Grunddragen af Swedenborgs lif

Grunddragen af Swedenborgs lif

Rris T krona.

GRUNDDRAGEN AF

SWEDENBORGS LIF

AF ALFRED H. STROH

STOCKHOLM, NYKYRKLIGA BOKFÖRLAGET, 1908.GRUNDDRAGEN AF

SWEDENBORGS LIFSTOCKHOLM

K. B BOSTKÖMS BOKTKVCKKRI

1908.DE SVENSKA FRÄMJARNA AF RÄTTVISA

MOT SWEDENBORGS MINNE

TILLÄGNAS FÖLJANDE LEFNADSTECKNING ÖFVER DERAS

STORE LANDSMAN

VÖRDSAMT

AF

FÖRFATTAREN.

FÖRORD.

J^EN svenske läsarens uppmärksamhet har sedan

1902 på flera sätt ånyo riktats på Emanuel

Swedenborgs lefnadssaga och skrifter. Sedan Kungl.

Vetenskapsakademien på förslag af professor Gustaf

Retzius tillsatte en Swedenborgskommitté 1902, hafva

icke allenast två delar af akademiens serie af

Swedenborgs naturvetenskapliga skrifter jämte brefväxling

sett dagen, utan äfven den vidtfräjdade forskarens

och siarens jordiska kvarlefvor flyttats från England

till Sverige. Denna sistnämnda tilldragelse har väckt

den svenska allmänhetens intresse såsom aldrig förr

och har redan inom den svenska litteraturen hugfästs

genom August Strindbergs »En blå bok» och Ernst

Liljedahls »Swedenborg».

Då författaren af föreliggande

Swedenborgsbio-grafi, ehuru utlänning, har haft tillfälle under trenne

vistelser i Sverige att vara med alltsedan 1902 vid

den kraftiga rörelse, som på ett så slående sätt

gjort rättvisa åt minnet af den svensk, som utanför

Sveriges gränser måhända är den mest kände af alladess söner, må det vara äfven honom tillåtet att bringa

en krans åt Swedenborgs minne.

Själfva hufvudstommen af denna biografi

utgöres i första rummet af en skildring af den sida

hos Swedenborgs lif, som är den mest

betydelsefulla, nämligen hans forskare- och författareverksamhet.

Många upplysningar hafva därför af

utrymmesskäl måst utelämnas. Några hänvisningar till själfva

källorna finnas emellertid i 8:de kapitlet såväl som

i »några hänvisningar till litteraturen». I det 9:de

kapitlet finner man en kort beskrifning öfver förflyttandet

af Swedenborgs kvarlefvor från London till Upsala

domkyrka. Den på sidan 15 omtalade förteckningen

af Swedenborgs skrifter kommer af utrymmesskäl att

utgifvas som ett bihang till denna biografi.

Må den rörelse, som på ett så lyckligt sätt börjats

för att fä Swedenborg insatt på hans rätta plats i

vetenskapens och filosofiens historia, icke afslutas,

förrän Sveriges häfder och världshistorien hafva

intagit ett nytt kapitel: »Swedenborg».

FÖRFATTAREN.

Stockholm i december 1908.KAPITEL I.

Swedenborgs föräldrar, barndom och studier

vid Upsala Universitet, 1688—1709.

EMANUEL SWEDENBORG föddes i

Stockholm den 29 januari 1688. Fadern var Jesper

Swedberg (1653—1735), son af Daniel Isaacson,

en bergsman, bosatt på gården Sweden nära

Falun, där Linnés bröllop sedermera firades 1 739.

Då hans son Emanuel föddes, var Jesper

Swedberg pastor vid Lifgardet till häst. Efter

att ha varit hofpredikant, pastor i Vingåker,

teologie professor och domprost i Upsala slutade

han sin bana som biskop i Skara, där han dog

1735 å biskopssätet Brunsbo. Hans första

hustru, Sara Behm (1666—1696), var dotter

till assessorn i bergskollegium Albrekt Behm.

Hon gaf lif åt nio barn, fem söner och fyra

döttrar, af hvilka Emanuel var det tredje. Modern

dog i Upsala 1696, då Emanuel var åtta år

gammal. Aret därpå gifte fadern om sig med Sara

Bergia och efter hennes död 1720 med Christina

Arrhusia. År 1719 adlade drottning Ulrica2 SWEDENBORGS LIF.

Eleonora biskop Swedbergs andra hustru och

hans barn med första hustrun under namnet

Swedenborg. Med andra och tredje hustrun

hade biskopen inga barn.

Jesper Swedbergs lif och verksamhet äro

mycket väl kända, men om Sara Behm vet man

knappt något, och det lilla, som har bevarats, har

hittills icke användts i Swedenborgsbiografier.

Af ett sällsynt tryck, en inbjudning till hennes

begrafning, utgifven i juli 1696 af Upsala

universitetets rektor, professor Schwede, framgår, att

hon dog i Upsala den 17 juni 1696 af en häftig

feber. Hennes milda och vänliga karaktär och

barmhärtighet mot de fattiga äro särdeles

berömda, och det omnämnes, att hon kort före

sin bortgång planlade en välgörenhetsanstalt för

de fattiga. Tidigt lämnad föräldralös, uppfostrades

hon af Jesper Swedbergs broder Petrus (adlad

Schönström), gift med hennes äldre syster Anna

Margareta Behm. Gift vid aderton års ålder,

var Swedenborgs moder en exemplarisk hustru,

och hennes tidiga bortgång, då Swedenborg var

blott åtta år gammal, måste ha varit ett af de

starkaste intrycken i hans barndom. Hans äldre

broder, Albertus, född 1684, insjuknade i feber

och dog tio dagar efter modern, den 27 juni.

Begrafningen skedde den 19 juli i domkyrkan,SARA SWEDBERG, f. BEHM (1666—1696),

Emanuel Swedenborgs moder.

Efter en oljemålning i Nordiska Museet, Stockholm.4

SWEDENBORGS LIF.

där domprosten Swedberg hade låtit mura en

graf i midten af skeppet och korset, i närheten

af Olof Rudbeck d. ä:s graf. Brodern Albertus

omtalas af rektor Schwede som en särdeles

begåfvad student, inskrifven i universitetet sedan

tre år; han hade redan visat en ovanlig

förmåga i studierna, och mycket väntades af honom.

Det vill därför synas, att domprosten Swedbergs

två äldre söner voro ovanligt försigkomna, ty i

universitetets »Album studiosorum» för 1699

omnämnes Emanuel Swedberg såsom varande af

»bästa anlag» (optimae indolis).

Det uppgifves ofta, att Swedenborg redan

såsom barn var kroppsligt svag och t. o. m.

hade anfall af sinnesrubbning, men detta påstående

saknar alla bevis. Att han (som han själf skrifver

långt efteråt) var såsom barn djupt intresserad

af teologiska frågor och gärna diskuterade dem

med prästerna, att han talade på ett sätt, som

föranledde föräldrarna att säga om honom, att

änglarna talade genom honom, är väl icke

abnormt för ett mycket intelligent och begåfvadt

barn, uppfostradt i en teologie professors hem

i Upsala för 200 år sedan! Det enda man vet

härom är, att han själf uppgifver, att han redan

som barn hade förmågan att under ovanligt långa

perioder hålla andan, när han bad. Att hanJESPER SWEDBERG, (1653—1735), Emanuel Swedenborgs fader.

Efter en oljemålning på Gripsholm.6

SWEDENBORGS LIF.

som barn hade visioner eller uppenbarelser,

nämnde han aldrig; alla sådana uppgifter hafva

uppstått långt efter hans död och sakna helt

och hållet stöd i samtida dokument. Detta

måste särdeles betonas, ty i

Swedenborgs-biografierna vimlar det af dylika oriktiga

uppgifter, så att både forskarens och allmänhetens

uppfattning blir vilseledd. Man vet ingenting

direkt angående Swedenborgs hälsotillstånd

under hans barnaår, men det är mest antagligt,

att döma af faderns och moderns utseende och

Swedenborgs i hög grad verksamma lif som

studieidkare, författare och resande, att han i likhet

med fadern, en äkta dalkarl, var kraftig såväl

till kropp som själ. Under sin mannaålder och

sina senare år lär Swedenborg ha varit något

korpulent.

