Gula vargen - en indianhistoria

BARNBIBLIOTEKET SAGA: 15.

GULA VARGEN

AF

HENRIK WRANÉR

Ill. G. Stoopendaal.

MED 41 ORIGINALTECKNINGAR AF

G. STOOPENDAAL

————

STOCKHOLM

SVENSK LÄRARETIDNINOS FÖRLAGSAKTIEBOLAG

PRIS 1 KRONA.

BARNBIBLIOTEKET SAGA

15.

GULA VARGEN

EN INDIANHISTORIA

EFTER ANNA ERSLEVS DANSKA ORIGINAL

I BEMYNDIGAD ÖFVERSÄTTNING FÖR

SVERIGES BARN

AF

HENRIK WRANÉR

MED ORIGINALTECKNINGAR

AF

G. STOOPENDAAL och I. RESEN STEENSTRUP

STOCKHOLM

SVENSK LÄRARETIDNINGS FÖRLAGSAKTIEBOLAG

FÖRSTA KAPITLET.

Ellensro.

Borta i Nordamerika ligger ett landskap, som

kallas Texas. Nu för tiden utgöres det till

stor del af odladt land med åkerfält, städer och

en talrik befolkning, men för hundrafemtio år

sedan var det helt annorlunda. Då var landet

betäckt af väldiga skogar, fulla af villebråd,

och milsvidt omkring sträckte sig de stora

gräsmarkerna, som kallas prärier. En sådan prärie

är alldeles vågformig: den liknar ett stelnadt

haf, här och där afbrutet af djupa klyftor.

Rundt kring dessa gräsfält ströfvade då för

tiden hjordar af viga antiloper och vilda

bufflar, och de sistnämnda blefvo ofta farliga för

den ensamme jägaren, som vågade sig ut i

»gräshafvet». Och dock voro icke djuren hans

värsta fiender; långt farligare var att möta den

listige indianen, som icke kunde lida

»blekansiktenas» intrång på de rika jaktmarkerna.

»Rödskinnet» är en fruktansvärd fiende, som

aldrig glömmer eller förlåter. Hans dyrbaraste

segertecken från striden är hans fiendes »skalp»,

det vill säga: håret och hufvudsvålen, som han

afhugger med sin yxa och fäster vid sitt bälte.

»Rödskinnet» får en förfärlig öfning i att

»skalpera», och kommer man in i hans hydda eller

vigvam, som den kallas, äro väggarna — i

synnerhet i en stor krigares hem — prydda med

dessa rysliga segertecken, liksom vi andra

smycka våra väggar med taflor. Men om vilden är

grym i sitt hat, är han å andra sidan också

trofast i sin vänskap, till och med mot

»blekansiktena», och det är i grund och botten icke

så märkvärdigt, att han är vred på de

främmande, som tränga honom undan från hans

egendom.

Denna historia tilldrager sig således i Texas

på en tid, då ännu mycket af landet var

vildmark. Några hundra meter från en större flodlåg då för tiden en ensam nybyggares hus midt

inne i den mörka skogen. Det tillhörde John

Millar, en käck och kraftig jägare, som tillbragt

hälften af sin lifstid i skogarna. Han hade

som ung valt denna plats till sitt hem, röjt

upp en fri och ljus plats mellan träden och

byggt sig en liten hydda • eller vigvam, täckt

med blad alldeles som indianernas.

Platsen, där hyddan låg, var väl vald, ty

Millar behöfde endast svedja ett stycke land,

som var öfvergrodt med vass, och så kunde han

genast börja odla den bördiga jorden. Floden

var på samma gång en bekväm handelsväg till

närmaste stad, där han kunde sälja sina

djurhudar och det villebråd, som han icke själf

använde.

Allt från sin ungdom hade John Millar varit

en arbetsam man, och han hade ett mål att

sträfva för, ty på sina färder till staden hade

han lärt känna den vackra Ellen Wood, och hon

hade lofvat följa honom till skogens ensamhet,

när tiden blefve lämplig. Därför arbetade den

unge jägaren med lif och lust och uthållighet,

odlade sin jord, jagade och fiskade samt byggde

under tiden på det hus, där han ville införa sin

maka. Snart flyttade det unga paret med glad

förtröstan in i Ellensro, som Millar till sin

bruds ära kallade deras hem. Och det var bådebastant och rymligt, byggdt af stora bjälkar, och

där dessa icke passade samman riktigt, voro

öppningarna fyllda med ler och mossa.

Rundt omkring huset gingo rännor, från

hvilka rör regnvattnet fördes ned i en brunn, som

var gräfd i källaren. I Texas anser man

nämligen regnvattnet vida hälsosammare än

flodvatten, som vanligen är fullt af multnade

växtdelar, som framkalla febrar. Denna brunn var

Millars stolthet, ty den var mycket djup och

skulle bli af stor betydelse för deras hälsa.

Källaren var på samma gång upplagsplats för smör,

socker och andra saker, som han fick i

betalning för de varor, som han förde till staden. Mjöl

åstadkom han själf: han odlade nämligen majs

och potatis på det svedjade åkerlandet. Den

lilla vigvam blef nu hönsens tillhåll, och sä

var Ellensro inredt på bästa sätt.

I det inre var huset nätt och prydligt, och

där fanns både en soffa och två stoppade stolar,

något som på den tiden var mycket fint. Men

Millar hade fått dem i hemgift med Ellen —

den enda hemgift, som hon medförde — och

de trifdes utmärkt i sitt lilla hem.

Snart blefvo de flera i Ellensro, ty ett par

år senare trippade en ny liten Ellen omkring

på sina små knubbiga ben och log och jollrade

dagen i ända. Och stora Ellens broder, denraske jägaren Henrik Wood, fann snart* svågerns

och systerns hera och den lilla systerdottern så

tilldragande, att han slog sig alldeles till ro i

skogen och fick vindsrummet sig upplåtet.

Så förflöto en rad lyckliga år, tills stora

Ellen en dag blef sjuk. Trots makens och dotterns

omvårdnad blef hon allt sämre, och snart var

John Millar änkling. Dottern Ellen var då

endast tolf år, men i trots af sin ungdom

öfver-tog hon modigt moderns plikter och blef snart

nog en liten flink husmoder.

Den dag, då vår historia begynner, hade

Millar och Wood gått in i skogen att speja

efter en björn, som dödat ett af deras svin. Ellen,

som vuxit upp till en ung, vacker flicka, var

ensam hemma och hade just satt potatis på

elden för att hafva middagen färdig, när de trötta

jägarna skulle komma hem igen. Som hon gick

förbi dörren, som stod öppen, kastade hon

tillfälligtvis en blick ut och upptäckte en ensam

indian, som ställde sina steg mot huset. Hans

gång var osäker, och först trodde hon, att han

var drucken, hvarför hon tänkte låsa dörren.

Men så upptäckte hon att hans kläder voro

fläckade af blod och att blod flöt från ett sår

i tinningen.

Nu igenkände hon också indianen. Det var

höfdingen, den käcke Ornöga, som flera gångergästat Ellensro. Han hörde till

tako-indianer-nas stam, som var vänskapligt stämd mot de

hvita. Men dessa vänliga indianer, som i forna

dagar utgjort en mäktig stam, hade under

många år varit förföljd af de krigiska

koman-kerna och räknade nu endast några få spridda

familjer.

Så snart Örnöga hade hunnit inom dörren,

sjönk han ned på en stol, som den

varmhjärtade flickan satte fram åt honom, och genom

tecken tillkännagaf han, att han önskade vatten.

— Ja, ja! sade Ellen. Du skall få vatten,

och så får du inte tala, förrän jag förbundit

dina sår.

Hon hämtade nu ett fat och ett linkläde

samt en kopp med brännvin och vatten. Hennes

omsorgsfulla vård återgaf snart indianen hans

gamla styrka.

Det första han sade var:

— Hvit flicka mycket god mot indian.

Örnöga snart kry igen. Hvar far?

— Han är på jakt efter en björn

tillsamman med morbror!

— Det vore illa! Ingen tid att förlora! sade

indianen. Örnöga^ behöfva något att äta —

har Ellen mat till gästen? tilläde han.

— Ja, det har jag nog, svarade hon. Sättdig nu bort i soffan, så skall du strax få något

att styrka dig med!

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Den ångande steken, ölet och majsvällingen

gjorde den utmattade indianen godt.

— Örnöga fastat länge, länge, sade han som

ett slags ursäkt för att han mot indianernas vana

åt så glupskt.

— Det är dig väl unnadt, höfding! svarade

Ellen, under det hon i tysthet önskade, att

indianen ville berätta henne, hvarför och huru

han blifvit så illa åtgången. Det gjorde han

dock icke: rödskinnen bruka icke säga kvinnorna

sina åsikter eller tankar eller meddela dem, hvad

de upplefvat. Dessutom visste höfdingen, att

han måste omtala sitt äfventyr för husets herre,

och en indian upprepar icke gärna sina ord,

om han kan slippa.

När han slutat äta, reste han sig därför från

bordet och gick bort till dörren. Där stod han

och spejade åt det håll, hvarifrån nybyggarna

skulle komma. Långt innan Ellen kunde höra

något, hade höfdingens skarpa öra uppfattat

ljudet af deras steg.

— Far komma. Två mäns steg. Två

böss-pipor. *

— Ja, sade Ellen. Det är pappa och

mor-1 bror Henrik.

Millar blef mycket glad öfver att få se

tako-höfdingen, som han tyckte bra om, men Ellen

ännu mera glad öfver att ändtligen få sin

nyfikenhet tillfredsställd.

Ty indianen berättade nu i största hast

följande.Tidigt på morgonen hade han och hans

fosterbroder Monok ute på prärien blifvit

öfver-fallna af en flock komanker-indianer, deras

värsta fiender. Dessa voro till häst och hade

så hastigt kommit dem in på lifvet, att de två

tako-indianerna måste fly i största hast. Redan

svängde komankerna sin lasso — ett långt

rep, som indianerna kasta om sina fienders hals

för att fånga dem — och hoppades gripa de

flyende, då båda partierna hejdades af en djup

klyfta. Dessa afgrunder äro ofta 300—400 fot

djupa, och sidorna äro så branta, att man kan

rida hela mil, innan man finner ett ställe, där

hästarna kunna gå ned. Hotade af sina

förföljare funno dock de två tako-indianerna i

denna klyfta en kärkommen tillflyktsort.

När Örnöga såg klyftan, uppgaf han

indianernas vanliga rop Ug! för att väcka sin

kamrats uppmärksamhet, och i nästa ögonblick

för-svunno han och Monok i djupet. Endast

därigenom, att deras hästar stegrade sig, sluppo

komankerna från att följa sina fiender ned i

bråddjupet. De stego ned från sina hästar och

kikade ned i klyftan, men där syntes endast

enstaka träd och låga busksnår. Komankerna

trodde, att deras fiender omkommit vid det

förfärliga språnget, men de ville gärna hafva deras

skalper, och en lång stund redo de därför längsIll. G. S.[=Georg Stoopendaal].

De försvunno i djupet.

klyftan för att om möjligt upptäcka en plats,

där de kunde stiga ned.

Örnöga och Monok hade emellertid sluppit

ifrån det vådliga språnget för bättre köp än

de knnnat vänta. Med den kallblodighet,

som aldrig öfvergifver indianerna ens i den

mest öfverhängande fara, vände de sig under

nedfärden och sökte hejda farten genom att

hålla sig fast med händerna. Som kattor grepo

de efter allt, som stod i deras väg, men gräset

hade endast dåligt fäste i den hårda jordmånen

och lossnade vid deras grepp. Örnöga fick

emellertid slutligen fast i några buskar och

stannade slutligen.

Då var han så mörbultad, att han icke kunde

röra sig; men när han legat en stund, märkte

han, att han hvarken brutit armar eller ben.

Han krafiade sig nu varligt ned till bottnen af

klyftan, och där hörde han ett sakta Ug!

Det var från Monok, men honom hade det gått

vida värre. Hans ena arm var bruten, och det

ena benet så illa tilltygadt, att han knappast

kunde röra sig. Stödd på sin väns skuldra,

linkade den stackars Monok emellertid framåt,

tills han icke förmådde gå ett enda steg mer.

Då påträffade de lyckligtvis ett kullblåst,

ihåligt träd, som erbjöd ett bra gömställe. Monok

stapplade bort till stammen och dolde sig blandde omgifvande buskarna, medan Ömöga gick

baklänges upp på trädstammen och därifrån

sprang ned på marken, där han efterlämnade

tydliga spår i den fuktiga jordmånen. Han

väntade nämligen hvarje ögonblick, att

koman-kerna skulle finna en nedgång till klyftan, och

då gällde det, att de icke träffade på den

sårades gömställe utan tack vare Örnögas fotspår

ginge förbi det. Höfdingen vandrade på detta

sätt öfver en half timme framåt för att leda

fienderna på villospår. Först därefter började

han klättra uppför klyftans väggar för att sätta

sig själf i säkerhet. Men det var ett brydsamt

och farligt arbete, och det var ej underligt, att

den stackars höfdingen var alldeles utmattad,

när han slutligen nådde fram till Millars

gästfria hem.

Millar och Wood afbröto icke en enda gång

hans berättelse, men när den var slut, hade de

många frågor att framställa.

— Vet Örnöga, huru långt komankerna

måste rida för att finna en väg, där de kunna

komma ned i klyftan? sporde Millar.

— Örnöga visste icke om klyftan.

Aldrig förr varit på prärien. Hem vid det salta

haf.

— Men du har ju varit hos oss flera gånger.

— Ja, men med båt uppåt floden.

— Hvad tror du, Örnöga? Komma

indianerna att förfölja dig?

— Om de komma snart ned i klyftan, de

snart komma upp igen. Om de tro Örnöga

långt inne i skogen, de icke komma.

— När komma de? Är Ellensro i fara?

— Alldeles säkert. Äfven om komankerna

icke träffat Örnöga och Monok på prärien, de

dock på väg här förbi.

— Det är således slut med vår fred? utbrast

Wood.

— Någon gång skulle de ju finna vägen

hit, sade Millar. Vi ha ju länge väntat dem,

och huset kan mycket väl trotsa ett angrepp.

— Icke rädda — jag stark nu! Gå och

speja i natt. Ellen lämna mat åt sjuke Monok.

Jag se spår efter komankerna — jag komma

tillbaka.

Höfdingen fick nu en korg med matvaror

till sin sjuke vän och gick. Snart hade han

försvunnit i skogen, och de kvarvarande

skyndade att ordna allt för att vara beredda på ett

öfverfall från de fruktade komankernas sida.

*

ANDRA KAPITLET.

Ett nattligt öfverfall.

Takohöfdingen var för gammal och van på

krigsstigen för att följa sina egna spår

tillbaka och därigenom kanhända rusa rakt i

klorna på sina förföljare. Med indianernas fina

väderkorn fann han dock snart vägen tillbaka

till klyftan och kom utan äfventyr dit ned.

Hade komankerna vetat, att de voro så nära

en någorlunda hjälplig ner- och uppgång, hade

Monok varit förlorad, men de hade lyckligtsvis

ridit i motsatt riktning. Ornöga fann snart sin

vän, som var svag och feberhet, men då denne

druckit litet vatten och fått sin hunger stillad,

blef han snart kryare.

Monok berättade, att ett par timmar efter

Örnögas flykt hade han högt öfver sitt hufvud

urskilt tramp af hästhofvar, men tack vare de

tydliga spår, som Ornöga lämnat efter sig uppe

på prärien, hade komankerna förmodligen följt

dessa rakt till Ellensro. De kunde alltså tänka,

att de sårade funnit hjälp där, och för tillfället

hade de då gifvit sig tillfreds. Men säkert

skulle de söka storma huset i daggryningen —

den tid, då alla indianer pläga göra sina anfall.

Takoindianerna trodde, att de skulle kunna

komma tids nog till Ellensro för att hjälpa

till med försvaret. De hade nämligen icke så

långt till floden, där deras båt låg gömd, och

så kunde de ro rakt till Millars hem. De

skyndade därför att ge sig i väg, fast Monok hade

svårt för att gå. Slutligen nådde de dock

flodens strand, och snart gled den lätta kanoten

— som indianernas båtar kallas — ned för

strömmen, förd af Ornögas kraftfulla arm.

Oaktadt Ellensro under de många åren

aldrig blifvit ofredadt af fientliga indianer,

hade man dock tänkt sig möjligheten af ett

anfall. Därför var ingen rädd.

— Hvilken vakt vill dn taga, Henrik?

frågade Millar sin svåger.

— Hvilken dn vill, John. Låt oss kalla in

hundarna så när som två, så få vi nog

underrättelse, om något händer.

— Låt oss det! Och tag du första vakten!

sade Millar.

Så skedde. Millar och Ellen gingo nu till

hvila, d. v. s. de lade sig på sängen med

kläderna på sig och stirrade ut i mörkret, ty om

sömn kunde det icke bli tal. Henrik Wood

gick upp på vinden och kikade ut än genom

den ena skottgluggen, än genom den andra.

Väl var att Millar, när han byggde huset, hadeanordnat dessa gluggar, för den händelse att en

fiende skulle göra ett angrepp. Nu kommo de väl

till pass.

Så förrann tiden till midnatt. Nu var det

Millars tur, och Wood gick till ro. Ännu två

timmar förflöto fullkomligt lugnt, men därpå

började en af hundarna tjuta, och snart

instämde alla de andra. Wood rusade upp och

ställde sig vid Millars sida. Båda kikade ut

och sågo, att de två hundarna, som voro

utanför, sprungo ned mot floden.

— Skulle de verkligen komma den vägen?

sade Millar.

Det var en månljus natt, och ett ögonblick

efteråt kunde de se en ensam indian komma

fram på backsluttningen vid floden. Han styrde

sina steg mot huset och höll upp händernas

insida mot de två männen till tecken på sina

fredliga afsikter.

— Det är Örnöga, sade Millar. Öppna

dörren, Henrik, och låt på samma gång hundarna

komma in!

— Är det en komanker, så är det då i alla

fall endast en, menade Wood och gick ut för

att göra som Millar sagt. Han öppnade dörren

och hörde nu Örnögas röst.

— Kalla in hundarna! Jag hämta Monok.Komankerna icke funnit honom! sade höfdingen

glad.

Ett ögonblick senare voro båda indianerna

innanför de tjocka bjälkmurarna och tills vidare

i säkerhet. Ellen måste ånyo vara

sjuksköterska, och med lätt hand förband hon raskt

Mo-noks arm.

— Läggen er nu samt- och synnerligen att

sofva! sade Millar. Hundarna äro vakna, och

jag skall nog hafva ögonen öppna. Låt oss

spara våra krafter!

— Men du behöfver också hvila, lille far!

hördes Ellens milda röst. Låt nu mig vaka!

— Visst inte — gå du på ditt mm, mitt

barn! Jag skall vaka, tills det blir ljust. Se’n

kan det få bli din tur.

— Sofva kan jag inte, men jag skall lägga

mig, efter du så vill, svarade Ellen och gick ut

för att åter i ångest lyssna till skogens och

nattens ljud.

— Sinnena äro allra skarpast, när man är

ensam, mumlade Millar och började ånyo sin

vandring från det ena titthålet till det andra.

Omkring en timme före dagningen lade

Millar märke till ett ovanligt uggleskrik i skogen.

Vid hvilket annat tillfälle som helst skulle han

icke hafva fäst uppmärksamhet vid saken, men

nu väcktes hans misstanke. Uggleskrik hördesannars i mängd hela natten igenom, men skriken

plägade blott höras från enstaka punkter. Nu

tycktes det däremot, som om all världens

ugglor stämt möte med sin hemska låt. Skriken

upphörde nästan lika hastigt som de hade

begynt, och Millar var nästan öfvertygad om att

det var ett tecken, som indianerna hade aftalt

sins emellan. Hvarje ögonblick väntade han

att få se dem rusa mot huset.

Skriken hade också bragt Wood och de två

tako-indianerna på benen, och alla stodo nu redo

att möta angreppet. De behöfde icke vänta

länge: med ens störtade omkring 60 indianer

mot dem från alla håll af skogens bryn. De

anföllo icke under skrän, som de annars bruka,

utan nnder djup tystnad i hopp att obemärkt

hinna fram till huset.

— Henrik, hviskade Millar, skjut du en af

dem med den långa dubbelbössan, och du,

Örn-öga, gif du dem en salfva af bössan med

varg-haglen! I går försökte de taga din skalp. Nu

är det din tur.

— Örnögas öron öppna — han icke

glömma! svarade indianen.

Dessa ord hviskades i hast, innan

koman-kerna nått halfvägs öfver det odlade fältet.

Oak-tadt de nalkades i språngmarsch, hade de dock

ögonen med sig för att se, om något misstänktkunde upptäckas; men allt var tyst. Icke ens

hundarna gjorde allarm — de voro dresserade

att tiga, när husbonden befallt tystnad.

Nu voro komankerna så nära, att

varghag-len kunde göra verkan; de hvita kastade därför

sina dnbbelbössor och skickade en laddning

hagel från de andra bössorna in bland fienderna.

De stackars indianerna, som blefvo öfverraskade

i stället för att själfva komma som en

öfver-raskning, sprungo förfärade om hvarandra och

sökte att komma undan den mördande elden,

men strax fingo de en ny laddning och nu blef

flykten allmän. De sårade släpade sig bort, så

godt de kunde med sina kamraters tillhjälp, och

samtidigt blef det full dager. I Amerika är

där nämligen icke som hos oss ett längre

half-mörker vid öfvergången mellan natt och dag.

— Nn äro vi säkra för i dag, sade Ornöga.

Indianer gå aldrig att storma vid dagsljus.

— Ett är säkert, sade Millar bedröfvad, och

det är, att vårt hus nu är dömdt till

undergång, ty indianerna glömma aldrig ett nederlag.

— De hafva sig själfva att skylla, sade Wood.

Vi hafva ju endast försvarat vårt hem.

— Låt oss nu inte tala mer om saken utan

kom nu och sätt er till bordet! sade Ellen. Om

ett ögonblick skall frukosten vara färdig.

*

TREDJE KAPITLET.

Gula Vargen.

Efter slutad frukost undersökte man Monoks

arm. Den skulle bli obrukbar för många

månader, men tack vare Ellens helande salfva,

hade han inga svåra smärtor. Hvad beträffar

Ornöga, var han fullständigt återställd, sedan

han fått sofva ett par timmars tid före

indianernas anfall. •

Två af komankerna hade fallit på platsen

där ute, och deras kamrater hade icke haft tid

att få med sig liken, utan dessa lågo ännu där

ute. Ornöga erbjöd sig att släpa dem ned till

floden och kasta ut dem i vattnet, men när han

kom tillbaka, bar han två blodiga skalper vid

bältet.

— Göm dem strax! sade Millar. Jag vet

nog, att det är så indianernas skick och sed,

men hade jag tänkt därpå, skulle jag hellre

själf burit dem bort. Låt icke min dotter se de

gräsliga segertecknen!

Ornöga gjorde som hans värd bad, men när

han och Monok en stund senare voro

ensamma, passade han ändå på att fröjda sin väns

ögon med de blodiga bevisen på deras två

fienders död.

Dagen förflöt lugnt. Millar och Wood

uträttade sina vanliga sysslor i huset och

däromkring men aktade sig för att komma skogen

så nära, att en pil kunde träffa dem. För att

inbilla fienderna, att de voro mer än fyra män

i huset, visade de sig ute tillsamman,

hvaref-ter två eller tre gingo in och kommo ut en

stund senare, annorlunda klädda. När därtill

kom, att skotten fallit så tätt på natten,

hoppades de, att indianerna skulle tro dem. vara minst

tio man starka.

Hela dagen hade man spejat efter rök från

komankernas läger, men icke ens Örnögas skarpa

blick kunde upptäcka något; i alla händelser

använde deras fiender torr ved, som icke gaf rök.

Fullständigt okunniga om huruvida indianerna

dragit sig tillbaka eller om en ny nattlig kamp

väntade dem, sågo de hvita männen solen sjunka,

och kort därefter var det mörk natt.

Då lades en hand på Millars skuldra. Han

vände sig om och mötte höfdingens lågande

ögon.

— Öppna dörren — sakta! Jag gå — söka

komankernas spår.

— Det är farligt, Örnöga! Akta dig!

— Örnöga en höfding. Hans ögon vara

öppna — det visa hans namn.

— Så gå, men var försiktig!— Öppna hastigt dörren, när jag knackar

— det är allt, hvad som behöfs, sade indianen

och smekte hundarna, som han nu var god vän

med.

Millar öppnade dörren, låste den på nytt

och sprang åter upp på vinden. Han såg ut

genom gluggarna men kunde hvarken upptäcka

Örnöga eller någon annan lefvande varelse.

När Örnöga kommit ut," kastade han sig

fram stupa på magen och kröp som en orm ned

till floden, där han hade sin kanot.

Den var borta liksom Millars kanot.

Det hade varit höfdingens afsikt att lägga

sig i kanoten och låta den drifva med

strömmen, tills han kommit förbi fienderna samt

därpå gå i land och utforska deras ställning. Detta

kunde han nu icke göra, men han fann dock,

att det måhända kunde vara bäst som det var,

ty då komankerna tagit bort båtarna från

floden, väntade de säkerligen inga spejare från

den sidan. Örnöga gömde nu sin båge och pilar

i sin jaktskjorta, satte knifven och yxan fastare

i bältet och kröp ut i vattnet. Han dök en

stund under vattenytan och kom åter upp i

skuggan af flodstranden. Så fortsatte han sin

simtur nedåt floden och såg sig försiktigt

omkring åt alla håll.

Han hade redan hunnit ett långt stycke ned,Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Snart var han så nära, att han kunde skönja ett bål.

när han på motsatta flodstranden skymtade ett

ljussken inne i skogen. Snart var han så nära,

att han kunde skönja ett bål, kring hvilket flera

indianer lågo utsträckta, medan andra samlade

ihop torra grenar för att hålla elden vid makt.

Han såg också, att de, som lågo, voro insvepta

i täcken, liksom de vore sjuka.

Allt stod nn klart för Ornöga. Komankerna

hade fört sina sårade till denna plats, för att de

skulle vara ur vägen vid det nya angrepp, de

ämnade företaga. Han upptäckte nu också

fiendernas hästar, som stodo bundna ett stycke från

lägerplatsen. Yare sig komankerna vunne eller

blefve besegrade, skulle de således vända

tillbaka till denna sidan om floden. Ornögas plan

var snart uppgjord, och det varade icke länge,

förrän komankerna fingo erfara dess följder.

Men nu skola vi för en stund se, hvad de

hvita männen i huset togo sig före.

Det var redan öfver midnatt, och .alla i

Ellensro voro redo att försvara sig, när Ellen

plötsligen ntbrast:

— En låga lyser alldeles borta vid majsfältet!

Alla sågo dit och upptäckte en liten låga,

som genast försvann. Den tändes ånyo och

fladdrade inne bland löfvet. Ingen förstod,

hvad det var, men ett visste de „■— därborta

var fienden.Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

De skjuta på vårt hus med brinnande pilar.

— Nu veta det, nu veta det, utropade

Monok. De skjuta på vårt hus med brinnande

pilar.

— Du har rätt, Monok, svarade Millar. Skynda

dig, Ellen, och bär upp några byttor vatten och

skopor med långa skaft! Det är väl, att det

finnes luckor på taket, från hvilka vi kunna

släcka.

— Ack, om du bara hade varit så

förtänksam, att du lagt taket af hudar i stället för af

halm, sade Wood.

Som de stodo och stirrade på den oroliga

lågan, sköt den plötsligen upp i en båge i

luften och föll ned just på taket. Men Henrik

Wood stod färdig med en kopp vatten, som han

slog öfver den. Det fräste och puttrade litet —

så var den faran förbi.

Nära en half timme förgick, utan att man

märkte något oroväckande tecken.

— Där ha vi dem igen — och denna gång

en hel mängd — alle man klara till släckning!

kommenderade Millar.

Innan han hunnit tala ut, flögo ungefär tjugo

lysande punkter hän emot huset, och de

kom-mo i sällskap med en mängd pilar, som icke

voro antända. De listiga vildarna beräknade

nämligen, att en af de pilarna skulle träffa de

belägrade, medan de hölle på att släcka. Woodsskjortärm blef också genomborrad af en pil,

och Monok blef lätt sårad i skuldran, men det

var den enda olycka, som inträffade.

På nytt inträdde ett stillestånd i

fientligheterna, och detta begagnade de innestängda till

att fukta hela taket med vatten. Millar ocli

Wood buro upp vattnet, Ellen och Monok öste nt

det, och taket var slutligen så vått, att en pil

icke kunde antända det. Då de nästan voro

klara med detta arbete, sågo de åter lågor i

skogsbrynet.

— Inte ska de vara alldeles ensamma om

nöjet! sade Wood. Skjut du efter ett ljus, John,

så skjuter jag efter ett annat — kanske vi finna

en indian bakom dem.

Just som bössorna knallade, kom också en

mängd brinnande pilar, men de endast fräste en

stund på taket, och så slocknade de. Om skotten

hade haft någon verkan, kunde de hvita männen

icke veta, men de laddade sina bössor på nytt

och väntade på ännu ett anfall.

Åter gick en liten stund, och den djupa

tystnaden afbröts icke af ett ljud, med undantag

af ett enstaka uggleskri här och där i skogen.

Intet ord växlades mellan de belägrade; de visste

nu, att det gällde lifvet, och de stodo i spänd

väntan med bössorna färdiga att affyra.

Då hördes på en gång ett fasaväckande tjutfrån öfver ett halft hundra strupar. Det var

komankernas stridsrop, och i samma ögonblick

rusade hela skaran mot huset. Samtidigt

syntes bösskottens blixtar nti skottgluggarna. An

en gång skreko vildarna, och en stor trädstam

tornade mot dörren, men denna var af starka

o

ekplankor och motstod alla stötar. Ater måste

fienderna vika, sedan varghaglen sårat åtskilliga

bland dem.

Som de nu tyst drogo sig tillbaka, ljöd ett

nytt skri genom den stilla natten. Det var

olika komankernas stridsrop och tycktes komma

nerifrån floden. Monok rusade upp — han hörde

sin stams krigsrop, obekant för de öfriga.

— Det är tako-indianernas stridsrop!

Örn-öga stor krigare! Blekansiktena snart få goda

nyheter, sade indianen.

Komankerna hade också hört detta härskri

och skyndat sig bort för att se, hvad det

blif-vit af deras sårade. De trodde, att de hade

alla sina fiender innanför husets väggar, men

märkte nu, att det också måste vara några

utanför. Snart nådde de sitt läger vid floden, men

— hvilken syn fingo de ej skåda! Alla de

sårade och sjuka funno de nu döda och

skalpe-rade, alla deras hästar voro skjutna genom

hjärtat och det med pilar, som voro tagna ur deras

egna krigares koger! En sådan olycka hade ald-Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Alla de sårade och sjuka funno de döda och skalperade.

rig förr träffat ett krigsparti ur deras mäktiga

stam. Åtta tappra lågo stela och orörliga, och

komankernas hästar, dessa eldiga, halfvilda

»mus-tanger», som ofta burit dem på krigsstigen och

buffeljakten, voro nu tama nog — aldrig mera

skulle de som en hvirfvelvind ila hän öfver de

gröna prärierna.

