I skogspensionen

I SKOGSPENSIONEN

BERÄTTELSE FÖR UNGA FLICKOR

AV

ELSE HOFMANN.

======

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING AV

INGRID BERG.

——

MED 5 BILDER

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co. STOCKHOLM.

STOCKHOLM,

A.-B. P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE.

1921.

»Lisa, mina skor!» och »Lisa, min frukost!» så hette

det varje morgon, när fröken Suse gjorde sig i

ordning för att gå till skolan. Mamma sov ännu och så

måste Lisa, husjungfrun, alltid vara till hands. Suse läste

över sin historieläxa och under tiden sträckte hon fram

fötterna, en i sänder, till den framför henne knäböjande

Lisa och lät henne knäppa de höga kängorna.

Käthe, Suses två år yngre syster, sade alltid, så fort

Lisa hade lämnat rummet: »Hör du, jag knäpper alltid

själv mina kängor!»

»Jag böjer mig inte gärna!» var Suses svar.

Lisa kom in med de påbredda smörgåsarna. Suse tittade

på dem. »Alltid den tråkiga korven!» grälade hon. Käthe

skrattade. Gudskelov, hon hade alltid aptit och henne

smakade allting. Hon skulle heller aldrig under hela sitt

liv bliva en så förnäm dam som Suse var.

För Suse var det pinsamt, att hon ännu måste gå med

skolväskan under armen, men till påsk var det äntligen

slut härmed och hon räknade veckorna till dess. Hennes

föräldrar måste sedan — att de måste hade Suse alldeles

klart för sig — skicka henne till en pension i Schweiz.

Det skulle bliva härligt!

Suse och Käthe hade sällan sällskap till skolan. »Hon,

med sina storkben!» sade den förnäma Suse och såg

föraktligt på Käthes långa ben, kring vilka de halvkorta

kjolarna fladdrade.

För Käthe passade det utmärkt, ty hon hämtade alltid

ett par av sina väninnor, och i en lång rad, arm i arm,

vandrade de sedan till skolan. Därunder gick Käthe

vanligen i mitten och pratade ivrigt till höger och vänster,

under det den tjocka flätan slängde hit och dit.

Med den sextonåriga Suse var det helt annorlunda.

Hon begagnade sommar och vinter höga, gula kängor,

gick aldrig utan glacéhandskar, spände upp parasollen vid

4

första solstråle och hettade inte upp sig genom att springa

utan gick, enligt Käthes försäkran, »som på styltor». Det

ljusgula håret var uppsatt efter nyaste mod, och mamma

och hon sörjde för att hennes kläder voro som en

fullvuxen dams. Däruti kommo de fullkomligt överens. Käthe

måste sedan begagna, vad Suse lade av, men hennes harm

däröver var inte stor, ty det var henne tämligen likgiltigt,

vad hon hade på sig.

»Fröken Suse önskar få annat pålägg på sina

frukostsmörgåsar», sade Lisa till fru Orland, när denna satte sig

till kaffebordet bredvid sin man.

»Vad nu då», brusade häradshövding Orland upp, »den

dumma flickan kommer väl med anmärkningar endast för

att fördriva tiden. I morgon får hon torrt bröd och

därmed basta!» Förargad fördjupade han sig i tidningen.

»Lisa kan åtminstone få breda marmelad på dem», sade

fru Orland medlande.

»Däremot har jag ingenting att invända», svarade herr

Orland. Sedan lade han bort tidningen, vände sig till sin

hustru och sade: »Hör nu, Klara lilla, jag tycker att vår

äldsta är på god väg att utveckla sig till en egensinnig

och anspråksfull flicka. Hon jagar efter nöjen, intresserar

sig endast för yttre grannlåt och betänker inte, att just

nu måste vår uppväxande ungdom vänja sig vid den största

kärlek till arbetet, vilket det ock må vara och den största

anspråkslöshet i fordringarna på livet. Vi ha genom detta

förlorade krig blivit ett fattigt folk. Vad skall det bli av

oss? Jag hyser farhågor för Suses framtid. Med sådana

åsikter som de, vilka spöka i hennes huvud, kommer hon

inte långt och skaffar sig inga vänner. Och om den tiden

skulle komma, att en man begärde henne till följeslagerska

genom livet, så kunde jag inte med gott samvete giva

henne åt honom. Hon känner inte till det ordet att göra

någon lycklig. Självisk över ali gräns är vår fröken dotter,

och hennes väninna Bella gör henne inte bättre. Hos

henne fattas också det nödvändiga allvaret. — Nej, jag

funderar allvarsamt på att skicka Suse till landet, ty

endast där kan hon återfinna sig själv och lägga bort sina

fel. Kärnan är god. Alltså till landet med vår flickas,

slutade häradshövdingen.5

»För mig är det så geuomsvårt», sade fru Orland, »att

mina barn skola uppleva sina unga år under denna tid!

I synnerhet för Suse är varje försakelse någonting

förskräckligt.»

»Just därför måste vi i rattan tid vänja henne vid

försakelser, kära vän. Gudskelov, att inte bägge mina flickor

äro så högmodiga! Hos Käthe finns en präktig ärlighet

och genomsund livsuppfattning, så för henne är jag inte

rädd. Men för Suse!»

»Jag hoppas mycket av hennes vistelse i Schweiz», sade

fru Orland.

»Schweiz? Fullkomligt otänkbart! Till franska Schweiz

skickar jag henne överhuvudtaget inte, och för övrigt är

det nu sådana svårigheter för oss tyskar att resa till

utlandet, att jag för länge sedan har uppgivit tanken på att

skicka Suse till Schweiz. Jag har för idel arbete glömt

att säga dig det förrän nu.»

Fru Orland var nära att gråta.

»Skall Suse inte till Schweiz? Varthän då? Det stackars

barnet! Hur har hon inte glatt sig åt vistelsen i Zürich!»

»Man skall i rättan tid vänja sig vid att försaka, så

blir det inte så svårt sedan», sade pappa med humor.

»Vet du, Klara, jag har fått en idé! Du känner ju min

förkärlek för livet på landet. Jag var en riktig

bondpojke, har vaktat mina gäss på ängen, varit med om

slåttern och upplevat mina skönaste barndomsdagar på

landet. Sådant föder längtan. Jag har därför tänkt, att

det skulle vara den bästa kur för vår Suse, både

kroppsligen och själsligen, om vi skickade henne till landet på

ett år.»

»Men Henrik», ropade fru Orland förfärad, »vad tänker

du på, vår fint uppfostrade dotter på landet till kor och

gäss. Avskyvärda tanke! Nej, Suse märker själv, att det

ännu fattas henne något för inträdet i sällskapslivet, och

detta något vill det förståndiga barnet tillägna sig i en

pension. För Käthe hjälper ju ingenting, hon förbliver

en vild, ohyfsad flicka. Henne skulle vi utan resultat

kunna skicka till tio pensioner!»

»Men frisk till kropp och själ är hon», sade pappa

strålande. Hans yngsta var fullkomligt efter hans sinne.6

»Ja, idén med en vistelse på landet blir allt mera klar

för mig», fortfor han obevekligt. »Vet du vad, Klara, jag

har ju min syster Therese! Hon och hennes man,

kyrkoherde Volland, bo helt lugnt och behagligt i Frauenfeld,

en ensam by i Thuringerwald. Annemarie, deras enda

barn, måste vara lika gammal som Suse! Tanken kom

för mig helt plötsligt, men den är alis inte dum! I den

goda, rena atmosfären hos min syster skulle Suse ha ett

utmärkt tillfälle att bliva frisk till både kropp och själ.

Hon måste vara tillsammans med sanna, rättänkande

mänskor. Kamraterna vid flickskolan tilltala mig ingalunda

alltid.»

Fru Klara var ensam och höll en tämligen upprörd

monolog. Suse till Frauenfeld! Nej, det kommer då

aldrig att ske; flickan vet vad lion vill! Då skulle allt

Suses väninnor och deras mammor fått något att skratta

åt! Nej, hennes äldsta dotter var född till att bliva en

förnäm dam, hon fick inte tyna bort i ett lanthushåll!

Och något annat fanns det ju inte hos fru pastorskan.

Inskränkthet på alla håll och kanter, ingen konstnjutning,

ingen andlig eggelse, intet passande umgänge. »Begrav

mig då hellre!» skulle Suse säkert säga. Ja, om det

vore Käthe, för henne skulle det vara ett schlarafFenland.

Hon passade där.

Tills vidare sade mamma naturligtvis ingenting till Suse,

ty det blev ju ändå ingenting av! Hon och Suse skulle

i alla fall driva igenom, att Suse kom att resa till Schweiz.

Och mamma teg. Klockan ett kommo de bägge flickorna

tillbaka, naturligtvis inte i sällskap. Suse uppenbarade

sig sedesam och ordentlig, Käthe hade som vanligt haft

en liten pratstund vid gathörnet och rusade sedan hem.

»Du blir aldrig förståndig», sade mamma till sin

yngsta, sora hon sett komma stormande.

»Nej, jag tror det själv», svarade denna och kastade

väskan med böckerna på en stol och hatten ovanpå. Hon

dansade ut i köket, nosade med lyftad näsa och sade:

»Tina, det luktar gott! Jag är förskräckligt hungrig!»

»Käthe!» förmanade Suse, som gick förbi. Käthe stack

i brist på något annat sin hårfläta i munnen. Väl, att

inte Suse såg det.7

Hon satt hos mamma i vardagsrummet och berättade

förargad: »Kan du tänka dig, mamma lilla, att Ella Flint

skall också med till pensionen i Zürich! Det retar mig,

för hon är inte alis fin! — En sak, mamma lilla, jag

skalle vilja ha en skridskodräkt! Pappa kan få giva mig

en till julklapp. Jag skall säga honom det till middagen.

I vår klass är det flera, som ha sådana; jag hade tänkt

mig en mörkblå med persianbesättning.»

»Barn, det blir dyrt! Du har ju din nya jacka, duger

inte den?» Mamma var en smula modfälld. Suse växte

henne över huvudet. Men nog hade flickan god smak

och sinne för elegans och det fick man inte undertrycka.

»Tala med pappa, Suse», sade hon vänligt.

»Hör bara», sade Suse förargad, »hur Käthe nu, igen

pladdrar med jungfrurna. Hon förstår då inte en smula

att sätta sig i respekt. Låtsar som om det vore hennes

jämlikar.» Man hörde Käthe fnittra därute.

Klockan två åt man middag hos Orlands. Käthe sprang

emot sin pappa, hjälpte honom av med päls och hatt och

stack sin arm under hans. »Du, papsen», så kallade lion

honom helst, »om du blott kunde ana, hur hungrig jag

är. Jo, du, i dag har din Käthe glänst. Jag fick på

min tyska uppsats »med beröm godkänd». Vad säger du

om det?»

»Bra och alldeles i sin ordning, min gumma lilla!»

»Ingenting annat?» sade Käthe trumpet, men stoppade

sedan förnöjt småleende på sig sedeln, som pappa gav

henne.

»Pappa», började Suse, när soppan var äten och steken

stod på bordet, »pappa, jag skulle gärna vilja be dig

om något.»

»Också fem mark?»

»Nej, en vacker skridskodräkt!»

»Ja, men, Suse, den köper mamma åt dig! Hon har

ju edra klädpengar om hand, barn!»

»Men de äro slut nu», sade Suse. »Och jag måste ha

en vacker skridskodräkt, mörkblått tyg med

skinnbesättning!»

»Det är väl en dyr sak?» frågade pappa och lade det

vackraste stycket stek på sin hustrus tallrik,8

»Kanske åttahundra mark, pappa!»

»Vad i hela världen! Åttahundra mark! Går inte för

sig! Och för resten, Suse, de få vintermånaderna äro snart

förbi och sedan hänger den där.»

»Men jag behöver den för Zurich! Där måste jag ha

en och således är det detsamma, om vi köpa den nu eller

till nästa år!» Suse blev röd. Så lumpet av pappa att

sätta sig till motvärn för några hundra marks skull!

Lisa kom in med grönsakerna och samtalet stannade av

för ögonblicket. Käthe tog för sig ett helt berg av

rosen-kål, vilket uppfyllde mamma och Suse med förfäran.

»Hör på», sade pappa om en stund till sin äldsta dotter,

som satt vid hans högra sida, »gör dig ännu inte så säker

på resan till Schweiz.»

Fru Orland såg förskräckt upp, Suse gjorde en sur min

och Käthe, med munnen full av rosenkål, såg högst

förvånad ut.

»Jag far alldeles säkert till Zürich!» sade Suse och

lade ihop sin serviett; hon hade ingen aptit mera.

»Ja, men Suse, du måste väl göra som pappa vill»,

anmärkte Käthe, som nu var färdig med sin rosenkål.

»Bekymra dig om dig själv, näsvisa varelse», ropade

Suse och en vredgad blick snuddade vid systern, som kröp

ihop av förskräckelse.

»Jag vet en annan plats för dig, lilla Suse», sade pappa

och strök smeksamt över sin dotters lilla vita ringprydda

hand, »en plats för vilken jag kunde avundas dig. Där

är det vackert, tro mig! Visserligen inte Zurich, inte en

hel skara av pensionskamrater, inga äventyr med

gymnasister.»

»Äventyr!» utropade Käthe, »vad är det?»

»Ingenting för små flickor», sade pappa. »Nå äro vi

färdiga med middagen?»

»xx, bevars väl!» ropade Käthe och fyllde sin tallrik

för tredje gången.

»Otroligt! Var gör Käthe blott av allt vad hon äter!»

Mamma fann att Käthe avgjort liknade den Orlandska

släkten, inte ett spår av grace! Så var säkerligen fru

pastorskan däruppe i Frauenfeld också. Fru Klara hade

inte sett Therese sedan Käthes döpelse, då svägerskan stått9

fadder. Hon hade väl under tiden blivit fullkomligt

bondaktig både utvändigt och invändigt. Och till denna

kvinna skulle Suse. Hur skulle hon kunna härda ut!

»Papsen», mumsade Käthe, »varthän skall då Suse?»

»Till faster Therese i Frauenfeld.»

Nu var det sagt och huset stod ännu, det hade inte

sjunkit i jorden och uppslukat den olyckliga familjen, som

fru Klara i första ögonblicket fruktade. Som förstenad

satt Suse där, under det att mamma medlidsamt

betraktade henne.

»Aldrig, pappa, det kan da lita på», utropade Suse och

sprang upp.

»Precis som jungfrun av Orleans står hon där», tänkte

Käthe, »det fattas blott hjälmen.»

»Nå, vi skola ordentligt tänka på saken, Suse lilla»,

sade pappa helt lugnt och tände sig en cigarr. »Det

kommer ju i alla fall an på om faster vill ha dig, Men du

skulle säkerligen inte ångra dig. Så har du ju också en

kusin där, Annemarie.»

»Den gåsen», ropade Suse i vanmäktig vrede, sprang ut

och slog dörren igen efter sig.

»Mycket fint», anmärkte Käthe, »och dessutom är man

inte färdig med middagen ännu.» Hon stoppade de sista

bitarna i munnen och reste sig en smula trögt.

»Henrik», bad mamma, »uppgiv denna olycksaliga idé

med Frauenfeld! Var som helst, bara inte dit i denna

ödemark I»

»Just i ödemarken tinner mänskan tid och tillfälle till

att pröva sig själv.»

Käthe, som tyckte synd om Suse, hade gått ut för att

försöka trösta henne.

»Så kärlekslös Suse är gentemot sin syster», började

pappa, där han satt på soffan bredvid sin hustru i det

behagliga vardagsrummet; »i stället för att taga sig an

den lilla, stöter hon henne ifrån sig. En löjligt

högtflygande, ytlig flicka är vår äldsta, som vi sannerligen inte

ha någon orsak att vara stolta över, lilla hustru. Ja, titta

bara förskräckt på mig! Jag tror nog, att du känner dig

ganska besynnerlig till mods, men sägas måste det en

gång! — Avundsjuk är Suse också. Jag såg nog, vilken10

ful blick hon nyss gav Käthe, därför att jag skänkte henne

fem mark för hennes goda betyg. Vet Suse då, vad den

lilla gör med de pengar, som hon så småningom tigger

sig till av mig?»

»Hon använder det ju till sötsaker i alla fall!»

»O, nej! Dem giver hon till den stackars änkan, som

bor i vindsvåningen och har tre barn. Hos vår yngsta

ligger kärleken till nästan i blodet, men av allt sådant

känner Suse ingenting. Hon skulle utan tvivel gå till ett

konditori. — Och tag för ali del ur henne tanken på den

nya skridskodräkten! Vi äro inte några miljonärer! Även

om jag förtjänar tillräckligt, måste vi likväl tänka på

framtiden. Jag är inte någon statstjänsteman och det är

ingen, som giver mig pension. Och er framtid vill jag

gärna veta säkerställd! — Dessutom vad kostar det inte

att leva nu! Tre till fem gånger så mycket som förr!

Men tro inte, att jag skickar Suse till Frauenfeld för

sparsamhets skull! Visst inte! Hon skall en gång giva akt

på sig själv och lägga bort något av sin själviskhet. Jag

tror att kärnan är god, vi ha bara givit efter för mycket.

Nu skall allt bliva bra igen, min lilla gumma!»

Fru Klara kunde inte njuta sin lilla middagslur i

soffhörnet i dag; det gick runt i huvudet på henne efter allt

vad hon så plötsligt fått höra. Alltså var det verkligen

allvar, att Suse skulle till Frauenfeld! Det stackars

beklagansvärda barnet! Och hur skulle man kunna försvara

det för deras bekanta? De skulle naturligtvis glädja sig

och tro, att man gjorde det av sparsamhet. Och så

förskräckligt som det lät: »Min dotter är på landet!»

Fru Klara vågade sig inte in till Suse. Käthe hade

under tiden sakta knackat på hennes dörr och då ingen

svarade, öppnade hon själv dörren.

»Packa dig i väg!» befallde Suse, som låg på soffan.

Men Käthe lät sig inte förbluffas utan trädde oförskräckt

närmare.

»Du», sade hon, »var inte så ledsen, ifall du inte får

resa till Schweiz. Vem vet, om du inte där hade dött av

hemlängtan! Tänk blott, så långt och till främmande

land! Då är det säkert mycket trevligare i Frauenfeld

hos de snälla släktingarna. Och luften där och skogen!11

Ack, jag önskar, jag finge komma dit! Jag — jag

längtar ofta bort från den stora staden ut i den härliga

naturen.»

Det sista sade hon sakta och skyggt. Hon fick intet

svar. Käthe blickade drömmande ut genom fönstret och

därför såg ingen den fuktiga glansen i hennes ögon.

På Suses lilla skrivbord stod en rad diktsamlingar, som

hon fått vid olika tillfällen. Käthe tog ut Freiligrath

och sökte upp sin älsklingsdikt. Sedan lade hon ett märke

däri och lät boken ligga framme. »Var förnuftig», (Käthes

favorituttryck, med vilket hon trakterade alla, stora och

små), sade hon i förbigåendet till Suse. Intet svar! Men

när Suse var ensam, sprang hon upp och reglade dörren.

Först ropade hon likväl Lisa och sade: »Om fröken von

Thümen kommer — är jag inte inne.»

Lisa nickade. Hon skulle narras — det var inte rätt,

men vad fick man inte lära sig, när man var borta hos

främmande mänskor. Att böja sig, att tiga still, att narras!

»Det fattades bara», tänkte Suse, »att nu med samma

inviga Lisi i pappas galna idé! Det skulle bliva ett sant

nöje för hela klassen. Den förnäma Suse Orland skall

till en pension i en liten by på rama landet, det är något

att vara stolt över!» Suse strök håret ur pannan, tände

lampan på sitt skrivbord och slog sig ned där. Då fick

hon se boken, slog upp den och blev varse det pressade

bladet, som var lagt på ett bestämt ställe:

» »O, älska så länge du älska kan!

O, älska så länge du älska får!

Den tiden kommer, den tiden kommer,

Då du vid gravar klagande står ...»

Suse var rörd. Det hade Käthe gjort! — Men ali

rörelse varade inte länge hos Suse; att gråta fördärvade

ansiktsdragen och grävde fina lynkor i hyn, det skulle

mail således akta sig för. Käthe var nu en gång en

besynnerlig, fantastisk unge! En backfisch! Suse satte

boken tillbaka på sin plats.

Medan hon nu håller på med sin tyska uppsats, skola

vi se oss omkring i hennes rum. Månne Käthe också

har ett sådant fint litet näste?12

Bakom en ljusgrön skärm hade sängen och tvättbordet

sin plats. Rummets andra hälft var inredd till ett

trevligt vardagsrum. I ena hörnet stod en soffa med bord

framför, och några mjuka stolar där omkring. En näpen

liten arbetskorg stod på bordet och bredvid den lågo några

böcker. Snett i motsatta hörnet var skrivbordet placerat.

I fönsterkarmen stodo blommande chrysantemum och mjuka

mattor täckte golvet. Lampan hade form av en hängande

"olomma.

I detta lilla paradis satt Suse som en prinsessa i sin

mörkblå kjol och högröda blus, men i dag var hon en

misslynt prinsessa. Det gick nämligen trögt för henne

med den tyska uppsatsen för doktor Schmidt. Suse kunde

inte intressera sig för ämnet: »Leipzig vid tiden för det

stora fältslaget.» Det var visserligen hennes födelsestad

och därtill en vacker, uppblomstrande och på många

områden tongivande stad, men Suse kände den endast från

nuvarande tid och hur den hade sett ut vid tiden för det

stora slaget var henne alldeles likgiltigt. Och medan hon

skrev, fladdrade hennes tankar som oroliga fåglar in i

framtiden och kretsade beständigt kring denna skräckbild:

Frauenfeld. I andanom kallade hon det för »bondbyn».

Varifrån hade pappa blott fått denna otroliga idé?

Hennes härliga Schweiz och resan dit med Lisi och fru

von Thümen! Denna ville ju taga henne med under sina

vingars skugga. Och resdräkterna hade de också redan

bestämt. Lisi skulle taga blått och Suse rött.

Nej, det måste bliva avi Pappa måste säga ja! Mamma

hade ju också något inflytande och hon hade hela tiden

varit för Schweiz!

Suse släckte lampan; i morgon var det söndag, då kunde

hon göra sitt arbete färdigt. Käthe tyckte visserligen inte

om det, ty hon ville att man skulle helga söndagen, men

man behövde väl inte rätta sig efter, vad Käthe ville.

Suse trevade sig fram till dörren. Då ringde det därute.

Käthe öppnade.

»God dag! Är Suse hemma?»

»Hm», svarade Käthe, som tuggade på en väldig

smörgås. Lisa blev synlig i köksdörren och gjorde alla möj-13

liga konstiga tecken till Käthe, över vilka denna inte blev

klok. Till sist utbrast Käthe: »Jag förstår inte, vad Lisa

vill!»

Suse tänkte för sig själv, att det var bra lite besked

med tjänstfolket hos dem och gick därefter emot sin

väninna.

»Lisi — tag för ali del av dig! Du är ju alldeles

ned-snöad!»

Käthe klappade Lisi i förbigående på axeln, vilket såg

mycket beskyddande ut och försvann sedan i sitt rum.

»Var är häradshövdingskan?» tillfrågades Lisa, som kom

emot Suse med högröda kinder.

»Ute i staden. — Skall jag servera kaffe?»

»Ja, i mitt rum.»

Käthe satt i sitt lilla rum uppkrupen i en gammal

länstol med den tjocka flätan hängande över axeln och

händerna sammanknäppta över knäet, visserligen först

sedan smörgåsen var uppäten. Ett lyckligt leende spelade

kring hennes läppar. Hon hade just på ett par minuter

varit uppe hos Werners, hennes skyddslingar. Greta Werner

hade fått strumpstickor och garn och Käthe hade börjat

på en strumpa för henne. Till mamma Werner, vilken

just stod med bägge händerna i en stor tvättbalja, hade

hon köpt grönsaker och en kaka bröd. Men fem mark

räcker inte långt! I alla fall hade de varit mycket glada.

Fritz, den åttaårige, hade fått för en mark skorpor. Ack,

tänkte Käthe, egentligen kan man åter få mycket för fem

mark! — Nu gällde det att vara flitig på nytt, så att man

åter med vackra betyg kunde förtjäna något! Det var tur

att Tina ofta lämnade henne rester från middagen. Dem

gav Käthe sedan till fru Werner och de smakade henne

och hennes tre småttingar förträffligt.

Så härligt det snöade därute! Men nu hade det blivit

mörkt i rummet och hon tände den lilla lampan. Hur

enkelt det var här, men hur prydligt och inbjudande såg

det inte ut! Över sängen hade Käthe placerat nästan hela

förrådet från pappershandeln på den lilla sidogatan där

nere. Där fanns solfjädrar i alla storlekar och kolossala

pappersblommur i alla färger och till och med över

tvättbordet hängde — i stället för spegel, vilket Käthe fann14

fullkomligt överflödigt — en kvist med rosor. Vid fönstret

stod ett runt bord. försett med ett kolossalt skrivställ, ett

arv efter pappa. Ingen soffa, inga mjuka stolar, men —

en enkel, fridfull liten vrå. Käthes rum låg åt gården

och utsikten därifrån utgjordes av gråa murar och

köksfönster men också ett stycke av himmelen.

I Suses rum sutto de bägge väninnorna. Lisa, i snövitt

förkläde och mössa, hade serverat kaffet, rullat ned

gardinerna för fönstren och sedan åter avlägsnat sig.

Lisi satt i soffhörnet och rullade sig en cigarrett, vilket

hennes smala, vita fingrar tycktes lia en viss övning uti.

Su«e försökte sig också därpå, men lyckades inte så bra.

»Gumman mor har väl ingenting emot det?» frågade

Lisi, tände cigarretten och bolmade på utan att invänta

något svar.

»Suse blev alltid en smula ledsen över den ton, med

vilken Lisi talade om hennes mamma. Men Lisi talade

på samma sätt om sin egen mamma och beundrade för

närvarande just denna vårdslösa ton.

»Jag luftar ut ordentligt sedan», sade Suse, varpå de

bägge drucko kaffe.

»Har du din uppsats färdig?» frågade Suse. Lisi nickade

och skrattade sedan illmarigt.

»Jag skall tala om det för dig, Suse! Jag fann en bok

över Leipzig och där stod en hel del, som jag kunde

använda och då tog jag helt enkelt och skrev av det

direkt. Utmärkt, skall jag säga dig! Det märker ingen

mänska och på detta sätt får jag kanske till sist det bästa

betyget.»

»Ja, men Lisi», sade Suse, »det är likväl stöld, plagiat

kallar man det.»

»Det struntar jag i», sade Lisi. »Jag är glad, när jag

har skolan bakom mig och kvarsittare i högsta klassen

kan jag inte bli. Alltså är det bara att gå på! — Du,

jag rullar mig en ny cigarrett, om du tillåter. Hör! Vad

är det?»

Mjuka, ljuva toner hördes från angränsande rum.

»Det är Käthe, som spelar harpa. Det låter vackert,

inte sant? Pappa upptäckte plötsligt, att hon hade talang

därför och genast fick hon en harpa och började taga15

lektioner. Hon spelar mycket gärna. Hör! Det är "Mignon":

Kennst du das Land, wo die Zitronen blühn, ini dunkeln

Laub die Goldorangen glühn ...»

Det var alldeles tyst i rummet. Man trodde sig se Mignon,

se de stora mörka ögonen hos det längtande barnet, som

sjunger och drömmer om sin fjärran soliga hembygd.

Lisis cigarrett hade slocknat. Musiken, det ljuvaste av

alla språk, hade trängt in i de bägge flickornas hjärtan

och hade gjort dem stumma.

Och därinne vid den lilla lampans sken grepo de små

fingrarna kraftfullt i strängarna, så att de klingade högt

och mäktigt. Käthe hade hört »Mignon», den härligaste

av alla operor. Pappa hade en gång tagit henne med

och nu återkallade hon alltsammans i minnet. Hon såg

det stackars barnet från en sydligare hembygd sjunga för

främmande mänskor och Käthe, den drömmande Käthe,

såg i andanom på andra sidan alperna det land, som

Mignons längtansfulla sång gällde. Hon såg det i den

blåa himmelens soliga glans, såg havet, som omspolar det

och såg orangerna glänsa bland de gröna bladen ... O,

hur vackert det måtte vara!

Händerna gledo bort från strängarna och Käthe blickade

upp till det lilla stycke himmel, som hon kunde se från

sitt fönster.

»Det här blir man ju riktigt sentimental av», sade Lisi

och tände sin cigarrett på nytt. Hon drog en lättnadens

suck, när musiken hade tystnat, ty hon tyckte inte om,

då något gjorde henne vek till sinnes.

»Mamma tycker även, att jag skall resa till Schweiz,

Suse», berättade Lisi, »men hon finner det upprörande,

att Ella Flint också vill till en så fin pension. Hon

passade sannerligen bättre i en by på landet.»

Suse hajade till. En smula osäkert sade hon: »Landet

är ofta inte så dumt! De höga bergen, den goda, rena

luften ...»

Lisi skrattade högt. »Och lantligheten ville du väl säga.

Nej, vet du, till landet reser jag på det högsta fyra veckor

om sommaren, men inte längre. Har du kanske lust?

Nej? Nå, alltså! Vi fara till det härliga Schweiz. Din

pappa måste anmäla dig. Jag är redan anmäld och, kan16

du tänka dig, jag var den fjortonde! Där finns

amerikanskor, engelskor och alla möjliga! Det skall bliva

väldigt intressant! Bara själva resan! Vi fara över Münchén,

för att få se den också och jag hoppas att din pappa

även går in på det. Jag känner ju till München från

våra tyrolerresor, men tavelsamlingarna t. ex. har jag

inte sett ännu. Och allt sådant måste man ju känna till,

för att sedan i sällskapslivet kunna konversera därom.»

»Har du inte redan varit i Thüringen en gång?» frågade

Suse, som inte kände sig riktigt väl till mods under detta

samtal.

Lisi antog genast en föraktfull min. åjo, men det är

ingenting emot alperna. Då försvinner ju Thüringen

fullkomligt! -- Ja, sedan begiver vi oss till Schweiz. Det

skall vara makalöst vackert! Jag håller säkert ut mitt år

och reser inte hem under ferierna, ty man roar sig ju

mycket bättre där.»

»Men cigarretter får du likväl inte röka», anmärkte Suse

och lade bort sin halvrökta.

»Då gör jag det i hemlighet. Tänk dig allt, som vi

där skola göra i smyg! De stackars föreståndarinnorna

komma att ordentligt bli dragna vid näsan och jag skall

inte fattas. Ack, jag kan knappast vänta till den tiden

kommer! Suse, det blir härligt, lita på det!»

i sin själviskhet lade Lisi inte märke till, hur enstavig

hennes väninna i dag var. Annars hade Suse alltid hjälpt

till med att göra upp planer och hade varit nästan

outtömlig däri, men i dag teg hon till allting.

Lisi drog upp sitt lilla guldur, på vilket hennes

monogram med tillhörande krona var ingraverat, och sprang

förskräckt upp. I detsamma ringde det därute.

»Det är vår betjänt», sade Lisi. Där ute i tamburen

stod denne i mörkblått livré. Han hjälpte »nådig fröken»

på med kappan och ställde sig sedan respektfullt vid sidan.

Lisi hade genast fått på sig en högmodig min. Med

en aning av nedlåtenhet tog hon adjö av Suse och svävade

sedan ut, följd av betjänten på tre stegs avstånd.

Suse gick tillbaka till sitt rum, som var fyllt av en

tjock, blåaktig rök, varför hon öppnade fönstren på vid17

gavel. Där nere på gatan såg hon Lisi och betjänten ett

par steg bakom henne.

Suse kände avundsjukan stiga upp inom sig. Hur bra

hade inte Lisi von Thiimen det! Hennes pappa skulle

aldrig komma på den idén att skicka sin dotter till en

enkel lantpräst. Lisi blev ståndsmässigt uppfostrad och

likväl sades det, att Thümens inte voro så förmögna. De

levde på för stor fot. Fadern var godsägare, men hade

sålt sitt gods och med familjen flyttat in till Leipzig. Här

bebodde de en förtjusande våning en trappa upp vid

Bismarckstrasse och uppträdde så förnämt, att man hade ali

anledning tro, att en stor förmögenhet fanns i bakgrunden.

Ja, Lisi hade det bra! Hon visste ingenting om de

strider, som hon, Suse, hade att genomkämpa. Lisi var

också enda dottern. Hennes sex år äldre broder var

löjtnant, men skulle nu bliva affärsman.

Även Lisis föräldrar tycktes Suse mycket förnämare än

hennes egna. I synnerhet herr von Thiimen med sin

ståtliga gestalt och sitt gråa skägg såg i hennes ögon ut som

en greve.

Suse stängde fönstret, ty det hade blivit kallt. Det föll

henne in, att hon ännu hade något kvar på duken, som

hon broderade till sin mamma. Hon hämtade den och

satte sig att sy. Lisi arbetade ingenting till sin mamma

utan köpte allting färdigt. Ja, naturligtvis, när man får

femtio mark i fickpengar varje månad! Hon, Suse, fick

tjugo och det tyckte pappa var mycket. Han var

sannerligen knusslig! När det var tal om skridskodräkten i dag,

betedde han sig som om han inte hade råd. Käthe, den

stackars varelsen, fick till och med endast tio mark, men

hon redde sig utmärkt därmed; visserligen stack pappa

ofta i hemlighet till henne pengar.

Käthe kom in i hatt och kappa; hon var en smula

förlägen. »Du, Suse», sade hon, »vad önskar du dig till

julklapp av mig? Jag skall gå ut i staden nu och kanhända

finner jag något till dig.»

»Du gör dina uppköp huvudsakligen i billighetsbasarerna,

inte sant?»

Käthe kände sig svårt träffad och nickade rodnande.

2 1 Skogspensionen.18

»Nåja, en virkask eller ett syskrin vore ju någonting»,

sade Suse och såg hånfullt på den förvirrade Käthe.

»Jag kan också köpa bägge», sade denna stolt »och

kanske även en kartong brevpapper. När du är i

pensionen, kommer du att skriva mycket.»

»För Frauenfeld duger ju det allra billigaste papper»,

gav Suse till svar, »så det kan du köpa. Reser jag till

Zurich, kan jag giva det till en av tjänstflickorna, till dem

duger det.»

Käthe steg upp. Hon kände sig djupt sårad. Aldrig

kunde hon göra det bra nog till sin syster! Sedan strövade

hon omkring på de upplysta gatorna och stannade

framför varje skyltfönster, i synnerhet där det fanns billiga

saker. Och plötsligt stod hon, innan hon visste ordet av,

i ett billigt varuhus och sökte där ut sakerna till Suse.

överlastad med paket begav hon sig därefter hem.

Samtidigt med henne kom mamma, även hon tungt belastad.

Då däribland voro åtskilliga saker för Käthe, ropade

mamma skrattande till henne. »Stanna där nere på trappan

så länge!» Käthe förstod. Hon såg för resten med sina

kattögon på mammas arm de bägge paraplyerna, som hon

hade önskat sig. Genast vände hon sig om på trappan

och skrattade sakta för sig själv.

»Mamma, julen är likväl någonting härligt», hördes

Käthes klangfulla stämma därnerifrån.

»Ja, visst!» ljöd det tillbaka.

Sedan öppnades dörren och Käthe kunde träda in, en

minut efter mamma. Hon skyndade sig att gömma sina

skatter i den nedersta lådan i sin byrå, där ingen fann

dem.

Kyrkoherde Volland skickade varje åren praktfull julgran

till sina släktingar i Leipzig. Denna gång kände Suse-en

verklig fasa för den vackra granen, som redan åtta dagar

i förväg hade anlänt och tills vidare stod på balkongen.

Det hade inte varit tal om Schweiz mera, men inte

heller om Frauenfeld. Saken tycktes ha fallit i glömska,

gudskelov. "

I skolan hade det varit ett obehagligt uppträde med

Lisi, ty det hade naturligtvis kommit i dagen, att hon

skrivit av sin uppsats. Själv hade hon först nekat. Där-19

över ökades harmen ännu mera och slutligen hade doktor

Schmidt lagt boken framför henne, ur vilken hon helt

fräckt skrivit av hela uppsatsen. Hon urskuldade sig med

en axelryckning och tyckte, att det var väl egentligen inte

så farligt. Straffet blev en varning, vilken hon skulle

lämna fram till föräldrarna för deras underskrift.

Suse skämdes över sin väninnas beteende. Genom en

slump fingo de reda på det i hemmet och häradshövding

Orland tänkte inom sig: »Med denna flicka får du aldrig

låta ditt barn giva sig i väg till främmande land! Då blir

hennes för gott och ont så mottagliga unga sinne i grund

och botten fördärvat. Det är en fingervisning från

försynen.»

Eedan samma afton skrev han, utan att hans tre »damer»,

som han gärna kallade dem, visste om det, till sin syster

Therese. »I dina händer och åt ditt goda, präktiga hjärta

anförtror jag min lilla dotter», hette det i detta brev.

»Kärnan är god, Therese, men det finns mycket slagg.

Även för hälsans skull vore det nyttigt för stadsbarnet

med den friska, rena skogsluften. Senare skickar jag dig

också min vildbasare, Käthe.» — Han frågade efter

Annemarie, och om hon inte hade lust att byta med Suse.

Käthe använde varje stund, då de andra voro utgångna

till att inöva »stille Nacht, heilige Nacht». Sina

julklappar hade hon redan färdiga. Pappa fick liksom alla

föregående år ett par strumpor, som hon själv hade stickat

och till mamma hade hon åstadkommit en arbetsväska,

som hade ett omfång så stort att fyra par strumpor

bekvämt kunde få plats i den. Suse fick virkask, syskrin

och brevpapper. I synnerhet det sista var efter Käthes

åsikt mycket fint, ty det var så brokigt som regnbågens

färger. Till fru Werner och hennes barn hade hon också

köpt alla möjliga nyttiga saker, men det bästa var i alla

fall den stora vetekakan, som mamma villa offra för

Werners, ty det var första gången. Hittills hade hon inte

vidare bekymrat sig om dem.

»Kom hit, Käthe», ropade pappa i tamburen några

dagar före jul.

Hon höll förskräckt händerna över de klingande

strängarna på sin harpa, så att de förstummades och öppnade20

så dörren. Sedan satt hon på armstödet till pappas stol

och lyssnade, och vad han sade kom henne att slå upp

ögonen i glad överraskning. »Hör på, barn lilla, vår

portvakt skall sluta den första januari. Kan du nu fråga fru

Werner — hon vet väl, att det är vi, som äga huset —

om hon vill övertaga platsen som portvaktsfru. Hon får

då fri bostad och sexhundra mark om året. Extra

inkomster kommer inte att fattas henne, det skola vi nog

sörja för.»

