var hans
politiska bana lyktad, och tre år därefter slöt han sin
händelserika levnad.
HUNGERÅREN
År 1845 hade Irland en folkmängd av 8,500,000,
till största delen bestående av fattiga farmare som
nästan uteslutande livnärde sig av potatis. Under
åren 1845—1846 slog potatisskörden fel och 2
miljoner människor dogo av svält. En svårare olycka
har aldrig övergått ett folk och aldrig burits med
större kristlig undergivenhet. Denna katastrof gav
en ny impuls till den emigration, som reducerat
Irlands nuvarande folkmängd till ej stort mer än
hälften av vad den varit före 1845.
NYA UPPRORSFÖRSÖK
Hungersnöden hade ökat irländska folkets elände
och följaktligen dess missnöje, vilket tog sig luft i
några sporadiskt uppträdande upprorsförsök. År
1848, då en revolutionsvåg gick över hela Europa,
försökte några hetsporrar att organisera en väpnad
resning i Tipperary, men de blevo genast slagna,
fängslade och deporterade. Samma öde drabbade en
resning år 1866, som blivit inspirerad från irländska
emigranter i Amerika, och påföljande år gjorde
dessa ett misslyckat infall i Canada.
CHARLES STEWART PARNELL
I det brittiska parlamentet hade allt från unionens
instiftande de 100 irländarna utövat ett inflytande
som ej stod i rimlig proportion till vare sig deras
antal eller deras personliga kvalifikationer. Partiet
bildade »tungan på vågen» och förstod att utnyttja
denna privilegierade ställning. Detta var
visserligen ofta till gagn för Irland, ty stora anslag
framtvingades även till mindre nödvändiga ändamål,
men den ovärdiga kohandeln utövade ett
demoraliserande inflytande, och de irländska M. P:s ansågos
ej vara Guds bästa barn. Efter gammal irländsk
tradition hade de mycket svårt att enas inbördes, och
mången engelsk parlamentsledamot tänkte med
saknad på den lyckliga tid då de 100 tyrannerna fingo
Charles Steward Parnell.
ordna sina
mellanhavanden på andra sidan
St. Georges Channel.
År 1880 fick
emellertid det irländska
partiet en ledare som
förstod att ingjuta
disciplin och
sammanhållning. Det var Charles
Stewart Parnell, en
man av stor intelligens
och energi, en
vältalare och en agitator,
som i olikhet med
O"Connell ej
försmådde att använda
metoder vilka, för att använda ett milt uttryck, ej alltid
voro strängt konstitutionella.
Parnells agitation riktade sig i början icke mot
unionen utan mot de olidliga agrariska
förhållandena, mot den rättslösa ställning som de fattiga
arrendatorerna intogo gentemot snikna och
samvetslösa »absentee lords». Han kämpade för »de tre F"ens
program», d. v. s. för fixaty of tenure, fair rents och
free sale. För att nå dessa mål införde han en
verklig terror på landsbygden. Jordägarna och deras
förpaktare trakasserades på alla upptänkliga sätt;
bl. a. blev en kapten
tillförsel av livsförnödenheter och måste slutligen fly
till Amerika, varvid han på resan genom Dublin
förvägrades logis. Han kan tillräkna sig den
tvivelaktiga äran att hava varit det första kända offret
för det berömda system som sedermera fått bära
hans namn. Slutligen blev Parnell häktad och satt
i fängelse, varifrån han utfärdade en ny ukas, the
No Rent Manifesto, som innebar att arrendatorerna
skulle alldeles upphöra att betala sina avgifter.
ordning på Irland, slog nu in på försoningens väg,
återgav Parnell friheten och utsåg till Irlands
styresman den konciliante Lord
som åtföljd av sin sekreterare
i Dublin, där de några dagar därefter den 6 maj
1882 mördades i Phoenix Park. Mordet
framkallade en oerhörd upphetsning och gjorde ett snöpligt
slut på försonlighetspolitiken. Gladstone tvangs av
folkopinionen att tillgripa stränga straffåtgärder,
vilka naturligtvis framkallade nya oroligheter och
förbrytelser. Under åren 1883—1885 rasade i
London en formlig dynamitepidemi, varvid stora
värden förstördes. År 1887 utfärdades för Irland the
Crimes Act, som gav myndigheterna ökad frihet att
häkta och förfölja misstänkta personer, och otaliga
skärmytslingar utkämpades mellan polisen och
befolkningen.
År 1888 riktade »Times» en fruktansvärd
anklagelse mot Parnell, som beskylldes att hava gillat och
framkallat åtskilliga förbrytelser. Såsom bevis
framlades brev, undertecknade med Parnells namn.
Parnell väckte åtal mot tidningen, och efter en
sensationell rättegång bevisades att breven voro
förfalskade av en irländsk journalist
upptäckten begick självmord, varefter Times fick
betala ofantliga rättegångskostnader och
skadestånd.
Men två år därefter blev Parnell beskylld för en
annan förbrytelse, vilken han utan framgång
försökte förneka, nämligen äktenskapsbrott, vilket i de
dygdiga irländarnas ögon gjorde honom ovärdig att
utöva parlamentariskt ledarskap. En del trogna
stannade dock vid hans sida, och så klövs det
irländska partiet i parnelliter och antiparnelliter, vilka
efter flera års bittra fejder slutligen förenades under
HOME RULEFRÅGAN
I det föregående har omnämnts att Daniel
O"Connell år 1840 grundade the Repeal Association, vars
mål var att återupprätta Irlands parlament. Idén
återupptogs år 1874 av
brittiska parlamentet sökte väcka intresse för Home
Rule, det namn som sedermera vunnit burskap. År
1882 gav Parnell rörelsen sitt mäktiga stöd genom
att instifta the Irisk National League, och år 1886
framlade den alltid välmenande Gladstone en Home
Rule bill, som tyvärr föll igenom i underhuset. År
1893 gjorde han ett nytt försök, som lyckades i
underhuset men icke i överhuset.
Frågan fick nu vila till 1910, då den återupptogs
av premiärministern Mr.
det irländska parlamentspartiets bångstyrighet och
längtade efter att få slut på det olidliga tillståndet
i Irland. Då överhusets bifall från början var
uteslutet genomdrevs en författningsändring, enligt
vilken Home Rule kunde göras till lag endast på
grund av underhusets beslut. År 1912 blev den nya
billen antagen i två sessioner och kunde redan
anses vara i hamn; men då utbröt en storm av
förbittring bland Ulsters protestanter, vilka motsatte sig
varje beroende av ett övervägande katolskt irländskt
parlament. Under
upprättades i Belfast en provisorisk regering, en
frivillig armékår organiserades, vapen och
ammunition importerades från Tyskland och lossades
ostentativt i Larne. Såväl i parlamentet som inför
konungen förklarade Carson öppet att Ulsters befolkning
var besluten att med vapen i hand kämpa för
upprätthållande av unionen med England.
Mr Asquith gjorde stora ansträngningar att
förhindra inbördeskrig, och år 1914 framlade han
billen på nytt med den modifikationen, att 6 av Ulsters
grevskap under 6 år skulle förbliva i union med
England. Den oböjlige Carson sade tvärt nej till
detta uppslag, vilket han betecknade som »en
dödsdom med 6 års uppskov med avrättningen».
Inbördeskriget stod för dörren, då världskriget utbröt.
Home Rule billen blev visserligen antagen, men dess
ikraftträdande uppsköts till krigets slut.
»SECRET SOCIETIES»
Under denna titel har en f. d. polisofficer, Captain
föreningar och sällskap, vilka under skilda perioder
spelat en viktig roll i Irlands inre historia. Titeln är
någon gång missvisande, ty vissa föreningar hava
städse framträtt med öppet visir; men i regeln är
den riktig, ty även föreningar med ursprungligen
opolitiskt program hava genom omständigheternas
makt tvingats in på förbjudna och hemlighetsfulla
banor.
Att revolutionära sällskap florerat i Irland mer
än i något annat land får sin naturliga förklaring
i de olidliga förhållanden under vilka folket nödgats
leva. Där ordet ej är fritt övergår det gärna i en
viskning, och handlingar som begås i nattens mörker
tåla ej alltid dagens ljus.
Mr Pollards bok är mycket intressant men bär
ensidighetens prägel, vilket ju ej är någon större
försyndelse hos en engelsman som till stor del måst
basera sina omdömen på polisrapporter. Vi vilja
göra en liten axplockning i hans rika dossier.
*
Det första kända hemliga sällskapet bildades efter
»the Plantation of Ulster» och kallade sig the
Defenders, försvarare av katolikernas rättigheter. Vid
upproret 1641 övergick sällskapet till en
framgångsrik offensiv med massmord på protestanter (s. 31).
År 1760 uppträdde i »Fighting Tipperary» de
fruktade Whiteboys, vilka plägade skruda sig i vita
skjortor för att försvåra signalementet. I början
opererade de nattetid i små grupper, men längre
fram djärvdes de framtåga i ordnade bataljoner.
Programmet var ren terror, riktad mot de
förhatliga engelska godsägarna och förpaktarna.
Stympning av kreatur ingick i krigföringen, likaså
mordbrand och andra våldsdåd. Rörelsen kvävdes av
militär, men dess ande har gått igen i senare tider.
Samtidigt med the Whiteboys uppdöko i Ulster
the Oak Boys, några år senare the Steel Boys och
år 1774 the Peep-O"-Day Boys, alla protestantiska
föreningar, vilkas medlemmar i stort antal
emigrerade och bildade kärntrupperna i de irländska
brigader, som i så hög grad bidrogo till engelsmännens
nederlag i amerikanska frihetskriget.
1791 bildade Wolfe Tone i Belfast the United
Irishmen (s. 39) och några år senare ombildades
the Peep-o"-Day Boys till the Orange Society, som
praktiskt taget fortlever än i dag.
Dessa protestantiska sammanslutningar voro
motiverade såsom demonstration icke blott mot engelskt
förtryck utan även mot befarade övergrepp från
katolikernas sida. Ulsters protestanter deltogo i början
i resningen år 1798, men efter massakern på deras
trosfränder i Wexford ställde de sig på regeringens
sida (s. 40).
1805 bildades the Ribbon Society, ett katolskt
sällskap, vars medlemmar tvungos att avlägga
följande hemska ed:
»Inför Gud allsmäktig svär jag, att jag vill vada
upp till knäna i Orangemännens blod.»
1825 hade sällskapet kommit i misskredit och
ändrade sitt namn till St. Patrick Boys, som
sedermera återupplivades i Amerika under namn av the
Ancient Order of Hibernians.
1840 bildade O"Connell the Repeal Association,
som var riktad mot unionen med England (s. 43)
och därför upplöstes, varvid dess extrema sektion
ombildades till the Young Irelanders.
1858 bildades the Phoenix Society av
»dynamitens apostel», och ungefär samtidigt the Irish
Republican Brotherhood, båda rent revolutionära
sällskap som på sina program satt Irlands frigörelse
med alla till buds stående medel. Dessa båda
sällskap vunno livlig anslutning av irländarna i U. S. A.
och deras medlemmar gingo gemenligen under
benämningen fenier. Några år senare uppstod en ännu
mera aktivistisk fraktion, the Clan-na-Gael. De
under 80-talet ofta förekommande dynamitattentaten
i engelska städer voro dessa föreningars
livsyttringar.
1879 bildade Parnell the National Land League,
vars medlemmar upplivade the Whiteboys"
traditioner. Efter morden på Cavendish och Burke fann
sig sällskapet föranlåtet att byta namn och
kallade sig the National League. Mördarna tillhörde
the Invincibles, en tämligen fristående fenisk
fraktion, men ligan i allmänhet och Parnell i synnerhet
blevo utsatta för misstankar, vilka vid
undersökning visade sig obefogade.
1893 grundades av Douglas Hyde och Eoin
Mac"Neill the Gaelic League (s. 165), ett fullständigt
opolitiskt samfund, som hade till uppgift att
återuppliva gammal gaelisk kultur, men som längre fram
ej undgick att genomsyras av revolutionära
tendenser. Det samma var förhållandet med the Gaelic
Athletic Association, en idrottsförening, som på
sitt program satt återinförande av gaeliska spel och
lekar.
1896 stiftade James Connolly the Irish Socialist
Republican Party, vars mål med önskvärd tydlighet
framgick av föreningens namn.
1899 stiftade Arthur Griffith the United
Irishmen, som år 1905 ombildades till Irlands märkligaste
revolutionära samfund, Sinn Fein.
Sinn Fein betyder: Vi själva — vi ensamma. Vi
irländare skola själva återupprätta Irlands andliga
och materiella kultur! Vi skola göra Irland till en
självständig nation! Vi skola göra oss helt
oberoende av England, icke med våldets vapen utan genom
obrottslig sammanhållning och passivt motstånd!
Det var detta program som Griffith uppställt
redan år 1899, då han startade sin lilla tidning United
Irishman, och som han fullföljde till år 1922, då han
intog sin plats som den irländska fristatens förste
president.
Sinn Fein har gjorts ansvarig för en mängd
under denna tid begångna förbrytelser, men i de flesta
fall hava anklagelserna varit oberättigade i så måtto,
att brottslingarna visserligen varit sinnfeinare men
därjämte tillhört andra sällskap, the Irish
Republican Brotherhood m. fl., vilka proklamerat strid med
alla till buds stående medel.
År 1912 organiserade Sir Edward Carson the
Ulster Volunteers, vars syfte var renodlat från
varje spår av sekretess, och följande år bildades
(såsom komplement eller motvikt?) the National
Volunteers, med Eoin Mac"Neill som ledare, samt
the Irish Volunteers, vilkas program var Irlands
försvar men icke Englands.
År 1913 organiserades en väpnad
arbetareförening, the Citizen Army, av strejkledaren James
Larkin, efter vars deportation befälet övertogs av
James Connolly.
Sedan den irländska republiken år 1918 blivit
utropad och därmed befrielsekriget inlett,
organiserades the Irish Republican Army, som i mycket
hög grad förtjänade benämningen Secret Society.
Dess operationer underlättades genom intimt
samarbete med ett kvinnligt sällskap, the
Cumann-na-m Ban, och en scoutförening, »the Fianna
Eireann».
*
Såsom förut påpekats har en viss
begreppsförvirring varit rådande rörande den roll som dessa
mer eller mindre hemliga sällskap spelat i Irlands
frihetskamp. För tio år sedan kunde man särskilja
två huvudgrupper: Sinn Fein, som stred med andens
vapen, och de feniska sällskapen, som hyllade
handlingens propaganda. The Gaelic League och the
Gaelic Athletic Association kunde betraktas som
fraktioner av Sinn Fein, och till de feniska
sällskapen hörde the Irish Republican Brotherhood, the
Clan-na-Gael, the Cumann-na-m Ban, the Fianna
Eireann samt the Ancient Order of Iberians, den
sistnämnda omfattande även irländska emigranter
och deras avkomlingar. Men allt efter som kampen
tilltog i förbittring utplånades gränserna mellan de
fredliga och de agressiva riktningarna, och under
frihetskriget var praktiskt taget hela södra Irland
samlat under det väpnade upprorets banér.
PÅSKUPPRORET 1916
De år 1915 organiserade Irish Volunteers
började snart välva revolutionära planer, vilka länge
strandade på ledaren professor Eoin Mac"Neills
kloka betänksamhet (s. 138). De fortsatte emellertid
oförtrutet sina militärövningar och uppträdde med
en trohjärtad öppenhet som avväpnade varje
misstanke. De marscherade, väpnade till tänderna, i
taktfasta kolonner genom Dublins gator och
anordnade till stadsbornas och militärens förnöjelse
en och annan »sham fight», varvid någon offentlig
byggnad stormades och intogs. Den 17 mars 1916,
på St. Patricks dag, defilerade tusentals volontärer
förbi sin ledare och utdelade till befolkningen
flygblad, vari krävdes Irlands självständighet.
»The dull Saxons» började omsider finna dessa
symptom oroande, och det kom till volontärernas
kännedom att myndigheterna planerade ledarnes
arrestering och beslag av vapen och ammunition.
Nu fann även Eoin Mac"Neill tiden vara inne för att
gå from sounds to things, och den 22 april
utfärdade han en generalorder, enligt vilken »en serie av
intressanta manövrar» skulle hållas under
påskdagen över hela landet. Ordern innebar en allmän
resning, varvid man fäste stora förhoppningar vid en
från Tyskland avsänd vapenlast, som vilken dag som
helst kunde väntas till en avtalad hamnplats. Men
härom hade myndigheterna blivit underrättade, och
samma dag som kungörelsen utfärdades möttes det
under norsk flagg anlända fartyget av en engelsk
örlogsman och måste medfölja till Queenstown, där
det sänktes av sin egen besättning. Sir Roger
Casement (s. 122) som samtidigt stigit i land från en
tysk undervattensbåt, hann före sin arrestering
telegrafera till Mac"Neill, de ominösa orden: »All is
up.». Mac"Neill, som fann situationen hopplös,
lät samma afton publicera en kontraorder, att alla
för morgondagen planerade manövrar skulle
inställas.
Men luntan var redan tänd och explosionen
kunde ej hejdas. Vid ett under natten hållet möte
beslöto ett antal hetsporrar med en rösts majoritet
att, ordföranden till trots, hissa upprorsfanan
följande måndag. Under påskdagen utsändes
budbärare i alla riktningar, men ett stort antal volontärer
kunde icke anträffas, och det var endast en liten
resolut armé på 2,000 man som måndagen den 24
april mötte på Dublins gator.
Huvudstadens invånare, som länge varit vana vid
volontärernas manövrar, fäste föga uppmärksamhet
vid de beväpnade grupper som från skilda håll
tågade genom gatorna. De marscherade in genom tre
hörnportar i Stephens Park och drevo alla
privatpersoner ut genom den fjärde porten, uppförde
barrikader och förvandlade den fridsamma parken till
ett befästat läger. Samtidigt besattes the Post
Office, Liberty Hall, arbetarnas högkvarter, the
Four Courts, justitiepalatset, samt ett antal
fabriksbyggnader och privathus, vilka med
sandsäckar och taggtråd ombildades till veritabla
fästningar. Alla dessa operationer utfördes med en
målmedvetenhet och en snabbhet, som vittnade om att
företaget var utomordentligt väl planerat och
genomtänkt.
Samtidigt anslogs på offentliga byggnader
följande proklamation:
»Den Irländska Republikens Provisoriska Regering
till Irlands folk.
I Guds namn, och i gångna generationers namn,
kallar Irland sina barn under fanorna till kamp för
friheten.
Vi hävda det irländska folkets rätt att styra sitt
eget land.
Vi proklamera den Irländska Republiken som en
suverän stat och viga våra liv åt dess försvar.
Intill dess att våra vapen skapat förutsättningen
för en permanent regering, vald av Irlands män och
kvinnor, skall den av oss konstituerade provisoriska
regeringen administrera Republikens civila och
militära angelägenheter.
Vi ställa den Irländska Republiken i Guds hand
och bedja honom välsigna våra vapen.»
Proklamationen var undertecknad av sju
patrioter, bland vilka må nämnas den svärmiske poeten,
sagoförtäljaren och dramaturgen
och den bistre kommunisten
med sin av omkring 100 man bestående Citizen
Army slutit sig till volontärerna. Pearse antog
titeln »den provisoriska regeringens president» och
Connolly övertog försvaret av the Post Office,
rebellernas högkvarter.
Så snart »manövrarnas» verkliga karaktär blivit
klar för myndigheterna, drogs polisen tillbaka och
militär förstärkning rekvirerades. Rebellerna i
Stephens Park beskötos med kulsprutor från omgivande
byggnader, och snart hördes kanonernas dån. Under
fem dagar fortgick striden med oförminskad
våldsamhet. Den ena byggnaden efter den andra gick
upp i lågor. Rebellerna stredo med förtvivlans mod.
Connolly blev två gånger svårt sårad men ledde
fortfarande försvaret av the Post Office. Från otaliga
privathus knallade »the snipers» — skarpskyttarnas
— mausergevär. Fångar togos å båda sidor och
behandlades i allmänhet väl, ehuru åtskilliga
misstänkta individer kallblodigt nedskötos. Bland de
mest upprörande fallen var mordet på en beskedlig
pacifistisk redaktör, Mr Skeffington, som en engelsk
officer lät arkebusera efter ett par dagars
fångenskap.
Under dessa hemska dagar fick Dublins
befolkning lida oerhört. Hundratals fredliga medborgare
blevo nedskjutna på gatorna, och icke ens i källrarna
var man säker för kulor. Talrika offentliga och
privata byggnader förstördes. För varje dag steg
förbittringen mot rebellerna, och det blev allt mer klart
att upproret ej hade karaktären av en allmän
folkresning utan endast av en desperat demonstration
av ett antal exalterade svärmare.
På lördagen den 29 april utfärdade Pearse
en ny proklamation, vari han förklarade kampen
hopplös och manade sina män att sträcka vapen.
Men först följande dag gåvo sig två under befäl
av
Valera stående avdelningar.
Samtidigt med upproret i Dublin förekommo
några enstaka utbrott i andra landsändar, ss. Mayo
och Galway, där militären snart återställde
ordningen. Inalles hade 3,000 människor blivit dödade och
sårade.
Nu kommo efterräkningarna. Belägringstillstånd
hade införts redan på upprorets första dag, och de
tillfångatagna rebellerna ställdes inför krigsrätt.
Alla de sju undertecknarna av proklamationen blevo
arkebuserade, jämte åtta andra. Padraic Pearse
avrättades den 3 maj, James Connolly den 12 maj.
Under dessa nio dagar försiggick en märklig
omsvängning i den allmänna opinionen, såväl inom som
utom Irland. Upproret hade förorsakat Dublins
befolkning svåra lidanden och en storm av
förbittring gick ut över dess ledare. Men när dag efter dag
nyheten om nya avrättningar gick ut över världen
inträdde en våldsam reaktion mot dessa blodsdåd.
Irländarna sågo däri ett nytt bevis på att de
betraktades och behandlades som en underkuvad och
mindervärdig ras. »Om rebellerna varit tyskar
skulle de hava blivit behandlade som krigsfångar,
vilka man ej brukar fusiljera; om de varit
engelsmän skulle de blivit ställda inför vanliga domstolar
och dömda av sina landsmän. Men nu äro de endast
irländare, och med sådana anser sig krigsrätten
kunna göra processen kort.» Även från andra
länder — till och med från England — höjdes
indignerade protester, och när det blev känt att James
Connolly i döende tillstånd blivit buren till
avrättsplatsen befanns måttet vara rågat. Premiärministern
Mr Asquith reste själv över till Irland, krigsrätten
fick en vink att straffens mildring skulle göra en
hälsosam moralisk effekt, och de ännu icke
fullgjorda dödsdomarna mildrades till straffarbete. Bland
de sålunda dömda märkas följande personer, vilka
var för sig spelat en viktig roll i de följande årens
händelser:
Sinn Fein, the Gaelic League och the Gaelic
Athletic Association förklarades vara brottsliga
sällskåp, och tusenden av deras medlemmar dömdes till
straffarbete eller deportation, bland andra Arthur
Griffith. Flertalet voro, för att citera en irländsk
historieskrivare, »lika oskyldiga till upproret som
premiärministern själv».
Även mordet på Mr Skeffington blev föremål för
krigsrättens prövning, med det resultat att den
befälhavande officern dömdes att såsom kriminaldåre
hållas inspärrad »during His Majesty"s pleasure».
EFTERDYNINGAR
Mr Asquiths »kondoleansbesök» på Irland,
varunder han »öppet och frimodigt» diskuterade
situationen med fängslade upprorsmän, gjorde en
storartad effekt, ehuru icke alls den beräknade.
Irländarna sågo däri endast ett valhänt försök att urskulda
den brutala straffpolitiken; och när
premiärministern efter hemkomsten dekreterade att en ny
försonlig politik måste inledas, framstod påskupproret
som ett synnerligen lyckat äventyr, ett viktigt steg
mot Irlands frigörelse. Liksom Wellington år 1828
av fruktan för inbördeskrig nödgats resignera inför
katolikernas krav på medborgerliga rättigheter, hade
nu Asquith låtit skrämma sig av en liten
dödsföraktande skaras vädjan till vapnen. De avrättade och
fängslade upprorsmännen, vilka i den allmänna
opinionen framstått som vanvettiga brottslingar,
blevo nu folkhjältar och martyrer, och Sinn Feins
program omfattades med växande entusiasm.
I december 1916 avgick Asquith som
premiärminister och efterträddes av
likaledes strävade att återerövra Irland genom
tillmötesgående och mildhet. En del av de fängslade
rebellerna benådades redan vid jultiden, de övriga
i juni 1917.
Under detta och följande år gjorde Lloyd George
upprepade försök att finna en för Irlands olika
partier acceptabel lösning av Home Rule problemet, men
förgäves. Oron växte dag för dag, vid alla
parlamentsavtal segrade Sinn Feins kandidater, och De
Valera och hans meningsfränder förde en allt
hetsigare propaganda. Nya arresteringar företogos,
varvid fångarna började tillämpa en ny form av
passivt motstånd: hungerstrejken. Fängelseläkarna
försökte hålla dem vid liv genom tvångsmatning,
men sedan Thomas Ashe, en av det mest kända
deltagarna i påskupproret, avlidit i följd av oskicklig
behandling, måste de övriga frigivas, vilket icke
alldeles utan skäl betecknades som en ny seger för
Sinn Fein.
Vid världskrigets utbrott hade Sir Edward
Carson och John Redmond sida vid sida proklamerat
Irlands moraliska plikt att ställa sig på imperiets
sida, och tiotusentals Ulster Volunteers och
National Volunteers inställde sig frivilligt under fanorna.
Ulstermännen, vilka helt nyligen hotat med
väpnat uppror mot Home Rule lagens genomdrivande,
mottogos med öppna armar och tillätos att bilda
egna regementen under egna fanor, under det att
sydirländarna bemöttes med ohöljt misstroende och
blevo instuckna i engelska regementen. Detta
väckte förklarligt nog ont blod, rekryteringen avtog
hastigt och flertalet volontärer slöto sig till the Irish
Volunteers, vilka från början förklarat sig villiga
att försvara Irland men icke England (s. 52).
På våren 1918, då de allierades franska front
började vackla under trycket av tyskarnas våldsamma
offensiv, fann sig Lloyd George nödsakad att i
parlamentet genomdriva irländarnas inkallande under
fanorna. Nu utbröt en så våldsam förbittring,
kännetecknad av sabotage, bojkott och andra skärpta
former av passivt motstånd, att regeringen fann
klokast att tillsvidare uppskjuta
tvångsrekryteringen. Genom det i november inträdande
vapenstilleståndet fick denna konflikt en för båda parterna
mycket välkommen lösning.
Vid de allmänna parlamentsvalen i december 1918,
då irländarna voro berättigade till 105 mandat, blevo
73 besatta av sinnfeinare. Av de nya M. P:s sutto
44 i fängelse, och de 29 »lediga» tillkännagåvo sin
avsikt att på nyåret utebliva från
Westminsterparlamentets förhandlingar.
