INGENIÖR ROBURS LUFTFÄRD

F. & G. BEIJERS BOKFÖRLAGSAKTIEBOLAG

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.

båda lika förvånade.

disputera utan att lyckas komma öfverens.

besvär sjelf.

betjenten Frycollin, åter upprätta månens anseende.

Det är utom allt tvifvel, att medlemmarna af

Weldoninstitutet redan flere gånger förut, då de aflägsnat

sig från sina sammankomster, uppfyllt Walnut-street och

angränsande gator med rop och skrik.

Mer än en gång hade invånarna i detta qvarter

med rätta beklagat sig öfver dessa bullersamma efterspel,

hvilka störde dem till och med i deras hem. Mer än en

FÖRFATTAREN FÖRSÖKER UPPRÄTTA MÅNENS ANSEENDE 39

gång hade polisen fått lof att träda emellan för att göra

passagen fri för åkande och gående, hvilka till största

delen icke alls hade något intresse för frågan om

luftseglingen. Men aldrig hade tumultet antagit sådana

dimensioner, aldrig hade klagomålen varit så berättigade,

aldrig polisens mellankomst så nödvändig, som denna

afton.

Medlemmarna i Weldoninstitutet voro dock i någon

mån ursäktade. Man hade icke skytt att anfalla dem i

deras eget läger. En anhängare af principen: "tyngre

än luften" hade sagt saker, hvilka voro särdeles

obehagliga att höra för dessa fanatiska anhängare af principen:

"lättare än luften". Och så hade han till på köpet

försvunnit just i det ögonblick, då man beredde sig till att

behandla honom efter förtjenst.

Detta kräfde sannerligen hämd. Man kunde icke

hafva amerikanskt blod i ådrorna och lemna sådana

förolämpningar ostraffade! Amerigos söner behandlade såsom

söner af Cabot! Var icke detta en förolämpning, så mycket

mera oförlåtlig som den träffade hufvudet på spiken —

enligt historien?

Klubbens medlemmar slöto sig derför tillsamman i

olika grupper och genomletade först Walnut-street, sedan

de angränsande gatorna ocli slutligen hela qvarteret. De

väckte upp invånarna ur deras sömn. De tvingade dem

att låta genomsöka sina hus, utan att sedan godtgöra

dem för den skymf, som begåtts mot deras enskilda lif,

hvilket annars är särdeles respekteradt hos alla folk af

anglo-saxisk härkomst. Men allt bråk och alla

efterspaningar voro förgäfves. Robur stod ingenstädes att finna.

Man kunde ej ens upptäcka ett spår af honom. Om han

farit upp i Go-a-head, Weldoninstitutets ballong, skulle

han icke varit mera omöjlig att anträffa. Efter en

timmes fåfänga spaningar måste man afstå från vidare

efterforskningar ; kollegerna skildes åt, efter att hafva svurit

en dyr ed på, att de skulle utsträcka sina efterspaningartill alla territorier i detta dubbla Amerika, som bildar

Nya verlden.

Ill. L. BenettP. Louis

I ären inga amerikanare (sid. 38).

Framemot klockan elfva var lugnet något så när

FÖRFATTAREN FÖRSÖKER UPPRÄTTA MÅNENS ANSEENDE 41

återstäldt inom qvarteret. Filadelfia kunde åter försjunka

i denna goda sömn, hvilken är ett afundsvärdt

privilegium för de städer, som hafva den lyckan att icke

vara industriella. Klubbmedlemmarna tänkte endast på

att så fort som möjligt komma hvar till sitt. För att nu

endast nämna några af de mera framstående, så begaf

sig William T. Forbes åt det håll, der hans stora

sockerfabrik låg och der hans båda döttrar fröken Dora och

fröken Greta lagat i ordning teet till honom, sötadt med

hans eget drufsocker. Truk Milnor tog vägen åt sin

fabrik, hvars stora ångmaskin flåsade dag och natt i en

af de aflägsnaste förstäderna. Skattmästaren Jern Cip,

offentligen beskyld för att hafva en fot längre tarmar än

folk i allmänhet, uppsökte en restaurationslokal, der en

vegetabilisk supé väntade honom.

Två af de mest betydande medlemmarna — endast

två — tycktes icke tänka på att så snart begifva sig

hemåt. De hade begagnat sig af tillfället för att få

språka med hvarandra med ännu större hätskhet än

vanligt. Det var de båda oförsonliga fienderna Onkel

Pru-dent och Phil Evans, presidenten och sekreteraren vid

Weldoninstitutet.

Vid klubblokalens port väntade betjenten Frycollin

på sin herre, Onkel Prudent.

Han följde efter honom utan att bry sig om, hvad

de båda kollegerna grälade om.

Det var endast för att begagna ett förmildrande

uttryck, som verbet "språka" användes för att beteckna

det meningsutbyte, som egde rum mellan klubbens

president och sekreterare. I sjelfva verket grälade de med

en häftighet, som hade sitt upphof i deras gamla rivalitet.

— Nej, min herre, nej! — upprepade Phil Evans.

— Om jag hade haft den äran att presidera i

Weldoninstitutet skulle aldrig, nej, aldrig en sådan skandal

kommit att ega rum!42

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

— Och hvad skulle ni gjort, om ni haft denna ära?

— frågade Onkel Prudent.

— Jag skulle fallit denna offentliga smädare i talet,

innan han ens hunnit öppna munnen!

— Det tycks mig dock, som om det skulle vara

nödvändigt att låta en person tala, innan man kan falla

honom i talet!

— Icke i Amerika, min herre, icke i Amerika!

Under ett fortsatt utbytande af ingalunda milda

yttranden passerade dessa båda personer den ena gatan efter

den andra och aflägsnade sig allt mer och mer från sina

respektive boningar; de gingo igenom qvarter, hvars läge

skulle tvinga dem att göra långa omvägar för att komma

hem igen.

Frycollin följde bela tiden efter; men han kände sig

just ej synnerligen belåten, då han såg sin herre begifva

sig till dessa trakter, hvilka redan voro temligen öde.

Frycollin tyckte ej särdeles om dessa stadsdelar, i

synnerhet ej strax före midnatt. Det var också verkligen

mycket mörkt, och månen, som var i ny, hade knappt börjat

"sin tjuguåtta dagars rond".

Frycollin tittade sig derför om till höger och venster

för att se, om icker några misstänkta skuggor förföljde

dem. Verkligen trodde han sig också se fem eller sex

stora figurer, hvilka ej tycktes vilja förlora dem ur sigte.

Instinktmessigt närmade Frycollin sig sin herre; men han

skulle icke för allt i verlden vågat afbryta honom i ett

samtal, ty detta skulle säkert förskaffat honom åtskilliga

obehagligheter.

Allt nog, slumpen fogade, att presidenten och

sekreteraren vid Weldoninstitutet utan att tänka därpå styrde

kosan mot Fairmount-Park. Upptagna af sin häftiga

dispyt kommo de fram till den ryktbara jernbro, som

leder öfver Schuylkillfloden; de gingo vidare öfver

densamma, mötte endast några försenade vandrare och

befunno sig slutligen midt inne på vidsträckta områden,FÖRFATTAREN FÖRSÖKER UPPRÄTTA MÅNENS ANSEENDE 43

hvilka, bestående dels af stora gräsplaner och dels af

skoglika planteringar, göra denna park till enastående i

sitt slag i verlden.

Nu fingo betjenten Frycollins farhågor ökad fart

och detta med så mycket större skäl, som de fem eller

sex skuggorna hade smugit sig efter dem öfver bron.

Hans pupiller vidgades också så ofantligt, att de nådde

ända till iris" omkrets. Men på samma gång

förminskades hans kropp och han kröp ihop, alldeles som om han

varit begåfvad med denna förmåga att sammandraga sig,

som är egendomlig för blötdjuren och vissa leddjur.

Saken var den, att betjenten Frycollin var en stor

kruka.

Han var en äkta neger från Syd-Carolina med ett

klumpigt hufvud på en spinkig kropp. Han var precis

tjugoett år gammal, d. v. s. ban hade aldrig varit slaf,

icke en gång vid födelsen, men han var icke stort bättre

för det. Han var hycklare, gurmand, lätting och

framför allt en äkta pultron. Sedan tre år tillbaka var han

i Onkel Prudents tjenst. Hundra gånger hade han hållit

på att blifva kastad på porten, men man hade behållit

honom af fruktan för att få en ännu sämre. Emellertid

måste Frycollin, då ban var i tjänst hos en herre, som

alltid var färdig att kasta sig i de mest vågsamma

företag, vara beredd på många tillfällen, då hans feghet skulle

blifva satt på hårda prof. Men han åtnjöt också många

fördelar, som uppvägde olägenheterna. Man gjorde icke

allt för mycket narr af honom för hans fråsseri och ännu

mindre för hans lätja. Ack, Frycollin, om du hade kunnat

blicka in i framtiden!

Men hvarför hade också icke Frycollin kunnat stanna

qvar i Boston, der han tjenade hos en viss familj

Snef-fel, hvilken stod i begrepp att resa till Schweiz, men

afstod derifrån af fruktan för jordras? Detta var en

plats, som passade för Frycollin, men alls icke att vara44

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

i tjenst hos Onkel Prudent, som ständigt kastade sig i

faror.

Men nu var han en gång der, och hans herre hade

kommit ända derhän att vänja sig vid hans fel. Han

hade för resten en förtjenst. Ehuru han var neger till

härkomsten, talade han dock icke negerdialekten — hvilket

ju är något att sätta värde på, ty ingenting kan väl vara

obehagligare än denna förskräckliga jargon, i hvilken

användandet af de possessiva pronomina och infinitiven är

drifvet till sin spets.

Det är således ett faktum, att betjenten Frycollin

var pultron och som man säger: "rädd som månen".

Det är här fullständigt på sin plats, att protestera

mot denna jemförelse, så kränkande för den blonda Phebe,

den milda Selene, den strålande Apollos kyska syster. Med

hvad rätt beskyller man för feghet en himlakropp, som,

så länge verlden funnits till, alltid har sett jorden i

ansigtet utan att någonsin vända den ryggen?

Vare dermed hur som helst, vid denna timme —

det var mycket nära midnatt — började "den bleka

förtalades" skifva att försvinna i öster bakom

trädtopparna. Dess strålar silade sig genom träden och spridde

några ljusstrimmor på marken. Skogens inre föreföll

derigenom mindre mörkt.

Detta gjorde att Frycollin kunde bättre öfverskåda

föremålen omkring.

— Hu då, — sade han för sig sjelf; — de finnas

ännu qvar, de der bofvarna! Det är då alldeles säkert,

att de närma sig.

Nu kunde han ej stå ut längre. Han gick fram till

sin herre och sade:

— Master Onkel.

Det var så han kallade sin herre och som denne

ville blifva kallad.

I detta ögonblick hade dispyten mellan de båda

rivalerna nått sin höjdpunkt, och som de i sin ifver icke ön-FÖRFATTAREN FÖRSÖKER UPPRÄTTA MÅNENS ANSEENDE 45

skade blifva störda, ombads Frycollin helt tvärt att hålla

sig på sin plats.

Under det de sålunda grälade, fördjupade de sig

allt mer och mer i de ödsligare delarna af

Fairmount-Park och aflägsnade sig alltjemt från Schuylkillfloden

och från bron, som de måste passera för att komma

tillbaka till staden.

Alla tre befunno sig nu midt uti en grupp

högstam-miga träd, hvilkas högsta toppar belystes af månens sista

strålar. Vid slutet af denna skogsdunge utbredde sig en

stor långsträckt slätt, särdeles passande för kapplöpningar.

Ingen ojemnhet i marken skulle hindrat hästarna i deras

lopp, intet enda träd skulle hafva skymt utsigten för

åskådarna längs en sträcka af ett par hundra kilometer.

Men om Onkel Prudent och Phil Evans icke varit

så fördjupade i sin dispyt, om de hade sett sig

uppmärksamt omkring, skulle de hafva funnit, att slätten icke hade

sitt vanliga utseende. Var det då en qvarnegarefirma,

som dagen förut der grundat ett stort etablissement?

Man skulle i sanning kunnat tro det vara ett dylikt

etablissement med en samling af väderqvarnar, hvilkas nu

orörliga vingar aftecknade sig spöklikt i halfdunklet.

Men hvarken presidenten eller sekreteraren märkte

denna besynnerliga förändring, som landskapet undergått.

Icke heller Frycollin såg någonting. Det föreföll honom

som om de sex bofvarna närmade sig och slöto sig tätare

tillsammans, liksom om de ansåge att stunden för anfall

vore kommen. Han kände en konvulsivisk skräck, hans

lemmar förlamades, håren reste sig på hans hufvud —

han var med ett ord i det högsta stadiet af förskräckelse.

Ehuru knäna vacklade under honom, hade han dock

kraft att ännu en gång ropa:

— Master Onkel! . . . Master Onkel! .. .

— Nå, hvad vill du nu igen? — svarade Onkel

Prudent.

Det är mycket troligt, att Phil Evans och han icke46

INGENIÖR ROBTJRS LUFTFÄRD

skulle haft något emot att gifva ett utlopp åt sin vrede

genom att riktigt grundligt mörbulta den olycklige

betjenter Men de fingo lika litet tid dertill som denne

att svara dem.

I detta ögonblick ljöd en hvissling genom luften.

Samtidigt tändes en sorts elektrisk sol ute på slätten.

Det var utan tvifvel en signal, och i detta fall

betydde den säkert, att stunden var inne för att utöfva

någon slags våldsgerning.

På kortare tid än det behöfdes att tänka det, kommo

sex karlar framrusande ur skogen och kastade sig två

öfver Onkel Prudent, två öfver Phil Evans och två öfver

betjenten Frycollin — de två sista voro tydligen

öfverflödiga, ty negern var alldeles ur stånd att försvara sig.

Så öfverraskade än presidenten och sekreteraren vid

Weldoninstitutet blefvo öfver detta anfall, ville de dock

sätta sig till motvärn. Men de hade hvarken tid eller

krafter dertill. Inom några sekunder, sedan de blifvit

tystade genom en munkafle och deras ögon förbundits,

släpades de, kufvade och bundna till händer och fötter, i

största hast tvärs öfver slätten. Hvad kunde de tro

annat än att de råkat ut för detta slags samvetslösa

menniskor, hvilka icke tveka att plundra folk, sedan

de släpat dem med sig djupt in i skogen. Men deraf

blef emellertid intet. Man undersökte icke en gång deras

fickor, oaktadt Onkel Prudent alltid, trogen sin vana,

hade några tusen dollars på sig.

En minut efter detta öfverfall och utan att ett enda

ord vexlats mellan de anfallande kände Onkel Prudent,

Phil Evans och Frycollin, att man helt varsamt lade ned

dem, icke på gräsplanen utan på en slags planka, som

svigtade under deras tyngd. Der lades de nu bredvid

hvarandra. En dörr stängdes om dem. Sedan

underrättades de genom en nyckels omvridande i låset om, att de

voro fångar.

Nu hördes ett oafbrutet susande, alldeles som ettFÖRFATTAREN FÖRSÖKER UPPRÄTTA MÅNENS ANSEENDE 47

surrrr, hvars rrr drogos ut i det oändliga, utan att något

annat ljud kunde förmärkas i den tysta natten.

Hvilken uppståndelse blef det icke följande dag i

Filadelfia! Redan tidigt på morgonen blef det kändt,

hvad som tilldragit sig aftonen förut under

Weldoninstitutets sammankomst; det plötsliga uppträdandet af en

mystisk person, en viss ingeniör vid namn Robur —

Robur, eröfraren ■— den strid, som han tycktes vilja

inleda mot aeronauterna och till sist hans oförklarliga

försvinnande.

Men helt annat lif blef det, då hela staden fick

kännedom om, att äfven klubbens president och sekreterare hade

försvunnit under natten mellan den 12:te och 13:de Juni.

Hvilka efterspaningar gjordes icke i så väl staden

som dess omgifningar! Men allt var förgäfves! Alla

tidningar först i Filadelfia, sedan i Pennsylvanien och

slutligen i hela Amerika togo hand om saken och uttydde

den på hundratals olika sätt, hvaraf intet enda kom

sanningen på spåren. Ansenliga summor utlofvades genom

annonser och plakat — icke endast åt den, som kunde

återfinna de försvunna hedersmännen, men åt hvar och

en som kunde lemna någon upplysning, som kunde leda

till deras återfinnande. Det ledde till intet resultat. Om

jorden öppnat sig för att sluka dem, skulle icke

presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet kunnat vara

mera spårlöst bortsopade från jordytan.

Med anledning af denna händelse begärde

guverne-mentets tidningar, att polisstyrkan skulle ansenligt ökas,

emedan sådana attentat när som helst kunde föröfvas mot

Förenta staternas förnämsta medborgare, och deri hade

de rätt.

De oppositionella tidningarna fordrade deremot, att

hela denna corps skulle afskaffas såsom varande alldeles

öfverflödig, emedan dylika attentat kunde förekomma,utan att det vore möjligt att upptäcka gerningsmännen

— hvari de kanske icke heller hade så orätt.

Hela följden blef den, att polisen förblef hvad den

var förut, hvad den alltid skall blifva i den bästa af

verldar, som icke är fullkomlig och aldrig heller skall veta

att blifva det.

*

En bindel för ögonen, en kafle i munnen, ett rep

om händerna, ett rep om fötterna, och följaktligen

omöjligt att se, tala eller röra sig. Allt detta sammanlagdt

var just icke egnadt att göra Onkel Prudents, Phil Evans

och betjenten Frycollins belägenhet synnerligen dräglig.

Att dessutom sväfva i okunnighet, om hvilka som äro

upphofsmännen till detta bortröfvande, icke veta, hvart

man blifvit kastad alldeles som simpla kollies i en

godsvagn, icke veta hvar man befinner sig och hvad för

öde som väntar en, detta kunde i sanning göra de

saktmodigaste menniskor på jorden rasande, och som man

vet, så hörde medlemmarna af Weldoninstitutet just icke

till de mest tåliga. Då man känner till huru häftig

Onkel Prudent var, så kan man lätt tänka sig, i hvilket

tillstånd han borde befinna sig.

I alla händelser måste Phil Evans och han tänka,

att det borde falla sig litet svårt för dem, att aftonen

derpå intaga sina platser vid klubbens sammanträde.

Hvad beträffar Frycollin, så var det honom omöjligt

att med förbunda ögon och tilltäppt mun tänka på något

som helst. Han var mera död än lefvande.

Ill. L. BenettP. Louis

De fördes i största hast öfver slätten (sid. 4G).

Under loppet af en timme förbättrades icke alls

fångarnas belägenhet. Ingen kom för att besöka dem

och återgifva dem friheten att röra sig och tala, hvaraf

50

iNOENlfilt ROftÖRS ttlFTFÄRIl

de voro i så stort behof. De måste inskränka sig till

qväfda suckar, till "hm, hm", frammumlade tvärs igenom

munkaflen, till vanmäktiga ansträngningar att lösa sina

bojor. Man kan för resten tänka sig denna stumma

vrede, detta undertryckta eller rättare sagdt bundna

raseri. Då de icke kunde se någonting, försökte de

med hörseln skaffa sig någon slags kännedom om, hvad

detta sakernas oroande tillstånd betydde. Men de sökte

förgäfves att urskilja något annat ljud än detta oafbrutna

och oförklarliga surrrrrr, hvilket tycktes sätta hela

luften omkring dem i dallring.

Till slut lyckades det dock Phil Evans efter mycket

besvär och tålamod att något lossa på repet, som band

hans händer. Sedan löste han så småningom upp

knuten, hvarefter hans händer återfingo sin vanliga frihet.

Genom häftig frottering kom blodet, som hämmats

genom det hårdt åtknutna repet, åter i omlopp. Minuten

derpå hade Phil Evans löst af sig bindeln, som betäckte

hans ögon, tagit bort kaflen ur munnen och skurit af

repen med det fina bladet på sin "bowie-knife". En

amerikanare, som icke alltid hade sin "bowie-knife" i

fickan, skulle icke längre vara någon amerikanare.

Om Phil Evans sålunda vann den fördelen att

kunna röra sig och tala, så var detta också allt. Sina

ögon kunde han ej göra något bruk af — åtminstone

icke för tillfället. Ett fullkomligt mörker herrskade i

denna cell. Likväl trängde litet dager in genom en

slags skottglugg i väggen på omrkring fem à sex fots

höjd.

Man kan nog förstå, att Phil Evans, huru han än

annars kände det, icke ett ögonblick tvekade att befria

sin rival. Några snitt med hans "bowie-knife" voro

tillräckliga att lösa repen, som bundo händer och fötter.

Onkel Prudent reste sig ögonblickligen på knä nästan

utom sig af raseri samt slet bort bindeln och munkaflen.

Derpå sade han med halfqväfd stämma:STILLESTÅND I FIENDTLIGHETERNA

51

— Tack!

— Ah, jag ber! . . . Inga tacksägelser, — svarade

den andre.

— Phil Evans?

— Onkel Prudent?

— Här äro vi icke längre president och sekreterare

i Weldoninstitutet, således ej heller fiender!

— Ni har rätt, — svarade Phil Evans. — Här äro

vi endast två menniskor, som skola hämnas på en tredje,

hvars öfverfall kräfver stränga repressalier. Och denna

tredje . . .

— Det är Robur!

— Det är Robur!

Se der ändtligen en punkt, i hvilken de båda

konkurrenterna voro helt och hållet eniga. Angående denna

sak behöfde man ej frukta någon dispyt.

— Och er betjent? — frågade Phil Evans, i det han

pekade på Frycollin, hvilken flåsade som en sälhund, —

skola vi icke lösa hans band.

— Icke ännu, — svarade Onkel Prudent. — Han

skulle taga lifvet af oss med sin klagolåt, och vi hafva

annat att göra än att sysselsätta oss med honom.

— Hvad då, Onkel Prudent?

— Att rädda oss, om det är möjligt.

— Ja, till och med om det är omöjligt.

— Ni har rätt, Phil Evans, till och med om det är

omöjligt!

Det kunde icke ett ögonblick falla presidenten och

hans kollega in att tvifla på, att det icke var denne

egendomlige Robur, som var upphofsmannen till enleveringen.

Det är också sant, att vanliga tjufvar skulle, sedan de

tagit ifrån dem deras klockor, nipper, plånböcker och

porte-monnaier, kastat dem i Schuylkillfloden och gifvit dem ett

dugtigt knifhugg i bröstet, i stället för att stänga in dem

i — ja, i hvad? — Detta var i sanning en vigtig fråga,

som man måste komma på det klara med, innan man52

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

började förberedelserna till en flykt, om denna skulle

kunna liafva^någon möjlighet för sig att lyckas.

— Phil Evans, — återtog Onkel Prudent, — då

vi gingo från klubbens sista sammanträde, hade vi gjort

klokare i att se oss för i stället för att vexla stickord,

till hvilka här icke är stället att återkomma. Om vi

icke hade begifvit oss utom Filadelfias gator, så hade

detta aldrig händt. Det är tydligt, att denne Robur anat

hvad som skulle komma att passera inom klubben; han

förutsåg hvilket raseri hans hånfulla uppträdande skulle

framkalla och hade därför ställt några af sina banditer

vid porten för att vid behof kunna bistå honom med

handkraft. Då vi lemnade Walnut-street- spionerade dessa

på oss och förföljde oss, och då de sågo, att vi voro

nog oförsigtiga att fördjupa oss i Fairmount-Parks alléer,

hafva de begagnat tillfället att gripa oss.

— Jag är alldeles af samma åsigt, — svarade Phil

Evans. — Ja, vi gjorde verkligen mycket dumt i att

icke direkt begifva oss hein.

— Man gör alltid dumt i att icke vara försigtig,

— svarade Onkel Prudent.

I detta ögonblick hördes en djup suck, som kom

från cellens mörkaste vrå.

— Hvad var det? — frågade Phil Evans.

— Ingenting! . . . Bara Frycollin, som drömmer.

Derpå återtog Onkel Prudent:

— Det kan endast hafva förflutit två minuter mellan

det ögonblick, då man grep oss, några steg från slätten,

och det ögonblick, då man kastade oss i denna håla. Det

är således tydligt och klart, att dessa menniskor icke

släpat bort oss från Fairmount-Park . . .

— Och om de hade gjort det, skulle vi väl märkt

någon rörelse, då de flyttade oss.

— Alldeles rigtigt, — instämde Onkel Prudent. —

Således är det klart, att vi äro inneslutna i någon vagnSTILLESTÅND I FIENDTLIGHETERNA

53

— kanske i en af dessa långa forvagnar, som begagnas

på prairierna, eller i någon lindansarevagn.

— Sannolikt! Om det vore en båt, förtöjd vid

Scliuylkillflodens stränder, borde detta märkas på vissa

vaggningar, som skulle åstadkommas af strömmen.

— Alldeles min åsigt! Alldeles min åsigt, —

upprepade Onkel Prudent, — och jag tycker, att emedan vi

ännu befinna oss på slätten, så gäller det att fly nu eller

aldrig; sedan står det oss fritt att försöka återfinna denna

Robur.

— Och att låta honom få dyrt betala detta ingrepp

i två amerikanska medborgares frihet!

— Ja dyrt.. ., mycket dyrt!

— Men hvem är då denne man? — Hvarifrån

kommer han? — Är det en engelsman, en tysk eller en

fransman ?

— Det är en skurk, och det är nog, — svarade

Onkel Prudent. — Och nu till verket!

Båda två trefvade nu med händerna öfver cellens

väggar för att om möjligt få rätt på en fog eller en

springa. Ingenting fans! Ingenting heller på dörren.

Den var hermetiskt tillsluten, och det skulle varit

omöjligt att bryta upp låset. Man måste således göra ett

hål och fly genom detta hål. Återstod nu att försöka

om de med sina "bowie-knives" kunde genombryta

väggen, om bladen icke skulle blifva slöa eller brytas under

detta arbete.

— Men hvarifrån härleder sig denna darrning, som

aldrig upphör? — frågade Phil Evans, mycket förvånad

öfver detta oupphörliga surrrrrr.

— Troligtvis vinden, — svarade Onkel Prudent.

— Vinden? . . . Men jag tyckte, att vädret ända till

midnatt var alldeles lungt.

— Det är sant, Phil Evans. Men om det icke är

vinden, hvad tror ni då, att det kan vara ?

Phil Evans fälde nu upp det bredaste bladet på sin54

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

knif och försökte att borra i väggen nära dörren. Han

trodde, att det möjligen kunde vara tillräckligt att göra

ett hål för att kunna sticka ut handen och öppna dörren

utifrån, om den endast var reglad och nyckeln sutte qvar

i låset.

Några minuters ifrigt arbete medförde intet annat

resultat än att förstöra bladen på knifven genom att

afbryta spetsarna och förvandla eggarna till sågar med

tusentals tänder.

— Det der biter icke, Phil Evans!

— Nej!

— Skulle vi möjligen vara i en cell af jernbleck?

— Nej visst icke, Onkel Prudent. Om man slår

på dessa väggar, så gifva de icke ifrån sig något

metalliskt ljud!

— Således är det hvarken jern eller trä.

— Men hvad är det då?

— Det är omöjligt att afgöra, men i alla händelser

måste det vara ett ämne, på hvilket stål icke biter.

Onkel Prudent öfverfölls nu af en häftig

vredes-paroxysm; han svor och stampade med fötterna i

golfvet, under det att han med händerna försökte strypa en

inbillad Robur.

— Lugn, Onkel Prudent, lugn, — uppmanade Phil

Evans. — Försök nu i er tur.

Onkel Prudent försökte, men hans " bowie-knife"

kunde icke borra hål i en vägg, i hvilken den icke en

gång med sina bästa blad lyckades göra en rispa,

alldeles som om väggen varit gjord af glas.

All flykt var således omöjliggjord, förutsatt

nemligen att den verkligen skulle kunnat utföras äfven om

dörren blifvit öppnad.

Man måste derför för ögonblicket med tålamod finna

sig i sitt öde, något som allsjcke ligger i en yankees

lynne, och sätta allt sitt hopp till slumpen, hvilket bör

vara mycket motbjudande för ett praktiskt sinne. OcksåSTILLESTÅND I FIENDTLIGIIETEBNA

55

vankades det eder, grofva ord och fruktansvärda hotelser,

utslungade mot denne Robur — hvilken likväl alls icke

borde vara mannen att röras af sådant, om ban i

privatlifvet visade sig vara densamme, som då ban uppträdde

i Weldoninstitutet.

Emellertid började Frycollin visa allt tydligare

tecken till illamående. Vare sig nu att han kände kramp

i magen eller kramp i lemmarna, så vände och vred han

sig på ett alldeles jemmerligt sätt.

Onkel Prudent trodde sig böra göra ett slut på

denna gymnastik genom att skära af repen, som bundo

hans händer och fötter.

Kanhända ban fick skäl att ångra sig. Nu börjades

en oafbruten klagolåt, i hvilken ångestens qval blandade

sig med hungerns. Frycollins %jerna var icke mindre

angripen än hans måge. Det skulle vara svårt att

afgöra hvilken af dessa båda organer, som har största

skulden till hvad den stackars negern led.

— Frycollin! — skrek Onkel Prudent.

— Master Onkel! . . . Master Onkel! — svarade

negern mellan två förtviflade skrik.

— Det är möjligt, att vi blifva dömda att dö af

hunger i detta fängelse. Men vi äro beslutna att icke

duka under, förrän vi uttömt alla upptänkliga resurser

att förlänga vårt lif.

— Äta mig? — skrek Frycollin.

— Som man alltid gör med negrer vid liknande

tillfällen! Således, min käre Frycollin, gjorde du klokast

uti att så litet som möjligt påminna oss om din tillvaro.

Och Frycollin fruktade verkligen på allvar att blifva

använd som medel att förlänga tvenne existenser, hvilka

tydligen voro dyrbarare än hans. Han inskränkte sig

derför till att sucka och jemra sig in 2>etto.

Emellertid förflöt tiden och hvarje försök att spränga

dörren eller väggen förblef fruktlöst. Det var omöjligt

att komma underfund med hvad denna vägg var gjord56

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

af. Det var icke metall, icke trä och icke heller sten.

För öfrigt tycktes cellens golf vara gjordt af samma

ämne. Då man stampade på det med foten, gaf det ifrån

sig ett eget. ljud, som Onkel Prudent skulle haft litet

svårt att hänföra till kategorien af kända ljud. Ännu

en annan sak: golfvet gaf ifrån sig ett ihåligt ljud —

alldeles som om det icke hvilade direkt på marken. Ja,

detta oförklarliga surrande ljud tycktes komma från dess

undre sida. Allt detta var föga lugnande.

— Onkel Prudent? — sade Phil Evans.

— Phil Evans? — svarade Onkel Prudent.

— Tror ni, att vår cell ändrat plats?

— På intet vis.

— Men icke desto mindre kunde jag under första

ögonblicket af vårt infpärrande tydligt känna doften af

friskt gräs och den kådaktiga lukten från träden i parken.

Men nu, hur mycket jag än andas, tyckes det mig som

om alla dessa dofter försvunnit.

— Ja, verkligen!

— Huru förklara detta?

— Låtom oss förklara det på hvad för sätt som

helst, utom det att vårt fängelse ändrat plats. Jag

upprepar ännu en gång, att om vi vore i en vagn, som rullade

framåt eller i en bat, som dref, så skulle vi känna det.

Frycollin utstötte nu ett häftigt qvidande, som kunde

gält för hans sista suck, om den icke åtföljts af så många

andra.

— Jag för min del tror, att denne Robur snart

skall visa sig för oss, — sade Phil Evans.

— Ja, jag hoppas det, — skrek Onkel Prudent, —

och så skall jag säga honom . . ,

— Hvad?

— Att han, efter att hafva börjat som en smädare,

har slutat som en skurk!

I detta ögonblick anmärkte Phil Evans, att det

började blifva dager. Dagsljus, till en början svagt, trängde

Ill. L. BenettP. Louis

Och hvad sågo de? (sid. 60).

in igenom den trånga skottgluggen, som befann sig i

väggens öfre del, midt emot dörren. Klockan måste

således vara omkring fyra, emedan det var vid denna timme,

58

INGENIÖR BOBURS LUFTFÄKD

som, i Juni månad, Filadelfias horisont började upplysas

af dagens första strålar.

Men då Onkel Prudent lät sitt repeterar — ett

mästerverk, som utgått från hans kollegas fabrik — slå, "

så angaf detta endast två timmar och tre qvart, ehuru

klockan ingalunda stannat.

— Besynnerligt! — sade Phil Evans. — Tre qvart

på tre borde det ännu vara natt.

— Då måste således min klocka dragit sig, —

svarade Onkel Prudent.

— En klocka från Walton Watch Company! —

skrek Phil Evans.

Huru dermed nu än förhöll sig, så var det i alla

fall dagen, som grydde. Så småningom syntes

skottgluggen som en ljus punkt i cellens djupa mörker. Men

om daggryningen inträffade tidigare än hvad som annars

brakar vara förhållandet vid fyrtionde parallelcirkeln,

hvarest Filadelfia ligger, så gick den dock icke med

denna snabbhet, som är kännetecknande för de låga

latituderna.

Onkel Prudent anmärkte åter detta sakförhållande

och åter stod man framför ett oförklarligt fenomen.

— Skulle man icke möjligen kunn^ svinga sig upp

till skottgluggen, — sade Phil Evans, — och försöka

att se hvar vi befinna oss?

