Hägringar och luftslott. Dikter

Hägringar och luftslott. Dikter

\sf-

h

%CH

LU FTáLOTT

LOTTENv,„KR?EM erHÄGRINGAR OCH LUFTSLOTTHägringar och Luftslott

Dikter

AF

LOTTEN VON KRÆMER

I DENNA SAMLING INGÅ NÅGRA DIKTER, HVILKA AF SVENSKA

AKADEMIEN UTMÄRKTS MED ANDRA PRISET 1877

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRANDStockholm 1895. Iduns Tryckeri Aktiebolag.Hägringar och luftslott.

Öfver bergens bryn,

öfver speglande våg,

i den gyllene skyn

på min färd jag såg

mången härlig syn.

Jag såg älfkungens sal

i förtrollad skog,

jag såg sjö så sval,

dit längtan mig drog

långt från jordens dal.Utur vågornas bad

växte upp där så skön

en marmorstad

med kupoler och krön

i oändlig rad.

Ibland höjder blå

såg jag där en borg

som förklarad stå,

dit aldrig sorg

eller natt skulle nå.

Och bland torn och skans

omkring borgens rund

i smaragdgrön glans

där en paradislund

såg jag knyta sin krans.

Och på rosenstig, böjd

kring en silfverdamm,

mot strålande höjd,

där ett brudpar gick fram

i en himmel af fröjd.Hvad jag mera såg

brännt sig in i min själ,

föll som snö i min håg,

ty ett tyst »farväl»

re’n i luften låg.

Sväfvar sakta ditut

då en skugga blott...

och i nästa minut

har det sjunkit mitt slott,

är dess härlighet slut...

*

Men i diktens stunder,

vid min lyras slag,

samma sagolunder,

ser jag än i dag,

samma trollvärld målar

sig ännu i skyn,

samma drömslott strålar

för min längtans syn.Vill du se dem glimma,

där du vandrar fram

under sorgens dimma,

genom mödans damm,

lyssna, broder, syster,

lyssna till min sång,

färden ej blir dyster,

vägen blir ej lång!

Hvad du säkrast finner,

nämner verklighet,

som ett luftslott svinner

en gång äfven det.

Ungdom, lycka, fägring,

som vi trotsa på,

ack, en flyktig hägring

äro de också!...lif.

^år.

lifter långa vinternatten

ligga frusna land och vatten.

Vid den bleka gryningsstrimman

ur sin graf i dimman

stiger upp på klippans mur

skogens rimfrosthvita fur.

Och på nattens iskristaller

dagens varma stråle faller,

vårens ljusa morgon randas,

lifvet åter andas,

alla floder vakna opp,

det blir sol och grodd och knopp.Redan sjunga fink och siska

och inom mig röster hviska ...

Ser jag gullvifsströdda ängar,

dallra hjärtats strängar.

Där en strand sig breder vid,

mot mig blickar stilla frid.

Inför morgonljuset stjärnan

bleknar bort. — Där småler tärnan

mot sin vän, som åkern plöjer

och sin piska höjer.

Lärkan drillar gladt i skyn,

tuppen gal så gällt i byn.

Hög och molnfri himlen strålar,

och med klara färger målar

alla sund och kärr och dammar,

björk och furustammar

skimra i den fagra glans,

smycka sig med krans på krans.Tusensträngad vårens lyra,

stämd af vestanfläktar yra,

sjunger: ute är det sommar,

lifvet, lyckan blommar.

Och jag stämmer in däri,

själf som vind och bölja fri.

II.

Hösi.

Flydd är sommarn, mörknad skogen,

hösten tröskar säd på logen,

svarta fåror ristar plogen

och kring dyster öde hed

hvita flingor dansa ned.

Solen mer ej lysa gitter,

Anna tyst i väfstoln sitter,

men af glädje hjärtat spritter,

när mot kvälln vid spiselns rygg

Anders står där stark och trygg.Blomstren små i daln, på kullen

ligga vissnade i mullen

eller torkade på skullen

och från lindens nakna topp

skratt af skator stämmas opp.

Vind, som susar genom häcken,

våg, som tumlar utför bäcken,

midt i minnets kväll I väcken

dock hos den, som er förstår,

trofast hopp om ljus och vår.

Hvilka svaga sömmar brista,

hvilken solskensdröm vi mista,

ett förblir dock, när den sista

svanen lämnat frusen strand:

lifvet och dess starka band.Och en sång om lifvet sjungen,

djupt ur lifskärt sinne sprungen,

gror och grönskar frisk som ljungen,

frisk när alla rosor dö,

frisk ännu i vinterns snö.

Sång, drick sol af himlarunden,

sänk din rot i hjärtegrunden

och ditt ax i mogningsstunden

skall åt den, som lider nöd,

skänka ljus och lifvets bröd.flslög

eller

Poesiens rånäring.

€¡11 minne a/ Viktor Rydberg.

blödande Brynhild låg vid hans svärd.

Mörk som ett åskmoln upp emot Valhall

böljade röken från bålets härd.

Stum som en bautasten stod Heimer,

själf som af häfdemas gåta en bild,

ändad var blodiga bragders saga,

borta den stolte och borta Brynhild.

Fafnesbane,Bäst som han står så i sorg försjunken,

griper ett gråtande barn hans hand,

Aslög, Sigurds och Brynhilds ättling,

ljus som en älfva vid källans rand.

Fallen var Sigurd Fafnesbane,

blödande Brynhild låg vid hans bröst.

Men på hans slagsvärd brann dock en runa,

hviskande ännu om hopp och tröst.

Grånade barden fattar sin harpa,

blickar på barnet så faderligt huld,

lutande mot sitt knä den lilla,

rör han de glimmande strängarnas guld.

Blåögd älskling småler lyssnande,

armarne tjusad kring harpan slår,

åldringens öga af tårar skimrar,

sorgens blick får ett solsken af vår.Drog så kung Heimer hän med den späda,

hän emot Norden på villande led.

Stigmännen veko, mumlande sakta:

Var det ej Oden som fram där skred!

Sagolandet omsider de hinna,

yttersta Thules forsar och fjäll.

Särla en timme tröttande vandring

styr nu kung Heimer till mossbetäckt häll.

Hvilar en stund, där i björkarnas skugga

kväller en bäck så frisk och så klar,

leker på harpan för Aslög, som leende

lyssnar till klippans klangfulla svar.

Sent i kvällen det hviskar så stilla,

när öfver fästet molnen gå,

själf här den väna vid silfverbäcken

lär, när det skymmer, gullharpan att slå.Sof hon vid randen af kyliga vågor,

höljer med rosor hon knoppande barm,

sken öfver blomstrande mark en vårsky,

vaknar till dagen hon glädjevarm.

Här ock, när höstens klagande harpor

stämdes bland ödsliga klippors stup,

anande hör hon hemliga suckar

stiga ur jordens och hjärtats djup.

Skuggor och dagrar, fröjder och sorger

ser hon här växla hos drott som träl,

vis är hon vorden i morgontimma,

ingen sett djupet af hennes själ.

Längre sig sträcker vägen. De komma

trötta en gnistrande vinterkväll

hän till Spangarhed, där försåtet

lurande smög kring sotad häll.

aLömskt under sömnen den gamle kung Heimer

här fick sin bane af nidingehand.

Sniken blick under vandrarens klädnad

spanat den gyllene gördelns rand.

Barnet dock skontes; mördarne mente:

Säkert den mön är af mäktig släkt,

följes af lyckan? — Kraka hon nämndes,

kläddes i kojans vadmalsdräkt.

Getter att valla på öde heden

vardt nu konungadotterns lott.

Tåligt den unga dock nornorna lydde,

tyst hon förlät och tänkte allt godt.

Månne en stråle af hopp henne styrker,

där hon går biltog på främmande strand;

ser hon sig drottning i Svithiods rike,

löst från de tryckande, grymma band?...0, huru skulle ej bojorna lossas,

töcknen fly från himmel tung,

komme han blott — hennes ljungande hjälte,

komme han blott — hennes drömmars kung!

Skådar hon lätta vårliga skyar

hvita som segel sväfva förbi,

hör hon af svanar en fylking susa,

liksom ett löfte hon hälsar däri.

Frusta så vikingadrakar i fjorden

väldigt en dag. En asason

stiger i land, och hans hirdmän nalkas

konungadottern i spiselvrån.

Tälj oss, hvem är du? — Endast i gåtor

svarar hon stilla: Sång är mitt namn.

Strid hette fader, Sorg hette moder,

vaggan jag låg i var Längtans famn.Mön den väna du själf månde skåda,

ropa de skäggige vikingar gladt.

Vishet talade vanadismunnen,

aldrig vi funnit en ädlare skatt.

Höfdingen kommer, Ragnar han heter,

bragdernas Ragnar, på nornornas bud,

skådar den fagra — och tändes af kärlek ...

Sigurds dotter blir Ragnars brud.

Dock, om än smyckad i mantel och krona,

troget hon gömmer sin vadmalsdräkt,

aldrig, hur glädjen än kring henne strålar,

sorgens och lidandets minne blir släckt.

Ofta då kämparnes stormande jubel

brusar i blänkande konungasal,

tror hon sig höra från Heimers harpa

ekot som hviskar i enslig dal...Ofta när midt under gillen och löjen,

tåligt en träl förbi henne går,

räcker hon stilla och mildt honom handen,

skyms hennes blick af en skimrande tår.Röster.

Viljelöst han åran för

som galérens trötte slaf,

blicken utan mål sig rör

öfver vindlöst, stillnadt haf.

Jullen var dock en gång ny,

gungade på munter stråt,

friska böljor högt i sky

jublade: framåt, framåt 1Skimrande som perlemor

vinkade hans lyckas land,

log där under töckenflor

som en brud hans längtans strand.

Ornlik dit hans blick då sköt,

och ditbort drog hafvets vind,

stålfast sig hvar sena knöt,

blodet steg då till hans kind.

»Hvar är nu, du vind, din lek,

hvar är styrkan i min arm?

Var då allt blott lögn och svek

som jag närt vid trofast barm?»

Och hans blickar sväfva matt

öfver kvalmigt, stillnadt haf:

»Kom», han suckar, »milda natt,

lös den långa dagen af!»Mätt på möda, trött på strid,

saktar han sin åras gång,

och med ljuflig solskensfrid

sjunger böljan så en sång:

»Arbetsträl, din dag är all,

solen bakom molnen gått,

stillare blir vågens svall,

du af kamp till fyllest fått

»Hvila, hvila, mänskobarn,

hvarför trotsa haf och sjö?

Ack, din farkost är ett flarn —

se, där ler en blomsterö!»

Då går storm på hafvets ban,

väldig i sitt majestät,

blixtar fladdra i hans man,

åskan ryter i hans fjät.»Utan mod bryts intet tvång,

lossas intet slafveri;

grip din åra än en gång,

snart du hamnat glad och fri.»

Och hans hjärta plötsligt skalf:

»Där den grönskar klippans brant,

under klarblått himlahvalf,

där är vägen — o, hur sannt!

»Grymt var ödet, allt jag glömt,

sökte endast stundens tröst,

tills mitt hjärta själft mig dömt,

tills förtviflan tärt mitt bröst.»

Och han bjuder dvalan fly,

dödens säkra förebud.

Ej han mer vill mödan sky,

strider Jakob lik med Gud.Och han kämpar för sin sak,

stålfast rörs på nytt hans arm.

Högre växer stormens brak,

högre modet i hans barm.

Drypande af hafvets stänk

och af kampens svett han nöjd

smakar lifvets bästa skänk,

outtröttlig mödas fröjd.

Upp mot vind han jullen styr

öfver vreda böljors stråt,

djupet svallar, skummet yr,

men framåt han skall, framåt.

»Se, där strålar från sitt skär,

fyrens ljus i kolmörk natt,

ila, julle, fram mig bär,»

ropar roddarn käckt och gladt.r

En sångaravandring.

I skuggrikt hvalf min rätta stig jag funnit,

bakom mig sorgerna som töcken svunnit.

När solnedgången strålar mild och varm,

en bild som Norden, skön och arm,

med fröjd jag vinka ser bland furulunder.

Här ler det mål jag kämpar för,

och hvad mig villat, djupt i klyftan dör.Där vindens orgelton i skogen klagar

och blomman doftar efter vinterns dagar,

där fjärran somnar vågens sakta brus

och kvällen silar svagt sitt ljus

i poppelskuggan, som från rosor daggen

inunder tunga grenars hägn,

där flödar mina tårars sommarregn ...

Från gröna fält en hälsning varm jag sänder,

ett fridsbud, ack, långt bort till mörka gränder,

där hungerns barn i kvalm och bitter nöd

gå tiggande en beta bröd.

Så gif då, sångmö, innan dagen skymmer,

uppå din väg en sparad skärf,

dig rusta till ett stort och heligt värf.