BEFRIELSEKRIGET
Den 21 januari 1919 konstituerade sig de
sinnfeiniska M. P:s som the Irisk Republican Party och
tillsatte en generalförsamling, Dail Eireann.
Följande dag valdes Eamon De Valera till republikens
president och tillsattes en ministär, varjämte De
Valera och Griffith utsågos till republikens
delegerade vid fredskonferensen i Paris. Med dessa
åtgärder, vilka inneburo ett öppet trots mot den
brittiska regeringen, inleddes befrielsekrigets första
skede.
Den 4 februari lyckades den nyvalde presidenten
rymma ur fängelset och fly till Amerika, där han
under nära två år bedrev en intensiv propaganda
och lyckades väcka ett allmänt intresse för Irlands
frigörelse. Redan i mars antog representanternas
hus följande resolution:
»Det är Förenta Staternas allvarliga förhoppning
att den fredskonferens, som nu är samlad i Paris
för att överväga de olika folkens rättigheter, skall
upptaga till välvillig prövning Irlands krav på
självbestämmelserätt.»
Den 17 maj riktade de irländska delegerade till
presidenterna Clemenceau och Wilson en begäran
att såsom representanter för Irlands lagliga regering
få deltaga i fredsförhandlingarna, vilket dock från
båda hållen avslogs.
*
Under detta år började irländarnas passiva
motstånd allt mer övergå i gerillakrigets blodiga
former. Redan den 19 januari blevo i Tipperary två
polismän nedskjutna av Dan Breen och hans
vänner (s. 150), och därpå följde en lång serie av
angrepp på polis och militär. Stor sensation väckte
ett mordiskt attentat mot generalguvernören Lord
French, som endast genom en tillfällighet undgick
att bliva skjuten (s. 152).
Den irländska poliskåren, the Royal Constabulary
Force, var vid denna tid en »semi-militär»
organisation, beväpnad med gevär och kulsprutor. Dess
medlemmar synas i stort sett hava varit lojala och
aktningsvärda medborgare, som med moderation och
urskiljning sökt fullgöra sina allt annat än
angenäma plikter. Men allt efter som våldshandlingarna
tilltogo blev deras ställning outhärdlig. Den ena
konstapeln efter den andra blev lömskt
beskjuten, och om en på goda skäl misstänkt individ blev
dragen inför rätta befanns det i nio fall av tio
omöjligt att få honom fälld. Intet vittne hade sett honom
i närheten, men Sal och Peg försäkrade högt och
rent att han just den kvällen dansat jig med dem
många mil därifrån, och Pat och Mike gingo ed på
att han just den timmen varit dead drunk. Till sist
började polismännen »se rött» och togo rättvisan i
egen hand, varvid misstänkta personer summariskt
nedskötos.
Den i januari konstituerade folkförsamlingen,
Dail Eireann, blev i september förklarad olaglig och
upplöst men fortsatte sin verksamhet som »secret
society».
I början av 1920 hade förhållandena blivit så
olidliga att poliskåren måste förstärkas. Dess
rekrytering inom landet var utsiktslös, varför friska
krafter måste tillföras från England. Befattningen
var ej tilltalande för hyggligt folk, men en mängd
tvivelaktiga existenser lockades av höga avlöningar
och spännande äventyr. Rekryterna voro i de flesta
fall f. d. soldater, vilka ej kunde få eller ej ville hava
fredlig sysselsättning, och längre fram lämnade
fängelserna en betydlig kontingent. Tusenden och
tiotusenden dylika äventyrare strömmade över till
Irland och organiserades i militära kårer under
befäl av egna officerare. Att anskaffa nya uniformer
åt dem alla visade sig omöjligt, varför de blevo
skrudade delvis i khaki och delvis med andra
klädesplagg, så att den ene hade svart rock och bruna
byxor, den andre brun rock och svarta byxor, o. s. v.
Deras smeknamn blev black-and-tans, de svartbruna.
I jämförelse med dessa ordningens upprätthållare
voro de gamla poliskonstaplarna små snälla lamm.
De nya ordningsmännen nöjde sig ej med att skjuta
en förbrytare utan utkrävde en blodig hämnd på
alla som misstänktes för att hava gynnat hans
förehavanden. Efter varje enstaka förbrytelse följde
en »reprisal», varvid pansarbilar susade fram på
gator och vägar, byggnader antändes, kulsprutor
knallade, handgranater slungades åt höger och
vänster. Och nästa natt kom turen till black-and-tans,
vilka huvudstupa måste fly ur en antänd barrack
med kulor visslande om öronen. Så härskade under
mer än ett år en obeskrivlig terror, varunder
otaliga människor berövades liv och gods.
Det var icke blott på landsbygden som
gerillakriget florerade. Till och med i Dublin utspelades
ohyggliga scener. Belägringstillstånd var infört,
innehav av vapen var vid dödsstraff förbjudet,
befolkningen förbjöds att nattetid vistas på gatorna,
husvisitationer företogos utan bemyndigande,
misstänkta personer fängslades utan dom och rannsakan,
fångar nedskötos »under försök till flykt». Låt oss
höra hur Erskine Childers, f. d. officer i engelska
armén (s. 122), skildrar en nattlig husvisitation
(Daily News 1920).
»När stadens invånare gått till vila vakna
kasärnerna till liv. Pansarautomobiler samlas i grupper,
listor på misstänkta personer utdelas, och när alla
lyktor blivit släckta sätta sig dessa kavalkader i
rörelse. Föreställ Eder ett angrepp på ett privathus
med en tank, vars oväsen höres på flera kilometers
avstånd! Man väckes av våldsamma bultningar,
men innan man hinner få kläderna på kroppen
spränges porten och soldaterna storma in med fällda
bajonetter. Kvinnor hållas instängda under bevakning
medan soldaterna undersöka och plundra deras
tillhörigheter. I nio fall av tio visa sig misstankarna
ogrundade, men ingen ursäkt frambäres. Ni kan
föreställa Eder vilken effekt en sådan tjänstgöring
måste hava på officerares och soldaters moral.»
Men under tiden var den republikanska armén
icke sysslolös. Skotten knallade från bakhåll i
Dublins mörka gränder. Den 21 november 1920, »den
blodiga söndagen», blevo 14 engelska officerare
mördade i sina sängar. »Detta var en av våra mest
lyckade operationer» förklarade Dan Breen (s. 152),
och en ansedd prästman lovprisade offentligt »den
underbara dagen».
*
För att göra rättvisa åt Sinn Fein bör framhållas,
att även sedan Dail Eireann blivit officiellt upplöst
såsom en samhällsfarlig institution försökte dess
»ministär» att upprätthålla lagliga förhållanden. Ett
stort antal s. k. sinnfeindomstolar upprättades, vilka
opererade alldeles oberoende av de officiella
domstolarna och i vida högre grad än dessa tillvunno sig
allmänhetens förtroende. Den engelska tidskriften
»Foreign Affairs» skriver i augusti 1920:
»I den mörka bild vi ha av ett land som är
sönderslitet av borgarkrig, där förbrytelser ej väcka
förvåning och lönnmord icke klander, är en ljus punkt
den förmåga av självstyrelse, som visats genom
utvecklingen av Sinn Feins organisationer.
Landsbankerna och de republikanska domstolarna
fungera beundransvärt.»
Och den kände engelske författaren G. K.
Chesterton skrev i danska »Politiken»:
»Den laglydiga sinnfeinska befolkningen lyder
Sinn Feins lag, de andra ha ingen lag att lyda. Om
det är någon gräns för våldshandlingarna på
Irland är detta Sinn Feins förtjänst.
Låt England minnas detta: om det finnes något
dämpande inflytande i Irland ligger det hos Sinn
Fein, om det finnes någon lag är det Sinn Feins lag.
Engelsmannen betraktas som en väpnad rövare.
Den irländska regeringen är i själva verket Sinn
Feins regering. Det finnes praktiskt taget ingen
annan regering i Irland. Ingen regering kan i
längden bestå utan de regerades samtycke, och det
irländska folket kommer aldrig att underkasta sig det
engelska regementet.»
*
Under all denna villervalla förtröttades icke
Lloyd George i sina strävanden att i Home Rule
finna en för alla irländska partier acceptabel
plattform för en fredlig uppgörelse. Uppgiften var
oerhört svår, ty mellan protestantiska nordirländare
och katolska sydirländare rådde fortfarande skarpa
divergenser. De förra, representerade av den
oböjlige Sir Edward Carson, motsatte sig bestämt
anslutningen till ett för hela Irland gemensamt
Dublinparlament och krävde ett särskilt parlament för
Ulster, de senare kämpade lidelsefullt för Irlands
enhet och ville ej höra talas om »the partition». »Icke
en tum av Irlands heliga jord får avskiljas.» »En
gränslinje mellan två irländska statsbildningar kan
liknas vid "a scar over the face".»
I februari 1920 framlade Lloyd George en ny
»Government of Ireland Bill», enligt vilken skulle
upprättas två irländska parlament, det ena i Belfast
för sex av Ulsters grevskap, det andra i Dublin för
den återstående delen av Irland. Dessa båda
parlament skulle gemensamt utse medlemmar i ett
Council of Ireland, vilket framdeles, efter
överenskommelse mellan parterna, skulle kunna ombildas till ett
för hela Irland gemensamt parlament. Förslaget
godkändes, ehuru med tvekan, av Sir Edward
Carson men förklarades oantagligt av sinnfeinarna. I
december 1920 blev emellertid billen antagen av det
brittiska parlamentet, och Södra Irland ålades att
välja 124 medlemmar av det nya parlamentet,
varjämte 4 medlemmar skulle utses av Trinity College.
Resultatet blev vad man kunnat vänta. Alla de 124
valda medlemmarna blevo sinnfeinare, och det nya
parlamentet blev endast en legaliserad form av Dail
Eireann. Komediens andra — och sista — akt
utspelades den 28 juni 1921, då vid det sydirländska
parlamentets första — och sista — session endast de
4 av Trinity College utsedda medlemmarna infunno
sig. Om någonsin benämningen rumpparlament
varit motiverad så var det väl här.
I Belfast blev däremot det nya parlamentet
öppnat den 7 juni, varvid konstituerades en ministär
med Sir James Craig som chef. Parlamentet består
av två kamrar, the House of Commons med 40
medlemmar — däribland Eamon de Valera — samt the
Senate med 26 medlemmar. Parlamentets första
session den 22 juni hedrades genom närvaro av
konung Georg, som därvid yttrade följande ord:
»Jag vädjar till alla irländare att sträcka ut
handen till försoning, att glömma och förlåta, att
förenas i strävan för en ny era av frid, försoning och
god vilja.»
*
Denna vädjan var väl behövlig, ty i Södra Irland
rådde allt annat än frid och försoning. Det
olyckliga landet skövlades av vänner och fiender. The
Irish Republican Army, som nu räknade 200,000
man under Michael Collins mästerliga ledning, voro
spridda över hela landet i en otalig mängd av
»flygande kolonner», vilka döko upp än här, än där,
brände polisbaracker, avskuro telegraftrådar,
sprängde broar, anordnade bakhåll och därpå
spårlöst försvunno. The black-and-tans, bragta till
ursinne och förtvivlan, skonade varken skyldiga
eller oskyldiga, ålder eller kön. Hela byar och
stadsdelar uppbrändes såsom repressalier, och särskilt
voro de kooperativa föreningarnas mejerier föremål
för deras blinda förstörelselust. I Dublin vågade
myndigheternas representanter ej visa sig på gatorna
utan stark eskort, och offentliga byggnader voro
kringgärdade med taggtrådsstängsel. Det var
genom ett konsekvent fullföljande av denna terror som
Michael Collins dag för dag kom allt närmare sitt
stora mål: att göra engelsmännens tillvaro på
Irland »uncomfortable». Icke ens Old England var
förskonat för gerillakrigets fasor. I flera städer,
till och med i London, förövades attentat mot
byggnader och personer, och ministerhotellen måste dag
och natt stå under stark bevakning. Situationen
var helt enkelt olidlig och hade över hela världen
blivit föremål för en allt annat än smickrande
uppmärksamhet, som gav sig luft i skarpa anklagelser
och indignerade protester. I parlamentet förklarade
ärkebiskopen av Canterbury att de engelska
trupperna gjort sig skyldiga till samma grymheter som
tyskarna i Belgien, Asquith betecknade
ohyggligheterna som den största vanheder för England, och
arbetarpartiet naglade fast att här satts en
outplånlig fläck på Englands heder.
Den 26 juni — 4 dagar efter Konungens stora tal
i Belfast — gjorde Lloyd George ett nytt försök
till uppgörelse med de motspänstiga sinnfeinarna
genom att inbjuda De Valera till fredsförhandlingar
i London. I juli slöts ett formligt vapenstillestånd
och De Valera infann sig i London, åtföljd av
Griffith och tre andra ur fängelset lössläppta sinnfeinare.
Lloyd George var älskvärdheten själv, men
irländarna höllo sig strama. »Jag är mycket glad att se Er
här, Mr Barton», försäkrade premiärministern med
sitt soligaste leende. »Strafffången n:r U. 133, om
jag får be», blev det sträva svaret. De Valera
gjorde anspråk på att bliva erkänd som den irländska
republikens president och fordrade att det helt
nyligen invigda Belfastparlamentet skulle upplösas.
Förhandlingarna ledde icke till något resultat men
återupptogos i oktober, varvid De Valera, som i
egenskap av Irlands statsöverhuvud ej ansåg sig
kunna konferera med engelska ministrar, ersattes
med den mera smidiga och resonabla Michael
Collins. Den 6 december, sedan Lloyd George framlagt
sitt ultimatum och därtill fogat den bestämda
förklaringen, att om ett avslag skulle leda till
fientligheternas återupptagande vore han fast besluten att
däri insätta det brittiska imperiets fulla kraft,
insågo irländarna nödvändigheten att avstå från sin
fordran på Belfastkabinettets upplösning.
Överenskommelsen innebar, i stort sett, att Södra
Irland skulle bliva en fristat med samma
oavhängighet som övriga med Storbrittannien förenade
»dominions», samt att, om Norra Irland fortfarande
ville kvarstå med eget parlament under
Storbritanniens jurisdiktion, gränslinjen mellan de båda
irländska staterna skulle bestämmas av en kommission
av tre ledamöter, av vilka de tre parlamenten skulle
utse vardera en ledamot.
Inom Dail Eireann uppstodo nu hetsiga debatter,
varunder De Valera med uppbjudande av hela sin
lidelsefulla vältalighet besvor sina landsmän att
förkasta ett förslag, som ej skänkte Irlands folk den
fulla självständighet för vilken de kämpat. I
januari 1922 blev emellertid fördraget med knapp
majoritet godkänt, varvid De Valera avgick som
president och efterträddes av Griffith. Samtidigt
tillsattes en provisorisk regering med Michael Collins
som premiärminister, och den hatade ledaren av »the
murder gangs» åkte mellan skyldrande engelska
soldater upp till Dublin Castle.
Så hade då, efter 750 års oerhörda lidanden, den
irländska nationen med vapnens hjälp lyckats göra
sig fri från Englands självtagna övervälde. I den
ojämna striden mellan 3 miljoner och 40 miljoner
hade ingendera parten blivit fullt övervunnen, men
segern brukar tillerkännas den som kan behålla
fältet, och detta hade Irland gjort. Det brittiska
imperiet hade, för att citera Sir Edward Carsons beska
yttrande i parlamentet, blivit tvingat att kapitulera
under revolvermynningens hot.
Genom inbördeskrigets utbrott försenades
avvecklingen av den brittiska administrationen på Irland,
och först i december 1922 kunde de sista trupperna
lämna Irlands jord — man må hoppas för alltid!
I september 1923 blev den Irländska Fristaten
upptagen i Nationernas Förbund.
*
Fristatens efter traktatens ratifikation utarbetade
statsförfattning innehåller följande huvudpunkter:
Den Irländska Fristaten, Saorstat Eireann, ingår
i the Commonwealth of Nations, en grupp av
nationer bestående av Storbritannien, Irland, Canada,
Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Var och
en av dessa nationer har sitt eget parlament och
stiftar sina egna lagar.
Fristatens regering utövas av konungen,
representerad av generalguvernören, och parlamentet,
Oire-achtas, vilket består av deputeradekammaren, Dail
Eireann, och senaten, Seanad Eireann.
Den administrativa ledningen utövas av tio
ministrar, valda av Dail Eireann. Sju av dessa tillhöra
the Executive Council, motsvarande vår
statsrådsberedning. I spetsen för the Executive Council står
presidenten, även han vald av Dail Eireann.
Rösträtt och valbarhet till Dail Eireann har
envar, man eller kvinna, som fyllt 25 år. Antalet
deputerade varierar med folkmängden, så att en
deputerad väljes för 30,000 medborgare. Mandattiden
är 4 år.
För Seanad Eireann äro valrätt och valbarhet
förbehållna medborgare som fyllt 35 år. Antalet
senatorer är 60, mandattiden 12 år. Val äger rum vart
tredje år, då 15 senatorer utses.
Varje parlamentsledamot är skyldig att avlägga
trohetsed till konungen och författningen.
Ett lagförslag, som antagits i Dail Eireann,
behandlas därefter i Seanad Eireann. Om förslaget
godkännes även där går det till generalguvernören
och signeras av honom som konungens
ställföreträdare, i motsatt fall förklaras det vilande till nästa
år, då det kan upphöjas till lag även utan senatens
godkännande.
Om ett visst antal parlamentsledamöter eller
vanliga medborgare så påfordra, kan ett lagförslag
underkastas folkomröstning.
Skolundervisningen är obligatorisk och
kostnadsfri. Gaeliska, irernas urgamla språk, är antaget till
nationalsprak, men engelska är tillsvidare erkänt som
ett lika berättigat officiellt språk.
Fristaten har sin egen armé, som har samma
procentuella numerär som Storbritanniens. Därjämte
har Storbritannien tillsvidare övertagit det marina
försvaret, för vilket ändamål flottstationer äro
bibehållna i vissa hamnar.
INBÖRDESKRIGET
Den 6 december 1921, då Michael Collins satte sitt
namn under traktatförslaget, fällde han de
sannspådda orden: »Härmed har jag underskrivit min
dödsdom.» Han kände sitt folk och var fullt
medveten om att han genom sin »kapitulation» skulle
ådraga sig mången gammal vapenbroders dödliga
hat.
Det var icke någon lätt uppgift som väntade den
nya provisoriska regeringen. Dail Eireanns
ministär hade ännu icke upphört att funktionera, icke
heller ansåg sig den brittiska regeringen vara fri
från sina förpliktelser att upprätthålla lagar och
förordningar förrän traktaten blivit vederbörligen
ratificerad. Södra Irland hade faktiskt tre regeringar,
Norra Irland en.
Redan under sista halvåret 1921, då
vapenstillestånd rådde mellan Södra Irland och England,
började stridslystna republikaner, som funno
overksamheten tråkig, göra påhälsningar hos sina vänner i
Norra Irland. Väpnade band överskredo gränsen
och anställde raider på landsbygden, och till och
med i Belfast ägde blodiga sammanstötningar rum,
varvid den gamla fejden mellan katoliker och
protestanter åter uppblossade. På våren 1922, sedan
traktaten antagits, ökades ännu mer förbittringen
mot »the usurpers», och Ulster översvämmades av
»gunmen», mot vilka dess egna försvarskrafter voro
otillräckliga. Men när the gunmen gingo så långt
i fräckhet, att engelska officerare togos till fånga
och engelska vapenförråd beslagtogos, kunde
imperiet ej längre finna sig i en så uppenbar kränkning
av vapenstilleståndet, och trupper kommenderades
till Ulsters försvar. Inom ett par veckor voro
inkräktarna kastade tillbaka över gränsen.
Under tiden hade situationen dag för dag
tillspetsats i Södra Irland. De Valera och hans
meningsfränder fortsatte sin propaganda för en
»independent Irish Republic», och uppror planerades med en
öppenhet som ej lämnade mycket övrigt att önska.
»The Four Courts», justitiepalatset, besattes av en
stark avdelning republikaner under befäl av Rory
O"Connor, en namne till Irlands siste Ard-Rig, och
förvandlades metodiskt till en stark fästning — mitt
i huvudstaden, mitt för näsan på Irlands
nationalhjälte, den oövervinnerlige Michael Collins!
Proklamationer utdelades, vari förklarades krig mot
England, och den 22 juni blev fältmarskalken Sir Henry
Wilson mördad i London.
Det blev nu klart såväl för den brittiska
regeringen som för Fristatens provisoriska regering, att om
ordningen ej kunde återupprättas av irländarna
själva måste brittiska trupper ånyo blanda sig i
leken. Fyra dagar efter Wilsons mord blev the Four
Courts, som rebellerna under tre månader ostört
fått hålla besatt, utsatt för ett fruktansvärt
bombardemang av Fristatens trupper. Den förnämliga
byggnaden blev svårt ramponerad, och snart måste
Rory O"Connor kapitulera på nåd och onåd.
Byggnaden besattes av trupperna — och omedelbart
därefter inträffade en fruktansvärd explosion,
framkallad av en före rebellernas avtag anbragt mina.
En stor del av byggnaden nedrasade, biblioteket flög
i luften, arkivets skatter ströddes bokstavligen för
vinden. Samtidigt angrepos rebellernas övriga
högkvarter och scenerna från 1916 upprepades under
broderkrigets ännu mera vederstyggliga form.
Sackville Streets ruinhögar tillväxte dag för dag under
en veckas tid. Den sista rebellavdelningen som gav
sig stod under befäl av general Cathal Brugha,
Michael Collins" intime vän och en av befrielsekrigets
heroer. Men själv föredrog han döden; ensam
rusade han ut ur den brinnande byggnaden, avfyrande
skott på skott tills en salva sträckte honom till
marken.
Därmed var upproret kvävt i Dublin, men de
Valera och hans män tände facklan över hela det övriga
Irland. Själv var han upprorsarméns nominella
överbefälhavare, men den verkliga militära ledaren var
längre mellan irländare och engelsmän utan mellan
två avdelningar av the Irish Republican Army, the
Freestaters och the Irregulars, båda lika bevandrade
i gerillakrigets finesser. I två avseenden kunde man
konstatera betydliga olikheter i krigföringen. Den
ena olikheten bestod däri, att vardera parten
uppenbarligen sökte i det längsta skona motståndarnas
liv. The fighting spirit var mindre glad och mindre
grym. Att skjuta engelsmän var en angenäm
rättighet, att skjuta gamla vapenbröder blev en smärtsam
skyldighet. Därför utspelades — åtminstone under
den första månaden — mången »sham fight» med
förfärligt vapengny och oväsen men mycket ringa
blodspillan. Den andra olikheten, som framträdde
uteslutande hos the irregulars, var däremot av odiös
natur: den yttrade sig i en planmässig
förstöringslusta, som ställde black-and-tans" bravader i
skuggan. Man förstörde allt som över huvud taget kunde
förstöras, hus, broar, landsvägar, telegraflinjer,
järnvägar, lokomotiv och vagnar. Man fick det
in-intrycket att De Valera åsyftade intet mindre än att
helt ödelägga sitt älskade Irland. The island of saints
hade blivit the island of demons. »Dårhuset har
öppnat sina portar», utbrast Arthur Griffith i
förtvivlan.
Så rasade broderkriget under ett helt år med
ständigt växande bitterhet. Arthur Griffith, som under
mer än 20 år hjältemodigt burit fattigdom,
förföljelse, husvisitationer, fängelsestraff, kunde icke
uthärda att se det land, vars frihet till största delen
var hans verk, sönderslitas av dess egna barn. Hans
krafter sjönko dag för dag, och den 10 augusti
slocknade hans livsgnista. Sex dagar senare stupade
Michael Collins i ett bakhåll.
Den 6 december 1922, årsdagen av traktatens
undertecknande, blev den Irländska Fristatens
konstitution ratificerad av det brittiska parlamentet och
den provisoriska regeringen ersatt med the
Executive Council med William Cosgrave som president.
Följande dag nedsköts på öppen gata en av de
nyvalda parlamentsledamöterna, Sean Hales. Detta
var en av de mest uppseendeväckande yttringarna
av en ny terror, som bestod i »avskaffande» av
Fristatens lagliga funktionärer — och deras
anförvanter! Inrikesministern Kevin O"Higgins fader blev
mördad, likaså en farbror till presidenten Cosgrave.
Ministrarna måste dag och natt vistas i
regeringsbyggnaden, som var bevakad av militär och
förskansad som en fästning. Deras ställning var i
allmänhet ytterst pinsam, då flertalet hade vänner och
anförvanter bland upprorsmännen. Eoin Mac"Neill
hade två söner i Fristatens armé och en son i den
republikanska.
Den mildhet som länge visats upprorsmännen hade
endast ökat deras fräckhet, och regeringen fann sig
slutligen ställd inför två alternativ: att kapitulera
inför revolvermynningens hot — liksom England
fått göra året förut — eller att låta lagens hela
stränghet drabba dem som satt nationen i fara.
Efter Sean Hales" mord valdes den senare utvägen.
Redan följande dag fusiljerades Rory O"Connor
och tre av hans närmaste män, vilka varit fängslade
under tre månader efter katastrofen vid the Four
Courts, och sedan följde nya avrättningar av
gunmen.
General Mulcahy, Michael Collins efterträdare
som krigsminister, lyckades småningom föra
Fristatens trupper till seger. Den ena starka positionen
efter den andra blev intagen, och på våren 1923
utfärdade De Valera en generalorder att alla
krigsoperationer skulle inställas. Flertalet irregulars gåvo
sig fångna men andra, och bland dem De Valera
själv, begåvo sig »on the run» och fortsatte att sprida
förvirring i landet. Den 15 augusti blev äntligen
De Valera arresterad under ett möte i Ennis. I juli
1924 blev han åter frigiven — och den 15 augusti
fortsatte han sitt avbrutna tal i Ennis!
*
Vid studiet av inbördeskrigets sorgliga historia
kan man svårligen undertrycka ett och annat
varför?
Vad var först och främst detta krigs raison
d"être? Irland, som under 750 år betraktats och
behandlats som en brittisk provins, blev genom
traktaten av 1921 jämställt med Storbritannien inom the
Commonwealth of Nations, med eget parlament och
egen armé. Detta var dock icke nog i mången
irländares ögon. Befrielsekrigets mål hade ju varit att
göra Irland till en av det brittiska imperiet
fullkomligt oberoende republik. Men det bästa kan vara det
godas fiende, och Irland hade nu att välja mellan
traktaten och ett fortsatt krig, vars slutliga utgång
endast kunde bliva landets fullständiga ödeläggelse.
Detta insågo Arthur Griffith och Michael Collins
men icke De Valera och hans meningsfränder.