Krigspartiets anförare hette Gula Vargen.

Han var en af komankerstammens käckaste och

slugaste höfdingar. Alltid vände han tillbaka

från sina krigståg med heder, alltid hade han

fört byte och ära med sig. Och nu nu

var han öfverlistad, öfverfallen af dessa hvita

män och de föraktade tako-indianerna. Gnla

Vargen gnisslade tänderna i raseri. Huru skulle

han kunna återvända hem till sin stam efter

ett sådant nederlag! Hur skulle han kunna

inför Buffelpuckeln, komankernas gamla höfding,

tala om sin vanära! Till och med kvinnorna

skulle skratta åt honom — han skulle bli

kommenderad att plocka ved samman med de gamla

gummorna. Nej, den skymfen skulle aldrig

öf-vergå honom: han skulle hämnas eller falla!

Höfdingen sammankallade därför sina män

och förklarade för dem, hvad han ämnade göra

för att godtgöra sitt nederlag. Först skulle de

fara neråt floden i motsatt riktning mot den

trakt, där deras hem lågo. Han hoppades näm-ligen att de hvita männen, om de — såsom

antagligt var — nn ämnade förfölja dem, skulle ge

sig af uppåt floden i den tanke, att de

misströstande fienderna snarast möjligt skulle uppsöka

sitt hem. När så Ellensro blifvit öfvergifvet

af sina försvarare, skulle komankerna skynda

dit och ödelägga det, medan deras hvita fiender

förgäfves sökte deras spår i orätt riktning.

Denna plan funno alla krigarna vara väl

uttänkt. De män, som blifvit sårade vid sista

öfverfallet, lades ned i båtarna, och i dessa

togo därjämte så många krigare plats, som

kanoterna kunde bära, medan de andra simmade

bakefter. Så gledo de flera timmar nedför

floden, i det de friska växelvis simmade eller

hvi-lade sig i båtarna. Slutligen nådde de fram till

en djup bukt, som Gula Vargen fann

lämplig till rastställe. De lämnade därför flodfårans

midt och gingo i land. Här sköts villebråd,

och friska såväl som sjuka styrkte sig med mat

och hvila.

Under det komankerna på detta sätt

rufva-de på nya hämdplaner, var allt lust och fröjd

på Ellensro. Strax efter det tako-indianernas

krigsrop hade hörts och komankerna i

brådskande hast dragit bort, knackade det på husets dörr.

Denna öppnades, och Örnöga trädde in — denna

gång utan att dölja sina förskräckliga segertec-

ken. Han tyckte, att han nu hade vunnit dem

i ärlig kamp. Och så berättade han, hvad han

utfört.

Först hade han tänkt att skingra hästarna,

men med det lugn, som är eget för indianen,

hade han i stället skjutit dem.

— Du är en stor höfding, Örnöga, och

förtjänar verkligen ditt namn, sade Millar. Men

låt oss nu alla söka hvila efter vårt nattvak!

För ögonblicket hafva vi säkerligen ingen

anledning att frukta ett öfverfall.

— Ja, ja! Alla sofva — ingen fara! sade

höf-dingen. Hundarna dessutom innanför dörrarna

— de göra allarm, om någon kommer.

Och snart lågo de trötta segrarna i en djup

och vederkvickande sömn.

*

FJÄRDE KAPITLET.

En rådplägning.

Morgonen efter det komankerna hade sökt

storma Ellensro, kom en båt

uppför floden och närmade sig lmset. Den roddes

af två män, som måste lägga kraft i årorna för

att få den tämligen tunga båten att gå mot

strömmen. Utom roddarna funnos i båten ännu

tre män, af hvilka den ena styrde. Flera

bössor lågo vid sidan af männen, men det såg icke

ut, som om de ämnade skjuta villebråd, ännu

mindre tycktes de vänta något öfverfall af

indianer, ty de skrattade och skämtade, som om

de suttit inom fyra väggar.

Den man, som styrde, var omkring tjugofem

år gammal, en kraftig ungdomlig gestalt, klädd

i ett på indianvis beredt skinn. Kläderna hade

också indiansnitt och voro i alla sömmar

prydda med smala remmar och pälsverk. Den

breda filthatten var det enda europeiska

klädesplagg, som han bar. I ham bälte sutto en yxa

och en jaktknif, och öfver skuldran hängde

ha-gelpung och kruthorn, det sistnämnda af

kohorn, som var skrapadt så tunt, att man kunde

se krutet tvärtigenom det. Den långa

reffel-bössan vid hans sida gjorde hans utrustning

fullständig, och Frank Tornton var en, som

kunde använda sin reffelbössa — det visste alla

hans vänner.

De två andra unge männen i båten tycktes

knappast hafva uppnått sitt tjugonde år; det var

två lefnadsglada ynglingar, Torntons vänner.

Liksom han voro de jägare och begagnade

tillfället att göra en utflykt tillsamman med sinmera erfarna vän. De voro bröder, och Sam

liksom Robert Markham voro kända som två

riktigt bra ocli pålitliga pojkar.

Hvad beträffar roddarna, så voro de

holländare. Den äldste hette Tomas Helden, den

yngre var hans son Lukas. Frank Tornton hade

legt dem i staden, men han och hans vänner

trifdes icke synnerligen väl med dem, ty de två

holländarna voro senfärdiga, tvära figurer, som

det endast blef lif i, när de någon gång

emellanåt fingo sig en styrketår.

— Hafva vi långt igen? frågade Frank.

Gamla Helden hade nämligen fiera gånger

rott denna väg och visste bättre besked om

af-stånden än Tornton, som vanligen kom öfver

prärien, när han gästade Millar.

— Mycket långt, svarade Tomas Helden på

Franks fråga. En liten klunk skulle göra godt.

— Låt honom få flaskan — men ta lagom!

Ni klunkar alldeles för ofta! mente Frank, som

själf icke använde rusdrycker.

— Blixt och dunder! Jag tror, att mina armar

gå ur led! sade den yngre Helden. Hur många

mil är det då till det huset, far?

— Kom, Robert! Låt oss aflösa dem! sade

Tornton. Tag du rodret, Sam! Lukas har rätt:

på det här viset nå vi aldrig fram till Ellensro.

— Och inte till Ellen själf heller! sade Ro-bert och smålog. Se bara — blir inte Frank

röd om kinderna som en ung tärna, bara man

nämner namnet Ellen!

— Akta du dig, pojke! sade Tornton halft

förargad. Men han måste ändå draga på

smilbandet, när den lustige Robert, under det han

med kraft slog åran i vattnet, så det sprutade

vida ikring, började sjunga omkvädet af en

gammal visa med tillämpning på omständigheterna:

Den tappraste jägare för tärnan är så blyg —

så blyg, så blyg, så blyg —

För dina ögons pilar Frank Tornton själf må fly —

må fly, må fly, må fly — —

Å, skön Ellen!

Under det Roberts klara stämma ljöd ut

öfver floden, spejade ett rödbrunt ansikte med

långt nedhängande hår och skarp näsa fram

mellan säfven på flodstranden, men försvann

lika hastigt. Flera nakna gestalter smögo sig

närmare i skydd af de täta busksnåren, och ett

halft tjog pilar riktades mot de sorglösa männen

i båten. Då hördes en sakta hvissling: det

var Gula Vargen, som befallde sitt folk att

vara stilla. Det ingick icke i höfdingens plan,

att deras gömställe skulle förrådas. Det gällde

nu att kunna bli obemärkta, tills de sårade åter

blifvit stridsdugliga. Och om endast en af dessa

hvita män komme undan, skulle hela planen

vara förstörd.

Båten gled emellertid lugnt vidare, utan att

männen anade, hur nära döden de varit.

Efter en timmes rodd syntes en ljusning i skogen,

och de tre jagarna mottogos af Millar själf, som

just kom ned för flodbrinken.

— Hvad, Frank Tornton! Välkommen,

välkommen! ropade den gästfrie John. Det är länge

sedan, vi sågo dig här — hvem är det, du har

med dig?

— Två unga vänner, Sam och Robert

Mark-ham, som gärna vilja lära känna litet af lifvet

i skogarna, sade Frank.

— De äro hjärtligt välkomna. Men följen

nu med upp allesamman! Frukosten är strax

färdig.

— Och allt står väl till här? sporde Frank,

under det de alla gingo upp mot byggnaden.

Är din svåger hemma? Och han hejdade

sig, och en stark rodnad färgade hans bruna

kinder.

Millar kastade en blick på honom. Den unge

jägarens förlägenhet undgick icke hans äldre

vän, men den gladde dennes fadershjärta. Frank

Tornton hade under senaste året åtskilliga gånger

gästat Ellensro, och Millar såg med glädje, att

hans och unga Ellens blickar ofta sökte hvar-Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

De tre jägarna mottogos af Millar själf, som just

kom ned till flodbrinken.

andra. Tornton var en man, som hvilken

fader som helst med glädje kunde gifva sin dotter.

— Jo, Henrik är hemma och Ellen också,

svarade han och pekade på den öppna dörren,

där just nn husets dotter visade sig. Den

rodnad, som blossade upp på Ellens kinder, när

hon såg Frank Tornton, bådade godt för den

unge jägaren.

— Hade ni varit här fyrtioåtta timmar

tidigare, hade ni fått åtskilligt att sköta, sade

Henrik, då alla voro samlade kring frukostbordet.

Öfverraskade hörde de nya gästerna berättelsen

om den nattliga striden och den stora fara, hvari

de fredliga nybyggarna hade sväfvat.

— Takohöfdingen är nu åter utgången för

att följa deras spår, slutade Millar. Han ville

gärna haft Henrik och mig med, men vi tyckte

vi hade gjort nog.

— Örnöga hade rätt, sade Frank Tornton.

Du borde hafva följt med honom. Om bara

en enda komanker undkommer, får du aldrig

fred. Det ena krigspartiet kommer att följa

efter det andra, tills de äro hämnade.

— Men att så där helt enkelt gå på

krigs-stigen efter fiender, rent af på människojakt

— det tycker jag inte om, sade den fridsamme

John Millar.

— Inte jag heller, instämde Henrik WoodHan yar flera år yngre än svågern och hade

alltid underordnat sig hans åsikter.

— Men, mina kära, snälla vänner! utropade

den liflige Tornton. Här är inte alls fråga om

hvad ni tycker om eller inte — här gäller det

hvad ni bör göra för att rädda ert eget lif. Du,

Millar, har i din ungdom bara skjutit bufflar

och antiloper och har nu i många år lefvat här

som en fredlig nybyggare, men jag har varit

vida mer ute bland de fientliga stammarna, så

ung jag är. Det anstår mig kanske inte att

uttrycka mig så bestämdt gent emot er två, som

äro äldre, men jag är i detta afseende äldre

jägare än ni. Och jag säger och säger det en

gång till: ni skall och måste gå på den

människojakten — annars ären I förlorade och

kun-nen lika gärna packa in och flytta till staden

med detsamma. Du kommer helt säkert icke

att på gamla dagar trifvas i staden, John Millar.

— Nej, himlen bevare mig! sade Millar

ängslig. Jag skulle dö af saknad efter de gröna

skogarna — nej, nej, det kan alls icke bli tal

om något sådant.

— Godt. Men då finns det endast ett

medel, om du icke själf vill bli skjuten och

skal-perad, sedan du sett ditt hus brinna — du

måste ut efter de eländiga rödskinnen och det

utan att förlora en enda timme. Jag ser nog,

Gula Vargen. 2 a

att ni kommit hit i en lycklig stund. Icke

sant, Sam och Robert — ni vill bistå Millar

och Wood liksom jag själf?

— Naturligtvis, naturligtvis! svarade de unga

männen med en glädje, som tydligt nog

visade, att de icke hyste någon ovilja mot att gå

på människojakt utan tvärtom räknade det för

ett utmärkt nöje att draga ut på krigståg mot

indianerna.

— Men min dotter? sporde Millar. Henne

kan jag då inte lämna ensam här hemma!

— Det har jag redan tänkt på, svarade

Frank och vände sig mot Ellen. Hon sätter

sig i båten, som vi kommc i. Vi ha i alla fall

ingen nytta af holländarna under vår färd, och

de föra henne direkt till staden. Den vägen

hotar ingen fara, och jag lämnar Ellen ett bref

till min gamla moster. Ellen blir hjärtligt

välkommen hos moster Marie och kan i allsköns

lugn afvakta vår återkomst. Monok, som med

sin sårade arm icke kan göra oss något gagn

på krigståget, blir hemma och ser efter huset.

Detta Torntons raska sätt att ordna

förhållandena satte lif och rörelse i det lugna huset.

Då holländarna hade stärkt sig med mat och

dryck, bragte Ellen sina få tillhörigheter ned i

båten, tog afsked af dem, som voro kvar, och

seglade sedan nedför floden, under det FrankTornton med en suck gick tillbaka till huset,

som nu hade förlorat sin bästa dragningskraft

för honom.

De fem jägarna försågo sig med torkadt

kött, då de icke ville försena sig med att jaga

under vägen. Bössor och krut undersöktes, och

snart voro männen färdiga. Monok följde dem

till stranden och såg med sorg, huru de drogo

sina färde. Han måste ju som en kvinna sitta

hemma vid härden, och det gnagde den tappre

krigaren in i själen.

*

FEMTE KAPITLET.

Hur Ellens resa slutade.

Innan vi följa jägarna på färden, skola vi

omtala, huru Ellens resa slutade. Hon kom

icke till moster Marie den gången, såsom Frank

Tornton hade tänkt och hoppats. Båten gled,

som redan nämndt är, raskt nedför strömmen,

och Ellen satt på toften och invaggade sig i

glada förhoppningar att få gästa Franks moster,

under det hon samtidigt ängslades för sina käras

öde, när de nu skulle ut på en så farlig jakt.

Gula Vargen hade emellertid ställt en man

som vakt på flodstranden för att se, om där

skulle komma mer hjälp till nybyggarna under

dagens lopp. Vid middagstiden fick han

anledning att glädja sig öfver sin förtänksamhet, ty

den utställda vakten kom springande med den

underrättelsen, att båten vände tillbaka, men att

det i stället för fem man nu endast fanns två

män och en kvinna i den.

Höfdingen fattade genast det beslutet att

taga båten. Han kastade sig själf i Millars

kanot tillika med några krigare och ett par

andra följde efter i tako-indianernas. Hastigt

rodde de ut till buktens mynning och hunuo

dit, just som Ellens båt gled förbi. I ett

ögonblick voro indianerna vid båten, de två

holländarna afväpnades, och alla tre fångarna fördes

upp på land.

Endast med stor möda kunde Gula

Vargen hindra sina hämndgiriga krigare att strax

dräpa fångarna. Först när han lofvade, att de

skulle lida döden vid tortyrpålen, fick han sitt

folk att lugna sig. Gula Vargen var mycket

glad öfver sitt byte — nu kom han icke

tom-händt hem. Hvad Ellen beträffade, tyckte han,

att hon kunde bli bra som slafvinna i hans

vigvam.

Tomas och Lukas Helden blefvo bundna tillhänder och fötter. Hvar gång de mötte

vildarnas gnistrande blickar, darrade de i alla

leder och erinrade sig allt, hvad de hört om

rödskinnens grymhet. Stackars

Ellen var icke bättre däran.

Visserligen blef hon icke

fängslad, men hon kände,

att man höll skarp utkik

på henne. Dock förlorade

hon icke modet. Hon var

uppfostrad i den vilda

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

skogen och hade blifvit van att lita på sig själf i

många saker, som en ung flicka från staden

knappast skulle kunnat tänka på att gå i land

med. Hon satte sitt hopp till sina hvita vänner

och den duktige tako-höfdingen, men de voro

nu på jakt efter komankerna, fast på galet spår,

och de anade ieke, att hon var fången. Hvad

skulle hon hitta på för att underrätta dem om

sin olyckliga belägenhet?

Indianerna höllo nu rådplägning om hvad

som var att göra. De insågo klart, att Ellen

blifvit inskickad till staden för att vara i

säkerhet, medan männen förföljde dem, och de

prisade sin höfdings sluga list. Nu visste de, att

nybyggarna sökte dem åt galet håll. Huset måste

alltså vara ntan försvarare, men för att vara

säker skickade höfdingen ändå ett par spejare

dit med uppdraget att sticka huset i brand, om

det vore öfvergifvet.

Men spejarna kommo tillbaka och berättade,

att de sett rök stiga upp ur skorstenen. Huset

måste således icke vara alldeles folktomt. Gula

Vargen beslöt nu att draga hem för denna

gång. Om han också lidit nederlag, hade han

med sig vederlag. Icke heller kunde det vara

rådligt att dröja allt för länge. De hvita

männen knnde möjligen upptäcka, att de voro på

villospår, och vända sina bössmynningar nedåt

floden. Höfdingen bestämde sig då för att

snarast möjligt färdas hemåt en väg, där

förföljarna icke kunde möta honom. Han gaf

därför order, att man skulle segla ända in i

buktens rundning, där floden fortsattes af en

liten å. Därifrån skulle han leta sig vidare

fram genom skogen. Då de nu hade tre båtar,

var det icke af nöden, att någon af krigarna

simmade.

Snart var allt redo till uppbrott, och lägret

stod öfvergifvet, medan komankerna och deras

fångar färdades fram på vattnet, som icke

efterlämnar några spår. Men Gula Vargen

anade icke, att den hvita flickan var lika slug

som han. Ellen hade kvarlämnat ett märke,

som möjligen kunde leda förföljarna på spår.

Medan komankerna voro sysselsatta med att

bära sina sårade och de två holländarna ned i

båtarna, ref den rådiga flickan en bit af sin

gråa bomullskjol. Obemärkt fäste hon den

på en gren och lade en liten klufven pinne

ofvanpå, så att den pekade inåt bukten.

Liksom komankerhöfdingen tänkte hon, att

hennes vänner snart skulle upptäcka sitt

ödesdigra misstag, och skulle de komma förbi

denna plats, skulle de nog förstå hennes tecken;

om ingen annan skulle Örnöga göra det. Nu

hade hon gjort, hvad hon kunde, och det öfriga

lade hon i Herrens hand, i det hon uppsände

en bön till Honom, som är den svages stöd och

hjälp.

*

SJETTE KAPITLET.

Tornton och Millar.

De hvita jägarna skulle nu sätta öfver

floden för att finna Örnögas spår, men de

sökte förgäfves efter sina kanoter. Detta

förvånade dem mycket, men då de gjort flera

fåfänga försök att finna dem, måste de i största

hast timra samman en flotte.

Då de kommit öfver på andra sidan, funno

de snart den plats, där Örnöga hade utfört sitt

rysliga verk, ty en mängd asfåglar kretsade

öfver indianernas lik.

— Nu förstår jag! utropade Wood.

Komankerna hafva tagit med sig vår och

tako-india-nernas kanoter. Men nu ska vi se, om icke

Örnöga lämnat efter sig något tecken, för den

händelse vi ändrat åsikt.

Den kloke höfdingen hade verkligen tänkt

sig, att hans hvita vänner ångrade sitt afslag

och ville följa med honom. Han hade därför

lämnat tydliga fotspår efter sig, och dessa

kunde de följa till ett ställe, där floden gjorde en

stark böjning. Här hade han emellertid gått

in i skogen för att spara en lång omväg. Då

floden flera gånger krökte sig på detta sätt,

var det klart, att förföljarna snart nog skulle

hinna förbi komankerna, om dessa seglade längs

floden, såsom antagligt var.

Millar och hans vänner hade nätt och jämt

nått ner till floden, sedan de användt en af

dessa genvägar, då Robert utbrast:

— Där kommer en indian. Är det

höf-dingen?

Örnögas skarpa blick hade upptäckt dem,

långt innan de sågo honom, och han kom dem

nu till mötes med låuga, jämna steg, som om

han aldrig vetat, hvad trötthet vill säga.

— Äro vi framför dem? ropade den otålige

Torn ton.

— Komanker icke komma här förbi. Jag

simma öfver floden två — tre — tjugo gånger!

sade Örnöga.

— Hvad vill du, att vi nu skola göra?

frågade Millar.

— Följa flod tillbaka. Hålla ögonen öppna

allesamman. De kanske söka komma förbi i

mörkret. Jag gå före.

Och därmed gick Örnöga ned till flodstran-den men passade ändå på att hålla sig uti

skuggan af träden, för att icke fienden skulle få syn

på honom. De andra följde honom en och en,

och på det sättet fortsatte de att gå i gåsmarsch

ett par timmar.

Under tiden hade natten fallit på, och de

gjorde halt för att hvila. Men de tände icke

upp eld, på det icke skenet skulle förråda dem

för komankerna. Tysta spisade de det

torkade köttet och litet majsbröd till aftonyard och

lade sig därpå till hvila. Tornton tog första

vakten och väckte så Wood, och då denne

vakat några timmar, väckte han allesamman,

hvarpå marschen gick vidare tillbaka mot Ellensro.

Flera gånger trodde de sig se fienden ute på

floden, men takohöfdingens skarpa blick

upptäckte snart misstaget.

Fram på morgonen kommo de tillbaka till

timmerflotten och satte med denna öfver till

Ellensro. Här träffade de Monok, som hvarken

hört eller sett till fienden. Fullständigt

villrådiga om hvar de nu skulle söka komankerna,

begynte de rådslå om hvad de borde göra.

Örnöga insåg, att hans nyligen vunna

berömmelse hade blifvit minskad genom det misstag,

han gjort. De hatade komankerna voro borta

— men hvar? Han gaf sig därför endast tid

att äta och sofva ett par timmar, hvarefter hanvar redo att gå ut och speja på nytt. Men

innan han åter satte öfver floden, ville han

undersöka den plats i skogen, hvarifrån

komankerna sista gången anföllo. Han hade knappast

varit borta stort mer än en kvart, då han vände

tillbaka, och i hans annars så lugna anlete kunde

man läsa, att han denna gång hade haft lyckan

med sig.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

— Hvad nu, höfding? frågade Millar. Jag

kan se, att du har funnit något.

— Komankerna varit här i natt. Men bara

två.

— Hvad? När? Hur så? ropade jägarna

om hvarandra.

— Omöjligt, sade Tornton tviflande. Om

de varit här, skulle de väl ha angripit huset,

när vi allesamman voro borta.

— De säkert varit här, upprepade Ornöga.

Männen fattade sina bössor och följde

samtliga efter indianen. De nya spåren af två

ko-manker voro tydliga nog. Jägarna följde dem

in i skogen — de ledde ner till floden.

— Nu vi veta nog! sade Örnöga. Komankerna

farit nedåt floden, icke uppåt. Nu vi

följa dem.

Alla gingo därpå tillbaka till Ellensro,

försågo sig med lifsmedel till den nya färden

och sade åter Monok farväl. Då de kommit

öfver floden, fann tako-höfdingen snart igen

spejarnas spår; dessa förde dem snart fram till

bukten och rakt till Gula Vargens öfvergifna

lägerplats, där han föregående dag tagit de två

holländarna och Ellen till fånga.

Då man hann fram till lägret, utbrast

Örnöga förvånad:

— Ug! Här komankerna hållit rast! Måste

söka väl efter tecken hur många, och hvar de

finnas.

Alla sågo sig noggrant omkring, då Örnöga

plötsligen utstötte ett rop.

— Se, se den tygbit!

De andra skyndade fram och sågo snart, hvad

höfdingen funnit — en liten bit bomullstyg, som

låg på en gren med en klufven pinne ofvanpå.

— Hur det komma här midt i skogen?

frågade Örnöga.

— Store Gud, det är af Ellens klädning!

utbrast den olycklige fadern. De hafva tagit

henne till fånga och mördat henne.

— Lugn! sade höfdingen. Hvit flicka säker.

Tyget lagdt så med flit. Pinnen peka inåt

bukten. Ellen klok —* hon tänkte, vi skulle

komma. Hon visa vägen. Hvit flicka mycket

fiffig flicka.

Under det Örnöga talade, fattade Millars och

Wood mod på nytt, ty de insågo, att han hade

rätt. Tvifvelsutan hade Ellen råkat i fiendens

våld men sväfvade tills vidare icke i någon

fara.

— Hvad skola vi göra? frågade Wood.

Skynda dig, Örnöga! Låt oss sätta efter dem!

Hvarje minut är dyrbar.

— Inte längre söka efter spår! sade

höfdingen. Komanker nu också äga sista båten —

Ellens. De icke gå längre nu — de segla. Vi

dela" oss i två delar. En gå på hvar sida om

floden, så vi icke gå förbi något läger.

Och så blef. det. Millar, Örnöga och RobertMarkham gingo på ena sidan floden; Tornton,

Wood och Sam på den andra.

— Hur långt försprång tror du de hafva?

frågade Millar, medan de vandrade framåt. •

— Från i går afton i skymningen. Annars

de sett hvit flickas tygbit, sade höfdingen utan

att stanna.

— Knnna vi hinna upp dem bort mot

kvällen, om de hålla sig i båtarna?

— Nej — för långt försprång!

— Men vi följa ju icke alla flodens

krök-ningar, såsom de måste göra med båtarna.

— Visst, men vår genväg gifva oss bara

hvila, till dess vännerna på andra sidan floden

hinna oss.

— Det är riktigt, inföll Robert. Vi måste

vänta på de andra — på den sidan kunna de

icke taga genvägar som här.

— Men komankerna äro många till att ro

och komma fort fram, sade den ängslige fadern.

— Komanker hvila under natten. Jag se

lägereld, om de tända och icke tro sig förföljda.

Ingenting mera sades, förrän de kommo till

ett ställe, där bukten blef smalare. Männen

lade sig ned och hvilade. Om en liten stund

hördes fotsteg — det var de tre andra.

— Har ni sett något? ropade Millar.

— Något, svarade Wood. Vi äro på rättspår. Färska fotspår funnos i jorden, och vi

sågo kvarlefvor af ett skjutet djur. Blodet hade

torkat, och inälfvorna voro uppätna af roffåglar,

men jag tror dock, att det händt för ett par

timmar sedan.

— Hvarthän gingo spåren? frågade Örnöga.

— Till bukten.

— Då de tända eld för att äta. De inte tro

vi förfölja dem. Så vi hinna dem! sade

höf-dingen.

— Gud gifve det! suckade Millar. Ack min

stackars lilla flicka! Hur skall det gå med dig

midt bland alla de vilda röfvarna?

— Tala inte om det! sade Wood och knöt

handen om sin bössa. Hade vi de odjuren här,

så skulle jag kunna skalpera dem med kallt

blod. Vår rara Ellen!

— Kom! sade Örnöga. Ingen tid att förlora!

De gingo ett stycke men kunde ingenting

upptäcka, ehuru de spejade åt alla sidor.

Efter en stunds förlopp förklarade Örnöga:

— Nn bäst hvila och äta, innan natten falla

på. Snart nära fienden.

Man slog läger kring ett träd, och maten

plockades fram ur jaktväskorna, men den

fång-na flickans fränder hade ingen matlust.

Då alla satt sig, sade Sam Markham till

Millar:— John Millar! Sök att tala litet förstånd

med Tornton. Han tror sig vara skuld till

olyckan, eftersom han gaf Er det rådet att låta

Ellen fara till staden.

Allas blickar vändes mot Tornton, och

männen blefvo förfärade öfver den förändring, som

försiggått med honom. Under hela vandringen

hade han talat blott en gång, då han sade till

Sam: »Det är min skull!» Nu sågo alla med

förvåning, att han bitit sig i underläppen, så

att blodet sipprade ned i hans skägg och hans

friska hudfärg blifvit förvandlad till vissen

blekhet.

— Men, käre vän! utbrast Millar. Hur ser

du ut?

— Du liknar en vålnad! sade Robert.

— Du mente väl med Ellen, tillfogade den

vänlige Wood tröstande. Tag det inte så hårdt,

Frank!

— Nej, nej! försäkrade Millar. Du gaf ditt

råd i största välmening och ville bara ställa det

väl för vår lilla flicka.

Torn ton rusade upp och strök håret ur

pannan.

— Väl! upprepade han. Är det väl, att man

skickar den, som man ville offra sitt lif för, rakt

i klorna på komankerna? Att sända den, som

man själf hoppats få till hustru, rakt till de rödaafgrundsandarnas läger, så att hon måste bli

trälinna i höfdingens tält! Är det väl? Ni borde

jaga en kula genom hnfvudet på mig och icke

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

tala vänligt till mig — mig, som är skuld till

alltsamman!

Millär hade rest sig upp. Nu lade han

båda händerna på sin unge väns skuldror.

— Frank, min son! utropade han. Jag har

länge anat det. Du håller Ellen kär. Finna

vi henne, skall hon vara din.

Millar slog sina armar om den unge

mannen och brast nt i snyftningar, som lättade hans

beklämda hjärta.

Tornton grät icke, men hans blixtrande blick

och hans kraftiga andedrag visade hans inre

rörelse, då han häftigt återgäldade den gamles

omfamning, och han sade endast:

— Tack, fader! Jag skall rädda henne eller

också dö för komankernas yxor.

De, som kände Frank Tornton, visste, att han

icke sade något utan att mena det.

När rasten var förbi, skildes man ånyo och

smög fram med största försiktighet, ty hvarje

ögonblick kunde man vara beredd att komma

inpå fienden. Männen gingo tysta; skulle något

sägas, skedde det hviskande.

Nattfrosten, som klädt skogen i höstliga

färger, hade strött ett prasslande täcke af löf på

deras väg. Man måste i följd däraf gå mycket

tyst för att icke bli bemärkt. Det gällde att

undvika hvarje gren och kvist, som kunde knaka;däremot måste foten sättas ned på löfvet så fast

som möjligt för att dämpa prasslandet.

Solen började sjunka framför dem, och som

de visste, huru fort det nu skulle mörkna, gjorde

de halt, nästa gång de alla möttes vid en

krök-ning af floden.

— Låt oss nu följas åt, tills vi icke kunna

se längre! sade den unge Robert otåligt.

— Nej, först undersöka spår långt fram,

svarade Örnöga. Nu nära — vara mycket

försiktiga!

— Men du sade, att vi skulle få se

lägerelden före midnatt?

— Mente kanske — inte säker!

— Hvad ska vi nu göra? sade Tornton

häftigt. Skola vi stanna här till dagens inbrott

utan att företaga oss något?

— Icke hela natten — nu vänta.

— Hvarför.?

— Komanker kanske gömma sig. Vi då gå

förbi. Allt arbete förspilldt.

— Vänta, vänta? Höfding, hvar timme är

som en evighet för oss.