»Papsen, älskade papsen, det är det bästa, som du

har gjort i hela ditt liv», ropade Käthe.

Hon skrattade och kysste sin pappa och sedan virvlade

hon ut genom dörren.

»Glöm inte, Käthe, att vi äta om tio minuter»" ropade

pappa efter henne. Och när hans lilla kobold med sitt

hjärta av guld hade lämnat rummet, ställde han sig ett

ögonblick vid fönstret och det gick som en bön genom

hans hjärta, att Gud måtte bibehålla henne så ren, så god

och så älsklig.

»Giv plats, Lisa», ropade Käthe ute i köket och sköt

den med en korg matvaror belastade Lisa åt sidan. Denna

skrattade, ty i Käthe voro de alla förtjusta. Tina också.

Hon sade att hon gåve gärna sitt hjärteblod för Käthe.

»Lilla fru Werner!» Käthe knackade på den låga dörren

däruppe.

»Julängeln», ropades det därinne.

»Ulängen», upprepades det. Sedan skrattade någon och

fru Werner, en ännu ung mänska, öppnade. Vid åsvuen

av Käthe lyste hennes bleka ansikte upp. Nu strömmade

orden ur Käthe, ty hon kunde inte fort nog förkunna den

glada underrättelsen.

»Ingen hyra mer? O, min gud! Och pengar därtill?»

Hon satte sig på köksbänken och grät. Greta såg

allvarsam ut och Fritz tuggade förbluffad på en brödkant,

men lilla Frida kom släpande med sin docka och med

den fria handen hotade hon Käthe: »Du, du!»

Nu hade fru Werner återvunnit fattningen, och tryckte

Käthes små händer i sina hårda arbetshänder.

»Jag kan aldrig nog tacka er för vad ni gör för oss!21

Men han där uppe skall löna er», sade änkan och tog

den lilla minsta upp på sitt knä.

Käthe ville inte höra talas om något tack utan började

leka med Fritz, som satt sig vid ett litet lågt bord.

Fru Werner hade förlorat sin man genom

olyckshändelse. Han hade störtat ned från en höjd och därvid

ådragit sig en så svår hjärnskakning, att han efter några

timmar avled i armarna på sin hustru. Frida var då

endast några månader gammal. Nu drog sorgen in i

hemmet till den hittills så omsorgsfullt beskyddade kvinnan.

Men Gud är alla faderlösas fader och hustrun fann arbete,

varmed hon kunde uppehålla sitt och sina barns liv.

Och så kom den lilla barmhärtighetssystern upp till

henne och med henne lyckan.

Käthe tog nu adjö, sedan Greta först med strålande

ansikte hade visat henne den första färdigstickade

strumpan.

Ute på vinden hängde fullt med tvätt och Käthe måste

böja sig ned för att komma fram. Med ett glatt god natt

skyndade hon bort, men bakom sig lämnade hon lyckan

kvar. Ingen hvra mer! Fru Werner kunde inte säga sig

det ofta nog.

Där nere sutto de redan till bords, och pappa hade just

berättat vad han förut anförtrott Käthe. Mycket förvånad

fick Suse höra, vilka skyddslingar hennes syster hade

däruppe på vinden.

»Det är henne så likt, överspänd som alltid», sade Suse

och läppjade på sitt te.

»Mamma, vad säger då du därom», frågade hon modern.

»En förströelse, ingenting vidare. När hon blir äldre

lär hon sig ståndsskillnaden», sade mamma.

»Låt vår Käthe vara», sade pappa allvarsamt. »Nu är

det andra tider och jag hoppas, att hon alltid skall tänka

lika mänskligt och förbliva lika barmhärtig.»

»Papsen, vilken glädje! Fru Werner grät!» Käthe

kom inrusande. Sedan rodnade hon av förlägenhet, ty

hittills hade hon ju endast talat med pappa om sitt

umgänge med den stackars änkan.

»Fint umgänge», sade Suse hånfullt, men teg sedan, ty

pappa gav henne en sträng blick.22

»Kanske kommer det också en tid för dig, min lilla

Suse, då du gärna besöker de fattiga. Det ädlaste sinnet

gömmer sig ofta i den torftigaste dräkt. Kom ihåg det!

Man är visst inte förnäm därför, att man uppträder med

lyx, har det lilla ordet »von» framför sitt namn och en

betjänt bakom sig på gatan.»

Suse förstod vem pappa syftade på, men det var henne

likgiltigt. Hon hade glömt Lisis »dumhet», som hon

kallade det och svärmade nu som förr för sin förnäma

väninna.

Käthe satt där förlägen. Hon skämdes.

Dörrarna till salongen voro stängda, ty där stod redan

den vackra granen. De tjocka grenarna voro omspunna

med glitter och överallt på de mindre kvistarna hängde

sötsaker. Mamma klädde alltjämt själv granen för sina

flickor, trots att de redan voro så stora.

Allt flera klappar hopades på borden och allt härligare

doftade granen.

Och så var det äntligen julafton!

Sagolikt vacker stod julgranen där. Käthe stirrade på

den i stum förtjusning. Det var inte länge sedan, då hon

ännu trodde att Kristusbarnet varje jul steg ned till

mänskorna på jorden.

De bägge flickorna stodo framför sina julbord och

beskådade varje sak.

Sedan blev det ett tackande och omfamnande.

Som Käthe gärna läste, hade pappa skänkt henne en

hel hög med böcker och den lilla läsvurmen störtade sig

också först över dem. Helt flyktigt gick därefter hennes

blick till de andra sakerna: klädningar, förkläden,

handskar, hårband, parfym o. s. v. Sedan stod hon där med

glödande kinder oeh betraktade sina böcker. Det skulle

bliva härliga juldagar, då ingenting hindrade henne från

att läsa.

Barnen hade framburit sitt tack till föräldrarna och

föräldrarna sitt till barnen. Käthe hade delat ut sina gåvor

och på Suses bord prunkade syskrin, virkask och

brevpapper. Då hämtade Käthe som en sista överraskning

för alla sin harpa, satte sig vid sitt instrument och

började spela. Alla lyssnade fulla av andakt: pappn och"23

mamma, som sutto i soffan hand i hand, Suse, som satt

med en bok bredvid julgranen och Tina och Lisa i dörren

och mäktigt och högtidligt klingade ur det härliga

instrumentet den gamla julsången: »stille Nacht, heilige Nacht».

»Sjung med», ropade häradshövdingen sakta till Suse

och tjänstflickorna.

Suse nickade; hon hade en mjuk, vacker stämma och

sjöng genast med. Då föllo också Lisa och Tina in, något

osäkra i början. Nu hördes också pappas bas och även

mamma sjöng sakta med.

Då vaknade Käthe upp ur sitt drömmeri, ett älskligt

leende svävade över hennes ansikte och hon spelade sången

på nytt.

Nu ljöd den dubbelt klar och vacker, den gamla

julsången med sin aldrig upphörande tjusningskraft.

Den rörande bilden ristade sig djupt in i Suses hjärta:

Käthe vid sin harpa, den barnsliga gestalten, ansiktets

allvarliga uttryck och den långa ljusa flätan och denna

bild var henne oförgätlig liksom hela denna julafton. Det

var som om osynliga fingrar grepo om hennes hjärta. Om

ett år, tänkte hon, medan tonerna sakta ljödo, om ett år

var hon långt borta från sina kära.

Sedan åt man och därefter kom den behagliga

julstämningen. Mamma och pappa berättade om de julaftnar,

då de ännu hade givit sina flickor dockor till julklapp

och alla möjliga roliga iakttagelser från den tiden föllo

dem i minnet. Käthe hade en gång inte önskat sig något

annat än en elefant. Av vilken orsak hon varit så

förtjust över denna fyrfoting hade förblivit en hemlighet.

Suse däremot hacle inte önskat sig något annat än en

frisértång. Alla skrattade vid minnet härom.

Suse tog i hemlighet på sig sin nya klädning och visade

sig sedan däri för föräldrarna. Käthe såg flyktigt upp;

för henne voro kläder, om de voro hennes egna eller andra

mänskors, fullkomligt likgiltiga. Hon läste med händerna

tryckta mot öronen, ty på detta sätt var hon bäst i fred.

Hon inandades därunder med förtjusning granens härliga

doft och blickade mången gång upp på dess täta grenar,

vilka sagolikt skimrade av guld och silver.

Suse hade inte ögon för julgranen; hon smakade blott2-1

här och där på något gott av sötsakerna, som hängde i

den, stoltserade framför den höga spegeln och dryftade

den nya klädningen med mamma.

Käthe försvann nu på en kvart efter att först ha växlat

en blick av samförstånd med sin pappa.

Snart satt hon däruppe hos Werners och spelade »Svarte

Peter» med barnen. Hon hade stoppat fickan full med

sötsaker till dem; hennes egen ask var nästan tom.

Den lilla granen på bordet var prydd med

pappers-gir-langer och ett halvt dussin kulörta ljus, men glansen från

dessa ljus föll på glada, belåtna ansikten. Fru Werner

knäppte ihop händerna. Varje afton inneslöt hon i sina

böner det goda, älskliga barnet. Funnes det fler sådana,

då skulle världen sannerligen vara bättre!

I dag stannade Käthe inte länge; hon hade haft med

sig en docka, bilderböcker och sötsaker. Nu skyndade

hon ned till de sina och hörde just hur Suse sade: »Den

Käthe med sina idéer!»

På juldagen gick mamma med sina döttrar i kyrkan.

Sedan längtade Suse efter att få visa Lisi sin nya

klädning och samtidigt få se hennes julklappar. Käthe hade

så många väninnor, vilka alla voro henne lika kära, att

hon inte visste vem hon först skulle besöka. Hon

föredrog därför att gå hem med mamma och kanske kom

Marta eller Greta eller Lucie till henne.

Suse gick genom parken och besiktigade dammen,

vilkens yta visade en tunn isskorpa. Några dagar till och

man kunde åka skridskor där. Då svajade flaggan från

det lilla huset därborta och hän över dammens yta och

de åkande mänskoskarorna ljödo musikens toner.

Det hus, i vilket Thümens bodde, var prytt med

ornament och balkonger, trapporna hade marmorsteg och voro

belagda med mörkröda gångmattor. Betjänten borstade

kläder, men lade skyndsamt undan borsten för att föra

Suse till nådig frökens rum.

Lisi låg i en gungstol och läste. Hon var klädd i en

ljusblå morgonrock, ty i dag skulle man ha främmande

till middagen och då åt man först klockan fyra. Hon

spelade redan fullkomligt stor dam.

»Sätt dig, Suse», sade hon, »och håll till godo medraarzipaiitårtan. O, din nya klädning! Nu först ser jag

den. Vänd dig om! Förtjusande! Jag har också fått en

och för övrigt idel saker för pensionen. Vi måste ju själva

ha med oss handdukar och servietter. Jag har

alltsammans, jag skall visa dig det sedan.»

Hon befriade Suse från hatten, skinnkragen och muffen,

satte fram till henne alla möjliga sötsaker och var en

artig värdinna. Nu måste Suse tala om vad hon hade

fått i julklapp, men Lisi hörde inte riktigt på, ty hennes

egen person stod i främsta rummet och när det inte

valfråga om den upphörde snart hennes intresse.

»Tager du illa upp, Suse, om jag kammar mig i din

närvaro», frågade Lisi.

»För ali del!»

Lisi kastade över sig en med spetsar prydd kamkrage

och satte sig vid sitt toalettbord, vilket alltid varit föremål

för Suses särskilda avund. Det var omgivet av skära

tyllgardiner, spegeln hade en ram av porslinsblommor och i

ljusstakarna sutto röda ljus. Överallt stodo små askar

med silverlock, försedda med monogram och krona.

Kammar och borstar voro av elfenben. Små kulörta

siden-påsar med välluktande pulver lågo och hängde här och

var.

Suse satt i en länstol vid fönstret och knaprade choklad.

Hon såg sig omkring i Lisis rum. Hemma hos henne var

det ju också trevligt, men så spetsborgerligt gent emot

lyxen här. Lisis rum var stort och ljust och hade två

stora fönster med härlig utsikt över den vackra

Albertparken.

Snett i ena hörnet stod en grupp möbler klädda med

liusblommigt siden och beskuggade av en vacker palm.

överallt vita skinn, här och där ett sirligt blått

allmogebord, belastat med fotografier. Sängen hade sin plats i

en alkov, vilken avskiljdes från rummet genom ett rött

plyschdraperi. Vid ena fönstret stod skrivbordet; även

det var fullsatt med nippsaker. En sirlig papperskorg

stod bredvid och en stol med snidat, lågt armstöd där

framför. Rummet såg verkligen inte ut som en skolflickas

rum; här kunde likasåväl bo en fullvuxen ung dam.26

Lisi kammade sig, pratade ideligen, brände sig små

lockar vid öronen och tittade på sin vackra bild i spegeln.

»Vem skall till er på middag?» frågade Suse, som

plötsligt fann sin tillvaro erbarmlig. Hon jämförde blott

alltför gärna, men alltid med högre stående, aldrig tvärtom.

»Fritz är här och tager några kamrater med sig hem.

Trevliga, glada gossar! Efter middagen skall vi åka ut.

Jag skall ha min vita spetsklädning till middagen och på

åkturen min nya promenaddräkt för första gången. Har

du fått hatt också till din dräkt? Inte? Jag har fått en

och muff också. Gamlingarna har visat sig kolossalt nobla!

Mest gläder jag mig likväl åt Schweiz. Av mainma har

jag fått ett helt berg med brevpapper och av Fritz en

väldigt fin kamera. Vet du varför? Jo, jag skall för hans

räkning fotografera alla de ptiliga flickorna i pensionen,

men inte föreståndarinnorna!»

Hon skrattade högt, tog av sig kamkragen och kom

fram till Suse. »Se här, den har jag också fått», sade

hon och sträckte fram sin vita hand, på vilken en

briljantring glänste.

»Kom nu, så skall vi gå in i salongen.»

Hon ringde och frågade den inträdande jungfrun, om

det var någon där. På hennes »nej» tog hon Suse under

armen och gick med henne genom den mattbelagda

korridoren, förbi flera höga flygeldörrar.

»O, i dag får jag min älsklingsrätt», sade Lisi.

»Fisk-rulader med kräftsås!»

Därpå öppnade hon en dörr, bakom vilken tunga

sam-metsdraperier föllo ned.

Alla ljusen voro tända i den höga julgranen, vilken

räckte ända till taket och gardinerna för de tre fönstren

voro neddragna. Lisi hade anordnat det hela. De gula

ljusflammorna lyste med fantastiskt sken i det dämpade

dagsljuset. På borden runt omkring voro gåvorna hopade

i oändlighet och på Lisis plats lågo högar av fint linne.

Aktlöst kastade hon allt huller om buller för att få tag i

mössan, kragen och muffen. Över en stol hängde den nya

dräkten. Avund och förtrytelse steg upp inom Suse. Vad

Lisi ändock hade det bra! En prinsessa kunde inte ha

det bättre!27

Hon beskådade alla de andra sakerna också — överallt

mer än hemma hos henne.

»Har ni också sjungit "stille Nacht, heilige Nacht"»,

frågade Suse.

Lisi vände sig förvånad om. Sedan skrattade hon och

sade: »Det var då väl, att det inte var till Fritz, du

ställde den frågan, ty han skulle helt enkelt ha skrattat

sig fördärvad och sedan skulle han talat om det för sina

kamrater. — Nej vi ha delat ut julklapparna tidigt för

tjänstfolkets skull och för att vi sedan skulle få vara för

oss själva, ha därefter ätit och sedan suttit och pratat.

Frilz berättade kasernhistorier, jag tror att han lärt sig

ett helt band »lustige Blätter» utantill. — Nej, så

sentimentala äro inte vi. Vad har ni då gjort?»

»Käthe spelade på sin harpa. Det var verkligen

underbart vackert», sade Suse.

Lisi ryckte på axlarna: »Smaksak!»

»I morgon kommer du väl till mig», frågade Suse.

Lisi nickade. »Gärna, om jag inte har något annat för

mig på eftermiddagen. — Vet du, mamma har fått

romaner, en hel mängd. Jag får naturligtvis inte läsa dem!

Det är inte för små flickor, sade pappa, men jag har redan

knipit mig en, det märker inte mamma. Den läser jag i

smyg i kväll. Du kan också få låna den, om du vill.

Jag skall taga den med mig.»

Suse var förlägen, men Lisi ingav henne aktning genom

sin säkerhet och försigkommenhet. Suse skulle också en

gång vilja läsa en sådan roman.

De bägge flickorna gingo långsamt arm i arm genom

korridoren. Då öppnades en dörr och en ung man steg

ut. lisi övertog presentationen och Suse böjde på

huvudet i största förvirring. Den unge mannen mumlade något

som: »Har redan länge emotsett nöjet, att få göra nådig

frökens bekantskap.» Suse blev ännu mer förlägen. Då

ringde det och emedan man just stod framför

tamburdörren och emedan den unge mannen upptäckte en

damhatt bakom glaset, sprang han själv och öppnade.

»God dag! Är min syster Suse här?» Det var Käthe,

som stod där, och utan att på minsta vis råka i förvir-28

ring över den bländande omgivningen lät lion sina ögon

sökande sväva omkring.

Fritz såg frågande på Lisi. Denna drog in Käthe och

föreställde även de bägge, Fritz och Käthe, för varandra.

Käthe gjorde en sorts bugning, som hade mera likhet

med en nigning.

Fritz upprepade: »Har redan länge emotsett nöjet att

få göra nådig frökens bekantskap.»

»Visste ni då om mig?» frågade Käthe förvånad.

Fritz bugade sig under stum vördnad, men Käthe, den

rysliga Käthe, fnittrade.

Suse och Lisi viskade med varandra; sedan skyndade

de in i rummet och där fick Suse boken av Lisi.

»Där har du en god vän», sade Lisi och när de togo

adjö därute, pekade hon på boken och sade till Suse:

»Var nu flitig!» Fritz bugade sig på det artigaste för de

bägge flickorna.

När de hunnit ut genom dörren och gingo ned för

trappan, sade han till Lisi: »Den äldsta är fadd, men den

lilla är en rackare.»

Lisi skrattade och gick in i sitt rum för att kläda om

sig till middagen.

»Vad står då egentligen på?» frågade Suse där nere.

»Faster Therese har skrivit. Vet du, Suse, jag tror

likväl, att det blir något av med Frauenfekl. Vänta bara!»

sade Käthe.

Suse blev mörkröd. Återigen den gamla historien?

Pappa var sannerligen inte riktigt klok! — För Suse

framstod allting med ens grått i grått. Hon gladde sig inte

mera över någonting, inte heller över sin nya klädning.

Om hon inte fick komma till Schweiz, ville hon över

huvudtaget inte leva längre. Ett riktigt hat mot

släktingarna i Frauenfeld steg upp inom henne. Hon skulle

aldrig komma att tycka om dessa mänskor, det var då

säkert!

Käthe såg tårarna i Suses ögon. Hon skulle gärna velat

trösta henne, men hon vågade inte, ty här i parken gingo

så många fina mänskor och Suse blev så lätt häftig. För

övrigt kunde Käthe inte förstå, varför Suse blev så

förargad. Ack, om lion finge komma dit en gång. Hon29

skulle be pappa, att han lät henne resa dit under

sommarferierna. Kanske kunde hon få taga med sig en av

sina väninnor. Prästgårdarna voro enligt Käthes begrepp

så stora, att ett halvt regemente bekvämt kunde få plats

där.

»Men därför behövde man väl inte hämta mig», sade

Suse med gråten i halsen.

»Ja, men Suse», sade Käthe, »se då på klockan» — de

gingo just förbi en kyrka — »det är strax middagstid!»

Överallt glada, välklädda mänskor. På promenadplatsen

kommo små flickor med sina dockvagnar framför sig; i

dem sutto trots den rådande kölden fina baldamer. Pojkar

i soldatuniformer stoltserade förbi, men deras krigiska yttre

passade sällan till det harmlösa uttrycket i de rundkindade

ansiktena.

Härlig musik trängde ut till de bägge flickorna. Då

lyste Suses ansikte upp och Käthe lyssnade andäktigt.

Tannhäuser, pilgrimskören — förtjusande! Hon drog Suse

i armen: »Du, vänta ett ögonblick.»

Käthe stod tryckt intill muren och lyssnade, medan Suse

nyfiket lät sina ögon glida över de samlade mänskorna.

Plötsligt for den tanken genom henne: I Frauenfeld

finns inte något sådant.

»Kom!» Hon drog Käthe i armen. Hon ville hem, ty

hon måste veta vad föräldrarna egentligen hade för avsikt

med henne.

Mamma hade ett något förläget utseende, tyckte Suse,

som först gick in i sitt rum för att bringa sin bok i

säkerhet. Hon stack den under huvudkudden.

Vid bordet talade pappa inte alis om Frauenfeld; han

var mycket livlig och Suse hoppades än en gång att

hennes oro varit förgäves. Men när middagen var över

och kaffet serverat i det trevliga soffhörnet tog pappa upp

ett brev ur fickan. »Hör nu på, mina tre damer, vad

faster Therese skriver! Jag får tala om, att jag har skrivit

och frågat om vår Suse kunde få komma till henne på

ett års tid. Lilla faster skriver — inledningen kunna vi

ju hoppa över: »Vi äro mycket glada över att få ha din

lilla Suse hos oss. Min man såväl som Annemarie och

jag blevo genast förtjusta; vi hämtade fram albumet och30

sökte rätt på Suses porträtt. Jag vill taga emot din flicka

med samma kärlek som om hon vore min egen och friskt

skall stadsbarnet bliva i våra berg! Njutningar av olika,

slag kommer inte att fattas henne. Annemarie gör redan

upp planer på allt vad hon skall företaga sig tillsammans

med sin kusin. Till och med ett eget trädgårdsland skall

Suse få. Hon skall ha sitt rum bredvid Annemaries och

jag hoppas att de bägge flickorna skola komma bra

överens. Du skulle vilja ha vår dotter i Suses ställe till er i

staden» — »Ack ja!» avbröt honom Käthe förtjust, —

»men före hösten kan jag inte lämna dig henne, käre

bror. Annemarie älskar våren och sommaren i våra berg.

Dessutom har hon då allehanda plikter och så tänker jag

att Suse lättare skall trivas, om hon har sin jämnåriga

kusin här.» Sedan skrev faster också en hel del om

familjen; farbror och Annemarie bifogade hjärtliga

hälsningar och försäkrade att de gladde sig mycket över Suse.

— »Nå, vad säger ni härom?» frågade pappa och stack

brevet in i kuvertet.

Mamma teg, ty för henne var saken pinsam. Käthe

såg oroligt bort till Suse, som slagit händerna för ansiktet

och sakta snyftade. Alla hennes planer blevo nu till

intet!

»Men Suse» skrattade pappa, »om faster Therese kunde

se det! Hur kommer du inte att tacka mig en gång!

Dessutom, mina tre, finns det ännu mer att avhandla.

När Suse efter ett års vistelse i Thüringenvald återhämtat

sig från skolans strapatser börjar hon efter påsk på

kin-dergartenseminariet i Götha för att efter ett års förlopp

taga sin examen.»

Resultatet av detta tillkännagivande var oerhört och

fullkomligt oanat av pappa Orland. Tre par ögon

stirrade på honom.

»Men, käre man!» sade fru Klara.

»Men, pappa!» viskade Käthe.

Suse sade ingenting alis, ty som planens största offer

var hon förstummad av förskräckelse.

»Äro vi då så fattiga?» frågade Käthe och tårarna

stego henne i ögonen.31

»Men, Henrik!» sade mamma ånyo, ty hon kunde inte

fatta det.

»Då skall jag väl till sist taga plats?» frågade Suse

äntligen, nästan skrikande.

Pappa behöll sitt lugn. Han strök askan av sin cigarr,

lutade sig behagligt tillbaka i soffhörnet och sade: »Ja,

barn, leva ni då så fjärran från alla moderna strävanden,

vilka dock i främsta rummet beröra er kvinnor? Predikas

det inte dag efter dag: Låt edra döttrar lära sig något,

så att de hava ett livsinnehåll, därest de ej gifta sig eller,

om så skulle behövas, själva måste förtjäna sitt

uppehälle! — Läser ni ingenting, hör ni ingenting därom? —

Jag vill, att mina bägge döttrar skola lära sig något nyttigt,

i synnerhet i dessa svåra tider. Så länge mina ögon vaka

över dem, skola de så vitt det står i min makt, förskonas

från allt ont. Men jag kan inte leva i evighet. Lilla,

dumma Käthe, därför behöver du inte gråta. Kom, lilla

barn, sätt dig här hos mig! — Jag hoppas kunna

säkerställa er framtid, men förutsätt det fallet att ni på något

sätt skulle förlora er förmögenhet, vad skulle ni då göra?

Tigga eller äta nådebröd hos rika släktingar? Eller vid

sena år börja på att lära sig något? Och om den ena

eller andra av någon orsak inte gifter sig, varmed fyller

hon då ut sitt liv? Hur tom och innehållslös är inte

tillvaron för många unga flickor, som inte ha något yrke?

De hava ingen kännedom om arbetet eller detsammas stora

tillfredsställelse, ingen äregirighet, ingen strävan, ingen lön.

I ungdomen går det lätt att lära. Då blir det bara ett

nöje för vår Suse att taga sin examen! — Och du Käthe

kommer sedan till musikkonservatoriet för att utbilda dig.

— Tänk vilka två präktiga, lärda flickor jag då skall ha

och hur stolt skall jag inte vara över dem! — Vem vet,

om inte Annemarie också tänker utbilda sig i något. Och

tänk på de unga flickorna i Skandinavien eller i Schweiz;

de äro långt före oss. Där har varje flicka, rik eller fattig,

lärt sig ett yrke. De gå heller inte och vänta på män,

ty därtill äro de för stolta. Suse, kanske kan du få din

väninna Lisi till att också lära sig något. Vem vet, hur

väl hon kan komma att behöva det en gång! Thümens

skola samvetslöst leva som om var dag vore den sista.»32

Suses tårar hade upphört, ty värre kunde det efter

hennes mening inte bliva. I stället för Schweiz ut på

bondlandet! Och sedan seminariet! En sådan förskräcklig jul

hade hon aldrig upplevat; med förgråtna ögon blickade

hon dystert framför sig. Sedan steg hon upp, gick in i

sitt rum och reglade dörren efter sig. Och nu bröt hennes

förtvivlan ut. Hon kastade sig på "sängen och grät med

huvudet borrat i kudden. Hennes jämmer var gränslös.

Hur skulle hon kunna överleva det? Hade pappa då

inte något hjärta? Höll han inte av henne? — Sedan

kom hon att tänka på Lisi. Vad skall hon väl göra för

uppsyn i morgon, om hon säger henne det! Och säga

det måste hon, så att Lisi en gång för alla upphör med

att svärma över Schweiz.

Tänk, vad hon skall skratta! Hon reste aldrig i livet

till Frauenfeld, även om hennes pappa, sade det tio gånger.

Plötsligt for en fantastisk plan genom Suses huvud. Jag

rymmer! Jag reser ensam till Schweiz, ty om jag lägger

tillsammans fickpengarna och julklappspengarna, så räcker

det nog. Att hon måste ha pass hade hon glömt. Tanken

på den intressanta flykten från hemmet lugnade henne

mer och mer. Hon tog fram romanen från huvudkudden

och började läsa. Sedan hörde och såg hon ingenting

mer. Det gick runt i hennes huvud, ty hon kunde inte

fatta allt vad hon läste. Hon hade redan hunnit med

halva boken, då det knackade på dörren. Käthe stod

utanför: »Suse!»

Missmodig sköt Suse romanen tillbaka på sitt gömställe

och gick att öppna.

Käthe kom in. Hon hade ett album i handen, satte

sig helt lugnt på Suses hopskrynklade bädd och slog upp

albumet.

»Medan ni alla vilade middag, har jag sökt upp

släktingarnas porträtt», sade hon. »Du, titta här, det är faster

Therese!»

Suse var förargad, ryckte på axlarna och såg flyktigt

på fotografien.

»Ett rart ansikte! Här är farbror kyrkoherden; han ser

ut som förnöjsamheten själv. Och här det enda porträttet

av vår kusin Annemarie, en liten flicka, som sitter vid ett

33

bord och leker med sin docka. Du goda tid, nu är hon

sjutton år gammal! Ack, vad jag avundas dig! — Du,

vad är det, som sticker fram —»

Hon fortsatte inte utan drog fram romanen. Suse, som

satt vid skrivbordet och skrev ett brev, gav inte akt på

sin syster. Käthe läste en sida här och där. Förtjusande,

tänkte hon, men säkert inte skriven för sådana som vi.

Hon tittade på titelbladet, nej där stod inte »för unga

flickor».

»Suse! Hm! Suse!» ropade hon. Denna vände sig

ovilligt om och sade: »Du kunde hellre draga dig

tillbaka till dina övre regioner ett par timmar! Inte ens nu

får man vara i fred för dig. Jag måste skriva till Lisi

von Thümen, och tala om för henne den rysliga

skammen att jag skall till Frauenfeld, ty säga henne det kan

jag inte.»

»Skam? Men Suse! Vår gode pappa gör likväl

ingenting som vi skulle behöva att skämmas för!»

Käthe var alldeles blek och hennes ögon gnistrade av

harm. Hon gick tigande sin väg.

Suse skrev ivrigt. Hon utgjöt sitt hjärta för Lisi, men

seminariet teg hon med. Det vore för mycket och det

hade ju tid ännu så länge. Nu hade det blivit mörkt,

varför Suse tände lampan.

Genom en sidoblick upptäckte hon boken. Den

oförskämda Käthe! Hade verkligen fått reda på, att hon hade

gömt en roman där. Skyndsamt stoppade hon ned boken

i sin byrå.

Familjen Orland var ofta delad i två partier: pappa

och Käthe och mamma och Suse. De bägge första hade

just gått ut i det friska vintervädret; mamma var

förstämd med anledning av sin flickas grusade förhoppningar

och gick in till henne — men blott inte låta Suse märka

någonting.

Suse vände sig om på stolen och sade: »Det är helt

enkelt avskyvärt av pappa, inte sant! Jag skriver det

just till Lisi. Hon skall bliva förvånad! Som om vi vore

så fattiga! Och vad skall jag väl lära mig på landet?

Kanhända hacka potatis eller laga mat?»

3 1 Skogapensionen.34

»Nå, det sista skall du väl också lära en gång, Suse

lilla», sade mamma, »det tycker jag också.»

»Lisi skall heller inte lära sig det. Hon vårdar sina

händer allt för väl, och kommer aldrig att taga fatt i en

sotig grytlapp.»

Fru Orland suckade på nytt. »Hur skall jag blott

kunna tala om det för fru Bloch och fru von Sulz? De

ha gjort sig så mycket besvär för den här sakens skull

och ha skaffat mig rekommendationer till pensionen. Ja,

om Frauenfeld ändå vore en badort, som det finns så

många i Thüringen, då skulle jag ingenting säga och då

finge du sällskap och nöjen. Men denna by är inte en

gång poststation —»

Suse brast i tårar. »Inte poststation en gång? Då får

man väl ingenting annat än kål och rovor att äta. Pappa

är en onaturlig fader. Nå, jag är inte där ännu, mamma.

Vem vet vad som kan hända.» Hon torkade sina tårar.

Klockan var sex. Då ringde det där ute.

»Det är Lisi!» ropade Suse och reste sig bleknande.

Mycket riktigt öppnades dörren och Lisi trädde in i sin

nya dräkt, nytt pälsverk och ett tjockt vitt flor för ansiktet.

»Ack, det var förtjusande Suse! Jag måste gå till dig.

Ack, förlåt, nådig fru! Lisi kysste fru Orland på handen.

Hon förstod fullkomligt att uppföra sig som en fullvuxen

dam.

Suse hade skyndsamt slagit igen sin skrivportfölj. Hon

hjälpte Lisi av med hatten och skinnkragen. »Mamma,

Lisa kan gärna få giva oss ett glas glögg, Lisi är säkert

också frusen.»

Fru Orland visste, att de bägge flickorna nu hade mycket

att berätta för varandra; det var inte utan att umgänget

smickrade henne en smula. Hon lämnade dem ensamma

och om en liten stund kom Lisa in med vinglögg och

kakor.

»Ack, Suse, så uppvaktad som jag blev i dag av herr

von Gröben har jag aldrig varit med om förr! Det var

förtjusande! Han stoppade ett stycke spets av min

klänning i sin plånbok och på mitt middagskort skrev han

en bedårande dikt, som han själv författat! Hör på:35

»Där faller en ensam stjärna

från strålande rymder ner.

Det är visst kärlekens stjärna

vars slocknande nu jag ser.»

Och så ett par ord till, blott för mig.»

Lisi försjönk i minnet och rörde sakta om i sin glögg.

Suse hade tagit fram Heines dikter och bläddrade däri.

»Sade han, att han själv hade skrivit dikten?» frågade

hon.

»Ja visst! Han sade, att det var en lätt sak för honom.»

»Ja, men här står det svart på vitt. Där har din

löjtnant lurat dig med besked.»

Suse höll boken framför ögonen på Lisi. Denna läste

och blev mörkröd å sin kavaljers vägnar.

»Nej, någonting sådant! Nå, vänta bara tills han gör

visit, då skall han allt få skämmas, — Hör du, glöggen

gör verkligen gott! Men, vet du, han var trots allt

förtjusande! Vi talade naturligtvis om nästa år, då jag är

kommen tillbaka från Schweiz och skall föras in i

sällskapslivet. Hans bägge systrar ha också varit där. Du

gör en så lustig min, Suse! Har du haft någon sorts

förargelse?»

»Jag får inte följa med till Zurich!»

»Vad säger du?»

Lisi vände sig om förfärad. »Varför inte?»

»Jag vet inte. Pappa vill att jag skall vara ett år hos

släktingar i Frauenfeld.»

»Frauenfeld? Du goda tid, på vilken breddgrad ligger

det?»

Suse berättade nu mera om det, men seminariet teg

hon med.

»Men, det är ju förskräckligt!» Lisi hade sprungit upp

och for fram och tillbaka. »Är din pappa då — nå,

jag tackar så mycket! I en by, mitt ibland alla — ursäkta

— bönderna! Äck, du stackars varelse! Det var

sannerligen en kall dusch! Fin julklapp! Jag är alldeles utom

mig! Och jag hade redan planerat allting så bra för oss.

Nej, någonting sådant! Vad mamma skall bli förvånad!

Jag reste helt enkelt inte, det skulle inte falla mig in.36

Ju finare uppfostran man har fått desto bättre parti gör

man sedan och det är ju likväl slutmålet. Din pappa är

rent ut sagt ett hinder för din lycka, säg honom bara det.»

Hon satte sig åter tillrätta i stolen och knaprade på en

kaka. Därunder skakade hon alltjämt på huvudet. Suse

grät i sin näsduk.

»Säg, Suse», viskade Lisi, »har du läst något i boken ?»

Suse nickade.

»Förtjusande, inte sant? Ack, jag läste en bit på den

andra berättelsen, som hänger samman med den här. Rent

av bedårande säger jag dig! — Nej, Suse, jag kan rakt

inte fatta det! Till Frauenfeld! Det är ju rena Sibirien!»

Käthe kom in. Hon kunde inte med Suses intima

väninna och nickade en smula kyligt till henne.

»Ser du, att Lisi är också förtvivlad över pappas idé»,

sade Suse och stoppade ner sin näsduk.

»Jag tycker, att allt vad pappa gör, är bra. Du kommer

säkert att trivas hos faster Therese.»

Lisi skrattade hånfullt. Käthe passade verkligen bättre

där. Hon steg upp och lät Suse sätta på henne hatt,

krage och flor. Käthe stod bredvid som en stock och

rörde sig inte. Hon tyckte, att Suse betedde sig rent av

som en tjänarinna. Att någon blott kunde tycka om Lisi!

Nästan oartigt nickade hon till Lisi och rusade iväg före

henne, rädd att Suse kanske till och med tänkte draga på

henne handskarna.

Först på natten, när Suse inte kunde sova, kom åter

hela missräkningens smärta över henne. Slutligen grät

hon sig till sömns, men tänkte full av avund på Lisi,

som hade det så mycket bättre än hon och som hade så

nobla, förståndiga föräldrar, vilka inte stodo hindrande i

vägen, då det gällde att grunda deras barn3 lycka . . .

*

Det var mars. På gatan bjöd man ut de första

violerna och solen lyste redan så varm, att is och snö smälte

bort.

Människornas ansikten lyste upp vid tanken på en ny

vår och genom hela naturen drog en fläkt av uppståndelse.

I Rosental såg man talrika promenerande, vilka med87

förtjusning inandades den härliga vårluften. Vår, vår, du

gyllene tid.

»Hos oss uppe i bergen finns det ännu snö», skrev faster

Therese, »och skridskobanan är fortfarande präktig.»

>Ser ni», sade Suse, »där uppe är det ett riktigt Sibirien!»

Hon tordes inte tänka på, att Lisi redan gjorde sig i

ordning för att i mitten av april resa till Zürich, under

det att hon i pappas sällskap skulle fara till Frauenfeld.

Med det planerade rymningsförsöket blev det heller

ingenting. Pappa hade tagit alla hennes besparingar och satt

dem i en sparkassebok, vilken hon själv hade i förvar.

Att hon läste romaner hade mamma fått reda på, men

Käthe hade inte sladdrat, ty det måste man då säga om

henne: skvallra kunde hon inte. Mamma hade varit en

smula ond och Suse hade måst personligen överlämna

romanen till fru von Thümen, just när den var som mest

spännande.

När hon sedan frågade Lisi, vad hennes mamma hade

sagt, sade Lisi skrattande: >Hon tyckte inte alis, att det

var så farligt utan sade, att om ett par år skulle jag ju

ändå läsa allting och lion hade egentligen gjort på samma

sätt.»

Lisi hade medlidande med Suse. Det föreföll henne,

som om Orlands inte hade några pengar, ty eljest skulle

de väl inte skicka sin dotter till landet, varifrån hon

troligen komme tillbaka som en bondflicka. Då kunde

hon naturligtvis inte längre umgås med henne! Det lät

hon också Suse förstå och denna kände sig ännu

olyckligare då.

