Hjeltekonungen. Historisk roman från 30-åriga kriget

Hjeltekonungen. Historisk roman från 30-åriga kriget

Hjeltekonungen.

Historisk roman från 30-åriga kriget

af

Wilhelm Granath.

Med öfver 1OO originalillustrationer

af

P. Hedman.

Stockholm,

Fröléen & Comp.

STOCKHOLM

VICTOR PETTERSONS A.-B. TR.

1906.

Kap. I.

Vapenbröderna från Värend.

-

Sedan den store Luther hade uppträdt

med en välgörande reformation och

med en oförskräckthet utan like arbetat

emot den påfliga makten, utvecklade

sig ett religionshat, som nästan

under ett helt århundrade skördade

sina offer i åtskilliga delar af Europa

och som slutligen med orkanens

häftighet utbröt i midten af Tyskland i

ett krig, hvilket sedan rasade i trettio år.

Hvilken har ej hört talas om rysligheterna i trettioåriga

kriget? För hvilken äro väl namnen Wallenstein, Tilly,

Pappenheim med flera okända?

Bigotta katolska furstar och deras generaler trodde sig

förvärfva det eviga lifvets krona, om de undertryckte protestantismen

och förskaffade lydnad åt sin djupt kränkte påfve, för

hvilken det rena, genom Luther spridda ljuset var en styggelse.

Men detta ljus skulle ej kunna släckas. --

Det stora religionskriget, hvilket slutligen bringade

protestanterna den fullkomligaste seger, hade redan rasat i tolf år,

innan Sverige, som deri skulle skörda sina ärorikaste lagrar,

började deltaga i detsamma.

Allt sedan 1618 hade de tyska protestanterna kämpat emot

den mäktige kejsaren och katolikerna samt lidit det ena

nederlaget efter det andra.

Protestanternas makt blef till slut nästan alldeles bruten.

Konungen af Danmark, som försökt komma dem till bistånd,

hade blifvit slagen och tvungen att sluta en förödmjukande

fred och den öfvermodige kejsar Ferdinand behandlade hela

Tyskland med en lika våldsam som för landet förnedrande

despotism.

Då anropade de förtryckta tyska protestanterna Sveriges

konung om hjälp.

Han lyssnade till deras bön och den 24 juni 1630 landsteg

Gustaf II Adolf med 15,000 man utvalda kärntrupper i

Tyskland för att till sina förtryckta trosförvanters bistånd

uppträda emot de af nära 100,000 man bestående katolska härarna.

Hans uppträdande väckte i början föga fruktan hos kejsaren,

hvilken spefullt yttrade till Tilly, att man nu fått en liten

ny fiende att handskas med; och vid det kejserliga hofvet

skämtade man öfver det svenska »snömajestätet», hvilket helt

visst snart skulle smälta för söderns solstrålar.

Men inom kort fick man andra tankar; ty snart hade

Gustaf Adolf gjort sig till herre öfver större delen af

Pommern, Mecklenburg och Brandenburg, ehuru han helt försiktigt

och blott steg för steg trängde fram. --

Gustaf II Adolf var en högväxt och reslig man, starkt

byggd och fyllig samt tämligen fet. Han hade ett äkta,

nordiskt utseende: frisk, rödlett hy, klarblå ögon och hår,

mustascher och pipskägg af ljusgul färg, hvarför han har blifvit

kallad »guldkonungen». Hans umgängessätt var ädelt, värdigt

och intagande. Till lynnet var han häftig liksom de flesta af

Wasaättens medlemmar, men han tyglade sig och hade ett

mildt och försonligt hjärtelag. Han var besjälad af en varm

gudsfruktan, ägde ett öfverlägset förstånd, ett klart omdöme

samt en kraftig vilja och var en statsman af första ordningen.

Dock var han ännu större härförare än statsman; kriget var

hans älsklingsyrke och krigskonsten blef igenom honom omskapad.

Han var äfven en mycket lärd man och hans förmåga

att i tal och skrift uttrycka sina tankar har ej af många

blifvit öfverträffad.

Såsom son, broder och make uppförde sig Gustaf Adolf

alltid efterdömligt. Han visade undfallenhet för sin stränga

och sträfva moder och uppoffrade för hennes skull sin

ungdomskärlek till den sköna Ebba Brahe, som enkedrottningen i

stället bortgifte med Jakob de la Gardie. Själf ingick han

därpå äktenskap med Maria Eleonora af Brandenburg, berömd

för sin fägring, men nyckfull och barnslig. Sin syster Katharina

förmälde han med pfalzgrefven Johan Kasimir, som bosatte

sig i Sverige på Stegeborg.

En stor konung skaffar sig äfven utmärkta tjänare. Gustaf

Adolf samlade omkring sig en lysande krets af statsmän och

härförare, med hvilkas bistånd han utförde sina storverk.

Främst bland dessa män stod rikskanslären Axel Oxenstjerna.

Emellan konungen och hans kanslär rådde en trofast vänskap,

som aldrig stördes af oenighet och afund och som endast

genom döden upplöstes. Sällan eller aldrig har världen skådat

ett sådant par som detta. I fosterlandskärlek och snillegåfvor

voro de hvarandra lika och de sträfvade båda till samma

mål, nämligen Sveriges välfärd och ära. Men till lynnet voro

de olika, ty konungen var eldig och liflig, då Axel Oxenstjerna

däremot var lugn och betänksam.

Till konungens närmaste omgifning hörde vidare hans

naturlige broder Carl Carlsson Gyllenhjelm och hans förre

lärare Johan Skytte, född af borgerligt stånd, men af konungen

upphöjd till riksråd och friherre, vidare härföraren Jakob de

la Gardie, som var konungens läromästare i krigskonsten, Gustaf

Horn, Johan Banér, Lennart Torstensson m. fl.

*

Då Gustaf Adolf beslutat sig för att draga ut i det stora

tyska religionskriget, kallade han att följa sig bland andra

Smålands ryttare.

I Småland, detta stora svenska landskap, hvilket fick sitt

namn däraf, att man ingenstädes kunde påträffa några större

slätter, utan man måste här och där i skogarna bland bergen

rödja smärre tegar »små land», uppträdde en ordnad krigs-

styrelse sent, ja man kan säga först 1612. Den föregående

tiden har visserligen en ärorik krigshistoria. Men före Gustaf

II Adolfs tid var det mest för tillfället uppbådad allmoge, som

tilldelades olika anförare, om den ej själf valt sig en länsman

till ledare i krigiska operationer.

»Innebyggarna i Kronobergs och Jönköpings län», berättar

P. Wieselgren, »ha af ålder nödgats företrädesvis utveckla de

krigiska anlagen såsom länge varande ett gränsfolk till vår i

forna tider farligaste granne. Därifrån har man att härleda den

egenheten, att "den fattige småländingen", denne fromsinte, yt-

terst höflige medborgaren är så rik på krigarära, så manlig och

oförskräckt på stridsfältet. För honom gällde det allt i de

danska krigen. Han kämpade för den redan kvidande makan,

de redan till skogen flyende barnen. Hans mod eldades, då

elden redan slukade hans boning. Han ställde sig som en

mur framför ännu oförtrampade tegar, seende härjningen fram-

för sig. Under dylika förhållanden måste hjältemod väckas i

själen, hvilket. så väldigt ökar armens kraft.»

Det var emellertid under dessa gränsstrider, som allmogen

framstod som den segrande eller besegrad och det må sägas,

att det var inte blott männen, som togo till vapen, när det

gällde att försvara hemmets tegar. Smålandstöserna voro inte

rädda för att lägga pil på båge och skjuta in i fiendehopen;

ja de satte en ära i att inte vanslägtas från Blenda, den rykt-

bara sköldmön från Värend, hvilken i gråa forntiden med

öfriga värendskvinnornas hjälp nedgjorde en hel dansk här.

År 1612 började ändtligen krigsmakten ordnas i Småland,

som då fick en fältöfverste, Nils Stjernsköid, och omkring

1620 hade Småland redan tre regementen, nämligen Smålands

ryttare, Smålands första regemente till fot och Smålands andra- 9 -

regemente till fot, hvilket kort därefter erhöll namnet Kalmar

regemente.

År 1628 blef grefve Per Brahe öfverste för Smålands

rytteri och förde äfven sitt regemente öfver till Tyskland, när

konungen kallade det till strid i det stora religionskriget. -

I Hofmantorps församling i ett litet torp, hvilket blifvit

kalladt Björnamo, tillföljd af att det var beläget midt på en

tallmo, hvarest björnar flera gånger blifvit fångade och dödade,

bodde hos sina föräldrar en dejelig tös, enda barnet i huset,

kallad Elsa.

Hon var storväxt och yppig samt hade gullgult hår och

stora, blå ögon, samt fylliga kinder och tjocka läppar, öfver

hvilka gärna ett godt leende hvilade; men detta leende var

likväl paradt med ett visst uttryck af kraft för att inte säga

trots, och gaf den uppmärksamme betraktaren nyckeln till

hennes karaktär:

Hon var i själ och hjärta glad, som hvarje människa med

ett godt samvete är; men hon var tillika så bestämd i sina

föresatser, att intet, vare sig goda ord eller hot om tvång

kunde förmå henne att ändra den tanke, hon en gång fattat

om olika ting. Det enda, som kunde förmå henne att ändra

tankar, var, om hon trodde sig förstå, att hon skulle göra

något ondt genom att bibehålla dem i samma riktning. Ty

hon ville vara lika gudfruktig, som hon var envis och tack

vare detta, var hon en pärla bland Värends flickor.

Ej- långt från Björnamo lågo ett par bondgårdar Furuby

och Kårestad. 1 hvardera af dessa gårdar fanns det en son.

Furubypojken, som den ene allmänt kallades i orten, hade i

dopet fått namnet Carl, och sonen vid Kårestad hette Helge.

De båda gossarna voro vid ungefär samma ålder som Elsa

i Björnamo och hvad var naturligare, än att de tre barnen

från de sinsemellan närbelägna gårdarna lekte med hvarandra

och med hvarandra delade godt och ondt, sorg och glädje.

De sprungo som barn öfver berg och backar, genom kärr

och moar, skogsdungar och moras samt härdade genom det

fria och otvungna lifvet sina kroppar, att de blefvo starka och

oömma; och när de vuxit upp så pass mycket, att de kunde

deltaga i arbetet vid sina föräldrars gårdar, visade de sig, hvar

Hjeltekonungen. 2

När Carl Frisk blifvit värfvad till soldat.

- II -

och en för sig, vara ovanligt kraftfulla och i besittning af en

beaktansvärd ihärdighet. Ja, det var inte utan, att man i

granngårdarne började tala om denna trio och visst är, att mer

än en bondson tyckte, att det allt skulle vara ett bra kap, om

han kunde knipa till sig Elsas hjärta och få henne till hustru,

när han en gång skulle ärfva gården efter farsgubben.

Men de brände allt sina kol förgäfves, de som hade dessa

funderingar; ty Elsas hjärta var för länge sedan bortgifvet.

Det hade hon skänkt bort redan innan hon var giftasvuxen,

åt Helge, en af hennes lekkamrater och när hon var så gam-

mal, att hon verkligen kunde tänka på att giftas, tog hon inte

tillbaka sin gåfva. Hon tyckte lika mycket om Carl, som hon

tyckte om Helge och hon kunde inte neka till, att hon hellre

såg på Carl, emedan denne var längre och ståtligare än Helge;

men Helge hade en gång fått hennes löfte, och hvad hon

hade lofvat, det stod hon vid.

Och så blef det uppgjordt mellan Helges och Elsas för-

äldrar, att deras barn skulle förenas och när bröllopet stått

skulle Kårestads och Björnamos små ägor slås ihop och de

gamla skulle då få ett undantag och lefva tillsammans i en af

stugorna.

Så stodo sakerna, när grefve Per Brahe på konungens

befallning rekryterade sitt rytteri för att föra det öfver till

Tyskland.

Carl Frisk anmälde sig hos grefven och blef äfven antagen

som ryttare och anlände en afton till häst och iklädd sin

uniform till Kårestad, hvarest Elsa för tillfället var.

Nu fingo såväl Elsa och Helge som dennes föräldrar stora

ögon, må tro, när de fingo se, hur ståtlig Carl såg ut i sin

gula vapenrock och hur hans häst kråmade sig under honom.

- Guds fred vänner! utropade han och drog ur skidan

sitt stora slagsvärd-, med hvilket han skyldrade. Nu är det

slut med att sitta hemma i stugan! Jag följer med de andra

ryttarna till Tyskland för att klappa om papisterna!

- Har du låtit värfva dig, Carl! utropade med förvåning

Helge och Elsa på samma gång.

- Jo, jo, så är det! Det skulle väl den lede gå här och

se på, hur än den ene, än den andre af pojkarna och, nu_____ T O _____

[

sist du, Helge, välja sig brudar, medan jag ensam blir utan!

Åhnej, Carl Frisk skall nog visa, att han kan skaffa sig en

brud, han också, och det en ärlig Värendstös ändå.

- En bråd, säger du?

- Jo, jo, så är det, och det en dejelig tös ändå!

- Och ändå vill du ge dig af till kriget? sporde Helge.

- Från henne? ifyllde Elsa.

- Jag tar henne med mig!

- Du skämtar.

- Visst inte! Den tösen skall följa mig i lif och död!

- Hvar har du fått henne ifrån?

- Af grefve Per!

Alla sågo vid dessa ord förvånade på hvarandra.

- I tron mig inte! utropade Carl skrattande åt deras

frågande ansiktsuttryck. I tron mig inte; men här skolen I

få se min brud! Det är allt en ärlig Värendstös, vill jag tro,

och hon skall inte blinka, när det blixtrar och smäller ur

papisternas led.

Han höjde åter sin klinga.

- Bättre tös kunde jag inte få, vill jag hoppas. Visst

är hon litet kall af sig; men låt henne blott fä en papist i

sikte, så skall hon snart bli varm - varm af fiendeblod. Hej,

go" vänner! Snart bär det af till fejden! Kungen själf tågar

dit ut och hvem vet, kanske Carl Frisk och hans stålbrud

någon gång i stridsvimlet kan bli hans majestät till nytta!

Han stack nu sitt svärd i skidan och steg af hästen samt

hälsade sina vänner med handslag och blef hos dem till dagens

slut, då han åter red hem till Furuby.

Helge blef emellertid allt mer och mer tankfull, hvarefter

dagen skred fram och han tog noga reda på af Carl, när

ryttarne skulle samlas och när de skulle bege sig af till Tysk-

land o. s. v. Och när Carl på aftonen räckte honom sin hand

till afsked, såg han, ej dyster, men ovanligt allvarlig ut. Han

sade dock intet, som kunde förråda hans verkliga tankar, utan

tryckte endast Carls hand ovanligt hårdt atan att säga ett ord.

Men längre fram på kvällen, när han följde Elsa hem till

Björnamo och de hunnit fram till en stätta, sade han plötsligen:

- Låtom oss sätta oss här ett ögonblick.- 13 -

- Är du trött, frågade Elsa förvånad.

- Nej, viss inte trött; men jag har något att säga dig

och man talar bättre, när man sitter, än när man går tycker jag.

Elsa satte sig ned vid stättan och Helge tog plats vid

hennes sida.

- Nå, hvad vill du? frågade hon, sedan hon förgäfves

väntat några ögonblick på, att han skulle börja tala.

.- Carl såg allt bra ståtlig ut i sin vapenrock, sade då

Helge.

- Ja, det gjorde han, menade Elsa.

Helge blef åter tyst en stund.

- Det är nog många smålandspojkar, som nu lyssna till

vår nådige konungs kallelse och låta värfva sig af grefve Per.

- Skam, om inte så vore.

- Elsa! utropade Helge. Elsa! Skulle du vilja, att äfven

jag läte värfva mig af grefve Per för kriget?

- Är jag inte en Värendstös, efter du frågar så?

- Gud signe dig, Elsa! Jag misstog mig inte på dig!

Nu skall kungen få en ryttare till! Jag låter värfva mig i

morgon! Vi gifta oss, när kriget är slut!

- Det blir väl bra med giftas, svarade Elsa allvarligt.

Glöm blott inte, att du är en Värendspojke, när du kommer

ut till Tyskland. Blir du kungens ryttare, vill jag, när kriget

är slut, hellre mottaga budskapet om din ärofulla död än mot-

taga dig själf lefvande, men utpekad för feghet!

- Var lugn, Elsa! Jag vet min plikt! Få vi inte hvar-

andra här på jorden, så förenas vi där uppe!

Han pekade upp mot den klara vårhimmeln.

De fortsatte nu vägen till Björnamo. . Nu var den tryckta

stämningen försvunnen. Helge var glad och munter samt

talade med lust och fröjd om sitt blifvande krigarlif och ut-

målade i ljusa färger, hur glada de skulle träffas efter kriget

och hur ståtligt deras bröllop då skulle bli.

Elsa hörde på och inlade ett och annat ord, under det

att hon med välbehag såg på Helge, hvilken, sanningen att säga,

blifvit henne betydligt kärare, sedan han tillkännagifvit henne

sitt beslut att följa Carls exempel och låta värfva sig bland

grefve Per Brahes ryttare.- i4 -

Dagen därpå gick Helge till grefve Per och blef utan prut

af honom antagen till ryttare. Och nu - det tyckte både

Elsa och Helge - hade Carl intet företräde att berömma

sig af.

En kort tid därefter ryckte smålandsryttarna ut för att

tillsammans med andra regementen låta inskeppa sig för färden

till Tyskland.

Det dröjde inte länge, förrän de småländska ryttarna fingo

pröfva sitt mod och sina krafter. Nästan öfverallt, där de

voro med, skickades de främst i elden och alltid ådagalade de

käcka gossarna ett mod och ett dödsförakt, som var värdt allt

erkännande.

Carl Frisk och Helge Stål voro bland de allra tappraste

och mer än en gång, isynnerhet under rekognoseringar, lade

konungen märke till dem; och när det kom till konungens

kännedom, att de båda värendsryttarna af grefve Per begärt

att få följas åt på en rekognosering utmed en med småskog

kransad hålväg samt under denna rekognosering, som verkli-

gen blifvit uppdragen åt dem, upptäckt ett fiendtligt bakhåll

bakom en förhuggning, behagade H. Majrt med egen hand

gifva dem livar sin penningebelöning.

Alltjämt trängde den svenska hären fram och ständigt ut-

märkte den sig för tapperhet, liksom den äfven genom sin

stränga disciplin förvärfvade sig vänners och fienders upp-

riktiga aktning.

Så gick året 1630; och själfva nyårsdagen 1631 upphöjdes

Carl Frisk och Helge Stål från gemene ryttare till korpraler

och när i början af april samma år Frankfurt an der Öder

föll i Gustaf Adolfs händer, blefvo de två nämnda vapenbrö-

derna befordrade till officersvärdighet till följd af deras oför-

trutna mod vid denna stads intagande.

Nu sågo de båda framtiden an med glädje och deras äre-

girighet ökades ännu mer.- is -

De hade skrifvit ett bref hem till Sverige, det var den

dag, då de blifvit korpraler. Nu skrefvo de det andra från

Frankfurt, när de blifvit officerare.

Snart skulle emellertid ett moln beslöja solen, som upp-

gått i ständigt tilltagande glans för vapenbröderna från Värend.

Utsända med hvar sin ryttarflock för att rekognosera

råkade de i strid invid den lilla staden Zerbst. De drefvo

nämligen fienden på flykten/ sedan de vållat honom stora för-

luster och jagade den sedermera framåt i riktning mot Magde-

burg, till dess att den var helt och hållet förskingrad. Men

när de tappra smålandsryttarna sedan skulle vända tillbaka från

denna jakt, hade de blott en anförare: Carl Frisk fattades,

och man omtalade för Helge, att han stupat vid Zerbst.

Helge samlade då hela ryttarskaran och förde den tillbaka

till Zerbst för att taga vara på sin väns lik. Men det stod ej

att finna. Samtliga liken voro plundrade på bara kropparna,

många voro till oigenkänlighet massakrerade och ibland dessa

dystra spillror kunde Helge inte igenkänna sin ungdomsvän.

Han tordes inte heller uppehålla sig för länge med att

leta, ty hans skara hade blifvit betydligt decimerad under stri-

den, och när som helst kunde en starkare fiendtlig trupp vara

att förvänta, dessutom väntade man i hufvudkvarteret på under-

rättelser om, hvad man funnit under rekognoseringen.

Tilly stod utanför Magdeburg och konungen öfvervägde

till och ifrån, om han skulle våga komma den hotade staden

till hjälp eller inte.

Rekognoseringstrupper voro därför utsända åt flere håll,

och det berodde mycket på de underrättelser, man af dem

erhöll, om konungen skulle anse sig oförhindrad att bistå

Magdeburg eller ej.

Helge tordes därför ej af dessa tvenne nämnda skäl uppe-

hålla sig längre med sökandet efter Carls döda kropp, utan

lät blåsa till ställning, uttalade högt ett tack och en afskeds-

helsning åt de stupade svenskarne samt framsade en särskild

minnesgärd öfver Carl Frisk.

Därefter läto ryttarna sina pistoler knalla öfver fältet till

hederssalut åt de stupade, och sedan de å nyo laddat sina vapen

anträdde de återfärden till svenska hufvudkvarteret, där de medotålighet voro väntade och dit rekognoseringstrupper stundligen

från olika håll återkommo för att afgifva sina rapporter.

Det torde vara öfverflödigt att nämna, att Carl Frisk sörjdes

djupt af kamrater och befäl; ja till och med konungen

beklagade den tappres öde. Mest beklagades, att man inte

funnit hans kropp och kunnat begrafva densamma.

*

Kap. II.

Magdeburgs förstöring.

-

I den välmående staden Magdeburg rasade på det mest rysliga

sätt ifrarna för den katolska läran.

Denna stad hade hitintills under sin magistratsregering

njutit en republikansk frihet, som lifvade dess borgare till en

heroisk dristighet, på hvilken de ådagalade de mest berömvärda

prof vid den tid, då österrikiske fältherren Wallenstein

lockad af deras rikedomar belägrade staden och, då de afslogo

hans öfverdrifna fordringar, hårdt ansatte densamma.

Visserligen fick stadens område erfara hans otyglade truppers

plundringslusta; men genom borgarnas modiga försvar

undgick själfva staden hans hämd.

Å nyo upplifvade af de lyckliga följderna af sina vapens

bragder, men alldeles inte nöjda med att de genom restitutionsediktet

skulle återställas i sitt forna beroende af österrikiske

kejsaren lånade Magdeburgs invånare sitt öra åt den forna

administratorn, prins Kristian Wilhelm, hvilken begifvit sig

förklädd till staden och föreslagit dem att i hemlighet ingå

förbund med konung Gustaf II Adolf. De värfvade trupper och

lofvade den till Pommern ankomne konungen ej allenast

värfningsfrihet utan äfven obehindradt tåg genom deras stad och

densammas område.

För Gustaf Adolf var det visserligen olägligt, att prins

Kristian Wilhelm för tidigt öppnade fiendtligheterna, emedan

Tilly kunde låta staden plikta därför; men för att i dylikt fall

vara säker, att de därstädes befintliga stridskrafterna skulle bli

- 18 -

väl använda, afsände konungen general Didrik Falkenberg att

med råd och dåd tjena prinsen.

Stadens magistrat utnämnde Falkenberg till kommendant,

då Pappenheim ryckte an och inneslöt staden, sedan han för-

gäfves sökt att genom öfverlöpares förräderi bemäktiga sig den-

samma. Med Pappenheim förenade sig Tilly och nu först

börjades en formlig belägring af Magdeburg, om hvars egande

de kejserliga voro i hög grad angelägna.

Knappast hade Tilly visat sig utanför Magdeburg och

mönstret de församlade belägringstrupperna, förrän han i en

hotande skrifvelse uppfordrade prins Kristian Wilhelm att un-

derkasta sig den af kejsaren i restitutions-ediktet gifna befall-

ningen att utan dröjsmål öfverlemna staden.

Prinsen vägrade likväl detta helt och hållet i ett med kraft

och beslutsamhet författadt svar.

Härefter blef väl den egentliga belägringen af åtskilliga

orsaker någon tid fördröjd, men med april månads ingång

lät Tilly börja densamma med mycken drift.

De bestörta magdeburgarne hade alldeles inte väntat detta,

emedan de föreställde sig, att Tilly icke hade någon tid att

förlora utanför deras stad, såvida han ville tillintetgöra Gustaf

Adolfs planer mot kejsaren.

För att uthärda eller afvärja en belägring voro ganska få

och obetydliga anstalter vidtagna.

En så vidlyftig och oregelbunden fästning, som Magde-

burg då för tiden var, fordrade ojämförligt mera manskap samt

långt större förråd på lifsmedel och krigsförnödenheter, än som

vid detta tillfälle stodo till buds. Fästningsverken befunnos i

uselt tillstånd och utanverken voro till en del så aflägsna, att

de ej kunde försvaras, antalet af de reguliera trupperna steg

ej till mer än 2000 man fotfolk och 250 man kavalleri.

Faran var likväl nu för handen och i följd däraf förenade

sig rådet, borgerskapet och militären för att göra allt, hvad de

kunde, för stadens försvar.

För detta ändamål vidtogos nu de bästa anstalter och om

alla dessa blifvit med noggranhet fullföljda, så är det utan

tvifvel, att fiendens hela makt skulle hafva krossats af det kraf-

tiga modet och den beslutsamma ihärdigheten.- 19 -

Borgerskapets allmänna beväpnande lyckades icke, såsom

man vid den allmänna faran hade bordt vänta sig, emedan

dels bestörtning och tröghet och dels de nybeväpnades oenig-

het afhöllo dem från att med noggranhet och utan afseende

på biförhållanden iakttaga sina plikter.

De rikare borgarna skickade sina drängar att i stället för

dem själfva fullgöra deras skyldigheter vid stadens bevakning

och försvar.

Häröfver blefvo de öfriga borgarna stötta; de ville ej tjäna

ihop med drängar och påstodo med full befogenhet, att hvar

och en måste anse som sin plikt att personligen infinna sig.

De missunnade, hvilket äfven var ganska naturligt, de välmå-

endes och rikas hvila under sina egna dagliga ansträngningar

och blefvo själfva försumligare i tjänsten, ju mera de förnä-

mares och rikares exempel hade ett menligt inflytande på de

öfriga.

Falkenberg såsom kommendant och prinsen som admini-

stratör gjorde väl allt, hvad de möjligen kunde för att bibe-

hålla ordning och enighet; men det lyckades dem ej efter

önskan och de måste dagligen med smärta erfara, att liknöjd-

het, leda och försagdhet togo allt mer och mer öfverhanden

bland de beväpnade borgarna. Endast religionsfanatism, kärlek

till friheten och en oöfvervinnelig vedervilja mot kejsarens nya

inrättningar och förtryck höllo ännu det hela tillsammans; och

det sannolika hoppet om en snar undsättning upplifvade det

allmänna beslutet att försvara sig till det yttersta.

Tilly kände ganska väl det äfventyrliga i sin egen

ställning.

Hvarje dag, hvarje timme väntade han underrättelse om

Gustaf Adolfs anryckande till Magdeburgs undsättning; och

komme verkligen denna undsättning för den belägrade staden,

skulle han omöjligen kunna bibehålla sin ställning, i synnerhet

som protestanternas rustningar ständigt blefvo allvarsammare.

Allt berodde för Tilly på att utan tidsförlust bemäktiga sig

Magdeburg, ty svenska kavalleriet ströfvade redan i nejden

kring Zerbst. - Det var Carl Frisks och Helge Ståls ryttar-

skaror.- 20 -

t

Genom ett lifligt utfall af de belägrade blef Tilly öfverty-

gad om, att deras mod ej kallnat och att han hade ett ganska

kraftigt motstånd att förvänta.

I följd däraf aflät han till Magdeburgs innevånare en i

mildare uttryck än förra gången affattad skrifvelse, i hvilken

han uppfordrade dem att ofördröj ligen gifva sig. Men det

oaktadt ville Tilly ej gå in på de af staden föreslagna villkoren,

att en vapenhvila skulle afslutas; och fullmäktige afsändas till

kurfurstarna af Brandenburg och Sachsen för att inhämta deras

samtycke och fastställelse på de speciella villkoren för fästnin-

gens öfverlämnande.

Emellertid hade belägringsarméens löpgrafvar framryckt

ända till stadsgrafvarna; en mördande eld riktades mot mu-

rarna och staden besköts med bomber och glödande kulor.

Den värnlösa delen af innevånarna flydde ned i källrarna

under husen och den beväpnade vakade bland annat med

sorgfällighet däröfver, att elden genast släcktes, om den på

något ställe kom lös.

Genom den starka kanonelden, som de belägrade stads-

borna dag och natt underhöllo, blef krutförrådet nästan ut-

tömdt och det var omöjligt att tillverka så mycket, som dag-

ligen bortsköts.

Äfven började brist på lifsmedel att märkbart yppa sig;

nöden steg högt men rädddningen syntes dock vara nära, ty

redan inom förloppet af tre dagar borde, menade man, konung

Gustaf Adolf kunna undsätta den hårdt angripna staden. All

förhoppning hvilade på honom och med den innerligaste läng-

tan " af bidades han.

Oaktadt alla ansträngningar och stadens bombarderande i

flera dagar hade likväl Tilly ej vunnit några synnerliga för-

delar; men fienden kom beständigt mera hotande i hans

grannskap.

Han beslöt således att upphäfva belägringen, men att dock

först våga ett sista försök att genom storm bemäktiga sig sta-

den och därvid begagna sig af en krigslist. Skulle detta för-

sök ej lyckas, utan de stormande trupperna bli tillbakaslagna,

ville Tilly utan dröjsmål aftåga från staden.

Magdeburgs förstäder, Stidenburg och Neustadt hade man- 21 -

af den orsaken, att de ej kunde försvaras, funnit sig nödsakad

att öfverlämna åt de belägrande, hvilka först brände upp dem

och därefter anlade batterier mellan ruinerna och besköto staden.

Den 9 maj på eftermiddagen lät Tilly inställa artilleri-

elden, bortföra de grofva belägringskanonerna och samman-

draga sina trupper i lägret, för att de skulle få hvila ut sig.

Den belägrade staden intogs då af det hoppet, att befri-

elsens ifrigt efterlängtade timme nu slagit och att de kejserliga

börjat sitt återtåg.

Om man gifvit mindre rum åt denna förhoppning och

ännu i tjugufyra timmar fördubblat sin vaksamhet och sina

ansträngningar, så skulle staden utan tvifvel blifvit räddad. -

Natten mellan den nionde och tionde maj bevakades visser-

ligen vallarna med mycken sorgfällighet af borgarna för att

afvärja fiendens möjliga försök att öfverstiga dem. Men som

något sådant försök icke gjordes och allt förblef lugnt och

stilla, så lämnade större delen af försvararna i daggryningen

vallarna och begaf sig hem i sina hus för att ändtligen njuta

vederkvickelse och sömn, ur hvilken de likväl skulle väckas

på ett fasansfullt satt.

Under den förflutna natten hade Tilly vidtagit alla möj-

liga anstalter till en hufvudstormning, ty huru stora de med

en dylik stormning förknippade svårigheterna än voro, allden-

stund ingen bresch blifvit skjuten och ej heller någon nämn-

värd skada blifvit tillfogad fästningsverken, tillstyrkte likväl det

sammankallade krigsrådet en allmän stormning, hvilken skulle

företagas, så snart man genom någon öfverlöpare erfarit, att

försvararna af vallarna gått till hvila och att dessa således voro

svagt besatta.

Den 10 maj klockan 7 på morgonen öppnades det rys-

liga skådespelet af Pappenheim meddelst ett anfall mot fästnings-

verken åt Neustadtska sidan.

En ej särdeles djup och nästan uttorkad graf jämte en

sluttande vall lättade för honom företaget. Han var den förste,

som besteg vallen och planterade själf en kejserlig fana på

densamma.

På tre andra ställen stormades på samma gång och öfver-

allt såg den öfverraskade och halfsofvande besättningen sig pådet häftigaste inte blott hotad utan äfven angripen. Ofverallt

voro de belägrade i antal underlägsna fiendens påträngande

massor och redan vid första stormningen öfverstegos vallarna

på två ställen.

Falkenberg var just på rådhuset sysselsatt med att affärda

en trumpetare från Tilly, som dagen förut ånyo låtit uppfor-

dra staden att ovillkorligen gifva sig, då han, förskräckt af

musköteldens plötsliga dån och stormklockornas larm, ilade ut

på gatan, samlade i hast det manskap, han kunde finna och

skyndade till Neustädterska stadsporten, som fienden redan sprängt.

Men tillbakadrifven därifrån skyndade den tappre generalen till

en annan sida, där de kejserliga voro i begrepp att öfverstiga

utanverken.

Då genomborrades han af några fiendtliga kulor och föll

död till jorden; och nu, sedan kommendanten saknades, tog

oordningen med hvarje ögonblick öfverhanden. Inga ordent-

liga order kunde vidare utdelas eller verkställas.

Uppväckta genom den började stridens buller kastade

borgare-soldaterna hastigt på sig kläderna, grepo till vapen och

störtade i vild förvirring mot fienden.

Ännu hade det måhända varit möjligt att drifva de kej-

serliga tillbaka; men det saknades anförare, det saknades ka-

valleri att hugga in på fienden och krutet var nästan helt och

hållet bortskjutet.

Tvänne stadsportar voro ännu oangripna.

Man drog manskapet därifrån för att hämma fiendernas

ramträngande på andra punkter.

De kejserlige begagnade genast denna omständighet och

öfvervunno snart den svaga därstädes kvarlämnade besättningen.

Emellertid fortsattes striden med yttersta förbittring och

ännu var det oafgjordt, hvem som skulle segra, då fyra friska

kejserliga regementen bestego vallen, föllo de tappra försva-

rarna i ryggen och fullbordade på detta sätt nederlaget.

En tapper kapten vid namn Schmidt förde väl ännu en

gång de beslutsammaste borgarne mot fienden och lyckades

genom sitt mod att drifva den tillbaka ända till stadsporten.

Men där träffades han af ett dödande skott och med honom

sjönk Magdeburgs sista förhoppning.- 23 -

Segrande framträngde nu de kejserliga skarorna, alla fäst-

ningsverken intogos med våld och vid middagstiden var sta-

den i deras händer.

Förskräckta vid åsynen af mördandet flydde borgarna in

i sina hus. Stadsportarne besattes och alla hufvudgatorna upp-

fylldes af fiendtliga trupper.

De olyckliga innevånarna af bidade i största ångest sitt öde,

hvarom de emellertid inte länge förblefvo i okunnighet.

Därjämte rasade elden med tilltagande styrka . . .

Tilly gjorde sig ej möda att återhålla sina soldaters lös-

släppta raseri. De störtade in i husen och nu började en all-

män scen af plundring, röfveri, mord och alla slags skändlig-

heter, hvilka utöfvades mot värnlösa personer af olika kön och

åldrar och hvilka gräsligheter knappast kunna med ord beskrif-

vas, emedan man af fasa ryggar tillbaka därför.

Af de rof- och blodgiriga vallonerna och kroaterna gafs

intet förbarmande. Hvarken åldriga eller sjuka förskonades,

minderåriga barn spetsades eller kastades in i de brinnande hu-- 24 -

sens lågor, digifvande mödrar och deras barn mördades på en

gång, hustrur och flickor misshandlades, till dess att de dogo.

Äfven den mest dolda vrå genomsöktes och själfva kyrkorna

bestänktes med blod af de olyckliga, som flyktat dit. Mer än

femtio kvinnor funnos mördade i en enda kyrka. Därjämte

rasade elden med tilltagande styrka i de utplundrade och för-

härjade husen och de, som undgingo svärdet, funno sin död

1 lågorna.

Några tyska officerare, intagna af fasa vid åsynen af dessa

mordscener, föreställde den omänsklige Tilly, att han borde

genom att sammankalla hararna inställa blodbadet. Men ty-

rannen svarade:

- Soldaterna måste ha något för fara och arbete. Låt

dem plundra och bränna ännu en timme, sedan vill jag se

till, hvad som kan göras.

Sålunda fortforo dessa styggelser öfverallt, där lågorna

ännu förskonat de olyckliga slaktoffrens hus och först då, när

en häftig storm uppkom och spred den starka eldsvådan i alla

riktningar, tvungos de mördande vilddjurslika soldaterna af

hettan från branden att afstå från sina blodiga illgärningar.

Tusentals skrikande och gråtande innevånare funno sin

död vid flykten genom gatorna i den förskräckliga trängseln

ibland rök och störtande ruiner.

Tolf timmar hade ännu ej förflutit, sedan de kejserliga

trupperna öfverstigit Magdeburgs murar, och redan låg denna

stora, folkrika stad, en af de betydligaste i Tyskland, i rykande

ruiner. Endast två kyrkor och några kojor i aflägsna stads-

delar stodo kvar.

Vid pass fyra hundra af de rikaste borgarna hade af kej-

serliga officerare blifvit undanryckta döden. Ingen må tro,

att detta skedde af mänsklighet. Nej, dessa borgare räddades

till lifvet, endast för att deras räddare af dem skulle kunna

utpressa ansenliga lösepänningar.

Många tusen tappra män med större delen af magistrats-

personerna i spetsen föllo med vapen i hand under striden.

Svårt sårad släpades administratorn, prins Kristian Wil-

helm till det fientliga lägret.- 25 -

En ståndaktig beslutsamhet bland innevånarne ha många

ögonvittnen kunnat förtälja om. Söner och bröder försvarade

ända till döden sina föräldrar och systrar mot kroaternas och

vallörternas gränslösa raseri.

Förföljd af en kroat störtade sig en ung och vacker flicka

i en brunn, sökande och finnande döden; en annan ung flicka,

hvilken af sina röfvare släpades öfver Elbebryggan, bad honom

att för ett ögonblick lossa hennes händer, på det att hon måtte

kunna aftorka sina tårar. Han biföll hennes bön; men knappt

hade hon fått sina händer fria, förrän hon med en öfver-

raskande vighet kastade sig öfver ledstången ned i strömmen

och uppslukades af böljorna. - Hellre an förnedring tog

hon döden.

Mångfaldiga andra unga kvinnor sökte och funno sin död

i Elbe för att undgå förnedring och våld och man fann vid

pass sexhundra kvinnliga lik i denna ström. En afundsvärd

lott var också döden därstädes i jämförelse med de rysligheter,

som föröfvades emot andra värnlösa fruntimmer.

Nästan förfärligare än själfva mordscenerna var likväl åsy-

nen af den jämmer och det elände, som framställde sig, då

eldens raseri upphört samt de härjande och plundrande skarorna

återvände för att ur kälkarna uppgräfva, hvad innevånarna fört

in i dem.

Stort var antalet af de olyckliga, som därstädes funnos

kväfda af rök; stort var äfven bytet, som de plundrande där-

ifrån samlade, ehuru många af dem genom sin rofgirighet ledo

skarorna den död, som de beredt åt hjälplösa innevånare.

Äfven fann man lefvande människor, som voro till hälften

uppbrända, barn, som, halfdöda af hunger, med matta och

klagande stämmor frågade efter sina föräldrar, samt lefvande

dibarn vid sina döda mödrars bröst.

En hjärtat sönderslitande veklagan skållade från domkyr-

kan, till hvilken vid pass tusen människor flyktat.

Mer än fem tusen lik blefvo vid gatornas rensande ka-

stade i Elbeströmmen. De hade blifvit nedtrampade, skjutna

eller på annat sätt mördade. Ett ännu större antal innevånare

hade omkommit genom eld och rök och i det hela skola

HjeltekoiiutJgen. 4- 26 -

30,000 människor hafva tillsatt lifvet vid Magdeburgs fasans-

fulla förstöring.

Den 13 maj kom Tilly själf in i staden och då först

slutade plundringen, hvarjämte de in i kyrkorna flydda inne-

vånarne blefvo skonade till lifvet.

Dagen därpå sjöngs Te Deum i domkyrkan.

Tilly red genom de af ruiner uppfyllda gatorna ocb be-

skådade sitt verk.

Den omänsklige skref till Wien:

»Sedan förstöringen af Tröja och Jerusalem har ingen

dylik seger blifvit omtalad i världshistorien.»

Och då man öfverväger de mördades antal samt denna

rika och stora stads uppbrännande i sammanhang med de plund-

rande soldaternas raseri, så torde Tillys rysliga uppgift ej synas

vara osannolik.

Dagen efter Tillys intåg i den förstörda staden återgaf en

af okända orsaker uppkommen och sig hastigt spridande eld i

det kejserliga lägret vid Fermesleben friheten åt de talrika

fångar, hvilka blifvit släpade dit.

Endast fanatiska katoliker intogos af skadefröjd öfver Mag-

deburgs öde. Hos: alla andra kunde detsamma ej väcka annat

än smärta, förskräckelse, medlidande och beklagande.

Konung Gustaf Adolf kände den djupaste sorg och ovilja.

Han blef alldeles utom sig vid underrättelsen om denna fasans-

fulla händelse. Hans vrede mot Tilly uppnådde den högsta

grad och han försäkrade:

»Jag skall hämnas på den gamle korpralen för detta

omänskliga blodbad, om det äfven skall kosta mitt lif!»