En ödmjuk kärlekssyster, gå att sprida

i sorgens boning ljus, att vaka, bida,

där kanske dig en famn bland skuggor sträcks,

ett hjärta ur sin dödssömn väcks,

där trotset dig sitt sträfva anlet visar,

i hopplös natt, i armods vrår,

hvar än de blöda smärtans djupa sår.Till höga syften vänd hvart jordiskt sinne

och upptänd i de ädla hjärtan inne

ett mod, en eld, som ger ett fast beslut,

som ej med kraften slocknar ut,

en fröjd från himlen, ny, som famnar jorden,

en kärlek sann, som evig är,

likt aftonrodnans skimmer ren och skär.

En helig vår du låter ännu knoppas

i tårar mildt, och bjuder hjärtat hoppas.

Men ock med draget svärd och lyftad lans

du står invid din altarkrans.

Som morgonstjärnor dina ögon stråla ...

När hårdt oss drabbar ödets slag,

ifrån ditt ljusa änne slöjan drag!I bubblor, som stigen och svinnen...

I bubblor, som stigen och svinnen

och skimren i blånande sky,

hur tjusar dock ej våra sinnen

er glans, som blott föddes att fly!

För blicken i vemodsdager,

där ofvanför kullens krön,

en tafla I målen så fager

i regnbågsljus, så skön;lik lyckans strålande hägring,

som lockar i ungdomens dar:

ett moln — och flydd är dess fägring...

en åska — och tårar blott kvar;

lik stjärnor, blyga, som dikten

i paradisdrömmarna ser;

men snart komma mödan och plikten,

och drömmarna äro ej mer.

Dock älskar jag er, där I blänken

en stund ofvan töcken och grus,

och så ljuf mig en syn 1 skänken

med ert trolska, skiftande ljus.

Må klokhet och verklighet bygga

sig borgar af väldig granit

och rufva som drakar så trygga

på skatter, som släpades dit;åt bubblornas rad, där de vandra

mot skyarna, ger jag mitt val;

och brista de, blåser jag andra

af skummet i glädjens pokal.

Mitt hjärtas sorg de förklara,

beslöja så stilla min nöd,

där bortom kullen de fara,

begjutna af kvällsolens glöd.

I bubblor, som stigen och svinnen

och skimren i mörknande sky,

hur tjusar dock ej våra sinnen

er glans, som blott föddes att fly!

Jag ser på er bräckliga yta

ett skimmer som icke förgår,

jag ser där den stråle sig bryta,

som glänser i kärlekens tår.Sommarafton

Den smäckra åran tecknar lätta ringar

i vattnets klara bryn.

Nu ökar roddarn tagen,

ty redan skymmer dagen

och lärkan sänker sig på trötta vingar,

och rosenkantad hänger aftonskyn.

Hur lugn din bölja här bland bergen hvilar,

du stilla, djupa sjö!

På din azurblå spegel

knappt syns ett enda segel,

blott fiskarn där, som mellan grunden ilar

med noten till sitt hem på löfklädd ö.Han blickar stolt: två bruna piltar vänta

på strandens blanka häll.

Nu landar han belåten,

nu stå de små i båten,

och mor där syns på stugudörren glänta

och hälsar, vänligt nickande: god kväll!

En ensam mås ännu i rymden sväfvar,

ett fjärran eko dör.

I skuggor svepes stranden,

i dunkel himlaranden,

blott här och där ett sken på djupet bäfvar,

ett strå i vassen då och då sig rör.

Hvar gräns, hvar skillnad mer och mer försvinner

i stilla drömlik frid.

Det låga liksom höjes,

det höga liksom böjes,

och som en barnablick hvar stjärna brinner,

och himlens famn utbreds omätligt vid ...Trollhättan.

Hör, hvad sus

i skogens djup!

Hör, hvad brus

bland klyft och stup!

Se, hvad dans

af lätta dimmor!

Se, hvad glans

af silfverstrimmor!

Hvilket mummel,

dån och tummel!

Hvilken vild förtviflans strid

utan hvila, utan frid!Det är bränningens svall

från Trollhättans fall.

Det är böljornas äflan

och brottning och täflan

vid trängsel

ur fängsel

från trotsande vall.

Det är stridernas våg,

i fädernas tåg,

det är nordmannasagan,

dess kamp och dess klagan —

vår längtan

och trängtan,

vår vikingahåg.

Vredgad Tor från Trudvangs murar

drager där mot trollen ut;

hatfull jätte lömskt där lurar

bakom dimhöljd klippas knut.

Fåfängt gudens åskor dåna,

fåfängt Mjolners viggar slå,

hädarn skall den starke håna,

skall till Ragnarök där stå.Se, hur stolta drakskepp strida

stäf vid stäf där, stam vid stam,

hur på hvita hingstar rida

glimrande valkyrior fram!

Sköldar klyfvas, hjälmar klinga,

skummet yr från dal till dal,

och på Heimdals bro sig svinga

segrarne till Odens sal.

Men där de hvälfvande

böljorna gå,

se huru skälfvande

liljor ock stå!

Men där de jagande

stormarna gny,

hör, huru klagande

svanor ock fly!

Hör, hvilken tjusande

ljuf melodi

midt i den brusande

elfs raseri!Se, hur vid dämpande

hviskning och sång

tyglas de kämpande

massornas språng!

Där åker Freja i silfverkarm,

af längtan häfves den huldas barm.

Till fjärran rymder hon spännet styr

att vännen söka, som evigt flyr.

I forsens djupblå flöden, o hör,

hur Näcken gyllene harpan rör!

Och där från hällens branter, o se,

hur Ägirs döttrar mot honom le!

Hvad fagra lockar med näckroskrans!

Hvad ras af älfvor i smidig dans!

Hvad barndomstjusning, hvad ungdomsår!

Hvad framtidsgryning i Nordens vår!Men lyssna hitåt! Hvad sorgesång,

hvad suck och kamp under ödets tvång!

En stund så kort — och allt samman flytt!

Detsamma ständigt, fast ständigt nytt!

Så väl jag förstår dig, du brusande fall!

Jag vet, hvart din bölja vill jaga.

Jag känner igen hvarje rop ur ditt svall,

hvar suck dina dyningar draga.

Din längtan, din trängtan, din makt och ditt mod,

de sjuda pä djupet också i vårt blod,

de klinga också i vår saga.

•Svanesång.

I Mälardrottningens riken

re’n smälter den sista snön,

i skyarne lärkan drillar,

och öppen ligger sjön.

Nu böljorna glittra i solen,

nu knoppas hvar björk och gran,

nu söker hon hvila för vingen

vår stolta, skimrande svan.Hon kommer med sommarens vindar,

med sol och vår i förbund,

till Mälarens vik den kära,

till leende Ekolsund.

Hon kommer till vänliga vågor,

där stilla hon ofta sam,

dit längtande hon genom molnen

på snöhvit vinge sköt fram.

Hur majestätisk hon glider

bland säfven i speglande vik!

Hur kärlekens dröm hennes saga,

den vemodsfulla, är lik!

Ett rykte här höres hviska:

För jägarens grymma lod,

snart fager Lohengrinsfågel

skall döende simma i blod;skall blifva ett jaktens offer,

ett byte för furstlig gäst;

skall bloda sin hvita vinge,

när lifvet jublar som bäst.

Du skimrande svan, ja, sådan

är lifvets och kärlekens gång. —

Sjung snart vid aftonens fläktar,

sjung snart din svanesång.Taxnäs.

Dig en sista gång vill jag återse,

Taxnäs, ack! Jag nalkas din kära strand.

Simma där ej på vågen

näckrosknoppar... ett välkomstbud?

Trogna hem — vi delat så mången dag.

Dina skogars sus ej min smärta stör.

Där sig vägen fördjupar

trädens tak ger mig ljufligt hägn.Här, när drifvan smalt, här i vårlig väkt

uppslog först min tanke sin egen blick,

som ett blåögdt till sagor

lystet barn i sin moders famn.

Tala, tala till mig ännu som då!

Innerst i mitt bröst får du svar på svar.

Sjön som klagar därute,

låg då badad i junisol.

Dunkla höjder drogo min längtan hän

med förtrollningsmakt, som en okänd värld

hemligt drager vårt sinne;

själf jag var mig här som en dröm.

Här i bergets skugga, från granens gren

lyfte väldig örn för min häpna syn,

vingen kretsade fjärran. —

O att svinga sig upp som han!r

Mången krans här band mig din fagra äng,

när jag mött här kärlekens gud, när gladt

sällskapsvimmel här rördes,

strausservalsen i salen ljöd.

Lindallén där öppnar sig sval och skön,

som när förr i sommarens rosenprakt

tvänne hjärtan där möttes. —

Hvarför sucka där brutna ljud?...

Enslig är hvar stig, där jag skrider fram.

I din trädgård blommorna mist sin doft,

tomt är svalornas näste,

mejadt- ligger ditt åkerland.

Allt i sömn är sänkt. Ifrån källans rand,

där för dig jag biktat min oskuldstro,

ack, najaden är flyktad,

vågen tiger som natten stum.Oförmärkt dock känslorna skifta färg

liksom kvällskyn. — Snart kring den sena gäst

nu i björkarnas skugga

sväfvar stilla en signad frid.

Här i löfsaln, här under lönnens tält

sluts jag än en gång i de käras famn,

hviskar här till de gångne,

lyssnar åter till älskad röst...

Se, hur från de vestliga kullars rand,

bland alléens skuggor, en stråle klar

bryts mot töcken och dimmor

skönt i skimrande regnbågsglans!

Aftonluften smekande ljuf och sval

blandar sig med doft ifrån fjärran äng,

sänder till mig ett sista

tyst farväl från din strand och sjö.Sjung...

Sjung, sjung, lilla fågel i vårlig sky!

Om bojor som brista, om töcken som fly

ditt ljufliga budskap klingar.

Sjung, sjung, lilla fågel, sjung din fröjd,

där fri du ilar mot strålande höjd,

sjung, buren på lätta vingar!

Hör, furuskogen susar mörk,

men dig vinkar så gladt hvar sälj och björk,

och sipporna nere vid bäcken.

Och sedan du svärmat i luft så ren

och sedan du gungat från gren till gren,

sof sött i skuggan af häcken.Som du i gyllene morgonstund,

som du ur hjärtats innersta grund

min sång vill jag jublande höja.

En ny melodi jag åter tar opp,

när himlen ljusnar af nyfödt hopp

och dimmorna lyfta sin slöja.

Och när det skymmer vid skogens rand

och vind och vågor vid insjöns strand

i säfvens skuggor sig gömma,

som du jag längtar till stilla bo,

som du, lilla fågel; jag tyst i ro

om sommarens himmel vill drömma.Vinter.

Nu är det nordisk vinter,

vinter med frost och snö,

glimmande stålsko slinter

lätt öfver kärr och sjö.

Flinga glittrar vid flinga,

bländhvitt står skogens tält,

slädarnes bjällror klinga

gladt öfver soligt fält.Nu, mine gossar, skall blandas

nordmannakraft i vårt blod,

nu skola, flickor, vi andas,

hälsa i lungor och blod.

Skälmskt I menen, att vinden

skrämmer er litet. — Jag ber,

fritt låt den nypa i kinden,

rosorna längta till er.

Feja min släde, sela min fåle,

värm mina fällar af björnens skinn!

Tjusande kännes, köld, dina kyssar,

när jag skall köra för kärestan min.

Liten fröken i sidensko,

kanske jag får den äran?

Ädla moder, jag svär vid min tro:

hys ej minsta förfäran!

Dimman försilfrat skog och lund,

bergfast är isen i vik och sund,

neka ej till min begäran!Muffar och mjuka amier,

sobel och smekande mård,

filt och flanellsdraperier,

döljen, beskärmen,

höljen och värmen

rodnande tärnan, jag fått i min vård!

Klatsch, min gångare, friskt framåt!

Lätt vi fara på munter stråt!

Hej, min springare! Hopp, hopp, hopp!

Nu skall det gå båd’ i traf och galopp.

Bort öfver bäckar och broar,

hän öfver mossar och moar,

ut öfver åkrar och ängar,

fram under krokar och svängar,

in genom stängsel och grind

som en pil,

som en vind,

uti svindlande fart lägges mil nu till mil.Så, min fröken,

så skall det gå.

Aldrig höken

hinner oss då,

aldrig en kråka

vågar att åka

så i det blå

som vi två.

Nu in bland träden

vänder jag släden.

Nu ska vi kappas med troll och med rå!

O, hvad skimrande pelarsalar!

O, hvad blixtrande silfvertak!

Se, hvad hexor i hvita schalar!

Hör, hvad frasande pärlschabrak!

Tronar ej på klippans kummel

grå af ålder en asagud?

Stiger ej ett andemummel

upp ur dalen med sällsamt ljud?Aj, för tusan! Det kunde jag tro!

Stilla dig, lugna dig, Pålle, ptroo!...

Räds icke, räds icke! Tyst blott, tyst!

Älfkungen själf, den skälmen, er kysst.

Gör intet larm!

Höj intet skri!

Fatta min arm!

Nu är ni fri.

Faran, ack faran är redan förbi!

Ingen är bruten,

intet är bräckt.

Var ej förskräckt,

inom minuten

flyga vi fram lika muntert och käckt.

Nu är allt i ordning åter,

nu ej mer jag vilse styr.

