I GÖTEBORG

FÖR OMKRING HUNDRA ÅR SEDAN

______________

ROMANTISERAD

KULTURHISTORISK SKIZZ

AF

FR. ÅKERBLOM

______________

MED VYER FRÅN GÖTEBORG FÖR 100 ÅR SEDAN

GÖTEBORG

GUSTAF BELLANDERS FÖRLAG

1898

Södra Hamnen närmast Stora Bommen.

INLEDNING.

Dessa anteckningar hafva till största delen förut varit

i tryck synliga i »Morgonposten». De föregingos der af

följande företal:

Min ärade läsare!

För flere år sedan fick jag i förvar en större lunta anteckningar

på ett slags svenska, som dock var mycket uppblandad med holländska

och engelska. Dessa anteckningar voro ganska osammanhängande.

Det var också svårt att finna ut, från hvilken tid de olika

arken och bladen härledde sig, då väl datum i flera fall fanns

angifvet, men årtalet deremot var uteglömdt, förmodligen derför att

antecknaren icke ansåg att det behöfde utsättas. Jag har sökt

kontrollera dessa anteckningar genom att leta i gamla handlingar och avisor

samt genom att titta på gamla kartor. Denna kontroll torde emellertid

vara ofullständig. Derför får jag, till börja med, bedja om ursäkt.

Åtskilligt af materielet har jag icke kunnat bruka, då det rört

privatförhållanden, som icke just lämpa sig för offentligheten. En och

annan liten halfromantisk episod af den tidens slag har jag väl dock i

förbigående vidrört. Att jag icke kunnat draga någon tråd genom

allt det som antecknaren synes upplefvat, må ock ursäktas mig. Det

hela är ett plockverk utan alla anspråk. Den historiska och

kronologiska tillförlitligheten vill jag icke öfver allt svara för. Min

bearbetning har måst bli mycket fri. Men mycket är dock sant.

Jag bör kanske nämna, att antecknaren torde vara en holländare,

svensk till börden, född på den kryddrika ön Amboina, en af de små

Sundaöarna, att hans far, af svensk adlig börd och anstäld i holländsk

tjenst, hette Carl Gustaf Gladtsten, ursprungligen af samma stora

skottska slägt, hvilken »the grand old man» William Ewart Gladstone

ansågs tillhöra, att antecknaren sjelf var född antagligen före år 1760

och att han väl vistats här i Göteborg något eller några år på

1790-talet.

Ödmjukligen

Z.

Till ofvanståeende, hvarå den ärade läsaren må fästa

det afseende han finner för godt, har jag nu ingenting

att tillägga, möjligen att denna inledning, liksom många

inledningar af vida mera kända, ja äfven vidt berömda

skildrare — alltför högt stående mönster — egentligen

icke är värd någon tilltro och ej heller är afsedd att

vinna sådan.

Fr. Åkerblom.

KAP. I.

Min resa med snauern »Adolf», ostindiska capitaine

Pettersson, kommande från Amsterdam, hade varit stormig

nog. Fartyget var ju icke just lämpligt för långa resor

på öppet haf med svår sjö. Men när vi kommit öfver

Nordsjön och Kattegat och in emellan skären, så var det

värsta öfverståndet. Jag hade nog gerna velat se

Marstrand, hvilken stad jag hört talas om såsom varande en

rätt lustig frihamn, der bland annat en hoper mera

företagsamt än försigtigt folk, som spelat concurs, nu lefver

glada dagar utan att behöfva tänka på sina borgenärer,

drifvande sillaffärer och smuggling. Pettersson säger mig,

att mycket fina göteborgare der också ha så kallade filialer.

Det måste vara något egendomligt med en sådan

»Porto Franco». Den lärer vara ett slags uthamn för

Göteborg. Ja rätt många göteborgska affairsmän måste för sina

affairer med utlandet och skärgården hålla särskilda contor

i Marstrand, efter hvad jag sedan fick höra, såsom t. ex.

Benedict Henriquez och Elias Delbanco och äfven äldre

Göteborgshus. Emellertid kom jag nu icke dit. Deremot

anlupo vi Vinga Båk, der convojerna brukat samlas. Der

fingo vi lots från en ö, som heter Brännö, och så gingo

vi mellan skären fram till en fästning, kallad Nya Elfsborg,

som ligger vid inloppet till Göteborg. Den ser stark ut

och är ganska modernt byggd, som en del nya franska

och holländska forter, med gråstensmurar, ett fyrkantigt

torn och långa raveliner mellan bastionerna. Snedt

häremot ligger ett fiskläge och ett stort salteri som kallas

Långedrag. Längre in på södra sidan finnas lemningar

efter en befästning, kallad Carlskans.

Det trängre inloppet till Göteborg skyddas sedan på

norra sidan af förskansningar på ett ställe, som heter Rya

Nabbe, och af motsvarande sådana på södra sidan på en

klippa, som heter Billingen. Innanför Billingen ligger en

hamn för mindre krigsfartyg, med ett nyanlagdt varf. En

del af den svenska kustkrigsflottan skall läggas dit.

Redan nu äro här flera mindre stridsfartyg stationerade. På

båda stränderna sågo vi här och der låga bodar, som de

sade vara sillsalterier. Äfven trankokerier lågo i närheten.

Här vid inloppet gledo nu nästan under stiltje alla

möjliga slags fartyg långsamt fram, dels utifrån kommande,

dels till utlandet destinerade, mest koffskepp, briggar,

galeaser och smackar. Ett fregattskepp såg jag ock på

ingående med oss. Der syntes äfven några af kronans

echalouper och jollar. En del fartyg stanna härute, eller i

närheten, åtminstone de större, och deras last föres då

upp till staden med så kallade hemförarbåtar, hvilka hållas

af ett maatschappej (kalladt gille) som drifves med stor

vinst och har en så stor credit, så att delegarne kunna

få låna på båtarne, som om de vore stenhus eller

landtgods. Som »Adolf» gått med diverse last — simplare

tyger, men äfven the,Då måtte »Adolf» ha smugglat eller också lastat af theet på

annat håll, ty vid den tidpunkt som här afses var the-införsel från

Sverige till Holland förbjuden. Utgifvarens anmärkning. arrac, kanel och andra kryddor —

för Ostindiska companiet till Amsterdam och nu kom tillbaka

med tegel, för hvilket icke skall erläggas någon tull

efter den senaste eldsvådan i Göteborg, så behöfde vi icke

anlita dessa båtar utan lossa väl vid Ostindiska companiets

varf, eller vid varfvet »Kusten», som ligger strax invid.

Möjligen taga de der hand om lasten.

Innan vi lupo dit, passerade vi nu på södra sidan

Röda sten, som förut också varit en fästning, och der de

engelska frimurarne, som annars mest bo i Masthugget,

bruka hissa sin flagga. På norra sidan hade vi nu

deremot den s. k. Färjestaden eller Färjenäs, der för någon

tid sedan det stora Grönländska companiet hade sin

equipagehamn och ett större trankokeri. Detta compani

utrustade fartyg, som fångade hvalar och sälar och sådant i

Ishafvet, men det lärer varit klent med profiten. Stället

kallas Färjestaden för att här går en färja öfver till Röda

sten och Klippan.

Inloppet till Klippan, Ostindiska companiets hamn

och varf och upplag, är icke just vidare beqvämt; och

hamnen är just icke vidare skyddad. En mängd fartyg

ligga dock här och utanför i elfmynningen.

***

Klippan är en rätt liflig plats, mest i följd af den

rörelse som Ostindiska companiet här drifver. Dock

påstås det, att companiet nu mera icke gör så glänsande

affairer som det gjort förut under föregående octroj, då

det utdelade betydande vinster. I alla fall hör jag af

Pettersson, att enskilda personer ännu göra goda förtjenster

på companiets handel. En bland dem, som här förtjenat

grofva pengar på Ostindien är Jacob Maule, som ock förut

var chef för companiets directeurscontor i Canton. Så

lycklige äro dock icke alla. Inte lära de förtjena mycket,

som sälja ostindiska tyger, arrac och kanel till Amsterdam

och taga Gede Moppe, Bundte Moppe och Grouwe Moppe

(tegel) i bakfrakt, som Pettersson gjorde. Men på senare

tider har companiet börjat skeppa ostindiska varor,

naturligtvis med större fartyg än »Adolph», på Bartholomé i

Vestindien, som skall vara en svensk frihamn liksom

Marstrand. Derifrån föres hit rätt mycket sockerrör eller

råsocker till sockerbruket i Göteborg. Mycket ostindiskt

gods går dock ännu alltjemt härifrån till Hamburg, Emden

och Ostende.

Några släktingar har jag väl nu icke qvar här i

staden. Då jag efter landstigningen uppsökte skeppspredikanten

Christian Ström, som bor i närheten, fick jag

bekräftelse på, att min äldre bror, som reste hit för femton

år sedan och tjenat en tid vid artilleriet, längesedan gått

till sina fäder, och att detta äfven varit det lyckligaste för

honom. Äfven hörde jag, att en af min fars vänner,

capitaine Reuterfelt, som en gång förde det ståtliga skeppet

»Lovisa Ulrika» från och till Ostindien, med detta sitt

vackra fartygDen kapten Reuterfelt, som gick till botten med »Lovisa

Ulrika», var annars infanterikapten, men synes hafva följt med »Lovisa

Ulrika» på hennes sista färd. Utgifvarens anm. för längesedan gått till bottnen, och det

just i närheten af Göteborgs hamn. En annan af mina

äldre Göteborgsvänner, capitaine Johan Norberg, hade

pastorn alls icke reda på. Norberg var dock på sin tid en

berömd man. Jag träffade honom för två år sedan i

Southampton. Han hade då en tid varit i engelsk krigstjenst

och till och med commendant i Newyork i Amerika. När

vi träffades i England var det hans mening att återvända

till Göteborg.

Jag har emellertid genom en sjöcadett, Fredrik

Lagerheim, som gick hem med »Adolph» och som nu skulle

bli officer i svenska krigsmarinen, fått mig en hygglig

bostad här ute på Elfsborgs ladugård. Capitaine Pettersson

har rådt mig att stanna härute några dagar, der jag ock

har saker att uträtta.

*

Jag har hyrt mig in på ett ställe som heter »Apollo».

Det har nog förut varit ett dans- och musikställe för

ostindiefarare, men nu innehafves det af Coopvaerdie-skepparen

Henric Hamberg, som hyrer ut rum. Jag har det ganska

bra, ett trefligt sängställ med gardiner, några höga stolar

med nöthårsdynor, en masur-bureau och en riktigt fin

grön spräcklig kakelugn. Gubben måtte vara en glad

gosse, ty på en hylla i ett hörn stå »Turkiska prinsessan

Cecilias lefverne», Jüngers »Äktenskapsmålningar», »Fritz,

komisk roman», »Magazin des Enfants» och en poembok

(med musikbilaga) som är en öfversättning af Gellerts

fabler gjord af k. sekter Bellman, som en tid skall varit en

riktig rolighetsmakare i Stockholm, efter hvad gubben

berättade mig. Han lärer dött helt nyligen i fattigdom. Så

går det väl oftast med folk, som mest lägger an på att

roa andra, utan att ta betalt derför.

Mat får jag icke här, annat än ölost och smörgås

om qvällarne, men hos tracteuren Wikström på Stora

Klippan får man hvad man vill ha. Det lärer vara ett bra

matställe och ligger icke långt härifrån.

Utomkring är här riktigt fint med vackra planteringar:

holländska hyacinter och tacetter, narcisser, tulpaner och

jonqviller, allt som vill växa så här på våren. Icke långt

härifrån ligger ett ställe som heter »Förnöjsamheten».

Det har tillhört en gammal gudfruktig menniska som hette

madame Brita Bång. Hon var visst skeppareenka, men

hon skänkte det stället till Göteborgs fattighus’ friskola.

Jag gjorde en spatsertur i morgse öfver Ladugårdens

egor och bort åt Majorna och hr Buscks reparebana.

Pastorn gjorde mig sällskap. Han visade mig der ett hus,

ett finare torp eller så, som kallades »Palaestina». Det eges

af en f. d. ostindiefarare Lallerius. Han skall ha slagit sig

på att bli mycket besynnerlig med religionsgrubbel på

senare tider. Han ville icke låta döpa sina barn, han går

icke till skrift för någon prest, som han icke anser vara

syndfri och helig — och han har en mängd andra

besynnerliga fantasier, som jag tycker just icke passa vår

upplysta tid och icke just heller för den här trakten, som är

full med krogar och dansnöjen. På landet lära sådana där

besynnerliga påhitt vara mindre ovanliga. I de stora

städerna utbytes dock oftast dylikt svärmeri mot

ordensvurmeriet, säger min pastor.

De tala om Gamla slottet här i närheten, men inte

har jag kunnat upptäcka något slott eller någon fästning:

det lärer också endast finnas några stenhögar qvar; men

på sidan om ligger ett glasbruk. Till slottet hörer också

en stor hage, som ligger en bra bit derifrån och kallas

för Slottsskogen.

***

Jag har i dag gjort en promenad bort till varfvet

Kusten tillsammans med en amiralitetsfänrik Axel

Stålhandske, som är en medelålders man liksom jag och som

godt förstår min dåliga svenska. Pastorn har gjort oss

bekanta med hvarandra; Stålhandske är en mycket

godmodig och beskedlig man och berättar gerna om folket

här i trakten. Det är nästan lika mycket utländingar här,

som det finnes svenskar, och man hör många utländska

språk talas, dock mest engelska. Den här Stålhandskes

gamla tante bor snedt öfver elfven på Lindholmen. Hon

lärer vara ett ganska remarquabelt fruntimmer: Stålhandske

tyckes vara litet rädd för henne; men på samma gång

pretenderar han att hon är en riktig hedersgumma. Hon

är emellertid systerdotter till den berömde kapareamiralen

Gathenhielm, som bodde här i staden och lefde på min

farfars, den tappre ryttmästarens tid. Jag trifves bra med

Stålhandske. Han har lofvat att föra mig öfver till

Lindholmen. Jag har nästan funderingar att taga upp ett

porterbryggeri, som de tagit lifvet af derborta i dessa dagar.

Jag har också gjort en färd till den ofvannämnda

Slottsskogen, till ett värdshus der, som hålles af tracteur

Berger och der det serveras utmärkta ostron och der det

dansas och musiceras om qvällarne. Der kan man också

få mat, om man beställer på förhand. Det hade vi icke

gjort. Dryckesvaror finnas dock här öfverallt och af alla

slag. Allting här utom stadsmurarne är billigare, då de

flesta nöjen och den mesta förtäring äro strängt reglerade

och icke obetydligt dyrare i staden, säga de. Här kunde

man nu få godt rödt Bordeaux-vin af 1791 års utmärkta

sort till 12 skilling svenskt bouteljen. Men Batavia-arracken

kostar en rdr. halfstopet. Många engelska varor säljas nu

i Göteborg billigare än förut och billigare än på många

andra ställen, då de hitföras från Norge, der fransmännen

sälja sina engelska »priser». Franska kapare med dansk

besättning lära ibland taga engelska handelsfartyg.

*

Jag har tänkt öfver, hvar jag skall presentera mina

recommendationer. Jag vill göra visit på Wikens varf

hos herr Bagge, och jag vill in till staden.

Vi mötte i dag på vår promenad en vis-à-vis vagn

med två vackra Mohrenkopfskimlar; i vagnen satt ett fint

sällskap och den vackraste flicka jag någonsin skådat, fast

jag varit i Holland i tre år. Lagerheim upplyste mig, att

det var en mamsell Fredrika Helleberg från Marstrand.

Hästarne tillhörde just hr Bagge på Wikens varf. Det höll

på att bli ett farligt äfventyr för de åkande. Lokremmen

hade icke blifvit tillspänd på ena hästen, eller kanske

spänntennen lossnat på något sätt. Hästarne blefvo oroliga,

och det syntes impossibelt för kusken att styra dem, då

selen började åka allt mer bakut på den ena. Lagerheim

och jag skyndade fram och höllo hästarne, så att kusken

hann ur och bota skadan. De åkande tackade oss så

mycket. Lagerheim presenterade mig för dem; de tre

andra voro capitaine Bildt med fru och syster, en fru Kilman

från Marstrand, som lärer vara slägt med den förtjusande

flickan.

Jag får gå igenom mina recommendationsbref. Jag

har ett från den svenske agenten i Amsterdam C. A.

Hasselgren. Jag har också ett från regeringsrådet Holmberg

de Beckfelt, som nu är ståthållare på Cuylemburg i

Holland, fast han förr var så lagom förnäm, då han är son

till en källaremästare Kyronius i Upsala. Jag kunde väl

ock skryta med att jag är bekant med sjelfva borgmästare

Hogguer i Amsterdam, som ju är svensk baron, fast han

icke är svensk till födseln. Men ingen känner väl numera

dessa här i landet. Jo Hasselgren är nog ännu känd, förstås.

KAP. II.

I går gjorde jag en längre tur med min nye vän

Stålhandske genom en del af Majorna förbi Mariebergs

kyrka till Hästhagen, der allas vår hedervärde capitaine

Pettersson har sitt lilla ställe.

Samtlige dessa trakter, Ostindiska companiets

upplagsplats Klippan, det der bredvid liggande varfvet Kusten,

tillhörigt hr Johan Bäck på Bellevue, Sågängen och

Majorna hafva varit delar af Elfsborgs kungsladugård. De

tillhöra dels Mariebergs församling, dels Gamla Varfvet

eller Amiralitetsförsamlingen. Sedan örlogsstationen nu

flyttats öfver till Nya Varfvet — fast amiralitetsembetet

ännu är qvar på gamla stället liksom ock

sjömilitärconto-ret — blir Gamla Varfvet ett annex till Mariebergs

församling som har samma pastor som urgryte, nemligen

magister Roempke. Mariebergs kyrka ligger intill

Hästhagen, söder om Majorna. De påstå, att namnet Majorna

skulle härleda sig från, att Mariebergs och Gamla Varfvets

kyrkor eller kapell förut skulle båda två hetat »Maria»,

den ena bara »Maria», den andra »Maria Magdalena».

Jag vet icke, om detta är riktigt.

Emellertid kommo vi nu till Petterssons gård. Han

har det mycket trefligt, riktigt fint. Papperstapeter och

engelska jernkaminer; vackra perlfärgade sköna taburetter

och stolar med sits och hårduksöfverdrag eller crinoline;

och en långsoffa, med karmosie-möbeldamast och putor,

i salen, der Pettersson redan satt, som om han varit en

riktig storkaxe, som han väl också är på god väg att bli,

och rökte sin pipa och tracterade några herrar med kaffe-

kaffepanacé, nemligen ostindiska bouteljeuren Holmström, som

lärer bo i Majorna, ostindiska capitainen Erik Nissen, som

nu skall föra den stora »Sofia Magdalena» ut till Canton,

kanske också till Amboina, och en bokhållare hos

skeppsmäklaren Leffler & Son, som jag glömt namnet på. Jag

fick nu höra, att det var klart, att Pettersson skulle få ett

större fartyg och gå ut på långtur.

Bouteljeuren föreföll vara en skämtsam herre, klädd

som han var i löstoupé, lifstycke af klipping, brun

doffelkolt med blå krage och blå uppslag och stöflar med gula

kragar. Capitaine Nissen såg mera förnäm ut med sin frack

eller långrock af fint blått kläde med stora förgyllda

knappar och grått chalongfoder och permissioner af gulgrönt

engelskt tyg, som jag först tog för siden; så glänste de.

Jag kom att observera allt detta, då jag läst om en

öfverflödsförordning, som kom ut för ett par år sedan och

som förbjöd manspersoner (utom i ordens-, biskops-, teologie

doktors- och hofdrägter) att bruka silkestyger, sammet och

siden och spetsmanchetter; samma förordning lärer ock

förbjudit att kaffe fick brukas liksom all slags utländsk spirituosa

utom arrac. Arrac och bränvin användas till panacéer

äfven ute bland fiskeribefolkningen, berättade bouteljeuren.

Folket har god förtjenst på sillfisket och bryr sig just icke

om öfverflödsförordningar, icke ens när de öfvervakas som

strängast.

Jag tog min pipa kanaster — der fanns både

holländsk och virginia, ett väl försedt hus — och samspråket

var mycket lifligt. Den Lefflerske bokhållaren hade roliga

historier om Vilke Tjerks Klein, »capitaine» på »De

Dortje Kraamer», som nu låg i Stora hamnen, och om

hans fru, som ibland gjorde sin toilett väl öppet

ofvan däck.

Under alla de lustiga historierna kunde jag dock icke

afhålla mig från en känsla af half motvilja derför, att

sådant nu, just nu kunde roa mig. Mina tankar sväfvade

verkligen långt bort, ja, kanske icke ändå så långt bort.

Var hon, den förtjusande Marstrandsblondinen var hon nu

på varfvet Wiken, som gäst i Bagges familj, eller hade

hon följt fru Kilman ut till denna märkliga »Porto franco»?

Hvarför längtade jag till Marstrand, när jag med »Adolph»

kröp in till Göteborgsrivieret? Jag är nu redan gamla

karlen. Jag har sett både det ena och det andra här i

verlden. Det fanns vackra malajskor derute. Men det

ligger väl i min svenska härkomst, under en hel

generation afglömd, att det skulle gå på det viset.

Landsmans-band, slägtskapsminnen och börd betyda väl något ändå.

Emellertid känner jag så lifligt, som en aderton års

cor-nett eller fänrik kunde göra, att jag är kär, och att det

hädanefter är omöjligt för mig att kasta ens ett halft öga

på en malaj ska.

Jag har nog flera slägtingar här i landet, fast min

stackars half bror är död. Skall jag söka efter dem? Dessa

Jacobsköldar, Gyllenbreider, och hvad de alla heta. Bror

Carl Gustafs mor hette Storckenfelt. Men har icke min

far sagt mig, att han hade en faster, som var gift med en

Bagge? Om hon nu var slägt med den här herren på

varfvet Wiken? Jag måste göra några nya bekantskaper

för att få reda på detta. Stålhandske vet intet, än mindre

lille Lagerheim, åtminstone i detta. Kanske pastorn vet.

Jag är för eldfängd. Våren här är dock

egendomligt skön.

Hvad det är ljust om nätterna!

Och varmt är det ibland, så att man tycker sig vara

på Amboina. Jag undrar, om den här svensken Celsius,

som. uppfunnit den termometer, som nu begagnas på så

många håll, icke hittat på en värmemätare, som visar —

fel. Här är det icke så kallt, som han visar.

*

I dag har jag varit hos pastor Ström och försökt att

få veta något om det, som ligger mig kanske allt för

mycket om hjertat. Han kunde nu icke lemna några

upplysningar om ett visst slägtskapsförhållande, men han

talade om en skeppsprest här ute som skulle heta Åhlbottn,

och som sysselsatt sig med gamla göteborgska

slägthistorier.

Dock, hvad tjenar det till att leta reda på sådant

der? Jag har mina affairer att tänka på. Jag måste in

till James Maule och till många andra i de närmaste

dagame, om jag skall kunna uträtta något af gagn.

*

Vi amuserade oss emellertid i förgår, när jag nu

tänker efter; visst gjorde vi det.

Vännen Pettersson skickade på qvällen till sin granne,

åkaren derute i Hästhagen, jag tror han heter Nordström;

och vi fingo oss en s. k. jutevagn med ett par trefliga

bruna klippare. Sjelfva åkte Pettersson och jag i en

ljusröd starkt gungande chaise med C-fj edrar. Vi hade en

gammal bra häst, som de sade var från Norrland eller

Norge, kanske Vermland. Hästarne här äro nästan lika

de holländske, nästan dubbelt så stora som de få

pysslingar vi hade på Amboina och desse små som jag sett

i Surabaja.

Vi åkte förbi en öppen plats vid elfstranden med en

qvam eller såg, som kallas för Vädersågen. Derifrån forö

vi förbi Amiralitetsvarfvet till Masthugget. Derifrån ser man

på andra sidan elfven Tjärhofvet och Lindholmen, der

göteborgarne också, liksom på denna sidan, ha små

trädgårdar eller plantager, dock icke i allmänhet egna utan

arrenderade.

Majorna är allt en klent bebyggd förstad, men i

Masthugget lära ligga en mängd småhamnar med salterier och

lastplatser, hvarförutom en del skeppare och äfven

bemärkte köpmän der hafva sina bostäder, hvilka trefliga

hems yttersidor och trädgårdar Pettersson och Nissen

visade mig på.

Vi foro utefter den gatan, som kallas Smala vägen

och som går närmast hamnarne, och så kommo vi fram

till det ställe som vi skulle besöka. Det kallas Vauxhall.

Engelsmännen hafva väl gifvit anledning till den

benämningen. Här i trakten bo flere engelsmän, eller egentligen

skottar, som ta sig fram bättre än de verklige

engelsmännen. Vauxhall var kanske icke så ståtligt, som de hade

utmålat det. Men de sade också, att det för

tillfället icke var i bästa condition. Vi kommo nu in frän

Smala vägen, men tomten går också fram till Breda

vägen.

Jag hör att Masthugget sammanstöter med en annan

af Göteborgs förstäder, nemligen Haga. Masthugget har

de två gatorna, jag nyss omnämnde, samt ytterligare en

från tullen söderut till skansen Kronan, som här synes på

långt afstånd och som lärer vara förbunden med stadens

fästningsverk efter mönster af moderna befästningar. Smala

2vägen är här den finaste gatan; den är stenlagd och går

öfver ett rätt stort torg.

Vauxhall lärer hafva undergått många öden. Den

förre värden lärer hafva spelat concurs; eller kanske det

var hans sterbhus som genom cessio bonorum ville komma

på det klara. Nu är det emellertid ett ofantligt mycket

besökt ställe med en utbyggnad och ett glasrum som ligger

i trädgården. Trångt är det nu inomhus, men dit kommer

folk från alla håll, icke minst från staden inom murarne.

Der var nu musik lånad från staden, präktig musik,

inöfvad af en monsieur Daubilly, hvilken kapellmästare,

efter hvad man berättade, införskrifvits af en mycket

berömd fransk musiker, M. La Hay. Denne La Hay lärer

lefvat länge härstädes och gjort mycket för musiken och

var en stor favorit, hvilket ock af höga vederbörande

erkändes, i det att magistraten gaf honom privilegium på

att sjelf eller genom musikanter, som han inöfvade, utföra

allt offentligt spel med olika instrument här i staden och

dessutom äfven få låta dessa konstnärer spela på

danstillställningar i privata hus, hvarvid betalningen efter af

magistraten fastställd taxa erlades till honom, som sedan

skulle dela denna betalning med de af honom förhyrda

musikanterna. Myndigheterna gjorde detta derför, att de

insågo, att någon ordentlig musik ändå borde finnas i

staden, särskildt vid offentliga tillställningar.

Monsieur Daubilly hade ett rätt artigt kapell. Det

påstods vara inöfvadt just af stadsconcertmästaren La Hay

men utgjorde endast några få af hans orchester — en

dul-cian, en trumpet, en clarinett, ett waldthorn, en violin och

en violoncell. Sjelf spelade M. Daubilly en duett på ett

Stockholmsclavier med elfenbenstangenter i fem octaver.

Då jag är mycket road af musik hade vi nu en

synnerligen angenäm afton. Synd var det, att det var för kallt

för musiken att spela ute i Trädgården, hvilket den nu

brukar göra om somrarne.

Bouteilleuren var vid det mest glänsande lynne. Visst

var han litet högljudd ibland; men han hade bekanta på

alla sidor, äldre och yngre, mest ostindiefarare förstås,

vice supercargen Dassau, förste ostindiestyrman

Lillie-stråle, bouteilleur Enander, styrman Johan Brusewitz,

styrman Gustaf Virgin. Jag skref upp namnen så godt jag

uppfattade dem, för jag vill ju samla connaissancer, såmycket jag kan. Det sades, att de flesta skulle gå ut med

»Drottningen» eller »Maria Carolina», hvilka båda nu ligga

der ute vid Klippan. Nissen skall ju ha den ena. En

rask karl måste Ostindiehofmästaren Svanberg vara. Glad

var han; men han lärer också vara mycket capabel att

samla pengar, och han har redan ett vackert hus med

trädgård härute. Jo, de som ha hand om mat och dryck

för ostindiefarare, de ha nog tillfälle att lägga ihop en

styfver.

Det blef något för hett och rökigt på slutet. Till

supé fingo vi icke något annat än anjovis, rökt svinhufvud,

härsket Curlandssmör och jutskt kött samt Edamerost och

ostindiska sötsaker. Dryckesvaror var det godt om, äfven

irländsk Usquebad (Whisky) och tyskt Goldwasserbränvin;

franska viner måtte de få införa hit och servera fritt.

Dessutom fanns det både Muscat och Madeira och rätt godt

Stockholmsöl. Här i staden brygges nog också öl, efter

engelsk metod. Vid yttersta hamnen vid det s. k.

Sänk-verket ligger ett sådant bryggeri.

Emellertid blef det bråkigt. Bouteilleuren hittade på

en gammal bekant, en fänrik vid flottan som hette

Geiffen-schiitz, som var full och som nödvändigt ville sjunga visor

för oss, när musiken slutat. Han hade dålig röst och icke

alls något musikaliskt gehör. Han sjöng en tarflig visa, som

jag icke kommer ihåg, men första versen lydde ungefär

så här:

En Bagge, som ej fått sin prydnad,

Som annars just är hornfäns lott,

Sägs till en spåman hafva gått

Och utaf honom äskat tydnad,

Hvarför han ännu horn ej fått.

Det var hett i salen. Något steg mig åt hufvudet.

Jag vet icke huru det kom sig, men arg blef jag.

Jag förstod icke detta raillerie. Var det för, att jag tänkte

på Baggens varf? Emellertid blef der gräl och något

slagsmål. Greiffenschutz fick hjelp af en kamrat, som var

ovettig, skröt och commenderade. Han hette Gyllenschruf,

sade de. Den var nästan värre än den andre. Men

Nissen och Pettersson skiljde oss åt.

Vi hade lång väg till våra bostäder. Nordströms

kusk hade kört hem. Det var svalkande. Annars kunde

vi ju fortsatt med bråket hur länge vi velat. Det var ljustnog. Några gatlyktor finnas för öfrigt icke heller i

Masthugget eller Majorna. Och om dessa förstäder ha del i

en gevaldiger och sex polisbetjenter, som hela Göteborg

skall profitera af, så behöfde vi just icke frukta

ordningsmakten. Denna trakt hörer emellertid under stadens polis,

fast denna polis just icke här visar sig mycket, hvilket

ibland också kan anses avantageust.

KAP. III.

Masthugget är en vacker och liflig förstad med små

trädgårdar eller planteringar. De flesta egendomarne der

kallas för »hamnar» och sträcka sig ned till elfven. En

del af de förnämsta köpmännen i Göteborg ha sådana

hamnar, och somliga ha vid dem byggt upp vackra

landställen. Dylika possessioner ha här eller längre ut t. ex. hrr

Christian Arfvidsson, James Maule, Holterman, John Hall,

directeur Beijer, engelsmännen James Christie, Tarras och

James. Hrr Samuel Dahlin, Röding och direktör

Otterdahl m. fl. ha ock här fastigheter med salteribodar.

Trädgårdsmästaren Appelgren har en trädgård (mellan Breda

och Smala vägen), från hvilken han lärer sälja grönsaker

och blommor. Bland de förnämsta anläggningarna ner

åt elfven härin vid är skepparen Wollins stora salteri.

Hucken, Wollins hus, ligger nedanför Stigberget nära hamnen.

Det tyckes som utländingarna, isynnerhet engelsmän,

här skulle ha sin bästa trefnad. Engelsmännen hafva dock

icke här någon egen kyrka, såsom tyskarne ha vid stora

hamnkanalen. Deremot lärer det hållas engelsk eller skotsk

gudstjenst i en sal inne i staden vid Sillgatan. Här i

Masthugget finnes också »Georgske Frimurarelogen»,

hvilken lärer grundlagts redan i början af 1770-talet. Den

består mest af herrar engelsmän. Logen har ett sällskaps-

eller assemblérum, ett slags klubb, som förestås af en

trac-teur som heter Christian Erland.

Men äfven de »Salomoniske frimurarne», som ha sin

loge inne i staden, bruka ibland komma hitut, särskildt

för sin vår- eller sommarfest, då de hafva offentlig spisning

i det Lundevallska värdshuset, hvilket hålles af enkefru

Lundevall, som också har den Kitziska trädgården.

Mariebergs- och Amiralitetsförsamlingarna, till hvilka

alla dessa orter vester om staden höra, lära räkna öfver

5,000 menniskor, utan att man då räknar med de stadsbor,

som tidtals vistas här, kanske lika mycket som i sina hus

inom stadsmurarne. Det är väl mest sillsalterierna, sjöfart

och till någon del amiralitetsstationen, som göra dessa

trakter lifliga. Den ostindiska handeln säges dock vara i

aftagande; skeppsfarten är förminskad, liksom crediten,

påstås det.

Emellertid anordnas nu en teckning till en ny

Discontinrättning i staden i stället för den gamla, som dock

gaf rätt god vinst på sin tid; och Masthugget får väl äfven

faveur af detta arrangement. Tio procent skola inbetalas

genast. Jag har sett en inbjudning härtill undertecknad

af hrr Chalmers, Broms, Peter Hammarberg, Jonas

Kjellberg och Jonas Malm.

Jag märkte också i dag, liksom tyvärr i förgår äfven

hvad mig sjelf beträffar, på min långa spatsertur i dessa

trakter, att det just icke är så väl bestäldt med

nykterheten vid »hamnarne», hvilka icke äro hvad, efter hvad jag

hör, landtfolket här i orten, liksom i Holland, menar med

en hamn (hage, inhägnad), utan verkligen vid vattnet

belägna tilläggsplatser för båtar. Vid dessa hamnar finnes

särskildt godt om starka drycker, utan att de priviligierade

krögarne kunna förhindra denna »beunhaas» = näring.

Bränvin finnes öfverallt. Stockholmspörter säljes också

ymnigt vid Åkermans »hamn» i Masthugget. Denna

porter kan nästan ersätta bränvin.

Polisbevakningen är, som jag förut lagt märke till,

rätt klen. Jag hör, att domhafvanden i orten på

tingsrättens vägnar — han hette Z. Stjerncreutz, tror jag —

förbjudit tjenstefolk att om nätterna lemna husbondens

hus för att gå på lek-, dans- och spelställen. Men det

är märkvärdigt ändå, att icke våldsamma uppträden med

svårare följder inträffa oftare.

***

Jag följde Stålhandske på eftermiddagen öfver till

Lindholmen. Det är icke lång väg; men vi hade just icke

heller mycket att uträtta der.

Den gamla frun är dödssjuk; och det der

porter-bryggeriet, som jag först tänkte på, lärer vara en alldeles

misslyckad affär. F. d. egaren och bryggare James Knox

— eget nog har han samma namn som den stränge skotske

reformatorn som gjort lifvet så surt för Maria Stuart —

har gjort lifvet surt för sig sjelf med sur porter. Det

företaget var ingenting att fästa sig vid.

Lindholmens egare lärer vara en ostindiecapitaine som

heter Olbers. Han arrenderar ut småbitar af egendom

efter engelska mönstret för dylik förpaktning.

Kryddgårdarna härute hade emellertid fått sin

sommargrönska, och det var intressant att se denna plats, som,

om den icke hade så obeqväma förbindelser ‘med staden

och Masthugget, nog skulle få mera betydelse. För

närvarande finnes ingen bro öfver till Göteborg, säga de.

Äfven här eller i närheten ligga dock flera salterier och

äfven ett trankokeri. Likaså finns här bredvid ett större

tjärupplag och ett skjul för bergmossa. Göteborg utför

mycken tjära, så äfven mossa. På hemfärden sågo vi

hamnmästaren i sin röda handöre sexbordsbåt med två

hvita spritsegel.

Vi sågo ock en mudderpråm arbeta ute i segelrännan;

machinen drogs af en häst. Den hästen måtte icke hafva

mycken trefnad af att vandra på det viset.

Bland män, som bott och egt en del jord derute,

kände min far i sin ungdom en. Han talade ofta om

Charles Louis Anckarhielm, som lärer varit en rätt

märke-lig äfventyrare. Han var redan katolik, då han som aderton

års yngling gick i kejserlig tjenst. Han var en afkomling

på mödernet till en amiral Thvssen, som kom in hit från

Holland.

Stålhandske upplyste mig under hemfärden, att i ett

hus, som vi här gått förbi, nu bodde en fru, som han väl

kände. Hon hade haft sorgliga öden. Dotter till en

hederlig handelsman Åhman i Göteborg blef hon mycket ung

gift med den galne majoren Rosenschiitz, som bor på

Marberg norr om Bohus fästning, men äfven lärer ha hus

i staden och vara en rik man. Majoren är en afskyvärd

tyrann, som förer ett gräsligt regemente med sitt folk ochmaltraiterade sin unga fru. Han spelar

fästningscommen-dant på sin gård. Sätter ut vakter, exercerar

bonddrän-garne, håller krigsrätt. Han har också byggt en vall, der

han placerat kanoner. Den stackars frun stod ut med

honom i tio år. Hon är nyss skiljd från sin vanvettige

make.

***

Jag åt i dag min middag på ett ställe vid Wikens

salteri som kallas för Helleberget. Besynnerligt namn!

Jag kom att tänka på M:ll Helleberg. Stället är dock helt

simpelt, bara en krog, hvars egare också har ett slags

salubod, der äfven lifsmedel säljas.

Märkligt nog har magistraten för att hindra

krögarnes concurrens med torghandeln och med hökarne eller

victualiehandlarne förbjudit ost- och smörförsäljning vid

krogarne. Antagligen går den handeln lika bra ändå,

emedan controllen är så svag. Emellertid serverades

smörgåsar, italiensk ost, som kallades Marsvinsholmsost, bökling

(holländsk »bocking»), sill och kycklingar, som dock voro

gement dyra. En vanlig men mycket god rätt är bogen

af svin, af det lägre folket kallad »fläskaböste». De goda

göteborgarne äro just ena läckergommar. För att få färska

grönsaker före midsommar odla de dem i drifbänkar.

Sålunda hade krögaren här nu lyckats förskaffa sig färska

ärtskidor. De veta också att tillaga sin mat ganska bra,

och böcker finnas utgifna — t. ex. af Cajsa Warg och

af Riickerschöld — som meddela underrättelser om en

stor mängd mycket goda rätters lagning.

Liksom i Holland finnas ock här priviligierade

»kypare», som profva, tappa, blanda och tillreda en mängd

drycker. En sådan kypare, Eric Wikner, bor här i trakten.

Det är de styfva förtjenster, som sjöfarts- och salteri-

vederbörande ha, hvilka göra att ännu en sådan här simpel

krog äfven kan bära sig. Inne i staden lärer det

emellertid vara klent för värdshusidkarne; och märkvärdigt nog

bar sig icke heller Vauxhall — såsom jag i förgår hörde —

i föregående innehafvares hand. Men det är väl mer

controll med stadens krogar och sådana som ligga nära

stadsportarne. Här ute bryr man sig just icke mycket om

några lagstadgar med afseende på mat och dryck, fast

man annars nog är märkvärdigt laglydig.

Jag hör nu, att, under det stadens polis har uppsigt

ända ut till Klippan, sträcker sig stadens jurisdiction endast

till Stigbergs backe. Men hvad mera är: der lärer

nattetid gå en patrull af stadsvakten mellan Vauxhallsplanket

och Masthuggstorget. Det var ju väl att vi icke råkade

ut för den härom aftonen, då mitt courage var större än

det behöfde vara.

Det kunde lätt ha händt, att vi kommit in till staden

förr och på annat sätt, än vi önskade, om denna patrull

fått tag i oss; och så hade vi kommit inför hr

polisborgmästaren och hans två rådmän. Jag skall aldrig göra

så mer.

För att vakta mot eld och brand och för att äfven

hjelpa till med att bibehålla trygghet och ordning i

allmänhet finnes i staden en brandvaktcorps på omkring 60

man, med ett besynnerligt vapen, som kallas för

brand-vaktssax; men jag hör, att vederbörande måst arrangera

särskilda patruller — af hvilka två till häst — för att om

nätterna controllera brandvakterna, så att de icke

försumma sin pligt eller rent af somna in, hvilket förr icke

lärer varit ovanligt. Masthugget lärer emellertid ha sin

egen brandvakt.

På en del platser här utanför stadsmurarne hålla de

stora hundar, s. k. dalbohundar, som lära vara mycket

säkrare vaktare, åtminstone mot våld och tjufveri, än

brandvakterna kunna vara. Dessa hundar äro icke just så

billiga: de köpas för 3 å 5, ja 6 specieriksdaler.

Jag vet icke, om det är till skydd för dem, som äro

fulla, som man satt jerngaller på norra sidan 0111

Stig-bergsliden. Nedanför gallret går en stenlagd väg, der

bouteilleuren Ahlgren har sitt hus och säljer sydländska

delicatesser, friska Malaga-drufvor och apelsiner. Inte kan

det vara farligt att falla dit ned.

*

Vi voro i går afton, Pettersson och jag, åter ute på

Vauxhallen. En vän till Pettersson, som heter Ringius

och bor ofvan Stigbergsliden, hemtade oss med sin

speljakt. Ringius är en stor sillpatron men har förut varit

ostindiefarare under den gamla, glänsande octrojen. Han

är nu med om det stora salteriet vid Majnabbe. Det är

alldeles gifvet att kursen står till fördel för mina holländska

vänner; och det är all sannolikhet för, att här snart måste

skeppas om igen stora qvantiteter, och dyrbara varor, till

nederländska hamnar. Lika säkert är, att Ringius dervid

kan vara oss nyttig.

Sedan vi hemtat hans hustru — jag såg mycket litet

af hans hem — mötte oss, enligt föregående uppgörelse,

coopvaerdie capitaine Engellau, som också lärer vara en

mäktig man härute, egande tvenne hus, ett vid

Barlastkajen och ett vid Masthuggskajen, dykericommissarien på

Gamla varfvet Clancey och en bokhållare hos Alströmers,

v. Utfall, son till aflidne rike v. Utfall på Nääs.

Det var söndag. Engellau och Clancey hade hyggligt

varit i kyrkan på förmiddagen, men nu hade deras hustrur

tyckt, att gubbarne skulle få gå ut och roa sig, och till

belöning för denna deras beskedlighet hade fruarne Sjelfva

också fått följa med. Det var nemligen förhållandet, att

en aerostatisk ballong skulle gå upp i Vauxhalls trädgård;

och på denna ascension voro gummorna mycket nyfikna.

De hade styrt ut sig i stora moderna hattar och

lång-sjalar men glömt kapporna hemma.

Det gick ju också mycket bra. En italiensk eller

sydfransk herre gaf sig till väders i en korg, som var

bunden vid ballongen. Lyckligtvis var ballongen säkert

fästad med en lina vid ett gammalt skeppsankare, på

hvilket man lagt stora stenblock, så att karlen kom icke högre,

än han ville. Emellertid var det för mycket folk på

Vaux-hall, för att vi skulle frestas att dröja der. Fruarne gingo

hem till sina små, tunnklädda som de voro. Vi karlar

gjorde ett litet besök på Reuterquists källare derbredvid,

på Breda vägen.

Vi hade här rätt trefligt i all stillhet med vårt

samspråk ; och det gick nu mycket beskedligare till än den der

qvällen på Vauxhallen. Vi hade våra »pipnubbor», vår

engelska punschbål (Batavia dock, som vanligt) och till qvällen

vanlig svensk mat, holländsk sill och ostindiska höns med

curry, till och med engelsk porter till 22 styfver buteljen

och efteråt en persicoliqueur.

Clancey beklagade sig öfver, att tiderna voro så dyra:

7 sk. för en mark smör, 10 sk. för ett tjog ägg, 7 sk. fören mark talg, och till på köpet var det ondt om pengar

öfverallt. Engellau småskrattade och anmärkte, att de

stora herrarne lefva lika ståtligt ändå. Han skämtade med

Utfall och frågade, om det gick sämre till på Nääs nu,

än när hans far byggde det stora slottet. Därpå syntes

interlocuteuren icke kunna ge besked. Kanske derför, att

det just genom slottsbyggnaden blifvit ett alltför stort hål

i den förut så outtömliga Utfallska skattkammaren. Clancey

talade ock om fru v. Utfall, född Iggeström,

öfverstelieutnantens, den beskedlige handelsbokhållarens brors fru,

och frågade om hon fått hela dussinet af barn fullt ännu.

De hade endast varit gifta i några få år. Vi talade äfven

om ett storar.tadt gästabud, som nyligen varit i Göteborg,

då den vermläydske brukspatronen Leonhard Magnus

Waem gift sig med m:ll Cecilia Tranchell, en fullständig

skönhet och ensam dotter till öfverdirecteuren Tranchell,

som lärer sköta om Ostindiska companiets utskeppning.

Jag fick emellertid också tillfälle att sticka emellan med

några ytterligare affairsmeddelanden, som jag hade att

göra Ringius.

*

Jag får väl snart ge mig in till staden. Kanske

kommer jag då der i sällskap med menniskor, som ha

större anspråk på lärdom än härute. Jag har köpt hos

en bokbindare — här finnes ingen bokhandel —

Lager-brings sammandrag af Svea Rikes historia, Bastholms

Philosophie för olärda, Brefställare af Sellander och

dessutom Ornelii Köpmans- och Material-lexicon.

KAP. IV.

Den lille Lagerheim är icke mycket härute, men han

är icke desto mindre en riktig hederspascha och har

alltid något snällt och trefligt att berätta när han tittar ut.

1 går var han visserligen hederligare och hyggligare än

vanligt. Han hade lofvat mig att jag skulle få göra

närmare bekantskap med en viss blond dame och att han

snart skulle laga att vi sammanträffade. Kan man tänka

sig, att han nu skaffat mig en bjudning till hr Carl Bagge

i staden! Han var nog retsam att säga, att herrskapet

Bildts och en viss ung dame från Marstrand också skulle

komma dit, och att han för ett par dagar sedan träffat

sagde dame, som han då pligtskyldigast gjort sin cour och

obligerat att stanna i Göteborg öfver den dagen och icke

brådstörta sin resa till Marstrand.

Jag borde väl egentligen vara jaloux på den vackre

amiralitets-fänriken, men jag har till min förnöjelse hört

af Pettersson, att han redan lärer vara till hälften

förlofvad men m:lle Kenlock, dotter till en nyblifven rådman i

staden, som samlat pengar egentligen på att sälja

helsovatten, pyrmonter och bittervatten, hvilka utmärkta drycker

för en femton år sedan först lära införts hit af capitaine

Alexander Berg, som derför också förklarades vara

samhällets förnämsta välgörare på den tiden. Hr Carl Bagge

är emellertid en af stadens allra mest ansedda herrar och

yngre bror till directeuren Peter Bagge, som mest bor på

en egendom som heter Nygård, hvilken lärer ligga uppåt

Trollhättan till.

Jag har förut tänkt, att jag borde fara in till staden.

Nu kan jag icke uppskjuta längre dermed. Det passar

sig också bra, att jag lemnar mitt nuvarande logis på en

tid, då jag hör, att min värd väntar småfrämmande, som

storken kan komma med redan i dag. Den hedersmannen

är mycket inquiet för detta besök, då hans kära fru är

ganska svag och äfven förut varit sjuklig.

Jag såg i dag på eftermiddagen vissa preparationer

till denna händelse. Ibland annat hade på middagen

kommit hit utresande en stor och tjock fru, synnerligen

respec-tabel till sitt yttre, prydligt klädd, uti svart camelottskjortel

och ljusblå taftströja och insvept i en stor bomullsschal

med svartprickig botten och couleurt karm. Jag undrade

först, hvem denna ståtliga matrona kunde vara. Hamberg

upplyste mig, att det var stadens enda priviligierade

»mid-wife» eller »wise-woman», som engelsmännen säga, således

ett fruntimmer som kan vara af mycket stor betydelse vid

vissa intressanta tillfällen.

Då Hamberg fick höra, att jag skulle resa till staden,

blef han deröfver alls icke chagrinerad, utan fasthellre

tvärtom, hvilket visserligen icke var smickrande för mig

men dock förklarligt. För att likafullt visa, att han

fortfarande ansåg mig som en vän, hedrade han mig med

förtroendet att lemna till en af stadens tidningar en annons

af innehåll, att han behöfde en amma med frisk och

tillräcklig mjölk.

***

Med en af ostindiska varfvets båtar gick jag i morse

in till staden. Vi gingo förbi varfvet Kusten, Sågen,

varfvet Viken, Amiralitetsvarfvet, Stigberget, Lerkajen,

Sänk-varfvet och hvad de alla kallas dessa lifliga hamnplatser.

Vi sågo de talrika i Masthugget inskjutande »hamnarna»

med deras magasin och bodar och närmare staden vackra

hus vid dessa hamnar, trädgårdar, lusthus och båthus.