Ansvaret för detta bedrövliga missgrepp måste
till största delen läggas på De Valera men även på
Erskine Childers och andra militära rådgivare, vilka
icke kunde eller icke ville inse situationens
hopplöshet. Deras diktan och traktan gick ut på att genom
upprepade övergrepp på engelska undersåtar och
engelsk egendom framkalla ett återuppblossande av
befrielsekriget, varvid britterna skulle mötas av en
på nytt samlad irländsk front. Här låg motivet till
de oroligheter som framkallades inom de av
inbördeskriget oberörda norra grevskapen, sprängningen
av atlanterkabeln från Valencia Island och andra
skenbart meningslösa våldshandlingar. Vad den
stora massan beträffar finna vi förklaringen i
irländarens mottaglighet för vältalighet och, last but
not least, i hans old fighting spirit. De Valera är
vältalare, om också icke alldeles av Guds nåde, och hans
passionerade vädjan till kamp »for Irish Freedom,
for an independent Irish Republic», förfelade sällan
sin effekt på primitiva sinnen. Paddy hade trivts
alldeles utmärkt med gerillakrigets spännande
äventyr och kände icke minsta dragning tillbaka till
sin nedbrända stuga. Han själv, liksom hans far,
farfar och ännu äldre förfäder, hade vant sig vid
att i »the Government» se incarnationen av allt ont,
en fiende som med alla till buds stående medel borde
trakasseras och bekämpas. Att the Government nu
övergått i irländska händer förändrade icke på
minsta vis problemställningen. Irland hade vid denna
tid tre lagliga regeringar i Dublin, för att icke tala
om det förhatliga parlamentet i Belfast. Four
Governments to fight! Det vore väl orimligt att
begära att Paddy skulle lämna ett så enastående
tillfälle outnyttjat.
Fullkomligt ofattbart är däremot att Michael
Collins under ett halvt år passivt åsåg Rory O"Connors
och Cathal Brughas militära förberedelser till
uppror. Huvudstadens offentliga byggnader besattes,
vapen och ammunition samlades, sandsäckar
uppstaplades, taggtrådsstängsel uppfördes, raider
företogos i pansarautomobiler. Hade han ingripit på
ett tidigare stadium genom att häkta upprorsledarna
skulle måhända faran kunnat avvärjas. Men Michael
Collins var lika ömsint mot irländare som hätsk mot
engelsmän. Cathal Brugha och Rory O"Connor voro
hans personliga vänner, med vilka han delat tusen
faror, vilkas motiv han förstod och vilkas ideal han
gillade i djupet av sin själ.
Med De Valeras fängslande i augusti 1923 var
inbördeskriget praktiskt taget slut. Men ännu
glöder det under askan. Kvarlevor av den
republikanska armén befinna sig fortfarande »on the run».
Ett och annat mord, ett och annat bankrån vittna
om att lidelserna ej hunnit svalna. Den senaste
uppseendeväckande yttringen av denna oro var ett
lömskt och fegt angrepp i Queenstown på några
obeväpnade engelska marinsoldater, vilka i februari
1924 beskötos från en förbiilande bil. I april
gjordes ett myteriförsök av två högre officerare, vilka
i spetsen för en avdelning soldater med kulsprutor
begåvo sig »on the run», därmed demonstrerande sitt
ogillande av en beslutad decimering av Fristatens
armé. Det lilla missförståndet blev dock snart
uppklarat i allsköns gemytlighet.
Den gångna vintern har varit prövande för
Irland och särskilt för Fristaten. De Valera lät
fortfarande titulera sig »den irländska republikens
president», och på liknande sätt uppträdde andra
medlemmar av den regering som funktionerade under
befrielsekriget mot England; de voro fortfarande
»ministrar» och förkunnade vitt och brett att
republiken ännu består samt att den republikanska armén
är väl organiserad och redo att när som helst gå till
storms mot de förrädare som offrat Irlands
självständighet genom en vanärande fred med England.
Ett stort antal republikaner äro invalda i Fristatens
parlament men vägra resolut att intaga sina platser.
Allt går igen: under unionen med England
tillämpades precis samma taktik av Irlands representanter
i Westminsterparlamentet.
Under trycket av dessa olidliga förhållanden såg
sig regeringen i februari nödsakad att tillgripa en
extraordinär åtgärd, som måhända kommer att
bringa republikanerna till förnuft, nämligen att
förelägga parlamentet en »Treason Bill», en lag mot
landsförrädiska stämplingar. Förslagets innehåll var
i huvudsak följande:
»Uppror belägges med dödsstraff.
Envar som antager titeln president eller minister
eller annan representant för en obefintlig regering
dömes till 5,000 £ böter eller fem års fängelse eller
båda straffen i förening.
Vapenövningar äro förbjudna, likaså hemliga
sällskap.»
Rörande dödsstraffets tillämpning förelågo
följande specialbestämmelser:
»Till hängning dömes envar som
1) börjar krig mot staten eller gör försök att med
våld avsätta den konstitutionellt valda regeringen,
2) deltager i konspiration i sådan riktning eller
bistår, uppmuntrar eller härbärgerar upprorsman.»
Nyheten verkade som en gnista i en krutdurk. De
Valera och hans vänner betecknade billen som en ny
tvångslagstiftning, fullkomligt i stil med
traditionerna från det engelska tyranniets århundraden. Den
temperamentsfulla grevinnan de Markievicz
förkunnade vid ett folkmöte att första dagen efter den
nya lagens trädande i kraft skulle hon bryta mot
varenda paragraf. Även inom Dail Eireann höjdes
indignerade protester. »Skall en moder bli hängd
om hon ger en fristad åt sin son, då han är "on the
run"? Fordrar regeringen att hon skall jaga ut
honom i mörka natten? Skola vi förmena våra
politiska motståndare att föra samma språk som vi
själva förde för några år sedan?» I Norra Irland
konstaterades med bister skadeglädje »att Fristatens
ledande män, vilka själva lyckats nå sitt mål med
tillhjälp av stämplingar och våld, nu hotas med sina
egna vapen».
Billen har emellertid blivit antagen av
parlamentet, dock med några modifikationer. Så t. ex.
beslöts att straffet för den som härbärgerar en
upprorsman skall mildras till fängelse. Däremot avslogs
ett väckt förslag att domstolen skulle få avgöra om
dödsstraffet för deltagande i uppror kunde få
mildras till fängelse: benådningsrätten ansågs böra
läggas i regeringens hand.
Under den gångna vintern ha republikanerna haft
god vind i seglen. En stark ekonomisk depression
rådde och folket trycktes av tunga skattebördor.
Höstens regniga väderlek hade förstört potatisen och
omöjliggjort lufttorkning av bränntorv. Hunger
och köld rådde i västra Irlands fattiga stugor. Allt
detta hade framkallat ett dovt missnöje, som
skickligt underblåstes av republikanerna, vilka
naturligtvis voro medskyldiga till eländet genom de skador
som vållats genom deras ursinniga framfart under
inbördeskriget.
Den 9 januari diskuterades den ekonomiska
situationen i The National Club, varvid den gamle John
Dillon, som efter Redmonds död 1918 till unionens
upplösning varit Irlandsgruppens ledare i
Westminsterparlamentet, gjorde en skarp vidräkning med
den nuvarande regimen, vilken han betraktade som
»a fool"s paradise». »Då vi se tillbaka till det
engelska förtryckets dagar ter sig den regimen som ett
paradis i jämförelse med den nuvarande. Vi stå
inför en rent förtvivlad ekonomisk situation.»
Regeringen har sålunda en allt annat än angenäm
ställning, men gör, av allt att döma, aktningsvärda
försök att återställa ordnade förhållanden och ta
den oroliga befolkningen med lämpor. Presidenten,
mr Cosgrave, fick för någon tid sedan mottaga en
deputation av representanter för Corks
handelskammare, vilka föreslogo honom en radikal och onekligen
originell lösning av det ekonomiska problemet: att
slopa hela inkomstskatten, vilket skulle göra Irland
till ett Eldorado, där rikt folk skulle skynda att
placera stora kapital, till fördel för landets barn.
Presidenten lovade med väl bibehållet allvar att han och
hans kollega finansministern skulle ägna förslaget
den största uppmärksamhet, men utbad sig dock att
»få det skriftligt». Irländarens humor sviker honom
aldrig.
Förhållandena blevo ytterligare tillspetsade genom
en valrörelse, framkallad av nio
parlamentsledamöters frivilliga avsägelse. De avgående tillhörde de
s. k. nationalisterna, vilka intogo en mellanställning
mellan regeringspartiet och republikanerna och
vilka, i motsats till den sistnämnda gruppen, ansågo det
vara mera lojalt att ställa sina platser till
förfogande än att låta dem stå obesatta. Nu vidtog en
agitation som i energi och livlighet ställer våra beskedliga
valmöten ohjälpligt i skuggan. Brandtal höllos,
avbrutna av skrän och visslingar, talarna och deras
marskalkar bombarderades med ägg — förmodligen
ej av det färskaste slaget — åtskilliga herrar blevo
genompryglade och två ihjälskjutna »av misstag».
De Valera slog naturligtvis nya rekord. Temat
var oföränderligen detsamma: regeringen hade sålt
den irländska nationen till England; i stället för den
utlovade friheten hade folket kommit under ett nytt
slaveri; nationen är föremål för hela världens
förakt o. s. v. Det enda botemedlet är upphävandet
av Fristatens ställning som »dominion» och dess
sammanslagning med norra Irland till en oavhängig
irländsk republik; kan icke detta mål nås på fredlig
väg, måste vi på nytt gripa till vapen, även om detta
skulle leda till »another round with England».
Vid De Valeras sida kämpade värdigt en från
Amerika införskriven agitator, rev. O"Flanagan.
Hans specialitet låg i invektiven: han utöste
måttlösa fräckheter mot England, mot regeringen och
icke minst mot Irlands högre prästerskap. »Ireland
is a bishopridden country.» Detta blev dock väl
starkt för irländarnas religiösa sinnen, och starka
protester höjdes även från republikanskt sinnade
präster.
Men regeringens medlemmar ådagalade ej mindre
fighting spirit. Mr Cosgrave och hans ministrar
reste landet runt och uppträdde på talarstolarna
utan att bekymra sig över republikanernas
våldsamma opinionsyttringar. Och de skrädde ej heller
orden utan tillämpade det gamla ordspråket att man
skall rätta målföret efter föremålet. En gång, då
finansministern Mr Blythe beträdde talarstolen,
möttes han av republikanernas stridsrop:
»Up De Valera!»
»Ja, för all del», svarade Mr Blythe gemytligt,
»om han försöker ställa till krig en gång till skall
han komma upp i ändan av ett rep.»
En sådan replik förfelar ej sin effekt på Paddy.
Inrikesministern, Mr. O"Higgins, som anses vara
regeringens skarpaste klinga, gav följande saftiga
vitsord åt De Valera:
»Mr De Valera gör en gest åt höftfickan och
varslar om nya mordgärningar. Vad rätt har han att
tala om den ekonomiska depressionen, han som ej
försummat något tillfälle att förstöra landets vägar
och järnvägar? Han hatar fakta som en katt hatar
vatten.»
Valen utföllo emellertid till regeringens favör. Sju
platser av de nio besattes med regeringstrogna. Rev.
O"Flanagan fick fara hem till sitt land igen,
utskrattad av regeringspartiet och överhopad med ovett av
republikanerna, vilka beskyllde honom att ha gjort
proselyter endast för det motsatta lägret.
Så är faran avvärjd — för denna gång. Men
ännu kvarstår en olöst och svårlöst fråga,
gränsregleringen mellan Fristaten och Norra Irland. Den
för ändamålet tillsatta kommissionen arbetar under
högtryck, och resultatet väntas föreligga om några
månader. En stark spänning råder, synnerligast i
gränsdistrikten, och man kan vänta allvarliga
förvecklingar.
TREDJE KAPITLET
»THE IRISH QUESTION»
Den irländska frågan var ännu för några år
sedan en fråga som uteslutande rörde Irlands
förhållande till the British Empire; men sedan Englands
statsmän proklamerat imperiets plikt att kämpa för
de små nationernas rätt har den irländska frågan
fått internationell valör.
Därtill har kommit en ny komplikation, intressemotsatsen
mellan the Irish Free State och Northern
Ireland, varigenom problemet blivit ännu mera
svårlöst, föremål för statsmäns förtvivlan och politikers
förtjusning.
Det vore förmätet av mig, som ägnat denna fråga
endast några månaders studier, och som hyser en
innerlig avsky för allt vad politik heter, att upphäva
mig till skiljedomare mellan England och Irland eller
mellan irländarna inbördes. Men till ledning för
mina mera kvalificerade läsare vill jag göra ett
försök att återgiva de uppfattningar och stämningar,
vilka i tal och skrift uttalats av representanter för
de olika parterna, även här med den reservation att
de ingalunda göra anspråk på allmängiltighet. Jag
ber då att få lämna ordet till engelsmannen,
nordirländaren och sydirländaren.
ENGELSMANNEN:
Irländarna — liksom för övrigt nästan alla
världens folk — ha uttalat en hård dom över Englands
vanskötsel och förtryck av Irland. Vi framställas
såsom »dull Saxons», oförmögna att uppfatta och
uppskatta den keltiska folksjälens överlägsna
intelligens och älskvärda individualitet.
Well, vår gemensamma historia lämnar onekligen
många och beklagliga stöd för dessa anklagelser.
Men döm oss icke ohörda, lyssna till fakta som
förklara, även om de ej alltid försvara.
Vi börja med den period då de båda länderna först
fördes tillsammans. Var det endast erövringsbegär,
som förmådde Henrik II att besätta Irlands östra
provinser? Nej, han uppmanades därtill av påven
Hadrianus, som till England riktat en vädjan att
sätta en gräns för Irlands vilda och blodiga
inbördeskrig, och han hörsammade en vädjan även från
Irland, från konung Dermot of Leinster, som
bönföll om hjälp mot överlägsna fiender. Det var dock
endast en bråkdel av Irlands jord — the Pale —
som bragtes under engelsk överhöghet; största
delen av landet lyckliggjordes alltjämt med sina
småkungar och klanhövdingar, vilka efter bästa förmåga
bekrigade och dräpte varandra. Och när Henrik
VIII lät utropa sig till konung över hela Irland
skedde detta enligt irländska parlamentets enhälligt
uttalade önskan, i oförbehållsamt erkännande av
egen vanmakt.
Sedan komma vi till den mörka period i Irlands
historia, som omfattar konfiskationer av irländsk
jord och dess överlåtelse på engelska medborgare.
Då begingos förvisso skriande orättvisor. Men
märk väl att varje sådan straffåtgärd föregåtts av
upprorsförsök, varvid den irländska befolkningen
gjort sig skyldig till upprörande våldshandlingar och
grymheter.
Varje rättänkande engelsman ogillar de
strafflagar, som förvägrade Irlands katoliker mänskliga
rättigheter, men även dessa övergrepp måste ses
mot bakgrunden av mot lojala medborgare riktade
förföljelser.
Det irländska parlamentets upplösning var en
naturlig följd av dess oerhörda korruption och
vanstyre; och de irländare som sedermera togo plats i det
gemensamma brittiska parlamentet utmärkte sig
mindre för lojal medborgaranda än för inbördes kiv
och intriger.
Vad beträffar det senaste årtiondets mycket
beklagliga händelser torde väl icke den mest
utpräglade Irlands vän vilja bestrida, att de stränga
straffåtgärder, som engelska myndigheter nödgats
vidtaga, funnit sitt berättigande i den laglöshet och
den på alla moraliska begrepp blottade krigföring,
som karakteriserade den irländska upprorsrörelsen.
Man har förebrått oss de »atrocities» för vilka
fångar blivit utsatta, för vår känslolösa grymhet mot
döende hungerstrejkare, för att vi nedrivit
mördarligornas tillhåll o. s. v.; men sedan den sista engelska
soldaten lämnat Irlands jord tillämpade Fristatens
regering precis samma straffpolitik gentemot sina
forna vapenbröder, de s. k. irregulars.
Under århundraden ha vi fått uppbära bittra
förebråelser för att vi icke endast försummat utan rent
av motarbetat Irlands industri och dess ekonomiska
utveckling i övrigt. Det är sant att våra förfäder
handikapat den med England konkurrerande
ylleindustrien, men linneindustrien har blivit så mycket
mera omhuldad. Det är sant att Irlands
arrendatorer blivit skamlöst utsugna av »absentee lords» — av
vilka dock flertalet voro irländare — men denna
orättvisa är ju för länge sedan avhjälpt, tack vare
frikostiga bidrag från den engelska statskassan. Och
när man talar om den irländska lantbefolkningens
upprörande fattigdom måste vi svara att den ofta
är självförvållad, en naturlig följd av folkets
okunnighet, lättja och grälsjuka. Ulster har ej på långt
när så gynnsamma förutsättningar för ett lönande
jordbruk som Irlands övriga provinser, men det
oaktat råder där ett relativt välstånd. Vad tror Ni
detta beror på ? Jo där bo anglosaxer som förstå att
arbeta.
Nu förebrår man oss att vi i irländarnas senaste
inbördes tvistigheter tagit parti för den ena parten.
Det är sant; vi sågo genom fingrarna med Ulsters
vapenimport, men icke med Sinnfeinarnas, vi
upphöjde Sir Edward Carson till taburetten men Sir
Roger Casement till galgen. Men den lilla skillnaden
är att Ulstermännen visserligen hotat med väpnat
motstånd mot Home Rulelagens genomdrivande men
sedan under världskriget visat sig vara lojala
britter, under det att Sinnfeinarna gjort sig skyldiga till
uppenbart högförräderi genom att inleda
förhandlingar med imperiets fiender.
Det må vara sant att regeringsakten av 1920
och traktaten av 1921 voro hastverk, vilka medgivit
olika tolkningar av gränsregleringens innebörd. Men
båda frampressades under trycket av olidliga
förhållanden; båda voro baserade på den
förutsättningen att irländarnas inbördes tvistefrågor skulle
kunna lösas genom ömsesidigt tillmötesgående, god
vilja och common sense; och i båda fallen leddes
England av de uppriktigaste och allvarligaste
bemödanden att, så långt detta var möjligt med hänsyn
till det brittiska imperiets värdighet, tillmötesgå
irländarnas önskningar och befrämja deras intressen.
Till sist några ord om det personliga förhållandet
mellan Englands och Irlands folk. Vi tillerkänna
gärna irländaren ett högre mått av spiritualitet och
om man så vill av ingenium än som fallit på the
dull Saxons lott; men å andra sidan våga vi göra
anspråk på något högre betyg i pålitlighet och
common sense. The dull Saxon är oförmögen att fatta,
huru två nationer kunna hata varandra för vad den
ena eller andra parten anses hava förbrutit för
några hundra år sedan. Vi ha slagits med skottar,
walesare, fransmän, amerikanare och tyskar, ja med
nästan alla jordens folk, men långsinthet och
nationalhat äro oförenliga med den engelska
folkkaraktären. Låt de döda begrava sina döda! Vi begära
intet bättre än att för framtiden få leva i vänskap
och endräkt med våra älskvärda grannar i väster.
NORDIRLÄNDAREN:
Sedan mer än 300 år tillbaka har Ulster en
befolkning av övervägande brittiskt ursprung, som där
utvecklat de egenskaper som äro den anglosaxiska
folkkaraktärens kännemärken. Industrien
blomstrar och jordbruket står högre än i Södra Irland,
där dock förutsättningarna äro avgjort
gynnsammare. Vi leva i fred inbördes och äro lojala
medborgare i det brittiska världsriket.
Vårt förhållande till moderlandet är definitivt
ordnat genom regeringsakten av den 23 december
1920, som för oss icke är ett scrap of paper utan
en högtidlig överenskommelse, som vi äro beslutna
att respektera och försvara. Där har England
medgivit inrättandet av ett särskilt parlament för
Northern Ireland, varmed förstås sex av Ulsters
grevskap, nämligen Londonderry, Antrim, Down,
Armagh, Fermanagh och Tyrone. Och vid
parlamentets högtidliga öppnande den 22 juni 1921 riktade
Konungen sitt hälsningstal till representanterna för
the Six Counties.
Den 6 december 1921 avslöts utan vårt hörande
mellan the British Empire och the Irish Free State
en traktat, vari stadgas att gränslinjen mellan Norra
Irland och Fristaten skall bestämmas av en
kommission, bestående av en representant för Norra
Irlands regering, en representant för Fristatens
regering och en representant för Storbritanniens
regering, samt att denna gränsreglering skall ske in
accordance with the wishes of the inhabitants, so far
as may be compatible with economic and geographic
conditions.
Då de sex grevskapens införlivande med Norra
Irland redan är ett fait accompli, så kan naturligtvis
gränsregleringen endast få karaktären av en
gränsrektifiering, varvid en och annan mindre del av
ett till Norra Irland hörande grevskap mot
vederbörlig kompensation må överföras till motsvarande
grevskap på den södra sidan.
Då emellertid från Fristatens och tyvärr även
från engelsk sida blivit hävdat, att Fermanagh och
Tyrone ingalunda kunna anses vara definitivt
anslutna till Norra Irland, utan att deras öde bör
avgöras in accordance with the wishes of the
inhabitants, d. v. s. genom folkomröstning, så kan detta
påstående omöjligen motiveras med hänsyn till
economic and geographic conditions; ty det vore väl
alltför naivt att påstå, att dessa grevskaps ekonomiska
välstånd skulle förbättras genom deras indragande
under Fristaten, eller att gränslinjens uppdragande
till Londonderry skulle hava geografiskt
berättigande. Man tillgriper ett alldeles nytt motiv, nämligen
det religiösa, och åberopar det förhållandet att de
ifrågavarande grevskapen hava övervägande katolsk
befolkning.
Därmed förhåller det sig så, att vid senaste
census, år 1911, hade Fermanagh 56 och Tyrone 55 %
katoliker. En kvalificerad majoritet är således
utesluten, och en knapp enkel majoritet kan icke vara
ett bärande motiv för en så genomgripande
reduktion av Norra Irlands redan förut mycket knappt
tillmätta område.
Under sådana förhållanden har Norra Irlands
regering ansett sig böra vägra att utse en
representant i en kommission, vars blotta befogenhet
innebär en kränkning av oss tillförsäkrade rättigheter.
Traktaten av 1921 ålägger oss inga förpliktelser.
Vi fordra att England respekterar regeringsakten
av 1920, enligt vilken Northern Ireland består av
Six Counties.
Man förebrår oss att vi ställa oss avvisande mot
ett United Ireland, men detta är en sanning med
modifikation. Om Södra Irlands politiska och
ekonomiska förhållanden vore ordnade, om dess
befolkning levde i frid och sämja, om religiös tolerans vore
rådande, då skulle vi icke tveka att offra egna
fördelar på den nationella enhetens altare. Men landet
är ruinerat av förbittrade och brutala inbördeskrig.
En stor del av befolkningen tillhör fortfarande the
irregulars, vilka när som helst kunna igångsätta ett
nytt uppror; och där två eller flera komma
tillsammans utslungas de hätskaste skymford och hotelser
mot oss, »the usurpers». Huru tror Ni att vårt öde
skulle gestalta sig om Norra Irland inkorporerades
med Fristaten, vilken kanske snart nog skulle
övergå i en irländsk republik? Tror Ni att
protestanternas rättigheter skulle respekteras? Irländaren
glömmer aldrig, det bör Ni veta, och 1641 och 1798
års händelser leva ännu i friskt minne. Man behöver
för övrigt ej gå längre tillbaka i tiden än till 1921,
då Ulsters protestanter angrepos av Fristatens
mördarligor.
Ulster, som gjort mera för Irlands ekonomiska
utveckling än de övriga provinserna tillsammans,
räknas än i dag såsom ett av främlingar usurperat
land, därför att sedan trehundra år tillbaka ett antal
familjer äro av engelskt eller skotskt ursprung. Att
Södra Irlands kelter endast representera en
bråkdel av befolkningen och flertalet bestå av »usurpers»,
ät detta faktum ägnas ej en tanke.
Och gaeliskan, detta nästan utdöda språk, som
nu helt omotiverat blivit upphöjt till nationalspråk,
skulle bliva ett obligatoriskt läroämne i våra skolor!
Det må icke förtänkas oss om vi ännu ställa oss
betänksamma mot ett United Ireland och föredraga
status quo.
SYDIRLÄNDAREN:
Man förebrår oss att vi hysa ett oresonligt hat till
Englands folk. Detta är sant i så måtto, att vi hata
minnet av århundradens förtryck.
Kom ihåg att före år 1169, då Henrik II:s
engelska och normandiska äventyrare beträdde Irlands
jord, var Irland ett fritt land men England först en
romersk, sedan en dansk och till sist en normandisk
provins! Irland intog en erkänd kulturell rangplats,
England hade en rå och obildad befolkning,
sammanrafsad från alla Europas hörn.
Gå igenom Irlands historia från olycksåret 1169
till Nådens år 1921, då Irland efter outsägliga
lidanden och uppoffringar lyckades tillkämpa sig sin
solklara rätt att bliva erkänd såsom en nation! Ni skall
där konstatera följande fakta:
1) Henrik II grundade på Irlands jord en engelsk
provins, the Pale, där Englands lagar tillämpades
på inflyttade engelska undersåtar, under det att den
bofasta irländska befolkningen saknade varje
rättsskydd.
2) Utanför the Pale tillätos engelska rovriddare
att på egen risk slå under sig irländsk jord och skövla
irländska hem.
3) Under flera hundra år läto Englands
konungar konfiskera irländska områden, vilka
bortskänktes åt engelska undersåtar.
4) För trehundra år sedan försiggick the
Plantation of Ulster, en systematisk invasion, varvid en
hel provins besattes av främmande undersåtar,
tillhörande en främmande ras, bekännande en
främmande religion.
5) Under flera hundra år har Irlands folk varit
berövade alla mänskliga rättigheter, behandlade
såsom underkuvade slavar, tillhörande en
mindervärdig ras; de hava varit förbjudna att uppfostra sina
barn i förfädernas religion.
6) I detta av naturen rikt utrustade land har den
största fattigdom varit rådande, tack vare Englands
systematiska undertryckande av dess industri och
utsugande av dess jordbruk; the absentee lords hava
i London förslösat frukterna av de utfattiga
irländska arrendatorernas arbete.
7) När vid upprepade tillfällen, under trycket av
olidliga förhållanden, det utpinade folket spontant
reste sig mot sina förtryckare, då undertrycktes
dessa »uppror» med en grymhet som står utan
motstycke i historiens hävder. Tänk på Cromwells och
hans fromma generalers mordiska raider, på det
planmässiga förstörandet av Irlands uråldriga
kyrkor och andra dyrbara kulturens minnesmärken,
massmorden å kvinnor, barn, åldringar och sjuka!
Tänk på fältropet: To Hell or to Connaught! som
till döden dömde varje katolik som vägrade att
övergiva sina fäders jord i Leinsters och Munsters
bördiga dalar för att lida hungerns kval på Connaughts
karga heder!