Det allmänna tadlet föll emellertid på Gustaf Adolf, ty af

honom hade man med tillförsikt väntat undsättning för Magde-

burg; och hvar och en, som inte kände de omständigheter,

hvilka afhållit honom för att gifva denna undsättning, ankla-

gade honom med skenbar rättvisa för en oförsvarlig försum-

melse.

Konungen, som fick underrättelse om denna mening och

detta orättvisa omdöme och hvilkens redlighet därigenom på

det smärtsammaste kränktes, ansåg sig vara skyldig sin äraatt i en offentlig skrift utveckla orsakerna till sitt förfarande

och drog ej i betänkande att genom framställning af sakens

rätta förhållande anklaga de personer, hvilkas efterlåtenhet

eller egensinne förhindrat honom att i rätt tid undsätta en af

honom så högt värderad stad och bundsförvant.

*

Kap. III.

Pistolsmedens dotter.

-

Den lilla staden Zerbst var katolskt sinnad.

I denna stad bodde pistolsmeden Josef Meijer, sedan flere

år änkling, tillsammans med sitt enda barn, dottern Frida, hvilken

med förstånd skötte sin gamle fars hus.

Josef Meijer var en ärans man men nästan fanatiskt fästad

vid den katolska religionen, för hvilken han varit färdig att

uppoffra allt, om så hade fordrats, och detta hans religiösa nit

underblåstes med all sorgfällighet af familjens biktfader,

dominicanermunken pater Myosotis.

Josef Meijer hade vid denna tid mycket arbete och i hans

tjänst voro anställda inte mindre än fem gesäller, hvilka han

själf lärt att göra goda ryttarpistoler. Men huru skickliga

dessa arbetare än voro, lämnades dock inte en enda pistol ut,

hvilken inte först varit under Meijers egna händer.

Innan vapnen blefvo förklarade färdiga, lämnades de där-

för in i ett litet rum, där Meijer själf satt och dit ingen utan

hans gifna tillstånd fick tillträde. Där preparerades vapnen

och man sade, att hvar och en, som fick en dylik preparerad

pistol, blef »hård,» det vill säga osårbar.

Det var under denna tid och äfven långt senare ett all-

mänt tal, att krigare kunde göra sig hårda och detta troddes

ofta bero på vapnen.

Den passauiska konsten, eller som man kallar »att göra

sig hård», det aren uppfinning af vidskepelsen,som ännu i slutet

af adertonde och början af nittonde seklet funnit sina försva-

rare och anhängare. Den, som känner denna konst, skall inte

kunna såras hvarken af skott eller af hugg eller på hvad annat

sätt som helst. Ingenting skall kunna skada en sådan männi-

ska, så vida man inte skjuter på henne med en kula af silfver

eller guld, förtäljer sägnen.

Hos greker och romare hyste man redan i äldsta tider

förtroende till denna härdning. Man kunde inte föreställa sig

att hjeltar, som i drabbningar ofta hade undgått döden, endast

hade sin tapperhet och sin lycka att tacka därför. Däraf upp-

kom den tanken, att de blifvit härdade af vissa gudomligheter,

med hvilka de på något sätt stodo i förbindelse och af dem

voro synnerligen älskade och skyddade. Hjeltarna själfva funno

denna tro, om de också inte alltid närde densamma, mycket

fördelaktig för sig på den grund, att folket i anseende till

deras förbindelse med gudarna visade dem så mycket större

vördnad och själfva ådagalade tapperhet i striden, ju mera det

var öfvertygadt om, att det under en sådan anförare säkert

skulle segra.

Denna tro försvagades icke en gång, när de blefvo slagna

eller om en hjelte sårades, äfven om han ansågs vara osårbar;

emedan man trodde, att såret var en verkan af någon gudom-

lighet, som hade understödt fienden.

För hjelten var det emellertid fördelaktigast, om inte blott

hans folk utan äfven fienden trodde, att han var »hård.» Ty- 30 -

under sådana omständigheter hade inte någon människa sär-

deles lust att angripa och mäta sig med honom; hvar och en

undvek honom snarare i striden eller gaf sig utan motstånd

fången, i den fasta öfvertygelsen, att det ändock vore omöjligt

att öfvervinna honom. Endast de hjeltar vågade angripa ho-

nom, hvilka icke hyste denna öfvertygelse eller ock själfva

ansågo sig för osårbara. - Exempelvis må nämnas, att man i

trojanska kriget ansåg Akilles, som var en gudinnas son, vara

oöfvervinnerlig och osårbar ända till hälen.

Denna tro på härdning ökade stundom hjeltarnes tapper-

het. Ty den, som ansåg sig vara gjord »hård,» trotsade alla

faror, om han också annars var den mest fega människa och

han undgick äfven lyckligt faran medelst den tapperhet, hvar-

till han kände sig uppmanad.

Här må anföras ett exempel från trettioåriga kriget på

en man, som trodde sig vara gjord »hård:»

A., en dansk officer vid ett fotregemente, kallades till

strid.

Ehuru A. var en officer, hvilken i fredstider på det nog-

grannaste fullföljde sina skyldigheter, hade han likväl en af-

gjord ovilja mot krig.

Som man i fält inte ett ögonblick kan veta, huruvida man

det påföljande kan träffas af en kula eller såras af ett svärd,

så önskade han på det lifligaste att bli förskonad från fält-

tåget.

Detta lät sig emellertid inte göra. - Han var således be-

tänkt på något medel, hvarigenom han skulle kunna betrygga

sig emot de faror, för hvilka han i de förestående träffningarna

kunde blifva blottställd.

Han kände en svärdfejare, om hvilken man hade sagt

honom, att han förstod konsten att göra sig hård.

Till denne vände officeren sig i sin förlägenhet.

Han sade sig äga nog mod för att inte frukta någon

fiende; men som emellertid äfven de tappraste stundom stu-

pade i krig och det vore hvarje människas plikt att så mycket

som möjligt sörja för sitt eget lif, så önskade han att få lära

konsten att göra sig hård. Trovärdiga personer hade försäk-___ 2 t ___

rat honom, att svärdfejaren vore invigd i denna konst och han

bad honom därför att däri blifva undervisad.

För att göra svärdfejaren sig bevågen, gaf han honom

genast en present och försäkrade honom tillika om sin fram-

tida tacksamhet, om han ville visa honom denna vänskap.

Presenten och det gifna löftet voro ganska kärkomna för

svärdfejaren, som därför lofvade officeren att göra honom »hård.»

Men han förbehöll sig tillika såsom ett oeftergifligt villkor, att

allt, hvad han föreskref, skulle till punkt och pricka efter-

lefvas. - Officeren lofvade naturligtvis detta gärna.

Svärdfejaren gjorde och öfverlämnade nu åt officeren en

värja, under förklaring, att han i handtaget lagt det, som skulle

göra honom »hård» och osårbar. - Han tillade, att denna värja

skulle betrygga hans lif, så länge han nyttjade henne och att

han kunde modigt gå alla faror till mötes utan fruktan att bli

sårad eller dödad. Men han fick inte öppna knappen på värj-

fästet, så länge han igenom värjans ägande ville vara osårbar.

Ty på samma gång han lossade denna knapp, skulle den däri

inneslutna kraften försvinna.

Officeren lofvade att rätta sig därefter och gick från svärd-

fejaren under betygande af sin uppriktiga tacksamhet.

Full af mod och förlitande sig på sin värja tågade han

nu i fält.

Han utmärkte sig vid alla tillfällen genom sin utomor-

dentliga tapperhet och beslutsamhet. Ingenting kunde komma

hans mod att svikta, äfven om den största lifsfara var för

handen; han sökte snarare själf farorna och utmärkte sig vid

hvarje träffning eller skärmytsling såsom en af de tappraste

officerarne i arméen. Ty han var alltid säker på, att hans värja

gjorde honom »hård» och att han för den skänk, han gifvit

svärdfejaren, skulle utan fara för sitt lif kunna skörda lagrar.

Hela arméen förvånades så mycket mer öfver hans tapperhet,

som några andra officerare hade, medan han ännu var i stånd-

kvarter och icke hade sin nya värja, trott sig hos honom för-

märka spår till fruktan, så ofta man talade om uppbrottet till

Tyskland. .

När Danmarks konung måste med förlust och nesa draga

sina trupper tillbaka från kriget, var - A. öfverhöljd med lageroch ära för sin egen person. Han hade begagnat hvarje till-

fälle att ådagalägga sin tapperhet och det utan att en enda

gång ha blifyit sårad.

Han gaf svärdfejaren nya bevis på sin tacksamhet utan

att likväl någonsin af honom kunna erhålla upplysning om

hemligheten i konsten att göra sig »hård.»

Att utröna denna hemlighet medelst värjknappens öpp-

nande syntes honom vara ett allt för vådligt företag, emedan

svärdfejaren hade ånyo försäkrat honom, att han då skulle

upphöra att vara »hård.» Man kunde ju inte veta, om inte

Danmark ännu en gång skulle blifva inblandad i religionskri-

get i Tyskland och svärdfejaren tycktes inte vara hågad att

förnya sin konst.

A. fruktade dessutom denne mans ovänskap alltför

mycket för att våga detta företag, helst han mycket väl visste,

att han hade mindre sin tapperhet än sin värjas egenskaper

att tacka för sin ryktbarhet.

För att icke hos någon annan människa väcka begär till

detta härliga vapen, hade han aldrig omtalat, att han var

osårbar.

Han besegrade därför sin nyfikenhet.

Men sedan svärdfejaren dött och A. själf erhållit ett äro-

fullt afsked, trodde han sig kunna utan vidare betänkande

öppna värjknappen, icke blott för att omsider få tillfredsställa

sin nyfikenhet utan äfven för att själf kunna upptäcka hemlig-

heten af att göra sig hård.

Men då han öppnade värjknappen, fann han där inom

ingenting annat än en papperslapp, på hvilken stod skrifvet:

»Var tapper och försvara dig, kruka!»

Denna upplösning var öfverraskande nog.

A. insåg nu visserligen, att härdandet endast var ett be-

drägeri och bestod i inbillningen. Han var emellertid mycket

nöjd med svärdfejaren, som medelst sin föregifna konst hade

fört honom till tapperhet. Han var öfvertygad om, att han

utan sitt förtroende till värjans magiska kraft aldrig skulle ha

kämpat som en tapper krigare. - Han instämde numera själf

i svärdfejarens mening, att intet bättre medel fanns att göra

sig »hård» i krig än att vara tapper och försvara sig, emedan_____ 2 5 --

den feghjartade alltid mycket förr än den tappre kunde såras

eller dödas.

A. upphängde därför sin värja tillika med det under värj-

knappen funna papperet såsom en relik för sig och sina efter-

kommande. -

Vi hafva inflickat denna beskrifning här för att visa, hur

bedrägeriet spelade in i denna sak och för att skydda den

hederlige Josef Meijer mot misstanken att förfara bedrägligt

möt sina kunder, hvilka voro uteslutande katoliker; ty det

kunde inte hända Meijer, att han sålde ett vapen till en man,

som ej bekände sig till katolska .religionen.

Det var ett allmänt gängse tal, att Josef Meijer härdade

sina vapen, så att de, hvilka köpte sådana af honom, blefvo »hårda.»

Och detta tal var sannt så till vida, att pistolsmeden verk-

ligen trodde sig härda pistolerna. Något bedrägeri förelåg så-

ledes inte här, alldenstund tron på en undergörande kraft be-

själade Meijer.

Det är nämndt, att ingen pistol utlämnades till en köpare,

utan att pistolsmeden själf behandlat vapnet i det rum, dit

ingen af hans medhjälpare och ännu mindre någon främling

tilläts inträda utan hans särskilda tillstånd.

Detta rum tarfvar sin beskrifning.

Det afskildes från verkstaden medelst en dörr, som alltid

hölls stängd. På denna dörr var anbragt en klocka, i hvilken

den, som önskade tala vid mästaren, måste ringa för att komma

in. Stundom öppnade då Meijer dörren genast, men stundom

kunde den honom sökande få vänta länge, innan han blef

insläppt. Då sistnämda förhållande inträffade, visste man, att,

Meijer var sysselsatt med att härda vapen.

Rummet var ganska stort och företedde vid första anblic-

ken intet anmärkningsvärdt. Det såg helt enkelt ut som en

handtverkares verkstad för finare arbeten.

Det enda, som var anmärkningsvärdt, var, att fönster-

luckorna alltid voro tillskrufvade för fönstren till rummet, hvilket

därför städse måste lysas upp af en lampa.

Den noggranne iakttagaren såg dock, att rummet var af-

balkadt medelst en länga, i hvilken flera små och stora dörrar

voro inpassade.

Hjeltekonungen. 5- 34 -

Man ansåg likväl ej detta såsom något underligt och an-

tog, att denna länga utgjordes af bredvid hvarandra liggande

skåp, i hvilka mäster Meijer förvarade verktyg och vapen.

Detta var äfven sannt, hvad beträffar de små dörrarna,

som verkligen tillhörde skåp, hvilket däremot ingalunda var

fallet med de stora dörrarna, som voro så höga, att de gingo

från golf till tak.

Inom dessa dörrar doldes pistolsmedens allra heligaste och

det var där, han härdade sina vapen, så att deras köpare skulle

bli osårbara.

När dessa dörrar uppslogos, strömmade ut i rummet ett

starkt sken från sex vigda vaxljus, hvilka dag och natt brunno

invid ett altare, öfver hvilket ett krucifix af silfver hängde, och

öfver detta tronade på en konsol en vacker madonnabild.

Altaret, ljusen och ett rökelsekar, ett vigvattenskärl samt

en vippa voro välsignade af pater Myosotis, hvilken mot en

rund summa lärt den fromme Josef Meijer att härda sina vapen.

Detta tillgick på följande sätt:

Meijer lade på altarrunden en massa pistoler, så tätt han

.kunde och ritade med en grafstickel i deras pipor ett kors

samt bestänkte dem med vigvatten och tände rökelsekaret, från

hvilket aromatiska ångor sväfvade ut i rummet, som därefter

tillstängdes och förblef stängt under vissa timmar.

Under denna tid var pistolsmeden, som tog plats utanför

dörrarna till det heliga rummet, försänkt i bön och lät sig af

ingen störas.

Han bad då igenom ett radband och alla hans böner

gingo ut på, att den heliga kyrkan skulle segra i striden mot

kättarn e.

Kyrie eleison I

Christe eleison 1

Kyrie eleison 1

I svensk öfversättning:

Herre förbarma dig!

Kriste förbarma dig!

Herre förbarma dig!

Sanctus, sanctus, sanctus, Domine Deus Sabaoth!

Pleni sunt coeli et terra gloria tua.

Benedictus qui venit in nomine Domini

Hosanna in exelsis.- 35 -

På svenska:

Helig, helig, helig, herre, härskarornas Gud!

Fulla äro himlarne och jorden af din härlighet.

Välsignad vare han, som kommer i herrans namn!

Hosianna i höjden!

Så bad pistolsmeden bland annat ur katolska mässan. Han

bad på latin, hvilket språk han inte förstod; men det är så,

att katolikerna städse begagna latinska språket i sin gudstjänst,

liksom om himmelens och jordens herre inte skulle förstå

något annat språk.

Icke för ty inlade Josef Meijer under dessa bönestunder,

då han trodde sig härda sina vapen, då "och då en bön på sitt

modersmål. Och dessa böner blefvo allt talrikare och talri-

kare, i synnerhet sedan konung Gustaf Adolf börjat deltaga i

kriget.

En bön, som pistolsmeden då aldrig glömde, var denna:

Heliga madonna, gif mina pistoler din gudomliga kraft,

att den -måtte bevara dem, som föra dem i den heliga striden.

Skänk," heliga jungfru, för din sons skull kulorna ur mina pi-

stoler en förgörande kraft och led en kula in i den svenske

kättarkungens hjärta. Hör en trogens bön, heliga madonna,

himmelska jungfru.

Och efter denna bön bad han katolicismens förnämsta

bön, hvilken ingalunda är Fader vår utan Ave Maria.

Att bedja Ave Maria är ett bruk i katolska kyrkan sedan

trettonde århundradet och detta bruk har uppkommit på grund

af ängelens hälsning till Maria i Lucas evangelium kap. i, v. 28:

»Hell, full af nåd! Herren är med dig! Välsignad du

bland kvinnor!»

Bönen Ave Maria lyder i öfversättning:

»Var hälsad, Maria, du älskliga, Herren är med dig, du

välsignade bland kvinnor. Välsignad är din lifsfrukt, Jesus

Kristus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu

och i vår dödsstund. Amen.»

På detta sätt preparerade mäster Josef Meijer sina pistoler;

själf var han öfvertygad om, att de genom denna behandling

skulle blifva i besittning af kraft att göra sina ägare osårbara;

och skälm är därför den, som vågar beskylla den hederligpistolsmeden för bedrägeri. Han var själf bedragen, det

var allt.

*

Heliga madonna, gif mina pistoler din gudomliga kraft ...

Den dag, som Carl

Frisk och Helge Stål med

sina svenska ryttarskaror

anlände till Zerbst och

utanför staden levererade

en fäktning med en

papistisk styrka samt

förskingrade densamma, hade

mäster Josef sålt några

pistoler, hvilka strax därpå

kommo i bruk.

Huruvida innehafvarne

af dessa vapen blefvo

räddade till

lifvet eller ej,

är oss fullkomligt

obekant. Visst är emellertid, att de, om de ej stupade, ingalunda

genom pistolerna blefvo räddade till lifvet, utan i stället räddade

sig genom en hastig och neslig flykt.

Hela staden satte sig i försvarstillstånd. Hvarje man, som

kunde bära ett svärd eller skjutvapen, beväpnade sig för att

kunna möta en de fruktansvärda svenskarne, om de skulle an-

falla själfva staden.

Detta skedde dock ej, såsom förut är berättadt, utan fäkt-

ningen skedde utanför staden och inför stadsboarnas blickar.

Främst på stadsmuren stod pistolsmeden Josef Meijer, be-

väpnad med ett svärd och ett par af sina preparerade pistoler.

Han hade ju intet att frukta, menade han; Guds moder hade

ju gjort honom »hård.»

Han träffades ej heller af någon fara lika litet som någon

annan af stadens innevånare, beroende därpå, att intet, enda

skott riktades mot staden.

Kvinnorna församlades dels i kyrkan, dels i andra stabla

byggnader och afbidade under bön och sång stridens utgång.

Pistolsmedens dotter, den mörkögda Frida, var likväl en

af de få kvinnor, som inte lämnade sitt hem. Hon inneslöt

sig i stället i sin höganloftsbur, hvars fönster vette ut åt den

sida, där striden rasade.

Hon böjde knä vid fönstret med ett krusifix mellan sina

händer och bad andäktigt om seger för sina trosförvanter.

Striden slutade. Papisterna jagades bort af svenskarna

och allt blef åter lugnt kring staden.

Då gick pistolsmedens dotter ned från sitt högan loft och

tillkallade ett par af sin fars arbetare samt befallde dem att vara

sig följaktige ut på fältet, där hon ville förbinda sårade och

möjligen till sin fars hus föra någon krigare, hvilken hon

trodde skulle kunna räddas till lifvet.

Flera af Zerbst kvinnor gjorde som Frida. - *Det är ju

ett af kvinnans skönaste kall att öfva barmhärtighet.

Knappast utkommen från sin faders hus mötte Frida pater

Myosotis.

- Pax tibiscum! (Frid vare dig!) hälsade munken sitt

biktebarn. - Hvarthän på denna Guds vredes dag, då Guds

stridsmän måste vika för kättare?

- Frid vare dig, fromme fader! svarade Frida. Jag äm-

nar mig ut på fältet för att om möjligt lindra de sårades nöd.

- Ett Gudi behagligt verk, min dotter, sade patern.

Guds moder belöne dig! fortsatte han korsande sig och där-

efter läggande sin hand på flickans hufvud, hvilket hon höll

djupt nedlutadt, under det att hon gjorde korstecknet.

Frida fortsatte därefter sin väg och pater Myosotis gick

in i mäster Josefs hus, dit pistolsmeden just nyss kommit

tillbaka.

Han lefver, sade hon. Kanske han kan räddas.

Den ädla flickan hann snart utom stadsmuren och mer

än en krigare blef af henne förbunden samt fick sina sår tvättade

och sina torra läppar fuktade med vatten.

Det var ett drygt arbete, hon åtagit sig; men hon för-

tröttades inte utan fortfor att utöfva sitt barmhärtighetsverk, så

långt hennes medförda bandage räckte.

När dessa voro slut, började det skymma och Frida ställde

sina steg åter mot staden.

Under denna vandring varsnade hon en sårad man,

hvilken syntes vara af högre rang än de andra.

Hon lutade sig ner och lyssnade mot hans läppar samt

kände, att han andades svagt.

— Han lefver, sade hon. Kanske han kan räddas.

— Låt honom dö, sade en af hennes fars arbetare.

— Hur kan du vara så hjärtlös, Fritz! utropade Frida

illa berörd.

— Det är ju en svensk officer, svarade Fritz.

— Han är dock människa!

— En kättare.

— I döden äro vi alla lika, sade Frida.

Arbetaren ämnade svara något, men Frida förekom honom

och befallde honom och hans kamrat att varsamt lyfta upp

den sårade och bära honom till staden och in i

pistolsmedens hus.

Arbetarne knorrade visserligen något i början, men de

lydde dock och på detta sätt blef Carl Frisk, ty det var honom,

som pistolsmedens dotter funnit, förd från slagfältet och kunde

inte återfinnas därstädes af Helge Stål, när han efter jakten

efter de flyende papisterna återvände dit.

Fridas och de öfriga Zerbstkvinnornas barmhärtighetsverk

på slagfältet hade emellertid ingen välsignelse med sig, hvilket

ingalunda förringar värdet af deras goda vilja. — Ett af krigets

värsta plågoris är nämligen de skockar af likskändare — hyenor

i människogestalt — hvilka samlas kring slagfälten och, när

fäktningarna slutat, plundra de sårade och döda. — När

kvinnorna lämnat fältet, sedan de fört med sig de män, som de

kunde härbergera i sina hem, störtade sig en massa

likskändare öfver fältet och plundrade. Däraf kom det sig, att Helge

vid sin återkomst till Zerbst funno alla kroppar, som lågo

på fältet, plundrade på allt. — En fasansfull och hjärtskärande

syn.

*

Det är nämridt, att innevånarne i Zerbst voro katoliker,

men där funnos dock äfven några protestanter och en af dem

hade nyligen varit utsatt för följande äfventyr:

En katolsk adelsman hade under kriget fört med sig en

protestantisk borgare från Zerbst som fånge och kastat honom

i tornet af sitt slott.

Efter någon tid bad fången om ett samtal med adels-

mannen.

Detta beviljades honom och han sade:

- Här ligger jag, ädle herre, till ingen nytta hvarken för

er eller mig. Mina vänner vilja inte heller skicka någon lösen

för mig. Låt mig därför fara hem; om åtta veckor vill jag

ärligt infinna mig och ha pänningar med mig.

- Hvem går i borgen för er, frågade adelsmannen.

- Jag har ingen annan än Gud till borgen, blef svaret;

och jag svär vid denne löftesman att hålla mitt ord.

- Den borgen antager jag, sade adelsmannen och lät

borgaren fara.

Den stackars mannen sålde nu allt, hvad han hade; men

det gick inte så lätt att få ihop lösesumman; tre veckor voro

redan förflutna öfver tiden, som blifvit utsatt och borgaren

syntes inte till vid slottet.

Emellertid red adelsmannen en dag öfver fältet, följd af

tvänne betjänter, och mötte under denna ridt en prior med en

dräng och två mycket vackra hästar.

Adelsmannen förundrade sig öfver, att munken red så

stolt, fattade prions häst i tygeln och frågade:

- Hvem är ni och hvem är eder herre ?

Priorn svarade:

- Jag är Guds tjänare och Gud är min herre!

- Nå, det kommer mig just till pass, sade adelsmannen.

Jag har för en tid sedan släppt på fri fot en fånge, som ställt

er herre som borgen för sig! Er herre är mig för mäktig

och honom kan jag inte hålla mig till; således vill jag hålla

mig till hans tjänare I

Och så förde han den förvånade och obehagligt öfver-- 4I -

raskade munken med sig till slottet och tog af honom allt, hvad

han ägde.

Kort därefter inställde sig borgaren, ursäktade sig för dröjs-

målet och ville betala lösepenningen.

Men adelsmannen sade:

- Behåll edra penningar min vän och far er väg; er

löftesman har redan betalt för er.

Händelsen visar, att det äfven bland katolikerna fanns

heder och ordhållighet och vi hafva anfört denna anekdot

endast för att visa detta, alldenstund mången fått en skef tanke

i detta fall och uppfattat alla katoliker, som deltogo i trettio-

åriga kriget som trolösa män, ja nästan som röfvare. Denna

uppfattning är emellertid alldeles falsk. - Sannt är, att mången

katolsk riddare och härförare var grym; men mången var äfven

ädel och god, ehuru alla voro förvillade genom förvända reli-

gionsbegrepp, som samvetslösa munkar sökte att förvrida

ännu mer.

En af dessa samvetslösa munkar var pater Myosotis, pistol-

smeden Josef Meijers och hans dotters biktfader. - Allt kunde

han tillåta sig. Ingen handling, hur låg den än var, ryggade

han tillbaka för att utföra, så framt han därmed trodde sig

kunna befordra kyrkans väl och - tillfredställa sin egen girig-

het. Ty han var girig utan gräns. - Girigheten är roten till

allt ondt, lär oss Guds ord och detta ord besanna vi i afse-

ende på pater Myosotis.

Han kunde dock ha sina lyckliga infall. Vi anföra ett:

Pater Myosotis predikade en dag för en trupp katolska

soldater, hvilka blifvit inkastade som besättning i staden. Han

predikade om krigets förödelse och slutade sin predikan med

följande bön:

- Heliga Guds moder, förläna oss frid och bönhör åt-

minstone soldaternas önskningar.

Anföraren för garnisonen bjöd dagen därpå patern på

middag. Han hade varit närvarande, när predikan hölls och

frågade nu under middagsmåltiden, hvad patern menade med:

soldaternas önskningar.

Hjellekonungen. 6— Jo, svarade pater Myosotis, jag hör de flesta af edra

soldater önska, att djäfvulen måtte anamma dem. Går den

önskan i riktig fullbordan inom alla kårer, som nu

genomströfva Tyskland, så måste kriget bli slut.

*

Pater Myosotis var medlem af den heliga jesuiterorden

och den heliga inkvisitionen. För öfrigt var han munk inom

augustinerorden, som hade ett kloster i Zerbst.

*

Kap. IV.

Carl Frisk i jungfruburen.

När Frida, åtföljd af sina två medhjälpare, återkom till sin

faders hus, medförande den svårt sårade svenske office-

ren, hade pistolsmeden inneslutit sig i sin kammare och fick

inte störas. Denna gång var han inte ensam; pater Myosotis

var äfven i pistolsmedens allra heligaste.

Frida gjorde, när hon fick veta detta, icke en min af att

störa sin far; men hon vågade inte låta föra in den sårade i

något af sin fars rum utan att först ha hans tillstånd därtill.

Hade det varit en kejserlig officer, då hade det varit helt

annat. Men nu var det en svensk man, en kättare, som hon

fört med sig.

Hon blef en stund villrådig om, hvad hon borde göra,

men slutligen sade hon till sig själf:

- Visserligen vågar jag inte låta bära in den sårade i.

någon af min faders kammare. Men jag äger ju själf ett rum,

jag äger ju en åt mig helgad fristad i min faders hus: Min

höganloftsbur! - Dit skall jag föra den sjuke, där skall jag

vårda honom och där - med den heliga jungfruns hjälp -?-

återgifva honom hälsan.

Och hon befallde, att den sårade skulle bäras upp i jung-

fruburen.

Åter tvekade arbetarne; men de lydde dock och kort där-

efter låg den svenske officeren, hvilken fortfarande var sanslös,

förbunden och på det ömmaste vårdad i det jungfruliga lägret.

Hvilken hvilostad! Och hvilken boning! - Själfva rum-

met andades poesi. - Hvilken frid dess ägarinna förlänat sin

- 44 -

boning! - Hvilka oskuldsfulla drömmar, som där plägade

drömmas! - Och där skulle nu den svenske krigaren, fienden

till jungfru Fridas religion, bo och vårdas af henne! Där hade

han, själf ovetande, ställt till villervalla! Men de goda tom-

tarna - kanske rättare sagdt englarna - voro kvar därstädes,

det skulle man snart finna!

Ovanligt länge dröjde Josef Meijer och pater Myosotis i

pistolsmedens inre kammare, och hvad de därstädes denna

gång gjort eller afhandladt, har aldrig blifvit bekant.

Arbetet i verkstaden stod stilla, men arbetarne voro dock

församlade därstädes, sinsemellan talande i låg och hviskande

ton om den utkämpade striden samt om den sårade svensken,

som jungfru Frida, sin fader ovetande, för med sig hem.

De älskade och aktade alla högt sin mästares dotter och

de voro mycket sorgsna nu, emedan de fruktade för en häftig

scen mellan mästaren och jungfrun, när den förre fick sig

bekant, att en kättare dvaldes under hans tak.

Och de bedrogo sig icke i denna sak.

Den första fråga, som mäster Josef ställde till sina arbe-

tare, när han i pater Myosotis sällskap kom ut i verkstaden

var denna:

- Hvar är min dotter?

- I sin höganloftsbur, svarade en af gesällerna.

- Det arma barnet, suckade pistolsmeden. - Jag måste

tala vid henne.

Han kallade på en kvinnlig tjänare och sade till denna:

- Gå upp till högan löftet och kalla på min dotter. Men

stör henne inte, om hon ligger bedjande framför Guds moders

bild. Hvilken, som sätter fader eller moder före mig, han är

mig icke värd, säger Herren. Därför väntar fadern, tills hans

dotter slutat bedja.

- Amen! Så talar en rättrådig man! ifyllde pater Myosotis.

Tjänaren gick och nalkades försiktigt höganloftsburen och

lyssnade vid dennas dörr, om hon skulle höra jungfrun mumla45

böner. - Men jungfrun, som hört någon nalkas, öppnade själf

dörren och frågade:

- Är min far i verkstaden?

- Ja, jungfru, svarade tjänaren. Mästarn önskar tala vid er.

- Jag kommer genast.

Jungfrun stängde åter dörren och gick fram till Carl

Frisk och såg på honom samt lade hans hufvud till rätta,

hvarefter hon tyst lämnade rummet och begaf sig ned till

verkstaden, där hennes far, alla gesällerna och pater Myosotis

voro församlade.

Så snart mäster Josef fick se sin dotter, bredde han ut

sina armar mot henne, sägande:

- Guds moder välsigne dig, barn! Du har varit på

fältet och lik den barmhärtige samariten gjutit balsam i de sår,

som våra ovänner tillfogat våra rättrogna vänner. Kom till

mitt hjärta, min Frida!

Jungfrun lade sitt hufvud mot sin faders bröst och han

slog sina armar om henne samt kysste henne på pannan.

Därefter fortfor han:

-- De fördömda kättarna ha i dag vunnit seger, men en

skenbar seger. Guds moder vredgas och skall sända legioner

rättrogna att förgöra kättarne. Martyrer äro de, som stupa i

striden för religionen, för den enda sanna och saliggörande

tron. - Du har haft ett styft arbete, mitt barn, ett ädelt verk

har du utfört; har du någon bön att bedja din fader, så bed

den; står det i min makt och är det inte religionsstridigt, skall

din bön bli uppfylld.

Då höjde jungfrun sitt hufvud från sin faders bröst och

såg honom så mildt och innerligt in i ögonen, sägande:

- Fader! Jag eger allt, hvad jag kan önska till lifvets

nödtorft och trefnad. Du har alltid uppfyllt mina önskningar,

innan de ännu blifvit framsagda, dyre fader, svarade hon. Jag

har därför ingen bön att bedja för mig själf, men väl för en

annan.

- För en annan? Tala, mitt älskade barn, tala! För

en annan vill du bedja din far; men hvad kan jag, oansenlige

man, göra för en annan?

- Allt!-46 -

- Allt? Du talar i gåtor, Frida. Säg ut, livad du har

på hjärtat!

- Fader! Där ute på fältet låg en ung officer svårt så-

rad. Stora blodlefrar funnos rundt omkring hans kropp och

det syntes, att han lidit stor blodförlust. Hans bleka utseende

gjorde, att jag i första ögonblicket trodde honom vara död.

Men då jag lade mig ned och lyssnade vid hans läppar, märkte

jag, att han ännu andades svagt. Det skar mig i hjärtat att

se denne unge och kraftfullt byggde man lämnad utan hjälp.

Mina bandage voro slut och jag kunde intet göra.

- Nå? frågade vapensmeden, då Frida gjorde ett uppehåll.

Hon fortfor:

- Jag bad då Fritz och Erik, hvilka voro med mig ute

på fältet, att lyfta den sårade på sina axlar och föra honom

till ditt hus, fader.

- Hit?

-Ja!-

- Hvar är han då?

- Då vi hunno hit, fingo vi veta, att du önskade vara

ostörd. Jag tordes inte bryta ditt bud, ej heller vågade jag

föra den främmande in i huset utan ditt tillstånd, fader. -

Hvad skulle jag göra? - Jag tänkte då på.min höganloftsbur,

min egen kammare, och lät bära den sårade dit. Förlåt mig,

fader!

- Skulle jag inte förlåta dig, min dotter? Hvad har jag

föröfrigt att förlåta? Ett kärleksverk! -- Ett sådant tarfvar ej

förlåtelse men väl belöning.

- Gode fader! Af dina ord hör jag, att min önskan

äfven denna gång är uppfylld, förrän den blifvit uttalad. Jag

vill dock framsäga min bön.

-- Låt höra!

- Gif den sårade det skydd, du förmår och tillåt mig

att vårda honom. Vill Gud, skall lifvets gnista återväckas inom

honom. - Han är lagd i min egen bädd; alltid finns det

plats för mig i något annat rum i ditt hus, så länge den olyck-

lige dväljes under ditt tak, fader!

- Fromma barn! svarade pistolsmeden. Du har rätt.

Din bön var dig beviljad, redan innan den var uttalad.- 47 -

- Tack, ädle fader!

- En ung officer, ej en gemen man! Jag tycker mig i

denna händelse se Guds finger. - Han skall göra det, pater!

tillade han med en förtrolig blick åt munken.

- Stor är Herrens nåd öfver detta hus I svarade patern

läggande sina armar i kors öfver bröstet.

Mäster Josef fortfor:

- Den unge officeren skall vårdas på det omsorgsfullaste,

min dotter, och låter den allsmäktige lifsgnistan åter flamma

upp hos honom, skall han kanske ....

- Tystnad! varnade munken.

- Skall han kanske, fortfor likväl mäster Meijer, rikta

den helgade pistolen mot kättarkungens bröst.

- Tystnad! förmanade munken åter.

- I bjuden tystnad, vördade fader, sade mäster Josef;

men inför mitt hus folk har jag inga hemligheter. Vi äro alla

goda och trofasta katoliker och alla skola vi förstå, att den så-

rade offfcern blifvit förd till mitt hus på en högre makts be-

fallning. Vapnet är härdadt och välsignadt, mannen, som skall

trycka af kulan mot Gustaf Adolfs hjärta, har himmeln sändt

mig. I dag gästar Gud mitt ringa hus.

- Amen! mumlade munken.

Jungfru Frida hade synts mycket orolig under detta tal.

En viss obeslutsamhet kunde läsas i hennes drag och en upp-

märksam betraktare kunde inte undgå att märka, att hon ut-

kämpade en inre strid med sig själf.

Detta märkte äfven pater Myosotis, ehuru han inte kunde

förklara orsaken till densamma.

Några sekunder, sedan mäster Meijer upphört att tala, fort-

for denna strid i jungfruns själ. Men hastigt syntes hon åter

bli herre öfver sina sinnen och med svag men fast stämnia

sade hon:

- Fader!

- Ja, mitt barn.

- Förlåt mig!

- Jag har intet att förlåta.

- Du vet inte . . .

- Hvad?- 48 -

- Den sårade officern . . .

- Nå?

- Han är ....

- Döende kanske?

- Nej, det tror jag inte; men . . .

-- Hvarför är du så förvirrad? Tala, kära Frida! Hvad

har du att frukta af din far? Är jag inte längre värd ditt

förtroende?

- Jo, fader!

- Hvarför tvekar du då att säga ut, hvad du har på

hjärtat?

- Jag fruktar att såra dig.

- Mig? På hvad sätt? Af hvad anledning?

- Jag fruktar, du skall vredgas, då du får veta . . .

- Hvad?

- Den unge officeren är ...

- Lemmalytt kanske.

- Nej!

- Hvad dä?

- O, Gud! Jag kan inte säga det.

- Jag förstår dig inte! Nu befaller jag dig att tala.

- Vredgas ej, fader! Han är ... är ... inte tysk!

- Hvad betyder det, kära barn! Han är då en af våra

italienska bröder! Lika godt!

- Nej, fader! Han är - svensk!

- O sancta Maria, mäter dei! utropade munken görande

korstecknet och fattande om sitt radband.

Mäster Josef blef några ögonblick alldeles tyst. Hans

läppar darrade, liksom om han velat tala men inte kunde få

fram något ord. Hans hy blef askgrå och hela hans kropp

skälfde. Slutligen utropade han:

- Svensk?

- Ja fader! svarade jungfru Frida.

- Säg, att du misstagit dig, flicka! skrek han med af

vrede skälfvande stämma.

- Jag har ej misstagit mig, fader!

- En svensk, en kättare under mitt tak! utropade pistol-

smeden med alltjämt stegrad vrede. Gud och helgonen för-- 49 -

late dig, flicka, att du genom att hitföra en kättare skändat

mitt hus!

- Förlåt mig, fader!

- Nej!

- Han är illa sårad och behöfver vård.

- En kättare är ej värd någon vård! Guds död!

- Han är en människa, såsom vi alla!

- Tig, flicka! röt pistolsmeden, och innan någon kunde

hindra det, ryckte han till sig en slägga samt tog ett steg

framåt.

- Heliga Maria! Hvad ämnar du, fader! utropade jung-

fru Frida ångestfull och fattade om hans ena arm.

- Ur vägen, flicka!

- Hvad vill du göra?

- Släppp min arm!

- Nej!

- Släpp mig fram!

- Nej, fader! Jag fruktar, du har ett brott i sinnet.

- Ett brott? Nej, jag skall skipa rättvisa och knacka

in skallen på den kättarhunden, som du i din obetänksamhet

och enfald fört hit under mitt tak!

- Jesus, Maria! Hjälpen mig att stilla min fars vrede!

- Bort!

- Hjälp mig, pater, i Guds moders namn! Hjälp mig att

rädda min far från att i vredesmod suddla sina händer med

oskyldigt blod.

- Ha, ha, ha! skrattade pistolsmeden utom sig af vrede.

Oskyldigt blod! - Kättarblod är det! Släpp mig fram, att

jag må skicka den hunden till skärselden!

Han ryckte sig loss från henne och skyndade mot trappan

till högan löftet.

Men jungfru Frida skyndade blek af förfäran efter och

lyckades springa om sin i sin vrede vildsinte far och ilade

förbi honom uppför trappan samt ställde sig framför dörren

till höganloftsburen, bredande ut sina armar, att hon bildade

ett kors.

Efter henne kom pistolsmeden, hvilken hack i häl följdes

af patern och gesällerna.

Hjeltekonungen. 7Ingen gjorde dock något för att bringa honom till besin-

ning. Pater Myosotis ansåg sig icke böra taga en kättares

parti och gesällerna vågade inte motsäga sin husbonde.

- Ur vägen, flicka! röt pistolsmeden.

- Nej, fader! Först öfver mitt lik skall du gå för att

dräpa den beklagansvärde svensken.

- Vanartiga barn! - Ha! - Har jag då vid min barm

fostrat en orm! - Ve och förbannelse! - Ur vägen, flicka,

eller krossar jag ditt hufvud, som man krossar en giftig

huggorms!

Och han höjde verkligen släggan, under det att hans

ögon blixtrade af en otyglad vrede.

Då sprang Fritz fram för att hejda hans arm, men släggan

sänktes till golfvet, innan han hunnit gripa densamma. Det

var Frida själf, som genom sin själsnärvaro afväpnade sin far

och hon fick äfven ett kraftigt bistånd af pater Myosotis.

Flickan gjorde ej en rörelse vid sin fars hot, men en -

vi våga säga det - helig eld bröt fram ur hennes ögon och med

fast och genomträngande stämma utropade hon:

- Fader! Fader! Förgrip dig ej på Guds moders sons

heliga kors!

Mäster Josef sänkte, som sagd t, släggan.

- Jesu kors ? frågade han.

- Ja! Ser du ej det kors af kött och blod, som ärrest

framför ingången till min kammare!

Pistolsmeden, som nu förstod, att hon syftade på sig själf,

grep åter fastare tag om släggan i afsikt att ånyo höja den-

samma och bana sig in i sin dotters kammare för att dräpa

den sårade svensken, som blifvit inburen dit.