Bland de vackraste husen och trädgårdarne är krigsrådet

Maules, hvars lustgård sträcker sig från husen vid Smala

vägen ända ned till elfven, der en smakfull paviljong är

uppförd. Maules gård med dess många nätta byggnader

är den andra i ordningen vid Smala vägen från sjelfva

staden räknadt. Den närmaste är kapten Spindlers »hamn»;

och derefter — allra närmast in till staden — kommer

den nya jemvågen, som ligger dels vid elfven, dels vid

en särskild hamn som heter Pustevik och som står i

förbindelse med fästningsgrafven. På ena sidan om Pustevik

ligger sålunda nya j em vågen, på den andra en lastplats,

som går fram till fästningsmuren. Här kunde jag nu gått

i land. Man brukar lägga till här nära en liten tullstation

vid innersta Pustevik mellan Breda vägen och vägen till

Slottskogen. Emellertid hade en ostindisk styrman

brådskande ärende till Masthamnen, så att slupen icke kunde

få lägga till här.

Vi passerade nu det s. k. pålverket och bastionen

Holmgården, som kan beskjuta fartyg både i elfven och

i Pusteviks hamn, samt Badstugubastionen med dess

särskilda graf och courtine utåt elfsidan. Härefter kommo

vi till Stora Bommen med dess två bastioner, en på

hvar-dera sidan om Stora Bomsbron, den ena vid den

utskjutande hamnbrons — pirens — landfäste, den andra på

andra sidan inloppet till Stora Hamnen, dit man kommer

öfver på Stora Bomsbron, och der man också har en

tullstation på näset mellan elfven och k. majestäts och kronans

»Masthamn», en temligen smal bassin, der kronan brukat

ha skeppsvirke.

Här tog en tull vakt hand om oss. Han tittade på

mina papper och min packning. Vi kommo visserligen

icke från utländsk ort, men vi kunde ju ändå smuggla.

Mannen ville ingenting bestämma utan förde mig till

Packhuset, der vice tullinspektören Landerberg helt artigt genast

förklarade, att jag kunde »draga åt fanders med mina

toilettsaker». Packhuset har ett rätt förmånligt läge, der

Norra Hamngatan gör ett knä invid en vacker bro, som

går öfver Stora hamnen och som kallas Kämpebron.

Denna bro är ganska ståtlig och prydd med fyra

bildstoder, som skola föreställa några forntida hjeltar från

vikingatiden, då befolkningen i dessa kustländer ända

uppifrån Norge och ner till södra Skåne for omkring till sjös

och förskräckte och plundrade halfva den dåvarande

civiliserade verlden. Mellan de mellersta brokistorna eller

pe-larne har man satt en hiss- eller fällbro, så att äfven större

fartyg kunna passera härigenom. Hamnen utanför

packhuset är mycket trång. Det är ofta svårt för fartygen attkomma fram till quaien i någorlunda dräglig tid. De få

ligga och passa på hvarandra och på blifvande ledighet.

Lyckligtvis träffade jag här min vän Ringius. Han

var nog aimabel att vilja skaffa mig en bostad, då jag nu

i alla fall tänker bo i Sjelfva staden någon tid bortåt. Han

visade mig en passant stadens auctionskammare, som ligger

vid samma gränd som ena sidan af Packhuset, samt på

andra sidan om stora hamnen landshöfdingeresidenset, en

stor byggnad som ligger snedt emot sagde packhus,

närmare elfven. Efter hvad jag kunde förstå ha de ingen

riktig gouverneur nu, sedan för någon tid sedan generalen

baron Beckfries dog. De ha för närvarande endast en

vice gouverneur eller vice landshöfding som heter af

For-selles. Före Beckfries hade de också en vice landshöfding,

som förut hetat Thomée, men som kallade sig Adelsköld,

då han blef upphöjd i adligt stånd. Det måtte vara svårt

att här få ståthållare, som äro alla till lags. Regeringen

synes vilja tillsätta sådana på försök. Bredvid gouverneurens

hus ligger gouvernementsstyrelsens. Midt emot packhuset

ligger »Lilla Torget», en trekantig plats, der flera af

stadens förnämsta familjer ha sina hus.

Ringius följde mig nu emellertid först den Norra

Hamngatan upp. På andra sidan den ofvan uppskrifna

smala gatan, som kallas Smedjegatan, ligger först

Ostindiska companiets stora hus, sedan ytterligare en gränd

och sedan grefve G. Sparres f. d. palats. Han lärer här

lemnat en märkelig konstsamling, mest taflor, hvilka dock

snart nog lära komma att flyttas till hans stora gods i

Skåne. Så vidt jag kunde uppfatta, hade en hr

Holterman redan köpt denna vackra byggnad, hvilken dock

ännu bebos af commercerådinnan Sahlgren, som lärer vara

grefve Sparres svärmor. Denne grefve Gustaf Axelsson

Sparre eger, om han lefver, eller egde flera stora

landt-gods, Kulla Gunnarstorp i Skåne, Hökerum och Brunsnäs

i södra Vestergötland.

På båda sidor om kanalen ha de planterat träd,

liksom i somliga holländska städer.

I hamnen här ligga på denna sida fiskbryggor, på

hvilka fiskare och månglerskor bjuda ut fisk från

skärgården. Skärgårdens fiskebåtar gå hit upp med sin fångst.

Här lära hamnfogden och torgfogden föra sitt regemente

och rifvas om makten, under det hamnmästaren har meraatt göra med den yttre hamnen och särskildt med

muddringsarbetena.

Bredvid Sparreska palatset ligger Christinae kyrka,

äfven Tyska kyrkan kallad. Nedanför kvrkomuren hafva

en mängd personer i mer eller mindre öppna bodar och

skjul försäljning af allehanda saker, både victualier och

annat, hvilken tillställning gör att passagen här är

temligen trång. Vid östra ändan af kyrkan ligger ett grafkor,

och när man passerat detta, kommer man till rådhuset,

som också omfattar stadens börs.

Rådhuset är en rätt vacker byggnad, dock temligen

låg, synes det mig, i jemförelse med omgifningarna.

Detsamma ligger både åt stora hamnen och åt stadens Stora

torg, som är en vidsträckt fyrkant, vid hvars norra sida

ligger en temligen vanprydande liten byggnad, den s. k.

högvakten, der garnisonen har sitt högqvarter. Bakom

denna högvakt, som är långt framskjuten på torget, ligger

stadshuset, der stadssoldater och brandvakter husera.

Stadssoldaterna äro kantänka stadens soldater, icke kronans;

och de stå under polisborgmästarens befäl.

Dock öfver all militaire står commendanten, som brukar

bo i commendantshuset, som också ligger här vid torget,

nämligen bredvid rådhuset. Om commendanten bor där

nu, vet jag icke. Commendanten lärer för närvarande

vara contreamiralen Georg de Frése. Kanske bor han

på Gamla varfvet? Sin mesta sysselsättning har han väl

ändå på Nya varfvet, der för närvarande en hel escader

lärer vara förlagd.

***

Emellertid kommo vi nu till mademoisellerna Muller

vid Södra Hamngatan. Ringius förde mig in der och

sporde, om mamsellerna hade några rum lediga. Den

ena mamsellen, ett mycket prydligt fruntimmer, ruskade

på hufvudet. Något rum i huset åt Hamngatan hade hon

icke. Möjligen kunde hon skaffa mig ett rum i huset åt

Drottninggatan till, ett mycket större rum som hon

brukade reservera åt riktigt fint och förnämt folk. Hon

upplyste emellertid att detta rum var rätt dyrt, men »det gör

väl herrarne ingenting». Vi bådo att få se på rummet.

Det var både stort och hemtrefligt och väl möbleradt med

en stor s. k. gustaviansk säng med gardiner, klädd liksom

stolarne med grön damast, försedd med mjuka pölar och

paradetäcke. Der fanns också en secretaire och en

commode, båda af mahogne. Jag resolverade mig genast för

att taga detta rum.

M:lle Muller frågade mig emellertid, om jag hade

rapporterat mig på rådhuskansliet. Det måste alla resande

göra med allra första, så vida de vilja undgå att plikta.

Jag tog afsked af hr Ringius och sprang naturligtvis genast

öfver till rådhuset och fick tag i en rådhuskanslist, hvilken

antecknade mitt namn, mitt hemvist, mitt yrke och min

härvarande bostad.

På hemvägen gapade jag åter litet omkring mig och

fick den upplysningen, att några skjul och hus, som ligga

på en holme i Stora Hamnkanalen öster om en bro, som

kallas för Lejonbron, höra till gamla jernvågen.

Lejonbron är lik de andra, ganska vacker, med fyra lejon, ett

i hvart hörn. De hålla svärd och sköldar i tassarne och

se ganska vilda ut.

Jag har fått låna Rousseau’s »La nouvelle Heloise»

af Lagerheim. Midt för mig har jag Bonaparte’s och

PichegruV porträtter. Bonaparte är verldens lejon nu för

tiden. Jag känner igen Pichegru’s svartmuskiga ansigte

med de otäcka ögonen och den smala krokiga näsan. Han

håller ena handen som vanligt bakom ryggen. Han har

förlorat en eller två af sina fingrar, kantänka. Han

förargar mig!

Jag skall läsa Rousseau.

KAP. V.

Just när jag kom utanför porten, körde fram för

densamma en caléche, målad i »couleur de chair» med

försilfrade lister, klädd med grått fint tyg, röda och hvita

snören och fransar, förspänd med fyrspann af stora bläsiga

fuchsar, utomordentligt ståtligt, nästan furstligt,, åtminstone

lika fint som de andrygaste adlige junkrarnes equipager i

Gelderlandet. En äldre herre i blå klädesslängkappa och

modem engelsk hatt steg ur vagnen, när betjenten öppnat

vagnsdörren. Jag blef sedan presenterad för mannen.

Det var ingen mer och ingen mindre än titulairkrigsrådet

James Maule, den rike f. d. directeuren, som lånade kungen

pengar och derför kommit i mycken hög gunst. Han

kom nu från sitt hem i Masthugget i denna stora ståt.

Gästerna samlades i ett stort rum, ett

»drawingroom», som engelsmännen bruka säga, med en

»shrubbery», ett litet växthus inåt gården, vettande åt sydvest,

efter hvad jag kunde tycka. Värden kom mycket artigt

emot mig och förde mig till sin fru, som heter Beckman

i sig sjelf och, efter hvad jag sedan kunde förstå, tillhör

en mycket ansedd köpmansslägt här i staden. Hon ser

lika vacker ut i rum som på promenad i vagn. Utom

henne funnos endast fyra fruntimmer, Peter Bagges fru,

född Beyer, också tillhörande en bekant Göteborgsfamilj,

fru Bildt, m:lle Rika Helleberg och en annan ung flicka,

m:lle Anna Stina Beckman*), värdinnans syster, en liten

mager brunette, en motsats till m.lle Helleberg.

Jag är just icke någon dufunge och har väl sett

litet här i verlden, har också än i dag ögonen med mig

och ser och förstår ett och annat, allt utan skryt; men

jag kände mig dock, sanningen att säga, ganska upprörd

och rent af förlägen. Hoppas dock att jag gjorde mina

bästa complimenter och mina bästa bugningssteg på det

glatta, målade golfvet! Fru Bildt uttryckte sitt nöje att

få träffa mig igen. M:lle Rika rodnade som en ros.

De äldre herrarne voro värdens bror, Peter Bagge,

förut egare, tror jag, till detta hus, Lorentz Grill, en rik

ungkarl och chef för firman Laurentz Grill, Petersen & C:o;

han har sitt hus här bredvid vid Lilla Torget och lärer

vara en af den Salomoniske logens högste embetsmän,

vidare herrar rådman Carl Lamberg och handlanden Peter

Lamberg, den senare innehafvare af en stor vin- och

victualieaffär, båda också höge frimurare, stadsfysicus

Christopher Carlander, en jemförelsevis ung, men, efter

hvad jag hör, redan mycket berömd läkare, W. Chalmers

och C. F. Uggla, båda, liksom hr Peter Bagge, directeurer

i Trollhätte kanal- och slussverks-bolag, hr Pettersson

Fehman, egare af en sidenfabrik i Kongelf, capitaine Bildt

samt krigsrådet Maule, den förnämste kanske af allihop,

ja, det vill säga, der var också en annan mycket förnäm

herre, en baron Koskull, en cavalleriofficer, som lärer

skola få någon högre engagement här vid tullverket. Ett

par tre yngre officerare, lieutnanterna C. G. Uggla och

Lamberg vid Göta artilleri samt fänrik Wingårdh vid

Stedingkska regementet, son till biskopen, voro, likasom

Lagerheim, ock bland de inbjudna. Äfven voro bland

dem — såsom jag senare lade märke till — en hr

Car-negie, som lärer vara bokhållare hos hr John Hall, och

en yngre hr Grill, som också har någon

bokhållarebefattning. Sällskapet bestod väl af tjugo å trettio personer,

tydligen tillhörande stadens grädda. När jag framfördes

till hr Maule, tillät jag mig nämna, att jag medförde

re-commendationer till honom, hvilken anmälan han mycket

obligeant besvarade, uttryckande sin fägnad öfver att få

*) Sedermera fru David Carnegie senior. Utgifvarens anm.göra min bekantskap och att få höra något utifrån en

annan verldsdel. De underrättelser, jag derifrån kan

meddela honom* äro dock icke så färska.

Jag hann just icke se mig omkring mycket i denna

antichambre, men jag tittade litet på de garnerade

blomsterkrukorna, på potpurri-vaserna, på papperstapeterna,

på ett bord med mosaikskifva, på de moderna stolarna

med lösa säten, på ett litet nätt tebord af mahogne med

hvit marmorskifva och ballustrader af messing och —

slutade med att se mig sjelf i en stor, stor spegel, som

dock bestod af två glas.

Hur värdfolk och gäster voro klädda såg jag denna

gång icke mycket efter. Herrarne hade bruna och blå

frackrockar, vill jag minnas, gula, hvita, röda västar,

casimirsbvxor eller klädespantalonger med band vid knäna.

Hr Maule hade röd casimirväst med hvita prickar. En

af fruarna var klädd i brungult poncho och hade panasch

med fjädrar på hufvudet; en annan var klädd i brunrödt

siden och flor och bar en tjock guldkedja om halsen.

Innan vi gingo in i matsalen hade den ena en »peau de

soie»-pels öfver axlarne, den andra en axelkappa af röd

poncho, ty det^var skäligen kallt, fast man nyss tändt en

bokvedsbrasa i spiseln. Jag såg mest på en. Hon var

klädd i en ljusblå moirklädning med krus och hvita uddar

på kjorteln. Öfver klädningen bar hon en svart silkeschal

med smala ljusblå och gula ränder. Hennes små fina

fötter stucko fram under de hvita uddarne i ett par de

nättaste skor med genombrutna silfverspännen.

Matsalen var upplyst med vaxljus, både i krona och

lampetter. Väggarne voro också här prydda med

pappers-tapeter, på hvilka dock voro trvckta eller målade olika

mytologiska historier från Yergilii Eneid. Jag tyckte

åtminstone jag såg Dido i störtregn draga in i en håla

denne remarquable hjelte för att i lugn få språka om

den häftiga kärlek, som så hastigt påkommit henne, då

Caesars stamfader ljög ihop för henne sina incroyabla

äfven tyr till lands och vatten och till på köpet gret öfver

sina malheurer. Jag tyckte också, att jag såg den öfver-:

gifna passionerade menniskan på en vedhög som

flammade rätt försvarligt. Jag såg allt det der, under det

jag med måttlig resignation smakade på ett glas liqueur

eller bränvin, som serverades jemte smör och bröd samtanjovis och glocesterost, och lade märke till, att hr Lorentz

•Grill fick till sin sidogranne den förtjusande flickan,

hvar-emot jag kom långt bort vid andra ändan af bordet,

bredvid en senare kommen gäst, en prestman, »catecheta»

Bagge, en slägting, förmodar jag, till familjen.

Middagen var god, hummer, förträfflig soppa, skinka,

fisk, fogel — om det var norska snöripor eller norrländska

murrkullor, vet jag icke, men nog var den tillräckligt

gammal — något slags kalfpastej — staden lärer ha

utmärkta pastejbagare — grönsaker, compott, torta, syltad

ingefära, franska renetter, glace och confect-fikon och

andra sötsaker, röd Bordeaux, Mosel, gammalt portvin

för herrarne och Bezier-muscat för damerna.

Näst damerna, eller rättare sagdt, näst en af damerna,

beundrade jag servicen. Bästa engelska caraffer ocih

glas! Utmärkta äkta carotter, compotiers, salladskålar och

crémekoppar. Allt dock i blått och hvitt, sålunda något

enformigt. Men hvilket präktigt ostindiskt fiskfat med

hölster i samma mönster! Och sedan hvilka vackra å la

glaceskålar i mörkblått, rödt och guld!

Hvad vi talade om, eller hvad jag hörde, det allt

har jag nu icke så lätt att erinra mig. I början af

middagen gällde det allvarligare ämnen: det talades om, att

den nya kasernen vid Eklundstorget snart skulle vara

fullt färdig, om Pergoleses passionsmusik, som uppfördes

på Frimurarelogen i påskas, om hr Johan Borgström —

adlad Adelheim — på Dingelvik i Dalsland, som varit

nog jaloux att för en trettio år sedan bränna upp alla

sina märkvärdiga skrifter i magie, innan han dog, —

hvilken onödiga autodafé hvarken herrar eller damer

kunde skänka sin approbation — och om franska

repu-bliquens commissarie consul Fournier, som nu är en så

stor kaxe, fast han förut var en mycket anspråkslös hökare

som hyrde en källare i biskopshuset. Man beklagade, att

man. icke mera fick åter höra det italienska

operasällskapet Stephano Pucci. Ett sorgligt samtalsämne var det

om fru Arfvidssons farliga sjukdom. Arfvidssons bo icke

långt härifrån vid Stora hamnen. De yngre herrarne

förvånade sig öfver, att man nu började sända stadens finare

ungdom att uppfostras i qväkare- eller herrnhutareskolan

i Kristiansfeld, och talade om den nva handelsskolan iWandsbeck invid Hamburg. Mot slutet af middagen blef

samtalet mera skämtsamt.

Två af herrarne föredrogo vid bordet ett par sånger,

som voro ganska fulla af sentiment och slogo mycket an.

Jag kan ej neka till, att jag var susceptibel. Ett par

verser i en halfmunter visa kallad »1 andarnes skuggiga

land» skref en af lieutnanterna sedan upp åt mig:

Der, ack der ingen Selma du möter,

Ej der någon kokhet Nektar-bål,

Der ej mer man dagen förnöter

Att älska och klinga din skål.

Derför än, medan pulsarna spritta

Och pickande hjertat pickar lif,

Töm ditt glas mot höstilens smitta,

Mot kölden i flickkammarn blif.

Denna sång gjorde mig emellertid något förlägen,

när jag såg bort till damerna; men fruntimmerna sågo

rätt tranquila ut. M:lle Rika syntes icke fästa någon

uppmärksamhet vid visans innehåll och samspråkade, strax

som sången var slut, rätt lifligt om något annat med

sin granne.

En af herrarna talade om, att man fått en ny

dans-lärare till staden, och påstod att fruarna borde besöka

honom för att lära sig en ny fransysk contradans med

vals; men fruarne påstodo att de hade nog af den lärdom,

som gamle Norcross gifvit dem i anglaise och qvadrille.

»Så roligt vi hade hos Norcross, der borta på Vallgatan

hos hökare Norlings!» Herrarne förklarade att Norcross

var urmodig. Man hade ju sedan haft dansmästare Hjelm

från Carlskrona, som hitförskrifvits af amiralitetsofficerarne,

när de tyckte att Göteborgsmamsellerna icke följt med

sin tid. Det skämtades ock med en gammal historia om

enkedrottningen, som efter sitt besök i Göteborg skulle

sagt: »I Göteborg är det mycket vackert, men vackrast

af allt är ändå Göteborgs cavalleri»! »Vi voro unga då»,

myste krigsrådet. Jag förmodar att drottningens beröm

skulle gällt borgerskapets dåvarande cavalleri, hvilket väl

nu knappast fins, fast man en och annan gång ser en

borgaruniformsjacka och hatt och värjgehäng. En af

herrarna hade olyckan att tappa en tallrik och blef mycket

förskräckt, men den glade värden ropade åt honom: »Låtden ligga! Är den sönder, så skickar jag mor i morgon

till sinkaren, antingen Nathan Finder eller Syrach, och

då blir den bättre, än om den vore hel». Sinkadt porcellaine

får ju alltid något tycke å 1’antique.

Sedan James Maule tackat värdinnan och herrarne

kysst henne på handen, spridde sig sällskapet i den vackra

bostaden. I mottagningsrummet serverades kaffe samt

derefter punsch i en mycket vacker ostindisk bål,

hvar-efter en del af herrarne här tände sina pipor. Spelbord

— af mahogne — framsattes, och der börjades så

småningom Bostonspel (eller kanske var det Whist) och

L’hombre och s. k. Quadrille, också ett slags L’hombre

som spelas af fyra, då vanlig L’hombre spelas af tre eller

fem. Jag såg i förbigående, att man hade svenska kort,

tillverkade vid Christies fabrik i Masthugget.

Ungdomen drog sig in i ett af de inre

sällskapsrummen, också ett stort vackert rum, praktfullare utstyrdt

än det yttre: stora speglar med hela glas, kristalljuskrona

med vaxljus, tapeter af körsbärsfärgadt tyg, taburetter

med broderadt sidendamast, en ovanligt elegant bureau i

»laque de chine» med en pendyl i förgylld bronze och

email under en stor glaskupa, flera äkta vaser, både

ostindiska och stockholmska, och, framför allt, ett

gammaldags förgyldt bord med spegelskifva och derpå åtminstone

ett tjog äkta porcellains-dockor! Jag erinrade mig, att

jag hört att förgylda möbler voro förbjudna i den gamla

öfverflödsförordningen. I luften fans något fängslande

eller kanske berusande. Det var inte lavendel, icke

»po-made de bergamot», icke bränd eau de cologne eller

något harzartadt rökpulver, nej det var något obestämdt

i vällukts väg, mycket finare än allt det der. Kanske kom

det från de två luktputorna af rödt guldbroderadt siden

som lågo i soffhörnen.

Jag närmade mig naturligtvis damerna och kom att

stanna bredvid m:lle Rika. Hvad skulle jag tala om?

Jag kom in på min spatsertur under förmiddagen,

efterkom vi genom fönstret kunde se Stora Boms-bron och

Kämpebron med dess fyra träbilder. Vi sågo också Tyska

kyrkan, och jag nämnde, att jag hört, att de flesta

församlingsbor här nu vore svenskar, hvilket den unga flickan

bekräftade med tillägg, att församlingen dock hade en

tysk prest och äfven en tvsk skola, och att presten ochskolan bodde i samma hus. På min fråga, om några

holländare funnes qvar sedan gammalt i staden, genmälde

hon, att det hade hon icke hört talas om. Om hon hade

varit på teatern? Ja, hon hade sett »Nina eller den af

kärlek svagsinta» och »Den förtroliga aftonmåltiden»,

komedi i tre akter; men det var nu mycket längesedan,

det var när hon var i staden förra gången. Hon hade

då också varit på en assemblée på stora börssalen i andra

våningen på rådhuset. Jag anmärkte då att jag tyckte

att rådhuset såg något nedtryckt ut med sina två våningar,

under det att det bredvid liggande commendantshuset

höjde sig öfver detsamma i tre etager. Ja det höll hon

också med om; men man hade redan bestämt sig för att

bygga till en tredje våning.

Det är underbart ändå, att man kan bli så dumv

som jag nu var, bli så dum när man vill vara som qvickast,.

som mest aimable. Men hur ljuft var icke ändå hennes

leende, hur hjertligt tryckte hon icke min hand! Jag tror,

att hon var på väg att tala om vårt första

sammanträffande.

Men nu hade herrskapet redan börjat taga af sked.

På sedan med peliserna och kapporna och florshufvorna

och pambuscherna! Jag hade icke hunnit säga ett ord

till hennes nåd Bildt. Inte kunde jag nu bedja att få

följa dem hem, helst då capitainen var med och en knekt

med lanterna på långt skaft.

*

Det var mulet väder och mörkt nog i staden. Ingen

af de trettiofem oljelyktorna, som skola upplysa Göteborgs

bryggor, är tänd vid denna årstid, icke heller någon af

de nitton, som, efter hvad unge hr Grill omtalar, skola

upplysa ingångarne till de publiqua byggnaderna.

De unga herrarna inbjödo mig att följa med till

»Tre remmare», hörnet af Magasins- och Kyrkogatorna.

Jag tackade förbindligast och vände hem till mamsellerna

Uiller.

Stora Hamngatan.

Här sitter jag nu, och den oväntadt prydliga

»gustavianska» sängen med gardiner och pölar vinkar mig rätt

inbjudande. Jag kommer nog att drömma, men jag vill

icke drömma, att jag är så dum, att jag icke förstår att

prata med en lång, smärt, finhyad flicka med vågigt,

något uppstruket ljust hår.

KAP. VI.

Jag har haft underrättelser från mina slägtingar i

Holland. Min gamle morbror lärer vara alldeles ursinnig.

Men hvad hjelper det? Det stackars landet blir ändå

genomruineradt. Inte nog med att Pichegru för två år

sedan tog Limburg och södra Flandern och lät den

»bataviska republiquen» — ett löjligt namn! - betala

hundra millioner gulden i s. k. krigsskadestånd, när

holländarne icke slagits alls, efter som de icke hade någon

armé, nu skola de arma dårarne, med ögon för sent öppna

för den gamla dårskapen och lojheten, underhålla 25,000

man franska trupper i sitt eget land; och inte ens härmed

var det nog: när dessa trupper blifvit uppklädda och

beväpnade, då skickades de bort, och andra kommo i stället

åt holländarne att till nyes kläda och beväpna.

Det hette att den s. k. constituerande församlingen

skulle ge landet en författning, men denna urkund var

knappt färdig, förr än general Joubert störtade den,

emedan den icke var tillräckligt democratisk. Min kusin säger,

att den franske ministern Delacroix och hans secreterare

Ducange — båda fullständiga jacobinskurkar —

fullkomligt godtyckligt regera landet, dervid biträdde af

förrädaren Daendels, som har befälet öfver republiquens egen

usla här.

Der sitter nu röfvaren Pichegru midt emot mig på

väggen. Måtte han bli hängd! Jag hör att en annan af

de franska generalerna, Moreau, i en qvarglömd packvagn

upptäckt Pichegrus alla förrädiska bref och rapporter.

Han hade gått öfver till royalisterna nu, när han funnit,

att han inte stod väl hos de maktegande i Paris.

Gud vet om inte emellertid de maktegande derstädes

Sjelfva nu för tiden luta litet åt monarkien och

aristocratien. Åtminstone påstås detta vara fallet med Barras.

En annan af de höga herrarne i directorium, Rewbel,

som sköter de utrikes ärendena, använder hela sin

ställning och sin makt endast på att göra speculationsaffärer

och att samla pengar. Det lära också holländarna fått

erfara. En annan af de stormäktige, La Reveillére Lepeaux,

måtte vara en galning. Men äfven han låter tala om sig

i Holland. Han vill införa något slags ny religion, som

han påstår sig ha fått lära af de hinduiska brahminerna

och som han kallar för »theophilantropism».

Delacroix och Decange sitta emellertid lugna i

Amsterdam och bry sig nog icke mycket om den slappa

regeringen. Stackars Holland! Det är väl, att man ännu

kan andas fritt här i landet. Det ligger väl för långt

bort, för att fransmännen skola komma hit. De tro väl

också, att det är för kallt här.

När det lägre folket talar här, påminner det mig

ibland om holländskan. Sådana ord som snipig, snut,

snipp eller näsa, fvrtyg eller elddon, gynna eller smickra,

pij (grof ylletröja), runderom eller rundtorn, rympla eller

skrynkla, råmskål eller gräddkanna, slem, slab och slabat

äro ju rent holländska.

***

Det regnar i dag. Det lärer det ofta göra i

Göteborg. Emellertid har jag varit ute med mitt gamla

vaxtaftparapluie och köpt holländskt papper och pommerska

gåspennor i en bod på Östra Hamngatan hos

handelsmannen E. E. Setterborg. Hos handskmakaren Löfgren

har jag beställt mig ett par castorskinnsbyxor. Ett bra

matställe har man visat mig på, nemligen hos hr von

Mellen i fru Rhodins hus vid Kronhusgatan. Jag tror

frun är garfvareenka. Skada blott att stället ligger så

långt bort. Emellertid fick jag stockfisk, skånskt oxkött

med Lidköpingsgurkor och engelskt svagdricka och »ba-

varoise» till middagen. Jag gjorde der en rätt egendomlig

bekantskap nemligen med en Gabriel Schlesinger, som

haft någon del i cifversättningen af ritualen i judiska

synagogan på svenska. Att han icke gjort öfversättningen

sjelf, kunde jag lätt förstå, efter som han talade svenska

ungefär lika dåligt som jag. Han tituleras för öfrigt »kungl.

priviligierad kattunstryckare».

*

Jag, har i dag också gjort några små

upptäcktspromenader. Östra Hamngatan går på båda sidor om

Östra hamnen, på ena hållet ned till Lilla Bommen, det

mindre af inloppen från elfven till stadens inre

kanalledningar, på andra hållet ut till den s. k. Kungsporten

och Kungsportsbron, som går öfver Vallgrafven och till

ravelinen »Prins Carl».Ungefär mellan n. v. Kungsportsbron och Stora teatern,

närmare sistnämnda.Utgifvarens anm.

Genom Lilla Bommen gå mest fartyg som föra kött

och hö uppifrån elftrakterna, äfvensom en del fiskebåtar

och jullar som komma med matvaror från landtgårdarne

på Hisingen. Äfven vid Lilla Bommen ligger ett litet

tullhus, och midt emot på andra sidan Östra hamnen

Lilla Bommens Corps de garde. Äfven utefter Östra

hamnen finnes en del träd planterade. Öfver densamma

gå ock flera broar, som mest alla äro lika hvarandra men

icke så storartade som de, som gå öfver Stora hamnen.

Jag lade redan i förgår märke till de hus, som öster 0111

Lejonbryggan ligga på en holme uti hamnen. Det är

den gamla jernvågen, som ännu finnes qvar, fast man

skaffat sig en ny och beqvämare utanför vallen vid

Pustevik. Bakom gamla jernvågen ligger längre åt öster opå

samma holme också stadens förnämsta sockerbruk. Åt

det hållet får jag väl göra mina upptäcktsfärder en annan

gång.

Nu gick jag Östra Hamngatan ut fram till

Kungsporten. Icke långt från Kungsporten, hvilken här

presenterar sig mycket prydlig, isynnerhet på afstånd, märkes

vid Östra Hamngatan en cisternbyggnad af sten, der man

hemtar det utmärkta källvatten, för hvilket staden är så

berömd, och för hvilket man, innan vattenledningen blef

färdig, fick betala rätt mycket. Detta vatten kommer från

ett ställe, som heter Kallebäck och som lärer vara anslaget

till borgmästarens lön.

Under dagens lopp är det — som vi nu erforo —

icke svårt att komma in och ut genom fästningsportarne,

men efter en viss tid på qvällen måste man för att få

passera erlägga en afgift, som lärer gå till något

välgörande ändamål.

Stålhandske, hvilken jag träffade just då han var

på väg att söka mig i min bostad, förde mig ett stycke

utanför Kungsporten och öfver bron. Från den sistnämnda

har man en rätt god öfversigt af fästningsverken på denna

sida af staden. När man här på bron står vänd mot sagde

portbyggnad, har man på högra hand innanför Vallgrafven

bastionen Gustavus Magnus *) och längre bort utanför

Vallgrafven ravelinen Prins Gustaf**). Om man deremot

från bron låter blickarne promenera utefter Vallgrafven

åt vester till, då har man nästan midt för näsan, fast på

andra sidan grafven bastionen Johannes dux***), som

stöter intill ett mycket stort torg, kalladt Trätorget, der

bönderna mest från en ort, som heter Lindome, pläga

sälja sina trävaror. Längre bort ligger ute i Sjelfva

Vallgrafven ravelinen »Prinsessan Hedvig», efter hvad

Stålhandske säger mig, i utsträckningen af en gata, som

numera kallas Kaserngatan.

Ännu längre vesterut har man en bastion, som heter

Christina Regina, och bortom denna går en täckt gång

med vatten på båda sidorna från stadens vall bort till

den temligen högt belägna skansen Kronan. Midt på

denna gång finnes ett befästningsverk, som knappast stiger

öfver jordytan, en capunier eller skjutgraf med

jordbröstvärn på taket och inuti försedd med bombfria hvälfda

casematter. Genom denna capunier kan man mycket

fördelaktigt med mindre stycken eller handgevär beskjuta

hvarje fiende, som vill närma sig och antasta denna för-

*) Vid den nu s. k. bastionsplatsen.

**) I nuvarande Trädgårdsföreningen.

***) Ungefär der gamla bazaren nu ligger, nära Kungstorget.

Utgifvarens anmärkningar.bindelse mellan staden och skansen. Denna gång skär

emellertid midt igenom en del af förstaden Haga.

Här utanför är visserligen ganska vackert, men inte

är det just vidare snyggt. På ena sidan ett stycke

härifrån ligger den s. k. Exercisheden, äfven kallad Stora

heden, der flera månglare ha sina stånd och der också

en del af stadens vederbörande ha beten för sina kor och

kanske äfven svin, utom naturligtvis när der förekommer

exercis. Men alla dessa djur, som häromkring uppfödas,

tyckas vara mycket bortskämda och oregerliga.

Jag har sett en kungörelse om vite för svin, gäss

och höns, som härifrån gå in på vallarne och äfven upp

på dem. De måtte vara farligare fiender dessa djur,

än danskarne voro för några år sedan. Här utom hållas

också kreatursmarknader vid bestämd tid, men under

flera veckor.

Längre åt vester ligger en annan hed, östra

Haga-heden kallad; der håller artilleriet, under en major Gjers,

för närvarande på att exercera med skarpa skott. På

Hagaheden bruka de ock ställa till med fyrverkerier.

Här i närheten är det, möjligen i följd af mindre

trefligt grannskap och allt detta vapenbuller, just icke

mycket vackra byggnader eller trädgårdar. Dock visade

mig Stålhandske det Wettermanska plantaget och ett nätt

hus, som tillhör en fru Simson — jag frågade om hennes

flicknamn var Delilah — hvars man lärer varit

teaterdirecteur. Hon lärer äfven som enka en tid regerat i

Thalias tempel. I Östra Haga finnes också en

handelsträdgård, som tillhör en herre, som heter Böcker. Annu

längre bort, inemot skansen Kronan, ligger en annan

trädgård, som lärer tillhöra en trädgårdsmästare Bygren.

Det tyckes vara ett minne, bevaradt från den holländska 1

tiden, att göteborgarne tycka om blommor. Här kan man

dock icke se mycket af all denna härlighet, som

Stålhandske påpekat; men kanske jag en annan gång kan

studera äfven denna sida af Göteborg på litet närmare

håll.

När vi återvände genom Kungsporten till staden och

Östra Hamngatan, mötte vi der baron Koskull, den

ca-valleriofficeren, som jag påträffade hos hr Carl Bagge.

Han hade med sig två ovanligt vackra flickor. Stålhandske

påstod, att de icke skulle vara mer än tolf eller trettonår vid pass; men för att vara vid den åldern voro de

ovanligt mycket utvuxna *). Jag trodde först, att han

tillhörde Göteborgs cavalleri, men det lärer han alls icke

göra.

*

Göteborg har numera icke något cavalleri, om ej

möjligen borgerskapets, som visserligen lärer vara mycket

prydligt utrustadt och tager sig rätt bra ut, men som

numera är minskadt till några få individer och alls icke så

öfvadt som under sin förre chef handelsmannen d’Artis,

hvilken lärer hållit denna cavalleritrupp i all nödtorftig

exercis. En del herrar af detta rytteri skola för öfrigt

också försökt sig på artilleritjenst. Borgerskapets

cavalleri lärer förut öfvat sig några gånger på

söndagseftermiddagarna om somrarne vid ett ställe, som heter

Bakare-gården, efter sedan aftonsången firats i stadens kyrkor.

I landsorten häromkring finnes emellertid ett par

cavalleriregementen. Vestgöta cavalleri och Bohus läns

dragoner eller Gröna dragonerna.

Men det finnes dock mycket soldater i staden. En

del amiralitetsofficerare synas ock här rätt ofta, ehuru de mest

hafva sina stationer ute på amiralitetsvarfven. Jag såg

den otreflige Gyllenschruf härom dagen på gatan. Jag

har stark antipati mot den karlen. Han bligade nu också

mycket gement. Stålhandske har sin bostad här utanför

vid Breda Vägen. Men egentligen borde tjenstgörande

hålla sig i närheten af stationerna. Utom sjömilitairen

finnas emellertid en artilleribrigad, ett infanteriregemente —

det kallas för det Stedingkska, emedan det är uppsatt af

en hög herre med det namnet, hvilken dock nu alls icke

synes hafva något att göra med detsamma — och en

fortificationscorps, för att icke räkna borgerskapets infanteri

och stadssoldaterna under polisborgmästaren, f. d.

landssekreteraren hr Hans Hummel.

*) Fröknarna Marianne och Constantia Koskull, den ena sedan

konung Carl XIII:s och äfven Carl XIV Johans favorit, den andra

en gång i tiden olyckligt gift med den galne millionären John Hall.

Utgifvarens anm. Ehuru sålunda mycken militaire här är samlad, hvilket

ock vid en promenad på stadens gator väl märkes, skall

den dock icke förslå att i händelse af ett anfall försvara

de omfattande fästningsverken, utan måste man då inkalla

flera i landsbygden cantonnerade regementen. Förut ha

här funnits flera infanteriregementen, såsom det

Cron-hjelmska, det Hessensteinska - som anfördes af en grefve

Carl Edvard Hessenstein, son till konung Fredrik och

riksgrefvirtnan Taube, en bror till förre ståthållaren i

Pommern — baron Björnbergs (förut det Zanderska),

Wach-meisterska, Gyllengranats, v. Salzas, ibland två på en

gång. Jag har låtit Stålhandske relatera allt detta, emedan

jag ju räknar min origine från berömda svenske krigsmän.

Men Gud vet dock 0111 staden kan med aldrig så stor

besättning försvaras mot en någorlunda välrustad, väl

anförd och krigsduglig belägringsarmé. När under den

förra kungens tid för icke så många år sedan en fiendtlig

dansk här närmade sig Göteborg, räddades väl staden

hufvudsakligen genom engelske ministern Elliots

mellan-komst.

Stålhandske vet att berätta om allt sådant der. Han

har också visat mig de nyaste militaira inrättningarna,

särskildt en betydande byggnadscomplex, som ännu icke

är riktigt färdig, men som, när den en gång fullbordats,

skall inom sina murar kunna rymma en hel del af

garnisonen. Dessa byggnader, tillsvidare ett stort hus och ett

par paviljonger, ligga vid Eklundstorget, numera kalladt

Kaserngatan, och Kungsgatan under ett högt berg, som

kallas Lilla Otterhällan i närheten af den s. k. Hästbacken,

der hästmarknaden förut brukat hållas, icke så långt från

den vestra fästningsporten, Carls port eller

Holmgårds-porten. Fortificationen och tygstaten äro deremot

för-lagde i en annan del af staden, invid Qvarnberget, ett

annat af de berg som ligga inom fästningsverken eller

utgöra naturliga delar af dessa. En stadsqvartermästare

har hittills brukat sköta truppernas inqvartering.

Det finnes för öfrigt två berg som heta Otterhällan,

Stora Otterhällan och Lilla Otterhällan. Mellan dem går

en fortsättning af Kungsgatan fram. Mellan dem ligger

ock ofvannämnda Carls port, temligen långt ifrån

Vallgrafven, bredvid det s. k. Surbrunnsqvarteret, så kalladt

för att der varit en helsokälla eller derför att der säljasallehanda helsovatten. Emellan Carls port och kasernen

ligger garnisonslasarettet, och ej långt derifrån det stora

hästfuragemagasinet. Under Carls port ligger en stor

krutkällare af gråsten, der en del af fästningens krutförråd

förvaras.

Jag hör, att utom öfvercommendanten, öfverste eller

amiral de Frése, finnes också en commendant, en

öfverstelieutnant baron Hierta, som väl egentligen sköter om

garnisonen. Bland högre officerare nämnas också öfversten

Treffenberg, baron Silfverschöld, öfverstelieutnant Planting

Gyllenbåga, major v. Matérn vid fortificationen med flera,

hvilkas namn jag icke kommer ihåg.

*

Funnes icke garnisonen, så skulle nog

ordningsmakten ha svårt att reda sig här vid vissa tillfällen.

Ibland är den också alldeles handfallen, isynnerhet om

det händer någon gång att t. ex. olika militaircorpser komma

i lufven på hvarandra. Detta lärer dock vara rätt sällsynt.

Men den polis, som finnes, har också alldeles för mycket

att göra: man lägger på densamma allt möjligt. När

öfverflödsförordningen ännu tillämpades, skulle den också

biträda vid dessa otrefliga och för husfriden kränkande

undersökningar, som medfölja all sådan der

tvångslagstiftning.

Ännu gälla en mängd småaktiga förordningar, som

göra mera besvär än nytta. Hvad skall t. ex. tjena till

att häkta beskedliga ynglingar eller gossar som öfva sig

med bollspel på vallarne och Larmgatorna på

söndags-eftermiddagarne, så som skedde när vi nu vandrade utåt

Carls port? Göteborgs ungdom är mycket fallen för

kroppsöfningar. Nu heter det, att dessa bollspelare störa

den andäktiga befolkningen under aftongudstjensterna.

Så gripas dessa atletämnen och dömas sedan att straffas

med ris, hvarjemte deras föräldrar få böta rätt vackert.

Nå, ibland lärer denna ungdom icke just vara så oskyldig.

Det händer, att de vildbasarne någon gång ofreda städadt

folk som icke alls gjort dem något för när. Då må

bastonaden vara dem väl unnad.

En särskild vallmästare — han heter Friman — håller

uppsigt öfver ordningen på och vid vallame. Han har

varit officer.

Det finnes också polisförordningar om, huru folk

skall köra vid vissa tillfällen och på vissa ställen, för att

man må undvika trängsel och olyckor. Så t. ex. har jag

sett ett placat, der det står beskrifvet, huru vagnarna

skola köras, när de föra folk till amateurconcerterna i

Frimurarelogens hus: de skola från Vestra Hamngatan

gå Drottninggatan fram till logens port vid sistnämnda

gata och sedan köras ut på Östra Hamngatan.

Polisen har i allmänhet vidsträckta skyldigheter i

fråga om åkning och körning inom staden, icke så mycket

för att se till, att alla föreskrifter efterkommas, hvilka

förekomma i »Skjuts- och åkaregillets» eller entrepreneurens

contract med borgerskapets äldste, som icke mera

särskildt för att öfvervaka, att gillets drängar med hästar

och kärror infinna sig på bestämda tider och på bestämda

platser — vanligen Stora torget — för att forsla varor

åt köpmännen och stadens priviligierade borgare.

Likaledes må väl tillses, att taxan följes.

Äfvenledes får väl polisen ha uppsikt öfver, att också

handelspatronerna Sjelfva efterlefva i staden gällande

förordningar, särskildt i fråga om handel. Bland andra

märkliga föreskrifter är det ju en, som säger att

köpmännen icke få gå stadens öfriga invånare i vägen och köpa

upp spanmål, mjöl, gryn eller ärter af landtborna förr

än kl. 2 e. m.

Polisen får väl äfven ha ögonen på den offentliga

slagtinrättningen, som lärer ligga vid Slagthusgatan,

någonstädes bortom Sockerbruket och Slussqvarnen, norr

om Drottningporten, och dessutom se till att den högst

märkliga förordning efterlefves, som säger att landtbor

endast i october månad få införa färskt kött. En polispligt

är också att se till att intet otillåtet spel eller dobbel

bedrifves.

Stackars polis! Men jag hör att det lärer finnas en

del särskilda uppsyningsmän som öfvervaka somliga

stadgars efterlefvande och att polisen då får hjelp af dem.

KAP. VII.

Ostindiska skeppet »Gustaf III» ligger nu vid Klippan.

Dess senaste resa var till Kanton, Batavia, Ceylon och

Bombay. Expeditionen har gått skäligen bra, säges det,

så bra som den kunnat gå, med alla dessa svårigheter

först vid resan, då man vanligen får afpassa tiden med

någon convoj, och sedan för afsättningen på främmande

orter. Skeppet har förts af amiralitetscapitainen

Kjerrmansköld, som förut hette Lothsack men blef adlad för sin

morfars förtjenster. Denna morfadren var ett mycket

klyftigt hufvud, politicus, statseconom och skicklig köpman

i Stockholm, med stort inflytande i riksdagen; men genom

partiomkastningarna kom han ett tu tre på de anklagades

bänk och så på — Marstrands fästning. Det gick så till

under den s. k. frihetstiden. Emellertid kom hans eget

parti sedan återigen till makten. Då hade Kjerrman utstått

sitt straff och fick adelskap för sig och afkomlingar —

manliga sådana hade han icke — såsom plåster på såret.

Ja, så har man berättat för mig. Det låter litet

besynnerligt, men Stålhandske borde känna till det.

Kjerrmansköld är gift med en cousine till honom.

På förmiddagen gjorde jag en utflykt till

Stålhandskes landtgård, vid Breda vägen. Vi spelade schack och

drucko kaffe — det säges att kaffeförsäljningen skall bli

fri, när den unge kungen sjelf kommit till regeringen —

och profsnusade snus från Holmströms snusqvam vid

Ekelundsgatan, och hade trefligt nog. Jag framkastade

något om, att han borde taga afsked, då han ännu, fast

han redan är en mogen man, icke kommit ifrån

fänriks-graden. Jag fick den upplysningen, att han har utsikt

att bli arklimästare; och detta lärer vara en icke så oäfven

befattning, hvilken Stålhandske väl behöfver, då han icke

är någon god hushållare, utan fast heldre gerna gör utaf

med det lilla han har. Han hade ett tag tänkt att ge

sig in på lotsstaten, som nu har mycket att göra med

trankokerierna, och hvarifrån vanligen intendenten för

sillfisket och trankokeriväsendet också tages; men dessa

senare platser äro så eftersökta, att han nog icke kunde

räkna på något sådant avancement.

När vi tröttnat på spelet, gjorde vi en liten visit

in i den s. k. väfkammaren. Här var Hennes nåd midt

uppe i den mest animerade sysselsättning för tillredning

af en väf. Der stod en stor machin midt på golfvet,

kallad varpa, kring hvilken garnet rullades från smärre

machiner eller rullar som kallas härflar. Hennes nåd

hade till hjelparinna en ung, glad, frisk och välväxt, något

mörklagd, icke just vacker flicka, med litet rufsigt hår

och bara, något röda armar. Hon var något blyg, men

hon tog sig bra ut i sin modestie. Jag blef rätt glad,

då jag fick höra, att det var en dotter till min fars vän,

capitaine Reuterfelt.

Detta hus, som ligger allra närmast staden vid denna

gata, har en liten nätt täppa och en mycket angenäm

belägenhet midt emot Vauxhall och dess vackra

trädgårdsanläggningar. Bredvid Stålhandskes ställe ligger enkefru

Ullmans, dit man säger att Vauxhalls-källaren skall flyttas,

om den nuvarande värden derstädes ej kan reda sig med

de stora omkostnaderna; och derefter — allt på samma

södra sida om Breda vägen — kommer grosshandlaren

P. Militz’ vackra lägenhet med dess stora trädgård och

park. Det finnes många vackra ställen ute i Masthugget.

Vauxhallen är icke den minst prydliga.

Då vi kommo att tala om det rikliga sillfisket och

de många trankokerierna, hvilka jag ju skulle göra affairer

med, kommo vi också in på den aventureusa anläggning,

som just några herrar vid lots verket haft med sitt påhitt,

att affallet vid dessa näringar, det vill säga det s. k.

sill-grumset, skulle vara farligt för sillfiskets bestånd, då sillen

och äfven andra fiskar skulle sky de stränder och vikar,der detta grums utsloges. Det anordnades då till en

början, att särskilda instängda reservoirer skulle bildas för

fiskgrumsets borttagande; men derefter kommo några

vetenskapsmän och bevisade att grumset — icke gjorde

något ondt alls; och så upphörde alla sådana åtgärder.

Det är ju väl, att sillfisket går så lysande, att man kunde

tåla de utgifter, som härmed stodo i samband.

För mina affairsbesök behöfver jag ha reda på de

köpmän, med hvilka jag, under vissa förutsättningar, kunde

träffa några uppgörelser. Jag bad derför Stålhandske ge

mig de upplysningar i denna väg, hvilka han kunde lemna.

Förutom de namn på framstående affairsmän jag förut

antecknat, nämndes nu namnen John Hall, J. G. Ekman,

Airth & Habicht, Martin Holterman, C. Wohlfart, H. Busch,

Joh. O. Oterdahl, P. P. Ekman, Sven Spargren, Nils

Bro-nanders jernhandel, James Marshall (på Smedjegatan),

Johnston och Low & Smith, alla fyra engelsmän,

Björnberg (som arrenderar de kungliga bränvinsbrännerierna

på en plats utanför Drottningporten, hvilken kallas

Stampen), Irwine, Martin Törngren, Bernh. Wohlfart, J. H.