— Ornöga göra sitt bästa. Hvit man lita

på indian — hvit flickas vän!

— Ja visst, sade Millar. Vi .veta alla, att

Örnöga går till väga på bästa sätt, men det

känns långsamt för oss att stå sysslolösa här.— Låt Örnöga råda! sade den förtänksamme

Wood.

— Örnöga icke livila — Örnöga springa om

kapp med präriebj örnen. Gå ensam och speja.

Indian göra mindre buller än hvita män — snart

tillbaka.

Med dessa ord försvann han bland träden.

Öfvergifna af sin bästa ledare kastade sig

de hvita männen ned i mossan vid roten af en

ek, där de med otålighet afbidade höfdingens

återkomst. Då de icke en gång vågade tända

en pipa af fruktan, att elden och röken skulle

röja dem, hade de blott en bit tuggtobak att

trösta sig med.

— Här skola vi nu ligga som sjömän på

årorna, sade Tornton. Bara för Örnögas

ytterliga försiktighet!

— Det är säkert bäst som det är, menade

Wood. Jag litar fullkomligt på indianens

skarpsinne.

— Skaffar han oss Ellen tillbaka, så skall

hvarken han eller någon af hans vänner komma

till vårt hem utan att få allt, hvad jag kan

skaffa dem, sade Millar, något uppmuntrad af

svågerns ord.

— Men låt oss lägga oss och försöka få en

stunds hvila! föreslog Wood.

Jägarna följde hans råd, och snart sofvo bådabröderna Markham i godan ro. De tre andra

voro för oroliga vid tanken på den bortförda

flickan, för att de skulle kunnat somna. De lågo

orörliga och lyssnade i spänd väntan efter hvarje

ljud i den mörka ensamma skogen.

Efter en stnnds förlopp lyfte Millar

hufvudet.

— Nej, denna ovisshet är outhärdlig! sade

han halfhögt.

— Wood brukar berätta så många* trefliga

historier, sade Tornton, som begärligt begagnade

tillfället att få sina mörka tankar skingrade.

Kan du icke komma ihåg ett eller annat, som

du kan undfägna oss med.

— Jag skall försöka, svarade Wood. Han

funderade ett ögonblick och frågade därefter:

— Har Ni hört historien om jägaren, som

kom till de dödas land? Millar har bestämdt

hört den någon gång förut?

— Jag känner icke till den, afbröt Tornton.

— Och jag kan godt höra den en gång till!

sade Millar. Gå du på bara!

Wood stödde hufvudet mot handen och

började.

*

SJUNDE KAPITLET.

En sägen från prärien.

För många år sedan bodde i Klippiga

bergen en indiansk jägare, som af alla sina

landsmän ansågs för den bäste skytten i hela

stammen och tillika var en tapper och modig

man. Hans hydda stod vid stranden af en liten

flod, som var rik på fisk och ett stycke från

hans boning hade sitt utlopp i en vacker sjö.

Trakten var bördig, så att majsen gaf god äring,

och i de täta skogarna var det fullt med vildt.

Rundt omkring i träden uppstämde vackra

fåglar sina sånger, men ännu högre sjöngo jägarens

tre barn, när de sprungo och lekte omkring

hyddan.

Man skulle kunnat tro, att jägaren var en

lycklig man, men sorgen hade rört vid dörren

till det annars så lugna hemmet. Barnens

moder, jägarens unga maka, hade nämligen blifvit

hemkallad af den store anden, och den

kvar-lefvande saknade henne hvarje timme på dagen.

Barnens muntra joller skar honom i själen;

de kunde icke sörja som han, och deras glada

röster erinrade honom om hans förlorade skatt.

En natt, då han orolig vände och vred sig

på sitt läger, hade han en underlig dröm. Han

tyckte sig vandra på en stor slätt, där en rad

berg med ens reste sig framför honom. Då han

kom nära intill dem, hörde

han en stämma, som hviskade

till honom:

— Se dig om! Här är

ingången till de dödas land.

Gå framåt och var inte rädd!

Den store anden gifver dig

tillåtelse att se din hustru.

— Min hustru! ropade

jägaren. Men så högt var

hans rop, att han i detsamma

vaknade.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Alltför upprörd och upp-

skakad för att på nytt kunna somna, tog han

på sig sina mockasiner, spände sitt bälte om

lifvet, grep sin båge och sin yxa, satte sig upp

på sin bäst och red ut på prärien. Han for af

i susande galopp — en hel timme fortsatte han

färden framåt.

Då steg solen upp vid synranden, och

utmattad stannade jägaren och lät hästen andas

ut. I detsamma såg han framför sig en stor

bisonoxe, som efter allt att döma icke gaf akt

på honom.

— Ett bra byte! tänkte han och lyfte sin

båge. Men just som han ämnade skjuta, satte

djuret åstad i vild fart. Jägaren följde efter

och hade det snart åter inom skotthåll — men

förgäfves; pilen förfelade sitt mål, och djuret

sprang vidare.

— Hvad kan detta vara för liäxeri? tänkte

jägaren. Aldrig har jag förr i mitt lif skjutit

bom på så nära håll.

Han sköt för tredje gången — då försvann

djuret med ens för hans ögon.

Gripen af vidskeplig fasa såg han sig om.

Framför honom höjde sig en rad klippor, lika

dem, som han sett i drömmen, och jägarens

fruktan blef blandad med glädje.

— Det var ju här jag skulle få se min maka,

mumlade han, hoppade af den utmattade hästenoch begynte att stiga uppför klipporna. Här kom

han till ett trångt pass, och sedan han passerat

detta, såg han framför sig en hög, tät häck af

hagtorn, som tycktes vara ogenomtränglig. Han

lyfte emellertid sin yxa och kastade den mot

häcken — ett brak hördes, och en trång stig

öppnade sig.

Jägaren tog upp sin yxa och började gå

framåt stigen, men rundtorn tyckte han sig höra

hviskande röster, och när han kom litet längre

fram, föreföll det honom, som om bleka

skuggor sväfvat fram och tillbaka rundt omkring

honom. Han förlorade dock icke modet utan

fortsatte vidare.

Då upptäckte han ett nytt hinder. Ett

väldigt lejon stod midt på vägen, nedhukadt och

redo till språng. Den tappre jägaren lät sig

dock icke heller nu förfära utan kastade yxan

mot djuret. Kastet misslyckades liksom förut

pilen, och lejonet störtade sig öfver den

värnlöse mannen; han föll till jorden, och knifven,

som han bar i bältet, gled ut och sårade honom

i armen. Jägaren trodde, att hans sista timme

slagit, men lejonet hade spårlöst försvunnit; utan

hinder reste han sig upp, och fast blodet flöt

från hans sårade arm och lejonets klor hade

sönderslitit hans rygg, så han märkte, hur blodet

rann, kände han dock icke den minsta smärta.På nytt vandrade han framåt och kom till

stranden af >en stor flod. På andra sidan

strömmen upptäckte han en flock indianer, som

kämpade med hvarandra, men där hördes hvarken

skri eller skärande stridsrop. Flera af de

kämpande föllo som döda till jorden, men om ett

ögonblick reste de sig och räckte segrarna

handen, och därpå gingo alla fredligt samman bort

mot ett berg, hvars topp lyste i solens glans.

Jägaren gick vidare. Äfven på andra sidan

af floden, som nu strömmade med brusande

fart, såg han människor. Denna gång var

det en flock kvinnor, som sutto utanför sina

hyddor och lagade fisknät, medan de sjöngo en

vemodig visa, hvars fagra toner rörde jägaren

så som aldrig förut någon sång hade rört

honom. Plötsligen gaf han till ett glädjerop —

midt ibland kvinnorna upptäckte han sin

begråtna maka.

— Nemata, Nemata! Är du där, min

älskade? ropade han.

Hon såg förvånad upp och log, när hon såg

honom.

— Min make! ljöd hennes gensvar. Kom

öfver till mig!

Skyndsamt löste han af sitt bälte och

ämnade draga af sina mockasiner, innan han

simmade öfver. Men hon ropade till honom:— Bry dig icke om vattnet! Simma öfver

som du är — du blir icke våt.

Fastän han tyckte, att detta lät underligt,

längtade han ifrigt att få sluta henne i sina

armar, hvarför han icke gjorde några

invändningar. Han störtade sig oförskräckt i den

brusande strömmen, men böljorna buro honom

varsamt till andra flodstranden, och icke en droppe

vatten fastnade vid hans kropp.

Nu var han nära stranden — ännu ett steg,

och han stod hos sin hustru.

— Nemata! utbrast han ånyo och öppnade

sin famn.

Men hon vek tillbaka och svarade högtidligt:

— Min make! En dödlig får icke omfamna

en hädangången. Men en gång skola vi två

mötas här som man och hustru. Tro icke, att

allt hvad du här ser är endast skuggor och

drömmar! Här är fred och lycksalighet i

arbete och framåtskridande. Men det bästa, som

finnes här, kan du icke se, ty det är doldt för

ett mänskligt öga. Vet, min älskade make, att

jag är så lycklig som jag aldrig förut varit, och

det skall du också bli en gång. Öfverallt, där

du färdas fram, följer mitt öga dig. Glöm mig

icke men sörj mig heller icke! .Lär våra barn att

blifva redliga och tappra som du själf! Min

make, min älskade make, gråt icke mera förIll. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Min älskade make, gråt inte mera för min skull!

min skull! Vänd tillbaka till vårt hem! Den

store anden värne och ledsage dig, hvart du går!

Hon vinkade åt honom. Han utsträckte ännu

en gång sina armar mot henne. Då försvunno

kvinnorna och hyddorna för hans ögon, och han

stod i ett ögonblick utanför ingången till

klipporna. Hans häst betade lugnt, och solen stod

högt på himmelen.

Då förstod han, att han gästat de dödas

land, dit människorna annars aldrig komma,

förrän deras jordelif är till ända. Han satt

upp på sin häst, och efter flera timmars ridt

nådde han åter sitt hem, där hans barn

ångestfulla ilade honom till mötes.

Sin hustrus ord glömde han aldrig, och han

blef en god och öm fader för sina barn. Men

fast han under sina jaktfärder ofta sökte efter

ingången till klipporna, fann han aldrig mera

i lifvet vägen till sin hustru och de dödas land.

*

ÅTTONDE KAPITLET.

Striden med björnen.

— Det var en vacker historia! yttrade

Tornton, när Wood hade slutat. Jaja,

rödskinnen hafva också blida känslor i hjärtat. De

äro icke lika grymma allesamman.

— Men förskräckligt inbilska är o de allihop,

inföll den muntre Robert Markham, som

vaknat vid slutet af berättelsen. Känner ni till

deras sagor om människans ursprung?

— Ja, svarade Tornton. De tro att Manitu,

den store anden, blåste dem ut ur sin pipa.

— Den historien har jag inte hört, svarade

Robert. Men nu ska ni få höra min.

Den store anden skapade först jorden och

allt hvad som var på den, och till sist tänkte

han skapa en människa. Så tog han en

lerklimp och formade en man, och den bilden

satte han i en ngn, för att den skulle bli torr.

En timme efter tog Manitu åter ut mannen,

men denne hade icke fått nog värme — han

var blek och färglös — det var den hvite

mannen, »blekansiktet». Så formade Manitn

en ny gestalt af lera och satte honom i

ugnen. Han fick stå där i tre timmar, och då

han kom ut, var han alldeles svart och

förbränd. Det var en neger. Slutligen tog Manitu

och satte en tredje man in i ugnen och lät

honom stå där i två timmar. Då ugnen öppnades,

kom mannen ut, röd och fager och Manitu

utbrast: »Du är jordens yppersta skapelse:

indianen!»

Och därför, slutade Robert, spankulera de där

herrarna så stolta omkring och finna oss andra

fula som markattor!

Roberts berättelse framlockade ett leende

på de tre männens vemodiga anleten, och då

den unge mannen märkte, att han muntrat opp

sina vänner, fortsatte han:

— Egentligen tillkommer det inte en sådan

grönskålling som mig att berätta jaktäfventyr

i äldre jägares närvaro, men om ni har lust

att höra en liten anspråkslös jakthistoria,

historien om mitt unga lifs största jaktbedrift, så

ska jag gärna draga fram den.

— Ja, ja män, min vän! sade Tornton. Drag

du på bara. Du är ändå inte så oäfven!

Robert hostade ett par slag, och så började

han.

— Jag var för ett års tid sedan med några

kamrater på jakt i bergen. Vi förföljde en

flock antifoper, och jag blef skild från det

öf-riga jaktsällskapet. Timme efter timme jagade

jag framåt — för länge sedan hade jag lämnat

bergen och red hän öfver prärien. Jag vet inte,

hur det kom sig, men jag var ifrigare än

vanligt den dagen och hade beslutat, att det djur,

jag förföljde, skulle bli mitt byte. Därför glördde

jag både kamrater och lägereld och jagade

outtröttligt framåt.

På en gång föreföll det mig, som om anti-

lopen saktade farten. Redan hade jag bössan

oppe och siktade — dä försvann djnret med

ens. Jag blef ganska underlig till mods, ty

prärien var alldeles trädlös, och där fanns icke en

buske eller • en större växt. Men på en gång

hade jag lösningen på gåtan: djuret hade sprungit

ned i en af prärieklyftorna, och nu visste jag,

att jakten var fåfäng. Jag lät bössan sjunka

och såg mig om. Solen höll på att gå ned, och

om få minuter skulle det vara natt. Då kom

,jag att tänka på att jag måste vara långt, långt

borta från vår lägerplats, och jag kände, att jag

handlat som en vettvilling.

— Det hade du, min gossel sade Tornton.

Men så går det, när de unge få ge sig ut på

egen hand! Nå, hvad gjorde du då?

— Först red jag långsamt längs med

klyftan för att om möjligt finna en källa eller en

bäck, men jag kunde icke upptäcka ett spår

af vatten. Så tog jag sadeln af min häst och

band min lasso om djuret. Då snaran var lång,

hade hästen ett godt stycke att beta på.

Kanske skulle jag tala om, att den hästen

är min favorit. Jag har för ett par år sedan

fått den af min moder. Vi hålla af hvarandra

som två goda kamrater, Pluto och jag.

Nå, jag lät alltså Pluto beta, tog min

yllefilt och svepte mig i den, lutade mitt hufvudmot sadeln och föll i sömn, alldeles uttröttad

och utmattad.

Nästa morgon vaknade jag vid soluppgången.

Hvart jag blickade, stod intet annat att upptäcka

än gräs och blå himmel, och jag kände mig

alls icke väl till mods. Vilse på prärien! Ja,

det var jag, och hur skulle jag kunna finna

tillbaka till kamraterna? Hur skulle jag på

denna oändliga yta kunna finna föda och framför

allt vatten?

Då föll min blick på andra sidan klyftan,

och jag rusade upp, glad och förtjust, ty i

solen blänkte en liten damm. Jag hade sofvit

alldeles intill vatten. Och livad var det för

ett djur, som betade därborta? Det var

antilo-per — däribland min antilop, och åsynen af

den fyllde mitt hjärta med glädje. Raskt

bössan till kinden — där föll den främsta, just

min. De öfriga rusade med ilande fart fram

öfver slätten.

Nu gällde det att komma öfver klyftan till

det skjutna djuret. Först såg jag efter, om

Pluto var väl fastbunden, sedan lät jag min

bössa, sadeln och filten bli liggande, och med

endast min jaktknif som vapen började jag

klättra ned för klyftans branta sida.

Det var icke så svårt, som jag hade tänkt,

ty det fanns en del småbuskar och ungskog atthålla sig fast i. Jag kom ner på klyftans

botten och började stiga upp å andra sidan. Men

då upptäckte jag, att någon måste hafva

klättrat upp eller ned, innan jag kom, ty jorden

hade rasat ned, och buskarna voro sönderbrutna

på åtskilliga ställen. Emellertid var jag alltför

hungrig att närmare fundera öfver dessa saker.

Snart stod jag vid dammen, drack mig otörstig

af dess svala vatten och fyllde min hatt därmed,

så att äfven Plnto kunde få en släng af

slef-ven. Därefter skar jag ut ett stycke kött ur

antilopen: jag hoppades nämligen kunna steka

köttet med tillhjälp af pinnar och kvistar från

klyftan.

Men som jag går bortemot klyftkanten, får

jag se ett grått hufvnd titta opp öfver

jordranden; en tjock lurfvig kropp följde efter — det

var en grå björn.

— Håhål sa Henrik Wood, under det

Tornton spetsade läpparna till en sakta hvissling.

— Gråa björnen är säkerligen en af

präriens värsta krabater att komma i lag med,

yttrade Millar med deltagande. Det måtte inte

varit någon behaglig lek för en så nng pojke!

— Jag var också allt annat än glad, fortfor

Robert. Det var första gången jag stått ansikte

mot ansikte med »Nalle», och de gamla

jä-garne hade så ofta berättat för mig, hur farligtdet kunde vara att reta den. Och nu stod jag

där utan bössa eller pistoler och med endast

knifven som mitt vapen.

Med ett vrål störtade björnen fram emot

mig. Jag beslöt att sälja mitt lif så dyrt som

möjligt, men så kom jag ihåg — den dödade

antilopen. Kanske skulle björnen stanna vid

den. Jag sprang således bort mot dammen, men

mitt hopp kom på skam. Djuret brydde sig

icke om antilopen utan sprang förbi den. Jag

rusade framåt: nn var jag ända framme vid

dammen, och björnen följde hack i häl. Och

— ett, tu, tre var jag nte i vattnet, som snart

nådde mig upp på bröstet.

Ängslig vände jag mig om — skulle

fienden följa efter? Jag hade hört sägas, att gråa

björnen i vanliga fall icke är rädd för vattnet.

Lyckligtvis såg det ut, som om den här haft

större respekt för det våta elementet. Först stod

den stilla en liten stund; så började den

springa längs stranden, liksom den sökt ett ställe,

där den kunde komma undan; men den fann

synbarligen icke något, som den tyckte om. Den

kom tillbaka och såg uppmärksamt på mig.

Vattnet var isande kallt, och jag började

frysa och skaka, men jag vågade knappt röra

mig för att icke reta min förföljare. Alltjämt

sprang den fram och tillbaka. Men så fick denIll. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Ängslig vände jag mig om — skulle fienden följa efter?

korn på antilopen; den rusade hän till det döda

djuret, tog det mellan käkarna och hade i nästa

ögonblick försvunnit i klyftan.

— Du slapp således lyckligt undan! sade

Tornton.

— Ja, men historien är inte slut ännu.

Varsamt vadade jag tillbaka till stranden; där stod

jag en stund och funderade, hur jag skulle bära

mig åt. Vågade jag mig ned i klyftan, skulle

jag kanske träffa på björnen där i färd med

att förtära sitt byte.

Och nu fick jag syn på Nalle, som klättrade

upp ur klyftan — denna gång på andra sidan,

där jag hade alla mina saker liggande, och där

min häst var bunden — där Pluto stod bunden!

o

A, ni kan inte fatta, hvad jag led vid den tanken!

Min präktiga Pluto ensam — och värnlös —

och hans herre stod på andra sidan afgrunden!

Men jag gaf mig själf ett heligt löfte, att jag

skulle hjälpa Pluto, om det så skulle gälla mitt

eget lif.

Flåsande sprang jag bort till klyftan, och

under tiden såg jag, hur rofdjuret anföll Pluto,

som i dödsångest sprang rundt i en cirkel, så

långt lasson räckte. Björnen sökte emellertid

på åtskilliga sätt närma sig hästen; ibland sprang

den öfver tåget, ibland i mindre cirklar. Ett

par gånger kom det strama tåget in mellanbjörnens ben och stjälpte omkull honom på

ryggen. Därigenom blef den alltmer rasande:

ögonen gnistrade, tungan hängde nt nr mnnnen,

och brummandet blef starkare och starkare.

När jag kommit fram till klyftan, klättrade

jag ned med en hiskelig fart. Jag förlorade

därvid bägge djnren nr sikte. Med

ansträngning af alla mina krafter steg jag upp på andra

sidan och sprang bort till min bössa. Jag

vände mig om, rusade hän emot djuren och sköt.

Men lasson — icke björnen — blef träffad, och

Pluto sprang under gladt vrenskande hän öfver

prärien.

Nu kom turen till mig. När björnen märkte,

att hästen sluppit undan, anföll den mig med

ett rasande vrål. Den lämnade mig icke tid

att ladda min bössa på nytt, och jag kunde

blott höja den som slagvapen. Men slaget

gjorde ingen verkan. Så grep jag knifven, men

i detsamma kände jag mig omslingrad af

björnens ramar. Dess glödande ögon stirrade rakt

in i mina, dess klor borrade sig rakt in i mina

skuldror. Då gjorde jag min högra arm fri

och stötte den stora knifven i odjurets bröst.

Vi rullade båda omkring på marken — på nytt

kände jag de förfärliga klorna borra sig in i

mitt kött — och jag skall aldrig, aldrig glömma

det ögonblicket. Blodet strömmade — det skim-rade bara rödt för mina ögon, när vi rullade

rundt-----------Så förlorade jag medvetandet--------

Här stannade Robert. Minnet af den

fasansfulla striden med björnen hade kommit hans

kinder att blekna, och bans åhörare, som med

andlös tystnad följt hans berättelse och för ett

ögonblick glömt sina egna bekymmer, drogo ett

djupt andedrag.

— Och se’n? frågade Tornton. När du nu

själf sitter här och talar om historien, kan ju

odjuret inte helt och hållet ha gjort kål på dig?

— Nej, i sista ögonblicket blef jag räddad,

svarade Robert och for med handen öfver

ansiktet. Där kom Gudi lof hjälp i rättan tid.

Det var en gammal präriejägare William Grey,

som Ni kanske känner, åtminstone till namnet.

Han var ute i gräshafvet på en färd, hade fått

syn på striden mellan mig och björnen, och

skickade den en kula, som gjorde slut på dess

lif. Som en far vårdade han mig sedan flera

dagar och följde mig slutligen till mina

kamrater. A, jag skall aldrig glömma hans

vänlighet mot mig.

— William Grey — honom känner jag

mycket väl, afbröt Millar. Han är en präktig karl

och enligt min mening endast i ett afseende

lite för hård: han hyser ett verkligen okristligt

hat till rödskinnen.

— Det gör han, erkände Tornton. Men

det måste finnas något särskildt skäl, h varför

han blir vild som ett djur, när han skall ut

på »rödskinnsjakt» Men, ts, ts — ett

stridstjut!

Alla rusade opp. Äfven Sam Markham

vaknade, och alla lyssnade i spänd väntan

några minuter.

Då ljöd åter ett tjut.

— MarschI utropade Tornton. Vi måste se,

hvad som står på!

Och trots mörkret skyndade den lilla flocken

framåt.

*

NIONDE KAPITLET.

Tjut i natten.

Gula Vargen hade emellertid dragit vidare

med sina fångar. ITans enda tanke var

nu att nå tillbaka till sitt hem utan flera

förluster: tre fångar skulle vara nog att häfda

hans rykte. Ellen skulle han som sagdt

behålla för sig själf, men de två holländarna

hade han tillämnat en plågsam död, när

kri-garne kommit hem. Sedan skulle han samla

en skara tappra och vända åter för att förstöra

Ellensro, där han lidit sitt största nederlag.

Under dagens lopp hade mycket riktigt en

af komankerna gått i land och skjutit villebråd,

men de öfriga stannade först långt ut på

eftermiddagen. Då befallde höfdingen, att man

skulle slå läger. En eld upptändes, och alla

sysslade snart med villebråd, som var taget i

skogen.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Gula Vargen gaf Ellen mat, under det

holländarna fingo några bitar, som de själfva

måste steka. De kunde för öfrigt väl behöfva

en förfriskning, ty i båten hade man tagit af

deras bojor, och de hade måst tjänstgöra som

roddare. Och det är lätt att förstå, att

komankerna tvingade dem att ro med helt annan fart,

än Tornton hade gjort. När måltiden var slut,

blef elden släckt och torrt löf strödt öfver

platsen. Och så gick tåget vidare.

Gula Vargen hade all anledning att känna

sig trygg. Han tänkte, att de hvita männen

sökte efter hans spår uppåt själfva floden och

icke å denna biväg. Men han var en alltför

slipad krigare för att uraktlåta något, som

kunde skydda honom mot öfverrumpling. Därför

gjorde han halt först långt fram på natten.

Den sista delen af vägen hade icke blifvit

till-ryggalagd så hastigt som de föregående. Den

lilla floden var nämligen full af uppskjutande

trädrötter och halfmurkna trädstammar, som

gjorde en rodd besvärlig nog i dagsljus men

nästan omöjlig i mörkret.

När de gingo i land, blefvo båtarna

fastbundna och två pålitliga män sattes att hålla

vakt öfver dem, medan höfdingen med de

öf-riga och fångarna gick något längre in i skogen.

Nu blefvo åter holländarna bundna om händer

och fötter med råa skinnremmar. Ellen blef

däremot fri. Gula Vargen kunde nämligen

icke tänka sig, att en flicka på allvar skulle

tänka på att rymma från dem. Två filtar,som hon haft med i båten på sin olyckliga

stadsresa, fick hon öfverlåtna åt sig. Och så

insvepte hon sig i dem och lade sig — icke

för att sofva utan för att utfundera, hur hon

skulle slippa undan sina vilda vaktare.

Flera gånger ändrade hon ställning, liksom

hon icke kunnat somna, och hvarje gång

spejade hon under halföppna ögonlock, om

rödskinnen höllo utkik på henne. Hvarje gång

märkte hon också, att de följde henne med sina

blickar, och hon kände sig öfvertygad, att

höf-dingen gifvit mer än en i uppdrag att hålla

vakt öfver henne.

Slutligen sökte hon gömma sin ångest i

sömnens armar. Men äfven om hon ett

ögonblick slöt ögonen, for hon strax därpå upp, i

full visshet om sin sorgliga belägenhet.

Mer än en gång såg hon, medan hon orolig

vred sig på sin hvilobädd, att Gula Vargen

eller någon af hans män undersökte de

remmar, med hvilka holländarna voro bundna. När

de gjort detta, gingo de alltjämt bort till henne,

för att se, om hon också var kvar. Då låtsade

hon alltid som hon sof.

Alldeles utmattade af sitt tunga arbete, sofvo

holländarna, fullkomligt omedvetna af sina

fienders ständiga besök. Emellanåt jämrade sig

Helden och hans son, när de stramt spändaremmarna skuro in i deras kött; men deras

sömn var dock för tung, att deras smärta kunde

väcka dem.

Efter en stunds förlopp föll Ellen i en

orolig sömn, då hon med ens sprang upp vid

ljudet af ett krigstjut, som ljöd genom skogen.

Det var komankernas härskri, som strax följdes

af samma tjut, som Örnöga hade utstött, när

han dödade de sofvande och sårade fienderna

och deras hästar.

Som uppskrämda får sprungo de hvilande

komankerna upp, och till och med de sömniga

holländarna reste sig förskräckta.

Lyckligt var det för fångarna, att Örnögas

stridsrop följde rakt efter komankernas. I annat

fall skulle de snart hafva fått pröfva på

fiendernas yxor, men förskräckta öfver att

tako-indianer öfverföllo deras vaktposter, störtade

komankerna åstad mot floden, under det de tjöto

som afgrundsandar.

När indianerna försvunno i skogen, sprang

Ellen upp. Hennes första tanke var att fly in

i busksnåren, men den modiga, högsinta flickan

hejdade sig och skar först af de*band, med

hvilka holländarna voro fängslade till händer

och fötter.

— Flyn! sade hon. In i skogen, hvärt som

helst, bara bort härifrån! Neråt strömmen träffayi kanske vänner, tilläde hon och försvann i

mörkret.

Fastän Tomas och Lukas Helden voro styfva

och ömma i lederna och just icke benägna att

springa, kom dock den hotande faran dem att

glömma smärtorna och rusa åstad.

Örnögas segerskri ljöd ännu en gång, som

om han varit nära intill, men när komankerna

hunno ned till floden, voro deras båda

vaktposter dödade och till på köpet skalperade. I

Gula Vargens farliga ställning, omringad af

fiender, hvilkas antal ingen kände, långt från

hemmet och utan kunskap om trakten, var

förlusten af två krigare svår. I raseri vände

indianerna tillbaka till lägerplatsen, men där

väntade dem en ny sorg. Fångarna voro borta,

och Gula Vargen kastade sig förtviflad på

marken. Aldrig hade han förr i sitt lif varit

ute på ett så olyckligt krigståg.

Nu skola vi se, hur det gestaltat sig så illa

för komankerna.

Som vi minnas, lämnade Örnöga sina hvita

vänner för att speja. Han gick framåt med

dessa lätta, ljudlösa fjät, som äro säregna för

indianerna på krigsstig. Skogens panter kan

icke jaga efter sitt byte med större ljudlöshet

och list än den, som Örnöga ådagalade, när han

sökte sina fiender komankerna. Oaktadt hanflera dygn endast fått hvila sig helt obetydligt,

voro hans steg dock lika lätta och tydde ej på

den ringaste trötthet.

Under det han smög sig fram, spejade han

åt alla håll för att få syn på en lägereld, men

fast han hade sin uppmärksamhet riktad åt båda

sidor, kunde han ej få syn på sina fiender. Ofta

stannade han, då det minsta ljud hördes i

skogen, men hvar gång upptäckte han, att det

endast var ett eller annat djur, som gifvit sig ut

på ett nattligt röfvaretåg.

Den dunkla natten blef ännu mörkare under

de lummiga träden vid floden, och slutligen

måste Örnöga trefva sig fram, för att han icke

skulle stöta rakt mot stammarna. Hela tiden

gick han med handen på knifven eller yxan,

ty han kunde ju icke veta, hvilket ögonblick

han behöfde dem. Bågen bar han däremot på

skuldran: för den hade han intet bruk i

mörkret.

På flodens andra sida funnos flera öppningar

i skogen. Örnöga tänkte, att fienderna skulle

slå läger jus! på ett sådant ställe, och simmade

därför öfver floden.

Som han nu ljudlöst smög sig fram, rörde hans

hand vid en lefvande varelse, och därpå följde

ett utrop:

- UgiIll. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Det var en af Gula Vargens vaktposter.

I samma ögonblick högg Örnöga till med

sin yxa, och med en suck sjönk gestalten

för honom ihop. Att draga skalpen af den fallne

fienden var gjordt nästan i samma ögonblick,

men sucken och slaget med yxan var dock nog

för att väcka den andra vaktpostens

uppmärksamhet, och han utstötte det skri, som väckte

upp komankerlägret. Men knappast hade detta

skri förtonat, förrän Ornöga rusade på honom,

vägledd af ljudet. På måfå stötte han till med

knifven och träffade honom rakt i bröstet.

Samtidigt utstötte han sitt eget krigsrop, sprang

åter ner till floden, därifrån han kommit, och

simmade öfver. Nu visste han, att fienderna

voro på andra sidan, och därför behöfde han

ej vara så försiktig. Endast mörkret var

hin-derligt för hans färd.