— Det kunde man allt, — svarade Onkel Prudent.

Och vändande sig till Frycollin sade han.

— Upp med dig, Frycollin!

Negern reste på sig.

— Luta nu ryggen mot den här väggen, —

fortsatte Onkel Prudent, — och vill ni sedan, Phil Evans,

vara så god och stiga upp på den här pojkens axlar,

medan jag ser till, att han står stadigt.

— Gerna, — svarade Phil Evans.

Minuten derpå stod han på knä på Frycollins axlar,

och hans ögon nådde upp i jämnhöjd med skottgluggen.STILLESTÅND I FIENDTLIGHETERNA

59

Denna skottglugg var försedd, icke med ett

linsglas som det brukas på kajutsfönster, utan med en

vanlig glasruta. Ehuru denna icke var synnerligen tjock,

skymde den dock Phil Evans, hvilkens synkrets var

ytterst begränsad.

— Slå då för allt i verlden sönder rutan, — sade

Onkel Prudent. — Kanske ni ser bättre då.

Phil Evans riktade med skaftet på sin "bowie-knife"

en häftig stöt mot glasrutan, som gaf ifrån sig ett

klingande ljud men icke gick sönder. Ännu ett slag,

häftigare än det föregående. Samma resultat.

— Se så der ja! — skrek Phil Evans. — Rutan

är gjord af härdadt glas!

Det kunde ej heller förhålla sig annorlunda än att

rutan var gjord af ett slags glas, härdadt efter

uppfinnaren Siemens metod, emedan den oaktadt upprepade slag

förblef hel.

Emellertid hade det nu blifvit så klart, att man

kunde se ut — åtminstone inom gränserna af

synkretsen, afstängd genom skottgluggens infattning.

— Hvad ser ni? — frågade Onkel Prudent.

— Ingenting.

— Huru? Icke en grupp af träd?

— Nej.

— Icke en gång trädtopparna?

— Icke det heller.

— Vi befinna oss således icke längre på slätten?

— Hvarken på slätten eller i parken.

— Ser ni icke en gång hustak? — frågade Onkel

Prudent, hvars missnöje, blandadt med raseri, var i

ständigt tilltagande.

— Inga tak!

— Hvad! Icke ens en flaggstång, eller ett

kyrktorn, eller en fabriksskorsten?

— Ingenting annat än tomma rymden.

Just i detta ögonblick öppnades dörren till cellen.

En man blef synlig på tröskeln.

Det var Robur.

— Ärade medlemmar af Weldoninstitutet, — sade

han med allvarlig stämma, — ni äro nu fria att komma

och gå . . .

— Fria! — skrek Onkel Prudent.

— Ja — inom Albatros’ gränser!

Onkel Prudent och Phil Evans störtade ut ur cellen.

Och hvad sågo de?

Tolf till tretton hundra meter under sina fötter ett

land, som de förgäfves bemödade sig att igenkänna.

*

“Vid hvilken tidpunkt skall menniskan upphöra att

kräla i dyn, i stället för att lefva i den blånande,

fridfulla rymden?“ frågar Camille Flammarion.

Svaret är ytterst enkelt: det skall ske vid den

tidpunkt, då mekanikens framsteg tillåta oss att lösa

luftseglingsproblemet. Och allt sedan några år tillbaka

har man börjat tänka på, att en mera praktisk

användning af elektriciteten borde leda till problemets lösning.

År 1783, långt innan bröderna Montgolfier hade

konstruerat sin första montgolfière och fysikern Charles

sin första ballong, hade några äfventyrsälskande hjernor

drömt om att eröfra luften medelst mekaniska apparater.

De första uppfinnarna hade således icke tänkt på

apparater, som voro lättare än luften — hvilken tanke icke

heller skulle kunnat uppstå under fysikens dåvarande

ståndpunkt. Det var af apparater tyngre än luften, af

BESKRIFNING AF LUFTSKEPPET

61

flygmaskiner, afsedda att härma fogelns flygt, som de

väntade sig lösningen af problemet om sättet att färdas

i luften.

Det var just hvad som hade försökts af den

dåraktige Icarus, Dedali son, hvars vingar, fastsatta med

vax, föllo af, då han nalkades solen.

Men utan att behöfva gå tillbaka ända till

mytologiens tider, utan att tala om Archytas från Tarent,

finner man redan i Dante de Pérouse, Leonard de

Vincis och Guidottis arbeten, idéen till maskiner, afsedda

att röra sig i luften. Två och ett halft sekel senare

började uppfinnarnas antal att mångdubblas. Ar 1742

konstruerar markisen af Bacqueville ett system af vingar,

som ban försöker en färd tvärsöfver Seinen, faller, och

bryter af armen i fallet. Ar 1768 kommer Paucton på

den tanken att sätta ihop en apparat med två propellrar,

en uppehållande och en framdrifvande. Ar 1781

konstruerar Meerwein, arkitekt hos storhertigen af Baden, en

maskin med rörliga vingar och opponerar sig mot

styrbarheten af de ballonger, som nyss hade uppfunnits. Ar

1784 manövrerade Launoy och Bienvenu en apparat med

propellrar, satta i gång af fjädrar. Ar 1808 gjordes

flygförsök af en österrikisk urmakare, Jakob Degen. År

1810 utgaf Deniau, från Nantes, en broschyr, hvari ban

förfäktar åsigten: "tyngre än luften". Sedan gjordes

1811 —1840 åtskilliga experiment och uppfinningar af

Berblinger, Vigual, Sarti, Dubochet, Cagniard de Latour.

År 1842 uppträdde engelsmannen Henson med sitt

system af lutande plan och propellrar, drifna med ånga;

år 1845 kom Cossus med sina uppåtstigande propellrar;

år 1847 Camille Vert med sin apparat med propellrar

försedd med fjädervingar; år 1852 Letur med sina

styrbara fallskärmar, hvars användande kostade honom

lifvet. Samma år framkom Michel Loup med sina

lutande plan, försedda med fyra roterande vingar; år

1853 Béléguic och hans luftskepp, drifvet af propellrar,62

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Vaussin-Chardannes med sin fria, styrbara pappersdrake,

Georges Cauley med sitt förslag till flygmaskiner,

försedda med en gasmotor. Mellan 1854 — 1863 uppträdde

Joseph Pline, som tog patent på olika luftseglingssystem,

Bréant, Carlingford, Le Bris, Du Temple och Bright,

hvilkas uppåtstigande propellrar rotera mot hvarandra,

Smythies, Panafieu, Grosnier, etc. Slutligen bildades i

Paris 1863, tack vare Nadars ansträngningar, en

förening, som förfäktade åsigten: "tyngre än luften". Der

företaga uppfinnarna försök med maskiner, hvaraf flera

redan äro patenterade: de Ponton d"Amécourt med sin

apparat, försedd med propellrar, drifna af ånga, de la

Landelle med sitt system, bestående af en kombination af

propellrar med lutande plan och fallskärmar; Louvrié med

sitt luftskepp; d"Esterno med sin mekaniska fogel; Groof

med sin apparat med vingar, satta i gång af häfstänger etc.

Initiativet var taget, uppfinnarna uppfinna, räknarna

räkna ut allt hvad som kan göra detta sätt att röra sig

i luften utförbart. Bourcart, Le Bris, Kaufmann, Smyth,

Stringfellow, Prigent, Danjard, Pomès och de la Pauze,

Moy Pénaud, Jobert, Hureau de Villeneuve, Achenbach,

Garapon, Duchesne, Danduran, Parisel, Dieuaide, Melkisff,

Forlanini, Brearey, Tatin, Dandrieux, Edison, somliga

med propellrar och vingar, andra med lutande plan, alla

tänka ut, skapa, fabricera och förbättra sina flygmaskiner,

hvilka skola vara färdiga att användas den dag, då

någon uppfinnare ställer till deras förfogande en motor af

ansenlig kraft och ringa tyngd.

Må man förlåta denna något långdragna

namnförteckning. Är det icke af vigt att visa alla de grader

i skalan, som aviationen genomgått, innan den kunde

komma till den ståndpunkt, som Robur innehade. Skulle

väl ingeniör Robur kunnat konstruera en så fullkomlig

apparat utan de försök, som gjorts af hans föregångare?

Nej, säkerligen icke! Och på samma gång han icke hyste

annat än förakt för alla dem, som ännu envisades att tro påBESKRIFNING AF LUFTSKEPPET

63

ballongernas styrbarhet, så hade han så mycket större

aktning för alla anhängare till principen: "tyngre än

luften", antingen de nu voro engelsmän, amerikanare,

italienare, österrikare eller fransmän — framför allt

fransmän, hvilkas arbeten, af honom förbättrade, hade ledt

honom till att först uttänka och sedan konstruera denna

flygmaskin, Albatros, som nu slungats ut midt i

luftströmmarna.

— Flyg, dufva! — hade en af aviationens ifrigaste

adepter utbrustit.

— Man skall fara genom luften, alldeles som man

far på jorden, — hade en af hans mest passionerade

anhängare svarat.

— Lefve luftskeppet! — utbrast en af de

bullersammaste, hvilken slog allarm i alla tidningar för att

väcka gamla och nya verldens uppmärksamhet.

Ingenting är i sjelfva verket klarare bevisadt, både

genom erfarenhet och genom uträkningar, än att luften

är en mycket fast stödjepunkt. En fallskärm med en

meters diameter, kan icke allenast mildra ett fall genom

luften, utan äfven göra hastigheten likformig. Se der

hvad man visste!

Man visste vidare att, då rörelsehastigheten är stor,

vexlar tyngdkraften nästan alldeles i omvändt

förhållande till qvadraten på denna hastighet och blir nästan

utan betydelse. Man visste vidare, att ju mera ett

flygande djurs tyngd ökas, dess mindre ökas

proportionsvis den vingyta, som behöfs för att hålla det uppe, ehuru

rörelserna, som det måste göra, blifva långsammare.

En aviationsapparat bör således vara konstruerad

så, att den kan tillgodogöra sig dessa naturlagar, så att

den kan härma fogeln, "denna beundransvärda typ för

sättet att färdas i luften", som doktor Marey, ledamot

af franska vetenskapsakademien, sagt.

Öfver hufvud taget kunna de apparater, som äro

egnade att lösa detta problem, sammanfattas i tre olika slag:64

INGENIÖR RORURft LUFTFÄRD

1) Apparater, hvilka äro försedda med propellrar

med vertikala axlar.

2) Apparater, hvilka åsyfta att härma fogelns

naturliga flygt.

3) Apparater, hvilka, noga taget, endast bestå af

lutande plan, liksom pappersdraken, och framdrifvas af

horisontela propellrar.

Hvart och ett af dessa system har haft och har

ännu ifriga anhängare, hvilka icke alls vilja gifva med sig.

Emellertid hade Robur af flere orsaker förkastat de

båda sista.

Det är intet tvifvel om, att icke den mekaniska

fogeln erbjuder åtskilliga fördelar. De arbeten och

experiment, som herr Renaud företagit 1884, hafva bevisat

detta. Men, som man just sade till honom, det går icke

an att alldeles slafviskt efterhärma naturen.

Lokomo-tiverna hafva icke helt och hållet konstruerats efter

hararna, ej heller ångbåtarna efter fiskarna. At de förra

har man gifvit hjul, hvilket ej är det samma som ben,

och åt de senare propellrar, hvilket ej heller är det samma

som simfenor. Och de gå icke sämre för det. Kan man

för öfrigt veta hvad som sker mekaniskt i foglarnas

rörelser, hvilka äro så komplicerade? Har icke doktor

Marey antagit, att vingpennorna skiljas från hvarandra,

då vingarna lyftas, för att på så sätt låta luften passera

igenom, och skulle icke åtminstone denna rörelse vara

mycket svår att härma genom en maskin?

Å andra sidan kunde man icke förneka, att de

lutande planen hade gifvit ganska vackra resultat.

Propellrar, hvilka pressa ett skeft plan mot luftlagret, detta var

medlet att åstadkomma ett uppstigningsarbete, och de små

apparater, med hvilka man experimenterat, visade att

den disponibla tyngden, d. v. s. den som man kan

disponera öfver utom apparatens, ökas med qvadraten på

hastigheten. Detta var ju stora fördelar — till och medbeskrifning af luftskeppet

65

öfverträffande dem som erbjudas af aerostaten, då den är

i rörelse.

Icke desto mindre hade Robur tänkt, att det som

var det enklaste, var det bästa. Också hade propellrarna

räckt till för honom att uppfylla alla hans flygmaskins

behof. De ena höllo apparaten uppe i luften, de andra

framdrefvo den på ett alldeles utomordentligt säkert och

snabbt sätt.

Medelst en propeller med lämplig stigning och en

ansenlig yta, skulle man också, som Victor Tatin sade,

kunna, "om man dref sakerna till det yttersta, lyfta en

obegränsad tyngd med den tänkbart minsta kraft".

Om den mekaniska fogeln — som härmar

fog-larnas vingslag — höjer sig, i det den stöder sig på

luften, så höjer sig den apparat Robur användt genom

att piska luften snedt med bladen på sina propellrar,

alldeles som om den stege uppför ett lutande plan.

Propellern måste nödvändigt röra sig i samma riktning som

dess axel. Ar nu denna axel vertikal, så rör den sig

vertikalt. Är den horisontel, rör den sig horisontelt.

Ingeniör Roburs hela apparat var konstruerad i

enlighet med dessa principer.

Vi meddela här en fullständig beskrifning på

apparaten, hvilken kan delas i tre hufvuddelar: skrofvet, de

uppehållande och framdrifvande propellrarna och

maskineriet.

Däcket är trettio meter långt och fyra meter bredt

samt liknar ett vanligt skeppsdäck. Förstäfven är

försedd med en ramm. Nedanför däcket rundar sig ett

so-lidt sammanfogadt skeppsskrof, som innesluter de

apparater, som tjena till att frambringa den mekaniska

kraften, förvaringsrummet för ammunitionen, verktygen,

födoämnen af alla slag, deri inbegripet vattenförråderna.

Rundt omkring däcket löper en barrière, som bildas af

några lätta stolpar, sammanfogade medels ett nät af flä-

Jults Ve mr. Ingeniör Bolurs luftfärd. 566

INGENIÖR ROBÜRS LtJFTFÄHD

tad jerntråd. Öfver däckets yta höja sig tre kajutor,

hvars olika afdelningar äro bestämda att herbergera dels

personalen, dels maskineriet. I den mellersta kajutan

arbetar den maskin, som sätter alla de uppehållande

propellrarna i gång; i kajutan akterut arbetar maskinen,

som sätter i gång den framdrifvande akterpropellern, i

kajutan förut arbetar maskinen, som sätter i gång den

framdrifvande förpropellern, — dessa tre maskiner sättas

alla i gång hvar för sig. I kajutan förut äro inrymda

köket och rum för besättningen. Kajutan akterut är

indelad i flere hytter, bl. a. en som bebos af ingeniören,

en matsal, och så till sist en styrhytt för rorgängaren,

som styr apparaten medelst ett kraftigt roder.

Alla kajutorna få sin dager genom små skottgluggar

täckta med härdadt glas, hvilket har tio gånger så stor

motståndskraft som annat glas. Under skrofvet är

anbragt ett nät af elastiska resårer, afsedda att mildra

stötarna, så att landgörningen kan gå för sig utan obehag;

till den grad är ingeniören herre öfver apparatens

rörelser.

De uppehållande och framdrifvande propellrarna. —

Ofvanför plattformen höja sig vertikalt trettiosju axlar,

femton jemnhöga på hvardera sidan och sju litet högre i

midten. Det såg ut alldeles som ett skepp med

trettiosju master, endast att dessa master i stället för

segel voro försedda med två horisontela propellrar, med

temligen kort diameter, hvilka man dock kunde

bibringa en ofantlig rotationshastighet. Hvar och en af

dessa axlar har sin rörelse oberoende af de andras, och

för öfrigt rotera de två och två åt motsatt håll — en

anordning, som är nödvändig för att icke apparaten skall

snurra rundt. På så sätt kunna propellerna, under det

de gemensamt verka höjande i vertikal riktning, upphäfva

hvarandras verkan i horisontal rigtning. Följaktligen

är apparaten försedd med sjuttiofyra uppehållande

propellrar, hvilkas blad utvändigt sammanhållas med enBESKRIFNING AF LUFTSKEPPET

67

metallring, hvilken, då den gör tjenst som vindfång,

sparar drifkraften. I fören och aktern rotera, fästade

på horisontela axlar, två framdrifvande propellrar med

fyra blad åt motsatt håll och frambringa på så vis

drifkraften. Dessa propellrar, som äro af större dimensioner

än de uppehållande propellrarna, kunna liksom dessa

rotera med en ofantlig snabbhet.

Med ett ord, denna apparat innesluter i sig på en

gång alla de system, som förordats af herrar Cossus, de

la Landelle och de Ponton d"Amécourt, och hvilka

system fullkomnats af Robur. Men det är isynnerhet med

afseende på valet och användandet af drifkraften, som

Robur har rättighet att anse sig som uppfinnare.

Maskineriet. — Det var hvarken från ånga af

vatten eller andra vätskor, från komprimerad luft eller andra

elastiska gaser, ej heller från de explosiva

blandningar, som äro i stånd att frambringa en mekanisk kraft,

som Robur hemtade den kraft, som erfordrades för att

sätta hans apparat i gång och hålla den uppe i luften.

Nej, det var från elektriciteten, denna kraft, som en

dag skall blifva själen i den industriella verlden. För

resten behöfdes ingen elektromotor för att frambringa

den; endast staplar och accumulatorer. Men hvilka äro

då de beståndsdelar, som ingå i sammansättningen af

denna stapel, hvilka syror sätta den i verksamhet? Det

är Roburs hemlighet. Likadant är förhållandet med

accu-mulatorerna. Af hvad natur äro dessa positiva och

negativa skifvor? Det vet man ej. Ingeniören hade —

och det af goda skäl — aktat sig för att taga ut patent

på sin uppfinning.

Emellertid var resultatet följande: staplar, som

gifva kraftiga strömmar, syror med en nästan

fullständig motståndskraft mot evaporation och kristallisering,

vidare accumulatorer, hvilka betydligt öfverträffa de

Faure-Sellon-Volkmarska, och till sist strömmar, hvilkas

styrka kunde uppmätas i en hittills okänd mängd amper,68

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

och som sätta i gång propellrarna, hvilka i sin ordning

förmå att uppehålla och framdrifva apparaten med en

kraft, mer än tillräcklig för alla behof och under hvilka

omständigheter som helst.

Men, vi måste upprepa det ännu en gång, detta är

ingeniör Roburs hemlighet, rörande hvilken han iakttagit

en envis tystnad. Om det icke lyckas presidenten och

sekreteraren vid Weldoninstitutet att upptäcka

hemligheten, så kommer den troligtvis att gå förlorad för

menskligheten.

Det faller af sig sjelft, att denna apparat eger en

tillräcklig stadga till följd af tyngdpunktens läge. Det

fans ingen fara för, att den skulle kunna göra några

slags öfverhalningar eller vändas upp och ned. —

Återstår att taga reda på, hvilket material ingeniör Robur

användt till konstruerandet af sitt luftskepp — en

benämning, som mycket väl kan användas om Albatros.

Hvaraf bestod detta ämne, som var så hårdt, att Phil

Evans" "bowie-knife" icke kunnat bita derpå och Onkel

Prudent icke kunde säga, af hvad beskaffenhet det var?

Helt enkelt af papper.

Redan sedan flera år tillbaka har denna slags

fabrikation ansenligt utvecklat sig. Papper utan lim,

impregneradt med dextrin och stärkelse och sedan

pressadt i en hydraulisk press, bildar ett material, som är

hårdt som stål. Man har deraf tillverkat block, skenor,

jernvägsvagnshjul, hvilka äro på samma gång starkare

och lättare än hjulen af metall. Det var just denna

styrka parad med lätthet, som Robur hade velat

begagna sig af vid konstruerandet af sitt luftskepp.

Alltsammans, skrofvet, däcket, hytterna, var af papper,

som blifvit hårdt som metall genom pressningen och

äfven — något som icke är att förakta för en apparat,

som håller sig uppe på sådan höjd — oförbrännerligt.

Hvad beträffar de olika delarna af maskinerna,

propellrarnas skrufvar eller blad, så hade dertill användtsBESKRIFNING AF LUFTSKEPPET

69

ett på samma gång fast och elastiskt ämne,

oupplösligt i de flesta gaser, vätskor, syror eller oljor

—-för att ej tala om dess isolerande egenskaper — som

hade varit oskattbart vid tillverkandet af Albatros

elektriska maskiner.

Ingeniör Robur, hans underbefälhafvare Tom Turner,

en maskinist och dennes båda medhjelpare, två

rorgän-gare och en kock "— summa åtta personer — utgjorde

luftskeppets besättning, hvilken var fullt tillräcklig för

de manövrer, som fordrades vid luftseglingen. Jagt och

försvarsvapen, fiskredskap, elektriska lampor,

instrumenter för observation, kompasser och sextanter för

navigationen, termometrar för att studera temperaturen, olika

barometrar för att visa vexlingarna i d.et atmosferiska

trycket, ett "storm-glass" för att förutse stormar, ett

litet bibliotek, ett litet tryckeri, en bakladdningskanon,

hvilande på en tapp på midten af platformen och som

utslungar en projektil om sex centimeter, ett krutförråd,

kulor, dynamitkartescher, ett kök, uppvärmdt medels

accumulatorernas strömmar, ett förråd konserver, kött,

grönsaker, instufvade i ett härtill afsedt förrådsrum

tillsammans med några fat konjak, wisky och bränvin, så

att förrådet skulle kunna räcka flere månader utan att

man behöfde stiga ned till jorden för att proviantera —

sådana voro luftskeppets instrument och förråder, för att

nu icke räkna den ryktbara basunen.

För resten fans det ombord en lätt osänkbar båt af

kautschuck, som kunde rymma åtta personer på ytan

af en flod, en sjö eller ett lugnt haf.

Men hade då Robur icke en gång försett sig med

fallskärmar i händelse af olycka? Nej. Han trodde

icke på olyckshändelser af det slaget. Propellrarnas

axlar voro oberoende af hvarandra. Om en stannade,

hindrade detta icke de andras fart. Om hälften af

propellrarna arbetade, var detta nog att. hålla Albatros uppe

i dess naturliga element.

— Med tillhjelp af detta luftskepp, — såsom

Robur snart fick tillfälle att säga sina nya gäster —

gäster mot sin vilja — med detta är jag herre

öfver denna sjunde verdsdel, som är större än Australien,

Oceanien, Asien, Amerika, Afrika och Europa, detta

luftens Icarien, hvilket en dag skall befolkas af

tusentals Icarier!

*

Presidenten vid Weldoninstitutet och hans kollega

voro alldeles handfallna och förstummade af häpnad.

Men ingen af dem ville låta märka något af denna så

naturliga förvåning.

Betjenten Frycollin kunde deremot icke dölja sin

fasa öfver att veta sig färdas genom rymden om bord på

en sådan maskin, och han försökte det ej heller.

Under tiden roterade de uppehållande propellrarna i

hastig fart öfver deras hufvuden. Så ansenlig än denna

rotationshastighet var, så hade den dock kunnat

tredubblas, i händelse att Albatros skulle velat uppnå de

högre luftlagren.

Hvad åter beträffar de båda framdrifvande

propellrarna, hvilka endast rörde sig med måttlig fart, så

bibringade de icke apparaten större hastighet än tjugo

kilometer i timmen.

Då de lutade sig öfver platformen, kunde

passagerarna om bord på Albatros varseblifva ett långt och

slingrande vattenband, hvilket flöt som en vanlig bäck genom

ett vexlande landskap med små insjöar, som glittrade i

DE VILJA ÄNNU ICKE LÅTA Slö ÖFVERTYGAS 71

solskenet. Denna bäck var emellertid en flod, och till

på köpet en af de mest betydande inom detta territorium.

På dess venstra strand reste sig en bergskedja, som

fortsatte sig bortom horisonten.

— Tänker ni säga oss, hvar vi äro? frågade Onkel

Prudent med en röst, som skälfde af vrede.

— Jag har ingen skyldighet att underrätta er

derom, — svarade Robur.

— Tänker ni då säga, hvart vi skola begifva oss?

— tillade Phil Evans.

— Tvärs igenom rymden.

— Och detta skall räcka?

— Så lång tid som behöfs.

— Handlar det då om att resa jorden rundt? —

frågade Phil Evans ironiskt.

— Mer än så, — svarade Robur.

— Och om denna resa icke är i vår smak? —

frågade Onkel Prudent.

— Den måste vara i er smak!

Se der en försmak af det förhållande, som skulle

komma att herska mellan Albatros" herre och hans gäster,

för att icke säga hans fångar. Emellertid ville han

tydligen till en början gifva dem tid att hemta sig, att

beundra den utomordentliga apparaten, som förde bort dem

genom rymden, och utan tvifvel äfven att komplimentera

densammas uppfinnare. Han började derför promenera

från den ena sidan af däcket till den andra. Det

stod dem således fritt att antingen undersöka

maskinernas anordning och luftskeppets inredning eller att helt

och hållet egna sin uppmärksamhet åt landskapet, som

utbredde sig under deras fötter.

— Onkel Prudent, — sade nu Phil Evans, — om

jag ej misstager mig, så böra vi befinna oss öfver det

kanadensiska territoriets mellersta del. Den der floden,

som flyter i nordvest, är S:t Lawrencefloden, och staden,

som vi nyss lemnat bakom oss, är Quebec.72

INGENIÖR RORURft LUFTFÄRD

Det var verkligen Champlains gamla stad, hvars

skiffertak återspeglade solstrålarna alldeles som

reflektorer. Älbutros hade således förflyttat sig till

fyrtiosjette graden nordlig latitud — hvilket förklarar

dagens förtidiga början och daggryningens ovanliga

förlängning.

— Ja, — återtog Phil Evans, — der hafva vi

verkligen den amfiteatraliskt belägna staden, kullen, på

hvilken dess fäste ligger, detta Nord-Amerikas Gibraltar!

Der hafva vi engelska och franska kyrkorna och der

tullhuset med sitt torn, på hvilket den britiska flaggan

svajar!

Phil Evans hade knappt slutat att tala förrän

Canadas hufvudstad redan började att försvinna i

fjerran. Luftskeppet kom in uti ett lager af små moln,

hvilka allt mer och mer skymde bort jorden för deras

blickar.

Robur, som såg att presidenten och sekreteraren vid

Weldoninstitutet nu vände hela sin uppmärksamhet på

Albatros" konstruktion, nalkades dem och sade:

— Nå väl, mina herrar, tror ni ännu på

möjligheten att kunna färdas i luften med tillhjelp af

apparater, tyngre än denna?

Det skulle varit svårt att icke gifva vika för så

påtagliga bevis. Det oaktadt svarade Onkel Prudent

och Phil Evans ingenting.

— Ni tiga? — återtog ingeniören. — Det är utan

tvifvel hungern, som hindrar er från att tala! . . .

Men om jag åtagit mig att föra er genom luften, så

tro för all del ej, att jag ämnar föda er med detta så

föga närande ämne. Er första frukost väntar er.

Då Onkel Prudent och Phil Evans kände en

sönderslitande hunger, så var detta icke stället att göra

många ceremonier. En måltid förbinder icke till

något, och då Robur väl åter försatt dem på jorden, såtänkte de vis à vis honom återtaga hela sin

handlingsfrihet.

Ill. L. BenettP. Louis

Tom Turner.

De fördes nu båda två till ett litet "dining-room",

74

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

beläget i kajutan akterut. Der stod ett trefligt dukadt

bord, vid hvilket de under resans lopp fingo intaga sina

måltider för sig sjelfva. Rätterna utgjordes af diverse

konserver och bland annat ett slags bröd, sammansatt af

lika delar mjöl och pulviseradt kött, utblandadt med

litet fläsk, hvilket allt kokadt i vatten gifver den

förträffligaste soppa. Vidare fans det stekt fläsk och som

dryck the.

Icke heller Frycollin hade blifvit glömd. I

kajutan förut hade han fått sig en portion stark soppa af

ofvannämnda bröd. Han måste i sanning vara mycket

hungrig för att kunna äta, ty hans käkar darrade af

förskräckelse och skulle kunnat neka att göra tjenst.

— Tänk om den går sönder! — Tänk om den går

sönder! — upprepade den olycklige negern.

Detta var orsaken till hans ständiga ångest. Tänk

också så förskräckligt! Ett fall från femtonhundra

meters höjd, som skulle gjort honom så platt som en

pannkaka !

En timme senare blefvo onkel Prudent och Phil

Evans åter synliga på däcket. Robur var icke längre

der. Akterut stod rorgängaren i sin styrhytt med ögat

fäst på kompassen och följde orubbligt utan att tveka

den rigtning, som ingeniören angifvit.

Hvad den öfriga besättningen angår, så höll den

troligtvis på att äta frukost i sin hytt. Endast en

biträdande maskinist, som blifvit satt att öfvervaka

maskinerna, promenerade fram och tillbaka mellan

kaju-terna.

Om än apparatens hastighet var mycket stor, så

kunde dock de båda kollegerna endast ofullständigt

bedöma detta, ehuru Albatros nu kommit ut ur molnlagret

och jorden åter visade sig femton hundra meter under

deras fötter.

— Det är alldeles otroligt, — sade Phil Evans.DE VILJA ÄNNU ICKE LÅTA Slö ÖFVERTYGAS 75

— Låtom oss då ej tro på det! — svarade Onkel

Prudent.

De placerade sig nu i fören och riktade sina blickar

mot horisonten.

— Ah, ännu en stad! — utbrast Phil Evans.

— Kan ni känna igen den?

— Ja, det förefaller mig att vara Montreal.

— Montreal? Men det var ju knappast två timmar

sedan vi lemnade Quebec bakom oss!

— Det bevisar, att denna apparat rör sig med en

hastighet af minst hundra kilometer i timmen.

Detta var också verkligen den hastighet, som

luftskeppet utvecklade, och om passagerarna icke kände sig

besvärade deraf, så berodde det på, att de nu hade

medvind. Om vädret varit lugnt, skulle denna hastiga fart

förorsakat dem rätt stora obehag, emedan den är

ungefär lika stor som ett kurirtågs. Om de hade haft

motvind, skulle den varit omöjlig att uthärda.

Phil Evans bedrog sig ej. Nedanför Albatros

utbredde sig staden Montreal, lätt att igenkänna på

Victoriabron, slagen öfver S:t Lawrencefloden alldeles som

jern-vägsviadukten öfver Venedigs laguner. Vidare kunde

man urskilja dess breda gator, dess ofantliga

etablisse-menter, dess bankbyggnader, dess katedral, nyligen

uppförd efter samma mönster som S:t Peterskyrkan i Rom,

och slutligen "Mont-Royal", som beherskar hela staden

och der man anlagt en präktig park.

Det var tur, att Phil Evans förut besökt alla de

förnämsta städerna i Canada. Han kunde således känna

igen några utan att behöfva fråga Robur. Efter

Montreal passerade de vid half ett tiden Ottava, hvars

vattenfall, sedda i fogelperspektiv, liknade en stor kittel i

kokning, hvars innehåll sjöd öfver bräddarna på ett sätt, som

åstadkom den mest storartade effekt.

— Der är parlamentshuset, — sade Phil Evans.

Han pekade på något, som såg alldeles ut som en leksak76

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

från Nürnberg och som låg på en höjd. Denna leksak

med sin brokiga arkitektur liknade Parliament-House i

London, alldeles som katedralen i Montreal liknade

Peterskyrkan i Rom. Men hvad gjorde det till saken, det var

dock obestridligen Ottava. Snart försvann äfven denna

stad ur sigte och bildade blott en lysande punkt på

jorden.

Klockan var nära två, då Robur åter blef synlig.

Han åtföljdes af sin underbefälhafvare Tom Turner.

Robur sade endast tre ord till denne. Dessa tre ord

meddelade han i sin ordning till de två maskinisterna,

som stodo posterade vid kajuterna för- och akterut.

På ett tecken ändrade rorgängaren Albatros" kurs, så

att den styrde två grader mera åt sydvest. Samtidigt

kunde Onkel Prudent och Phil Evans konstatera, att en

större hastighet bibringades luftskeppets framdrifvande

propellrar.

I sjelfva verket skulle denna hastighet kunnat

fördubblas och öfverträffa allt hvad dittills i den vägen

åstadkommits med de snabbaste maskiner.

Må man sjelf döma! Torpedobåtarna kunna göra

tjugotvå knop eller fyrtio kilometer i timmen; tågen på

de franska och engelska jernbanorna hundra; isjakterna

på Förenta staternas tillfrusna floder hundrafemton; en

maskin med kugghjul, tillverkad i Patterssons verkstäder,

har gjort hundratrettio på jernvägslinien vid Eriesjön,

och ett annat lokomotiv mellan Trenton och Jersey

hundratrettiosju.

Emellertid kunde Albatros med användande af sina

motorers största kraft uppnå en hastighet af tvåhundra

kilometer i timmen, hvilket gör ungefär femtio meter i

sekunden.

Nå väl, detta är samma hasighet, som orkanens,

hvilken rycker upp träd med rötterna, samma hastighet, som

en viss vindstöts under orkanen den 21:sta September

1881, hvilken for fram med en hastighet af etthundra-DE VILJA ÄNNU ICKE LÅTA Slö ÖFVERTYGAS

77

nittiofyra kilometer. Detta är medelhastigheten i

bref-dufvans flygt, hvilken icke öfverträffas af andra än

vanliga svalans (67 meter i sekunden) och ringsvalans (89

meter i sekunden).