Mellgren (som handlar med färgstofter), Jonas Kjellberg,

O. och P. Melin (som handla med skånska filtar,

Wing-åkers och skottsk vadmal, alla slags lärfter, äfven holländska

m. m.), A. Kjellberg, som haft hökeriaffär men gått öfver

till grosshandeln, då hökarne en tid icke voro så gynnade

och väl ställda som öfriga herrar handlande, And. Flobeck,

som gör i tobak, Anders Magnus Prytz, Rutger Blidberg,

Niclas Oterdahl, Gustaf Bolander m. fl.

Stålhandske rådde mig att jag, om jag stadnade

någon längre tid i staderi, skulle sätta mig i förbindelse

med en handelsbokhållare, som heter Jonas Peter Almfelt,

hvilken skulle ha väl reda på hvad jag i allmänhet

behöfde veta för att kunna uppställa mina beräkningar.

Denne Almfelt tillhör en familj, som gjort sig politiskt

bemärkt på senare tider, fastän han, denne mannen, är långt

ifrån allt sådant. Hans farbror, numera öfverste Almfelt,

var med och halp konung Gustaf III med revolutionen 1772.

Såsom många andra tyckte han väl — ehuru med orätt —

att han blef något knapphändigt belönad. Folk, som

äfven-tyrar nacken med att vara med på conspirationer, anser

sig kunna beräkna rik vedergällning, om företaget lyckas.

Insatsen är ju för den, som sätter allt sitt på spel, stornog. Beror nu i vissa fall, om de der personerna, som

spela denna hazard, sedan äro synnerligen användbara i

vanliga fall eller kunna motsvara anspråken på en bemärkt

högre ställning. Kungar och andra högt stående få i

somliga fall använda vänner, som de sedan anse sig

behöfva hålla ifrån sig. Så var det väl här. Emellertid

blef denne revolutionshjelten Almfelt sedan en bland de

argaste missnöjde och misstänktes hafva varit med i den

sammansvärjning som kostade kungen lifvet. Den här

bokhållaren Almfelt är emellertid alls icke af samma anlag.

Mäklare ha vi för öfrigt flera: utom Leffler & Son

finnas ju Thomas Carlson och Ölisch; hörnet af Vallgatan

och Korsgatan har jag antecknat för den sistnämnde.

Stålhandske trodde, att jag kunde ha någon fördel

af att ställa mig i förbindelse med Sjömanshusets direktion

och dess Waterchout eller skeppsombudsman; men jag

förstår inte hvad jag deraf skulle ha för nytta. Deremot

skall jag söka bli bekant med de ledande i

handelssocie-teten och dess »herrar äldste», som ock börjat få en mera

utsträckt verksamhetskrets.

Höga vederbörande tror jag mig icke behöfva ha

mycket att göra med. Staden styres af de två

borg-mästarne och »Borgerskapets äldste». Brusewitz heter

visst den ena borgmästaren, så vida han inte heter

Pettersson; men kanske Pettersson endast är rådman. Den

andre borgmästaren heter Hummel, och han eller kanske

en hans bror har en klädesfabrik här utanför på landet

på ett ställe, tror jag, som heter Lerum.

Borgerskapets äldste äro till antalet tjugofyra. De

sammanträda i stadshuset. De regera tillsammans med

magistraten för folkets väl; men samarbetet lärer vara

svagt nog, ibland intet. »De linkerhand moet niet weten

wat de rechter doet», stod det i min mors gamla bibel.

* *

*

Här finnes endast en teater. Det är vanligt, att folk

tycker mera om det, som har varit och ej mera finnes,

än om det som ännu står till buds. Jag föreställer mig,

att detta möjligen kan vara fallet i fråga om bedömandet

af de skådespel och sångstycken, som i forna tider gifvitspå Göteborgs comedihus, beläget borta vid Sillgatan, icke

så långt från Kronhuset, der den här förlagda delen af

fortificationsbrigaden har sitt tillhåll. Jag hörer många

säga, att det var bättre förut, än det är nu; men andra,

som kanske förstå saken bättre, gå icke in härpå. De

förra skryta med en i Stockholm mycket uppburen

fransman, Despréz, hvilken lärer varit engagerad såsom

deco-rationsmålare, men äfven som instructeur för acteurerna

här hos en teaterdirecteur Petterson för en sex, sju år

sedan. De lära emellertid blifvit osams, Petterson och

han, och det gick visst på tok till slut för den

anspråksfulle och hetsige fransmannen. Vidare talas mycket om

ett italienskt operasällskap, signor Stephano Pucci’s,

hvilket tyckes gästat här två gånger och varit mycket omtyckt.

Jag har hört det namnet förut.

På sista tiden har emellertid en teaterdirecteur

kommit hit, som nog lärer vara så duglig som någon

föregående. Han lärer heta Lindquist. Men det tyckes mig,

som om hans stycken skulle öfver hufvud vara alltför

allvarsamma och moraliserande och mestadels också för

sorgliga. Så har här nu helt nyligen gifvits »Redlighetens

seger öfver förtalet», ett visserligen ganska uppbyggeligt

stycke — det medgifva de teaterbesökande. — men icke

af det slag, att man frestas se det flera gånger eller vid

den tid på året, då naturen börjar kläda sig i riktigt

förtjusande sommarskrud. Det skall vara författadt af en

svensk, en hr Edberg, och går på i fyra acter en hel

qväll. Likaså lärer allmänheten varit mycket nyfiken på

en dram i fem acter kallad »Dygderna i Toulon» eller

»De lidande», hvilken skall hafva varit en bearbetning

efter Fenouillot de Falbaires’ »Amour filial». Den

författare som satt ihop stycket på svenska har icke angifvit

sitt namn. Sådan anonymitet brukar reta nyfikenheten

och väcka intresse; men hvad mig beträffar, så röner jag

ingen sådan inverkan. »De lidande» fresta mig icke alls.

Ett mycket allvarsamt annat stycke annonceras fortfarande,

kalladt »Grefven af Oldbach eller Den bepröfvade dygden».

Man ger annars oupphörligt nya stycken men just inga

roliga: »Veel nieuws en weinig aangenaams».

* I går besökte jag emellertid denna stadens s. k.

privilegierade teater, trots värmen och trots otrefnaden att

gå ensam. Det var dock endast ett slags kortare soiré

som då der förekom. En sångare och musikant från

Venedig vid namn Manara uppförde der en italiensk

»Opera buffa» och lät höra sig rätt förtjenstfullt i solo på

mandolin och guitarre. Hans trupp var mycket fåtalig

och utgjordes väl egentligen endast af hans fru. De

andra biträdande voro antagligen hyrda för tillfället.

Men hvad som mest fängslade min uppmärksamhet

var ett sällskap på en af de förnämsta platserna i salongen,

en äldre herre och en äldre dame, en ung flicka och ett

par artilleriofficerare. Den unga damen var ingen mer

och ingen mindre än m:lle Fredrika Helleberg, strålande

frisk och vacker och liflig äfven, hvilket jag just icke

förut lagt märke till att hon är. De båda officerarne sågo

mycket hyggliga ut, det kan icke nekas, fastän de i qväll

hade en förmån framför mig, som bort komma dem att i

mina ögon se vedervärdiga ut.

Förgäfves såg jag mig länge om efter någon bekant.

Slutligen fick jag syn på unge Carl Svante Ulfsparre,

som jag gjort bekantskap med ute på Klippan. Jag

skyndade mig att gripa honom, då han under ett uppehåll i

spectaclet syntes på väg att gå. Jag fick nu den

upplysningen, att de två officerarne voro två bröder,

cäpi-tainerna Blomcreutz, af hvilka särskildt den ene redan

lärer skaffat sig mycket anseende i staden, äfven såsom

en allmänt förståndig och i borgerliga saker klok och

förfaren man. Båda äro jemförelsevis ännu unga män

och umgås i de allra finaste kretsarne här i staden: »Zeg

mij met wien gij verkeert, en ik zal u zeggen, wie

gij zijt».

Dessa upplysningar voro visserligen icke just i alla

hänseenden för mig så behagliga; men jag måste dock

visa mig reconnaissant mot unge Ulfsparre — han har någon

bokhållaretjenst hos Ostindiska companiet och är väl

aspi-rant att med tiden bli högre betrodd inom detsamma —

derigenom att jag bjöd honom på ostron och Moselvin,

tappadt från fat, på källaren här i samma hus hos

trac-teuren Berger, hvilken är berömd för sina varor. Jag

får också bekänna, att man här hade det bättre, än jaghade det i förgår qväll hos tracteur Palm vid Carlsport,

då vi just icke hade någon anledning att vara belåtna.

* *

*

Vi hade icke väl hunnit till den s. k. Tyska bron

— som går öfver Stora hamnen vid Tyska kyrkan, midt

emot en smal men mycket liflig gata, som heter

Kors-gatan — då vi från kyrkotomet hörde klämtslag, dubbla

slag från storklockan; och strax derpå skreko tornväktarne

i kopparlurar att elden brutit ut i det eller det qvarteret.

Emellertid måtte det icke hafva blifvit något allvar med

eldsvådan. Det var endast ett skrämskott, synes det.

Då vi frågade de åt olika håll springande menniskorna,

hvar elden var, påstodo somliga att den var vid

Ekelunds-gatan, andra på Magasinsgatan. Somliga sade, att det

var hos en murmästare Dolsk, som så illa murat åt sig

sjelf, att det från en spis tagit eld i husväggen. Andra

sade att det brann hos Fournier, åt hvilken också Dolsk

murat dåligt. Dolsk tyckes taga sitt mureri något fritt,

fast han icke lärer vara frimurare.

Göteborg säges ha varit mycket utsatt för eldsvådor,

då stora sträckor af hus brunnit ned; och trenne sådana

skola hafva härjat här under de senare åren, hvarvid först

hela den stadsdel som ligger emellan Drottningporten

och Kungsporten lärer nedbrunnit, således hela trakten

mellan Östra hamnen (söder om Stora hamnen) och Östra

vallen. Den andra stora eldsvådan inom de senaste fem

åren härjade den fattiga stadsdelen vid Qvarnberget och

sträckte sig ända ned till fästningsverken och elfven.

Den senast timade större eldsolyckan hemsökte

Klädpres-sare-, Spanmåls- och Kronhusgatorna (äfven en del af

Sillgatan) vester om Östra hamnen. Det lärer i synnerhet

varit den andra i ordningen af de här omtalade

eldsvådorna, som föranledde, att Kasernbyggnaden anlades, då

en mängd soldathem här lades i aska och

stadsqvarter-mästaren inte såg sig någon utsikt till att kunna hysa

soldatfamiljerna drägligt, hvarför också en del skickades

af, för att sedan återkomma, när kasernbyggnaden blifvit

färdig.

Fastän staden nog led stor skada af dessa olyckor,synes det mig, som man ändå icke tager sig så väl i akt

mot eldfara, som skäligt vore. En del eldfarliga

förråds-magasin och träbodar ligga inom staden, mest i nordvestra

delen, säges det, och brandcorpsen är icke så väl

organiserad, påstår Stålhandske, som Önskligt anses. Emellertid

har man dock tagit så mycket varning, att nu mest

stenhus byggas inom murarne, utom i stadens norra del utåt

elfven.

Sedan långt tillbaka lärer magistraten förordna

be-sigtning å alla nya hus för att controllera att allting är

ordentligt och icke alltför mycket utsatt för eldfara.

Derför finnes en särskild s. k. byggnadsrådman. När en

tomtegare någon längre tid försummar att bygga på sin

ödetomt, försäljer magistraten den och tager 25 procent

af köpeskillingen. Detta är nog temligen stränga

föreskrifter.

En annan rådman sköter om stadens brandhus och

vårdar all der förvarad släckningsmateriel, men denne har

icke något att göra med Sjelfva eldsläckningen eller

berg-ningsanstalterna, utan lärer det högre militairbefälet hafva

hand om ledningen häraf.

För öfrigt lärer nu finnas rätt godt brandbefäl, bland

andra tvenne brandmästare och tvenne så kallade

qvarter-mästare, som skola springa ur hus och i hus och samla

ihop folk, som skall medföra sin brandredskap och langa

vatten.

Jag har tagit reda på detta, emedan man säger mig,

att eldsvådorna just gjort, att staden nu är så väl byggd,

och eftersom jag gjort upp att i öfvermorgon åse en

öfning med brandmanskapet Och brandmaterielen.

KAP. VIII.

I går morgse gjorde jag en promenad bortåt den

så kallade Drottningporten. Genom Fredsgatan kommer

man fram till Stora hamnkanalen, der, såsom jag förut

uppskrifvit, på en långsträckt, smal holme dels gamla

jernvågen, dels, midtför Fredsgatan, ett sockerbruk ligger.

När man går förbi sockerbruket, kommer man till de s.

k. slussqvarnarne — som arrenderas af engelsmannen

Henry Greig eller Greigh och som drifvas af det i

Fattighusån uppdämda vatten", som sedan flyter ned i Södra

eller Stora hamnen — och norr ut derifrån till stadens

slagthus och kronobageri. I det förra slagtas större delen

af hvad Göteborg behöfver under elfva af årets månader,

då bönderna endast under october få sälja hemslagtadt

färskt kött i staden. Längre bakom ligger åter en öppen

plats som kallas för Hötorget. Norr om Nye port eller

Drottningporten ligger också bastionen Johannes Rex.

Här, invid Corps de garde — det ligger midt emot

krono-bageriet — mötte mig enligt öfverenskommelse min vän

capitaine Petterson för att göra mig sällskap på en tur

utåt landsbygden på denna sida.

Till min stora ledsnad hade han att mäla, att min

förre värds, Henric Hambergs hustru dagen förut aflidit i

följderna af barnsängen. Hon var en snäll och bra

menniska, hade ock ett vackert ansigte, fast hon såg klen ut.

Hon var icke mer än 29 år gammal. Hennes flicknamn

var Johanna Paul. Det är stor synd om den beskedlige

Hamberg. Petterson säger, att han tänker lemna orten,

åtminstone på någon tid.

*

När man emellertid kommer utom Drottningporten

och öfver Vallgrafven, har man först ravelinen Prins

Fredrik. Det är nemligen så, att till förstärkande af de

inre befästningsverken med deras bastioner och casematter

har man äfven utanför Vallgrafven rätt breda men låga

yttervallar. Vi följde dock nu Fattighusån, som egentligen

är en från Gullbergsån gräfd kanal, som skall förse

kanalerna inom staden äfvensom Vallgrafven med vatten.

Efter att ha gått ett stycke kommo vi till ett tullhus som

låg på venster hand.*) Här invid har staden ett

gödselupplag, ett mindre angenämt granskap, och längre bort

ligger hr Schiitz’ nya reparebana bakom tullhuset och der

nedanför entrepreneuren Lysells stallar; så ha vi Göta elf

med en halft konstgjord holme, som kallas för

Stads-tjenareholmen.

Hos hr Lysell skaffade vi oss nu en vagn, en

hol-steinare, och ett par någorlunda drägliga hästar; annars

har den hedervärde entrepreneuren endast usla krakar.

Han skyller på, att han utom sina pligtskyldiga körslor

i staden har alldeles för långa vägar att skjutsa ut åt

landet.

Sedan foro vi förbi stadens nya barnhus. Detta

lärer hafva till styrelse trenne föreståndare, förnäma

handlande i Göteborg, som väljas för tre år. Annars lära

landshöf dingen, biskopen och stadens båda borgmästare

bilda en öfverstyrelse. Vi sågo några af barnen ute. De

äro iklädda ett slags uniform, nemligen blå kläder med

röda sömmar och hvita hattar; flickorna ha blå mössor.

Det är en grosshandlare Vincent Beckman, som skänkt

det mesta till barnhusets underhåll.

Petterson visade mig härefter på andra sidan ån

en större äng, som kallades för Tegelängen och midt på

den en kulle, som är en begrafningsplats för i staden

aflidne soldater. Utefter denna väg växa unga frodiga

*) Midt för nuvarande Stampbron. Utgifvarens anm.lindar, planterade af en prest, Jörlin, som lär varit med

om att stifta Fattigfriskolan eller Willinska skolan.

Vi veko emellertid nu af, när vi kommo ungefär

midt för stadens Fattighus och hade på andra sidan om

ån ett större tegelbruk. Fattighuset har en egen

kyrksal och egen prest och lärer understödjas af någon andel

i stadens tullinkomster. På höger hand hade vi sedan

en öppen sträcka, hvilken det lärer vara meningen att

göra till en allmän begrafningsplats; men på venster hand

hade vi deremot det stora kronobränneriet. Denna trakt

på vår venstra sida kallas för Stampen. Den är temligen

bebyggd, men anses icke vara just så helsosam. Här

ligga dock ett par tre ganska vackra trädgårdar. En af

dessa eges af handelsträdgårdsmästaren Lindberg, en annan

af en trädgårdsmästare Söderberg, som säljer alla slags

holländska lökar. En af de här ute liggande trädgårdarne

kallas för Svingeln.

När man åter kastar blicken åt höger, längre bort

öfver den tillämnade begrafningsplatsen och öfver

Gull-bergsån, har man en temligen stor slätt som kallas för

Randängen.

Här skall det en gång hafva stått ett slag. Den

danske eller norske generalen Hanibal Sehested skall här

blifvit slagen af en af den store Gustaf Adolfs tappre

generaler, Harald Stake. Sehested «kall hafva varit en

grym man. Han skall på detta sitt krigståg hafva i

Göteborgs hospital — ett gammalt kloster ett stycke här

utanför, uppåt elfven — ihjälslagit 18 dårar. I allmänhet har

folket här icke mycket vackra saker att berätta om

dan-skarnes eller norrmännens bedrifter, när de brutit in i

dessa nejder för att söka förstöra Göteborg eller åter

lägga under Danmark detta kustlandskap. Petterson

omtalade, att den siste af denne svenske fältherres ätt,

baronen Harald Stake, nyligen aflidit på en egendom icke

så långt härifrån, som lärer heta Hönsäter. Denne

hjelte-afkomling var emellertid afvita eller fånig, när han slöt

denna sin hjelteslägt. Så kan det gå ibland med de mest

berömda namn. Sic transit gloria mundi.

Härefter passerade vi stadens spinnhus, som regeras

i högsta instancen af magistraten och borgerskapets äldste

tillsammans. Men Sjelfva förvaltningen ledes här, liksom

vid barnhuset, af tre föreståndare. Hjonen underkastastvångsarbete som vid andra dylika straffanstalter. En

af-delning af stadens rådstugurätt, som kallas för Hall-rätten,

controllerar arbetet och upptager klagomål rörande

det-sammas skötsel.

Mellan vägen och elfven se vi på andra sidan nu

längre ned den berömda Gullbergs skans eller Göta lejon.

Nere vid elfven ligga ock här ett par af stadens

väder-qvarnar. Efter gammalt holländskt mönster har man här

väderqvarnar på alla möjliga ställen; en sådan har jag

till och med sett uppe på fästningsvallen.

Härefter viker vägen af och går öfver Gullbergsån

förbi ett ställe som kallas Gubbero, hvilket lärer egas af

en fabrikör som heter Bauer. Denne synes vara en rätt

märkelig man. Han har ett bryggeri men sysselsätter

sig mycket mera med vetenskapers och växters odling.

I Göteborg finnes en »maatschapij der wetenschappen»

liksom i Haarlem eller kanske en »Académie royale des

sciences et des lettres» som i Brussel. Under det den

poetiska öfveracademien i Stockholm blifvit indragen för

politiska snedsprång, har denna hållit sig uppe. Sagde

Bauer har varit ordförande i denna »maatschapij» och

der för någon tid sedan hållit ett föredrag om

skogs-och trädgårdsodling.

Från detta ställe, med dess prydliga inkörsport, kommo

vi fram till en plats som kallas Danska gästgifvaregården.

Hvarför den fått detta namn visste icke Petterson;

möjligen med anledning af att Sehested gästade der, innan

han blef slagen af Stake.

Från sagde Danska gästgifvaregård gå emellertid nu

tre vägar. En af dessa vägar går till den s. k.

Gammelstaden med dess landerier och en klädesfabrik (Göteborg

är just ingen fabriksstad), och derifrån till Hospitalet, till

den enda bron öfver till Hisingen (Nye bro) samt till

Kungelf och till Venersborg. En annan väg bär till den

s. k. Bakaregården, der stadens borgarmilis brukat

exercera, och stadens landeri Stora Härianda, hvarifrån stora

landsvägen sedan går utefter Säfveån eller Gammelstadsån

öster ut; och slutligen går en väg, kallad Danska vägen,

in till staden igen på en omväg. Sistnämnda slogo vi

nu in på.

Vi passerade sålunda ett ställe som kallas Lunden

och ett annat som heter Bö. Härefter kommer man tillett par gårdar som heta Öfverås och Underås, hvilka,

tillhörande grosshandlaren Hans J. Beckman, äro försedda

med mjölqvarnar och trädgårdar. Vid den sistnämnda

finnes ett vackert orangeri, hvarifrån en trädgårdsmästare

Hellström säljer blommor och frukter.

Snedt emot Underås ligger Örgryte kyrka, på hvars

kyrkogård flera Göteborgs-familjer hafva sina grafplatser,

då det numera är myckQt trångt på stadens kyrkogårdar,

hvarför man också är betänkt på att anlägga den nya

begrafningsplatsen derborta midt emot Stampen.

Härefter passera vi åter en bro öfver Mölndalsån,

se på något afstånd Burgårdens bryggeri — på Sjelfva

Burgården bor major Gjers — och närmare vägen en

del boningshus med nätta trädgårdar. Denna förstad —

om man kan kalla den så — har sitt namn efter en

gammal holländare Johan de Bur, som här gjorde någon

fabriksanläggning. Annars hette denna trakt förut

Ek-Ianda. På venstra sidan om vägen ligga ett par

landt-gårdar, Liseberg, strax vid Örgryte bro, också med en

stor handelsträdgård, och vid vägskelet uppe på en

bergskulle Johanneberg.

Vägen var rätt så svår mot slutet och äfven mycket

dammig. Vi passerade flera täcka ställen, bland andra

på venster hand Lorentzberg, som eges af en

grosshandlare Petersen *. När vi väl kommit inom Kungsporten,

gingo vi in till Wennerströms och fingo oss öl af orökadt

malt. Det kostar 3 sk. buteljen.

*

Liksom stadens område på en sida anses sluta vid

Klåfsten invid Stigbergsliden och på en annan vid grinden

på vägen från Carls port till skansen Kronan, och vid

Slottsskogsledet, så anses staden på denna sida sträcka

sig till Underås bro och det s. k. Getebergsled. Utanför

Getebergsled ligga de s. k. Galgkrogarne. Der skall vara

stadens afrättningsplats. Ännu för kort tid sedan lärer

*) Samma familj som adliga ätten af Petersens.

Utgifvarens anm.man der kunnat taga i betraktande icke blott en del af

den s. k. rackarens eller bödelns redskap, stegel och hjul

och dylikt, utan äfven kroppsdelar af menniskor som

blifvit steglade, en ohygglig syn att skåda, har man sagt.

Om det är sant, vet jag icke.

* *

*

Staden lärer ha en rätt sträng brandordning som

dock skall förnyas eller revideras, emedan den icke varit

till fylles. Emellertid förefaller den icke just så litet

fordrande ; men det är väl det, att den icke efterlefves

ordentligt. Sedan närmare trettio år har också Göteborg

ett Brandförsäkringscontoir. Efter de senaste eldsvådorna

var man tvungen att göra nya tillskott för att icke allt

skulle gå öfver ända, men nu har man antagligen också

skilj t sig från den gamla inrättningens förbindelser.

Emellertid skulle jag nu ut och se på

eldsläcknings-manskapets exercis och profningen af släckningsmaterielen.

Sistnämnda är visst icke liten; men trots allra högste

vederbörandes uppdrag att vara öfverste brandchef, så

lärer det vara klent med disciplin och sammanhållning.

Militairen har sin spruta, eller kanske två, brandvaktcorpsen

sin och de olika districten sina, och hvar och en har

sitt befäl, men öfverbefälhafvaren, öfvercommendanten,

synes icke hafva tillräcklig stab för att öfvervaka och leda

det hela och är väl också icke alltid så i närheten, att

han hinner infinna sig i tid. För öfrigt är väl området

alltjemt för stort för så klent organiserad attiralj. Staden

och förstäderna höra ihop i brandassuranceväsendet och

få väl också dela släckningsapparaterna, när det gäller.

Vatten ska man taga ur kanalerna eller elfven. Vid högsta

nöd kan man få anlita cisternen vid Kungsporten, der

man ju äfven annars får hemta med vattenkärror. Men

vid vattentappningsställena vid Stora torget och vid

Kungsgatan — invid kyrkogårdsmuren och gymnasiet — får

man endast taga dricksvatten.

* Dock det fäste jag mig nu mindre vid än dervid,

att jag redan sett amiralitetscapitaine Bildt och

artilleri-capitainen Blomcreutz åtföljda af andra herrar och —

hvad mera var — äfven af fruntimmer.

Jag visste icke rätt, om jag borde närma mig dem;

men så tyckte jag, att vid mina år borde man icke vara

blyg som en nyss utkommen pojke. Mitt yttre var ju

uppfinadt, så mycket möjligt varit; och utan öfverdrift

kunde jag säga, att min apparition var sådan, att jag

kunde mottagas i rätt fina sällskap. Capitaine Bildt och

hans fru helsade på långt håll. Jag är icke förmäten,

då jag säger, att m:lle Rikas ansikte strålade upp genast,

som hon fick se mig. Då jag nu gjorde bekantskap med

de främmande herrarne kunde jag icke undgå att märka,

att hon med liflighet och förnöjelse såg, att jag kom i

deras sällskap.

Jag uttryckte min glädje öfver att få se hennes nåd

Bildt och m:lle Helleberg, och hennes nåd förklarade, att

hon lyckats öfvertala den senare att stanna med dem för

att genomgå en liten kur vid den nu för tiden mycket

väl renommerade brunsanstalten vid Surbrunn vid vallen

strax utanför Carls port. Jag beslöt mig naturligtvis i

tysthet genast för att genomgå en sådan brunskur. De

hade för afsigt att nu senare på qvällen besöka Vauxhallen,

der monsieur Daubilly fortfarande stode i spetsen för

concerterna, nu mera dock i den vackra glaspavillongen

midt i trädgården, der han samlat stadens priviligierade

musici och äfven främmande artister, sjelf trakterande sin

violoncell. Monsieur Lemos skulle spela en fleut-qvartett,

hr Kempfer skulle spela solo på contrabas och hr Norman

skulle tractera violin. Man kunde köpa biljetter i

Ntirn-bergerboden, leksaksboden; och jag borde passa på, då

der nog blefve stor folksamling i afton. De hade varit

något villrådiga, huruvida vi icke i stället skulle

uppmuntra hr Lindqvist på comedie-huset; han ger också

concert, hvarvid hr Gäde blåser en qvartett och hr

Backenrot spelar en clavér-concert, hvarefter »Gubben Noach

med variationer» utföres för clarinett och violin. Men

de hade tyckt, att det skulle bli för varmt att sitta inne

i staden på en så vacker sommarafton.

*

6 Emellertid hade de olika eldsläckningsafdelningarna

nu börjat ordna sig, och hur ytterst angenämt detta

oskyldiga samspråk också var, måste vi ändå vända vår

uppmärksamhet till de förestående öfningama, som icke

utan väldiga trumpetstötar nu bebådades. På nära håll

var capitaine Blomcreutz, trots allt, en elegant verldsman;

det kan icke förnekas. Han snarare vann vid

bekantskapen än tvärtom. De andra deltagarne i sällskapet

kommer jag knappast ihåg namnen på. Jo jag fästade

mig dock vid två icke-militairer, en vice praeses i

Kämnersrätten auditeur Nollerot och en hr von Jacobsson, son

till den adlade Jacobsson som anlade sockerbruket.

Capitaine Blomcreutz var nog vänlig att upplysa mig,

att artillerisprutan skulle placeras vid mynningen af

Köp-mansgatan, en annan spruta skulle ställas vid Östra

hamnen, nära intill den plats, der staden eller magistraten

har sina sumpar för dem, som handla med färskvattensfisk.

Längre ned vid hörnet af Sillgatan skulle ock en eller

två af de större sprutorna uppställas. Han visade mig

ock på stadsfiskalen In de Betou, som beställsam sprang

omkring för att se, om han här också kunde ha något

att uträtta. Jag anmärkte, att både öfvercommendant och

andra då kunde vara lugna. »Als de hond waakt, mag

de herder slapen», säga vi på holländska.

Denna eftermiddag var Göteborg så lifligt, att jag

knapt väntat något dylikt i en så pass liten stad, som ju

icke har 20,000 invånare, om man också räknar

Amiralitets-och Mariebergsförsamlingarna med.

Emellertid började nu ett starkt oväsende med

com-mandorop och dithörande maneuvrer, som voro

bullersamma nog. Man hade visst fingerat, att eldsvådan skulle

vara i qvarteret mellan Köpmans- och Sillegatorna; och

vattenstrålarne började redan att glänsa i solskenet i denna

riktning. Jag påpekade för m:lle Rika, att det såg ut

som flera regnbågar, så att man, om man finge tro vår

Herres löfte och tecken, borde vara trygg för, att någon

syndaflod icke skulle inträffa. Vi hade också, på capitaine

Blomcreutz’ anvisning, valt en plats, der vi med skäl

ansågo oss fullt trygga för ett extra bad.

Hennes nåd Bildt lutade sig just ned för att klappa

en liten vacker långhårig hund af spansk race, rödbrun

med hvita fläckar, tillhörande någon af de närståendedamerna, då i ett nu en väldig vattenstråle slog ned midt

öfver oss och fördelad öfvergöt oss med ett riktigt

ordentligt flöde. Vi drogo oss åt sidorna, åt olika håll,

men vattenströmmen förföljde oss både hit och dit.

Capitaine Blomcreutz och auditeur Nolleroth sprungo, häftigt

desperata öfver detta slags plaisanterie, fram emot

artillerisprutan, från hvilken denna lika oförklarliga som

oangenäma *öfvergjutning kom. Flödet fortfor ända till

dess vi kommo nära på fram till sprutan, som alltjemt

pumpades af en mängd artillerister. Då hörde vi några

högljudda ord af befälhafvande officeren; och sågo en

herre i hast aflägsna sig. Hr v. Jacobson och ett par

andra borgare gensköto denne herre. Det var ingen

annan än Gyllenschruf, som emellertid tycktes få godt

courage igen, då folkmassan rundt om gapskrattade. Då

herrarne frågade honom, hur man kunde vara så

oförskämd och till och med spruta vatten in i de motliggande

bodarne, svarade han med händerna i sidorna: »Gå ni

tillbaka till era boddiskar och blanda er icke i det här!

Ni kan stänga era bodar, så får ni icke vatten i dem».

Och härefter aflägsnade han sig i godt mak. Det

är en riktig slyngel den der unge herrn.

Capitaine B. vände sig till artilleristerna och frågade

med häftighet och all tänkbar skärpa:

»Hvem är befälhafvare för sprutdetachementet och

hvem förer slangen?»

En artilleriofficer trädde fram med hatten i hand och

upplyste, att han vore detachementets befälhafvare, men att, under •

det han varit sysselsatt med någon annan anordning, en

främmande officer tagit slangen och röret af soldaten.

På capitainens fråga, hvem denne officer varit, svarade

artillerilieutenanten: »Jag tror, att det var amiralitetsfänrik

Gyllenschruf».

»Ni får tyvärr svara för detta, lieutnant Cederfelt.

Det är otrefligt för mig att behöfva anmäla en god vän

och camerat. Men detta är högst otillständigt; och hvad

skola dessa anständiga borgare säga? Och hur kan en

officer försvara, att han bär sig så åt mot damer! Mycket

ledsamt detta. Jag skulle ta mig . . . inte vilja vara i

ert ställe. Den der slyngeln Gyllenschruf har nog icke

många år qvar i tjensten nu. Jag anmäler honom

naturligtvis för öfvercommendanten». Hr Nolleroth sade också några allvarsamma ord åt

lieutenanten, som endast kunde beklaga, att något sådant

kunnat inträffa.

Emellertid försökte vi nu att hinna fatt fruntimmerna,

som lungblöta genast gifvit sig i väg hem. Vi följde dem

till capitaine Bildts port, på det enträgnaste beklagande

hvad som passerat.

Nu var det emellertid slut med Vauxhallsplanerna.

Det började bli litet kyligt på aftonen, och vi herrar

hade också blifvit våta. Jag blef under vägen ytterligare

förbittrad och tänkte nu, att jag bort följa efter

Gyllenschruf och genast utmana honom. Jag eger nog rätt att

bära vapen här i landet; jag kunde ha en värja vid sidan,

jag som mången annan, fast jag icke bryr mig om att

bära någon. Emellertid frågade hr von Jacobsson, om vi

icke, trots det att vi blifvit litet blöta, borde gå in på

k. m:ts och kronans då i närheten befintliga utskänkning

af franskt bränvin och liqueurer, just i hörnet af Södra och

Östra Hamngatorna nära Lejonbryggan; och denna

framställning rönte bifall af ett par tre stycken. Capitaine

Blom-creutz bjöd oss artigt farväl.

*

Jag dröjde på källaren endast en liten stund.

Stämningen var mycket liflig. Jag hade läst i någon

nykterhets-afhandling för dagen, att bränvin skulle vara så skadligt

och att denna dryck håller på att förderfva hela det svenska

folket; men att det kunde gifvas omständigheter, då man

hade skäl att dricka franskt bränvin, eller i brist derpå

kornbränvin på pomerans eller enbär, särskildt om man

vore kall och våt och icke kunde få godt öl. Gifvetvis

var jag både kall och våt, och gifvetvis fans här franskt

bränvin. Vi ruskade oss ungefär som den lille spanske

hunden och tömde våra glas.

Mycket folk samlades härinne. Ännu ljuder i mina

öron en modern visa, som föredrogs i ett inre rum:

—--— — Ack flere

Af oss ses kulbytera visst

För blickar, smek och qvinnolist

För border, strasser, musseliner,

Än fransmän under — guillotiner

En temligen dum visa!

KAP. IX.

Jag hade i går på morgonen anledning att ställa

mina steg nedåt Packhuset för att taga reda på ett och

annat om den s. k. nederlagsfriheten här på platsen. De

upplysningar jag kunde vinna härom voro emellertid föga

värderika. Denna frihet anlitas här ymnigast för vin —

Köpenhamn brukar dela med sig af sina stora lager af

franska viner, mest röda — samt hampa och tobaksblader.

Här finnas nemligen flera repslagerier och, så vidt jag

vet, åtminstone två snusfabriker, den vid Ekelundsgatan

och en annan tillhörig en naturaliserad polack som heter

Sokolovskv, hvilken för öfrigt har en bror som är

polis-betjent. Salt, segelduk och, egendomligt nog, krusflor

utgöra också icke ovigtiga nederlagsartiklar.

Borta vid Kronans masthamn finnes en

upplagsplats, som brukat inrymma en del franska nederlagsvaror,

nu för tiden dock nästan ur bruk. Den tillkom, då den

förre kungen gaf konungariket Frankrike nederlagsrätt

här, mot det att han fick ön St. Bartolemei. Platsen här

kallas derför Franska tomten.

Ostindiska companiet har ju för öfrigt sitt eget

nederlag.

Liksom vin, hampa och tobak äro de förnämsta

im-portartiklarne — utom de ostindiska varorna — så äro

jern, bräder, sill, tran och ostindiska varor de förnämsta

utförselvarorna. Jag hörer att härifrån utföres vissa år

ända till 100,000 skeppund stångjern, 9,000 d:o

smides-artiklar och äfven något stål. På detta blifva

brukspatronerna i Vermland, Dalsland och Nerike rika, men något

af förtjensten stannar väl ock hos här boende affairsmän.

Somliga år utskeppas ock härifrån öfver 30,000 tolfter

bräder, mest från Vermland, men äfven från

Vestergöt-land. Jern- och bräd-exporten går mest till England,

dock äfven till Skottland och söderut till Westerhafvet.

Ortens framtidsaffär synes dock vara sillfisket och

trantillverkningen. Man säger, att man redan ett år drifvit

upp sillfångsten till 1,700,000 tunnor, hvaraf då emellertid

exporterats endast 370,000 tunnor salt sill, mest till

Östersjön. Af tran lärer ett år ha utskeppats ända till 40,000

åmar och kanske än mera ett följande. Man påstår att

sillfisket är i tillväxt, likaså trantillverkningen, sedan båda

delarne fått litet mera frihet och icke längre äro så mycket

utsatta för lotsofficerarnes reglementerande. Desse ha

haft mycket att beställa med de här näringarna; men man

tänker nu ordna det på bättre sätt. Det påstås ock, att

silltillgången förut varit störst i norra delen af länet men

att densamma nu växer högst betydligt i hafvet och sunden

och vikarne utanför södra Bohuslän.

Vinsten af sillfisket delar Göteborg med länet i öfrigt

men tager väl dervid brorslotten.

Göteborg är öfver hufvud mera en export- än en

importstad. Den är icke tillräckligt stor för att consumera

mycket och har icke heller i environgerna någon riklig

afsättning. Den har också ingen fabriksrörelse, som

förutsätter en betydligare införsel af råvaror. Stockholm har

då mycket lifligare industri, påstås det. Fabrikerna för

bearbetning af främmande producter äro här i staden

kanske icke så få, men de äro nästan alla mycket

obetydlig 5 Jag får kanske undantaga det von Jacobssonska

sockerbruket, som dock icke heller är mycket att tala om.

Att utom hr Schlesinger på senare tider äfven hr Isac

Davidson och en hr Gerlach börjat tryckning och

färg-ning af bomullstyger, musseliner och siden tecknar jag

mig i förbigående till minnes.

Förut har Ostindiska companiet bidragit högst

väsendt-ligt till utförseln, liksom det försett eget land med både

nödvändighets- och lyx-varor. Nu är denna export be-tydligt förminskad, kanske mest i följd af de krigiska

förvecklingarna rundt om i verlden.

Af ostindiska varor reexporteras emellertid ännu icke

så obetydligt. Ett år lärer hafva utförts för 232,000 rdlr,

mest theer — dock betydligt mindre, än före 1791, då

man ännu fick fritt införa denna moderna ört härifrån till

Holland — nankins och socker. I andra rummet komma

sedan kanel, silke, porcellaine, arrac och snörrotting; men

i dessa artiklars export härifrån har ock på senare åren

visat sig en ganska hotande nedgång. En del

afsättnings-orter ha blifvit sämre genom kriget, på andra ha svenskarne

blifvit utträngda af engelsmännen. Äfven förändrade

moder hafva gjort ändring: snörrotting begagnas t. ex.

nu icke som förr.

Om ostindiska varor ännu i utförseln komma näst

efter jern, trä, salt, sill och tran, så exporteras från

Göteborg dock äfven annat, såsom tjära, helsingeduk (det fins

en segelduksfabrik också på Ekelundsgatan), stärkelse och

någon obetydlighet rökad sill, det sistnämnda en förädlad

product som hufvudsakligen* lärer förskrifva sig från ett

rökeri vid varfvet Kusten.

Det är nu egentligen icke för att inleda några

export-affairer härifrån, som jag här uppehåller mig och söker

sätta mig in i min familjs fäderneslands economiska och

öfriga förhållanden, utan är det ju snarare min uppgift

att verka för, att jag och mina vänner skola kunna komma

i täfling med engelsmän, fransmän och danskar, som

af-sätta en del producter här i landet. Det ser dock icke

mycket lofvande ut för vår tilltänkta afsättning härstädes.

En mängd importeurer synes bundna på annat håll och

bli antagligen svåra att knipa. Concurser hörer man ock

alltför ofta talas om. Det kan ju då vara godt att i

förbigående få en liten inblick äfven i platsens

exportförhållanden.

* *

*

Denna trakten nedåt bassinen, som innesluter kronans

masthamn, är rätt mycket bebyggd; den omfattar mest

localer för arbete och näringsdrift men äfven för

barm-hertighetsverk, ja äfven för nöje. Göteborg har visst haft föga tillfredsställande

barm-hertighetsanstalter förut. Jag hör, att man plägat samla

ihop medel genom organiseradt tiggeri, för att undvika

att menniskor skulle dö af svält och köld. Ja, denna

tiggeriinstitution var så väl ordnad, att man till och med

hade särskildt anställda tiggarefogdar, som buro omkring

derför skickade tiggarbössor till contoiren och i de mera

burgnes hus. Man fick mera på somliga håll: de af lyckan

mest gynnade eller de, som haft mesta kraften att arbeta

sig till välstånd eller rikedom, få naturligtvis under sådana

förhållanden sträcka sig längst. Men detta förslår

emellertid icke så långt.

Det bringar ännu mindre i pungen, om man tvingar

sig till sådana bidrag af enskilde eller institutioner, som

icke känna med sig, att de hafva någon skyldighet att

här bidraga med mer än hvad som nödvändigt fordras.

Alla slags konstmästare, likaså danslärare och en

ursprungligen engelsk sällskapsförening, kallad »The

Bache-lors Club», hafva för att få finnas till och fylla sina olika

uppgifter här i staden blifvit särskildt ålagda att lemna

vissa bidrag i tiggarefogdarnes bössor. Jag minnes nu

icke, om en del af borgaremilitairens plikt för försummad

inställelse och af afgiften af dem, som för sent söka komma

igenom fästningsportarne, också gått hit.

För öfrigt finnes eller fans ett bolag, som inrättat

ett arbetshus och byggt en baraquebyggnad vid

Qvarn-berget och Torggatan; men detta bolag måste vara under

upplösning, då det dels icke lönade sig att ha en sådan

arbetsinrättning och man dels börjat söka ordna dessa,

lika mycket beräkningens som hjertats, angelägenheter på

ett annat sätt.

Till ersättning för denna arbetsanstalt sökte nu en

del mera bemärkta personer inom samhället att genom

donationer, gåfvor och subscription få ihop en fond till en

inrättning för både allmän fattigvård och fattigförsörjning

i förbindelse med arbete. Man har fått för ändamålet en

större donation genom handlanden Anders Lesses

testamente och genom en motsvarande gåfva af dennes syster,

en gammal hederlig och varmhjertad demoiselle, hvilka

medel visst redan kommit till vederbörandes disposition.

Andre enskilde såsom hrr Arfvidsson, Martin Holterman d.ä.,

SchUtz m. fl. lära hafva intresserat sig mycket för saken,sedan de förut, liksom hr Lesse också intresserat sig för

den stora Willinska fattigfriskolan. För insamling af

ytterligare medel i vidare kretsar bildades en commission

bestående af, enligt hvad jag annoterat, hrr doctor Dubb,

biskop Wingård, landssecreteraren Hummel, tullförvaltaren

Darin, Jonas Kjellberg, P. Ekman och David Low (i

firman Low & Smith). Dessa lära hafva lyckats så bra, att

man, ehuru konungen ännu icke stadfästat några reglor

för denna välgörenhetsinrättning, ändå kunnat här i

närheten just mellan Smedjegatan och Kronans masthamn

börja inrätta den nya fattigförsörjningens arbetshus. Hr

Dubb är en mycket betrodd läkare, hög frimurare och en

märkeligt energisk philantrop, jag tror för öfrigt också

ami-ralitetsöfverläkare. Han har stått i spetsen för företaget,

under det mr Low lärer varit hans kraftigaste verktyg.

Jag har förut antecknat, att det finnes en annan

fattigförsörjning med kyrka och prest utanför Nye port utan

förbindelse med något arbetstvång. Äfvenså hafva hrr

frimurare en inrättning för fattiga barn, ett barnhus i

hörnet af Drottninggatan och Magasinsgatan, med trädgård

uppe på Eklundsgatan. Det har visst funnits, eller finnes

kanske ännu, om det icke är denna anstalt som af

somliga säges ligga på Stampen, ett annat barnhus vid

Sillgatan, som lärer tillhöra staden och som har en trädgård

utanför Nye port; men dessa inrättningar äro ju föga

jem-förliga med den stora institution, som nu här är under

grundläggning under d:r Dubbs ledning.

* *

*

Men hvad som finnes i denna trakt af staden är icke

blott nyttiga inrättningar eller välgörenhetsanstalter —

bland hvilka också hörer Sahlgrenska sjukhuset, som jag

ännu icke tagit någon reda på — utan här finnes ock en

tillställning för allmänt och stort folknöje, nemligen en

circus. Kanske det också fins andra förnöjelseställen, men

dem har jag icke heller tagit reda på.

Här är emellertid uppförd en provisorisk byggnad,

der konstmästare uppträda och der särskildt för

närvarande en framstående hästtämjare visar sin högt uppdrifna

färdighet. Jag besökte stället i går afton. Der hafver allt

slags folk förströelse och nöje. Stallmästaren Lailson har ett sällskap af fjorton

personer och sexton hästar. Bland hans förnämsta nummer

var »Den engelska skräddaren och hans häst», hvarvid

framställes, huru en skräddare af sagda kallblodiga nation

på hästryggen utför alla sitt yrkes konster, under det

hästen gör sina. Allmänheten var också mycket förtjust

öfver ett konststycke, som en af hans medhjelpare nu

utfört en lång tid, nemligen »Det stora-hoppet genom

tunnan». En scene med en drucken dragon väckte också

mycken munterhet, då dragonen trots sitt fylleri ändå höll

sig qvar på en mycket svårhandterlig häst. Mot slutet

steg hästen, under det dragonen likväl satt qvar, upp på

en ganska hög piedestal, hvilket nog var ett ganska

äfven-tvrligt konststycke. Slutnumret var en husarmaneuvre,

utförd af största delen af monsieur Lailsons trupp,

hvarvid denna visade sig från sin allra bästa sida.

* *

*

Häromdagen fick jag en tidning, hvari en

correspon-dent från London omtalar, hvilka holländska besittningar

i Ostindien engelsmännen på senare tider bemäktigat sig,

eftersom ju den holländska regeringen numera är fransk

och den »Bataviska republiquen» med skäl får anses som

ett lydland, ja väl ett ytterligt misshandladt sådant, under

Frankrike.

Aldrig borde man hafva fått upplefva en sådan skam.

Att tänka sig att holländarne försummat sig så, att de icke

med halfva Europas hjelp kunnat hindra fransmännen att

lägga landet i slafveri, det är verkligen upprörande. När

man erinrar sig Wilhelm af Oranien, som var Hollands

arfståthållare men också Englands konung, och huru han

visste hejda det äfven då för en tid öfvermägtiga

Frankrike, så kan man gråta vid jemförelsen mellan förr och nu.

De holländska besittningar, som engelsmännen

sålunda ansett sig, under nuvarande omständigheter, böra

bemäktiga sig, äro, ser jag, halfön Malacca, malayernas

egentliga stamhåll på fastlandet, Jaffanapatum, en halfö på

Ceylon, holländarnes sista besittning på denna ö, och det

lilla konungariket Gochin på Malabarkusten, med en

hufvudstad af samma namn, hvilket land holländarne på sintid togo ifrån portugiserna för att kunna beherska

kanel-handeln, samt mitt gamla — Amboina.

Under sådana förhållanden är det väl nu bäst att jag

blir svensk.

Hvad har jag som kan binda mig vid denna

half-vilda ö, med dess heta klimat, nu då min mors folk

förlorat denna besittning? Ingenting, om icke möjligen att

min fars jordiska qvarlefvor der äro nedgömda. Jag skulle

svårligen kunna förlika mig med det engelska väldet, ehuru

det nog är bättre, att engelsmännen här vunnit fotfäste,

än att fransmännen skulle blifvit herrar derstädes och

kanske infört en så kallad fri republique, det vill säga det

olidligaste förtryck. Malaj republique kanske? Den få de väl

dock svårare att tämja än den »Bataviska». Emellertid

äro banden mellan mig och Ostindien nu nästan alldeles

slitna. Jag får börja här nu. Gud vare lof att jag kan

stå på egna fötter och har något att börja med.

Amboina var dock en holländsk besittning sedan

nära 140 år tillbaka. Det är dessa fördömda fransmän

som gjort att ön nu kommit i engelsmännens händer. Att

Malacca skulle bli ett engelskt lydrike var naturligare.

Engelsmännen ha så länge haft handelsförbindelser på

halfön och i dess hamnar. Holländarne hade ock svårt

att reda sig med de malaijiske urvilda, trolösa och grymma

infödingarne och deras höfdingar, som aldrig kunna lära

sig att vare sig hålla öfverenskommelser eller lyda.

Endast i staden Malacca hade holländarne någorlunda

ordentligt grundat sitt välde.

Jag har också sett, att den uthånade men dock

foster-ländske presidenten i det »bataviska» conventet, Peter

Paulus, dött för någon tid sedan. Han var ännu chef för

det patriotiska partiet; men hvad är det numera att vara

chef för? Fins det ens något patriotiskt parti i Holland?

Han var ändock en fosterlandsvän, fast han lät lura

sig. Han har begrafts i all enkelhet i Scheveningen. Jag

förmodar att »National-Conventet» kommer att upprätta

ett monument öfver honom i den gamla kyrkan. Han

lärer hafva gjort upp ett politiskt testamente för sin

efterträdare »Citoyen» Casteele. Denne är dock endast hans

efterträdare tills vidare. Senare skall »conventet» välja.

