I ingen annan är frälsning

I INGEN ANNAN

ÄR FRÄLSNING

I INGEN ANNAN

ÄR FRÄLSNING

FÖRORD.

De i detta arbete sammanförda betraktelserna ha alla

med undantag av samlingens sista ”Om Guds rike och

församlingen” tillkommit under försoningsstridens år. De

kunna anses positivt uttrycka vad författaren velat säga i

försoningsfrågan.

Betraktelserna utgåvos första gången: I ingen annan är

frälsning år 1877, Lösepenningen 1875, Försoningens

betydelse 1873, Herren år Konung 1876 och Kristi

översteprästerliga förbön år 1874.

Samlingens sista del ”Om Guds rike och församlingen”,

vilken utgavs första gången 1882, är enligt författaren

avsedd att vara ett ”bidrag till läran om de yttersta tingen och

den tillkommande världsåldern”.

Stockholm i maj 1938.

Svenska Missionsförbundets Förlag.

1. Det är ett mycket vanligt ordspråk, att var och en

blir salig på sin tro. I förtröstan därpå, att detta skall vara

sanning, gå otaliga människor mycket lugna och frukta

ingenting. Det är såsom en överenskommelse mellan de

ogudaktiga, att det skall vara så, och att därför den ene

aldrig bör störa den andres tro utan låta honom i fred tro,

vad han vill, vad som bäst behagar honom. Hela världen

är angelägen att slippa befatta sig med den frågan, vart

hennes väg bär. Ja, hon är uppenbarligen rädd för den

frågan. Det är något inom henne, som gör henne orolig, så

snart den frågan tränger för nära inpå henne.

2. När världen alltså säger: ”Var och en blir salig på

sin tro”, så säger hon det icke därför, som skulle hon hava

något Guds ord till stöd för sitt påstående, ej heller därför,

som skulle hon hava något annat påtagligt stöd, utan hon

tager det bara för givet, och hon känner sig icke behöva

något bevis för att vara säker. Men att hon utan bevis

tager det för givet, det beror därpå, att hon behöver taga

det så, för att kunna vara lugn i sina synder. Hon vill

förbliva i sina synder, och hon vill vara ostörd i dem, och

därför vill hon, att det skall vara så, att var och en blir

I ingen an n an är fräls n ing 8

salig på sin tro. Och eftersom hon vill, så tror hon, men

vad Gud säger, det frågar hon intet efter.

3. Vi veta för visso, att denna skrift skall falla i

händerna på många, som hava det så, som nu sagt är, och

vi ville därför gärna bedja var och en sådan stanna för

Guds ord om frälsningen. Ty det ordet bliver evinnerligen.

Sedan människor tänkt och talat än hit än dit, tillkommer

den avgörande domen Guds ord.

4. Att icke var och en blir salig på sin tro, därom säger

Herren bestämt: Den vägen är bred och den porten är

vid, som leder till fördömelse, och de äro många, som gå

på honom; men den porten är trång och den vägen är

smal, som leder till livet, och de äro få, som finna honom.

Dessa ord låta sig icke tolkas på mer än ett sätt: de äro

många, som gå till förtappelse, de äro få, som gå in i livet.

Vad du möjligen kan göra, det är att förakta dessa ord;

och har du mod att förakta dem, då kan ingen hindra dig

därifrån, men omintetgöra deras sanning, det kan du icke.

När Herren talar om den yttersta domen, säger han ock,

att han skall dela människorna i två hopar samt ställa

somliga på sin högra sida, andra på sin vänstra. Sedan skall

han säga till de förra: "Kommen, I min faders välsignade!"

men till de senare: "Gån bort, I förbannade, uti evinnerlig

eld!" Där säger alltså Herren Jesus ifrån, att icke var och

en skall bli salig på sin tro. Nej, det är en fruktansvärd

sanning, att många skola gå bort i evig pina; och du, som

detta läser, o give Gud, att icke även du må bliva en av

dem. Ännu har du tid till besinning.

5. När ormen vill bes vika människor, så söker han

alltid lugna dem emot Guds ords dom. I paradiset var det

just så han besvek Eva. "Icke är det farligt, sade han!I ingen an n an är fräls n ing 9

Skulle Gud hava förbjudit eder att äta av den frukten?

Skullen I då dö därför? Nej, Gud vet, att på vad dag I

äten därav, skola edra ögon öppnas, och I skolen varda

såsom Gud." Det trodde Eva och lydde ormen. Men när

det var gjort, då gick det henne, icke efter vad hon hade

trott, utan efter vad Gud hade sagt. Sammalunda bedrager

djävulen ännu alltjämt människor. "Det är icke farligt",

viskar han. "Det är icke farligt", säga tusen efter honom.

"Det är icke farligt", så tror den arma, bedårade

människan. Men när det kommer till slutet, då går det icke efter

hennes tro utan efter Guds ord. Och då skall hon ropa:

"Ack att jag i tid hade trott det ordet!" Men då är det

för sent. O det är ingen lek med Herrens tal om den mask,

som aldrig dör, och den eld, som aldrig slocknar.

6. Men, säger någon: huru skall en människa då bliva

frälst? Vad skall hon göra därför? Kan hon göra mer än

vara ärlig, redbar, hjälpsam, öva goda gärningar o. s. v.?

Nuväl, vi veta visserligen, att de äro många tusen, som

icke lämna någon annan eller bättre frälsnings väg. Men

Skriften vittnar bestämt, att av lagens gärningar kan ingen

människa rättfärdigas. Nej, sedan människan gjort det

bästa, hon vetat och förmått, skall hon vara evinnerligen

förlorad lika visst, som om hon aldrig frågat efter lagen.

Aposteln Paulus betygar, att när han såg sådana, som

sökte att genom lagens gärningar rättfärdigas, så hade han

en idkelig pina i sitt hjärta, emedan han såg, att de hade

nit, men foro vilse. Ty när man far vilse, så hjälper det

icke, att man har nit. Vi veta väl, att detta för många

skall synas såsom ett hårt tal, men det är Guds ords

bestämda dom, och aldrig kan en människa göra sig själv

större skada, än när hon trotsar den domen.io I i n g e n annan är fräls n i n g

7. Det heter bestämt i Guds ord, att det är ingen till,

som rättfärdig är; alla äro de avvikne, alla äro de

oduglige vordne o. s. v. Och Herren Jesus betygar, att

människohjärtat är en sådan källa, ur vilken utgå onda tankar,

mord, hor, tjuveri, skörlevnad, falskt vittne och hädelse.

Hos profeten Jesaia beskrives människans naturliga

tillstånd sålunda: Hela huvudet är kränkt, hela hjärtat är

försmäktat, från huvudet allt intill fotabjället är det intet

helt uppå utan sår, svullnader och etterbölder. Det kan

hända, att du icke känner ditt hjärta sådant, men det är

dock sådant, och att du icke känner det, beror därpå, att

du är blind. Tusen sinom tusen hava före dig tyckt, att

deras hjärtan varit goda, men när Herrens ande fått väcka

dem till besinning, så hava de insett sanningen av ordets

beskrivning.

8. Men när nu så är, då är uppenbart, att varje försök,

som människan gör för att frälsa sig själv, är ett fåfängt

försök. Att du redligt och allvarligt strävar och kämpar,

att du bortlägger den ena syndautövningen efter den andra

samt gör den ena goda gärningen och

gudaktighetsövnin-gen efter den andra, det hjälper dig lika litet, som det

skulle hjälpa den drunknande, att han med allvar fattade

i sina kläder för att draga sig upp. Nej, allt kött, alla

människor, höga och låga, lärda och olärda, rika och fattiga

— äro av naturen förtappade utan möjlighet att frälsa sig

själva eller frälsa varandra. Evad man förnekar det eller

icke, så bliver det därvid. Det är Guds bestämda ord och

en verklighet, som var och en får uppleva antingen här i

nådetiden eller där i fördömelsen. Säll den, som får

uppleva det redan här i nådetiden.I ingen an n an är fräls n ing 11

9. Aposteln Paulus beskriver i Rom. 7, huru han hade

försökt frälsa sig själv. Har någon gjort allvar av att

komma fram på den vägen, så är det Paulus. Men när

budordet kom och sade: Du skall icke begära, och Paulus

nu skulle lyda det budet, då uppväckte det i honom all

begärelse. Hör: det dämpade icke, nej, det uppväckte

begärelserna. Så länge han i lagen icke såg mer än ett krav på

yttre gärningar, gick det väl an, ty gärningarna kunde han

väl någorlunda göra, men så snart han fick syn på lagens

andliga krav, så var det slut med honom. Av det budet tog

synden tillfälle och besvek honom och drap honom därmed,

så att han blev död. Alla hans försök, att på den vägen

komma fram, voro fruktlösa. Det var såsom att löpa mot

en bergvägg.

10. Men vittnar nu Guds ord, att ingen människa kan

frälsa sig själv, så är därmed ingalunda sagt, att för henne

ingen frälsning är möjlig. Den som icke kan frälsa sig

själv, han kan ännu frälsas av en annan. De fallna

änglarna — de kunna icke frälsas, men de fallna människorna

— de kunna frälsas, och de kunna allesammans frälsas —

ingen enda behöver gå förlorad. Huru djupt fallen en

syndare än må vara, och huru förfärlig den synd än må vara,

vari han ligger, så kan han ännu frälsas. Det händer ofta,

att syndare, synnerligen de som ligga i dryckenskap och

otukt, förlora all aktning för sig själva och allt hopp om att

någonsin kunna frälsas, samt giva sig endast desto vildare

hän i synden just därför, att de uppgivit allt hopp om att

kunna frälsas. O, vad det är saligt att kunna med full

visshet säga sådana arma människor, att de visserligen kunna

frälsas. Där må väl det ordet äga tillämpning: Huru

ljuvliga äro på bergen budbärarnas fötter, deras som frid för-io12 I ingen annan är frälsning

kunna, förkunna gott, predika saligheten och säga till Sion:

Din Gud är konung.

11. Men vem är då frälsaren? Därpå svarar Gud

sålunda : Jag, jag är Herren och utan mig är ingen frälsare

(Jes. 43:11). Och åter: Jag är Herren din Gud, den helige

i Israel, din frälsare (Jes. 43: 3). Och åter: Allt kött skall

förnimma, att jag är Herren din frälsare (Jes. 49:26;

60: 16). I första rummet är det alltså Gud, vår himmelske

Fader, som kallas frälsaren. Därför beder David: Hjälp

oss Gud, vår frälsare (Ps. 85:5). Och åter: Bevisa din

underliga godhet, du deras frälsare, som trösta på dig (Ps.

17: 7). Av sådana ställen finnes i Gamla testamentet stor

rikedom. Och att Herren Gud kallas en sådan frälsare,

icke allenast när det gäller att frälsa från lekamlig nöd,

såsom när den hedniske konungen kallade Daniels Gud för

en frälsare och nödhjälpare (Dan. 6:27), utan även när

det gäller att frälsa från synder, det bevisar Ps. 51: 16,

där David beder: Fräls mig från blodskulder, Gud, som

min Gud och frälsare är. Och åter säger han till Gud:

Fräls mig från alla mina synder (Ps. 39:9).

12. På samma sätt kallas Gud i Gamla testamentet vår

förlossare. Så säger Herren hos Jesaia: Frukta dig nu

intet; jag hjälper dig, säger Herren och din förlossare (Jes.

41: 14, se ock Jes. 48:17; 34: 5). Och åter: Allt kött skall

förnimma, att jag är Herren, din förlossare (Jes. 49: 26).

Och åter: Du skall förnimma, att jag, Herren, är din

frälsare, och jag, den mäktige i Israel, är din förlossare (Jes.

60:16). Och i Jes. 63:16 heter det: Du är vår fader och

vår förlossare, av ålder är det ditt namn. Och åter: Detta

gör vår förlossare, den där heter Herren Sebaot (Jes.

47: 4, se ock 43: 14; 44: 6, 24; 49: 7). På alla dessa stäl-I ingen an n an är fräls n ing 13

len kallas Gud med det hebreiska ordet Goel (förlossare),

vilket är samma ord, som ock profetiskt säges om Kristus,

när det t. ex. heter: Dem i Sion skall komma en förlossare

(Jes. 59: 20), vilka ord av Paulus anföras i Rom. 11:26.

Samma ord brukar ock Job, när han säger: Jag vet, att

min förlossare lever. O, det är någonting saligt att höra,

att Gud, mot vilken vi syndat, själv vill vara vår frälsare

från synden.

13. Men på det att detta måtte bliva ändå vissare, vilja

vi här anföra de nytestamentliga ställen, där Fadern kallas

frälsare. De äro till antalet åtta. I Luk. 1:47 sjunger

Maria: Min ande fröjdar sig i Gud, min frälsare. I 1 Tim.

1: 1 kallar Paulus sig apostel efter Guds, vår frälsares,

samt Herrens Jesu Kristi befallning. Där kallar han

Fadern frälsare och Sonen herre. I 1 Tim. 2:3 säger han:

Sådant är tacknämligt för Gud, vår frälsare, som vill, att

alla människor skola frälsta varda och till sanningens

kunskap komma. Men att han där med "Gud" menar Fadern,

det ser man, när han genast tillägger: Ty det är en Gud

och en medlare mellan Gud och människor, nämligen den

människan Jesus. Denne ende Guden kallar han alltså vår

frälsare. I samma brevs 4: 10 säger han sammalunda: Vi

hoppas på levande Gud, som är alla människors frälsare

men synnerligen deras, som tro. I Tit. 1: 3 säger aposteln,

att evangelii predikan blivit honom betrodd efter Guds,

vår frälsares, befallning. I samma brevs 2:10 förmanar

han tjänarna att genom trohet pryda Guds, vår frälsares,

lära i alla stycken. I samma brev 3:4 säger han, att Guds,

vår frälsares, godhet och kärlighet till människorna blivit

uppenbarad. På alla dessa tre ställen i brevet till Titus

kallar Paulus både Fadern och Sonen frälsare. Särskilt märk-14 1 i n gen an n a n är frälsning

värdigt i den delen är det sist anförda stället. Ty där säger

han, att sedan Guds, vår frälsares, godhet blivit uppenbar,

frälste han oss genom den nya födelsens bad och den helige

Andes förnyelse, vilken (ande) han över oss rikligen

utgjutit haver genom vår frälsare Jesus Kristus. Se, där säger

aposteln, att Gud, vår frälsare, över oss utgjutit sin Ande

genom Jesus, vår frälsare. I Juda brev v. 25 står enligt

grundtexten: Honom, som ensam är Gud, vår frälsare,

genom Jesus Kristus vår Herre, vare ära, majestät, kraft

och makt före all tid både nu och till eviga tider. Där

kallar han Gud Fader vår frälsare och Jesus vår herre,

alldeles såsom Paulus gör i 1 Tim. 1:1.

14. Dessa äro nu de åtta ställen i Nya testamentet, där

Gud Fader kallas frälsare. Och trots alla de brottsjöar,

som välva sig däremot, stå de dock fasta som hälleberg.

Ända därhän har man kunnat gå i kampen för

människo-funder, att man sagt, att Skriften på dylika ställen icke

velat framställa, vad där står, nämligen att Gud Fader är

vår frälsare, utan vad där icke står, nämligen, att

frälsaren Kristus är Gud. Men o huru krossas icke alla sådana

funder, när vi t. ex. höra aposteln tala om, vad Gud, vår

frälsare, har gjort genom Jesus, vår frälsare! Den som

icke ser, att Skriften på sådana ställen framställer Fadern

såsom frälsare, han måste hava föresatt sig att icke se.

Att Kristus, vår frälsare, är Gud, det står väl annorstädes,

men på de nu anförda ställena står det icke, utan där står^

att Gud, vår Fader, är frälsare.

15. I enlighet härmed bedja vi ock i en av våra gamla

kyrkoböner: "Hjälp oss Gud, vår frälsare, för ditt namns

skull; fräls oss och förlåt oss alla våra synder, och giv oss

din helige Andes nåd att bättra vårt syndiga leverne ochI ingen an n an är fräls n ing 15

få med dig ett evigt liv genom din Son, Jesus Kristus, vår

Herre!" Si, där bedja vi, att Gud vår frälsare måtte för

sitt namns skull hjälpa oss till evigt liv genom sin Son,

Jesus Kristus, vår Herre.

16. Men varför är man då så rädd att låta Fadern

behålla den titeln frälsare? Är det väl någon förskräcklig

titel? Nej, tvärtom är det ju en den allra härligaste titel,

att just han, mot vilken vi hava syndat, och om vilken vi

därför tro, att han har ont i sinnet emot oss, att just han

kallar sig och låter kalla sig vår frälsare. Ty med denna

titel låter han oss veta, att det är så långt ifrån, att han

skulle hava ont i sinnet emot oss, att han ock själv är

betänkt på att hjälpa oss utur de synder, varmed vi hava

syndat mot honom. Tänk, medan hedningarna på allehanda

sätt och med alla möjliga offer försöka att värja sig emot

sina gudars vrede, och medan de påviska hos allehanda

helgon söka hjälp emot Herren, kommer han i den heliga

Skrift och säger: "Jag vill själv vara eder frälsare, jag

skall själv frälsa eder från edra synder." Skulle vi då icke

fröjdas och prisa honom, att han är en sådan Gud? Ja,

borde icke våra hjärtan alldeles hoppa av fröjd?

17. Men vi fråga åter: Varför är man då så rädd att

låta Gud få behålla den titeln frälsare ? Månne han icke är

värd en så skön titel? Har han väl bevisat sig sådan, att

han förverkat rättigheten att bära den titeln? Ja, de som

säga, att han är en sådan Gud, som icke utan betalning

kan förbarma sig över syndare, en sådan Gud, som

utgivit den enfödde Sonen för att på honom få släcka den

vrede, som människan förtjänt, de säga med rätta, att

Gud icke kan kallas en frälsare. Men ser man, huru

Herrens eget ord beskriver honom, huru det är han, som säntio6 I ingen annan är frälsning

Sonen, han som uppväckt honom från de döda, han som

givit Sonen åt syndare och syndare åt Sonen, på det att

Sonen måtte giva dem evinnerligt liv o. s. v., då kunna vi

säga: Han är värd att bära den titeln frälsare. Lika

mycket som han är värd att kallas vår skapare, lika mycket är

han värd att kallas vår frälsare, och lika litet som hans

skaparetitel göres om intet därigenom, att han skapat allt

genom Sonen, lika litet göres hans frälsaretitel om intet

därigenom, att det är genom Sonen som han frälsar

syndare. Fördenskull säger ock Paulus om Fadern i 2 Tim.

1:9: Gud har frälst oss efter sitt uppsåt och nåd, den oss

given är i Kristus Jesus före eviga tider. I Tit. 3: 5 säger

han ock om Fadern: Efter sin barmhärtighet frälste han

oss.

18. Men varför äro då så många människor rädda för

den predikan? Jo, därför att denna lära alldeles

omintetgör all sådan predikan, som lärer, att vi måste hava en

frälsare mot Gud. Ty det är uppenbart: mot den, som

själv är vår frälsare, behöva vi ingen frälsare. En

frälsare behöva vi mot fiender och mot det, som är ont, men

icke mot honom, som kallar sig vår Fader och vår

frälsare. Men så förfärligt djupt inrotad sitter där i våra

hjärtan den falska bilden av Gud, att när vi sådant höra, så

vilja vi alldeles hissna och förfäras, icke därför att vi icke

känna, att det vore saligt att få tro så om Gud, utan

därför att vi känna det såsom något alldeles orimligt, att vi

skulle få tro så mycket gott om honom. Därtill kommer,

att vi från barndomen genom falsk teologi blivit lärda att

se Kristi verks förnämsta betydelse däri, att det skulle

vara oss ett skydd och en hjälp emot Gud, ja, att många

hava så levat sig in i denna föreställning, att de rent avI ingen an n an är fräls n ing

17

icke förstå annat, än att Kristus med hela sitt verk blir

alldeles överflödig, om han icke skall vara oss till hjälp

emot Gud. Si, när de nu veta, att utan Kristus är ingen

frälsning, så är det ju icke underligt, att de förfäras för

den predikan, som synes dem göra Kristus överflödig.

Men felet, den stora villfarelsen, ligger däri, att de ansett

hela betydelsen av Kristi verk bestå däri, att det skulle

vara oss en hjälp emot Gud, ehuru hela Skriften vittnar,

att det är ett verk, som Gud, vår frälsare, själv gjort för

att frälsa och hjälpa oss från alla synder, från döden och

djävulens våld.

19. Vi veta, att många, verkligen fromma Guds barn

förskräckas för detta tal. Dem synes nämligen, att man

ändå måste hava Kristus till hjälp mot Guds rättfärdighet.

Ty det att Gud är rättfärdig, synes dem så förskräckligt,

att de måste förgås, om de icke få taga Kristus till hjälp

emot denna rättfärdighet. Nu är det ju visserligen sant,

att för den, som vill förbliva i sina synder, är det något

förskräckligt, att Gud är rättfärdig. Men det är ett

förhållande, som Herren Jesus aldrig är kommen att avhjälpa.

Han skall aldrig träda såsom någon sköld emellan en sådan

människa och Guds rättfärdighet. Nej, henne skall Guds

rättvisa dom av himmelen drabba, och den skall drabba

henne just genom Herren Jesus, åt vilken Gud givit all

dom.

20. Däremot för den, som vill låta sig frälsas, är det

icke förskräckligt utan saligt, att Gud är rättfärdig. Och

förskräckes han därför, så beror det på missförstånd,

alldeles såsom då de påviske förfäras, när de höra, att

Kristus är rättfärdig. Därför se vi ock i Skriften, huru

helgonen hava sökt frälsning icke mot Guds rättfärdighet utan

2. — I ingen annan är frälsning.io18 I ingen annan är frälsning

av Guds rättfärdighet. Fräls mig efter din rättfärdighet,

säger David (Ps. 31). Och åter: Vederkvick mig med din

rättfärdighet (Ps. 119:40). Och åter: För min själ utur

nöden för din rättfärdighets skull (Ps. 143). Om denna

sak heter det ock i 1 Joh. 2: Om vi bekänna synderna, så

är han rättfärdig, så att han förlåter synderna och renar

från all orättfärdighet. Det är ju tydligt talat: där någon

vill frälsas och därför bekänner synderna, där yttrar sig

Guds rättfärdighet så, att han förlåter synderna och renar

från all orättfärdighet. I Rom. 3 säger Paulus, att Gud

framställt Kristus såsom en nådestol för att låta se sin

rättfärdighet, på det han skall vara rättfärdig och

rättfärdiga den, som är av Jesu tro. Han har icke framställt

Kristus såsom en nådestol emot sin rättfärdighet utan

såsom en nådestol, där han uppenbarar sin rättfärdighet så,

att han rättfärdigar den, som tror på Jesus. Och om

Herren Jesus, som är ett med Fadern, heter det: Si, din

konung kommer till dig rättfärdig och en hjälpare. Herren

Jesus är förvisso icke rättfärdig på ett sätt och Fadern på

ett annat, utan hans rättfärdighet är ett med Faderns.

21. Alltså: Guds rättfärdighet består däri, att Gud vill

och gör rätt, och att intet orätt är i honom. Denna

rättfärdighet uppenbarar sig dels frälsande, dels dömande.

Frälsande har den uppenbarat sig däri, att han sänt

Herren Jesus för att rättfärdiga och frälsa syndare. Ty att

älska ovänner, att offra allt för att frälsa ovänner, det är

den högsta rättfärdighet. Det är ock den Guds

rättfärdighet, som Skriften vill, att vi skola efterlikna. Frälsande

uppenbarar den sig vidare däri, att varest någon syndare

vill frälsas, där är Gud rättfärdig, så att han förlåter,

rättfärdigar, upprättar, såsom vi nyss sett. Men där någonI ingen an n an är fräls n ing

19

ieke vill låta sig frälsas, utan vill fortfara i sina synder,

där uppenbarar sig samma Guds rättfärdighet dömande

och straffande. Efter din hårdhet och obotfärdiga hjärta,

säger Paulus, samkar du dig vrede på Guds vredes och

rättfärdiga doms uppenbarelses dag. Herren Jesus är

kommen för att rättfärdiga syndare, men icke för att vara dem

en sköld emot Guds rättfärdighet. För den orättfärdige

finnes ingen hjälp eller sköld hos Kristus emot Guds

rättfärdighet. Men där finnes hos Kristus rättfärdiggörelse

för de orättfärdiga, därför bjudas syndare genom

evangelium till honom för att rättfärdigas; men den som är

rättfärdig, han behöver ingen hjälp emot Guds rättfärdighet.

För den, som vill förbliva i sina synder, är Sonens

rättfärdighet lika förskräcklig som Faderns, ty det är samma

rättfärdighet, och Sonen är den, som utför Faderns dom

över en sådan. För den, som vill låta sig frälsas, är

Faderns rättfärdighet lika tröstelig som Sonens, ty av

Fadern utgår den frälsning, som sker genom Sonen. Och att

frälsa syndare, det är rätt, det är en gärning av den högsta

rättfärdighet. — Men om denna sak kan mer läsas i boken

Herren är from.

22. Ja men, säger någon, gör icke denna predikan ändå

Kristus, om icke alldeles överflödig, så åtminstone mindre

viktig? Förringar hon icke Kristus? Därpå svara vi först:

Om denna predikan förringade Kristus, så vore det ju den

heliga Skrift själv, som förringade honom. Ty det är ju

i den heliga Skrift, som det står, att Gud är vår frälsare.

Och den heliga Skrift måste väl ändå få gälla. Att sådan

lära icke står skriven i vårt eget hjärta, det visar sig till

fyllest därav, att vi ju alldeles hissna, när vi få se den i

den heliga Skrift. Att den motsatta läran däremot står20 I i n gen annan är f r ä l s n i n g

skriven i vårt eget naturliga hjärta, det bevisa

hedningarna, vilka just så tänka om Gud, att man måste söka hjälp

mot honom, ja ännu mer: det bevisa vi själva, i det vi äro

så sammanväxta med henne, att många t. o. m. tycka sig

se henne överallt i den heliga Skrift, fastän hon

ingenstädes står skriven. O, det är ingen ände på vårt hjärtas

mörker.

23. För det andra svara vi, att det är så långt ifrån,

att Kristus bliver överflödig, att det tvärtom är just då,

som vi först förstå vikten och nödvändigheten av hans

verk. Skulle vi korteligen uttrycka saken, skulle vi säga så

här: Gud vår Fader, mot vilken vi hade syndat, var den,

som åtog sig vår frälsning, och för att utföra det verket

åt sig sände han sin enfödde Son i syndigt kötts likhet.

Sonen kom, sin Fader lydig, led och dog och uppstod ifrån

de döda, uppfor till himmelen, regerar med all makt i

him-melen och på jorden, tilldess alla fiender äro lagda honom

till en fotapall. Då skall han återkomma för att hålla dom,

och sedan skall han åter överantvarda riket och makten åt

Fadern, som givit honom densamma, samt själv bliva

Fadern underlagd, på det att Gud må bliva allt i alla, såsom

det var, förrän synden kom och förstörde Guds verk. Ty

så står det skrivet i levande Guds ord, som evinnerligen

bliver.

24. Därför kallas ock Herren Jesus frälsare. På sexton

ställen i Nya testamentet benämnes Herren Jesus med den

titeln frälsare.1 När änglarna förkunnade hans födelse,

sade de: I dag är eder född Frälsaren (Luk. 2). I Joh.

1 De ställen i Nya testamentet, på vilka Herren Jesus benämnes

frälsare, äro Luk. 2:11; Joh. 4:42; Apg. 5:31; 13:23; Ef. 5:23; Fil.

3:20; 2 Tim. 1:10; Tit. 1:4; 2:13; 3:6; 2 Petr. 1:1, 11; 2:20;

3:2, 18; 1 Joh. 4:14.I ingen cin n an är f r ål s n i n g 21

4:42 kallas han världens frälsare. I Apg. 5: 31 heter det,

att Gud har upphöjt honom till en hövding och frälsare

o. s. v. Om hans verk hette det redan i ängelns bebådelse,

att han skulle frälsa sitt folk från deras synder (Matt. 1).

I Matt. 18 säger han, att han är kommen för att frälsa det

förtappade. Detsamma säges ock i Luk. 19:10. I Joh.

3:17 säger han, att Fadern sänt honom, på det att världen

skall bliva frälst genom honom. I Joh. 12:47 säger han

ock: Jag är icke kommen, på det att jag skall döma

världen, utan på det att jag skall frälsa världen. I Apg. 4: 12

heter det, att det finnes intet annat namn under himmelen

människorna givet, i vilket vi skola frälsas, än Jesu namn.

I Rom. 5 säger Paulus, att vi, som genom hans död blivit

försonade med Gud, skola ock genom hans liv frälsas från

vreden. I 1 Tim. 1:15 säger Paulus, att det är ett fast

ord, att Jesus Kristus är kommen i världen för att frälsa

syndare. I Hebr. 7:25 säger aposteln, att emedan Kristus

har ett evigt prästadöme, så kan han evinnerligen frälsa

alla dem, som genom honom komma till Gud.

25. Av alla dessa vittnesbörd se vi alltså, att Fadern

kallas frälsare, och att det är hans verk att frälsa, så ock

att Sonen kallas frälsare, och att det är hans verk att frälsa.

När vi sådant se, då förstå vi rätt, huru sant det är, vad

Herren säger: Jag och Fadern äro ett, och åter: Den mig

ser, han ser Fadern. Men då frågas: huru förhålla sig

dessa två saker till varandra: att Fadern är frälsare och

att Sonen är frälsare? Ehuru vi i det föregående redan

svarat därpå, vilja vi dock åter säga några ord därom. I

Apg. 5:31 säger aposteln, att Fadern upphöjt Sonen till

en hövding och frälsare. I Joh. 3: 17 säger Herren Jesus,

att Fadern har sänt honom, på det att världen skall blivaio22 I ingen annan är frälsning

frälst genom honom. I Joh. 7: 28 säger han ock: Jag har

icke kommit av mig själv, men han, som sänt mig, är

sannfärdig. I sin bön uti Joh. 17 åberopar sig ock Herren sex

gånger på detta: Du har sänt mig. Och när han stod vid

Lasarus" grav, bad han till sin Fader, på det att folket

skulle tro, att Fadern hade sänt honom (Joh. 11:42).

Ensamt i Johannes" evangelium betonas det på fyratiofem

ställen, att Fadern sänt Sonen. I 1 Joh. 4:9, 10 säger

aposteln: Därpå är Guds kärlek uppenbar på oss, att Gud

sänt sin enfödde Son i världen, på det att vi skola leva

genom honom; ty däri är kärleken, icke att vi hava älskat

Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till en

försoning för våra synder. I samma kapitels v. 14 säger

aposteln: Vi hava sett och vittna, att Fadern har sänt

Sonen såsom världens frälsare. I 2 Tim. 1:9 säger Paulus,

att Fadern frälst oss efter sitt uppsåt och nåd, den oss

given är i Kristus Jesus. Det är klart och bestämt: Fadern

har frälst oss genom den nåd, som han givit oss i Kristus.

Fördenskull säger Gud till Sonen: Jag har satt dig till

hedningarnas ljus, att du skall vara min frälsning intill

världens ände (Apg. 13: 47; Jes. 49: 6). Den gamle Simon

kallade ock Jesus för Guds frälsning, sägande: Herre, nu

låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon hava sett

din frälsning (Luk. 2).

26. Så där betraktar alltså Skriften denna sak. Herren

Jesus är Guds frälsning, han är den frälsare, som Gud

sänt i världen. Vår frälsning är ytterst och egentligast

Faderns verk, ty från honom är den utgången, emedan det

är han, som sänt Sonen, som befallt honom, vad han skulle

tala och göra, det är han, som uppväckt honom, upphöjt

honom, givit honom all makt och lagt allting under hansI ingen an n an är fräls n ing 23

fötter. Ja, Herren Jesus kallar själv sitt verk för Faderns

verk, då han säger: Det är min mat, att jag gör hans vilja,

som har sänt mig, och fullbordar hans verk (Joh. 4: 34),

och åter: De gärningar, som min Fader givit mig, att jag

skall fullborda, de samma gärningarna bära vittne om mig,

att Fadern haver mig sänt (Joh. 5: 36), och åter: Jag gör

min Faders gärningar (Joh. 10:37), och åter: Jag har

fullbordat det verk, som du mig givit haver, att jag göra

skulle (Joh. 17:4). Alltså, det är sitt verk, som Fadern

givit åt Sonen, att han skulle fullborda eller utföra det.

Alldeles såsom han ock åt Sonen överlämnat sitt

skapareverk, så att allt är gjort genom Sonen, och såsom han åt

Sonen överlämnat sitt domareverk, givit all dom åt Sonen

(Joh. 5:22), så att han ock genom honom skall döma

världen (Apg. 17:31), sammalunda har han ock lämnat

åt Sonen sitt frälsareverk till utförande eller fullbordande.

Fördenskull kallas ock Sonen i sitt frälsareverk Guds

tjänare. Därom heter det: Si min tjänare, jag uppehåller

honom, och min utkorade, i vilken min själ väl behagar (Jes.

42: 1). Och åter: Det är en ringa ting, att du är min

tjänare till att upprätta Israels släkter (Jes. 49: 6). Och åter:

Genom sin kunskap skall han, min tjänare, den rättfärdige,

göra många rättfärdiga (Jes. 53: 11). Se vidare Jes. 49: 3;

52: 13; Hes. 34: 23, 24; Sak. 3:8. Ja i Kol. 1:19, säges

det om Fadern, att det är han, som genom Kristus

försonat allt med sig, både det som är i himmelen, och det,

som är på jorden, samt att det är han, som genom blodet

på Kristi kors stiftat frid. Detta är de mest uppenbara

Guds ord, och det är vådligt att icke giva dem rätt. Men

en salig inblick giva de oss in i Guds, vår himmelske

Faders hjärta.io24 I ingen annan är frälsning

27. Men lika egentligt som frälsningen framställes

såsom Faderns verk, lika egentligt framställes den såsom

Sonens verk, emedan det är han, som utför och fullbordar

densamma. Han är medlaren för detta verks utförande och

för det däri grundade nya förbundets upprättande. Det är

honom och honom ensam, som Gud begagnat till detta

verk. Det är ingen annan än Fadern, från vilken

frälsningen utgått, och det är ingen annan än Sonen, i vilken

frälsningen är till finnandes. Därför säger Petrus: I ingen

annan är frälsning, och det är intet annat namn under

himmelen människorna givet, i vilket vi skola frälsas (Apg.

4: 12). Hela Skriften är alldeles endräktig i det att visa

syndare till Kristus. Allt vad människor må företaga sig

eller uttänka till frälsning, allt är det fåfängt, ty det

finnes icke frälsning i mer än en, nämligen Jesus, det finnes

icke mer än en grund, nämligen Jesus, det finnes icke mer

än en nådestol, nämligen Jesus, Gud har aldrig givit mer

än en frälsare, nämligen denne ende mannen Jesus av

Na-saret, Guds Son, Kristus.

28. En skön bild av detta hava vi uti den välsignade

liknelsen om kopparormen, vilken Herren om sig begagnar.

Israels barn hade syndat, och Gud hade för deras synders

skull låtit bland dem komma giftiga ormar, vilkas bett

ovillkorligen förorsakade döden. Men de ropade till

Herren i sin nöd och han halp dem. Han lät Moses upphänga

en kopparorm med tillsägelse, att var och en, som såg på

honom, skulle bliva vid liv. Evad människor togo sig före,

så halp ingenting. Inga läkare, inga medikamenter kunde

någonting uträtta. Det gavs endast ett medel till frälsning,

nämligen kopparormen, endast ett sätt till frälsning,

nämligen att se på kopparormen. Var och en, som icke såg påI ingen an n an är fräls n ing 25

kopparormen, måste dö. Var där någon, som tänkte: "Ja,

men jag måste ju först begripa, varför och huru

frälsningen är i denna ormen och icke i något annat; Moses,

säg, förklara, varför skall kopparormen nödvändigt hänga?

Kan han icke ligga? Moses, du kan icke förklara saken

riktigt nöjaktigt, därför håller jag mig till läkarna" — si,

var där någon, som så tänkte, så måste densamma dö. All

de ormbitnas räddning var bunden vid kopparormen. I

ingenting annat än i kopparormen fanns frälsning. I

him-melen och på jorden fanns intet annat än kopparormen,

som kunde rädda dem. Och dock fanns i hela Israel icke

en enda själ, som tänkte, att kopparormen skulle vara dem

en hjälp emot Gud. Nej, alla visste, att han var en hjälp,

som Gud hade givit dem för att frälsa dem från döden.

Det var mot de brännande ormarna, de behövde hjälp, icke

mot Gud, och den hjälp, som de behövde mot de

brännande ormarna, den fingo de av Gud i kopparormen.

29. Ingenting kan mer enkelt och klart avmåla

frälsningen än denna bild. Genom synden hava vi kommit i

döden, såsom Guds ord lydde: På vad dag, du därav äter,

skall du döden dö. Och den som gav oss dödsbettet, det

var ormen, djävulen, vår fiende. Det var han, som genom

synden fick herravälde över oss, och det herraväldet var

och är döden. Därför framställes ock frälsningens verk

såsom bestående uti att borttaga synden, nederlägga

djävulen och tillintetgöra döden. Ty dessa voro de fiender,

mot vilka vi behövde hjälp, och dessa voro de fiender, mot

vilka Gud gav oss hjälp, när han sände oss sin enfödde

Son. Om syndens borttagande heter det: Si Guds Lamm,

som borttager världens synd (Joh. 1:29). Och åter: Han

uppenbarades, på det att han skulle borttaga syndernaio26 I ingen annan är frälsning

(i Joh. 3:5). Om djävulens nederläggande heter det:

Fördenskull uppenbarades Guds Son, att han skulle

neder-slå djävulens gärningar (1 Joh. 3:8). Och åter i Hebr.

2:14 heter det, att Kristus skulle vara delaktig av kött och

blod, på det att han genom döden skulle nederlägga

djävulen. Och i Upp. 20: 2, 10 framställes Kristi fulländade

seger såsom en seger över draken, den gamla ormen, som

heter djävul och satan, och som vart kastad i den

brinnande sjön. Om dödens tillintetgörande heter det: Den

yttersta fienden, döden, tillintetgöres (1 Kor. 15 : 26) ; och

åter om den slutliga fulländningen av Kristi verk säger

samme apostel: Då skall det ordet fullbordas, som är

skrivet: Döden är uppsvulgen till seger. Du död, var är din

udd, du dödsrike, var är din seger? Gud vare tack, som

oss segern giver genom vår herre Jesus Kristus (1 Kor.

15: 54 f.). Och i Upp. 20: 13 heter det, att döden och

dödsriket kastades i den brinnande sjön.

30. Synden, döden, djävulens våld — detta var det

elände, vari hela människosläktet genom Adams syndafall

hade råkat. Ty sedan Adam hade fallit, gick synden i arv

genom hela hans släkte. Lika visst som alla Adams

efterkommande äro människor, därför att Adam var människa,

lika visst äro alla Adams efterkommande syndare, emedan

Adam var syndare. Och med synden har döden trängt

igenom hela släktet. Hos människor fanns ingen hjälp, ty de

behövde alla frälsas; hos änglar fanns ingen hjälp, ty de

voro därtill för svaga. Men Gud — han mot vilken vi hade

syndat, han kunde ännu hjälpa. Och hans hjärta — det

brast, när han gick framom detta släkte och såg det

liggande i sitt blod, det brast av barmhärtighet: han ville

frälsa, ty han hade hjärta därtill, och han kunde frälsa, tyI ingen an n an är fräls n ing 27

han hade medel därtill. Han gav sin ende Son ut i synds

kötts likhet för att borttaga synden, nederlägga djävulen

och tillintetgöra döden. Det var en fader över allt, vad

fader heter — det var vår Fader i himmelen. Såsom han

för de ormbitnas räddning upphöjde kopparormen, så

upphöjde han för syndares räddning sin enfödde Son.

31. Och enfödde Sonen var sin Fader lydig, enfödde

Sonen kom för att utföra Faderns verk. Han förnedrade

sig, gick omkring fattig, föraktad och försmädad. Han

var så föraktad, att man gömde bort ansiktet för honom,

säger profeten. Men överallt, där han tågade fram,

lämnade han efter sig människor, som hade varit syndare, men

som nu prisade Gud för frälsning och rättfärdighet. När

han blev smädad, smädade han intet igen, när han blev

bannad, bannade han intet igen, när han blev slagen, slog

han intet igen. Hela hans uppträdande var en frälsares

uppträdande, och där han icke fick frälsa, där gick han

ur vägen till något annat ställe, där det fanns syndare, som

ville låta sig frälsas. Ja, när Jerusalem icke ville låta sig

frälsas, så satte han sig ned och grät över staden.

32. Men ännu djupare måste förnedringen gå. Utan

att vetekornet, som faller i jorden, varder dött, varder det

allena, men varder det dött, så bär det mycken frukt. Så

sade han själv, syftande på sin död. Och åter säger han:

När jag varder upphöjd, skall jag draga alla till mig. Och

åter säger han: Människans Son är kommen, icke på det

att han skall låta tjäna sig, utan på det att han skall tjäna

samt giva sitt liv till en återlösen för många. Och åter

säger han: Mitt blod varder utgjutet för många till

syndernas förlåtelse. Ja, när han en gång ängslades vid

tanken på sin förestående död, sade han: "Vad skall jag säga?io28 I ingen annan är frälsning

Fader, fräls mig utur denna stunden! Dock är jag

kommen för denna stunden." Han måste dö — det var genom

döden han skulle nederlägga djävulen, det var genom

blodet som Gud skulle sätta honom till en nådestol för

syndare, det var i hans blod vi skulle hava förlossning,

syndernas förlåtelse, det var genom sitt blod han skulle köpa

oss åt Gud, det var genom sitt blod han skulle två oss rena

av alla våra synder, det var i Lammets blod syndare skulle

två sina kläder och göra dem vita. Detta är Skriftens

alltigenom enhälliga vittnesbörd från och med Gamla

testamentets förebildande offer till och med Nya testamentets

sista bok. Det är det på Golgata korsfästa samt på tredje

dagen uppståndna offerlammet, Jesus, som är vår frälsare.

Hela vår frälsning vilar på och rör sig omkring hans död

och uppståndelse.

33. Men varför skulle Herren Jesus sådant lida?

Skriften svarar: Av Guds nåd — av Guds nåd skulle Kristus

smaka döden för alla. Tänk — o underbara ord! — av

Guds nåd. För att frälsa oss måste Herren Jesus stiga ned

i det djup av nöd, varur han skulle frälsa oss, och av Guds

nåd gjorde han det. Han måste stiga så djupt ned i denna

nöd, att han kom under alla dem, som lågo däri, på det

han skulle kunna lyfta hela släktet. Och han steg ned däri;

ingen enda syndare lämnade han under sig. Nej han steg

djupare ned, än de alla lågo. Av Guds nåd gjorde han det.

34. Men var då Gud nådig mot det i synd fallna

släktet? Ja, och tusen gånger ja. Det att Gud utgivit sin

en-födde Son i döden för att frälsa syndare — det är det

högsta tänkbara verk av nåd och den högsta tänkbara

uppenbarelse av nåd. Är icke det nåd, att Gud för sina

fiender utgiver enfödde Sonen, då är ingenting nåd. MenI ingen an n an är fräls n ing 29

se nu här, vad nåd är — fri nåd, oförskylld nåd! Där låg

ett släkte fallet, brottsligt, upproriskt, hemfallet åt den

eviga döden. Det kunde räddas — men endast på ett sätt.

Om den enfödde Sonen, som var i Faderns sköte, steg

ned i detta släktes synd och död, så kunde det räddas.

Men vad sade Fadern? Jo, så sade han: "Gå, min enfödde

Son — jag vill giva dig ut! Stig ned och fräls de

förlorade!" Och Sonen — vad sade han? Jo, han sade: "Din

vilja, min Gud, gör jag gärna." Det var nåd, outsäglig

nåd. Förr än man får ögonen upp över detta, förstår man

aldrig rätt, vad nåd är.

35. "Men", säger någon, "detta var kärlek, oändlig,

gudomlig kärlek, men det var icke nåd." Huru otroligt

det än låter, finnas dock sådana, som så tala. Men om du

så tänker, vilja vi bedja dig: Gå till Gud och säg: "Fader,

det var kärlek men icke nåd, att du gav din Son i döden."

Vi säga: Försök det en gång! Men nej, du skall icke få

det ur ditt hjärta att säga så. Nuväl, tacka då Gud, att

ditt hjärta är fritt från den teologi, som förvridit ditt

förstånd! Jo, Gud vare lov, där ett uppriktigt sinne finnes,

där leder den helige Ande hjärtat rätt, även där

männi-skofunder regera i huvudet.

36. Nåden är ingenting annat än kärleken själv. Men

kärleken kallas nåd, när den yttrar sig mot dem, som äro

ovärdiga. Om någon har förolämpat mig eller förorättat

mig och jag ändå älskar honom och gör honom gott, då

är det nåd. När vi hava syndat och Gud ändå älskar oss,

så att han giver oss "föda, kläder, hus och hem m. m.",

då är det nåd. När han utgiver sin Son i döden för att

frälsa syndare, då är det nåd. När han låter evangelium

komma till någon, när han förlåter synder, när han helgario30 I ingen annan är frälsning

och bevarar de sina i tron, när han giver dem ett evigt

liv, då är det nåd. Därför kallar Petrus Gud all nåds Gud

(i Petr. 5:10), och Paulus kallar evangelium för ett

Guds nåds evangelium (Apg. 20:24). Allt är det samma

nåd. Det finnes icke flera olika slag av nåd (såsom när

man i oförstånd talar om "försoningsnåden" till skillnad

från annan nåd — om sådant vet Skriften intet). Nej,

nåden är en, men hennes verk äro mångfaldiga.

Försoningen, syndaförlåtelsen, helgelsen, försynen o. s. v. — allt

är det olika verk av samma nåd.

37. Av Guds nåd skulle Herren Jesus smaka döden.

Människor säga, att han av Guds vrede skulle smaka

döden, men Skriften säger, att det skedde av Guds nåd.

Människor säga, att Gud gjorde detta därför, att han var

vred på världen, Skriften säger, att han gjorde det av nåd

mot världen. Aldrig på ett enda ställe säger Skriften, att

det skedde av vrede, nej icke på ett. Tvärtom heter det:

Däruti beprisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus är död

för oss, den stund vi ännu voro ovänner. Vill du se Guds

kärlek och nåd i dess högsta förhärligande, så ställ dig

vid korset och säg: I sådan nöd har Gud utgivit sin Son

blott för att frälsa mig.

38. Från gamla tider berättas om det lilla landet

Schweiz följande: När det kämpade för sin frihet, och

de två härarna stodo mot varandra och fienderna voro

ojämförligt starkare samt stodo harneskklädda och med

lansarna framräckta till anfall, då framträdde ur

schweizarnas läger en man, gick emot fienden, famnade så många

lansar, han kunde, och drog dem in i sitt bröst samt

beredde därigenom öppning för sitt folk, som vann en

härlig seger. Det kan vara en bild, visserligen svag, men ta-io35 I ingen annan är frälsning

lande. Så har Herren Jesus av Faderns nåd trätt i gapet

på våra fiender, synden, döden och djävulen, dragit deras

lansar i sitt bröst och berett öppning för oss, som annars

hade varit förlorade — alla intill sista man. O var viss,

min vän, det var nåd, outsäglig nåd, det var sådan nåd,

som endast Guds nåd är. Och den nåden — den gällde

syndare, verkliga och stora syndare, den gällde dig.

39. Alltså har Gud utgivit sin enfödde Son för att

frälsa världen. Därför är i honom frälsning, evig

frälsning. För alla syndare, för stora och små, för publikaner

och skökor och rövare finnes frälsning i honom. I det

ordet "världen" sammanfattar han allt, vad syndare heter.

Du må hava levat i vilka synder som helst — du må hava

förfallit huru djupt som helst, i Jesus finnes frälsning.

Det finnes, såsom vi ovan sagt, syndare, vilka sjunkit så

djupt, att de förlorat all aktning för sig själva och allt

hopp om frälsning, ja som fortsätta sitt syndaliv blott

därför, att de tro, att det finnes ingen hjälp för dem. De

hava till spillo givit sig själva, ja äro kanske av andra

människor till spillo givna, men i Jesus finnes frälsning.

För drinkare finnes frälsning, för horkarlar finnes

frälsning, för girige, för egenrättfärdige, för alla finnes

frälsning i Jesus. Där man förgäves försökt allt annat, där

finnes frälsning i Jesus. För den, som först vaknar upp

ur sina synder, finnes frälsning i Jesus; för den, som

många år levat med Jesus men fallit av och nu ser sig

alldeles förlorad, finnes frälsning i Jesus. För den, som

står vid gravens brädd med ett liv fullt av synder, otro

och brott bakom sig, finnes frälsning i Jesus. Här är en

fri och öppen brunn emot alla synder och all orenlighet.

Kom hit, förlorade son, kom hit! Kom och bjud med digio32 I ingen annan är frälsning

så många, som vilja komma, så många, som behöva

frälsas av nåd! Si, dörren är öppen!

40. Denna sak kan man aldrig utmåla med nog bjärta

färger. Den är så stor, att den övergår all beskrivning,

den är så viktig, att allt annat i jämförelse med den blir

idel småsaker. Men därtill kommer vidare, att våra

hjärtan äro så trånga, att vi få nästan intet därin av denna

härlighet, huru livligt den än utmålas. I Jesus är

frälsning, säger Guds ord, och det tillägger: I ingen annan än

Jesus. Där är frälsning av Gud i honom, emedan Gud

sänt honom såsom en frälsare, och där är icke frälsning i

någon annan, emedan Gud icke har sänt någon annan för

att frälsa syndare. Där var frälsning i kopparormen,

emedan Gud givit honom till frälsning, men det fanns icke

frälsning för de ormbitna i något annat än i kopparormen,

emedan Gud icke hade givit något annat medel till

frälsning. Den frälsning, som var i kopparormen, var icke emot

Gud utan av Gud, den frälsning, som är i Jesus, är icke

mot Gud utan av Gud. Den frälsning som var i

kopparormen, var en frälsning från de brännande ormarna, den

frälsning, som är i Jesus, är en frälsning från synden,

döden och djävulen. Det är Herren Jesus själv, som på

sig tillämpat den bilden. Lika dåraktigt som det hade varit

att säga, att kopparormen skulle vara de ormbitna en hjälp

emot Gud, lika förvänt är det att säga, att Kristus skall

vara syndare en hjälp emot Gud. Han är ju tvärtom sänd

av Gud för att hjälpa oss från synden, döden och

djävulen och allt ont.

41. Men att det heter, att i honom är frälsning, det

innebär ej blott, att syndare frälsas genom honom, utan

ännu mer, nämligen att vägen till syndares frälsning är detI ingen an n an är fräls n ing 33

att vara i honom. Alldeles såsom det heter: I Herren

haver jag rättfärdighet och starkhet, det är: genom att vara

i Herren är jag rättfärdig och stark, så heter det ock: I

honom är frälsning, det är: genom att vara i honom

frälsas syndare. Sammalunda heter det ock: I honom hava vi

förlossning, nämligen syndernas förlåtelse, det är: genom

att vara i honom hava vi förlossning. Det hör till de mest

besynnerliga förvillelser, när man tänkt, att rättfärdighet,

frälsning, starkhet, syndaförlåtelse, liv o. s. v. skulle vara

några saker, som alla människor hava och äga i Kristus,

fastän de själva icke äro i Kristus. Sådant är i den mest

uppenbara strid mot levande Guds ord. Det är alldeles

såsom hade de ormbitna tänkt, att livet var en sak, som alla

hade i kopparormen, även om de icke sågo på honom. Nej,

där var frälsning för de ormbitna i kopparormen, det är:

kopparormen var dem given till frälsning, och var och en,

som på honom såg, blev frälst. Sammalunda: där är liv,

frälsning, syndernas förlåtelse, salighet för syndare i

Jesus, det är: han är av Gud åt syndare given till syndernas

förlåtelse, frälsning, liv och salighet, och var och en

syndare, som är i honom, har därför i honom syndaförlåtelse,

frälsning och liv. Men de, som icke äro i honom, de hava

icke heller något i honom.

42. Men att vara i Jesus det sker genom tron. Därför

säger Paulus till de kristna: Av nåden ären I frälsta

genom tron, och det icke av eder, Guds gåva är det (Ef. 2).

Det är viktiga ord: Icke av eder utan av Gud, icke av

förtjänst utan av nåd och gåva, icke genom gärning utan

genom tron ären I frälsta. Därför måste det vara av tron,

på det att det må vara efter nåd, säger samme apostel i

Rom. 4:16. När ock en fångvaktare i Filippi frågade

3. — I ingen annan är frälsning.io34 I ingen annan är frälsning

Paulus: Vad skall jag göra, på det att jag må bliva frälst?

så svarade icke Paulus: Du är allaredan frälst, hela

världen är allaredan frälst — så svarade aldrig en apostel —

utan så sade han: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst.

Han sade icke: Tro, att du är frälst, nej utan: Tro på

Herren Jesus, så blir du frälst. Och när fångvaktaren det

hörde, så trodde han på Jesus och blev frälst. Detta är ock

oss skrivet till ett exempel. Vill någon bliva frälst, så bedja

vi honom: Tro på Jesus! Tro nu och tro helt på honom!

Den som tror på Sonen, han haver evinnerligt liv — det

är klara Guds ord.

43. Det är en sak att tro, att man är frälst, en annan

sak att tro på Kristus. Man kan tro, att man är frälst, utan

att tro på Kristus, och då är man trots den tron icke frälst.

Å andra sidan kan man tro på Kristus och dock ännu icke

våga tro, att man är frälst, och då är man genom tron på

Kristus frälst, fastän man icke förmår tro det. När

Skriften talar om den frälsande tron, säger hon aldrig: tro på

syndernas förlåtelse, tro att du är frälst, tro att du är

Guds barn eller dylikt Nej, så heter det: Tro på Kristus,

tro på hans namn!