Jesper Swedbergs inflytande på sonen

Emanuels utveckling och studier under deras

samtidiga vistelse i Upsala 1692—1703 måste ha

varit mycket stort. Swedenborg själf skrifver

om denna period i ett bref till sin vän d:r Gabriel

Anders Beijer, i Göteborg, dateradt den 1 4

november 1769:

»Wil härhos beretta, huru som min första

ungdom warit, ifrån 4:de åhret til 10:de har

jag jemnt warit i tanckarne om Gud, salighetenFÖRÄLDRAR, BARNDOM OCH STUDIER. 7 1

och menniskiornes passiones spirituelles, och

åtskillige resor opteckt hwad min fader och

moder undrat på och sagt at änglar moste tala

igenom mig: ifrån det 6:te til 12:te åhret har

mitt nöje warit at discurera med Prester om

Troen, at dess lif är kiärleken, och at kiärleken

som gifwer lif wore kiärleken til sin nesta, samt

at Gud gifwer til hwar och en troen, och at allenast

de taga den emot, som öfwa den kiärleken;

annan tro wiste jag då intet utaf, än det at

Gud skapat naturen, underholler den, meddehlar

förstånd och god art åt menniskiorne, och sådant

mehr som där utaf nermast följer. Den lärda

Troen, som är at Gud Fader tilegnar sin Sons

justitiam til hwem han will och då han will,

jemwel til de som ingen bot och bettring giordt,

wiste jag då intet af, och om jag afwetat, hade

den då, som ock nu gådt longt öfwer mitt

begrep.»

Om man nu erinrar sig, att Jesper

Swedbergs teologiska ställning var särdeles frisinnad

(han anklagades äfven för pietism och kätteri),

att han både som hofpredikant i Stockholm

och som teologie professor och domprost i

Upsala uppträdde med ett beundransvärdt mod

och fördomsfri företagsamhet, att han var en

af svenska kyrkans mest begåfvade psalmdiktare8

SWEDENBORGS LIF.

och skriftställare, då kan man bättre förstå citatet

härofvan och begripa hvilket starkt inflytande

sonen Emanuel rönte ifrån sin faders starka

tro, andliga nit och pietet.

Den 15 juni 1699 inskrefs den elfvaårige

Emanuel bland recentiores i Västmanlands-Dala

nation i Upsala och afslutade sina studier med

en disputation den 1 juni 1709. Dessa tio år

af Swedenborgs lif hafva icke behandlats i

litteraturen, men lyckligtvis hafva några källor

bevarats till våra tider, och deras uppgifter,

tillsammans med vissa delar af universitetets historia

under de närmast föregående decennierna, kasta

ett starkt ljus öfver denna betydelsefulla period

af Swedenborgs grundläggande studier vid

universitetet.

Den starka strömning i Upsala för bildandet

af nationer, ehuru nationsmöten hade förbjudits

i 1655 års konstitutioner, segrade några få år

därefter, och nationerna bildades. Anatomen Olof

Rudbeck d. ä., lymfkärlsystemets upptäckare och

»Atlanticans» författare, var Västmanlands-Dala

nations förste inspektor. Hans efterträdare (1696

1703) var Jesper Swedberg. Då Rudbeck

dog först 1 702 efter den stora branden och var

nära granne till Jesper Swedberg, är det mycket

antagligt, att Swedenborg redan såsom barn fickFÖRÄLDRAR, BARNDOM OCH STUDIER. 9 1

intryck Från den snillrike vetenskapsmannen,

hvilket är desto mera antagligt därför att

Rudbecks »Atlantica» är flitigt refererad i Swedenborgs

tidigaste poetiska och naturvetenskapliga skrifter.

Rudbeck och Petrus Hoffvenius, de två

professorerna i den medicinska fakulteten, hade

studerat i Holland och där inhämtat den franska

filosofen René Descartes" läror. Deras

företrädare i den medicinska fakulteten, Olaus Martini

Stenius, säges ha varit den första Cartesian i

Sverige, och fakultete» var således en härd för

den revolutionära Cartesianismen. År 1663

utbröt den Cartesiska striden i Upsala, och efter

många svårigheter afgick den med seger 1689,

då Karl XI godkände ett utlåtande af en kungl,

kommitté, hvilkens råd var att den kristna

religionen icke skulle antastas men att filosofien

för öfrigt skulle vara fri. Då den Cartesiska

striden hade afslutats så få år före Swedenborgs

vistelse vid universitetet och hade sin härd inom

filosofiska fakulteten under 1680-talet, är det

högst antagligt, att han fick del däraf. Striden

afslutades egentligen icke förr än i början af

1700-talet. Äfven så sent som 1708 uppgifves

det i universitetets lektionskatalog, att professorn

i teoretisk filosofi, Fabianus Törner, densamme

under hvilkens praesidium Swedenborg dispu-10

SWEDENBORGS LIF.

terade följande år, föreläste om Aristoteles" logik

jämförd med Descartes". I dessa gamla

lektionskataloger finner man nogranna uppgifter om

professorernas verksamhet inom de fyra

fakulteterna för teologi, juridik, medicin och filosofi;

upplysningarna äro ofta rätt detaljerade, och de

läroböcker som användes äro omnämnda. Ett

ingående studium af dessa uppgifter skulle

säkerligen kasta ett starkt ljus öfver dåtidens studielif.

Det är antagligt, att döma af vissa uttalanden i

Swedenborgs bref, skrifea under de närmaste

åren efter det han hade disputerat, att han

studerade under flera professorer i den

filosofiska fakulteten; han nämner professorn i

matematik Harald Wallerius, professorn i astronomi

Petrus Elvius och schytteanska professorn i

vältalighet Johannes Upmarck. Han berömmer

också professorn i teoretisk och praktisk medicin

Lars Roberg.

Det framgår af Västmanlands-Dala nations

protokoll, att inspektor Jesper Swedberg var

mycket omtyckt af studenterna; det är också väl

kändt, att hans inflytande på universitetslifvet

gjorde sig så gällande, att det förut rådande

bullret inom studentkåren betydligt aftog. Han var

Rector magnificus två gånger, vårterminen 1693

och höstterminen 1697; år 1702 utnämndesFÖRÄLDRAR, BARNDOM OCH STUDIER. 1 1

han till biskop i Skara stift, dit han flyttade

följande år. Dessa omständigheter gjorde nog

sitt till, att hans söners och släktingars ställning

i Upsala var den bästa. Utom hans egna barn

fanns det många studenter med namnet

Swedberg (från Stora kopparberget nära Falun) inom

Västmanlands-Dala nation under dessa år;

Swedenborgs yngre bröder Eliezer och Jesper

inskrefvos i juni 1703. Det var mycket vanligt

i dessa tider, att disputationer öfver moraliska,

rättsfilosofiska och religiösa ämnen höllos i

nationen af studenterna, och nationens protokoll

visa, att Swedenborg deltog mycket lifligt i dessa

disputationer, där den tyske rättsfilosofen Samuel

Puffendorfs böcker användes; denne var professor

i Lund, där inspektor Jesper Swedberg under

sin vistelse som student hade lärt känna honom.

Swedenborg hade varit med som opponens och

respondens och ville nu vara præses.