Men då utropade pater Myosotis:

- På knä för Jesu kors!

Och han sjönk själf på sina knän, under det att han gjorde

korstecknet på sitt bröst.

Fritz och Erik följde hans exempel, men mäster Josef

tvekade.

- På knä för korset! Guds moder själf har planterat

det framför kättarens dörr! sade patern. På knä!»

Ser du ej det kors af kött och blod, som är rest framför ingången

till min kammare!

- 52 -

Pistolsmeden, som i allt trodde patern, släppte då släggan

och böjde ett knä samt korsade sig.

Då sjönk äfven jungfru Frida på sina knän, korsade sig

och sedan knäppande sina händer som till bön och lyftande

sina blickar mot höjden.

Det blef under några ögonblick djup tystnad på vinden.

Slutligen reste pater Myosotis sig, sägande:

- Underliga äro Guds moders råd. Pris vare helgonen,

att den heliga jungfruns ära ej blifvit skändad af oss! Kättaren

är sänd i ert hus, Josef Meijer, af Guds helga moder; Ja, af

Guds moder! - Befall din dotter, att hon väl vårdar främ-

lingen till Guds ära och följ mig, jag vill i enrum förklara

dig detta under.

- I aren en lärd och upplyst man, pater Myosotis sade

Josef Meijer och steg upp. Jag måste tro edra ord, ty I aren

invigd i religionens hemligheter; men underligt förefaller det

mig, att en kättare kan stå under den heliga jungfruns

skydd. - Jag följer eder! Vårda den sjuke tillsvidare, Frida;

men påminn mig inte om, att en kättare dväljes under

mitt tak.

Och i ganska elakt lynne och med tillkämpadt lugn vände

han sig om och gick utför trappan, följd af patern, Erik och

Fritz, hvilken sistnämnde tog upp släggan, som mäster Josef

lämnat kvar på golfvet, och bar ned densamma i verkstaden.

Jungfru Frida blef alltså ensam på vinden och låg fort-

farande på knä med ryggen vänd mot dörren till sin jungfru-

bur, uppsändande en tacksam bön till jungfru Maria.

När alla hunnit uppför trappan, steg hon upp och gick

med tysta fjät in i sin kammare för att vaka öfver den sjuke

svensken och gifva honom den vård, som hon var mäktig

att gifva.

Pistolsmeden gick, så snart han kommit ned från vinden,

direkt in i sitt inre förut beskrifna rum, dit han följdes af

pater Myosotis.

Länge voro de två männen inneslutna i detta rum och

när de trädde ut ur detsamma, syntes pistolsmeden hafva under-

gått en stor förändring.- 53 -

Hans ögon voro slappa liksom hans drag och det såg ut,

som om han hade åldrats på den stund, som han varit inne-

sluten tillsammans med patern i rummet innanför verkstaden.

- Fritz, sade han till en af gesällerna, spring upp på högan-

loftet och tillsåg min dotter att komma hit ned, om hon kan

lämna den sjuke. Men gå tyst, att du inte må störa honom.

Fritz såg förundrad först på mästaren och sedan på pater

Myosotis, på hvars torra läppar ett infernaliskt leende hvi-

lade och upplyste hans pergamentfärgade kinder.

- Har du förstått mig? frågade mäster Josef, då Fritz

dröjde.

- Ja, mästare, svarade denne liksom uppvaknad ur en

dröm och lämnade verkstaden samt gick uppför vindstrappan

med tysta fjät, såsom hans husbonde befallt honom göra.

Det dröjde en stund, innan han kom tillbaka åtföljd af

jungfru Frida, hvilken blek och darrande nalkades sin fader,

som nu bredde ut sina armar mot henne och slöt henne till

sitt bröst.

- Fader! hviskade hon liksom tacksamt och såg upp

mot gubben.

- Mitt älskade barn, sade den gamle. Förlåt mig, älska-

de dotter 1

- Fader! hviskade jungfru Frida åter.

- Jag har varit hård och orättvis mot dig, mitt barn!

- Gode fader! Förskräckelsen öfver att i ditt hem veta

en kättare vistas, hvilken dessutom blifvit utan din tillåtelse

ditförd af din egen dotter, kom dig att känna liksom en

svindel.

- Så var det, barn.

- Du tänkte endast på, att den sårade mannen var en

kättare; men du glömde, att han var en lidande människa,

som behöfde vård.

- Ja! Jag glömde det, jag glömde det. Jag glömde, att

lidandet gör oss alla lika. Ja, jag hade varit i stånd att bana

mig väg öfver det kors, du medelst din egen kropp satte i min

väg, för att dräpa den arme satan, som du kärleksfullt tagit i

din vård, ej glömmande den högstes bud: Älsken hvarandra

inbördes! - ej glömmande den eviges nådeord öfver den- 54 -

barmhärtige samariten! - Frida, mitt barn! Ej för ro skull

blef du i dopet kallad Frida! Frid är i ditt sinne och hjärta,

barn, en frid, som trotsar allt, ja själfva faran, hvilket du nog-

samt bevisat i dag. Du vek ej åt sidan för din faders hot.

Du stod som det skyddande korset utanför kättarens - den

sjuke mannens fristad! Välsignad vare du, flicka.

Jag har varit hård och orättvis mot dig, mitt barn.

- Älskade fader!

- Och jag! ?- utropade pistolsmeden. Jag, din far, som

bort vara din föresyn, jag lät mig kufvas af frestelsen. Jag

njöt vid tanken på att få krossa hufvudet på en af tjänarne

till Gustaf Adolf, den fördömde kättarkungen, hvilken icke

blott kämpar mot Guds utvalda folk, utan äfven förgriper sig

på de heliga apostlarne!___ r- r __

Följande anekdot anföres som en förklaring på pistolsme-

dens sista ord:

Då konung Gustaf Adolf en gång i Tyskland, fick se i

en kyrka de tolf apostlarnes bilder af silfver tilltalade han

dem sålunda:

»Hvad, gode herrar! I stan här stilla på ett rum i stället

för att gå ut i hela världen och predika, som i blifvit befallda!

Nå, på min ära, så skall jag hjälpa eder att förrätta er be-

skickning !»

Konungen höll sina ord och lät slå mynt af apostlarne,

samt satte på mynten, som han lät utsprida öfver allt, Fräl-

sarens bild. -

- Vårda den sjuke, min Frida, fortfor gubben efter några

ögonblick. Vårda honom efter bästa förmåga. Jag vet, jag

förstår nu, att Gud gästar mitt hem - ej för ro skull har

han sändt dig den sårade kättaren, mitt barn; det var på den

högstes befallning, du hämtade den sjuke från slagfältet. Du

visste det ej själf då, och du förstår det ännu ej, men vår

vördige pater Myosotis skall förklara dig detta, liksom han för-

klarat detta Guds under för mig.

Han kysste sin förvånade dotter på pannan och ställde

därefter sitt tal till sitt husfolk och sina gesäller:

- Och I, sade han, I vågen ej för någon utsprida, att

den sjuke är en af kättarkungens män. Men bistån min dotter,

om hon behöfver eder hjälp för att vårda honom. Det är af

vikt, att han blir frisk, på det att Guds mening med hans

sändande till mitt hem måtte fullbordas. - Men blir det ut-

spridt i staden, att han är en kättare, så kunnen i vänta att

få se mig gripas och undergå samma grufliga öde som för-

rädaren Fahrenbach, ehuru jag är oskyldig till förräderi. Tiden

är hård; och misstänkt man är dömd i förtid.

Vid denna tid hände en kejserlig öfverste Fahrenbach den

olyckan att bli dömd till döden såsom öfverbevisad om en

hemlig brefväxling med konung Gustaf Adolf. Fahrenbach

var en mycket skicklig ingeniör, som den tiden voro högst

sällsynta. Dels därför, dels i kraft af mäktiga förböner blef

dödsdomen återkallad.

Men detta tjänade honom till ingenting.I det ögonblick simulackern med afrättningen skulle gå

för sig, blef han alldeles förtviflad. Han sprang ned från

schavotten, ryckte bardisanen ur handen på en bredvid

stående soldat och dödade fyra andra, innan man fick tid att

hugga galningen i stycken.

I detsamma kom nådebrefvet — för sent.

En den tidens historieskrifvareRiccio, de bellis germanicis. Lib. X. gör följande anmärkning:

»Därföre, benägne läsare, om händelsen så skickar, att du

en dag blir dömd att hänga, så gå långsamt, tänk på

undflykter, sök att vinna uppskof. Hvem vet, om icke nåden kan

komma ännu i sista ögonblicket?»

Hvilka infall kunna inte de lärda hafva, kan man med

skäl utropa, då man läser detta.

*

Kap. V.

Pater Myosoyis.

Jungfru Frida kunde ej förstå orsaken till sin fars förändrade

sinnesstämning emot den sårade svensken. Visserligen in-

såg hon, att pater Myosotis intalat honom förbarmande mot

den sårade; men hon förvånade sig lika mycket öfver, att

patern kunnat blifva vänligt stämd mot kättaren, som att hennes

far i detta hänseende tagit skäl. Något underligt måste hafva

inträffat i hennes fars inre rum under hans samtal med patern;

och huru denne senare, hvilken annars närde mot kätterne en

hätskhet, som inte kände några gränser, kunnat fatta sådan

ömhet för den sårade svenske krigaren, kunde hon inte ut-

grunda. Visst var emellertid, att patern omstämt hennes fars

sinne till den sårades fördel, det förstod hon granneligen.

Pater Myosotis var, som förut är nämndt, en domini-

kanermunk.

Medeltidens störste ordensstiftare voro den helige Fran-

ziskus (död 1226) och den helige Dominikus (död 1221),

hvilka voro samtida och liksinnade bragte sina ordnar, som

de kallade franziskaner och dominikaneordnarne redan under

sin lifstid högt i rop. Franziskus lade synnerligen vigt vid

frivillig fattigdom.

Han fordrade icke blott, att den enskilde klosterbrodern

skulle afsäga sig sin enskilda egendom, utan äfven att klostren

inom hans orden skull vara fattiga. Han ville, att hans an-

hängare skulle lefva det torftiga lif, som Kristus och hans

apostlar lefde, och genom predikande och exempel föra den

Hjeltekonungen. 8

Pater Myosotis.

- 59 -

kristliga församlingen på den smala och törnuppfyllda stig, som

Frälsaren betecknat vara den rätta för himmelns uppnående.

Med ett hjärta fullt af kärlek till alla människor skulle

han helst hafva velat förvandla hela världen till kloster och

alla människor till behoflösa och försakande munkar och

nunnor.

Likaså ville dominikanerorden antaga sig folket. Men

denna orden lade sig synnerligast vinn om predikande. Li-

dandet, menade denna orden, tjänade kristenheten därtill, att

den genom detsamma gaf påfvarne större privilegier att verka

för inkvisitionen och såmedelst att uppspåra och utrota kättare.

En svår blodskuld hvilar öfver denna orden.

Understödda af påfvarne och älskade af folket hade dessa

ordnar kloster i alla städer. Inflytelserika predikanter, berömda

professorer, ja äfven store byggmästare och målare fostrades

i dessa samfund.

Båda ordnarne voro tiggarordnar; d. v. s. underhöllo sig

genom frivilliga och hoptiggda gåfvor.

Emellertid blef det snart en täflan mellan klostren och

flera ordnar sökte höja sig; men ju häftigare denna täflan blef,

desto mera försvann disciplinen inom de olika ordnarne.

Vid tiden för denna berättelse och äfven långt förut, ja

vid den tid, då Luther verkade, voro de flesta af klosterord-

narna förfallna för att icke säga förvildade; och Luther själf

säger om munkväsendet:

»Hela munkväsendet är ett oanständigt och skändligt hyck-

leri. Munkarna säga sig lefva i armord och likväl hafva de

ett sådant öfverflöd på allt, att de aldrig kunnat erfara ett

verkligt fattigt hjärtas bedröfvelse. De göra sig en ära af sin

lydnad och likväl finnes på jorden icke ett friare folk än mun-

karne, hvilka på ett mästerligt sätt veta att göra sig hörsam-

made af biskopar och furstar. Om deras heliga och rena

kyskhet vill jag alldeles icke tala - rnen bland tusende är det

icke en, som med allvar tänker på att lefva ren och kysk; och

hjärtats tankar är det bäst att vara tyst med.»

Luther var emellertid inte den ende, som uttalade sin

förkastelsedom öfver munkarna. Biskop Johan VI af Meissen

har öppet uttalat sin afsky öfver dem genom följande yttrande:- 6o -

»Det finns ingen så föraktansvärd varelse som den, hvilken

skyler sig under munkkåpan.»

En del af folket var ingalunda mildare i sina omdömen

öfver munkarne. I otaliga glåpord och ordspråk gisslade det

prästernas, munkarnes och nunnornas liderlighet och hyckleri,

hvilket var ganska genomskinligt. Ett af dessa ordspråk och

kanske det allmännaste lyder:

»Hvad en djäfvul blygs att göra, utför en munk utan

skam.»

Sedefördärfvet var verkligen allmänt från ofvan till nedan

och klosterfolket kunde anses som det liderligaste släkte inom

kristenheten.

Och likväl voro munkarna så omhuldade af folket!

Detta berodde därpå, att katolska presterskapet visste att

sätta sig i respekt genom den oerhörda makt, som blifvit lagd

i dess händer. Med några få undantag omhuldades munkarne

tillföljd af religiös öfvertygelse, hvilket var fallet med pistol-

smeden Josef Meijer.

Han såg inte pater Myosotis" skenhelighet tillföljd af sin

religiösa ifver och sin brinnande tro på den katolska kyrkans

ofelbarhet. - Jungfru Frida såg ej heller denna skenhelighet;

men flera af deras grannar gjorde det i stället, ehuru de vak-

tade sig för att tala därom. De visste nämligen, att pater

Myosotis ej var en dominikanermunk allenast, utan att han

äfven var medlem af Jesu orden och af den heliga inkvisitionen,

hvaraf följde, att hans makt var stor och att han inte skulle sky

några medel för att förgöra de personer, i hvilka han trodde

sig skönja sina ovänner.

Pater Myosotis var mycket världsligt sinnad, ehuru han

skickligt förstod att dölja sin värdslighet under den andliga

masken. Hela dominikanerorden blef för öfrigt mera världslig

än andlig och man tänkte inom densamma vida mera på lekam-

lig välmåga än på andlig välfärd; och denna tiggarordens kloster

vunno genom skänker, arf och tionden stora besittningar och

munkarne, som tiggde, voro så instruerade, att de icke af-

hjälpte någon nöd utan däremot förstodo att lägga an på den

tarfliga och fattiga befolkningen och genom att hos densamma- 6i -

uppväcka öfvertro, erhålla rikt byte till klostret och så att säga

plundra den fattige på hans små ägodelar.

Pater Myosotis var en liderlig, girig och elak samt sken-

helig man, men dock tillgifven katolska kyrkan med lif och

själ - ej af öfvertygelse utan desto mer af maktlystnad.

I egenskp af medlem af den heliga inkvisitionen var han

äfven mycket grym och hvilken, som gick honom i vägen,

måste störtas.

Man ryser, då man hör namnet Inkvisitionen, hvilken

redan år 1400 tog öfverhand i Tyskland, men verkade dock

förskräckligast i Spanien. - I stället för att inkvisitionen

i början användes hufvudsakligen mot judar och mohame-

daner utvecklade sig densammas verksamhet snart år andra

håll och anställde ett hejdlöst och skoningslöst spioneri efter

kättare. Utan den ringaste urskiljning anfäktade man dem,

som voro misshagliga eller på annat sätt i vägen för inkvisi-

tionens tjänstemän. Många alldeles oskyldiga människor blefvo

fängslade, deras gods och lösa egendom indrogos och sköf-

lades, under det att offren själfva landsförvistes, underkastades

tortyr eller aflifvades.

Generalinkvisitorn Torquemada, en dominikan - nästan

alla inkvisitionens tjänstemän voro dominikaner - lät för-

bränna två tusen olyckliga människor, hvilket här som ett

exempel anföres. - Bränning af bilder företogs, om de dömda

dött, innan de hunnit bestiga bålet. - Alltså skonade de för-

skräckliga trosdomarne icke en gång de döda.

Man ryser, då man läser i inkvisitionsdomstolens annaler

och då man ögnar på följande fyra paragrafer ur inkvisitions-

domstolens reglemente, hvilka paragrafer pater Myosotis högt

skattade, förstår man lätt, hvilken förfärlig man han var för

den, som ådragit sig hans misshag:

1:0. I trossaker behöfver man icke ett ögonblick tveka

att använda inkvisitionsdomstolens makt; vid minsta misstanke

måste den största stränghet, tillämpas.

2:0. Ingen hänsyn tages till, om de anklagade äro furstar

eller prelater af högsta värdighet; i stället måste man i främsta

rummet hålla ögonen på de förnäma.- 62 -

3:0. Strängast måste man förfara med dem, hvilka med

makt och våld söka fria sig mot domstolen. Blott de, som

visa sig saktmodiga, skola behandlas med mildhet och för-

barmande.

4:0. Mot kättare får ingen misskund visas.

Mer än en kättare hade pater Myosotis befordrat till tor-

tyrkammaren inom inkvisitionsdomstolen eller till bålet; och

mången katolik, som varit honom misshaglig, hade fått sina

lemmar isärryckta på sträckbänken - allt till Guds ära.

Ve den människa, som kom i den förfärliges hat, grufliga

marter hade denna människa att vänta - till Guds ära.

Storinkvisitorn Ludvig Paranco har i sitt verk om den

heliga inkvisitionsdomstolens ursprung och framsteg velat be-

visa, att ursprunget till inkvisitionsväsendet är att söka och

finna i paradiset.

Hans bevis lyder:

»Gud stämde Adam, då han ropade till honom: Adam,

hvar är du? Och det gjorde han för att lära kommande in-

kvisitionstribuner, att underlåtenhet af stämning gör proceduren

till noll och intet värde. Adam infinner sig och Gud begyn-

ner att fråga honom samt dömer den skyldige i hemlighet och

genom sig själf.

Samma sätt nyttja äfven inkvisitorerna och hafva således

erhållit det omedelbart af Gud själf.

De kläder af skinn, som Gud gaf åt Adam och Eva, äro

också ofelbart mönstret för San-Benito, hvarmed de botfärdiga

kättarne klädas. De kors, som pryddde dem, voro i början

raka, sedan har man gjort dem sneda och i likhet med An-

dreaskors för att beteckna, huru de, som bära dem, hafva af-

vikit ifrån den raka vägen af den rätta tron.

Gud dref Adam ur paradiset och därigenom har inkvisi-

tionen fått vanan att konfiskera kättarens egendom, hvilket är

en ganska vis lag; ty enligt Plato och Aristoteles äro här i

världen rikedomar utan dygd högst skadliga för deras ägare,- 6? - .

emedan de tjäna deras passioner till näring och deras laster

till verktyg.

Adam förlorade äfven herraväldet öfver djuren. Det är

således klart, att en kättare förlorar allt naturligt, borgerligt

och politiskt anseende; hans barn stå icke mer under hans

välde och hans underhafvande frisägas från den lydnad, de

förut varit skyldiga honom o. s. v.

Sodoms innevånare tuktades äfven af Gnd med det straff,

som tillkom kättare, nämligen att deras förmögenhet blef in-

dragen, ty det står skrifvet, att de inte kunde finna dörrarna

till sina hus och därefter uppbrände han dem.

I det nya förbundet var vår Frälsare den förste inkvisitorn

och hans förrättningar börja med trettonde dagen efter hans

födelse, då han genom de heliga tre konungar lät förkunna

dem för staden Jerusalem och sedan lagade, att konung Herodes

blef uppäten af maskar, dref handelsmännen ur templet samt

lämnade Judéen till rof åt tyranner, som till straff för dess

olydnad utplundrade det o. s. v. -

I sanning ett skönt försvar för inkvisitionens ogärningar!

Jungfru Frida Meijer kunde med skäl förundra sig öfver,

att pater Myosotis fattat sådant behag för den sårade officern,"

att han till och med hade bedit för hans lif hos mäster Josef.

Ingen misskund får visas kättare! var ett af paterns val-

språk. - Hvarför visade han då misskund mot den svenske

officern ?

Förklaringen ligger nära till hands för den, som vet, att

pater Myosotis äfven tillhörde Jesuiterorden, hvilken till sitt

valspråk har: »Ändamålet helgar medlen!»

Helt visst hade patern någon afsikt med sitt beskydd för

den sårade. - Var det något eget mål, som dref honom där-

till, eller handlade han af hörsamhet?

Denna fråga är fullkomligt på sin plats, då man vet, att

hörsamhet är som a och o i jesuiternas lära. Hörsamhet mot

påfven är sålunda det första budet, som en jesuit har att upp-fylla. Det andra budet är: Vördsamhet och lydnad för ordens

general.

En af ordens statuter lyder:

»Samtliga medlemmar af Jesu orden skola vara stridsmän

i Kristi sold och ovillkorligen lydiga buden af den förman, som

är gifven dem i Kristi ställe.»

Jesuiterorden är att jämföra med en armé. Generalen

sänder sina trupper i elden och trupperna äro hörsamma gene-

ralens minsta vink till förbannelse för kristenheten.

Hörsamhet! - Hvilken evangelisk sinnad kan betvifla,

att detta är en stor och oskattbar dygd, om hörsamheten blott

egnas åt en verkligt god ande. Men lösningen på den evan-

geliska reformationens gåta var något helt annat. Ordet till

denna gåta var: Frihet!

Och för denna andliga frihet kämpade nu Gustaf Adolf

i Tyskland tillsammans med därvarande protestanter.

Luther sade, att påfven befallde i djäfvulens namn och

icke i Guds. Skulle man då lyda befallningarne ? Nej! - Fri-

het*" predikade Luther och frihet predikade apostelen Paulus,

hvilket man bland annat finner af följande ord ur galater-

brefvet: »Till frihet har Kristus frigjort oss; stå därföre fast och

låten eder icke på nytt fångas under träldomsok.»

Det var ju alldeles klart, att Gustaf Adolf och hans män,

hvilka voro den andliga frihetens segrande kämpar, skulle hatas

af alla katoliker och af jesuiterna i synnerhet - hvaraf kom

det sig då, att pater Myosotis uppträdde som beskyddare för

den sårade svensken, som jungfru Frida Meijer låtit från fältet

bära in i sin faders hus och nu vårdade i sin egen kyska

jungfrubur?

Hon skulle snart få lösning på denna gåta.

*

Kap. VI.

Jesuitens afsikt.

På det omsorgsfullaste vårdades Carl Frisk af jungfruJFrida

och en af hennes fars trotjänarinnor, den gamla Mina,

som varit i pistolsmedens hus sedan hans dotters födelse och

då varit hennes amma.

När den lilla flickan inte längre behöfde hämta föda från

Minas bröst, blef det fråga om, hvart den sistnämnda skulle

taga vägen. Hennes eget barn hade dött och hon hade fäst

sig vid Frida med nästan moderliga band, samt grät bittra

tårar, hvar gång det blef fråga om, att hon skulle söka sig

annan plats.

Frida tycktes å sin sida äfven på det ömmaste hafva fästat

sig vid Mina och trifdes inte rätt, annat än i hennes armar,

liksom ej heller någon kunde vagga barnet till sömn så fort

som Mina.

Allt detta sammanlagdt gjorde, att Mina kom att stanna i

pistolsmedens hus tills vidare, som det då bestämdes. Detta

tills vidare varade emellertid ännu vid tiden för denna berät-

telse, då hon vuxit in i pistolsmedens familj med en innerlig-

het, som gjorde all tanke på skilsmässa omöjlig.

En hel vecka hade gått till ända sedan striden, utan att

den svenske officern återfått sansen.

Han låg på sin hulda beskyddarinnas mjuka läger försänkt

i en ständig dvala och endast någon gång hade han öppnat

sina ögonlock för en kort stund och blottat ett par stora, him-

melsblå ögon, hvilka liksom frågande blickat kring i rummet

Hjältekonungen. 9

Han låg på sin hulda beskyddarinnas mjuka läger försänkt

i ständig dvala.

- 67 -

under några sekunder samt därpå åter dolt sig under ögon-

lockens skydd.

Men intet ord hade kommit öfver hans läppar. Blott ett

doft rosslande hördes stundom ar hans bröst.

Jungfru Frida satt troget vid hans sida och sällan lämnade

Mina rummet. Hon kunde ju behöfvas vid den sjukes skötsel

och hon hade inte hjärta att låta »det kära barnet», som hon

kallade jungfrun, sakna sin hjälp.

Från första stunden Frida sett den sårade svensken, hade

hon intagits af medlidande med honom och ju längre hon

satt vid hans bädd, desto mera tilltog detta medlidande, hvilket,

sedan hon fått blicka in i hans stora ögon, öfvergick till en

ömmare känsla, som hon inte kunde förklara.

Litet emellan steg hon upp och gick fram till Mariabilden,

hvilken, belyst af en liten lampa, som aldrig fick slockna, var

uppsatt i ena hörnet af höganloftsburen.

Där knäböjde hon och bad andäktigt för den sjuke.

Den fromma flickan trodde fullt och fast på Guds moders

färmåga att hjälpa och för att ännu mera förvissa sig om den

heliga jungfruns hjälp, tvådde hon hvarje dag madonnabildens

fötter och torkade dem med sitt hår. Hon hade frågat pater

Myosotis om ett verksamt sätt att tillvinna sig den heliga jung-

fruns nåd och välbehag! och jesuiten hade då sagt henne, att

liksom synderskan gjorde med frälsaren - tvådde hans fötter

och torkade dem med sitt hår - hon borde förfara på samma

sätt med jungfru Marias afbild.

Och den oskyldiga flickan trodde honom.

Det kan synas underligt, att jungfru Maria var till denna

grad dyrkad, hvarför vi till förklaring införa följande lilla not:

»Jungfru Maria kallas af katolikerna Jesu moder, Maria. -

I den mån som kyrkans lära om Kristi person utbildade sig

och antog bestämda drag, tillerkände man äfven hans moder

en undantagsställning och erkände henne såsom helig. - Då

föreställningen om det ogifta lefnadssättet såsom villkor för en

högre sedlig fullkomlighet alltmer vann insteg bland de kristna,

började man anse, att denna heliga kvinna var jungfru icke

endast då, när hon till följd af en underbar aflelse, såsom

tvänne evangelier berätta, födde frälsaren, utan äfven seder-- 68 -

mera förblef det. I senare hälften af fjärde århundradet be-

kämpade därför kyrkofadern Epiphanius såsom ett kätteri de

af honom så kallade antidikomarianiternas åsikt, att Maria efter

Jesu födelse födt barn med Josef. - Från femte århundradet

kan man egentligen räkna uppkomsten af en Mariakult inom

kyrkan. Sedermera stegrades denna kult allt mer och mer.

Maria ställdes i spetsen för hela helgonskaran. Bönen riktades

till henne både vid den offentliga gudstjänsten och den enskilda

andakten. Kyrkofester inrättades till hennes ära - utom Marie

bebådelse och besökelse firade man äfven hennes himmels-

färd. - Hos den stora massan blef hon föremål för en nästan

gudomlig dyrkan. Otaliga underverk tillskrefvos henne.»

Hvarje dag frågade pater Myosotis jungfru Frida om hennes

skyddslings tillstånd.

Under ett par veckors tid kunde hon inte svara annat,

än att han fortfarande låg i dvala och att hon hos honom

icke kunde spörja någon som helst förbättring.

Men efter den tiden hade hon gladare underrättelser att

afgifva. Hon kunde då omtala, att den sårade flera gånger

hade sett upp, sett på henne och betraktat rummet utan att

dock hafva talat; hans aptit blef bättre och snart trodde hon,

att han genom den heliga jungfruns nåd skulle kunna bli frisk

och färdig.

- Vaka väl öfver honom, min dotter! sade jesuiten.

- Ja, vördige fader, svarade jungfrun.

- Två dagligen Guds moders fötter.

- Ja! svarade hon, korsande sig.

- Och låt den sjuke kyssa krusifixet.

- Jag har räckt honom det att kyssa, men . . .

- Men?...

- Han sluter då till sina ögon och vänder ansiktet mot

väggen.

- Den kättarhunden! utropade pater Myosotis.

- Måhända han yrar, fromme fader!- 69 -

- Ja, du har rätt, min dotter, han kanske yrar, instämde

pater Myosotis, hvilken ångrade sig, att han varit häftig. Han

kanske yrar.

Någon dag efter detta samtal mellan jungfru Frida och

pater Myosotis, inträdde en väsentlig förbättring med Carl Frisk.

Han slog nu upp sina ögon på allvar och såg sig kring

i rummet samt lät sina blickar med synnerligt välbehag hvila

på jungfrun, hvilken tillika med Mina var i rummet.

Det syntes, att han försökte samla sina tankar och minnen

och slutligen sade han:

- Hvar är jag?

Han yttrade denna fråga på svenska, hvarför hvarken jung-

fru Frida eller Mina förstod honom och han erhöll intet svar

på sin fråga. I stället för att svara lutade jungfru Frida sig

öfver honom, sägande:

- Vi förstå dig inte; vi kunna ej tala ditt modersmål.

Den sårade hade varit i Tyskland så pass mycket, att han

lärt sig någorlunda förstå tyska språket och äfven att uttrycka

sig på tyska något litet. När han nu hörde den unga flickan

tala tyska, samlade han sina tankar och sade efter en stund

på tyska:

- Hvar är jag?

En glädjeblixt sköt ur jungfruns ögon, då hon hörde sin

skyddsling tala tyska och hon steg upp samt slog sina armar

kring Minas hals, utropande:

- Han skall förstå oss och vi honom!

Därefter satte hon sig åter vid den sjukes hufvudgärd,

sägande:

- Ni är hos goda vänner!

Ett leende flög efter detta meddelande öfver Carl Frisks

läppar och räckande sin ena hand åt jungfrun, hvilken skyn-

dade att lägga sin hand i hans, sade han:

- Har du vårdat mig, flicka?

- Ja! svarade jungfrun rodnande.- 70 -

- Hvar äro mina kamrater!

- Jag vet inte.

- Lefver Helge?

- Jag vet inte.

- Hvar är jag?

- I Zerbst.

- Är kungen här?

På denna fråga kom intet svar och den sjuke hade dess-

utom öfveransträngt sig genom detta talande, att han sjönk

»Är kungen här?»

tillbaka mot kudden, hans hand släppte jungfruns och bans

ögon slöto sig till en stilla slummer.

- Hörde du, Mina, att han frågade, om kungen var här?

hviskade jungfru Frida till sin duenna.

- Ja i Gud och den heliga jungfrun skydde oss och vår

rättrogna stad från en sådan olycka.

- Jag måste uppsöka den vördige pater Myosotis och

omtala för honom, att den sårade haft sans och nu troligensnart skall vakna till sans igen. Den fromme patern har

hvarje dag frågat efter den sjukes tillstånd. Den helige man-

nen förbannar inte kättaren, som min far gjorde den där för-

färliga dagen.

Och hon lämnade tyst jungfruburen samt sväfvade utför

trappan ner i sin fars verkstad, där hon träffade Fritz och

Erik, hvilka voro sysselsatta med arbete på pistolspipor, hvilka

de slipade och riktade.

- Hvar är min far? frågade hon.

- I sin kammare.

- Får han störas?

- Nej, jungfru Frida.

- Är pater Myosotis hos honom?

- Nej, patern har inte varit här i dag.

- Den fromme patern är då försänkt i bön hela dagen,

sade Frida för sig själf, under det att hon lämnade verkstaden

och åter ilade uppför trappan till höganloftsburen, dit hon in-

trädde med tysta fjät.

Carl Frisk sof ännu.

- Har han varit vaken? frågade hon Mina.

- Nej, svarade denna.

- Gif mig min slöja!

- Hvart skall hon gå, gulle barnet mitt?

- Till klostret. Pater Myosotis har i dag inte varit hos

min far och efter denna tid på dagen går den helige mannen

inte ut. Jag söker honom därför i klostret. Kanske träffar

jag honom, så framt han inte slutit sig inne i sin cell för bön

och fasta denna dag. - Stänk en kvast vigvatten på den sjukes

täcke, Mina, att helgonen må bevara hans lif. - Jag är snart

åter. Jag måste tala vid Pater Myosotis.

Hon kastade slöjan, som Mina räckte henne, öfver hufvud

och axlar och gick ut, hvarefter Mina nalkades Mariabilden,

inför hvilken hon korsade sig, samt tog vigvattenskvasten, som

låg i vigvattenskärlet under lampan, som brann framför Maria-

bilden, och stänkte vatten på den sjukes täcke, under det att

hon mumlade:

- Pax tibiscum! (Frid vare dig!)

»Gif mig min slöja!»

- 73 -

Jungfru Frida gick från sin faders hus in i centrum af

staden och passerade flera trånga gator, samt stannade slut-

ligen utanför ett dystert, fängelseliknande hus, hvars gråa murar

gjorde ett nästan hemskt intryck, där de reste sig på en af-

skiljd plats, som var omkransad af byggnader, uppförda i glad

stil och omgifna af trädgårdar, i hvilka körsbärs- och äppelträd

stodo öfversållade af hvita blommor.

»Pax tibiscum!» (Frid vare dig.)

Detta dystra hus var klostret - doniinikanerklostret, i

hvilket pater Myosotis hade sin cell.

I vinkeln af ena knuten fanns en nich med en Mariabild

och nedanför densamma en stor sparbössa.

När jungfru Frida nalkades klostret, måste hon passera

denna knut, där hon korsade sig nigande och lade en penning

i sparbössan, hvarefter hon fortsatte sin väg fram till hufvud-

ingången till klostret, där hon korsade sig framför en annan

Hjeltekonungen. 10- 74 -

Mariabild och därefter fattade tag i en grof klocksträng, i hvilken

hon ryckte.

En klocka med djup och fyllig klang pinglade innanför

klosterporten och kort därpå öppnades i muren en liten lucka,

genom hvilken den hvithårige broder portvaktaren tittade ut

och frågade:

- Hvad önskar ni, min dotter?

- Jag söker pater Myosotis, min biktfader, svarade jung-

fru Frida.

- Den fromme pater Myosotis har sedan några timmar

tillbaka ett biktebarn hos sig, svarade portvaktaren. Ni måste

därför dröja. Men önskar ni det, kan ni stiga in i kloster-

trädgården och där vänta, tills patern slutat bikten, som min-

sann varat länge nog.

- Jag tackar er.

- Broder portvaktaren öppnade en liten dörr, som var

inpassad i stora porten och bad jungfrun stiga in, samt förde

henne in i korsgången och vidare genom en sned gång ut i

en trädgård, hvilken genom stenmurar var afdelad i flera från

hvarandra fullkomligt skilda fält. Portvaktaren förde ut henne i

ett dylikt fält eller prång och tillstängde gallergrinden till det-

samma, så att hon inte kunde komma ut ur prånget, hvilket

utom en Mariabild af sten, ett krusifix af sten, innehöll en

vattencistern i själfva muren, tre fruktträd, ett par rabatter, en

berså med en grof bänk och en klocksträng, genom hvilken

en klocka hos broder portvaktaren kunde sättas i rörelse.

Där skulle hon nu invänta den stund, då pater Myosotis

slutat bikta det biktebarn, som anländt till honom redan på

förmiddagen. -

Vi föra emellertid läsaren in i paterns cell, där bikten

hölls.

Denna cell var stor och rymlig och var ovanligt ljus.

Kring väggarne löpte bänkar och öfver dessa voro skåp, afsedda

för olika ändamål.

I ett af dessa skåp hängde kåpor och tagelskjortor. I ett

annat lågo paterns sängkläder och i ett tredje, det som var

närmast fönstret, stodo stora folianter; kyrkofädernas skrifter

med flera böcker af andligt innehåll. Ett fjärde skåp var större

Jag skulle önska, att jag hade flera sådana biktebarn

som du! Ha, ha, ha!

än de öfriga och inredt i två rum till biktstol med plats för

biktfadern i ena afdelningen och för biktebarnet i den andra.

Midt i gallerfönstret hängde ett stort krusifix, illa skulp-

teradt i trä, och i ena hörnet af cellen var anbragt en vigvattens-

skål samt en liten lampa och en Mariabild med bönpall.

Från takets midt hängde i en kedja en lampa, hvilken

lyste upp rummet, på samma gång som hon spred kring sig

en aromatisk doft.

Framför fönstret stod ett stort bord, hölj dt af ett svart

kläde med af silfvertråd insydda kors, och på denna duk låg

en stor bok målad med stora bokstäfver i olika färger. Patern

höll nämligen på att prenta en bok, och hans färger stodo

bredvid boken.

Framför detta bord stod en högkarmad stol, i hvilken

just nu patern satt på ett bekvämt för att inte säga själfsvål-

digt sätt och skrattade af hjärtans lust, likväl utan buller, i

hvilket skratt deltog en ung adelsjunker, hvilken spännt af sig

sin värja och nu satt uppkrupen på den ena träbänken, hvi-

lande ena armen mot bordet och stödde ryggen mot kort-

väggen, i hvilken det hvälfda fönstret var inpassadt.

- Ha, ha, ha! skrattade patern. Besitta och regera, min

käre Lambrecht! Jag skulle önska, att jag hade flera sådana

biktebarn som du! Ha, ba, ha! Ja, det skall jag då aldrig

glömma: - Jag sitter här vid mitt prent, då broder pottvak-

taren klappar på min dörr och anmäler, att ett af mina bikte-

barn söker mig för att bikta. - Jag stiger upp, går emot er,

som är biktebarnet. Ni är insvept i en vid kappa, tyckes

komma från en resa. Jag antar, att ni skjutit en stråtröfvare

under färden eller strypt en kättare och ville genom bikten

lätta ert samvete och få absolution. Ni lägger kappan af er,

jag går in i biktstolen och ni faller på knä på bönepallen samt

hviskar: - »Vördige fader! Jag vet att fråsseri är en synd;

men jag måste utöfva den synden! Jag längtar efter gåslefver

och kapuner och måste tillfredställa mitt begär efter dessa

rätter, som jag för med mig för att dela med mig åt er, vör-

dige fader. Då jag fråssar i ert sällskap kanske synden för-

låtes mig!»- 77 -

- Och ni sprang upp ur biktstolen, omfamnade mig

och sade, att sådana synder voro lätta att förlåta!

- Jaha! Och ni vände ut och in på er kappa, som

innehöll de omtalade läckerheterna, hvilka vi nu i det närmaste

förtärt samt fuktat dem med den ypperliga bourgogne, som

äfven fanns i er förträffliga kappa! Ha, ha, ha! Dylika bikte-

barn skulle jag önska att ha många!

- Vin fröjdar människan, säger ju Syrach, vördige fader.

För tusan; nästa gång jag kommer för att bikta mig, skall jag

inedtaga två buteljer bourgogne i stället för en.

- Gör det, min son, gör det. Jag skall emellertid se

efter, livad de heliga kyrkofäderna säga om sakeu.

Och han klef upp på bänken nedanför bokskåpet, samt

tog fram ur detsamma en väldig foliant, som Jhan räckte sin

vän, sägande:

.-- Håll denna ett ögonblick, min son!

- Hvad vill ni göra med denna tjocka lunta, vördige

fader?

- Jag vill se, hvad Syrach säger om vindrickandet.

- Det veta vi ju förut.

- Inte fullständigt. Vin fröjdar människan, säger visser-

ligen Syrach; men han talar visst äfven något om kvantiteten,

som bör drickas.

- Det vare nog.

Sedan patern lämnat från sig folianten började han trefva

i bokskåpet och fick inom kort tag i en butelj bourgogne, som

legat gömd bakom den uttagna folianten. När han drog fram

buteljen, utropade han:

-- Jag trodde det! Jag trodde det! Den helige Syrach

har äfven bestämt kvantumet. Två buteljer bourgogne på två

man, säger han, ha, ha, ha!

- Ha, ha, ha! skrattade biktebarnet. Det var mig en

knepig Syrach; aldrig kunde jag tro, att den gamle stofilen

var så skämtsam af sig ...

,- Och så omtänksam! Ha, ha, ha!

- Vid min skyddspatron! Första glaset ur denna butelj

skall jag egna åt den gudsmannen Syrachs ära!

Den helige Syraoh har äfven bestämt kvantumet. Två buteljer

bourgogne på två man, säger han, ha, ha, ha!

- 79 -

- Gör det, min son! Tag nu mot buteljen och gif mig

tillbaka folianten. ?- Se så! Nu äro vi färdiga att dricka

Syrachs skål!

Buteljen slogs upp och först sedan den var urdrucken,

lämnade detta glada biktebarn sin biktfader och vandrade väl

beskänkt men dock med bibehållen fattning öfver korsgången

vid paterns sida och vidare ut genom klosterporten, där patern

stannade för att återvända till sin cell och sofva ruset af sig.

Emellertid anmälde portvaktaren, att ett annat biktebarn,

jungfru Frida Meijer, sökt patern och väntade i klosterträd-

gården.

Vid denna underrättelse körde pater Myosotis betänksamt

ut sin underläpp och stammade några obegripliga meningar

samt sade slutligen, att han nu var alltför ansträngd för att

kunna ta emot jungfrun och dessutom måste han bedja igenom

sitt radband för det biktebarn, som nyss gått. Jungfrun finge

dröja ett par timmar, hvarefter hon kunde klappa på dörren

till hans cell.