Suse var fullkomligt likgiltig för allt, vad mamma skaffade

för hennes räkning. Faster Therese hade bett att hon

skulle taga med sig köksförkläden och tills vidare inte

för tunna kläder. Mamma kunde heller inte intressera

sig för denna garderob; hon var fortfarande en smula

nervös. Hennes bekanta hade naturligtvis gjort en del

hånfulla frågor. Kontrasten var också för skarp: Zürich

och Frauenfeld och de tänkte naturligtvis alla att det

skedde av sparsamhetsskäl. När det sedan kom ut, att

Suse skulle till lärarinneseminariet, hette det

säkerligen,-Behöver hon verkligen det?38

Faster Therese skrev och talade om förberedelserna, som

gjordes till den kära brorsdotterns emottagande. Pappa

läste alltid upp breven med förtjusning, men fann hos

två av sina damer mycket liten förståelse därför. Endast

Käthe lyssnade hänförd. I ali hemlighet hade hon och

pappa kommit överens om, att lion skulle få resa dit

under sommarferierna, men Suse fick ingenting ana, ty

det skulle bliva en överraskning för henne.

Faster Therese bad sin svägerska besörja en del saker,

som man inte kunde få i byn och vilka man eljest skulle

skriva till staden efter. Det var t. ex. påbörjade

handarbeten, strumpstickor, garn till dammhanddukar, tyg till

grytlappar — Suse blev alldeles förskräckt för ali denna

prosa.

»Jag undrar om det finns något piano i det där

Sibirien?» sade Suse till sin pappa.

»Men, kära barn, Vollands ha ju själva ett! — För

övrigt, Suse, skulle du lia mod att resa ensam? Det kan

hända, att jag måste till Berlin i tjänsteärenden och i så

fall finge du fara ensam, ty för mamma med sin

reumatism är det omöjligt att resa i kölden.»

»Köld?» upprepade Suse. »I mitten av april är det

mycket varmare än nu. Men som du vill pappa, jag kan

gott resa ensam i landsförvisningen.»

Mamma, som satt vid fönstret med en bok, suckade.

Käthe sydde på en lampskärm som hon ville skicka med,

men Suse tyckte, att en sådan sak passade bättre för hösten.

»Då kunna de helt enkelt gömma den till hösten», sade

hon energiskt. »Ack, jag skulle också vilja resa ensam

en gång!»

»Du skulle allt göra en massa dumheter under vägen»,

sade mamma. Käthe nickade och vek ihop sitt röda

silkespapper.

En av de första dagarna i april var det Suses sextonde

födelsedag, men hon gladde sig inte vidare däråt, ty spöket

»Frauenfeld» tog från henne ali lust.

Mamma och pappa hade gjort i ordning ett vackert

födelsedagsbord till sin äldsta dotter. Käthe hade gjort

ett djupt grepp i sin kassa och åstadkommit ett

vykortsalbum, i vilket trehundra kort fick rum; hon var helt stolt.39

Men Suse förblev vid dåligt humör. På eftermiddagen

kom Lisi. Hon hade med sig en stor bukett rosor och

ett par handskar.

»jag skall be att få säga adjö till fru Orland på samma

gång», sade hon till Suses mamma.

Detta blev ett nytt stygn för denna, ty naturligtvis föll

talet på Lisis resa. Suse satt tyst med sänkta ögonlock.

Hon tryckte naglarna in i huden, för att hon icke skulle

skrika högt.

Lisi läppjade på sitt kaffe, åt kakor och lät skickligt

sin briljantring gnistra i solen. Genom de öppna fönstren

strömmade den milda vårluften in i rummet.

»Suse, en låda från Frauenfeld!»

Käthe kom störtande och släpade med sig lådan. Hon

ställde den ifrån sig för att hälsa på Lisi, som nu

verkligen störde henne. Ovillkorligen sågo mamma och Suse

på varandra, behärskade av samma tanke: Så fatalt, om

släktingarna blamera sig och den högmodiga Lisi är vittne

till det I

Käthe, som helst av allt tyckte om praktiskt arbete,

hämtade verktygslådan och föll på knä på golvet, under

det att hon bearbetade lådan med sina långa, magra fingrar.

De andra tre sågo på.

»Men Käthe, dina händer!» sade Lisi med tillgjord ton.

»Det gör dem ingenting alis», svarade Käthe och ryckte

med ett förnöjt leende i locket; nu hade hon fått det loss,

men föll samtidigt själv baklänges. Skyndsamt reste hon

sig åter upp.

»Ack, gran, riktig gran!» ropade hon och lyfte upp en

av de praktfulla grenarna.

»Kora hit och visa lådan», sade mamma, som för

ögonblicket hade glömt Lisis närvaro. Käthe kom fram med

den och ställde den mitt på den vackra bordduken.

»Den blir då inte bättre därav», sade Lisi och drog sin

stol litet åt sidan, ty vem kunde veta vad allt den lådan

innehöll, ost och alla andra lantliga produkter! Hon tog

för säkerhets skull upp sin parfymerade näsduk ur fickan.

Suse lyfte upp grankvistarna och ofrivilligt förde hon

dem till ansiktet och inandades den härliga doften. Ack

ja, skogen där uppe måste vara förtjusande! Sedan kom40

en pappkartong i dagen, på vilken med rak, karaktäristisk

stil stod skrivet: »Till min kusin Suse, egenhändigt bakade

av Annemarie».

Suse tog av locket och härliga, guldgula kringlor, delvis

överdragna med choklad, fyllde hela asken. Allra överst

låg ett stort S.

Suse var tillfredsställd. Hon bjöd omkring kakorna och

de befunnos vara förträffliga. Lisi gjorde dem ali ära och

beslöt i tysthet att låta Suse giva sig ännu en handfull.

Sedan kom det en stor kaffekaka och dessutom skickade

Annemarie inkokta frukter till den »käre farbrodern» och

till tant Klara konserver och grönsaker.

»Ni kan ju få alltsammans hos er i storstaden», skrev

hon, »men dessa frukter och grönsaker ha vi själva sett

blomma och mogna.»

På bottnen i lådan lågo återigen grankvistar. Käthe

hämtade förtjust de stora vaserna från salongen och satte

ned kvistarna i dem.

»Så torvtigt!» tänkte Lisi och började tala om

avskedsbjudningen, som hon skulle ha på fredag, den sista

kaffebjudningen för ett helt år.

»Jag har bjudit hela klassen», sade hon, »med undantag

av fem stycken som jag ej kunde gilla. Suse, kom snart

och hälsa på mig!»

Lisi tog adjö och fru Orland önskade henne mycket

nöje under pensionstiden.

»Synd bara, att inte Suse följer med», sade Lisi och

drog på sig de långa handskarna.

»Hon har det tusen gånger bättre i Frauenfeld», sade

Käthe, som hade en vas i vardera handen. Med den högra

armbågen tryckte hon ned dörrlåset och praktiserade sig

ut genom dörrspringan.

Pappa var förtjust över sändningen från Frauenfeld.

Han insöp doften från grankvistarna och åt ett stycke

kaka, vilken smakade riktigt »hembakad». Grönsakerna

måste Tina göra i ordning till kvällsvarden och även

kompotten blev då avsmakad.

Käthe hoppade av förtjusning.

»Jag skall också lära mig att baka och laga mat»,

ropade hon. Mamma och Suse kunde inte begripa hennes41

förtjusning. Suse var tvärtom mycket nedslagen; hon

riktigt bävade för det år, som hon skulle tillbringa hos

släktingarna i Frauenfeld. Då tycktes henne inte

seminarietiden så förskräcklig, ty där var hon åtminstone

tillsammans med bildade mänskor, men dessa bönder i

Frauenfeld och denna hembakade Annemarie, som säkerligen hela

dagen sprang omkring med köksförkläde — avskyvärt! —

Suse klädde sig för bjudningen hos Lisi. Hon hade

valt en vit klänning, ty hos Thümens var det förnämare

än hos någon annan i hela klassen. Mamma svepte själv

kappan om sin lilla dotter.

»I dag är det sista gången för lång tid som jag är

tillsammans med mina jämlikar», sade Suse och drog på sig

de vita handskarna; »i Frauenfeld blir det ju slut med

allt sällskapsliv.»

Mamma suckade.

Suse for i väg och Käthe stod vid fönstret och såg

efter vagnen. Hon blev så vemodig, när hon tänkte på

avskedet från Suse. Hon hade funderat ut alla möjliga

saker, som hon skulle giva Suse och i hemlighet stoppa

ned i hennes koffert för att sedan överraska henne därmed.

Om två veckor vore hennes syster långt borta, tänkte Käthe

och försjönk i djupa tankar.

I dag var Suse en riktig salongsdam; det prasslade till

och med, när hon rörde sig.

Betjänten tog av henne kappan och öppnade sedan

dubbeldörrarna. Lisi kom emot henne. Hon såg

förtjusande ut i en mörk sammetsklänning och med rosor i

skärpet.

I en stor karmstol satt Lisis mamma och var och en

av de unga flickorna gjorde först en djup nigning för

husets fru; Suse utmärktes genom en handtryckning. En

hel del flickor hade redan anlänt; Suse fann det komiskt,

att alla skolkamraterna blevo presenterade för varandra.

Slutligen voro alla komna och nu begav man sig i en

lång rad till den så kallade vinterträdgården, där

kaffebordet var dukat. Flera jungfrur betjänade de unga

damerna och serverade vad som önskades: kaffe, te eller

choklad. Det sistnämnda rönte största åtgången. Suse

tänkte alltjämt: Något sådant finns inte i Frauenfeld!42

Efter kaffet gjordes det lekar och ett lotteri anordnades

med en massa trevliga vinster. Stämningen var hög och

glada, övermodiga skratt fyllde rummen. Sedan serverades

vin och glace. De tjugo unga flickorna surrade om varandra,

två och två eller tre och tre sutto de uppkrupna i en soffa

eller en nisch och talade om framtiden, som låg så solig

och leende framför dem. De flesta lämnade föräldrahemmet

för att, som Lisi skrattande sade, göra sin »pensionsplikt».

Där sutto tre ljuslockiga flickor, tvillingarna Märta och

Greta Braun och Lilli John. Alla tre skulle inom kort

till en pension i Weimar och fnittrande målade de ut för

sig alla nöjen, som väntade dem där.

Några skulle till seminariet i Callenberg och de

betraktades redan med särskild högaktning, ty de flesta skulle

först njuta sitt pensionsår.

Suse satt tyst, när de började tala om detta.

Då ropade Lisi övermodigt: »Men Suse Orland har i

alla fall valt det bästa, ty hon skall till en skogspension!»

Alla skrattade, men Suse var nära att gråta.

»O, vad jag avundas dig, Suse!» sade Greta Braun.

»Ligger det inte i närheten av Ilmenau? I

Thuringerwald? Nå, då komma vi tre och hälsa på dig till pingst.»

De bägge andra, som också skulle till Weimar, klappade

jublande i händerna och Suse log åter. Nu avundades

man henne till och med, ty Lisi sade: »Det tycker jag

skulle vara förtjusande, om några ur samma klass finge

råkas!»

Sedan var det dukat till kvällsvarden i vinterträdgården ;

det serverades även varma rätter och stämningen steg till

det högsta. Efter maten ljödo musikens toner; man hade

för aftonen engagerat en pianist. Ivriga händer avlägsnade

mattorna, sköto undan stolar, små bord och staffli och nu

började dansen och gick genom alla rummen i vildaste

övermod. Suse hade glömt Frauenfeld och var en bland

de gladaste.

Men allt roligt har ett slut. Klockan blev tio och då

avhämtades den ena efter den andra. Lisi stod där som

en drottning och lät dem alla framföra sitt tack. Till

Suse sade hon: »Vi se varandra än en gång.» Denna

nickade.43

Utkomna på gatan gingo de i små grupper och det

livliga samtalet fortsattes. Det hade ju varit så förtjusande

roligt. —

Mamma hade ställt in en koffert i Suses rum och i

Käthes närvaro packade hon ned i den linne, förkläden

och strumpor. När hon vände sig bort någon gång, passade

Käthe på och smugglade ned sina gåvor. Vad Suse väl

skulle säga, när hon packade upp? Ack, om hon hade

varit med då, men Annemarie stod säkert bredvid. —

Suse var ännu en gång hos Lisi. Denna skulle resa

på aftonen med sin mamma. I Lisis rum stod allting

färdigt till resan: resväska, plädrem och paraply, på soffan

låg en ljus reskappa, fodrad med kulört siden, en elegant

grön handväska stod på bordet och bredvid den låg

blommor, choklad och en flaska eau de cologne.

Lisi satt i gungstolen och Suse på en stol vid fönstret.

»Jag är verkligen ängslig», sade Lisi och suckade. »Ella

von Nordeck var här i går och hon sade, att de äro

förskräckligt stränga i pensionen. Ack, vad det är dumt!

Man får inte heller gå ut ensam, utan det är alltid en av

lärarinnorna, som springer med. Jag tackar så mycket!»

»Du får det likväl bättre än jag», sade Suse och reste

sig upp. »Tänk dig blott i mitt läge, så är du belåten.

Att behöva leva bland bönder när man kommer från en

högre flickskola i en storstad, det är —»

Hon avslutade inte meningen.

Betjänten knackade på dörren och anmälde att det var

serverat.

Suse satte skyndsamt på sig hatten och tog sina

handskar. Sedan omfamnade och kysste de varandra och lovade

att skriva mycket ofta. »Varje söndag! Och långa brev!

Adjö!»

Suse var rörd, men Lisi, som var hungrig och hade en

av sina älsklingsrätter i utsikt, tog avskedet från Suse

lättare. Denna torkade bort tårarna i trappan; en så

förnäm väninna fick hon inte i Frauenfeld. Nu kunde hon

ha rest med Thümens i afton, om pappa inte plötsligt

kommit på den kuriösa idén med Frauenfeld!

I övermorgon reste hon, alldeles ensam. Det ville pappa,

ty hon skulle lära sig att bli självständig, sade han. —44

Där hemma fann hon mamma och Käthe i färd med

att packa, och kofferten var nästan full. Suse såg de

kulörta köksförklädena och ryste. Laga mat, hrr!

»Lisi går säkerligen en skönare tid till mötes än jag»,

sade hon misslynt.

»Vem vet!» svarade Käthe.

»Min älskade flicka», sade mamma, »glöm inte att skicka

av ett brevkort från varje station.»

Käthe skrattade. »Men mamma! Då är det bäst, att

hon strax skriver ett dussin i förväg, så lydande:

»Lyckligt anländ!»

»Jag skall nog låta dig veta, mamma lilla, hur jag så

småningom tränger fram mot Sibirien», sade Suse. »Där

ligger ännu snö, skall ni få höra.»

Pappa var outtröttlig i att muntra upp sin äldsta dotter.

Han hade med sig hem till henne allt vackert, som han

händelsevis fick syn på. En likadan grön handväska,

som Lisi hade, fick Suse också. Alla tävlade om, att göra

hennes sista dag i föräldrahemmet så angenäm som

möjligt. Pappa hade med sig böcker, som hon och

Annemarie skulle läsa i Frauenfelcl och dessutom gåyor till systern

och systerdottern. Varje gång han kom hem, drog han

upp nya saker till Suse ur sina rockfickor.

»Du älskade pappa!» sade Käthe och slog armarna om

halsen på honom. Hon tyckte, det var rysligt, att Suse

var så hjärtlös och otacksam, men det kommer hon säkert

att ångra sedan. Mamma gick omkring med förgråtna

ögon och Käthe stod ofta så eller så vid tvättbordet och

fuktade ögonen; ty ingen skulle ju se, att hon tog det så

hårt. Endast Suse var fullkomligt likgiltig och ingen

kunde se på henne att hon hade några bekymmer.

På aftonen spelade Käthe: »I morgon skall jag fara

och avsked måste tagas!» Suse, som redan låg, blev

verkligen så rörd därav, att hon grät. Hela avskedets smärta

kom med ens över henne. Om hon ändå hade fått följa

med Lisi, men att resa ensam dit bort till de bondaktiga

släktingarna! I tankarna föreställde hon sig, hur de hade

det där. De äta säkerligen på bara bordet och servietter

finns det säkerligen inte och de äro klädda som —, för-45

skräckligt. Och dessa mänskor skulle hon dagligen vara

tillsammans med! Pappa var grym.

På morgonen var det ett rörligt liv i hemmet; mamma

och Käthe skulle följa med till järnvägsstationen. Av

pappa tog Suse mycket flyktigt adjö, ty hennes hjärta var

fullt av agg mot honom. Hon såg inte den sorgsna,

allvarsamma blick, med vilken han betraktade henne. »Lilla,

dumma barn», tänkte han, »jag rycker dig bort från det

fördärvliga umgänget med din väninna och för dig in i

rena, goda förhållanden hos min präktiga syster.»

Mor och dotter omfamnade varandra för sista gången.

Käthe snyftade, ty nu var det slut med hennes fattning.

Med tårfyllda ögon räckte hon Suse genom kupéfönstret

sina blommor. Så en gäll vissling, ett stönande från

lokomotivet och vagnarna satte sig långsamt i rörelse.

Suse viftade med näsduken, så länge hon kunde se en

skymt. Därpå försvann allt i fjärran, fader, moder, syster

och hembygd.

En gränslös känsla av ensamhet fick genast insteg hos

Suse och ju längre hon for — och snälltåget rusade i väg

i flygande fart —• desto mer längtade hon efter sina kära.

Hon återkallade i minnet deras ansikten och röster och i

tankarna vandrade hon genom alla rummen i hemmet.

Försjunken i sina tankar satt hon uppkrupen i soffhörnet.

Alla småstationer susade tåget förbi. »Weissenfels!»

Suse såg ut genom fönstret och fick syn på det gamla

slottet, som låg där uppe och bron, som var byggd över

Saale. — Hon var ensam i kupén och det var henne en

välgärning. Så småningom försvann den första dystra

stämningen. Därute sken ju också solen så härligt på det

vackra vårlandskapet.

Suse mönstrade sin klädedräkt och fann den mycket

fin; den bruna resdräkten med den ljusa sidenblusen såg

örtjusande ut och de älskade gula kängorna stucko fram

under kjolkanten. Den gröna handväskan såg verkligen

elegant ut.

I Naumburg stannade tåget och en ung flicka steg in

till Suse och satte sig mitt emot henne. I sista

ögonblicket kom också en äldre dam, som mödosamt kiev

uppför trappsteget. Suse rörde sig inte och hade inte någon46

tanke på att vara den gamla damen behjälplig. Men den

lilla raska backfischen betedde sig helt annorlunda. Med

ett: »Får jag lov, nådig fru», räckte hon den gamla damen

sin hand och med den andra tog hon emot hennes

resväska. En varm blick och ett par tacksamma ord

belönade henne.

Suse lutade sig tillbaka i sitt hörn. Den unga flickan

mitt emot såg ofta nyfiket på henne med stora blå ögon.

»O, Rudelsburg!» utbrast hon plötsligt. Nu böjde sig

Suse också fram och de bägge bredbrättade hattarna stötte

emot varandra. Då skrattade de unga flickorna och som

på kommando ryckte de sina hattar tillbaka. Därigenom

var isen bruten.

»Är det inte förtjusande?» frågade den lilla; »där borta

är Bismarckstornet. — Har ni varit på Rudelsburg någon

gång?»

>Nej, vi ha mest varit vid sjön», svarade Suse och

tyckte att hennes svar lät mycket förnämt.

»Det var skada», sade den andra, »vi äro ofta där. Jag

är i en pension i Arnstadt och varje pingst och ofta även

under sommarferierna gör hela pensionen en tur dit.»

»Jag far också förbi Arnstadt», sade Suse livligt.

»Ack, så trevligt, då få vi sällskap! Jag heter Luh,

men det är naturligtvis förkortat, ty jag är döpt till Luise:

Luise Wermann. Min bästa vän i pensionen kallar jag

för Muh; hon heter Maria och är helt enkelt förtjusande.

Ni får se henne, ty hon är naturligtvis nere och möter

mig. Jag har varit på silverbröllop hos min moster i

Naumburg. Hon är nämligen den enda släkting i världen,

jag har, inga föräldrar och inga syskon.» En skugga flög

över hennes ansikte. »Men så har jag min förtjusande

Muh», sade hon och strålade åter upp. »Och ni?»

Suse nämnde sitt namn, sade vad hennes pappa var

och ansåg det även nödvändigt framhålla, att hon hade

en väninna, som var mycket fin och mycket rik, men

det tycktes inte göra något intryck på Luh. Den gamla

damen i andra hörnet smålog, när hon hörde de bägge

flickornas pladder.

I Weimar fladdrade en hel skara fram och tillbaka på

perrongen. Säkerligen var det minst ett dussin unga47

flickor; i spetsen gick en gråhårig dam följd av en yngre,

tydligen en lärarinna.

Suse och Luh sträckte sig ut genom fönstret för att

kunna se.

»De skola säkert göra en utfärd!» sade Luh.

»Minna och Klara, här är plats!» ropade en flicka med

två tjocka, bruna flätor och tre unga flickor stego in till

Suse och Luh. Nu blev det livligt! Hon med flätorna,

som kallades Loni, tycktes vara den äldsta av dem. Hon

lade upp paraplyerna och plädremmarna i nätet, kastade

flätorna tillbaka på ryggen och for som kvicksilver fram

och tillbaka i vagnen. Luh åsåg det hela med förtjusning

och Suse lyssnade med intresse på vad de tre sade. Det

dröjde heller inte mer än en minut, så visste man att

pensionen skulle göra en utfärd till Erfurt. Loni

rapporterade till föreståndarinnan att alla lyckligen hade fått

plats.

Sedan packade de tre upp sina frukostsmörgåsar och

Klara tog upp en påse med kakor. Hon bjöd också de

bredvid henne sittande Luh och Suse. Då tog Suse fram

sin vackra väska och bjöd på choklad och frukt.

Sällskapet mumsade, skrattade och pratade och den gamla

damen tänkte med vemod tillbaka på sin egen sköna

ungdom.

I Erfurt samlades pensionärerna åter och i Dietendorf

bytte Suse och Luh om tåg. Ju närmare Arnstadt de

kommo, desto tokigare blev Luh.

»O, nu får jag snart råka Muh!» ropade hon, samlade

ihop sitt bagage och ställde sig vid det öppna fönstret.

Äntligen höll tåget och Suse avspisades med ett flyktigt:

»Adjö, mycket nöje!» Intet under, ty där stod en älsklig,

ljus flicka. I hennes armar flög Luh och glädjen lyste i

de bägge unga ansiktena. Men när tåget åter satte sig i

rörelse, vände Luh sig om, nickade och ropade till Suse:

»Vi ses igen!»

»Du goda tid», tänkte Suse, »inte råkar jag henne i

min ensamhet på landet. — Ja, de ha det bra alla de

unga flickorna, som få vara tillsammans i pensionen.»

Hennes ögon fylldes av tårar och hela modlösheten kom

åter över henne.48

Men sedan fängslades hon av naturen: de mörka

barrskogarna, som de foro förbi, de gröna ängarna, de

tindrande små sjöarna, byarna, som lågo tryckta intill bergen

och här och där ett sågverk vid en brusande bäck. O,

så idylliskt!

Nu klappade hennes hjärta våldsamt, ty stationen

II-menau kom allt närmare och där skulle faster Therese

och Annemarie möta henne. Hur kunde de se ut?

Säkerligen så, att man tyckte det var pinsamt att hälsa på

dem.

Suse samlade ihop sina tillhörigheter, satte hatten

tillrätta och lutade sig ut genom fönstret. Nyfiket såg hon

på de omkringstående, när tåget for in på perrongen;

skolynglingar, barn, män, kvinnor i Thüringerdräkt och en

något torvtigt klädd fru, kunde det vara fastern? — Där

borta stodo två långa damer i grå promenaddräkter, vilka

hade blommor i händerna och sågo mycket förnäma ut,

de kunde det inte vara, nej, de bägge kunde det

säkerligen inte vara. Tyvärr. Suse sökte vidare och så

stannade tåget. Hon trodde inte sina ögon, ty, sannerligen,

de två damerna kommo närmare och den äldre av dem

trädde fram till henne och sade: »Är du vår lilla Suse

från Leipzig?»

»Faster Therese?!» Suse sade det glatt överraskad.

Faster omfamnade och kysste henne och sade: »Hjärtligt

välkommen mitt barn!»

Nu kom Annemarie också. Hon var något längre än

Suse och en ung skönhet. Så vacker, tänkte Suse, när

Annemarie hälsade på henne. En silverklar stämma, stora

blå ögon, vackra, regelbundna drag och mörkbrunt hår,

som var uppfäst i en knut i nacken. — Suse hörde och

såg det alltsammans och var stel av förvåning.

»Ack, vad jag har glatt mig åt att du skulle komma,

Suse!» sade Annemarie och tog tjänstaktigt paraplyn från

sin kusin. Faster hade gått i förväg.

»Vi måste väl fara med postvagnen?» frågade Suse.

»Nej, vet du, Suse, pappa gav oss till förra julen en

vagn», sade Annemarie. »Se, där står den, Martin kommer

just nu med din koffert.»

Suse var fullkomligt stum. Var det en dröm eller var49

det verklighet, att hon satt här bredvid sin faster i en

trevlig promenadvagn med Annemarie mitt emot sig?

Hästarne satte sig i gång, faster bredde ett plyschtäcke

över knäna och så bar det i väg. De härliga blommorna

togo sig så bra ut från det mörkröda täcket. ,

Suse tyckte det var som i en dröm. Tänk om Lisi nu

kunde se henne!

Faster Therese nickade här och där vänligt till de

mötande, som hälsade på dem, likaså Annemarie. Nej, sådana

släktingar hon hade, så rara och fina mänskor! Suse skrev

hastigt i tankarna ett brev till Lisi.

Men faster lämnade henne inte mycken tid till

funderingar. Hon visade henne den lilla badorten, som de just

foro förbi. Den vaknade, så att säga, ur sin vintersömn.

Plakat voro uthängda, på vilka stod att läsa: »Rum för

badgäster.» I fönstren vajade rena gardiner och soffor och

bord voro utsatta och erinrade om varma, milda

sommaraftnar, då det gick så bra att prata under de skuggiga

lindarna.

»Se, lilla Suse, där är postvagnen, som går till vår by»,

sade faster Therese. Suse, som endast kände till

»paketvagnen» från sin födelsestad, såg full av intresse på

åkdonet. Postiljonen blåste i sitt horn, så att det hördes

vida omkring.

Faster och Annemarie tävlade om att visa Suse allting.

Vagnen stannade utanför ett konditori, vars prakt

förvånade Suse. Där drucko de kaffe, vilket smakade härligt.

Sedan gick färden vidare.

»Nu åka vi in bland våra berg», sade Annemarie och

tryckte Suses hand.

»Som Annemarie tycker så mycket om, inte sant, barn?»

sade faster Therese.

Annemarie nickade. Hon såg förtjusande ut i sin

enkelhet och med sitt okonstlade sä it.

Suse var redan alldeles betagen i sin kusin och tillika

stolt över henne. Om hon förde henne till Thümens,

skulle de säkert göra stora ögon. Så måste Suse

naturligtvis berätta litet hemifrån, om pappa, mamma och

Käthe. När hon talade om dem, blev hon så

märkvärdigt vek till sinnes, vilket hon själv inte skulle ha trott.

4 1 Skogspennionen.50

Hon såg dem tydligen framför sig, pappa, som varje dag

före hennes avresa berett henne någon glädje, mamma

med sitt kära ansikte och Käthe, hennes snälla lilla syster.

Strängar vibrerade i hennes hjärta, som hon hittills aldrig

hade känt. Det var liksom en atmosfär av kärlek

omkring henne. — Hur Lisi väl skulle förhålla sig till

släktingarna? Om de skulle tycka om varandra ömsesidigt?

Annemarie gjorde Suse uppmärksam på skogen. »O,

dessa höga, ståtliga granar!» Suse blickade förtjust upp

till dem. Nu for man förbi ett sågverk nere i dalen;

vattnet pärlade kring hjulen och man såg hur sågen

arbetade. Sedan gick det allt högre och högre uppåt och

luften kändes friskare. Suse tog på sig sin fjäderboa och

faster Therese svepte om henne en sjal, men Annemarie

sade skrattande: »Dü kommer snart att vänja dig vid

luften i våra berg, Suse lilla.»

»Snö!» utbrast Suse och pekade på de vita fläckarna,

som syntes här och där.

»Ett minr\e från vintern», sade faster Therese. »Ser

det inte pittoreskt ut, när de vita strecken dyka upp.»

»Hos oss finns det ännu mer!» sade Annemarie.

De åkte genom byar och förbi kvarnar och dammar.

»Nu ha vi bara en halv timma kvar», sade faster Therese,

när de passerade sista platsen.

»Så vackert kyrkogården ligger», sade Annemarie och

pekade på de dödas viloplats, där de sovo den eviga

sömnen vid skogens sus.

»Där ligger min goda vän, Anette Hilder», sade

Annemarie och hennes ögon skymdes av tårar. »Det är nu

ett halvt år sedan hon dog, min stackars lilla Netta.»

Här uppe var det allt mera snö, på bägge sidor om

bäcken, i skogen och på ängen, överallt låg den kvar.

Man såg, att den delvis varit utsatt för solens strålar, men

ännu hade de inte haft kraft nog att smälta den. I dag

var det lördag och Suse fick höra att hennes farbror

arbetade på morgondagens predikan.

»Där ser du de första husen i din nya hembygd, Suse»,

sade faster Therese och pekade på några röda tak, som

stucko upp bland granarna.51

Mycket riktigt, här såg hon byn framför sig denna by,

för vilken hon haft en sådan fasa!

De hade åkt förbi de första husen. Överallt höll man

på med förberedelser till söndagen; utanför böndernas små

hus stodo allehanda husgeråd av trä, vilka skurades rena.

Alla mänskor i byn hälsade på prästfrun och hennes

dotter. En flock gäss travade tvärs över gatan. På alla

dörrarna till de låga husen var den översta hälvten

skjuten tillbaka och smala som hönsstegar voro de små

trapporna, som förde upp till husen. Suse förvånades över

allting.

Nu hördes klockringning: det var kyrkklockorna, som

ringde in söndagen. Under klangen härav stannade vagnen

framför prästgården och farbror Paul syntes i dörren och

hälsade de sina välkomna. Till dem hörde ju Suse också

numera.

Annemarie väntade tåligt till hennes pappa hade hälsat

på kusinen; då slog hon armarna om halsen på honom

och smög sin kind intill hans.

>Ar du nöjd med ditt arbete, pappa lilla?» frågade hon.

Suse, som gick förut med faster Therese, hörde det och

blev förvånad. Hon hade aldrig i hela sitt liv frågat sin

pappa, om hans arbete hade gått bra. Det var henne

likgiltigt.

»Ja, Annemarie är min mans lilla hjälpreda, hans högra

hand», sade faster Therese stolt, »och vad har inte barnet

uträttat under kriget! Hon var då bara en skolflicka,

knappt tolv år, när det gällde att draga försorg om de

tappre där ute. Annemarie stickade strumpor, bakade

kakor och köpte allt vad soldaterna kunde behöva, gjorde

sedan små paket och i varje paket lade hon en grankvist

och försåg den sedan med en vers. Så småningom hade

hon en hel skara »grårockar» till sina vänner. På av dem

kände hon, många ha ju fallit därute eller råkat i

fångenskap — men de kommo ju, gudskelov, åter. Och hur

har hon inte sörjt för de stackars faderlösa barnen. De

äro också så fästade vid henne. Men det är ju bara vår

plikt, kära Suse, att först tänka på våra lidande

med-mänskor! Att giva skänker en så rik tillfredsställelse, det

förnimmer man ofta.»52

Suse lyssnade, ty sådana ord voro henne fullkomligt

nya-

Klockringningen slutade; • sakta gledo tonvågorna bort

över den lilla byn, som låg där så fridfullt i skymningen.

På nedre botten lågo matrummet, förmaket och

kyrkoherdens arbetsrum, som vette utåt trädgården. En svängd

trappa förde upp till andra våningen och här voro

sovrummen belägna. Vid korridorens slut låg Suses lilla rike.

Annemarie kom springande uppför trappan och såg just,

hur Suse full av förvåning blev stående på tröskeln. Suse

tittade in i rummet och fann det så vackert som i ett

sagoland.

Ett rosafärgat litet rum med en skär ampel i taket.

Det ena fönstret var tillslutet, genom det andra såg man

byn framför sig. Sängomhängena, soffan och de bägge

stolarna, allt hade samma skära färg. På bordet stod en

skål med grankvistar och även bakom spegeln voro några

grenar instuckna. I fönsterkarmen stodo blommande växter.

»Ack, så vackert», sade Suse alltjämt. Hon tyckte det

var som en förtrollning. Här, där hon inte alis väntat

sig något glädjande, fann hon ett flickrum så förtjusande

att ingen av hennes väninnor hade något sådant, inte en

gång den förnäma Lisi.

Faster Therese hälsade Suse än en gång välkommen och

slöt det henne anförtrodda barnet i sina armar. Sedan

gick hon för att ställa i ordning kvällsvarden och

överlämnade de bägge flickorna åt varandra.

Annemarie, som redan tagit av sig hatt och kappa,

hjälpte sin kusin på bästa sätt. Hon öppnade klädskåpet,

hängde in Suses kappa, stängde fönstret och lade några

vedträd från den prydliga vedkorgen in i kakelugnen.

»Jo, ser du, Suse, vi som bo här uppe i bergen måste

fortfarande elda», sade Annemarie. Suse nickade. Hon

var förtjust över sin vackra kusin, ty hur annorlunda var

inte denna mot vad hon hade tänkt sig. Den grå

kläd-ningen var så elegant, håret var så prydligt ordnat och

hela hennes uppträdande var så älskligt och på samma

gång så säkert, att man knappast kunde finna något sådant

i själva storstaden.

Suse kunde inte låta bli, hon omfamnade plötsligt Änne-53

marié. Denna hade något så allvarligt och moget över

sig; nästan moderligt ömt strök hon Suse över håret.

»Vi skola komma mycket bra överens», sade hon enkelt

och kysste Suse på munnen.

Elden i kakelugnen sprakade och lyste. Då släckte

Annemarie lampan i taket och sade, i det hon drog Suse

till sig på soffan: »Vet du, jag tycker så mycket om

skymningen!» Suse hade just tvättat bort resdammet från

ansikte och händer.

»Ack nej, Suse, först vill jag visa dig mitt rum!» sade

Annemarie och sprang upp.

Hon förde Suse till ett rum, vilket tydligen bar sin

in-vånarinnas prägel. Böcker stodo och lågo vackert ordnade

både på bordet framför soffan och på det prydliga

skrivbordet, som stod snett framför fönstret. Suse såg sig

nyfiket omkring, men Annemarie tände ej den lilla

arbetslampan, som stod på bordet. Skuggorna smögo sig genom

det luftiga rummet. Vid fönstret stod en stor palm på

en hög pelare och i hörnet under dess breda blad hade

en länstol och ett litet arbetsbord sin plats. Att hon

också sysselsatte sig med handarbete såg man av

arbets-korgen, ur vilken strumpstickor och ett broderi tittade

fram. —

»Suse, Annemarie!» ropade faster Therese nerifrån. De

bägge flickorna sprungo upp och gingo arm i arm nedför

trappan. Dörren, som förde ut i det fria, var stängd och

en gammaldags lampa spred sitt sken över den stora

mörk-bonade hallen.

En behaglig stekdoft slog emot Suse, som i dag inte

kunde komma ur sin förvåning. Hur trevligt, om också

utan ali lyx, var inte detta matrum! Även här fanns det

blommor och växter.

»Dem sköter Annemarie», sade farbror Paul till den

beundrande Suse.

Kyrkoherden läste en kort bordsbön. Suse var inte

vand vid det hemifrån, men den fromma seden berörde

henne angenämt.

»Till din ära, mitt barn, har vi idag särskilt god mat»,

sade faster Therese leende till Suse och klappade henne

på kinden. Medan husfadern skar steken, räckte Änne-54

marié beställsamt omkring det övriga. Faster pratade

under tiden med Suse, ty hon kunde inte få höra nog om

sin käre broder och hans familj.

»Paul», sade hon till sin man, »är inte Suse lik sin

pappa.»

Kyrkoherden bejakade det och talade med förtjusning

om sin svåger.

Under måltiden talades det om Leipzig, om Annemaries

vistelse där till vintern, om resan, om vädret, om allt vad

Suse skulle lära sig här o. s. v.

Efter maten lästes åter en kort bön och sedan drog sig

kyrkoherden tillbaka till sitt rum, under det att de tre

damerna gingo in i förmaket, vilket låg åt trädgårdssidan.

Även det var inrett med en trevnad och behaglighet, som

Suse aldrig kunnat tänka sig i denna avlägsna by. Hon

såg sig alltjämt omkring, varför faster Therese slutligen

sade: »Lilla vän, hade du tänkt dig det annorlunda

hos oss?»

Suse nickade; lion var för ärlig att säga nej.

»Javisst, på landet? I en stackars by dit ingen kultur

når! Så tänker ni storstadsbor! Men, ser du, Suse,

järnvägen har blivit ett kraftigt bildningsmedel så till vida

att den befordrar vetenskap och konst till och med till

den mest avlägsna vrå. Samma böcker, som ni läsa, läsa

också vi och edra läroböcker finna väg även till oss. Den,

som blott verkligen vill, kan på landet förvärva sig samma

höga bildningsgrad som i en storstad. Blott ett fattas:

tankeutbytet. Man läser en bok och skulle sedan så gärna

vilja utbyta tankar över den med någon likasinnad själ.

Det är bildande och lärorikt, men från denna gjädje måste

vi ensamma mänskor avstå. Men, gudskelov, vi sakna inte

så mycket i det fallet, eller hur, Mie?»

Annemarie, som tagit plats i en högkarmad stol,

instämde leende: »Vi ha pappa», sade hon, »av honom

kunna vi lära mycket. — Men jag gläder mig också åt

att en gång få komma till storstaden. En liten smula

bondaktiga bli vi likväl här, mamma lilla, även om vi

inte märka det. Det kommer så sakta. Resor bildar; att

få se främmande länder, att få lära känna främmande

mänskor, o, det måtte vara härligt.» Annemarie strålade.55

»Och föräldrar och hembygd?» frågade modern leende.

»De förbliva det dyrbaraste på jorden.» Annemarie

slog armarna om moderns hals. Då föll det henne

blixtsnabbt in, hur ont det skulle göra Suse att åse sådan

ömhet, när hon just idag med längtan måste tänka på de

sina. Raskt satte hon sig hos Suse i soffan och talade

med henne om, hur förtjusande hon tyckte det skulle vara

att få lära känna främmande länder, seder och folk.