Plötsligt stannade han. Han hörde löfven

prassla, och en tung kropp föll omkull.

— Jag flår af mig allt mitt skinn i den här

usla skogen, far! Och kläderna äro så tunga af

vatten, sedan vi simmade öfver, sade en röst

tätt bredvid honom.

— Tala inte så högt, min son! De vilda

odjuren äro efter oss! ljöd svaret.

Ornöga kände rösterna. Det var Helden och

hans son. Han vågade dock icke strax gifva

sig tillkänn^: han var rädd, att fångarna skulle

tro honom vara en komanker och rusa frånhonom in i skogen. När han kom ända in på

dem, hväste han därför som en skallerorm.

— Jag står alldeles bredvid en skallerorm,

hviskade Lukas och vågade hvarken röra hand

eller fot af förskräckelse.

— Gud hjälpe och frälse oss! sade Tomas

och stod stilla, skakande af skrämsel.

En ny hväsning hördes. Och då indianen

på detta sätt försäkrat sig om, att de icke

skulle fly, sade han:

— Icke rädda! Jag god vän! Hvita flickan

där? Hon tala! Jag Ornöga!

— Ar du den röde man, vi träffade hos

Millar? sporde Tomas ängsligt.

— Ja, jag — höfdingen. Icke tala så högt!

Hvar hvita flickan?

— Hon skar af våra band och sade: »Spring,

spring för lifvet!» Vi sprungo — och se’n dess

ha vi inte sett henne.

Mörkret dolde det föraktliga hånleende,

hvarmed indianen åhörde den fege holländarens

förklaring. Han ämnade göra flera frågor men

insåg, hur onyttigt det var, vände sig om och

sade kort:

— Följ mig! Icke tala!

De klumpiga holländarna följde med, så

godt de kunde, men allt emellanåt rullade derundt och utstötte rop af smärta, som inte ens

deras fruktan kunde hålla tillbaka.

Så gick färden en lång stund.

— Tyst! sade höfdingen. Icke ettord! Rakt

ner på marken! Jag höra fotsteg.

På länge kunde icke holländarna höra något,

men så märkte de också ljudet af fotsteg.

— Du måste hafva tagit fel, Tornton, sade

någon strax bredvid dem. Det har varit ett

uggleskri och icke ett stridsrop!

— Det var ett stridsrop! svarade Tornton

bestämdt.

— Jag tror, att Frank hade rätt! sade Wood.

— Antingen det var ett stridsrop eller ej,

skola vi väl snart träffa på Ornöga, mente

Robert.

— Örnöga här — alldeles bredvid er,

hvis-kade indianen.

— Då var det ändå du — som Tornton

sade! .

— Ja. Min hvita broders öron bra öppnade.

Han snart en gammal krigare.

— Men hvarför uppgaf dn stridsropet?

— Två komanker utställda som vakt! Två

skalper vid takohöfdingens bälte! Och en sak

till. Komankerna två fångar mindre. De här

bakom Örnöga.

— Ellen? utropade Millar och Wood.— Gud vare lof! sade Tomton med darrande

stämma och drog ett djupt andedrag.

— Men kom då fram, min flicka!

Hvar-för kommer du icke! sporde den ängslige

fadern.

— Hvita flickan inte med. Hon flytt ensam.

Jag träffat karlarna här. Inte rädda! Hvit

flicka klok flicka, käck flicka! Riktigt käck •—

hon nog reda sig! tillfogade han tröstande, när han

märkte, att Millar måste fatta om hans arm för

att kunna hålla sig upprätt.

Det var en sorglig underrättelse för den

hvita flickans vänner. Tornton hade nära nog

förgripit sig på holländarna, som utan vidare

lämnat henne, och endast den betänksamme

Woods mellankomst afhöll honom från att slå

dem till marken.

— Lugn! sade nu också Örnöga. Vi gå, till

vi finna indianerna. Vi starka nog att besegra

dem. Vi också finna Ellens spår — då följa

det allraförst.

Det förtröstanfulla sätt, hvarpå Örnöga

uttryckte sig, gaf jägarna nytt mod. De gingo

långsamt framåt i mörkret, fot för fot. Örnöga

drog med flit ut på tiden, ty före gryningen

kunde man i alla fall ingenting göra, men den

hederlige höfdingen tänkte, att hans hvita

vänner hade mer gagn af att gå, ty då måste deanvända all sin omtanke, än att hålla rast och

öfverlämna sig åt sina bedröfliga funderingar.

Slutligen ljusnade det i öster, och snart var

det klar dager.

— Blifven lugna här! menade indianen. Bara

ett ögonblick.

Jägarna förstodo till en början icke,

hvar-för han så plötsligen öfvergaf dem, men kort

efteråt vände han tillbaka med två kalkoner,

som hans aldrig felande pil hade träffat.

Man såg sig nu om efter en lägerplats, och

snart voro fåglarna tillredda och stekta. Åter

bar det af men denna gång på andra sidan

floden. Snart hann man fram till indianernas

lägerplats, men komankerna själfva voro borta.

Ellens spår fanns också — det förde ned till

vattnet, och det var tydligt, att hon icke hade

blifvit förföljd, ty komankernas spår gingo

djupare in i skogen. De hade synbarligen

upp-gifvit försöket att leta efter fångarna och

ämnade nu själfva draga vidare genom skogen.

Båtarna lågo också orörda. Vid dem försvunno

emellertid Ellens spår, och henne själf kunde

man ej heller upptäcka.

Örnöga spanade rundtorn som en hund och

gjorde en tur utanför båtarna men fann

ingenting. Han tog en af båtarna och satte öfver

vattnet till andra sidan. Men allt förgäfves.Jägarna sågo tysta på hvarandra, alla tänkte

inom sig, att hon åter fallit i komankernas

händer.

Ill. G. Stoopendaal.

Då utbrast höfdingen:

— Hvar min och Monoks kanot? Den togo

de med. Hvit flicka flytt i den! Hon rott hem,

medan vi leta.

Ja, Ornöga hade rätt. Hans båt var borta,

och Ellen måste hafva flytt i den. Nu var det

endast ett att göra: att snarast möjligt vända

om hem och se, om icke den saknade var där

i all säkerhet. Snart gledo de två båtarna

nedför floden.

*

TIONDE KAPITLET.

Räddad!

Monok, som blifvit kvarlämnad på

Ellensro, hade emellertid haft det lugnt och

fredligt.

Han hade kokat potatis och stekt kött, när

han var hungrig, och rökt den ena pipan efter den

andra. Minst hundra gånger om dagen hade han

väl gått upp på vinden för att speja genom

gluggarna, men allt var lugnt och fredligt. Så

hade han klappat hundarna och gjort sig god

vän med dem för att litet senare ånyo gå ut

och speja.

Natten var till ända, och indianen höll just

på att släppa ut hundarna, då han blef

förvånad öfver att höra dem utstöta glädjetjat, i

det de hoppade och sprnngo ned åt brinken

mot floden. Han förstod, att det måste vara

bekanta, som närmade sig, och han gick därför

bort mot floden.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal

I detsamma kom en kvinna uppför backen.

Det var Ellen. Indianens annars så kalla

anlete lyste af glädje, när han såg sin raska

vårdarinna.

— Hvarför tillbaka från staden? sporde han,

förvånad öfver att se henne.

— Låt mig först få veta, hur det står till

med de andra! Äro de borta?

— Ja, de söka efter komankerna. Alltså

icke sett far?

— Nej, nej, jag har icke mött dem.

— De gingo ned åt floden. Ornöga med.

— Och jag har varit dem så nära utan att

ana det! sade Ellen med sorgsen stämma.

— Alla gingo, så många och så! sade

Monok och höll först fram den ena handen med

utsträckta fingrar, knöt den hastigt och drog

fram ett finger till.

— Yet ni, att jag har varit i

fångenskap?

— Nej, sade Monok förvånad. Berätta!

— Ellen berättade nu, hur alltsamman gått

till, och Monok förstod snart, att de hvita

jägarna under sitt sökande måste hafva funnit

lägerplatsen, sett hennes tygbit på grenen och

sålunda nu följde hennes spår.

— Men hur du komma hit?

— Då jag flydde från lägerplatsen, sprang

jag, tills jag på en gång fick syn på floden.

Där fick jag fatt i en båt, löste den och gick

i den. Men så måste jag ha svimmat, ty jag

minnes ingenting, förrän jag i gryningen slog

upp ögonen och var ända ute vid buktens

början. Först trodde jag, att jag hade drömt, menså kom jag ihåg alltsamman, tog årorna och

rodde rakt hit.

Indianen funderade en stund öfver, hvad han

hört. Så frågade han:

— Hvilket skri du hörde? Så?

Och han utstötte sin stams stridsrop.

Ellen for förfärad tillbaka.

— Inte rädd! Jag gå längre bort. Nu hör!

Inte rädd, Bara jag Monok.

Och åter uppgaf han sitt stridsrop.

— Ja, så lät det.

— Det jag tro, sade indianen kort, satt

sedan stum en stund och tilläde slutligen, i det

han såg på sin sårade arm:

— Monok nu som gammal gumma. Han

bara bära vatten samman med kvinnorna.

Ornöga stor krigare. Han få alla skalper. Han

finna ditt spår. Alla snart komma hem.

— Du tror alltså, att det var Örnöga, som

öfverföll komankernas vaktposter

— Ja, Örnöga, och vänner nära honom?

— Tror du icke, att de voro med honom.

— Nej, han gå allena. Det riktigt! En icke

göra buller, två göra litet buller, tre mycket —

väcka sofvande krokodil — nej, Örnöga ensam.

— Men om de förfölja komankerna och icke

upptäcka, att jag har tagit kanoten, gå de vidare

efter fienden.— Örnöga ingen narr. Han stor höfding.

Blekansikten kanske icke se — indian se ditt

spår. Säkert!

— Men de kunna dela sig: några förfölja

fienden och andra söka mitt spår, sade Ellen

ängslig.

— De icke dela sig.

— Hvarför icke?

— Först se dig räddad. Sedan kanske följa

komankerna.

Monok talade med en sådan säkerhet, att

Ellen kände sig öfvertygad om det riktiga i hans

ord. Båda gingo ned till floden och sågo efter

båtarna.

En stund var allt tyst. Då sade indianen:

— Jag hör årtag.

Ellen kunde icke se någon båt och heller

icke höra slag af åror, men det visade sig snart,

att indianens skarpa hörsel icke hade bedragit

honom. Först kom den ena båten fram vid en

krökning af floden och strax efteråt den andra.

Monok kunde snart berätta, att det var åtta

män i båten, så att ingen af hennes vänner

saknades.

Männen i båten upptäckte också snart, att

det stod en kvinna vid indianens sida på

landningsplatsen, och hvem kunde det väl vara, om

icke Ellen!Snart voro alla samlade på Ellensro. Det

fanns mycket att fråga om och mycket att

förklara. Den nnga flickans klokhet och rådighet

blefvo föremål för allmän beundran, fast hon

bara berättade helt enkelt, hvad som händt. Hon

talade icke mycket om holländarna, och det var

bäst för dem. Man lät dem äta sin mat i ro,

och de höllo sig också helst afsides. De märkte

tydligen, att både indianerna och de hvita

föraktade dem, för det de lämnat den unga flickan

åt hennes öde och endast tänkt på sig själfva.

— Men ens eget lif är då det dyrbaraste

man äger, mumlade Tomas, medan han satte i

sig det ena köttstycket efter det andra.

— Och hur många voro komankerna, Ellen?

frågade Millar. Du var länge nog bland det

packet, så att du fick väl tid att räkna dem.

— Det har jag också gjort, svarade Ellen.

Då de rodde uppåt bukten, voro de tjugofem

krigare — höfdingen, som de kallade Gula

Vargen, inberäknad. Men af dessa tjugofem voro

sex svårt sårade.

— Sedan dess har Örnöga fällt två,

fortsatte Millar, och taga vi undan de sex sårade,

så återstå alltså sjutton af de där banditerna.

På vår sida knnna vi icke räkna på Monok,

stackars mån med sin brutna arm, och

holländarna vilja vi naturligtvis inte ha med.— Nej, bevare oss Gud! utropade Tornton

så häftigt, att de andra brusto i skratt.

— Vi äro alltså bara sex män mot sjutton

rödskinn, fortsatte Millar. Men ändå våga vi

oss väl på det, om det ännu är nödvändigt att

förfölja dem. Tror ni inte, att de nu efter

denna olycka skola hålla sig stilla?

— Nej, tvärtom — icke nu! svarade

Tomton. Jag säger som förut: Efter dem!

— Hvad mena Örnöga och Monok? frågade

Wood.

— Örnöga menar, att de skola förföljas,

svarade höfdingen hastigt. De förlorat många

skalper — de komma tillbaka —»de hämnas.

— Indianer aldrig glömma förlorade skalper.

Kvinnorna tjuta efter blod. De komma tillbaka.

Monok har talat.

— Då alla äro eniga, måste vi väl åter ut

på krigsstigen, sade den fridsamme Millar

suckande. Men innan vi ånyo begifva oss bort, har

jag en kär plikt att uppfylla.

Han reste sig, tog Frank Torntons hand och

förde honom fram till Ellen.

— Ellen, sade fadern rörd. Den mest

för-tviflade i natt var icke din fader — det var

Frank, som anklagade sig själf, för det han

gif-vit det olycksdigra råd, som kom dig att segla

rakt i klorna på fienden. Han yttrade, att han

hoppats få till sin egen maka, skulle bli slafvinna

hos komankerna. Hvad säger du nu, flickan

min? Vill du taga honom till nåder, förlåta

honom det dåliga råd, som han gaf af kärlek till dig,

och bli hans hustru i stället för Gula Vargens

slafvinna?

Ill. G. Stoopendaal.

Ellen svarade icke utan slingrade sina armar

om faderns hals och brast i tårar.

— Tala, Ellen! sade Frank bönfallande. Har

jag misstagit mig, när jag trott, att du håller

mig kär?

— Tag henne, min gosse! sade Millar och

lade hennes hand i Franks. Du behöfver icke

fråga henne — jag vet, hvad hon tänker.

Den lycklige Tornton drog sin älskling intill

sig och gaf henne första kyssen. Rodnande och

leende under tårar mottog Ellen de andras

lyckönskningar.

— Hvit flicka bli lycklig med tapper jägare

— hon tämja hans sinne — han alltför

otå-iigl

Så lydde Örnögas välönskan för det unga

paret, och den framkallade allmän munterhet.

Ellen hade synbarligen vunnit takohöfdingens

synnerliga högaktning.

De trolofvade hade emellertid endast kort

tid att vara tillsamman. Bössorna blefvo åter

granskade, kruthornen fyllda, torrt bröd, kaffe,

te och tobak inpackades i jaktväskorna, och två

timmar senare voro alla färdiga att förfölja

fienden genom villande skog. Stackars Ellen, hon

tod sorgsen på stranden och såg dem draga

åstad, och Monok vinkade stum ett farväl åt sin

höfding. Kort efteråt seglade holländarna också

bort: de begåfvo sig till staden, medan Ellen

och Monok gingo in i huset. Man hade nu

haft nog af att låta Ellen vara under hollän-darnas beskydd och ansåg med rätta, att hon

var mera trygg i huset yid den gamle, käcke

Monoks sida.

*

ELFTE KAPITLET.

Gula Vargens order.

De hvita jägarna drogo emellertid framåt

med största varsamhet om också så

hastigt som möjligt. Komankernas spår blef snart

funnet, men deras försprång var stort, och de

skyndade undan lika raskt som deras förföljare.

Dagen gick till ända, och natten bragte båda

parterna hvila och ro; åter grydde en ny dag,

och åter bar det framåt, tills natten på

nytt gjorde ett uppehåll nödvändigt. På

kvällen tredje dagen skymtade slutligen förföljarna

ett ljus i skogen — det var komankernas

lägereld. Nu hade dessa kommit så långt bort, att

de hoppades all fara vara öfverstånden, och då

de nu på två nätter ej haft eld uppgjord och

natten var kall, isynnerhet för de sårade, vågade

de tända upp ett bål.

— Ug! hviskade Örnöga, då det svaga ljuset

visade sig mellan träden. Nu vi hinna fatt dem.

Komma på dem bakifrån. Tyst!

Ill. G. Stoopendaal.

Lyckligtvis för våra hvita vänner var

komankernas rastställe omgifvet af täta träd, under

hvilka marken var betäckt med en mjuk matta

af mossa. Hvarje steg blef därför ljudlöst, ocb

dem. Denne indian hade just sett åt motsatt

hål], och jägarna Imnno lägga bössorna till

kinden, innan vakten såg dem och med ett skri

lyfte sin yxa. De hvita jägarna tryckte af i

samma ögonblick, och lika hastigt ljöd

takohöf-dingens nu välbekanta stridsrop i de skräckslagna

komankernas öron. Jägarnas bössor hade varit

väl riktade, ty utom vakten föllo tre af

indianerna kring lägerelden — alla dödligt sårade.

— Nu framåt, framåt! ropade Tornton, och

under ett nytt härskri af Örnöga gingo de hvita

männen löst på sina fiender.

Men nu inträffade något, som ingen hade

tänkt sig. Väl hade den sluge Örnöga följt

fiendens spår med sin vanliga skicklighet, väl hade

han öfverlagt noga och sorgfälligt uppgjort sin

krigsplan. Men om en sak hade han icke haft den

ringaste aning, nämligen sina fienders oändliga

modlöshet, som förmådde Gula Vargen till en

order, som annars var okänd för denne käcke

höfding. Han hade, som vi förut sagt, aldrig

förut lidit ett sådant nederlag. Hans bästa

krigare hade naturligtvis varit de främsta vid

stormningen af Ellensro och därför också varit de

första, som blifvit sårade. Dessa hade senare

dödats vid Örnögas nattliga anfall, och de

kvarvarande voro förtviflade öfver den olyckliga

utgången.

Så kom takohöfdingens andra anfall och

fångarnas flykt. Måttet var rågadt. De hvita

männens hastiga ombyte af kläder, när de gingo utoch in vid Ellensro och de hemska nattliga

öf-verfallen ingåfvo både höfdingen och hans folk

den föreställningen, att de hvita männen voro

vida flera, än de i verkligheten voro. På

skal-peringen af sina döda kunde de se, att där

fun-nos indianer bland motståndarna, och fast de

den där dagen endast förföljt Örnöga och

Monok, då dessa räddade sig i prärieremnan, kunde

det ju mycket väl hafva varit flera

takoindia-ner, som nu slutit sig till blekansiktena. Så

tänkte komankerna, och deras hjärtan

sammansnördes af ångest och fasa.

Höfdingen läste endast hopplöshet i deras

anleten. Han törstade efter hämnd, men han insåg

också, att med denna lilla skara kunde han icke

kräfva hämnd på sina fiender. Nu hade han

blott ett att göra: att komma hem till sin by, göra

ett nytt krigståg mot en mindre mäktig fiende,

men i alla fall ett tåg, som åter kunde höja

hans sjunkna anseende, och därpå samla alla

de tappra och fullständigt tillintetgöra alla dessa

blekansikten och deras röda bundsförvanter samt

detta hus, som varit vittne till hans lifs största

vanära. Sådana voro komankerhöfdingens

tankar under detta olyckliga återtåg, och han hade

därför gifvit sitt folk en order, som en vild

höf-ding endast gifver i yttersta nödfall.

— Om vi bli angripna för tredje gången,sade han till sitt folk, det må nu vara af våra

röda eller våra hvita fiender, så lyfter jag mina

händer öfver mitt hufvud, och den ordern

skolen I alla lyda.

Men om en indianhöfding lyfter sina

händer öfver hufvudet, betyder det, att hans män

skola sprida sig som löfven i en höststorm och

hvar för sig söka sin väg hemåt.

Det var just det, som inträffade, när de hvita

började skjnta. I ett ögonblick voro indianerna

på fötter. Gula Vargen lyfte händerna öfver

sitt hufvud, och med detsamma var hela

skaran skingrad åt alla håll.

De hvita jägarna stodo ensamma kvar på

lägerplatsen.

— Efter dem! Efter dem! ropade bröderna

Markham och ville rusa åstad. Men Tornton

höll dem tillbaka och kastade en frågande blick

på Örnöga, som just sände en pil in i buskarna

på en plats, där en naken gestalt försvann.

, — Det tjänar ingenting till, Örnöga! Eller

hur? frågade han.

Örnöga lät bågen sjunka.

— Nej, nej! invände han.

— Hvarför? sade Robert.

— Vi förlora ju tiden! sade Sam.

— Här är ingenting att göra, svarade

Tornton, som var väl förtrogen med indianernassedvänjor. Han hade också sett Gula Vargens

tecken och fullkomligt uppfattat dess betydelse.

Han förklarade nu denna för sina vänner och

tilläde:

— Efter detta är det alldeles gagnlöst att

fortsätta förföljandet. Indianerna följas icke

mera åt. Till och med om två bli hvarandra

varse, skynda de att välja hvar sin väg. De

veta, att dessa spridda spår kan ingen följa,

under det de däremot, om de ginge i flock,

ständigt skulle hafva oss i hälarna på sig. Nu ha

vi intet annat att göra än återvända hem.

— Det var väl, sade den människovänlige

Millar. Om de också äro mina fiender, äro de

dock människor såväl som vi. Jag är ledsen

nog för det blod, som vi redan nödgats utgjuta.

Låt oss vända hem!

Två af de sårade indianerna andades ännu,

men Örnögas knif hade snart gifvit dem

bane-sår, och deras skalper hängde vid hans bälte. Hans

hvita vänner vände sig bort; de kunde icke

gif-va en sårad man dödsstöten på det sättet, om han

så tusen gånger vore deras fiende. Men den

stackars indianen kände ju icke Kristi milda

lära, att vi böra älska våra ovänner. Och

dessutom — hvad skulle det hafva blifvit af de

sårade midt inne i vilda skogen? Jägarna måstenästan känna sig tacksamma mot indianen, att

han åtog sig denna bödels tjänst.

Snart stod komankernas lägerplats öde och

tom, och de hvita männen begynte sitt

tröttsamma återtåg. De voro långt från hem och

härd, men likafullt gick vägen hemåt med helt

annan lust och fart än tåget hemifrån.

*

TOLFTE KAPITLET.

Ute på prärien.

Under det de hvita jägarna begifva sig

hemåt, vilja vi kasta en blick ut på prärien.

En dylik amerikansk grässlätt är en

storartad syn. Så långt ögat når synes endast det

höga präriegräset. Slätten, som har en

utsträckning af många mil, är icke jämn utan full med

små upphöjningar. Ingen af dessa är de andra

olik, och de åstadkomma därför ingen omväxling

i landskapet. Tvärtom göra de det hela ännu

mer enformigt, ty när man kommit upp för en

kulle, ser man framför sig en annan alldeles

liknande.

Den grässlätt, där vår historia tilldrager sig,

begränsas österut af en skog, Korsskogen, och

långt ute framskymtar den mörka raden af träd,

som växa längs floden.

Ute på prärien stod en ensam jägare, hvars

väderbitna anlete, blodfläckade jaktdräkt och

hela utseende visade, att han under lång tid

vistats ute i »Gräshafvet». Han stödde sig mot

en lång dubbelbössa och såg oaflåtligt mot

väster. Hela hans utrustning vittnade om den vane

jägaren, och William Grey var vid

handelsplatserna känd som en oförsonlig fiende till

indianerna.

Man hviskade om, att han i sina dagar lidit

mycket genom indianernas förvållande; själf var

han endast föga meddelsam, och det fanns icke

många, som vågade göra honom frågor. Och

de, som gjort det en gång, gjorde icke om det,

ty första gången fingo de ett sådant svar, att

de icke kunde veta, om de icke nästa gång fingo

Jcänna hans svar i stället för att höra det.

Det var just den man, som hade hjälpt den

unge Robert Markham, när björnen höll på att

göra kål på honom. Vi veta genom Roberts

berättelse, att William Grey var en hjälpsam

man och hård endast mot indianerna, hans

dödsfiender. Den behandling, han lidit af dem, var

hans sårbara punkt; i öfrigt var han en godgenom fintlighet och

rådighet förstått att

reda sig. Några hvita

hårstrån, som smugit sig in bland hans svarta,

tycktes visserligen tyda på, att han icke stod i

sin första ungdom, tnen i själfva verket var han

dock endast några och trettio år gammal. Var

det sorgen, som hade gjort hans hår hvitt?

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Nu stod han, som sagdt är, stödd mot

och villig man, alltid redo att hjälpa en

nödställd, och den bäste kamrat, som man

kunde hafva med på en jaktfärd. Hans bössa

var hans stolthet, och han använde den med

7 #

samma förtjusning mot skogens vilda djur som

mot de vilda indianerna. Mången märklig

historia berättas om hans stora skicklighet som

sin bössa och spejade vid t ut öfver slättens

böljande grashaf.

— Nej, se på de antiloperna! mtnnlade han.

Hade jag vetat, att de narrat mig så långt åstad,

hade jag låtit dem vara i fred eller tagit gamla

Molly med mig. Nu äro de försvunna.

William Grey hade tjudrat Molly, sin häst,

vid Korsskogen och gått ut på prärien för att

spana efter vildt. Ändtligen hade han träffat

på en flock antiloper, men alltjämt försvunno de,

när han fick dem inom skotthåll, och ändå visste

han, den erfarne jägaren, att han icke hade

skrämt dem.

På nytt såg han ut öfver grässlätten, men

inga antiloper kunde upptäckas.

— De djuren äro då som förhäxade —

eller också är det vargar eller något annat

efter dem. Jag skall än en gång försöka på

att finna dem, sade han för sig själf och

ämnade gå framåt. Då reste sig en mörk naken

gestalt framför honom, och i samma ögonblick .

dök Grey i^er och gömde sig i det höga gräset.

Nu fattade han, hvarför antiloperna voro så

oroliga: de blefvo jagade af två jägare, som

ömsesidigt voro okunniga om hvarandras närvaro.

— Det skulle roa mig att veta, om det odjuret

har flera af sin stam här, tänkte Grey. Nu

är jag segrare, ty jag har sett honom, men han

har inte sett mig. Och medan han nn jagar

antiloperna, skall jag jaga honom; så skall jag

väl snart komma underfund med, om han är

ensam.

Han lade sig ned och höll ögonen på

anti-loperna, ty han var säker på att kunna se af

deras rörelser, om det funnes ännu flera

jägare.

Som en orm kröp han längs marken, och

då han kunde räkna ut, hvilken väg hans

fiende skulle taga, hade han ingen svårighet att

hitta rätt. Det varade icke heller länge, förrän

han kom till en plats, där gräset var

nedtram-padt. Så följde han detta spår och reste sig

upp allt i mellanåt för att efter böljerörelsen i

gräset se, hvar hans fiende nu kunde vara.

Slutligen hade han kommit denne så nära, att han

trodde sig hafva honom inom skotthåll.

— Jaja, herr Rödskinn! mumlade han.

Skjuter du en af antilopornä för mig, skall den bli

min stek och icke din!

Jakten fortsattes länge. Indianen sökte

komma tätt inpå djuren, och William Grey höll sig i

indianens spår. Då denne fått djuren inom

skotthåll, siktade han, och pilen träffade så

säkert, att antilopen gjorde ett högt språng i

luften och föll. Då indianen skjutit, reste han

sig i hela sin längd, och William såg strax af

de målade linjerna i hans ansikte, hvilken stam

han tillhörde.

— En komanker! sade jägaren för sig själf.

Han liknar Gula Vargen — skulle det vara

han, så ha vi två en gås oplockad med

hvarandra.

Ill. G. Stoopendaal.

I samma ögonblick knallade hans bössa, och

indianen gjorde ett språng som förut antilopen.

Kort efteråt stod den hårdhjärtade jägaren vid

sidan af sin fallne fiende och vände honom om

som det varit en säck bomull. Länge stod han

och såg på de röda och blåa linjer, med hvilka

indianens ansikte var öfvermåladt, men om det

var hans dödsfiende, Gula Vargen, kunde Grey

dock icke afgöra.

Därpå gick han bort till den fällda

antilopen, skar sig en god stek och ställde sina steg

mot Korsskogen, under det han hela tiden höll

skarp utkik, om han skulle möta flera indianer.

Grey var icke af samma skrot som Millar, som

aldrig skulle kunnat skjuta en människa annat

än till själfförsvar. William Grey skulle

däremot med glädje ha utrotat en hel stam, om

det stått i hans förmåga.

Han hade hunnit halfvägs bort emot skogen,

då han upptäckte en tunn sky, som sväfvade

öfver en trädgrupp vid flodstranden.

— Det där måste vara rök, tänkte han,

eller också har jag aldrig sett rök förr. Men den

elden är icke uppgjord af indianer — därtill

äro de för kloka. Det är hvita män, som tändt

den; men antingen äro de oerfarna med

afse-ende på prärielifvet, eller också hafva de slagit

sina fiender så grundligt, att de icke behöfva

frukta dem.

Han gick nu hän mot elden, men han var

för gammal jägare att icke taga sig i akt och

se sig för. Han gick därför in i skogen ettstycke från elden och smög sig ljudlöst fram

från träd till träd, tills han stod endast ungefär

etthundrafemtio meter från det flammande bålet.

Flera män voro lägrade rundtomkring elden.

De pratade och skrattade. De utgjordes af fem

hvita och en indian, som också tycktes höra till

sällskapet. Åtminstone var han icke fången.

— De förtjäna att bli litet uppskrämda för

sin sorglöshet. Jag skall nog få dem att släppa

steken, tänkte William Grey och ställde sig

bakom ett träd samt utstötte komankernas krigsrop.

Där blef ett lif, måtro! Alla männen sprnngo

upp, grepo sina bössor och ställde sig bak

närmaste träd, färdiga att möta ett öfverfall af de

hatade fienderna.

— Inte så rädda, barn små! ropade Grey.

Jag är lika hvit som någon af er.

Skrattande gick han fram till elden, där

jägarna åter samlade sig.

— Frank Tornton, John Millar, Henrik Wood

god dag, gamla vänner! sade Grey och tryckte

hjärtligt deras händer.

— William Grey! Välkommen! Hjärtligt

välkommen! ljöd de hvitas hälsning.

— Grey! William Grey! utbrast Robert

Markham glad. Minns ni mig — Robert

Mark-ham, som ni räddade från den gråa björnens

klor på prärien?— Hvad! Är det du, min gosse? svarade

Grey och tryckte varmt den unge mannens hand.

Så, vi två skulle träffas en gång till här i

världen! Det är således gamla bekanta, som ligga

och moja sig här kring elden. Men hvad i alla

tider går det åt er allesamman? sade han till

de äldre. Ni tända upp en eld, som kan

upptäckas på tio mils afstånd. Du, Frank, borde då

åtminstone ha så mycket förstånd! Vill du

verkligen ha alla präriens indianer på halsen i natt?