8) Vid världskrigets utbrott, då redan ett halvt
krigstillstånd var rådande mellan Irland och
England, proklamerade John Redmond det irländska
folkets redliga vilja att, i glömska av århundradens
förtryck, försvara det brittiska imperiet, och
tiotusenden av Irlands bästa ungdom offrades på
kontinentens slagfält. Men under det att Ulsters
frivilliga fingo strida sida vid sida i egna regementen
och under egna baner, blevo Södra Irlands tappra
söner förvägrade dessa dyrbara rättigheter; de
bemöttes med misstroende och förakt, de blevo
instuckna bland främmande regementen som inkasserade
äran av deras bragder. Icke ens på det blodiga
slagfältet, där de dock hävdade sina traditioner
såsom världens yppersta krigare, underlät man att
låta dem känna att de tillhörde en mindervärdig ras.
Nu kanske Ni förstår att engelsmännen ej gjort
sig älskade i Irland!
Man tillvitar oss okunnighet, lättja, opålitlighet,
slösaktighet; man påstår att vi alltid varit
dryckeskämpar, slagskämpar, duellanter, som aldrig kunnat
leva i fred inbördes, samt att vår krigföring varit
behäftad med avskyvärda grymheter.
Men huru skall man begära att konst, vetenskap
och lärdom skola kunna blomstra i ett land, där
kyrkor och skolor brännas, där folket drives från
gård och grund, där ungdomen växer upp i
fattigdom och trasor?
Vem vill arbeta och spara då han aldrig vet vad
morgondagen bär i sitt sköte?
Vem kan undra på att man söker sin tröst i
bägaren, att man varken frågar efter sitt liv eller
andras?
Då våra vänner engelsmännen tala om våra
inbördes fejder kan man ej underlåta att erinra sig
liknelsen om grandet och bjälken. Då Irland ännu var
ett fritt land fingo engelsmännen oupphörligt stryk
av romare, vikingar och fransmän, och sedan
fortsatte de att slåss inbördes. Vad betydde de irländska
klanhövdingarnas små skärmytslingar mot de
oavbrutna fejderna mellan Englands baroner, mellan
engelsmän och walesare, engelsmän och skottar?
Storbritanniens historia är skriven i broderblod ända
till det adertonde seklets början.
Vårt befrielsekrig har varit behäftat med enstaka
handlingar av grymhet, men det är varje krigföring.
Vår militära underlägsenhet har framtvingat
gerillakriget, som naturligtvis ej kan föras efter samma
»korrekta» linjer som fältslag och luftbombardemang
men som i stort sett är mänskligare, emedan det i
vida mindre grad drabbar den fredliga befolkningen.
Att irländaren är »opålitlig» är kanske ej så
underligt. Öppenhet och frimodighet äro klädsamma
egenskaper hos en fri man men kunna näppeligen
fordras av en slav.
Den irländska folksjälen är rik på gott och ont.
Under århundraden av förtryck och misshandel har
det goda aldrig fått komma till sin rätt men det onda
fått riklig näring. Det folk som gjort oss till vad
vi äro bör döma oss milt.
Traktaten av 1921 tillförsäkrade oss ett visst
mått av politisk självständighet men icke det
fullständiga oberoende för vilket vårt folk kämpat och
lidit. För mången patriot hägrar fortfarande såsom
ett framtidsmål Fristatens och Norra Irlands
sammanslagning till en irländsk republik. Men så länge
uppdelningen existerar fordra vi att England
infriar sin förbindelse att genomdriva den
gränsreglering, på vilken vi nu fått vänta under fyra år. Vi
göra icke anspråk på nya territorier. Vad vi fordra
är helt enkelt att gränslinjen i överensstämmelse
med traktatens andemening bestämmes av den
kommission, i vilken Fristatens regering äger en
representant.
Vår ärliga önskan är nu att få leva i fred inbördes,
och med våra grannar. Det skulle glädja oss om
samma försonliga stämning kunde vinna insteg
hos våra vänner i Ulster. En anspråkslös början
kunde ju göras genom att från Belfasts husväggar
avlägsna det fromma stridsropet
To Hell with the Pope!
FJÄRDE KAPITLET
IRLÄNDAREN
Scratch an Irishman and you will find
a saint.
Frank Mathew.
Vid 1911 års census hade Irland 4,400,000
invånare, varav omkring 20 % härstamma från
spanska »milesianer» och följaktligen äro av keltisk
härstamning. De övriga äro avkomlingar av
skandinaver, britter och normander. Britterna äro
företrädesvis representerade i Ulster. Mellan Irland och
Skottland har från urminnes tider ett livligt
folkutbyte ägt rum, och the Mac"s äro nästan lika vanliga
som the O"s. De skotska högländernas första gaeler
kommo från Irland, och deras ättlingar
återbördades till moderlandet vid the Plantation of Ulster.
Att spanska namn äro sällsynta förklaras av äldre
tiders drakoniska lagstiftning, som tvingat
irländska familjer att antaga engelska namn.
På vidstående karta angives för varje grevskap
den procentuella »folkökningen» under
tioårsperioden 1901—1910. Det är sorgliga siffror som här
möta oss. Man skall vara blind för att ej se att
här måste varit »something wrong».
*
Folkmängdsökning i % 1902—1911.
Irlandskännare bruka framhålla irländarens rika
intellektuella begåvning, hans sinne för vetenskap,
musik, poesi och vältalighet, hans älskvärdhet
och ridderlighet, hans patriotism och religiositet;
men å andra sidan tillvitas han lättsinne,
opålitlighet, slösaktighet, grälsjuka, stridslystnad,
hämndgirighet, brist på energi och uthållighet. Den
irländska folkkaraktären är således mycket olik den
brittiska, vilket brukar förklaras därmed att i stort sett
irländaren tillhör den keltiska rasen men britten den
anglosaxiska.
Nu är emellertid att märka, att Irland har endast
20 % kelter. Wales har ända till 48 %, Skottland
endast 6 %. Walesare och skotska högländare
sakna förvisso icke heller the fighting spirit men
hava dock under ett par hundra år kunnat leva
i gott samförstånd med sina brittiska landsmän.
Olikheten får sin förklaring i Irlands avskilda läge
och sorgliga historia. Insulariteten föder en stark
nationalism, med dess styrka och dess svaghet, och
århundradens förtryck har grundlagt en djupgående
misstämning mot allt vad engelskt heter.
Mera komplicerad är den frågan, huru Irlands
fåtaliga kelter kunnat andligen assimilera sina
»usurpatorer». Beror detta måhända på den keltiska
rasens överlägsenhet? Jag låter frågan gå vidare
och inskränker mig till att erinra om det historiska
faktum, att redan vid den första anglo-normandiska
invasionen kolonisterna mycket snart kommo under
the spell of Ireland och blevo mera irländska än
irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores!
Irland är mysticismens förlovade land. Jättar,
demoner och féer saknas aldrig i gaeliska folksägner,
the Devil och the Giant uppliva otaliga ortnamn,
och ännu i dag äro upplysta irländare övertygade
att »the little good people» tråda sin dans kring
husväggarna och onda makter gripa in i människornas öden.
*
»I jämförelse med Irland är England ett irreligiöst
land», yttrade till mig en irländsk minister. »Det
finnes få irländare som ej läsa sina morgon- och
aftonböner.» Irländarens djupa, ofta fanatiska
religiositet bekräftas av historiens vittnesbörd. I intet
annat land har mera blod utgjutits i religionens
namn.
Den irländska prästen åtnjuter ett anseende och
utövar ett inflytande, varom vi knappast kunna göra
oss en föreställning. Detta gäller kanske mest i
avseende å lantprästerna, vilka ofta äro uppfödda
bland den befolkning, vilkas själar de äro satta att
frälsa. Father Tom känner från barndomen nästan
varje familj i sin församling; han vet att Pat bör
tagas med löften om himmelens fröjder och Mike
med hot om helvetets fasor; han tolkar Skriftens
ord i en överfylld kyrka inför andäktigt lyssnande
åhörare, med innerlig övertygelse och på ett
vältaligt språk. Han är församlingens allt i alla,
rådgivare och skiljedomare i familjeangelägenheter,
högsta instansen då det gäller att välja en läkare
eller en advokat.
Under det senaste årtiondets blodiga fejder
utövade prästerna ett inflytande som ej alltid stod i
överensstämmelse med Guds femte bud. Från
kyrkans högsta representanter utsändes visserligen
officiella varningar och till och med bannlysningsbullor,
men Father Tom hade svårt att dämpa sin fighting
spirit; han viskade till Pat att himmelens fröjder
väntade den som gav sitt liv för fosterlandets
heliga sak, och till Mike att helvetets straff ofelbart
skulle drabba envar som svek sin plikt.
Under en järnvägsresa hade jag mellan ett par
stationer sällskap med en av välmåga skinande präst,
som vid framkomsten hyllades med hurrarop och
viftningar av en stor människomassa, där man såg
unga och gamla, män och kvinnor. Förmodligen en
helt vardaglig företeelse.
THE FIGHTING SPIRIT
Irländarens fromhet har aldrig tagit form av
den »samvetsömhet» som i vårt vida mindre religiösa
land förbjudit så mången yngling att bära vapen
till fosterlandets försvar. The fighting spirit är
måhända irländarens mest framträdande
karaktärsdrag. Han är alltid redo to fight, vare sig det gäller
att dränka sin motståndare i vältalighetens ordflöde
eller anfalla honom med vapen i hand. Om seger
eller död väntar bekymrar honom föga. Han är
aldrig rädd om sitt eget liv och ännu mindre om
andras. Från urminnes tider åtnjuter han rykte
såsom världens bäste soldat.
och
Amerikas, Spaniens, Frankrikes och Österrikes bästa
generaler. Att det amerikanska frihetskriget slöts
till Englands nackdel berodde till stor del på de
irländska brigadernas lysande insatser, till vilkas ära
Washington valde fältropet St. Patrick, och i
boerkriget var det irländska frikårer som länge gjorde
England segern stridig. To fight the English har
alltid varit irländarens favoritsport.
Under de stora äventyrens glansdagar stod det
irländska duellväsendet på mycket hög nivå.
D"Artagnan och Cyrano de Bergerac voro beskedliga
fredsfår i jämförelse med Hyacinth O"Rorke, som
promenerade ut efter frukosten med pistolen i ena
handen och ridpiskan i den andra, i glad
förhoppning att få en animerad skottväxling med någon
snarstucken herre som fattade humör över ett
piskrapp i ansiktet, eller Jack Taafe, som red omkring
på en svanslös häst, spejande efter den fräcke som
understod sig att draga på munnen. Duellerna
utkämpades efter mycket korrekta och
gentlemannamässiga former, och en sträng hederskodex
stadgade förbud för varje slag av »sham fight», såsom att
skjuta utan att sikta eller på annat sätt skona
motståndarens liv.
Duellraseriet, liksom stridslystnaden i övrigt,
måste ses från historiens synvinkel. Irländaren
levde under ett nästan permanent osäkerhetstillstånd,
utan trygghet för liv och gods. Han svävade i
ovisshet om vad morgondagen bar i sitt sköte, och då
var det förklarligt att han levde för dagen och
tillbragte natten i sus och dus. Under det vilda
dryckeslaget fälldes lätt ett och annat ord som borde varit
osagt och som fordrade »satisfaktion».
Och det var icke endast herremän som
avgjorde sina små tvistefrågor med vapen i hand.
Irländaren är aristokrat av Guds nåde; den
fattigaste farmare är stolt över sina anor och känner sitt
stamträds förpliktelser. Därtill har han ett minne
som ej räknar med år utan med århundraden. Om
Pats farfars morfars farfar dräpt Mikes morfars
farfars morfar ansåg sig Mike hava fullgod
anledning att spräcka Pats skalle med knölpåken.
Aldrig har the fighting spirit fått så riklig näring
som under befrielsekriget 1918—1921 och
inbördeskriget 1922—1923. Under det förra yttrade sig
nationalhatet i grymheter som skrivit mörka blad
i Irlands historia. Men grymheter förekomma
tyvärr i alla krig, och där en till förtvivlan bragt
befolkning reser sig mot en militärt organiserad fiende
är en »human» krigföring utesluten från
möjligheternas område, och det lömska och mordiska
gerillakriget blir en tvingande nödvändighet. När fred
slöts genom traktaten år 1921, vari flertalet
irländska patrioter ej funno den fullständiga
oavhängighet för vilken de kämpat och lidit, uppblossade
ett nytt krig mellan extremisterna, vilka ville föra
kampen till slut, och de besinningsfulla, som funno
att det bästa var det godas fiende. Men det märkliga
var, att ehuru det nya kriget fördes med nästan
samma grymhet som det föregående, saknades alla
känslor av inbördes hat. Striden fördes ej mellan
fiender utan mellan patrioter, vilka i själ och hjärta
kämpade för samma mål, det gemensamma
fosterlandets bästa, och som respekterade och älskade
varandra. Det är nu två och ett halvt år sedan striden
avblåstes, efter att hava kostat Irland nästan
oersättliga förluster av liv och egendom, men aldrig
har jag i tal eller skrift hört ett hätskt omdöme om
dem som dragit dessa olyckor över landet. När the
irregulars åter trätt ut genom fängelsets portar hava
de mötts av utsträckta händer och vänliga ögon.
Häri ligger en yttring av ett annat irländskt
nationaldrag, ridderligheten.
Det hat och de grymheter, som präglat
irländarens genom sekler förda frihetskamp, hava sin
innersta rot i hans glödande patriotism, i hans varma
kärlek till det olyckliga fosterlandet. Och den som
mycket älskat haver, honom skall mycket varda
förlåtet.
*
Om Guds femte bud ej i önskvärd grad blivit
hörsammat i Irland har däremot det sjätte blivit så
mycket mera respekterat. Ett mera dygdigt folk
finnes förvisso icke i Europa. Antalet oäkta barn
uppgå endast till 2,6 %, mot 11,3 % i Sverige. Det
är huvudsakligen i Dublins och de övriga
hamnstädernas överbefolkade slumkvarter som
osedligheten får näring. På landsbygden gå unga
människor trolovade under åratal utan att lyssna till det
varma blodets röst. Förklaringen ligger i
irländarens religiositet och ridderlighet. Kvinnan åtnjuter
aktning och förtjänar aktning. Huru trofast har
hon ej stått vid mannens sida under fattigdomens
och krigets dystra tider! Huru ofta har hon ej
vridit sig på sitt sömnlösa läger i ångestfylld
väntan på hans återkomst från den nattliga
expeditionen med »the League Boys»! Det är måhända
moderns tårar och ångest som släckt ljuset i barnets
öga eller ännu värre i dess själ, ty ett
oproportionerligt stort antal barn födas blinda eller idioter.
Father F. berättade för mig en episod som är
belysande för det sedliga tillståndet på Irlands
landsbygd. Det inträffade en gång i »vilda västern» att
en ung flicka gav livet åt ett barn. Denna gruvliga
synd framkallade en så våldsam förbittring inom
församlingen, att slutligen den arma kvinnan med
sitt barn sattes i en båt med tillsägelse att aldrig
återkomma.
I vårt goda land får man visa större tolerans,
och väl är det.
Vilken roll kvinnan spelat i Irlands historia kan
man finna vid studiet av olika »plantations».
Henrik II:s anglo-normandiska invasion misslyckades i
så måtto, att kolonisterna gifte sig med irländska
kvinnor och därmed uppgingo i den irländska
nationen. Samma öde drabbade Marias och Elisabeths
engelska kolonister. Inkräktaren kunde underkuva
irländaren men blev själv kuvad av den irländska
kvinnans kyska charme: han kom under the spell of
the irish girl. Detta insåg Jakob I, och vid the
Plantation of Ulster släpptes ingen eldfängd ungersven
över St. Georges kanal, endast stadgade
familjefäder med barn och blomma. Ulster är också den
enda provins, där befolkningen kunnat någorlunda
bevara sin brittiska prägel.
THE PLOTTING SPIRIT
Bland irländarens osympatiska egenskaper
framhållas ofta hans bakslughet, opålitlighet och
intriglystnad. Såsom de tyngst vägande bevisen åberopas
det oerhörda antal secret societies, vilka under
skiftande namn och passande förklädnad varit härdar
för politiska stämplingar och samhällsfarliga
rörelser, samt det stadgade anseende den irländska
emigranten åtnjuter i U. S. A. såsom intrigör och
konspiratör. Under den gamla goda och våta tiden var
den irländska krögaren en oförliknelig valboss, och
Tammany Hall, the biggest plotting central in the
world, är huvudsakligen en irländsk institution.
Huruvida irländaren varit sådan av ålder har jag
icke lyckats konstatera, ty historien bevarar ej
minnet av några secret societies före 1169. Att påbörda
honom hans keltiska ursprung vore orättvist, ty
Bretagnes, Wales och Skottlands kelter hava ej i
anmärkningsvärt hög grad gjort sig kända såsom
intrigmakare. Då således denna lilla svaghet synes
vara förbehållen Irlands kelter och med dem
assimilerade »usurpatorer» må det vara tillåtet att
därav draga den slutsatsen, att irländarens plotting
spirit icke varit Skaparens gåva.
Man kan förstå det fördärvliga inflytande som
århundradens förtryck och olyckor måste hava
utövat på irländarens själsliv. Han kände sig som en
paria, en slav, föremål för ständig misshandel,
misstro och förakt. Han vågade ej öppet giva luft åt
sin klagan, men vid det hemliga mötet i nattens
mörker nedkallade han himmelens vrede över sina
plågoandar och svor deras fördärv. Som svampar
uppväxte föreningar och brödraskap, vilka, eldade
av svärmiska idealisters och fanatiska rebellers
lidelsefulla vältalighet, satte såsom sitt mål det
älskade fosterlandets räddning. Öppet motstånd var
dömt att misslyckas, men i den lömska terrorn fann
irländaren det vapen som slutligen skulle förskaffa
honom seger. List och förställning inympades på
den irländska folksjälen, varifrån de väl småningom
skola försvinna i brist på näring.
THE SPELL OF IRELAND
Jag har upprepade gånger framhållit den
mystiska trollkraft som Irland utövat även på dem, vilka
såsom fiender beträtt dess jord men inom kort blivit
mera irländska än irländarna själva — hibernicis
ipsis hiberniores. Märkligt är att denna devis kan
tillämpas icke blott på dem som blevo irländare, utan
även på dem som varit irländare. Emigranternas
avkomlingar hava aldrig upphört att i Irlands folk
se sina naturliga landsmän, följa deras öden, deltaga
i deras strider.
Skarpast framträder detta i U. S. A., där man
ännu kan tala om en irländsk nation. Den svenska
emigranten blir inom få år amerikan och hans son
100 % amerikan, men irländaren förblir irländare;
han kan aldrig frigöra sig från the spell of Ireland.
I mars 1914, då Home Rulefrågan satte
irländarnas heta blod i svallning och inbördeskriget stod
för dörren, sammanträffade jag i New York med en
redaktör, som förklarade att »så snart det första
skottet smäller skola enbart från denna stad 5,000
män strömma till fanorna». »To fight for Home
Rule» frågade jag i min oskuld. »No, to fight Home
Rule» blev det temperamentsfulla svaret. De 5,000
voro således f. d. Ulstermän; huru många tusen
skulle hava kommit från det motsatta lägret?
*
En dag hade jag ressällskap med ett par
medelålders, välklädda damer, vilkas kappsäckar vittnade
om att de voro hemvändande emigranter. Då tåget
susade fram genom välkända nejder tryckte de
varandras händer och framviskade kära namn på gamla
kyrkor, oansenliga byar, torftiga stugor. Deras
skälvande läppar och tårade ögon vittnade om en
våldsam sinnesrörelse: de kände sig åter under the
spell of Ireland, deras fattiga, skövlade, förblödda
fosterland.
*
Irland har blivit kallat Europas fattighus, och
sannolikt finnes intet annat civiliserat land där
folkets flertal levat under sämre ekonomiska
förhållanden. Efter Cromwells »pacifikation» var landet en
ödemark och efter konfiskationen bedrevo dess nya
herrar — the absentee lords — en hjärtlös
utsvältningspolitik mot den infödda befolkningen. Ännu
under det gångna århundradet var det ej ovanligt
att arrendatorns familj bodde i en torvhydda utan
eldstad i broderlig sämja med sin ende vän grisen,
»the gentleman that pays the rent». Men intet folk
har mera undergivet burit fattigdomens börda. Så
länge Paddy kan äta sig mätt av potatis är han nöjd,
när skörden är dålig svälter han och när den slår
fel dör han utan klagan. Men hur fattig han än är
står hans dörr öppen för den hungrande
vandringsmannen, och sällan faller han offer för frestelsen
att olovligt skatta sin välmående grannes förråd.
Gästfrihet och ärlighet äro irländska
nationaldygder.
*
Irländaren är en utomordentligt älskvärd
människa; han är kvick och spirituell, vänlig och artig, han
har ett poetiskt och musikaliskt sinne, och även
under hemsökelsens tyngsta dagar har han bevarat
sina kulturella intressen.
ganska snäv mot irländarna, kände sig mäkta
imponerad av att höra trasiga vetenskapsmän föreläsa
för trasiga gentlemen. Även i fattigdomens trasor
uppträder irländaren med värdighet, man kan
nästan säga med grandezza.
*
Då jag här sökt skildra den irländska
folkkaraktärens mest framträdande drag väntar jag att
mötas av den invändningen, att the »soul of Ulster»
lyckats bevara sin anglosaxiska renhet, obesmittad
av den keltiska rasens ofullkomligheter och brister.
Jag vet att denna uppfattning är ganska vanlig i
Ulster och det faller mig icke in att bestrida dess
riktighet. För min ringa del har jag dock trott mig
finna att religiositet, för att icke säga bigotteri, är
lika utmärkande för Ulster som för Munster och att
the fighting spirit ingalunda slumrar i the Six
Counties. Den protestantiske Ulstermannen kan icke
räknas till de förtryckta, snarare till den gynnade; han
har kunnat säga sin mening rent ut — och det har
han gjort med en tydlighet som icke lämnat något
övrigt att önska. Han är mindre spirituell men mera
praktisk, mindre listig men mera brutal.
Dessa divergenser äro dömda att utplånas eller
åtminstone utjämnas när drömmen om ett United
Ireland en gång blir verklighet.
*
Beauty is not rare in the land of
Paddy.
Thackeray.
I varje New Yorks gathörn står en irländsk
poliskonstapel, och i nio fall av tio är han rödhårig
och fräknig. Det måtte hava varit företrädesvis
denna typ som utvandrat, ty av min erfarenhet att
döma är den mindre vanlig än den germanska eller
den »milesianska», med sitt förnäma spanska inslag.
Huru en man ser ut är på det hela likgiltigt,
huvudsaken är att kvinnan är fager, och det är i regel
irländskan. Sällan har jag sett så täcka ansikten i
förening med ett så oskuldsfullt behag. Det är sant
som Thackeray säger, att irländskan är ladylike i
stugan såväl som i salongen.
FEMTE KAPITLET
NÅGRA MÄRKLIGA
PERSONLIGHETER
I det föregående har jag omnämnt några av den
irländska nationens mest lysande namn. Jag vill
här erinra om krigshjältarna Nelson, Wellington,
Kitchener; den blide skalden Thomas Moore; den
store satirikern och häcklaren Jonathan Swift;
folkledarna Henry Grattan, Daniel O"Connell, Charles
Stewart Parnell, John Redmond; den världsberömde
fysikern Lord Kelvin; författarna Oscar
O"Flaherty Wilde, W. B. Yeats, Bernhard Shaw, m. fl. Ofta
hava Arthur Griffith och Michael Collins
framskymtat som politiska förgrundsfigurer, och jag vill
försöka att i korthet sammanfatta dessa båda
folkhjältars levnadsöden.
arbetade under ungdomsåren först som typograf, sedan
som gruvarbetare i Transvaal. År 1899
uppenbarade han sig åter i Dublin, fattig och oansenlig, och
grep sig genast an med den stora uppgift som
mognat under självstudier och meditationer: Irlands
pånyttfödelse och frigörelse. Han började utgiva en
liten tidning, United Irishman, där han själv var
författare och sättare av varje ord. Han klarlade
Foto: Lafayette.
Arthur Griffith.
redan från första
stund det program,
som han med oböjlig
envishet följde dag
efter dag under tjugo
år, och som kan
återgivas i följande teser:
»Irland är en stor
nation, värdig att leva
sitt eget liv.
Irlands folk bör
handla som om
England aldrig existerat;
de skola upphöra att
begära understöd av
Englands parlament; de skola återuppbygga den
gaeliska kulturen, lära sig fädernas språk, utveckla
sitt lands materiella resurser.
Irland skall kämpa för sitt oberoende, icke med
våldets medel utan genom passivt motstånd.
England skall ställas inför ett av de tre
alternativen :
1) att utrota hela den irländska nationen,
2) att besätta hela Irland med trupper,
3) att utrymma hela Irland.»
I detta program ligger, som envar torde finna, den
taktik som längre fram följts av Sinn Fein.
Under många år blev Griffith utskrattad, men
småningom blev han respekterad och till sist vördad.
År 1905 grundade han den ryktbara föreningen
Sinn Fein och följande år, sedan United Irishman
blivit konfiskerad, en ny tidning med samma namn,
vilken snart fick dela den förras öde. Omedelbart
följde Scissors and Paste (sax och gummi), vilken
endast innehöll valda urklipp från engelska
tidningar och väckte en munterhet som föreföll
myndigheterna opassande; sedermera Irish Nationality och
slutligen Ireland. Namnen växlade men
programmet förblev oföränderligen detsamma.
Efter påskupproret 1916, då belägringstillstånd
infördes och Sinn Fein stämplades som en
landsförrädisk organisation, blev Griffith häktad och
deporterad, men i december samma år blev han delaktig
av den allmänna amnestien och fick tillåtelse att
återvända.
År 1918 blev han åter häktad och inspärrad under
10 månader.
Även år 1921 fick han tillbringa några månader
i fängelse, varifrån han frigavs för att å Sinn
Feins vägnar deltaga i fredsförhandlingar med
Lloyd George; och den 6 december s. å. underskrev
han den traktat, som gav Irland det oberoende för
vilket han under hela sitt liv kämpat. Han blev nu
vald till Fristatens president och måste i denna
egenskap bekriga gamla vänner och vapenbröder. Sorgen
häröver i förening med överansträngning lade
honom redan efter några månader i graven.
Fattigt var Arthur Griffiths föräldrahem,
fattigare hans eget. Hans sista levnadsår var sannolikt
det första då han ej behövde svälta. Han levde och
dog för sitt älskade fosterland och skall i historiens
hävder stå som en av dess största söner.
*
En helt annan typ var
unge, vackre, glade, oförvägne »Mick», hjälten i
Foto : Lafayette.
Michael Collins.
hundratals spännande
äventyr.