44. Ja, säger du, vad är då det att tro på Kristus?

Svar: det är den enklaste sak under solen. Att tro på

någon, det är att sätta sin lit till någon, och att tro på

Jesus, det är att sätta sin lit till Jesus. I sin utläggning av

Joh. 14: 1 säger Luther till och med, att vi av den

av-gudiska världens lit till mammon böra lära, huru vår tro

bör vara beskaffad. Si, såsom världen sätter en orubblig

lit till sin avgud, så sätt du en lika osviklig tillit till Herren

Jesus. Ty att tro på Jesus, det går till alldeles på samma

sätt, som när man tror på någon annan. Därför omtalarI ingen an n an är fräls n ing 35

ej heller Nya testamentet ett enda exempel, att någon har

frågat Kristus eller apostlarna, vad det är att tro. Nej, nog

visste alla, vad det var att tro, men vem de skulle tro på,

därom gällde det. När Herren i Joh. 9 frågade den från

sin blindhet helbrägdagjorde mannen: Tror du på Guds

Son? då svarade han icke: Vad är det att tro? Nej, vad

det var, det visste han nog — men så sade han: Vem är

han, att jag må tro på honom? Och när han fick veta,

vem denne Guds Son var, då trodde han och tillbad

honom. Skillnaden mellan dem, som tro t. ex. på jungfru

Maria, och dem, som tro på Kristus, består icke däri, att

de tro på olika sätt, utan däri, att de tro på olika frälsare.

Den ene tror, att jungfru Maria är frälsaren och tror

därför på henne, d. ä. sätter sin lit om frälsning till henne;

den andre tror, att Herren Jesus är frälsaren, och sätter

därför sin lit om frälsning till honom. Den förre har en

falsk frälsare, den andre har den rätte frälsaren. Den ene

förgås, men den andre räddas — icke därför att de tro på

olika sätt, utan därför att de tro på olika frälsare. Att

någon tror på falska frälsare, det är djävulens verk, att

någon tror på Kristus, det är Guds verk.

45. Alltså: när du ser någon, som icke kan bärga sig

i sina synder utan drives till Jesus, håller sig vid Jesus,

sätter sin lit om frälsning till Jesus, då ser du en, som tror

på Jesus. Han kanske förmår ännu icke tro syndernas

förlåtelse och barnaskap, men han tror på Jesus och har

därigenom syndernas förlåtelse och barnaskap, vilket du ock

bör vara barmhärtig och säga honom. Var du åter ser

någon, som tror, att han har syndernas förlåtelse och

barnaskap, men han icke tror på Jesus, icke i sitt hjärta

vilar vid Jesus, där har han icke syndernas förlåtelseeller barnaskap, fastän han tror det; och det bör du säga

honom. Att hans tro är stark och frimodig, det hjälper

honom icke, när han icke tror på Jesus. Den svagaste och

mest darrande tro, som vilar vid Jesus, är trots all sin

skröplighet en rätt tro, den frimodigaste tro, som icke

vilar vid Jesus, är trots sin starkhet dock en falsk tro.

Därför: vill du bliva frälst, så tro på Jesus! Tro nu på Jesus!

Tro helt på Jesus!

Lösepenningen.

Människans Son är icke kommen, på det han skulle låta

tjäna sig, utan på det han vill tjäna och giva sitt liv till

återlösning för många.

1. Dessa ord innehålla den allra viktigaste lärdom för

oss, alldenstund de framställa vår frälsning genom Kristus.

Vi hava här i korta ord uttryckt hela den stora sak, varpå

vår salighet hänger.

2. Att Herren kallar sig Människans Son, därmed vill

han utan tvivel framhålla sin sanna mandom, på det att

vi måtte veta, att han sannerligen är vår broder. Såsom

aposteln säger: Efter barnen hava kött och blod, är ock

han därav delaktig vorden. Så säger ock Johannes: Ordet

vart kött. Det var nämligen i Gamla testamentet lovat, att

vår frälsning skulle ske genom ”kvinnans säd”, d. v. s. en

sann och verklig människa. Så säger ock aposteln: Gud

sände sin Son, född av kvinna. För att bliva

mänsklighetens Frälsare skulle Guds enfödde Son gå in i

mänskligheten, bliva kött av vårt kött. Detta är en hemlighet för

allt förnuft och en stötesten, emot vilken otron i alla tider

lupit till storms. Men det står så skrivet. Guds Son är

vorden såsom en av oss. Evad jag förstår mer eller mindre

io38 I ingen annan är frälsning

därav, är det dock redan skett. Gjort är gjort — Gud

vare lov.

3. Vidare heter det, att han är kommen. Fråga vi

varifrån, så svaras från himmelen. Han var i begynnelsen hos

Gud och var Gud. Ja, genom honom är världen skapad.

Han var den medelpersonen, genom vilken Gud hade

skapat världen; nu skulle han ock vara den medelperson,

genom vilken Gud frälste den fallna världen. Därför kom

han. Ändock han var i Guds skepelse, räknade han icke för

rov att vara Gud jämlik utan förnedrade sig. Därom

säger han själv: Jag gick ut av Fadern och kom i världen.

Det var nu hos oss ingen möjlighet att frälsa oss själva.

Hela vår varelse var av synden genomträngd. Skulle vi

frälsas, måste frälsningen komma annorstädes ifrån. Och

den kom och det ifrån honom, mot vilken vi hade syndat.

4. Därav skall man nu se, hurudan Gud är. I våra

samveten låter det så, att när vi hava syndat emot Gud,

så är han förtörnad och måste blidkas, om han åter skall

kunna vara oss nådig. Ja detta sitter så inbitet i vårt

naturliga medvetande, att vi rent av tycka, att det ligger i sakens

natur och måste vara Skriftens ande, även om det

ingenstädes står skrivet. Men låt du sakens natur fara och bliv

vid Skriftens ord. Där skall du få lära, att vi hava en annan

Fader, nämligen en sådan, som ännu älskade de arma,

fallna barnen så, att han icke skonade ende Sonen utan

gav honom ut till vår frälsning. Av Guds gärningar är

det, du skall lära känna Guds hjärtelag. Skedde det genom

vårt fall någon förändring i Guds hjärta, så var det den

förändringen, att hans hjärta brast av barmhärtighet. Det

var icke av vrede över vårt fall utan av förbarmande över

vårt elände, som han sände Sonen. Gud kände det ickeLösepenningen

39

så, som ville han hava någon, över vilken han kunde låta

sin vrede gå, nej, utan så som ville han offra allt för de

fallnas räddning. Ty även när vi voro fallna, var dock

han vår Fader.

5. Därför skall du lära att betrakta Herren Jesus,

såsom den där kommer från Fadern för att frälsa dig ifrån

alla dina synder, från döden och djävulens våld, och det

utan all din förskyllan eller värdighet, icke med silver eller

guld utan med sitt eget heliga och dyra blod. Och detta

allt blott därför, att din Fader älskar dig, fastän du har

syndat, och vill icke, att du skall dö och förgås utan hava

evinnerligt liv. Då skall du ock i syndanöd icke behöva

vara rädd för Gud och fly för honom, såsom Adam och

Eva, icke heller behöva se dig om efter någon, som kunde

hjälpa dig emot honom och hans vrede, utan du skall då

skåda, huru han långt förut av idel faderlig barmhärtighet

sett till ditt elände och sänt dig en frälsare för att borttaga

alla dina synder. När du därför ropar: Herre, förbarma

dig över mig, så kan han svara: Se på mina gärningar,

om jag annat gjort. När du ropar: Gud, fräls min själ,

så kan han svara: Det har jag redan gjort. När du ropar:

Huru skall jag bliva salig, så svarar han: Därom har jag

dragit försorg; ser du icke, att jag sänt min ende Son till

din frälsning; håll dig till honom, där har du

rättfärdighet, liv och allt.

6. Fördenskull lägger ock Herren synnerlig vikt därpå,

att det är Fadern, som har sänt honom i världen, och att

när han frälsar oss, så är det Faderns verk han gör.

Därför säger han ock själv, att han genom detta verk

förhärligat Fadern, samt lär oss sålunda att se Faderns rätta

majestät och härlighet uti det, att han sänt sin Son i värl-io40 I ingen annan är frälsning

den för att genom hans blod taga alla våra synder av

vägen. Ty Faderns ära skall du först då skåda i detta verk,

när du ser, att det är han, som gjort det verket genom

Sonen. Ty är det icke han, som gjort det, så kan han icke

hava äran därav. Men när du ser, huru han förbarmar sig,

att han griper till det allra yttersta, han äger, för att

rädda oss, då skall du rätteligen kunna sjunga: Ära vare

Gud i höjden, Gud vår Fader! Så blir då Gud genom detta

verk ärad enligt Herrens Jesu ord. Och i det lovet skola

alla änglar instämma.

7. Sådant är gott och nödigt att betrakta, på det vi

måtte visst och säkert lära, hurudant Faderns hjärtelag var

och är emot syndare. Att du i ditt samvete känner dig

brottslig samt värd, att Herren bortkastar dig för dina

synders skull, det är allt rätt, ty du är intet annat värd.

Men om du ock ur denna känsla gör dig en bild av Gud

och tänker: Sådan är han, att han för sin rättfärdighets

skull icke kan annat än bortstöta syndare i den eviga

döden, då törna alla dina tankar tvärt emot allt, vad Gud har

gjort och talat. Ty i Skriften skall du icke finna honom

såsom den, som bortstöter syndare, nej, utan såsom den

där går efter syndare och det så, att han ock till deras

räddning offrar den enfödde Sonen. Om du hade ett

förlorat barn, och du för dess räddning offrade allt, vad du

ägde, men ditt barn efter sin egen brottslighet gjorde sig

den bilden av dig, att du vore vred och ämnade fördärva

det, då skulle du säkert svara: Bära väl mina gärningar

vittne om ett sådant sinne ? Nej sannerligen icke. Men när

du detta vet, så döm ock sammalunda om den himmelske

Fadern. Ty utan tvivel lär han vara lika god som någon

jordisk fader. Se på hans gärningar, därav skall du kännaLösepenningen

41

honom rätt. Den som för din frälsnings skull icke skonar

sin enfödde Son, han måste dock med rätta heta din fader.

8. Se därför, huru förvänt det är, när vi icke besinna,

att vad Sonen gör, intet annat är än Faderns verk till vår

frälsning, utan tänka att Sonen gör det för att blidka

Fadern, på det han åter må bliva nådig och kunna förbarma

sig över syndare. Det var icke hans vrede, som skulle

släckas i Sonens blod, på det han åter skulle förbarma sig

och bliva nådig. Nej, det var hans eviga nåd, som i detta

blod skulle gjuta sig ut till syndares frälsning genom deras

synders utplånande. Och det skedde därför, att hans hjärta

brast av barmhärtighet, när han såg oss ligga i våra

synder. I det blodet gav han världen en källa, som renar från

alla synder. Och i den källan var det icke han, som skulle

göras nådig mot syndare, utan syndare, som skulle

rätt-färdiggöras inför honom. Korteligen: det var icke hans

vrede utan världens synd, som i den källan skulle avtvås.

Ty därpå hängde syndares salighet: icke att Gud blev

blidkad, utan att de blevo renade från synderna.

9. Detta är nu ett för allt förnuft galet tal, varav den

naturliga människan menar skall följa, att Guds majestät

neddrages, och icke allenast det utan ock att synden och

Kristi verk förringas. Men vad först beträffar Guds

majestät, så vet Skriften icke av något högre majestät i

him-melen eller på jorden än det att älska syndare utan

penningar och för intet, ja, gå i döden för syndare. Vet

någon annan av något högre Guds majestät än detta, så vilja

vi dock bliva vid Skriftens ord, som lärer oss se Guds

härlighet och majestät i Sonen. När du ser, huru Gud på

Sinai uppenbarar sig i eld samt uttalar förbannelsens ord

över syndare, då ser du väl en uppenbarelse av hans maje-io42 I ingen annan är frälsning

stät. Men när du ser honom sända den enfödde Sonen ut

för att frälsa syndare, då är det en uppenbarelse av hans

majestät så mycket högre och bättre, som himmelen är hög

över jorden. Ty i den förra ser du, hurudan hans vrede

är över synden, i den senare ser du, hurudant hans

hjärtelag är emot syndare.

i o. Men vad angår det att synden genom detta skulle

förringas, så är det visserligen sant, att någon kunde tänka:

"Nu gör det detsamma, huru jag lever eller syndar; där

är dock i Guds hjärta en brinnande, oföränderlig kärlek

till mig." Men hör du någon så tala, så vet, att han är en

skrymtare, och det rår icke Faderns kärlek för. Eller om

du såge en fader för sin förlorade sons räddning offra

allt, vad han ägde, men sonen tänkte: "Det gör detsamma,

huru jag lever, fadern älskar mig ändå" — månne det

vore faderns skuld? Nej, sådant vore ju att förakta

faderns kärlek. Och ser du någon, som börjar älska och följa

synden därigenom, att han får veta, huru Gud, trots all

hans synd, dock brinner av kärlek och förbarmande, då

har intet annat skett, än att den redan förut varande döden

blivit uppenbar. Ty med sådant väsende bevisar han, att

hans förra avhållande från synden endast berott på

fruktan för Guds vrede. Men att sådant blivit uppenbart, det

är ingen skada. Däremot är intet, som för en syndare kan

göra synden så förfärlig som det, att han får sina ögon

öppna över den Guds kärlek, som offrat ende Sonen till

hans räddning ur synden. När Paulus ville lära de kristna

att samla glödande kol över sina fienders huvud, sade han:

Om din ovän hungrar, så giv honom mat o. s. v. Och så

gives visserligen ingenting, som kan göra synden så

förkrossande som det, att Gud så älskade världen, att han ut-Lösepenningen

43

gav sin ende Son. När jag i lagen hör Guds vrede över

synden, då kan detta göra mig förskräckt för synden,

emedan jag hör, att hon leder till helvetet. Men döda min

kärlek till synden, det förmå inga lagens domar. I samma

stund jag visste, att ingen fördömelse funnes, skulle jag

vandra lika ledigt i synden igen. Ty vad syndaren under

lagen fruktar, det är fördömelsen men icke synden, ty

henne älskar han. Får han däremot syn uppå det, att

Fadern så älskat honom, att han utgivit enfödde Sonen för

att frälsa honom från alla hans synder, då bryter detta

själva hans kärlek till synden, så att han omöjligt skulle

kunna leva i henne, även om ingen fördömelse funnes. Ty

detta förskräcker honom icke, utan det föder honom på

nytt samt skapar i honom ett rent hjärta, vilket älskar Gud

och därföre icke kan följa synden.

ii. Därav skall man alltså finna, att det är så långt

ifrån, att predikan om Guds fria, i Kristus över oss

utgjutna nåd skulle verka syndens ringaktande, att hon

tvärtom är det enda, som förmår omskapa människan så, att

hon verkligen hatar synden. Men vad angår det, att Kristi

verk skulle genom denna predikan förringas, såsom om

någon sade: "Vad behövdes Kristi verk, om Gud älskade

oss ändå?" — så är detta svaret: Kristi verk behövdes

aldrig, för att Gud skulle kunna älska oss. Tvärtom

vittnar Skriften, att Kristi verk var en frukt av Guds kärlek.

Men därtill skulle Kristi verk vara, att det skulle återställa

oss rättfärdiga och rena åt Gud. Och om du rätt känner,

vad det är att vara en syndare, då skall du ock genast

känna, att det är just detta du behöver: nämligen bliva

rättfärdigad från synden. Den som är en farisé, han

behöver icke mer än en frälsare, som borttagit syndens för-io44 I ingen annan är frälsning

bannelse, ty är han blott kvitt förbannelsen, så oroar honom

synden ingenting. Den som är en kristen, han behöver en

frälsare, som tager själva hans synd bort, och det vet han

är mer, oändligt mycket mer. Och får han nu tillika veta,

att Gud av sin barmhärtighet sänt honom just en sådan

frälsare, då tjänar det förvisso icke till att göra den

frälsaren och hans verk mindre — nej tvärtom, då — först

då — blir det verket riktigt stort.

12. Fördenskull må man väl förundra sig över den

naturens blindhet, enligt vilken vi äro färdiga att tycka, att

om icke Kristus hade det ärendet att blidka Guds vrede,

så var det intet bevänt med hans verk. Alldeles såsom vore

det ingenting, att han borttagit våra synder och gjort oss

rättfärdiga i sitt blod. Eller vad synes dig? Att alla dina

synder äro utstrukna — menar du det är ingenting? Att

du inför Guds ögon är rättfärdigad, ren och täck, såsom

den där ingen fläck eller skrynkla har — menar du det är

ingenting? Att du är Guds barn och ditt namn inskrivet i

livets bok — menar du det är ingenting? Att du är Guds

arvinge, vilken evinnerligen skall stå inför hans tron helig,

ren och salig, såsom han själv är — menar du det är

ingenting ? Nuväl, och du skulle tycka, att det verk, genom

vilket du allt detta har, är ingenting. Är det icke

besynnerligt? Och så skulle du tycka blott därför, att du får

höra, att det icke var Gud, som behövde det verket, utan

att det var han, som gjorde det — och det emedan han

älskade världen? Käre, var äro dina andliga sinnen? Känner

du icke, att det är just genom detta, som det verket blir

stort och saligt? Sannerligen: den frälsare, som av Guds

nåd är kommen för att frälsa oss från våra synder samt

göra oss rättfärdiga inför Gud och sålunda återlösa ossL ö s e p e n n i n g e n 45

åt honom, från vilken vi voro fallna, det är den frälsare,

som Skriften predikar, och han allena är stor. Aposteln

säger, att Kristus genom Guds nåd skulle smaka döden för

alla (Hebr. 2:9). Det är tydligt och avgörande talat. Märk,

det står icke: för att göra Gud nådig skulle Kristus smaka

döden. Nej tvärtom — genom Guds nåd skedde det. Kristi

lidande och hela verk var således icke en orsak därtill, att

Gud blev nådig mot syndare. Nej det var en frukt och en

följd av Guds nåd. Ja, förlossningen i Jesus Kristus är

nådens allra högsta verk, genom vilket nåden icke blivit

till utan kommit oss till hjälp, d. ä. till rättfärdighet och

frälsning. Och det är stort, guddomligt stort.

13. Vidare säger Herren, att han icke är kommen att

låta tjäna sig. Därmed förkastar han med ens all sådan

gudaktighet, vilken vill genom egna gärningar vinna Guds

nåd. På det ordet äro därför alla de fördömda, vilka

fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet. Det kan

synas hårt, men det är Guds vissa ord, att de, som umgås

med lagens gärningar, äro under förbannelse. Icke blott

de, som förakta och fräckt trotsa Guds vilja, utan ock de,

som nu med allt allvar bemöda sig att göra Guds vilja för

att bliva rättfärdiga — äro alla lika under förbannelse.

Ja, om ock dina gärningar äro sådana, till vilka

evangelium förmanar, såsom ånger, bön, bättring, helgelse o. s. v.,

men din frid vilar på dessa gärningar, så att du gör dem

Herren till tjänst, på det att han för den skull må bliva

dig nådig eller låta sin nåd bestå, så har du dock alldeles

felat om Kristus och evangelium. Ty du menar då, att han

är en ny Moses, som är kommen att låta tjäna sig; och

med alla dina evangeliska gärningar går du miste om vä-io46 I ingen annan är frälsning

gen och livet. Gud give, att du i tid läte övertyga dig

därom.

14. Men ligger i dessa ord en dom över alla de

fariséers rättfärdighet, så äro de däremot ägnade att giva liv

och hälsa åt alla väckta, under lagen försmäktande själar.

Ty här hör du nu bestämt, att din frälsning icke skall ske

därigenom, att du tjänar Kristus. Du ligger där eländig och

vet icke, huru du skall få den ånger, bättring och tro, som

behöves, för att Herren skall förlåta dig dina synder och

frälsa din själ. Nuväl, du ligger i en villfarelse. Du

besinnar icke, att Kristus icke är kommen för att låta tjäna sig.

Där före se till, huru du genast må sluta med den tjänsten,

så att du går till honom, just som du är, med alla dina

synder, och betraktar honom, såsom den där är kommen för

att tjäna dig. Det är gruvligt att skåda, huru väckta själar

kunna gå och hålla sig kvar under lagens ok blott

därigenom, att de icke rätt akta ordet om Herrens Jesu sändning.

När de där före höra, huru Gud ropar, att vi måtte vända

oss till Jesus, vilken han för våra synders skull utgivit och

för vår rättfärdiggörelses skull uppväckt, då heter det

genast : Ja, se där, en rätt omvändelse fordras dock, och

någon sådan har jag icke. När Guds ord säger: Tro på Jesus,

då heter det straxt i hjärtat: Ja, se där, en rätt tro fordras

dock, och den har icke jag. Det är själafiendens allra

finaste list, varigenom han behåller själar i fångenskap. Ty

sålunda synes han stå på Guds ord, medan han intet annat

gör än förvänder det. Det, som är en fri inbjudning att

taga nåd för nåd, det förvänder han för deras ögon till

lagbud och villkor.

15. När nu sådant kommer dig före, antingen inifrån

eller utifrån, så akta icke det, att det ser rimligt ut samtLö se pennin gen 47

låter allvarligt, utan tag du saken på det allra enfaldigaste,

så att, när du hör det ordet: "Vänd om!" du också gör

därefter samt med dina synder vänder dig ifrån alla dina

gärningar till Jesus. Ty att vända sig till Jesus, det är att

omvända sig. Sammalunda, när det heter: Tro på Jesus!

så tag det så enfaldigt, du kan, och tro, som orden lyda.

Ty med sådana ord vill icke Gud låta dig veta

köpeskillingen för sin nåd, utan giver dig tvärtom frihet, ja uttalar

sin vilja, att du, som är en syndare, skall hålla dig till

Jesus samt vara viss, att du i honom har rättfärdighet, liv

och allt. Se, huru det gick, när apostlarna kommo ut och

predikade bland hedningarna! Där var icke långa

funderingar, om vad tron var, och vad egenskaper den hade.

Nej, vad det var att tro, det visste hedningarna förr, ty

det var ju mycket, som de förr hade trott, och vad

apostlarna predikade, det var icke ett nytt sätt att tro, utan en

ny sak eller person att tro på. Så ser du ock, när Herren

frågar den blinde mannen, som blivit seende: Tror du på

Guds Son? då svarar han icke: Vad är det att tro? utan:

Vem är han, att jag må tro på honom? När han då fick

höra, att det var Jesus, trodde han straxt och var glad

(Joh. 9). Sammalunda när Filippus predikade i vagnen

för den etioptiske kamreraren (Apg. 8) om Jesus efter

Jes. 53 :dje kapitel, så trodde han strax och bad att bliva

döpt, for sedan sin väg och var glad. Aldrig tyckte heller

Herren eller hans apostlar, att någon trodde för snart. Var

någon lever i tron på Jesus, där tycker han aldrig illa vara,

att någon kommer till tron hastigare, än det gick för

honom själv. Tvärtom, när han ser sådant, kan han väl säga:

"Gud vare lov, så enkelt är det, si, du gjorde rätt, att du

tog det enfaldigt, jag, arma dåre, gick och trälade längeio48 I ingen annan är frälsning

i onöd och mente, att det var icke att taga så, som det

stod." Fariséerna åter, om de få se någon snart och

hastigt komma till tron, säga de: "Så lätt skall det icke gå;

vi veta det av egen erfarenhet, huru mycken möda och

kamp det kostat oss att komma därtill." Gud öppne deras

ögon, att de må se, att de aldrig äro komna därtill.

16. Se där före till, att du aktar på Skriftens exempel.

Där skall du se, huru Herren Jesus går omkring, gör väl

och hjälper alla samt låter det vara sin mat, att han tjänar

syndare och gör sin Faders vilja. Så skall du därtill lägga,

att han är densamme i går, i dag och i all evighet. Tänk

dig ock vidare före, huru du skulle göra, om du finge

höra, att Herren lekamligen vistades där eller där. Nuväl,

det tycker du är naturligt: du skulle gå till honom, säga

honom din nöd och ropa på hjälp. Och om han då sade

till dig: Var vid gott mod, dina synder äro dig förlåtna,

huru skulle du då göra? Naturligtvis tro, tacka Gud och

vara glad! Ja, se där: Gå nu till väga alldeles på samma

sätt: bär din nöd till Jesus, och när du i ordet ser, huru

han tillsäger dem syndernas förlåtelse, vilka i sin

syndanöd komma till honom, så tro då, tacka Gud och var glad.

Ty det är i alla händelser så, som det står skrivet. Komma

ock tusende röster inifrån eller utifrån och säga: Du

bedrager dig, så vet: den bedrog sig aldrig, som satte sin lit

till Jesus. Men de, som gingo långa vägar och äntligen

trodde, att det var rätt därföre, att det var långt och

besvärligt, de bedrogo sig. O, det är besynnerligt! Om en

enfaldig Jesu lärjunge får höra en lång

omvändelsehistoria, där syndaren länge gått och trälat under lagen och

kämpat och våndats o. s. v., då skär det ofta i honom,

synnerligen om han nyss är kommen till tron, och där far enLösepenningen 49

bävan igenom honom, så att han tänker: Gud vet, huru

det är med mig; aldrig har det gått så grundligt till för

mig. Och så förekommer det honom, som vore det Andens

verk, ja, ett grundligt Andens verk, att en syndare i det

längsta strider emot nåden! Är det icke förfärligt? Ja, är

det icke ännu förfärligare, att dylikt av många lärare

predikas såsom rätt? Skulle icke fastmer de, som hava långa

omvändelsehistorier, gråta och jämra sig, att de så länge

stodo emot nåden, samt hjärtligen avråda andra från att

sammalunda göra? Ty en lång omvändelsehistoria är

alltid historien om ett långt motstånd mot nåden.

17. Korteligen: vill du göra Herren Jesus till viljes, så

håll honom icke för en sådan man, som sitter där på en

tron uti ett förskräckligt majestät och väntar, att du skall

komma med en riktig ånger och bättring m. m. att

nedlägga för hans fötter, om han skall bliva dig nådig. Nej,

utan se honom an, såsom den där utan din ånger eller

bättring, av Faderns nåd allena är kommen, full med nåd och

sanning, för att tjäna dig, att han ock länge gått efter dig,

och att det är hans högsta glädje, att du nu vill låta hjälpa

dig utan penningar och för intet. Det är ju en glad stund

för herden, när han finner sitt får, som var borta. Men

tänk om fåret, just när herden skulle taga det för att lägga

det på sina axlar — tänk om det då överfölles av

förskräckelse och sade: "Så lätt kan det icke gå!" samt

fördenskull gåve sig av i fullt språng undan herden för att med

sitt löpande bevisa, att det hade en allvarlig sorg över sin

bortkommenhet — det vore ju alltför mycket dåraktigt.

Men om du det förstår, så akta dig att handla så, även om

många, som synas heliga, råda dig därtill.

4. — I ingen annan är frälsning.io50 I ingen annan är frälsning

18. Därav skall du ock förstå, vadan det kommer, att

Kristus och hans apostlar aldrig någonstädes med dem,

som kommo och begärde nåd, anställde någon examen och

undersökning, om de kommo med en tillfyllest grundlig

ånger och en riktig tro. De visste ju, att ångern icke skulle

vara för Herren, honom till tjänst, att hans hjärta måtte

röras till nåd, utan för syndaren, på det han måtte drivas

till Herren; så ock att tron icke skulle vara för Herren

såsom ett villkor för hans nåd, utan för syndaren såsom det

sätt, varpå han hade att anamma nåd. Och emedan de

detta visste, därför voro de glada över varje själ, som kom

och begärde nåd, samt undervisade dem, huru de nu ock på

det allra enfaldigaste borde med full visshet veta, att alla

deras synder voro ifrån dem tagna. Var då någon litade

därpå, där sade apostlarna, att densamma trodde. Ty sådant

kallade de för tro. Men hade någon kommit till dem,

redogörande för huru han nu så och så länge varit under lagen

och gjort bättring, genomgått en rätt upplysning med alla

dess egenskaper, äntligen ock kommit i en rätt omvändelses

ordning till en riktig tro, vårföre han nu väntade Guds

nåd, då hade väl apostlarna svarat: "Si, vi äro allenast

simpla fiskare, hava aldrig studerat teologi och förstå oss

därföre icke på så höga saker. Vi förstå allenast ett,

nämligen att Jesus är korsfäst och uppstånden, och att var och

en, som enfaldigt på honom tror, är rättfärdig och salig."

19. Men när Herren säger, att han är kommen att tjäna,

kunna visserligen hans ord användas om hela hans

verksamhet. Dock tänker han särskilt på den saken, att han

skall giva sitt liv till en återlösning för många, såsom han

genast tillägger. Denna gärning var en tjänst i dubbelt

avseende. Först var det en tjänst åt Fadern, sedan ock enLösepenningen 51

tjänst åt oss. Åt Fadern var det en tjänst, emedan han

såsom Faderns tjänare utförde det verket åt honom, på hans

uppdrag och för hans räkning, vårföre det ock heter, att

vi blevo köpta åt Gud genom Jesu blod. Så säger Herrens

ord därom: Det är en ringa ting, att du är min tjänare till

att upprätta Jakobs släkter, utan jag haver ock gjort dig

till hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill

världens ände (Jes. 49:6). Genom sin kunskap skall han,

min tjänare, många rättfärdiga göra, ty han bär deras

synder (Jes. 53: 11). Si jag vill låta komma min tjänare

Zemah (Sak. 3:8). Till sitt väsende var han Guds Son,

Gud av Gud, men i detta verk var han Guds tjänare, och

att han dugde till den tjänsten, det berodde därpå, att han

var Gud.

20. Åt oss var detta verk en tjänst, emedan det skedde

till vår salighet. Om en fader hade en förlorad son, och

någon räddade den sonen åt honom, så skulle han därmed

tjäna både fadern och sonen. Sammalunda är ock

förhållandet här: Sonen tjänar Fadern så, att han för Faderns

räkning frälsar de fallna barnen. Å andra sidan tjänar han

oss — icke så att han åt oss återförvärvar Guds hjärta och

nåd, ty det hjärtat var aldrig bortviket från barnen —

nej, oss tjänar han så, att han gör oss rättfärdiga genom

sitt blod samt återställer oss till den fulla Guds likhet och

salighet, vartill vi voro ämnade, men varifrån vi voro

fallna. Ty allt vad vi förlorade i fallet, skulle vi hava igen

i Kristus. Han åtog sig icke att till en del upprätta oss —

nej fullt skulle det ske, full skulle vår frälsning vara. Det

är ju ock, vad alla Guds barn i honom hava: här en daglig

rättfärdighet genom syndernas förlåtelse samt en daglig

hjälp till syndens övervinnande, där en fullkomlig åter-io52 I ingen annan är frälsning

ställelse till Guds likhet, en fullkomlig renhet från all synd

samt en fullkomlig och evig salighet med honom.

21. Denna tjänst eller frälsning liknas här vid en

åter-lösning eller ett köp, vari något för ett visst pris utlöses.

Därvid frågas då först, vilka som här äro föremål för

köpet, och Skriften svarar: hela världen. Så älskade Gud

världen. Si, Guds Lamm, som borttager världens synd. Det

är ett tänkvärt förhållande, att så snart i Skriften

frälsningen liknas vid ett köp, så är det alltid människan, som

framställes såsom köpt. Det heter aldrig på ett enda ställe

i Skriften, att Kristus köpt Gud åt oss, eller att han köpt

något av Gud åt oss. Nej, allt vad vi fått av Gud, det hava

vi fått till skänks i Kristus och genom Kristus. Ja, Kristus

själv är den allra största och väsentligaste gåvan, och i

honom är oss skänkt en evig nåd, rättfärdighet och salighet.

Guds gåva är det eviga livet i Jesus Kristus, säger aposteln.

Köpet däremot — det gällde oss. Därföre heter det i

himlasången: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud

med ditt blod. Det var Fadern — den himmelske Fadern,

som ville hava oss tillbaka, ty vi voro hans förlorade söner

och döttrar. Åt enfödde Sonen uppdrog han det ämbetet

att i mandom stiga ned till jorden och frälsa oss åt honom.

Därför: vet du intet annat om dig, så kan du åtminstone

veta, att du var med i det köpet. Om du ock fallit djupare

än någon annan — det köpet gällde dig ändå; om du ock

kunde bevisa, att på jorden aldrig din like gått i

ogudak-tighet — det köpet gällde dig ändå. Om du icke gjort

bättring — det köpet gällde dig ändå; om du icke tror, utan

ännu vandrar i otro, ja trotsar i otro — det köpet gällde

dig ändå; är du en avfälling — det köpet gällde dig ändå.

Intill den yttersta dagen skall icke på jorden uppträda denLösepenningen 53

människa, om vilken man skall kunna säga: frälsningen

gällde icke henne. Fördenskull bör man veta, att alla tvivel,

som i den vägen kunna uppstå, äro av djävulen, och att

det är en rätt och god gudstjänst att förakta dem, såsom

man föraktar andra lögner.

22. Att här emellertid står: "för många", därmed vill

Herren icke säga, att hans livs utgivande endast gällde en

del av människorna, utan därmed vill han antyda, att ehuru

han är utgiven för alla, dock icke alla genom hans

utgivande bliva saliga utan allenast de, som tro. Därom

uttrycker sig aposteln Paulus så: Gud är alla människors

frälsare, men synnerligen deras, som tro (1 Tim. 4: 10).

De, som" icke tro på hans Son, hava ingen nytta av det

verk, som han i Sonen gjort, ehuru verket är gjort även

för dem. På liknande sätt talar Skriften ofta.

23. Men varifrån skulle vi då köpas? Därpå svara vi:

från alla synder, från döden och djävulens våld. Synden

är nämligen såsom ett fängelse, uti vilket hela världen

ligger innesluten. Ty synden har så genomträngt och

bemäk-tigat sig Adams släkte, att ingen är, som kan göra sig lös

därifrån, utan vi sitta där alla såsom innemurade. Det tror

man icke, så länge samvetet ännu sover, men det är dock

så. Guds ord säger det, och allas deras erfarenhet, som

försökt göra sig lösa, bekräftar det. En lekamlig fånge

vet, medan han sover, alls icke därom, att han är fången,

ja han kan under sömnen drömma om den bästa frihet,

kan väl ock drömma, att han är konung eller kejsare, men

under alla dessa drömmar är han dock fånge. Hans dröm

kan aldrig förändra sakförhållandet. I samma stund han

vaknade och försökte göra sig lös, skulle han få erfara det.io54

I ingen annan är frälsning

24. Genom denna synd äro vi komna i döden. Syndens

lön är döden. Där före säger ock aposteln, att döden har

genom synden kommit över alla människor. Varhelst

synden går fram, där har hon döden med sig, enligt Guds ord:

På var dag du därav äter, skall du döden dö; den själ,

som syndar, skall döden dö o. s. v. Denna död är en

andlig död, vilken äntligen vid utgåendet ur nådetiden

övergår i evig död, evig skilsmässa från Gud. Att vara evigt

bortkastad från Gud, det är evig död. Ty i Gud allena är

evigt liv. Därför säger Herren till sitt folk: Israel, du

förer dig i olycka, ty din hälsa står allena när mig. Att

vara i synd, det är ett tillstånd, som gör all förening med

Gud omöjlig, och ett tillstånd i vilket Gud för människan

blir en förtärande eld. Det känner ock människan till en

del redan här, ty av denna känsla kommer det, att den

ogudaktige bävar för Gud. Ja, även hos de heliga

framträder stundom för den ännu inneboende syndens skull

denna känsla, såsom man ser på Petrus, när han ropade:

Herre, gå ut ifrån mig, ty jag är en syndig människa. Det

är hemskt att höra den ogudaktige förneka den eviga

döden, medan han själv går där såsom ett levande vittne på

dess verklighet. Ty att han förnekar den, beror därpå, att

han vet, att om den finnes, så kommer han däri.

25. Denna död kallas ock lagens förbannelse, emedan

det är lagen, som uttalar domen till död över varje själ,

som syndar. Denna förbannelse är viss och trotsar alla

människors synder och all förnekelse. Medan den

ogudaktige triumferar i sitt hån, vilar den förbannelsen

hemlighetsfullt men hemskt över honom, och genom sitt hån

befäster han den desto mer. Evigheten skall bevisa det. Ty

från evighet till evighet skola de, som voro i sina synder,Lösepenningen

55

de, som levde och dogo i sina synder, tryckas av denna

förbannelse, vars förfärlighet liknas vid en eld, som aldrig

slocknar. Tänk: en eld, som aldrig slocknar — ve dem,

som ligga däri — ve! ve! Herrens ord bliver evinnerligen.

26. Genom denna synd äro vi vidare komna i

djävulens våld, d. v. s. han regerar över dem, som äro i synden,

såsom aposteln därför kallar honom denna världens gud,

vilken har makt i vädret och verkar i otrons barn. Icke så

till förståendes, som skulle Gud hava överantvardat den

fallna världen åt djävulen såsom åt en bödel eller

fångvaktare eller skarprättare, vilken hade att på syndare

utföra Guds vredesdomar. Sådant ser man väl på gamla

tavlor, vilka framställa de onda andarna i helvetet, såsom de

där pina de fördömda människorna samt göra det med

fröjd och skratt. Men Skriften vet icke om något sådant.

Hon säger, att de onda andarna äro fördömda med de

fördömda människorna, eller rättare, att de fördömda

människorna äro fördömda med de fördömda andarna, men

aldrig att de onda andarna äro Guds bödlar, åt vilka han

överantvardat de ogudaktiga till att av dem pinas. De

otrognas fördömelse kommer icke från djävulen icke heller

genom djävulen, utan är Guds över synden oföränderligt

vilande vrede, vilken evinnerligen skall förtära dem, som

intill nådetidens slut föraktat den rättfärdiggörelse och

rening från synden, som var dem given i Jesu blod.

Därför heter det icke: Gån bort i evinnerlig eld, som av

djävulen beredd är, nej utan: som åt djävulen beredd är.

Djävulen, som dem bedragit hade, vart ock kastad i den

brinnande sjön (Upp. 20: 10). Således: att Gud skulle såsom

till ett straff hava överlämnat de ogudaktiga i djävulens

våld, såsom en konung åt en bödel eller skarprättare över-io56 I ingen annan är frälsning

antvardar en brottsling, det står ingenstädes i Guds ord,

utan är människors lärdom. Däremot är det djävulens

herravärlde, att han genom förförelse (Upp. 12:9)

regerar i de otrogna (Ef. 2:2), driver dem att tjäna

synden och efterfölja hans begär (Joh. 8:44) samt sålunda

ju mer och mer befästas i synden, tills ingen återgång mer

är möjlig, utan de dö i sina synder (Joh. 8: 24).

27. I sådant elände voro vi nu evinnerligen förlorade,

därest icke Herren Gud själv hade förbarmat sig över oss

och sänt sin ende Son ut, samt på honom lagt det ämbetet

att frälsa oss från alla våra synder. Men så älskade Gud

världen, att han utgav sin ende Son samt gjorde honom

till synd för oss, på det att vi skulle bliva Guds

rättfärdighet i honom. Därom vittnar nu Johannes: Si Guds Lamm,

som borttager världens synd (Joh. 1129). Och vad

Skriften säger, det menar hon. Det är en salig verklighet, att

vår Herres Jesu blod verkligen flutit för att förlossa och

liksom utköpa oss ur synden åt Gud, från vilken vi genom

synden voro bortkomna. Och alldenstund den förlossningen

icke kunnat ske utan genom Jesu blod, så liknas detta blod

vid en penning, genom vilken ett köp sker. Alldeles såsom

ock Herren liknar Guds rike vid en skatt, som en man

fann i en åker och gick bort, sålde allt, det han ägde, och

köpte den åkern. Därmed vill Herren visserligen icke säga,

att Guds rike är till salu, utan emedan det, att* någon

anammade Guds rike, kunde kosta honom uppoffring av

alla hans ägodelar, därför liknas Guds rikes vinnande vid

ett köp och uppoffringen av alla ägodelar vid en

köpeskilling. Sammalunda är det ock här. Gud sänder sin Son ut

för att åt sig frälsa det förlorade barnet, den frälsningenLösepenningen 57

kostar ende Sonens liv och blod, och så bliver det blodet

likasom en köpeskilling, genom vilken världen köpes åt

Gud.

28. I detta Jesu blod hava vi alltså rening och frälsning

från synden. Så säger Johannes, att Jesu blod renar av

alla synder. Så heter det om försoningsoffret, att bocken

skulle bortbära alla folkets missgärningar på sig, och sedan

förklaras det hela sålunda: På den dagen sker eder

försoning, så att I värden rena gjorda ifrån alla edra synder

inför Herren. Därom heter det i Apg. 10 uti Petri syn med

syftning på hednavärlden: Vad Gud har rent gjort, det

skall du icke hålla orent. Petrus förstår ock saken så: Gud

har undervisat mig, att jag ingen människa skall räkna

ohelig eller oren (v. 28). Det var Kristi kropps offers

ändamål: icke Guds försoning utan världens försoning, icke

Guds blidkande utan världens rening från synden, och

varhelst en syndare tror på Jesus, blir det ändamålet vunnet.

Där före säger ock Gud i Gamla testamentet om offren:

Livet är i blodet, därföre har jag givit eder blodet till

försoning för edra själar. Märk, det heter icke: "därföre vill

jag hava blod till min vredes blidkande", nej utan: därföre

har jag givit blodet till edra själars försoning. Den

försoning och förlossning, som behövdes, det var en försoning,

som renade oss från synden och ställde oss rättfärdiga igen

för Gud, och den försoningen gav Gud, ty han tänkte dock

därpå, att han var vår Fader. O, välsignade Fader! Han

krävde icke blod, såsom hedningarnas gudar göra, nej, han

gav blod — enfödde Sonens blod. Ingenting var honom

för mycket eller för stort, när det gällde att upprätta det

fallna barnet ur synden. Han skonade icke den enfödde

Sonen.io58 I ingen annan är frälsning

29. Se därför väl till, att du icke annorledes känner

Fadern än så, som du ser honom i Sonen. Vad annan bild

eller föreställning du får om Fadern, det är en falsk bild

eller föreställning. När därför någon vill giva dig en bild

av Fadern, skall du genast pröva densamma så, att du ser

efter, om den passar på Sonen. Passar den icke på Sonen,

då är den falsk och strider uppenbart emot Herrens ord:

"Den mig ser han ser Fadern" (Joh. 14). Och kommer

man med aldrig än så bländande bevisningar, så att du

icke kan vederlägga dem, så bliv dock enfaldigt vid ordet,

såsom det står, och slå dövörat till för all den predikan,

som vill uti Fadern visa dig någon annan rättfärdighet,

något annat sinnelag eller majestät eller vrede eller tanke,

än du ser uti Sonen. Han allena, den enfödde Sonen, är

Guds väsendes rätta beläte och hans härlighets sken. Vill

du därföre veta, hurudan Gud är till sitt väsende, så skall

du se det allenast på denne avbilden Sonen, vill du rätt

lära känna Guds majestät, så se, huru det framträder och

lyser i denne Sonen. Allt vad annorlunda lyder om Fadern,

än vad du ser i honom, det är villfarelse.

30. Fördenskull kallas ock Gud en förbarmare. Så

säger Jakob: Herren är barmhärtig och en förbarmare, eller,

såsom orden närmast lyda: Herren är storbarmhärtig och

en, som det gör i hjärtat ont om syndare. Han är icke en,

som i hjärtat är ond mot syndare, nej, en, som det gör i

hjärtat ont om dem. I Jes. 49:10, 54: 10 kallas ock Gud

en förbarmare. Ja, så alldeles vill Paulus, att vi skola veta

detta om Gud, att han ock säger, att Gud har beslutit allt

under otro just i den avsikten, att han skulle förbarma sig

över alla (Rom. 11: 32). Allt Guds frälsningsråd är rent

av anlagt på det, att vår frälsning skall vara intet annatLösepenningen

59

än hans barmhärtighet. Gud är rädd om den titeln

för-barmare, emedan det är en av hans högsta och bästa titlar.

Att han är himmelens och jordens skapare, alla konungars

konung o. s. v., det är höga titlar, men att han är

syndares förbarmare, publikaners och syndares vän, det är

ännu så mycket mer, som solens ljus är mer än månens.

31. Fördenskull göra vi illa och förvända den rätta

bilden av vår Herre Gud, när vi tänka oss Kristus, såsom

den där av sin barmhärtighet är kommen för att hjälpa

oss emot Faderns rättfärdighet eller "freda oss för Guds

vredes glöd". Ty där får du genast en annan bild av

Fadern än av Sonen, en annan rättfärdighet i Fadern än i

Sonen, så att Sonen hade måst säga: Den mig ser, han

ser icke Fadern; och det bleve då icke sant, vad aposteln

säger: att Jesus är Guds väsendes rätta avbild. Nej, så

sjunger Herren Jesus om, vad han sett: Så älskade Gud

världen, att han utgav sin Son. Hans hjärta brast — brast

icke av vrede utan av barmhärtighet över de förlorade och

fallna barnen. "Rädda, rädda barnen!" — det var det bud,

som Sonen fick.

32. Alltså skall du enfaldigt bliva vid den bilden, som

du här får, när du ser, huru Herren Gud varkunnar sig

över världen och utgiver Sonen. Då först skall du ock

förstå Sonens ärende rätt, så att du uti honom icke ser

annat än den frälsare, som Fadern själv har sänt och

givit, icke för att hjälpa dig emot honom och hans

rättfärdighet utan för att frälsa dig från dina synder samt

återgiva dig den rättfärdighet, genom vilken du skall kunna

ingå i det eviga livet, ja göra dig till Guds rättfärdighet,

såsom Paulus kallar det. Och såsom om du såge en fader

offra sitt yttersta, ja sitt liv för en brottslig och förloradio88 I ingen annan är frälsning

sons räddning — såsom du då skulle säga, att det vore en

rättfärdig fader, så skall du ock veta att se Guds högsta

rättfärdighet däri, att han just är en sådan fader — en

fader, som ända till den grad varkunnar sig över sina

fallna och brottsliga barn, att han icke skonar sin ende

Son, när det gäller att frälsa dem. Ty någon högre

rättfärdighet än det, att Guds enfödde Son går i döden för

syndare — någon högre rättfärdighet än detta gives icke

i himmelen eller på jorden. Att hata synden och bortstöta

syndaren — det är den högsta rättfärdighet, som

människor kunna uttänka. Att hata synden och gå i döden för

syndares räddning — det är Guds majestät och

rättfärdighet. Därföre kallas ock Kristus Guds härlighets sken,

ty just så ser Guds härliga majestät ut. Ära vare Gud i

himmelen!

33. Alltså bliver det den rätta läran, att den käre

Fadern i himmelen har sänt oss Jesus till en frälsare, på det

att vi uti hans blod skulle hava rättfärdiggörelse från alla

våra synder. Ty det, att Herren här säger, att han giver

sitt liv, det betyder intet annat, än att han går i döden

samt utgjuter sitt blod för oss. Därföre säger ock Paulus:

Vi äro rättfärdiggjorda i Jesu blod (Rom. 5:9). Om

helgonen i himmelen heter det: De hava tvagit sina kläder

och gjort dem vita i Lammets blod (Upp. 7:14).

Därföre säger ock Paulus: Om rättfärdigheten vore av lagen,

så vore Kristus fåfängt död (Gal. 2:21). Där lärer han

alltså, att det är av Kristi död och blod, som vår

rättfärdighet kommer. I Hebr. 10 visar ock aposteln, att det är

genom Kristi offer, vi äro renade och helgade. Det är

blodet, som utgör lösen: genom blodet är det, vi blivit köptaLösepenningen 61

åt Gud och Lammet (Upp. 14:4). I Jesu blod är det, vi

hava förlossningen (Jes. 1:7).

34. Det är nu visserligen sant, att till vår frälsning

hörde ock hela Jesu leverne, alla hans gärningar, all hans

lydnad. Ja, Herren gjorde intet, som icke hörde till vår

frälsning. All hans lydnad var en lydnad för vår skull och

det så, att vi denna hans lydnad förutan hade varit

evin-nerligen fördömda. Hade han icke fullkomligt hållit Guds

lag, så hade han varit en syndare och hade då aldrig

kunnat genom sin död frälsa oss från våra synder. Men blir

det fråga om, på vilken Kristi gärning vår rättfärdighet

inför Gud i egentligaste mening hänger, då svarar

Skriften blott på ett sätt, nämligen så, vi äro rättfärdigade i

hans blod. Men, såsom sagt är, utan denna fullkomliga

laglydnad hade hans blod icke kunnat rättfärdiga oss från

våra synder. Sådant var ock i Gamla testamentet förebildat

därmed, att översteprästen skulle först göra sig själv ren,

innan han kunde offra för folket, så ock att offerdjuret

skulle vara utan vank. Ty fattades det ena eller det andra,

så dugde icke offret. Men det var dock icke genom

översteprästens eller offerdjurets renhet utan genom offerdjurets

blod, som försoning skedde så, att folket blev rent gjort

från alla sina synder. Ja, Gud vare lov, det är med sitt blod,

han tvagit oss rena av våra synder (Upp. 1:5).

35. Men hava vi i detta blod rening från synden, då

hava vi däri ock frälsning från döden och förbannelsen.

Förbannelsen är till endast för syndare, förbliver ock över

dem evinnerligen. Men är någon rättfärdig och ren från

synden, då finnes för honom ingen fördömelse. Därför

brukar ock Skriften icke sådana talesätt som det, att

vreden är släckt eller förbannelsen borttagen, utan så sägerio88 I ingen annan är frälsning

hon: vi äro utköpta från förbannelsen, vi äro frälsta från

vreden. Vreden och förbannelsen äro väl kvar, nämligen

för dem, som äro syndare, men har någon blivit

rättfärdigad från synden, då är han ock därmed uttagen ur

förbannelsen, så att denna icke vidare angår honom, eftersom

han nu icke vidare är syndare utan rättfärdig. Se här en

bild! Om jag är borgerligen rättfärdig, så upphäver det

visst icke en enda paragraf i strafflagen. Nej, de gälla ändå

alla dessa bestämmelser om böter, fängelse och död. De

gälla, säga vi, men de gälla icke mig, som är rättfärdig,

utan dem som äro syndare. Sammalunda här! Var någon

genom Jesu blod är rättfärdigad från synden, där upphäver

sådant visst icke lagens förbannelse; nej den förbannelsen

är kvar och gäller, men den gäller icke de rättfärdiga, ty

lagen har aldrig förbannat de rättfärdiga, utan den gäller

syndare, och över dem skall den vila evinnerligen. Alltså:

var någon är i Jesus genom tron, där är han rättfärdig,

och om honom har lagen intet annat att säga, än att han

skall leva; varest åter någon icke tror på Jesus, där

förbliver han kvar i sina synder och är i dessa synder under

Guds vrede fördömd. Sådan är lagens dom: syndare skola

dö, men de rättfärdiga skola leva. Och så är vår frälsning

ställd på fullt laglig grund.

36. Se därföre till, att du håller denna sak rätt och

vet, att du, som tror på Jesus, är i hans blod uttagen från

all förbannelse, död och dom. Icke så som skulle detta

blodet hava blidkat Gud, utan sa att det tvagit dig ren

från alla dina synder. Det skall väl förefalla dig

besynnerligt, att du skall heta ren, när du dock känner, att du

är en syndare, men låt icke förvilla dig, utan hör, vadLösepenningen 63

ordet säger, nämligen att Gud tagit dina synder bort. Och

Gud måtte väl själv bäst veta, vad det är, som han i Kristi

död uträttat. Men det vet du: den som är rättfärdig,

honom angår det icke, vad lagen har att säga om dem, som

äro orättfärdiga. Och vet du än med dig, att du syndat

emot alla Guds bud, så hör evangelium, att Herren tagit

dessa synderna på sig och det så visst och verkligt, att

han ock blivit en förbannelse för dig. Men har han tagit

dina synder ifrån dig, då är du ju av med dem lika visst,

som hade du aldrig haft dem. Det finnes intet, som man

kan så fullständigt förlora som sina synder. Tappar du en

penning i sjön, så kan en fisk sluka den, sedan kan fisken

komma på en krok och penningen sålunda gå igen. Men

dina synder de äro borta, i Jesu blod dränkta, utplånade

och till intet gjorda. Men där synden icke vidare är, dit kan

förbannelsen icke nå. Nej, där är liv. Kroppen är väl ännu

död för syndens skull; men anden är livet för

rättfärdighetens skull (Rom. 8).

37. Så förstå vi ock, huru genom den samma

frälsningen i Jesu blod även är frihet från djävulens våld.

Djävulen kan ännu få anfäkta, fresta och sålla mig; men rycka

mig ur Herrens hand under sitt välde ned i den eld, som

är honom själv beredd — det skall han icke kunna. Nej,

när synden, genom vilken han haft makt med oss, är borta,

då har han icke vidare någonting att taga i, ty uti

rättfärdigheten törs han icke taga. — Ja, Gud vare lov, här

är en fullständig förlossning: synden är borta, själarna

äro lösköpta ur förbannelsen, ormens huvud är krossat,

och Gud har fått åter de förlorade barnen! Saliga äro då

alla de, som på Jesus enfaldigt tro.io88 I ingen annan är frälsning

38. Detta är nu det första stycket, till vilket alla

syndare genom evangelium inbjudas. Ty här är ingen

åtskillnad, alla äro lika förlorade, och alla äro de lika föremål

för den i Jesus givna förlossningen. Den där törstar, han

komme, och den där vill, han tage livets vatten för intet.

Tror du det icke, så är det din egen skada, ty du går

förlorad, men sant är det ändå, och öppen står dörren. Kom

med alla dina synder, uppsåtliga och ouppsåtliga, kom med

allt ditt elände. Huru du skall bliva mottagen, det lärer

Herren Jesus i Luk. 15, där han om den förlorade sonens

mottagande säger: Fadern lopp honom emot, föll honom

om halsen och kysste honom. Käre, du är ju ändå den,

för vars räddning Fadern offrat enfödde Sonen, eller

hur? Är du icke den, för vilken Sonen givit sitt liv till

en lösen? Och du skulle ändå bliva borta? Du skulle ändå

utlägga dina penningar, där intet bröd är ? Du skulle ändå

stå där och undra, om det vore dig tillåtet att återvända

och taga nåd på den tid, dig hjälp behöves? Gud öppne

dina ögon! Våga dig blott däran och tro på Jesus! Ty om

du ock icke tror, så är han dig ändå av Gud given till en

frälsare, och vårföre skulle du då skjuta honom tillbaka,

när du ändå behöver frälsas?