Med ett ord, Albatros kunde, alldeles som Robur

sagt, om den utvecklade sina propellrars hela kraft, hafva

gjort resan rundt omkring jorden på tvåhundra timmar,

d. v. s. på mindre än åtta dagar!

Hvad betydde det för denna flygmaskin, om jorden

i denna stund än egde fyrahundratusen kilometers

jern-vägslinier, — hvilket gör elfva gånger resan jorden rundt

längs eqvatorn? Hade den icke bela atmosferen som

stödjepunkt?

Behöfva vi väl nu tillägga, att det fenomen, hvars

uppträdande satte så många myror i hufvudet på folk,

icke var annat än ingeniörens luftskepp? Basunen, som

utslungade sina granna fanfarer i rymden, det var

under-befälhafvaren Tom Turners. Flaggan, som synts öfver

de flesta monumentala byggnader i Europa, Asien och

Amerika, det var Robur, eröfraren och hans Albatros"

flagga!

Men om ingeniören dittills vidtagit några

försigtighetsmått för att man ej skulle känna igen honom, om

han helst reste om natten, då han ibland skaffade sig

ljus med sina elektriska lampor, om han under

dagens lopp försvann ofvanför molnlagren, så tycktes ban

nu icke längre vilja hemlighålla den uppfinning han

gjort. Och var icke orsaken att lian kommit till

Filadelfia, att han uppträdt i Weldoninstitutets sessionssal,

den, att han ville meddela andra sin utomordentliga

upptäckt, att han ville öfvertyga ipso facto äfven de mest

tviflande?

Man vet, huru han blef mottagen, och man skall få

se hvilken hämd ban vill utkräfva på presidenten och

sekreteraren vid sagda klubb.78

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Emellertid hade Robur närmat sig de båda

kollegerna. Dessa låtsade alldeles som om de icke erforo

någon förvåning öfver hvad de sågo, öfver hvad de mot

sin vilja voro med om att försöka. Det var tydligt, att

inom dessa båda anglosaxiska skallar rufvade en envishet,

som det skulle blifva svårt att få bugt med.

Robur å sin sida låtsade icke en gång om, att han

märkte detta, utan fortsatte samtalet utan att bry sig

om, att det varit afbrutet i öfver två timmar:

— Mina herrar, — sade han, — ni undra säkert

huruvida denna apparat, så utomordentligt väl afpassad

att färdas i luften, är i stånd att uppnå en större

hastighet? Den skulle icke vara värdig att herska i luften,

om den vore oförmögen att begagna sig utaf densamma.

Jag har velat, att luften för mig skulle vara en fast

stödjepunkt, och det är den. Jag har förstått, att, för

att strida mot vinden, det helt enkelt fordras att vara

starkare än den, och jag är starkare. Jag har hvarken

behof af segel, åror eller hjul för att föras framåt, eller

af skenor för att vägen skall kunna hastigare

tillrygga-läggas. Jag behöfver luft, men det är också allt. Luft,

som omger mig alldeles som vattnet omger en

undervattensbåt, och hvari mina propellrar röra sig alldeles som

propellrarna på en ångbåt. Se der det sätt, hvarpå jag

löst aviationens problem. Och detta resultat skall aldrig

någon ballong eller annan apparat, som är lättare än

luften, kunna uppnå.

De båda kollegerna iakttogo en hårdnackad tystnad

— något som icke en minut bragte ingeniören ur

fattningen. Han nöjde sig med att draga på munnen och

återtog fortfarande under frågande form:

— Kanske ni undra, om Albatros jemte förmågan

att röra sig horisontelt, äfven besitter förmågan att

förflytta sig vertikalt, eller med andra ord, om den, då

det gäller att uppnå de högre luftlagren, kan täfla medDE VILJA ÄNNU ICKE LÅTA Slö ÖFVERTYGAS

79

en aerostat? Nå väl, jag vill ej tillråda er att låta Go

a head täfla med honom.

De båda kollegerna inskränkte sig helt enkelt till

att rycka på axlarna. Det var kanske dit, de ville att

ingeniören skulle komma.

Robur gjorde, ett tecken. Propellrarna, som

tjenade till motorer, stannade genast. Efter att ännu

några kilometer hafva bibehållit farten, blef Albatros

stående orörlig.

Vid ett andra tecken af Robur började de

uppehållande propellrarna att röra sig med en hastighet, som

hade kunnat jemföras med sirenernas vid akustiska

experiment. Deras surrrr genomlöpte nära en hel oktav i

tonskalan, likväl aftagande i styrka till följd af luftens

förtunning, och apparaten höjde sig vertikalt som en

lärka, hvilken utslungar sitt skarpa skrik i rymden.

— Master Onkel! — Master Onkel! — skrek

Frycollin. — Tänk om den skulle gå sönder!

Ett föraktfullt småleende var Roburs enda svar.

Inom några minuter hade Albatros uppnått en höjd af

tvåtusensjuhundra meter, hvilket gjorde att synkretsen

vidgades till sjuttiotusen — sedan uppnådde den

fyratusen meter, hvilket barometern utvisade genom att falla

till 480 millimeter.

Nu började Albatros, sedan detta experiment var

utfördt, att åter sänka sig. Minskningen af tryck i de högre

luftlagren medför minskningen af syre i luften och i följd

deraf i blodet. Detta är orsaken till allvarliga

olyckshändelser, som träffat vissa aeronauter. Robur ansåg

onödigt att utsätta sig derför.

Albatros återkom således till den höjd, der den

företrädesvis tycktes vilja uppehålla sig, och dess

framdrifvande propellrar, som åter sattes i rörelse, förde den med

ännu större hastighet framåt i sydvestlig rigtning.

— Om det var detta ni önskade veta, mina herrar,

— sade ingeniören, — så ha ni nu fått det klart för er.80

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Derpå lutade han sig öfver barrièren och stod

alldeles fördjupad i sina tankar.

Då han åter upplyfte hufvudet, stodo presidenten

och sekreteraren vid Weldoninstitutet framför honom.

— Ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent, som

förgäfves försökte att beherska sig, — vi hafva icke

undrat öfver något af allt det ni tyckes tro. Men vi

skola göra er en fråga, som vi räkna på, att ni är god

och besvarar.

— Tala.

— Med hvad rätt öfverföll ni oss i Filadelfia, i

Fair-mont-Park? Med hvad rätt stängde ni in oss i den der

cellen? Med hvad rätt för ni oss med er, mot vår vilja,

ombord på denna flygmaskin?

— Och med hvad rätt mina herrar aeronauter, —

inföll Robur, — med hvad rätt ha ni förolämpat och hotat

mig i er klubb, så att jag sannerligen förvånar mig öfver

att hafva kommit lefvande derifrån?

— Fråga är icke det samma som att svara, —

återtog Phil Evans, — och jag upprepar — med hvad rätt?

— Ni vill således veta det?

— Ja.

— Nå väl, med den starkastes rätt!

— Det är rått!

— Men det är sant!

— Och under huru lång tid, medborgare ingeniör,

— frågade Onkel Prudent, hvars vrede nu kokade öfver,

— under huru lång tid ämnar ni utöfva denna rätt?

— Men, mina herrar, — svarade Robur ironiskt, -—

huru kunna ni göra mig en sådan fråga, då vi blott

behöfva sänka blicken för att njuta af ett skådespel utan

like i verlden!

Albatros speglade sig nu i Ontariosjöns ofantliga

spegel. Den passerade just öfver det land, som Cooper

så poetiskt besjungit. Nu följde den södra stranden afDE VILJA ÄNNU ICKE LÅTA Slö ÖFVERTYGAS 81

den vidsträckta sjön och styrde kosan mot den ryktbara

llod, som tillför densamma Eriesjöns vatten, sedan det

slungats utför dess ofantliga vattenfall.

Under en minut trängde ett majestätiskt buller, ett

orkanlikt dån, ända upp till Albatros. Luften

uppfriskades kännbart, alldeles som om något fuktigt skum kastats

upp i densamma.

Nedanför störtade sig vattenmassor utför en

häst-skoformad brant. Man skulle kunnat kalla det en

ofantlig kristallström midt ibland tusentals regnbågar, hvilka

bildades genom solstrålarnes brytning. Det var ett

sublimt skådespel.

Framför dessa vattenfall förenade en bro, som

liknade en utspänd lina, de båda stränderna med hvarandra.

Ungefär 4,5 kilometer längre ner fans en hängbro, öfver

hvilken ett tåg just nu ångade fram, på väg från den

canadensiska till den amerikanska stranden.

— Niagarafallen! — skrek Phil Evans.

Detta skrik undslapp honom, under det att Onkel

Prudent af alla krafter bemödade sig att icke beundra

något af de underbara saker han såg.

En minut senare hade Albatros passerat öfver floden,

som skiljer Förenta staterna från Canada, och kom nu in

på Nord-Amerikas vidsträckta områden.

ÅTTONDE KAPITLET.

I hvilket man får se, att Robur beslutar sig

för att besvara en vigtig fråga, som

ställes till honom.

I en af hytterna i kajutan förut hade Onkel

Prudent och Phil Evans funnit två förträffliga bäddar, linne

och gångkläder i alldeles tillräcklig mängd samt ytter-

Jules V er ne. Ingeniör lioburs lu/t/ürd,

682

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

rockar och resfiltar. En transatlanterångare skulle icke

kunnat erbjuda dem större beqvämligheter. Om de icke

fingo njuta af en oafbruten sömn, så berodde detta säkert

på, att de sjelfva så gerna ville det eller åtminstone att

mycket allvarsamma funderingar hindrade dem derifrån.

I hvilket äfventyr hade de blifvit kastade? Till hvilken

serie af experiment hade de blifvit inviterade inviti,

om man vågar tillåta sig denna sammanställning af

franska och latinska ord. Huru skulle allt detta sluta

och hvad ville i sjelfva verket ingeniör Robur? Detta

var sannerligen ett rikt fält för reflexioner.

Hvad beträffar betjenten Frycollin, så var han

inlogerad förut i en hytt, som låg näst intill mästerkockens

på Albatros. Detta grannskap kunde icke annat än

behaga honom. Han älskade nemligen att umgås med denna

verldens store. Men då han slutligen somnade, drömde

han oupphörligt, att han slungades tvärs genom rymden,

hvilket gjorde hans sömn till en afskyvärd mara.

Och dock var intet lugnare än denna färd genom

atmosferen, hvars luftströmmar afstannat framemot

aftonen. Utom det hvinande ljud, som framkallades af

propellrarnas vingar, hördes icke ett buller i detta luftlager.

Ibland hörde man en ånghvissling från något lokomotiv

nere på jorden eller tjutet af några hundar. Hvilken

underbar instinkt! Dessa varelser kände, att flygmaskinen

passerade öfver dem och utstötte tjut af fasa deröfver.

Dagen derpå, den 14 Juni, klockan fem på morgonen

promenarade Onkel Prudent och Phil Evans på

platfor-men, eller rättare på luftskeppets däck. Ingenting hade

förändrats sedan gårdagen: utkiken i fören och

rorgängaren i aktern, allt var på sin förra plats.

Men hvarför behöfdes det då en utkik? Hade man

möjligen att frukta en sammanstötning med en liknande

apparat? Nej, säkerligen icke. Robur hade ännu icke

funnit efterapare. Hvad åter beträffar att möta en

luftballong, som uppehöll sig i luften, så var denna möjlig-ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 83

het så svag, att det må tillåtas oss att lemna den utom

räkningen. I alla händelser skulle det v.arit värst för

luftballongen — en lerkruka mot en kopparkittel. Albatros

skulle icke haft något att frukta af en dylik

sammanstötning.

Men kunde då verkligen någon annan slags

sammanstötning ega rum? Ja! Det var alls icke omöjligt, att

luftskeppet skulle kunna stöta på grund alldeles som ett

fartyg, ifall något berg, öfver hvilket det icke kunde

höja sig eller icke undvika, stängde dess väg. Detta var

luftens farliga skär, som man måste undvika liksom ett

fartyg undviker klipporna i hafvet.

Det är visserligen sant att ingeniören, liksom en

kapten plägar göra, hade angifvit rigtningen, i det han

beräknat den höjd, som var nödvändig för att dominera

de högsta bergspetsarna inom området. Men som

luftskeppet snart skulle komma att passera öfver ett bergigt

land, så fordrade försigtigheten, att man var på sin vakt,

i händelse att luftskeppet skulle kunnat afvika något från

sin utstakade bana.

Då Onkel Prudent och Phil Evans betraktade

landskapet, som utbredde sig under deras fötter, varseblefvo

de en vidsträckt sjö, hvars bortersta, sydliga vik Albatros

just nu uppnådde. Deraf slöto de, att de under natten

passerat Eriesjön i hela dess längd. Och som

luftskeppet nu hade en mera direkt vestlig rigtning, borde det

snart uppnå Michigansjöns yttersta udde.

— Det är intet tvifvel längre! — utbrast Phil Evans.

— Den der samlingen af tak der borta vid horisonten,

det är Chicago!

Han misstog sig ej. Det var verkligen staden, från

hvilken sjutton jernvägar utstråla, Vesterns drottning,

den stora reservoir, dit Indianas, Ohios, Wisconsins,

Missouris och alla andra staters, hvilka bilda unionens

vestliga del, produkter flyta.

Onkel Prudent, beväpnad med en förträfflig marin-84

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

kikare, som han funnit i sin hytt, kunde med lätthet

urskilja stadens förnämsta byggnader. Hans kollega

utpekade för honom kyrkorna, de offentliga byggnaderna,

de talrika elevatorerna och spanmålsmagasinen, det

kolossala hotell Scherman, som liknade en stor tärning, på

hvilken fönstren på alla sidor bildade hundratals ögon.

— Då detta är Chicago, — sade Onkel Prudent, —

så bevisar det, att vi förts litet mera åt vester, än hvad

som skulle vara lämpligt för att återkomma till vår

utgångspunkt.

Albatros aflägsnade sig också nu i sjelfva verket i

rät linie från Pennsylvaniens hufvudstad.

Men om äfven Onkel Prudent velat försöka förmå

Robur att återföra dem mot öster — så skulle ban i detta

ögonblick ej haft tillfälle dertill. Denna morgon

tycktes nemligen ingeniören alls icke hafva brådtom att

lemna sin hytt, vare sig nu att han var sysselsatt der

med några arbeten, eller att han ännu sof. De båda

kollegerna måste således frukostera utan att hafva fått

se honom.

Luftskeppets hastighet hade icke minskats sedan

gårdagen. Men då den hade samma rigtning som vinden,

hvilken blåste från öster, så var den icke besvärlig, och

som termometern endast sjunker en grad på

hundrasjuttio meters uppstigning, så var temperaturen alls icke

outhärdlig. Också vandrade Onkel Prudent och Phil Evans

under samspråk och väntan på ingeniören fram och

tillbaka under hvad man skulle kunna kalla skuggan af

propellrarna, hvilka nu roterade med en sådan hastighet, att

deras blad bildade en nästan genomskinlig skifva.

Staten Illinois passerades sålunda längs dess

nordliga gräns på mindre tid än två och en half timme. Man

for öfver flodernas flod, Missisippi, hvars tvådäckade

flodångbåtar icke syntes större än kanoter. Sedan styrde

Albatros kurs på Iowa, efter att hafva farit förbi

Iowa-* City vid elfvatiden på förmiddagen.ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 85

Några kedjor af kullar, "bluffs" genomskuro detta

territorium löpande från söder till nordvest. Dess ringa

höjd fordrade ingen höjning af luftskeppet. För resten

dröjde det ej länge, förrän kullarna försvunno för att

gifva plats åt Iowas vidsträckta slätter, som sträcka

sig öfver hela dess östra del och öfver Nebraska —

ofantliga prärier, hvilka utbreda sig ända till foten af

Klippbergen. Här och der flöto floder fram, hvilka antingen

voro bifloder eller bifloders bifloder till Missouri. Vid

dessas stränder lågo städer och byar, hvilka dock började

blifva mera sällsynta, allt eftersom Albatros mer och mer

närmade sig "den fjerran vestern".

Ingenting af vigt tilldrog sig under loppet af denna

dag. Onkel Prudent och Phil Evans voro helt och hållet

öfverlemnade åt sig sjelfva. De sågo knappast en gång

till Frycollin, hvilken låg utsträckt i fören med slutna

ögon för att ingenting se. Och dock var han ej, som

man skulle kunnat tro, plågad af svindel. Af brist på

stödjepunkt, skulle denna svindel icke kunnat bemäktiga

sig en, såsom den gör då man står uppe på någon hög

byggnad. Afgrunden utöfvar ingen dragningskraft, då

man betraktar den från gondolen i en ballong, eller från

däcket af ett luftskepp, eller rättare sagdt, det är ingen

afgrund, som gapar under luftseglaren, det är horisonten,

som vidgas och omgifver honom på alla sidor.

Klockan två passerade Albatros öfver Omaha på

gränsen af Nebraska. — Omaha-City är en verklig

hufvudstation för Pacificjernvägen, denna bana, som sträcker

sig sextusensexhundra kilometer mellan New-York och

San-Fransisco. Under ett ögonblick kunde man se

Missouris gulaktiga vatten, derpå staden med sina hus af trä

och tegel, belägen vid midten af denna jetteflod, alldeles

som ett spänne på det bälte, som omsluter Nord-Amerikas

midja. Under det passagerarna ombord på luftskeppet

iakttogo alla dessa saker, är det alls icke otroligt, att

invånarna i Omaha i sin tur varseblefvo den besynnerliga86

INGENIÖR ROBURS LUFTFARü

företeelsen. Men deras förvåning att se den sväfva i luften

kunde icke vara större än presidentens och sekreterarens

vid Weldoninstitutet att befinna sig ombord derå. I alla

händelser var detta en tilldragelse, som komme att

diskuteras i alla Förenta staternas tidningar och som skulle

lemna förklaringen på det besynnerliga fenomen,

hvarmed hela verlden sysselsatt sig sedan någon tid tillbaka.

En timme efteråt hade Albatros passerat förbi Omaha.

Nu blef det alldeles tydligt, att luftskeppet styrde kosan

mot vestern, i det det aflägsnade sig från Platte-floden,

längs hvilkens strand Pacific-banan går öfver prärierna.

Detta var just ingen angenäm upptäckt för Onkel Prudent

och Phil Evans.

— Det ligger således verkligen något allvar i detta

förslag att föra oss till antipoderna? — sade den ene.

— Och detta mot vår vilja? — inföll den andra.

— Ah! må denne Robur taga sig i akt! Jag är icke

den man, som låter behandla mig hur som helst!

— Icke jag heller! — svarade Phil Evans. — Men

tro mig, Onkel Prudent, ni gjorde i alla fall bäst i att

försöka lugna er.

— Lugna mig?

— Och spara er vrede, tills tiden är inne att låta

den bryta ut.

Efter att hafva passerat öfver Svarta bergen,

betäckta med barrträd och cedrar, flög Albatros vid

femtiden öfver det område, som man med rätta har kallat

Nebraskas dystra trakter, — ett kaos af ockrafärgade

kullar, klippblock, som sågo ut som om de störtat ned

till jorden och slagits sönder i fallet. Sedda på långt

håll antaga dessa block de allra vidunderligaste

formationer. Midt ibland denna ofantliga samling af

klippstycken såg man här och der ruinerna efter städer från

medeltiden med sina fästen, torn och befästade slott.

Men i verkligheten äro dessa dystra trakter intet annat

än ett ofantligt benhus, hvarest hvitna oräkneliga lem-robur beslutar sig för att besvara en vigtig fråga 87

1

ningar af pachydermer, hafssköldpaddor, och till och med,

som man påstår, fossila menniskor, bortsopade under forna

tider af någon okänd öfversvämning.

Då det blef afton hade man bakom sig hela

Platteflodens vattenmassor. Nu sträckte sig slätten ända till

de yttersta gränserna af en horisont, som tog sig

vidsträckt ut från den höjd Albatros nu innehade.

Under natten störde icke längre lokomotivens eller

ångbåtspipornas gälla hvisslingar det stjernströdda

firmamentets majestätiska lugn. Långdragna råmande läten

stego emellanåt upp till luftskeppet, som nu hade närmat

sig jorden. Dessa läten härrörde från hjordar af

bisonoxar, hvilka ströfvade genom prärierna på spaning efter

bäckar och betesmarker. Då dessa tego, frambragte

gräset, som frasade under deras fötter, ett brusande

ljud, som liknade dånet af en öfversvämning och var

mycket olikt det oafbrutna susande, som frambragtes

af propellrarna. »

Dessutom hördes tid efter annan en vargs, räfs eller

vildkatts tjut, eller skallet från en coyot, denna canis

latrans, hvars namn fullt rättfärdigas genom dess gälla

skall.

Äfven uppstego genomträngande dofter såsom af

mynta, salvia och malört, blandade med den starka lukten

af barrträden, som spred sig i den rena nattluften.

Och till sist, för att anteckna alla ljud, som stega

upp från jorden, hördes ett hemskt skri, som denna

gång icke kom från coyoterna; det var indianens

strids-rbp, som den vana jägarens öra icke gerna skulle kunna

förvexla med något annat.

Följande dag, den 15:de Juni, vid femtiden på

morgonen lemnade Phil Evans sin hytt. Kanske skulle han

i dag träffa ingeniör Robur?

Som han i alla händelser var nyfiken att veta,

hvarför Robur icke visat sig dagen förut, så vände han sig

till underbefälhafvaren Tom Turner.88

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Tom Turner, engelsman till börden, omkring fyrtiofem

år gammal, med höghvälfdt bröst, symetriskt bygd och

liksom huggen af jern, hade ett af dessa väldiga,

karakteristiska hufvuden à la Hogarth, sådana denna tecknare

af allt hvad som fins af fulhet hos den anglosaxiska rasen

har kastat ut med spetsen af sin penna. Om man noga

undersöker plansch fyra af Harlots Progress, så skall man

återfinna Tom Turners hufvud på fångvaktarens axlar,

och man skall nogsamt märka, att hans fysionomi just

icke har något särdeles uppmuntrande hos sig.

— Få vi se ingeniör Robur i dag? — frågade Phil

Evans.

— Jag vet icke, — svarade Tom Turner.

— Jag frågar er om han gått ut?

— Kanske.

— Och när kommer han tillbaka?

— Förmodligen då han slutat sin promenad.

Och derpå gick Tom Turner åter in i sin ruff.

Phil Evans måste nöja sig med detta svar, hvilket

var så mycket mindre lugnande som det, efter hvad

kompassen utvisade, var alldeles tydligt, att Albatros

fortsatte sin färd i nordvestlig rigtning.

Hvilken skilnad var det icke mellan de dystra

trakters ofruktbara områden, som passerats under natten,

och det landskap, som nu upprullade sig för

luftseglarnas blickar.

Luftskeppet passerade nu, efter att hafva

tillryggalagt tusen kilometer från Omaha, öfver en trakt, som

Phil Evans ej kunde känna igen af det enkla skälet, att

han aldrig varit der förut. Några fästen, afsedda att

tjena som skydd mot indianerna, krönte kullarna med

sina geometriska linier. Det fans få byar och få

inbyggare i detta land, så olikt Colorados guldhaltiga

territorier, hvilka äro belägna flera grader sydligare.

I fjerran började, fastän ännu mycket obestämdt,ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 89

Öfver klippbergen"

att afteckna sig en kedja af klippor, hvilka den

uppgående solen öfvergöt med sitt purpursken.

Det var Klippbergen.90

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Genast på morgonen började Onkel Prudent och Phil

Evans att frysa. Denna sänkning i temperaturen berodde

alls icke på något ombyte af väderleken, och solen lyste

med sitt grannaste sken.

— Det här måste bero på, att Albatros höjer sig i

luften, — sade Phil Evans.

Och verkligen hade också barometern, som satt

utanför dörren till den mellersta kajutan, fallit till

femhundrafyrtio millimeter — hvilket utvisade en höjd af omkring

tretusen meter. Luftskeppet höll sig således "på en

ganska försvarlig höjd, hvilket nödvändiggjordes af den

kuperade marken.

För öfrigt måste de en timme förut hafva passerat

en höjd af fyratusen meter, ty bakom luftskeppet reste

sig berg, som voro betäckta af en evig snö.

Hvarken Onkel Prudent eller Phil Evans kunde med

säkerhet afgöra, hvad detta var för ett land. Under

natten hade Albatros kunnat göra afvikningar åt norr

och söder med en ytterlig hastighet och detta var

tillräckligt för att vilseleda dem.

Efter att hafva uppställt flera olika hypoteser, mer

och mindre antagliga, stannade de vid denna: detta

territorium, omslutet af en kedja af berg, måste vara det,

som genom ett kongressbeslut i Mars 1872 förklarades

vara Förenta staternas Nationalpark.

Det var också verkligen denna egendomliga trakt.

Den förtjenade i sanning namnet park — en park med

berg i stället för kullar, sjöar i stället för dammar,

floder i stället för bäckar, och i stället för vattenkonst,

geyser af en ofantlig kraft.

Inom några minuter sväfvade Albatros öfver

Yellow-stoneriver, och lemnande på sin högra sida berget

Steven-son, kom den snart till stränderna af den stora sjö, som

bär samma namn som det nyss nämda vattendraget.

Hvilken omvexlande anblick företedde icke denna sjös

stränder, beströdda med obsidianstycken och bergkri-ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 91

ställer, i hvilkas tusentals facetter solstrålarna

återspeglades! Hur nyckfull hade icke naturen varit vid

placerandet af öar, som här och der stucko upp på dess

yta! Och hvilket moln af foglar, pelikaner, svanor,

fiskmåsar, vildgäss, prutgäss och lommar uppehöll sig

icke omkring denna sjö, som är en af de högst liggande

på hela jordklotet! Vissa, mycket branta delar af

stränderna äro beklädda med ett täcke af gröna träd,

furu-och lärkträd, och vid foten af dessa branta sluttningar

uppstiga oräkneliga hvita rökpelare. Det är ånga, som

stiger upp ur denna jord, såsom ur en ofantlig kittel,

i hvilken vattnet genom underjordiska eldar hålles i ett

tillstånd af ständig kokning.

Här skulle, om någonsin, varit ett lämpligt

tillfälle för kocken att förse sig med ett rikligt förråd af

foreller, den enda fisk, som Yellowstonesjön eger i

riklig mängd. Men Albatros höll sig fortfarande på en

sådan höjd, att tillfälle ej erbjöd sig att företaga ett fiske,

som med all säkerhet skulle blifvit ofantligt gifvande.

För öfrigt dröjde det endast tro qvarts timme, innan

man hade sjön bakom sig, och en liten stund senare hade

man passerat öfver denna region af geysrar, hvilka vida

öfverträffa de praktfullaste på Island och New-Zeeland.

Lutade öfver räcket beskådade Onkel Prudent och

Phil Evans dessa vattenpelare, hvilka sköto upp i

höjden alldeles som ville de förse luftskeppet med ett

nytt element att röra sig i. Der voro "Solfjädern",

hvars strålar forma sig till tunna, glänsande skifvor.

"Det befästade slottet", som tycktes försvara sig med

vattenstrålar, " Grott-geyser", så benämd för sin

egendomligt formade, af många hål genomsatta krater och

till sist "Jätten", som utslungar en lodrät vattenpelare

med en omkrets af fem meter till mera än femtio

meters höjd.

Robur kände utan tvifvel redan till alla de

underbara företeelserna i detta oförlikneliga, ja, i sitt slag62

Ingeniör robürs luftfärd

enastående skådespel, ty han visade sig ej på

platfor-men. Var det då endast för sina gästers nöje, som han

låtit Albatros passera öfver denna Nationalpark? Huru

dermed än må vara, så afhöll han sig från att komma

och mottaga deras tacksägelser. Han blef icke en gång

synlig under den farliga passagen öfver Klippbergen,

hvilka Albatros uppnådde vid sjutiden på morgonen.

Man vet att denna bergskedja sträcker sig som en

ofantlig ryggrad från midjan till halsen på Nord-Amerika

såsom förlängning af de mexikanska Anderna. Det är

en sträcka af tretusenfemhundra kilometer, hvars högsta

punkt utgöres af bergsspetsen James, som har en höjd

af nära tolftusen fot.

Utan tvifvel skulle Albatros liksom en fogel med

hög flygt genom att fördubbla sina vingslag kunnat

passera öfver de högsta punkterna på denna kedja för att

sedan med ett enda språng komma in i Oregon eller

Utah. Men denna manöver var icke af behofvet

påkallad. Det finnes pass, som tillåta en att komma

igenom denna kedja utan att behöfva klättra upp för

spetsarna. Det fins flere sådana "canons" ett slags mer eller

mindre trånga pass, genom hvilka man kan komma fram

— några såsom t. ex. Bridgerpasset, genom hvilken

Pa-cificjernvägen går på väg till mormomernas land, och

andra, hvilka öppna sig mera åt norr eller söder.

Det var en af dessa "canons", som Albatros gaf

sig in uti, sedan den minskat sin hastighet för att icke

skada sig mot bergspassets väggar. Med en säkerhet

på handen, som ännu mera förhöjde verkan af rodrets

ytterliga känslighet, styrde rorgängaren luftskeppet,

alldeles som om det skulle varit fråga om en båt af första

rang i en täfling inom "The Royal Thames club". Det

var i sanning märkvärdigt; och hvilket förakt än de

båda motståndarna till principen: "tyngre än luften",

kände för saken, så kunde de dock icke annat än

förvånas öfver fullkomligheten hos denna luftseglingsmaskin.ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 93

Inom mindre än två och en half timme hade man

passerat genom den stora bergskedjan, och Albatros

återtog sin förra hastighet om hundra kilometer. Den styrde

nu kosan mot sydvest i afsigt att gå tvärs öfver Utah,

under det att den sänkte sig närmare till jorden. Den

hade sänkt sig några hundra meter, då några hvisslingar

tilldrogo sig Onkel Prudents och Phil Evans

uppmärksamhet.

De kommo från ett tåg på Pacificbanan, hvilket

styrde kosan mot staden vid Stora saltsjön.

Lydande en hemlig order sänkte sig Albatros ännu

mera i afsigt att följa tåget, som gick för full maskin.

Den varseblefs genast. Några hufvuden tittade ut ur

waggonsfönstren. Derpå samlades en hel hop passagerare

på dessa små gångbroar, som förbinda de amerikanska

jernvägsvagnarna med hvarandra. Några klättrade upp

på taken för att bättre kunna se flygmaskinen.

Hurrarop ljödo genom luften; men de kunde dock ej locka

ut Robur.

Albatros sänkte sig ännu mera genom att moderera

de uppehållande propellrarnas rotationshastighet och

saktade sin fart för att icke lemna bakom sig tåget, som

den skulle haft lätt att fara förbi. Luftskeppet

sväfvade öfver tåget som en ofantlig torndyfvel. Det gjorde

små utflygter, åt höger och venster, det flög framåt ett

stycke och vände sedan tillbaka igen och hade helt stolt

hissat sin svarta flagga med den gyllene solen i midten,

hvarpå lokomotivföraren svarade genom att vifta med

Amerikas unionsflagga med de trettiosju stjernorna.

Förgäfves ville de båda fångarna försöka begagna

sig af det tillfälle, som erbjöds att meddela, hvad som

blifvit af dem. Förgäfves skrek presidenten vid

Weldoninstitutet af alla krafter:

— Jag är Onkel Prudent från Filadelfia!

Och sekreteraren:

— Jag är Phil Evans, hans kollega!94

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Deras rop förlorade sig i de tusentals hurrarop,

hvarmed de resande helsade deras färd.

Emellertid hade tre eller fyra af luftskeppets

besättning kommit ut på däcket. En af dem kastade ned

en repända till tåget, liksom sjömännen bruka göra, då

de passera förbi ett skepp, som går långsammare än

deras — ett ironiskt sätt att erbjuda dem en

bogser-lina.

Albatros återtog nu sin vanliga hastighet och efter

en halftimme hade den lemnat bakom sig tåget, hvars

rökpelare snart försvann ur synhåll.

Vid ett-tiden på eftermiddagen syntes en vidsträckt

skifva, som återkastade solstrålarna alldeles som en

ofantlig reflektor.

— Det måste vara mormonernas hufvudstad,

Salt-Lake-City! — sade Onkel Prudent.

Det var verkligen staden vid Stora saltsjön, och

skifvan, som de sågo, var det runda taket på tabernaklet,

i hvilket tiotusen heliga godt kunna rymmas. Som en

konvex spegel spred den solstrålarna åt alla sidor.

Der låg nu den stora staden vid foten af

Wahsatch-bergen, hvilka till största delen äro beklädda med cedrar

och barrträd och vid stranden af floden Jordan, hvilken

för Utahs vatten till Stora saltsjön.

Rundt omkring utbredde sig landssträckor, väl skötta,

väl odlade, rika på betesmarker, def fårhjordarna kunde

räknas i tusental.

Men allt detta försvann snart som en skugga, och

Albatros gick nu i sydvestlig rigtning med ökad hastighet,

hvilket också blef ganska känbart, emedan hastigheten

nu var större än vindens.

Snart flög luftskeppet fram öfver Nevadas

silfver-haltiga territorier, som endast genom Sierran skiljes från

Californiens guldhaltiga.

— Vi kunna utan tvifvel vänta att få se

San-Fransisco innan nattens inbrott! — sade Phil Evans.ftOfiÖR BESLUTAR SiG FÖR ATT BESVARA EN VIGTIG FRÅGA 95

— Och sedan? ... — inföll Onkel Prudent.