— Nå, det är nu inte jag, som tändt upp

elden, svarade Tornton. Saken är den, att

Millar och Wood tände på, medan min vän

Örnöga och jag voro ute och skaffade oss en

stek. Men elden har dock gjort gagn, eftersom

den förde dig dit. Det är längesedan vi två

voro samman ute på en gjad jaktfärd.

— Och vid Ellensro ha vi icke heller sett

dig, sade Wood.

— Kom nu oeh tag plats och följ sedan

med oss hem! sade den gästfrie Millar.

Grey satte sig vid elden, och snart voro

stekarna färdiga, hvarefter bålet släcktes. Under

måltiden fick Grey höra berättelsen om

indian-öfverfallet och förföljelsen. Han förstod nu, att

det rödskinn, han hade skjutit, hörde till de

förströdda komankerkrigarna, som voro på väg

till sitt hem mellan bergen.— Men eftersom flera rödskinn äro ute på

färd, är det bäst, att jag hämtar min gamla

Molly. Det packet får inte lägga vantarna på

henne, sade Grey.

— Och så följer dn hem med oss, sade

Tornton. Du ska veta, att Ellensro för

framtiden också skall bli mitt hem.

Millar och Frank hade nämligen enats om,

att det unga paret skulle bygga sig en bostad

vid sidan om det gamla huset.

— Det är längesedan jag sof under tak,

svarade Grey. Jag hade nog lust att på nytt

lefva litet som ett blekansikte. Låt gå således

— jag följer erl Om jag finner Molly, är jag

tillbaka i skymningen. Nu är det — som Frank

mycket riktigt säger — ingen fara för anfall

från komankernas sida, men de komma en

vacker dag tillbaka till Ellensro, så sant jag

heter William Grey. Farväl så länge! Och

tänden inte npp eld mer! Ingen kan veta, hvem

som smyger omkring i mörkret, och en

indianpil gör intet väsen af sig.

Därpå gick han ut på prärien, och snart

var han utom synhåll.

Gamla Molly, Greys häst, stod bnnden i

skogen och gnäggade längtansfullt efter sin

herre. Ljudet nådde jägarens öron, och hannickade belåtet. Snart stod han hos sin trogna

gångare.

— Jaha, du gamla tös — nu ska du få

sträcka på benen riktigt, du! Vi ska till

Ellensro, du! Där får du korn, Molly, och det

tycker du bättre om än präriegräs, du. Kom nu,

gamla tös!

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Han höll fram betslet och nickade, alldeles

som om han trott, att hästen förstått hvart ord,

som han sade. Men Molly var också hans

ögonsten och klokare än någon annan häst i

världen — enligt hans påstående.

Snart voro Williams tillhörigheter spända

fast bakom sadeln, och han red på sin villiga

häst hän mot de hvitas läger.

Följande morgon voro alla männen på

benen, fulla af lif och kraft, samt redo att börja

den långa, brydsamma återfärden. Örnöga gick

främst för att visa vägen, och Grey steg ofta

af sin häst och lät de andra hvila sig på Mollys

rygg.

Då de en kväll sutto omkring lägerelden,

sade William Grey:

— Mina vänner! Det finns en sak, som jag

ville tala med er om. Vi hafva nu alla en

gemensam dödsfiende, Gula Vargen menar jag,

och jag ville gärna, att ni skulle lära känna

orsakerna till mitt hat mot honom. Ni får

icke tänka sämre om mig, än jag förtjänar.

— Hvarför skulle jag tänka illa om dig?

frågade Millar vänligt.

— Jag såg nog, hvad du tänkte i djupet

af ditt hjärta, när jag i går afton berättade, att

jag skjutit indianen.

— Ser du, William! Jag har aldrig aflossat

ett skott mot någon människa utan att vara

tvungen därtill, då indianerna öfverföllo oss,

och jag måste erkänna, att det går en rysning

genom mig, när jag hör dig, som är en så

präktig och bra karl, tala om att skjuta ner

människor, som de vore vildkattor.

— Det var rätta ordet. De äro icke

människor utan vilda djur. När du har hört min

historia, skall du kanske döma mildare om min

hårdhet.

— Ja, du har lidit öfvervåld af indianerna,

det vet jag nog, sade Millar.

— Hör själf och döm! sade Grey. Han

kastade ny ved på elden, satt ett ögonblick tyst

och berättade därefter följande.

*

TRETTONDE KAPITLET.

William Greys berättelse.

— Ni vet, att jag gifte mig vid tämligen unga

år. Vi slogo oss ned längre mot väster

och uppodlade ett litet stycke jord. Senare slog

jag mig på att tjänstgöra som vägvisare öfver

prärierna för de resande. Trots de många

farorna förde jag också lyckligt den ena

karavanen efter den andra genom de öde trakterna

och vann godt anseende. Träffade jag på

fientliga indianer, hade jag hittills förstått att

komma till rätta med dem genom fredligt samtal

eller förskaffa mig deras välvilja genom gåfvor.

Ja, den tiden var jag lycklig! Jag hade en

präktig hustru och två barn, båda friska och

raska.

En dag blef jag vald till prisdomare vid en

täflingsskjutning mellan tolf mohikanindianer

och tolf komanker. Bland dessa sistnämnda

var Gula Vargen. Då kände jag honom icke,

men nu känner jag honom, och han känner

mig.

På båda sidorna skötos vackra skott, men

mohikanerna sköto i alla fall bäst, och jag

tillerkände dem priset. Men denna opartiska

handling blef grunden till min olycka.

Grey tystnade åter ett ögonblick,

öfverväl-digad af sina minnen. Så fortsatte han med

dof stämma:

— Det är väl nu omkring tio år sedan jag

som vägvisare för en handelskaravan skulle

underhandla med komankerstammens anförare

Gula Vargen. Jag hade för länge sedan glömt

historien med skyttepriset, men Gula Vargen

glömmer aldrig en förnärmelse eller

förödmjukelse. Det skulle jag få erfara.

Resan skulle vara tio dagar, och min

mening var att nnder vägen göra halt på

åtskilliga ställen, där vattensamlingar funnos. Nu

gällde det att få indianernas tillåtelse, någotsom vanligtvis lätt utverkades medels en

penningsumma.

Då jag sammanträffade med Gula Vargen,

såg jag nog, att det kom ett mörkt, hatfullt

uttryck i hans anlete, och då han hörde min

begäran, svarade han först helt tvärt nej. Men

då jag fördubblade mitt anbud, gaf han

plötsligt efter och blef med ens lika vänlig, som han

förut varit frånstötande. Jag trodde, att det

var den större penningssnmman, som gjorde

honom så tillmötesgående — att det hela blott

var förställning, föll mig icke in.

Af resan blef sålunda bestämd, och utom de

främmande färdemännen följde denna gång

äf-ven min hustru och mitt äldsta barn lilla Marie

med på resan. Saken var den, att min

svär-moder sändt bnd, att om vi ville se henne ännu

en gång, skulle vi skynda oss. Hon hade länge

varit sjuk, och det led nu mot slutet. Men

vägen till henne var lång och full af faror, så att

min hustru kunde icke göra resan på egen

hand. Dessutom var vårt yngsta barn, en liten

sex års gosse, ännu svag efter en öfverstånden

sjukdom, och vi vågade icke taga honom med

oss. Emellertid bodde min gamla trofasta mor

hos mig, och åt hennes omvårdnad kunde vi

tryggt öfverlämna vår lille Edvard. Vi tre

be-gåfvo oss således i väg, och då jag hade ko-mankernas lejdebref i fickan, fraktade jag ingen

fara.

Andra dagens afton skulle vi hinna fram

till en vattenbehållare"eller cistern, och då det

förråd, som vi haft med oss, var slut, längtade

både människor och djur efter en Iäskande och

svalkande dryck. Glada närmade vi oss

platsen, men till vår förskräckelse var stenkaret

tomt — endast en ringa rest af smutsigt vatten

var kvar längst nere på bottnen. Rundt

omkring såg man friska spår efter människor och

djur, och jorden var fuktig och uppblött,

liksom om man hänsynslöst kastat bort vattnet

till ingen nytta.

Mina ledsagare utstötte förbannelser öfver

de resande, som hade handlat så illa mot sina

medmänniskor och genom sin tanklöshet

tvingade dem att lida törstens kval. Suckande och

stönande lade vi oss till hvila. En timme före

daggryningen bröto vi åter upp, ty det gällde

nu att nå nästa cistern, innan den glödheta

solen åter vållade oss osägliga lidanden.

Långsamt drogo vi framåt, och först då vi

knnde skymta den andra vattenbehållaren gaf

glädjen oss nya krafter. Men tänk er vår

för-tviflan — denna var tömd liksom den förra!

Detta kunde icke bero på en tillfällighet utanmåste vara öfverlagd nedrighet. Men hvilka

voro våra osynliga fiender?

Omkring en mil längre fram fanns en källa

i berget, men när jag såg mig om bland de

utpinade människorna, som stodo omkring mig,

betviflade jag, att de hade krafter att kunna

nå dit. Ännu den dag som i dag är, kan jag

inte fatta, bur vi verkligen orkade gå det sista

vägstycket. Våra gommar voro alldeles torra,

och tungan lådde i ordets bokstafliga mening

fast. Det skimrade för ögonen, och våra

hufvud brände som eld, men slutligen kommo vi

då fram till den frälsande källan.

Ja, d. v. s. vi hunno fram så, att vi kunde

se den och höra den porla och brusa ned öfver

stenarna. Men vägen till den var stängd af en

skara indianer, som lågo lägrade rundt omkring

med Gula Vargen i midten. De lågo stilla

och värdiga, som sedvana är bland indianerna,

och rökte sina pipor, men icke en enda låtsade

se oss, stackars törstiga människor.

Jag ropade till dem, att de skulle lämna

plats. Intet svar — icke en enda rörde sig.

Än en gång ropade jäg — alltjämt samma

tystnad och likgiltighet. Då blef det klart för mig,

ätt alltsamman var ett afgrundslikt försåt. Jag

drog upp lejdebrefvet ur fickan och ropade till

Gula Vargen, att han skulle gifva plats: hanIll. G. Stoopendaal.

Jag ropade till dem, att de skulle lämna plats.

skulle handla som en slyngel, som en niding,

om han icke stode vid sitt ord!

Då reste sig höfdingen och svarade:

— Hvita hund, som den där dagen nekade

mig segerpriset. Denna källa har den store

anden skänkt sina barn. Aldrig skola edra

läppar röra dess rinnande flöden. Du säger,

att jag har gifvit dig mitt ord och mitt

bomärke på fritt genomtåg genom landet. Välan

— vägen är fri! Drag ni åstad bara!

Härmed pekade han utåt stäppen, men

mina ledsagare, som voro halft vansinniga af

törst, störtade bort mot källan. Gråt, skrik och

jämmer blandades med vildarnes tjut. Snart

var allt förbi; öfver hälften af min skara blef

mördad af rödskinnen, både kvinnor och barn.

Min lilla Marie var den första som föll, de

öfriga lågo kvidande eller sanslösa rundt

omkring. Indianerna fängslade därpå oss

öfver-lefvande, så att vi icke kunde röra oss, och

drogo sin väg.

Ensamma i öknen, bundna, vanmäktiga lågo

vi där alldeles invid den porlande källan. Efter

som tiden led, blef de bundnas kvidan allt

svagare; ännu en gång hörde jag min hustrus

jämmer — så tystnade äfven hennes röst, och

jag var ensam kvar.

Om morgonen blef jag funnen af en flockpräriejägare. Jag var den ende, som

öfverlef-vat denna fasans natt. De vårdade mig, tills

jag återvunnit mina krafter.

Så drog jag hemåt. Min hustru och min

dotter hade jag förlorat, men ännu hade jag

dock något att lefva för — min lille gosse, min

gamla mor! Jag uppnådde hemmet men —

det fanns icke mera till. Också här hade Gnla

Vargen varit. Jag fann endast en askhög.

Huset hade brnnnit ned, och mina två kära

hade lidit en kvalfull död. Jag började gräfva

bland de brända kvarlefvorna, men då jag

funnit några människoknotor, kunde jag icke

uthärda längre. Med stor ansträngning släpade

jag jord fram till platsen och lade en grafhög

öfver askan. Så skar jag ett träkors och satte

där ofvanpå. Därpå vände jag tillbaka från

den ohyggliga platsen.

Aren gingo, och jag blef indianernas

oförsonlige fiende. Jag greps af blodtörst.

Kanhända har jag någon gång varit för grym i min

hämnd, men jag kan aldrig se en komanker eller

höra hans namn nämnas utan att rysa. Tänk

dig själf, John, om du hade kommit hem och

funnit din Ellen innebränd! Skulle du inte

hafva blifvit lika hård som jag.

— Arme, arme vän! svarade Millar och

tryckte trofast jägarens hand. Du har rätt —hade min Ellen blifvit mördad, hade nog jag

blifvit lika full af hat och hämnd som du blef.

Men hör du, Grey! Du har i många år icke

haft något hem. Slå dig nu till ro hos oss. Våra

takovänner tyckas också fatta tycke för

Ellensro. Vi skola bilda en" koloni och icke längre

lefva så ensamma. Skogarna behålla vi och

slippa ifrån stadens oro och larm.

— Jag skulle nog kunna ha lust därtill,

sade Grey tankfullt. Dessutom kommer Gula

Vargen helt säkert igen, och då vore det nog

bra, om vi vore några stycken, som kunde

försvara Ellensro.

Några dagar senare voro våra vänner åter

i Millars hem, där Ellen och Monok mottogo

dem med glädje och förtjusning.

Och nu började man tänka på bröllop.

Alla män gåfvo sig i lag med att bygga ett

hem åt det unga paret. Anspråken voro

ganska små och händerna villiga, så att det

varade icke länge, förrän det nya huset stod

färdigt.

En vacker solskensdag reste Tornton, Ellen,

Millar och Wood till staden, och då de följande

dag kommo hem igen, voro Frank Tornton och

Ellen man pch hustru.

Indianerna, Grey och de båda bröderna

Mark-ham stodo på flodstranden och togo mot de ny-gifta, och byggnaderna voro smyckade med

blommor och grönt. Det var en glädjedag för de

bvita männen därinne i djupa skogen.

Några dagar senare började William Grey

uppföra en liten hydda åt sig, och Sam och

Robert Markham byggde sig en liknande. De

två indianerna bodde däremot hos Millar och

Wood, som med glädje åt dem öfverläto

Ellens tomma rum. Således var huset

Ellens-ro nu förvandladt till ett litet nybygge med två

större och två mindre hus. Männen gingo på

jakt och odlade jorden, och därest icke Gula

Vargen och hans hämnd stått för dem som

en skräckbild, skulle deras lycka varit

oblandad.

*

FJORTONDE KAPITLET.

I komankernas by,

Vid tiden för dessa tilldragelser voro

komankerna den mäktigaste och mest

krigiska indianstammen i sydvästra Nordamerika.

Deras vinterhem var en af världens

vackraste nejder: det låg på de ofantliga prärierna

midt i Texas. De afbrytas här och där af

ständigt grönskande ekskogar, och till och med om

vintern är väderleken så blid, att man icke kan

finna en bättre jaktmark.

När sommarhettan dref komankerna mot

norr, gick deras färd till Klippiga bergen —

Rocky Mountains — öfver frodigt gräs, där

tusentals blomster utsände sin vällukt, när de

krossades under indianhästarnas oskodda hofvar.

Här vandrade komankerna som stolta herrar

och hade redan här på jorden en bild af de

lyckliga jaktmarker, som vänta på dem efter

döden, enligt hvad de tro.

Komankernas tältby låg på en bördig

bergssluttning. Flera källor sprungo i dagen på

denna plats och sammanflöto vid bergets fot tiil

en liten sjö, där komankernas hästar och den

boskap, de röfvade, kunde vattnas. Prärien

rundt omkring var en härlig betesmark, och då

man från byn hade en vidsträckt utsikt öfver

slätten, var ett oväntadt, fientligt öfverfall

nästan otänkbart.

Lifvet i byn var mycket enformigt. De

gifta kvinnorna kokade mat, beredde skinn eller

buro bränsle. De unga flickorna broderade skor

eller mockasiner, som de kallas, åt männen,

och de krigare, som icke voro på krigsstig,

till-bragte tiden med att spetsa pilar, sno fång-snaror eller ligga och lata sig utanför sina tält.

Att hjälpa kvinnorna med göromålen inomhus

kunde icke falla dem in: en indians hustru är

endast hans slafvinna.

Ill. G. Stoopendaal.

Nere på prärien öfvade sig de unga

krigarna i krigs- och jaktkonsten. De satte hästarna

i det ursinnigaste galopp och hejdade dem

plötsligt med en ryckning. Detta är en alldeles

nödvändig öfning, om hästarna skola kunna

användas till buffel jakt. Andra krigare sköto med

båge. Medan hästarna rusade åstad, kastade

sig ryttarna ned på sidan af dem och sköto

till måls under den vilda farten.

Andra hoppade af hästen midt i loppet

och lärde den att stå stilla, då den icke längre

kände ryttaren på sin rygg. Hästarna

inöfva-des härtill på det sätt, att indianen grep lasson,

som var fäst vid hästen och släpade efter den,

kastade sig på denna med hela sin tyngd och

därigenom bragte hästen att stanna.

Ungefär fjorton dagar efter det Grey hade

träffat sina hvita vänner på prärien, sysslade de

unga tappra bland komankerna med sina

sedvanliga öfningar på prärien.

En af krigarna var omkring sexton år

gammal. Hans ansiktsfärg hade af sol och vind

blifvit lika mörkt som indianernas, men hans

hår var krusigt. Detta visade tydligen, att han

icke var ett rödskinn, ty dessa hafva alltid rakt

hår. Många af ryttarna voro äldre än han, men

ingen af dem var skickligare i idrott än den

nnge främlingen, som i byn gick under namnetVakusa, som på komankerspråket betyder

»fostersonen».

Efter flera timmars arbete togos betslen af

hästarna, som sedan släpptes lösa samman med

den öfriga hästflocken, under det de unga

männen gingo upp till byn.

Denna bestod af mer än sextio tält, bildade

af käppar, som blifvit satta ned i jorden och

böjda samman upptill, så att ett hål för röken

fanns öfverst. Utanpå dessa käppar voro lagda

buffelhudar, på hvilka ägarens krigsbragder voro

afmålade. Vid sidan af ingången stod ett spjut

upprest, och på den hängde tältägarens sköld.

Yid flera tält hängde ingen sköld; det betydde

att ättens öfverhufvud antingen var på jaktfärd

eller på krigståg.

Den hvite ynglingen gick in i ett af de tält,

som icke hade någon sköld.

— Hvar har du nu varit igen? sporde en

skarp röst på komankernas språk, då ynglingen

blef synlig i den rök, hvarmed hyddan var fylld.

När Gula Vargen kommer hem, skall jag tala

om för honom, hur lat du har varit.

Orden] voro knappast uttalade, förrän det

skinn, som tjänstgjorde som dörr, slogs åt sidan,

och en hög gestalt visade sig i öppningen.

— Hvem talar om Gula Vargen? hördes

en djup stämma fråga.— Ar det höfdingen själf? sporde en

indiansk kvinna, som nn kom fram ur det inre

af tältet. Det var bra, att du kommer. Yakusa

vägrar att lyda mig.

— Son af en hvit hund! ropade höfdingen.

Jag skall krossa dig!

I det han sade detta, grep han sin

stridsyxa och riktade ett slag mot Vakusa, men

ynglingen vek hastigt undan, och Gula Yargen

kastade sig förtretad på sitt läger. Som en

piskad hund hade han smugit sig in i byn,

rädd att hans landsmän skulle få syn på honom.

Han gjorde dock ingenting vidare för att straffa

Vakusa, ty han hade fullt upp att göra med

att öfvertänka berättelsen om sitt nederlag,

hvil-ket ju inom kort måste omtalas för stammens

äldste.

— Aro några af mina krigare komna

tillbaka, Matuta? frågade han.

Matuta, som på indianernas språk betyder

»det vilda riset», svarade på höf dingens fråga

med en annan.

— Äro icke krigarne i följe med sin höfding?

frågade hon ondskefullt.

En indiansk kvinna vet mycket väl, hvad

det vill säga, när höfdingen vänder ensam

tillbaka. Men »det vilda riset» hade en sträng

äkta man i Gula Vargen, och hon gaf honomined skadeglädje en pik för hans ensamma

hem-«komst.

Höfdingen bevärdigade henne icke med något

svar men bet ihop tänderna. Matuta blef

stående framför honom och såg på honom med ett

hånfullt leende.

— Gå ut och speja efter om någon af

kri-garne är kommen! sade höfdingen befallande.

Lyss efter hvad de äldste säga!

Och i det han grep en läderrem, tilläde han:

— Du har fått smaka den här förr en gång

— akta din tunga! Och lyd!

Den förbittrade gumman gick ut, medan

höfdingen satt kvar i sitt tält, för första gången

skamfull och rädd att möta männen af sin

stam.

Flera timmar förflöto, innan Matuta vände

tillbaka. Hon ville uträtta sitt ärende väl, både

därför, att hon var rädd för sin man, och

emedan hon ville finna orsak att gifva honom

hånfulla ord.

— Nå? frågade höfdingen.

— Ingen af de »tappra» är kommen tillbaka.

— Hvad säga de gamla?

— De säga, att Gula Vargen red ut på

krigsstigen men kom gående hem. De spörja,

om du ämnar inbjuda dem att deltaga i

skalpdansen ?Det djur, efter hvilket höfdingen fått sitt

namn, kunde icke gnissla tänder med större

raseri än Gula Vargen nu gjorde, då han

hörde den försmädliga frågan och tänkte på,

att han mist sina bästa män, förlorat sin

stridshäst och själf med knapp nöd sluppit undan

med lifvet. I sitt raseri beslöt han möta

stormen.

Sedan han tvättat krigsmålningen af sitt

ansikte, insvepte han sig i en skinnpäls och

gick rakt till rådplägningstältet midt i byn.

Ingen rörde sig, då han gick förbi, ingen

fråga framställdes, och han hade redan suttit

en god stund i tältet, när krigarna kommo.

Enligt indianernas sedvänjor skulle det icke

hafva passat sig att visa sig nyfikna.

Efterhand kommo de dock; först Buffelpuckeln,

den äldste af dem, och slutligen alla, som voro

så gamla, att de räknades bland krigarna.

Den yngste stoppade en pipa, lade ett

brinnande kol på den och räckte den åt

Buffelpuckeln. Denne blåste ut röken åt alla fyra

väderstrecken och lät pipan gå till sin granne.

När detta var gjordt, reste sig Gula Vargen.

— Den store anden är vred på sina barn.

Han har dolt sitt anlete för komankerna, sade

han. Älgen är ett snabbt djur, och buffeln

är stark, men en flock vargar kan fälla den.Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Härmed ville han säga sina åhörare, att han

blifvit besegrad. Han fortsatte:

— Blekansiktena hafva eldrör. Våra bågar

och pilar äro svaga mot dem. Mina tappra föllo

med ansiktet vändt mot fienden.

Så satte han sig ned.

Om en stund reste sig en gammal krigare

och frågade:

— Gnla Vargen berättar, att hans krigare

föllo på krigsstigen. Huru har han själf då

kommit tillbaka?

Gula Vargen reste sig ånyo.

— Höfdingen sade icke, att alla hans tappra

föllo. I den sista af våra strider gjorde jag

detta tecken! Han höjde händerna öfver

huf-vudet och slog dem åt sidorna. Jag hade

hoppats, att några af mina krigare redan kommit

tillbaka. Men de komma nog.

Det var en lättnad för komankerna att höra

detta, ty de hade trott, att alla krigarna

omkommit.

Buffelpuckeln yttrade nu, att det väl vore

bäst om Gula Vargen berättade, hur det gått

till i enskildheterna, men härtill förklarade

höf-dingen häftigt, att han icke vore någon kvinna,

som behöfde försvara sig. Hans mod vore.

bepröfvadt. Man kunde vänta tills krigarna

anlände — de skulle berätta, om han handlat

som en man eller en dåre.

Därpå reste han sig och gick till sitt tält.

Vakusa var i närheten af tältet, när höf-dingen kom tillbaka, men han aktade sig väl

för att visa sig.

— Han kallar mig "son af en hvit hund!

mumlade ynglingen för sig själf. Hvarför

bort-röfvade han mig och mördade min moder? Min

vackra, ljufva moder!

Han framtog en medaljong, som han bar i

ett band om halsen, öppade den och betraktade

noga en hårlock, som låg i den.

— Det är min faders hår. Denna

medaljong band min moder om min hals, när hon

hörde, att indianerna voro i närheten. Hon

o

anade sin död. A, mor, mor!

Ynglingen tryckte lidelsefullt medaljongen

mot sina läppar.

— Men jag skall uppsöka de hvita männen

— det skall jag göra. Om också min fader

icke mera är bland de lefvande, kommer jag

dock bland mitt eget folk och slipper höra

smä-delser för min hvita hudfärg. Men tålamod!

Först måste jag bli så stor, att jag får lof att

följa ‘med dem på krigsstig, så skall jag nog

finna tillfälle. Nn går jag och vaktar hästarna,

så slipper jag undan den ilskne Vargen så länge.

Sedan han vaktat hästarna ett par timmar,

såg han två indianer, som närmade sig

tältbyn. Då de fingo syn på honom, ropade den

ene:— Vakusa, är Gula Vargen kommen

tillbaka?

— J a.

— Ensam?

— Alldeles ensam.

— Hvad säga de äldste?

— De skratta åt honom, sade Vaknsa. De

säga, att han drog ut för att hämta ull men kom

hem igen klippt.

De två rödskinnen, som själfva hade varit

med på det olyckliga krigståget, funno icke detta

yttrande synnerligen trefiigt och gingo tysta

uppåt byn.

Vid en af källorna satt en man insvept i

ett täcke. Det var Gula Vargen, som gått

ut att möta sina hem vändande krigare. Han

hade berättat historien om nederlaget på sitt

sätt; nu gällde det att få krigarna att berätta

den på samma sätt.

— Komma Hjortfot och Ljungeld

ensamma? frågade han.

— Ja, svarade krigarna. Vi möttes här

nedanför på slätten.

— Det är väl, att någon kommer, sade

höfdingen. Jag har berättat för de äldste, att

blekansiktenas eldrör voro för många och för

mäktiga. Vi hafva också förlorat våra hästar

genom — genom — ja, de voro döda, när vikommo tillbaka. Det måste bero på

trolldoms-konster — icke sant?

De två nnga krigarna funno det sannolikt,

att det varit trolldom med i spelet, då ju

komankerna annars alltid plägade afgå med segern.

De ville lika ogärna som höfdingen berätta om

sitt nederlag, och de tre männen följdes åt till

tälten, vissa om att deras berättelse nog skulle

rädda deras ära.

Stammens äldsta talte nu icke mera till

höfdingen om krigstågets olyckliga utgång, och

Gula Vargen kunde i allsköns ro rufva öfver

sina hämdplaner liksom Vakusa öfver sina

funderingar att en gång kunna fly från sin moders

mördare.

*

FEMTONDE KAPITLET.

Två år senare.

Under två års tid gick lifvet sin jämna gång

på kolonien Ellensro. Vännerna lefde

fortfarande samman och voro förnöjda med

hvarandras sällskap. Indianerna hördes icke

af, och nybyggarna fingo arbeta i fred och ro.

Deras antal hade kort efter de senaste

händelserna ökats, ty Sam Markham kom en dag hem

med en ung hustru. Ellen var glad öfver att

icke längre vara ensam kvinna bland alla

männen, och den vänliga Emmy Markham blef snart

hennes förtrogna väninna.

När Ellen en tid efteråt fick en liten dotter,

var hennes lycka stor. Den lilla kallades Jonna

efter sin morfar och blef snart hela koloniens

älskling, som alla lekte med och pysslade om.

William Grey var den ende, som icke sysslade

med henne: ett barn väckte för bittra minnen

hos honom. Och kanske lilla Jonna just var

orsaken till, att han var mera hemifrån än någon

af de andra.

Kolonien hade blifvit mycket utvidgad. Mera

land hade blifvit odladt, stallar byggda åt

husdjuren och alla husen täckta med råa hudar,

så att taken icke kunde taga skada af eld. I

det hela taget hade man först och främst tänkt

på ett möjligt återvändande af komankerna.

Man lefde i ett laglöst land, där det gällde att

lita på sig själf. Husen voro därför också lagda

så nära intill hvarandra, att en fiende, som

försökte komma emellan dem, skulle bli utsatt för

en dubbel eld.

Man visste, att indianerna alltid gå till storm-ning på natten eller åtminstone i

dagbräckningen, och hade därför gjort i ordning kulor af

bomull och beck, som under angreppet skulle

antändas och kastas in bland fienderna. Sådana

kulor brinna nämligen mycket klart och skulle

sprida tillräckligt ljus, for att våra vänner skulle

kunna sikta på komankerna.

För öfrigt gick lifvet sin gilla gång. Man

fiskade, jagade och odlade jorden, men hvarje

dag gjorde tako-indianerna en lång tur rundt

omkring Ellensro för att se, om där syntes

några spår af komankerna.

Näppeligen skulle dock nybyggarna inne i

skogens djup fått njuta af freden så länge, om

Gula Vargen haft lika mycken makt som

han hade lust att utkräfva hämd. Hans sista

härnadståg hade aflupit så olyckligt, att det var

nödvändigt för honom att vinna nytt rykte för

tapperhet, innan han åter vågade sig till de

trakter, där han mött så många motgångar.

Först efter flera lyckliga tåg in i Mexiko, där

han ådagalade stor klokhet och tapperhet, nådde

han åter sin gamla ärofulla ställning.

Slutligen beslöt han då att utföra sin länge

närda hämdplan mot Ellensro. När han lät

kungöra i byn, att han hade i sinnet att

företaga ett nytt tåg mot blekansiktena, var detIll. G. Stoopendaal.

För öfrigt gick lifvet sin gilla gång. Man fiskade, jagade och odlade jorden.

således ingen, som drog sig tillbaka, och

krigståget invigdes med en stor fest.

Vid alla offentliga tillfällen bruka indianerna

dansa. Buffeldansen utföres, när de skola draga

ut på buffel jakt, skalpdansen, när de vända

tillbaka från ett lyckligt krigståg, och krigsdansen,

innan de tappra tåga ut i härnad. Denna

senare skulle också dansas dagen innan Gula

Vargen drog åstad, men dessförinnan höll han

en stor mönstring med sina krigare nere på

slätten.

Alla krigarna voro till häst; de höllo sina

långa lansar högt i luften, hade sköld på bröstet

samt båge och pilkoger på ryggen. Gula

Vargens skara räknade åttio man, som voro lika

väl inöfvade som något europeiskt rytteri. På

en vink af höfdingen störtade tjugo af dem

fram i fullt galopp, men ett ögonblick efteråt

såg man endast hästarna, som susade hän öfver

prärien.