39. Nu följer det andra stycket, varom Petrus säger:

Veten, att I icke med förgängligt silver eller guld igenköpta

ären ifrån edert fåfänga leverne efter fädernas sätt utan

med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och

obesmit-tat lamms blod (1 Petr. 1:18, 19). Och åter: Därtill ären

I kallade, efter ock Kristus led för oss, låtande oss en

efterdömelse, att I skolen efterfölja hans fotspår. Vilken

våra synder själv offrade i sin lekamen på trädet, på detLösepenningen 65

vi skulle vara döda från synden och leva för

rättfärdigheten (1 Petr. 2: 21 f.). Därom säger ock Johannes:

Därpå känna vi Guds kärlek, att han haver låtit sitt liv för

oss, och skola vi ock låta vårt liv för bröderna (1 Joh.

3: 16). Vid det tillfälle, då Herren sade dessa ord:

Människans Son är icke kommen för att låta sig tjänas utan

för att tjäna och giva sitt liv till en lösepenning för många

— då framställde han sig ock i dessa ord för lärjungarna

såsom ett exempel till efterföljd.

40. Se därför till, huru du ock må bruka Herrens Jesu

död och blod såsom en hjälp till att övervinna synden samt,

såsom aposteln säger, avlägga all köttets och andens

be-smittelse, på det du må bliva honom ju mer och mer lik.

Ty därför ställer han oss sitt exempel fram till

efterföljd, på det vi uti allting måtte betänka, huru han var

sinnad och handlade, samt se därtill, huru ock vi måtte

vara sammalunda sinnade samt göra det efter, som vi se

honom göra. Såsom ock aposteln förmanar: Våren så till

sinnes, som ock Jesus Kristus var. Och åter: Så väpnen

eder I med detsamma sinnet! Gud göre detta rätt viktigt

för våra hjärtan! Ty det är lätt gjort, att man förgäter

det samt börjar förfalla i ett sådant väsende, som icke

liknar Herren Jesus eller pryder hans evangelium.

41. Alltså när du är uti ditt hus, uti ditt yrke, din tjänst

eller ämbete, där du har med människor att göra, se då till,

att du håller denna bild för dina ögon, och låter det vara

dig angeläget att omkring dig sprida vällukten av Kristi

evangelium. Det skall icke slå fel, att rika tillfällen till

tjänst skola erbjuda sig åt dig. Här är en, som behöver,

att du bispringer honom med råd och dåd i hans lekam-

5. — I ingen annan är frälsning.io88 I ingen annan är frälsning

liga angelägenheter, där en annan, som behöver ett ord

till väckelse eller tröst eller förmaning. Så skall du ock

nu på ett, nu på ett annat sätt stöta ihop med din make,

dina barn, tjänare eller andra. Ty det kan icke annorlunda

ske, än att allehanda stötestenar skola komma dig i vägen.

Si där gäller det då, att du icke ser på dig själv eller ditt

eget utan tänker: "Nuväl, jag är därtill satt, att jag skall

vara alla till tjänst; kostar det än på för köttet, så vill dock

min Herre Kristus hava det av mig, han har ock själv

sammalunda gjort. Gud give mig nåd att ju mer och mer

följa och likna honom.,,

42. Synnerligen må detta vara dig viktigt, när det

gäller dem, som äro dina bröder eller systrar i tron. Såsom

aposteln säger: Genom kärleken tjänen den ene den andre

(Gal. 5: 13). Och åter: Inbördes dragen varandras börda

(Gal. 6:2). Därför varhelst du ser Guds barn, så vet,

att Herren är mitt ibland dem, såsom den där tjänar, och

att han vill hava dig till hjälp däri. Och isynnerhet om

du får se dem synda och fara vilse antingen i läran eller

levernet, skynda då däran, såsom gällde det ditt eget liv

eller din egen lem, och se därtill, huru du må kunna

överskyla, två den syndandes fötter, hjälpa honom till rätta

och trösta honom, på det att han icke må fördärvas i fallet.

Djävulen skall väl i stället försöka uppväcka dig till vrede

och fresta dig till att börja skvallra och tala illa om din

broder eller undandraga dig honom, synnerligen om det

är mot dig, han har syndat. Men akta dig då att följa

honom och bliv i stället hos Kristus, där han är, d. v. s.

hos din broder, ty varhelst du ser en broder synda, där

skall du veta, att Herren Jesus är tillstädes för att hjälpaLösepenningen 67

honom, och att han till dig ropar: "Käre, kom och tag här

ett tag, att vi måtte hjälpa denne vår broder upp igen!"

Tänk, vad det skulle bliva för ett paradis för Guds barn

på jorden, om de alla hade det sinnet, att de blott begärde

att få tjäna! Och vilket kosteligt skådespel skulle det icke

vara för Gud och hans änglar! — Och vad synes dig?

Medan Herren Jesus ligger där och tvår din broders fötter,

står du kanske på avstånd och ser surt eller snett på samma

broder? Gud förbarme sig över oss och hjälpe oss i detta

stycke. Ty här behöva vi sannerligen göra bättring.

43. Därför säger aposteln Paulus: Så kläden eder nu

såsom Guds utkorade, helgon och älskeliga uti hjärtans

barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet,

lång-modighet. Och unddragen varandra och förlåten varandra,

om någon haver något klagomål emot den andre, såsom

ock Kristus eder förlåtit haver, så gören ock I (Kol.

3:12 f.). Likasom ville han säga: Kommen ihåg, vilka

I ären, och kläden eder därefter. Dem, som heta Guds

älskeliga, höves det ju icke att vara klädda uti

obarmhärtighet, ovänlighet och annat sådant. Det passar ju icke

en jordisk konung att kläda sig uti trasig och oren klädnad.

Mycket mindre rimmar det sig då, att de, som äro kallade

och utkorade att vara präster och konungar för Gud

evin-nerligen, skicka sig så, som hörde de ännu världen och

hennes orenlighet till. Därföre säger ock aposteln i Rom.

6: Likasom I förut haven givit edra lemmar åt

orenlig-heten och orättfärdigheten till tjänst ifrån den ena

orättfärdigheten till den andra, så given ock nu edra lemmar

åt rättfärdigheten till tjänst, att de måga vara heliga. O

låtom oss se på Jesus, att vi ock må bliva delaktiga avhans sinne, vars mat det var att få tjäna och det ända intill

blods och det icke blott vänner utan ock fiender, som

trotsigt ropade: Hans blod komme över oss och våra barn!

O Herre Gud, giv oss för ditt namns skull genom Jesus

nåd att rätt betänka, huru du icke har skonat din ende

Son utan givit honom ut för oss alla, på det vi måtte hava

en viss och säker tröst emot alla våra synder, ävensom

ju mer och mer bliva så sinnade, som Jesus var. Amen.

Försoningens betydelse.

I.

Ändamålet med denna lilla skrift är att på mångas

uppmaning uttala ett ord i den strid, som uppstått med

anledning av den predikan på Tjugonde Söndagen efter

Trinitatis, vilken förekommer uti tidningen Pietisten för år

1872, andra häftet. Ehuru denna strid ingalunda varit

oväntad, har den dock för mig varit i många avseenden

smärtsam. Oväntad var den icke, emedan jag väl förutsåg,

när jag skrev den omtvistade predikan, att den däri

framställda åskådningen skulle råka i strid med mångenstädes

rådande föreställningar. Smärtsam har den varit, emedan

den i stället för att vara, vad den bort, nämligen ett

allvarligt begrundande av, vad Skriften verkligen om saken

säger, tvärtom mångenstädes varit en strid med passion,

med kiv och trätor, varunder icke blott hårda domar blivit

uttalade, utan ock somliga, som för något räknade varit,

icke aktat sig för att tillgripa oväntade vapen, ja t. o. m.

att såsom bevis anföra bibelspråk, vilka endast till följd

av oriktig översättning kunna synas hava något med saken

att skaffa. Men under all den smärta, som detta uppväckt,

har jag dock varit och är viss, att, när sinnena hinna lugna

sig något litet, skall den frågan: Huru står det verkligen

skrivet? komma att betyda mer än även de vid första

påseendet mest slående bevisningar, till stöd för vilka man

icke kan peka på ett enda bibelställe och säga: Här står

det. De kristnas tro i vårt land är icke ett sådant

människoverk, att t. ex. ,,Församlingsvännen,, skall i längden

kunna bevisa dem, att "Skriftens hela ande" är just det,

som Skriften icke på ett enda ställe säger. Sådana

påståenden som: "det är klart", "det ligger i sakens natur", "det

säger sig självt" o. dyl. skola i längden icke räcka till emot

detta: "Så talar SkriftenNej, sinnets oro, framkallad av

den ovanliga framställningen, kan väl till en tid förhindra

en lugn prövning även hos de redligaste nådebarn, men i

längden skola de dock, såsom folket i Berea, se efter, huru

det haver sig i Skrifterna, och taga utslaget därifrån. Men

den "Skriftens ande", som ej står på Skriftens ord, skola

de låta fara. Ja, säger än G. B—g i Församlingsvännen

och Budbäraren tusen gånger, att hans framställning är

så uppburen av hela Skriftens åskådningssätt, att han

förlorar lusten att anföra enskilda bevisställen, så skola likväl

tusenden därmed icke hava förlorat lusten att fråga efter

sådana bevisställen.

Innan vi gå vidare, låta vi här följa den omtvistade

delen av den nämnda predikan, och det till tjänst icke blott

för dem, som ej äga Pietisten, utan ock för många, som

äga den, men som under striden så alldeles glömt, vad som

står i predikan, att de ock kunna bliva helt förundrade, när

de höra, att jag icke anser försoningen överflödig, o. s. v.

— Den lyder sålunda:

"Se vi på hedningarna, vilka endast hava naturens ljus

i andliga ting, så finna vi, att de hava följande ting

förnämligast gemensamma med vad Skriften lärer: först att

Försoningens betydelse 16 7

de känna, att en Gud finnes, av vilken de bero, för det

andra att de känna, att det rätta förhållandet mellan dem

och denne Guden är genom synd brutet, för det tredje att

de känna, att deras lycka och salighet beror på det rätta

förhållandets återställande. Men därefter fara de i vädret

med sina tankar. Ty eftersom de känna, att de själva, om

någon bryter dem emot, bliva i hjärtat förbittrade och

fulla av hat emot densamma, så att de måste genom goda

gärningar blidkas, om det goda förhållandet emellan dem

och den brottslige skall återställas, så överflytta de detta

på Gud, tänkande, att hindret för deras salighet ligger uti

en viss grymhet, vilken till följd av deras synd har

uppfyllt Guds hjärta och vilken därföre måste blidkas, om de

skola kunna bliva saliga. Fördenskull veta även

hedningarna att tala om en försoning, men en sådan försoning,

som utgår från människan och har till ändamål att

försona och blidka den grymme guden. Dit syfta ock alla

deras offer och gudstjänstgärningar.

Här kommer nu Guds rike i evangelium med en annan

predikan, vilken gör om intet all mänsklig spetsfundighet

samt gör de visas visdom till galenskap, lärande 1:0) att

genom vårt syndafall ingen förändring inträdde i Guds

hjärta, 2 :o) att det därföre icke var någon Guds grymhet

eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i

vägen för människans salighet, 3 :o) att den förändring,

som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos

människan allena, i det att hon blev syndig samt

därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom, 4 :o) att

till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning,

men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde

honom åter nådig, utan som borttog människans synd ochio88 I ingen annan är frälsning

framställde henne åter rättfärdig, 5:0) att denna

försoning är skedd i Jesus Kristus.

Att nu genom vårt syndafall ingen förändring från

kärlek till vrede inträdde i Guds hjärtelag till människan,

det kunde vi väl allaredan veta därav, att Skriften

överallt betygar, att Gud är oföränderlig. Han bliver den han

är, evad människan står eller faller. Men vidare vittnar

Skriften med bestämda ord härom. Så säger Johannes:

Gud är kärleken, icke blott: "Gud älskar", nej, utan till

själva sitt eviga, oföränderliga väsende är han kärleken,

och kan aldrig upphöra att vara kärleken utan att på

samma gång upphöra att vara Gud. Sammalunda säger

Herren själv just om vår försonings grund: Så älskade Gud

världen, att han utgav sin ende Son. Men älskade han

världen, den fallna, så att han till hennes frälsning

uppoffrade sin enfödde Son, då älskade han ju henne trots

hennes fall, och då hade ju genom hennes fall ingen

förändring inträtt i hans hjärta. Här torde någon invända:

visserligen älskade Gud världen efter hennes fall, men det

kunde han göra på grund därav, att han förutsåg Sonens

offer, vilket han själv i förutseende av människans fall

hade beslutit att giva. Men därvid gäller, vad som i andliga

ting och frågor alltid måste utgöra huvudsaken: Var står

detta skrivet? Och vidare: När Gud förutsåg människans

fall och fördenskull beslöt utgiva sin Son, vad var det, som

bevekte honom till detta beslut? Var det annat än hans

kärlek till denna människan, som han förutsåg liggande i

sitt fall? Sannerligen: här komma vi även bakom detta

eviga beslut åter till denna enda grund: Så älskade Gud

världen. Och där måste vi stanna, ty att fråga efter

grunden till Guds kärlek, det är att fråga, vårföre Gud är Gud.Försoningens betydelse 16 7

"Gud älskade, därföre älskade han, och därföre utgav han

sin Son", säger Rosenius träffande.

Av detta är nu klart, att hindret för världens salighet

aldrig varit någon vrede till henne i Guds hjärta. Väl

vittnar Skriften, att genom världens fall ett hinder lades för

hennes salighet, i det en skiljemur upprestes mellan henne

och Gud. Men detta hinder och denna skiljemur bestod

aldrig däruti, att Guds hjärta blev intaget av någon vrede

till världen. Nej, där blev kärleken så oförändrad, att ock

på människans fall i tidens fullbordan följde denna

kärleks högsta yttring, nämligen enfödde Sonens utgivande.

Därav följer nu ock vidare, att den försoning, som skedde

i Sonens utgivande, aldrig i egentlig mening avsåg att

försona eller blidka Gud. Ty huru skulle han försonas, som

älskade och som älskade så, att hans hjärta brast honom

av förbarmande mot syndare?

Men, säger någon, var bliver sålunda allt Skriftens tal

om Guds vrede? Svar: om Guds vrede talas i tveggehanda

bemärkelser, nämligen dels såsom en vrede över synden

dels såsom en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds

vrede över synden, förstå vi, att den icke kan vara genom

Kristus borttagen. Gud måste hata synden, så länge han

är den helige Guden. Vreden över synden är, så att säga,

baksidan av kärleken till rättfärdigheten. Där den senare

är, där måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds

vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen

talas, att den, som bliver i synden, drabbas av denna Guds

vrede över synden. Och detta förhållande är icke heller

genom Kristi död förändrat. Syndens lön för den

syndare, som genom otro förbliver i synden, är ännu i dag

Guds vrede och döden; ännu gäller det enligt apostelnsio88 I ingen annan är frälsning

bestämda ord: köttets sinne är döden; om I leven efter

köttet, skolen I dö; vad människan sår, det skall hon ock

uppskära o. s. v. Där synden är, där är ock Guds vrede

oföränderligen, så visst som Gud är en rättfärdig Gud.

Och att frälsas från denna vrede, det sker allenast genom

att rättfärdig göras från synden (Rom. 5:9). Ja, när ock

enfödde Sonen gav sig ned i vår synd, då drabbade ock

honom den förbannelse och Guds vrede, som är över

synden. Men, såsom sagt är, detta är ännu egentligen Guds

vrede över synden och icke över syndaren. Alldeles såsom

en faders vrede över sitt barn icke är en vrede över barnet

utan över dess synd och kallas dock en vrede över barnet,

emedan den drabbar barnet, som syndar. Men vad barnets

person angår, så är uti hans hjärta idel brinnande kärlek

och barmhärtighet.

Fördenskull talas icke på något enda ställe i Skriften

därom, att det är Gud, som genom Kristi död blivit

försonad. Guds vrede över synden kunde icke borttagas, och

Guds vrede över den syndiga människan — den beskriver

Herren Kristus så här: Så älskade Gud världen, att han

utgav sin Son. Därföre framställes aldrig heller i Skriften

Guds kärlek såsom följden av Sonens utgivande utan

såsom orsaken och grunden därtill. Det heter icke: Emedan

Gud utgav sin Son, kunde han åter älska världen; nej

utan: Emedan Gud älskade världen, därföre utgav han sin

Son.

Däremot behövde människan försonas för att bliva

salig, d. ä. hennes synder måste borttagas, på det hon icke

evinnerligen och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds

vrede, som är över synden. Och därtill skulle Kristi

utgivande tjäna, såsom Johannes säger: Han är försoningenFörsoningens betydelse 16 7

för våra synder och icke allenast för våra utan ock för

hela världens. Därföre måste vi här å andra sidan vakta

oss för den villfarelsen, att Sonens utgivande endast var

ett kärleksbevis från Guds sida. Skriften lärer med

tydliga och bestämda ord, att det var ett försoningsoffer.

Men märk: Det var icke Gud, som genom detta offer

skulle blidkas, utan det var människan, som genom

detsamma skulle rättfärdigas, vilket var nödvändigt, om hon

annars skulle frälsas. Ty det var på hennes sida, som

hindret låg, nämligen uti hennes synd. Det var människan

allena och icke Gud, som på fallets dag föll ur godheten.

Det var hon, som blev Guds ovän och gick bort från

honom, men icke han, som blev hennes ovän och gick bort

från henne. Nej, när hon gick bort såsom hans ovän, då

älskade han henne så, att han i Kristus gick efter henne för

att taga bort icke sin vrede utan hennes synder. Ty när han

utgav sin Son, då gällde det för honom icke att finna en

person, på vilken han kunde släcka sin vrede, om han åter

skulle kunna älska världen, utan att finna en person,

genom vilken han kunde rädda människan, det fallna barnet,

som han oföränderligen älskade, emedan han är kärleken.

Annars skulle Kristus icke bliva vår frälsare utan Guds

frälsare. Därföre är vår Herre Jesus i sitt lidande icke vår

ställföreträdare till att borttaga Guds vrede utan Guds

ställföreträdare till att borttaga våra synder, om han ock

i så måtto är vår ställföreträdare, att det är våra synder

han bär, för oss han lider och blir en förbannelse. I sin

upphöjelse däremot är han vår ställföreträdare hos Fadern

och detta såsom vår rättfärdighet. Ty när han kommer i

mandomen, kommer han å Guds vägnar såsom hans

en-födde Son, sänd av honom till att borttaga våra synder,io88 I ingen annan är frälsning

men när han återvänder i gudomen, återvänder han, så

att säga, å våra vägnar såsom vår broder, till att vara vår

evigt gällande rättfärdighet inför Fadern.

Se vi ock på Skriftens tydliga ord om Kristi

återlös-ning, så handlas där endast om människans försoning. Så

heter det: Gud, den oss med sig själv försonat haver

(2 Kor. 5: 18). Gud var i Kristus och försonade världen

med sig själv (v. 19). Även eder, som tillförne voren

främmande och fiender, har Gud dock nu försonat i Kristi

kötts kropp (Kol. 1:21 f.). Och i Ef. 2: 16 heter det, att

Kristus skulle försona oss med Gud genom korset. Och i

Upp. 5:9 heter det, att Kristus igenlöst oss åt Gud, icke

Gud åt oss, nej, oss, oss, eder, eder, gällde det verket. Det

är vi, som i Kristi blod hava förlossning, nämligen

syndernas förlåtelse, icke Gud, som däri har förlossning från

någon sin vrede. Det heter icke: Gud kastade sin vrede på

honom, icke: Si, Guds Lamm, som borttager Guds vrede,

nej, utan mycket mer: Herren kastade allas våra synder

på honom. Si, Guds Lamm, som borttager världens synd

(Jes. 53; Joh. 1:29). Och i Rom. 5 heter det icke: Såsom

genom den ene Adams synd Gud är vorden vred, så är han

genom den andre Adams lydnad åter vorden nådig, nej,

utan: Såsom genom den ene Adams synd de många äro

vordne syndare, så varda genom den andre Adams lydnad

de många rättfärdiga. Korteligen det finnes intet enda

ställe i Nya testamentet, som vänder om detta förhållande

och säger, att det är Gud, som blivit förlikt med oss, utan

överallt är det vi, som blivit förlikta med Gud genom hans

Sons död, den stund vi ännu voro hans ovänner (Rom. 5).

I Hebr. 8, där det talas om de bägge förbunden, heter det

icke: Jag varder förblidkad över syndare, nej utan: JagFörsoningens betydelse 16 7

varder förblidkad, eller egentligen: Jag skall vara nådig

över deras orättfärdigheter, vilket genast förklaras så: och

deras överträdelser skall jag icke mer ihågkomma (v. 12),

vilket åter är, vad Paulus säger: Vi hava förlossning i

Kristi blod, nämligen syndernas förlåtelse (Ef. 1:7; Kol.

1: 14).

Vända vi oss nu till Gamla testamentets lära i detta

stycke, så finna vi där varken annars, icke heller — och

allra minst — när det är tal om den kommande frälsningen

genom Kristus, något om Guds försonande,1 utan på alla

ställen, där det talas om försoning, är det alltid fråga om

att försona synder (2 Mos. 32:30; 3 Mos. 4: 26; jfr ock

Hebr. 2: 17; Jes. 6:7; Dan. 9:24 o. s. v.) eller syndare

(3 Mos. 4:20; 5:16; 6:7; 4 Mos. 16:46; Ps. 49:8;

Hes. 45: 17 m. fl.) eller ock något heligt, som genom

synden blivit orenat (såsom helgedomen, 3 Mos. 16: 16;

altaret" 3 Mos. 16: 18; Hes. 43:22 o. s. v.). Tydligare än

annorstädes se vi dock detta stora under av Guds

oföränderliga kärlek till världen uti offren, synnerligen

försoningsoffret. Ty om dess betydelse — och märk! dess

betydelse såsom förebild av Kristi kropps offer — heter

det i 3 Mos. 16: 11, först att översteprästen skall försona

sig och sitt hus, sedan skall han försona helgedomen och

tabernaklet (v. 16) "från Israels barns orenhet" och "skall

alltså försona sig och sitt hus och hela Israels menighet"

(v. 17). Sedan skall han försona altaret och helga det av

Israels barns orenhet (v. 18, 19) — allt med blod. När

1 I vår vanliga ävensom i Melins översättning står 2 Sam. 21:14;

24:5, att Gud blev med landet försonad. Men förutom, att dessa

ställen intet hava att göra med frälsningen genom Kristus, så står där

icke heller "försonad" i grt. utan samma ord, som i 1 Mos. 25:21

samt Jes. 19:22 är rätteligen översatt med "låta bedja sig", "bönhöra".io88 I ingen annan är frälsning

denna helgedomens, tabernaklets och altarets försoning är

fullkomnad (v. 20), skall han hava fram den levande

bocken, lägga sina händer på hans huvud och bekänna över

honom alla Israels barns missgärningar och all deras

överträdelse i alla deras synder och skall lägga dem på bocken.

Sedan skall bocken drivas ut i öknen och "bortbära alla

deras missgärningar på sig uti vildmarken". Hör: icke

Guds vrede, nej, utan folkets synder skall bocken borttaga.

Och vad säger nu Gud om detta offer? Svar: På den dagen

sker eder försoning, hör! — icke min utan eder försoning

— så att I värden rengjorda; ifrån alla edra synder

värden I rengjorda för Herren — hör: icke så att jag bliver

blidkad, nej, utan så att I bliven rengjorda från alla edra

synder (v. 30). Kan något vara tydligare eller åskådligare

talat om betydelsen av den försoning, som är skedd i

Kristus Jesus? Läs ock härom isynnerhet Hebr. 10: 1—17.

Sådant vittnar Skriften överallt och på intet enda ställe

annorlunda. Men se nu, sådan är naturens blindhet, att

det aldrig vill bliva kvar i våra hjärtan, att Gud vid vårt

fall blev så oförändrad i sin kärlek, att när barnaskapets

ande flydde ur våra hjärtan, likväl faderskapets ande blev

kvar i hans hjärta. Det går för långt över vårt naturliga

förstånd, så att vi nödvändigt efter vårt samvete vilja hava

det därhän, att ändå genom vårt fall något kom i olag

i Guds hjärta. Ja, så inrotad är denna bild av Gud uti oss,

att ehuru han nu ända därhän bevisat sin kärleks

oföränderlighet till oss (Rom. 5:8), att han sänt sin Son till

en försoning för våra synder, vi dock, när vi falla i någon

synd, genast äro uti fruktan, att ock Guds hjärta skall vara

fullt av vrede över oss.Försoningens betydelse 16 7

Men, frågar någon, är det då alldeles orätt att säga, att

det är Gud, som blivit i Kristus försonad? Nej,

visserligen. Här gäller, vad Luther säger: "Allt kommer an på

en god uttolkare". Så fattat, att Guds rättfärdighets krav

blivit genom Kristi tillfyllestgörelse tillfredsställt, kan ju

det uttrycket ock rätteligen brukas. I denna mening veta

vi ju ock, huru många evangelii predikanter, synnerligen

Rosenius, brukat det till otaliga själars uppbyggelse.

Skriften lärer nämligen, att saligheten består i själens levande

förening med Gud. Men eftersom Gud är rättfärdig, kan

ingen sådan salig förening givas för den syndiga

människan, ty för syndaren är Guds rättfärdighet ingen

salighet utan en förtärande eld. Skulle därföre syndaren kunna

komma i salig förening med Gud, så måste, just emedan

Gud är rättfärdig, syndarens synd tagas bort och han

framställas rättfärdig, såsom Gud är. Och detta skedde

därigenom, att Gud lade synden på sin enfödde Son samt lät

honom ock därmed drabbas av den Guds vrede, som

oför-änderligen vilar över synden (2 Kor. 5:21; Gal. 3: 13).

Sålunda var det just till följd av Guds rättfärdighet, som

syndens borttagande blev ett nödvändigt villkor för

människans salighet. Och så blir det rätt att säga, att genom

Kristi försoning Guds rättfärdighet blev tillfredsställd —

icke något Guds rätt färdighets krav på hämnd över

syndaren, ty honom älskade han, utan Guds rättfärdighets

krav på syndarens rättfärdiggörelse såsom villkor för hans

salighet. Gud ville av oföränderlig faderskärlek människans

salighet, men emedan han var rättfärdig, så kunde hon,

såsom syndig, icke bliva salig. Nu däremot, sedan synden

är borttagen, överträdelsen betäckt och missgärningen

försonad, nu sker det icke i strid med Guds rättfärdighet, jaio88 I ingen annan är frälsning

icke heller blott i överensstämmelse med Guds rättfärdighet

utan rent av såsom en nödvändig följd av Guds

rättfärdighet, att den, som är av Jesu tro, blir salig, huru usel

i sig själv han än är. Ty i denna tro är han icke vidare

syndare utan rättfärdig, emedan han genom densamma är

i Kristus och hans rättfärdighet. Men varest

rättfärdigheten är, där är Guds rättfärdighet idel välbehag, liv och

salighet, lika visst som samma Guds rättfärdighet är idel

vrede, död och fördömelse där, varest orättfärdigheten är.

Vi behöva nu icke med vår psalmbok sjunga, att nåd går

i stället för rätt. Nej, så sant Gud är rättfärdig, skall den,

som tror på Jesus, bliva salig. En så fullständig

förlossning hava vi, såsom Joh. säger: Om vi bekänna synderna,

han är trofast och rättvis, så att han förlåter synderna

(i Joh. i). Och Paulus visar i Rom. 3:25, 26, att Gud

framställt Kristus till en nådestol till bevis på sin

rättfärdighet både däri, att han under Gamla testamentets tid haft

överseende med de då begångna synderna, och däri att

han nu rättfärdiggör den, som är av Jesu tro.

Dock må vi alltid ihågkomma, att det är oegentligt

talat, när man kallar detta ett Guds försonande, såsom ju

ock aldrig Skriften kallar det så. Det var icke något i

Guds hjärta eller något hos Gud, utan något hos oss, som

behövde borttagas eller ändras. Korteligen: icke någon

motsats mellan Guds rättfärdighet och kärlek, utan den

motsats, som var emellan Guds rättfärdighet och vår synd,

den krävde, om vi annars skulle frälsas, det offer, och den

kärlek, som var i Guds hjärta, den gav det offer, genom

vilket icke Guds rättfärdighet utan vår synd borttogs, och

således icke egentligen Gud utan människan försonades".

II.

Detta är nu, vad jag skrivit och lärt. Huvudsumman

därav är, att det vid försoningen icke var fråga om att

försona eller blidka Gud, såsom hade hos honom genom

syndafallet någon förändring inträtt, utan att försona

människan, d. ä. borttaga hennes synder och därigenom

framställa henne rättfärdig för Gud.

Det är klart, att striden mellan det ena och det andra

åskådningssättet icke kan avgöras genom annat än Guds

ord. Står det där, att Kristi verk var att blidka Gud, ja,

då är det Skriftens lära, men står det icke så, ja då är

det lika visst icke Skriftens lära. Kyrkoherden Welinder

menar väl, att det icke behöves många ord till belysning

av det förhållande, att det ingenstädes i Skriften heter,

att det är Gud, som blivit försonad. Ty, säger han: "Det

följer ju alldeles klar av sig självt, att då det icke är

människan, utan Gud, som åstadkommit försoningen, så är

Skriftens uttryckssätt i detta avseende alldeles i sin

ordning och kan icke gärna vara annorlunda". Men sådant

är ju gripet rent ur luften. Ty det vore ju märkvärdigt,

att Skriften aldrig skulle hava kunnat uttala det, som var

försoningens väsen, utan att detta skulle vara förbehållet

åt teologerna. Huru kan någon tänka sig förmå anföra ett

enda rimligt skäl därtill, att t. ex. Paulus icke gärna skulle

hava kunnat säga, att Kristus blidkade Gud, om hans

mening och lära varit sådan? Och när jag ser, att Skriften

icke säger så, varav skall jag då veta, att hon menar så?

Och huru skall jag kunna överbevisas om villfarelse, när

jag säger, att vi icke böra säga och lära det, varom han,

6. — I ingen annan är frälsning.

io88 I ingen annan är frälsning

som skulle överbevisa mig, erkänner, att Skriften "icke

gärna kunnat säga det?" Han säger väl, att "det är klart",

att "det ligger i sakens natur"; ja någon har ock sagt mig,

att det är så självklart, att Skriften icke behövde säga det,

men om jag icke vågar lita på Welinder, ja icke ens på

Thomasius, icke heller på mitt eget förstånd, huru skall

jag då bära mig åt? De säga: Det är klart, men för mitt

samvete är detta icke grund nog, ty jag behöver veta, om

Guds ord gillar deras klarhet, alldenstund jag av kyrkans

historia vet, att ändå större teologer aktat sådant vara

sol-klart, som dock var tvärt emot Skriften. Vi veta ju t. ex.,

huru Augustinus fann läran om den ovillkorliga

utkorelsen alldeles klar. Ja, huru stora teologer kunna fara vilse,

där de tro allt vara klart, det visar Thomasius, som lärer,

att i försoningen ock upphävdes Guds hat till synden. Så

pålitlig är den klarhet, som står på sidan om Guds ord!

Nej, det vare vem det vara må, som säger något vara klart;

har han icke Guds ord att stå på, då våga vi icke heller

stå på hans klarhet.

Nu säger Welinder, att det i alla fall är hela Skriftens

ande, att det i Kristi verk kom an på att blidka Gud, men

huru skall jag veta, att det är Skriftens ande om icke

genom Skriftens ord? Och är icke detta de på viskas vapen

emot läran om rätt färdigheten av tron utan gärningar?

Om det kan vara Skriftens hela ande, som ingenstädes

sä-ges, vad hava vi då för vapen emot både påven och alla

villoandar? De säga: det är Skriftens hela ande, att

gärningarna medverka till saligheten, att helgonen böra

tillbedjas, att kyrkan är ofelbar o. s. v. Och där stå vi oss

slätt; men nej, mot dem göra vi genast ordets rätt gällande,

men när det är fråga om meningar, som vi själva fattatFörsoningens betydelse 16 7

utom Guds ord, då skulle det vara rätt att emot

Skriftordets alltigenom klara och enhälliga vittnesbörd åberopa

oss på Skrifens hela ande! Nej, blott den omständigheten,

att det som skulle utgöra kristendomens grundval och

väsen, icke finnes i Guds ord med en enda rad sagt, blott

denna omständighet är vid lugnare eftersinnande

tillfyllestgörande nog emot den anden. Tänk: icke en

biomständighet vid Kristi verk, nej, utan själva den sidan av

försoningen, som (enligt Thomasii av Församlings vännen

anförda ord) måste vara den primära, den väsentliga,

skulle ej på ett enda ställe i Guds ord vara tydligt utsagd! ?

Vad Skriften om försoningen säger på alla ställen, det

skulle ej få vara Skriftens hela ande — nej, det skulle

uttrycka visserligen en viktig sida av försoningen, men icke

den väsentliga utan den underordnade sidan; — den

egentliga anden däremot, den väsentliga sidan, den vore att söka

uti det, som ingenstädes säges!! Sådant är, vad Welinder

drager fram, när han hyser den förhoppningen, att jag

av hans bevisning skall känna mig övervunnen; ja, av

sådant kunna evangeliska kristna låta sig så förbryllas, att

t. o. m. en av vår kyrkas mer framstående präster skriver

och säger: "Vår åstundan är, att du icke svarar Welinder,

om du ej kan nöja dig med att enkelt återkalla".

Ett annat vapen är ock med stort förtroende mot min

predikan använt, nämligen framhållandet av de

konsekvenser, som man menat skulle följa av de däri uttalade

åsikterna. Och därvid överbjuder den ene den andre att

frammana farliga ting såsom nödvändiga följder. Man skriver:

Huru skall du kunna försvara försoningens nödvändighet ?

Huru går det med läran om rättfärdiggörelsen av tron

allena o. s. v.? Till de väsentliga av dessa frågor hoppasio88 I ingen annan är frälsning

jag längre fram återkomma; här är det nog att förklara:

Står det blott i Guds ord så skrivet, då är mitt samvete

bundet därvid, och då svarar Skriften själv för följderna,

och vi kunna vara trygga, att hon skall reda sig. Vikten av

att behålla tydliga Guds ord går framför allt. Ja, skulle

t. o. m. vår lära om rättfärdiggörelsen av tron stå på så

klen grund, att hon ej kunde räddas, därest man icke om

försoningen lärde något annat, än vad Skriften lärer, då

ville jag ock uppgiva den läran. Men hon står, Gud vare

lov, säkrare än så.

Vidare har man brukat det sättet, att man frågat: Om

nu detta är sant, huru skall jag då förstå det eller det?

Alldeles såsom skulle jag icke hava rätt att se, vad som

står eller icke står skrivet, därest jag icke på stunden kan

begripa allt. Men nej; står det så eller så skrivet, då är det

så, evad jag begriper det eller icke. Och om jag än icke

begrepe en enda bokstav därav, så ser jag ändå, att det

står så, och det är huvudsaken. Står det, att Kain dödade

Abel, då var det Abel, som blev dödad och icke Kain, om

jag ock icke begriper ett tecken därav. Och sammalunda:

Står det, att det var Gud, som försonade världen, ja då

var det världen, som blev försonad men icke Gud; står

det åter, att Kristus försonade Gud, ja, då var det Gud,

som blev försonad; står det bäggedera, då var det ock så.

Huru mycket jag begriper därav, är en sak för sig. Emot

lagarna för den enkla grammatiska satsen förmår den

skarpsinnigaste dogmatik alldeles ingenting. Står det

överallt, att Gud försonade genom Kristus världen med sig,

och står det ingenstädes, att Kristus försonade Gud med

världen, ja, då var det världen, som blev försonad med

Gud, och icke tvärtom. Nej, vad som står, det står, ochFörsoningens betydelse 16 7

därmed punkt; att lägga något till är fullt ut så farligt,

som att taga något ifrån. Huru jag skall begripa, vad som

står, det är, vad jag sedan får se till. Men att med

dogmatiken göra om Skriftens lära för att bättre förstå den,

det vågar jag icke. Hellre än att jag redde mig ut ur

svårigheterna på sådant sätt, ville jag bliva vid Skriftens ord

utan att begripa någonting. Men ännu mer: Om teologien

på det där sättet kunde reda ut alla svårigheter, vore därom

mindre att säga. Men hon stannar även hon på den vägen

i ett olösligt mysterium. Och då frågas: Om jag i alla fall

stannar i ett mysterium, vilket är då tryggare: att stanna

i ett sådant mysterium, i vilket jag kommer genom att

troget hålla på Skriftens ord, eller att stanna i ett sådant

mysterium, dit jag försätter mig själv genom att göra om

Skriftens tydliga ordf Alltså, det är summan: Evad jag

begriper det eller icke — om det ändock står så skrivet9

giver jag hellre mitt liv än viker därifrån. Jag begriper

då åtminstone ett, nämligen att de icke säga rätt, som säga

något annat, än vad som står skrivet. Och att såsom

We-linder i n :r 4 av Församlingsvännen hänvisa till fyra

oriktigt översatta bibelställen (varom mer längre fram),

därmed må ju den, som vågar, söka hjälpa sig fram; jag

vågar det icke, och tusende med mig.

Så har man ock brukat detta argument: "Mot din fråga:

var står det skrivet? ville jag sätta den frågan: Var står

det skrivet, att Gud icke blivit försonad?" Detta är frågat

precis, som om en mormon brukade detta bevis: Var står

det skrivet, att Josef Smith icke var ängeln med det eviga

evangeliet? (Upp. 14:6). Sådant bevisar ingenting. —

Hava ock några velat se endast bokstavsträldom i det, att

jag så hårt håller på Skriftordets rätt emot mänsklig teo-io88 I ingen annan är frälsning

logi, så har jag intet annat att svara dem än det, att jag

vill bedja Gud om mer av den bokstavsträldomen. Ty jag

tror, att man bör vara rädd för den frihet, som stödd på en

inlärd teologi, icke känner sig besvärad därav, att man i

hela den heliga Skrift icke har en enda vers, vilken talar

så, som man påstår, att hela Skriften menar. — Att vi ock

icke befatta oss med sådana invändningar som t. ex.:

"Skulle nu Gud på världens afton hava givit dig ett ljus,

som aldrig förr någon ägt? Skulle Gud hava låtit kyrkan

i ett så viktigt stycke härtills fara vilse" o. s. v. — därpå

bör ju ingen undra. Dylikt är icke ägnat att för mig göra

den frågan mindre viktig: Huru står det verkligen

skrivet? Och när man sagt, att jag är rationalist, då har jag

intet annat att svara än detta: Är det då rationalism att

sätta Guds ord över människors lärdom? Märkvärdigt är

emellertid, att när två åsikter stå emot varandra: den ena

stödd på allt, vad Skriften talar om försoningen, den andra

stödd endast på en resonnerande teologi — att det då skall

vara den förra åsikten, som är den rationalistiska, den

senare den bibeltrogna!

Nu återstår äntligen i detta stycke den frågan: "Kan

då icke något med skäl anses vara Skriftens lära, fastän

det icke någonstädes står särskilt sagt? Vi mena t. ex.

barndopet vara enligt med Skriftens lära, ehuru vi

medgiva, att Skriften icke uttryckligt lärer något om barns

dop". Därpå svara vi: I sådana stycken, där Skriften icke

uttalar en bestämd läroform, där måste man genom

slutsatser ur förefintliga antydningar, genom de upplysningar,

som historien lämnar oss o. s. v., söka leda sig till, vad

som i den ifrågavarande saken varit de heliga författarnas

mening. Men helt annat blir förhållandet, där Skriften ut-Försoningens betydelse 16 7

talar en bestämd läroform. Där duger det icke att genom

allehanda slutledningar framkalla en mening, som strider

mot de klara orden. Låtom oss härvid bruka det ovan

antydda exemplet: Om Skriften på de ställen, där hon lärer

om dopet, sade t. ex. så här: "Döpas skola de, som äro

komna till mogen ålder, så att de kunna fullt medvetet fatta

ordet och bekänna sin tro" — då vore det ju för var och

en, som hade ett enfaldigt öga, uppenbart, att barndopet

vore falskt, även 0111 kyrkan övat det i många hundra år

samt hade många hundra teologer, som försvarade det. Nu

åter lärer Skriften ingenstädes något om deras ålder, som

böra döpas, utan säger blott: Den där tror och bliver döpt

o. s. v. Och sade hon någonstädes rent ut, att endast de

uppväxta kunde tro, då vore saken lika klar, men nu ser

jag i stället, huru i Gamla testamentet "inseglet till trons

rättfärdighet" skall givas åtta dagar gamla barn, huru små

barn av Herren framställas såsom exempel för var och

en, som vill ingå i Guds rike, såsom de största i

himmelriket; nu vet jag ock, att Kristi rike är ett trons rike, och

då sluter jag med full rätt, att barnen kunna hava tron,

samt att deras dop är ett rätt och skriftenligt dop. Men

när Skriften säger: Kain dödade Abel — då är det slut

med all möjlighet att genom slutsatser, eller på vad väg

det vara må, söka göra det till Skriftens lära, att det var

Kain, som blev dödad av Abel. Nej, då rusade man tvärt

emot Skriften, och dåligt skulle man hjälpa sig därmed,

att man toge sin tillflykt till den sanningen, att väl något

kan vara Skriftens lära, fastän det icke står särskilt sagt.

Men sammalunda förhåller det sig här. Så snart det gäller

försoningens betydelse, då talar Skriften överallt och utan

ett enda undantag på ett och samma sätt och det klart ochtydligt — och då är det slut med möjligheten att lära något

annat utan att komma i strid med henne. Står det: Så

älskade Gud världen, att han utgav sin Son o. s. v. — då

är det bestämt Skriftens lära, att det var för kärlekens

skull, Gud gav världen en försoning, och då är det bestämt

emot Skriftens lära, att det var för försoningens skull, som

Gud älskade världen. Det må stöta emot våra vanliga

föreställningar, huru mycket det kan, tryggast är alltid att bliva

vid det, som Skriften säger med klara ord. Och kommer

här eller där något språk eller bibelställe, som man icke

genast förstår, då är det i alla stycken den rätta regeln,

att man låter de klara språken förklara de dunkla och icke

de dunkla fördunkla eller förvända de klara.

Men summan av det, som vi i denna anledning sagt, är

detta: En sådan strid som den ifrågavarande kan icke

avgöras med stöd av teologers mening om Skriftens ande

utan endast på grund av det, som Guds ord tydligt och

klart säger om den ifrågavarande saken. Vi övergå

därför nu till att se närmare efter detta.

III.

Vad säger alltså Skriften i frågan om försoningen? Ty

det är nu vår ställning, såsom vi förr sagt: Befinnes det,

att Skriften någonstädes säger, att det var Gud, som

behövde försonas eller blidkas, då skall man hålla oss för

villfarande; befinnes åter Skriften ingenstädes om

försoningens objektiva sida lära annat, än att det var världen,

som skulle försonas med Gud, då begära ock vi med all

rätt, att man erkänner, det vi lärt enligt med Skriften, då

Försoningens betydelse 16 7

vi sagt, att hon icke lärer något om Guds försonande eller

blidkande, och att när hon icke lär det, så böra icke heller

vi lära det, emedan det icke är rådligt att i så viktiga ting

träda utom Skriften.

Vad angår Guds hjärtelag, hava vi framförallt att

betrakta det alltid nya stället: Så älskade Gud världen, att

han utgav sin enfödde Son (Joh. 3: 16). Där är klart, att

Guds kärlek ingen rubbning led genom vårt fall. Nej, när

vi föllo, brann hans kärlek så, att han ock för vår

räddning utgav sin enfödde Son i dödens fördömelse. Har man

nu här sagt, att denna Guds kärlek till den fallna världen

grundade sig på hans förutseende av och beslut om Sonens

utgivande, så 1 :o) står det ingenstädes i Skriften, och det

är huvudsaken, 2 :o) frågas då, vad det var, som bevekte

Gud till beslutet om Sonens utgivande om icke kärleken?

Vad Skriften gör till grund, det måste få vara grund;

vad hon gör till följd, det måste få vara följd. Welinder

säger: "Skulle vi väl med sanning kunna påstå, att Gud

älskade världen på samma sätt efter som före fallet eller

den fallna men icke försonade världen på samma sätt som

den i Kristus försonade?" Och vidare: "Kunna vi väl

föreställa och tänka oss Guds kärlek på alldeles lika sätt

omfatta syndaren tänkt utan försoning och såsom försonad,

eller före sin omvändelse och efter densamma, eller då den

omvände syndaren helt uppoffrar sig i sin Herres tjänst

eller lägger sig på latsidan och bollar med synd och värld ?

Således Paulus och Demas lika och på samma sätt

omfattade av Guds kärlek?" Och åter: "Guds ord lärer oss

dock icke, att Gud med samma grad av faderlig kärlek och

välbehag omfattar den mot nåden mindre trogne som den,

vilken mot nåden bevisar större trohet". Här får jag nuio88 I ingen annan är frälsning

veta, icke blott att Guds kärlek är byggd på Kristi verk,

så att Gud älskar världen på ett sätt före fallet, annorlunda

efter fallet, och åter annorlunda efter Kristi

försoningsverk ; utan ännu mer, att Guds kärlek är byggd på vår tro

och omvändelse, så att Gud älskar oss annorlunda före och

åter annorlunda efter vår omvändelse; men icke nog med

det, utan ock att Guds kärlek är byggd på vår trohet mot

nåden efter omvändelsen, så att han älskar den mer trogne

mer, den mindre trogne mindre faderligt! Kan det vara

möjligt, att vårt lands evangeliska kristna skulle låta sig

vid lugnare besinning fångas av sådant?

Welinder tillägger, att "om Gud hade älskat den fallna

men icke försonade världen på samma sätt som den

försonade, så hade i sanning ingen försoning behövts". Vi

kunna därpå svara: Alldeles riktigt! — om nämligen med

försoningen menades en försoning, som blidkade Gud.

Skriften vet ock icke heller att säga, att någon sådan

försoning behövdes, ty hon ställer aldrig Guds kärlek på

Kristi försoning utan tvärtom, och den försoning, som

hon omtalar, var en försoning, varigenom världens synd

togs bort, och den försoningen blev ej obehövlig genom

Guds kärleks oföränderlighet. Icke för att Gud skulle kunna

älska världen eller älska henne mer än förr, var det, Gud

utgav sin Son, ty en sådan försoning behövdes icke; nej,

utan därtill utgav han sin Son, på det att världen skulle

återfå den i fallet förlorade rättfärdigheten samt

därigenom kunna återinträda i den ursprungliga saliga

föreningen med Gud. Och det verket var ännu nödvändigt,

och att det blev gjort, det berodde därav, att Guds kärlek

icke genom vårt fall blivit rubbad, ty det var den orubbade

Guds kärlek, som utförde det verket. När därföre Welin-Försoningens betydelse 16 7

der säger: "Behövde Gud icke försonas, utan var hans

kärlek i detta avseende oföränderlig, så behövde människan

också blott övertygas om, att Gud älskade henne" — då

talar han i vädret. Skriften vet ingenstädes om, att någon

förändring i Guds kärlek inträdde vare sig i vårt fall eller

vid Kristi död, men nog är hon lika bestämd ändå i läran

om försoningens nödvändighet.

Men på det vi måtte förstå saken bättre, må vi väl stanna

och på allvar tänka efter, om verkligen en större grad av

kärlek är möjlig än den, att Gud utgiver sin enfödde Son.

Men med den kärleken har han ju älskat Kain så väl som

jungfru Maria, Judas såväl som Johannes, Demas såväl

som Paulus. Och var bliver då den där åtskillnaden i Guds

kärlek, vilken skulle bero på fallet eller på Kristi försoning

eller på vår omvändelse eller på vår trohet? Nej, väl veta

vi, att Guds kärlek kan i olika mått bliva utgjuten i vårt

hjärta, men i Guds hjärta är det intet olika mått emot den

ene eller den andre. Welinder säger väl, att Johannes hade

första rummet i Herrens hjärta, men var står det skrivet?

Att Johannes aldrig i sitt evangelium nämner sig själv vid

namn utan kallar sig "den lärjungen, som Jesus älskade"

— om detta vore sagt i någon motsats mot de övriga

lärjungarna, så skulle därmed vara sagt, att Herren icke

älskade de andra. Ty det står ju ej, att Johannes var den

lärjunge, som Jesus älskade mest, utan: "som Jesus

älskadeMen motsatsen till "att älska mest" det är att

"älska mindre", men motsatsen till "att älska" det är "att

icke älska". Vad mening nu Johannes må hava haft med

det där uttrycket, det blir en annan sak, men att han, som

var för ödmjuk för att sätta dit sitt namn, därmed skulle

upprepade gånger hava velat låta världen veta, att det vario88 I ingen annan är frälsning

han, som hade första rummet i Herrens hjärta — och det

kanske för sin större trohets skull? — det må den tro,

som kan det. Men utom Johannes evangelium förekommer

icke det uttrycket om honom.

Därför säger ock Paulus icke: Gud förhöjde sin kärlek

till oss därigenom, att Jesus dog, ej heller: Den förändring,

Guds kärlek led genom vårt fall, blev i Kristi död botad

eller återställd, utan: Gud bevisar sin kärlek till oss däruti,

att Jesus dog för oss, då vi ännu voro syndare (Rom. 5:8).

Och Johannes säger: Därpå känna vi Guds kärlek, att han

haver låtit sitt liv för oss (1 Joh. 3: 16). Och åter: Därpå

är Guds kärlek till oss uppenbar vorden, att Gud haver

sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom honom.

Däruti står kärleken: icke det vi hava älskat Gud, men det

han haver älskat oss och sänt sin Son till en försoning

för våra synder (1 Joh. 4:9, 10). Och när Herren själv

uti en bild skulle levande framställa detta Guds hjärtelag,

då var det han framställde den förlorade sonens historia.

Se på fadershjärtat där! Hos en kristen betrakta vi det

ock såsom en delaktighet av Guds sinne, att han kan, utan

upprättelse för liden kränkning, förbliva i sin kärlek

oföränderlig. Men under tiden skulle Guds verkliga sinne vara

det, att han icke så kan älska! "Kärleken själv såsom

helig", säger Welinder, "fordrade försoning." Men då skulle

ju den kärlek, vilken Skriften begär av en kristen såsom

likhet med Gud, vara en ohelig kärlek. Men tänk dig

tvenne kristna, vilka blivit förolämpade; tänk dig vidare

den ena såsom villkor för sin kärleks oföränderliga bestånd

kräva försoning, den andra åter vara så långt ifrån att

för sig kräva upprättelse, att han ock offrar allt, vad han

äger, för att utplåna dens synd och med sig försona den,Försoningens betydelse 16 7

som förolämpat honom. Hos vilken av de tu skulle du

se en avspegling av den heliga kärleken — av den kärlek

som är i Gud? Sannerligen: den kärlek, som var i Gud,

bevisade sig helig just däri, att han icke för sig fordrade

utan för oss gav försoning. Så allena kan ock den ovan

nämnda kärleken hos en kristen bliva en likhet med Gud.

Sådant är, vad Skriften vet att tala om Guds hjärtelag

och försoningens förhållande därtill. I Skriften står, från

Guds synpunkt, saken endast så här: Gud älskade den

fallna världen och för denna kärleks skull allena sände

han sin Son till hennes frälsning och upprättelse ur

synden. Är det denna oföränderliga kärlek, som Welinder

kallar en "stel och orörlig kärlek", då må vi väl fråga: Är

den kärlek stel, som, när världen faller, är så långt ifrån

att lida något avbräck, att den ock brister ut och offrar

ende Sonen till den fallnas frälsning? Men att Guds

kärlek ej är "rörlig" så, som vi ovan sett Welinder framställa

den, därför skall den "oräkneliga skaran" i evighet sjunga

hans lov, såsom hon ju redan här begynt den sången.

Men säger någon: Har då Gud icke verkligen på annat

sätt älskat världen efter fallet än före fallet? Vi svara med

full frimodighet: nej! Men frågar någon, om icke Gud på

annat sätt bevisat sin kärlek till den fallna än till den icke

fallna världen, då svara vi: jo. Ty till den fallna världen

bevisade Gud sin kärlek på det sätt, att han utgav sin ende

Son till hennes försoning, men detta tyder så mycket

mindre på någon rubbning eller förändring i hans hjärtas

kärlek, att t. o. 111., om vi ej misstaga oss, teologer hava

funnits, som velat lära, att även om icke fallet hade

inträffat, skulle Kristus hava uppenbarats i mandom,

emedan annars Gud ju skulle hava älskat den fallna världenio88 I ingen annan är frälsning

mer, än om hon icke hade fallit. Men det är med Guds

kärlek i den delen så som med all riktig kärlek: Den yttrar

sig väldigast, där den älskade är i nöd. Han är kärleken,

och däri är ingen förvandling, ingen förminskning, ingen

tillväxt, nej, utan en evig fullkomlig kärlek. Och med

denna kärlek har han älskat världen. Söka vi efter grunden

därtill, att Gud så älskat världen, så stanna vi vid detta,

som Rosenius så ofta säger: ""Gud älskade, därföre älskade

han". Om därför samme Rosenius stundom grundar Guds

kärlek till världen på Sonens offer samt säger, att Kristus

skulle förvärva åt världen "det hjärtelag, som Gud hade

emot henne före fallet" (Piet. 2:a årg. s. 108), så

stämmer det icke överens med hans egen verkliga lära och vad

han på otaliga andra ställen säger.1 Nej, Gud älskar oss

icke därföre, att Kristus genom sitt offer återvunnit hans

hjärta åt oss, utan emedan han älskar oss, har han sänt

sin Son för att åt oss återförvärva den rättfärdighet, som

vi hade förlorat, såsom vi längre fram skola se.