Han föddes 1890 i
ett fattigt bondehem i
grevskapet Cork och
begav sig vid 15 års
ålder till London, där
han under 10 år var
anställd i en bank. År
1915, då
förhållandena på Irland började
varsla om stundande
frihetsrörelser, drev
honom hans fighting
spirit tillbaka till
Dublin, där han ingick i Sinn Fein samt i Irish
Republican Brotherhood, det mest extrema av de
många revalutionära sällskapen. Påföljande år
deltog han i påskupproret och fick som straffånge
återvända till London, varifrån han frigavs vid den
allmänna amnestien 1917. År 1918 blev han vald
till M. P. men vägrade liksom övriga sinnfeinare
att där intaga sin plats. Då Dail Eireann
konstituerades, blev han finansminister och längre fram
chef för den republikanska arméns Headquarters.
Det dröjde ej länge innan Michael Collins
verksamhet blev föremål för polisens speciella
uppmärksamhet och han måste gå »on the run».
Vad innebär denna kända term? Jo, att vara
fågelfri med ett pris på sitt huvud, jagad som ett
vilt djur, ständigt utsatt för faran att bliva förrådd,
upptäckt, överrumplad; att aldrig kunna sova två
nätter under samma tak, och då endast med ett öga,
påklädd, färdig till flykt genom ett fönster eller upp
på en vind, nedför en takränna, över en mur, ut i
mörka natten med förföljarna i hälarna; eller att
i ur och skur få söka sin tillflykt i en lada, eller en
gammal ruin, i en torvgrop eller i mörka skogen.
Den som kan stå ut med ett sådant liv under
månader eller till och med år måste hava en hälsa av
järn och framför allt en glödande patriotism. Så
levde under dessa oroliga år hundraden och
tusenden av Irlands tappraste söner, representanter för
de mest olikartade samhällslager, bönder, arbetare,
borgare, ättlingar av Irlands förnämsta »clans».
Men ingen passade dessa äventyr bättre än Michael
Collins; ingen förstod bättre än han att göra sig
osynlig, att draga polis och militär vid näsan. Hans
bravader gingo på ryktets vingar över hela Irland,
man jublade över varje lyckad flykt och
gapskrattade åt varje befängd anekdot. Se här några
exempel, hämtade ur Simone Térys panegyriska
skildringar.
En dag blev han igenkänd av en polisinspektor
som genast gick honom inpå livet. Mick brast ut i
gapskratt. »Så där ja, skall man nu åter taga mig
för Michael Collins! Det är tredje gången inom ett
par veckor! Det har är ju för galet! Ha, ha, ha!
Adjö, adjö!»
En annan gång, då han åt middag på ett
värdshus, slogo sig ett par officerare ned vid hans bord.
Mick var en trevlig bordsgranne och roade sällskapet
med muntra historier. Om en stund steg han upp,
påtog sin överrock, tackade för angenämt sällskap
och bad att få presentera sig. De bestörta
officerarna grepo efter sina revolvrar, men de voro
försvunna och Mick med dem.
En tredje gång hade polisen omringat hela det
kvarter, vari han för tillfället uppehöll sig, och
undersökte noga hus efter hus. Under tiden
promenerade en stilig sjuksköterska lugnt och värdigt ut
genom en port, vördnadsfullt hälsad av soldaterna.
Det var den vackre Mick!
Såsom ledare av den republikanska arméns
operationer var Michael Collins oöverträfflig. Han blev
de engelska truppernas ständiga plågoande, han var
överallt och ingenstädes; den ena dagen stoppades
fientliga bilar av nedfällda träd och beskötos från
bakhåll, nästa dag måste black-and-tans hals över
huvud fly från en antänd kasern, den tredje dagen,
eller rättare natten, blev en polispatrull beskjuten
vid passerande av en mörk gata i Dublin o. s. v.
Och under allt detta utvecklade han en
»arbetsglädje», en tjuvpojksaktig munterhet som gjorde
honom till folkets avgud. De engelska officerarna
bragtes hart när till förtvivlan. Förgäves satte de
höga pris på hans huvud: ingen skurk var nog usel
att vilja förråda Mick.
I juni 1921, då Lloyd George såg sig nödsakad
att inleda fredsförhandlingar med Dail Eireann,
visade sig Michael Collins vara icke blott en krigare
utan en statsman av mindre vanliga mått. I oktober
finna vi honom och Arthur Griffth som Dail
Eireanns representanter vid förhandlingarna i
Downing Street, varvid det säges att Lloyd George blev
så imponerad av Michael Collins att han i den
avskydde ledaren av »the murder gangs» fann »the
»bravest representative of a valiant race». Och den
6 december underskrev Collins med fast hand den
traktat vari han läste sin egen dödsdom.
Sedan kom Michael Collins svåraste år, då han
med sorg i hjärtat måste såsom Fristatens
krigsminister bekämpa gamla personliga vänner, i vilka
han alltjämt såg patrioter som gåvo sina liv för
Irlands heliga sak. Själv trotsade han döden med en
oförvägenhet som gränsade till självmordsförsök.
Medan hans kolleger under månader höllo sig
instängda i regeringsbyggnaden åkte krigsministern
i öppen bil genom Dublins gator, där döden lurade
i varje hörn.
Den 22 augusti 1922, endast några dagar sedan
han burit Arthur Griffiths kista till graven, slog
Michael Collins ödestimma. Helt nära sitt
fädernehem blev han beskjuten från ett bakhåll, och en kula
genom huvudet ändade hans hjältebana.
Michael Collins var, liksom irländare i allmänhet,
en framstående idrottsman, en verklig atlet. Hans
favoritsport var »hurling», ett gammalt gaeliskt
bollspel som mer än de flesta andra kräver styrka, vighet
och snabbhet i uppfattningen. Därjämte var han
beläst och kunnig, god författare och utmärkt talare.
Ännu så sent som i augusti 1922, helt kort före sin
död, lade han sista handen vid sitt mest betydande
arbete »The Path to Freedom», en verkligt intressant
bok, som ger en klar och redig framställning av
traktatens och konstitutionens innebörd och
betydelse.
Arthur Griffith och Michael Collins hava
gemensamt skrivit det första bladet i den irländska
fristatens historia. Vid en minnesfest två år efter de
båda vännernas bortgång betecknade presidenten
Cosgrave Michael Collins såsom »en imponerande
historisk gestalt, vars livsverk knappast kan
överskådas».
JAMES CONNOLLY,
som med livet fick plikta för sitt deltagande i
påskupproret 1916, var en helgjuten och i viss grad
sympatisk personlighet. Han var från början
socialist, grundade the Irish Socialist Republican Party
och begav sig sedan till U. S. A., där han bittert
kände kontrasten mellan de amerikanska och de
irländska arbetarnas levnadsförhållanden. År 1910
återvände han till Dublin, där han med liv och själ
arbetade för proletariatets intressen. Under
strejkåren 1912—1913 var han Larkins högra hand och i
själva verket rörelsens spiritus motor. År 1915
grundade han en tidning, the Workers Republic,
som predikade ren kommunism och sedermera blev
Sovjets irländska organ. Han var en svuren fiende
till kapitalet, det irländska såväl som det engelska,
och över huvud taget mera internationalist än
patriot, varför han i början endast var en ointresserad
åskådare av Sinn Feinarnas förberedelser. Men år
1915, då han ej längre kunde tygla sin stridslust,
slöt han sig med sin Citizen Army, c:a 100 man,
till Eoin Mac"Neills Irish Volunteers, och vid
påskupproret trädde han fram som undertecknare av den
famösa proklamationen och befälhavare för den
rebellgrupp som besatte Post Office. Efter ett par
dagar blev han svårt sårad men lät liksom Karl XII
bära sig på en bår, eldande sina män i det sista. I
likhet med de övriga ledarna blev han arkebuserad,
varvid han i halvt döende tillstånd bars till
avrättsplatsen och placerades sittande på en stol.
James Connolly var en självbildad man med stor
intelligens och okuvlig energi, som i tal och skrift
visade en enastående förmåga att bilda skola. Hans
lilla välskrivna broschyr »The New Evangile» andas
ett våldsamt hat till den nuvarande
samhällsordningen, som han vill ersätta med en kommunistisk
arbetarerepublik. Från »tjuvsamhällets» synpunkt var
han förvisso en mycket farlig man.
*
En mera komplicerad natur var
Casement. Född i Ulster 1864 var han år 1912
pensionerad generalkonsul och hade fått Sir-titeln som
erkännande av stora meriter i imperiets tjänst. År 1913
deltog han i bildande av the Irish Volunteers, och
efter världskrigets utbrott reste han över Norge till
Tyskland, där han offentliggjorde en
uppseendeväckande anklagelse mot engelska ministern i Norge,
som beskylldes för försök att fängsla eller på annat
sätt oskadliggöra honom. I Tyskland inledde han
förhandlingar med regeringen och försökte, ehuru
med ringa framgång, förmå irländska krigsfångar
att bilda »den irländska brigaden», som vid lägligt
tillfälle skulle landsättas på Irland och där bjuda
engelsmännen spetsen. Den 21 april 1916 landsteg
han på Kerrys kust från en tysk undervattensbåt,
åtföljd av ett med vapen och ammunition lastat,
under norsk flagg gående fartyg, som emellertid
uppbringades av en engelsk örlogsman och tvangs att
medfölja till Queenstown, där det sänktes av sin
egen besättning. Casement lyckades avsända ett
telegram till professor Eoin Mac"Neill, som med
anledning därav kontramanderade volontärernas
planerade »manöver» (s. 122). Hans plan var att fly till
Dublin, men en till hans möte utsänd bil
förolyckades utför en vägbrant, och redan följande dag blev
han häktad, förd till London, anklagad för
högförräderi och dömd att hängas, vilken dom gick i
verkställighet den 3 augusti.
Om Roger Casements personlighet råda skilda
meningar. Hans vänner framställa honom som en
ädel, svärmisk och poetisk natur, som gav sitt liv
för Irlands heliga sak, vedersakarna se endast
förrädaren som under brinnande krig inledde
förhandlingar med imperiets fiender och därför fick lida sitt
rättvisa straff.
*
En icke mindre egendomlig personlighet var
hans moder var irländska och han betraktade
Irland som sitt rätta fosterland. Under världskriget
tjänstgjorde han med utmärkelse som flygofficer.
Efter fredsslutet återvände han till Irland och
sällade sig till Dail Eireann, där han under Desmond
Fitzgeralds fängelsetid vikarierade som minister.
Vid fredsförhandlingarna var han en avgjord
motståndare till traktaten och anses hava utövat ett
starkt inflytande på De Valera. Under
inbördeskriget spelade han en viktig roll och gjorde en och
annan våghalsig kupp, bl. a. avskärandet av kabeln
mellan Valencia Island och Amerika, varigenom
Foto: Lafayette.
Hertigen av Abercom.
han hoppades framtvinga
Englands ingripande och
de båda stridande
Irländska partiernas
hopsvetsning. Efter många
äventyr blev han
tillfångatagen i Glendalough och
ställd inför krigsrätt,
varvid han såsom
engelsk medborgare
fordrade att bliva dömd av
engelsk domstol. Saken var
tvistig, men man
lyckades finna en juridiskt
oanfäktbar anledning till
hans fällande: han befanns vid häktningen innehava
en liten automatpistol, vilket vid dödsstraff var
förbjudet. Med stor själsstyrka trädde han inför
exekutionsplutonen.
*
Såsom konungens representant i Northern
Ireland fungerar guvernören,
Abercorn°
Tecknet ° antyder att författaren gjort vederbörandes personliga
bekantskap.,
som är högt uppskattad i the Six Counties
men under nuvarande ovissa förhållanden måste
hava en svår och ömtålig ställning. Han tillhör den
gamla förnäma skotska släkten Hamilton, som via
Irland sökt sig över till Sverige (s. 188), och räknar
släktskap med våra »Hamiltänger», vilka han väl
känner från besök i Sverige. Denna gamla »clan» är
en livskraftig släkt, om vilken Hugo Hamilton med
berättigad stolthet skriver i Min Farfars Journal:
»En släkt, inom vilken under generationer så väl
utseende som karaktär på ett egendomligt sätt gått
från det ena ledet till det andra, en släkt med ytterst
stark släktkänsla och vars över hela världen spridda
medlemmar ännu i den dag som är gärna vilja
betrakta sig som en "clan" för sig.»
Den högt ärade författaren skulle hava kunnat
tillägga att the old fighting spirit icke alldeles saknas
inom den svenska grenen. Och hans egna
karakteriska anletsdrag, liksom det vidstående porträttet,
giva ett kraftigt bevis för riktigheten av det gängse
epitetet le beau Hamilton.
*
En av världens mest uppriktiga och mest orädda
män är förvisso
född 1854 i Dublin men har under större delen av
sitt liv varit bosatt i Ulster, i vars politiska liv han
tagit en aktiv del. Med stor kraft och bestämdhet
har han kämpat mot Home Rule lagen i dess
ursprungliga skick, med ett för hela Irland gemensamt
parlament i Dublin. Han förutsade från början att
detta skulle leda till de protestanstiska
anglosaxarnas förtryck under den katolska majoritetens ok; och
då icke desto mindre Mr Asquith satte lagens
genomdrivande på sitt program, höll Carson den 23
september 1911 inför hundra tusen medborgare ett
ljungande tal, vari han protesterade mot det
»nedriga förräderi mot lojala irländska medborgare», som
skulle begås genom att ställa dem under ett
Lord Edward Carson.
parlament i Dublin. Några
dagar därefter beslöts vid
en konferens i Belfast,
att, om Home Rule
skulle upphöjas till lag,
konstituera en provisorisk
regering för Ulster. Den
5 januari 1912
förklarade Carson sig vara en
rebell i så måtto, att han
ämnade försvara Ulsters
union med England. Den
28 september,
»Ulsterdagen», underskrevs av
nära en halv miljon
människor det beryktade »Covenant» som förklarade
Home Rule lagens genomdrivande vara en
krigsförklaring mot Ulster.
Under 1913 organiserades under Carsons ledning
the Ulster Volunteers, en frivillig armékår som
räknade omkring 100,000 medlemmar.
År 1914, då Mr Asquith inför parlamentet
framlade sitt modifierade förslag, enligt vilket Ulsters
sex protestantiska grevskap skulle tillåtas att under
sex år kvarstå i union med England, förklarade
Carson detta innebära »en dödsdom med sex års
anstånd med avrättningen» (s. 48), varefter han
avlägsnade sig från debatten och ofördröjligen reste
hem för att organisera motståndet. Vapen och
ammunition inköptes från Hamburg och avlastades
ostentativt i Larne.
Med världskrigets utbrott ändrades situationen
och Sir Edward Carson visade sig även då som en
kraftkarl, ehuru från en annan sida, i det han varmt
vädjade till Ulsters patriotism och hävdade dess
oavvisliga plikt att draga svärdet mot imperiets
fiender. Home Rulefrågan skrinlades till krigets
slut och Carson ingick i regeringen, först såsom
Attorney-General, sedan som sjöminister.
År 1920, då Home Rule förslaget åter framlades,
ehuru i en modifierad form, med ett särskilt
nordirländskt parlament, gav Carson därtill sitt bifall,
dock utan entusiasm. Påföljande år avsade han sig
såväl ledamotskapet i detta nya parlament som
ledarskapet för Ulstermännen i det brittiska parlamentet,
varefter han utnämndes till Lord of Appeal.
Därmed är dock icke Lord Carsons politiska
livsverk avslutat, ty i Englands överhus har hans
mäktiga stämma mer än en gång sagt regering och
parlament beska sanningar. Så t. ex., då Lloyd George
framlade sitt förslag till traktat med Dail Eireann,
yttrade sig Carson sålunda:
»Dessa villkor har Ni tvingats att godkänna med
revolvern riktad mot Eder panna, emedan Ni blivit
slagen av Sinn Feins armé. Tillåt mig säga Eder,
att Ni härmed inför det brittiska imperiet, inför
Indien, Egypten, ja inför hela världen måst göra den
pinsamma bekännelsen att Ni saknar pengar, män
och medel till att återställa lag och ordning i ett
land på några mils avstånd från Englands kust.»
Huruvida Lord Carsons kraftpolitik alltid varit
till nytta för Irland undandrager sig mitt
bedömande. Han är en mycket omstridd man; i Belfast är
han the Grand Old Man, i Dublin kallas han the
Grand Lama. Men rent mänskligt sett gör han det
välgörande intrycket av en man som vågar sjunga
Foto: Lafayette.
Statsministern Sir James Craig.
ut sin ärliga mening och
är redo att offra liv, ära
och gods för vad han
anser vara det rätta. I vår
tid är det ont om sådana
kraftkarlar.
*
Då Lord Edward
Carson år 1921 avgick från
ledarskapet för Ulsters
unionister utsåg han till
sin efterträdare Sir
vara lika principfast som
sin företrädare. Han manifesterade visserligen
från början en allvarlig önskan att få till stånd
en fredlig överenskommelse med Södra Irland
och antog Lloyd Georges inbjudan till en
konferens i denna fråga, varvid emellertid
premierministern säges häva yttrat att en klippa vore
lika lätt att rubba som Sir James Craig. När sedan
Lloyd George inledde de förhandlingar med Dail
Eireann som ledde till traktaten av 1921, förklarade
Craig att Norra Irlands parlament kategoriskt
vägrade att diskutera varje mot regeringsakten av 1920
stridande program, en förklaring som upprepades
vid förhandlingar med Michael Collins.
Den 25 maj 1922, sedan traktaten ratificerats,
gjorde han vid ett möte i Liverpool följande
temperamentsfulla uttalande :
»Regeringen har vägrat att lyssna till sakskäl men
inför revolvermynningens hot ingått ett avtal som
den i själ och hjärta måste inse vara en feg och
förrädisk underkastelse.»
Under de därpå följande åren gjordes från
regeringens sida det ena misslyckade försöket efter
det andra att förmå Sir James Craig att acceptera
traktatens bestämmelse om att gränslinjen mellan
Norra och Södra Irland skulle bestämmas av en
regeringskommission, vari Norra Irland skulle utse
en representant. Slutet blev att det brittiska
parlamentet erhöll befogenhet att utse denna representant.
Kort därefter, den 7 oktober 1924, höll Sir James
Craig i Belfasts parlament ett stort tal och yttrade
följande ord, där vi igenkänna tonerna från 1914:
»Om gränsregleringen går emot Ulsters intressen
är jag villig ställa mig till folkets disposition, icke
som premiärminister utan som dess ledare, för att
försvara varje område som orättvist berövas oss.»
Lloyd Georges liknelse är odisputabelt träffande.
*
Norra Irlands finansminister, Mr
Pollock°, är likaledes en principfast man, som
förklarar sig vara fullt och fast övertygad att det brittiska
parlamentet skall respektera the Government Act av
1920, enligt vilken Northern Ireland utgöres av Six
Counties med eget parlament.
M:lle Simone Téry offentliggör i sin spirituellt
skrivna bok »En Irlande» en interview med Mr
Pollock den 6 september 1921, alltså under den mest
orosfyllda tiden. Redogörelsen är mycket
detaljerad och man finner att hon ej varit särdeles nådig
mot Mr Pollock, som tydligen ej heller lagt sig vinn
Foto: Lafayette.
Finansministern Mr H. M.
Pollock.
om hennes bevågenhet.
Hon ger i osminkade
ordalag uttryck åt sin
förvåning över att Norra
Irland avböjt
förhandlingar om
sammanslagning med Fristaten och
sin missbelåtenhet med
Mr Pollocks snäva svar
på hennes frågor, men
slutar triumferande: »Det
är dock Ni, Mr Pollock,
som skrivit detta kapitel
i min bok!»
Då jag slutat
läsningen av M:lle Térys temperamentsfulla
uttalanden greps jag av den djupaste medkänsla för Mr
Pollock. Jag ser honom för mig, tyngd av
arbete och ansvar, just under de mest kritiska
dagarna lyckliggjord med en timslång
konversation med en livlig fransyska, rättrogen katolik och
jakobin, svärmisk beundrarinna av den sköna,
starka »Mick», som ej gör det svagaste försök att
behärska sin indignation över att denna lilla allvarliga,
gråskäggiga herre ej genast kan dela hennes
förtjusning. Jag ser och hör hur hon oavlåtligt
bombarderar honom med frågor, var och en
innebärande ett »j"accuse», och hur den stackars Mr
Pollocks fysiska och psykiska krafter småningom giva
vika, hur hans blick mattas, hur han sjunker allt
djupare ned i sin stol. Och när den indignerade
damen med blixtrande ögon utslungar den
fruktansvärda frågan: »Vet Ni att halva Irlands befolkning
saknar skodon?» — något som finansministern i the
Six Counties väl knappast kan hjälpa — då inser
han det fullkomligt hopplösa i situationen och
svarar med slocknande stämma de oerhört cyniska
orden: »Dom tycker väl det är trevligt att gå barfota.»
Om den lilla damen kunnat lägga band på sin
indignation skulle hon nog hava upptäckt en och annan
humoristisk glimt i Mr Pollocks bistra öga.
*
Konungens representant i den irländska fristaten,
Hans Exc.
politisk författare, är född 1855 och räknas som
fristatens grand old man. Han har under decennier
med liv och lust deltagit i det politiska livets strider
och av alla partier varit högt uppskattad för sin
genialitet, kvickhet och common sense.
Generalguvernörens palats, Viceregal Lodge, har
Foto: Lafayette.
Excellensen Timothy Michael
Healy.
en utomordentligt
vacker och förnämlig
belägenhet i Phoenix Park
och är till stor del inrett
med hans egna möbler
och samlingar, vilka
vittna om hög kultur och
förfinad smak. Han har
två gånger besökt
Sverige och gladde mig med
sympatiska uttalanden
om vårt land och folk.
Vad som särskilt väckt
hans beundran var den
storsinthet som präglade
Foto: Lafayette.
Presidenten Mr William Cosgrave.
uppgörelsen med Norge
1905. »Den fredliga
skilsmässan mellan Sverige
och Norge skall i
historien framstå som en av
humanitetens vackraste
segrar.»
Hans Exc. erinrade
vidare om att den
Bernadottska dynastiens
stammoder, Desirée Clary,
tillhörde en irländsk släkt
samt att hon gav sin
förstfödde det gamla
irländska namnet Oscar.
*
Mr
president, gjorde sin politiska debut såsom deltagare i
påskupproret 1916, dömdes till livstids straffarbete,
benådades 1917, ingick 1921 i den provisoriska
regeringen och efterträdde 1922 Arthur Griffith som
president och Michael Collins som finansminister.
Hans uppgift har allt från början varit
utomordentligt svår, men den allmänna meningen är att han
städse visat prov på lojalitet, god vilja, moderation
och statsmannaegenskaper i övrigt. Därtill har han
vunnit popularitet genom kvickhet, slagfärdighet
och en aldrig sinande munterhet samt — jag höll på
att säga naturligtvis — genom sin vältalighet. De
minnestal, som han vid skilda tillfällen hållit över
bortgångna patrioter, äro verkliga mästerprov. I
den ömtåliga gränsfrågan har han i likhet med Sir
James Craig visat en oböjlig fasthet men i olikhet
med honom fört ett moderat språk; han har tillämpat
devisen leniter in modo, fortiter in re. Sedan den i
traktaten av 1921 föreskrivna
gränsregleringskommissionen nu äntligen blivit tillsatt har han nått sitt
första mål, och då resultatet en gång föreligger
komma hans statsmannaegenskaper att ställas på
sitt måhända svåraste prov.
*
Mr
Affairs, anses vara parlamentets skickligaste
debattör. Före sitt inträde i regeringen var han advokat,
varom hans anföranden stundom bära vittne.
Att traktatförslaget kunde genomdrivas i Dail
Eireann var till stor del Kevin O"Higgins förtjänst.
Då de republikanskt sinnade elementen reagerade
mot den brittiska konungens överhöghet lugnade
han dem med att »konungen är endast en fiktion,
en imponerande symbol, som har mindre verklig
makt än den enklaste M. P. I Irland är hans
betydelse ännu mindre än i England, ty våra ministrar
utses ej av honom utan av Dail Eireann.
Konstitutionen är i själva verket republikansk.»
Argumenten äro onekligen väl funna.
Under inbördeskriget anklagades mr O"Higgins
en gång i Dail Eireann för mot fångna upprorsmän
begångna »atrocities». »Icke lönar det sig att tala
om atrocities i den här församlingen», förklarade
ministern under kammarens munterhet. »Vi ha
själva suttit i fängelse och då ställde vi alltid om
att man skrev i tidningarna om atrocities.»
I gränsfrågan hava Fristatens intressen med
Foto: Lafayette.
Inrikesministern Mr Kevin O"Higgins.
mycken kraft hävdats av Kevin O"Higgins, och någon
gång har han drivit argumenteringen längre än
presidenten Cosgrave. Jag dristade mig att fråga
honom om ej Norra Irland har samma rätt att stödja
sig på regeringsakten av 1920 som Fristaten på
traktaten av 1921, men denna synpunkt blev
skoningslöst kasserad. »Regeringsakten är endast ett
medgivande, som när som helst kan återkallas, då
däremot traktaten är en internationell handling, som
står under Nationernas Förbunds kontroll och där
icke en rad får ändras utan irländska folkets
samtycke.»
»Man talar om Northern Ireland eller om Ulster
såsom en från Irland frigjord statsbildning.
Ingendera definitionen är riktig. Donegal, Irlands
nordligaste grevskap, har slutit sig till Fristaten, och
Ulster har nio grevskap, av vilka tre redan ingå i
Fristaten och två andra önska komma dit. Den rätta
termen vore North-East Ireland, ett till sin
omfattning ännu icke bestämt område, som förklarat sig
vilja stå under Storbritanniens jurisdiktion men nu
vill frånkänna Storbritannien att utöva denna
jurisdiktion genom att modifiera regeringsakten av 1920.»
Mr O"Higgins hade vänligheten att till mig
överlämna the Courts for Justice Act, en under hans
överinseende utarbetad sammanfattning av den
irländska lagstiftningens bärande principer, jämte ett
stort antal speciallagar. I företalet nämnes att
regeringen gjort »a clean sweep» av det brittiska
rättssystemet och infört ett fullständigt nytt system, samt
att »förutvarande domare få betrakta sig som om
de tagit avsked», dock med möjlighet att inträda
under den nya regimen. Det hela innebär en
formlig revolution inom rättsskipningens område,
genomförd med den raskhet och oräddhet som
karakteriserar den nya regimen i allmänhet.
*
Utrikesministern, Mr
ättling av den berömda normandiska släkt som på
1200-talet inflyttade i Irland, är en helt ung man,
över vars livsgärning vilar ett romantiskt skimmer.
Skald och dramaturg, högt kultiverad, har han med
hänförelse deltagit i frihetskampen, varvid han visat
prov på en oförvägenhet, en självuppoffring och ett
Foto: Lafayette.
Utrikesministern Mr Desmond Fitzgerald.
gosselynne som ställt honom bland Michael Collins
jämlikar. Han deltog i påskupproret 1916 och
lyckades undgå polisens efterspaningar, men då det kom
till hans kännedom att en orättvist anklagad man
skulle kunna räddas genom hans vittnesmål, gick
han helt lugnt hem och lät arrestera sig. Under
åren 1918—1922 tillhörde han den republikanska
regeringen, med undantag för en ny fängelseperiod,
varunder Erskine Childers var förordnad till hans
vikarie. Under hans anspråkslösa, godmodiga yta
framskymta en klar intelligens och ett målmedvetet
allvar, måhända även ett stänk av vemod.