Disputationer höllos då och då uti Iure Natura? (en

gren af dåvarande rättsfilosofien) enligt

Puffendorfs text, och protokollen omtala, 1706 den

31 oktober: »Berättade Hans Magnificence, thet

Hr Emanuel Swedberg sig tilbudit, at här näst

antaga Præsidis partes uti Iure Naturce, hwilket

tilbod Hans Magnificence berömde, men för thet

öfriga lemnade til HHr Landsmännernas om-12

SWEDENBORGS LIF.

pröfwande och godtfinnande: frågade ock om

förr hade warit öfligit, at någon af Ordine

Iu-niorum hade fört præsidium, hwar til swarades,

at man hade ett eller annat slikt exempel til—

förende, Men som några förebåro, at ther med

skulle skie Dnn. Senioribus något för nähr,

hwilckom effter constitutionema thetta endast til—

kommer: skulle ock någon oordning ther igenom

kunna inritas, i thet at många af Iunioribus

skulle wilja taga thet effter, Ty blef ther til intet

widare giordt, utan förordnades Hr Petrus O.

Aroselius til Præses ther näst: Sr Johannes

Biörn Respondens, och Sr Nicolaus Reyther,

Opponens.» Denna episod visar Swedenborgs

nit och intresse, samt rektorns ställning, ty

nationens inspektor, Jesper Swedbergs efterträdare

professor Johan Palmroot, var vid denna tid

Rector Magnificus.

Vid Swedenborgs disputation i Gustavianums

större sal öfver »Valda Ordspråk af Publilius

Syrus Mimus och L. Annæus Seneca» var

professorn i teoretisk filosofi magister Fabianus

Törner præses, magister Anders Olofsson

Rhy-zelius förste opponent, och den andre

opponenten var Hr J. Unge, gift med Swedenborgs

syster Catharina. Äfven biskop Swedberg var

närvarande och uppträdde såsom opponens extra-FÖRÄLDRAR, BARNDOM OCH STUDIER. 13 1

ordinarius. Swedenborg hade tillägnat biskopen

disputationen med rörande ord, inspirerade af

en sons kärlek och beundran för sin fader.

Efter denna dedication följa några grekiska

verser af »Rhyzeliades», berömmande

Swedenborg i anledning af disputationen.

Det är sannolikt, att äfven universitetets

bibliotekarie, Erie Benzelius d. y., gift med

Swedenborgs syster Anna, var bland de närvarande.

Hos honom bodde Swedenborg efter faderns

flyttning till Skara. I nästa kapitel komma vi

att se, af hvilken betydelse Swedenborgs

bekantskap med Erie Benzelius d. y. var för den unge

studentens och forskarens framgång.KAPITEL III.

Poetiska och tidigare naturvetenskapliga

skrifter, 1710—1722.

^Swedenborgs författarebana sträcker sig öfver

en period af 71 år. Han lämnade efter sig en

storartad samling af naturvetenskapliga,

filosofiska, historiska och teologiska skrifter, af hvilka

endast ungefär hälften hunno blifva tryckta under

hans lifstid. De flesta handskrifter, som

Swedenborg efterlämnade, äro förvarade i Kungl.

Vetenskapsakademiens bibliotek, Stockholm; i

Kungl. Biblioteket därsammastädes finnes äfven

den fullständigaste samling af Swedenborgs tryckta

skrifter och sällsynta Swedenborgiana. Endast

få äro de forskare, som hafva försökt att

genomleta dessa hyllor af digra handskrifter och tryckta

verk af Swedenborg, ett arbete som kräfver

mycken möda och tid. Dock har d:r Rudolf L.

Tafel lämnat en allmän öfversikt, och efter

honom hafva professor Carl Teofil Odhner och

rev. James Hyde öfver dem utgifvit stora

bibliografiska arbeten. I en »Appendix» till förstaTIDIGARE SKRIFTER.

15

delen af Vetenskapsakademiens serie af

Swedenborgs naturvetenskapliga skrifter, utgifna i urval,

kommer att tryckas en kronologisk förteckning

af Swedenborgs handskrifter och tryck,

innehållande de resultat, som vunnits, sedan

Akademiens Swedenborgskommitté tillsattes 1902. Flera

nyupptäckta handskrifter och tryckta arbeten

komma att däri medtagas. En kortfattad

förteckning finnes äfven i slutet af denna biografi.

Den första skrift af Swedenborgs hand, som

man känner, utgöres af några bröllopsverser,

tryckta år 1700, då författaren var endast tolf

år gammal; de voro tillägnade Joh. Kolmodin

och Beata Hesselia och äro skrifna på svenska.

Samma år trycktes i en disputation några

gratulationsverser, äfven de på svenska; de lyda:

Til

Herr Candidaten

Hur Lifland har GUDZ nåd i forna tider funnit,

Thet lärer NOTMAN wäl i thetta lärde wärck.

Men hur thet nu skal bli ifrån GUDZ wrede

wunnit,

Ther til wil större konst. O GUD wår Konung

starck!

Flera verser, på latin, trycktes från 1707

till 1710, och det första arbete Swedenborg lät

trycka efter sin disputation 1709 var en lof-16

SWEDENBORGS LIF.

sång på prosa, tryckt i anledning af Karl XII:s

ankomst från Bender i Turkiet till Stralsund i

Pommern den 22 november 1714.

Swedenborg hade kort förut kommit till Pommern efter

en fyra-årig vistelse i England, Belgien, Holland

och Frankrike. I Greifswald tryckte

Swedenborg äfven sina poetiska och allegoriska

småskrifter »Ludus Heliconius» och »Camena Borea»,

kort före sin hemkomst till Sverige, 1715. Han

utgaf också »Ludus Heliconius» på nytt i Skara,

och det finnes flera verser skrifna under dessa

år, hvilka äro upptagna i den kronologiska

förteckningen. Mycket olika omdömen hafva

uttalats om Swedenborgs poesi. Ibland finner man

rätt vackra verser, men det var ju tidens sed

att skrifva vers, och det är nog riktigare att

bedöma Swedenborgs poetiska begåfning efter

dess uttryck i hans storslagna kosmologiska

spekulationer och särdeles i ett senare verk, tryckt

1745, »Om dyrkan af och kärleken till Gud»,

en poetisk och psykologisk skildring af världens

och människans skapelse, hvilken har högeligen

berömts af Atterbom.

Det vore emellertid en oriktig uppfattning att

anse Swedenborgs tidigaste poetiska skrifter såsom

det väsentligaste i hans dåvarande

sysselsättning. Han var ju icke författare till den litteräraTIDIGARE SKRIFTER. 17

disputation han försvarade 1709. Från hans

bref till sin svåger Erie Benzelius d. y., dateradt

Brunsbo den 13 juli 1709, det första af en

lång brefväxling, framgår, att han redan i Upsala

hade en resa till England planlagd. Det vill

synas, att Benzelius hade lofvat att hjälpa

honom, och då han gärna ville lämna Brunsbo

efter 1 4 dagar, hoppades han att få Benzelii svar

angående resan. Bland annat säger han: »Min

önskan wore ock, at igenom k: Broders

recom-mendation blifwa bekant med någon af them,

som äro uti Collegio Anglicano, hwarest 21

assessores lärer wara, at jag ther igenom uti

Mathesi, eller som theras mesta id lärer wara,

uti Physica och Historia naturali något mötte

profitera. Effter jag altid hafwer önskat at hafwa

någon nytto och förkofring i the studier, som

jag mig igenom k: Broders råd och bifall utwalt,

ty hafwer jag ock tykt wara rådligit, at i tid

utwelja sig nogot wisst emne, thet man med

tiden wil fulborda; thit man ock kunde föra en

stor del af thet man i andra länder observerar

och läser; ty hafwer jag i allt mitt läsande thet

här tils giordt». Han framlägger en plan för

dylika systematiska anteckningar i matematik.

Att han redan intresserade sig för Polhems

mekaniska upptäckter, framgår utaf följande ord i

218

SWEDENBORGS LIF.

samma bref: »Thet wore mig ganska nyttigt,

om någon yrckiade på Direct: Pålhammar at

gifwa sina inventa wid handen, före något

döde-ligt honom widkommer, the ther Mechaniken

skulle i materien nog pryda».