1 Det är övertygelsen om detta, som gjort, att jag i min predikan

kunnat framställa min åskådning såsom i grunden ens med Rosenii

verkliga lära. Att däremot sådana motsägelser i spekulationen hos

Rosenius förekomma, det må ej förundra oss mer, än när vi t. ex.

understundom se Luther tvärt i strid med sin verkliga lära sätta trons

rättfärdiggörande kraft däri, att hon är "den högsta dygd", eftersom

"hon giver Gud rätt i hans ord" o. s. v. Ja, i Schmalkaldiska

artiklarna (III: 13) säger han: "Vad jag om rättfärdig gör elsen hittills

alltid och flitigt lärt, kan jag icke i det minsta ändra, nämligen att

vi genom tron, såsom Petrus säger (Apg. 15:9), få ett annat nytt och

rent hjärta, och att Gud för Kristi, vår medlares, skull räknar oss

rättfärdiga och heliga." I augsburgiska bekännelsens försvar heter

det ock (III:i87): "Tron är med rätta rättfärdighet, emedan hon är

lydnad emot evangelium", vilket bland annat förklaras så: "Denna tro

giver Gud äran, giver Gud, vad som är hans, genom det att hon lyder,

anammande löftem" Att vi märka och erkänna sådana saker hos de

heliga och Guds trogna redskap, det gör varken dem, deras lära, eller

Guds rike någon skada. Deras predikan har framgått ur hjärtats

levande tro, med vilken den teologi, som de haft i huvudet, icke alltid

dragit överens, ehuru de ej märkt det själva.Försoningens betydelse 16 7

Nu är emellertid det blivet ett ganska vanligt

förkla-ringssätt, att man säger: Gud älskar oss visserligen, men

han älskar oss endast i Kristus. Menade man nu med detta,

att Gud älskat oss så, att han givit oss Kristus till en

Frälsare, då vore det allt rätt efter Guds ord. Men när man

därmed menar, att Guds kärlek till oss, vare sig i sitt väsen

eller till sin grad, beror på Kristi verk, då är det, såsom

vi redan sett, en fullkomlig upp- och nedvändning av

Skriftens ordning, som överallt låter Kristi verk framgå ur

Guds kärlek, men aldrig Guds kärlek ur Kristi verk. Nej,

Gud älskade, därföre älskade han — där måste vi stanna,

där var ingen förminskelse eller tillväxt; nej, han förblev

den han var, även när vi icke förblevo, vad vi av skapelsen

voro.

Men, säger man: det står ju tydligt i Ef. 1, att Gud

haver oss utvalt i Kristus. Rätt så! Men står det där, att

hans kärlek var grundad på denna utkorelse? Nej, sådant

är inlägg. Att han utvalt oss i Kristus, det betyder, att

han bestämt, att vår frälsning skulle ske genom Kristus;

men att han sådant bestämt, det har han gjort därför, att

han trots vårt fall blivit oföränderlig i sin kärlek. Och så

förbliver ändå kärleken bakom detta nådeval. Gud älskade,

därföre älskade han — där bakom finnes ingen grund;

och allt vad han gjort till vår frälsning, det har sin grund

uti den där kärleken, som är hans väsende.

Dock, säger man åter: om ej hans kärlek led någon

minskning genom vårt fall, så led likväl hans

rättfärdighet en kränkning, vilken krävde upprättelse. Men vi fråga

här som annorstädes: Var står det skrivet? Du säger: "Det

är klart", men det är icke därefter vi fråga utan efter

detta: Finnes det något enda ställe i Skriften, som fram-ställer försoningen såsom beroende av Guds kränkta

rättfärdighets krav på upprättelse? Nej, det finnes icke ett

enda. Och finnes det icke i Skriften, så hjälper det icke,

att det finnes hos många kyrkolärare. Vi äro tusenden, som

tacka Gud för allt det rika ljus, han givit oss genom många

sina utkorade redskap, men hava de något i denna del

spekulerat, beträffande vilket de icke kunna peka på en rad

i Skriften och säga: "Här står det", då säga vi: "Gud

vare lov, att han sänt eder, men icke ens eder våga vi följa

utöver Skriftens ord". Och därpå skall Guds rike intet

lida.

Men i vad mening ett Guds rättfärdighets krav kan

genom Kristi död sägas vara tillfredsställt, det är i predikan

framställt, så nämligen att genom detta Kristi verk oss

gavs den rättfärdighet, vilken, just till följd därav att Gud

är rättfärdig, var ett nödvändigt villkor för vår salighet.

Vi hänvisa läsaren tillbaka till sid. 79. Lätteligen skall

dock var och en inse, att detta är något helt annat än

läran om Guds rättfärdighets krav på upprättelse för den

kränkning, han lidit genom vår synd. Sådan upprättelse

varken behövde eller sökte han; nej, den upprättelse, han

sökte, var upprättelse för det fallna barnet genom

utplånandet av den synd, som skillde det från honom.

IV.

Vi komma här till kapitlet om Guds vrede. Står det icke

överallt i Skriften, huru Gud vredgas, och står det icke i

våra vanliga sånger, att "Guds heliga vrede i blodet är

släckt" o. s. v. Därpå svara vi: Alldeles riktigt, men var

Försoningens betydelse 16 7

står det i Skriften, att Guds heliga vrede släcktes i blodet?

Vi se tvärtom, att det i Skriften talas lika allvarligt om

Guds vrede efter som före Kristi blods utgjutelse. Ty

Guds vrede är ingenting annat än den gestalt eller form,

som Guds rättfärdighet har i förhållande till synden. Den

är sålunda till sitt väsen detsamma som Guds

rättfärdighet. Att "släcka Guds vrede", vore därföre detsamma som

att släcka Guds rättfärdighet. Och det gjorde väl icke

Kristus. Nej, Guds rättfärdighet kan i evighet aldrig få

någon annan form gent emot det onda än ogunst och

vrede. Således är det klart: Guds vrede över synden kunde

ej genom Kristi död borttagas.

Men Guds vrede över syndaren då? Är icke den släckt?

Vi fråga här såsom annars: Var står det skrivet? Nej,

då se vi, att det ännu gäller: Syndens lön är döden; Gud

låter icke gäcka sig, vad människan sår, det skall hon ock

uppskära o. s. v. Nu säger man: "Guds vrede drabbar

människan efter Kristi död icke vidare för synderna mot

lagen, utan endast för otrons skull". Och vi fråga åter:

Var står det skrivet? Om i Kristi död det har skett, att

Gud blivit blidkad, därigenom att synderna emot lagen

blivit på Kristus avstraffade, så att nu straffet för synderna

mot lagen ej kan drabba människan, då frågas, om ock

icke otrons synd sammalunda blivit på Kristus avstraffad.

Svarar man här: ja, så frågas: Huru kan då straff för

otron ännu drabba människan? Har icke då Gud blivit

blidkad mot människan med avseende på otrons synd lika

väl som med avseende på synderna mot lagen? Men då

skulle ju ingen kunna bliva fördömd. Säger man åter, att

endast synderna mot lagen men icke otrons synd blivit på

Kristus ostraffade, så frågas: Var då icke otrons synd

7. — I ingen annan är frälsning.io88 I ingen annan är frälsning

med inbegripen i det offer, som Kristus frambar för

synderna? Huru skola vi annars någonsin kunna vinna

förlåtelse för den synden? Eller gives väl förlåtelse för någon

synd på annan grund än den, att i Kristi offer även den

synden var med innesluten? Tänk, det vore ju en

besynnerlig egenskap hos otrons synd, om den allena kunde

botas genom annat än Kristi offer. Huru vi än här bete oss,

råka vi alltså in i idel orimligheter. Och huru kan annat

vara möjligt, när vi med våra slutsatser gå ut från något,

som Guds ord icke lärer?

Men vidare: Om nu ingen fördömelse är till för

synderna mot lagen, vad bliver då av Skriftens tal om

tillståndet under lagen? Då finnes ju ingen lagens

förbannelse vidare till utan endast en evangelii förbannelse. Men

då är ock allt tal om ett tillstånd under lagen orimligt. Ty

vad ville det säga att vara under en förbannelse, som icke

finnes till? Men annat lärer Paulus Gal. 3: 10.

Men varav det kommer, att människans salighet eller

fördömelse beror endast därpå, huruvida hon nu tror på

Jesus eller icke tror, därom få vi snart tillfälle att tala. Se

sid. 105.

Vi veta väl, att många här skola invända: Det duger

icke att så på de rationalisters manér rusa åstad med sitt

blinda förnuft i andliga ting och Guds hemligheter. Och

vi svara: Stode det i Skriften, att Kristi offers ändamål

var att släcka Guds vrede och blidka honom, då skulle vi

genast giva eder rätt samt böja oss och säga: Utan tvivel

är denna hemlighet stor. Men när nu sådant icke står i

Skriften utan är av människor uppfunnet, då säga vi fritt:

För hemligheter, som människor gjort utom Guds ord —

för dem hysa vi ingen vördnad. Nej, för läror, som teolo-Försoningens betydelse 16 7

gien gjort, ståndar Skriften intet ansvar. Och om än stora

Guds män i föreställningen varit av teologien i någon punkt

vilseledda, så bliver det ändock tryggare att stå på Guds

ord än på även de mest upplysta och anderika mäns

därifrån avvikande meningar.

Men vi gå vidare. Står det någonstädes, att Guds vrede

ännu drabbar människan för synder mot lagen ? Svar: Läs

Rom. 1 kap. Där ser du, huru Guds vrede av himmelen

blir uppenbar över all människors ogudaktighet och

orättfärdighet (v. 18). Och beskrivningen av hedningarnas

väsende följer sedan genom hela kapitlet. Så säger och

Paulus: Om I leven efter köttet, skolen I dö. Men köttets

gärningar äro hor, boleri, orenlighet, lösaktighet, avguderi,

trolldom, ovänskap, kiv, nit, vrede, trätor o. s. v., men,

säger Paulus, de, som sådant göra, skola icke ärva Guds

rike (Gal. 5: 19, 20; Rom. 8: 13). I Ef. 5: 5, 6 heter det:

I skolen veta, att ingen bolare eller oren eller girig, vilken

är en avgudadyrkare, har arvedel i Kristi och Guds rike.

Låten ingen förföra eder med fåfänga ord, ty för sådant

kommer Guds vrede över ohörsamhetens (grt.) barn. I

Kol. 3: 5, 6 står: Så döden nu edra lemmar, som på

jorden äro: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och

girighet, vilken avgudadyrkan är, för vilka styckens skull Guds

vrede kommer över ohörsamhetens barn. Och Moses säger

i Ps. 90: Det gör din vrede, att vi så förgås, och din

grymhet, att vi så hasteligen hädan måste. Ty våra

missgärningar sätter du för dig och våra okända synder i ljuset

för ditt ansikte. Därföre gå alla våra dagar sin kos genom

din vrede. Och när Paulus avråder de kristna från att

hämnas lidna oförrätter, så säger han: Lämnen Guds vrede

rum, ty det är skrivet: Min är hämnden, jag skall veder-io88 I ingen annan är frälsning

gälla det (Rom. 12: 19). Ja även Guds barn och heliga

Guds män hava måst och måste ännu dagligen känna Guds

vrede, såsom David säger: Din hand var dag och natt svår

på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om

sommaren torrt varder (Ps. 32). Och det har icke varit

inbillning.

Så stämmer det då icke överens med Skriften, att det

var endast för otrons skull Guds vrede drabbade syndaren.

Men vad är då Guds vrede över syndaren? Svar: Intet

annat än Guds hat till synden, sådant detta drabbar

syndaren. Ty då synden icke är till för sig själv utan endast

hos en person, som syndar, så är ock Guds hat till synden

till endast såsom vrede över syndare. Welinder tyckes väl

veta att tala om en "Guds vrede över syndaren såsom

sådan", vilken vrede skulle vara ännu något annat — om

jag annars förstår hans ord rätt. Men förutom att han

icke förklarat, vad det skulle vara för en vrede, må vi väl

bedja honom visa ett enda bibelställe, där Guds vrede över

syndaren nämnes, utan att det är fråga om synder, för

vilkas skull vreden drabbar dem, som äro i de synderna,

såsom av de förr anförda bibelspråken tydligt framgår.

Nej, där synden är, där är Guds vrede oföränderligen,

så-visst Gud är Gud. Hans rättfärdighet kan icke hava annan

form emot synden än vrede. Och varhelst synden är, där

är omöjligt, att icke ock Guds vrede skulle vara. Det

förhållandet kunde icke ändras, utan att Guds rättfärdighet

ändrades, och något sådant åsyftade icke Kristi död och

offer. Endast genom att rättfärdiggöras kunde vi frälsas

från vreden. Därföre säger ock Skriften intet enda ord

därom, att Kristus skulle släcka Guds vrede, vare sig mot

synden eller syndarna, utan det var enligt Skriftens ordFörsoningens betydelse 16 7

hans verk, att han skulle rättfärdiga oss. Men där

rättfärdighet är, där behöver ingen vrede släckas, ty där kan

ingen vrede vara. Nej, där är idel Guds välbehag. .

Vi kunna här taga en bild. Den borgerliga lagens vrede

behöver ju ingalunda blidkas, på det den må kunna gå

utan straff, som är rättfärdig inför hans bud. Nej, lagens

vrede över synden står kvar, så länge själva lagen står

kvar; de, som bryta lagen, drabbas ock av denna vrede,

men är någon rättfärdig inför den lagen, då är han

utom all hans vrede och i stället under hans välsignelse.

Sammalunda här: nog bliver lagen och dess dom, Guds

vrede och förbannelse, kvar "över var och en själ, som illa

gör" (Rom. 2:9), men var någon är rättfärdig, där är han

från denna dom och vrede fri. Och det hava vi i Kristus:

icke en åskledare för Guds vrede utan en Frälsare, som

tagit vår synd på sig och givit oss sin rättfärdighet, i

vilken vi bestå heliga och rena för Gud (Kol. 1:22). När

man därför anmärkt, att om blott synden vore borttagen

och icke Guds vrede tillika släckt, så skulle ju ännu Guds

vrede vila över oss — då är ju sådant tal orimligt. Och

förstår icke Welinder, vad där är för en himmelsvid

skillnad mellan detta: att syndaren rättfärdigas och därigenom

går ur domen, samt detta: att Gud blidkas och syndaren

därigenom rättfärdigas, så äro de, Gudilov, många, som

förstå det.

Men åter en bild! Om fisken förlorade de egenskaper,

som göra, att vattnet nu är hans livselement, så skulle

emellan honom och vattnet uppstå det förhållande, att

vattnet, som förr genom sina egenskaper varit hans liv, nu

genom samma sina egenskaper skulle bliva hans död. Skulle

nu en försoning ske mellan denna fisk och vattnet, så be-io88 I ingen annan är frälsning

hövde visst icke någon vattnets vrede släckas eller någon

förändring däri ske, utan vad som måste ske, det vore,

att fisken återfinge de egenskaper, som gjorde, att vattnet

i sina egenskaper åter bleve hans liv. Sammalunda här:

Vad som i vårt fall skedde, det var icke, att någon

rubbning eller ändring inträdde i Gud, utan att vi förlorade

den rättfärdighet, igenom vilken Gud i sin rättfärdighet

var vårt eviga liv. Därigenom uppstod nu mellan oss och

Gud det förhållande, att han i sin rättfärdighet blev vår

eviga död, ty för den orättfärdige är den rättfärdige en

förtärande eld. När nu en försoning skulle ske, då varken

behövde eller kunde någon ändring ske i Gud, så att någon

hans vrede släcktes, utan det måste ske, att vi återfingo

den rättfärdighet, i vilken Gud genom sin rättfärdighet

åter kunde bliva vårt eviga liv. Och vad vi sålunda

behövde, det och intet annat var, vad Gud i Kristus gjorde.

Ty så älskade Gud världen, att han genom Sonen gav oss

den rättfärdigheten åter.

Till att förtydliga detta, kan även det tjäna, att vi

betänka, vad som är yttersta ändamålet med allt Guds

frälsningsverk på jorden, nämligen vår salighet. Om nu denna

eviga salighet består, icke däri att Gud är oss evigt nådig,

fastän vi äro syndare, utan däri att vi i hela vår varelse

äro honom evigt lika i rättfärdighet och helighet, då sluta

vi från detta tillbaka till grunden och säga: När det i

Kristi död gällde att lägga grunden till denna vår salighet,

då gällde det icke att blidka Gud utan att taga våra synder

bort, ty dessa voro de, som stodo i vägen för vår salighet.

Detta är nu, vad jag i predikan menat, när jag betonat,

att den skiljemur, som i fallet uppstod mellan oss och Gud,

endast var en skiljemur på vår sida och icke på Guds.Försoningens betydelse 16 7

Skiljemuren var vår synd. Och att synden blev en

skiljemur, det berodde därpå, att Gud förblev rättfärdig. Vore

Gud orättfärdig, då kunde synden aldrig vara någon

skiljemur utan bleve tvärtom ett föreningsband mellan honom

och oss. Oförklarligt är, huru Welinder, som säger, att

han "under Guds vrede icke kan tänka sig annat än Guds

rättfärdighet tillämpad på synden och syndaren" (eller

precis vad jag sagt i min predikan) — huru han kan tala om

Guds vredes blidkande. Ty antingen måste det innebära, att

Guds rättfärdighet i förhållande till synden blidkas, vilket

är oförnuft, eller ock att Guds rättfärdighet icke vidare

tillämpas på synden och syndaren, vilket är tvärtemot all

Skrift, som säger, att Guds vrede skall brinna till nedersta

helvetet, och tvärtemot all erfarenhet, såsom Ps. 90 och

Ps. 32 samt otaliga ställen visa. Welinder säger, att Guds

vrede över oss borttogs i Kristi död "så, att Gud nu icke

behöver(!) vredgas på oss, fastän vi äro syndareMen

huru kan då Gud vredgas på någon? Icke lärer han väl

vredgas på oss därför, att vi icke äro syndare? Nej, säger

man, men för otrons skull — och då komma vi till det

förr avhandlade: Är då icke otron synd ? Och behöver nu

Gud icke vredgas på dem, som äro syndare, varför

vredgas han då på dem, som synda i otro? O huru enkel

är icke däremot Skriftens framställning: Över syndaren

vilar oföränderligen Guds vrede, endast över den

rättfärdige är ingen vrede. Från vreden kan syndaren frälsas

endast därigenom, att han rättfärdiggöres, såsom vi nu

ofta upprepat. Därför var det ock Kristi verk, icke att

släcka Guds vrede, utan att rättfärdiggöra syndare. Något

annat lärer ock icke Skriften på en enda rad.io88 I ingen annan är frälsning

Men, invänder någon: När Paulus säger, att Kristus

har nedbrutit medelbalken (Ef. 2: 14), vad menar han då

om ej Guds vrede? Svar! Se av sammanhanget, vad där

är fråga om, när Paulus talar om "avskrankningens

skiljevägg", såsom orden i grundtexten lyda. Så vitt jag vet,

har väl ingen egentlig bibeltolkare varit, som ej insett, att

här är fråga om skiljeväggen mellan judar och hedningar,

såsom ock Welin förklarar det: "Stängslets eller

om-gärdningens skiljevägg, ovänskapen d. ä. den mosaiska

lagen, som kringgärdade judendomen mot avguderiet men

därigenom också blev en frånstötande skiljemur emot

hedningarna och så vållade fiendskap mellan judar och

hedningar". När därför Welinder i Församlingsvännen n :r 2

sid. 31 inför ett stycke under titel: "Han har nedbrutit

medelbalken" (Ef. 2: 14), samt i detta stycke får

medelbalken till att betyda en medelbalk mellan Gud och

människan — då frågas: är det rätt att så gå till väga med

Guds ord? När han vidare ser denna "medelbalk" icke i

vår synd utan i Guds rättvisa, vilken "tillbommar porten

emot barmhärtigeheten" — så frågas: Var finnes i

Skriften en skymt till likhet med sådan framställning?

Men, säger man, är det icke verkligen så, att huru stor

syndare någon än är emot Guds lag, är han dock straxt

fri från vreden, så snart han tror på Kristus ? Och är icke

däremot var och en, som lever i otro, under Guds vrede?

Svar: Jo! — "Men", frågas åter, "vårföre är det så, om

icke därför, att Gud på sin Son avstraffat synderna mot

lagen, så att han nu icke för deras skull kan med rätt

vredgas på oss?" Svar: Står det någonstädes så skrivet?

"Nej", säger du, "men det är omöjligt att på annat sättFörsoningens betydelse 16 7

begripa." Svar: Men är det då säkert, att du begriper allt,

så att ingenting kan vara till, som du ej begriper? Tänk,

om Gud skulle begripa det ändå? Det är illa att stödja sig

på sådana argument som detta: "Det är omöjligt att

begripa", "Huru skall jag annars begripa" o. s. v. Käre, icke

lärer världen falla för det, att vi icke begripa, huru hon

står; och än mindre faller då ordet, som står säkrare än

himmel och jord.

Men har då Gud i sitt ord icke sagt, huru det kommer

till, att den trogne är fri från vreden, medan den otrogne

är under vreden? Jo, visserligen. Och hennes utsaga är

det, att den, som tror på Jesus, är genom denna tro

rättfärdig. Ty genom tron anammar han den

rättfärdiggö-relse, som i Kristus skett för hela världen. Men där nu

rättfärdighet är, där kan, såsom vi nyss sett, ingen Guds

vrede vidare vara. Nej, samma Guds rättfärdighet, som i

förhållande till synden är vrede — samma Guds

rättfärdighet är däremot idel välbehag i förhållande till

rättfärdigheten. Men där själen icke tror på Jesus, där heter det:

Om I icke tron, att det är jag, så skolen I dö i edra synder

(Joh. 8:24). Ty där är människan utom Kristi

rättfärdighet. Men där hon icke är i hans rättfärdighet, där är

hon i sin egen synd, men där hon är i synd, där är hon

under den lags förbannelse, mot vilken hon syndat. Det

bevisar ock Johannes Döparen i Joh. 3: 36: Vilken som

icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede

förbliver över honom. Märk: där står icke: Guds vrede

kommer, utan: förbliver över honom. Han befinner sig av

naturen genom sitt brottsliga förhållande mot lagen i ett

sådant tillstånd, som är hemfallet under Guds vrede. Och

i stället för att han nu, när evangelium kommer, skulleio88 I ingen annan är frälsning

genom tron anamma rening och därigenom undgå vreden,

förbliver han genom otron i det samma tillståndet, över

vilket Guds vrede oföränderligt vilar, så visst Gud är Gud.

Av detta är ock lätt att förstå, vad det betyder, att

människans salighet eller fördömelse beror allena av hennes

tro eller otro.

Vi hava varit alltför vidlyftiga och omsägande i denna

avdelning. Men saken är viktigare än den regelrätta

formen. Och när oro är å färde, ser man icke, vad där

verkligen står, om det icke säges många gånger, såsom vi haft

mer än ett tillfälle att erfara med avseende på den

omtvistade predikan, synnerligen i Welinders uppsats.

Emellertid sluta vi här kapitlet om Guds vrede med en

sammanfattning, som kan lyda sålunda:

Saken gäller denna åtskillnad: I ena fallet få vi en Gud,

vars hjärta genom vårt fall intogs av vrede, men som

genom Sonens blodiga offer lät sig blidkas. I andra fallet

få vi ett människosläkte så förlorat, att det endast genom

Guds enfödde Sons offer kunde frälsas, och en Gud som

så älskade det släktet, att han ock gav det offret. — I förra

fallet få vi en Frälsare, på vilken Gud släcker sin vrede för

att ej "behöva vredgas på oss, fastän vi äro syndare". I

senare fallet få vi en Frälsare, på vilken Gud lägger våra

synder för att därmed rättfärdiga oss och därigenom frälsa

oss från den död, vari vi genom synden kommit. — I

förra fallet blir ock omvändelsen en omvändelse till

Kristus undan Fadern och trons konst det att sätta Sonen och

hans verk sig till sköld och värn emot Fadern. I senare

fallet blir omvändelsen en omvändelse till Fadern genom

Kristus och trons konst det att i Kristus se Fadern och i

Kristi verk Faderns eget verk till vår frälsning. — Menom detta är någon åtskillnad och om den är av någon vikt,

ävenså: vilkendera bilden av Gud blir mest lik den

förlorade sonens fader eller den Gud, som heter kärleken —

det lämna vi åt våra läsare att bedöma. Vi säga här blott:

Gud vare lov, att saken i de kära kristnas hjärtan och

erfarenhet icke står så som i deras huvud!

V.

Men vi fortsätta med att se, huru Skriften själv talar

om försoningen.

Vi veta, att det riktiga huvudstället om försoningen är

Rom. 5. Vad står då där? Står det: Gud blev försonad

med oss genom hans Sons död, den stund vi ännu voro

fiender? Nej, utan: Vi blevo försonade med Gud genom

hans Sons död, den stund vi ännu voro fiender. Står det:

Sedan vreden nu blivit släckt i hans blod, frälsas vi

genom honom från vreden? Nej, utan: Sedan vi nu blivit

rättfärdigade i hans blod, frälsas vi genom honom från

världen. Står där: Såsom Gud genom Adams synd har

blivit vred, så har han genom Kristi död blivit blidkad?

Eller: Såsom Guds kärlek och rättfärdighet kommo

genom vårt fall i strid med varandra, så äro de nu genom

Kristi död brakta i den skönaste harmoni? Eller: Såsom

Guds rättfärdighet genom vårt fall blev kränkt, så har den

i Kristi död funnit en härlig upprättelse? Nej, utan:

Såsom genom den ene Adams synd de många äro vordne

syndare, så varda ock genom den andre Adams lydnad de

många rättfärdiga (v. 19).

Nu höra vi många säga: Ja, Paulus talar i detta kapitel

io88 I ingen annan är frälsning

endast om denna sida av försoningen men utesluter därmed

icke den andra. Nu väl, den invändningen kunde ju hava

något sken, om blott Skriften på något annat ställe talade

om den där andra sidan. — Andra åter erkänna, att

Paulus här framställer försoningens egentliga väsende,

erkänna ock, att det står: "Vi blevo försonade med Gud",

men, säga de: "huru skall jag förstå detta om ej så, att

Gud blev blidkad mot oss; ty det visar ju erfarenheten,

att icke världens hjärta är blidkat mot Gud?" här svara

vi: Om I icke begripen, vad som står skrivet, vem har

dock givit eder fullmakt att för edert förstånds skull göra

om Skriftens tydliga ord? Nej, den fullmakten har icke

Gud givit eder. Och då våga vi icke för edert förstånds

mörkers skull träda ifrån tydliga och klara Guds ord. Men

om vi kunna lära förstå deras verkliga mening, det få vi

framdeles se. Nu är det nog: Det står så skrivet.

Härmed drager ock Ef. 2: 16 överens: Kristus skulle

försona dem båda (judar och hedningar) med Gud uti en

kropp genom korset. Märk: Icke "Gud med dem", utan:

"Dem med Gud". Sammalunda heter det: Han måste i allt

bliva bröderna lik, på det han skulle vara barmhärtig och

en trofast överstepräst i det, som tillhör Gud, till att

försona folkets synder (Hebr. 2: 17), och åter: Han är

försoningen för hela världens synder (1 Joh. 2:2), och åter:

Däruti består kärleken, icke att vi älskat Gud, utan att han

älskade oss och sände sin Son till en försoning för våra

synder (1 Joh. 4: 10). Märk, icke: Han mottog Sonen till

sin vredes försoning, nej, utan: Han sände Sonen till våra

synders försoning.

Detta bekräftas ytterligare av 2 Kor. 5: 19: Gud var i

Kristus och försonade världen med sig själv. Det är myc-Försoningens betydelse 16 7

ket märkvärdigt att se, huru Welinder och B—g i

Församlingsvännen tro sig i detta språk finna ett avgörande

bevis, alldeles så som stode här: "Gud försonade sig med sig

själv", eller: "Gud försonade sig med världen". Men var

och en, som ej genom teologi glömt bort de allra enklaste

grammatiska regler, ser ju, att "världen" här är objekt.

Men var det Gud, som försonade världen, då var det

världen, som blev försonad och icke Gud. "Var det Kain, som

slog ihjäl Abel, då var det Abel, som blev ihjälslagen, och

icke Kain." Men, säger man: Där står ju: "Med sig själv "

Nuväl, det är ju detta jag drivit genom hela min predikan,

att det var fråga om, att vi skulle bliva försonade med

Gud, och att det var Gud, som verkställde den försoningen.

Och det är ju precis detta och ingenting annat, som står i

2 Kor. 5: 19. Men det hindrar ej en akademisk lärare att

med detta språk söka bevisa, att det i Kristi verk gällde

något annat än världens försoning med Gud! Men nu

säger man: Huru skall jag då förstå v. 20, där det heter:

Låten försona eder med Gud ? Därpå svara vi först: Käre,

om du icke förstår den versen, icke giver väl det dig

rättighet att förvända de tydliga orden i v. 19? Nej, om jag

ock icke begriper en bokstav därav, så står det ändock så,

och det är huvudsaken. Och vidare: om det "att bliva

försonad med Gud" betyder, "att Gud blir blidkad", så

betyda ju orden: Försonens med Gud (grt.) detsamma som:

lagen så, att Gud blir blidkad. Och är det dit man vill?

Nej, v. 18 och 19 handla om våra synders borttagande i

Kristus, v. 20 åter om vår omvändelse på grund av den

givna försoningen.

Härtill kommer ännu ytterligare Kol. 1: 22: Även eder,

som tillf orene voren främmande och fiender genom edertio88 I ingen annan är frälsning

sinne i onda gärningar, har Gud dock nu försonat i Kristi

kötts kropp genom döden. Hör: Eder, som voren fiender,

har Gud försonat genom Kristus, icke: Sig själv har han

blidkat. Nej, här har Skriften blott ett sätt att tala.

Men står det då icke någonstädes, att Kristus har

tillfredsställt genom sitt blod både det i himmelen och det på

jorden är? Svar: i Kol. i: 19, 20 står efter riktig

översättning: Det behagade (Fadern), att i honom (Kristus)

skulle hela fullheten bo, och att han (Fadern) genom

honom (Kristus) skulle försona allting med sig — havande

stiftat frid genom blodet på hans kors — genom honom

vare sig det, som är på jorden, eller det som är i himlarna.

Först märka vi här samma talesätt som överallt

annorstädes : Det är Gud, som försonar genom Sonen. Men vad är

det, som han försonar ? Jo, säger man: icke blott det, som

är på jorden, utan ock det, som är i himlarna, d. v. s. sig

själv. Alltså: när Paulus ville säga: Gud försonade sig

själv, sade han: Gud försonade det, som är i himlarna. Är

där någon människa, som verkligen kan tro, att Paulus

här har kallat Gud icke: Honom som är i himlarna, utan:

Det som är i himlarna? Tänk efter! Gud skall nu i Pauli

språk heta: Det som är i himlarna! Nej, den enklaste

eftertanke skall genast säga: det är omöjligt. Också torde väl

intet dylikt exempel kunna uppvisas om icke i vår

psalmbok och dylika böcker, där uttrycket himlen brukas om

Gud. Men, har man sagt mig, "det som är i himlarna"

betecknar Guds egenskaper, men varav vet man det? Och

står det verkligen: Det som är i Gud? Nej, utan: det som

är i himlarna — och för såvitt Paulus icke med

"himlarna" menat Gud, så kan icke heller "det som är i

himlarna" bliva lika med "det som är i Gud", d. v. s. GudsFörsoningens betydelse 16 7

egenskaper. Men, säger man, huru skall jag förstå

meningen med de orden: Det som är i himlarna? Och vi svara

åter: Förstår du dem icke, så har du dock ingen rätt att

för ditt förstånds skull sätta dit något, som icke står där.

Och för den fråga, som här är å färde, är det nog att veta,

att "det som är i himlarna" icke kan vara Gud. Icke heller

har den bibeltolkande vetenskapen, så vitt jag vet, någonsin

fattat meningen så. Paulus brukar precis samma uttryck i

Ef. i: 10, där han talar om, att "allt skulle sammanfattas

1 Kristus, både det som är i himlarna och det som är på

jorden", där väl ingen ändå skall drista komma fram med

den förklaringen, att Paulus med "det som är i himlarna"

menar Gud. Men vad med "det som är i himlarna" sedan

menas, det blir en annan fråga. Jag är fullt viss om

riktigheten av den vanliga vetenskapliga tolkningen, som ock

framställes i Melins bibelverk. Och jag anför så mycket

hellre Melins tolkning, som den ingalunda har sin grund

däri, att Melin är rädd för läran om Guds blidkande. Han

säger över Kol. i: 20: "Den himmelska såväl som den

jordiska världen, änglars som människors värld, vilka båda

Gud har genom försoningen i Kristus med sig återförenat

såsom ett osöndrat helt, i det friden eller harmonien

mellan dessa båda världar var genom synden bruten, men nu

vart genom världs försonaren återställd, jfr Ef. 1: 10."

Men står det då verkligen ingenstädes i Skriften något

om Guds blidkande? Welinder säger ju, att han "vid

närmare undersökning" härom verkligen funnit bibelställen, i

vilka det också heter, att Gud blivit försonad och låtit

försona sig. Och där anför han "t. ex." 2 Mos. 30: 11—16,

2 Sam. 21: 14, 2 Sam. 24:25 och isynnerhet Hebr. 8: 12.

Budbäraren har i n :o 5 tillagt Mika 6: 6. Låtom oss nu se,io88 I ingen annan är frälsning

huru härmed förhåller sig. Och då är naturligtvis det

ny-testamentliga språket Hebr. 8: 12 det viktigaste. Vi slå upp

vår Bibel och läsa: Jag varder förblidkad över deras

orättfärdigheter. Och om Kristi verk handlar det bestämt och

synes således avgörande. Men nu har detta språk det

felet, att det varken står i Hebreerbrevet eller på något annat

ställe i den heliga Skrift. Orden heta enligt grundtexten

i Hebr. 8:12: Jag skall vara nådig över deras

orättfärdig-heter, och aposteln har hämtat dem ifrån Jer. 31: 34, där

de hava denna lydelse: Jag vill förlåta dem deras

missgärningar — alltså även här precis samma talesätt som

överallt annorstädes.

Nu hava ock några här invänt: Vad är det då för

skillnad mellan detta: jag skall vara nådig och förlåta deras

synder och detta: jag skall bliva blidkad mot dem. Till

svar därpå behöves för dem, som leva i tron, endast en

hänvisning till deras egen erfarenhet. Käre, vi förstå

mycket väl, att du med alla helgon beder: "Gud, var mig nådig

och förlåt mig mina synder"; men att bedja: "Gud, bliv

blidkad emot mig!" det ville du ändock icke göra. Du kan

ock säga: "Jag har i den eller den saken gruvligt syndat,

men när jag bekände min synd, var Gud mig nådig och

förlät min missgärning" (Ps. 32), men icke ville du i

stället säga: "Jag har syndat, men när jag bekände min synd,

blev Gud blidkad mot mig". Alltså känner du då själv

omedelbart, vilken stor skillnad där är mellan det ena och

det andra. Ja, de, som fäkta för läran om Guds blidkande,

göra ju själva mellan dessa ting en så stor skillnad, att de

säga: "Det ena, nämligen blidkandet, skedde genom Kristi

död, det andra, nämligen förlåtandet, sker genom tron".

Skillnaden ligger däri, att det att vara nådig och förlåtaFörsoningens betydelse 16 7

betyder att icke handla med syndare efter deras gärningar,

såsom David säger i Ps. 103: 10. Däremot: det att bliva

blidkad betyder en förvandling i hjärtelaget från ondo till

godo. Men någon sådan förvandling hos Gud har varken

skett eller kunnat ske genom Kristi död eller vad annat

som helst. Ty "god på" synden blev Gud icke, när Kristus

dog; "god på" syndaren blev han icke heller, ty mot honom

var i hans hjärta aldrig något ont, som behövde bliva gott.

Nej, just av oförändrad godhet emot syndaren sände han

Sonen för att borttaga synden, som han hatade.

Dock — allt är ju ännu förlorat, om de andra språken

säga, att det var Gud, som i Kristi död försonades. Låtom

oss se! 2 Sam. 21: 14, ävenså 2 Sam. 24: 25 hade

Welin-der kunnat finna i en not under min predikan. I 2 Sam.

21 är fråga om en treårig hård tid under Davids regering

såsom en Herrens straffdom för Sauls blodiga dåd mot

gibeoniterna. Genom överenskommelse mellan David och

gibeoniterna beslutes, att fem av Sauls hus skola utlämnas,

vilket ock sker. De avrättas. David låter hämta Sauls och

Jonatans ben och samlar dem tillhopa med de hängdas ben

samt låter begrava dem i Benjamins land i Sela i hans

faders Kis grav. Och, heter det i vår Bibel: Alltså vart då

Gud sedan med landet försonad (v. 14). Nu frågas: Har

hela denna berättelse i en enda bokstav något att skaffa

med läran om det, som skedde genom Kristi död? Hava

vi här någon av profetiorna om eller förebilderna till Kristi

översteprästerliga verk ? Nej! Men har denna berättelse

med den saken intet att skaffa, då hör den ej hit. Men

ännu mer: Det står icke, att Gud blev försonad med

landet, utan: Gud bönhörde landet, såsom var och en, som

kan hantera en hebreisk bibel och ett hebreiskt lexikon,

8. — I ingen annan är frälsning.io88 I ingen annan är frälsning

lätt kan förvissa sig om. Därför är det ock sålunda

återgivet i Bibelkommissionens provöversättning, norska

översättningen m. fl. Och det är högst förvånande, att Melin

i sin översättning behållit den gamla översättningens

oriktighet.

Gå vi nu till 2 Sam. 24: 25. Där berättas i kapitlet om

den plåga, som följde på Davids folkräkning, samt huru

David på profeten Gads råd till plågans avvändande

byggde ett altare och offrade brännoffer och tackoffer, och så

följer även där, icke vad i vår bibelöversättning står: "Och

Herren vart med landet försonad", nej! utan precis samma

ord som i 21:14, nämligen: "Herren bönhörde landet",

vilket förklaras sålunda: Och plågan vände åter på Israel.

Men i 2 Mos. 30: 11—16 står det väl bestämt? Låtom

oss nu se! Stället lyder i vår Bibel sålunda: Och Herren

talade med Moses och sade: När du räknar huvuden av

Israels barn, då skall var och en giva Herranom försoning

för sin själ, på det dem icke skall vederfaras en plåga, när

de räknade varda. Och skall var och en, som med är i talet,

giva en halv sikel efter helgedomens sikeL En sikel gäller

tjugu gera. Sådan halv sikel skall vara Herrens hävoffer.

Den som i talet är ifrån tjugu år och därutöver, han skall

giva Herranom hävoffer. Den rike skall icke mer giva och

den fattige icke mindre än den halva sikeln, som man giver

Herranom till ett hävoffer för deras själars försoning.

Och du skall sådana försonings-penningar taga av Israels

barn och lägga dem till gudstjänsten i vittnesbördets

tabernakel, så att det är Israels barn en åminnelse för Herren,

att han låter försona sig över deras själar. Låtom oss då

först märka, vad här är fråga om. Jo, här är en befallning

av Gud till Moses, vad han har att iakttaga vid mönstringFörsoningens betydelse 16 7

av Israels folk, på det ingen plåga må drabba folket under

mönstringen. Och märkom: Vad månde det betyda, att en

är färdig att uppbygga läran om Kristi försonings

egentliga väsen på Guds befallning om Israels folks mönstring?

Sannerligen: man kan icke känna sig stark, när man

tillgriper dylika stödjepelare. Sådant är precis detsamma,

som om en baptist ville bygga sin doplära därpå, att

Naa-man av Syrien fick befallning att bada sig i Jordan och ej

blott begjuta sitt huvud med vatten, samt att han då ej var

barn utan en fullvuxen man. Men nu kommer det allra

svåraste, nämligen att hela stället icke lyder så i

grundtexten. Vi hänvisa till den riktiga lydelsen i

Bibelkommissionens provöversättning, vilken är följande: Och Herren

talade till Moses och sade: När du räknar summan av

Israels barn vid deras mönstring, då skall vid mönstringen

var och en giva Herranom en lösepenning för sitt liv, på

det dem icke skall vederfaras någon hemsökelse, när de

mönstrade varda; och skall var och en, som ingår i

räkningen, giva en halv sikel efter helgedomsikelns vikt. En

sikel gäller tjugu gera. Sådan halvsikel skall vara en

offergåva åt Herren. Var och en, som ingår i räkningen, ifrån

tjugu år och däröver, han skall giva Herranom denna

gåva. Den rike skall icke giva mer och den fattige icke

mindre än en halvsikel, den de skola giva Herranom till en

gåva att därmed lösa sina liv. Och du skall sådan

lösepenning taga av Israels barn och använda den till

vittnesbördets tabernakels tjänst, så att det bliver för Israels barn en

åminnelse inför Herren, att I haven erlagt lösen för edra

liv. Alltså: Här var då aldrig fråga om Kristi verk utan

om Israels barns mönstring, vilken icke var en förebild

till Kristus. Här var vidare aldrig fråga om själens för-ii 6 I i 11 g e 11 a n n an är frälsning

soning, än mindre om Guds blidkande, utan rätt och slätt

om det lekamliga livet, och vad Israel borde iakttaga, på

det ingen lekamlig plåga måtte träffa dem under

mönstringen.

Det har för oss varit bittert att i en så viktig sak se

sådana vapen användas. Vare det dock långt ifrån oss, att

vi ville säga, det Welinder handlat oärligt, nej, vi äro

förvissade, att han skall offentligt erkänna även detta. Men

illa har han handlat i alla fall, gruvligt illa. Ty ingenting

hade för honom varit lättare än att taga reda på

sammanhanget såväl som den riktiga översättningen. Och

sannerligen må man häpna, när man hör honom säga, att det är

vid närmare undersökning av Skriftens uttryckssätt, som

han funnit, vad han säger. Är det så man skall ransaka

Skrifterna? Är det så man skall hantera Guds ord, när det

gäller att tillrättavisa mig därför, att jag "går djärvt och

ystert tillväga med Guds ord" — vilket väl här vill säga:

därför att jag yrkar, att vi icke må i denna högviktiga

sak lära något annat, än vad Guds ord lärer —? Är det

med sådant man vill stilla sinnenas och samvetenas oro

och stifta frid mellan stridande partier? Är det med sådant

man väntar, att Andens och kraftens bevisning skall följa?

Är det på sådant man bygger "den förhoppningen", att

"jag skall vara den förste, som erkänner min överdrift och

mitt missgrepp"? Nej, gör man skada med något, så lärer

det väl vara med sådant.

Men står det då icke i Mika 6:6: Varmed skall jag

blidka Herren? Vi svara: I vår gamla bibelöversättning

står det väl så, men i den rätta översättningen, vilken

återgives såväl av Melin som av Bibelkommissionen, heter det:

Varmed skall jag träda fram inför Herren, nedböja miginför Gud i höjden? Skall jag träda fram med brännoffer,

med årsgamla kalvar?1 o. s. v. Men att träda fram inför

Herren — det är ännu något helt annat än att blidka

honom. Annars skulle ju sådana uttryck, som: "träda fram

för Herren med ett förkrossat hjärta" och dylika, betyda:

blidka Herren med ett förkrossat hjärta o. s. v. Och dit

vilja vi väl icke.

VI.

Men, säger man åter, vittnar då icke hela Gamla

testamentets offerlag därom, att det är Gud, som blivit

försonad. I n:o 2 av Församlingsvännen samt n:o 5 av

Budbäraren för år 1873 förekommer en artikel av G. B—g.

I denna artikel heter det mot slutet: "Vi vilja först mana

alla dem, som känt sig berörda av talet om, att försoningen

endast bestod i människans försoning med Gud, att fästa

sina tankar vid hela Gamla testamentets offerinstitution.

Framburos väl offren till människor, att de skulle bli

försonligt sinnade? Nej, de framburos till Gud och varför?

Att han skulle försonas. Må man härmed jämföra

He-breerbrevets hela framställning av översteprästens

offergärning i Nya testamentet. Var det till människor han

frambar sitt offer? Och vårföre skulle han då vara en

överstepräst i himmelen? Framställes där Kristi död

endast såsom exempel och såsom insegel på hans lära?

Någon annan betydelse får den näppeligen om avsikten endast

varit att övervinna människors fiendskap mot Gud." — Vi

1 Budbäraren har ock nu i n:r 8 angivit den riktiga översättningen

av detta språk.

io88 I ingen annan är frälsning

veta sannerligen icke, om det är författarens mening, att

vi skola taga hans ord så, som de lyda. Han frågar:

Fram-buros väl offren till människor, att de skulle bli försonligt

sinnade? Kan det då verkligen vara hans mening, att

offrens ändamål var, att Gud skulle bli försonligt sinnad?1

Och när han icke tyckes kunna fatta, att försoningen

består i annat än däri, att någons fiendskap mot någon

övervinnes, så fråga vi med häpnad: Var offrens

ändamål att övervinna Guds fiendskap mot oss? Såsom ock den

högt ansedde teologen Filippi i sin Dogmatik (IV: 2, sid.

267, 2 :dra upplagan) förklarar de orden: Efter vi nu äro

förlikta med Gud (Rom. 5:10) sålunda: Eftersom Gud

nu icke mer är fientlig mot oss(!). Och är detta

Församlingsvännens — är detta Budbärarens lära?Man blir

undersam till mods, när man i n :o 1 av Församlingsvännen sid.

12 i en not ser, att efter Tomasius den fiendskap, som

Paulus omtalar i Ef. 2:16, och med vilken han menar,

såsom hela sammanhanget visar, fiendskapen mellan judar

och hedningar — att denna fiendskap skall utmärka

"fiendskapen mellan Gud och mänskligheten", och att

därför även försoningen skall vara "ömsesidig". Tänkom

oss: Detta skall nu vara det fulla, från ensidighet fria

evangelium, att i vårt fall en "ömsesidig fiendskap"

uppstod mellan oss och Gud, och att därför Kristus skulle i

sin död döda Guds fiendskap emot oss — medan det väl

blir Andens verk att döda vår fiendskap mot Gud? Skall

1 Det vore gott, om jag hade orätt, när jag är färdig att framställa

nästan samma fråga mot Linnarsson, vilken i Theol. Tidskr. talar om,

huru ett barn behöver förvissas därom, att dess fader ej "behåller

kvar någon ovilja i hjärtat" o. s. v. samt sedan tillägger: "På ett

likartat sätt måste vi tänka oss förhållandet mellan Gud och oss

människor". Det kan väl aldrig vara hans mening, att det i Kristus kom an

på att borttaga någon ovilja ur Guds hjärta?Försoningens betydelse 16 7

detta vara en utläggning av den skrift, som säger: Så

älskade Gud världen, att han utgav sin Son? Sådant skulle

finna ingång bland evangeliska kristna!?1

Men vi vända oss till Skriften. Om hon har förklarat,

vad offren betydde, då är hennes förklaring bestämt mer

att lita på än Welinders och B—gs. Och huru förklaras nu

försoningsoffret, denna den mest talande bild av Kristi

kropps offer? Svar: I 3 Mos. 16: 30 står därom: På den

dagen sker eder försoning, så att I värden rengjorda: ifrån

alla edra synder värden I rengjorda för Herren. Säg: Står

nu där: på den dagen sker min försoning, så att jag blir

blidkad? Nej, utan: Eder, eder försoning, så att I bliven

rengjorda från edra synder för Herren. Och nu skulle

Församlingsvännens förklaring gälla mer än Guds egen

förklaring? Våren icke människors trälar, ty I ären dyrt

köpta!

En egendomlig utväg har ock blivit försökt för att få

läran om Guds försonande till att låta sig förenas med

denna Skriftens bestämda förklaring av försoningsoffrets

betydelse. Och denna utväg har bestått däri, att man skilt

emellan de två bockarna i försoningsoffret och menat, att

den förra bocken betecknat försoningen, den andra åter

syndaborttagningen. Och så har man sagt: Där hava vi nu

de bägge sidorna: Guds försonande å ena sidan och

syndens borttagande å den andra. Detta allt är ock onekligen

fyndigt uttänkt, blott det rimmade sig med, vad som står

skrivet. Det skola vi nu se. Om försoningsoffret heter det

1 Det är sant: Melinder har i det särskilda avtrycket ur

Församlingsvännen uteslutit dessa ord. Möjligen har han gjort det därför, att

han före avtryckets utgivande kommit underfund därmed, att det icke

var rätt. Men något beriktigande har ej synts till i

Församlingsvännen.120 I ingen an v. an är fräls n i n g

först, att översteprästen skulle genom en stut såsom

synd-offer försona sig och sitt hus (v. ii). Sedan kommer

slaktandet av den första bocken, "folkets syndoffer" (v. 15).

Hans blod skulle sedan bäras innanför förlåten och

stänkas på nådestolen och framför nådestolen (v. 15). "Nu,

där hava vi det väl, säger man: nådestolen är en bild av

Gud, allså är här naturligtvis fråga om Guds försonande!"

Men läsom vidare. Så förklarar Skriften saken: Och alltså

skall han försona helgedomen ifrån Israels barns

orenlig-heter och ifrån deras överträdelser i alla deras synder

(v. 16). "Ja, säger man, men vad är nu det att försona

helgedomen ifrån Israels barns synder om icke att

försona Gud?" Låtom oss se! I v. 18 står, att översteprästen

vid utgåendet ur helgedomen (det allraheligaste) skall ock

"försona altaret" genom bestrykning och bestänkning med

försoningsblodet, vilket ock så förklaras: rena och helga

det ifrån Israels barns orenligheter (v. 19). Alltså: att

försona helgedomen, altaret o. s. v. det betyder att rena dem

från Israels barns orenlighet. Så förklarar Skriften saken,

och vid hennes förklaring tro vi det vara rådligast att

förbliva. Men vill man hålla ut med det, att helgedomens

försoning betyder Guds försoning, då frågas: Eftersom

Skriften själv här förklarar ordet försona så, att det

betyder helga och rena från synd, vad ville då det säga att

rena och helga Gud från Israels barns synd? — Detta kan

tjäna till exempel, vart det leder att vid tolkning av

liknelser och bilder vika av från Skriftens egen förklaring

inpå egna meningar.

Så sade då icke heller den första bocken något om Guds

försonande. Men ännu mer. Söndrar man de bägge

bockarna från varandra så, som nyss sades, då kan, menarFörsoningens betydelse 16 7

man, naturligtvis endast på den senare bocken lämpas den

stora förklaringen: "på den dagen sker eder försoning, så

att I värden rena gjorda". Men först förekommer det

underligt, att endast den senare delen av försoningsoffret

skulle i Guds ord förklaras, medan det skulle vara åt

teologerna sparat att tolka den förra delen; för det andra står:

På den dagen sker eder försoning, men icke: genom en del

av det offer, som på den dagen anställes, sker eder

försoning ; alltså: vad som sker på den dagen, d. v. s. genom

det på den dagen firade offret, det är eder försoning; för

det tredje förklarar Gud, att det var genom den första

bocken folkets försoning skedde, och den förklaringen måste

dock vara avgörande. Ty så heter det i v. 17 om

översteprästens gärning med stutens och den första bockens blod

i helgedomen: Och skall han alltid försona sig och sitt

hus och hela Israels menighet. Och nu när Gud sist

förklarar allt sålunda: "På den dagen sker eder försoning

då skulle han med dessa ord icke syfta på det, som han

själv nyss förut kallat hela Israels menighets försoning,

utan på något annat!! Nej, åtskiljas bockarna på det

nämnda sättet, då kan den av Gud givna förklaringen ("på

den dagen sker eder försoning") icke syfta på annat än

den första bocken, ty just vad som skedde genom den var,

vad som förut kallas menighetens försoning.

Men, torde någon säga, äro då icke två skilda sidor

be-teknade genom de två bockarna ? Svar: Gud giver blott en

förklaring av hela offerhandlingen, och därvid kunna vi

då ej annat än bliva. Därigenom blir ock saken mycket

enklare. Då tjänar nämligen den andra bocken endast till

att på ett mer levande och åskådligt sätt framställa för

allas ögon betydelsen av den försoning, som skedde genom126 ioo I ingen annan är frälsning

den första bockens blod, nämligen syndernas borttagande.

Såsom ock Kurtz säger: "Därigenom uttalades den idéen,

att denna dags försoning var så fullkomlig, så påtaglig och

obestridlig, att även satan, åklagaren, måste densamma

godkänna".1

I tillämpningen av enskildheterna i en bild må större

eller mindre fyndigheter ådagaläggas — såsom t. ex. i det

nyss nämnda åtskiljandet mellan bockarna — någon

be-visningskraft äger den dock aldrig och förfelad i grund

är den alltid, så snart den kommer i strid med Skriftens

egen förklaring. Detta må ock vara sagt om sådana

invändningar, som man uppsökt däri, att offret frambars

åt Gud, att Kristus offrat sig själv åt Gud o. s. v. Till

förklaring av sådant duger det icke att i offren inlägga en

annan betydelse än den, som Skriften tillägger dem. Hellre

får jag då avstå från all förklaring. Eller skulle väl min

oförmåga att förklara det dunkla giva mig rätt att

bortförklara det tydliga ? Men i detta fall behöva vi icke heller

avstå från förklaring. Att offret frambars till Gud, det

har sin fullständiga förklaring däri, att det i Kristi offer

gällde att just inför Gud framställa mänskligheten

rättfärdigad från synden, och detta just därigenom att han,

offerlammet, inför Gud bar mänsklighetens synd.

Men nu: huru stämmer allt detta med Hebreerbrevets

förklaring då? Ja, låtom oss läsa även den! Den finnes i

Hebr. 10. Och vi anföra det efter vår gamla

bibelöversättning, som ju här är i allt huvudsakligt riktig. Det heter:

Lagen haver skuggan av det tillkommande goda och icke

själva varelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda

offer — och kan dock därmed icke blidka Gud? nej, utan:

1 Kurtz: Hel. Hist. § 50:3, anm.Försoningens betydelse 16 7

— och kan dock icke göra dem fullborda, som det offra.

Således: Därom var fråga: icke att blidka Gud, utan: att

fullkomna de offrande. I v. 2 heter det: Annars hade det

återvänt offras, efter de, som så offra, hade sedan intet

samvete (egentligen medvetande) haft av synder — när

Gud hade en resa varit blidkad? nej — när de hade en

resa varit rena gjorda. Således: Därom var fråga: icke

att blidka eller försona Gud, utan: att rena de offrande.