Foto: Lafayette.
James Mac"Neill.
Kontakten mellan
Irland och Storbritannien
uppehålles av the High
Commissioner i London,
Mr James Mac"Neill°.
Vid mitt besök uttalade
han sitt
oförbehållsamma erkännande av den
lojalitet och goda vilja
som han funnit råda
såväl hos regeringen som
hos befolkningen; men
därjämte framhöll han
med styrka
nödvändigheten av gränsfrågans
snara lösning. »Vi äro fullt och fast övertygade att
imperiet skall fullgöra sina i traktaten av 1921
åtagna förpliktelser, men vi ha fått vänta länge
nog därpå.»
Den 3 oktober höll Mr Mac"Neill inför engelska
pressmän ett mycket uppmärksammat tal, där han
framlade Fristatens syn på traktatens innebörd, och
kort därefter hade han glädjen att bevittna
gränsregleringskommissionens konstituerande.
*
Undervisningsministern, Mr
f. d. professor vid National University, är en
märklig personlighet. Den som första gången ser denna
blida, anspråkslösa typ för en lärd — och jag höll
på att säga följaktligen opraktisk — professor, har
svårt att tänka sig honom som konspiratör och
Foto: Lafayette.
Undervisningsministern Mr Eoin Mac"Neill.
folkledare. Men den roll han spelat i Irlands frigörelse
kan knappast överskattas.
Vi möta först hans namn i samband med en
fredlig bragd, då han år 1893 i förening med Sir Douglas
Hyde stiftade the Gaelic League, som varit av
utomordentligt stor betydelse för den irländska nationens
pånyttfödelse. Tjugo år därefter finna vi honom
som ledare av the National Volunteers, vars
program var ganska oskyldigt, och nästa år — i
september 1914 — i spetsen för en ny fraktion, the
Irish Volunteers, vars mål var att försvara Irland
men icke England och som därför stämplade
frivilligt deltagande i världskriget som ett förräderi
mot den irländska nationen. Såsom denna
organisations ledare ådagalade han till en början mycken
moderation, och det var på hans avslagsröst som ett
år 1915 planerat uppror avstyrdes.
År 1916 hade Eoin Mac"Neills betänkligheter mot
en väpnad resning övervunnits, och den 22 april
utfärdade han ett upprop, vari tillkännagavs att
under påsken skulle hållas »en mycket intressant serie
av manövrar» i Dublin, samt att »samma program
borde följas i andra landsändar». Varje volontär
förstod dessa oskyldiga ords allvarliga innebörd.
Men redan samma dag mottog han från Sir Roger
Casement det ominösa telegram vari han
underrättades om den tyska vapenimportens misslyckande (s.
54), vilket hade till följd att han omedelbart — ehuru
för sent — kontramanderade »manövrarna». Efter
upprorets undertryckande blev han dömd till
livstids straffarbete men benådad 1917. År 1920 blev
han ånyo inspärrad och i juli 1921 frigiven för
deltagande i de förestående fredsförhandlingarna. I
oktober 1924 inträdde han som Fristatens
representant i gränsregleringskommissionen.
Mr Mac"Neill åtnjuter stor aktning för sin
lärdom och sina gedigna egenskaper i övrigt och räknas
som en av den gaeliska kulturens förnämsta kännare
och befrämjare.
*
Jordbruksministern, Mr
regeringens »charming boy», som med sitt öppna,
vänliga anlete verkar mera student än minister. Men
han är en fullödig exponent för irländsk vältalighet
Foto: Lafayette.
Jordbruksministern Mr Patrick Hogan.
och har mången gång hänfört sina åhörare genom
av värme och patriotism burna anföranden.
Mr Hogan har fått sig förelagd en mycket
ansvarsfull uppgift, den irländska agrikulturens
höjande. Problemet är svårlöst, ty dels är statskassan
hårt ansträngd, dels äro stora delar av landet på
grund av klimatiska förhållanden icke ägnade för ett
intensivt jordbruk. Irland kan icke föda på långt
när samma folkmängd som motsvarande areal i
Sverige, och då emigrationen numera är begränsad
Foto: Lafayette.
Arbetsministern Mr McGilligan.
genom »ransonering» i
U. S.A., blir måhända
folkmängdens väntade
tillväxt en källa till både
glädje och oro.
*
En med ovanlig energi
begåvad man är
arbetsministern Mr
kraft på genomförandet
av det väldiga
»Shannonprojektet». Regeringen
har låtit den kända tyska
firman Siemens-Schuckert utarbeta ett förslag till
utbyggnad av Shannons vattenfall, varifrån ljus och
kraft skola distribueras över hela landet. Förslaget
har godkänts av Dail Eireann och torde inom den
närmaste framtiden bliva realiserat.
*
Om Mr
Telegraph, vanligen titulerad Postmaster General,
upplyser »Who is Who» att han började sin bana som
posttjänsteman i Cork, där han år 1912 stiftade en
»rifle club»; presiderade 1913 vid ett möte, där
Roger Casement uppträdde som talare och där
presidenten blev misshandlad; var en av ledarna i Irish
Volunteers till 1914, då han blev deporterad; deltog
i påskupproret 1916, dömdes till döden, vilket
lindrades till straffarbete; benådad vid den allmänna
Foto: Lafayette.
Postmaster General Mr J. J. Walsh.
amnestien 1917; kort därefter åter arresterad,
genomgick hungerstrejk och tvångsmatning, frigiven,
åter arresterad, dömd till 5 års fängelse, rymde över
muren; »on the run» till 1921; arresterad, ställde till
uppror i fängelset, vägrade att bära fångkläder och
åtlyda fängelselagarna, bestraffades med 6
månaders vistelse i ensam cell.
M:lle Simone Téry kompletterar meritlistan med
att han »gjort 25 fängelser» och åtnjuter den
obestridda äran att vara Irlands champion i denna
sport, samt att han ser ut som en bandit men är
den mildaste bland dödliga.
I sanning en ovanlig karriär för en
generalpostdirektör.
Jag har sällan blivit mera förvånad än då jag
trädde in i Mr Walsh"s mottagningsrum. Jag hade
väntat att få se en i förtid åldrad man, nedböjd
under det mångåriga fängelsestraffets tyngd, med
dystra anletsdrag, präglade av den mildhet som
vinnes i lidandets och prövningarnas hårda skola.
Och mot mig kom en högrest gestalt, spänstig som
en stålfjäder, livlig som en yngling, med blåsvart
hår, örnblick och malmstämma. Vi kommo snart in
på idrottens helgade område, som tyvärr för mig är
terra incognita men där Mr Walsh rör sig som
fisken i vattnet. Han är nämligen en av de drivande
krafterna i the Gaelic Athletic Association, som i
likhet med the Gaelic League satt som sitt mål
fosterlandskärlekens höjande genom återupplivande av
gaelisk kultur, och som följaktligen söker hos
ungdomen inplanta kärlek till irernas gamla spel och
idrottsövningar. Särskilt intresserar sig Mr Walsh
för »hurling», Michael Collins favoritspel. Han
presenterade mig ett vidlyftigt program för the
Tailteann Games, som under hans presidium skulle hållas
några veckor senare till firande av den sköna, visa
och idrottsälskande drottning Tailtes minne, och
ålade mig strängeligen att genast efter hemkomsten
skriva några tidningsartiklar om denna nationella
fest. Ack, han kunde ej hava valt ett mera
inkompetent språkrör än en gammal professor, som för
mer än 40 år sedan upphört med sin enda idrott,
skridskoåkning. Jag erkänner ödmjukt att jag
svikit hans förtroende men sätter min förtröstan till
hans berömda mildhet.
»Idrotten är», förklarade Mr Walsh, »en brygga
till samförstånd mellan nationer och fraktioner.
Våra gamla gaeliska spel omfattas med hänförelse
av irländare och f. d. irländare, katoliker och
protestanter, Munstermän och Ulstermän.»
Riktigheten av detta uttalande har bekräftats av
den festivitas som präglade de under två veckor
pågående, utomordentligt lyckade tävlingarna. På
talrika fotografier från dessa minnesvärda dagar får
man se presidentens spänstiga gestalt och
glädjestrålande anlete, och bland åskådarna igenkännas
svenska ministern i London, Baron Palmstierna,
samt Persiens representant i Nationernas Förbund,
Prins Mirza Riza Khan från Monaco.
*
Irlands enfant terrible är
i själva verket icke är ren irländare, då fadern är
spanjor och han själv född i New York.
Före 1916 var han en ivrig Sinnfeinare men förde
i övrigt en obemärkt tillvaro som matematiklärare.
Under påskupproret kommenderade han en
avdelning rebeller, vilka ej gåvo sig förr än dagen efter
ledarnas kapitulation. Krigsrätten dömde honom
till döden, och han skulle sannolikt hava blivit
arkebuserad, om ej de redan verkställda avrättningarna
väckt en så stark förbittring att myndigheterna
funno sig föranlåtna att mildra domen till livstids
straffarbete.
Efter amnestien 1917 återvände De Valera till
Dublin, där han blev en av frihetsrörelsens
Foto: Lafayette.
Ramon de Valera.
centralfigurer. Folkstämningen
var nu en helt annan än
före upproret, och De
Valeras av patriotism
och hänförelse präglade
brandtal mottogos över
hela landet av folkets
jubel. Han valdes med
överväldigande
majoritet till M. P. för
grevskapet Clare, och då Sinn
Fein år 1918
proklamerade den irländska
republiken blev han dess
president, varjämte han
utsågs till en av de tre representanter för
republiken vilka, ehuru förgäves, begärde tillträde till
fredskonferensen i Paris. Snart blev han emellertid
åter häktad, men i februari 1919 lyckades han —
såsom det påstås med Michael Collins hjälp — fly
ur fängelset och begav sig till Amerika, där han
under nära två år drev en intensiv propaganda och
lyckades vinna pekuniärt understöd.
I juli 1921 finna vi honom som fredsunderhandlare
i London, där han gjorde anspråk på att bliva
erkänd som den irländska republikens president. Då
förhandlingarna i oktober återupptogos stannade
han hemma med den motivering, att republikens
överhuvud ej lämpligen borde deltaga i en
ministerkonferens. När traktatförslaget förelåg till
diskussion i Dail Eireann var han en häftig opponent och
utkämpade skarpa strider med sina gamla vänner
Griffith och Collins. Den 6 januari 1922 blev
traktaten antagen, och tre dagar därefter avgick De
Valera som president.
Nu började De Valera på nytt agitera över land
och rike. »För att nå vår frihet måste vi vada genom
regeringstruppernas och måhända även
regeringsmedlemmarnas blod», var hans fältrop. Även i Dail
Eireann förde han ett hotande språk, varvid
presidenten Griffith förklarade att han ej lät skrämma
sig av en »gunman». När inbördeskriget utbröt
ställde han sig i spetsen för den södra republikanska
armén och måste göras ansvarig för de orgier av
förstörelseverk som där gingo ut över land och folk.
Den 27 april 1923, då han insåg situationens
hopplöshet, avblåste han striden och höll sig sedan »on
the run» till den 15 augusti, då han blev arresterad
under ett tal vid ett folkmöte i Ennis.
Den 16 juli 1924 blev De Valera utsläppt ur
fängelset, och den 15 augusti fortsatte han i Ennis
sitt anförande precis på den punkt där han
föregående år blivit avbruten.
Sedan dess har han oavlåtligt fortsatt sin
agitation. Senast i oktober 1924 blev han två gånger —
med en dags mellanrum — arresterad i Ulster och
förd över gränsen samt sedan dömd till en månads
fängelse.
Till komplettering av De Valeras
meritförteckning må omnämnas, att han är Fristatens
universitetskansler och M. P. såväl i Fristaten som i Norra
Irland.
Under mer än 10 år har denne egendomlige man
kämpat för sitt ideal, »an independent Irish
Foto: Hvar 8 Dag.
De Valera arresteras i Ulster.
republic». Om hans rika begåvning råda inga
meningsskiljaktigheter, icke heller om hans ärliga uppsåt.
Vad som däremot kan förebrås honom är bristande
sinne för proportioner, ett betänkligt fel hos en
matematiker. Det som drev honom att vägra sitt
samtycke till traktaten och därmed tända broderkrigets
fackla var egentligen en skiljaktighet i avseende å
formuleringen av den ed, som förestavades det
irländska parlamentets medlemmar. Förslagets
ordalydelse var:
»Jag – – – svär att vara trogen Hans Maj :t
Georg V, hans arvingar och efterträdare» – – –
men De Valera hade velat hava följande
modifierade form:
»Jag — — — svär att erkänna Konungens
överhöghet» — — —.
Mellan dessa båda formulär råder, för att citera
Simone Térys liknelse, ej större skillnad än mellan
»un blanc bonnet» och »un bonnet blanc». Men för
De Valera var detta ett tillräckligt motiv för ett
broderkrig som kostat Irland många av dess bästa
söner, för att icke tala om hundratals miljoner i
allmän och enskild egendom. M:lle Téry är nog elak
att kalla De Valera en »Don Quichotte», och mången
finner även denna liknelse träffande.
De Valera är således en mycket omstridd
personlighet. Men hans historia är ännu icke skriven. Om
i en framtid hans ideal förverkligas, om Irland som
en fullt självständig republik glider bort från det
brittiska imperiet, då skall måhända Eamon De
Valera nämnas med samma vördnad som Arthur
Griffith och Michael Collins.
*
En med fighting spirit rikt begåvad dam är
grevinnan
William Gore-Booth, Fifth Baronet of Lissadell. I sin
första ungdom var hon känd som en utmärkt
ryttarinna, en prydnad för den högsta societeten,
presenterad vid Drottning Victorias hov. Sedan slog hon
sig ned som målarinna i Paris, där hon ingick
äktenskap med den polske greven Casimir De Markievicz.
Redan tidigt hade hennes hjärta börjat klappa för
de små och förtryckta, och hennes utveckling följde
Foto: Lafayette.
Grevinnan Constance de Markievics.
den bana som en känd
svensk politiker
karakteriserat genom devisen:
Ett steg till vänster kan
man alltid försvara.
År 1910 bildade hon en
scoutförening, »en
plantskola för unga rebeller»,
och under strejkåren
1912—1913 framträdde
hon som en entusiastisk
anhängare av James
Conolly. År 1916, kort
före upproret, gjorde
polisen en raid i hennes hem
och lade beslag på vapen,
ammunition och
förbjuden litteratur.
Annandag Påsk marscherade
hon, iklädd grön uniform,
i spetsen för en skara
volontärer in i Stephens Park och besatte the
Royal College of Surgeons, där hon kämpade
som en lejoninna till upprorets sista dag, då hon
på order från rebellernas högkvarter nödgades
kapitulera. I spetsen för sin tappra skara trädde
hon fram till den engelska officeren, kysste sin
revolver och gav sig fången. Krigsrätten dömde
henne till döden, vilket mildrades till livstids
straffarbete, men redan vid julen samma år blev hon
benådad och återvände till Dublin, där hon med
oförminskad energi fullföljde sina revolutionära mål.
Längre fram tillhörde hon Dail Eireann i egenskap
av arbetsminister och deltog vid De Valeras sida
med liv och lust först i befrielsekriget och sedan i
inbördeskriget, varunder hon upprepade gånger
varit häktad och inspärrad. »Jag har tillbragt tre år i
fängelse», förklarade grevinnan med en viss stolthet.
Grevinnan de Markievicz" ideal, som hon
klarlagt i en liten broschyr med titeln »What Irish
Republicans stand for», och för vilket hon kämpar
med brinnande tro och okuvlig energi, är en fullt
oavhängig irländsk republik, byggd på gaelisk
kultur. Och hennes ideal bland människor var James
Connolly, »my friend, my Prophet».
*
I augusti 1924 utkom en mycket märklig bok, som
ger en intressant inblick i en revolutionshjältes
upplevelser och själsliv. Den är författad av
Breen, nuvarande debuterad for Tipperary, som
synes hava varit den som först tände gerillakrigets
fackla. Vid världskrigets utbrott var han en
20-årig järnvägstjänsteman, som i förening med några
liksinnade ungdomar lönligen börjat träna sig som
soldat och samla vapen och ammunition i hopp att
en dag få slå ett slag för Irlands frihet. Efter
påskupproret 1916, då ledarnas hårda bestraffning satt
Irland i brand, ökades den lilla beslutsamma skaran
och en primitiv ammunitionsfabrik inrättades,
vilken en dag gick upp i rök. År 1917 djärvdes Dan
Breen och hans vänner uppträda öppet i gröna
uniformer, och sedan var det slut med friheten: för att
undgå arrestering måste de begiva sig »on the run».
I januari 1919 ansågo vännerna tiden vara inne
för aktion. Ett bakhåll anordnades efter alla
Dan Breen.
konstens regler vid en
landsväg, där en av polis
bevakad ammunitionsfora
väntades passera.
Poliserna nedskötos och
vagnarna plundrades. Efter
den dagen blev ett högt
pris satt på Dan Breens
ostyriga huvud.
Nu följde en lång rad
av spännande äventyr,
beskrivna koncist och
lättfattligt, utan skryt
och utan sentimentalitet.
Dan Breen och hans
kamrater voro ynglingar om
20—25 år, av
beskrivningar och porträtt att
döma alldeles ovanligt
hyggliga och ädla män,
vilka i Irlands frigörelse
sågo ett högt och ädelt mål, för vilket de ville kämpa
och dö. Man kan ej annat än skänka sin beundran åt
den trofasta vänskap som förenade dessa unga
idealister och som mer än en gång förde dem in i de mest
våghalsiga äventyr. Många poliskonstaplar och
black-and-tans föllo för Dan Breens aldrig felande
mauserpistol och själv blev han, för att citera bokens
anmälare, formligen späckad med kulor.
Boken sprider ljus över åtskilliga omständigheter
om vilka stridiga uppgifter förut lämnats. Först
och främst vill författaren hävda att I. R. A. (The
Irish Republican Army) från början varit en rent
POLICE NOTICE.
£1000 REWARD
WANTED FOR MURDER IN IRELAND.
DANIEL BREEN
(calls himself Commandant of the Third
Tipperary Bligade).
Age 27, 5 feet 7 inches in height, bronzed
complexion, dark hair (long in front), grey eyes, short
cocked nose, stout build, weight about 12 stone,
clean shaven; sulky bulldog appearanee; looks rather
like a blacksmith coming from work; wears cap
pulled well down over face.
The above reward vill be paid by the Irish Authorities, to any
person not in the Public Service who may give information
resulting in his arrest.
Information to be given at any Police Station.
privat kår av beslutsamma extremister, vilka ej på
minsta sätt stodo under Dail Eireanns kommando
utan tvärt om — före 1920 — sågos med oblida
ögon såväl av »the Headquarters» som av den civila
befolkningen, emedan deras operationer
framkallade grymma repressalier från myndigheternas sida.
Vidare förklarar författaren bestämt, att i varje
särskilt fall då en privatperson anträffades skjuten
med den ominösa papperslappen »executed as spy»
på bröstet, hade bestraffningen varit motiverad och
rättvis. Med särskilt välbehag omnämner han »den
blodiga söndagen» den 21 november 1920, då fjorton
engelska officerare expedierades i sina sängar.
»Denna operation var en av de mest lyckade.»
Av stort intresse är redogörelsen för det attentat
som den 19 december 1919 förövades mot
generalguvernören Lord French. Författaren skriver
trohjärtat och okonstlat:
»Under hösten hade jag och mina kamrater långa
och allvarliga överläggningar rörande vårt program.
Vi hade alla den känslan att det ej längre var nog
att skjuta poliskonstaplar och soldater, vilka endast
voro anspråkslösa verktyg åt högt stående
funktionärer. Deras död betydde ej så mycket, ty England
kunde ständigt göra nya offer. Varför skulle vi ej
kunna rikta en stöt mot regeringens högsta spetsar?
Det skulle öka världens intresse för Irlands sak,
sprida skräck i engelska statsmäns hjärtan och
omöjliggöra brittiskt övervälde. England kan reda
sig med förlusten av några polismän men ej utan en
lordlöjtnant.
Resultatet av våra diskussioner blev att vi
beslöto göra en attack på Lord French. Tappra och
pålitliga män, för vilka vi framlade våra planer,
gåvo villigt sitt samtycke.»
Planen visade sig emellertid svår att bringa till
verkställighet. »We suffered many bitter
disappointments.» Tolv försök misslyckades — i det första
deltog Michael Collins. Än passerade Lord French
helt andra gator än de sammansvurna beräknat, än
blevo de observerade och funno för gott att
försvinna o. s. v. Men slutligen kom den stora dagen,
då Lord French återvände till Dublin från en utflykt
till sitt fädernegods i Roscommon, och ett bakhåll
arrangerades i omedelbar närhet av Phoenix Park.
»Men varför, må man väl fråga, försökte vi ej
skjuta Lord French medan han uppehöll sig i
Roscommon? Svaret är enkelt nog: Vi ville angripa
honom vid hans egen port. Varför just där?
Emedan vi hade klart för oss vilken effekt detta skulle
åstadkomma. Mot den gamle soldaten hyste vi intet
personligt agg, men han stod i spetsen för ett
utländskt regemente som höll vårt land i slaveri, och
vi visste att hans död skulle väcka hela världens
intresse för vår frihetskamp. Phoenix Park är lika
känd som Hyde Park. Tänk på den sensation, som
skulle uppstå om brittiska regeringens representant
i Irland, en fältmarskalk i brittiska armén, blev
skjuten till döds vid porten till Phoenix Park, i själva
huvudstaden i det rike som han var satt att styra,
ett stenkast från den engelska garnisonen, på en
plats som inom fem minuter kunde fyllas med 20,000
soldater. Vår risk var större, men den moraliska
effekten var värd sitt pris.»
Försöket misslyckades emellertid, ty Lord French,
som vanligen brukade åka efter en soldatbil, åkte
denna gång i den första bilen. Den andra bilen
blev beskjuten och chauffören sårad, men ingen
dödad. Däremot fick Dan Breen en kula i benet och
hans vän Martin Savage föll dödsskjuten i hans
armar. Dagen därpå fick han se i tidningarna att Lord
French undkommit osårad. »Nyheten förvärrade
mitt sår. Jag har aldrig tyckt om ett halvgjort job.»
Efter vapenstilleståndets inträdande i juli 1922
kunde Dan Breen ostraffat visa sig i Tipperary,
varifrån han under fem år varit bannlyst. Vid
inbördeskrigets utbrott sällade han sig till De Valera,
emedan han ej ansåg traktaten skänka Irland det
fulla oberoende för vilket han kämpat. »Jag ämnar
ej här skriva inbördeskrigets historia», säger
författaren, och vi respektera hans motiv.
Några veckor sedan De Valera utfärdat sin
order om vapnens nedläggande blev Dan Breen i en
torvgrop överraskad av Fristatens trupper och måste
giva sig fången. I fängelset genomgick han 12
dagars hungerstrejk och 6 dagars törststrejk, varpå
han blev frigiven och kunde intaga sin plats i Dail
Eireann, där han under fängelsetiden blivit invald
såsom representant för grevskapet Tipperary.
*
En av Irlands största andar är Nobelpristagaren
som först lärde sig uppskatta Arthur Griffiths
värde och lämnade bidrag till hans publikationer. »The
gaelic revival» har i honom haft en varm förkämpe,
och den irländska teatern i Dublin är hans verk.
Hans själsliv är keltens; han drömmer sig in i forna
tiders mysticism och ger mäktiga uttryck för den
Foto: Lafayette.
William Butler Yeats.
gaeliska kulturens
skönhet. Även i de politiska
striderna har han tagit
del, men med andens
vapen, i det han eggat sina
landsmäns patriotism
genom att framhålla
gaelisk idealism såsom
kontrast till anglosaxisk
materialism.
Åtskilliga av Yeats
lyriska och dramatiska
skapelser äro kända av den
svenska allmänheten.
Såsom ett av de yppersta
räknas »Countess Cathleen», vari man läser en
profetia att patriotism och offervillighet en gång
skola besegra de främmande onda makter som
förgifta den irländska folksjälen.
*
Sir
(s. 168), har blivit kallad en ny Patrick, och om han
vore katolik skulle han måhända anses värdig
äretiteln St. Patrick. Men han är protestant och har
djärvts uttala en amper kritik av de irländska
katolikernas bristande ekonomiska sinne.
»Katolicismen har icke-ekonomiska för att icke
säga anti-ekonomiska tendenser, vilka framträda
särskilt hos en befolkning, vars uppfostran blivit
försummad. De dyrbara ecklesiastika byggnaderna
stå icke i rätt proportion till landets resurser.»
Orädda sanningsord äro sällan välkomna, och Sir
Foto: Lafayette.
Sir Horace Plunkett.
Horace fick länge
skörda otack för sina
strävanden att förbättra den
lantbrukande
befolkningens levnadsvillkor
genom det av honom
stiftade Irish Agricultural
Organisation Society.
Småningom har dock
kooperationsiden slagit
igenom, och i sin ålders
höst åtnjuter han
välförtjänt vördnad och
tacksamhet.
Under åren
1892—1900 var Sir Horace M. P., där han tillhörde
unionistpartiet och genomdrev inrättandet av ett
irländskt jordbruksdepartement, vars förste chef han
var under 8 år. År 1919 ingick han i the Irish
Centre Party, som pläderade för Irlands union med
Storbritannien med samma ställning som Canada
och övriga »dominions», och det är denna rörelse
som slutligen resulterat i traktaten av 1921.
*
Den man, som vid Sir Horace Plunketts sida
verksammast bidragit till kooperationsidens
genomförande, är den lärde jesuitfadern
Dessa båda män hava lyckats att för ett gemensamt
mål sammanföra representanter för alla partier och
fraktioner, katoliker och protestanter, nationalister
och unionister, sydirländare och nordirländare.
Father Finlays måhända största förtjänst är det
Foto: Lafayette.
Rev. F. A. Finlay.
uppfostrande inflytande han
utövat på det katolska
prästerskapet, varigenom
han lyckats jäva den mot
dem av Sir Horace
Plunkett riktade anklagelsen
för bristande ekonomiskt
sinne. I en välskriven
broschyr, »The Story of
an Irish Industry», har
han såsom ett exempel
skildrat utvecklingen
inom Foxfords kommun,
som för trettio år sedan
var en av Irlands
fattigaste bygder, men där med hans bistånd en
energisk nunna lyckats väcka befolkningen ur
dess slöhet och få till stånd en industri som föder
välmående och lyckliga människor. Father Finlay
framhöll med stolthet den irländska ungdomens rent
fenomenala intelligens och läraktighet, egenskaper,
vilka under gångna sorgliga tider ej kommit till sin
rätt men under fred och oberoende skola skapa en
rik och lycklig nation.