Säg, o säg, att ni förlåter,

skrattar åt vårt äfventyr!

Aldrig förr jag kört omkull,

tro mig det var skogsråts skull.Klatsch, min gångare, raskt framåt!

Friskt, min fåle, på munter stråt!

Nu vi hemåt i kvällen fara,

nu är det värst med — mamma bara

Höga fru uti sammetsstol,

vördade moder och maka!

Här är er dotter så grann som en sol,

skär om kinder och haka.

Sakta vi farit, försiktigt vi vändt,

icke det minsta farligt har händt.

Här är stolts fröken tillbaka!

Frustande fåle, filtar och fällar,

aldrig den färden förgätes af mig!

Isiga dagar, disiga kvällar,

aldrig i lifvet förkyler jag mig!Drufvans safter nu strömme

ymnigt ur rykande bål!

Kommen, nu samfäldt vi tömme

lyckans och ungdomens skål!

Svinge från läppar så friska

sången melodisk och skön!

Kanske, »när vårvindar hviska»,

hviskas ett svar på vår bön.Amor.

Jägarn med de gyllne pilar,

Amor, segrarn, är mitt namn.

Utan rast och ro jag ilar

tjusande från famn till famn.

Ej en fågel kan mig följa,

ej en blixt min vinge nå,

ej en borg det byte dölja,

som min båge siktar på.Jag kan knyta nät ocii snaror,

dem ej Argus ens kan se,

locka själfva Zeus i faror

och få Pluto gladt att le.

Jag kan spela, jag kan sjunga,

dansa lätt som en zefyr,

göra gamla hjärtan unga

och den vise hufvudyr.

Som Apollofjäriln svingar

trånadsfull i rosenlund,

sväfvar jag på etervingar

i de sköna tärnors rund;

och när suckar varma, blyga

höja barmens vågor lätt,

pang, då skjuter jag, då flyga

pilarne från bågen tätt.Sva,

¿om näktergal’n i ståltrådsburen

som på spaliern en månadsros,

så på sin tid den skälmska Eva

begrep ej annat än att lefva

var att se dagen fly sin kos.

I hvarje hyllning henne skänktes,

hon såg allenast skyldig gärd.

Som mor och mormor förr, de kära,

hon höll sitt näpna jag i ära,

en sjuttonårig dam af värld.Men molnen började att skingras.

I andra tankar Eva gick.

Hur kvaf nu drifhusvärmen kändes,

hon af en häftig längtan brändes —

och törsten ock hon släcka fick.

Och fågeln gladt flög ut ur buren,

från ljus och frihet stängd ej mer.

Men nu den vägrar att sig fästa

vid korn och smulor — blott det bästa

stolts frökens sinne hugnad ger.

Allt pjunk nu som en urväxt klädning

i skräpvrån Eva kastar brådt.

I morgonväkten tjust hon skådat,

hvad glans den nya dagen bådat.

En vilja fast som malm hon fått.Och känslor lika dalens liljor

ur hjärtats gömmor spira opp,

hon kan sig icke mer förställa,

och omotståndligt snart de svälla

i vårlig fägring, knopp vid knopp.

När deras fina blomkalk färgas

en vacker dag af kärleks blod,

det skall nog röjas hos den sköna,

att liten Eva i det gröna

märkvärdigt vuxit, där hon stod.Prestkragen ocli flickan.

Är det narri, är det allvar,

vackra flicka, i din fråga?

Tungor har jag många, många

och ett svar för hvarje tunga.

»Ja» min första tunga svarar,

»nej» min andra, »ja» min tredje,

och min sista tunga svarar

»ja» och »nej», som det sig faller.

Är det narri, är det allvar,

vackra flicka i din fråga?Men den unga flickan talar:

Hvad det är att älska, blomma,

du ej vet, då så du spörjer.

Det är lek och det är allvar,

»ja» och »nej» — som det sig faller.

Jag en flicka är, o blomma,

och min lott, som hvarje flickas,

är att mellan hopp och fruktan

sväfva saligt, olycksaligt,

sväfva så — som det sig faller.IDicl parkens gräns.

ifcck, minns du, säg, en junikväll en gång,

vid mossig klippas häll och trastens sång,

vid klara källan — o, vår ungdoms källa —

hvarur ännu så friska flöden välla?

Hvad häftig längtan brände då ditt bröst...?

Hvad ljuflig aning dämpade din röst...?

Vi gingo stilla i den stora parken,

jag mina blickar sänkte blygt mot marken.Ailt närmre nu ditt steg till mitt sig slöt,

allt mer och mer besväradt talet flöt;

och när vi tystnat, blicken bort jag vände,

men hvad den dolde nog ditt hjärta kände.

Där flögo fjärilar i lekfull dans,

där knöto rosor kring oss krans vid krans.

Mot gyllne kväll begynte dagen lida —

vi stodo tysta vid hvarandras sida.

Vid parkens gräns, vid grinden stodo vi,

du ville öppna den, jag gå förbi.

O, säg hvad huldrik makt din hand då förde,

när den min hand i hemlighet berörde?

O ögonblick, o dröm i lyckans famn!

O kärlekseld! — Du hviskade mitt namn...

En sakta susning drog igenom lunden,

du log... och jag... Säg, minns du än den stunden?Böljor.

Det var förbi med frid och fred,

jag såg hur vind mot bölja stred,

hur bränningarne skyhögt stänkte.

Där fanns ej hvila, fanns ej rast,

våg följde våg med ängslig hast,

allt fler i djupets famn sig sänkte.En ny där åter framåt sköt —

sitt korta feberlif hon njöt,

snart klippan splittrat hennes flöden.

Vid hafvets hotfullt mörka bryn,

en bild sig ställde för min syn,

en bild af tunga mänskoöden.

Ack, samma bittra, hårda strid

du kämpar för att vinna frid,

du ock, min längtans starka bölja.

Hur länge skall du brytas här

mot lifvets skumbestänkta skär,

skall vänlig strand du snart ej skölja?...Du

Vår lyckas sol, vår dröm så huld,

vår sköna ungdomsdröm har flytt.

Men var det ej också din skuld,

att våren blef i höst förbytt,

att våra hjärtans harmoni

i missljud bröts?... Ja, du blef fri,

fri såsom den,

i striden fällt sin bäste vän.Ack, mellan bröst, som till hvarann

naturen närmat underbart,

i hvijjca samma låga brann,

hur löstes ej hvart band för snart!

Men ändock var det ju så nyss

till ett vi smälte vid vår kyss;

och nu jag står

som från dig skild af tusen år.

Dock när till sist utur mitt bröst

en suck bröt fram, jag bad en bön;

på solhet dag, skall till vår tröst

en afton följa sval och skön,

när pröfvad tro vårt lifsförbund

förnya skall i minnets lund ...

Med mulen blick

du bjöd farväl — och bort du gick!Du gick. Bakom dig slöts en dörr,

och ensam, ensam kvar jag stod.

Du gick ifrån mig, du som förr

mig bättre än jag själf förstod.

Jag sträckte mina armar: Kom,

kom åter! — O, att du vändt om!...

Men... ej ett ord!

Du gick... Jag stod tillintetgjord.

Du gick? O nej, säg, att jag drömt,

att drömmen redan är förbi,

att verklighet är älska ömt,

är evigt älska såsom vi.

Det var ju, ack, så nyss, så nyss

till ett vi smälte vid vår kyss...

Ej svar jag fick,

du såg mig ej — du gick, du gick...Oupplösliga bancd.

Än finns för dig på min lyra en sträng,

som dallrar så ljuft — en ton så vek,

som vore den släkt med zefirens smek

från skönare dar på vårgrön äng.

Väl skiljer oss lifvets kif och strid

som sagans Brynhild och Sigfrid ett svärd,

och vågorna sjunga sin sång på min färd,

men aningar väckas med kvällens frid.Väl ler nu blott genom tårar vår dröm,

som var i stormen en säker hamn,

ett hem, som sträckte så huldt sin famn,

där städse mig mötte din blick, så öm.

Väl ha våra svaga händer spillt

den helga kalk, oss räcktes en gång,

men kärlek än andas min sista sång,

och minnets stjärnor mig lysa mildt.

Sent blommar vår lycka, ljungen lik,

som praktfullt kläder den frostiga hed,

när solen sjunker i vesterled

vid vassomkransad insjövik.

Än finnes för dig på min lyra en sträng,

som dallrar så ljuft — en ton så vek,

som vore den släkt med zefirens smek

från skönare dar på vårgrön äng.Fri horisont.

Till alpens tinnar jag hunnit

med pilgrimsstaf i hand,

och tjusadt mitt öga funnit

en vidgad himlarand.

Kring bergens kristallslott klädes

nu allt i smaragdgrön vår,

på nytt som ett barn jag glädes,

och stormande hjärtat slår.Hvad rena vindar här fläkta!

Hvad skimmer i bländhvit sal!

Hvad harpor till välljud väckta,

här klinga från dal till dal!

Så lugnt i mitt bröst, så stilla

hänslumrat i ostörd fred

hvar dröm, hvar bedräglig villa,

mig lockat på lifvets hed.

Men åter väckes min oro,

det skymmer bland klippors stup,

de röster, som tystnade voro,

nu tala ur klyftans djup.

Där nyss jag bland grönskande kullar

gick fram vid drifvans kant,

en åska vredgad nu rullar

med dån ifrån brant till brant.Hvarthän skall jag fly? Till en öken

förvandladt jag finner här allt.

Jag svepes i isigt töcken,

som andas på kinden kallt.

Det är som en graf invid polen ...

allt tyngre mitt hjärta slår...

Men nej! — Nu den dalande solen

afslöjar sitt anletes vår.

Och alpsjöns yta där blänker

i gyllene strålars flod,

ett lockande valdhorn mig skänker

på afstånd en hälsning god.

Bort vika de hotande makter,

och månen sig speglar i sjön.

Hvad skuggor från stupande schakter,

hvad glans från den eviga snön!Snart stjärnorna äro flydda,

jag skådar hur solen går opp,

hon gjuter öfver min hydda

ett sken af ungdom och hopp.

Och ljuft från min barndoms dalar,

de sälla, ett minne än,

när dagen bleknar, här talar

och hälsar mig från en vän.Säg, har du märkt?...

Säg, har du märkt, vid öppna fönsterkarmar,

när utanför en yster barnflock larmar

och lärkan sjunger sina visor gladt,

hur dock din själ, fast höljd i sorgens natt,

mot ljusa rymder sträcker sina armar

från död och graf, som gömt din bästa skatt?

Säg, har du märkt, när du en vän begråter,

hvars like aldrig dig skall skänkas åter,

hur dock en ljusning midt i mörkret röjs,

hur öfver dödens skuggor blicken höjs,

blott hoppets vinge du ej sjunka låter,

blott viljans stål af ödets slag ej böjs?Säg, har du märkt, när den, som bland de kära

dig kärast var, gått bort, hur dock helt nära

han tyckes dig, hur klart du ser hans bild,

hur dock hans ande ej från dig är skild,

men upp mot skyn dig i sin famn tycks bära,

som dagen ljus, som natten huld och mild?

%Evighetsvinkar,

Bleker döden hvarje hopp,

skall ej vissnad blomma spira

skär och ny ur grafven opp,

nya vårars majfest fira?

Denna längtan i vårt bröst,

som ej är af stoftet bunden,

längtan efter himmelsk tröst,

är hon väl ett barn af stunden?0, när evig stjärneskatt

mot oss strålar från det höga,

skall då evigt stjärnlös natt

skymma slocknadt mänskoöga?

Nej, du nattens silfverskrift,

dina runor ej bedraga,

intet mörker, ingen grift

deras mening kan förtaga.

Ljufva vår, som skön på nytt

efter vinterdvalan knoppas,

äfven jag, när natten flytt,

vill på evig morgon hoppas!Elfven.

Sjung din saga, elf, från bergets höjder,

silfverklara bäck från loft af is!

Redan härlig vår med tusen fröjder

smyckat dalen som ett paradis.

Hör, med lärkors drill ditt jubel blandas!

Sällsamt hviska alla skogens trän,

kring dig vestans ljumma fläktar andas,

blomsterängar famna dina knän.Ingen rast dig skänks vid blomstrens sida,

du ej finner ro på okänd led,

hän du ilar, hän mot hafvet vida,

blott en gäst bland fagra lundars fred.

Plötsligt berg och skog sig kring dig hopa,

och af djupa mossan reds din bädd.

Högt på hjälp ur skyn du ville ropa,

där du undangömd nu smyger rädd.

Och du skrider tyst bland täta dungar

fram igenom hundraårig park,

vaggar sakta svanens gråa ungar

invid ladugårdens Noaksark.

Hur beställsamt dig välkommen bjuda

gammal frodig al och knäböjd sälj.

Anderöster dock från molnen ljuda,

som vid blixtars sken dig mana: välj!Regnets skurar störta ned i strömmar,

vinden smeker dig så frisk och sval.

Upp du vaknar ur de dunkla drömmar,

som dig kvalde där i bortglömd dal.

Och du växer, skummar, böljan brusar,

pärlors rika skatt du kring dig strör,

höga slott och herresäten tjusar,

mödans tjäll, de låga, lyckliggör.