Och han vände om och gick in i cellen, där han snart

försjönk i djup sömn, under det att vårluften, hvilken ström-

made in genom en liten lucka, som han öppnat högst upp på

fönstret, renade cellen från vin- och matångor samt fläktade

svalka öfver den hycklande jesuitens varma panna.

Jungfru Frida Meijer blef emellertid af broder portvaktaren

underrättad om, livad patern sagt, och hon begaf sig till sitt

hem, beklagande att hon inte kunnat få tala vid honom och

ömkande sig öfver sin biktfader, hvilken under utöfningen af

sitt heliga kall ansträngde sig öfver måttan.

Det stackars barnet! - Hade hon i denna stund kunnat

blicka in i jesuitens cell och sett honom ligga där rödflammig

och snarkande, skulle hon med ens blifvit underkunnig om,

att paterns fromhet var endast hyckleri. - Han skulle bedja

igenom sitt radband, hade han sagt till broder portvaktaren.

Det var osannt. Hade han sagt, att han skulle sofva ruset af

sig, så hade han sagt sannt.

Vet, min dotter, du är utsedd till kyrkans räddarinna!

- 81 -

Efter ett par timmars tid återvände jungfru Frida till

klostret och denna gång erhöll hon tillträde till sin bikt-

faders cell.

Nu var pater Myosotis utsöfd och välmående och han

mottog jungfru Frida på det saktmodiga och fridsamma sätt,

som han plägade mot henne använda.

- Pax tecum filia mea! (frid vare dig, min dotter!)

hälsade patern henne och lät henne kyssa ett elfenbenskrusifix,

som han bar i sin hand.

- Var hälsad, fromme fader, svarade jungfrun. Jag kom-

mer för att meddela eder, att den sårade krigaren, som vårdas

i min fars hem, i dag vaknat upp till sans och talat.

- Välsignad vare du, min dotter! Du utöfvar den barm-

härtige samaritens värf. Helgonen beskydde dig och gifve dig

kraft att fullborda din mission. Vet, mitt barn, du är utsedd

till kyrkans räddarinna!

- Jag, vördige fader! utropade jungfru Frida förundrad.

- Ja, mitt barn; den heliga jungfrun har utgjutit sin nåd

öfver dig och utkorat dig till sitt redskap.

?- Vördige fader! Jag förstår eder ej! Jag är en svag och

oansenlig jungfru. Hvad kan jag verka till kyrkans räddning?

- Mycket! - En svag och oansenlig kvinna! Ja, det är

sannt. . . Den heliga jungfrun var äfven en svag och oansen-

lig kvinna, innan Guds nåd öfverskyggade henne. Och nu

utgjuter den heliga sin nåd öfver ditt hufvud. Ditt namn

skall en gång *blifva inskrifvet i helgonens bok.

- O, vördige fader! Jag sviktar under bördan för all

denna nåd, som du förkunnar mig. Hvaraf har jag förtjänat

densamma?

- Människan kan ej själf förtjäna sig den heliga jung-

fruns nåd; hon kan blott blifva utsedd till redskap och genom

fullgörandet af den heligas befallningar tillvinna sig hennes väl-

behag samt efter döden helgonglorian.

- Hvilka befallningar gifver den heliga jungfrun då mig

och hur skall jag förnimma dem?

- Genom min mun, mitt barn! Guds moder har uppen-

barat sig för mig och" gifvit mig bevillning att till dig, min

dotter, säga hennes vilja. Länge har jag väntat på tillfälle där-

Hjeltekonungen. j 1- 82 -

till-. Nu är stunden kommen. Guds moder har själf bestämt

stunden för detta meddelande till den dag, då den sårade

svensken skulle vakna upp ur sin dvala. Böj knä, min dotter,

vid Guds moders bild, kyss hennes fötter och bed ditt ave,

samt öppna ditt hjärta för mottagandet af himladrottningens

befallning.

Öfverväldigad af en helig känsla lydde jungfrun och böjde

knä inför Mariabilden, hvars fötter hon kysste samt mumlade

sitt ave Maria och förblef därefter liggande tyst på knä på

bönepallen.

Då tog pater Myosotis till orda:

- Min dotter! Hör nu Guds moders hälsning och be-

fallning, samt lofva invid hennes fötter och omslutande hennes

korsfäste son att uppfylla hennes vilja.

Under det att han sade detta, trädde han ett krusifix mellan

händerna på jungfru Frida, hvilken var nästan tillintetgjord

af rörelse.

- Den sårade svensken är dig sänd af Guds moder,

började patern. Det var äfven den heliga jungfrun, som ingaf

dig, min dotter, att skydda honom mot din fars vrede och

ställa dig som ett kors af kött och blod framför din dörr. -

Nu, då den sårade kättaren återvaknar till- lif, är det Guds

moders befallning till dig, att du söker omvända honom till

den enda saliggörande tron, lär honom läsa på radbandet och

erkänna den heliga jungfruns makt. -? Detta är din första

mission i kyrkans tjänst. - Bed den högste om förmåga att

uppfylla denna mission, hvilken sedan följes af en annan, som

jag ännu en eller annan dag måste hålla dold för dig. - Gå

i Guds namn till ditt hem, min dotter; jag skall dagligen be-

söka dig och stärka dig i tron, genom hvilken du skall vinna

kraft till handling.

Han tystnade.

Jungfrun steg upp och lämnade .tyst och undergifven

klostret, samt begaf sig till sitt hem.

När hon var borta, drog sig paterns anlete till ett vidrigt

leende och han sade för sig själf, under det att han knäppte

med fingrarna:— Nu är skörden snart mogen! Gustaf Adolf skall falla

för mördarehand! Gamle Meijer har jag fångat i villfarelse,

hans dotter skall vara mig ett lydigt redskap och den unge

svensken skall det blifva hennes sak att fånga. Hon skall

sätta mordvapnet i hans hand och kättarkungen skall falla för

en kula riktad af

en af hans egna

män. Ingen skall

kunna peka på

mig och säga:

Där är mördaren!

— Nej ingen!

Blott ordensgeneralen,

till hvilken

jag skall skrifva

och meddela min

plan, skall veta,

hvilken som beredt

mordet. Han

måste veta det,

på det att han

måtte kunna gifva

mig den utlofvade

belöningen.—

Jag fäller Gustaf

Adolf och —

kardinalshatten

väntar mig i Rom!

Nu är skörden snart mogen! Gustaf Adolf

skall falla för mördarehand!

Han gnuggade

händerna af

förnöjelse. —

Den stackars jungfrun! Föga anade hon, till hvilket

hvärf den samvetslöse biktfadern utsett henne. Oskuldsfull

och from kände hon i sitt hjärta en utomordentlig glädje och

en lycksalig frid vid tanken på, att den heliga jungfruns

synnerliga nåd hvilade öfver henne.

Hennes biktfader hade ju sagt henne det. Hon måste då

tro det; ty hon visste ju, att pater Myosotis var en helig man

full af nåd och visdom.

*

Kap. VII.

Flykten.

Carl Frisks förbättring fortskred med säkra steg.

Två dagar efter jungfru Fridas besök i klostret, var

all yrsel borta och den sjuke krigaren låg hela dagen vaken

och vid full sans; men han kunde ännu ej lämna sängen, ty

ett af såren var mycket svårläkt och började blöda, så snart

han gjorde en mera häftig rörelse.

Frida och Mina voro ständigt inne hos honom, åtminstone

en af dem och den sjuke njöt af att se den vackra flickan,

hvilken lik en fridens ande sväfvade kring hans läger och vår-

dade honom på ett rörande ömt sätt.

Han talade nu obehindradt och utan ansträngning.

- Hvad heter du, flicka? sporde han.

- Frida Meijer!

- Frida! Det namnet tyder på frid, liksom hela din va-

relse synes vara omsväfvad af frid. - Tack flicka, för att du

gifvit mig lifvet åter. Länge skall kungen inte behöfva vänta

på mig. - Finnas mina vapen här?

- Ja, ett stort svärd, tungt och rostigt, hängde vid er sida,

när ni fördes hit. Det förvaras nu i garderoben.

- Gif hit det flicka, att jag må få se på det. - Tungt,

säger du - ja för dina fina lemmar är det tungt - rostigt -

jo, jo! Klingan har badat sig i mer än en papists blod!

- Tala inte så!

- Hvarför det? Lika många rostfläckar, som svärds-

klingan äger, lika många äretecken har jag! Ja, hvarje blod-

-8S -

fläck efter en papistisk hund är ett äretecken för en ärlig

svensk man, flicka!

- Häda ej de katolska!

- Vid Gud flicka! Jag längtar efter att bli frisk, endast

för att få skicka ett eller annat hundratal papister till evigheten.

Länge nog har min arm varit förslöad; min vapenbroder Helge

tänker jag har fått försprång för mig; men kommer jag väl

ännu en gång i sadeln och får min klinga i handen, så vid

himmel och helvete skall jag taga skadan igen. - Låt mig se

mitt svärd, flicka!

- Nej!

-? Hvad nu, tag hit svärdet!

- Ligg stilla!

- Fördöme mig, tror jag inte, att du kommenderar som

en ryttmästare! Tag hit svärdet, eller springer jag upp efter

det själfl

- Mins, att ni börjar blöda vid häftiga rörelser och att

fältskärn förordnat, att ni skall ligga alldeles stilla.

- Må vara! Tag hit svärdet då med godo och sätt dig

här flicka! Jag skall berätta dig en saga om hvarje blodfläck

som klingan har. Du skall få höra, huru jag plär träda upp

papister på klingan, alldeles som kungens mästerkock sticker

tjädrar och orrar på spettet.

- Jag vill inte höra. Illa lönar ni mig för min möda

att vårda er under er sjukdom. - Ni glömmer, att jag själf

är katolik.

Dessa ord verkade som en kall dusch på Carl Frisk,

hvilken förstummades och såg på jungfrun. Hans blickar an-

togo ett bedjande uttryck och efter några sekunders förlopp

sträckte han mot jungfrun sin högra hand, sägande med en

stämma, hvilken var så ovanligt mild och dallrade af rörelse:

- Förlåt mig jungfru Frida, jag ville inte såra er, jag

glömde, att ni var katolik.

- Allt är förlåtet, min herre. Ni rådde inte för det.

Yrseln har nog inte lämnat er ännu. - För öfrigt kunde ni

inte veta, att jag tillhör den heliga kyrkan.

- Jo, jag har ju sett Mariabilden där i hörnet. - Förlåt

mig! Jag ville inte såra er. Jag tänkte mig inte för. Jag- 86 -

trodde ej, att en papist skulle kunna utöfva ett kärleks-

verk.

- Förblindade, arme man. Kätteriet . . .

- Hvad nu ...... Förlåt mig, jungfru Frida, det var ju

så ni heter?

- Ja, jag heter Frida, Frida Meijer.

- Förlåt mig, jungfru Frida. Mitt häftiga sinnelag beror

på sjukdomen samt äfven på åtrån att åter få komma ut bland

min konungs tappre bussar . . . Men ni gråter, jungfru. Ni

gråter! Väl ej öfver mig?

- Jo, svarade jungfru Frida. Det skär mig i hjärtat, då

ni talar om strid. Jag vet väl, mot hvilka er konung kämpar.

Ni har blifvit införd i ett katolskt hus. Jag fann er döende

på fältet. Jag förbarmade mig öfver er, utsatte mig för min

fars vrede, därför att jag varkunnat mig öfver en kättare. -

Och jag tänkte ej därpå. Jag tänkte blott på, att ni var en

människa, som behöfde hjälp. - Och nu . . . nu, när jag vår-

dat er och ni börjar få hälsan åter, då - milde Gud - är

ni redo att draga ert svärd mot edra välgörare! - Hvarför

har jag då tagit er ur dödens käftar.

Fridas tårar strömmade ur hennes vackra ögon och den

sjuke blef en stund alldeles tyst. Det föreföll, som om en

hård strid utkämpats inom hans bröst.

Slutligen räckte han Frida handen.

- Tag min hand, jungfru Frida, sade han, och med den

mitt löfte, att jag aldrig med vilja och vetskap skall vända

mitt vapen mot eder familj.

- Men mot mina trosförvanter?

- Mot dem måste jag kämpa. Jag måste följa min

konung, den ädle Gustaf Adolf, ljusets, frihetens och san-

ningens förkämpe.

- Grymme!

- Nej, jungfru Frida! Det är edra trosförvanter, som

äro grymma - det är edra präster och patrar, som äro grymma.

Vi vilja befria eder från dem, leda eder ur mörkret och till

ljuset, från lögnen till sanningen. - Ah, ni skulle se vår

älskade konung, ni skulle höra honom tala och ni skulle för-

stå honom! Han måste tåga fram med sina män i blod; men- 87 -

han beklagar, att blod skall gjutas för lögnens bekämpande.

Ni skulle se honom! Och ni skulle tillbedja honom!

- Kättarnes konung kan ej vara annat än min fiende.

- Ni skyr då ljuset, jungfru!

- Nej!

- Ni är vilseledd, stackars barn!

- Nej, jag är rättroende! Hvarje vecka ger mig min

biktfader absolution.

- Er biktfader! Arma jungfru! Jag fruktar för, att ni,

liksom mången annan ädel katolfk, föres i ledband af en

svart munk, hvilken icke skulle akta för rof, att, om där-

med hans dolda mål vunnes, uppoffra er som ett slaktdjur.

- Hvad är ni för en ohygglig människa, som vågar tala

så om pater Myosotis, den helige mannen?

- Hvem jag är? Jag är en svensk yngling, jungfru.

Mitt namn är Carl Frisk och jag är en ärlig småländsk

ryttare. - Åh, ni skulle se vårt härliga land där uppe i norden.

Berg och kullar och mellan dem bördiga sädesfält; skogar och

lundar och mellan dem tjusande sjöar och sorlande strömmar;

vänliga hem och i dem glada och idoga människor; ett mun-

tert och kraftfullt folk, som bryter malm ur klipporna, bergar

säden på åkertegarna och ej vet af någon andlig eller världslig

träldom. I skullen höra de glada sångerna på åker och äng,

på berg, i skog; I skullen höra glammet i de lyckliga hemmen;

I skullen se andakten i kyrkorna, där intet vigvatten finnes,

inga rökelsekar svängas och där prästerna ej tala latin utan

svenska, manande sina församlingar att frukta Gud och ära

konungen; och I skullen höra församlingen med kraft instämma

i den heliga sången:

Vår Gud är oss en väldig borg,

Han är vårt vapen trygga,

På honom i all nöd och sorg

Vårt hopp vi vilja bygga . . .

- I skullen höra och se allt detta, jungfru Frida, och I

skullen utropa: »Detta är ett ädelt och lyckligt folk; detta är

ett skönt och härligt land!»

Carl Frisk hade talat med värme och mot sin vilja hade

den katolska flickan tjusats af hans ord; och när hon nu- 88 -

satt tyst och blickade in i hans stora, djupblå ögon, tänkte

hon:

?- Den mannen kan ej tala osannt . . . men likväl. . .

Han är en kättare - han är en förtappad, tillade hon.

Hon kände sig så underlig till mods. En för henne förut

obekant rörelse i hennes bröst gjorde henne orolig och hon

ville bekämpa denna rörelse, hvilken likväl föreföll henne vara

allt för ljuf, för att hon skulle kunna våldföra sig på den-

samma.

Hon förstod ej denna rörelse, hon kände blott, att den

var underbar, men gissade inte, att den var första gryningen

till hennes första kärlek, som äfven skulle bli hennes enda.

Och hur underligt! - Sedan denna känsla uppstigit i

hennes hjärta, talade hon inte vidare med Carl om religionen,

utan lyssnade i stället med välbehag till hans fortsatta beskrif-

ningar på sitt fädernesland och på folket uppe i Sverige. - Han

talade om konung Gustaf Adolf och hon hörde på utan att

afbryta honom. Han talade om Helge Stål och hon tyckte,

att äfven han borde vara hennes vän. Han talade om strider

och bragder och hon tyckte sig i inbillningen se honom främst

af alla störta med dödsförakt mot fiendehopen och anställa

nederlag bland dem; men hon tänkte inte på, att dessa hopar

måhända utgjordes af män tillhörande hennes trosbekännelse.

Hon såg blott i tankarne Carl segra och därmed var hon nöjd

och belåten.

Nar han talade om de svenska skogarna, hvilka voro evigt

gröna, antingen sommarsolen varm och skön blickade ned på

dem, eller mörka snömoln vältrade fram öfver dem och strödde

i deras kronor sina hvita flingor, höjdes hennes bröst och det

föreföll henne, som om hon inandades den balsamiska doften,

som ångar ut från de härliga barrträden.

När han beskref för henne folkets lekar och nöjen vid

midsommartid kring majstången i det gröna och barnens dans

kring julgranen under högvintern i de fridfulla och då rikt

upplysta stugorna, tjusades hennes sinne och en önskan upp-

stod hos henne, att en gång få se allt detta.

När han omtalade för henne, hur kraftiga de svenska

mannen och kvinnorna äro och hur nöjda och glada de äro- 89 -

oaktadt all möda de ha genom att bryta malm ur klipporna eller

arbeta i jorden, väfva och spinna i hemmen, där alla samlas

på aftonen trötta men glada vid kvällsvarden, hvilken de gäst-

fritt dela med sig, om någon främling besöker dem; hur de

om söndagarne samlas vid kyrkorna att höra Guds ord och

uppbyggda till själarne därefter återvända hem och fördrifva

sabbatens eftermiddag i frid och glädje, hämtande styrka till ny

arbetsvecka, då tänkte hon: Detta folk kan ej vara rått och

elakt, som pater Myosotis säger, att det är. Patern känner inte

det svenska folket. Den helige mannen har misstagit sig om

dem. - Det är ju mänskligt att någon gång taga miste.

En dag blef jungfru Frida nedkallad till sin far och till-

sagd att gå in i hans inre rum, där pistolsmeden och pater

Myosotis väntade henne.

Hon erfor, att något högst viktigt måtte vara å färde, ty

de båda männen sågo så högtidliga ut och pistolsmeden stängde

väl dörren efter sin dotter, så snart hon kommit in i det

mystiska rummet.

- Min dotter! sade därefter Josef. Bered dig för en.

viktig förrättning, till hvilken pater Myosotis på Guds moders

befallning skall inviga dig.

Han fattade sin dotters ena hand och ledde henne fram

till patern, hvilken i sin tur högtidligt och allvarligt förde

henne till en bönepall, på hvilken han befallde henne att

böja knä.

Gamle Josef Meijer knäböjde på ett annat ställe.

Nu slog patern upp dörrarna till pistolsmedens allra heli-

gaste och de vigda ljusens sken strömmade ut i det förut

dunkla rummet.

Vi hafva förut gifvit en beskrifning på detta, det allra

heligaste, där Josef Meijer härdade sina vapen, men anse oss

pliktiga att nu upprepa denna beskrifning.

När dörrarna till det allr^ heligaste slogos upp, strömmade

ut i rummet ett starkt sken från sex vigda vaxljus, hvilka dag

ffjeltekonungen, 12- 90 -

och natt brunno invid ett altare, öfver hvilket ett krusifix af

silfver hängde och öfver detta tronade på en konsol en vacker

madonnabild.

Altaret, ljusen och ett rökelsekar, ett vigvattenskärl samt

en vippa voro välsignade af pater Myosotis, hvilken mot en

rand summa lärt den fromme Josef Meijer att härda sina vapen,

hvilket tillgick sålunda:

Meijer lade på altarranden en massa pistoler, så tätt han

kunde och ritade med en grafstickel i deras pipor ett kors,

samt bestänkte dem med vigvatten och tände rökelsekaret, från

hvilket aromatiska ångor sväfvade ut i rummet, som därefter

stängdes till och hölls stängdt under vissa timmar, hvilka

pistolsmeden tillbragte under bön.

När dörrarna denna dag slogos upp till det allra heligaste,

låg på altaret en enda pistol och bredvid densamma - en

kula af ovanlig glans, hvilket ej heller var underligt, ty denna

kula var af silfver.

Det var således ej blott pistolen, som skulle härdas, utan

äfven kulan.

Pater Myosotis knäböjde först för madonnabilden och

fattade därefter vippan, hvilken han doppade i vigvattnet, samt

gick med densamma först till Josef, hvilken fuktade sina fingrar

mot vippan och ritade ett kors på sitt bröst med vattnet,

hvilket äfven jungfru Frida gjorde, när vippan räcktes fram

åt henne.

Därefter doppade patern åter vippan i vigvattnet samt be-

stänkte med detsamma pistolen och silfverkulan, under det att

han mumlade någon latinsk bön. - Därefter knäböjde han

åter för Mariabilden samt gick sedan fram till Josef och räckte

honom sin hand, sägande:

- Fullborda ditt verk till Herrens pris, min son; och du,

min dotter, sade han, ställande sitt tal till jungfru Frida, bed

för din faders verk. Din mission skall sedan komma.

Han ledde gamle Meijer fram till altaret, där pistolsmeden

med en grafstickel ritade ett kors i pistolpipan och ett kors

på kulan, hvarefter han gick tillbaka till sin bönepall. Patern

tände rökelsekaret och tillslöt dörrarna samt gick därefter mellande knäböjande, mumlande något, som de hvarken förstodo eller

fullt uppfattade medelst hörseln.

I flera timmar skulle enligt regeln vapnen härdas; men

denna gång fortskred ej härdningen, hvilken ej heller var af van-

ligt slag, mer än en halftimme. Vapnet skulle inte skydda

sin ägare, utan det skulle välsignas, på det att den välsignade

kulan inte skulle förfela sitt mål. - Det var sålunda en härd-

ning af ovanligt slag, som denna dag verkställdes. En sådan

härdning hade Meijer förut aldrig företagit sig. Han hade ej

förstått sig på densamma utan nu lärt sig den af pater Myoso-

tis, som vetat att taga bra bataldt för lärandet afi denna

konst ?- eller för att komma sanningen närmare: för detta

bedrägeri.

Munken visste mer än väl, att han for fram bedrägligt;

icke så pistolsmeden.

Efter en halftimmes förlopp förklarade munken, att pistolen

och kulan voro invigda till sitt ändamål och han öppnade åter

dörrarne till det allra heligaste, hjälpte gamle Josef upp från

bönepallen och förde därefter jungfru Frida fram till altaret,

sägande:

- Lofva inför Guds moder, hvilken utsett dig, min

dotter, till sitt redskap, att utföra den heliga befallningen.

- Jag lofvar det! stammade jungfru Frida med svag

stämma, hvilken var långt ifrån fast; och hon böjde ned sitt

hufvud mot bröstet samt darrade.

- Den heliga jungfrun har hört ditt löfte; ve dig, om

du bryter det!

- Hvad skall jag göra, frågade jungfrun förvånad.

- Hör mig, min dotter, sade patern. Kättare öfver-

svämma vårt land och de rättrognas blod flyter på fälten, där

det blandas med kättarblod. Den heliga kyrkan kan inte

skydda sina trogna mot de fördömdes angrepp. De storma

fram som orkaner och störta allt, som är i deras väg. Men

liksom orkanen upphör af sig själf, så skola kättarna äfven

till slut förgöra sig själfva och den heliga kyrkans ledare skola

triumferande trampa på deras nackar.

- Dock, medan ovädret fortfar att rasa, gör det stor

skada. Så är det äfven med kättarnes raseri. De vilda sven-skarne sköfla under sin förtappade konung våra hem och

kyrkor, plundra våra förråd och bränna våra städer samt

skymfa vår gudstjänst. - En gräns måste sättas för detta

raseri och du, min dotter, du är af den heliga jungfrun utsedd

till kyrkans befriare!

- Jag! utropade jungfru Frida förfärad och tog ett steg

tillbaka samt satte båda händerna mot sitt hufvud.

.- Du bäfvar tillbaka, min dotter, sade patern. Stort är

äfven det kraf, som den himmelska jungfrun ställer på dig. -

Men hör mig! - Beväpna dig med mod - stålsätt dig genom

bön mot tvekan och utför det stora verk, för hvilket den

helige fadren i Rom skall hålla dig räkning.

- Hvad skall jag göra? Hvad skall jag göra?

- Svara mig: Har du talat med den sårade svensken,

som Guds moder befallt sina helgon att föra i din väg?

- Ja, hvarje dag har jag talat med honom, sedan han

kommit till sans.

- Har du lärt honom att kyssa Jesu kors?

- Nej!

- Du har dock bjudit till?

- Ja! Jag gjorde det.... men ...

- Men?

- Han vände alltid bort sitt hufvud.

- Den barbaren!

- Nej, vördige fader, han är ingen barbar!

- Hvad nu?

- Han är en ädel och god människa och förvisso har

ni farit vill, pater Myosotis, då ni påstått, att barbarer bo i

Sverige!

- Hvad får jag höra!

- Åh, ni skulle höra Carl Frisk tala om sitt land och

om folket, som lefver däruppe i norden, i skogar, på berg och

i dalar! Ni skulle höra honom berätta, hur lyckliga och fria

människorna äro, hur de sjunga på fälten, arbeta i sitt anletes

svett om dagarna och om kvällarna samlas glada och lyckliga

i sina tjäll....

- Tig! . . .- 93 -

- Ni skulle höra honom berätta, hur de svinga sig till

dans kring midsommarstängerna, hur de glamma kring jul-

granarna . . .

- Är du förhexad, flicka!

- Hur de andäktigt sjunga i sina kyrkor . . .

- Vik hädan, Belzebub! utropade patern och fattade vig-

vattensvippan samt stänkte med densamma kring sig, så att

jungfru Fridas kläder blefvo våta. - Vik hädan, Belzebub! -

På knä, flicka! På knä! Af bed din stora synd! Djefvulen

har fått makt med dig! Vakta dig, att du ej blir dragen inför

den heliga inkvisitionsdomstolen för sådant lasteligt tal! Bed!

Bed! Bed, på det att djefvulen må öfvergifva ditt hjärta!

Han nödgade jungfrun att böja knä på en bönepall och

sedan han tröstat gamle Meijer, hvilken blifvit på det högsta

bestört öfver sin dotters ord, gick han åter fram till jungfru

Frida och tecknade ett kors öfver hennes hufvud samt sade:

- Du ar förvillad, min dotter! Vill du ännu finna nåd

inför den heliga jungfrun?

- Ja, vördige fader!

- Hör mig då och upprepa ditt löfte att lyda Guds

moders befallning.

- Jag lyder!

- Jag visste det! Den onde ansatte ditt hjärta. Han

kom dock aldrig därin. Guds moder skyddar sina utkorade. -

Hör mig nu!

- Ja, fader!

- Du ser detta vapen och denna kula, som ligga på den

heliga altarrunden?

-Ja!

- Vet: De äro helgade till Guds moders pris.

Jungfrun korsade sig och jesuiten fortfor:

- Kättarnes konung, Gustaf Adolf, är hård. Han har ej

kunnat såras. - Men en vigd silfverkula hittar dock till hans

bröst. - Denna kula är af silfver och Jesu kors är ritadt på

densamma. Hon är bestämd för kättarkungens hjärta.

- Mil de himmel!

- Du skall omvända den sårade svensken. Du skall

sätta honom detta vapen i hand eller hålla det själf. Den

Skulle jag intala den sårade svensken att svika sin konung och förråda

honom, liksom Judas förrådde sin mästare, Guds moders son?

___ q r __

sårade är snart återställd. Han skall lätt hitta till konungen.

Du följer honom och .... ett tryck på fjädern .... en knall ....

och Gustaf Adolf faller till Guds moders ära!

Jungfru Frida reste sig hastigt upp och såg på patern med

sina stora ögon.

- Hvad hör jag! utropade hon. Hvad hör jag! Skulle

jag bli en lönnmörderska! . . .

- Du lyder Guds moders befallning.

- Skulle jag intala den sårade svensken att svika sin

konung och förråda honom, liksom Judas förrådde sin mästare,

Guds moders son?

- Så ar den heliga jungfruns vilja!

- Nej, pater Myosotis! Nej! Jag lyder er icke!

- Olyckliga!

- Hellre må den sårade dö af sina sår, än han skulle

lefva för att bli förrädare mot sin herre.

- Han behöfver ej trycka af pistolen. Du kan göra det

själf, min dotter!

- Nej!

Det blef ett stormigt uppträde mellan pater Myosotis och

jungfru Frida, hvilka rasade mot hvarandra, under det att den

hederlige mäster Josef nästan förintades af fasa.

Jungfrun afvisade oupphörligen jesuitens förslag, men

tröttades slutligen och böjde sig för hans vilja, då han hotade

henne med grufliga kval i skärselden, om hon ej ville tjäna

den heliga jungfrun, hvilken tydligen utkorat henne till sitt

redskap.

Men hon befriades snart från denna sin mission, hvilken

var henne så motbjudande, ty redan samma dags middag spreds

i staden ett rykte om, att svenskarna under konungens eget

befål nalkades staden, hvarjämte man hade kännedom om, att

,en tysk styrka nalkades från motsatta sidan.

Dessa rykten besannade sig efter ett par timmars tid och

den lilla staden darrade.

Pater Myosotis uppmanade gamle Meijer att fly med sin

dotter till ett kloster, i hvilket de genom paterns rekommen-

dation skulle få skydd. - Det var nu ej tid att tänka på konunga-

mordet. - Jungfru Frida var ännu ej fullt helgad sitt värf,-96-

förklarade patern. Den helgade pistolen och silfverkulan skulle

patern taga hand om och Gustaf Adolfs dagar skulle i alla

händelser vara räknade.

Efter något betänkande gaf gamle Meijer vika för paterns

uppmaningar och samlade hop sina dyrbarheter, för att vara

redo att fly, när det behöfdes. Han ville nämligen inte lämna

sitt hem, förrän han var nödd och tvungen därtill.

Jungfru Frida, som hela dagen efter uppträdet i sin fars

rum satt uppe hos Carl Frisk, visste intet om de förberedelser

som gjordes för flykt och förundrade sig öfver, att hon blef

nedkallad till sin far sent på aftonen, vid den tid, som man

annars plägade gå till hvila.

Nedkommen förvånades hon ännu mera genom att se

Fritz och Erik vara beväpnade, under det att en häst, lastad

med säckar, stod utanför porten.

- Hvad är å färde? frågade hon Fritz.

Denne hann ej svara, ty pater Myosotis kom i detsamma

ut i verkstaden från hennes faders inre rum och kallade

henne dit, samt tillsade Fritz och Erik att samla allt hus-

folket dit in.

När alla voro församlade, slog patern upp dörrarna till

det allra heligaste och höll en kort bön, hvarefter han om-

talade, att svenskarne under konungens eget befäl vore på väg

mot staden, dit äfven de rättrognas trupper tågade, att det

otvifvelaktigt skulle bli strid kring Zerbst och att mäster Josef

därför beslutat att med sin dotter fly till ett kloster, dit Fritz och

Erik skulle eskortera dem. - Det öfriga husfolket skulle rädda

sig, bäst det kunde och om fader Meijer kunde flytta tillbaka

till sitt hem, vore det välkommet till honom tillbaka.

Det var patern, som talade detta, ty gamle Meijer var allt

för upprörd för att kunna yttra ett ord.

Folket tog nu afsked af sin älskade herre och utrymde

huset.

Sist gingo fader Meijer och jungfru Frida ut.

Patern stängde dörren och stoppade på sig nyckeln, ty

han hade lofvat att hålla de helgade ljusen i det allra heligaste

i brand och att byta om dem, när de voro nedbrunna, så

länge han kunde detta. Gamle Meijer hoppades, att hans husskulle skyddas genom de heliga ljusen mot kättarnes eld. -

Men han tänkte inte på de katolska truppernas roflystnad.

Gamle Josef kastade en afskedsblick på sitt hem, på hvars

trappa pater Myosotis stod - och den lilla eskorten skulle

sätta sig i rörelse.

»Svensken! Svensken! - Den sårade ligger ju ensam och

redlös

»Han är en kättare, låt honom dö!»

Då erinrade sig jungfru Frida Carl Frisk, som låg i jung-

fruburen, och hon sprang fram till dörren, utropande:

- Svensken! Svensken! - Den sårade ligger ju ensam

och redlös ....

Hjeltekonungen,

13- 98 -

- Låt honom ligga! svarade patern och sköt henne

tillbaka.

- Han skall omkomma - han skall svälta till döds!

sade hon, vridande sina händer.

- Han är en kättare, låt honom dö! svarade patern.

- Rysansvärde! skrek jungfru Frida och ville rycka

nyckeln ur paterns hand. - Vill ingen hjälpa mig att rädda

den olycklige! =

- Bort! Bort! sade patern och sköt henne ifrån sig.

- Hjälp! Hjälp mig att rädda den sårade! ropade jung-

frun bönfallande till Fritz och Erik.

Men så stor makt hade patern, att han höll dem tillbaka

genom att säga:

- Han är en kättare, värd döden!

- Hjälp! Hjälp! ropade jungfrun åter.

Men Fritz och Erik svarade:

- Han är en kättare!

.-- Värd döden! tillade patern.

Då öfvergåfvo krafterna jungftu Frida och hon förlorade

sansningen samt segnade medvetslös ned utanför sin faders

hus alldeles framför den hårde jesuitens fötter.

Pater Myosotis befallde Fritz och Erik att resa upp henne

och efter någon behandling med kallt vatten syntes hon komma

till lifs igen.

Vid första tecken till lif, hon visade, befallde patern att

den lilla karavanen skulle sätta sig i rörelse.

Ett par män, som overksamma stått och sett på detta

uppträde, tvingades att bära jungfrun, och på detta sätt lämnade

Tion ej fullt vid sans sitt barndomshem, hvilket hvarken hon

eller hennes far skulle få återse.

Färden till klostret, hvilket låg fem mil från Zerbst, med

tog gamle Josefs krafter till den grad, att han, när han blifvit

införd i klostret och tack vare pater Myosotis" bref till priorn

vänligt mottagen och omhuldad, somnade in i en djup sömn,

ur hvilken han aldrig skulle vakna upp.

Han dog och jungfru Frida blef således faderlös och dess-

utom beröfvad sin förmögenhet; ty klosterpriorn förklarade, att

de håfvor, som gamle Meijer fört med sig, voro klostrets, dåden gamle dött inom klostrets murar - hvaremot klostret

skulle gifva henne skydd, till dess att hon kunde flyttas till

ett nunnekloster.

Den stackars flickan stod redlös, hade ingen försvarare

och måste nöja sig med den behandling, som man fann

Den afsvimmade jungfru Frida bäres från sitt hem

godt att gifva henne. Hon vågade inte klaga öfver, att hon

blifvit roffad, ty man sade henne, att, om hon vågade klaga,

man skulle upphöra att skydda henne, visa ut henne från

klostret och öfverlämna henne åt sitt öde. - Hon måste böja

sig för omständigheternas kraf; men hennes tro på katolska

religionens ofelbarhet sviktade betydligt och hon tänkte

dagligen på Carl Frisk, såg för sina blickar hans manliga gestalt

och kände i sitt hjärta en aning om, att han vore hennes

bästa vän.

Men så undanskymdes den ljusa bilden för en mörk,

det var pater Myosotis; och hon tyckte sig höra hans ord

om Carl:

»Han är en kättare, värd döden!»

Då drog sig hennes hjärta tillsammans af smärta.

Kanske Carl Frisk, som hon så ömt vårdat, blifvit

nedstött af patern, eller kanske han hungrat ihjäl!

Vid denna tanke blef den svenske krigarens bild åter

synlig för hennes ögon ljusare och härligare än förut.

Hon uppfattade detta fenomen som ett svar på sin dystra

fråga, och hon trodde, att han lefde och funnit sina vänner,

sin trofaste vapenbroder Helge Stål, om hvilken han så mycket

talat till henne, och sin älskade konung, hvilken han tyckts

nästan afguda.

Ja, han måste lefva! Hon kände det i sitt hjärta. — Han

måste lefva! Han skulle åter tjäna sin konung och ...

kanske han en gång skulle finna henne!

Vid denna sista tanke gick en känsla af tjusning genom

hennes gestalt, hennes hjärta vidgade sig och hon kände sig

så lycklig.

Ja, han skulle befria henne, det var säkert. Patern hade

sagt, att den heliga jungfrun sändt honom till henne. Det

var sannt! Men det var inte för att bringa döden utan för

att gifva lif och glädje, som Guds moder sändt honom. — Ja!

Jungfru Frida kände inom sitt bröst, att hon vårdat sin egen

räddare!

Skulle denna glada förhoppning uppfyllas?

Vi kunna ej ännu svara därpå.

Det torde emellertid ej vara ur vägen att nu säga några

ord om klosterlifvet.

*

Kap. VIII.

Scener ur klosterlifvet.

Klostren voro under

deras skönaste period

tillflyktsorter för det

förföljda armodet. Där

befordrades och

kringspriddes lärdomen,

där fann månget oroligt

samvete en fristad, hvarifrån

den hjeltemodiga

försakelsen och den välgörande

fromheten hämtade uppmuntrande efterdömen. De flesta

munkar odlade jorden och förfärdigade själfva, hvad de behöfde

för klostren eller gåfvo åtminstone en sparsam lön och härberge

åt den med klosterlefnaden förenade konstfliten. Konstnärer och

handtverkare sökte därför inom klostrens murar

skydd mot adeln, som eljest gjorde dem till lifegna. Pilgrimerna

funno här säkerhet, beskydd och härberge. Som munkarna

den tiden voro de enda män, hvilka ägde några kunskaper,

blefvo de ganska ofta kallade till hofven, där de som kanslärer

och rådgifvare erhöllo en vidsträckt makt.

Med munkarnas anseende ökades äfven deras välstånd och

snart behöfde de icke vidare befatta sig med handarbete.

Klostren samlade både genom lofliga och olofliga medel redan i

det första seklet efter deras inrättande så oerhörda rikedomar,

att man redan den tiden kunde med skäl göra den anmärkningen,

att de kristliga munkarna hade »till de fattigas förmån»

bringat en stor del af människosläktet nästan till tiggarstafven.

Så länge de emellertid bibehöllo sin första andaktsifver,

förblefvo de äfven trogna och välgörande förvaltare af de åt deras

uppsikt anförtrodda milda gåfvorna. Men deras sedlighet

fördärfvades genom välståndet. De intogos oförmärkt af det

högmod, som alstras af rikedom, och fattade slutligen tycke för

yppighet, jaktnöjen och alla de utsväfningar, som under detta

tidehvarf voro kända.

Munkarna tiggde sig till sina jakträttigheter, förebärande,

att de behöfde djurens skinn för att på dem afskrifva psalmer

och till band omkring sina heliga böcker, men själfva

villebrådet endast som en liten undfägnad, när de voro sjuka.

Huru utsväfvande de likväl öfverlämnade sig åt jaktens nöjen

framgår däraf, att den heliga Bonifacius måste äfven från

abbedissorna borttaga koppelhundar och falkar.

Af tyskarnas apostel, som lefde i åttonde seklet, den

nyssnämnde helige Bonifacius, har man den bästa målning af, hur

illa det i allmänhet stod till med kyrkotukten.

»Biskopsstiften», säger han, »äro till större delen i

penninggiriga lekmäns händer, eller ock innehafvas de af liderliga

präster, som endast tänka på timliga ägodelar. Dessa biskopars

diakoner hafva merendels ända från ungdomen lefvat i

äktenskapsbrott och liderlighet och underhålla verkligen ännu

i sina distrikt fyra, fem eller flera älskarinnor. Detta oaktadt

våga de likväl att offentligen läsa evangelium och blifva till

och med biskopar. Det gifves icke ett ringa antal biskopar,

hvilka, om deras låtsade kyskhet än vore verklig, dock älska

dryckenskap och orättfärdighet eller ock draga de beväpnade

i fält och utgjuta med egen hand trognas och otrognas blod».

När tygellösheten beständigt tilltog och utsväfvningarna

började få öfverhand, läto de frankiska furstarna utfärda stränga

förordningar emot de andligas oordentliga lefnadssätt i allmänhet,

men framför allt mot munkarnas och nunnornas. Carl

den store var i synnerhet den, som sökte hämma fördärfvets

ström.

I denna afsikt förordnade han:

»Munkarna skola af hålla sig från dryckenskap och fråsseri,

emedan de genom dessa laster merendels retas till otukt. Ty

vi hafva fått veta, att man i klostren på bar gärning öfverraskat

många i otukt och orenlighet. Nunnorna tillåtas inte att gå

ur klostren och drifva omkring; de få icke öfverlämna sig åt

otukt och dryckenskap och ingen mansperson må äga inträde

i deras kloster. Kanikerna skola icke vara begifna på skändlig

vinningslystnad, icke vara bolare, tjufvar, mördare, röfvare eller

fyllbultar och icke föra en klandervärd lefnad».

Beklagligen förde biskoparne, under hvilkas uppsikt klostren

stodo, själfva icke någon särdeles from lefnad. De andligas

sedeslöshet och ogudaktighet så inom som utom klostren grepo

alltmer och mer omkring sig, hur mycket Carl den store och

hans efterträdare än utfärdade stränga förordningar däremot.