*
Sir
College, språkforskare, skald, dramaturg, är i
likhet med Sir Horace Plunkett protestant och har
liksom han lyckats att genom sin mäktiga personlighet
förena skilda religiösa och politiska partier i ett
gemensamt patriotiskt intresse. Under decennier har
han kämpat för Irlands frigörelse från Englands
andliga inflytande. I sitt stora verk, »The Removal
Foto: Lafayette.
Sir Douglas Hyde.
of Irish Literature», har
han ägnat ett kapitel åt
»the Necessity for
De-Anglicising Ireland».
Med detta mål för
ögonen stiftade han år 1893,
i förening med Eoin
Mac"Neill, the Gaelic League,
(s. 165), som givit
mäktiga impulser även åt
Irlands politiska frigörelse.
»Genom att återvinna sitt
gamla språk skall Irland
återvinna sin själ.
Liksom nationen skapat
språket, skall språket omskapa nationen.» Dessa
högstämda ord skola outplånligt inristas i Irlands
kulturhistoria.
År 1915, då politiken alltmer började profanera
the Gaelic Leagues ideella program, nedlade Sir
Douglas sitt presidentskap.
*
Sir
irländska ingenjörernas grand old man. Han har
ägnat många år åt Dublins hamnbyggnader och
såsom konsulterande ingenjör, handlagt ett stort antal
viktiga tekniska och ekonomiska frågor. Såsom
ordförande i the Irish Peat Enquiry Committee och
the Sub-Committee on Water Power Resources har
han ingående studerat Irlands nationaltillgångar,
och under föregående år blev han tillkallad som
expert för det s. k. Severnprojektet, som avser att
Foto: Lafayette.
Sir John Purser Griffith.
utnyttja tidvattnets
variationer för alstring av
elektrisk kraft, ett av vår
tids mest intressanta och
mest svårlösta problem.
Sir John är född
Walesare men har ohjälpligt
kommit under the spell
of Ireland och fått det
välbekanta betyget
hibernicis ipsis hiberniores.
Han äger och bebor
Rathmines Castle, en
slottsliknande villa med
vidsträckt park och
trädgård, som bildar ett av de mest tilltalande inslagen
i Dublins stadsbild.
*
Mr
Engineering vid University College och president i the
Institution of Civil Engineers, är en auktoritet på
torvteknikens område och har i talrika diskussioner
och publikationer framlagt resultaten av sina
vetenskapliga och praktiska undersökningar av denna för
Irland så betydelsefulla naturtillgång. Därjämte
har han ägnat sitt intresse åt svenska förhållanden
och studerat Ekenbergs och De Lavals
torvkolningsmetoder samt statens och enskildas
torvpulveranläggningar. Senast vid the World Power Conference
i London framlade han en mycket uppmärksammad
avhandling med titeln »the Winning and Utilization
Foto: Lafayette.
Mr Pierce F. Purcell.
of Peat», vari han
kommer till det nedslående
resultatet att alla hittills
kända metoder för
torvens förädling, huru
intressanta de än kunna
vara från
teknisk-vetenskaplig synpunkt, endast
under mycket
gynnsamma förhållanden kunna
giva ekonomisk vinst,
samt att man åtminstone
för den närmaste
framtiden synes böra inskränka
sig till den äldsta och
mest primitiva metoden, direkt eldning med
lufttorkad stycketorv.
*
»Se där en äkta milesian, en veritabel Grand av
Spanien», var min första reflektion då jag inträdde
hos Mr
Electricity Departement. Hår, skägg och ögon svartare
än kol, en näsa vars djärva konfiguration ej
kommer till sin rätt på porträttet — måste ej sådana
attribut tyda på förfädernas sydländska ursprung?
Men, som det heter i Frihetsbröderna,
»Mången, mången finns som man tar för spanjor,
Men som dock ej är ett tecken spanjor»,
och Mr Kettle tog mig genast ur min villfarelse
genom att tala om att hans familj härstammar
Foto: Lafayette.
Mr Laurence Kettle.
från — Island.
Rättvisligen borde han ju då
vara mera vit än svart.
Nu har emellertid
historien lärt oss att de
första inbyggarna på Island
voro irländska munkar,
alltså f. d. milesianer,
och Mr Kettle har
tydligen låtit sig återbördas
till sitt rätta fosterland.
Mr Kettle tog en
verksam del i »the Irish
Volunteers» organisation
men drog sig tillbaka då
han tyckte sig finna att tendenserna gingo i väl
offensiv riktning. »Avfallet» hade till följd att
vid påskupproret 1916 insurgenterna försäkrade
sig om hans person och läto honom tillbringa sina
påskferier i en källare.
Mr Kettles namn har en god klang i Irland. Hans
fader var en auktoritet inom agrikulturens område,
och hans broder T. M. Kettle, som gav sitt liv som
frivillig vid franska fronten, var en framstående
historiker och nationalekonom, professor vid Dublins
universitet. Själv är han en auktoritet inom sitt
verksamhetsområde, och hans inlägg i tekniska och
ekonomiska diskussioner präglas av orädd
självständighet och oförvanskad fighting spirit. Last but not
least är han, till och med efter irländsk måttstock,
en ovanligt älskvärd, sympatisk och hjälpsam
människa, varpå jag och de mina kunna anföra talrika
exempel.
SJÄTTE KAPITLET
Detta kapitel är ännu mera fragmentariskt än de övriga. Där
saknas bl. a. redogörelser för statsförvaltning, lagstiftning,
undervisningsväsende, kommunikationer m. m., vilka jag på grund av
bristande tid och otillräckligt material nödgats utelämna.
ANDLIG OCH MATERIELL KULTUR
RELIGIONSFRÅGAN.
Irland är ett övervägande katolskt land — antalet
katoliker uppgår till icke mindre än 75 %,
fördelade på de särskilda grevskapen enligt vidstående
karta. Religiös frihet råder sedan 1869, då den
protestantiska statskyrkan upphävdes. Reformen mötte en
våldsam opposition hos Ulsters protestanter, vilka
förklarade att de skulle »sparka Drottning Victorias
krona i Boyne», ett hot som de förståndigt nog icke
sökte fullfölja.
Mellan katoliker och protestanter råder tyvärr
icke det bästa förhållande, vilket får sin förklaring
i religionskrigens sorgliga historia. Intoleransen
synes vara störst i Ulster, som redan Thackeray
betecknat som ett »priest-ridden country». Att
protestantismen mötts av ett så starkt motstånd i södra
Irland beror utan tvivel på att den påtvingats
befolkningen av de hatade engelska inkräktarna. Om
den blivit predikad av en irländsk apostel, en ny
Patrick, skulle ett annat resultat hava uppnåtts.
Katoliker i % av folkmängden (1911).
SPRÅKFRÅGAN.
Gaeliskan, irländarens urgamla språk, blev under
ofrihetens dagar alltmer undanträngd av engelskan.
Omstående karta angiver för varje särskilt
grevskap det procentuella antalet gaelisktalande invånare
enligt 1911 års census. Det är huvudsakligen i »vilda
Gaelisktalande befolkning i % (1911).
västern», Connaught och Donegal, som det gamla
språket bibehållits, och tusentals människor förstå
ej engelska. I dessa landsändar finnas också det
största antalet analfabeter, och folkbildningen står
i allmänhet på en låg nivå.
En betydelsefull folkrörelse startades år 1893, då
Sir
Fristatens nuvarande undervisningsminister,
bildade the Gaelic League, vars mål var den irländska
nationalitetens och kulturens återuppbyggande. Den
äldre litteraturens skatter, dess sägner och folkvisor,
räddades pietetsfullt från glömskan, och en ny
gaelisk litteraturperiod inleddes av Irlands största
andar, W. B. Yeats m. fl. Gaeliskan är numera ett
obligatoriskt läroämne i Fristatens skolor, och
offentliga handlingar tryckas pä båda språken.
Såsom ett medel att återuppväcka
nationalkänslan har denna rörelse fortfarande ett mycket
stort värde, men det må ifrågasättas huruvida det
varit klokt att göra skolundervisningen i gaeliska
obligatorisk. Irländaren har ett livligt ingenium
och en underbar lätthet att lära, men allt tvång är
honom förhatligt, och redan hava protester
framförts mot skolans belastande med ett nytt läroämne,
som har ringa praktiskt värde.
ALKOHOLFRÅGAN.
Under olyckans dagar sökte irländaren gärna sin
tröst i bägaren, och ännu för hundra år sedan
florerade dryckenskapen i slott och koja. Men år 1838,
samtidigt med Per Wieselgren i Sverige,
framträdde Irlands största nykterhetsapostel
Mathew, som förstod att behandla irländarna så
som de aldrig förr blivit behandlade, med kärlek i
stället för stränghet. Under ett par decennier drev
han en nykterhetspropaganda vars resultat kan
betecknas såsom fullkomligt enastående. Hans verk
fortsattes sedermera icke utan framgång av Sinn
Fein, vars program i mångt och mycket präglades
av goda intentioner, och i närvarande stund ger
nykterhetstillståndet ej anledning till allvarliga
anmärkningar. Lagstiftningen är huvudsakligen
inriktad på att hindra nattsuperi och hembränning.
I Ulster förekommer »mattvång» om söndagen, men
den dagen går »a special wiskytrain» fram och
tillbaka mellan Belfast och Dublin, och full harmoni
råder mellan Nord och Syd. Myndigheterna hålla
strängt efter hembrännare, men ofta vaknar Paddys
figthing spirit, och ordentliga drabbningar utkämpas,
varvid polisen ej alltid drager det längsta strået.
Att införa spritförbud i detta frihetsälskande land
vore ett mycket oklokt experiment. Irländaren har
förvärvat en enastående färdighet i att trotsa
dåliga lagar och brukar reagera ganska hårdhänt mot
varje slag av spioneri. En »snusare» av den finska
typen, som i förbudsfanatikerns ögon är »en i
alldeles särskilt hög grad respektabel medborgare»,
skulle snart finna Irlands klimat i alldeles särskilt
hög grad ohälsosamt.
EMIGRATIONEN.
Allt sedan hungeråren 1845—1846 har en ständig
ström av emigranter gått till det stora landet i
väster, dit keltens håg alltid stått. Emigrationen
ligger irländaren så att säga i blodet. En del fly den
tröstlösa fattigdomen, andra hava lockats av den
frihet som ej varit dem beskärd i hemlandet.
Nästan varje yngling eller ungmö har vänner och
anförvanter i Amerika och kan räkna på deras bona
officia. Vem kan då förtänka Pat att han gärna
utbyter sina trasor mot poliskonstapelns
respektingivande skrud eller Sal att hon lämnar sitt glädjelösa
hem för att såsom miss Burke få eget vackert rum
med hög lön, riklig kost och lediga aftnar i Pats
angenäma sällskap? Och när den prydliga och
välklädda miss Burke kommer hem på besök hos sin
av tungt arbete nedböjda moder, sina trasiga,
smutsiga och halvsvultna syskon, då fylles hennes hjärta
av sorg och grämelse, och hon vänder åter med
syster Peg under sina vingars skugga.
Efter världskriget har emigrantströmmen börjat
sina, huvudsakligen beroende på den »ransonering»
av immigranter som numera äger rum i U. S. A.
Detta faktum borde ju vara enbart glädjande, men
pessimister finnas som befara att Irlands jordbruk
och industri ännu ej kunna föda en alltför hastigt
växande befolkning och att arbetslöshetsfrågan
snart kommer att bliva en ny anledning till
bekymmer.
DEN KOOPERATIVA RÖRELSEN.
Den irländska farmaren, lämnad åt sig själv, har
mycket ringa förmåga att ordna sin ekonomi och
låter lätt lura sig av smarta »middlemen», vilka
uppköpa hans kreatur och gårdsprodukter och i utbyte
lämna socker och andra livsförnödenheter. Ett högt
utvecklat kreditsystem och växelrytteri bidraga
ytterligare till att undergräva hans ekonomi. Han
är konservativ och efterbliven i avseende å
livsmedelsindustriens utveckling, fullkomligt oförstående
för den moderna hygienens anspråk, och han hyser
ett suveränt förakt för allt vad baciller heter. Han
levererar smutsiga och illa inpackade ägg och ett
smör som dag för dag varierar i avseende å färg och
sälta.
För att råda bot för dessa missförhållanden
stiftade Sir
Agricultural Organisation, som fick en
systerförening i United Irishwomen med Mrs
Pilkington som ledande kraft.
Sir Horace Plunketts strävanden vunno redan
från början stora sympatier, men han blev i någon
mån handikapad av två i irländarens ögon
betänkliga karaktärsfel: han var unionist och protestant.
Lyckligtvis framträdde vid hans sida en man, som
hade större förutsättningar att nå de breda lagren,
nämligen Father
katolska kyrkans mest framstående och ansedda
representanter. Efter de oroliga åren 1919—1923 har
kooperationsrörelsen tagit ökad fart och lämnat
glädjande resultat. De vitt spridda
lokalföreningarna hava i stor utsträckning undanträngt de allt
annat än respektabla mellanhänderna; farmaren har
fått lära sig ordning och renlighet, hans smör
omhändertages av andelsmejeriet, hans ägg packas efter
alla konstens regler; han får bra betalt och får
billiga lån, hans ekonomiska ställning har
förbättrats och hans hem bjuder honom en komfort varom
hans förfäder aldrig kunnat drömma.
Icke desto mindre kan i Dublin danskt smör köpas
billigare än irländskt! Förklaringen ligger till
största delen i kommunikationssystemets bristfälliga
ordnande. Irlands järnvägar äro förträffliga men
frakter och personavgifter oresonligt dyra. Att
ordna denna fråga är en av den nya regimens
viktigaste uppgifter.
ÅKERBRUK OCH INDUSTRI
Irland har världens bästa betesmarker men
ingalunda dess bästa åkrar. Den ihållande nederbörden
är mycket ogynnsam för sädeskulturen. Om den
gröna ön blir isolerad från yttervärlden har
befolkningen ej livsmedel för en månad.
Vad som ytterligare försvagar modernäringen är
brist på kapital. Irland är ännu ett fattigt land;
regeringen förmår icke anskaffa de hundratals
miljoner som ett intensivt jordbruk skulle kräva, och
farmaren har ej råd att köpa kraftfoder åt sina
kreatur. En fet ko är lika sällsynt som en fet
människa. När kon blir 2—3 år gammal säljes hon till
en engelsk uppköpare, som har bättre
förutsättningar att kunna förvandla magra nöt till feta.
Belfast är den irländska industriens högsäte. Där
sträcktes kölarna till Olympic och Titanic, där
florerar en linneindustri som gjort Irland världsberömt.
Södra Irland är i stort sett ett jordbrukande land,
men Dublin kan skryta med Guiness" bryggeri, the
biggest in the world.
Liksom varje annat land har Irland sin
arbetarefråga. Lantarbetarefrågan är jämförelsevis lätt att
ordna, ty jorden kommer mer och mer i händerna
på självägande småbrukare, vilka äro kapitalister
på samma gång som arbetare. Men städerna hotas
alltjämt av konflikter mellan kapital och arbete. År
1913 organiserade James Larkin och James Conolly
(s. 52) en strejk, som under månader lamslog
Dublins ekonomiska liv, och i augusti 1924 framförde
samma Larkin till Dublins proletärer det glädjande
budskapet att han av Tredje Internationalen i
Moskva blivit utsedd till en av de 25 utvalda som
efter världsrevolutionens lyckliga genomförande
skola regera över Europas folk, samt att ryska
luftskepp endast avvakta signalen för att ila till de
förtryckta irländska kamraternas hjälp. Oroligheter
kunna utan tvivel befaras, åtminstone så länge
depressionen varar, men för ett bolsjevikvälde hyser
man ej oro i Irland.
TORVMOSSAR OCH VATTENFALL
Irlands torvmossar upptaga icke mindre än 14 %
av öns areal. I och för sig imponerar icke siffran
så mycket på en svensk, som vet att våra mossar i
regel äro nästan värdelösa på grund av
otillräckligt djup och utsträckning. Men de irländska
mossarna äro av en vida bättre beskaffenhet, med
ofantliga arealer och djup, uppgående ända till 3—4
meter. I ett så skogfattigt land som Irland
representerar bränntorven en nationaltillgång som måhända
får ett högre framtidsvärde än Englands kol.
Irland har talrika floder med riklig vattentillgång,
men det oaktat är dess vattenkraft av relativt ringa
betydelse. Höga vattenfall förekomma endast i
flodernas övre lopp, där vattentillgången är mycket
variabel, och inom the Great Central Plain äro
höjdskillnaderna obetydliga. De värdefullaste
kraftkällorna ligga i den vattenrika Shannons nedre lopp,
mellan Lough Derg och Limerick (s. 195) samt i den
jämförelsevis obetydliga floden Liffey, som ej långt
från Dublin har ett högt fall, där genom
uppdämning kan bildas en reservoar av tillräcklig storlek att
utjämna avrinningens variationer.
När Shannonprojektet blivit realiserat och
elektrisk ström spridd över landet kommer förvisso
industrien i ett gynnsammare läge. För min ringa del
vågar jag uttala den förhoppningen att först och
främst modernäringen må komma i åtnjutande av
elektrifieringens välsignelse. Man brukar säga i
Skåne, att ingen ko med självaktning bör sakna sin
glödlampa. Detta må nu vara en lindrig överdrift,
ett faktum är att denna provins, liksom i övrigt
Sveriges landsbygd, är elektrifierad i en grad
som stundom gränsar till överdåd. Belysning
betyder upplysning, trevnad och hemkänsla, och den
lilla flyttbara motorn skapar förutsättningar för den
ädlaste av alla industrier, hemslöjden. Här
föreligger ett nytt betydelsefullt verksamhetsfält, som
säkerligen kommer att bliva föremål för Sir Horace
Plunketts, Father Finlays och Mrs Pilkingtons
sakkunniga intresse.
Till Irlands industrialisering i stor skala räcker ej
vattenkraften, och väl är det. Sedan Norges
hundratusentals vilda hästar blivit tämda i industriens
tjänst har landet blivit vad man kallar
överindustrialiserat och fått ett ständigt bekymmer i sin
arbetarefråga. Irland, som redan förut har mer än nog av
brännbara ämnen, bör koncentrera sina strävanden
på att stärka jordbruksnäringen, statskroppens
ryggrad.
THE ISLAND OF RUINS
Irlands forntida byggnadskonst har ej
efterlämnat många minnesmärken som motstått tidens tand
och människornas ondska. Man kan ej resa en
timme på järnväg eller landsväg utan att se ruiner
av slott, kloster och kyrkor. Intressanta
undantag äro de runda tornen, varav ganska många
återstå i orubbat yttre skick. Konsthistorien har ej
lyckats fullt klargöra dessa tornbyggnaders ålder
och ändamål, men den omständigheten att de
vanligen äro placerade i närheten av klosterruiner låter
förmoda att de blivit uppförda av munkar och tjänat
såväl ecklesiastika som krigiska ändamål. Ty de
fromma fäderna förstodo ej endast att fingra på
radband och krucifix utan även att med svärd i
hand försvara kyrkans helgade egendom. Ett högt
torn av cirkulär form med ingångsporten några
meter över marken bildade en idealisk utsiktspunkt,
varifrån stormklockan kunde ringa ut över
bygden varning mot en annalkande fara, och en fästning
från vilken angriparna kunde slås tillbaka med
blodiga pannor. Över 100 sådana torn eller tornruiner
finnas i landet, och under de sjunde och åttonde
seklen, då Irland var the Island of Saints and
Scholars, spreds denna byggnadskonst till södra Europa.
I Ravenna finnas ännu kvar sådana torn, som anses
vara byggda av irländska munkar.
Det sorgligaste intrycket framkallas dock icke av
dessa minnen från en förgången storhetstid utan
av dem som bära broderkrigens prägel. I varje stad
eller by får man se nakna murar av hus, som blivit
sönderskjutna eller nedbrända av engelsk militär,
black-and-tans, irregulars eller kanske till och med
av Fristatens trupper.
SJUNDE KAPITLET
RESEINTRYCK
(Resrouterna äro angivna å bifogade karta.)
En arla morgonstund i juni 1924 inskeppade vi oss
från den lilla skotska hamnstaden Stranraer på
en lång och smal båt, som villigt anpassade sig efter
vågornas rytm, och redan efter en timme kunde vi
skönja den gröna öns konturer. Vi närmade oss
staden Larne, ryktbar vorden genom Sir
Carsons ostentativa vapenimport år 1912. Söder om
staden går längs kusten en bananformig halvö,
Magee Island, med sina höga strandklippor, the
Gobbins, utför vilka papisterna år 1641 fingo anträda
färden till en bättre värld (s. 31). Redan i halvöns
namn ligger något kusligt, och enligt trovärdiga
sägner har den av ålder varit ett favorittillhåll för
trollpackor, spöken och onda andar. Den sista högtidliga
häxbränningsceremonien firades år 1611, då dylika
folknöjen ännu voro ganska vanliga i Sverige.
På järnvägen mellan Larne och Belfast
frapperades vi av de långsträckta, mörka trädrader, som
markera ägogränserna mellan de ljusgröna
betesmarkerna. De äro anordnade enkla eller dubbla,
planterade längs stenmurar som på avstånd
döljas av grönskan. Samma system tillämpas över
Resrouter.
allt i Irland och förlänar landskapsbilden en
välgörande omväxling.
Belfast, Irlands förnämsta industristad och
högsäte för anglosaxisk kultur, har 400,000 invånare,
flertalet protestanter.
Vi togo in på Hotel Imperial, beläget vid den
fashionabla Donegall Street, helt nära City Hall,
Belfasts monumentala stadshus. Redan på vägen
från stationen lade vi märke till det stora antal
arbetslösa som nära nog trängdes på trottoarerna,
och fingo veta att skeppsvarven för närvarande
endast kunna sysselsätta halva arbetarstammen samt
att i övrigt depression råder inom industri och
sjöfart. Då vi stego ur bilen plockades ögonblickligen
väskorna ut av ett par föga eleganta men mycket
tjänstvilliga medborgare, vilka tyst och värdigt
följde oss in i hotellet.
Hotel Imperial befanns vara en gammaldags
byggnad med trånga trappor, halvtrappor och
kvartstrappor, utan hissar eller andra moderna
bekvämligheter i övrigt. Men rummen voro trivsamma,
sängarna goda, personalen älskvärd och maten
förträfflig. Vi fingo göra bekantskap med den
mångbesjungna irländska frukosten, som till och med
överglänser den engelska. Vad sägs om följande
lilla menu?
Kaffe eller thé med dopp, rostat bröd, smör och
marmelad.
Havregrynsgröt med mjölk.
Stekt fisk.
Bräckt skinka med ägg.
Katrinplommon med grädde.
Och då klockan slår tio — den helga timma då
servering av rusdrycker tager sin början — kan
man krydda sin måltid med Guiness" härliga stout,
varvid tanken oemotståndligt och vemodsfullt går
till de svunna tider då man i vårt goda land fick
porter i stället för svart svagdricka. Sedan står man
sig gott till lunchen, en enkel måltid med tre rätter,
ost och dessert. Men därmed anser sig irländaren
hava gjort nog för sin mage. En enkel thésupé
avslutar vanligen dagens arbete.
Då vi begärde nycklar till våra rum möttes vi av
förvånade blickar och betraktades tydligen som
mycket misstänkta individer. Omsider lyckades man
finna en nyckel, som passade till ett av rummen men
som vi demonstrativt läto kvarsitta i den öppna
dörren. Alla dörrar stå nämligen under större
delen av dagen på vid gavel. »Här kommer intet bort»,
förklarade direktören med stolthet. Samma
förtroendefulla förhållande råder på alla irländska hotell.
Vilken angenäm trygghetskänsla bereder ej denna
traditionella ärlighet!
Jag hoppas att dessa rader ej komma under en hotellråttas ögon.
Belfasts pulsåder går genom Donegall Street, där
ett myllrande liv råder från morgon till afton.
Skotska högländare med bara knän och säckpipor
giva en diskret antydan om the British Empires
överhöghet. Poliserna äro beväpnade med kolossala
revolvrar, likaså de offentliga byggnadernas
portvakter. Denna försiktighetsåtgärd motiveras
därmed, att man aldrig kan vara säker för en ny
invasion av Södra Irlands »gunmen». För övrigt gör
befolkningen ett fridsamt och vänligt intryck. Om
man går in i en butik blir man alldeles säkert
tillfrågad om man ej tycker att Belfast är en vacker
och trevlig stad, en fråga som man med gott
samvete kan besvara jakande.
På Donegall Street följa de elektriska
spårvagnarna så tätt på varandra att det ofta är svårt att
gå över gatan. De äro stora och rymliga, i två
våningar, den övre försedd med ett täckt mittelparti
och två halvcirkelformiga öppna bänkrader — en
synnerligen praktisk och ekonomisk anordning.
Avgiften varierar med våglängden, och man kan åka
långa sträckor för en penny.
Vår första utflykt gällde Giants Causeway, dit
man lättast kommer med järnväg till Portrush.
Banan går genom Antrims vackra, mjukt kuperade
landskap, och en älskvärd dam utpekade den
bergsluttning där St. Patrick vaktat sina får. (Vi
visade vår erkänsla genom att livligt tillstyrka hennes
avsikt att köpa aktier i »Swedish Matches» — måtte
de giva utdelning!) Likaså fingo vi veta att Mac
Kinley, Förenta Staternas framlidne president,
härstammar från ett fattigt hem i denna provins.
Portrush är en liten förtjusande stad, ryktbar för
sina havsbad, sitt golvspel och sin strandrestaurant.
Längst i väster kunna vi skönja Donegals
nordligaste udde, den mörka Malin Head, i öster Rathlin
Island, uppbyggd av svart basaltlava på vit
kalkgrund. En bil för oss längs den höga strandplatån,
där vi passera »Giants Head», en klippformation
där man med god vilja kan urskilja en viss
likhet med ett ansikte, och Dunluce Castle, en av
Irlands mest monumentala ruiner, byggd på en
lodrät strandklippa som genom en djup ravin är
isolerad från fastlandet. Slottet upptager
klippkrönet så fullständigt att ett av gemaken
hänger fritt över ett nedrasat bergparti, och båda
sammansmälta till ett helt, där man även på nära håll
har svårt att urskilja var Skaparens verk slutar
och människans börjar. Tvärs genom slottsklippan
går en av de djupa grottor, varpå denna strand är
Giants Head.
Dunluce Castle.
Strandgrotta.
så rik, och från vilken stormvågornas dån kan höras
långt in i landet.
För många, många år sedan bodde i Ulster en
jätte,
slagsmål. En dag kom det till hans kännedom att
en skotsk jätte uttalat sig förklenligt om hans
bragder och förklarat sig kunna när som helst göra
honom groggy. Med rätta förtörnad över en slik
oförskämdhet vände sig Fin Mac Coul till landets konung
med en underdånig begäran om tillåtelse att från
Ulsters norra kust få bygga en väg över North
Channel, avsedd för kommunikation med hans skotska
kollega. Hans Maj:t, som ogärna ville ådraga sig
en så stor och stark mans missnöje, behagade giva
sitt nådiga bifall, och Fin grep sig genast an med
verket. Han bröt loss från basaltklippan avlånga
stenar, fogade konstrikt den ena stenen vid den
andra, det enalagret över det andra, längre och
längre ut i havet, och en vacker dag var the Giants
Causeway fullbordad, ett sannskyldigt jättearbete.