Indianerna hade utfört den förut omtalade

öfningen: de lade sig ned vid hästens sida, i

det de endast med hälen höllo sig fast på

häst-ryggen, och, skyddade af hästens kropp, afsköto

de sina pilar mot en liten sköld. Icke en enda

man sköt bom, fast öfningen upprepades flera

gånger.

Därpå kom en öfning, som var ännu kin-kigare att utföra. Tjugo ryttare foro i galopp

fram öfver slätten; de förföljdes af tjugo andra,

som svängde sina fångsnaror för att nå de

flyende. Lasson susade genom luften och slog

sig fast kring en af flyktingarnas arm. Han

tycktes vara fången, men plötsligen hejdade han

sin häst, tog fast i lasson och befriade sig från

den. Det var ett ögonblicks verk, och åter bar

det fram öfver slätten i vild förföljelse.

Så följde där en strid med lans mot lans

och sköld mot sköld. Det var som när

Europas riddare höllo tornering under medeltiden.

Gula Vargen hade hela tiden blott varit

åskådare och gifvit sina befallningar, men när

mönstringen var slut, gaf han också ett prof

på sin skicklighet. Han tog en fjäder och lade

den i gräset; därpå satte han sin häst i galopp,

och som han for förbi fjädern, böjde han sig

ned och grep den med tänderna. Slutligen sköt

han också efter skölden och fäste den ena pilen

efter den andra i den, under det han med ilande

fart for förbi den.

Slutligen samlades alla krigarna, hästarnas

sadlar aftogos, och indianerna gingo upp till

byn, där de samlades i rådplägningstältet. Här

berättade nu Gula Vargen, hvilken plan han

uppgjort för att hämna sig på nybyggarna, och

denna plan blef godkänd af stammens äldste.Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Alla hans krigare dansade så rundt omkring pålen.

Gula Vargen gick därpå ut i byn och slog

med sin yxa i krigspålen, en trädstam, som var

upprest midt emellan tälten. Alla hans krigare

dansade så rundt omkring pålen, trädde i tur

och ordning fram och höggo ut stycken af pålen,

till dess den var alldeles nedhuggen. Det skulle

vara en bild af, hur de skulle behandla fienden.

Den, som var glad att se krigarna draga

bort morgonen därpå, var Vakusa. Han skulle

nu få lugnt för sin tyrann Gula Vargen, och

han hoppades, att han aldrig mera skulle få se

honom.

*

SEXTONDE KAPITLET.

Komankerna komma tillbaka.

Juli och augusti förflöto. Kornet såddes och

blef inhöstadt, men ännu hade man i

nybygget icke sett till komankerna.

En dag sutto Millar och Grey nere vid floden

och fiskade, medan de talade om sina

dödsfiender, såsom ofta nog hände.

— Det var nog inte så särdeles många af

dem, som kommo hem, mente Millar.

— Vi få nog se dem åter — de komma i

denna månad, sade Grey.

— Hvarför just i denna månad?

— Därför att de alltid företaga sina

krigståg vid fullmåne.

— När de voro här senast, var det då ganska

mörkt.

— Ja, men det var af en tillfällighet, att

de kommo hit den gången. Vid fullmåne och i

september är det deras vanliga tid. Du skall

få sanna mina ord, att de komma i år.

o

— A, sade Millar. Det är nu två år

sedan. Jag hoppas, att de slå sig till ro.

— Nej, det göra de icke, försäkrade Grey.

De komma snart. Denna månad kalla de den

mexikanska månaden, emedan de då företaga

sina röfvarelåg i Mexiko.

— Det var ett ordentligt napp! af bröt

Millar och drog upp en stor fisk.. Den måste vi

be Monok laga till på indianskt sätt. Där går

han. Monok! Monok!!

— Hvad skall Monok?

— Ser du den här fisken? Vill du anrätta

den åt oss?

— Pröfvat mitt sätt — se’n alltid göra så!

sade indianen med stor tillit till sin kokkonst.

Han tog först en del torrt gräs, lade det på

sanden och antände det; sedan lade han vedofvanpå, och under det bålet brann ned,

öppnade han fisken och rullade ett lager om tio

till tolf stora blad omkring den. Så skrapade

han undan glöden och gjorde ett hål i sanden.

I detta hål lade han fisken, hopade het sand

och glöd öfver den och tände bålet på nytt.

Då detta brunnit i två timmar, var fisken kokt

eller stekt — hvilket man nu vill kalla det.

Monok fick beröm för fiskens tillagning, och det

förtjänade han.

Samma dag bort mot kvällen kom William

Greys gamla Molly frustande och flämtande i

fullt språng upp till huset.

— Hvad går åt dig? frågade hennes herre.

— Det är kanske en panter, som är ute,

anmärkte Robert, som stod bredvid.

— Äsch, Molly bry sig om en panter! Nej

du, det är något helt annat — det är indianer,

du — ja, det är hvad det är! Spring och tala

om det för Millar och din bror, Robert, och

spring också bort till Torntons. Takoindianerna

hafva nog själf va fått det klart för sig lika väl

som vi.

Han hade knappast sagt det, förrän

höf-dingen stod vid hans sida och sade:

— Nu komankerna här. Jag gå och speja

efter dem. Inte skjuta mig, när jag komma

tillbaka.Därmed försvann Örnöga.

Efter en half timmas förlopp ljöd en svag

hvissling utanför Greys dörr. Det var Örnöga.

— Alldeles säkert komanker. Många — icke

kunna räkna dem. Visst hundra. Du icke

dräpt Gnla Vargen — han vara med.

— Är han med? Så skall jag söka få sikte

på honom!

— Jag gå till Millar. Håll utkik! De

angripa i natt.

— Jag skall bli hos Sam och Emmy, så

kan Robert gå bort till Torntons, sade Grey.

Så blir där två män. Om också Frank är

tapper, blir han ändå glad att få en vid sin sida,

och Ellen är orolig för barnet.

Så blef det. Men Millar bad äfven Monok

gå öfver till Torntons.

Några minuter senare var allt tyst, så tyst

och stilla, att komankerna icke hade någon aning

om, att man hade reda på deras ankomst och

hade beredt sig att mottaga dem.

Det var öfver midnatt, och första vakten

var redan aflöst, då plötsligen ett nggleskrik

ljöd genom nattens tystnad. Skriket

besvarades från flera håll, och de hvita förstodo, att

öfverfallets stund var nära. Alla stodo redo att

mottaga fienden. På skriket följde ett ögonblicks

uppehåll, och därpå rusade komankerna motIll. G. Stoopendaal.

Äfven denna gång sökte komankerna skjuta husen i brand med glödande pilar.

Millars dörr. Men Millar blef icke öfverumplad,

ty både han, Örnöga och Wood väntade, hvad

som skulle inträffa.

Millar antände en kula af bomull och beck

och kastade in den midt bland de anfallande.

Det blef så ljust, att man tydligt kunde se

indianerna. Liksom vid komankernas första

angrepp på Ellensro gjorde ett hageiskott en

förfärlig verkan bland indianerna, och den ena

bösskulan efter den andra kom hvisslande från

de andra byggnaderna. Gula Vargen tjöt af

raseri, sparkade till den lysande knlan och sökte

släcka den. Endast det osäkra fladdrande

skenet räddade honom från de kulor, som

skickades efter honom.

De andra »tappra», som funno det allt för

hett om öronen därinne i den belysta kretsen,

hade dragit sig tillbaka i mörkret, och dit måste

äfven höfdingen fly, men olyckligtvis kommo

de för nära Torntons hus. Monoks skarpa öga

upptäckte snart fiendernas mörka gestalter mot

åkerns kornstnbb. Han kastade en eldkula in

bland dem; åter knallade bössorna, och fienden

måste dra sig tillbaka till skogen.

Äfven denna gång sökte komankerna skjuta

husen i brand med glödande pilar, men de råa

hudarna gjorde sin verkan, och elden hade ingen

makt.

— De fingo ett varmare mottagande, än de

hade väntat, sade Grey, och de kunna skjuta

bort alla sina pilar ntan att få husen i brand.

Kasta emellanåt en eldkula! ropade han till

Millar.

— Det är bra, svarade denne. Örnöga

håller utkik.

Fullständigt lugn inträdde nu. Allt emellanåt

kastade Örnöga ned en brinnande kula, men

den spred endast sitt sken öfver döda och

sårade.

— Tror du, att de skola angripa oss en

gång till? sporde Millar sin röde vän.

— Icke om de se, att vi äro vakna. Om

de tro att vi sofva, de komma.

Då stormningen sålunda var afslagen, lade

sig Ellen och Emmy att sofva, men männen

gingo icke till hvila den natten. Komankerna

gjorde dock intet nytt angrepp, och när de hvita

männen följande morgon undersökte skogen

däromkring, funno de intet annat märke efter

fienden än fotspår och den falnande askan af deras

lägereld.

*

SJUTTONDE KAPITLET.

Gula Vargens list.

Den uppgående solen såg ned på femton

döda komankers lik, men detta var också

det enda, de lämnat efter sig. Fienden tycktes

hafva försvunnit lika hastigt som han kommit.

Det var dock lätt att finna hans spår: man såg,

hvar indianerna stigit till häst och tagit vägen

hemåt mot Klippiga bergen. De drogo sig

tillbaka, nedslagna öfver stridens olyckliga utgåug,

och hvad beträffar Gula Vargen, hade han

redan vid anblicken af nybygget känt sig

obehagligt öfverraskad. Han hade nämligen väntat

att finna den ensliga hyddan, men i stället fann

han nära nog en hel liten by, som försvarades

af bössor, hvilkas antal han icke kände.

Huruvida takoindianerna ännu vore där, visste han

icke, men han höll dock för mest sannolikt, att

de vändt tillbaka till kusten, sedan de ledsnat

på de hvitas sällskap.

Fast han var sviken i sina förväntningar,

ville han dock icke uppgifva sin hämnd. Men

nu ville han använda list i stället för våld.

Han tågade framåt hela dagen, men nästa dag

öfverlät han ledningen till en annan krigare

och befallde honom föra indianerna till korsskogen:

där skulle de jaga, tills han komme tillbaka.

Hvilka planer han hyste, anförtrodde han icke

åt någon.

För att icke röja sitt spår, om han skulle

bli förföljd, förde han sin häst ned i en bäck

och slog sedan in på en annan väg, som förde

till kolonien. Han var nämligen förvissad om

att därest nybyggarna skulle förfölja honom,

skulle de följa det breda spår, som hans krigare

lämnade bakom sig och icke falla på den idén,

att en enda man kunde våga sig att göra ett

anfall, där hela hans skara blifvit tillhakas!

a-gen.

Hvad hans krigare vidkom, visste han,

att de mycket väl kunde reda sig ute på

fria fältet, där de voro öfvade att strida. Han

önskade till och med, att de måtte bli förföljda,

ty därigenom skulle koloniens försvarare bli

färre. Han hade nämligen för afsikt att smyga

sig omkring husen och när tillfälle kunde gifvas

öfverfalla Ellen, föra henne med sig till

korsskogen och därifrån till sitt hem. Där skulle

hon vara hans slafvinna.

Ehuru indianernas ridt från Ellensro endast

hade varat en dag, när höfdingen skilde sig

från dem, använde han hela två dagar att rida

tillbaka. Så varsam var han. Öfverallt, därdet var honom möjligt att dölja sina spår eller

på annat sätt vilseleda sina förföljare, om han

hade några, gjorde han det. All hans omtanke

och allt hans arbete var dock öfverfiödigt, ty

oaktadt de två takoindianerna, Grey, Tornton

och bröderna Markham förföljde komankerna,

märkte dock ingen af dem, att en enstaka

krigare hade skilt sig från de öfriga.

Gula Vargen nådde fram till nybygget. Han

smög sig fram som en katt och öfvervägde

alla omständigheter, innan han skred till

hand-ling.

Mer än en gång var Ellen inom räckhåll

för hans båge, men det låg ju icke i hans

beräkning att döda henne.

Den ena dagen efter den andra smög den

grymme indianen omkring nybygget, tills han

fann omständigheterna gynnsamma.

Utan ringaste aning om att någon fara

hotade, skötte Ellen sina dagliga sysslor. Hon

saknade sin man och var orolig för hans öde,

men hon var van vid lifvet i skogen och hade

ett trofast stöd i Sams unga hnstru. Då både

hennes far och hennes morbror voro hemma i

kolonien, fruktade hon icke för sin egen

säkerhet. De två kvinnorna hade under jägarnas

frånvaro flyttat in i Millars hus, där de alltid

kunde påräkna männens försvar. Dessa gingoaldrig ut om huset utan att hafva bössa i hand.

Också dem kunde Gula Vargen hafva sändt en

dödsbringande pil, men om den ene fallit, kunde

ju den andre i gengäld träffa höfdingen med

en kula. Indianen föredrog därför att vänta,

tills han kunde vara säker om sin hämnd.

Hundarna visade sig dock mycket oroliga under

senare tiden, och detta gjorde Millar och Wood

oroliga.

Åtskilliga dagar hade redan förflutit efter

öfverfallet på kolonien, och Gula Vargen insåg,

att han nu måste öfvergå till handling. Under

denna tid kunde jägarna hafva hunnit att

förfölja de röda krigarna ända till korsskogen och

vända tillbaka, sedan de förvissat sig om, att

tåget verkligen ställdes mot indianernas hem.

Om de två takoindianerna kommo tillbaka till

Ellensro, innan han fullbordat sitt uppsåt,

fruktade han, att hans plan skulle bli afvärjd. Han

var ju icke säker på, att indianerna voro hos

de hvita, men voro de där, skulle en indians

skarpa öga snart upptäcka hans spår. Han

beslöt alltså en dag, att nn skulle det göras

slag i saken — det finge sedan gå, hur det

kunde.

Från arla morgonstunden bevakade hans

skarpa blick allt, som hände i huset. De två

männen gingo till potatislandet för att taga upppotatis. De hade med sig sina bössor, och nu

voro kvinnorna utan försvar.

Ellen hade lagt lilla Jonna på ett björnskinn

i innersta rummet, medan hon och Emmy

Mark-ham voro syselsatta i köket. Efter en kort stunds

sömn vaknade emellertid barnet och kröp ut

genom dörren och ända ut på gården, utan att

modern märkte det.

Gula Vargen, som hade krupit uppför

flod-brinken i närheten af huset, upptäckte det.

Kunde han osedd nå fram till dörren, hade han

lyckats i sina hämndplaner. Med en panters

vighet, smög han sig närmare, i det han

oupphörligt lagade så, att huset undanskymde honom

för männen. Slutligen stod han med ett språng

innanför dörren.

Ellen såg honom först, gaf till ett skrik,

ryckte Emmy med sig och sprang in i innersta

rummet, hvars dörr hon stängde. Men när hon

vände sig mot den plats, där hon trodde hennes

lilla flicka låg och sof, var barnet borta. Den

olyckliga modern ryckte ögonblickligen upp

dörren och störtade ut, men kom alldeles lagom för att

se Gula Vargen springa åstad med lilla Jonna

nnder armen.

Millar och Wood sågo barnet i indianens

händer och störtade efter honom, men de tordes

icke skjuta, för att icke träffa barnet. I ettögonblick var indianen framme hos sin häst,

svingade sig upp i sadeln och for åstad, i det

han utstötte sin stams segerskri.

När Ellen hörde det skärande tjut, som

till-kännagaf höfdingens glädje öfver sitt byte,

svartnade det för hennes ögon, och hon föll sanslös

till jorden, medan Gula Vargen obehindradt

fortsatte sin väg med det skrikande barnet.

Hvarför hade icke höfdingen strax dödat

barnet? Därför att han hoppades med dess

tillhjälp locka alla de hvita jägarne att förfölja

honom ända till tältbyn. Där skulle de snart

vara i hans våld.

När den stackars Ellen vaknade till

medvetande, var hon sinnesförvirrad. Oupphörligen

trodde hon sig höra Gula Vargens vilda tjut,

och ständigt såg hon sitt barn i hans armar.

Hon kände hvarken igen sin far eller någon

af de andra. Hvad skulle de båda männen

göra? Att följa efter röfvaren var nog

naturligast, men lämna Emmy ensam med den sjuka

vågade de icke heller. Millar vred förtviflad

sina händer och var snart lika utom sig som

dottern.

Fram på eftermiddagen hördes emellertid ett

jakthorn, hvars låt var glädjetoner för de olyckligas

öron, ty det tillkännagaf jägarnas återkomst.

Wood gick dem till mötes för att förbereda Torn-

Gula Varpen.

5aIll. G. Stoopendaal.

ton; han kände hans häftiga lynne, och det var idel

bedröfliga nyheter, som mötte den olycklige

maken. Hans barn bortröfvadt och hans hustru

från förståndet!

Ellens fränder och vänner stodo alldeles

hjälplösa; till och med Torntons käcka mod

böjdes af denna olycka. Då tog William Grey

ledningen. Han lät tako-indianerna till skydd mot

solen sätta ett segel öfver båtens akter. Här

lades Ellen, och den trofasta Emmy tog plats

vid hennes sida. Hennes fader och hennes

man rodde, medan Grey styrde, och på detta

sätt fördes Ellen till staden, där hon icke varit,

sedan hon drog dädan som en lycklig brud.

Då detta var ordnadt, redo männen omkring

till vänner och bekanta och samlade deltagare i

ett tåg, som skulle förfölja Gula YTargen ända till

hans hem.

Innan solen följande morgon hade varit uppe

två timmar, hade en hel skara väpnade ryttare

samlats, som alla brunno af ifver att få komma

i handgemäng med de ondskefulla indianerna.

Det bestämdes, att Millar skulle stanna hos

sin dotter, men Wood och Tornton följa med på

krigståget. När Frank väl hade fått sin hustru

i säkerhet hos goda vänner, brann han af

otålighet att få följa röfvaren och rädda sitt .barn.

Grey ombesörjde hästar åt sig och sina

vänner, och då vägen från staden var kortare genom

skogen än längs floden, voro de redan nästadags afton åter vid Ellensro, där indianerna

och Markhams väntade dem med otålighet.

Innan de redo åstad, stötte ännu en skara

frivilliga till, och med en betydande styrka kunde

Grey och Tornton sålunda börja förfölja den

röde röfvaren.

Skaran bestod af åtskilliga slags människor.

Där funnos handelsmän från staden, käcka

oförfärade män, men ovana vid lifvet i skogarna

och indianstriderua. De betraktade hela

krigståget som en treflig utflykt, en angenäm

omväxling i lifvet bakom disk och pulpet. Så fanns

det oxhandlare och hästmånglare, utmärkta

ryttare och förträffliga skyttar. Af dem väntade

Grey mycket, ty de blefvo själfva ofta oroade

af indianska röfvartåg och grepo begärligt

tillfället att en gång få öfva vedergällning.

Slutligen voro också sex gamla jägare med, vana

vid lifvet i skogarna och i stånd att hela

månader uppehålla sig på prärierna eller i skogarna

och lefva endast på det byte, deras bössor

in-bragte dem. Deras lif var en ständig strid mot

hunger och umbäranden, mot vilda djur och

indianer. De voro ypperliga skyttar och lika

förtrogna med alla slags indianknep som

indianerna själfva.

Jägarnes anförare hette Evans. Han var en

lugn gubbe, som härstammade från ett fattigthem och själf icke fått den ringaste bildning. Men

han ansågs vara den skickligaste jägaren i Texas,

och både Grey och Tornton voro glada, att de

fått honom med.

Husen öfverlämnades åt sig själfva, ty man

knnde icke undvara en enda man. Men det

var med oro och mörka aningar jägarna drogo

bort — skulle de återse hemmet i samma skick,

som de lämnade det?

*

ADERTONDE KAPITLET.

Ellensro brinner.

Med Ellens barn i sina armar hade

emellertid Gula Vargen huunit fram till

hästen och sprängde af för att åter

sammanträffa med sina krigare i korsskogen. Flera

gånger höll han på att krossa det lilla oskyldiga

barnets hufvud mot ett träd, men hans begär

att taga en ännu gräsligare hämnd på

nybyggarna höll honom tillbaka. En indian vet

mycket väl, att ett blekansikte anser för den största

olycka, som kan hända honom, att hans barn

5b

faller i de blodtörstiga hedningarnas händer och

hos dem uppväxer i vantro och grymhet. Gula

Vargen gladde sig redan vid tanken på, huru

nybyggarna skulle sörja öfver, att de icke visste, hnru

det gått med det lilla barnet, och hurn sorgen

skulle öfverväldiga dem, när de efter många

år finge höra, att den lilla flickan lefde som

slafvinna uti Gula Vargens tält. Allrahelst ville

han naturligtvis genom barnets bortröfvande

locka dem hem till sin by och låta dem lida

döden vid marterpålen.

Under dessa tankar ilade han framåt och

var snart åter hos sina tappra.

Under det han med sedvanlig indiansk

öf-verlägsenhet berättade om sin bedrift, yttrade

hans åhörare allt emellanåt helt förnöjda ett

»Ug!» Detta ntrop motsvarar ungefär vårt »Hör!»

Utmattad af sin myckna gråt insomnade snart

lilla Jonna, insvept i en björnhud, ty när man

nu beslutat behålla barnet, blef det vårdadt med

så stor omsorg som möjligt.

Följande morgon skulle komankerna draga

bort, men icke till sitt hem. På en lång

omväg ville höfdingen föra sitt folk tillbaka till

kolonien för att bränna den, ty riktigt nog

antog han, att den måste vara så godt som öde,

eftersom alla säkerligen begifvit sig ut att för-följa honom. Två krigare skulle emellertid

sändas med den lilla flickan till tältbyn.

Men just som de skulle ge sig af ut ur

skogen, syntes en ensam ryttare komma öfver

prärien. Det var tydligt, att han förföljde

deras-spår, men då han kom alldeles ensam, var han

synbarligen ingen fiende. Dessutom kom hart

från präriens inre och icke från skogarna.

Gula Vargen höll stilla, och när nu

ryttaren nalkades, sågo alla, att det var en gosse

ur deras egen stam. Han bar ett bud till

höfdingen från stammens äldste, att de af en

kring-ströfvande indian fått höra, hurusom de vilda

bufflarna på sin årliga vandring redan nu

kommit söder ut i närheten af tältbyn. Detta var

ett tillfälle, som måste begagnas, ty genom

jakten på bufflarna fylla indianerna sina

spiskammare, liksom de genom djurens hudar skaffa sig

ny uppsättning af vinterkläder. Efter en

rådplägning i stora tältet hade stammen beslutat

att draga efter buffelhjorden. Både kvinnor

och barn deltogo i jakten, och hela byn stod

därför nu öde och öfvergifven. Men gossen

hade sändts efter Gula Vargen för att

underrätta honom om, hvar han kunde träffa stammen.

Denna underrättelse föranledde dock inga

vidare ändringar i Gula Vargens plan. Då det

nu skulle vara meningslöst att sända lilla Jonnatill tältbyn, befallde han de två krigarna att rida

längre in i skogen och försiktigt dölja sina spår.

Själf ämnade han med sin hufvudstyrka fara

till Ellensro. Därefter skulle alla samlas och

rida efter stammen, som gått ut på buffeljakt.

Det skedde så. Gula Vargen red med sina

ledsagare en lång omväg till Ellensro. Då man

nu två gånger med olycklig utgång gjort

öfver-fallet nattetid, ville indianerna denna gång

försöka vid dagsljus. Då de nådde fram till

inhägnaden, stego de af hästarna och smögo sig

försiktigt allt närmare och närmare, tills de

kommo fram till husen. Ingen människa

syntes till; ingen rök uppsteg från skorstenen. Där

fanns intet annat lefvande än några höns. Snart

voro komankerna ifrigt sysselsatta med att tända

på öfverallt, och då alla husen stodo i ljusan

låga, tonade vildarnas segerskrän genom de djupa

skogarna. Med sina pilar sköto de ned hönsen

och stekte dem i den glödande askan af

byggnaderna. Efter två timmars förlopp var hela

nybygget förstördt, och icke ens inhägnaden blef

skonad.

Indianerna hade först ämnat stanna kvar

vid ruinerna, tills de hvita vände tillbaka, och

då öfverfalla dem. Men, såsom redan nämndt

är, hade höfdingen andra planer, i det han

genom lilla Jonnas bortröfvande ville locka jägarnain bland hela komankerstammen, där deras

undergång var säker.

Ill. G. Stoopendaal.

Komankerna stego således åter till häst och

sökte nu finna den plats, där de lämnat barnet

och dess två vaktare. Men åter gjorde de en

lång omväg för att icke möta nybyggarna inne

i skogen, där de hvites bössor skulle vara

indi-.anernas pilar och lansar alltför öfverlägsna. Då

de icke fullständigt kände till trakten, kommo

de dock icke fram ur skogen på samma plats,

där Gula Vargen hade lämnat barnet kvar, utan

ett stycke längre norrut.

Nu voro alla krigarne trötta efter den långa

ridten och längtade efter hvila. Då höfdingen

märkte detta, befallde han dem att sitta af

hästarna och hvila sig till nästa morgon. Då ville

han själf uppsöka barnet och dess vaktare. Dels

kommer en ensam man mycket fortare fram i

skogarna än en hel flock, och dels var hans

hämndlystna sinne alldeles för oroligt, för att

han skulle kunnat vederkvicka sig genom sömn.

Han kom emellertid först sent på aftonen

följande dag fram till sitt mål, och under tiden

vilja vi se, huru det gått för våra hvita vänner.

*

NITTONDE KAPITLET.

Skalperingen.

Dessa följde fortfarande komankerna, och

för Örnöga och Monok, som redo i

spet-:sen, var det en lätt sak att följa spåret. Gula

Vargen hade, som vi hört, ingenting gjort för

att dölja det utan tvärtom önskat, att hans

fiender skulle följa flocken. Så fort som möjligt

färdades de hvita jägarne framåt, men vägen

genom den täta skogen var villsam. Om natten

sofvo alla med vapen i hand, och vakter

utställdes.

Första natten var allt lngnt. Före

daggryningen var hela lägret på benen, och efter en

hastig frukost sutto alla åter i sadeln.

— Låt oss nu följa spåret! sade Tornton.

— Spår allt för klart! mumlade Örnöga.

Hvarför vändningen här? Tydliga spår vara list!

— Hvad menar du?

— De ha något för sig — tänka narra oss.

Men Örnöga passa på.

— Om de skiljas, de skiljas här, sade

Monok. Alltid använda vatten att dölja spår.

— Håll! ropade Grey. Låt indianerna

ensamma söka!

Alla stannade, under det indianerna gingo

vidare till bäcken.

Det klara vattnet porlade fram öfver en

ste-ning grund, där de oskodda hästhofvarna icke

kunnat efterlämna några spår. Men indianerna

gåfvo icke saken förlorad. Slutligen stannade

Monok och sade: »Ug»! Örnöga stod strax vid

hans sida.Nere på flodens botten låg en halfmultnad

trädstam, och i den visade sig tydligt

aftryc-ket af en hästhof. Utan att säga ett ord gingo

indianerna åt hvar sitt håll i bäcken, och sedan

de någon tid följt vattnet, upptäckte de på

stranden några spår, som visade, att icke en utan

två ryttare hade lämnat hufvudstyrkan.

Med denna nyhet vände de tillbaka till

jä-garne.

En rådplägning blef nu hållen, och Grey

frågade först Ornöga om hans mening.

— Ung man tala först — så gammal krigare

— höra alla — så tala — det är indiansed!

sade höfdingen.

Man fick höra flera olika meningar, men de

flesta antogo, att indianernas hufvudstyrka nn

gifvit sig nt på röfvartåg åt annat håll.

När turen kom till gamle Evans att säga sin

mening, läste han Gula Vargens plan så tydligt,

som om han hört höfdingens order. Så sade

Monok sin åsikt, och den uttryckte han helt

kort. Han endast vinkade mot Evans och sade

helt kort:

— Långskägg har rätt!

Häruti instämde också Ornöga.

— Så, ni tror, att mitt barn är mig så nära,

och att endast två krigare hafva vård om det?

— Säkert! svarade de.— Kommen då! hvad vänta vi på?

— Inte så häftigt! Alla gå — komanker

höra -— mörda barnet!

— Men hvad skola vi då göra? frågade den

olycklige fadern.

— Örnöga skaffa barnet eller dö. Nn höra,

hvad vi skola göra! sade Örnöga.

Han ämnade föra de hvita dit, där de två

komankerna lämnat bäckens fåra. Till att följa

spåret utsåg han Monok, Grey och Evans.

Tornton ville han icke hafva med, då han i sin ifver

och otålighet lätt kunde fördärfva hela planen.

För att icke komankerna skulle hinna döda

barnet, var det nödvändigt att öfverraska

dem.

— Men om vi icke finna dem före

solnedgången, kunna vi icke följa spåret i mörkret,

mente Grey.

— De lägra sig vid denna bäck. Vi följa

den. Nu icke tala mera — indianer långa öron!

sade Örnöga.

Han och Monok följde nu spåret som två

väl dresserade hundar, och sålunda vandrade

de fyra männen flera timmar genom skogen.

Med ens kastar sig Örnöga ned på marken, och

de andra följde hans exempel. Därpå bad han

de andra ligga stilla och tysta; själf kröp han

vidare som en orm. Han var länge borta, ochde hvita voro otåliga, men Monok låg stilla som

en stock.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Slutligen kom Ornöga tillbaka, krypande

liksom då han gaf sig i väg.

— Komankernas öron tillstoppade — de ieke

höra — icke se. Där finnas två krigare!

hvis-kade han.

— Såg du Jonna?

— Såg buffelhuden vid elden. Tro barnet

vara där. Endast* två gå — Monok och jag.

Pilar icke göra buller.

Timme efter timme förflöt. Indianerna lågo

orörliga. Slutligen sporde Grey, om det icke

snart kunde vara på tiden att ge sig af.

— Indianer sofva med öppna ögon till

midnatt. Då göra ny eld — då sofva tnngt. Snart

tid nn.

Strax efteråt försvunno de båda rödskinnen

i skogen. De kvarvarande lyssnade förgäfves

efter något buller. En hel timme gick, och allt

var fortfarande lika tyst.

Slutligen ljöd Ornögas och Monoks segerskri,

och Evans och Grey störtade efter indianerna.

Allt var förbi. De två komankerna lågo

blödande och döda, och lilla Jonna skrek med full

hals, uppskrämd som hon blef af krigstjutet.

— Nu till deras hästar! Fort tillbaka till

Tornton! sade Evans.

— Först dölja liken. Kanske platsen känd.

Då komma hit. Gula Vargen tro, de ridit bort.

Innan allt var i ordning, gick solen upp.

På komankernas hästar red man tillbaka pådet sätt, att de två indianerna redo på den ena

hästen, Evans och Grey med barnet på den

andra. Detta gjordes, på det Gula Vargen skulle

tro, att hans två krigare lämnat platsen.