»Förödelsens styggelse härskade i templet», säger kardinal

Baronius, en bland den tidens hufvudstöd för den katolska

kyrkan; »aldrig var Petri lilla skepp så nära sin undergång

som i det tionde seklet».

Enligt en annan katolsk författares eget medgifvande såg

man mycket ofta många och fruktansvärda missfoster icke

allenast bland biskoparna och abboterna utan äfven på själfva

den apostoliska stolen. Större delen af kyrkornas föreståndare

liknade mera vargar an herdar; och munkarna kände knappt

till namnet de regler, efter hvilka de borde rätta sitt lefverne.

Tid efter annan gjordes väl försök att återinföra den gamla,

stränga klosterdisciplinen, och här och där lyckades det äfven

att sätta någon gräns för dessa förargelser.

Men dessa reformer hade vanligen ingen varaktighet.

Under flere århundraden voro de arbetsamma, måttliga

och sedliga munkarnas forna boningar nästan öfverallt lättjans,

fråsseriets och de tygellösa begärens bostäder. De andäktiga

rika hade af aktning och beundran för munkarnas fromhet och

berömvärda vandel fordom testamenterat en del af sina

förmögenheter till klostren; men äfven detta hade gjort munkarna

efterlåtna, tröga, vällustiga och giriga samt störtat dem i de

ohyggligaste laster. De beständiga tvistigheterna mellan påfvar

och kejsare, hvarvid en del kloster höllo med det ena partiet

och andra åter med det andra, voro demoraliserade i högsta

grad; farsoter och utländska krig, som medförde otaliga dödsfall

och däraf uppkommande arfstvister och fejder, hvari klostren

nästan alltid voro intresserade, den lätthet, hvarmed man lämnade

... lättjans, fråsseriets och de tygellösa begärens bostäder.

stiftare, välgörare och skyddsherrar tillträde i nunneklostren,

bidrogo äfven att göra fördärfvet mera allmänt. Det var således inte

sällsynt, att munkarna förjagade sin abbot, då han ville inskränka

de utsväfningar, hvarvid de hade vant sig, och då han sökte

på ett allvarligt sätt tillhålla dem att iakttaga sina plikter; eller

ock öfvergåfvo de själfva klostren, till dess förändrade

omständigheter tillfredsställde deras fordringar.

Kejsar Henrik II skänkte till ärkebiskopssätet i Mainz ett

vid Worms beläget benediktinerkloster, sedan han förut därifrån

fördrifvit dess förra innehafvare, och påfven Gregorius IX

stadfästade på ärkebiskopens därom gjorda anhållan denna skänk.

Denna present godtgjorde verkligen ärkebiskopens besvär, ty

värdet af klostret och dess egendomar uppgick till mer än

100,000 gyllen, som den tiden var en ofantlig summa.

Men påfven förordnade äfven, att detta kloster skulle

framdeles besättas med cisterciensermunkar. Detta skedde; men

innan man visste ordet af, kommo de förra innehafvarna en

natt tillbaka, öfverföllo cisterciensermunkarna, sårade några och

jagade de öfriga på flykten. Så snart ärkebiskopen fick veta detta,

skickade han genast en beväpnad hop till klostret, hvilken

förjagade inkräktarna och åter insatte cisterciensermunkarna. Men

benedictinermunkarna förhöllo sig ännu inte stilla. Oförmodadt

återkommo de ånyo en natt understödda af en mängd

medhjälpare, pryglade duktigt upp cisterciensermunkarna och körde

sedan bort dem med den hotelse, att, om någon af dem

någonsin understode sig att återkomma, han skulle blifva dödad.

Cisterciensermunkarna kommo väl icke mera tillbaka; men

benedictinerna vågade inte heller länge stanna kvar utan drogo

sig i all tysthet derifrån. Klostret förbi ef öde i tio år, till

dess omsider påfve Innocentius IV åter uttryckligen befallde

ärkebiskopen att förse det med munkar. För att nu icke stöta

någotdera partiet för hufvudet, lät denna besätta klostret med

praemonstratenser.

Den lärde italienske biskopen Campanus säger i sina bref:

»Den, som är munk, är tillika en djäfvul. Han försöker

allt, han mördar öfverallt och utlägger snaror öfverallt. Han

upphör att vara nedrig blott för att blifva den nedrigaste. Det

gifves ingenting osnyggare än en munk. I stället för kläder

skyler han sig med beck, ingen munkkåpa bär han. Så nersmetad

blandar han sig i allt, klibbar liksom fast, förföljer sitt

föremål och släpper det inte utan att förut hafva lämnat en

fläck efter sig.»

Att Luther, som af egen erfarenhet kände klosterlefnaden,

icke var densamma bevågen, är lätt att begripa. Han förkastar

och fördömer alla munkordnar, regler, kloster, stiftare och allt

livad som människorna öfver och utom skriften hafva uppfunnit,

såsom rent djäfvulskap och villfarelse.

»Det vore väl», säger han, »om man inrättade kloster och

andra stiftelser, så att man i dem lärde unga människor Guds

ord att läsa och kristlig dygd, hvarigenom man bildade fina

och skickliga män till biskopar, kyrkoherdar och andra kyrkans

tjänare, äfvensom pålitliga och lärda män för den världsliga

regeringen, samt fina, kyska och kunniga kvinnor, som

sedan kunde hushålla kristligt och väl uppfostra sina barn.

Men att endast i klostren söka en väg till saligheten är en

djäfvulsk lära och tro. De heliga orter och rätta stiftningar,

som Gud insatt, äro tre: Prästämbetet, äktenskapet och den

världsliga öfverheten. Men öfver dessa tre stiftelser är den

kristliga kärlekens allmänna orden, hvars ändamål är välgörenhet,

försonlighet och fördragsamhet mot alla människor; ty

allt detta är idel goda och heliga verk».

Det var icke allenast munkarna, som blefvo anstötliga

genom sina seder och sin vandel. Äfven nunnorna gåfvo

många anledningar till förargelse.

Så till exempel tände några nunnor eld på klostret

Löwenthal eller Himmelswonne (den himmelska glädjen) vid

Bodensee, sedan de inte mera på något annat sätt kunde

motarbeta det ovanliga tvånget. - I nunneklostren var det

förbjudna umgänget med män ganska allmänt.

Klostret Gnadenzell i Würtemberg var en gång uppfyldt

af nästan bara unga nunnor, hvilka alldeles icke voro sinnade

att afsäga sig all ersättning för sitt afsked från världens nöjen.

De kringboende adelsmännen inkvarterade sig hos dem

med hästar och hundar, när de återkommo från jakt och

blefvo med nöje mottagna. Man kalasade, skämtade och sjöng

och oväsendet var ofta så högljudt, att man lätt hade kunnat

anse klostret för ett värdshus. Gästerna stannade kvar öfver

natten och aflägsnade sig inte förr än den följande dagen, då

de vanligen aflöstes af andra. Hvarje ung man, som ville

förkorta tiden för nunnorna, var alltid hjärtligen välkommen.

Man kalasade, skämtade och sjöng.

Stundom hände det, att följderna af detta lefnadssätt blefvo synliga

på de unga jungfrurna; men en resa under någon förevändning

och en ansenlig present till klostrets föreståndare tystade

ned saken.

Slutligen hann ryktet om dessa utsväfningar till grefven

af Würtemberg.

Han reste därför själf till Gnadenzell och höll där för

nunnorna en allvarlig straffpredikan. Men dessa voro nog

skenheliga för att genom ett tillgjort gråtande och högtidliga

löften stilla grefvens vrede. Han lämnade dem likväl med

förklaring, att han snart skulle skicka dem några äldre nunnor

från klostret i Pforzheim, hvilka skulle ha uppsikt öfver dem.

Nunnorna voro glada öfver att för så godt pris hafva kommit

ifrån saken.

Nu började de gömma undan alla förråd i klostret.

Alla lifsmedel och i synnerhet allt vin fördelades på alla

händer och hvar och en gömde sin andel antingen i sin cell

eller på något annat hemligt ställe.

När kort därefter fem nunnor från Pforzheim anlände och

installerade sig såsom föreståndare hos de andliga brudarne i

Gnadenzell, funno de kök och källare tomma. Klosterböndernas

gåfvor och tionde voro för ögonblicket otillräckliga för

taffelns behof och nunnorna måste ofta uppstiga halfmätta

från den högst tarfliga måltiden. De unga nunorna höllo sig

skadeslösa genom sina undangömda förråd och skrattade åt

nunnorna från Pforzheim, hvilka ledo brist på allt och, ovana

vid en sådan torftighet, snart öfvergåfvo Gnadenzell för att

återvända till sina i Pforzheim bättre försedda bord.

Det var just detta, som nunnorna i Gnadenzell önskade.

De började åter sitt förra lefnadssätt och gjorde det, om

möjligt var, ännu förargligare. Främmande mäns besök blefvo så

talrika, att man i hela trakten däromkring icke mera kallade

detta kloster Gnadenzell utan Offenhausen.

Nu kungjordes en af grefven af Würtemberg utfärdad

befallning, enligt hvilken hvarje mans tillträde till klostret blef

på det strängaste förbjudet. Man efterkom för syns skull denna

befallning under några månader; men snart var den nästan

alldeles bortglömd.

Nu träffade grefven af Würtemberg anstalter till en

allvarlig reform af detta kloster. Men nunnorna funno för godt

att förekomma detta försök och deras oförsynthet ledde dem

till en sällsam utväg.

De uppträdde nämligen själfva såsom anklagare och påstodo,

att de fem nunnorna från Pforzheim under sitt vistande

i Gnadenzell förslösat klostrets alla förråd och därigenom

bringat dem själfva i den yttersta fattigdom.

De glädjebetygelser, de yttrat vid dessa främlingars afresa,

hade blifvit misstydda af deras ovänner. De utbådo sig tillika

en annan mera förståndig och mera måttlig föreståndare,

emedan klostrets belägenhet gjorde en sådan högst nödvändig.

Denne borde likväl icke vara af deras kön, emedan de af en

kvinna endast hade att befara afund och despotism. De föreslogo

därjämte till denna plats en viss Meier från Zürich, en

man, som stod i stort anseende för sin lärdom, men som

föröfrigt redan var gammal och af en svag och eftergifvande

karakter.

Nunnornas förslag behagade grefven, hvartill förmodligen

några af deras vänner vid hofvet bidrogo, livad de kunde.

Meier flyttade således till Gnadenzell i egenskap af

uppsyningsman. Men nunnorna spelade den gamle mannen mångfaldiga

elaka spratt och gjorde i sina celler allt, hvad de behagade.

Han företog sig väl i början att ofta visitera, men

nunnorna satte gamla krukor och fat i klostergången och när då

Meier steg upp för att anställa visitation, stupade han och gaf

genom det buller, han därigenom åstadkom, nunnorna redan

på afstånd tillkänna sin ankomst.

Nunnorna röjde då undan, det han inte borde se, och

följaktligen fann han i deras celler ingen anledning till

förebråelse.

Omsider insåg han, att hans visitationer voro fruktlösa,

inneslöt sig hela dagen i sin cell, skref och läste krönikor,

under det att hans underhafvande lefde alldeles som förut,

endast med den skillnad, att de under sina nöjen måste undvika

allt för mycket oväsen.

När grefven af Würtemberg blef underrättad om fruktlösheten

af alla sina dittills tagna mått och steg, ville han

alldeles upphäfva klostret; men äfven detta kom icke till

verkställighet, emedan förmodligen nunnornas vänner vid hofvet

gjorde allt för att hindra det. Klostret förblef, hvad det var,

till dess de därvarande nunnorna efterhand dogo och nya

kommo i deras ställe, då detta kloster åter erhöll det goda

rykte, hvaraf det fordom hade gjort sig förtjänt.

*

I klostren var det sed, att hvarje munk, som ur klosterbiblioteket

ville låna någon bok af hednisk författare, måste,

sedan han förut gjort det vanliga tecknet, hvarigenom han lät

förstå, att han ville ha en bok, klå sig bakom örat, liksom

en hund plägar krafsa sig, då han anfäktas af ohyra, »emedan»

enligt föreskriftens ord, »en otrogen kan med skäl liknas vid

en hund».

Tysthetslöftet iakttogs äfven med mycken stränghet och

allting uttrycktes genom tecken. Om man till exempel be-

gärde bröd, så beskref man en cirkel med tummen och de

båda närmaste fingrarna; ville man ha mjölk, så stoppade man

lillfingret i munnen såsom ett diande barn o. s. v.

*

Några Carmelitermunkar i en tysk stad hade gripit en

karl, som nyligen hade stulit något ur deras kyrka.

De frågade honom, om han hellre ville utlämnas till

världsliga makten att bestraffas eller i stället underkasta sig

klosteragan.

Tjufven valde till sin olycka den senare, emedan han

därigenom trodde sig lättast komma ifrån saken.

Men han fick snart erfara, hur mycket han hade

bedragit sig.

De heliga klosterfäderna bundo honom på ett bord och

gisslade honom med läderremmar, försedda med järnsöljor, ifrån

nacken till fotsålorna så förskräckligt, att han uppgaf de

gräsligaste nödrop och slutligen förlorade sansen. — Men härmed

var inte munkarnas hämndlystnad mättad. De upphörde blott

för att låta syndaren hämta litet krafter och när han återfick

sansen, började de piska honom igen, så att köttstyckena

rycktes från benen på honom och i detta jämmerliga tillstånd

vräktes han ut genom klosterporten. Han kunde med största

möda föras till det midt emot klostret belägna hospitalet, där

han dog några timmar därefter.

Menigheten blef uppbragt öfver denna vederstygglighet,

men biskopen, i hvars stift klostret låg, brydde sig inte därom.

Missnöjet bland folket i staden steg till den höjd, att ordens

allmoseutdelare, som hade understått sig påstå, att det varit

mycket bättre, om hans ordensbröder hade piskat ihjäl den

syndaren, än om öfverheten låtit hänga honom, var på väg

att bli söndersliten af folket, så framt inte biskopens vakt

räddat honom.

*

Det anförda torde vara tillräckligt och vi afsluta detta

kapitel om klosterlifvet med ett litet qui pro quo, som vi hittat

i en anekdotsamling:

En kardinal beklagade sig hos påfven öfver, att en viss

målare hade på sin tafla öfver yttersta domen lagt kardinalen

i helvetet.

»Jag beklagar detta mycket», svarade den helige fadren.

»Hade han lagt er i skärselden, så skulle jag kunnat läsa er

därur. Men ur helvetet? Nej, det är alldeles omöjligt, ty så

långt sträcker sig inte min makt».

*

Kap. IX.

Zerbst undergång.

Den lilla staden Zerbst blef alldeles förstörd kort efter

pistolsmeden Meijers och hans dotters flykt därifrån — och

underligt är att säga, att detta skedde, innan de mot hvarandra

tågande fiendtliga härarna möttes där.

Det var genom inre oroligheter, som Zerbst blef förstörd.

Ett sändebud från biskopen i Augsburg hade kommit till

staden i något ärende till klosterfäderna. Han skulle från Zerbst

fortsätta resan till Magdeburg.

Detta sändebud var en gammal man.

Denne plundrades och misshandlades, hvarför han genom

priorn i dominikanerklostret fordrade upprättelse.

Bud sändes till Magdeburg, som ännu var belamradt med

rykande grushögar och minor.

Sändebudet fordrade den upprättelse, som tillkom kyrkan

och riket att gifva.

Stadens honoratiores rådslogo äfven om, huru de å sin

sida skulle kunna upprätta den helige mannen, hvilken inom

stadens hank och stör blifvit så illa åtgången.

Då uppstod ett oväsen, af någon obetydlig anledning gifven

af någre kejserliga soldater.

Detta oväsen uppkom helt oförmodadt mellan köpare och

säljare i staden och utvecklades snart till en fruktansvärd

storm.

Marknadsklockan gaf signalen till upploppet.

Vid klockans ljud samlade sig borgarne skyndsamt, de i

staden varande kejserlige soldaterna, hvilka kommit till Zerbst

och utgjorde förtrupper till väntade afdelningar, grepo till

vapen och utan att någon kunde riktigt begripa, hvarom

frågan egentligen var, gjorde hvar och en sig färdig till

striden.

Den allmänna rörelsen var för stadens borgmästare en

gåta och ingen kunde gifva honom någon nöjaktig upplysning.

Då intågade i staden biskopens af Magdeburg manskap

och länsfolk och ställde upp sig framför domkyrkan. Borgmästaren

blef rädd och trodde, att hans lif var i fara, hvilket

var ett misstag, ty detta manskap hade tågat till staden för

att hjälpa till att skydda densamma mot svenskarna.

Emellertid härskade öfver allt i staden förvirring och

misstag och ingen visste säkert, för hvem eller hvarför han

var uppbådad till kamp.

Åtföljd af tvenne andlige män och utan andra vapen än

kristendomens, klädd i sin prästerliga skrud och med krusifixet

i handen störtade sig biskopens af Augsburg sändebud,

en bedagad och bräcklig gubbe, midt ibland folkmängden för

att genom fridens Gud göra slut på tvedräkten och afvärja

blodsutgjutelse.

Men det var omöjligt att dämpa den låga, som redan var

färdig att flamma upp.

Sinnena förblefvo i jäsning och oväsendet fortfor dagen i

ända och hela natten och dagen därpå spreds i staden fasa

och förskräckelse genom vederstyggligheter.

Denna dag, som var en söndag, öfverföll den alltjämt

vilseledda borgmästaren biskopens af Magdeburg folk samt lät

utanför domkyrkan och utan afseende på personen nedhugga

präster och lekmän.

Många gjordes till fångar, andra drefvos på flykten, andra

åter sårades.

Augsburgska biskopens sändebud undkom med möda och

på ett ömkligt sätt döden.

Krypande på händer och fötter, trampad af de sina och

af dem bortsläpad, på alla sidor omgifven af fiender och fasor

och blottställd för svärd och kulor blef han med mycket besvär

forslad öfver en hög mur framför högaltaret och sedan

in i sakristian.

Åtföljd af tvenne andliga män och utan andra vapen

än kristendomens ....

De kejserliga soldaternas antal ökades nu genom i staden

inryckande trupper och deras vilda larm och raseri satte hela

staden i förskräckelse och ingen, som kom i deras väg, blef

skonad.

Hus brändes ned, kyrkor och kapell vanhelgades, munkar

och nunnor plundrades och förjagades.

Var rofgirigheten mättad, så uppväcktes i dess ställe otukten

och de kränkta mödrarne måste blifva ögonvittnen till sina

barns bortförande eller mord.

Plötsligt ropades det:

-- Svenskarne! Svenskarne!

Svenskarne, som förut varit så fruktade, hälsades nu med

glädjerop af de arma stadsboarna, hvilka blefvo plundrade och

misshandlade af de trupper, som kämpade just för deras

egen tro.

Konung Gustaf Adolf var själf med sina gossar, då de

ankommo till Zerbst.

Han befallde genast, att staden skulle angripas och blef

af flyktingar underrättad om, att det var kejserliga soldater

som plundrade staden, hvilken likväl var katolskt sinnad.

Den första svenska afdelningen hade redan inträngt i staden,

då den sistnämnde underrättelsen träffade konungen.

Gustaf Adolf befallde då Helge Stål att med sin afdelning

följa kamraterna gifva dem kungens befallning, att de kejserlige

skulle drifvas ur staden eller nedhuggas och ingen pardon

finge gifvas. Invånarne skulle däremot skyddas.

Helge red tillsammans med sina män in i staden och

rapporterade konungens order.

Där blef ett förfärligt slaktande.

Invånarne drogo sig genast från striden och svenska och

tyska soldater tornade ihop med väldig kraft.

Striden varade ett par timmar, hvarefter svenskarne voro

herrar öfver staden.

De kejserliga jagades bort öfver fälten och massor af lik

täckte de trånga gatorna.

Det biskoplige sändebudet hade begifvit sig ur kyrkan och

låg utan all mänsklig hjälp blottad på allt och försmäktande i elände

på en af stadens gator, hvarifrån han blef upptagen och förd

ur staden till konungen, hvilken förbarmade sig öfver den

gamle mannen, lät förbinda hans sår och lämnade honom

eskort till Magdeburg, dit han fördes på det varsammaste af

svenska krigare.

Emellertid hade elden kommit lös i Zerbst och de från

misshandel räddade borgarne sågo nu, att ödeläggelse och nöd

ändock ej skulle undgå dem, ehuru orostiftarne nu voro drifna

ur staden.

Branden i Zerbst.

Den första blick, som hvar och en kastade på det hus,

som blifvit skjutit i brand, öfvertygade genast om, att den

största fara var å färde och väckte de mest oroande bekymmer.

Ofantliga moln af rök trängde fram genom taket och från

hela huset samt antydde, att elden vid sin första uppkomst

angripit ej allenast ett halmförråd på vinden, utan äfven andra

ställen i huset.

Det lilla olyckshuset låg i grannskapet af lägret.

En häftig nordostanvind drog öfver staden och denna

vind spred strax efter eldens början densamma ej allenast till

de närbelägna husen, utan äfven till dem, som lågo mera

aflägsna.

Svenskarne gjorde allt för att släcka elden.

Då man kom in i det antända huset för att släcka elden,

stodo redan de större väggarne i ljusan låga.

Brandsprutorna, hvilka inom några minuter släpades fram

öfver döda och döende från det närbelägna rådhuset, kunde

emellertid knappt befukta de ännu ej antända husen, emedan

stormens häftighet oupphörligt skingrade vattenstrålarne, innan

de hunno fram, hvaremot elden innan den första fjärdedels

timmen blef så våldsam, att den ej kunnat släckas, om äfven

sprutornas antal varit det dubbla.

I följd häraf insåg hvar och en vid första ögonkastet på

branden, att hela staden så att säga kommit ur askan i elden

-- den hade blifvit befriad från rofgiriga människors raseri,

men tillspillogifven åt eldens.

Det sätt, hvarpå elden förkunnade sig och de utomordentligt

hastiga framsteg densamma gjorde, bekräftade ty värr alltför

mycket denna farhåga.

Halmtaket å det hus, som blifvit skjutet i brand, slog genast

upp i full låga och de närmaste husen, hvilka äfven voro täckta

med halm, antändes hastigt liksom deras bakgårdar; ty som

våren hade varit ovanligt torr, så angreps allt trävirke

utomordentligt lätt af elden, hvarjämte halmförråd och becktunnor,

hvilka förvarades på vindarne, snart gåfvo elden ansenlig

näring.

Stormen grep de högt uppfladdrande lågorna och spred

dem ej allenast i alla väderstreck till de i samma kvarter

stående byggnaderna, utan dref dem äfven genast öfver den

tämligen breda hufvudgatan, så att ett därstädes stående med

halmtak försedt hus stod i ljus låga, innan tillräckligt med folk

kunde strömma till för att släcka.

Med hvarje minut visade sig en mängd ställen, som antändts

och under det att man genom ihärdig verksamhet lyckades

släcka tio af elden angripna ställen, hade lågorna antändt tjugo

andra längre bort belägna punkter.

Som inom kort ej allenast hufvudgatan på ömse sidor

jämte den stora Klostergatans hus stodo i lågor, utan elden

äfven hade angripit kyrkans och rådhusets torn i den så kallade

lanterninen samt klockstapeln, började hvar och en att förtvifla

om hjälp.

Den förfärliga röken och den odrägliga hettan förjagade

äfven de driftigaste bland släckningsmanskapet.

Man försökte hämma eldens framträngande, därigenom att

taken refvos ned och att trävirket öfverspolades med vatten

- men man lyckades ej i sina bemödanden.

Oaktadt de släckandes ifver och outtröttliga ansträngningar

fortfor elden således att rasa och trängde dem på alla sidor

tillbaka från den ena punkten till den andra, till dess att man

efter fem timmars tid, då stormen något minskades, kunde

taga sådana mått och steg, att den genom en mängd

tillströmmande friska trupper, som konung Gustaf Adolf sände

in i staden, ökade hjälpen kunde i sin fulla kraft och på alla

sidor behörigen användas.

Dylika ställen kunde man i alla händelser antaga till

femton, nämligen mot öfre stadsporten, där man rifvit ned

fyra hus och höll de sista brinnande husen genom vattenöfvergjutning

så i tygel, att lågorna ej kunde flamma upp till någon

höjd och ej heller antända hvarken de midt emot stående

husen eller dem, som stodo utanför staden på det så kallade

Rhenberget.

I tvänne dagar och tvänne nätter hade man här att arbeta,

innan man kunde tro sig säker, ty från denna sidan hotades

den så kallade gamla staden mest.

Till de för förstaden farligaste punkterna hörde nejden

kring hallrättshuset, hvarest kommunikationen emellan den

brinnande delen af staden och den ännu ej af elden angripna

lätt kunde förmedlas genom ett barkhus; vidare vid hospitalsporten

och omkring 50 steg därifrån vid grafven.

Det kostade otrolig möda och outtröttligt arbete att bibehålla

byggnaderna på dessa punkter.

Hallrätten, ett präktigt med skiffer täckt hus, måste

uthärda det härjande elementets angrepp ej allenast på framsidan,

utan äfven på hela vänstra gafveln och från torget.

Klockan vid pass 4 på eftermiddagen var redan den förnämsta

delen af Zerbst lagd i aska.

Eldhafvet hade liksom med ett störtregn af gnistor öfversköljt

hela gator och utbreddes till sex eller åtta hus på en

gång af den oupphörliga och med stor våldsamhet rasande

nordvestanvinden.

Hvilken skulle väl nu kunna lämna en beskrifning på det

rysliga skådespelet, då inom några timmar en så stor massa

af byggnader stod i en så stark låga, att, med undantag af

tegelsten, alla fasta kroppar, till och med graniten i byggnadernas

stenfot brast sönder, att vattnet i brunnarna blef ljumt, att

knappast tio af de i staden kvarstående hvalfven kunde anses

som säkra och att gnistor från branden tre gånger antände

hus i en liten by belägen en god halftimmes väg ifrån den

brinnande staden.

Öfver all beskrifning och föreställning var anblicken af

denna rysliga brand.

Lågornas smattrande på en plats, som höll en half mil i

omkrets, de instörtande tornens och husens brakande, af hvilka

de flesta voro tre våningar höga, de tjocka rökmassorna, de

många vagnarnas rullande, människornas sorl, de olyckligas

jämmer, allt detta framställde en tafla af sorg och bedröfvelse,

hvilkens intryck måste förblifva outplånligt hos hvarje ögonvittne,

men hvars beskrifning ej kan bli annat än högst ofullkomlig.

Bullret af branden i sin helhet liknade det af ett stort

fyrverkeri, hvilket på en sådan utsträckning som den brinnande

stadens, af bran nes på sina ställningar, samt fortfar att brinna

utan afbrott under en jämförelsevis lång tid.

Takets instörtande på kyrkan samt dennas tolf pelares

fall, hvilka på en gång störtade tillsammans förorsakade dessutom

ensamt ett sådant buller, att det ej kan jämföras med

annat än dånet under en jordbäfning.

*

De svenska soldaterna inlade, såsom förut är nämndt,

stor förtjänst vid hämmandet af branden och det var

ovillkorligen dem, som staden hade att tacka för, att ej hvarje hus

uppslukades af lågorna.

Carl! Carl Frisk, min som död trodde vapenbroder!

En bland de mest verksamma officerarne var den käcke

Helge Stål, hvilken med. sin afdelning af manskap gjorde under

af ansträngningar.

En gång under släckningsarbetet ropade han till sina män:

- Kommen med till det där lilla huset. Det är stängdt,

tyckes det; de arma satarne, som bo därinne, äro väl borta.

Huset brinner ned; men låtom oss rädda lösöret, om det är

möjligt!

Han ilade till det lilla huset. - Det var Josef Meijers hus.

Det var stängdt.

Dörren slogs nu in och främst af alla störtade Helge in,

men drog sig ögonblickligen tillbaka, då han stötte emot en

person, hvilken af knuffen föll i golfvet.

Helge vände sig om och ropade åt sitt folk, att det skulle

varsamt gå in, alldenstund det var folk därinne. Man måste

s)å ut fönsterluckorna och bereda dagsljuset och skenet af

branden inträde, så att man ej trampade ned någon. Helt

visst dvaldes sjuklingar i detta hus, menade Helge.

- Hjälp mig Helge! ljöd då en stämma, hvilken slog

Helges öra med glädje och bestörtning.

- Carl! Carl Frisk, min som död trodde vapenbroder,

utropade Helge och reste tillsammans med ett par af sina

män upp Carl Frisk, hvilken, då han funnit sig öfvergifven,

gått upp ur bädden och sett från fönstret upploppet och striden

samt brandens utbrott. Han gick ned och sökte komma ut;

men alla dörrarna voro stängda och luckorna för nedre

våningens fönster voro slutna och så hårdt tillskrufvade, att hans

medtagna krafter ej räckte till att vrida upp dem.

Han erfor, att branden tilltog för hvarje ögonblick i raseri.

Snart började det att spraka i knutarna på pistolsmedens hus.

Den sårade förnyade sina ansträngningar att komma ut.

Men förgäfves.

En dödsångest bemäktigade sig honom och han beredde

sig att dö en kvalfull död i lågorna.

Han gick åter upp i högan loftsburen och såg ut genom

dennas fönster, som ej var försedt med lucka. - Men han

såg nu ingenting annat än lågor, hvilka slogo upp på fönstret

slickande takåsen med sina skarpa tungor.

Någon räddning genom detta fönster var således otänkbar.

Hans ångest tilltog. Hans sår hade genom ansträngningen

gått upp och blödde, hvarigenom han mattades mycket och

krafterna aftogo i betydlig grad.

Han tänkte på jungfru Frida, hvilken han välsignade och

han förstod, att hon med våld blifvit bortförd. Han hade lärt

känna hennes milda och ädla sinnelag och tanken på, att hon

med flit öfvergifvit honom för att offra honom åt lågorna,

föll honom aldrig in.

Plötsligt hördes röster utanför porten.

Det var svenskar, som kommo! Han hörde det kära

språket.

Så fort hans krafter tilläto det, skyndade han ned till

porten.

Då for en glädjeblixt genom hans själ: Han igenkände i

den befallande stämman Helge Ståls röst.

Porten slogs in och genom brcehen störtade Helge in i

huset ej seende Carl, hvilken hade för svaga krafter för att

emotstå den stöt, som Helge gaf honom i mörkret.

Det var då den sårade bad:

- Hjälp mig Helge!

- Carl! Carl Frisk, min som död trodde vapenbroder!

utropade, som sagdt, Helge, och reste tillsammans med ett

par af sina män upp Carl Frisk, som mottogs med hurrarop

af Helge och hans män.

Carl fördes genast ur staden till lägret.

Hans sår förbundos åter och blodflödet stannades.

Han vårdades på det ömmaste och återfick inom kort

hälsa och krafter samt kunde snart åter deltaga i kriget.

Han fick sig en ny skara tappre män och de båda vapenbröderna

från Värend sökte åter att öfverträffa hvarandra i

i tapperhet och dödsförakt.

*

Zerbst blef förvandladt till en grushög med undantag af

någon liten del.

En af de kejserliga soldaterna, hvilken varit första upphofvet

till upploppet, innan svenskarne hunno till staden, blef

igenkänd och angifven för sitt befäl af stadens borgmästare,

hvilken fordrade näpst på honom. - Karlen blef äfven näpst

till lifvet. Han blef dömd till gatlopp, detta barbariska straff,

som fordom så mycket användes inom alla länders arméer.

Det torde här inte vara ur vägen att tala några ord om

ursprunget till det barbariska gatloppsstraffet, hvilket leder sitt

upphof från den grymma och ohyfsade medeltiden.

I kejsar Carl V:s tid voro de militära straffen blodiga och

omänskliga, men de drabbade inte så mycket den egentliga

soldaten, utan blott den gemene lansknekten och det icke för

någon förseelse i tjänsten och för att inskärpa subordination,

utan för egentliga brott, för elaka och skamliga gärningar.

Ett straff af denna art var att löpa emot spjut. Vid detta

straff tvingades den brottslige att springa på sina kamraters

utsträckta spjut, och således själf medverka till sin död.

Joh. Fromsbeyer har lämnat följande beskrifning på en

dylik exekution:

Då någon lansknekt hade begått en svår förbrytelse,

sammankallade kaptenen det kompani, till hvilket han hörde,

berättade för manskapet det föröfvade brottet och bad det

döma den brottslige att löpa mot spjutet. Hade de flesta

rösterna dömt den olycklige därtill, så tackade fänrikarne

(frambärarne) manskapet, att det varit så villigt, ärligt och

hedersamt att styrka och upprätthålla regementet. Därefter slängde

de tre gånger med sina fanor och tågade under musik med

kompaniet mot öster.

Under det att soldaterna därefter bildade häck, lät profossen

den arme syndaren bikta.

När bikten var slutad, ledde profossen den fångne midt

emot fronten af häcken och befallde trumslagaren att tre gånger

röra trumman. Därefter varnade han hvar och en att hafva

noga akt på häcken och sluta sig tätt tillsamman; ty eho, som

lämnar en sådan lucka, att delinkventen kan smyga igenom och

komma undan, skall i hans ställe undergå dödsstraffet.

Sedan detta skett, ledde profossen den olycklige tre gånger

fram och tillbaka genom häcken, på det att delinkventen

måtte bedja enhvar af kamraterna om förlåtelse och försoning,

ifall han någonsin med ord eller gärning händelsevis förolämpat

någon. Han själf förlät hvar och en de förolämpningar, han

tilläfventyrs lidit af dem. Dessutom intalade fänrikarne honom

tröst och mod och förmanade honom att vara tapper och

oförsagd.

Lansknektarne skulle löpa emot honom på halfva vägen,

spetsa honom på sina spjut och på detta sätt expediera honom.

Gatlopp.

Trumman rördes åter tre gånger, fänrikarne ställde

manskapet i dubbla rader och befallde, att spjuten skulle fällas.

Därefter förmanades de, att ingen skulle hysa något gammalt

agg i sitt hjärta till den dömde eller nu hämnas lidna oförrätter.

Fänrikarne ställde sig nu så, att de stodo med ryggarne mot

öster och vände spetsen af fanstängerna mot den arme dömde.

Därefter lade profossen kedjorna på honom, tog afsked

af honom, bad om föråtelse för all tillfogad oförrätt och vände

sig därpå till lansknektarne och bad dem icke harmas på

honom därför, att han förmanat och fört till döden en af deras

kamrater, emedan han varit tvungen att göra det för

regementets heders skull. Vidare sade han dem, att de nu hastigt

borde expediera den arme mannen.

Därefter ställde han den olycklige tjugo steg framför leden,

blottade öfre delen af kroppen, slog honom tre slag på högra

axeln i namn faders, sons och den heliga andes.

Slutligen vände han honom med ansiktet emot spjuten

och sade:

— Arma människa, gå nu på tappert!

Med ett häftigt språng måste nu den olycklige störta sig

emot spjuten.

Soldaterna kommo några steg emot honom för att med

så mycket större eftertryck ränna spjutet i bröstet på honom.

Då intet tecken till lif mera syntes, föllo alla på knä och

gjorde en kort bön till tröst för den afrättades arma själ.

Därefter ställde soldaterna sig på ett led och marscherade tre

gånger omkring liket. Skyttarne sköto tre salfvor och slöto

en stor cirkel med lanciererna. Profossen ställde sig i cirkelns

medelpunkt och tackade för den goda ordning, de iakttagit.

Liket kastades sedan i en grop och soldaterna marscherade

därifrån.

*

Kap. X.

Drabbningen vid adelsgodset.

Gustaf Adolf bröt upp från Zerbst, så snart elden därstädes

var begränsad, och de husvilla stadsborna visade honom

all aktning, samt uttalade högt, att de hade svenskarne att

tacka för, att elden ej helt och hållet förstört staden, hvarjämte

de uttalade en oförställd beundran öfver den hållning, som

svenska arméen intog och tackade för det beskydd, som

Gustaf Adolf gifvit de ur staden till svenska lägret flyktande

människorna.

Ej långt från Zerbst stötte Gustaf Adolf på en tysk

afdelning under Arnim, hvilken genom spejare utforskat, hvilken

väg Gustaf Adolf ämnade taga och därefter lagt sig i försåt

invid en befästad adelsborg, belägen i en skogstrakt.

Gustaf Adolf fick äfven genom spejare i sista ögonblicket

reda på, att Arnims styrka låg i hans väg.

Helst skulle han i detta ögonblick hafva velat undvika

strid; men han vågade hvarken taga en omväg eller vända af

fruktan att få fienden i ryggen.

Han gjorde därför halt och undersökte på en höjd tyskarnas

ställning, hvarefter han höll rådplägning med sina generaler

och aftalade med dem planen till angreppet, hvilket han

beslutat göra.

Angreppet skedde äfven, men afslogs modigt af de kejserlige.

Från ett batteri, som de uppställt emellan tvenne

Skogsparker, gåfvo de kejserlige en mördande eld på svenskarnes

högra flygel samt utbredde död och förödelse i deras led.

Men sedan svenskarne hämtat sig från första bestörtningen,

anföllo de detta batteriet med mycken beslutsamhet och intogo

detsamma genom storm efter en hel timmes strid och stor

manspillan.

Därmed var drabbningen ej på långt när afgjord, ty de

slagna flydde ej, utan drogo sig allenast tillbaka till

reservtrupperna och slöto sig till dem.

Gustaf Adolf sökte väl att kringgå dem, men han lyckades

ej däruti.

Denna oberäknade omständighet gjorde för dagen slut på

striden.

Knappast hade artilleriet upphört att spela, förrän de

kejserliga, hvilka voro lägrade liksom på en amfieteater, antände

en mängd vakteldar, hvilkas glänsande och likformiga sken

gaf åt höjden en förtrollande anblick, som ganska mycket

afbröt emot svenskarnes sorgliga bivuak, där soldaterna i saknad

af eld måste hvila i mörkret och endast höra de sårades

jämmer omkring sig.

Blott ett ringa antal af de beklagansvärda krigarne kunde

slå bort tankarne på den inbrytande dagen och öfverlämna sig

åt sömnen.

De flesta försatte sig i tankarna hem till det älskade fäderneslandet

till sina släktingar och vänner; och tanken på, att de

måhända aldrig mer skulle återse dem utan på det ställe, där

de nu lågo bivuakerade, möjligen nedskjutas af en öfvermäktig

fiende, sänkte dem i djup bedröfvelse.

I en så dyster sinnesstämning blefvo de i daggryningen

uppkallade af trumhvirflar. - Officerarne ropade till vapen,

soldaterna trädde i gevär och alla insågo, att ej något annat

val blef dem öfrigt än att segra eller dö. - Och väl under

vapen återkom i deras bröst det för några timmar domnade

modet.

Solen gick upp bakom ett dystert moln, hvilket dock snart

skingrades.

Bländande glänste då gevären i solstrålarne.

I slagordning stodo båda härarne emot hvarandra; artilleristerna

väntade med luntorna bakom sina kanoner; alla af bidade

under fruktan och hopp stridens början.

Klockan blef sex.

I samma ögonblick dånade ett kanonskott från det största

svenska batteriet. Detta skott följdes af flera och besvarades

våldsamt af de kejserliga batterierna.

Tyskarnes center angreps först och en liten kyrkby invid

slottet stormades.

Denna stormning befallde Gustaf Adolf, isynnerhet för att

de kejserligas största batteri, hvilket under tvenne timmars tid

spridt död och förderf bland svenskarne, skulle eröfras.

Efter en häftig strid blef detta batteriet äfven eröfradt af

Helge Ståls skara och kanonerna vändes mot tyskarna själfva.

Slaktningen syntes nu vara förlorad för de kejserliga.

Men Arnim förstod, att å nyo upplifva sina krigares mod.

Han förde dem åter i striden och sökte att återtaga den

förlorade, starka positionen.

Många hundra tyskar skötos ned vid foten af förskansningarna;

men ingenting kunde afskräcka dem och det lyckades

slutligen Arnim att åter fördrifva svenskarne.

Arnim sökte nu att begagna sin vunna fördel, lät reserven

rycka fram och anföll med hela sin styrka svenskarnes center.

Redan hade det nästan lyckats honom att genombryta

svenska arméens linier, då lik en åskby Lennart Torstensson,

hvilken uppehållit sig i närheten och kallats till platsen af

skottväxligen ilade fram med 80 kanoner och ryckte Arnims

seger honom ur händerna.

Från drabbningen vid adelsgodset.

I två timmars tid höllo de kejserliga stånd såsom klippor

emot den häftigaste kanoneld och läto skjuta sig till döds utan

att vika.

Slutligen svigtade de dock.

Detta afgörande ögonblick begagnade Gustaf Adolf för att

återtaga den stora förskansningen.

Han lät anfallet ske ånyo medelst en brigad af Smålands ryttare

och främst af alla störtade Helge Stål åter upp mot batteriet.

Hela den nejd, som stormades, syntes vara ett rörligt

järnberg.

De i solen glänsande gevären och svärdsklingorna, hjälmarne

och rustningarne nästan fördunkla elden från kanonerna,

hvilken spred död åt alla sidor och gaf redutten utseendet af

en vulkan under utbrott.

Äfven tyska fotfolket, som stod bakom en däld, dit rytteriet

ej kunde framtränga, underhöll en så mördande eld på de

småländska ryttarne, att dessa måste draga sig tillbaka.