Af ett bref från Polhem, dateradt

Stiern-sund den 16 juli 1710, framgår, att Swedenborg

besökte honom några veckor på våren 1710,

före afresan till England, som således hade

fördröjts ett år. I Brunsbo vill Swedenborg icke

stanna. Han skrifver till Benzelius den 6 mars

1710: »Här på orten har jag rett ringa lust att

lengre förblifwa, effter jag nästan förnöter min

tid fåfengt; Musicen hafwer jag likwäl så

förkofrat mig uti at jag mehrendels sustinerar wår

organists vices; men i andra stycken af Mathesi

är här ganska litet tilfelle; ei heller giöres här

af them werde, hwaraf jag kunde uppmuntrad

blifwa.»

Det är klart nog, att den unge forskarens

plan var att ägna sig åt naturvetenskapliga och

matematiska studier och att det var Benzelius,

som rådde honom därtill. Biskop Swedberg

säger själf i sin stora otryckta

»Lefvernesbekrif-ning», att han hade lämnat sina barn fullkomlig

frihet att välja yrke. Att det emellertid var

Benzelius och icke biskop Swedberg, som sym-ERIC BENZELIUS d. y. (1675—1743), Emanuel

Swedenborgs svåger.

Efter eil oljemålning i Stiftsbiblioteket, Linköping.20

SWEDENBORGS LIF.

patiserade med Swedenborg under dessa tidigare

forskningsår, är bevisadt utaf den intressanta

brefväxlingen emellan Swedenborg, Benzelius

och Polhem, tryckt i slutet af del. I af Kungl.

Vetenskapsakademiens serie af Swedenborgs

naturvetenskapliga skrifter. Enligt hvad

Swedenborg själf säger i sitt första bref från London

till Benzelius, dateradt oktober 1710, älskade

han honom mera än sina egna bröder och såg

upp till honom som till en far. Hvilken

älskvärd och inspirerande Vän och rådgifvare

Benzelius måste ha varit för en ung, flitig student

kan man bäst förstå genom att läsa ofvannämnda

brefväxling och Hans Forsells ypperliga

skildring i Svenska Akademiens Handlingar.

Mångsidig, i ovanligt hög grad lärd, berest och genom

vidlyftig utländsk brefväxling stående i

förbindelse med många af Europas mest framstående

skriftställare och lärde, var den snillrike

biblio-thecarius en prydnad för Upsala och en

inspirerande kraft för både lärare och studenter.

Många år sedan Swedenborg hade lämnat Upsala,

och då han hade kommit långt i sina

forskningar, tillägnar han Benzelius sitt arbete »Om

det Oändliga» (De Infinito) och omnämner, att

det var genom dennes råd han valde dylika

studier. Benzelius slutade sin bana som biskopTIDIGARE SKRIFTER.

21

i Linköping och blef kort före sin död Sveriges

ärkebiskop. Genom honom fick det

omfångsrika och värdefulla stiftsbiblioteket i Linköping

många handskrifter och bref, hvilkas innehåll

närmast angår Upsala universitets historia. Så

finna vi t. ex. en handskriftsamling i folio,

hvilken, när man studerar den i sammanhang med

Vetenskapssocietetens i Upsala äldsta protokoll,

visar sig bestå af många af de afhandlingar och

bref, som upplästes och diskuterades vid

socie-tetens tidigare sammankomster. Bland dessa

afhandlingar och bref finnas många af

Swedenborg, hvilka kasta ett starkt ljus öfver hans

utveckling och studier under 1710-talet.

Efter sitt besök hos Polhem reste

Swedenborg till London sent på våren 1710. På vägen

dit var han flera gånger i verklig lifsfara, men

han lyckades slutligen komma fram, och han

bosatte sig därefter under två år i London.

Han besökte äfven Oxford. I sina bref till

Benzelius skildrar han sitt lif i England, hur

han ägnar sig åt matematik, astronomi etc.

Han är djupt intresserad i Newtons arbeten,

träffar flere engelska vetenskapsmän, börjar

utföra sin teori om bestämmandet af jordens

längdgrader medelst observationer på månen, men

han får i London icke så mycken uppmuntran22

SWEDENBORGS LIF.

som senare i Paris. Efter resor i Belgien,

Holland och Frankrike kom Swedenborg till

Greifswald på hösten 1714, där han, såsom

i början af detta kapitel nämnts, tryckte en

»Festi-vus Applausus» öfver Karl XII och några smärre

poetiska skrifter. Hvad angår »Festivus

Applausus», visar den bland annat, huru starkt

Swedenborg var påverkad af Olof Rudbecks

»Atlantica». Man finner däri äfven spår af

Swedenborgs senare naturfilosofiska betraktelsesätt. Han

börjar denna lofsång om Karl XII såsom den

gamla Götiska folkstammens fågel Fenix och

Nordens monark med en hänvisning till

Pytago-réernas läror.

Tillbakakommen till Sverige år 1715 söker

den unge forskaren en sekreteraretjänst hos sin

Alma Mäter Upsaliensis, men utan framgång.

Han börjar att år 1716 utgifva sin »Daedalus

Hyperboreus», sätter sig i förbindelse med

Polhem, träffar i Lund konungen, hvilken blir

så intresserad af den intelligente forskaren och

hans »Daedalus», att han utnämner honom till

Assessor Extraordinarius i K. Bergskollegium.

Swedenborgs framgång är nu tryggad, och han är

under de näst följande åren mycket använd

såsom Polhems assistent och i konungens

sällskap. Han börjar nu utveckla sina vetenskap-TIDIGARE SKRIFTER. 23

liga teorier och författar en serie af högst märkliga

smärre skrifter, behandlande många olika frågor

i matematik, fysik, kemi, geologi, metallurgi,

astronomi och finansväsendet.

Bland Swedenborgs geologiska skrifter finnes

ett i hög grad märkvärdigt litet arbete »Om

Watnens Högd och förra werldens starcka ebb

och flod, bewjs utur Swergie». I denna

afhandling har Swedenborg nedlagt resultaten af sina

geologiska forskningar. I en dedikation till

drottning Ulrika Eleonora önskar han hennes

majestät lycka till sin regering och framställer

sig ibland de lärda »med något, som hemtadt

är wid theras Parnass; thet är, med några nya

Bewjs, at Swergie i forna dagar har warit

öfwertekt med watn, och hel inskrenkt och

mindre ther af; och at thet sedermera blifwit

igenom watnens affallande större och större;

alt in til Eder Maj:ts närwarande Regerings tid».

I en för Vetenskapsakademiens

Swedenborgs-serie författad afhandling om »Emanuel

Swedenborg såsom geolog», tryckt äfven i Geol.

föreningens förhandlingar för 1906, har professor

A. G. Nathorst utförligt behandlat Swedenborgs

inländska och utländska geologiska iakttagelser

och de teorier öfver dem, hvilka finnas

hufvudsakligen i det lilla arbetet om »Watnens Högd».24

SWEDENBORGS LIF.

Professor Nathorst, hvars afhandling är

åter-gifven på engelska som inledning till del. I af

Vetenskapsakademiens serie af

Swedenborgs-skrifter, slutar med följande återblick: »Af den

redogörelse, som i det föregående blifvit lämnad,

torde framgå det berättigade af det i början af

denna uppsats gjorda uttalandet, att Swedenborgs

inlägg på det geologiska området äro af den

betydelse och omfattning, att de ensamt för sig

skulle varit tillräckliga att skaffa honom ett

aktadt vetenskapligt namn. — — — — Man

märker genast vid studium af Swedenborgs

geologiska skrifter, att det är fråga om en

forskarenatur af högsta rang, som med grundlig

underbyggnad och skarp iakttagelseförmåga

uppmärksammade allt, äfven det skenbart obetydliga,

för att däraf draga sina slutsatser, och som, där

så var möjligt, genom experiment sökte

kontrollera riktigheten af desamma. Man förundrar

sig öfver den rikedom på iakttagelser, som han

samlat från olika delar af Europa, och detta vid

jämförelsevis unga år.---Märklig är i sanning

den mångsidighet, hvarom hans geologiska

arbeten bära vittne; nästan alla frågor af större

geologisk betydelse för ifrågavarande tid äro af

honom vidrörda, och dock äro dessa arbeten

blott den ringare delen af hela hans vetenskap-TIDIGARE SKRIFTER.