Men hvad kunde han väl skrifva i ett sådant der

testamente? Kanske råd, huru man skall bära sig åt för atttillfredsställa fransmännens gränslösa t penninglystnad. Ett

rykte går att den holländska för Ostindien destinerade

flottan vid Madeira skulle förenat sig med den franska.

Detta rykte saknar dock tillit.

Det tillkännages af fransmännen, att holländarne ha

fri och öppen segelfart på Schelden. Hvad skall

emellertid det tjena till, när engelska krigsfartyg svärma utanför

kusterna året om? Holland är ett förloradt land. I

Can-ton låg enligt senaste underrättelser 16 engelska, 2

svenska och 2 danska skepp men intet holländskt, intet annat

europeiskt.

Jag hör att man fått underrättelse om, att ostindiska

skeppet »Götheborg» förliste vid Taffel bay, bortåt Goda

Hoppsudden till. Lyckligtvis har besättningen blifvit

räddad; men det är dock en verklig otur companiet har

under denna octrojen.

Jag hör ock, att en f. d. svensk officer, Muskyn vid

namn, bygger smärre krigsfartyg åt fransmännen i

Ant-werpen efter svenska modeller.

I qväll har jag sett på comedie-huset»Westindiefararen»

eller »Dygdens belöning», dram i tre akter. Det var just

icke så roligt; men så mycket roligare var att se en opera

comique kallad »De två jägarne och mjölkflickan», hvaruti

mademoisellerna Fundin och Ekberg spelade jägarnes

roller och lilla m:lle Eklund mjölkflickans.

Denna theater går nu ganska bra under hr Lindqvists

ledning och har äfven, efter hvad man säger, genom

honom blifvit till det yttre förbättrad och förfinad. Hr

Lindqvist lärer hafva på egen bekostnad snyggat upp salongen,

berättades det, och är det för att bli betald härför som

han dels skaffat sig stående abonnement, dels fortsätter

äfven långt in på sommaren. Han har ock förbättrat

spec-takelsalen och äfven gjort orchestern bättre och mera

full-stämmig. Priserna lära vara lika dyra som i hufvudstaden,

det är 24 sk. på de bästa platserna. För abonnenterna

lärer det ställa sig billigare. De nitton logerna i första

raden, fyra loger i andra raden och 16 platser på

amphi-theatern lära vara abonnerade. Först nu på morgonen tog jag mig courage och gick

för att börja min brunnskur utanför Carls port vid

Sur-brunnspavillonen. Jag hade först studerat en skrift af d:r

Rabe, hvilken på sin tid var brunnsläkare vid den gamla

Majebergs helsobrunn. Jag lärer endast ha att välja

mellan Spa, Pyrmont, Seid-schlitzer, Selzer och Bittervatten.

Dessutom kan man särskildt få hemta vatten från

Rambergskällan. För att dricka något, valde jag Selzer.

Efter en kortare promenad mötte jag hr Carl Bagges

fru och m:lle Rika jemte ett äldre fruntimmer. Den unga

flickan var förtjusande i sin blårutiga kattunsklädning, sin

korsbundna svarta sidenschal och sin moderna spånhätt.

Hon bar silfvergrå silkesvantar och solfjedersparasoll. Fru

Bagge upplyste, att hennes svägerska — fru Peter Bagge —

föraktade denna surbrunn och i stället rest till Lunds brunn.

Hr Carl Bagge, hennes man, hade äfven öfvergifvit henne,

dock endast för ett par dagar. Han höll på att lägga

sista handen vid det nya glasbrukets sättande i gång der

ute vid gamla slottet. Sjelf bodde hon i deras hus i

staden nere vid Stora bommen. Der bodde ock hennes

väninna, m:lle Helleberg, så länge som hon finge behålla

henne, hvilket nog icke blefve många dagar. Det

upplystes, att den äldre damen var enkefru rectorskan Jörlin,

en liflig polska, född Carovska och en portraitmålerska.

Det var emellertid icke många ord jag denna gång

fick utbyta med m:lle Rika. Endast ett ögonblick voro vi

utom hörhåll från andra. Flera herrar svärmade omkring

dessa damer, äldre och yngre, lärde och lekmän. Jag

hörde namnen på ett par köpmän, Aron Kjellberg och

Olof Wohlfart, som båda handla med sådana här

helso-vatten och nu skämtade med hvarandra om den enes eller

andres varors företräden. Jag anmärkte endast: »Goode

waar spreekt voor zich zelf.» Jag menade, att en del

af dessa helsovatten nog verkade mycket starkt. Likaså

lärde jag känna en magister Ekebom, lärare i historia men

också secreterare i Göteborgs Handelssocietet. Bland

brunnsdrickarne var också tygmästaren på varfvet,

generaladjutanten och öfverstelieutnanten Virgin, en mycket

förnäm herre, gift med en dotter till commercerådet

Arf-vidsson. Han åtföljdes af en ung armé-medicus. Jag

hörde, att det var en ny regementsfältskär vid artilleriet,

en pomrare, som lär heta C. H. Ewert, hvilken dock redanvistats här så länge att han hunnit gifta sig i Göteborg.

Han bar nu sorgdrägt efter sin svärfar apotekaren assessor

Sasse, som hade apoteket »Enhörningen» vid Södra

hamngatan.

Alltför många främmande störde min förnöjelse. Men

Selzervattnet måste vara mycket helsosamt. Jag känner

mig så varm om hjertat.

KAP. X.

I dag hade jag infunnit mig tidigare vid den

intressanta hels okällan än i går. Friskt och klart väder.

Insvept i min ljusblå surtout, med stora hvita knappar,

och iklädd moderna låga kragstöflar spanade jag rundt

omkring med min dubbellorgnon, men till en början utan

särdeles framgång. Utanför den bredvid liggande

tvättinrättningen upptäckte jag emellertid magister Ekebom —

hans titel lär vara »lector» — som syntes studera denna

nyttiga inrättning, eller kanske egentligen tvätterskorna.

Jag gjorde lectorn mina complimenter för hans raskhet

att vara så tidigt uppe på morgonen, och snart inleddes

ett för mig synnerligen intressant samtal.

Bland andra upplysningar som nu lemnades mig var

den, att Göteborgs och Bohus län för närvarande icke

lärer ha någon landshöfding. Landsh. af Forselles, en

finne, som förut varit vid Stedingkska regementet och för

öfrigt haft alla möjliga befattningar, hade öfvergifvit sitt

län och sin residensstad. Hans helsa kunde icke längre

tåla den svenska luften. Kanske var det sillgrumset, som

förorsakat hans sjuklighet. Jag hörde sedan, att

lands-höfdingen gjort några obehagliga misstag i fråga om just

detta sillgrums. Härefter kom lectorn in på

biskopsfa-miljen och hade åtskilligt att tala om den unge fänriken,

som jag gjorde bekantskap med hos hr Carl Bagge. Han

påstod, att denne unge officern hade ett öfverlägset hufvud,

och att han på samma gång hade en ovanligt lätt hand

7

med pengar: han satte dem i omlopp; men hans far

biskopen hade ju minst ett dussin prebenden eller

hjelp-pastorat, till och med i olika biskopsstift, och rikliga

tillgångar. Bland annat var han äfven domprost i Göteborg.

Han släppte till frikostigt, dock allt mot löfte på heder

och ära, att Janne — som fänriken kallas — icke skulle

få sätta sig i skuld.

Det berättas en anecdot om Janne. Hans far har

inkomsterna af en prestbefattning äfven uppe vid

Stockholm, Lofön lärer den heta. Der ligger det kongliga

slottet Drottningholm, hvarest den då ännu i barnaåldern

varande nuvarande kungen vistades om somrarne. Janne

fick deltaga i majestätets lekar, men när då hoffröknarne

hade kysst kungen på hand, räckte högstdensamme äfven

fram ett par fingrar åt Janne, men se det ville inte Janne

låtsa om att han förstod, hvilket också var förklarligt nog

två pojkar och lekkamrater emellan. Det höll emellertid

på att bli slagsmål af mellan majestätet och prestpojken.

Sedan kom Janne på Bohusläns dragoner som

underofficer och lyckades derifrån få ärfva sin brors

fänriks-fullmakt på Stedingkska regementet. Brodern hade fått

denna i faddergåfva af den förre kungen; men han har

slagit sig på lärdom och skall bli professor och antagligen

biskop, liksom fadern, en gång med tiden. Emellertid är

Janne också en mycket beläst man. Han har en dyrbar

växtsamling, som tillhört den store Linné, samlad i alla

verldens delar af den ryktbare naturforskarens lärjungar;

men han studerar ock nu krigsvetenskapen med mycken

både ifver och framgång. En väl uppfostrad ung man är

han otvifvelaktigt. »Det är ett fint hus i alla afseenden

hos vår biskop», anmärkte lectorn; »det luktar riktigt

hof der!»

Under dylika piquanta meddelanden blef min väntan

rätt dräglig. Den ene efter den andre brunnsgästen

infann sig, fast ännu några, kanske egentligen endast en,

fattades. »Vi få en vacker dag i dag», anmärkte lectorn

tröstande, när han såg min otålighet, »min slarfvige gamle

embetsbror lector Kullman, som gör meteorologiska

observationer, har lemnat besked härom. Han är just icke

mycket att lita på annars, men han är temligen säker i fråga

om väder och vind».

* En elegant phaeton kom körande från staden med

ett par svarta, till formen mycket ståtliga men annars nog

besynnerliga hästar: de voro nemligen ulliga, nästan som

får; lectorn upplyste att de voro från Finland. Egaren

var en prydlig herre, som körde för två ännu rätt unga

damer. Lectorn meddelade, att det var en förmögen man,

- kanske köpman eller grosshandlare ännu, men egentligen

landtbrukare. Han egde en egendom utanför

Galgkro-garne, som hette Lagklarebäck. Hans namn var

Wahlberg. De två flickorna hette Ekman*). Jag var nog dum

att fråga lectorn, hvilken sjuklighet kunde plåga denne

till utseendet så friske och välmående herre och sålunda

förmå honom att lemna sitt landtbruk för att här söka

hälsa: »Antagligen lider han af samma farliga krankhet,

som Ni, min värdige herre», svarade den listige lectorn.

Men nu upptäckte jag den snälla fru

portraitmålar-innan, hon som är född polska och som varit eller är

gift med en svensk prest här i detta Göteborg. Jag hör

att mannen lefver, fast han just icke vidare låter tala om

sig numera, annat än när man kommer ihåg att han varit

med och planterat fattighus-alléen. Frun sväfvade framåt,

gamla menniskan, som om hon varit en flicka på tretton

år, med sin »castor-kask» och sin svarta taftssalopp med

en lös kjortelsäck eller reticule utanpå. Tydligen hade

hon någon helsning. Ja, fru Bagge och hennes syster

fru Tarras och fru den och den och ytterligare den och

den skulle snart komma och så äfven m:lle — Helleberg.

Jag ansåg mig naturligtvis skyldig att börja tala om

hennes konst och frågade om hon arbetade flitigt. Det

gjorde hon egentligen icke, men det var då också icke

hennes fel, ty nog ville hon arbeta. Men dels kommo

herrar från Stockholm och täflade med henne, dels hade

hon nu också fått medtäflare i sin konst från Köpenhamn.

Stockholmarne voro nog så oförskämda. De komme hit

och afbildade vederbörandes ansigten, och så hade de

högbarmade och smallifvade modeller deruppe som de

styrde ut i de grannaste kläder och satte de betalandes

hufvuden på; och naturligtvis blefvo fruarne här mycket

*) Den ena gifvetvis sedermera fru Wahlberg, den andra

antagligen sedermera grefve Baltzar Bogislaus v. Plåtens grefvinna.

Utgif varens anm.nöjda med det, ty många af dem voro just icke så

frodigt vuxna eller så vackert utbildade i anseende till

»gor-gen», och icke hade heller alla just så vackra moderna

kläder. Men nu hade också kommit hit en herre från

Köpenhamn, som hette Firtel. Han hölle alldeles för låga

priser, men tillkännagaf att han målade både contrefej

och miniatur; och han hade nog rätt många kunder.

»Men han skall väl icke bli qvar här i evighet; för öfrigt

sköter jag icke konsten yrkesmässigt, jag håller på den

som på en första ungdomskärlek. Jag studerade ju för

Hall, boråsaren, Le van Dy c k de la miniature, en tid, då

jag var flicka; och jag har tal t med Tocque. Inte blir

jag nu galen öfver concurrensen, som Ulla Pasch, som

hoppade från fjerde våningens fönster ned i gatan.»

Sedan fick jag veta att rectorskans far varit en stor

historiemålare, att de vackra målningarna i stora

rådhussalen äro hans verk, romerska hjeltar i kroppsstorlek; och

att han dog när hon var mycket ung.

Jag hade lyssnat så uppmärksamt som det var mig

möjligt. Jag tittade mig spejande omkring. Jag såg på

skyarne. Jag tyckte att solen höll sig undan; nej, nu

kom den fram med ens.

Jag gick de kommande till mötes och uttryckte min

förtjusning öfver deras ankomst, icke utan beklagande att

vi så länge måst sakna dem, en klagan, hvaraf fru

rector-skan och portraitmålarinnan, som fortfarande stadigt höll

sig vid min sida, syntes vilja förtaga all verkan, då hon,

gesticulerande med sina med halfhandskar beklädda

händer, sökte beskrifva, huru oändligt trefligt vi haft

tillsammans och huru intressant jag varit; intressant jag, jag

som knapt sagt ett enda ord på hela tiden!

För att få gumman litet mindre språksam slog jag

genast in på att fråga damerna, om de haft några

musikaliska nöjen, sedan besöket å Vauxhall så snöpligt

förhindrades genom scandalen vid brandväsendets

uppvisning. Fru Jörlin förstår troligen icke musik; åtminstone

annoncerar hon i tid och otid att hon deraf intet begriper,

ej heller derför har någon böjelse. Derför måtte hon väl

fått litet munlås, när vi kommo in på detta ämne, af

hvilket ett par af de andra fruntimren äro särdeles roade,

den charmanta fru Bagge särskildt, som besitter en vacker

sångröst och en på bästa sätt utbildad musikalisk talent. Ett utländskt sällskap som presterade musik på harpa,

fleut-travers, violin och violoncell hade på beställning

musicerat i hr Carl Bagges hus en qväll, men det hade icke

varit mycket bevändt med denna musik. Deremot hade

de i förra veckan hört en M. Dupinier, hvilken gifvit en

concert på Frimurare-salen och sjungit arier af Cimarosa

och Mozart, hvarjemte der bjudits på orchester och

violon-cellsolo. För några dagar sedan hade de sett »Acteuren

eller den besynnerliga drömmen», ett divertissement med

sång af en svensk skådespelare, hr Sundman, som nu,

efter en tids hvila, åter låtit Göteborgspubliquen njuta af

denna temligen klent hopkomna blandning, jemte ett

annat svenskt original, jag vill minnas de kallade det »Den

försvundne fadren», en rätt egendomlig titel. Detta var

emellertid allt. Man väntade likväl nu att abbé Vogler

skulle åter göra ett besök i staden. Hans sista concert i

Domkyrkan hade varit förtjusande; en arabisk romance, en

indisk aria och så en rätt omfattande composition,

»Belägringen af Jericho», med flöjtconcert, åska, klockspel

och andra märkliga effecter.

Genom ihärdigt tal om musik lyckades vi verkligen

aflägsna fru rectorskan, som nu fick tag i en lärd herre,

professor Malm, känd för sin envishet, sin bitterhet och

sin höga tanke om sig sjelf, efter hvad fruntimmerna

berättade. Äfven de andra damerna — utom en — syntes

ha anledning att samtala också med andra än just

med mig.

Det var dock icke mycket jag fick säga ändå. Men

nog måste hon nu förstå, att jag anser henne icke blott

som den vackraste flicka, jag någonsin har mött i mitt

lif, utan äfven som den ljufvaste, älskvärdare än alla

andra; ja jag tror till och med att hon borde förstå, att

hon också är älskad mer än alla andra. Jag ville

åtminstone ha sagdt något dylikt.

Från trädgårdsmästare Lundberg på Christinelund

hade jag beställt de vackraste blommor han kunde

åstadkomma. Jag kunde icke bära dem med mig rundt

omkring. Ett bud mötte vid stadsporten. Jag hade väntat

det med mycken oro. Jag bad den rodnande flickan taga

bouquetten med mitt anspråkslösa tack för en förtjusande

stund. Några mycket tidiga rosor omkransade af

»förgätmigej ». Jag vet ögon i de sistnämndes färg, ögon som äro

oförgätliga. Jag har sett en mun, som är fagrare än

någon af dessa rosenknoppar.

*

En kort stund dröjde jag ännu qvar vid

brunnsin-rättningen. Jag hade alldeles glömt bort att dricka något.

Härvid blef jag nu bekant med den ofvannämnde

professor Malm. Han höll just på att fördöma kaffe och

tobak, såsom utländska öfverflödsvaror, isynnerhet tobaken,

som godt kunde odlas inom landet; och så kom han in

på bränvinet: »bränvinet och krogarne, denna olyckliga

uppfinning till förståndets och hjertats fall ned under Sjelfva

djurkretsen».

Denna lilla dissertation kom mig att tänka på hvad

jag förut inhemtat i detta ämne eller dithörande; och som

kunde vara värdt att skrifva upp.

*

Det lärer icke vara regeln, att Göteborg är en dyr

ort. Lifsförnödenheter hitföras icke blott från svenska

besittningar, Hisingen, Götaelfs-dalen, Skåne, Pommern,

Finland utan äfven från utlandet, Preussen (Stettin,

Danzig, Königsberg), Danmark, England (Irland), Holland,

Curland, Hamburg och Liibeck. På sådana

lifsförnödenheter som socker, kaffe, the, kryddor och vin har Göteborg

nog rikare tillgång än de flesta städer. Emellertid händer

det någon gång, att de höga spanmålspriserna väcka stora

bekymmer. Så inträffade helt nyligen; men ändå värre

lär det hafva varit för ett par tre år sedan, då magistraten

ansåg sig skyldig att uppkalla icke blott

bryggaresocie-tetens och bakare-embetets medlemmar utan äfven de sig

i staden då uppehållande spanmålshandlandena, för att

desse samtlige skulle uppgifva, dels huru stora förråd de

innehade, dels hvad de hade att föreslå till bristens

af-hjelpande. Då jag intresserat mig litet för

bryggeriväsendet här på orten och till och med varit betänkt på att

bli porterbryggare, så har jag meddelat mig med några

af dem, som höra till detta eller närbeslägtade yrken,

äfvensom med spanmålsfirmor, och fått bekräftelse på, att

det då var ganska bekymmersamt stäldt. Bland mera framstående bryggare voro då, enligt en

tryckt förteckning som jag fått låna, hrr Williamsson &

Winckler, Leiditz, Bramberg och Bauer. Desse upplyste,

att deras maltförråd vore små och att de önskade

anvisning af vederbörande, huru man inom ett par månaders

tid kunde sjöledes förstärka dessa förråd. De hade förut

köpt malt af hrr grosshandlare på platsen och vore derför

ovana vid import af denna sin nödvändighetsvara.

Bakare-embetet — representeradt bl. a. af ålderman Sjöberg,

bakame Holm, Gewalt, Engelblom m. fl. — förklarade

ock att spanmålsbrist vore att vänta. Men icke nog

härmed: derpå inkallade magistraten, som sades, stadens

span-målshandlande, af hvilka bl. a. då infunno sig hrr Chr.

Arf-vidsson — dock representerad af handelsbetjenten Martin

Brusewitz —, J. Otterdahl — representerad af

handelsbok-hållaren Rosell — J. G. Peters, J. Dan. Wetterling, Arfvid

Wallerius, Elias Backman, Jonas Kjellberg, Benjamin

Lindström, Fredrik Bergman m. fl. Dessa upplyste, att

utförsel af spanmål från Danzig, Pillau och Königsberg

m. fl. platser blifvit förbjuden, att England satt praemium

för införsel af korn, malt och hafre och att grannbygderna,

Vestergötland, Vermland och Dal, Sjelfva hade behof af

spanmål. Hr Wallerius påvisade att spanmålspriserna

redan vore så uppdrifna, att man måste hysa den största

oro för, att de fattiges behof af den oundgängligaste föda

icke kunde tillfredsställas. Den spanmål, som funnes på

nederlag, vore antagligen till stor del engagerad i

handelsspekulation på utrikes orter och sålunda icke åtkomlig.

Sjelf vore han betänkt på att snart få stänga sin bod.

Samtlige uppkallade förklarade, som sin slutmening,

att de fordrade, att bränneriernas verksamhet måtte för

en tid inhiberas, både kronans och enskildas.

Nu uppkallades hr N. Björnberg, en egenrådig,

egenkär, men också mycket både ärelysten och rik herre,

arren-dator af kronobränneriet på Stampen. Han upplyste, att

han väntade 18,000 tnr spanmål med första öppet vatten

från Stralsund, Malmö, Norrköping och Stockholm. Ehuru

denna qvantitet nog behöfdes för hans

bränvinstillverk-ning, ville han dock deraf afstå 4,000 tnr mot gängse pris

till stadens innevånares behof. Den fåfänge mannen skulle

antagligen spela välgörare. Bryggerierna kunde han icke

hjelpa. Ölet konkurrerade ju med hans bränvin. Allt detta meddelade magistraten till landshöfdingen,

som skulle med anledning af hvad upplyst blifvit taga sig

af den hotande olyckan. Det synes, som om faran

verkligen genom inskränkning i bränvinsbränningen och tidigt

öppet vatten den gången skulle blifvit någorlunda afvänd.

Men det tyckes likafullt alltjemt ligga i luften ett rätt

allmänt missnöje med brännerierna, hvilka nu dock lefva

ett ganska osäkeft lif, då höga vederbörande under vissa

förhållanden icke tveka att för kortare eller längre tid

stoppa dem.

För närvarande äro spansmålspriserna ändå ganska

höga säger man: hvete 13 å 15 rdr, råg 7 å 9, korn 5

å 6 rdr.

*

Det synes vara invecklad t nog med

bränvinslagstift-ningen här i landet. Det går icke så litet nyckfullt till

vid behandlingen af denna näring. Jag för min del skulle

icke gerna med öppna ögon underkasta mig sådan risico,

för att icke tala om att Sjelfva yrket åtminstone för

tillfället har en god del af folkmeningen emot sig. Å andra

sidan finnes det ju ock en mängd folk som vilja gynna

och uppmuntra bränvinstillverkningen på allt sätt, mest

kanske icke drinkarne utan mera en del landtbrukare,

som icke blott hafva direct förtjenst af densamma genom

stegrade spanmålspriser utan ock indirect, i det de få

gratis dranken till hjelp för att drifva upp sina ladugårdar.

Desse intresserade och andra klaga nu öfver denna

osäkerhet.

Men jag hörde härom dagen ett lustigare klagomål

i fråga om bristande tillgångar att beqvämt bekomma

bränvin. En stad kan arrendera af k. m:t

bränvinsbrän-ningsrättigheter, anmärkte den klagande. Men om staden

nu har inlåtit sig på en sådan affaire och byggt upp ett

dyrbart bränneri och derefter af någon anledning — om

vederbörande finna affairen omoralisk eller spanmålen under

tiden blifvit för dyr — måste inställa tillverkningen, inte bör

dermed — förtäringsrätten varda indragen eller ens

inskränkt? Men i följd af tillverkningens upphörande, och

då i och med upplåtelsen af rättigheten tillförsel från annat

håll icke är tillåten, sker härigenom ett betänkligt intrångpå hvarje god, ärlig och ordentlig medborgares rättigheter.

»Hvar skall jag få min aptitsup? Hvar skall jag få några

ankare bränvin åt mitt arbetsfolk, åt mitt sjöfolk? Desse

äro icke hågade att afstå från denna undfägnad».

Till svårigheten för en främling att sätta sig in i

den svenska bränvinshistorien kommer, icke blott att

principerna för lagstiftningen ofta bytas om, utan ock att olika

stadganden gälla för städerna och för jordbrukame på

landsbygden. För att icke tala om, huru lönbrännerierna

göra affairen osäker, om man icke sjelf vill fuska med

lönbränning.

I en a visa läste jag härom dagen en klok uppsats

om det öfverhand-tagande fylleriet. Det hette, att man

icke skulle försöka med stränga förordningar och förbud,

som sedan måste ändras eller upphäfvas. Bränvinsyran

vore visserligen moder till alla synder; derför borde denna

yra med religionens hjelp utrotas. Barn aflade i

bränvinrus blefve ofta tokiga, oftast småvuxna. Oändligt

vedervärdigt vore ock bruket att ge små barn bränvin, stilla

deras hunger, mildra deras lynne genom att ge dem sådan

stark dryck. Ingen drinkare, hette det ju ock, kunde

ärfva Guds rike. Kriget mot bränvinet borde vara ett

christligt krig. Att i hast utrota missbruket af denna dryck

vore dock alldeles omöjligt. Endast med öfvertygande

kunde man här komma fram. Emellertid hade den dyra

tiden och alla de värsta synder sin rot i bränvinet. Den

gamla tiden, då man icke lifnärde sig till förderf med

bränvin utan åt sin starka goda mat och drack sitt öl,

det var en annan tid det.

Ja, kanske svenskarne voro duktigare då, än de nu

äro. Åtminstone läto de då höra utaf sig mera ute i den

stora, vida verlden.

KAP. XI.

Jag har hört, att det lärer vara dåligt med sederna

och familjebanden i Stockholm, och att smittan af en mera

allmän missaktning för äktenskapets band och ett alltför

långt gånget öfverseende med illegitima förbindelser också

skulle ha sträckt sig hit. Jag är ännu icke så

hemmastadd med Göteborgs familjeförhållanden och sällskapslif,

att jag härom något kan döma. Damerna påstås

visserligen vara »romaneska»; sällskapslif och nöjen göra på

dem alltför stora anspråk, men den äktenskapliga troheten

och den pligttrogna husligheten anses dock icke här

missaktade eller försvunna. Men från hufvudstaden ha hit

kommit berättelser, som tyckas bekräfta, att föredömet

derifrån icke är af bästa slag.

Bland annat blef det ju, i samband med politiska

förföljelser, en allmänt känd sak, att den aflidne kungens

favorit, Oaktadt det att han hade den allra mest trofasta,

älskvärda och hjertegoda maka, inlät sig i alla möjliga

kärleksförbindelser, dermed också störtande i det värsta

förderf en af drottningens hofdamer, som sedan, för sin

medverkan i älskarens sammansvärjning, dömdes till

tukthus. Om denna liaison vill jag icke upphäfva mig till

domare; men det har nog hos alla förnuftiga gjort ett

obehagligt intryck, att denne höge herre sedan lemnade

denna hofdame vind för våg, så att hon tillochmed nu

lärer fallit i en lakejs armar och efter sagde dräng föd t

ett barn. Men kanske var hon så dålig, att han, den

höge och alltjemt ärelystne herren, icke ansåg det löna

sig att försöka hålla henne uppe.

Den lösliga moralen och den lättfärdiga tonen vid

den förre konungens hof spridde sig naturligtvis i första

rummet till hufvudstadens både högre och lägre kretsar;

den kryddades af skämt och ett i det yttre fint och

behagligt, efter franskt mönster eftergjordt sätt. När

lättsinnet sprider sig till de mindre städerna och

landsbygden, så följa den yttre förfiningen och qvickheten icke

längre med. Emellertid kan man ännu icke fälla en sådan

dom med afseende på det allmänna förhållandet här på

platsen. Men det är väl icke sagdt, att det så kommer

att fortfara. Exemplet tör väl ha sin kraft med tiden, om

det nu också har dröjt med att mera allmänt utöfva sin

förledande verkan.

*

Lector Ekebom säger mig, att familjelifvet i

Göteborg måtte vara i allmänhet ganska lyckligt, om man får

döma deraf, att många här boende familjer ha ofantligt

många barn. Den förut omtalade fabrikören Bauers hustru

lärer haft sjutton barn, nemligen fyra i ett föregående

gifte med en rådman, som hette Peter S37lvander, och

tretton med sin nuvarande man. En gammal ostindiefarare,

svåger till James Maule, vid namn Levinius Olbers, lärer

ha fjorton barn; familjen Tham skall också vara ovanligt

talrik. Lectorn nämnde flera andra familjer, som glädja

sig åt en synnerligen talrik afkomma. Jag kunde icke

lägga dem på minnet och ansåg det icke heller löna

mödan att skrifva upp namnen. Götheborg är emellertid,

påstod lectorn, en barnrik stad.

*

Den unge konungen lärer vara synnerligen väl

uppfostrad i en aktningsvärd moralisk rigtning, ehuru man

just icke kunde säga, att hans farbror och förmyndare i

vissa afseenden gaf honom något uppbvggeligt föredöme.

Det har varit mycket bråk med att få honom väl

gift, då det varit fråga om än den ena och än den andra

prinsessan. Hans far lärer gjort upp, att han skulle giftasig med en rysk prinsessa, men hans förmyndare

förlof-vade honom med prinsessan Lovisa Charlotta af

Mecklenburg. Ännu i dag talas om, huru det festades i Götheborg,

då denna förlofning kungjordes. Underrättelsen firades

redan på morgonen med salut både till sjös och lands

— en örlogsskonert, rikt flaggprydd, hade gått upp i Södra

hamnen — och derpå predikan. På qvällen — det var i

november månad — upplystes Stora torget med

marechal-ler. På rådhussalen var stor bal; och under densamma

afbrändes ett fyrverkeri, som från ett af rådhusets fönster

antändes af öfverstinnan Treffenberg. Utanför fönstret var

en dufva fästad, som innehöll något eldfängdt.

Öfverstinnan tände eld på dufvan, och så spridde sig från henne

elden till en stor massa fyrverkeripiecer, bland andra

kungens och prinsessans namnchiffer. Balen lärer varit ytterst

talrikt besökt. Man superade i flera vändor i stora

börsrummet. Efter festens slut anställdes på natten eller

morgonen ytterligare stark salut; och från varfvet Viken gick

Ostindiska companiets skepp »Lovisa Charlotta» af stapeln

under janitscharmusik.

Men trots all denna högtidlighet blef det intet af

med detta giftermål. Man säger, att den ryska

kejsarinnan förhindrade detsamma.

Förlidet år lärer det varit hårdt nära, att det blifvit

krig med Ryssland. Om detta nu var för den

mecklen-burgska förlofningens skull eller icke, kan jag ej säga,

men genom offentliga kungörelser, af hvilka jag sett en

hos Stålhandske, tillkännagafs att å »kejserliga ryska sidan

skedde krigsrustningar som ej utan sannolikhet tycktes

syfta derhän att med fredsbrott Kongl. Maj:ts och

Sveriges rike oroa». Derför skulle alla regementen, bl. a. äfven

i Götheborgs och Bohus län, »försättas i det completta

tillstånd, att de vid framdeles skeende order genast måtte

kunna uppbryta och afmarschera». Mot ryska gränsen

kanske? Eller bara till Nya varfvet för att inskeppas? Ja,

så synes verkligen varit meningen.

Märkeligt nog hördes sedan intet af om kriget på flere

månader, men efter någon tid — det måtte ha varit i fjol

vintras — begåfvo sig både kungen och hertigen af till

S:t Petersburg, der den förre skulle fria till den omtalade

ryska prinsessan, sedan derom underhandlats dels genom

ambassadeuren, h. ex. Stedingk, dels genom ett extra sän-debud hofstallmästaren baron Schwerin, båda sedan

gammalt kända äfven här uti Götheborg. Då talades i särskilda

avisor om, huru högtidligt kungen i början redan i

Finland mottogs af grefve Wielhoursky och baron Budberg,

som kommo med invitationsbref från kejsarinnan.

Särskildt förkunnades, huru kejsarinnan skickade utsökta

frukter konungen till mötes på hans resa, af hvilka en del

sedan kommo fram ruttna till regentens gemål och det

hemmavarande hofvet. Vidare beskrefs, huru general

Kou-tousow och öfverstelieutnant Pailow förde k. nv.t och

hertigen, merendels resande i öppen vagn, från Finland till

S:t Petersburg; men efter detta tillkännagifvande synes det

blifvit alldeles slut med alla underrättelser rörande denna

sak. Man kunde ana, att äfven denna giftermålsplan

runnit bort i sanden, i följd af konungens och svenska

pre-stemas betänkligheter i fråga om prinsessans religion,

berättas det; men aldrig ett ord fick allmänheten höra derom

offentligen. Åtminstone icke här i staden.

Denna finska resa lärer varit bland de sista företag

hertigen som förmyndare hade någon del uti.

Till firande af kungens myndighet lära Götheborgs

magistrat och borgerskapets äldste härstädes enat sig om

att samla fonder till den »förbättrade och varaktiga

Fattig-och Arbetshusanstalten» samt att flytta krutförrådena ur

staden och deras förläggande i magasin ute i Rya skog

snedt emot Klippan.

Dessa meddelanden hafver magister Ekebom

undfägnat mig med i morse. Han är ju lärare i historia, så

han bör väl ha reda på saker och ting. Litet godmodig

ironi blandar han gerna i sina föredrag.

Stålhandske påstår, att konungen i vintras sjelf efteråt

firade sin myndighetsålder mest genom att upphäfvä det

år 1794 utfärdade förbudet mot införsel af kaffe, hvilket

beslut i synnerhet lärer gjort alla äldre fruar och

made-moiseller förtjusta i honom. H. Maj:t hade, hette det i

kungörelsen härom, öfvertygat sig om, att smaken för

kaffe vore så allmän här i landet, att ett förbud kunde

anses olämpligt. Högstbemälte kunde ha sagt rent ut, att

man icke kunnat utverka eller controllera, att förbudet

efterlefdes.

Om konungen således i början icke hade mycken

tur med sina kärlekshistorier, så har han dock sedan igod tid visat sig som en inställsam fruntimmerskarl.

Ingenting kunde göra honom kärare för hans qvinliga

undersåter än denna kungörelse. Ung som han är har han

redan lärt sig att skaffa sig popularitet hos det afgjordt

mäktigaste könet. »Wat een goede haak wil worden moet

zich reeds bijtijds krommen».

* *

*

Mycket litet upplefde jag i dag under min, när jag

tänker efter, rätt löjliga brunnskur. Omgifven af dessa

många herrar, som synbarligen hade intresse af den, i

min anspråkslösa person, åt fäderneslandet återeröfrade

afkomlingen af en här känd slägt, hade jag svårt att slita

mig undan deras uppmärksamhet.

Jag begagnade mig dock af de tillfällen, som bjödos,

för att säga några hjertliga ord. Gifvetvis talade mina

blickar också hjertats språk. En rätt betydelsefull

underrättelse mottog jag, nemligen att den unga damens

föräldrar nu tyckas finna, att hon varit borta från sitt hem

alldeles tillräckligt länge och att hon derför antagligen i

någon af dessa dagar återvänder till Marstrand. Hr Carl

Bagge kom åkande i en fint laquerad caleche, af engelsk

faQon och på moderna resorer, förspänd med de der

hä-starne, som jag en gång hade litet att göra med. Jag

tyckte de voro gamla kära bekanta. Vid närmare

betraktande är hr Bagge deremot just icke någon vacker karl;

han stod der bredvid vagnen som en ful faun mellan två.

de skönaste gudinnor. När damerna satte sig upp i

åkdonet, fick jag en varm blick ur dessa hänförande blå

ögon och en afskedshelsning från den lilla blomstergärd,

som jag nu hvarje morgon låter sända mig från

Christine-lund. Det är emellertid nu nödvändigt att jag snart får

ett fullt besked på att mina varmaste önskningar kunna

realiseras.

* *

*

Efter detta var det just inte vidare roligt att tala med

mr John Lyon om Jamaica-rum, Virginska tobaksblader,

Soulan, Soatchoun, Hysan och Kongo. Då var det

angenämare att åter falla i händerna på magister Ekebom,som alltjemt lekande med små qvickheter följde mig till

staden, fladdrande med sin bruna camelotskappa.

Vi passerade dervid, innan vi kommo till Vestra

hamnen, på höger hand vid Kungsgatan ett hus, som en

magister Hellberg, kallad »Apologist», håller på att ordna

till ett s. k. contubernium eller hem för fattiga

skolynglingar, der de skola få husrum och kanske äfven mat.

Platsen kallas annars Capellans-tomten. Härpå visade mig

lectorn sin embetslokal, stadens gymnasium, som ligger

framför domkyrkan i hörnet mellan Kungsgatan och Vestra

hamnen. Domkyrkan ligger bakom, något inklämd

förefaller det; men hon är icke just heller något underbart

vackert att skåda, ligger för öfrigt snedt, hvilket icke

bidrager att höja dess skönhet. Åt Kungsgatan går en

temligen hög trappa ned från kyrkogården. Midt för denna

trappa har hr Olof Wohlfart sin bod, der jag köper

luktvatten, luktpuder och pomada.

Professor Malm var nu mest föremål för sin

embets-broders sarcasmer. Hade professorn varit närvarande,

hade nog lectorn varit försigtigare eller också fått svar

på tal, ty prof. M. lärer också vara nog så bitelak. Detta

måtte följa med dessa lärda herrar detta. Emellertid

omtalade lectorn nu, huru en prestman en gång af biskopen

i sittande consistorio skulle afsättas från sitt presterliga

kall, då han gjort sig omöjlig genom alltför stor

hängif-venhet åt bränvinsnjutningen och dessutom var en svåra

beryktad slagskämpe. Vid sådan embetsåtgärd följer

biskopen ett ritual, hvari det bland annat lärer heta: »För

alla de brott som begåtts under denna kappa beröfvar jag

dig härmed detta tecken af ditt presterliga kall!» Härvid

utbrast den sålunda afsatte presten i ett gapskratt och

ropade: »Hå, hå, hå, det är Malmens kappa!» Han hade

supit bort sin egen, och consistorii dräng hade lånat

professorns kappa åt delinqventen, då Malm icke var

närvarande vid förrättningen. Efter detta gjorde Malm, som

då ännu icke fått hvarken doctors- eller professors-titel

och som sålunda icke var berättigad att bära sidenkappa,

framställning hos biskopen, att han ändå skulle få begagna

sådan, hvilket biskopen biföll, då han kände mannens

stora fåfänga men också hans fallenhet för uppstudsighet

och hans elaka tunga. Efter detta lärer sagde sjelfkäre

herre blifvit mycket höfligare mot sin biskop. Äfven om en af sina kamrater från studenttiden hade

lectorn åtskilligt att förtälja. Här lärer finnas i staden en

gammal lifmedicus Engelhardt, som är en mycket prydlig

och ansenlig man. Denne var det dock icke nu fråga

om: han lärer hafva en son, som för närvarande är

professor i medicin vid Lunds universitet men lärer hota att

öfverge Esculapii konst för att få ett stort pastorat eller

kanske bli domprost. Men det märkvärdigaste med den

mannen lärer dock vara, att han är så ovanligt vacker, att

fruntimmerna äfven tycka detta och att han sjelf är af

samma tanka och begagnar sig på ett sådant sätt af denna

fördelen, att höga vederbörande äro mycket tveksamma,

huruvida de skola låta honom öfvergå till kyrkans tjenst.

»Man får häraf draga den slutsatsen», anmärkte min

lec-tor, »att det måste anses farligare, om en själens läkare

är för skön till det yttre, än om en kroppens vårdare

råkar vara det».

På tal om de svåra eldsvådorna, som varit här i

staden, nämnde lectorn, att det varit ett slags täflan

mellan två herrar att hitta på något utomordentligt medel att

förekomma dylika olyckor eller hindra deras fruktansvärda

spridning. Hofkamrer von Aken — jag föreställde mig,

att han var apotekare, trots den vackra titeln, och det är

han också, en mycket gammal apotekare, egare af Stora

apoteket vid Korsgatan — denne v. Aken förklarade, att

han hade hittat på ett ämne, bestående, om jag minnes

rätt, af fet lera blandad med sillake, som skulle slås ut

der, hvarest branden härjade, och då skulle elden gifva

med sig. Emellertid lärer man funnit detta ganska

opraktiskt, och det skämtades med hr hofkamrerns upptäckt.

Det lärer också kommit till en meningsstrid, icke blott i

tal utan äfven i tryck mellan hofkamrern och en hr

Nyström, som väl också var apotekare (antagligen i Kongelf,

der det i fjol var en stygg eldsvåda) och som också skall

hafva velat på något sätt styrka, att hans medel hafver

den pretenderade verkan.

Det finnes — som jag väl förut annoterat — här i

staden ett slags academi kallad »Vetenskaps- och

Vitter-hets-samhället». Denna lärer äfven befatta sig med

eldsvådor. Så hade denna academi anslagit en medalj på

tolf ducater åt den, som kunde construera en ställning

20 alnar hög och flyttbar, och på hvilken io personerkunde stå och sköta två strålrör. Den skulle vara lätt

att bära och kunna slås ihop. Jag tror icke att priset,

kom att utdelas. Samtiden tycktes icke »vuxen

ställningen».

»Jag är rädd för, att eldsläckningsfrågan, liksom så

mycket annat vigtigt, får hänskjutas till consistorium»,

anmärkte lectorn, »så kunna vi få ett uppfriskande gräl

mellan Malm och Kullman.»

Lectom omtalade äfven ett annat af professor Malms

äfventyr. Han lärer vara obilligt sträng mot sina lärjungar.

I följd häraf förenade sig en gång en hel mängd

gymnasister och rymde rent af ifrån staden. Hrr Bruzewitz och

Åkerman, då för tillfället konungens befallningshafvande,

skulle haft ett förskräckligt arbete med att plocka ihop

gymnasisterna igen.

Jag tog mig friheten att bjuda hr lectorn på frukost

hos tracteuren och pastejbagaren Lembinett, der vi

undfägnade oss med rullsylta, »fromage de cochon» och

Stock-holmsöl. Sedan vi härefter tagit oss ett parti billard hos

tracteur Passeray vid Drottninggatan, följde mig lectorn

till Bonamys boklåda i Arfvidssonska huset vid Stora

Bommen. Det tyckes vara den enda verkliga bokhandeln

i staden.

Jag vet icke, om lectorn är någon riktigt lämplig

rådgifvare för mig i fråga om hvad jag egentligen behöfver

lära. Emellertid valde han ut åt mig en, som jag tycker,

ganska svårläst bok, »Harmonien eller allmän plan för en

upplyst och ägta kärleksförening», af en herre som heter

Torild, hvilken för några år sedan lärer ställt till mycket

spektakel här i landet, Lockes »Afhandling om underverk»

och den sammes »Bref om religionsfriheten», båda i svensk

öfversättning.

Lectorn visade mig ock ett aftryck af den bön, som

begagnades i judiska församlingen i Stockholm, då

konungen blef myndig. Det hette deri bland annat, att Gud

»till verldens sällhet, till allmän glädje på Sveriges tron

uppsatt sin älskling vår store Monarch Gustaf Adolph».

Äfven hette det: »Låt hans beröm utbredas öfver all

verlden, att äfven de aflägsnaste Länders Invånare må prisa

och välsigna hans namn! Du utdelar rikedom och ära

efter Ditt behag: O så utgjut öfver hans Länder din

välsignelse!» I bönen hette det äfven, att enkedrottningen

8borde få lefva länge och glädjas öfver »den kosteliga

skänk hon gifvit verlden.» Till sist kom en åkallan till

»Allfader», att också »Abrahams afkomlingar måtte finna

nåd inför Konungens ögon och under hans visa regering

icke sakna det beskydd, Du Israel lofvat hafver».

Lectorn förtäljde mig, att flera mosaiska trosbekän^

nare på senare tider flyttat till Götheborg. På Holländare-»

gatan har nyss en större firma S. E. Warburg etablerat;

sig. Den lärer här innehas af en S. Henriques. Tand^

läkare pläga mest vara israeliter, såsom Simon, Nathan

och Levy. Den sistnämnde annoncerar, att han sätter in

både »naturliga och artificiella» tänder och gör svarta

sådana så hvita som elfvenben; han har också

tandtinc-turer som efter kort tids bruk verka i flera år.

Lectorn tror icke, att härvarande mosaiske

trosbe-kännare äro lika yrvaket modeme som de holländske.

Desse ha en klubb, hvars valspråk är »Lycklig genom

frihet» och som gjort ansökning om, att äktenskap mellan

judar och kristna må tillåtas, att alla skrån och gillen må

upphäfvas eller att åtminstone tillträde till dem öppnas

äfven för israeliter.

Först på senare tider ha israeliterna här i Göteborg

fått tillåtelse att i sin Ijenst ega »svenskar». När judar

skola taxeras, tillkallas numera här alltid två

förtroendemän från deras församling. I Köpenhamn lära nyligen

de yngre israeliterna gjort uppror mot de äldre, som,

åberopande sig på Talmud, icke ville göra räkenskap för

kyrkokassan. De yngre ha vädjat till danska regeringen

och fordra för öfrigt äfven allmän reform i sin

läroförfattning.

KAP. XII.

Jag mottog i går en inbjudning till en soirée hos

krigsrådet Maule, en följd af den uppvaktning jag gjorde

i förra veckan, då jag lemnat ett kort, en blankett med

min namnteckning. Krigsrådet var då sjelf i staden;

krigsrådinnan — en dotter till majoren och rådmannen

Lund — var icke heller »hemma». Det är en mycket

vacker landtgård de bebo, visserligen endast trähus, tre

eller fyra; men åtminstone två af dem ha vacker stenfot

— sådan sten lärer tagas dels från Öland, dels från

Kinne-kulle — och ett af dem har en rätt långsträckt pelarhall

öfver hvilken går en svalgång med rika blomster i vackra

krukor. Trädgården är synnerligen väl ordnad, med väl

klippta träd och buskar; en bred terass, antagligen

konstgjord, med sandstensbalustrad och stentrappa; beqväma

soffor inbjuda till hvila; nere vid elfven vinkar den vackra

pavillonen lemnande bästa tillfälle till förtroliga samtal

eller lockande till att beundra den lifliga rörelsen på

rivi-eret. Med samma pavillon är ock ett vackert badhus

förbundet.

Jag tittade in i förbigående hos Stålhandske. Från

väfkammarfönstret såg jag en skymt af Stina Reuterfelt,

som ungdomsfrisk, godlynt och full af skälmstycken,

alltjemt hjelper till i huset. Annars voro fruntimmerna

osynliga. Stålhandske skulle just rusta sig för att vara med

om de nu pågående skjutöfningarne — eller kanske skulle

han endast ut för att tillfredsställa sin nyfikenhet och vara

blott en åskådare af dessa krigiska lekar. Emellertid sköts

det den dagen och äfven i dag på morgonen skarpt med

grofva kanoner, mörsare och haubitzer från två

improviserade vallar vid Kockekullen och ett ställe som kallas

Långlandia ute på Kungsladugårdens egor. Bombkastning

skulle vara den hufvudsakliga öfningen. Genom

kungörelse och anslag är tillsagdt, att skotten riktas mot

bergen invid Nya Varfvet och mot Frölunda sockens utmarker,

så att menniskor skola hålla sig derifrån under tiden, så

vida de icke vilja risquera att bli träffade af dessa farliga

piecer. Det lärer vara en ung ny major, baron

Palm-stjema, som leder denna exercis.

*

I dagame skall visst en krigsfregatt, eller kanske det

skall vara två, afgå från Nya Varfvet till Medelhafvet för

att till kejsaren af Marocco öfverföra en del presenter

från den unge svenske konungen.

Det är dock märkvärdigt, att en tapper nation, som

förut höljt sig med så mycken krigisk ära och låtit de

väldigaste riken darra för dess vapen, skall humiliera sig

derhän, att densamma skall rent af betala en årlig tribut

till denne barbariske tyrann. Så är emellertid förhållandet.

Om han icke på bestämda tider får, hvad han vill ha, så

uppbringa hans vasaller, sjöröfvame, alla svenska

handelsfartyg, som de få tag uti och föra dem till Tanger. Nu

säger Stålhandske, att kejsaren i år tyckt att han fått

vänta för länge på »presenterna». Han har skrifvit från

sitt slott Robat, att de svenska besättningar, som han

tagit, må alldeles förträffligt, att de bli frodiga och

»slagt-feta» och bemötas på det älskvärdaste sätt, samt att de

skola bli frigifna så snart det väntade svenska sändebudet

kommit till Robat, eller till kejsarens läger vid Salee, med

de väntade skänkerna. Då jag uttryckte min förvåning

öfver, att Sveriges konung underkastade sig dylikt,

upplyste Stålhandske, att mäktigare riken än Sverige bure

samma skymf och löste ut dem af sina undersåter, som

dessa pirater tid efter annan förde i slafveri — låt vara

ett mildt sådant — till olika platser i detta högst

besynnerliga kejsardöme. Och det lärer icke vara nog med, att Maroccos

kejsare på detta sätt slår civilisationen i ansigtet: äfven andra

potentater — vasaller till den turkiske kejsaren eller

sultanen — hafva börjat lägga sig på samma lönande

handt-verk. Dessa beyer eller deyer eller paschar lära emellertid

ibland icke bry sig om att taga lösen för somliga vackra

fruntimmer, hvilka deras folk fångat och som vid

bekantskapen särskildt fallit i deras smak. Dem behålla de.