Skummande af raseri, utropade Helge Stål, när han måste

retirera:

- Vore blott Carl Frisk på benen, så skulle inte den

lede själf kunna jaga oss härifrån. Då skulle vi visa de fördömda

papisterna, hur ett par Värendspojkar kunna slåss!

Gustaf Adolf sände nu i elden en afdelning fotfolk, som

understöddes af en annan brigad smålandsryttare och lyckades

det ändtligen svenskarne att bemäktiga sig ingången till

redutten och att stöta ned kanonservisen.

Men därmed var likväl striden icke slutad.

Kejserliga kyrassierer ryckte nu fram för att återtaga

förskansningarne.

Mot dessa kyrassierer ilade nu Helge Stål med sin styrka,

som något hunnit hämta krafter, och nu uppstod mellan dessa

styrkor en förfärlig strid, hvilken fortsattes med största förbittring

å båda sidor, till dess slutligen de kejserliga kyrassiererna

nödgades vika.

Det inre af de stormade förskansningarna framställde en

fasansfull anblick. Liken lågo hvarftals på hvarandra och bland

dem funnos inånga ännu lefvande men svårt sårade krigare,

på hvilkas rop man ej gaf akt.

Vapen af alla slag lågo strödda på marken. Bröstvärnen

voro till hälften förstörda och skottgluggarne kunde igenkännas

endast på kanonerna, af hvilka de flesta voro kullstörtade och

lösrifna från de sönderkrossade lavetterna.

Under konungens eget och Torstenssons befäl framträngde

emellertid svenskarne ända till midten af den fiendtliga linien

och tvungo slutligen de kejserliga att vika.

Men ännu var segern ej tillfyllest vunnen.

Tvenne redutter hade visserligen blifvit tagna från de

kejserliga; men en tredje återstod ännu och denna låg på en

genom en djup dalsänkning otillgänglig höjd och underhöll

en ständig eld på svenskarne, hvilka trodde, att skjutandet

skulle af sig själft upphöra, emedan de voro öfvertygade om,

att arméen var stadd på återtåg.

Men de misstogo sig.

Kanondundret fortfor ända till det inbrytande mörkret

och i hvarje ögonblick föllo nya offer.

Svenskarne måste först inställa sin eld och nu tystnade

ändtligen de fiendtliga batterierna.

Väderleken hade hela dagen varit vacker; men mot natten

blef det kallt och fuktigt.

Svenska arméen bivuakerade på det vunna slagfältet, men

tillbragte en ryslig natt.

Människor och hästar hade efter en så hård dag ej något

att äta och måste af brist på bränsle med smärta erfara hela

strängheten af en kall och regnig natt.

Dagen därpå måste vapnen åter tillgripas; men hvad man

redan föregående dagen väntat, hade verkligen skett om natten.

Arméen hade dragit sig tillbaka och åt svenskarne öfverlämnat

hela slagfältet, hvilket framställde en rysansvärd anblick.

På en ganska lång sträcka fanns knappast något ställe,

som inte var betäckt med döda eller sårade.

Man såg platser, där de söndersprängda bomberna hade

nedgjort både människor och hästar.

På flera ställen såg man hela berg af lik och det ringa

rum, de lämnade mellan sig, var öfverströdt med spillror af

lansar, gevär, hjälmar, splittrade svärd, kyrasser m. m.

Det inre af dalsänkningarne företedde ett nästan ännu

rysligare utseende. Nästan alla sårade hade krupit tillsammans

dit, emedan de hoppades att där vara säkrare än annorstädes.

Större delen omkom likväl därstädes; men de, som öfverleft

kölden och den fasansfulla natten, summo i sitt blod,

och uppfyllde luften med sina jämmerskri samt anropade

segervinnarne att göra slut på deras förskräckliga lidande.

Gustaf Adolf tog det öfvergifna slottet i besittning och

hvilade ut där ett par dagar samt lät sina trupper, hvilka han

på det högsta berömde, äfven hvila samt proviantera, hvarjämte

fältskärerna gjorde allt för att förbinda de sårade, oberoende

af på hvilken sida de kämpat.

*

Kap. XI.

Kapten von Creutz.

Gustaf Adolf hade tågat med sina trupper till Werben och

där slagit ett fast läger, beredd att när som helst möta

Tilly och hans järnklädda män.

Ej långt från Werben låg det stolta adelsgodset Zauberfels,

hvilket innehades af den gamle Ragnar Pantzar, som bodde

där tillsammans med sin dotter Maria, en ädel jungfru, hvilken

var älskad och afhållen af allt folk på godset.

Vi införa läsaren i en af de vackra salarne på godset

Zaubersfels, hvilken är möblerad på det stela sätt, som utmärkte

denna tid och är försedd med familjeporträtt, hvilka sitta rad i

rad på alla väggarne.

I denna sal vandrade fram och åter baron Pantzar hvälfvande

sina tankar och plågad af ledsnad.

Hela trakten var protestantiskt sinnad och ansåg Gustaf

Adolf och hans svenskar såsom sina befriare. Därför hade

äfven de trupper, som trakten uppställt, slutit sig till

svenskarne och gjort gemensam sak med dem.

En kår, kommenderad af kapten von Creutz, hade följt

med Torstensson och deltagit i den strid, som är beskrifven i

det föregående kapitlet.

I denna strid hade kapten von Creutz blifvit sårad och

alldenstund han var väl bekant med baron Pantzar på Zauberfels,

hade man på hans begäran fört den sårade dit, där han

äfven vänligt blifvit emottagen och där han fått sina sår läkta,

så att han nu i medio af juni månad var så godt som återställd.

Men vi återvända till baron Pantzar, där han går fram

och åter i den med familjeporträtt prydda salen.

- Allt tyngre och tyngre trycker mig denna obarmhärtiga

ledsnad, hvilken sveper sig kring mig som ett nattsvart moln

kring solen, hviskade han för sig själf. Ålderdomen gör mig

Slottet Zauberfels.

omöjlig för vapenföring och jag måste här bida overksam,

under det att striden rasar kring mig. - Jag finner allt i denna

tid förvirradt, allt tyckes vilja störta tillsammans och den råa

kraften bygger sig hednatempel på minnena af sköflad lycka

och af skändad religion. - Religion! - Man strider fördess

frihet; men jag har ej svärd i min hand; min arm darrar och

förmår ej höja sig för att slå till.

Han blickade upp på familjeporträtten och sade:

- I blicken stolt framför er, I ädle hädangångne! Ert

minne är den luft, jag andas och jag vet och känner, att jag

är eder en värdig afkomling, ehuru jag numera tvingas till

overksamhet.

Nu öppnades en af dörrarne och kapten von Creutz trädde

in hälsande:

- God afton, herr baron!

- God afton von Creutz, svarade baronen. Ni har varit

ute och gått och tagit er en längre promenad än vanligt, kan

jag finna.

- Ja, jag sträckte verkligen i eftermiddag ut min vandring

ovanligt långt.

- Nå, det gläder mig, att edra krafter börja återkomma

och att edra blessyrer blifvit så snart läkta.

- Läkta äro de visserligen inte helt och hållet; men de

voro ju aldrig af någon farligare beskaffenhet. Det var blott

den ymniga blodförlusten, som tvang mig att hålla mig i stillhet.

Och jag tackar er för den gästfrihet och den vård, som beskärts

mig i edert hem och påskyndat min förbättring.

- Jag ber! Illa vore det, om ej en tapper ädling skulle

finna det skydd, han behöfver i nöden, under mitt tak. Men

från det ena till det andra. Ett underligt krig är det, som nu

redan öfver ett årtionde rasat i vårt arma fosterland. Man

talar om seger och oupphörligt om seger; men själfva segern

är, synes det mig, blott en blomma utan frukt, en blodig ros,

som prålar i hjältens dyrt köpta lager. Protestanter och

papister förgöra hvarandra, nya skaror uppstå i de frigjordas

ställe och under tiden sargas vårt land på det grymmaste. -

Gud allena vet, hvad det skall blifva af vårt arma Tyskland,

om detta slaktande skall fortfara.

- I sanning, herr baron. Ni har fattat saken från dess

rätta synpunkt. Hvem önskar inte ett slut på detta krig, som

nu snart i tre lustrer plågat vårt folk. - Svenskarne, våra

bundsförvanter, tränga fram ... till religionens ära, säger man ...

af ärelystnad och vinningslystnad, hviska andra, under det att

de kejserliga trupperna med sina åt den heliga jungfrun vigda

fanor vada i blod och ej äro så nogräknade om, antingen det

är papister eller protestanter, som af dem plundras och dödas.

Ett sorgligt krig är det förvisso — och dock — — —

— Ni tystnar?

Jag tackar er för er gästfrihet.

— Ja, jag hejdade mig, men fortsätter nu, — dock hade

lugn kunnat ernås för ett vida bättre köp än detta slaktande

och sköflande.

— På hvad sätt?

- Jo, om man, i stället för att oupphörligen slakta hvarandra,

gjorde å ömse sidor några mellangifter.

- Mellangifter?

- Ja, hvarför kunna ej papisterna tillåta protestanterna

att i frid ha sina gudstjänster och hvarför kunna ej protestanterna

tåla, att papisterna korsa sig och tillbedja den heliga

jungfrun?

- Men prästväldet! Förtrycket!

- Aba!

- Ett af partierna måste vika!

- Nå, då voro det skäl för några behjärtade män att

ställa sig hos det starkaste, hvilket det än nu vore och hjälpa

till att göra slut på det svagare.

- Ni talar hädiskt!

- Visst inte hädiskt, men kanske för mycket uppriktigt,

herr baron.

- Jag förstår er inte; men jag varnar er för att vara för

frispråkig. Folket kunde - - -

- Jag fruktar intet. Jag säger ej mer, än hvad jag kan

stå för.

- Ännu en gång: Jag förstår er inte.

- Ni lefver här för afskildt på ert vackra Zauberfels, herr

baron. Tillåt mig säga, att en person med ert anseende och

eder erfarenhet borde sätta sig i förbindelse med dem, som

ha politikens trådar mellan sina fingrar. Er ljusa blick, edra

insikter, ert aktade namn och minnet af den fasthet, som ni

i er krafts dagar städse ådagalagt skulle bli ett godt stöd för

dem, som vilja Tysklands väl och - - -

- Nej, nej, min bäste kapten. Det är försent att släcka

stridens låga. En af parterna måste först bli tillintetgjord. -

I sanning! Slumpen kastar tärning om, hvad tapperhet och

järnfast vilja skördat. Sansade råd finnas ej vid hofven, där

äfven pröfvad trohet aktas som intet. Så är det inte blott i

Wien utan äfven i de kurfurstliga och hertigliga hofven nu

för tiden och - då är det bäst att vara glömd, som jag är det.

I detsamma anmälde Jakob, baronens gamle väpnare, att

en person önskade tala med honom, hvarför von Creutz blef

lämnad ensam i salen.

- i38 -

När kaptenen blef ensam, sade han för sig själf:

- Han förstår mig inte, den stolte gubben. Stolt och

missnöjd hvälfver han i sitt sinne tankar, h vilka tära på hans

lifskrafter och han har en slags njutning af att tala om, hur han

plågas. - Den gamle ufven är helt visst mera äregirig än

han vill påskina. Och nu, först nu, skulle han kunna svinga

sig upp till nästan oerhörd makt - vid min sida - - -

Jag behöfver honom; men jag törs ej vara för frispråkig.

Finge jag honom blott att erbjuda Gustaf Adolf sitt slott som

bostad, under det att trupperna ligga här bredvid vid Werben,

så vore allt väl beställdt, om den ljushårige fursten mottoge

anbudet - - Sedan skulle jag sköta om resten. - Hur var

det jesuiten skref?

Han vecklade upp ett papper, hvarpå följande var skrifvet

i chiffer, hvars klaf han hade på en liten benskifva, hvilken

skickligt var gömd i hans gehäng:

»Tag svenska kungen helst lefvande, annars död, och ut-

lämna honom till Tilly. Ett grefskap är belöningen för denna

gärning till Guds moders ära.

Myosotis».

- Ett grefskap! Ja jag skall vinna det, liksom jag tror mig

om att vinna Maria, min värds vackra dotter. - Jag måste

äga båda; men för att vinna dem måste jag först vinna gamle

baronen för mina planer. - Men han är så betänksam och

kall den gamle. - Skall jag ej vinna denna gubbe? - Skall

jag nödgas försaka Maria, hans hulda dotter, som tagit mitt

hjärta med storm? - Nej - vid den brinnande afgrunden,

nej! - Jag vill trotsa allt - allt, och slita sönder hvarje

band af fördom, hvarigenom människor göra hvarandra till

slafvar - ja, jag vill våga en holmgång mot dessa trälar, som

släpa fram sitt lif i suckan under ok, som de själfva smidit

åt sig själfva. Lömska bud, som lyckan gifver mig, hvad kan

du skänka mig! . . . Hvad ger du mig för långa år af kval

och möda?... En graf och intet mer! . . . Mitt tålamod är

länge nog pröfvadt af den blinda guddom, som man kallar

lycka! - - Nu fångar jag dig om ock det gäller mitt lif;ty utan njutning är lifvet utan värde. - Jag spelar ett högt

spel! Svenska kungen, samtidens afgud, är insatsen i detta spel!

Under det kaptenen yttrade eller rättare tänkte dessa ord,

öppnades en af dörrarna till rummet och genom denna in-

trädde en fager skepnad. Det var jungfru Maria Pantzar, slotts-

herns enda dotter.

Hon gick direkt fram till kaptenen och räckte honom

sin hand, sägande:

- God afton, kapten von Creutz.

- God afton, stolts jungfru.

- Har ännu intet sports från svenska lägret vid Werben?

- Nej intet. - Ej ens dånet af kanonerna eller bössorna

från strof kårerna ha förnummits.

- Åh, hvad det måste förefalla er tungt, herr kapten,

att liksom en fånge overksam dväljas här bland oss och skild

ifrån edra kamrater inte få dela deras faror och ära!

- Ack, ädla jungfru svarade kaptenen smilande, om

all fångenskap vore så ljuf som den, i hvilken jag har råkat

komma här på Zauberfels, så bytte jag sannerligen inte bort

den mot friheten eller ärans lager, hur afundad än denna är.

- Nej, nej, herr kapten, utropade jungfru Maria, ni får

inte säga sådana artigheter, ni får det inte af aktning för er

själf och för äran.

- Ert svar är stolt och anstår er, stolts jungfru. - Men

likväl! - Bör ett hjärta, hvilket, såsom nu är fallet med mitt,

flödar öfver af tacksamhet och värme, tillrättavisas?

- Förlåt mig. Jag ville inte såra er, herr kapten, sade

jungfru Maria och slog ned sina ögon. Jag visste inte... jag

trodde inte . . . Usch, hvad ni gör mig förvirrad!

- Ni visste inte, sköna jungfru! Ack, så vet då: Mera

djupt och farligt är det sår, som mitt hjärta undfått i striden

mot er skönhet, ädla jungfru, än den blessyr jag erhållit på

min kropp i striden mot papisterna. - Jag är er sårade fånge,

hulda jungfru, och jag ber er inte om frihet.

- Herr kapten!

- Gif mig er kärlek eller gif mig döden! . .. Ni vän-

der bort från mig ert sköna anlete, edra blixtrande och eldiga

ögon, hvilka värma ...- 140 -

- Sluta, sluta herr kapten! bad jungfru Maria och utan

tvifvel skulle hon ha lämnat rummet, så framt han inte hållit

hennes hand så hårdt, att hon inte annat än genom en kraft-

yttring kunnat få den loss.

Mot sin vilja måste hon således stanna och höra på ho-

nom, hur han talade om sol och värme i hennes närhet, om

natt och graflik kyla i hjärtat, då hon var borta o. s. v.

Det bekom honom intet, att han såg, hur den stackars

flickan plågades. Han tiggde det oaktadt om hennes hjärta

och upphörde därmed icke en gång då, när hon sade honom

klart och tydligt: Nej?

Han fortfor det oaktadt att tigga om hennes kärlek.

Då bad jungfrun:

- Var ädelmodig, herr kapten! - Tala ej mer i detta

ämne! - Hjärtat kan ej tvingas.

- Nej, ni har rätt, jungfru Maria! Hjärtat kan ej tvingas.

Mitt hjärta kan ej tvingas att förgäta er - det skall förvissna,

då ni skjuter mig från er.

- Ånej, herr kapten! Skönt vinkar er ärans bana och

ert hjärta bör lifvas af höga plikters bud . . . och denna stund

må förglömmas - eller bli ett dunkelt minne i er själ. -

Släpp min hand!

- Nej, nej, Maria, ni skall. . .

Han ryckte henne hastigt till sig och slöt henne i sina

armar, från hvilka hon emellertid frigjorde sig.

- Ni glömmer er, herr kapten! sade hon stolt. - Men

jag vill likväl ej glömma, att ni är vår gäst!

Hon lämnade kaptenen ensam.

- Min skall du dock bli, stolta kvinna! sade den tillbaka-

stötte friaren bitande samman tänderna af förbittring. Han

hade inte ro inne, utan gick åter ut ur slottet, denna gång

ej sträckande sin promenad längre än i parken.

På slottstrappan mötte han baronens gamle väpnare Jakob,

hvilken misstroget såg efter honom inom sig tänkande:

- Min själ jag tror den där mer än jämt. Hade han

inte uniform, så kunde man tro, att man fått en jesuit i huset.

- Om nätterna smyger han sig bort och dröjer borta flera

timmar. - Det står ej rätt till. Kommer han att stanna länge- 141 -

här, måste jag säga honom, hvad jag sett och tänker, ehuru

jag vet, att jag får prygel för det. Men det kan inte hjälpas.

Jakob var en gammal man och hade sedan han var yng-

ling tjänat baronen och deltagit i alla hans fälttåg och stra-

patser. - Han var enkeman och hade en son, hvilken som

Ni glömmer er, herr kapten, sade hon stolt. - Men jag vill

likväl ej glömma, att ni är vår gäst.

soldat och kallad Rapp stod i provinsens protestantiska trup-

per, samt tjänade närmast under en löjtnant Werner, en son

af folket, hvilken i uppväxtåren lekt med jungfru Maria och

fullväxt anhållit hos baronen om hennes hand, men blifvit

afvisad.____ T /f O ____

Då hade han med blödande hjärta gifvit sig till arméen

och ej sedan visat sig i sin hemtrakt, men utmärkt sig för

tapperhet och dygd på olika platser inom Tyskland. - För

tillfället låg hans skara tillsammans med svenskarne i Werben.

Fram på dagen knackade någon på dörren till Jakobs

rum i ena slottsflygeln.

Jakob var inne och skyndade sig att öppna dörren, då

han till sin glada förvåning fann, att det var löjtnant Werner,

som kommit.

- Guds frid, käre Jakob. Det var länge, sedan jag såg

ert ärliga ansikte.

- Gud tröste mig! Det är löjtnant Werner!

- Ja, ja! Så är det! - Jag kommer från Werben för

att tala med baron och jungfrun.

- Få vi lukta krutrök här ?

- Det är troligt! Anmäl mig!

- Ja, herr löjtnant. Men säg mig först, om min son

är vid lif.

- Det är han.

--Och förhåller sig bra?

- Ja, gamle Jakob, han är min raskaste gosse.

- Gud välsigne er för det ordet, herr löjtnant!

Han gick för att anmäla löjtnanten för baronen och jungfrun

och under tiden såg Werner ut på borggården och till parken,

sammanträngande inom sitt bröst de många minnen, som åter-

seendet af de kära platserna upplifvade. - De voro glada,

dessa minnen - utom ett: Minnet af den dag, då han af

baronen blifvit afvisad, därför att han dristat sig att begära sin

förnäma bardomsväns hand.

Efter en stund kom Jakob tillbaka och hämtade löjtnant

Werner, hvilken blef införd i ett litet kabinett, där familjen

ofta plägade samlas. - Där fann han nu jungfru Maria och

hennes far; den förra vackrare än någonsin, den senare betyd-

ligt ålderstigen i jämförelse med, livad han var, då Werner

såg honom sist.

Det gafs emellertid ej tid till betraktelser, ty baronen gick

emot honom, räckte honom sin hand, sägande:- Välkommen, löjtnant Werner! Det fägnar mig att Se

er rask och oskadd. Hvad har förskaffat oss nöjet af ert

oväntade besök?

Sedan löjtnanten hälsat på honom och jungfru Maria, sva-

rade han:

- Herr baron! Svenske konungen ligger med sina trup-

per i Werben och oss är äfven plats gifven därstädes. - Tilly

nalkas. Strof kårer svärma dagligen omkring och närma sig oupp-

\

Gud tröste mig! Det är löjtnant Werner!

hörligen Zauberfels. Man har trott sig märka, att klostret här

borta vid bergsfoten intagit garnison och kanske striden upp-

blossar just där. - De svenska krigarne Carl Frisk och Helge

Stål - af konung Gustaf Adolf kallade de trappraste bland de

tappre - företaga dagligen rekognosceringar åt detta håll och

i synnerhet på klostret hålla de sina ögon. De ha flera gån-- 144 -

ger önskat att undersöka det; men konungen, hvilken i själ

och hjärta är en fridens man, har förbjudit allt våld mot det-

samma, så länge ej någon fientlighet visas därifrån. - Af allt

att döma är det emellertid inga gudsmän i den där gråa och

dystra byggnaden och strid är att befara livarje dag. - Jag

har därför velat varsko er, herr baron. Ty ert slott är obe-

fästadt. Ingen garnison finnes här och det kan inte försvaras

af ert gårdsfolk, om fienden löper an mot det för att här finna

trygghet.

- Hvad vill ni då, jag skall göra?

- Ställ slottet under konungens af Sverige beskydd och

drag eder med eder dotter tills vidare undan till någon ringa

boning. - De ringa boningarna skonas af Tillys banditer,

men slotten plundras.

- Jag är er förbunden för er godhet, löjtnant Werner,

sade baronen rörd. - Det, som passerat oss emellan, skulle

knappast gifvit mig skäl att hoppas på en uppmärksamhet,

och ännu mer på en om vänskap tydande omtanke från er

sida om mitt huses väl.

- Herr baron, svarade Werner något skarpt, tvifla inte

på ett redligt hjärta. - Visserligen har er stränga stolthet

kostat mig mina skönaste och ljufvaste förhoppningar; -

men hur mycken tacksamhet från mina barnaår är jag dock

ej eder skyldig. - - Men - tiden hastar herr baron. -

Tillåter ni att jag med några mäns betäckning skyddar er, jag

vill genast föra er till säkrare plats.

- Jag tackar er för detta vänliga anbud, som jag mera

för min dotters än min egen skull antager.

- Var då god och samla ihop edra dyrbarheter och

värdepapper, samt gif mig en skrifvelse till svenske konungen,

däri ni ställer slottet under hans beskydd, så skall jag vid åter-

komsten till lägret genast lämna hans majestät densamma och

helt visst skall ni sedan finna ert slott oskadadt, när trakten

blifvit befriad från papister.

- Ja, jag lyder er, herr löjtnant, äfven om faran ej är så

stor, som ni föreställer er den. - Gör dig i ordning Maria!

tillade han, vänd till sin dotter.

-- Hon steg upp och lade sin hand i Werners, sägande:- 145 -

- Gustaf!

- Ädla jungfru!

- Ack, kalla mig inte så! säg Maria, som fordomdags,

då vi lekte tillsammans ibland parkens trädstammar. Tack för

all vänskap nu och då!--------

- Skynda dig, Maria! sade hennes far.

- Ja, tiden ilar och kallar mig hän till mina plikter.

Skynda, jungfru Maria. . *

- Åter detta »jungfru!» - Ack! - - - Men jagskall

inte klaga. Lik en matyr har jag lidit och lider under hjärtats

bödlar.

- Maria! varnade hennes far, illa till mods.

Då tog Werner till orda, sägande:

- Stolts jungfru! Det finns blott en enda bödel, för

hvilken människohjärtat måste frukta; och denna bödel är

ångern öfver våldförda plikter.

- Så talar en man! sade baronen.

- Vi ha en gemensam plikt, jungfru Maria, fortsatte

Werner, plikten att glömma vår ömsesidiga kärlek - må vi

ej våldföra den. - Jag har äfven en annan plikt, som kallar

mig, dit faran väntar.

- Hur rysligt att åter skiljas för att måhända aldrig mer

på jorden återse hvarandra. - O, milde Gud!

Hon trotsade sin fars blickar och kastade sig till Werners

bröst, samt grät bittert.

I detta ögonblick rördes sakta en af dörrarne till kabinettet,

Det var kapten von Creutz, som såg in genom dörröppningen

och sålunda blef vittne till denna ömma scen.

Baronen var mycket illa till mods öfver sin dotters be-

teende; men han intogs af beundran för Werner, hvilken sade:

- Adla jungfru! Inom hela Tyskland finnas sedan åratal

mödrar, döttrar, systrar och älskarinnor, hvilka yttra samma

ord, söm dem ni nyss sade. - Väl synes det öde varahårdt,

hvilket på detta sätt sliter vän ifrån vän, far från dotter, man

från hustru, bror från syster; men förtrycket är ännu hårdare

och religionsfriheten, hvilken sitter inom lås och bom, väntar

på befrielse och frihetens rätt är mera helig än skilsmässans

hårdhet.

Hjeltekonungen. 19

Hon trotsade sin fars blickar och kastade sig till Werners bröst.

__ I47 -_.

- Hur ädelt du talar, Gustaf, sade jungfru Maria. -

Förlåt mig min svaghet. Jag vill inte klaga mer! - Din

plikt kallar dig I Jag känner äfven min.-Jag är stark ånyo.-

Frukta inte, att jag skall klaga, om min Gustaf faller på ärans

fält för friheten och våra fäders tro!

Hon reste sig upp från sin barndomsväns hjärta och gick

ut att ombesörja inpackningen af sina nipper och dyrbarheter.

I dörren mötte hon kapten von Creutz, hvilken låtsade

komma utifrån. Ingen visste, att han lyssnat.

Han hälsade löjtnant Werner och ställde därefter sitt tal

till baronen, hvilken han meddelade, att han nu kände sig så

pass återställd, att han kunde bege sig till lägret.

-" Det gläder mig, herr kapten, svarade baronen.

- Jag har nu endast att tacka för visad gästfrihet och

omvårdnad.

- Det har varit oss en glädje att få vårda en af våra

män, försäkrade baronen.

- Och till sist en bönl

- Tala!

- Herr baron, sade von Creutz, ert slott är stort och

praktfullt, dess läge underbart, hvarför det gör väl rätt för

namnet Zauberfels, ty här är verkligen förtrollande. Det skulle

anstå en konung att residera här och jag vågar bedja er, att

i ert namn få erbjuda konung Gustaf Adolf detta slott till

högkvarter, medan hans majestät har sina trupper i Werben.

- Jag tänker, att hans majestät genom sina kunskapare

redan tagit Zauberfels i betraktande men funnit det vara mindre

passande till högkvarter - det ligger ju äfven bra afskildt för

att vara lämpligt för sådant ändamål. - - Men vare därmed

hur som helst. Genom löjtnant Werner är mitt slott ställdt

under hans majestäts beskydd - ert erbjudande kommer alltså

för mycket post festum, herr kapten. - Men till en annan

sak. - När lämnar ni Zauberfels?

- I dag!

- Det passar utmärkt. Jag drar mig nämligen för någon

tid tillbaka från slottet.

- Ni, herr baron?

-Ja!— Hvarför?

— På min vän Werners råd.

— Ett konstigt råd. — Är herr löjtnanten kommendant

på slottet?

— Löjtnant Werner är min bepröfvade vän, svarade

baronen afklippande samtalet. — Farväl, herr kapten!

— Kaptenen fann sig utvisad; men innan han gick

frågade han:

— Törs jag fråga, hvart kosan ställes?

— Dit löjtnant Werner för mig och min dotter, svarade

baronen, snäft och vände ryggen åt kaptenen, hvilken med

harmen i hjärtat och hatisk på Werner lämnade kabinettet

samt en stund därefter slottet.

Werner hade strukit ett streck öfver hans plan. Baronens

flykt omöjliggjorde en inbjudan från honom till konungen, som

således denna gång skulle skyddas från att fastna i ett nät,

hvilket från början blifvit bundet af pater Myosotis, hvilken

flyktat från Zerbst till det kloster, om hvilket löjtnant Werner

talat.

Kaptenen svor hämnd och så väl löjtnant Werner som

baronen och jungfru Maria, hvilken han sett ligga vid den

förhatlige löjtnantens bröst, skulle bli offer för hans vrede.

*

Kap. XII.

Skogstorpet.

Undangömdt bland buskar och träd låg i en liten dal ett

godt stycke från Zauberfels slott men på jord, tillhörande

detta vidsträckta gods, en liten stuga, hvilken af ägaren till

nämnda slott var såsom så kalladt undantag gifvet åt en medel-

ålders kvinna, kallad mor Karin, hvilken bodde där tillsammans

med sin dotter Annchen, en fager och dygdig tös, till hvilken

nog mer än en af traktens unga män skulle ha haft ett godt

öga, om inte det långvariga kriget tvingat dem att mer tänka

på vapenlek än på kärlek.

Annchen själf var rätt glad åt, att hon inte blef besvärad

af några friare, helt enkelt därför att hon hade ett tycke, ett

olyckligt tycke: Hon älskade löjtnant Gustaf Werner liksom

jungfru Maria Pantzar, med hvilken äfven hon som barn lekt

i Zauberfels park.

Samma dag, som de i föregående kapitlet omtalade hän-

delserna tilldrogo sig på slottet Zauberfels, satt mor Karin vid

sländan i sin stuga, då Annchen kom in med en knippa skära

rosor, hvilka hon tagit från en i stugans närhet blommande

rosenbuske.

-- Se, hvilka vackra blommor jag plockat, mor, sade hon

och slog vatten i en bägare samt satte blommorna i densamma

och ställde den på bordet. - Så härlig sommaren ändå är!

tillade hon.

- Ja, gläd dig mitt stackars barn, så länge sommaren

varar, sade mor Karin under en halfkväfd suck. Dess fröjd

är kort, snart förblekna rosornas vackra blad och endast tornet

öfvervintrar.

- Min goda mor, sade det älskliga barnet, du har dock

mången gång sagt mig, att, om jorden än härjas af höstens

stormar och om himmeln döljes af dystra skyar, en ljuflig lust-

gård dock alltid blomstrar i det godas sinne.

- Så är det också, mitt barn. - Dock, ditt sinne är

vekt och många stider har den fattige att kämpa ut. Då

världen lik en girig och hård husbonde pockar på sin rätt och

den arme, som dignar under bördan af hårda plikter, träffas af

gisslet och gäckas af grymma hånskratt, då går det en frost-

natt öfver lifvets trädgård. Väl kunna många vårar blomstra

sedan, men härjarens spår förmå de likväl icke att dölja.

- Du talar så dystert, mor.

- Ja, tung och dyster är den fattiges lott I - Hvad blir

ditt öde en gång, min veka flicka, när jag lägges ned i jorden

att sofva.

- Tala inte så, mor!

- Ja, så tänker jag så mången gång, och djupt det svider då

i mitt hjärta - - - Gud i himmelen tillgif mig min skuld!

fortsatte hon nästan talande för sig själf och gömde sitt ansikte

i händerna.

Annchen slog sina armar om hennes hals, smekte henne

och sade:

- Goda moder, sörj inte; det är synd att sörja så djupt,

som du gör. - Hur oändligt mycket har jag inte att tacka

dig för. - Du har låtit mig lära långt mera än andra af mitt- 151 -

stånd. - Torka bort dina tårar, mor! Din Annchen skall nog

veta att slå sig fram i världen - och - - - skulle kraf-

terna svika mig, så tror jag som sannt, att en ängel skall lossa

mina jordiska band och föra min själ dit upp i den himmelska

lustgården, där det är evig vår och evig frid!

Mor Karin suckade; hon tycktes vara hemfallen åt särdeles

dystra tankar.

Aunchen lämnade det allvarliga ämne, hvarom hon nyss

talat och sysslade med något i stugan, gnolande på en visa:

Se, hur sommarsolen strålar

Från den azurblåa pell

Och i guld och purpur målar

Skog och ängar, slott och tjäll.

Löfven dallra, furan susar,

Bäcken porlar fri och lätt,

Västerns purpur ögat tjusar,

Myggen dansar högt och tätt.

Göken gal i skogens gömma,

Trasten sjunger för sin brud,

Vällukter ur blomstren strömma

Pryntade i högtidsskrud.

Allt är frid i sommarkvällen! -

Tjusande och underskön

Höjes emot himlapellen

All naturens milda bön.

När hon slutat att gnola denna sång, sade hon hastigt

och liksom erinrande sig, att bon glömt berätta det:

- Vet du af mor, att prosten i söndags fått bref från

löjtnant Werner?

- Nej! - Hvar är han ? "

- I Werben.

- Så nära!

- Ja, de våra ligga nu i samma läger som svenskarne.

- Åh, göra de det.

- Han har berättat i sitt bref om förfärliga strider, som han

varit med om, fortfor Annchen. - Han har bedt prosten- 152 -

hälsa till alla sina vänner och uppräknat äfven oss ibland dem.

Han glömmer inte sina vänner, han.

- Himmeln löne honom för det och för allt godt, som

han verkat för oss. Jag kan knappast tänka mig en yngling

mera god och redlig än han och med ett hjärta mera varmt

än hans.

- Och så vacker han är sedan, reslig som stora lönnen

vid Zauberfels!

- Ja, han ser ovanligt bra ut --------Men------------

- Hvad vill du säga, moder?

- Kära barn, jag kan icke undgå att frukta, att den känsla

af tacksamhet, som du hyser i ditt hjärta till honom, börjat

förvandla sig till något helt annat, till en varmare känsla,

som du, stackars barn, ej får hysa för att ej bli gäckad, för

att ej din själaro skall förbyta sig till smärta.

- Du fruktar, moder? stammade Annchen rodnande.

- Ja, min goda flicka, svarade Karin suckande. Jag vill

inte klandra dig, inte heller vill jag göra dig ledsen. Hur

gärna skulle jag i stället inte önska att få bereda dig den största

sällhet, som jorden kan skänka ett människohjärta. - Men tro

mig, min Annchen, den största smärta kan uppstå just genom

kärleken.

- Låt mig älska, moder! utropade den svärmiska flickan.

- Hela världen"synes mig då så skön, så god.-Jag glömmer,

hur kriget rasar kring oss, glömmer den sorg, som tynger

landet, hvars söner offras i blodiga slaktningar, och jag dröm-

mer, drömmer om frid och lycka, om barnafrid, som det heter

i denna visa, som jag så ofta sjungit för dig:

Drömmens paradis, det höga,

Slagit upp sin gyllne port

Och för slutet barnaöga

Växla bilder skönt och fort.

Fridfullt englaskaror draga

Sjungande förbi de små,

Späda tankar med sig taga

Upp mot eterns rymder blå.- 153 -

Oskuldsfulla sinnen föras

Genom sagovärld så blid

Där cherubers hymner höras

Uti helig, ostörd frid.

Underbara bilder strömma

Mot de små i härlig prakt

Där de ligga ljuft och drömma

Under englars trogna vakt. -

- Kära barn, sade Karin, när Annchen slutat sin visa.

Jag vet inte hvarför dina ord fylla min själ med ängslan och

hvarför sorgsna minnen stiga upp som vålnader i mitt hjärta.

- Kom ihåg, barn, att du är en fattig, faderlös flicka och att

Gustaf Werner är officer.

- Har han inte liksom jag utgått från en ringa hydda?

- Jo, det har han; men han har höjt sig öfver vårt

stånd.

- Hvarför skulle jag inte kunna höja mig. till honom?

- Du höja dig! - Dyra, älskade barn . .. Tyst! tillade

hon lyssnande. Jag tycker mig höra steg utanför stugan.

Annchen tittade ut genom dörren, men skyndade sig genast

in i stugan igen, sägande:

- Mor! Mor!

- Ja, hvad är det, barn?

- Baronen på Zauberfels kommer hit!

- Baronen?

- Ja, och jungfru Maria och . . . och . . . löjtnant Werner,

tillade hon stammande, under det att en rosensky lägrade sig

öfver hennes vackra anlete.

- Hvad säger du, barn! utropade mor Karin och reste sig

hastigt upp samt stökade undan litet i stugan.

- Straxt därpå kom baronen, åtföljd af sin dotter och

löjtnant Werner, in i stugan.

- God dag, mor Karin! God dag, Annchen! hälsade han

vänligt.

De båda kvinnorna nego ödmjukt.

Hjeltekon ungen. 20

Baronen på Zauberfels kommer hit!

- 155 -

Baronen såg sig kring i stugan och en suck pressades

fram ur hans bröst, under det han tänkte:

- Hvilka minnen ila mig icke till mötes, då jag träder

öfver denna tröskel.

Jungfru Maria och löjtnant Werner hade emellertid gått

fram och tryckt mor Karins och Annchens händer. Jakob

hade äfven kommit in i stugan med något bagage och i största

hast omtalade Werner, att han föreslagit baronen att tillsammans

med sin dotter söka tillflykt i mor Karins aflägsna och undan-

gömda stuga, emedan trakten närmast Zauberfels för tillfället

var mycket osäker.

Mor Karin bad sina förnäma gäster vara välkomna och

förde in dem i sin helgdagskammare, dit alla äfven gingo in

med undantag af Annchen, hvilken i stället gick ut på för-

stukvisten, där hon tryckte sina händer mot sin vänstra sida,

liksom för att hindra hjärtat att slå så hårdt.

Se här, hvad den ljufva varelsen tänkte under de minuter,

som hon lämnades ensam:

- Han är här! tänkte hon Ack, hvad jag är lycklig.

Jag har fått se in i hans vackra ögon, hvilka glänsa af tapper-

het och ädelhet. Jag har fått höra hans kära stämma, hvilken

återklingat i mitt hjärta som från en eolsharpa. - Ack, hvar-

för får jag inte följa honom *i striden, gå vid hans sida och

se, hur glad och stolt han ljungar fram emot farorna och

döden. - Dock - jag är en svag flicka; - jag måste stanna

vid stugans tröskel, men ingen kan hindra mig att följa honom

med mina tankar och att beledsaga honom med mina böner.

Hon väcktes upp ur sina drömmar, därigenom att hon

märkte, att en karl sakta smög sig uppåt liden ett stycke

bortom stugan, sökande hvarje tillfälle att dölja sig.

Helt visst skulle hon ha blifvit mera uppmärksam på

honom, om inte i detsamma löjtnant Werners stämma klingat

bakom henne, då han kom ut ur helgdagskammaren.

Hennes första tanke var att skynda sig fram till honom,

men just då han skulle gå ut på förstukvisten, fick han se

jungfru Maria komma efter och hörde henne ropa.

Annchen gömde sig då bakom murgrönan, ej för att lyssna,men för att ej verka störande på samtalet, under hvilket hennes

hjärta skulle få ett sår, hvilket aldrig skulle kunna läkas.

Jungfru Maria hade i sin hand några skogsblommor, hvilka

hon räckte löjtnant Werner, sägande:

- Kalla det här barnslighet eller hvad du vill, Gustaf;

men uppfyll min bön och bär dessa enkla blommor i striden.

De ha spirat upp ur den jord, för hvars frihet du kämpar, och

jag tror - det är ju barnsligt - att de skola bevara ditt lif

åt sin fostermor. - Drag bort, mitt hjärtas riddare, till strid

och seger.

- Tack, stolts jungfru, sade Werner och mottog blom-

morna, hvilka han förde till sina läppar. Vid mitt bröst skola

dessa Floras barn troget hvila, och om jag själf blödande sjun-

ker i vår moder jordens famn, skola de vittna, att jag varit

trogen. - För er . . . han rättade sig och sade: För dig och

friheten nu och alltid!

Han förde hennes hand till sina läppar och gick ut ur

stugan, hvaremot jungfru Maria suckande drog sig tillbaka till

sin far i heldagskammaren.

Då steg den bleka Annchen fram från sitt gömställe och

när Werner lämnat förstukvisten, ropade hon:

- Farväl, herr Gustaf!

Werner vände sig om och gick tillbaka ett par steg, räc-

kande Annchen sin hand, sägande:

- Ack, det är min goda Annchen. - Knappast ha vi

hunnit träffas, förr än vi åter måste skiljas. Jag skulle ha så

mycket att säga dig, Annchen. Jag vet, att du håller af mig

som din bror, och ditt varma hjärta skulle helt visst gifva mig

svar på mycket, som mina tankar inte kunna reda ut. Men

jag hinner inte tala vid dig. Min plikt kallar mig bort och

jag måste skynda. - Därför måste jag säga farväl nästan i

samma ögonblick, som jag hälsat.

- Farväl, herr Gustaf! Glöm inte Annchen, sade flickan.

- Nej, nej, min snälla tös, det gör jag visst inte. Adjö

med dig! Vi träffas åter, när striden är slut.

- Ja, ja! - När-------------striden är slutad! sade hon

mera för sig själf än till Werner, hvilken för öfrigt inte kunde

höra hennes ord, ty han var redan långt borta.Den stackars flickan suckade djupt och tårarna bröto våld-

samt fram ur hennes ögon. Hon gick litet afsides och satte

sig på en liten mossbänk för att riktigt få gråta ut.