I v. 3, 4 heter det: Utan därmed sker en påminnelse på

synderna vart år. Ty omöjligt är genom oxablod och

bockablod — blidka Gud? nej! borttaga synder. Således:

Därom var fråga: icke att blidka Gud, utan: att borttaga

synder (jfr ock Hebr. 9:26, 28). I v. 5—10 heter det:

Därför, då han kommer, säger han: Offer och gåvor

haver du icke velat, men kroppen haver du mig berett.

Brännoffer och syndoffer behaga dig icke. Då sade jag:

Si jag kommer (i boken är skrivet om mig), att jag skall

göra din vilja, o Gud. Tillförene då han sade: Offer och

gåvor, brännoffer och syndoffer haver du icke velat; icke

behaga de dig heller, vilka efter lagen offras, då sade han:

Si jag kommer till att göra, o Gud, din vilja. Där tager

han det första bort, att han det andra insätta skall. I

vilken vilja — Gud försonad är en resa genom Kristi kropps

offer ? nej, vi helgade är o en resa genom Jesu Kristi kropps

offer. Således: Därom var fråga: icke att försona Gud

utan att helga oss. Sålunda heter det ock Hebr. 13: 12:

Därföre led ock Jesus utanför porten, på det han skulle

genom sitt eget blod helga folket, märk! icke: blidka Gud,

nej! utan: helga folket. I v. 11 heter det: Och var och

en präst är insatt, att han dagligen skall sköta gudstjänsten

och ofta offra enahanda offer — vilka aldrig kunna blidka128 ioo I ingen annan är frälsning

Gud? nej! vilka aldrig kunna borttaga synder. Således,

därom var fråga: icke att blidka Gud, utan: att borttaga

synder. I v. 12—14 heter det: Men denne, då han hade

offrat ett offer för synderna, det evinnerligen gäller, sitter

han på Guds högra hand och väntar nu, till dess hans

ovänner lagda varda honom till en fotapall. Ty med ett offer

haver han evinnerligen — blidkat Gud? nej! — fullkomnat

dem, som heliga varda. Således, därom var fråga: icke att

blidka Gud, utan: att fullkomna oss. Därom säger ock

Paulus: I ären i honom fullkomnade (Kol. 2: 10).

Detta är, vad Skriften vet att vittna om offrens

betydelse, det och intet annat. Och emot detta hjälper intet,

evad en akademisk lärare eller vem annan som helst må

hava att säga.

Nu hava ock sådana varit, vilka, när jag visat dem på

Hebr. 10, hava svarat: "Det är sant: det kapitlet framställer

endast offrens betydelse för människan, men därmed är

ju icke den andra sidan förnekad, nämligen deras betydelse

för Gud till hans blidkande, vilket är deras väsentliga sida".

Men när jag svarat tillbaka: Jag vill giva eder rätt,

så-snart I visen mig något ställe, där Skriften omtalar den

där andra sidan, då har man genmält: "Den ligger i

sakens natur, den är så solklar, att Skriften icke behövde

omnämna den" — ja tänk: själva kärnan och väsendet

i den från tidsåldrarnas begynnelse fördolda hemligheten

(Kol. 1:26) skulle nu vara något så självklart, att

Skriften icke behövt omtala det! — och så har man med

Welin-der funnit det "högst besynnerligt", att jag lagt sådan

"tonvikt därpå, att det ingenstädes står skrivet"!1 I Skriften

1 Ja, Linnarsson säger t. o. m. i Theol. Tidskr. att jag därmed

"slagit över till en osund överdrift". Nuväl, det skall då vara "osunt"

att hålla hårt på, vad Skriften lärer!omförmäles ingen annan Kristi offers betydelse för Gud

än den, att det var en följd av Guds oföränderliga kärlek,

som icke ville eller kunde lämna de fallna barnen utan hjälp

i deras syndaelände. Så älskade Gud den fallna världen,

att han gav henne det offret till upprättelse. Och när

Skriften om den saken intet annat vet, då vilja vi ock med Guds

hjälp därvid bliva.

VII.

Vi äro därmed komna till den frågan: "Vad är då

försoningens betydelse?" Låtom oss se till, vad Skriften

därom säger. Ty annorlunda, än hon i orden säger, kunna vi

icke tro, att hon efter anden menar.

Vi börja därföre med den Heliga Skrifts bruk av ordet

försona. Vi hava nu sett, att Skriften aldrig brukar det

med Gud såsom objekt (föremål), utan när helst det

brukas om förhållandet mellan Gud och världen, är det alltid

Gud, som försonar, aldrig, han som försonas. Men vad

betyder då det att "försona"? Så snart Församlingsvännen

hör det ordet, tager han för avgjort, att det betyder

"blidka", "göra någon försonligt sinnad emot någon", och

så snart man därför säger, att det är världen, som blivit

försonad med Gud, så måste det betyda, att världen blivit

försonligt sinnad mot Gud, och därav kommer, att B—g

framkastar sådana orimligheter som följande: "Vad var

det, som var fullkomnat, när Kristus sade: Allt är

fullkomnat? Det kunde åtminstone icke vara det, att

människornas sinnen blivit försonliga mot Gud. Ty så var icke

fallet med de då levande människorna och, om möjligt, än

126 ioo I ingen annan är frälsning

mindre med de kommande släkterna. Försoningen vore då

så långt ifrån fullkomnad, att den tvärtom i varje

ögonblick vore ofullkomnad". Och åter: "Vad vill det säga, att

vi blivit försonade med Gud, då vi ännu voro ovänner eller

fiender till honom, om försoningen just bestode däri, att

vi icke längre blevo fientligt sinnade mot honom?" Den

gode författaren glömmer, att det är Skriften, som

uttrycker saken så, att världen blivit försonad med Gud;

och det låter nästan hemskt, då han riktar dylika hugg

emot det, som dock är Guds ords sätt att uttrycka saken.

Men, säger man, Skriften menar, att det är Gud, som

blivit blidkad mot världen. Och vi fråga: Vadan vet du, att

hon menar detta, när hon säger, att det är världen, som

blivit försonad med Gud? Ja, där stannar man uti detta:

"Det är klart" — men vi äro tusenden, som icke kunna

stanna där.

Men är det säkert, att Skriften med ordet försona

menar "göra någon försonligt sinnad?" Vi svara bestämt nej.

Och huru veta vi det? Vi veta det dels därav, att det

hebreiska ord, som i grekiska översättningen återgivits med

försona, egentligen betyder betäcka, dels därav, att det

ofta säges: försona synder, försona altaret, försona

helgedomen — (så ock försona landet, 4 Mos. 35: 33) — där

ju omöjligt kan vara fråga om att göra synden eller

helgedomen försonligt sinnad mot Gud,1 dels och isynnerhet av

det ofta upprepade skälet, att Skriften ingenstädes förkla-

1 Av denna omständighet hava teologer dragit den slutsats, att det

att försona synder vore att försona Gud med avseende på synder. Men

förutom att det icke står så samt strider emot all grammatik (Winer

och Filippi må säga, vad de vilja), så frågas, huru man då skall bära

sig åt med sådana ställen, där det talas om att "försona människors

synder inför Herren" t. ex. 3 Mos. 10:17. Det skulle då bliva att

försona Herren inför Herren med avseende på människors synder!Försoningens betydelse 16 7

rar försoningen så. Nej, när hon beskriver Kristi

försonings väsende, då kallar hon det varken att göra Gud

försonligt sinnad, ej heller göra människor försonligt

sinnade, utan så kallar hon det: borttaga synder. Herren

kastade allas våra synder på honom (Jes. 53). Si Guds Lamm,

som borttager världens synd (Joh. 1: 29). Han har själv

i sin kropp våra synder på trädet (1 Petr. 2 : 24). Han är

en gång offrad för att bära mångas synder (Hebr. 9: 28).

Detta är det av mig dem givna förbundet, då jag borttager

deras synder (Rom. 11:27). I veten, att han

uppenbarades, på det han skulle borttaga våra synder (1 Joh. 3:5).

Han är en gång uppenbarad till att borttaga synden genom

sitt eget offer (Hebr. 9: 26). Då skall överträdelsen bliva

borttagen och synden betäckt och missgärningen försonad

och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9:24).

Ännu bestämdare framställes denna sak i 3 Mos.

16: 30: På den dagen sker eder försoning — så att Gud

blir blidkad ? Nej! Så att I värden försonligt sinnade ?

Nej! utan: — så att I värden rena gjorda, från alla edra

synder värden i rena gjorda för Herren. Likaså bestämt

säges det i Kol. 1:22: Även eder har Gud nu försonat i

Kristi kötts kropp genom döden för att framställa eder

heliga och oförvitliga och otadliga inför sig. Men då nu,

såsom vi sett, synden var en skiljemur mellan Gud och

människan, är ej svårt att förstå, huru detta skiljemurens

nedrivande kunde kallas världens försoning med Gud,

ävensom vårföre det icke kunde heta Guds försoning med

världen. Och ändå lättare att förstå blir detta, när man

av Nya testamentets grundtext ser, att grundbetydelsen i

det ord, som där mest brukas om "världens försoning med128 ioo I ingen annan är frälsning

Gud", är: försätta i ett annat förhållande till någon} Han

försatte icke sitt hjärta i ett annat förhållande till världen,

ty hos honom är ingen förvandling, utan världen i ett

annat förhållande till sig, därigenom att han i Kristus

nedrev och utplånade den skiljemur, som var människans synd.

Och detta gjorde han därför, att han oföränderligt älskade

världen även i hennes fall; och han gjorde det därigenom,

att han lade synden på sin enfödde Son Jesus.

Nu veta vi väl, att Welinder frågar: "Vad ville det säga,

att borttaga synder, om det icke bestode däri att borttaga

Guds vrede över oss?" Fråga vi nu tillbaka: Står det ock

någonstädes i Skriften så förklarat? så lära vi väl åter få

det svaret: "Det säger sig självt". Men vi vilja veta, om

ock Skriften säger det. Ty i denna del tro vi det icke vara

tryggt att säga annat, än vad Skriften sagt förut. Nej,

har Skriften sagt, att Kristus burit och borttagit synden,

då kan jag väl förstå, huru ock näpsten och förbannelsen

drabbat honom — ty där synden ligger, där ligger ock

Guds vrede — då kan jag ock förstå, huru han frälst oss

från förbannelsen, ty där synden är borta och människan

1 Då denna skrift är avsedd för läsare, bland vilka endast ett fåtal

förstår grekiska och hebreiska, är det mycket svårt, ja omöjligt, att

lämna en klar bild av Skriftens språkbruk i denna sak, vilket högst

väsentligt skiljer sig från det klassiska. Men dem, som äro de

främmande språken mäktiga, ville vi hänvisa till den högst lärorika

betraktelsen av LXX:s och Nya testamentets bruk av orden IXåöUSödco

och u&WÅÅ&ÖöeiV samt deras sammansättningar, ävensom förhållandet

i bruk och konstruktion emellan lXåöULöd(0 och de hebr. ord, varav

det i LXX utgör översättning. Ingenting kan i denna fråga vara mer

avgörande än detta, isynnerhet när man å andra sidan ser, huru Filippi

och andra dogmatici med den allra största lätthet i världen trampa

under fötterna de enklaste grammatikaliska lagar och mest naturliga

språkföreteelser.Försoningens betydelse 16 7

rättfärdigad, där är hon ock frälst från vreden, såsom vi

förut vidlyftigt framställt. Men att här vända upp och

ned på grund och följd samt med den allra största raskhet

i världen såsom Welinder säga: "Att borttaga synden är

således att bära Guds vrede över synden och att bära

Guds vrede är att försona och blidka Gud" — ja att

där-ovanpå förundra sig, "huru man kan komma ifrån denna

bevisning" — det går nästan mycket för långt. Att bära

Guds vrede — det skulle vara att blidka Gud och borttaga

synden? Bära då icke de fördömda — bära ock icke de

onda andarna Guds vrede över synden? Och det skulle

vara att borttaga synder!? Men vi lämna allt sådant. Oss

är det bevis nog, att vi, Gud vare lov, veta, att det står

icke så skrivet i Guds ord. Och kan Församlingsvännen

"komma ifrån" den omständigheten, att det ingenstädes

står skrivet, nog komma vi ifrån hans bevisningar, vilka

för oss ingalunda äro så fruktansvärda som det, att icke

hava ett enda Guds ord att stå på.

Men, säger man, huru vill du då förklara, vad det är,

att Kristus har borttagit synden? Därpå svarar jag: Det

är själva mysteriet, som jag icke kan förklara — men

det är mig nog, att det står så skrivet. De, som tala om

Guds vredes blidkande, kunna precis lika litet begripa eller

förklara den saken, huru mycket de än tro sig kunna det.

Och även om de det kunde, så lever jag dock mycket

tryggare på det, som Gud har sagt, än på det, som de kunna

förklara. Men av vad vikt det är att icke förblanda det

ena med det andra, det har jag framställt på sid. 106, där

man ser, huru olika bild man i det ena och andra fallet

får av Gud, Kristus samt Andens verk. Därför må jag

här fasthellre tillämpa Luthers ord om nattvardsstriden:

9. — I ingen annan är frälsning.130 ioo I ingen annan är frälsning

"Min käre Herre Jesu, det har uppstått strid över dina

ord: några vilja, att de skola annorlunda förstås, än de

lyda. Men emedan de, som så vilja, icke lära mig något

visst utan allenast förvirra mig och göra mig oviss, ej

heller på något sätt vilja eller kunna förklara sin text,

så har jag blivit vid din text, såsom orden lyda. Är det

något mörkt däri, så har du velat hava det så mörkt, ty

du har ej givit någon annan förklaring däröver eller

befallt den givas".

Vid en teologisk disputation i U. med anledning av

förra upplagan av denna skrift yttrades av lärda män, att

detta skulle vara "den lilla tuva, på vilken hela lasset

stjälper". Men jag kan då aldrig tro, att den omständigheten,

att jag icke begriper eller kan förklara detta mysterium,

skulle vara av så utomordentlig betydelse, att över

densamma skulle stjälpa, vad Gud i sitt ord har talat därom.

Men ännu mer: i denna omständighet, att vad Skriften

säger blir för allt förnuft en hemlighet, i denna

omständighet skulle man finna sig berättigad att såsom väsendet

i Kristi verk framställa något, som Skriften icke lärer!

Nog är det besynnerligt! Men den omständigheten, att det

står ingenstädes skrivet, den är naturligtvis ingen "tuva",

över vilken något lass stjälper!

Dock — kunna vi än icke begripa hemligheten, så låter

oss likväl Paulus i Rom. 5 kasta några blickar ditin. Där

framställer han en jämförelse mellan Adam och Kristus.

I denna får jag nu se, att Adam bragt synden in i världen

och genom synden döden, men icke att han bragt döden in

i världen och genom döden synden; ty synden är grund

och orsak till döden. Sammalunda har ock Kristus icke

genom Guds vredes släckande borttagit synden och skaffatFörsoningens betydelse 16 7

oss rättfärdighet, utan genom syndens borttagande och

rättfärdighetens återvinnande förlossat oss från vreden d. ä.

döden. Ty genom syndens borttagande har han

rättfär-diggjort dem, som voro syndare, men där rättfärdigheten

var, där var livet givet så visst, som döden var given

genom synden. Man må tolka de särskilda verserna i Rom. 5

aldrig än så olika, det förblir dock den allt genomgående

grundtanken: I Adam synd och genom synden död — I

Kristus rättfärdiggörelse och genom rättfärdigheten liv.

Huru nu det är rimligt, att hela släktet ej blott drabbades

av Guds vrede, för det att Adam syndade, nej! utan att

hela släktet var med och syndade i Adam samt därigenom

kom under döden (v. 12), det är syndens mysterium. Men

huru Gud i Kristi verk utplånade synden samt rättfärdigade

det släkte, som Adam hade nedsyndat — det är

försoningens mysterium. Den praktiska betydelsen av dessa

mysterier få vi ock veta i samma kapitel. Ty såsom det förra

förhållandet är grund därtill, att var och en, som födes

av Adam, icke blott drabbas av den död, som hans synd

förtjänt — nej! utan födes såsom syndare genom hans

synd samt genom denna delaktighet i hans synd även är

delaktig av hans död — sammalunda är ock det senare

förhållandet grund därtill, att var och en, som tror på

Kristus, icke blott är i det tillstånd, "att Gud ej behöver

vredgas på honom, fastän han är en syndare", nej, utan

mycket mer: han är delaktig av Kristi egen rättfärdighet

samt därigenom delaktig av hans eviga liv. Därför heter

det Apg. 13: 39: Från allt, varifrån I icke kunnen

rättfärdigas genom Mose lag, blir var och en, som tror, genom

Kristus rättfärdigad. Och åter 1 Kor. 1:30: Kristus är

oss av Gud gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelseoch förlossning. Och åter Rom. 10:4: Kristus är lagens

ände till blidkande av Guds vrede? — nej, till

rättfärdighet för var och en, som tror. Ty så är saken ställd:

Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd

för oss, på det Gud skulle bliva blidkad? nej, på det vi

skulle bliva Guds rättfärdighet genom honom (2 Kor.

5 : 21). Ty vad lagen icke kunde åstadkomma, det just var,

vad Gud gjorde i Sonen, och det rörde icke den frågan,

huru Gud skulle blidkas, utan huru den rättfärdighet, som

lagen äskar, skulle varda fullbordad i oss (Rom. 8:3, 4).

Därför är det ock nu enligt Rom. 3:24, 25 på grund av

sin rättfärdighet, som Gud rättfärdigar den, som är av

Jesu tro. Fördenskull kallas ock det ämbete, som predikar

försoningen, en "rättfärdighetens tjänst" eller ett ämbete,

som rättfärdighet predikar (2 Kor. 3:9). Korteligen

överallt är i Skriften om denna sak endast ett talesätt. Och

vi tro ej såsom Welinder, att någon "viktig huvudsanning

sättes på spel", om vi icke tvärtemot allt detta dock lära,

att Kristi verk var att "blidka Gud".

VIII.

Men vi fortgå med att höra Skriftens vittnesbörd i den

viktiga saken. Vi hava sett, huru Skriften brukar ordet

försona, samt huru hon förklarar försoningens verk

därmed, att Kristus borttagit världens synder, vilket kallas

världens försoning med Gud, emedan det just var genom

våra synder vi hade blivit skilda ifrån Gud och kommit

i ett motsatsförhållande till honom.

Närmast till de anförda språken sluta sig sådana språk

Försoningens betydelse 16 7

som Ef. 1: 4—7; 5 : 25 f.; Tit. 2 : 14; Hebr. 1: 3; 1 Joh.

1:7; Upp. 1:5. I Ef. 1:4 f. står det, att Gud utvalde

oss i Kristus före världens grundläggning, att vi skulle

vara heliga och oförvitliga inför honom, i kärlek

förutbestämmande oss till barnaskap hos sig genom Jesus

Kristus sin nåds härlighet till pris. Se där: icke huru han

skulle bliva blidkad, nej, utan huru vi skulle vara heliga

inför honom samt undfå barnaskap — det var, vad han

i sitt eviga rådslut avsåg. I Ef. 5:25 f. heter det, att

Kristus utgav sig själv för församlingen, att han skulle

henne till godo blidka Gud? nej, utan: att han henne helga

skulle — hör: "helga henne". I Hebr. 1: 3 står, att Kristus

genom sig själv verkställt vår rening från synderna. I Upp.

1: 5 heter det: Kristus älskade oss och tvådde oss från

våra synder i sitt blod. Därför heter det ock i 1 Joh. 1: 7

icke: Jesu blod gör, att "Gud ej behöver vredgas på oss,

fastän vi äro syndare", nej, mycket mer: Jesu Kristi Guds

Sons blod renar oss från alla våra synder — och det är

mer, oändligt mycket mer. I Gamla testamentets offerlag

finna vi en motsvarighet till detta däri, att offerdjurens

blod stänktes på folket, som därigenom helgades till en

köttets (en utvärtes) renhet (Hebr. 9: 13).

I enlighet härmed heter det vidare om Kristi verk, att

vi därigenom blivit frälsta, och närmare bestämt: frälsta

från synder. I ängelns uppenbarelse för Josef heter det:

Han skall frälsa sitt folk från deras synder (Matt. 1:21).

I Luk. 2: 30 f. säger den gamle Simeon till Gud: Mina

ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett inför

alla folk. I Luk. 9: 56 heter det: Människans Son är

kommen att frälsa människornas själar. I Joh. 12:47: Jag

är icke kommen för att döma världen utan för att frälsa134 ioo I ingen annan är frälsning

världen. I Luk. 19: 10: Människans Son är kommen för

att uppsöka och frälsa det förtappade. I Joh. 3: 17: Icke

sände Gud sin Son i världen, på det han skulle döma

världen, utan på det världen skulle bliva frälst genom honom.

I Apg. 4: 12: I ingen annan är frälsningen; ty det är icke

något annat namn under himmelen bland människor givet,

i vilket de måste frälsas. I Apg. 13:47: Så har Herren

bjudit oss: Jag har satt dig till hedningarnas ljus, att du

skall vara till frälsning intill jordens ända. I 1 Kor. 15:17

säger aposteln: Är kristus icke uppstånden, så ären I ännu

uti edra synder, varmed han alltså uttalar det såsom Kristi

fulländade verks frukt, att vi äro frälsta från våra synder,

och i v. 57 triumferar han däröver, att Gud i Kristus givit

oss seger över synden och döden. I 1 Tim. 1: 15 heter

det: Det är ett fast ord, att Jesus Kristus är kommen i

världen till att frälsa syndare. I 2 Tim. 1: 9 heter det: Gud

frälste oss och kallade oss med en helig kallelse, icke efter

våra gärningar utan efter sitt eget uppsåt och den nåd,

som blivit oss given i Kristus Jesus från eviga tider. Därom

sjunger ock den gamle Sakarias i Luk. 1:68 f. Lovad

vare Herren Israels Gud, att han har besökt sitt folk och

berett det en förlossning, en frälsning från våra fiender.

I Gal. 1:4 heter det, att Kristus utgivit sig själv för våra

synder, på det han skulle frälsa (egentligen uttaga, befria)

oss från den närvarande onda världen enligt Guds och vår

Faders vilja.

I enlighet härmed säger Herren om ändamålet med sitt

blods utgjutande: För många till syndernas förlåtelse

(Matt. 26:28; Luk. 22: 19 f.). Så predikar ock Paulus:

Vi hava förlossning i Jesu Kristi blod, syndernas förlåtelse

(Ef. 1:7; Kol. 1: 14). I Hebr. 9: 22 heter det om GamlaFörsoningens betydelse 16 7

testamentets reningar: I blod renas nästan allt efter lagen,

och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse, vilket,

till-lämpat på "Nya testamentets blod", säger detsamma,

nämligen icke att Gud i det blodet är blidkad, nej, utan att vi

i det blodet hava syndernas försoning och förlåtelse, rening

från synden.

Men var nu synden en skilsmässa från Gud, såsom vi

förr sett, så innebar frälsningen från synden ett

upphävande av denna skilsmässa. Därföre heter det i Upp. 5:9:

Lammet är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt eget

blod. Och Petrus säger i 1 Petr. 3:18: Kristus led en gång

för syndernas skull, rättfärdig för orättfärdiga, på det

han skulle föra oss till Gud — icke Gud till oss, nej, utan

oss till Gud — i det han väl blev dödad efter köttet men

levande gjordes efter Anden. Och i Hebr. 10: 19 heter

det: Vi hava genom Jesu blod frimodighet till att ingå i

det allraheligaste på en ny och levande väg, som han

invigde åt oss, genom förlåten, d. ä. genom hans kött.

Varom en av vår kyrkas gamle lärare, Nyländer, säger i sin

skrift: "Jesu kors"1 sid. 27: "Halleluja! fröjden eder, I

Jesu sanna tillbedjare. Historiska sanningen av Jesu

om-talta lidande är så bevittnad av vänner och ovänner, av

judar och hedningar, att den djärvaste motståndare icke

med ringaste sken av sannolikhet vågat bestrida

densamma. Hon äger all den grund man någonsin med skäl

kan önska eller fordra. Mer behöves icke till vår tröst. Så

1 Den fullständiga titeln är: Jesu kors, en sann kristens enda

berömmelse, föreställt, då prosten och kyrkoherden över Stoby och Sandby

församlingar, högärevördige och höglärde Herr Paul Lybeck

befordrades till sitt vilorum i Stoby kyrka den 10 Mai 1797, av Anders

Hy-lander, den heliga Skrifts doktor, e. o. professor, prost och kyrkoherde.

Tryckt i Lund 1797.136 ioo I ingen annan är frälsning

snart sannfärdigheten av Jesu marter och död är medgiven,

hava vi nog. Den är självviljande blind, som sedan icke

här finner en bedrövelse, ett lidande av en alldeles

ovanlig art, en bedrövelse som var nödvändig för att tillskynda

oss en evigt varande glädje; ett lidande som var

oskiljaktigt från frälsningen av våra själar, ett lidande, som var

oundvikligt för att befria oss från de osaliga följder, som

syndens utövning ovillkorligen haver med sig; ett lidande,

som var angeläget, icke för att blidka en vred Gud — nej,

Skriften känner ej detta talesätt, tvärtom säger hon: Så

älskade Gud världen, men icke: Så vred var Gud på

världen, att han utgav sin ende Son för henne — utan för att

bereda oss en ny och levande väg, en obehindrad frihet att

ingå uti det heliga genom Jesu blod, att intaga våra rum

uti de boningar, dit icke något lidande mer kan tränga sig."

Var det nu så, att för våra själar var välsignelse och

liv endast i förening med Gud, så voro vi genom synden,

som skilde oss från Gud, komna i evig förbannelse och

död. Då innebar ock frälsningen från synden frälsning

från förbannelsen och döden samt återgivande av

välsignelsen och det eviga livet. Så heter det i löftet till

Abraham: I din säd skall jag blidkas? nej, utan: skola alla

släkten på jorden bliva välsignade. I Gal. 3: 13: Kristus

friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en

förbannelse för oss. Så säger ock Paulus: Guds nåd har nu

blivit uppenbarad genom vår Frälsares Jesu Kristi

uppenbarelse, som tillintetgjorde döden och frambar i ljuset liv

och o för gänglighet genom evangelium (2 Tim. 1:10).

Därom säger Herren själv i Joh. evangelium: Det är Guds

bröd, som liederkommer av himmelen och giver världen liv

(6: 33). Detta är det brödet, som nederkommer från him-Försoningens betydelse 16 7

melen, på det att den, som därav äter, skall icke dö (v. 50).

Om någon äter av detta bröd, så skall han leva till evig

tid; och det brödet, som jag skall giva, är mitt kött, vilket

jag skall giva för världens liv (v. 51). Därom predikar ock

Johannes i sin första epistel: Däruti är Guds kärlek

uppenbarad på oss, att Gud har sänt sin enfödde Son i världen,

på det att vi skola leva genom honom (1 Joh. 4:9). Och

åter: Detta är vittnesbördet, att Gud gav oss evigt liv, och

detta liv är i hans Son (1 Joh. 5: 11). Varom ock Paulus

predikar: Guds nådegåva är det eviga livet i Jesus Kristus,

vår Herre (Rom. 6: 23). Och åter: Även eder, då I döda

voren i edra överträdelser och edert kötts förhud, gjorde

Gud levande tillika med Kristus, i det han förlät oss alla

överträdelser, utplånande det mot oss (varande)

skuldebrevet, vilket var oss emot, och detta har han borttagit, i

det han fastnaglade det vid korset (Kol. 2: 14).

Voro vi nu vidare genom synden komna under

djävulens våld, så innebar ock frälsningen från synden frälsning

från djävulen. Därom talar Herren i Mark. 3:27 (Matt.

12:29) : Ingen kan gå in i den starkes hus och bortröva

hans bohag, om han icke först binder den starke, och sedan

kan han plundra hans hus. Därom heter det i Hebr. 2: 14,

att Jesus skulle genom döden tillintetgöra honom, som

döden i våld hade, d. ä. djävulen. Och i det första evangeliet

heter det: Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud

(1 Mos. 3).

Här torde nu rätta platsen vara att till besvarande

upptaga tvenne invändningar, vilka med synnerligt eftertryck

äro emot ovan utvecklade åskådning framhållna. Den ena

invändningen är hämtad från läran om syndaförlåtelsen,138 ioo I ingen annan är frälsning

den andra från den av Skriften begagnade bilden av

igen-lösning.

Vad angår den förra invändningen, säger man: Då det

nu i Skriften heter, att det endast är genom Jesu blod, som

vi hava syndernas förlåtelse, så frågas, huru det är

möjligt att förklara detta annorledes än så, att genom Jesu

blod Gud blivit blidkad, så att han nu kan förlåta synder?

Därpå svaras: Kunna vi icke förklara syndernas förlåtelse

annorledes än därigenom, att vi vända om, vad Skriften

säger om försoningen, så hava vi intet annat att göra än

bekänna vår oförmåga att förklara. Ty en förklaring av

syndernas förlåtelse, vilken leder till en sådan ömvändning,

den har i och med detsamma dömt sig själv. Men vi

behöva icke heller sådana utvägar. Syndernas förlåtelse är

intet annat än en tillämpning på den enskilde syndaren av

den syndaborttagning, som skedde i Kristus för hela

världen. Detta framstår allra tydligast i sådana språk, där den

förlossning, vilken vi hava i Kristi blod, rent ut kallas

syndernas förlåtelse (Ef. 1:7; Kol. 1: 14; jfr ock Hebr.

10: 18). Men till förklaring av denna behöves ingen lära

om Guds blidkande. Det är Gud, som genom Kristus tagit

världens synd bort, det är Gud, som på den troende

till-lämpar detta så, att han icke handlar med honom efter hans

synder, medan däremot över den otrogne, såsom den där

icke anammar förlossningen i Kristus, en sådan

tillämpning icke är möjlig, utan Guds vrede förbliver över honom.

Den andra invändningen lyder sålunda: När dock

försoningen i Skriften framställes såsom en igenlösning eller

friköpning genom Jesu blod, vem var det då, som mottog

lösepenningen? Denna fråga har ju inom teologien utövat

ett utomordentligt stort inflytande, ja kan sägas i högstFörsoningens betydelse 16 7

väsentlig mån vara moder till den vanliga dogmatiska

åskådningen. Innan vi gå att svara på den frågan, begära

vi, att man måtte erkänna två viktiga sanningar, nämligen

1) att då det gäller att bevisa en sak, få icke sådana

bibelställen användas till bevis, vilka icke handla om den sak,

som skall bevisas; t. ex. det att Naaman måste bada i

Jordan, får ej användas till bevis därpå, att dopet ej kan ske

genom begjutning, 2) att på en använd bild bevis icke få

byggas längre, än Skriften själv i detalj utfört dem och

därpå byggt bevis.

I enlighet med den förra av dessa två punkter får t. ex.

icke ett sådant stycke som det ovan avhandlade 2 Mos.

30: 11—16 tjäna till något stöd, där det väl var fråga om

att "giva lösen", men allt syftade på det lekamliga livet,

"att ingen hemsökelse måtte drabba folket under

mönstringen". Samma är förhållandet med Ps. 49:8: Kan dock

en broder ingen förlösa o. s. v. Den riktiga översättningen

hos Melin är, v. 8: Kan dock en broder ingen återlösa eller

Gudi för honom lösen giva; v. 9: För dyr är deras själs

igenlösning, så att han måste låta det anstå evinnerligen;

v. 10: Att han ännu allt framgent leva skulle och icke se

graven; v. 11: Ty han måste se, att de visa dö, såväl som

att dårarna och de galna förgås, och måste låta sitt gods

åt andra. Den io:de versen förklarar här alldeles tydligt

saken. Sångarens mening är denna: Vårföre skulle jag

frukta mig i de onda dagarna, när mina förtryckares

ondska omfattar mig? v. 6: Vilka sig förlita uppå sitt

gods och trotsa uppå sina stora rikedomar ? v. 7: Med all

sin rikedom kunna de dock icke lösa sig eller varandra från

döden. Nej, Guds hämnande hand skall träffa och

nedlägga även dem. — Ingenting hindrar väl, att man här så-140 ioo I ingen annan är frälsning

som annorstädes från det lekamliga kan göra en

användning på det andliga, men gäller det att bevisa en lärosats,

då duga inga sådana användningar utan endast det tydliga

ordaförståndet till bevis. Ja, sträcker sig användningen

utöver, vad man kan med tydlig skrift bevisa, då är hon

vidare oberättigad och tjänar ej till uppbyggelse utan till

förvirring.

I enlighet med den senare av de två ovan anförda

punkterna fråga vi: Säger Skriften någonstädes, vem det är,

som fått lösepenningen? Därpå måste vi svara nej. Alltså:

Detta är i den av Skriften begagnade bilden en enskildhet,

som Skriften själv ingenstädes utför och tillämpar, och då

kan på den samma intet bevis byggas. I varje bild finnas

alltid enskildheter, som icke kunna utföras. Så t. ex. när

det heter: "Kasta synderna i havets djup" (Mika 7: 19),

vore det ju orimligt att där börja fråga, vad för ett hav

profeten kan hava menat. Och den ifrågavarande bilden

av friköpning har Skriften ingenstädes utfört mer än så,

att hon liknat människans frälsning från synden vid en

friköpning ur fångenskap. Därvid måste därför även vi

stanna.

Huru farligt det kan vara att utföra en bild utöver, vad

Skriften utfört den, det visar framförallt bilden av

friköpning. Vid köp komma fyra ting i betraktande, nämligen

köpare, säljare, det köpta och lösepenningen. Köparen blir

här Kristus, det köpta blir människan, lösepenningen

Kristi blod, men säljaren, i vars fångenskap vi voro, och

som skulle hava lösepenningen för vår frigivning — vem

blir han? Svar: djävulen. Vi veta, att våra läsare skola

rysa därför. Men fordrar man, att bilden skall i sina

enskildheter utföras, då måste den, som mottager lösepen-F ö r s o n ingens betydelse 141

ningen, vara den, ur vars fångenskap fången löses. Och i

djävulens fångenskap var det, vi genom synden hade

råkat. Många av våra läsare skola ock säkert bliva

förvånade, när vi berätta, att den äldsta kyrkans teologi fattade

saken så, och att bland den teologiens målsmän äro den

gamla tidens största kyrkofäder såsom Origines,

Gregorius av Nyssa m. fl. ja ock alla tiders störste kyrkofader

Augustinus. Man torde komma sanningen tämligen nära,

om man anser, att å ena sidan den omedelbara känslan av

det avskyvärda i denna åskådning, å andra sidan tron på

nödvändigheten av den ifrågavarande bildens utförande i

dess enskildheter — att det var detta, säga vi, som gav

upphovet till det dogmatiska arbete, vars frukt i slutet av

elfte seklet blev Anselms lära om Guds kränkta äras krav

på upprättelse — en lära, som sedan blev och i grunden

ännu är inom dogmatiken den härskande. Därmed trodde

man sig hava kommit över den gamla, för det kristliga

medvetandet ytterst kränkande åskådningen, men

besinnade ej, att man i stället fallit in i en motsats mellan Guds

rättfärdighet och kärlek samt förvandlat världens

försoning med Gud till den ena guddomliga egenskapens

försoning med den andra — varom Skriften ej vet ett enda

ord att säga.

Betrakta vi nu sådana skriftställen, där denna bild av

,,friköpning,, eller "igenlösning" brukas, skola vi

ytterligare finna, huru omöjligt det är, och till vilka

orimligheter det leder att i densamma bilden utföra denna

enskildhet, som ock Skriften därför icke utfört. I Matt. 20:28

heter det: Människans Son är kommen att giva sitt liv till

en lösepenning för många. I 1 Tim. 2 : 6 heter det: Kristus

gav sig själv till en lösepenning för alla. Ännu tydligare142 ioo I ingen annan är frälsning

heter det i Gal. 3:13: Kristus har utköpt oss från lagens

förbannelse, och i Gal. 4: 5 heter det, att Gud sänt sin Son,

på det han skulle utköpa dem, som voro under lagen. Nu

frågas: Var det ifrån Gud vi utköptes? Eller var det ifrån

en av Guds egenskaper vi utköptes, så att kärleken köpte

oss lösa från rättfärdigheten? Är det detta Paulus menar,

då han till de kristna säger: I ären dyrt köpta? Och när

Petrus säger 1 Petr. 1:18, 19: I bleven igenlösta från

edert fåfängliga, från fäderna ärvda levnadssätt med

Kristi dyra blod, såsom ett menlöst och obefläckat lamms

— vem var det då, som mottog lösepenningen ? Svarar man

här: "Gud", så fråga vi åter: Var det då Gud, som höll

dem fångna i "det fåfängliga, från fäderna ärvda

levnadssättet" ? Nej, om bilden här skall utföras, så står oss ingen

annan utväg öppen än de gamlas lära: "Det var djävulen,

som mottog Kristi blods lösen, ty det var han, som höll

oss fångna i det där fåfängliga, från fäderna ärvda

levnadssättet." Och är det väl någon kristen, som ej ryser

tillbaka för sådan lära? Ett ord av precis samma

grundbetydelse som det i Matt. 20: 28; 1 Petr. 1: 18 är det, som

Sakarias brukar i lovsången Luk. 1: 68, där han säger, att

Gud besökt och "gjort igenlösning" åt sitt folk, samt

förklarar detta i v. 71 sålunda: "En frälsning från våra

fiender och från allas deras hand, som hata oss." Vem var det,

han där menade såsom lösepenningens emottagare? Månne

Gud? Nej! ty det var han, som gjorde igenlösningen.

Månne fienderna då ? Nej! Ty dem var Gud intet skyldig.

Vem då? Svar: Han tänker därvid på ingen såsom

mottagare, utan betraktar blott i allmänhet frälsningen under

bilden av en frilösning ur fångenskap. Ännu bestämdare

se vi sådant, när det i Upp. 5: 9 heter: Du blev dödad ochFörsoningens betydelse 16 7

köpte oss åt Gud med ditt blod. Vem var där, som mottog

lösepenningen? Gud? Nej, ty det var icke ifrån Gud, utan

åt Gud, som Lammet köpte oss med sitt blod. Eller skulle

det vara de frälstas lovsång, att Lammet köpte dem från

Gud åt Gud? Eller det att Lammet köpte dem från Guds

rättfärdighet åt hans kårlek? Nej, Skriften betraktar blott

i allmänhet, såsom sagt är, frälsningen från synden under

bilden av en friköpning ur fångenskap, därvid hon ej

till-lämpar enskildheterna. Sammalunda säga vi ock, om någon

räddat en annan ur fara och död men därvid själv lidit

skada, t. ex. brutit en arm: "Den räddningen kostade

honom mycket", därvid orimligt vore att börja fråga, vem

som mottog priset.

Enahanda är förhållandet, när Skriften liknar synden

vid en penningskuld och frälsningen vid en friköpning från

densamma. I den liknelsen har man trott sig finna något

alldeles avgörande emot den av mig framställda

åskådningen. "Synden är skuld, säger man, Guds rättfärdighet

kräver skuldens betalning, Kristus betalade den och

tillfredsställde därmed Guds rättfärdighet, d. v. s. försonade

honom." Men är det då så säkert detta, som det i förstone

låter? Att synden är skuld, därom vilja vi ju ingalunda

disputera. Därmed menas, att människan, såsom ansvarig

för sina gärningar, genom synden är brottslig inför Gud.

Alldeles såsom det ock förhåller sig människor emellan.

Där den ene bryter den andre emot, där ådrager han sig

inför densamme en skuld, d. v. s. han är genom sin synd

brottslig inför honom. Sådant kan ju ock i viss mån liknas

vid en penningskuld, och syndens borttagande alltså även

liknas vid en skuldbetalning, varvid det, som utplånar

synden, blir likt den penning, varmed skulden betalas — blott144 ioo I ingen annan är frälsning

man tillika fasthåller olikheten mellan skuld i den ena eller

andra meningen (penningskuld och syndaskuld), så att

man icke tror sig vara berättigad att på den ena tillämpa

allt, vad som gäller om den andra. Annars skulle vi ju råka

in i de allra gruvligaste läror. Sålunda t. ex. är det min

rätt att göra penningskuld, när jag i min egendom har full

valuta därför till fordringsägarens säkerhet. Men ville jag

tillämpa detta på syndaskuld, så skulle det säga, att jag har

rätt att genom synd ådraga mig skuld hos Gud, när jag

i Kristi laguppfyllelse har full valuta därför till säkerhet

för Guds rättfärdighet. Men att sådant vore orimligt och

hädiskt, säger sig självt. Synden är icke skuld i den

meningen såsom en penningskuld, utan i den meningen, att

hon, såsom sagt är, till följd av människans ansvarighet

framställer människan brottslig samt därigenom ådrager

henne en dom, så visst som Guds rättfärdighet i förhållande

till synden icke kan vara annat än vrede. — "Men", säger

man, "hon är i alla fall skuld, och rättfärdigheten kräver

skuldens betalning." Men är det säkert, och har man något

Guds ord därpå, något Guds ord som betraktar Kristi

försoning från synpunkten av ett sådant krav? Låtom oss

tänka efter! Om en människa bryter mig emot och sålunda

inför mig ådrager sig skuld, fordrar då rätt färdigheten,

att jag utkräver en synden motsvarande betalning för mig?

Och om jag ingen sådan betalning fordrar utan tvärtom

efterskänker skulden för intet, ja — därest det vore

möjligt — med uppoffring av mitt dyraste utplånar den

brottsliges synd, kränker jag då rättfärdigheten? Handlar jag

då likt eller olikt Gud? Eller vilketdera gjorde han, när

han gav Sonen? Sannerligen: då krävde han icke något

till betalning åt sig, nej, han gav, han offrade allt, ja, sinFörsoningens betydelse 16 7

enfödde Son icke åt sig utan åt människan, för att

utplåna icke sin fordran utan den skiljemur, som var

människans synd och som gjorde, icke att hon icke fick, men

att hon icke kunde åter inträda i den saliga gemenskapen

med honom. Ty då hon var belastad med synd, så var för

henne icke möjlig någon salig förening med honom, som

är rättfärdig. Därföre finnes ock, såsom vi förr sagt,

intet Guds ord, som framställer Kristi försonings

nödvändighet från synpunkten av ett sådant rättfärdighetens krav

på upprättelse för Gud. Den synpunkten är av människor

uppsatt på sidan om Guds ord.

"Men", säger man, "är icke saken alldeles avgjort

framställd i liknelsen om honom, som var skyldig tio tusen

pund?" Låtom oss se! Det heter i Matt. 18, att Herren på

Petri fråga, om det är nog att förlåta sin broder sju

gånger, svarar: Jag säger dig: Icke sju, utan sjuttio sinom

sju gånger. Och därpå framställer han den omnämnda

liknelsen. Själv förklarar han ock sin mening, då han

slutligen tillämpar den sålunda: Så skall ock min himmelske

Fader göra eder, om I icke förlåten av edert hjärta var

och en sin broder, det de bryta. Frälsaren talar således i

denna liknelse icke ett ord om sin försoning utan om

nödvändigheten av det inbördes förlåtandet emellan hans

lärjungar. Men då duger icke den liknelsen till bevis här. Ty

till bevis i en sak duga aldrig sådana ställen (och allra

minst liknelser), vilka icke handla om den sak, som skall

bevisas. Och låtom oss se, vart det skulle leda, om vi toge

nämnda liknelse som bevisställe i denna sak. Konungen

kräver, att gäldenären skall betala sin skuld, och, då han

det intet förmår, befaller konungen, att han skall säljas

med hustru och barn och allt, det han äger, och betalas

10. — I ingen annan är frälsning.146 ioo I ingen annan är frälsning

med. Här tyckes nu allt vara klart: Rättfärdigheten krävde

betalning för vår skuld, och däri ligger försoningens

nödvändighet. Nuväl! Men låtom oss läsa! Då föll tjänaren

ned och bad om tålamod, och konungen varkunnade sig

över honom och gav honom till, vad han var skyldig

(v. 27). I v. 32 säger ock konungen till honom: Allt det

du skyldig var, gav jag dig till, ty du bad mig. Tillämpa

vi nu detta på frågan om vår syndaskulds avplanande, så

se vi, att här ej står ett ord om någon, som betalade i

gäldenärens ställe, utan blott detta: ty du bad mig. Alltså:

använd i den frågan skulle denna liknelse lära oss, att ingen

försoning eller försonare alls behövdes, utan att det allenast

behöves, att syndaren beder. Men dit vilja vi ju icke.

Därför må vi tacka Gud, att denna liknelse gäller en helt

annan fråga, samt av detta lära oss att använda Guds ord,

såsom det står, och icke annorlunda.

"Men", säger någon, "det att konungen skulle hava

betalning, framställer dock den rätta synpunkten för

försoningens nödvändighet, men det andra i liknelsen handlar

om en annan sak." Vi fråga: Och vadan vet du det? Säger

du: "Det är klart", då äro vi alltid lika när, emedan vi ej

veta, vadan du har den klarheten. Säger du åter, att du

vet det av andra bibelställen, då svara vi: Varest finnas

då dessa bibelställen?

Äntligen säger man ock: Varje människas naturliga

samvete vittnar dock, att Gud kräver en sådan skuldens

betalning. Nu kan människan icke åstadkomma densamma,

därföre måste en annan göra det i hennes ställe. Men är

det då så säkert, att samvetet däri vittnar rätt? Vi veta

ock, att varje människas naturliga samvete i känslan av

synd vittnar, att hon måste genom egna gärningar blidkaGud, och därav sluta vi dock icke, att sådant är rätt

vittnat, ty evangelium vittnar annorlunda. Sammalunda här:

samvetet måste prövas och dömas efter Guds ord, men

var det vittnar annorlunda än Skriften, där far det vilse

och måste genom Skriften rättas. Ty ett Skriftens ord

väger mer än alla människors samvete.

Sammanfatta vi ännu en gång det ovan sagda, så kan

det uttryckas sålunda: I Adams fall skedde ingen

förändring i Gud eller hans hjärtelag, utan det skedde, att vi

kommo i synd samt genom synden i evig död. I Kristi verk

skedde icke någon förändring i Gud eller hans hjärtelag,

utan det skedde, att oss återgavs rättfärdighet och med

rättfärdigheten evigt liv. Och bakom detta Kristi verk vet

Skriften icke av mer än detta ena: Så älskade Gud världen.

Men vad teologien därjämte eller ändå där bakom vet att

säga om Guds kränkta rättfärdighets krav på upprättelse,

det är människors lärdom.

IX.

En särskild uppmärksamhet hava tvenne punkter i min

predikan ådragit sig, nämligen 1:0) att jag säger, att om

det hade varit Gud, som behövt försonas, så hade Kristus

mer blivit Guds frälsare än vår, 2 :o) att Kristus i sin

förnedring är att betrakta icke såsom vår ställföreträdare till

att blidka Gud — om han än så till vida är vår

ställföreträdare, att det är våra synder han bär — utan såsom

Guds ställföreträdare till att borttaga våra synder.

Vad angår den första av dessa punkter, så är väl klart, att

Kristus var dens Frälsare, som behövde hans försonings-

148 ioo I ingen annan är frälsning

verk. Var det nu så, att där i Gud hade uppstått en

motsats emellan rättfärdigheten och kärleken, vilken motsats

skulle utjämnas, så var det ju Gud, som behövde Kristi

verk till en försoning emellan sina egenskaper, varför ock

teologien helt öppet talar om Guds självförsoning såsom

väsendet i Kristi verk. Och de som säga, att Paulus i

Kol. 1:20 ("Gud försonade genom Kristus det i

him-melen är") med det, "som är i himmelen", menar Gud,

säga detsamma. Ty då blir ju det språkets mening: Gud

försonade Gud. — Var det en kränkning av Guds

rättfärdighet, som krävde upprättelse, då var det ju Gud, som

behövde Kristi verk för att därigenom bekomma denna

upprättelse. — Var det, såsom det står i B—gs artikel,

"en rubbning i Guds eget liv, i Gud själv", för vars skull

försoningen behövdes, då stod ju till följd av vår synd

Guds eget liv på spel, och då kan ingenting vara tydligare,

än att det var Guds frälsare Kristus var. Därföre ser man

ock, huru teologien nästan utan undantag framställer

Kristi översteprästerliga verk såsom riktat på Gud, vilken

sålunda blir dess föremål, medan Skriften aldrig i en enda

vers framställer det såsom riktat på Gud, utan alltid och

utan undantag såsom riktat på världen och hennes synd.

Ty det är nu Skriftens åskådning, såsom vi ofta upprepat:

Det var vi, som behövde den frälsningen till

rättfärdig-görelse. I Guds hjärta var ingen rubbning.

"Men", säger någon, "kan icke saken lösas på det sättet,

som Welinder försökt, nämligen att man tänker sig den

rubbning, som synden förorsakat hos Gud, vara en

rubbning icke i Guds inre liv utan endast i hans uppenbarelse

utåt, så att, medan i Guds innersta liv den innerligaste

harmoni förblev, däremot i hans förhållande till världenFörsoningens betydelse 16 7

en motsats uppstod emellan kärleken och rättfärdigheten ?"

Därpå svara vi: Står det ock sålunda skrivet i Guds ord ?

Nej! Men står det ingenstädes skrivet, varav skall jag då

veta det? Av Skriftens ande! Nuväl! Medan Welinder

säger så där, säger G. B—g, att en rubbning uppstod i "Guds

eget liv, i Gud själv", ja, att denna rubbning rörde ej blott

"utansidan av Guds liv", utan även "dess djupaste och

innersta rot". Den högt ansedde lutherske teologen Filippi

säger, att den ursprungliga harmonien inom Gud mellan

kärlek och helighet var genom synden störd och förvänd

i disharmoni. Thomasius säger, att synden har bragt Guds

kärlek och helighet i konflikt (motsats och strid) i

hänseende till deras uppenbarelse utåt, samt att denna konflikt

haft till återverkande följd en inre spänning mellan dessa

Guds egenskaper. Nu kan ingen av dessa säga, att han

har något bibelspråk att stödja sig på, men alla åberopa

de sig på Skriftens ande. Men huru skall jag nu få veta,

vilken av dem det är, som verkligen har anden? Ty alla

kunna de ej hava anden, emedan de säga emot varandra.

Och vad har jag i detta virrvarr att göra annat än se efter:

huru talar Skriften? Men ser jag därefter, då finner jag,

att hon talar varken som Welinder eller B—g eller

Thomasius eller Filippi. Och var finnes då den, som går mig

i borgen därför, att Skriften menar, vad någon av dem

säger? Det kunde ju hända, att hon menar, vad hon själv

säger — det och intet annat: att hos Gud är ingen

förvandling.

Men vad nu angår själva den åsikten, att genom vårt

fall skedde en rubbning av enheten mellan Guds kärlek och

helighet, icke i Guds eget liv utan endast i hans

uppenbarelse utåt, så få vi säga: vore den åsikten sann, då vore150 ioo I ingen annan är frälsning

all möjlighet till kunskap om Gud upphävd. Ty kan Gud

i sin uppenbarelse för världen vara något annat, än han

är i sig, då kunna vi intet veta om Gud. Vi känna då endast

hans uppenbarelse, men veta aldrig, om han ock är i sig,

vad vi se i uppenbarelsen. Också gruvar sig icke Filippi

att säga: "Det gudomliga väsendet i sig är den för all

mänsklig kunskap tillslutna avgrunden". Men nu, Gud vare

lov, se vi icke heller i Guds uppenbarelse någon rubbning

av enheten mellan hans kärlek och helighet — såvitt vi

nämligen med Guds uppenbarelse mena hans ord och

sakrament, och icke vad teologien på sidan därom och i strid

däremot har lärt. Ty i Guds uppenbarelse är endast en

ton: Så älskade Gud världen, att han utgav sin Son till

att taga våra synder bort samt ställa oss heliga, rena och

ostraffliga inför sig d. ä. försona oss med sig själv.

Den andra punkten var den om Kristi

ställföreträdare-skap. Därom säger Welinder: "Vi fästa uppmärksamheten

på det orimliga att låta Kristus bliva Guds ställföreträdare,

då han ju är Gud själv: Gud var i Kristus". Men när

Kristus kallas Guds Son, och ännu mer när han kallas Guds

tjänare, är icke då precis samma orimlighet för handen:

"att låta Kristus bliva Guds tjänare, då han ju är Gud

själv"? Welinder skall väl svara: Ja, där menas med Gud

Fadern. Nuväl, och detta kunde han ej lika väl begripa,

när jag brukade uttrycket: Guds ställföreträdare? Sådant

var ju oväntat.

Vad nu angår saken, så är huvudfrågan även här:

Huru står det skrivet? Själva benämningen

"ställföreträdare" brukas aldrig i Skriften om Kristus, men saken

finnes där tydligt uttalad. Med ställföreträdare menas en

sådan, som utför en annans verk samt handlar å densammasFörsoningens betydelse 16 7

vägnar. En ställföreträdare är således dens

ställföreträdare, å vars vägnar han handlar. Om han nu ock handlar

en annan till godo, är han dock icke därigenom hans

ställföreträdare. Om min broder för skuld är kommen i häkte

och jag sänder min son för att betala hans skuld och lösa

honom ut, så handlar väl sonen min broder till godo och

betalar hans skuld, men min ställföreträdare är han, ty det

är min gärning han gör, det är å mina vägnar han

handlar i den gärningen.

Ser jag nu efter, huru Skriften talar, så ser jag, huru

det är Faderns dom Sonen dömer (Joh. 5:30), Faderns

vilja han gör (Joh. 6:38), Faderns verk han fullbordar

(Joh. 5:36; 10:37), i Faderns namn han handlar (Joh.

5:43; 10:25), Faderns ord han talar (Joh. 14:10;

15:22). Och detta så visst, att han ock säger: Den som

tror på mig, han tror icke på mig utan på honom, som

har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom, som

har sänt mig (Joh. 12:44 f.). Därföre säger han vid

Sikars brunn: Det är min mat, att jag gör hans vilja, som

mig sänt haver, och fullbordar hans verk (Joh. 4:34).

Och vid den blindes möte säger han: Jag måste, medan

det är dag, verka hans verk, som har sänt mig (Joh. 9:4).