*

Ett kort besök aflade jag i dag hos köpmannen Lars

Levgren, som midt uppe i det väldiga affärsstimmet med

Bohussillen här på platsen ändå säljer holländsk sill. På

min fråga om han icke kände sig frestad att öfverge den

holländska affären och slå sig på svensk sill, svarade han

att han icke hade lust att börja trängas med uppköparne

på Götheborgs quaier; och för mellanhänderna hade han

icke något förtroende. Det enda han hittills gjort i fråga

om svensk sill var, att han använde sillgrums till gödsel

vid sitt lilla landtbruk.

Derefter hade jag det nöjet att åter sammanträffa

med den af Ekebom omtalade, unge förhoppningsfulle

officern Janne Wingård, som just var på väg för att taga

i betraktande en större myntsamling, hvilken är till salu

i Fiedlers gård vid Kyrkogatan, och som han mycket

intresserar sig för. Det är en vågmästare — en tjensteman

vid jernvågen — Barthengren, som plockat ihop denna

märkvärdiga samling af mynt och medaljer, till en del i

ädel metall, guld och silfver. De lära förskrifva sig ända

från en konung Jacobs tid*) till och med Gustaf HT.s.

Icke mindre än 77 dukater höra till samlingen och

dessutom offentliga silfverskådepenningar om 1,442 lod för att

inte tala om privata skådepenningar (flera hundra lod, vill

jag minnas) samt koppar-, messings- och tennslantar,

delvis förgyllda eller bronzerade. Janne Wingård, som har

en svärmande håg för flera vetenskaper, var alldeles

förtjust i denna collection; men han förklarade dock helt

fromt, att han icke hade hjerta att pungslå sin snälle

*) Anund Jacob.

Anm. af utgifvaren.fader på så ohyggligt mycket pengar som denna skatt skulle

kosta. Kunde nog hända att gubben låfvade att punga ut

med liqviden — fast han icke vore försedd med kassa — men

då borde rådhusrätten sätta honom under förmyndare som

ohjelplig slösare. »Jag skulle sjelf vara i stånd att skicka på

honom öfvérskulten Borelius och sålunda med en utsökning

ge honom en varning för lifstiden, om han vore så galen för

sin tokige sons skull.»

I förbigående togo vi här också i betraktande en

s. k. elektricitetsmachin. Den uppgafs hafva tillhört en

juvelerare Ahrenberg, som för öfrigt också lärer hafva

varit stadens gästgifvare. Han begagnade icke denna

machin vid gästgifveriet, upplyste min nye vän Janne,

utan i sin guldsmedsaffair för något slags modem

försilf-ring. Så vidt jag förstod min lärde vän rätt, så skulle

den elektriska kraften fördela den ädla metallen så tunnt,

att den derigenom blefve till mycken nytta i en sådan

handtering.

Den unge officeren hade för öfrigt alla möjliga slags

funderingar. Under det att han plägar den ena dagen

skrifva afhandlingar i militaire tactique, faller det honom

den andra dagen in att grubbla på, om man inte kunde

inrätta en strumpfabrik här i staden efter engelskt

mönster och sätta upp s. k. strumpstolar, som nu äro så

moderna i England och som ju tillverka de engelska

strumpor af silke, bomull, regarn, ylle som vi allmänt börjat

slita äfven här i landet. I förbigående hade han ock

funderingar på att göra något stort af ett grytgjuteri, som

nu drifves ute på Röda sten, och att röka Halmstadslax i

Götheborg. »Härom dagen var jag nog lycklig att kunna

recommendera ett enklare utrotningsmedel mot vägglöss

åt en af lectorskorna, som höll på att bereda en högst

märkelig blandning af virginiska blader, rulltobak kokad

till sås, målarefernissa, sönderstötta svarta piphufvuden,

med så mycket tobaksolja som möjligt, aurum pigmentum,

salmiac o. s. v.», berättade han mig; men hvad det nu

var för ett medel han hittat på, det glömde han att

berätta; och samtalet gick också genast öfver till ett annat

ämne, så att jag icke ens hann fråga.

Jag tror, han kom in på historien om, att den

bekante f. d. abbéen Sieyes, en af den franska republikens

fäder, skrifvit till ingen mindre än den store tyske philo-öophen Immanuel Kant i Königsberg ett det allra mest

smickrande bref med en skildring af sagde fristats

författning och en förfrågan, huruvida professorn icke gillade

densamma. Kant skulle ha skrifvit till regeringen i Berlin

och frågat hvad han finge svara. »Jänne» fann historien

rolig, men det sämsta med den vore, att den nog icke

vore sann. Sieyes hade nog skrifvit ett artigt bref till

tänkaren men icke begärt hans yttrande om den

fransyska statsförfattningen.

Vi kommo äfven att tala något om presterskapet och

religionsväsendet i Götheborg. »Janne» förklarade, att hans

»cher pére» nog vore en ibland de mest nitiska prester i

Sverige, men att han hade svårt nog att hafva fördrag

icke blott med en mängd anspråksfulle, egenrättfärdige

menniskor, som trodde att just deras brist på bildning

gjorde dem till Guds barn — »Salige äro de enfaldige»,

heter det ju — utan äfven med denna nästan lika

obildade hop, som kastade all religion öfverbord, inbillade sig

att de förstode våra moderna »philosopher» — hvilka de öfver

hufvud förstode mycket litet — bättre än Guds klara,

för all verlden förkunnade ord. »Janne» trodde att det

nog vore möjligt, att en del fransyska »philosopher» hade

anläggning och anspråk på att bli förstådde af en större

allmänhet, men att de tyska och engelske academiske store

tänkame nog icke tänkte på någon större allmänhet än

de s. k. academiske medborgarne. För tillfället hade

biskopen svårt med sina presters anklagelser mot den

»evangeliska brödraförsamlingen»; men på hvad sätt detta kunde

vara fallet, det visste icke »Janne».

Deremot visste Janne, att det vore synd om det lägre

svensk-lutherska presterskapet. Adjuncterna hade alla skäl

att klaga. De hade endast vanlig dränglön. De finge

ligga i rum, som icke vore bättre än drängkammare. De

skulle ändå hålla sig med puder och pomada; möjligen

kunna de nu mera slippa ifrån »rouch å la Lavendel» och

silkesstrumpor, som de franska abbéernas exempel en tid

lockade dem till att eftersträfva och förskaffa sig; de måste

dock ha kappsäck och ridkläder och på somliga ställen

sjöiö&nskläder, och naturligtvis skulle de så till vida följa

med tidens smak, att de hade snus och tobak, för att inte

tala om att anspråken nu stegrats så långt, att de också

borde följa med någorlunda i den moderna litteraturen;

och detta allt med en årslön af — 40 Rdr, Jag instämde naturligtvis deri, att det måtte vara

illa stäldt för desse unge prestmän: »Men kan niet van

den wind leven».

Wingård slutade sina små dels allvarliga, dels

skämtsamt spetsiga anmärkningar med en fråga, hvarför

veteri-nair- eller djurläkare-eleverna i Skara skulle lära sig äfven

trädgårdsskötsel, Gudslära — »systematisk föreställd»! —

mennisko-anatomi och mennisko-chirurgi ? »Kunde de

icke hafva nog af kännedomen om den fänad, de sedan

blefve anställde att sköta. Skulle de kanske tränga undan

de s. k. kloka gummorna och gubbarne? Men detta ginge

icke med »systematiskt framställd Gudalära», ty der måste

»vidskepelse och trolleri vara med». Jag kunde icke

besvara dessa frågor, och han sjelf hann ej göra det.

Jag kan icke neka till, att Janne Wingård föreföll

mig vara en ibland de på samma gång mest beläste och

mest liflige och känslige unge män jag hittills träffat.

Hvad skall blifva af denne mannen, tänkte jag. *)

*

Jag har på Wingårds råd lemnat mitt förra matställe

och nu gjort försök hos en fru Stina Lisa Sandahl i hr

Renströms hus vid Lilla bommen. Der kosta fyra rätter

mat till middag 16 skilling. Om qvällarne kostar deremot

hvarje rätt 4 skilling. Der finnas ock ett par goda ölsorter,

flera slags liqueurer samt Medoc, Rhenskt och Portugis.

Det var mig i går en fägnad att åter få träffa lille

Lagerheim och min gamle vän Petterson. De hade med

sig ostindiska fältskären L’Anglois och ett par rätt lustiga

kamrater från den senaste Ostindiefärden, buteilleuren

Namnell — han bor nu på ett landeri söder om staden

som heter Brandtdala — och en half holländare, som jag

visst träffat förut någon gång; jag mins inte riktigt hvad

han heter, men jag tror namnet är Ueberscheur; han är

också buteilleur: han bor annars i Masthugget.

*) Om icke utgifvaren misstar sig, så blef denne unge fänrik

eller löjtnant sedan ingenting mindre än statsråd.

Utgifvarens anmärkning. Det är märkligt nog hvad sådana der resor föra

menniskor närmare hvarandra, hvilka visst icke ha samma

ställning i sällskapslifvet. Annars har jag ock lagt märke

till, att när den högre aristokratien isolerar sig på ett rätt

farligt sätt, så sluta sig deremot mellanelementen mera

tillsammans.

Om detta är en inverkan af den franska

revolutionsrörelsen och de opinioner, som denna manat till lif eller

tillämpning, så må denna förändring i åsigter icke

derför anses deplorabel eller förkastlig. Här i staden har

lAnske detta förhållande förberedts, i det bl. a. en mängd

adeliga personer och ibland högre amiralitetsofficerare

tagit tjenst hos Ostindiska companiet. Särskildt torde

en längre gående* förändring i meningen böra med

tillfredsställelse helsas, då densamma yttrar sig deruti, att

kroppsarbetets yrken icke längre föraktas af de mera

beläste eller bildade.

Jag hör att en magistratsperson eller rådman här i

staden förklarat, att han såge med nöje, att gesäller, som

uppföra sig anständigt och beskedligt, gå i sällskap- med

studenter och skrifvare — en i forna tider oerhörd sak,

då man ansåg en pudrad hjessa, hvari oftast ej bodde

hundrade glosor, utmärka ett långt ädlare kreatur än den

kunde vara, som arbetat sig till gesäll. Denne rådman

skall hafva tillagt, att han trodde, att hans söner, till äldre

år komne, skulle välsigna honom, när de trötte af hyfveln,

grafstickeln eller skafjernet ginge till ett godt bord, som

deras svett dukat med redlighetens bröd, i stället för till

ett bord serveradt med olofliga sportler, tillgrepp af

kronans medel, medmenniskors olyckor genom beslag,

an-gifvelser m. m.

Man må väl säga, att denne rådmannen just icke synes

haft så goda tankar* om det embetsstånd han sjelf

tillhörer; men det är ju likafullt möjligt att han har rätt.

Kroppsligt arbete är värdt sin heder. Man kan väl ock

säga, att handtverkarens kall är lugnare och stadigare än

köpmannens och sjömannens, under det att detsamma

framför embetsmannens har det företrädet, att han kan

utöfva det och derpå få sin utkomst hvarhélst han

hamnar här i verlden.

* Emellertid togo vi nu tillsammans kosan till

Vaux-hallen, som är en angenäm plats på en så vacker dag

som denna varit, förutsatt att det icke är för trångt,

hvilket det kan vara, äfven fastän de besökande sprida

sig rundt omkring i den ändå temligen stora trädgården

med dess musikpavillon i midten, dess vackra planteringar,

dess små fiskdammar, dess rörliga lif på alla kanter och

i alla höm. Snälla skärgårdsflickor i gredelina eller

rödrandiga lärftskjortlar, hvita eller gula nankinströjor och

gigangs-förkläden hulpo till att förskaffa oss hvad vi behöfde.

Som vanligt läto vi välfägna oss med en Batavia arracsbål,

tillagad af buteilleurerna på det engelska sättet, samt med

våra pipor och vår klubb-tobak, eller kanske det var

Camilford.

För min del älskar jag musiken ute i den fria naturen.

Här spelade också nu flera skicklige konstnärer, dels solo,

dels tillsammans. Bland dessa artister äro hrr Hirschfelt,

Schönow och Althausen allmänt bekanta och värderade

af alla musikvänner i Götheborg. De tractera waldhom,

oboe. och contrafagott och spelade nu flera vackra

symfonier tillsammans med en herre, som vi till en början

icke kände, men hvilken befans vara ingen mer och ingen

mindre än information smästaren vid den kungliga

musi-caliska academien i Stockholm, hr Georg Johan Berwald.

Han är en stor virtuos på fagott. Sedan i fjol lärer

han fått smak på att gästa i Götheborg. Han lärer då

tillsammans med sin ännu icke fullvuxne son här gifvit

flera concerter. Sonen lärer redan vara en violin-artist.

*

Märkeligt nog kommo vi att språka om landets

financer. Anledningen var väl den, att det talas rätt

mycket om, att de senaste Ostindiefärdema endast

medfört förlust, under det landets economi ändå skall vara

rätt tillfredsställande. Förmyndar-regeringen lärer hafva

upphjelpt den credit, som den förre, så olika bedömde

kungen skall hafva förstört. Det s. k. Riksgäldscontoiret

eller det embetsverk, som numera sköter rikets skuld,

lärer vara i en mycket god ställning, och dess sedlar

användas utan betänklighet. Dessa skuldsedlar innehållaendast, att »Uti Riksens Ständers Riksgälds Contoir är

insatt en summa af» — jag nämner här beloppet af en

sådan der förbindelse som nu ligger framför mig — »Två

riksdaler, hvilka Två riksdaler där Innehafvaren har att

återbekomma». Så enkelt dessa sedlar — utfärdade på

alla möjliga belopp, mycket höga men äfven märkvärdigt

låga — äro tillverkade, lära de dock sällan förfalskas,

hvilket deremot lärer varit fallet med andra motsvarande,

mera tillfälliga och mindre tillförlitliga anvisningar på

allmänna medel och kassor. Isynnerhet lärer efter senaste

krig Fältkassans sedlar efterapats. De äro också ännu

simplare. Der stod endast t. ex. »Af General Fältkassan

utbetalas mot denna sedel En rdr 32 sk. specie.

Fahnehjelm.»

Den senaste förmyndarregeringen har alls icke varit

omtyckt, men ingen nekar, att den varit ganska mån om

att sköta landets economi och att iakttaga sparsamhet;

om den också misstagit sig i många fall rörande den

förstnämnda.

Äfven talade vi om den sällsporda oegennytta som

en bruksegare Hammar på ett factori vid en plats, som

heter Thorskog, utvecklar, då han vill rädda Götheborg

från bränvinsfloden genom att flytta kronobränneriet till

sagde Thorskog. Derigenom skulle icke blott Götheborg

bli nyktert, utan det skulle också bli bättre pris der både

på spanmål och vedbrand, då man vid Thorskog skulle

elda under bränvinspannoma med stubbar och rötter och

skogsaffall. Hr Björnberg gör nog hvad han kan för att

hindra en sådan flyttning.

Jag nämnde för mina vänner Petterson och

Lager-heim, att jag vore betänkt på att åter flytta ut på landet,

då just inga affairer nu qvarhölle mig i staden. Jag hade

tänkt fara till Marstrand. Skälen för detta val delgaf jag

dem dock icke, men Lagerheim gissade dem nog. De

räknade emellertid upp en del ställen närmare staden som

kunde recommenderas. Jag skref upp Morian, Tubal

Cain, Sveaborg, Bon Speranz och Eolus i Majorna, nätta

hus med trädgårdar och i hyggligt folks egor, »Svarta

ömen», också i samma trakter, tillhörig handlanden

Abraham Andersson, vidare en lägenhet i capitaine Schales

hamnegendom och en i enkan Holms hus vid Tullgatan

i Westra Haga, hvilket senare ock skall vara omgifvet af

en vacker trädgård. Vi skilj des efter en angenäm afton. På hemvägen

roade jag mig att följa brandvakten, se på hans sax eller

tång och profva hans märkvärdiga harskramla, ett mycket

löjligt instrument af trä, som har ett skarpt ljud afsedt

att väcka människor vid eldsvådehändelser. Brandvakterna

äro ganska snyggt klädda i blått med paillegula uppslag

och i vadmalskappor af samma blå färg.

När jag kom inom Carl port mötte jag

stadsvakts-patrullen. Stadssoldaterna äro ännu snyggare; de hafva

en nätt uniform: blå klädesjacka, med krage och uppslag

i paillefärg, gula skinnbyxor, hvita ullstrumpor och skor,

damasker, ullvantar och blå commisskappor med hvita

snören och messinghakar under den kallare årstiden,

hattar likaledes med hvita snören, styf hårpiska med

band o. s. v.

Artilleristernas uniform skiljer sig från alla andra

här synliga knektars. De ha blå jacka och blå nya

fransyska åtsittande pantalonger samt svarta damasker.

De bära höga runda hattar med brättet uppviket på ena

sidan, som prydes af en gul plym. Till equiperingen höra

dessutom gult bandoler och gult bälte, af sämskskinn. De

äro beväpnade med carabiner. En något öfverdrifven

utstyrsel är den, att de ha icke blott stångpiska bak utan

äfven särskildt flätadt hår framför öronen.

Infanteristema ha visst allmänt här i Sverige hvita

knäbyxor och hvita långstrumpor, ibland också damasker

samt höga hattar. Endast vid ett par regementen lärer

man börjat med de franska chapeau’erna i form af en

tvärvänd samt upp- och nervänd båt. Somliga herrar

hafva låtit utrusta sina lakejer och kuskar med sådana

franska hattar.

Amiralitetsfolket är klädt i blått med hvitt bandoler

och hvitt bälte samt likaledes höga hattar.

KAP. XIII.

Krigsrådet Maules fest i går qväll var i sanning

lysande. Här utvecklades en lyx, som jag tror vara ovanlig

äfven inom de förnämsta kretsar i hufvudstaden. Bostaden

är ju till det yttre mycket prydlig och har verkligen täcka

omgifningar och utsikt öfver elfven, men egentligen må

den ju dock till det yttre anses enkel och i förhållande

till det inre anspråkslös.

Hvad jag egentligen skall teckna mig till minnes

vet jag knappast, då allt var så smakfullt och vackert.

De vackra mahogne-meublerna med delvis förgyllda beslag,

de svarta ländstolame med gult brocheradt siden, de

förgyllda »consolve»-borden, porcellainsborden med sina

the-serviser, sina »morningskoppar» i touch och guld, sina

genombrutna fruktkorgar, »lagener», »kloek-karels», aflånga

silfveraskar och kannor, den lackerade svarta bureaun

med inläggning af perlemor i ett af rummen, det

grön-lackerade och rikt förgyllda klockfodralet i salen, de

vackra fayencekakelugnarna, den persiska eller indiska

mattan i ett annat rum, de präktiga ottomanema, det

målade taket i samma salong, kristallkronorna i en annan

sal, det nyss från Paris införskrifna fortepianot, allt detta

måste göra det behagligaste intryck, för att icke tala om

dessa holländska »bouquetiers å Jacinthe» uti »camai"eu»,*)

*) Lagena = flaska med lång hals. Camaieu = målning i

en och samma färgton. Utgifvarens anm.

fayence-buren med sin papegoja, »gorgelettema» för piporna

och »crachoirema», allt blått i blått från Delfit.

I ett mahogneskåp med rikt förgyldt beslag

förvarades en snäcksamling bestående af flera tusen snäckor,

mest från främmande länder och af stor skönhet. Janne

Wingård var naturligtvis genast framme och skulle

undersöka det intressanta innehållet.

I ett dunklare rum med väfda tapeter — det påstods

att den för tio å tolf år sedan i Frankrike aflidne svenske

mästaren Hugo Taraval skulle förskaffat dem — och

meubler klädda i gyllenläder hade en del af ungdomen

samlat sig, ransakande innehållet af ett genombrutet

elfenbensskrin.

Der fick jag trycka m:lle Hellebergs hand och

ex-primera min djupa bedröfvelse deröfver, att jag icke på

tvenne dagar sett henne vid Surbrunn. Hon nämnde då,

att hon vore så godt som på väg hem till Marstrand, och

att det endast var hennes nåd Maules enträgna

föreställningar, som kunnat förmå henne att öfvervara denna

festlighet, hvarmed hon dock äfventyrade att hennes fader kunde

bli grufligt ond, så vida icke den snälla hennes nåd äfven

lofvat att skrifva ett par rader till hennes moder, hvilka

rader borde stämma båda föräldrarne till någon mildhet.

Den älskvärda värdinnan blandade sig emellertid i detta

vårt samtal, något hvaröfver jag omöjligen kunde visa

något missnöje, ehuru jag väl velat tala om något som

endast kunde sägas mellan fyra ögon.

Den samlade societeten var väl ock den finaste

Götheborg kunde prestera, damerna klädda i siden, tyll och

finaste musseliner och andra grannlåter till trots för den

nyligen reviderade öfverflödsförordningen. Visserligen

saknade man hans högvördighet doctorn och biskopen,

som, i yttersta grad plikttrogen som han är, måste

begagna tiden för att bereda sig till sin predikan för

morgondagen; ej heller hade landshöfdingen kunnat infinna

sig, eftersom han icke är i Götheborg; men der fanns dock

åtskilligt af samhällets grädda. Baron Patrik Ahlströmer

— jag tror han en tid varit vice landshöfding någonstädes

i landsbygden, men jag vet att han såsom delegare i

firman Sahlgren & Ahlströmer sedermera haft många

ledsamheter och stora bekymmer — landssecreteraren E.

Brusewitz, öfversten baron C. U. Silfverschöld, baronessan,hans gemål, född Elert, enkefriherrinnan Sara Ahlströmer,

född Sahlgren, capitainen vid Stedingkska regementet grefve

Wrangel, om jag icke misstager mig förlofvad med

biskopens dotter m:lle Hanna, den gamle ostindiefararen

Levi-nius Olbers, egare af Lindholmen der borta på andra

sidan om elfven, grosshandlaren Hans Busck med fru,

generalqvartermästarelieutnanten v. Matém, öfverstinnan v.

Matém, en enkefru Tham, född Grill, en artillericapitaine

Mörck, som skall lemna Götheborg och följa med den del

af artilleribrigaden som blifvit förlagd till Jönköping,

lec-tor Olof Westman, en lärd philosoph, m. fl. få väl räknas till

de äldre.

Till de yngre, om också ej de allra yngsta, tager

jag mig friheten att räkna mig sjelf och en jurist, en

ny-utnämnd rådman Hammarberg, Johnny Petersen, son till

Lorens P. på Lorensberg, secreteraren vid Ost.-companiet

Carl Henric Tranchell, bokhållaren G. H. Ekman (i firman

G. R. Prytz, son till Peter Ekman). Artilleriofficerarn e

äro nu ute på öfning; annars hade nog här funnits en

del af dem. Nu representerades de egentligen af, utom

capitaine Mörck, en lieutnant Helvig, som lärer vara en bland

de skickligaste af här sig uppehållande yngre officerare.

En pigg officersaspirant, sergeant Lillje af Aspenäs, en

ung pojke, lade jag ock märke till. Denne unge mannens

slägt hafver förut egt en egendom Aspenäs, som ligger

ett par mil härifrån, men detta gods lärer på senare tid

inköpts af familjen von Jacobsson.

Hvad beträffar de yngre damerna hade jag

naturligtvis knappast ögon för mer än enda, men väl måste jag dock

som en bildad cavaljer äfven sysselsätta mig med några

andra. Jag minnes utom m:lle Wingård för öfrigt en

fröken Matém från Vermland, en fröken Anna Tham, en

m:lle Ström, slägting till värden; en ung fru Broms, född

Ekman, uppehöll sig ock med de yngre. Man talade om

redouterna och masqueraderna i comedie-huset i vintras,

om magnetiska och sympatiska läkemedel mot hufvudvärk,

som säljas af en herre på Kyrkogatan, hvilken också

åtager sig att i hast utfundera en menniskas temperament.

Man började taga fram sina små arbetslådor, mest i form

af böcker med spegelpermar, sina saffiansnålböcker —

också naturligtvis med speglar — sina knytnålar eller till

och med stramaljarbeten. no

Den artige värden förkunnade emellertid snart, att

han hade tänkt att låta utföra musik i trädgården; han

hade derför engagerat de välkända artisterna Hultengren

och Martens och stadsmusikanten Storm; men då det såg

ut, som om man inte kunde vara alldeles säker för regn,

så skulle dessa herrar i stället musicera på loftet öfver

pelar-verandan, på hvilken de ärade gästerna under tiden

kunde, om de så ville, hemta frisk luft och väl unnade,

andra förfriskningar, hoppandes hr krigsrådet, att de gode

herrar musikartister inte skulle draga sig undan att, ifall

ungdomen så önskade, sedermera inne i stora salen spela

upp en eller annan dans, hvarvid han sjelf och kanske

äfven hennes nåd och de andra äldre herrarne och nåderna

ville föregå med godt exempel, om än en och annans

kroppsconstitution, särskildt värdens egen, derför kunde

anses föga lämpa sig. The och bålar serverades. »De

groote thee goed» af Delft föreföll mig som en gammal

bekant eller god vän. En dyrbar »buire»*) Var fylld med

någon läskande brygd. Jag tror väl, att en eller två af

herrarne efter gammal ful vana tände sina pipor derute

på svalen, men de yngre manliga gästerna togo sig

granneliga till vara för sådan frivolitet.

Om en stund började verkligen en rätt animerad

dans inne i den stora salen, hvarifrån man flyttat ut de

gammalmodiga, högryggiga, skinnklädda stolame och der

man stängt för fönsterluckorna och tändt vaxljusen i

kronorna. En del af de äldre herrarne deltogo ock till en

början helt sirligt i dansen, dermed bevisande att de

visserligen icke glömt de omsorgsfullt inöfvade stegen och

turerna, om äfven en del rörelser röjde årens och andra

sysselsättningars här mindre fördelaktiga inverkan. Till

min stora förtjusning fick jag föra m:lle Rika i en

ang-laise, hvars turer jag kände till. I den franska

contradansen vågade jag icke deltaga. Hon förer sig med en

naturlig gratie, som öfverträffar alla andras försök att vara

behagliga i rörelserna.

Alltför tidigt kom besked, att vi hade att göra

värdfolket heder vid supéen. Den var lysande, närmast lik

den mest festliga banquett.

*) »De grote the goed» = större holländsk theservis; buire =

dryckeskärl. Utgifvarens anm. Jag har mest glömt maten. Jag mins att der

serverades rådj ursstek och mergpudding. Jag mins att

jag drack Margaux och Madeira och till på köpet

Champagne. Om den icke var god finge vi skylla på M. Yvon,

anmärkte värden; Yvon har handel här i staden med sitt

lands finaste viner.

Jag erinrar mig ock den charmanta bordsservicen,

särskildt en dessert-service i blått och guld och en brun

emaljservice med japansk målning. Jag kommer också

ihåg den vackra italienska »aiguieren»*) på

mahogneskän-ken, vid hvilken jag ännu fick byta några ord med

m:lle Rika.

Jag kan icke heller glömma, huru en af de äldre

damerna beklagade sig för Janne Wingård, att hennes

dotter blifvit sned genom olämpligt arbete med att sticka

i båge och knyppla, hvartill Janne helt frankt upplyste,

att sådan snedhet visst komme af för trång lindning, när

barnen vore små, och att de burits på samma arm af

amman och alltid lutats åt samma sida. Den Janne är då

fullärd i allt.

Men lifligare intryck gjorde på mig den allmänt glada

och dock eleganta umgängestonen; och lifligast erinrar

jag mig, att jag fick efteråt under en kort samvaro mellan

fyra ögon begära ett svar på mitt hjertas varmaste

önskningar.

Tyvärr kunde dock detta svar icke bli afgörande.

Jag bad att få föreställa mig för hennes föräldrar i

Marstrand. Detta ansåg hon sig dock böra afstyra; hon ville

först riktigt ransaka sitt eget hjerta; och sedan ville hon

meddela sig sjelf med sina föräldrar. Hon bad mig icke

taga något förhastadt steg.

*

En del af herrarne hade sällskap på hemvägen. De

samspråkade om ett och annat och småtvistade kanske

ock något litet, då lector Westman yttrade sig helt strängt

om en enfaldig Marstrandsprest, Wiraeus, som säger sig

vara »väckt» och far hit ibland och predikar för de

syndige och alldeles förtappade götheborgarne. Man hade

*) Vattenkanna. Utgifvarens anm.

9sedan bedt honom trycka sina predikningar, men detta

hade han dock varit nog klok att icke göra. Janne

Win-gård syntes vilja taga presten i försvar. Hans mor,

bi-skopinnan, gillade och tyckte om den beskedlige Wiraeus.

Prestema ansågo alltför ofta Herrens sak som ett bihang,

och man lem nåde ibland bort krage och prestlägenheter

för jordiska saker, hade biskopinnan klagat; den här vore

dock en ärlig Guds tjenare. Janne tilläde, att man hade

alltför ymnigt både med ignoranter och atheister inom

kyrkan.

Märkeligt föreföll mig, att man efter en så

uppsluppen fest kom in på dylika talämnen. Jag har dock lagt

märke till, att ibland samtalsämnena i bildade kretsar i

Götheborg presterna och deras predikningar äro mycket

ofta förekommande. De discuteras också öppet i avisoma.

Nu hade lector W. också under qvällens lopp förehaft

sådant samspråk med de äldre damerna, och detta här

meningsbytet blef då ett litet efterspel till hans tidigare

anmärkningar. Hade icke ämnet varit så eget, hade jag

nog knappast lyssnat till hvad som sades, uppfylldt som

mitt hjerta var af förhoppningar och oro.

Om krigsrådets hemvändande gäster voro något oense

i fråga om presten Wiraeus, så voro de deremot så

mycket mer eniga om att prisa sin värds och sin värdinnas

älskvärdhet, gästfrihet och angenäma sällskapston.

Rådman Hammarberg förklarade, att det knappast funnes

något hus i staden, der det gick mera på samma gång

angenämt och förnämt till om icke möjligen i

biskops-huset, för hvilken compliment Janne Wingård hembar sin

tacksägelse.

* *

*

Jag flyttade ut till enkefru Ullmans hus i går. Det

ligger bredvid Stålhandskes. De andra föreslagna ställena

ligga för långt bort. Här har jag två vackra rum och

utanför en vacker trädgårdstäppa med ett par lummiga

oxlar och några fruktträd. Hyacintherna och narcisserna

äro längesedan slut, syrenerna synas också vara borta,

men rosor och peoner äro här, stockrosor och

tusenskö-nor börja komma. Bellis har redan länge tittat ut i

gar-neringarne kring rabatterna. Stället ligger icke så långtfrån Surbrunn, der jag har några af mina behagligaste

minnen. Utanför hamnen ligger ett holländskt

pingve-skepp och erinrar mig om mitt möderneland. Kanske har

jag kommit för nära Vauxhallen, som ibland förefaller väl

liflig och bullersam om qvällame. I går qväll t. ex.

förkunnades med trumpetstötar att luftseglaren Fontenelle

åter skulle uppträda derstädes.

I mitt yttre rum har jag ett par damastsoffor och en

prydlig skrrfpulpet. Det mahogneklädda vägguret pickar

så trefligt. I den inre kammaren har jag en skön säng

med kattunfc-klädsel och ett par fauteuiller. Ett par

plated-ljusstakar stå på en bureau af alm. När jag vaknade i

morgse kände jag mig redan så hemmastadd som jag kan

vara i min enslighet och med min oroliga väntan. Nu

sitter jag vid mitt öppna fönster.

Sommaren är nästan i sin bästa fägring, åtminstone

sin friskaste, om också icke yppigaste.

Blygsamt öppnande sin knopp

Under bugning blomman hälsar

Honom som från natten frälsar

Hennes obetäckta kropp.

Flämtande med vaxad fot,

Pudradt snyt och fyllder blåsa

Lilla biet s}Tnes flåsa

Uppå stammens honingsklot.

Och till sorlet af en bäck

Foglarne sin stämma blanda

Och en flägt af Hesperns anda

Veftar mot en bladig häck.

Ja, det är vackert nu efter ett par dagars regn; och

den annars tröga och grumliga bäcken härutanför

förefaller som ock han vore glad öfver att få porla, såsom

om han vore både frisk och rik, hvilket han annars icke är.

Och dét minskade icke behaget, att en ung flicka

med rosiga kinder och mörka ögon och burrigt mörkt

hår lutade sig öfver häcken och ropade: »God morgon,

sjusofvare!» Det var Stina Reuterfelt. Hon bor

fortfarande hos Stålhandskes och hjelper till med den präktiga

väfven. Flickan ser verkligen icke så illa ut.

* *

* Jag gick in till min vän Stålhandske i qväll. Det

var gemena historier han hade att omtala. Den coquinen

Gyllenschruf har i amiralitetsmessen kommit fram med

den nedriga osanningen, att jag skulle vara gift, gift ute

i Amboina med en malajska. »Tacka Gud, om han icke

har flera negerhustrur derute. Sådant går ju lätt för sig

i sådana länder, och lärer för öfrigt höra till god sed

bland dessa plantageherrar.»

Kan jag tro annat, än att sådana rykten också kunna

komma fram till Marstrand? Den karlen rågar måttet af

sin nedrighet; och nu är det mig icke längre* möjligt att

fördraga hans oförskämdhet utan att gifva honom en

tillrättavisning, som han icke så lätt glömmer.

Jag frågade Stålhandske hvad jag borde göra med

anledning af detta grymma förtal. Jag ville skrifva till

hr Helleberg och säga honom, att man spridt ut sådana

osanningar om mig; men han tyckte att jag borde afstå

från denna föresats; och kanske har han deri rätt. För

det första skrifver jag så dålig svenska och icke stort

bättre engelska; och hr Helleberg förstår nog icke

holländska. Jag har visserligen läst ett tillkännagifvande, att

en hr Hoffman, boende i sadelmakare Seidells hus vid

Vallgatan, författar på svenska hvilka skrifter man önskar,

räkningar, libeller och ansökningar samt bref; men jag

vill icke taga någon främmande i förtroende om hvad som

nu så häftigt bekymrar mig. Stålhandske säger också,

kanske klokt nog, att det är mycket möjligt att detta

eländiga förtal i sin t futilitet alls icke kommer till hr

Helle-bergs eller hans familjs öron, och att jag icke borde sjelf

gifva sådana rykten fart eller väcka björnen som sofver.

Hr Helleberg lärer vara en både misstänksam och häftig

herre, som derute i Marstrand haft göra med mycket

besynnerligt folk. Ja, ja, kanske har Stålhandske rätt.

»Sla-pende honden moet men niet wakker maken.» Jag bör

åtminstone i lugn och ro eftertänka, hvad som lämpligast

är att göra.

* *

*

I dag på morgonen passerade jag Surbrunn på

vägen in till staden. Der gick bland några få brunnsgäster

ännu lector Ekebom, som helsade mig med mycken välvilja. Sedan vi promenerat och språkat en stund förekom

det mig, som om denne lärde och välvillige herre, hvilken

ju redan visat sig rätt intresserad af hvad som mig månde

röra, ändå kunde gifva mig några upplysningar eller råd

i detta fall. Jag röjde sålunda en del af förhållandena.

Möjligen förstod han emellertid mera, än hvad jag ville

att han skulle begripa. Han förklarade att detta vore den

enklaste sak i verlden, då det ju icke behöfdes mer, än

att med vederbörliga handlingar, exempelvis ett s. k.

prest-betyg, gifva besked om att man vore, som han uttryckte

sig, till äktenskap ledig. Jag har litet svårt att veta, hvad

han härmed menade. Jag tyckte, att man borde tro mig

på mitt ord. Då han förklarade, att man icke brukade

göra detta i dylika fall, blef jag arg och glömde mig så,

att jag tog en bister uppsyn och skrek på holländska:

»Wat wilt ge daarmee zeggen?» Han bad mig då att

vara lugn och upplyste, att han nog trodde mig, men att

inför offentlig myndighet och i fråga om vigsel till

äktenskap här ingenting annat gällde än klara ovedersägliga

skriftliga intyg. Jag borde försöka att skaffa några sådana

genom mina släktingar i Holland. Om de blefve något

så när tillfredsställande, vore det ju tänkbart, att biskop

Wingård skulle kunna hjelpa upp de möjliga bristerna i

dessa pappersbevis. Han vore en mycket tillmötesgående

och välvillig man, upplyste lectorn.

Icke gick jag emellertid nu till staden synnerligen

tröstad eller lugnad.

KAP XIV.

Jag har i dag gjort ett längre besök inne i staden.

Vid Surbrunn träffade jag professor Malm, som synes

alltjemt sysselsätta sig med förbannelser öfver kaffe, tobak

och bränvin, men särskildt också stränga domar öfver all

den lyx, som numera utvecklas af vår allmoge och vårt

tjenstefolk, samt öfver våra lotterier.

Numera gå bonddrängar i kolt med kragar, som om

de vore förnäma engelsmän: han hade sett en bondson i

vintras med bomullsnattkappa och lång-halsduk samt iklädd

doffelkolt med två kragar i stället för vadmalskappa öfver

Gottlands-tröjan och blaggarnsskjortan. Bönderna började

äta engelsk biffstek och confectrussin, dricka Ratafia och

hålla sig med engelska jernspislar. »Snart komma de väl

i galoscher och med vaxade sidenparaplyer», profeterade

professorn. Och så slängda de började bli i de högre

financerna! En förmögen bonde, bekant till honom och

bosatt i hans prebende, hade kommit underfund med att

han borde göra sitt i många slägtled nedärfda gamla

silf-ver fruktbart genom att förpanta det i Rikets ständers

bank; sådant ginge nu ledigt; genom en kunglig

kungörelse hade man fått det så beqvämt, att landtränterierna

å bankens vägnar lemna lån på sådana panter, hvilka man

sedan, när det passar sig så, också kan åter lösa till sig

i sagde ränterier. Hos en annan bonde hade han sett

en kaffekokare om fem kannors rymd. På Larsmessan i

augusti kunde man få se bondpigorna riktigt utstyrda

samlade vid Kämpebron. Somliga komme för att roa sig,

andra för att få tjenst i staden. De nöjde sig snart inte

med kattun, parkum och ylletyg: snart komme de i

mus-selin och lifrockar af doffel; om vintern ha de lifrockar

med foderverk i lifvet och silkesknappar. Och huru vuxe

icke tj ens tefolkets anspråk! Professorn finge nu betala

70 daler silfvermynt i årslön åt en piga och 120, ja 150

daler för en hushållerska. Vore det rimligt det?

Men nästan värre var det, tyckte professorn, att

bönder och tjenstefolk börjat spela icke blott på allmänna

nummerlotteriet utan äfven på Musicaliska academiens

stora lotteri. Det vore en ruin detta spelande för hela

det svenska folket. På sätt och vis vore det väl, att

spelet med dess serier af amber, temer och qvarterner icke

i allmänhet lämpade sig för fattige och riktigt enfaldigt

folk. Det var mest rika och förnäma personer, som

för-stode sig på spelet och kunde hålla i utan att förlora

möjligheten att fortsätta. Två mycket rika götheborgare

hade nyligen vunnit stora summor, man sade öfver 10,000

rdr, hvardera. Men fattiga, dumma menniskor lade icke

märke till denna skillnad, utan spelade, när de hade något

att undvara; de kastade naturligtvis dermed bort pengar,

som just de bättre än andra behöfde.

Det fans emellertid ett visst samband mellan

nummerlotteriet och bondpigorna, ty när lotteriet stiftades år

1771, så bestämdes det, att 500 rdr af dess inkomster

årligen skulle afsättas för uppmuntran till giftermål och till

folkmängdens förökande. Denna summa utdelades nu

årligen som hemgift åt fem bondflickor. Professorn tyckte

också att man borde ge något åt pojkarne.

Förut voro visserligen lotterierna allmännare.

Städerna togo upp lotterilån. Professorn hade sjelf varit

dåraktig nog att en gång spela på Vesterås stads lotteri

men utan framgång. Visserligen vore det förbud mot att

spela på utländska lotterier, men hvad tj enade det till, då

man kunde få spela så mycket man ville på svenska?

Än ett, än ett annat svenskt lotteri privilegierades — icke

mera till folkmängdens förökande — utan för så kallade

konständamål. Sålunda hade man ju också haft ett

lotteri för att skaffa medel till Mariebergs porcellainsfabrik

invid Stockholm, liksom soppskålar, spillkummar, fat och

tallrikar behöfde vara några konstsaker, ja konstsaker för

pigorna att dagligen slå sönder! Snart skulle väl pigorna lära sig fransyska också.

Då kunde de gå till M. Des Réaux på Klingbergsgatan

uppe på Otterhällan eller till öfverste, eller amiral, de

Freses språklärare M. Dion; han annonserar att han också

kan bota ondabettet och blodgång. Dessa galenskaper

borde man väl ändå i förnuftets heliga namn göra något

för att stäfja.

Men i stället släppte man efter med lagstiftningen

och bortförklarade än ett, än ett annat förnuftigt

stadgande. Man finge väl se hvad följden blefve. Då komme

ångern försent. Mclius providentia qumn pocnitcntia.

Jag fann professorn ganska intressant och lade på

minnet hvad han yttrade, men till sist kunde vi icke höra

ett ord af hvad vi sade, emedan ett par italienare vore

nog vänliga att amusera badsällskapet med musik på

positiv och zerinett.

Jag passerade då fästningsporten och gaf mig in i

-staden. Jag hade der ett egendomligt göromål. Jag vek

af in på Magasinsgatan. Uti en bod säljas der paraplyer

och parasoller: men man kan också der få köpa mindre

ofarliga saker. Der bor nemligen en svärdfejare som

heter Göthinger. Han säljer också värjor och sablar,

pal-lascher och pampar. Jag köpte en sabel efter den förre

kungens modell för flottan. De hafva endast enkel egg.

Jag har börjat taga fäktlectioner för Stålhandske,

både med promenadvärja och huggsabel.

* *

*

Byggnadsverksamheten är ganska liflig här i staden

efter de senaste eldsvådorna. Jag finner att det icke blott

är holländsk sten som användes för de bättre byggnaderna

utan äfven Hamburgersten och sten från Flensburg och

andra danska platser, inclusive Norge. Emellertid

tillverkas äfven tegel i Sverige, nemligen invid en liten stad

som ligger söder ut härifrån och som heter Falkenberg.

Det svenska teglet är rödt liksom det hamburgska.

Härom dagen kom en last sådant rödt tegel — stenarne äro

större ocb gröfre än de holländska, hvilka dessutom ibland

äro pressade med holländska vapentecken — från

Falkenberg till Lilla bommen. En färgare, som heter Signöhleller Signeul, lärer vara en bland dem som nu skola bygga

vid Lilla bommen.

Denne mannen var för någon tid sedan ute för ett

stort obehag, i det folk misstänkte, att han hade någon

del i vissa jacobinska stämplingar, som då bedrefvos här

i staden af en hans slägting med samma namn. Denne

påstods hafva haft förbindelser med en fransk politisk

agent de Lisle, som emellertid lärer måst i största hast

lemna landet, ehuru han blifvit skickad af franska

regeringen som generalconsul till Götheborg; alltnog den här

slägtingen — han var för öfrigt handelsbokhållare denne

andre Signeul — råkade sedan in i den s. k. Armfeltska

sammansvärjningen mot konungens förmyndare hertigen.

Signeul var en fantastisk jacobin, som gick med pistoler

i bältet och predikade om jemlikhet och

egendomsgemen-skap, att alla klassföreträden och titlar skulle afskaffas

och att all jordegendom skulle blifva statens eller jemnt

fördelas mellan alla. Det var ungefär samma åsigter, som

en del revolutionairer hafva äfven i Holland, under det de

franska revolutionairerna hufvudsakligen tänka på att Sjelfva

bli rika. Emellertid förstår jag icke rätt, huru monsieur

Signeul, då han svärmade för dylika meningar, kunde

komma i förbindelse med den förnäme hofmannen och

hans älskarinna, den vackra men lättsinniga hoffröken,

hvilka visst icke ville gynna några jacobinska åsigter.

Saken var väl den, att gemensamheten uti missnöje på

något sätt förde dem tillsammans. Emellertid häktades

bokhållaren Signeul, då det upplystes, att en del

högför-rädisk correspondens de sammansvurne emellan gått genom

honom, och då han sjelf oförsigtigt skrutit med stora

om-störtningsplaner. När han sedan bekände, att han yttrat

den hotelsen, att han ville skjuta kungens förmyndare med

de pistoler, han brukade bära på sig, råkade han illa ut,

slogs i jern och skulle ådömas ett strängt straff. Man

blef sedan något förvånad, när den svenska jacobinen

med det franska namnet slapp ifrån så godt som endast

med förskräckelsen.

Emellertid måtte hans slägtinge färgaren vara en

praktisk och duglig karl. Han lärer också hålla sig långt

ifrån alla politiska stämplingar och särskildt icke dela de

långt gående revolutionairernas åsigter, att arfsrätten också

skall upphäfvas: en naturlig motvilja, då han har både

ioförmögenhet och barn. Bland barnen är en yngling, som

anses inge stora förhoppningar och som redan är

secre-terare hos den svenska ambassadeuren i Paris.

*

Men det finnes nog andra än bokhållaren Signeul,

som icke hålla sig fria från den revolutionaira smittan.

Dock skall denna mera gripit omkring sig i Stockholm,

der det lärer finnas ordentliga jacobinerklubbar, för hvilka

en fullkomlig omstörtning, mord på de högt stående,

bildade och förmögne samt en allmän plundring synas vara

bedrifter värdige dem som vilja bli samhällets välgörare.

En sådan klubb lärer äfven här vara under bildning: den

lärer kallas »Fribyggaresamfundet», förmodligen för att

parodiera »Frimuraresamfundet».

Helt nyligen passerade härigenom en capitaine v.

Schantz, som i många år tjent vid den franska marinen.

Han var lika oförsigtig som Signeul att uttrycka sina

franska sympatier. Han gick i fransk uniform och bar fransk

»tricolor» och synes för öfrigt varit en skräflare.

Emellertid blef hans vistelse här mycket kort. I Stockholm lära

myndigheterna sedan skickat honom utom landet.

Lika mycket som det förvånar, att de mest

aristokratiska hofmän — om än i djup onåd — begagna sig

af förbindelser med de vildaste jacobiner för att revoltera

den stora obildade hopen och så medels favorisera

fullständig omhvälfning af stat och kyrka, så må det ock

väcka en viss förvåning, då män, som njuta anseendet af

en ovanligt hög bildning, slå sig på de mest vidskepliga

suppositioner och vilja sätta i religionens ställe mysterier,

som uppenbarligen äro bedrägerier, ehuru de förklaras

härleda sig från både greker och egyptier, på de tider

dessa folk förmenas hafva varit de mest cultiverade i hela

verlden. Här finnas eller ha funnits, liksom i Holland och

i många andra länder, de efter allt att döma

besynnerligaste förbund eller samfund eller brödrasamlingar, hvilka,

vanligen kallande sig ordnar, i någon mån säkerligen

efterbilda Frimurareförbundet på ett sätt, som ingalunda

borde kännas smickrande för herrar frimurare och

gifvet-vis af dem skulle förklaras innefatta en vanställning afderas ordensregler och ceremonier, om de icke hesiterade

att genom ett förnekande af än det ena och än det andra

omsider leda folk till rigtiga gissningar och för

allmänheten röja sina egna secretesser, hvilket alls icke kan

ligga i deras dessein eller vara öfverensstämmande med

deras afsigter. Det der förbundet jag nyss uppskref,

»Fri-byggaresamfundet», är väl en imitation i en mycket

af-vikande riktning och torde icke lånat hvarken en

hierarkisk ordning eller sina fantasien uppjagande ceremonier

från Frimurareorden. Det gifves också flera andra ordnar

som, med skäl mindre ansedda än hrr frimurare, lägga

särskildt an på inbillningskraften och till spökerier med

dödskallar och benrangel lägga bedrägerier med

framkallande af de dödes andar och ett slags lekamlig beröring

med andeverlden eller det öfversinnliga.

Till dessa förbund höra väl de s. k. »Illuminatema»,

hvilka med frimureriet såsom trappsteg gått till en

skamlig vidskepelse, som också föranledt hrr frimurare att helt

och hållet utstöta dem. Till dessa »illuminater», hvilka i

Sjelfva verket anses vara förklädda jesuiter, hörde en

hof-secreter Björnram, som en tid lärer fört landets allra högsta

vederbörande bakom ljuset. Han skall varit bosatt här i

staden någon kortare tid. Han eller någon hans nära

slägting egde ett hus vid Köpmansgatan nära Tyska

kyrkogården, hvilket än i dag kallas för »Björnramska huset».

Med denna fallenhet för det hemlighetsfulla och

öfver-naturliga å ena sidan och denna förnufts- och naturvidriga

men smittosamma sträfvan att rubba all mensklig ordning

å den andra följer för dem, som äro oskyldige och

bedragne och icke sjelfve bedragare, ett sinnesoroande tvifvel

om allting och en feberaktig ambition att komma djupare

in i sådant, som måste blifva fördoldt för menniskors

ögon.