Och med gallerverk af dammar stänger

ungdomsyran du uti din barm,

flitens hjul du äfven lydigt svänger,

ger din kraft åt idog mänskoarm.

Bördig slätt omsider sig bereder

värdigt taga härskarinnan mot.

Under ditt triumftåg ut hon breder

gyllne skördars täcken för din fot.0, hur fridsamt dina vågor simma,

hur den milda månen småler öm,

o, hur ljuft, hur trolskt i säfvens dimma

röster hviska: Hvila, njut och dröm!...

Hvila — nej! Din kraft förnyad sväller,

manar dig till högre syftens lön!

Målet fram för dig sig mäktigt ställer,

såsom du det såg från fjällets krön.

Du de trånga stränder tröttnat skölja,

och du går förbi den lugna hamn.

Först som hafvets djupblå klara bölja

vill du hvila — hvila i dess famn.

arSappho

Hvarför bjöd du mig att höra,

o Latonas son, din sång?

Hvarför nådde till mitt öra

dina plekterslag en gång?

Ville du till strid blott väcka

lidelsernas böljesvall,

och mitt grymma öde gäcka,

se’n du vigt mig vid mitt kall?Lesbos gröna ö, ur vågen

du ju födas såg en dag,

spände högt den gyllne bågen,

och ditt offer, det var — jag.

Hvarför Sappho dock, en kvinna,

hvilkens lif af kärlekskval

dömts att brinna och förbrinna?

Hvarför föll på mig ditt val?

O, hvad ljus i diktens vårar,

hvilken fröjd i gudars land,

när din lyra, stänkt af tårar,

sakta skälfde i min hand!

Lyftes ej Parnassens troner,

höjde sig ej Pindens topp,

när ur smärta sprungna toner

trängde dit bland jublet opp?Kom ej tjusad strax den sköna

Cypris bort till dig och bad,

med en gåfva mig få löna,

henne värdig — eller hvad?

Skälmskt du log. Gudinnan sänder

Eros bort på villsam stråt,

själf en kväll till Lesbos länder

hon i unge Faons båt.

Åt sin roddarsven hon gifver —

hvad till hands väl närmast fanns.

Lönen för hans tjänsteifver

blef olympisk fägrings glans.

Inom kort hon Sappho finner,

lockar mig till strandens bryn,

ler försåtligt och försvinner

som ett irrbloss bakom skyn.O, I evige där ofvan!

Sappho skulle Faon se,

se och tråna — det var gåfvan —

se, förbisedd. Trefaldt ve!

Och jag skådade betagen

denna aldrig glömda bild,

stolt och strålande som dagen

och som natten ljuf och mild.

Och jag sjöng i delfisk yra,

som en storm i Delos sund,

och hon susade, min lyra,

som Dodonas helga lund.

Skulle Faons blick ej spana

åt det håll, där fram jag skred,

skulle ej hans hjärta ana

hvad den oförstådda led?Fåfängt hopp! — Min blick tillbaka

vandrar trött omkring den vår,

hvilkens fröjd jag ej fått smaka,

där på klippans brant jag står...

Segerjubla, kärleksmoder!

Triumfera, sångargud!

Sappho kransar edra stoder,

fast hon vet sitt ödes bud.

*

Så sin kärleks sorgsna saga

höres från Levkates stup

lagersmyckad Sappho klaga,

störtande i hafvets djup.

Dagen släcker sina lågor,

stormen höjer doft sin röst,

och de nattomhöljda vågor

sucka såsom tusen bröst.Tusenstämmigt ropar hafvet

tusen kvinnohjärtans ve,

som på djupet är begrafvet,

medan ytan synes le.MNasten.

Nu du hvilar i dimmornas svepningsskrud,

på strandens häll, du vindarnes brud.

Sof lugnt på din bädd af starr och tång. —

Din dröm jag drömmer, jag hör den sång,

som sakta våg, när din fot hon kysst,

än sjunger i kvällen tyst...

Arm hvilar du nu utan vanter och rå —

Ej skepparen ropar: Till segels vi gå!

Men vinden friskar. Hör måsens skri!

Du vill upp, du vill ut — ack nej... Förbi!

Din spira är bruten, ditt skepp gått i kvaf

för att reda vid stranden din graf.I nordanskog, i midsommarväkt,

en gång du kläddes i mörkgrön dräkt.

På yfvig gren, kring susande topp

där glödde rubinröd knopp invid knopp.

En stärkande vind gaf kraft och mod,

där en skimrande brud du stod.

Och du styrde till hafs med lyftad arm,

med snöhvit svällande segelbarm.

Bepansrad köl dig bar ifrån land

och skar djupt i vågen sin glittrande rand,

öfver sjudande djup mot målet fram,

med dyrbar laddning du sam.

Och när stormen hven, och när åskan röt,

som en ljungande blixt framåt du sköt,

och om byarnas rof blefvo tackel och tåg,

och upp mot dig tornade våg sig vid våg,

på gungande stäf under ilande lopp

sig höjde bland skummet din topp.Snart på redden af myllrande världsstadsälf,

i dess drottningars rad stod en drottning du själf.

Och kring ditt änne, i solens glans,

dig flätats af vimplar en segerkrans.

Stå stark, du höga! På hafvets stråt

mot nya bragder framåt!

För hoppfull vårvind ställdes din flykt

till fjärran kuster, så stolt, så tryggt.

Vid böljors lek, vid delfiners språng

hvem tänker väl då på undergång,

på hotande kamp och vredgad sjö,

bland skymningsskyar att dö?...

Men nattens töcken omhvälfva din ban,

i det svartgröna djup bor svekfull Ran,

och stormen hetsar sitt koppel allt mer. —

Du vacklar, du splittras.--När sol går ner,

i slitna dukar från remnad bog

det suckar som vinden i skog...Se, skummet vrider en krans så hvit

och nalkas att smycka din graf af granit.

Din ro skall ej störas af vindarnes sus,

ej längre du jäktas af böljans brus,

du är pröfvad nog, du har kämpat din strid,

på din strandbrädd du hvile i frid!

MPingst.

Nu blåögd Pingst i guldkarm återvänder

till nordens land, till fagra, gröna stränder!

Så huldt med vindens stämma blid

hon bjuder hvila, bjuder frid,

med famnen sträckt mot dalar och mot höjder,

och som från skyn ett glädjebud

kring nejden dallra vigda klockors ljud.Nu blåser sunnan; skönsta helg vi fira;

i juninatten hennes liljor spira.

För kärlek byggd, en tempelsal

nu vinkar dig i blomprydd dal

till altarring af nyutslagna björkar,

till eolshymner, taltrastsång —

den långa, tunga vintern flytt en gång!

Nu höjes barmen, suckar tränga sälla

till evig glädjes hem, till ljusets källa.

I mod nu med den starka ek,

som härdades i stormens lek,

i tillförsikt, o, med den knopp som sväller,

det frö, nyss stred i frost och köld,

ditt hjärta täflar... ser i tron sin sköld!

Omstråladt af en drömsyn ljuf, som dröjer,

bland lätta skyar sig kapellet höjer.

Från nyplöjd åker stiger opp

liksom en hymn af fröjd och hopp.

Nu vinterkylan vikit från hvart sinne,

det heliga i hjärtats grund

bär frukt och blom i stilla sabbatsstund.Bak lunden tyst i öfverjordisk fägring

emot dig ler den unga vårens hägring

och skänker tornets kors i skyn

en strålkrans invid dunkelt bryn,

mer skön än solens guld, ett återskimmer

från elden i apostlars rund

den första pingstens helga morgonstund.

*Jul.

Jul, ack jul, min barndomsvän,

mina minnens morgonstjärna!

Var välkommen! Dig jag än

återser så gärna.

Stilla i din högtidsskrud

för min blick som förr du strålar

och vid milda toners ljud

glada drömmar målar.Hvilken prakt i salens glans,

då jag rymt ur kammarns häkte!

Hvilka ädelstenars krans

granens arm mig räckte!

0, hur öfversäll jag var,

fick i mammas kjol jag nappa,

eller som en fågel snar,

fångades af pappa.

Hvilket lif, när fisk och gröt

sattes rykande på bordet,

och hur mjölk och honung flöt

snabbt i kapp med ordet!

Och om »rim» i hast ej fanns,

slogs ej larm för slika hinder,

rodnande i grenljusglans

logo skämlska kinder.Högre glädjen steg i tak

för hvar gåfva man fick plocka,

dyrbar var den minsta sak,

skallra, horn och docka,

skänkte festen klang och färg;

och när dansens ring knöts samman,

se"n man fått »i benen märg»,

hvilken namnlös gamman!

Bilder, som likt drömmar flytt,

kära bilder än sig närma,

väcka upp till lif på nytt

hjärtats ungdomsvärma.

Må de liksom stjärnor små,

tindrande på mörka pellen

blicka ned på mig också

mildt i lefnadskvällen.Ensamhet.

(Till en vän.)

Ensam ingen är i världen, om ock sällskapsglädjen

flyr,

är ock kvällen molnbeslöjad, snart en morgon åter

gryr.

Svallar hjärtat mänskovänligt, vinka alltid nya mål,

nyss ej anad glädjekälla väller fram, ger viljan

stål.Ensam — nej! Jag vill en saga ur mitt lif dig

tälja här,

och du skall helt säkert finna, »vissna blad» ej

döden är...

Sätt dig endast i mitt ställe, hör mig blott en stund

så kort,

och du nog mig rätt skall gifva, ensamhetens moln

fly bort.

*

Det var i Berchtesgaden,

Tyrolens vackraste dal.

En afton liksom en spegel

låg König-See’s sköna oval.

Jag steg i jullen allena

med Defreggers landsman så god.

1 bergsbons dräkt, med sin snugga,

sin åra han sköta förstod.Säg, sporde jag, skola vi våga

bland dessa klippors stup,

i denna så bräckliga farkost

att fresta de mörka djup?

Min förare drog på munnen.

Min oro skingrades snart.

Allt längre sig sträckte färden

och vattnet var spegelklart.

Min reskamrat varit skolsjuk

och stannat hemma i byn,

till ingen jag nämnt om min lusttur. —

Men se ... hvad sällsam syn!

Nej, aldrig i tiden mitt öga

en bild mera ödslig mött.

Ja, ja, min roddare säger

här är det ensligt — dödt.Vi hunnit innersta viken.

Där vidtog ett lågländt näs,

beväxt med dvärglika buskar

och blågrönt tvinande gräs.

Och bortom näset ett vatten

låg mörkt inom fjällens ram

och högst på klippornas fäste

sågs trona en väldig gam.

Jag steg i land. Allena

jag fram öfver näset gick

och tog af det ensliga stället

en hastig öfverblick.

Men plötsligt jag greps af en aning

så hotfull, så hemsk, så svart.

Jag skyndar fort till min farkost...

Försvunnen, försvunnen!... Hvart?...Jag står liksom träffad af blixten

och får icke fram ett ord.

Min roddarsven mig lemnat...

Jag var som tillintetgjord.

De stupande branter syntes

sig sakta närma allt mer,

ett gapande svalg sig öppnar,

jag tycker mig sjunka dit ner...

Och gamen som sitter där uppe

och spejar vid forsens svall,

nu rör han sin klo... Jag arma,

hans rof jag då blifva skall!

Jag är som af fasa fjättrad,

men höjer ett rop i min nöd.

Då — ljuder ett alphorn helt nära,

som ett svar från himlen det ljöd!Jag troget bevarat i minnet

den tanke sig då på mig stal,

där ensam på grafvens tröskel

jag stod i den ödsliga dal.

*

Ensam en minut jag vandrat, ensam på den öde

strand,

vill du, kära, kanske säga, ingen räckte mig sin hand.

Skapelsen var mig ett fängsel, kring mig skymde

natt och död,

så ett ensamt hjärta känner, i sin ångest, i sin nöd.

Snart min båt bland kvällens skuggor glider lätt

i bugten in,

vinkar till mig tröst, och åter fylls af glädje håg

och sinn.

Men i lifvet månget nödrop, som igenom luften

skar,

ofta ingen, ingen hörde, ingen sände tröstfullt svar.

M

105Jag är kosmopolit...

Mitt land begränsas ej af haf och skär,

ej efter berg och elfvar jag det kallar,

det längre sträcker sig än nordens tallar,

än söderns palm sin stolta krona bär.

Hvar hälst med trofasthet mig räcks en hand

och kärlek mot mig ler ur själfullt öga,

och vördnad skänks det sanna och det höga,

där bygger jag och bor, där är mitt land.Där store andar frihetslängtan väckt,

där ädla hjärtan velat vägen visa,

där högt det skattas, som jag lärt att prisa,

där smeker mig en ljuflig hemlandsfläkt.

Och där från skaldetungor strömma ord

likt klara bäckar som af vårregn svälla,

och sången dricker lif ur skönhets källa,

där är mitt land, min rätta fosterjord.