Klockan var sex på eftermiddagen, då man

passerade Sierra Nevada genom Truckipasset, genom hvilket

jernvägen går. Det återstod nu endast trehundra

kilometer att tillryggalägga för att uppnå om icke

San-Fransisco, så åtminstone Sacramento, hufvudstaden i

staten Californien.

Så stor var emellertid den hastighet, som bibringats

Albatros, att före klockan åtta hufvudstadens tornspiror

stucko upp vid horisonten i vester för att snart försvinna

vid motsatta horisonten.

I detta ögonblick visade sig Robur på platformen.

De båda kollegerna trädde fram till honom.

— Ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent, — nu

äro vi vid Amerikas gräns! Vi antaga, att detta skämt

då också skall få sin gräns . . .

— Jag skämtar aldrig, — svarade Robur.

Han gjorde ett tecken. Albatros sänkte sig hastigt

mot jorden, men på samma gång antog den sådan fart,

att passagerarna nödgades taga sin tillflykt till hytterna.

Knappt hade dörren till deras hytt stängts efter

de båda kollegerna, förrän Onkel Prudent utbrast:

— Aldrig så litet till, så stryper jag honom!

— Man måste försöka fly! — inföll Phil Evans.

— Ja! Kosta hvad det kosta vill!

Ett doft brusande trängde nu till deras öron.

Det var hafvets brus, då det slog mot klipporna på

stranden. Det var Stilla hafvet.96

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

NIONDE KAPITLET.

I hvilket Albatros tillryggalägger nära tiotusen

kilometer, hvilka sluta med ett lyckligt

, språng.

Onkel Prudent och Phil Evans voro fast beslutna

att fly. Om de icke haft att göra med åtta synnerligen

kraftfulla män, hvilka utgjorde luftskeppets besättning,

så skulle de kanske vågat en strid. En djerf kupp skulle

kanske gjort dem till herrar ombord och tillåtit dem att

stiga ned på någon punkt i Förenta staterna. Men som

de endast voro två — Frycollin kunde nemligen icke

tagas med i räkningen — så var detta icke att tänka

på. Då man således icke kunde komma någonstädes med

våld, så måste man taga sin tillflykt till list, så snart

som Albatros skulle stiga ner till jorden. Det var detta,

som Phil Evans sökte göra begripligt för sin otåliga

och lättretliga kollega, hvilken ban alltid fruktade skulle

begå någon våldsamhet, som kunde förvärra ställningen.

I alla händelser var det lämpliga ögonblicket ännu

icke inne. Luftskeppet ilade med snabb fart öfver Stilla

hafvet. Morgonen derpå, den 16:de Juni, såg man icke

längre kusten. Då emellertid. kusten bildade en stor

bugt från ön Vancouver ända till Aleutiska ögruppen,

— en del af ryska Amerika, som afträddes till

Förenta staterna 1867 — så skulle Albatros sannolikt komma

att passera dess yttersta udde, om ban icke ändrade

kurs.

Hvad nätterna föreföllo de båda kollegerna långa!

De skyndade sig derför vanligen att så fort som möjligt

lemna sin hytt. Men denna morgon hade daggryningen

redan länge upplyst horisonten i öster, då de kommo ut

på däcket. Man nalkades solståndet i Juni, den längstaALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 97

dagen på året i den nordliga hemisferen, och vid den

sextionde parallelcirkeln var det knappast en gång natt.

Hvad beträffar ingeniör Robur, så skyndade ban sig

ej, vare sig af vana eller med flit, att lemna sin hytt.

Då han i dag lemnade den, nöjde han sig med att belt

flygtigt helsa sina gäster, då ban mötte dem akterut på

platformen.

Emellertid hade Frycollin med ögonen röda af vaka,

slö uppsyn och svigtande kvän vågat sig ut ur sin hytt.

Han gick alldeles som en, som känner, att marken icke

är säker under hans fötter. Hans första blick träffade

motorn, som arbetade med en lugnande regelbundet och

utan all för stark fart.

Då negern förvissat sig om detta, styrde han,

fortfarande vacklande, sina steg mot barrièren och tog tag

i densamma med båda händerna för att bättre kunna

återfå jemvigten. Det var tydligt, att han ämnade taga

en öfverblick öfver det land, som Albatros beherskade

från en höjd af minst tvåhundra meter.

Frycollin hade säkert behöft intala sig mycket mod

för att riskera ett dylikt försök. Han måste anlita

hela sin djerfhet för att utsätta sin person för ett sådant

försök.

Först stod Frycollin med kroppen tillbakalutad

framför barrièren, sedan skakade ban den för att förvissa

sig om dess hållbarhet; derpå rätade han på sig, böjde

sig sedan framåt, och stack sedan ut hufvudet. Det är

obehöfligt att säga, att han under utförandet af dessa

olika manövrer bela tiden höll ögonen slutna. Slutligen

öppnade han dem.

Hvilket skrik! Och hur skyndsamt han drog sig

tillbaka! Och huru djupt han borrade ned hufvudet

mellan axlarna!

Djupt nere i afgrunden under sina fötter hade han

varseblifvit det omätliga hafvet. Håren skulle rest sig

på hans hufvud, om de icke varit krusiga.

Jules Verne. Ingeniör It oburs lujljärd. 708 INGENIÖR ROfiüRS LUFTFÄRD

i

— Hafvet! — Hafvet! -— skrek han.

Och Frycollin skulle fallit omkull på platformen,

om icke kocken tagit emot honom i sina armar.

Denna kock var fransman och kanske till och

med gascognare, ehuru han hette Francois Tapage. Om

han icke var gascognare, så måste han åtminstone hafva

andats Gascognes luft ända sedan barndomen. Huru kom

det sig att denne Francois Tapage var i tjenst hos

ingeniören ? Genom hvilken ödets skickelse hade han

kommit att tillhöra Albatros" besättning? Det vet man ej.

I alla händelser talade denne spjufver engelska som en

yankee.

— Se så, friskt mod bara! — skrek han, i det han

lyfte upp negern medelst ett kraftigt tag i axlarna.

— Master Tapage, — utbrast den stackars saten,

i det han kastade förtviflade blickar på propellrarna.

— Hväd vill du, Frycollin?

— Brukar det här gå sönder någon gång?

— Nej, men det slutar väl ändå på det viset.

— Hvarför det? — Hvarför det?

— Emedan allt är förgängligt under solen, som

man säger i min hembygd.

— Och hafvet, som är inunder!

— Om vi falla, så är hafvet bra.

— Ja, men man drunknar ju!

— Man drunknar, men man slås ej i b-i-tar, —

svarade Francis Tapage, i det han lade tonvigt på hvarje ord.

Ett ögonblick derefter hade Frycollin med en

slingrande rörelse smugit sig in i sin hytt.

Under denna dag, den 16:de Juni, gick luftskeppet

endast med måttlig hastighet. Det föreföll alldeles som

om det snuddade vid detta lugna, solbelysta haf, hvilket

det beherskade från några tiotal meters höjd.

Onkel Prudent och Phil Evans hade nu i sin tur

stannat inne i ruffen för att slippa träffa Robur, som

vandrade af och an på platformen och rökte, ibland en-ALfiATRÖS TttLRTGGALAGGER TIOTUSEN KILOMÈTEK 99

sam, ibland åtföljd af underbefälhafvaren Tom Turner.

Endast halfva antalet propellrar voro i gång, men detta

var nog för att hålla apparaten uppe i de lägre

luftlagren.

Under dessa förhållanden kunde besättningen på

Albatros roat sig med att fiska för att förskaffa sig litet

omvexling, om Stilla hafvets vatten hade varit fiskrika.

Men på dess yta syntes endast några hvalfiskar med gul

buk, af det slag som mäter ända till tjugufem meter i

längd. Dessa äro de farligaste hvalarna i de nordliga

hafven. Fiskarena akta sig väl för att anfalla dem,

emedan de ega en ofantlig styrka.

Men genom att harpunera en af dessa hvalfiskar,

vare sig med vanliga harpunen, med Flechterska raketen

eller med bomber, försedda med spjut, af hvilket senare

slag man hade en samling ombord, skulle detta fiske

kunnat ega rum utan fara.

Men hvad skulle en dylik onödig massaker tjena till ?

I alla händelser och utan tvifvel för att visa de båda

medlemmarna af Weldoninstitutet hvad man kunde

åstadkomma med hans luftskepp, ville Robur anställa jagt på

en af dessa vidunder till hvalar.

Yid ropet: "Hval! hval!" gingo Onkel Prudent och

Phil Evans ut ur sin hytt. Kanske det kunde vara

någon hvalfiskfångare i sigte ... I så fall hade båda, för

att slippa ur sitt flygande fängelse, varit i stånd att

störta sig i hafvet, i beräkning på att blifva upptagna

i en båt.

Hela Albatros besättning stod uppstäld på

plat-formen. Man väntade.

— Vi skola således våga oss på försöket, master

Robur? — frågade underbefälhafvaren Tom Turner.

— Ja, Tom, — svarade ingeniören.

I den ruff, der maskineriet hade sin plats, stodo

maskinisten och hans båda medhjelpare på sin post,

färdiga att utföra de order, som skulle meddelas dem ge-100

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

nom gester. Det dröjde ej länge, förrän Albatros sänkte

sig mot hafvet och stannade 14 meter öfver detsamma.

Så långt blicken kunde nå syntes ingen båt — detta

kunde de båda olyckskamraterna öfvertyga sig om <—

och ej heller var något land i sigte, som de skulle

kunnat uppnå genom simning, förutsatt nemligen att Robur

icke tagit några mått och steg för att gripa dem.

Flera vatten- och ångpelare, utslungade ur deras

spruthål, förkunnade snart hvalarnas närvaro, då de

kommo upp till vattenytan för att andas.

Tom Turner, biträdd af en bland sina kamrater,

hade stält sig i fören. Inom håll för honom var en af

dessa bomber, försedda med spjut, af kalifornisk

tillverkning, hvilka slungas ut genom en bössa. Den

utgöres af en slags metallcylinder, som omsluter en

cylin-derformig bomb, försedd med en spets med hullingar.

Från skeppsvaktbryggan i fören, på hvilken han

nyss hade stigit upp, antydde Röbur med högra handen

åt maskinisterna och med den venstra åt rorgängaren de

manövrer, som skulle utföras. Han var således herre

öfver luftskeppets rörelser i alla rigtningar, horisontalt

så väl som vertikalt. Man kan knappast föreställa sig,

med hvilken snabbhet och precision apparaten åtlydde

alla hans befallningar. Man skulle kunnat tro den vara

en organisk varelse, i hvilken Robur utgjorde själen.

— Hval! . . . Hval! — skrek Tom Turner ånyo.

Ryggen på en hval blef också verkligen synlig fyra

kabellängder förut om Albatros.

Albatros sänkte sig åter, och då den icke var mera

än tio meter öfver hafsytan, stannade den.

Tom Turner stödde sin bössa mot axeln och lät

den hvila på barrièren. Skottet brann af, och

projektilen, som drog med sig ett långt rep, hvars yttersta

ända var fästad vid platformen, träffade nu hvalens kropp.

Bomben, fyld med ett exploderande ämne, exploderadeALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 101

nu och utslungade, då den brann af, en slags liten harpun

med två spetsar, hvilken borrade sig in i djurets kött.

— Gift akt! — skrek Tom Turner.

Så illa till mods Onkel Prudent och Phil Evans än

voro, kände de sig dock intresserade af detta sällsamma

skådespel.

Hvalen, som blifvit illa sårad, slog så häftigt

omkring sig med stjerten i vattnet, att det stänkte ända

upp till fören på luftskeppet. Derpå dök djuret ned på

ett ansenligt djup, under det man släppte efter repet,

som förut legat i ett kar fyldt med vatten för att det

icke skulle fatta eld genom gnidningen. Då hvalen åter

kom upp till vattenytan, började den fly med stor

hastighet i rigtning åt norr.

Man kan svårligen tänka sig, med hvilken snabbhet

Albatros bogserades. De framdrifvande propellrarna hade

redan förut afstannats. Man lät djuret hållas, under det

man höll sig i jemnbredd med detsamma. Tom Turner

stod färdig att kapa linan, för den händelse att djuret

ånyo skulle dykt ned, i hvilket fall denna bogsering

kunde blifva ytterst farlig.

Under en halftimmes tid och längs en sträcka af

kanske tio kilometer fördes Albatros på detta sätt i släptåg,

men man kände, att hvalfisken nu började blifva utmattad.

På ett tecken af Robur backade nu maskinerna, och

motorerna började att göra litet motstånd mot hvalen,

hvilken så småningen åter närmade sig luftskeppet.

Snart sväfvade luftskeppet endast åtta meter öfver

djuret, hvars stjert ännu piskade vattnet med en otrolig

kraft. Då det vände sig från ryggen på magen, hvirflade

det upp ofantliga vattenmsssor.

Plötsligt reste det sig upp och dök derpå ned med

en sådan fart, att Tom Turner knappt fick tid att kapa

linan.

Med ett enda tag drogs luftskeppet ned ända till102

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

hafsbrynet. En hvirfvel hade bildats på det ställe, der

djuret försvunnit. En störtsjö slog in öfver barrièren,

alldeles som det brukar göra öfver skansen på ett skepp,

som seglar mot vinden och vågorna.

Lyckligtvis kapade Tom Turner linan med ett

yxhugg, och Albatros, befriad från sin bogserare, höjde sig

åter till tvåhundra meter med tillhjelp af sina

uppåt-drifvande propellrar.

Hvad beträffar Robur, så hade denne manövrerat

apparaten utan att ett enda ögonblick hafva förlorat

sin kallblodighet.

Några minuter senare kom hvalen åter upp till

ytan — denna gång död. Från alla håll samlades

hafs-foglar, hvilka kastade sig öfver kadavret under

utstötande af skrik, hvilka skulle kunnat göra en hel

kongress döf.

Albatros, som icke hade något med detta rof att

skaffa, fortsatte sin färd åt vester.

Följande dag, den 17:de Juni klockan sex på

morgonen, syntes en landsträcka vid horisonten. Det var

halfön Alaska samt den långa sträcka af klippor, som

kallas de Aleutiska öarna.

Albatros passerade öfver denna barrière, hvarest

dessa sälarter lefva, hvilka jagas af invånarna på

Aleutiska öarna för rysk-amerikanska kompaniets räkning.

Det är en utmärkt affär fångsten af dessa rostfärgade

hafsdjur, som äro ända till sex à sju fot långa och kunna

väga mellan tre och femhundra skålpund! Der funnos

sådana i oändliga rader, uppstälda liksom i slaglinie,

och man hade kunnat räkna dem i tusental.

Om också icke dessa djur blefvo förskräckta vid

åsynen af Albatros, så var detta så mycket mera

förhållandet med lommar och fiskmåsar, hvilkas hesa skrik

uppfylde luften och hvilka försvunno i vattnet alldeles

som om de hotats af något förskräckligt luftens vidunder.ALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 103

Den sträcka af tvåtusen kilometer, som utgör Beh»

rings sund från de första Aleutiska öarna ända till

Kam-schatkas yttersta udde, tillryggalades under de följande

tjugufyra timmarna. Onkel Prudent och Phil Evans

funno icke något gynsamt tillfälle att sätta sitt till»

ämnade rymningsförsök i verket. Hvarken på Asiens

öde stränder, ej heller på Ochotska hafvets farvatten

kunde en flykt ega rum med någon utsigt till fram»

gång. Albatros styrde tydligen kosan mot Japan och

Kina. Väl anlända dit voro de båda olyckskamra»

terna fast beslutna att fly, om luftskeppet skulle göra

halt på någon punkt af dessa områden, ehuru det kanske

kunde vara mindre väl betänkt att gifva sig i

japane-sernas eller kinesernas våld.

Men skulle då luftskeppet stanna? Det var icke

samma förhållande med detta som med en fogel, som

slutligen blir trött af en allt för lång flygt, eller som

med en ballong, hvilken af brist på gas är tvungen att

stiga ned. Albatros hade proviant för flera veckor ännu,

och dess maskineri, som var af en utomordentlig soliditet,

trotsade hvarje svaghet och trötthet.

Under loppet af den 18:de Juni passerades halfön

Kamschatka, hvarest man knappast hann urskilja

etablissementet Petropavlovsk och vulkanen Kloutschew;

derpå passerades Ochotska hafvet ungefär der

Kuril-öarna ligga, hvilka bilda ett stängsel i hafvet,

genomskuret af hundratals små kanaler. Den 19:de på

morgonen passerade Albatros sundet La Pérouse, inklämdt

mellan Japans nordliga udde och ön Sachalin, och kom

derpå till denna lilla hafsvik, i hvilken den stora sibiriska

floden Amur utflyter.

Nu uppstod en mycket tät dimma, som luftskeppet

måste höja sig öfver. Icke derför, att det behöfde höja

sig öfver dessa ångor för att kunna fortsätta sin väg.

På den höjd, som det innehade, var intet hinder att

frukta, hvarken höga byggnader, som det kunde törnåINGENIÖR ROBURS LUFTFÄRD

Luftskeppet drogs ända ned till hafsbrynet (sid. 102).

mot på sin färd, eller berg, mot hvilka det kunde

riskerat att slås sönder under sin flygt. Landet var endast

helt obetydligt kuperadt. Men dessa dimmor äro detALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 109

t

Denna stad är Jeddo, hufvudstaden i Japan (sid. 107).

oaktadt särdeles obehagliga, ocb allt ombord skulle

blifvit genomdränkt af fukten.

Det var således intet annat att göra än att höja106

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

sig öfver detta lager af dimmor, som i genomskärning

mätte tre till fyra hundra meter. Propellrarna sattes

derför i snabbare fart, och väl kommen öfver dimman

befann sig Albatros åter i klara, solbelysta regioner.

Under dessa förhållanden skulle Onkel Prudent och

Phil Evans haft litet svårt för att verkställa sina

flyktförsök, äfven under förutsättning att de kunnat lemna

luftskeppet.

Då Robur i dag passerade förbi de båda kollegerna,

stannade han ett ögonblick och sade, utan att tyckas

fästa någon vigt dervid:

— Mina herrar, en båt som går med segel eller

ånga erfar alltid mycket obehag, då den förlorar sig i

en tjocka, hvilken den ej kan komma ut ur. Den

manövrerar då endast under användande af hvisselpipan och

mistluren. Den måste sakta sin fart och kan oaktadt alla

försigtighetsmått hvarje ögonblick frukta en

sammanstötning. Albatros är icke utsatt för något af dessa

obehag. Hvad behöfver han bry sig om dimmorna, då han

kan frigöra sig från dem? Rymden tillhör honom, hela

rymden!

Då Robur slutat tala, fortsatte han helt lugnt sin

promenad utan att bry sig om att vänta på ett svar,

som han icke begärde, och rökmolnen från hans pipa

förlorade sig åter i den blåa rymden.

— Onkel Prudent, — sade Phil Evans, — det tycks

som om denna märkvärdiga Albatros aldrig skulle hafva

något att frukta!

— Det är hvad som återstår att se! — svarade

presidenten vid Weldoninstitutet.

Tjockan varade tre hela dagar, den 19:de, 20:de och

21:sta Juni, med en obehaglig envishet. Luftskeppet

skulle blifvit tvunget att ytterligare höja sig för att

undvika de japanska bergen Fousi-Zama. Men då

uppstod det ändtligen en remna i denna slöja af dimma, ochALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 107

genom densamma varseblef man en ofantlig stad med

palatser, villor, kojor, trädgårdar och parker. Äfven om

han icke sett den, skulle Robur kunnat känna igen den

på skallet från dess tusentals hundar, på de skrik, som

roffoglarna utstötte och framför allt på den stinkande

lukt, hvarmed liken på afrättningsplatserna förpesta luften

rundt omkring.

De båda kollegerna befunno sig på platformen i det

ögonblick, då ingeniören höll på att göra en

höjdbestäm-ning i händelse att Albatros skulle behöft fortsätta sin

väg tvärs igenom dimman.

— Mina herrar, — sade han, — jag ser ingen

anledning att dölja för er, att denna stad är Jeddo,

hufvudstaden i Japan.

Onkel Prudent svarade ej. Då ingeniören var

närvarande, plågades ban af en qväfvande känsla, alldeles

som om han skulle saknat luft i lungorna.

— Denna utsigt öfver Jeddo, — fortfor Robur, —

är verkligen rätt egendomlig.

— Huru egendomlig den än må vara — ...

svarade Phil Evans.

— Så går den ändå icke upp mot Peking? —

inföll ingeniören. — Det är alldeles min åsigt, och ni skall

inom kort komma i tillfälle att anställa jemförelser.

Omöjligt att vara mera förekommande.

Albatros, som hittills gått i sydostlig rigtning,

ändrade nu kosan och styrde fyra fjerdedels grad ostligare

för att söka sig en ny väg åt öster.

Under nattens lopp skingrades dimman helt och

hållet. Det märktes tydliga tecken till ett skydrag, som

ej var långt aflägset, barometern sjönk hastigt,

dimmorna försvunno, stora, aflångt formade moln

aftecknade sig mot himlens kopparfärgade bakgrund, på

motsatta horisonten syntes långa karminröda strimmor,

alldeles som de röda linierna på en griffeltafla, och en stor,108

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

helt och hållet ljus sector syntes i norr; hafvet var

lugnt och blankt, men dess yta antog i solnedgången en

djupt skarlakansröd färgton.

Lyckligtvis bröt detta oväder löst längre åt söder

till och medförde inga andra resultat än att skingra

dimman, som varat i tre dagar.

Inom en timme hade man passerat öfver det

tvåhundra kilometer långa sundet vid Korea och derpå den

yttersta spetsen af denna halfö. Under det orkanen

härjade på Kinas sydöstra kuster, sväfvade Albatros

öfver Gula hafvet, och under dagarna den 22:dra och 23:dje

öfver Petschiliviken ; den 24:de uppnådde den Pei-Hodalen,

och slutligen sväfvade den öfver "det himmelska rikets"

hufvudstad.

Lutade öfver platformen kunde de båda kollegerna,

alldeles som ingeniören förutsagt, tydligt urskilja denna

ofantliga stad, muren, som delar den i två delar — den

kinesiska och den tartariska eller mandschuiska staden

— de tolf förstäderna, som omgifva den, de breda

gatorna, som mynna ut i midten af staden, templen, hvilkas

güla och gröna tak badade sig i den uppgående solens

strålar, parkerna, som omgifva mandarinernas palats;

vidare, midt uti den mandschuiska staden de

sexhundrasextioåtta hectarer, som utgöra Gula staden med dess

pagoder, dess kejserliga trädgårdar, dess artificiella sjöar,4

dess berg af stenkol, som beherskar hela hufvudstaden;

och slutligen midt uti Gula staden ligger Röda staden,

d. v. s. det kejserliga palatset med dess besynnerliga

arkitekturs alla fantastiska ornamenter.

I detta ögonblick uppfyldes luften under Albatros

af ett egendomligt välljud. Man skulle kunnat kalla

det för en konsert af eolsharpor. I luften sväfvade ett

hundratal pappersdrakar af olika former, liknande än

palmens och än pandanus blad och hvilka vid sin öfre

del voro försedda med ett slags båge af lätt trä, underALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 109

hvilken var utspänd en tunn skifva af bambu. Då vinden

lekte i dessa skifvor, frambringade de, alla med olika toner

alldeles som på en harmonika, ett sorl af den mest

melankoliska verkan. Det föreföll alldeles som man i deras

närhet inandades musikaliskt syre.

Robur fick det infallet att närma sig denna luftiga

orkester, och Albatros sänkte sig nu långsamt, badande

i de välklingande tonvågor, som pappersdrakarna utsände

genom rymden.

Men nu blef det en uppståndelse bland denna stads

oräkneliga befolkning. Man slog på gongonger och

andra starkt ljudande instrument, som användas i den

kinesiska orkestern, tusentals skott från bössor och

hundratals från mörsare aflossades, ja, man företog alla mått

och steg för att aflägsna luftskeppet. Om också de

kinesiska astronomerna denna dag kommo underfund med

att luftmaskinen icke var annat än den rörliga kropp,

hvars uppträdande hade gifvit anledning till så många

dispyter, så antogo dock de många millioner invånarna

i "det himmelska riket", från den anspråkslösaste

arbetare till den mest knapprydda mandarinen, att den

var ett apokalyptiskt monstrum, som uppenbarade sig

på Buddahs himmel.

Ombord på den oåtkomliga Albatros oroade man

sig alls icke öfver dessa demonstrationer. Men tågen,

som fasthöllo pappersdrakarna vid stänger, nedstuckna i

de kejserliga trädgårdarna, afskuros eller halades in i

största hast. Af dessa lätta apparater föllo somliga

hastigt till jorden, under det de accentuerade sina ackord,

andra åter sänkte sig sakta som vingskjutna foglar,

hvilkas sång bortsmälter i en sista suck.

En kraftig fanfar från Tom Turners basun utslungade

nu sina toner öfver staden och öfverröstade de sista

tonerna från luftorkestern. Det oaktadt upphörde icke

gevärselden från jorden. Och då en bomb exploderade några110

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

och tjugu fot under dess däck fann Albatros rådligast

att höja sig utom skotthåll.

Hvad tilldrog sig under de följande dagarna? Ingen

händelse, hvaraf fångarna kunde dragit fördel. Hvilken

rigtning tog luftskeppet? Orubbligt sydvestlig — hvilket

tillkännagaf afsigten att nalkas Hindostan. Det faller

af sig sjelf att marken, som oupphörligt höjde sig,

tvingade Albatros att också i sin ordning höja sig.

Ungefär tio timmar efter sedan de lemnat Peking

hade Onkel Prudent och Phil Evans kunnat se största

delen af "den stora muren" på gränsen till Chen-Si.

Efter att hafva undvikit Loungsbergen passerade de

öfver Wang-Hodalen, foro öfver "det himmelska rikets"

gräns och kommo derpå in i Tibet.

Tibet består af höga platåer utan växtlighet, här

och der af bergstoppar, betäckta med snö, uttorkade

bas-siner, bäckar, närda af upptinade snömassor, lågländer

med glittrande lager af salt, sjöar, dolda i grönskande

skogar. Öfver det hela sveper en ofta isig vind.

Barometern, som fallit till 450 millimeter, utvisade

nu en höjd af mera än fyratusen meter öfver hafsytan.

Vid denna höjd öfversteg icke temperaturen 0 grader,

ehuru man befann sig i den nordliga hemisferens

varmaste månader. Denna kyla tillika med Albatros" starka

fart gjorde tillvaron föga behaglig för de båda

kollegerna. Också föredrogo de, oaktadt de hade till sitt

förfogande varma resfiltar och rockar, att draga sig

tillbaka till sin hytt.

Det säger sig sjelft, att man hade varit tvungen att

bibringa de uppehållande propellrarna en ytterligt stor

rotationshastighet för att kunna hålla luftskeppet uppe i

en sålunda förtunnad luft. Men de arbetade med en

fullkomlig samstämmighet, och det föreföll alldeles som om

man skulle kunnat vaggas till sömns vid suset af deras

vingslag.

Denna dag kunde man i Garlok, en stad i vestraALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 111

Tibet, hufvudort i provinsen Guari-Khorsoum, se Albatros

sväfva i luften så stor som en brefdufva.

Den 27:de Juni varseblefvo Onkel Prudent och Phil

Evans en ofantlig bergskedja, som beherskades af några

höga toppar, betäckta med snö, och som skymde bort

horisonten för deras blickar. Båda två betraktade nu, lutade

mot ruffen förut för att kunna hålla sig uppe, dessa

kolossala fjellmassor. De tycktes ila framför luftskeppet.

— Det här är utan tvifvel Himalaya, — sade Phil

Evans, — och det är mycket troligt, att Robur tänkel"

kringgå dess fot utan att försöka tränga in i Indien.

— Så mycket sämre! — svarade Onkel Prudent.

— På detta ofantliga område skulle vi kanske kunnat . . .

— I fall han icke kringgår kedjan vid Birman i

öster eller vid Nepal i vester.

— I alla fall skulle jag kunna hålla vad om, att

han icke kan passera öfver den!

— Verkligen, — inföll en röst bakom dem.

Dagen derpå, den 28:de Juni, befann sig Albatros

ansigte mot ansigte med den gigantiska bergmassan,

öfver provinsen Zsang. På andra sidan om Himalaya låg

Nepal-regionen.

I sjelfva verket stänga tre bergskedjor efter

hvarandra vägen till Indien, då man kommer norr ifrån. De

två nordligaste, mellan hvilka Albatros glidit fram som

ett skepp mellan två ofantliga klippor, äro de första

afdelningarna i denna barrière, som går öfver

Central-Asien. Den första var Kuen-Lun, den andra var

Kara-koram, hvilka bilda konturerna till denna långsträckta,

med Himalaya parallelt gående dal och hvilka nästan

ligga i linie med den bergstopp, på hvilken Indus och

Bramaputra upprinna.

Hvilket väldigt bergssystem! Mer än tvåhundra

spetsar, som redan äro mätta och af hvilka sjutton

öfverstiga sjutusenfemhundra meter! Framför Albatros resteINGENIÖR ROBURS LUFTFÄRD

De gåfvo sig icke utan motstånd (sid. 116).

sig till en höjd af åttatusen åttahundrafyrtio meter Mount

Everest, på högra sidan Dliaulaghiri, åttatusen tvåhundra

meter högt, och till venster Kantschindschinga, åttatusenALBATROS TILLRYGG ÅLÄGGER TIOTUSEN KILOMETER 113

femhundranittiotvå meter högt, förpassadt till numro två

enligt de senaste mätningarna af Mount Everest.

Robur gjorde tydligen icke anspråk på att passera

öfver de högsta topparna på dessa bergsspetsar; men han

kände utan tvifvel till Himalayas olika bergpass, bland

andra passet Ibi Gamin, hvilket bröderna Schlagintweit

1856 passerade på en höjd af sextusen åttahundra meter,

och han kastade sig beslutsamt in i detsamma.

Nu följde några mycket oroliga, ja, till och med

plågsamma timmar. Äfven om luftens förtunning icke

blef sådan, att man måste använda särskilda apparater

för att förnya syret i hytterna, så var kölden dock

ytterligt skarp.

Robur, som insvept i en kappa stod i fören, ledde

alla manövrerna. Tom Turner höll styrhjulets handtag

i handen. Maskinisten öfvervakade med största

uppmärksamhet staplarna, hvilkas vätskor till all lycka icke

skadades af den skarpa kölden. Propellrarna, hvilka

roterade med största möjliga snabbhet, frambringade

allt skarpare och skarpare ljud, hvilka voro ytterligt

intensiva, oaktadt luftens förtunning. Barometern föll till

290 millimeter, hvilket angaf en höjd af sjutusen meter.

Detta kaos af berg erbjuder verkligen en sublim

anblick! Öfverallt hvita toppar. Inga sjöar, endast

isfält, som sträcka sig ända till tiotusen fot ofvanför basen.

Något gräs syns ej längre, endast här och der några

sällsynta phanerogamer på gränsen till de trakter, der allt

växtlif upphör. Man ser ej mera dessa beundransvärda

furor och cedrar, hvilka på kedjans yttre sidor bilda de

präktigaste skogar. Ej heller ser man dessa jettestora

ormbunkar eller dessa oändliga parasitväxter, spända från

den ena stammen till den andra, såsom förhållandet brukar

vara i Indiens jungler*. Inga djur syntes till, hvarken

vilda hästar, grymtoxar eller tibetanska oxar, endast här

* Jungle är benämningen pl en med buskar, rör- ocli gräsväxter

tätt bevuxen trakt.

Jules Verne. Ingeniör Jtoburs luftjärä. 8114

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

och der såg man en gasell, som förirrat sig upp till dessa

höga regioner. Ej heller fans der några foglar, om man

undantager några stycken kråkor.

Då detta pass väl var tillryggalagd^ började

Albatros sänka sig. Då man kommit ut från passet,

varseblef man utom skogsregionerna intet annat än en oändlig

slätt, som sträckte ut sig i form af en ofantlig sector.

Nu gick Robur fram till sina gäster och sade i den

mest artiga ton:

v ^

— Indien, mina herrar!

TIONDE KAPITLET.

\

I hvilket man får veta hvarföre och på hvad sätt

betjenten ^rycollin blir tagen i släptåg.

Ingeniören hade ingalunda för afsigt att låta sitt

luftskepp göra en lustresa öfver Hindostans märkvärdiga

trakter. Hvad han åsyftat var säkerligen icke annat än

att passera Himalaya för att visa, hvilken utomordentlig

apparat han egde till sitt förfogande för att röra sig i

luften, och för att öfvertyga till och med dem, som icke

ville blifva öfvertygade. Måste man då tro, att Albatros

var fullkomlig, ehuru man vet, att det icke fins något

iullkomligt här på jorden? Det är det man får se.

Men om äfven Onkel Prudent och Phil Evans i sitt

stilla sinne icke kunde annat än beundra kraften hos

denna luftseglingsapparat, så visade de i alla händelser

ingenting deraf. De tänkte icke på annat, än att få ett

tillfälle att fly. De beundrade icke en gång det sublima

skådespel, som utbredde sig för deras blickar, under, det

Albatros följde Pendjabs gränser.FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

115

Vid foten af Himalaya ligger visserligen ett bälte

af sumpiga trakter, från hvilka uppstiga osunda ångor,

detta Terai, i hvilket febern är allmänt gängse. Men

det oaktadt behöfde man ej frukta för passagerarnas på

Albatros helsa. Luftskeppet styrde utan allt för stor

brådska mot den vinkel, som Hindostan bildar just på

den punkt, der Turkestan och Kina gränsa intill

hvarandra. Den 29:de Juni tidigt på morgonen utbredde

sig framför detsamma den förtjusande, ojemförligt sköna

Kaschmirdalen.