Denne zéle och denna imagination kunna framkalla

sinnessjukdom och ge sig nog ofta luft i en förtviflan, af

hvilken man kan vänta de mest upprörande beslut och

handlingar. Jag hör, att så är förhållandet i England, der

sjelf mordsmanien kallas för »spleen»; men denna

sam-hällsolyckliga farsot har äfven framträdt här i landet,

isynnerhet i hufvudstaden. I motsats mot dessa republicanska stämplingar och

dessa anläggningar att förvända all hittills stadgad

ordning ställer sig den i yttre tecken alltför underdåniga och

menniskovärdet nedsättande hyllning, som af andra ännu

egnas de högst uppsatte och särskildt regerande personer.

Man hyllar dem, som om de vore gudomliga väsen,

då de sannerligen stundom kunde visa sig som de allra

svagaste menniskor, alldeles ur stånd att styra sig Sjelfva,

hvarom historien nog också ger vittnesbörd.

Icke minst synas kryperiet och ett slafviskt

temperament beherska somliga här i landet, der en del menniskor

ännu tyckas hylla minnet af den mördade förre kungen,

som om han varit icke blott verldens största snille och

hjelte utan äfven dess ädlaste menniska. Man har berättat

för mig, huru hans sjösegrar firades här för en sju, åtta

år sedan, dessa segrar som egentligen alls icke tyckas

hafva varit till någon nytta för landet och som nog

dessutom motvägdes af lika många nederlag. Dessa konungens

triumfer omtalades med de allra mest öfverdrifna loford

i publica tal, som höllos särskildt af lärare vid de högre

skolorna, samt icke minst i predikningar i kyrkorna.

Slaget vid Svensksund, hvilket dock verkligen lärer

varit en lysande victoire, firades här i staden bl. a. genom

uppförandet af ett ordentligt krigsskådespel, hvarvid

drabbningens olika hufvudafdelningar åskådliggjordes. Då

ordentlig krutrök förekom, lärer publiken, när stycket första

gången uppfördes, icke sett mycket af detsamma; men

vid andra uppförandet annoncerades, att man vidtagit

sådana åtgärder, att »krutröken icke komme att förtaga

pro-specten för åskådarne». Den berömde capellmästaren

abbé Vogel lärer tillochmed i domkyrkan på orgel utfört

en musikmålning af hela kriget, hvarvid han först lät

tonerna tolka 1:0) »ett folks sällhet under en älskad och

fredsälskande furstes fridsälla regering, hvilken sällhet

2:0) afbrytes genom utbrottet af ett oförmodadt krig och

de olyckliges suckan och klagan, men återställes 3:0)

genom furstens visa försorg». Både fruntimmer och herrar

hafva med den största förtjusning i minnet bevarat denna

concert och uttrycka än i dag sin hänryckning öfver

densamma.

* Huru förskräckligt man särskildt under

förmyndarregeringen höll på hofetiquetten omtalade för mig

häromdagen min värdinna, enkefru Ullman. Hennes numera

aflidne man hade besökt sin broder, som var bosatt i

Stockholm; och hade de båda herrarne då, jemte

åtskilliga andra, efter en glad middagsmåltid företagit en färd

ut till Drottningholm. Hertigen hade infört, att ingen

fick promenera der i parken på en viss närhet intill slotts*

byggnaderna utan att bära hatten i hand. Dessa herrar

tyckte, att dessa föreskrifter voro något öfverdrifna, och

rättade sig icke efter desamma, eller kanske de rent af

icke lagt märke till dem, icke fått syn på dem. En af

de ordningens begge väktare, som hade i uppgift att

controllera denna etiquett, lärer då vändt sig till hr Ullman

och erinrat herrarne, att placat vore uppsatte på knutarne

med vederbörandes befallning, att hufvudbonaderna skulle

aftagas. Hr Ullman förklarade då, att han icke hade för

vana ätt läsa hvad som skrifves på knutar och väggar

och brukade ej heller besvära dem med något annat.

Han lärer visst sedan genom polisen i Stockholm fått

erlägga böter. Det berättades — hvilket icke då fru

Ullman hört omtalas — att sedermera någon af de närmaste

dagame en längre procession utgick dit med icke mindre

än två dussin chaisar, hvilka voro fyllda med handlande

från Stockholm. Dessa herrar körde så nära som möjligt,

de kunde komma den konungsliga bostaden, alla utan

att vara betäckta med några hufvudbonader.

* *

*

Jag har skrifvit för längesedan till Amsterdam för att

få några intyg om, att jag icke är gift. Jag har skrifvit

dels till min cousin, dels till hr Fåhraeus, en svensk

köpman som har contoir i Amsterdam, fastän han bor på

Vechtenstein. Äfven till en gammal götheborgare, också

bosatt i Amsterdam, har jag skrifvit, nemligen till en bror

till den förre biskopen härstädes, hr Lorentz Lamberg.

De böra känna till de svenska förhållanden‘a och kunna

upplysa min kusin om hvilka document det är, som

preten-deras under så här bekymmersamma circomstancer. Ännu

yhar jag dock icke fått något svar. Förgäfves går jag

hvarje dag till posten.

*

Jag besökte i går i Janne Wingårds sällskap en

lo-cal i Selleska huset vid Stora Hamngatan, der ett par

franska herrar, M. Morel och M. Bellegarde — jag

misstänker att de heta något annat och äro emigranter, som

icke längre ha råd att lefva med sina likar — ha en

samling af vaxbilder till förnöjande af den stora allmänhetens

nyfikenhet eller vettgirighet. Der fans också förevisning

af s. k. polygrafisk målning eller oljefärgstaflor af stora

mästare afbildade på något märkeligt sätt, som jag icke

kunde utgrunda. Å ja, de voro ju rätt bra dessa

olje-färgsafbildningar, men icke tror jag att saken har någon

framtid. Deremot roade mig vaxbilderna rätt mycket. Der

fans den polske frihetshjelten Kosciusco, som i det sista

försökt försvara sitt fäderneslands oberoende och rädda

det från att delas mellan roflystna grannar. Der fans

ock Charlotte Corday och uslingen Marat samt den tappre

Vendéegeneralen Charette. Likaså fans der konung Georg

III af England; mycket sorgsen och bedröflig såg han ut.

Jag kom just att tänka på att jag nyligen hört, att den

unge svenske kungen nu skulle förlofva sig med en engelsk

prinsessa, men att detta hade afböjts af hans rådgifvare,

emedan de engelska prinsessorna skulle vara så

sjelfs-våldigt uppfostrade. Icke kunde väl detta dock

chagri-nera h. engelska maj:t så mycket.

*

Det är en mycket dålig sed här i staden att

bönderna med sina vedskutor få komma och fara och gå härs

och tvärs i canalerna och äfven stöta emot broarne, så

att dessa blifva ganska maltraiterade, utan att vederbörande

hamnbetjening kan förhindra det. Jag hörde i dag en

tvist mellan en hamnbetjent och en sådan der insolent

bonde, en sådan, som professor Malm borde hafva haft

sitt plaisir utaf.

Klädd i en grå friskolt och becksömsstöflar åhörde

bonden till en början utan att låtsa derom

ordningsväktarens reprimander, för att han höll på att köra sönder

bron med sina vedstaplar. Men omsider brast floden af

otidigheter lös:

»Ragatre: hva ä titt? Hva låter du på meg?

Hålamen å santa! Blidfällen ä jeg, men jeg kan bli belåten,

å valla deg då att gå här å fansera och bubansa och

drita! Ä jeg felen, tror du, din gjån? Gu’ bäre meg,

här går han å mer på meg. Ta meg rämmen, jeg ska

hjölpe deg. Sno deg bort din slätte, skrutne skrott».

Och mycket annat fick den stackars vaktmannen

höra. Wingård skref upp detta för mig.

KAP. XV.

Jag träffade i går Ringius, som påstår, att det går

sämre för det Ostindiska companiet, under det sillaffairerna

snart stå i den högsta blomstring. Denna ersättning skulle

vara af ännu högre värde, om icke de politiska

förhållandena äfven gjorde handeln med hithörande

pro-ducter osäker.

Af en händelse var R. då i sällskap med svarfvaren

och blockmakaren C. M. Gädda, med hvilken han såsom

skeppsegare har affairer. Då jag sporde R., om han kände

till något om den der bokhållaren Signeul, kom Gädda

händelsevis att nämna, att han varit bekant med honom,

men att han icke trodde, att han nu på någon tid

uppehållit sig i Götheborg eller ens i Sverige, sedan han så

lyckligt sluppit undan ansvar för sina jacobinska

anläggningar och sin tjenstevillighet mot Armfelt och dennes

medsammansvurne. Jag nämnde då, att jag tänkte på

den mannen derför, att jag också hört talas om honom i

förbindelse med den bekante kungl. secreteraren

Björnram, hvilken ännu lärer uppehålla sig i Stockholm, ehuru

han numera icke har höga vederbörandes förtroende eller

ens är tolererad. Gädda upplyste då, att Björnram en

tid bott här i staden. Det vore möjligt, att Björnram

och Signeul haft något med hvarandra att göra just på

den tiden, då »Illuminaterne» ännu spelade en så stor

role i Tyskland och Holland och då de antagligen hade

förbindelser också här i Götheborg, i hvilket fall Signeul,

efter allt att döma, säkerligen hört till de invigde.

Jag fann dessa upplysningar rätt intressanta, ehuru

jag icke just visste, hvartill de kunde gagna. Under min

vistelse i Holland hade jag hört talas om

»Rosencreut-zarne» och »Illuminaterna», hört huru de förstnämnde

alldeles försvunnit, under det de senare gerna velat träda

icke blott i deras fotspår utan äfven ville uttränga

Frimurareorden. Då »Det gyllene rosenkorsets» samfund

haft sina hufvudplatser i Haag och Amsterdam, der de

äfven idkat alkemistiska studier, öfvat sig i

hemlighetsmakeri och bedrägerier, var det ju gifvet, att man der

skulle intressera sig äfven för »Illuminatema», ehuru dessa

visst icke utgåfvo sig att vare sig kunna tillverka guld

eller göra sig och de sina osynliga eller odödliga.

Innan jag lemnade Amsterdam, hade jag emellertid

hört, att »Illuminaternas» orden äfven skall vara upplöst

och att deras hemligheter blifvit fullkomligt afslöjade.

Hvari dessa hemligheter hufvudsakligen bestått, ville jag

likafullt gerna veta; och dermed kunde kanske då denna

Signeul varit mig behjelplig, om han varit att finna här

på orten och om han icke ännu, utan all anledning, varit

lika förbehållsam som det väl förut var hans skyldighet

att vara.

Jag minnes mycket väl, att de anklagades för att

vilja införa de forntida fristaternas samhällsskick och

seder, och att de kunde anses för rätt farliga

revolutio-nairer, då de dels voro mycket bildade menniskor, dels

ock lyckats ställa sig i förbindelse med mycket framstående

philosopher och äfven furstliga personer. Men sedan har

jag icke kunnat följa med deras öden.

*

Märkeligt nog fingo mina gamla minnen och

hörsagor om »Illuminaterna» hjelp af lector Ekebom, hvilken

synes hafva följt med i allt möjligt.

Han stadfästade min mening, att de varit ett

revo-lutionairt sällskap, som ville, bland annat, försöka komma

sig upp på en del af hrr frimurares hemligheter, hvilka

de delvis tillegnat sig och med sina idéer sökte införlifva.

iiDe hemligheter, de sålunda så att säga stulit och sedan

förråd t, voro dock oväsentliga, förklarade lectom. Men

på samma gång kunde han upplysa, att Illuminatsällskapet

redan var upplöst, att dess främsta medlemmar blifvit

för-drifne från förbundets hufvudland, Bayern, under det att

tid efter annat sedermera dess hemligheter verkligen blifvit

uppdagade och af statsmyndigheterna till god del

offent-liggjorda, under det deras egna medlemmar också vid

sina försök att försvara sig blottat mycket af det> de såsom

vigtiga mysterier förut velat conservera.

Jag roade mig att sammanfatta hvad Ekebom

in-hemtat af rättegångshandlingarne och ännu hade i friskt

minne.

Deras främste profet professor Weishaupt — han

kallades visst »Magus» — var en lärjunge af jesuiterna,

hvarföre också i ordensreglerna ingick den blinda,

för-nuftslösa lydnaden för de högst uppsatte, äfvensom ett

långt drifvet spioneri på de underordnade bröderna,

hvarför man äfven hade från jesuiterna lånat öronbikten och

stränga förhör. Bröderna skulle också tid efter annan

ge skriftlig berättelse om sina moraliska framsteg.

Secre-tessen gick så långt, att de lägre bröderna icke ens kände

sina förmän, af hvilka de högre kallades, efter grekiskt

mönster, »areopagiter». Ordenslöftena affattades ock i

skriftliga förbindelser. För att imitera antiquen kallade

sig bröderna också inom orden med grekiska och romerska

berömda namn, såsom Sokrates, Zeno, Cato, Mucius

Schaevola, Brutus, hvilket skulle smaka litet af republik

och antyda den antimonarkiska riktningen. Orden

upphörde också, såsom sedermera den franska republiken,

att bruka den christna tideräkningen och begagnade sig

i stället af en fornpersisk calender. I stället för vanlig

bokstafsskrift brukades ofta ett slags chiffer eller

hiero-glyfer efter egyptiskt mönster. Man ville inbilla folk, att

man fortsatte de egyptiska mysterierna. Ekebom trodde,

att det var »Magus» Weishaupt, som hittat på detta

ursprungliga »illuminat»-väsende, liksom han också i sina

seder tycktes vara jesuitiskt tolerant — åtminstone mot

sig sjelf — i det han förförde sin egen svägerska, medan

hustrun ännu lefde, och synes haft för afsigt att mörda

hennes lifsfrukt. Han påstås också, efter classiskt mönster,

hafva lofprisat sjelfmord. Emellertid var det friherre A. v. Knigge, en mycket

förnäm och förfaren man, som egentligen lärer hafva

organiserat orden och b. a. äfven skrifvit dess statuter.

Äfven hans var väl förtjensten, att Weishaupts plan att

inlocka mycket framstående och bemärkta personer hade

så remarquabel framgång. Emellertid gick friherre Knigge

ut ur förbundet, när han fann, att »Magus» blef alltför

påtagligt antimonarkisk och revolutionair.

»Magus» hade, som sagdt, lånat åtskilligt af

jesuiterna, särskildt med hänsyn till disciplin och methoden

att dominera och regera; han hade äfven försökt att plocka

ur frimureriet hvad han kunde komma åt, samt också,

efter hvad man säger, öfverlemnat åt andra än verkliga

frimurarebröder en del af det, som, om ock mindre vigtigt,

dock förut inom frimureriet hemlighållits, men han hade

ju ock sina egna påhitt, som sedan vid domstolens

undersökning af hans förhållande icke kunde undanhållas och

som ansågos farliga för staten, för moralen och för

religionen.

Sålunda förklarade han kantänka, att. egendom och

besittning vore något orätt. När egendom uppkommit,

hade det lyckliga naturtillståndet försvunnit. Genom

rikedom hade de starke blifvit starkare. De beherskade de

svage. Fruktan vore den enda driffjedern för flertalet

menniskors handlingar. För att råda bot för allt detta

onda borde hemliga vishetsskolor inrättas. Endast så

kunde man rädda menskligheten. Så skulle furstar och

nationaliteter försvinna. De skiljda staterna och

natio-nalitetsbanden skulle falla bort. Menniskoslägtet skulle

bli en enda familj. En mera lefvande sed olära, en

öfver-vakad moral skulle obemärkt medföra denna förändring

under en patriarkalisk styrelse. En sådan hade också

varit syftemålet med Jesu lära, liksom att återgifva

menni-skorna deras ursprungliga frihet och jemlikhet. »Magus»

ansåg att denna frihet och denna jemlikhet icke kunde

vinnas annat än genom spridande af en deistisk

uppfattning och inplantandet af ett slags »förnuftsreligion» —

personlig, eller dicterad och controllerad af »magerne» ?

— i stället för den genom bekännelserna reglerade

dogmtron.

Jag kan icke neka till, att jag fann denna lectorns

utredning af »illuminaternas» och särskildt »öfverste-prestens» läror och methoder mycket intressant. Det

synes mig dock ganska tydligt, att i ledningen saknats

den conseqvens, af hvilken en bestående framgång kunnat

påräknas. Å ena sidan denna despotism och denna blinda

lydnad, å andra sidan denna jemlikhet och frihet; samt

åter å ena sidan detta fjäsk för de store i den yttre verlden,

å andra sidan tendensen att afskaffa furstar och störta

verldens väldiga; ja yttermera å ena sidan det

öfverste-presterliga talet om en mera lefvande sedolära och å

andra sidan öfversteprestens egen numera uppenbarade

immoralitet, hvilken snarare borde tyda på sträfvan att

upplösa ett af de främsta sedliga banden än på hänsyn

till något verkligt sedligt lif. »Niemand kan twee heeren

dienen».

* *

*

Vi gjorde i går en liten utflygt till Kungsladugården.

Då det är mycket krångel med att skaffa hästar och skjuts

från entrepreneuren der utanför Drottningporten, fingo vi

ett bud ut till Nordström i Hästhagen, och han sände

oss ett par raska skånska hästar med sin holsteinarevagn.

Stålhandske med fru, fröken Stina och jag gåfvö oss åstad

i bästa humeur.

Fruntimmerna visade sina gladaste och vänligaste

ansigten. För att på något sätt exprimera min erkänsla

mot Stålhandske för hans på så många sätt visade

vänlighet och tjenstaktighet, hade jag, fastän hans barn äro

genom sitt sjelfsvåld mycket besvärliga, hos den franske

nipperhandlaren Jacques Vigoureux vid Hamngatan köpt

några småsaker, en collier och ett par brocher som

presenter åt damerna. Denna min lilla artighet hade

synnerligen gladt dem. De hade också för tillfället mera

än vanligt soignerat sin toilett, hvilket föranledde mig att

säga dem några små flatterier hvilka antagligen också

voro dem angenäma liksom hela påhittet med här

tilltänkta lilla piquenique.

Hästarne knogade och stretade i Stibergsbacken, då

och då med ett litet nafsande uppmanande hvarandra att

i solskenet bidraga något kraftigare till den temligen

tunga vagnens fortskaffande. Kusken slängde med piskan,egentligen för att hålla bromsarne borta från de snälla

feta skåningarna.

Stålhandske visade mig just i Stibergslidssluttningen

ett hus, der den nuvarande amiralitetspastorn Petter

Nathanael Helling har sin bostad. Han lärer vara en

vänlig och beskedlig man, för öfrigt för någon tid sedan

blifven enkling. Det hade varit något fråga om, att man

skulle fråga honom till råds i fråga om moyenger att

skaffa det s. k. prestbetyget. Han hade med mycket folk

att göra, som anlände från andra orter, och han var nog

van att i detta afseende ställa till rätta för

amiralitets-officerare, som, komna från andra platser, kanske derefter

många år tjent Ostindiska companiet och omsider icke

riktigt vetat, hvar de vore domicilierade och huru de skulle

få sina prestpapper klara. Jag hade emellertid beslutit

mig att, ifall jag icke finge avantageusa besked från

Holland, direct vända mig till Sjelfva biskopen.

Vi hade kunnat köra genom Haga, men vi funno

det trefligare att fara genofri Majorna, der det i alla fall

är mera lif och rörelse. Det är dock att märka, att på

senare tider Haga men isynnerhet Masthugget tagit stora

steg framåt, ehuru staden kan hålla dem under strängare

tygel än Majorna, som ju på sätt och vis råda sig Sjelfva.

Stadens vederbörande hade tillochmed tagit sig före att

förbjuda, att handelsbodar skulle få finnas i de s. k.

förstäder, som låge under staden, men efter hvad jag hör,

så lärer denna hårda bestämmelse numera icke efterlefvas.

Vi reste emellertid nu ut till Kungsladugården utan

att på ditvägen stanna i Majorna. Stålhandske hade

intresse af att träffa en arrendator af den nuvarande

huf-vudgården, med hvilken han hade affairer. Der var just

icke mycket angenämt eller intressant att iakttaga; men

jag regretterade dock icke att hafva följt med till stället,

då jag hade vänligt och artigt sällskap. Nämnde

hufvud-gård ligger sydost från Klippans färjeplats och är

om-gifven af en stor, vacker trädgård. Jag glömde fråga,

om den äldre hufvudgården varit det ställe, som ligger

närmare Majorna och hvilket vi farit förbi, när vi foro

hit. Sistnämnda hus lärer nu vara något slags jagtslott,

som landshöfdingen disponerar, när han vill bjuda

gäster hit ut.

Jag lade emellertid nu märke till, att man här itrakten kommit nästan lika långt med landtbruket som i

Gelderland och Friesland. Jag kände mig genast

hemmastadd, då jag fick se de rödbruna holländska korna.

Arrendatorn visade oss ock flera moderna

jordbruksredskap, som han köpt vid en auction å den förra, större

hufvudgården. Der funnos dikesplogar, mullplogar,

vall-och tufplogar, vanliga åkerharfvar, men äfven klös- och

qvek-harfvar samt kokelvältar och mullfjölar, eller med

ett ord en verkligt surprenerande uppsättning.

På hemvägen stannade vi vid »Bellevue», ett vackert

ställe invid elfven och varfvet Kusten. Hamnen här

bredvid tillhörer hr Carl Bäck som lärer vara disponent på

sagde varf; men ett stycke ifrån varfvet har han upplåtit

plats för ett värdshus*. Vid detta värdshus brukar det

vara friskt folklif med glada sjömän, som ha pengar i

fickorna och gerna vilja »hålla fyr», men dock icke göra

stället inconvenabelt för andra menniskor.

För tillfället var här nu, som vanligt på dylika

förlustelseställen, också musik anordnad, i det att bland

andra en hr Fredrik Brehmer och hans fru läto höra sig

på s. k. Davidsharpa och »fleut a travere» blandadt med

sångstycken. På placat, som äro uppsatta på staketet,

läses, att hr Brehmer och hans äkta hälft äro så utmärkta,

att de fått låta höra sig vid flera utländska hof. Det var

ganska agreabelt att här sitta och med utsigt ned öfver

elfven höra några verkligen ganska förtjenstfullt

exeque-rade musikstycken och äfvenså ett par nya duetter af en

compositeur som heter Maucourt**.

Sällskapets behaglighet minskades icke deraf, att vi

förenade oss med tvenne unga artiga artister, målare, vid

namn Weinberg, af hvilka den ene dessutom är officer

och kamrat med lieutenant Bäck, hvilken de hade tänkt att

besöka. För att göra bekantskapen lättare tog jag mig

friheten att anhålla att få offerera någon kylande och lätt

sommardryck i den starka solhettan. Till denna propos

*) Gust. Melins hus i Majorna. Sedermera och ännu i vår

tid fans en firma Lundberg & Bäck, som hade affär i samma hus.

Denne yngre Bäcks far var många år bokhållare på Kustens varf,

troligen en brorson till här omtalade Carl Bäck. I samma hus bödde

flere år prosten Hörbäck. Utgi/varens anm.

**) Spohrs lärare. Anm. af utg.vann jag allas bifall. Jag hade sett, att man här

serverade med kall röd Champagne. Jag frågade tracteuren,

om han smugglat in denna dryck från Frankrike, men

han upplyste, att han köpt den af handelsman Crohn vid

hörnet af Drottninggatan och Westra hamnen, hvilket vi

icke borde moquera oss öfver, då sådant icke hindrade

att varan ändock vore äkta fransysk.

Den ene af de båda nykomne herrarne, som är

landskapsmålare — han heter Gustaf Weinberg och är

icke militair — har varit i främmande land och har

synbarligen också af sina resor inhemtat mycket, som kan

vara både behagligt och nyttigt att hafva lärt. Brödren

som är lieutnant, föreföll dock mera glad till lynnes. Båda

äro söner till förre regementsfältskären Philip Bernhard

Weinberg, som dog för ett par år sedan. Lieutnanten

berättade rätt lustiga saker från Götheborgs borgarekretsar,

och särskildt huru han hade varit i tillfälle att vara

närvarande vid bedömande af mästerprof inom målareyrket.

Hallrätten är domstol i hithörande saker, men de gamle

mästarne försöka så god t sig göra låter, att få Sjelfva

decidera. De hade nu tagit sig till att hitta på de mest

befängda examensuppgifter, eftersom de tyckte att

gesällerna ginge för fort till mästerskapet. Bland de vanligaste

skråprofven till mästare vore att framställa de tre

gudinnorna och Paris med äpplet. Någon variation eller olika

uttryck förekom naturligtvis icke hos gudinnorna, utom

möjligen i drägten, som fantiserades ihop efter olika

mönster. Äpplet var nästan alltid förgylldt och Paris, så

godt man kunde effectuera det, utstyrd som herdarne på

de fransyska mästarnes tableauer. På senare tider hade

Götheborgsmästarne hittat på svårare, nästan onaturliga

uppgifter. En af desse gamle yrkesidkare hade, då han

sett ett försök att producera hvad som sålunda

propo-nerats, förargad utropat: »Men det der ä’ då alldeles

för-träffeligt!» Man skulle tro, att detta var ett beröm, och

det trodde äfven den stackars gesällen, som var född i

det inre af landet, men på det obildade folkets språk

betyder »förträffeligt» här helt enkelt »högst uselt». Den

unge målaren och den glade officeren tyckte att för

kärleksgudinnan borde de välja sådana figurer som

fröken Stinas.

Vi lyckades få en echaloupe att föra oss till

hemtrakten. Efter en synnerligen angenäm afton färdades

vi då i strålande månsken. Det glittrande skimret lekte

i de svagt krusade vågorna. Det var hälften silfver och

hälften guld.

Herrarne Weinberg äro artiga fruntimmerskarlar båda

två; och det tyckte nog fröken Stina också. Jag är

nästan rädd, att hon drömde om den ene redan i natt,

kanske om båda två i olika repriser.

KAP. XVI.

När jag i går efter vanan tog en liten

morgonpromenad vid Surbrunn, kom professor Malm in på talet om

de utmärkte män som utgått från Götheborgs gymnasium

äfven på senare tider. Han ville icke yttra sig om de

ännu lefvande — antagligen ville han icke heller bland

desse celebriteter inräkna sin egen biskop och, blygsamt

nog, icke heller sig sjelf — men han nämnde biskop

Wal-lins son, biskop Wallenstråle i Kalmar, medicinae

professorerna Hugo Böcker och Eberhard Rosén — hvilkens barn

adlades Rosenblad — två herrar Rosén von Rosenstein,

Thomas Torén — som sedan tog sig namnet Torild, —

skalden Bengt Lidner med flera. Ingen af desse visste

jag mig förut hafva hört talas om, utom Torén eller

Torild, som har skrifvit en bok, som jag eger, men som jag

endast läst mycket litet uti. Professor M. önskade, att

jag måtte läsa några af Lidners poemer, af hvilka somliga

vore bland det mest imposanta och gripande, som ännu

skrifvits på svenska språket. Deremot skulle han med

nöje se, om jag förskonades från att göra bekantskap med

Böcker och Eberhard Rosén, som nog lemnat efter sig

högst välgörande medicamentsuppfinningar, hvilka

helso-medels användande dock icke vore att tillönska någon,

som man vore vänligt stämd emot, då de dels nog icke

vore några delicatesser, dels förutsatte sjukdom.

*

Ännu fortsätter man att spela på Comediehuset. Det

är möjligt att man hållit uppe någon vecka; men då har

man ju åter börjat en ny termin. I förgår gaf man

»Sterb-huskamreraren Mulpus eller Kaffehuset i Stora

Kyrkobrin-ken», en pjes författad af en svensk skald och högeligen

uppburen skämtare, som heter Kexel; och i går trakterade

man också med ett svenskt original, hvilket jag frestades

att åse tillsammans med Stålhandskes och fröken Stina.

Det var emellertid en ganska tråkig tillställning.

Stycket kallades för »Välgörenheten, dramatiserad

familjemålning». Hufvudpersonerna voro major Stålbom

och fru Redelberg och hennes dotter. Frun hade förlorat

allt hvad hon hade, då hennes man ruinerat henne i och

med sin död. Hon skulle nu hålla rum och mat och

uppassning åt främmande, och major Stålbom blef en af

dem. Dessa båda voro mycket goda och välgörande

menniskor. De voro väl för gamla att bli kära i hvarandra;

men om jag kunde förstå rätt, så blef deremot flickan kär

i en majorens nära slägting. Desse blefvo visst också

lyckligt och väl gifta trots elaka bofvars mellankomst. Flickan

Maria fick visst också mycket pengar, någon slags

vedergällning för ett barmhertighetsverk, som hennes mor

ut-öfvat utan att tänka på att derför blifva sålunda belönad.

* *

*

Ekebom meddelade mig i dag, att han sedan fått

reda på tryckta handlingar rörande afslöjandet af

»Ulumi-naternas» hemligheter och förtäckta stämplingar mot stat,

nationalitet, egendom, familj o. s. v. Hvad han nu

tillvaratagit rörde dock hufvudsakligen indelning och

organisation. Jag frågade, hvar han fått allt detta, om det var

hos hrr frimurare eller såsom secreterare i

Handelssocie-teten, hvarpå han svarade, att det naturligtvis var i —

Handelssocieteten.

Från början lära »Illuminaterna» eller »de upplyste»

— enligt de upplysningar som meddelades i denna

redogörelse, hvilken jag fick låna på ett par dagar — bestått

af endast fre klasser, nemligen Novicer, Minervaler och

Mindre Illuminater. De hemligheter dessa fingo veta voro

icke särdeles innehållsrika eller betydande. Hufvudsak-ligen synes hös dem hafva inpräntats,*hvad »Magus» tid

éfter annan hittade på, alldeles som Mohammed hittade

på Koranen, allteftersom det passade hans olika desseinger

eller, kanske rättare sagdt, någon hans tillfälliga faiblesse.

De lärde sig också spionera på hvarandra och att sqvallra

och skylla på hvarandra i öronbikten.

Snart infördes emellertid, genom baron Knigges

åtgörande, ett nytt element. En fjerde klass inrättades,

kallad »De större Illuminaterna». I denna kunde alla S:t

•Johannis frimurarebröder intagas. En femte klass kom

äfven till stånd: »De dirigerande Illuminaterna», till

hvilken grad alla Sköttska eller Stewarts-frimurare egde tillträde.

Den sjette graden skulle bestå af de högst upplyste,

eller »Presterna», den skulle vara den egentliga

»Mysterie-graden», i hvilken omsider »Illuminaterna» skulle få reda

på de verkliga hemligheterna. Det är nu icke riktigt klart,

huru vidsträckt denna grad hann blifva gifven eller

utbildad. Till en början fans det endast en »prest» eller

»Magus», nemligen professor Weishaupt sjelf.

Den sjunde graden kallades »Regenter». Någon

medlem af densamma, utom baron Knigge, har icke framträdt

i* offentligheten; och han drog sig, såsom jag redan

upp-skrifvit, snart ut ur hela förbundet, när Mysteriegraden,

eller egentligen »Magus», började uppträda alltför

anti-monarkiskt.

De ibland de »högre» eller de »dirigerande

Illuminaterna», som fångats och adopterats från Frimurareorden,

fingo då också ögonen öppna. Nu har den borgerliga

lagens mellankomst och derefter förrådandet af förbundets

flesta hemligheter kommit emellan: och om några

»pre-ster» och »regenter» ännu finnas qvar i »Mysteriegraden»,

så är det dock slut med den förr så strängt öfvervakade

sammanhållningen. »Alle banden der gehoorsaamheid

zijn verbroken».

Det påstås, att en afdelning af »Illuminaterna» skulle

spökat som en särskild mystisk afdelning under namnet

»Liljan». Derom hade Ekebom icke hört något bestämdt.

Då och då utpekas emellertid här i landet en och annan

såsom »Illuminat» och på samma gång dels trollkarl, dels

agent för de franska revolutionairerna. Ekebom och. jag gjorde i morgse en promenad under

träden vid Fattighusån och mötte dervid barnen från

Wil-linska fattigfriskolan, hvilka tågade i procession, som

vanligt, anförda af tvenne lärarinnor, för att begifva sig till

sina respektive hem. Jag tror att jag förut antecknat, att

flera hedersmän visat sig särdeles genereusa mot denna

förträffliga inrättning. D.en har också sedan mer än tjugo

år tillbaka sitt eget hus härute, och den hade det en tid

tillochmed så väl anordnadt, att derstädes kunde icke blott

undervisas och beklädas 300 barn utan äfven 200 bespisas.

Jag vet icke, af hvilken anledning moyengema nu anses

för knappt tilltagna för sådana expenser; men det heter,

att åtminstone bespisningen måst inskränkas. Jag tror att

jag förut skrifvit npp, att handelsmannen Lesse — och

hans ogifta syster efter honom — samt herrarne

Holter-man d. ä., P. Ekman och Björnberg främst intresserat

sig för denna anstalt, liksom de ock verksamt bidragit till

barnhuset och flera andra välgörenhetsinrättningar.

Vid vår gång tillbaka inåt staden mötte vi den tyske

pastorn i Christinae församling, magister Stein. Han var

på väg ut till Fattighuset för att helsa på sin collega,

fattighuspredikanten Forsberg. Pastor Stein synes vara

en synnerligen välvillig man af ett något gammalmodigt

slag. Han är visst både född och uppfostrad i Rostock

och har der äfven gjort sina akademiska studier. Den vid

pass femtioårige mannen har icke velat följa med tidens

mod utan går ännu med sin stora alongeperuk, hvilket

dock är mycket opraktiskt isynnerhet om sommaren, vare

sig det är stark värme eller häftig blåst.

Hans svenska medbroder som pastor i Christinae

församling är doctor Blomdahl, hvilken jag dock ännu

icke sett.

Ekebom ansåg, att jag borde gå i kyrkan och visa

mig som en rättrogen svensk lutheran. Annars kunde

man misstänka mig att hafva några kätterska åsigter eller

luta åt utländska villfarelser. Jag borde tillochmed

erbjuda mig att erlägga stolrumspenningar. Under den

föregående biskopen, Lamberg, hade stiftets presterskap varit

i stark rörelse med anledning deraf, att Swedenborgarne

och den s. k. Evangeliska brödrauniteten hade börjat drifva

ett allför lifligt proselytvärfvande. Biskopen hade då i viss

mån gått sina herdars önskningar till mötes, godkännandederas reprocher. De »evangeliske bröderna» synas ock

då blifvit något stäfjade, men sedan hafva de åter väckt

mycken sensation, då somlige af presterskapet velat blotta,

att deras ledning gåfve skäl till tvifvel, misstankar och

ogillande. Det hette sålunda att »bröderna» borde

förklara sig öfver vissa uttryck i sitt bildspråk: somliga

»tro-per» förefölle mycket misstänkta; de hade också börjat

med vissa besynnerliga hushållsinrättningar och dessutom

gifvit mycket hugg på sig genom sina lotterihistorier.

Dessa anmärkningar hade också påpekats i avisoma, hvilka

ibland sysselsätta sig med dylika religieusa saker, icke blott

exprimerande en devote allmänhets tacksamhetskänslor för

en uppbyggelig predikan. Den nuvarande biskopen har

emellertid icke i det hänseendet gått presterna till mötes,

att han velat tillåta några förföljelser mot dessa

»evangeliske bröder». Hans valspråk såsom ordenscommendeur

lärer innebära, att han för sitt samvetes skull icke kan

alltid vara vän med alla. Han vill vara rättvis, men han

vill också deri följa tidsandan, att han vill vara tolerant.

Jag sporde, om icke biskopen vore en ifrig frimurare

och arbetade för detta sällskaps idéer. Härtill svarade

Ekebom, att hans högvördighet tillhörde detta sällskap

och vore en af dess stödjepelare och att han antagligen

skulle blifva en bland dem, som af konungen erhölle en

utomordentlig belöning just för sitt nit inom denna orden,

om en sådan belöning — såsom projecteradt vore —

infördes för att utmärka dem, som på något särdeles

märkligt sätt bidragit till ordens förkofran och bestånd. Men

biskopens arbete inom orden undandroge sig naturligtvis

allmänhetens bedömande; hans zéle för ordens syften

skulle dock visserligen icke influera på hans ställning som

stiftets öfverherde; derom vore lectorn fullt öfvertygad.

Biskop Wingård lärer vara en på samma gång

mycket vältalig och mycket nitisk predikant. Han predikar

lika ofta som någon honom underlydande prest. Han

håller gudstjenst icke blott om söndagarne utan äfven

dessemellan.

Man har, liksom seden lärer vara, när någon

predikant ådrager sig en större uppmärksamhet genom sina

gåfvor eller sin ställning eller genom båda i förening,

också uppmanat hans högvördighet att på trycket utgifva

sina predikningar, då de väl tåla vid att offentliggörasoch säkerligen i vida kretsar skulle lemna uppbyggelse

och verka mycket godt; men biskopen har hittills visat

sig alldeles ovillig att tillmötesgå sådana önskningar. Han

lärer förklarat — säger Ekebom — att han icke ville lemna

åt hvar och en okunnig och tanklös kritiker att kritisera

och fälla förkastelsedom öfver hvad han i lifstiden af

hjertat skrifvit och talat, utan att han, biskopen, dåmera

vore i stånd att försvara sig och utan att kritikern eller

anmärkaren kände eller kunde sätta sig in i de

omständigheter, under hvilka en kyrkans tjenare i biskopens

ställning haft inre eller yttre maning att tala till församlingen

just så, som han vid det ena eller andra tillfället gjort.

* *

*

Nog har jag haft bref från min cousin; men detta

bref var en excuse eller en condoléance för det han intet

kunnat hjelpa mig, men ingalunda något bevis för, att

han på något empressant sätt derom bemödat sig.

Dock hör jag, att jag kanske gjort mig skyldig till

en motsatt injustice, då jag dömt, att det som gjorts för

att tillmötesgå fransmännens fordringar varit alltför

skamligt för att kunna af hederligt folk och af holländare

tolereras. Man måste considerera, dels att den främmande

öfvermagten varit för mägtig, dels att många lärda

fantaster och större delen af det lägre folket omfattat de nya

franska idéerna, hvilka dock i praktiken aldrig kunna

genomföras. Det är sant, att det varit alltför mycket

gillande af de franska förvillelserna i det nu ännu kanske

existerande och verkande holländska »conventet», om det

verkligen finnes qvar. Men hvad skall en till det yttersta

bragt nation göra annat än att finna sig i circomstancer,

hvilka hon sjelf genom sin lojhet och sin brist på

förutseende bidragit så mycket att möjliggöra?

Man jublar och fröjdas nu också i Holland öfver

fransmännens segrar. Det förstår jag deremot icke lika

väl; men det är ju sant, att »mången ler, som har skäl

att gråta». Sahlgrenska sjukhuset är en inrättning, som

ursprungligen härleder sig från en donation af flera, mest smärre

jordegendomar, lemnad af directeuren Sahlgren. När

di-recteurens mågs, baron Ahlströmers firma, Sahlgren &

Ahl-strömer, kom på obestånd — jag tror det var för tio år

sedan — kom sjukhusets existens i fara, då donationen

icke satts i full trygghet; men andra lära då trädt

emellan, och inrättningen blef bestående och utvecklade sig

synnerligen väl under ledning af amiralitetsmedicus d:r

Dubb, hvilken till biträdande läkare såsom chirurg valt

regementsfältskären assessor Chr. Heinrich Ewert, om

hvilken jag förut antecknat, att han för någon tid sedan

hit-kommit från Pommern. Enligt föreskrift skall »medicus»

tillsätta »chirurgum». D:r Dubb åtnjuter ett alldeles

obe-gränsadt förtroende, så att directionen tillochmed lärer

fastslagit, att han sjelf, när han finner det lämpligt, skall

utse sin successor, hvilken annars skulle på förslag af

Up-sala universitets medicinska facultet tillsättas af Collegium

medicum i Stockholm. D:r Dubb lärer i Frankrike

studerat sjukhusväsendet; och sjukhuset är derför också

inrät-tadt efter modernt franskt mönster. Bland moderna

anordningar omtalas, att unga läkare här erhålla kostnadsfri

undervisning genom att få vara närvarande vid

obductio-ner och dylikt samt att ett barnbördshus är förenadt med

sjukhuset, der barnaföderskor mottagas, utan att de genom

betyg behöfva styrka, hvilka de äro eller hvad de heta,

hvarjemte blifvande accoucheuser här inläras.

Sjukhuset ligger mellan Fortificationen och

Masthamnen. Ekebom förde mig dit och gjorde mig bekant

med inrättningens skriftefader, doctor Blomdahl, svensk

pastor i Christinae församling; sagde pastor turar om med

comministem vid Domkyrkan att vara skriftefader och

medlem af sjukhusets styrelse. Annars är d:r Dubb

ordförande i denna direction; medlemmar äro i öfrigt en

ledamot af Magistraten och Stadens äldstes ordförande,

hvarjemte det är stadgadt, att en »välmående» handlande

och en »berömd» handtverkare äfven här skola intaga

plats. D:r Blomdahl nämnde flera namn på välgörare

mot sjukhuset, bland andra Aron Oterdahl och statsrådet

Rönnow, hvilken sistnämnde med sin donation förbundit

bestämmelsen, att öfver en sjuksäng hr Carl Lamberg —den nyligen aflidne rådmannen — och hans hustru och

efter dem deras afkomlingar skulle hafva dispositionsrätt.

Staden synes vara ganska fri från svåra farsoter. De

vanligaste sjukdomarne äro febrar, rötfebrar, utslagsfebrar,

bulnadsfebrar, frossa och hysterie. Annars förekomma

ock gikt, lungsot och vattusot. Mest är det yttre

åkommor, som vårdas och läkas på sjukhuset.

KAP. XVII.

Jag gjorde i går min uppvaktning hos biskopen.

Rummet hvari jag infördes var hans arbetsrum. Då

han sjelf icke genast var tillstädes, hade jag god tid att

se mig omkring och göra mina små iakttagelser.

Rummet är ganska enkelt men mycket stort.

Omkring väggame stå bokhyllor. På ena sidan om dörren

från förstugan ■ står ett snidadt skänkskåp af ek, antagligen

för att förvara mera skrymmande handlingar samt

teckningar och estampes; af sistnämnda slags konstverk funnos

också flera framlagda på bordet framför soffan. På andra

sidan samma dörr stod en rikt broncebeslagen

Stockholms-bureau, förfärdigad, efter hvad jag sedan hörde, af den

berömde hofschatullmakaren Georg Haupt. Soffa och

stolar voro gråmålade, mjuka, tydligen stoppade med tagel;

de voro klädda med blå sits. Framför mig på bordet stod

en inrättning med två glas att förstora målningar och

kopparstick. Der var inlagd en afbildning af det

imposanta inre af en kyrka med många grafkor eller kapell

och prydd med en massa fanor och standarer. Jag hörde

sedan, att det var Riddarholmskyrkan i Stockholm. För

att man må kunna se rätt, måste man vända upp och ned

på bilden.

Biskopen motsvarar, så vidt jag på en liten stund

sedan kunde penetrera hans caractere, allt det beröm jag

om honom hört yttras. Han är på samma gång högst

aim^el, som han genom hela sin person och i sitt sätt

12

visar, att han måste väcka den respect, som hans

ställning kräfver. Fastän han är bondeson röjer han dock

tydeligt att han umgåtts i de allra förnämsta kretsar. Han

har verkligen ett ovanligt förbindeligt sätt att vara, och

han lär vara artig mot alla.

Jag fick till en början mottaga reprocher för det jag

icke förr hade gjort min uppvaktning. Han hade först

härom dagen hört talas om mig genom sin son: »Min

snälle Janne är något nonchalant mot sin far; han

negligerar honom så till vida, som han sjelf gör de

behagligaste bekantskaper men vanligen icke förer dessa

tillsammans med mig, ehuru han nog vet att det skulle göra

mig nöje. Nu är det för sent att obligera Er med en

invitation. Vi äro nu bosatta på landet, och vi skiljas

icke gerna från vårt Tusculum mera än en dag i veckan,

då jag nödtorftigt sköter mina embetspligter och min hustru

ser om sina fattiga i staden».

Jag nämnde något om mitt ärende. Han hade hört

sin son yttra några ord i detta ämne. Han beklagade,

att ingenting härvid kunde uträttas, innan jag fått några

intyg från den ort, der jag förut uppehållit mig. Men

han vore viss om, att dessa intyg icke skulle uteblifva,

och vore de också något ofullständiga, som väl vore att

befara under här föreliggande förhållanden, hoppades han

dock för visso att kunna med dem ordna så, att inga

hinder skulle ligga i vägen för realiserandet af en tendre

intention, hvilken han ansåg ligga till grund för min

åstun-dan att ordna denna angelägenhet.

Vi kommo sedan att tala om renlärighet och olika

trosmeningar. Han anmärkte, att han visserligen vore en

tolerant herde, som äfven hade ett ömt hjertelag för de

svarta fåren, men att han dock hölle ifrigt fast vid

för-soningslärans hufvudelement: »Men tyvärr bestrides den

dyra läran om försoningen rätt nu uppenbarligen; och

tillochmed somliga af lärarne göra sig skyldige till detta

oförsvarliga brott, hvaraf de sjelfve, ibland äfven i timlig

måtto, bli ett offer».

Man talade äfven något om, att man ibland kunde

skylla mindre vaksamma och försigtige lärare för, att der

uppstod religieus kallsinnighet i församlingen. En del

tråkade ut sina åhörare genom dåligt utarbetade och ofta

alldeles för långa predikningar. De hade dock timglasetbredvid sig och borde kunna på förhand veta hvad det

tillåter. Den ännu gällande handboken komme antagligen

att revideras i den närmaste tiden, och hoppades

biskopen att utom förändringar i ritualen äfven föreskrifter

skulle förekomma, hvilka vore egnade att göra gudst] ensten

på samma gång mera högtidlig och mindre tröttande. En

del katolska minnen borde borttagas från döpelseacten,

såsom korstecken, besvärjelsen af orena andar och afsägelse

af djefvulen. Äfven borde det göras slut på de långa

efter-lysningarna från predikstolen.

Slutligen sporde han mig om den religionslärare, af

hvars undervisning jag njutit. Tyvärr kunde jag icke

här just lemna några för mig synnerligen favorabla

upplysningar. På Amboina fans icke några lutherska prester.

Min religionslärare var en på sätt och vis från Holland

landsförvist arminiansk prest. När biskopen hörde detta,

visade han icke den minsta dégout. Han anmärkte, att

arminianema af den lutherska kyrkan visserligen icke

an-sågos fullt renlärige, men att han hoppades, att denne lärare

icke hade mest betonat de läropunkter, genom hvilka

Armi-nius mest afvek från vår reformations bekännelseskrifter.

Efter detta synnerligen intressanta samtal förde mig

hr biskopen genom ett par rum in till fru biskopinnan,

hvilken också befans vara lika älskvärd och behaglig som

man förut målat mig henne. Hon är dotter till en

assessor af Darelli, en man som blifvit berömd hufvudsakligen

genom hvad han skrifvit rörande det svenska landtbruket.

Man har sagt mig, att fru biskopinnan skulle vara något

hvad man i Tyskland kallar pietistisk. Detta märkes dock

icke i hennes sätt att vara. Hon synes hafva både godt

lynne och öfverseende med andras svagheter; hon är fri

både från egenrättfärdighet och superstition. Jag gjorde

mig naturligtvis ingen märkbar möda att insinuera mig i

hennes ynnest; sådant skulle hon antagligen bemärkt, och

sådana mina försök skulle icke influerat på henne till min

fördel; dertill är hon för god och enkel; men jag smickrar

mig med, att just den okonstlade ton, hvarmed jag frambar

min sympati och min vördnad, var för mig rätt avantageus.

Biskopen skämtade med sin fru och omtalade, att

han åter haft ett litet gräl med professor Malm; deras

dispute hade rört sig kring frågan, huruvida adelsmän

skulle kunna bli prester eller biskopar. Då de flesta bi-skopssöner nu adlades — och »möjligt är att en nådig

konung på detta vis äfven hedrar dina älsklingar, ma

chére» — så skulle, om professorns mening blefve

gällande, ingen biskopsson, icke heller »vår son» kunna ingå

i kyrkans tjenst och välja sin fars kall. Biskopen fann

detta Malmens påstående omöjligt att soutenera. Äfven

skämtade han om, att man velat hafva honom med i den

direction, som skulle bestyra om anläggandet af en

navigationsskola här i staden. Visserligen hade han som Petrus

varit i andelig sjönöd, visserligen arbetade han ock i

Christi tjenares fiskafänge, men för den profana

navigationen vore han fullständigt en främling.

Innan vi skilj des åt, gjorde hr biskopen mig

uppmärksam på några af de på väggame upphängda vackra

taflorna: ett par gamla holländska dukar restaurerade af

professor Hallblad i Stockholm, ett par stycken af en

götheborgare, Benjamin Paterson, som sedan blef en

berömd målare i S:t Petersburg, några hästar af grefve

Fredrik Hom, en tafla, som han fått till skänks af

Wert-miiller i fjol, en historisk målning af den äldre Hilleström

och en tafla af den nyss aflidne Åkerström. Här lågo

ock några vackra miniaturer hvilka biskopinnan upplyste

härleda sig från den berömde svensken Lafrensen och en

ung italienare som hette Bossi. Biskopinnan visade mig

ock contrefej af sina tre bam såsom små. De voro

målade af en herre som hette Jeanson, hvilken mot slutet

af sin lefnad lärer hafva bott i Ystad. Äfvenledes erinrar

jag mig en blomstermålning af en herre som hette

Lilje-dahl och som till yrket lärer vara landtbrukare och chemist

men äfven är en mycket god contrefej are af ängens och

trädgårdens fagra barn. Likaledes tog den älskvärda

damen fram ett par förtjusande vackra målningar på siden

af en i utlandet nu mycket berömd konstnär, som lärer

heta von Winckelman.