Kort därefter hade Grey den glädjen att

öf-verlämna det lilla barnet åt den hänryckte fadern.

Denne blef så glad öfver sin lilla Jonna, att han

knappast vågade släppa henne ur sina händer.

Men de hvita krigarna hade ännu icke vunnit

hela ändamålet med sin resa. Gula Vargen

knnde väntas hvilket ögonblick som helst. De

måste gömma sig för att lura på honom.

Det beslöts därför, att barnet skulle sändas

till staden med fadern och tolf män, och de

andra skulle afbida deras återkomst i snåren, där

indianerna hade fallit. Lilla Jonna behöfde nn

i hög grad kvinnlig vård och lämplig näring.

De drogo alltså sina färde och kommo förbi

det uppbrända nybygget, men där var ingenting

för dem att göra. I staden möttes Tornton af

den fröjdefulla underrättelsen, att Ellen kommit

till medvetande, och de båda lyckliga föräldrarna

fröjdade sig öfver sin återfunna skatt. Men

Tornton måste strax åter bege sig af och med

sina ledsagare på nytt draga inåt skogarna.

Under deras frånvaro hade ingenting händt,

och jägarna trodde nästan, att Gula Vargen

möjligtvis hade begifvit sig till tältbyn.De bestämde sig således för att färdas vidare,

då Monok pekade bort åt skogsvägen och gaf

till ett raskt: Ug! När de sågo dit, varseblefvo

de en ensam ryttare, som höll stilla och skarpt

blickade omkring sig på den plats, där

indianerna blifvit öfverfallna och barnet befriadt.

Grey vinkade åt de andra att vara lugna,

och de hvita drogo sig oförmärkt tillbaka,

djupare in i skogssnåret.

Indianen var en höfding — det kunde man

se af hans hufvudprydnad. Nu kom han

långsamt ridande, beständigt med ögat riktadt mot

marken. Grey lät honom komma ganska nära

intill snåret, och i detsamma ljöd hans rop:

— Nn, pojkar, framåt!

I ett ögonblick var Indianen omslingrad af

tjugo lassos och ryckt ner från hästen.

Ofver-fallet kom så plötsligt och så oväntadt, att han

icke hade fått tid att försvara sig. Flera

bössor riktades mot honom, men Grey ropade:

— Döda honom icke! Han är vår fånge.

Därpå tog han indianens vapen från honom,

band hans händer på hans rygg och reste

honom upp.

Gula Vargen stod där och stirrade i raseri

på sina fiender.

— Är dn Gula Vargen? frågade Grey med

en stämma, som var hes af sinnesrörelse.Ill. G. Stoopendaal.

I ett ögonblick var indianen omslingrad af tjugo lassos.

— Jag är Gula Vargen.

— Hvarför är en höfding ensam på

krigs-stigen? sporde Evans.

— Höfdingen sökte efter de hvita hundarna.

— Nu har du träffat dem.

— Häng honom i närmaste träd! ropade

Evans.

— Nej, den hämnden vore för ringa, svarade

Grey mörk i hågen. Jag vet en bättre.

Gula Vargen såg skarpt på Grey. Om han

skulle dö — och det var han säker på — skulle

han först hämnas och det på ett sätt, så att

Grey skulle få genomlefva sin förra stora sorg

än en gång.

— Du känner mig, sade han. Gula Vargen

känner också dig. För min hand föll

blekansiktets hustru. Men hvad blef af barnet?

— Barnet! ropade Grey och tog förfärad ett

steg tillbaka. Mördade du icke det på samma

gång som modern?

— Icke barnet. Blekansiktets son slaf i

höf-dingens tält. Han Gula Vargens träl, bära ved

till hans bål, få stryk, när han icke lyder. Han

ipke känna fader och moder. Han alla

koman-kers hund, sade Gula Vargen triumferande.

Grey stirrade på honom utan att kunna få

fram ett ljud, i det han med båda händerna tog

sig om hufvudet.— A, det är nog lögn! sade Evans. Sök

sansa dig, Grey! Det är bara som han finner på.

— Gula Vargen talar sanning. När

höfdingens hustru vill hafva ved, ropar hon på Vakusa.

Vakusa hvit mans son. Han aldrig se honom

— bara veta hans lott.

— En lott värre än döden! ropade Grey

vildt och lyfte sin bössa, liksom han velat med

kolfven krossa komankerhöfdingens hufvnd. Men

han behärskade sig och sade:

— Nn till min hämnd! Han skall följa med

oss till sin by. Kanske skall Gud vara nådig

och låta mig få se min son där. Men denne

skall icke mera rida på krigsstigen som en

höfding. Vi skola skalpera honom och så låta

honom löpa. Kvinnorna skola skratta ut honom

och kläda honom i kvinnokläder, och hans lif

skall bli lika sorgligt som mitt lif varit genom

hans förvållande.

Då Gula Vargen hörde detta, blef han

alldeles utom sig af raseri. Han fruktade icke

döden, men att bli hånad på ett sådant sätt var

mer, än han förmådde bära. Den indian, som

lefvande mister sin skalp, räknas nämligen som

ärelös.

Han kastade sig i gräset och vrålade af raseri.

— Låt det gå fort! sade Örnöga. Min knif

skarp. Håll honom fast!

Vi vända våra ögon från det fasansfulla

uppträdet och tillägga blott, att Grey verkligen

fullbordade sin hotelse: Gula Vargen blef lefvande

skalperad.

— Bind honom nu fast vid den uslaste krake,

vi hafva, men bind honom väl, så att han inte

faller af! Han skall vara vittne till sin bys

öde-läggelse och sin stams nederlag.

Tåget gick oafbrutet framåt i flera dagar,

tills man hann fram till den indianska byn.

Till allas missräkning var den dock öde och

folktom — där fanns inte så mycket som en hnnd.

De hvita jägarna utförde det oaktadt sitt

beslut. Gula Vargen låg fastbunden på hästen

och såg det heliga rådplägningstältet bli brändt

och förstördt och alla de andra hyddorna likaså.

Då detta var fullbordadt, blef Gula Vargen

löst ifrån hästen och befriad från sina band.

Därpå redo alla de hvita bort och kvarlämnade

den förr så stolte höfdingen skalperad,

vapenlös, skymfad och utan häst mellan askhögarna

efter hans by.

*

TJUGONDE KAPITLET.

Hvar är William Grey?

Medan alla dessa händelser timade, voro

komankerna på buffeljakt. De slogo

läger mellan några träd, och därifrån gjorde

krigarna nästa dag ett anfall mot buffelhjorden.

Efter en på förhand aftalad plan störtade

jägarna in i hjorden; hvarje man valde en

buffel till sitt byte, och när den hade fallit för hans

dödsbringande pilar, utsåg han en annan. Så

fortsattes slaktandet, så länge det fanns pilar

i kogren.

Indianernas kvinnor följa alltid efter i

männens spår. Hvarje hustru känner sin mans

jaktbyte på de pilar, med hvilka det blifvit fälldt:

pilarnas fjädrar äro nämligen olika färgade.

Kvinnorna flå djuren samt bära köttet,

märgpiporna och tungan till lägret, och så börjar ett

fråssande, hvarom vi europeer icke ens kunna

göra oss en föreställning. Under buffeljakter

äter eller rättare slukar en indian, så länge

han kan få ned en bit, lägger sig så att sofva

och börjar åter äta, så snart han vaknar.

Så fortsätta jägarna några dagar, tills

kvinnorna hunnit med att skära sönder och torka

Ill. G. Stoopendaal.

Hvarje man valde en buffel till sitt byte.

köttet. En »tapper» lägger aldrig hand vid

något slags annat arbete än att jaga och strida.

När nn kvinnorna hafva allt i ordning, bryter

hela stammen upp, tälten packas åter på

hästarna, och man söker än en gång att påträffa

buffelhjorden. Är man så lycklig att finna den,

börjar hela leken om igen. Jägarna skjuta

bufflarna, kvinnorna taga hand om köttet, och

i lägret är där fest från morgon till kväll.

Komankernas hufvudstyrka saknade dock

sitt bästa folk, nämligen Gula Vargen och hans

skara, och stammen spejade därför otåligt ut

öfver prärien hvarje dag för att se, om de icke

skulle visa sig snart.

Gula Vargens krigare hade emellertid

för-gäfves väntat på sin höfdings återkomst.

Slutligen bröto de upp, ty de trodde, att någon

olycka hade händt honom. De hoppades att

möta honom, men mil efter mil färdades de

utan att de sågo en skymt af sin stränge herre,

kommo till bäcken, där de två krigarne hade

lämnat dem och tagit barnet med sig, och därj

efter till de två indianernas lägerplats.

Här fnnno de sina skalperade kamrater, ty

indianerna uppspana snart spåren af ett

öfver-fall, fastän tako-indianerna här gjort sig all

möjlig möda för att dölja det. Komankernas oro

och vrede tilltogo. Det syntes nog, att kri-garna blifvit mördade, men höfdingen? Var

han fången? Nu fanns blott ett att göra —

de måste taga reda på, hvarthän de hvita

kri-garne hade begifvit sig. Snart funno de

spåren och märkte, att dessa förde åt deras egen

by. Medan de själfva hade ödelagt kolonien,

hade nybyggarna kanske förstört deras tältby.

De skyndade därför hemåt, så fort de kunde,

och gjorde blott de nödvändiga rasterna

nattetid.

Som de kommo uppför en af kullarna på

prärien, sågo de en ungefär lika talrik skara

ryttare komma fram på den andra kullen. Båda

skarorna gjorde genast halt. De kunde icke

undgå hvarandra. Och de ville det icke heller.

De hvita gjorde i ordning sina bössor, satte

knifvarna löst i slidan och pistolerna i hölstren

samt ställde sig i en linje för att angripa.

Indianerna spände bågarna, grepo lansarna

i handen, togo sköldarna och ordnade

kastsnarorna. De förstodo, att de hvita kommo från

deras by, och de törstade efter hämnd.

— Håll tygeln fast i handen! sade Grey.

Kort galopp! Stanna på bösshåll! Och hvar

man tager en indian på kornet!

Hade alla de hvita varit öfvade jägare,

skulle det sett mörkt ut för komankerna, men

många af männen från staden hade aldrig förrafiossat ett skott på någon människa, och det

gjorde dem osäkra på handen. Men många af

indianernas hästar sprungo i alla fall omkring

med tom sadel, då röken skingrades.

Bågarnas företräde visade sig emellertid också: med

dem kunde indianerna skjnta många skott,

innan de hvita hunno ladda om. De använde

också tiden med så stor verkan, att Grey

befallde sitt folk stiga af hästarna och skydda

sig bakom dem, medan de laddade.

Indianerna galopperade omkring och sände dem en

pil, då tillfälle erbjöd sig, men när bössorna

åter voro laddade, vållade de en förfärlig

manspillan bland fienderna. Då drogo indianerna

sig utom skotthåll.

Några ögonblick senare galopperade de med

blixtens hastighet mot bergen. Det såg ut som

om de flydde, och de hvita läto också förleda

sig att sätta efter dem. Det var just detta,

komankerna väntade. Höfdingen uppgaf ett skri,

och med ens spridde de sig åt alla kanter.

Hvarje rödskinn förföljdes nn af en hvit

krigare, och den vågformiga marken hindrade

hvarje enskild att få någon öfverblick öfver,

hvad som föregick på olika punkter. Några af

de äldre jägarne insågo snart, att de begått en

oförsiktighet, då de spridt sig på detta sätt. De

slutade med förföljandet och samlade sig ånyo.Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Grey befallde sitt folk stiga af hästarna och skydda sig

bakom dem, medan de laddade.

De redo öfver stridsplatsen, för att se om

de sårade och fallne. Men det var en sorglig

färd. Att rida öfver ett slagfält, där tusental

drabbat samman för att kämpa på lif och död,

är uppskakande. Men ännn värre är det, om

blott en liten skara bar kämpat, men en skara,

där du känner bvar enda en. Där träffar dn

på den ene vännens ansikte efter den andres,

och du känner dig hvarje gång till mods, som

om du förlorat en broder.

Så var det nu med de bvite jägarna.

Mången välkänd man låg där nu stel och blek,

andra voro endast sårade. Dessa blefvo

förbundna, så godt sig göra lät. Slutligen var

hela skaran eller åtminstone de, som sutto till

bäst, åter samlad, utom de sårade. I fjärran

såg man de sista indianerna försvinna öfver

kullarna, och de hvita kunde fortsätta sin

väg.

Men våra vänner från Ellensro voro sorgsna,

och det voro för öfrigt flere andra af jägarne.

Ty deras ledare, den duktige William Grey,

var spårlöst försvunnen. Fast man i flera

timmar letade efter honom, var allt sökande

fåfängt, och man knnde endast tänka sig en

möjlighet — att den tappre jägaren hade blifvit

komankernas fånge, fallit lefvande i sina

dödsfienders våld.

Och därför frågade de andra sig med

bäf-van:

— Hvar är William Grey?

*

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Far och son.<(small>

Nu skola vi emellertid taga reda på, huru

det gått med den oförskräckte William Grey.

När komankerna spridde sig öfver steppen

och de hvita förföljde dem, uppdagade snart

Greys skarpa blick, hur detta skulle sluta, men

han kunde icke samla de sina och var nu själf

nödsakad att deltaga i förföljandet. Indianerna

hade särskildt fäst uppmärksamhet vid honom,

ty de hade strax insett, att han var jägarnes

anförare, och flera komanker hade särskildt fått

en vink om att uteslutande försöka få fatt i

honom.

Då Grey nu red efter indianerna, upptäckte

han plötsligen, att han hade flera fiender

framför sig och samtidigt en hel mängd bakom sig.

Men Grey var icke den, som bäfvade tillbaka,

när striden väl hade börjat. Med ens stannade

de rödskinn, som voro framför honom, och i

samma ögonblick voro de andra tätt inpå

honom. Fångstsnarorna hvirflade i luften, och i

Hade indianerna icke haft lyckan med sig

i denna strid, skulle Grey genast hafva blifvit

dödad; men de kände sig säkra om segern och

föredrogo därför att taga Grey med sig som

fånge hem till stammen, där de ämnade pina

och aflifva honom efter indiansk plägsed.

William Grey hade således nu blifvit

komankernas fånge, liksom deras höfding för kort

tid sedan hade varit hans.

I stället för att rida rakt till tältbyn begåfvo

sig indianerna längre ut på prärien för att träffa

sina stamförvanter. De ämnade visa upp sin

fånge och få besked om, hvad de skulle göra

med honom.

Indianerna kunde också snart vänta, att de

skulle möta sin hufvudstyrka. Kvällen efter

striden hunno de nämligen fram till den plats,

där första dagens buffeljakt hade hållits; det

kunde man se på alla de ben, som lågo

kringströdda, och de visste alltså, att de voro i

närheten af sin stam.

Grey nppgaf dock icke hoppet om flykt.

Han var alldeles för van vid faror af alla slag,

för att han skulle anse sig oåterkalleligen dömd

Lill döden, därför att han fallit i indianernasIll. G. Stoopendaal.

William Grey hade således nu blifvit komankernas fånge.

våld. Hade de hittills skonat honom, visste

han mycket väl, att ingenting skulle hända,

förrän de träffat de andra medlemmarna af

stammen. Då de hvita hade funnit tältbyn

alldeles öfvergifven, kunde de erfarne jägarna

strax förstå, att det måste vara bufflarna, som

voro skuld till denna bortovaro, ty kvinnor och

barn draga icke nt på krigståg. Då Grey nu

såg kvarlefvorna efter jaktbytet, fann han sin

tanke bestyrkt, och han visste följaktligen också,

att man nn förde honom till själfva

komanker-stammen. Där hoppades han få tillfälle att fly;

det måste vara lättare att fly från hela

stammen än från den lilla skara, som tagit honom

till fånga och noga vaktade honom.

När man hann fram till buffel jägarna, hade

dessa emellertid slutat sin jakt, och ankomsten

af en fånge bildade jnst den allra bästa

afslut-ningen på det lyckosamma tåget. Grey blef

löst af sina band och förd till ett särskildt tält,

medan de indianer, som tagit honom till fånga,

gingo hän till rådplägningsplatsen.

Förhandlingarna här varade flera timmar —

en lång tid för den hvite fången, som visste,

att nn af gjordes hans öde.

Andtligen var rådplägningen slutad, och en

af krigarna styrde sina steg till Greys tält för

att låta honom veta, hvad som väntade honom.— Blekansiktenas höfding! sade indianen.

Vi hafva förlorat många skalper framför husen

vid den stora floden. Du har varit tapper i

striden — våra unge män önska se, om du är

lika tapper vid marterpålen.

Grey svarade icke utan såg sin fiende rakt

i ansiktet.

— I morgon skola våra unga män skjuta

till måls på dig! fortsatte rödskinnet.

— Gif mig en knif eller en yxa och

kommen så tre samtidigt! sade Grey. Så skolen I

icke vara ensamma om nöjet.

— I öfvermorgon, fortsatte komanken utan

att akta på Greys ord, skall du springa

gatlopp mellan kvinnor och barn. Och tredje

dagen skall du brännas vid marterpålen. Vi vilja

se, om den, som kämpar som en man, också

kan dö som en man.

Nu visste Grey alltså sitt öde. Komanken

lämnade honom, och han kunde fritt öfverväga

sitt sorgliga läge.

Men Grey hade mer att tänka på än* sin

egen lott. Gula Vargen hade sagt, att hans

son lefde som träl hos komankerna. Förgäfves

hade jägaren vid sin ankomst spejat rundtorn

bland rödskinnen för att om möjligt upptäcka

en hvit gosse. Skulle Gnla Vargen hafva

ljugit? Den ondskefulla skadeglädje, som hanlade i dagen, då han hånade Grey, tydde dock

på, att han talade sanning. Men om så vore,

hvar kunde gossen vara? Skulle Grey dö med

denna gnagande ovisshet? Kunde han blott en

gång, en endaste gång få sluta sitt barn i sina

armar, skulle han dö lycklig — nej, det skulle

han ändå icke, ty då måste han ju dö med

den pinsamma vissheten, att hans son lefde

som slaf hos hans fiender.

Så jagade tankarna hvarandra i den

olycklige faderns hjärna, medan han till utseendet

likgiltig för sitt öde låg på sitt läger af

palmblad i tältet.

Då hördes plötsligt en sakta stämma tätt

bredvid honom.

— Hvit man en vän här — jag hjälpa hvit

man.

Förbluffad rusade Grey upp. Framför

honom stod en yngling, halfnaken som ett

rödskinn, med ansiktet brynt af sol och vind men

med rika lockar omkring pannan och nedåt

nacken.

Grey stirrade stum på den unge mannen.

Hans hjärta slog så häftigt, att han icke kunde

få ett ljud öfver sina läppar. Han öppnade

munnen, men det föreföll honom, som han

skulle kväfvas: han kunde icke säga ett ord.

Vakusa missförstod hans tystnad och fortsatte:— Jag tala riktigt sanning. Jag icke

indian. Gula Vargen stal mig liten. Här kalla

de mig Vakusa, men jag ha annat namn, hvit

mans namn.

— Hvad — hvad hette du förr? hviskade

den gamle jägaren andlöst.

— Hos hvita män — hos far och mor —

jag hette Edvard — hvit gosse aldrig glömma

gamla namnet.

Stackars William Grey! Under många,

många år hade han förhärdat sitt hjärta med

hämndens sötma. I djupet af sin själ hade

han gjort Herren Gud ansvarig för sin stora

sorg och olycka och trott, att Han alldeles

tagit sin hand från honom. Och nu — nu stod

helt oväntadt hans bortkomne son framför

honom, klädd som en indian, men med den hvite

mannens känslor gent emot sitt folk och med

hjärtat fullt af medlidande och kärlek till sin

fångne själsfrände. Stackars Grey! Nej,

lycklige Grey! På dödens tröskel har Gud visat

honom försoningen.

Skälfvande och snyftande sträcker han ut

sina armar och trycker den förvånade gossen

varmt till sitt hjärta.

— Edvard, lille Edvard, min Jennys afbild!

Ja, du liknar henne — du är lik din fromma

moder! Min gosse, min son, min son!

Den starke mannen blef vek som ett barn,

och sonen måste stödja honom, men snart

återvann Grey sin fattning och var ånyo den gamle,

oförskräckte jägaren. Nu gällde det att

uppgöra slnga planer — det vore alldeles omöjligt

att dö nn. Icke

kunde Gud hafva låtit

honom skåda lyckan

ett flyktigt

ögonblick för att genast

fråntaga honom den!

Skulle han dö och

lämna sin son

ensam kvar bland sina

dödsfiender —

aldrig, aldrig!!

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Länge varade

rådplägningen mellan

far och son, och

Vaknsas svårighet

^ -e- - att uttrycka sig gjor-

de, att samtalet tog dubbel tid. Men ändå

välsignade Grey gossens ifver att, så ofta han

kunde få tillfälle därtill, tala med gamle Naddy,

som lång tid lefvat bland engelsmännen. Ehuru

Vakusa blott var en gosse på sex år, när han

blef bortröfvad, hade han med uthållighet hängt

fast vid sin nationalitet. Han hade varit stor

nog för att förstå, hvad som hände, då hans

moder mördades inför hans ögon. Och denna

syn glömde gossen aldrig. Om det icke händt,

hade han måhända vant sig vid lifvet bland

indianerna. Men som det nu var, tänkte han

endast på en sak — att få vända tillbaka till

sin fader och komma bort från mördarna.

Och nu låg han i sin faders armar! De

drag, som först föreföllo honom främmande,

syntes honom redan välbekanta; han mindes

nu på nytt det sätt, hvarpå fadern plägat smeka

honom, och han kände, att han nn var, där

han hörde hemma.

Faderns och sonens samtal af bröts af en

gäll, skrikig stämma, som ropade:

— Vakusa, din late hund! Vill du genast

komma och bära vatten! Vakusa, hvar är du?

— Nn jag gå. Gula Vargens hustru ropa,

hviskade Edvard.

— Men du kommer väl igen, mitt barn?

— Sedan — så fort jag kan, jag komma

till far.

Ljudlöst försvann gossen, och den lycklige

Grey var ensam. Hvilken fröjd för honom att

hafva funnit sin son! Men nn gällde det att

uttänka planer till räddning.

När natten inbröt, var allt lugnt i

indianernas läger. Utanför Greys tält gick en vaktfram och tillbaka; föga anade han, att

innanför tältets förhänge satt en fader med sin

återfunne son på sitt knä. Planer uppgjordes och

förkastades, men slutligen kommo de tyå till ett

resultat.

Första dagens pina fanns intet hopp att

undgå, men andra dagen skulle flykten ske,

och Grey hoppades på en lycklig utgång, hur

mörkt det än kunde se ut.

*

TJUGOANDRA KAPITLET.

Vid marterpålen.

Nästa morgon voro indianerna tidigt på

benen för att börja den grymma leken med

sin hvita fånge. Grey, som mycket väl kände till

indianernas plägseder, visste, att det ingalunda

var rödskinnens afsikt att taga hans lif i dag.

I)e ville endast leka med honom, liksom katten

leker med råttan. Men han visste också, att

det kunde hända, att en eller annan mindre

skicklig skytt kunde af misstag träffa sitt offer.

Grey hoppades emellertid, att han oskadd skulle

genomgå dagens lidanden, ty nu hade planen

för den flykt, som skulle äga rum nästa dag,

blifvit noga öfvertänkt och hunnit till mognad.

Grey fördes ut midt i lägret och bands vid

en hög påle, som var lika bred som hans kropp.

Stammen var alltså bredare än hans hufvud

och efter detta skulle indianerna skjuta. Icke

så, att de skulle träffa — nej, de skulle sätta

pilarna in i pålen vid sidan af fångens hufvud

utan att göra honom någon skada.

Sedan Grey var bunden fast, så att han

hvarken kunde röra hand eller hufvud, började

målskjutningen. Endast de skickligaste

skyt-tarne fingo lof att vara med. Sedan man en

stund roat sig med att skjuta pilar, kastade

man knifvar och stridsyxor på samma sätt.

Den, som kunde kasta sitt vapen ända in vid

Greys hufvud, blef ansedd som en duglig

krigare, men om någon kastade så vårdslöst, att

fången sårades, fick han ej lof att vidare vara

med i leken.

Slutligen tog detta ohyggliga nöje slut. Grey

hade stått som en man och icke blinkat, när

de farliga vapnen susade förbi. Han hade

visserligen fått enstaka skråmor men måste i alla

fall vara tacksam, att han icke fått något sår

af den beskaffenheten, att det kunde hindra

hans försök att taga till flykten nästa dag.

Äfven komankerna voro tillfreds: de haderoat sig på sitt råa sätt, men de hyste aktning

för tapperheten, och från denna stnnd

betraktades Grey som en äkta krigare.

Vakusa eller Edvard Grey, som vi väl

hädanefter få kalla honom, hade helt naturligt

sväfvat i dödlig oro hela dagen. Han darrade

hvarje gång som en knif susade förbi faderns

hufvud, men till all lycka voro indianerna allt

för mycket upptagna af sin sysselsättning för

att gifva akt på gossens rörelse.

Men i indianlägret fanns ännu en, som

darrade för Greys lif, och det var ingen annan

än Vilda Riset, Matuta, Gula Vargens hustru.

Matuta var nämligen i en mycket olycklig

ställning. Hennes man hade dragit ut med

kri-garne men icke följt med dem hem. Hon hade

gått från den ene till den andre och frågat

dem, men alla voro ense, att han var antingen

fången eller mördad. Hade han denna gång

blifvit tillfångatagen och undsluppe han döden,

hvilket de dock knappast kunde tänka sig, så

skulle hans anseende för alltid vara förloradt.

En gång kan ett olyckligt tåg förlåtas, men icke

två. Till och med om Gula Vargen icke

blifvit dödad, skulle hans lif efter återkomsten bli

synnerligen sorgligt, och hans värdighet som

höfding varda honom fråntagen.

Så tänkte Matuta och detta med rätta. Menhon ville icke vara en simpel krigares hustru,

hon ville icke hafva en föraktad krigare till

man. Antag nu bara, att han vore död! En

indiansk änka har det inte för godt. Hon har

ingen, som jagar för henne, ingen, som skaffar

villebråd och hudar hem till huset. Hvad skulle

hon göra?

Vilda JRiset visste mycket väl, att hon var

illa beryktad för "grälsjuka och sin fulhet.

Hon skulle således inte ha så lätt att få en

ny make. Men om en man endast hade att

välja mellan döden och en hustru, trodde hon,

att han säkert skulle välja hustrun. William

Grey hade nu visat sig vara en hjälte: han

var modig som en höfding och till på

köpet en ståtlig man. Matuta hade därför

beslutat, att han skulle bli hennes andre man, ty

enligt indianernas lagar kan en kvinna frälsa

en fånge från tortyr och död, om hon

erbjuder sig att gifta sig med honom.

Edvard hade emellertid också sina planer.

För honom gällde det att bli satt till vakt

öfver hästarna, när Grey skulle börja sitt sorgliga

gatlopp. Därför sade han till Matuta, att han

iclze ville på hästvakt utan vara vittne till

leken. Han visste, att detta skulle vara

tillräckligt, för att han skulle bli vald just till det, han

icke tyckte om.

Gula Vargen. 6 aSå gick det också, ty den hulda Matuta

svarade ögonblickligen:

— Ja så! Du vill icke på hästvakt? Jo,

min pilt — just det skall du!

Och därmed körde hon honom strax åstad.

På det sättet fick ynglingen sin vilja fram

genom list.

Den plan till flykt, som Grey och Edvard

hade uppgjort, var ytterst énkel. Afstånden

mellan den plats, där komankernas hästar stodo

bundna, och den, där Grey skulle springa

gatlopp, var väl ungefär ett par tusen alnar.

Of-verenskommelsen var, att när Grey ställdes upp

för att börja sitt lopp, skulle han i stället

springa öfver slätten bort till skogsbrynet, där

hästarna stodo. Edvard skulle här hålla de

två snabbaste hästarna färdiga åt sig och

fadern, och på det sättet hoppades de undkomma

indianerna.

Utom Edvard var ännu en yngling satt att

vakta hästarna. Men han var mycket ledsen,

för det han icke fick närvara vid fångens lopp.

Edvard låtsade, att han var likaså, och föreslog,

att en af dem skulle vända tillbaka till byn.

För att afgöra, hvem som skulle bli den

lycklige, spelade pojkarne ett i hela Nordamerika

vanligt spel. Detta går så till, att "den ene

spelande sträcker några fingrar i vädret; näm-ner då den andre icke ögonblickligen, huru

många fingrar det är, har han förlorat. Det

var naturligtvis en smal sak för Edvard att

begå ett fel och förlora, hvarpå den andre

pojken förtjust lunkade tillbaka till lägret.

Edvard infångade och betslade nu de två

bästa hästarna i hela hjorden. Därpå förde

han alla de andra hästarna samman, ty det var

hans afsikt att drifva dem framför sig och

således beröfva komankerna deras enda medel

att förfölja de flyende. Allt var snart i

ordning.

Men tiden gick, och Grey uteblef

fortfarande.

För att förklara detta uppehåll måste vi

vända tillbaka till indianlägret.

Två led af kvinnor och barn voro tidigt

uppställda med ris i händerna under afvaktan,

att fången skulle börja sitt smärtfulla lopp. Då

inträffade ett oväntadt af brott.

Just som Grey fördes nt ur tältet, trädde

Matuta fram till Buffelpuckeln och begärde att

få rädda fången genom att gifta sig med

honom.

Hennes rättighet därtill var oomtvistlig, om

hon endast kunde framlägga bevis på Gula

Vargens död, och denna ansåg hon för

otvif-velaktig. Och skulle han icke vara död, äm-nade han säkerligen icke vända tillbaka hem

för att bli hånad. Hon anförde alla de skäl,

vi förut nämnt, och hennes tal tycktes vara

förnuftigt och göra starkt intryck på den gamle

komankerfursten.

— Kvinnan har rätt, sade han. Utan make

måste hon ju lida nöd. Hvite jägaren är

tapper och värdig en höfdings hustru.

Men detta var en missräkning för alla

indianerna. Det var icke hvardagsmat, att man

hade en hvit fånge att pina, och nu ville

den ondsinta Matuta, i sista ögonblicket

snappa honom ifrån dem. Ett allmänt motstånd

mot Matutas förslag reste sig, men hon gaf

icke efter. Buffelpuckeln och de äldste

pratade sin dryga timme fram och tillbaka utan

att komma till något afgörande.

Slutligen vinkade en gammal krigare med

handen. Det var ett tecken, att han ville

yttra sig.

— Låt blekansiktet själf afgöra saken! sade

han.

Detta sätt att lösa knuten godkändes af

Buffelpuckeln. Grey hade emellertid stått där

utan att kunna fatta, hvarför han icke fick

befallning att börja. Han kunde ingalunda ana,

att man gjorde honom ett äktenskapsanbud.