Sådant är, vad Skriften vet att säga om Kristi ställ

före-trädareskap på jorden. Och efter denna hennes

framställning blir Kristus icke vår ställföreträdare till att blidka

Guds vrede, utan Guds ställföreträdare till att borttaga

våra synder. Försoningen var Guds verk, och han utförde

det genom Sonen såsom sin ställföreträdare. — Men om

Kristi ställföreträdareskap för oss uti sin upphöjelse3

därom är talat i predikan.

För att närmare förklara detta må åter en bild använ-das. Om någon rövar mitt gods ifrån mig, så är det

överheten, på vilken det ankommer att skaffa mig min rätt.

Men när överheten sålunda handlar i min sak, så handlar

hon väl mig till godo, men min ställföreträdare är hon icke

utan Guds, ty det är såsom Guds tjänare (Rom. 13:4), å

hans vägnar och på hans befallning hon handlar och icke

på min. Gud har i sådant fall gjort min sak till sin samt

på överheten lagt den plikten att utföra saken åt honom.

Sammalunda ock här. När vi föllo, då — låtom oss tala

på människosätt — då brast Guds hjärta av förbarmande,

och han sade: "Det skall bliva min sak att hjälpa det arma,

fallna barnet upp igen, och du, min enfödde Son, du skall

utföra den saken åt mig". Vi tro, att det blir någon

skillnad mellan denne Gud och den Gud, som skulle hava sagt:

"Du, min Son, skall träda i människans ställe, att jag i

ditt blod må skaffa min kränkta rättfärdighet upprättelse

och släcka den vrede, som annars skulle drabba

människan". Vi tro ock, att den förra bilden är mer lik vår

Herres Jesu Kristi Fader, den Gud, på vilken våra kära kristna

i hjärtat tro, även om de gå med den andra bilden i

huvudet, ja t. o. m. frukta att dit insläppa den rätta bilden.

X.

Vi kunde här sluta vår avhandling. Dock — emedan

mycket tal varit om konsekvenser m. m., kunna vi ännu

ej nedlägga pennan. Vi fortsätta därföre här med frågan

om konsekvenserna. Vad angår denna fråga, hava vi

ovanför angivit vår ställning därtill. Framställer blott Skriften

saken så, som vi nu sett, då kunna vi tryggt lämna kon-

Försoningens betydelse 16 7

sekvenserna åt henne. Drager någon därav skriftvidriga

konsekvenser, då bevisar det antingen, att Skriften talar

mot sig själv, eller ock att de utdragna konsekvenserna

äro falska — men aldrig följer därav, att Skriften menar

något annat, än hon säger. Men det är nu detta, man har

så svårt att misstänka, att de konsekvenser, man drager,

kunna vara falska. Och på den vägen har en teologi

uppkommit, som, utgående från Skriftens lära: Gud försonade

världen med sig, genom konsekvenser lett sig till den

läran : Kristus blidkade Gud mot världen. När man nu där

skulle hava stannat och sagt: "Det är fel i vår slutkonst:

vi hava med våra konsekvenser gått oriktiga vägar och

måste börja om igen ifrån början", så har man i stället

gått vidare och sagt: Det är Skriftens mening; när hon

säger: Gud försonade världen, så menar hon: Gud blev

försonad med världen. Och sedan har man företagit sig

ett oändligt arbete för att med alla vetenskapens medel i

Skriften införa denna åskådning, tills man äntligen trott,

det ingenting under solen varit klarare än det, att detta

är "hela Skriftens ande".

Det kan här endast i förbigående komma ifråga att

bemöta en sådan beskyllning som den, att min predikan vore

en förnekelse av Guds vrede samt innebure en orimlig och

skriftvidrig åtskillnad mellan synden och syndaren. När

två åsikter stå mot varandra, av vilka den ena lärer, att

Guds vrede i Kristi död blivit släckt, den andra åter att

genom Kristi död ingen rubbning eller ändring inträtt i

Guds rättfärdiga vrede över synden och syndaren, då är

det visst mycket besynnerligt, att det skall vara den senare

åsikten, som upphäver Guds vrede. Ännu besynnerligare

blir detta, när den förra åsikten lärer, att den vrede, som154 ioo I ingen annan är frälsning

släcktes i Kristi död, aldrig från evighet varit till utan

av evighet varit släckt genom Guds förutseende av Kristi

offer. Så vitt jag begriper något, vore det väl denna åsikt,

som skulle utgöra en förnekelse av Guds vrede. Ty läran

om en vrede, som blivit släckt, förr än den blivit till, ja

som släcktes, förr än den sak blev till, som skulle hava

framkallat vreden, den måtte väl förneka Guds vrede, om

någon lära gör det.

Vad vidare angår den omtalade åtskillnaden mellan

synden och syndaren, så vore det visserligen orimligt och

obibliskt, om en sådan åtskillnad lärdes, att synden kunde

vara till såsom något för sig själv, avsöndrat från

syndaren, så att t. ex. Gud skulle kunna "kasta synden till

helvetet och skona syndaren". Någon antydan om en sådan

åtskillnad förekommer ock ingenstädes i vad jag skrivit,

utan den är mig helt och hållet pådiktad alldeles såsom

den där förnekelsen av Guds vrede. Tvärtom har jag med

största allvar betonat det, i :o) att synden icke är till för

sig själv utan endast hos en person, som syndar, 2 :o) att

därföre Guds hat till synden icke annorledes är till än

såsom vrede över syndare, 3 :o) att fördenskull Guds vrede

över syndaren såsom syndare är lika oföränderlig som

hans hat till synden, samt 4:0) att syndarens frälsning

från vreden endast kan ske genom hans rättfärdiggörelse

o. s. v. Däremot är alltid på Bibelns grund en skarp

åtskillnad mellan synden och syndarens person (såsom

människa) att fasthålla. Ville man upphäva denna åtskillnad,

då skulle man ju icke kunna säga, att Gud älskar syndare,

att Kristus är kommen att frälsa syndare, utan att med

detsamma säga, att Gud älskar synden, att Kristus är

kommen för att frälsa synden. En sådan åtskillnad mellan syn-Försoningens betydelse 16 7

den och syndaren är så mycket mer biblisk, som Skriften

lärer om en tid, då människan var utan synd, samt om en

tid, då den troende syndaren skall vara fullt renad från

all synd. Och de som säga, att Gud i Kristi död blivit

försonad med syndaren, men ej med synden, vad göra de

därmed om ej en sådan åtskillnad mellan synden och

syndaren? Upphävde de denna åtskillnad, så skulle de ju

aldrig kunna säga, att Gud blivit försonad med syndaren utan

att tillika hava sagt, att han blivit försonad med synden.

En den allra besynnerligaste konsekvens man dragit ur

min framställning, har varit den, att enligt densamma

varken synden eller försoningen hava någon betydelse för Gud.

Kan då icke synden hava någon betydelse för Gud, om

den ej har den betydelsen, att förorsaka en rubbning i

Guds liv eller en motsats mellan hans helighet och kärlek?

Synden hade betydelse nog för Gud, när han hellre

offrade sin Son än lämnade människan att förgås däri. —

Sammalunda frågas: Kunde icke försoningen hava någon

betydelse för Gud, om den ej hade den betydelsen: att

blidka honom eller upphäva någon rubbning eller motsats

i honom? Vi se ju att t. ex. en syndares omvändelse har

den betydelsen för Gud, att det blir glädje för honom och

hans änglar däröver. Och tänk nu om någon sade: "En

syndares omvändelse kan ej blidka Gud, Gud behöver ej

heller därigenom blidkas", och jag svarade: "Alltså anser

du då, att en syndares omvändelse ingen betydelse har för

Gud" — månne man då skulle hålla mig värd ett svar?

Det tjänar dock till sanningens utredande att tillgripa

sådana utvägar. De kunna dock aldrig skyla den betänkliga

saknaden av ett Guds ord. När därföre Welinder säger,

att "den av sig själv följande slutsatsen ur de många ut-156 ioo I ingen annan är frälsning

tryck, jag brukat", blir ingen annan än denna 1 :o) att Gud

är kärleken men icke rättfärdigheten, 2 :o) att synden ingen

betydelse för Gud får och är icke till för honom, 3 :o) att

Gud sänt sin Son endast för att betyga syndaren denna

sin oföränderliga kärlek — då dristar jag öppet, om ock

med bedrövelse, fråga: är detta förvrängning eller är det

brist på förmåga att läsa rätt innantill? Jag hade ändå

aldrig väntat att få se sådant i Församlingsvännen. Dock

— huru kan man ej både för sig och andra förvända de

tydligaste ord, när man först får sticka in en så mot all

Skrift stridande förutsättning som denna: "Behövde Gud

icke försonas, utan var hans kärlek i detta avseende

oföränderlig, så behövde människan också blott övertygas om,

att Gud älskade henne". Men det må vara sagt på allvar:

Sådant är icke rätt.

Men nu: om Gud ej behövde försonas, är icke därmed

försoningens nödvändighet upphävd? Det är ock en av de

konsekvenser, som man försökt göra gällande emot mig.

Men vi fråga: Om ej försoningen var nödig för Guds

blidkande, är därmed dess nödvändighet för människans

rättfärdiggörelse och salighet upphävd? Precis på samma

sätt skulle jag då ock kunna säga: "Den som icke

erkänner, att bättring och tro är nödvändig för Guds blidkande,

han säger, att ingen bättring eller tro behöves". Det vore

ju en vacker slutsats. O, vart vill man då hän med sådan

bevisning? Nej, det är visserligen vår mening: En

försoning, som blidkade Gud, behövdes icke, någon sådan

försoning vet ej heller Skriften vara skedd i Kristi död. Men

en försoning, som borttog människans synd, den var

nödvändig, ty endast för den rättfärdige var salighet i Gud.

Och den försoningen gav Gud.Försoningens betydelse 16 7

I sammanhang med detta står, det man ock anmärkt

sägande: Vad blir det då av Kristi blodskamp i Getsemane,

ja av allt hans lidande annat än ett grymt gyckelspel, om

hans verk ej var att försona Gud? Denna fråga är i

sanning upprörande. När människan är så fallen, att hon

endast genom enfödde Sonens blod och död kan räddas och

upprättas, och Gud så älskar henne, att han ock offrar

sin Son, då låter det hemskt, när hon frågar, om denna

död är något mer än ett grymt gyckelspel, därest den ej

betyder något annat än hennes synders utplånande.

Så har man ock frågat: Har du besinnat, vad följder

den lära, du bedriver, har för läran om rättfärdigheten

av tron? Till svar på denna fråga vilja vi fråga tillbaka:

På vad grund står den läran säkrast: på den grunden, att

i Kristi död Gud blidkades, eller på den grunden, att i

Kristi död Adams släkt rättfärdigades? På den förra

grunden kan ingen högre lära byggas än: straffrihet

genom tron; den senare grunden allena förmår bära den

läran : rättfärdiggörelse genom tron — och det är mer,

oändligt mycket mer.

Med vad G. B—g menar, att läran om Kristi gudom

står på spel därigenom, att försoningen ej får den

betydelsen att blidka Gud och upphäva en i hans liv genom

synden uppkommen rubbning, därpå ville vi svara: Stode läran

om Kristi gudom på så klena fötter, att hon ej kunde

hållas, med mindre vi om försoningen lärde något annat,

än vad Skriften lärer, då vore jag den förste att uppgiva

den läran. Men hon står, Gud vare lov, på bättre grund

än så.

Att man ock sagt, att den lära, jag driver, vore ett

förringande av försoningen, därpå må först svaras: Är hon158 ioo I ingen annan är frälsning

blott överens med Skriften, så är det mig nog. Men för

det andra kan med skäl frågas: Är den försoning större,

i vilken Guds vrede blidkas, "så att han ej behöver

vredgas på oss, fastän vi äro syndare" — är den större än

den försoning, i vilken vår synd utplånas och oss

återgives en evig rättfärdighet ? O det är oändligt mycket mer

att i Kristus hava rättfärdighet än att hava blott

strafffrihet! "Ja", säger någon, "men ändå större är den

försoning, vari både Gud blidkas och vår synd tages bort."

Nuväl, om Gud blir större därigenom, att hans kärlek vid

vårt fall förändrades, än därigenom att den blev

oföränderlig. Och för resten — om det blott någonstädes stode

så skrivet! För övrigt visa vi tillbaka till slutet av

avdelningen IV s. 106. Vi bedja våra läsare här vända sina ögon

tillbaka till det stycket och, sedan de läst den där

framställda åtskillnaden, säga, i vilketdera fallet Gud och hans

verk förringas.

Emellertid har väl läran om Guds blidkande även sina

konsekvenser, som kunna vara värda att skärskåda. Se här

ett par av dem! 1:0) Om nu försoningens nödvändighet

utgick från Guds kränkta rättfärdighets krav på

upprättelse, då blir även en försoning för djävulen och de onda

andarna nödvändig. Ty då är även genom deras fall Guds

rättfärdighet kränkt och ett behov av upprättelse för

handen. Ville man nu säga, att Guds rättfärdighet får sin

upprättelse genom deras eget lidande, så har den dock icke

ännu fått upprättelse, ja, kan i evighet aldrig få

upprättelse, ty de onda andarna kunna ju i evighet aldrig

tillfyl-lestgöra för sina synder, allra helst som uti dem är ett

fortsatt syndande. Och då kommer Guds rättfärdighet att

i evighet vara behäftad med ett krav, som aldrig vinnerFörsoningens betydelse 16 7

tillfredsställelse, om ej i deras ställe en försonare träder,

i vilkens blod Gud på en gång kan vinna upprättelse. 2 :o)

Om nu Guds rätt färdighets kränkning genom vår synd

gjorde en försoning nödvändig för honom, därest han

skulle "kunna inlåta sig med syndaren i någon verklig

kärleksgemenskap" — då frågas först: Huru kunde han

då utan föregående försoning inlåta sig ända därhän i

kärlek med den fallna mänskligheten, att han för henne

gav sin enfödde Son ut? Och för det andra: Var ock icke

Sonen delaktig av den där rättfärdigheten, som genom vår

synd kränktes? Och efter han är ett med Fadern och är

Gud, huru kunde då han "inlåta sig med syndaren", utan

att genom en annan försonare få upprättelse för sin

kränkta rättfärdighet? Det torde vara en omedelbar känsla

av detta, som drivit de påviska till att sätta helgonen

såsom försonare mellan sig och Kristus. Eller skola vi säga:

Kristus var ej delaktig av den rätt färdigheten? Men huru

går det då med väsensenheten? Eller skola vi säga:

Kristus var kärleken, Fadern var rättfärdigheten? Men

huru går det då med Frälsarens ord: Den mig ser, han

ser Fadern, och Johannes ord: Gud är kärleken? Eller

vad skola vi säga? Vi veta, att många skola säga: "Där

ser man, huru det går, när man låter förnuftet blanda sig

i andliga ting. Sådana frågor få vi lämna åt Gud." Men

vem har sagt, att Gud vill taga emot ansvaret för

följderna av en lära, som teologien uppsatt alldeles på sidan

om hans ord?

XI.

Vi hava ännu några ord att tala huvudsakligen med

Församlingsvännen. Då Welinder i en not säger om min

predikan: "Samma försoningslära drives och försvaras av

tidningen "Fridsstiftaren", vilken ock i from välmening

driver många andra betänkliga läror: såsom läran om

alltings återställelse, om vattendopets umbärlighet, om

församlingsgemenskap mellan troende av de mest skilda

bekännelser o. s. v." — då frågas: Vad betyder denna

upplysning? Är det meningen att blott säga, vad Fridsstiftaren

lärer, eller är meningen att insinuera, det man kanske snart

har att i Pietisten vänta läran om alltings återställelse, om

vattendopets umbärlighet o. s. v. ? I den

svensk-amerikan-ska tidningen Augustana säger ock prof. Hasselqvist: "I

biblisk ordbok, utgiven av J. E. Nyström — baptist, om

vi äro riktigt underrättade — finnes följande förklaring

över "försona": människor emellan måste den felande

parten blidka och försona den förolämpade; detta kunde

aldrig komma i fråga om Gud, utan här är det Gud, som

återvinner världen för sig"? — Märk de orden: 99baptist,

om vi äro riktigt underrättade99 — vad är meningen med

dem? Månne detta: Pietistens författare är väl snart

baptist? Men vi förklara öppet: Så fullt medvetna vi äro, att

vi icke driva samma försoningslära som Fridsstiftaren, så

fullt bestämda vi ock äro i läran om barndopet, varom vår

predikan på Mikaelidagen vittnar, så skola vi dock med

Guds hjälp aldrig tveka att, i sällskap med vem det vara

må, hellre hålla fast vid det, som Skriften säger, än göra

Försoningens betydelse 16 7

ett med Församlingsvännen eller Augustana, när de lära

det, som är i strid med Guds ord. Vi ville ock aldrig mot

Försafnlingsvännen använda ett sådant bevis, som t. ex.

detta: "Samma försoningslära drives av påvedömet, som

ock lärer, att gärningarna äro nödvändiga till saligheten,

att helgonen böra tillbedjas o. s. v." Och det gör oss ont

att i en sådan livsfråga finna dylika vapen använda i

Församlingsvännen.

I Augustana säger Hasselqvist, att jag påstår, att

Kristus led och dog, "egentligen blott för att övertyga

människorna, att Gud ej kunde vredgas på dem". Vi vädja

uppenbart till var och en, som läst min predikan, om ej

detta är tvärtemot, vad jag med tydliga ord sagt. Det är

bedrövligt att se framstående män på detta sätt gå

tillväga. Därmed göra de sanningen ingen tjänst.

Welinder säger: "Det ligger ju i sakens natur, att när

en försoning sker, lika gott av vilkendera parten, så gäller

densamma båda parterna, mellan vilka frid stiftas." Den

kanske kraftigast försvararen av läran om Guds

blidkande, den lutherske teologen Filippi, säger1 om det ord,

som Nya testamentet förnämligast brukar för att uttrycka

försoningen: "Det betecknar i Nya testamentet alltid

sinnets förändring, vredens eller fiendskapens förvandling i

nåd och huldhet, försoningen, men aldrig en ömsesidig,

utan alltid blott en ensidig försoningVem har nu rätt:

Welinder eller Filippi? Ty den senare säger tvärtemot,

vad den förre säger "ligga i sakens natur". Vi svara: Den

ena som den andra har gripit rätt ur luften, vad han

säger. Ty vad Welinders mening angår, förekommer det

icke ens alltid vid försoning mellan människor, att bägge

1 Glaubenslehre IV: 2 sid. 265, andra uppl.

11. — I ingen annan är frälsning.166 ioo I ingen annan är frälsning

behöva försonas. Nej, den ena parten kan väl i kärleken

vara så oförändrad, att han ock med tårar söker, huru

han måtte försona den andre med sig. Vad angår Filippis

mening, skulle ett sådant ord som det: "Gud försonade

världen med sig" betyda: "Gud förvandlade världens vrede

och fiendskap i nåd och huldhet mot sig" — vilket både

strider emot Skriften och mot Filippis lära!1

Men torde någon säga: Ser det så ut med enigheten

mellan teologerna i försoningsfrågan? Ja, just så! Här

blott några exempel. Thomasius säger, att i försoningen

upphävdes även Guds hat till synden; Welinder förnekar

nu det. Thomasius förnekar Kristi görande lydnad, Filippi

håller hårt på läran därom. Alla säga de, att Gud behövde

försonas, och Filippi finner försoningen i en förvandling

av Guds vrede eller fiendskap i nåd och huldhet, såsom

vi förr hava sett. I Gerlachs på svenska av Wensjoe

utgivna kommentar — det tyska originalet har jag ej sett

— säges över Joh. 3: 16. "För att fatta djupet och

vidden av detta härliga språk, må man ock omvända

detsamma : Så avskydde Gud den fördärvade världen, att det

behövdes utgivandet av hans enfödde Son.--Den

genom synden hos Gud uppståndna motsatsen mellan

rättfärdighet och kärlek förstod den allvisa, eviga kärleken

ifrån evighet att i Jesu Kristi försoningsverk förmedla,

vari lika så mycket Guds vrede (hans oändliga hat och

1 I n:r 5 av Församlingsvännen förekommer ett referat över ett

kolportörsmöte, där enligt referatet ett starkt ogillande av min predikan

uttalats — ja, enligt samma referat synes ej en enda röst hava höjt sig

till min predikans försvar. Därefter tillägger Församlingsvännen: "Att

ovanstående opinionsyttring icke saknar betydelse, torde erkännas, om

vi nämna, att bland kolportörsmötets deltagare räknades Lektor

Elm-blad, Löwenhielm" o. s. v. Nuväl, var det av någon betydelse, att

Elmblad var med, så har det väl någon betydelse, att Elmblad stod och

står på min sida.Försoningens betydelse 16 7

avsky mot syndaren) uppenbara sig, som hans kärlek

förhärligar sig." Tänk: För att fatta djupet av ett språks

härlighet bör man "omvända" det, och i stället för

"älskade" skriva: "avskydde". Då först skulle man förstå

försoningens djup, när man sålunda i densamma såge ej

blott Guds kärlek utan ock hans oändliga hat och avsky

mot syndaren! Är det icke, som ville håret resa sig? Och

man må väl fråga: När i försoningen uppenbarades Guds

oändliga hat mot syndaren, vem angick då den kärlek, som

i samma försoning skulle hava förhärligat sig? Månne

denna kärlek angick syndaren? Nej, honom gällde ju det

"oändliga hatet". Jo, så går det, när man "omvänder Guds

ord", i stället för att låta sig själv av ordet omvändas.

I motsats häremot säger Lisco rent ifrån, att läran om

Guds blidkande strider emot Skriften, Gossner likaså.

Bibeltolkaren Huther uppvisar i utläggningen över 1 Joh.

2:2, att i Skriften aldrig Gud är försoningens föremål.

Och vad som giver hans mening ökad betydelse är det, att

han i den föregående upplagan av sin bok är en av

försvararna för läran om Guds blidkande. Prof. Franz

De-litzsch säger:1 "Det ställföreträdande straff lidandet är i

och för sig ännu icke försonande. Med denna föreställning

vore blott det råaste Gudsbegrepp förenligt". Baehr säger,2

att Mose böcker likaså nödvändigt utesluta läran om Guds

försonande, som denna föreställning naturligt och

nödvändigt framgår ur hedendomens princip. Weber söker reda

sig därmed, att han skiljer mellan kärlekens vrede och

hatets vrede hos Gud. Luthardt anmärker,3 att Gud icke är

1 Prolegomena till Webers: Vom Zorne Gottes, sid. XXV.

2 Symbolik des Mosaischen Kultus, vilket arbete Delitzsch kallar

epokgörande.

3 Kompendium der Dogmatik, sid. 174.164 ioo I ingen annan är frälsning

försoningens objekt, men talar straxt därefter om, att det

är Gud, som blivit försonad. Ungefär sammalunda går

det Delitzsch i kommentaren till Hebr. 2:17. Ja, i den år

1861 utgivna skriften: Die Theologie der

Concordienfor-mel sid. 45 säger Frank: "För den syndlöse gavs det ingen

annan form, i vilken straffet för hela världens synd kunde

läggas på honom, än den att på honom lades satans

tyranni, vari allt ont och allt världens lidande ligger

inneslutet". Det är ohyggligt att säga, men såvitt vi förstå,

blir på detta sätt djävulen den, som egentligen utför

försoningen på Kristus, eftersom det är genom lidandet av

hans tyranni, som Kristus utstår straffet för världens

synd.

Sålunda säger den ene teologen ett, den andre ett annat.

Frågar jag nu, vem som har rätt, så vet jag icke, till vem

jag skall vända mig med den frågan. Frågar jag A., så

svarar han: "den och den teologen har rätt"; frågar jag

då: "huru kan du säga det?" så får jag genast höra

spekulationer, vilka alla hava den överskriften: "det är klart".

Vänder jag mig nu med min fråga till B., så svarar han:

"nej, den där andre teologen har rätt"; och frågar jag

åter: "huru vet du det?" så får jag åter till svar idel

spekulationer. Så vänder jag mig till C. och frågar, vilken

teolog som har rätt, och får det svar, att den ene har rätt

i det, men far vilse i det, den andre sammalunda,

korte-ligen att ingen har riktigt rätt mer än C. själv. Frågar

jag honom nu: "huru vet du då, att du har rätt? varefter

dömer du?" så får jag åter höra nya spekulationer, vilka

alla sägas vara klara. Börjar jag nu i min ängslan fråga,

huru det står i Skriften, då möta de mig alla och säga, att

jag är rationalist, att jag förorsakar strid och oro, att jagFörsoningens betydelse 16 7

är bokstavsträl, som ej vill erkänna, att något kan vara

Skriftens lära, fastän det icke står i Skriften. Då frågar

man ock, om jag kan tro, att kyrkan skulle så länge hava

farit vilse, men när jag frågar tillbaka, varest jag skall

finna den egentliga kyrkoläran, då säger den ene ett, den

andra ett annat, och alltid blir resultatet det, att den

egentliga kyrkoläran är att finna endast hos den, med vilken

jag sist talar.

För hela den teologiska ställningen mycket betecknande

är Olshausens utläggning av Joh. 3:16. Han säger:1

"Viktigt är här, att försoningens verk återföres till den

gudomliga kärleken, vilken framstår såsom upphöjd

genom motsatsen emot världen, vilken (vilket ord) i sig

innefattar ej blott idéen av allmänhet utan även syndfullhet,

således o värdighet att bliva älskad. Denna tanke, att den

gudomliga kärleken är försoningens källa, stämmer så

överens med Nya testamentets konstanta (bestämda,

genomgående) språkbruk, enligt vilket ej Gud utan

människorna framställas såsom försonade genom Kristus (jfr

2 Kor. 5: 19), att man därav kan förstå, varför man i

nyare tider tvivlat, om fråga kan överallt vara om något

objektivt Guds försonande. Men att detta med fullkomlig

rätt försvaras i kyrkoläran, synes tydligen därav, att

parallellt med den förra raden av förklaringar en annan även

finnes i Nya testamentet, i kraft av vilken människornas

tillstånd, såsom ej försonade, är Guds vredes kvarblivande

över dem (jfr Joh. 3:36). Nya testamentet framställer

därföre lika väl Guds kärlek till världen som hans vrede

emot densamma, den förra med avseende på den gudom-

1 Jag anför orden efter den svenska, i Örebro 1842 tryckta

översättningen. Det tyska originalet har jag ej sett.170 ioo I ingen annan är frälsning

liga idé, som även finnes kvar hos de syndiga väsendena,

den senare i hänseende till synden hos dem, vilken Gud

endast kan hata, emedan den är grunden till hans skapade

varelsers kval och stör harmonien i universum.

Försoningen är därföre såväl för den skapade varelsen

upphävandet av dess avlägsnande från Gud, som hos Gud

förlikandet av vreden och nåden, vilka båda finnas hos Gud, och

denna sista idé av vredens och nådens förlikande måste

fattas och framställas såsom Guds försonande. Men bättre

är att avhålla sig från detta uttryck såsom något, vilket

blott passar för Gamla testamentets ståndpunkt, och i dess

ställe stanna vid Nya testamentets framställningssätt,

vilket blott antager, att försoningen äger rum hos den

skapade varelsen, men framställer Gud såsom den, vilken

verkar försoningen."

Så långt Olshausen. Och se nu här vilken oreda! Först

säges alldeles rätt, att det är Nya testamentets bestämda

och genomgående språkbruk (även i 2 Kor. 5:19), att

"icke Gud utan människorna framställas såsom försonade

genom Kristus". Sedan heter det, att dock på grund av

Nya testamentets förklaringar kyrkan med fullkomlig rätt

försvarar läran om Guds försonande, vilket då består "i

vredens och nådens förlikande". Vidare säges dock, att

detta uttryck endast passar för Gamla testamentets

ståndpunkt, och att Nya testamentets framställningssätt blott

antager, att försoningen äger rum hos den skapade

varelsen. Slutligen säges vara "bäst att avhålla sig från detta

uttryck", vilket kyrkoläran visserligen på Nya

testamentets grund "med fullkomlig rätt försvarar", men som dock

icke stämmer överens "med Nya testamentets framställ-ningssätt". — Sannerligen: Vi behöva ej göra några

re-flektioner vidare.

Det vore otroligt lätt att öka denna lista, men vi låta

detta vara nog. Det kan tjäna till bevis på, vad vi hava att

stödja oss vid, om vi skola stå på teologiens läron När

man sådan villervalla ser, ja då man ser kyrkans mest

framstående teologer vara i en sådan strid om

kristendomens grundval, då blir den frågan överväldigande: Huru

talar Gud om saken i sitt ord? Och då se vi, att Skriften

aldrig på en enda rad talar om Guds blidkande. Då hålla

vi ock före, att man bör vakta sig för att i henne inskjuta

den läran, troende att, emedan Skriften icke sagt så, har

hon icke heller tänkt så. Vi tro ock, att läran om Kristi

försoning sättes på spel icke av dem, som yrka, att man

i denna sak låter Skriftens ande vara uttryckt i det, som

Skriften säger, utan fastmer av dem, som vika från

Skriftens ord efter något annat, som skulle vara Skriftens ande.

Herren lede oss i sitt ljus och sin fruktan. Amen.

Åter några ord till Församlingsvännen.

Sedan denna andra upplaga redan några dagar varit

färdigtryckt, utkom n:o 12 av tidningen

Församlingsvännen. Innan min bok nu åter utgår till allmänheten,

begagnar jag därför det tillfälle, som omslaget ännu lämnar mig,

att meddela, att kyrkoherden Welinder i nämnda n :o såväl

upplyst, huru han kommit att efter oriktig översättning

anföra 2 Sam. 21: 14, 24:25, 2 Mos. 30: 16, som ock dels

beriktigat den oriktiga uppgift, som här är anmärkt i not

å sid. 162, dels ock förklarat sin mening med den av mig

tadlade noten om tidningen Fridstiftaren (se sid. 160).Med

172 ioo I ingen annan är frälsning

anledning härav förfaller nu naturligtvis det skarpa

klander, som jag rörande dessa punkter mot honom i min bok

uttalat. Men icke blott det. Han har ock upplyst, att han

med talet om Guds gradvisa kärlek (se sid. 89) endast

menat olika grader i kärlekens meddelande, eller (för att

bruka hans egna ord) detsamma som jag på sid. 91

framställt sålunda: att Guds kärlek kan i olika mått bliva

utgjuten i vårt hjärta. Att fatta, att detta var hans mening,

det var för mig omöjligt, men när han nu så förklarat

densamma, förfalla naturligtvis ock de anmärkningar, jag

över hans ord i den delen gjort.

Vad angår själva huvudfrågan, anser sig hr Welinder

icke vara av min bok överbevisad. Därom är ju ock intet

att säga. Men när han skriver: "Om Waldenström anser

oss halsstarriga och omöjliga att föra någon diskussion

med, såsom otillgängliga för den i hans mening klaraste

bevisning, etc." — då få vi svara, att om jag så skulle

hava ansett honom — vilket emellertid icke är fallet — så

skulle dock hans sista uppsats hava överbevisat mig om

annat. Ty ehuru denna uppsats ingalunda rubbat utan

tvärtom befäst mig i min åskådning, så har den dock icke

allenast genom sitt hovsamma skrivsätt kommit mig att

ångra den onödiga skärpa, som jag här och där inlagt i

mina ord, och vilken jag härmed öppet beder honom

förlåta, utan ock genom sitt innehåll lämnat så många

anknytningar till fortsatt diskussion, att jag, om tillfälle

därtill vore, gärna skulle fortsätta den med honom.1 Här blott

ett par anmärkningar!

1 Däremot anse vi oss icke kunna upptaga någon diskussion med en

i dessa dagar utkommen bok: Några betraktelser över P.

Waldenströms skrift: Om försoningens betydelse av G. E. Beskow. Icke torde

det heller vara behövligt.Försoningens betydelse 16 7

När hr Welinder anser mig hava gjort ett alltför

vidsträckt bruk av frågan: "var står det skrivet?" samt

påpekar, att det ju ej heller står skrivet, att kvinnan skall

gå till nattvarden, att barn skola döpas o. s. v., då visa vi

tillbaka till sid. 87. Det är en väsentlig skillnad mellan

sådana stycken, i vilka Skriften ingen bestämd läroform

avgiver, och sådana stycken, som hon på otaliga ställen i

bestämd lära framställer och (märk!) det alltigenom uti

samma form: Gud subjekt och världen objekt. Vill man där

förvandla Guds subjektsförhållande till ett objekts

förhållande, då stannar man ohjälpligt mot denna mur: Det står

ingenstädes så skrivet. Annars måste vi ock uppgiva såsom

ohållbar hela vår ställning mot påven, när han lärer t. ex.

rättfärdigheten av gärningarna. Få vi icke däremot sätta:

"Det står ingenstädes så skrivet", utan nödgas känna oss

slagna, därest han invänder: "Det står ej heller skrivet, att

kvinnor få gå till nattvarden" — då äro vi sannerligen att

beklaga.

Ett besynnerligt missförstånd synes hava gjort sig

gällande i herr Welinders fråga: "Om icke synden genom

Kristus blivit borttagen, skulle då icke Gud behövt, ja, hade

han icke då måst vredgas på oss d. ä. på oss tillämpa sin

rättfärdighet?" De sista till förklaring tillagda (av mig

kursiverade) orden låta så, som menade Welinder, att

tillämpningen av Guds rättfärdighet på oss vore ett och

detsamma som hans vrede, samt att det genom Kristus

kommit därhän, att Gud icke behöver på oss tillämpa sin

rättfärdighet. Detta löper ytterst ut på försoningens

betraktande såsom en människans friköpning från en av Guds

egenskaper. Ty är hon i det tillstånd, att en av Guds

egenskaper icke på henne tillämpas, då är den egenskapen i170 ioo I ingen annan är frälsning

själva verket för henne icke vidare till. Men något sådant

har Kristus icke uträttat. Nej, samma Guds rättfärdighet,

som, tillämpad på den orättfärdige, är vrede och död,

samma Guds rättfärdighet är, tillämpad på den

rättfärdige, välbehag och liv. Se sid. 100, 101. Ty för den

rättfärdige är en himmel till, endast därigenom att Gud är

rättfärdig; just Guds rättfärdighet är den rättfärdiges

salighet.

Vad angår översättningen av Hebr. 8: 12, så står det

nu engång: Jag skall vara nådig över deras

orättfärdigheter, och orden utgör en översättning av ett ställe i

Gamla testamentet, (nämligen Jer. 34) och det en

översättning, som icke aposteln själv gjort, utan som redan

förefanns i LXX översättningen. Vad ordens mening

angår, är det avgörande utslaget över densamma

naturligtvis att söka i den ursprungliga hebreiska grundtexten, där

de lyda så: Jag skall förlåta deras missgärningar. Så har

ock senaste bibelkommissionen översatt Hebr. 8: 12. Där

behövdes ingalunda den hjälpen att säga: ordet

"orättfärdigheterna" står här i stället för "de orättfärdige". Och

när den grekiska översättningen av ett språk i Gamla

testamentet synes dunkel, vilket är då den rätta vägen att finna

dess mening ? Månne det att man säger: "det eller det ordet

står i stället för ett annat", eller det, att man återgår till

den ursprungliga grundtexten? — Att orden "nåd" och

"försoning" eller ordens stam i grekiskan tyda på det

innerligaste förhållande mellan dessa två ting, det har jag

ingalunda förbisett, men märk! icke det förhållande, att

nåden är av försoningen utan tvärtom försoningen av nå-Försoningens betydelse 16 7

den — ja försoningen är just den gudomliga nådens

högsta verk, i och genom vilket nåden icke blivit till1 utan

kommit oss till hjälp. Och skola lutherska översättare hava

rätt att, efter dogmatiska kombinationer, skriva "blidkad"

eller "försonad", där det står "nådig", då måste ock en

reformert översättare efter sin dogmatik hava rätt att

översätta 1. Tim. 2 : 4 så: Gud vill att alla utkorade människor

skola frälsta varda. Ty så förklara de meningen. Men det

tillåta vi ju ej.

Vad angår otrons synd, tror jag allt, att vi äro överens

uti att bedja Gud om förlåtelse även därför, att vi så

många år förkastat Kristus i otro, ävenså att vi grunda

denna vår bön icke därpå, att vi nu tro, utan därpå, att

även den synden var med innesluten i Kristi kropps offer.

Och denna erfarenhetens bevisning anse vi verkligen för

avgjort bindande. Den beror alls icke på någon

förblandning.

Vad angår syndens betraktande i likhet med en

penningeskuld hava vi därom yttrat oss i denna nya upplaga

av vår bok, sid. 143 f. Här må nu blott tilläggas, att vi icke

rätt kunna förstå talet om, att Kristus borttagit synden

allenast såsom skuld. Ty skuld är här lika med

brottslighet, vårföre det att "borttaga synden såsom skuld" ej kan

bliva annat än det att betaga synden hennes egenskap av

brottslighet eller straffskyldighet. Skriften säger: Han har

lagt synden på sin Son, och hon inskränker ingenstädes

den saken. Icke skuldlöshet såsom syndare utan

rättfärdighet är det vi i Kristi person och verk hava fått.

1 Ville man därhän driva Joh. 1: 17, då måste man ock säga, att

sanningen blivit till genom försoningen.

Vad för övrigt kunde vara att säga, det uppskjuta vi.

Herr Welinder synes ämna utgiva någon särskild skrift,

och av den sista uppsatsen i Församlingsvännen ser det

verkligen ut, som skulle denna viktiga fråga kunna komma

att mellan oss i fullt lugn från motsatta sidor diskuteras.

Gud lede oss i sin sannings ljus och sin fruktan.

Herren är konung.

Såsom vi nu hört, är denna Davids 146 psalm en

lovpsalm, uti vilken David prisar Herren för hans

barmhärtighet. Uti Psaltaren förekomma många sådana psalmer,

och de sista psalmerna ifrån den 143 äro allesamman

lovpsalmer. Annorstädes i Psaltaren förekomma ock

klagosånger, i vilka David och andra Guds heliga utgöto sina

hjärtans nöd för Herren, ty deras förhållande till Herren

var sådant, att när de voro i nöd, så utgöto de sina hjärtan

i klagan för Herren, och när de fröjdades, så utgöto de

ock sina hjärtan i lov och tacksägelse. Ja, ofta

förekommer det, att de i samma psalm börja med klagan och sluta

med tack och lov; ty då de begynte klaga och sjöngo om

sin nöd för Herren, så sjöng Herren om sin

barmhärtighet för dem; så blev nöden förvandlad i glädje, och så

bytte de om melodi och sjöngo Herren lov och tack, i

stället för att de förut uttryckte sig i klagan och jämmer.

Så ville Herren ock, att vi skulle hava det inför honom,

så att vi rent ut sade honom, huru vi hava det. Därför:

är du i bekymmer, så klaga det för Herren, och är du i

174 ioo I ingen annan är frälsning

nöd, så klaga din nöd för honom och akta intet bekymmer

för ringa, och tänk icke att Herren ej kan befatta sig med

så små ting, ty många små ting bliva snart en börda, och

om du själv skall bära på den småsaken här, på den andra

där, så har du snart en tung börda att bära på, och därför

heter det: "Alla edra omsorger kasten på honom, ty han

haver omsorg om eder." Och om där står alla, så är det

ock alla, ty Skriften menar icke annat, än vad hon säger.

Det står till och med, att Herren Gud i himmelen har akt

på de sina, ända till den grad, att icke ett hårstrå faller av

deras huvud, hans vilja förutan. Och då kan man ju ändå

säga, att det är en gruvlig småsak att ett hårstrå faller, ja,

det aktas så ringa, att ingen talar med Gud därom, även

om de falla i sådan mängd, att det kan gå därhän att man

blir skallig. Detta tyckes nu vara blott en småsak; men

Skriften säger: all din omsorg, allt det, som gör dig

bekymmer, det måtte angå din egen kropp eller själ eller ditt

hus eller något på åkern eller i ladugården; allt, som gör

dig bekymmer, gå och lägg det på Herren din Gud, ty du

är så befalld i Skriften, och det måste vara tillåtet att göra

det, som man blivit befalld att göra; om icke annat är till—

låtet, så måste det vara tillåtet. Och sammalunda, då

hjärtat är glatt, så tacka och lova Gud i himmelen, såsom du

ser David här göra, då han säger: "Lova Herren min

själ!" Och såsom det heter i den 103 psalmen: "Lova

Herren, min själ, och allt det uti mig är, hans heliga namn;

lova Herren, min själ, och förgät icke, vad gott han dig

gjort haver"; och i 92 psalmen: "Det är en kostelig ting

att tacka Herren och lovsjunga ditt namn, du allra Högste,

om morgonen förkunna din nåd och om aftonen din

sanning ; på tio strängar och psaltare, med spelande på harpa."Herren är konung

175

Se där! Det är alltid en kostelig ting att tacka Herren. Och

vägen till att riktigt tacka Herren det är att komma ihåg

och betrakta, vad gott Herren Gud i himmelen gjort med

oss. Ty den människan lär man icke prisa, om vilken man

ej vet något gott, men vet man något gott om henne, så

är man ock snart färdig att prisa henne, och vet man

mycket gott om henne, så prisar man henne också mycket. Och

sammalunda här; så länge vi icke veta något gott om

Fadern i himmelen, så kunna vi icke heller prisa honom, och

så länge vi se blott på vår egen uselhet och gräva däri, så

att vi icke se upp till honom och betänka och se huru

mycket det goda, han gjort oss, går över det onda, som vi

hava gjort, så länge kunna vi icke tacka honom. Därför

bör du se upp och draga dig till minnes, vad Gud gjort

med avseende på dig; då skall du därigenom lära dig att

tacka honom. Och om du icke kan tacka honom

fullkomligt, så är det i sin ordning, att du begynner tacka honom

ofullkomligt, ty du måste begynna alla saker innan du kan

dem. Skulle icke ett barn begynna läsa, innan det kunde

läsa, så skulle det aldrig få lära läsa, bleve det än hundra

år. Så må vi då börja tacka Gud, även om vi icke kunna

det såsom vi vilja. Så säger han då: "Lova Herren, min

själ", och i 103 psalmen: "min själ och allt det uti mig

är"; så att han vill icke lova Herren allenast med munnen,

utan av allt hjärta; men han kände, att hjärtat var trögt,

och därför liksom uppmanar och uppmuntrar han sig själv

att lova Herren. "Lova Herren, min själ. Jag vill lova

Herren, så länge jag lever och lovsjunga min Gud, så

länge jag här är": Se där nu, det ville David gärna göra;

han ville lovsjunga Herren Gud så länge han levde. Det

var icke för honom såsom för världen; ty världen tycker176 ioo I ingen annan är frälsning

väl att det kan vara i sin ordning att komma till kyrkan

och sjunga en psalm åt Gud och därigenom betyga honom

sin vördnad, för att sedermera i sina syndiga nöjen

liksom skaka av sig den där bojan, som de togo på sig. Om

världens gudstjänst säger Herren: "Detta folket nalkas

mig med sin mun och hedrar mig med sina läppar, men

deras hjärta är långt ifrån mig." Sådan tacksamhet vill

Herren icke hava. Men då David var glad i Gud, så

lovade han honom i sina livsdagar, och det lovet var för

honom icke tungt, utan ljuvligt och kostligt. Vi veta, att han

icke kunde lova Gud i alla sina livsdagar; vi veta, att

somliga dagar klagade han och det var honom ock tillåtet, och

Gud befallde honom icke att då lova Herren. Ty en kristen

är icke såsom ett positiv, så att bara man drar på veven,

så låter det. Nej, han är en arm varelse, som måste känna

synd och uselhet; den ena gången är det för honom så,

som om ingen Gud funnes, den andra gången har täckelset

fallit från hans ögon, och han får åter se Guds nåd och

Guds frälsningsråd, och att samma kärlek är kvar i Guds

hjärta, så att hjärtat kan brista sönder av bara glädje.

Se, så blir det den ena dagen så, den andra så; men

säkert är, att Guds barn vilja lovsjunga Gud så länge de leva.

Först och främst är det visst, att de vilja icke smäda Guds

namn; icke heller vilja de sitta där de bespottare sitta. Icke

heller vilja de vara Guds namn till vanära, utan det är

deras begär, att Guds namn måtte få någon ära genom deras

mun och genom deras gärningar. Eller hur är det? Vi

fråga dig. Du tycker kanske det är rätt och i

överensstämmelse med Guds ord. Men vi fråga icke om det är i

överensstämmelse med Guds ord, utan om det är så, att du

lever, så att du icke allenast vet att det är rätt, utan duHerren är konung

177

lever däri. Annars kan man veta att det är rätt, och

tusen-den veta det, under det de stå stumma för den frågan:

lever du? Käre, är det så med dig, att du fått det sinnet,

så att du vill, att Herren måtte få någon ära genom dig,

och att du vill vandra honom till pris i alla dina livsdagar ?

"Förliten eder icke uppå furstar; de äro människor och

kunna intet hjälpa." Dessa ord äro märkliga. David

varnar därför att förlita sig på människor, även om de kunna

vara furstar; ty den ena kan icke hjälpa den andra. Man

kan hava god lust att hjälpa en annan och till en del vara

honom till hjälp; men en människa duger icke att lita på

och det därför, att människans ande måste sin kos, och då

äro förtappade alla hennes anslag. Därför se vi aldrig, att

Gud i sitt heliga ord hänvisat oss till någon människa. Han

säger icke: se på den och se på den; nej, aldrig så. Det är

bara till en han hänvisar oss att se på, nämligen Jesus. Så

står det: "Se Guds Lamm!" Han säger icke: se på dig

själv, förlita dig på dig själv, förlita dig på dina egna

krafter; ty det vore att göra på samma sätt som om den,

vilken vore utarmad, började förlita sig på sin rikedom.

Man skulle ju säga till en sådan: "du dåre, som litar på

din rikedom och har dock ingen". Så länge jag i lekamlig

måtto skall hjälpa mig fram själv, så blir livet tungt och

besvärligt, fullt av oro och elände, så att det den ena

dagen blir ledsamt för det att det regnar, den andra för det

att solen skiner; så att huru man bär sig åt, så blir det

ledsamt; så sjuknar hustrun, så barnen. Skall jag nu bära

allt detta själv, så måste jag hava mycket ledsamt. Därför

lita icke på dig själv, utan befall det alltsammans åt

Herren. Och sammalunda lita icke på människor och deras

löften, deras ord, ty ett, tu, tre, så är du bedragen. Ty

män-12. — I ingen annan är frälsning.178 ioo I ingen annan är frälsning

niskans ande måste sin kos; därför kan man icke lita på

någon människa, ty när det kommer därtill, att man

behöver hennes hjälp, så är hon död, och även furstar dö, så

att följaktligen även kungsord duga till ingenting. Således

förlita dig icke på människor; det är bara dårskap. Icke

ens i lekamlig måtto kunna de hjälpa, ännu mindre i

andlig. Tänk då huru dåraktigt, när katolikerna lita på påven

eller jungfru Maria eller såsom katolikerna ibland oss,

vilka lita på fädernas tro och gudaktighet och säga: vi

vilja ingen annan tro hava än den våra förfäder haft. De

lita på människor. Så går den ena hit, den andra dit; den

ene litar på en människas förstånd, den andre på en annans

öch fråga icke efter vad Gud säger. Vad de tala det måste

vara talat av himmelen, och vad de säga det måste gälla

på jorden, såsom Asaf sjunger. Men då allt kommer

omkring, så gäller det intet, och då är det förskräckligt att

lita därpå. Förliten eder icke uppå furstar, ty människans

ande måste sin väg och hon måste åter till jord varda, och

då äro förtappade alla hennes anslag.

Men på samma gång som detta är ett bud av Herren

Gud och en förmaning, så är det i alla fall en kristlig sak,

att Herren avlöser från att lita på människor, giver oss

tillåtelse, så att vi slippa lita på människor. Och det är

välsignat att slippa lita på människor, slippa att vara träl

under dem och i stället hava tillträde direkt till Gud och den

han sänt haver, Jesus Kristus. Därför behöver du icke vara

rädd utan tvärtom glädjas, då Gud avlöser dig från det att

lita på människor. Ty det är såsom d :r Luther säger: om

du litar på påven och djävulen tager påven, vem tager då

dig? Således, människorna äro såsom gräs och all deras

härlighet är såsom blomster på gräset; gräset är vissnatHerren är konung 179

och blomstret är avfallet, men det är en sak, som består

evinnerligen, nämligen Herren och hans ord, ty han dör

aldrig och hans ord vissnar aldrig, det blir aldrig svagt

eller vacklande, men människors ord äro alltid vacklande.

Nu säger David vidare: "Säll är den, vilkens hjälp

Jakobs Gud är." Se, den kan kallas för salig. Den är icke

salig, vars hopp står till människor, men den är salig, vars

hjälp Jakobs Gud är. Att han kallar honom Jakobs Gud,

därmed vill han säga, att det är förbundets Gud eller den

Gud, som ingått förbund med Abraham, Isak och Jakob.

Såsom de gamle tänkte på och tröstade sig med förbundet,

såsom ock Sakarias i sin lovsång säger, att Gud gjort alla

de välgärningar Sakarias uppräknar, efter den ed, som han

svurit haver vår fader Abraham. Alltid framhöllo de det,

att Gud var förbundets Gud, således icke hedningarnas

Gud. Och så kunna vi ännu mycket mer säga, icke blott att

Gud är Jakobs Gud, utan ännu mer att han är vår Herres

Jesu Kristi Fader, ty Herren var väl uppenbarad i Gamla

testamentet, dock icke i sådan klarhet som i Nya

testamentet, där han uppenbarat sig såsom Jesu Kristi Fader.

Därför säger aposteln Paulus, att vi icke hava fått träldomens

anda åter till räddhåga, utan vi hava fått utkorade barns

anda, i vilken vi ropa Abba, käre Fader! Där var väl i

Gamla testamentet uppenbarelse av nåden, men på samma

sätt som morgonrodnaden är en uppenbarelse av solen och

är ej annat än det ljus, som solen skickar framför sig, men

själva soluppgången är Jesus Kristus, såsom Sakarias

sjunger. Så var väl sanningen i Gamla testamentet.

Därför heter det: Nåd och sanning är kommen genom Jesus

Kristus. Och säll, säges det här i psalmen, är den, vilkens180 ioo I ingen annan är frälsning

hjälp Jakobs Gud är, säll är den, vilkens hjälp vår Herres

Jesu Kristi Fader är.

Nu är det ju uppenbart, att det finnes ingen, vilken icke

Herren Gud i himmelen vill hjälpa. Så ogudaktig du än

må vara, vill Gud i himmelen gärna hjälpa dig; ja, det

heter, att han uträcker sina händer hela dagen, icke efter det

gudfruktiga, utan efter det ogudaktiga, det ohörsamma

folket. Herren Gud uträcker sina händer efter drinkare,

svärjare, horkarlar och skökor, efter de försmädare; ja

hans hjärta brister av förbarmande, såsom man kan se,

när han satte sig ned på Oljeberget och grät över staden

Jerusalem, icke av vrede över invånarnas ondska, utan av

medlidande med dem för det elände, i vilket de störtade

sig genom sin otro. Och sammalunda är han sinnad mot

en var. Därför har han befallt, att vi på alla gator och

gränder skola ropa till syndare: "här är ännu rum". Har

du varit en farisé, så hör, här är ännu rum, du får komma

utan penningar och för intet. Jesu Kristi Fader har befallt,

att hålla dörren öppen. Har du varit en publikan, en

girig-buk, en horkarl, här är ännu rum, och Jesu Kristi Fader

skall låta det bliva sig en stor glädje blott du kommer, och

på din synd skall icke mer tänkt varda, och aldrig skall

någon räkning föras. Därför du må vara hurudan du vara

kan, ett är säkert, nämligen att ingen finnes, vilken Gud

icke av hjärtat gärna vill hjälpa; men att han av hjärtat

gärna vill hjälpa var och en syndare, det bevisar han

därmed, att han så älskat världen, att han utgivit sin ende Son

på det att var och en, som tror på honom, icke skall

förgås, utan få evinnerligt liv. Man ger icke ut någonting av

vad man äger för den, vilken man vill något illa, nej

aldrig! Och allra minst ger man ut det dyraste man ägerHerren är konung 181

för den, man vill något illa. Finge man se en person

ut-blotta sig själv för att hjälpa någon, då vore det första,

man skulle säga: det är obegripligt vad han vill honom

väl. Det kunde man säga bara på grund av det man såg,

även om ingen genom ord gåve en någon förklaring.

Sålunda kunna vi blott av Herrens gärningar se, att han vill

syndare väl. Och att Herren giver eder den ena nådedagen

efter den andra, vad betyder det? Här äro många, vilkas

hjärtan äro tillslutna för Herren, men ännu haven I fått

en nådedag; vad betyder det? Jo, ännu vill han förbarma

sig över dig och slå dina missgärningar ned; ännu är det

hans lust, att du ville vända om och leva och taga emot

utan penningar och för intet. Käre, är det någon, som vill

hava Jakobs Gud och vår Herres Jesu Kristi Fader till sin

hjälp, då behöver han icke löpa till Rom eller Jerusalem,

utan så heter det: "Se, jag står för dörren och klappar."