*

Dock äga berg och skogar, sjö och strand

och allt jag hållit kärt i hemmets dalar,

en välkänd röst, som till mitt hjärta talar

så moderligt om gamla Sveriges land.Jag vaggas i en dröm, så ljuf och ren,

och på min stråt än skimrar som ett smycke

hvar hydda låg, som har ett nordiskt tycke,

hvar skroflig häll, hvar mossbelupen sten.

Då klingar sången äkta fosterländsk,

och hemlandstoner i mitt hjärta svara,

likt fjällens ekon, vemodsfulla, klara.

Jag är kosmopolit, men ändock — svensk.Den heliga Cecilia.

(Rafaels målning.)

Född till lycka, i glädjeyra

slår du zittran vid lek och dans,

knappt din glädje du mäktar styra —

festligt smyckad i bröllopskrans.

Plötsligt — hvad under — hör, då ljuda

smältande ekons klang i din själ,

himmelska röster från höjden bjuda

frid åt världens fåfängliga träl.Helig en källa inom dig kväller,

uppåt du blickar mot stjärnors höjd,

härlig en brudkrans af eterneller

ser du knoppas till evig fröjd.

Höga gestalter sig till dig sluta,

hedersvakter som kring en brud.

Zittra, flöjter, fiol och luta,

tystnen! — Tala du hör din Gud.

Fritt din håg du till Herren vänder,

världens buller dö bort allt mer.

Orgelharpan ur dina händer

sjunker sakta i skötet ner.

Skild från jordiska drömmars villa,

lyssna, förklarade änglabild,

lyssna till himlahymnerna stilla

under gyllene vingar mild.Lavinia.

(Tizians målning.)

där en syn ur Tizians hjärta tagen!

Se, denna växt af ungdomsfägring full,

och denna blick, så varm, så ljus som dagen,

och dessa lockar skimrande af gull!

I solen har sin pensel mästarn doppat.

Hvad glans från diamant, smaragd, rubin!

Från glädjen i hans öga muntert hoppat

i hvarje drag en lekfull amorin!Du lyss till ordet, som på läppen dröjer,

du andas doft från lifvets blomsterlund,

där lik en Kariatid hon mot dig höjer

sin rika skörd i gyllne morgonstund!

En Tizians dotter, så man vet berätta,

här blickar mot dig full af lif och själ.

Men vore det en saga, hvad gör detta,

hans snilles barn den sköna är likväl.

*Beethoven.

(Efter en konsert.)

Hör jag ej en snölavin, som brusar

ned från Alperna i jättesprång?

Är det Schwarzwalds andekör som susar?

Är det näktergalens bröllopssång?

Lyfts jag ej på klara norrskenslågor

öfver Odens dunkla sagoland?

Bärs jag ej på oceanens vågor

fjärran, fjärran mot Atlantis’ strand?Denna suckan, som ur dödens boning

med oss längtar efter himlens frid,

denna hymn från Tabors berg försoning

vandrarn bådar efter lifvets strid.

Det är världen i sin födslosmärta,

kaos’ natt, hvars molndok lyftes opp,

svanesången från ett brustet hjärta,

morgonljuset af odödligt hopp.

O, hvar fick du, tonskald utan like,

denna kraft, som inga gränser vet,

detta lif, som ur demoners rike

stiger upp till änglars salighet?

Har du kämpat, har du dödstrött skridit

genom dimmor emot ljus som vi?

Har din äras törnekrans du vridit

korsfäst suckande: Eli, Eli!Till Marianne.

I Linköping.)

Unga brud! Det är ett minne,

som nu klappar på din dörr.

Låt det gästa dig därinne

i förtrolighet som förr.

Om en plats det blygt vill bedja

i din sällhets rosenkedja,

vill i hjärtats högtidsstunder

hälsa från din barndoms lunder.Hör, min vän, det var den gången,

kvittrar minnets näktergal.

Lyssna till den ljufva sången,

till hans drillars madrigal!

På den rika skånska marken

föddes han i stolta parken;

där, dit hvita storkar draga

längtansfullt, han lärt sin saga.

Sjunger han om lärdomsstaden,

i de dunkla bokars lund,

susa grenarne och bladen

vemodsfullt i kvällens stund.

Elyseiska skuggor vandra

broderligt där med hvarandra,

och som höga norrskenslågor

ljunga deras svar och frågor.Är det hemmets saga, klingar

högre än hans ljufva drill.

Syskonglam på dufvovingar

flyger vindsnabbt hvart det vill.

Dina pulsar, låt dem strömma!

Fritt du fröjdpokaln kan tömma,

känner än ej kärleks låga,

ej hans sällhet, ej hans plåga.

Snart han kommer dock, så sakta

smygande som nattlig tjuf,

och, hur än du dig må vakta,

lika oförmärkt som ljuf.

Se, han lägger svekfullt näten

för en ungdom, yr, förmäten.

Bäst de klinga, skrattet, sången,

har han dig för alltid fången.Strand, som sköljs af Roxens vågor,

märkte du hvad väg han tog?

Lyddes du till ungmöns frågor,

där hon gick i lummig skog?

Har hon gråtit, säg, i smärta

vid naturens modershjärta?

Bred då, tid, som smärtor söfver,

bred ditt silkesdok däröfver!

Ty den dag, som skönast randas

i vår lefnads töckenvärld,

denna dag, då lifvet andas

idel lycka, fanns hon värd.

Hjärtat kan ej trifvas ensamt,

lyckans drömslott byggs gemensamt,

för fördubblad styrka rymmer

dubbelt fort ock hvart bekymmer.Men när lifvets sol ej strålar

ständigt leende och huld;

gläds, om kärlek ändock målar

här och där en sky i guld.

Mod, som ej i striden sviktar,

sorg, som blicken uppåt riktar,

allt, som själ med själ förenar,

kärlek stärker, kärlek renar.

Tankar unga, glada, friska,

icke kan jag tolka er!

Endast kärlek kan er hviska

som ett svar, när kärlek ber.

Tag dock mot min minnesblomma,

af din själ, den ädla, fromma,

får hon först sin färg, den skära,

doftar först ditt hjärta nära!Till Wilma Hallé.

(Efter en konsert.)

Så rena toner aldrig förr jag hörde,

så trolska ljud ej förr mitt hjärta rörde.

O, hvilket kall blef ditt vid gåfvors lottning,

du strängars fé, du violinens drottning!

Med pannan skuggad lätt af lockens vågor,

med ögat blixtrande af snillets lågor,

hur ädelt lugn inför en tallös skara

du träder upp att Mozarts konst förklara.Nu höjes stråken. Hör, o hör! I dalen

sin ljufva drill begynner näktergalen!

Kaskader sorla, silfverkällor brusa,

kariter dansa och zefirer susa!

Känn, hvilken eld i våra ådror strömmar!

O sagovärld, o ljufva barndomsdrömmar!

Hvad evig längtan, hvilka nattens strider! —

Skall seger vinnas? Gryr en dag omsider?

På dina kinder sig en rodnad röjer.

Likt Sankt Cecilia du blicken höjer.

Du rör din stråke och strör kring dig toner

af himmelskt välljud som från högre zoner.

Ännu en pärlkaskad: dess droppar brista,

och som ett stänk förflyktigas den sista.

Ej grenen syns, där Filomela sitter,

men luften fylles än af hemligt kvitter.Ett ljuft farväl på strängen redan ligger,

en ton så vek ännu om lifvet tigger.

Ack nej, han måste dö, du sänker handen

och sakta sväfvar hän den ädle anden.Björken och bollen.

Se, huru skön jag står! — det ljöd ur lunden

förnyad lifskraft sväller i min barm,

jag känner mig så rik, så frisk, så varm,

se’n maj mig väckte upp ur långa blunden.

Så björken sade. Men i gröna runden

vid hennes sida stod så grå och arm

en ensam bok och bar kring naken arm

en vissnad krans, af förra sommarn bunden.Hon tyst dock sydde på sin nya skrud,

men ingen bifallsblick vid henne dröjde

och ingen lofsång man till henne höjde.

Och björken tänkte, där hon som en brud

stod grann och stolt och såg sin bild i fjärden:

Att komma först är konsten här i världen!

*

Men det blef höst, och stormen slog sin lyra,

med strängar spända mellan berg och skog,

han icke hatten af för någon tog

och hade tusen saker att bestyra.

Än smög han tyst och sakta som en myra,

än slog han öfver på en annan bog:

Han svängde om med blomman, tills hon dog,

han gjorde löf och kvistar hufvudyra.Naturens lif för året hämmadt var,

från björken hennes krona snart blef röfvad,

men boken stod där ännu länge löfvad.

Nu sade hon: Minns du i flydda dar,

då yfdes du och mig i skuggan ställde.

Att komma först — nej, härda ut det gällde!Septembersol.

Hur blånar icke bergets topp,

hur glimmar icke fjärdens bryn,

hur löses ej hvart missljud opp

till stilla harmoni i skyn ...

En brud i guld och pärlor lik,

står hvarje trädgård, hvarje lund.

Som lifvets afton stämningsrik

är sommarns ljufva afskedsstund.I denna skära, klara rymd,

som öppnar sig från zon till zon,

ack, snart skall solen vara skymd,

snart tystnad lärkans glada ton.

Då mulnar det kring frostigt fält,

då bäfvar allt för stormens hot.

Men se, när drifvan åter smält,

slår sippan ut vid trädets rot.Morgonvindar.

I tidskriften fri forskning.

var då hälsad sköna morgonstrimma,

emot din ljuskrets ställa vi vår färd.

Se, bakom oss sig lägrar seklers dimma,

och upp ur vågen stiger nyfödd värld.

Nu högt i topp vi brokig vimpel hissa.

Du ljufva stund! Se, öfver hafvets bryn,

hvad regnbågsskiftande och segervissa,

hvad stolta bilder möta ej vår syn!Hör, stormen hviner, som ett stjärnregn blänker

hvar bränning från den nattomhöljda kust,

och hvarje droppe, som från svallet stänker,

på nytt upptänder seglarns reselust.

Likväl så stilla, ja, så lugnt vårt öga

vi sända utåt lifvets ocean,

vi skåda uppåt mot det evigt höga,

som jorden blickar hän mot solens ban.

Ja, äfven då, när tunga skyar hänga

utöfver stelnad våg och klippig strand,

och när midvinterns bojor vägen stänga,

vår farkost känner icke isens band.

Och svepas dimmor öfver ändlös öken,

vår fyr dock flammar liksom stjärnan klar,

än genomträngande de täta töcken,

och säker räddning bjudande en hvar.Igenom skummet böljorna oss slunga

utöfver djupen mellan skarpa skär,

vårt roder är vårt mod, det friska, unga,

vår säkra lots vår sanningskärlek är.

O känn, hur härligt morgonfläkten andas,

han klemar icke med hvart bräckligt skal,

som förr med lifvets kärna fått förblandas,

men sopar bort dem snart i tusental.

Ty endast sanning kan befria världen,

oss lydnad bjuder hennes härskarröst!

Och dig, som gömt din tro från barndomshärden,

så ömt hon sluter till sitt trogna bröst;

och dig, som vacklar, skall hon kraftigt stödja,

och dig, som hoppas, låter klart hon se;

och dig, som villats, skall hon vägen rödja,

den fege endast skall hon öfverge.

ÄI vårt tidehvarf.

Nog har ångmaskinen styrka

att försätta höga berg,

nog är mången gammal kyrka

emot hans palats en dvärg;

evighetens murar bräcker

dock den jätten ej i tu,

öfver stjärnehvalfvet räcker

ångskorstenen ej ännu.Rotschilds millioner väge

tungt på denna världens våg,

och förvärfvets svindel äge

djupt sin rot i folkens håg:

Högst bland skatter dock vi ställa,

skatt, som gör vår ande vis;

hjärtats rena guld skall gälla

med ett ständigt gångbart pris.

Telegrafens budskap ljunge

snabbare än stormens il,

och Atlantens våg besjunge

talet af hans trådars mil.

Än dock tankens blixtar vunnit

lagern på hvar täflingsban,

än man inga kablar spunnit

öfver hjärtats ocean.Mät hvar stjärnas himlabana,

följ hvar irrande komet

med ditt fjärrglas, genomspana

hvarje rymdens hemlighet;

endast tron på Gud kan leda

blicken ofvan rum och tid,

endast tron på Gud bereda

åt ditt sinne evig frid.

Spräng med bomber och kanoner

järnbepansradt skepp i sky,

skaka riken, störta troner

så att sekel skifta hy;

hoppets blåa luftballonger

skjuter du ej ned ändå,

trogen kärlek, ärlig ånger,

kan du icke kufva så.Tidens stormar väldigt bryte

mur på mur i trångbodd värld;

ädla andars arf ej byte

blifva skall för våldets svärd.

Högt sig häfve hotfull bölja,

blodröd blixtre hämndens glaf;

seger endast den skall följa,

som sig själf till offer gaf.På lokomotivet.

Liksom skepparn vid rodret på svallande våg,

står jag vaksam och trygg på mitt ilande tåg.

Och jag spränger framåt på den järnskodda ban,

med min skimrande fåle med böljande man.

Hur han frustar alltjämt, tills han sättes i gång!