25

liga verksamhet, som i många afseenden stod

långt framom hans samtids. Ty han var ju

äfven matematiker, astronom, kosmogon, fysiker,

mekaniker, kemist, anatom och fysiolog. Hvad

Anders Retzius yttrat om Swedenborgs "Regnum

animale", att det var ett "underverk", där man

finner "ideer tillhörande nyaste tider, en

omfattning, induktion och tendens, som endast kan

förliknas med Aristotelis", synes efter numera

vunnen erfarenhet kunna tillämpas på snart

sagdt hela hans vetenskapliga verksamhet. Han

var en väldig ande, öfver hvilken vårt land har

desto mera skäl att vara stolt, som den var

förenad med en i alla afseenden ädel och

anspråkslös personlighet.»

Swedenborg var djupt intresserad i astronomi.

I England hade han träffat astronomerna Halley

och Flamsteed och diskuterat flera astronomiska

problem med dem. Astronomen Pehr Elvius

i Upsala hade också brefväxlat med

Swedenborg och framställt en önskan om vissa

uppgifter angående astronomiska instrumenter och

metoder, som användes i England. Återkommen

till Sverige föreslog Swedenborg, att ett

astronomiskt observatorium skulle uppföras i Upsala,

och sedan gjordes samma förslag äfven för

Kinnekulle. Först många år senare, under Celsii26

SWEDENBORGS LIF.

ledning, byggdes ett observatorium i Upsala.

Swedenborg tryckte också, både på svenska och

latin, sin teori om längdgradernas bestämmande

till sjöss genom observationer på månen. Han

återvänder till samma ämne flera gånger, äfven

under slutet af sin lefnad.

Såsom förut omtalats, hade Swedenborg år

1716 börjat utgifva »Daedalus Hyperboreus»,

den första naturvetenskapliga tidskriften i Sverige,

hvilken också innehåller många uppsatser,

författade af Swedenborg själf och af såväl

mekaniskt som fysiskt och matematiskt innehåll.

Karl XII, själf djupt intresserad i matematik,

gynnade den unge utgifvarens sträfvande och

diskuterade ofta matematiska problem med

honom. Så t. ex. föreslog konungen en ny

»räknekonst» med 64 som grundtal, och önskade han,

att Swedenborg skulle utarbeta systemet och

tillämpa det på mynt, vikt och mått.

Swedenborg föreslog emellertid och höll fast vid siffran

8 som grundtal samt utarbetade systemet i

öfverensstämmelse därmed. Hans handskrift, »En

ny räknekonst», med dedikation till Karl XII,

daterad Carlsgraf 1718, upptäcktes för några år

sedan och inköptes för K. Biblioteket genom

medel, som skänkts af den berömde

svenskamerikanske uppfinnaren John Ericsson. Ama-KARL XII (1682—1718).

Efter en oljemålning på Nationalmuseum.28

SWEDENBORGS LIF.

nuensen Gustaf Eneström har diskuterat det i

handskriften föreslagna 8-talssystemet i en

intressant uppsats om »Emanuel Swedenborg

såsom matematiker», tryckt i

Vetenskapsakademiens Förhandlingar 1890. Swedenborg har

äfven redogjort för saken i fjärde delen af sina

»Miscellanea Observata», tryckt 1722, och i ett

långt bref, som finnes tryckt i Nordbergs historia

om Karl XII. Konungen var likväl

öfvertygad om lämpligheten af 64 som bas; han

utarbetade också själf nya symboler för detta sitt

system och på ett så snillrikt sätt, att

Swedenborg högeligen beundrade honom därför.

År 1719 tryckte emellertid Swedenborg sitt

förslag för användandet af decimalsystemet:

»Förslag til wårt mynts och måls indelning, så at

rekningen kan lettas och alt bråk afskaffas».

Denna uppsats är en bland de märkligaste

inlägg, Swedenborg gjorde i finansväsen och

ekonomi. Tre år senare tryckte Swedenborg

en uppsats om myntväsendet, som vann ganska

mycken uppmärksamhet. År 1718 hade han

utgifvit en af de första läroböcker i algebra,

som utkommit i Sverige, under titeln

»Regelkonsten».

År 1716 af konungen utnämnd till assessor

extraordinarius i K. Bergskollegium med skyl-CHRISTOPHERTOLHEM (1661-1751).

Efter en oljemålning af Scheffel i K. Vetenskapsakademiens sal.30

SWEDENBORGS LIF.

dighet att tjänstgöra som Polhems assistent,

följde Swedenborg denne och samarbetade med

honom i de företag vid Karlskronas dockor och

Trollhättans slussar, som vid denna tid bedrefvos.

Enligt vissa uppgifter skall Swedenborg också

ha öfverfört på rullar några krigsskepp från

Strömstad till Idefjord i konungens fälttåg mot Norge.

Efter konungens död tjänstgjorde Swedenborg

såsom assessor i Bergskollegium. Han skrifver

om »Swenska Masugnar och theras Blåsningar»,

tryckt 1904 i »Noraskogs Arkiv», ägnar sig åt

kemiska och fysiska studier och skrifver en

intressant uppsats: »Nya Anledningar til grufwors

igenfinnande», diskuterad af professor Hjalmar

Sjögren i Geol. Föreningens Förhandlingar 1907.

Under en utländsk resa trycker Swedenborg

sin »Prodromus Principiorum» och några

småskrifter i Amsterdam 1721, och sina

»Miscel-lanea Observata» i Leipzig och Schiffbeck nära

Hamburg 1722. I dessa arbeten finna vi

sammanfattningar af Swedenborgs geologiska

iakttagelser och teorier, planer för kakelugnar och

masugnar, olika mekaniska uppfinningar, teorier

om eldens och färgernas natur, om atomernas

läge i rymden, med ett ord en sammanställning

af de resultat i olika forskningsgrenar, hvilka

hade vunnits af författaren under det före-TIDIGARE SKRIFTER.

31

gående decenniet. Redan i dessa skrifter börjar

Swedenborg att uttala sina kosmologiska teorier,

ehuru de äro här framlagda mera i förbigående.

Om man betraktar dessa tidigaste vetenskapliga

arbeten af Swedenborg i deras upprinnelse och

vidsträckta omfattning, måste man beundra den

unge tänkarens mångsidighet och energi. Han

var uppfylld af ett brinnande intresse för såväl

de tekniska som de teoretiska vetenskaperna,

och han hade därvid tanken på fosterlandets

tillväxt och förkofran.

Huru högt Swedenborgs förtjänster

uppskattades i Sverige, visas bland annat af några

uttalanden i ett arbete af Daniel Tiselius,

»Uth-förlig Beskrifning öfwer den stora Swea och

Giötha Sion Wättern», tryckt i Upsala 1723,

samt af densammes »Ytterligare Försök och

Siö-Profwer uthi Wättern», Stockholm 1730.

o

Ar 1724 afböjde Swedenborg en anmodan att

blifva Celsii efterträdare såsom professor i

matematik vid Upsala universitet. Flera af

Swedenborgs arbeten recenserades i »Acta Literaria

Sveciae», där han också själf tryckte några

uppsatser, och i »Acta Eruditorum», Leipzig. Delar

af hans senare metallurgiska skrifter utkommo

äfven på franska och tyska.KAPITEL III.

Swedenborg bland stiftarna af Upsala Kungl.

Vetenskapssocietet; hans mineralogiska och

kosmologiska skrifter, 1722—1734.