Därefter måste Suse berätta om sina resor.

Under en paus i samtalet slog tornuret tio. Suse

lyssnade ovillkorligen efter andra tornur, som skulle följa

efter, men det förblev tyst.

»Nu gå vi till sängs!» sade faster och steg upp. Hon

och Annemarie följde deras gäst till hennes rum. Där

utbyttes än en gång hjärtliga godnattsönskningar, och

Annemarie och Suse kysste ömt varandra.

Suse var nu ensam, för första gången i livet fjärran från

de sina. Hon blev stående vid fönstret, drog gardinen

tillbaka och blickade ut i natten. Så tyst det var! Suse

knäppte ihop händerna. Där hemma hade hon sällan haft

någon tanke på att bedja, innan"hon lade sig till ro, men

här gick en allvarlig och from ton genom det hela. Det

kände Suse och det gjorde henne gott. Hon tänkte på de

sina med en kärlek, som hon hittills aldrig förnummit;

sedan spejade hon ut i natten, såg de små ljusen i byn,

såg snön på granarna framför huset. Med ett djupt

andedrag stängde hon fönstret. Ännu en stund satt Suse på

solfan, försjunken i tankar. Om man här hade märkt

något av kriget? Säkerligen inte! Blott att männen i

byn voro borta, och att sorgen hade dragit in i månget

hus, när ordet »stupad» trängt till de anhörigas öron.

Denna goda Annemarie, hur hade hon inte sörjt för alla

och blivit hela byns goda ängel! Suse och Lisi hade ju

också skickat paket till dem därute i kriget, men

egentligen inte tänkt på dem med någon verklig kärlek. Käthe

hade förstås helt gått upp i att giva och hjälpa. Hon

skulle också passa här, skulle bliva dyrkad av dem och

hon förtjänade det också. Om de med tiden skulle lära

sig att tycka om henne också? Då måste hon nog på

många sätt bliva helt annorlunda, det kände hon redan nu.56

Med en suck, som gällde henne själv, steg Suse upp. Hon

kände sig ensam. Där hemma hade de väl bara talat om

henne hela kvällen, pappa, mamma och Käthe. — Suse

bad innerligt en bön, innan hon somnade.

Nästa morgon sken vårsolen in i Suses rum, och hon

måste först tänka efter var hon var; sedan såg hon sig

omkring i sitt förtjusande lilla rum. Det knackade på

dörren, och jungfrun kom för att göra upp eld i

kakelugnen.

När Suse just band på sig förklädet, kom Annemarie,

och de bägge flickorna flögo i varandras armar.

»Har du sovit gott?» frågade Annemarie. »Ja», svarade

Suse, »men» tillfogade hon bedrövad, »jag har drömt om

frukt och det betyder förargelse.»

»Suse, Suse», sade Annemarie och lade armen om sin

kusin, »inte är väl du så vidskeplig? Du upplysta

storstadsbarn, och någonting sådant? Den som tror på det

rätta, får inte vara vidskeplig, käraste min Suse.»

Suse blev röd. O, så mycket hon måste lära sig här,

och så mycken odygd hon måste lägga bort.

»Inte sant, du kommer inte att vara vidskeplig mera?»

frågade Annemarie allvarsamt. Suse nickade och lovade det.

Där nere var kaffebordet dukat. En stor kaffekaka,

kring vilken Annemarie lagt små grankvistar, stod mitt

på bordet. Suse upptäckte till sin glädje också vetebröd.

»Jag trodde att sådant inte fanns mera», sade hon.

»Förr var det också så», sade faster. »Redan långt före

kriget bakades det vetebröd endast till söndagar och

onsdagar. Det var alltid en fästdag för Annemarie; när hon

kom från skolan hade hon de färska semlorna med sig.»

»Har du gått i byskolan?» frågade Suse tämligen

förskräckt.

»Javisst, varför inte», sade denna och skar sig ett stycke

av kakan. »Det var en mycket trevlig tid. Till tionde

året gick jag där, sedan undervisade pappa mig vidare

och för enstaka ämnen kom en lärare från S.; därifrån

har jag hämtat min lilla smula vishet. Då ha ni det

visserligen mycket bättre i stadeu, där det finns så många

tillfällen att få lära något.»

»Ja, våra högre skolor äro utomordentliga!» sade Suse57

med en stolthet, som vore hon skolrådinna över samtliga

skolorna i hennes fädernestad. I tysthet tänkte hon: »Då

vet jag i alla fall mer i alla ämnen än min kusin!»

»Mamma lilla, i dag få vi laga mat till Bröd-Manda och

Litzels också», sade Annemarie och hällde upp kaffe till

Suse. Som något självklart räckte hon henne även socker

och grädde. Att vara tjänstaktig tycktes vara medfött hos

Annemarie.

»Sedan bära vi bägge maten till dem, vill du det Suse? »

frågade Annemarie.

»Ja, varthän?»

»Till de fattiga!»

Suse var bestört. Skulle hon gå in i husen till

bönderna? »Men, är det inte, hm, inte ■— dålig luft?» frågade

hon ängsligt och såg ned på sina fina vita händer.

Annemarie skrattade och sade: »Det är just vad vi skola

se efter: att de hålla rent hos sig. För oss, som ha lyckan

att växa upp i bättre förhållanden, är det ju lättare. Men

därför skola vi lära dem, som leva i fattigdom, att även

i den minsta lilla stuga kan renligheten råda. O, du skall

bli förvånad, du stadsbarn! — Men nu måste vi taga på

oss för att gå i kyrkan. I dag är det min tur. Ser du,

Suse, mamma och jag växla om, ty en av oss måste sörja

för maten.»

När Suse kom upp på sitt rum, var det redan städat

och varmt där. Hon tog skyndsamt på sig sin

söndags-klänning. En kvart senare gick hon vid Annemaries arm

till kyrkan, som låg där så idylliskt, omgiven av gravarna,

på vilka snön höll på att smälta. Från alla sidor kommo

kyrkobesökarna i den härliga söndagsmorgonen. Barnen

trippade snällt bredvid.

Annemarie och Suse togo plats i prästgårdsbänken. Suse

såg sig omkring i den lilla bykyrkan och tänkte på de

ståtliga kyrkorna i hennes fädernestad. Hur enkelt mot

dessa var det lilla templet här. Genom de höga fönstren

föll en solstråle in över predikstolens mörkröda sammet.

I den första bänken sutto skolbarnen.

Kyrkan var fylld med andäktiga. Varje gång dörren

öppnades, kunde Suse från sin plats se ut över gravarna.

Det var så högtidligt trots ali enkelhet; nu började58

orgeln och första psalmen sjöngs. Som på kommando

reste sig skolbarnen sedan upp: kyrkoherden kom; han

steg upp för trappan till predikstolen. Suse blev helt

varm om hjärtat, när hennes farbror började predika.

Vad han sade var klart och rent som vårdagen därute.

Kyrkoherde Volland var en själasörjare i rätt mening, en

sann Herrens predikare. Han kände var och en i sin

församling, kände också vars och ens väl och ve. Och

för det sista, vilket inte fattas i någon mänskas tillvaro,

hade han en sann medkänsla.

Annemaries kloka, djupa ögon snuddade vid faderns

ansikte. Sedan såg hon, som var lika så väl bevandrad

som fadern i de fattigas lidanden, bort till den ena och

andra bänken. Där satt en gubbe, vars enda son för

några veckor sedan råkat komma under hjulen på en vagn

och dog en jämmerlig död. Där satt en gammal mor,

som erfarit så mycket lidande här i världen, att hon nu

endast hoppades på ett återseende på andra sidan. Och

alla dessa, som det förskräckliga kriget tillfogade så djupa

sår! Där sutto de unga änkorna med bleka och

allvarsamma ansikten. Och vad som var ännu mer upprörande:

de faderlösa barnen! De sågo så lugna och barnsligt

glada ut, de visste ju inte, vad som tagits från dem genom

deras fader.

Prästen talade om kärleken, i synnerhet föräldrarnas

kärlek till barnen. »Var aldrig sträv mot barnen, ty de

ha en helig rätt till kärleken!» förmanade han allvarligt.

Suse lyssnade till varje ord; det gick henne djupt till

sinnes.

Efter predikan sjöngs det åter en psalm och kyrkhåven

bars omkring. Suse hade aldrig sett något sådant förr.

Annemarie stack en nickelpenning i hennes hand, vilken

hon skulle lägga i håven, som först kom till Suse och

sedan till Annemarie.

Under orgelns toner gick folket långsamt ut ur kyrkan.

Många besökte först sina kära, som vilade där ute i kyrkans

skydd.

När de bägge flickorna hunnit fram till prästgården,

kom faster Therese emot dem. I förstugan stodo två

krukor, prydligt insvepta i papper.59

»Så, barn, ät nu frukost och gå sedan med lite mat till

<5e fattiga!»

Tio minuter senare vandrade Suse bredvid Annemarie

med en mycket märkvärdig känsla. Att gå

barinhärtig-hetens vägar — det var någonting nytt för Suse. Vad

skulle väl Lisi säga om det? Men Annemarie fann det

alldeles självklart. Med högburet huvud begav hon sig

in i en sidogata. Hon knackade på fönstret till ett litet

hus och trädde in genom dörren, vars övre hälft var slagen

åt sidan.

»Är min Manda hemma?» sade hon vänligt, varsamt

öppnande dörren till rummet.

En gammal kvinna kom linkande emot dem. De bägge

unga flickorna, så ungdomsfriska och vackra, stodo framför

en gumma, som hade mer än åttio år på nacken.

Ålderdom och ungdom, livets början och slut!

Annemarie presenterade sin kusin på ett mycket lustigt

sätt och gav Manda en kruka full med god mat. Ur fickan

på sin kappa plockade hon fram äpplen och kakor.

Hon ställde krukan med maten på ugnen, hämtade

bordduken ur lådan och gjorde allting i ordning. Den

ensamma gamla talade under tidén ett par ord med Suse,

vilket denna inte förstod på grund av provinsdialekten.

Sedan gingo de bägge flickorna vidare. Den gamla

gumman, belåten och innerligt tacksam, såg länge efter

dem. »Härliga ungdom», tänkte hon, »skönaste tid!»

»Vet du», sade Ånnemarie där ute och tog Suse under

armen, »Bröd-Manda kallas så, emedan hon under nära

fyrtio års tid har burit omkring vetesemlorna. Egentligen

heter hon Amanda, men hon kommer att leva och dö

och sedan leva ännu längre som Bröd-Manda. För övrigt

har hon förlorat sin sonson i kriget. — Så, Suse, nu skall

vi gå till Litzels. Vet du, han har bara ett ben och det

stackars folket äro så fattiga. Har du inga söndriga skor?

Nej? Det var skada. Låt eljest laga allt vad du behöver

hos Litzel-August. Fem barn och hustrun oftast sjuk. Så

nu äro vi där. God morgon! Nå hur står det till?»

Den älskliga godhjärtade prästdottern steg in i den låga,

kvava stugan. På den hårda soffan, som inte hade något

ryggstöd, låg hustrun; vid fönstret hamrade skomakaren.60

Två små barn lekte på golvet och vid bordet stodo de

tre största.

Den äldsta dottern diskade av och de två pojkarne

flätade korgar. Hur kvickt och skickligt arbetade inte

gossarne, som voro till hälften barn ännu. För dem hade

vårdagen därute ingen lockelse, ty det gällde att arbeta,

att förtjäna pengar. De fingo tidigt lära sig, att livet ej

var någon lek.

Hur förvånad var ej den bortskämda Snse! Om en

sådan nöd hade hon hittills ej haft någon aning.

Annemarie bad Grete om en tallrik och räckte sedan soppan

till den sjuka; det fanns tillräckligt av den även till de

andra. Till dem höll Grete på att koka en gryta potatis

— de fattigas huvudsakliga föda. Potatis och kaffe 1 Suse

ryste. Det här skulle Lisi se, tänkte hon.

Men Annemarie tycktes ej känna någon tvekan. Hon

lät Grete röja av bordet, sätta fram brödet, sörjde för att

allt var snyggt och ordnade som en god ängel i den lilla

stugan. Skomakaren upphörde att bulta, och hans blick

följde välgörarinnan. >Ja, vår goda prästdotter», tänkte

han, »det är som om en välsignelse följde barnet.»

När Annemarie såg, att familjen var färdig att äta —

Grete hade läst bordsbönen — gick hon hem med Suse.

Från prästgården uppsteg en blå rök. Det var som om

Suse såg bergen för första gången. Annemarie förde henne

till ett ställe, varifrån man hade en härlig -utsikt och Suse

kunde inte se sig mätt därpå. Så underbart stilla och

skönt det var här! De båda flickorna vandrade långsamt

hem. Nu råkade Suse också sin farbror. Faster Therese

var sysselsatt i köket, Annemarie dukade bordet i

matsalen och under tiden satt Suse hos farbrodern i hans

arbetsrum.

»Redan i går afton underrättade jag dina anhöriga om

din ankomst», sade han vänligt. Med den lilla svarta

mössan på huvudet satt han framför sitt stora arbetsbord,

på vilket massor av böcker voro uppstaplade.

Suse vågade sig på att säga något vackert till

farbrodern om hans predikan och han gav henne ett vänligt

leende till svar. Hon måste om och omigen berätta för

honom om hemmet, om Käthe, om far och mor. Efter61

middagen ville Suse skriva ett utförligt brev hem, vilket

— skulle avgå med aftonposten. —

Med blandade känslor mottog Susi Lisis första brev från

Zürich. Det lydde så:

»Min kära Suse!

Mitt första brev från Zürich! Suse, hittills har det helt

enkelt varit gudomligt! Resan till München var storartad.

Vi togo in på "Vier Jahreszeiten", ett första klassens hotell.

På aftonen gingo vi på operan och hörde "Tannhäuser"!

Det var härligt, Suse, och inte minst känslan av att vara

fri, att inte ha någon skola mer! Efter föreställningens

slut sutto vi på restauranten till över midnatt. Ja, du,

ett sådant liv behagar mig! Nästa morgon besökte vi det

gamla porträttgalleriet. O, sådana tavlor, Suse! Jag skulle

helst inte velat gå därifrån! Lenbachs villa sågo vi

också, men bära utifrån. På eftermiddagen foro vi till

Starnberg. Jag ville så gärna se stället, där den stackars

kungen av Bayern hade drunknat och såg det också vid

en rundtur kring sjön. Aftonen tillbringade vi på

stadsteatern och där var det lika förtjusande! Mamma

stannade blott några timmar i Zürich; hon ville göra avskedet

så kort som möjligt. Jag kände mig ändå litet konstig,

när jag plötsligt befann mig ensam bland idel främmande

människor och var allt en smula ängslig.

Vi äro mer än tjugo pensionärer, få tyskor, men flera

fransyskor och bland dem är det en, Clémence, som jag

särskilt tycker om. Det är ju fred nu, så man kan åter

umgås som folk med sina fiender. Engelskorna äro långa,

ljusa och magra. Så finns det en rumäniska, en svenska

och flera ryskor. Vet du, Flint skulle ej ha passat här,

ty det går fruktansvärt fint till här. På middagen fem rätter

och på aftonen tre. Tre dagar talas det franska, tre dagar

engelska och endast på söndagarna får var och en tala

sitt modersmål. Det är Babels förbistring. — Men med

beundrarne är det inte så, som jag tänkte och hittills har

jag inte sett en enda herre. Vi gå dagligen till sjön,

vilken är mycket vacker; för övrigt promenera vi ofta,

men alltid i långa rader; huvudet och svansen av denna

orm bildas av lärarinnorna. Jag går för det mesta medClémence. Hon är förtjusande söt, kläder sig som en äkta

parisiska, för det mesta i vitt och koketterar gärna litet.

Sådana ögon hon kan ge I

Tyvärr får man nu börja på med läxor igen och det är

jag inte alis glad för. Min bror Fritz har sänt mig ett

par stiliga fotografier. Clémence är förälskad i hans

porträtt, hon tycker att han är bedårande. Sedan säger

hon ofta sorgset: "Men med en tysk officer kan man ju

inte gifta sig, dommage gaP Hon är förtjusande I

De båda föreståndarinnorna tycks ha något emot

Clémence, men det är nog bara avund, ty hon är ung och

vacker, och de äro snart fyllda fyrtio år! Du må tro, att

de äro övermåttan stränga! Som spindlar krypa de

omkring överallt och sträcka ut sina känslospröt. Men spindlar

ha visst inga spröt?

I dag är det söndag, den enda dagen på vilken vi få

skriva brev, vilka dock först skola genomses. Men du må

tro, att Clémence och jag äro sluga. Vi skriva ofta under

lektionerna; det går utmärkt. Sedan lägga vi breven i

kokerskans korg, och hon tar dem med, när hon går att

göra uppköp. Vi muta henne med ett par kronor, hon

gör det gärna. Clémence har en gång på storartat sätt

befordrat ett brev. Hon böjde sig ut genom fönstret och

väntade tills en herre kom, då kastade hon ned brevet

framför hans fötter. Han såg upp och då klappade hon

i händerna och gav honom en bedjande blick, varpå han

tog upp brevet och lade det i brevlådan mitt framför

hennes ögon.

Du tycks trivas på landet Suse! Jag är mycket

förvånad däröver, hur är det möjligt? Jag skulle dö! Hellre

är jag då här bland de gamla damerna. Vi föra dem

ändå bakom ljuset och spela dem så många spratt. Det

är ett stort nöje. — Så nu är det nog för idag. En av

pensionärerna, baronessan Glieberg, ropar på mig till supén.

Lev väl! Skriv snart och roa dig mycket. Din mycket

belåtna

Lisi v. Thümen.»

Suse satt i lusthuset i trädgården och läste brevet.

Annemarie arbetade vid den stora blomstergruppen. Det63

var juni månad, och nu hade våren kommit till bergen,

under det att nere på slättlandet rosorna för länge sedan

blommade.

Suse stirrade framför sig efter att ha läst Lisis brev.

Var Lisi verkligen så hjärtlös och tanklös, som brevet

utvisade. Eller hade Suse blivit anspråksfullare, sedan

hon levat i detta paradis? Ja, ett paradis var det för

henne, det erkände hon gärna inför sig själv och sina

anhöriga. Hade det månne inte varit bättre för Lisi att

vara här än tillsammans med alla de olika flickorna där

borta. Suse hade glatt sig så mycket åt Lisis första brev.

Hon hoppades, att få höra talas om allt det sköna, som

Lisi hade upplevat, om den vackra Isarstaden, och om

Zürichersjön, vilken skulle vara så storartad. Och nu ett

sådant brev!

»Vad skriver din väninna?» frågade Annemarie, som

just höll på att plantera penséer.

»Du kan läsa det», var det lakoniska svaret.

Annemarie hade arbetet färdigt. Hon drog av sig handskarna,

vilka hon alltid använde vid trädgårdsarbetet och kom in

i lusthuset. Först lade Annemarie en sjal över Suses

skuldror och sade: »Förkyl dig ej, min vän! Hos oss är

det ännu inte så varmt, att man kan sitta i lusthuset.

Så, spatsera omkring rabatten ett slag, så att du blir

varm.» Suse gick av och an därute och Annemarie läste.

Hon skakade flera gånger sakta på huvudet. Stackars

Suse, vad har du for en väninna! Det var ingen bra

flicka. Men hon ville inte såra Suse med att säga det.

Suse hade vandrat omkring i trädgården och kom nu

fram till sin kusin.

»Nå?» frågade hon. Annemarie lade ihop brevet, stoppade

in det i kuvertet och lade det på bordet.

»Hon är visst lite bortskämd, din Lisi», sade Annemarie.

»Ja, och hon har inte någon god karaktär», svarade

Suse och hennes unga anlete fick ett allvarligt drag. Hon

stirrade fundersamt omkring sig.

»Du», ropade Annemarie, »här är ett litet brev till, det

hade fallit ned från bordet. Se bara, från din Käthe!»

Suses ansikte lyste upp. Ja, hennes Käthe! Under alla

dessa veckor, som hon varit borta från hemmet, hade hon64

lärt sig att uppskatta sina anhöriga. Nu visste hon vad

hennes syster Käthe var för ett gott barn.

I prästgården hade Käthe redan vunnit allas hjärtan

och de voro mycket ledsna över, att hon skulle resa till

Tyrolen med föräldrarna. Hur gärna skulle inte Suse velat

ha sin syster hos sig.

»Jag läser brevet högt för dig», sade Suse och rev upp

kuvertet.

»Men då sätta vi oss i solen», sade Annemarie och

flyttade två stolar bort till en fläck, där solen låg på.

De båda flickorna smögo sig intill varandra som två

fågelungar; Annemarie lade armen omkring Suses skuldror

och lutade sitt huvud mot hennes. Hon tyckte mycket om

Suse. Dag för dag förstodo de varandra bättre, och intet

moln fördystrade deras vänskap. Suse läste Käthes brev:

»Min kära Suse!

Jag — så skulle man egentligen inte börja ett brev! —

sitter i mitt lilla rum och har en hel kvart haft min

näsa i en stor knippa liljekonvaljer. Jag kunde inte slita

mig från den ljuva doften. Suse, var inte maj månad

underbart skön? Man brukar ju säga att vi backfischar

stå i livets maj! Ack! då måste ju denna tid vara

bedårande. Suse, du kan inte tro hur jag längtar efter dig!

Men ingen får veta det; endast när jag är uppe hos fru

Werner, gråter jag ut. Mamma och pappa längta också

efter dig. Och ändå äro vi glada, att du är hos våra

kära släktingar. Faster och farbror måste vara änglar

efter allt vad du skriver om dem. Och Annemarie se"n;

henne blir jag ögonblickligen kär i. Dina brev sluka vi,

ibland läser jag andra arket först medan mamma läser

det första. Du undrar hur det är i skolan? Det är ganska

bra. I geografien redde jag mig inte vidare, men på min

tyska uppsats hade jag "med beröm godkänd". Vet du,

det handlade om den heliga Elisabeth och då kunde jag

skriva med entusiasm. Hon och drottning Luise äro

ändå härliga människor! Vad man är för en fattig stackare

gentemot dem. Min harpa är min största fröjd och jag

övar mig ganska flitigt. Jag spelar nu Mignon, "Kennst

du das Land, wo die Zitronen blühen?" utan fel. Det är

65

svårt, men så vackert, så. Man längtar, man vet inte

vart. — I går följde jag med mamma för att göra inköp,

men till mammas ledsnad tittade jag bara på

blomsterstånden i stället för att visa intresse för kött och

grönsaker. Stackars mamma! — I dag, söndag, var jag med

pappa på konsert i kyrkan. Ack, Suse, det skulle ha varit

något för Annemarie! Kyrkan var fullsatt med andäktiga

åhörare och musiken var övermänskligt vacker. Genom

de höga, skiftande fönstren strömmade solstrålarna in.

Efter gudstjänsten bjöd pappa mig på kondis, och se"n

gingo vi till muséet och där funnos flera nya tavlor.

Jag stod en lång stund framför Uhdes "Låten barnen

komma till mig!" Man tycker, att man skulle vilja röra

vid tavlan, så tydligt är den målad ocli så levande. Och

Jesus mitt ibland sina små!

Skriver Lisi något trevligt till dig? Var inte ond på

mig, för att jag inte tycker om din Lisi, men jag rår inte

för det. — Så, nu slut, ty jag är hungrig och det är

middag. I parken är det nu så vackert, snart blomma

syrenerna. Men hos er uppe i bergen är det ännu

vackrare. Hjärtliga hälsningar och kyssar till er alla, men

särskilt till dig, min kära lilla Su^e.

Din Käthe.»

»En sådan rar flicka», sade Annemarie livligt, »så

varmhjärtad! Så synd, att vi inte ha Käthe här i sommar.

Nå, i höst ska" jag lära känna henne. Kom Suse, man

har gjort i ordning vår frukost.»

Suse stoppade in sina två brev. Hon skulle först skriva

till Käthe, som var så stolt, när man skrev särskilt till

henne. Lisi skulle få vänta tills missräkningen över henne3

brev hade lagt sig något. De två flickorna drucko sin

mjölk och åto sina smörgåsar.

I prästgården var det mycket att göra, ty man hade

endast ett par dagar till pingsten, vilken kom sent detta

år. Hittills hade faster Therese låtit sin brorsdotter ha

full frihet; hon skulle först lära sig att övervinna sin

hemlängtan. På detta sätt hade hon givit kusinerna

tillfälle lära känna varandra riktigt. De två flickorna hade

övertagit arbetet i trädgården. Lilla faster hade på avstånd

5 1 Skogapensionen.66

iakttagit dem och glatt sig åt, hur duktigt Suse hanterade

hacka och spade. Emellanåt hade Suse visserligen hört

upp och stönande utropat: »Ah, min rygg!» men sedan

hade hon fortsatt. Så röda hennes kinder hade blivit av

luften och rörelsen och så glatt de båda flickorna skrattade

tillsamman.

Nu skulle Suse börja på att lära sig något.

Farbror hade talat med organisten och han lovade giva

Suse pianolektioner. Annemarie och Suse skulle

tillsammans läsa franska böcker och en gång i veckan måste de

gå till fru Wehner och öva sig i engelska. Det var en

ung engelska, som var gift med en fabriksägare i

Frauen-feld. Suse hade ingen aning om dessa planer. Hon hade

redan levt sig in i den tanken, att det skulle fortsätta med

friheten på samma sätt som hittills. Annemarie hade

heller inte på länge övat sig på sin fiol.

Så fort trädgårdsarbetet var slut måste alla lektioner

börja.

Suse hade redan för länge sedan kommit underfund med,

att hennes kusin kunde lika mycket som hon själv. »Men

något tillfälle att fullkomna sig i främmande språk har

hon inte haft här på landet», tänkte Suse. Hur förvånad

blev hon därför inte, då en dag en ung fru stannade vid

trädgårdshäcken, räckte Annemarie handen och tilltalade

henne på engelska. Och Annemarie svarade på flytande

engelska! Den unga damen talade om, att hon i sex

veckor varit hos släktingar i Dresden, men att man nu

åter kunde börja med onsdagssammankomsterna.

Annemarie vinkade åt den förvånade Suse att komma närmare

och föreställde de bägge damerna för varandra. Hon antog

utan vidare, att hennes kusin talade flytande engelska.

Därigenom besparades fru Wehner obehaget att behöva

tala tyska och hon tilltalade därför den rodnande Suse

på engelska. Hon svarade blygt och beundrade i tysthet

Annemarie, som talade engelska som en infödd.

»Det har jag att tacka fru Wehner för», sade hon senare

till Suse, »lion har inte talat ett tyskt ord med mig på

de sista fem åren! På det sättet fick jag lära mig att

tänka på ett främmande språk, och har man kommit så

långt, då är det lätt att tala. Varje kväll lärde jag mig67

ett antal glosor och att konjugera verben, då glömmer

man ej så lätt. •— Du skall få se så förtjusande det är

hos fru Wehner. Du har ju sett villan med tornet, där

bor hon. En av pingstdagarna skola vi hälsa på henne.

Men kom nu, min vän! I dag måste vi hjälpa mamma.

Tag på dig köksförklädet, som ett tecken på din

värdighet!»

Annemarie hade ställt hackan och krattan på sin plats.

Nu gingo hon och Suse upp i övre våningen och försvunno

var och en i sitt lilla rum. Det var med blandade känslor

Suse tog upp det översta av de blå köksförklädena, som

hennes lilla mamma hade skickat med henne. Hon tog

på sig förklädet och drog det rätt. Såg sig se"n i spegeln

och tänkte: »Så skulle Lisi se mig!»

Då kom Annemarie. »Du lilla fåfänga varelse!»

utropade hon skrattande. Utan att kasta en blick i spegeln

band hon på sig sitt stora, ljusblå förkläde, tog sin kusin

under armen och så gingo de ned för trappan. Suse hade

endast sällan varit i köket.

»Mamma, hjälptruppen kommer!» ropade Annemarie då

de inträdde i det stora köket, som var beläget i

källarvåningen. Modern nickade glatt, räckte Suse en skål

russin att rensa och gav Annemarie mandel att skala.

»I prästgården kommer att bakas kakor för halva byn»,

sade Annemarie och klappade Suse på skuldran.

»Tag bort alla små stjälkar, Suse lilla», sade fastern

vänligt. Hon var förtjust över att finna Suse så villig.

Genom de öppna fönstren strömmade frisk luft in i

köket. Jungfrun kokade potatis till kvällen; den rätten

saknades aldrig i något hus, alltså ej heller i prästgården.

Annemarie hällde kokhett vatten över mandlarna och

hjälpte sedan modern, som höll på att taga fram

ingredienserna till de »våta» kakorna. Suse plockade ivrigt bort

stjälkarna.

»I Leipzig ha ni det helt säkert bekvämare, mitt barn»,

sade faster, »där behöva ni icke besvära er med att baka.

Men det är ett nöje för oss. Och du skall se huru gott

kakorna smaka denna gång, bara för att du själv hjälpt

till med baket.»

Det gick raskt för Suse med arbetet. Fingrarna blevo68

visserligen så klibbiga av russinen, men Suse lärde sig

snart att övervinna den lilla olägenheten.

»När du blir färdig, hjälper du mig», sade Annemarie

som nu började »klä av» mandlarna, som hon kallade

det.

Faster Therese skruvade fast rivmaskinen och började riva

mandeln. Suse var färdig; hon var så flitig. Nu ställde

hon sig bredvid sin kusin och under skratt och skämt

togo de bort skalen från mandeln. Flera gånger stoppade

de mandel i munnen på varandra.

»När våra kakor äro färdiga, skicka vi en låda till

Leipzig», sade faster; »din pappa tycker om hembakade kakor.

Litet hallonsylt för läckergommen Käthe skola vi också

skicka med samt en burk körsbär till mamma. Så, barn,

skynda er nu att få mandeln färdig 1 Jag skall göra ägg

och salad i ordning till kvällsvarden.»

»Ack, faster låt mig få göra det», bad Suse. »Jag tror,

jag kan det. Jag har ofta sett på, när vår kokerska

gjorde det.»

»Ja, gärna, mitt barn!» sade faster, men Annemarie

smågrälade: »Så där, när hon nu har ätit upp sin

mandel, lämnar hon mig i sticket!»

Faster gav Suse ägg, smör och potatis och nu kunde

hon börja. Mycket omsorgsfullt värmde hon först upp

fatet, på vilket hon tänkte lägga äggen. Sedan lade hon

in ved i spiseln, tog den lilla stekpannan, i vilken ett

sönderslaget ägg lagom fick plats och började sitt arbete

med iver.

Jungfrun dukade bordet i matsalen. Faster Therese rev

citroner, Annemarie höll på att mala mandeln och Suse

lyckades bra med det ena ägget efter det andra.

Visserligen darrade hon var gång, hon slog sönder ett nytt och

var rädd att det skulle fastna i pannan, men faster hade

sagt: »ha bara smöret hett, så händer intet missöde.» Så

lyckades hennes första försök i kokkonsten. Medan äggen

stektes, skalade och skar hon potatis och kände sig ytterst

stolt. Hon hade aldrig tänkt att en husmoders

sysselsättning kunde medföra så mycken glädje.

Farbrodern fann naturligtvis de stekta äggen så goda69

som aldrig förr; men då han började att berömma saladen

också, skrattade de alla tre åt honom.

Följande morgon voro de tidigt uppe i prästgården.

»Tidigt på morgonen, när tupparna gala», sjöng

Annemarie utanför Suses dörr. Denna vaknade. Klockan var

fem! Ack, så tidigt hade hon aldrig i hela sitt liv stigit

upp, men det kunde inte hjälpas, ty i dag skulle det

bakas.

Halv sex drucko alla kaffe med undantag av herrn i

huset. Därefter läste faster Therese en kort

morgonbetraktelse och sedan bar det i väg till köket. Degen

gjordes i ordning i stora tråg. Faster höll de bägge flickorna

i rörelse, de," måste springa efter allting och ständigt vara

henne till handa. Och äntligen var degen tillräckligt

arbetad. Nu kände Suse sig hungrig, vad frukosten

smakade bra! Aldrig hade hon trott sig hava en sådan aptit.

Senare hjälpte flickorna till med att kavla ut degen.

Suse suckade över alla de många runda formarna, men

alla blevo fyllda. På en del kakor var det mandel, på

andra sirap och annat gott; till och med farbroderns

älsklingskakor med lingon i blevo bakade.

På eftermiddagen packades lådan till Leipzig. Suse

skrev i största hast ett brev, som skulle med och hämtade

grankvistar och ängsblommor till Käthe. Det blev i

sanning en doftande sändning. Suse gick själv till posten

med den. En halv timma därefter gick lådan av och

pingstdagsmorgonen hade de det till morgonkaffet. En

liten smula hemlängtan steg upp inom Suse; det var redan

sex veckor sedan hon såg de sina. Gud vare lov, att blott

goda underrättelser kommo hemifrån!

Om aftonen smyckade Suse och Annemarie kyrkan för

pingsthelgen; åt alla håll ställde de björkar. Framför

ingången till prästgården placerades två. Alla rummen

pryddes med stora buketter av vårblommor och grönt. Suse

hade aldrig förr känt en sådan fäststämning. Det var en

lust att se, hur prydliga alla hem voro och hur de små

fönstren blänkte.

I kökskammaren höll mamma på att göra i ordning

kakorna, vilka Suse och Annemarie skulle dela ut bland

de fattiga. De väckte naturligtvis den största glädje över70

allt. Suse lärde mer och mer iuse, att det var saligare

att giva än taga.

På aftonen sutto de båda flickorna ännu länge vid den

öppna dörren. Kyrkoherden var i sitt arbetsrum och

modern sov, ty hon var trött efter dagens alla mödor och

bestyr. Men i ungdomarna var det ännu liv. För dessa

båda, vilka hade vunnit varandras tillgivenhet, var det en

tjusning att drömma i vårkvällen. Hur högtidligt stilla

var det ej!

Suse hade ställt en bänk vid den öppna dörren och på

den sutto de båda, tätt slutna intill varandra; Suses huvud

vilade mot Annemaries skuldra. De sutto länge tysta, de

två unga människobarnen; Suse blickade drömmande i

fjärran; där lågo bergen så nära i aftonskymningen. Från

byn hördes blott en hunds skällande, eljest var det tyst.

»Ack, mitt hem i skogen, hur jag älskar dig!» sade

Annemarie. Suse nickade tyst.

»Jag har tänkt på flera människor nu», sade hon

slutligen, »först och främst på mina föräldrar och Käthe. Jag

såg dem så tydligt framför mig! Och se"11 tänkte jag på

Lisi. Hur skall hon månne tillbringa pingsten?

Ingenstans blir det i alla fall så högtidligt som i min

skogspension !»

Annemarie smekte Suses kind för detta beröm. »Vi äro

här uppe fjärran från världen och dess fröjder», sade hon,

»men därför är himlen 03s närmare! Och hur mycket

mer tänker man inte nu på de tusende, som genom kriget

blivit olyckliga. Hur hemskt ter sig inte livet för dem.

Jag läste en gång: »Hur ringa glädjen än är given, så

klamrar sig den fattigaste dock fast vid livet och evig bliver

dödens smärta.» Ser du, Suse, då frågar jag mig ofta

med hopknäppta händer, med vilken rätt jag har det

bättre än andra! Kanske får jag också en gång min del

av lidandet efter ali sol i min ungdom! Så övermåttan

rikt har Gud gjort mitt liv, mina goda föräldrar, mitt hem,

inga sorger — Suse, är det icke för mycken godhet? Blott

därigenom att man gör sin plikt, och skänker kärlek åt

ensamma, fattiga hjärtan, kan man återgälda en del av

sin tacksamhetsskuld till Gud.»

Suse kysste sin kära Annemarie. Sedan sade hon:71

«Världens glädjeämnen har väl ingen dragningskraft för

dig?»

»Nej, inte hittills I Åtminstone inte det, som ni kallar

så: nöjen, baler o. s. v. Jag skulle blott vilja se litet

av-Guds sköna värld. Resa, ack resa! Mamma anar inte,

hur mycket jag önskar att få se mig omkring. Bara det

att få lära känna Leipzig, gläder mig mycket; men nog

kommer jag att få hemlängtan.»

»Låt oss sjunga något!» bad Suse och stämde upp:

»Jag är så gärna, så gärna hemma, i min stilla hydda..»

Annemarie sjöng andra stämman. Sången klingade

älskligt ut i natten. Däruppe på den mörka himmeln svävade

den bleka månskäran, en blixtrande stjärna syntes här

och där. När sången om det kära hemmet var slut, sjöng

Suse: »O du min aftonstjärna huld!»

Det blev allt tystare omkring dem. Byn låg redan

försänkt i nattligt mörker och i trädgården antogo buskar

och träd spöklika former. En märkbar kyla inträdde nu.

»Låt oss gå och lägga oss!» bad Suse och lyfte upp

huvudet från Annemaries skuldra. Hon betraktade sin

kusins fina drag; då vände denna på huvudet och Suse

såg in i Annemaries drömmande ögon. Kärleksfullt kysste

hon sin vän och båda gingo in i huset.

Nästa morgon var det pingst, vårens härligaste fest.

Överallt var det glädje. De bägge flickorna uppträdde i

vita klädningar, unga och vackra som våren själv. De

vandrade tillsammans till kyrkan. På eftermiddagen lät

farbrodern spänna för och det bar iväg till de sköna

bergen. Det var en timmas färd i den härliga skogsluften

genom den vårfriska skogen, sedan kom man till ett

värdshus, vilket låg på en höjd i skogsbrynet. Härifrån hade

man en härlig utsikt.

Mamma med sina »döttrar» hade tagit plats vid ett av

borden framför värdhuset; kyrkoherden gjorde inga

utflykter på helgdagarna. Suse var hänryckt över utsikten

och lät sig kaffet och kakorna väl smaka; isynnerhet efter

den hårda kristiden voro de en sällsynt njutning.

Längre bort vid ett långt bord satt en skara unga, flickor;

det tycktes vara en hel pension. Plötsligt reste sig en av

dem och närmade sig Suse. Denna sprang också upp.»Fröken Luh! Ack, vi hade ju sällskap på tåget till

Arnstadt!»

En glad handtryckning och så ropade Luh: ."Kom hit,

lilla Muh!»

Den förtjusande blondinen, vilken Suse kände till

utseendet närmade sig. Suse presenterade de bägge för sina

släktingar.