Och hans gnäggning hur gäll, när han börjar sitt

språng!Med mitt ansvar i jämnbredd städs växte mitt mod,

där i kamp mot mitt öde jag trotsande stod.

Och i mörker och storm står jag troget på vakt,

och som åskan vi rulla från trakt och till trakt.

Jag har nerver af järn, jag har muskler af stål,

hvem kan täfla med mig i att hinna sitt mål?

Som en krans kring min bana, på växling så rik,

ser jag kyrkor och slott, ser jag speglande vik,

ser jag klippor och skär, ser jag skördar som gro,

ser jag hjordar som beta i landtlifvets ro.

Och jag störtar med dån in i tunlarnes natt,

aldrig skrämde mig trollens och jättarnes skratt.

Ej jag rufvar på hämd, men mitt lokomotiv

ingen träde för när, det kan kosta hans lif.Rullen på, mina hjul, vid er förares vink,

öfver myr, öfver äng låt det gå i en blink!

Rullen på, rullen på invid skummande strand,

om det gäller att bromsa, är färdig min hand.

Där de vinka i fjärran signalernas sken —

rullen på, rullen på — synes målet alltre’n.

Rullen på... Men hvad nu? Likt den dystraste våg,

där i ilande lopp kommer mot oss ett tåg...

Stopp och back! O, hur isas af fasa mitt blod,

hur det skymmer för ögat som mörknande flod--

Stopp och back! — Ingen hjälp, ingen hör mina rop!

Du barmhärtige Gud, tågen stöta ihop.. ■Guld.

Jag vet en makt, som mer förmår

än kejsare och kungar,

en listig dvärg, som läger slår

i skrin och penningpungar.

Säg, känner du hans röst igen,

och har du hört hans namn, min vän:

Guld, guld, guld!Hvad tjusning dock i detta ord

för mänskobarnens öra;

hur mången blef till slaf ej gjord

när han dess klang fick höra;

hvad gälla alla Mose bud

för den, som väljer till sin gud

guld, guld, guld!

Så väldigt intet svärd än fanns,

att han dess udd ej stäckte,

så djup en hemlighet ej spanns,

att han dess tråd ej räckte.

Bygg upp en mur af järn och stål,

det finns ett krut, som den ej tål:

guld, guld, guld.

Må snillets facklor lysa klart

igenom sekels dimma

och kärleks blickar underbart

igenom tårar glimma;

så glänste aldrig deras ljus

för världen än som ur sitt grus

guld, guld, guld.Om rätt och sanning hålles tal,

om synd och straff man dundrar,

men sjunger denna näktergal,

man tiger och beundrar,

och stolthet, öfver stjärnor höjd,

i enrum hviskar blyg och böjd:

guld, guld, guld!

O mänsklighet, hur länge skall

du din tyrann tillbedja?

Vak upp en gång och känn ditt fall

och slit hans usla kedja!

Se, tiden flyr! Hvad är allt prål?

Hvad hjälper Croesus på hans bål

guld, guld, guld!Elfkarleby.

Stolta Dalaelf, med jättearmar

i din sista strid du går,

och där skogen mörknar, forsen larmar,

snart den vilda kampen står.

Kommen fjärran högt från Särnas gränser,

högt från nordanfjällens friska sky,

o hur härlig du i svallet glänser

vid Elfkarleby!Brusen, brusen starka dubbelflöden

kring er dunkelgröna ö;

svalken hennes barm i middagsglöden

rikt med skummets hvita snö;

vaknen, sägner, från den fläck af jorden,

där vår frihets fasta grund blef lagd,

talen, talen om en kraft i norden,

döpt af Vasas bragd!

Manen, manen trogna bröst att värna

helga minnens tempellund;

hvarje redlig danneman att gärna

offra allt i farans stund;

djärfves ovän så vår ringhet håna,

nalkas ofred, må kring skog och vall,

våra söners hjältejubel dåna

som ditt stolta fall!Idrott.

Som lystringsord

vår stolta nord

uppå sitt änne satt:

från forntid grå

till söner gå

skall ädla dygders skatt

På vikingsätt,

du unga ätt,

begynn din kamp med lust.

Vid lärkors drill

bjud hvem som vill

ta del i hurtig dust.Djupt i din barm

af glädje varm,

din lösen vare så:

Vid vapenbrak

för helig sak

du skall i ledet stå.

Vid stormens lek

i klippfast ek

du ser din förebild.

Hos hög och låg

en stadgad håg

från öfvermod är skild.

Din värld skall bli

som rymden fri,

din blick som örnens djärf.

En klinga god

ger kungligt mod,

ger stålsatt viljenerv.Vid löfvad gren

i solens sken,

hvad fröjd, hvad lycklig del

att frisk och sund

i gladt förbund

dra ut till kämpaspel!

Som daggens bad

för blom och blad,

du Sveriges unga släkt,

blif landets blod,

dess glada mod,

dess lif i arlaväkt!

Den framtidsdröm,

den trohet göm,

som nu din stolthet gör,

hon spire opp

i vårlig knopp —

så fädrens stam ej dör.Skollofskolonien.

Nu på landet så gladt höras fåglarne locka,

och af stadsbarn dit kommer från skolan en tropp.

Nu det gäller att se, hvem som först hinner plocka

vid grönskande kullen små sippornas knopp.

Så de små nu i frihet som fjärilar svinga,

långt från staden, af mänskor och buller så full,

och hvad silfverstämmor, hvad jubel här klinga,

och hur fladdra för vinden här lockar af gull.»Ack, se hafvet, se hafvet!» nu plötsligt det skallar,

vid en skärgårdsvik, så glimmande klar.

»Se ett segel, ett segel! Hur skummet det svallar,

och se måsen, hur glänsande vingar han har!»

Och allt längre på dagen det lider och lider,

och sitt mål emigranterna hinna till sist.

»Ack, på landet man är då, på landet omsider,

likt fågeln som kvittrar på grön liten kvist.»

»Här man känner sig pigg som i viken en löja,

här är lif, här är lust, här är flit nu minsann!

Här man bitti’ med solen sin åker skall plöja

och skynda till årorna raskt alle man.»

Så de små under jubel på grönskande vallen

ibland buskar och tufvor nu tumla så fritt.

Långt från grändernas kvalm här vid böljesvallen

hvarje tyngande.boja de känna sig kvitt,Om en regnskur kommer, hur klara dess droppar,

hur härligt det susar i asparnas loft,

hur löfven där gnistra, hur blommornas knoppar

från brokiga ängar där sprida sin doft!

Så de små nu på landet som fjärilar svinga

under jublande fröjd i den vårliga vind.

Så en kärlekens skärf kan välsignelse bringa

och få rosor att knoppas på blek liten kind.Siesta

(bland vinberg).

dessa dar, då broder står mot broder,

är här i denna undangömda vrå,

din utopi en verklighet, Rousseau!

Här är naturn för människan en moder,

och jämnt och lugnt här lifvets pulsar slå.

Mitt öga följer silfverbäckens ringar,

kring lummig kulle slår han mjukt sin arm.

Ack, hvad sig rörer djupt inom min barm,

naturen med en röst som ljuft förklingar,

här tyder kärleksfull och ungdomsvarm!En sabbatsfrid här drömmer mild och fager:

Här bleknar intet oupphinnligt mål.

1 kitteldalens vinranksprydda bål,

af myrten krönt och yppig rosenlager,

en gudanektar solen brygger. — Skål!

Madonnalik med liten pilt där nalkas

nu husets moder, hälsar mannen gladt,

som, hvilande i gräset utan hatt,

med pipan blossande i munnen, skalkas

bland yster ungdom under tusen spratt.

Hans teg är bördig, skörden rikt välsignar

hans möda, och han gläder sig därvid.

Han vet ej af den skoningslösa strid,

hvarunder fattigman i världen dignar —

Här på min vallfart vill jag bo i frid.Se här, hur vinets klängen svikta under

sin ljufva tyngd i mognadens minut,

och gyllne klasar leka blygt tittut

bland dunkelt löf. O sköna, rika lunder!

O paradis, uti din famn mig slut!Från Seinestaden.

I.

Vera.

Hon Vera nämns, den bleka unga kvinna,

som midt i vimlet stundom här vi finna,

men oftast där de tysta strider stå,

där utan larm det kräfs mot målet gå,

och utan tack en dyrköpt seger vinna.

Så ung, så ljuf, ett barn ännu hon tyckes,

så lefnadsvis, så pröfvad, ack, ändå!...Till Louvren ej med oss hon vägen tager,

bort till Bellevilles baracker snabbt hon drager,

och konstpalats och läsrum, tempelsal

hon går förbi, dem ger hon ej sitt val;

sin minneskrans hon flätar ej af lager,

hon lyssnar efter rop från tärda lungor,

från torftig boning, dödens kalla dal.

Ur något källsprång djupt i hjärtats gömma,

hvad ord af eld från hennes läppar strömma!

Vulkaniskt bäfvar detta unga bröst,

en stormsignal är denna spröda röst!

På ejderbädd hon kan sitt lif ej drömma,

ej sofva bort — hon vaka vill, vill lefva

för folkens väl, för släkten utan tröst.

Dock ej en dyster furie — nej, hon ilar —

lik Niobe, hon vill för smärtans pilar

beskydda hvarje lidande så huld,

så modersöm. Hon strör som säd sitt guld

i usla nästen, dit ej dager silar.

»Barmhärtighet!» till millionärn hon ropar,

»Barmhärtighet! Kom, gällda nu din skuld!»Hvem är hon då ? Hvad är det som dig skrämmer

i hennes blick, som dig till grubbel stämmer?

Och hvarför känns dig luften nu så tung? —

Hon talar om en kraft som än är ung,

som hon sett hämmas grymt af svält och jämmer.

’Låt oss blott bida tiden’. — »Hvarför bida?

Nu är det tid — upp, kämpa, segra, sjung!»

Till dessa själar, vi moderna kalla,

som rata allt och vilja fram befalla

en bättre tid, som bundsförvandt hon går.

1 seklets höst hon trängtar till en vår,

som skänker mod — som skänker frid åt alla.

Och genom tviflets moln hon hoppfullt blickar:

en stjärna klar, som tecknar nya spår.

Fastän ett barn af nihilismens länder,

där under askan glöda hatets bränder,

och lidelserna rulla vildt sitt svall,

hon hatar ingen, söker ingens fall,

och mordets minor hennes hand ej tänder.

O nej, det »helga Rysslands» milda dotter

för allas välfärd verkar i sitt kall.II.

Au Bon Marché.

3land trollpalats, oss modet beskärt,

är Bon Marché ett besök väl värdt.

Här väckes köplystnaden hos »deras nåder»

och minsta grisett här sin åtrå förråder.

Ej sollysta ängar,

ej skuggrik dal,

är en källa till njutning

uti deras val

lik den som här brusar i hvarje åder.Entrez donc! Hvad skimmer ditt öga slår!

En skiftning mer färgrik än blommande vår!

En glans liksom solens det sidenet röjer! —

Och mängden beundrande blickar höjer.

En arbetarhustru

afsides, så blyg,

fått för sig ett enkelt

godtköpstyg —

min blick vid den arma i stillhet dröjer.

Så blek hon syntes, så hektiskt tärd,

slafvinnan från sidenfabrikernas härd.

Själf nyss där jag sett, huru allt man beställde,

vid skrammel och surr, med en fart som det gällde

ej mindre än lifvet...

Hvad stim och hvad damm,

för att här på disken

en tygbit få fram —

hur grymt, tyranniskt maskinens välde!

"\Nu af siden och sammet jag såg ingenting —

men endast fabriken, dess vimmel och spring,

det evigt myllrande, jäktande nitet,

där lif efter lif snart blir utslitet

för millonären,

där dag på dag

framsläpas vid hjärtats

tynande slag,

där tårar mot guld betyda så litet...

Hvad tärda ansikten skymta jag såg ...

En järntung beklämning snart griper min håg...

Hvad barnagestalter magra och bleka,

min hand dem ömkande velat smeka!

Se’n såg jag dem hamna,

båd’ stora och små,

som urblekta kläder,

som skräp i en vrå —

när hälsan begynte sin tjänst att neka.O arma offer!... Skall aldrig i frid

för eder dock lyktas en hopplös strid?

Nej, väfstol skall surra och tråd sig spinna,

och strömmar af guld till affären rinna —

Jag gned mina ögon —

Bon Marché var sig likt...

Men det stygn jag fått känna,

hur lärorikt

inför denna fattiga, pröfvade kvinna!

Så arm jag mig tyckte i praktens rund,

så lik denna ensamma, skygga kund.

Ett sorgtyg hon utvalt (hon nyss blifvit änka)

men slantame räckte ej till, kantänka,

hon köpslog förlägen —

Men änkans tyg

jag köper och ger henne

tyst och i smyg,

att ej hennes stolthet med gåfvan kränka.»Förr hade hon hört att i sagan blott

en fé kunde mötas i sådant slott;

rnen nu!...» Så tacksam hon drog sig tillbaka.

Och hvardagsdammet så från mig afskaka

jag fick för stunden,

jag äfven, ett grand,

lik den blygsamma kunden —

med feberhet hand —

fick mer än en godtköpsglädje här smaka.Utvandrarne.