Käre, du behöver icke löpa långa vägar för att finna den,

som står för dörren och klappar, det är säkert. Och

sammalunda här: det finnes ingen syndare, som Gud icke vill

hjälpa; det finnes ingen syndare här ibland eder, som

behövde gå härifrån i dag såsom ett otrons barn. I är en

allesammans välkomna i denna stund. Herren bjuder eder

välkomna och säger: kommen och låtom oss gå med varannan

till rätta, icke för att få synderna tillräknade, utan för att

få dem snövita och såsom en ull. Kommen därför

allesamman, blinda, halta, döva, korteligen de, som äro elända

på alla vis. Är du en sådan, som känner dig eländig, så

att du hart när förtvivlar, så kom utan penningar och för

intet; är du en, som tycker, att du är så hård och kall, att

du icke känner någonting, så kom du med utan penningar

och för intet. Gud har icke befallt, att man skall sålla folk182 ioo I ingen annan är frälsning

ej heller sikta dem, utan att man skall kasta ut noten och

draga ihop allt vad man får tag uti. Gud vare lov, det

finnes ingen syndare, som icke får komma, och det just nu,

så att om djävulen säger: "om en stund" eller "i morgon"

så hör hellre vad Gud säger: "just nu". Men, som sagt är,

huru mycket man predikar, så är det obegripligt vad

"förlossade trälar ändå hålla sig kvar i träldomen". Är det

icke en underlig sak! Och därför är det icke alla, om vilka

man kan säga, att Jakobs Gud är deras hjälp. Och är det

icke dåraktigt att kunna få hjälp för ingenting och icke

vilja hava hjälp,, att kunna bliva buren och ändå träla,

arbeta och möda sig, för att till sist med all sin möda komma

till helvetet. Men så är det; Herren Gud står för dörren

och klappar och vill in bara för att få hjälpa. Om det är

en fattig man och en rik åtager sig honom, så kunna vi

säga: det är ingen nöd för honom; han är visserligen

fattig, men den och den har åtagit sig honom, och då

kommer det icke an på om han själv äger något. Så är det

ock här. Den, vilkens hjälp Jakobs Gud är, den är salig,

ty det är intet ont, som kan vederfaras honom, allt måste

tjäna honom till godo. Har han medgång, så måste det ock

tjäna honom till godo, och har han motgång, så måste det

ock tjäna honom till godo; blir han ärad, så måste det

tjäna honom till godo, och blir han smädad, så måste det

ock tjäna honom till godo; talar man sanning om honom

så måste det tjäna honom till godo, och ljuger man på

honom, så måste det ock tjäna honom till godo; lever han,

så måste det tjäna honom till godo, och dör han, så måste

det ock tjäna honom till godo; är han frisk, så måste det

tjäna honom till godo, och är han sjuk, så måste det ock

tjäna honom till godo. Det är ändå att vara satt i säkerhet,Herren är konung 183

eller hur? Det är att vara i riktig säkerhet, att allting

måste tjäna och samverka till godo för en. Det är ju

märkligt att hava en sådan utomordentlig trygghet och

säkerhet, och det icke därför, att jag har sådan kraft, att jag

kan säga: det har ingen nöd för mig, ty jag är så stark

eller så vis; men det kan jag säga: ingen nöd för mig, ty

Jakobs Gud är min hjälp. Då kunna de elända och svaga

få vara med; ty Gud har icke åtagit sig att hjälpa de starka,

utan de svaga. Och därför kunna väl de svaga sjunga,

lova och vara glada. Och frågar man dem: varför är du

så glad? är du from? Nej. Är du vis och stark? Nej.

Varför är du glad då? Jo, därför att Jesu Kristi Fader är min

Fader, och att Jakobs Gud är mitt beskydd. Och vad skulle

sedan kunna hända mig? Då kan endast det hända, som

är gott, bara gott. Så att om du får god årsväxt, så är det

gott, och om du får liten årsväxt, så är det lika gott, allt

kommer ifrån samme Fader, alltsammans är en

påhälsning från honom och han säger: detta behöver du nu,

därför giver jag dig det.

Se, man vet i lekamlig motto, när en läkare föreskriver

bittra läkemedel, så tycker man ju det icke illa vara, och

om man icke på annat sätt kan komma åt att köpa dem, så

kan man väl sälja något av vad man har, för att kunna

köpa de bittra läkemedlen. Men Gud ger läkemedlen för

intet, och ändock vill ingen taga in dem; och om de smaka

litet bittert, så säga de, att det är förgift, men läkemedel

äro bittra och förgift är sött. Om de rätta läkemedlen kan

man icke döma rätt annorledes, än att man ser efter vad

Gud i sitt ord har talat. Och vad säger han? "Jag skall

vara den usle och fattige nådelig", icke gruvliv utan

nåde-lig. Tänk nu: usel — o, det är ett märkvärdigt ord! — ja,184 ioo I ingen annan är frälsning

så usel, att man tilläventyrs icke känner sin uselhet såsom

man skulle! Och när Herren skådar ned från himmelen på

jorden, vad får han då se? Jo, här en usel, där en. Och

vad säger han då? Jo: jag måste vara honom nådelig.

Varför? Jo, se annars går han förlorad. "Och de fattigas

själar skall han hjälpa"; så att där han ser en fattig och

eländig, där måste han åstad och hjälpa. Människor kunna

icke hjälpa sig själva från döden, mycket mindre någon

annan. Men säll är den, vilkens hjälp Jakobs Gud är och

vilkens hopp på Herren hans Gud står. Om den kan man

säga, att han är i sanning lycklig, och det vet även världen.

Världen vet om sig själv, att hon icke är lycklig; och fastän

de ogudaktiga icke vilja bli kristna nu, så vilja de gärna

bliva kristna, när de skola dö, ty de känna och veta, att

endast de kristna äro lyckliga. Det veta ock alla de, som

äro Guds barn, att de äro lyckliga, så att de icke vilja

byta bort sin lycka mot hela världen; nej, om man ock

bjöde dem ett helt berg av guld och sade: detta skall du

få, om du övergiver Herren Jesus, så skulle de strax svara:

nej, bort med alltsamman. En kristen vill icke och kan icke

bortbyta sin lycka mot allt vad världen har att bjuda på.

De kristna äro saliga redan här i hoppet. Det synes icke,

men det är icke mindre visst för det. Så är den vilkens

hjälp Jakobs Gud är; och han grundar detta

huvudsakligen på två omständigheter, den ena omständigheten är,

att Herren är allsmäktig, och den andra att Herren håller

tro evinnerligen. Är Herren allsmäktig, så måste vi säga,

att då kan ingenting fördärva den, som han bär i sitt sköte.

Alla fiender tillsamman kunna icke skapa ett grässtrå,

mycket mindre göra det efter, som här står om Gud: "Den

himmelen, jorden, havet och allt därinne är, gjort haver."Herren är konung

185

Kom ihåg, att han, som är din hjälp, är allsmäktig, och

vad skulle då kunna fördärva dig ? Du är visserligen svag,

men är han allsmäktig, som skall hjälpa dig, vart kan då

djävulen komma med dig? Han är visserligen starkare än

du, men han är icke starkare än han, som bär dig. Nej, då

han, som är din hjälp, är allsmäktig, så har du i honom

den säkraste trygghet. Tänk en allsmäktig Gud till din

hjälpare! Har du tänkt på det! Du har kanske tänkt på

några småsaker, men icke därpå, att Gud är din hjälp.

Därför om något kommer på, så suckar du och går in till

din hustru eller till din granne och klagar, i stället för att

säga: så och så har det hänt, men Herren är min hjälpare,

det har ingen nöd. Brukar du tala på det sättet ? Men Gud

vill, att du ock skall öva det^så att du, då nöd är å färde,

lutade dig intill honom och kunde säga: det har ingen nöd,

min Fader är allsmäktig, och han är min hjälpare. Sedan

heter det, att han håller tro till evig tid, så att vad han

lovat, det håller han. Tänk ändå! Vad han lovat, det skall

ske. Nu har han kastat synderna på Sonen, i hans blod

avplanat alla synder, naglat dem vid hans kors; och det

verket förvandlas aldrig någonsin. Vad Gud i skapelsen gjort,

det förvandlas, men det verket, att han kastade synderna

på Sonen, det förvandlas icke. Att Sonen av Guds nåd

smakat döden för oss alla, att han är för våra synders

skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt, det

förvandlas aldrig, utan det står såsom Guds berg, och ett

berg, det håller alltid att bygga på; på ett berg kan man

bygga så höga hus som helst. Och sammalunda här bjuder

nu Herren Gud alla de sina till Lammets bröllop, till det

stora gästabudet, som han gjort åt sin Son; och han har

givit befallning, att hans tjänare skola gå ut på gator och190 ioo I ingen annan är frälsning

gränder i staden, och alla dem, som de träffa, skola de

hava in. Och detta tar han aldrig tillbaka, så att vi behöva

icke vara tveksamma med avseende på någon syndare.

Sammalunda säger aposteln Johannes om var och en, som

bekänner sina synder: "Gud är trofast och rättvis, att han

förlåter synderna och renar av all orättfärdighet." Och

därför, var helst du ser någon människa, som vill bekänna

missgärningarna, så säg densamma helt enfaldigt: "var

vid gott mod, dina synder förlåtas dig", och var säker på

att du icke tager miste. Säg henne icke: du bör tro, att

dina synder förlåtas dig; ty då svarar hon: ja, om jag

blott hade tro. Nej, du skall allenast säga: dina synder

förlåtas dig; och du skall truga på henne det ordet och

säga: det är alldeles säkert, Herren håller tro till evig tid.

Och varest någon själ tror på Jesus, där håller Herren

henne fortfarande tillhanda en daglig syndaförlåtelse; så

att evad du förmår tro det eller icke, evad du förmår

fröjda dig däråt eller icke, alltid är det ordet sant, att Jesu

Kristi Guds Sons blod renar från alla synder, och det icke

blott den dag, då du är mera from än annars, ty då kan

du lättare tro, utan även den dag, då du är mera ogudaktig

än annars. Jesu Kristi Guds Sons blod renar dig från alla

synder även då, så att Guds hus är ett sådant hus, som är

uppbyggt av syndernas förlåtelse. Där är syndernas

förlåtelse till höger, syndernas förlåtelse till vänster,

syndernas förlåtelse till tak och syndernas förlåtelse till golv; så

att vart man vänder sig, så har man syndernas förlåtelse

runt omkring sig. Ty Herren håller tro till evig tid. Tänk,

vad salighet det är att få bo i syndernas förlåtelse och

slippa det arbetet att två sig själv ren ifrån sina synder.

Tänk, om man skulle nödgas göra vatten för att tvätta sigHerren är konung

187

uti, vi skulle icke gå mycket rena då. Eller om vi skulle

nödgas gå en mil eller två efter vatten, tänk huru otroligt

smutsig man då skulle få gå. Men käre, då en källa rinner

bredvid husknuten, eller man har vattenledning, så att man

blott behöver skruva på en kran, så kommer det vatten,

så att man kan två sig ren. Sammalunda här. Och du

behöver icke ens själv två dig ren, ej heller gå långt efter

vatten, som renar dig från din orenhet, utan du behöver

blott öppna på det levande Guds ord, som rinner, så att

säga, riktigt över. Och detta ordet säger: "Var vid gott

mod, dina synder förlåtas dig!" Och så är du ren i Jesu

blod alla stunder, alla dagar och från alla dina

missgärningar. Sådant är dock något att hava för ingenting.

Också heter det, att "var och en, som ser Sonen och tror

på honom, han skall hava evinnerligt liv, och jag skall

uppväcka honom på den yttersta dagen". Och det ordet håller

Herren och bevarar tro till evig tid, så att varhelst någon

syndare är, som ser efter Jesus Kristus och tror på honom,

om honom kan man säga med visshet: han skall hava

evinnerligt liv. Och när den lekamliga döden kommer, så kan

man säga: se, nu är det i görningen, nu skall han taga i

besittning det eviga livet. Så kan den, som tror, tala rakt

i strid mot den, som blott ser det, som för ögonen är. Det

dog i vintras en kvinna i en stad i mellersta Sverige och

omedelbart förrän hon dog, sade hon till läkaren: "nu får

ni ha tack, hr doktor, och för det besvär doktorn haft, får

min man vedergälla eder, om han kan; men jag går nu hem

till Jesus". Jag frågade densamme doktorn efteråt, då han

berättade händelsen för mig: såg du icke då, att Guds barn

dö annorlunda än världens barn? Jo, sade han. Tänk, hur

stort att, då döden är i annalkande, få lämna doktor, me-dicin o. s. v. och säga: nu går jag till Jesus! och vara

säker i tron på det ordet, att han håller tro till evig tid.

Låter han dig leva tills i morgon, så håller han tro ända till

dess. Ja, han håller tro, och han skall bära dig på sina

skuldror ända hem, så att han skall komma inför Fadern

och säga: gjorde jag icke såsom du befallde mig, se,

Fader, hade jag icke denne elände själen härin, här är hon

nu! Om du än bävar och fruktar, så är hans ord icke

mindre säkert för det; hans ord står icke på din tro. Om

du begriper eller icke begriper huru det går, så begriper

dock han vad han lovat. Ära vare Gud! Säll är den,

vilkens hjälp Jakobs Gud är, han håller tro evinnerligen.

Fördenskull skola syndare ärva evinnerligt liv utan penningar

och för intet. Således: han är en trofast Gud, en

allsmäk-tig Gud, som gjort väldiga frälsningsgärningar, och en

Gud, som givit väldiga, stora löften. Och skola icke

syndare komma fram på detta, vad skola de då komma fram

på ? Sannerligen, här är det bäst att låta fara all egen

värdighet, egen förtjänst, egen vishet och förträfflighet. Tänk,

att få fara till himmelen för intet! Om man läte människor

få komma in på dans för intet, så skulle det bliva så trångt,

att de icke skulle kunna dansa; men när man säger du får

gå till himmelen för intet, du får den för intet, vem vill

väl då vara med! Men vem som vill vara med, vem som

vill vara Kristi brud, densamma följe med nu! Jesus vare

evinnerligen lovad och vår himmelske Fader vare

evinnerligen lovad. Och I, kära vänner, prisen Herren och följen

bara med; han är trofast och sannfärdig och håller

förvisso allt det han har lovat. Amen — Sv. Ps. 24:1.

Kristi översteprästerliga förbön.

1. Denna bön har man rätteligen kallat vår Herres Jesu

Kristi översteprästerliga förbön. Ty här finner du Herren

uti den andra delen av det, som hörer till en översteprästs

ämbete, nämligen att han beder för folket. Därför må vi

väl bedja Gud giva oss sin helige Ande, på det att vi

måtte förnimma något av det djup, som ligger i denna

bön. Ty hon visar oss rätteligen, med vilket sinne och

hjärtelag emot oss Herren återvände från den synliga

umgängeisen på jorden till himmelen, när han gick att

återtaga den härlighet, som han hade hos Fadern, förrän

världens grund lagd var. Och vilja vi veta vad han

däruppe på Faderns högra hand tänker och gör med

avseende på oss, så behöva vi icke vara ovissa därom utan

hava denna hans bön såsom en viss och säker pant eller

borgen därpå, att han intet annat tänker än fridens

tankar och intet annat gör än manar gott för oss. Såsom

vi ju här intet ord höra av förbannelse eller vrede utan

idel ljuvlig sötma och nåd för de elända, som han lämnar

190 ioo I ingen annan är frälsning

efter sig i denna jämmerdalen. Ty han ändrar icke sitt

ämbete på samma sätt som Moses, vilken, när han

uttalat all lagens ord, lägger därtill en gruvlig förbannelse

över var och en, som icke i allt håller det, som i lagboken

skrivet är.

2. Se, det må man kalla en rätt Frälsare och

överstepräst, vilken, när han går att offra sig själv på

förbannelsens träd, likasom tager sina lärjungar i famnen, faller

ned till jorden och lämnar dem ifrån sig i den himmelske

Faderns armar, att han måtte bevara dem från ondo intill

den stunden, då det kan behaga honom att taga dem av

denna världen. Därför är det ju en riktig hädelse och Guds

försmädelse, att vi icke akta på denna bild utan så ofta

låta våra egna tankar regera och gälla i våra hjärtan, så

att vi tänka oss den käre Herren, icke så som han här

föremålas oss, utan så som vore han färdig att vid minsta

stapplande i vår tro eller vårt leverne lämna oss åt

djävulen. Känna vi oss fromma och allvarliga, nog äro vi då

vid gott mod och tro, att Herren manar gott för oss, men

falla vi i någon synd, då hava vi varken öron eller ögon

för denna Kristi bön utan tänka, att Herren då i stället

skall ropa över oss såsom Abels blod över Kain. Varmed

vi intet annat göra än förvända Kristus till en åklagare

samt förneka och försmäda denna hans bön, såsom

skrym-tade han allenast och i djupet av sitt hjärta tänkte, att

vår salighet ändå skall stå på våra egna gärningar. Men

vad gruvligare synd kan väl tänkas än detta, ändock våra

hjärtan äro till den grad galna, att vi mena det vara en

mycket ringare synd att icke tro evangelium än att icke

hålla lagen.Kristi överste prästerliga förbön 26 9

3. Därför skall man här väl veta att skilja mellan

tveggehanda gudstjänst, en som sker i himmelen samt gör,

att vi hava rättfärdighet inför Gud, och en som sker på

jorden samt tjänar därtill, att Guds namn varder

förhärligat. Den förra hör översteprästen till, nämligen vår Herre

Kristus, den senare hör oss till. Den förra sker genom

översteprästens offer och bön, däruti han icke vill tillåta,

att vi inblanda våra gärningar. Vilket ock är förebildat i

Gamla testamentet därigenom, att ingen fick hjälpa

översteprästen, när han gick in i det allraheligaste för att offra

och bedja. Den senare sker genom vår tro och kärlek,

varigenom vi prisa och upphöja Herren, så att hans

gudstjänst kommer till sin rätta frukt och nytta i oss och andra.

Och duger det platt intet, att vi göra den förra

gudstjänsten beroende av den senare, så att vi skulle tänka, att

när det går sönder i vår gudstjänst (såsom det ju Gudi

klagat alltid går, emedan vi aldrig kunna tro och älska,

såsom vi borde), så måste det ock vara förlorat med

översteprästens gudstjänst, så att vi icke vidare skulle vara

rättfärdiga för Gud. Så vill nämligen vårt eget hjärta

alltid hava det och kan icke begripa annat. Men då gäller

det att med denna Kristi bön dristigt skära våra egna

tankar tvärt av och sluta så: "Om ock den gudstjänst,

som är mig anbefalld, aldrig vill gå, som den skulle, utan

alltid blir bristfällig och full med synd, så vill jag dock

icke tänka, att Herren skulle sköta sin gudstjänst i

himmelen lika illa som jag min på jorden, utan fasthellre hålla

det visst, såsom det i sig är, att hans gudstjänst ändå är

fullkomlig och gäller evinnerligen". Det vore ett rätt bruk

av denna bön, därtill Gud oss nådeligen förhjälpe. Nu

vilja vi ock se, huru orden lyda.192 ioo I ingen annan är frälsning

4. Sedan Herren väldeligen jiade tröstat sina lärjungar

och sagt dem, att de väl i denna världen skulle hava tvång

d. ä. nöd och förföljelse, men att de icke skulle låta sådant

bekymra sig utan vara vid god tröst, emedan han hade

övervunnit världen och nu gick till Fadern för att bereda

dem rum, så lyfte han sina ögon upp mot himmelen och

sade: Fader, stunden är kommen. Såsom ville han säga:

"Fader, den är nu inne den stunden, för vilken jag är

kommen hit ned till jorden, nämligen på vilken jag skall

gå till korset med all världens synder, för att där igenom

offret av mig själv avplana dem och göra dem platt till

intet, på det de icke mer måtte kunna fördöma eller

utestänga någon syndare från himmelen".

5. Därmed vill han giva tillkänna, att denna stund icke

var något oväntat, såsom den där berodde på en

tillfällighet eller därpå, att fienderna nu fått makt över honom,

emot hans egen vilja, utan tvärtom att den var något, som

han, mänskligt att säga, hade avtalat med sin Fader, förrän

han kom till jorden. Vilket vi ock se därav, att han många

gånger före sitt lidande talar till lärjungarna därom, ja

ock till sina fiender, såsom då han säger till de fariséer,

vilka varnade honom för Herodes anslag: "Gån och sägen

den räven igen: Se jag utdriver djävular och helår i dag

och i morgon, och tredje dagen varder det ändat med mig"

(Luk. 13: 32), ävensom till Pilatus, vilken menade sig hava

makt både att döda och släppa honom: "Du hade ingen

makt över mig, vore hon dig icke given ovanefter" (Joh.

19:11).

6. Således: där ovan i Guds eviga råd var denna stund

förutbestämd såsom den, på vilken vår frälsning skulle

ske. Men då må vi ock akta oss för att bestämma annor-Kristi överste prästerliga förbön 26 9

lunda, såsom stode den stunden ännu åter, då vi skola

försonas med Gud. Nej, "stunden är kommen", säger Herren,

och "stunden är nu överstånden", kunna vi säga. Ja Gud

vare lov, det är överståndet allt det arbete, varigenom våra

synder skulle kastas i havets djup, såsom Herren ock

längre ned säger: "Jag har fullbordat det verk, som du

mig givit haver, att jag göra skulle". Och såsom man icke

vidare befattar sig med ett arbete, sedan det väl är färdigt,

utan går därifrån till något annat, så böra icke heller vi

befatta oss med det verket att avplana synder, såsom

behövde ännu däråt något göras, utan i stället gå till något

annat d. ä. till att tro, prisa och berömma Herrens namn

och verk, älska och tjäna vår nästa, avlägga all köttets och

andens besmittelse o. s. v. såsom förr sagt är om den

tveggehanda gudstjänsten.

7. Förklara din Son, säger han vidare, och vad han här

menar för ett förklarande eller förhärligande, det giver

han tillkänna nedanför, då han säger: Och nu Fader,

förklara du mig när dig själv med den klarhet, som jag hade

när dig, förr än denna världen var. Han menar nämligen

den härliga upphöjelse, som skulle följa på hans nesliga

död. Såsom ville han säga: "Nu är jag stadd mitt i nesa

och död och ligger i det djupaste mörker; nu är det tid,

att du framdrager mig, upplyfter mig och sätter mig i ära,

emedan mitt ljus är så alldeles utsläckt, att världen

trampar mig under sina fötter, var och en skyr och undflyr

mig, så att ingen råd eller hjälp finnes, om icke du själv

vill göra det. Ty att jag må komma ur dödens gap och

djävulens våld, därtill fordras en evig, allsmäktig,

gudomlig kraft". (Luther).

8. Det ville han säga, så att lärjungarna skulle höra

13. — I ingen annan är frälsning.194 ioo I ingen annan är frälsning

det, på det de icke måtte förtvivla, när de finge se hans

lidande och smädeliga död, utan vara vid gott mod och

veta, att därpå skulle följa evig härlighet. Det böra även

vi veta, att när Herren ännu visar sig svag i sitt rike,

är det icke så att förstå, som ville han lämna sin sak på

jorden till fördärv och undergång, eller så som förmådde

han icke vidare uppehålla henne, utan så som denna bön

lärer, att nämligen på denna svaghet skall följa en härlig

kraft och seger. Ty när Herren visar sig svag i sitt rike,

så sker det blott till den ändan, att han måtte lära oss,

att allt det, varpå vi av naturen lita, såsom gods, makt,

ära eller egen kraft, fromhet och vishet, är idel hö och

strå, samt att all framgång och seger står allena till hans

gudomliga makt och trohet.

9. Behålla vi icke denna tro i hjärtat, så skola vi snart

förtvivla, emedan det ofta ser så ut, som vore allt förlorat

och som hade fienderna alldeles fått överhanden till att

uppsluka Kristi rike. Ty efter förnuftet se vi ingen

härlighet i detta rike utan idel smälek, kors och död, emedan

det allestädes är motsagt, försmädat och illa beryktat,

såsom Herren Kristus själv var, samt måste den ena gången

stå inför Kaifas, den andra gången inför Pilatus, medan

å ena sidan sadducéerna, å andra sidan fariséerna ropa

"korsfäst". Och visst gäller det då, såsom sagt är, att vi

icke låta oss förvillas utan se bort utöver all denna

smälek på den härlighet, som väntar, då Herren skall bliva

uppenbar och alla de, som tro, skola få se honom, såsom

han är, samt varda honom lika i härlighet, såsom de här

efterföljt honom i ringhet och förnedring.

10. Men att Herren tillägger: Att din Son förklarar

ock dig, därmed giver han tillkänna, huru hans ära på detKristi överste prästerliga förbön 26 9

närmaste sammanhänger med Faderns, så att Fadern icke

kan bliva förhärligad utan genom Sonens förhärligande.

Endast därigenom, att Sonen blev åter upphöjd till den

härlighet, som han av begynnelsen haft hos Gud, kunde

Guds frälsningsråd bliva fullbordat. Hade Herren blivit

i graven, då hade vi ingen frälsare haft, och då hade Gud

med alla de åt fäderna givna löftena kommit på skam.

Men nu då Herren uppstått ur graven och uppfarit i

härlighet, nu är det uppenbart, att det var allvar med Guds

kärleksråd om oss samt de givna löftena, och nu är Gud

förhärligad såsom vår Fader och förlossare genom den

härliga seger, som Herren Kristus vunnit. Alla Guds

egenskaper framstå genom denna seger i det härligaste ljus.

Hans rättfärdighet, hans heliga majestät, hans

sannfärdighet, trohet, barmhärtighet — allt se vi uti Kristi död

och uppståndelse förenat och förhärligat. Därför vill ock

Herren här lära oss att endast i honom se Guds härlighet,

på det vi måtte veta, att den uti intet annat består än

däruti, att han så älskat oss, att han icke skonat sin enfödde

Son utan givit honom ut till ett offer för oss alla samt

sedan upphöjt honom på sin högra hand till att vara dag

och natt i Guds åsyn för oss såsom vår försvarare, till

dess han förer även oss till samma eviga härlighet. "Ty

den som söker Gud och vill tjäna honom annorlunda än

i Kristus, han finner och tjänar icke den rätte Guden".

(Luther).

11. Nu angiver Herren den grund, varpå han bygger

sin bön, då han säger: Såsom du haver givit honom makt

över allt kött, att alla dem, som du haver honom givit, skall

han giva evinnerligt liv. Makt över allt kött, d. ä. alla

människor, har Gud givit sin Son vid hans sändning till värl-196 ioo I ingen annan är frälsning

den, i det han likasom befullmäktigat honom att såsom den

ende återlösaren och frälsaren utföra Guds frälsningsråd.

Ty såsom detta råd sträcker sig till alla människor, så

sträcker sig ock Sonens makt över alla. Här är ingen

undantagen, allt kött är Sonen underlagt.

12. Ett starkare uttryck än detta för den oåterkalleliga

bestämdheten och allmänneligheten av Guds beslut att

frälsa syndare, kan icke finnas, och dock är ingen sanning

förskräckligare än denna för vissa människor, nämligen

för dem som icke vilja hylla Sonen. De kunna visserligen

i dessa ord läsa sin dödsdom. Vilket de ock själva bevisa

därmed, att de alltjämt i sin otro sträva och strida emot

denna sanning, samt söka göra gällande, att dock var och

en skall bliva salig på sin tro. Ty de känna väl, att om

dessa Herrens ord äro sanna, så är det förlorat med dem,

alldenstund här uppenbart säges, att det eviga livet endast

i Sonen är att finna, så att utom honom intet annat gives

än synd, vrede och evig död. Men i stället för att då böja

sig för sanningen, vilja de, att sanningen skall böja och

jämka sig efter dem, på det de måtte få bliva ostörda i

sitt köttsliga sinne.

13. 0 1 arma förblindade själar, varför striden I emot

eder egen salighet? Hören I icke, att Herren Kristus har

fått denna makt till att giva evinnerligt liv? Varför viljen

I då icke anamma honom och bliva Guds barn utan

tvärtom strida emot honom, tills han genom sin allmakt lägger

eder såsom fiender till sin fotapall och bortstöter eder?

I tron icke, att det är så farligt, men vad haven I för en

grund för eder tro? Besinnen eder då en gång; vi anropa

eder därom vid vår Guds innerliga barmhärtighet. Sen

eder för, att I icke förgåns på vägen! (Ps. 2). Ty härKristi överste prästerliga förbön 26 9

gälla inga mänskliga tankar eller gärningar, inga tårar,

inga böner, ingen kamp emot synden, intet arbete för att

leva sedligt och fullgöra Guds lag. Nej, har du icke hyllat

Sonen, då är allt förlorat, för evigt förlorat. Ty den som

faller på denna stenen, han bliver krossad!

14. Men så förskräckliga dessa ord äro för alla dem,

som icke hylla Sonen, så fulla av tröst och salighet äro

de ock för alla dem, som av Fadern "äro givna åt Sonen".

Ty här höra vi, vartill Herren fått makt över allt kött,

nämligen på det han skall giva evinnerligt liv. Det allena

var ändamålet med hans ankomst till världen, det var den

gåva, som han från himmelen, från Gud själv, förde med

sig till den av förbannelse för syndens skull betäckta

jorden. Därför säger han ock, att han icke är kommen till

världen, på det han skall döma världen, utan på det att

världen skall bliva salig genom honom.

15. Tänk på vad detta betyder! När den helige, av oss

förolämpade Guden från himmelen skådar ned på jorden

och ser, att alla äro avvikna och löpa hit och dit i

villfarelse och orättfärdighet, ja att ingen är, som ens frågar

efter honom, då giver han sin Son fullmakt att fara ned

till jorden, taga de avfälliga barnens synd och rättvisa

förbannelse på sig samt i stället giva dem det eviga livet. Vem

kan utgrunda en så omätlig Guds kärlek? Om han hade

sett, att några varit fromma, samt beslutit sända sin Son

för att rädda dem undan de ogudaktiga, såsom han sände

änglar för att rädda den rättfärdige Lot från det

ogudaktiga Sodom, då hade förnuftet genast begripit allt. Ty det

förstå vi nog, att Gud kan vara nådig mot de fromma.

Men det hade varit för ringa för honom. Större skulle

hans gärning vara. Kosta vad det kosta ville, räddas måste198 ioo I ingen annan är frälsning

dock det arma förlorade barnet, människan, skulle än

enfödde Sonen offras därför. Hade hon ock själv frivilligt

bortkastat det eviga livet, så skulle det dock återgivas åt

henne. Sådant var Guds hjärta, medan vi ännu voro hans

fiender.

16. Men vilka äro de, som av Fadern äro givna åt

Sonen och som skola få allt detta (nämligen det eviga livet)

att äga? Ty uppenbart är av hela Skriften, att ehuru

Kristus är alla människors frälsare samt åt alla, ingen

undantagen, har givit allt det, som han genom sin död och

uppståndelse förvärvat, så skola dock icke alla komma i

åtnjutande därav, utan endast de, vilka, såsom Herren här

säger, Fadern givit åt Sonen. Men vilka äro då dessa

lyckliga? Det är en fråga, som ofta plägar bekymra de

enfaldigas samveten. "Huru skall jag veta", säga de, "att

just jag är given av Fadern åt Sonen, så att även jag skall

kunna i honom tillförse mig evigt liv? Kanske jag hör till

de andra, som trots allt, vad Sonen gjort, likväl skola gå

bort till evig pina?" Ja, var skola vi taga svaret på en så

viktig evighetsfråga? Skola vi taga det ur våra egna

hjärtan? Då är det så gott, att vi genast giva allt förlorat och

aldrig befatta oss med frågan om det eviga livet, ty hjärtat

kommer aldrig utöver lagens gärningar, och de föra icke

det eviga livet utan den eviga döden med sig. Eller skola

vi taga svaret från människors visdom? O, huru skulle vi

då någonsin kunna få en viss och säker frid! Den ena

människan säger så, den andra så, och ingen kan gå i

borgen för den andras själ. Därför är det icke tecken till frid

utan till död, när den ena människan tryggar sig vid den

andras meningar. Ett vaket samvete behöver Guds ord för

att vila på, om det skall hava frid. Men har Herren givitKristi överste prästerliga förbön 26 9

oss något svar, då gäller det visst lika säkert, om ock vårt

eget hjärta och all mänsklig vishet lägger sig däremot, ty

det är han allena, som skall döma oss på den yttersta

dagen. Och vilka äro då de, som han kallar till sig, såsom

de där äro honom givna av Fadern? "Det måtte väl vara

något fromt och heligt folk (säger du), som icke på sitt

samvete bär sådana synder som jag?" Ja, hör! I Matt.

11: 28 svarar han: Kommen till mig alla I, som arbeten

och ären betungade! I Matt. 9: 13: Jag är icke kommen

att kalla rättfärdiga utan syndare till bättring. I Luk.

14: 21: Gå snarligen ut på gator och gränder, och de

fattiga och krymplingar, halta och blinda hav här in! I Jes.

55: 1: Nuväl alla I, som törstiga ären, kommen hit till

vatten, och I, som icke penningar haven, kommen hit,

köpen och äten!

Ja, vem kan uppräkna alla de vittnesbörd, som vi

härom hava av Herrens egen mun? Så var det då vid

Sonens sändning av Fadern bestämt, att det var sådana, som

skulle hava det eviga livet. Såsom hade han sagt, när han

sände honom: "Jag giver dig nu fullmakt över allt kött,

att du må stiga ned till jorden och borttaga alla

människors synder. Och ser du några arbetande och betungade

syndare, några andligen halta, blinda, fattiga och

krymplingar, några som gärna ville vara rättfärdiga men äro

utan penningar — så skola de vara dig en särskild gåva

av mig, dem skall du taga till dig och hava dem härin i

himmelen samt giva dem utan penningar och för intet det

eviga livet." Skulle icke här de halta börja att springa som

en hjort och de dumbars tunga att lovsjunga? (Jes. 35 : 6).

Hör du, halte, och du blinde, och du krympling! Hör och

giv akt, ty det är säkert detta och duger att lita på. Halta200 ioo I ingen annan är frälsning

därför icke i din blindhet bort härifrån utan lägg dig här

till vila och var vid god tröst!

18. Varuti det eviga livet består, därom undervisar oss

ock Herren, då han tillägger: Och det är evinnerligt liv,

att de känna dig allena sann Gud och den du sänt haver

Jesus Kristus. Hör vilken predikan! Evinnerligt liv att

känna Gud såsom den allena sanne Guden och Jesus såsom

Kristus1 d. ä. såsom den utlovade Messias! Det är en

predikan, som med ens bryter ned alla lagens gärningar. Ty

här säges icke ett ord om gärningar, så att det skulle heta:

"Det är evinnerligt liv att känna dig samt göra goda

gärningar". Icke heller säges allenast, att vi vinna det eviga

livet genom att känna Herren, utan rätt och slätt att det

eviga livet består i sådan kunskap, vilken därför i Luk.

i: 77 kallas salighetens kunskap till syndernas förlåtelse

d. ä. den kunskap, vari saligheten ligger, emedan den

höjer människan över alla lagar, synder och goda gärningar

samt försätter henne uti det tillstånd, vari inga gärningar

tillräknas henne till rättfärdighet och inga heller till

fördömelse, utan hon är genom en annans, nämligen Kristi,

rättfärdighet i en beständig Guds nåd och vänskap utom

och över alla lagar och gärningar. Såsom ock Herren

säger i Jes. 53: "Genom sin kunskap skall han, min tjänare,

den rättfärdige, många rättfärdiga göra".

19. Sådant förstod ock författaren till Vishetsboken,

då han sade: "Känna dig är en fullkomlig rättfärdighet,

och veta din makt är en rot till evigt liv" (Vish. 15: 3).

"Men denna kunskap är intet annat än veta, vad man skall

tro om Kristus och Fadern. Såsom ville Herren säga: Sen

till och låten det allena vara edert studerande och all eder

1 Så äro nämligen orden att förstå.Kristi överste prästerliga förbön 26 9

tanke och omsorg, att I blott lären eder väl känna Fadern

(och mig), och ingen söke något annat eller bättre! Ty

det allena är vår vishet och konst, som kallas en kristlig

konst eller lära. Vad man annars kan lära utom och jämte

detta, skall man icke anse för en kristlig konst. Och om

någon frågar, vad de kristna kunna eller lära, skall man

svara: "Intet annat, än att man känner Kristus, sänd av

Fadern". Den som icke kan eller lär och driver detta, han

berömme sig icke av någon kristlig konst. Ty om ock

någon visste allt, som är under solen, ja om han ock kunde

och gjorde de tio budorden, korteligen: om han ock visste

och förmådde så mycket som änglarna, så gör dock detta

ännu ingen kristen. Varför här alldeles avskäres och

ute-slutes allt, vad man kan predika och veta, bjuda och göra

om allehanda god lära och levnad, och intet bliver kvar

eller gäller, som kan göra en kristen, utom vad Herren här

säger: Att de känna dig och den du sänt haver Jesus

Kristus" (Luther).

20. Och låtom oss se, vad erfarenheten i denna del

vittnar. Vad är det väl, som först gör en uppväckt och under

lagen arbetande syndare salig? Månne det att han äntligen

genom sitt allvar, nit, bön och bättringskamp lyckats

övervinna synden och bliva sådan, som han enligt lagens krav

skulle vara? Nej utan allenast det, att hans hjärtas ögon

bliva öppnade, så att han får blicken på Guds Lamm samt

lär att känna Gud i himmelen såsom sin allena sanne Gud

och hulde Fader samt Jesus såsom sin ende sannskyldige

Frälsare, vilken icke endast lovat att framdeles frälsa

honom, därest han vill tro och göra goda gärningar, utan

vilken redan före all hans bättring, tro eller gärningar har

frälsat honom, i det han borttagit hans synder, försonat202 ioo I ingen annan är frälsning

honom med Gud och förvärvat honom en evig

rättfärdighet. Att av sådan kunskap följer hela människans

förändring till Kristi likhet, samt att denna förändring visar sig

i goda gärningar, det är visst en orubblig sanning, men

däri består det eviga livet lika litet, som trädets liv består

i de frukter, som det bär.

21. Vad är det ock, som uppehåller den troendes frid i

livet och i döden, som giver honom mod och kraft att hålla

ut i all nöd och anfäktning samt övervinna synden,

världen, djävulen och all lagen förskräckelse, ja som mitt i

den gruvligaste invärtes eller utvärtes nöd kan uppfylla

hans hjärta med en himmelsk fröjd? Svar: intet annat än

denna samma salighetens kunskap, att hans Fader i

himmelen är den ende sanne Guden, samt att Jesus är Kristus,

som återlöst honom åt Gud med sitt blod, så att han nu

kan tryggt lita därpå samt helt och hållet lägga det verket

åsido att försöka återlösa sig själv genom någon sin egen

gärning. Ja, vad är den troendes salighetshopp om icke det

att fullkomligt känna Fadern och hans Son genom att få

skåda honom, såsom han är? O i sanning — det är det

eviga livet, och det livet börjar här i tron.

22. Men är detta det eviga livet, då är det ock av

nöden, att vi i våra samveten låta det så vara samt äro detta

ordet lydiga. Ty att allenast efter förståndet veta det, är

en annan sak än att lyda det. Men att lyda det är intet

annat än att i samvetet vila därvid och icke i något annat

söka det eviga livet. Se därför väl till, huru du i all

an-fäktning må till din nytta bruka detta ordet, så att du väl

låter lagen hava rätt, att du är brottslig emot alla

budorden, men icke därmed sammanblandar det eviga livet, så

att du skulle låta honom taga det ifrån dig. Ty vad detKristi överste prästerliga förbön 26 9

livet angår, så har lagen ingen förmåga att giva det och

ingen rätt att taga det. Ty det består, såsom vi här höra,

icke i någon min gärning eller fromhet utan allenast däri,

att jag känner och tror på Herren i himmelen såsom den

ende sanne Guden samt Jesus såsom min ende rätte

Frälsare, på vilken Gud kastat alla mina synder.

23. Då Herren kallar Fadern den ende sanne Guden,

så sker det icke så, som ville han därmed utesluta sig själv

från det gudomliga väsendet, utan därför att han här ser

allena på det verk, som Fadern givit honom att på jorden

fullborda. I vilket verk han alltjämt under sin förnedring

betraktade sig såsom Faderns tjänare, vilken intet kunde

"göra av sig själv" utan hade allt av Fadern, av vilken han

ock utbad sig allt, och vilken han även hembar äran för

allt. Att han däremot, när det gällde hans person och

väsende, framställde sig såsom "sann Gud, född av Fadern

i evighet", det se vi redan av femte versen, där han säger

den härlighet, varom han beder, vara något, som av

evighet tillhört honom. Därom bära ock många ställen i

Skriften vittnesbörd, såsom t. ex. då Herren efter sin

uppståndelse icke allenast med välbehag emottog Tomas

bekännelse: "Min Herre och min Gud", utan ock förklarade

densamma vara ett uttryck av den rätta tron, genom

vilken vi äro saliga (Joh. 20).

24. Nu fortfar Herren och säger: Jag haver förklarat

dig på jorden, jag haver fullbordat det verk, som du mig

givit haver, att jag göra skulle, i vilka ord han innefattar

icke allenast sitt liv och sin predikan utan ock sin död,

vilken han betraktar såsom redan skedd, emedan han just nu

stod färdig att gå därtill. Och här höra vi då honom själv

förklara, på vad sätt han hade förhärligat Fadern, näm-204 ioo I ingen annan är frälsning

ligen därigenom att han hade fullbordat det verk, som

Fadern givit honom. Men vad detta verk skulle vara, därom

hade otaliga profetior och förebilder vittnat. Det var att

söndertrampa ormens huvud, nederslå djävulens

gärningar, avplana våra synder samt framställa oss heliga och

rättfärdiga inför Gud ifrån det, att vi varit syndare. Och

det verket hade Gud givit sin Son. Hör Gud hade gjort

det, och då måtte det väl vara säkert, så att man kan lita

därpå. Och åt Sonen hade han givit det. Icke åt oss — nej,

då hade det evinnerligen blivit ogjort. Icke heller hade Gud

givit det åt Moses — nej han var satt till ett annat verk

och ämbete, nämligen icke till att avplana synder utan

tvärtom till att göra synden övermåttan syndig genom

budordet, på det vi måtte varda tvingade att taga

rättfärdigheten allena av löftet genom tron. Icke heller vart det

välsignade verket att avplana synder givet åt den helige

Ande, såsom skulle det ske genom hans nådeverk i våra

hjärtan. Nej endast Sonen skulle hava det. Och nu träder

han fram för Fadern och säger, att det är fullbordat, samt

beder därför, att Fadern nu ville återgiva honom den

härlighet, som han av evighet i himmelen haft, på det att,

såsom han genom sin förnedring förhärligat Fadern, han

ock än ytterligare genom sitt förhärligande måtte göra det,

såsom han förut bedit.

25. Fullbordat! — det är det saligaste ord, som

någonsin, blivit uttalat och hört på jorden. Och när Herren

säger det, så kan det ju icke ligga någon överdrift däri. Nej,

då måste det gälla efter ordalydelsen, så att icke den allra

minsta inskränkning genom några villkor eller annat

dylikt får däruti göras. Och då betyder det visst, att Kristus

såsom den andra Adam fullkomligt gjort om intet denKristi överste prästerliga förbön 26 9

första Adams fall samt lika visst bragt livets

rättfärdig-görelse över oss, som den första Adam bragt dödens

fördömelse över oss. Och såsom det senare skett allenast

genom ens, nämligen Adams, gärning utan de andras

tillgörande och så, att ingen därifrån är undantagen, så har

ock det förra skett allenast genom ens, nämligen Kristi,

gärning utan de andras tillgörande och så, att det gäller

alla dem, över vilka genom Adam dödens fördömelse

kommit.

26. Här bjuder det väl emot att tro, men vad skola vi

göra? Antingen vi tro det eller icke, så säger ju Herren

till sin Fader: "Jag har fullbordat det verk, som du givit

mig". Han säger icke: "Jag har påbegynt eller i det

närmaste fullbordat detta verk och vill nu lämna det övriga

åt lärjungarna, att de måtte göra det färdigt genom sin

bättring och tro". Nej, utan jag — jag allena har (o

välsignade ord!), har allaredan fullbordat — icke grundlagt

allenast, nej! fullbordat en gång för alla genom mitt offer

detta verk. Och nu, Fader, förklara du mig med den

klarhet, som jag hade hos dig, förr än denna världen var!

27. Ja, Gud vare lov! Så är det då verkligen gjort

detta verk, om vilket ännu tusende själar gå och tänka, att

det skall göras, först när de komma till tron. O I arma,

varför hören I icke uppå? I gån och frukten, att Gud är

vred på eder, samt undren med ängslan, huru I skolen

komma till en sådan bättring och tro, varmed I mån kunna

försona honom. Men tyder väl det på vrede, att han givit

sin Son det verket att avplana edra synder? Huru läsen I

det ordet: Jag haver fullbordat! Betyder det, att ännu

mycket återstår att göra? Nej, sägen I, men man måste

ju också tro, ty utan tron är omöjligt att täckas Gud! Ja,206 ioo I ingen annan är frälsning

tron då i Herrens namn, att edra synder äro avplanade!

Ty det är i alla fall sant, även om I icke tron det. "Men

huru går det an, sådana som vi äro?" frågen I. Jo, det går

Gudi lov alltid an att tro det, som är evigt sant. Och

förrän I läggen lagens gärningar åsido samt börjen,

tvärtemot all den synd I kännen, just som I ären, att tro, att

I dock genom Sonens verk ären rättfärdiga, förr skolen

I icke bliva annorlunda. Ty Sonens verk går före Andens

verk, och Andens verk är icke att avplana synder utan att

visa till honom, som gjort det, nämligen Kristus. Därför

heter det icke: Gören! utan: Hören, vad som är gjort, så

får eder själ leva. Ty vad lagen bjuder oss att göra, det

hava vi icke gjort utan syndat, men vad vi syndat, det har

Kristus i sitt blod strukit ut, och på detta skall Anden lära

oss att höra, att vi måtte få liv.

28. Jag haver uppenbarat ditt namn för människorna,

som du haver mig givit av världen; de voro dina, och du

haver givit mig dem. Härom säger Luther: "Här uttyder

han själv, vad det vill säga att förklara Fadern och

fullborda hans verk, och visar, huru och varför detta har

skett, nämligen: "JaS haver uppenbarat ditt namn för

människorna, som du mig givit haver". Att förklara

Fadern är att uppenbara hans namn så, att han predikar om

honom och framställer för vårt hjärta, huru han är en

vänlig Fader, vilken tagit oss i sin nåd och förlåter oss

alla synder, frälsar oss från död och djävul, hjälper och

skyddar i all nöd utan avseende på någon person, gärning

eller förtjänst av blott faderlig godhet genom Kristus, sin

käre Son".

29. "Den som nu prisar och upphöjer, tror och

bekänner detta, han förhärligar Fadern, förklarar och uppenba-Kristi överste prästerliga förbön 26 9

rar hans namn, så att man vet, huru man skall kalla

honom, och i vad avseende man skall ära honom. Ty det är

det rätta namnet, varpå man kan känna honom, d. v. s. se

hans hjärta, vilja och verk, som för hela världen äro

förborgade. Ty de som icke hava denna tro och bekännelse,

de känna honom icke, änskönt de höra och tala mycket om

Gud. Så var det med judarna, vilka berömde sig av att

allena vara Guds folk och tjänare och likväl icke hade

högre tankar om honom, än att han vore en sådan man,

som måste se till och hålla till godo deras helighet i lagen,

offren och den sköna gudstjänsten, samt därför vara dem

nådig. Såsom ock våra munkar och andliga med deras

gudstjänst avmåla och föreställa sig honom, såsom den,

där måste se på deras kåpor, fasta, stränga levnadssätt och

andra vackra gärningar och därför giva dem himmelen.

Ty det är alla människor på jorden medfött, när man hör

om Gud, att var och en gör sig en egen bild och tanke,

varmed man vill få en gestalt och färg åt Gud, hurudan

han är, vad han tänker och har i sinnet, huru man skall

tjäna honom. Och likväl kan intet förnuft komma högre,

när det gör som bäst, än att man måste tjäna honom med

gärningar och göra så mycket, att han fattar behag därtill

och giver därför, vad man åstundar; vadan ock allt

avguderi i världen har kommit. Men skall man rätt känna

honom, så måste Kristus komma med sitt ord och uppenbara

honom; vårt förnuft och våra tankar skola icke göra det.

Ty vem skulle väl någonsin hava tänkt eller fått i sinnet,

att Guds Son själv måste komma från himmelen, bliva

människa och dö på korset för våra synder samt bringa oss

Faderns nåd och huldhet utan alla gärningar och all

åtgärd å vår sida? Summa: Kristus skall allena vara den208 ioo I ingen annan är frälsning

rätta mannen, skall väl ock allena behålla det namnet och

äran, att han förklarar och uppenbarar Fadern".

30. Men vilka de äro, som Fadern givit Sonen av

världen, därom hava vi förut talat. Och varför sådana elända

syndare äro åt Sonen givna, därpå hava vi förklaringen i

de ord, som han tillägger, då han säger: Och de hava

hållit ditt ord. Därmed han först och främst visar, att detta

givande icke beror på någon hemlig förutbestämmelse,

varmed många kvälja och pina sina hjärtan, utan på

människornas förhållande till Kristi ord. Såsom ock Paulus i

Rom. 9 efter talet om utkorelsen tydligt visar, att denna

icke gäller några vissa människor utan vägen till

saligheten, så att alla de äro utkorade, som äro på den utkorade

vägen, vilken här beskrives så: "De hava hållit ditt ord".

31. Men vad han menar för ett ord, det se vi näst

därefter, då han tillägger: Nu hava de förstått, att allt, det du

mig givit haver, är av dig. Ty de ord, du haver mig givit,

haver jag givit dem, och de to g o vid dem och hava

sannerligen förstått, att jag är utgången av dig, och hava

trott, att du mig sänt haver. Varav vi finna, att här icke

är fråga om det ordet, som Gud givit Moses, nämligen

lagen, vilken säger, vad Gud efter sin rättfärdighet kräver

av oss, samt vad han vill göra åt dem, som hålla eller bryta

buden, utan om det ordet, som han givit åt Kristus,

nämligen evangelium, vilket säger, att han är utgången och

sänd av Gud, icke för att tillräkna synder utan för att

ut-stryka dem med sitt blod samt kasta dem i havets djup.

Och det ordet anamma endast de, som under lagen blivit

betungade, halta, blinda och nakna. De andra förakta och

försmäda det allenast, emedan det gör om intet deras

vishet, helighet och annat allt, varpå deras hjärtan hemligenKristi överste prästerliga förbön 26 9

eller uppenbarligen trösta. Därför så länge du ingen annan

hjälp eller råd vet än det, att Herren måste taga dig sådan

du är, och göra dig ren i sitt blod allena utan all din

förtjänst eller värdighet, samt därför håller dig med alla dina

dagliga, stora och små synder vid hans kors, så är du en

av dem, som hålla Guds ord samt äro av Fadern givna åt

Sonen, på det han skall giva dem evinnerligt liv, såsom

han förut sagt.

32. Detta låter väl underligt för våra öron, ty så snart

vi höra något om att hålla Guds ord, strax fara våra

hjärtan av till lagen och tänka: "Ja där hava vi det — hålla

Guds bud, det fordrar Herren av dem, som skola få

tillförse sig evigt liv i honom" — alldeles såsom hade Gud

icke givit oss något annat ord, som vore viktigt att hålla,

än de tio budorden. Men stanna då och se på lärjungarna,

om vilka Herren här bestämt säger, att de hållit Guds ord.

Icke voro de sådana, som hållit lagen, nej tvärtom är deras

historia full av allehanda synder och skröpligheter. Men

det hade de, att de blevo vid Kristus samt trodde, att han

var utgången av Gud för att frälsa syndare. Alltså ligger

i dessa Herrens ord icke förskräckelse, såsom gällde det

att hava nåd hos Gud genom lagen, utan den allra

väldigaste tröst, så att vi, som hålla oss vid Kristus, kunna

med dem trotsa synden, döden, djävulen och alla fiender,

ja ock lagens dom och hot (vari Gud framställes, som

vredgades han på oss och ville bortkasta oss för våra

synders skull) samt dristigt svara: "Om I än voren mycket

väldigare, vill jag dock icke låta skrämma mig av eder,

så länge jag av min Herre Kristus hör, att Gud icke

befallt mig att genom lagens hållande tillkämpa mig det eviga

livet, utan att han befallt Sonen att giva mig det samt mig

14. — I ingen annan är frälsning.att blott hålla mig till honom. Och kan jag än icke göra

allt, vad jag efter lagen skulle, utan alltjämt nödgas se

och känna, att jag är en syndare, så skall dock icke Kristus

brista i det, som han efter Faderns råd skall göra, utan

förvisso fullborda det, så att han giver mig det eviga livet.

Därför vill jag icke bortkasta hans ord eller vara

evangelium olydig, såsom jag varit det emot lagen, utan taga

vid det samt visst och fast i mitt hjärta hålla det och

icke tvivla, att så ske skall, som han säger". Se mot en

sådan tro måste alla fiender komma på skam och bliva

till intet. Måtte därför vår Herre Gud hjälpa oss därtill

och däruti behålla oss intill ändan.

Ja, Herre Gud, sänd oss din helige Ande, att våra ögon

måtte öppnas så att vi känna dig och den du sänt haver,

Jesus Kristus, samt fatta det eviga livet, som du givit

oss i honom. Amen.

1. Det måste åter sägas och alltjämt upprepas, att Jesus

Kristus i anseende till sitt ämbete intet annat är än

syndares Frälsare. Ja, vem vet icke det? säger du.

Visserligen, men vi fråga åter: Vem kommer ihåg det och

bekymrar sig på allvar därom? Världen gör det icke, ty då

skulle hon icke kunna leva så, som hon gör; verkhelgonen

göra det icke, ty då skulle de icke vidare kunna tjäna la-

Kristi överste prästerliga förbön 26 9

gen; de lösaktiga skrymtarna göra det icke heller, ty då

skulle de icke kunna göra Kristus till en täckmantel över

sin andes falskhet. Och de verkligen trogna — ja, Gudi

klagat, de göra det ock så, att de, om de annars äro nyktra,

måste blygas däröver och ropa, att de måtte få höra åter

och åter mer av detta ena och samma: Jesus är syndares

Frälsare.

2. Tänk om någon läte tillkännagiva, att han hade från

himmelen ett viktigt budskap att meddela, vilket han ville

på det eller det stället offentliggöra, och han i detta

tillkännagivande bleve trodd, så att stora skaror rusade

tillsammans för att höra det märkvärdiga himlabudet, och

han då, när de vore samlade, intet annat sade än detta:

"Gud låter genom mig meddela eder, att Jesus Kristus är

syndares Frälsare" — vad skulle väl de säga, som hade

rest en eller två mil till stället? Skulle de icke tänka: "Ack

var det icke annat, då hade vi väl kunnat bliva hemma

och bespara oss både tiden och de till resan utlagda

penningarna". Ja, skulle icke själva de kristna anfäktas av

frestelsen att säga detsamma?