Snart sutto Luh och Muh vid samma bord och

samtalet blev mycket livligt. Suse visade dem byn, där hon

bodde; man kunde se den ligga där nedanför. Husen sågo

ut som en samling leksakshus. Luh berättade ivrigt, vilken

gudomlig pingstutflykt hon denna gång gjorde och hur

gynnsamt vädret var. De lovade båda, Luh och Muh att

under sommarens lopp komma till Frauenfeld. Faster

Therese sade vänligt, att det fanns plats nog i prästgården,

de kunde gott stanna ett par dagar.

En dam från stora bordet därborta vinkade och Luh

och Muh togo avsked. Framför värdshuset hade en

om-nibus kört fram; till de övriga gästernas förnöjelse flög

skaran iväg till sina platser. Efter mycket hit och dit:

»Lisbeth låt mig få komma till dig!» — »Frida, du

trampar mig!» — »Fru doktorinnan mina handskar!» —

»Amely, bort med dina fötter!» — »Skall jag kanske låta

dem dingla utanför vagnen?» — »Nej, men slå knut på

dem.» — »Bara en klunk öl, jag försmäktar!» —for

vagnen iväg. Nu kom det vackraste; alla de präktiga, friska

rösterna sjöngo:

>Wer hat dich, dn schöner Wald,

aufgebaut 80 hoch da droben?

"Wohl den Meister will ich loben,

solang" noch mem Stimm" erschallt

Lebe wohl,

Lebe wohl, du schöner Wald» ...

Alla lyssnade gripna. Vagnen med sina unga

passagerare försvann i skogen, men ännu länge hördes den vackra,

allvarliga sången, tills den dog bort i fjärran. Sedan blev

det tyst.

Prästgårdsfamiljen for hem. Nästa eftermiddag

presenterade Annemarie sin släkting för fru Wehner. Suse var73

förvånad över villans prakt. Här var det ju mycket

elegantare än hos Tliümens. Det skulle Lisi se; då finge hon

allt andra tankar om byn. Rummen lågo i en lång rad

endast skiljda från varandra genom draperier, överallt

dyrbara möbler och mattor. Suse kunde inte se sig mätt.

Nu kom den unga frun själv i vit ylleklädning. Hon

såg så förtjusande ut, att Suse för ögonblicket glömde, att

hon var i Frauenfeld och inte i en storstad. På ett bord

i närheten såg Suse några av de nyaste veckotidningarna.

Hon skyndade dit och bläddrade i dem. »Kom se"n och

säg», tänkte hon, »att de inte följa med sin tid här! De

ha ju allting!» Då kom fru Wehners lille sjuårige son

och stack förtroligt sin hand i hennes. Han drog henne

med sig och Suse fick beundra den lille »prinsens»

leksaker. Även Johny talade engelska. Hans mamma ville

att han från tidigaste år skulle lära sig bägge språken och

om möjligt även ett tredje.

Jungfrun anmälde att kaffet var serverat och fru Wehner

förde sina gäster till matsalen. Suse såg förvånad på det

med silver och fint porslin dukade bordet. Johny drog

upp gramophonen och man hörde tonerna av en vals.

Genom det öppna fönstret såg man ut i den välvårdade

trädgården. I glad stämning sutto de fyra tillsammans;

Suse berättade för fru Wehner om skoltiden, om teatern

och om sina väninnor. Hur förvånad blev hon inte, då

hon fick höra att fru Wehner varit ett år i samma pension

som Lisi nu var. Suse bad henne berätta något därifrån,

men hon fick anstränga sig för att kunna förstå allting,

ty fru Wehner talade engelska. Under tiden höllo

Annemarie och Johny på med att spänna för en öl vagn; sedan

lastades faten på och gossen jublade av förtjusning.

Efter kaffet gjordes en promenad i trädgården och Suse

besåg även vagnslidret, där präktiga vagnar och slädar

funnos.

Annemarie och fru Wehner bestämde en dag, då de

åter skulle börja med sina engelska eftermiddagar.

Nu togo de unga flickorna adjö, ty eftermiddagen led

mot sitt slut. Fru Wehner hängde en mjuk, indisk sjal

över axlarna och följde dem ett stycke på vägen; Johny

hoppade bredvid sin mamma.

74

Suse och Annemarie voro så inne i engelskan, att de

måste riktigt tänka sig för, när de skulle börja tala tyska

igen. Suse var hänförd över fru Wehner och hennes hem.

De vandrade långsamt uppför bygatan; Suse frågade sin

kusin: »Kan sådana människor ha flera önskningar?»

»Mer än en! Du har säkert inte märkt», sade

Annemarie, »att lille Johny är ett sjukligt barn. Wehners har

redan förlorat två döttrar. Du förstår hur ängsliga de äro

för lille Johny, deras enda barn, som sedan skall övertaga

den stora egendomen. De vaka över Johny natt och dag.

Hur många sjukdomar har han inte redan haft; han ligger

ofta till sängs. Du ser, att den lilla rika frun sitter i en

gyllene bur; fru Sorg tittar in genom alla fönstren. Men

ändå är fru Amely nästan alltid glad; hon låter sällan

någon märka hennes sorger. — Nu äro vi hemma! Mamma

har besök av någon, här hänga främmande kläder. Vill

du gå in?»

»Ack, låt oss hellre läsa!» sade Suse.

»Gärna, kom in till mig, min unge!»

Suse skyndade in i sitt rum, lade av hatt och kappa

och tog på sig en sjal. Trots att man var i juni, var det

kyligt på kvällarna.

Annemarie hade tagit fram »Copperfield».

»Det är väl på tyska», frågade Suse förskräckt.

Annemarie skrattade högt och nickade.

Hon satte sig vid fönstret och började läsa och Suse

lyssnade till den behagliga stämman.

När faster ropade dem till kvällsvarden måste de först

återvända till verkligheten, så hade Dickens sköna verk,

i vilket han skildrar sin egen ungdom fängslat dem.

Kyrkoherden tyckte om, att på aftonen få höra, vad var

och en av familjens medlemmar under dagens lopp haft

för sig. Mamma hade haft visit av fru Günther, hustru

till överjägmästaren i det angränsande S. Suse och

Annemarie berättade om sitt besök hos fru Wehner och om den

trevliga läsestunden därhemma.

Efter måltiden kom pappa själv med fiollådan och räckte

den med gammaldags artighet åt sin dotter. Suse hade

ingen aning om att Annemarie spelade fiol.75

»Ack, pappa lilla», sade Annemarie, »jag har nog glömt

bort allting. Stackars fiol, du har blivit skamligt

försummad.»,

»Suse kan ackompanjera dig på pianot», sade faster.

Föräldrarna satte sig bekvämt tillrätta i soffan; det

dämpade skenet från lampan på bordet gav rummet ett

förtroligt utseende. Ljusen på pianot tändes och Suse

spelade igenom en nätt liten komposition av Haydn för piano

och fiol. Var det verkligen sant att Annemarie spelade

fiol och hon hade aldrig sagt ett ord därom. Nu började

hon; instrumentet gav ifrån sig en vek, darrande ton.

Annemarie måste först mjuka upp fingrarna, som blivit

stela under den långa tid, hon ej spelat. Men sedan

strömmade tonerna fram under hennes fingrar, djupa och

klangfulla. Suse, som spelade ganska bra, smittades av

Annemaries allvar och iver och gjorde sitt bästa i att anpassa

sig efter henne.

När de bägge flickorna hade slutat, applåderade åhörarna.

»Nej, nej», utropade Annemarie, »jag märker hur mycket

jag har glömt 1 Så snart Suse börjar med sina lektioner,

skall jag be organisten, att jag också får undervisning på

nytt.»

»Skall jag — taga pianolektioner?» frågade Suse

förvånad och svängde om på stolen.

De andra skrattade åt hennes förbluffade utseende och

farbror Paul sade: »Jaha, min lilla dotter, du är redan

anmäld hos herr organisten. Han gläder sig åt sin njra

elev. Du skall veta, mitt barn, att vår herr Richter är

en riktig konstnär, som kunde låta höra sig på

konsertturnéer, om han inte vore så anspråkslös. Som det nu

är, får bara vi fattiga lantbor njuta av den mannens

talang. Men jag gläder mig för din skull, att du får taga

lektioner av honom. I vinter kunna vi ju anordna

riktiga konserter!»

»Men då får inte jag vara med!» sade Annemarie, i det

hon satte sig på soffkanten och lade armen om faderns

hals.

»Kom, lilla Suse!» Faster drog sin brorsdotter till sig

på soffan.76

Då knackade det. »Det är ju — sannerligen, vår herr

organist!»

En smärt ung man trädde in. Eljest besökte han för

det mesta sin faderlige vän i dennes arbetsrum, men i dag

fann han familjen samlad i förmaket. Han presenterades

för Suse som hennes blivande stränge lärare. Över den

unge mannens och Annemaries ansikten flög en glädjens

rodnad, när de bägge unga, vackra mänskobarnen räckte

varandra handen.

»I dag kan ni inte slippa undan!» sade kyrkoherden

och pekade på det uppslagna pianot. Herr Richter nickade

småleende.

Annemarie gick efter vin och kakor; Suse tog upp sitt

arbete — en duk i hardangerbroderi. Herr Richter lade

några böcker på bordet framför kyrkoherden och tackade

honom för lånet av dem.

»Nå?» frågade kyrkoherden.

»Varje sida är en njutning!» sade den unge mannen.

»Inte ett ord om kärlek i alldaglig bemärkelse, ingen

spännande nervretande berättelse. Och likväl vilken

rikedom av djupa, vackra tankar! Vilka gripande

naturskildringar!»

»Vem har skrivit boken?» sade fru Volland och bjöd

sin gäst av kakorna.

»Rosegger! "Evigt ljus!" Den kan de unga damerna

också läsa», sade han och vände sig med ett vänligt leende

till Suse och Annemarie.

»Ja, gärna!» sade dessa; herr Richter räckte boken åt

Suse, som bläddrade i den.

»Jag finner det bäst», sade kyrkoherden, »om man i viss

mening studerar en författare, att man om möjligt läser alla

hans verk med största uppmärksamhet. Endast på så sätt

kan man tillägna sig författaren i fråga. Med våra

klassiska författare borde det vara så. Nu börjar vi med de

modernare. Från den känslige och snillrike Rosegger övergå

vi till den nordiske tänkaren, Ibsen. Eller hur, käre vän?»

Den unge mannen nickade strålande till sin vördade vän.

Suse lyssnade. Hade hon väl någonsin i Lisis hem hört

ett dylikt samtal? Och i hennes eget föräldrahem föll

talet också sällan på litteratur. I sitt stilla sinne föresatte77

hon sig att väcka till livs dylika intressen, när hon åter

kom hem. Var det inte lustigt? Från den lilla byn där

uppe bland bergen, som hon betraktat med så stort förakt,

medförde hon högre intressen till den stora staden. Ack,

vad det skulle bli trevligt! Hon skulle be mamma, att

de fingo bilda en liten klubb, där goda böcker skulle läsas;

musicera skulle de också göra. Mitt under allt detta kom

hon ihåg, att till påsk skulle hon ju enligt faderns önskan

till seminariet i G. Nåja, kanske kunde han förmås att

avstå från denna tanke.

»Ser du, mitt barn», sade farbror och smekte Suses

hand, »vi här på landet ha tid och ro att leva djupare.

Jag skulle vilja säga att vi föra ett långsammare liv, men

vi kunna göra det rikare. I vår vrå bland bergen undgår

oss ingen ny stjärna, som dyker upp på konstens himmel,

men liksom med de verkliga stjärnorna kunna vi endast

beundra dem på avstånd. Blott de, som dikta och

komponera kunna få lysa in i våra mottagliga hjärtan.

Komponera — ja, hur blir det med det, min unge vän?»

Den gamle herrn markerade på bordskivan klaverspelet.

Innan herr Richter satte sig vid flygeln, drack man en

skål för alla dem, som taga livet på allvar.

Suse såg förvånad ut; för något sådant skålade folk

vanligen inte. Hon tänkte efter. Hennes pappa skulle

nog gärna vilja, att hon också tog livet något allvarligare,

att hon som så många andra valde sig ett yrke och sedan

uträttade något däri.

Den unge mannen släckte ljusen på pianot. Faster gav

Suse en vink att lägga bort arbetet. Sedan sutto hon och

Annemarie hand i hand. Herr Richter började spela;

hänförande strömmade tonpärlorna fram under hans känsliga

spel. Så en paus och därefter en ton, som långsamt förklingade.

Ouverturen till »Friskytten» började. Den unge mannen

spelade mästerligt; han tycktes inte känna till några

svårigheter och hans minne svek honom aldrig. Fingrarna

vägrade honom aldrig sin tjänst i fråga om kraft och

smidighet. Men vad som var mera värt än allt detta, vad

som visade att han var en konstnär av Guds nåde, det

var att han trängde djupt in i den mästares själ, vars verk

han spelade.78

Suse, som på operan lyssnat till den evigt sköna

»Friskytten», tyckte att ouverturen där med hela orkestern ej

klingat vackrare än här. Nu spelade han Agathes bön:

»Stilla, stilla

helga toner.

Höj er upp

till stjärnezoner.»

Det ljöd så vekt och innerligt. Man tyckte sig se den

unga, vackra jägarbruden, där hon står vid fönstret och

ber, överstrålad av månskenet.

Ingen sade ett ord, när den unge mannen lyfte

händerna från tangenterna. Sakta dogo tonerna bort.

De bägge flickorna sutto tätt tryckta intill varandra.

Att nu säga något skulle bryta förtrollningen, som gripit

de fyra mänskorna.

Nu började herr Richter åter att spela: Richard Wagner.

Det var hans älsklingskompositör, i vilkens musik han

frossade. Visserligen medgav han gärna, att det fanns en,

som stod högre, som liksom var kommen från en annan värld

och som kunde skapa toner som ingen annan — Beethoven.

Pilgrimskören ur »Tannhäuser» ljöd nu genom rummet.

Man såg pilgrimerna i sin gråa dräkt draga förbi

madonnabilden. Från »Tannhäuser» övergick han till »Lohengrin».

Man märkte hur den unge konstnären njöt; hans

hänförelse smittade åhörarna. De kunde i sanning ej önska

sig en härligare konsert! Den spelande var hemmastadd

överallt. »Holländarens» dystra gestalt dök upp; än

försatte han åhörarna till havet, där de sågo holländarens

spökskepp, än voro de i Sentas hem och man hörde

kvinnornas sång. Man såg de unga norskorna sittande vid

spinnrocken och Senta blickade tankfullt upp mot den

unge sjöfararens bild.

»Så, nu är det nog för i dag!» sade herr Richter, i det

han åter slog sig ned vid bordet. Händer, som ville trycka

hans, sträcktes mot honom. Den unge mannen tryckte

dem alla, men avböjde allt beröm. Att han näst sin

begåvning hade sin flit att tacka för sin skicklighet, ville

han ej höra talas om. Det var så lätt att göra, vad man

gärna ville, sade han. Han begagnade alltid sina ferier

till att resa omkring i större städer. Hur förvånad blev79

inte Suse, då hon fick höra, att herr Richter ofta brukade

vara i Leipzig, den stora musikstaden. Under de dagar

eller veckor, som hans uppehåll där varade, försummade

han aldig någon konsert. Ja, det hände till och med, att

han på samma kväll besökte flera konserter; Bayreuth

hade han också besökt.

»Varför bosätter ni er ej i en storstad, herr Richter?»

frågade Suse.

»Därför att jag är ett Frauenfeldbarn, som inte länge

kan undvara sin hembygds berg, kära fröken», svarade han

vänligt. »En underlig sentimentalitet, eller hur? Men,

ser ni. här var min farfarsfar präst, min farfar kantor och

min far organist. Här har jag tillbringat min barndom

och i samma hus, där jag som munter gosse växte upp,

bor jag nu. — Inte sant, fröken Annemarie, vi

frauen-feldare längta väl ibland efter världen och mänskorna,

men sedan dragas vi åter till vårt enkla skogshem. Därute

i världen, där mänskorna bo så tätt inpå varandra, är

det strid och kamp. Här vid naturens hjärta är det frid!»

Som bekräftelse på hans ord trängde genom de

halvöppna fönstren tonerna från ett posthorn. Den gamle

Steffen blåste sitt instrument oklanderligt. Långt bort i

den tysta byn klingade de rena tonerna: »Nu farväl, du

kära barrskog!» Alla lyssnade till posthornets klang.

Ännu en stund pratade de fem vännerna med varandra

och så tog herr Richter farväl. Till lektionerna fastställdes

två timmar under den kommande veckan.

Kyrkoherden följde sin unge vän till porten och ett

stycke in i trädgården. Bägge älskade aftonen med sin

särskilda stämning. Bjm låg så fridfull; från några

värdshus hördes dansmusik, och de glada melodierna trängde

ända fram till prästgården.

*

I Leipzig började det bli varmt och tryckande. Juni

var till ända. Ännu fjorton dagar, och de långa

sommarferierna togo sin början. Käthe hade redan sin koffert

stående i sitt lilla krypin, och den packade hon dagligen

om ett par gånger. Allt för Frauenfelds skull! Och det

härligaste var, att ingen hade den ringaste aning om att80

hon skulle komma, inte ens farbror och faster. Och Suse!

Väl ett dussin gånger hade Käthe målat ut för sig, hur

det skulle vara, när de åter träffades. Var skulle de träffas

ocn hur? Tänk, bara Suses överraskning! Pappa och

mamma skulle resa till norra Bayern och alltså taga Käthe

med ett stycke på vägen. Sedan skulle hon byta om tåg

och resa vidare ensam. O, så stolt hon var! I hennes

klass reste nästan alla med sällskap. Käthe ville till och

med avstå från färden med diligensen och tillryggalägga

vägen till Frauenfeld till fots.

Hon föll på knä vid kofferten och började packa. På

bordet stodo rosor. De blommade nu i riklig mängd.

Men där Suse var fanns ännu inga. Där blommade de

först mycket senare och därför också mycket längre. När

på slätten sången om »den sista rosen» hade förstummats,

kunde man ännu sjunga den uppe i bergen. Nu kom

mamma in till henne.

»På hemresan hämta vi dig, barn», sade hon, »men

inte förråda någonting.»

Käthe nickade stolt. Hon stuvade ned ett paket med

kulörta slipsar. Suse skulle välja ut åt sig bland dem.

Och vad packade hon inte ned åt Suse! Helst skulle hon

vilja taga med allt vad hon såg. Men de U3la pengarna!

Pappa stack visserligen i hemlighet till henne många

sedlar, men de räckte inte länge.

»Hör du», sade mamma, som sydde på ett förkläde åt

Suse, »för Thümens skall det vara riktigt svårt. Pappa

talade om det. Det dröjer nog inte länge till, så ha de

ingenting att leva av. Så förskräckligt.»

»O, ja, det är förfärligt! Det kommer att göra Suse

ledsen. Men, mamma, varför leva också de där människorna

så på Guds försyn. När jag gått igenom konservatoriet,

skall jag ge duktigt med lektioner, så att jag kan förtjäna

något åt mig. Det har jag redan föresatt mig.

Annemarie kunde ju gå på konservatoriet nu i vinter, då hon

skall vara hos oss. Hon spelar så utmärkt fiol, skriver Suse.»

»Suse överdriver säkert; hon är ju alldeles betagen i

den där kusinen. Vem vet, om inte vi få en hel del att

slipa av på en sådan där liten lantlolla.»

Käthe teg. Hon trodde alltid Suse på hennes ord och

81

modern med. De språkade om hur allt gestaltat sig helt

annorlunda, än Suse väntat. Hon kunde inte i nog starka

ordalag ge uttryck för allt, vad hon kände för sina

släktingar, för den beundran hon hyste för dem alla, för ali

den godhet hon rönte och för allt vad hon fick lära.

Särskilt tycktes pratstunderna i farbroderns arbetsrum ge henne

mycket att tänka på.

Längre fram berättade hon med största hänförelse om

musiklektionerna. Så mycket som nu hade Suse aldrig

övat sig. Hur utmärkt var det inte, att hon fick inte

bara uppfriska sin engelska utan öka sina andra

kunskaper. Unga fru Wehner måste vara förtjusande! Och

Johny! Mamma och Käthe kände dem alla till namnet!

Och i trädgården trivdes allt överdådigt. Suse berättade

om varje enskild planta. Men medan grönsallad hörde

till vardagligheterna i Leipzig, så skördade man som bäst

de första stånden i Frauenfeld. Suse påstod, att de

smakade också mycket bättre, när man själv planterat dem

och åt dem alldeles nyss upptagna ur jorden.

Över skogen, som nu prunkade i sin härligaste grönska,

var Suse full av hänförelse. Hon skildrade sina dagliga

promenader med Annemarie, då fastern också var med.

Bokarnas späda ljusa grönska avtecknade sig så vackert

mot barrträdens mörka och blev än vackrare, när här och

där en rödbok tittade fram.

På ängarna började det blomma. Det underbaraste var

de oräkneliga förgät mig ej, som nu slogo upp sina blå ögon.

Ibland träffade man på en gammal trästubbe på en sådan

där blå äng. Där slogo flickorna sig ned, flätade

blommorna, som de plockat, till kransar, bundo härliga buketter

och sjöngo tvåstämmigt av hjärtans lust. Där det fanns

eko, väckte de upp det. Allt emellanåt skämtade man

med dem; någon främmande röst svarade dem. Ofta

lyssnade de till herdarnas melodiska låtar, vilka under

sommaren betade sina hjordar i skogarna. Tidigt om

rnornarna blåste herdarna i sina horn och tänk, då öppnades

den ena ladugårdsdörren efter den andra o(rh boskapen

travade ut, med klockan kring nacken. Alla hittade nu rätt

väg. Allt tydligare hördes klockornas klingande och till

sist drog herde med hjord och hund ut från byn. Men

.6 I Skogspensionen.82

inte bara korna och kalvarna utan även getterna och de

näpna små killingarna travade i en enda stor hjord bort

från hemmet. Om kvällen, när solen sjönk, kommo alla

tillbaka. Varje ko lunkade makligt hem till sin

välbekanta boning.

»Ha korna kommit hem?» frågade man varandra. Förr

fanns det nämligen ingen mjölk.

Allt det där var nytt för Suse och hade hänfört henne.

Men vad mamma och Käthe i synnerhet pratade om, var

det häpnadsväckande faktum, att Suse höll på att lära

sig laga mat. Vem skulle ha vågat säga henne det för

ett halvår sedan 1 Med vilken avsky hade hon icke packat

ned köksförklädena och högtidligen lovat att aldrig ta dem

på sigl Och nu roade det henne att bli invigd i en

husmoders plikter. Hon hjälpte faster varje förmiddag i köket.

Ja, faster hade till och med låtit henne tillaga några

rätter på egen hand. Senast i går skrev Suse — mamma

drog fram hennes brev i fickan och vecklade ut det: »Tänk

er, i dag har jag plockat duvor och tagit ut innanmätet,

fastän jag tyckte det var kusligt. Men faster hade rätt,

hon säger, jag måste kunna det. Det är jungfruns göra

annars. Sedan fyllde jag fåglarna och stekte dem.

Mjölbullar och grönsallad åts till dem. Delikat, skall ni veta!

Faster hade låtit mig göra allting alldeles ensam. Och

jag var något till stolt, när det smakade alla så bra. Eljest

tala vi inte om maten, men när Annemarie eller jag lagat

den, få vi vid middagsbordet vår kritik. Och tro inte, att

den alltid utfaller till vår fördel! Visst inte. Helt nyligen

hade Annemarie bränt vid pannkakan och saltat soppan

för mycket. Allt kommer fram ! Jag slog en gång kokande

grädde i en gräddkanna av glas, krasch! låg alltsammans

i golvet. Jag måste ha sett högst snillrik ut. Jag tiger

helst med mina övriga synder. Faster har verkligen ett

rörande tålamod. Från Lisi har jag fått tre brev. Hon

roar sig utmärkt, visserligen bakom föreståndarinnans rygg.

Det finns en ung fransyska i pensionen, och de två göra

alla möjliga spratt. För någon tid sedan smögo de sig ut

i ali hemlighet och gjorde en härlig båtfärd. Tänk om

de förolyckats! Jag är inte alis ledsen längre över, att jag

inte fick fara till Zürich. Jag får nog någon gång se Schweiz.83

Håller pappa ännu fast vid min examen, måntro? Jag

talade med Annemarie om det. Hon är mycket för det,

för hon säger, att har man bara ett betyg i fickan, så är

man säkerställd mot den nöd, som kanske möter en i

livet. Hon skall också välja ett yrke. Men jag tror

förstås i ali hemlighet, att hon aldrig kommer därhän, ty

en ung man här tycks vara mycket förälskad i henne.

Och det förstår jag så väl. Med »Annemie», som

föräldrarna kalla henne, kan ingen jämföras.»

»Hm», sade Käthe, som satt på sin koffert. Mamma

hade lagt ifrån sig handarbetet och lekte nu med en ros.

Hon rådgjorde med sin yngsta om en del reskläder, men

fann föga förståelse. »Den flickungen, den flickungen»,

tänkte hon. »Och så hon ser ut igen. Flätan till hälften

uppe 1»

»Hur många hårband går egentligen åt till dig om året?»

frågade mamma suckande och såg sig omkring, om ej den

blå eller röda rosetten fanns någonstans.

Och Käthe svarade skrattande. »Därom tiger

världshistorien. Det är då en lycka, att det finns mässa i min

förnäma fädernestad. Där kan man få fina hårband för

inte så mycket pengar. Men jag kunde ju klippa av den

otäcka flätan, då spar jag både flätandet och hårbanden.»

»För guds skull, barn! Du skulle verkligen vara i stånd

till det! Var du glad, att du har ett så praktfullt hår.»

»Praktfullt?» utbrast Käthe tvivlande, tog tag i flätan

och lät en forskande blick glida utefter den. Sedan

flätade hon ihop flätan ända ut i yttersta spetsen, där den

bara bestod av tre hårstrån, sköt som en pil ned i ett

hörn av rummet och viftade triumferande med det

ljusblåa hårbandet.

»Ser du, vilken ordentlig dotter du har», ropade hon.

»Det har jag vetat länge. Det dröjer ännu en halv

timma till kvällsmaten. Vi ta oss en liten promenad eller

hur.»

Käthe var genast med på det, tryckte ned hatten på

sitt näpna huvud utan att kasta en enda blick i spegeln,

drog på de långa halvvantarna och tog sitt parasoll.

»Nej, den behövs inte», sade hon för sig själv och

ställde den åter i hörnet. Tills mamma var färdig kunde84

hon läsa på sin franska fabel. Hon läste högt och

spatserade därvid fram och tillbaka i rummet. Hon hade

verkligen fått in den i huvudet, när mamma ropade. De

gingo arm i arm i Rosental, sedan de åkt dit med

spårvagnen. Många människor kommo emot dem; barnvagnar

med sina sömniga passagerare kördes hem med

snälltågsfart. En klass med småflickor travade springande med

läraren bredvid mot staden.

I dammen speglade sig de rosafärgade molnen och träden,

som stodo vid dess rand. Från en villa strömmade

valstoner.

Till mammas förskräckelse slet sig Käthe lös och

började dansa.

»Men Käthe 1»

»Vi lär ju oss vals på gymnastiktimmen», sade hon och

hängde sig åter vid moderns arm. Båda beundrade de

gamla ekarna, på vilka Rosental var så rik. Mamma sade

varannan minut. »Håll dig rak, Käthe!»

Denna sträckte sig så långt bakåt och höll huvudet så

stelt, att de mötande måste småle. Mamma suckade: »Att

gå ut och gå med dig är ett tvivelaktigt nöje. Suse var

vid din ålder mera städad.»

»Städad blir jag aldrig, det kan du vara säker på»,

genmälde Käthe med övertygande bröstton. Men så slet hon

sig lös igen och började plocka blommor. Hon sprang,

i kapp med de lekande barnen, pratade med främmande

och avgjorde en strid, som utbrutit mellan två små flickor.

Bägge de två små lintottarna ville leka med den enda

docka, som låg i dockvagnen, och bägge slet och

rev-obarmhärtigt i föremålet för sina önskningar.

»Ni vill förstås, att den stackars dockan skall dö, gå

sönder», frågade hon. Och så petade hon till de små, som

förvånat tittade upp till henne. »Du är pappan och du

är mamman till den lilla dockan. Föräldrar gräla aldrig

om sina barn; de tycka lika mycket om dem. Nu är ni

föräldrarna», därvid lade hon dockan ömt i vagnen och

höljde över den ända upp till nästippen, »nu drar ni ert

barn! Mamman drar och pappan skjuter på!»

Och striden var verkligen avgjord! Flickan, som blivit

pappa, såg litet förlägen ut. Vem kunde också genast85

finna sig till rätta i en sådan värdighet. Efter detta

ju-ristiska hjältedåd kände Käthe sig förfärligt hungrig och

vände om hem med mamma. Under vägen funderade hon

över varför Rosental skulle heta just Rosental och inte

Eichental, ty rosor fanns inte många utom på ett par

rabatter vid ingången. Mamma lyssnade inte vidare

uppmärksamt, hon betraktade damernas toaletter.

>Ser du, Käthe, att spetsklänningar måste vara mycket

modernt.»

»Spetsklänningar? Det behövs väl en hel mängd, kanske

hundra meter, som sys ihop, så att det blir spetstyg?»

»Vad du är dum! Spetstyg vävs ju! En meter brett!

Kom inte med sådana där barnsligheter hos faster, för då

tror hon inte, att du är från en storstad. Spring före du!»

De voro hemma. Käthe tog tre steg i taget och ringde

redan på salsdörren, när mamma kom långsamt uppför

trappan.

I skolan räknade man dagarna till lovet, både lärare

och lärjungar. Hemma tillbringade Käthe mesta tiden

sittande på sin koffert och funderande, om hon skulle ta

med några skolböcker eller ej. I klassen voro

meningarna delade. Men så fällde klassföreståndarinnan utslaget:

Skolböcker behövde de inte taga med på sommarnöjet!

Käthe skrockade till förnöjt! Hemkommen kastade hon

ut alla som hon redan packat ned. Så där ja, nu fanns

det plats både för hängmattan och ringspelet. Hon var

utom sig av glädje och var de sista dagarna i skolan

otillräknelig.

I morgon bittida! Suse visste ingenting annat än att

föräldrarna jämte Käthe i morgon foro till München. Hon

klagade däröver i varje brev och bad att de skulle skicka

Käthe till henne. Men pappa var omöjlig. Jungfrun

reste på samma gång som herrskapet. Käthe stod redan

en halvtimme för tidigt färdig i hatt och reskappa. Hon

störtade i sig kaffet och skrek i ett: »Skynda på, skynda

på, annars komma vi för sent!»

»Du kan då göra en tokig», stönade mamma och höljde

över en del möbler, drog ned rullgardiner så att det blev

natt i rummen. Pappa stängde rummen, prövade

säkerhetslåset och packade ned vin och ätbart. ÄntBfgen var tiden86

inne. Käthe med resfilten över armen och paraplyet i

handen hade redan tagit plats i vagnen.

Så tog man adjö av jungfrun och så satte föräldrarna

sig upp. Äntligen rullade vagnen i väg.

»Kanariefågeln» skrek Käthe plötsligt och hade så när

hoppat ur vagnen.

»Var bara lugn! Den har för länge sedan burits upp

till rådmanskan tre trappor upp.»

En kvart senare sutto alla tre lyckligen i en ej alltför

packad andraklasskupé. Käthe var allaredan hungrig,

packade upp godsaker och lät sig väl smaka. I Corbetha

skulle hon byta om tåg. Käthe tittade nu, mätt som hon

var, mycket ut genom fönstret och torkade därvid i smyg

bort några tårar. Det dröjde inte länge, så måste hon

skiljas från föräldrarna. Och det gjorde henne mycket

ont trots tanken på Suse.

Ett par timmar senare sade pappa: »Sök nu reda på

dina tusen tillhörigheter, älskling. Och gör oss till viljes

och tag postdiligensen, eljest går du vilse. Gråt inte, Käthe,

var duktig! Hälsa vår Suse och alla kära släktingar och

förråd inte för någon, att vi skola hämta dig på hemresan.»

Mamma hade näsduken för ögonen. Hon föreföll sig

själv i detta ögonblick djupt olycklig; båda barnen måste

hon undvara, sina älskade flickor!

Men tåget var obarmhärtigt; det ryckte i sär dem, som

älskade varandra och ej kunde skiljas. Käthe omfamnade

och kysste pappa och mamma. Så stod hon därute med

plaiden över armen. Tåget satte sig just i rörelse; då kom

hon ihåg paraplyet. Pappa och mamma, som stodo vid

fönstret, förstodo icke Käthes ivriga gestikulerande. Senare

upptäckte de paraplyet. De skulle skicka Käthe det från

München.

Nu var hon ensam. Stolt kände hon sig inte alis,

tvärtom, hon tycktes sig själv så övergiven. Hon gick runt

stationsbyggnaden och fick så syn på postdiligensen, som

gick till Frauenfeld. Om det inte var bäst, att hon steg

upp i vagnen? Hennes självtillit var ynkligt liten. Och

hon köpte en biljett och kände sig åter trygg och säker

då hon slagit sig ned på postskjutsens röda plysch-87

dyna. Hon var den enda passageraren, som nu for fram

över den lilla stadens ojämna stenläggning.

Käthe hade öppnat bägge fönstren och tittade nyfiket

ut än åt höger än åt vänster. Vad den lilla staden

tilltalade henne, rosorna utmed husväggarna, kvinnornas

egendomliga dräkt, den med grönt omslingrade kyrkspiran!

Och hur hänförande ljöd icke postiljonens horn. Över

torget bar det i väg Käthe tog för givet, att det var

torget, därför att en enda grönsaksgumma där utbjöd

sina varor till en obefintlig publik. Så uppför ett litet

berg, som stadsbarnen skulle kalla det, och så befann hon

sig i skogen. Nu först kände sig Käthe riktigt förtjust

och väl till mods. Glädjen att så snart få återse Suse

fyllde hennes hjärta. Hon måste jubla. Men hon tänkte

också på föräldrarna, som nu voro långt borta från henne.

O, så vacker skogen var! Hon betraktade den med

förvånade blickar, de höga träden, de dystra skuggorna,

de yppiga ormbunkarna vid vägkanten, de smaragdgröna

ängarna, som döko upp här och där. Nu blev några hus

synliga och en bygata. Diligensen stannade. Käthe stötte

upp vagnsdörren och hoppade ur. Frauenfeld! Men då

svarade henne postiljonen, att man skulle förbi ännu en

by och vara framme i Frauenfeld först klockan två. Käthe

nickade och tänkte: »Vore det inte bättre att sitta där

uppe bredvid postiljonen. Det vore allt något!» Helt

blygt vågade hon sig fram med sin önskan. Postiljonen

gick med nöje in därpå. Det hände så ofta om sommaren,

att de resande sutto uppe hos honom på kuskbocken, därför

att utsikten därifrån var mycket vackrare.

Färden gick vidare. Nu behagade trakten Käthe ännu

mycket mer. Som en drottning föreföll hon sig däruppe,

och med körsvennen började hon konversera helt

kamrat-likt. Han kände naturligtvis i egenskap av infödd

Frauen-feld-bo kyrkoherden, hade också reda på den där

stadsfröken, som var på besök i prästgården.

»Det är min syster», sade Käthe stolt.

»Jaså.» Han pekade ut med piskan de enskilda bergen,

byarna, som blevo synliga allt emellanåt. Han berättade

om den stränga vintern uppe bland bergen, där snön ligger

så djup att snöplogen först måste göra väg.

188

Käthe lyssnade till allt. De kommo åter till en by.

Postangelägenheterna ordnades, och den unga flickan

tittade uppmärksamt på.

Barn med de små fingrarna i munnen tittade också på

och sneglade på Käthe. Hon grävde i sin stora

regnrocksficka, där hon hade chokladbitar. Med ett glatt »passa

på», kastade hon en handfull bland barnskaran. Det var

någonting nytt för dem. De slogos om bitarna. Så satte

sig postiljonen åter upp, och färden fortsattes.

Förbi sågverket, vid vilket vattnet blixtrande porlade

nedför hjulen, förbi ensamt liggande stugor, vilkas

invånare måste känna en försmak av det paradisiska lugnet,

bar det i väg. Då tog en liten gångstig av till

Frauenfeld. Kvinnor med risknippor på ryggen voro på

hemväg. De voro barfota men skogsstigen var mjuk. Inifrån

skogen hördes ett svagt pinglande och klämtande. Käthe

frågade förvånad, vad det betydde.

»Det är korna», genmälde postiljonen och klatschade

muntert med piskan.

Käthes hjärta började klappa våldsamt, då han

plötsligt sade. »Om tio minuter äro vi däruppe, fröken 1»

Att han sade »fröken» styrkte Käthe i den tron, att

hon hade att göra med en bildad postiljon. —

»I dag resa mamma och pappa med Käthe till München»,

sade Suse, som i sällskap med Annemarie bar brev till

posten, »nu måste de vara i Regensburg enligt mina

beräkningar. Jag hade så gärna velat ha Käthe hit»,

suckade hon. Och Annemarie instämde.

»Det är så härligt 1 Kom, så gå vi ett slag i skogen»,

föreslog Annemarie. De promenerade arm i arm; efter

några minuter sågo de posten komma fram ur skogen.

»Det sitter någon uppe på kuskbocken bredvid

postiljonen», sade Suse, »och det är klokt, ty där uppifrån har

man den bästa utsikten. Nästa gång åker också jag —

o, Annemarie, det är ju Käthe, min Käthe.»

Även Käthe hade vid första ögonkastet kännt igen Suse

och ropat och viftat så livligt, att postiljonen måste hålla

fast henne i armen, eljest hade hon hoppat ned från

bocken.

Som en pil flög Suse_ iväg. Kusinen följde efter litet89

långsammare, hon ville låta systrarna mötas ensamma.

Diligensen hade åkt in på gården. Suse var redan där.

Käthe klättrade ned och hoppade rakt i systerns utsträckta

armar.

Vilket återseende! Vilket frågande! Vilket jubel, vilket

kyssande!

»Har ni slutat nu?» frågade Annemarie skrattande, när

Käthe flög henne om halsen.

Nu hade de ju henne där, den rara varelsen, som gick

emellan dem i armkrok. Fastern blev inte litet förvånad,

när hon såg dem komma alla tre. Hennes överraskning

och glädje var stor.

»Får hon ligga i mitt rum, snälla rara faster, får hon

det?»

Käthe kastade en förundrad blick på Suse. Du store

tid, så älskvärd och hövlig var Suse inte förr. »Lisa, knäpp

mina kängor. Lisa min frukost!» hette det jämt och

ständigt varje morgon.