Ja, ojemförlig är i sanning denna däld, som

inneslutes af stora och lilla Himalaya! Genomskuren af

hundratals sidogrenar, som den ofantliga bergskedjan

utsträcker ända till Hydaspes" vågor, vattnas den af

nyckfulla, slingrande floder, hvilka sågo Alexanders och Pori

arméer slås, det vill med andra ord säga Indien och

Grekland i strid om herraväldet öfver Central-Asien. Den fins

ännu, denna Hydaspes, under det att de båda städer, hvilka

grundlades af den macedoniske konungen till minne af hans

seger, äro så spårlöst försvunna, att man icke en gång

kan återfinna platsen, der de varit belägna.

Under loppet af denna morgon sväfvade Albatros

öfver Srinagar, mera kändt under namnet Kaschmir. Onkel

Prudent och hans följeslagare kunde urskilja en ståtlig

stad, belägen längs båda sidorna af floden, med dess

träbroar, utspända som linor, dess palatser och villorj prydda

med utbygda balkonger, dess kullar, beskuggade af

ståtliga popplar, dess tak, belagda med grästorf, hvilka på

afstånd liknade stora mullvadshögar, dess otaliga kanaler

med båtar, hvilka sågo ut som nötskal, och roddare, som

sågo ut som myror, dess kiosker och moskeer, dess "

bungalows" vid början af förstäderna — allt detta fördubbladt

genom återspeglingen i vattnet; dessutom dess gamla

fästning Hari-Parvata, belägen på krönet af en kulle, liksom

Paris" förnämsta fäste är beläget på Mont Valérien.116

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

— Om vi vore i Europa, — sade Phil Evans, — så

skulle jag påstå, att detta vore Venedig.

— Och om vi vore i Europa, — svarade Onkel

Prudent, — så skulle vi nog veta att finna vägen tillbaka

till Amerika!

Albatros stannade icke öfver sjön, genom hvilken

floden flyter, utan fortsatte sin flygt längs efter

Hydaspes" floddal.

Endast under loppet af en half timme blef den

stående orörlig på tio meters höjd öfver floden. Under denna

tid sysselsatte sig Tom Turner och hans folk med att

förnya vattenförrådet. Detta tillgick så, att man

slungade en kautschukslang ned i floden, hvarpå vattnet

pumpades upp medelst en pump, som sattes i rörelse genom

accumulatorernas strömmar.

Under det att detta arbete pågick, sågo Onkel

Prudent och Phil Evans på hvarandra. Samma tanke hade

genomkorsat deras lijernor. De befunno sig nu endast

några meter från Hydaspes" yta och i håll för

stränderna. Båda två voro goda simmare. Ett hopp kunde

återgifva dem friheten, och huru skulle Robur kunna

gripa dem, om de döko under vattenytan ? Måste icke

apparaten hålla sig minst två meter öfver floden, för

att dess framdrifvande propellrar skulle kunna fritt

röra sig?

Inom ett ögonblick hade de öfvervägt alla

möjligheterna för och emot, inom ett ögonblick hade de

beslutat sig för att våga försöket. De stodo just i begrepp

att kasta sig öfver platformen, då flera par händer grepo

tag i deras axlar.

Man hade observerat dem och beröfvade dem nu

hvarje möjlighet att fly.

Denna gång gåfvo de sig icke utan motstånd. Men

besättningen på Albatros bestod minsann af handfasta

karlar!

— Mina herrar, — inskränkte sig Robur till att säga,FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

117

— då man har det nöjet att resa tillsammans med

Robur, eröfraren, som ni så träffande kallat honom, och

ombord på hans beundransvärda Albatros, så lemnar man

den icke så der . . . utan vidare! Jag skulle till och med

kunna tillägga, att man icke lemnar den alls!

Phil Evans förde bort sin kollega, hvilken skulle

varit i stånd att begå någon våldsgerning. Båda två

vände tillbaka till ruffen, fast beslutna att fly, det gjorde

detsamma hvarthän, och om det än skulle kosta deras lif.

Albatros återtog sin färd i rigtning åt vester.

Under loppet af denna dag passerade den med en

medelmåttig hastighet öfver provinsen Kabulistan, hvars

hufvudstad man såg en skymt af, och derpå gränsen till

konungariket Herat, elfvahundra kilometer från Kaschmir.

I dessa, ännu alltjemt så omtvistade trakter, på

denna väg, som står ryssarna öppen till Englands

besittningar i Indien, syntes samlingar af folk, kolonner,

transporter af lifsmedel, med ett ord allt, som utgör personalen

och materialet vid en armé i marsch. Man kunde äfven

höra kanonskott och smattrandet af muskötsalfvor. Men

ingeniören blandade sig aldrig i andras angelägenheter,

då han icke ansåg det gälla en hederssak eller något,

som kunde gagna menskligheten. Han passerade derför

helt lugnt förbi. Om Herat verkligen, som man säger,

är nyckeln till Central-Asien, så gjorde det honom

detsamma, om denna nyckel stoppades i en engelsk eller

rysk ficka. De jordiska angelägenheterna intresserade

icke denne djerfve man, som hade gjort luften till sin

uteslutande uppehållsort.

För öfrigt dröjde det ej länge, innan landskapet

skymdes bort af en verklig orkan af sand, något som

endast allt för ofta inträffar i dessa trakter. Denna vind,

som kallas "tebbad", sprider febersmitta förmedelst det

fina dam, som den rifver upp under sin framfart. Och

huru många karavaner begrafvas icke under dessa

sand-hvirflar!118

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Hvad Albatros beträffar, så höjde den sig till tvåtusen

meter, till en sundare atmosfer, för att undslippa detta

dam, som skulle kunnat tränga in i dess kugghjul och

rubba mekanismen.

På så sätt passerades Persiens gräns och dess

vidsträckta slätter, hvilka likväl förblefvo dolda. Albatros

höll sig fortfarande uppe på en ganska ansenlig höjd,

ehuru man icke behöfde frukta några klippor. Ty om

också kartan utvisar några berg, så äro de dock endast

af en mycket medelmåttig höjd. Men då man närmade

sig hufvudstaden, gälde det att undvika Demavend, hvars

snöbetäckta topp reser sig till en höjd af nära sextusen

sexhundra meter, samt vidare bergskedjan Elbrouz, vid

hvars fot Téhéran är beläget.

I daggryningen den 2 Juli passerades Demavend,

som reste sig ur sandhvirfveln.

Albatros satte nu kurs för att passera öfver staden,

hvilken låg insvept i ett moln af fint dam, som jagades

upp af vinden.

Emellertid kunde man vid tiotiden se en skymt af

de vidsträckta fästningsverk, som omgifva staden, och i

dess midt schahens palats, dess murar täckta med fajanser

och dess bassiner, hvilka se ut som om de vore

urholkade ur ofantliga turkoser af lysande blå färg.

Men denna syn försvann snart åter. Snart

derefter ändrade Albatros kurs och styrde nästan rakt mot

norr. Några timmar senare sväfvade den öfver en liten

stad, belägen vid Persiens gräns mot norr, vid stränderna

af ett vidsträckt vatten, på hvilket man icke kunde se

något slut, hvarken i öster eller i norr.

Denna stad var hamnen Ashourada, den längst mot

söder belägna ryska stationen. Detta vidsträckta vatten

var ett haf. Det var Kaspiska hafvet.

Nu besvärades man ej längre af några sandhvirflar.

För sina fötter såg man en stad, belägen längs en bergs-FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

119

udde och bygd efter europeiskt mönster samt med ett

klocktorn, som dominerar densamma.

Albatros sänkte sig nu mot detta haf, hvars yta

ligger betydligt lägre än de stora hafvens. Fram emot

qvällen följde den längs med stranden — förut turkestanskt,

nu ryskt område — som höjer sig mot Balkanbugten, och

dagen derpå, den 3 Juli, sväfvade den på hundra meters

höjd öfver Kaspiska hafvet.

Intet land var i sigte, hvarken från den asiatiska

eller europeiska sidan. På hafvets yta aftecknade sig

några hvita segel, hvilka svällde för vinden. Det var

inhemska båtar, lätt igenkänneliga på sin form: "kesebeys"

med två master, "kayuks", gamla sjöröfvarfartyg med en

mast, och " teiniils", helt vanliga jollar, afsedda för fiske.

Allt emellanåt stego några rökmoln upp till Albatros,

hvilka kommo från dessa ångbåtar från Ashourada, som

Kyssland underhåller för att bevaka de turkomanska

farvattnen.

Denna morgon sprakade Tom Turner med kocken

Francois Tapage, och på en fråga af denne, gaf han

följande svar:

— Jo, vi komma att stanna ungefär fyrtioåtta

timmar öfver Kaspiska hafvet.

— Godt! — svarade mästerkocken. — Då få vi väl

tid att fiska, eller hur?

— Jo, det går för sig!

Att man behöfde fyrtioåtta timmar för att

tillryggalägga den sträcka af 1,000 kilometer, som utgör Kaspiska

hafvets längd, kom sig af att Albatros" fart var betydligt

minskad och att den stod nästan alldeles stilla under det

fisket pågick.

Phil Evans, som stod i fören, hörde det svar, som

Tom Turner gaf.

I detta ögonblick envisades Frycollin att öfverflygla

honom med sina oupphörliga klagomål, i det han bad Phil

Evans för själ och pina, att denne skulle lägga ett godt120

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

ord för honom hos hans.herre, så att denne läte honom

komma tillbaka till jorden igen. »

Utan att svara på denna orimliga begäran, gick Phil

Evans bort i aktern för att uppsöka Onkel Prudent.

Sedan han försäkrat sig om, att ingen lyssnade till hvad

de sade, omtalade han för denne de ord, som han hört

vexlas mellan Tom Turner och kocken.

— Phil Evans, — svarade Onkel Prudent, — jag

tänker att vi icke längre göra oss några illusioner

beträffande denne eländige uslings afsigter med oss?

— Inga alls, -— försäkrade Phil Evans. — Han

återger oss ej friheten, förr än det behagar honom — om han

ens någonsin gör det.

— I så fall böra vi försöka hvarje medel, som kan

stå oss till buds, för att lemna Albatros!

— En präktig inrättning, det kan man då ej neka till! "

— Det är möjligt! — utbrast Onkel Prudent, — men

den tillhör en skurk, som qvarhåller oss i sitt våld mot

all lag och rätt! I alla händelser utgör denna apparat

en beständig fara för oss och de våra. Om vi derför

kunde lyckas att förstöra den . . .

— Det är bäst att vi börja med att rädda oss sjelfva,

— sade Phil Evans. — Sedan få vi se till, hvad som kan

göras!

— Ja, låt gå! — svarade Onkel Prudent, — och

låtom oss nu draga fördel af alla de tillfällen, som kunna

erbjuda sig. Det är tydligt, att Albatros först ämnar

passera öfver Kaspiska hafvet och sedan taga vägen öfver

Europa, antingen åt norr öfver Ryssland, eller åt vester

öfver de sydliga länderna. Det kan för resten göra oss

alldeles detsamma, ty på hvad plats vi än sätta vår fot,

så är vår väg betryggad ända till Atlanten. Det är

således nödvändigt, att hålla sig redo vid hvad timme

som helst.

— Men, — frågade Phil Evans, — huru skola vi

kunna fly?FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

121

Frycollin sväfvade i rymden (sid. 125).

— Hör på mitt förslag, — svarade Onkel Prudent.

— Det händer allt som oftast, att Albatros om natten

endast håller sig ett par hundra meter öfver jordytan.122

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Nu fins det ombord flere tåg af denna längd, och med

någon djerfhet skulle man kanske kunna glida . . .

— Ja, — inföll Phil Evans, — om något tillfälle

yppar sig, så skulle jag icke tveka . . .

— Icke jag heller, — sade. Onkel Prudent. —

Dertill kommer, att om natten är ingen vaken utom

rorgängaren, som står i aktern. Nu faller det sig så, att ett

af dessa tåg fins i fören, och det skulle icke vara

omöjligt att man kunde rulla upp de{, utan att riskera hvarken

att höras eller ses.

— Godt, — sade Phil Evans. — Jag ser med nöje,

Onkel Prudent, att ni nu är lugnare. Då har man alltid

lättare för att handla. Men se här hafva vi ju nu

Kaspiska hafvet! Flera fartyg äro i sigte. Albatros

kommer att sänka sig och hålla stilla, under det fisket pågår.

Skulle vi möjligen kunna begagna oss deraf?

— Nej, man öfvervakat oss minsann, äfven när vi

minst ana det. Det såg ni ju, då vi försökte att kasta

oss i Hydaspes.

— Och hvem säger oss, om vi icke också äro

bevakade under natten?

— Men det måste i alla fall blifva ett slut på det

här! — skrek Onkel Prudent. — Ja, vi måste göra upp

räkningen med Albatros och dess herre!

Man ser således, att de båda kollegerna, isynnerhet

Onkel Prudent, i öfvermåttet af sin vrede skulle varit i

stånd att begå de mest förhastade handlingar, hvilka

kanske skulle varit föga egnade att betrygga deras egen

säkerhet.

Känslan af tvång, det ironiska förakt, med hvilket

ingeniör Robur bemötte dem, de brutala svar han gaf

på deras frågor, allt bidrog att förvärra en belägenhet,

som för hvarje dag visade sig vara allt mera

outhärdlig.

Just i dag skulle ett nytt uppträde medföra ett af

de mest hårdnackade gräl mellan Robur och de bådaFRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

123

kollegerna. Frycollin anade icke, att lian skulle komma

att blifva orsaken dertill.

Då ban såg sig sväfva öfver detta haf utan gränser,

fattades pultronen ånyo af en häftig förskräckelse.

Såsom ett barn, eller rättare som en neger, hvilket han ju

var, skydde ban icke att pusta, skrika och slå omkring

sig med armarna samt grimasera på det ynkligaste.

— Jag vill bort härifrån! . . . Jag vill bort härifrån!

— skrek han. — Jag är ingen fogel . . . Jag är icke

skapad att flyga! . . . Jag vill att man skall sätta ned mig

på jorden . . . genast!

Man behöfver väl ej säga, att Onkel Prudent ej

brydde sig om att lugna honom — tvärtom. Också

retade dessa tjut slutligen Robur alldeles ofantligt.

Då derför Tom Turner och hans följeslagare skulle

skrida till verket med fisket, befalde ingeniören, för att

blifva af med Frycollin, att de skulle spärra in honom i

hans hytt. Men negern fortfor att slå omkring sig, att

sparka mot väggarna och skrika med full hals.

Det var vid tolftiden. Albatros höll sig på en höjd

af endast sex till sju meter öfver hafsytan. Några båtar,

som blifvit rädda vid åsynen af luftskeppet, hade tagit

till flykten. Denna del af Kaspiska hafvet blef således

snart alldeles öde.

Man kan lätt tänka sig, att under sådana

fölhållanden, då de endast skulle behöft sticka ut hufvudet

för att fly, de båda kollegerna skulle vara föremål

fölen särskild bevakning. Äfven om man antager, att de

skulle kunnat kasta sig öfver bord, så skulle man mycket

lätt kunnat hinna upp dem med Albatros" kautschuksbåt.

Således tjenade det ingenting till att företaga något

under fisket, hvilket Phil Evans trodde sig böra öfvervara,

under det Onkel Prudent i fullt raseri drog sig tillbaka

till sin hytt.

Som man vet, är Kaspiska hafvets bäcken den

djupaste delen af en vulkanisk sänka i jordytan. I det-124

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

samma utmynna de stora floderna Volga, Ural, Kur, Terek,

Kuma, Sulak, Samur, Atrek m. fl. Om icke afdunstningen

vore så stark och den porösa marken uppsöge en mängd

vatten, skulle denna bassin, med en yta om 7,500

qvadratmil och ett medeldjup, vexlande mellan sextio och

fyrahundra fot, hafva öfversvämmat kusterna i norr och

öster, hvilka äro låga och sumpiga. Ehuru detta haf

hvarken står i förbindelse med Svarta hafvet eller

med Aralsjön, hvilka ligga mycket högre än detsamma,

så är det icke desto mindre mycket rikt på fiskar —

dock naturligtvis endast på sådana, hvilka kunna trifvas

i dess vatten, som har en ytterst bitter smak, beroende

på naftakällorna, hvilka mynna ut vid dess södra ända.

Men med afseende fästadt på den omvexling, som

detta fiske skulle bereda Albatros" besättning i deras

enformiga lif, så dolde de alls icke det nöje, de väntade

sig af företaget.

— Gif akt! — skrek Tom Turner, som just nu

har-punerade en ganska stor fisk, som liknade en haj.

Det var en präktig stör, sju fot lång, af detta slags

ryska "belonga", af hvars rom, blandad med salt,

vinättika och hvitt vin, man gör kaviar. Det är mycket

möjligt, att den stör, som fiskas i floderna, är bättre än

den som fiskas i hafvet; men i alla fall var man ombord

på Albatros synnerligen belåten med fångsten.

Hvad som emellertid gjorde detta fiske ännu mera

inbringande, var det dragnät, medelst hvilket man

fångade om hvarandra karpar, braxen, laxar,

saltvattensgäddor och framför allt en stor mängd af dessa

medelstora sterletter, hvilka rika läckergommar låta hemta

lefvande från Astrakan till Moskwa och Petersburg. Dessa

vandrade nu från sitt naturliga element direkt i kitteln,

utan att man behöfde betala någon transportkostnad.

Roburs folk halade muntert in näten, sedan Albatros

hade dragit dem framåt ett par kilometer. Gascognaren

Francois Tapage, som skrek af förtjusning gjorde verk-FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

125

ligen skäl för sitt namn. En timmes fiske hade varit

tillräckligt för att fylla luftskeppets behof och det

fortsatte nu åter sin färd mot norr.

Under detta uppehåll hade Frycollin fortsatt att

skrika, stampa och slå omkring sig mot väggarna i sin

hytt, att med ett ord göra ett förskräckligt allarm.

— Kan då den der fördömda negern aldrig tiga! —

utbrast Robur, hvars tålamod nu var alldeles uttömdt.

— Det förefaller mig, min herre, — sade Phil Evans,

— som om han verkligen hade rätt att beklaga sig!

— Ja, alldeles som jag har rätt att bespara mig

denna öronpina! — svarade Robur.

— Ingeniör Robur! — sade Onkel Prudent, som just

nu trädde ut på platformen.

— Herr president vid Weldoninstitutet?

Båda två hade närmat sig hvarandra. De sågo

hvarandra in i hvitögat.

Derpå ryckte Robur på axlarna:

— Vid ändan af repet! — sade han.

Tom Turner hade förstått. Frycollin släpades ut

ur sin hytt.

Man kan tänka sig hvilka tjut den stackars negern

utstötte, då underbefälhafvaren och en af hans kamrater

grepo tag i honom och stoppade honom i en slags balja,

hvilken de sedan bundo starkt fast vid ändan af ett rep!

Det var just ett af dessa rep, hvilka Onkel Prudent

tänkte begagna till det ändamål, som vi förut omtalat.

Negern hade till en början trott, att ban skulle

blifva hängd, men i stället blef ban bara uthängd.

Detta rep släpptes verkligen ut till en längd af

omkring trettio meter, och Frycollin befann sig nu

sväfvande i rymden.

Nu kunde han få skrika så mycket ban ville. Men

förskräckelsen snörde ihop hans strupe och han förmådde

ej frambringa ett ljud.126

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Onkel Prudent och Phil Evans hade velat sätta sig

emot denna handling, men de stöttes tillbaka.

— Det är nedrigt! . . . Det är uselt! — skrek Onkel

Prudent, som var alldeles utom sig.

— Verkligen! — svarade Robur.

— Det är ett missbruk af makten, mot hvilket jag

skall protestera med annat än ord!

— Protestera då!

— Jag skall hämnas, ingeniör Robur!

— Hämnas ni, herr president vid Weldoninstitutet!

— Både på er och de era!

Albatros" besättning hade närmat sig, besjälade af

föga välvilliga känslor. Robur gjorde ett tecken at dem

att aflägsna sig.

— Ja, på er och de era! — ... återtog Onkel

Prudent, hvilken hans kollega förgäfves försökte att lugna.

— Var så god, när ni behagar! — svarade ingeniören.

— Med alla medel som stå oss till buds!

— Nog! — utbrast Robur i hotande ton, — nog!

Det finnes flera rep ombord. Tig, annars kan det gå

med herrn på samma sätt som med betjenten!

Onkel Prudent teg, men icke af fruktan, utan

endast emedan han öfverfölls af en sådan qväfning, att Phil

Evans måste föra honom in i deras hytt.

Emellertid blef det inom en timme ett egendomligt

omslag i vädret. Det förekom tecken, om hvilkas

betydelse man ej kunde misstaga sig. En orkan var i

annalkande.

Luften var till den grad mättad med elektricitet,

att Robur vid tvåtiden blef vittne till ett fenomen, hvars

make han aldrig förr skådat.

I norr — det håll från hvilket orkanen kom —

uppstego liksom lysande ånghvirflar — hvilket säkert

förorsakades af den elektriska laddningens olika

fördelning i de olika luftlagren.

Reflexen af dessa ånghvirflar utbredde öfver vatten-FRYCOLLIN BLIR TAGEN I SLÄPTÅG"!

127

ytan myriader ljussken, hvars intensitet blef så mycket

lifligare, som himlen började mörkna.

Det kunde icke dröja länge, innan Albatros och

ovädret måste stöta tillsammans, emedan de gingo i

rigtning mot hvarandra.

Och Frycollin? Nå ja, Frycollin fördes fortfarande

i släptåg — ja, släptåg är rätta ordet, ty kabeln bildade

en ganska öppen vinkel mot apparaten, som flög framåt

med en hastighet af hundra kilometer, hvilket gjorde att

baljan blef lemnad litet bakom.

Må man döma om negerns förskräckelse, då

blixtarna började korsa hvarandra genom luften rundt

omkring honom och åskans döfva mullrande hördes på afstånd.

Hela Albatros" besättning var sysselsatt att

manövrera, allt efter som orkanen fordrade, antingen de nu

skulle höja sig öfver densamma eller aflägsna sig, genom

att sänka sig ned till de lägre luftlagren.

Albatros befann sig nu på en medelmåttig höjd —

omkring tusen meter — då man med ens hörde en

åsk-skräll af ytterlig våldsamhet. Orkanen höjde sig hastigt.

Inom några sekunder störtade sig eldmolnen på

luftskeppet.

Phil Evans kom just nu fram för att lägga sig ut

för den stackars Frycollin och bedja att ban måtte blifva

tagen ombord.

Men Röbur hade icke inväntat detta steg. Han hade

redan gifvit sina order. Man var redan sysselsatt med

att hala in linan på platformen, då med ens de

uppehållande propellrarnas rotationshastighet minskades på

ett oförklarligt sätt.

Robur störtade fram till den mellersta ruffen:

— Full maskin! . . . Full maskin! — skrek han till

maskinisten. — Det är nödvändigt att vi höja oss hastigt

och högre än orkanen!

— Omöjligt, master Robur!

— Hvad står på då?132

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

— Strömmarna äro rubbade! . . . Det uppstår

afbrott! . . .

Albatros sänkte sig verkligen också känbart.

Den elektriska kraften verkade endast ofullständigt

i luftskeppets accumulatorer, alldeles som det plägar hända

med telegraftrådarnas strömmar under häftiga orkaner.

Men hvad som endast är ett obehag, då det gäller

telegram, var här en förfärlig fara, det ville säga detsamma

som att apparaten blefve slungad i hafvet, om man ej

kunde göra sig till herre öfver densamma.

— Vi måste sänka oss, — skrek Robur, — och

komma bort från det elektriska luftlagret. Se så, mina

barn, mod bara!

Ingeniören hade stigit upp på styrbryggan.

Manskapet stod på sina poster, färdiga att utföra alla sin

herres befallningar.

Ehuru Albatros hade sänkt sig några hundra fot, var

den dock fortfarande qvar i det elektriska luftlagret, midt

ibland blixtarna, hvilka korsade hvarandra som pjeserna

i ett fyrverkeri. Man kunde verkligen tro, att åskan

skulle slå ned i luftskeppet. Propellrarna fortforo att

sakta sig, och hvad som hittills endast varit en något

hastig nedstigning, hotade att blifva ett fall.

Slutligen blef det alldeles tydligt, att luftskeppet

inom en minut skulle nå hafsytan. Och då det väl en

gång kommit dit, skulle ingen makt på jorden kunnat

rycka det derifrån.

Plötsligt syntes det elektriska molnet öfver Albatros.

Då var den icke mera än sextio fot från böljkammarna.

Inom två till tre sekunder skulle däcket varit

öfver-spoladt.

Men Robur begagnade sig af det gynsamma

ögonblicket, störtade fram till den mellersta ruffen, fattade

tag i de igångsättande häfstängerna och slöt strömmen

från staplarna, som icke längre neutraliserades af den

omgifvande atmosferens elektriska spänning . . . Inom ettONKEL PRUDENTS VREDE VÄXER

1.33

ögonblick hade han återgifvit sina propellrar deras vanliga

rotationshastighet, förekommit fallet och lyckats

qvarhålla Albatros i de lägre luftlagren, under det att dess

framdrifvande propellrar förde den långt bort från

orkanen, som den snart lemnade bakom sig.

Det är onödigt att tillägga, det betjenten Frycollin

hade fått sig en ofrivillig doppning — som likvisst endast

räckte några sekunder. Då han åter blef upptagen

ombord var ban så genomvåt, som om han dykt ned ända

till hafvets botten. Man kan lätt tänka sig, att han icke

skrek längre.

Dagen derpå den 4:de Juli hade Albatros passerat

öfver Kaspiska hafvets nordliga gläns.

ELFTE KAPITLET.

I hvilket Onkel Prudents vrede växer i

förhållande till qvadraten på hastigheten.

Om Onkel Prudent och Phil Evans någonsin måste

uppgifva hoppet att kunna fly så var det under de

följande femtio timmarna. Fruktade kanske Robur att det

skulle vara mindre lätt att bevaka fångarna under färden

öfver Europa? Det är mycket möjligt. Han visste

dessutom, att de voro fast beslutna att fly.

Huru därmed än må vara, så skulle hvarje försök

att fly nu varit detsamma som sjelfmord. Om man

hoppar ned från ett tåg, som far fram med en hasighet af

hundra kilometer i timmen, så riskerar man kanske endast

sitt lif, men hoppar man ned från ett iltåg, som går med

en fart af tvåhundra kilometer i timmen, då går man en

säker död till mötes.

Och denna senare hastighet — den högsta möjliga,

som den kunde uppnå — var det just, som nu bibringats

Albatros. Den öfverträffade svalans flygt, som endast

utgör etthundraåttio kilometer i timmen.

Jules Vetne. Ingeniör Robura luftfärd. 9INGENIÖR ROEURS LUFTFÄRD,

Sedan någon tid hade man märkt, att nordostliga

vindar herskade med en envishet, som var mycket

förmånlig för Albatros, emedan den då gick hufvudsakligen

i samma rigtning, d. v. s. nästan rakt mot vester. Men

då det började att lugna på, blef det snart nästan

omöjligt att uppehålla sig på platformen utan att mista andan

till följd af den häftiga farten. De båda kollegerna höllo

verkligen också ett tag på att blifva kastade öfver bord,

och de räddades endast derigenom, att de genom vindens

tryck drefvos mot sin ruff.

Lyckligtvis varseblef rorgängaren från sin styrhytt

deras farliga läge, och genom att trycka på en elektrisk

ringledning varskodde han den öfriga besättningen, som

uppehöll sig i ruffen förut.

Fyra af dem begåfvo sig genast akterut, krypande

på knäna öfver däcket.

Må de, som en gång befunnit sig på ett fartyg

gående rätt emot vinden under en storm, påminna sig

huru det kändes, så skola de nog förstå huru mäktig

kraften af ett sådant tryck kan vara. Skilnaden är

endast, att det var Albatros, som här åstadkom det genom

sin ofantliga hastighet.

Man var emellertid tvungen att sakta farten för att

Onkel Prudent och Phil Evans skulle kunna uppnå sin

hytt. Inne i hytterna var deremot, som ingeniören också

sagt, luften sådan, att man med lätthet kunde andas.

Men huru solid måste icke denna apparat vara för

att kunna hålla stånd mot ett sådant tryck! Det var

i sanning underbart! Hvad beträffar de framdrifvande

propellrarna i fören och aktern, så kunde man knappt

urskilja, huru de roterade. De piskade luften med en

oerhörd kraft.

Den sista stad, som observerats från Albatros, hade

varit Astrakan, belägen nästan alldeles vid Kaspiska

hafvets nordliga spets.

Öknens stjerna — utan tvifvel har någon ryskONKEL PRUDENTS VREDE VÄXER

1.33

poet kallat den så — har nu stigit ned från första till

femte eller sjette storleken. Denna guvernementets

anspråkslösa hufvudort hade ett ögonblick visat sina gamla

murar, försedda med alldeles onödiga skottgluggar, de

gamla tornen i midten af staden, dess moskéer, belägna

vid sidan af kyrkor, uppförda i modern stil, dess katedral,

hvars fem kupoler, förgylda och beströdda med blåa

stjernor, tycktes vara tagna från en bit af firmamentet —

det hela nästan i nivå med Volgas utlopp, detta utlopp,

som i vidd håller två kilometer.

Från denna stund räknadt blef Albatros" flygt icke

annat än ett slags ilfärd genom de högre luftlagren,

alldeles som om den varit förspänd med dessa ryktbara

bevingade hästar, hvilka tillryggalade tolf kilometer med

ett enda vingslag.

Klockan var tio på morgonen den 4:de Juli, då

luftskeppet styrde kurs åt nordvest, under det att det nästan

oafbrutet följde Volgas floddal. Dons och Urals stepper

utbredde sig på ömse sidor om floden. Om det hade varit

möjligt att kasta en blick ned på dessa vidsträckta

områden, skulle man knappt hunnit räkna alla städer och

byar som funnos der. Framemot aftonen passerades

Moskwa utan att man ens brydde sig om att salutera

flaggan på Kreml. På tio timmar hade Albatros

tillryggalagt de tvåtusen kilometer, hvilka skilja Astrakan

från alla ryssars gamla hufvudstad.

Från Moskwa till Petersburg är jernvägslinien icke

längre än tolf hundra kilometer. Det var således en affär

på endast en half dag. Albatros uppnådde också, exakt

som ett iltåg, Petersburg och Nevas stränder klockan två

på morgonen. Den ljusa natten — på denna höga

latitud går junisolen nästan aldrig ned — gjorde, att man

med en enda blick kunde öfverse bela denna stora

hufvudstad.

Derpå passerades Finska viken, Abos skärgård,

Östersjön, Sverige, vid Stockholms latitud, Norge, vid Kristi-132

IKGENIttR ROBURS LUFTFÄRD

anias latitud. Tio timmar endast för att tillryggalägga

dessa tvåtusen kilometer! Man skulle i sanning kunnat

tro, att ingen mensklig kraft skulle vara i stånd att längre

hejda Albatros fart, alldeles som om resultaten af den

kraft, den under sin fart utvecklade, och jordens

attraktion skulle hållit den uppe i en oföränderlig rörelsebana

omkring jordklotet.

Den stannade emellertid, och det just öfver det

beryktade Rjukanfoss i Norge.

Gaustafjället, hvars spets beherskar det natursköna

Telemarken, föreföll att vara en gigantisk afvisare, som

förbjöd Albatros att vidare fortsätta sin färd åt vester.

Från denna stund räknadt styrde också Albatros

kosan rakt åt söder utan att minska farten.

Men hvad gjorde Frycollin under denna otroligt

hastiga färd?

Frycollin satt stum inne i sin hytt och sof nästan

oafbrutet utom vid måltidstimmarna.

Då höll Francis Tapage honom sällskap och gjorde

ofta narr af hans rädsla.

— Jaså, min gosse! — brukade han säga, — du

skriker ej längre! ... Du behöfver verkligen icke alls

genera dig! ... Du slipper undan med två timmars

uthäng-ning! ... Jaha! . . . med den hastighet, som vi nu hafva,

skulle det minsann vara ett ypperligt luftbad för dem,

som lida af reumatism!

— Jag tycker att allt lossar i fogningarna! — sade

Frycollin.

— Det kan väl hända, min hederlige Fry! Men vi

gå så fort, att vi icke en gång kunna falla! . .. Det är

då åtminstone alltid en tröst!

— Är det sant?"

— På min gascognarära!

För att nu hålla oss till sanningen och icke

öfver-drifva som Francois Tapage, så var det säkert, att de

uppehållande propellrarnas hastighet kunnat minskas nå-ONKEL PRUDENTS VREDE VÄXER

1.33

got till följd af denna snabba fart. Albatros gled nu

fram öfver luftlagret alldeles som en Congrewsk raket.

— Kommer det här att vara länge månntro? —

frågade Frycollin.

— Länge?... Åh nej, visst icke! — svarade

mästerkocken. — Bara hela lifvet!

— Ah! — utbrast negern och började åter med sin

klagolåt.