Redan under drottning Kristinas tid började

man i Sverige uppgöra planer för stiftandet af

ett lärdt sällskap eller akademi. Filosofen

Descartes utarbetade kort före sin död i Stockholm,

den 11 februari 1650, enligt drottningens

önskan statuter för en akademi. I dessa statuter

uteslötos utlänningar från verksamt deltagande i

det påtänkta samfundet, ehuru hennes majestät

önskade, att Descartes skulle blifva dess

»Direc-teur». I ett »Tal om Kongliga Vetenskaps

Societeten i Upsala», af dess sekreterare Erik

Pro-sperin, hållet för K. Vetenskapsakademien vid

præsidii nedläggande 1789, omtalas, att »Uti

Drottning Christinas tid, skola väl de åtskilliga

utländska Lärde, som Hon inkallat, kommit

öfverens, at vissa dagar i veckan mötas i

Kongliga Bibliotheket, men dessa sammanträden lära

dock ej kunna komma under namn af et egent-KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

33

ligen lärdt Samhälle, emedan intet till

allmänheten utkommit af deras arbeten. De blefvo

ock, som bekant är, snart skingrade. Utom des

voro alle, som utgjorde detta Sälskap,

främlingar, och Samtalen skulle ske antingen på

Fransyska, eller Latin. Troligt är, at ändamålet

endast varit, at de, såsom alle varande utländingar,

skulle några gånger få råkas för sälskaps skull.

Snarare kunde det i Konung Carl XI tid

inrättade Antiquitets Collegium få namn af en lärd

Societet, ehuru äfven det, i anseende til

inrättning och göromål, tyckes skilja sig ifrån de

Samhällen, som egenteligen kallas Vetenskaps

Akademier och Societeten»

Emellertid stiftades ingen akademi af

Kristina. Först under Karl XILtes tid, sedan den

Cartesiska striden i Upsala, 1663—1689, hade

gjort sin väldiga insats i bildade kretsar,

stiftades det första lärda sällskap i Sverige. Som

Prosperin säger på ett annat ställe: »Pesten

hade år 1710 jagat ungdomen ifrån Upsala

Lärosäte, hvaraf de vanliga föreläsningar på någon

tid afstadnade. För at under denna

sysslolöshet kunna åtminstone några ögneblick glömma

de bedröfliga föremål, som från alla kanter

sväfvade för ögon och tankar, öfvertalade Doctor

Erik Benzelius den yngre, som då var Biblio-

334

SWEDENBORGS LIF.

thekarie vid Upsala Academie, några af de på

stället varande mest berömde män, at en eller

annan gång i veckan samlas på Kongl.

Acade-miens Bibliothek at där pläga samtal om vittra

saker, samt brefvexlade med Christopher

Polhammar och Emanuel Svedberg. Bägge ibland

de mest ryktbare män, vårt Land någonsin

frambragt. Alle veta at den förre var utan like i

sit ämne. Den sednare var i yngre åren, en

af dem, som med största nit och bästa

framgång arbetade på nyttiga vetenskapers

utspridande. — — — De Personer, som i Upsala

utgjorde detta Sälskap, hafva i synnerhet varit

Professorerna Harald Wallerius, Johan

Upp-marck, Pehr Elvius, Olof Rudbeck den yngre,

Lars Roberg, samt bröderne Johan och Göran

Wallerius. De kallade sit samfund Collegium

Curiosorum. Det är obekant om de hade för

sig utstakat några vissa göromål eller vissa lagar.

Ingen fullständig minnesbok hafver til vår tid

förvarat, hvad i deras sammankomster

föreha-des. Man vet blott, at den åren 1716, 1717,

1718 af Herr Svedberg utgifne Dædalus

Hyperboreus är en frukt af deras arbeten, och bör

således anses för den Kongl. Vetenskaps

Socie-tetens första Handlingar. Utaf de ämnen, som

däruti förekomma, och af andra anledningar,KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

35

kan man sluta, at Mathematik, Physik,

Oeco-nomie och Astronomie varit hufvudföremål i

detta Sälskaps undersökningar».

Om man nu, under belysning af dessa citat,

närmare granskar Swedenborgs brefväxling med

Benzelius och Polhem samt innehållet af

Socie-tetens protokoll under 1720-talet, finner man,

att Swedenborgs verksamhet såsom en bland

stiftarna måste anses vara af stor betydelse för

vetenskapernas utveckling i Sverige. Själfva

titeln på Sveriges första vetenskapliga tidskrift,

utgifven af Swedenborg med verksamt bistånd

af Benzelius och Polhem, visar mycket tydligt

andan af denna betydelsefulla rörelse: »Dædalus

Hyperboreus: eller några nya mathematiska och

physicaliska försök och anmärckningar: som

wälborne Herr Assessor Polhammar och andre

sinrike i Swerige hafwa giordt och nu tijd efter

annan til almen nytta lemna».

De latinska verserna på titelbladet lyda på

svenska, efter D:r Achatius Kahls tolkning:

Dædalus sträcker sin flykt mot æthern. Han

ler uti höjden,

När med ränkornas makt Minos villstängahansväg.

Stig, min Dædalus! så på konstens vingar mot

ljuset,

Och öfver hopens svek skämta, som Dædalus, du!36

SWEDENBORGS LIF.

Ehuru Swedenborg var borta i England under

Societetens allra första början, deltog han i dess

utveckling genom sin brefväxling med Benzelius

och Elvius, hvarjämte han skaffade böcker och

instrument i London och skickade dem till

Upsala. Många afhandlingar af Swedenborg

upplästes och diskuterades i Societetens

sammankomster. Dessutom arbetade han med Polhem

vid Trollhättans slussar och Karlskronas dockor

samt med Roberg på en plan att inrätta

saltsju-derier på västkusten.

År 1719 omorganiserades Societeten, hvilket

skedde åter tio år senare, då Swedenborg på

förslag af Polhem omvaldes såsom medlem.

Polhem skrifver i ett bref, dateradt Stiernsund

den 17 April 1728: »så framt iag får lof will

hafwa recommenderat Hr Bergmästaren

Wallerius, som äger bästa tillfället här i orten till

sådant" |d. v. s. vetenskapliga undersökningar],

jämswäl Hr Assessoren Swedenborg till

medlemmar, hwilkas capasité och skickelighet iag för

längss inhämtat, under den tydén iag hade ähran

att wara med dem i mitt ringa hus bekant. De

lära förmodehn så mycket benägnare finna sig

här till, som deras naturliga böyelser och

curi-eusité sådant efftersträfwar». Följande år inbjöds

Swedenborg att vara medlem i Societeten. I ettKOSMOLOGISKA SKRIFTER.

37

bref till sekreteraren i Vetenskapssocieteten,

Anders Celsius, dateradt den 27 nov. 1729, säger

Swedenborg, efter att hafva uttryckt sin

tacksamhet för inbjudningen till medlemskap i

Societeten: »Elliest har jag nu på 10 års tid samlat

alt sådant som tienar til oplyssning in Metallicis

et regno minerali, tenker nu om några weckor

begynna at föra samma samling och excerpta i

ordning, och sedan låta dem utom landz komma

på trycket; — — — om lifstiden tillåter tencker

jag ock af en slik samling at giöra nytta, och

i anledning deraf wisa ex priori et posteriori

principia Naturæ, wid hwilcket tillfelle jag

förmodar at hafwa ett och annat påfunnit, som

angår Magnetens wärckan och dylikt.»

Efter hemkomsten från sin andra utländska

resa 1722 blef Swedenborg ordinarie assessor i

Bergskollegium och fick således äfven lön. Han

ägnade sig åt sin assessorstjänst, sysslade med

metallurgi, magnetism och kosmologi, skref några

metallurgiska arbeten, men tryckte ingenting

under tolf år, från 1722 till 1734. Troligtvis

omkring år 1730 skref han två arbeten, »De

Mag-nete» och »Principia rerum naturalium», det

senare nu tryckt i Vetenskapsakademiens serie,

del. II, med inledning af professor Svante

Arrhenius.38

SWEDENBORGS LIF.

Antagligen syftar Swedenborg på dessa

arbeten i ofvan citerade bref. I ett prospekt, tryckt

1722, annonserar han ett metallurgiskt arbete

i 19 delar: »De genuina metallorum tractatione».

Detta arbete började Swedenborg och skref flera

delar, hvilka ännu äro förvarade i Kungl.