Bryt dina bojor, slit dina band!

Far till Amerika, frihetens land!

Bort ifrån armod, fördom och flärd,

hän till framtidens leende värld.

Så går ett bud

med mäktigt ljud

bland Sveriges berg- och dalar.

Så kring hvart tjäll

på hed och häll

ett klingande eko talar.Och torparn syns vid plogen stanna,

fast herrgårdsklockan än ej slår,

brukssmeden torkar sotig panna

och ut på hyttebacken går.

Ur köket jungfrun plötsligt hastar

till en agentbyrå vid byn,

och från en klint vallgossen kastar

sin blick mot skyn

vid västerns bryn.

Skolmästarn lämnar lärosalen

när barnen rabblat lexan opp,

och vårens glada fläkt från svalen

tycks slå emot den unga tropp.

Till bleka kinder blodet strömmar,

>Amerika» — det klingar så.

Nu viken, alla tomma drömmar,

man vet sig stå

på sina två.Ur de höggrefliga gemaken

lakejen ilar oförtänkt,

se, solen strålar öfver taken;

och ung rekryt, som smått beskänkt

vid sin kasern nyss hördes tralla,

går nykter bort med ögat käckt. —

Till dådfull kraft så hastigt alla

den friska fläkt,

det ropet väckt.

Och i halmtäckt torparkoja redan elden släckts på

härden.

Allt det gods och bohag packats, som kan tagas med

på färden.

Äng och åker, årets äring gingo bort, när klubban

slog,

och med hyddan och det andra följde gammal, sliten

plog.Stal en tår sig utför kinden, ströks den bort med vad-

malsärmen.

Nya tankar lifva modet, väcka fröjd hos barna-

svärmen.

Man och kvinna — ingen ryggar, mången dag de sett

mer hård,

och i kvällens skymning hemmet syns dem som en

griftegård.

De komma från berg, de komma från dal,

de komma från städer och byar;

de samlas i flockar till hundradetal,

de draga sin kos som skyar.

Det susar i häck, det susar i lund,

det susar i skogarne vida.

Farväl sjunger sjö, farväl sjunger sund,

farväl sjunga elfvarne strida.Men stolt och myndig sitter potentaten

med guld och glitter på sitt trogna bröst.

Han tänker blott på styrelsen och staten,

ej honom villar demagogers röst.

1 hvarje knot, i hvarje ljud som klagar,

han endast hör förmätna maktbegär,

och ingen prick han ser i landets lagar,

som icke vishet, idel vishet är.

Mot tidens otro oförsonligt ljungar

högvördig pastorn ifrån år till år.

I afgrundsdjup han hvarje sträfvan slungar,

som icke blindt de nötta banor går.

Men kanske dock — när bordets fröjder vinka,

när bägarn bräddas med det röda vin,

hans stämma mjuknar, och hans ögon blinka,

han stryker hakan med försonlig min.Och skalden sjunger — hör, hur skönt det klingar!

om helig skuld till älskad fosterjord,

om hjälteära, som på örnevingar

kring världen flugit från den höga nord,

om dvärgaskatter under mager tufva,

om änglaoskuld och om liljemö,

och sist om lyckan — ack, den himlaljufva! —

att bäddas ned uti en graf af snö.

*

Men intet kan dämma

utvandrarnes ström,

och intet kan skrämma

på flykt deras dröm.

Hvem än dem må klandra,

de lyss ej därpå;

de vandra, de vandra,

de flytta ändå.Snart pá hafvets fría vida vågor

väldig ångare dem för

bort mot väster, där bland gyllne lågor

aftonsolen sina rosor strör.

Men bakom dem sammanslutes fjorden,

stranden höljs i dunkelblått,

mer och mer försvinner fosterjorden —

snart är den en fjärran strimma blott.

O hvad minnen ligga där förtöjda!

Tungsint suckan fram sig stjäl.

Se, nu blottas allas hjässor, böjda

som vid helgmålsringning till farväl.

Snart dock åter klarna anletsdragen.

Mäktigt stämma vind och våg

med de underbara harposlagen

till förhoppning åter allas håg:»Bryt dina bojor, slit dina band!

Far till Amerika, frihetens land!

Bort ifrån armod, fördom och flärd,

hän till den leende framtidens värld!»

*

Kanske ändå att där borta en gång

vägen till »lyckan» dig synes för lång.

Böljan som sköljt här de gamla skär,

kanske din gungande stäf hon då bär?

Stranden som höljes i dunkelblått,

flyende nu med de skördar du sått,

hälsar du åter — din fosterjord,

känner att då har du »lyckan» ombord!Tcttarkvinnans son

Bort vid Haga under tältet

stod han mot en fura stödd.

Hästen tjudrad var på fältet,

och han såg sig kring förströdd.

I det slitna, svarta linnet

stod han där med liknöjd min,

brun i ögat, brun i skinnet

och med läppar af karmin.Stod där lugn i brokig tröja,

gyllne snören i sin väst.

Sömnigt ögat syntes dröja

vid hans gamla magra häst.

Och se där — i trasgrann kärra

tronar modern, trots all nöd,

rik på glåpord, och, vassera,

med turban skarlakansröd.

Det var hemmet, som han sände

då och då en liknöjd blick;

att han annat hem ej kände,

syntes af hans hela skick.

Hvem skall för din framtid sörja?

Arma barn, skall du ej få

snart en bättre skolgång börja,

skall du ständigt irra så?Ännu är ej slöjan dragen

från din barndoms trolleri,

än du gladt kan hälsa dagen,

sorglös och som fågeln fri.

Äng och skog tribut dig gifva,

så ock jag: — En slant, se här!

Huru dock ett mynt kan lifva!

Säg, hvar nu hans trötthet är?

ögat blixtrar, läppar friska

visa munnens pärlerad,

och han klatschar med sin piska,

och han tackar mig så glad.

Vilda barn af evigt unga

äfventyrarsläkten, blif

gärna städs dig lik! — Min tunga

bannar ej ditt fria lif.

JK*

170Dekadans

Där skogen tätnar, öfver töcknens vimmel,

som sveper tyst kring enslig kulles topp,

med gyllne glans på dunkel aftonhimmel

septembermånen stiger sakta opp.

En bondgård nyss jag gick förbi vid vägen,

där var det supkalas och skrik och skrål,

men hit ej når dess oljud — här en sägen

min tanke leder hän mot andra mål.I Tors och Odens bragduppfyllda tider

stod offerhögtid här i helig lund —

än ser jag offertåget där det skrider,

än hör jag sångens brus från kämpars rund.

De väldiga gestalter närmre träda

och fylka sig kring fridlyst domarring,

om hjältedater gråa barder kväda,

om segerlön på Valhalls gudating.

Där bida tåligt hafvets stolta kungar,

åt vördad bonde god där redes rum.

Hvad mandomskraft ur deras blickar ljungar,

likt blanka svärd i nattens timme skum!

Nu hvässas offerknifven! Högre torna

sig männens hjälmar mot septembersky,

och drömma ser jag Skuld, vår framtids norna,

bland bleka moln som öfver månen fly.Min blick till henne frågande jag vänder:

Det gamla Svithiod hade kraft och glans,

och månens sken kring kummelhöljda stränder

än tycks mig skimra som en segerkrans.

O säg, där vemodsfullt ditt öga höjes,

hvem tyda skall det nya Nordens hopp? —

Gif akt! En slät figur i dimman röjes,

en värdig medlem af vår samhällskropp.

En knäsvag ungersven i lunden lallar

med svullna ögon och med stukad hatt,

på belsebub med tillförsikt han kallar,

där blindt han famlar kring i rusets natt.

Ifrån ett lifvadt graföl hem han vänder,

lik andra dryckeshjältar fler att se,

och i den slappa blick han kring sig sänder,

står skrifvet framtidsnornans svar kanske ...Ett krig...

Ett krig i luften blott jag målar. —

Det är sommardag så grann,

som härskarinna solen strålar

där fram hon kör sitt gyllne spann.

Men molnen sig i massor samla

mot solens eldar. Åskan går.

En skräll — som skulle bergen ramla,

en blixt — och skott på skott. Hvem rår?Ack, ingen af dem modet fäller,

då nu det brytas skall en lans,

ty makt och ära kampen gäller. —

Nåväl, hvem tager segerns krans?

Det stora slag, nåväl, hvem vann det?

Jo, ingendera. Kriget slöt

med en förlikning. Vänskapsbandet

briljant och skimrande man knöt.

1 väster solen trött sig sänkte,

och molnen flydde spridda bort,

och regnbågsalliansen blänkte. —

Hvad mer, om freden se’n blef kort?

Det enda säkra är, att jorden,

den neutrala, lagrar skar:

Dess åker, värmd och vattnad vorden,

blef den, som fredens skördar bar.I åskdiger tid,

Huru länge vi blundat

för samhällets brist,

hvad länge har stundat

dock kommit till sist;

de hånade krafven

på frihet nått fram,

de trängt sig som safven

från rot och till stam.Se, här spåras en knoppning,

en brytning till vår,

fram en solljus förhoppning

ur blickarne går;

det börjar att ljusna,

man hör lärkornas drill,

snart lemmar förfrusna

allt mer kvickna till.

Det är ej blott drömmar

som snart skola fly,

i ådrorna strömmar

en lifskraft så ny;

ej först bortom hafven

vill nysädet gro,

ej endast i grafven

skall jämnlikhet bo.Se, här invid kojan

katedern skall stå.

I fängelset bojan

man trotse ej på:

Du mumlar, du ropar,

lasalliske här

och laddar och hopar

allt flere gevär...

Ditt anlopp i striden

är lejonets språng,

ditt härrop i tiden

är stormvindens sång,

som åskknall det ljuder

ditt med eller mot,

som hafsvågen sjuder

ditt väldiga hot.Med våld vill du rycka

ur dvalan en värld. —

Vinns frihetens lycka

med blodiga svärd?

1 arbetets boning

hon bygger sin skans,

af frid och försoning

hon flätar sin krans.

Med feberhet panna

du drömmer din dröm. —

Men hafsvågor stanna

en gång i sin ström.

När ljungelden plöjer

den molndigra skyn,

snart regnbågen höjer

sig skönt för vår syn.

*Hur länge vi blundat

för samhällets brist,

hvad länge har stundat

dock kommit till sist:

de hånade krafven

på frihet nått fram,

och trängt sig som safven

från rot och till stam.

Allt högre så ljuder

ett maningens ord,

som lystra oss bjuder

från söder till nord.

Nu känslorna svalla,

en åder slår opp,

som lofvar åt alla

ny tid och nytt hopp.

t»På restauranten. — I vindskammaren.

Än i kronan brinner gasen!

Hit med stora bålen!

Bort med kort och tärning! Bröder,

för min flamma skålen!

Jag spenderar, mina herrar.

Blott en frist er unnen!

Gudars näktar Hebe iskänkt,

lilla rosenmunnen!»Han I sett min Lady Lennox,

se’n hon kom i svangen?»

ropar där en lustig ture,

»heder åt talangen!»

»När och hvar?» — Hon vid en släpjakt

vet att väl sig skicka,

Ladyn, hon är engelskt fullblod

och en stilig flicka.»

»Skål för kvinnan!» Hebe rodnar.

»Bättre upp, god’ vänner.

Tömmen Ladys skål!» Man skrattar:

henne nog man känner.

»Hvad det smycket klädde Fanny,

stjärnan i baletten!

Jag i ficklån gaf den hulda

dubbelt mot recetten.»»Nå än du, min käre doktor,

prins bland Dulkamaror!

Har hon fallit, köpmansdottern,

än i dina snaror?

Du, som snillrik all din trägna

dyrkan ägnar blott Minerva,

ljusets lockelser dock motstår

att få »svärfar» ärfva!»

Så i natten skrattet klingar,

så bekymren döfvas.

Att man gör sig litet roligt,

det kan ju behöfvas.

När champagnekorkar smattra

och cigarren blossar,

ingen, ingen hör de nödskott

nattens mörker lossar.

*I det öde, tysta hemmet

sitter rumlams maka.

Alla sofva, men hon nödgas

hvilans ro försaka.

Nålen, nålen rastlöst ilar

för de små, de kära,

denna lilla nål, som trägen

skall dem alla nära.

ögat, tröttadt och förgråtet,

får mot sömnen spjärna.

Maktlös sjunka ner i skötet

handen ville gärna.

Hektisk ros förgäfves söker

hälsans rosor härma.

Se, hon fryser! Nakna väggar

skänka ingen värma.Skönhet i de tärda dragen

icke mer I spåren.

Dock en gång hon var så vacker,

var så glad som våren.

I de dagar, då hon tjuste

rumlam, eleganten,

lyste hon som balens drottning

stolt på Amaranten.Mot guld, mot guld .

Hon satt i dagar, satt i långa nätter,

fast tåren sig ur ögat stal,

hon satt och sydde kragar och manchetter,

men lifvets glada karneval

gick hennes trånga kammare förbi.

Hon hade ingen del däri.