— Akta dig, Fry, akta dig! — skrek nu Francois

Tapage, — annars kan herrn minsann låta dig få gunga!

Hvarpå Frycollin fann för godt att svälja ned sina

suckar på samma gång som matbitarna, som han slukade

i sig.

Under tiden hade Onkel Prudent och Phil Evans,

hvilka icke hörde till dem, som hängifva sig åt onyttig

klagan, gjort upp en plan. Det var alldeles tydligt, att

en flykt icke längre kunde ega rum. Men om det också

icke var möjligt att åter få sätta foten på jordklotet,

kunde man icke åtminstone låta dess invånare veta hvad

som sedan deras försvinnande blifvit af presidenten och

sekreteraren vid Weldoninstitutet, hvem som röfvat bort

dem och att de höllos fångna ombord på denna flygmaskin?

Kanske detta skulle kunna leda till att deras vänner —

Gud vet på hvad för sätt! — företogo något slags djerft

försök att befria dem ur Roburs våld!

Korrespondera? . .. Men huru? Skulle det vara

tillräckligt att göra som sjömännen, hvilka, då de äro stadda

i sjönöd, bruka lägga en papperslapp, som anger stället

der de förlist, i en butelj, som de sedan kasta i hafvet?

Men här var ej fråga om något haf, utan om luften.

Buteljen skulle icke kunna flyta deri. Om den icke fölle

rakt ned på en person, hvars hufvudskål den kanske

skulle spräcka, så riskerade de att den aldrig påträffades.

Allt nog, de båda kollegerna hade endast detta

medel till sitt förfogande, och de stodo just i begrepp att

offra en af de buteljer, som funnos ombord, då Onkel134

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Prudent fick en annan idé. Som man vet tog han sig

ibland en liten pris, men man får väl ursäkta denna lilla

ovana hos en amerikanare, som skulle kunnat haft värre.

I egenskap af snusare var han naturligtvis i besittning

af en snusdosa — numera tom. Denna snusdosa var

gjord af aluminium. Om den kastades ned och någon

rättsinnig medborgare fick se den, så skulle han säkert

taga upp den; och om han tog upp den, skulle han bära

den till närmaste poliskontor, och der skulle man taga

kännedom om dokumentet, hvilket skulle låta dem veta, i

hvilken belägenhet Robur eröfrarens båda offer befunno sig.

Sagdt och gjordt. Skriften var kortfattad, men den

sade allt, och Weldoninstitutets adress uppgafs med

begäran att låta skrifvelsen få vidare befordran dit.

Då detta var gjort stoppade Onkel Prudent in

papperet i snusdosan, virade derefter om densamma med ett

tjockt linneband, som han knöt stadigt till, lika mycket

för att hindra dosan från att öppnas i fallet som för att

den icke skulle slås sönder mot marken. Nu var intet

annat att göra än att afvakta ett gynsamt tillfälle.

Den svåraste manövern af alla under denna snabba

färd öfver Europa, var att komma ut ur ruffen, att krypa

på platformen med risk att föras bort af lufttrycket och

allt detta till på köpet i hemlighet. Det gick dessutom

icke an, att snusdosan fölle ned i något haf, någon vik,

sjö eller annat vattendrag. Då skulle den varit förlorad.

Det var i alla fall icke omöjligt, att de båda

kollegerna genom detta medel skulle kunna lyckas att åter

träda i förbindelse med den bebodda verlden.

Men i detta ögonblick var det ljusan dag. Vore

det icke bättre att vänta till natten och draga fördel af

vare sig en minskning i farten eller ett uppehåll för att

lättare kunna lemna ruffen? Kanske man då skulle kunna

uppnå platformens kant, så att man kunde se sig för och

icke behöfva låta den dyrbara snusdosan falla annat än

öfver en stad.ONKEL FBUDENTS VKEDE VÄXEK

135

För öfrigt skulle icke, äfven om alla dessa vilkor

hade uppfylts, förslaget kunna sättas i verkställighet —

åtminstone icke denna dag.

Albatros hade, sedan den lemnat Norge vid

Gausta-fjället, styrt kosan rakt åt söder. Den följde alldeles

den noll graders longitud, som i Europa är detsamma

som Parisermeridianen.

Den passerade derefter öfver Nordsjön, icke utan

att framkalla en mycket naturlig förvåning ombord på

de tusentals fartyg, hvilka upprätthålla kusthandeln

mellan England, Holland, Frankrike och Belgien. Om icke

snusdosan fölle ned på däcket på ett af dessa fartyg, så

fans det alla möjligheter för, att den skulle falla till

hafvets botten.

Onkel Prudent och Phil Evans voro således tvungna

att afvakta ett gynsammare ögonblick. För öfrigt erbjöd

sig, som man snart får se, inom kort ett ypperligt

tillfälle för dem att utföra sin plan.

Klockan tio på aftonen uppnådde Albatros Frankrike»

kuster ungefär vid Dunkerque. Natten var ganska mörk,

Under ett ögonblick kunde man se Gris-Nez fyren korsa

sina elektriska ljusstrålar med fyrens vid Dover på hvar

sin sida om det trånga sundet Pas de Calais. Derpå

fortsatte Albatros sin väg öfver det franska området, under

det den höll sig uppe i en medelhöjd af tusen meter.

Dess hastighet hade ingalunda minskats. Den for

som en bomb öfver städer, köpingar och byar, hvilka

ligga så tätt bredvid hvarandra inom dessa det norra

Frankrikes rika provinser. Yid denna Paris" meridian

lågo utom Dunkerque, Doullens, Amiens, Creil och

Saint-Denis. Luftskeppet afvek ej från den räta linien. På

så sätt anlände den framemot midnatt till "Den strålande

staden", som förtjenar sitt namn till och med då dess

invånare gått till hvila — eller borde hafva gjort det.

Hvad var det för en besynnerlig idé af ingeniören,

som förmådde honom att stanna ofvanför Paris? Det vet136

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

man ej. Men hvad som är säkert är, att Albatros sänkte

sig, så att den beherskade staden från en höjd af endast

omkring hundra meter. Nu gick Robur ut ur sin hytt,

och hela hans besättning kom ut på platformen för att

andas litet frisk luft.

Onkel Prudent och Phil Evans aktade sig väl att

försumma detta ypperliga tillfälle, som erbjöds dem. De

sökte båda två, sedan de lemnat hytten, att komma för

sig sjelfva för att sedan kunna välja det gynsammaste

ögonblicket för utförandet af sin plan. De måste

framför allt undvika att blifva sedda.

Albatros, som liknade en ofantlig torndyfvel,

sväfvade långsamt fram öfver den stora staden. Den

passerade hela raden af boulevarder, rikt upplysta medelst

Edisons elektriska lampor. Ända upp till luftskeppet

steg bullret af vagnarna, som ännu beforo gatorna, och

rullandet af tågen på de otaliga jernvägslinier, som mynna

ut i Paris. Derpå sväfvade det öfver de högsta

monumentens högsta spetsar, alldeles som om det velat snudda

emot Panthéons kupol eller Invalidkyrkans kors. Det

flög derpå från Trocadéropalatsets båda torn till

metalltornet på Marsfältet, hvars ofantliga reflektor öfvergöt

hela hufvudstaden med elektriskt ljus.

Denna promenad i luften, detta nattliga flanerande

varade omkring en timme. Det var liksom en

anhalt-station i luften, innan den ändlösa färden ånyo fortsattes.

Ingeniör Robur ville utan tvifvel låta parisarna få

se en meteor, som deras astronomer icke alls förut sett.

Albatros elektriska lampor tändes för den skull. I tvenne

lysande knippen utsände de sina strålar öfver torgen,

gatorna, parkerna, palatsen och stadens sextiotusen hus, i

det de kastade ofantliga ljusqvastar från den ena

horisonten till den andra.

Denna gång hade man säkert varseblifvit Albatros

— icke bara sett utan äfven hört, ty Tom Turner blåste

i sin basun, som utslungade en briljant fanfar öfver sta-ONKEL PRUDENTS VREDE VÄXER

1.33

den. I detta ögonblick lutade sig Onkel Prudent öfver

barrièren, öppnade handen och lät snusdosan falla . . .

Nästan omedelbart derefter höjde sig Albatros med

stor snabbhet.

Nu uppsteg mot den parisiska himlen ofantliga

hurrarop från menniskor, hvilka ännu voro talrikt församlade

på boulevarderna — hurrarop, som uttryckte förvåning

och egnades den fantastiska meteoren.

Plötsligt släcktes Albatros elektriska lampor, det blef

åter mörkt och tyst omkring densamma, och färden

fortsattes med en hastighet af två hundra kilometer i timmen.

Detta var allt hvad man fick se af Frankrikes

hufvudstad.

Klockan fyra på morgonen hade Albatros färdats

snedt öfver hela Frankrike. För att nu icke förlora tid

genom att passera öfver Pyreneerna eller Alperna, gled

den öfver Provence till Cap d"Antibes. Klockan nio på

morgonen blefvo några italienare, församlade på

Peterskyrkans tak alldeles förbluffade, då de sågo den passera

öfver den "cwga staden". Två timmar senare befann

den sig öfver neapolitanska bugten och for ett ögonblick

fram mellan de svarta rökpelare, som stiga upp från

Vesuvius.

Efter att hafva passerat i sned linie öfver

Medelhafvet signalerades den slutligen under första delen af

eftermiddagen af invånarna i den lilla staden Goletta på

tunesiska kusten.

Efter Amerika Asien, efter Asien Europa! Detta

var en väglängd af mer än trettio tusen kilometer, som

den underbara apparaten tillryggalagt på mindre än

tjugotre dagar!

Och nu gifver den sig in på Afrikas kända och okända

trakter!438

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Kanske det skulle roa läsaren att veta, hvad clett

märkvärdiga snusdosan fick för ett öde efter sitt fall?

Snusdosan föll ned på Rue de Rivoli, midt för huset

N:o 210 i ett ögonblick, då gatan var alldeles öde. Dagen

derpå hittades den af en hederlig tvätterska, som

skyndade sig att bära den till polisprefekturen.

Der tog man den först för att vara en

hèlvetesma-skin; bandet vecklades af och dosan öppnades med en

ytterlig försigtighet.

Plötsligt egde en slags explosion rum ... en nysning,

som icke en gång chefen för säkerhetspolisen skulle

kunnat återhålla.

Derpå drogs dokumentet fram ur snusdosan, och

under allmän häpnad läste man som följer:

" Onkel Prudent och Phil Evans, president och

sekreterare vid Weldoninstitutet i Filadelfia, hafva bortförts

ombord på luftskeppet Albatros af ingeniör Robur.

Underrätta vänner och bekanta.

O. P. och P. E.«

Ändtligen kom då förklaringen på det fenomen, som

så länge sysselsatt menniskorna i gamla och nya

verlden! Nu var lugnet återgifvet åt astronomerna vid de

talrika observatorier, hvilka finnas på jordklotets yta.

TOLFTE KAPITLET.

I hvilket ingeniör Robur handlar som om han

ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.

Vid detta skede i Albatrosr luftfärd är det säkert

tillåtet att göra sig följande frågor:

Hvem var då denne Robur, hvars namn hittills varit

alldeles okändt? Tillbringar han hela sitt lif i luften?

Har han ingen tillflykt på något oåtkomligt ställe,

hvarest han, om han opkså ej har behof af att hvila sig, åtrEN GOD GERNING 1391

minstone kan proviantera? Det skulle vara förvånande

om så icke vore förhållandet. De starkaste foglar hafva

dock alltid ett näste i någon vrå.

Hvad tänker dessutom ingeniören göra med sina

två besvärliga fångar? Ämnar han behålla dem i sitt

våld och döma dem till en evig luftsegling? Eller

ämnar han, sedan han fört dem vidare öfver Afrika,

Syd-Amerika, Australien, Indiska oceanen, Atlantiska oceanen

och Stilla oceanen, återgifva dem friheten med dessa ord:

— Nu, mina herrar, hoppas jag att ni visa er mindre

klentrogna med afseende på systemet: " tyngre än luften!"

På dessa frågor är det ännu omöjligt att svara. Det

är framtidens hemlighet. Kanske den en dag kommer

att afslöjas!

I alla händelser spanade icke fogeln Robur efter

detta näste på Afrikas norra kust. Han fann för godt

att tillbringa slutet af denna dag öfver Tunis gående

från cap Bon till cap Karthago, stundom för full

maskin, stundom sväfvande långsamt framåt allt efter som

det föll honom in. Litet senare styrde han kosan

mot det inre af landet och passerade Medjerdas

förtjusande floddal, i det han följde dess gulaktiga vatten, som

nästan döljes bakom kaktusbuskar och nerier. Hvilka

massor uppskrämde han ej af dessa små papegojor, hvilka

sitta i hundratal på telegraftrådarna och liksom tyckas

invänta telegrammen för att gripa dem i flygten och

bortföra dem under sina vingar!

Då natten föll på sväfvade Albatros öfver gränserna

till Krumiriet, och om det ännu fans någon krumirit qvar,

så underlät denne säkert icke att kasta sig framstupa

med ansigtet mot jorden och anropa Allah vid åsynen

af denna gigantiska fogel.

Följande morgon såg man under sina fötter Bona

och de behagfulla kullarna, som ligga i dess granskap;

vidare Philippeville, numera ett Algier i liten skala med

sina nya kajer med arkader, sina beundransvärda vinfält,140

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

hvars grönskande vinstockar betäcka hela detta land,

hvilket lifligt påminner om trakterna vid Bordelais eller

Bourgogne.

Denna promenad på femhundra kilometer, öfver lilla

och stora Kabylien, slutade vid middagstiden vid spetsen

af Kasbah strax bredvid Algier. Hvilket skådespel för

passagerarna ombord på Albatros! Denna öppna redd,

som utbreder sig mellan cap Matifou och pointe Pescade,

denna kust, bebygd med leende, hvita villor, palatser och

kapeller, dessa nyckfulla dalar, beklädda med gröna

mantlar, detta blånande Medelhaf, genomkorsadt af väldiga

atlanterångare, hvilka sågo ut som små ångbåtar! Och

så fortsatte det hela vägen till det pittoreska Oran, hvars

invånare, fördröjda i slottsträdgårdarna, kunde se Albatros

bland aftonens första stjernor.

Om Onkel Prudent och Phil Evans undrade hvad

det var för en idé af ingeniör Robur att låta deras

flygande fängelse sväfva öfver Algeriet — denna

fortsättning af Frankrike på motsatta stranden af ett haf, som

verkligen förtjenar namnet Franska bugten, — så måste

de i alla händelser tänka, att denna idé var särdeles

god två timmar efter solnedgången. En vridning, som

rorgängaren gjorde med styrhjulet, förde Albatros mot

sydost, och dagen derpå, sedan den kommit förbi Tells

bergland, såg den dagen bryta in öfver Saharas

vidsträckta sandhaf.

Se här hvad som hände vid början af den 8:de Juli.

Man passerade den lilla byn Géryville, uppförd liksom

Laghouat, på öknens gräns för att underlätta eröfringen

af Kabylien. Man passerade vidare och icke utan

svårighet passet Stillen, vid en ganska häftig vind. Man

for fram öfver öknen, stundom långsamt öfver de

grönskande oaserna, stundom med en ofantlig hastighet, som

öfverträffade gamens flygt. Flera gånger måste man

till och med skjuta på dessa farliga foglar, hvilka i grup-EN GOD GERNING

1391

per om tolf till femton stycken icke skydde att störta

sig på luftskeppet till Frycollins stora förskräckelse.

Men om gamarna icke kunde svara annat än med

förskräckliga skrik, genom hugg med näbbar och klor,

så sparade deremot infödingarna, som icke äro mindre

vilda, ingalunda på bösskott, isynnerhet sedan Albatros

passerat Saltberget, hvars i grönt och violett skiftande

stomme skymtade fram under dess hvita täcke. Man

beherskade nu den stora Saharaöknen. Der lågo ännu

qvarlefvorna af Abdel-Kaders bivuaker, och landet omkring

är ännu alltjemt farligt för den europeiske resanden,

isynnerhet inom Beni Mzals förbund.

Albatros måste nu uppsöka de högre luftlagren för

att undvika ett anfall af samumvinden, hvilken jagade

upp en kam af rödaktig sand från marken, alldeles som

en väldig svallvåg på hafsytan. Derpå utbredde Chebkas

öde platåer sina massor af svartaktig lava ända fram till

Ain-Maissins friska, grönskande dal. Det är svårt att

föreställa sig, hvilken omvexlande anblick dessa trakter

erbjödo, då man på detta sätt kunde taga en öfverblick öfver

dem. Kullar, betäckta med träd och buskar, aflöstes af

långa, gråaktiga, vågformiga slätter, draperade som vecken

på en arabisk burnus, hvars flikar släpa på marken. I

fjerran syntes "oueds", med strida vattendrag, skogar af

palmer, samlingar af kojor, grupperade på en kulle med

en moské i midten, bland andra Metliti, hvarest lefver

en religionsstiftare, den stora Marabut Sidi Chick.

Innan nattens inbrott hade man tillryggalagt några

kilometer öfver ett ganska flackt land, genomskuret af

stora sandreflar. Om Albatros hade velat göra halt, skulle

den kunnat stiga ned till jorden vid oasen Ouarglas

lågländer, bevuxna med en ofantlig palmskog. Staden syntes

mycket tydligt med sina tre olika qvarter, sultanens gamla

palats, ett slags befästad Kasbah, dess hus bygda af tegel,

som solen åtagit sig att bränna, och dess artetiska

brunnar borrade i dalen, ur hvilka Albatros kunnat förstärka142

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

sitt vattenförråcL Men tack vare dess utomordentliga

hastighet voro dees reservoirer ännu midt uti Afrikas

öknar fylda med det vatten, som hemtats från Hydaspes

i Kaschmirdalen.

Observerades Albatros af araberna, moabiterna och

negrerna, hvilka mellan sig dela Ouarglas oas? Alldeles

säkert, ty den* saluterades med några hundra bösskott, fast

kulorna föllo ned igen utan att hafva kunnat uppnå den.

Nu inbröt natten, denna öknens tysta natt, hvars

hemligheter Felicien David så poetiskt skildrat.

Under de följande timmarna vände luftskeppet sig

mot sydvest och passerade de stora passen vid El Galea,

af hvilka det ena upptäcktes 1859 af den djerfva

fransmannen Duveyrier.

Det herskade ett djupt mörker. Man kunde icke

•se något af de trans-sahariska jernvägarna, hvilka hålla

på att byggas efter Duponchels förslag — ett långt

jern-band, som skall förena Algier med Timbuctu, genom

Laghauot och Gardaia och längre fram gå ända till

Gui-neabugten.

Albatros inträdde nu i eqvatorialregionen på andra

sidan om kräftans vändkrets. På tusen kilometers afstånd

från Saharas nordliga gräns for den öfver den väg, der

major Laing fann sin död år 1864; den korsade vidare

karavaners väg, som foro från Marocko till Sudan, och

på denna del af slätten, hvilken innehas af "tuåregs"

kunde man höra det som kallas "sandens sång", ett mildt,

klagande sorl, som tyckes uppstiga från jorden.

En enda obehaglig händelse inträffade. Ett moln

af gräshoppor uppfylde nemligen luften, och en sådan

massa af dessa djur öfversvämmade luftskeppet, att det

hotade att "kantra". Man skyndade att befria sig från

denna öfverflödiga last, med undantag af några hundra,

som Francis Tapage lade beslag på. Dessa anrättade

han sedan på ett så läckert och aptitligt sätt, att

Fry-collin dervid för ett ögonblick glömde sin förskräckelse.EN GOD GERNING 1391

— Det här är bättre än räkor! — sade han.

Man befann sig nu på adertonhundra kilometers

afstånd från oasen Ouargla, nästan på nordliga gränsen af

det ofantliga konungariket Sudan.

Också syntes vid tvåtiden på eftermiddagen en stad

vid krökningen af en stor flod. Floden var Niger och

staden Timbuctu.

Om det hittills endast varit resande från gamla

verlden, som besökt detta afrikanska Mecka, såsom t. ex.

Batouta, Khazan, Imbert, Mungo-Park, Adam, Laing,

Caillé, Barth och Lenz, så skulle i dag det allra

underbaraste äfventyr foga det så, att två amerikanare skulle

kunna tala om landet de visu, de auditu och till och med de

olfactu, då de kommo tillbaka till Amerika — notabene

om de någonsin komme att återvända dit.

De visu, emedan de med blicken kunde öfverskåda

alla delarna af denna triangel om fem till sex kilometer,

som bildas af staden; — de auditu, emedan det i dag

var stor marknad och der tillgick förskräckligt bullersamt;

— de olfactu, emedan luktorganen icke kunde blifva annat

än oangenämt berörda af de lukter, som uppstego från

Yubou-Kamotorget, hvarest en kötthall reser sig bredvid

de gamla konungarnas, So-mais, palats.

I alla händelser ansåg ingeniören sig icke böra hålla

presidenten och sekreteraren vid Weldoninstitutet i

okunnighet om, att de hade den utsökta äran att betrakta

"Sudans drottning", som för närvarande befinner sig i

"tuåregs"" från Taganet händer.

— Timbuctu, mina herrar! — sade ban i samma

ton, som han för tolf dagar sade till dem: "Indien, mina

herrar!"

Derpå fortsatte ban:

— Timbuctu, 18° nordlig latitud och 5° 56" vestlig

longitud från Paris" meridian räknadt, med en höjd af

tvåhundrafyrtiofem meter öfver hafsytan. Betydande

stad med tolf till tretton tusen invånare, fordom beryktad144

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

i vetenskapen och konsten! — Kanske ni skulle önska

att stanna der några dagar?

Ingeniören kunde endast framkomma med ett sådant

förslag på hån.

— Men, återtog han, — det skulle vara riskabelt

för främlingar bland dessa negrer, berber, foulaner och

araber, hvilka utgöra stadens befolkning — i all

synner-her om jag tillägger, att vår ankomst i luftskepp icke

kunde annat än misshaga dem.

— Min herre, — svarade nu Phil Evans i samma

ton, — för att få det nöjet att lemna er, skulle vi gerna

riskera att blifva illa mottagna af infödingarna.

Fängelse som fängelse, och vi föredraga Timbuctu framför

Albatros!

— Det är en smaksak, — svarade ingeniören. —

I alla händelser tänker jag icke våga mig på äfventyret,

ty jag är ansvarig för de gästers säkerhet, hvilka göra

mig den äran att resa i mitt sällskap.

— Således, ingeniör Robur, — sade Onkel Prudent,

hvars vrede kokade öfver, — nöjer ni er icke med att

vara vår fångvaktare. Till våldet fogar ni förolämpning?

— Åh! På sin höjd ironi!

— Fins det då inga vapen ombord?

— Jo, en hel arsenal!

— Två pistoler skulle vara alldeles tillräckliga, om

jag hölle den ena, och ni, min herre, den andra!

— En duell? — utbrast Robur, — en duell, som

kunde medföra döden för en af oss!

— Som med säkerhet skulle medföra den!

— Nej, min bäste herr president vid

Weldoninstitutet! Då föredrager jag bra mycket hellre att behålla

er lefvande!

— För att vara mera säker på, att ni sjelf får lefva!

Det är mycket försigtigt!

— Försigtigt eller icke så är det just det, som be-EN GOD GERNING

1391

hagar mig. Sedan står det er fritt att tänka annorlunda

och att beklaga er för vederbörande, om ni så kan.

— Det är redan gjort, — ingeniör Robur!

— Verkligen? •

— Var det då så svårt att under vår färd öfver

Europas bebodda trakter kasta ned ett bref . . .

— Och det skulle ni hafva gjort? — utbrast Robur,

som nu greps af ett oemotståndligt raseri.

— Och om vi hade gjort det?

— Om ni gjort det . . . skulle ni förtjena . . .

— Hvad då, herr ingeniör?

— Att få göra ert bref sällskap öfverbord!

— Nå, så kasta oss då öfverbord! — skrek Onkel

Prudent. — Vi hafva verkligen gjort det!

Robur gick fram till de båda kollegerna. På ett

tecken från honom hade Tom Turner och några af

dennes kamrater skyndat till. Ja, ingeniören kände

verkligen ett ursinnigt begär att sätta sin hotelse i

verkställighet, och att han så skyndsamt gick in i sin hytt,

berodde säkert på, att han var rädd för att gifva vika

för frestelsen.

— Godt! — sade Phil Evans.

— Hvad ban icke vågat göra, — inföll Onkel Prudent,

— det skall jag våga! Ja, jag skall verkligen göra det!

Nu började befolkningen i Timbuctu att samla sig

på torgen, gatorna och på de amfiteatraliskt bygda husens

terasser. I de rika qvarteren Sankore och Sarahama så

väl som i det fattiga qvarteret Raguidi, bestående af

eländiga kägelformiga hyddor, utslungade presterna från

minareternas tak sina häftigaste förbannelser öfver luftodjuret.

Detta var betydligt oskadligare än en gevärssalva.

Till och med vid hamnen Kabara, belägen vid Nigers

krökning, var flottiljens hela besättning i rörelse. Om

Albatros stigit ned till jorden, skulle den säkert blifvit

slagen i stycken.

Längs en sträcka af några kilometer eskorterades

Jules Verne. Itigtniör lloburs lu/tfiird.

10146

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

den af en massa skriande storkar, rapphöns och ibisfoglar,

hvilka försökte att flyga i kapp med den; men

luftskeppets snabba flygt lemnade dem snart långt efter.

Mot aftonen uppfyldes luften af vrålandet från

talrika hjordar af elefanter och bufflar, hvilka

genomströf-vade detta område, hvars fruktbarhet verkligen är

underbar.

Under det följande dygnet upprullades under

Albatros hela den trakt, som är belägen i Nigers krökning.

Tänk om en geograf skulle haft till sin disposition

en dylik apparat, med hvilken lätthet skulle han icke då

kunnat göra en topografisk afbildning af detta land,

erhålla uppgifter om höjder, utstaka flodernas och deras

bifloders lopp, bestämma städernas och byarnas läge! Då

skulle det icke länge finnas sådana tomrum på kartorna

öfver Central-Afrika, icke längre detta hvita med matta

färger och punkterade linier, icke längre dessa obestämda

beteckningar, hvilka utgöra kartografernas förtviflan!

Den ll:te på morgonen passerade Albatros bergen i

Norra Guinea, som ligger inklämdt mellan Sudan och

bugten, som bär dess namn. Kongbergen i konungariket

Dahomey aftecknade sig otydligt vid horisonten.

Sedan afresan från Timbuctu hade Onkel Prudent

och Phil Evans kunnat konstatera, att den rigtning,

Albatros hela tiden följt, varit rakt från norr till söder.

Följden af detta blefve att de, om Albatros icke ändrade kurs,

sex grader längre ned skulle passera linien. Skulle

luftskeppet då ännu en gång lemna fastlandet bakom sig och

sträcka ut icke längre öfver Beringshaf, Kaspiska hafvet,

Nordsjön eller Medelhafvet, utan öfver den ofantliga

Atlantiska oceanen?

Denna utsigt var just icke egnad att uppmuntra de

båda kollegerna, hvilkas möjligheter att fly då skulle

blifva lika med noll.

Emellertid saktade Albatros farten, alldeles som om

den tvekade i det ögonblick, då den stod i begrepp attEN GOD GERNING

1391

lemna Afrikas jord. Tänkte möjligen ingeniören på att

vända tillbaka samma väg? Nej, ingalunda! Men hans

uppmärksamhet var särskildt riktad på det land, öfver

hvilket han nu passerade.

Man vet — och han visste det också — att

konungariket Dahomey är ett af de mäktigaste på Afrikas

vestkust. Men ehuru det är tillräckligt mäktigt för att kunna

strida med sitt grannland, konungariket Aschantis, är dess

område dock begränsadt, i ty att det endast utgör en

sträcka af 540 kilometer från norr till söder och 270

kilometer från öster till vester; dess befolkning uppgår

emellertid till sju eller åttahundratusen, sedan det eröfrat

de båda fria områdena Ardrah och Wydah.

Om också detta konungariket Dahomey icke är stort,

så har det i alla fall ofta låtit tala om sig. Det är

beryktadt geTiom de afskyvärda grymheter, som begås vid

dess årliga fester, genom dess menniskooffer, upprörande

hekatomber, hvilka anställas till ära för den herskare,

som afgår och den herskare, som träder i den förres

ställe. Det anses till och med som en artighetsbetygelse,

att kungen af Dahomey, då han tar emot besök af någon

hög person eller främmande sändebud, öfverraskar denne

med ett dussin hufvuden, afhuggna till hans ära — och

afhuggna af justitieministern, "minghan", hvilken på det

förträffligaste sätt utöfvar sina pligter som bödel.

Just vid den tidpunkt då Albatros passerade gränsen

till Dahomey hade herskaren Båhadou nyss dött, och hela

befolkningen höll på att skrida till val af hans

efterträdare. Detta förorsakade en liflig rörelse i bela landet,

något som icke heller hade undfallit Robur.

Långa tåg af dahomianer, hvilka kommo från

landsbygden, styrde kosan mot Abomey, hufvudstaden i riket.

Väl underhållna vägar, hvilka slingra sig genom

vid-" sträckta ängar, betäckta med jättegräs, präktiga skogar

af palmer, kokosträd, pomeransträd, mangoträd, sådant

var landet, som utbredde sig under Albatros och från148

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

hvilket vällukter stego upp ända till densamma, under

det att papegojor och domherrar flögo af och an öfver

hela detta grönskande område.

Ingeniören, som stod lutad öfver barrièren

försjunken i tankar, vexlade då och då ett par ord med Tom

Turner.

Det såg för öfrigt icke ut som om Albatros skulle

haft den förmånen att ådraga sig dessa vandrande

skarors uppmärksamhet, hvilka ^om oftast voro dolda af

trädens ogenomträngliga löfverk. Orsaken hvarför de

ej varseblefvo Albatros var utan tvifvel, att den höll

sig på en ganska ansenlig höjd midt uti ett lager af lätta

moln.

Vid elfvatiden på förmiddagen blef hufvudstaden

synlig med dess bälte af murar, omgifna af en löpgraf,

som mäter ungefär 20 kilometer i omkrets, fless breda,

regelbundna gator, uppdragna på en jemn mark, och dess

stora torg, hvars norra sida upptages af det kungliga

slottet. Denna vidsträckta samling af bygnader

domineras af en terass, belägen icke långt från offertemplet.

Det är från denna terass, som man under festdagarna

kastar ned till folket fångar, hvilka ligga inneslutna i

videkorgar, och man kan svårligen föreställa sig med

hvilken grymhet dessa olyckliga offer slitas i stycken.

På en af borggårdarna i det kungliga slottet voro

uppstälda fyratusen krigare, en afdelning af det kungliga

gardet — icke den minst modiga.

Om det är tvifvelaktigt att det fins amazoner vid

floden af samma namn, så är det däremot icke längre

tvifvelaktigt att det finnes sådana i Dahomey. Somliga

bära blå skjorta, rödt och blått skärp, hvita benkläder,

kantade med blått, hvit hufvudbonad och ett patronkök

fästadt vid bältet; andra åter, nemligen

elefantjägarin-norna, äro beväpnade med tunga karbiner, knifvar med

kort blad och två antilophorn, fästade vid hufvudet medelst

ett jernband. Vidare bära de, som höra till artilleriet,EN GOD GERNING

1391

en tunika till hälften röd och till hälften blå och såsom

vapen hafva de muskedundrar tillika med gamla

malmkanoner; slutligen finnes det en bataljon unga flickor

med blåa tunikor och hvita benkläder, verkliga

ve-staler, kyska som Diana och såsom hon beväpnade med

pil och båge.

Om man utom dessa amazoner räknar fem- till

sextusen krigare med benkläder och skjorta af bomullstyg

och ett stycke tyg viradt kring lifvet, så har man

passerat revy med hela den dahomianska arméen.

Denna dag var Abomey alldeles öfvergifvet.

Suveränen, hofstaten, den maskulina och feminina arméen,

ja, hela befolkningen hade lemnat staden för att

vallfärda till en af präktiga skogar omgifven vidsträckt äng,

som låg några kilometer från staden.

Det var på denna äng, som den nya konungen skulle

utropas. Det var der, som tusentals fångar, tagna vid

de sista plundringstågen, skulle offras till dennes ära.

Klockan var omkring två, då Albatros, som nu

kommit fram till ängen, började sänka sig, fortfarande

omgifven af några lätta moln, som dolde den för

dahomi-anernas blickar.

Der voro samlade minst sextiotusen menniskor,

komna från alla delar af landet, från Wydah, från

Kerapay, Ardrah och Tombory, hvilka höra till de mest

aflägset liggande byarna.

Den nye konungen — en rask sälle om tjugufem

år vid namn Bou-Nadi — hade tagit plats på en kulle,

som beskuggades af en grupp träd med vidsträckta

grenar. Framför honom voro samlade hans nya hof, hans

manliga armé, hans amazoner och för öfrigt hela hans folk.

Vid foten af kullen spelade ett femtiotal musikanter

på sina barbariska instrument, bestående af elefantbetar,

hvilka frambringa en hes ton, trummor, öfverspända med

hjortskinn, kalebasser, guitarrer, klockor, som man slår

på med en jernbit samt flöjter af bambu, hvilkas gälla150

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

hvisslande toner öfverröstade alla de öfriga

instrumenten. Dessutom aflossades hvarje minut musköter och

bössor samt kanoner, hvilkas lavetter skakade så att de

hotade att krossa de qvinliga artilleristerna, och

slutligen uppstämdes ett allmänt hurrande och skrikande så

intensivt, att det skulle kunnat öfverrösta det starkaste

åskdunder.