Vetenskapsakademiens bibliotek, men den

ursprungliga planen utfördes icke. Emellertid använde

Swedenborg de samlingar han hade gjort i ett

nytt verk, »Opera philosophica et mineralia»,

hvilket han under en utländsk resa tryckte i

Dresden och Leipzig 1734 i tre stora

folioband. Utstyrseln var elegant; tryckningen hade

bekostats af Swedenborgs mecenat, hertigen af

Braunschweig och Lüneburg, till hvilken

Swedenborg dedicerar sitt opus magnum. Det första

bandet af de tre folianterna innehåller

Swedenborgs »Principia» och en teori om magnetismen;

de två andra delarna behandla metallurgien af

järn och koppar. Dessa sistnämnda

metallurgiska arbeten ha ofta berömts, bland andra af

Adolf Erik Nordenskiöld. Hvad angår

»Principia», hafva professor Magnus Nyrén och

professor Svante Arrhenius behandlat vissa partier,

särdeles Swedenborgs framställning af

nebulosateorien och vintergatsproblemet. Professor

Arrhenius har i sin uppsats om »Emanuel Swe-

EMANUEL SWEDENBORG (1734).

Efter ett kopparstick i del. I. af Swedenborgs Opera

Philosophica et Mineralia».40

SWEDENBORGS LIF.

denborg såsom kosmolog», tryckt såsom

inledning till ofvannämnda del II af

Vetenskapsakademiens Swedenborgsskrifter, efter att hafva

behandlat Swedenborgs ställning i kosmologiens

historia och hans förhållanden till Descartes,

Newton, Buffon, Kant, Lambert, Laplace och G.

H. Darwin m. fi., framställt sitt omdöme i

följande ord:

»Om vi i korthet sammanfatta de idéer, som

först uttalats af Swedenborg och sedermera, fastän

vanligen i starkt modifierad form, upptagits —

medvetet eller omedvetet — af andra kosmogo- *

niska författare, så äro dessa följande:

Vårt solsystems planeter ha sitt ursprung ur

solmaterien — upptagen af Buffon, Kant,

Laplace m. fi.

Jorden — och de andra planeterna — har

småningom aflägsnat sig från solen och

därigenom erhållit en småningom förlängd

omloppstid — återfinnes hos G. H. Darwin.

Jordens rotationstid, d. v. s. dygnets längd, har

småningom ökats — återfinnes hos G. H. Darwin.

Solarna äro ordnade kring vintergatan, i

hvars midtlinje de ligga tätast — upptaget af

Wright, Kant och Lambert.

Ännu större system finnas, i hvilka

vintergatorna äro ordnade — upptaget af Lambert».KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

41

I utvecklingen af Swedenborgs kosmologiska

system, såsom det slutligen framlades i hans

»Principia» 1734, ingingo många faktorer, som

han lärde känna genom sina matematiska,

fysiska, geologiska, kemiska, astronomiska och

metallurgiska studier. Den ledande tråden är dock

de olika rent kosmologiska och naturfilosofiska

läror han inhämtade från antiken, t. ex:

Pyta-goréernas och Ovidii framställningar, samt från

moderna tider, Descartes" och Newtons nyare

resultat. Frågan är emellertid ganska

komplicerad, ty de åsikter, som härskade i Sverige,

voro helt andra än t. ex. de, som allmänt

antogos i England, där Newtons filosofi segrade

långt innan den vann terräng på kontinenten

och i Sverige. Att Swedenborg högeligen

beundrade Newton, framgår utaf många uttalanden

i hans bref och skrifter, men han ville antaga

tyngdlagens riktighet utan att släppa Descartes"

hvirflar.

Att läran om vorticeerna eller hvirflarna

fasthölls af Swedenborg, framgår utaf hans

brefväxling med Benzelius och af alla hans skrifter,

som behandla kosmologiska problem. Mycket

upplysande om den dåvarande ställningen i

Sverige, hvad angår Newtons upptäckter, är

följande fråga i ett bref, dateradt den 28 juli 1711,42

SWEDENBORGS LIF.

skrifvet af astronomen Pehr Elvius till sin förre

lärjunge Swedenborg under dennes vistelse i

England. Elvius frågar, »Hwad the lärde

ma-thematici tycka om principia motuum

Planetarum Newtoni, efter de synas wara pur

abstrac-tion och intet Physicæ, nämll. huru det ena

corpus planet, skall gravitera på ett annat etc.

som tykes wara orimligit». Om denna fråga

säger Swedenborg i ett samtidigt bref till

Benzelius: »P: 5: Prof: Elfvius frågar omdöme af

Engelsmennerna om Newtonii principia, men

therutinnan må ingen Engelsman rådfrågas, quia

cæcutii in suis; och wore ett crimen at draga

them in dubium.» Detta Swedenborgs uttalande

har tolkats på två olika sätt, dels att

Swedenborg själf vid denna tid tvekade att antaga

Newtons principia, och dels att äfven han tänkte,

att det »wore ett crimen at draga them in

dubium».

Att Swedenborg emellertid under sin senare

utveckling nekade både Newtons korpuskulära

ljusteori och hans lära om tomrummet, är

otvifvelaktigt. Hans ställning med hänsyn till

Newtons gravitationslära synes ha varit, att han ville

antaga själfva läran, men icke därför tro på

verkan på afstånd eller, med andra ord, antaga

ett tomrum.KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

43

För att precisera Swedenborgs allmänna

ställning i kosmologiska frågor må det vara mig

tillåtet att här i korta drag diskutera de två

frågor, på hvilka så många tänkare hafva lidit

filosofiskt skeppsbrott. Om man antar, att

materien består af små delar, hvilka äro i ett

tomrum, blir svårigheten den att begripa, huru någon

kommunikation kan äga rum från en partikel

till en annan. Vore det genom tryck eller stöt,

måste tomrummet emellan partiklarna försvinna,

och om tomrummet under stöten försvunne

partiklarna emellan, vore deras mångfald äfvenledes

borta; ty om det icke funnes tomrum emellan

två partiklar, så vore det blott en partikel, o. s. v.

med alla partiklarna, så att å den ena sidan

förlorar man partiklarnas diskrethet, å den andra

har man ingen kommunikation — eller är man

tvungen att antaga den motbjudande verkan på

afstånd. Om man däremot antar, att materien

är enhetlig och odelbar, huru skall man då

förklara rörelsen och våra vanliga erfarenheter i

fysik och kemi? Descartes menar sig komma

ifrån svårigheten helt enkelt genom att låta

materien uppdelas i oändlighet; hålen emellan större

partiklar vore alltid uppfyllda utaf mindre

partiklar, o. s. v. in infinitum.

Att Swedenborg var på det klara med dessa44

SWEDENBORGS LIF.

frågors allvar, är bevisadt utaf inånga ställen i

hans skrifter och framför allt utaf den lösning

han slutligen föreslog. Redan i hans allra

tidigaste samarbete med Polhem hade han antagit

en serie af större och mindre partiklar, hvilka

äro i hvirflar; i detta öfverensstämmer

Swedenborg med Descartes och troligtvis med dåtidens

filosofi i Sverige. Men Swedenborg ville gå

vidare, och han börjar med en teori om

partiklarnas figur. Den 30 januari 1718 skrifver han

till Benzelius: »Jag sender öfwer några

Novite-ter uti Physicis om Lufft- och watn-Partiklar

bewisande them wara runda hwilcket torde falla

emot mongens Philosophie; men som jag

bygger thet på bewis och Geometrien, hoppas jag

ingen lärer neke thet med skiäl: förrdömen som

man fådt af Cartesio och andra lärer giöra mesta

bry och inkast: Doctor Roberg som uti alt

sådant som litet och fint är är sielf fin, kan best

här om döma, om min Bror behagar at lemna

honom thet åstundar jag at höra hans omdöme:

wille Prof: Vallerius lemna litet sin och sin k:

faders Cartesium på sida skulle ock hans

omdöme wara mig kert: Thetta är en Materia som

jag hade hafft emne at utföra i en stor bok

som the Lärde utomlandz giöra med sina

spe-culationes, men som man intet har tilfelle härKOSMOLOGISKA SKRIFTER.