Fastern hade ingenting emot det och lovade att ställa

in en säng i Suses rum.

Annemarie drog Käthe med in i faderns rum och

ropade: »Gissa, pappa lilla, vem det här är!» Kyrkoherden

tog den långa pipan, ur vilken han bolmade, ur munnen

och vände sig om på stolen. »Var snäll och kom

närmare!» sade han leende.

Med två steg var Käthe borta hos honom och höll sitt

lilla ansikte tätt intill hans och utbrast:

»Men farbror då!»

»Käthe, den praktflickan!» Nu först lade han märke till

familjelikheten och jämförde originalet med fotografiet av

den lilla systerdottern.

»Ja, men på det sista kortet var jag bara tretton år,

nu är jag snart femton, farbror», sade hon och sträckte

på sig.

»En aktningsvärd ålder.»

Under det att farbrodern gladde sig åt Käthes friska

väsen, skyndade sig Suse och Annemarie att göra i

ordning middag åt nykomlingen. Men Suse bar sig därvid

så bakvänt åt, att Ännemarie milt fattade henne i axlarna,90

sköt ut henne genom dörren och sade efter att ha kysst

den glödande kinden:

»Gå du, jag gör det bättre ensam. Käthe är inne hos

pappa.»

Suse trädde in. Återigen blev Käthe högst angenämt

överraskad av systerns behagliga sätt. Med öppna armar

flög hon emot henne. Tätt intill varandra sutto flickorna

på den svarta lädersoffan. Farbrodern njöt av de två

lyckliga ansiktena. Hur var det Jean Paul sade: »I

återseendets och skiljsmässans ögonblick veta människorna,

vilket övermått av kärlek, som döljer sig i deras bröst

och först då våga de med darrande tunga och tårfyllt

öga ge uttryck för den.» Ack, dessa två strålande ögonpar!

Käthe hade framfört pappas och mammas hälsningar

och berättat, att hon låtit sitt paraply ånga vidare med

pappa och mamma.

»Kom, Käthe», ropade nu Annemarie, »här är litet

middag, åt dig.»

»Härligt, jag är förfärligt hungrig», sade hon och reste

sig. Suse skrattade. På det kände hon igen sin Käthe.

I matsalen tittade hon sig nyfiket omkring. Farbror

och faster kommo också in; Annemarie hade tagit in kaffe

för de andra. Käthe lät sig väl smaka.

»Det är förtjusande hos er, farbror och faster», sade

hon och drack sitt öl. Suse läppjade på kaffet men tog

inte ögonen från systern. Hon knäppte stundom ihop

händerna under bordet och tackade den gode guden för

denna stora glädje, som Han berett henne: Är det

verkligen sant, att Käthe sitter där?

En öm moderlig känsla vaknade i hennes bröst; nu bar

hon i viss mån ansvaret för att Käthes något bleka kinder

blevo röda och runda och att ingenting hände systern.

Hon skulle vaka väl över henne. Faster var ju också så rar

mot henne. Hon lade just armen om Käthes skuldra och

uppmanade henne att äta mer.N Men Käthe försäkrade,

att nu förmådde hon inte mer, men det hade smakat henne

utmärkt.

Medan de trenne flickorna sutto kvar vid kaffet —

farbrodern hade blivit kallad till en döende — gjorde fastern

i ordning sovrummet däruppe.91

»Har du ingen koffert med dig, Käthe», frågade

Annemarie. Käthe tog upp portmonnäen, visade Suse den och

sade: »Alldeles ny! Äkta ryssläder. Köpt hos Grimma.

Annemarie, här är polleteringsmärket. Min koffert måste

finnas här på stationen. Pappa skickade den som ilgods.

Du skulle bli fullkomligt överraskad!»

Annemarie styrde om att kofferten kom hem, och Suse

gick upp med Käthe.

»Just precis färdigt», sade fastern, när flickorna trädde

in. Käthe var naturligtvis också förvånad över Suses

förtjusande rum. Men Suse var även själv litet häpen.

Hitintills hade hon bara haft ett rum. Nu hade klädskåpet

flyttats åt sidan och en dörr öppnats, bakom vilken låg

ett litet näpet sovrum.

Suse kysste fastern förtjust. Trevligare kunde flickorna

inte få det. När Suse och Käthe blevo ensamma, drog

Käthe fram ett skrivet brevkort ur regnkappans djupa

ficka.

»Hör du, det här måste i lådan!»

Suse tog kortet och läste det förvånad: »Lyckligen

anländ. Härligt! Suse och jag så glada. Alla älskvärda och

snälla. Snart mer från er Käthe, som kysser er.»

»Det skrev jag nämligen i går hemma hos mig»,

förklarade Käthe lugnt. »Allt stämmer jul Skriv du nu också

något på det, så gå vi till posten sedan. Ack, jag är för

lycklig.» De kysstes, och Käthe sade. »Du är nu tusen

gånger sötare än förr Suse.» Denna skrattade och

rodnade. Tänk, att man måste höra sådant av en yngre syster!

Suse tog genast itu med sina plikter mot Käthe. Hon

måste lägga sig riktigt bekvämt på soffan i sitt sovrum

för att vila en liten stund. Hon gjorde visserligen

motstånd, men till slut tycktes hon dock inse, att litet vila

skulle göra henne gott. Suse drog ned rullgardinen, höljde

över Käthe, kysste henne och sade: »Sov nul»

»På befallning», svarade Käthe.

Suse satte på sig hatten för att gå med brevkortet till

posten. Hon slcev några hälsningar på det och begav

sig sedan i väg.

Annemarie arbetade i trädgården. Hon hade en stor

trädgårdshatt på sig och nickade till Suse.92

»Käthe sover», sade Suse.

Ja, Käthe sov. Det dröjde inte länge, så hade ett

himmelskt lugn bemäktigat sig hennes upprörda själ. Hon

somnade tungt.

Suse hade samtidigt gått till fru Wehner för att

meddela henne den glada nyheten. Suse kunde inte fatta, att

hennes lilla syster verkligen sov som bäst i hennes lilla

krypin. Så snällt av föräldrarna att bereda henne denna

överraskning, denna glädje. Fyra långa, men dock korta

veckor fick hon nu glädja sig åt och rå om Käthe. Fru

Wehner hoppades naturligtvis att snart få se Käthe.

Klockan var sex! En härlig varm sommarkväll med

blekblå molnfri himmel.

»Nu har hon då sovit nog», sade faster, som gillat Suses

görande. Alla tre trädde in i den lilla sovkammaren. Då

reste Käthe sig och såg sig ett ögonblick förvånad omkring.

Så for hon upp.

»Har du skickat i väg kortet?» var hennes första fråga.

»Nu följer det med posten! Hör du?» Och verkligen

ljöd icke postiljonens horn, som blåste till avfärd!

»Vem hjälper till med att vattna?» frågade Annemarie,

medan hon drog upp gardinen och öppnade fönstret.

»Jagi» — »Jag!» Båda kusinerna voro villiga. Fastern

smekte Käthes av sömnen röda kinder. Denna fäste upp

klädningen, för att hon skulle kunna hantera

vattenkannan bekvämare. Suse satte på sig ett stort förkläde, över

vilket Käthe i stillhet förundrade sig. De gingo

tillsammans ned alla tre. Annemarie delade ut vattenkannorna.

Fastern gick ned i byn. Hon nickade vänligt åt sitt flitiga

klöverblad. På gården inte långt från trädgården fanns

brunnen. Klart äkta bergvatten flöt i en stor ho.

Därifrån rann det ned i en bäck, som flöt igenom de

angränsande ängarna.

För Käthe var allt nytt. Med hänförelse tog hon itu

med arbetet, släpade på den tunga vattenkannan och gladde

sig, när vattnet strålade ut ur pipen på de gröna

salladstånden, så att det plaskade och stänkte.

»O», och hon drog djupt efter andan, »vad det luktar

jord, o, så härligt!»

Trädgården var stor, och växterna törstade efter vatten.93

De sögo upp det formligen. Suse hade föresatt sig att

vattna en lång rad med vinbärsbuskar.

»Varje buske får en hel kanna.»

»Hos oss finns det redan mogna vinbär», anmärkte

Käthe.

»Ja, här kommer allting fyra till sex veckor senare?»

förklarade Suse. »Du får vara med om att se allt mogna.

Då skola vi baka härliga kakor.»

»Du också?» frågade Käthe förvånad.

»Naturligtvis. Om söndag lagar jag maten. Du skall

få se, vad jag kan!»

Käthe var lycklig. Och det for igenom hennes

snusförnuftiga lilla huvud, hur snällt det varit av den gode

guden, att han låtit Suse komma hit. Hon såg också så

god ut, hade så röda runda kinder, så glänsande ögon.

Och så rask och flitig hon var! Outtröttlig knogade hon

på kannan.

Annemarie var i grönsaksträdgården. Käthe hade sett

mycket litet av den. Hon gick fram till kusinen och lät

henne förklara, vad det fanns på de olika landen.

»Ser du, det här skall bli kålrabi, de äro snart färdiga!

Det här är rädisor. Dra upp en! Så fin och stor! Om

söndag äta vi de första till kvällsmat. Här är salat och

det där persilja.»

»Det här också», sade stadsbarnet.

»O, nej, det är morötter», sade Annemarie skrattande,

»och detta selleri. Ärterna äro långt komna och vi ha

redan ätit sockerärter. De smaka utmärkt. Detta blir

pumpa, som vi sylta i höst. Allt trivs ju inte så bra här

uppe. Men om man ofta gödslar ordentligt, vattnar

rikligt och så låter den värmande solen göra sitt, får man

dock rätt mycket. Och vi äro dubbelt tacksamma, när

vi inte få allt för intet besvär. — Sluta nu med att vattna!

Du är inte van ännu.»

Och Annemarie tog kannan ifrån henne.

»Men jag vill så gärna hjälpa till med något.»

»Tag då den här tallriken och kökskniven och skär av

fem fina saladstånd, men tätt intill marken. Och skär

dig inte i fingrarna!»

Käthe utförde det lilla uppdraget till belåtenhet och bar94

tallriken in i köket. Där puttrade och doftade potatisen

härligt till kvällsvarden.

Käthe vilade sig ett tag på köksbänken och tog köket

i skärskådande. Det var ett riktigt äkta prästgårdskök,

alldeles i jämnhöjd med marken. En förtjusande snövit

liten katt kom insmygande och gick till det hörn, där den

hade sin mjölk.

Käthe tänkte på Suse, med vilken hon dock ville vara

tillsammans varje minut. Hon rusade upp. Där ute

stötte hon ihop med farbrodern, som kom från

gästgivargården. Där möttes byns herrar varje afton och utbytte

dagsnyheter. Nu kommo Suse och Annemarie. Arbetet

i trädgården var slut.

Annemarie skickade upp systrarna till deras rum, för

att de skulle få prata ut ordentligt med varandra. Nu

sutto de däruppe. Käthes koffert hade kommit, och de

packade nu skyndsamt upp den. Suse erfor en så stark

hemkänsla, när någon henne bekant sak dök upp.

»Hör du, det skall stå illa till med Thütnens, säger

mamma», berättade Käthe, medan hon ordnade sitt linne

i den lilla byrån. Suse vände sig förskräckt om.

»Det vore förfärligt. Men det kan inte vara möjligt.

Lisi är fortfarande kvar i Schweiz och tycks vara så

belåten. »

»Ja, men det är sant. Pappa har själv hört det.»

De två flickorna sutto på soffan och pratade. Men Suse

var förstämd. Den stackars Lisi, som inte anade

någonting! Käthe måste naturligtvis berätta en hel del från

skolan. Suse skulle veta allt. En lärare, som alla

svärmade för, hade förlovat sig. Suse var förvånad. Och den

allra sista nyheten var, att Ella Flint också hade förlovat

sig. Tänk! Suse kom mycket väl ihåg den unga flickan;

hon var dotter till enkla människor och för tarvlig för de

högfärdiga kamraterna. Hur annorlunda tänkte inte Suse

nu! Så sympatisk Ella nu var henne. Man skall aldrig

tro sig förmer än andra. En så ung fästmö! Men Suse

kom åter tillbaks till Thümens. Den stackars Lisi!

Käthe berättade också om Werners, hennes skyddslingar!

»Men Suse, vad är det?» Hon for upp och tittade ut

genom fönstret.95

»Korna och getterna komma hem», förklarade Suse och

gick fram till systern, och lade armen om systerns hals.

Käthe var stormförtjust och skrek högt: »Se bara, de

hitta ju alla till sina ladugårdar. Nej, det är verkligen

storartat. De äro ju lika kloka som människor.»

»Jo, jag tackar jag», skrattade Suse och Käthe skrattade

med.

»Där kommer en herre, en riktig herre», sade hon. Han

hälsade upp. Det var organisten.

»Jag tror, att Annemarie har en halvtimmes spellektion

i dag», anmärkte Suse.

Käthe var häpen. »Suse, skulle man kunna tro att folk

brydde sig om sådant i en sån här avlägsen by!»

Underbart härliga melodier hördes snart ifrån förmaket,

där pianot stod. De båda flickorna lyssnade. Käthe

kände sig ryckt bort ifrån världen. Genom det öppna

fönstret trängde den svala kvällsluften från bergen in.

På den blekblå himmelen hade en gyllene månskära

dykt upp. Den ena stjärnan efter den andra slog upp sitt

blixtrande öga. Och därtill den svaga klockklangen från

de avlägsna hjordarna.

När musiken tystnat, sade Käthe: »Om jag ändå hade

min harpa här.» —

En halvtimme senare samlades familjen till kvällsmålet

ute i trädgården. Organisten hade inbjudits att deltaga

och presenterades nu för Käthe.

Sådana sommarkvällar, då man kunde sitta ute, voro

inte många. Intet blad rörde sig. Rosorna och resedan

doftade härligt. En tydlig tillfredsställelse med tillvaron

förmärktes hos det lilla sällskapet, som satt där under de

skuggiga grenarna bakom prästgården. Allvarliga och

skämtsamma samtal fördes. Pojkar och flickor drogo förbi

på landsvägen, sjungande dessa vackra thüringska folkvisor,

som gå en så till hjärtat.

Långt innan de andra gingo till vila, skickade fastern

sin yngsta brorsdotter till sängs. Suse gick med. Käthe

var inte van vid bergsluften. Uppkomna pratade de ännu

en stund och pratandet fortsattes i sängarna, tills Suse

plötsligt på en fråga: »Har du nyligen varit på teatern»,

inte fick något svar. Käthes lugna andetag förrådde, att96

hon sov. Suses tankar gingo åter till Lisi. För endast

en vecka sedan hade hon haft ett övermodigt brev från

Lisi, i vilket hon berättade om de olika spratt, som hon och

Clemence utfört, till föreståndarinnornas förargelse. Lisi

måste inte ha en aning om, hur illa det stod till hemma.

Så förskräckligt, när allt brast samman! Lisi hade inte

lärt något yrke; hur skulle hon förtjäna sitt bröd? »Så

hastigt olyckan ändå kan komma över en», tänkte Suse.

»Hur rätt har pappa inte, när han säger, att vi två systrar

skola grunda oss en existens, det vill säga, lära osj

någonting ordentligt, så att vi i nödens stund eller om vi ej

bli gifta kunna förtjäna vårt uppehälle. -Ja, pappa menar

så väl med oss.» Suse insåg det, hade för länge sedan

redan insett det. Hur hade hon icke spjärnat emot, när

det blev fråga om att resa till Frauenfeld. Så fullkomligt

under hennes värdighet! Och nu visste hon sedan lång

tid tillbaka, att det varit en lycka för henne att få komma

till denna prästgård med dess goda människor. Men hon

ville också för framtiden följa sin pappas råd, gå in vid

seminariet och lära duktigt för att ta en bra examen.

Annemarie tyckte, att hon skulle läsa tre år och avlägga

lärarinneexamen, då stode världen och en bra

levnadsställning öppen för henne. Ja, kanske hon skulle göra det!

Och föräldrarna gladde sig ju bara åt att hon ville lära

sig något och bli något duktigt. Suse låg länge och

funderade. Hon hörde organisten ta avsked. Så stängdes

dörren. Stillhet rådde snart i hela huset. Till slut knäppte

Suse händerna till aftonbön och en härlig sömn slöt

hennes ögon.

Följande morgon blev hon inte litet förvånad, när Käthe

stod färdigklädd vid hennes säng med hatten dinglande på

armen och stack en bukett ängsblommor under hennes

näsa.

»Titta du bara! Klockan är nio, din sjusovare. Men

det gör ingenting! Du är väl riktigt kry?»

Hon slog sig ned på Suses sängkant och pladdrade på.

»Jag vaknade, ser du. Allt var tyst! Jag tittade på

klockan. Sedan påsken äger jag mammas gamla klocka,

men den drar sig en halvtimme efter varje dag. Men jag

ställer fram den, och så går den bra igen. Alltså —97

klockan var fem. Jag steg upp tyst, du sov tungt. En

halvtimma senare stängde jag min kammardörr, glad att

du ej vaknat. Jungfrun var redan uppe och höll på att

städa i vardagsrummet. I köksspisen brann det muntert.

Suse, det är förtjusande här. Jag sade jungfrun, att jag

snart skulle vara tillbaka, och så vandrade jag på egen

hand ett stycke in i skogen, men först förstås genom byn.

O, vad människorna äro flitiga. Alla voro redan uppe.

Och alla sade vänligt »god morgon». Gässen vaggade

redan omkring på landsvägen, hönorna spatserade på

ängarna. Jag gick in i skogen. Härligt Suse! Dagg överallt.

Jag kom att tänka på sången »Daggen gnistrar på gräset»

och den förtjusande biten: »Tidigt om morgonen, när

tuppen gal». Så kom jag till en äng, som var full med

blommor. Jag plockade flitigt, och inte fanns det någon

polis i närheten, som skrev upp en eller tog en med till

polisstationen. Göken gol i skogen. Och jag grep

skyndsamt tag i min börs och skakade på den. Då lär man

alltid få ha pengar i den. Den snälla göken! — Jag mötte

några gamla gummor. De hade varit ute och plockat ris.

De vilade sig just Jag gick fram till dem, tilltalade dem

och sade, att jag ville försöka, om jag orkade bära en

sådan där knippa. Jag lade remmen över axeln, men

tänk, Suse, jag förmådde inte röra den ur fläcken. Vilka

krafter de fattiga måste ha! Sedan möttes jag av

kohjor-darnas klingande spel. Jag räddade mig ett stycke uppför

berget, för jag blev rädd för de många hornprydda

huvudena. När de passerat allesamman kom herden med sin

hund och nickade vänligt till mig. — Ja, det var allt.

Jag fann mig åter tillbaka i byn. De hade druckit kaffe

allesammans, men jag ville vänta på dig. Stig upp nu!

Jag skall ordna blommorna, medan du klär dig. Och

hungrig som en varg är jag. Mindre än fyra skivor bröd

nöjer jag mig inte med. Här är ett kort från pappa.

Allt väl, Gud ske lov! Och mitt paraply får jag snart hit.»

Suse skulle knäppa sina höga kängor. »Får jag göra

det åt dig!» sade Käthe, kastade blommorna ifrån sig,

och lade sig på knä framför Suse. Rodnande sköt Suse

undan systern och svarade: »Det gör jag alltid själv

numera. Ju mindre man är beroende av andras hjälp, ju

7 I Skogspensionen.98

lättare reder man sig här i livet. Kommer du ihåg, hur

jag varje morgon lät Lisa hjälpa mig. Så lat jag var!

När jag kom hit, ropade jag också första morgonen på

jungfrun. Annemarie frågade, vad jag ville henne. »Hon

skall knäppa mina kängor», svarade jag. Annemarie stod

där nere och skrattade, ty hon trodde jag skämtade. Men

hon kom upp och förklarade på sitt lugna kärleksfulla

sätt, att här måste var och en hjälpa sig själv så mycket

som möjligt. De hade bara en jungfru, och henne fick

man inte besvära med småsaker. Annemarie stryker ju

alla sina ljusa tvättklädningar, sina vita kjolar och

förkläden själv. Det gör jag nu också. Annemarie ville

emellertid hjälpa mig med kängorna, men jag tillät det

naturligtvis inte. Så lärde jag att hjälpa mig själv. I

början är det svårt, det är visst och sant, men sedan

känner man sig så belåten. Vår snälla mamma har allt

skämt bort mig duktigt. Du har alltid varit

anspråkslösare och bättre än jag, Käthe.»

»Jag?» Man såg på det strålande lilla ansiktet, hur

lycklig detta sällsynta beröm gjorde Käthe. Hon rusade

upp och omfamnade Suse hjärtligt.

Blommorna voro vackert ordnade i en vas. Suse var

färdig, och hade bäddat upp båda sängarna, vilket var ett

nytt under för Käthe.

»Vet du vad», sade hon, då hon hängande vid Suses

arm gick nedför trappan. »Mamma kommer inte att känna

igen dig. Hon är i tysthet så glad över, att du inte kom

till Schweiz. Det lär kosta förfärligt mycket pengar. När

vi båda ha slutat våra studier, göra vi oss av med vår

dyra jungfru och nöja oss med en billigare hjälp. Mamma

skall ha det bra, och pappa spar på så sätt mycket pengar.»

Annemarie hade dukat kaffebordet för sina kusiner

under lindarna. Faster ropade god morgon till dem genom

fönstret. Hon höll på att baka kakor till Käthes ära,

vilket meddelande denna mottog med tillbörligt jubel. De

tre flickorna sutto tillsammans. Annemarie rensade bönor.

Hon hade därvid sin engelska grammatik framför sig och

hade lärt sig en massa vokabler, innan flickorna kommo.

»I dag är det lördag, skurdag, då är det bäst, att ni tar99

en promenad till middagen. Suse måste ha litet ledigt,

eller hur?»

De voro överens. Solskenet lockade, Annemarie, den

lilla husmodern, bredde ett par smörgåsar, vilket vann

Käthes fulla erkännande. Båda hängde sin halmhatt på

armen och spände upp parasollen — Käthe hade lånat

ett av fastern — och så bar det i väg ut i den härliga

morgonen. Vad Käthe var glad. Hon stannade framför

varje särskilt hög gran och beundrade den. Vid den första

lilla bäck, som plaskande flöt förbi med sitt klara vatten,

föll hon ned och drack ur handen. Ingen mötte dem.

De kommo allt djupare in i skogen. Ängarna lågo

smaragdgröna där, och först på närmare håll upptäckte man

blomsterprakten på dem.

»Här lägga vi oss», föreslog Suse. Käthe var med på

allt. Efter denna timmes promenad var hon redan

hungrig. De slogo sig ned just i skogsbrynet i skuggan av

några stora träd. Runt omkring dem doftade det av

blommor, jord och kåda. Guldglänsande skalbaggar sprungo

av och an bland gräset.

»Så himmelskt!» sade Käthe och sträckte ut sig i gräset.

Medan Suse packade upp smörgåsarna, låg Käthe och

tittade upp i den mörkblå skyn.

»Gudomligt», sade hon efter en stund. Suse, som satt

med armarna knäppta om knäna, smålog. Hon var så

glad; det var så lugnt i hennes lilla hjärta. Hon kände

sig också hungrig, men tänkte att när det kom till kritan

ville nog Käthe ha hennes andel också; luften här uppe

gav en sådan aptit.

»Nu kommer jag att resa till Frauenfeld varje sommar»,

förklarade Käthe, »och när jag slutat skolan reser jag hit

för att stanna ett helt år. Men du äter ju inte! Jag är

fortfarande hungrig.»

»Se här, tag den», sade Suse — »jag har — jag kan

gott vänta till middagen!»

Det smakade Käthe förträffligt. Hon anade ju ej, hur

osjälviskt Suse handlade.

Efter en stund drog Käthe upp sin klocka. Snart halv

tolv. Alltså hemåt! De mötte barn, som sökte efter

blåbär eller svamp. På bortvägen hade Käthe av idel för-100

våning inte upptäckt de rara blåa bären. Nu kunde hon

inte hållas tillbaka. Hon satte sig mitt i skogen och

plockade av bären. Alla gingo in i hennes lilla mun.

Det var någonting nytt för stadsbarnet. Suse måste skynda

på henne. Hon plockade under tiden själv svamp. Hela

svampfamiljer växte tillsammans, från de största till de

allra minsta, som alldeles nyss stuckit upp huvudet över

mossan. Käthe var hänryckt.

Hemkommen måste hon visa sina blå läppar, tänder

och fingrar. Men frossandet bland blåbären hade icke

skadat hennes välsignade matlust. Fastern och Annemarie

skrattade, och kusinen bearbetade Käthes mun och fingrar

med citronsaft.

Käthe föreslog för eftermiddagen allmän

svampplockning; fastern gav sitt samtycke och lovade att följa med

till de tre flickornas förtjusning.

»Skola vi inte fråga fru Wehner och John också?»

sade Suse. Alla voro med om det.

Och på eftermiddagen träffades sällskapet vid

skogsbrynet. Käthe och fru Wehner blevo bekanta. Käthe

satte ögonblickligen upp som villkor, att man inte skulle

tala engelska. Hon sprang i kapp med John, som

hänryckt slöt sig till henne. Den långa flätan flög,

kläd-ningen flög, hattbanden flögo. När de kommo till en

gräsbevuxen sluttning, samlade Käthe ihop kjolarna, lade sig

på marken och rullade nedför. John jublade av

förtjusning och rullade som ett klot efter. De övriga kommo

fram i lagom tid för att se dem i full gång.

»Käthe rasar riktigt ut här», sade Suse och skrattade

liksom de andra hjärtligt åt den lustiga synen.

De båda andra hade nu hunnit ned och knogade som

bäst åter upp, varvid John höll fast i Käthe.

Fastern visste ett ställe där det fanns svampar. Dit

visade hon sällskapet. För att inte Käthe åter skulle rusa

i väg höll fru Wehner fast i flätan. Det vimlade av

kantareller. Nu greps alla av begär att plocka så mycket

som möjligt, och man sökte överflygla varandra. Fasterns

medhavda korg fylldes snart.

John förklarade: »Vi måste också få smaka dem.»

»Er man är ju bortrest, inte sant fru Wehner? Vi an-101

rätta svamparna i kväll, och ni båda bli våra gäster»,

föreslog fru Volland.

Förslaget antogs med förtjusning. Det dröjde inte länge,

så var korgen rågad. Alla ville bära den. Till slut fick

John sin vilja fram. Med högröda kinder knogade han

en stund på den, tills Annemarie förbarmade sig över

honom.

På kvällen satt man helt förnöjt tillsammans. Aldrig

hade svamp smakat Käthe så bra som denna, de plockat

själva.

Innan kvällsmaten hade systrarna skrivit utförliga brev

till föräldrarna.

På söndagen gick Käthe i sällskap med Annemarie till

kyrkan. Suse hade åtagit sig att laga middagen. Så snart

predikan var slut, rusade Käthe in i köket. Hon var

verkligen nyfiken att få se hur Suse tog sig ut där. I vitt

förkläde och med högröda kinder styrde och ställde Suse

med oanad värdighet. Hon drog ut pannan ur ugnen

och spädde steken. Käthe fick resa på sig för ett

ögonblick och se på. Suse rörde choklad i kokande mjölk,

skar sedan bröd i små tärningar, som hon rostade

guldgula i smör.

»Det här skall bli chokladsoppa», sade hon. Käthe

nickade förstående. Hon tog upp i knät den lilla vita

kattungen, som just kom insmygande.

Suse gick in i skafferiet, som låg intill köket, och kom

tillbaka med en smörgås och ett glas frisk limonad.

Farbrodern, en sällsynt gäst i dessa regioner, kom in.

Han föreföll mycket upprörd och frågade: »Är inte

Annemarie här, barn?»

»Nej! Har det hänt något, farbror?»

Han slog sig ned bredvid Käthe på köksbänken och

berättade: »En stackars fru med fem barn var alldeles

nyss hos mig. Mannen har övergivit henne och rest till

Amerika. Nu måste man hjälpa den stackarn, men på

vad sätt?»

Han tog sig om huvudet. »Om jag inte tar fel, så

brukar mor låta lappa och laga hos henne. Kanske kan

man skaffa henne mer arbete. Hör du, lilla Suse, nu får

du laga middag en dag i veckan åt dem. Jaså, där är102

du, Annemarie!» Han berättade allt för henne. Hon

skakade på huvudet. »Den stackars kvinnan! Hon syr

inte illa, men hon har inte lärt sig ordentligt.»

»Skicka henne då till en sykurs», sade Käthe, som

alltid var färdig med ett förslag, när det gällde att stilla

nöd.

»Det var en god idé», menade Annemarie och tog sig

en köksstol.

»Om man kunde skaffa medel till det, kunde man ju

på så sätt skaffa henne en existens. Hon kunde kanske

lära upp några flickor. Arbete finge hon nog. Men

pengarna. »

»Vi ställa till med en konsert!» föreslog Käthe.

Organisten spelar. Annemarie låter höra sig på fiol och vi

två sjunga. Om jag bara hade min harpa här!»

Kyrkoherden reste sig och lovade att tänka på saken.

De tre flickorna voro eld och lågor. De skulle göra

tablåer, musicera, ha kaffeservering mot dryg betalning

förstås. Fastern kom in för att titta på sin unga kokerska.

Hon fick nu del av nyheten och fann deras plan

överdådig. Men Suse ägnade nu mer uppmärksamhet åt sin

matlagning.

En vecka senare voro repetitionerna till konserten i full

gång. Fru Kern, den stackars övergivna hustrun, hade

ingen aning om att man för hennes skull föranstaltade en

»afton».

»Luther i kretsen av sin familj» — så hette tablån,

som skulle göras. Genom en jägmästarfru, som bodde i

grannbyn, efterskickades till och med kostymer från teatern

i Erfurt. Fru Wehner, John, de tre ungdomarna från

prästgården — alla medverkade.

Men så fick Suse en idé, som hon i hemlighet

realiserade. Hon skrev till Luise Wermann i pensionen Silt i

Arnstadt och inbjöd henne jämte hela pensionen till

välgörenhetskonserten. Det skadade inte att försöka, tänkte

hon. Hur förvånad blev hon inte när ett kort kom med

de få orden: »Vi komma. Luh».

Men det fanns en annan, som också hade hemligheter.

Käthe visste, att nyckeln till deras våning fanns hos

rådmanskan, mammas bästa väninna. Till henne skrev hon:103

»Vill ni vara så snäll och gå ned i mitt rum. Där står

min harpa, ordentligt inpackad. Sänd den till mig. Min

pappa betalar sedan, vad det kostar. Käthe.»

Några dagar förgingo. Då upptäckte Käthe sin harpa

i det väldiga fodralet uppe på postdiligensens tak. Nu

fick hon bråttom att köpa några frimärken och lyckades

få harpan avlevererad på gästgivargården, där konserten

skulle gå av stapeln. Glädjestrålande gick hon hem, sedan

hon noga inpräntat hos postmänniskorna att ej förråda

något. Hon övade sig några gånger i hemlighet och det

var en rörande tavla att se den lilla konstnärinnan i det

halvljusa rummet hur hon med strålande ögon lyssnade,

när de fulla veka tonerna träffade hennes öra.

Att det bleve litet prosaiskt utan musik, när ridån gick

upp för tablån, tyckte alla. Men alla, som kunde traktera

något instrument undantagandes Käthe, uppträdde med i

tablån. Men Käthe menade, att tavlan i och för sig skulle

framlocka stämning. Den lilla sluga Käthe! —

Generalrepetitionen var inne. Till den hade hela byn

fritt tillträde. Käthe hade fått sig ordningen anförtrodd.

Farbrodern menade, att det fattades bara staven, så vore

ceremonimästaren fix och färdig. Hon placerade

åskådarna. På de främsta bänkarna satte hon barnen, och de

uppmanades på det allvarligaste att hålla sig mol tysta

under föredraget. Sedan lät hon de gamla kvinnorna slå

sig ned och bakom dem de unga. Fru Kern var inte

närvarande. Så kom turen till de gamla männen och de

unga, som tagit sig tid till ett extra nöje och till dem

som kommit hem från kriget som invalider.

Käthe var så lycklig. Alla dessa duktiga, enkla

människor skulle också en gång få en njutningsrik stund. Och

hur de lyssnade alla, när musiken började. Organisten

och Suse spelade fyrhändigt. Inte ett ord hördes. Sedan

sjöng fru Wehner några sånger med sin skolade klockrena

stämma. Därefter spelade Annemarie fiol. Det var första

gången som Frauenfeldarna hörde sin lilla prästgårdsfröken

spela. De sutto strålande där och stötte till varandra med

armbågarna vid de vackraste ställena. Till fiolens

underbara jublande och klagande smög sig

pianoackompanjemanget i mjuka ackord. På konsertaftonen skulle härefter104

följa kaffeservering. Men i dag fortsatte man; nu

musicerade man fyra tillsammans: piano och fiol och därtill

sjungo fru Wehner och Suse. Käthe fann allt förträffligt.

Nu kom tablån. Hennes lilla hjärta började klappa. Straxt

innan det ringde, smög hon sig in i det lilla rummet

alldeles bakom scenen. Hon såg, att allt var i ordning.

Efter vad hon helt flyktigt såg, måste det ta sig

utomordentligt bra ut, och var fullkomligt naturtroget framställt

efter den omtalade tavlan, som föreställer Luther i kretsen

av sin familj. Annemarie måste vara förtjusande som

Luthers hustru. Organisten föreställde Luther. Käthe satt vid

sin harpa med de darrande fingrarna därpå. Då ringde

det, och hon hörde ridån gå upp. Som från en annan värld

kommo tonerna, och de härliga ackorden strömmade ut

som himmelsk harmoni över den lyssnande mängden. Och

så urskiljde man melodien: »Nu tackar Gud allt folk.»

Trots den oväntade överraskning, som Käthe beredde dem,

hade alla de, som uppträdde i tablån, stått orörligt stilla.

leke ens de små barnahuvudena. hade vänt sig om. Men

när ridån gick ned, trängde alla sig in i den lilla skrubben.

Suse omfamnade systern. Farbror kyrkoherden,

Lutherorganisten, hans hustru Käthe, alla bestormade den lilla

med frågor och tackade henne. De kunde ej med ord

beskriva, vilket högtidligt intryck musiken gjort.

Nu hjälpte det inte, hur mycket än Käthe spjärnade

emot; programmet ändrades så att i stället för

quatre-mains skulle föreställningen avslutas med Mignons sång:

»Känner du landet.» Hon måste genast försöka.

Under det att de uppträdande klädde om sig och satte

sig bland de övriga i salen, bars Käthes harpa in på

scenen. Med gapande munnar stirrade byfolket på

instrumentet. Ett dylikt hade de aldrig förr sett.

Nu slog sig »en sådan där liten varelse» ned framför

det, fingrarna grepo om strängarna och de hänryckt

lyssnande åhörarna grepos liksom av trollmakt: »Känner du

landet, där orangen glöder?» Vemodigt längtansfull ljöd

den stackars Mignons sång. Käthe spelade melodien en

gång till. Den som kände till texten, visste, att Mignon

såg sitt hem inför sin själs ögon: »Känner du huset; på

pelare vilar dess tak?»105

Först rådde dödstystnad, när de sista tonerna förklingat.

Det var som om alla ännu dröjde kvar i en annan värld,

i en ljuvlig drömvärld. Men sedan brusade bifallsstormen

lös, för vilken Käthe rodnande drog sig undan. Men

åhörarnas tack följde henne. Suse var riktigt stolt över sin

syster. Så mycket beröm hon fick höra om henne. Och

det hade funnits en tid, då hon hade tusentals småsaker

att anmärka på henne. Nej, den tiden låg nu långt

bakom henne. Hon måste alltid älska sin lilla syster, denna

hjärtegoda naturliga varelse, och milt överse med hennes

små svagheter. Även den bästa människa har sina fel.

Farbror och faster voro stormförtjusta över

generalrepetitionen. Käthe fick lov att berätta, hur hon fått hit sin

harpa. Farbrodern skrev till sin svåger och svägerska om

de rara töserna; det var första gången, som han tillstod,

att de första veckorna, som Suse tillbringade hos dem,

icke varit lätta för någon av parterna. Suses huvud

hade varit fullt av alla möjliga griller. Men landet och

dess naturliga, ursprungliga människor hade inverkat gott

på henne. Även Käthe skrev i liknande ordalag till

föräldrarna. Suse utvecklades allt mer till en älsklig, flitig

och förståndig flicka. Vistelsen på seminariet med dess

stränga arbete skulle fullborda hennes uppfostran till det

allra bästa.

På kvällen sutto de tre unga flickorna tillsammans i

trädgården. Då trängde den mest egendomliga musik till

deras öron. Det lät som när man blåser på horn. Det

ljöd som en marsch och för varje ton blev ljudet eller

oljudet tydligare. De ställde sig alla tre på stolarna och

tittade nyfiket över staketet ut på landsvägen

»Det är ju pension S. från Arnstadt», utbrast Suse.

»Luh och Muh marschera som förtrupp.»

I största hast förklarade hon sammanhanget.

Sannerligen blåste de inte på kammar, omlindade med

silkespapper. Suse skyndade sig att fråga fastern, om några i

nödfall finge logera i prästgården, vilket fastern på sitt

sedvanligt gästfria vis lovade henne. Och så i väg ned i

byn!

Från gästgivargården hördes högljutt prat och skratt.

När Suse trädde in, flög Luh henne tillmötes. Förestånda-106

rinnan hälsade också på den unga flickan. Man höll som

bäst på att underhandla med värdinnan. Hon" hade inte

mycken plats. Då erbjöd sig Suse, att härbärgera ett par

stycken i prästgården. Så kom hon att tänka på fru

Wehner med sina tomma små gästrum och lovade fru

Silt, föreståndarinnan, att skaffa tak över huvudet åt två

till. Nu var rumsfrågan löst till allas belåtenhet.

Luh och Muh skulle inhysas i prästgården. De två

engelskorna, Maud och Jessy jublade, då de hörde, att de

kanske finge komma till en landsmannina. För

föreståndarinnan och de övriga sex hade gästgivarfrun plats.

Suse skyndade först till fru Wehner, som satt på

verandan tillsammans med sin man och John och höll som

bäst på att berätta om Käthes spel. Hon tog gärna emot

de två landsmaninnorna och gav genast befallning om att

två bredvid varandra belägna gästrum skulle göras i

ordning. Suse flög åter tillbaka till gästgivargården och

erbjöd sig att följa de två »misserna» till fru Wehner. Dessa

sökte nu reda på sina tillhörigheter ur en hög av pläder

och reseffekter, hängde regnkapporna på armen, togo adjö

av föreståndarinnan och kamraterna och följde Suse. De

talade engelska och meddelade Suse under vägen sina

namn, sin ålder och en hel del från pensionslivet. Helt

förnöjda kommo de fram till fru Wehner och välkomnades

av henne på sitt modersmål. Nu tog Suse farväl, ty hon

visste, att flickorna nu voro i de bästa händer.