Skotten promenerade nu över till Ulster och de båda
resarna togo ett väldigt nappatag, som naturligtvis
slöts med en härlig viktoria för irländaren. Längre
fram i tiden sjönk the Causeway i havets djup, och
nu återstå endast dess båda landfästen samt en
öklippa, Rathlin Island.
I denna legend ligger en lovsång till irländarens
fighting spirit. Oändligt mera prosaisk är den
geologiska skapelseteori, för vilken här nedan skall
redogöras.
The Giants Causeway utgöres av ett vidsträckt
klipparti, sammansatt av 40,000 basaltkolonner,
stående vertikalt sida vid sida. Ytan bildar ej ett jämnt
plan utan en oregelbunden yta som måste hava varit
ganska obekväm även för jättefötter. Kolonnerna
hava i regel hexagonal tvärsektion och äro
»skarvade» liksom bamburör. På en del ställen äro de
kompakt sammanpackade, på andra stå de mera
glest och göra intryck av att luta mot en buktig
bottenyta. Ett särskilt intressant parti bildar »the
Amphitheatre», en exakt halvcirkelformig arena
som Fin Mac Coul måste hava uppfört för den
förestående matchen.
Det är ej varje turist förunnat att få beundra
detta i sitt slag enastående natursceneri, ty då
nordanvinden rasar kan the Causeway under veckor
vara överspolad av Atlantens vågor.
Om man från the Causeway riktar blicken inåt
land ser man terrängen höja sig i vackra, mörka,
regelbundna terrasser, bildade av en eruptiv bergart,
basalt, som i forna tider genombrutit kalkmassivet
Giants Causeway.
och i form av glödande lava strömmat ut över
landskapet. Samma formation är oss svenskar
väl bekant från Kinnekulle, Halle- och
Hunneberg m. fl.
När lavan hastigt avkyles, såsom t. ex. då den
överspolas med vatten, spricker den sönder och
bildar enligt naturens konstnärliga lag ett slags
kristaller av regelbunden form, vanligen hexagonaler;
och om de sålunda bildade kolonnerna övergjutas
med en ny lavabädd, som delar den förras öde,
uppstå mellan de båda lagrens kolonner de ovannämnda
skarvarna. Ursprungligen var lavans yta
horisontal, men under geologiska krafters inverkan har
jordskorpan blivit omväxlande höjd eller sänkt,
bildande oregelbundna ytformationer, kullar och
»amfiteatrar».
Så förklara geologerna bildningen av the Giants
Causeway. Skola vi godtaga en så banal
tolkning?
På järnvägsresan mellan Belfast och Dublin
passerade vi »the scar över Irelands face», tullgränsen
mellan Norra och Södra Irland, där våra koffertar
underkastades reglementarisk undersökning.
Dublin, Fristatens huvudstad, har ungefär
samma folkmängd som Belfast, men här hava
katolikerna avgjord majoritet.
Vid framkomsten funno vi endast ett fåtal bilar
men fingo göra bekantskap med två för svenskar
ovanliga fortskaffningsmedel, »the cab», en liten
hästdroska av den typ som för 50 år sedan
importerades från London till Lilla London, d. v. s.
Göteborg, och där förde en kortvarig tillvaro, samt »the
Jaunting car.
jaunting car», en kärra
med två sitsar i
längdriktningen, där
passagerarna sitta två och två
med ryggarna mot
varandra och hålla sig fast
bäst de gitta kunna, utan
minsta skydd mot väder
och vind. Namnet är
svårt att översätta,
skakvagn vore måhända det
rätta ordet. I kurvorna
sättes armstyrkan på ett
hårt prov.
Om Imperial Hotel i
Belfast ej tillfredsställer
moderna anspråk
förtjänar däremot Shelbourne
Hotel i Dublin ett mycket högt betyg i komfort och
elegans. Allt är up to date, och läget är det bästa
möjliga, vid den vackra Stephens Park. Under
påskupproret 1916 besattes hotellet av militär och
undgick därigenom det öde som drabbade ett annat
fashionabelt hotel, Metropole vid Sackville Street,
som sköts i ruiner med kanoneld.
Man kan ej gå långt i Dublin utan att konstatera
att man befinner sig i the Island of Ruins. Stadens
elegantaste gata, Sackville Street eller som den
numera heter O"Connell Street, är flankerad av ruiner
och vad värre är av ruinhögar, flertalet daterade
från 1916, ehuru även inbördeskriget satt sina
dystra spår. Av the Post Office återstå endast nakna
murar. Följer man den vackra strandgatan längs
Liffey finner man i väster vad som en gång varit
the Four Courts, d. v. s. Irlands förnämliga
justitiepalats, och i öster the Customs Office, varav
åtminstone murarna återstå.
Frånsett dessa dystra erinringar om de lidanden,
som övergått Irlands gamla huvudstad, finner
turisten mycket som gör vistelsen i Dublin givande och
angenäm. Det vackraste av allt är Phoenix Park,
den största park i världen, med sina ofantliga
idrottsplatser och det furstliga Viceregal Lodge, där
Fristatens generalguvernör har sitt residens.
GLENDALOUGH.
(The Glen of the two Lakes.)
Resor äro mycket dyra i Irland, men på hotellet
fingo vi den hugnesamma underrättelsen att en
billig utfärd blivit ordnad med tåg till Rathdrum och
bil till Glendalough. Vi underläto ej att acceptera
detta lockande anbud och hade odelat nöje av
järnvägsresan, som bjöd på härliga utsikter över
Atlantens lugna yta och Wicklowbergens mjuka
formationer. Vid Rathdrum väntade oss den utlovade
Fordbilen, den minsta lilla låda våra ögon skådat,
förmodligen en kvarleva från den allra första
årgången. Vi kommo emellertid överens att med god
vilja två personer kunde få plats inombords och
den tredje bredvid chauffören. Men helt oväntat
framträdde tre medelålders damer, exponenter
snarare för irländarens fighting spirit än för
irländskans blyga charme, och gjorde resolut sina
medrättigheter gällande. På vår stillsamma fråga om
Katedralen.
ej en ny bil skulle kunna ställas till damernas
förfogande förklarade chauffören att 4 personer
mycket väl kunde få plats i lådan och 2 bredvid honom.
Det beniga problemet löstes omsider till allmän
missbelåtenhet.
Vid framkomsten mjukade vi upp våra styvnade
leder med en god måltid på Royal Hotel, som
förestås av en sympatisk tjeckoslovak, och strövade
sedan omkring i de ovanligt stämningsfulla
omgivningarna bland imponerande minnesmärken från
Irlands storhetstid. Främst väcktes vårt intresse av
the Round Tower, ett av de bäst bibehållna tornen
i Irland, över 30 meter i höjd, som dominerar the
Valley of the Lakes, innesluten mellan majestätiska
men dystra berg. Kring tornet äro grupperade en
mängd ruiner, bland vilka må nämnas katedralen,
med sina om ädel byggnadskonst vittnande
Katedralen.
The round tower.
valvbågar, och det av St.
Kevin grundade
munkklostret (s. 17).
Dessa fromma
stiftelser voro fordom
inneslutna i en blomstrande stad,
som upprepade gånger
brändes och plundrades
av våra kära förfäder,
»the Danes». Men de
voro klåpare i jämförelse
med de engelska
krigsknektar som år 1398
förstörde staden så
grundligt, att sten ej lämnades
på sten och den
överlevande befolkningen
в
The Valley of the Lakes.
St. Kevin"s Bed.
måste fly för att aldrig
återvända.
En kort promenad
förde oss genom dalgången
först till the Lower Lake
och sedan till the Upper
Lake, ett natursceneri
som i ovanligt hög grad
förtjänar epitetet
»vild-skönt». Man visade oss
på avstånd St. Kevin"s
Bed, en i den branta
strandklippan urhålkad
grotta, där helgonet
invigt sju år åt bön och
botgörelse (s. 18).
Grottan är endast en meter
hög men var måhända mindre obekväm än det
ihåliga träd vari han tillbragt fyra föregående år.
Återkomna till hotellet blevo vi förevisade en
mängd hål av mauserkulor i väggar, dörrar och
fönsterkarmar, dystra minnen från 1922, då the
irregulars hedrade Glendalough med ett besök. Här
arresterades den fanatiske upprorsledaren Erskine
Childers, som dömdes till döden för innehav av en
automatpistol (s. 123).
CORK.
Järnvägen från Dublin går genom Irlands
bördigaste nejder, förbi en mängd historiska
minnesmärken. »It is a long way to Tipperary», men
mödan blir rikt belönad, ty där finnas Irlands
fagraste mör, liksom dess stridbaraste män.
»Fighting Tipperary» har skrivit många blad i de stora
äventyrens annaler. Vi anstränga oss förgäves
att med kikaren urskilja konturerna av Cashels
branta klippa, på vars krön den store earlen av
Kildare brände den uråldriga katedralen i tro att
ärkebiskopen just då befann sig därinne (s. 25). För
oss svenskar har Cashel ett särskilt intresse, ty
därifrån överflyttade till Sverige en båld riddersman,
Hugh Hamilton, som blev stamfader för våra
mycket uppskattade »Hamiltänger» (s. 123).
Cork, huvudstaden i provinsen Munster, med
omkring 100,000 invånare, har ett utomordentligt
vackert läge i en rik vegetation och med en hamn som
räknas bland världens bästa. Gatorna skulle vara
vackra om de ej vanpryddes av så otroligt fula hus
och så många ruiner, minnesmärken från
black-and-tans och irregulars operationer. Invånarna i
Cork, liksom i denna landsända i allmänhet, äro
kända för älskvärdhet och vänlighet — men icke för
pålitlighet, påstår man i norra Irland. Thackeray
skildrar entusiastiskt kvinnornas ladyhood, varpå
vi sågo ett par vackra exempel på Hotel Imperial:
städerskan var en drottning, uppasserskan en
prinsessa.
Cork är Irlands största exporthamn för smör och
kreatur, tyvärr också för emigranter. Dess uthamn,
Cork Harbour, är en rymlig havsbassäng omkring
20 km. från staden. Där ligger den lilla staden
Queenstown, vackert belägen på en bergsluttning i
skydd för nordliga vindar och på grund av sitt milda
klimat högt uppskattad som rekreationsort. Staden
har fått sitt namn av Drottning Victoria, som år
1849 för första gången satte sin fot på Irlands
jord.
Mitt för Queenstown ligger en befästad ö, Spike
Island, som fortfarande i kraft av traktaten 1921
är besatt av engelska marinsoldater. I februari
1924 inträffade en mycket beklaglig händelse, i
det att en roddbåt med obeväpnade soldater helt nära
landningsbryggan blev lömskt beskjuten från en
förbiilande bil, varvid flera dödades och sårades.
Mördarna äro fortfarande »on the run», men »vi känna
dem och skola få dem fast», förklarade en irländsk
minister. Från den dagen patrullera vid bryggan
Fristatens soldater med skarpladdade gevär.
Icke heller detta lilla samhälle har undgått
inbördeskrigets förödelse. En mängd ruiner vittna om
the irregulars framfart, och vid ett tillfälle blev
Blarney Castle.
staden stucken i brand
samtidigt från tre håll
och hotad av fullkomlig
förstörelse.
På återvägen till Cork
passerade vi samma
havsvikar som vi
beundrat på ditresan men som
nu i stället för vatten
presenterade en grå,
otrevlig bottengyttja. Det
var ebben som spelat oss
detta lilla spratt.
Vi gjorde en bilfärd
till det mångbesjungna
Blarney Castle, en
imposant slottsbyggnad från
1400-talet som tack vare
Cromwells kanoner fått
ruinens pittoreska prägel. Dit strömma tusentals
turister, kanske mindre för att beundra ruinens
skönhet än för att kyssa en på krönbarriären
inmurad sten, som enligt traditionen förlänar den
kyssande en i Irland högt skattad egenskap, nämligen
en oemotståndlig vältalighet, med vars hjälp
»He may clamber
To a lady"s chamber
Or become a member
Of Parliament.»
Helt nära slottet ligger en liten täck sjö, Blarney
Lake, ur vars djup man någon gång lär få se en
hjord av vita kor stiga upp för att njuta av det
rika strandbetet.
KILLARNEY
Den lilla staden är från turistsynpunkt ej särskilt
tilldragande, varför vi föredraga att taga in på det
förstklassiga Lake Hotel, beläget vid Lough Leane
c:a 4 km. från stationen. Därifrån har man ett
panorama som ger ersättning för många dagars
besvärligheter, över den mörka sjön med sina täcka
holmar och omgivande majestätiska höjder, bland
vilka vi särskilt intressera oss för en 800 meter hög
bergtopp som rymmer en av turister mycket
uppskattad tjärn, the Devils Punch-Bowl. Namnet, som
framkallar angenäma idéassociationer, motiveras av
det välbekanta förhållandet att Den Sure då och då
plägar röra om i sjön med en stor slev, varvid
uppstår det ljudfenomen som i dagligt tal benämnes
åska. Att sjön är bottenlös, därom råder intet
tvivel, ty en man försökte dränka sig där, men långt
efteråt kom ett brev att han dykt upp i Nya Zeeland.
På en i sjön utskjutande halvö ligger en härlig
slottsruin, Ross Castle, som har sin märkliga
historia. Borgen byggdes på 1400-talet av den
mäktiga clanhövdingen O"Donoghue Ross, som ännu
icke är död, ty vart sjunde år kan man, om man
har tur, få se honom spränga fram på sin vita
springare. Då Munster skövlades av Ludlows
horder höll sig detta starka fäste så länge, att det såg
ut som om belägringen skulle behöva uppgivas. Men
Ludlow fick höra en gammal sägen att Ross Castle
aldrig kunde intagas förr än skepp flöto på Lough
Ross Castle.
Leane, och då lät han från kusten släpa upp stora
båtar, vilka bemannades med krigsfolk och kanonen
När flottiljen blev synlig sträckte besättningen
genast vapen.
Vi bestiga med frejdigt mod en jaunting car och
skaka i väg med Muckross Abbey som första mål.
Den ärevördiga klosterruinen ligger inbäddad i en
tät skog av uråldriga träd. Vi vandra omkring i
samlingsrum, celler och korridorer, kring en gård,
där ett gammalt träd sträcker sina grenar mot
murarna, upp och ned för en spiraltrappa, som enligt
byggnadsteknikens enklaste lag ej borde kunna bära
sin egen tyngd. En dyster tystnad råder inom och
utanför klostret, som ligger omgivet av gravar, där
fromma och lärda män funnit ro efter livets strider.
Plötsligt erfara vi en känsla av att vi ej äro ensamma
och finna oss vara föremål för en intensiv
Muckross Abbey.
uppmärksamhet från en lång rad av svarta kor, som oavvänt
betrakta oss med sina melankoliska ögon. Varför
se de så oändligt sorgsna ut? Varför äro de så
hemskt svarta? Varför stå de så orörliga just här
vid munkarnas gravar? Med kallsvett på pannan
klättra vi upp i vår jaunting car.
Färden går vidare på en bred landtunga som
skiljer Lough Leane från en annan, icke mindre
stämningsfull sjö, Muckross Lake. Vegetationen blir
allt rikare, vi färdas genom en tät skog med alla
möjliga slags träd, där murgrönan klättrar högt
upp på stammarna, mellan häckar av rododendron,
vilkas fagra blommor bilda kompakta väggar. Och
då vagnen stannar vid de båda sjöarnas
föreningspunkt, the Meeting of the Waters, finna vi oss
plötsligt i en miljö som kommer oss att spärra upp
ögonen av förvåning: Vi stå bland magnolior,
The Old Weir Bridge.
kamelior och palmer. Huru kunna dessa bortskämda
barn av söderns flora trivas i norra Europas råa
klimat? Så fråga vi och man svarar oss: »Här
fryser aldrig, här är julen nästan lika grön som
midsommaren.»
Vi promenera fram till the Old Weir Bridge, en
ruin från vikingarnas dagar, och se en liten båt
staka sig fram genom forsen under det halvt raserade
brovalvet.
The Meeting of the Waters är, åtminstone efter
vår korta erfarenhet, Smaragdöns pärla. Men fem
kilometer därifrån ligger en ohyggligt dyster och
ödslig dal, Gap of Dunloe: Irland, liksom
irländaren, är rik på motsatser.
LIMERICK,
vikingarnas gamla huvudstad och i Irlands
historia åtnjutande det tendensiösa epitetet the City
of the Violated Treatu (s. 35), är enligt Blacks
Guidebook icke en stad för turister. Sannare ord
hava aldrig skrivits.
Staden genomströmmas av Shannon, Irlands
största flod, som nedanför Lough Derg bildar en serie
långsträckta forsar med sammanlagt omkring 30
meters fallhöjd. Jag hade turen att sammanträffa
med en tysk ingenjör, som för firman
Siemens-Schuckerts räkning var sysselsatt med mätningar
för ett ifrågasatt vattenkraftverk (s. 170), och
gjorde i hans instruktiva sällskap en bilfärd längs
floden ända upp till sjön, som ligger c:a 30
kilometer från Limerick.
Även från turistsynpunkt erbjöd denna färd stort
intresse. Den lilla staden Killaloe gör ett fridsamt
intryck, och längs sjön går en lång allé med oerhört
höga träd. För att bese de högsta forsarna
promenerade vi genom en vacker park med ett ståtligt
slott, som saknade fönster och tydligen ej på länge
varit bebott. Jag frågade om anledningen härtill
och fick veta, att slottet ägdes av en »absentee lord»
som utkrävt väl höga arrendeavgifter, varemot
bönderna demonstrerat genom att sätta eld på
byggnaden.
Vi intogo thé på hotellet i den lilla välbyggda byn
Castleconnel. Jag uppfångade en skymt av
värdinnan, en högrest, värdig, gråhårig dam, som för
några år sedan förlorade sin man under mycket
sorgliga omständigheter. En dag hade från hotellets
krogrum en slusk skjutit på en förbipasserande
engelsk soldat. Kort därefter marscherade en
patrull fram till hotellet och officeren kallade ut
värden, som utan vidare nedsköts inför sin hustrus
ögon. Förmodligen en ganska vanlig episod.
GALWAY
var fordom en mäktig handelsstad, som stod i
livlig förbindelse med Spanien och vars byggnadskonst
ännu företer spanska inslag. Nu gör staden intryck
av fattigdom och förfall, men från turistens
synpunkt erbjuder den ett mycket stort intresse. Om
man promenerar längs de stora och tyvärr nästan
tomma hamnbassängerna, som fordom vimlade av
galeaser, får man se lämningar av förnäm spansk
Ruin av spansk byggnad.
byggnadskonst och såsom en beklämmande kontrast
långa rader av små stugor, där den fattigaste
befolkningen har sin torftiga hemvist. Där
bokstavligen kräla trasiga och smutsiga ungar, men sällan
får man se vackrare, rosigare och gladare småfolk.
Ger man en penny åt någon parvel lysa alla de små
anletena upp i oförställd glädje.
Från de gamla fästningsvallarna har man en
storslagen utsikt över Galway Bay, och vid klar sikt
kan man skönja konturerna av the Aran Isles,
sterila, ödsliga öar, där Atlantens hårda vindar
obarmhärtigt gäcka människans svaga försök att ur den
karga jorden utvinna ett torftigt livsuppehälle. Där
bor Irlands fattigaste men i mångas ögon ädlaste
folk. De leva där icke i »splendid» men i »perfect
isolation», behålla gaeliskt språk, gaeliska dräkter
och sedvänjor, äro förnöjsamma, fromma och
renhjärtade. Där finnas gamla människor, som aldrig
satt sin fot på »fastlandet», för vilka Galway står
som ett avlägset och oupphinneligt världens centrum.
Och så som där nu är har där varit från hedenhös.
Legenderna förtälja att Aranöarna varit
Firbolgarnas sista fästen, och kelterna, vilka alltid dragits till
väster, hava där fått leva något så när i fred för
sina engelska plågoandar. För arkeologen är denna
ögrupp ett Eldorado, där han får sitt lystmäte på
ruiner av kyrkor, kloster och runda torn.
Vi gjorde en resa till Clifden, i förhoppning att
få beundra Connemaras vilda skönhet. Men den
dagen — och den enda — voro vädrets gudar oss
icke nådiga, ty the Twelve Pins, Irlands mest
imposanta bergstoppar, voro dolda av en avundsam
regnslöja. Icke heller förunnades det oss att från Clifden
njuta av utsikten över Atlanten eller att göra en
promenad till de praktfulla ruinerna av Clifden
Castle. För att få se ruiner behöver man dock ej
gå utanför staden, därför hava black-and-tans sörjt
över hövan.
Från Dublin anträdde vi hemfärden över den lilla
eleganta förstaden Kingstown, dit vi åkte i hotellets
hyrpereleganta bilbuss, förbi förnämliga
villakvarter. Vi bestego ångbåten till Holyhead och sågo
snart med vemod Wicklowbergens ståtliga silhuett
sjunka bakom horisonten.
Vi lämna Irland med oförgätliga minnen av land
och folk. Vi ha där fått njuta av en gudabenådad
natur, mättad av intryck från en historia av
lidanden, uppoffringar, patriotism och hjältedåd. Vi ha
fått göra bekantskap med män och kvinnor av vitt
skilda kategorier, alla präglade av den personliga
älskvärdhet som är irländarens kännemärke. Vi ha
färdats på snabba järnvägståg, som kommit och gått
på minuten, i skakfria verkligt »förstklassiga»
tredjeklassvagnar med tyvärr förstklassiga biljettpriser.
Vi ha sett tusen trasiga människor men ej en enda
buse, icke heller någon dandy eller någon målad
kvinna, icke en enda berusad person. Aldrig ha vi
sett någon tidning, bok eller illustration av osedlig
karaktär.
Vy från Clifden.
Vi känna en varm sympati för denna rikt
begåvade nation med sin säregna kultur och sin säregna
folkkaraktär, vari finnes så mycket gott, som under
vidriga förhållanden ej kommit till sin fulla rätt,
och så mycket ont, som i en lycklig framtid är dömt
att försvinna i brist på näring.
LITTERATURHÄNVISNINGAR
| 1. | W. M. Thackeray. The Irish Sketch Book. | 2. | Edward Hull. The Physical Geology and Geography of Ireland. | 3. | Paul Dubois. La Question Irlandaise. | 4. | James Connolly. The New Evangile. | 5. | Larminie. West Irish Folk Tales. | 6. | G. H. Chesterton. Irish Impressions. | 7. | Murray"s Handbook of Ireland. | 8. | Blacks Guidebook of Ireland. | 9. | Douglas Hyde. Legends of Saints and Sinners. | 10. | Charles Graves. Humours of Irish Life. | 11. | George W. Russell. Cooperation and Nationality. | 12. | Sir Horace Plunkett a. o. The United Irishwomen. | 13. | Mrs S. G. Hall. Tales of Irish Life and Character. | 14. | Evert Hamilton. The Soul of Ulster. | 15. | T. M. Kettle. Irish Oratory and Orators. | 16. | John Boyle. The Irish Rebellion of 1916. | 17. | Richard Dawson. | Red Terror and Green. | 18. | — | Sinn Fein Rebellion Handbook. | 19. | Francis Hacket. Ireland, a Study in Nationalism. | 20. | O"Hegartby. Sinn Fein. | 21. | Robert Mitchell Henry. The Evolution of Sinn Fein. | 22. | B. C. Pollard. The Secret Societies of Ireland. | 23. | James Stephens. The Insurrection in Dublin. | 24. | Frank Mathew. Ireland. | 25. | Erskine Childers. La Terreur Militaire en Irlande. |
| 26. | Pierce F. Purcell. | The Peat Resources of Ireland. | 27. | » | The Winning and Utilization of Peat. | 28. | Sir John Purser Griffith. The Water Power Resources of Ireland. | 29. | » | Water Power and Irish Industrial Development. | 30. | Constance de Markievicz. What Irish Republicans | stand for. 31. | Michael Collins. The Path to Freedom. | 32. | Robert Tweedy. Irish Freedom explained. | 33. | W. Adison Phillips. The Revolution in Ireland 1906—1923. | 34. | P. W. Joyce. A concise History of Ireland. | 35. | Simone Téry. En Irlande. | 36. | Rev. F. A. Finlay. Foxford and its Factory. | 37. | Gerald Horan. The Courts of Justice Act. | 38. | Erik Lövgren. Irland under Nya Tiden. | 38. | C. J. Hambro. Irske Streiftog og Studier. | 40. | — | The Trail of the Black-and-Tans. | 41. | Dan Breen. My Fight for Irish Freedom. | 42. | P. S. O"Hegarty. The Victory of Sinn Fein. | 43. | Thorns Official Directory 1924. | 44. | Nordisk Familjebok (V. S—g, m. fl.). | |
Förut har utkommit av
J. GUST. RICHERT
MONACO
med 92 illustrationer, porträtt, vyer och teckningar, i
texten, panoramabild ocn karta.
Pris Kr. 8: 50.
UR PRESSENS OMDÖMEN.
»Jag kan icke tänka mig annat än att professor Johan Gustaf
Richerts på uppgifter överrika och med glänsande gott humör
skrivna bok om Monaco skall få en ofantligt stor läsekrets.»
Carl Laurin i Svenska Dagbladet.
»Bland de reseskildringar, som anträffas i den nyutkomna
litteraturen, intar förvisso professor Richerts bok om Monaco en av de
främsta platserna.»
O. R—s i Stockholms Dagblad.
»Professor Richert är en mycket acceptabel ciceron, mångsidig
iakttagare, diskret kommentator och utrustad med en skalk i ögat,
vilket allt är högst klädsamt för en gammal professor.»
C. S—g i Göteborgs Handelstidning.
»Det hela är skrivet med brio, humor och en sakkunskap, som ej
skytt mycket arbete.»
Gunnar Andersson i Dagens Nyheter.
»I själva verket vilar det en anmärkningsvärd friskhet, man skulle
nästan ibland vara frestad att säga pojkaktig livs- och naturglädje
över dessa skildringar av en sextiosexårig professor.»
Herm. Seldener i Nya Dagligt Allehanda.
»Vi ha fått en Monacobok — en, men ett lejon.»
Gwen i Stockholms-Tidningen.
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
På
ÅHLÉN ÅKERLUNDS FÖRLAG
har förut utkommit av
J. Gust. Richert:
MONACO
Dess historia, befolkning, natur,
statsförfattning och institutioner
Med 92 illustrationer, porträtt, vyer,
och teckningar, i texten,
panoramabild och karta.
Pris Kr. 7:50.
Stockholm
Åhlén & Åkerlunds Förlag