Hon flitigt sydde för en ringa pänning

och var besluten ej ge tappt;

men ack, den räckte icke till en klädning,

och brödet var så knappt, så knappt.

Det angick ej fabriken, det förstås,

att hon var nära att förgås.Omkring en kind, så marmorblek och mager,

flöt mörka lockars böljesvall

och förde tanken på en kyrkas dager,

vigvatten, palm och bönepall.

Man henne såg som i en katedral,

madonnalik med fin oval.

Snart såg jag henne åter — öfver pannan

föll sirligt ned den brända lock.

Hon åkte där i siden klädd, en annan —

förtjusarn själf, med stjärnprydd rock,

ledsagar henne. Men han snart försvann.

Hon hade räntor, men — ej man.

Bort sprängde vår Don Juan på sin skimmel,

hans lyckas fé sig sjunka lät

mot vagnens kuddar; drömmen om en himmel

kanske hon tyst begrät.

Hvad var väl nu, ack, hennes lefnadsmål?. . .

Mot guld, mot guld hon bytt sin nål.Den vilseförda.

Hon kom med hjärtat så gladt, så lätt.

Till hufvudstaden hon tagit biljett.

Ur hucklet två röda kinder lyste,

en blick så klar och en mun, som myste.

»I Stockholm», så skrifver Margret, hennes vän,

»på dans blir du bjuden, på bröllop se’n.»

Så bjärt ser hon allt i den kulna dimma,

som såge hon julljus i kyrkor glimma.Nu saktar sig tåget, det sänder ett skri.

Hon blickar omkring sig så stolt, så fri.

»Kom», bad ju väninnan, »du ej skall rädas,

på herrskapsvis får du bo och klädas.»

Hvad mänskovimmel! Hvad sorl och skratt!

Men ingen henne välkomnar gladt.

Hon tänker på hemmet, den stillsamma ängden,

när omildt hon knuffas af böljande mängden.

Så tillitsfullt med en vänlig nick

en vandrare spörjer hon till — han gick.

Där kommer en annan: Hvar skulle hon hamna?

Hvar får hon sin kära väninna famna?

En tredje nalkas. »Hvart vill hon hän,

så ensam, så ängslig, så vacker, så vän?

Skall här hon dröja så frusen och stilla?

Nej, torka sin tår och följ mig, min lilla!»Hvad skulle hon tro? Förstulet hon grät.

Hon visar adressen. — »Godt, vägen jag vet.»

Då fattar hon mod vid den smekande rösten

och följer tacksam för skänkta trösten.

Hon kom från stranden vid furuskog.

Hvarthän, liten ärla, hvart var det du drog?...

Se stadens ljus bland de speglande vatten

de darra som tårar i mörka natten!Hon kom från Schweiz.

Hon kom från Schweiz, la suisse, ma belle,

från alpen med himmelens skyar släkt,

från frodiga dalar och herdetjäll;

men kom väl med henne en lifvande fläkt

från skogar och berg? Åh nej, som af mysk

sig spred en parfym, när hon läspade täckt

sin franska och prisade varmt en rysk

furstinnas moderna, parisiska dräkt.Hon kom från Schweiz och dess vattenfall,

dess gletschers is, och hon ryste väl än

vid minnet af dimman, där rufvar så kall,

så tung som lifvet förutan en vän?

Hon hisnat vid djupets rand?... Nej, hon blott

för tanken hisnat att nalkas den,

och fallet, det skummande fall, där hon stått,

af ingen turist blifvit funnet igen.

Hon kom från Schweiz och dess unders värld,

där ännu vi spåra den store Pan.

Hon hade ryckts med på den svindlande färd,

där väg blifvit bruten af snillets titan,

hon sväfva sig tyckt mellan lif och död?...

Ånej, konduktörn är ju gammal och van,

vid Rigikullen, när hvisslingen ljöd,

hon slumrade in mot kupéns divan.Hon kom från Schweiz, från den speglande sjö,

hvars bölja så månget hjärta band,

där alpernas kronor af bländhvit snö

i djupet glöda vid aftonens brand.

Där alla nationer stämt möte och... där —

hon strök sin fina, handskklädda hand —

hon i en mustasch till all lycka blef kär;

ack ja — det var skönt vid Genévesjöns strand!Nya världen.

1472.

Från krängande däck vid stormens tjut

uppstiger Columbus i vanten.

Har än han ej hunnit till världens slut?

Hvi manar han djärft sitt öde ut

i stjärnlös natt på den vida Atlanten?

Hvad vilja de män han i följe har

med vildhet i blick och later?

Hvart tvingar han dem, hvi knotar en hvar? —

På stråt såsom hans ju förväget far

blott dräggen från Europas stater.När morgonen randas han står där än

och skuggar sitt öga med handen.

Allt högre och högre mumla hans män,

han står där allena förutan en vän.

Han söker ännu den fördolda stranden.

Då blånar en strimma vid himlens rand,

och hopen i väntan tiger.

Men plötsligt slites tungornas band,

ett rop: »Där i väster synes land»,

af jublande röster mot himlen stiger.

*

Re n sekler flytt, se’n den tappre drog

dit bort öfver västerhafvet.

Han fann ett land ej fåradt af plog,

ett land af ogenomtränglig skog,

i urminnes vildhet och natt begrafvet.18*2.

På järnbygd ångare chefen står

med handen på hvisselkranen,

så tryggt hans sjömannahjärta slår,

liksom på en lusttur till hafs han går:

Den turen, den gäller dock — oceanen.

En dyrbar laddning han tagit ombord

af ädla ladies och lorder,

af emigranter från högan nord;

högt ljuder: »Framåt!» hans kommandoord

och blixtsnabbt lydes hans gifna order.

Och lugnt ligger hafvet, och fästet är klart,

och skratt öfver vågen klingar.

Otåligt man frågar: Se land vi ej snart?

Snabbt snurrar propellern och skjuter god fart,

men snabbare jaga längtans vingar.Då syns öfver hafvet en skimrande kust,

på däcket det sorlar och stimmar.

Då gryr där en strand, den stranden just,

dit alla blicka med lif och lust —

ja, frihetens fastland, det stolta, där glimmar.Filadelfia.

Med anledning af världsutställningen 1876.

Där vilda sioux djupt i skogens skygd

rest wigwams upp för trenne sekel sedan —

ett hem för denna stam, som odlad bygd

till västern trängt och som, halft slocknad redan

och utan skydd af lag och samfundsdygd,

dömts på prärien vissna bort som ljungen —

där byggde han sitt rike, kväkarkungen.Och dessa »rödskinn», som de »hvite män»

alltse’n Columbus’ dagar från sig stötte,

hvem var det väl om ej en William Penn,

som först med frid och mänsklighet dem mötte,

han mötte dem som vännen möter vän.

Att de besegrade med mildhet skona,

Penns ande med hans namn i arf du tog,

o Pennsylvania! Ingens frid du störer;

men ingens boja heller du fördrog,

och fredsäll du i vapenskölden förer

ett skepp, tre sädeskärfvar och en plog,

en plog i gyllne fält: Blott flit ger gamman

och sluter folk till folk i endräkt samman.

Europa väl ännu en seger vann,

men blod då flöt i strömmar öfver heden;

det land är sällt som färre räkna kan

af striden fotspår än af stilla freden;

där Washington är mönstret för en man,

där handlingarna stämpla mänskovärdet

och ärans lager ej är vigd vid svärdet.Hell dig, uppfinningarnas fosterjord,

hvars makt ej byggs på andra folks ruiner,

hvars järn ej smids till blodig bragd och mord,

men helst till plogar, liar och maskiner;

hvars svärd är andens, är det fria ord!

Hell dig, du folk, som helst eröfrar riken

vid forskarns lampa eller i fabriken!

Hell dig, du odlingens och flitens bygd,

i kampen mot vårt jordklots dolda makter,

du Nya värld, snart i din frihets skygd

skall du stå främst bland ljusets trogna vakter,

vårt sekels prydnad och vårt sekels dygd!

Och när Europa lugnt på lagrar hvilar,

mot nya mål du outtröttligt ilar.

Hell dig, du land, som fostrat Edison,

du folk som icke flärdens glitter tigger,

där makt och snille aldrig skildes än

och äran ej i ordensstjärnor ligger!

Du kännes af de dina dock igen.

Du ock har stjärnor, men som högre mana,

du har dem fäst i vecken af din fana.Hell, Filadelfia, dig, så skön och vis!

Hvad ryms ej allt i dag nu i ditt sköte!

Allt, allt från söderns glöd, från nordens is,

hvad konst och möda skapat gladt stämt möte

på dina fält, i dina paradis,

du framtidshopp, du helga frihetsvagga,

hell dig, och hell din stolta stjärneflagga!Eko från Domrémy.*

Geväret till vårt lands försvar du tog, och stridens

dag

fann dig bland dem, som stodo främst i hvarje

blodigt slag.

Till vapenskifte drog du ut mot död på ärans fält,

min François, du stått på post, där pliktens bud

dig ställt.

* Med anledning af franska kvinnors offervilliga insamling

för krigsgäldens erläggande 1871.Ej samma hårda ödes lott — fast hård, ändock

hur säll! —

jag dela fick, en kvinna svag; men hoppets immortell

som spirat upp ur själens djup, ur hjärtats offringslust,

ditt öga glädja skall, min vän, nu efter slutad dust.

O ja, vi kvinnor funnit nu vårt fosterländska värf,

vårt bästa smycke ge vi gladt, och gladt vår sparda

skärf.

La belle Lorraine är icke mer, men hennes glada mod

har icke flytt, det lefver än; hos oss finns samma blod.

Vår kärlek stakat ädel ban, långt bort från krigets

stråt,

ej dränkt i våra männers blod, vid barns och

kvinnors gråt.

Till flitens stack vi dra vårt strå, för skadan ge

vi bot

och lägga neder vårt förvärf för fosterlandets fot.Ju mer vi dela så, ack ja, dess mer förslår vårt bröd,

det gäller lösen för vårt land, det gäller hjälp i nöd.

Min mors collier jag ger, den broche, som hon åt

bruden gaf,

och . .. ädle fader. . . mig förlåt. . . och bronsen

på din graf.

Ditt allt för fosterlandet gif! Jag går från by till by

att värfva händer för vår sak, som knyppla, sticka, sy.

Du hemlandskärlek, härda oss, och landet uppstå

skall

och åter lita på sig själft, fast nära bragt på fall! —

Så under pröfningar och kamp, fast tanklös förr

och yr,

det sköna landets dotter skön från lek och löjen flyr.

Som fordom, när Jeanne d’Arc hof upp sitt heliga

baner,

i hennes ögons dunkla djup en oriflamme du ser.Innehåll.

Sid.

Hägringar och luftslott ............................................. 5

Nytt lif

I. Vår ............................................................ 9

II. Höst............................................................ 9

Aslög eller poesiens vandring .................................... 14

*Röster.................................................................. 22

En sångarvandring ................................................... 27

I bubblor som stigen och svinnen .............................. 30

Sommarafton .......................................................... 33

*Trollhättan ............................................................ 35

Svanesång............................................................... 40

Taxnäs.................................................................. 43

Sjung .................................................................. 47

*Vinter .................................................................. 49

Amor .................................................................. 56

Eva ..................................................................... 58

Prestkragen............................................................. 61

Vid parkens gräns ................................................... 63

Böljor .................................................................. 65Sid.

Du gick..............................................................................................................................67

Oupplösliga band .................................................................................................70

Fri horisont ..................................................................................................................72

Säg, har du märkt ................................................................................................76

Evighetsvinkar .......................................................................78

Elfven....................................................................................................................................80

Sappho ............................................................................................................................84

Masten ..............................................................................90

Pingst ............................................................................................94

Jul..........................................................................................................................................97

Ensamhet .......................................................................................................................100

Jag är kosmopolit......................................................................................................106

Den heliga Cecilia ................................................109

Lavinia ..............................................................................................................................111

Beethoven........................................................................................................................113

Till Marianne ..........................................................................................................115

Till Wilma Hallé......................................................................................................120

Björken och boken ............................................................................123

Septembersol.....................................................................................................126

Morgonvindar ..........................................................................................................128

*1 vårt tidehvarf............................................................................................................131

*På lokomotivet........................................................................................................135

Guld ....................................................................................................................................138

Elfkarleby........................................................................................................................141

Idrott....................................................................................................................................143

Skollofskolonien .......................................................................146

Siesta............................................................................................................149

Från Seinestaden.

I. Vera ..................................................................................................................152

II. Au bon marché.......................................................................................155

Utvandrarne ..................................................................................................................160

Tattarkvinnans son..........................................................................................168Sid.

Dekadans........................................................................................171

Ett krig ............................................................................................................................174

I åskdiger tid..................................................................................................................176

På restauranten. — I vindskammaren ......................................................181

Mot guld, mot guld .....................................................186

Den vilseförda..................................................................................................................188

Hon kom från Schweiz..........................................................................................191

Nya världen........................................................................................................................194

Filadelfia.........................................................................................................198

Eko från Domrémy.................................................................202

De med * betecknade dikterna tillhöra den samling, som af

Svenska Akademien utmärkts med 2:dra priset 1877.