Hon kände sig så outsägligt sorgsen och en förut af henne

ej anad smärta sargade hennes hjärta.

Hur var det du sade, moder, i dag, hviskade hon till sig

själf: »Den största smärta kan uppstå just genom kärleken!»

- Ja, så sade du! Snart gick din dystra spådom i fullbordan!

O, milde himmel, hvad har väl då mitt arma hjärta brutit,

efter som det skall marteras på detta sätt? - Hvarför skall

jag älska honom så högt? Hvarför? - Hvarför har jag drömt

så glada och soliga drömmar

om honom? Hvarför? - Nu

störtar allt, allt! - Han älskar

en annan och jag är dömd att

lida att förblekna som en ros

om hösten och dö i sorg och

saknad 1-------------

Vi lämna den sorgsna flic-

kan och föra i stället läsaren

in i mor Karins helgdagskam-

maren, hvarest baronen och . ,.. ? , ,. ". , .."

. , r .1iril Adjö med dig! Vi träffas åter

hans dotter för tillfället äro när striden 8r slut

ensamma inbegripna i ett lifligt

samtal ej gifvande akt på, att dörren står öppen till hvardags-

stugan, där mor Karin sysslar med ett och annat och hör

hvarje ord, som yttras af far och dotter.

Baronen var vid elakt lynne och jungfru Maria var sorgsen

och kände sig kränkt öfver, att hennes far icke ens nu, då

Gustaf Werner gjort honom en så stor tjänst, ville skänka

honom sin dotters hand, trots hennes oupphörltga böner därom.

- Du måste höra mig, min far, utropade jungfru Maria.

Du måste höra mig! Jag släpper dig inte, förr än du hört

mig. Om du inte låter dig bevekas af mina böner, så skall

jag dock ha den arma trösten, att jag försökt allt, innan jag

försakar allt.

- Tala då i Herrans namn, Maria! Tala ut på en gång,

-iS8-

så att det blir slut på detta käx. Jag vet, att dina ord skola

fräta på mitt hjärta som skammen på ett sköldemärke. Men

tala i alla fall, jag tillåter dig det. Hoppas dock inte, att jag

för din vansinniga kärleks skull ämnar åsidosätta, hvad ärans

lagar bjuda.

- Hvad kallar du för ära, fader? utropade jungfru Maria.

- Jo, det ärfda namn, som drar en gräns emellan oss och

andra människor och hvilket lik en smyckad boja trycker på

hjärtats frihet! - Det kallar du för ära! - Dessa stolta anor,

som dag efter dag förblekna, dem kallar du din heder! -

Är rosen väl, för det hon heter ros, för mer än liljan? Kan

den förra väl skryta af mera nobla anor och bättre härkomst,

därför att dess törnen slogo en blodig krans kring Frälsarens

helga hufvud? Nej, ros och lilja äro rätt och slätt ros och

lilja, antingen de prunka i en konungs trädgård eller de växa

i vilda skogen utan ans och vård. - Så är det äfven med

människan. Det rätta adelsskapet sitter i hjärtat, fader!

- Dina tankar svärma bland blommor, Maria, svarade

baronen. Du har inte lärt dig fatta, hvad det betyder att ha

en ädel börd, ett ädelt namn att svara för. Hvad vore jag,

om ej en fläckfri rad af stora fäder verkat med ärans glans,

med hjältemod och lysande bedrifter på stridens fält såväl som

uti tankens värld och med det namn, som de skänkte sina

söner, skänkte dem sin anda och sitt hjärtas kraft? - Sanna

adelskapet ligger i blodet, min dotter, och vinnes ej af hjälten

ur hopen. - Stig ned till denna hop utan namn, glöm din

börd och du skall inom kort äfven glömma den dygd, den

adel, som du ärft af dina fäder! - Det blod, som du fläckar,

skall veta att taga hämnd och fläcka din egen själ!

- Du är stolt öfver fädrens ära, min far, af den ära, som

de skänkte dig i arf! - Men den man, som namnlös och

okänd utmärker sig och vinner aktning, kärlek och ära igenom

snille, dygder eller mod, hvilken köpt sitt adelsbref medelst

möda, ja kanske med sitt blod, har han väl mindre rätt till

dessa fördelar än de, hvilka uppbära dem som en pension för

sina förfäders förtjänster? - Var väl din egen stamfader mindre

nobel än hans afkomlingar, för det att han inte fick sitt namn

i arf utan erhöll det - ja, jag vet inte hvarför?- 159 -

- Din kärlek gör dig bitter, Maria, men jag är van vid

din bitterhet, svarade baronen kärft. - Har du uågot mer att

säga ?

Då smög sig jungfru Maria till sin fars bröst, sägande:

- Förlåt mig, min gode far. Ifvern har förledt mig till

häftighet. Hvar och en har sin stolthet. -- - Du vet ju i alla

fall, att jag älskar dig som en god dotter? - Vet du inte

det, far?

- Jo, mitt barn; och jag hoppas, du af dotterlig under-

gifvenhet måste vinnlägga dig om att kväfva den kärlek, som

jag inte kan gilla.

- Det kan jag inte, min far, svarade jungfru Maria och

steg upp. Det kan jag inte. I hjärtat är jag för alltid Gustaf

Werners brud och min hand skänker jag till honom eller

till ingen I

När mor Karin ute i hvardagsstugan hörde dessa sista ord,

ryckte hon hastigt till och hennes kinder bleknade. Hon

släppte, hvad hon hade i händerna och gick fram emot dörr-

öppningen till heldagskammaren, dit hon slutligen dristeligen

steg in, då hon hörde, att samtalet inte fortsattes.

- Milde Herre Gud, tänkte hon, skall då straffet drabba de

hjärtan, som ej veta af skuld . . . Nej, det får ej ske . . . Jag

vill, jag måste tala . . . Ja, jag måste I

Nu var hon inne i helgdagskammaren och bad att få

tala vid baronen, hvilken kände sig illa till mods vid denna

begäran och i synnerhet plågades af de underliga blickar, som

gingo ut ur Karins ögon och liksom tvekande sökte honom.

- Hvar är Annchen, mor Karin? frågade jungfru Maria.

- Jag vet inte så noga, svarade gumman; men inte är

hon väl långt härifrån.

- Jag går ut till henne, jag får väl reda på henne.

- Gör det, mitt barn. Men gå inte långt ifrån stugan.

Detta hem ligger visserligen afsides, men i krigstid kan man

inte kalla sig säker någonstädés.

- Nej, min far, jag håller mig alldeles invid stugan.

- Gör det!

Jungfru Maria lämnade helgdagskammaren och passerade- 160 -

hvardagsstugan samt stod inom kort utanför mor Karins hem

i den doftande skogen.

När hon var borta, sade baron Pantzar:

- Nu, Karin, äro vi ensamma; hvad vill du mig?

- Nådig herre, sade Karin allvarligt. Det var en tid, då

ni trädde in i denna hydda med helt andra känslor, än dem

ni hade, då ni i dag kom hit. - Men kanske ni glömt den

tiden?

- Låt det förflutna hvila, Karin. Rif inte upp gamla

sår, hvilka tiden redan läkt.

- Läkt? Ja, jag trodde dem också vara läkta. Men det

var villfarelse.

- Hvad menar du?

- Jag menar, att såren ej voro läkta utan endast öfver-

dragna med en tunn hinna, hvilken just tiden själf nu rifvit

bort.

- Jag förstår dig inte, Karin? Hvad vill du?

- Jag har numera blott en enda önskan, nådig herre, och

denna önskan är att få dö i frid.

- Hml - En from önskan, om hvilken det synes mig

vara bättre, att du talade med din biktfader än med mig.

- Nej, nådig herre. Det är just med er jag skall tala

om denna sak. Tunga moln draga sig samman öfver min

hjässa och jag fruktar hvarje ögonblick, att de skola urladda

sig sina åskor.

- Minsann jag förstår dig! - Hvad är det då, som hos

dig uppväcker en sådan fruktan och åstadkommer så mörka

drömmar i ditt sinne?

- Kärlek, nådig herre?

- Kärlek?

- Ja, Ja! En lefnad full af sorg och tårar har lärt mig

att frukta kärleken.

- Men, kära vän, du har väl kommit till den ålder

då. . .

- Nådig herre! Ni missförstår mig.

- Ja, du får verkligen tillgifva mig, att jag inte kan få

rikigt klart för mig . . .Nådig herre! Jag hörde nyss, hur sträng och kall ni för-

bjöd er dotter att älska den man, för hvilken hennes varma

hjärta klappar.

- Hvad nu? Du vågar ...

- Nådig herre! Ni var för stolt att fläcka edert blod

genom en förening . . .

-- Tig! Inte ett ord mer om detta! - Var detta din

fruktan ?

Rif ej upp gamla sår, Karin.

- Nådig herre! Äfven jag har en dotter, min Annchen.

Äfven hennes hjärta klappar af kärlek, och vet: För samma

föremål, som eder dotters slår. - Men, arma barn, hon är

inte älskad, hon, så varmt tillbaka. Min stackars Annchen är

fattig och ringa, hon, och kan inte täfla med den mäktige

ädlingens dotter.

- Annchen älskar Werner, säger du?

-Ja!

Hjeltekonungen.

21- 162 -

- Nå, men kanske han besinnar sig och vänder sina

tankar till henne. Hon är ju en vacker flicka!

- Vacker flicka! Ja, det är sannt!

- - Han skall lära sig älska henne!

- Ni vill det?

-Ja!

- Ah! Om Annchen blefve förenad med Werner, skulle

då ej edert blod, hvilket, ni vet, flyter i hennes ådror, bli

fläckadt af en sådan förening?

- Annchen bär inte mitt namn.

- Hon är dock er dotter!

- Rif ej upp gamla sår, Karin. Annchen är er dotter;

hvilken hennes far är, känner världen inte. Hon har aldrig

burit mitt namn.

- Nej! Er stolthet och er brottslighet har beröfvat henne

det! - Själf har hon ingen förskyllan därutinnan, stackars

barn I

- Karin! Jag kan den där gamla visan utantill. Du

behöfver inte upprepa den för mig. - Jag har ändock blifvit

straffad för min ungdomsdårskap - Nog nu med detta prat.

- Inte ett ord vidare i detta ämne!

- Jo, stränge herre, jag måste tala och ni kan numera inte

befalla mig till tystnad. - Min biktfader har sagt: »Hvarje

brott har en förtrogen, som man kallar slumpen, en förrädisk

vän, som visar straffet yägen till vår fristad.»

- Hvad har jag med er biktfaders ord att göra?

- Mycket! Hör på: För nitton år sedan skedde, hvad

jag nu vill berätta er.

- Du behöfver inte berätta det, Karin; jag känner det

förut.

- Dock inte allt. Ni måste höra mig!

- Nå, i Guds namn tala då, så att det blir slut en gång.

- För nitton år sedan, stränge herre, hade er hustru skänkt

eder ett barn, en flicka. - Några dagar efter hennes födelse

reste ni till Frankfurt för att vara där några veckor. - Jag,

er öfvergifna älskarinna, satt i min koja, gråtande bittra tårar

och vaggande i mitt sköte ett två månaders gammalt flickebarn.

Och till det barnet var ni far. - Ack, bittert, bittert kändes- x63 -

det i mitt hjärta, nådig herre, då jag tänkte på de båda barnens

olika lotter i lifvet! - Det var en gruflig tid! - Var det

Guds straff, som drabbade mig?. . .

- Är det slut nu?

- Nej!

- Nå, gå på då! sade baronen likgiltigt.

- En kväll, fortfor Karin, då jag varit till kyrkoherden

för att bikta mig och begaf mig på hemvägen genom skogen,

såg jag, hur elden sträckte röda eldtungor upp öfver trädtop-

parne. - Det var en gård, det stolta Zauberfels, som brann . . .

Jag skyndade dit. . . Allt stod i lågor! - Allt var förvirring

på gården! . . . Med egen lifsfara räddade jag ert barn och

förde det hem till mig.

- Jag vet det där och jag har ju tackat er en gång därför.

- Tackat! - Ja, det har ni gjort... Ert slott blef

räddadt. Det brann ej till grunden och ni kunde med lätthet

bygga på det igen . . . Men er gemål dog kort efter branden

tillföljd af den skrämsel, hon erfarit.

- Hvarför tala om allt detta, jag vet det ju, jag vet

det ju!

- Ni vet det? - Ja, ni vet! - Men ni vet inte

allt! ... Ni vet inte, att den låga kojans dotter bär ert namn,

under det att den flickan, som föddes i det gyllne gemaket på

Zauberfels, har namnlös vuxit upp i detta låga tjäll!

- Hvad säger du, kvinna?

-- Ni vet inte, att denna hand har skiftat ödets lotter!

- Helige Gud!

- Ni vet inte, att det arma barn, som er brottslighet

korat till sorg och nöd, nu lefver i öfverflöd och glädje, under

det att hon, hvars vagga glansen och lyckan vårdade, fick nöd

och tårar till sin arfvedel.

- Nej! Nej! Det är ej sannt! Du vill blott pröfva

mig, Karin!

- Det är sannt, herr baron! Människan ljuger ej, då

döden klappar på den bräckliga kroppshyddan och då det plå-

gade samvetet längtar efter ro! Jag har utbytt de båda barnen.

- Guds död, usla kvinna! Du skall få ditt straff! ut-utropade den gamle baronen, i det han blossande af vrede sprang

upp och närmade sig Karin.

I samma ögonblick störtade Annchen in i hvardagsstugan,

ropande:

— Mor! mor!

— Hvad är det, barn! Du är ju blek som ett lik.

Den unga flickan stapplade in i helgdagskammaren. Hon

syntes vara alldeles förvirrad och ropade:

— Mor! Mor! ... Nådig herre — Rädda! Rädda!

— Hvad är det?

— Tala!

— Jungfru Maria ...

— Säg ut!

— Hon släpades nyss in i skogen af tvenne röfvare ...

Rädda! Rädda!...

Hon förmådde inte säga mer. Hon vacklade, sansningen

öfvergaf henne och hon föll afsvimmad i baronens armar.

— Där bor den, som straffar! sade mor Karin till baronen,

pekande mot höjden och skyndade ut.

*

Kap. 13.

Klosterrofvet.

Samma dag, som detta hände i skogstorpet, besattes om

aftonen baron Pantzars slott Zauberfels på aftonen af

protestantiska trupper, skickade af Gustaf Adolf från Werben

under befäl af general Wolffssohn, till hvilken konungen hade

stort förtroende, som äfven var berättigadt.

En ibland de skickligaste af de tyska protestantiska generalerna

var August Wolffssohn, och det må tillåtas oss att här

införa följande vackra berättelse om honom:

Wolffssohn deltog i trettioåriga kriget från dess första

utbrott och blef då fänrik i protestantiska unionens armé,

ehuru han var ganska gammal.

Från första stunden, Wolffssohn började tjänstgöra, gjorde

han sig bekant för sin stora plikttrohet.

När han visade sig på allmänna platser eller i sin tjänst,

var hans dräkt alltid vårdad och hans uppförande exemplariskt.

Om hans enskilda angelägenheter voro hans kamrater

fullkomligt okunniga.

Han intog ej sina måltider tillsammans med dem och

deltog aldrig i deras stundom ganska dyrbara nöjen och tidsfördrif.

Omsider upptäckte man, att han lefde sämre och kostade

på sig själf mindre än någon gemen soldat.

Det goda förstånd, Wolffssohn hade och den värdighet han

iakttog i sitt uppträdande, befriade honom från det åtlöje och

förakt, som eljest hade kunnat följa på denna upptäckt.

Hans förtjänster som officer kunde inte undgå hans förmäns

uppmärksamhet.

Tid efter annan blef han befordrad; men ingen befordran

gjorde någon ändring i hans lefnadssätt.

Slutligen blef han öfverste för ett regemente.

Änskönt hans inkomster blefvo verkligt stora, lefde han

dock i högsta måtto sparsamt, så att äfven de, som mest

högaktade honom, måste tillstå, att hans kärlek till penningar var

utan alla gränser. - Med ett ord: Man trodde honom vara

girig.

Hans ovänner nödgades emellertid erkänna, att han i

alla sina löften och handlingar var en fullkomligt hederlig

man och att hans penningebegär aldrig drifvit honom till

någon orättvisa.

Strax innan Gustaf Adolf slog läger vid Werben, blef

Wolffssohn general och hans trupper slöto sig till svenskarne.

Dagen efter ankomsten till Zauberfels föllo hans officerare

i förundran öfver den kallelse de erhöllo, att för första gången

spisa middag hos sin förman. Flera svenske officerare i Werben

blefvo äfven inbjudna till denna middagsmåltid.

På utsatt timme samlades de inbjudna i den så kallade

riddarsalen å Zauberfels, hvarest de blefvo emottagna af en

mycket gladlynt och vänlig värd, som syntes vara nöjd och

till freds med sig själf, hvilket mera angenämt verkade på

gästernas känslor än den utsöktaste artighet, som synts konstlad,

kunnat förmå.

Efter en förträfflig måltid framsattes på bordet vin af

flere slag och som generalen visste, att en stor del af hans

gäster älskade fulla bägare, så lät han vinkannorna gå hastigt

omkring.

Sällskapet föll häröfver i ännu större förvåning och några

af gävSterna voro slutligen så uppriktiga, att de togo sig friheten

fråga generalen efter anledningen till denna lika glada som

oväntade middag.

- I ären slagna af förvåning och jag undrar inte därpå,

svarade generalen, och för att rättfärdiga mig själf bör jag

nyttja detta tillfälle att förklara orsaken till ett uppförande,

som hittills har bort förekomma er alla så besynnerligt.

- Jag vill därför omtala för er, att jag blef uppfödd till

linkrämare i Frankfurt, att jag i unga år blef min egen och

att jag någon tid dref betydande handel med god framgång,

men att jag dock omsider genom åtskilliga tillstötande förluster

nödgades afstå all min egendom till mina kreditorers förnöjande.

Striden utanför klostret.

- Jag sammankallade mina borgenärer och visade dem

mina sakers tillstånd. - De förlorade ansenligt, men voro

dock så nöjda med mitt uppförande, att de efterskänkte det

som jag inte kunde betala, och några af dem sökte öfvertala

mig att börja handel å nyo. Men jag var för mycket modfälld

af min olycka för att åter våga tänka på handel.

- Då bröt detta religionskrig ut. - Jag gaf mig till

protestantiska arméen och genom förord af en af mina

kreditorer fick jag fänriks syssla.

- Ehuru mina borgenärer förklarat sig nöjda, var jag

likväl långt ifrån att finna mig själf nöjd. Tanken på det,

som de förlorat på mig, låg mig tungt på sinnet och jag kände,

att jag inte skulle kunna njuta något, så länge mina skulder

voro obetalda.

- Nu har jag lyckligtvis hunnit fullgöra denna

skyldighet! - Sista kuriren från Frankfurt medförde åt mig

fullständiga kvittenser på allt, hvad jag var skyldig mina borgenärer.

- Intill denna stund har jag ej haft något, som kunnat

kunnat kallas mitt eget. - I hafven hittills sett mig förfara

som en nitisk fogde för andra; men nu hoppas jag, att mina

vänner måtte hjälpa mig att njuta af en inkomst, som är vida

öfver mina behof.

Han höjde sin pokal, och hans gäster drucko hans välgång

samt uttalade sin oförställda beundran för honom.

Vi äro öfvertygade om, att våra ärade läsare, lika med

oss, anse general Wolffssohns uppförande såsom särdeles ädelt.

- Det är ofta svårt att kunna sätta ett rätt värde på människors

förhållande i allmänna lifvet. En statsman kan ofta

vinna bifall och beröm för mått och steg, som ej äro hans

egna, och en general eller amiral kan hafva att tacka en

lycklig händelse för det stora namn, han vunnit. - Men general

Wolffssohns förtjänst var helt och hållet hans egen och bör just

för den orsakens skull så mycket högre värderas, som den ej var af

det skenfagra slaget, som mest verkar på människors inbillning.

*

Dagen efter den här omtalade festen galopperade från

Werben förbi Zauberfels och vidare utåt slätten en liten skara

ryttare, till större delen bestående af Smålands ryttare, hvilka

voro under befäl af Helge Stål och Carl Frisk. En tredjedel

af hela styrkan utgjordes af tyska knektar under befäl af

löjtnant Werner.

Det var en rekognosceringstrupp, hvilken hade samma

väg ett godt stycke förbi Zauberfels men sedan skulle dela

sig i tre olika afdelningar och begifva sig på rekognoscering

åt tre olika håll.

De tre unga befälhafvarna redo för tillfället tillsammans

framför ryttarskaran och de svenska officerarne hade mycken

nytta af löjtnant Werner tillföljd af hans lokalkännedom på

denna ort.

Emellertid måste han ett stycke från Zauberfels vika af

till vänster för att lyda de order, som han erhållit.

Det gjordes därför halt. Ett kort afsked togs och Werner

sprängde därefter af bort med sina tyskar, under det att Helge

och Carl fortsatte sin ridt raskt fram emot klostret, i hvars

närhet de skulle skiljas åt olika håll.

- Månntro vi hinna tillbaka till Werben till aftonen,

sade Helge.

- Kanske, menade Carl; men jag fruktar, att detta ej

låter sig göra. Det är emellertid godt att veta sig ha en

säker hållplats vid Zauberfels, i händelse hästar och ryttare

skulle bli alltför trötta under hemfärden. Man kan inte veta

hvilka äfventyr, som vi kunna bli utsatta för. - Egentligen

tycker jag, att din styrka är alldeles för liten för en så lång

expedition.

- För liten? Känner du inte våra småländska gossar

bättre än så! - För öfrigt är din styrka inte större.

- Det är sannt; men så skall jag inte heller så långt

bort som du.

- Du har rätt i ett fall; men det där klostret, vi se där

borta och hvilket du fått befallning att undersöka, tyckes mig så

hotande och dystert, att jag hellre mottog ordern om min

långsträckta rekognoscering, än jag skulle mottagit den order,

som kommit på din lott.

- Du tycker inte om munkar?

- Nej!

- Vi dela i det hänseendet, liksom i allt annat, samma

tycke, broder, sade Carl.

De hade nu hunnit fram till den höga och långsträckta

mur, hvilken omgaf klostrets vidlyftiga trädgård.

De båda ryttarskarorna skulle just skiljas från hvarandra,

då det blixtrade till bland det täta buskaget, hvilket växte

utmed klostrets trädgårdsmur. - Blixten följdes af en knall,

flera blixtar och knallar följde derpå, h var jämte en trupp

papistiska soldater, betydligt öfverlägsna i antal Helges och Carls

sammanslagna skara, störtade fram ur buskaget och omringade

de svenska ryttarna liksom med en mur af järn.

Men Helge Stål och Carl Frisk voro ej män att leka

med och deras ryttare liknade fullkomligt sina befälhafvare i

mod och oförvägenhet.

Pistoler knallade, svärden klingade, rop och gny hördes

från det dammoln, hvilket drefs upp genom striden, och ur

hvilket det blixtrade.

De svenska ryttarna gåfvo inte vika. Hellre dö än fly!

var deras valspråk och det visade de sig äfven hålla i helgd.

De voro oöfvervinneliga.

Sannolikt är dock, att de till slut blifvit uttröttade och

därigenom besegrade, om inte hjälp kommit.

Löjtnant Werner med sina tyskar hade inte hunnit af

den vidsträckta slätten nedanför Zauberfels, då anfallet på

småländingarna skedde.

Han såg, hur det blixtrade och hörde gnyet från klostret

samt förstod däraf, att svenskarna råkat i strid.

- Måhända de behöfva hjälp, tänkte han och befallde

sin trupp att vända, hvarefter han och hans män släppte

hästarna lösa tyglar, höggo sporrarna in i djurens sidor och

redo på detta sätt mot den plats, där tumultet ännu varade.

Papisterna, hvitka fått stor respekt för svenskarne i

allmänhet och nu inte kunde undgå att beundra den illa ansatta

truppens oförskräckthet, märkte snart den annalkande truppstyrkan

och igenkände den såsom tillhörande protestantiska

unionen.

De började då svikta, men höllo dock ut, till dess de

funno, att ännu flera trupper nalkades. - Ett kompani

fotfolk var stadt i marsch mot klostret från det håll, där

Zauberfels låg.

General Wolffssohn hade blifvit varskodd om striden vid

klostret och då genast sändt ett kompani fotfolk protestanter

till förstärkning.

Detta kompani kommenderades af kapten von Creutz,

hvilken emellertid förde sitt folk framåt så sakta, att det intet

hade vid klostret att göra, när det väl kommit dit.

Emellertid injagade det annalkande fotfolket förskräckelse

hos de katolska soldaterna, som, straxt innan Werner med

sina ryttare kommit fram till stridsplatsen, retirerade mot stora

trädgårdsporten, hvilken tycktes vara stängd, men likväl endast

var tillsluten och bevakad innanför. Den gick således upp för

tryckningen, och de järnklädda männen slunko igenom densamma

såsom ålar i en ålkista, hvarefter porten tillslöts och

tillbommades innanför samt trotsade de förföljande svenskarnes

påtryckningar.

Men nu stodo svenskarne ej att hejda.

- Framåt, kamrater! Hjälpen mig rensa detta getingbo!

ropade Carl Frisk och stormade med sina män fram emot

hufvudporten till klostret under det att Helge och hans ryttare,

följda af Werner och hans folk, som först då ankommit,

sporrade sina hästar och satte öfver ett lågt ställe af trädgårds-

muren just som hufvudingången till klostret sprängdes af

Carl Frisk och hans män.

Flera hästar snafvade i hoppet öfver trädgårdsmuren och

föllo blödande och brutna tillbaka in i buskaget. En och

annan af de käcka ryttarne tumlade äfven med blodig panna

tillbaka med sina förolyckade springare, men de flesta af dem

reste sig åter och klättrade med sina svärd mellan tänderna

som kattor öfver trädgårdsmuren, där ett förfärligt slaktande

uppstod och den katolska kårens anförare, en fruktad partigängare,

tillfångatogs af Helge Stål, hvarefter striden i trädgården

upphörde och de återstående papistiska soldaterna gjordes

till fångar.

Carl Frisk med några af sina män trängde in i själfva

klostret, sedan de sprängt porten; men de flesta voro kvar ute

hos hästarna, beredda att vid första kallelse hasta i ni klostret,

sin unge anförare och sina kamrater till hjälp.

Garl Frisk mötte i korsgången en procession af munkar

i långa kåpor och med kapuschongerna dragna öfver sina

hufvuden.

Hållande krusifix framför sig, anropade de svenskarne om

nåd och bådo, att klostrets helgd inte skulle störas, under det

att inifrån klostret hördes sjungas en koral af starka och inte

så litet rostiga mansröster.

Carl Frisk studsade tillbaka. Det var honom motbjudande

att öfva våld på munkarna och han gjorde tecken åt sina man

att vara stilla, samt sade åt munkarne:

- Vi komma ej som röfvare eller tempelskändare; men

oss synes det, som om denna byggnad snarare borde betraktas

som en fästning än som ett kloster, alldenstund I hafven intagit

kejserlig garnison inom edra murar.

- Nådige herre, sade den af munkarna, hvilken tycktes

vara öfverhufvud för de öfriga. Vi fattiga Guds män hafva

inga andra vapen än Kristi kors och vi måste vika, då beväpnade

män tränga in i vår helgade boning, där blodsutgjutelse,

kif och strid ej få vara, men där vi lefva vårt stilla lif afskilda

från världen i bön och fasta. De kejserliga soldaterna hafva

med våld trängt hit in.

- Visste jag blott, om jag kunde tro er!

- Nådige herre! I ären ej af samma trosbekännelse

som vi. Men I låten dock tala vid er, hvilket ej de

kejserliga soldaterna gjorde. De pockade på att bli insläppta

och hotade att rasera denna heliga boning, om deras fordran

ej blefve uppfylld. - Hvad skulle vi göra? - Vi måste öppna

våra portar för dem. - Nådige herre! I och ert folk aren

kättare; men I ären goda människor och viljen I gästa oss

och skydda oss mot öfvervåld af ogudaktiga sällar, så äro vi

villiga att upplåta våra lediga celler åt eder till tillfällig bostad.

- Vi våga tro, att detta tillbud mera tyder på frid än på strid.

Carl Frisk blef eftertänksam.

Då sade en af hans män:

- Tro inte munken! Ser jag inte orätt, så skymtar en

svärdsudd fram under hans kaftan.

Det var en underlig verkan dessa ord af den småländska

ryttaren hade.

I ett ögonblick hade de förmenta munkarne kastat af sig

sina kåpor och visat sig i sin rätta skepnad af kejserliga

soldater, hvilka med raseri störtade emot Carl Frisk och hans män;

Stridsgnyet hördes ut till de utanför klostret väntande

ryttarna, hvilka nu rusade in i klostret, i hvars korsgång ett

blodigt uppträde uppstod. Bröst spändes mot bröst, klinga

höjdes mot klinga och mången man tumlade med klufven

skalle in i nischer och afbalkningar, som voro prydda med

helgonbilder och andra heliga fötemål.

Slutligen voro dock svenskarne herrar på platsen och

Carl Frisk beredde sig att tränga längre in i klostret för att

undersöka det, då en ung flicka skyndade fram och kastade

sig på sina knän framför honom, sträckte händerna mot

honom och ropade:

- Nåd! Nåd!

Carl Frisk studsade och utropade:

- Jungfru Frida!

- Heliga Guds moder, jag tackar dig, som sändt denne

främling i min väg! Jag tackar dig, att han ej blef lågornas

rof i Zerbst! Jag tackar dig! Du har sändt mig en beskyddare

mot grofva krigares och liderliga munkars försåt och fräckheter!

Af nåd rädda mig från detta kloster!

- Dyra flicka! utropade Carl Frisk. I hafven vårdat

mig, som modern vårdar sitt barn! Allt det beskydd, jag kan

gifva er, skall ni erhålla.

- Skynda härifrån! sade jungfru Frida nästan hviskande.

Klostret är fylldt af kejserliga krigare, klädda till munkar. Man

har velat locka svenskarna i försåt för att förgöra dem. Skynda,

skynda ut, snart skall det vara försent. Hör ni sången! Det

är en procession förklädda soldater. Ser ni skenet af vaxljusen.

De nalkas hit! Skynda, skynda i den heliga jungfruns

namn, snart är det försent!

- Kom! sade Carl Frisk och fattade flickan på sina

armar samt skyndade, följd af sina män ut ur klostret, just

som processionen med vaxljusen svängde ut i korsgången, där

ljusen kastades och i stället dolda svärd drogos af de förklädda

En ung flicka skyndade fram och kastade sig på sina knän framför honom.

- 175 -

krigarne, hvilka rusade efter Carl Frisk och hans män ut ur

klostret.

Just i samma ögonblick marscherade kapten von Creutz

kompani upp till klostret. Papisterna skyndade då in igen

och kapten Creutz brydde sig ej om att låta sitt folk förfölja

dem, alldenstund han endast blifvit befalld att hjälpa ryttarne

och han tog ordern efter orden, betraktade striden vara slut

och återvände därför, till sina soldaters harm, till Zauberfels.

Carl Frisk kastade sig upp på sin häst och befallde en

man att lyfta upp jungfru Frida på sadelknappen till honom.

Just i samma ögonblick kom en munk, hvars hufvud var

barrakadt, ut ur klostret, förföljd af ett par af Helges män,

hvilka kommit in i klostret trädgårds vägen.

Han gömde sig i buskaget vid muren.

- Stöt ned den hunden! ropade Carl.

- Nåd! Nåd! Det är min biktfader, pater Myosotis,

hvilken räddat mig från Zerbst och hvilken äfven räddade er,

Carl Frisk, från att bli mördad af min far ...

Hon hann inte tala slut. Carl Frisk red fram till buskaget

och sade till sina män:

- Skona honom!

Munken kröp, sedan denna befallning var gifven, fram

på händerna och uttalade latinska välsignelser, samt bad att få

säga farväl åt sitt biktebarn.

- Skynda dig då, munk, sade Carl Frisk, och laga sedan,

att du kommer undan och ej vidare visar dig för mina krigare.

Det är inte alltid, som en jungfrus bön är till hands att

frälsa dig!

Fortfarande talande latinska välsignelser reste sig pater

Myosotis upp och gick fram till pistolsmedens dotter, som

han gömt just i detta kloster efter flykten från Zerbst.

När han hunnit fram till henne, hviskade han henne

i örat:

- Mins, min dotter, att den heliga jungfrun utkorat dig

till sitt verktyg. Det är på hennes befallning, du föres till

svenska lägret. Kom ihåg: Bereder du kättarkungens död, så

besparas dig många plågor i skärselden,- i76-

- Nå, pater! har ni inte hviskat slut snart? ropade Carl

Frisk.

Carl Frisk kastade sig upp på sin häst och befallde en man att

lyfta upp jungfru Frida på sadelknappen till honom.

- Mycket har en biktfader att säga sitt biktebarn i

afskedets stund, svarade patern och drog sig tillbaka från jung-

fru Frida, hvilken skyndade fram till Carl Frisks häst och

lyftes upp på hans sadelknapp.- 177 -

- Framåt! ropade han och hans trupp satte sig i rörelse

i samma stund som Helge Stål med den fångne katolske befäl-

hafvaren samt löjtnant Werner med sina trupper och fångar

redo ut genom trädgårdsporten.

- Hurra! Hurra! ropade de olika afdelningarna, när de

stötte tillhopa för att rida tillbaka till Werben.

Löjtnant Werner skulle stanna på Zauberfels.

När de redo förbi kapten von Creutz och hans kompani,

hurrade de samt fingo svar af fotknektarne, hvilka dock inom

sig svuro öfver, att de ej tillåtits tränga in i klostret, där nog

ännu mycket utan tvifvel varit att göra!

Kapten von Creutz kastade en vredgad blick på löjtnant

Werner, hvilken snart hann fram till Zauberfels, hvarefter han

och hans ryttare skildes från Helge Stål och Carl Frisk samt

deras trupper, som redo vidare mot Werben.

Löjtnant Werner inställde sig genast inför general Wolffs-

sohn och afgaf inför honom rapport om hvad som skett och

hvarför han kommit att rida till klostret trots sin order att

rekognoscera på annat håll.

Generalen godkände hans skäl och berömde hans folk

samt skickade genast en ny afdelning till klostret för att rensa

detsamma, eftersom ej kapten von Creutz gjort det.

När denna afdelning kom till klostret, var detta emeller-

tid utrymdt af de kejserliga soldaterna och munkarna sysslade

med att läka de sårades skador. Dock endast papistiska sol-

dater hade blifvit intagna i de till sjukhus apterade kloster-

salarna. Ingen enda protestant vårdades där, och hvad mera

var: ingen prostestant fanns vid lif bland de sårade. Alla,

som skadats under striden, voro döda och hvarenda protestan-

tiskt lik hade afskuren strupe. - De hade således blifvit slak-

tade som djur af - de fromma munkarna.

Fram på kvällen träffade kapten von Creutz löjnant

Werner.

- Jaså, herr löjtnanten roar sig med att bryta gifven

order, sade han.

- Jag vet att göra min skyldighet! svarade Werner

stolt. Helge Stål och Carl Frisk redo i muntert traf framåt

Hjeltekonungen. 23och hoppades komma till Werben i god tid, och den

sistnämnde såg då och då med glödande blickar ned på sitt

klosterrof, den vackra borgardottern, som han älskade och

hvilken älskade honom tillbaka. Detta förstodo båda, ehuru

ingendera af dem sagt något därom åt den andra.

*

Kap. XIV.

Reedan i tid på eftermiddagen ankommo Helge Stål och

A Carl Frisk till svenska lägret vid Werben, där det nu

blef lust och lif, som det alltid gör i ett läger, då en afdelning

segrande återvänder från en expedition.

Carl Frisk inackorderade jungfru Frida hos ett hederligt

folk och såg till, att hon fick, hvad hon behöfde för sitt lifs-

uppehälle samt lofvade vid tillfälle föra henne till en säkrare ort.

Soldaterna hade mycket att förkunna hvarandra och de

påstodo som säkert, att hade inte flickan varit, så hade klostret

helt säkert blifvit plundradt och ingen enda papist kommit

lefvande därifrån.

- Kvinnan kan ofta nog utverka stora ting, menade en

man, där han om aftonen låg bland kamraterna utsträckt vid

en lägereld.

- Ja, inföll en yngling, hvilken hade mera bildning än

de öfriga. Han hade nämligen fostrats i ett förmöget prote-

stantiskt hem, som blifvit ödelagdt af Tillys soldater. Alla

hans anhöriga hade mördats, alla hans fars skatter hade sköf-

lats och utan huld och skydd hade han flytt från denna för-

ödelse och anmält sig hos Gustaf Adolf som soldat, samt äfven

blifvit antagen.

- Ja, inföll han nu, kvinnan kan göra stora ting. Det

var en gång en kvinna, som räddade Aten.

- För tusan, kamrat! utropade en gammal soldat, det

måste du berätta, medan vi ligga här vid elden och inte kunna

sofva. Vi skramla till en kanna öl - du slipper vara med

om skramlingen, kamrat, du får berätta i stället.

Det blef som den gamle sagt. Ölet hämtades och afsma-

kades och ynglingen fick berätta om kvinnan, som räddade

Aten.

- Jag skulle vilja kalla min berättelse för »Ärans seger»,

började ynglingen.

- Skönt! Skål för äran!

- Skål!

- Nå, hur var det med ärans seger?

- Jo, hör på! I ett krig mellan Rom och Aten blefvo

atenarne öfvervunna . . .

- Jag tyckte du sade, att Aten blef räddadt af en kvinna!

- Lugna dig! Det kommer!

- Tyst! Tyst! Af bry t inte berättelsen.

- Nå, hur var det nu då?

- Jo, i ett krig mellan Rom och Aten blefvo atenarne

öfvervunna och romerske generalen Martius hemkom, krönt

med seger, medförande till Rom atenarnes anförare, Sophocles,

som fånge.

- Då Martius, enligt sedvänjan, höll sitt segertåg in i

staden med sitt byte och sina fångar, märktes hos Sophocles

inte det minsta tecken till blygd och nedslagenhet, utan tvärt om

såg han på sin segrande fiende med en min full af trots

och förakt.

- Det var en bra karl! Skål för So - So - »Sog-

löfs» eller hvad sjutusan den där präktige karlen hette! utro-

pade den gamle soldaten till allmän munterhet, och bägarne

höjdes.

- Martius, fortfor ynglingen att berätta, frågade sin vän

Valerius, om denne slaf var den högmodige greken, som han

öfvervunnit och tagit till fånga.

- Men Sophocles svarade själf, att han icke var någon

slaf under den högmodige Martius; att inte dennes vapen utan

fastmer lyckan hade ryckt honom segern ur händerna.

- Lyckan, sade han, är än hans, än eder, än min lott;

men hon blir aldrig beständig. Hon tilldelar oss endast en

liten, en skenbar förmån, under det hon bereder för oss en- 181 -

förelagd motgång. I sju slaktningar har jag mött dig ansikte

mot ansikte, gifvit dig hugg emot hugg och sår för sår; och

jag visste inte, hvad det ville säga att vika, förrän ödet tvang

mig därtill. Skryt inte, Martius! Denna dag är. din! - Går-

dagen är förbi; hvem kan säga, hvad lyckan ärnar dig i mor-

gon? - Hon är alltid en fiende till den största förtjänsten och

den mest värdige gynnar hon minst.

- Martius blef på det högsta förundrad öfver ett så oför-

skräckt mod hos Sophocles och beslöt att sätta det på prof

ännu en gång.

- Han förnyade fördenskull sina högmodiga och för-

aktliga utlåtelser, kallade honom slaf, en ohyfsad och mot-

sträfvig cynicus, en oförsynt furste, som vågade förakta den,

hvilken hade makt att taga hans lif. Han hotade att låta dräpa

honom på sträckbänken midt för hans gemåls ögon; han bedy-

rade med ed, att han skulle förstöra Aten och inte lämna

sten på sten.

- Sophocles svarade på detta tilltal inte ett ord utan

log endast ett hånfullt löje.

- Valerius förebrådde Sophocles hans djärfhet, bad honom

böja knä för Martius, tigga om nåd och ännu fortfara att lefva

lycklig med sin sköna gemål, försäkrande, att Aten där-

igenom kunde blifva" frälsadt och få alla sina privilegier ut-

vidgade.

- Sophocles svarade, att det vore mycket bättre, att

Aten och hans gemål förgingos, än att en ateniensisk furste

blefve afgudadyrkare och visade en öfvermodig människa den

vördnad, som endast höra gudarna till.

- Vid dessa ord framträdde Sophocles gemål, Dorigene,

tillika med flera damer, som medförde ett svärd.

- Dorigene gick förut, föll på knä för Martius och till-

talade honom med dessa ord:

- Segerrike Martius! Din tjänarinna knäfaller för dig,

ty hennes man hvarken kan eller vill göra det. Hon talar i denna

öfverdrifna ställning, på det att han må undvika det. - Hör

mig, store general! Hör mig, Martius! Ty du är en romare.

Din stolta uppsyn visar det och dina bedrifter intyga det! -

Se en prinsessa, hvars matta och hängande hufvud likt blom-- 182 -

man efter stormvädret böjer sig till dina fötter och uppför sig

som en slafvinna, på det att hennes man må bibehålla en

värdighet, som han ännu inte befläckat. - Och detta - detta

skall göra din seger större: Om Sophocles är modig och låg,

så har Martius allenast gripit en vanlig fånge. Gör honom

du till en sådan fånge, som du själf skulle vilja vara under

en annan! - Han är eljest inte en fånge, som anstår dig. -

Du kan väl säga, att ett enda bönfallande ord af Sophocles

skulle beveka dig; men vet, Martius, att hela världen inte

förmår aftvinga honom ett sådant ord, en bedjande blick, en

tår, eller förmår honom att mot sin öfvertygelse böja sina

knän. Men allt detta gör jag och jag hembär dig tillika ett

segertecken: Detta dyrbara ateniensiska svärd såsom en seger-

lön, den Martius må bära. Låt därför beveka dig och unna

Sophocles att lefva: Icke så, som skulle han tigga om sitt

lif; ty kunde han till den grad förgäta sig själf, så skulle jag

börja befalla honom som en träl: Knäfölle han, så skulle

D or ig ene förblifva stående: Om han kunde fålla en tår,

så skulle Dorigene aftorka sina och förakta honom.

- Det var en hurtig kvinna, utropade den gamla sol-

daten. Fan vet, livad hon hette! Den där utländskan är jag

inte mycket hemma i. Men nog kan jag ta mig en tår för

den där människan ändå! Skål, kamrater!

- Skål! Skål!

- Nå, hur var det sedan då?

- Nå, sade Martius, fortsatte ynglingen sin berättelse,

förakta honom då nu i alla dina ateniensiska väninnors åsyn!

- Sophocles! Egensinnige Sophocles! Du måste dö - du

måste dö genom detta svärd, som ännu är varmt efter din

hustrus hand - och hon skall straxt följa efter dig i döden!

- Valerius måste denna gång bli skarprättare!

- Välan! utropade Dorigene. Bind för mina ögon! -

så, nu är det gjordt! - Nu, min Sophocles! Visa nu för

en romare, hvad det är att dö som en hjälte!

- Vet du, hvad det är att dö? frågade Martius sin fånge.

- Att dö! ropade Sophocles. Det är att börja lefva.

Det är att sluta ett mödosamt arbete för att begynna ett

bättre. Det är att öfvergifva låga och småsinta människor för- i83 -

att lefva med gudarna! - Äfven du själf måste en gång öfver-

gifva dina lagrar, dina nöjen, dina segertåg och visa, om det

rätta hjältemodet finnes i ditt bröst. Nu vill jag böja mina

knän; men åt dig vänder jag ryggen. - Gör nu din skyldig-

ket, skarprättare! Hugg till, Valerius!

- Håll! ropade Martins. Med en sådan dygd som den,

hvilken Sophocles fått på sin lott, bör man icke gäckas; ett

sådant äkta band bör inte sönderslitas. Dorigene! Omfamna

din gemål och fortfar att njuta lifvet med honom . . . Men,

o, kärlek! Med tvenne vapen har du angripit mig: Med

dygd och skönhet; och därför är mitt bröst på dubbelt sätt

såradt.

- Martius! utropade Sophocles. Nu har du funnit en

utväg att segra öfver mig!

- Därpå satte Martius på sig svärdet och Dorigene prydde

hans hjälm med en ny lagerkrans.

- Men Martius klagade i detsamma öfver, att han mådde

illa, så att man ej kunde fortfara med de öfriga fångarne, som

i allmänhet fingo dela Sophocles lyckliga öde.

- Store romare! sade Sophocles, då de skiljdes åt. Se,

nu måste Sophocles fälla tårar, hvilket han inte kunde göra

för sin egen skull. Jag betygar vid gudarna min grämelse

öfver att se en så storsinnt själ plågas af kroppsliga bräck-

ligheter.

- När generalen kom hem, blef han öfverfallen af en stark

mjältsjuka, hvilken nästan liknade raseri. Han suckade, grät

och befallde, att ingen skulle släppas in, ty, sade han för sig

själf, jag har förloradt mitt forna lynne och mitt stora namn.

- O, Aten! utropade han, Dorigene är ditt försvar och

din oöfvervinneliga förmur! Hon gifver djupare sår med

sina ord än hennes man med sitt svärd. Hennes blickar för-

vandlade segraren till fånge. - Hvarför skulle jag råka i en

sådan frestelse? Omåttlige Tullius! Om du hade fått se henne,

då du utbredt dina segrar öfver halfva världen, så hade du

lagt ned dina vapen, blifvit öfvervunnen och lämnat den öfriga

hälften till ett offer åt hennes tjusande behag. -- Men skall

jag sålunda förnedra mig? Så befläcka min ära? Nej, det

skall icke ske; nej!- 184 -

Med tårar jag mot denna eld skall kämpa;

Den största seger är att blodets yrsel dämpa.

- O, min härskarinna, eller snarare gudinna, som jag

tillbeder 1 Tio segrar ville jag nu uppoffra för att vara Sophocles

i stället för Martius!

- När den ädelmodige fursten - ty ädelmod är alltid

oskiljaktigt från en rätt hjälte - fick höra, att Martius snarare

blef värre -än bättre och fåfängt sökte dämpa sin sjukdom,

bad han Dorigene gå dit och taga honom under sin ömmaste

vård.

- Hon förfogade sig därför till Martius" hus, frågade,

hur han mådde och sade sig på sin mans åstundan vara kom-

men att sköta honom och blifva hans sjukvakterska.

- Knappast fick Martius se hennes intagande gestalt,

förr än hans häftiga begär bestormade all den dygd, han ägde.

- Han såg på henne med dunkla ögonkast, uppenbarade

för henne sina plågor och talade kärlekens ömma språk.

- Skönaste Dorigene I sade han, tillåt mig utan omsvep

bekänna för er, att jag älskar er. Jag älskar äfven Sophocles

och vill honom inte något ondt; men - jag måste dock äga

er, Dorigene I

- Nej! utropade Dorigene. Låt mig gå och förolämpa

mig icke. Hur är det möjligt, att Martius kan vilja såra vän-

skapen, öfverträda gästfrihetslagen och glömma ärans ömmaste

plikter? Hur kan det vara möjligt, att ni i ett enda ögon-

blick vill förstöra alla de lagrar, som ni vunnit och som kostat

er så mycket blod och så många besvärligheter? - Har Dori-

genes namn någonsin blifvit tecknadt, utan att hon tillika varit

utmärkt för sin kyskhet och blifvit kallad den kyska Dorigene?

Skulle ni hafva hjärta att beröfva mig denna starka förmur

och blottställa min ära genom en låg gärning? Om detta

skamliga tillbud skulle införas i historien om dina tappra

bedrifter och upptaga endast en sida, en enda olycklig sida,

så blefve helt visst hela boken af alla dess läsare bortkastad

och förglömd, äfven om de kände dina berömligaste gär-

ningar!

- Martius bekände, att hon talade sanning och att han

själf fann sig brottslig; men han blef dock genom denna hennes- i85 -

vishet och ståndaktighet starkare fjättrad. Han bedyrade sig vara

anfäktad af kärlekens välde, att han måste behålla henne hos

hos sig eller dö.

- Så dö då! svarade Dorigene. Ty jag svär vid gudarna,

att jag ...

- I detsamma kom Valerius och beredde henne tillfälle

att gå ut.

- Jag önskar, att gudarna måtte beskydda den sköna

Dorigene, sade Valerius och fixerade skarpt sin broder Martius.

- Martius såg mycket brydd och förlägen ut och sade

sig vara sjuk till själ och kropp.

- Ja, svarade Valerius. Mig synes att du är närmast lik

en dåre. - Gudar! utropade han. Gudar, hafven medlidande

med denna dygdens och tapperhetens darrande klippa. I hafven

låtit honom från barndomen uppfostras till en fullkomlig man.

Ack! Låt honom icke nu blifva till skam! - Martius! Huru

vill du, att jag numera skall kunna kalla dig min bror?

Lämna mig ditt svärd och tag själf en barnskallra i din hand!

- Hör upp! utropade Martius. Du har undersökt mitt

sår; men du förmår inte hela det. Den, som ödet ämnat till

dåre, måste vidkännas sin lott. - Farväl! . . .

- Dorigene berättade Sophocles det, som hade passerat

emellan henne och Martius.

- Gråt inte, sade han; Martius bör inte omkomma. Jag

vet, att min Dorogene är dygdig och sin Sophocles trogen.

Jag vet äfven, att den öfvertygande vältaligheten har sitt säte

på din tunga. Vänd om igen och försök din vältalighets styrka,

bringa förnuftet åter till styresman i Martii bröst och uppväck

hos honom en stilla och smältande ånger i stället för en oren lusta.

- Förlåt mig, Sophocles, svarade Dorigene. Jag har

härutinnan förekommit din befallning. Jag har redan öfver-

lämnat mig åt Martius och det gläder mig att kunna tro min

gemål vara nöjd med min färdighet att lyda. Martius älskar

mig och jag älskar Martius. Jag går nu bort för att blifva hos

honom. När du vill ha din hustru tillbaka, så sänd bud att

låta hämta mig och: roa dig emellertid tills vidare med din filosofi.

- Sophocles blef slagen af detta tal och blef en god

stund stående som en bildstod. Tusen stridiga tankar upp-

Hjeltekonungen. 24- iS6 -

kommo och försvunno i hans hufvud. Han gissade, han be-

sinnade sig och betraktade denna händelse som ett under.

Snarare skulle, enligt hans tanke, klippor och berg flyttas från

sina platser, än Dorigene skulle kunna förmås att öfvergifva

sin dygd.

- Jag befallde henne att besöka honom, sade han. Hon

har redan gjort det förut och många tillfällen hafva yppat

sig; men hon har aldrig beklagat sig förr än nu. - Kan Martius

vara så vild ? Men hvarigenom har hon ådragit sig denna häftiga

sjukdom? Hvarför skulle hon gråta? Ack! - Vi skryta af

vår lärdom och dygd, men vi äro dock svaga och nyfikna

dårar. Måtte dagens ljus icke visa mig vägen till en svart

gärning, som är oundviklig! - O, du, som befallde denna

oformliga massa sätta sig i skick, som af en stor och oberedd

blandning frambringade denna världens härliga byggnad, blanda

tillsammans alla dessa element, så att intetdera äger något sär-

skildt bestånd. Låt hafvet utsläcka solens eld och låt solen

uttorka hafvets vatten! Sophocles förlorar all känsla, allt

förnuft, all lycksalighet, om Dorigene är honom otrogen! . . .

- Dorigene föresatte sig emellertid att föra Martius åter

in på dygdens väg.

- Hon hälsade honom såsom Roms general och sade,

att hon nu på befallning af Sophocles var kommen till honom

och öfverlämnade sig som ett offer på lustans altare.

- Dorigene underkastar sig ert behag, sade hon, emedan

det sker med hennes gemåls samtycke. När han befaller, är

det min skyldighet att lyda. - Kom därför, Martius, om du

har hjärta att släcka din djuriska trånad med förlust af en

odödlig ära. - Förtrampa sedernas heligaste lagar och sönder-

slit den äkta kärlekens oupplösliga band. Detta är ett drag

af ädelmod och vänskap hos Sophocles. Martius gjorde utan

tvifvel detsamma, om han hade en hustru eller dotter. -

Någon torde väl säga: Kan Martius vara så svag? - Men

hvad betyda tycken, lagar, eder och moraliska band för fria

själar? Allt sådant är för dem för lågt och tjänar endast att

tygla gemene man.

- Martius kunde ingenting svara på en stund; han såg- 187 -

på Dorigene med förställd uppsyn och sade slutligen, att hon

talat med vett och urskiljning,

- Han sökte sedan att locka henne genom smicker.

- Hans löften hade inga gränser.

- Han utöste både eder, suckar och böner.

- Han välsignade det lyckliga ögonblick, som böjt hen-

nes sinne efter hans önskan samt sökte att få trycka henne i

sina armar.

- Men hon bad honom icke bjuda till att komma henne

närmare.

- Basilisk? ropade hon. Vänd bort från mig dina ögon,

ty jag vämjes vid deras giftiga eld. Jag erkänner både min

mans och mitt lif såsom skänkta af dig; men äskar du betal-

ning för dessa skänker? - Måste vår skuld godtgöras med

förlust af heder och ära? Är detta den gråtande, kärlekssjuke

veklingen, den man, som med sitt svärd skyddar det stora

Rom? - O, mäktiga kärlek! Du säges vara en gudomlighet;

men om det är sant, så tyckes mig, du kunde harva fått en

bättre afpassad dåre att gäckas med.

-- Jag trodde, ni var kommen för att fullborda min ön-

skan, sade Martius. Det blifver således intet brott, om jag

emottager, hvad ni erbjuder. Kom därför och dröj icke. En

minuts uppskof af kärlek är en af de största dårskaper, som

kan tänkas.

- Vänta, vilddjur! sade Dorigene. Du är värre, onatur-

ligare än ödemarkens rasande odjur. Jag trodde, att din hug-

stora själ skulle vämjas, då heder och ära på ett så nedrigt

sätt uppoffras. Men då jag ser, att din trånad genom allt

förnuftigt bemödande inte kan stäfjas, så måste jag för din

skull uppoffra mitt lif. - Nedriga själ! Se denna dolk! Med

denna skall jag göra slut på mitt lif för din skull; - men

mitt kyska namn skall lefva hos eftervärlden!

- Håll I ropade Martius. - Lef, lef du ängel af ditt kön!

- Du har varit mig en klar spegel, i hvilken jag ser alla

mina fel. Jag blyges nu därvid, och bedyrar att" aldrig mer

förtörna dig med ord eller gärningar. - Se, Dorigene! Martius

knäböjer inför dig och ber om förlåtelse.

Bivuak vid Werben.

- Lyckliga omskiftel utropade Dorigene. Stå upp min

herre, lik solen i all sin glans efter en förmörkelse I

- Martius hade knappast hunnit kalla in Valerius med

flera af sina vänner, förrän Sophocles inträdde, bärande ett

draget svärd, hotande att döda antingen Martius eller sig själf.

- Martius bekände sig vara den, som förtjänade att dö,

emedan han genom sitt låga uppförande förbrutit sig emot

honom och emot den ädlaste bland gifta kvinnor. - Men,

tillade han, eder gemål har bevarat och återställt mitt lugn.

- De blefvo därpå försonade å båda sidor och Sophocles

tog tillbaka sin ädla gemål, hvilken han med skäl ansåg som

den dyrbaraste skänk af gudarna.

- Och så var den historien slut, kamrater.

- Det var en bussig kvinna, den där damen med det

underliga namnet. Din skål, kamrat I Du berättar som en

hel karl! ropade den gamle soldaten och höjde sin bägare.

Alla skålade och drucko ur, hvarefter de lade sig ned att

hvila, emedan kvällen skridit långt fram under ynglingens

berättelse.

Det var tyst i lägret.

Här och där flammade lägereldar och bland de kopplade

gevären, hvilkas pipor återkastade skenet från eldarne, gingo

posterna fram och åter, hvarjämte en och annan patrull

passerade fram i sommarnattens tystnad.

*

Kap. XV.

Förrädaren.

Dagen därpå var det lust och lif i lägret vid Werben.

Alla sågo glada och muntra ut och själfva platsen var

sirad, i det att en stor byggnad, hvarest officerarne plägade

intaga sina måltider, var festligt prydd med blommor och grönt,

fanor och gevär.

Soldaterna voro muntra och man talade allmänt om, att

det denna dag skulle bli riktigt festligt, alldenstund konungen

behagat tillkännagifva sin vilja att intaga måltid tillsammans

med officerarne, hvarjämte en extra ranson af öl skulle utdelas

åt Helge Ståls och Carl Frisks skaror, hvilkas befalhafvare

i dag gjorts till ryttmästare.

De båda värendspojkarne stego alltjämt i graderna och

konungen ansåg dem under gårdagen ha förhållit sig så syn-

nerligen väl, att hans majestät beslutat skänka dem ett högre

befäl.

Det var äfven för deras skull, som konungen i dag gästade

sina officerare och deltog i deras måltid, till hvilken äfven den

papistiske öfversten, som Helge stål tagit till fånga, och hvilken

bemöttes med all aktning i det svenska lägret, blifvit inbjuden

och fått sin plats vid konungens högra sida.

Kapten von Creutz kom fram på dagen från Zauberfels

till lägret samt blef äfven inbjuden till middagen; men han

betackade sig. Viktiga göromål hindrade honom, sade han,

och man tog ej notis om dessa göromåls art eller värde. Det

var ju så vanligt på denna tid, att den ene var strängt upp-

- 191 -

tagen, under det att andre kunde med bägaren i hand fördrifva

tiden i lust och glädje.

Löjtnant Werner var naturligtvis inbjuden till festen. Han

hade ju med heder deltagit i striden. Han blef dock ej be-

fordrad men undfick väl erkännande för tapperhet.

Kapten von Creutz ströfvade omkring i lägret och hann

slutligen till en af dess ytterkanter, där han satte sig på en

sten midt i en liten träddunge.

- Här var platsen, som bestämdes, sade han för sig själf.

- Fördömdtl Hade jag vetat, att Wolffssohn beordrat mig

till Zauberfels, så hade förhandligarna gått mycket lättare, än

nu är fallet. - Men allt går bra ändå. .. Dåraktiga männi-

skor påstå, att det inte gifves någon njutning eller glädje, om

inte dygden är dess källa. - Bahl Dricken I, som viljen, I

blekkindade och feghjärtade människor, ert smaklösa vatten ur

dygdens mångbeprisade källa! - Min heta törst släckes ej

genom dryck ur den källan! - Nej, jag vet ett vin, som

mer än drufvans heta safter ger lif och lust och styrka åt

mitt sinne och värme åt mitt blod, att det liksom jublande

strömmar till mitt hjärta och förlänar tankarne en eld, som

kan förtära allt, allt! -Det vinet pressas af hämndens gudom!

Hämndens! - Ja! - Och med hvit och blygsam hand samt

med kinderna rodnande af vällust räcker kärleken mig bägaren.

- Djupt vill jag dricka - ja, så djupt, att jord och himmel

skola lustigt dansa kring mig vid skenet af tusentals stjärnor,

som skola bevittna, hur säll jag skall sjunka i den famn, för

hvilken jag kämpat med världen en strid på lif och död. -

Ha, ha, ha! Ja, jag vill dricka djupt ur vällustbägaren och

sedan somna. - Jag vet, att man sofver tungt och godt

däraf!

Nu hördes steg närma sig.

Kaptenen hörde dem likväl ej, utan spratt häftigt till, då

en röst helt nära honom sade:

- Gud bevare kapten!

Han vände sig om och såg en soldat stå helt nära sig.

Det var en man af obehagligt utseende, hvilken tittade under

lugg och hvars röda hår och hy gåfvo honom ett gement- I92 -

utseende, hvilket ingalunda blef behagligare genom den hemska

eld, som brann i hans kattlika ögon.

- Nå, är du ändtligen här, gamle spårhund, jag trodde

fan tagit dig! sade kaptenen till soldaten, hvilken var just den,

som han väntat på.

- Ånej, svarade soldaten med ett obehagligt grin och

tillade följande dåliga skämt: - Hin onde spar nog sina läcker-

heter till sist!

- Nå, har du med dig det papper, som du skulle hämta?

- Här är det, herr kapten! svarade soldaten och läm-

nade kaptenen ett bref, hvilket den senare ryckte till sig, öpp-

nade och läste, hvarefter han sade:

- Det är bra! Det är riktigt! Min hämnd skall ljunga

liksom åskans blixt! . . . Gaf dig inte den främmande militären

något annat uppdrag?

- Jo, han bad mig hälsa, att han i natt vill träffa herr

kapten klockan ett på vanligt ställe för att taga emot det där,

som kapten lofvat honom.

- Det är bra. - Tag nu det här brefvet, fortsatte han,

och tog upp ur fickan ett bref, hvilket han lämnade soldaten. -

Tag nu det här brefvet och bär det bort till stugan i skogen,

du vet, dit du förde den där adelsjungfrun. - Lämna henne

brefvet och afvakta, hvilken verken det gör på fången. -

Kom sedan tillbaka och berätta mig det. - Se till, att den

där landsknekten, som fick vaktgöringen vid stugan på sin

lott, inte super! - Har du förstått mig.

- Ja, herr kapten! svarade soldaten.

- Det är bra! Gå!

Men soldaten gick inte, utan stannade kvar och sträckte

i stället ut sin hand mot kaptenen.

- Hvad nu? sade denne. Penningar igen?

- Ja, herr kapten! Det är farliga uppdrag jag har och

de förtjäna väl sin lön.

- Din lufver! - Se här!

Kaptenen drog upp en börs och gaf honom, sägande:

- Är du nöjd nu, din blodsugare?

- Ja, tillsvidare! svarade soldaten och skramlade med

börsen invid sitt ena öra. Det är godt att ha sådant här attklinga med när... Satan! Hvad det låter bra, tillade han

med ett bredt grin, hvarefter han skyndade bort.

När kaptenen blifvit ensam gnuggade han händerna af

förnöjelse och sade för sig själf:

- Det går bra! Min säkra hand har djärft gripit i ödets

trådar! Blott en ryckning och jag vänder upp och ned på

händelserna, att alla med bäfvan skola tro, att dolda andar här

drifva sitt spel! - Ja, jag har vågat mana fram er, vilda

makter, för att tjäna mig! Ja, för att tjäna mig! Ödmjuken

er; jag är er herre! - När jag stod midt i stridens larm

ibland död och fara, när kulor hveno kring mig, när trum-

morna dånade, när skrik och suckan höjdes kring mig och

blodet stänkte högt ur fallnas sår, då var det lugn och frid

i mitt bröst och jag tror, jag önskade, att någon kula måtte

träffa mig i hjärtat och söfva mig till sista sömnen . . . Nej!

- Nej! Ännu är mitt öde ej fyldtl - Nu - nu först vill

jag njuta af lifvet. - Allt är väl ordnadt! Zauberfels är ej

längre platsen för dådet! - Nej, nej! - Här, just här, skall

det ske! - Ja, jag har sålt den svenske konungen och hans

här! - Mitt grefskap är jag viss på - och krigarens belö-

ning! Och! Låt se: Den papistiska hären nalkas hit. Förd

på omvägar, dem jag väl känner, skall den kunna omringa

Werben. Ej en enda svensk skall komma undan. - Wolffs-

sohn måste äfven narras hit i fällan och Werner, den oför-

vägne sällen, skall jag i dag göra oskadlig, tack vare detta

falska bref. - Han skall bli ansedd som förrädare, bli gripen

och skjuten, och under tiden reser jag med jungfru Maria

under kejserlig vakt till Wien, gör henne till min brud, erhål-

ler mitt grefskap och kejsarens penningebelöning! - Ja, ja!

- Så skall ske! . . . Nu vill jag börja lefva!

På en öppen plats i lägret voro Helge Ståls, Carl Frisks

och Gustaf Werners manskap samladt kring bord, hvarpå stodo

ölmuggar, som tidt och ofta fylldes och- tömdes - Dessa

trupper hade erhållit extra förplägning och skulle inom kort

Hjeltekonun%en. 25- 194 -

hälsa sina befälhafvare såsom ryttmästare. - Detta gällde Ståls

och Frisks folk. Werner hade, som förut är nämndt, fått

penningebelöning i stället för förhöjd grad.

- Skål, Rapp! Här tycks bli muntert »leben» i dag!

sade en soldat och drack med Rapp - sonen till baron Pant-

zars väpnare Jakob.

- Skål! - Nå, tyckte du det var ledsamt i går då? -

Höllo vi kanske inte då en dans, som dugde? - Var det

kalas att skämmas för kanske, kamrat?

- Visst inte! Friskt gaf man och tog sig till bästa där vid

klostret, och jag tänker, att de gäster, vi hade på det kalaset,

ha »kopparslagare» ännu en god tid, ha, ha, ha!

- Kopparslagare, ja! Jo, jag menar det!

- När man får slåss med de fördömda papisterna är det

högtidsdagar. -

- Så är det!

- Själfva vår nye ryttmästare Helge Stål, som är så arg

af sig och svär och dundrar sina svenska eder och ger en på

ryggen, såg i morgse helt mild ut i synen och sade till mig:

- Här har du ett mynt - tag dig ett rus, men bär det som

en karl, annars vankars det prygel som påtår!

- Det ginge väl an att vara soldat, om man ej finge så

mycket ovett jämt och ständigt, inföll en annan soldat.

- Ah, prat! utropade Rapp. En käck soldat lägger inte

på sinnet, om han får hårda ord. Han skall stå på sig och

inte frukta själfva fan, som Gäck säger!

- Gäck? Den där barske, svenske korpraln?

- Ja, just han!

- En väldig krigare!

- - Det äro alla svenskarne!

- Han I hört visan om Gäck?

- Nej! Sjung den, Rapp!

- Slå i bägaren då, så få vi dricka för honom med det-

samma.

Öl fylldes i bägarne och soldaterna slogo en stor ring

kring Rapp, som sjöng:- 195 -

Hvem känner inte korporaln

Vid Smålands rytteri,

1 längd långt öfver tredje aln

Med ståtligt krigsmanspli?

På minen käns lians bäst igen,

Sin hatt han bär på sned

Och Gäck den bistre kallas, men

Är ej att gäckas med!

Han blickar barskt på sina män

Från sadeln stolt och hög.

Fram! ropar han. Gud tröste den,

Som då sig visar trög.

Hans religion har fyra bud,

Det är: Att veta hut,

Att ära kungen, frukta Gud

Och spara på sitt krut.

Om själf din Gud du trofast är.

Nog är han trofast dig!

Om kungen trohetsed du svär,

Han svär densamma dig.

Stå käck för kampen hela da"n

Och spara ej din hud. -

Och fruktar du ej själfva fan,

Då fruktar du din Gud 1

Hör på kommandot, gör din plikt

Och resonera ej

Det är för krigaren af vikt

Att aldrig säga nej

Då trumman larmar, kallar dig

Till vilda lekar ut:

Slå till och lyd, för resten tig!

Det är att veta hut!

Skjut ej på afstånd, rid blott på

Och spara ditt gevär

Men om du kan, så sväng och slå,

Liksom du rågen skär.

Låt andra skjuta bort sitt krut;

Bra, om du ditt har kvar,

Tills det behöfs! Att veta hut

Du lär se"n en och hvar!Så tolkar Gäckern sina bud

Och han dem tolkar bra

Lär sina gossar frukta Gud! -

En skål skall Gäcken ha!

Skål för hans bud att veta hut!

Det är ett härligt bud!

Skål för hans bud att spara krut,

Hans bud att frukta Gud!

Rapp slutade sin sång och bägarne höjdes under det att

gamle Gäck, den hederlige korporalen vid Smålands rytteri,

skuffades fram; och det syntes, att han själf höll sin regel att

veta hut, ty han kände sig illa till mods och nästan blyg, där

han nu stod, ett mål för allas hyllning, han, som i striden

inte - fruktade för själfva fan! -

- Du är glad och modig, kamrat! sade en soldat till

Rapp.

- Nåja, det är bättre det än att gråta. - Tårar och

klagan rädda ej människan ur faran och från onda dagar. -

Säkert låge jag död nu, om inte den tappre löjtnant Werner

räddat mitt unga lif i går vid klostret. Jag blef kullkastad,

sedan min häst stupat. - En järnklädd papist satte svärds-

spetsen mot mitt bröst, då han i detsamma störtades blödande

till marken af en kula från löjtnant Werners pistol. - Nu

tycker jag mig ha dubbelt skäl att glädjas! -

Det blef i hast tystare vid soldaternas dryckesbord, bero-

ende därpå, att flera officerare syntes komma ur det sirade

huset.

Middagen var slut och de nya ryttmästarne skulle mottagas

af sina trupper, hvilka blifvit betydligt förstärkta. Ryttmästare

Ståls trupp hade fått en ny afdelning svenskar som tillökning

och ryttmästare Frisks hade ökats med löjtnants Werners

ryttare.

En massa officerare nalkades den plats, där soldaterna voro.

De båda nya ryttmästarne beledsagades fram af grefve Per

Brahe, chefen för Smålands ryttare.

Konungen och en del högre officerare samt den fångne

öfversten voro kvar inne i matsalen.

- Hvem skall hälsa dem? frågade Gäck.- 197 -

- Ja, hvem skall kunna föra ordet och tolka våra känslor

för våra älskade ryttmästare!

- Jag föreslår, att vi bedja löjtnant Werner göra det.

Han talar lika bra, som han slåss, sade Rapp.

- Må vi bedja honom då.

Rapp och Gäck gingo fram till Werner och bådo honom

tala i truppernas namn.

Han lofvade det.

I detsamma kom kapten von Creutz liksom af en hän-

delse från andra sidan af lägret och nalkades dryckeslaget.

Nu voro grefve Brahe och ryttmästarne Stål och Frisk

framme vid bordet, där de mottogos af skallande hurrarop af

sina trupper.

Då fattade löjtnant Werner en ölsejdel och äskade ljud

samt sade, ställande sina ord till Helge Stål och Carl Frisk:

- Herrar ryttmästare Stål och Frisk! De skaror, hvilkas

chefer I aren och hvilka mer än en gång med eder i spetsen

hafva skördat lagrar uppå stridens fält, bringa genom mig eder

sin tack och sin hyllning för den nya lager, som I i går genom

edert mod beredde Smålands ryttare och deras tyska gelikar.

Vi hafva alla lärt känna och älska er; och med glädje och

tillförsikt vilja vi följa eder, hvarthän det än bär på stridens

fält. Vi tyskar ha lärt oss att beundra svenskarne och vi äro

glada och tacksamma för, att vi nu få kämpa i svenska led

och under svenskt befäl. Ryttarne från trakten kring Werben

och Zauberfels skola täfla i kraft, mod och uthållighet med de

småländska ryttarne! - Lefve våra ryttmästare Helge Stål och

Carl Frisk!

Han höjde sin bägare. Manskapet höjde sina och alla

dryckeskärlen tömdes, hvarefter ett kraftigt hurrarop dånade

öfver fältet,

Helge Stål och Carl Frisk svarade enkelt och flärdlöst.

De voro inte talare, men soldaterna förstodo dem ändock.

Till sist föreslogs en skål för chefen för hela det små-

ländska rytteriet, den tappre och ädle grefve Brahe.

Talaren sade till denna skål:

- Herr grefve! Upp till er blick, som med lugn, men

dock eldig möter hvarje fara, skåda alla edra män tryggt i- 198 -

striden liksom seglaren under stormig natt söker den fasta och

klara fixstjärnan för att efter densamma ställa sin färd. Må ni

länge, herr grefve, förblifva vår chef och må ni aldrig hos

edra småländska ryttare finna svek och förräderi. Lefve grefve

Brahe, den aktade och tappre chefen för Smålands ryttare!

Nu följde å nyo pokalklang och hurrarop, hvarefter grefve

Brahe tog till orda, sägande:

- Mina vänner! Att räknas bland eder anser jag vara

min största heder, alldenstund jag ägnar er min största akt-

ning. - Jag är soldat! - Soldat! Hvilken stolt benämning!

Och denna titel genom, för och med eder, mina käcka ryttare!

- Jag är rörd af den tillgifvenhet, I visen mig. Tagen mot

ett upprördt hjärtas enkla tacksamhet! Jag ber eder, att, när

I någongång nalkas de ställen, där vi segrat, där vi blödt, och

när I sen den sandhög, där våra fallna stridsbröder blifvit

jordade, I måtten skänka deras stoft en suck af välsignelse

och saknad. Som hjältar ha de stupat och vid deras grifter

hålla i tysthet ärans genier sin skyddsvakt. - I kännen för-

visso människohjärtat och dess nycker, dess vankelmod i val

af föremål för sina känslor, som det tror sig hysa för evigt,

men h vilka dock inom kort trängas undan. - Allt, allt för-

ändras af tiden. - Likväl vet jag säkert och I själfva mån al

lifvet lära, att det samband, som knytes krigare emellan under

strid och faror, är ett blodsband, som aldrig kan lösas". Och

lika fast och helig som detta blodsband är den tacksamhet,

jag här bedyrar er. Vi strida för frihet och religion, det högsta

i lifvet, och därför är det ljuft och lätt att strida. Vi kämpa

på en utländsk jord och tacka Gud för, att ej våra egna tegar

bli nedtrampade, våra egna hus nedbrända. Då vi kämpa för

religionsfriheten här, kämpa vi äfven för samma frihet inom

vårt älskade fädernesland. - Så visst som jag nu tackar eder

alla för visadt mod, för trohet, nit och vänskap, så visst skola

äfven edra söner en gång välsigna och högakta er!

- Hurra för grefve Brahe, vår chef! Lefve han, hurra!

ropade allt manskapet, när grefve Brahe slutat tala och höjde

sin bägare.

När hurraropen tystnat, sade han!

- Ännu en gång tackar jag eder alla!- 199 -

Och han drack ur.

Nu blef det ett allmänt sorl.

Soldaterna trängdes kring Helge Stål och Carl Frisk och

mer än en skål blef drucken För dem.

Vid ett sådant tillfälle yttrade Carl Frisk:

- Ja, som hjältar slogos vi i går, och ej för guld eller

någon timlig lycka skulle jag vilja ha den dagen tagen från

mitt lif.

- Stridens ära tillhör också er och ryttmästare Stål, sade

en tysk officer artigt.

- Nej, min herre, inföll Stål. Äran delas lika af alla och

räcker ändå till.

Han fattade en pokal, hvilken han höjde, ropande:

- En skål för alla tappra män! En skål för den tappraste

och ädlaste af alla: Vår älskade konung, Gustaf II Adolf!

I detsamma gick kungen, följd af den fångne öfversten,

ur matpaviljongen för att begifva sig till högkvarteret, hvarest

boning blifvit upplåten åt den fångne. - Konungen följdes

på något afstånd af en massa högre officerare.

- Lefve konung Gustaf Adolf! ropade Helge Stål, som

fick se konungen.

- Lefve konungen! Lefve konungen! ropade allt man-

skapet larmande och hurrande.

Konungen stannade och viftade samt nickade och fort-

satte därefter sin väg mot högkvarteret.

Hvar han gick fram, höjdes af olika kårer hurrarop.

Dryckeslaget för Smålands ryttare tog nu en mera lugn och

glad natur. Alla voro glada, alla pratade och skrattade, men

några officiella tal höllos ej vidare. Det såg ut, som om en

stor klunga med glada och muntra bröder samlats kring öl-

faten.

Efter en stund, och just när stämningen var som lifligast

och muntrast, gick kapten von Creutz in bland de sorlande

männen.

Han var mörk i hyn som en olycksande och hans ögon

Lefve konungen!

- 201 -

brunno af en hemsk eld, hvarför hans yppsyn afstack alltför

mycket mot den omgifvande glädjen för att inte märkas.

Han styrde sina steg direkt fram till grefve Brahe, hvil-

ken räckte honom sin hand, sägande:

- Goddag, kapten von Creutz. I kommen för att delta

i vårt gille? Nå, det är äfven rättvist." Jag hörde, att ni också

var vid klostret i går med ert folk, ehuru ni kom för sent

för att deltaga i striden. Välkommen!

- Herr grefve, sade von Creutz, en helt annan orsak

än viljan att deltaga i ett gladt gille har drifvit mig hit.

- Hvad nu? Ni ser så mörk ut! Har ni malört i

glädjebägaren.

Det blef allt tystare i lägret och allt fler och fler hörde,

hvad grefve Brahe och von Creutz sade till hvarandra.

- Ja, svarade von Creutz. - Jag beklagar på det högsta,

att jag måste störa glädjen. Men jag får ej tveka, alldenstund

ett uppskof skulle kunna bringa oss alla i fördärf. - Plikten

bjuder och jag lyder!

"- Ni fäktar bättre än ni talar, kapten. Hvad harhändt?

Rakt på saken utan några omsvep!

- Välan! sade då kapten von Creutz, höjande rösten, så att

den hördes vida omkring. Veten: Det finnes här. bland

eder en förrädare!

Knappast var der ordet utsagdt, förrän en storm af ovilja

väcktes upp. Alla öfvergåfvo ölfaten och många klingor flögo

ur sina skidor, under det att stormande rop »Förrädare? För-

rädare?» hördes.

Grefve Brahe bjöd tystnad och de olika skarorna ställ-

des" upp i fyrkant, inom hvilken utom de officerare, som

hörde till dessa trupper, äfven de högre och främmande offi-

cerare, som deltagit i gillet, voro samlade kring grefve Brahe,

hvilken, när allt hlifvit tyst, sade till kapten von Creutz:

- I hafven stört vår glädje, kapten von Creutz; I hafven

sagt, att här inom vår krets skall finnas en förrädare. Det

var ju så?

-Ja!

- Vid Gud! skulle det också kosta ert eget lif, skulle

jag önska, att ni ljuger!

Hjeltekonungen% 26- 202 -

- Herr grefve! Var viss om, att jag själf med glädje

skulle gifva mitt lif, om jag kunde tro, att jag uttalat en lögn!

svarade von Creutz.

- Hvem är den usle?

Det blef en stor spänning de få sekunder, som för-

flöto mellan grefve Brahes fråga och kapten von Creutz" svar,

då han sade :

- Han står här!

Och han pekade på löjtnant Werner, hvilken häpnande

drog sig tillbaka.

Det blef allmän tystnad, hvilken slutligen bröts af kapten

von Creutz, som sade:

- Där står förrädaren, kamrater. Se, hur han skälfver

och hur hans blekhet skvallrar om hans brott!

Då gick löjtnant Werner fram till kapten von Creutz och

sade så högt, att det hördes af hvarenda man i fyrkanten:

- Ja, jag bleknar, kapten von Creutz, och jag vill påstå,

att det sker för första gången, sedan jag fått svärd i hand.

Men jag bleknar icke af fruktan, ej heller af brottslighet. Jag

bleknar endast af förvåning öfver en låghet, af förvåning öfver

att se, det tanken på möjligheten af ett så nattsvart dåd, som att

beskylla en ärlig krigsman för förräderi, har kunnat väckas till

lif i en redig hjärna!

- I talen stort, löjtnant Werner, sade kapten von Creutz.

Men edra ord skola inte hjälpa er mycket. Ni är öfverbevisad

om förräderi i

- j^?

-Ja!

- Guds död ! Ni vågar ...

- I .hafven bevis, kapten von Creutz, yttrade nu grefve

Brahe. Hvar äro dessa bevis?

- Här, herr grefve!

Han räckte grefve Brahe det bref, han mottagit af den

rödhårige soldaten.

Brahe läste brefvet och blef allt mörkare och mörkare

i hyn.

Efter att hafva läst brefvet till slut, utropade han:

- Har då själfva satan ryckt världens tömmar ur vår- 203 -

Herres hand? Det är då möjligt, att en människa vill så

djupt förnedra sig för människor och Gud, vill störta sig själf

i föraktets afgrund, ur hvilken ingen räddning i evighet finnes?

- Bestjäl din nästa, stick hans gård i brand, skäncja oskulden,

döda din broder! Det finns straff därför, det finns försoning

och tidens slöja faller småningom mörk däröfver och sänker

brottet uti glömskans natt. - Men förrädaren kan ej få sitt

brott försonadt. Han sänker dolken i hederns, i manna-

hederns bröst; millioner blöda för samma stöt! . . . Ett gräsligt

rop om hämnd mot honom höjer sig från släkte till släkte och

tidens slöja, hur tätt den veckas, kan inte dölja den blodfläck,

som suddlat henne, det hemska vittnet om förrädarens dåd!

Han talade i högsint, ädel vrede och en dyster stämning

efterträdde det glada sorlet. Alla syntes betryckta och dystra.

Blott kapten von Creutz" ögon blixtrade af en vild glädje, hvar-

till emellertid de öfriga ej lade märke, alldenstund allas blickar

skiftesvis föllo på löjtnant Werner och grefve Brahe, hvilken

åter läste brefvet, hvarefter han sade nästan för sig själf:

- Jag måste tro ... och likväl är det mig svårt att göra

det! ... Dock: undersökning måste ske!

Högt sade han:

- Löjtnant Werner träder i arrest och bevakas noga, till

dess att jag ger vidare order därom!

Han gick, följd af officerarne; soldaterna skildes åt och

endast vakten, som skulle föra löjtnant Werner i arrest, stan-

nade kring honom, hvilken stod liksom fastnaglad vid jorden,

- De gå! sade han. Alla förkasta och förskjuta mig.-

Ibland dessa tappre män finns det inte en enda, som äger

mod att tvifla på, att jag begått ett brott, för hvilket, synes

det mig, själfva klipporna borde rysa. - Grymma nesa! -

Hvilket djäfvulskt svek har kunnat förmå förblinda de ädlaste

män till denna rysansvärda grad! - Himmel! Hvilket okändt

brott har jag kunnat begå, för hvilket jag så rysligt skall straf-

fas? - Har då Gud öfvergifvit mig? - Nej! Mitt hjärta