Denna lilla inblick i det vördade äkta parets hem

och denna, låt vara flyktiga bekantskap med deras intressen

för konsten var en ingalunda olämplig af slutning af mitt

besök: den bidrog att göra minnet af min visite ännu

angenämare, liksom vackra, välsmakande frukter och friska,

doftande bär kunna bilda en behaglig afslutning af en

fin måltid. Jag har hört att biskop Wingård är en medlem af

den Svenska academien, denna poetiska och rhetoriska

öfverdomstol, som slog sig på att gilla den franska

revolutionens åsigter och som derför blef på obestämd tid

suspenderad och stängd af förmyndareregeringen. Det

hette, att regeringen icke skulle brytt sig så mycket om,

ifall det endast varit en eller annan yngre person som

uttalat dylika förflugna idéer, men då det här tycktes

som äfven de äldre, institutionens stödjepelare, skänkte dessa

nyheter sitt bifall, så kunde icke längre högsta

vederbörande bibehålla sina ynnestfulla känslor för en sådan

inrättning utan måste behandla densamma med all stränghet.

Det förvånade mig, att biskopen kunde varit delaktig

i detta. Af professor Malm, som jag händelsevis råkade

i dag på morgonen och hvilken ju icke just alltid varit

så vänligt stämd mot sin älskvärde och tålmodige höge

förman, fick jag det beskedet, att hans högvördighet

visserligen är mycket tolerant, men att han icke på något

sätt hade exprimerat något gillande af tänkesätt, som här

fått sitt uttryck. Dertill vore han ock en alltför eldig

fosterlandsvän, hvilket han också bevisade genom sitt

stora nit, då denna staden var i fara för fiendeanfall.

Han hade ju också stått fadder åt sjelfvaste den unge

konungen och bure än vid högtidliga tillfällen i ett band

fästadt om halsen en stor medalj med konung Gustaf

H[:s bild, hvilken prydnad konungen sjelf skänkt honom.

Hans ordensvalspråk: »omnibus non placere», innebure

ock, att han visst icke äflades att stå väl med den stora

hopen af oförståndige nyhetsmakare. Nej, biskopen vore

eri fullständigt loyal undersåte och en ifrig konungs vän,

liksom han ock vore en den angenämaste

sällskapsmen-niska: »Min herre skulle se detta huset, när dess dörrar

öppnas med den allra vidsträcktaste gästfrihet och

frikostighet. Min herre skulle finna, att nöjena der icke

äro af det vanliga slaget utan spirituella och konstnärliga,

det måste äfven biskopens vedersakare erkänna. Min

unge herre skulle höra fru Peterson eller fru Lamberg

koncertera der. Fru Peterson är tyska, elev af Cramer.

Hon är en fullkomlig artist. Hon spelar också violin. Hon

skulle rikligen kunna sjelf tjena sitt bröd på sin konst,

om hon icke vore en rik mans hustru». Jag har icke varit i tillfälle att se Götheborgs

borgaregarde exercera. Jag hör, att det numera är ytterst

sällan sådant förekommer. På senaste tiden har hela

corpsen icke varit sammandragen. Den bestod annars af

sex companier. Men i dag hörde jag ett förfärligt

väsende inne på Rådhusgården, der för öfrigt magistraten

också hyrer ut flera handelsstånd. Det befanns vara

borgerskapets tio trumslagare, som här öfvades. Nu hade en

hop folk rusat till för att höra denna märkeliga musik.

Rådhuskällaren var också full af gäster. Tracteuren

derstädes, Gabrielson, som vid högtidliga tillfällen också

plägar besörja undfägnaden på stora salen, hade nu alldeles

fullt hus.

När jag gick derifrån, väckte det min förvåning att

möta på en gång flera blinda personer, som leddes af

andra, samt äfven flera, som visserligen Sjelfva kunde taga

sig fram, men ändå hade bindel för åtminstone det ena

ögat. Jag fick emellertid den förklaringen, att

anledningen till denna curieusa procession vore den, att en

berömd ögonläkare, doctor Noring, som är bosatt på en

annan plats — jag har glömt stadens namn — anländt

till staden. Han brukar ibland vistas här någon vecka

eller så för att utöfva sin menniskovänliga konst.

" Annars var det marknad i går, Larsmessan, som det

kallas, då bland annat en mängd tjensteflickor, antingen

redan i tjenst här i staden eller bosatte i kringliggande

landsort och nu sökande tjenst här eller på annan plats,

i stor mängd samlas vid Kämpebryggan. Det var för

öfrigt en hel svärm ungdom af båda könen, som hopat sig

här i närheten. Jag roade mig att lyssna till hvad som

sades; men det språk, som af somliga talades, var ganska

svårt att förstå. Somliga ord föreföllo mig alls icke vara

svenska. »Hva anturar du dej för? Är du grätten?» »Nu

datt du i din ejen grop.» »Det kleppera allt.» »Purgas!»

»Kleppera» lärer betyda »slå felt». »Purgas» lär er vara

detsamma som »förlåt». »Je tror du ä änna ansqvätten,

flecka» betyder »Jag tror du vill mycket gärna gifta dig,

flicka».*)

* *

*

*) Enligt Rietz betyder »ansqvätten» rädd.

Utgifvarens anm. Jag besökte i dag Ekebom, som redan tagit itu med

förberedelserna för sin undervisning vid gymnasiet under

höstterminen.

Det roade mig att anteckna, hvilka läroböcker som

mest begagnas i vissa ämnen vid de svenska högre

skolorna. Bland de förnämsta äro Strelings »Grammatica

latina», Langii »Colloquia latina», Klarks »Latinsk

syntaxis», Wöldickes »Theologia», Ebersteins »Compendium

Theologiae moralis», Rathes »Lociga», Schröckls lärobok

i allmänna historien och Djurbergs geografi; Sjögrens

latinska lexicon begagnas också. Andra främmande språk

än latin, grekiska och hebreiska odlas föga. Dock

begagnas Stridsbergs tyska grammatica och Des Réaux’

fransyska. I engelska undervisas icke; men Ekebom upplyste,

att en herre, som heter Mannercrantz, gett ut en »engelsk

grammaire».

Man skulle fram i october detta år liksom alla

föregående hafva en stor disputationsöfning med ynglingarna.

Bland »theses», eller påståenden som skulle förekomma,

och om hvilka gymnasisterna skulle tvista på latin, skulle

då följande »spikas», hvilka tycktes mig ganska

remar-quabla, nemligen Metallorum omnium ferrum est

nobilis-simum summamque admittit artem*) och Multce sunt

ratio-nes quibus nixi credamus Patres antediluvianos diutissime

vixisse; eorum igitur annos nostris haud fuisse breviores

existimamus**) Ekebom, som liksom de flesta herrar

lec-torer, hvilka icke undervisa på det theologiska området,

sträfvar att utbyta sitt nuvarande ämne mot theologien,

hvilken medförer större anseende och med tiden en

rikligare utkomst, tänkte uppställa ytterligare några

theologiska satser åt ynglingarna att disputera om. Jag roade

mig att se, hvilka gymnasister han utsett till ordinarie

disputerande. Respondenter skulle bli Carl Santeson, Elias

Rhodin och Petrus Grundell; såsom ordinarie opponenter

skulle Johan Dahlgren, Lars Agrell och Eric Daniel Kidron

*) Af alla metaller är jernet den ädlaste och tillåter

utvecklandet af den största konstfärdighet.

**) Många äro skälen, hvarför vi tro att patriarkerna, som lefde

före syndafloden, hafva lefvat synnerligen länge; derför anse vi icke

deras år hafva varit kortare än våra.» »Nixi» är väl skriffel.

Utgifvarens anmärkning.fungera, inga plantor från af mig kända familjer. Extra

disputanter finge också anmäla sig.

*

Ekebom hade varit på Beursen och studerat der

liggande tidningar, hvilka Handelssocieteten derstädes håller.

Han har såsom secreterare i societeten mycket intresse af

dem. Han upplyste mig, att kriget mellan England och

Holland nu är öppet förldaradt, äfvensom att det om igen

lärer vara fråga om, att den unge konungen skall gifta

sig med en tysk prinsessa. Den som det en gång förut

var nära att han skulle förmäla sig med lärer väl nu vara

för fiére för att kunna komma ifråga. Ja, Ekebom ville

minnas, att denna mecklenburgska prinsessa redan blifvit

gift och det med en nära slägting till Sjelfva den ryska

kejsarinnan.

Äfven berättade han en historia om en m:lle

Forsberg, som konungens faster, prinsessan Sofia Albertina,

med all makt vill göra till sin syster, i det hon hittat

på, att denna hennes favorit skall vara dotter på sidolinien

till hennes far konung Adolf Fredrik. Prinsessan

Albertina vill ominst göra denna mamsellen också till prinsessa,

som hon är sjelf, men konungen lärer icke gå in på att

erkänna henne som sin faster; vore det också visst, att

mamsell F. verkligen är dotter till denne gamle konungen,

så kunde hon ändå icke bli prinsessa, då hon är illegitim.

Sådant gick an i Frankrike i forna tider; här går det icke.

Jag sporde Ekebom, om han ville följa mig och se

en ny féeri-opera, »Zemir och Azor», som gifves af en

hr Åberg på Gomedie-huset. Han undanbad sig dock

detta med förklaring, att han hade för mycket arbete att

uträtta, och tog så fram tobakspipan, tobakspung, eldstål,

fnöske och flinta.

KAP. XVIII.

Borgerskapets äldste ha sina sammanträden i

Stadshuset. En grosshandlare, som heter Johan Sahlsteen,

lärer vara deras ordförande. Jag har icke haft den äran

att göra hans bekantskap; men de säga, att han icke

varit bland de mest värderade eller habila som skött detta

förtroendevärf.

Jag har sökt fråga mig för, hvad denna Corporation

verkligen uträttar, och har då från olika håll fått olika

upplysningar, hvilka dock egentligen synas sammanlagda

temligen evidemment gå ut på, att densamma just icke

uträttar så mycket nyttigt.

På senaste tiden ha de klagat öfver, att brännerierna

upphandlade för mycket ved i förskott, så att stadens

invånare saknade’bränsle eller finge betala detsamma för

dyrt. Härmed hafva de ännu ingenting vunnit. Så ville

de höja billardafgiften för »Bachelors Club», men höga

vederbörande gaf detta sällskap rätt, då detsamma bestred

dylika pretentioner. Likaledes lära de fått orätt, då de

ville påföra öfverste Treffenberg bevillning för två hästar

— här betalas nämligen viss skatt för vagns- och

ridhästar — hvilka öfversten uppgaf vara tjensthästar.

Annars gräla de ibland om stadsvaktens anspråk på

löneförhöjning och om anslagen i och för tran och vekar

till belysning i vaktrummen, om medicamenter, om

bul-dansöfverrockar till sommarcostume åt brandvakterna o. s. v.

Ett af deras vigtigare göromål är att bestämma

skjutspengar och forlön för den som har skjutsväsendet på

entreprenad. ‘Vanlig forlön från t. ex. Packhuset till Lilla

bommen med en häst är nu 6 skilling; för körsel af en

famn ved från Stora torget till Lilla bommen 12 sk., men

från Lilla torget till Lilla bommen 14 sk. Lysell skall

enligt »Äldstes» senaste beslut hålla 60 hästar. Äfven

grälas det ibland om Hemföraregillets taxa; och senast

bestämdes rörande dess skyldigheter, att när pråmar stakas

och komma utanför Röda sten, så skola de ha minst fyra

man vid stakame.

En betydande tvist lärer nyligen varit den om

utseende af efterträdare åt lägman Walcke, hvilken, nu 74

år gammal, mycket länge varit praeses i Kämnersrätten.

Somliga ville, att han ännu skulle tjena qvar någon tid.

Bland dem som yrkade härpå var, tror jag, hr Wohlfart.

Hr Schiitz ville deremot, att han skulle få fulla lönen i

pension och att hrr »Äldste» dessutom skulle bifalla hans

framställning, att hr Seldener Hansson som någon tid

vicarierat för honom — hvilket emellertid också

auditeu-ren Nolleroth gjort — skulle blifva hans efterträdare.

Hrr »Äldstes» beslut i denna sak blef omsider, att lagman

Walcke nog skulle få afsked och dessutom också behålla

lönen i pension men att det skulle anstå med utseende

af efterträdaren. Embetet kunde tillsvidare skötas af någon

tillförordnad.

Hr Schiitz lärer alltid varit litet grälaktig bland hrr

»Äldste», särskildt när det rört hans egna intressen. För

ett par år sedan utkämpade han heta strider, när man

ville flytta hans reparebana till Åkareheden. Han ville

ha den vid Vädersågen; men han fick icke sin vilja fram.

*

Jag har förvånat mig öfver, att jag icke sett

borger-skapets cavalleri- eller infanteri-, än mindre dess särskildt

och kungligt autoriserade artilleri-exercis. Men saken

lär er, efter hvad jag nu hörer, vara den, att denna

bor-garebeväpning, detta nationalgarde i Sjelfva verket icke

mera finnes till.

Det är väl så, att man på högsta ort blifvit litetförskräckt för, att dessa trupper kunde vid något tillfälle

försöka spela samma roll som nationalgardet i Paris.

Om en sådan farhåga existerat, tror jag nog att den

varit öfverflödig; men i alla fall lärer det vara säkert, att

den nyligen afslutade förmyndareregeringen funnit det

riskabelt att hålla dessa, dock så royalistiskt sinnade

borgare under vapen och i öfning. Der lärer verkligen

kommit en ordentlig skrifvelse från Sjelfva kungliga

majestät till magistraten i Götheborg, förmodligen ock till andra

magistrater, att dädanefter borgerskapet icke skulle få

armeras eller exerceras, utan efter ny anmälan och kungliga

majestätets särskilda, nya, nådiga samtycke.

Detta synes verkligen besynnerligt, då samma höga

vederbörande dels gifvit anledning till borgarmilitairens

uppkomst och dels äfven särskildt stadgat om dess rang

inom arméen och dess uniformering och beväpning,

liksom ock sagde borgarmilitair haft sig anförtrodd

tilloch-med vakten om konungens egen höga person och sålunda

verkligen fungerat som ett lifgarde och ingenting gjort

för att förverka ett så stort förtroende.

I kungörelsen derom, att kunglig majestät icke längre

erkände borgargardet såsom tillhörande rikets krigsmakt,

uppgafs ock ett skäl eller rättare sagdt en undskyllan,

hvarför man nu undandrog dessa trupper souverainens tillit :

det påstods sålunda i denna kungörelse, att kostnaderna

för deras uniformering, beväpning och exercis vore alltför

»betungande för den mindre förmögna delen af

borgerskapet». Jag tror dock, att de allra fleste rätt gerna

underkastade sig härmed förbundne expenser, åtminstone

så länge denna tillställning var modern och af hela

allmänheten estimerad och gouterad.

Nu synes emellertid allt hafva afstannat. Vore ifvern

lika stor som tillförne, så kunde man ju ingå med begäran

till kungliga majestätet att få fortsätta. Men jag har icke

hört, att man haft någon håg att häraf begagna sig.

Arrangementet vidtogs under den starka patriotiska

rörelsen, då konung Gustaf kom till Götheborg för att leda

stadens försvar mot danskarne. Den lifliga devotionen

som då egnades konungen bidrog naturligtvis till att

väcka krigiska känslor och till att animera till patriotiska

uppoffringar. Sedan har situationen förändrats och

känslorna med den. Då har man kanske gjort dessa tjenstermed motvilja, och deraf har regeringen begagnat sig för

att på samma gång befria sig från sin dock skäligen

onödiga fruktan.

* *

*

Det är nog icke blott den politiska osäkerheten och

den franska republiquens oupphörliga krig som göra

affairs-rörelsen så osäker. Man påstår allmänt och säkerligen

icke utan skäl, att den svenska regeringen har del i

handelns förfall genom dess i sanning pernicieusa ostadighet

och planlöshet i fråga om öfverflödsförordningar, förbud,

monopol, arrende af regala rättigheter, licencer, acciser

och tullar. Hvad som är rätt och lagligt i dag är det

icke i morgon och tvärtom.

För helt kort tid sedan blef t. ex. förbudet mot

införsel af kaffe upphäfdt. Nu väntar man, att det snart

skall komma till stånd igen, trots den erfarenhet man har,

att kaffe under förbudstiden fördes in och brändes och

kokades och dracks nästan som om intet förbud funnits.

Det berättas en anekdot om att, när förbudets efterlefnad

kantänka skulle öfvervakas som strängast, hittade man på

att röka med brändt ylle och papper och alla möjliga illa

och fränt osande ämnen för att icke kaffeodeuren skulle

kännas; och vederbörande förvånade sig en lång tid

.särskildt öfver att det luktade så skarpt bränd ull, brändt

tagel, brändt hår på gatorna.

Liksom det aldrig går in i folkmeningen, att det

kunde vara orätt att begagna vissa slags kläder eller

maträtter, så har befolkningen här i trakten allmänt den

föreställningen, att det icke heller kan vara orätt att smuggla.

I denna opinion hafver otvifvelaktigt ombytligheten i

tull-stadgarne en stor skuld; är det rätt att föra in rödt kläde

det ena året, så är det nog rätt äfven det andra, heter

det; och när det så blifver bekant, att höga vederbörande

förbjudit införsel af sådant kläde men fastställt, att i det

eller det regementets uniform skall ingå röd krage och

röda uppslag af kläde, och vederbörande regementsbefäl

måste smuggla in detta tyg, då stärkes allmänheten i den

tron, att högste vederbörande äro förbuds- och tullgalna i

hufvudet; allt folket håller med smugglarne, och soldaterna

ställa sig, med sina röda kragar och uppslag, äfven påsmugglarnes sida och arrangera storartade gräl med

tull-betj eningen.

För smuggleriet har man uttänkt många listiga

me-thoder. Det berättas, att det icke är ovanligt att man har

dubbla väggar i magasinerna och bodarne och att

bygg-mästame icke äro ovana vid sådana constructioner. En

egendomlig historia omtalas från Malmö. Dit skickade

höga vederbörande ned en tullfiskal från Stockholm, som

skulle göra husvisitationer hos en skeppare, som man

visste drifva stark handel med lurendr ej eri-varor. Fiskalen

gjorde undersökning, men fann nästan rakt intet. Saken

förklarades af bättre underkunnige på det sättet, att Sjelfva

tullförvaltaren på platsen hade sin gård bredvid

skepparens hus eller magasin: man hade gjort ett stort hål i

väggen och sedan skickligt satt igen detta hål; och de

confisquerade varorna lågo inne hos tullförvaltaren, hvilken

herr controlleuren från hufvudstaden väl icke kunde

misstänka såsom medbrottsling till lurendrejaren.

Men om sålunda förbudna varor och alla slags med

hög tull belagda articlar finnas och kunna åtkommas och

consumeras utan risk, medföra dock dessa bestämmelser

mycket hinder och obehag för den regelbundna handeln.

Handelsbodarne se också mycket torftiga och tomma ut.

* *

*

Jag hade i går tänkt att besöka comedien för att

der se »Romeo och Julia, borgerligt skådespel» men blef

hindrad af en artig invitation från hr Levinius Olbers,

hvilken, ehuru han mest bor på en sin egendom i

Wester-götland, ännu är herre på Lindholmen, hvilket hans unge

son Axel dock snarast lärer öfvertaga. Denne lärer nu

vara bokhållare på ett bruk i Wermland.

Gubben Levinius brukar emellertid ibland uppehålla

sig på Lindholmen och ser då gerna sin stora slägt och

många gäster hos sig, ehuru han är en mycket allvarlig

man med stark religieus tendens. De unga herrarne Olbers,

Cornelius, Axel och Levinius äro, tror jag, alla tre

systersöner till James Maule. Den unge Levinius lärer vara en

höglärd theolog. Stålhandskes äro vänner till familjen.

När jag nu, förmodligen genom dem eller genom krigs-rådet surprenerades med en invitation, uppsköt jag mitt

theaterbesök, helst man om några dagar lärer få höra

»Kronfogdame», en favorit-piece för götheborgarne, författad

af en auctor som heter Envallson, samt en lika gouterad,

lustig farce, som tituleras »Bobis bröllop».

Med en af amiralitetsvarfvets slupar satte vi

emellertid nu öfver elfven till Lindholmen.

Stina Reuterfelt var munter som en lärka, hvilket

icke var att undra på, då den lefnadsglada flickan ju

kommer ut mycket sällan och då det väl ändå blir litet

enformigt att sitta i väfstolen hos Stålhandskes, en

enformighet som egentligen icke störes af annat än att varpen

trasslar sig eller att inslaget tar slut eller sölfven går

sönder, allt under en agreabel parfume af surt klister.

Hon hinner ju knappt för väfvens skull vara med om den

dock rätt behagliga syltningen. Och när väfven är slut,

ja då skall hon kanske rifva potatis och göra potatismjöl

eller ock kommer sömnadstiden genast. Derefter har hon

ju slägten och korfstoppning och pölskokning. Och sedan

komma omsider stöpkäman fram qch träspetarne med

vekarne, och det skall stöpas talgdankar, hvilket kanske

afbrytes med rökning af skinkor, svinhufvuden och korf

eller omsorg om surkålstunnan och tvätt och brygd och

bak. Den glada flickan har beskrifvit allt detta för mig

— detta lif i väfkammare, tvättstuga, strykkammare,

bagarstuga, brygghus och kök — så lifligt att det är som om

jag skulle varit med om det sjelf. Sällan bestås sådana

nöjen som i dag.

Vi hade en kort roddtur men en temligen brant väg

upp till den med en vacker trädgård omgifna bostaden.

Värd och värdinna mottogo oss på det artigaste. Huset

är, som så många andra förmögna hem här på orten,

prydt med en mängd ostindiska saker. Äfven några vackra

holländska piecer fängslade genast mitt öga. Här funnos

»bouquetiers» med rosor i stället för hyacinter i piphålen,

»gurder»*) m. m. Der funnos ock flera tableauer i den

vackrast möblerade salen, contrefej målade af Pasch och

Breda och äfven ett af holländaren van der Hult, hvilken

lärer varit bosatt i Köpenhamn för någon tid sedan; jag

såg också ett par landskap af Martin och Belanger. Stål-

*) Gurd = vattenflaska. Utgifvarens anmärkning.handske fäste min uppmärksamhet på en präktig s. k.

Westgötha golfmatta i ett af rummen. Här funnos äfvenså

en del delicata småsaker på geridoner och bland dem

flera positurer.

Jag förundrade mig mycket öfver en s. k. elektrisk

lampa, som lärer användas såsom elddon.

Jag hade förut trott, att det endast var fråga om en

s. k. »thecollats» med en mindre societet; men här kom

den ena gästen efter den andra. James Maule, William

Gavin och Anders Kjellberg med fruntimmer hade

kommit strax efter oss i en båt från Masthugget. Från Stora

Bommen sattes ingen mer och ingen mindre än

direc-teuren Martin Tömgren hit öfver samt stadsqvartermästaren

Göök, hvilken har att soignera militairens inqvartering i

Götheborg. I en annan eschaloup kom ordföranden för

Borgerskapets äldste hr Johan Sahlsteen med fru samt

mågen här i huset, Claes Ahlberg, boende på Welanda,

nyligen gift med Lisa Olbers och för öfrigt nära slägt

till gubben Levinii hustru, fru Mariana.

Namnen på större delen af gästerna har jag

emellertid förgätit.

En stor bål, en »kloekkarel» stod redan fylld med

punsch, och hr Axel höll den traditionella punschslefven

eller skeden och började fylla i af den söta, starka drycken

i porcellaines-bägare. Gästerna hade knappast hunnit

samlas, förr än munterheten gjorde sig hörd på ett mycket

tydligt sätt. Som seden är i Götheborg tracterades man

ock med kaffe och kakor.

Stålhandske bad mig lägga märke till, huru patron

Comelius Olbers talade. Jag observerade genast, att han

hade något fel i munnen, så att han icke kunde uttala

bokstafven S. Man hade mycket skämt med honom, då

man narrade honom att säga vissa namn, der detta

bok-stafsljud förekommer. Bland annat hade han naturligtvis

svårt att uttala namnet Sahlsteen, hvilket blef »Tahlteen».

Man fann det också roligt, när han kallade sin fästmö,

m:lle Elsa Brag, för »Älta».

När det började skymma på litet, inbjödos vi att

soupera. Den ståtliga och rikliga aftonmåltiden var dukad

i trädgården och intogs temligen tidigt, allt under i

Götheborg och dess granskap sedvanlig musik. Jag fästade

mig vid det gula engelska porcellainet och en vackersilfversurtout; silfvergafflar och bordknifvar med

elfenben-skaft och flata silfvercarotter användes; det förträffliga

duktyget var dels i mouche- dels i citron-mönster. Under

kalaset började det mörkna något mera. Då fandes så

småningom en mängd färgade lyktor kring verandan och

bland träd och buskar; och till sist företog ungdomen,

åtföljd af musikanterna, en tur på elfven i båtar med

couleurta lyktor. Det var en s. k. »Venetiansk natt», ett

arrangement af unge Axel Olbers, hvilket högligen

charmerade alla, både dem som följt med ut på elfven i båtarna

och dem som från trädgården eller husets veranda åsågo

denna vackra eclairering.

Vid godt lynne och med ett behagligt minne rodde

vi sent på natten öfver till våra Masthuggshamnar igen.

* * *

Genom en af de vid den »Venetianska festen»

närvarande herrarne blef jag påmint om en gammal bekant

från Batavia, en ung Grill, jag tror han hette Jakob i

förnamn, hvilken var född i Amsterdam men sedan vistats

länge på Java och som äfven känner till Amboina och

mina slägtförhållanden. Jag satte mig genast till att skrifva

till denne herre och framställde en ifrig anhållan, att han

måtte sätta sig i tillfälle att kunna lemna ett intyg om,

att jag alls icke var eller är gift med någon malaj ska på

Amboina, än mindre med flera sådana. Posten på Batavia

lärer icke vara allt för trög, då den går öfver Amsterdam.

* *

*

De ha skaffat sig ett så kalladt »organiseradt» clavér

på Vauxhallen, som är någonting midt emellan orgel och

clavér. Det väcker mycken nyfikenhet och förundran,

men just icke mycken förtjusning. Vi voro der inne i

dag på eftermiddagen för att höra detta

underverksinstru-ment på nära håll, men vid närmare bekantskap

intresserade det verkligen icke mycket. Vi drucko vår chocolad

för ombytes skull och för att liksom bereda oss på

kaffeförsakelsen (?), då förbudet mot denna aromatiska

älsklingsdryck kanske kommer att förnyas.Östra hamnen närmast Kungsporten.

Jag träffade händelsevis Lagerheim, som emot vanan

föreföll mig något malicieux och framkastade något om

fleuretter samt om att man borde akta sig för den alltför

smittosamma och farliga médisance, som syntes vara en

tidens sjukdom: man borde akta sig att gifva densamma

näring. Han såg rätt allvarsam ut, kanske rent af litet

ledsen. Jag kunde icke förstå, hvart han syftade.

Emellertid blef jag vid misshumeur, såg på mitt byxsäcksur,

anmärkte att tiden var långt framskriden, tog fram min

engelska lädertaskbok och betalte med mina riksgäldssedlar.

Härefter gingo vi dock in en stund till Stålhandskes

och spelade några partier brädspel i skymningen.

KAP. XIX.

För betäckande af en del för staden nödvändiga

utgifter gör borgerskapet penningsammanskott, hvilkas

storlek för hvar och en deltagare bestämmes efter uppskattning

af hans inkomst under föregående året. Af hvars

och ens sålunda fastställda andel kan man då bedöma,

om icke mannens rikedom, så dock hvad revenue han

har eller nyss haft.

Af anteckningar härom har jag fått den åsigten, att

John Hall — boende i det hus, invid hvilket brandmanskapet

i somras för oss så genant öfvadesNuvarande Kjellbergska husets tomt vid Östra hamngatan. — är utan

all comparaison den rikaste mannen i Götheborg. Han

har nyligen uppskattats ett år att betala 810 rdr specie,

ett annat år 852 rdr. Ingen kommer nära honom.

Närmast komma visst herrar Holterman, med 142 och 165 rdr

species tillskott, Björnberg — boende snedt emot

landshöfdingeresidenset vid Norra HamngatanBjörnbergs hus femte roten n:r 55, Holtermans femte roten

71, Arfvidssons femte roten 24, Ekmans första roten 34, Törngrens

första roten 127, 128. Utgifvarens anmärkningar. — med 121

rdr, David Mitchel med 115, N. Arfvidsson med 113, A. P.

Oterdahl med 107, John Smith med 104, E. A. Broms

(efter hvad jag tror i firman J. G. Ekman) med 69, P.

Ekman med 64, konsul Fournier med 62, Bernhard Wohlfart

59, Jonas Malm 52 o. s. v. Jag har uppskrifvit detta,

då väl denna tillsko ttsfördelning anger inkomster; men

dervid är dock att märka, att genom inqvarteringsafgiften

fastighetsegare ha utgifter till staden som ibland väl gå

upp mot denna uttaxering. Det förvånade mig, att flera

män, som anses mycket förmögna, endast bidrogo mycket

litet vid denna contribution, såsom M. Törngren med 52

specier, Lorenz Peterson med 44, Laurence Tarras med

26 o. s. v.

Många synas draga sig undan bidrag till dessa

stadens utgifter, emedan de bo utom densamma eller utom

densamma hafva sin hufvudsakliga affairsverksamhet eller

näring. Peter Bagge skattar nu till exempel alls icke i

staden. Carl Bagge skattar för sitt hus vid Södra

hamnen nere vid hörnet icke långt från landshöfdingehuset;

James Maule för sitt hus i Masthugget, men ingendera

för sina affairer utom staden. Många hafva ock på senare

tider gjort rätt dålig handel; och detta är väl icke sällan

skälet, hvarför personer, som man likväl ansett förmögna,

slippa undan större skattebidrag.

Man har sagt mig, att herrar engelsmän eller skottar

i allmänhet skulle reda sig bättre än de inhemska

köpmännen. Detta tror jag dock icke vara förhållandet. Hr

Low har bland andra förlorat mycket. Man talar just i

dessa dagar om, att skeppsmäklaren James Milne — han

har ett hus vid Kungsgatan snedt emot kasernen*) —

hvilken har haft och väl äfven har mycket stora affairer

och mycken credit isynnerhet hos sina landsmän, på

senare tider haft det mycket svårt och endast kunnat hålla

sig uppe genom pennirigunderstöd af sina skottska

landsmän David Mitchel och David Airth. James Milne är en

mycket arbetsam man, som hållit sig ganska isolerad från

allt annat än affairsförbindelser. Man känner icke, att han

har några som helst slägtband här i staden. Han lärer

härstamma från Montrose.

Jag har hört mig för hos en mäklare, huru guld nu

värderas här på platsen. För detsamma finnes icke

mycken användning. Men holländska dukater stå i 2 rdr

*) Tomten är visst nu utlagd till gata.

Utgifvarens anmärkning.specie, danska likaså, svenska i 2 rdr 16 sk. sp. Engelska

guinéer värderas till 6 rdr sp.

* *

*

Då jag härom dagen fick höra, huru mycket några

af de allra rikaste skatta till staden i sammanskottsmedel,

skref jag upp detta. Då jag anser att det ju kan vara

skäl att öfver hufvud känna något så när till

affairsställ-ningen och förmögenheterna på platsen, har jag

ytterligare tagit reda på och upptecknat hvad en del andra af

borgerskapet ingå med i sammanskottstaxeringen.

Sålunda ser jag, att Anderson & C:ni här bidrager

med 37 specier, att San tessons Enka betalar 34 spec.

under denna skattetitel, att Sernström betalar 29 sp., D.

Wetterling 27, Chr. Arfvidsson 26, Samuel Schiitz, Johan

Schiitz, Martin Zackrisson, Eric Anderson, Anders Lesse

och Alexander Reimers hvardera 20 sp.; James Maule

betalar för sitt hus 19 sp.; Jonas Kjellberg,

commercerådin-nan Sahlgren & Söner (herrarne Ahiströmer synas nu

icke hafva några affairer, ehuru de ha qvar sitt contoir i

närheten af artillerityggården och comediehuset), N.

Teng-berg, O. Bronander & son, O. Kihlbaum, C. G. Lundgren,

Em. Bahrman, Elias Backman och Hans Jac. Beckman

betala hvardera 15, apothekare Sasse, M. A. Waern och

hofkamrer v. Aken hvardera 14; men W. Chalmers

betalar endast 10 spec., Carl Bagge (femte roten 51) och

capitaine Tham (femte roten 56) hvardera för sina hus

också 10 specier.

Jag förstår icke riktigt all denna olika beskattning;

men stadens borgare måtte emellertid nu allmänt hafva

mycket stora utskylder att utgöra. Om

inqvarteringsaf-giften lägges till här berörda sammanskott lära också

beloppen stiga högst betydligt. John Hall skall dermed få

ett ytterligare tillägg på öfver 300 specier och P. Ekman

— då han är en bland de större fastighetsegarne — ett

plus i tillskott på omkring 160 sp.

Ekebom har gifvit mig en uppgift på hvad den s. k.

kronoskatten omfattar. Denna skatt utgöres till staten,

under det ofvan omtalade skatt gifves till communen.

Enligt förteckningen gifves enligt en förordning af år 1789statsskatt under en mängd olika rubriker. Hvar och en

betalar först 2 skilling för sin person och vidare en viss

procent af lönen och för s. k. caracterer, men dessutom

förekommer i denna förordning påläggning af

fönsterlufts-afgift — om man har många fönster i sitt hus, blir detta

mycket dyrt —, skatt för öfverflödig betjening, för

equi-page- och rid-hästar, för sidentapeter och meubler klädda

med siden, för äkta förgyllning, för kläder af siden, för

fickur och för consumtion af tobak, hvarjemte man måste

till staten betala sex procent af hushyran.

Dessa utgifter har folk kunnat vänja sig vid; men

efter hvad Ekebom säger skall nu genom en ny

förordning tillkomma andra nya skatter; eller kanske är det äldre

som komma i något slags annan form och möjligen till

högre valeur. De skola kallas lön- och betalningsafgifter

— antagligen ytterligare en viss procent på inkomst af

tjenst — slottshjelp, en gammal skatterubrik efter hvad jag

hör, matlagspengar, utgående af hvart hushåll, och en s. k.

medicinalfond, hvilken väl egentligen borde drabba

apo-thekarne men dock torde få vidkännas af dem, som

använda deras elaka medicamenter.

När man nu till allt detta också lägger dessa ofvan

påpekade stora afgifter till communen, utgående af

borger-skapet, handlande, näringsidkare och s. k. ståndspersoner,

så må man medge, att det fordras icke ringa förmögenhet

eller inkomst för att ett sådant afdrag icke skall kännas

ganska sensibelt.

* *

*

Jag har haft några funderingar att söka mig något

mera ordentligt, rymligare och vackrare hem än det

tvif-velsutan mycket prydliga och fina som. jag nu disponerar.

För sådant ändamål var jag för någon tid sedan på en

visite på Catrinelund. Det tillhör eller tillhörde då — ty

jag tror mig hafva hört att mannen sedan dess dött —

segelsömmaren Christian Beckman, som också egde det

s. k. Normanska plantaget. Emellertid föreföll det mig,

att, då det var landtbruk förenadt med denna bostad, ville

jag icke hyra den, då någon annan som arrenderat jorden

också skulle bott der. Deremot frestades jag rätt mycket

att köpa den nyss aflidne kämnern Cederbourgs arfvingarshus med trädgård ute på Stampen. Denna Cederbourgs

far lärer också varit anställd i Kämnersrätten i Götheborg,

der han tillochmed skall varit praeses.

Denne äldre Cederbourg hade varit en stor samlare

af antiqvariska minnen och ganska hemmastadd uti

historien; han har äfven skrifvit en staden Götheborgs historia,

deri han särskildt redogör för en mängd här eller i

nejden befintliga fornminnen. Det var en tid, då man här

i landet, samtidigt med det att svenskame gjorde sig

högeligen berömde och fruktade såsom nutidens tappraste folk,

lade sig mycken vinn om att utforska och framlägga

minnen från allra uräldsta tider för att dermed ytterligare

hedra land och folk. Dervid lärer nog fantasien kommit

i alltför ymnigt mått de lärde auctorerna till hjelp; men

efter hvad jag förnummit skall denne hr Cederbourg

kunnat räknas till dem, som hållit sig endast till factiska

förhållanden.

Emellertid kunde jag icke besluta mig för att flytta

till denna del af staden, då jag nu verkligen blifvit så

hemmastadd här uti Masthugget, att det skulle kosta på

mig att lemna denna angenäma ort.

Jag frågade Stålhandske härom dagen hvad

egentligen stadssoldaterna göra, då de numera icke lära tillhöra

garnisonen så till vida, att de öfvas till stadens försvar.

Han upplyste då, att fyra af dessa soldater skola, två och

två, vakta justitieborgmästarens, hr C. G. Brusewitz’ hus

— der han förvarar stadens nycklar —, att fyra skola gå

på vakt i rådhuset, fyra på Gamla jernvågen, fyra på den

nya och två på packhuset. Dessutom skall en alltid stå

på vakt vid dörren till rådhusets domsal och en

tjenst-göra såsom fångvaktare.

Stadens borgmästare och rådmän och dess t j ens

temän i allmänhet äro nog så höga herrar och hafva stor

auctoritet, liksom också många förmåner — bland annat

lära magistratens ledamöter icke betala tull för utländska

viner och spirituösa — och åtnjuta äfven i allmänhet

mycken estime. Jag hörde, att en af dem, och dock ingen

af de högst uppsatte, härom dagen skickat sin piga för

att köpa kött till middagen. Emellertid måtte hon icke

framfört sitt ärende ordentligt eller också hade slagtame

icke sådant kött som hon begärde — Stålhandske påstod

% hon icke hade några pengar med sig och att henneshusbonde icke hade någon credit, hvilket emellertid nog

endast var hans eget påhitt, då han sjelf kanske varit ute

för slikt — allt nog: pigan fick intet kött. Tjenstemannen

anklagade desse gensträfvige eller försumlige borgare,

hvilka också uppkallades inför höga vederbörande för att

gifva besked eller framföra excuser. Bland de sålunda

uppkallade var en som heter Pommer-Esche, hvilken

Stålhandske känner, och hvilken lärer vara af en pommersk

adelig slägt, som sålunda nu här kommit i mycket

borgerliga vilkor.

* *

.*

Jag har hört så mycket talas om den Sahlgrenska

slägten och om dess förbindelser med baronerna Alströmer

och grefve Sparre, att jag bad Ekebom expliquera för

mig, hvilka de berömda medlemmarne af dessa familjer

varit och huru många af dem ännu existera. Han villfor

så till vida min begäran, som han upplyste mig, att redan

i förra hälften af detta sekel tvenne bröder Sahlgren,

Niclas och Jacob, förvärfvade sig stort affairsanseende och

snart äfven rikedom.

Niclas Sahlgren — han var directeur i Ostindiska

companiet — lärer varit compagnon med den mycket

berömde oeconomen Jonas Alströmer och samlade en

mycket stor förmögenhet. N. Sahlgren hade två döttrar;

den äldsta, Anna Greta, var gift med handlanden August

Alströmer, Jonas Alströmers son; den andra, Sara, hade

till man baron Claes Alströmer, också en son till Jonas A.

Alla dessa äro nu döda, utom baronessan Sara. August

Alströmer dog efterlemnande mycket pengar och stora

egendomar samt en enda dotter, som också hette Anna

Greta och som äfven nu är död, jag tror för några få

år sedan. Men denna Anna Greta var gift med en capitaine

baron Nils Silfversköld, och till honom och hans slägt

har hela Niclas Sahlgrens stora förmögenhet öfvergått,

under det att familjen Alströmer, nu representerad af

baron Patrik och hans son, kunglig secreteraren baron

Jonas, väl egentligen icke har mycket qvar af hvad de egt.

Jakob Sahlgrens slägtgren finnes ännu qvar, äfven

på mansidan. Ja, jag tror tillochmed att hans enka,

commercerådmnan Brita Sahlgren, ännu lefver, ehuru honnog är mycket gammal och aldrig synes till. Men man

hör åtminstone talas om hennes firma, som numera eger

icke blott det v. Jacobsonska sockerbruket utan äfven en

större fabriksanläggning, som kallas Ånäs och ligger utåt

den s. k. Gammelstaden. Commercerådet Jacob var en

tid också borgmästare här i staden, men, när hans

rikedom och hans affairsverksamhet växte, afsade han sig

denna förnämliga befattning. Emellertid är det nu fyrtio

eller femtio år sedan han dog; och under hela tiden efteråt

lärer commercerådinnan skött affairerna på ett utmärkt sätt,

så att rikedomen visst icke förminskats. De hade en son,

Niclas Jacobsson Sahlgren, hvilken nu också är död, en

ansedd och intelligent man, men mycket sjuklig. Han

var gift med en nära slägting till min ärade vän Eric

Nissen, Lisa Nissen, och de efterlemnade en son Jacob,

hvilken är ryttmästare vid Smålands husarregemente.

Commercerådet och gumman Brita hade äfven en dotter

Sara, hvilken blef gift med directeuren i Ostindiska

com-paniet grefve Rutger Sparre, och en son Olof — vanligen

Olle kallad — hvilken, liksom Niklas Jacobsson S., blef

tillsammans med commercerådinnan delegare i denna ännu

mycket ansedda och verksamma firma, ehuru sagde Olle

icke synes varit mycket att tala om.

När jag först kom hit till staden väckte ett palatslikt

hus bredvid Tyska kyrkan min uppmärksamhet. Jag skref

upp, att det kallades för Sparreska palatset. Der bodde

ock för ett par tre år sedan den här mycket omtalade

konstkännaren och konstsamlaren grefve Gustaf Adolf

Sparre. Han var ende sonen till ofvannämnde Ostindiske

directeuren grefve Rutger Sparre och Sara Sahlgren —

båda längesedan döda — och sålunda dotterson till den

alltjemt öfverlefvande gumman, den nominella chefen för

firman, commercerådinnan Brita Sahlgren, hvilken i

sanning måtte vara urgammal. Jakob Sahlgrens rikedom

måtte verkligen varit mycket stor, eftersom så betydlig

förmögenhet kom på hans dotter grefvinnan Sara och

sedan till hennes nu aflidne son, hvilken ju var cousin

till den nu lefvande främste manliga representanten för

denna gren af familjen, ryttmästaren Jacob. Grefve Gustaf

Rutgersson egde icke blott stora egendomar i

Vester-götland och Skåne utan äfven hälften i detta hus, det

^l^k. Sparreska palatset, hvilket dock lika gerna kundekallas för Sahlgrenska palatset, eftersom den andra hälften

redan då egdes af commercerådinnan eller firman

Sahl-gren & Söner. Grefve Gustafs enka bor nu på en af

de skånska egendomarne.

En del af de genom grefven samlade konstskatterna

har enkegrefvinnan fört till sitt gods Kulla-Gunnarstorp i

Skåne, men en del äro ännu qvar i Götheborg och

tillsvidare — förmodligen så länge commercerådinnan lefver

och bebor huset — förvarade tillsammans med några

värderika tableau’er som öfriga medlemmar af denna

slägtgrenen samlat.

Min unge vän, Janne Wingård, har lofvat mig, att,

då hans militaira fältöfningar vid regementet afslutas, så

att han får mera ledighet, han då vill utverka att jag får

se dessa samlingar, eftersom de flesta af dessa dyrbara

verk äro holländska.

Janne W. berättade också något om att en artillerist

som lärer vara norrman och heta Knut Falk — det senare

ett »nom de guerre» — skall varit den, som vid

sprut-öfningen utanför Halls hus gaf Gyllenschruf sprutröret.

Denne Knut lärer vara Gyllenschrufs verktyg i mycket

ondt af farligare art än den oförskämda vattensköljningen.

* *

*

Jag har i dag bevistat gudstjensten i Gustavi

domkyrka, som är i viss mån mera tilltalande till det inre än

till det yttre. Taket är högt hvälft med pelarstöd på

sidorna. Stilen är annars just icke heller inuti mycket

att tala om; det hela presenterar sig något kallt och tomt;

allt är hållet i hvitt; en del förgyllningar höja icke mycket

effecten. Bänkarne äro — åtminstone en stor del af dem —

försedda med dynor klädda med blått kläde.

Jag förvånade mig öfver att vid gudstjenstens börjar

ett par fruntimmer kommo fram till främre delen af koret,

der en prest höll särskildt tal till dem. Det var ett par

hustrur, som nyss fått barn och nu åter skulle hälsas i

församlingen. Likaledes fästades min uppmärksamhet på

ett par besynnerliga figurer som stodo vid en bänk långt

bak i kyrkan. Det var ett par ljufvar, som nyligen slitit

så kalladt spöstraff, d. v. s. blifvit piskade med smalahasselkäppar. De skulle nu, som det heter, »stå på pallen»

eller undergå kyrkostraff. De sågo hvarken skamsne

eller ångerfulle ut.

H. h. biskopen predikade, och »kateketa» Bagge

messade vid altaret. Biskopen hade ett stort broderadt

silfverkors, en kraschan på sin sidenkappa. Han bar ock

ett ordenskors på bröstet. Jag sökte, så godt jag kunde,

följa med hans predikan; men åtskilligt verkade störande.

Kyrkobetjeningen vandrade upp och ned, isynnerhet en

som kallas »spögubbe», derför att han lärer gå omkring

och med en käpp slå till dem, som somna. »Die nit

hooren wil, moet voelen». Äfven var det störande, att

två kyrkodrängar gingo omkring och uppburo »offertory»,

som engelsmännen säga, i pungar på långa stänger. På

dessa pungar hänga också klockor, som störa åhörame

under predikan.

En stor del af qvinnorna voro klädda i s. k. »stycke

och mössa», en rätt egendomlig, gammaldags, prydlig

hufvudbonad.

Biskopen predikade om huru vår frälsare botade en

döfstum. Han talade först inledningsvis om bönens kraft

och betydelse och huru Jesus, när han gjorde detta

underverk, först såg upp till himmelen. Sedan talade han om,

huru den döfstumme kunde höra. Hans »öron öppnades»

för Guds heliga ord. Derefter blef »hans tunga löst», så

att han kunde bekänna sin tro. Mot slutet förmanade

den vältalige biskopen sina åhörare, att de icke skulle

i olämplig tid och endast till förargelse förkunna Herrans

under. Jesus bad dem, »att de icke skulle tala om det».

De verkligen gudfruktiga visade sin gudsfruktan, sade

biskopen, icke med mycket talande eller i fromma åthäfvor

utan mera med sitt hjertas värme och sitt lefvernes

förbättring.

KAP. XX.

För att perfectionera mina kunskaper om stadens

affairsförhållanden har jag skaffat mig en förteckning på

de herrar handlande härstädes, som mest contribuera till

den s. k. tolagsafgiften för sjöledes härifrån utförda varor,

öfver hvilken föras mycket ordentliga register.

Jag finner häraf, att största antalet handlande här

på platsen nu äro engagerade i sillaffairerna och sälja sill

och tran till utlandet. Några få hafva dock icke befattat

sig med denna näringsgren. John Hall, hvars firma

otvif-velaktigt och ojemförligt är den förnämsta på platsen,

befattar sig t. ex. alls icke med sillexporten. Hans

hufvud-branche är deremot jern. Inom jern- och stålbranchen

märkas för öfrigt hrr M. Holterman, Jonas Malm, Low &

Smith, L. Grill & Pettersen, C. Arfvidsson, Nicl.

Arfvids-son, Elias Backman, Bröms (numera J. G. Ekmans enka),

P. & M. A. Waern samt Anderson & Wohlfart. För

öfrigt exporteras spik af hrr Jac. Zetterlöf, P. & M. A. Waern,

Sellström och C. G. Lundgren, knifvar af Törngren, tjära

af J. G. Ekman och Yvon, bräder af hrr Low & Smith,

Jonas Malm, Sven Berg, Olof Norin, Majbom, Peter Spak

och And. Ankarfly, bergmossa af von Mellen, rödfärg,

vitriol o. dyl. af P. P. Ekman och Henry Greig, alun m. m.

af Setterberg. Importerade viner eller finare spritvaror

— delvis köpta på prisauctioner eller importerade i

spe-culation under dessa vacklande tider från Danmark, Hol-

land eller andra grannländer, men äfven från Spanien

eller Portugal — exporteras af Erskine, Borgert, Wedelin,

Jonas Malm, Crohn, O. & P. Melin och Bernh.

Wohlfart. Sprit exportera också för öfrigt hrr Marshall (elfte

roten 73), Gavin, Innes & Tarras, Höök m. fl. Sahlsteen

och v. Holten exportera stockfisk och cabiljau.