I ett hörn af ängen och bevakade af soldater, stodo

sammanpackade de fångar, hvilka voro bestämda att göra

den aflidne konungen sällskap till andra verlden, ty döden

fick icke beröfva denne någon af hans

herskarerättig-heter. Vid Ghozos, Bàhadous faders begrafning, hade

sonen skickat med honom tretusen. Nu kunde

naturligtvis icke Bou-Nadi göra mindre för sin företrädare.

Behöfdes det icke talrika budbärare för att samla ihop

icke allenast de stora andarna utan äfven alla himlens

gäster, hvilka voro inbjudna att utgöra den aflidna

monarkens följe?

Under en timmes tid förekom intet annat än tal,

haranger och lyckönskningar, afbrutna af danser, utförda

icke allenast af bajadererna ex professo utan äfven af

amazonerna, hvilka dervid utvecklade ett äkta krigiskt

behag.

Men nu nalkades det ögonblick, då offret skulle ega

rum. Robur, som kände till Dahomeys blodiga

pläg-seder, förlorade icke ur sigte de fångar, män, qvinnor

och barn, hvilka voro bestämda till detta slagtoffer.

"Minghan" höll sig redo vid foten af kullen. Han

svängde sitt skarprättarsvärd, hvilket var försedt med

en krokig klinga och ett handtag i form af en fogel

af metall, hvars tyngd gjorde att hugget träffade ännu

säkrare.

Denna gång var han icke ensam om att förrätta

bödelstjensten. Han skulle icke hunnit med alla

afrättningarna. Bakom honom stodo ett hundratal andraEN GOD GERNING

1391

bödlar, hvilka voro i stånd att afhugga hufvudet med

ett enda hugg.

Under tiden närmade sig Albatros så småningom, i

det den modererade sina framdrifvande och uppehållande

propellrars rotationshastighet. Snart kom den ut ur

molnlagret, som hade dolt den ända till den kom hundra

meter från jorden, och först nu blef den synlig.

Alldeles motsatt mot hvad förhållandet annars

brukade vara, sågo dessa vilda infödingar i luftskeppet intet

annat än ett heligt väsende, som stigit direkt ned från

himlen för att egna konung Bàhadou sin hyllning.

Nu uppstod ett obeskrifligt jubel, oändliga

anrop-ningar och brinnande böner riktades till detta

öfver-naturliga väsende, som utan tvifvel hade kommit för

att taga den aflidne konungens lik och föra det med sig

upp till dahomianernas himmel.

I detta ögonblick föll det första hufvudet för "

min-ghans" svärd. Derpå leddes andra fångar i hundratal

fram till sina fasansfulla bödlar.

Plötsligt afiossades ett bösskott från Albatros.

Justitieministern föll med ansigtet mot jorden.

— Bra sigtadt, Tom! — sade Robur.

— Bah! Jag sigtade endast i hopen! — svarade

underbefälhafvare^

Hans kamrater, hvilka äfvenledes voro beväpnade,

stodo färdiga att fyra af vid första tecken från ingeniören.

Men nu hade ett omslag i sinnesstämningen egt rum

bland folkmassan. Det hade gått upp ett ljus för dem.

Detta bevingade monstrum var ingalunda en vänlig ande

utan i stället en ande, som var tiendtligt stämd mot det

goda folket i Dahomey. Också höjdes efter "minghans"

fall från alla sidor högljudda rop på hämd. Nästan

omedelbart derpå smattrade en gevärssalva i luften.

Dessa hotelser hindrade icke Albatros från att helt

djerft sänka sig minst femtio meter längre ned mot

marken. Onkel Prudent och Phil Evans kunde icke,152

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Artilleripjesen utslungade några laddningar kartescher (sid. 154).

hurudana deras känslor gent emot Robur än voro, annat

än gifva sitt bifall till ett så menniskovänligt arbete och

deltaga deruti.EN GOD GERNING

1391

Hvilken villervalla! (sid. 154).

— Ja, låtom oss befria fångarna! — skreko (le.

— Det är min mening! — svarade ingeniören.

Nu började en liflig eld från Albatros, hvarvid så-154

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

väl de båda kollegerna som besättningen skötte sina

repetergevär så väl, att icke en enda kula förfelade sitt

mål midt ibland denna menniskomassa. Till och med

den lilla artilleripjesen, som fans ombord och hvilken

på sin lavett kunde vridas i alla rigtningar, utslungade

några laddningar kartescher, hvilka gjorde underverk.

Fångarna, hvilka icke förstodo hvad det var för en

hjelp som kom från höjden, sleto genast af sig sina bojor,

under det att soldaterna besvarade elden från luftskeppet.

Den främre propellern genomskars af en kula, under det

att några andra projektiler träffade sjelfva

skeppsskrof-vet. Frycollin, som gömt sig i sin hytt, höll till och

med på att blifva träffad af en kula som trängde igenom

ruffens vägg.

— Jaså, de vilja smaka på mera, — skrek Tom

Turner.

Och i ett nu rusade ban ned till ammunitionsförrådet

samt återkom med ett dussin dynamitkartescher, hvilka

ban delade ut bland kamraterna. På ett tecken af Robur

slungades dessa kartescher ut öfver kullen, och då de

nådde marken kreverade de som små haubits-granater.

Hvilken villervalla uppstod icke nu! Kungen,

hofvet, arméen, hela befolkningen, alla voro rof för en häftig

förskräckelse, hvilken allt för väl berättigades af en

dylik mellankomst! Alla skyndade sig att söka skydd

under träden, under det att fångarna flydde sin kos, utan

att någon tänkte på att förfölja dem.

På detta sätt stördes festen, som gafs till ära för

den nya konungen af Dahomey, och härigenom hade

Onkel Prudent och Phil Evans bort inse, hvilken makt

en sådan apparat som Roburs luftskepp förfogade öfver

och hvilka tjenster den kunde göra menskligheten.

Nu höjde sig Albatros åter helt lugnt till högre

luftlager; den passerade öfver Wydah och förlorade

snart ur sigte denna vilda kust, hvilken de syd-ÖFVER HAFVET 1 Öl

vestliga vindarna omgifva med en otillgänglig

bränning.

Albatros sväfvade nu fram öfver Atlantiska oceanen.

TRETTONDE KAPITLET.

I hvilket Onkel Prudent och Phil Evans fara öfver

ett helt haf utan att känna af någon sjösjuka!

Ja, det var verkligen Atlantiska hafvet! De båda

kollegernas farhågor hade bekräftats. Det tycktes för

öfrigt alls icke som om ingeniör Robur kände den minsta

oro, då han vågade sig ut öfver detta vidsträckta haf.

Hvarken ban eller hans besättning tycktes berörda deraf;

de voro troligen vana vid dylika öfverfarten Manskapet

hade redan dragit sig tillbaka till sin hytt. Deras sömn

stördes säkert icke af någon mara.

Hvart styrde Albatros kosan? Skulle den då

verkligen, som ingeniören sagt, företaga ännu mera än resan

kring jorden? I alla händelser måste väl denna färd

hafva något mål. Det var väl icke antagligt, att Robur

ämnade tillbringa hela sitt lif i luften ombord på

luftskeppet utan att någonsin åter stiga ned till jorden.

Huru skulle han då kunnat förnya sina förråder af

lifsmedel och ammunition, för att icke tala om de ämnen,

som voro nödvändiga för att hans maskiner skulle kunna

arbeta? Det var således en nödvändig sak, att han

skulle hafva en tillflyktsort, eller om man så vill en

hviloplats i någon okänd och oåtkomlig vrå af jordklotet,

hvarest Albatros kunde intaga nya förråd af proviant.

Må vara att han afbrutit all förbindelse med jordens

inbyggare; men att han gjort detsamma med hvarje punkt

på jordytan, det var omöjligt!

Men om så var förhållandet, hvar fans då denna

punkt? Huru hade ingeniören lyckats finna den? Vän-156

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

tades han der af en liten koloni, hvars chef han var?

Kunde han rekrytera en ny besättning? Och framför

allt, hvarför hade dessa menniskor från olika länder slutit

sig till honom? Hvilka voro vidare de medel, som

han förfogade öfver, eftersom han hade kunnat bygga en

så dyrbar apparat, hvars konstruktion hade hållits så

hemlig ? Det är visserligen sant, att hans

lefnadsomkost-nader icke tycktes vara synnerligen stora. Ombord lefde

man under gemensamma förhållanden, såsom en familj,

såsom lyckliga menniskor, hvilka icke försökte dölja att

de voro det. Men hvem var då denne Robur?

Hvarifrån kom han? Hurudant hade hans förflutna lif varit?

Allt detta var gåtor, omöjliga att lösa, och den, som

var föremålet derför, skulle säkert aldrig godvilligt lemna

nyckeln dertill.

Man får icke förvåna sig öfver att denna

belägenhet, sammansatt af idel olösliga gåtor, retade de båda

kollegerna. Att känna sig bortförda mot sin vilja mot

ett okändt mål, att icke kunna se slutet på detta

äfventyr, ja, till och med vara tvungna att tvifla på om det

någonsin skulle få ett slut, att vara dömda till en evig

luftsegling, var icke allt detta egnadt att drifva

presidentens och sekreterarens vid Weldoninstitutet vrede till

det yttersta?

Sedan aftonen den ll:te Juli sväfvade Albatros

öfver Atlanten. Då solen följande dag blef synlig, gick

den upp öfver en horisont, der himmel och vatten

sammansmälta. Intet land var i sigte, huru vidsträckt än

synkretsen var. Afrika hade försvunnit bakom

horisonten i norr.

Då Frycollin vågade sig ut ur sin hytt och

varseblef detta omätliga haf under sig, greps han ånyo af

den häftigaste förskräckelse. TJnder var icke rätta ordet,

utan snarare rundt omkring, ty för en som befinner sig

uppe i de högre luftlagren, förefaller det alldeles som om

afgrunden omgåfve honom på alla sidor, och horisonten,ÖFVER HAFVET

1 Öl

som höjt sig i nivå med honom, tyckes vika undan, utan

att man någonsin kan uppnå dess gräns.

Förmodligen gjorde Frycollin icke reda för sig alla

dessa förhållanden, men han kände dem ändå, och detta

var tillräckligt för att hos honom uppväcka denna "fasa

för afgrunden", från hvilken somliga, annars modiga

menniskor, icke kunna frigöra sig. Men i alla händelser

aktade negern sig för att utbryta i klagan. Med slutna

ögon och darrande i alla leder gick han tillbaka in i sin

hytt med utsigt att få stanna der länge.

I sjelfva verket upptager också Atlantiska hafvet

mera än en fjerdedel af de trehundrasjuttiofyra millioner

femtiosjutusen niohundratolf qvadratmeter, som utgöra

hafsytornas sammantagna storlek*. Det tycktes

dessutom icke som om ingeniören hädanefter tänkte skynda

sig. Han bibringade icke apparaten dess största möjliga

hastighet. Albatros skulle för öfrigt icke kunnat utveckla

denna hastighet om tvåhundra kilometer i timmen, som

den hade under färden öfver Europa. Ty i denna trakt,

hvarest de sydvestliga vindarna herska, hade den

motvind, och ehuru denna vind ännu var mycket svag, lät

den icke desto mindre känna sina verkningar.

Meteorologernas senaste arbeten, baserade på ett

stort antal noggranna observationer, hafva gifvit vid

handen, att i denna mellan vändkretsarna belägna zon

passadvindarna gå antingen i rigtning mot Sahara eller

också i rigtning mot mexikanska viken. Utanför

stiltjeregionen komma de antingen från vester och gå i

rigtning mot Afrika eller komma de från öster och gå i

rigtning mot Nya verlden — åtminstone är detta

förhållandet under den varma årstiden.

Albatros försökte således ej att strida mot vinden

med all den kraft, hvaraf dess propellrar voro mäktiga.

Den nöjde sig med en måttlig fart, som för resten i alla

fall öfverträffade den snabbaste transatlanterångares.

* Jordens ytinnehåll är 130,051,371 qvadratkilometer.158

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Den 13:de Juli passerade Albatros linien — hvilket

högtidligen tillkännagafs för hela personalen.

Det var på så sätt som Onkel Prudent och Phil

Evans fingo veta, att de lemnade den nordliga hemisferen

för att träda in i den sydliga. Denna händelse åtföljdes

icke här af något af dessa prof och ceremonier, som den

brukar medföra ombord på somliga krigs- eller

handelsfartyg.

Francis Tapage var den ende, som ej kunde

af-hålla sig från ett litet skämt. Han öste nemligen ett

ämbar vatten öfver sin vän Frycollin; men som detta

yttre vattendop åtföljdes af ett inre elddop i form af

åtskilliga glas bränvin, så förklarade Frycollin sig villig

att passera linien huru många gånger som helst,

förutsatt nemligen, att det icke skedde på ryggen af en

mekanisk fogel, hvilken icke alls ingaf honom något

förtroende.

På morgonen den 15:de Juli passerade Albatros

mellan öarna Ascension och S:t Helena — något närmare

denna senare, hvars klippiga landskap under några

timmar aftecknade sig vid horisonten.

Om det hade existerat en sådan apparat som

Roburs på den tid, då Napoleon var i engelsmännens våld,

så skulle säkert Hudson Lawe, trots de förolämpande

försigtighetsmått han vidtog, fått se sin ryktbara fånge

försvinna i luften!

Under qvällarna den 16:de och 17:de Juli egde ett

ovanligt optiskt fenomen rum i skymningen. På en högre

latitud skulle man kunnat tro det vara ett norrsken som

syntes. Då solen gick ned kastade den nemligen

omkring sig mångfärgade strålar, af hvilka somliga antogo

en bjert grön färg.

Var det ett moln af kosmiskt stoft, genom hvilket

jorden nu passerade, som återspeglade dagens sista

strålar? Några observatörer hafva på detta vis förklarat

dylika fenomen. Men denna förklaring skulle icke hafvaÖFVER HAFVET

1 Öl

fasthållits, om dessa lärde hade befunnit sig ombord på

Albatros.

Vid närmare undersökning befans det, att luften var

uppfyld af små kristaller af pyroxen, glasartade kulor,

små partiklar af magnetiskt jern, liknande de ämnen,

som utslungas af vissa eldsprutande berg. Följaktligen

var det intet tvifvel om, att icke en vulkan i utbrott

hade i luften utslungat detta moln, hvars kristallatomer

frambringade det observerade fenomenet — ett moln, som

genom luftströmmarna hölls sväfvande öfver Atlanten.

Under denna del af resan observerades^ för öfrigt

flera olika fenomen. Yid flera tillfällen gåfvo vissa moln

åt himlen en gråaktig färgton af besynnerligt utseende;

om man sedan passerade öfver denna molnvägg, syntes

dess yta alldeles knottrig af bländhvita småkullar,

beströdda med små fasta glänsande korn — något som

under denna latitud endast kan förklaras såsom en

formation liknande haglets.

Under natten mellan den 17:de och 18:de syntes en

månregnbåge — af en gröngul färg, till följe af att

luftskeppet befann sig mellan fullmånen och ett nät af fint

regn, som förflygtigades, innan det uppnådde hafvet.

Kunde man af dessa olika fenomen sluta till en

förändring i vädret? Kanhända. Huru dermed än må

förhålla sig, så hade vinden, som varit sydvestlig allt sedan

luftskeppet lemnade Afrikas kust, nu börjat att mojna

af i trakterna kring eqvatorn. I denna tropiska zon var

det ytterligt varmt. Robur böjde sig för den skull till

de högre luftlagren för att der hemta svalka. Man

behöfde dessutom söka skydd för solen, hvilkens lodräta

strålar skulle varit outhärdliga.

Denna förändring i luftströmmarna var säkert en

förkänning af att andra klimatiska förhållanden skulle

göra sig märkbara bortom eqvatorialtrakterna. Man måste

för öfrigt komma ihåg, att Juli månad i den sydliga

hemisferen motsvarar Januari månad i den nordliga, d. v. s.160

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

midvinter. Albatros skulle, om den komme längre söderut,

snart erfara verkningarna deraf.

För öfrigt "hade hafvet en känning af det", som

sjömännen bruka säga. Den 18:de Juli, bortom

stenbockens vändkrets, visade sig ett annat fenomen, hvilket

kanske skulle åstadkommit förskräckelse ombord på ett

fartyg.

En egendomlig rad af lysande vågor utbredde sig

öfver vattenytan med en hastighet så stor, att man kunde

uppskatta den till minst tvåhundrafemtio kilometer i

timmen. Dessa vågor reste sig på ett afstånd af ungefär

tjugufem meter från hvarandra, i det de lemnade långa,

ljusa fåror efter sig.

Framemot natten, som nu föll på, kastades ett starkt

sken ända upp till Albatros. Denna gång skulle man

kunnat taga det för en lysande meteor. Robur hade

aldrig förr haft tillfälle att sväfva öfver ett haf af eld

— eld utan hetta, som man icke behöfde undvika genom

att fly till de högre luftlagren.

Detta fenomen förorsakades säkert af elektriciteten,

ty man kunde ej tillskrifva det närvaron af ett fiskstim

eller en samling af dessa mikroskopiska djur, hvilka

frambringa fosforescens.

Detta gaf anledning till den förmodan, att luften

var starkt laddad med elektricitet.

Följande dag den 19:de Juli skulle troligen också

ett fartyg varit rätt illa ute på detta haf. Men Albatros

var oberoende af vindarna och vågorna likasom den

mäktiga fogel, hvars namn den bar. Om den icke fann

behag uti att uppehålla sig nära vattenytan, som

storm-foglarna bruka, så kunde den i stället liksom örnen stiga

upp till de högre luftlagren för att der finna solsken

och lugn.

Vid denna tid hade man passerat den

fyrtiondesjunde södra parallelcirkeln. Dagen varade icke mer änÖFVER HAFVET

1 Öl

sju till åtta timmar. Den förkortades allt efter som

man närmade sig södra polartrakterna.

Vid ett-tiden på eftermiddagen sänkte sig Albatros

betydligt för att uppnå ett gynsammare luftlager. Den

sväfvade nu fram öfver hafvet på mindre än trettio

meters afstånd från dess yta.

Vädret var lugnt. På olika ställen af himlen syntes

stora svarta moln, upphöjda på öfre sidan och slutande

med en skarp, alldeles horisontal linie. Från dessa moln

utgingo långa tappar, hvilkas yttersta spetsar tycktes

draga till sig vattnet, som sjöd inunder i form af en

buske.

Plötsligt höjde sig detta vatten, förenade sig med

molnet och bildade i förening med detta ett enormt

timglas.

Inom ett ögonblick indrogs Albatros i hvirfveln af

ett ofantligt skydrag, till hvilket ett tjugutal andra af

bläcksvart färg sällade sig. Till all lycka var detta

sky-drags roterande rörelse motsatt mot de uppehållande

propellrarnas, ty om detta icke varit förhållandet skulle de

senares arbete icke längre kunnat hafva någon verkan,

och luftskeppet skulle slungats ned i hafvet, men nu

började det i stället att snurra rundt med en förskräcklig

hastighet.

Emellertid var faran ofantligt stor, ja, kanske

omöjlig att afvända, emedan ingeniören icke kunde få sitt

luftskepp ut ur skydraget, hvars sugning höll det qvar

i trots af att de framdrifvande propellrarna

utvecklade hela sin kraft. Besättningen, hvilken till följd af

centrifugalkraften slungats till de båda ändarna af

däcket, måste gripa tag i barrièren för att icke slungas

öfverbord.

— Lugn! — skrek Robur.

Det behöfdes verkligen — och tålamod också.

Onkel Prudent och Phil Evans, hvilka just nu lem-

Jules Verne. Ingeniör Roburs luft/ärJ. 11162

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

nåde sin hytt, slungades med en sådan fart akterut, att

de löpte fara att kastas öfverbord.

På samma gång som Albatros roterade, följde den

med skydragen, hvilka svängde omkring med en

hastighet sådan att propellrarna skulle kunnat afundas den.

Då luftskeppet slapp ur den ena hvirfveln drogs det in

i en annan med fara att blifva vridet ur led eller slaget

i bitar.

— Ett kanonskott! — skrek ingeniören.

Denna befallning stäldes till Tom Turner.

Under-befälhafvaren hade krupit ihop bredvid den lilla

artilleri-pjesen, som stod på midten af platformen och der

verkningarna af centrifugalkraften voro föga känbara. Han

förstod genast hvad Robur menade. Inom ett ögonblick

hade han öppnat slutstycket på kanonen och stoppat in en

patron, hvilken han tagit fram ur ammunitionslådan, som

var fästad vid lavetten. Skottet brann af, och plötsligt

skingrades skydraget tillika med molnen, som utgjorde

dess orsak.

Luftskakningen hade varit tillräcklig att skingra

skydraget och det ofantliga molnet, som upplöstes i regn,

genomkorsande synkretsen med vertikala strimmor,

ofantliga lysande trådar, utspända från hafvet till himlen.

Albatros, som nu ändtligen var fri, skyndade sig att

stiga upp några hundra meter.

— Ingenting sönder ombord? — frågade ingeniören.

— Nej, — svarade Tom Turner. — Men det der

var en lek, som det ej vore angenämt att förnya!

Albatros hade verkligen under ett tiotal minuter

sväfvat i stor fara. Hade det icke varit för dess

ofantliga hållbarhet, så hade den förgåtts i denna hvirfvel af

skydrag.

Huru långa föreföllo ej timmarna under denna färd

öfver Atlanten, då intet afbröt enformigheten!

Dessutom blefvo dagarna allt kortare och kölden tilltog.

Onkel Prudent och Phil Evans sågo föga till Robur. In-ÖFVER HAFVET

1 Öl

stängd i sin hytt sysselsatte sig ingeniören med att

utstaka den väg, som luftskeppet skulle följa, att utpricka

på kartan den rigtning det tagit, att göra sig reda för

sin ställning, så ofta detta var möjligt, att anteckna

hvad barometern, termometern och kronometern utvisade

och slutligen att i loggboken uppteckna alla äfventyren

under resans lopp.

Hvad beträffar de båda kollegerna, så stodo de för

det mesta väl ombonade på däcket för att se, om de ej

skulle kunna upptäcka något land söder ut.

Frycollin å sin sida försökte på Onkel Prudents

uttryckliga uppmaning att utforska kocken angående

Robur. Men huru skulle man kunna lita på, hvad denne

gascognare sade? Än var Robur en f. d. minister i

Argentinska republiken, än en befälhafvare vid flottan, än

en pensionerad f. d. president i Förenta staterna, än en

afskedad men i tjensten qvarstående spansk general och

än en vice konung af Indien, hvilken hade uppsökt åt

sig en högre ställning i luften. Ibland egde han

millioner, tack vare de plundringståg, han företagit med sin

flygmaskin, och var eftersökt af lagen. Ibland hade han

ruinerat sig genom att förbättra denna apparat och skulle

blifva nödsakad att företaga offentliga uppstigningar för

att få sina omkostnader betäckta. På frågan om Robur

aldrig gjorde halt någonstädes, svarade mästerkocken nej.

Men han hade för afsigt att fara till månen, och om han

der funne någon plats, som behagade honom, så tänkte

han slå sig ned der på allvar.

— Seså, Fry . . . gamle kamrat! . . . Skulle det roa

dig att resa och se, hur man har det deruppe?

— Jag vill ej fara dit! . . . Jag opponerar mig! —

svarade den stackars saten, som tog allt detta skämt för

allvar.

— Och hvarför icke, Fry, hvarför icke? Vi skulle

gifta dig med någon förtjusande ung måninvånarinna! . . .

Du skulle bli stamfar för en negerkoloni!164

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Då Frycollin rapporterade detta tal för sin herre,

insåg denne, att det skulle blifva omöjligt att erhålla

någon upplysning om denne Robur. Han tänkte nu icke

på annat än att hämnas.

— Phil — sade han en dag till sin kollega, —

vi äro ju nu tydligen öfverbevisade om, att all flykt är

omöjlig?

— Omöjlig, Onkel Prudent!

— Det är således afgjordt! Men en menniska är

lyckligtvis sin egen herre, och om det skulle vara

nödvändigt att offra lifvet . . .

— Om detta offer är nödvändigt, så må det ske

med det snaraste! — svarade Phil Evans, hvars

annars så lugna lynne nu hade råkat ur jemvigten. — Ja!

Det är sannerligen på tiden att göra ett slut på det

här! . . . Hvarthän styr Albatros kosan? Nu passerar

den snedt öfver Atlantiska hafvet, och om den fortfar

att gå i samma rigtning, så skall den först uppnå

Patagoniens och derpå Eldslandets kuster . . . Och sedan?

Skall den slunga sig ut öfver Stilla hafvet och skall den

våga sig fram mot fastlandet vid sydpolen? . . . Allt

är möjligt, då det kommer från denne Robur! ... Yi

skulle då vara förlorade! . . . Det är således ett laga

fall af sjelfförsvar, och om vi skulle duka under . . .

— Så hoppas jag, att detta ej måtte ske förrän vi

hämnats, förrän vi tillintetgjort denna apparat och alla,

som den har ombord!

Derhän hade nu de båda kollegerna kommit, drifna

af en maktlös vrede och ett undertryckt raseri.

Ja, om så fordrades, skulle de offra sina lif för

att förstöra uppfinnaren och hans hemlighet. Detta

märkvärdiga luftskepp, Ijvars obestridliga öfverlägsenhet

framför andra apparater, bestämda att röra sig i luften,

de voro tvungna att erkänna, skulle då endast hafva

existerat några månader!

Denna tanke hade så inrotat sig hos dem, att deÖFVER HAFVET

1 Öl

nu icke tänkte på annat än att sätta den i

verkställighet. Men huru? Genom att bemäktiga sig en af de

dynamitkartescher, som funnos ombord, för att medelst

denna spränga apparaten i luften? Men då måste de

kunna tränga sig fram till det rum, der ammunitionen

förvarades.

Till all lycka hade Frycollin icke någon aning om

dessa förslag. Vid tanken på, att Albatros skulle sprängas

i luften, hade han varit i stånd att förråda sin herre.

Den 23 Juli blef land åter synligt i sydvest

ungefär vid inloppet till Magelhaens sund. Under den

femtio-fjerde parallelcirkeln räckte natten vid denna tid på året

nära aderton timmar, och temperaturen sjönk i

medeltal till sex grader under fryspunkten.

Till en början följde Albatros, i stället för att gå

mera rakt mot söder, krökningarna af sundet alldeles

som om den skulle velat uppnå Stilla hafvet.

Sedan den passerat öfver Lomas viken och lemnat

berget Gregory i norr och bergen Brecknocks i vester,

sväfvade den öfver Punta Arena, en liten chilensisk stad,

just i det ögonblick då kyrkklockorna höllo på att ringa,

och några timmar senare passerade den det gamla

etablissementet Port-Famine.

Om patagonicrna, hvilkas eldar man såg lysa här

och der, verkligen hafva en växt, som är öfver

medellängden, så kunde passagerarna ombord på Albatros icke döma

derom, emedan de till följd af det stora afståndet sågo

ut som dvergar.

Men hvilket skådespel utbredde sig icke för

luftseglarnas blickar under dessa korta dagar! Branta berg,

hvilkas toppar voro betäckta med evig snö och hvilkas

sidor voro klädda med täta skogar; insjöar, vikar,

bildade mellan halföarna och öarna i denna arkipelag,

kanaler och pass, oräkneliga kap och bergsuddar, hela denna

intrasslade röra, hvars istäcke redan började bilda en

fast massa från kap Forward, som är yttersta udden på166

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

den amerikanska kontinenten ända till kap Horn, som

utgör slutet på nya verlden.

Men då Albatros väl kommit fram till Port-Famine,

blef det tydligt, att den ämnade återtaga sin väg mot

söder. Den passerade mellan berget Tarn på halfön

Brunswik och berget Graves samt styrde kosan mot

berget Sarmiento, en väldig snötäckt spets, som beherskar

Magelhaens sund och som höjer sig tvåtusen meter öfver

hafsytan.

Det var Eldslandet, detta land, som bebos af

pesje-räer eller eldsländare.

Huru vackert och bördigt skulle icke isynnerhet

södra delen af detta land tagit sig ut sex månader

senare, då det var full sommar och dagarna räckte femton

till sexton timmar! Der funnos dalar och ängar, hvilka

skulle kunnat föda tusentals kreatur, urskogar med

gigantiska träd, björkar, bokar, askar, cypresser och

trädlika ormbunkar, slätter, hvilka genomströfvades af hela

skaror af vadare, idislare, strutsar, pingviner och

tusentals andra foglar.

Då Albatros tände sina elektriska ljus, flög också

en bel mängd foglar ombord, såsom rotglar, sillgrisslor,

kanariefoglar, gäss — hundra gånger mer än hvad

Fran-gois Tapage behöfde för att fylla sina förråd.

Häraf kom en tillökning i göromål för kocken,

hvilken förstod att anrätta detta villebråd så, att det

förlorade sin fräna smak. Detta var också på samma

gång en tillökning i göromål för Frycollin, som icke

kunde neka sig nöjet att plocka dussin efter dussin af

dessa intressanta flygfän.

Denna dag syntes vid tretiden på eftermiddagen, just

i det ögonblick, då solen höll på att gå ned, en vidsträckt

sjö, innesluten i en ram af präktiga skogar. Denna

sjö var nu alldeles isbelagd, och några infödingar med

långa skidor på fötterna gledo hastigt fram öfver dess yta.

I sjelfva verket flydde dessa infödingar utom sig afÖFVER HAFVET

1 Öl

förskräckelse vid åsynen af Albatros åt alla håll, och då

de icke kunde fly, gömde de sig eller kastade sig ned på

marken som djur.

Albatros upphörde icke att styra kosan mot söder

bortom Beaglekanalen, bortom ön Navarino, hvars

grekiska namn ljuder besynnerligt bland de barbariska

namnen på dessa aflägsna landsdelar, bortom ön Wollaston,

badad af Stilla hafvets sista böljor. Derpå passerade

den, efter att hafva tillryggalagt sjutusen femhundra

kilometer från kusten vid Dahomey, de yttersta öarna i

Magelhaenska arkipelagen, och slutligen den längst i

söder liggande ön, hvars yttersta spets är tärd af en evig

bränning, detta fruktansvärda kap Horn.

FJORTONDE KAPITLET.

I hvilket Albatros gör något, som kanske ingen

kan göra efter.

Följande dag var den 24 Juli. Men den 24 Juli i

den sydliga hemisferen är detsamma som den 24 Januari

i den nordliga. Dessutom lemnade man just bakom sig

den femtiondesjette parallelcirkeln, och denna grad

motsvarar den parallelcirkel, som i norra Europa genomskär

Skottland vid samma höjd som Edinburg.

Termometern höll sig också för det mesta under

fryspunkten. Man måste således hemta litet artificiel

värme från de apparater, hvilka hade till ändamål att

värma upp luftskeppets ruffer.

Det faller likaledes af sig sjelft, att om också

dagarnas längd började tilltaga något efter solståndet den

21 Juni under den södra vintern, aftog dock deras längd

i en ännu mera ansenlig grad på grund deraf, att

Albatros styrde kosan mot polartrakterna.INGENIÖR ROEURS LUFTFÄRD,

Di Albatros tände sina elektriska ljus (sid. ICC).

I följd deraf var det föga ljust öfver denna södra

del af Stilla hafvet, som gränsar till polartrakterna. Man

hade derför ej mycken utsigt, och om natten var köldenMOT SÖDER

169

ibland mycket skarp. För att kunna stå emot den

måste man kläda sig som eskimåerna eller eldsländarna.

Som detta slags klädedrägter verkligen funnos ombord,

kunde de båda kollegerna, väl ombonade, uppehålla sig

på däcket, uteslutande upptagna af tanken på sitt

förslag och endast sökande ett tillfälle att utföra det.

För öfrigt sågo de mycket litet till Robur, och allt ifrån

den stunden, då de vexlade hotelser med hvarandra vid

Timbuctu, talade de icke längre vid hvarandra.

Hvad beträffar Frycollin, så lemnade ban nästan

aldrig köket, hvarest Franqois Tapage var nog ädelmodig

att visa honom gästfrihet — med vilkor nemligen att

han gjorde tjenst som biträdande kock. Då detta hade

sina fördelar med sig, antog negern gerna tillbudet,

sedan han fått sin herres tillstånd dertill. Då han var så

der instängd, slapp han dessutom se något af hvad som

skedde utomkring och kunde tro sig skyddad för all fara.

Var han icke lik strutsen såväl i fysiskt afseende genom

sin förträffliga måge som i moraliskt afseende genom sin

sällsynta dumhet!

Mot hvilken puukt af jordklotet skulle Albatros nu

styra kosan? Var det troligt, att den midt i vintern

skulle våga sig ut öfver de sydliga hafven eller

polartrakterna? Förutsatt att vätskorna i staplarna kunde

undgå att frysa i denna isiga luft, var det icke i alla

fall detsamma som en säker död genom ilijelfrysning för

samtliga passagerarna? Må vara, att Robur kunde tänka

på att passera öfver polarländerna under högsommaren!

Men midt uti denna polarvinterns ständiga natt skulle

det varit ett dåraktigt företag!

Sålunda resonerade presidenten och sekreteraren vid

Weldoninstitutet, hvilka nu hade förts bort till yttersta

punkten af detta Nya verldens fastland, som visserligen

var Amerika, men ingalunda Förenta staterna!