Sedan hämtade hon Luh och Muh. Att skilja dessa åt

hade varit grymt. Fastern hade under tiden med

Annemaries och Käthes hjälp ställt i ordning det lilla

gavelrummet. På sitt rara vänliga sätt bad hon flickorna vara

välkomna.

Men de fem ungdomarna tänkte inte på att sova. De

slogo sig ned under linden, tätt intill varandra och

inhöljda i varma sjalar, och småpratade, ända till månen

steg upp över grantopparna.

»Och nu en promenad i bergen som den olyckliga

bayerska konungen gjorde», föreslog Luh.

»Nej», invände den förståndiga Muh, »för oss, som

marscherat hela fyra timmar, är det utan tvivel nyttigare att

gå till sängs.»107

»Du prosaiska varelse!» sade Luh, men kysste därvid

sin väninna hjärtligt.

Annemarie tog godnatt av flickorna i förstugan. Suse

och Käthe följde de andra två in i deras rum. Käthe

och Muh lutade sig ut genom fönstret. Det var sagolikt

vackert. Månen svävade så gul i det avlägsna fjärran,

stjärnorna tändes och från skogarna kom ett svagt

prasslande, skogen andades. Byn låg tyst och stilla.

»Å, vad det är vackert», sade Muh. —

Följande morgon gick det muntert till vid kaffebordet

under linden.

Pensionen samlades klockan tio. Man hade planerat en

utflykt till en gästgivargård uppe i bergen, vid middagstid

skulle man vara tillbaka för att på eftermiddagen gå på

konserten. Maud och Jessy kunde inte i nog starka ord

uttrycka sin förtjusning med Wehners. Efter konserten

hade fru Wehner inbjudit hela pensionen och alla i

prästgården att dricka persikabål i hennes trädgård.

»Här är det riktiga paradiset», sade Maud förnöjt.

Konsertsalen var till trängsel fylld. Från kringliggande

byar hade »de bättre» familjerna infunnit sig; det var ju

frågan om ett välgörande ändamål. Under den stora

pausen bjödo flickorna omkring kaffe och kakor mot kontant

betalning. Prestationerna, särskilt tablån och Käthes spel,

mottogos med jubel av den hänryckta publiken. Kort

och gott; det var en storartad succés!

Efter konserten promenerade de inbjudna över till

Wehners villa. Sommarnatten sänkte sig sakta. Hur

förvånade blevo de ej, då de funno trädgården sagolikt

ekla-rerad. Överallt hängde kulörta lyktor, till och med i

träden, där de lyste fram ur det mörka lövverket som väldiga

fantastiska frukter. En grammofon, vars ägare John var,

stod i ett hörn av verandan. En smäktande vals tog emot

gästerna. Fru Wehner hade skyndat i förväg för att

kunna taga emot sina gäster vid trädgårdsgrinden. Alla

svärmade kring den förtjusande frun i eldröd klädning,

som nu gav sin brutna tyska till bästa. Roligast var det.

när lion ropade på sin John för att han skulle tjäna

henne som tolk.

Snart sutto alla belåtna på verandan. Persikabålen108

och den i hast bakade tårtan vunno allas gillande. Man

sjöng, pratade och dansade på gräsmattan. Två och två

vandrade de unga flickorna omkring i trädgården, under

det att Wehners och kyrkoherdens stannat kvar på

terrassen. Till dem hade också fru Silt, en högt bildad dam,

sällat sig.

Käthe och Suse gingo arm i arm, de voro så glada, så

lyckliga. —

Fru Wehner presentade alla var sin papperslykta för

hemvägen. Det tyckte flickorna var så roligt.

»Precis som lysmaskar», sade Annemarie, som gick

emellan sina kusiner.

Suse och Käthe kommo överens med fru Silt, att de

följande morgon skulle få följa flickorna ett stycke på väg.

Och så blev det. Genom den morgonfriska skogen

vandrade den unga skaran, sakta sjungande »Där vandrar tyst,

på sitt eget vis, vår Herre genom skogen.»

I en timmes tid gingo systrarna med, och sedan tog

man ett rörande avsked av varandra. Man måste träffas

igen, här eller någon annanstans. Och några lovade att

hälsa på Käthe i Leipzig.

När flickorna försvunnit bakom en krök av vägen, slogo

sig Suse och Käthe till ro på en bänk, som stod i en

glänta. Runt omkring hade man huggit ned alla träd

och på så sätt hade man en vidsträckt utsikt över bergen.

Solen sände ned brännande strålar och från barrträden

utströmmade en uppfriskande kåddoft. Suse och Käthe

sutto tysta och beundrade utsikten. De njöto av

stillheten, den balsamiska doften, och Käthe tänkte

medlidsamt på de tusende, som måste stanna kvar i de stora

städerna och försmäkta i sina kvava boningar.

De började så prata om gårdagen. Nettobehållningen

av konserten översteg trehundra mark. Farbror skulle i

dag gå till fru Kern och delgiva henne sin plan. En

gammal mormor bodde också i den lilla stugan. I hennes

vård skulle barnen lämnas under den tid modern var borta.

Käthe bad Suse skriva längre fram och tala om hur saken

gestaltat sig.

Dagarna flögo i väg. Käthes kinder hade blivit röda,

hennes glada väsen hade vunnit allas hjärtan. I sällskap109

med Annemarie besökte hon byns fattiga. Hon jublade,

när farbrodern lät dem fara ut och åka. Hon

brevväx-lade med skolkamrater, och från föräldrarna hade hon

goda nyheter. Käthe gladde sig redan åt det ögonblick,

då Suse skulle överraskas av pappa och mamma. Ingen

i prästgården anade något.

Suse fann det egendomligt, att inte Lisi skrev.

Käthe var förtjust i Annemarie. Hon tänkte med glädje

på vintern, då kusinen skulle vara i Leipzig. Hon måste

ju vara av med Suse ännu en mycket lång tid.

En dag hämtade Käthe ett brev pöste restante. Hon

kände sig riktigt vimmelkantig och blev alldeles blodröd

av förlägenhet vid luckan.

I morgon med kvällsdiligensen skulle föräldrarna komma.

Ack, var det verkligen möjligt? Ytterligare åtta härliga

dagar!

»Bara en vecka till, Käthe», klagade Suse, omfamnande

systern.

»Men vi skola njuta riktigt av den också», försökte

Käthe trösta. Hon kände sig själv ledsen vid tanke på

skilsmässan.

På kvällen försökte Käthe att bli kvitt Suse för att gå

till porten. Och det lyckades utmärkt. Suse satt uppe

på rummet och lagade Käthes kläder. Alltid lossnade

kantbandet eller fattades hakar och hyskor. Förr skulle

det aldrig fallit Suse in att hjälpa systern i dylika fall.

Men nu visste hon, vad syskonkärlek och tillmötesgående

ville säga. Och hon lagade gärna, vad hennes vilda lilla

syster rev sönder. Genom det öppna fönstret hörde hon

postiljonens signal; i dag tycktes kusken vara vid

särdeles rosigt lynne, ty han blåste ännu en visa. »Ifrån

min höga plats.»

Suse lyssnade förtjust. Hon tyckte, att hon egentligen

aldrig förr varit så lycklig, så belåten som nu. Om hon

ändå kunde skänka sin Lisi von Thümen, på vilken hon

tänkte med medlidande, något av denna hjärtero. Det

föreföll henne, som om Lisi alltjämt vandrade de gamla

felaktiga vägarna, lättsinnig, ytlig, utan tanke på livets allvar.

Hur lätt kan ej vår farkost styras in på andra banor av

den mäktiga styrmannen där ovan stjärnorna. Ett par110

fadersögon kunna slutas till för alltid, så visar livet sin

allvarliga sida, och på hjärtats dörr klappar samvetet och

frågar: Fyller du den plats, på vilken du blivit ställd?

Lisi borde, medan det ännu var tid, lära något för att

kunna stå på egna fötter, när sorgen droge in i deras hem.

Om hon ändå kunde säga henne det, kunde råda henne.

Men fick hon blanda sig i andras angelägenheter? Gick

vänskapens rätt så långt? Kanske var det förtal, avund,

allt vad som pratades om Thümens. Den som har en

glänsande ställning här i livet, ådrager sig så lätt

medmänniskornas avund. Om dessa avundsmän visste, hur

bedrövligt det ofta ser ut i deras hjärtan, som leva i

rikedom, hur hastigt skulle ej avundet vika för medlidande

och tillfredsställelse med den egna lotten komma tillbaka.

Så där ja! Nu var vardagsklädningen i ordning igen.

Vad den lilla rara Käthe skall bli belåten. Nu återstod

bara att fästa spännet och slejfen på den vita blusen och

sedan. x. .

Då hördes fotsteg, en massa olika röster, skratt — en

herröst — Suse hoppade upp. Den vita blusen föll ur

hennes händer.

»Lilla mamma!»

»Suse.»

De höllo varandra hårt omslutna, och glädjetårar runnö

utför kinderna.

»Jag finns här också», sade pappa och tog sin äldsta

tös i famn.

Och Käthe hängde sig vid mammas arm och jublade:

»Det lyckades fint.»

»Nåå, Suse, vad säger du om den här överraskningen?»

ropade fastern genom dörren.

Ja, Suse! Hon hade nyss tyckt, att hon var så lycklig

och nu bestod Gud henne en ny, salig glädje. Hon kunde

ännu inte fatta det.

Och föräldrarna strålade av glädje över sin lilla dotter.

Så blomstrande, så vackert barnet blivit! Och vilken solig

munterhet lyste ej ur hennes ögon! Intet spår av det

forna missnöjet, av de små felen. Här måste det vara

härligt att leva, i sanning, här, där människorna

utvecklade sig så harmoniskt!111

Kyrkoherden och hela hans hus uppbjödo ali sin

förmåga för att göra de älskade gästernas vistelse så

angenäm som möjligt. Och det blev intet slut på berättandet!

Om den gamla linden, under vilken de sutto till långt

in på den stjärnljusa sommarnatten, kunde tala! Vad

skulle den inte då berätta om det härliga Bayern, från

vilket herr och fru Orland kommo, om Suse som satt

mellan far och mor och vilkens hjärta inte kunde fatta

ali denna lycka, om Käthe, som var så glad att ha sina

kära hos sig, om Annemarie, som med längtansfulla ögon

lyssnade, då farbror Orland beskrev de höga bergen, de

djupblå sjöarna och alphyddorna.

Fru Orland for smekande över dotterns kind. Vilken

frisk flicka det hade blivit av henne. Så solbrända

kinderna voro! Det blonda håret låg i tjocka flätor runt

det täcka huvudet. Mamma insåg också, att Suse aldrig

hade kunnat utveckla sig så till sin fördel, om hon fått

resa till Schweiz.

Herr Orland hade köpt med sig hem till barnen och

systerdottern allehanda godsaker och presenter från München.

De tre flickorna skyndade in och lade sig på knä runt

kofferten och tog fram ur dess djup alla dessa vackra

saker.

Följande åtta dagar förgingo i flygande fart. De voro

en rad av festdagar. Pratstunder mellan mor och döttrar

omväxlande med åkturer och promenader.

»Man börjar längta efter sitt arbete!» sade herr Orland

till sin svåger, med vilken han promenerade av och an i

trädgården.

Fru Volland gick omkring och såg ledsen ut, om hon

också försökte dölja det; man hade ju i familjerådet

beslutat, att Annemarie skulle följa med Orlands till Leipzig

och stanna där till julen. Men det var obeskrivligt svårt

för modern att skiljas från sitt enda barn.

En tröst var, att hon fick behålla Suse. Annemaries

resa tyngde även hårt på Suses unga hjärta, men hon

hade åtagit sig mycket arbete och beställt många goda

böcker av pappa för de långa vinterkvällarna. Dessutom

hade hon umgänget med den sympatiska fru Wehner. Så

112

hon tröstade sig i någon mån. Hon ryste blott för

avskedet följande dag och fällde i hemlighet många tårar.

Även Annemarie, som glatt sig så innerligt åt resan till

den stora staden, kände sig tung om hjärtat. Avskedet

från herr Richter, som tryckte hennes hand så innerligt och

så trohjärtat bad henne icke glömma den gamla vännen

i storstadens vimmel, gjorde henne ont. Nu kände hon

tydligt, att hennes hjärta var fästat för alltid vid

hemtrakten och dessa kära människor. Nej, hon skulle inte

glömma den unga ädla vännen, ej heller avskedet i skogsbrynet,

där de höga granarna reste sig mot himlen och

förgätmigejen blommade vid bäcken.

Käthe höll på att packa sin koffert. Denna gång var

det Suse, som stoppade åt systern allt möjligt gott, som

fastern gav henne.

Och uppe i sitt lilla flickrum låg Annemarie på knä

framför sin reskorg och gömde i den packar med

bländ-vitt linne, som modern bar till henne.

Alla packade, alla sökte i skrymslen och vrår för att

ingenting skulle glömmas. En tröstlös avskedsstämning

vilade över hela huset; intet skämt och skratt förnams.

Därnere i arbetsrummet sutto de båda svågrarna och

rådslogo om döttrarnas framtid. Annemarie skulle få njuta

av allt, som kunde skänka henne någon konstnärlig

njutning, framför allt musik. Hon skulle taga lektioner i

fiol-spelning, harmonilära och pianospelning. Men hon skulle

även hjälpa till i hushållet och lära franska tillsammans

med Käthe.

»Suse lämnar jag lugn i er vård», sade herr Orland,

»och vi skola vaka med samma omsorg över er Annemarie.»

På kvällen samlades alla för sista gången. Men farbror

Pauls tröstande ord och tvungna munterhet gagnade till

intet; avskedet låg alla tungt om hjärtat.

Det var inte tal om att sova denna sista natt.

Postdiligensen gick tidigt på morgonen. De fyra platserna i

vagnen upptogos av Orlands och de två unga flickorna.

Gång på gång omfamnade Suse och Käthe varandra,

Annemarie och föräldrarna, Suse och modern. Det ville

inte ta slut på kyssar och handtryckningar, smekningar

och tackande.

113

Kusken besteg sin höga plats, gav signal och hästarna

satte sig i rörelse. Nu bar det i väg i rask trav nedför

bygatan. Näsdukar fladdrade i fönstren på båda sidorna.

»Seså, var nu duktiga, Suse och mor», sade kyrkoherden.

»Jag går till fru Kern och kryddar avskedets smärta med

att göra henne glad.

Fastern och Suse vandrade långsamt hem. Så ledsna

de voro båda två. Allting påminde om dem, som nyss rest.

Suse gick upp på sitt rum och kastade sig snyftande på

Käthes säng. »O, min Gud», suckade hon. Så ledsen

hade hon aldrig förr känt sig. Hon kunde dö av längtan!

Så hemskt tom hela den stora prästgården nu tycktes henne.

Ingenstans dök nu Käthes lilla rara gestalt upp, ingenstans

Annemaries vackra, stilla ansikte, allt var dött och tyst,

som utdött. De, som reste, kände smärtan mindre stark.

För deras ögon döko ständigt nya bilder upp, som

förströdde dem. Men för dem, som stannade kvar, var det

dubbelt så svårt.

Men plötsligt rusade Suse upp. Hon kom att tänka på

fastern. Stackars hon! Suse kände sig med ens så egoistisk,

för att hon så hängivit sig åt sin egen smärta. Hon

baddade sina förgråtna ögon med kallt vatten och gick ned

i vardagsrummet. Där satt fastern och hade Annemaries

porträtt framför sig på bordet.

»Kom hit, lilla Suse», sade fastern och torkade tårarna.

Då knackade det. På fru Vollands »Kom in!» stack

någon in en stor bukett genom dörren.

»Jag trodde just, att ni satt och grät över barnens

resa», sade fru Wehner. John kom efter och drog en

vagn lastad med ölfat.

Genast var den dystra stämningen skingrad, åtminstone

för en stund. Den unga fruns glada, friska väsen jagade

alla ledsamheter på flykten. I sin blåa klänning såg hon

ut som ett stycke himmel. Hon omfamnade Suse och sade, i

det hon for med sin doftande spetsnäsduk över hennes ögon:

»Inte gråta mer! Det förändrar ingenting och gör ögonen

fula! Titta på John, Suse! Den olydiga pojken har tagit

den förskräckliga vagnen med sig på gatan. Varje minut

faller ett fat av, och vi måste stanna. O, du, kära John!»

John bekymrar sig föga om moderns sorg; han lastar

S I Skog&pengionen.114

av alla fat med viktig min och erbjuder Suse ett fat.

Men då de inte kunna komma överens om priset, blir det

intet köp av. Fru Wehner drack en kopp kaffe för

sällskap skull. John, ölutköraren behagade ta en kringla.

Han såg förtjusande ut, pojken, med de långa ljusa

lockarna, som omramade det rosiga ansiktet ocb föllo ned på

den blå sjömanskragen.

Kyrkoherden kom tillbaka från fru Kern. Hennes glädje

var rörande, hon kunde inte fatta, att hon fått sådan hjälp.

Med tårade ögon tackade hon gång på gång. Hon skulle

anstränga sig till det yttersta för att lära sig något

ordentligt. Den gamla mormodern hade också kommit

tillstädes, och då hon erfarit det underbara, höjde hon

händerna mot himlen och sade: »Ja, ja, den gode Guden

lever ännu!» Kyrkoherden tyckte, att hon sett ut som

en prästinna. De äldre barnen hade väl förstått, att

modern fått glada underrättelser, men de yngre hade vid

åsynen av moderns tårar sett så allvarliga ut. Fru Wehner

tog av sig hatten och lade bort parasollen, befriade också

Johns lockar från den bredbrättade halmhatten och

föreslog att få hjälpa till i trädgården.

Och på så sätt kom ny glädje in i de bedrövade sinnena.

Kyrkoherden hade dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum

för att skriva brev. Han underhöll en livlig brevväxling

med lärda män och skriftställare, lärare och forna kamrater.

Knappast ett enda verk, som lät tala om sig, var okänt

i prästgården. Allting fann vägen dit. Och hur mången

författare läste ej förtjust tacksägelsebrevet från den

ensamma läsaren, som trängt till bottnen av verkets skönhet.

Ett sådant brev väcker lust att svara. Och sedan vandra

författarna över Thüringens berg och göra besök i det

gästfria prästhuset med dess finkänsliga invånare. Och

där bland de tysta bergen går det så bra att prata vid ett

glas vin om allt det sköna och ädla, som gör intryck på

människohjärtat.

Fru Wehner var rörande i sin outtröttliga godhet att

söka trösta de två damerna. Hon följde Suse i trädgården

och plockade vinbär. När korgen var full, satte de sig

båda i bersån. Fru Wehner satte på sig ett förkläde och

började rensa bären. Under tiden pratade de om allt, vad115

man kunde bereda av de härliga röda bären. Suse tänkte

inte längre på sin sorg. Hon läste upp ett par recept till

kakor och gelé. Så mycket hon redan kunde. Hon

föreföll sig själv riktigt huslig.

Fastern arbetade i köket. Nu gjorde hon ett litet

uppehåll och kom ut till de andra i trädgården. Frukosttiden

var inne, och hon gjorde i ordning litet mat. John tog

sin smörgås och fortsatte att »arbeta». Han hade ett

förfärligt besvär, den lille pysen. Ölfaten lastades av och på,

tunnlar grävdes, berg kastades upp, över vilka han sedan

i sitt anletes svett drog ölvagnen.

Fru Volland anmärkte, att de kära resenärerna nu redan

sutto på tåget. I Weimar skulle resan avbrytas på några

timmar, för att man i förbifarten skulle få bese Goethes

och Schillers hus. Först klockan sju på aftonen skulle

man vara framme i Leipzig.

Man kom att tala om resor. Fru Volland hade inte

varit långt utom sitt kära Thüringen. Hon längtade inte

heller ut i världen. För henne var hemmet med allt

dess arbete tillräckligt.

Annorlunda var förhållandet med fru Wehner. Hon

hade berest halva Europa. »Och så komma i en sådan

här avkrok», sade hon. Hon hade varit med sina föräldrar

i Paris, där de tillbringat ett år. Hon talade gärna om

deras vistelse där och höll fast vid, att Paris var den

vackraste och intressantaste staden i hela världen. Hon

berättade om livet där, om de härliga gamla kyrkorna,

om Invaliddomen, där den store Napoleons kvarlevor vila

i en marmorsarkofag. Hon kunde ej beskriva den

egendomligt högtidliga stämning, som fick makt med henne

varje gång hon trädde in i Notre-damekyrkan. Om de

gamla gråa stenarna kunde tala! Om vilken prakt och

vilka historiska händelser skulle de icke förtälja!

Fru Wehner fortsatte att berätta, ty allt blev åter levande

inom henne, och mången gång greps hon av en häftig

längtan att Mer störta sig in i det pulserande livet. Men

då behövdes blott, såsom just nu, att John kom flygande

emot henne med utbredda armar, så var längtan ut i

världen borta. Här bland de tysta bergen hos man och barn,

här, där hon funnit lyckan, var hon hemma. »Nej, inte116

bort! Måtte Gud låta mig behålla mina kära och mitt

älskade hem», bad hon och tryckte sonens huvud mot

sitt bröst.

På eftermiddagen gjorde fastern och brorsdottern en

promenad i skogen. De kommo nu varandra närmare,

dessa två. Hur många gemensamma intressen hade de icke

och huru väl förstodo de icke varandra!

Fastern beundrade den bestämdhet med vilken Suse

yrkade på att stanna hela sitt år i »skogspensionen».

Några ord blott och föräldrarna hade tagit henne med sig.

Men en dylik tanke var henne främmande. Fastern fann

det rörande att iakttaga, hur Suse förtröstade på vintern,

att höra henne berätta om julpresenter, som hon skulle

förfärdiga och. böcker, som hon skulle läsa. Och så

brevväxlingen med de kära i Leipzig.

»Du skall få se faster, hur fort de här månaderna till

julen gå», sade Suse och plockade, allt under det hon

oavbrutet pratade, en bukett blommor.

Redan följande dag kommo kort från de fyra. De hade

det utmärkt. De hade njutit av uppehållet i Weimar

vilket genom minnet av diktarhjältarna blivit en

vallfartsort för det tyska folket. Annemarie och Käthe voro

hänförda av vad de sett. Några dagar senare anlände ett

långt brev, som alla fyra skrivit tillsamman.

Farbror Volland, fastern och Suse sutto i det trevliga

vardagsrummet. Farbrodern hade delat ut de olika

epistlarna. Ingen yttrade något. Herr och fru Orland och

Käthe hade skrivit till farbrodern. Han läste just Käthes

brev, sedan han ögnat igenom släktingarnas tack.

»Min kära farbror!

Vet du, att du är idealet för präst och farbror och att

ditt hem är idealet för en prästgård. Jag kan ej säga dig,

hur härligt jag fann det hos er. Jag längtar efter bergen,

efter den tysta byn med sin göl i mitten, där gäss och

ankor tumla kring, och i vilkens vatten pilarna doppa

sina gröna grenar. Att det verkligen fanns någonting så

poetiskt, hade jag aldrig trott, ser du, farbror, Och så

härligt vår Suse utvecklat sig. Var snäll och inte visa

henne brevet, hon kommer att skratta ut mig. Men jag117

är inte så dum, som jag ser ut. — Jag hade packat ned

i min koffert så många grankvistar, att jag har som en

liten skog inne hos mig. Vår kära Annemarie sitter ofta

hos mig, och då prata vi om er. Men ni måste också

någon gång komma till oss. Leipzig har ingen göl, men

en svandamm mitt i staden. Under sommaren vid den

här tiden segla svarta och vita svanor majestätiskt över

den klara vattenytan. Du hör, att jag råkar in på poetiska

farvatten. Och mitt i dammen finns en präktig fontän.

Tänk dig så härliga träd runt omkring, musik från Nya

Teaterns högt belägna terrass, finklädda, glada människor!

Det är härligt, eller hur, farbror. Men nu farväl!

Hjärt-innerligt tack och var förvissad om att jag helt säkert

kommer att tillbringa mitt pensionsår hos er! Din

.Käthe Orland.»

»Här har du», sade kyrkoherden och sköt med ett

förnöjt leende brevet till sin fru.

»Jag håller ännu på med Annemaries brev, min vän»,

svarade hon och smekte hans hand utan att titta upp.

Ett långt kärleksfullt brev till far och mor:

»Vilka stora ögon gör inte er tös, då hon ser allt nytt

och vackert 1 — Först sent på aftonen anlände vi till

Centralstationen. Ni skulle ha sett Käthe. Det var

föl-komiskt, hur hon satte upp sin lilla näsa och viskade

till mig: "Du hemmets luft! Inte en hundradel så härlig

som i Frauenfeld men i alla fall - hemmets luft." Vi måste

skratta högt åt den lilla tokan. En massa människor

kommo på samma gång som vi. Halva Leipzig återvände

från sommarferierna. Vilken mängd barn och vilken mängd

blommor de små hade med sig!

Vi åkte i öppen vagn hem till morbrors bostad som

ligger vid Königstrasse. Så vackert allt såg ut. Vilket

larm och väsen på gatorna ! Teatrarna hade just slutat.

Trottoararna voro alldeles svarta av människor.

För många var väl just kvällstimmarna den enda tid på

dagen, då de kunde få rekreera sig efter den outhärdliga

hettan. Käthe visade mig svandammen, vars vatten

glittrade i gatlyktornas sken, och Nya Teatern. I flygande

fläng bar det i väg nedför Grimmaische-Strasse och förbi118

universitätet. Jag såg Augustus-torget, museet, posten, ja,

på denna korta tid en hel del nytt och vackert.

Morbror och mosters hem gjorde ett förtjusande intryck.

Jag bor i Suses rum, hör du, Suse? Jag sover och

drömmer i din säng, jag sitter vid ditt skrivbord, jag äter på

din lilla tallrik, å, sannerligen tror jag inte att jag citerar

»Snövit» hos de sju dvärgarna: Vem har ätit på min lilla

tallrik?»

Det var emellertid ganska egendomligt, då jag vaknade

tämligen sent i en för mig fullkomligt främmande

omgivning. Nere på gatan ropade någon »skogsbär». Jag

frågade Käthe, som just kom in, vad skogsbär var. Hon

höll på att skratta ihjäl sig. »Skogsbär, det är era härliga

blåbär!» Nu visste jag det. — Hon hade böcker under

armen; i morgon skulle skolan börja på allvar. Varje

morgon skall jag följa henne dit, tror hon bestämt.

Morgontimmarna använde jag till att ordna mina många

tillhörigheter i byrå och skåp. Tant hjälpte mig. De äro

så förfärligt snälla mot mig, för att jag inte skall känna

någon hemlängtan Käthe föreslog, att så snart jag kände

dylika symptomer, skulle jag ögonblickligen komma till

henne.

Jag tittade nyss ut genom fönstret, Man ser ett torg

och ett stycke av den alltid mycket livliga promenaden.

Spårvagnarna rulla förbi. Lövverket på träden är icke alis

så grönt och friskt som hos oss och har redan fått en

aning åt gult. Efter middagen tog Käthe mig ut på en

timmes promenad. Den rara ungen kan inte fort nog visa

mig sin stads skönhet. Medan morbror och moster togo

sin middagslur, promenerade vi, för att jag skulle få se

litet grönt utefter Königstrasse förbi den palatsliknande

byggnad, från vilken »Gartenlaube» företagit sin segerrika

färd ut i hela världen och kommo till Johannesdal. Det

består av idel trädgårdar, och vi spatserade både i de smala

och breda gångarna. Så visade Käthe mig på avstånd

Johannesstiftelsen, en väldig byggnad, där de gamla

tillbringa sina sista dagar. Vi kommo till en gata, vid vilken

ett stort sjukhus ligger jämte en hel del andra byggnader

för medicinskt ändamål. Då vi nu inte voro långt från

Johannes kyrkogård, besågo vi också den. Vi vandrade119

mellan de härligt smyckade gravarna, innerligt tacksamma,

att de, som sovo där, voro oss främmande.

Hemma väntade oss kaffebordet. Moster skämtade över

att Käthe genast släpat mig med till kyrkogården.

Och nu nog för i dag. Jag skriver varje dag ett sådant

här ark, så veta ni alltid hur jag har det. Och hur mår

ni där hemma, pappa, mamma och Suse, ni alla kära.

Jag vill veta så mycket. Allt intresserar mig, även det

allra oansenligaste. Hur står det till med mina fattiga.

Har fru Kern rest redan?

Suse, du är säkert så rar och tittar till de gamla fattiga,

som du lovade. Hälsa hela, hela min by, Wehners, herr

Richter, alla, alla!

Er Annemarie.»

Suse skrattade ofta högt åt sitt brev. Fastern gav nu

sitt till kyrkoherden. Så blev det tyst igen.

»Nej, den Käthe», sade Suse och började på nytt det

med stor stil skrivna brevet från systern:

»Min rara, söta, älskade Suse!

Sitter åter i mitt lilla krypin. Tittar jag upp från mitt

så kallade skrivbord, ser jag en liten kvadrat av himlen.

Ibland seglar ett anspråkslöst litet moln förbi. Nere på

gården piskar man mattor och jag får äran att sluka

dammet. O, vad du är avundsvärd, Suse, som får leva i så

ren luft! Här vimlar det av baciller. Min koffert står

halvtom på golvet. Det är så tråkigt att packa upp. I

Frauenfeld var det du, som skötte om det, du ängel! Jag

fann alla godsaker, som du stoppat ned åt mig. Medan

jag skriver till dig, knaprar jag på en pastilj.

Annemarie är en förtjusande varelse och så bildskön,

att människorna på gatan titta på henne. Något dylikt

skulle aldrig i livet hända mig, även om jag också skulle

uppnå Methusalas" — Suse enligt den nyaste forskningen

heter det Methusala — ålder.

Jag tittade i morse upp till Lucie Mengerhoff, medan

Annemarie sov. Hon ryser också för morgondagen. Vad

tjänar lovet till, när i alla fall skolan börjar igen? Eviga

ferier, sådana som du nu njuter av, vore härligt. Hör120

du, Suse, du har verkligen förändrat dig till din fördel.

Jag skulle kunna svärma för dig, om du inte vore min

syster. Så lustigt — varför svärmar man bara för

främmande? Min harpa har kommit men är inte uppackad.

Annemarie har gjort ditt rum så förtjusande, överallt

blommor, porträtt och böcker. Skriv riktigt ofta till mig.

Jag längtar nämligen en liten smula efter dig. Det

kommer alldeles av sig självt, vet du.

Pappa och mamma äro så glada — det ha de för resten

varit hela tiden — att du inte är i Zürich. I morgon

ha vi första timmen kristendom, och jag måste förbereda

mig. Om vi också inte skulle plugga på lovet, så få vi

i alla fall inte glömma bort allting. — Mizzi Schrabbs har

varit vid Nordsjökusten. Lucie påstod, att Mizzi i

hemlighet packat med sig massor av stenar, snäckor och

påsar med havssand, så att den stackars pappa Schrabbs

måste betala övervikt mycket mer än vid bortresan.

Anna Mertens ■— ja det måste jag också tala om —

var hos släktingar tillsammans med sin bror Max. Men

hon förargade sig så på Max, som naturligtvis alltid ville

befalla över henne. Sådana äro ju alla pojkar! Och

alldenstund Änne hade returbiljett, så reste hon efter fem

dagar i hemlighet därifrån hem till Leipzig. Hennes

mamma blev naturligtvis paff! Men nu, farväl, rara, rara

Suse. Skriv riktigt snart om allting I Hälsa farbror, faster,

Wehners och allesamman!

Din Käthe.»

Veckorna försvunno. Långa utförliga brev flögo mellan

Leipzig och Frauenfeld. Käthe gladde sig redan åt

julferierna.

Fru Kern hade rest till Eisenach. Suse såg dagligen

till barnen och fyllde troget de plikter Annemarie ålagt

henne. Och hon fann en stor tillfredsställelse däri. Hon

hade förut aldrig trott att det var så härligt att arbeta.

Vad uträttade inte Suse, trots det att dagarna blevo

kortare och kortare!

Hon turade om med fastern att koka maten, syltade,

lade in frukten i källaren och på vinden. Hon hjälpte

till överallt. Ibland var det frågan om att hänga kläder121

eller ta ned, ibland att vända äpplena på halmen,

överallt var hon hjälpsam.

Dessutom hade hon sina pianolektioner och sina

eftermiddagar, som hon tillbringade tillsammans med fru

Wehner. Kvällarna använde hon till att läsa goda böcker.

Farbrodern hade presentat henne en bok — Schillers

brevväxling med Lotte och Karoline. Det var stunder av

renaste njutning, när Suse läste den.

Mången gång lät hon boken sjunka, lutade sig tillbaka

i soffhörnet och drömde. Hur annorlunda tänkte och

kände hon icke nu efter ett halvt års vistelse uppe bland

bergen. Hon betraktade livet från en högre ståndpunkt.

Förut tittade hon ned på den arbetande klassen, nu ställde

hon dem på samma plan som de bildade. Hos folket,

hos de enkla, fanns en god kärna. Hos dem fann man

den största kärleken. Suse hade tillsammans med fastern

ofta lagt märke till, att de fattiga hängde mer samman

med varandra i sin kärlek än de rika. Guldet skiljde —

fattigdomen band samman, liksom olyckan kedjar

människorna fastare tillhopa.

Och med vilket förakt hade hon inte blickat ned på

byfolket, så uppfylld av stadsbons egenkärlek, i vilkens

ögon människorna i en avlägsen by förefalla dumma och

obildade. Hon förstod — liksom hennes mamma också

sagt — att människorna här hade mer tid att leva, att

vara sig själva — fjärran som de voro från storstadens

ävlan och Härd.

Suses tankar gingo så ofta tillbaka i tiden. Kom det

besök därhemma, talades bara om ytliga saker. Läste man

en bok, så stördes man varannan minut i onödan. Hur

annorlunda var det inte här i denna paradisiska ro, för

vilken Suse svärmade. Hur kunde man inte fördjupa sig

i ett underhållande samtal, hur uppmärksamt lyssnade ej

fastern och hon, när farbrodern och organisten bytte

tankar. Ingenting hände där ute i världen som ej trängde

upp till dem och diskuterades.

Hur fint bildade voro icke många människor, som Suse

kommit i beröring med och vilket lyckligt familjeliv de

levde. Ja, så skulle många föräldrar göra med sina

döttrar, tänkte Suse, de skulle skicka de bleka, klena flickorna122

upp i den friska fria bergluften, för att de måtte bli friska

till kropp och själ. Käthe, hennes älskade Käthe behövde

inte det, hon var ett friskt människobarn, men Lisi till

exempel skulle det göra mycket gott att tillbringa någon

tid här uppe. Suse kände sig ha förmåga att kunna öppna

ögonen på Lisi och föra henne in på den rätta vägen.

Hur fattig var ändå Lisis tillvaro trots ali den yttre

glansen. När man bara jagar efter de dåraktigaste nöjen utan

några som helst plikter, då blir hjärtat så tomt. Stackars

Lisi. Hur månde väl hennes framtid gestalta sig.

Här i skogens stilla ensamhet återfinner människan sig

själv, om hon ute i livet fört en tillvaro full av nöjen och

förströelse. Här hade Suse lärt att bedja på nytt. Hemma

somnade hon ofta utan att ha knäppt händerna till bön,

och om rnornarna hade hon ingen tid därtill. Hur vore

det, om Gud ej skulle ha tid för oss?

Numera slöt hon ej ögonen till sömn utan att först ha

blickat ut i natten; och därvid knäppte hon omedvetet

händerna och hennes unga hjärta fylldes av andakt. Hon

kunde timtal bedja och drömmande blicka ut i natten.

Hon såg upp och lät sin blick sjunka i det

hemlighetsfulla fjärran mörkret; hon såg, hur de gyllene stjärnorna

blinkade till; hon visste, att de voro världar för sig. Den

fnuttiga människosjälen förmådde ej med sin

tankeförmåga omfatta rymderna, världsalltets rymder. Leva, lida

och dö varelser sådana som vi på dessa avlägsna världar?

O, hur liten föreföll man sig icke, en atom i

världsalltet!

Annemarie levde lyckligt i staden. Varje dag skänkte

henne någon ny härlig njutning. Morbror tog henne med

på operan. Hon hade hört Tannhäuser, Lohengrin och

Flygande holländaren. Hon såg de moderna dramerna

och lustspelen. Hon följde mostern på en av de

världsberömda »torsdagarna» till »konserthuset och skrev hela

ark fulla av allt det härliga, hon där hört. Vilken prakt

för hennes för allt skönt mottagliga öga! Redan

byggnaden var härlig i sin enkla förnämhet och så salen, som

var sagolikt vackert upplyst och fullsatt av festklädd

konstförstående publik. Man kunde höra en knappnål falla i

golvet, så tyst var det, då musiken började, den bästa och123

finaste som kunde bjudas. Annemarie hade efter en dylik

kväll suttit länge på Käthes bädd och berättat därom.

Tillsammans med mostern och Käthe hade hon också

varit på museet. Hon hade stått framför den berömda

tavlan av Napoleon, målad av La Roche och framför

Uhdes »Låten barnen komma till mig», och hennes

beundran ville aldrig taga slut. Men hon förstod, att det inte

räckte med ett besök. Många gånger skulle hon gå på

museet och låta hjärta och sinne njuta av de rika skatter,

som funnos samlade där.

Även till det stora slagfältet från 1813 hade hon

vallfärdat med Käthe. De stodo framför det väldiga

minnesmärket och tänkte på de världshistoriska händelser, som

utspelats på denna fläck av jorden. Nu utbredde sig i

omedelbar närhet av stenen en ny vidsträckt kyrkogård.

Varje söndag förde Käthe sin kusin till en ny kyrka.

Annemarie beskrev promenader i den underbara i

höstprakt prunkande lövskogen. Ljust- och mörkgult, ljust

och mörkrött omväxlade och avtecknade sig verkningsfullt

mot barrträdens mörka, djupa grönska. Och därtill den

höstlika, klara skyn och den uppiggande dammfria luften!