3. O Herre Gud i himmelen, var står väl tron till att

finna på jorden, då det budskap, som är mer än himmel

och jord, så ringa aktas! Kommer någon med något nytt,

så lär han väl finna åhörare och beundrare, men kommer

någon blott med det gamla enfaldiga talet om Jesu kors

och har därjämte icke stora gåvor, så att han kan utlägga

det med skicklighet och fyndighet samt göra det rörande

för känslan, då säger man: "Det var ett torrt och fattigt

föredrag", samt känner just ingen lust att gå åtminstone

lång väg eller i fult väder för att höra densamma

predikanten igen. Vem törs då berömma sig eller säga, att man212 ioo I ingen annan är frälsning

icke behöver alltjämt upprepa detsamma budskapet, att

Jesus är syndares Frälsare?

4. När vi nu fortsätta betraktelsen av vår Herres

Kristi översteprästerliga förbön, då se vi däri först, med

vilken oavlåtlig ömhet och hjärtlighet han låter sig vårda

om syndare, att de måtte hava det eviga livet genom

honom. Ja, så alldeles är hans hjärta upptaget av denna tanke

samt av tanken på Faderns ära, att han alldeles glömmer

sig själv och beder om sitt eget förhärligande endast för

Faderns äras och syndares frälsnings skull. Sådant vill

han ock, att vi skola rätt akta uppå och inprägla djupt i

våra hjärtan, så att vi icke låta djävulen, världen eller

lagen röva det ur våra samveten, utan bliva därvid fasta

och orubbliga i livet och i döden, om vi ock kände all

helvetets ångest och kval. Ty det är, såsom vi ofta sagt, trons

art, att hon icke frågar efter, vad som synes eller kännes

utan bliver vid ordet och låter det allena gälla. Därigenom

är hon ock en sådan kraft, som övervinner synden, döden

och helvetet samt allt ont, emedan ordet, vid vilket hon

hänger, är ett fast gudomligt ord, starkare än himmel och

jord, såsom Herren säger: "Himmel och jord skola förgås,

men mina ord skola icke förgås".

5. Nu säger Herren här först: Jag beder för dem, och

visst borde var och en rusa härtill och fråga: "Herre,

Herre, för vilka "dem"? Beder du ock för mig?" Ty det

kan ju icke givas någon kostligare eller för Gud behagligare

bön än den, som Kristus beder. Och har Herren Gud sagt

i sitt ord, att vi de böner hava, som vi bedit, mycket mer

skall det då gälla om enfödde Sonen, vars bön är

fullkomlig och brinnande, medan våra böner äro behäftade med

allehanda elände och sömnaktighet. Och tänk: nu träderKristi överste prästerliga förbön 26 9

han, som kärkommen är och som vet, att Fadern hörer

honom alltid (Joh. 11:42), fram för sin Fader och beder

för mig och dig, emedan vi äro syndare och behöva en

sådan förbön. Hör: Han beder icke mot oss utan för oss,

d. ä. oss till nytta och salighet.

6. Vem vill nu här icke vara glad och vid gott mod

samt sjunga och lova, emedan vi se och höra, huru Kristus

tager även detta ärende, att bedja, på sig. När det då för

mig går trögt och illa, att bedja, kan jag dock vara viss,

att det icke går trögt och illa för min Herre Kristus. Jag

vet icke, vad jag skall bedja, emedan jag icke känner mig

själv, men min Herre Kristus vet det, ty han har burit

allt mitt elände, så att han känner och förstår mig

fullkomligt; jag är alla stunder lika ovärdig i mig själv, och

mina bästa och allvarligaste böner äro dock sådana, att de

måste överskylas såväl som mina sämsta och

sömnakti-gaste böner, men Kristus är alla stunder lika värdig och

hans böner heliga och fullkomliga. Och när nu han beder

icke för sig utan för mig, så är uppenbart, att hans böner

tillhöra mig, och att mina böner alltså äro fullkomliga och

Gud behagliga, även de sämsta och eländigaste, alldenstund

de, så länge jag är i Sonen, äro inneslutna i hans böner,

vilka tillhöra mig.

7. När och huru vi i synnerhet skola bruka Kristi

förbön oss till nytta, lärer oss Johannes, då han säger: Om

någon syndar, så hava vi en försvarare hos Fadern, den

rättfärdig är, och han är försoningen för alla våra synder.

När jag då syndar, så heter det i himmelen: "Helige

Fader, jag beder för honom; visst är han orättfärdig, men

jag är rättfärdig och försoningen för all hans synd:

Helige Fader, jag beder för honom". Och sådant vill han214 ioo I ingen annan är frälsning

icke hava fördolt för mig utan vill, att jag skall veta det

och trösta mig därav, på det jag åter måtte komma upp

ur min synd och bliva from. Ty så länge jag tror, att jag

i himmelen har dom för min synd, bliver jag väl liggande

i henne och kommer aldrig därur, ty är synden en grop,

så är lagen locket eller stenen därovanpå. Men får jag i

mitt hjärta höra de välsignade orden: "Jag beder för

honom", så vältar det bort stenen och hjälper mig till rätta

igen, att jag åter får frid och börjar frukta Gud.

8. Därför säger ock David: Hos Herren är förlåtelse,

på det man skall frukta honom (Ps. 130: 4). Vi ville hava

det alldeles omvänt, ty efter förnuftet kunna vi icke förstå

annat, än att det rikliga talet om den myckna förlåtelsen

skall hava den verkan, att det alldeles sätter Guds fruktan

i skuggan. Såsom man ock ser på fariséerna, vilka, på det

människorna måtte bliva i Herrens fruktan, spara på

talet om förlåtelsen samt göra denna så måttlig som

möjligt, när de tala därom. Men här går allt emot och över

alla våra tankar, och vore oss icke erfarenheten till hjälp,

så skulle ingen begripa Davids ord utan läsa dem antingen

så, som stode det: "Hos Herren är icke mycken förlåtelse,

på det man skall frukta honom", eller ock så: "Hos

Herren är förlåtelse, därest man fruktar honom". Men Herren

är Gud och icke människa, och oss tillkommer därför att

låta hans ord vara omästrade samt hålla dem såsom ett

fast själens ankare, så att vi i syndanöd slå allt annat i

vädret och icke höra någon annan röst, ord eller predikan

än denna: "Helige Fader, jag beder för dem".

9. För dem, säger Herren, och vilka "dem" han

menar, det giver han till känna, då han tillägger: För världen

beder jag icke utan för dem, som dit haver mig givit.Kristi överste prästerliga förbön 26 9

Vilka åter dessa äro, det är vidlyftigt sagt i förra

betraktelsen, nämligen att det är sådana, som äro andligen

arbetande och betungade, fattiga, blinda, halta, krymplingar

o. s. v., vilka fråga efter tron samt hungra och törsta efter

rättfärdigheten. Varför just sådana äro åt Sonen givna,

det hava vi ock i samma betraktelse sett, nämligen därför

att de hålla det Guds ord, som Fadern givit åt Sonen,

d. v. s. evangelium, vid vilket de hålla sig såsom vid sin

rätta klippa och räddningsplanka, som de dagligen behöva

för att icke alldeles förgås i sitt elände. Men att Herren

över allt i denna bön utmärker dem med namnet: Vilka

du haver mig givit, därmed vill han lära oss besinna, att

han icke anser sådana syndare för någon börda eller tunga,

vilket vi ofta tycka, att han skall göra, utan såsom en kär

och dyrbar gåva av Fadern, ja så dyrbar, att han väl aktat

densamma värd det offer, som han för densamma givit.

Detta är oss åter en dyr och välsignad tröst, eftersom vi

höra, att det är den käre Herren ljuvt att hava med

syndare att skaffa, att hjälpa, bära och draga dem, såsom

det heter i Jes. 46: 4: Jag skall bära eder intill åldern och

intill dess I grå värden; jag skall göra det, jag skall

upplyfta, bära och hjälpa. Och åter: Det skall vara min lust,

att jag måtte göra dem gott (Jer. 32 : 41) och åter: Herren

haver lust till att bo i Sion (Ps. 132: 13); och åter:

Därför att hans själ arbetat haver, skall han få se sin lust och

nog hava (Jes. 53). Se, var ville man annars än i Jesus

söka en sådan Frälsare! Gud hjälpe oss då att bliva därvid!

10. "Men huru rimmar sig det, att han icke vill bedja

för världen, då han likväl (Matt. 5:44) lärt, att vi skola

bedja även för våra fiender, som förfölja oss och smäda

både vårt namn och vår lära ? Därpå svaras korteligen: att216 ioo I ingen annan är frälsning

bedja för världen och icke bedja för henne måste bäggedera

vara rätt och gott. Ty han säger själv strax härefter: "Jag

beder icke allenast för dem (nämligen lärjungarna) utan

ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig".

Dessa måste ju ännu (innan de varda omvända) vara av

världen; därför måste han bedja för världen för sådanas

skull, som ännu skola komma till tron. Paulus var ju även

av världen, medan han förföljde och dödade de kristna;

dock bad Stefanus för honom, så att han vart omvänd. Så

beder ock Kristus själv på korset: "Fader, förlåt dem det,

ty de veta icke, vad de göra". Sålunda är det sant, både

att han beder och att han icke beder för världen — men

detta är skillnaden: på det sätt, som han beder för sina

kristna, beder han icke för världen. För de kristna beder

han, att de måtte förbliva i den rätta tron, däri tillväxa

och fortfara och icke falla därifrån, men för dem, som

ännu icke äro i tron, beder han, att de måtte träda ifrån

sitt onda väsende och komma till tron" (Luther).

ii. Om dem, för vilka Herren beder, säger han vidare:

Ty de äro dina, därmed han än djupare vill inprägla i våra

hjärtan, att ändock vi äro syndare samt synda ännu i

mångahanda måtto dagligen, så höra vi likväl genom tron

icke djävulen utan Gud till. Ty här är den starkare, som

brutit sig in i den starkes hus och borttagit de vapen, varpå

han tröstade, nämligen allt det, som stod i vägen för vår

salighet, samt därigenom "förlossat, förvärvat och vunnit

oss från alla våra synder, från dödens och djävulens våld",

så att vi nu kunna högeligen berömma oss emot våra

synder och all helvetets makt, sägande: "Vi äro nu Guds barn

genom Jesus Kristus". Och här är det icke värt, att vi

göra eller låta göra några invändningar, utan att vi givaKristi överste prästerliga förbön 26 9

Herren Kristus den äran, att han vet allt detta bättre än

vi samt talar idel sanning.

12. Därför skola vi mitt i vårt elände läsa efter dessa

orden, stava och öva oss därpå i alla förhållanden.

Kommer Moses med sin lag för att driva, tvinga och plåga oss,

så skola vi svara: "Käre, vi äro nu icke dina utan Guds,

och vill du veta skäl för detta vårt hopp, så hava vi här

tydliga och bestämda Herrens ord därpå". Kommer

djävulen såsom ett rytande lejon för att uppsluka oss och

gapar helvetet under våra fötter, så skola vi endast höra

och läsa för oss själva emot den lede fienden: "Helige

Fader, jag beder för dem, ty de äro dina". Lägger döden

sin kalla hand på oss, så skola vi dristigt svara: "Nuväl,

tag då, vad du kan, men mig själv skall du icke taga, ty

jag är Guds". Frestas vi till synd, skola vi åter svara:

"Nej, du leda synd, jag är icke mer din utan Guds"; falla

vi likväl, skola vi åter säga: "Nej, här kunna vi icke bliva

liggande, ty vi äro Guds". Alltså skola vi i alla

förhållanden väl väpna och värja oss med dessa orden, på det vi

måtte allting väl uträtta och beståndande bliva.

13. Och allt mitt är ditt och ditt är mitt, tillägger

Herren ytterligare, såsom ville han säga: De äro dina, emedan

de äro mina, och allt mitt är ditt, likasom allt ditt är mitt.

Det är höga och väldiga ord, med vilka Kristus först och

främst tillkännagiver sin sanna gudom, i det han säger:

Allt ditt är mitt, vilket ingen skapad varelse kan säga till

Gud. Men tillika låter han oss genom dessa ord veta, att

vi icke genom vår fromhet eller gärningar äro Guds utan

endast därigenom, att vi äro Kristi, d. ä. därigenom att

vi tro på och bliva vid honom. Såsom ock den heliga

Skrift överallt binder barnaskapet och saligheten allenast218 ioo I ingen annan är frälsning

vid Kristus, så att den, som vill bliva eller vara Guds

barn och egendom, uti intet annat har att söka det än

däri, att han håller sig till Kristus samt tror, att han i

honom har syndernas förlåtelse och en evig rättfärdighet.

14. Ett annat skäl lägger Herren ock till såsom grund

för sin bön, nämligen vad som nu följer: Och jag är

förklarad i dem, varom Luther anmärker: "Såsom han

förklaras av Fadern genom ordet och uppenbarelsen, så

förklaras han i oss genom tron och bekännelsen". Men ordet

"förklara" betyder här såsom överallt i denna text

förhärliga. Och så vill då Herren räkna det för sitt

förhärligande, att vi tro och bekänna hans namn, såsom han ock

redan i det föregående förklarat detta förhärligande

därmed, att han angivit, vad som var det utmärkande för

lärjungarna, nämligen att de hade "tagit vid" hans ord.

15. Gud hjälpe oss genom sin Ande att här stanna med

våra hjärtan, ty att tro dessa orden är lika svårt, som det

är nödvändigt, om vi icke skola tröttna att leva med

Herren. Efter den nya villiga anden önskar jag ju ingenting

högre än att rätt kunna ära och förhärliga min Frälsare.

Men huru skall jag här bära mig åt? Svar: först och

främst så, att jag tror på honom samt frimodigt tillägnar

mig all hans förtjänst och rättfärdighet. Ty såsom en,

vilken bjuder sina vänner på ett stort gästabud, räknar det

för sin glädje och ära, att gästerna låta sig väl smaka samt

taga rundligt för sig av alla de rätter, som han uppdukar,

så vill ock Herren räkna det för sin ära, att vi, arma

syndare, tro och låta oss väl behaga samt frimodigt tillägna

oss allt det, som han för oss har gjort. Därför skall var

och en syndare veta, att han icke tjänar och förhärligar

Gud utan tvärtom djävulen, när han i självvald ödmjukhetKristi överste prästerliga förbön 26 9

håller sig avsides, så att han icke vågar tro. Ty är jag

ovärdig att bliva bjuden, så är dock Herren värdig, att

jag kommer, när han likväl bjuder, samt äter, när han

sätter fram.

16. Vill därför djävulen skrämma mig, när jag hör

evangelium, huru Gud kastat alla mina synder på sin Son

samt givit mig liv och en evig rättfärdighet o. s. v. — vill

då, säga vi, djävulen skrämma mig med min ovärdighet

och säga: "Rör icke detta ännu åtminstone", så vill jag

svara: "Tig och gå bort, satan, ty att jag rör och tror för

min del allt detta, som evangelium säger, därmed prisar

och förhärligar jag Herren, och att förhärliga honom, det

måste väl vara mig tillåtet när som helst".

17. Där nu detta* stycke är, där följer ock det andra,

att man prisar och upphöjer Herren för andra genom

bekännelse i ord och leverne. Såsom man finner av

lärjungarnas exempel, vilka, så snart de själva trott, genast blevo

angelägna därom, att ock hela världen måtte tro och bliva

salig. Det är ock i Upp. 14: 1 betecknat därmed, att de,

som stodo för Lammets tron, hade sin Faders namn

skrivet på sina anleten. Ty där detta namn först är genom

tron skrivet i hjärtat, där kommer det ock genom kärleken

genast på anletet, så att tron brister ut i kärlek, bekännelse

och goda gärningar, varigenom Herren åter blir

förhärligad. Därför hava vi ock i Skriften så många, innerliga

och genomträngande förmaningar till sådan bekännelse.

Det gäller ju Herrens ära, och måste vår ära därvid gå

under, så är det en ringa ting, då vi ju veta, att Herren

en gång givit sin ära till spillo för att föra oss till evig

härlighet ur den förnedring, vari vi genom synden kastat

oss själva. Och vad hava vi för resten för en ära att för-220 ioo I ingen annan är frälsning

spilla? Platt ingen, ty all vår berömmelse är utelyckt. Men

tänk, om du skulle förspilla hans ära, som gått i döden

för dig!

18. "Ja", säger du, "där hava vi det nu igen, det är

så jag gör — bara förspiller Herrens ära, o Herre Gud,

huru skall jag då bära mig åt!" Svar: icke annorlunda än

så, att du åter börjar från början, d. ä. tror åter på Jesus

såsom även din Frälsare, vilket vi redan sagt måste vara

det första stycket, varav sedan det andra följer såsom en

frukt. När därför detta andra icke riktigt vill följa, måste

du åter sköta om det första, likasom en trädgårdsmästare

gör, vilken, när grenarna icke vilja bära frukt, väl icke

giver sin dräng befallning att med stora spön piska dem

utan bjuder honom att grava omkring, sköta och göda

roten. Ty det allena hjälper. Och glöm aldrig det, att

Herren även vill räkna detta för sitt förhärligande, så

underligt det än låter.

19. Och nu är jag icke mer i världen, men de äro i

världen och jag kommer till dig. Se huru innerligt och

enträget han beder för sina arma lärjungar, som han lämnar

efter sig i världen, så att han förekastar Fadern det ena

skälet efter det andra, på det han måtte lyssna till hans

ord och göra så, som han säger. Men det gör han icke

så, som vore Fadern ovillig, eller såsom behövde han

trugas och nödgas till att taga hand om den klena hjorden,

ty Herren säger ju själv i Joh. 16:26: Jag säger icke

eder, att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv

haver eder kär, såsom ville han säga: Icke till den ändan

skall jag bedja för eder, såsom gälidé det att med sådan

bön beveka Fadern att älska eder, ty han har eder redan

kära. Nej, att han så bad, det gjorde han för att visa ossKristi överste prästerliga förbön 26 9

sin brinnande kärlek samt innerliga omsorg om oss, på det

vi måtte vara vissa, att han blivit hörd, därmed ock

låtande oss en efterdömelse, huru ock vi skola bedja och

förelägga Gud alla de grunder för bönhörelse, som han

givit oss. Icke så som skulle vi därmed beveka Gud, utan

på det våra egna hjärtan måtte fatta en viss tillförsikt till

honom samt fast tro, att så ske skall, som vi bedja.

Därför skall vår bön icke vara för Guds skull utan för vår

egen skull, på det våra hjärtan därigenom måtte öppnas

till att tro och taga emot den nåd och gåva, som han

redan före och utan vår bön är beredd och villig att giva

oss, såsom han ock säger: "Förrän de ropa, vill jag svara".

Så har icke heller denna Kristi bön varit för Guds skull

eller för hans egen skull utan för vår skull, på det vi måtte

tro, såsom han själv längre ned säger: Detta talar jag i

världen, på det de måtte hava min fullkomliga glädje i sig,

icke: på det du, Fader, må bliva bevekt, ty Fadern var

redan förut brinnande av barmhärtighet.

20. Men varom var det Herren bad för sina lärjungar?

Svar: Helige Fader, förvara genom ditt namn dem, som

du mig givit haver, att de bliva ett såsom ock vi. Det är

för oss, som tro, den allra mest behövliga och tröstliga

bön. Ty därmed, att någon kommit till tron, är ännu icke

allt färdigt. Därför säger en gammal upplyst lärare:

"Svårt är det att bliva en kristen, svårare att vara en

kristen, men allra svårast att förbliva en kristen". Ty

ändock en kristen icke är av denna världen, är han likväl i

denna världen, där han är utsatt för allehanda fara att

dragas bort från Kristus. Ty här går djävulen efter honom

såsom ett rytande lejon för att uppsluka honom, såsom

Petrus säger och det står i Upp. 12: 12: "Ve dem, som222 ioo I ingen annan är frälsning

bo på jorden, ty djävulen stiger ned, havande stor vrede,

vetande, att han icke lång tid haver". Här hata och

försmäda honom de, som äro av världen, å ena sidan, och

de, som äro av lagen, å den andra, emedan han likasom

hans mästare bär vittne om dem, att deras verk, ja även

deras allra bästa och heligaste gärningar, äro onda. Här

måste han dragas med sitt kött, fullt av tröghet, otro,

kallsinnighet, världskärlek o. s. v. samt ett hjärta, som ännu

alltid vill den orätta vägen.

21. O, huru skall han väl kunna förvaras genom all

denna nöd, att han måtte välbehållen komma fram till den

staden, dit hans längtan står? Jo, även därför har vår

mästare sörjt. Och märk av denna bön, att Herren aldrig

tilltrott oss den kraft, genom vilken vi skola kunna bestå.

Det är en viktig lärdom, emedan vi efter förnuftet

alltjämt gå och tro, att dock någon kraft skall bo i oss, blott

vi riktigt använda den. Nog säga vi med munnen, att vi

ingen sådan hava, utan att all kraft kommer från Gud,

men så snart vi få erfara, att det verkligen så är, strax

förundra vi oss, såsom hade något besynnerligt och

alldeles oväntat inträffat, förargas ock över de svaga, vilka

vi se falla o. s. v. Och mena vi än icke, att i vår egen

natur bor någon kraft, så tänka vi dock, att Guds kraft

skall vara bofast i oss, så att vi icke varje stund och i

varje fara skola vara beroende av Guds särskilda nåd och

gåva, såsom David sade, när det gick honom väl: "Jag

skall aldrig omkull ligga, ty du, Herre, har genom din

goda vilja gjort mitt berg starkt". Men här lärer oss

Herren, att all den kraft, som skall förvara oss, finnes endast

i Gud, att han, så att säga, icke har lämnat den ifrån sig

åt oss, så att vi skulle få efter behag hushålla därmed,Kristi överste prästerliga förbön 26 9

utan att han utdelar åt oss efter sitt goda behag, och efter

som behov göres.

22. Därav skall man ock lätteligen kunna förstå, huru

det kommer sig, att de äro de starkaste kristna, som i

sig själva äro mest tillintetgjorda, ävensom att de, vilka

tycka sig någon kraft äga, om de ock berömma Gud för

den kraften, i själva verket äro de vanmäktigaste samt allt

mer stelna i ett yttre formgudaktighetsväsende, där deras

kraft förnämligast visar sig däri, att de nedsätta målet,

utvälja vissa gärningar samt hata och förbittras emot

evangelium, emedan det icke vill erkänna deras

gudaktig-het. Det kommer därav, att Guds kraft och vår kraft icke

trivas tillsammans, utan att vår kraft måste vika, därest

Guds kraft skall något uträtta i oss. Därför finner man

ock den mesta kraften, det mest brinnande nitet och den

mest livaktiga verksamheten där, varest de verkande sitta

vid Jesu fötter och icke veta, att de äro annat än onyttiga

tjänare.

23. Genom ditt namn, eller (närmare grundtexten) : i

ditt namn, säger Herren, d. ä. att såsom de begynt, de ock

måtte förbliva vid dig och ditt ord i den rätta tron och

gudaktigheten. Ty "det kallas att bliva och förvaras i Guds

namn, när man behåller ordet rent och oförfalskat i

hjärtat. Ty det är Guds namn eller ära och pris, att man

predikar och känner honom såsom den, som endast av nåd

genom Kristus skänker syndernas förlåtelse och gör oss

saliga. Den som bliver i denna lära och tro, han är Guds

egen, så att han kallar honom sin Gud och Fader samt är

nämnd efter honom och även helig" (Luther). Därför

beder Herren, såsom vi nyss sade, i denna bön om det allra

högsta och viktigaste, som för en kristen gives på denna224 ioo I ingen annan är frälsning

jorden, nämligen att vi icke måtte låta oss förföras till

att falla av från honom, utan att vi i enfald måtte bliva

vid hans nåds evangelium såsom i vårt rätta livselement,

om ock all helvetets makt lägger sig däremot. Ty det är

det rätta huvudstycket i kristendomen, varemot djävulen

allra mest rasar, huru vi trots all känning av synden och

lagens hot i våra samveten skola förbliva i nådens frihet,

så att vi icke åter falla i träldom under lagen och synden

utan ständigt bliva i denna borg, som är Guds namn, vilket

är ett fast slott, dit den rättfärdige löper och blir

beskärmad.

24. Men då Herren tillägger: Att de bliva ett såsom

ock vi, så kan man fråga: voro då lärjungarna icke redan

ett? Svar: jo, men här skall man märka, att allt det, som

genom Guds nåd i oss verkas, är ännu ofullkomligt, så att

det fastmer är ett blivande än ett varande. Därför har det

alltid varit och är ännu hos de heliga ett jagande och

löpande efter tron, kärleken och alla andliga gåvor. Ty

ändock de redan äro i den rätta tron och kärleken, så hava

de allenast begynnelsen och förstlingen av dessa stycken,

så att de icke kunna vara nöjda därmed utan fara och

sträva alltjämt därefter, såsom vore de ännu icke komna

till begynnelsen. O, där är ett outsägligt Andens suckande

i de trogna. Och vad gäller det? Ständigt ett och

detsamma, nämligen att kunna rätt tro, älska, bekänna, vara

gudfruktig, med ett ord, vara den käre Frälsaren lik. Ja,

detta jagande, farande och suckande är så utmärkande för

de trogna, att varest det avstannat, där har det nya hjärtat

upphört att slå och själen bortsomnat i döden.

25. Så beder Herren här, att hans lärjungar måtte

alltmer bliva ett, såsom de redan begynt att vara det. MenKristi överste prästerliga förbön 26 9

vad det är att bliva ett, det se vi av Apg. 4:32, där det

heter: / Ä^/a församlingen, ^ow trodde, var ett hjärta och

en själ. Och vad vikt som ligger på en sådan kärlekens

enhet, kunna vi se av många ställen i Skriften. Så säger

Paulus i 1 Kor. 13: Om jag talade med människors och

änglars tungor och hade icke kärleken, så vore jag en

ljudande malm eller en klingande bjällra. Och om jag kunde

profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och

hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke

kärleken, så vore jag intet. Och nästan hela Johannes första

epistel handlar om intet annat än kärleken. Så säger han

t. ex. i 3 :10: Därpå känner man, vilka Guds barn och vilka

djävulens barn äro: var och en som icke gör rätt, han är

icke av Gud och den, som icke älskar sin broder. Och åter

v. 14: Vi veta, att vi äro förda från döden till livet, ty

vi älska bröderna; den som icke älskar brodern, han bliver

i döden. Och åter 4:8: Den som icke älskar, han känner

icke Gud, ty Gud är kärleken.

26. O, att vi kunde låta våra hjärtan en gång rätt

all-varligen träffas av sådana ord! Men vem har tårar nog

till att begråta det gruvliga missförhållande, som i detta

stycke äger rum bland dem, vilka dock vilja på samma väg

komma till samma hem! Kiv, nit, trätor, tvedräkt, parti,

inbördes suckande, baktal, skvaller — ja vem kan

uppräkna alla dessa giftiga pilar och glödande skott, som

djävulen inskjuter i Guds hus för att förstöra det! Och då

skulle där råda ett hjärta och en själ, där skulle man se

endast sådant folk, som vore sysselsatt med att bära

varandras bördor, två varandras fötter, förmana, trösta,

upprätta, bedja, fröjdas, gråta den ene för den andre och med

den andre. O, Herre Gud, var finner man väl sådant ? Var

15. — I ingen annan är frälsning.226 ioo I ingen annan är frälsning

är det Guds församlings tecken, varom Herren sade:

"Därav skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om

I haven kärlek inbördes?" Kärlek, icke i ord, miner och

åtbörder, när man en eller annan gång träffas, utan

kärlek i verk och gärning, i anda och sanning, i själ och hjärta,

kärlek i den dagliga sammanlevnaden, kärlek som är tålig

och mild, icke söker sitt, icke far efter lön, icke avundas,

icke vredgas, icke övervinnes av stötestenarna, icke

tröttnar vid de svagas skröpligheter utan är uthållig, tror allting,

hoppas allting, lider allting och begär blott ett, nämligen

att få vara den ringaste, allas tjänare — var finner man

denna? Pröve sig var och en såsom inför Gud! Ty här

gäller det icke små ting, som kunna vara eller icke vara,

utan så viktiga, att var de icke finnas, så är munnens

bekännelse intet mer än ljudet av en bjällra. O, Herre Gud,

förbarma dig och hjälp din helgedom!

27. Men var är vägen till denna kärlek och enhet

emellan lemmarna i Guds församling? Svar: endast det att

bliva i Guds namn, såsom här är sagt. Här hjälpa inga

mänskliga föresatser eller ansträngningar, inga bud eller

lagar utan endast detta: att bliva vid Herren och hans

nåds ord, såsom grenarna tillsammans utgöra ett träd,

därigenom att de alla bliva i stammen. Alla självvalda

"tilltag" duga intet utan allenast detta: djupare

försjunkande i syndens kännedom och djupare försjunkande i

evangelii rikedom. Att "taga sig före" att nu älska, bliva

tålig och mild o. s. v., det är att taga sig före att sätta

en aln till sin längd. Nej, akta dig för den vägen! Den

sviker, på samma gång som den tjusar. Bed i stället, att

den bekännelsen: "Jag är den förnämligaste bland

syndare", måtte bliva en levande verklighet för ditt hjärta.Kristi överste prästerliga förbön 26 9

Då skall det i Guds församling kunna bliva så, som en

hustru sade, när hon tillfrågades, huru hon och hennes

man trivdes tillsammans. "O", svarade hon, "vi passa så

väl tillsammans, ty vi äro så dåliga bägge två". Se därför,

vilken viktig bön detta är, som Herren beder för oss. Gud

give oss nåd ätt alltid i våra hjärtan läsa densamma efter!

Ty får djävulen störa friden och kärleken mellan de

kristna, då är det snart ute med dem, ty kärleken är

"fullkomlighetens band", och var det bandet är borta, där

regerar mörkrets furste. O, vakom, vakom, ty vi veta ju,

vad djävulen har i sinnet! Vid vår Guds innerliga

barmhärtighet och för den kärleks skull, varmed han älskat oss,

tillropa vi eder: "Kära bröder och systrar i nåden, sen

till, att i eder tro finnes kärlek!"

28. När jag var med dem i världen, förvarade jag dem

i ditt namn. Dem du mig givit haver, haver jag förvarat,

och ingen av dem är borttappad utom det förlorade barnet,

att Skriften skulle fidlbordas. Hör: jag — jag, icke: "Jag

och de tillsammans", såsom hade de hjälpt honom däruti

— nej: "Jag allena har förvarat dem, och ingen är

borttappad!" Det är åter väldiga och trösterika ord, varmed

Herren vill ingiva oss en viss och fast tillförsikt till

honom, såsom den där icke är en svag och oduglig utan stark

och mäktig Frälsare, vilken väl förmår att bevara oss,

som tro, så att det må bliva verkligt, vad han

annorstädes säger: "Ingen skall rycka dem ur min hand". Men

på samma gång står här det varnande exemplet av den

arme borttappade lärjungen, det förlorade barnet Judas,

som var en av de tolv. Och tänk: en av de tolv borttappad

— huru många då av de tusen sinom tusen, som nu be-228 ioo I ingen annan är frälsning

känna sig till Kristus! O, Herre Gud, rannsaka våra

hjärtan!

29. Men huru stämmer det tillsammans: ingen

borttappad och dock en av de tolv förlorad? Svar: icke så

som skulle Herren icke varit mäktig att bevara även Judas,

om han hade lämnat sig åt honom, utan så att Judas

genom sitt eget skrymteri lösryckte sig från honom samt

kvarblev uti sin synd, tänkande, att det icke var så farligt.

Därför står detta exempel till förskräckelse för alla dem,

som äro falska i anden och leka med synden, men icke för

dem, som ingen högre åstundan eller viktigare bön hava

än den, att Herren måtte helt intaga deras hjärtan,

uppenbara för dem, om de äro bundna i någon synd, samt

lösgöra dem från allt sådant, som kunde snärja eller fälla

dem, på det de måtte helt och odelat få tillhöra honom.

De skola i stället hava och hålla det löftet: "Jag skall bära

eder intill åldern och till dess I grå värden, jag skall göra

det, jag skall upplyfta, bära och hjälpa". Om dem skall

ock Herren på den yttersta dagen säga till sin Fader:

"Helige Fader, här äro de, som du mig givit haver, ingen av

dem är borttappad".

30. Men, säger du, huru skall jag kunna tro om mig,

att jag skall bliva bevarad i Guds namn, när jag dagligen

måste dragas med ett sådant elände och sådan svaghet?

Svar: det skall du veta därav, att Herren har sagt det.

Och vill du icke vara nöjd därmed utan äskar ett tecken,

varav du må kunna se, att han ock gör, vad han har sagt,

så har du ett sådant just däri, att han icke låter det komma

därhän med dig, att du får börja leva i ditt eget namn.

Tänk, för allt vad du strävat och arbetat för att få något

eget namn inför Gud, så att du kunde säga honom omKristi överste prästerliga förbön 26 9

icke mer, så åtminstone detta: "Herre, nu går det dock

någorlunda för mig att tro, älska och tjäna dig", så har

han alltjämt stött dig tillbaka och "kastat din krona till

jorden" (Ps. 89), så att du ännu i denna dag måste leva

i hans namn, på hans dagliga nåd och barmhärtighet. Käre,

är icke det ett tecken, att du blivit bevarad i Guds namn?

Det är väl ett underligt tecken, men såsom Sakarias fick

det till tecken, att han blev mållös, "intill den dagen" han

fick se, vad som var honom sagt, så skall ock det vara dig

ett tecken på bevarandet i Guds namn, att Herren skall

hålla din mun tillstoppad intill den dagen, då du icke skall

kunna öppna den för att tala om ditt eget namn utan

endast om Lammet, som dödat är och igenlöst dig Gudi med

sitt blod. Herrens vägar äro underliga.

31. Men att han säger: På det att Skriften skulle

fullbordas, det låter ju, som hade Gud bestämt, att Judas

skulle gå förlorad. Men det betyda dessa ord icke, ty Gud

har aldrig om någon bestämt: Den människan skall icke

kunna bliva frälst. Därför skall man förstå dessa ord så,

som om vi t. ex. sade: "På den yttersta dagen skola många

bortvisas till den eviga pinan, på det Skriften skall

fullbordas", därmed vi ju ingalunda skulle mena, att Gud sagt

det, på det att det måtte ske, utan emedan Gud vetat och

vet, att många genom eget förvållande skola gå förlorade,

så har han oss till varning och väckelse sagt det. Alltså

betyda dessa ord så mycket som: "Ingen är borttappad

utom det förlorade barnet, såsom Skriften förut sagt".

32. Se, så ville Herren bedja för lärjungarna i deras

egen närvaro, på det de skulle hava hans fullkomliga glädje

i sig. Han hade givit dem Guds ord, och de hade tagit vid

dem. Därigenom hade de ock blivit inplantade i honom,230 ioo

I ingen annan är frälsning

födda på nytt och uttagna ur världen, såsom han ock

säger: De äro icke av världen, såsom ock jag icke är av

världen. Emellertid voro de ännu i världen, och eftersom

de voro i henne och dock icke tillhörde henne, så hade de

intet annat att vänta, än att världen skulle hata dem, såsom

Herren säger: Jag haver fått dem dina ord, och världen

haver hatat dem, efter de icke äro av världen, såsom ock

jag icke är av världen. Därav kunde icke heller följa

annat, än att de skulle komma uti allehanda kors och lidande,

bliva trängda och plågade på alla sidor, såsom vore de ett

ogräs på jorden, vilket måste utrotas.

33. En sådan ställning smakar icke väl för kött och

blod. Men alldenstund det icke kan gå tjänaren bättre än

hans husbonde, så kan det icke bliva annorlunda. Den,

som vill vara Kristi lärjunge, måste bära denna de

kristnas "hovfärg och titel", såsom Luther säger, att han

kallas en kättare, djävul och förförare m. m. Men på det att

lärjungarna icke måtte giva sig över i denna stora

bedrövelse, beder Herren så, som här står, ja, på det de måtte

hava hans fullkomliga glädje i sig. Han ville icke bedja,

att Gud ännu skulle taga dem av världen, ty då hade det

ju genast varit slut med hans rike på jorden. Nej, såsom

han själv hade givit sig åt världen till ett offer, så ville

han ock giva sina lärjungar världen till tjänst och nytta,

på det de måtte bringa evangelium ut till världens yttersta

gränser samt därigenom inbärga i Guds rike alla dem, som

Fadern givit åt Sonen.

34. Se sådant gör Guds kärlek, att ändock världen icke

vill lida evangelium utan helst såge, att hon bleve detsamma

kvitt, så måste det dock predikas och höras i henne. Och

om hon tager en av dess förkunnare av daga, så skallKristi överste prästerliga förbön 26 9

Herren väl sända en annan, ja flera i stället allt intill den

yttersta dagen. Såsom vi ock se, att det allt härtills har

gått. Därför är det vår Herres Jesu tålamod och

barmhärtighet som gör, att han ännu lämnar de sina i denna

världen. Och huru skulle annars någon bliva salig ? Ty det

veta vi ju, huru vi själva, som nu tro, icke kommo till tron

därigenom, att vi fingo höra evangelium en gång allenast,

utan vi hörde detsamma gång efter annan förlöjligade,

smädade och förtalade dess förkunnare, men alltjämt kom

det åter tillbaka, tills det blev oss för starkt, så att det

övervann oss. Se, det var då mot oss samma Jesu tålamod

och godhet, som nu vill, att ock vi, sedan vi kommit till

tron, ännu en tid skola bliva i världen för att bära

detsamma budskapet vidare, icke aktande, att världen gör emot

oss så, som vi i förstone gjorde emot dem, som predikade

det för oss.

35. Alltså är det Kristi bön om oss: Icke beder jag,

att du skall taga dem av världen, utan att du förvarar dem

från ondo d. ä. från djävulens list och våld, varmed han

dels genom invärtes anfäktelser, dels genom yttre

förföljelser stormar och rusar löst emot dem. Och denna bön

vill Herren, att vi skola höra och akta högre än alla våra

böner, samt glädjas, vetande, att Gud skall så göra, som

Herren här beder. Ty därmed göra vi varken Gud eller

oss själva någon tjänst, att vi gå sorgsna och bedrövade,

såsom hade icke Herren bedit för oss, och såsom hade

Gud icke i sinnet att höra hans bön. Nej, brist ut och var

glad, du elända, ty här står en sådan bön, för vilken all

helvetets makt måste ramla och gå över ända. Och är det

därjämte icke en bön av mig eller någon annan människa,

så att jag kunde misstänka, att den är ofullkomlig, utan232 ioo I ingen annan är frälsning

en bön av min Herre Kristus, så att jag bestämt vet, att

om än alla mina böner äro sådana, att jag måste blygas

över dem, så är dock denna bön fullkomlig och evigt

gällande, icke för de starka och stora helgon utan för mig

och alla dem, som icke kunna bevara sig själva från ondo

utan därtill behöva Guds rättfärdighets högra hand.

36. Men Herren beder icke allenast, att lärjungarna

måtte bliva bevarade i Guds namn från ondo, utan ock,

att de måtte bliva helgade i sanningen, såsom han här

vidare säger: Helga dem i din sanning. Lärjungarna voro

redan i sanningen genom tron. Ty då de med tron hade

anammat och hållit det dem av Kristus givna ordet, så

var den gudomliga sanningen det livselement, i vilket de,

uttagna från världen och givna åt Kristus, befunno sig,

då däremot fienderna, som hatade dem, levde i, följde och

tjänade lögnen. Nu beder Herren här, att Gud ville giva

dem den heliga invigningen i sanningen, d. ä. att han

genom den helige Andes smörj else måtte utrusta dem med

gudomlig upplysning, kraft, vishet och alla andliga

gåvor, som voro av nöden för det ordets och sanningens

ämbete, vilket han nu ville lägga på dem, då han stod

färdig att sända dem ut i världen, för att göra alla folk till

hans lärjungar. Och när han tillägger: Ditt ord är sanning,

giver han till känna, vad han menar med sanningen,

nämligen det ord, som han givit dem från Fadern. Den, som

därför vill veta och känna sanningen, måste vända sig

till detta ord, höra och anamma det med lydaktigt hjärta.

Var det icke sker, förbliver människan i lögnen såsom

lögnens barn. Ty utom det ord, som Kristus givit

apostlarna och apostlarna givit oss, är i andliga ting idel

mörker, lögn och bedrägeri, såsom hedningarnas exempel nog-samt visar. Men den som bliver i Kristi och apostlarnas

ord, han bliver i sanningen och har intet att frukta utan

skall väl igenom sanningen bliva bevarad från ondo,

såsom ock Paulus säger, att detta ord är en kraft till salighet

för var och en, som tror. Därtill Gud nådeligen förhjälpe

oss alla! Amen.

1. Här höra vi nu, varför Herren icke ville bedja

Fadern, att han skulle taga lärjungarna av världen. Han

behövde sända dem till världen, och det så som, d. v. s. i

samma ärende som Fadern hade sänt honom själv i

världen. Visserligen skulle de icke såsom han lida för folkets

synder, men ändamålet med deras sändning skulle vara

detsamma som med hans egen, nämligen att syndare måtte

varda saliga. Medlet skulle icke vara detsamma: Han skulle

offra för folket, de skulle predika för folket om detta

offer — men allt skulle ske i samma syfte: nämligen

världens salighet. Hör: världens icke några så eller så

beskaffade människors salighet utan världens. Det gällde

hans eget uppdrag, när han kom hit, och detsamma lade

han nu även på sina lärjungar. Ty när världen icke mer

ville lida honom utan stod färdig att göra sig av med

honom, då sade han icke: "Helige Fader, nu kommer.jag

med mina få trogna till dig; ty eftersom världen icke vill

234 ioo I ingen annan är frälsning

anamma mig, ändock jag så många år arbetat ibland

henne, så vill icke heller jag vidare hava med henne att

skaffa utan låta din rättvisa dom gå över henne". Nej,

utan då sände han sina lärjungar till henne å sina vägnar,

och det icke för att säga: "Nu haven I dräpt livets Förste,

nu ären I förlorade för evigt!" utan tvärtom för att säga

henne, att Gud nu i Kristi död skänkt alla människor

syndernas förlåtelse och evig salighet.

2. Och såsom han vid sin egen ankomst väl visste, vad

han hade i världen att vänta, vilket han ock genom sina

heliga profeter hade låtit förutsäga, nämligen att han

skulle bliva förföljd, plågad och slutligen dödad till lön

för sin kärlek, så visste han ock nu väl, att han sände sina

lärjungar såsom får ibland ulvar, att man skulle plåga och

förfölja dem så som honom. Men sådant var hans

hjärtelag emot syndare, att han gärna kastade sig och sina allra

käraste barn och lärjungar i sina fienders klor och gap,

blott han därigenom kunde övervinna dessa så, att de ville

låta försona sig med Gud och bliva saliga utan penningar

och för intet. Sammalunda har han ock sedan offrat

millioner av sina barn, sina ögonstenar, sina trogna redskap,

det ena århundradet efter det andra — blott för att få

bjuda sina fiender saligheten. Har man fördrivit dem från

ett ställe, så har han befallt dem att gå till ett annat, har

man slagit dem på det ena kindbenet, så har han befallt

dem att vända det andra till och blott oförtröttat fortsätta,

har man tagit kjorteln ifrån dem, så har han befallt dem

lämna kåpan med, och har man dräpt Stefanus, så har

han sänt Paulus i stället.

3. O, vilket gudomligt allvar! Och dock gå ännu

otaliga själar sorglösa och obekymrade, såsom gällde det förKristi överste prästerliga förbön 26 9

dem endast att äta, dricka och kläda sig enligt den regeln:

"Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö". O I

arma själar, varför viljen I hellre dö än leva? Sen, huru

Herren har haft tålamod med eder allt hittills, och huru

han ännu går efter eder. Given eder då och förhärden icke

edra hjärtan vidare! Vänden om, medan tid är! Snart

skolen I icke mer bjudas. Men viljen I fortsätta, så hören,

huru Herren predikar efter eder, medan I löpen mot edert

fördärv: Huru ofta har jag velat församla eder, såsom

hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I

villen icke. Kunnen I ännu tillsluta edra hjärtan för den

rösten — ve eder då! Ty den stunden nalkas, då I skolen

ropa: "Låt upp, låt upp!" och han skall svara: Jag kände

eder aldrig!

4. Men för dem, som gå fulla av bekymmer om sina

själar samt undra och fråga, vad Herren tänker och har

i sinnet med avseende på dem, skall det vara en väldig

tröst att här se, huru stort allvar han har med sitt beslut

att frälsa syndare. Tänk, när han är så sinnad, som nu

sagt är, emot sina fiender, som förakta och försmäda

honom, huru mycket mer skall han då icke vårda sig om dem,

som kvida och jämra sig inför honom samt intet annat

begära än nåd att kunna vara hans rätta, trogna barn och

lärjungar. Därför skall det vara alla sådana själar

veter-ligt, att det i himmelen blir glädje över dem, samt visst

och fast beslutet, att de med Kristus skola vara arvingar

till evinnerligt liv, allenast de nu giva sig till tåls en liten

tid, så länge Herren behagar lämna dem här i världen.

Ty då Herren har det sinnet, att han vill frälsa dem, och

de hava det sinnet, att vilja bliva frälsta genom honom,236 ioo I ingen annan är frälsning

så stämmer ju hans och deras sinne överens, och det är ju,

vad han vill. Och vem skall då fördärva dem? Eller skulle

väl han som givit sitt liv för att vinna mig samt därtill

låtit en stor skara av sina vittnen sätta sina liv till, på det

att budskapet om hans försoning måtte nå mig, skulle väl

han, när jag nu kommer och vill lämna mig åt honom,

säga: "Nej, dig skall jag lämna åt djävulen". Bort det!

Är jag icke gudaktig, from och trogen så, som jag skulle

vara, så är jag åtminstone en av världen, och till världen

har han ju sänt sina lärjungar, icke med lagen utan med

evangelium, icke för att slå, driva och martera arma

syndare, som ingen hjälp eller råd veta, utan för att trösta

och upprätta dem samt tillsäga dem frid av Gud Fader

och vår Herre Jesus Kristus.

5. Så var nu Herrens vilja och bön, att lärjungarna

skulle ännu en tid vara i världen och uträtta hans verk,

till dess de kunde lämna detsamma åt andra. Och på det de

med desto större frimodighet skulle gå därtill, tillägger

han: Och jag helgar mig själv för dem. Vad han hade för

mening med dessa ord, skola vi förstå, om vi betänka, vad

ordet "helga" i Gamla testamentet betyder. Det betyder

nämligen att inviga någon åt Gud såsom gåva eller offer

samt sades därför om allehanda ting, vilka sålunda

likasom gåvos till ett offer åt Gud. Därför förklarar den

gamle kyrkofadern Krysostomus Kristi ord på detta ställe

så: "Jag frambär mig själv åt dig såsom ett offer". Och

Luther säger: "Sålunda kunna dessa ord på vårt språk

rätt och slätt uttydas så: Jag offrar mig själv till ett

heligt offer och det för dem".

6. Det skulle alltså vara lärjungarnas tröst och kraft.

Ty med dessa ord sammanfattar Herren i sig alla detKristi överste prästerliga förbön 26 9

gamla testamentets offer, på det att lärjungarna måtte veta,

att vad alla dessa offer förebildat och åsyftat, nämligen

att borttaga synder, det var nu verkligen skett, eller

rättare: skulle nu ske, alldenstund det var genom hans död

det skedde. Men vem kan uttala eller tillfyllest tro allt, vad

som ligger däri, att Kristus blivit ett sådant offer! I det

gamla testamentets offer se vi förnämligast tre saker

avbildade : 1 :o) att syndare måste försonas för att kunna

bestå inför Gud, ty annars hade ju alla offer endast varit

ett ömkligt gyckelspel; 2 :o) att syndare icke kunde försona

sig själva, utan att därtill behövdes ett offer, varpå deras

synder kunde läggas; 3:0) att denna försoning måste ske

genom blodsutgjutelse, samt att offerdjuret måste vara

utan brist.

7. Såsom brottsliga emot lagen kunde vi aldrig vänta

annat än fördömelse, ty så lydde den oåterkalleliga domen:

"Förbannad vare var och en, som icke bliver vid allt det,

som i lagboken skrivet är, så att han det gör". Men att

hjälpa oss själva från denna dom, det är omöjligt, då vi

redan äro födda i synd och av synden så genomträngda,

att vi, såsom aposteln Paulus säger, äro till sinnet fiender

emot Gud, så att vi icke blott icke äro hans lag

underdåniga utan icke heller kunna vara det. Hör du, som går och

"bjuder till" att lyda Guds lag och väntar, att det skall gå

bättre med tiden, på det du må kunna nalkas Gud och

tillförse dig hans nåd — det är allt fåfängt. Du kan icke.

Själva ditt sinne är en fiendskap emot Gud. Och tycker

du, att det går framåt för dig, så är det en djävulens

tjusning. Men finner du, att det blir allt sämre beställt med

din ånger, bättring, kraft, allvar — o, var då icke

förundrad däröver utan vet, att du blott gör samma erfarenhet,238 ioo I ingen annan är frälsning

som tusen sinom tusen före dig gjort, nämligen att det är

full sanning i Skriftens lära, att det är ute med oss!

8. "Ja", säger du, "det har jag från begynnelsen trott

och vetat, men man måste väl bjuda till ändå så gott som

möjligt?" Svar: Om jag både dig taga fast månen i dess

lopp, så att han icke mer ginge ned, skulle du säkert svara:

"Det är omöjligt!" Och om jag då sade: "Men du kan väl

ändå bjuda till så gott som möjligt", vad skulle du då

svara? Skulle du försöka? Nej, ty det som man från

begynnelsen tror och vet vara omöjligt, det försöker man sig

icke på. Sammalunda ock här: du inbillar dig, att du tror,

att det är omöjligt, såsom den sovande drömmer, att han

är vaken, men du tror det icke, ty att du ändå försöker det,

visar, att du i själva verket menar, att det skall gå. Ty

trodde du verkligen, att det icke skulle vara möjligt, så

läte du det försöket fara.

9. "Men skall jag då lägga mig till ro uti synden igen

och intet försöka?" frågar du. Se, där hava vi det! Sådant

är förnuftets mörker! Huru länge evangelium än är

förkunnat, så är det, som vore det icke förkunnat. Förnuftet

vet dock ingen annan väg än lagen. Säger man: Det är

fåfängt att anstränga sig för att göra sig ren, så vet

förnuftet intet annat, som återstår, än att med ro bliva i

synden. Den nya, levande vägen, på vilken rättfärdighet och

frihet från synden bjudes för intet, känner det icke. Därav

kommer det ock, att evangelium alltid måste vara ett

försmädat ord, såsom det där lär människor att bliva i synden,

eftersom det säger, att det icke står till någon människas

vilja eller lopp att bliva salig.

10. Men se nu, hurudan väg Gud har inrättat. När det

var omöjligt för oss att borttaga synder, då tog Gud sigKristi överste prästerliga förbön 26 9

för att göra det, och han förmådde det. Men huru gjorde

han det? Månne på det sättet, att han i oss ingöt en sådan

kraft, att det måste ske genom oss? O, den inbillningen

ligger djupt i vår natur! "Icke har jag i mig själv någon

kraft", säger lagträlen, "men Gud har ju lovat mig sin

kraft, och skulle icke denna kunna i en människa uträtta

så mycket, att hennes kärlek till synden bleve krossad, att

hon upphörde att vara syndens träl samt kunde få ett

uppriktigt hjärta och ett rätt allvar att vandra i ett nytt

leverne?" Se huru fint och väl tänkt. Men öppna då ögonen

en gång och se, att det icke står: "vad vi själva icke kunde

åstadkomma, det gjorde Gud, sändande oss sin kraft",

utan: "vad lagen icke kunde åstadkomma, det gjorde Gud,

sändande sin Son". Det är en väsentlig skillnad. Därför

skall du väl få gå och arbeta år från år och vänta efter

Guds kraft, och det skall dock allt vara förgäves, till dess

du låter dig behaga den väg, som Gud utkorat, då han

be-slutit, att vår frälsning skulle ske varken genom vår egen

kraft eller genom Guds kraft i oss utan igenom ett av

honom själv förordnat offer, på vilket han överflyttat alla

våra synder.

11. Och tänk nu, huru det tillgick vid det stora

försoningsoffret, vilket var det förnämsta offret i Israel och

den tydligaste förebilden till Kristus. Beskrivningen därom

läses i 3 Mos. 16. Först och främst gällde här detsamma

som vid alla offer, att offerdjuret skulle vara utan vank

(3 Mos. 22:20), och så har Kristus offrat sig såsom ett

rent och obesmittat lamm. Vidare skulle översteprästen

ensam förrätta detta offer till en bild därav, att vår Herre

Jesus skulle vara den ende Frälsaren, vilken utan all vår

hjälp eller lagens hjälp skulle borttaga synder. Så skulle240 ioo I ingen annan är frälsning

översteprästen först rena sig själv genom offret av en

stut, innan han företog det egentliga försoningsoffrandet.

Ty den, som skulle offra för andras synder, måste själv

först vara ren och fri från synd, varför vi här åter hava

en tydlig bild av Kristus, den rätta översteprästen, vilken

var "skild från syndare". Sedan skulle översteprästen taga

två bockar och kasta lott emellan dem, den ena lotten för

Herren och den andra lotten för "Asasel",som betyder "den

utkastade", det är djävulen. Den bock, varpå Herrens lott

föll, skulle offras, och med hans blod skulle översteprästen

ingå i det allra heligaste samt med blodet bestänka

nådastolen. Detta skulle vara "folkets syndoffer". Sedan skulle

Aron lägga båda sina händer på den andra bockens huvud

och bekänna över honom alla Israels barns missgärningar

och all deras överträdelse i alla deras synder, och skulle

lägga dem på bockens huvud och låta honom löpa genom

någon mans hjälp, som förhanden var, i öknen, att bocken

skulle bortbära alla deras missgärningar på sig ut i

vildmarken, nämligen till Asasel för att likasom bära igen åt

honom det, som vi hava av honom, d. ä. synden. Men vad

skulle folket under tiden göra ? Svar: Blott se på och tro,

att så visst som bocken försvann ur deras åsyn, så visst

voro deras synder försvunna från Herrens ögon. Ty, heter

det, på den dagen sker eder försoning, så att I värden

rengjorda; ifrån alla edra synder värden I rengjorda för