Nu satte man honom dock in i sakens sam-manhang, ty den krigare, som kunde tala hans

språk, kom fram till honom med Matuta vid

handen.

Han ställde henne framför Grey, pekade på

henne och sade:

— Det vara Gula Vargens hustru. Hon

gifta sig med hvit man. Hvit man bli indian

— annars dö!

- Grey förstod strax hans mening, men utan

ett ögonblicks dröjsmål utropade han:

— Nej, hellre vill jag dö.

Såsom förut blifvit sagdt, var Vilda Riset

icke synnerligen blid, och Greys tvära vägran

satte henne i eld och lågor. Hon störtade

genast löst på fången, men lyckligtvis var han

icke fängslad. Han begagnade sig af den

allmänna öfverraskningen och sprang bort öfver

prärien i flygande fläng.

Komankerna voro icke alls förberedda på

detta, så att fången var allaredan flera hundra

alnar åstad, innan någon tänkte på att hejda

honom. Men så rusade hela lägret efter

honom. De trodde sig lätt kunna fånga honom:

de hade ju sina hästar, och han sprang rakt

mot den plats, där de betade.

Där kom också Vakusa ridande på en häst

och förde en annan vid tygeln.Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

Hela lägret rusade efter flyktingarna.

— Ug, Vakusa, Ug! ropade indianerna för

att göra honom uppmärksam på flyktingen.

Nu var denne ända framme vid Vakusa;

han svingade sig upp på den lediga hästen

och båda två galopperade åstad, under det de

drefvo hela hästflocken framför sig.

De öfverraskade komankerna ville knappast

tro sina ögon — rasande, tjutande och

skränande sprungo de efter men måste snart

missmodiga vända tillbaka till lägret. Och till på

köpet ägde de icke en enda häst. Krigarne

skummade af raseri, men det fanns intet att

göra. De måste till fots draga till sitt hem,

tills de kunde fånga och dressera nya hästar

ibland de vilda mustanger, som ströfva om

kring på prärierna.

Grey och "Vakusa jagade emellertid hästfloc

ken framför sig mil efter mil. Bort emot

kvällen mötte de en hjord vilda hästar, och nu

kunde ingen längre styra indianernas hästar.

Men nu voro flyktingarna allaredan långt från

komankerna, och faran var förbi. De läto

således indianernas hästar utan vidare slå sig ihop

med sina vilda fränder och fortsatte själfva sin

väg. Hvilken glädje för Grey, och huru

hastigt förflöto icke timmarna i hans sons

sällskap !

Några dagar senare redo de förbi Ellensro,

bmen här låg ännu allt i ruiner, och Grey

beslöt då att fara direkt till staden för att höra

om jägarne hade kommit tillbaka.

Ni kan tänka er, hvilken glädje där blef,

när Grey trädde in hos Torntons moster, där

Ellen, som nu var alldeles frisk igen, uppehöll

sig, och där en del af våra vänner just voro

samlade.

— William! Är det du? Välkommen! Är

det verkligen du? Gudi vare lof! ropade alla

om hvarandra.

De voro samlade för att rådgöra om ett

nytt krigståg mot fienderna, ty nu voro flera

af de sårade återställda, och Tornton ville

naturligtvis icke i fiendernas händer lämna sin

vän, som hade räddat hans lilla dotter. Men

de hvita hade under striden förlorat så många

män, att man först måste skaffa förstärkning i

staden, innan man tänkte på ett nytt krigståg.

Nu var detta dock onödigt, och glädjen var

som sagdt mycket stor. Men större blef den,

då Grey visade Edvard och berättade hans

historia.

— Nu skola Ellen och Emmy hjälpa mig

med att sätta skick och fason på pojkbytingen,

sade Grey. Han kan hvarken läsa eller skrifva

och har aldrig fått någon undervisning i

kristendom utom det lilla, han minnes från sintidigaste barndom. Men han har god

fattningsförmåga och sin" mors blida sinnelag. Och Gud

vare lof, att han icke blifvit fördärfvad genom

sin vistelse hos de förfärliga afgrundsandarna!

Det var en fröjd att se den förändring, som

försiggått med William Grey själf. Den

allvarlige, stränge mannen hade blifvit vänlig och

glad; de läppar, som förr alltid voro

sammanpressade, kunde nu le, och de förr så skumma

ögonen hade fått lif och ljus. Nu kunde han

taga lilla Jonna på sitt knä och skämta med

henne. Edvard vek icke från sin faders sida,

och det var rörande att se den kärlek,

hvarmed han var fäst vid honom.

Millar, Wood, Tornton, Grey, Markhams och

indianerna drogo nu ater in i skogen för att

ånyo uppbygga den nedbrunna kolonien. Denna

gång hade de arbetare med sig, och snart voro

husen åter uppförda. Indianerna kunna

visserligen någon enstaka gång hejda den hvite

mannens arbete men endast för en kort tid. Och

så gick det äfven här. Redan sex veckor

efter arbetets början knnde Grey och Wood resa

till staden och hämta kvinnorna och barnen.

Edvard hade nämligen blifvit kvarlämnad

hos Ellen och Emmy. Hur ogärna än Grey

ville skiljas från sin återfunne son, insåg han

dock, hur förnuftigt Ellens förslag var, att yng-lingen skulle stanna kvar i staden, medan

männen sysslade med nybyggets återställande. På

det sättet kunde han i lugn och ro få sin

första undervisning och bli en civiliserad

människa.

Den förändring, som vid jägarnes återkomst

hade försiggått med ynglingen, var förvånande.

Hans hår hade blifvit klippt, han hade fått

kläder, som anstodo en kristén gosse, och till

Greys glädje talade han nu sitt modersmål

ganska obehindradt.

Det var en glädjedag, då man åter drog

upp till hemmet i skogen, och snart kom

arbetet in i sina gamla gängor.

— Nu ha vi ändtligen ro och fred! sade

Grey till Ornöga. *

— Icke än! svarade höfdingen. Gula

Vargen icke fälld. Stort fel!

— A, han aktar sig nog! mente Grey.

Men Ornöga skakade på hufvudet. Han

hade icke samma tillitsfullhet i den vägen som

Grey.

*

TJUGOTREDJE KAPITLET.

En märklig vargjakt.

Vännerna på Ellensro bådo ofta gamle Grey

förtälja något nr sitt omväxlande

jägare-lif, och en afton berättade han följande historia.

För många år sedan rådde i den trakt, där

jag då vistades, en så förfärlig köld i en hel

vecka, att mina vänner Charley och Jim en

kväll kommo till mig och förklarade, att de voro

alldeles »bottenfrusna». Min hydda bestod af

ett rum, ungefär 5 meter långt, 4 meter bredt

och 3 meter högt. Hela möbleringen utgjordes

af ett bord och några vedkubbar, hvilka

tjänstgjorde som stolar. Hyddan hade inga fönster,

och dörröppningen kunde tillslutas genom en

dörr, som var hopsatt af grofva bräder. En eld

brann beständigt men spred endast måttlig värme

— en eller två grader, hvilket ju icke var

mycket att hurra för, men ute gick kölden till

tjugofem, trettio grader.

Charley och Jim voro ett par präktiga män

De hade redan i tjugo år lefvat i skogarna,

fast de icke lagt undan ett öre. När de om

våren hade sålt sitt pälsverk, höllo de sig

skadeslösa för den långa vinterns umbäranden i

någon stad, tills deras sista slant hade gått, och

Ill. G. Stoopendaal.

Det är just kölden, som pinar mig värst, sade Jim.

så återvände de till sitt gamla yrke, fattiga som

kyrkråttor.

Bäst tyckte jag om Charley. Hans rynkiga,

väderbitna anlete såg alltid strålande ut i sin

ram af askgrått helskägg. Jim, den yngre

brodern, gnatade och gnällde däremot beständigt.

— Ar det inte, rså man kunde vara färdig

att krypa ur skinnet af förargelse! sade han,

när han liksom vi andra hade krupit samman

kring den lilla eldhärden. Nu ha vi inte fått

en bäfver på fyra dagar. Egentligen hade vi

bort fånga fem om dagen — det är tjugo skinn,

som gått vår näsa förbi. Just nu i januari är

vår bästa tid, och så få vi inte ett enda lif

bara för den här nedriga köldens skull. Det

är ett elände, rent!

— Hvad gör det oss, lille bror, om vi i

april få en flaska vin mer eller mindre? sade

Charley skrattande och stoppade en ny pipa.

Det är tvärtom bättre för vår hälsa, om vi inte

fånga alltför många bäfrar.

— Det är just kölden, som pinar mig allra

värst, sade Jim ännu surare och mörkare till

sinnes. Förra natten fick jag inte en blund i

ögonen utan låg bara och huttrade.

— Du är otacksam, kära bror! sade Charley.

Hade du sofvit lika hårdt som jag och inte i

tid väckt mig, hade vi säkerligen frusit ihjälbåda två i den bitande blåsten. Jag var på

god väg, och endast den vilda språngmarschen

hit väckte ånyo mina domnade lifsandar.

— Ja, inte var det mycket med er, när ni

kom hit, sade jag. Jim påstod ännu, när han

druckit ett halft dussin koppar hett kaffe, att

han hade en stor isklump" i magen.

Jim ryckte på axlarna och teg, men rynkorna

på hans panna jämnades så småningom ut, och

snart deltog han ganska lifligt i vårt samtal.

Under tiden tillagade jag kvällsmaten.

Det var samma rätt, som vi sedan lång tid

hade tjugoen gånger i veckan, nämligen vildt,

stekt i späck, ett slags gröt af mjöl, salt och vatten

och så kaffe, förstås. Utanför dörren hängde

två rådjur, hvilka jag dagen förut haft den

turen att skjuta i närheten af hyddan.

Maten stod snart på bordet. Belysningen

var svag, ty jag hade blott ett par vaxljus, och

dem hade råttorna illa tilltygat. En väldig

mängd dylika odjur hade nämligen inkvarterat

sig i min hydda, och nu under den starka

kölden fingo de visst besök af långt fjärran

bosatta fränder och vänner.

Vi skyndade oss att äta för att ånyo kunna

så snart som möjligt krypa ihop vid brasan.

Det var nästan outhärdligt, om man inte satt

alldeles midtför den. Den isiga östanvindenfor tjutande omkring hyddan och bröt sig in

genom den otäta dörren.

— I dag är det så lagom roligt att vara

därute! sade Charley, och en skugga gled öfver

hans annars så glada anlete. Gud skydde och

skärme den, som i natt skall vara utomhus!

Efter måltiden gick samtalet trögt. Alla

huttrade vi och gingo gärna in på Jims förslag

att krypa till kojs.

Sedan vi kastat ny ved på härden, svepte vi

in oss i våra täcken och buffelhudar på

lergolf-vet och önskade hvarandra god natt.

Det hade knappast blifvit stilla inne i

hyddan, förrän råttorna kommo fram ur sina

gömslen. De äro riktigt näpna djur, se’n man bara

vant sig vid dem. Jag har legat många kvällar

i vilda västern utan att kunna somna, och då

har deras lek och ras varit mitt enda nöje.

Sömnen ville inte heller komma den där

kvällen, då vi lågo i hyddan. Ute hven och

hvisslade vinden i alla tonarter. Däremellan

ljödo de långdragna jämmerliga tjuten af

vargar, som hvarje natt smögo rundt min hydda.

Först började Charley snarka, sedan hjälpte

Jim honom af alla krafter, så att det blef en

ståtlig konsert. Men jag kunde inte få en blund

i ögonen. Jag räknade till 500. Det hjälpte

inte — jag kunde gärna räknat till 5,000. Såsmåningom började brasan brinna ner. Endast

otydligt kunde jag skymta råttorna, som redan

började försöka krypa under mina täcken för

att låna värme. Därtill var jag dock icke villig

utan körde alltjämt bort dem.

Det blef alldeles mörkt i hyddan, och blott

en liten hög glödande kol låg på härden.

Hittills hade vargarna hållit sig på något

af stånd från min hydda — nu ljöd deras tjut

allt närmare. Säkerligen vädrade de villebrådet

utanför dörren. Men att de skulle vara nog

fräcka att våga sig på det, hade jag aldrig

trott. Ett kort vildt tjut hördes därute.

Jag blef ond, rusade upp, grep bössan, som

alltid låg laddad vid min sida, ryckte upp

dörren och sprang ut i det fria.

I det bleka skenet från månen såg jag flera

vargar taga till benen och fly.

Jag hade intet hopp att träffa, alldenstund

det var omöjligt att sikta, men icke desto mindre

sköt jag af ett skott, som gaf genljud från de

kringliggande bergen.

— Hvad står på? ropades bakom mig.

Jag skyndade in i hyddan och lugnade

dem. När jag berättat hvad som händt, sade

Charley:

— Ja, det är några oförskämda kanaljer!

Det var tur att ni inte sof, annars hade vi intehaft mycken glädje af rådjuren. Seså! nu är

brasan i ordning igen, god natt!

Så kröp han i sina fällar igen.

Jag lade mig också på nytt. Det varade

ganska länge, innan jag blef något så när varm

igen. Så kommo råttorna åter fram, mina

kamrater begynte snarka, den ene efter den andre,

och som förut sjönk brasan allt mer ihop. Jag

började ännu en gång på min räkning--------------------

Jag hade hunnit öfver 400, då jag rusade

upp som en raket: utanför hyddan rådde ett

förfärligt larm. Drifna af hunger hade djuren

åter närmat sig vårt villebråd, och sannolikt

slogos de nu om sitt byte. Deras tjut och skrän

kommo korta och ilskna.

På nytt grep jag bössan och steg upp.

Hastigt sköt jag rigeln från dörren —---------------

I samma ögonblick fick hon en stöt utifrån,

sprang upp, och en mörk massa vältrade sig

tjutande förbi mig. Jag kastade mig förskräckt

tillbaka mot dörren, som åter tillslöts.

— Hvad står på?

— Hvad är det? ropade Charley.

— Gud nåde oss! sade Jim med ynklig ton.

Och bordet, där blecktallrikar och grytor

ännu stått kvar sedan kvällsvarden, föll omkull,

och där uppstod ett bedöfvande oväsen.

I ett ögonblick stod det klart för mig att ettpar vargar under sin ifriga kamp om bytet

bitit sig fast i hvarandra och under stridens hetta

rullat in i hyddan. I mitt upprörda tillstånd

märkte jag icke, att jag med alla krafter tryckte

mig mot dörren, som jag förgäfves försökte

öppna för att gifva de obehagliga inkräktarne

tillfälle att komma nt igen.

— Ljus! Ljus! Tänd! skrek Jim.

Larmet och oväsendet ville inte taga slut.

Karlarna sprungo som yra höns och hade väl

knappast riktigt klart för sig, hvad det var, som

sprang fram och tillbaka bland dem. Jag fick

en stöt på benen då och då.

Då ljöd i rummet ett hjärtskärande tjut

och därpå en rossling. Samtidigt flammade en

hög papper upp på härden.

— Kasta kärnvedsstickorna på elden, Jim!

skrek Charley i ett hörn midt emot mig. Och då

lågorna nu än en gång flammade upp, såg jag

min vän nedlutad öfver en sprattlande kropp.

Det var en stor, grå varg, som Charley höll i

strupen med ena handen, under det han

upprepade gånger stötte sin knif i djurets kropp.

Strax vid mitt öra small ett skott, och vid

härden vältrade sig en annan varg i sitt blod.

Jim, som skjutit honom, gaf honom till

yttermera visso ett slag med bösskolfven.

— Fräcka kräk! mumlade Charley, restesig upp och sparkade undan den varg, som

han stuckit ned. Sådan krabat! Ligger han

icke och nafsar mig i handen! Och jag trodde,

han redan

hade kolat af.

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

— Ni är

ju sårad,

Charley!

sa-de jag.

— Jag

blöder som

en nyslaktad

gris! sade

han helt

gemytligt och

betraktade

betänksamt

sin hand. Nå det

skadar inte! fortfor han

leende, under det jag

skyndade att plocka

fram linne för att

lägga ett förband.

— Jag är så

blod-full, fortsatte han, och en sådan där åderlåtning

gör mig riktigt godt. Benen äro hela — det

är hufvudsaken. För resten håller man gärna

till godo med en liten skråma på en så märk-

lig vargjakt, helst om den inte är mera farlig

än den här rispan. Nog ha vi varit med om

bra många äf ven tyr, du och jag, Jim, men

maken ha vi aldrig upplefvat!

—- God kväll, mina herrar! hördes en röst

från dörren. Och in stapplade en man.

— Gud vare tack, att jag är under tak!

stammade han, och hans tänder skallrade.

Vi sågo förvånade på denna uppenbarelse.

— Hvem ni än månde vara, så lämnen mig

tak öfver hufvudet!

Och utan att vänta på svaret släpade han

sig fram till eldstaden, där han sjönk ner,

skakande i alla lemmar, och sträckte sina händer

fram öfver brasan.

— Hvarifrån kommer ni? På två månader

har jag inte sett någon främling här i närheten.

— Låt mig bara värma mig ett ögonblick!

Se’n skall jag berätta allt. Hade jag måst bli

ute i kölden i fem minuter till, hade jag nn

säkert varit död.

Vi började se oss om efter kaffepannan.

Hon hade undgått att komma med i den

allmänna oredan, och därför fanns ännu litet kaffe på

botten. Det uppvärmdes skyndsamt, och

främlingen undfägnades efter bästa förmåga.

— Hela mitt lif skall jag minnas dessa här

två, tre timmarna! sade han och drog ett djuptandedrag. Jag hade kommit lyckligt igenom

det djupa passet, men fåfängt sökte jag en

hydda, där jag kunde få härberge. Natten

närmade sig; min häst kunde endast med

svårighet plumsa fram genom den djupa snön och

stupade slutligen. Det var omöjligt att åter få

honom på benen, och jag märkte med fasa, att

mina leder började bli styfva och stela.

Framåt! var min enda tanke. Allt emellanåt föll

jag, och för hvar gång blef det svårare att

stiga upp igen. Slutligen förlamades mina

krafter, jag segnade ner på knä.

Då hörde jag på afstånd ett skott. Jag

fick nytt lefnadsmod, och mina krafter vände

tillbaka. Jag följde riktningen af knallen,

skyndade uppför kulle och nedför kulle, under det

vargarnas ögon lyste emot mig ur mörkret som

massor af irrbloss.

Hur länge jag sprungit — ja, det vet jag ej.

Det förefaller mig som en evighet. Redan

började jag ångestfullt frukta, att jag slagit in på

felaktig riktning —-----------

Då hörde jag ånyo ej långt borta ett nytt

skott. Månen bröt i detsamma igenom de mörka

molnen, och från en höjd härborta såg jag i

dalsänkan en mörk massa. Det måtte vara en

hydda, tänkte jag. Och pris vare Herren, att

jag icke bedrog mig!

— Men hvarför gaf ni er ut på resa öfver

bergen i denna gräsliga köld?

— På ämbetets vägnar, herre. Jag står i

Förenta staternas tjänst, och mitt ärende tålte

intet uppskof.

Först nu upptäckte han de båda döda vargarna

på golfvet. Han såg förvånad först på dem

och se’n på oss.

— Ja, jag undrar inte, att ni gör stora ögon,

sade jag. Det är emellertid de där stora

bestarna, som ni har att tacka för lifvet.

Och så berättade jag, hvad som tilldragit sig.

— Första skottet på dem, slöt jag, angaf

för er den riktning, dit ni skulle gå för att komma

till folk, och det andra visade er vägen hit. Utan

det hade ni kanske aldrig hittat hyddan utan

fallit ett offer för gråbenen här. Det märkes

granneligen, att Vår Herre ville er räddning. Och

säkert är, att nu skall den här vargjakten inom

fyra väggar bli mig dubbelt minnesrik: den var

jn inte blott i ovanlig grad märklig, utan den

afgjorde ju också en nattlig vandrares ve och

väl.

*

TJUGOFJÄRDE KAPITLET.

Dödsfiendens sista list.

Evans, som alltifrån sin barndom hade

vandrat omkring på prärier och i skogar,

fann, att han nn kunde slå sig i ro. Som de

andra byggde han sig ett litet hus vid Ellensro

och blef väl mottagen af jägarna.

Så gick han bort och kom icke igen på

flera veckor. Vid sin återkomst hade han med

sig en femtonårig son, som efter moderns död

hade blifvit uppfostrad i en aflägsen by.

Barnet liknade sin fader, men det svarta, långa

håret bevisade nogsamt, att hans moder haft

indianblod i ådrorna.

En dag kom Evans hem med en fet råbock

på ryggen. Han mötte Millar och sade:

— Den här platsen blir snart en stad,

Millar!

— Hvarför tror du det?

— Jo, jag har funnit en bisvärm. Och du

vet, att indianerna alltid påstå, att där bin

finnas, följa blekansiktena snart efter. Men jag

hoppas, att jag icke skall lefva den dag, då

alla skogar äro nedhuggna.

— Hvar var bistocken?

— Jag har inte sett den, men jag har sett

bina, och jag skall nog uppspåra deras tillhåll.

I dag är det för sent, men i morgon skola vi

taga båda gossarna med och visa dem, hur

man finner de vilda bina.

Nästa morgon voro jägarne tidigt på benen.

De buro ett fat med litet sirap i bottnen och

en yxa. Med yxan skulle trädet fällas, och i

fatet skulle honungen slås. Att gå på jakt efter

vilda bin är en inbringande sysselsättning i

Amerika, men bijägaren får vara både tålig

och hemmastadd i sin konst. Evans hade också

i sina unga dagar varit bijägare och gladdes

nu att få visa de unga sin skicklighet.

Då de hade kommit till ett ställe i skogen,

där de sågo många bin svärma omkring, satte

Evans fatet ifrån sig. Den söta lukten af

sirapen drog bina dit, och snart voro flera af

de små idoga arbetarna i färd med att mätta

sig före hemresan. Evans gick sakta bort till

fatet och satte plötsligen ett glas öfver dem.

Därpå lade han sin hatt ofvanpå under

förklaring, att de fortare skulle göra sig i ordning,

om de vore i mörkret.

Efter några minuters förlopp tog han bort

hatten och såg noga på bina.

— Färdiga att flyga hem! sade han.

Därpå tog han upp litet finstött svafvel urfickan och strödde det på ett af bina, med

detsamma detta kilade bort under kanten af glaset.

Han såg noga efter åt livad håll det flög och

sade:

— Det flyger rakt mot det stora trädet

därborta. Där skall bli ett förfärligt spektakel,

när bina komma hem, ty de kunna icke tåla

lukten af svafvel. Men vi ska försöka ett par

gånger till, om här skulle vara flera biträd.

En ny samling bin blefvo mättade och flögo

sin väg, men alla ställde sin kurs mot det stora

trädet. Jägarne gingo dit. Redan på långt

afstånd hörde de ett brummande surr: det var

bina, som voro rasande öfver svafvellukten.

— Nu skola vi hugga omkull trädet med

detsamma, sade Evans.

Men just som de skulle påbörja arbetet,

utstötte Edvard Grey sitt nästan glömda

indianrop: Ug!

Alla vände sig mot honom. Han pekade

på marken och visade ett tydligt märke af en

indiansko.

— Mockasiner! utbrast Grey. Indianer!

— Tako-indianerna ha inte varit häri dag!

sade Millar.

— Nej, det ha de inte, sade Wood. Det

är väl komankerna igen! Ska vi då aldrig få

fred för dem?— Det är nog Gula Vargens mockasiner,

sade Edvard.

— Ja, det måste det vara! utropade Evans.

Han smyger här omkring för att få Greys

skalp. Låt oss nn gå hem och rusta oss och

framför allt få tag i tako-indianerna till hjälp

och råd!

De gingo hem och berättade det för

indianerna. Men då det icke var rådligt att alla

lämnade byggnaderna, gingo endast fyra män,

nämligen Grey, Evans och de båda indianerna,

ut för att spana efter sin dödsfiende.

Han var icke långt borta. Gnla Vargen hade

fört ett eländigt* lif, sedan blekansiktena

lämnade honom kvar vid den nedbrunna byn. Han

smög sig som en våt hund ut på prärien och

dolde sig i skogens djup. Först då hans sår

var läkt, vågade han sig fram igen, men under

de långa nätter och dagar, då han låg

undangömd i skogen, mognade hans planer på hämnd

och hans beslut för framtiden.

Det kunde icke vara tal om att vända

tillbaka till komankernas stam — han skulle

aldrig kunna möta sina krigares blickar. Han ville

dölja sig i närheten af kolonien och ligga på

lur, tills han kunde träffa Grey med sin båge.

Väl var det icke hans gamla, präktiga vapen

utan en ny båge, som han med stort besvärförfärdigat i skogen, men han hoppades i alla

fall kunna fälla sin fiende med den. När det

var gjordt, ville han begifva sig långt, långt

bort på andra sidan prärien och förena sig med

en annan indianstam, som icke kände till hans

nederlag.

Sådana voro hans framtidsplaner. I det

ögonblick hans närvaro blef röjd, låg han på

lur icke många hundra alnar från Greys hus,

men lyckligtvis hade han icke sett bi jägarna

gå ut, ty om han följt efter dem, skulle han

snart hafva märkt, att han blifvit upptäckt

genom spåret af mockasinerna.

De fyra männen gingo rakt till den plats,

där man först sett spåret. Det förde ned till

floden. Ornöga och Monok undersökte det lika

noggrant som en giri g undersöker ett

guldmynt.

— Först söka lägerplats. Se hur många

fiender, sade den försiktige höfdingen.

— Alltid samma kloke krigare! sade Evans.

Och alltid lika skicklig att finna spåret! Se,

hur de två indianerna följa det som två

spårhundar; man skulle tro, att de vädrade det i

stället för att se det.

Med Örnöga som vägvisare fortsattes färden

en god stund. En flock rådjur for förbi dem,men ingen bössa riktades mot den. Det var

ett annat villebråd, som nn jagades.

Slutligen kommo de till en plats, där kol

och hvit aska tydde på, att eld nyligen varit

uppgjord här. Rundt om eldplatsen lågo

spridda ben af fyrfota djur och fåglar, och ett stycke

åt sidan var redd en hvilobädd af mossa.

Länge gingo de hvita männen rundt

omkring platsen. Indianens spår funno de på

många ställen, men honom själf funno de icke.

— Hvad skola vi göra, Ornöga? frågade Grey.

— Söka — söka. Icke sluta nu — aldrig.

Han se våra spår — veta sig upptäckt. Nu

följa — icke stanna!

De gingo hem till Ellensro för att äta och

begåfvo sig strax efteråt ut igen. Denna gång

bad Edvard att få följa med. Grey var föga

hågad att låta honom gå med på en så farlig

färd. Men Evans sade:

— Låt honom få följa med, bara! Jag

tager också min son med. De unga hafva god t

af att tidigt öt‘va sig i krigsstigens

konstgrepp.

— Han mördat min moder — han ofta

slagit mig — jag vara med att söka upp honom!

sade Edvard häftigt.

När den unge mannens sinnesrörelse blef

honom öfvermäktig, stammade han ovillkorligenoch sökte efter de ord, som ännu icke föllo sig

riktigt naturliga för honom.

— Så kom då! sade Grey. Låt oss för

sista gången gå på jakt efter vår dödsfiende!

Gula Vargen hade emellertid vändt tillbaka

från en utflykt in i snåren efter villebråd. Han

hörde steg närma sig och kastade bort sitt byte.

Därpå klättrade han upp i en ek, hvars täta

löf fullständigt dolde honom. Ännu hade han

ingen aning om, att hans vistelse här var

bekant, men när han såg de två indianerna gå

försiktigt framåt med ögonen fästa på marken,

och de andra väpnade männen följa bakefter,

förstod han, att hans spår. var upptäckt.

Nu var Grey rakt under trädet, där Gula

Vargen satt, och indianen lyfte sin båge. Men

han lät den åter sjunka: han ville icke i

onödan röja sitt gömställe. Möjligtvis kunde de

gå alldeles förbi honom. Han ville icke offra

sitt lif, om han knnde slippa. Ensam ville han

träffa Grey och döda honom; om han nu sköte

på honom, skulle hans kamrater hämnas.

Han måste småle, när han såg, hur de sökte

efter hans spår; om han varit en fågel, kunde

han icke ha försvunnit mera spårlöst.

Förgäfves gingo de i ring om det ställe,

där de sist funnit spåret, och där han

tydligt-vis varit helt nyligen.— Hvar i all världen kan han vara?

frågade Evans.

— Han nog hittas. Brådska icke bra!

Huf-vndet göra, hvad ögonen icke se! svarade

Monok lugn.

— Han kan icke fiyga — han måste således

ha efterlämnat ett spår! mente Grey.

— Icke flyga — nej, icke flyga! upprepade

Örnöga tankfullt. Han stod ett ögonblick stilla

och därpå sade han långsamt:

— Bli här, alla! Jag ensam gå. Vänta

lite!

En kvart förflöt. Så kom Örnöga tillbaka

med glädjestrålande blick.

— Nå, fann du honom?

— En orrtupp i träd — den ha vingar och

flyga. En björn i träd — den inga vingar —

bara klor. Hvarför icke också Gula Vargen i

träd som björn och vild katt? sporde höfdingen

jublande.

— Hur vet du det?

— Först gissa — sedan se.

— Hur hittade du honom?

— Spår borta. Spår sluta under stor ek.

Han uppe i trädet — icke veta, att han blifvit

sfedd.

— Bra, höfdiug! Jag skulle inte önska att

ha dig på spår efter mig. Och nu?

Ill. G. S.[=Georg Stoopendaal]

— Denna gång skjuta — icke skalpera! var

höfdingens raska svar.

Då de närmade sig eken, förstod Gula

Vargen, att han var upptäckt. Han hoppade ned

från trädet, spände bågen så hårdt, han kunde

och riktade pilen mot Grey. I samma

ögonblick sprang Edvard fram, och i sin skuldra

mottog han pilen, som var riktad mot faderns

bröst. Men samtidigt föll också Gnla Vargen

till marken, träffad af Evans kula och

tako-indianernas pilar.

— Min son! ropade Grey förtviflad och

knäföll vid Edvards sida, men Evans sade

tröstande:

— Såret är smärtsamt, men farligt är det

icke. Din son är snart rask igen, och han har

räddat sin faders lif.

De andra hjälpte Edvard på benen, och nu

skyndade alla bort till den fallne komanken.

Det var Gula Vargen. Edvard kände strax

igen honom. Nu var han död och oskadlig. I

dagar, i veckor, ja i månader hade han rufvat

på sin blodiga hämnd mot den man, som

be-röfvat honom hans anseende. Men han fick

aldrig fullborda sitt uppsåt; det var han själf,

som föll, och nu kunde nybygget utveckla sig

i lugn och ro.

*

TJUGOFEMTE KAPITLET.

Slutet.