Men en dag hade också Annemarie gripits av

hemlängtan — längtan icke blott efter far, mor och Suse utan

också efter byn, skogen, bergen — så att hon nästan blivit

sjuk, men först långt sedan hon övervunnit denna

själssjukdom, hade hon talat om det för dem därhemma.

Modern bar tåligt såsom det anstår en gudsfruktande

kvinna skiljsmässan från sitt barn. Hon insåg, att det

var till dotterns bästa. Hon visste också ett bra

hjälpmedel, det enda hjälpmedel, som finnas för själssjuka:

arbete. Och hon lade på sig allt mer och mer. Hon

sade, att hon kände sig bäst till mods, då hon tidigt på

morgonen visste sig ha en mycket arbetsuppfylld dag

framför sig. Var då på kvällen, när alla gingo till vila, allt

detta arbete fullgjort, då var det lugnt och fridfullt i

hennes själ, och hon somnade lugnt och hälsade varje ny

dag som en Guds nåd.

Man var inne i oktober. Ännu sken stundom höstsolen

milt och värmande, men dess leende var en döendes. Det

låg avskedsstämning över naturen. Kalla vindar kommo124

farande över bergen och skakade träden, så att de böjde

sig djupt mot marken. Blommorna i trädgården vissnade.

Här och där fanns ännu en aster eller en till hälften

utslagen ros, som varit för djärv och nu måste dö i den råa

höstnatten. »Dina systrar äro för länge sedan borta--»

Suse iakttog detta döende i naturen. Det gjorde henne

allvarlig men ej sorgsen, ty hon visste, att det fanns ett

uppvaknande. Hade ej varje årstid sitt behag för den,

som älskar naturen? Voro endast den knoppande våren

och den blomsterrika sommaren sköna? Hade inte också

hösten sitt behag? Så allvarlig, så melankolisk färdades

han genom landet! Han översållade lövskogen med

brokig färgprakt och här och där bland bergen avtecknade

sig enstaka lövträd så hänförande mot tallarnas och

granarnas mörka grönska.

Det var i mitten av oktober. Farbror hade gått till

organisten. De hade en hel del att förbereda angående

utdelningen till de fattiga, vilken ägde rum årligen vid

julhögtiden. Fastern var hos fru Wehner, som hade

kafferep för äldre damer. Suse var alltså ensam hemma och

satt i vardagsrummet, lutad över en julklapp till fastern,

en liten kudde för hennes lilla middagsslummer. Suse

kände sig väl till mods och i hennes hjärta härskade frid.

Även till det yttre var hon inte samma lilla fina

nipper-tippa, som aldrig gick utan handskar och hatt sommartid.

Hennes händer voro inte längre så ömtåliga; hon hade

lärt att gripa i. Hennes figur var kraftig, ögonen klara

och hälsans rodnad färgade hennes kinder.

Fastern hade lagt några äpplen på glöden åt »sin lilla

flicka». Elden sprakade till, då Suse lade på mer ved.

Hu, vad höstvinden tjöt därute, och träden böjde sig för

vinden. Och så slog regnet mot fönsterrutorna. Dubbelt

hemtrevligt var det inomhus och så tyst!

Suses tankar vandrade långa vägar, allt under det hon

sydde. Vad gjorde hennes kära där hemma. Käthe satt

säkert vid sina läxor eller spelade harpa i skymningen,

varvid Annemarie gjorde henne sällskap. Så tände de

lampan, riglade dörren för modern och togo fram

julklapparna. Den här julen skulle inte hon, Suse, vara hemma,

för första gången i sitt liv. Men Annemarie skulle komma125

och berätta. Här i den fridfulla byn firade man också

jul — en härlig jul — om också olika den, som firades

i staden.

Jungfrun trädde in och sade, att det var någon därute,

som frågade efter fröken Suse Orland. Suse reste sig

förvånad. Då trängde sig en dam fram bakom jungfrun,

som genast gick ut och stängde dörren efter sig.

»Suse!» Den främmande störtade fram och nu kände

Suse igen Lisi. Men vilken Lisi I Snyftande låg hon vid

Suses bröst.

»Lisi, Lisi då!» sade Suse gång på gång och sökte

lugna väninnan. En ond aning sade henne genast, att

prövningens dag nu var inne för de stackars Thümens.

»Det är ute med oss», stönade Lisi och lät sig dragas

ned i soffan. Och medan Suse tog av väninnan kappa

och hatt, berättade Lisi under tårar, att hon redan för

flera veckor sedan anat, att det ej stod rätt till hemma.

Allt harle visserligen gått i sina gamla hjulspår till den

första oktober, då föreståndarinnan förklarade, att det inte

hade betalats för henne och att hon därför måste lämna

pensionen. Denna fruktansvärda nyhet krossade henne

fullständigt. En bekant hade tagit henne till sig och givit

henne medel till hemresan. Då hade hon kommit att

tänka på Suse, sin gamla trogna Suse, och tagit reda på,

att hon på väg till Leipzig skulle komma helt nära Suses

by. Hon hade kommit för att göra upp framtidsplaner

tillsammans med henne.

»Du har gått till fots?» frågade Suse förfärad. Lisi

nickade. Så blekt det vackra ansiktet var, och så mörka

ringar hon hade kring ögonen! Hon var stundtals

fullkomligt själsfrånvarande. Det kom så oväntat, det var

så fruktansvärt!

»Fattig, alldeles utfattig», stönade hon och dolde

ansiktet i näsduken.

»Gråt inte, Lisi!» bad Suse. Hon skyndade ut i köket

och hämtade kaffe och litet mat åt Lisi. Att gå den två

timmars långa vägen i regn och storm. Ett stackars

gråtande människobarn! Suse grät också. Men så torkade

hon tårarna.

»Du stannar här så länge», sade hon. »Farbror och126

faster äro ädla, barmhärtiga människor, de släppa dig

inte så snart!»

»Men vad sker hemma? Pappa och mamma skriva, att

de flyttat till pappas bror. Där leva de. Och min bror,

som skaffat sig så många skulder, i tanke att vi vore rika,

han kommer att bringas till förtvivlan. Och jag, som

inte lärt någonting ordentligt. Suse, var glad du, som

har ordentliga föräldrar, så att du får lära något,

varmed du kan förtjäna ditt uppehälle!»

Suse nickade. Ja, allt tydligare insåg hon, vilken lycka

det var, att hon kommit in i andra förhållanden.

»Vad det är skönt här», sade Lisi, i det hon drack sitt

kaffe. Hon såg sig omkring i rummet och tittade ut genom

fönstret, under det att skymningen föll på därute.

»Jag ber faster att du får ligga i Käthes säng uppe hos

mig», sade Suse. Hon smekte väninnans blonda hår. Lisi

berättade om avfärden från pensionen, hur alla med ens

blivit så egendomliga när de fått höra, att hon var en

fattig flicka. Bara Clémence hade förblivit sig lik. Hon

hade gråtit förfärligt vid avskedet och på tre språk, som

hon blandade ihop, försäkrat Lisi sin vänskap. Men de

andra! Vilken bitter känsla hade då plötsligt fyllt hennes

bröst, och ovillkorligen hade den frågan kommit för henne:

»Är du inte likadan som dessa? Har inte du också haft

aktning blott för de rika?»

Och på så sätt blev endast avskedet från Clémence svårt.

Hon tog fram ett porträtt ur resväskan och visade Suse

det. Denna sade förtjust. »Ett sådant rart älskligt

ansikte.»

Lisi log sorgset. Ja, Clémence var förtjusande och snäll,

men det var Suse också.

Suse hörde farbroderns röst. Hon gick in i hans

arbetsrum. Hennes släktingar kände Lisi till namnet.

Kyrkoherden följde genast med Suse och önskade Lisi hjärtligt

välkommen. Det gjorde honom ont om den stackars

övergivna varelsen. Han såg ett nytt tillfälle att få göra gott.

Denna Lisi måste man hjälpa att medelst ärligt arbete

förtjäna sitt bröd. Men hur? Nå, än så länge fick hon

stanna här tills förhållandena ordnats någorlunda.

Lisi fattade rörd och tacksam den ädle mannens hän-127

der. Min Gud, tänkte hon, det finns alltjämt goda

människor, och just här uppe trivs människokärleken, här

uppe, dit hennes tankar förut gått fulla av ringaktning!

Vid kvällen satt Lisi med till bords, som om hon vore

en av familjen. Hon kände sig nu för första gången

bättre till mods och litet gladare, trots de svåra dagar

som lågo bakom henne. Likt en osynlig smekande hand

lade sig prästgårdens frid över hennes hjärta.

De två väninnorna, som hade så mycket att prata om,

begåvo sig snart upp till sina små krypin. Fastern

skickade med dem varmt rödvin och kakor, då hon

visste, att de skulle sitta uppe och prata ännu några

timmar. Dessutom hade jungfrun tänt en stor brasa i Suses

rum.

Nu sutto de i soffan hand i hand. Suse kunde inte

riktigt fatta, att Lisi var hos henne, hennes älskade förut

så eleganta, nu fattiga Lisi. Elegant var hon visserligen

fortfarande. Den med siden och pärlor garnerade svarta

klädningen passade henne utmärkt. Sorgen hade förlänat

hennes ansikte ett säreget behag.

Vad skulle Lisi nu göra? Denna fråga dryftade flickorna

livligt.

»Jag måste lära något! Man kan ju rakt ingenting.

Det inser man först, när det ställs fordringar på en. Jag

skulle kanske kunna ta examen i språk och sedan få plats

som lärarinna. Jag har kanhända mest anlag för det. I

Schweiz lärde jag i alla fall rätt mycket.»

Suse funderade. Men varifrån taga medel till studier?

»Store Gud», utbrast Lisi förtvivlat, »tänk vilka massor

av pengar, som kastats bort i vårt hem. Om vi levat

sparsamt ett enda år, då skulle jag ha nog och mer än

nog till mina studier. Och ändå kan jag inte vara ond

på mina föräldrar. Det tillkommer inte oss att döma!»

»Allra minst för våra föräldrar och deras göranden och

låtanden. Någon kanske försträcker dig pengar till studier

och du betalar igen sedan!» sade Suse. Att farbrodern,

med vilken hon i hemlighet skulle tala, kanske var denne

någon, sade hon inte. Denna tanke hade plötsligt fötts i

hennes arbetande lilla hjärna. Hon drog djupt efter andan.

En ljusstråle i mörkret.128

Lisi önskade att få skriva några rader till sina

föräldrar. Suse tog fram papper och penna.

Medan flickorna biktade sig för varandra, sutto

kyrkoherden och hans fru och rådslogo om Lisis framtid. Att

hon måste lära någonting var klart. Plötsligt reste frun

sig: »Hör du, gubben min», sade hon, och lade handen

på hans arm, »låt mig ta den här saken om hand.»

Hennes ögon strålade; hon gick ut och kom strax

därpå tillbaka iklädd kappa. Över huvudet hade hon kastat

en sjal, och i handen hade hon en lykta — utan en sådan

kan man inte gå ut i Prauenfeld efter mörkrets inbrott.

»Gå med Gud, Therese», sade kyrkoherden. Hon hade

sagt nej till hans sällskap.

Vinden slog henne i ansiktet, men hon stretade tappert

på. I byn lyste det här och där i de små fönstren och

sång och cittraspel trängde ut i mörkret. Men utsökt

pianomusik hördes från det hus, där organisten bodde.

Nu hade hon byn bakom sig och var ute på landsvägen.

Höga och svarta stodo träden på båda sidor. Det susade

och brusade i skogen. Hos Wehners lyste det i

vardagsrummet. På fru Vollands knackning ljöd ett vänligt

»stig in».

Makarna sutto vid bordet. John sov redan.

»Bli inte förvånad, kära fru Wehner», sade fru Volland,

vilken husets herre hjälpt av med kappa och schal;

lyktan stod i hallen. Nu berättade den sena gästen om

Thümens, om Lisi, om hennes övergivna belägenhet och

önskan att kunna fylla en plats i livet. Hon beskrev

herne som en flicka med gott hjärta, som prövats genom

lidandet.

Wehners sågo frågande på henne. Om det kunde vara

något för dem?

»Jag skulle så gärna vilja ha en ung flicka som

sällskap när min man gör sina resor till England. Jag är

så ensam med John. Och fröken talar säkert franska, så

hon kan lära John mycket och mig också. Ack, att

alltid få tala franska, det vore härligt!»

»Lär tyska också», inföll mannen skrattande. Han

kände sin frus goda hjärta. Hon ville hjälpa. Och då

nu fruarna tagit varandra i hand, därmed bekräftande129

att saken var ordnad, vad återstod honom annat än att

säga ja och amen. Dessutom tyckte han det vara bra och

lugnt att veta, att hans fru inte var ensam.

»Du skall ge henne mycket pengar, hundra mark varje

månad», sade hon och fattade mannens breda hand med

sin lilla, »så har hon sexhundra till påsk. Till jul

skänker jag henne två hundra, och så har hon till sina

studier. Är hon rar och snäll, kommer hon tillbaka som

Johns lärarinna, tills han skall i storskolan.»

Fru Volland var överlycklig. Hon skulle presentera

Lisi i morgon, och naturligtvis på förhand tala med henne.

Intet tvivel om att hon inte skulle säga ja. Så kunde

hon flytta över hit redan den tjugonde, då herr Wehner

skulle resa.

Men nu hade den snälla frun ingen" ro längre. Hon

ville hem. Mycket fortare än hon kommit, ty glädjen

bevingade hennes steg och vinden hade lagt sig, skyndade

hon framåt.

Först talade hon med sin man. Han satt och läste

alldeles inhöljd i tobaksrök. Han var mycket belåten

med sin fyndiga fru och lovade att i sinom tid försträcka

Lisi den summa, som fattades, och sade: »Förkunna nu

den goda nyheten däruppe! De voro just här för att säga

godnatt en gång till.»

När fru Volland trädde in hade Suse just rullat ned

gardinen och Lisi hade tagit ned sitt långa blonda hår

och flätade det i en tjock fläta.

Förskräckt tittade flickorna upp.

»Bli inte rädda, barn! Vad jag bringar är ett slags

julhälsning.»

»Faster!» utbrast Suse och blickade in i hennes

lyckostrålande ögon.

»Fröken Lisi kan få tillträda plats hos fru Wehner

som sällskap den tjugonde oktober, om hon vill. Hon

skall läsa franska med lilla John. Hon får hundra mark

i månaden. Det blir till påsk sexhundra. Därtill

kommer en penninggåva till julklapp och vad som sedan

behövs till studierna förskotterar min man. Och nu kan

fröken Lisi börja sina studier vid påsken tillsammans

med Suse.»

9 1 Skogspensionen.130

Först sutto de båda flickorna stumma; sedan föll Suse

fastern om halsen, och Lisi närmade sig med handen över

de tårade ögonen.

Och fastern blev nu klappad och kysst och Lisi sade

med darrande stämma och knäppta händer: »O, min

Gud, vad det känns lugnt och skönt. Nu vet jag då, vart

jag hör hemma.»

Men sedan sjönk hon ned i en stol, och sorgen och den

nya glädjen togo sig uttryck i en ström av tårar.

Nu gällde det att fylla sin plats i livet, att träda i deras

leder, som äro lyckliga nog att genom egen kraft förtjäna

sitt uppehälle. Ja, lyckliga! Voro de att avundas, som

stego upp om morgonen och latade sig hela dagen för att

på kvällen gå till sängs med frågan: »Vad nyttigt har du

uträttat i dag?» Nej, blott i arbetet fanns lugn.

De två flickorna pratade ännu en god stund sedan de

krupit till kojs. De fantiserade om framtiden, som nu

låg så ljus framför dem. Det skulle nu bli möjligt för

Lisi, att till påsken börja på seminariet tillsammans med

Suse. Så flitiga de skulle vara för att få goda betyg.

»Och till den här lilla byn måste jag komma för att

finna lyckan», sade Lisi.

»Det är Guds underbara vägar», genmälde Suse. »Giv

dig i hans hand och tro fullt och fast på honom så går

det dig alltid väl här i livet.»

Fru Volland överlämnade åt Suse att presentera Lisi

för Wehners. Lisi kände sig helt underlig till mods. Om

någon för ett år sedan sagt henne, att hon, Lisi von

Thü-men, skulle ta plats, skulle hon ha skrattat högt, ja,

kanske blivit förargad. Hon svalde gråten och kallade

sig själv svag. Fru Wehners förtjusande person gjorde

det så lätt för henne; det var som hälsade hon på någon

gammal bekant. John kom genast fram med trollasken

och sade till Lisi: »Nu skall jag trolla. Vad vill du

bli, tant?»

Lisi, som böjt sig ned mot John, var alldeles betagen

i den lille parveln. Jo, här skulle hon känna sig väl till

mods, här skulle hon trivas, det insåg hon redan.

Fru Wehner bad flickorna sitta ned på glasverandan.

Där sutto de förtroligt under palmer och blommor som131

stodo här och spridde sin härliga doft. Lisi måste

berätta om Zürich och då fru Wehner också varit där,

fanns det många anknytningspunkter. Fru Wehner tyckte

om den unga flickan, och hon visste, att Lisi bara kunde

vinna på att vara under Suses inflytande. Man talade

franska och engelska, och Lisi var hemmastadd i bägge

språken. Och med John var hon redan god vän! Hon

låg på knä bredvid honom och förstod utmärkt att gå

med på hans skämt och lustigheter. Lisis fina, älskvärda

sätt tilltalade fru Wehner mycket, och hon var mycket

stolt över att ha engagerat Lisi. Herr Wehner kom

också in några ögonblick och hälsade på den blivande

familjemedlemmen. Ömsesidig sympati härskade redan.

Fru Wehner tog Lisi med upp på hennes blivande rum,

som hade en vacker utbyggnad och som gjorde ett

angenämt intryck på den bortskämda Lisi.

Framåt kvällen togo flickorna avsked. Lisi sade, att

det svåraste, början, vilken hon varit så rädd för, låg

nu bakom henne. Hon var så lycklig över att ha funnit

reda på denna lilla plats. Vad skulle det blivit av henne?

Skulle hon ha legat de stackars föräldrarna till last?

Skulle hon ha kommit ut bland vilt främmande

människor, som kanske voro hårdhjärtade. Här i den avlägsna

skogsbyn fann hon, vad hon kanske aldrig funnit någon

annanstans.

En sten hade fallit från Suses bröst. Hon hade varit

så orolig för Lisis framtid. Nu var hon lugn.

De sista dagarna, som Lisi tillbringade i prästgården,

förflöto lugnt och stilla. Från Lisis föräldrar hade

kommit lugnande underrättelser. Vid sammanstörtningen hade

de räddat så mycket, att de kunde leva sorglöst om också

mycket enkelt. Att det var så bra sörjt för deras Lisi

föreföll dem som ett under. Det fruktansvärda öde, som

drabbat dessa stolta människor, hade gjort dem små och

ödmjuka.

De. båda flickorna sutto i Suses rum och sydde. Fru

Volland hade åtagit sig Lisis garderob. Allt söndrigt

lagades. Suse sydde i nya band och knappar och Lisi

stoppade handskar och strumpor. Denna flit gjorde

henne gott.132

»Du har lärt dig väldigt mycket här», sade Lisi till

Suse, som just skruvade ned lampan. Suse nickade.

»När jag tänker på, Lisi», sade hon, »med vilken

motvilja jag reste hit! Jag tyckte förstås, att det var för

tarvligt för mig, jag kom ju till idel bönder, mot vilka

jag föreföll mig själv som en Salomo i vishet. Ja, ja, Lisi,

vi voro verkligen riktigt ytliga, dumma varelser, när vi

lämnade skolan! Men jag lärde snart nog inse här uppe

i ensamheten, att mitt vetande och mina kunskaper voro

mycket bristfälliga. Hur mycket grundligare var ej

byfolket i allt sitt enkla vetande. Min kusin Annemarie —

ja, hennes bekantskap gör du i jul — kan mycket mer

än jag. Och så fin och upphöjd i sina tänkesätt, och så

anspråkslös, en riktig idealflicka. Käthe svärmar för henne.

De två ha det nu så förtjusande tillsammans. Och så

stark kärleken till hembygden är hos alla här! Så fattig,

så torvtig den här lilla biten av jorden är, så älska de

den dock alla! Och bibelordet om den trogna grannen

kommer här till sin rätt. I staden kan en stackars

människa ligga och dö utan att någon kommer tröstande till

henne i hennes dödsångest. Över och under henne roade

sig kanske människorna och hade ingen aning om att

döden stod framför porten till deras hus. I staden blir

människan ett nummer. Är någon sjuk här, deltar hela

byn. Man går till henne med mat, om hon är fattig, och

man tar sig gärna an hennes anhöriga. Hur vackert är

det inte, när den ena människan hjälper den andra. Lisi,

göra vi någonsin det hemma? Käthe, min Käthe, ja, hon

är en liten samarit. Hon gick alltid till en fattig änka i

vårt hus och hjälpte henne. O, vad jag skämts många

gånger för min brist på deltagande inför min lilla syster.

Och så kärleken till naturen, som här blir så omhuldad.

Först här har jag fått ögonen öppna för naturen. Förr

gick jag i skogen och pratade i ett med mamma. Och vi

mönstrade damernas toaletter, som vi mötte. Nu går jag

helst ensam och njuter av dess skönhet. Vet du, Lisi,

det måste du också lära dig att förstå. Hör du, här fattas

en knapp, har du en sådan här?»

Lisi reste sig och tog upp den saknade ur sin

kappficka.133

Plötsligt lystrade flickorna till. Hänförande musik hördes

från vardagsrummet.

»Det är organisten!» sade Suse till den förvånade Lisi.

»Det kommer att gå dig som mig, du kommer att häpna.»

De pratade om Wehners trevliga hem. Suse gav

väninnan alla möjliga goda råd. Hon skulle aldrig sitta

sysslolös tillsammans med fru Wehner, även om hon själv

inte arbetade. Suse började en virkning åt Lisi och gav

henne en arbetspåse. Hon rådde henne att i hemlighet

lära John spela något på pianot, som en överraskning till

julen. Det skulle glädja gossens föräldrar. Lisi lyssnade

uppmärksamt; hon hyste verklig högaktning för Suse Hon

tordes visst inte berätta alla dumma streck hon och

Clémence uppfört tillsammans! Det låg nu bakom henne.

Nu visade livet henne ett nytt ansikte. Men det fanns

något lugnt, något avslutat inom henne. Hon kände, att

hon vuxit till sitt inre, sedan hon fått veta, att en

uppgift väntade henne. Och så härligt, att hon skulle få ha

Suse kvar här ännu en tid. Hon var också förtjust i hennes

faster coh hade ju henne att tacka för att hon kom till

fru Wehner.

»Det är ju Trollflöjten», sade Lisi förtjust och lät arbetet

vila i knät.

»Ja, man tror, att man sitter i konsertsalen hos oss»,

sade Suse.

Men att de befunno sig i en by, dit järnvägen ej hittat

vägen, sade dem posthornet, som nu genljöd nere i byn.

Veckorna förgingo. Redan sedan lång tid tillbaka låg

byn inbäddad i snö. Lisi von Thümen hade levt sig in

i sitt nya hem. Hon stod på bästa fot med fru Wehner

och utvecklade en flit, som hemligen förvånade Suse.

Uppriktigt sagt hade hon i tysthet varit ängslig för att

väninnan ej skulle äga kraft och uthållighet nog; hon var

ju inte alis van vid ett arbetsuppfyllt liv. Men hon hade

misstagit sig, ty Lisi visade sig vuxen sin uppgift.

Herr Wehner hade rest bort, men den unga frun fann

ensamheten inte så svår denna gång. Hennes unga

sällskap förde liv och glädje med sig. John var förtjust i

henne och följde henne troget hack i häl. I djupaste

hemlighet lärde hon honom en liten visa på pianot. Det134

var förfärligt svårt att inte få tala om det för mamma,

men Lisi försäkrade, att han skulle få säga mamma det,

men först när Jesusbarnet varit här.

Så ofta hon hade tillfälle, kom Lisi till prästgården.

Hon var mycket muntrare nu, och när hon fick sin första

månadslön, visade hon Suse stolt den blåa sedeln.

»Inte en styver skall ges ut», sade hon, »allt skall

sparas. O, om jag varit så sparsam förut. Sannerligen

tror jag inte, att jag blir en riktig snålvarg! Man borde

lära barnen att hysa aktning för pengar och inte förslösa

dem, ty pengar är bröd.»

I dag hade Lisi hela eftermiddagen ledig, emedan fru

Wehner och John voro bortbjudna. I allmänhet bjöd man

alltid Lisi med, men hon hade bett att få gå ut och gå

med Suse några timmar.

Så vandrade de nedåt byn. För att inte ramla på

glanskisen, ty här strödde man inte ut sand och aska, hade

de broddar på hälarna och föreföllo sig själva riktigt

medel-tidsaktiga. Träden sågo hänförande ut klädda i rimfrost.

Inte ett grönt barr, bara vitt överallt. Och den blå himlen

stack fram mellan trädtopparna. Det var som en saga.

Ibland for en sakta vind fram genom träden, och då

dammade det luftigt vitt ned över dem.

Flickorna voro hänryckta. De gjorde varandra

uppmärksamma på skogens skönhet. Så högtidligt, så stilla!

De gingo till närmaste by, som låg borta i förgrunden

med sina vita tak. Där vände de om och kommo fram

till prästgården, just som jungfrun tände förstugulampan.

Fru Volland hälsade bägge välkomna och det varma

kaliet smakade dubbelt härligt efter den långa promenaden

i den friska vinterluften.

Ännu en stund sutto de tre tillsammans vid sina

jularbeten. Frun i huset stickade strumpor åt de fattiga,

Lisi arbetade på en kudde åt fru Wehner och Suse

virkade en spets, som hon skulle använda till garnering på

ett vitt förkläde åt Käthe.

Följande dag hämtade fru Wehner Suse i släde. Lisi

och John voro med. Det var Lisis första slädfärd uppe i

bergen. Hon kunde inte se sig mätt på allt, och när så

månen steg upp bakom trädtopparna blevo Suse och Lisi185

stumma. De kommo att tänka på den döda Bay er-konungen,

som levde som en sagofurste och nattetid for fram över

bergen, när månen höljde världen i sitt förtrollande sken.

Medan stadsbarnen gjorde sig hemmastadda i byn, njöt

Annemarie av stadens skönhet. Hon hade redan hört

många härliga konserter och beundrat de förnämsta

konst-närinnor. lion åkte skridsko med Käthe, till en början i

Johannaparken. Men när kylan blev starkare och floden

betäcktes med ett tjockt istäcke, då åkte de på den genom

den i rimfrost klädda skogen till Connewitz.

För Annemarie var det något nytt. Överhuvud taget

fanns här så mycket nytt för henne. I morbror och

mosters sällskap besökte hon en bal, och Käthe, som fick

sitta på raden och titta på en stund, fann, att hennes

kusin var den vackraste.

Hon blev också bortbjuden på kaffe tillsammans med

mostern. Ibland hade hon vid dylika tillfällen förfärligt

tråkigt, ibland fann hon någon, som hon kunde prata med

och som förstod henne. Men över allt annat gick den

njutning konsten beredde henne. Hon kände nu bättre

till gatorna och hittade nästan överallt och gick ensam på

museer och teatrar. Och om allt detta berättade hon i

breven till hemmet; köpte noter ur operorna, som hon

hörde, och ofta även teaterpjäserna, som hon såg, och

skickade hem. De skulle åtminstone i tankarna leva med

sitt barn i storstaden.

Vårt härliga fosterland blödde ur tusen sår. Då fanns

det bara ett som kunde bringa hopp i försagda sinnen;

det var arbete, arbete var helst man kunde finna sådant.

Och arbete hedrar.

Lisi von Thümen fann sig väl till rätta tned sitt arbete

hos fru Wehner; hon mognade i den avlägsna lilla byn,

på vilken hon förut tänkt med förakt, till en duktig, flitig

varelse. Att arbete skänker livet lycka och innehåll, erfor

hon tydligare för varje dag, som förgick. Lilla Johns

kärlek rörde henne, hon lärde att sänka sig till ett barns

åskådningssätt och förstå barnasinnet. Den lilles naiva

prat gjorde hennes hjärta gott; hon berättade sagor för

honom och log, när hon blev till diktarinna och delgav

honom det hon själv hittat på. John lärde av sin tant136

Lisi tala och skriva tyska språket, vilket högeligen gladde

hans föräldrar. Förhållandet mellan fru Wehner och

hennes barns uppfostrarinna blev det allra bästa, ja,

vänskapligt, sedan hon lärt känna Lisi bättre, som en i grund

och botten fin och duktig flicka. Lisis föräldrar hade

räddat efter konkursen så mycket, att de kunde leva

sorgfritt i de enklaste förhållanden. De voro tacksamma

däröver, och Lisi andades lättare i medvetandet härom.

Och med vilken djup tacksamhet tänkte inte de på

kyrkoherde Volland och hans familj i det lilla skogsnästet, i

vilket deras Lisi funnit ett hem! Och att deras barn

arbetade och strävade för att en gång kunna stå på egna fötter,

vilken lugnande tanke var inte det för dem. Deras son

ägnade sig åt affärslivet, som fordrade strängt arbete av

honom. Med fasa tänkte Thümens emellanåt på den tid,

då de levat i sus och dus; det hade varit fallet mer före

kriget än under det, då tanken på sonen, som kämpade

därute, kastat sina skuggor även i deras sinnen. Nu låg

fosterlandets framtid i ungdomens händer. Att uppfostra

den till flit och allvarlig livsåskådning det var föräldrars

och uppfostrares uppgift. Redan hos barnet borde man

inplanta att sysslolöshet aldrig leder till välsignelse. På

allt detta tänkte Lisi, då hon sysselsatt med ett

handarbete satt bredvid John, som lärde sina glosor och

präntade sina bokstäver med största iver.

Vid jultiden återvände Annemarie från Leipzig,

välkomnad av alla som om hon varit borta åratal. Suse fick

aldrig höra nog om dem där hemma; Lisi såg med stilla

beundran upp på den vackra älskvärda, unga prästdottern.

Suse njöt i tysthet av Lisis beundran. Ja, de båda voro

då botade från sina fördomar. Av dem hade i kretsen

av dessa präktiga människor, som levde så långt bort

ifrån den så kallade världen, blivit helt andra varelser,

och det voro de tacksamma över, så länge de levde. Med

vilka ögon hade de blickat ut i världen, innan de kommo

till Frauenfeld!

Innan nyår fanns det i prästgården i Frauenfeld en

ung lyckostrålande fästmö. Annemarie ville skänka den

ädle vännen, den unge organisten, sin hand för livet.

Det var en stor sorg för modern att vara tvungen att giva137

bort sitt barn, hemmets solsken, men Annemarie tröstade

henne med, att hon skulle stanna i hembygden bland

bergen. Nu skulle man börja bygga på det blivande

hemmet. Suse hjälpte sin kära Annemarie så mycket hon

kunde, och Lisi erbjöd sig att sy varje ledig stund åt den

lilla fästmön. Från Leipzig kommo brev fulla av jublande

lyckönskningar: alla skulle infinna sig till bröllopet i maj.

Käthe försäkrade, att hon redan börjat spara för att kunna

köpa Annemarie något riktigt fint. För övrigt ville hon

bara tala om, att denna förlovning inte överraskat henne

ett dugg, nej, inte ett dugg. Hon hade nog sett

Annemaries glädje, när man räckte henne ett tjockt brev, som

hade en så vacker och egenartad handstil.

»Den Käthe», sade Annemarie leende och rodnade, »men

hon hade rätt. Ett brev från min fästman var verkligen

höjden av lycka för mig!»

I Suses rum såg det helt annorlunda ut än i hennes

därhemma. Där så mycket prål och krimskrams, här en

rad goda böcker, i vilka hon läste, när hon hade en ledig

stund. Och hur mycket gjorde inte Suse för farbrors

stackars fattiga. Då tänkte hon ofta på Käthe — hur föga

hon kännt sin syster! Hon kom ihåg, hur Käthe en dag

kommit till henne och sagt: Jag läste nyss en biografi

över den engelska målaren George Frederik Watts. Du

vet, att jag tycker om att läsa om betydande personers

liv, därav kan man ofta lära mycket mer än av romaner,

ty här talar det verkliga livet till oss. Denna härliga

människa sålde mycket sällan en tavla. Vet du, var han

gjorde av dem. Jo, han placerade dem i fattighusen i

London och i kyrkorna. Det kallar jag att vara ädel,,

att giva folket sitt bästa! I kyrkorna hänger han sina

tavlor! På detta sätt förskönar han den fattiges liv

och försonar honom med fattigdomen, ty han giver honom

sitt bästa. Ynglingarna sporrar han till ideellt arbete,

han förhöjer de bedjandes andakt. Just på de nakna,

kala väggarna i de fattiges boningar skulle de rika hänga

vackra tavlor. Förståelse för dylikt finns hos de fattiga

mer än vi tro.

Ja, att i de fattigas kojor bringa kärlek och glädje, det

lärde nu Suse. Farbrodern var hennes gode rådgivaredärvid. Och då hans famulus, Annemarie inte alltid stod

att finna, var han glad över att ha fått ersättning för

dottern i Suse. Och många gånger språkade farbror och

systerdotter om Lisi, som utvecklat sig så präktigt. Suse

ville bränna in i trä ett ordspråk åt henne av följande

lydelse:

»Glädje svävar i världen ut,

Njuter av allt som bjuds;

Nåddes du ej av sorgen till slut,

Aldrig du funne dig själv.»

»Det passar för Lisi», sade Suse till farbrodern, »när jag

tänker på hur hemskt det var, då hon kom till mig, fattig

och övergiven.»

»Farbror lille», sade Suse efter en stund, »om Lisi och

jag blivit bättre människor, så ha vi dig och faster att

tacka därför, överhuvud taget livet i denna fridfulla by.»

»För dig har det ju blivit skogspensionen, mitt barn»,

sade kyrkoherden och såg kärleksfullt på sin unga

hjälpreda.

• ooO^}Oooo

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

Berättelser för unga flickor:

Bertha Clément.

Flickförbundet Silverkorset.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. .... Inb. 5: 50.

Grevinnan Wally.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. .... Inb. 5: 50.

Rosenkedjan.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. .... Inb. 5: 50.

Käthe van Beeker.

Nådig fröken Sascha.

Med 4 bilder. ............ Inb. 4: 50.

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

Hedwig Courths-Mahler

BERÄTTELSER FÖR UNGA FLICKOR:

Tiggarprinsessan.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. ..... Inb. 4: 50.

Fröken Solsiken.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. ..... Inb. 4: 50.

Prinsessan Lolo.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. ..... Inb. 4: 50.

Lilla Yrhättan.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. ..... Inb. 4: 50.

Stackars lilla svala.

Med 4 bilder. ............ Inb. 4: 50.

Ett stegr från vägen.

Med 4 bilder. 2:dra upplagan. ..... Inb. 4: 50.

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

Handbok för porslinsmålning

jämte åtföljande 14 färglagda mönsterplanscher av Anna L. Jahn.

Kr. 3: —.

Träsniderimönster i fornnordisk

och allmogestil

av Otto Björlin.

6 häften vardera innehållande 9 planscher i stort folioformat.

Varje häfte 1: 50.

Mönster till en mängd olika föremål såsom: album och portföljpärmar,

bokställ, brevlådor, barometrar, brödbräden, datovisare,

dryckeskannor, hansklådor. handuks- och klädhängare, klockställ,

knivskaft, lampbrickor.

Träsniderimönster i allmogestil

hämtade ur Nordiska Museet i Stockholm av Wilhelm Oldenburg.

32 planscher folioformat med 250 motiv från 16- 17- och

18-hundratalen jämte deras användning å gamla föremål. Kr. 10: —.

Stilornamentet

framställdt i teckningar i historisk tidsföljd med förklarande text

av Alexander Speltz.

En handbok för arkitekter, mönsterritare, målare, bildhuggare,

träskulptörer, ciselörer, modellörer, konstsmeder, yrkesskolor,

bibliotek och till självstudium, 402 planscher jämte talrika textillustrationer.

Översättning efter orginalets andra upplaga av O. Lindberg,

överlärare vid Tekniska Skolan i Stockholm.

I 14 häften Kr. 14: —. Klotband Kr. 16: —.

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

Från Kung Göstas dagar.

Berättelser och sägner ur svenska historien

av A. Tidner.

Med 90 avbildningar.

Inb. 1: 75.

Från Gustaf II Adolfs tid.

Berättelser och sägner ur svenska historien

av A. Tidner.

Med 85 avbildningar.

3: 50. Inb. 4: —

Dikter

av Jonatan Reuter.

Reuter är ingen tungsint grubblare. Han har skärgårdsbons och

slättbons förkärlek för de stora fria vidderna och hans själ

är öppen för livets skönhet och glädje.

Kr. 5: —.

Valkyrian.

En förklarande text till Kichard Wagners musikdrama av H. P.

—: 25.

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

De första stegen i amatörfotografi

av Gunnar Malmberg.

Praktisk vägledning för nybörjare.

7:de upplagan med 40 avbildningar i texten.

Kr. 1: 20.

Davids Rådgivare i fotografi

Kortfattad lärobok för amatör- och yrkesfotografer

av Ludwig David.

Åttonde bemyndigade svenska upplagan utarbetad efter orginalets

145:de upplaga av Gunnar Malmberg.

Med 21 helsidesbilder och 89 avbildningar i texten. Kr. 3: 75.

Inb. » 5: 25.

Skioptikonbilden

Handledning i att tillverka och förevisa fotografiska ljusbilder

av Gunnar Malmberg.

Med 22 avbildningar. 2:dra upplagan. Kr. 1: 50.

Filmen

dess framställning, inspelning och förevisning

av Dagmar Waldner.

Med 56 avbildnirnga i texten.

Kr. 6: —.

AKTIEBOLAGET CHELIUS & Co., STOCKHOLM.

Hedwig Courths-Mahler.

Kung Ludvig och hans skyddsling.

2:dra upplagan. Kr. 1: 50. Inb. 2: 75.

Statarens son.

Kr. 1: 50. Inb. 2: 75.

Gåsflickan.

Kr. 2: —. Inb. 3: 50.

————

De unga naturforskarne

av D:r Curt Flöricke,

bearbetning för svenska förhållanden av D:r L. G. Andersson.

Hemma i rummet, på gård och i trädgård.

Med 3 färgplanscher och 35 textbilder. Inb. Kr. 1: 25.

Ute i skog och mark.

Med 3 färgplanscher och 32 textbilder. Inb. Kr. 1: 25.

Vid damm och sjö.

Med 3 färgplanscher och 28 textbilder. Inb. Kr. 1: 25.