Samtlige dessa göra väl ock i andra varor och äfven

i sill; men under året ha de dock sysselsatt sig med de

artiklar jag här antecknat.

Men största delen af våra köpmän göra dock

export-affäirer i sillvaror. Bland firmor, som äro engagerade i

denna branche, har jag antecknat P. P. Ekman, Oterdahl,

Anderson & Wohlfart, Santesons Enka, Jonas Kjellberg,

Militz (elfte roten 1, 2), Holterman, Carl Bagge, Tarras,

Sahlsteen, Arv. Vallerius, N. Björnberg, Bemh. Falck, Fr.

Bergman, Hedman & Arfvidsson, L. Grill, Pettersen &

C:o, P. Hammarberg, v. Holten, Reimers, Gavin, Jonas

Malm, A. Kjellberg, G. H. Åkerman, J. G. Westerberg

(äfven i kött), C. Arfvidsson, O. Beckman, Desreaux (när

jag ser detta namn erinrar jag mig, att stadens höga

vederbörande nyligen tillsatt en »Andra jordegumma», som

just heter Desreaux), J. G. Pettersson, C. Wohlfart & C:ie,

Sernström, Gabr. Gren, Svalin, And. Ahlberg, Clason &

Geijer, P. G. Lidberg, Böcker, L. & W. Hegardt,

Teng-berg, Wetterling och Freundt, hvilken sistnämnda visst

icke var den minste exporteuren.

Jag har också skrifvit upp, hvilka inom magistraten

egentligen haft att göra med här ofvan berörda

tolags-uppbörd. Det är polisborgmästaren Hans Hummel,

rådmännen Jacob Pettersson, Christoffersen, H. E. Pettersson,

Jacob Svahn, Kall, Ekebom, N. Hammarberg och H. Busck „

samt stadskassören And. Carlsson.*)

* *

*

Jag var i går uppe i praktvåningen i det

Sahlgrenskt-Sparreska palatset för att bese de konstskatter, som ännu

icke blifvit derifrån förflyttade. Huset syntes tomt och

*) Sålunda polisborgmästaren, samtliga rådmännen och

stadskassören, synes det. Utgifvarens anm.öde. En gammal gumma följde oss och pratade en del

om borgmästaren-commercerådet, commercerådinnan och

grefvinnan Sara och unga grefvinnan och ryttmästaren

och åtskilliga andra.

Praktvåningen var temligen arm på meubler. Det

var tydligt, att en hop saker blifvit bortflyttade, hvilka

sedan icke ersatts af andra. Hvad som fans qvar vittnade

mera om de senaste egarnes smak än om deras

praktlystnad. Det var emellertid egentligen konstsakerna som

vi skulle se på, till större delen tillhörande den s. k.

»nederländska skolan».

Der hade vi då verkligen Jordaens ståtliga »Silenus»,

en figurmålning i naturlig storlek. Vingudens gamle

tje-nare står i midten; hans ansigte röjer tydliga spår af

Bacchi nöjen. Han är nog icke nykter. Hyn är något

gulbrun; kroppen är tjock, så att säga gonflerad; skägget

är grått: Silenus har grånat i Bacchi tjenst. Han fingrar,

synes det, på en vinranka. Den gamla Bacchidrängens

omgifning är också mycket talande, om man föreställer

sig, att han hela året om var en trogen vingudens tjenare.

Den utgöres af fyra figurer, som en okunnig allmänhet

anser vara hans vanliga société, men de bilda i Sjelfva

verket en allegorisk grupp och representera helt enkelt

de fyra årstiderna. Våren är naturligen den

ungdomligaste och friskaste; men sommaren är också en ungdom.

Den sistnämnde är insvept i något rödt draperi och bär

en korg på hufvudet. Hösten är också, som det tyckes,

en ung man. Han blåser i ett jagthorn, dermed

angif-vande att hösten är den riktiga jagttiden. Min älskvärde

unge följeslagare anmärkte emellertid, att denne unge

mannen helldre borde slå sig ut för Diana än göra sig

något besvär för Silenus, som väl brukar sysselsätta sig

med dryckesbägaren men icke med spjut och båge.

Vintern är en käring i något grönaktigt draperi. Samtliga

figurernas klädsel är emellertid sådan, att kropparnes färg

på ett märkvärdigt sätt lyser igenom dem.

Af Adrian van Ostade fans också en bacchanalisk

tableau, tvenne gubbar som dricka och röka. Den ene

gubben är hufvudfiguren. Han sjunger. Den andre

mannen är bortvänd, så att man just icke ser något af hans

ansigte. Han lyssnar otvifvelaktigt till den förres mycket

lustiga visa, under det han stoppar sin pipa. Der invid hängde ock en Woowerman, »Pyrame och

Thisbe». Pyrame är död. Han har blifvit dödad af ett

lejon. Han är klädd i något slags röd uniform. Thisbe,

som är klädd i en hvit kappa och en blå kjortel, har fallit

på knä vid sin älskades lik, stöder fästet af ett svärd mot

hans kropp och trycker sålunda vapnets spets in i sitt

hjerta. Det är en ganska rörande tafla; dock kanske i

ett alltför gammalmodigt maniére. Lejonet synes på

afstånd. Kärleksguden skymtar ock fram vid ett träd: han

har, liksom till tecken af sorg, sänkt sin båga. Det

om-gifvande landskapet är ganska idylliskt.

En oändligt coquette tableau af Greuze — »La

blan-chisseuse» — kunde icke heller undgå att genast fängsla

våra ögon. Det är en ung qvinna, som, sittande på en

kagge eller en kanna, sysselsätter sig med att tvätta linne

i en lerkruka stående på golfvet. Hon har ett hvitt huckle

på hufvudet; hon är för öfrigt klädd i grå späns och en

kjortel med gula ränder. Hon är ung och vacker, och

expressionen i hennes friska ansigte är verkligen

ravis-sante.

Här lära också funnits flera taflor af Tenier d. y.;

men af dessa fans nu qvar endast ett landskap med djur.

Tenier lärer just icke annars brukat måla landskap. Äfven

vid ett landskap med djur af Breughel stannade vi och

vid ännu ett dylikt med kor, detta senare ett arbete af van

de Veide.

Likaledes funnos qvar ett portrait, måladt på trä af

Mierevelt, och, hvad som var ändå märkligare, ett dylikt

af sjelfve Rembrandt. Det föreställer en ung jude.

Då tiden var temligen långt framskriden, beredde vi

oss att gå vår väg; men gumman, som skulle vara vår

följeslagerska och cicerone, eller som kanske skulle bevaka

oss, så att vi icke gjorde något ondt, hon ville icke släppa

oss: vi måste in i commercerådinnans eget rum, der den

uråldriga damen dagligen plägar vistas. Här var dock

just icke mycket frappant att se. Blåmålad soffa klädd

med flammig taft, likadana stolar, några skinnklädda

länd-stolar. På en vägg hängde temligen lågt en spegel — i

så kalladt modernt Marie-Antoinette-mönster men mycket

äldre — ett arbete från Bucchard Prechts berömda

spegelverkstad. På en mahognebureau — antagligen åter ett

arbete af Haupt i Stockholm — stodo ännu några små-saker qvar, en svampdosa, en nålputa, ett par genombrutna

fruktfat af porcellaine, en thedosa af rosenträd, en

the-kanna af terra sigillata*), en rätt besynnerlig melange.

På ett spelbord af valnöt med inläggningar stodo ett par

ljusstakar af tenn. I ett hörn stod ett lodbessman. På

ett stort brunmåladt fällbord låg en mängd duktyg af

damastdräll — ännu omärkt, upplyste gumman — i

krok-och tärningsmönster. På ett annat mindre bord stodo

ett husapothek och ett flaskfoder. Golfvet täcktes af en

engelsk matta, som märkeligt nog icke var upptagen. Vid

ena väggen stod ett bokskåp med glasdörrar. På väggen

hängde ett nyckelskåp och dessutom Sjelfva det föremål,

som gjort att den gamla trotjenarinnan nödvändigt ville,

att vi skulle besöka detta rum: det var ryttmästaren Jacob

Sahlgrens portrait, måladt af Krafft, tror jag. Gumman

hade varit hans barndoms vårdarinna; och ryttmästaren

var tydligen hennes förklarade favorit. Gumman ville

äfven att vi skulle bese herr ryttmästarens arbetsrum.

Vi kastade endast en blick ditin. Jag observerade en

vacker skrifchiffonier med rikt beslag, en canapé med gult

sidenöfverdrag, ett vackert med perlemor inlagdt mindre

bord, på hvilket lågo några tingestar, som man annars

icke får se här i landet, nemligen spanska segarer.

Rummet tycktes, liksom hela detta hus, något tomt och

obebodt.

*

Under hemvägen kommo vi att tala något om några

af de mera framstående Götheborgsfamiljerna.

Otvifvel-aktigt måste till dem räknas denna Sahlgrenska; men det

finnes nu endast en svag qvarlefva af densamma, ehuru

firman och rörelsen ännu hållas i full vigueur. Äfven må

till de mest framstående — utom dem jag förr upptecknat —

räknas millionairen John Halls familj. Hans affairer skötas

numera mest af hrr David Garnegie och Jan Lamberg;

men hr Hall ökar med deras hjelp alltjemt sin förmögenhet.

Äfven Hans Jakob Beckman, hrr Carl Bagges och Laurence

*) Brunrödt ostindiskt porslin. Utgifvarens mim.

14Tarras’ svärfar, får räknas till stadens mera bemärkte män.

Han har för icke länge sedan blifvit enkling. Hr

Beckmans hem har förut varit samlingsplatsen för stadens

finare ungdom, då deremot i hr Halls hus sällan några

gäster samlas. Hr Hall lärer deremot vara mycket gifmild

mot de fattige, för öfrigt en man, som är mycket stolt

öfver sin stora rikedom.

Herr Martin Holterman d. y. anses äfven vara en bland

stadens främste män, och visserligen har hans familj

storligen meriterat sig genom synnerligen genereusa cadeauer

till olika anstalter i staden, hufvudsakligen i välgörenhetens

intresse. Man talar också om ytterligare offerter rörande

inrättningar till samhällets bästa, men ännu är det icke

afgjordt, om dessa komma till någon verkställighet. Herr

Holterman har emellertid icke anseende att vara någon

välvillig man i sitt bemötande mot menniskor i det

dagliga lifvet. Man tycker att han, fastän han icke är adelig,

tager sig aristokratiska faQoner. Han är för stolt, säger

man, för att considerera andras, särskildt de mindre rikes

ambition. Den aktning man visar honom uttyder -han

emellertid såsom ett erkännande af den esprit och de

kunskaper som han pretenderar att ega, men som han

nog icke possederar. Hans rikedom och hans välgörenhet

skänka honom den respect, som han anser att andra

egenskaper berättiga honom till, och som han tror att

han ingifver alla, som komma med honom i beröring*.

Om man nog allmänt tycker att herr Holterman är

förnäm i sina maniérer, så kan man icke göra herr Niclas

Björnberg samma reprimande: men väl säger man att

han är öfver höfvan både simpel och snål. Att det icke

felas honom egenkärlek och högfärd må lika litet förnekas,

som att han i ännu högre grad än herr Holterman är

en slug och driftig affairsman.

Herr Peter Ekman lärer vara en särdeles verksam

man, som också har lifligt intresse för lärdom och

bildning och vill äfven befordra de fattigares undervisning.

Han skall varit själen i den association, som åstadkom

den Willinska friskolan, och han har dervid personligen

samarbetat med Willin. Han torde emellertid nu fundera

*) Martin Holterman bosatte sig omsider i Paris med titeln

»legationsråd». Anm. af utg.på att draga sig tillbaka från handeln och slå sig på

landtbruk, hvilket allmänt här beklagas.

Thomas Erskine har en tid haft betydande

affairs-verksamhet, men hur pass hans affairer nu drifvas, känner

jag icke till. För en trettio år sedan öfvertog han rörelsen

efter en George Carnegie, som här gjort sig förmögenhet

och sedan återvändt till Scottland. Denne George

Car-negies son kom dock åter öfver till Sverige och Götheborg

och är den David Carnegie, som nu lärer sköta icke blott

Erskines utan äfven en del af John Halls affärer.

Bland personer, som icke tillhöra Götheborgs

affairs-verld, men som jag tillfälligtvis nu kommit i beröring med

äro postinspectoren af Dittmer och secreteraren hos

Bor-gerskapets äldste, consistorienotarien och lectom E. S.

Kullman.

Den förre lärer vara typen för en svensk postmästare.

Deras utmärkande drag anses vara dåligt lynne; och denne

är då visserligen en bland de ovänligaste menniskor jag

nödgats göra bekantskap med. Men så må jag dock säga,

att en postinspector i Götheborg icke har någon

befattning som kan framkalla godt lynne eller någon mera

liflig håg att visa sig obligeant mot sina medmenniskor.

Jag har rätt mycket att göra på postcontoiret. Sjelf har

jag antagligen icke sett mycket välvillig ut, när han snäst

till mig och förklarat, att der hvarken var bref från

Amsterdam eller Marstrand. Han har verkligen en mycket

tålamodspröfvande och ansträngande befattning.

Götheborgs postcontoir hålles öppet för brefinlemning ända till

kl. io på qvällarne och ibland än längre.

Lector Kullman är, vid närmare bekantskap, en

synnerligen älskvärd man och särskildt en ovanligt väl

instruerad mathematiker. Att Ekebom och Malm icke just

slösat med beröm öfver honom hade jag väl lagt märke

till, men jag har nu mina soup9ons att detta måtte kommit

af hvad man på lärdt språk kallar »odium theologicum».

Alla lectorer äro eller blifva prester och skola slåss om

de fetare pastoraten. De bereda sig på att slåss genom

att en tid skälla på hvarandra. Lector Kullmans samtal

ha för mig ett särskildt intresse, då han känner familjen

Helleberg. Emellertid slår han snart in på andra,

vetenskapliga ämnen, då jag lyckats locka honom att tala om

denna familj. Jag har sedan någon tid mot skälig vedergällning

haft min kost hos Stålhandskes. Jag tyckte det blef något

enformigt att intaga middagsmåltiderna ensam och på

ställen som ligga långt borta från min bostad. Jag vill

icke påstå, att jag får någon så särdeles god eller fin

mat. Det utlofvade nu icke heller Stålhandske: han

pre-venerade mig att jag skulle få äkta gammaldags svensk

mat. Kraftig är nog också födan. Ofta få vi salt

botten-lax- från Norrland eller Finland, ibland stockfisk från

Norge, »baggafisk», så kallad — skall det vara riktigt

gentilt är den anrättad som pudding med russin och

mandel — och paddål (ett slags torsk), och någon gång

spenderas orrhöns eller en »skålling», d. v. s. stekt gris,

en favoriträtt här i landet, som äfven jag lärt mig estimera.

Annars varieras med grytstek, hare och grynkaka såsom

förrätt och derpå kallskål, sur mjölk, saftsoppa, ölsoppa

eller s. k. välling. Minst är jag belåten, när jag får

slarf-sylta, allt möjligt hoprördt men mest skinnbitar, eller

lungmos eller s. k. kaldun, ett slags pölsa af innanmäte.

Så småningom har jag lärt mig äta paltbröd med fläsk

och rågbröd stekt i flott. Ibland få vi s. k. speken mat,

d. v. s. rå eller torkad. Jag har emellertid god appetit

och äter stundom, så att jag kan köfvas; och så »dura»

vi till*) på eftermiddagen.

Mitt the »syftar» jag sjelf om qvällarna, liksom jag

sjelf, när det nu börjar bli kallt, »köllar» med »nöre» i

min lilla ugn, hvarefter jag »molar» och läser.

Till Stålhandskes umgänge höra mest skeppare,

svenska och utländska, såsom capitainema Sky på

fregatten »Printz Gustaf Adolph», Höög på skeppet »Fru

Gustafva», Jörgen Dahm, Jöns Pyk, Cristian Weinberg

på briggen »Freden», Jockum Wendt, Mårten Koch m. fl.

När flera af dessa komma på en gång är det en

förskräcklig språkvillervalla. Härom dagen hade han en

»collats» för den från Stralsund nyss hemkomne

amiralitets-lieutnanten Windahl, hvilken seglat jakten »Måns» härifrån

och dit och derifrån och hit och som nu inkommit hit

med last af krut för escadern och artilleriet och äpplen

och päron för officerarne och deras familjer, ja äfven för

*) »Dura te», inslumra (bohuslänska). Utgifvarens anm.deras »amouretter», påstod lieutnanten, som sjelf är mycket

frikostig med dessa goda frukter. Lieutnanten är en rask

och dugtig karl, tydligen med mycket starkt förtroende

till sin förmåga att göra intryck på det täcka könet. Jag

tycker att han är något för familier, han säger gerna

equivoquer och vill gerna tala om particuliera saker med

fröken Stina, som just icke heller visar sig

synnerligen fière.

Windahl känner naturligtvis Gyllenschruf men anser

att han är en skurk. Jag blef öfverraskad att höra, att

G. gjort sin cour för m:lle Helleberg men blifvit mycket

snöpligt afvisad, hvarvid han på ett oskickligt sätt förgått sig.

KAP. XXI.

Liksom jag i förra veckan fick tillfälle att skaffa mig

en förteckning på Götheborgs förnämsta exportfirmor, har

jag i dag blifvit i tillfälle att anteckna importhusen och

att notera mig till minnes hvad hvar och en hufvudsakligen

brukar importera.

Man kan säga, att, liksom flertalet

Götheborgsköp-män exportera sill, så importera ock de flesta af dem salt.

De största saltimporteurerna äro Holterman, C. Arfvidsson,

Freundt, Santesons enka, P. P. Ekman, Jonas Malm, Henry

Greig, J. A. Westerberg, Wetterling & Son, Planck,

Björnberg, C. Bagge, Gabr. Gren, Hegardt.

Näst saltimporten kommer väl spanmålsinförseln.

Densamma sker hufvudsakligen från Aalborg och andra

danska hamnar samt från Königsberg, Danzig, Stralsund,

Wollgast, Stettin, Riga och Pernau. De förnämsta

span-målsimporteurerna äro P. Ekman, A. P. Oterdahl,

Björnberg, Jonas Kjellberg, Arv. Wallerius, Andersson &

Wohl-fart, Fr. Bergman, Sahlsteen, Isaac Westman (ryttmästaren,

jag vet icke om han varit vid Borgerskapets cavalleri eller

annorstädes), S. Schiitz, O. & P. Melin, P. Hammarberg,

Sernström, P. &. M. A. Waern, C. G. Lundgren. Hvete

specielt importeras mest af P. Ekman, Anderson &

Wohl-fart, Henry Greig (en af dennes skeppare heter Henry

Greigsohn), och Lor. Grill, Peterson & C:ie. Malt

importeras af P. Ekman, Anderson & Wohlfart,

Björnberg m. fl.

Smör och ost införas mest af hrr Hedman &

Arfvids-son, Jonas Kjellberg, Freundt, Tarras, P. & M. A. Waern,

Jan Lamberg, Kennedy & Åberg, A. Fröding, Anderson

& Wohlfart, C. G. Lundgren, A. F. Lundgren, Olof

Wohlfart, Hans Jacob Beckman, Leffler & Son, Warburg,

Peter Hammarberg, Gavin, M. Holterman, Rydin, Elias

Björck och Garling. Af dessa välgörande lifsförnödenheter

kommer osten mest från Holland men smöret från Holland,

Danmark, Ryssland, Preussen och äfven Irland, dock

mest från Finland, för hvilken sistnämnda import dock

ingen tull betalas.

Hvad öfriga födoämnen beträffar finner jag bland

annat, att Jonas Malm, T. L. Aspelin, Hedman & Arfvidsson

och Borgert införa kött och fläsk, mest från Danmark,

under det tidtals Skåne äfven till någon del förser staden

med sådant s. k. såfvel, att Erskine tager in skinkor från

Irland, att L. W. Prytz inför rökade gåshalfvor från

Pommern, att Levgren och Jonas Malm infört sill från Holland,

att Christie och John Lyon infört potatis och att största

delen af den stockfisk som här säljes importerats af Bernh.

Wohlfart.

Bland finare njutningsmedel är just nu kaffet

föremål för en mycket liflig import. I denna affair

deltaga många firmor, såsom J. G. Ekmans enka, Low &

Smith, Holterman, H. J. Beckman, Freundt, Tarras,

Teng-berg, Bemh. Wohlfart, Henry Greig, John Lyon, A. E.

Lind, O. J. Jacobson.

Ordföranden i Borgerskapets äldste hr Sahlsteen

importerar den mesta talgen, som mest användes till de

mera borgerliga hemmens upplysning, men äfven »bräas»

ned för att användas vid matlagning.

Tobak har på senare tider mest importerats af

firmorna Peter Petersen, Low & Smith, Ahlberg, Gavin,

Fr. Bergman och Johan Spindler; men äfven andra drifva

någon mindre tobaksimport.

Kryddor i allmänhet importeras af L. Levgren,

Peterson & Schultz, Minten, C. G. Lundgren, O. Lindahl, Z.

Roos, Moses J. Goldschmidt, v. Holten, Janse, Simon El.

Warburg, Stenborg & Bressander, Laz. Magnus m. fl.

De, som förse staden och orten med det mesta af

cathrinplommon, som consumeras, äro Gudm. Dahl, O.

Beckman och Militz, under det P. Lamberg, J. G. Ekmansenka, Bahrman, v. Holten och Joh. P. Berg införskaffa

mesta delen af de citroner, pommeranser och

pommerans-skal som behöfvas till punsch och dylikt. Den förnämsta

arracsfirman är deremot näst Ostindiska compagniet för

närvarande Sernström.

För att förljufva vissa maträtter hafva flera firmor

stor import af russin — mest från Malaga — nemligen

J. G. Ekmans enka, San tesons enka (två fruntimmer!),

Jonas Kjellberg, Jonas Malm, H. J. Beckman, Bemh.

Wohlfart, Peter Hammarberg.

Äpplen och päron importeras af Kennedy & Åberg,

C. Arfvidsson, P. Ekman, Björnberg, O. Wetterling och

min gamla värdinna fru Hedvig Rhodin.

Engros-importeurer af vin, till att höja glädjen vid

middagsbordet och äfven annars, äro för närvarande Lor.

Grill, Petersen & C:ie, H. J. Beckman (champagne och

bourgogne), Henry Greig, C. Arfvidsson, Britta Sahlgren

& Söner (portvin), S. E. Warburg och Erskine (madeira),

under det deremot cider-ättika införts af Bernh. Wohlfart,

0. J. Jacobson och Joh. Berg. Broms importerar porter.

Råsockerimporteurer äro mest commercerådinnan

Britta Sahlgren och hr Carl Tholander.

När man upptecknar lifsmedel och alla sådana här

goda saker, bör man äfven teckna sig till minnes, hvar

man skall få bot, om välfägnaden blir för stor. De flesta

victualiehandlare ha de vanliga sorterna helso vatten.

1. T. von Aken — han måtte ändå vara apothekare och eger

verkligen det s. k. Provincialapotheket på Korsgatan — Abr.

Berg på »Lejonet» i Masthugget och Casper Sasses sterbhus

på »Enhörningen» föra in till landet all den välsignelse som

medicamenter kunna medföra.

För de små foglarnes föda sörjer hr John Lyon genom

att importera hampfrö.

För värme och eldning i ugnar och caminer sörja

flera firmor genom att taga in stenkol och fyrkol från

England. Sådana handelshus äro Carl Bagge, Erskine,

Tarras, John Hall, Low & Smith, Björnberg, Wetterling

& C:ie, Ben. Falck, Gavin, Isaac Westman och Marshall.

Marshall och Christie hafva af staden hyrt gamla

barlastkajen, der den förre nu har kolupplag.

För värmen utomhus sörja deremot helt andra firmor

genom att de, mestadels öfver Hamburg, införskrifva enmyckenhet pelsverk. Sådana affairer skötas nu

hufvudsakligen af And. Björckelin, Salander och Sven Lidman,

hvilka importera skinn af mård, hiller, björn, kanin, ekorre,

katt och lamm, under det hrr M. A. Waern, Zetterlöf och

A. F. Lundgren införa oxhudar och kalfskinn. Firman

von Mell inför läder.

Införseln af manufacturvaror har aftagit betydligt

genom en mängd införselförbud eller orimligt höga tullar.

En bland dem som fortsätter att i större skala införa

sådana är emellertid Ferd. Hummel. En ny

manufacturim-porteur, Heyman Salomon, har nyligen etablerat sig och

köpt ett hus på Korsgatan. En mängd manufactur- och

victualie-varor införas i skepparnes namn, så att de

verklige importeurema förblifva okände.

* *

*

Då staden har en mängd trädgårdar införes hit en

mängd finare växtfrön hufvudsakligen öfver Hamburg.

Sålunda hafva firmorna Henry Greig, Kennedy & Åberg,

Sven Borgman och Sven G. Levander betalt tull för en

hel hoper trädgårdsfrö. Lefvande träd och buskar hafva

importerats af Minten — antagligen för hans plantage vid

Härianda —, af David Carnegie — efter hvad det

upp-gifves, för hr John Halls räkning — af Wetterling & Son,

Carl Bagge och grefve Claes Wachtmeister, dock af den

sistnämnde antagligen allenast för eget behof.

Särdeles intressanta förefalla mig uppgifterna om

dem, som importerat böcker. Ingen af dessa herrar kan

antagas hafva införskrifvit denna litteratur för af salu. Man

kan sålunda till någon del af denna införsel bilda sig ett

omdöme om importeurens bildningsrigtning, hans lectyr och

hans estetiska favoritsysselsättning. Sålunda måtte

Holtermans familj vara musicalisk, efter hr Mårten Holterman

importerar musikböcker. Likaledes finner jag att en hr

Troilius äfven importerat musiksaker. Dermed har man

ju nu en, om ock ringa anledning att tro att han älskar

tonkonsten. Jag finner dock icke, att hr Petersen eller

hr Lamberg importerat sådana, fast jag vet att i deras

familjer idkas mycket musik. San tesons enka och hr Carl

Leffler hafva infört historisk litterature, baron Alströmereconomisk sådan; James Mitchell måtte slå sig på

philo-sophiska speculationer, då han infört en stor packa

philo-sophisk litterature; hr Gudm. Dahl måtte vara en allvarlig,

en gudligt sinnad man, då han importerar theologiska

böcker; herrar Anderson & Wohlfart måtte behöfva evertuera

sig i främmande språk, då de importerat franska och

holländska lexica. Hr P. P. Ekman tyckes, liksom mr

Mitchell, slå sig på philosophien. Firman Laur. Grill,

Petersen & C:ie synes vara mindre ensidig i litterair smak

än de andra importeurerna, då densamma infört arbeten

i både commerciella och nationalhistoriska och

mathema-tiska ämnen. Hrr Jonas Sernström och Fr. Damm införa

böcker utan att ge vederbörande någon inblick uti hvad

som egentligen är deras smak eller deras specialitet.

Personer, som alls icke deltaga i stadens köpmanslif, importera

äfven litterature-verk öfver Götheborg. Så upplyses, att

hofcancellern von Engeström införskrifvit hit femtio

exemplar af »Procés verbal de la con ven tion nationale».

Majoren C. J. Hjerta införer, utom lefvande gäss och äpplen

och päron från Pommern, äfven historiska arbeten. Att

hr Sven P. Leffler importerar medicinska verk, synes mindre

underligt, då han, efter hvad jag hör, lärer vara medicus.

Äfven i fråga om handeln med böcker, men mera i

andra saker, synes Köpenhamn alltmera blifva mellanhand.

All möjlig svensk importhandel, naturligtvis utom med

Ostindiska varor, spanmål och salt, drager sig antagligen

till Köpenhamn.

* *

*

Jag läste i går en skrift af hans högw. biskopen:

»Om den andliga vältalighetens olika öden», hvilken jag

fått låna af min unge vän Janne. Jag förstod just icke

mycket af dess innehåll, men den lärer vara ett utmärkt

vältalighetsprof. Talet var tryckt i den tillstängda poetiska

statsacademiens skrifter.

*

Det talades i dag hos Stålhandskes om ett uppträde

som skulle förekommit i förra veckan utanför

Sparre-Sahl-grenska huset vid Tyska bron och som synes bevisa, attstadens brandvakter äro ganska stadiga och säkra karlar,

ehuru de just icke äro ansedda för att vara detta,

äfvensom att det icke alltid går så fredligt till i Götheborg.

Saken var den, att trenne handlande här i staden,

för öfrigt hederligt och ansedt folk, hrr Weisell — nyss

etablerad vid Sillgatan —, David Svahn och Peter Waem

tillsammans med uppbördskassören Nordenberg efter en

glad afton på hemvägen skämtat något med en brandvakt,

hvilken de ansågo stå och sofva, då han tagit stöd mot

en boddörr utanför Tyska kyrkan. Brandvakten blef

emellertid vred och satte saxen om Weisells ena ben, då

Svahn tog af honom detta märkvärdiga vapen och hotade

att kasta detsamma öfver broledstången ned i hamnen.

Weisell lärer kastat omkull brandvakten, hvarvid denne

dock fått ett så starkt tag i W:s rörkäpp, att den långa

doppskon afbröts. Tillkallade af bullret hade ryttmästare

Sahlgrens nyss hemkomne betjent — han heter Röhl —

och ytterligare en brandvakt tillskyndat. Brandvakterna

och Röhl, isynnerhet den sistnämnda, skreko på hjelp,

då Nordenberg rusade på Röhl utropande: »Jag skall lära

dig, din tjufpojke, att skrika på det viset och onödigtvis

samla ihop folk»; och så grep han Röhl i kragen och

ruskade honom. Då tillkom asséssor Ewerts dräng Janson

och slet Röhlen loss och halp honom att komma undan

Nordenbergs tag, förklarande att gossen intet ondt gjort.

Under tiden hade emellertid ännu ett par starka

brandvakter tillkommit, och då herrarne icke ansågo det

lämpligt att vidare inleda något handgemäng eller förnya

bataljen, isynnerhet som under tiden en mycket stor

folkmassa samlats, affördes Weisell af de triumferande väktame

till corps de garde. På vägen dit mötte brandvakterna,

som hade Weisell emellan sig och en alltmer växande

oortége bakom sig, lieutnant Kafle vid artilleriet. Denne

tycktes känna herrarne och gick fram till brandvakterna,

förebrående dem, att de ville föra till corps de garde

välkända och aktade borgare i staden. Om herrarne voro

värda det anseende lieutnanten tillerkände dem, skulle

emellertid få afgöras af deras egen förman, tyckte

brandvakterna, och så fick Weisell följa med.

Nu blir det i dagame förhör uppe på rådstugan. En

af de tillkomna brandvakterna och Röhlen lära vara stämda

till vittnen. Till en början hette det att Röhlen icke skullefå svälja vittneseden, bland annat derför att han har en

bror som är straffad för stöld, men hufvudsakligen derför,

att han föregafs icke inneha tillräcklig

christendomskun-skap. Emellertid är Röhl nu förhörd af »catecheta» Bagge

och befunnen hafva god christendomskunskap och full

in-sigt om edens betydelse.

Det talas också mycket om Militz’ och Östermans

concourser, i hvilka i dagame varit inställelse med många

och allmänt kända fordringsegare: Rob. Marshall som

ombud för Brandförsäkringscontoiret, Ad. Broms som ombud

för Sjömanshusdirectionen, Peter Hammarberg som ombud

för Discontcontoiret, Eric Tömsten som representant för

Britta Sahlgren, vidare Freundt, B. Wohlfart, Thomas

Erskine & C:o, B. Lindström, T. A. Aspelin, Sam.

Kullman, Alex. Reimers, landssecter E. E. Brusewitz,

Arfvids-son & Gyllen i Amsterdam m. fl.

* *

*

Capitaine Engellau — han som har huset här vid

torget och barlastkajen — var här i dag. Han hade något

besked från Eric Nissen och Pettersson, att de må bra

och bereda sig på långfärder. Nissen hade hört något

från S:t Ybes om en svensk capitaine, Claes Ernst Norhén,

som blifvit uppbringad och fängslad af de gemena

tune-siska sjöröfvame och jemte hela besättningen förd till

Turkiet. Det må i hög grad förvåna, att sådant alltjemt

kan fortfara utan att röfvarpacket tuktas.

Engellau åt middag med oss; men dessförinnan

gjorde vi, då vi icke hade annat att göra och Engellau

gerna skämtar med fruntimmema, en »husesyn», som han

kallade det, i köket och dess omgifningar. Fröken Stina

var vår vägviserska, litet »nedklenad» förstås, men frisk

och skämtsam som vanligt. Hon hade slutat med den

gamla väfven nu och var glad att ha sluppit ifrån

»passman och fiddband». I köket hade hon naturligtvis äfven nu

åtskilligt att »russla» med. Der hackades köttbullar och stöt-tes kryddor, der kokades och frästes, det var bland annat

att se en mängd blanka kastruller, munkpannor och

torte-pannor och allt sådant. Fru Stålhandske lät oss välja

mellan gräddmunkar och torta till middagen; och vi valde

munkar. Vi hittade ock några portermuggar, hvilket gaf

oss anledning att ge Stålhandske en vink om, att det fans

god porter i granskapet, hvilken avis han också

attende-rade. Vi fingo också både bringabär och brombär.*)

Det måtte vara goda urmakare i Stockholm;

åtminstone värderas deras arbeten mycket högt här. Engellau

visade mig ett Stockholmsur, som han på

regementsfält-skären Weinbergs auction för ett par år sedan fått betala

med öfver 50 specier. Han bjöd mig att få köpa ett par

djupa engelska porcellainsfat och några engelska

kristallglas, som han vid samma tillfälle förvärfvat. Jag tänkte,

att han höll dem i motsvarande pris och inskränkte mig

att artigt försäkra, att det skulle vara mig mycket

agrea-belt att få se dem.

Engellau omtalade också, att handlanden Hellberg i

Kongelf hade skrifvit till honom och begärt att han skulle

gå i borgen för honom för underhållet af en

bysättnings-fånge, cornetten Ingman, som H. ville sätta in på Bohus

fästning, då han icke kunde förmå honom eller hans

släg-tingar att betala en hans skuld på 17 specier. Detta hade

emellertid Engellau refuserat. Hellberg hade då fått till

borgesmän handlandena Carl G. Lundgren och Pet.

We-delin; och nu skulle cornetten sättas in enligt

landshöf-dingens utslag.

Handlanden Lundgren hade ock för någon tid sedan

samma dessein i fråga om landtmätaren Åstrand, hvilken

icke ville eller kunde betala hvad han under ett helt år

tagit på credit hos Lundgren. Det var en hel mängd

saker, som Engellau roat sig att skrifva upp — då de

kunde anses i någon mån beteckna hvad som i denna

väg consumerades i ett sådant hem — mest kaffebönor,

klubbkardus och socker men äfven flera alnar schallong,

kläde, lärft, kammarduk och sidenband, ja äfven silkesduk,

för att icke tala om alla möjliga slags kryddor. Landt-

*) Hallon och björnbär.

Utgif varens anmärkning.mätaren lärer hafva god förtjenst och borde sålunda kunna

betala hvad han tager hos en fattig handlande.

Men höga vederbörande föregå icke just med godt

exempel. Landshöfdingen, generalmajoren baron

Beck-fries hade, ehuru han var ungkarl, åsamkat sig så mycken

skuld, att det måste bli concours efter honom.

Efter hvad jag nu hör lärer landshöfding Samuel af

Forselles, den förre lotsdirecteuren och inspecteuren för

sillsalterierna och trankokerierna, verkligen på allvar tagit

i tu med sin tjenst och stannat qvar i staden trots sin

sjuklighet och sin längtan till den finska hembygden. Han

lärer ock nyligen hafva installerat en ny rådman af

borgerliga klassen, handlanden Schuer, i hans embete.

Stadens vederbörande få välja rådmän, men landshöfdingen

gifver sin confirmation till deras val.

Vi stannade qvar hela aftonen. Stålhandskes lilla

Anna fick roa oss med att »stå dull». Vi »fippsade» och

lekte andra lekar. Till qvällsmat åto vi kräftor, som

fröken Stina pillade åt oss och bjöd i små »tryllar»Träskålar, bohuslänska.Utgifvarens anmärkning.; och

till sist blef det ett fasligt springande med att »slå datten»

och ge sista nattklappen.

Om igen komma dessa löjliga admonitioner, att jag

skall akta mig. För hvem skall jag väl vara rädd i ett

så laglydigt samhälle? Jag vet icke heller, att jag har

någon så nedrig fiende, att han skulle kunna lägga försåt

för mig. Och öppet anfall kan jag väl parera.

KAP. XXII.

I går qväll, innan det ännu blifvit fullt mörkt, såg

jag, till min öfverraskning, tydligt en lång, starkt bygd

karl komma ned från min förstuga och kasta sig öfver

trädgårdsplanket in på granngården. Hade jag varit

närmare, hade *jag nog i skymningen kunnat så der temligen

säkert urskilja hans ansigtsdrag; nu kunde jag endast se,

att han var klädd i brun kolt och att han bar en svart

rund hatt med den vanliga hvita ullgarnscordongen —

hvilken hufvudbonad just med denna prydnad är så

vanlig att den tillochmed till pris af 32 sk. finnes upptagen

i det allmänna prisreglementet eller den så kallade

mark-gångstaxan — men för öfrigt kunde det ju icke heller

precis intressera mig att närmare granska karlen om icke

möjligen derför, att han syntes vilja undvika att möta mig

och försvann just då jag kom in genom porten. Hade

det varit en tjuf eller en våldsverkare hade han väl passat

på något senare, då folk gått till hvila.

Emellertid talade jag om denna lilla händelse för

Stålhandske, som hade några rätt egendomliga misstankar.

Han antog genast, att det var artilleristen Knut Falk, den

så kallade »elake Knut» eller »Malicer-Knut». Han

erinrade sig, att han också sett denne figur drifva i går i

närheten; och för honom var denna karlen mycket väl

bekant. En stor del af staden kände honom såsom en

stor skurk, färdig att sälja sig till allt; för öfrigt påstods

han stå i något slags sold hos än den ene, än den andre

mindre nogräknade eller honette personen, för hvilken

han då ansågs uträtta mer eller mindre hyggliga affairer.

Stålhandske kunde hans s. k. signalement utantill:

kopp-ärrig, rödögd, öfver tre alnar lång, har svart hår, bär

vanligen blå uniformsjacka och dito permissioner, gul

väst, hvita ullstrumpor, vanliga skor af läder — uti samma

taxa upptagna till i rdr 8 sk. —, talar svenska med nästan

omärklig norsk brytning och är ganska farlig genom sin

ondska, sin fintlighet och raskhet. Han tros för öfrigt

hafva fått något slags bättre uppfostran i Norge eller i

Danmark. Han lärer spela violin mycket bra, samt visar

dessutom kännedom och fermeté i flera musicaliska

instrument. Innan han tog värfning vid artilleriet lärer han

gått omkring på landet och tjenat sitt uppehälle med att

curera och castrera hästar, när det icke var tillfälle att

komma åt pengar eller deras värde utan sådant relativt

hederligt arbete. Hans element synes emellertid allt mer

och mer blifvit att vara med om något ondt.

»De visch moet zvemmen».

Det är ju också möjligt, att han velat stjäla, ehuru

han då sannerligen illa valde sin tid. Käring&r och pigor

i trakten äro just i skymningen som vaknast och

uppmärksammast på hvad som sker i närheten. Kanske

tänkte han emellertid, att de då också ofta äro för mycket

upptagna af sladder för att kunna märka allting i

gran-skapet.

*

Jag hörde i dag, ehuru icke af någon rapporteur i

kjortlar, en rätt piquant sqvallerhistoria. Jag misstänker

att fänrik Janne känner till densamma, ehuru han icke

derom haft ett ord att säga. Han är kantänka nu så

upptagen af sina krigsvetenskapliga studier, att man just

icke har mycken faveur af hans sällskap. Emellertid hade

det händt, att en soldat just af hans compagnie vid

Ste-dingkska regementet i öppet slagsmål fått rätt allvarsamt

med stryk, då han var på vakt vid Kungsporten, och

detta af en person, som annars bereder folk endast nöje

och möjligen några lindriga depenser.

Saken var den, att ett något stormigt sällskap komfrån ett tracteurställe i trakten och ville tränga igenom

porten med våld. Soldaten motsatte sig och fordrade att

de skulle anständigt begära tillstånd att få passera och

erlägga den afgift, som för den tiden på dygnet, som då

var, är för alla stadgad och som, efter hvad jag förut

uppskrifvit, går till någon välgörande inrättning.

Bom-fällaren förenade sig i soldatens protester, då båda med

hugg och slag öfverföllos af de alltför muntra sällarne.

Dessas anförare var emellertid ingen annan än den

af vår teaterpublique så högt och allmänt uppburne

direc-teuren Lindquist. Idkarne af hans métier lära i allmänhet

ha ett lifligt, ibland något hetsigt mod; denna egenhet

skall vid detta tillfälle hafva framträdt mer än vanligt

bullrande och våldsamt. Hr Lindquist åtnöjde sig icke

med att använda den rörliga tunga, som en nog så flitig

öfning i olika theaterroler, eller instruerandet af sämre

skådespelare och actricer, gifvit honom occasion att

tillegna sig. Han föll, synes det, nu utur de sedvanliga

rolernas innehåll. Han började genast röra sig på ett

mindre anständigt effronteries område, skrikande att alla

militairer vore dumma, att de vore ignoranter, för att icke

tala om att de på ett ovanligt sätt bruste i égard för de

sköna konsternas, af högre makter inspirerade idkare,

och härpå fortsatte han med grofva svordomar och höjda

knytnäfvar, slängande armar och stampande, till dess

sluteffecten kom med slag och sparkar. Häruti fick han

hjelp af sitt sällskap, så att både soldaten och bomfällaren

häraf fingo rätt allvarsamma märken. För att få se en

sådan piéce hade jag gerna betalt mina 24 skillingar, om

jag också icke fått första plats.

Sedan kom emellertid andra acten. En underofficer,

tillkallad af oväsendet och vaktens rop kom emot den

stridbare histrionkonungen med dragen värja. Denne

tog likväl då till fotterna, det fortaste han kunde. Han

var emellertid känd. Hans sällskap försökte icke heller

sedermera cachera hans namn eller hans caractére, då de

allesammans voro mycket desperata, icke minst öfver hans,

anförarens, coionnerie. *

Comediens tredje acte synes mig icke sämre än de

två första. Lindqvist skryter nu i sina sällskapskretsar

öfver sin tapperhet och vidgår visst icke någon feghet.

Då emellertid ögonvittnen upplysa om hans förhål-

15lande i andra acten, ursäktar han sig dermed, att han

har en medfödd ovilja mot att utom scenen höra skramlet

af den råa soldatesquens vapen, ja mot att se dem blanka.

Men deri hade han högt stående exempel: han påstår,

att det varit en mycket mäktig och mycket lärd engelsk

kung, som alltid fick frossa, då han såg en dragen klinga.

Äfven lärer han åberopa, att det funnits eller fins en stor

europeisk fältherre, som icke tålde eller tåler att se blod,

icke ens i form af korf.

Historien påminner mig om en fabel, som jag hörde

i min barndom och som berättar, huru lejonet förklarade,

att det fann elefantens trumpetstötar obehagliga, då genast

haren föll in och utbrast: »Nu begrijp ik ook waarom

wij hazen zoo vreeselijk bang vor honden zijn».

Ett intermezzo kom sedan. Det rapporterades till

höga vederbörande att Lindqvist öfverfallit och sparkat

vakten. Vederbörande resolverade att saken skulle komma

inför »Slottsrätten». Häromdagen fick magistraten

mottaga en skrifvelse undertecknad med landshöfding af

For-selles och landsecreteraren Brusewitzes namn, hvari denna

stadens styrelse uppmanas att utse de tvenne icke

mili-taira ledamöter som skola sitta i denna rätt. Sålunda

kunde saken icke nedläggas.

Vanligen brukar stadsbefolkningen hålla med de

civile emot militairen, men här synes detta icke vara fallet,

och hur mycket man också applauderat hr L. och hans

sällskap på scenen, är det ingen som nu skänker hans

verkliga, ingalunda spelade oförskämdhet och feghet sitt

bifaH.

Huru det går i sista acten har jag ännu icke fått

reda på. Man påstår, att han får betala böter. Både

»slottsrätt» och »krigsrätt» bruka ibland ålägga penningbot

i stället för arrest eller kroppsstraff, s. k. prygel.

Lindqvist har god råd att betala böterna. Ett par af hans

sällskap, som icke varit med om öfvervåldet — A.

Björnberg och Andersson — ha af Kämnersrätten blifvit dömda

för vistelse samma qväll på värdshus under förbjuden tid.

Äfven de ha råd att betala.

Men det är rätt remarquabelt, att denne Lindqvist

verkligen samlat pengar. Han lärer anmäla fordringar i

än den ene, än den andre borgarens concours. Senast

har han uppträdt som fordringsegare i sjelfvaste förrestadsfiscalen Lembckes sterbhus. Mannen är för öfrigt

också känd genom en mängd processer. Han håller

spec-tacler icke blott här utan äfven i Stockholm och

Uddevalla, men på alla ställen är han, fast han tjenar

penningar, mycket ovillig att betala dem som hjelpa honom,

acteurer, musicanter och andre. Hans machinist Fröberg

har nyss stämt honom till Kämnersrätten för att få ut en

liten fordran. En israelit, Aron de Lemos, som hyrt ut

orchester åt honom, har också nödgats stämma honom,

emedan han trilskas att — ehuru han väl kan det —

icke uppfylla sina förbindelser mot menniskor, som dock

så väl behöfva utfå sin rätt.

Då Wingård i dag beklagade sig öfver, att på kort

tid icke blott en clarinettblåsare och en trumslagare utan

äfven åtta soldater — fyra norrmän och fyra ryssar,

Semanoff, Ivanow Canon, Piskov och Utis — rymt från

hans regemente, anmärkte jag, att desse värfvade

utlän-dingar väl varit ängsliga för att också råka ut för

Lindqvists svenska berserkamod, hvarpå Wingård, utan att

blifva stött, svarade, att de usla nummerkarlarne brydde

han sig icke om, men att han befarade att harmonien

inom regementet skulle lida, om flera »spel i nummer»

försvunne.

* *

*

Då i dagame Janne Wingård bereder sig att fara

till Stockholm för att derstädes aflägga en examen för

inträde i artilleriet — han vill lemna Stedingkska

regementet — hade han i går samlat några vänner och

bekanta på Vauxhallen, der allt var särskildt ordnadt för

denna fest och der han tracterade oss mycket frikostigt.

Bland närvarande officerare, som jag förut icke sett,

erinrar jag mig namnen på major Stuart och capitainema

Bäärnhjelm, Krusell och af Dittmer. Bland gäster, som det

öfverraskade mig att se, voro lector Kullman och

circusföre-ståndaren konstridaren Lailson. Jag fick emellertid sedan

höra, att båda varit Jannes lärare. Lieutnant Weinberg

upplyste tillochmed, att Wingård icke blott uppträdt

offentligen i Lailsons ridhus och der visat några djerfva crou-pader utan äfven narrat sin far biskopen att i sjelfva

biskopshuset ställa till ett aftonsamqväm för sagde artist.

I ett litet helsningstal omtalade Janne bland annat,

i det han presenterade för oss sin bror magistern, att det

egentligen var denne yngre brors lärdom som förmått

honom att med allvar slå sig på studier. När den glade

fänriken ibland haft svårighet vid att reda sig med vissa

öfversättningar från främmande språk, särskildt fransyska,

hade brödren skämtsamt citerat:

»Naturen icke gaf förutan gräslig pina

Isynnerhet det sköna och det fina»,

hvilka något svårfattliga rader lära återfinnas i ett poem

af en viss Haqvin Bager.

Bröderna Wingård äro särdeles goda vänner. Den

yngre, studenten eller magistern, är emellertid mera tyst,

kanske blyg i jemförelse med den lifliga Janne.

Det blef mycken fröjd, då den glade värden föredrog

några af den mycket renommerade poeten Bellmans dels

öfverdådigt lustiga, glada och fria men också egendomligt

klagande sånger till accompagnement af guitarre. Han

har en liten fin röst och ett miraculeust minne; han lärer

kunna de flesta af Bellmans visor utantill; är äfven rätt

mycket evertuerad på detta instrument. Bland de sånger,

som fästat sig mest i min erinran var en som handlade

om, huru en af de här förekommande Bacchihjeltarne, som

poeten för öfrigt låter tala något slags så kallad

äppeltyska, icke alldeles olik holländskan, försvärjer sin själ

till afgrunden och gör upp ett contract med mörksens

furste, en vidunderlighet som icke lärer vara alldeles

ovanlig här i landet, ehuru den väl egentligen är af tysk

extraction eller kanske rent af härleder sig från den tyska

eller holländska sagan om doctor Faustus, hvilken ju

nyligen också blifvit intagen i en theaterpiéce författad af

den tyska målaren Friedrich Muller. Denne

Stockholms-Faustus från de smutsiga gränderna, krogarne, dans-,

och spelställena ger bland annat fanden följande löfte: