Hertiginnan af Finland

Hertiginnan af Finland

1. En middag under den gamla goda tiden.

Man skref året efter Kristi börd 1730. Åbo stad

andades ut efter stora ofredens vedermödor.

Flyktingarne hade återvändt från Sverige; det gamla

romarespråket ljöd ånyo i akademins lärosalar; biskop Lars

Tammelin och hans domkapitel botade kyrkans refvor;

presidenten Samuel Åkerhjelm lappade hofrätten;

karolinen, baron Otto Reinhold Yxkull styrde länet, medan

de två borgmästarne, Anders Lindh för justitien och Erik

Johan Tolpo för politiken, styrde Åbo stad.

Bland stadens sex rådmän intog handlanden Carl

Merthen, ehuru en af de yngre, främsta rummet. Han

var klok och driftig, ärelysten och djärf, hade godt hufvud

och juridiska kunskaper, alltså det virke, hvaraf man gör

partichefer. Men partiernas tid var icke kommen ännu:

man solade sig i den nya friheten, man vegeterade, man var lugn.

Den mäktigaste mannen satt icke i rådet. Det var

hofrättskommissarien Hans Wittfoot, som härstammade från

Joakim Wittfoot och hans hustru Margareta Bugenhagen,

en afkomling af Martin Luther, hvilka i slutet af

1660-talet inflyttat från Tyskland, eller, som några förmoda,

från Holland. Denne myndige man, som var allmänt känd

under namn af »farbror Hans» och, utom många andra

gåfvor till domkyrkan, äfven renoverat dess högaltare,

hade en skön brorsdotter Margareta, hvilken vid femton

års ålder gift sig med en gammal lagman Björkegren och

nu, vid sina tjugufem år, var den rikaste och vackraste

änka i Åbo. Lik en annan Turandot, tycktes hon besluten

att försvara sitt oberoende och låta alla friares ömma

blickar återstudsa mot ett harnesk af stål.

År 1719, under stora ofredens mörka dagar, hade till

Åbo anländt en ung tysk köpman vid namn Johan Reinhold

Heldt, i ändamål att se hvad här stod att göra för

en affärsman i ett förhärjadt land, där allt låg i spillror

och där ett fredligt utländskt handelsfartyg nästan ansågs

som en välgörare. Här befanns icke allenast något, utan

allt att göra, och Heldt beslöt att nedsätta sig i Åbo.

Den unge tysken ansågs för rik, och därtill behöfdes

ej mycket i ett land, där alla voro fattiga. Han var klok,

driftig och begåfvad med det naturliga födgeni, som

utmärker hans landsmän, hvarhelst ett geschäft är att göra.

Om några år, när staden begynte återhämta krafter och

rörelse, hade Heldt knutit en vänskapsförbindelse med

rådman Merthen och dels i bolag med honom, dels med hans

råd anlagt först en såg och en vattenkvarn, som till och

med malade gryn vid Aurajoki, samt något senare en

tobaksfabrik, den första i Finland. Han ägde egen gård

mellan domkyrkan och ån, och om denna gård gick den

sägen, att här under hednatiden varit ett domaresäte med

ett bord och tolf stolar, alla af silfver, nedgräfda under

gården. Denna skatt ville Heldt upptaga med slagruta,

som flyttades fram och åter på gården, tilldess att hon

började klappa. Och med ledning af slagrutan funnos

under gården fyra hvälfda källrar, men beklagligen inga

silfverstolar, allenast två stora krukor, fyllda med de

hedniske förfädernes aska.

Heldt var icke allenast en klok och rik, utan äfven en vacker ung karl, lång och smärt,

med svart hår, som stadens sköna damer funno förtjusande. Måhända hade han detta naturens

företräde att tacka äfven för sin gunst hos rådmanskan Merthen, och han beslöt att taga

henne till råds i hjärtats angelägenheter, likasom han tagit hennes man till råds i

affärer af en mera kallblodig beskaffenhet.

Änkling i sina bästa år, fann Heldt det lika lofligt som klokt att se sig om efter en

annan maka, och hvar kunde hjärtats fordringar lyckligare öfverensstämma med affärernas,

än vid den unga, sköna och rika lagmanskan Björkegrens fötter? Han beslöt därför utan

tvekan att våga en storm på dessa väl befästade vallar.

Detta mötte dock vissa betänkligheter. Utom den sköna änkans kända obeveklighet, reste sig

mellan henne och den oemotståndlige nye tillbedjaren en annan skiljemur, om hvars höjd och

fasthet nyare tider knappt kunna göra sig en föreställning. Sederna voro så stränga, att

hvarje ord af en ung man till ett fruntimmer, i hvars familj han icke var introducerad,

ansågs såsom en förolämpning, och ingen höll mera strängt på sin värdighet i detta

hänseende, än den mäktiga Wittfootska släkten. Heldt hade varit tio år Åbobo, utan att

ännu ha fått äran introduceras hos farbror Hans; huru besegra ett så oöfverstigligt

hinder?

Rådmanskan Merthen fann råd. Hon beslöt att anställa en middag till firande af konungens

54:de födelsedag den 20 April. En sådan ära tillkom visst icke ett anspråkslöst

rådmanshus, knappt nog en borgmästare, enär landshöfdingen, biskopen eller presidenten med

skäl kunde anses därtill ensamt berättigade. Men då landshöfdingen och presidenten för

tillfället voro borta på

ämbetsresor, biskopen sjuklig och borgmästarne icke hugade, befanns intet hinder möta

äfven en rådmans undersåtliga känslor att i all underdånighet gifva sig luft vid en mindre

och mera enskild middagsmåltid. Äta är en angenäm sysselsättning och sällan ett

högmålsbrott; äfven den drygaste potentat finner sig vid sådana tillfällen stämd för ett

visst undseende för sin ringare nästa, konvenansens bojor lossna, man känner sig vara

människa och unnar andra detsamma. Således skulle denna middag uppfylla två ändamål: visa

lojala tänkesätt och nedbryta en skiljemur.

Merthens hus var beläget vid stortorget midtemot Grubbska gården, där i en nyare tid Åbo

lyceum erhållit sin lärda bostad. Inbjudningen hade skett med en stadstjenare till klockan

tolf på dagen den 20 April. Rådmanshuset, som icke djärfts bjuda kronans och kyrkans högre

förtroendemän, hade dock äran mottaga omkring fyrtio honoratiores från hofrätten, akademin

och det förnämligare borgerskapet.

Man såg där hofrättsråderne Stjernvall och Jägerschiöld, assessorerne Lostjerna,

Wallenstjerna och Adlercreutz, kommissarien Wittfoot, domprosten Jonas Fahlenius,

professor Daniel Juslenius, författare af den första finska ordboken - Samuel Schultén,

Finlands ende jurisprofessor - Diedrik Spöring, Finlands ende läkare - dåvarande rector

magnificus professor Johan Thorvöste, landets ende fysiker, som skrifvit en utmärkt

vidskeplig disputation om slagrutan - den berömde latinaren professor Henrik Hassel och

disputationernas hjälte, den lärde professorn i historien och moralen Algot Scarin. Jämte

borgmästarne och rådmännen såg man äfven handelns dåvarande mest betydande Åbofirmor

representerade: Sjähle, Havemann, Pipping, Schultz, Wechter.

Den yngste af herrarne och den som fick lägsta platsen vid bordet, emedan han saknade allt utom hufvud, hjärta och framtid, var en ung blek och blyg magister, Mathias Elg, en aflägsen släkting i Merthenska huset.

Tio eller tolf fruar, och bland dem lagmanskan Björkegren, men ingen ogift mö, hade hedrats med inbjudning. Tiden hade gjort framsteg sedan förra århundradet, då lagen formligen uteslöt det täcka könet från gästabuden. Denna lag var lika litet upphäfd som öfverflödsförordningarna; den hade blott råkat i glömska, och man höll icke så strängt på bokstafven vid ett enskildt samkväm.

Den ceremoniösa mottagningen började redan vid trappan, där stadstrumslagaren Mikael Kallio – en invalid från Carl XII:s dagar, känd under namnet Mikku – var posterad som ett slags skyltvakt, iklädd den världsberömda blå rocken. Han slog visserligen icke trumma till gästernes ära, men han gjorde militärisk honnör och ledsagade dem styfbent in i (den oeldade) förstugan, där han mottog öfverplaggen. Här stod stadstjenaren Bergman och ledsagade gästerne in i salen.

Hälsning och presentationer därinne skedde med mycket krus. Heldt presenterades för farbror Hans och hans sköna brorsdotter. Man påstod att den senare rodnat och sedermera hviskat värdinnan i örat, att hon aldrig sett en så vacker karl. Ingen tid är blind för sådana iakttagelser. Men Åbo hade redan hunnit glömma sina olyckor; det hade börjat igenkänna sig själf, det kunde åter ... skvallra.

Platserna vid bordet fördelades strängt efter rang och värdighet, från hofrätten ända ned till handeln. Penningen hade mycken makt, men ingen rang. Det hörde till goda tonen att göra sig så ringa som möjligt i orden,

under förbehåll att få behålla största möjliga storhet i tankarna. Kusin Forselia kunde icke förmås att intaga en högre och förnämligare plats, än syster Lostjerna, och syster Wechter bad allerödmjukast kusin Björkegren icke förnedra sig så djupt att sitta lägre än hon. Heldt placerades af värdinnan bredvid sitt utkorade offer, krusade förtvifladt, men lät förmå sig att dela detta afundsvärda företräde med en gammal assessor. När alla sålunda efter mycken omgång befunno sig sittande på sin af rangen eller lyckan anvisade plats, reste sig åter värden och värdinnan, knäppte sina händer och läste bordsbönen. Alla gästerne följde deras exempel och upprepade bönen hvar för sig, hvilket varade omkring fem minuter, hvarefter man åter satte sig.

Merthenska huset var långtifrån rikt, men ville kanske ej ogärna synas vara det och hade i dag fått assistens af bordsilfver från det välförsedda Wittfootska huset. Nu kringbjöd den till ett slags hofmästare utstyrde stadstjenaren Bergman, i peruk, handskar, svart rock, gula knäbyxor, svarta bomullsstrumpor och skor, en silfverbägare, fylld med ett af anis och åkerhumle starkt luktande brännvin, hvarefter första huspigan i gul bindmössa och svart ylleklädning nigande frambar en bricka, belastad med bröd, smör, ost och sillsalat. Efter denna inledning följde en måltid af det kraftiga slag, som kommer ett senare, mera förvekligadt släkte att afundas sina förfäders lyckliga matsmältning. Först anfölls en ofantelig skinka, hvilken värdens olycklige ämbetsbroder, rådman Nidelberg fick det dyrbara och mödosamma förtroendet att skära för i sitt anletes svett och af hvilken värdinnan förelade åt hvarje gäst en portion med senap, tillräcklig att stilla en stattorpares hunger. Därpå följde en klimpsoppa, serverad i djupa tallrikar

af blått holländskt porslin. Sedermera två kokta laxar, hvardera vägande minst halftannat lispund, framburna hela med eitroner i munnen och konstrikt garnerade med buketter af dill, persilja, rödbetor och kräftstjärtar. Därefter späckad stek med lingon och hjortron, upplagd på ett ofanteligt silfverfat ... och efter steken kom det högtidliga ögonblicket.

Man hade härtills druckit godt hembrygdt Åbo-öl, herrarne ur en stor silfverkanna, som gick laget rundt, damerna däremot ur s. k. knäppor eller små muggar, som påfylldes ur kannan. I regeln drack man sällan annat, men här gällde det majestätet. Hofmästaren visade sig med en annan stor silfverkanna, fylld med hvitt franskt vin, som serverades i runda, nästan klotformiga glas med fot. Värden reste sig, gästerne reste sig ... man drack för den stormäktige, tappre och vise konung Fredericus, som nu lyckliggjorde riket med sin höga födelsedag, samt för den oförlikneliga, milderika och nådiga drottning Ulrika Eleonora, som åter lyckliggjorde den vise konungen med sina dygder; tillönskande deras majestäter ett långt och fortfarande lyckosamt regemente, till rikets och alla trogne undersåters continuerlige fägnad och stadigvarande välfärd ...

Talet var hvarken långt eller latinskt, två sällsynta förtjenster på denna tid, och de klotrunda glasen tömdes med tämligen oblandade undersåtliga känslor. Väl hade en och annan i tankarna tillagt, att den goda drottningen i synnerhet lyckliggjorde den vise konungen med att blunda för hans snedsprång; men på det hela var den nuvarande styrelsen under Mössornas regering omtyckt i Finland, och de sista tre åren hade varit de lyckligaste riket i sekler upplefvat – det var som uppvaknandet efter en lång, mörk och stormig natt till en ljusare

morgon. Kung Fredrik hade visserligen föga andel däri, och hvarje finne prisade sin lycka, att Arvid Horn, icke konungen, var den verklige styresmannen. Men man hade på alltför nära håll bevittnat tolfte Carls ärorika och blodiga envälde, man var så genomtrött vid segrar och nederlag; hjältekonungen hade ännu icke kastat sin skugga på efterträdarens lyckliga regering eller på fredens ovana lugn, och allt detta stämde de klotrunda glasens klang till känslor af välbehag. Man drack dem till botten, man drack dem tyst, man förstod ännu icke att hurra ... och Heldt såg genom glaset sin förtjusande granne småle.

Befriadt från tyngden af denna undersåtliga hyllning, började herrarnes samtal nu att röra sig friare, medan damerna, likasom förvånade att se sig delaktiga i en kunglig skål, fortforo att iakttaga en sedesam tystnad. Politik och förestående riksdagsval omväxlade med spannmålspriserna, handelsbalansen och exporten. »Nyttans tidehvarf» visade redan sin uppspirande brodd och utmynnade i Horns och Mössornas grundtanke, att riket borde inom sig själf återeröfra sina förlorade provinser. Man borde gynna industrin, för att inbespara de stora summor, som redan begynte utflöda för utländska fabrikater. Blotta tullen på röktobak gick snart till 400 daler och på snus till 170 daler. Det vore en dråpelig sak att plantera tobak, odla mulbärsträd, uppföda silkesmaskar och väfva siden. Silfver hade upptäckts i närheten af Helsingfors; hvarför kunde vi icke hoppas att få mynta våra silfverdalrar ur egna grufvor? Framför allt borde vi tvinga utlänningen att köpa mera varor af oss, än vi af honom; därigenom skulle ett lands rikedom ofelbart tillväxa. Hvartill fackmännen bland bordsgästerne tillade, att detta i synnerhet borde vara en Åbo-affär, då ju hela landet vinner på att dess hufvudstad blifver rik.

Öfriga sjöstäder borde aldrig tillåtas att konkurrera; än mindre kunde man lida den otillständiga handel, som den okunnige bonden på Åland och annorstädes begynt att drifva med egna fartyg, sig själf till ruin och hela landet till obotelig skada.

Middagen kunde kallas anspråkslös i jämförelse med förra seklets gästabud, när Åbo akademis rektor förbjöds år 1642 att servera »mer än sex ordinarie rätter utom skinkan». Men ännu återstod att anfalla en jättelik tårta, konstrikt beprydd med stadens vapen och dufvor af kandisocker, samt efter tårtan fikon, mandlar och nötter. Efter slutad måltid sjöngo alla sittande en lång bordspsalm, hvarefter gästerne reste sig och i rad efter rangordningen skakade, bugande eller nigande, värdinnans hand. Därefter förblefvo herrarne sittande i »stugan», som ännu ej blifvit upphöjd till värdighet af salong, och man frambar för dem hvilka kunde konsten finkarfvad holländsk tobak, som röktes ur långa lerpipor. Kaffe, sällsynt och knappt kändt till namnet, kom icke i fråga, men den stora silfverkannan fortfor att skumma af öl, tilldess att de manlige gästerne aflägsnade sig, när tidens sed ansåg aftonmåltiden tillstunda, vidpass klockan sex.

2. Prinsessan Törnrosa.

Rådmanskan Merthens kvinnliga gäster hade emellertid dragit sig undan till sängkammaren – en rådmans våning bestod då av stuga, sängkammare, barnkammare och kök – samt undfägnades där med tevatten. Tillredningen af denna från Holland nyligen införda lyxartikel var lika sinnrik som enkel. En nypa af den kinesiska växten blandades med stött kardemumma och bittermandel samt lades i en silfverkanna, som fylldes med kokhett vatten. Därifrån serverades teet i de förut nämnda knäpporna och dracks på bitsocker. För dem, hvilka föredrogo honung framför det dyra sockret, fanns en silfverskål fylld med denna läckra produkt af Nådendals bikupor. När tekannan var tömd, slogs nytt vatten på den urkokta blandningen, så länge någon gäst återstod att betjena, och slutligen undfägnades pigor och barn med den fjärde eller femte påhällningens kraftiga innehåll.

Äfven de kvinnliga tungornas band var nu ändtligen löst. Man tog sin skada igen, brydde den unga lagmanskan, undrade om Heldten funnit sin nedgräfda skatt, tvistade om den förmånligaste humlen och den bästa tysksåpan samt beskifvade sig öfver smöret, som stigit i pris från tre ända till tolf daler pundet. Slutligen ville man se syster Merthens barn.

Barnen infördes af deras sköterska, gamla Valborg, en lång, mager och kantig kvinna i snäf svart yllekjol, blårandigt förkläde, grå tröja kantad med röda band, snäf röd mössa och blå halsduk. Hon var änka och såg ut att kunna taga sin karl i kragen, men det fanns något godt i hennes bistra bruna ögon och den lugna omsorg med hvilken hon bar det minsta barnet på armen.

Syster Merthen hade vid denna tid fyra små flickor: Anna, Eva, Lotta och Karin, den äldsta nio, den yngsta ett år. De voro alla utstyrda med nystrukna bröstlappar af hvit kambrick; de yngre i röda mössor, knutna med band under hakan, de äldre med bart, flätadt hår. Modern var själf en vacker kvinna, och döttrarna vansläktades icke från henne. Två voro blonda, tysta och stillsamma; den andra och fjärde i ordningen mörkögda, mörkhåriga, lifliga, bullersamma. På den sjuåriga Eva tycktes naturen hafva slösat sina rikaste gåfvor; man kunde ej se något täckare, än denna lekfulla gratie, yr som en kattunge.

De tre äldre voro dresserade att med en knyck, som skulle föreställa nigning, kyssa sina vördade mostrar på hand. När denna skyldighet väl var undanstökad, lyftade den sköna lagmanskan Björkegren Eva på sitt knä, kysste henne på kinden och sade:

– Vet du, att jag är din gudmor?

– Ja, sade flickan.

– Nå då tror du visst, att jag har något godt i min kjolsäck?

Flickan svarade icke. Hennes ögon tindrade vid åsynen af en dyrbar diamantnål, som gudmodern bar vid sin barm.

– Hvad säger du om detta? återtog lagmanskan, i det hon framdrog ur kjolsäcken ett stycke af middagens tårta, inlindadt i den fina holländska näsduken.

Eva grep tårtan, bröt den i tre delar, hoppade ned, räckte sina systrar de lockande bitarna, gömde intet för egen räkning och återvände därpå till gudmodern, för att leka med hennes bröstnål.

– Eva är för godhjärtad, smålog lagmanskan. Hvad hon än blir, rik blir hon aldrig.

– Eva tycker mera om syster Björkegrens bröstnål, anmärkte den obetitlade mor Wechter, köpmansfrun, som var gudmor åt Anna och såg sig förekommen af Eva med lagmanskans tårta.

– Syster Björkegren har lärt henne att tycka om diamanter, inföll rådmanskan Nidelberg, som åter var gudmor åt Lotta Merthen och sysselsatt att mata det bleka barnet med en dufva af kandisocker.

– Är det möjligt att syster Björkegren gifvit sin guddotter en högst sällsynt och dyrbar faddergåfva? frågade assessorskan Lostjerna, hvilken, nyligen hitflyttad, ännu icke var invigd i stadens småskvaller.

– Jag gaf henne några brasilianska juveler, svarade lagmanskan vårdslöst. Farbror Hans har köpt dem för mindre än halfva värdet af en engelsk kapare, som tog dem i spanska sjön.

Man begärde få se det sällsynta smycket. Det var en konstrikt arbetad agraff af guld med 128 juveler.

– Men ett sådant smycke är ju för en prinsessa! utropade assessorskan med okonstlad förvåning.

– Ja, svarade lagmanskan förnämt, det säges ha varit bestämdt för drottningen af Portugal. Min guddotter skall bära det med heder och ära till minne af mig, när hon en gång står brud. Eva ... kanske har du redan en fästman?

– Jag har fyra! svarade barnet, i det hon med skalken i ögat räknade dem på fingrarna. – Pappa ... farbror Heldt ... magister Elg ... och Isak ...

– Nej hör på den! skrattade gudmodern. Det är ju tre för mycket. Hvad skall du göra med så många fästmän?

– Jag får tranbär, jag får nötter, jag får sviskon, och Isak drager mig på sin kälke till åbacken ...

– Nå då lönar det sig. Så behåll dem alla fyra, min kära flicka! Nog vet jag en af dem, som alltid blir trogen, och det är din pappa.

– Eva är redan så väl försedd, och syster spår att hon aldrig blir rik? smålog den vänliga assessorskan.

– Således aldrig fåfäng, inföll mor Wechter spetsigt.

– Nej därtill är hon för godhjärtad, svarade lagmanskan.

– Och hvem har sagt, att Eva aldrig blir rik? inföll nu gamla Valborg med en trotjenarinnas rätt att också låta höra en egen mening. Afståndet mellan tjenarinna och herrskap var ännu ringa, ty klyftan mellan samhällsklasserna vidgades först under det gustavianska tidehvarfvet.

– Nej hör på Valborg! utropade mor Wechter. Hon spår i händerna, hon.

Syster Forselia, prästfru, anförtrodde hviskande sin granne, att Valborgs moder var en illa beryktad trollpacka, och mormodern hade blifvit bränd som häxa för många år sedan. Hon, Forselia, kunde icke begripa huru syster Merthen kunnat anförtro sina barn åt en person af så illa känd släkt; det går alltid något i arf. Annars ville hon icke förneka, att ju Valborg själf var en duglig och välkänd kvinna; men spådomsanden satt som ett brännmärke i henne från mödernesläkten.

– Nå hvad spår Valborg om barnet? frågade fruarna nyfiket.

– Hvad skulle det gamla sura tranbäret veta om äpplekärnorna? genmälde sköterskan vresigt, i det hon aftorkade lilla Karins nos med sitt randiga förkläde.

– Valborg tror sig veta så mycket om Eva, för att hon är så svag för barnet, yttrade modern, som själf var icke så litet smickrad af det företräde alla visade hennes älsklingsbarn. – Berätta nu hvad du engång läste i hennes hand. Det var ju intet annat än godt.

– Var det icke? återtog trotjenarinnan. Ja Gud gifve så vore. Jag har läst, att hon en gång blir mycket rik.

– Nå ja. Så bed då, att hon bär med ödmjukhet hvad Gud gifver henne.

– Därpå beror det, anmärkte åter mor Wechter med en sidoblick på den rika lagmanskan. – Barnet kan ju gifta sig till förmögenhet; det ser man alla dagar.

– Jag har läst, att hon blir så rik, som ingen nu lefvande själ skall blifva i Åbo, ja så rik, som gamla drottning Karin var i de förra tider på Liuksiala, återtog sköterskan, alltmera förifrad. – Jag har läst, att hon skall komma till en sådan höghet och makt, som ingen annan i detta landet ...

Fruarna betraktade hvarandra med häpnad. Det fanns ingen enda bland dem, som icke var fullt förvissad därom, att ju framtidens öden kunna läsas i linierna af en människas hand.

– Det är ju allt goda gåfvor, menade assessorskan och kysste den lilla.

– Gud gifve, fortfor den gamla. Och än vidare har jag läst, att hon skall blifva god; hon skall prydas med högt förstånd ...

– Säg, att hon skall blifva lycklig! inföll modern med en alltför naturlig rörelse.

– Det är möjligt. Kanske också lycklig, det står icke skrifvet, men icke heller förnekadt. Det som står klart, det är, att af alla som nu lefva i Åbo skall icke mer än en lefva längre än detta barnet.

Tanken på ett litet barn, som skall se allt hvad nu andas, rör sig, strider, fröjdas och lider gömdt uti jorden och däremot skåda ännu ofödda, okända släkten uppväxa för att taga arf efter sina fäder – en sådan enkel, naturlig tanke är alltid gripande äfven för dem, som annars icke fästa någon vikt vid lifvets dagliga växlingar. Tårar syntes i fleras ögon, när de, med sin tro på spådomens visshet, betraktade denna älskliga lilla flicka, som skulle lyftas så högt och se så långt in i en dunkel eftervärld.

– Lofva mig, Eva – sade lagmanskan, äfven hon rörd till tårar – lofva mig, att du efter sjuttio år beder en bön på din gudmors graf!

Den lilla sjuåriga förstod henne icke. Hvad förstod hon af grafvar och minnen? Hvad förstod hon, som lefde i ögonblicket, rader af år? Hon förstod blott, att hennes älskade gudmor grät, och skyndade att bortkyssa dessa tårar, i det hon försäkrade, att hon skulle göra allt hvad gudmor begärde af henne.

– Tack, kära Valborg! sade nu fru Merthen, mån om att lugna sina gästers upprörda känslor. – Du utdelar i sanning kungliga gåfvor, och om syster Björkegren med rätta kan kallas min lilla Evas första välgörande fé, så förtjenar du, att Eva ihågkommer dig med ett nytt förkläde till Valborgsmässan. Muntra dig litet, drick en mugg te. Man blir törstig af att se så långt in i framtiden.

– Människan spår och Gud rår, svarade Valborg. Det är icke allt utläst ännu.

– Hvad? Har du ännu flera gyllne gåfvor att utdela?

– Jag hörde i min barndom en gammal saga, fortfor sköterskan, om en prinsessa vid namn Törnrosa. Hon hade fått af sina gudmödrar allt det bästa och lyckligaste som människor åtrå i detta vanskliga lifvet; men hon hade därtill fått en varning att icke spinna på slända, förrän hon fyllt sitt femtonde år. Femtonde eller nittonde, jag minns ej så noga. Jag tror det var nittonde.

Den lilla flickan lyssnade. Hon älskade sagor, som alla barn, och Valborg hade af dem ett stort förråd.

– Det är en barnsaga, jag minns den rätt väl, inföll lagmanskan skämtande. Se till, syster Merthen, att ingen slända finnes i huset. Evas lilla hufvud är uppfylldt af prinsar och féer: hon får icke spinna på slända, förrän hon fyllt sitt nittonde år. Det blir ... låt mig se, hon är ju född den 8 September 1723?

– Ja.

– Alltså den 8 September 1742.

– Jag skall ej glömma det. Lyckligtvis har spinnrocken utträngt de gamla sländorna. Får icke Eva spinna på rock så mycket hon vill?

– Hvad säger Valborg?

– Hvad vet jag? Känner jag alla de sandkorn, som skickelsen kastar i människors väg? Ibland kan det vara en slända, ibland något annat. Käraste barnet mitt! ... Och med dessa ord ryckte Valborg häftigt till sig den lilla flickan, liksom ville hon beskydda henne mot en stor, okänd fara.

– Nej var lugn du, Valborg! tröstade modern. Hon skall hvarken spinna på slända, eller, med Guds bistånd, råka i någon annan olycka. Få far och jag

lefva, skall hon uppväxa i all ärbarhet, dygd och gudsfruktan. Och kallar Gud oss bort före den tid du anser så farlig för henne, så vet jag att syster Björkegren, hennes goda gudmor ...

Hon förmådde ej fortsätta. Lagmanskan tryckte hennes hand, kysste åter barnet och sade med rörelse:

– Om min välmenta faddergåfva har någon betydelse, så är det den förmaning, med hvilken jag gifvit den och som jag icke skall glömma att upprepa, när Eva har blifvit en fullvuxen flicka. Med dygd och ära skall hon bära sitt smycke, eller ock aldrig. Men det skall hennes mor bäst lära henne. Se så, var icke bekymrad! Valborg har nu läst ut sin sagobok, icke sant? Hon vill endast säga, att ingen god gåfva, allraminst så rika gåfvor af skickelsen , gifves oss utan frestelser. Ar det ej så?

– Så lär det vara, suckade den gamla, torkande sina röda ögon med förklädssnibben och strax därpå åter användande samma bepröfvade medel på Karins näsa. Den lilla hade somnat. Anna och Lotta, dem ingen tycktes bemärka, sutto tysta i en vrå och vyssjade en stor lappdocka, tillverkad af en handduk. Eva, som gått ur hand i hand och varit föremål för så mycken beundran, hade slutligen blifvit nog djärf att sticka handen i sin gudmors kjolsäck och därifrån framdraga en påbörjad ullstrumpa med silfverstickor, dem hon alla drog ur. Sällskapet erfor en märkbar förstämning af den oförutsedda vändning spådomen hotade antaga vid dess slut och reste sig upp för att säga farväl, när ett buller vid spiseln ådrog sig dess uppmärksamhet.

En pojke om vidpass tio år, hvars inträde ingen bemärkt, hade satt sig på en pall vid spiseln, fallit i sömn och hamnat raklång på golfvet. När han yrvaken

försökte resa sig upp, drog han med ett ljudeligt skrammel eldgaffeln öfver sig.

– Hvad gör du här? sade fru Merthen till gossen.

Utan att svara, jämkade sig den lille halfsofvande ut genom dörren med en förvånad blick på de främmande fruarna.

Gossen har gått i sömnen, sade värdinnan urskuldande. Isak Alanus är en stackars fader- och moderlös prästson, släkting på långt håll, som min man tagit upp för att sättas i skola.

– Och han kan läsa katekesen bakfram! inföll Eva.

– Håll din lilla näsvisa näbb! ... Barnet bjäbbar efter en kvickhet, som hon förmodligen hört i köket, anmärkte modern urskuldande.

– Farväl, syster Merthen! Tack för i dag, glöm icke bort oss!

Och fruarna aflägsnade sig med något mindre krus än de kommit, men ej utan att i tio minuter utkyla rummet genom den öppna dörren, af orsak att man ej så snart kunde blifva ense om det var hofrättsrådinnan eller lagmanskan som borde gå först.

*

För att icke lämna läsaren i okunnighet om resultatet af den diplomatiska middagen hos Merthens, bör tilläggas, att Johan Reinhold Heldt en vecka därefter introducerades af sin vän rådmannen i Wittfootska huset. Kärleken gjorde hastiga framsteg, men icke så den stränge farbroderns gunst. En förmiddag öfverraskade farbror Hans sin brorsdotter förlägen och tårögd, medan den bestörte friaren tagit sin tillflykt till det stora klädskåpet af ebenholts i hans utvaldas rum. När då alla

tröstegrunder, allt förnuft och all stränghet visade sig fruktiösa, slöt denna lilla Åboroman, såsom en god roman bör sluta, med tyrannens samtycke och de båda älskandes lyckliga giftermål. Från dem härstammade sedan den långt in i ett följande sekel välbekanta Heldtska släkten i Åbo.

3. Helenadagen på Runsala.

Den som passerar från Åbo stora farleden utåt skären med Runsala åt höger, förundrar sig icke litet, när han hör talas om Runsalas skönhet. Denna enformiga strand, så mörk af sin barrskog, bakom hvilken blott här och där de berömda ekarnas ljusare grönska framskymtar, är det väl den som besjungits af skalderne och hvars pris redan långt före Choræus med de hemresande studenterne genljudat kring hela Finland? Ja, det är Runsala, men lik en blygsam skönhet, rädd att för alla vägens kommande och farande visa sina behag, gömmer ön sina vackraste partier åt den mera bortvända sidan af Pohjasalmi. Det är här man ser dessa nyckfullt täcka vikar, dem hafvet kastar som slängkyssar inåt stränderna; det är här som ekarnas och öfriga löfträds grönska blir nog öfvervägande att bilda det ljusa, glada färgtycke, hvilket för alla stadsbor, icke minst för den instängde Åbobon, medför naturens och omväxlingens hela tjusningskraft.

Den som den 31 Juli 1741 på förmiddagen af händelsen förts i närheten af denna täcka kust, hade ej kunnat undgå att märka vissa tilldragelser, som i den då ensliga nejden voro ganska ovanliga. Af alla de

många, än koketta och smånätta, än pompösa och ståtliga villor, som hundrafyrtio år därefter framskymta mellan löfven på Runsala, sågos nämligen den tiden inga spår. Runsala gård, som tillhörde landshöfdingen, var den enda plats på ön som kunde kallas bebygd, och äfven dess något förfallna trähus vittnade icke om synnerlig prakt. Men väl såg man här och där en torpare- eller skogvaktarekoja höja sitt torftak öfver stranden, medan tre eller fyra något rymligare och något mera putsade »sommarstugor» för stadsboarnes nöjen icke syntes för stolta att stå där i god sämja med sina mindre förnämliga grannar.

Det var vid en af dessa sommarstugor man nu såg de ovanliga tillrustningarna. Stugan var möjad med kvistar och löf, som ofvanför dörren bildade ett stort H, och blickade man dit in, såg man det välskurade golfvet beströdt med enris och själfva den stora öppna spiseln prydd med en väldig granruska. En ansenlig blågul flagga svajade från en hög stång på gräsplanen utanför stugan, och rundt kring densamma väntade tre långa bord, äfven de i form af ett H, med mjällhvita dukar och rikliga serviser, delvis af silfver. Fetlagda pigor syntes, pustande i värmen, syssla kring borden, och mellan dem såg man stundom gestalten af en smärt yngling än oroligt titta mot den blekblå, af solrök omtöcknade horisonten, än ifrigt bestyra något med två små svarta ting, placerade på en liten kulle till vänster vid stranden. Dessa föremål för hans uppmärksamhet befunnos vid närmare påseende vara ett par nickhakar.

Klockan led inemot elfva, då språnget på stranden blef lifligare och en grupp af karlar och gossar samlade sig vid nickhakarna. Örsaken var lätt att gissa: därborta i sundet nalkades tvenne stora båtar, fyllda med

herrskap från staden. Snart voro de på bösshåll från stranden, och piff! paff! då small det från nickhakarna med denna korta, skarpa, man kunde säga pojkaktiga knall, som är sådana tingestar egen, när de laddas skarpt och man smort röret med talg. Allt folket på stranden hurrade, i det de viftade med mössor och dukar, och under dessa bullrande, men hjärtliga välkomsthälsningar landsteg sällskapet.

En senare tids genremålare skulle funnit rika ämnen för sin pensel, om han kunnat afteckna dessa goda Åbobor, som nu fryntliga och förnöjda landstego på den grönskande stranden. En besynnerlig blandning af stel prudentlighet och landtlig enkelhet var det utmärkande draget hos desse lustfärdare. De tillhörde hvarken hofvet eller högadeln, men såsom tjenstemän, lärde och borgarearistokrater i landets hufvudstad, voro de medvetne om sin betydelse som en tongifvande samhällsklass. Den ceremoniösa höfligheten fick icke försummas ens på en lustfärd. Man hade krusat vid embarkeringen i båtarna, man glömde icke att krusa vid landstigningen, man fortfor att krusa vid måltiden, och man krusade dagen till ände. Men allt detta hindrade icke någon att finna färden nöjsam och landtluften uppfriskande. Sällskapslifvet rörde sig under en tyngd, hvilken vanan gjorde lika omärklig som luftens tryck.

Lustfärdarne hade församlat sig på inbjudning af den forna lagmanskan Björkegren, numera fru Heldt, för att fira hennes förtrogna väninnas, numera borgmästarinnan Helena Merthens namnsdag. Merthen själf var borta i Stockholm. Antingen det var hans diplomatiska middagar, eller, hvad som är sannolikare och rättvisare att förmoda, hans förslagna hufvud och juridiska kunskaper, som hastigt kommit denne ledamot af magistraten

i Åbo att klättra uppåt på lyckans stege; alltnog, af rådmannen vardt under årens förlopp en borgmästare, af borgmästaren åter en ansedd och mäktig riksdagsman för Åbo stad. De nu rådande Hattarne hade oförmodeligen sammankallat rikets ständer i December år 1740. Det gällde ingenting mindre, än att besluta sig för ett krig mot Ryssland med anledning af då inträffande politiska konjunkturer, och härom hade nu riksdagen, under ändlösa intriger och partifejder, fortsatt att tvista långt in på sommaren detta år 1741. Åbo stad, likasom största delen af Finland, tillhörde Mössornas parti; man fästade här stor vikt och stora förhoppningar vid sin riksdagsmans skicklighet. Intet under således, att så många af det förnämligare borgerskapet och andre patrioter, som tillbragte sin sommar i staden, med nöje förenade sig om att hedra denne deras riksdagsmans hustru, borgmästarinnan Merthen, med en surpris på hennes namnsdag.

Det var verkligen en surpris för den goda frun. Hon hade varit rest på några dagar till Nådendal, för att uppköpa lärfter till sina döttrars utstyrsel, som alltid borde finnas beredd i ett välordnadt hus, när hon vid sin återkomst anmodades att deltaga i en liten båtfärd till Runsala och där, till sin stora öfverraskning, fann det talrika sällskapet, som mottog henne med redan nämnda bullrande hedersbetygelser.

– Men, käraste syster Heldt, hvad i all världen tänken I på? utbrast den häpna borgmästarinnan, i det hon, omgifven af de yngre bland sina numera nio barn, ej utan möda klättrade uppför den steniga stranden vid sidan af sin väninna.

– Skyll icke mig – skrattade väninnan och bjöd henne armen – det är icke mitt påhitt. Gissar ej

syster hvem det är som vi ha att tacka för ett så lyckligt infall?

– Hvem skulle det vara? Kanske mor Wechter? Eller syster Forselia? Men nej, detta har syster Heldt själf funnit upp, det kan icke vara någon annan. Bevars sådant besvär syster har gjort sig att släpa hit silfver och annat, som behöfs för så mycket folk! Såg jag icke två stora klädkorgar med porsliner och glas?

– Låt nu det vara min sak; men surprisen, ser syster ... Det finns endast en, som kunnat så skickligt lura den klokaste mamma i Åbo.

– Hvad? Det må väl icke ha varit Eva ...

– Å se så, börja nu ej att träta på det beskedliga barnet! Just Eva var det, som kom i förgår till mig och sade: »Nu är mamma i Nådendal; vill ej gudmor ställa till något rätt muntert för vår Helenadag?» Ja, Gud signe dig, kära unge, sade jag, det vill jag visst göra så gärna jag lefver. Där har syster hela hemligheten. Var nu snäll och gör döttrarna heder! Anna har varit min högra hand i alla bestyr.

– Anna? Ja det tror jag. Men Eva ... hon tänker ej på annat än nöjen och upptåg. Kära syster, hvad skall det blifva af barnet stackare?

– Hvad det skall blifva? Det vet syster så väl som jag. Den bästa, vackraste och klokaste flicka, som någonsin blommat i gamla Åbo; så skall det blifva. Ja jag talar nu icke om hennes öfriga gåfvor. Men betänk, syster Merthen, att Eva snart fyller aderton år ... att hon längesedan slutat sin skola hos gamla moster Pontin ... att hon talar tyska nästan lika bra som min man ... att hon läst franska och lärt rida för munsjör De Maret – att hon läst latin med Isak Alanus – att hon kan välja bland de bästa partier i landet, ja att

hon förvridit hufvudet på alla våra ungherrar, utom att den stackars Isak redan är halftokig ... Å, syster, säg ingenting om att Eva också vill roa sig litet! Ungdom är ungdom.

– Ja, ja, Gud gifve det allt slutades godt och väl. Syster Heldt har varit alldeles för svag för sin guddotter. Syster har från vaggan behandlat henne som en prinsessa. Nå, jag säger ingenting om den kungliga faddergåfvan. Men syster har alltid velat se henne fin och förnäm ... syster har roat sig att upplägga hennes hår som en frökens och gifvit henne ett triumfantslifstycke och beställt åt henne de dyrbaraste spetsar från Raumo ... Kära syster, jag vill ju ej säga annat, än att Eva aldrig kan vara nog tacksam för en så stor godhet, men vi äro borgerligt folk ...

– Jag ber så mycket – skrattade åter den gladlynta väninnan – när man, som Eva, har den äran att vara dotter till en så högtbetrodd riksdagsman, få vi allt lof att anse en ann så god som en ann. Men syster är varm ... Stig in i stugan, och drick ett glas mjöd!

Medan de båda fruarna utbytte dessa hastiga ord under vandringen upp från stranden, hade gästerne småningom spridt sig på gräsplanerna med denna lyckliga känsla af välbehag, som stadsbon alltid erfar vid en sådan solig, sommarvarm tripp i det fria. Dagen var, mot den ofta våta Helenas vanor, vacker och klar. En ljum hafsvind mildrade här rötmånshettan, som gjorde staden så kvalmig, och öfver Runsalas ekar hvälfde sig himmelen hög och ren med dessa små hvita, flygande moln af bomull, hvilka endast förhöjde dess blå glans, liksom seglen i fjärran lifvade och förskönade Erstans vågor.

– Så förtjusande vackert! utropade några unga flickor, där de, ystra som fågelungar, svärmade kring i det gröna gräset.

– Olympiskt! bedyrade en af ungherrarne, en klassisk magister Angelstadius, som kände Grekland bättre än Åbo.

– Nej se, hvad är det? ropade plötsligt tygskrifvaren Godtschalk och pekade mot en kulle på afstånd. Allas blickar riktades ditåt, och man såg öfverst på kullen gestalten af en hvitklädd flicka afteckna sig mot den blå luften bakom henne. Denna tafla med himlen till fond och jorden till förgrund var så hänförande skön, att ett ofrivilligt utrop af beundran hördes från åskådarne.

– Det är Dafne, som vallar sina får på Runsala, skrek en sirlig rådhusnotarie Skogsman, som läst sina herdakväden.

– Säg Saffo, som störtar sig från klippan, rättade honom den klassiske magister Angelstadius.

– Eller Calypso på sin ö! inföll studenten von Fagersdorf, som tog privata kollegier i Odyssén för professor Petter Filenius.

– För all del, akten er att blifva förvandlade! skrattade den unga professorskan Stenman, som också läst Odyssén på grekiska, hvilket den tiden var mindre sällsynt än nu.

En lång, ytterst mager herre, en mumie, hos hvilken lärdomen tycktes hafva förvandlat alla muskier till pergament och allt blod till bokdamm, närmade sig i detta ögonblick på gångstigen, aflyftade från hjässan sin oformligt stora peruk, såsom ville han låta solen beundra bostaden för så mycken visdom, aftorkade en svettdroppe, sista återstoden af dödlig svaghet, och vände

sig till samme unge student, som nyss förut affyrat nickhakarna.

– Quid spectant? (kurs) Hvad är det de se på? frågade han.

Studenten rodnade djupt vid detta tilltal af den berömde professorn och katederhjälten Algot Scarin – ty det var han – och svarade knappt hörbart, såsom hade han blifvit ertappad på bar gärning med afguderi:

– Domine professor (kurs), det är Eva Merthen.

Professor Scarin var Evas gudfar. En vanlig dödlig skulle måhända igenkänt guddottern i en familj där han ofta umgicks, men lärdomen har sitt privilegium att icke befatta sig med dylika småsaker. Professorn jämkade peruken på dess plats, inklämde sin tunna näsa i ett par glasögon med guldbågar utan sidoarmar, betraktade flickan på kullen och utlät sig:

– Mehercle, (kurs) en dryas! (kurs) De gamle alaner och hunner antogo en emanatio manium (kurs), ett utflöde af de dödas skuggor. Det är en ättehög, där hon visar sig, unge man. Du kan således antaga, att hon är en skön utdunstning af de döde alaner och hunner, för att icke säga bjarmer eller gother, alldenstund den store Olaus Rudbeck lämnar oss i okunnighet om dessa högars förste innebyggare. Hvad angår att de skulle ha varit svear eller gother, eller måhända sviagother, läsa vi härom hos Björner ... men hvad går åt pojken? ... Alane! Alane! (kurs)

Den unge studenten Isak Alanus, till hvilken detta utrop var ställdt och hvars namn snarare än ättehögarna låtit förmoda en dunkel härkomst från de döde alaner och hunner, hade råkat ut för en frestelse, som kom honom att gå miste om en oskattbar föreläsning öfver ättehögarnas grundläggare. Man hade på gräsplanen

hört borgmästarinnans bekymrade letande efter sin dotter Eva, som ej stod att finna vid tillredelserna för det talrika sällskapet, och en ung handlande Simolin var genast beredd att föra moderns budskap till flickan på kullen. Den romantiske rådhusnotarien hade i samma stund erbjudit sig att spela Mercurii roll som gudarnes budbärare och satt sina långa ben i en flitig rörelse. Isak Alanus hade ej kunnat förblifva en likgiltig åskådare af kapplöpningen mellan desse två; han blef snart den tredje och skulle ha efterföljts af ett par medelålders rådmän och dito akademieadjunkter, därest deras styfnade ledamöter lofvat den ringaste utsikt att hinna förbi de yngre snabblöparne.

Om allt detta tal och språng för hennes skull var den unga flickan på kullen i okunnighet. Spänstig och lätt som en fjäril, nyss flugen ur den gyllne puppan på bladet af krusbärsbusken, hade hon med brinnande tjusning inandats sommarens dofter rundtomkring henne. En obestämd oro, en oförklarligt brännande längtan dref henne ut i den fria, vilda naturen; knappt landstigen, hade hon ilat upp till sin barndoms lekplats, den sköna kullen vid stranden, som af de lärde hedrades med namn af ättehög och hvarifrån man hade fri utsikt öfver fjärdarna ända fram mot Rimito skärgård fjärran i väster. Här, med handen öfver ögat, för att skydda sig mot solstrålarnas bländande skimmer på den lättkrusade hafsytan, betraktade hon vågspelet och de hägrande öarna borta vid horisontens rand; en onämnbar dunkel känsla af den ystraste fröjd, blandad med det vekaste vemod, hade intagit hennes själ; löjet for öfver hennes läppar som solglimtar mellan skyarna, och medan hon i lekfullt öfverdåd plockade sönder en halfvissnad epilobium, syntes i den innersta vinkeln af hennes sköna, mörka, brännande ögon en halfgömd tår.

Eva Merthen var nu i sitt adertonde år en af sin tids skönaste flickor. Hög och smärt, yppigt formad, gratie i hvar tum, hade hela hennes hållning något medfödt konungsligt, hvarmed naturen stundom stämplar sina gunstlingar, utan att mäkla med börd och stånd. Hvarifrån kom detta höghetsdrag midt i den visserligen aktningsvärda, men mycket borgerliga, mycket prosaiska omgifning, hvari en småstadsborgmästares dotter växt upp? Ingen kunde förklara det. Man anmärkte väl, att hon icke liknade sin borgerliga finska mor, att hon snarare var en idealiserad afbild af sin far, som härstammade från en gammal böhmisk familj, afsigkommen adel, sades det, hvilken sedan tre eller fyra generationer acklimatiserat sig i Finland, utan att förlora det mörkare tycke och det eldigare lynne, som utmärka södern. Men hvarför skulle samma moderliga natur, som allestädes utdelar sina gåfvor för intet, endast i Finland förneka sin rätt? Denna flicka var stämplad med behagens bomärke alltifrån födelsen. Ansiktets fullkomliga oval med dess genomskinliga, nu lindrigt solbrända hy, förhöjdes af det rika mörka håret, upplagdt och bakåt struket, efter den tidens sed – ett mod, hvilket, genom att blotta skönheten af ett reguliert ansikte, lika mycket förhöjer denna, som det misskläder annars täcka, men oregelbundna drag. Harmonin af denna ädla profil var fullständig, det glödande uttrycket af dessa österländskt varma ögon oemotståndeligt. Ställd i närheten af en tron, skulle Eva Merthen hafva förändrat rikens öden, ty hon var skapad att fängsla och herska. Gömd i en bortglömd vrå af världen, kunde hon endast göra en lycklig och tjugu olyckliga.

När man uppmärksamt betraktar porträtterna af 1700-talets mest berömda skönheter, skall man hos dem

finna två gemensamma drag, obetydliga vid första anblicken, men tillräckliga att gifva ansiktet ett uttryck, i hvilket tidens icke så litet blaserade smak öfverallt förgapade sig; det ena en ganska liten körsbärsmun, med nedra läppen mer än vanligt fyllig; det andra en fin, knappt märkbar slapphet i nedra ögonlocken, hvilkas uttryck därigenom fick något smäktande, som motvägde den lilla munnens något precisa snörpning och likasom kom hängifvenheten att försona hvad stoltheten brutit. Båda dessa drag funnos hos Eva Merthen, likasom de funnos hos Aurora Königsmark – och på båda sågo sig narrar och kloke blinda.

Den unga flickan väcktes ur sina drömmar af kapplöpningens rassel nedanför kullen och såg, i det hon vände sig om, studenten Isak Alanus störta uppför sluttningen främst bland de tre. Uppkommen, kastade han en triumferande blick på sina medtäflare; men knappt hade han hunnit sitt mål på några stegs afstånd, innan han plötsligt stannade, nedslog ögonen och kände sitt ansikte öfvergjutas af samma brännande rodnad som nyss förut, när han tilltalades af Scarin.

– Förlåt, stammade han, och därmed hade hans tillämnade tal en ände.

– Hvad skall jag förlåta dig? frågade den sköna flickan med sin melodiska röst, ej utan en skymt af medlidande och en annan af löje.

Alanus förmådde ej svara. Sedan någon tid var det beständigt så, när han talade till sin fostersyster. Han begrep icke huru; hans elev i latinet hade gjort slut på hans eget latin.

Hans nederlag blef fullkomligt, när de båda medtäflarne hunno fram och rådhusnotarien, som himlen begåfvat med den vigilantaste tungan, utropade:

– Sköna, men grymma Chloë, finna vi er ändtligen lyssnande till turturdufvornas ömma kutter i myrtenlunden? Säg, huru har ni kunnat vara nog hård att så länge beröfva oss öfriga herdar och herdinnor den afundsvärda lyckan af edra olympiska ögonkast?

– Jungfru Eva – utlät sig den mindre känslofulle och mera praktiske handelsmannen – vördiga fru mor och vi andre ha länge väntat er till middagen.

– Ack förlåt, sade Eva vårdslöst; jag har ej hört några turturdufvor, förrän jag hörde sektern. Jag har betraktat örlogskuttern därute på fjärden. Han närmar sig hitåt.

Därute syntes verkligen de smäckra masterna och de hvita seglen af en för sakta västvind framskridande brigg, som styrde åt Åbo. En brigg under segel var en ganska vanlig syn, men just dessa dagar voro oroande rykten i omlopp på flera håll. Man afbidade med otålighet nyheter från Stockholm.

Medan herrarne sågo mot hafvet, var den unga flickan försvunnen. Lätt som ett vindkast i Runsalas ekar hade hon ilat utför kullen, och mellan stammarna såg man skymten af hennes hvita fladdrande klädning. Hon sprang icke, hon sväfvade öfver tufvorna; hon hade som barn varit känd som den mest snabbfotade bland sina jämnåriga. Detta ansåg man, besynnerligt nog, ej som anstötligt ens för en fullvuxen flicka. Det var en fördel och en förtjenst i de många lekarna sommartid i det fria.

Med en ed öfver rymmerskan skyndade två af beundrarne efter henne. Förgäfves. Notarien – eller rättare en del af hans person, den friserade peruken – blef som Absalon hängande i ett träd. Köpmannen, mera ovig, snafvade öfver ett vindfälle, vrickade foten och

kom haltande hem. Isak Alanus hade kvarstannat på kullen och såg med mulna blickar den nya kapplöpningen.

– Skall då jag vara evigt lika tafatt och hon evigt lika stolt? sade han förbittrad till sig sjäIf. Är jag icke ett och tjugu år, och jag beter mig som en pojke i secunda (kurs) ... Jag tål icke, att hon föraktar mig. Jag önskar att världen må störta tillsamman öfver våra hufvuden, för att jag kunde upprätthålla den med min arm och jag finge beskydda henne ...

I samma ögonblick hördes på afstånd den rullande knallen af ett kanonskott från sjön. Studenten såg ditåt; ett lätt moln af rök drefs med vinden förbi den annalkande briggens stäf.

– Var detta svaret på min förmätna önskan? sade Alanus tankfull och anträdde långsamt återvägen till det öfriga sällskapet.

Här hade man emellertid skridit till det innehållsrikaste af alla sällskapsnöjen i norden, bordet. Lazaronen i södern söker lifvets njutning, likasom dess uppehälle, i en apelsin och en cigarrett. Nordbon känner sig aldrig så nöjd med sin tillvaro som efter ett godt bord. Utan mat ingen munterhet. Sinnena äro dufna, konversationen vadar till knäet i drifvorna, lifvet liknar en slocknande brasa. Då ljuder det glada budskapet om ett serveradt bord. Man har återfunnit tillvarons hemlighet, människans rättigheter, kvickhetens udd och samtalets intrasslade tråd. Allt flyter som en bäck utför sluttningen; hvilken tonkonstnär har diktat en mera lifvande melodi, än tallrikens slammer och glasets klang?

Vi ha nyss skildrat en middag i staden. En middag på Runsala måste antaga ett landtligare och friare skaplynne. Man spisade i det gröna och satt naturligtvis;

det behöfdes ännu ett helt århundrade för att införa gaffelmiddagar. Bordsbönen lästes nu endast af lille Wechter, psalmen utelämnades. Jämte kalfstek och en högst aktningsvärd ugnsgröt, bjödos smultron med grädde och sist ett öfvertäckt fat, som väckte gästernes synnerliga uppmärksamhet, emedan det serverades som en särskild rätt vid middagens slut. Enhvar tog för sig ett par af de varma, doftande frukter, som fatet innehöll, skalade dem egenhändigt, prisade deras smak och frågade efter utvägar att skaffa sig dylika. Hvad innehöll fatet? Det innehöll i aska stekta potäter.

I akademiträdgården hade man sedan någon tid gjort försök med denna sällsynta amerikanska rotväxt, men de här serverade hade borgmästaren hemsändt från Stockholm, och de fleste bland gästerne sågo dem nu för första gången. Man undrade om denna växt kunde allmännare införas i landet och tåla ett så nordiskt klimat, hvilket man ansåg sig böra betvifla, Några af herrarne tycktes mena, att en sådan utländsk lyxartikel otvifvelaktigt blefve för dyr och aldrig kunde hoppas att komma på de fattigas bord; det vore då mera skäl att odla silkesmaskar.

Hvarje framsteg behöfde ännu en lång betänketid. Vidpass trettio år därefter såg man de första små potatistäpporna vid en och annan bondgård i södra Finland; soldaterne – sades det sedermera med eller utan grund – hade hemfört frukten i sina ränslar från pommerska kriget. Ännu vid början af 1800-talet voro potäterna nästan okända i norra delen af landet, som fortfor att så sina tarfliga rofvor. Hushållningssällskapet begynte då sända den nya rotfrukten kapptals till utsäde i de aflägsnare bygderna, och först i andra decenniet af vårt århundrade blefvo de resultater märkbara, för hvilka

man nu har att tacka den amerikanska »lyxartikeln»: en tredjedel af landets näring, en tredjedel af dess tillväxande folkmängd och en oskattbar reserv vid rågskördens felslående.

Rådman Wechter understod sig nu att föreslå en skäl till Helenas och alla Helenors ära, däruti inbegripande hedersgästens äldsta dotter Anna Helena Merthen.

– Tibi, Helena (kurs), tu Trojas förstörerska, som pustar efter tin Paris! inföll professor Scarin och tömde en mugg mjölk med samma allvar, som hade den varit de döde alaners och hunners grafurna, i det han nickade åt den förlägna flickan, som framsläpades med blossande kinder från spishällen, där hon nyss gräddat våfflor åt barnen.

– Tibi, Paris! (kurs) upprepade Eva Merthen, vändande sig till sin mumielike gudfader. Sällskapet utbrast i en ohejdad munterhet. Den lärde professor Scarin var ytterst dietisk, ytterst punktlig i allt hvad han företog sig – gick alla dagar sina bestämda steg på sitt bestämda klockslag – åt aldrig annat än sina bestämda rätter – drack aldrig annat än sitt bestämda mått mjölk. Men hvem kunde motstå en sådan guddotter?

– Tibi, Hebe, (kurs)tu gudarnes munskänk! svarade professorn och tömde i sin förtjusning en hel mugg öl, hvilket han icke gjort sedan tjugu år.

Måltiden slutade omkring half två, man knäppte åter händerna, lille Wechter läste åter sin bordsbön, gästerne tilldelade hvarandra kraftiga matklappar och skingrade sig, några för att hvila under närmaste träd, andra för att söka en middagslur i de dubbla högsängar, hvilka, enligt tidens enkla sed, funnos upptornade vid bakväggen för nattgäster i sommarstugan.

De unga förehade emellertid något hemlighetsfullt vid en i närheten stående lada. Klockan efter tre gafs signal med en ljudelig hornlåt, sällskapet samlade sig på gräsplanen, och nu såg man från ladan ett tåg af herdar och herdinnor parvis nalkas. Alla voro utstvrda med bredskyggade halmhattar och fladdrande band; några ledde motsträfvande får i rosenfärgade snören. De som ej kunnat åtkomma ett exemplar af den fyrfota hjorden, nöjde sig med ett tvåfota och ledde Merthens små barn i nosgrimmor, bundna af ranunkler och prästkragar. Därvid sjöngo de på den bekanta melodin, som man ännu får höra:

Och herdar och herdinnor, de valla sina får :,:

De veta att säga hvad kärlek förmår. :,:

Nu framträdde den med blåklint bekransade främsta herdinnan, under hvars breda hattskärm Eva Merthens sköna ögon framblixtrade, hoppade lätt fram till värdinnan och sade med låtsad vrede:

– Ärevördiga fru, med hvad rätt hafven I och alla dessa Minervas och Mercurii skötebarn vågat beträda min ö? Veten I icke, att jag, Amaryllis den enda, är dessa nejders furstinna samt råder med mina herdar och herdinnor oinskränkt öfver Runsala ö?

Då därpå icke följde något svar, fortfor herdedrottningen:

– Väl vore det lätt för mig att förvandla eder alla till varulfvar, drakar och läderlappar; men jag hafver höggunstigt tagit i betraktande det ädla öl I hafven låtit spilla på min mark och det behageliga stekos, därmed I hafven uppfriskat örternas lustiga anda. Thy tillsäger jag eder alla min gunstiga nåd och undskyllan, dömande eder allenast att afhöra min öfverste

hofpipares underdåniga fägnerim samt därefter tråda dansen i herdinnornas lund.

På en vink af Amaryllis framträdde hofpiparen, försedd med en ofantligt stor tut af näfver, hvari han blåste ett par fanfarer, deklamerande sedan ett långt fägnerim, som man ansåg författadt af den vittre magister Samuel Pryss och hvaruti fru Helena förliknades än vid Juno, alla gudars och gudinnors moder, än vid drottning Semiramis, än vid Sara, som mjölkade sin herre Abrahams boskap på Kidrons ängar. Efter dessa haranger kom ändtligen slutstrofen, som var af följande lydelse:

Så höga dygders pracht man måste billigt prijsa;

hvi skall jag ej med macht uppstämma ock min vijsa

i Amaryllis chor, som allt på Runsals ö

sin får har vallat här alltsedan Noachs sjö!

Men om jag säija får hvad nu mit sinne tränger,

then ganska herdeflock, som lustigt här omsvänger,

en samfält tanka har: thet är Helenas prijs;

hon lef" i hundra åhr, som i ett paradijs!

Och sist i ålders dar, när sachtlig döden stundar,

lijksom en månljus natt far öfver rosenlundar,

en slächt af barnbarnsbarn, så tät som Runsals skog,

lyck" hennes ögon till i en behaglig ro!

Efter detta vältaliga festkväde samlade sig herdar, herdinnor och tvåfota lamm till danslekar på gräsplanen. Alla togo i ring, och inom den stora ringen dansade ett skildt par, som växelvis valde sin make, alltunder det man sjöng:

Ungersvennen uti dansen går,

sin hatt han högt upplyftar,

han hälsar både på stora och små

men helst på vackra flickor.

Och vackra flickor tager han i hand,

förtroligt dem tilltalar:

och du är min och jag är din,

så länge leken varar.

Orden flickor och gossar byttes om efter behof.

Efter danslekarna omväxlade spring- och bollekar med gungning och pantlekar. Ungdomen visade en skicklighet och en vighet, som var de äldres förtjusning. Man kunde icke tänka sig en sällsammare kontrast, än den stela konvenansen i sällskapslifvet inom hus och denna obundna frihet på en grön gräsplan. Det tycktes som kände man ett behof att engång låta naturen och ungdomen uttaga sin förnekade rätt. Äfven de gamla kunde ännu vara barn, och barnen hade frihet att vara unga.

Nu hvilade man ett ögonblick, för att äta sötost med hallonsylt, hvilken landtliga och delikata undfägnad nu för tiden kommit ur bruk, men då var lika allmän sommartid, som en nyare tids à la glace. Därefter fortsatte man med hök och dufva, balanseringar med stång, hoppningar öfver svängrep samt slutligen änklek.

– Eva! hördes om en stund fru Merthens stämma i löfsalarna.

Eva stod ej att finna. Man hade sett henne utdela läckerheter från middagsbordet åt trumslagaren Mikku vid båtarna. Därefter hade hon gått till skogen. Hon kunde vara ystrare än någon i en uppsluppen lek och nästa ögonblick försvinna på ensliga vandringar. Det var som hade hon sökt något – sökt något i hela sitt lif.

Underrättelsen var icke välkommen, ty svarta åskmoln uppstego vid horisonten. Medan aftonmåltiden, af

fruktan för regnet, dukades inne i stugan, kommo de äldre herrarne in uti politiken. Man politiserade styft under frihetstiden, då riket i verkligheten var republik och alltså hvarje medborgare var, eller trodde sig vara, en statsman.

Samtalet gällde händelserna i Stockholm. Man undrade om sekreteraren Gyllenstjerna varit eller icke varit i hemligt förstånd med ryska ministern. Man berättade huru Arckenholtz och Mathesius blifvit anklagade för att hafva låtit sig brukas af Mössorna till hemliga stämplingar. Mathesii öde väckte mycket deltagande, ty han var finne och, hvad mera var, en ärlig man, som i sin godtrogenhet tjenat till redskap åt mera förslagne och bättre fördolde politiske ränksmidare. Om hattestyrelsen och krigsplanerna voro alla närvarande köpmän, borgare och akademiske lärde ense i de skarpaste omdömen. Tjenstemännen delade sig mellan båda lägren.

– Hvad nytt från riksdagen?

– Perukstockar i sekreta utskottet och hattmakare i sekretissimum.

– Sitter icke Merthen i sekretissimum?

– Där sitter borgmästaren Salan från Örebro, hvars hufvud passar bättre för hatten.

– Mina herrar – yttrade hofrättsrådet Ahlström, en af de få Åbobor, som bekände sig till Hattarnes statskonst – man skall ej rycka slefven från fattigman, när det engång i världen regnar gröt.

– Hvad kan det vara för en märkvärdig gröt, som nu regnar? frågade en af Mössorna spetsigt.

– Fransk, påstås det. Tjugusju tunnor guld.

– Grynvälling, bror Ahlström, och dessutom redan med hälsan förtärd.

– Nå rysk då! gemälde hofrättsrådet. Det finns en viss fröken där österut, som ej har något emot en kejsarekrona, och man påstår, att många guldsmeder nu äro i rörelse.

– Ser man på! inföll en medelålders man med vackra, fylliga och klassiskt regelbundna drag, i det ett fint leende spelade öfver hans läppar. – Bror Ahlström nöjer sig icke med mindre, än att låta moskoviten själf utrusta en armé, för att återtaga Viborg, Estland och Liffland för vår räkning. Vi behöfva endast tömma en mugg öl för hans välgång.

– Bror Hassel tyckes vara mera hemmastadd hos de gamle romare, än i nutidens politik, utbrast hofrättsrådet förifrad. Jag skall säga bror en sak, som hvarken Cicero eller Virgilius någonsin drömt om, och det är, att Lewenhaupt står genom markis Chetardie i en hemlig underhandling med storfurstinnan Elisabet. Det ligger i hennes intresse att köpa vår vänskap dyrt nog; för vår direkta medverkan skall hon betala det pris vi själfva begära.

– Med löften? Det är naturligt.

– Mer än löften, min otrogne broder! Jag är väl förbjuden att skvallra, men om herrarne ej låta det komma längre, kan jag upplysa, att storfurstinnan med det snaraste ämnar besöka sina gods i Karelen.

– Än sedan?

– Ja om bror icke begriper detta, har jag ingenting att tillägga. Man skulle tycka, att en sådan lustresa är lättare att uttolka än Horatii oder. Våra karelske jägare stå några mil därifrån.

– Aha! Vi bortsnappa den förtrollade prinsessan, uppsätta henne på tronen och nöja oss med en anspråkslös belöning af fyra provinser. Det är verkligen

begripligare än Minellii noter till Horatius. Ryska regeringen är naturligtvis stockdöf och stockblind. Hvad vi i all förtrolighet hviska till hvarandra här vid en mugg öl på Runsala, därom kunna ju våra lomhörde grannar i Petersburg icke hafva den minsta aning.

– Nej hören nu, mina herrar – inföll rådman Wechter, en mäkta stark politikus och Åbo stads riksdagsman 1738 – det där är, med förlof sagdt, intet annat än käringskvaller. Det är så blankt omöjligt att vi få krig, som att binda hundar med korf, eller göra kläde af björnmossa. Äro hattmakarne galna? De hafva ej tretusen man på benen. Merthen skall sätta p för krigslustan, och gör ej Merthen det, så gör Buddenbrock. Tusen böflar! Ha vi tyranni eller frihet?

– Bror Wechter gjorde kanske väl i att utlåta sig något försiktigare, anmärkte hofrättsrådet. Man vet ej när man i dessa tider kan tala hufvudet af sig.

– Hvad nu? genmälde rådmannen hetsigt. Ar det redan fråga om våra hufvuden? Af med hattarna för riksens lag och regeringsformen! Krig? Hvad blir det då af industrin och den allmänna välfärden? Gud välsigne gamle Horn, se det var en karlakarl!

– Bror Wechter kan trösta sig med en stor beställning kommisskläde för trupperna, inföll Hassel med en godmodig anspelning på Wechters nya klädesfabrik.

– Alldeles riktigt! anmärkte åter hofrättsrådet. Landshöfdingarne i Finland, Tavastland, Nyland och Karelen* ha för tre dagar sedan fått order att rådgöra om truppernas uppbådsterminer. Jag förmodar, att några par byxor slitas på marschen. Hvad angår sjöfolket,

*Vid denna tid fortfor man ännu ofta att med Finland mena endast landets sydvästra del, det sedan så kallade Egentliga Finland.

kan man ej önska värre slitvargar, och bror vet, att stora flottan ligger vid Aspö sedan den 11 Maj.

– Skryt och skrämskott! utropade Wechter och flera bland Mössornas anhängare. – Det där borde ju Merthen veta bättre än någon annan. Och Merthen har inte skrifvit på flera veckor. Nej, det är allt dumt prat. Soldaten bärgar sitt hö på roten, flottan saluterar på kongl. majestäts höga namnsdag. Fred ha vi, och fred skall det vara; åt fanders med alla krigstrumpetare!

Man sökte öfvertyga sig själf, att allt gick efter önskan vid riksdagen, och Mössornas åsikt var verkligen hela landets. Hvarför skref icke Merthen till sina valmän i Åbo? Man inbillade sig, att detta var endast ett godt tecken. Dessutom hade starka ostliga vindar nu en tid varit rådande på hafvet. Postgången öfver Ålands haf berodde, äfven i vackraste sommaren, alltid af vindarna, och landet kunde, äfven i denna årstid, förblifva flera veckor i okunnighet om hvad man i Stockholm beslöt om dess ve eller väl.

Man begaf sig därför i djupaste fred till aftonmåltiden. Pontak och braunschweiger mumma, en då bruklig starkt kryddad dryck, lifvade ytterligare de politiserande herrarnes glada sinnesstämning. Få gåfvo akt på det annalkande ovädret, som allt mörkare drog sig tillsamman öfver Runsalas ekar.

Alla fredliga känslor, med undantag af grollet mot Hattarne, hade nått sin muntraste höjd mellan de rykande faten, och Wechter hade för tjugonde gången bedyrat, att han skulle stampa alla trumpetare till mos under sin stora klädesvalk, när hans dräng från staden inträdde, svettig af rodden och öfverlämnade åt honom ett bref.

– Hvem har skickat dig?

– Kronans örlogsfartyg ankrade för en timme sedan och skickade bud, att det skulle vara angeläget.

Man hade sett örlogsbriggen och gissade nyheter från Stockholm.

– Ja – sade Wechter, alltmera upprymd – goda nyheter! Brefvet är från bror Merthen.

Man trängde sig kring detta stumma, förseglade budskap, som skulle innehålla bekräftelsen på allas fredsförhoppningar, och man räknade redan ut, att briggen måste hafva gjort en snabb resa, ty det hade blåst skarp sydväst de senaste dagarna.

Wechter bröt brefvet, läste och läste om igen, blef blodröd i ansiktet och aftorkade ett par stora svettdroppar, som uppstego på hans panna.

– Mor – sade han med upprörd röst till sin hustru – finns här godt franskt hattevin?

Franskt vin stod på bordet och fylldes i glasen.

– Så drick nu Hattarnes skål, den som har lust! Gud fördöme dem. Amen.

Därvid fattade Wechter ett fylldt glas, höjde det såsom till en välgångsskål och slungade det odrucket med allt dess innehåll emot spiselmuren, så att skärfvorna flögo omkring rummet och vinet bestänkte de närmast stående.

– Hvad är det om? utropade de bestörte namnsdagsgästerne.

– Läsen själf! sade Wechter och räckte dem brefvet. Dess innehåll var af följande korta lydelse:

Stockholm den 28 Juli 1741 e. m.

Välachtade Broder!

Alldenstund Kongl. Majestäts brigg Victoria i natt skall afsegla till Åbo, skyndar jag härmed gifva Väl-

achtade Broder samt Lofliga och Välbetrodda Borgerskapet i Åbo tillkänna, att Hans Majestät i dag klockan 12 middagen låtit förmedelst rikshärolden registratorn Bungencrona under pukors och trompeters klangh deklarera krig mot Tsar Ivan och ryska regeringen. Det närmare framdeles. Gud bevare Hans Majestät, Riket och Åbo stad.

Välachtade Broders

hörsamme och tjenstplichtige tjenare

Carl Merthen.(kurs)

Förvirringen bland de närvarande blef obeskriflig. Trots de hotande krigsförebuden, hade få varit beredde på denna nyhet, än färre önskat den. Brefvet gick ur hand i hand, lästes och tolkades, af tre eller fyra med fröjd och krigslust, af vida flera med fruktan och nedslagenhet.

Man hade framför sig en trogen bild af det intryck, hvarmed krigsförklaringen mottogs i hela landet. Stora ofredens fasansfulla förödelser lefde ännu i friskt minne. En sak stod klar för alla: Finland skulle åter lida och blöda, rikets blodiga sköld skulle åter mottaga hugget. För hvad? Och med hvilka utsikter?

Hattarne i sällskapet voro nog oförsiktige att icke lägga band på sina känslor. Den smalbente rådhusnotarien fattade ett af de fyllda glasen, hvilka dittills alla förblifvit orörda, förutom det som slungats mot spiselhällen, och understod sig att tömma glaset för det gamla karolinska hjältemodet, som nu skulle ånyo visa sig i hela sin glans. Hans exempel följdes blott af ett par partivänner; själfve hofrättsrådet fann karolinernes tid icke ännu vara återkommen. Notarien möttes af en opposition, som hotade blifva våldsam och afspeglade, äfven den, tämligen troget landets tänkesätt.

– Fördömda skräflare! var den första och mindre fina hälsning, som besvarade skålen. Under den tunna fernissan af höflighet och krus låg råheten kvar som murbruk under rappningen.

– Att först köra oss halfdöda och sedan skicka oss ut i hållskjuts igen, när vi knappt hunnit draga andan!

– De hålla tömmarna, och vi smaka pisken.

– Skam få den som lyder en sådan piske.

– Må de akta sig, att icke gamla Grålle slår bakut*.

– Sådana munvädershjältar har man sett bita i gräset förut.

– Notarien har ju haft att skaffa med inkvarteringen. Skynda sig nu att beställa kvarter för kosackerne i Åbo!

– Hvem vågar knystra mot kunglig majestät och riksens ständer?

– Riksens tänder? Hut, herre; det är han, som liknar dem vid ett hundgap.

Det såg, trots de skrämda fruntimmernas närvaro, ganska sannolikt ut, att notarien Skogsman skulle blifva kastad på dörren, när professor Hassel äskade ljud och frågade om icke alla, hvilken mening de än månde hysa, ville förena sig om en välgångsskål för konung och fädernesland.

– Det är jag med om, utropade Wechter, om jag annars får lof att tänka hvad jag behagar.

– Det är hvar redlig finne med om på samma villkor, ropade flera och fattade glasen.

– Lefve konungen! Lefve fäderneslandet!

* Syftar på en då mycket bekant saga af Dalin.

I samma ögonblick skakades stugan af en fruktansvärd knall, och en ljungeld, klarare än dagens ljus, lyste in genom fönsterna. Ovädret hade brutit löst med förfärande häftighet; ett störtregn, blandadt med hagel, begynte smattra mot rutorna. Det var Sveriges och Finlands himmel som profetiskt instämde i ständernas krigsförklaring.

Alla som ännu dröjt ute sökte tak öfver hufvudet. En vidskeplig bäfvan efterträdde larmet i stugan; man försökte bortskämta den olycksbådande sammanställningen af åskan och krigsförklaringen, men det lyckades icke. »Stora ofreden började också med åskväder,» anmärkte en gammal fru. Vid detta förskräckliga minne ryste alla; man såg framför sig en ny tidsålder af ruiner och lyssnade knappt på det krigiska hofrättsrådets spetsiga infall:

– Syster Haselia menar sitt äktenskap med salig gubben; det lärer ha mullrat litet på bröllopsdagen.

Mörkret inbröt; ingen kunde tänka på att återvända till staden i båt. Man beslöt att fördela sig för natten i de få tarfliga sommarboningar, som då lågo kringströdda på Runsalas stränder, medan så många som möjligt inkvarterades i namnsdagsstugan, de äldre i högsängarna, de yngre på hö, som utbreddes öfver golfvet.

– Hvar är Eva?

Borta. Ingen visste hvar. Man frågade ej ens efter studenten Alanus, som ock var försvunnen i okända öden.

4. Loihtomäki.

"aflor af skämt och lekar, leende bilder af ljus, grönska,

I glimmande vågor och ljufva dofter i Runsalas ek-

park, hvarför kunna vi ej dröja längre vid eder glada an-

blick? Bort måste vi från sången, löjet och herdespelen,

bort från partiernas fejd och krigsförklaringens oro,

natten kommer, skyarna svartna, åskan går, ljungeldarnas

tungor slicka molnen, och hafvet brusar olycksbådandc

mot de skumhöljda stränderna. Skickelsen nalkas, del

oundvikliga kommer, mot hvilket svaga krafter och ännu

svagare viljor förgäfves spjärna. . . Redan fattar det

himmelens hvalf och skakar det så att gnistorna falla till

jorden; skygg böjer sig den blyga blomman för ovädret,

och när hon lutar sig, ser man under hennes blad en

glänsande orm...

På den ensligaste udden af Runsala, inemot en

kvart mil från sommarstugorna, stod vid tiden för vår

berättelse en gammal oansenlig fiskarekoja. Stället kal-

lades Loihtomäki, Trollbacken, sannolikt emedan det

länge varit beryktadt såsom ett tillhåll för tidens vid-

skepelse. Numera bar dock stugan spår af en vårdande

hand; hon hade blifvit rödmålad och försedd mcd nytt

torftak, enris var strödt på trappan, det trånga fönstret

IO[IITOI\IAKI. 49

beskuggades af ett par halfgardincr, och på solsidan såg

man därunder en liten krvddgårdstäppa med lök, persilja

och rofvor samt två höga solrosor, livilka vid denna tid

på sommaren stodo i blomma.

Vidpass klockan feiri på eftermiddagen stod på

kullen vid kojan en gråklädd kvinna spejande utåt hafvet.

Hon var så utomordentligt liten, att man kunnat taga

henne för ett tio års barn, därest man icke af den djupt

krökta ryggen, den gula, skinntorra hyn och det glesa

hvita håret kunnat sluta till en mycket hög ålder. Under

besynnerliga åtbörder betraktade hon än himlen än

hafvet och mumlade därunder spridda stycken af en

trofiruna, som tycktes innehålla en stormbesvärjelse ...

... ilvar är du, hvar är du, hvinande storm, soni

går öfver hafvet? Vägrar du att lyda min maning?

Slaf, jag känner dig, därför beherskar jag dig. Borta

vid insjöns strand var din vagga, storm; du är född af

en jungfrus suck, när hon väntade vännen, som aldrig

kom. Ganska liten låg du på videbusken, kunde ej

röra aspens fjun eller myggans vingar, när Ahti bar dig

på. starka skuldran ut öfver sjön. Där slant du med

strömmen i strida forsen; forsen förföljde dig, stenarna

stötte dig, laxen sväljdc dig, du vardt vred, drack skum,

drack märg ur rymderna, växte till jätte, flög upp som

en öm och lärde dig ryta kring haf och land. Vill du

än icke lyda mig?

... Öch vill du ej lyda mig, Ukkos blixt, som göm-

mer ditt änne i ofödda moln? Vet, att jag känner dig;

ringa var du, blek som en lysmask, föll som en dag-

glimt ned ifrån solen. Såg jag dig icke klättra späd

öfver månens horn och klänga dig upp till din moders

spenar? Eld drack du, ljus drack du, svärdsudd och

pilspets, tände en fackla, brände ett hål i himmelens

4.- II. af Fiat.

ö0 HERTIGINNAN AF FINLAND

lock och klöf en renina i Skaparens fästen. [Ivad?

Vill du icke lyda mig?

Hören mig, luftens järnklädde män! Hören mig,

nattens livinande pilar! Jag, den mäktiga, manar eder

g manar eder från Hiisis borg, jag manar eder

från jungfru Marias knän ... i min hand håller jag eder

... slafvar ären 1, fy den i icke? Väl, så skall jag be-

grafva eder i Manalas botten, så skall jag välta på eder

Kivutars berg . . . Lyden i icke? Hahaha, lyden I

ännu icke?

Vid dessa ord förnam man tid efter annan troll-

kvinnans hesa skratt, medan hennes blinda ögon tycktes

bespeja himlahvalfvet, tilldess att slutligen luften tjock-

nade, vinden stillnade af och ett mörkgrått moln steg

upp vid horisonten bortom Rimito skär. Den gamla

tycktes förnimma detta mera med känseln än med

hörsel och syn, ty hon uppspärrade sin tandlösa mun

likasom för att äta den sista domnande vindfläkten...

- Andtligen måste (le lyda, mumlade hon med en

vild tillfredsställelse. De komma, de komma.., de äro

icke en mil härifrån. Och Sulla (Ursula) lefver ännu,

när allting förgås!

Nu hördes årtagen af en båt, och en gosse om

femton eller sexton år steg i land vid stranden, bärande

öfver axeln en nyss fångad gädda, så lång att stjärten

släpade ned på marken. Den gamla och gossen för-

svunno i kojan.

Läsaren torde påminna sig, att två lustfarare för-

gäfves efterfrågades vid ovädrets utbrott. Vi vilja nu

nppsöka en af dem.

När Eva Merthen drog sig tillbaka från lekarna för

att språka några ord med sin gamle vän trumslagaren

Mikku, erinrade bon sig, att på Runsala bodde en annaI~

I UIHTOMAKI 51

vän, som hon förr ej besökt i denna bortgömda fristad.

Hennes forna sköterska Valborg hade för ett är sedan

lämnat Merthenska huset och bosatt sig här för gamla

dagar. Det hade synts Eva själifallet, att hon icke

kunde besöka Runsala utan att besöka Valborg. Hon

hade frågat bostadcns läge - det var pä andra sidan

ön - ocb hon hoppades vara tillbaka till aftonmål-

tiden.

- Atunar sig jungfru Eva till Loihtomäki? hade

Mikku frågat henne med så mycken förundran, som gub-

bens styfnadc fysionomi var i stånd att uttrycka.

- Ja visst, var svaret.

- Gå hellre till folk! menade gubben betydelsefullt.

Eva skrattade och anträdde vandringen kortaste

vägen tvärt öfver ön. I början följde hon gångstigar,

men dessa upphörde snart, och skogen bléf oländig.

Hon satte sig att hvila på en kullfallen ek. Det var

tyst i lunderna, solen stod lågt, men aftonens svalka

uteblef. Varm af vandringen, sökte Eva några åkerbär

att läska sin törst. Hon fann några få och sökte flera,

men utan framgång, ty denna markens ädlaste druf va,

som har så få sina likar i fin arom, är den höga nordens

barn och trifves icke mer i nejden af Abo. Man för-

villas lätt, när man ständigt riktar sin blick på tufvorna.

När den unga flickan slutligen såg upp och märkte de

svarta molnen som mörka tankar tynga himmelens hvalf,

visste hon ej mer Evar hon befann sig. Åskan begynte

mullra; hon uppskörtade sin klädning och ilade, kapp-

löpande med vinden, åt det häll, där hon trodde sig

finna Valborgs stuga. Solen gaf ingen ledning, ljungen

bar intet spår, myrornas vägar förlorade sig mellan

barrträden. Andtligen syntes stranden och fjärden bakom

granarna.

.52 IIEI{TI(INNAN AF lINJAN O

Hunsala är en ö, men alltför stor, för att anvisa

stranden till vägledare, när man har brådt. Redan be-

gynte några tunga droppar falla, när den förvillade bär-

plockerskan upptäckte en koja vid stranden. Det var

verkligen Valborgs koja, det var Loihtomäki. Eva trädde

in, utan aning om den fruktan, som därifrån afhöll

andra vandrare.

Luften kändes kvalmig och tung; i den låga spiseln

brann en brasa, hvars rök trycktes tid efter annan till-

baka i skorstenen och uppfyllde kojan. Denna var

renlig och städad; två bäddar, betäckta med ylleryor, på

fönsterkarmen några krukor med balsaminer och pärl-

träd. På den ena bädden satt en liten gestalt med

knäna uppdragna under hakan; vid brasan en gosse,

som torkade krokrefvar.

- Guds frid, sade Eva. År Valborg hemma?

Gossen svarade icke. Gestalten i sängen, samma

lilla spöklika gumma, som några timmar förut besvurit

stormen, uppreste sig, närmade sig den unga flickan

och strök sin knotiga hand öfver hennes kläder.

- Så fin! Så fin! sade det lilla spöket. Nästan

så fin var också jag, när jag räknade sjutton somrar.

lie höge herrarne tyckte jag var för fin, för att vara

mor mins dotter. Men det tog en ände, allt tager en

ände, konungens krona och jungfruns blomster. Se på

mig; är jag fin nu? År jag vacker kanhända? När du

blir så gammal som jag, skall du blifva lika vacker.

Valborg sågs icke till. Eva Merthen fann mot-

tagandet mindre angenämt och öfverlade om hon borde

vända om till åskan och störtregnet. ilvarför sva-

rade man icke ~> Vid eldskenet upptäckte hon att den

gamla kvinnan var blind, och förstod att hon äfven

yat- döf.

LOIHTOMÅKI 53

Ja du kan tro det, fagra jungfru, fortfor spöket,

sjutton är var jag och en sommar därtill, när de brände

mor min utanför Tavasttull. Mor min var icke mer än

femton, nar (le brände hennes mor; hyarför skulle jag

vara sämre? Tycker du kanske, att jag är svart nog?

Nej du, svart är jag icke, men sotig, sotig! Si, när

man bränner ett finger, svider det kanske en dag eller

en vecka; men när man sveder sig på moder sins bål,

får man märke för lifstidcn. Det var

ser du; borgmästarc, råd Och hofrätt i Åbo stad. Ja

tänk, att de glömde bränna mig! Viljan var god, men

tiden icke rätt läglig. När det skulle ske, kom ryssen

i landet. Gud löne honom för den välgärningen och

låte honom komma snart igen. Åldrig skiner solen pä

bättre tider än stora ofred~en; jag vånne jag finge lefva

det om igen och se de höge herrarne falla som gräs

för han . . . Vänta litet, det skall nog komma. Hörde

jag icke måsarna säga till hvarandra därute vid Kukkaro-

kivi klippa: först äskan... så slagregnet. . . sä kriget...

så blodet.., så elden ... så hungern ... så pesten... ja,

ja, då skola vi göra oss en glad dag, när Åbo brinner

i alla fyra hörnen och landet sjunker i hafvet och

tjock is lägger sig öfver domkyrkan allt upp till torn-

spiran...

Vid dessa ord fattade häxan en eldbrand, svängde

den rundtomkring sig med flygande gnistor och började

dansa. Pojken vid spiseln uppreste sig likgiltigt, fattade

henne i armen och sökte rycka branden ifrån henne.

Eva Merthen hade nu fått nog af besöket och sprang till

dörren, men möttes af en bekant röst, som utropade:

- Är du här, barn? Hvad gör du här?

I nästa ögonblick inträdde Valborg, drypande af

regn och insvept i ett groft buckle af säckväf, som gaf

54 HERTIGINNAN AF FINLAND

henne utseendet af en botgörande pilgrim från den ka-

tolska tiden. Icke förr hade denna manhaftiga person

bemärkt striden om eldbranden, innan hon ryckte till

sig det rykande vedstycket, grep den lilla ursinniga

häxan om axlarna och kastade henne som ett lätt knyte

på sängen, hvarefter hon bredde ryan öfver henne och

sade i hennes öra med befallande ton:

- Ligg stilla, och låt det nu vara slut med galen-

~kaperna för i kväll!

Gossen tecknade något med händerna, återtog sin

plats framför brasan och begynte uppnysta krokrefvarna,

som om ingenting händt.

- Bry dig inte om mor min! sade Valborg lug-

nande till den förskräckta flickan. - Du vet ju, att mor

är nittio år och tokig och blind och döf. Det är fyra

tunga bördor på två skröpliga skuldror; skulle jag

annars flyttat ifrån dig, allrakäraste barnet mitt? Diakonus

ville det: han tänker på de elända. Någon måste ju

taga vård om den fattiga uslingen, mor min, och om

pojken där, dotterson min. Han är döfstum, han. Du

ser att jag ännu är barnsköterska; något skall den göra,

som Gud låtit behålla förnuft och sinnen. Jag går alla

kvällar efter mjölk åt de staekrarne, och nu råkade jag

ut för en liten stänk. Men i alla dagar, barn, huru har

du kommit hit? Få äro de, utom den välsignade dia-

konus, som våga sig på ljusa dagen till Loihtomäki, och

icke för dina granna juveler, barn, skulle en kristen

människa våga sig hit i mörker och åska.

Eva berättade utfärden på namnsdagen och sin

önskan att engång se huru vännen bodde.

- Stackars Valborg, är detta ditt dagliga lif? Och

det har du icke omtalat för mig!

LOJIITOMAKI 55

- Fivad skulle den gamla trasan, som sknrai"

golfvet, berätta allting för blomstren i fönsterkrukan?

Nog har jag godt, om du har det godt, svarade Valborg

med ett solsken af ömhet i sina bistra drag, medan hon

afdrog sin botgöraredräkt och torkade sig några ögon-

blick framför brasan. - Sätt dig nu här, allrakäraste

rosen min! Du kan ju ej gå förr än himmelens stjärnor

tindra klart öfver Rurisala. Sätt dig, och drick en mugg

kärnmjölk, så få vi språka om förra tider, när du klöste

mig i ansiktet för att jag tog ifrån (hg ditt smycke.

- Jag var ofta stygg mot dig, Valborg, och ända

höll jag så mycket af dig.

- Gjorde du det, barnet mitt? Nå hvad betydde

det då, om du engång klöste mig? Systrarna dina

klöste mig aldrig, men jag kunde ej hjälpa, att du var

mitt hjärtegryn. Du var nu engång så skapad, som

solen uti April månad, att alla torra videbuskar måste

bli gröna, när du tog dig för att se godt på dem. Icke

skall du vara högfärdig för det; du är nu en fullvuxen

flicka, du har fått mera förstånd. Vet du väl, att jag

nyss har drömt om dig tre nätter å rad?

- Skall det också betyda något? Har du drömt

flera gåfvor, än dem du redan förut spått åt mig?

Akta dig, Valborg, att jag icke till slut börjar tro på

drömmar.

Nej, tro icke på drömmar, tro på Guds ord. Ser

du, barnet, jag vill icke heller tro på sådana fåvitska

ting. Herren har sagt: »detta är ett ondt släkte, ty de

begära tecken. » Öch åter säger Herren genom profeten

Zacharias, 1Ö:e kapitlet: »afgudarne tala flärd, spå-

männen skåda lögn, och drömmarna tala fåfänglighet. »

Jag tänker att det är tydligt nog. Men det mörker, som

är uti oss, söker beständigt ljus i ett annat mörker,

56 I-WRTIGINNAN AF FINLAND

Det är en hård strid i oss alla mellan Guds ord och

djäflaläror. Jag kommer icke så lätt lös från det gamla

mörkret, det är arf i vår släkt; du ser huru Gud har

straffat oss darför. Mor inbillar sig, att hon kan göra

storm och oväder; jag spår i händerna, som du vet, oeb

gossen signar hvar dag sina krokar för god fisklycka. Del

är allt fåfänglighet. Gud hjälpe oss, vi äro skröpliga ting.

Hvad drömde du, Valborg?

- Jag drömde mitt vanliga, att du var prinsessa.

Jag vet ju icke rätt, om det var femtonde eller nittonde

året.

- Det femtonde var det icke. Det har förgått med

hälsan.

Så måste det vara det nittonde. Och du spinner

och spinner, alldeles som prinsessan i sagan?

- På rock ja, icke på slända. Anna och jag spinna

alla dagar vårt utstyre. Anna är flitigare, och hennes

är färdigt om några veckor. Mitt räcker att spinna året

om. Jag vet ej hvarför mor har så brådt. Hon har

köpt lärfter i Nådendal.

Så, så? Dottern hon spann, och tårarna rann...

Jag minns en gång, när du hade fyra friare. Huru många

har barnet mitt nu?

- Du skulle ju säga mig hvad du drömde.

Vänta litet. Aldrig i världen går det an, att en

sjutton års tös börjar redan tänka på fästmän. Har

jägmästaren von Eggers sagt ut sitt ärende?

- Redan i vintras. Det var icke lätt att slingra

mig lös; far ville det, men jag fick mor på min sida.

Han fick en fin korg, må du tro, och full med knapp-

nålar.

- Så? Och brukspatron jrlagelfelt, han som har

två masugnar, fyra kalkbruk och aderton kvarnar?

LOTUTOMAKI 57

- Det var i våras och ännu värre. Mor neg och

svarade ja, men jag fick far på min sida. Hagelfelt

gick mcd en hel klädkorg.

- Så ja. Var icke Elgen också en g~1ng din fäst-

roat), när du ännu var ett litet knyte?

- Aja, det hade vi tummat på då.

Nu är han diakonus vid domkvrkaii, och det är

ju för honom du gått till skrift?

-- Ta. Men du skulle berätta mig hvad du drömt.

- Vänta litet. Han är snart hortåt fyrtio år... hati

är ungkarl.., han har aldrig haft någon annan hjärtans-

kär. Diakonus Elg är en Guds människa; hvarför tar

du ej honom?

- Far vill det icke, mor vill det icke, och själf

har han ingenting sagt.

- Och du vill, att en gammal förståndig karl skall

löpa i kapp efter sådana yrhättor? Tänker du kanske

på stackars Isak?

- Säg icke något illa om Isak, Valborg! Litet för

tam, litet för drömmande, men bättre gosse har aldrig

blifvit professor i Åbo. Låt honom vara, han är min bror.

- Så? Och du tror han är nöjd med att vara din

bror? Är det någon af de andra springfeltarne, som fångat

i snaran mitt kära barn? Lek icke blindbock med mig,

Eva; här är ej långt efter riset, och du vet, att sanningen

måste fram.

Den barska kvinnans tunna, energiska läppar drogos

till ett besynnerligt grin midt emellan löje och gråt.

Hennes »kära barn» förstod dessa grimaser, hon kände

den varma källan under det hårda, skrofliga berget, och

Valborg var alltsedan barndomen Evas enda förtrogna.

- Spara ditt ris - sade Eva med en vacker all-

varsam blick ur de mörka ögonen - jag skall säga dig

HERTIGINNAN AF FINLAND

huru det är. Om jag ville blifva god och from och gå

på Guds vägar, sä skulle jag säga till Elg: jag vet att

ni har mig kär, och jag är ej värd en så stor lycka, som

att blifva er hustru. Men vill ni hafva mig sådan jag

är, med alla mina fel här är jag, tag mig, lyft mig

till er, och lär mig att blifva för Gud och människor

sådan som ni!

- Nå hvarför säger du icke?

-- Öch om jag finge välja det bästa och trognaste

hjärta som klappar på jorden, skulle jag säga till Jsak

Alanus: du är fattig, och jag är ej rik, men vi kunna

arbeta, vi kunna blifva lyckliga; du kan lära mig att lefva

för sanningen, jag kan lära dig att strida för den...

- Så säg det då! ilvarför säger du icke?

Därför.., därför, att du har gjort mig till en

prinsessa. Ack, Valborg, Valborg, hvarför ha gudmor

och du, hvarför ha far och mor, hvarför ha alla skämt

bort mig från det att jag var ett litet barn? Så långt

jag minnes tillbaka, ha ni ju alla sagt till mig: du är

icke som andra, du är född till någonting högt och stort,

du har fått den gåfvan och den gåfvan och den gåfvan...

ja hvad allt ha ni icke inbillat mig att jag fått eller fram-

deles skulle få? Det var icke rätt af er, jag förstår det

nu, men jag kan icke mera hjälpa det. Man växer icke

upp med sådana tankar, utan att någonting stannar kvar.

Den ende som aldrig smickrat och aldrig bedårat mig,

är Mathias Elg. Han ensam har varit sträng mot mig,

ja, sträng och skoningslös har han stundom varit, och

det har förbittrat mig, men jag vet nu hvarför han varit

det, jag vet, att han genomskådat mig och velat rädda

mig från fördärf. Ack, Valborg, det är för sent! Jag

söker förgäfves råd hos Gud och mitt samvete, jag kallar

törgäfves förnuftet till hjälp, jag säger till mig själf:

LOIHTOMAKI 59

drömmar som strömmar! Det hjälper icke, det finnes

inom mig något som svarar: du skall ändå blifva någon-

ting mer än alla de andra! Jag har gråtit däröfver, jag

har bedt, jag har afskytt mig själf, men det kommer

alltid tillbaka. Jag känner, att jag måste blifva något

stort, eller intet. Hundrade gånger har jag upprepat till

mig själf detsamma som du nyss sade mig: tag Mathias

Elg och blif ödmjuk! - eller: tag Isak Ålanus och huf

en god människa! Men då känner jag åter, att den onda

ärelystnaden skulle följa mig hela lifvet igenom vid deras

sida, och jag skulle hvarken själf blifva lycklig eller kunna

göra dem lyckliga. Det är något förskräckligt, ser du,

att vara slafvinna under sådana drömmar. Uvad skall

jag göra, för att blifva dem fri?

Valborg hade satt sig att karda ull framför brasan,

såg mörkt in i elden och sade:

- Du har det af far din.

- ilvad? sade Eva. Af far?

- Ja, skyll icke oss, du har det af far din. Det

sägs, att han är af en gammal förnäm släkt, som kommit

i lägervall. Sådant vill upp igen. Din far har nu klättrat

uppåt från bodpojke till köpman, från köpman till råd-

man, från rådman till borgmästare, från borgmästare till

riksdagsman, och får han lefva, skall han ej sluta förrän

han sitter på en presidentstol i hofrätten. Jag säger, att

du har det af far din, likasom jag har spådomsgåfvan

af mor min och mormor. Det är ett ondt ting, barn;

vi strida till blods och kunna dock icke hjälpa det. Säg

mig ännu en sak: har du sett någon i drömmen... en

som är efter ditt sinnelag?

Eva teg.

- Du har sett någon. Därför duga icke de andra.

Vill du ej säga mig det?

HERTIGINNAN AF FINLANO

Frå~a mig icke!

- Nå godt. Jag skall säga dig hvem du sett. D~t

är en officer vid flottan . . . en ung, vacker karl ...

Menar du Regnier?

Så var det; hvcm kan nu också minnas alla ut-

ländska namn? Han är efter ditt sinnelag, icke för att

han är vacker och ung, men för att han brinner af samma

förtärande eld som du. När far din blir president, skall

Regnier vara amiral. Si, så går det hop. Jag känner

Regnier, hans fregatt låg ju i våras tre veckor i Abo.

1-Ivad är det han kallas? Det är en underlig titel.

Vicomte.

- Så var det. Han är ju fransman. Nå?

- Jag har ingenting att svara.

- Då skall jag svara i ditt ställe. Vicomten har

sagt dig vackra saker, dem han kan utantill och dem

han förut sagt åt hundrade andra. Du är för klok att

tro därpå, men du har sagt till dig själf: »det är ett

stycke prins uti Regnier, en sådan vore kanske för mig» ...

Må så vara. Men jag säger dig: det är ovisst om han

kommer tillbaka, och jag önskar han blefve borta. Vill

du nu höra hvad jag drömt?

Ja, berätta mig det.

- Jag drömde första natten, att du ännu var ett

litet barn; jag stod i domkvrkans torn och höll dig på

mina armar. Med ens började klockorna ringa, du föll

nr min famn och föll och föll . . . I nästa minut stod

jag bredvid dig på torget och...

- Då var jag död?

- Nej, du var icke död, du var frisk och sund,

men klädd i en tröja af silfvertyg. Jag tror, att detta

förskräckte mig mer än om jag funnit dig död, ty jag

vaknade och förstod, att det var toma syner i natten,

1OILITOMXK I i

Nästa natt drömde jag åter om dig. Du var liten som

förr, och nu ville jag bära dig uppfor ett högt, brant

berg. Du slet dig lös, du sprang före mig uppåt, och när

jag åter såg dig, stod du på bergstoppen, där man kunde

se sju kyrkor. Du var då klädd i guldt~g, jag stod i

dalen nedanför, där blåste en storm, och alla granarna

bugade sig för dig. Detta förskräckte mig åter, så att jag

vaknade och betänkte vid mig själf hvad detta månde betyda.

- Se nu, Valborg, hade jag icke rätt, att det är

du som alltid sjungit för mig din visa om höghet och

ära alltifrån vaggan"? ilvarför vill du skylla på ett fäderne-

arf, när höghetstankarna spöka beständigt för dig i nattens

drömmar?

Valborg stirrade i brasan, där en nyss lifligt fladd-

rande brand af granveden föll tillsamman i glöd.

- Jag vet icke hvad det är och hvarifrån det är,

fortfor hon tankfull, men tredje natten kom det åter föi

mig, och nu helt annorlunda. Nu var det jag som var

liten flicka, och du som var gammal och grå, och jag

satt i ditt knä, som hade du varit min egen mormor. Du

bar då livarken silfver eller guld, men såg ut som en

drottning, var litet sorgsen och mycket god. Vi sutto

vid stranden af en stor sjö, jag bar ett pärlband i handen,

löste pärlorna af bandet, höll dem mot solen och såg

dem glittra. Då tog du pärlorna och kastade dem, en

efter en, i den stora sjön. Där är ungdomen, sade du...

där är skönheten... där är rikedomei~... där är hög-

beten, sade du för hvar pärla som föll... Jag grät, soni

ett barn gråter öfver vackra pärlor, när de kastas i sjön,

och vaknade af att jag grät... Men hvad tjenar det till

att tala om dumma drömmar för barn?

Öch den bistra kvinnan skyndade att oförinärkt bort-

torka en tå~ med snibben af samma förkläde, som

IIEIIiTIGiNNAN Al-" FINLANb

så ofta användts att putsa hennes forna skyddslingars

näsor.

- Jag förstår icke om detta betyder något, sade,

efter en stunds tystnad, Eva Merthen, som visst icke var

fritagen från sin tids allmänna tro på drömmar och spå-

domar. - Regnet tyckes ha upphört. Vill du nu låta

gossen... hvad heter han?

Sammu.

-- Vill du nu låta Samniu ledsaga mig tillbaka till

sommarstugan? Mor är sannolikt mycket orolig för mig.

- Strax, barnet mitt; han hittar nog vägen. Bry

dig icke om drömmar; det kommer ju ofta för en, att

man är ett litet barn, fastän man är gammal som dom-

kyrkan. Men - fortfor Valborg, ömsom kardande, ömsom

rörande med en kvastkäpp i elden - var det icke nit-

tonde året, eftersom det icke kunde vara det femtonde?

Så har du alltid sagt. Nittonde året.

- Det lär väl så vara; jag önskar det vore öfver.

Det pinar en alltid att stå framför en hög mur, när man

vet, att bakom den muren tilldrager sig något, som man

gärna vill se och icke kan. Detta nittonde, nittonde.

om jag kunde nedrifva den muren, ville jag gifva min

högra hand, mitt vänstra öga och.., jag hade så när

sagt min psalmbok. Något skall ske, men hvad? Mor

där är icke mera blind och döf för det som i dag sker,

än vi äro blinda och döfva för framtidens spörsmål.

Ållrakäraste barnet mitt, tag Elgen, tag Elgen, det är det

säkraste, Gud är med honom.

- Valborg. . . tala icke mera därom! Du vet nu

allt. Du vet, att jag icke kan.

- Åck att du kunde! Därnäst är isak, men det

kan du ej heller. Lofva mig åtminstone, att du icke

Idter den franska karlen hedåra dig.

L ) i 1-1 #fl)\IAK I

Bedåra mig? Nej, var trygg!

- Och när vet ett stackars okunnigt barn om sjutton

är att skilja emellan dårskap och vett? Tag då Eggers,

tag Hagelfelt, tag hvem du vill, allenast att han är hederlig

karl, ineit gift dig, barn, förrän du fyller ditt nittonde år!

Eva uppreste sig med en min af prinsessa, som

hennes forna sköterska kände blott alltför väl. Man kan

öppna sitt hjärta för en förtrogen vän, man kan låta sig

behaga månget råd och mången tillrättavisning, men vid

sjutton år tror man på framtiden; man kan icke af en

obestämd fruktan för denna framtid låta kasta sig i dcii

förstkommandes armar.

I detta ögonblick öppnades dörren, och in trädde

Isak Ålanus, genomvåt, med rifna kläder, öfverhöljd af

gyttja, spindelväfvar och bari från alla snår i Runsalas

skog. Han hade kringströfvat hela ön i mörker ocb

oväder och slutligen följt det eldsken han såg från kojan

vid Loihtomäki.

- Det hade jag bort gissa! utropade Eva med oför-

ställdt nöje. Hvar skulle jag gå vilse i världen, utan att

du uppsökte mig?

Mor var bekymrad, svarade den blyge studenten,

och så gick jag ut att spatsera, medan de åto kvällsvard

i stugan.

ilvad sade jag? återtog Eva muntert. Han har

gått ut att spatsera! Hvem kan på en så inbjudande

skön afton gifva sig tid ens att äta en smörgås? Och

sä fin du ser ut, Isak! Nej, skaka ej af dig, du blir ej

finare, när vi vandra tillbaka. Godnatt, Valborg. . . God-

natt, du styggaste och allrakåraste troll, som någonsin

huserat på Loihtomäki! Jag skall ihågkomma dina lär-

domar... Du bör veta, Isak, att jag varit här för att

lära mig vända ögonen på studenter.

#.4 IIEIVJ"OdNNÅN AV FINLANi)

Det behöfver du ej lära, det kan du förut, skrat-

tade Isak, medan båda försvunno i nattens mörker.

Valborg stirrade tigande efter dem. Att kalla henne,

häxornas afkomling, en trolipacka, skulle från livilka

andra läppar som helst varit en blodig förolämpning. Men

Eva IVLerihen hade fullmakt att säga och göra allt.

Den nittioåriga lilla häxan i sängen hade känt luft-

draget vid dörrens öppnande och reste sig upp i sängen.

- Nu måste den fina jungfrun gå ut till åskan,

rnumlade hon. Så skall det vara. De höge berrarne

bränna oss, och ljungelden bränner de höge herrarnes

barn. Gå, gå till stormen, till slagregnet, till åskan, till

kriget, till skymfen, till hålet.., gå, gå! Så skall det vara.

Valborg var icke van att fästa någon vikt vid den

vansinnigas prat, men dessa ord upprörde henne.

- Kriget? upprepade hon. Nittonde året. Och

kriget? o den muren, den muren för det fördolda!...

Det finnes endast en, som kan rädda henne. Jag måste

till diakonus...

5. Diakonus EIg.

Nyheten ont det nyss förklarade kriget flög som en

löpeld kring Åbo och väckte öfverallt bestörtning,

oro, förvirring; ingenstädes det glada mod, som är segerns

förebud. Vid gathörnen, på broarna, vid landningsbryg-

gorna sågos grupper af folk, som meddelade hvarandra

allt hvad de visste och icke visste om den stora nyheten.

Båtarnas fiskare glömde utbjuda sin vara, torgens lands-

bor skyndade att afsluta sin marknad, för att återvända

till byn och bärga sin egendom. Man såg ingen svensk

armé, som skulle segrande inrycka i fiendens land; följ-

aktligen var man beredd på ett fientligt infall, som skulle

förnya stora ofredens skräckseener. De räddaste begynte

redan inpacka sin egendom; den ene uppskrämde den

andre, och det behöfdes blott en skenande häst eller en

pojkes rop åt en annan, för att hopar af människoi

vände sig om och frågade bvarandra hvad detta betydde,

om det var möjligt att Ryssen redan stod utanför Abos

portar.

Men om alla, som hade något att förlora, fruktade

kriget, så fanns dock ett litet antal af Hattarnes an-

hängare, hvilka låtsade ett mod, som liknade öfvermod.

Det var folk som hade ingenting att förlora, men allt att

- If. af Fint.

60 HERTIGINNAN AF FINLAND

hoppas af en allmän omstörtning - bankrutterade köp-

män, förbigångne tjenstemän, skomakare, sadelmakare och

skräddare, som räknade på leveranser för armén, gesäller,

som voro missnöjde med sina mästare, lärpojkar och

unge sjömän, som fröjdade sig att fl se något buller i

världen. Detta lilla krigsparti företog sig att ströfra

kring gatorna och bevisa sina lojala tänkesätt med så

mycket oväson som möjligt. Visan om major Sinclair,

som blifvit mördad i Schlesien på återresan från Kon-

stantinopel och för hvars död man anklagade ryska re-

geringen, hade nu hunnit äfven till Åbo, sjöngs på gatorna

och blef ett slags patriotisk lösen för krigspartiet.

Man visste, att nyheten kommit från Stockholm

genom btef från riksdagsmannen Merthen, och förmod-

ligen af denna anledning stod en sysslolös och nyfiken

folkhop på domkyrkotorget utanför Merthens hus, när

hattpértiet kom tågande med sång öfrer bron. Det var

en lördagseftermidda~ den i Augusti. De två svall-

vågorna af tidens opinioner stötte tillsamman på torget;

det .behöfdes endast ett~ okväde från endera sidan, och

snart uppstod på torget ett tumult, som hotade att öfrergå

till allmänt han~m~...

Då be~ynte en af domkyrkans klockor ringa till

aftonbönen. Alla dagar hade den larmande folkhop

förnummit samma klang med likgiltiga öron eller för-

strödda tankar. Men denna afton förenade klockan sin

fridsbön med hela naturen. En hög himmel, ett strå-

lande lugn utbredde sig, efter den föregående nattens

oväder, öfrer do grå bergen, de grönskande stränderna,

den tysta ån och kyrkans bågfönster, som begynte gUmma

i aftonsolen. Sorlet tystnade, lidelserna blygdes... mi

högre. makt talade här med malmens tunga; man måste

låta klockan tala till punkt.

DLAKONIJS ELG 67

Hon fortfor ännu att ringa, när en man trädde ut

fran borgmästarens hus och klöf foikhopen såsom ett

skepp klyfver vågen. Han var högväxt, hufvudet något

böjdt, brcdbrättad hatt, prästdräkt, i handen en ekstaf.

Det fnnns ingenting i hans yttre personlighet, som syntes

egnadt att imponera på mängden, och likväl öppnade sig

frivilligt en bred gata i hans väg genom foikhoparna.

Alla gåfvo rum, de fleste hälsade vördnadsfullt; endast

(le vildaste sällarne smögo sig åt sidan, såsom fruktade

de att möta vandrarens bliek. Denna blick, som tycktes

beherska massorna, var förunderligt fängslande . . sa

klar, så djup, så lugn . . det var en af dessa sällsynta

bliekar, som skåda in genom människors hjärtan. Kring

vandraren uppstod en djup tystnad. Han stannade ieke,

han yttrade intet ord, ehuru han tycktes vara välkänd af

alla; han hesvarade liälsningarna med en lätt böjning pa

hufvudet och fortsatte sin väg till domkyrkan, där hai

försvann genom dörren till koret.

Var det biskopen? frågade cii skeppare fran

Fioslagen, hvars båt låg förtöjd vid bryggan.

- Nej, det var diakonus, svarade hans granne, en

skofliekare, för hvilken Sinelairs visa råkat i vrångstrupen.

Jag trodde han minst vore domprosten. Hvarför

hälsade alla på honom?

- Sämre folk kallar honom de fattiges Elias, gen-

mälde skofliekaren med öfrerlägset förakt.

Skepparens nyfikenhet fick nu en annan riktning.

t Ian varseblef horgmästarini iaii i\lerthen med sina två

äldre döttrar, följande efter cliakonus till aftonbönen, och

svor, att han aldrig sett en fagrare skonert segla på sjön,

än (len ena af jungfrurna.

Hvad är hon mot Beekströmskans Lisa! invände

skofliekaren. Mössor, bara nattmössor, allt horgmästarens

68 HERTIGINNAN AF FINLAND

folk. 1Jan må akta sig, iMcrthcn, nu vid riksdagen. När

vi väl äro i Petersburg, skola sådane herrar vara glade

att få krypa bakom disken igen och sälja ryska prenikor

för en styfver stycket.

Klockan upphörde att ringa; en del af folkhopen

gick in i kyrkan. Dc värste skrikarne funno domkyrko-

torget mindre trifsamt för deras patriotiska oväsen och

clrogo sig tillbaka öfver bron, för att uppsöka krogarna

~#id Åningais tull.

Kyrkan var till trängsel uppfylld af folk. Man yat"

nyfiken att höra, om diakonus skulle yttra något om kriget

vid aftonbönen.

Och åhörarnes väntan blef icke bedragen. Diakonus

Elg uppträdde oftare vid sjukbäddarna, i sorgehusen, i dc

fattiges kojor och öfverallt där det fanns en andelig eller

lekamlig nöd att hugsvala, än i domkyrkans predikstol.

Det fanns väldigare predikanter, det fanns talare som

bättre än han kunde framkalla snyftningar i åhörarnes

bänkar.

Han var en evangelisk predikare, en fridens bud-

bärare, alltså, politiskt taladt, en Mössa; skrek icke, tjöl

icke i predikstolen, talade hellre om himmelen än om

helvetet, men talade med kärlekens kraft och kunde

äfven tala med lammets vrede. Man märkte denna kväll

af glansen i hans så underbart djupa och vackra blå

ögon, att någon stor tanke upprörde honom. ilvad skulle

han säga till ett folk, som denna morgon vaknat i djupaste

fred och denna afton befann sig ryckt mot sin vilja in

uti krigets förskräckelser2 Skulle han prisa det krig som

hans själ afskydde"? Skulle han fördöma den fejd som

hans konung påbjudit? Han kunde det icke, han valde

en annan text, och den vanligen korta, ofta likgiltigt

framsagda och likgiltigt åhörda texten vid dessa böne-

I)IAKONUS ELfl 69

stunder förvandlades nu, i predlikantens hjärtas uppror,

till en glödande profetia.

han började med Esaias" 2:dra kapitel och fortsatte

med stycken ur 9:de och 11 :te kapitlen: Uti yttersta

tiden skall det berget, där Herrens hus är, tillredt varda

högre än alla berg och öfvcr alla berg upphöjdt varda,

och alle bcdnin~ar skola strömma därtill. Då skola de

5

smida sina svärd till ploghillar och sina spjut till har:

intet folk skall lyfta svärd emot det andra, och (le skola

icke mer lära att örliga. Tv allt krig med storm och

blodig klädnad skall uppbrännas och af eld förtärdt varda.

L}lfvar skola bo tillsamman med lamm och parder ligga

bland kid. Ett spenabarn skall leka vid en huggorms

hål, ett afvandt barn skall stinga sin hand i basiliskens

kula. Man skall ingen sarga eller fördärfva på hela mitt

helga berg; ty landet är fullt af Herrens kunskap, såsom

vatten betäcker hafvet> .

Efter denna storartade framtidstafi a, hvilken profeten

d~ för 23 sekler tillbaka ställt som ett perspektiv vid

tidens fullbordan, lade predikanten folket dess synder på

hjärtat, nedböjde hvarje själ i stoftet inför den Allsmäktiges

tron, manade till bättring i fast tro och slöt utan att

nämna ett ord om krigsförklaringen med de sedvanliga

bönerna för konung och fädernesland.

Tidens tilldragelser, ögonblickets mäktiga intryck

gåfvo dessa ord en gripande kraft. Man grät icke i bän-

karna, men man kände sig uppskakad och förunderligt

rörd. Mången af dem som nyfikne och med splitet i

sina hjärtan inträdt i kyrkan från torgets uppträden, gick

därifrån i ånger och ödmjukhet. Tanken på den namn-

löst lyckliga frid, som nu syntes så oändeligt fjärran och

dock i alla tiders eländen varit skaldernes dröm och

mänsklighetens ljufvaste barndomssaga - denna allmänna

.J~...

70 IIERTIAINNAN AF FINLAND

frid, som tyckes blott alltför skön, alltför himmelsk för

denna af lidelser fläckade jord, men som dock engång

skall randas, så visst som svärdet rostar och hatet för-

täres af egna lågor - denna tanke grep och hänförde

äfven dem, hvilka minst voro bereddo därpå. Den nu-

varande tidens ofrid och själfva den flyktiga minuten af

deras tillvaro syntes #dem véra så oändligt korta och be-

tydelselösa gentemot detta eviga mål, mot hvilket mänsk-

ligheten styr sin kosa framåt i tiderna. Dagens bekymmer

förlorade sin tag och dess små omsorger sin pockande

vikt; en förkänsla af detta outsägliga, stora, tillkommande

lugn tycktes lyfta åhörarne bort öfver tidens vedermödor

och uppfylla dem med ett nytt mod, en ny ~~djmi...

Efter slutad aftonbön såg man diakonus Elg begifva

sig från kyrkan ned till en båt, som väntade honom vid

bryggan, och låta ro sig ut till sitt landtställe i Pargas

nära en mil från staden. Efter honom följde en annan

båt åt samma håll, rodd af en gosse och en gammal

kvinna. Det var Valborg och hennes dotterson Sammu.

Klockan närmade sig nio på kvällen, när d~ båda

båtarna, med tillhjälp af segel, nästan samtidigt landade

vid en grön, för stormarna skyddad udde, benämnd Laimi

(vindstilla), där en röd stuga med två kamrar utgjorde

diakonus Elgs landtliga fristad. Solen hade nyss gått

klar ned, och i den inbrytande skymningen blänkte full-

n~ånen gnl och rund öfrer #Pargas port". Vid båtbryggan

natt en äldre kvinna och stickade strumpa. Det var ogifta

#syster» Paulina Wg - hon var känd under denna heden-

titel, och få barmhärtighetsystrar torde ha gjort sig mera

förtjenta däraf. Hennes bror, diakonus, var tio år yngre.

De hade varit fattiga prästbarn, tidigt föräldralösa; system

hade tagit denne bror under sin omvårdnad, så långt

hon niindes tillbaka; hon hade arbetat, vakat och sparat

71

OlA KONFS ElTij

för att han icke skulle lida brist, hade satt honom i skola,

sett honom blifva student, blifva magister, blifva en lärd

man 0(11 en Guds ords predikare, hade tröstat honom

vi~l alla hans motgångar och gröPt af glädje vid alla hans

fraingöngar hon hade varit hans mor och han hennes

bon. livarför hadc ej bon, som andra, i sin fagra ung-

dom luinnat knyta ömmare band och blifva prästfrn pa

landet? Därpå tänkte hon aldrig; ulet föll henne aldrig

in att öfvergifva denne älskade, ende bror. Han äter,

om han var (len ende präst i Åbo biskopsstift, som änun

vandrade ogift vid sex och trettio år, hvems fel eller

förljenst var detta, om icke syster Paulinas? Icke för

att hon skulle ha afondats honom en annan tijärtevän,

men, för att säga sanningen, fann hon aldrig någon god

nog åt honom, och han ö sin sida kände intet behof att

söka en maka. Evarför skulle han göra sig ett så onödigt

besvär? Hade han icke del lugnaste, vänligaste, omsorgs-

fullaste hem, som han nftgonsin kunde önska? Fick bau~

icke där egna sig odelad åt denna höga kärlek till Gud

och mänskligheten, hvari han fann sin själs ro och sin

lefoads lycka?

En gång hade Mathias bUg varit nära att svika denna

sin o(lelade hängifvenhet En gång hade äfven han för-

älskat sig i ett barn, en förtjosande flicka om sju år;

haij var då själf tjugufem. Men innan denna flicka hann

iippva~a till jungfru, hade hans känslor fått tid att lugnas

OcIL hans förstånd rådrum att öfverlägga. Öm flickan

tillvuxit i skönhet, hade han icke mindre tillvuxit i kär-

leken för sitt kall, hvilken han icke ville dela med någon

jordisk lidelse. Han hade bevarat en varm tillgifvenhel

för (hetta barn som icke mer var ett barn, men han

iilsk~de henne eller trodde sig älska henne - nu soni

en dotter.

72 NIICRTIGINYAN AF FINLAND

Paulina räckte honom handen, när han uppateg ur

båten till bryggan. I själfva denna lilla handräckning låg

på en gång vördnad och moderlig omsorg. Han var för

henne det bästa, högsta och renaste hon kände på denna

jord, men på samma gång var han ännu allt denne lille

bror, hvars första steg ut i världen hon stödt med sin arm.

- Du har dröjt länge i kväll, Mathias, sade hon,

och luften är sval. Hvarför tog du icke en kappa för

aftonkylan? Du tänker så mycket på andra, att sju

glömmer dig själ!.

- Avellanus, som skulle hålla aftonbönen, blef

kallad till biskopen, och jag sändes i hans ställe till

kyrkan, svarade brodern, utan att låtsa höra förmaningen

om hälsan.

- Alltid skicka de dig i tjensten för andra, och du

kan icke säga nej. Du skulle ha sagt, att du hade en

längvägpåsjön.

- De hade så mycket att tänka på nu, när vi oför.

väntadt fått krig.

Krig! utropade systern förfärad. [la vi fått krig?

De gudlösa människorna! Knappt tjugu års lugn, och

redan skall åter blod flyta!

- Herren leder människors dårskap efter sitt ända-

mål, svarade diakonus, i det han följde systern till stugan.

- Huru må barnen?

- Våta om fötterna, litet snufva, annars vid hälsan.

Josu kom hem med en död kråka, Maju har plockat

blåbär; de sofra nu båda godt

- Där landar en båt på andra sidan om udden.

Kan du se hvem det är?

- Det är Valborg från Runsala med hennes dö!.

stumme gosse, genmälde systern. Hvad kan hon vilja

så sent på aftonen?

I)IAKONUS EL(~ 73

- Bed henne in att äta kvälisvard med oss!

Valborg och Sammu inbjödos till stugan. Denna

var enkel, men omsorgsfullt städad - en kammare för

husbonden, en annan för hans syster och två fosterbarn;

den egentliga stugan utanför kamrarna tjenstgjorde som

kök, matsal och bostad för två tjenare.

Sedan alla intagit sin aftonmåltid vid eldskenet från

# spiseln och vid samma bord som tjenarne, inbjöd diakonus

\Talborg till kammaren, som upplystes af en oljelampa

på arbetsbordet. Två talgljus stodo opåtända i beredskap

# för de förnämligare gäster, som stundom hedrade stugan

med ett besök.

- Nå, gamla Valborg, hvad ligger er nu på hjärtat,

efter ni rott en så lång väg för att genskjuta mig? frå-

gade diakonus. Ar det fattiga mors själanöd? At (let

gossens okunnighet om Gud och kristendom? Eller är

det något som tynger er själf på samvetet? Tala fritt,

jag är redo att höra er.

Visst måste det vara något som tynger, efter jag

stör nattron i ett kristeligt hus, svarade Valborg, synbart

förlägen, hvilket sällan hände denna frispråkiga amazon.

- Minns ni icke hvad Mästaren lärt oss: > min mat

och (Iryck är att göra min faders vilja». Så är det

också med vår nattero. Säg ut hvad det är; jag är icke

sömnig.

Det är icke om mor, fortfor Valborg, slingrande

fram till målet. Mor är nu engång sådan hon är; Gud

hjälpe henne, jag kan icke annat än bedja om hans för-

barmande. Det är icke heller om Sammu fattig, fastän

där vore mycket att göra. Gossen har i sin uselhet godt

förstånd, jag har tecknat för honom första hufvudstycket

och börjar snart med det andra. Icke heller är det så

allenast om mig, skröpliga synderska, ändock jag ju

74 1IERTIG1NNAX AF FINLAND

dagligen ligger i invärtes strid mod djätvulen och hans

frestelser och väl skulle behölva ett godt Guds ord till

Iröst och förmaning...

- Däri tOr ni ha rätt. Har jag icke hundrade

gånger sagt er, att spådomskonsten är emot Guds ord,

och ändå säges det, att ni ännu spår i händerna? Akta

ci", Valborgi Ni kan icke tjéna två herrar. Gif ert

minsta finger åt djllfvnlen, och han skal! snart taga hela

h~den...

- Ack, vördig magister - förlåt att jag säger

magister, som jag förr varit van! - det är visst nå som

ni säger med mig. Gud tröste mig, jag strider till blods,

men det vill icke gå ur mig. Det är en sak på mitt

samvete, som förhindrar mig att afsvärja djäfvulen och

komma in i Guds rike; det är detta ena lilla fingret, som

jag ej får löst igen, om ej vöidig magistern hjälper mig.

Si, det var nu så, att för elfva år sedan föll en gång

den onda spådomsanden öfrer mig, såsom den tiden ofta

skedde.., men det sker numera sällan, och när det sker,

gisslar jag mig hvar gång sju resor med ris på bara

skuldran och sätter mig sedan att läsa profeterne, som

fördöma tec~a~~e...

Gissla ert samvete och icke er skuldra, grånade

syndorska! återtog diakonus strängt. Det är just sådana

botöfningar djäfvulen uppfunnit, för att gifta oss vår

verkhelighet i stället för Kristi förtjenst, på det vi må

inbilla oss vara vår egen frälsare.

- Ja Gud nåde, så är det mod mig. Jag skall

icke gissla mig mer, efter vördig magistern säger, att

det är af ondo. Men för att nu komma tillbaka till

det som binder min själ med en järnvidja, så var det

för snart elNa år sedan. Eva var då knappt ett sju års

barn...

DiAKONIS bill;

l)en stränge predikaren kände en rodnad uppstiga på

sina kinder, men den var lätt som en solrök och för-

svann i nasta ogonblick, för att lämna l)lats åt en blekare

tärgski ftnin~.

Hon kom till mig fortfor Valborg, som märkte

indnaden - hon kom med en nagels~)arra jet högra pek-

fingret och bad, att jag skulle klippa bort den. Medan

jag nu tog hennes hand för att göra henne till viljes,

kom jag att betrakta insidan af handen nogare än jag

förr gitvit akt l)a den, och da sag jag för första gången

ett förunderligt streck

- År ni tlär igen med er spädonitkonst"?

Nej för Guds skull, vurdig magister, låt mig nu

nI a till slut, tv annals får jag aldrig i tiden frid eller

~nnvetsro Kort sagdt, jag har sett insidan af många

hundrade inänniskohänder, oeh jag vet nu, att det är dår-

skap oeh synd, inen jag kände linierna, och det är visst,

att aldrig har jag i detta lifvet förr sett en så tecknad

llall(l och aldrig får jag se den. Ju mera jag följde

i iliernas grenar oeh tydde tecknen, desto klarare förstod

~ att mle förunderligaste gåfvor och skiekelser lågo för-

dolda i barnets band. Jag tydde dem, icke en, titan

limanga gånger, och jag dåraktiga kvinna hade ej förstånd

eller nlakt att behålla dessa järtecken för mig själf. Jag

berättade dem för modern, och modern berättade dem for

andra. Så dåraktig var lag, att l)arnet själf flek veta ont

#åfvorna

Nå hvad vill ni nu tned allt detta? År ti

icke nu bättre ut>lllbist omn Guds världsstvrelse V Vet ni

icke nu, att Gud gifvit oss två (Isvikliga järteeken

för vara kommande öden, tiet ena i våra satnveten, det

andra i hans uppenbarade otrI 1> livarför later ni då

tlessa svekfulla teeken i en nänniskas hand förvilla eder

7 If hIRTICI NNÅN AF FINLÅ NI)

bort från den tröstande tron på Guds försv i~ och eviga

rättvisa?

- Förlåt! Säger icke konung David, att Gud räknat

alla våra dagar, förrän någon af dem kommen var? Öch

säger icke Herren till Jeremias: jag utkorade dig, förrän

du af din moder född var? Du skall gå dit jag sänder

dig, säger Herren.

-- Ja. Så säger Guds helige Ande till hans profeter.

Men tag eder väl till vara, att söka stöd för eder dårskap

i cleras vishet! Gud har icke talat dessa orden till spå-

kvinnor.

- Efter ni säger det, måste ni hafva rätt. Ack

det upproriska hjärtat vill icke ödmjuka sig. Men hör

mig nu till slut. En af dessa linjer i barnets hand slutar

eller fastmera börjar, tvärt vid ett märke, som betecknar

nittonde . . . ja, det måste vara nittonde året. Jag kai)

icke komma ifrån, att något förskräckeligt måste ske vid

den tiden. Jag trodde först, att Gud skulle kalla barnet

bort i hennes blidaste ungdoms fägring, och Gud gifve

det skedde så, det skulle mindre bedröfva mig. Men det

sker icke så, nej det sker icke så, ty efter detta underliga

och förskräckande märket utbreder sig lifslinien ännu

mycket långt, ja så långt, som för få andra bräckliga

människobarn. Förstår magistern nu, att detta obekanta

fördolda någonting, som då skall ske, det är det som

förskräcker mig och gifver mig ingen ro hvarken natt

eller dag. Jag har ju detta barnet så kärt . . . Jag har

henne kärare än min egen dotter, som Gud tog ifrån

mig... nog sörjde jag Vappu, men hvad betydde det

mot att mista mitt hjärtas barn . . . min allrakäraste och

fagraste ädela ros! Si nu, så länge jag bär den tyngden

öfver mitt hjärta, kai) jag icke komma in i Guds rike.

I)et åm~ järnvidjan, det är hela handen, som följer fingret

DIAKONUS ELG 77

åt. Men vi måste bärga henne . . kära, bästa magister,

slä mig, lys mig i kyrkans bann, sätt mig i stocken eller

däll mig vid skampålen, det är mig lika, hvad frågar jag

efter det? Men vi mäste bärga värt lilla barn, som en

stackars vingskjuten fågel i villa sjön!

- Valborg - fortfor diakonus efter något besinnande

- tror ni att jag menar väl och uppriktigt med er?

Hur skulle jag tvifla därpå? Ar det icke ni som

fört mig från de eländiga vidskepelserna tillbaka till Gud?

År det icke ni som förehållit mig mina pligter att vårda

min öfvergifna mor och min stackars dotterson? Ar icke

ni den ende som vågat er ut till Loihtomäki, för att för-

söka bärga min mors själ och gifva gossen en kristelig

undervisning? Huru skulle jag tvifla på er? Men det

är icke för mig eller mor eller gossen jag nu kommit

hit att störa er nattero. Bärga flickan! Rädda mitt

hjärtas barn!

- Efter ni tror, att jag menar uppriktigt med er,

så tro då äfven hvad jag nu säger er. Den som först

måste bärgas, det är ni själf. Valborg, Herren har ryckt

eder som en brand ur elden, och nu kastar ni er åter i

den brinnande ugn, som skall förtära er själ. I stället

att tro på Guds allmakt och Guds försyn och öfverlämna

åt honom ert hjärtas barn, hänger ni eder fast vid den

gamla vidskepelsen och låter den hejdlöst få makt öfver

er, så att ni förblifver dess förtappade träl. I allt hvad

ni sagt mig finns blott en sanning, och den är fruktans-

värd nog - den sanningen, att ni under en sådan träl-

dom skall gå evigt förlorad.

- An sen då! utropade Valborg med vild hän-

förelse. Ilvad betyder det, om jag går evigt förlorad,

allenast hon bärgas, som är mina ögons ljus och mycket

bättre än jag? När jag, gamla skrälle, vandrar min mörka

78 HERTIGINNAN AF FINLAND

väg bort ur lifrot, skall kanhända en ängel hejda mig

på den stupande branten och ropa till Herren: dit hon

går, har hon gått för att frälsa sin käraste skatt! Men

hon.., hon, den unga, den fagra, som bär Guds beläte

i sina klara ögon.., hon, som har framför sig en lång,

lång väg genom detta lif... henne måste ni bärga, ma-

gister. .. ni, som bärgat så många till kropp och själ,

bärga nu henne, henne!

- ilvad vill ni att jag skall göra? yttrade dia-

konna med on" lätt skymt af otålighet.

Valborg beherskade sig. Hon var tillräckligt kvinna,

för att nalkas den afgörande punkten med en fältherres

skicklighet.

- Förstår magistern mig icke? frågade hon mccl

låtsad förundran.

- Nej, var det korta svaret.

- Det var likväl en tid, när magistern kanske

bättte förstod det. Hon har sedan varit ert skriftebarn.

Ni kan se tvärt igenom henne. Ni känner bättre än

far och mor allt hvad där rör sig i hennes innersta,

ondt eller godt. Och ni vet, att hon har er ~...

Diakonus gick till oljelampan, som brann med

tynande veke, putsade veken och teg.

- Vid hennes år - fortfor Valborg, djärf af hans

tystnad - är man uppriktig. För mig har hon aldrig

dolt något, och i går sade hon till mig: han har icke

begärt mig, och jag är icke värd en så stor lycka som

att blifva hans hustru. Mon om jag finge välja den

bäsfle och renaste som jag känner pi jorden, så skulle

jag säga till honom: tag mig, lär mig att blifra ödmjuk

och godt

Diakonus Elg fortfor att tiga. Hans vanliga blida

lugn hade öfvergifvit honom. Han gick med hastiga

DIAKONUS ELG 79

steg fram och a er ötver (len lii la kanin arci i [-Ian

tycktes vara ett rof för tva stridande känslor. I)cn ena

sa(le till honom kasta haxan pa (bYrd Den andra

sade : Gud har sändt henne

Valborg hade nu kommit till malet. Hon neg (ljupi,

lade handen på dörrvredet och sa(le beslutsamt:

- Så är det, vördig macister Gift er med benie

Det är det enda sättet att rädda två själar . . . hennes

och min.

1\Icn äfven diakonus hIg lade nu hunnit beherska

opproret i sina känslor. Han stannade vid del lilla

fönstret, där fullmånen lyste in och gaf åt hans blick

en nästan öfverjordisk glans af höghet och lugn.

Valborg, sade han, när ni tror, att linierna i en

atänniskas hand kunna inverka på en mans beslut eller

en kvinnas öden, så har ni bedragit er. Det är mänsk-

ligt, jag förlåter er (let. Men när ni tror, att dessa

ovissa tecken, som ni tyder etter ert godtfinnande, kunna

upplåta för eder Guds rådkammare, så tillsiuter ni ögon

och hjärta för Guds ord och förblifver en hedning, så-

som ni var förrän ni kände sanningen. Hvad begär ni

af mig? Ni säger till mig, en vanmäktig syndare, lika-

som ni: Gud har förelagt en människa det eller det,

men ni skall ändra det, ni skall göra Guds vilja om

intet med eder vilja. Har ni då aldrig läst tredje bönen

i Fader vår? Vet ni då icke, förblindade gamla kvinna,

att om Gud gifvit oss frihet att välja mellan godt och

ondt, så har han gif vit oss rättesnöret uti sin lag, på

(let att hans, och icke vår vilja må fallbordas på jorden?

Gå hem, och bed för er själf, tv sanaci-ligen behöfver

ni det mer än hon, för hvilken ni nu kommit att bedja

mig. Men bed äfven för henne, att hon må bevaras från

allt ondt, vi behöfva alla en förbön. Bed, och bed

80 HERTIGINNAN AF FINLAND

åter, brinnande, ödmjukt, undergifvet se där ta1is~

manen, som tyder alla tecken Och löser alla framtidens

gåtor! Farväl. Jag vill snart åter besöka eder. Ni

strider en hård kamp, ni behöfver en bundsförvant.

Gå till Guds ord!

Valborg gick... tyst, slagen, förkrossad och dock

utan att kunna lösgöra sig från den tanke 5O~ beher-

skade henne. När hon kom ut till den månijusa stram

dIen, där Sammu sof i båten, vände hon sig än en gång

om, betraktade lampskenet i stugans fönster och muni-

lade vid sig själf:

Han sade icke nej!

6. Bal och nederlag.

o

A bo var fordom ytterst trängt och illa byggdt med

små tomter och krokiga gator, intill dess general-

guvernören Per Brahe är 1640 tillbytte staden Mättälä

och Hulikala hemmans ägor af Boyarne och sedan allt

fortfarande utvidgade den, i synnerhet åt slottssidan,

görande därvid hvad han kunde för dess reglering tillika.

Vid början af 1700-talet var staden för sin tid ganska

väl bebyggd med inemot 150 stenhus och andra ståtliga

byggnader, men stora ofreden anställde där så förfärliga

härjningar, att, enligt samtida författares vittnesbörd,

knappt ett fönster eller en 4örr funnos i staden oska-

dade. Många de skönaste husen uppbrunno eller på

annat sätt ödelades, en del begagnades till stall, andra

nedrefvos till bränsle. Annu år 1741 voro spåren af

denna ödeläggelse icke utplånade, ruinerna ännu icke

till fullo bortrödjade eller ersatte af nybyggnader; an-

talet af stenhus hade minskats till hälften. En af de

ruiner, som mest föllo i ögonen, men för hvilken icke

kriget kan skyllas, vär det högresta, år 1685 uppförda

domkyrkotornet. Det hade år 1738 afbrunnit genom

åskeld och var ännu icke restitueradt. Invid dom-

kyrkan stod ännu det gamla akademiehuset med biblio-

43. - Fl. af Finl.

82

teket och skolan samt i närheten däraf landshöfdinge-

residenset. Vid stora torget såg man hofrätten och på

dess östra sida det nybyggda rådhuset med dess torn

och urtaflor, eorps de gardet, packhuset och spinnhuset.

På norra sidan om ån låg presideuthuset, längre ned i

Nvstaden fattighuset samt hospitalskyrkan. Folkmängden

utgjorde vidpass en fjärdedel af den nuvarande, eller

något öfv er 6,ÖÖ() personer.

Den 25 Augusti 1741 hade nande landshöfdingen

Yxkull i Åbo till nämnda sitt residens inbjudit en talrik

mängd af stadens anseddaste invånare, för att fira kri-

gets utbrott och undfägna åtskillige högre officerare, som

under genomresan från Sverige en kort tid kvardröjde- i

Åbo. Man gjorde sig i sanning icke brådt, huru nära

än faran stod för dörren; här sågos icke få både mili-

tärer och civile, hvilkas post långt före detta hade bort

vara vid gränsen. Många af dem hvilade sig här vecko-

tal efter den besvärliga resan till sjöss och lands under

rumlande och politiserande, men alla hade någon und-

skyllan. Somliga väntade på manskapet, somliga på be-

fälet, somliga på fartyg, andra på hästar; många hade

fått order som kunde tolkas efter deras egen bekväm-

lighet. Öch i Åbo var man tämligen lugn; fienden var

ju så långt borta, och alla stora politici voro därom

ense, att han ingenting vågade företaga, tvärtom med

ängslan afbidade svenskarnes besök i Petersburg. Hatt-

partiet var nu på höjden af sin makt och sitt själfför~

troende, dess säkerhet hade bragt mången, som nyss

förut förbannat krigets utbrott, på andra tankar. Här

var ett muntert och rörligt lif, stor kommers i följd af

krigets behofver, vinning på många händer. Hamnen

~-imlade af skepp och paketbåtar med resande och nr-

heter ; genomtågande trupper höllo granna parader och

BÅt 0(11 NEI)Eh1A<~ 83

utströdde penningar, medan deras tältmusik gat lit och

glans åt balerna. Icke under, att man at landshötdingens

hal väntade sig uweket nöje och mycken tägnad både

tör ögon och öron.

Klockan ett hade dc törnämste resande och ötrige

honoratiores varit bjudna på middag; där hade flödat

~#in och tal, men i synnerhet politik och kurage. De,

som ansågo sig ligga djupast i affärerna, törmenade, att

gcnerallöjtnanten Buddenbrock, som törde betälet ötver

operationskåren i Fredrikshamn, nog skulle veta begagna

tiden, innan general Lewenhaupt anlände, och at lutter

atund mot denne skynda sig att åtminstone intaga Vi-

borg. Men däri instämde alla, att man nu dagligen, ja

stundligen hade att bereda sig på nyheten om någon

stor och lysande vapenbragd trån krigsteatern.

Sedan middagen varat i fulla tre timmar, anlände

klockan mellan tem och sex på attonen balgästerna.

Där tunnos adelsherrskaper, vana vid ett triare sällskaps-

lit, otficerare, hvilka ansågo sig rycka i tält och töga

respekteradc gammalt, ärbart tolks åsikter om en

passande umgängeston. Detta oaktadt törbletvo skilje-

murarna mellan herrar och damer höga. Damerna sutto i

strängaste rangordning, trån nåderna i sina högkarmade

fåtöljer ända ned till borgaretruarna på de gulmålade

bänkarna, alla tör sig under en ärbar trumpenhet och

en anständig tystnad. Herrarne trängdes i sidorummen

eller tormerade en tät bataljon på motsatta sidan at

salen. Stundom hände, att trån denna bataljon at hvit-

pudrade peruker, skarlakausröda västar och svarta silkes-

strumpor en meteor sköt tram och genomkorsade salen.

Man kunde då hålla tjugu mot ett, att det var en ung

seigneur, som med senaste lägenhet återkommit trån en

resa till Frankrike, eller en välhoreut tänrik, som med

$4 fIIUTIGINNAN XI-" i"I\L\NI

hela den stolta själfkänslan af sina nya inustaschei

djärfdes öfverstiga det trånga mellanrummet. Bland de

få studenter, livilka på grund af förnäm släktskap eller

informatorsbefattning i ett högvälboret hus voro hit mvi-

terade, fanns ingen sådan banbrytare. De fleste klefvo

soni i strumpfötterna upp eller ned på rangordningens

trappstege, aktande sig för hvarje förtrolighet, som kunde

innebära ett felsteg mot konvenansen eller ett ingrepp i

sedeläran. Allt detta under frihetstiden; men från fri-

heten var ännu långt, mycket långt till jämlikheten.

Landshöfdingens hal vore måhända rätta platsen att

egna en blick åt tidens toilett. Tyvärr befann sig denna

viktiga beståndsdel af en krönika just då i öfvergångs-

perioden från la régence till Pompadours tidchvarf. Allt

nymodigt seglade så sakteligen öfver hafvet från Stock-

holm till Åbo och fortsatte därifrån sin väg med skjuts-

hästar till det öfriga landet. Man hade hvarken ång-

båtar eller modjournaler, det behöfdes en mansålder för

att ändra ett mod. Så hände, att man såg den för-

åldrade, vidlyftiga allongeperuken i bredd med dcii

snäfva bakåtstrukna, som sedan blef enväldig under

sjuåra-kriget den korta, åtsittande och upp till halsen

knäppta rocken bredvid det då ännu omedvetna, i kläck-

ningen stadda, oformligt långa plagg som sedan skulle

mogna till frack - spenser och liftröjor med kortare

eller längre skörten, Ulrika Eleonoras vidunderliga styf-

kjortlar med deras pocher, dykränger och annat bjäfs

vid sidan af outvecklade frön till Lovisa Ulrikas se-

name uppträdande snäfvare kjolar och mindre oformligt

långa lif. Själfva prästernes kragar buro spår af öfver-

gångsperioden. Medan kyrkans fäder ännu envist be-

höllo Gezeliernes breda och bredfållade haklappar, hade

en oelm annan \rlgre medleni af det högvördiga ståndet

HAL OCH NEDERLAG

allaredan betydligt inknappat denna symbol af sin vär-

dighet.

Militärniusik var placera(t i ena an(lafl af salen och

spelade långdans, d. v. s. polonäs. Denna gästernes

paradmarseh var i (tel närmaste detsamma som ännu i

dag: måhända voro krokarna något mera krumbuktande

och sättet att föra damen något mera ceremoniöst än

nu. Man såg cii (le] af de äldste berrarne efter rang-

ordning framträda och föra nåderna kring salen, mest

under tystnad, tv om man lärt sig höflighet af frans-

männen, hade man ännu icke därför lärt sig konversa-

tion. Därefter framträdde fyra eller sex par, som i

Stockholm inhämtat blomman af tidens eleganta bildning,

och uppförde under samtliga öfrigas tystnad och stora

beundran en menuett, som var alldeles ny i Finlan d,af

få sedd och af ännu färre dansad. Denna dans, som

sa val motsvarade tidens afgjoi~da fallenhet för det

ceremoniösa och cirklade, gjorde mycken furore, och i

själfva verket bör erkännas, att den, väl utförd, är både

gratiös och konstrik i all sin enformighet. Sällskapet

hade således däraf mycken ögonfägnad, och det dröjde

icke länge, innan menuetten utbredde sitt välde i Abo

och därifrån småningom öfver hela landet, där den bibe-

höll sitt anseende mer än ett halft århundrade igenom,

men sedan föråldrades, glömdes och blef en antikvitet,

hvaraf man ännu stundom får se en karrikatyr på bond-

bröllopen, beskrattad af det unga släktet, som icke har

någon aning om dess ursprungliga behag.

Mellan danserna bjöds vin, konfekt och gorån i

största ymnighet och af de vidl~ftigaste dimensioner.

Konfekterna voro försedda med lustiga deviser och gåtor,

mest på tyska eller franska; tyvärr bar historien icke

ännu hunnit utreda (len viktiga omstandwbet huruvida

86 HERTIGINNAN AF FINLAND

den svenska vitterheten år 1741 kommit så långt som

till tryckta karamelldeviser. Flera skäl tala för en för-

modan, att den då redan tagit ett sådant jättesteg i full-

komning. Skulle icke en tid, när man förtjenade sysslor

genom infall och när de största snillen gjorde sin lycka

genom att skrifva biografier öfver loppor och sexstyfvers-

slantar, skulle icke en sådan tid vara klippt och skuren

till karamelldeviser?

Den andra menuetten val" nu å bane och lyckades

utomordentligt väl. Den dansades af fem bland ortens

förnämsta fröknar med deras kavaljerer, mest officerare;

sjette paret, som i skönhet, behag och ledighet öfver-

strålade alla andra, var dock till rangen vida underlägset

de öfriga. Man kunde icke se något på engång ledigare,

lättare och behagfullare, än detta par; hvarje rörelse en

grace, hvarje åtbörd en vördnadsbetygelse. När den

sköna flickan mottog den unge, smärte krigarens fram-

räckta hand, var det en drottning, som räckte handen

åt den förste af sina riddare, och när de åter skildes

med afmätta steg, trodde man sig se en prinsessa vär-

digt försaka dcii hon evigt älskar.

Detta unga förtjusande par var vicomte de Regnier,

marinlöjtnant, för några dagar sedan åter ankrad med

sin fregatt på Åbo redd, och Eva Merthen, som lärt

menuetten hos akademins fäktmästare Pierre de Maret,

h vilken äfven var dansmästare.

Vicomten kände franska seder bättre än finska. När

dansen var slutad, förde han sin dam tillbaka till hen-

nes plats och intog vid hennes sida en ledig stol. Hvilken

annan flicka som helst skulle ha råkat i dödlig ångest

öfver en sådan förtrolighet. Eva Merthen förblef på

denna sin första hal lika okunnig om sina grannars för-

vånade blickar, som om sin mors varnande ögonkast.

W-\L O(JI NFI)ERTÅC 87

Hon kände sig fri och otvungen, bon var road, som i

en språnglek; hvilken flicka är känslolös för beundran?

Hon vågade verkligen tala till en ung man och tillåta

honom tala till henne. Hon skulle fyrtio år senare ha

varit ett mönster i denna samma salong, som nu be-

gapade oeh klandrade henne.

Vicomten talade naturligtvis om Paris hvilken frans-

man väljer ej helst detta ämne, i synnerhet när det

gäller att förtjusa en småstadsskönhet? Hans åhörar-

inna lyssnade en stund på dessa bländande skildringar

och frågade därpå okonstladt:

Hvarför har ni då lämnat Frankrike?

- Frankrike är halfva världen oeh något mer, men

icke fullt hela världen, svarade vicomte de Regnier med

en axelryckning. - Något skall en yngre son i familjen

laga sig för. Jag hade kunnat blifva abbé, men jag före-

drog att blifva amiral. Hvarför jag lämnat Frankrike?

För att söka min lycka.

- Hvad fattas då i lyckan att vara en fransman?

- Ingenting. . . utom er närhet!

Eva smålog föraktligt. - Tillstå likväl, att (let kan

fattas en fransman någonting annat. Till exempel en

bjältes rykte.

- Jag skall vinna det, för att behaga er.

- Nej, vicomte, om ni ej vinner det af ett bättre

motiv, skall ni aldrig vinna det. Vore jag en man,

skulle jag icke åtnöja mig med mindre än att eröfra

världen, det vill säga Frankrike och litet därtill. Ånser

ni detta för mycket begärdt? Nåväl, ni tjenar nu svenska

flottan: eröfra Kronstadt! Det är det minsta man kan

begära af en fransman.

Vicomte de Regnier betraktade sin moitié. Hon ~-au

skön, hennes ögon glänste af snillc och eld,

f-IERTIGINNAN AF FINLAND

Mademoiselle - sade han i en aktnipgsfullare

ton -- om jag ej kan vinna det höga pris ni förelagt

mig, så skall jag åtminstone ieke visa mig ovärdig ert

bifall. En krigare kan ieke alltid segra, men han kan

alltid dö.

Dö9 Öch för hvadV

För äran och minnet.

-- Vicomte - återtog Eva, kanske varmare än hon

själf anade jag begär icke, att ni skall dö; det är

för lätt, rI et kan också den fege. Lef hellre; det behöfs

mera mod för att lefva, än för att dö.

Ja, det behöfs mod att lefva utan mål, utan

ära, utan deras aktning, hvilka man älskar eller beundrar.

Jag är icke nog modig att föredraga ett sådant lif, made-

moiselle.

- Nej, icke så; lefva, för att i hvarje ögonblick

handla ädelt och stort... lefva, för att med hela sitt lif

bevisa sig vara en man och en hjälte. Detta är riddare-

profvet, vicomte. Många tusen tappre ha fallit i fält,

utan att deras minne öfverlefvat den kula, som fällde

dem. Mången annan har ett ögonblick handlat hjälte-

modigt och sedan förblifvit en kruka så länge han lefvat.

Örd äro ej nog, föresatser äro hugskott, den enstaka

handlingen kan vara en slump; man måste bevisa sitt

rvktes halt med hela sin tillvaro.

Äter betraktade fransmannen förvånad sin moitié.

Hvarifrån hade detta barn tagit tankar, dem en grånad

världsvishet skulle afundats henne? Var detta en småstads-

flamma, med hvilken man leker för att fördrifva en svsslo-

lös stund?

- Men om jag icke förmår det omöjliga, om jag

icke kan eröfra .Kronstadt sade han, sj~1fsvåldigt

HAL OCH NEDERLAG 89

slående sin afdragna högra handske mot vänstra" handen

hvad begär ni af mig?

Fråga er ärelystnad! Stryk ordet omöjligt från

er ordbok; jag bar hört sägas, att (letta ord ej är frun-

svskt.

Riaste jag då vara en gud eller en konung, för

att bebaga er?

Till en gud är ni icke skapad, och en konung,

som eder Ludvig XV eller vår Fredrik I är för liten för

mig. Kom tillbaka som lrins Eugéiic af Savoven;

jag

begär intet mer.

- Intet mer! utropade vieomten med komisk för-

tviflan, när deras samtal afbröts af den snart sextioårige

öfverste Lagercrantz, länge känd som riksdagsskräflare

och snart såsom en af de mest storpratande hjältarne i

detta krig, när det gällde att retirera. Han kom att en-

gagera mademoiselle för en ny polonäs, hade hört det

sista utropet och missförstod meningen.

Intet mer? upprepade han. Nej, min bästa vi-

comte, ni har verkligen intet mer att hoppas af denna

förtjusande dame, ni är slagen, ni är tillintetgjord, och

jag eröfrar henne med den starkares rätt. Det är mig

hon vill skänka en bandros nr sitt hår, för att göra mig

osårbar under kriget.

Ofversten behöfver icke min bandros, svarade

Eva Merthen stolt; öfversten skall med sin vältalighet

och sin »frikår» drifva hela ryska armén på flykten".

Mademoiselle, ni är lika elak, som jag är kär

Jag skjuter mig för pannan.

»Lagercrantz" frikår» kallades en skara unge adelsmän,

som under riksdagarna tillställde oväsen i riddarhuset.

90 I[FRTT(1TNNAN AF FINLANI)

- Nej, gör icke (let! Det otroliga kunde hända,

att ötverstens kula träffade målet, och det vore skada

på hatten.

Ofversten svarade skrattande, att inga törnen skulle

hindra honom att plocka balens skönaste ros frän en

medtäflare, och förde sirligt sin dam i dansen. Men detta

skämt hade lika litet förblifvit obemärkt, som den i hem-

I ighet afund ade tj userskans förtroliga samtal med frans-

mannen.

- I min ungdom -- hviskade en af rådmansfruarna,

hvars man icke blifvit borgmästare - skulle ingen mor

ha tillåtit sin dotter en så opassande förtrolighet. Den

gamla goda tidens seder äro förbi. Världen blir allt värre och

sedeslösare. Stackars våra barn, hvad skola de upplefva?

- Det sägs, att vicomte Regnier är förlofvad i

Paris och förlofvad i Stockholm. Alla goda ting äro tre,

inföll Mina Wechter, som själf var icke så litet betagen

i den vaekre fransmannen.

- Jag vet en, som varil midt i natten på Loihto-

mäki att låta spå sig, och häxan har spått, att hon skall

blifva drottning, tillade unga Sara Humble, som ej dan-

sade menuett och éj blifvit uppbjuden till polonäs.

- Mor! - hviskade Anna Merthen till borgmästar-

innan - man talar illa om Eva.

-- Ack det olyckliga, det oförståndiga barnet, hon

blir en visa i staden! hviskade den bekymrade modern

tillbaka. Gå, varna henne du! Det skulle väcka upp-

seende, om man såge mig göra det.

Anna gick till Eva och sade:

- Tag dig till vara! Man är elak mot dig.

Eva hade slutat sin fjortonde eller femtonde dans

och var för ögonblicket utan tillbedjare. Hennes barm

häfcles, hennes kinder purpracles af dansen.

HAJ OCH NEDERI1A~ 91

Låt dem roa sig! sade hon lätt.

Mor är bekymrad, återtog systern trohjärtadt.

[Ton fruktar, att du tillåter kavaljererne en opassande

förtrolighet.

-- Säg mor, att jag svarar dem soni de förtjenu.

Men, Eva, är du icke för fri?

Ja, fri vill jag vara, när jag icke gör något orätt.

Anna, jag häller af dig, du är bättre än jag . . . men låt

mig nu (lansa Sedan skall jag åter vara mors lydiga

(lotter.

Anna gick med cii suck. F[on kände denna eldiga

själ, som, omedveten om något ondt, var endast alltför

böjd att trotsa hvad hennes tidehvarf ansåg för god sed.

Vi skola icke försvara ett sådant trots. Detta ofta skefva,

förvända oeh fördomsfulla reglemente, hvilket vi kalla

konvenans, hur mycket det än må vara tomhet och skal,

får, genom sina anspråk att gälla som sed, en betydelse,

hvilken den unga flickan minst af alla kan ostraffad

ringakta. Men huru olika gestaltar sig ieke i olika tider

begreppet om sed, konvenans, det tillåtliga, det passande,

det anständiga i umgängeslifvet! Några bland Stjern-

hjelms dikter, dem sextonhundratalets unga fliekor läste

och hörde utan rodnad såsom ett oskyldigt skämt, skulle

nu ej kunna läsas i ett stadgadt sällskap af gamla fruar.

Och omvändt, en flicka från nittonde seklet skulle omöj-

ligt hafva vågat visa sig på sextonhundratalet i sin nu-

varande baldräkt. Denna olikhet måste respekteras. Eva

iMerthen fick lida för en frihet, hvilken en liten tid där-

efter blef gällande icke blott som tillåtlig, utan som god

ton. Hon delade öde med mången mera lysande histo-

risk personlighet, som gått under i kampen mot hvad

deras tid ansåg vara det sedligt rätta. Men det till-

kommer icke (len hvitaste lilja i fönsternisehen att

92 HERTIGINNAN AF FINLAND

spränga sin kruka, äfven om hon anser sin plats för

mörk eller sin.a rötter för bundna. Det tillkommer icke

den skäraste unga människoblomma att vilja reformera

upp. Att hafva förbisett detta, blef slutligen Eva Mer-

thens fall.

Man kringbjöd åter konfekt. När betjenten stannade

med sin bricka framför A.bo riksdagsmans beundrade

dotter, fann hon två rullar franska bonbons liggande af-

skilda på hennes sida af brickan. Hon tog dem; hon

var en älskarinna af dessa bonbons.

Dessa rullar voro omlindade med en smal pappers-

remsa i stället för den vanliga devisen. Hon uppvecklade

dem titan betänkande och fann på den ena en mcd

blyerts skrifven fransysk apostille:

Un coeur blessé d"une légére atteinte

pourroit vons exprimer ses desirs et sa erainte

et peindre ä vos beaux yeux ses mouvements divers.

Eve, - je vous aime trop pour vous aimer en vers!

Mcd undantag af namnet, innehöllo dessa rader

ingenting annat än hvad man läste på hundrade andra

deviser. Eva log och lät papperet cirkulera bland sina

jämnåriga. De anmärkte genast, att devisen var sklfren,

icke tryckt.

Den andra rollen innehöll en skrifven devis på

svenska:

När rosen, stolt och skön, sin doft i rymden sprider,

Hon ser ej afunds orm, som tyst i gräset skrider.

Tarfligt, men vålment. Balens drottning insåg, att

denna apostille sändts henne af en vän. Men hon trodde

sig ingen varning bcböfva. Öbekvmrad och leende

93

räckte hon äfven denna devis åt de kringstående. Hon

säg ej ett par ärliga blå ögon, hvilka frän motsatia sidan

af salen betraktade henne med svartsjnkans hela för-

tviflan. Det var Isak Ålanus, som sett fransmannen in-

snivga sin devis på brickan och följt hans exempel. Be-

tjenten var icke ovan vid dessa små artigheter; de in-

bragte en sportel.

Hon generar sig icke för sina billet-douxer, den

där! yttrade gäckande unge baron Faltzburg, löjtnant

vid upplänningarne.

Hvem menar löjtnanten:~ frägade Ålanus, hvars

fromsinta blod redan förut hade råkat i en betänklig

Jäsning.

-- Den ....... hvad heter hon nu, den vackra flickan

i blå klädningen? . . I Perkelin eller Perta... Hon superar

kärleksförklaringar som en annan superar ostron.

leke förr var det sagdt, innan löjtnantens kind blos-

sade upp för en ljudelig örfil. Han sprang tillbaka,

drog värjan och skulle hafva ränt henne genom sin

motståndare, om ej öfverste Lagercrantz råkat passera

sidorummet, där detta tilldrog sig.

År ni galen, Faltzburg? Pliten i slidan! Lämna

åt mig att tukta den gunstige herrn!

Satisfaktion! utropade löjtnanten.

Ni skall få den, baron! En kavaljer nedlåter

sig ej att tukta en skolpojke. Jag lofvar er, han skall

få stut.

Tvisten afstannade och förblef föga bemärkt. Lager-

erantz anmälde förbrytclsen hos rector magnificus, Åla-

uns kallades följande dag inför disciplinskommissiuneim

och dömdes nog lindrigt, tyckte officerarne, nog

strängt, tyckte studenterne - till ett års relegation

från akademimi.

94 HERTTGINNÅN A1 FINLANV)

Balen fortfor. het led emot midnatt; aftonmältiden

dukades vid sittande bord. Taffelmusik spelades upp.

Man skämtade, man log, man var upprymd. Förstås,

att n~an politiserade. Landshöfdingen uppstod och höll

ett tal, fullt af kongl. majestät och kriget. Ållt ginge

förträffligt. Svenska armén droge mot Viborg. Före

vinterns inbrott vore den måhända i Petersburg. Syster-

bäck vore den tarfligaste gränsen; man hade anledning

hoppas, att den skulle utsträckas längre. Gustaf Ådolfs

tider skulle återkomma. Svenska vapnen skulle betäckas

med ära. Hvar stund väntades segerbudskap. Ljus

borde anskalfas till illurninationerna. De sköna damerna

skulle få en lysande hal

I detta ögonblick anmäldes en kurir från Fredriks-

hamn.

Det klack i allas hjärtan. Sorlet tystnade strax.

Men gamle landshöfding Yxkull utropade gladt:

- Låt den gode mannen träda in och dricka ett

glas med oss, till lön för de budskap han medför!

Ållas ögon vändes åt dörren, och in trädde en ung

kurir, en soldat, höljd af damm och blod, med sönder-

rifna kläder, förstördt utseende och dyster blick. Stilla-

tigande räckte han landshöfdingen ett bref. Denne läste

och bleknade, läste åter och bleknade än mer. Allt-

efter som färgen vek från den höge chefens kinder, vek

den äfven från alla öfrigas, hvilka på honom fästade

blickar af ångest och förfäran, som förkrympte hvarje

hjärta, innan man ännu visste hvad depeschen innehöll.

Andtligen hördes i den djupa, graflika tystnaden

gamle Yxkulls röst, entonig, sträf som en korpalåt inidt-

ibland småskogens tystnade fåglakvitter.

Det är ingenting, sade han med låtsadt lugn,

aten detta ingenting fick af hans darrande röst det

HÅL o<;ii NEIlIIHLA";

obestän idn o ttrveket at ett fruktansvärdi flft(/Ofl tjiuj.

- Det är ii~gcnting... en liten alfär, som aflupit mot

förväntan, men som innan kort skall aftvås i fien-

dens blod.

Dc äldre herrarne trängdes kring landshöfdingen,

som med förlägenhet blickade på den oroliga, tätt sam-

inanpaekade massan. Etikettens band voro upplösta;

framför det spensliga hof rättsrådet trängde sig den

korpulente rådmannen, och majorens korta figur sökte

förgäfves att bana sig väg mellan fänrikar långa som

gärdsgårdsstörar.

- Så säg (lä för Guds skull - ropade bakom cii-

keln dc ängsligaste bland fruarna är ryssen redan i

antåg mot Åbo?

Mina nådiga damer ha allt för klena tankar oni

vår tappra armé, sade uri landshöfdingcn, i det han för-

sökte le. - Martis gunst har ett ögohblick svikit oss,

vi ha förlorat Villmanstrand, och general Wrangel har

lidit en liten förlust, men fienden har förlorat vida mer,

och general Buddenbrock anrycker, för att drifva honom

tillbaka öfver gränsen. Se där alltsamman; denna nyhet

au sa god som en seger. Jag hoppas den ej skall störa

~-år glada sammanvaro. En skål för vår hurtiga armé;

måtte (len väl gå!

Några de närmast slående togo sina glas, men

glömde att dricka.

Godt franskt hattevin! upprepade spefullt Mös-

sorna i sällskapet.

Öch Wrangel själf? frågade en af generalens

~ersonliga vänner i sällskapet.

Landshöfdirrgen teg.

-- Han har stupat ! utropade en.

- Stupat med hela sin kår ! geuljöd det. i salen.

9 ~ kEIITIGINNAN AI~ lINLÅNi)

För ingen del, mina vänner! återtog YxknlI.

Han är endast fången.

Endast fången! genijöd det ånyo.

Redlige, tappre Wrangel!

Man vet ännu icke, fortfor landshöfdingen, man

gissar blott. Det är möjligen en krigslist; törhända har

han på omvägar fallit fienden i ryggen.

- Uvar är kuriren?

Han var bortskickad.

- Såg han ut som ett segerbudskap V

Ållt är förloradt.

Ö de fördömde Hattarne!

I galgen med landsförrädarne!

Mina herrar, hvad ord!

Här äro inga ord, här är fäderneslandet.

Aro vi ieke frie svenske män"?

- Det skulle bättre anstå rvttrnästaren att kommen-

dera sin skvadron på slagfältet, än att skvadronera med

stora ord fyrtio mil därifrån.

Här kommenderar ingen.

-- Intet gräl, mina herrar! Egard för damerna!

Hattarne ha kokat soppan; låt dem skålla sig

tJa den!

De sista läckra faten på landshöfdingens bord hade

förblifvit orörda, och större delen af sällskapet, i synner-

het fruntimren, hade skingrat sig under en obeskriflig

villervalla. Snart följde alla deras exempel, den ena

häftigt ordande gruppen efter den andra försvann, och

om en stund såg man gamle Yxkull med rynkad panna

cnsam vandra af och an i sin ödeblifna sal.

Men nyheten spriddes i Åbo hastigt som ofärd jagar

de säkre ur sömnen. Det ena ryktet kapplöpte med det

andra och växte under flykten i allt kolossalare dirnen-

BAL OCH NEDERLAG 97

sioner. De få ofullständiga notiser man uppfångat från

kurirens mun antogo snart gestalten af detaljerade be-

rättelser om förfärliga olyckor. Ryssarne, sade man,

vore i full marsch mot Fredrikshamn; Buddenbrock hade

förbundit sig att innan vintern spela hela Finland i deras

händer. Årmén vore kringränd, landet vimlade af för-

rädare, allt vore förloradt, allt, ända till hoppet om en

lycklig utgäng af detta osälla krig!

En så stor nedslagenhet var den naturliga följden

af så många orimliga förhoppningar nyss förut. Men den

besynnerligaste, den märkvärdigaste företeelsen under

allt detta var, att olyckan, långt ifrån att förena alla

spridda viljor och olika åsilder till endräktig ansträngning

för fäderneslandets räddning, tvärtom ännu mera sön-

drade medborgarnes redan förut åtskilssträfvande sinnen.

Partihatet frodades som svampar på nederlagets blod-

bestänkta mark, och försynen tycktes hafva slagit allas

ögon med blindhet, så att de i det hotande allmänna

skeppsbrottet voro mera betänkte på att kasta hvarandra

öfver bord, än att med samfäld kraft återvinna rädd-

ningens strand. Det är så som välden förgås och stora

krafter förstöra sig själfva.

7.- If. af Fini.

7. Kriget.

När Sverige, besegradt och blödande, kastades till-

baka på sig själf efter tolfte Caris död och det

gällde att visa, om olyckan var större än kraften att bära

henne, hade det bärgat från bättre dagar ett icke ringa

antal män, förfarne i statskonst och pröfvade i foster-

landskärlek. Desse män trodde sig förstå skickelsens

vink och beslöto i rikets olycka söka dess lycka. De

räknade folkets glesnade leder och sade: vi äro för få,

för att beherska norden. Krig är vår ofärd, krig med

Ryssland vår undergång; låtom oss söka freden till det

pris hon kan köpas, trygga oss genom förbund med vår

östra granne, vända vår omsorg på rikets inre välstånd

och inom Sveriges gränser återvinna hvad Sverige för-

lorat!

Desse män, som genom ett skämt af konung Fredrik

erhöllo benämningen Mössor, blefvo de rådande från

172Ö till 1738. De höllo hvad de lofvat, de ntförde ett

så stort och välsignelsebringande verk, att få tider och

få länder kunna uppvisa något därmed jämförligt -

ödemarker förbytta till blomstrande fält, ruiner till idoga

verkstäder, armod till välfärd, vanmakt till kraft, för-

99

KRIGET

tviflan till mod att lefva och hoppas. De hade utfört

så mycket, att de trodde sig hafva murat ett hälleberg,

när de plötsligen funno marken svikta under sina fötter

och störtades jämte den statskonst, som fört dem till

makten.

Svenska folket hade aldrig förstått Mössorna och

uppburit dem endast så länge tröttheten uttog sin rätt.

När den gamle kämpen vaknade uthvilad, kände han

stugan för trång; det var vår, han ville i härnad. Mot

Mössorna reste sig minnet af en förgången storhet; här

funnos nederlag att hämna, segrar att efterlikna. Sverige

var ännu ej tryggt, det måste stå med draget svärd mot

tre väderstreck, mot Norge, mot Danmark, mot Ryss-

land. Detta allt beräknade ett parti, hvilket af de

kokarder det bar som igenkänningstecken kallades Hattar,

och hatten hedrades som frihetens sinnebild. De ansågo

Sverige ej böra förneka sin forntid; dess roll vore

antingen att beherska Ostersjön, eller att nedsjunka till

en skugga. De vände sina blickar till den makt, som i

trettioåra kriget bidragit att lyfta Sverige på herskare-

sätet i norden, till Frankrike. Däremot ansågo de Ryss-

lands tillväxt vara Sveriges undergång; norden kunde ej

hafva två herrar.

Denna politik var traditionel i Sverige: alla Vasa-

konungar, förutom stamfadern, och alla regenter af

Pfaltziska huset hade varit Hattar. An mer, denna po-

litik var nationel: det svenska lynnet begrep rätt väl

huru man kunde hungra och slåss, men det begrep icke

huru man kunde nöja sig med dagligt bröd utan ära

och äfventyr. Såsom det hade förstått sina Carlar, för-

stod det sedan äfven Ilattekonungen Gustaf III, men

kunde aldrig rätt sympatisera mcd sin största och konse-

kventaste Mössa Carl XIV.

100 HERTIGINNAN AF FINLAND

I Finland var stämningen annan. Det var ingen

slump, att Finlands störste statsman Årvid Horn organi-

serade Mössornas parti och införde tålamodets, ihärdig-

hetens, den fredliga odlingens välgörande styrelse. Han

återspeglade sitt folk, som lynne och olyckor lärt att

bekänna sig till Mössornas grundsatser. Öm icke andra

skäl funnits, skulle redan Finlands ställning som »den

blodiga skölden» mot öster varit därtill ensam tillräcklig.

Men Mössornas politik var lika nationel i Finland, om

ock ej lika traditionel, som Hattarnes parti i Sverige.

Finska folket hade, till sin ~en förvåning, ryckts med

# i stormaktstankarna och följde ej ovärdigt den stöt, 5O~

satt det i rörelse; men det hade under Carl XIJ:s senare

är fått tid att vakna och igenkände sig själf i Årvid

Horn. På denna sidan om Bottenhafvet var numera allt

utom enstaka adclsgårdar och tjenstebyråer, Mössor.

Hattarne kommo, lika godt huru, till styret 1738.

De funno framför sig Mössornas verk: frihet, lagar, väl-

stånd, krafter, penningar, härar; tiden syntes dem inne

att återgå till den traditionela, den nationela svenska

politiken och upprätta makten, såsom man upprättat lifs-

kraften. »Rikets ständer,» sade Tessin, »äro alltid bered-

villige att preferera ett vigoröst krig framför ett nesligt

stillasittande. » Lystringsordet upptogs af en ny genera-

tion, som från det förflutna endast ihågkom segrarna;

vikingalynnet brusade upp, och kriget var färdigt.

Det byggdes i luften, på växlande vindkast, hvilka

man kallade konjunlcturer: Frankrikes understöd, Ryss-

lands krig med Turkiet, kejsarinnan Ånnas död, ett barn

i vaggan upphöjdt till tsar, storfurstinnan Elisabets an-

språk och det talrika parti af mlssnöjde, som önskade

se henne intaga sin faders, Peter I:s herskaresäte. Hvad

hade man icke rätt att förvänta, om en svensk armé

KRIGET 101

upplyftade denna furstinna på sina bajonetter till tsa-

rernes tron?

Riksdagen sammankallades i December 174Ö. Huru

Hattarne där använde alla lockheten - konjunkturerna,

subsidierna, Sinelairs mord, Gyllenstjernas förräderi -

vädjade till ädla och oädla lidelser, konungens älskog

inbcräknad - trodde själfva och förespeglade andra dc

mest lysandc utsikter - detta tillhör numera historien.

intrycket af denna lättsinniga lek med krut och tillfällig-

heter förminskas icke af sekretissimi berättelse till

sekreta utskottet den 15 Juli 1741, hvari man läser:

»Enda hasarden af verkligheter (krig) vore vid ett

olyckligt utslag Finlands ruin eller förlust. »

Vi skola vara så korta som man bör vara vid skil-

di"ingen af ett pojkstreck.

Tisdagen den 28 Juli 1741 (alla data efter gamla

stilen) öfverraskades Stockholm och riket af en krigs-

förklaring, från hvilken en stor del af Hattarne själfve

reste bort för att icke behöfva underteckna ständernas

beslut. Stora fraser maskerade små skäl och fördolda

syften, såsom man ofta läser i sådana förklaringar.

Krigspartiet litade på en revolution i Ryssland och tog

fälttåget som cii parad, där man endast behöfde visa

sig, för att återvinna allt hvad Sverige förlorat sedan år

17ÖÖ, måhända mera därtill. »Blott vår Herre vill vara

neutral, skola vi jaga ryssen från det ena hafvet till det

andra. »

Svenska trupper hade redan äret förut blifvit öfver-

sända till Finland. Men när under sju manade» allt

berodde på ständernas samtycke, hade man icke vågat

vidtaga de verksamma förberedelser, som betinga fram-

gången af ett anfallskrig. Vid krigets utbrott var en

del af dc liiiska trupperna, bristfälligt utrustad och utan

102 HERTIGINNAN AF FINLAND

magasiner, på marsch frän rotarna. Vid Qvarnby nära

Fredrikshamn stod Buddenbrock med 5,ÖOÖ och vid

Martila nära Villmanstrand Wrangel med 3,ÖÖÖ man.

Ryssarne visste allt och voro väl förberedde. Den

17 Ångusti stodo skottarne De Lacy och Keith vid finska

gränsen och den 22 Augusti vid Villmanstrand.

Wrangel med sin kår hade frän Martila skyndat

den svagt befästade staden till undsättning. Den 23

Augusti stod slaget. Keith med 9,9ÖÖ man sprängde

och krossade, efter en blodig strid, den svenska styrkan,

som räknade vidpass 3,2ÖÖ stridande, däribland 2,ÖÖÖ

finnar. Staden intogs och plundrades, 2,ÖÖÖ döde och

sårade å båda sidor blödde på Saimas sköna strand,

Wrangel och 1,3ÖÖ man blefvo fiendens fångar. Detta

var början af »verkligheterna», men icke slutet af illu-

slonerna.

Buddeubrock hade fyra mil att marsehera till und-

sättning och kom för sent. Ett år och nio månader

efter nederlaget föll hans hufvud på stupstocken för att

han ej haft vingar.

Samma 23 Åugusti, nära en månad efter krigs-

förklaringen, afseglade kommenderande generalen Charles

Emil Lewenhaupt från Stockholm till krigsskådeplatsen.

Nya svenska trupper följde, och i Oktober stodo 15,ÖÖÖ

krigare, utvaldt manskap, i eller invid Fredrikshamn.

På hösten uträttades intet annat än ett ofruktbart ströf-

tåg. Man fortfor att vänta den stekta sparfven af en

revolution.

Öch sparfven kom. Den 24 November 1741 steg

drottning Ulrika Eleonora i Stockholm ned i sina fäders

graf, och följande nat.t steg kejsarinnan Elisabet i Peters-

burg upp på sin faders tron. Budbäraren, som fram-

förde denna nyhet till Stockholm, fick hundra dukater,

KRIGET 103

sasom för ett segerbudskap; Lewenhaupt, hvilken be-

gärde Viborg och Kexholm som underpant på den nya

kejsarinnans vänskapliga tänkesätt, tröstades med för-

säkringar om hennes medfödda rättrådighet.

Överksamheten, missnöj et, nedstämningen, partihatet,

vintern, fuktigheten, farsoterna anställde fruktansvärda

härjningar i svenska armén, såsom redan hösten härjat

den svenska flottan. När våren kom, hade hären sam-

mansmält till mindre än hälften. Politiken känner ingen

tacksamhet mot oegennyttige, än mindre mot pockande

bundsförvanter. Rysslands nya herskarinna fann den

svenska vänskapen obekväm och sände sina härar till

anfall. Vänta faran, ana nederlaget, fly båda och ändock

öfverrumplas af båda, sådan var den svage Lewenhaupts

olyckliga taktik. Eftervärlden mildrar sin dom, när hon

vet, att han, med några få tappra undantag, omgafs af

en nedslagen här och ett liknöjdt, knotande, i hemlighet

uppstudsigt befäl. Flertalet bland arméns officerare ut-

gjordes af Mössor eller amfibier mellan de båda partierna.

När vikingar icke få slåss, prata de kull hvarandra

och chefen. Någre bland desse hjältar reste till riks-

dagen utan permission under brinnande krig.

När så många talade, ville kejsarinnan Elisabet äfven

hafva ett ord i laget, och hon talade i sitt manifest af

den 18 Mars 1742, på half-tysk Viborgs-svenska, till

Finlands folk. Kriget vore orättrådigt, hon älskade freden

och begärde inga eröfringar. Öm Finland ville lösgöra

sig ur Sveriges välde såsom ett fritt land under sin egen

regeringsform, ville kej~arinnan bistå och beskydda

finnarne, men låta de af otidig egensinnighet förleda sig

till fientlighet mot hennes majestäts trupper, såge hon

sig, mot sin vilja, nödsakad att förhärja landet med eld

och svärd.

104 lIERTIC INNAN AF FINLAND

Man måste medgifva, att detta var en stark fre-

stelse för ett så ofta förhärjadt land. Ingen lyssnade

därpå, Finlands trohet stod bergfast, såsom den stått

genom seklerna, och blott här och där tände i fnösket

den goista, som fyrtiosex är därefter uppfiammade och

spårlöst förbrann i Ånjalaförbundet.

Slutet på ett vinterfälttåg utan ära och utan frukt

blef ett krigsråd och efter krigsrådet den nesligt fega

reträtten från det brinnande Fredrikshamn den 28 Juli

1742; årsdagen af krigsförklaringen.

Därefter följde den stora reträtten till Kymmene

älfs grenar och vidare från den ena fasta och lätt för-

svarade positionen efter den andra långs kustvägen väster-

ut ända till Helsingfors - reträtten för en föga man-

starkare fiende, som med glad förvåning såg den ena

fasta ställningen efter den andra öfvergifvas utan nöd-

tvång och utan försvar. Ryska befälet hade order att

stanna vid Kymmene. Men svenska krigsrådets pluralitet

vid Kymm enegård förenade sig med öfverste Pahlen

som naivt förklarade: »Om vi än skulle slåss med fien-

den, så kunna vi ju intet vara försäkrade att få seger,

och vi risquerade på allt sätt. Jag ser därför intet

bättre och för riket nyttigare, än att conservera armén

flottan och galererna för Sveriges säkerhets skull. »

Den finske soldaten tyckte ej rätt om detta råd

som prisgaf hans hembygd, och började desertera från

fanorna. Svenska regeringen fann ej heller arméns högsta

uppgift vara att »conserveras». Dess order lydde, att

landet borde manligt försvaras.

Den 11 Åugusti hade den retirerande hären uppnått

Helsingfors. Den 14 kringgick ryska hären denna stad

och stängde reträtten till Abo. Den 17 erbjöd Lacy en

»hederlig kapitulation». Den 19 afsattes Lewenhaupt

105

KRiG ET

från befälet och kallades, jämte Buddeubrock, att i

Stockholm ansvara för fälttåget. Den 24 Augusti 1742

hade hans tappre efterträdare, generalmajor Bousquet,

den sorgen att med 11,ÖÖÖ välrustade krigare nedlägga

gevär för 16,ÖÖÖ förundrade fiender. Svenska armén

skulle inskeppas till Sverige och de finska regementena

hemförlofvas till rotarna, om de så önskade, men vapen,

fältartilleri och ammunition öfverlämnas åt segraren.

Finlands blifvande hufvudstad har icke debuterat

lyckligt i krigföring den 24 Augusti 1742 och den 3 Maj

18Ö8.

Kapitulationsvillkoren uppfylldes med synnerligt nöje

af den segrande fältherren. Men den återseglande svenska

armén, som skulle »conserveras», led af svåra stormar

på hemresan och beströdde skärgårdens ensliga holmar

med sina soldaters grafvar. Kavalleriet, som återvände

öfver Torneå, hemförde af 1,2ÖÖ hästar knappt 3ÖÖ.

Finland hade vid denna tid ingen stödpunkt, ingen

fästning, som förtjenade detta namn. Villmanstrand och

Fredrikshamn lågo i ruiner, medeltidsborgarna Nyslott

och Tavastehus voro icke byggda att motstå artilleri

och kapitulerade för första anryckande ströfkårer. Kapitula-

tionen i Helsingfors gaf hela landet till pris åt fienden.

Sekretissimum hade härtills räknat riktigt. »Enda hasar-

den af verkligheter var vid ett olyckligt utslag Finlands

ruin eller förlust. »

8. Ryssarne komma!

Ett år har förflutit sedan vi sist lämnade det goda

Åbo på landshöfdingens bal i öfverraskning och

häpnad öfver slaget vid Villmanstrand. Hvilket är var

ej detta! Säkerhet och fruktan, ny trygghet och ny

ångest hade omväxlat med hvarandra. Rykten om strid,

seger och nederlag flögo som hvirfvelvindar öfver det

uppskrämda landet, korsade hvarandra och bestraffade

hvarandra oupphörligt med lögn. An hade svenskarne

tagit Viborg och voro på marsch ti]l Petersburg; än hade

ryssarne tagit Helsingfors och voro på marsch till Åbo.

Kurir på kurir passerade Åbo, för att frän Stockholm

afhämta nya order åt den försagde fältherren. Kring

hvarje budbärare österifrån skockade sig skaror af

nyfikne och sökte i hans blickar läsa lycka eller olycka.

Öftast läste man ingendera; utmattad och brådskande

steg kuriren ombord på i~örsta seglare han kunde

åtkomma och slog ifrån sig alla frågor med ett: »Hvad

vet jag? Fråga generalerne!>~

I början af kriget var arméns korrespondens åt

väster noga bevakad af öfverbefälet, på det att inga

andra rapporter än chefens måtte förmäla om krigets

gång. Men snart blef denna kontroll omöjlig, helst inom

RYSSARNE KOMMA 107

Finland. Bref och resande kommo i mängd frän krigs-

teatern, och allas hufvudsakliga innehåll kunde resumeras

ungefär i följande ord: »Ånnu ha vi icke slagits, men

snart smäller det. Riksens ständer anamme Lewenhaupt

och Buddenbrock »

I början af året 1742 var man så säker om en

lysande fred, att man redan uppgjorde ritning till de

transparenter, hvarmed freden skulle förherrligas. Borger-

skapet samrådde i enskildt tal om en ståtelig fest, och

man var endast brydd, huruvida festen borde blifva en

middag eller en hal. Åldrig, så beslöt man, skulle Åbo

ha varit vittne till en så praktfull högtidlighet. Och

därtill hade man ju största skäl, ty härtills hade stadens

rörelse endast vunnit på kriget, och nu ville man därtill

betyga sin glädje öfver återvinnandet af Viborg, Kex-

holm och - Petersburg. Med ett ord, man insöfde sig

i drömmar, ljufvare än någonsin före olyckan vid Vill-

manstrand.

Kom så Mars månad och den paniska skräcken

öfver ryssarnes väntade anfall på Fredrikshamn, förenad

med jämmerryktena om dödligheten vid armén. Transpa-

renterna gömdes i skåpet; man studsade, man ängslades,

man begynte tala om förräderi. De som trodde sig veta

mer än andra antogo en hemlighetsfull min, blinkade

och sade: vi få se!

I Åpril och Maj steg modet ånyo. Nu blir det vår,

sade man, och det är på våren man väntat. Nu skola

vi se vår . armé marschera till Petersburg! Gamla fruar

hade sett Carl XII i drömmen; han hade sagt, att Narva

vore ett intet mot hvad som komma skulle. Men det

som kom, det var Fredrikshamns förstöring. Då gick

åter en skräck genom bygderna; talet om förräderi kom

åter ut bland menigheten högljuddare än förr. Men

108 HERTIGINNAN AF FINLANI)

de kloke politici blinkade åter hemlighetsfullt och sade:

vi få se!

Begynte så den stora reträtten. Finland har aldrig

i sin historiska tid, icke ens i klubbekriget, som var ett

bondekrig mot herrarne, stått afvigt sinnadt inbördes,

landskap mot landskap. Till Åboboarnes heder bör med-

gifvas, att de aldrig tänkte: låt östra Finland gå, endast

vi sitta trygga! Hvar fotsbredd land, som öfvergafs, var

för dem och alla såsom en lem lösryekt från deras egen

kropp. Redan kommo från östra Nyland och Savolaks

flyktande familjer, hvilka i nöden och brådskan samman-

rafsat det lilla de kunde medföra och icke gåfvo sig

någon ro, innan de kommo öfver till Stockholm. Nu

blef oron också i Åbo ganska stor, och de försiktigaste

beredde sig att under hvarjehanda förevändningar öfver-

flytta till Sverige. Men de kloke och mycket vetande

fortforo att blinka och säga: vi få se!

Fienden ryckte mot Helsingfors, och nu väntade man

allmänt ett fältslag. Ingen dag gick förbi utan rykten

om de vidunderligaste tilldragelser. Ryska lägret, sade

man, var undermineradt och skulle sprängas i luften

med hela deras armé. Då kom jobsposten att svenska

armén var kringränd och att allt hvad fly kunde flydde

från Helsingfors. Obeskriflig var bestörtningen i Åbo

och hela landet. Ilundradetal familjer bärgade allt sitt

bohag på båtar och galeaser samt begåfvo sig öfver till

Stockholm, eller åtminstone till Åland. Åuktoriteterna

förlorade all fattning. Bort fördes arkiver och dyrbar-

heter, Åbo akademis personal skingrades, viktiga hand-

lingar skickades i säkerhet; ämbetsmän flydde från sina

poster; »rädde sig hvem som kan» vai den allmänna

lösen. Dock saknades icke män som ansågo för en

vanära att i farans stund öfvergifva sin post, och med

RYSSARNE KOMMA! 109

dem förenade sig ett antal borgare, som modigt kvar-

blefvo för att trygga sin fasta egendom, eller gå under

mcd landet.

För att begripa denna sanslösa skrämsel, måste

man erinra sig allt hvad Åbo lidit under stora ofreden.

Efter den fanns knappt ett hus som kunde bebos, knappt

en husfader som icke var bragt till tiggarestafven. Man

kände ryssarne blott af ryktet och minnet; man visste

icke, att tsar Peters verk och Keiths krigskonst hade

fört i deras leder en början till civilisation.

Ännu i sista stunden trodde sig dc mycket vetande

i hela denna förtviflade ställning endast upptäcka ett

fint maskeradt konstgrepp af svenska öfverbefälet till

fiendens ruin. De fortforo att blinkande och ännu mera

mystiskt än förr upprepa: vi få se!

En söndagsmorgon ldockan mellan sju och åtta

den 29 Åugusti 1742, gamla stilen - hvilken dag då

motsvarade den 8 September enligt den senare, år 1752,

i Sverige och Finland införda nya kalendern - såg man

en ung flicka gå framåt den långa, med låga kojor be-

byggda gatan, som ledde till slottet. Morgonen var herrlig

och klar; i luften låg en lindrig aning om höst, och

man kunde se på kryddgårdarnas ömtåligare växter, att

natten ej aflupit utan frost. Men ingen tycktes denna

morgon hafva tid eller lust att betrakta naturen; en

sällsam rörelse, en ovanlig brådska förmärktes på

gatorna. Människorna sågo sig om vid hvartannat steg,

likasom fruktade de en fara bakom sin rygg, och med

ängslans rop blandade sig oljudet af trätor och okvåden,

när den ena i brådskan stängde väg för en annan.

Utkommen på den friare planen nära slottet, stan-

nade flickan och såg med ett uttryck af sorgsenhet bort

mot åmynningen och slottsfjärdens blänkande spegel.

110 IIERTIC INNAN AF FINLAND

Öaktadt det var söndag, märktes äfven vid stränderna

och på sjön en ovanlig rörelse. Båtar kommo och foro,

kistor och bohagsting inlastades vid bryggorna, barn

gräto, mödrar släpade knyten till stranden, karlar upp-

manade dem att skynda och syntes otålige att komma

till sjöss. Hela familjer inpackades på små fiskarebåtar;

man kunde se, att deras färd icke skedde för nöjes

skull. Många vände sig än en gång tillbaka på bryggan

och kunde endast med halft våld förmås att stiga i

båten. De skulle öfvergifva sin kära stad, sitt hem och

sin fädernebygd; det syntes så ovisst, om de någonsin

skulle återsc dem. När båtarna lade ut från stranden,

tycktes äfven solbrynte, härdade män, gripne af skils-

mässans ögonblick, fatta årorna med en krampaktig

rörelse, såsom ville de låta det hårda årskaftet erfara de

upproriska känslorna i deras inre. Det var en stum

sorg, utan åtbörder, utan klagan, nästan utan yttre spår;

men det är så som finnen sörjer sitt fädernesland.

Den unga flickan betraktade vemodigt denna tafla

af flykt och tårar.

- Åck - sade hon vid sig själf med vek stämma

- aldrig hade jag trott, att detta land skulle vara så

skönt, så kärt och så tungt att öfvergifva! Om några

timmar skall också jag hafva flytt från vår finska strand.

Ö att jag kunde fly bort från mitt väsendes grund, från

mig själf, från allt!

Eva Merthen påskyndade sina steg. Klockan i dom-

kyrkotornet slog åtta, och strax därpå begynte klockorna

ringa till högmässan.

Hon närmade sig ett litet förfallet hus nära slotts-

muren, då hon såg en liten hopkrympt gestalt stående

på en till hälften nedrasad vall, lämningen af ett gammalt

utanverk, som fordom försvarat slottet på landsidan.

RYSSARNE KOMMA! 111

Hon igenkände gestalten: det var den nittioåriga, vansinniga

häxan frän Loihtomäki.

Den gamla fäktade med armarna som en väder-

kvarn, vände sig stundom mot sjön, stundom mot land-

sidan och tycktes uppfånga luftens dallringar med lukt-

sinnet, när hon ej kunde förnimma dem mcd sina döfva

öron.

- Kommen I icke? skrek hon med samma be-

fallande åtbörder åt de okända och osynliga varelser,

hvilka hon väntade, likasom hon engång förut hade

tillropat stormen, åskan och slagregnet. - Har jag icke

befallt eder att komma, med hästar och resenärer, med

vagnar och järnrör, med spjut och pilar? Har jag icke

gifvit eder detta landet och denna staden till sköfling?

Si, de ligga för eder fot som ängen för han; hvarför

kommen I icke? Hafven I icke städer och byar nog

att bränna, välfärd att sköfla, byten att bortföra? Viljen

I hafva hif, så tagen dem! Viljen I hafva barn och

kvinnor att släpa till stepperna, tagen dem! År det

icke nog? Viljen I ännu därtill hafva vigda klockor,

altarskrudar, helgonbeläten, tagen dem! ... Hvad? År

det ännu icke nog? Viljen I hafva ära och rykte, tro

och samveten ... tagen dem, tagen dem, allt, allt, så att

stenarna skria och askan gråter under edra hofvar, I

landuppslukare! Åren I ännu icke mätte! Viljen I

ännu något mer?

Utmattad af raseri, sjönk ol~cksprofetissan ett ögon-

blick ned på gruset, men reste sig snart och tycktes

mcd återhållen andedräkt lyssna, eller snarare vädra

mot det nästan omärkliga, från öster begynnande luft-

draget.

- Åndtligen! skrek hon med hes, triumferande

stämma. Åndtligen komma de, ändtligen, ändtligen! Jag

112 HERTIGINNAN AF FINLAND

hör deras hofslag, bergen darra af vagnarnas rassel. Ja,

de komma ... välkomna till gästabud! Åbo skall lysa

så klart, som moder mins bål ...

Öch hon dansade i sin vilda fröjd på grushögen,

än klappande med händerna, än ntbredande sina armar

mot öster, hvarifrån hon trodde sig förnimma de för

hvarje annan ofattliga ljuden. Den unga flickan, hvilken

en stund med rysning betraktat henne, skyndade in i

det gamla huset vid slottsmuren.

Trumslagaren Mikael Kallio, Mikku benämnd, läste

i sin psalmbok såsom i djupaste fred. Hans gamla

hustru, fordom trotjenarinna i Merthenska huset, låg

orörlig på sin rötoffsdyna i den fattiga bädden.

- Hur är det med Greta? frågade Eva delta-

gande.

fackar, som frägar, svarade gubben, utan att

se upp frän boken. Nog är det med henne så bra

det kan vara.

Har hon tagit de droppar jag förde till henne

i går?

Gud signe jungfru Eva, visst tog hon dropparna.

Så somnade hon, och så vardt hon döder i dag kloc-

kan fem.

- Hvad? År hon död?

Vi skola den vägen gå, sade gubben lugnt. Gud

tog henne till sig frän all den ofrid, som nu är i världen.

Nog har hon bra.

- Min stackars gamla hedörliga Greta! utbrast Eva

bedröfvad. Öch ni är nu ensam, gamle Mikku!

- Får väl gå som det går, så länge jag orkar röra

en pinne på trumskinnet. Gossen vår glek i fält med

Carolus till Norge -- här böjde den gamle karolinen

hufvudet, som för ett helgon - och på den vägen blef

RYSSAJ{NE KOMMA! 113

han. Flickan vår gick med de andra pä flykten till

Sverige, och på den vägen blef hon. Mor har nu gätt

att beställa rum för mig, och pä den vägen blef hon.

Jag får väl lunka efter så godt jag förmår. Sitt ned,

jungfru Eva.

Vet ni då icke, att ryssarne tagit Helsingfors

och äro på väg till Åbo?

Det sägs så. Carolus är borta (ny höjning);

hvad skulle här komma annat än ryssen?

- Många fly öfver till Sverige nu, som förut i

ofredens dagar. Hvem skall taga vård om eder på gamla

dagar?

- Tror jungfru kär, att jag ligger hårdare nu än

jag låg i unga dagar på gruset af Viborgs vallar? Ännu

kan jag röra pinnarna, om ryssen kommer till Åbo.

Han kommer förrän vi tro, Mikku!

Kommer han? Då skola vi mottaga honom på

det gamla ärliga sättet. Landshöfdingen vet det. Sergeant

Dahl i slottet vet det också. Vi skola betala ryssen för

gammal ost. Lefve Carolus! Öch gubben gjorde

honnör.

Är det något som jag kan tjena er med? frå-

gade Eva med en suck vid tanken på desse gamle, gikt-

brutne karoliner, hvilka ännu stöflade fram genom

världen som gengångare från mera lysande dagar och

glömde år, krämpor och uselhet för hoppet om ett nytt

nappatag med deras forne vederdeloman. Bchöfver

ni linne till svepning eller häst för begrafuingen?

- Tackar som bjuder. Behöfs så litet. Nog få vi

Greta i jorden, bara vi få ryssen ur landet.

- Farväl, Mikku! Gud hjälpe er, gamle vän! Vi

segla till Stockholm i eftermiddag.

- Borgmästaren med?

8.- jU. af ifini.

114 HERTIGINNAN AF FINLAND

- Nej, far vill stanna.

Gud signe honom för det. Res ni, jungfru; icke

duga kvinnfolk i krig. Lyckosam färd! Nog sköta vi

ryssen.

Eva gick. Hon hade icke gått långt, innan bon såg

Valborg, som släpade mcd sig till båten den ursinnigt

stretande häxan.

- Fly! fly! ropade Valborg. De äro här innan

solnedgången.

- Ja, vi resa i eftermiddag. Får jag ej säga farväl

åt dig?

- Kanske, kanske icke. Nu måste jag bärga mor.

Hon rymde i båten från Loihtomäki och är galnare än

jag någonsin sett henne förr. Resa ni verkligen?

- Ja, ja. Systrarna och jag. Vi resa med gudmor

iIeldt.

- Gud vare lofvad. Men låt det gå fort, lämna

allt i sticket! Minns hvad det är i nästa vecka!

- Jag vet det.

- Gud bjälpe dig öfver den veckan, allrakäraste

barnet mitt! Det är skickelsens tid, ofärdens tid, lyckans

tid, ingen vet. Glöm ej att läsa sju fadervår, när du

vaknar den dagen. Men res nu, för Guds skull, res!

Morgonen vet ej hvar aftonen lägger sig.

När Eva nalkades domkyrkan, hörde hon psalmerna

terljuda från dess mäktiga hvalf. Tiden var dyrbar,

Valborgs enträgna maning: res! res! ljöd i hennes öron,

men en oemotståndlig längtan dref henne in i kyrkan.

Ånnu cngång ville hon höra dessa sköna psalmer, som

blandade sig i hennes ljufvaste harndomsminnen; ännu

en kort stund ville hon bedja inom dessa vördnadsvärda

murar, där släkte efter släkte klagat sin nöd eller upp-

sändt sina lofsånger under ett halft årtusende.

RYSSARNE KOMMA! 115

Församlingen var i dag mera fåtalig än vanligt,

många tankar förströdda, många bekymmer hotande

utanför portarna, men samma längtan, samma behof

hade hitfört flera än man kunnat förvänta. Krigets nöd

och ovissheten om den närmaste framtiden hade kastat

dessa ångestfulla, haift förtviflade människor ned inför

den Ålismäktiges tron; de behöfde lägga sitt öde i

Hans händer, hvilken nu ensam förmådde hjälpa dem.

Fienden ryckte an: till hvem skulle de i ett sådant

ögonblick vända sig, om icke till härskarornas Herre,

för hvilken stridens bågar brista och de starkes vapen

falla till stoft? Man sjöng psalmen 3Ö7: »När vi i

högsta nöden stå» - och denna gång fanns icke en

läpp som skrvmtade, icke ett öga som ljög med hyck-

lade tårar. Det var sextonde söndagen efter trefaldighet,

och evangelium handlade om änkans son i Nain. Biskopen

hade flytt från sitt stift och herdarne från sina hjordar,

men två stodo kvar till det sista, glömde alla faror och

föraktade flykten... kyrkoherden vid finska församlingen

XVallcnius och diakonus Elg. Den senare stod åter i

predikstolen. Han började mcd att uppläsa en af Davids

strängaste botpsalmer; ingen var skuldfri, alla hade sin

andel i straffdomen öfver landet. Därefter gaf dagens

evangelium anledning att tala om Guds kraft till de för-

sagda och klenmodiga hjärtan. Predikanten anförde

stycken ur Davids 5Ö:de, 77:dc och 44:de psalmer.

»Herren Gud den mäktige talar och kallar världen från

solens uppgång allt till dess nedergång. Vattnen sågo

honom och ängslades, djupen stormade, skyarna dundrade.

Herrens pilar foro fram, hans blixtar upplyste världen,

jorden bäfvade. . . Gud, vi hafve med våra öron hört,

våra fädcr hafva förtäljt oss hvad du i deras dagar

gjort hafver fordo~i... Våra ovänner hafva icke intagit

116 HERTIGINNAN AF FINLAND

landet med deras svärd, deras arm haip dem intet, utan

din högra hand och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag

till dem... Icke på min båge förlitar jag mig och mitt

svärd kan ieke hjälpa mig. Vi vilja städse berömma

oss af dig oeh lofsäga ditt namn evinnerligen. Öeh nu

förkastar du oss dock och låter oss till skam varda och

drager icke ut i våra härar. Du låter oss vända till

rygga för fienden; du säljer ditt folk för en ringa

penning, du gör oss till smälek för våra grannar. Dagligen

är vår smälek för oss, och vårt ansikte är fullt med

skam... Uppväck dig, Herre! Hvi sofver du? Vår

själ är nederböjd till stoftet; hjälp oss, och förlös oss

för din godhets skull ! »

Sedan följde evangeliets uttolkning såsom den mäk-

tiga hjälpen i all andelig och lekamlig nöd. Dessa ord

föllo som en svalkande dagg öfver många beklämda

hjärtan, och när hela församllngen därpå efterstafvade

bönen för konung och fädernesland samt slutligen in-

stämde i psalmen 31Ö: »Förläna oss Gud så nådelig

Fred i våra dagar» - då gingo dessa suckar ur själarnas

grund; aldrig i välfärdens tid hade orgeln ljudat så

skön, aldrig psalmerna så enstämmiga, aldrig bönerna så

andaktsfulla, som nu från dessa människors läppar,

hvilka i hvarje stund väntade krigets ofärd och af hvilka

mången lämnade kyrkan för att genast därefter stiga

ombord och som en arm, hemlös flykting irra bort till

okända öden i vida världen.

Högmässan var slutad, och folket strömmade ut ur

domkyrkan. Vid stora trappan stod Isak Alanus i otålig

väntan och varseblef Eva.

- Hvar har du dröjt så länge? utropade han. Ett

rykte går, att kosaekerne varit i natt i Haliko. Ni måste

RYSSARNE KOMMA! 117

resa nu genast. Allt är# inpackadt; far och systrarna

vänta endast på dig.

- Ar du rädd? frågade Eva, medan hon gick vid

hans sida.

- Öm jag är rädd? upprepade ynglingen. Ja, för

dig, icke för mig. Mig må de gärna taga, mitt lif är

så litet värdt, men du... du! Kom; vi ha ej en minut

att förlora!

- Isak - sade fostersystern och såg in i hans

ärliga blå ögon vi skola nu skiljas, och ingen af oss

vet när eller huru vi nästa gång se hvarandra, Du är

den bästa, den trognaste gosse jag känner på hela

jorden. När jag var barn, drog du mig på kälken till

skolan och tänkte aldrig på huru trött du var. När jag

blef stor flicka, slog du unga baron Faltzburg för min

skull och blef relegerad ett helt år . . . Ja, jag vet, att

du håller af mig. Nej, säg ingenting; jag vet, att du

ville gifva ditt lif för mig. Hvarför har du aldrig frågat,

om jag håller af dig?

Ynglingen blef blodröd om kinderna och svarade

med låg röst:

- ilvad skulle jag begära annat af dig, än att du

någon gång tänker på mig, när du ej har någon bättre

att tänka på?

- Ser du det! Har jag ej hundrade gånger sagt

dig, att du är så blyg som en flicka? Fy, Isak! År

du ej en lika god karl som någon annan? Har du icke

de bästa betyg, fastän du var relegerad för min skull?

Öch så blyg du är, har du mod att gå i döden för det

du anser för rätt. Hvarför skall du tänka så ringa om

dig själf? Hvarför skall icke du, med ett sådant hjärta

och sådana kunskaper, blifva en stor man, ja en ära

118 hERTIGINNAN AF FINLAND

för hela ditt land och för oss, som hålla litet utaf dig?

Märk nu hvad jag säger, ty Gud allena vet, om det

någonsin mer blifver sagdt till dig. Ställ ett högt mål

för din ärelystnad. Bryt nya vägar. Gå längre än någon

annan, hvart du än vänder dig, i vetenskapen eller...

ja, i vetenskapen, det är din bana. Blif en stor man,

låt mig få heder af dig... förtjena mig, Isak! Sedan...

ja sedan kan du göra den frågan, som du ännu icke

har gjort. Förstår du mig nu, du rädda gosse? Måste

jag åter börja det abc, som du ännu icke har lärt?

Eva.., låt mig få dö för dig!

- Nej lefva, Isak; lefva och hoppas. Men minns

mitt villkor. Ju högre äpplet, dess högre stegen. Vi äro

vid porten. Intet ord om hvad vi nu talat!

Gamle Mikku hade lämnat sin döda hustru att vänta

på bättre tider och stod vid porten med lyftade trum-

pinnar, färdig att slå revelj och kalla man ur huset till

stadens försvar.

- Nå, Mikku - tillropade honom den förbiskyn-

dande Eva hvarför står du här? Trumma lands-

höfdingen vaken, han skall försvara oss!

- Borta! svarade trumslagaren.

Så trumma upp sergeant Dahl, och försvara

slottet!

- Borta! var åter det sträfva, entoniga svaret.

Själfve karolinerne hade flytt. Kvar stod endast den

fattigaste spillran från Carl XJI:s tider med gikten i

armarna och gråten i halsgropen.

I borgmästarens hus hade sedan ett år skett stora

förändringar. Den redbara och praktiska husmodern,

borgmästarinnan, hade icke långt efter landshöfdingens

hal förkylt sig vid höstmarknaden och hvilade redan

snart ett år i sin graf under domkyrkans golf. Aldsta

RYSSARNE KOMMA! 119

dottern Anna hade med hushållet öfvertagit vården om

den numera sjuklige fadern och om den talrika familjen

af åtta syskon. Borgmästaren själf hade lidit ett politiskt

nederlag, som den skicklige, men ärelystne mannen icke

lätt kunde glömma och som tärde på hans lifstråd.

Mössornas mäktiga parti i Åbo kunde ej förlåta sin riks-

dagsman, att han svikit deras illusioner och icke varit

mäktig nog att sätta sin skuldra mot krigets rullande

hjul. Till den nya riksdag, som nu under sommaren

sammanträdde med anledning af krigets oväntade mot-

gångar, valdes därför icke Merthen, utan hattefienden,

rådmannen Esaias Wechter till ombud för Åbo stad. Det

behöfde ej tagas som ett nederlag, ty under ett krig

kunde staden minst af alla umbära sin politieborgmästare.

Men borgmästaren Merthen kände sina Åbobor. Han

beslöt att taga en ädel hämnd för sitt nederlag och blifva

en väktare för det samhälle, som försmätt hans tjenster

vid riksdagen. Medan han ville bortsända sina döttrar

under fru Heldts beskydd, beslöt han att trotsa alla faror

för sin egen person och kvarstanna i staden.

Nu var huset i stor villervalla. Kappsäckar packa-

des, knyten fullstoppades, kistor fylldes med husets red-

baraste egendom, möbler kringkastades, kärror förspän-

des, tjenarne skulle uträtta sju sysslor på en gång,

döttrarna stökade i de sista skåpen. Den alltid fint

putsade borgmästaren hade icke" ens hunnit utbyta natt-

mössan mot peruken: han skulle sörja för magistratens

arkiv och stadens välfärd på samma gång som för sin

familjs afresa.

Alla dörrar stodo öppna. Stadstjenarne sprungo

med order; fiskaler, notarier och andra underordnade,

som icke hunnit eller vågat följa sina förmäns exempel

och sätta sina personer i säkerhet, kommo och gingo.

120 HERTIGINNAN AF FINLAND

- Jungfru Eva! ropade notarien Skogsman, hennes

trägne beundrare, hvilken som god Hatt ville i det

längsta hålla god min.

- Hvad är det?

Res icke, vänta ännu litet! Man berättar, att

kapitulationen i Helsingfors varit endast en krigslist. Man

har gräft en mina under det ryska lägret, och hela ryska

armén har sprungit i luften.

Jag vet. Det hände för tvåhundrafemtio år sedan

i Viborg.

- Det kan hända ännu. Er far tror ej på faran.

Han stannar.

Han stannar, men han kan ju icke löpa någon

fara för sin person? -

- Han är numera stadens enda öfverbufvud, han

skall ansvara för allt. Skulle fienden, mot all förmodan

våga sig ända hit, är öfverhufvudet främst i fara, sva-

rade notarien med en axelryckning.

- Då stannar jag kvar med honom, förklarade Eva

beslutsamt.

Hon låt ej afråda sig. Den flyende familjen hade

i all denna förvirring fått ett nytt bekymmer. Systrarna,

Isak, tjenarne besvuro Eva att icke i sista ögonblicket

fördröja flykten med ett orimligt infall. Beskyddarinnan

fru Heldt hade redan låtit ro sig ut till det väntande

fartyget. Allt berodde på fadern, och han såg kanske

icke så ogärna, att han fick behålla älsklingsbarnet. Han

lämnade sin dotter fritt val att resa eller att dröja. Hon

stod där på trappan i afresans stund, med glänsande

ögon och blossande kinder.

- Bed mig icke! Systrarna måste resa, Isak kan

följa dem i mitt ställe, om han vill, men jag kan ej

lämna far i fiendens våld. Se huru fegt alla män ha

RYSSARNE KOMMA! 121

Öfvergifvit honom! Ålla hafva de tänkt på sig, han

ensam har tänkt på sin pligt, och jag skulle öfvergifva

honom!

- Sådan är hon! klagade den saktmodiga Ånna.

Det gifves blott en utväg att få Eva med oss. Far...

följ med. Ålla ha svikit er; svik nu ej oss!

- Nej, sade borgmästaren. Här är min plats. Res

i Guds namn, jag stannar här, om det ock skulle kosta

mitt lif.

Sen 1! utropade Eva. En sådan far! Jag

stannar med honom, om jag ock skulle dö med honom.

- Hvad är det hon säger? frågade en bekant röst

och Valborg armbågade sig fram till trappan.

Jungfru Eva vill stanna kvar med far, svarade

en af tjenarne.

- Vill hon? mumlade bistert den gamla sköterskan.

Öch innan Eva anade något ingrepp i sin beslutanderätt,

hade Valborg fattat henne om lifvet och lyftat henne

på sina seniga armar, som hon så ofta fordom brukat,

när det kära barnet understod sig att trotsa hennes för-

maningar.

- Jag skall lära dig hvar din vilja är, när det

gäller din välfärd! förklarade amazonen med den väl-

bekanta barska stämman, som ej fördrog någon mot-

sägelse. Så hastigt och oväntadt skedde denna manöver,

att den förvånade flickan ej tänkte på något motstånd,

innan hon befann sig i språng buren till båten vid

strandbryggan och varligt nedsatt på ett knyte med säng-

kläder.

Fadern, systrarna och tjenarne följde efter till fots.

Det ringde till aftonsång, men ingen tänkte på att

hörsamma klockornas kallelse. Ålla strandgator voro

uppfyllda af flyktingar, hvilka skyndade nedåt bryggorna,

122 HERTIGINNAN AF FINLAND

medförande hvad de af sin egendom trodde sig kunna

bärga. Åbo hade sedan två veckor förlorat sin halfva

befolkning, oeh likväl voro gatorna foikfyllda som på en

marknad, ty äfven den andra hälften var nu i rörelse

för att undkomma fienden.

Då blandade sig plötsligt med kloekornas klang ett

förskräckelsens rop, som ännu många år efteråt ljöd i

de kvarlefvandes öron. Det började långt vid Nylands

tull, det fortplantade sig som en stormvind genom

gatorna, flög öfver broarna, nådde domkyrkotorget och

brusade slutligen fram emot båthryggorna på södra älf-

stranden. »Ryssarne komma! Ryssarne komma » genljöd

det från alla läppar. Hvarje hjärta tycktes upphöra att

slå, hvarje hand förlamades; man ville fly, och fötterna

nekade sin tjenst; man ville gömma sig, och man fann

ingen tillflyktsort. Ett annat sekel, som dagligen ser

desse samme ryssar fredligt komma och gå i Finlands

forna hufvudstad, kan icke mer göra sig en föreställning

om hvad detta rop då innebar, detta förtviflans genom-

trängande rop från stora ofredens dagar.

Ryssarne kommo verkligen till Åbo förr än man

väntat dem. Deras befäl i Helsingfors hade förnummit,

att halfva befolkningen i landets dåvarande hufvud-

stad redan var stadd på flykt, och ville kvarhålla den

andra hälften. För detta ändamål skickades öfverstc

Kamenko med två kompanier dragoner i ilmarseb

till Åbo.

I samma ögonblick dragonerne sprängde in genom

tullen, utbrast öfver staden ett störtregn, som bidrog att

öka den allmänna förvirringen.

Eva Merthen satt i båten; Valborg, s~m bevakade

henne, hade förnummit ropet, som flög genom gatorna,

och åter uppstigit på bryggan, för att påskynda de

RYSSARNE KOMMA! 123

efterföljande. De voro belastade med tunga bördor och

nalkades långsamt stranden, när en hop flyende, vettlös

af skrämsel, störtade sig emellan dem, skilde dem åt

och rusade ned till båtarna för att rädda sig, lika godt

huru eller i hvilken farkost. Innan Merthens hunno till

bryggan, voro redan alla därvarande båtar öfverfyllda

med dessa i vild flykt framrusande människor, hvilka,

utan att bry sig om hotelser eller böner, stötte båtarna

ut från stranden och begynte ro utför älfven. Valborg

stred som en brninna för sin unge, hon kastade den

ene angriparen i ån, den andre till marken, men allt

förgäfves; hon öfvermannades, nedtrampades, såg sitt

allrakäraste barn försvinna på strömmen i den öfver-

lastade båten, som hvarje ögonblick tycktes nära att

sjunka...

Något längre ned vid älfstranden väntade en annan

båt på flyttgods från Merthens. Det var den enda utväg

till flykt som återstod. Isak Ålanus lyckades samla

familjens skingrade medlemmar och föra dem till denna

andra båt, som åter skulle föra dem till en på slotts-

fjärden väntande galeas och med denna, jämte fru Heldt,

till Stockholm. Man hoppades återfinna Eva vid Runsala

eller längre fram. Men innan man uppnådde denna

sista räddningsplanka, var äfven den med storm intagen

af flyktingar och flöt utför strömmen.

Familjen hade intet val. Den var tvungen att

stanna kvar och återvände darrande till sin boning. Man

hade knappt hunnit porten, när borgmästaren Merthen

öfverraskades af två ryska dragoner, åtföljde af en tolk,

och uppmanades att följa dem till rådhuset.

Hit samlades så många af stadens kvarblitne in-

vånare, som man i hast kunde ötverkomma, och befall-

des att med två uppräckta finger svära trohetsed åt

124 HERTIGINNAN AF FINLAND

kejsarinnan Elisabet. För att gifva denna ceremoni dess

vikt och betydelse, nppställdes därunder de af den hastiga

ridten trötte dragonerne till häst i länga leder på

torget.

Då hördes en trumhvirfvel från porten till borg-

mästarens hus. En oro uppstod i lederna. . . en officer

sprängde fram, en patrull utskickades. Man tycktes

befara en öfverrurnpling af någon svensk eller finsk

trupp, som läg dold i staden.

Snart återvände patrullen med en fånge, en trumfig,

linkande invalid, som spjärnade emot och ej ville släppa

trumpinnarna. Det var Mikku. Han hade tålmodigt

åsett försvararnes flykt ocb fiendens intåg, men att man

därinne i rådhuset skulle förneka sin fana och svära

kejsarinnan trohetsed, det blef för galet för gamle Mikkus

ärliga hjärta. Hvarför bar han en trumma, om ej för

att vid så skamliga företag röra upp himmel och jord"?

Mikku trummade så att svetten dröp från hans fårade

panna, och han skulle ha trummat till nattens inbrott,

om icke dragonerne gripit honom i armarna och fört

honom bunden till öfversten.

- Hvad vill den galna människan"? frågade öfverste

Kamenko på tyska borgmästaren Merthen.

- Han är stadstrumslagare, svarade borgmästaren,

och det är hans skyldighet att trumma vid alla högtid-

liga tillfällen.

- Åch, was, der alte Bummler, skrattade öfversten;

karlen är ju kejsarinnans lojalaste undersåte. Släpp

honom lös, och gif honom en silfverrubel för hans

undersåtliga nit.

Mikku frigafs och betraktade förvånad det blänkande

silfvermyntet. Hans förman, borgmästaren Merthen, fann

likväl icke rådligt att gifva honom tid till besinning och

RYSSAT{NE KOMMA! 125

lät en stadstjenare hortföra gubben. Hade Mikku fått

tid att besinna sig, skulle han hafva kastat silfverrubeln

i ansiktet på den ryske öfversten.

Men trohetseden? ... Ja den svors intill nästa fred.

9. Höstmarknaden I Åbo.

Nio dagar hade förgått sedan ryssarnes inmarsch.

Man hade småningom hunnit öfvertyga sig, att

dessa fiender voro mänskligt sinnade. De höllo god

manstukt, och med undantag af inkvarteringen Och den

förplägning staden måste bestå de oväntade gästerne,

hade Åbo intet skäl att beklaga sig öfver deras därvaro.

Tvärtom kände sig mången lättare till sinnes, sedan

ovisshetens pinsamma stunder voro förbi och man hade

verkligheten framför sig, hård nog för fosterlandsvännen,

men mindre hård för den enskilde, än man föreställt

sig.

Den 7 September 1742 var åter i Åbo en ovanlig

rörelse, och det af dubbel anledning. Höstmarknaden

inträffade dagen därpå, och en mängd landsbor, tryggade

genom ryktet om ryssarnes mänskliga framfart, begynte

redan inströmma till staden, ditlockade både af nyfikenhet

och hoppet att med vinst afsätta sina produkter för

truppernas behof. Detta var ett; det andra var vida

viktigare, nämligen att general Keith, jämte generalerne

Stoffeln och Bruce samt ryska hufvudstyrkan, nalkades

staden och skulle inrycka här. Tidigt följande morgon

samlade sig de kvarblifne af prästerskapet, magistraten

HOSTMAI{KNADEN I ABO 127

och de förnämste af borgerskapet samt begåfvo sig den

antågande fienden till mötes vid Pemar Vista. Dåvarande

kyrkoherden i finska församlingen, teologie professoren

doktor Johan Wallenius förde ordet och anhöll hos

kommenderande generalen om mildhet och förskoning för

Finlands hufvudstad. Keith var en ädel fiende; Åbo

lärde snart känna den man som nn skulle beherska det.

Han lugnade deputationen med den försäkran att intet

ondt skulle vederfaras staden och dess invånare, endast

de fredligt och villigt gingo honom tillhanda i hvad på

dem ankom. De utskickade återvände med lättade

hjärtan och fulle af aktning för den fientlige fältherrens

humana bemötande.

Dock - det är tid att återvända till den unga

flykting, hvilken vi lämnade i en nästan sjunkande båt

på Åura å, där hon, som ville kvarblifva, rycktes med

pa flykten, medan de som ville fly blefvo mot sin önskan

och afsikt tvungne att stanna.

Ström och åror framdrefvo båten hastigt utför ån.

Båten var öfverlastad med folk, dess reling höjde sig

knappt en tum öfver floden och intog vatten vid minsta

krängning. Lifsfaran var så ögonskenlig, att äfven desse

förvirrade flyktingar öfverlade, om icke fångenskapen

dock vore bättre, än att räddningslöst drunkna. Men

ännu hörde man ropen och såg folkvimlet; man inbillade

sig, att fientlige ryttare sprängde fram långs stränderna

och uppfångade flyktingar. Ingenstädes var rådligt att

landstiga; man fortfor att ro och att ösa med hattarna

ut det inträngande vattnet.

Femtio båtar styrde samma väg. Ändtligen för-

svunno staden och dess folkrörelse för de flyendes

blickar, det blef tyst kring stränderna, man närmade sig

Runsala, några vågade landstiga där, och Eva Merthen

128 HERTIGINNAN AF FINLAND

var nära alt följa deras exempel, då hon på stranden

blef varse den lilla häxan från Loihtomäki, fäktande på

sitt vanliga sätt i luften med armarna. Denna syn var

så motbjudande, att Eva beslöt fortsätta färden till Laimi

i hopp att därifrån kunna återvända till staden.

Båten var nu befriad från en del af sin öfver-

befolkning och styrde utan fara mot Pargas skärgård.

Vid mörkningen uppnådde man Laimi, Eva steg ur och

lät bära i land familjens tillhörigheter, som funnos i

båten.

På bryggan stod åter Paulina - syster Paulina -

alltid beredd att räcka en hjälpsam hand åt olyckliga

flyktingar. Hon hade redan mottagit fyra båtslaster

sådana; hon mottog lika villigt och vänligt en del af

den femte. Kanske lyckönskade sig den goda själen i

tysthet, när hon igenkände Eva Merthen, att hennes bror

icke var hemma nu; men det lät hon icke förmärka.

Stugan var uppfylld af husville, i diakonens fridlysta

kammare trängdes kvinnor och barn, men i syster Pau-

linas egen lilla fristad, vid hennes bord och i hennes

bädd fanns vid sidan af fosterbarnen ännu alltid en

plats för den unga flicka, som Paulina kanske mest

bland alla dödliga hade orsak att frukta - henne, som

bedårat den tillbedde brodern, henne, SOITI kanske ännu

en dag skulle frånröfva systcrn hans hjärta. Ilvad

återstod för Paulina, om hennes plats blef intagen af

en annan, blef frånröfvad henne af en öfvermäktig,

allrådande, själfvisk rival? Ack, när hon förlorat denne

bror, som var henncs allt och för hvilken hon härtills

varit mer än en mor, då återstodo för henne blott

ensamheten, tårarna, minnet och en förskjuten kärlek!

Syster Paulina hade redan fått höra många berät-

telser om fiendens intåg - vidunderliga rykten från den

IIOSTMÅTRKNAL)EN I ÅBo 129

första förskräckelsen om nedsablade kvinnor och spetsade

barn. Hon hörde med nöje, att i Eva Merthens berättelse

icke förekom något om ett möte med hennes bror -

intet annat, än en tacksam erinran om den högtidliga

högmässan. När Eva beskref dagens gripande predikan

och den djupa rörelse som därunder intagit församlingen,

glömde Paulina alla sina farhågor, allt sitt harmlösa

hemliga groll mot den fruktansvärda rivalen, kysste

dessa förtjusande läppar, som kunde tala så vackert

om hennes älskade bror, och utropade i sitt hjärtas

hänförelse:

- Ja säg, är icke han en Guds människa? Ett

sådant Herrens sändebud, hvar finns hans like på jorden

i denna förtappelsens tid?

Eva rodnade lätt, ty den fromma systern hade

uttalat en tanke, som länge legat fördold i berätterskans

eget adertonåriga hjärta - en tanke, som alltid blifvit

bestridd, alltid undertryckt, men alltid kommit tillbaka.

- Ja, sade hon sakta, han är endast för god

för oss.

Dessa ord, hvilkas hela mening Paulina icke förstod,

voro nog att fullkomligt blidka och eröfra hennes

älskande hjärta. Om brodern i detta ögonblick stigit

fram och sagt till henne: »Paulina, omfamna denna

flicka som en kär syster, ty hon skall blifva min hustru I »

då hade Paulina icke haft mod att göra någon invänd-

ning, hon skulle hafva omfamnat sin rival med den

mest uppriktiga ömhet och sedan gått lycklig bort

att försaka och glömmas.

Några dagar förgingo, innan Eva beslöt sig för att

återvända till staden från det gästfria Laimi. Hon hade

fått underrättelser från hemmet, där allt var godt och

9.- H. af ifini.

130 HERTIGINNAN AF FINLAND

intet att frukta. Hon hade låtit de sina veta, att hon

var i goda händer, men icke hvar. Hon hyste en hemlig

fruktan att Valborg sökte henne, att Valborg skulle

bevaka henne med vidskepelsens hela enträgenhet, intill-

dess skickelsens märkedag, den ödesdigra nittonde födelse-

dagen, var förbi, och Eva var för stolt, för själfständig,

för att bevakas som ett omyndigt barn. Hon beslöt att

stanna kvar öfver denna dag i sin lugna fristad på

Laimi, för att sedan kunna triumferande säga till den

gamla vidskepliga vännen: ser du, prinsessan Törnrosa

stack icke sitt finger på den farliga sländan!

Tiden, döden och skickelsen rida fort. Dagen nalka-

des, han skulle randas i morgon.

Eva hade blifvit en kär vän för fosterbarnen och

så förtrogen med syster Paulina, som en stolt själ kan

blifva det med en from och ödmjuk, när båda söka ett

ädelt mål. Det fanns mellan dessa två så olika kvinnor

en själsförvantskap som förenade dem; de voro båda

oförställda och sanningsälskande: Eva stod med alla

sina fel så öppen för Paulina som dagens ljus, och

Paulina hade snart ingen hemlighet mer för sin nya

väninna. Den frånvarande brodern hade blifvit mellan

dem ett än starkare band. Eva hade lärt sig att upp-

skatta hans själfuppoifring för mänskligheten, Paulina

hade lärt sig att förstå hans profetiska snille. Den man,

hvars tvenne hälfter, så att säga, växte ihop till ett helt

under dessa olika synpunkter, blef för de nya vännerna

allt större och allt älskvärdare. Andtligen hade den

alltid öppenhjärtiga, alltid försakande systerns sista

dammar brustit, och hon hade - låtit sin nya förtrogna

förstå, att endast den, hvilken förstod uppskatta en

man så som Eva förstod det, vore värdig att kalla

denne man 51D.

HOSTMARKNADEN I ABO 131

Hvad hade Eva svarat pä detta det ömmaste hjärtas

förtroende? Hon hade ingenting dolt, hon hade öppnat

hela sin oroliga, törstande, sökande själs förlåt; hon

hade tillstått, att hon famlade efter ett okändt mål, att

hon icke förstod sig själf, att hon icke vågade binda

sitt öde, af fruktan att göra den ädlaste man olycklig,

och härtill hade Paulina förtröstansfull svarat, att det

skulle nog allt blifva godt. Hennes bror väntades alla

dagar; Eva fick icke lämna Laimi utan att vara hans

förlofvade brud.

När Eva uppstod om morgonen efter detta samtal,

kände hon, att hon gråtit i sömnen. Vid dagens solsken

beherskas en ung, liflig själ af tusen frågor och tusen

önskningar, stoltheten uppreser sig, tviflet motsäger. I

nattens lugn få de hemlighetsfulla rösterna i själens

innersta rådrum att tala, och när de tala - då händer

att den slumrandes slutna ögon gråtit.

Hon satt på ett berg vid stranden och såg tankfull

ut emot fjärden, när en båt närmade sig Laimi och lade

till vid dess brygga. Eva igenkände Isak Ålanus.

Han kom med hälsning från hemmet i Åbo. Dotterns

tillflyktsort hade icke länge kunnat förblifva okänd, och

Isak kom med en sträng befallning från fadern att genast

återvända. Ingenting var naturligare. Hvilken far kunde

i sådana tider tillåta sin dotter att vistas utom föräldra.

huset?

Eva lydde. Lydnad var tidens första pligt. Äfven

denna upproriska ande böjde sig nu för fadersviljan.

Det var ingen Romresa till Åbo: två timmars färd.

Båten förde segel, Jsak Alanus styrde, en stark roddare

skötte årorna; man skulle snart vara tillbaka i hemmet.

Men Valborg hade sagt: morgonen vet icke hvar aftonen

lägger sig.

132 HERTIGINNAN AF FINLAND

Klockan var nära sex på eftermiddagen, när båten i

frisk sydväst passerade Runsala midtför sommarstugorna.

Här låg en rysk galer för ankar midt i farleden. En

slup lade ut från galerens sida, stängde vägen och an-

ropade Merthens båt.

Lägg bi och stanna! lydde befallningen på ett

främmande språk.

- Med hvad rätt stängen I vägen"? frågade Isak

Alanus uppbragt.

- Fångna! var det lakoniska svaret.

Ynglingen var obeväpnad, men icke sinnad att god-

villigt gifva sig. Han lovade upp i den starka vinden

och styrde åt höger i rät vinkel emot sin förra kosa.

Slupen jagade honom med åtta mans rodd och föga

utsikt att upphinna seglaren, när denne törnade mot ett

undervattensgrund. Båten fylldes med vatten, och slupen

hann fram i rätt tid att bärga de skeppsbrutnc.

De bärgades som fångar, fördes till galeren och

föreställdes för dess befälhafvare. Denne, en gammal

solbrynt holländare, talade en behjälplig tyska. Fångarne

förhördes. Den ärlige sjömannen råkade i förlägenhet

och tycktes icke rätt veta hvad han borde göra med

sina fångar. Han hade fått order att anhålla och sända

till öfverbefälhafvaren en båt af det och det utseendet,

hvari skulle befinnas tre personer med ett signalement

... ja, om signalementet passade in, det ville gamle Van

der Brooken icke afgöra. Emellertid måste order åt-

lydas; alltså skulle fångarne afsändas till Pemar Vista,

där kommenderande generalen för ögonblicket hade sitt

högkvarter.

Kriget hade sin lag: ingen protest kunde ändra en

bokstaf i Van der Brookens klara eller oklara order.

Man visste, att den retirerande svenska flottan för

HOSTMARKNADEN I ABO 133

närvarande låg vid Åland. Det var tydligt, att ryska

befälet fruktade ett anfall mot Åbo, att man väntade

spioner och genom egna hemlige kunskapare fått anled-

ning misstänka en båt af det utseende, som man nu

trodde sig igenkänna i Merthens oskyldiga segelbåt.

Fångarne måste foga sig i sitt öde. Men att sändas,

en mörk höstkväll, under fientlig eskort, till ett fientligt

liiger hvilken utsikt för en ung flicka, som så ofta

hört omtalas ryssarnes våldsbragder under det förra

kriget!

Nej, detta var omöjligt. Eva protesterade; förr ville

hon dö.

- Liebes Kind sade den godmodige holländaren

med en axelryekning - vill ni då hellre tillbringa natten

på min galer?

- Där är ett hus på stranden. Låt mig tillbringa

natten där; ställ vakt kring huset, och ni skall finna

mig beredd att i morgonbräckningen resa till Pemar.

Van der Brooken betänkte sig ett ögonblick och

antog förslaget. Den kvinnliga fången skulle landsättas

under bevakning vid en obebodd stuga - hennes för-

äldrars sommarstuga medan Isak Alanus, till sin

förtviflan, kvarhölls på galeren jämte sin roddare.

- Kapten - sade Eva till chefen, när hon såg

denna anordning - låna mig ett par af edra pistoler!

Was der Henker! utropade holländaren, mäkta

törvanad. Mina pistoler?

- Ja, och laddade! Ni kvarhåller mina beskyddare

och skickar mig bort med edra matroser. År ni en

man af heder, måste ni gifva mig medel till mitt försvar.

- Eller till flykt?

- Ni behåller ju gisslan. Denne unge man är

min fosterbror.

134 HERTIGINNAN AF FINLAND

En sådan käckhet behagade den grånade sjöbussen.

Eva fick pistolerna med en faderlig varning att icke i

otid leka med krut.

Inom mindre än en half timme därefter befann hon

sig ensam i sommarstugan, hvars uppbrutna dörr hon

omsorgsfullt åter tillbommade, medan två man ställdes

på post utanför och den öfriga vakten tog sitt nattläger

i strandboden.

Stugan var mörk och kall, men ved låg vid den

stora spiseln, fnöske, flinta, eldstål och svafvelstickor på

spiselmuren. Snart upplyste en munter brasa den ödsliga

boningen med alla dess minnen från glada sommar-

dagar. Eva såg in i elden, såsom Valborg en afton på

Loihtomäki såg in däri, för att i de fladdrande lågorna

läsa den fladdrande framtiden. Hon var icke rädd, icke

sorgsen, men oviss och tvekande. Hon tänkte föga på

sitt krigiska äfventyr, som ju skulle upplösa sig i ett

snart frigifvande hon tänkte desto mer på den gåtfulla

morgondag, som här skulle randas under så egna om-

ständigheter. Den nittonde födelsedagen! Huru hade

icke denna dag alltsedan barndomsåren stått hotande i

hennes väg såsom ett aflägset, dunkelt mål, hvars följder

och betydelse ingen visste! Något skulle förändras, men

hvad? Hade Eva Merthen, i en annan tid och under andra

inflytanden, femtio år senare skådat dagens ljus, skulle hon,

med sin klara, själfständiga, trotsiga, upproriska ande

blifvit en fritänkerska, och då hade hon icke fäst någon vikt

vid en gammal kvinnas löjliga spådomar, eller, om hon

fäst vikt vid dem - ty just fritänkare kunna stundom

vara de mest vidskepliga - hade hon trotsat dem och

sökt sitt stöd där fritänkaren söker det: i sin egen kraft

och sin strid för det rätta. Men hon var född i ett

tidehvarf, när skrock af alla slag hängde som slagg

HOSTMARKNADEN I ABO 135

äfven vid de bästa, de frommaste och undergifnaste

människoandar: huru skulle en så sökande, sä väntande

själ kunna lösgöra sig därifrän? Hon trodde sig icke

tro på en spådom som hon föraktade, men den in-

blandade sig i alla hennes drömmar om framtid och

lycka, den smickrade, skrämde och bedårade henne mot

hennes vilja.

- Visste nu Valborg - tänkte hon vid sig själf

- att jag i morgon skall vakna så nära hennes egen

bostad, skulle hon springa ur sin bädd i mörka natten,

ila till mitt beskydd, slå ned alla vakter och bära mig

på sina armar långt, långt bort härifrån. År det min

lycka eller min ofärd, att hon nu sofver lugn? Ingen

vet. Öch sedan? Om hon än bure mig bort till

världens ände, skulle det oundvikliga icke finna mig

äfven där?

Brasan brann ned, kolen glimmade som gycklande

irrbloss i den falnande askan. Eva tillredde sin bädd,

lade pistolerna framför sig på bänken vid sängen och

gick till hvila. På någon aftonmåltid hade hon icke

tänkt, och ingen hade heller sörjt för en sådan. Fastande,

såsom man fordom gick till en högtidlig, en afgörande

vändpunkt i lifvet, gick hon från de fyllda aderton åren

in i sitt nittonde.

10. TÖrnrosas födelsedag.

Icke långt från ryska lägret syntes dagen därefter två

officerare till häst från en kulle betrakta nejden med

kikare. Den äldre af desse män kunde vara några och

fyratio år; han var kraftigt byggd, något mörk och med

en hy som icke blifvit skonad af solen. Dessa drag,

på afstånd bistra, blefvo, ju närmare man nalkades, ljusa,

öppna, ädla och ridderliga. Denne krigares hållning

hade något på engång så förnämt och så anspråkslöst,

så befallande och så intagande, att man stannade i

villrådighet, om man framför sig hade en personlighet

hvilken man borde frukta eller älska. Snart fann man

sig efter omständigheterna hafva skäl till det ena så väl

som det andra. Ty denne man, den öfvermodiges gissel

och skräck, den tappres belönare, den redliges vän, den

sårades tröst, den lidandes värn, den förorättades häm-

nare, högt älskad af soldaten för sin rättvisa, sin omsorg

och sin oegennytta, men ännu högre af den fredlige

invånaren, som såg hans skyddande band ständigt beredd

att afvända fasorna af ett olyckligt krig, denne man var

skotten Jakob Keith.

Septembersolen sken med en nästan vemodig skönhet

TORNROSAS FODELSEDAG 137

öfver den redan höstlika nejden. Tankfull lät Keith sina

blickar irra öfver land och sjöar.

- Det är ett skönt land, detta Finland! sade han

mera till sig själf än till den unge adjutant, som red

vid hans sida. - Jag vet ej hvaraf det kommer sig,

men sedan tjugu är har icke mitt Skottland så lifligt

stått för min inbillning, som i denna stund. Det före-

kommer mig som hade jag något att älska i detta land.

Vid Gud, desse svenskar förstå icke att värdera det; de

skulle då icke så lätt och så skymfligt hafva lämnat det

i våra händer.

I detta ögonblick jagade en trupp af ryttare vägen

framåt och nalkades kullen, där generalen höll med sin

adjutant.

- Lacy! - sade generalen, ty adjutanten var en

son till marskalken - det synes mig som föra desse

kosacker fångar med sig. hd ned och infordra deras

rapport. Jag vill framför allt, att fångarne behandlas

med mänsklighet.

Befallningen efterkoms, truppen höll stilla.

- Ers exeellens - sade den återvändande Lacy

- de medföra tre fångar från kusten vid Åbo.

Keith red ned till landsvägen. Han fann där

fyra kosacker och en marinunderofficer, eskorterande

två manlige fångar på en kärra och ett fruntimmer

till häst.

- ilvad gäller det? sade generalen, sedan han

mottagit och besvarat den vanliga hälsningen.

Underofficern red fram, gjorde militärisk honnör och

öfverlämnade till generalen en rapport från befälhafvande

kaptenen på hennes majestäts galer Ischora.

- Det är spioner, yttrade Keith likgiltigt till adju-

tanten. Van der Brooken rapporterar, att han enligt

138 HERTIGINNAN AF FINLAND

order uppfångat en misstänkt båt, som förmodas vara

utsänd från Åland för att kunskapa om vår styrka i

Åbo. För fångarne till byn, förhör dem, och rapportera

hur det förhåller sig. Van der Brooken är icke född

till poliskarl. Han låg vid Fredrikshamn på jagt efter

desertörer och skickade till mig en käring som sålde

strumpor.

- Denna gång -- smålog adjutantcn - skickar

han också en rar fångst, men jag betviflar, att det nu

gäller handel med strumpor.

General Keith såg upp och varseblef det ridande

fruntimret. Hon satt väl till häst; den hastiga ridten

hade jagat blodet till hennes kinder; de långa, mörk-

bruna loekarna hade befriat sig ur~ hufvans fängsel och

stulit sig en väg till skuldror och hals.

Keith var gammal och erfaren nog, för att icke

så lätt förgapa sig i ett vackert ansikte. Han var

fyrtiosex år, det hade stått honom fritt att välja en

maka bland allt hvad Europas adel hade skönt, ädelt

och lysande, och ingen skulle hafva försmått en så

tapper krigares hand. Han hade förblifvit likgiltig, eller

endast flyktigt berörd af kärlekens tjuskraft; hans pans-

rade hjärta hade ännu ingen skön fiende - åtminstone

ingen sedan tjugu år tillbaka eröfrat; valkyrian var

hans brud, äran hans älskarinna, kriget hans lefnadsyrke.

Han red närmare sina fångar, hälsade lätt med handen

och red förbi.

Den unge, ridderlige Laev förblef icke lika kall.

- Sköna dam - sade han - ni är trött af

ridten; behagar ni följa mig till byn och upplysa det

missförstånd, som vi förmodligen ha att tacka för ett så

ovanligt besök i vårt läger?

- Var detta general Keith? frågade Eva lVlerthen.

TORNROSAS FODELSEDAG 139

-- Ja, det var ert lands eröfrare. Finner ni honom

fruktansvärd?

- Jag har ingenting att frukta, svarade Eva stolt.

Fångarne fördes till byn. Ett kort förhör var till-

räckligt att intyga deras oskuld och den gamle hollän-

darens ringa skarpsynthet i upptäckandet af svenska

spioner. Bland byns befolkning funnos flera, som kände

dem. »Det är ju borgmästarens dotter!»

General Keith vaf uppbragt öfver kapten Van der

Brookeris öfverflödiga nit. Såsom han redan i Helsing-

fors och under marsehen funnit den bästa politik vara

att lugna det uppskrämda folket och tillvinna sig dess

förtroende, så låg det honom särskildt om hjärtat att

lugna och tillvinna sig landets hufvudstad. Ingenting

kunde i detta ögonblick vara mera oklokt och mera

olägligt, än att uppskrämma Åbo genom en våldsamhet

mot själfva dess styresmans familj. Han beslöt att

godtgöra detta politiska missgrepp genom den mest före-

kommande artighet.

Några ögonblick efter Lacys rapport hade generalen

sjålf infunnit sig i den bondstuga, där de numera fri-

gifne fängarne inväntade hans vidare order.

- Mademoiselle - sade han till Eva Merthen -

det är en af krigets olyckor, att de oskyldiga ofta få lida

oförrätter, bvilka det icke alltid är lätt att godtgöra.

För allt det omak och den fruktan kaptenen på Ischora

beredt eder genom ett oförlåtligt missförstånd skall han

ställas till ansvar. Om min uppriktiga ledsnad däröfver

kan gälla som ursäkt, torde jag kanske blifva i tillfälle

att visa er familj någon tjenst och i alla händelser

öfvertyga er, att hvarje fredlig invånare i Åbo skall

vara så trygg under den tid jag har äran att föra befälet

i staden, som under djupaste fred.

140 IIERTI(HNNÅN AF FINLAND

Jag tackar ers excellens, svarade Eva okonstladt.

Om jag får utbedja mig någon ynnest, så är det,

att kaptenen på galeren icke ställes till ansvar. Han

trodde sig lyda order, och mig har han lånat sina

pistoler.

- Sina pistoler?

- Ja, han tillät mig att tillbringa natten i mina

föräldrars sommarstuga. Där stod vakt utanför fönstret;

så mycket mera skäl för mig att vara beväpnad:

- Och ni behöfde ej Van der Brookens pistoler?

- Nej ers exeellens. Jag sof lugnt.

Generalen smålog.

- Mademoiselle fortfor han - om alla edra

landsmän i Åbo varit lika lugna som ni, skulle mången

ha besparat sig en onödig flykt. Tillåt mig nu att

sörja för en bekvämare återresa, än er hitresa varit.

Och ni, unge man han vände sig härvid till Isak

Manus - mottag min ursäkt till mademoiselle som om

den varit riktad äfven till er. Onskar ni någon särskild

godtgörelse?

- Nej, svarade studenten harmfullt. Han kunde

icke förgäta sin sömnlösa natt på galeren och sina tankar

på Eva i fiendens våld. Godtgörelse! Ja, det skulle

ha funnits en godtgörelse för sådana oförrätter - den

att jaga hela ryska armén och dess fältherre Faraos väg

ut i Ålands haf - men denna godtgörelse vågade Isak

Alanus ej högt uttala.

Merthens dräng kände sig mera belåten. Han hade

blifvit väl bespisad på galeren med rysslimpa och ärt-

soppa; nu fick han därtill tre silfverrublar som dag-

traktamente för sin korta resa till Pemar. En sådan

resa ville han göra om.

TORNROSAS FODELSEDAG 141

Generalen gick. Öm en stund närmade sig hans

adjutant Lacy med anmälan att armén var i marsch och

att man sörjt för mademoiselles återresa till staden.

Hvem målar den unga flickans häpnad, när hon vid

grinden till gården fann generalens lysande vagn -

denna vagn, hvilken Keith alltid förde med sig i fält,

men endast då begagnade, när hans vid Ötschakov

erhållna blessyr i knäet ännu stundom smärtade honom.

Hon vägrade stiga i vagnen. Hon begärde en rid-

häst.., den uslaste kärra skulle varit för henne ange-

nämare, än detta lysande ekipage. Men fåfänga voro

hennes böner.

- Mademoiselle - sade Lacy allvarsamt - hans

excellens skulle finna sig förolämpad, om ni vägrade

mottaga hans artighet, och det är lyckligare för er familj

att hafva generalen till vän, än till ovän.

Darrande, gråtande, uppsteg den annars så modiga

flickan i vagnen. Hon hade en förkänsla af hvad detta

steg skulle kosta henne; hade hon vetat allt, skulle hon

hellre kastat sig under vagnens hjul.

Och vagnen satte sig långsamt i rörelse, före-

gången och efterföljd af ryska armén. Den drogs af

fyra engelska fullblodshästar i spann; på dess körsäte

satt en rysk kusk i lång kaftan och hög mössa; bakpå

vagnen två guldsmidda lakejer. Vid sidan red, under

Lacys anförande, en eskort af tolf lifgardets husarer i

deras vackra röda uniformer med silfverbefransade tröjor

och små koketta tschakåer med silfversnodder. De voro

alla utvalde, ståtlige unge män och förde sina hästar

med ett behag som skulle ha anstått koustberidare.

Hvar detta tåg, nästan dansande, framgick, där gaf allt

väg, där skyldrade vaktposterna, där trängdes folket vid

grindar och gärdesgårdar för att begapa den fruktade

142 HERTIGINNAN AF FINLAND

fältherrens stolta gemål, ty bvem annan kunde med en

sådan prakt och en sådan ärebetygelse intåga i Åbo i

spetsen för en fientlig armé?

Icke långt från Pemar möttes vagnen af den redan

nämnda deputationen, som kom att bedja general Keith

om förskoning för Åbo. De vördige och välvise herrarne

af prästerskapet, magistraten och borgerskapet höllo

stilla i deras anspråkslösa tvåhjuliga åkdon, när de sågo

den rikt förgyllda vagnen med dess eskort af husarer

de trodde sig möta generalen själf. Men i den öppna

vagnen satt endast ett fruntimmer, som dolde sitt ansikte

bakom hufvan, ehuru solen hvarken var så varm eller

så klar, att den borde besvära ens de finaste kinder.

Aboherrarnes schäsar körde af vördnad nästan i diket,

medan vagnen passerade långsamt förbi. Det var knappt

tre stegs afstånd: på hvem skulle deputationens nyfikna

blickar riktas, om icke på vagnens invånarinna? Hon

kunde ej undgå dem; hennes dräkt var den välbekanta

borgerliga dräkten från Åbo, hvardagsdräkten af hvit

hufva, svart kamelottströja med en duk öfver axlarna

och en enkel blå ylleklädning. Emedan herrarne åkte

parvis, kunde enhvar blott meddela sig med sin granne.

Eva förnam dessa halfhöga meddelanden.

- Det är icke en ryssinna! ... Hon liknar våra...

Hon liknar. . . Men det är ej möjligt.

Eva hade velat sjunka i jorden, när hon slutligen

hörde en välbekant röst - Heldts röst - hviska till

sin granne:

- Bror Merthe~~... det är Eva! Det är din egen

(lotter!

Vagnen hade kommit förbi de mötande; faderns

svar kunde icke förnimmas. Man nalkades staden.

Triumftåget - hvilket triumftåg! - fortfor mellan

TORNROSAS FODELSEDAG 143

ständigt ökade foikhopar. Samma dag råkade, som redan

nämndes, vara höstmarknad i Äbo, och ryska befälet, i

hvars intresse det låg att lugna befolkningen, hade träffat

alla anstalter för att marknaden skulle gå sin ostörda

gång. Ofverfältherrens proklamationer, ryktet om ryssarnes

goda krigstukt, väl äfven utsikten att vinna något på

kriget hade gjort marknaden öfver förväntan besökt.

Ehuru så många flytt, hade än flera inströmmat från den

kringliggande landsorten. Aurajoki var uppfylld af båtar,

torgen med handelsstånd och kärror med landtmannens

varor. Här såg man, utom vanliga produkter från fältet

och ladugården, träkärl från Letala och Nykyrka, tunnor

från Pöytis, näfver från Lundo, fisk af alla slag från

Åland och skärgården, tjära från Somero, lärfter från

Nådendal, spetsar från Raumo och tusen andra begärliga

saker, medan allmogen i utbyte tillhandlade sig tyska

kramvaror och specerier, Wechters gröfre kläden, Ljitkes

regarnströjor, Heldts långtobak och annat mer. Allt

skulle ha liknat freden, därest icke kriget intågat från

Nylands tull - därest icke, tid efter annan, ett sorl

bland folkmassorna låtit ana, att en fientlig krigshär

väntades inom stadens portar.

När general Keiths vagn med de tolf husarerne

körde in genom tullen, tätnade folkmassorna som murar

vid gatans båda sidor och allas blickar riktades mot

vagnen, där man väntade få se generalen själf. Allt-

sedan borgerskapet svor trohetsed åt kejsarinnan Elisabet

och mången trodde att Finland skulle blifva det »själf-

ständiga land», som så ädelmodigt förkunnades i manifestet

af den 18 Mars, trodde man sig i den fientlige öfver-

befälhafvaren se den blifvande hertigen af Finland. Att

Keith var ogift, kände man icke. När man därför i

den praktfulla vagnen såg, icke honom själf, blott ett

144 HERTIGINNAN AF FINLAND

ensamt fruntimmer, gick ett sorT genom alla gator och

folkmassor: »Hertiginnan! Det är bon.., hertiginnan af

Finland!»

Men i Åbo - då en stad om 6,ÖÖÖ invånare -

kände man alltför väl sina egna, för att Eva Merthen

kunde genomresa staden inkognito. Hon igenkändes

snart - efter nyfikenheten följde förvåningen, efter

förvåningen gissningarna, efter gissningarna förtalet och

efter förtalet smädelsen. Det grymma triumftåget blef

förfärande. . . smäderopen högljudda, förbittringen allmän.

Dessa folkhopar, bland hvilka så många först hade flytt,

i stället att försvara sitt land, och sedan återvändt för

att köpslaga med fienden, i stället att afsäga sig all

gemenskap med honom, de kände nu intet förbarmande

med hvad de ansågo för ett förräderi. De skulle ha

spärrat vagnens väg, de skulle ha sönderslitit det

olyckliga offret för deras misstankar, om icke ett annat,

allt öfverväldigande rop i samma stund kommit dem att

rusa tillbaka mot Nylands tull samma rop, som

några dagar förut jagat så många på flykten, men hvilket

nu jagade dem framåt som nyfikne åskådare: - »Ryssarne

komma ! »

Keiths vagn banade sig väg till Merthenska huset.

När Lacy uppslog vagnsdörren, fann han sin skyddsling

afsvimmad. Kort därefter vaknade Eva i sin, fars och

sina systrars armar. De trodde henne. Öm deras för-

undran var stor, var deras glädje att återse henne

större. Blott ett förblef en gåta för dem: hvarför åter-

vände icke Eva genast från den olyckliga flykten"?

Valborg trodde sig förstå det.

- Hvarför läten I icke henne stanna kvar på Laimi"?

Laimi är en Guds mans boning. Där skulle hon varit

trygg...

TÖRNROSAS FÖDELSEDAG 145

Eva låg sjuk i brännande feber två veckor efter

sin nittonde födelsedag.

Stackars mitt barn suckade Valborg, som

natt och dag vakade vid hennes bädd - det skulle så

ske. Törnrosa stack sig ändå på sländan. Men, tillade

hon, icke till döds!

lo. - H. af Fini.

11. Jakob Keith.

General Keith och ryska armén ryckte in i Åbo. Det

var en här ovanlig syn: hela regementen, som

marscherade med ljudlös ordning, folkmassor till flera

tusental, som med stum nyfikenhet sågo därpå. Ingen

triumf å ena, ingen förtviflan å andra sidan. Dock såg

man på den ryske soldatens nöjda uppsyn, att han här

hoppades få hvila ut efter det besvärliga fälttåget.

Astrachanska regementets grenadierer redo partals och

buro till segertecken en afbruten tallkvist på tschakåerna.

Komna till stora torget, gjorde trupperna halt och

mönstrades ännu en gång af sin general. Keith höll

till dem ett kort tal: de hade förtjent att hvila och de

skulle få det; ingenting skulle fattas dem. Men ett lade

han dem på sinnet: de skulle glömma, att de vore uti

ett eröfradt land; tapperhet i striden vore oskiljaktigt

förenad med mänsklighet mot den öftervunne. De visste

hans vilja i detta afseende; han hoppades, att de skulle

ställa sig den till efterrättelse och så göra deras kejsar-

innas namn lika älskadt som fruktadt.

Trupperna besvarade detta tal med ett hurra. Om

det från alla läppar var uppriktigt, kan vara osäkert.

JAKOB KEITH 147

Münnich, under hvilken mången af dem hade tjenat i

turkiska kampanjen, var icke så samvetsgrann som Keith

i ett fientligt land. Soldaten klagade sedan ofta, att han

här hölls strängare än i eget land; det syntes honom

vara ganska obilligt att likställa segraren med den

besegrade. Jnvånarne däremot lärde sig snart att älska

Keith som en beskyddare och täflade om att förse honom

med alla förnödenheter -- en sällsynt företeelse i de

finska krigens historia.

Detta hindrade icke Keith att med sitt skämtsamma

lynne roa sig åt de gode Åboboarnes första häpnad. När

han mönstrat trupperna, infann sig hos honom en depu-

tation af borgerskapet, som inbjöd honom att taga sitt

logis i Grubbska huset.

-- Nåväl, I gode herrar -- sade han till depu-

tationen -- hvarmed viljen I nu undfägna de gäster I

bjudit till eder?

Efter grenadiererne inredo i Åbo kosacker och efter

kosackerne kalmueker. Kring desse kalmucker skockadc

sig folkmassorna med en skygg nyfikenhet, ty alltsedan

stora ofreden gingo om dem vidunderliga rykten, såsom

att de brukade steka och uppäta barn. Alla mödrar

skickade därför i god tid sina små i säkerhet; men

kalmuckerne läto alldeles icke märka några människo-

ätande afsikter. De släpade allenast med sig en utdömd

häst, och när de voro, komne på lilla Åningaisgatan

framför Sierekens port, stötte de en lång knif i kreaturets

bröst, så att det genast föll. Då skrattade de vilde

männen, så att de hvita tänderna glänste fram mellan

deras svarta skägg, sprungo ned från sina hästar och

hade med sig hvar sin pipa, med hvilken de sögo åt

sig det varma, rinnande blodet. Därpå styckades slakt-

offret, enhvar tog den bästa bit han kunde öfverkomma,

148 HERTIGINNAN AF FINLAND

hvilket icke aflopp utan trätor, och resten lämnades till

sköfling åt hundarna.

I kriget mot Sverige hade härtills marskalken De

Lacy varit hufvudet och hans landsman Keith armen.

Den förre återvände till Petersburg, den senare öfvertog

Finlands civila styrelse, jämte högsta befälet öfver ryska

armén, intilldess att Baithasar von Campenhausen blef

landets generalguvernör.

Keith bodde i Grubhska huset midt emot Merthens.

I fält lefde han enkelt som en soldat, men som ädling

och styresman i ett eröfradt land omgaf han sig med en

i Åbo alltsedan hertig Johans tider okänd prakt. Offi-

cerare och civile tjenstemän, hvilka dagligen trängdes i

hans boning för att afbida hans befallningar, infördes

genom dubbla rader af preobraschenska gardets vakt

och anmäldes för generalen af negern Daydie, ett minne

af Keiths äldre broder, lordmarskalken af Skottland.

När desse bröder, som älskade hvarandra med en sällsynt

vänskap hela lifvet igenom, skildes i London 1740,

förärade lordmarskalken Daydie åt sin broder, hvilken

såsom återskänk förärade åt honom en ung tatar, en

ung kalmuck och ett skönt turkiskt barn, Emetulla,

hvilken Keith räddat från Ötschakovs ruiner.

Hvem var då denne Jakob Keith, som skiekelsen

kastat till våra aflägsna stränder på samma gång som en

gissel och en försyn -- denne man, som först slog oss

ett så blodigt slag i ansiktet vid Villmanstrand, därefter

tog vårt land som en oväntad skänk af den krigshär,

hvilken skulle försvara det, och slutligen styrde detta

land på ett sätt, som gjort hans minne äradt, hans namn

välsignadt ännu af efterkommande släkten?

Han var en af desse ridderlige skotske äfventyrare,

hvilka Finland och hela norden kände ända sedan Erik

JAKOB KEITH 149

XIV:s, Carl IX:s och Gustaf II Adolfs dagar -- en man,

för hvilken den krigiska äran var allt och som tycktes

ha fått ett fädernesland blott för att utbyta det mot

hvilken annan strand som helst, där bragden och ryktet

vinkade honom. Yrket var intet egendomligt för skottarne;

Europa har sett många andra vandrande riddare tjena

för sold hos främmande furstar. Men under det att den

spanske soldnären fikade efter guldet, den italienske

ombytte fana såsom han ombytte häst, den franske tog

kriget som en lek och den tyske som ett geschäft,

utmärkte sig den skotske soldnären i alla tider icke blott

för sin tapperhet, hvari han hade få likar, utan ock för

sin trohet, hvari han hade ingen sådan. Hans fana var

hans fädernesland; han kunde utbyta henne mot en

annan, när kontraktet var slut, men så länge han stod

vid henne, var han henne trogen i bleka döden. Näst

tapperheten -- och kanske än mer -- var det denna så

ofta bepröfvade trohet, som utgjorde skottarnes äretitel

i Europas arméer, tillvann dem furstarnes gunst, skyddade

dem mot infödingarnes afund och än i dag bereder

aktning åt deras här i norden kvarstannande afkomlingar.

På dem kunde man lita. Man såg dem segra och dock

icke förhäfva sig, lida nederlag och aldrig misströsta,

uppstiga till äreställen och icke brösta sig. Olika alla

andra som jaga efter lyckan, voro desse skottar så

litet hennes slafvar, att de fastmer tycktes trotsa henne.

Af deras fäderneslands seder hade de ärft stoltheten,

likasom modet, men i öfrigt, när man läser Skottlands

historia, som är så genomväfd af förräderi och löftes-

brott, frestas man nästan att anse desse skottar i utlandet

vara bättre och pålitligare än deras landsmän hemma.

Det var således själifallet, att Jakob Keith var lika

stolt som han var tapper och trofast. Han hade ock,

160 HERTIGINNAN AF FINLAND

enligt tidens och landets sed, något skäl att vara det,

ty han härstammade från sitt lands högbornaste adel;

värdigheten af Skottlands marskalk var ärftlig i hans

familj. Men han var den yngre sonen, född i slottet

inverugie den 11 Juni 1696; alltså bestämd att studera

rättsvetenskap. Från dessa studier rycktes han vid

nitton års ålder bort till krigsyrket genom tronstriderna

efter drottning Annas död. Familjen Keith tillhörde det

fördrifna Stuartska konungahusets anhängare och förblef,

under alla olyckor och nederlag, denna fana trogen,

äfven när intet hopp om dess seger mera återstod.

Bröderne Keith grepo till vapen för Stuartarnes sak

1715, delade pretendentens missöde, gingo i landsflykt

och förlorade sina gods. Jakob Keith såg sig om efter

en skola i krigskonsten: det var 1717, Carl XII, SOul

tänkte på allt utom sitt eget rike, hade då för afsikt

att landstiga i Skottland och uppsätta Stuartska huset

på tronen. Keith blef svensk kavalleriöfverste, men

hjältekonungens död gjorde planen om intet. Därefter

studerade Keith ett år krigsvetenskap i Paris, gick sedan

i spansk och slutligen 1728 i rysk tjenst, under hvilken

han sårades svårt vid Otsehakov 1737.

Det var under fälttågen mot turkar och polacker

Jakob Keith vann sitt stora rykte som krigare och Sin

vackraste lager som en beskyddare för olyckliga, för-

härjade länder. Att ödelägga fiendens land »intill svarta

mullen» hade dittills varit ryssarnes sed och många

andras; Ludvig XIV:s härar hade profvat denna krigs-

konst i Tyskland, Carl X Gustaf och Carl XII hade följt

samma sed i Polen; Peter I följde den i Estland och

Finland. Keith lärde ryssarne andra seder, trotsade

bestämda order att härja och nedgöra allt, ådrog sig

hat och ansvar, ru en vek icke och dref igenom en

JAKOB KEITH 161

mänskligare krigföring. Utom kriget hade han uppdrag

att införa ordning och rättvisa i aflägsna, försummade

provinser vid Asiens gräns; han lärde förvaltningens

svåra konst; han blef en lika berömd orgamsator, som

fältherre och mäuniskovän.

Med denna erfarenhet, detta rykte och dessa grund-

satser kom Keith till Finland. Hvad han här såg, var

icke egnadt att ingifva en man och en hjälte höga

tankar om den finska nationen. Den gamla tiden var

förgången, den nya i slyngelåren Sä långt häfdens

blickar tränga tillbaka, känner man knappt någon #tid,

när Finland varit så fattigt som då, icke allenast på

utmärkte krigare, statsmän och vetenskapsmän, utan,

hvad värre var, på mod, på själfkänsla, på viljekraft,

endräkt, fosterlandskärlek. Det var som ett land utan

höjder och bergspetsar, fruktbart, men lågt. Det hade

blödt för mycket, för att icke behöfva ett långt andrum,

innan det återfick musklernas styrka och viljans spänstig-

het. Det kände sig rotlöst och utan framtid. Ryskt

ville det icke vara, svenskt kunde det icke vara, sedan

Sverige två gånger öfvergifvit det. Hvad återstod? Att

vara ett finskt land... Men denna tanke, som dykat

upp med kejsarinnan Elisabets manifest, var ännu så

ny, sa hopplös och i det stora flertalets mening så

oberättigad, att den likasom sprakade bort i några en-

skilda vildhjärnors politiska hugskott.

Fanns det då ingen man eller kvinna i detta land,

som vågade tänka högt om sin fosterbygd vågade

uppställa ett ärorikt mål för dess framtid och handla

för detta mål? Ack, de som funnos, de hade nu flytt,

de kifvade, söndersletos och utnöttes vid riksdagarna i

Stockholm, där de så föga uträttade, och sporde hvar-

andra om Hattar eller Mössor borde regera riket.

152 HERTIGINNAN AF FINLAND

Mössornas politik, till hvilken, med få undantag, hela

Finland bekände sig, var en stor och vis politik i sin

grundtanke: inifrån växande kraft. Men en sådan politik

behöfde en stor statsman, som Arvid Horn, en statsman

som kunde se långt in i framtiden. För alla andra

blef Mössornas lösen freden till hvarje pris, hvilan till

hvarje pris, välstånd till hvarje pris, ymniga skördar,

hastig folkökning, lekamligt välbefinnande, allt för magen,

något för hufvudet och intet för hjärtat. Horn var nu

borta, nyttan öfverröstades af äran, men själfva äran i

sin höga hatt ville göra sig nyttig genom landvinningar

och fann sig obehagligt öfvcrraskad af att ryssarne togo

landet.

Nu må man föreställa sig Jakob Keith - visser-

ligen också en praktisk man, ty hvad kan väl finnas

mera praktiskt än en general i spetsen för en segrande

armé? - men på samma gång en idealist, en fantast,

en äfventyrare, som kunde bortkasta alla timliga fördelar,

alla lifvets bekvämligheter, ja lifvet själf, för ett hjärn-

spöke som kallades ära och hjälterykte - man föreställe

sig denne man midt i myrstacken af nyttans tidehvarf,

där han slagit ned som en bomb och knappt såg

något annat omkring sig, än de förskräckta, åt alla håll

kringkrypande myrorna. Hvad skulle han tänka om

detta folk?

En fältherre dömer folket efter dess mod i striden,

och här hade man sprungit fortare undan, än ryska

armén hunnit följa. Sannolikt tänkte Keith ej högre

om finska folket, än grefve Buxhövden tänkte 18Ö8, när

han uppmanade finske soldaten att sälja sina vapen.

Men Keith hade varit mänsklig mot barbariska horder i

Turkiet och Polen; hvarför skulle han ej behandla

finnarne som en mild segrare? Han vidhöll den strängaste

JAKOB KEITH i 5l~

krigstukt, han sökte i allt att lätta krigets bördor, ut-

delade understöd, gynnade fredliga arbeten, ordnade

landets förvaltning och lät kungöra, att han två dagar i

veckan ville mottaga böneskrifter uti sin bostad. Han

var så mån om folkets försoning med den nya styrelsen,

att när många voro missnöjde med afskaffandet af apostla-

dagarna, hvilka förut hade ansetts som helgdagar, lät han

åter påbjuda deras högtidliga firande.

Småningom återkom lugn i sinnena, icke få bland

flvktingarne återvände redan på hösten. En del af ryska

armén hade återskickats till Petersburg; bland den del

som stannade kvar funnos månge unge officerare, som

behöfde någon omväxling i en småstads enformighet.

Åbo kunde icke ens erbjuda dem sin lärda akademi, som

var till det mesta förskingrad, inga teatrar, konserter,

konstberidare, inga offentliga baler. Hvad skulle man

företaga sig? General Keith hade i sin krigskonst äfven

inhämtat den erfarenheten, att en armé som har tråkigt

icke blott kritiserar sitt befäl, är missnöjd och opålitlig,

utan äfven lättare befolkar lasaretterna, än en armé

som får roa sig. Ålltså lät han soldaterne frampå vintern

bygga kälkbackar, »ryska berg» och tillställa folknöjen

af flera slag, men de ulige officerarne bjöd han på baler

hemma hos sig och såg icke ogärna, att de i sin ordning

inbjödo honom till samma nöjen i rådhuset.

Musik fanns i öfverflöd, kavaljerer funnos i öfverflöd;

kvarifrån taga damer till balerna? Hvarifrån? Ja det

var icke lätt att utgrunda, då så många af stadens

anseddaste familjer ännu voro på flykten och andra

styrdes af stränga mödrar, hvilka icke tilläto sina döttrar

en så opassande förtrolighet. Merthenska familjen var

den första som måste antaga bjudningen och den första

som fick röna generalens personliga ynnest. En politie-

164 HERTIGINNAN Al~ FINLAND

borgmästare är den styrandes högrahand och offerpligtiga

redskap. Ingen dag förgick, utan att borgmästaren

Merthen nödgades uppvakta sin höge förman och mottaga

hans befallningar. Lika litet kunde han vägra att mot-

taga generalen i sitt hus, när denne visade honom dcii

äran att där på en ledig stund glömma fältlifvets mödor

och maktens bekymmer.

Efter Mcrthens läto först några af tjenstemännens

familjer, därefter några adliga fröknar från de kring-

liggande herregodsen förmå sig att mottaga en inbjudning

till general Keiths och hans officerares baler. Småningom

töade isen på andra håll, och vid nyårstiden hade

ungdomen uttagit sin rätt i de flesta Åbofamiljer, som

gjorde anspråk på att räkna sig till de bildade samhälls-

klasserna. Det var ett stort och hastigt, men icke

oväntadt omslag i sederna på en eröfrad ort. Ju högre

murar, desto brantare fall.

Vintern 1742-1743 blef den briljantaste man upp-

lefvat i Abo alltsedan hertigens tider. Man hade ju nu

en hertigens vederlike - icke blott eröfraren, fältherren,

hjälten - man hade en högboren ädling, furste i hvarje

tum, världsman i hvarje ord och åtbörd. Denna glän-

sande personlighet tycktes beherska allt och alla. Den

slappa, trötta, förspridda generationen af det dåvarande

Åbo såg upp till honom, halft fruktande, halft bönfallande,

såsom till en född herskare, hvilken kunde förkrossa

allt, men föredrog att upprätta och skydda det bristande

samhället. Man måste än en gång tänka sig denna van-

mäktiga, sönderklufna, hopplösa tid, och man skall

förstå huru Jakob Keith ett ögonblick kunde belierska

Finland, som förlorat tron på sin framtid - Åbo, som

förlorat medvetandet om sin skymf.

JAKOB KEITH 156

En sädan tid hade aldrig varit och skall - mä vi

hoppas det - aldrig återkomma i Finland. 1714 och

18Ö9 buro nederlaget och eröfringen såsom 1742, men

de hade bakom sig äran. Med detta minne kan man

fördraga mycket. Men att på samma gång bära ofärd

och blygd - att nödgas förtvifla om allt och dansa på

en hal med sitt lands bescgiarc . . . nej, en sådan tid

skall cj komma mer!

12. Utför branterna.

Alltifrån September 1742 betraktade sig den ryska

styrelsen såsom hemma i Finland och bosatte sig

bär såsom man bosätter sig när man ej mer amnar

flytta. Man inrättar sig omtänksammare i eget bo, än i

andras: alltså skulle Finland upprättas och icke förstöras.

Keith var rätte mannen; han gick till sitt verk med

samma pligtkänsla och samma mänsklighet, med hvilken

han skulle ha gått att lyfta Moldau eller Bessarabien

ur ruiner till välstånd. Ingenting mer, ingenting mindre.

Hvad angick honom detta land"? Det var ett fält

för hans pligt; han ville uppfylla den; ett skördefält

för hans ära; han hade bärgat sin lager. Hvad rörde

honom därutölver ett främmande land? Intet.

Men antag, att en man som Keith, en irrande och

sökande ande, hade känt inom sig en tomhet, som

hvarken pligten eller äran förmådde fylla - det

mänskliga behofvet af en annan varelse, som förstod

honom och för hvilken han kunde öppna hela sin själ

antag, att denne man, som gick så ensam och

oförstådd bland sina härskaror, redan i många år och

många länder hade förgäfves sökt en sådan, med hans

egen ande jämubördig och befryndad varelse, hvilken

UTFOR BRANTERNA 157

kunde fylla tomheten, jämna klyftorna, lugna det oroliga

hjärtats slag och göra det halfva helt - antag, att detta

så länge sökta, aldrig funna väsende plötsligt, blixtlikt

som en uppenbarelse stod i hans väg där han minst

väntade det - hvilken öfverraskning, hvilken strömmande

flod af ett nytt lif och hvilket oväntadt, mäktigt förenings-

band mellan eröfraren och det eröfrade landet!

Keith blef förtrogen i Merthenska huset. Han, den

i sä många strider hårdnade krigaren, älskade barn och

ungdom. Sådana funnos här hela skaran. Barnen hade

inga goda tankar om ryssen; hvem hade väl det? Men

när Ånders fått en trumma och Torsten en sabel när

Maju och Silla fått smak på den petersburgska konfekten

och yngsta prinsessan Gertrud blifvit förtrogen med

generalens stora guldur, ansågo de små det vara ganska

öfverflödigt att gömma sig för ryssen bakom dörrar och

skåp. Afven den femtonåriga Karin och den sjuttonåriga

Lotta vågade sig fram ur kökskammaren för att beundra

de rara gåfvor, hvarmed generalen stundom roade sig

att öfverraska de äldre systrarna. Svårare hade negern

Daydie, som åtföljde sin herre, att blifva förtrogen i

hnset. Man sprang efter honom på gatorna, pigorna

skreko, barnen togo till flykten. Vid sådant var Daydie

van. Han visade grinande sina hvita tänder, och det

varade tre månader, innan barn och tjenstefolk kunde

öfvertygas, att detta odjur var människa.

Keith hade sett mycket och berättade väl; språket

gjorde ingen svårighet, emedan alla de äldre förstodo

tyska och Eva därtill fransyska. Den förnäme gästen

satt då i gungstolen framför en sprakande brasa i salen

och förtäljde något af sina många äfventyr i fält eller

underhöll samtalet med glänsande skildringar från

utländska hof. Fadern var idel öra och artighet,

158 HERTIGINNAN AF FINLAND

döttrarna mera förbehållsam rna. För den blyga, husliga

Anna, hvars hela värld var Åbo, kyrkan, köket och

barnkammaren, voro dessa skildringar alltför främmande

ofta smög hon sig ut till en syssla, ofta betraktade hon

generalen med fruktan oeh misstro. Desto uppmärk-

sammare lyssnade Eva. För henne dagades under dessa

samtal en ny värld; folk och länder upprullades för

hennes blickar, stora tankar blixtrade fram genom den

trånga synkrets som dittills omgifvit henne och från

hvilken hon så länge omedvetet hade längtat ut till

vidsträcktare vyer.

Men hon förblef icke blott den undrande eller

beundrande åhörarinna, som den öfverlägsne världs-

mannen sannolikt hade väntat. Hon var för själfständig,

för högsint och för skarpsynt, för att antaga på god tro

hvad bon ej kunde gilla. Hon dolde icke, att det fanns

åtskilligt som misshagade henne i generalens berättelser.

Hon vågade motsäga honom; hon framkastade, i början

skyggt, snart allt bestämdare sina tvifvel och sina anmärk-

ningar - klara, enkla, träffande omdömen, än hufvudets

än hjärtats protester mot det som i detta nya och

sagolika världslif syntes henne ihåligt, tomt eller rent af

förkastligt.

Då såg man stundom den vidtbereste, mångpröfvade

krigaren med förvåning betrakta den djärfva unga flickan,

som motsade honom. Han hade varit för mycket med i

världens brokiga vimmel, för att icke en del af dess

slagg skulle häftat sig fast äfven vid hans i grunden

ädla personlighet. Evas motsägelser träffade alltid slagget,

aldrig kärnan. Lifvades han af en stor tanke, en

högsint handling, då såg han henne med glänsande ögon

och återhållen andedräkt liksom insuga hvarje ord från

hans läppar. Utbredde han sig åter i beskrifningen om

VTFOR ERANTERNA 169

en lysande fest eller en kejserlig gunst, förblef hans

åhörarinna likgiltig; och tillät han sig en kall reflexion,

ett förakt för fredliga yrken eller en alltför fri anspelning

ur tidens rika förråd på lättfärdiga anekdoter, då flammade

bon upp och djärfdes säga honom, att detta icke var

sant, icke rätt, icke stort, icke värdigt. Hvarje sådant

ord anslog en ljudande sträng i berättarens inre. 1Jan

skämtade bort det, men kände sig öfvermannad. Det

bästa i hans själ uppreste sig och tog parti för mot-

ståndarinnan. Han hade hvarje gäng kommit till det

Merthenska huset för att fördrifva en ledig stund i en

liten förtjusande flickas sällskap, och han lämnade det

hvarje gång med den förvånande upptäckten, att han

funnit en öfverlägsen själ, jämubördig nied hans egen.

Utan att ana det, hade Eva Merthen eröfrat Finlands

eröfrare.

Hon var nitton år, hon visste icke, att segrar kunna

vara dyrare än ett nederlag. Hon visste ej huru hastigt

bon förlorade sig själf på samma gång hon vann en

lijältes beundran. Allt det som härtills varit oklart inom

henne tycktes med ens blifva klart. Storheten tog för

henne gestalt och blef Keith. Allt det ädla och ul)p-

höjda i lifvet, allt det höghjärtade, mäktigt lyftande,

framtidsrika och världsomfattande, efter hvilket hon

längtat och som hon så förgäfves sökt inom sin trånga

synkrets, det stod nu framför henne, och det var Keith.

Hon hade älskat historiens hjältar, hon hade beundrat

sin samtids ideal, prins Eugéne af Savojen; äfven han

blef Keith. I bredd med honom syntes hennes omgifning

så oändligt liten och betydelselös; hvad kunde man

icke offra för en sådan man! ...

Keith hade all anledning att vara nöjd med borg-

mästarens tjenster. Merthen var klok och energisk,

160 HERTIGINNAN AF FINLAND

varsam och skicklig, just det redskap som styrelsen

behöfde i denna brydsamma tid. Campenhausen hade

anländt på nyåret och öfvertagit den civila förvaltningen

såsom generalguvernör öfver Finland. Det blef nödigt

att reorganisera ämbetsverken, som råkat i förvirring

genom manga tjenstemäns flykt och andras frånfälle.

Då sade Keith en dag till Merthen:

- Vill ni hafva revanche?

- Jag förstår ej ers excellens, svarade borg-

mästaren.

- Ni har lidit ett nederlag som riksdagsman. Jag

frågar om ni vill hafva revanche.

- Ers exeellens har genom sin ynnest gifvit mig

all den revanche jag kunnat önska eller begära.

- Jag tviflar därpå. En så skicklig administratör

som ni har rättighet att önska sig en mera inflytelserik

verkningskrets. Jag skulle icke vilja mista er på den

post där ni nu står, om jag behölle styrelsen. Men

Campenhausen må reda sig er förutan. Han är nu

sysselsatt att reorganisera kejserliga Åbo hofrätt. Vill

ni blifva assessor?

Merthen teg ett ögonblick. Det hade varit hans

hemliga ärelystnad i många år, och husets affärer voro

i obestånd.

- Jag står till tjenst på den plats där ers exeellens

kan finna mig nyttig, svarade han.

- Godt, ni skall blifva assessor i hofrätten. Ni

har juridiska kunskaper; jag vet ingen värdigare.

Merthen blef assessor i slutet af Januari 1743.

Valborg hade sagt om honom: han slutar icke förrän

han blir president i hofrätten.

Men spåmannen har, som bekant, två villkor. Den

försmådde riksdagsmannen hade fått en lysande revanche

UTFOR BRANTERNA 161

men den nye assessorn skulle icke länge få njuta däraf.

Hans hälsa hade någon tid varit vacklande, han hade

öfveransträngt sig under kriget, öfveransträngdc sig

sannolikt för att blifva vuxen sin nya befattning, ned-

lades på sjukbädden och dog den 31 Mars 1743, några

och femtio är gammal. Det är antecknadt, att han

begrofs den 5 April i domkyrkan med alla klockor och

fyra ringningar. Åssessor Carl Merthen efterlämnade ett

fattigt bo med nio oförsörjda barn, hvilka såsom be-

grafningshjälp erhöllo af kronan 6ÖÖ daler i silfvermynt,

motsvarande ett halft års assessorslön.

Den fader- och moderlösa familjen stod utan stöd,

prisgifven åt fattigdomen. Kriget fortfor, vännerne voro

borta på flykten, det frusna och spärrade hafvet afstängde

hvarje understöd från den rika beskyddarinnan fru Heldt,

som befann sig i Stockholm. Till och med den fattige,

men trofaste Isak Ålanus stod ingenstädes att finna

han hade försvunnit från Åbo samma dag ryssarne in-

tågade. Så öfvergifna, så värnlösa, byar skulle dessa~

nio syskon söka ett skydd?

Valborg, som vakat med dem, som gråtit med dem

och sörjt för barnens vård under den smärtsammaste

pröfningen, svept den döde och varit outtröttlig i be-

grafningsbråket, aftorkade nu sina tårar med den alltid

tillreds varande förklädssnibben, reste sig upp i sin fulla

längd och sade beslutsamt:

- Nu skall det ske!

- Hvad skall ske? frågade Eva.

- Det angår dig icke. Och om det än angår dig,

låt nu mig råda. Förra söndags har jag begrafvat mor

min. Hennes sorg var, att hon icke fick se Åbo brinna

min sorg var, att hon icke fick en kristlig begrafning.

Lika godt, jag har joi-dat henne vid Loihtomäki och

11. - II. af Fint.

162 hERTIGiNNAN AF FINLANI)

läst öfver henne, stackare. Sammu är på rymden, jag

vet icke hvar. Jag är nu ledig, och jag skall sörja för

eder.

Valborg gick raka vägen till diakonus Elg. Han

var bortrest sedan en vecka. »De fattiges Elias» hade

många törstande själar och hans syster Paulina många

hungrande munnar att mätta.

- Hvarför har Gud just nu bortskickat honom,

knotade Valborg, just nu, när han bäst behöfdes?

- Gud vet bäst sin tid och sitt råd, svarade hennc

den fromma syster Paulina. Mathias kommer tillbaka i

öfvermorgon.

Stå mig då icke emot! bad Valborg.

- Nej, sade Paulina. Hon gissade väl hvad ärendet

gällde.

Valborg kom tillbaka två dagar därefter, och diakonus

var nyss återkommen. Hans sinne var i uppror; han

hade förnummit Merthens död.

- Magistern vet nu huru det är? sade Valborg.

- Ja jag vet. Hur är det med de fattiga barnen?

- Hvad skulle det vara annat än fattigdom och

elände?

- Jag skall besöka dem.

- Det är ej nog, sade Valborg. De behöfva

en far.

- Jag vill vara för dem i fars ställe. De skola

ej behöfva lida brist.

- Det är ännu ej nog. Den svarte går alla dagar

in och ut i huset.

- Hvem? frågade diakonns förvånad.

- Morianen. Det börjades i fars lifstid, det" sker

desto mer, när far ligger under domkyrkans golf. Där

den svarte gör. sig ett ärende, står frestelsen för dörren.

UTFOR BRANTERNA 163

Men om den rätte väktaren icke stänger dörren nog

hårdt i lås, hvad mäktai" en annan?

Diakonus teg. Han hade ej på länge besökt Merthens

familj och kände ej det förtroliga umgänget med general

Keith.

Nå"? frågade Valborg.

- Jag förstår er icke.

- Gift er med flickan!

Åter teg diakonus Elg. Han var den saktmodigaste,

ödmjukaste bland människor, men han tyckte ej om

att man ville påtruga honom en hustru, icke ens om

hon var hans ungdoms utkorade brud. Efter något

betänkande lyckades han, nu som förra gången när

Valborg ansatte honom, lugna sina upprörda känslor och

svarade:

- Gå; jag vill besöka dem om en timme.

- Öch fria? frågade Valborg djärft. Hon var vid

sitt desperata lynne; nöden har ingen lag.

Gå, gå! Pröfva icke längre mitt tålamod I

- Jag går. Men kom ihåg, att jag lägger mitt

allrakäraste barn och de andra åtta med henne på

magisterns samvete!

Valborg gick, men i hennes ställe inträdde syster

Paulina. Hon såg broderns oroliga tvekan och anade

med sin kvinnliga skarpblick dess orsak.

- Hvarför så bedröfvad? frågade hon ömt. Är

det Merthens barn som ligga dig tungt på hjärtat?

- Ja, svarade brodern. Öch kvinnan där med sin

efterhängsenhet. Det är den gamla dårskapen, du vet.

Jag hade hoppats att vara den fri.

- Misstycker du icke, om jag säger dig något?

fortfor den ömma systern, Du är en lärd man, Mathias;

ja, du är mycket mer, du är en Guds människa, och

164 HERTIGINNAN AF FINLAND

hvad är jag annat än din fattiga, okunniga syster? Men

om du ej misstycker, så vill jag säga dig, att en Guds

man, som du, bör icke längre gå ogift. Icke för folks

tals skull, när ditt ämbete ålägger dig att skrifta unga

kvinnor eller att kyrktaga hustrur; men du vet bättre

än jag, att vår lärofader, doktor Martinus Luther, som

själf var gift, har ansett det äkta ståndet vara tillbörligt

och godt för präster. Och fastän nu din stackars syster

sköter om ditt hus så godt hon förstår, så kan den tid

komma, när hon blifver ur stånd att göra det, och en

gammal ungkarl, Mathias, är ett skröpeligt ting här i

världen. Minns du gamla Staken, huru eländig och

öfvergifven han låg där med alla sina pennlngar, nar

ingen vårdade sig om honom? Katten drack upp hans

nijölk, och brödet möglade bort i skåpet. Öm jag nu

blefve sjuk, hur tror du att jag skulle kunna dö lugn,

när jag lämnade dig så vind för våg i den onda världen?

- Sörjer du ock för morgondagen, Paulina? Vet

du icke hvad Herren har sagt om sådana omsorger?

- Jo, jag vet. Men Herren har ock sagt: det är

icke godt för mannen att vara allena. Om du ej miss-

tycker, Mathias, så tror jag mig känna dig bättre än du

känner dig själf. Ofta har jag sett dig sorgsen och

liksom sökande något.., ja jag vet hvad du vill säga,

att vi först skola söka efter Guds rike och hans rätt-

färdighet; det gör du alla dagar. Men däremellan faller

dig på likasom en längtan efter ett annat sällskap än

din fattiga syster... och så vet jag, att du tycker om

små barn. Gud har icke lagt sådant i människors hjärtan

utan afsikt. Gift dig, Mathias!

- Gud har sagt till mig: hvar och en som älskar

fader eller moder eller hustru eller barn mer än mig,

han är mig icke värd.

lITFOR RI{ANTEI{NA 165

- Mer? Hvem har sagt mer? Men om nu, emot

din vilja, en af Gud själf nedlagd mänsklig längtan

tränger sig mellan honom och dig, så tjenar du illa din

Herre, om du låter sådana tankar störa och oroa dig.

Kort sagdt: du har haft Eva Merthen kär alltifrån din

ungdom. Jag bekänner, att det kostat mig många tårar;

jag fruktade ju, att hon icke vore dig värd. Men Gud

sände henne till mig i höstas, när du var borta i krigs-

oroligheterna, och då lärde jag bättre känna henne. Visst

är i henne mycket af världens fåfänglighet, men det

skall du rensa bort, du Guds kastoskofvel! Hon är

sannfärdig, hon är storsint som du och kan blifva

ödmjuk som du. Ingen, icke ens din fattiga syster,

förstår dig såsom hon förstår dig. Henne skall du taga,

Mathias; hon skall göra dig lycklig, och du skall göra

henne till en Guds människa, som du själf.

Öch om jag gifter mig, vill du då stanna hos

mig, Paulina? frågade brodern, rörd och till hälften

öfvertygad. Systerns ömma råd hade funnit en bunds-

förvant i hans eget bröst. Denna ungdomskärlek, mot

hvilken han stridt i så många år - denna dårskap,

hvilken han ändtligen börjat anse död och tillintetgjord

den hade plötsligt åter stått upp ur sin graf, öfver-

väldigat beslut, dem han trodde orubbliga, och snärjt

honom i en kedja, från hvilken han trodde sig för alltid

befriad.

Jag? upprepade systern, döljande sina tårar. Det

är nu icke fråga om min lycka, utan om din. Nog finns

här i Åbo en enslig kammare för en gammal jungfru,

som ingen nytta gör. Men det är tid att du går till

Merthens. Kläd om dig efter resan och gå sedan,

Mathias, gå, du käraste, bästa bror, som på jorden finns

- gå till Merthens, begär Eva, hon skall tillhöra dig,

166 HERTIGINNAN AF FINLAND

de skola alla blifva lyckliga att få omfamna dig som en

himmelens ängel i deras stora bedröfvelse. Också du

skall blifva lycklig, Mathias: ja, ja, du måste blifva det,

ingen förtjenar det så som du. Gå, gå!

Här var det slut med syster Paulinas latin. Det

var icke mera en liten bäck, det var en stor, strömmande

flod, som trängde mot ögonens stängda dammar. Öm

hon icke genast skyndade ut, skulle dammluckorna

sprängas, och det ville hon icke för allt i världen låta

brodern förmärka. Denna flod hade kunnat bortskölja

hans nya beslut...

Diakonus Elg lämnade verkligen sin bostad i afsikt

att ändtligen utsäga det afgörande ord, på hvilket han

så länge betänkt sig. Men under vandringen till Merthenska

huset rann honom i hågen en tanke, som åter kom

honom att tveka. Var det skickligt, var det en tröstens

budbärare värdigt, att inträda med giftermålsanbud i ett

sorgehus, hvars husfader så nyss blifvit begrafven, och

hvars öfvergifna barn väl minst borde störas med sådana

tankar? Var icke detta att sälja den tröst, som en god

själasörjare alltid borde erbjuda för intet? Ju närmare

han nalkades sitt mål, desto ovärdigare förekom det

honom att inblanda i sorgen sitt hjärtas angelägenheter,

och när han uppnådde porten, hade han beslutat upp-

skjuta sistnämnda fråga till en lägligare tid, men i stället

blifva den värnlösa familjens stöd i allt öfrigt, så långt

han förmådde.

Och diakonus höll ord. Ingen kunde trösta de

bedröfvade så som han kunde det. De förgråtna, sorg-

klädda döttrarna, tjenarne och själfva de små barnen

hvilka lekte så muntert, som om ingenting förefallit, alla

mottogo honom som en kär, gammal vän, och för alla

hade han ett kärlekens ord, en fridens hugsvalelse. Han

UTFOR I3RANTERNA 167

erfor, att det närmaste bekymret nu gällde ingenting

mindre än familjens beständ. Gården måste säljas sä

snart som möjligt; det första var således att söka en

annan bostad. Den nye borgmästaren Roos hade åtagit

sig utredningen i Merthens trassliga bo; Elg erbjöd sig

att blifva barnens förmyndare. Det var ovana omsorger

för en man, för hvilken själarnas välfärd öfvergiek alla

timliga ting. Veckor förgingo; bostaden hyrdes, familjen

skulle flytta endera dagen.

En morgon stod gamla Valborg åter, bister och

mörk, på Elgs tröskel.

- Nu eller aldrig! sade hon.

Diakonus for med handen öfver sin panna.

- Ja, Valborg, nu skall det ske.

- Genast?

- I eftermiddag.

- Hvarför i eftermiddag? Morgonen vet ej hvar

aftonen lägger sig.

- Jag har ingen tid öfI~ig på förmiddagen.

Ingen tid att bärga en stackars fågel i jägarens

snara! Köp tiden, säger Paulus.

Diakonus ville ej höra mer; han var trött vid råd

som nästan liknade hotelser.

På eftermiddagen gick han till Merthens. Ållt var

i flyttning, barnen redan borta: endast Lotta och två af

tjenarne voro sysselsatta med att bortföra de sista

bobagstingen.

- Hvar äro barnen?

- I nya bostaden.

- Öch Ånna?

- Med småsyskonen.

- Öch Eva? - Diakonus kände, att hans röst

darrade.

168 HERTIGINNAN AF FINLAND

-- Eva och Karin ha icke flyttat med oss. Det var

så, att . .

- Hvad var så?

- Generalen bjöd dem att bo hos sig...

- Öch de ha således flyttat...

- Till general Keith.

13. Fallet.

Hon hade flyttat till Keith. Den femtonåriga Karin

var hennes beskyddarinna. Skenet skulle räddas.

Förgäfves. Öm någon tid befann sig Karin äter bland

sina öfriga syskon. Och världen fördömde, numera icke

med orätt, denna glänsande stjärna, som fallit så djupt

från en töcknig himmel i en stormig tid, när alla dagar

det minst väntade blef en verklighet och det otroligaste

en visshet.

Du, som beundrar skönhetens makt och knäböjer

för behagen, försvara henne icke! Du, som ställer

hjärtats känslor öfver alla pligtens band och upphöjer

själarnas valfrändskap till en naturlag, urskulda henne

icke! Ingen skönhet, ingen känsla, ingen naturlag är

berättigad att ställa sig öfver det sedligt rätta. Utan

det sedligt rätta sjunker hvarje människas tillvaro, hur

skön, hur begåfvad, hur upphöjd hon än synes vara,

ned från sin höjd till de vilda naturdrifterna, gudsbelätet

är fläckadt, och de band, hvilka sammanhålla denna

värld af tänkande, kännande och handlande varelser,

brista i stoft.

Men om anden gör uppror?

170 HERTIGINNAN AF FINLAND

Om anden gör uppror, lössliter han sig från sin

krafts källa och kastas tillbaka på sig själf. Det ändliga

binder honom vid jorden, fjättrar hans vingar och upp-

löser honom i vanmakt. Det oändliga, som han trotsar,

men icke kan undkomma, står framför honom, uppslukar

och fördömer honom. Hans storhet är att kunna för.

neka; hans förödmjukelse är att nödgas till sist bejaka.

0, att han kunde dö! Men han kan ej tillintetgöras,

han är odödlig.

Vi skola hvarken försvara, urskulda eller döma den

unga flicka, som hennes samtid kallade hertiginnan af

Finland. Vi skola återgifva intrycket af hennes fall och

möjligheten af hennes upprättelse.

När diakonus Elg återvände från det Merthenska

huset, gick han såsom i drömmen. Gång efter gång

upprepade han dessa oförklarliga ord: »Hon har flyttat

till general Keith ! » Hvad betydde dessa ord? Han

kunde icke uttyda dem. De måste innebära något

sällsamt missförstånd. Ingen kunde bättre förklara detta

än Eva själf. Han beslöt att uppsöka henne i den nya

bostaden. Således Grubbska huset.

Vägen var icke lång: det var tvärtöfver gatan. Men

under dessa få steg hann diakonus erinra sig Valborgs

mystiska ord om den svarte, som alla dagar gått in och

ut i huset. Hvad kunde hon mena därmed? En morian

var visserligen ett rart oting i Åbo, men Valborg hade

röjt en förkänsla af något frestande ondt.

Diakonus betraktade vaktposten utanför generalens

högkvarter, ändrade föresats och gick att uppsöka

Valborg hos Merthens barn. Han fann syskonen i full

ifver att ställa det nya boet i ordning. Det var ett litet

trångt och tarfligt hus nära Aningais tull, ett fattigmans

bo i utbyte mot fädernehuset, som varit rymligare och

FALLET 171

mera välförsedt än månget annat i Åbo. Men nyhetens

behag hade anslagit de små: de hade funnit en gung-

planka och en förträfflig vind för gömställen; hvad

behöfde de mer? Endast Ånnas röda ögon buro spår af

flyttningens sorger.

Diakonus nedkallade välsignelsen öfver detta fattiga

bo, ville veta huru familjen nu hade det och frågade

slutligen efter Valborg. Han vågade ingen #fråga om

Evas försvinnande.

Valborg var sjuk och låg i en folkstuga på andra

sidan om gården. Huru hade hon tid att nu vara sjuk,

hon, trotjenarinnan, som var mcd om allt och bar om-

sorg om allt? Diakonus uppsökte henne.

Hon låg på en usel halmbädd, vänd mot väggen,

och svarade på hans frågor endast:

- Låt mig dö!

- Är det Guds vilja, att ni skall dö, Valborg, sade

själasörjaren, så låt oss tänka på er fattiga själ. Jag

kom för att fråga er om något, som rör oss båda nära,

men vi skola icke tala därom, vi skola tala om er.

Valborg reste sig upp på halmbädden och betraktade

honom med vilda, stirrande ögon. Hon hade på de få

timmar, som förgått sedan diakonus sist såg henne, blifvit

tio år äldre. Hennes nyss nästan svarta hår hade blifvit

askgrått, hennes kraftfulla gestalt hade förtorkat till en

mumie, hennes hy hade gulnat, hennes händer darrade.

Flon liknade mera sin mor, höxan på Loihtomäki, än hon

liknade den Valborg, som i dag på morgonen sagt så

hotande: nu eller aldrig!

- Är ni nu här? sade hon i afbrutna ord, ty

raseriet förtog hennes röst. Ar ni nu här? Hvarför

kom ni icke i dag på morgonen, när jag kallade er?

Minns ni när Herren sände Jona att predika för Ninive

172 HERTIGINNAN AF FINLANI)

och han ville icke? Han flydde och vardt kastad i hafvet.

Hvart skall jag kasta er, ni som flytt för Guds kallelse?

0, att ni läge på hafvets djupaste botten!

- Lugna er, Valborg! svarade diakonus, själf

blek och darrande. Anförtro åt mig det som tynger

ert hjärta. Ar det Eva ni menar, så låt oss bedja för

henne.

- Bedja! Alltid vilja de bedja! fortfor den gamla

med samma häftighet. IHivarför ej hellre uppstå och

verka, när Herren gifver. stunden i våra händer? 0,

när jag tänker, att ni ännu i dag.., men så är det

alltid. Bedja, bedja.., och när allt kunnat bärgas och

allt är förloradt, då säger ni åter: bedja, bedja! Ar ni

präst, ni? Ar ni Guds redskap till själarnas räddning,

och Herren gifver en själ i eder hand, men ni tager

icke emot henne, ni har icke tid... hör på honom, han

har icke tid! ... och då kommer frestaren och tager

den förlorade själen, men ni som icke haft tid, ni som

icke haft ögon, öron och hjärta för Guds kallelse, ni

kommer sedan så sakteligt, som om ingenting händt,

och säger till mig: bedja, bedja! Jag skall säga er

något, så lärd ni är, så Guds man ni tror er vara: ni

kommer för sent! För sent! För sent!

Och den rasande kvinnan sjönk utmattad ned på

sitt halmläger. Det var omöjligt att vidare få ett ord af

henne.

Diakonus Elg beslöt att återkomma i morgon, då

han hoppades finna den sjuka lugnare. Men hans eget

innersta var förlamadt af skräck. Han gick till Anna

tog henne i enrum och frågade:

- Hvar är Eva?

Anna förmådde endast svara med sina tårar.

FALLET 173

Nu ändtligen förstod diakonus Elg den gåta som

han förgäfves sökt utgrunda. I mer än tjugu år hade

hans kall som själasörjare lärt honom ransaka hjärtan

och utforska de fördolda klyftorna i människors inre.

Han borde ju vara en människokännare, han måste vara

det för att med framgång sköta sitt kall, och likväl

hade han ieke inträngt nog långt i dessa hemlighetsfulla

djup. Han, som själf var ett barn i synden, hade ännu

behållit så myeken oskuld, att han kunde bedragas,

kunde hoppas och tro, där den mest världslige af

hans åhörare genast skulle ha insett, att intet tvifvel

återstod mer.

Men var han ett barn i oskuld, så var han en man

i mod - icke tillräekligt en handlingens man för att

bryta hinder och kasta åt sidan betänkligheter, detta

bevisade bäst hans långa tvekan, innan han beslöt sig

att följa sitt hjärtas böjelse - men dock en man, som

när det gällde var färdig att våga allt.

Nu tvekade han icke. Valborg hade förebrått honom

att hafva prisgifvit en själ som han kunnat rädda; nu

ville han, kosta hvad det ville, rycka sin ungdoms

älskade ur det bråddjup, hvari hon störtat sig.

Han gick till högkvarteret, till generalens hus. Hans

exeellens var ej hemma; omöjligt att komma in. Han

gick till generalguvernören grefve Campenhausen. Denne

landets välmenande och tillmötesgående styresman var

hemma och yttrade sin fägnad att se en värdig herde,

som icke i farans stund öfvergifvit sin hjord. Men så

snart det blef fråga om en reklamation hos genera]

Keith, förklarade grefven, att han icke hade det minsta

att säga i generalens angelägenheter.

Ar det en penningefordran?

174 HERTIGINNAN AF FINLAND

- Det är en fordran, svarade diakonus, rodnande

öfver sin halfva nödlögu. Han hade kommit med afsikt

att uppröra himmel och jord; men att inför denne små-

leende hofman blottställa en kär persons rykte, utan

hopp att ens vinna något därmed, det blef honom för

starkt. Han bugade och gick, men icke hem till sin

boning, utan åter till högkvarteret, och åter blef han ej

mottagen. Där såg man honom långt inpå natten,

vankande som en fridlös skugga utanför den okända

mur, som dolde en älskad fånge. Han trodde sig hafva

genomgått alla pröfningar, denne man, och anade icke,

att i denna förfärliga natt återstod för honom en af de

bittraste strider som sönderslita ett människohjärta -

svartsjukans kval.

Följande morgon gick diakonus Elg för fjärde gången

till högkvarteret. Nu blef han mottagen.

Keith satt kall, stolt och förnäm vid det stora skrif-

bordet, på hvilket låg utbredd Sveriges karta. Det var

Keith fältherren, Keith ädlingen, Keith världsmannen.

Han hade blifvit störd i sina planer att eröfra Sverige,

såsom han eröfrat Finland.

Framför honom stod midt i rummet den förorättade

familjens försvarare, mindre kall, mindre befallande, men

en ädling med högburet hufvud äfven han, ehuru med

en annan herres diplom. Det var två starke män som

kämpade om en svag kvinna - två motsatta lifsåskåd-

niagar, som stredo hvar för sin rätt.

Deras samtal kan lättare gissas än utsägas. Elg

bönföll icke, han fordrade. Han förde som förmyndare

familjens och som präst den sedliga rättens talan.

lVferthens flydda, förvillade döttrar måste återlämnas åt

deras anhöriga. Ått kränka fredlige medborgares hemfrid

och frånröfva familjerna deras barn öfverensstämde

JALLET 175

hvarken med civiliserade nationers krigsbruk eller med

ryska styrelsens proklamationer. Han vädjade till den

berömde fältherrens kända ädla tänkesätt och förlitade

sig på hans rättvisa; men om han bedragit sig, vore han

beredd att gå med sina klagomål ända till foten af

kejsarinnan Elisabets tron.

Keith lät honom tala till punkt och begärde därpå

att se hans legitimation som förmyndare. En sådan

fanns icke.

- Ar ni nära besläktad med Merthenska huset?

- Endast på långt håll.

-- Hvad angå er då dess enskilda angelägenheter"?

- De angå mig med hvarje medborgares rätt. En

förolämpning mot en är en förolämpning mot alla.

- Fraser!

Öm diakonus Elg icke varit den man han var,

skulle han hafva slagit sin motståndare i ansiktet. Om

general Keith icke varit den man han var, skulle han

hafva kastat den djärfve talaren i Åbo slottstorn. Båda

beherskade sig.

De voro dock båda högsinte män. Keith var

för ridderlig för att missbruka styrkans rätt, och må-

hända tvang honom en inre röst att högakta sin mot-

ståndare.

Vördige herre, sade han efter en stunds tystnad,

jag vill gå eder önskan till möte, men blott på ett

villkor. Mademoiselle Eva skall själf få bestämma om

sin och sin systers frihet. Förklarar hon, att hon blifvit

hitförd emot sin vilja, skola båda systrarna genast

återlämnas. Förklarar hon åter, att hon frivilligt

inträdt i detta hus, så förbinder ni er att ej rekla-

mera dessa unga fruntimmer mot deras vilja. Går ni in

därpå?

176 HERTIGINNAN AF FINLAND

Diakonus betänkte sig. Hans förstånd svarade: ja;

hvad vinner du på en rättsprocess"? Hans samvete

svarade: nej; man dagtingar ej om det rätta! Öch Elg

hade alltid funnit sitt samvete vara den bäste rådgifvaren.

Han svarade nej.

- Då har jag ingenting vidare att tillägga, återtog

generalen kallt.

Audiensen var slutad. Mathias EIg återvände för

att nedlägga sina sorger i den trogna systerns sköte.

Jakob Keith återvände till sina kartor och planen till

Sveriges eröfring.

Det var verkligen denna tid fråga om ingenting

mindre än en landstigning af ryska armén på Sveriges

kuster. Fredsunderhandlingar hade öppnats i Åbo redan

i Februari detta år 1743. De fortgingo långsamt och

intrasslades med striderna om tronföljarevalet vid svenska

riksdagen. Det förlorade Finland var priset för ett val

efter kejsarinnan Elisabets önskan. Man hade valt hennes

systerson, hertigen af Holstein, sedermera Peter III.

När denne olyeksfödde prins blef Rysslands tronföljare,

delade sig Sveriges ständer mellan kejsarinnans kandidat,

furstbiskopen af Lybeck, och svenska bondeståndets

utkorade, kronprinsen af Danmark. Allteftersom den ene

eller andre af desse tronpretendenter syntes få öfvertaget,

mäklade underhandlarne i Åbo på köpmannavis om

freden. Det gällde Finland i munsbitar. Svenska sände-

buden Cederereutz och von Noleken fordrade ieke mera

Petersburg; de ville nu nöja sig med Nystadska fredens

gräns. De ryska sändebuden Rumanzoff och Luberas

fordrade hela Finland, läto sedan förmå sig att lofva

Osterbotten tillbaka, därefter äfven Björneborgs län,

sedermera en gräns från Hangö norrut, slutligen äfven

Tavastland. Öch efter det sista priset hade man i

FALLET 177

beredskap det allrasista. Det är fredsunderhandlingars

vanliga prutmån. Men till statskonstens ära bör med-

gifvas, att man sällan har schackrat oförskämdare om

länder och folk.

Skrämskott användes å båda sidor att påskynda

underhandlingarna. Svenskarne återtogo Åland, deras

skärgårdsflotta visade sig i Åbo skärgård, och linieflottan

lade sig vid Hangö, för att instänga den ryska i Finska

viken.

Keith skulle påskynda freden i Stockholm. Han

hade andra bekymmer att tänka på, än sitt hjärtas ange-

lägenheter, så mycket mer som upprorsplaner förspordes

i nejden af Åbo.

Han hade utsändt en ströfkår för att rekognoscera

i trakten af Bjerno, och denna återförde som fånge en

ung man, hvilken trotsigt vägrade att besvara de frågor

man ställde till honom. Rapporten innehöll, att den

unge mannen blifvit gripen under försök att en söndag

uppvigla bönderne på kyrkovallen mot den ryska sty-

relsen; att han varit åtföljd af några från Helsingfors

till rotarna hemsände finske dragoner; att han för-

svarat sig som en ursinnig, men lämnats i sticket af

bönderne, blifvit afväpnad och förd till Åbo att ställas

för krigsrätt.

General Keith var van vid sådane fångar, men det

var det första myteri mot sin makt som han haft att

bestraffa i Finland efter kapitulationen i Helsingfors.

Han lät föra fången till sig.

- Ditt namn? frågade han på tyska.

Fången svarade icke. Trasig, blodig, förvildad,

med bakbundna händer och kläderna nedstänkta af

vägarnas gyttja, blickadc han sin domare trotsigt i

ögonen, men teg.

12. - if af Fint.

178 hERTIGINNAN AF FINLANn

Keith hade en skarp blick och Julius C~sars be-

römda konst att igenkänna hvarje ansikte bland de

hundratusende, hvilka han engång sett. Han betraktade

fången uppmärksamt och sade åter till honom:

- Du är icke bonde. Du är icke heller soldat.

Hvar har jag sett dig engång förut?

Intet svar.

- Kalla hit tolken!

Tolken, en viborgare, som rädbråkadc halfva Europas

språk, hade dagen förut brutit sitt ben och kunde ej

åtlyda sin herres befailning.

- Daydie, sade generalen, bed mademoiselle hafva

godheten assistera som tolk.

Daydie gick och återkom snart med Eva Merthen.

Det var första gången hon visade sig i generalens hög-

kvarter. Hon hade förändrat dräkt, har en klädning af

svart atlas och åtföljdes af en främmande fransk kammar-

tärna. Håret upplagdt med mera omsorg, ögonen ned-

slagna, kinderna bleka, hållningen kanske litet mer

prinsessa än förr, men värdig och lugn.

- Var god, mademoiselle, och tolka mina frågor

1~å finska eller svenska. Fången tycks icke förstå mig.

Jag önskar veta hans namn och yrke.

Den nya tolkens långa, svarta ögonhår lyftade sig

som moln och läto se dessa två glänsande solar, som

tjusat och bedårat så många hjärtan. Men knappt hade

hon kastat ca blick på fången, innan hon grep i den

närstående kammarjungfruns arm, för att icke digna till

golfvet, och från hennes läppar gick endast det svaga

utropet:

- Isak!

Fången, som icke sett sig om, förnam detta knappt

hörbara ord, och ville störta fram, men greps af vakten.

FALLET 179

Han sökte förgäfves lösgöra sina bundna händer, hans

kinder blossade, hans läppar sammanbetos, och äfven

han kunde blott utsäga ett enda ord:

- Eva!

- Lacy - sade generalen till sin adjutant - lämna

mig allena med fången. Ingen vakt. Daydie stannar.

Lacy och vakten aflägsnade sig.

Mademoiselle - fortfor generalen på fransyska

- var lugn för den unge mannen. Tag igenkänner

honom frän Pemar. Det var i hans sällskap jag första

gången säg er... Tala till honom!

Isak - sade Eva Merthen, som återvunnit be-

sinningen, men icke modet - huru är det möjligt, att

jag återser dig så? Hvad har händt?

Öch huru är det möjligt, att jag återser dig så?

Hvad har bändt? efterstafvade ynglingen mekaniskt i en

förvirrad ton.

- Du har rätt att fråga, och jag skall berätta dig

allt, svarade Eva. Men icke nu, Jsak. Jag ber dig, låt

oss tala endast om dig. Hvad har du gjort, att du föres

hit i dessa förskräckliga band? Du blöder! Hvad har

du gjort?

- Icke nu! efterstafvade åter Isak Ålanus, i det

att hans blickar misstänksamt irrade från generalen till

fostersystern och från denna åter till generalen. - Icke

nu; låt oss tala om dig.

- Gör fången uppmärksam på att det gäller hans

lif, anmärkte Keith, och denna gång på tyska. - Han

har blifvit gripen med vapen i band under försök till

uppror. Öm han ställes för krigsrätt, skall han knappt

undgå att arkebuseras. Hans enda räddning är en upp.

riktig bekännelse.

180 HERTIGINNAN AF FINLAND

Eva ville tala, studenten afbröt henne. - Jag förstår

tyska, sade han. Jag behöfver ingen tolk, allraminst dig

som tolk för värt lands fiender. Gäller det ingenting

annat än mitt lif, tag det! Jag fruktade, att det gällde

någonting mer. Hvad vill han veta om mig, den mäktige

herrn? Jag ämnade tiga, men det var för en halftlmme

sedan. Nu må han veta allt. Han må veta, att jag

afskyr hans kejsarinna, att jag aldrig varit och aldrig

skall vara nog feg, att svära åt henne en falsk trohet.

Öch om jag afskyr den höga frun, så må han veta att

jag hatar hennes besoldade knekt. Han har bundit mig

engång förr...

- Han frigaf dig! inföll Eva.

- Lika godt, de bundo mig engång förr, och han

bjöd mig en godtgörelse. Jag tänkte då redan säga

honom: i sjön med dig, skotska hund, som säljer dig

åt den mestbjndande!

- Isak, för himlens skull, tag dig till vara I

- Jag tänkte då redan säga: tror du dig köpa

andra, för att du säljer dig själf? Det är krig mellan

oss, och krig skall det vara. Därför har jag lämnat

boken och gripit till huggvärjan. Må de darra, som nu

trampa oss; jag är icke den ende.

- Uvad säger han? frågade Keith på fransyska.

-~ Han säger svarade fyndigt den nya tolken,

kanske för första gången svikande sanningens pligt -

han säger, att han är rasande mot er för att jag befinner

mig här. Han säger, att han blifvit förledd af falska

nuderrättelser om en svensk landstigning, att han af

obetänksamhet låtit förleda sig att följa några oroliga

kamrater och att han nu ångrar detta förhastande.

- Säg honom - fortfor Ålanus, som icke förstod

fransyska - att han gör klokt i att genast skjuta

FALLET 181

mig; annars skall han aldrig vara säker för min

kula. Säg honom, att sedan jag sett dig här, måste en

af oss dö.

- Han upprepar, ötversatte Eva, att han är er

personlige fiende, icke kejsarinnans. Öm ni ädelmodigt

vill förlåta hans felsteg och tillåta honom fly till Sverige,

så snart hans blessyr är läkt, förbinder han sig att icke

återvända, så länge den ryska styrelsen råder i Åbo.

Öch jag tillägger: bevilja hans önskan! Ofverlämna

honom åt mig, jag ansvarar för honom.

- Det är mycket begärdt, mademoiselle. Han har

gripits med vapen i hand.

- General, har jag förr begärt något af er?

-- Nej, mademoiselle. Jag skänker honom åt er,

efter han är min personlige fiende.

- ilvad säger han? frågade Isak.

- Han säger, att han vill nedlägga denna sak, för

att icke göra alla dina kamrater olyckliga med dig. Han

säger, att han förlåter dig för din trohets skull och att

du är en bra gosse, som velat tjena den regering dii

anser för din lagliga öfverhet.

Säger han verkligen det? utropade Isak öfver-

raskad. Den hunden har dock någonting godt i sig.

- Daydie, sade generalen, kalla in vakten.

Vakten inträdde.

- Lös fången!...Han är nu er, mademoiselle.

- Jag tackar er; jag har icke väntat mindre

af ert ädelmod. Men fången är sårad. Tillåter ni,

att jag beieder honom en nödig omvårdnad, innan han

reser? Och vill ni hafva den godheten sända honom

ett pass?

- Ni har att befalla. Man skall uppfylla er

önskan.

182 HERTIGINNAN AF FINLAND

När man löste fången, svimmade han af utmattning

och bortfördes utan medvetande. Några timmar senare

befann sig Isak Ålanus, förbunden, badad, omklädd och

styrkt af en välgörande hvila i ett aflägset sidorum af

högkvarteret, det ofta nämnda Grnbbska huset, det största

privathus i staden. Hans sår voro icke farliga: ett lätt

sabelhugg i hnfvudet och rispan ati en pik i högra armen.

Han hade sofvit och såg sig förvånad omkring. Eva

satt vid hans bädd.

- Hvar är jag?

- Hos mig, som du ser.

- Men det förekommer mig, som hade jag varit

f~ngen... som hade jag sett dig i den skolske knektens

högkvarter..

- Du har varit fången, men är nu fri. Huru

kunde du handla så obetänksamt? Huru hade du

hjärta att bereda mig, din syster, din vän, ett sådant

återseende?

- Ja, jag påminner mig, svarade studenten, samlande

sina tankar. Det var i Bjerno. Jag hade aftalat med

Isak Ross och kronofogden Nikoletius, att vi ej längre

skulle fördraga det ryska oket. Vi skulle samla våra

finska dragoner och soldater, som hen"iskickats till rotarna.

Vi skulle förstärka oss med några tusen bönder, mar-

sehera på Åbo, jaga ryssen i Ålands haf och rensa landet

under förväntan på svenska flottan. Å, det skulle ha

varit en lustig slängpolska, det skulle ha gått i språng-

marsch, om ej de fege bönderne svikit oss. Hvem

kunde tro, att det är samma virke, hvaraf man förr gjorde

karolinerl Nu är allt uselhet... det lönar ej mödan att

slåss för sådana tallriksslickare.

- Isak, jag känner ej igen dig... du, den blygaste,

den saktmodigaste bokmal, som någonsin hängt hufvudet

FALLET 183

öfver en latinsk grammatika! Var förståndig, och störta

dig ej i ett säkert fördärf!

- Öch det säger du till mig? utbrast studenten,

högeligen förvånad. Uvem var det som alltid föraktade

mig för min blyghet? Hvem var det som frågade mig

om jag var rädd, när ryssarne ryckte mot Åbo? Hvem

var det som sade till mig, när vi den dagen gingo hem

ifrän kyrkan: ju högre äpplet, dess högre stegen? Du

var det; du sade det. Öch du tror, att jag kunnat lefva

med ditt förakt! Öch du tror, att jag kunnat glömma

bvad du sade mig samma dag, när vi nalkades porten

och ej mer skulle få säga hvarandra ett förtroligt ord!

Blif en stor man, sade du. Bryt en ny bana, och sedan

... sedan kan du göra den fråga, som du ännu icke har

gjort! Ja, det sade du mig. Förstår du då icke, att

dessa ord ha drifvit mig ut i skog och ödemark . . . till

strid på lif och död för ära och fädernesland? Förstår

du icke nu, att jag velat lägga vårt befriade land för

dina fötter, du som föraktat mig, och säga till dig: är

du nu nöjd? Får jag nu fråga?

- Ja, jag förstår. Din afsikt var ädel; stackars

gosse, du har förtjenat ett bättre öde. Men krigarens

lager föll ej på din lott. Lef för vetenskapen, strid för

ett äradt namn vid vår akademi och i hela Europa!

Det är din bana, Isak. Hvarför kan icke dii blifva en

stor man, som Sveriges Linnreus?

- Öch om jag blifver det och återkommer till dig

med den fråga, som bränner mig in i mitt hjärtas rot,

så skall du kanske åter säga till mig: var förståndig,

störta dig icke i ett säkert fördärf!

- Nej, då skall jag icke säga det.

-~ Icke? Verkligen icke? Nåväl, så säg till mig:

fråga nu genast! Eva. . . du vet ännu icke hvad jag

184 HERTIGINNAN AF FINLAND

kan göra, för att blifva dig värdig, men du vet åtmin-

stone hvad jag vill. Låt mig nu fråga.., nu, nu!

och jag skall gå fram genom alla hinder på den bana

du utpekat, jag skall bryta mig väg gcnom berg, jag

skall blifva en stor man eller dö

- Nej, nej - sade Eva Merthen, med en hastig

blixt af förskräckelse i dc sköna ögonen - icke nu!

icke här! Du måste ännu i dag fly öfver till Åland

eller till Sverige. Det är din enda räddning.., det är

villkoret för ditt frigifvande.

- Villkor? upprepade studenten. Hvcm är det som

bar förelagt mig ett sådant villkor?

Jag. Det återstod ingen annan utväg.

- Och du har erbjudit ett villkor? Åt hvcm?

Väl icke åt kejsarinnans legoknekt?

-- Jag besvär dig, Isak, fråga mig icke! Res, min

vän, min bror, min hjärtesorg... res!

- Icke förrän jag vet med hvilken rätt du benådar

mig och föreskrifver mig villkor... Rättvisa himmel,

kvar är jag? utropade Manns, plötsligt förfärad och

sprang upp ur sin bädd.

- Jag har ju sagt, att du är hos mig. Lugna

dig! Intet larm! Inga oförnuftiga frågor! Det gäller

ditt lif.

Men Alanus stod icke att hejda. [Ian sprang till

fönstret, uppryckte det och såg ut mot gatan. Han

igenkände de närmaste byggnaderna, såg södra hörnet af

domkyrkan och torget, såg Merthenska huset. . . beräknade

några ögonblick läget af det hus, där han befann sig,

och utbrast därpå med en röst, som nästan kväfdes af

snyftningar:

- Jag är i ryska högkvarteret!

FALLET 185

Eva Merthen var en så modig kvinna som få, men

här svek henne modet. Hon sjönk i en hvilstol och

dolde sitt ansikte.

En tystnad uppstod, under hvilken Isak Ålanus gaf

ohejdadt lopp åt sina tårar och sin förtviflan. Efter

hand tycktes han lugna sig, men blott för att såsom i

en enda suck sammanpressa hela smärtan af en trofast

själs dödligt förolämpade känslor.

- Jag har älskat dig, så långt jag minnes tillbaka

... Jag har beundrat dig såsom det bästa, det högsta,

det renaste, som på jorden finnes . . . Jag har tusen

gånger velat gifva mitt lif för dig... Jag skulle ha dödat

den som vågat säga ett ondt ord om dig, och. . . nu

måste jag förakta dig!

Han förmådde ej mer. Han störtade ut.

Ingen hindrade honom.

Kvar blef på hvilstolen en olycklig, som betäckte

sitt ansikte och för hvilken ett helt förgånget lif tycktes

sjunka i spillror. Ett djupare fall har ingen kvinna --

ingen högsinnad, ädelt tänkande kvinna - upplefvat.

14. Upprättelsen.

Den starke kan besegras, den trygge snafva, den

rene fläckas, den säkre falla. Döm dem icke. i

dag jag, i morgon du. Desse besegrade kunna engång

segra, desse snafvande uppstå, desse fläckade rentväs,

desse fallne återupprättas. Seger eller nederlag kunna

bero af yttre stöd eller inre viljekraft, men främst däraf,

att den fallne känner sitt fall. Utan förödmjukelse

ingen återupprättelse. Känn fallet mjukt, och du blifver

liggande.

Uvad hade fört den dittills så beundrade och fläck-

fria unga flicka, som nu blef ett föremål för så rättvist

tadel, till den fientlige fältherrens boning? historien,

hvilken hon tillhör, har icke antecknat det; samtiden,

som tadlade henne, har icke besvärat sig med att

uppsöka hennes motiver. hon har stått intill våra

dagar såsom en olöst gåta för eftervärlden, och om

denna bedömer henne mildt, är det för att fallet var ett

ögonblieks villa, men upprättelsen sträckte sig öfver ett

långt lif.

Afven det oregelbundna, intrasslade, svårlösta pro-

blem, som kallas människohjärtat, bar sin matematiska

formel. Afven dess gåtor kunna, med någon erfarenhet

187

UPPRATTELSEN

af karakterer, lynnen och tidsförhållanden, om icke

uträknas i siffror, dock afvecklas till en hög grad af

sannolikhet.

Åntag en tid i upplösning, ungefär som en vår i

början af April: drifvor af det förgångna, som ännu

icke dött ut, grässtrån af en sommar, som ännu ej blifvit

född. Antag ett hem med mycken kärlek och någon

svaghet, gammaldags enkelhet parad med en senare tids

ärelystnad. Åntag en ung person, på samma gång vek

och älskvärd, trotsig och svärmisk. Åntag smicker i

barndomen, beundran i ungdomen, en sällsynt skönhet,

ovanliga själsgåfvor, lifligt lynne och frihetstörstande,

själfrådigt sinnelag - allt detta instängdt inom den

trånga muren af små och inskränkta borgerliga för-

hållanden. Antag den omedvetna eller halfmedvetna

längtan inom en sådan örnunges bröst att en dag flyga

ut öfver muren, flyga emot solen, vinna ett högt mål

och bada i glänsande ljus. Antag en själ, som länge

söker sin jämlike och icke finner honom. Antag, att

plötsligt denne drömmarnes hjälte, denne så länge sökta

och aldrig funna jämlike står framför en utbredd famn,

ett klappande, stormande hjärta; att han erfar alldeles

samma intryck; att båda igenkänna i hvarandra det som

de båda saknat och båda behöfva, hälften af deras väsende,

fyllnaden af ett omätligt tomrum, och i samma ögonblick

de igenkänna hvarandra, känna de sig båda hela. Antag

slutligen, att denna känsla och detta igenkännande in-

träff at~ för den svagare och beroende hälften i en brytnings-

period, när familjens band tycktes upplösta, hemmet

föll i spillror och intet stöd fanns i närheten, som höll

den redan lyftade foten, det redan prisgifna hjärtat tillbaka

inom gränserna af en pligt - hvem vägar under alla

dessa förhållanden kasta den första stenen på Eva

188 HERTIGINNAN AF FINLAND

Merthen, om hennes beundrade hjälte sade till henne:

kom! och hon följde honom?

Ilade hon varit man, skulle hon gått hans bana;

hade han varit kvinna, skulle han gått hennes. Hvad

frågar det upprörda hjärtat vid detta val efter sedernas

hand eller människors dom?

Detta är failets tyngdlag, som upprepas i olika

former från släkte till släkte. Det är det ändliga, för-

svinnande ändamålet, som ställes öfver det högre, oändliga.

Men det sker icke ostraffadt. En dag kommer, när det

yttre band, hvilket den friborna människan söndersliter

och kastar af som en fjätter, visar sig vara ett inre

laghud, ett band för själarna - när den samhällets och

sedernas dom, som hon i villans ögonblick föraktar

och trotsar, visar sig vara hennes samvetes vittnesbörd.

Då öppnas hennes ögon, då står hon lösrvckt från den

Gud som hon glömt, den mänsklighet som hon föraktat,

och den inre väktare hvilken hon trodde för alltid

stum, men hvilken blott bidar sin stund för att tala och

straffa.

Vid ett sådant uppvaknande återstår endast ett val:

att stiga eller att sjunka. Det är uppror i människo-

anden: han måste förödmjuka sig eller förhärdas.

Vi återgå till berättelsen.

Eva Merthen hade gått som i drömmen till den

stund, när hon återsåg Isak Ålanus. Fosterbrodern,

hvilken älskade henne mer än en bror, förde hennes

minnen tillbaka till det förflutna, som hon förnekat och

öfvergifvit. Hon hade förgäfves velat skapa honom till

den hjälte hon sökte; men han var ädel och rätt-

tänkande, hon höll honom kär. Det fanns ett medel

att godtgöra hvad hon brutit mot honom. Hon räddade

hans lif, lika godt huru: var icke detta nog? Nej,

UPPRATTELSEN 189

det var icke nog. I den minut han upptäckte hvar

han befann sig - hos henne, och dock i en fiendes

högkvarter - var hvarje hand brustet mellan henne

och honom, mellan henne och ett förgånget lif. Han

föraktade henne, han öfvergaf henne i djupet af hennes

skam.

I detta förfärliga ögonblick stod den olyckliga ensam

i världen. För henne fanns ingenting mer, utom den

vaknande, omutlige väktaren, som nu började tala -

ingenting, icke ens den man som hon älskade och som

hon trott vara sitt allt.

Hon visste ej själf huru länge hon legat i hvil-

stolen med ansiktet betäckt af de fina, ringprydda hän-

derna. hon visste ej, att Karin gått genom rummet och

trott att hon sof. Men om bon gråtit eller sofvit, det

visste hon ej heller. Hon var som tillintetgjord.

Då öppnades dörren, Keith trädde in. Hon igen-

kände hans steg, men rörde sig icke.

- Ni mår icke väl? frågade han deltagande.

Hon svarade icke.

Han lösgjorde sakta en af hennes händer, tog den

i sin och satte sig bredvid henne.

- Mademoiselle - fortfor han, leende, på fran-

syska - jag har eröfrat ett konungarike och vill icke

åter förlora det. År det en fiende som infallit i mitt

rike, så säg mig hans namn, på det att jag må kunna

utmana och besegra honom!

Hon vände sig bort, och nu kände hon, att hon

grät. Hon älskade denne man så högt, och hon blygdes

därför.

- Ja, fortfor Keith lekfullt, jag ser nu, att det är en

fLende. Hvem han än må vara, han må heta migraine

eller jalousic, han är såld, han skall icke upplefva

190 HERTIGINNAN AF FINLAND

kvällen. Tror ni, att jag låter frånröfva mig min dyr-

baraste egendom?

- Öckså jag vet en dyrbar egendom, som jag

ej låter vän eller fiende frånröfva mig, svarade Eva,

fortfarande bortvänd. Det rann något npp som en in-

gifvelse i hennes själ och återgaf henne modet. Hon

grät icke mer.

- Nå vid Sankt Patrik, genmälde skotten, jag vill

se den röfvare, som vågar oroa er. Gäller det en lock

af ert sköna hår?

- Nej milord. Det gäller en kvinnas heder.

Generalen blef allvarsam. Han tyckte ej om svaret,

men det var icke första gången han hört ett djärft ord

från dessa vackra läppar.

- Hvad är det? frågade han. Hveln vågar tillfoga

er en oförrätt och ännu hoppas att lefva? Hvem vågar

skymfa den, som är allt för Keith?

-- Ni själf, milord.

Keith uppstod och gick några steg fram och åter i

rummet. Han var en ädling i tänkesätt, såsom en ädling

i börd men fältlifvet hade lärt honom att taga sådana

frågor lätt.

- Mademoiselle - sade han halft skämtande, halft

förebrående -# en krigare erbjuder er allt det som står

i hans makt, sin odelade kärlek, sin aktningsfulla till-

gifvenhet. Alla edra önskningar skola uppfyllas, så långt

han förmår. Mer kan han icke erbjuda. Begär ej det

lugna boet af en ströfvande falk, som ej vet om mor-

gonen hvar ban om aftonen söker ett fäste.

Eva hade uppstått. Hon vågade åter upplyfta sin

blick, hon var åter sig själf. I samma stund hon lärt

känna sitt fall och förstått, att hon ej kunde lefva utan

upprättelse, i samma stund var hon räddad.

UP PR ATTELSEN 191

- Ar det allt hvad ni har att säga mig, milord 2

- Nej, jag ber er, tag plats, jag har tusen saker

att säga er. Jag vill ej förolämpa er med att tala om

er skönhet och min kärlek. Uvartill skulle det tjena?

Ni vet det förut. Ni är ej den kvinna som matas

med sockergryn, oeh jag är icke nog ung att täfla med

dem som bjuda er sådana. Men tillät mig att säga er

livad Jakob Keith var, innan han såg er, och hvad han

skall blifva, om ni fortfarande är nog ädelmodig att

åtaga er hans uppfostran. Ö mademoiselle, jag har före

er känt endast en kvinna, som förenat alla sitt köns

älskvärda egenskaper med en mans kraftiga vilja och

en drottnings högsinthet. Det var min mor, lady Mary

Drummond, som härstammade från carlarne af Pertb,

en familj namnkunnig för sitt mod, sin trohet och sina

olyckor. Jag var ett barn, när jag förlorade henne,

men det är henne jag tackar för att jag ännu kan

högakta en kvinna. Hvarken hofven, slagfälten eller de

stora hufvudstäderna, där jag tillbragt största delen af

mitt lif, äro de rätta platserna för att lura sig uppskatta

en kvinnas värde. Det är sant, att vid tjugutvå års

ålder var jag engång förälskad i Paris... Men ni bör

mig icke"? ...

- Jag bör er, milord, till dess att ni behagar åter-

komma till det ämne, hvarom jag erinrat er.

- Jag försäkrar er, det var hvarken en prinsessa

af blodet eller ens en af dessa hundrade markisinnor,

på hvilkas klädningsfållar man trampar vid hvarje

steg i Paris. Det var en liten brunett af borgerlig

härkomst...

- Som jag, milord!

- Å, ni skämtar, voffc altessc! Kort sagdt,

hennes far hade den ofantligt viktiga förtroendeposten

192 HERTIGINNAN AF FINLAND

att vara konungens förste perukmakare. Hvilket icke

hindrade Suzanne Cabet att i mina ögon vara förtjusande.

Man föreslog mig vid denna tid att eröfra Sicilien åt

konungen af Spanien. Tror ni jag hade tid att lyssna

till ett så ärofullt anbud"? Nej, jag diktade romanser

vid min Suzannes fötter; jag var så galen i henne, att

jag kunnat gifta mig med henne.

- Ah!

- Ja, hvilka därskaper kan man ej begå vid två

och tjugu år! Lyckligtvis föll det henne icke in att

sätta min kärlek på ett så hårdt prof. I Paris lefver

man för dagen. Ingen af oss tänkte på framtiden, när

vi en dag råkade i tvist om en knäbund. Jag hade

gifvit henne en den täckaste lilla gascognare, knappt

större än en råtta, med ciseleradt halsband af silfver,

och ville kalla honom Bébé, men Suzanne hade fått i

sitt hufvud, att han skulle heta Jacques. Ni förstår, att

jag ej fann detta namn rätt passande . . . Suzanne var

en liten egensinnig fjolla, som bakom sina koketta lockar

å la régence dolde ett vanligt tomt litet flickhufvud.

Den ena repliken gaf den andra; slutet blef en rupture.

Det var nu för sent att eröfra Sicilien, jag inskeppade

mig i stället på en halsbrytande expedition till Skott-

land, men följden af denna obetydliga roman, hvarmed

jag annars icke skulle ha tröttat er, var lycklig för

mig. Jag hade fått nog af att leka med känslor och

tog mig sedan bättre till vara. Mcd undantag af furst-

innan Dolgoruki...

- En värdigare böjelse...

- Jag tviflar därpå. Dolgorukis voro år 1729 den

mäktigaste familjen i Ryssland. Den unge tsar Peter II

var förlofvad med en dotter till fältmarskalken Dolgoruki.

Denne allrådande magnat erbjöd mig sin brorsdotter till

VPPRÄT TELSEN 193

gemål, och jag tillstär, att jag ett ogonblick var frestad

att mottaga anbudet. Hon var skön, snillrik och äre-

Ivsten ... soni ni, mademoiselle.

- Öch furstinna, milord.

- Hvarför icke? En förbindelse med denna mäktiga

familj, en förvantskap med det kejserliga huset skulle

ha öppnat för mig den mest lysande bana i Ryssland,

såframt någon dödlig kan förutse en framtid i detta

land, där man i dag står vid tronens trappsteg och i

morgon kanhända försmäktar i Sibiriens ödemarker. Jag

tänkte verkligen på denna fördelaktiga förbindelse, när

jag en dag ville besöka furstinnan och mötte i vestibulen

en ung slafvinna, hvilken man bortförde halfnaken och

blödande af förfärliga gisselslag öfver de bara skuldrorna.

Jag frågade hvad den olyckliga förbrutit och erfor, att

hon sönderslagit en vas af kinesiskt porslin. Hon hade

blifvit afstraffad på furstinnans egen befallning och, jag

blygs att säga det, till någon del med hennes egen hand.

Ni förstår, att jag vände åter från vestibulen, och sedan

såg jag ej mer denna grymma kvinna. Det är ej nog

att vara skön, snillrik och ärelysten: man måste äfven

hafva ett hjärta.. . som ni, mademoiselle.

-- Har ni nu slutat, milord?

-- Ar ni redan trött att höra mig? Ack, made-

moiselle, om jag plågat er med dessa minnen af mina

dårskaper och mina frestelser, så är det blott för att ni

må förstå med hvilken rätt ni intagit en så ensam och

obestridd plats i en krigares hjärta. Öm jag älskat er

vid mina tjugu år, hvem hade då ansvarat för att jag

ännu skulle älskat ci" vid trettio eller fyrtio år? Öch

om ni varit en (lani af hög börd, en konungs eller cmi

kejsares anförvant, Imveum hade förvissat mig, att ni

ur - H. af Fini.

194 HERTIGINNAN AF FINLAND

ej bakom alla dessa hördens, snillets och skönhetens

företräden dolt ett grymt hjärta, som en# dag skulle

sönderslita mitt eget? Men jag är icke ung, och ni är

icke furstinna. Ni kan icke dölja er för mig bakom

någon mask, och jag, som pröfvat lifvet - jag, som af

själfva mina dårskaper hämtat en lärdom - jag har i

er funnit den enda kvinna som jag någonsin verkligt

älskat, utom min mor. Ni är för mig det högsta och

bästa i detta lif, utom äran, och äfven hon kan icke

vara eder rival, ty ni är (len enda kvinna som är mig

värdig. Tror ni mig un, om jag häger er, att jag

ej mera kan lefva utan er, att ingen annan än döden

skall åtskilja oss? Öeh tror ni det, mademoiselle

är det nog för er, att Jakob Keith gifver eder, i utbyte

mot sin lycka, en mans ord, en krigares aktning, sitt

hela återstående lif och sitt odelade hjärta... begär då

ingenting mer; jag har gifvit eder allt hvad jag kan

gifva eder.

Eva stod åter upp. Uvarje ord hade gått genom

hennes själ som glödande pilar. Hon kände, att inom

henne bodde en makt som förrådde henne och som

nästan oemotståndligt tvang henne att kasta sig till

denne mans bröst och säga: nej, nej, nej, det är nog,

jag begär ingenting mer! . . . Men så öfvermäktigt kvar-

stod ännu intrycket af hennes möte med Isak Ålanus,

att hon åter nedsänkte de redan utbredda armarna, dödade

det förrädiska hjärtats ord, som uppstego på hennes

läppar, och sade:

Ållt, utom ert namn, milord

Ja, sade Keith, kanske mera förnämt, än han

själf. visste eller ville (let. - Jag har bjudit er allt

bvad jag kan erbjuda. Mitt namn tillhör icke mig

ensam, det tillhör min familj.

UPPRÅTTELSEK 196

-. Ni har rätt, svarade Eva blerthen, du lika stolt

som . han själf. Ett namn . tillhör ej oss allena.. Ett

fläckadt namn kastar skugga på alla som bära det. Jag

vet ingen skillnad däri, milord, mellan den högste och

den lägste, spm vilja bära sitt namn med ära.

Keitb.s underläpp sköt fram om den öfra. Det var

ett egendomligt drag i hans släkt, såsom det säges vara

i Habsburgska huset.

- Mademoiselle - sado hon, med qtt försök au

smäle -. jag förstår edra känslor, om jag ock skullo

finna dem oberättigado af hvilken annan som helst, än

er.# Ni är född för en krona, och skulle naturens börds-

rätt vara erkänd, skulle hvarje annat namn än ett

kungligt vara för litet för er. Som det nu är, måste

vi böja oss för vår tids fördqmpr. Hvarför eftersträtva

ett namn, när ni äger i verkligheten alla dess förmåner?

Stora själar, som er, äro upphöjda öfver skenet

- Jag anser er själ, milord, vara jäinnbördig

med min.

- Godt Jag mottager mitt adelsdiplom af er,

såsom jag skulle ha mottagit det af Skottlands droti.

ning. Men i ett alseende är ni friare än jag. Er tar

har visserligen sagt mig, att ni härstammar frän gammal

böhmisk adel. Men ni bär icke, som jag, en ädlings

ansvar inför nio lordmarskalkar af Skottland i rätt

nedstigande led. Det är ett ansvar, som man ur. er

synpunkt kan. beklaga, men från hvilket jag icke kan

frigöra mig.

- Jag hör er, milord, och jag vore icke värdig on

man som ni, om jag längre ville tvista med er därom.

Värdes nu äfven höra mig med den godhet ni visat mig

alltfrån vårt första möte . i Pemar. Jag skall aldrig

förgäta i hela mitt lit, att ni hedrat mig med en stor

HERTIGINNAN AF FINLAND

mans kärlek. Jag har älskat er, såsom man endast kan

älska det stora, det ädla, det upphöjda i detta lit...

nej, afbryt mig icke, jag älskar er ännu, jag skall aldrig

till mina dagars ände upphöra att älska er! Men till.

höra er kan jag endast såsom er maka. Ack.., jag

har ett ögonblick glömt det.., jag dåraktiga har i min

~#ilIa trott, att för den man älskar kunde man, bordo

man uppoffra allt... världens omdöMe, de sinas tårar,

ända till hederns fordringar.., men jag bedrog mig,

milord, och jag skall ångra det, så länge jag leker. Nu

vet jag det... vredgas icke, min fosterbror har varit

mitt samvete. Jag har kunnat bära mycket, men hans

förakt har tillintetgiort mig. Jag kan icke leka som er

älskarinna, milord. Om ni eller jag kunna höja 085

ötver världens dom, sh kan hvarken ni älska mig eller

jag anda; så länge jag föraktar mig själt.

- Hvad? Denne usling, som jag benådat Il

- Ni har skänkt mig hans .lif; skänk mig än

en gäng hans förlåtelse! Sedan har jag en bön till

er för mig själt. Jag kan icke kvarstanna i Åbo; gif

mig er lejd att öfverresa till Sverige! Manus har

icke afrest ännu, han skall uppsöka ett fartyg och föra

mig dit, där ingen förebrår mig min villfarelse oe~...

min skam.

Den oförfärade krigaren, hvars mod aldrig svikit,

hvars hand aldrig darrat i dödsfarorna, kände för första

gången sin kind blekna. Han såg in i den älskades

mörka ögon. Om han där upptäckt den minsta skygga

blick, det obetydligaste spår af en hemlig tvekan, eller

ehs en enda förrädisk tår ~ ögonvrån, som skulle låtit

honom hoppas, att känslorna dock till sist skulle blifva

den upproriska viljan ötvermäktiga, så skulle han, den

tl"PH\1""IEIShlN 197

segerva ne, ej gifvit vika. Men nej, hon tvekade icke,

hon grät icke, hon dagtingade ej med sina känslor, hon

stod där så fast, så lugn, så bestämd, som endast en

stark själ kan stå, när det gäller ett val för lifvel.

Keith förstod, att hans svar skulle l)lifva afgörande titan

appell, och haii var besegrad.

-- Madcmo~selle, sade han, ni reser icke, ni stannar

kvar. Ilar jag ej sagt er, att jag eröfrat ett konungarike

och att jag ej ämnar låta någon fiende taga det från mig?

- Jag förstår er icke, milord.

-- Och ni tror, att jag skulle låta er resa, alt

jag skulle belöna er med landsflykt, fattigdom, ånger oeh

öfvcrgifvenhet för allt det solljus ni redan spridt och än

vidare skall sprida öfver mitt ensliga lif? Ni tror då

verkligen, att jag skulle kunna lcfva titan er och dö

utan er? Hvilket lif midt i krigets fasor! Hvilken död,

utan en tår på krigarens graf! Nej, mademoiselle, äran

bar varit Keiths ungdomsbrud, äran skall blilva hans

valkyria till det sista, men Eva Merthen skall blifva hans

maka.

Ett ord, ett enda litet, förklinganöc ord, huru katt

det så hastigt förändra allt? Denna lätta ljudvåg från

cii människas läppar, som så hastigt uppstår och

hastigt förgår denna svaga fläkt, som knappt förmår

sätta i rörelse aspens darrandc löf, huru kan den

splittra själarna som en åskvigg och åter förena dem

såsom två sammanflytande, böljande floder? Huru kan

detta enda ord fälla den starkaste och uppresa dcii

vaga st c, bryta uddar och spränga murar, utbreda snö

eller bloinstring öfvcr tlen korta minuten af ett människo-

lif, ja gå genom sekler och släkten att omskapa tide-

hvarfvcn?

I 98 nvuhioIxx\N AF HNL\XD

Så var (jet. Ett ord hade fällt den stoltaste roS

till marken såsom en vissnande höst; ett annat ord hade

öter upprest henne såsom en grönskande vår. Nu smalt

den starka flickan i tårar. Hon hade, utan att veta det,

fallit så djupt, och utan att mera hoppas det, vardt hon

upprättad.

15. Hertiginnan.

Från denna tid - slutet af April 1743 - uppträdde

Eva Merthen som general Keiths gemål. Elon började

att vid hvarje lämpligt tillfälle ersätta viborgaren såsom

generalens tolk vid de dagliga mottagningarna. Keith

vann behaget af hennes sällskap under tröttande göromål;

de besökande vunno en förespråkerska, som kände landet

och deltog för dess välgång. An kom en tjensteman i

sina ämbetsärenden; än en borgare soni klagade öfver

inkvarteringen; än en bonde, frän hvilken man tagit

hans sista häst till militärtransporterna; än en nödlidande

som begärde understöd; än en klagande som lidit öfver-

våld och fordrade rättvisa. Den nya tolken var icke ett

likgiltigt språkrör, såsom den förre; man märkte snart,

att hon hade inflytande och förstod att använda det.

Finde Eva i\lerthen engång tolkat nog fritt, när det gällde

en fosterbror, var hon nn desto mera samvetsgrann.

Elon hade varit faderns biträde vid uppsättandet af hans

ämbetsmemorialer, var icke okunnig i 1731 års lag och

företog sig nu att studera den närmare. Snart öfvertog

hon granskningen af de många böneskrifter, som dagligen

inkommo. Hon var klok och skarpsynt, deltagandé för

hvarje nöd, men äfven skicklig att genomskåda obilliga

200 IIRRTIGIXXAN AF flKLÅNP

klagomål. Man begynte få on hög tanke om hennes

öfverlägsna förstånd och ett stort förtroende till hennes

rättvisa. Hon blef den kommenderande fältherrens

öra och, genom hans dagliga förbindelse med general.

guvernören Campenhausen, den mest inflytelserika person

i landet Knappt en dag gick förbi, utan att man

erfor något märkbart spår af denna unga hand, som

så klokt, så varsamt och nå välgörande ingrep i det

eröfrade landets styrelse..

Ryktet om #hertiginnan» utbredde sig hastigt och

mottogs med en naturlig misstro. Adeln och borger-

skapet som begynt försona sig med den nya styrelse;

tjenstemännen, som voro tvungna att göra det, och de.

forne umgängesvännerna i Merthenska huset, hvilka så

skarpt fördömde felsteget - alla dessa harmades och

höjde axlarna. Mången öfverlade, om man numera

borde antaga generalens bjudningar, om man icke bords

krossa hans förmätna gunstling med tyngden af sitt

förakt

Dessa flygande opinioner nådde generalens öron,.och

han beslöt att afbryta deras udd. Det var numera en

hederssak för honom själf. Hans maka hade vägrat

kvarstanna under bördan af en falsk ställning, och han

hade lofvat bespara henne hvarje förödmjukelse.

En knut fanns ännu på denna trassliga tråd. En

fältherre måste rara varsam under brinnande krig.

Hans anseende och hans ställning bero på hvad frans-

mannen kallar prestige - en förutfattad mening om

hans oöfvervinnelighet För att herska, får han icke

själf . synas vara beherskad; för att segra får han icke

själf synas vara besegrad. Den stolte lorden kunde icke

i denna tidpunkt nedlåta sig till den nära nog löjliga

ställningen af en brudgum. Men han kunde alhugga

201

den gor(liska kiiutcn 1HC(l en krigares svärd, förklara

denna unga person för sin <#emål och sörja för alt hon

blef respekterad som sådan. 1-ton skulle icke visa sig

ovärdig denna utmärkelse.

Utan tvifvel låg däri ett nytt trots mot sederna.

Men Eva Merthen var klok oeh försakande nog att vänta.

hon hade en krigares ord, det var nog för henne. Hon

var hans trolofvade, ännu icke hans vigda hustru, men

hon skulle blifva det efter kriget.

Generalen inbjöd, såsom han ofta gjort under vintern,

en talrik krets af ortens förnämste. Få vågade uteblifva.

Gästerne kommo nyfikne och med föresats att taga sina

personer i akt. Men de afväpnades. De mottogos af

den nya värdinnan så lugnt, så enkelt och med en sa

anspråkslös värdighet, som hade hon i alla tider gjort

les hon neurs i ett förnämt hus. hlögheten syntes hos

henne medfödd. Jngen fruktan, ingen förlägenhet, långt

mindre ett försök att uppbära sin nya ställning med en

parvenys tillgjorda öfverlägsenhet. Klappade hennes hjärta

snabbare vid denna första fruktansvärda uppvisning, så

doldes dess slag under den svarta atlasklädningen. Man

hade åtminstone väntat sig finna den nya storheten i en

lysande toilett, men hon har sorgdräkten efter sin far,

och en solitär i bröstnålen var (lel enda synliga vittnet

om Keiths frikostighet.

Värden tog saken lika enkelt. Inga förklaringar.

ilfeine (em ch/in, wc fem mc, néq irije, alltefter det

språk han begagnade, mcd ett ord min hws/ev, men

ingen presentation. Han tog det som själifallet, och

gästern e måste, antingen de ville eller icke, med till-

börlig aktning rätta sig därefter. Endast den kommen-

derande fältherren i ett eröfradt land kan fordra att sa

fermt tagas på orden.

~O2 IIEItTIGINNÄN Al" PWNI~ANI>

Generalguvernören grefve Campenhauseb dröjde icke

att med sitt föredöme erinra de öfrige gläterne om deras

skyldighet. När man hörde honom med en hofmans

aktningsfulla uppmärksamhet kalla värdinnan milady,

förstodo friherrinnorna och hofrättsrådinnorna, att de

borde följa exemplet De, som icke ville förstå det,

nödgades medgifra, att pm där fattades något, icke vit

det en ladys person eller fulländade hållning. #Hertig-.

innan" vågade man ej nämna i denna krets; höra till"

hörde folkspråket. ..

Af Merthenska failailjen var endast Karin tillstädes,

meit af forna umgängesvånner flera. Att åter itå

gentemot ett förflutet lik minnen, med hvilkt man brutit?

- att icke nedlåta sig till en undskyllan och likvil icke

fötneka en gammal. vtnskap detta nr det svåraste

problemet af alla att lösa. Hvilken djup klyfta låg icke"

mellan det som varit och det som var! Men den unga

värdinnan löste äfven denna svåra uppgift med en

beundransvärd takt. Hon betraktade sig som åter-

kommen från en lång resa, när man med ett naturligt?

deltagsäde #gör sig underrättad om allt hvad fordom, i

en långt aflägsen tid, varit kärt och förtroget och som

man nu återser under nya~ förhållandet Hon kunde

icke hafva valt ett lyckligare sätt att afräpna miss-

troendet och försona harmen hos dem, som icke kunde

törgäta den forna borgeriiga flickan, deras véderlike,

hvilken skickelsen - de voro blott alltför böjde att säga

vanhedern - upphöjt till en ställning, så högt öfvér

deras. Det syntes dem, som hade lyckans skiften väl

mycket förändrat borgmästaren Merthens beundrade

dotter, men endast till hennes fördel. Hon hade varit

ttotsig och blifvit så förunderligt ödmjuk; hon hade

varit nyckfuli och blifvit så förvånande lugn. Allt det

11KR T I I IN NÅ IN 203

goda (te förr funnit hos henne det ömma, deltagande

hjärtat, det intagande behaget och det kloka lilla hufvudet

(let tyckte de sig igenkänna, men i en annan gestalt.

De trodde henne hafva (lansat på rosor in i hennes nya

ställning och visste icke, att hennes väg gått flfver skarpa

törnen, genom förtviflan och mörker.

Af aktning för värdinnans sorgdräkt dansade man

icke denna afton hos general Keith. Militärmusiken

underhöll gästerne med sina bravurstycken; en italiensk

virtuos från Petershurg sjöng romanser till cittra. De

unge officerarne underhöllo damerna med ordgåtor och

skämt. Fredsanderhandlarnes närvaro gaf de äldre i

sällskapet en osökt anledning att kannstöpa i politiken,

men om Hattar och Mössor var numera lika litet fråga,

som om Petersburgs intagande. Det gällde nu om

furstbiskopen af Lybeck, kronprinsen af Danmark eller

hertigen af Birkenfeld skulle blifva Sveriges tronföljare;

det gällde, i närmaste samband med detta val, om

Finland skulle blifva ryskt eller svenskt, helt eller

styckadL De ogenomskådliga underhandlarne själfva

voro honung och solsken. De hade placerats vid ett

spelbord: lejon röt mot lejon, Cedercreutz mot Ruman-

~off; räf lurpassade mot räf, von Noleken mot Luberas.

På förmiddagen hade dessa herrar spelat om kronor och

länder i Åbo rådhus; på aftonen fortforo de att lurpassa

oni en hand full guldmynt. Det ena kortspelet uppvägde

det andra: folken skulle i alla händelser betala dem båda.

Kvällen förgick. Keiths värdinna var presenterad

för Åbo och Finland. Hennes seger hade varit full-

ständig - utom på ett håll.

Åbo fanns en borgarefru, mer stolt än en hertiginna;

det var Eva Merthens gudmor, den forna sköna och

rika lagmanskan Björkegren, sedermera fru Heldt och nu

204 HERTIQJNNM< XV FINLA?«)

sedan två är änka. Hon var en bland dem som flydde

på hösten till Stockholm, men hade nu återvändt till

Äbo med första sjölägenhet. Denna stolta gudmor, som

mer än någon annan älskat, smiekrat och bortklemat

sin guddotter alltfrän barndomen, var nu den enda

som icke kunde förlåta henne. Hon vägrade att mottaga

Keitha inbjudning. Inga föreställningar af hennes vänner,

inga böner af Karin Merthen, som sändes att under-

handla, kunde förmå denna obevekliga fru att återse

guddottern. Hennes vrede var lika oböjlig nu, som

hennes kärlek förut varit svag.

- Jag har varit i mors ställe för Eva, sade hon

till den gråtande underhandlerskan. Hennes mor har

anförtrott henne i mitt beskydd, jag bär ansvaret för

hennes fel, och hon har vågat taga ett sådant steg,

utan att fråga mig!

-~ Men - invände rådmanskan Wechter, som ej

varit lika omedgörlig - syster var ju i Stockholm.

Eva kunde ej vada åker hafret, för att begära

system råd.

- Hon har lärt skrika, och bref går öfrer hat

och land.

- Huru var det, anmärkte rådmanskan spetaigt,

frågade syster farbror Hans till råds, när syster gömde

Heldten i valnötsskäpet?

- Jag hade frågat honom förut; det var andra

förhållanden, syster Wechterl Jag ämnar icke nedlåta

mig att mottaga generalens inbjudning.

Karin återvände med detta budskap.

- Välan, sade Keith leende, hon vill ej komma

till oss; vi måste då gå till henne.

Generalen med sin maka gjorde formliga viiiter hos

de förnämste i Åbo och mottogos med tillbörliga heden-

HERTIGINNAN 205

hetvgelser. Slutligen stannade hans praktfulla vagn med

ri(landle ordonnans framför fru Heidis port vid astranden.

Det hief allarm i huset. Den stolta frun vågade icke

hortvisa sådana gäster, och man kände ännu ej seden

att hänga vid dorren en lada för visitkort.

Den rika fru Heldt visade sig utstyrd i triun

efter nyaste Stockholmssnitt, mccl guldarmband, örhängeii

oeh hröstsmyeken, så grann och förnäm, som man

måste visa sig för att ställa en generalska i skuggan.

Ilon hade väntat sig möta Keiths gemål i hela. prakten af

en förmäten uppkornling och ville öfverhjuda henne i glans.

Detta befanns öfverflödigt. Hon såg sin forna favorit

i den enkla sorgdräkten, som pryddes af gudmoderns

dyrbara faddergåfva, agraffen, och fann henne lika

odmjuk, som hon själf, gudmoclern, var utmanande stolt.

Innan (len granna frun var heredd på ett så oerhördt

afsteg från rangens företräden, hade Eva höjt sitt vackra

Imufvud och kysst hennes hand.

- Min gemål sade generalen pa tyska har

önskat betyga sin vördnad och tillgifvenhet för sin barn-

loms beskyddarinna.

- Gudmor! sade Eva mccl den forna hjärtligheten

- får jag vara, som förr, ert lilla bortskämda harn"?

Och gudmodern val" dock icke af stål och granit.

Ilon hade öfverläst alla de uttryck af föroläi~~pad värdig-

et.t s~dant möte ~-oro lämpliga att förkrossa en hrottslig

tlvkting, och nu hade hon glömt dem alla. i sin för-

lägenhet fann hon intet l)assandle ord till svar, men hennes

armar utbredde sig af gammal vana mot tjuserskan,

som hon aldrig kunnat emotstå, Och i nästa ögonblick

låg Eva i hennes öppna famn.

206 HERTIGINNAN AF FINLANIJ

__- Stvgg~i, slvgga barn var dcl enda, som den

besegrade gudmodern förmådde framstamma.

Från denna tid blef fru Heldt sin guddotters varma

försvararinna, och då hennes ord var tongifvande bland

borgaremagnaternes familjer i Åbo, j ämnades, snarare an

man kunnat vänta, det upprorda vågsvall, som Eva

I"derthens flykt från hemmet förorsakat i hemortens

samtaiskretsar.

Privatskvallrct und anträngdes af krigsrykten och

fredsförhoppningar. Udda blef jämnt; man glömmer

mycket i krig, och man erfor alla dagar något lyckligt

spår af denna unga hands mäktiga inflytande. Innan kort

blef Eva Merthen det ombytliga folkets gunstling i högre

grad, än hon engång erfarit dess smädelser. »Hertig-

innan» hade börjat såsom ett smädenamn och förvand-

lades till en äretitel. Få hertiginnor ha varit så älskade,

så beundrade.

Hon bebodde nu fyra smakfullt inredda rum i

(~rubbska huset. Hon hade tid för allt, för statsangelägen-

heter, studier och böneskrifter från alla delar af landet.

Keiths tid var strängt upptagen. Hon arbetade vid hans

sida, hon befriade honom från allt som icke direkt angick

kriget, och besvarade i hans namn en del af de bref,

som anlände i hans frånvaro, liksom man icke i Peters-

burg hade någon aning om att inånget handbref

eller rapport på fransyska härr örde från generalens nya

handsekreterare. Hon var mycket välgörande. Samtida

berätta därom ett rörande drag. Åbo vimlade af nöd-

ställda flyktingar, och de medel Keith kunde anvisa till

(leras bistånd förslogo ej långt. Då pantsatte Eva

iMerthen hos cn jude den dyrbara agraif, som hon fått

af sin gudmoder, och hade den glädjen att blifva en

räddande ängel för många de mest nödhidande. Juden

fl ERT 1(4 INNAN 207

misstänkte likväl, att så dyrbara ii veler icke knn(le vara

ärligt förvärivade, och anmälde saken, i hopp om

belöning, hos Campenhausen, hvilken åter underrättade

Keith. Denne smålog; han kände agraffen, men för att

öfvertvga generalguvernören, lät han tillkalla fru Heidi,

som bäst kunde intyga snw-ckcts ursprung. Juden jagades

från staden, och hertiginnan varnades att inskränka sin

välgörenhet.

Snart afbrötos fredsuncierhandlingarna i Åbo pa ett

mindre behagligt sätt af kanonernas dån. Keith tog

befälet öfver en rysk eskader af 21 galerer vid Korpo

ström, slog tillbaka ett anfall af svenske amiralen Falkem

gren o ch seglade med sina galerer till Sottunga. Här

förenade sig med honom De Laev, hvilken mcd en

annan galerflotta lyckats smyga sig förbi svenska flottauu

vid Hangöudd. Det gällde nu Sveriges kuster; De Laev

kände dem, han hade 1719 och 1721 besökt dem med

värjan i ena och brandfacklan i andra handen.

Eva Merthen begagnade generalens frånvaro att

studera engelska språket, hvari Keith varit hennes förste

lärare. Hon satt en afton fördjupad i läsningen af

Miltons Förlorade Paradis, när en ordonnans räckte

henne ett bref från Keith, äfven detta på engelska. Det

var en väl vald läxa i de nya språkstudierna. Man

lägger ej från sig ett sådant bref oläst eller utan att

framleta dess mening i alla tankens smygvrår.

Det var ett raskt bref af en krigare i fält. I Ian

befann sig så väl, som det var möjligt utan sin y~ent1c-

/(ower (amarant); hade låtit hänga två marodörer, stått

fadder åt en fiskarepojke och gjort bekantskap mccl en

delikat fisk, som kallades nors. Hvad kriget angick,

hade han #ännu icke, sin gentle-flowec till ära, intagit

Stockholm, endast utbytt några ömbetsbetygelser med

2 O~ fIERTIGINNÅN XV FINLAND

~venSk8 e4adcrn vid Korpo ström. Det var ett obe-

tydligt morgonnöje, knappt vardt att omtala; han hade

lofvat sända henne ett byte, och han utbad sig att

få öfverlämna till henne en fånge såsom bevis på sin

ridderliga tillgifvenhet. Fången vore icke ovärdig den

äran att tjena som hennes ~ndrc slaf; han hadu styrt

sin brännare rnidt in bland Keiths galerer, i den be-

i~-ska flottan

römliga af sikten att antända och spränga

my yjentie-jtowers underdånige tjenare i luften. J)et

vore hennes fel, att detta ej lyckats. Hon hade gjort

sin hjälte så osårbar, att icke ens svartsjukans pilar mer

kunde nå honom.

Eva lät inkalla fången, och framför henne stod

\ieomte de Regnier, något blekare, något mindre elegant

än senast vid landshöfdingens hal, men lika språksam

och oförfärad, ehuru icke alldeles så frimodig, som när

Eva ville sända honom att intaga Kronstadt.

-~ Är det ni, vicomte?

Som ni ser. Öch ni, madame?

- Jag beklagar, att lyckan varit, er oblid.

Tvärtom. Jag har fått återse er.

Min gemål skrifver, att ni på ett ärofullt sätt

utmärkt er vid senaste sjöstrid, och han är ej van att

slösa med lof ord, anmärkte Eva, ej utan en lindrig

betoning af första orden.

Förlåt, madame; jag tänkte på det förflutna.

Jag tänkte på en underskön ung dam, som engång sade

till mig: kom tillbaka som prins Eugéne af Savojen, jag

begär intet mer! . . . Tror ni, att man kan höra sådlana

ord från sådana läppar och någonsin glömma dem?

För mig ha de varit min tanke om dagen, min dröm

om natten. Jag bar brunnit till aska af förtvitlan att

ej förmå lösa en sådan parol i detta eländliga krig,

I I I~1I~I"I~IN.\.\ N 209

men kunde jag väl lämna svenska flottan, så länge

hon stod rustad mot fienden och ännu hoppades

seger? Ö madame, jag har v~i~tat... och retirerat.

Andtligen skulle vi angripa, lamt och försiktigt, soni

alltid, och alltid med tanken på hvad riksdagsherrarnc

i Stockholm torde säga därom. Man kunde missWckas,

man kunde riskera sitt hufvud . . . det fanns exempel

Monsieu,, sade jag till amiral Falkengren, gif mig én

brännare! Han betänkte sig något: brännaren kunde gå

förlorad; han kunde ställas till ansvar därför, men med

mitt hufvud var det icke så farligt. Jag fick hvacF

jag begärde, fick några frivillige och styrde rakt pa

den galer, som förde general Keith. Ja, förlåt mig,

madame! Vi hade ej ankrat nog långt från Abo, för

att ej ryktet om en förbindelse .. . kort sagdt, jag ville

spränga Keith i luften. . . hvarför skulle han äga allt

och jag intet?

Det var er rätt som fiende, och han har icke

därför mindre erkänt er tapperhet.

- Förlåt mig; om jag lyckats, skulle jag beredt

er en sorg, och det ville jag icke. Men jag tänkte~ då

som alltid, på dessa brännande ord, som engång sadés

mig af.. . en, som icke mer skall säga mig dem.

Ar ni säker därpå? Förblif alltid trogen er

pligt och en krigares ära! Jag har ingenting att för-

låta er. Och dessutom har ni icke lyckats.

- Nej. Mellan mig och galeren låg ett grund,

som jag icke kände. Brännaren törnade mot grundet

och brann ned som en oskyldig f~rverkeripjes, under

hurrarop från de ryska galererna. Vi hade att välja

mellan lågorna, hafvet och fiendens kulor . . . Jag

dödade icke Keith, därför är jag hans fånge. -

14. - H. af Fint.

210 IIEIITiOIXNAN .W FIXLANI>

- Nej, ~#icomte, ni fir icke hans, ni är nain fånge.

Han har lofvat mig det första byte han hoppades rinna

i kriget,, och detta byte är ni.

- Er inge, madame? Därtill behöfdes inga. ka-

isoner. Ni vet, att...

# Jag vet, att ni är en fransman, vicomte, alltså

en ädling, och att ni icke skall missbruka er fångenskap

till att säga mig hvad jag icke mer önskar höra af er.

Då nu krigalyckan ställt er till min disposition och jag

för ögonblicket äger att bestämma ert öde, torde ni

tillåta mig fråga er hvad ni själf önskar. Det skall för

mig vara ett nöje att söka göra er fångenskap så kort

och så litet besvärlig som möjligt.

# . . Ni är alltför god. Gif mig åter din brännare,

som jag förlorat - sänd mig med den till Sottunga

skär, där jag hör att ryska flottan nu skall ligga

för ankar - gif mig en klar dag, en frisk storm,.ett

hat utan grund mellan mig och min fiende! Se där

hvad jag önskar, madame. Det är icke sannolikt, itt

k:andra gången skall lyckas bättre än första gången,

men det är sannolikt, att jag ej för andra gången

skall sändas till er som ett segerbyte för: Keiths triuzbf.

vagn. Behandla mig för öfrigt hur ni behagär; jag har

intet, att tillägga.

Vicomte, ni skall behandlas som en tapper

fiende.

r~- Jag ansåg mig icke som ert lands fiende,

madame! genmälde fransmannen kallt och aMga~de-sig

méd. en stolt bugning. # . .

Det var en :väl måttad pil ett djupt, Itt ~årttade,

qtt oläkligt. stygn. Hon, hide kallat sitt lands försvarare

fiende och sitt lands fiende sint gemål... .. . ..#r

16. Freden.

F I"~1~ hösten I 742 innehade ryssarne hela Finland

intill och med Uleåborg. Endast i högsta norden

försökte ströfkårer under Frendenfelt och Stefan Löfving

göra fienden motstånd. De vunno några mindre fram-

gangar, fnnno föga medhåll hos folket, skingrades och

försvunno.

Den 19 Maj 1743 hade fredsunderhandlingarna i

Åbo hunnit så långt, att kejsarinnan Elisabet ville åter-

lämna Finland, med undantag af Nylands och Kymmene-

gårds distrikt, därest biskopen af Lybeek, Adolf Fredrik

af Iiolstein-Gottorp, blefve vald till Sveriges tronföljare.

Den i Juni medgaf kejsarinnan att utbyta Nyland mot

Savolaks och svenska Karelen. Den 15 Juni hade man,

under växlande kurirer, löften och hotelser, kommit så

långt, att Ryssland ville återlämna allt, utom Kymmene-

gårds distrikt, Nyslott och en dithörande sträcka af

Saimens stränder. Den 20 Juni inmarseherade i Stock-

holm de upproriske (lalkarlarne och fordrade danske

kronprinsens x-al till tronföljare, hvilket val skulle inne-

burit Finlands förlust. Den 22 Juni kväfdes detta

uppror med kartescher på Norrmalmstorg. Den 23

Juni valdes Adolf Fredrik till tronföljare. Den 29 Juni

212 IIERTIOINNAN AF FiNLAND

utväxlades fredspreliminärerna i Åbo, och den 7 Augusti

undertecknades fredstraktaten, hvilken i hufvudsak stad -

tästade Nystads fred af är 1721, dock att Sverige

attradde åt Ryssland sist ofvannämnda områden af östrn

Vi ni and med Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott

samt erhöll mot öster den mest orimliga, sönderhackade

och oförsvarade gräns som det någon tid innehaft.

Sådan var änden på en krigisk parad, där man.

byggt allt på en motståndares svaghet och intet på egen

kraft - där man börjat med trots, fortsatt med flykt

och slutat med kif; ett tappadt falskt spel; i stället för

segern och äran nederlaget och skymfen; i stället för

landvinning förlust; i stället för uppror i Petersburg

uppror i Stockholm; i stället för afgörandet öfver

Rysslands tron dess afgörande öfver Sveriges. Man

förlåter en krigare, om han räknar på lyckan; man

förlåter en yngling, om han ställer för sig det djärfvastc

mål; men man förlåter icke en statsman, när han bygger

korthus i luften. Ack, det finns korthus, bubblor,

(irömmar, som kunna vara sublima, glänsande luftslott,

sköna hägringar, i hvilka en stor tanke eller en ädel

känsla likasom famla efter en kropp. Här fanns ingen-

ting sådant; hjälteryktet och stormaktstankarna, som

under ett annat tidehvarf kunnat elda ett folk till lysande

bragder, hade förlorat sin spännkraf~ och förkolnat till

fåfänga. Allt var ihåligt, söndrigt, sniket; ett lyckans

hasardspel, där man kastade tärning om makten;

sjytusslade kort, bedrog sina fiender, hedrog sina vänner

och insatte med störa åthäfvor en kopparslant, i afsikt

att vinna milliorter. Hade man än vunnit allt hvad den

djärfvaste väntan förespeglade; hade man ~yekats om-

göra historjen och hejda den växande ösTra lavinen i

dé~ rullande fart från Ural öfve~ Europas slätter; hade

FREDEN 213

man~ lyckats.. förinta Peter I:s skapelse :och .å±erfåm

karolinernes första segrar - hvar funnos de min, som

skulle .uppbära Gustaf II Adolfs och Carlamnes verk?

Folk kunna förlamas och äterfi ungdomakraft; gränser

kunna förändras, välden nyfödas, riken ombildas; men

döda tidehvarf kunna icke mer väckas till lit. Hvarje

tid miste skapa sin egen storhet icke lefva på före-

gångares vejk, icke äflas att mana skuggor ur grafrarna.

Det träd, som har fädernejorden att tacka för sin rot

och många, längesedan vissnade somrar för stam och

grenar, måste dock i hvarje årsakif te .nyskapa löf,

blommor och frukt ur en ny tids luft. Försök. att

bekläda dess grenar med de. gulnade lölven fr4t. en

förgången blomatring, och se hvad det blifrer!

Sveriges suveräna folk och. maktägande städer

glömde sin egen andel i# rikets. missöde och ropade

hämnd öfrer krigets anstiftare. ilvar funnos de? .Hvilka

yoro de? Man pekade. på den ene..och andre - ntur-

ligtvis män af Hattepartiet, Men det befann att Hattamnp

#sjäifve.: skreko högre. än alla andra på de. skyldiges

ansvar, för Svea hQfrätt. Skyldige måste ju finnas, och

.hvilka offer hpfra i någon tid. varit mera tacknämliga

för en fikunnig folkmassa, än olycklige fältherrar? . Så

hände sig, att Gyllenborg, Tessin och öfrige hMtechefer

behöllo hufrud och makt, men Buddenlirocka skuidlösa

.hnfvud föll den 16. Juli och Lewenb.s~upts svaga hjässa

böjdes den 4 Augusti för bödelns lila,

Finland hade ingen skuld i krigets utbrott, men

kunde icke fri4ga sig frän allt ansvarför dess oly9kliga

utgång. Det var icke. mer samma Finlaz~d, som 1656

undq. ex> tapprare Lewsnhaupt så modigt jagat. på flykten

en inbrytande fiende. Det hade blödt mycket under

dean .Mtiosex år, det i!ade vayit öfrorgitvot i en lång,

214 HERTIGINNAN AF FINLAND

förfärande kamp på lif och död, härjadt, förtrampadi,

förtvifladt, döende. Nu var det trött, kände sig rotlöst

och hoppades intet af framtiden. Det förblef likgiltigt,

rörde sig icke, försvarade sig jeke, lät kriget gå öfver

sina dalar och moar sä som det gick och tröstade sig

mccl att landet nu behandlades mänskligt. Annu hade

dess folk icke lärt att tro på sig själf, och utan en

sådan tro kan väl ett folk strida, när det föres till

segern, men icke resa sig, när det skymfas af neder-

laget.

Kriget kallades i Vinland »lilla ofreden» till skillnad

ifrån den >~stora». I Österbotten var detta folkminne

sedan kändt under namn af »dragonåren». Landet hade

lidit af transporter, inkvartering, kontributionér och flykt;

enstaka fall af öfvervåld saknades icke, men jämförelsen

med det förra kriget mildrade skuggorna. Att Finland

behandlades af den ryska styrelsen såsom en varaktig

eröfring, följaktligen med afsikt att upprätthålla, icke

förstöra dess välstånd, är redan bekant.

Om alltså freden ej mottogs med samma förtjusning,

som slutet på förra förhärjande krig, så var den dock

alltid välkommen, sådan den var. I Abo firades freds-

slutet med utomordentliga högtidligheter. Samtida berätta

härom, att det afkunnades under pukors och trumpeters

klang, med klingande musik och ljungande styckeskott.

Om aftonen var hela staden illuminerad. General Luberas

lät på väggen af hofrättshuset, där han bodde, upp-

hänga en ofantlig tafla, på hvilken man såg tvenne mot

hvarandra sträckta händer, öfverallt med ljus i vacker

ordning besatta, och därunder stod: Pwx et Actcrniui"

focdvs, »fred och evigt förbund>. Ljusen brunno hela

natten. »Om morgonen säger berättaren - sågs

taflan i allt öfrigt oskadd, allenast ett ljus hade bränt

FREDEN 215

hokstafven Ac i ordet Åeternum, så att man läste: Pax

et ternum ~icdus, som gaf på devisen en hel annan

mening och gjorde hos mången en hjärteknyck.

På Åbo torg var upprcst en ofantligt stor pyramid,

bestående af hvetebrödssemlor. Därinvid stod ett ovanligt

stort bord, betäckt med duktyg, och på detta bord upp-

lades en enda rätt, men en som dugde. På Puolala-

backen var nämligen uppgjord en eldbrasa, och på denna

stektes en stor, fet och välgödd oxe, hel och hållen

begjuten med smör. Så snart oxen blifvit stekt, drogs

han af ryska soldater på en släde till torget under

högljudda hurrarop och uppställdes på bordet, så stor

han var, med förgyllda horn och svansen liggande ostekt

bredvid. Rundtomkring var ett garnityr af stekta ankor

med förgyllda näbbar.

Folket svärmade jublande kring denna kolossala

anrättning, hvars doft förspordes öfver hela torget; men

man glömde icke heller att besöka exeellensen Ceder-

creutz boning vid domkyrkan, ungefär vid nuvarande

Frenekellska tomten, hvarest vin rann ut genom ett

fint rör och uppfångades i mössor och käri af den

törstiga folkhopen.

Undertiden var en lysande hal hos general Keith,

till hvilken höga och låga vidt omkring voro inbjudna.

Då, säger en annan samtida, försakade värdinnan, den

sköna Eva Merthen, för en stund dansens nöjen och

satte sig vid det öppna fönstret, där hon lät frambära

en fjärdingssäck fylld med silfverrublar, hvilka bon

utkastade bland den jublande folkmassan, som hälsade

henne lik en drottning med de mest entusiastiska

glädjerop.

Detta glada sorl varade flera timmar, dö på ett

~ifvet tecken furst l}umänzoffs kock sprang upp på en

216 IIEI{TIf~INNAN AF FINLAND

stege till bordkanten oeh skar den stekta oxen i tusen

stycken, i det han tillika fyrdelade ankorna, hvarefter

hela kalaset, bröd och stek, gafs till sköfling åt folk-

massan. Där ville visserligen ingen vara den siste: det

var ett skrik och ett täflande om de bästa bitarna, soni

var lustigt att åskåda, och emedan det var kungjordt,

att den som lyekades behålla oxeus svans skulle få en

extra premie, blef om den ett sådant brottande, att en

karl, som lyckats eröfra den dyrbara trofén, ej såg

någon annan utväg att få behålla den, än att springa ut

till medjan i Åura å.

Åbo fick vid denna tid likasom nytt lif och en

ovanlig rörlighet. Från alla håll strömmade flyktingarne

tillbaka; vid alla stränder var ett vimmel af båtar, som

förde skaror af förrymde landsmän tillbaka till fädernes-

landet. Där såg man hela familjer med glädjetårar

hälsande hemmets älskade strand; och när de åter med

barn och husfolk satte sin #fot på de välbekanta gatorna,

betraktade de hvarje port, hvarje hus, hvarje träd, man

kunde säga hvarje gatsten så noga, som ville de riktigt

öfvertyga sig att allt ännu fanns kvar oförändradt och

völbehållet. Man hade väl sagt dem förut, att fienden

framfarit skonsamt och mildt; men några förstörda gator,

några plundrade hus och ihjälslagna människor väntade

d~ dock att få se. De sågo det ej, allt var sig likt,

förutom här och där en främmande guldsmidd officer,

eller en trupp soldater, som gick att aflösa vakterna.

Vid hvarjc steg möttes gamla bekanta, som aldrig väntat

mera få återse hvarandra; genom hela staden gick ett

sorl af fröjd, ett jubel af återseende; de öde husen

befolkades ånyo, tvenne år af ångest voro i en hast

förgätna. Så utan alla spår hade de dock ej förgått:

här och där en skin grad familj, en rninerad förmögenhet,

FR EDEN 217

en af andra bortträngd tjenstenian bevarade minnet af

den sorgfulla tid som varit och nu förgått.

Strax efter fredsslutet begvntc ryska arniéa rusta

sig till aftåg, för att utrymma landet. General Keith,

som hade att sörja för både armén och galererna, var

strängt sysselsatt. Hans myndighet i landet hade upphört

dc /vic, men fortfor dc facto. Ånnu i sista stunden

strömmade till honom ansökningar af alla slag och från

alla håll; han hade ingen tid öfrig för dem: de gingo

alla genom Eva Merthen. Hon fördubblade sina an-

strängningar, och aldrig hade hennes ädla hjärta visat

sig i en vackrare dager, än just denna sista tid.

Det dröjde likväl med aftåget, och innan det blef

en verklighet, kom på hösten den oväntade befallningen

till general Keith, att med 3Ö galerer och .1 I ,ÖÖÖ man

gå öfver till Sverige. Danmark hotade med krig, och

svenska regeringen hade begärt Rysslands väpnade

bistånd. Först i Oktober blefvo trupperna i ordning till

öfverresan. Förgäfves invände cheferne, att köld och

storm skulle minera expeditionen. Keith lät dem upp-

sätta sina betänkligheter skriftligen, men stack deras

anföranden olästa i fickan och gaf befallning till uppbrott.

Kölden blef ganska stark, men hafvet frös icke, och

öfverresan bl ef kort. Denna demonstration var tillräcklig

att afskräcka Danmark, och de ryska trupperna, som af

motvindar hindrades att afgå till Skåne, förlades i vinter-

kvarter i de närmast Stockholm liggande landskapen.

Generalen själf logerade i hufvudstaden i egenskap af

rysk ambassadör och öfverhopades med hedersbetygelser

af konungen och hofvet. Till nyåret 1744 erhöll han

af konungen en dyrbar guldvärja och vid sin afresa

#från Stockholm påföljande midsommar tronföljarens

.l)orllatt samt 2,ÖÖÖ (lukater,

218 hERTIGINNAN AF FINLAND

I Februari år 1714, när isarna byggt en bro öfver

Ålands haf, besökte Eva Merthen sin gemål i Stockholm.

Hennes rykte hade föregått henne; hela den svenska

hufvudstaden brann af nyfikenhet att få se denna Fin-

lands skyddsängel, hvars skönhet, klokhet och ädelmod

man sedan ett år så mycket hört omtalas. Rang och

etikett tilläto icke, att en borgmästares dotter presen-

terades vid ett hof, där dottern af ett riksråd, grefvinnan

Hessenstein, med långt mindre personliga företräden

mottog en smickrande hyllning, men ingenting hindrade

Stockholms förnäma kretsar att besöka den ryske am-

bassadören och hans maka i deras bostad. Keith tålde

ingen sidvördnad mot sin gentle-flower. Månget pudradt

aristokratiskt hufvud böjde sig för denna hertiginna utan

rang, som tycktes född för högheten och uppbar sin

farliga ställning med ett så värdigt lugn. Hon hvarken

sökte eller fruktade denna hyllning af hennes ovanliga

egenskaper; endast mängdens nyfikna blickar plågade

henne, hvarför hon ständigt åkte i täckt ekipage. Folk-

hopar trängdes vid hennes port och begärde att få se

henne såsom en kunglig person. Hon undandrog sig

dessa ärebetygelser, hvilka så lätt kunde blandas med

förödmjukelser. Det blef, man vet ej huru, bekant, att

hon en söndag skulle besöka gudstjensten i Stockholms

storkvrka. Hon hoppades där förblifva okänd på en

bortskymd läktare. Förgäfvcs. Allas blickar sökte läk-

taren, och med möda lyckades en adjutant, som ledsagat

henne, bana väg till ekipaget genom de täta lederna af

nyfikne på torget.

Eva Merthen återvände till Åbo och mottogs där

mcd föga mindre hedersbetygelser, än en född hertiginna.

Åbo var åter det gamla Åbo, med undantag af hvad det

lidit och lärt under kriget ; dess flyktingar hade återvändt.

FREDEN 219

dess gamle biskop mössade ön en gång vid domkvrkans

högaltare, dess akademi disputerade latin, dess lands-

höfdiiig styrde, dess bofrätt uppsökte sina daninflga

protokoller, dess återväi idai icie t~enste mäi kitvades in ed

nykomlingarne, hvilka den ryska styrelsen insatt i deras

ställe, och dess borgare införde krigets clebet i balans

mot dess eredit. tiertiginnan fann mycket soni förr

och dock mycket nytt. hon var icke blott erkänd,

hon var beundrad alla hus och alla hjärtan stodo

öppna för henne. Hon kunde än en gäng - och för

sista gången använda sitt inflytande till sin födelse-

stads gagn.

Keiths mission i Finland var slutad. Han hade

inträngt i detta land som fiende och eröfrare; han

lämnade det som en vän och bcskyddare. Afund och

intriger af vicekanslern Bestuscheff i förbund med det

gammalryska partiet väntade honom i Petersburg. Han

kom, fick företräde hos kejsarinnan och sönderslet

med en krigares öppna frimodighet intrigernas snaror.

Herskarinnans ynnest, förduhhlad atlöning, en dyrbar

hedersvärja, Åndreas-orden, den högsta i Ryssland, och

slutligen ett landtgods i Liffland voro de kejserliga nåde-

bevis, som Keith mottog efter sitt fälttåg i Finland. Att

han mottagit dem liknöjd, är icke sannolikt. Men allt

låter förmoda, att han högre nppskattat ett folks till-

gifvenhet. Hans krigareära berodde icke af kejserlig

ynnest, den förblef i nåd eller onåd hans egen-

dom, men att vinna ett folk med mildhet och rättvisa,

det är mer än Andreas-orden, det är eklöf i lagrarna,

oeh ingen sann hjälte kan vara likgiltig för denna

utmärkelse.

Det var sommaren I 7 i-4. Keith hade seglat från

Stockholm till Petersburg, och snart blef bekant, att

220 IIERTIGLNNAN AF FINLAND

hans hertiginna skulle följa bonom. Den aktning och

den erkänsla man ej kunde visa fältherren slösades nu

i dubbelt mått på hans maka. Höga och låga täflade

att visa henne sin tillgifvenhet; man trängdes kring

henne, hvar hon visade sig, för att än en gäng se hennes

blida drag, än en gäng trycka hennes välgörande hand

eller uppfånga en sista blick från dessa sköna ögon,

dem ingen af hennes samtida sedan kunde förgäta. Abo

hade ingen tidning, som då kunnat meddela de verser

och tal, för hvilka hon var ett föremål i afskedets

dagar; men det berättas, att en deputation af magistraten

tackade henne i stadens namn för allt hvad Keith, allt

hvad hon själf gjort för att mildra krigets olyckor.

Den långa raden af Eva Merthens afskedsbesök

förde henne slutligen till fru Heldt. Hon hade medfört

en dyrbar gåfva åt byar och en af de fyra döttrarna,

och den äldsta af dem, den tolfåriga Hedvig, profvade

förlägen sitt nya guldarmband, när modern frågade, om

Eva ännu mindes prinsessan Törnrosa.

-- Människan spår och Gud rår, svarade Eva.

-~ Det är sant. Men du minns, att Valborg

äfven förutspått åt dig en hög ålder. Betrakta nu

Hedvig. Valborg har förutsagt, att hon skall lefva

längre än dii.

Därtill behöfs ingen spådomskonst; 1-ledvig är nio

är yngre än jag. Det var en tid, när jag önskade dö

ung. Numera ställer jag lifvets mått under Guds vilja.

Det är icke afundsvärdt att öfverlefva sig själf och allt

bvad man haft kärt på jorden.

- Men om man är lycklig och älskad, som du,

~eli får behålla allt till det sista . . . Du, som fått allt,

har du ännu en önskan ouppfylld, när dii lämnar din

födelseort?

1nE1)I~N 221

Ack, gudmor, om sälilieten någonsin här pa

jorden vore fullkomlig, så vore hon ingen sällhet mer.

Den lyckligaste vore icke lycklig, om han ej kunde

hoppas att blifva ännu lyckligare.

Hedvig, sade fru Heldt, gå med barnen till

gungan!

Hedvig gick med en lång blick på den beundrade

hertiginnan. Hon hade gärna önskat veta hvad där ännu

kunde fattas i en så afundsvärd lycka.

- Vi äro nu ensamma, yttrade gudmodern ömt.

Öm du ännu hyser en ouppfylld önskan, så förtro den

åt mig! Jag har lofvat din mor, att vara för dig i

hennes ställe, när hon ej mera finns till.

Eva teg.

Fru Heldt begvnte att räkna på fingrarna.

- Låt oss, sade hon, uttänka allt hvad goda och

förståndiga människor - jag talar icke om andra -

betrakta som önskvärdt i lifvet. Först Guds välsignelse

och ett godt samvete.

Jag beder därom.

För det andra hälsa ... därnäst ungdom, skönhet,

förstånd ... därnäst ett rikeligt bröd som äfven räcker

att dela åt andra.. . l~ärlek...

Eva nickade.

Hvar var jag? För det åttonde således kärlek

af dem man älskar, tillgifvenhet, tacksamhet af kända

och okända, hundrade och tusende . . . Hvad mer?

# Aktning.

- Aktning, ja. Förtalet har tystnat hvero är mera

aktad i Åbo, än du?

En suck.

- Hvad? Du suckar? Har någon varit nog låg

att förolämpa dig? #

222 IKRRTIOINNAN AF FINLAND

- Nej. Men räkna ej mer!

# - ilvarför icke? För det ~onde... makt att göra

godt. Nu räcka ej fingrarna längre. Är det något mer?

Jag hoppas du icke räknar fätängelig ära. Men jag

lic glömt något, vilL börja på nytt Ett godt hj~...

En lång ~m~d... Medgif, min älskling, att du är

Törnrosa!

# - Gudmor, låt oss icke tala om hjärtan fulla af

brist och en framtid, där ingen vet om han lelver i

morgon. Jag känner mig ovärdig alla de gätvér Gud

har gifvit mig. Men om ni ägde allt hvad ni nu i~pp-

räknat och mera därtill, och det dock funnes tre, icke

mindre än tre, hvilka varit er kära och .likaso~n inflitade

i ert förflutna lit, och om alla dessa tre, skulle: afsky

och förakta er... skulle ni då kunna vara lycklig?

.-- Men Eva, det är icke möjligt! Missförstånd

kunna . uppstå mellan de bästa ~~~kor... 4;. minns

huru .söbdrigt det var en tid mellan oss. Det hqr.sin

tid, det klarnar, det göres åter godt. Hyser jag i»er

något groll mot dig?

Rya ville icke utsäga lurad hon väl insåg, att hennes

gudmor, fru Hcldt, tillhörde de gri~ndg lynnen, hvilka

lä« retas och lä« blifra goda igen, medan djq~re

karakterer behålla intrycken länge och endast för starka

motbevis ändra sin öfrertygelse. Henne hjärta var

likväl för fullt i afakedets ögonblick, för att icke låta

en svallvåg ur sitt innersta flöda ölver till en väninna,

som älskade henne, om hon ock icke förstpd henne.

Hon återtog:

- Aldrig, gudmor, skall jag förgäta er godhet mot

mig~ När såg ni mina fel, då jag var barn?. När

förlät ni dem. icke, då jag blef fullvuxen? Jag kan ju

ej begära, att alla skola visa mig samma ,.mdseende.

223

IflI1t>EN

Fag har känt en man me(l en konnogs själ i en tjenares

ödmjuka skepnad; en stor profet, som Herren utsändt i

en fördärfvad tid och livars röst förklingat ohörd i dagens

oljud. . . han har älskat mig, och han vägrar mig nu

sin förlåtelse! . . . Jag har känt en yngling med hjärta

af guld, den trognaste, den tillgifnaste, (len bäste af

människor; han har velat gifva sitt lif för mig, och nu

föraktar han mig! . . . Slutligen har jag ägt en vän och

förtrogen alltfrån min spädaste barndom; bon har älskat

mig mer än sina egna barn, ja, med en så öfverdrifven

och afgndisk kärlek, att hon velat gifva för mig icke

blott sitt lif, utan sin eviga salighet . . . äfven hon har

förskjntit mig. Och ni anser mig odeladt lycklig, ni

Frågar mig, om jag ännu har något öfrigt att önska!

Fru Heldt slog af förvåning ihop sina händer.

- Ilvad i alla dagar är det du säger? Skulle

verkligen biskopen ha nekat dig gå till skrift? Att han

ej skäms, den gamle, afsigkomne Fahlenius! Var obe-

kymra d, jag skall tala med diakonus, han skall säga

biskopen sanningen, diakonus kan sjunga ut. . Nå, den

andre, kan jag förstå, är notarien Skogsman, som alltid

sprang dig i hälarna och förstod att så väl ställa sig in

hos din far. Det förundrar mig, Eva, att en så för-

ståndig person som du kan bry sig om hvad en sådan

vindflöjel pratar vid sidan af munnen. Hvem menar du

med den tredje? Ar det Valborg?

- Ja.

- Människan äi~ ju halftokig efter sin sjukdom.

Gå till henne, om du ändtligen vill se henne god igen.

Jag tänker, att du visar henne för mycken ära.

-- Hon vägrar att se mig. Hon säger sig vilja

hellre dö . Har ni någon underrättelse från Isak

Alanus?

224

HERTIGINNAN AF FiNLANI)

Icke sedan han i höst~s lät prästviga sig och

förordnades till adjunkt långt borta i Osterbotten.

Stackars Isak! ... Jag är nu# tvungen att tänka

på afresan. Farväl, gudmor. An en gäng tack för

många års godhet. Minns ni ett löfte, som ni begärde af

mig, när jag var sju år gammal?

Hvilket löfte?

När Valborg spådde mig en lång lifstid, bad ni

mig bedja ca bön på er graf efter sjuttio år. Hedvig

står er närmare och lefver längre än jag; men jag vill

icke afsäga mig att ihågkomma er. Lefver jag till den

bestämda tiden, skall jag knäböja bredvid Hedvig och

än en gång minnas er. Lef lycklig! Farväl..

- Nej, din like, Eva, finns ej på vida jorden.

Farväl!

17. Botgörerskan.

Merthen bortsände sin vagn och begaf sig till

114 fots att uppsöka diakonus Elg. Hon ville icke

framträda för denne man som hertiginna, utan som bot-

görerska.

Syster Paulina mottog henne med en förlägen

nigning.

- Mathias är icke hemma, han är ute på sjukbesök.

- Tillåter ni, att jag väntar?

- Var så god, tag plats.

- Jag reser i morgon till min man i Petersburg

och kan icke lämna Åbo, utan att tacka diakonus och

er för den vänskap ni fordom bevisat en stackars dår.

aktig flicka.

Syster Paulina rodnade och teg. Hvad skulle hon

svara?

- Huru må mina kära små vänner Josu och Maju?

fortfor Eva efter en stunds tystnad.

- Jag tackar så mycket, de växa ur sina kläder

och ha nu börjat gå i skola hos moster Pontin.

- Var god och lämna dem ett litet minne från

mig. Det är blott ett par psalmböcker... Men ni bo

icke på Laimi i sommar?

15. - if uf Fini.

226 HERTIGINNAN AF FINLAND

- Mathias bar varit upptagen af skriftskolan och

andra göromål. Vi flytta ej ut förrän i mediet af Juli.

- Jag minns Laimi den kvällen, när ni mottog de

mänga flyktingarne och tröstade dem, som ni tröstar

alla. Där livila många välsignelser öfver Laimis stränder.

Tiderna skifta, vi gå bort, och äfven eder lugna fristad

skall engång bebos af andra invånare. Men då skola

vågorna slå, som förr, mot klippan vid udden - vinden

skall susa, som förr, i de mörka granarna, och då skall

den gamle fiskaren vid rodret säga till sin son vid

bomseglet: här är Laimi, här bodde fordom en Guds

man, som nämndes af folket de fattiges Elias.

- Människors minne är så kort, sade Paulina rörd.

- Det är lyckligtvis kort, ty det skulle annars

samla i sig för många lidanden. Men läsa vi om en

annan värld, att våra gärningar följa oss efter, hvarför

kunna vi ej hoppas, att kommande tider bevara någon

hågkomst af det bästa som vår tid lämnat åt dem i arf?

Stenen faller ned i det lugna hafvet och ses icke mer,

men ringarna vidga sig långt kring den plats, där han

sjönk under vattnet. När äfven ringarna upphört och

det stora, blanka lugnet utbreder sig öfver hafsdjupen,

då slutar tiden, evigheten begynner, men Gud minns den

plats, där stenen föll.

- Ja, Gud vet, att vi äro onyttige tjenare.

- Öfta, fortfor Eva, har jag tänkt på er brors

predikan den söndag när kriget förkunnades. Öm han

prisat konungen eller riksstyrelsen, skulle man sedan

förhånat hans ord. Öm han lofsjungit kriget, skulle

man nu kalla honom en lögnaktig profet. Men han

lofsjöng den evige konungen och Hans rikes eviga fred:

detta kan ingen håna eller förgäta; det ordet går med

sanningens makt genom tider och skiften. Bland åhö-

BOTGORERSKAN 227

rarne i kyrkan fanns kanske dä en ung student, som

skall blifva er brors efterträdare och föra hans ord till

ännu ofödda släkten. Eller fanns där en mor, som lärde

sina barn dessa ord, när hon hemkom frän kyrkan, och

så grodde orden för kommande tider. En dag strör ut

sina frön öfver hundrade år; en försvinnande man kastar

sitt förklingande ord långt in i en framtid, som ej kan

beräknas. Det är någonting stort, att på detta sätt tala

till släkten och sekler. Det är Guds kraft, som talat

genom apostlarne och talar ännu med hans sändebuds

tunga.

Öm syster Paulina i sitt hjärtas enfald ej kunde

uppfatta seklernas måttstock, så förstod hon desto bättre,

att den unga kvinna, hvilken hon en gång älskat och

två gånger fruktat, talade med vördnad om hennes bror,

och denna sträng gaf alltid ett genljud. Hon kände sig

blidkad, hon betänkte inom sig, om hon ej borde bjuda

sin gäst en förfriskning af Laimis förträffliga hallonsylt,

när i detsamma diakonus HIg trädde in.

Han var icke förändrad, hufvudet kanske något

tankfullare böjdt, pannan måhända litet mera fårad, men

kinderna icke blekare än förr, den djupa, milda blicken

lika genomträngande, såsom ville den alltid utforska

själarnas botten.

Han hade icke väntat detta besök, blef förvånad

stående och hälsade kallt.

- Fru Keith kommer för att säga dig farväl,

sade syster Paulina, något sväfvande på de första

orden.

- Jag har icke den äran att känna någon fru

med detta namn, svarade diakonus strängt.

Eva Merthen, den oförfärade, hade bleknat emot sin

vilja. Hellre än att stå inför denne man, hade hon än

228 HERTIGINNAN AF FINLAND

en gäng velat intäga i Åbo i spetsen för en fientlig

armé. Hon hade dock uppsökt honom, hon hade beslutit

att vara ödmjuk och tåla hvarje förebråelse, men denna

skymf upprörde henne. Hon beherskade sig med hela

kraften af sin energiska vilja och sade:

- Icke ens världslig lag dömer någon ohörd. Jag

är ert skriftebarn och vädjar till den dom, som är öfver

världens.

- Gå, Paulina! sade diakonus.

Paulina gick.

- Hvad har mitt förlorade skriftebarn att säga

mig? År det ett farväl till synden, var trefaldt väl-

kommen! År det ett fortfarande trots mot gudomlig

och mänsklig lag, gå hellre till någon annan! Gå till

hofsmickrarne, gå till människotjenarne; de behöfva

ej sökas långt. Den Herre jag tjenar tål ingen synda-

tjenst.

- Den Herre ni tjenar har sagt till en kvinna:

livar äro dina anklagare? Icke heller dömer jag dig.

- Ja. Öch därefter har han tillagt: gå, och synda

icke härefter!

- Vill ni höra mig? Vill ni ännu vara för mig

hvad ni fordom var?

- Jag vill vara ditt samvete. Tala!

- Så vet då, att jag varit trotsig och blifvit djupt

förödmjukad. Jag har gått i en dröm och vaknat därur.

Jag har trott mig vara klok och funnit mig vara en

dåre. Ålla synder ha bott i mitt ostadiga hjärta, de bo

där ännu, och jag får ingen ro. Gud har slösat på mig

sina gåfvor, världen har ömsom smädat och prisat mig,

mången har ansett mig för den lyckligaste bland dödliga,

och det har funnits ögonblick, när jag själf trott mig

vara det. Men framför er står en fattig, förkrossad

BOTGÖRERSKAN 229

kvinna, som jämför sig själf med henne, hvilken ingen

anklagare fann. Ni kan icke döma den, som eder

Mästare icke har dömt.

- Kom icke till mig såsom du kommer till din

Herre och Gud. Jag är en syndare, som du, och min

dom är intet. Försona dig med Guds lag, som dn brutit

hemligt och uppenbart.

- Uppenbart, icke hemligt. Skrymteri är min afsky.

Allt hvad jag felat, det har jag felat inför allt folk, där

är intet fördoldt. Frän första stunden har jag stälL

såsom på en skådebricka, midt i dagens ljus och synlig

för alla.

Det är sant, jag känner dig, du kan icke

skrymta. Men har du betänkt, att själfva denna sanning

i ditt väsende, som jag icke vill förebrå dig, varit ett

förkasteligt föredöme? Vet du icke huru en konung i

denna fördärfvade tid har föregålt med sina laster

otaliga undersåtar? Öch du, hvilken de kalla hertig-

innan, du, hvilken stått så synlig för alla, som du rätt

säger, på skådebrickan, har du icke betänkt, att hvarje

olaglig eller brottslig förbindelse hädanefter skall finna

en ursäkt i ditt exempel? Svagheten skall säga: jag är

icke bättre än hon. Brottet skall säga: jag är icke

sämre än hon. Du skymfar offentligt sederna, och du

gör dig en ära af vanäran.

- Jag skall försvinna, svarade botgörerskan djupt

nedslagen. Hon stod som en anklagad inför sin sittande

domare. Han visade den beundrade hertiginnan icke ens

så mycken uppmärksamhet, att han skulle bjudit henne

en stol.

- Märk väl - fortfor den obeveklige domaren -

att jag icke tadlar brottets uppriktighet, endast dess

230 HERTIGINNAN AF FINLAND

följder. Men är du ock uppriktig emot dig själf? Har

dii ransakat ditt hjärta, att det icke bedrager dig?

- Jag har sagt er, att jag gätt i en dröm och

vaknat. Tänk icke för lågt om mig! Ni har åberopat

gudomlig och mänsklig lag. När jag uppreste mig mot

människostadgar, trodde jag mig lyda den högre, gudom-

liga lag som förenar själarna. Hade jag dårats af en

vanlig passion, skulle jag valt en yngre man. Hade jag

sökt rikedom eller yttre fördelar, så minns, att sådana

erbjudits mig redan förut. Jag sökte en stor själ, och,

när jag funnit honom, glömde jag allt, för att tillhöra

honom.

- Så stolt, så stolt öfver själfva sitt fall! Förstår

du då icke än, att ditt hjärta hedragit dig? Hvad är

stort? Det som försakar sig själf, ty det skall upphöjas.

Hvad är litet? Det som upphöjer sig själf, ty det skall

förnedras. Hvad är ära? Det som strider, blöder eller

segrar för lifvets högsta ändamål. Hvad är sken? Det

som strider, obekymradt om ändamålet, för människors

pris. Din Keith är en legoknekt, emedan han strider

för skenet, och du själf är liten, emedan du sökt upp-

höjelsen.

- Jag vill icke tvista med er om en uppfattning,

som ligger utom en själasörjares synkrets, inföll nu

botgörerskan med en stark frestelse till uppror. - Jag

har icke sökt upphöjelsen, jag har sökt det upphöjda.

Ni kan, från er ståndpunkt, förakta krigaren, när han

försvarar ett anfallet rike, eller hans hjälterykte, när

det vunnits med ett helt lifs uppoffringar. Men om ni

kallar det ett tomt sken att upprätta ett eröfradt land

med mildhet och rättvisa, så utstryker ni mänskligheten

ur historien, och detta kan ej vara Guds mening.

BOTGORERSKAN 231

- Historien, sade Elg, är för mig endast en i

människovärid en uppenbarad världsplan, hvars syfte är

Guds rikes utbredning i kamp mot syndens rike. Jag

tillmäter mig ej att utgrunda hvilka redskap eller hvilka

skiekelser Gud kan finna för godt att begagna för detta

ändamål. Men för att återkomma till dig, hvad begär du

af mig? Kommer du till mig som mitt fordom älskade

skriftebarn, eller kommer du till- mig som hertiginnan af

Finland?

- Jag kommer till er - sade Eva, glömmande

upproret, men ännu med ett höghetsdrag, som proteste-

rade mot den skymf, hvilken kunde ligga fördold i titeln

- jag kommer till er i afskedets stund med en tack

och två böner. En tack ur mitt bjärtas djup för allt

hvad ni varit för mig i mitt förflutna lif: den lärare,

som jag vördat och älskat mer än någon annan; den

ende uppriktige vän, som aldrig skytt att säga mig mina

många fel; den man, som först ingifvit mig upphöjda

tankar - jag ville säga stora tankar, men ni erkänner

det icke - om Gud och mänskligheten; den man, till

hvilken jag alltfrån min barndom och med ett barns

beundran sett upp såsom till det högsta och ädlaste jag

då kände på jorden. Ö, min lärare, ni som själf hämtat

er lärdom ur den eviga sanningen, ni vet icke hvilken

skatt för lifx-et ett sådant föredöme och en sådan under-

visning utsår i ett barns känsliga hjärta. Har jag varit

er ovärdig - ack, jag vet och jag bekänner med sorg,

att jag är det ännu blott alltför mycket - så förlåt

mig! Har jag gått vilse på andra vägar, än där ni velat

föra mig, och kanske beredt er mycken smärta, förlåt

mig! Öch står jag ännu fläckad inför edra blickar, som

äro så stränga blott för att de stråla af Guds heliga

kärlek, så förlåt mig, förlåt mig! Betänk, att det är ni

232 HERTIGINNAN AF FINLAND

själf, som har ingifvit mig någonting af er egen andes

höghet, och om jag famlat efter ovissa mäl, dem ni ej

kan godkänna, så är det dock ni, som först har lärt

mig att förakta det låga och söka det högsta. Döm

mig icke, fördöm mig icke! När jag lämnar mitt

fädernesland och allt som fordom varit mig kärt, låt

mig icke lämna det med den tanken att ni föraktar mig!

Hon talade så varmt, hennes sköna ögon betraktade

honom med en så bedjande tårglans, hon vädjade så

oemotståndligt till en aldrig fullt nedtystad förrädare i

den stränge botpredikantens eget hjärta, att han behöfde

allt sitt mod, för att ej svikta i frestelsen. Han vände

sig bort, för att icke röja sin svaghet, och svarade med

låg röst:

- Bed Gud förlåta dig, såsom jag förlåter dig,

olyckliga barn!

- Tack. Ni har beviljat min första bön. Visa

mig vägen till Guds förlåtelse!

- Gå till din frälsare. Synda icke härefter. Bryt

din förbindelse. Afsäg dig den kärlek, som kyrkan ej

helgat. Återse icke mer den man, som du ej har rätt

att tillhöra. Kvarstanna i ditt land, och fruktar du

Åbo, så vill jag bereda dig en fristad i någon aflägsen

prästgård.

- Jag är beredd att lyda ert första råd. De senare

kan jag ej följa. Det är omöjligt.

- Du dagtingar med ditt samvete?

- Jag dagtingar icke, jag lyder. Men på ett annat

sätt än ni föreställer er. Tillåter ni mig att nämna min

andra och sista bön?

- Jag tillåter intet på andra villkor, än att bryta

med det som varit. Ingen kan tjena två herrar. Mellan

Guds rike och synden finns ingen medelväg.

BOTGORERSKAN 233

Icke ens ängern, nåden och... godtgörelsen?

- Det är ingen medelväg, det är vägen till Krisli

kors. Beträd den, och du är räddad.

- Jag skall gå denna väg. Öch ni, som anvisat

dess början, skall äfven leda mig till dess slut.

- Förklara dig tydligare!

Eva berättade resultatet af sitt samtal med Keith;

att hon godkänt 9hans betänkligheter angående tidpunkten

och att deras förening nu, när kriget var slutadt, snart

skulle helgas af kyrkans välsignelse. Hon stod, såsom

hon under hela denna smärtsamma bikt stått, med böjdt

hufvud inför hjärteransakaren; men nu öfverväldigades

hon af rörelse, böjde ett knä och sade med bedj ande röst:

-- Min lärare, min domare och min tröstare, blif

den som förenar Keith och hans maka! Ingen kan så

som ni besegla förlåtelsen af mitt felsteg; ingen på vida

jorden kan så som ni nedkalla välsignelsen öfver två,

dem Gud förenat och dem människor ej kunna skilja mer.

Hon väntade på svar.

Men diakonus Elg betänkte sig länge. Kanske låg

i hennes sista ord ännu en omedveten kvarlefva af

trots. Kanske rörde sig ännu den gamle förrädaren inom

botpredikantens eget bröst och bestraffade honom med

synd, på det att han icke måtte förhäfva sig öfver sin

rättfärdighet inför en synderska. Falska, försåtliga

människohjärta, fullt af svek! Han, den rättfärdige,

tillslöt sina ögon för den beundrade hertiginnan, men

han kunde ej undgå att se vid sina fötter den sköna unga

kvinnan i tårar - hon, som kunnat vara hans och nu

bad honom välsigna sitt förbund med en annan!

- Jag skall viga dig -- svarade han ändtligen,

efter en hård strid med sig själf - men blott på

det villkor, att det sker offentligt i Åbo. Kyrkan och

234 HERTIGINNAN AF FINLAND

församlingen, hvilka du offentligt har förolämpat, fordra

en offentlig upprättelse.

Den bedjande hppstod. Hon hade återvunnit sitt

lugn och förklarade saktmodigt, att hon ville nnderkasta

sig denna fordran, så vidt det berodde af henne, men

hon måste lyda sin herre och man.

- Öch jag säger dig ätertog diakonus med en

hos honom sällsynt häftighet, hvari syndens människa

än en gång uppreste sig inom gudsmannens bröst -

och jag säger dig, att den Herre du framför alla andra

måste lyda och tjena, han fordrar af dig ett offentligt

vittnesbörd. Bort det, att förargelsen skulle yfvas i dagens

ljus och upprättelsen dölja sig bakom en okänd förlåt.

Min lärare, sade Eva sorgset, vill ni säga mig

farväl med ett halft löfte och ett halft hjärta? Får jag

ej resa med er hela förlåtelse?

- Farväl, Eva Merthen! Bryt helt med det för-

gångna, och allt är helt!

- Jag går: Fattig har jag kommit till eder, fattig

vänder jag åter. Ni, de fattiges Elias, ni som heder för

alla, bed äfven för mig, som aldrig skall upphöra att

älska, tacka och välsigna eder! Farväl!

18. Af skedet.

Syster Paulina hade suttit med sin stickstrumpa i

rummet utanför broderns. Dörren var, kanske af

en händelse, icke fullt tillstängd; hon kunde utan olofligt

lyssnande uppfatta en del af samtalet därinne, och hvad

syster Paulina icke uppfattade, det gissade hon. När

deras gäst gått, sade hon till sin bror:

- År du ledsen, Mathias?

- Nej ... ja. Jag vet icke. Det är stundom tungt

att göra sin pligt.

- Ack ja. Du bär många själars börda. Men du

förstår också att lätta den, som en Guds apostel. Du

frågar icke efter höghet och rikedom, du säger åt alla

sanningens ord. När världen bugar sig för sina afgudar

och låter svart vara hvitt, då visar du på Guds ord och

säger: bedrag dig icke, det är synd! ilvarför skall dii

vara ledsen, Mathias? Du kände ju dig så lycklig i

går. Öch allt hvad du gör, det gör du af kärlek. Ingen

kan älska och trösta som du. Ingen förtjenar som dii

att själf vara lycklig.

- Du är blind, Paulina. Låt mig vara, det är

ofrid inom mig. Jag har biktat en synderska, och jag

236 HERTIGINNAN AF FINLAND

är icke bättre än hon. Sämre är jag; .. . hon har

ingenting dolt.

- Du säger något. Du har då en förunderlig gåfva

att se rakt genom människor. Jag undrade hvad det

månde vara, som alltid dragit mig till Eva Merthen,

fastän jag haft så stor orsak att frukta och afsky henne.

Det måste vara för att hon är så genomsanufärdig. År

det icke besynnerligt, att sådana fel, som andra göra

sig all möda att dölja, dem röjer hon uppenbart inför

allt folk? Det förekommer mig, som vore hon bättre

än sitt rykte. Hvad tror du"?

Hennes rykte"? Har dii icke hört huru alla

prisa henne?

- Icke du, Mathias. Du lät henne stå, tror jag.

Du krusade icke, du, för den mäktiga hertiginnan. Du

nämnde, tror jag, ej ens ett ord om det som skedde i

går. Men skall hon icke, när hon erfar det, anse din

tystnad som ett bevis på förakt?

- Hon får veta det af Anna. Samvetet räknar

ingen släktskap.

- Nej, icke ditt samvete. Du aktar aldrig

personen, du håller fast vid Guds rätt. Öm din högra

hand är dig till förargelse, vore du i stånd att hugga

den af. Och om du håller fast vid Guds rätt, så

vet jag, att du också håller fast vid Guds nåd. Ar du

alldeles säker på, att du också varit barmhärtig mot

Eva Merthen?

- Hvad menar du?

Å, just ingenting; sådant förstår du mycket

bättre. Jag tyckte mig endast höra, att du vägrade

viga henne.

-- Jag vägrade viga henne i hemlighet eller på

annan ort. Jag ville, att det skulle ske offentligt i Åbo.

AFSKEDET 237

Inser du icke, att det är nödvändigt, efter allt hvad

här skett?

- Naturligtvis. Du har allt skäl att göra ett sådant

förbehåll. Jag tänkte blott på ett ordspråk, som brukas i

krig. Världslig vishet är ju intet annat än dårskap för Gud.

- Hvilket ordspråk?

- Åt en flyende fiende skall man bygga gyllene

bryggor.

- Det vill säga: öfver en flyende synd skall man

kasta en gyllene täckmantel.

- Nej, de sjuttio uttolkare skulle säga: för en

flyende synd skall man lätta och icke försvåra bättringens

återväg. Säg mig, hvilket är bättre: att vigas annor-

städes än i Åbo, eller ej vigas alls?

Diakonus Elg gick med häftiga steg fram och åter

i rummet. Det sjöd och det brusade inom honom;

den gamle förrädaren uppreste sig i hans hjärta som ett

rytande lejon, men David, gudsmannen, reste sig likaså

och brottades med lejonet i en väldig, af inga dödliga

blickar skådad kamp. När lejonet ändtligen låg slaget

till marken, aftorkade diakonus en svettpärla från sin

panna, nickade åt sin änglagoda, praktiska syster, fattade

pennan och skref:

»Till Eva Merthen.

Sänd mig ett bud närhelst och hvarhelst dii be-

liöfver mig. Öm Gud vill, skall jag komma.

M. E.»

Medau hau skref dessa ord, stod hon, till hvilken

de voro skrifna, utanför Valborgs dörr i syskonen

238 HERTIGINNAN AF FINLAND

Merthens bostad. Den gamla barndomsvännen var mycket

förändrad. Hennes ännu för två är sedan svarta hår

hade blifvit snöhvitt, hennes hy pergament, hennes gestalt

en mumies, och eldgaffeln i hennes långa, raka rygg

hade kroknat. Men så mycken kraft fanns ännu kvar

i dessa muskler af järn, så mycken glöd glimmade än

i askan af dessa bistra ögon, att Valborg förmådde

tillbomma sin dörr inifrån, när hennes forna älskling

ville inträda i den lilla låga kammaren bredvid gårdens

folkstuga.

Hon var en af dem som icke kunna förlåta. Hon

liknade en spelare, hvilken satt lifvets hela lycka och

mål på ett kort och tappat. Hon hade i sjutton år

insatt hela sitt kapital af kärlek på ett barn, en

jungfru, en prinsessa, en afgud, och när denna insats

svek henne, var det slut med Valborg. Afgudatjenslen

slutar alltid så. Efter tillbedjan skräck, efter skräck

förtviflan.

- Valborg, jag måste se dig, jag reser bort! ropade

Eva Merthen till henne utanför dörren.

När Valborg igenkände denna förr så kära röst,

tillstoppade hon sina öron med ull, af fruktan att ej

kunna motstå dess böner.

- Jag kommer för sista gången i lifvet att säga

dig farväl, fortfor Eva bedjande.

Intet svar.

- Jag kommer för att bedja dig om förlåtelse och

för att tacka dig för all din kärlek.

Intet svar.

Hon måste gå ohörd. Hon skulle bortskänkt allt

kvad människorna kalla lycka allt, utom sin makes

kärlek - för att se denna låga dörr öppnas, och hon

måste gå ohörd.

239

AFSKEDET

Vid det att hon gick, mötte henne ett bud med de

tvä raderna frän Mathias Elg. Det var balsam öfver

två djupa, smärtsamma sår. Hon kysste brefvet.

Hennes äldsta syster Ånna frågade hvad det var,

som så upprörde henne. Eva visade henne brefvet. Nu,

som alltid, hade hon intet att dölja.

- Ar det om?... Ånna vågade ej sluta sin dar-

rande fråga.

- Öm min vigsel, ja! svarade systern.

Anna föll henne om halsen och grät så strida, så

ljufva tårar, som när ett berg af länge förtegad sorg

lyftes bort från en älskande systers hjärta.

Öch har han icke sagt dig något mer? frågade

Anna, sedan hennes första lyckliga känsla fått luft i

tårarna.

Vi talade blott om mig. Ö, han var sträng mot

mig, men jag hade ju icke bättre förtjent! Hvad är det

mer, som han skulle ha sagt?

- Således intet om mig?

- Öm dig?... Anna.., gå icke i mina fotspår!

- Jag ämnade just berätta det för dig, hviskade

Anna, utan att låtsa märka sin systers förskräckelse. -

Han var ju här i går hela eftermiddagen.

- Elg?

- Mathias Elg, diakonus. Han går ju ofta hos

oss, han har ju varit vår andre far. I går satt han så

länge, att syster Paulina slutligen blef orolig och kom

att söka honom. Jag märkte väl, att han hade något

på hjärtat, men anade ingenting, förrän syster Paulina

sade: Mathias kan tala om allt, men ej om sig själf;

jag är då nödd och tvungen att tala för honom. Kort

sagdt, Anna, han begär, att du blifver hans hustru. Nu

är det sagdt, sade syster Paulina.

240 HERTIGINNAN AF FINLAND

Eva stod darrande af förvåning.

- Hans hustru! Lyckliga Anna! Gud vare lofvad.

Hans hustru, du! Ja, hvem är honom mera värdig

än du, du fromma, du trogna, du ödmjuka syster -

du, som ensam bland oss kan hans egen stora konst

att försaka dig själf! Du hans hustru... afundsvärda!

Öch när jag tänker på hvad jag skulle ha varit i ditt

ställe, om Valborg lyckats i sin envisa plan.., nej, Anna,

Gud finner dock alltid de bästa råd. Nu är det godt,

nu är det vist och beståndande så, ty vi hafva ingenting

gjort därför. När vi vilja tränga os~ in i Guds råd-

kammare, komma vi åstad endast ofärd och dårskap...

Men att han icke nämnde ett ord åt mig. . . att han

kunde så djupt förakta mig!

- Läs om hans bref!

Eva läste det korta brefvet ännu engång. Hon

läste: néirhelst och kvarheist. . Nej, så skrifver man

icke till den man föraktar. Han skall komma!

Det var sista aftonen före afresan. De fader- och

moderiösa syskonen hade slutit sig allt närmare till

hvarandra. Lyckobarnet, sorgebarnet huru man tog

det - skulle nu lämna den förtrogna kretsen för alltid.

Hon hade medfört afskedsgåfvor åt alla, hon kände de

sista band brista, som ännu förenade henne med barn-

doms- och ungdomsminnena...

Följande morgon stannade vagnen utanför syskonens

port, för att afhämta Karin, som skulle åtfölja sin syster

till Petersburg. Annu engång tryckte Eva syskonens

händer, när hon kastade en blick mot gafveln af folk-

stugan och varseblef, att ett fönster stod öppet. Det

var Valborgs kammare. Den gamla stod i fönstret och

betraktade afresan. Eva utbredde sina armar, hon trodde

sig se, att Valborg grät.

AFSKEDET 241

- Gå nu till henne! hviskade Ånna.

Eva sprang ur vagnen och snart hade hon slagit

sina armar kring den skugga, som ännu fanns kvar af

hennes barndoms vårderska, hennes ungdoms beskyddar-

mna. Dörren var icke mera tillbommad, ingen ull i

öronen, ingen is i det förvissnade hjärtat. Åfskeds-

stunden hade sprängt alla bom mar, och för kärleken

smälter den hårdaste is.

Det var ett kort, ett stumt afsked, där endast

tårarna talade sitt vältaliga språk, såsom de talat i

alla tider. När den sista skymten af vagnen försvann

bakom hörnet, såg man Valborgs hvita hufvud sjunka ned

mot fönsterbrädet. Tre dagar därefter fanns hon ej mer.

Vagnen åkte genom folkfyllda gator, förbi många

tårfyllda ögon, svängda hattar och viftande näsdukar

ned till bryggan vid Aura, där en slup väntade, för att

föra hertiginnan till den vimpelprydda galeren Ischora,

kapten Van der Brooken. Fången från den 8 September

1742 mottogs nu som en drottning; kanonerna saluterade,

matroserna mannade rå, den styfve gamle holländaren

mottog vid kommandobryggan den väntade med militärisk

honnör.

Likasom ett eko af denna hedersbetygelse hördes i

samma stund en trumhvirfvel från stranden. Gamle

Mikku hade armbågat sig fram till bryggan vid Wechters

klädesfabrik; han hade uppvaktat vid hvarje nykomlings

kristning i Merthenska huset; han ville nu uppvakta

äfven när dess sorgebarn sade farväl. Ett par ovana

tårar trillade utför den gamle karolinens fårade kinder

och vätte trumskinnet. Pinnarna voro uppstudsiga, de

vägrade göra tjenst; en gosse erbjöd sig att vikariera

i tjensten, men Mikku knuffade honom förargad åt sidan.

Trumma skulle han nu, om det också vore för sista

IG. - II. af Fini.

242 HERTIGINNAN AF FINLAND

gången. Och Sammu understod sig att skratta - den

döfstumme Sammu, hvilken gubben upptagit som ett

arf efter Valborg och mot alla naturens lagar ville göra

till trumslagare

Ankaret hittades, seglen hissades, årorna grepo

med långa händer i Auras grumliga bölja, den tunga

galeren begynte glida nedåt strömmen. Då uppstod

åter, såsom på flyktens dag, ett böljande sorl bland

de tusende åskådarne . . . icke mer det förfärande

ropet: Ryssarne komma! - ryssarnes tid var åter

förbi för fyra och sextio år framåt - men de bort-

förde från Åbo det skönaste byte de fört från

Finland.., detta land, som aldrig hade födt en konunga-

dotter, men födt hennes vederlike. Folket förstod detta

... det grät icke, det jublade icke, det förbannade

icke; det sorl, som gick öfver torgen, broarna, strän-

derna, bryggorna, när galeren Ischora flöt utför ström-

men, var blandadt af många utrop och känslor

nyfikenhet, undran, saknad, högljudda välönskningar och

tysta välsignelser.

Eva Merthen lämnade Åbo, för att endast en gång

i lifvet återse födelsebygden. Det var femtiosex år

därefter, när det adertonde seklet, i hvilket hon lefvat,

skref sin slutsiffra i tidernas bok. Hon dröjde då

endast en dag, hon kom att hålla ett löfte till sin

gudmor, fru Heldt, som länge hvilat med många

seklers döde under domkyrkans stengolf. Två gamla

kvinnor, skuggor af en förgången tid, knäböjde då på

Heldtska familjegrafven. Den ena var Eva Merthen,

den andra var Hedvig Heldt. De hade båda öfver-

lefvat sin samtid, och de skulle ännu lefva mer än ett

årtionde in i ett annat sekel.

19. Sextiosju är framåt.

K eiths hus i Petersburg var en mötespiats för allt

hvad den nya ryska hufvudstaden då hade snillrikt

och lysande. Utom den ryktbare skottens landsmän, af

hvilka icke få ingått i rysk tjenst, såg man där hvarje

resande utlänning af distinktion, ministrar, fältherrar,

vetenskapsmän, konstnärer och äfven dem af den ryska

högadeln, hvilka icke af afund eller sårad nationalkänsla

hatade främlingarne. Det var den mest glänsande tid.

punkten af kejsarinnan Elisabets regering. Så enkelt

Keith uppträdde i fält, så furstligt var hans hus i

fredstid, och hans herskarinnas frikostighet hade beredt

honom medel därtill. Hans boning blef en desto mera

eftersökt mötesplats för utmärkte gäster af alla partier,

emedan han själf af grundsats undvek att inblanda sig

i tidens många ränker och hofintriger. Han fortfor att

vara den rättframme, öppne, gladlynte krigaren, den fint

bildade ädlingen, mannen med det stora hjärtat och de

upphöjda tänkesätten, hvilken ständigt gick rakt fram

och föraktade krokvägarna.

Det öfverensståmde fullkomligt med Keitbs öppna

karakter, att Eva Merthen vid alla dessa mottagningar af

den förnäma världen var värdinna i hans hus och såsom

244 HERTIGINNAN AF FINLAND

sådan ett föremål för den mest aktningsfulla uppmärk-

samhet, ehuru hon icke bar hans namn. Hon hade lika

litet kunnat presenteras vid det ryska hofvet, som vid

det svenska, men det är sannolikt, att hon enskildt

blifvit föreställd för kejsarinnan, hvilken hyste tämligen

fria äsikter i allt som icke rörde statsangelägenheter

och hedrade Keiths hus med besök, där etiketten var

bannlyst. Ållt detta var för hans maka en skola i

världserfarenhet, där hon alltmer tillegnade sig den fina

umgängeston och det höghetsdrag, hvilka hos henne

tycktes medfödda, utan att hon nedlät sig till det

lättsinne, som omgaf henne i den fördärfvade hufvud-

staden.

I detta brus af världen funnos lyckliga, förtrogna

melianstunder af lugn, där dessa två, som svurit hvar-

andra tro för lifvet, kunde, ensamme eller i små kretsar,

fritt öppna sitt hjärta. Vid dessa tillfällen, stundom

äfven vid större cirklar, voro de finnar, hvilka besökte

Petersburg, själfskrifne gäster. Keith yttrade skämtande,

att han, som tillhörde världen, hade kännt sig hemma

endast i Skottland och Finland. Han betraktade sin

gemåls landsmän som sina egna. Kom en sådan af de

högre eller bildade samhällsklasserna, hade han alla

dagar fri taffel vid Keiths bord. Personer af lägre

stånd undfägnades af tjenarne under Daydies inseende.

Daydie förklarade grinande, att han kunde äta nors i

kapp med en finne, följaktligen ansåg sig äfven han

som en landsman. Han hade ju varit vida beryktad i

Finland; man hade väl ej kunnat förmå sig att erkänna

honom för »folk», men man hade slutligen medgifvit,

att han möjligen kunde anses för mer än en hund.

Eva Merthens frikostighet fortfor att vara stor

och anlitades flitigt. Böneskrifterna från hemlandet

SEXTIOSItT ÅR FRAi\IAT 245

förföljde henne öfver gränsen. Mången reste därifrån

till Petersburg blott för att anlita hennes råd eller

alltid öppna hand och återvände med hennes beröm på

läpparna.

I Åbo gick en skvallerhistoria, att Keiths hertiginna

varit svartsjuk på sin syster Karin, hvilken, näst henne,

var den vackraste af Merthens barn, och att Eva stuckit

en pcnnknif i systerns öga, för att vanställa henne.

Detta bevisar endast, huru Eva Merthen slutligen blifvit

en myt i folkets mun på sin hemort och lämnat inbill-

ningen ett spelrum för de mest vidunderliga sägner.

En sannolikare sägen berättar, att Karin Merthen

fått hemlängtan och återsändts rikt begåfvad af sin

syster till Åbo. Karin - säger detta rykte, hvilket väl

ock skulle likna en saga, om det ej så väl öfverens-

stämde med systerns slösande frikostighet - återvände

till Åbo med en gåfva af tusen rubel silfver, många

juveler, en årlig pension och en garderob »så stor, som

om hon haft ett sekel att lefva». Karin Merthen dog

ogift i Åbo på 179Ö-talet och disponerade sin kvar-

låtenskap åt en af sina vänner, som vårdat henne på

äldre dagar.

Ryssland var vid denna tid undermineradt af de

mäktiges inbördes afund, och Keith fick slutligen nog af

spindelnät, dem han ej förmådde afhugga med sin värja.

Efter häftiga uppträden med Bestuscbeffs redskap,

lämnade han i Åugusti 1747 Ryssland, gick med sin

familj ombord på ett engelskt skepp och hade nu att

välja mellan dansk eller preussisk tjenst. Han valde

den senare, blef mcd största utmärkelse mottagen af

Fredrik II och intog sedan intill sin död, som preussisk

fältmarskalk, ett af de främsta rummen bland denne

berömde konungs och härförares ryktbare fältherrar.

246 HERTiGINNAN AF FINLAND

Outtröttligt verksam i krig och fred, alltid pligttrogen,

sträng mot öfvermodet och mänsklig mot olyckan, åtnjöt

han ständigt sin nye herskares fulla förtroende.

Detta verksamma, ofta stormiga lif nötte småningom

ut sina trådar; åren kommo och strödde silfver i hjältens

mörka lockar. Han hade aldrig skonat sig själf; han

begynte känna följderna af fältlifvet i ett bröstlidande.

Tre gånger fängslades hans rastlösa ande vid sjukbädden,

och hvarje gång återhämtade han kraft under sin makas

omsorger.

Han var nu sextio år; Eva Merthen trettiotvå. Det

var en majmorgon i Karlsbad, där Keith begagnade

hälsovattnen. Han hade återvändt från sin morgon-

vandring, hans maka hade tagit sitt kalla bad, som hon

brukade alla dagar och alla årstider alltifrån barndomen.

Fönstret stod ~ppet och bergsluften fläktade veder-

kvickande in öfver det sårade lejonets hvilobädd.

- Skall jag stänga fönstret? frågade Eva på engelska,

hvilket språk de numera uteslutande begagnade i för-

troliga samtal.

- Nej, svarade fältmarskalken. Det är Skottlands

luft. Jag vill andas den, när jag dör.

Min dyre lord skall ännu strida och segra,

sade den alltid modiga och tröstande valkyrian vid

hans sida.

- Om min gentle-fiower befaller det, måste jag

väl lyda, var svaret. Två gånger har hon befallt mig

att åter stiga till häst från detta latmansläger och två

gånger har jag lydt som hennes underdånige tjenarc.

Men engång skola stighyglarna brista. Jag önskade, att

det skedde på ett fritt fält, i raskt galopp, vid en hurtig

eld, tjugu steg från en tapper fieiidc...

- Och i seger, milord!

SEXTI0SJIT ÅR FRAINIAT 247

- Ja, i seger. Men hvad skall det blifva då af

min gentle-flower?

- Tänk iche på mig, milord! Eller hellre: om ni

anser mig värd en belöning, så belöna mig med att

lefva!

- Öm jag lefver, så är det genom er och för er,

heart of my soul! En gammal soldat har stundom

löjliga infall. Det förekommer mig ibland, som skulle

jag ha lefvat förgäfvcs. Jag har tjenat furstarne för att

utvidga deras makt och äran för inskriften på min graf.

ilvad är det mer? Hvad har jag gjort? ilar jag ens

kunnat befria mitt eget land, eller uppsätta på tronen

dess rättmätige konung? Intet folk skall välsigna mig,

när jag dör, endast ni skall kanske dröja kvar med en

flyktig tår, när röken af gevärssalfvan skingrats öfver en

fältmarskalks bår.

- Och räknar ni då som intet alla olyckliga, dem

ni tröstat, alla förtryckta, dem ni upprättat, alla de sår

ni läkt och alla de tårar ni aftorkat under ett långt lif?

Nej, milord, ni har icke lefvat för furstarne och för

äran, det är för litet; ni har lefvat för rättvisan, det är

mer. Edra soldater älska er som en far; det är kanske

ännu icke tillräckligt för ett så stort hjärta som ert;

men från Skottland till Moskva, från Bessarabien till

Finland gå edra spår som en räddares fjät öfver de

blodiga slagfälten.

Keith teg några ögonblick och sade därpå:

- Jag har en skuld till Finland.

- ilvad kan det vara, som ni ej kungligt återgäldat

till det land ni beskyddade?

- Er, my gentle-flower, er, som det en dag föll

mig in att plocka i skogen därborta. Jag anade genast,

att ni var mer än ett furstendöme, men jag förstod icke

248 lIlIItTIGiNNAN AF liNLAND

då, som jag nu förstår, att ni varit den största seger

jag någonsin vunnit. Soldaten är utan hem, hans lif är

en bivuak, hans yrke att dö. Gif honom ett fäste, och

han skall känna sig lefva. Ni har följt mig till bivuaken

och blifvit mitt fäste; sedan jag såg er, begynte jag

lefva. Rotlös, hemlös har jag irrat kring världen; i er

har jag funnit min rot och mitt hem. Man lefver icke

vid hofven utan att nötas; man trampar icke på slag-

fälten utan att fläckas. Ni har lärt mig tro på den dygd

jag betviflat, den Gud jag förgätit; ni har varit det

bästa af min tillvaro, ni har återgifvit mig åt mig själf.

Öch huru har jag gäldat min skuld till er? Jag har

ryckt er från allt som förr var er dyrbart, jag har

släpat er med mig från land till land, och när jag ridit

framför ledet långt ifrån er, har ni ensam och öfver-

gifven tålmodigt bidat mitt korta besök i en aflägsen

stad. Nej, my good star, detta är icke partie égale.

Belöna er, säger ni! Jag nästan blygs att fråga er, om

ni ännu hyser en önskan, hvilken det står i min makt

att uppfylla.

- Milord, ni är icke född att bokföra skulder. Ni

räknar samvetsgrant dem ni anser för edra fordrings-

ägare, men glömmer de dyrbaraste insatser till er egen

favör. Jag vill icke tvista med er därom; men då ni

frågar mig, svarar jag med den uppriktighet ni har rätt

att fordra af mig: ja, jag hyser en önskan, och jag har

ett ouppfylldt ord.

-- Huru? Öch detta har ni ej sagt mig förut!

Har jag någonsin vägrat att uppfylla en önskan

af er?

Nej, och ni vet, att jag icke missbrukat er

godhet. Men det gifs önskningar, hvilka en kvinna

med någon stolthet icke upprepar två gånger. Vore

SEXTJOSJU ÅR FRAMÅT 249

jag icke stolt, milord, sä vore jag ovärdig att vara er

maka.

Hvad är det? Begär ni en krona? Begär allt,

utom min heder!

- Öch om jag nu svarade er, att ni redan gifvit

mig allt, utom det som ni själf ej anser er hafva rätt

att bortgifva?

Keiths underläpp sköt betydligt framom den öfra.

- Men livarför har ni ej sagt mig detta förut?

Jag trodde ni glömt det, såsom jag glömt det. Ar icke

allt redan länge klart? Kan något jordiskt band förena

oss närmare, än Gud förenat oss redan i tretton är?

- Ö, min dyre lord, min högt älskade, ni har sagt,

att ni utan mig gått hemlös och rotlös genom världen.

Rotlös, om icke hemlös, skulle äfven jag ha gått utan

er; därför kom jag till er, utan att fråga huru. Men ni

är en man och en hjälte, som bryter er väg; när ni

säger: detta är rätt, och en annan säger: detta är orätt,

handlar ni efter er öfvertygelse. Jag är en kvinna,

milord; jag stiftar ingen lag, jag måste lyda de lagar

som finnas. Se där hvarför jag i dessa flydda år af

sällhet och samvetsförebråelser kunnat vara stolt öfver

er kärlek och på samma gång blygas inför mig själf.

- Och allt detta har ni ej sagt mig förut!

- Jag har sagt det en gång... och väntat.

- Godt. I morgon således?

- Reser ni icke i Juli till Stettin?

- Jo. En inspektion af Pommerns befästningar och

därvarande trupper.

- Vore det möjligt för er att från Stettin göra ett

kort besök i Åbo?

- Det är omöjligt. Kriget är sannolikare än freden

och hvarje timme i Juli dyrbar.

250 HERTIGINNAN AF FINLAND

- Som ni befaller. Tillåter ni, att jag vidtager

några anordningar för Stettin?

- Men hvarför icke i morgon?

Det är en hjärtesak. Ni skall få veta allt, men

... beviljar ni min bön?

- Huru skulle jag kunna vägra er något, och minst

en rättvisa? Hvilken kvinna, min Gud! Hvilken väntan,

och icke ett ord af förebråelse! Nu förstår jag hvad

ni måste ha lidit under dessa tretton är...

*

Några timmar efter detta samtal afgick en kurir

frän Karlsbad så direkt som möjligt till Åbo, det vill

säga ridande till Stralsund, därifrån med paketbåt till

Stockholm och därifrån med en annan paketbåt till

Finlands hufvudstad. Det ansågs med rätta såsom ett

ofantligt framsteg, när dessa paketbåtar, hvilka be-

rodde af alla vindar, begynte ett slags regelbundna

turer två gånger i månaden, för att öfverföra passagerare

och post.

En dag i mediet af Juli 1758 inträffade i Stralsund

med paketbåten från Stockholm en finsk prästman, hvilken

beredde sig att afresa till Stettin, när han mottog ett

bref, som ändrade resplanen. Han begaf sig i stället

till Potsdam.

Örsaken var ett handbref af den 23 Juni från

Fredrik II till Keith, som vanligt på fransyska och af

följande lydelse: »Luften i Karlsbad blir ohälsosam för

preussarne. Sök, om ni förmår, att vara den lÖ Juli i

Potsdam!»

Det var sjuåriga kriget, som begynte mullra vid

horisonten. Keith hade afstyrkt detta krig och förutsett

SEXTIOSJU ÅR FRAMÅT 251

dess längvarighet, men konungen hade en välrustad här,

slöt förbund med England och hoppades krossa först

Sachsen, sedan Osterrike under ett snabbt fälttäg.

I Potsdam var allt på fältfot, den lilla staden vimlade

af militär, och främlingen sökte förgäfves ett härberge.

Han frågade efter fältmarskalken Keith; omöjligt; efter

madame Merthen; man visade honom till en praktfull

villa utanför staden.

Diakonus Elg inträdde mot aftonen till Eva Merthen.

Han fann sitt forna skriftebarn sysselsatt med några

unga flickor att rispa charpie. Ett krig" kostar mycket

blod; mannen utgjuter det, kvinnan förbinder de blö-

dande såren af mannens svärd.

Det var tolf år sedan diakonus sett henne; hon

hade hoppats få se honom mycket förr. Hon var äldre

och blekare, ej utan spår af kväfda suckar och sönder-

pressade tårar; allt lika skön, men mera grande dame,

än när hon kallades hertiginna. Hon räckte honom

rörd sin ringprydda hand, och i hennes blick fanns ett

drag af botgörerskan, när hon sade:

- Ni kom ändå! Hur skall jag tacka er!

- Det är icke fullt så långt som till Rom,

madame.

Han kallade henne madame, icke mera dv.

- Nej, det är icke så långt som öfver en gata i

Åbo . . . från Merthenska öfver till Grubbska huset. Öch

ni kommer till mig!

- Jag är sänd att vara de fattiges tjenare. Skulle

jag kanske gått miste? yttrade Elg med en flyktig blick

på det praktfulla rummet.

- Nej, nej, ni kommer till en fattig kvinna, som

ni gör rik. . . Men ni är trött af er långa resa. Vill ni

ej unna er någon hvila?

252 HERTICINNAN AF FINLAND

När kan jag tjena er i den pligt, för hvilken ni

kallat mig?

Som ni ser, stå vi olyckligtvis inför uthrottet af

ett stort krig. Min gemål är upptagen af tjensten och

konungen från klockan åtta på förmiddagen till sena

natten. Men i morgon bittida klockan sex... Har ni låtit

atkunna lysning i Åbo domkyrka?

- En formlig och i kyrkoboken antecknad lysning

har ej kunnat ske, af brist på de intyg, som lagen

fordrar. Jag har enskildt, vid en bönestund, under-

rättat församlingen, för att rädda ert rykte på födelse-

orten.

- Tack! ... Nu tillåter ni mig att fråga er om min

älskade syster Anna, er hustru, och mina syskon i Åbo.

Vill ni ej taga plats i mitt kabinett?

De samtalade länge i kabinettet.., om Anna, om

syskonen Merthen, om fru Heldt, om syster Paulina och

andra kvarlämnade vänner i det gamla kära Åbo. Så

mycket hade förändrats, så många gått bort under dessa

tolf år, och Valborg hade varit den första... En kammar-

tjenare tände lampan och inbar te i fint sachsiskt porslin

... engelsk servering, ett annat te, än det som borg-

mästarinnan Merthen fordom bjöd sina gäster, när Valborg

spådde prinsessan Törnrosa.

- Jag hade en fosterbror, sade slutligen den forna

hertiginnan sorgsen och dröjande. - Han var mig

mycket kär, och jag har beredt honom sorg. Hvad har

det blifvit af Isak Ålanus?

- Icke allt hvad han kunnat blifva, men en rätt-

skaffens själasörjare, svarade diakonus. Han är kapellan

i en liten församling i nejden af Vasa.

- Gift?

- Med sin företrädares änka, sextio år gammal.

SEXTIOSJU AR FRAMAT 253

- Öch han har förlätit mig?

- Han sänder eder en brors hälsning.

Den landsilyktiga drog en suck af lättnad. hon hade

krossat tre af de hjärtan, som klappat för henne varmast

i lifvet. De hade nu alla förlåtit henne.

Följande morgon klockan sex vigdes Jakob Keith

af reformerta kyrkan i Skottland med Eva Merthen af

lutherska bekännelsen. Hon behöll sitt borgerliga namn,

han behöll sina förfäder, de nio skotske lordmarskal-

karne. Bruden bar icke sin faddergåfva. Klockan åtta

var Keith åter fältmarskalk hos konung Fredrik II.

Diakonus Elg mottog för sig själf endast rese-

kostnaden, men för de fattiga i Åbo medförde han en

frikostig gåfva.

Är 1789 eller 9Ö lefde i Birkala socken i Finland

en sjuttioårig kvinna, af grannarne kallad »Preussin

Anna», hvilken år 1762 följt till hemorten med de från

Pommern återvändande finske soldaterne. Hon hade

varit Eva Merthens trotjenarinna och ett af de få vitt-

nena till denna vigsel morgonen före ett krig.

Eva Merthen blef den milda aftonrodnaden öfver

Keiths stormiga lefnadskväll. Att skildra de sista två

åren af hans lif vore att afskrifva sjuåriga krigets historia

för denna tid. Han var med öfverallt och alltid i främsta

ledet, stred mot österrikare, sachsare, fransmän och

ryssar - samme ryssar, hvilka han själf hade lärt att

segra, men hvilka redan hunnit glömma hans sköna

konst att vara mänsklig mot öfvervunne. Blott under

få och korta pauser i kriget kunde hans maka besöka

honom. Då inträdde stundom i tältet »den gamle Fritz»

i sin knäppta öfverroek och sin styfva peruk, språkade

bort en aftonstund med de två och lofvade på sitt

vanliga skämtsamma sätt en korporalsplats bland sina

254 HERTIGINNAN AF FINLAND

berömda grenadierer åt deras äldste son, »så snart han

blir lång nog».

Keith dog så tappert som han hade lefvat. Han

hade förgäfves varnat konungen för den farliga ställning

denne intog vid Hochkirchen gentemot Daun. I månsken

och dimma, tidigt på morgonen den 14 Öktober 1758,

föll Daun med sina 5Ö,ÖÖÖ österrikare öfver de alltför

säkre preussarne. I den gränslösa förvirringen var Keith

en af de förste som med två i hast samlade regementen

kastade sig mot fienden. Rundtomkring rasade en mör-

dande eld ur kanoner och bandgevär. Den tappre

marskalken fick en kula i underlifvet, men förblef till

häst i spetsen för sina trupper. Då träffade en annan

muskötkula hans bröst; strax därpå kastades han af en

karteschkula från hästen och föll utan ett ord i armarna

på en trogen engelsk tjenare Tibay. Afven denne bort-

rycktes snart af den vilda massakern. Bland de 15,ÖÖÖ

döde, hvilka betäckte det blodiga fältet vid Hochkirchen,

återfanns dagen därpå äfven den fallne Keith, plundrad,

naken, och betäckt endast af en kroatkappa. Han

fördes med flera döde till bykyrkan. Där inträdde kort

därpå den segrande Daun jämte Keiths forne adjutant,

numera öfverste De Lacy, hvilken upplyftade en flik af

kroatkappan och med tårar utropade: »Det är min faders

bäste vän Keith » ... Daun delade Lacys rörelse och

anordnade en furstlig begrafning; tolf kanoner och två

regementens gevärssalfvor dånade öfver Finlands forne

eröfrares graf. Han hade fallit, i det att han räddade

Fredrik II och större delen af dennes armé från full-

komlig undergång.

Keiths biograf Varnhagen von Ense skrifver om

Jakob Keith och hans maka bland annat följande:

SEXTJOSJU ÅR FRAMÅT 255

»Han var af medellängd, hade mörk ansiktshy, svart-

brunt hår, mäktiga ögonbryn, beslutsamt uttryck och

likväl milda, ädla drag. Hans förnäma, fasta hållning

bjöd vördnad på samma gång den ingaf förtroende. Hans

af naturen starka och smidiga kropp hade lidit af krigens

ansträngningar i Ryssland; under hans sista år led han

af vacklande hälsa, hvaraf hans drag måste ha fått ett

vekare uttryck, emedan alla som kände honom skildra

honom som en mild och älskvärd gammal man. Han

älskade icke prakt och yppighet, men lefde på stor fot

och höll talrika tjenare, hvilka han städse bemötte

kärleksfullt, men hvilkas tjenster han föga tog i anspråk

för sin egen person, emedan han helst utförde själf

hvad han kunnat befalla andra. Han var aldrig förmäld 1,

men efterlämnade sin trolofvade, Eva Merthen från

Finland. Hon var skön, af ståtlig växt och hade, jämte

höga förståndsgåfvor och ett modigt, högsint hjärta, ett

mycket intagande väsen. Hon talade tyskan mindre

ledigt» (fru Heldt tyckes i detta afseende ha öfverskattat

sin guddotters skicklighet), »men uttryckte sig förträffligt

på fransyska, läste Tacitus i det latinska originalet och

innehade öfver hufvud en sällsynt själsbildning. I fredstid

tillbragte Keith vanligen kvällarna i hennes sällskap, där

då några få vänner alltid voro välkomna. I fält besökte

hon honom stundom och var en trogen vårdarinna, när

han fängslades vid sjukbädden, såsom sommaren 1758

1 Finska samtida kände detta bättre, emedan de fäste

därvid en vikt, som den tyske biografen ej synes ha fäst

därvid. Sannolikt har V. von Ense dragit denna slutsats

däraf, att Eva Merthen varit för stolt att vilja bära den hög-

modiga skotska släktens, särskildt lordmarskalkens, familje-

namn och föredragit att behålla sitt eget. Äktenskapet var

morganatiskt.

256 HERTIGINNAN AF FINLAND

utanför Olmütz i Schlesien. Andra fruntimmers sällskap

var honom likgiltigt.»

»Efter Keiths död -- fortfar vidare biografen --

invecklades Eva Merthen i en process med hans broder

lordmarskalken, hvilken gjorde anspråk på arfvet; mindre

för gods och penningar, hvaraf ej mycket återstod, än

för annan kvarlåtenskap, hvilken hade minnets värde.

Det militäriska testamentet lydde till förmån för Keiths

trolofvade; konungen blandade sig ej i saken, och lord-

marskalken erhöll blott en andel i den ringa kontanta

förmögenheten; enligt hans egen utsago föllo på hans

lott endast sjuttio dukater. -- Eva Merthen ingick senare

äktenskap med slottshöfvidsmannen (landtrådet) von

Reichenbach i Stralsund och lefde med honom i en

lycklig förbindelse. Keiths minne höll hon alltid i högsta

ära och ville icke sälja hans sköna, af Pesne målade

bröstbild ens åt konungen, som bjöd henne stora summor

därför. Hon var allmänt aktad och åtnjöt äfven hos de

mest högställda personer ett icke ringa anseende. Särskildt

visade henne prins Henrik af Preussen stor uppmärk-

samhet och skref till henne de ärofullaste bref, hvilka

likväl sedermera, jämte prinsens och konungens bref till

Keith, enligt hennes önskan offrades åt lågorna.»

Om Eva Merthens sista år skrifver samme författare:

»Hon uppnådde en hög ålder» -- 88 år -- »badade

äfven vintertid i iskallt vatten och förblef under ett

härdadt lefnadssätt stark och rörlig intill det sista. Med

beundran omtalas hennes sällsynt sköna och uttrycksfulla

ögon, hvilkas blick var så mäktigt genomträngande ...»

Hon öfverlefde äfven sin andre man, om hvilken

man känner nästan intet. En numera (1881) nittioårig

änka i Stralsund, fru Hecht, har i sin barndom sett Eva

Merthen. Hon minnes ännu denna höga, ståtliga gestalt

SEXTIOSJU ÅR FRAMÅT 257

och berättar, att landtrådinnan von Reichenbach alltid

beslöjad lät bära sig på besök till de gamla adliga

svenska familjerna i Stralsund, hvilka sedan denna tid

dött ut eller flyttat bort. Herr Hecht hade efter landt-

rådinnans död köpt det praktfullt inredda Reichenbachska

huset, hvilket sedan förfallit, och där funnit, bland annat,

två stora kistor, uppfyllda med papper, äfven dessa

sedan förskingrade.

Varnhagen von Ense omtalar flera barn af den första

förbindelsen, hvilka Keith mycket älskat och dem han

gifvit en vårdad uppfostran, samt att efterkommande af

Keith och Eva Merthen ännu (1844) skulle kvarlefva i

Berlin. Från den senare förbindelsen omtalas inga

sådana. Namnet Merthens återfinnes åtminstone i Kurland,

och ingenting hindrar barnen af ett morganatiskt äkten-

skap att bära sin moders namn. Men om Eva Merthen

efterlämnat barn, är det föga troligt, att hennes dyrbara

lösegendom af silfver och juveler, däribland sannolikt

äfven hennes ryktbara faddergåfva, skulle försålts till

hamburgske judar, eller att hennes arftagare varit presi-

denten Heuer i Potsdam, en anförvant till herr von

Reichenbach, hvilken Heuer också har ägt det för henne

år 1755 målade utmärkta porträttet af Keith. Än mindre

troligt är, att väl uppfostrade barn skulle lämnat en

sådan moders graf utan en minnesvård.

»Eva von Reichenbach, geborene Märthens», slock-

nade bort i Stralsund den 15 Oktober 1811. Uppgiften

är den 15 Mars 1881 bestyrkt enligt därvarande Helgeands-

kyrkas anteckningar af församlingens pastor. En vän af

hennes minne har förgäfves letat en graf eller en vård,

som skulle beteckna den plats, där adertonde seklets

hertiginna af Finland nedlagt sitt trötta hufvud till hvila.

Jakob Keith blef prisad af skalder och talare, bild-

17. -- H. af Finl.

258 HERTIGINNAN AF FINLAND

huggare och målare; öfver hans graf i Hochkirchen reser

sig på ett postament af grå marmor en hvit marmor-

urna med gyllene inskrift och två sörjande genier;

Fredrik II lät resa hans staty i marmor på Wilhelms-

platsen i Berlin. Af hans maka återstår ingen bild,

vare sig på duk eller i marmor, icke ens en graf. Ingen

skald har besjungit denna snillrika kvinna, hvars minne

följt till eftervärlden som ett bihang till Keiths. Men

under det att hennes lif likasom uppgått i hans och

efter honom försvunnit i skuggan, har hon icke ens gjort

anspråk på hans namn, som skulle ha varit hennes upp-

rättelse inför eftervärlden. Mycket kan en kvinna

försaka för den hon älskar, men denna försakelse är så

stor, att den måste kallas sublim.

Mathias Elg sade: »Hvad är stort? Det som för-

sakar sig själf, ty det skall upphöjas.»

Valborg sade: »Då tog du pärlorna och kastade dem,

en efter en, i den stora sjön. Där är ungdomen ... där

är skönheten ... där är rikedomen ... där är högheten

... där är snillet» ... Hvad återstår mer efter hertiginnan

af Finland? Minnet af en kärlek som icke hänger sig

fast vid jordens stoft -- en kärlek som i det ändligas

värld söker oändliga mål -- en tjenande, offrande kärlek,

som icke söker sin lön. En sådan kärlek består och

kan ej förgås, ty den är odödlig.

Innehåll:

1. En middag under den gamla goda tiden .

2. Prinsessan Törnrosa. . . . . . . .

3. Helenadagen på Runsala

4. Loihtomäki

5. Diakonus Elg

6. Bal och nederlag

7. Kriget

8. Ryssarne komma!

9. Höstmarknaden i Abo .

10. Törnrosas födelsedag .

11. Jakob Keith

12. Utför branterna

13. Fallet

14. Upprättelsen

15. Hertiginnan

16. Freden

17. Botgörerskan

18. Afskedet

19. Sextiosju år framåt

22

48

65

81

98

106

126

136

146

156

169

186

199

. 212

225

235

244

3

12