Ja, hvad tänkte denna oresonliga Robur nu göra?170

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

Var icke ögonblicket nu inne att afsluta resan genom att

förstöra apparaten?

Hvad som är säkert är det, att denna dag, den 24

Juli, hade ingeniören ifriga rådpläningar med sin

underbefälhafvare. Vid flere olika tillfällen rådfrågade Tom

Turner och han barometern — denna gång icke längre

för att mäta den uppnådda höjden, utan för att taga

reda på, hvilken väderlek den bebådade. Utan tvifvel

märktes några förebud, hvilka man måste taga i

beräkning.

Onkel Prudent trodde sig också märka, att Robur

sökte att undersöka, hvad som återstod i hans

förråder af alla slag, så väl för de uppehållande och

på-drifvande maskinernas underhåll som för de menskliga

maskinernas, hvilkas regelbundna arbete icke borde vara

mindre betryggadt ombord.

Allt detta tycktes tyda på, att Robur funderade på

att vända om.

— Vända om? — sade Phil Evans. — Men hvarthän?

— Dit, hvarest denne Robur ånyo kan förse sig

med proviant och dylikt, — svarade Onkel Prudent.

— Det stället måste vara en okänd ö i Stilla

hafvet, befolkad med en koloni af skurkar, värdiga sin herre

och förman.

— Det är också min åsigt, Phil Evans. Jag tror

verkligen, att han funderar på att styra mot vester och

med den hastighet, som ban förfogar öfver, skall han

snart uppnå målet!

— Men om han anländer dit, skola vi blifva

ur-ståndsatta att verkställa våra planer . . .

— Han skall icke få komma dit, Phil Evans!

De båda kollegerna hade tydligen till en del gissat

ut ingeniörens planer. Allt efter som dagen framskred,

blef det icke längre tvifvelaktigt, att icke Albatros,

sedan den framträngt ända till sydpolarhafvets gränser, på

allvar började gå tillbaka. Då isarna hade inkräktatMOT SÖDER

171

dessa farvatten ända till kap Horn, skulle alla de

sydligaste delarna af Stilla hafvet vara betäcka med isfält

och isberg. Isen skulle då bilda en barrière, som var

omöjlig att genomtränga så väl för de starkaste fartyg

som för de djerfvaste sjöfarande.

Albatros skulle säkert genom att sätta

propellervingarna i en hastigare rotation kunnat höja sig öfver

isbergen, som staplats upp på oceanen och vidare öfver

bergen, som reste sig på polarfastlandet — om det

verkligen är ett fastland, som utgör liksom kalotten på de

södra polarländerna. Men skulle Robur verkligen vågat

att midt uti polarnatten trotsa en köld, som kunde

sjunka ända till sextio grader under fryspunkten? Nej,

säkerligen icke?

Sedan Albatros hade tillryggalagt ett hundratal

kilometer åt söder, ändx-ades dess rigtning till vestlig med

afsigt att styra kosan mot någon okänd ö i en af Stilla

hafvets ögrupper.

Under Albatros utbredde sig denna glänsande

genomskinliga slätt, som sträcker sig mellan det amerikanska

och det asiatiska fastlandet. I detta ögonblick hade

vattnet antagit denna besynnerliga färg, hvaraf det fått

namnet "mjölkhafvet". I den halfskumma dager, som

de svaga solstrålarna icke längre kunde lysa upp, var

bela Stilla hafvets yta af en mjölkhvit färg. Man skulle

kunnat tro det vara ett vidsträckt snöbetäckt fält, hvars

vågiga former icke voro märkbara, då de sågos från

denna höjd. Om detta haf hade varit tillfruset till följd

af kölden, förvandladt till ett ofantligt isfält, skulle dess

utseende icke varit annorlunda.

Man vet nu, att det är myriader glänsande

partiklar, fosforescerande atomer, hvilka frambringa detta

fenomen. Men hvad som kunde förvåna, det var att

påträffa denna opalfärgade massa annorstädes än i indiska

oceanens vatten.

Efter att under de första timmarna på dagen hafva172

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

stått ganska högt sjönk barometern plötsligt mycket

hastigt. Detta var tydligen tecken, hvilka hade bort

oroa ett fartyg, men som Albatros kunde sätta sig öfver.

Man kunde i alla händelser antaga, att någon

fruktansvärd orkan nyligen upprört Stilla hafvets vatten.

Klockan var ungefär ett, då Tom Turner gick fram

till ingeniören och sade:

"Master Robur, se då på den der svarta punkten

vid horisonten! . . . Der . . . alldeles i norr om oss! . . .

Det kan väl ej vara en klippa?

— Nej, Tom, det fins intet land på den sidan.

— Då måste det vara ett skepp eller åtminstone

en båt.

Onkel Prudent och Phil Evans, hvilka begifvit sig

förut, betraktade den punkt, som Tom Turner utpekat.

Robur bad att få sin marinkikare och började ifrigt

observera det signalerade föremålet.

— Det är en båt, — sade ban, — och jag skulle

vilja påstå, att det finnes menniskor deri.

— Skeppsbrutna? — utbrast Tom.

— Ja, skeppsbrutna, hvilka varit nödsakade att

öfvergifva sitt fartyg, — svarade Robur, — stackars

olyckliga menniskor, hvilka icke längre veta, livar land

finnes, och hvilka kanske hålla på att dö af hunger och

törst. Nå väl, det skall icke sägas, att Albatros icke

försökte att komma dem till hjelp!

En befallning sändes till maskinisten och hans båda

biträden. Luftskeppet började långsamt sänka sig. På

hundra meters höjd öfver vattenytan stannade det, och

nu fördes det af sina framdrifvande propellrar

skyndsamt mot norr.

Det var verkligen en båt. Dess segel fladdrade af

och an på masten. Af brist på vind kunde den ej längre

komma någonstädes. Förmodligen hade ingen enda af de

skeppsbrutna krafter nog att sköta en åra.

På bottnen af båten lågo fem menniskor, inslumradeMOT SÖDER 173

✓

eller alldeles afdomnade af hunger, såvida de icke rent

af voro döda.

Albatros, som nu kommit fram till dem, sänkte sig

långsamt.

I aktern på denna båt kunde man nu urskilja namnet

på det fartyg, hvilket den tillhörde; det var ett franskt

fartyg, Jeanette från Nantes, som dess besättning hade

måst öfvergifva.

— Hallåh! — skrek Tom Turner.

Detta rop måste nödvändigtvis höras, ty båten var

ej mera än tjugo meter under luftskeppet.

Intet svar följde.

— Ett bösskott! — sade Robur.

Ordern utfördes och dånet af skottet fortplantade

sig längs vattenytan.

Man såg nu, huru en af de skeppsbrutna med

håliga ögon och ett rigtigt skelettansigte med svårighet

reste sig upp.

— Var icke rädd! — ropade Robur på franska till

honom. — Vi komma för att rädda er! . . . Hvilka

äro ni?

— Matroser från Jeanette, ett tremastadt barkskepp,

på hvilket jag var styrman, — svarade karlen. — Det

var för fjorton dagar sedan ... vi lemnade den ... då

den höll på att sjunka! . . . Vi hafva icke längre

hvarken vatten eller mat! . . .

De fyra andra skeppsbrutna hade efter hand rest

sig upp. Deras ögon voro insjunkna, deras ansigten

håliga, och de sträckte sina afmagrade händer mot

Albatros.

— Gif akt! — skrek Robur.

Ett rep vecklades ut från platformen, och ett

ämbar med sött vatten halades ned till båten.

De stackars olyckliga menniskorna kastade sig öfver

detsamma och drucko på en gång med en begärlighet.

som var nästan pinsam att åse.174

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

— Bröd! . . . Bröd! — skreko de.

Strax derpå halades ned till dem en korg, fyld

med lifsmedel, såsom konserver, en flaska konjak och

kaffe. Styrmannen hade stor möda att förmå dem till

måttlighet vid tillfredsställandet af sin hunger. Derpå

frågade de:

— Hvar äro vi?

— På femtio mils afstånd från Chiles kust och

Cho-nos arkipelag, — svarade Robuh

— Tack, men vi hafva ingen vind och . . .

— Vi skola bogsera er!

— Hvilka äro ni?

— Helt enkelt menniskor, som skatta sig lyckliga

att hafva kunnat vara er till hjelp, — svarade Robur.

Styrmannen förstod, att här var fråga om ett

in-cognito, som man borde respektera. Hvad flygmaskinen

beträffar, skulle det väl vara möjligt, att den egde nog

kraft att bogsera dem?

Ja, det egde den! Och båten, hvilken fästes vid en

hundra fot lång lina, bogserades mot öster af denna

kraftiga maskin.

Klockan tio på aftonen kom land i sigte, eller

rättare sagdt, man såg eldar brinna, hvilka utvisade, hvarest

land var beläget. Denna hjelp från höjden hade

kommit i rättan tid för de skeppsbrutna från Jeanette, och

de hade verkligen anledning att tro det deras räddning

berodde på ett underverk!

Då Robur fört dem till inloppet af Chonos

arkipelag, ropade han åt dem att lossa bogserlinan, hvilket de

gjorde, under det de välsignade sina räddare — och derpå

sträckte Albatros åter ut öfver det vida hafvet.

Detta luftskepp var verkligen utomordentligt, då det

sålunda kunde rädda skeppsbrutna, som i annat fall skulle

gått förlorade på hafvet! Hvilken ballong, huru

fullkomlig den än må vara, skulle varit i stånd att göra en sådan

tjenst. Detta måste också Onkel Prudent och Phil EvansMOT SÖDER

175

tillstå för hvarandra, ehuru de voro i den

sinnesförfattning, att de skulle varit i stånd att förneka äfven det

allra påtagligaste.

Hafvet var fortfarande upprördt. Oroande förebud

visade sig. Barometern föll ytterligare några millimeter.

Häftiga vindstötar hveno i Albatros propellrar och

lugnade sedan af för ett ögonblick. Under dessa

förhållanden skulle ett segelfartyg redan haft två ref i sina

märssegel och ett ref i sitt focksegel. Allt tydde på,

att vinden skulle slå om till nordvest. Stormglasets rör

började att grumlas på ett oroande sätt.

Klockan ett på morgonen bröt stormen lös med en

ytterlig våldsamhet. Men ehuru luftskeppet nu hade rak

motvind, kunde det dock ännu med tillhjelp af sina

framdrifvande propellrar göra motstånd mot vinden och röra

sig med en hastighet af tjugo kilometer i timmen. Mera

kunde man icke begära af detsamma.

Det var tydligt, att en cyklon var i annalkande —

något som är mycket ovanligt i dessa trakter. Antingen

man nu kallar dessa naturföreteelser tyfoner såsom i

de kinesiska farvattnen, samum såsom i Sahara, orkan

på Atlanten eller tornado på vestkusten, så är det dock

alltid en hvirfvelvind — och dertill en som är mycket

farlig. Ja, farlig för hvarje föremål, som gripes af dess

hvirfvelrörelse, hvilken växer från periferien mot

medelpunkten och endast lemnar ett enda ställe lugnt, nemligen

midtelpunkten i denna luftens malström.

Robur kände till detta. Han visste äfven att det

var försigtigast att fly undan en cyklon genom att draga

sig från det luftlager, der dess attraktionskraft verkade,

och stiga upp till de högre luftlagren. Hittills hade detta

alltid lyckats honom. Men här var icke en timme, ja,

kanske icke en minut att förlora!

Stormen tilltog verkligen också mycket känbart i

styrka. Vågorna, beröfvade sina toppar, utbredde öfver

hafsytan ett hvitt skum. Det visade sig äfven tydligt,176

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

att cyklonen, då den flyttade sig, skulle draga sig till

polartrakterna med en fruktansvärd hastighet.

— Högre upp! — skrek Robur.

— Högre upp! — svarade Tom Turner.

En ofantlig uppstigningskraft bibringades luftskeppet

och det höjde sig nu på sned alldeles som om det följt

ett plan med lutning åt sydvest.

I detta ögonblick föll barometern ännu mera —

qvicksilfverpelaren sjönk hastigt, först åtta och sedan tolf

millimeter. Plötsligt hejdades Albatros i sin fart.

Hvad var orsaken till denna afstanning? Tydligen

en fruktansvärdt häftig luftström, som i det den

fortplantade sig uppifrån och nedåt minskade stödjepunktens

motstånd.

Då en ångbåt far uppför en flod frambringar dess

propeller ett arbete, hvars verkan förminskas i samma

mån som strömmen sträfvar efter att fly undan dess

vingar. Härigenom kan propellerns framdrifvande kraft till

och med alldeles upphäfvas. Så var äfven förhållandet

med Albatros i detta ögonblick.

Emellertid uppgaf icke Robur försöket. Hans

sjuttiofyra propellrar, hvilka arbetade med en fullkomlig

likstämmighet, bibringades den största möjliga

rotationshastighet. Men apparaten drogs oemotståndligt till

cyklonen och kunde ej slippa undan den. Under de korta

mellanrummen af lugn, fortsatte den sitt

uppstignings-arbëte. Men strax derpå bortfördes den af den häftiga

luftströmmen och föll tillbaka alldeles som ett skepp som

kantrar. Och kunde man icke också kalla det för att

kantra i detta lufthaf, midt uti en natt, hvars djupa mörker

luftskeppets elektriska lampor endast skingrade inom en

begränsad omkrets?

Om cyklonen fortfarande tilltoge i häftighet, så skulle

Albatros snart icke längre blifva annat än ett ostyrbart

halmstrå, bortfördt i en af dessa hvirflar, hvilka rycka uppMOT SÖDER

177

träd med rötterna, lyfta af taken från husen och kasta

omkull stycken af murarna.

Robur och Tom kunde icke meddela sig med

hvarandra annat än genom tecken. Onkel Prudent och Phil

Evans, hvilka stodo lutade mot barrièren, undrade om

icke cyklonen skulle åtaga sig att utföra det arbete de

annars tänkt göra, nemligen att förstöra luftskeppet och

med detsamma uppfinnaren samt med honom hela

hemligheten af hans uppfinning.

Men då Albatros icke lyckades vertikalt befria sig

från cyklonen, tycks det icke då som om den endast hade

en sak att göra, nemligen att uppnå dess relativt lugna

medelpunkt, hvarest den skulle vara mera herre öfver

sina rörelser. Jo, men för att uppnå denna, hade man

måst genombryta dessa cirkulära luftströmmar, hvilka

drogo den mot periferien. Förfogade den öfver

tillräcklig mekanisk kraft för att kunna öfvervinna dessa?

Plöstligt remnade den öfre delen af molnet.

Dimmorna upplöste sig i floder af regn.

Det var vid tvåtiden på morgonen. Barometern,

som föll med tolf millimeter i stöten, hade nu sjunkit

till 709 - hvilket i sjelfva verket borde dragas ifrån

den sänkning, som berodde på den höjd, som luftskeppet

hade öfver hafvet.

Eget nog hade denna cyklon bildat sig utom de zoner,

som den vanligtvis genomlöper, d. v. s. mellan den

trettionde nordliga parallelcirkeln och den tjugosjette sydliga

parallelcirkeln. Kanske detta är en förklaring, hvarför

denna roterande hvirfvelvind nu plötsligt förvandlades till

en i rät linie gående storm. Men hvilken orkan! Man

skulle kunnat jemföra den med orkanen, som drog fram

öfver Connecticut den 22:dra Mars 1882 och hvars

hastighet var hundrasexton meter i sekunden, hvilket gör mer

än fyrahundra kilometer i timmen.

Det gälde således att länsa undan för vinden såsom

ett skepp för stormen eller snarare att låta sig bortföras

Jules Ve me. Ingeniör Roburs luftfärd. 12178

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

af denna luftström, som Albatros hvarken kunde höja sig

öfver eller komma ut ur. Men om den följde dess

orubbliga rörelsebana och flydde mot söder, skulle den kastas

in i dessa polartrakter, som Robur hade velat undvika

och kunde icke längre styras, utan måste gå dit stormen

förde den!

Tom Turner hade stält sig vid styret. Det

fordrades hela hans skicklighet för att ej gira åt den ena

eller andra sidan.

Vid de första timmarna på morgonen — om man

får gifva detta namn åt den svaga strimma, som upplyste

horisonten — hade Albatros tillryggalagt femton grader

från kap Horn, d. v. s. mera än sextonhundra kilometer

och passerade nu polcirkeln.

I dessa trakter räcker natten i Juli månad ännu

nitton och en half timme. Solens skifva, som hvarken

sprider värme eller ljus, blir synlig vid horisonten endast

för att strax derpå försvinna igen. Vid polen räcker

denna natt hundrasjuttionio dagar. Allt tydde på att

Albatros skulle fördjupa sig deri såsom i en afgrund.

Denna dag skulle en observation, om den varit

möjlig att utföra, visat, att man befann sig på 66° 40"

sydlig latitud. Luftskeppet var således ej mera än ungefär

2,500 kilometer från Sydpolen.

Under det luftskeppet sålunda oemotståndligt drogs

framåt mot denna otillgängliga punkt af jordklotet,

"uppbar" dess hastighet så att säga dess tyngd, ehuru denna

senare nu var något större till följd af jordklotets

afplatt-ning vid polen. Det tycktes alldeles som om det skulle

kunnat undvara sina uppehållande propellrar. Snart blef

orkanens häftighet sådan, att Robur trodde sig böra

reducera de framdrifvande propellrarnas rotationshastighet till

den minsta möjliga för att derigenom undvika några

allvarligare skador och för att kunna styra skeppet genom

att bibehålla den minsta möjliga egna hastighet.

Midt under dessa faror förde ingeniören befälet medMOT SÖDER

179

största kallblodighet, och manskapet lydde alldeles som

om deras förmans ande hade öfverflyttats på dem.

Onkel Prudent och Phil Evans hade icke en enda

minut lemnat platformen. Man kunde för öfrigt vistas

der utan någon som helst olägenhet. Luften gjorde intet

eller åtminstone ett ytterst svagt motstånd. Luftskeppet

var nu i samma belägenhet som en ballong, hvilken rör

sig med den luftmassa, som omgifver densamma.

Landet vid Sydpolen utgör, säger man, en yta af

fyra millioner femhundratusen qvadratmeter. Är det ett

fastland? Är det en samling öar? Är det ett — ishaf,

hvars isar icke smälta ens under den långa sommaren?

Man vet det ej. Men hvad man vet, det är att kölden

är starkare vid syd- än vid nordpolen — ett fenomen,

som beror på jordens ställning på sin omloppsbana under

vintern i de antarktiska trakterna.

Under loppet af denna dag visade sig inga tecke

till att orkanen skulle sakta af. Det var vid

sjuttiondefemte meridianen i vester, som Albatros skulle komma att

passera sydpolarregionen. Vid hvilken meridian skulle

den komma derifrån — om den någonsin komme?

I alla händelser blef dagen kortare allt efter som

luftskeppet kom längre söderut. Inom kort skulle det

hafva fördjupat sig i denna ständiga natt, som endast

upplyses af månens strålar eller af de bleka söderskenen.

Men månen var vid denna tidpunkt i ny, och Roburs

följeslagare löpte fara att ingenting få se af dessa

polartrakter, hvilkas hemligheter ännu äro förborgade för den

menskliga nyfikenheten.

Förmodligen passerade Albatros nu öfver några redan

kända punkter belägna strax inom polcirkeln såsom:

Grahams land i vester, upptäckt af Biscoë år 1832 och

Louis-Philippeslandet, upptäckt af Dumont dUrville år 1838.

Dessa äro de yttersta gränser, som uppnåtts på denna

okända kontinent.

Emellertid led man ombord på luftskeppet ej så180

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

mycket af temperaturen, som var mycket högre, än man

vågat hoppas. Det tycktes som om orkanen vore ett slags

Golfström i luften, hvilken förde med sig en viss värme.

Huru förargligt var det icke, att hela denna trakt

låg inhöljd i djupt mörker! Det måste dessutom

anmärkas, att om också månen hade lyst upp rymden, skulle

dock observationerna varit ytterst ofullständiga. Vid

denna tid på året är hela polarytan betäckt med ett

ofantligt snötäcke, ett riktigt isskal. Man ser icke en

gång "isblinken", en hvitaktig färgton, som saknas vid

en mindre klar horisont. Huru kunde det under dessa

förhållanden vara möjligt att urskilja landets form,

hafvets utsträckning eller öarnas läge? Huru skulle man

kunna urskilja det nät af vattendrag, som fans i

landet? Huru skulle det ens vara möjligt att bestämma

dess bergsystem, då kullar och berg blandade sig med

isbergen.

Kort före midnatt upplystes mörkret af ett

södersken. Denna luftföreteelse med dess silverglänsande

fransar och dess skifvor, som utsände sina strålar genom

rymden, hade formen af en ofantlig solfjäder, uppslagen

öfver halfva himlen. Dess yttersta elektriska utflöden

förlorade sig i Sydkorset, hvars fyra stjernor strålade i

zenith. Fenomenet var af en praktfull verkan och dess

sken var tillräckligt att upplysa denna region, som var

betäckt med ett ofantligt hvitt täcke.

Det faller af sig sjelf att kompassnålen i dessa trakter,

hvilka ligga så nära den magnetiska sydpolen, icke kunde

gifva någon bestämd anvisning beträffande den rigtning,

som luftskeppet tagit. Men dess lutning var sådan, att

Robur kunde anse för säkert, att han passerade öfver

denna magnetiska pol, som är belägen ungefär på den

sjuttioåttonde paralellcirkeln.

Då ban litet senare vid ett-tiden på morgonen

uppmätte den vinkel, som denna nål bildade mot

vertikalplanet, utbrast han:MOT SÖDER

181

— Sydpolen är under våra fötter!

En hvit kulle syntes, men utan att uppenbara något

af hvad den dolde under sitt istäcke.

Kort derefter utsläcktes söderskenet, och denna

eftersträfvade punkt, der alla jordklotets meridianer

korsa hvarandra, återstår ännu att upptäcka.

Om Onkel Prudent och Phil Evans hade velat

begrafva luftskeppet och alla som befunno sig ombord derå

på det hemligaste af alla ensliga ställen, skulle detta

varit ett gynsamt tillfälle. Att de icke gjorde det

berodde säkert på att den explosiva maskin, som de behöfde

för sitt ändamål, ännu fattades dem.

Emellertid fortsatte orkanen att rasa med en

hastighet sådan, att om Albatros stött på något berg under sin

färd, så skulle den slagits i bitar, alldeles som ett skepp,

då det stöter på grund.

Luftskeppet kunde nu icke allenast icke styras

horisontalt, utan man var icke ens herre öfver dess

höjning i luften.

Några bergspetsar resa sig verkligen på detta

polarland. I hvarje ögonblick var en stöt att frukta, som

skulle medfört apparatens fullständiga förstöring.

Denna katastrof var så mycket mera att frukta som

vinden slagit om till ostlig, då luftskeppet passerade

tjugonde meridianen. Två lysande punkter blefvo nu

synliga hundra kilometer förut om Albatros.

Det var två vulkaner, hvilka utgöra länkar i den

stora kedjan Monte Ross, Erebus och Terror.

Skulle Albatros bränna sig på deras lågor som en

ofantlig fjäril.

Nu följde en förskräcklig timme. En af vulkanerna,

Erebus, tycktes störta sig på luftskeppet, hvilket icke

kunde slita sig lös från orkanen. Eldqvastarna växte allt

efter som man närmade sig. Ett nät af eld stängde vägen.

Ett intensivt sken upplyste nu luften. Figurerna af de

personer, som befunno sig ombord och som nu voro starkt182

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

belysta, togo sig spökliknande ut. Alla stodo orörliga,

utan att yttra ett ord, utan att röra en lem i afvaktan

på det fruktansvärda ögonblicket, då denna brinnande

ugn skulle omgifva dem med sina lågor.

Men orkanen, som bortförde Albatros, räddade den

undan denna förskräckliga katastrof. Erebus" lågor

slogos ned af stormen och lemnade dem passagen fri. Det

var midt ibland ett regn af lavasubstanser, hvilka

lyckligen veko undan för de uppåt drifvande propellrarnas

centrifugalkraft, som Albatros passerade öfver denna i

fullt utbrott stadda krater.

En timme senare skymde horisonten bort de båda

kolossala facklorna, hvilka upplysa slutet af jorden under

den långa polarnatten.

Klockan två på morgonen passerades ön Ballery

vid yttersta spetsen af Découverte"s kust, utan att man

kunde urskilja den, emedan den var förenad med

polarlandet under samma isbetäckning.

Allt ifrån polcirken, hvilken Albatros åter passerade

vid hundrasextiofemte meridianen, fördes den af orkanen

öfver isfält och isberg, mot hvilka den oupphörligt

riskerade att slås i bitar. Den var icke längre i

rorgän-garens hand, utan i Guds — och Gud är en säker lots.

Luftskeppet följde nu en meridian, hvilkéh bildar

en vinkel på hundrafem grader mot den, som det följt,

då det passserade södra polarkretsen.

Bortom sextionde parallelcirkeln visade orkanen

ändtligen tecken till att sakta sig. Dess häftighet aftog

mycket märkbart. Albatros började åter blifva herre öfver

sig sjelf. Derpå inträdde den — något som var en stor

lättnad — åter i jordklotets ljusare trakter, och det

dagades framemot klockan åtta på morgonen.

Robur och hans folk hade nu, sedan de först

lyckligen sluppit undan cyklonen vid kap Horn, äfven blifvit

befriade ur orkanens våld. De hade förts tillbaka till

Stilla hafvet öfver hela polartrakten och efter att hafvaMOT SÖDER

183

tillryggalagt sjutusen kilometer på nitton timmar —

hvilket gör mer än fem kilometer i minuten. Denna

hastighet var nästan dubbelt så stor som den Albatros i

vanliga fall kunde erhålla medelst sina framdrifvande

propellrar.

Men till följd af kompassnålens missvisning vid den

magnetiska polen visste Robur icke längre hvar ban

befann sig. Man måste vänta tills solen visade sig under

förhållanden, hvilka voro lämpliga för att anställa

observationer. Olyckligtvis var himlen i dag betäckt med

tunga moln, och solen syntes icke till.

Detta var en så mycket känbarare missräkning, som

de båda framdrifvande propellrarna hade lidit åtskillig

skada under den snabba farten.

Robur, som var synnerligen förargad öfver detta

missöde, kunde endast bibringa sin apparat en

jemförelsevis medelmåttig hastighet. Då han passerade Paris"

antipoder skedde detta med en hastighet af endast

tjugofem kilometer i timmen. Man måste för öfrigt akta sig

för att förvärra skadorna. Om de båda framdrifvande

propellrarna blefve urståndsatta att arbeta, skulle

luftskeppets belägenhet, der det sväfvade fram öfver Stilla

hafvets vidsträckta vatten, blifva mycket farlig.

Ingeniören funderade också på, om han icke redan nu borde

skrida till verket med reparationerna för att betrygga

återstoden af resan.

Dagen derpå, den 27:de Juli, vid sjutiden på

morgonen signalerades land i norr. Man förvissade sig snart

om, att det var en ö. Men hvilken af dessa tusentals

öar, som ligga kringströdda i Stilla hafvet? Robur

beslöt sig för att i alla händelser stanna der, dock utan

att stiga ned till jorden. Enligt hans åsigt skulle

skadorna kunna repareras på en dag och man vara redo att

fortsätta färden redan samma afton.

Stormen hade nu alldeles lagt sig — en

omständighet, som var särdeles gynsam för de manövrer, hvilkk184

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

man hade att utföra. Albatros skulle åtminstone icke,

under det den höll stilla, riskera att föras bort mot ett

okändt mål.

En lång lina om femtio meter, vid hvars

yttersta ända ett ankare var fästadt, kastades nu öfverbord.

Då luftskeppet uppnådde öns strand skrapade ankaret

"emot de första klipporna och fäste sig sedan stadigt

mellan två af dem. Linan spändes nu med tillhjelp af de

uppehållande propellrarna, och Albatros blef stående

orörlig som ett skepp, hvars ankare man kastat på stranden.

Det var första gången som Albatros kastat ankare

på jorden, sedan den lemnade Filadelfia.

FEMTONDE KAPITLET.

Hvari passera saker, hvilka verkligen förtjena

att berättas.

Redan då Albatros befann sig på en ganska stor

höjd, hade man kunnat iakttaga, att denna ö var

temligen liten. Men på hvilken parallelcirkel låg

densamma? På hvilken meridian hade man anträffat den?

Var den en ö i Stilla hafvet, eller bland Sundaöarna eller

i Indiska oceanen ? Detta var en sak, som man ej kunde

komma under fund med, förrän Robur hade gjort sina

observationer. Men ehuru denne icke kunnat lita på

kompassen, hade han dock anledning att tro, att ön var belägen

i Stilla hafvet. Så snart solen steg upp skulle

omständigheterna vara särdeles gynsamma för observationer.

Från denna höjd — femtio meter — tog ön, hvilken

mätte omkring tjugufem kilometer i omkrets, sig ut

ungefår som en sjöstjerna med tre uddar.

Vid den sydostliga udden låg en liten holme, som

åtföljdes af en lång följd af klippor. På stranden

syntes intet spår af tidvattnets vexlingar — hvilket för-BAKER, HVILKA VERKLIGEN FÖRTJENA ATT BERÄTTAS 189

Manskapet sysselsatte alg ined den främre propellern (sid, 180).

hållande tjenade till att bestyrka Roburs åsigt om öns

läge, emedan ebb och flod äro nästan omärkliga i Stilla

hafvet.190

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

På den nordvestra udden reste sig ett kägelformigt

berg, hvars höjd väl kunde uppskattas till omkring

fyrahundra meter.

Man såg icke till några infödingar, men det var

möjligt, att de bebodde den motsatta stranden. Om de

varseblifvit luftskeppet, så skulle för öfrigt fruktan

antagligen förmått dem att fly eller gömma sig.

Vid öns sydöstra udde var det som Albatros hade

kastat ankar. Vid en liten hafsvik icke långt derifrån

hoppade en liten bäck lekande fram mellan klipporna.

Längre bort sträckte sig några slingrande dalgångar med

en mängd olika slags träd. Der fans vildt i massa

såsom rapphöns och vadarefoglar. Om ön också ej var

bebodd, så föreföll den åtminstone att vara beboelig.

Robur kunde säkert hafva stigit i land der, och om han

icke gjorde det, så berodde detta säkert på, att den

starkt kuperade marken icke tyckes erbjuda något

lämpligt ställe att placera luftskeppet på.

Under väntan på soluppgången började ingeniören

företaga reparationerna, hvilka han ansåg kunna afslutas

under dagens lopp. De uppehållande propellrarna, som

voro i ett förträffligt skick, hade arbetat med

beundransvärd regelbundenhet midt uti orkanen, hvilken, efter hvad

man observerat, snarare hade underlättat deras arbete.

I detta ögonblick var halfva antalet i verksamhet —

hvilket var tillräckligt för att hålla linan spänd, som

var fästad i lodrät linie från stranden.

Men de båda framdrifvande propellr^-na hade tagit

stor skada, större än Robur först trott. Man måste räta

ut deras vingar och reparera maskineriet, som bibringade

dem rörelsen.

Det var med den främre propellern, som manskapet

under Roburs och Tom Turners ledning nu sysselsatte

sig. Robur ansåg det vara klokast att börja med denna,

i händelse att Albatros af någon oförmodad anledning

skulle blifvit tvungen att fortsätta sin färd, innan ar-BAKER, HVILKA VERKLIGEN FÖRTJENA ATT BERÄTTAS 187

betet hunnit afslutas. Äfven med tillhjelp af endast

denna propeller skulle man ganska tryggt kunnat

fortsätta färden.

Under tiden hade Onkel Prudent och hans kollega,

sedan de en stund promenerat af och an på däcket, tagit

plats akterut.

Hvad Frycollin beträffar, så kände han sig

underbart lugnad. Hvilken skilnad! Att icke vara på mera

än femtio meters afstånd från jorden!

Arbetena afbrötos ej förrän solens uppstigande vid

horisonten tillät Robur att först beräkna tidvinkeln och

att seda"n, då den var på sin middagshöjd, äfven beräkna

ställets middagstid.

Resultatet af observationen, som gjordes med största

noggranhet, var följande:

Longitud: 176° 17" östlig.

Latitud: 43° 37" sydlig.

Den punkt, hvarest de befunno sig, sammanföll på

kartan med ön Chatam och holmen Viff, hvilka med ett

gemensamt namn kallas Broughton-öarna. Denna grupp

ligger femton grader öster om Tawai-Pomanou, den

sydligaste ön i Nya Zeeland, och belägen i Stilla hafvets

södra del.

•— Det var ungefär, som jag förmodade, — sade

Robur till Tom Turner.

— Och då äro vi?

— Fyrtiosex grader söder om ön X, d. v. s. på ett

afstånd af ungefär femtusen kilometer från densamma.

— Ännu en anledning att reparera våra propellrar,

— svarade underbefälhafvare^ — Under denna öfverfart

kunna vi träffa ut för ogynsamma vindar, och med det

lilla förråd af proviant, som återstår oss, är det af vigt,

att vi så fort som möjligt uppnå ön X.

— Ja, Tom, och jag hoppas, att vi skola kunna

begifva oss i väg framemot natten, emedan jag kan färdas188

INGENIÖR ROfetJRS LUFTFÄRD

med en enda propeller, och det står mig fritt att

reparera den andra under vägen.