45

til et så stort förlag, moste munnen lempa sig

effter massäcken, jag framdrager allenast thet

almenaste: nyttan härutaf förmodar jag then wara

at naturen i luften och watnet kan i alla dehlar

bettre utletas, ty finner man partiklarnas retta

figur så får man igen all then egenskap som

figuren tilhörer».

Man bör lägga märke till, att det är just

partiklarnas figur Swedenborg särdeles betonar,

och att han redan här vill undersöka vatten

och luft. Han utvecklade verkligen dessa tankar

om både vattnets och luftens beståndsdelar och

egenskaper, och hufvudsakligen på grund af

partiklarnas olika läge, figur, tyngd och rörelse,

i sin »Prodromus Principiorum» 1721, där han

vill förklara kemi och fysik på ett geometriskt

sätt.

Före detta arbetes utgifvande uttrycker sig

Swedenborg om den metod han vill följa,

nämligen att grunda alla hypoteser på iakttagelser

och experiment. I slutet af en afhandling om

»Wennerns fallande och stigande» säger han:

»Ehuru wi famla i ett mörcker om alt thet som

thet finare naturens Wesende angår, tör doch

henda at wi småningom komma i liuset theraf,

igenom thet wi leda oss fram med

experimenter, samt stödie wåra tanckar wid geometrien46

SWEDENBORGS LIF.

och mechaniquen; äro wi altså nog dumma och

wettlösa i thet som allenast wattnet och thess

natur wedkommer. Ty huru wattnet äger ett

wäder uti sig till så stor dehl, at wi thet

neppe-ligen kunne tro, kan ses af monga prof;

jem-wel huru wattnet spenner sig ut af hettan, som

ock af köld, wittna ock monga prof; therom

betre kunskap skal gies i thet jag wid handen

wil gifwa om wattnets innersta natur och

egenskap. Emedlertid, så länge bewisen äro borta,

må ei heller principier tagas och hypotheser

förswaras, som the tå mera namn ega af griller

än af grundsatser. Ty techtes then gunstige

läsaren anse thetta som ett prceloquium och ett

förrtal, hwarmedels anholles om gunstigt omdöme

öfwer thet som utfördt blifwer om wattnets inre

natur och egenskap».

I hans första »Principia», den ofvannämnde

»Prodromus Principiorum», synes Swedenborg

hafva lagt mycket stor vikt på figurens betydelse.

Detta gör han äfven senare, men rörelsen

spelar en allt större och större roll. Detta

framträder redan i den andra »Principia» 1730, och

i detta arbete finner man de grundtankar, som

han sedermera utarbetade mera utförligt i den

tredje »Principia», som trycktes 1734 såsom

första delen af »Opera philosophica et mineralia».KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

47

Om man jämför Swedenborgs »Principia»

med hans tidigare skrifter, märker man genast,

att han blifvit betydligt mera filosofisk och

spekulativ. Det skulle blifva alldeles för

vidlyftigt att här redogöra i detalj för utvecklingen af

Swedenborgs kosmologiska system, men några

få synpunkter öfver utvecklingen i det hela

taget, och en kort öfversikt öfver den sista

»Principia», må här framläggas.

Vi hafva redan sett, huru Swedenborg

började sina kosmologiska studier och hvilken

ställning han intog till Descartes och Newton, och

i sammanhang därmed har diskuterats den

primära svårighet som möter alla tänkare, hvilka

syssla med materiens uppdelbarhet och rörelse.

När Swedenborg först började skrifva om dessa

problem, talade han om »matematiska punkter»,

och i den andra »Principia» är hans grundtanke

utvecklad. Han börjar detta arbete med en kort

diskussion om naturfilosofi. Det har länge

diskuterats af de lärda, om naturfilosofi skall vara

geometrisk och mekanisk, eller ej. Swedenborg

anser, att naturen och geometrien hafva samma

ursprung, nämligen det Högsta Gudomliga

(Summum Numen), och att naturen (allt som

skapats) är geometrisk och mekanisk. Han

säger, att man icke kan tänka sig tillstån-48 SWEDENBORGS LIF.

det före världens existens eller skapelse på

något annat sätt än att det fanns »en

omätlig tomhet» (immensum quoddam itiane), där

ingen ting alls fanns, som kunde gifva upphof

till materien. Men något oändligt, eller det

Högsta Gudomliga, måste antagas, och något

som börjar naturen (natura naturans). Genom

en oändlig rörelse i en oändligt liten plats gifves

upphof till punkten (per motum suum

infini-tum in loco inflnite parvo originem praebet

puncto), och så får man geometriens början,

efter hvars regler hela naturen ordnas. Samma

tanke utvecklas i den tredje »Principia», men på

ett mycket mera vidlyftigt sätt, och punkten är,

under tankens senare utveckling i det lilla verk,

som trycktes samma år, 1734, »Om det

Oändliga», den förenande länken emellan Gud och

människan, Guds enfödde Son. I den tredje

»Principia» säges, att punkten har liksom

Janus två ansikten, det ena vändt till Gud, det

andra till naturen, på den ena sidan ogeometrisk, pä

den andra geometrisk. Swedenborg vill icke leka

med ord; man måste ju komma öfver från det

oändliga till det ändliga, och bryggan är den

matematiska eller geometriska punkten, samma

punkt som den grekiske filosofen Zeno

omtalar. Så följa sammansättningar af dylika punk-KOSMOLOGISKA SKRIFTER. 49

ter, genom hvilka de första verkligen

substantiella partiklarna uppstå; och genom

sammansättningar af dessa första partiklar får man

partiklarna af den andra klassen, af deras

sammansättningar partiklarna af den tredje klassen,

o. s. v., tills man, enligt den tredje »Principia»,

med de sjätte partiklarna har kommit till

vattnets beståndsdelar. I den andra »Principia»

använder Swedenborg icke samma termini

tech-nici eller namn för partiklarna, som i den tredje

»Principia»,- men grundtankarna äro mycket

lika. I det senare arbetet har han

partiklarna eller geometriska sammansättningar af tre

slag, nämligen finita, activa och elementaria.

Finita äro de partiklar, som ofvan omtalades;

activa äro dessa partiklar i en aktiv rörelse,

bildande olika grader af eld; elementaria äro

sammansättningar af en kvantitet »activa»,

omgifven af en yta, bestående af »finita», men i de

lägre »elementaria» är den inre delen en

kvantitet af de högre »elementaria» i st. f. »activa».

Om man nu börjar med det »Högsta Oändliga»

eller Gud, har man en serie, som i skapelsens

utveckling består af punkter samt af »finita», »activa»

och »elementaria» af olika grader, genom hvilka

Swedenborg förklarar tyngdkraften, som är i de

första elementaria, hvilka bilda en »luft» emellan50

SWEDENBORGS LIF.

fixstjärnorna; magnetismen, som är i den andra

atmosfären, bestående af elementaria af andra

ordningen; värmet, ljuset, elektriciteten, i den tredje

atmosfären; ljudet etc., i den fjärde atmosfären

eller luften; och så har man äfven en femte

atmosfär, vattenångan. Vår vanliga eld består

af femte »activa»; blixten af fjärde »activa»;

solens eld af första och andra »activa», o. s. v.

med andra företeelser.

En annan grundtanke i Swedenborgs

kosmologi, som jag hittills har, för klarhetens skull,

afsiktligt undvikit att beröra, är utvecklingen af

världarna i det hela taget. Ty så fort som de

första partiklarna eller »finita» äro skapade,

uppstå vissa ställen, där stora centrala soleldar

bildas, bestående af första »activa». Dessa

börjande solar komma i en hvirflande rörelse och

utöfva ett starkt tryck på den omgifvande sfären af

finita; så bildas de första elementaria och några

högre grader af substanser. Solen blir slutligen

öfvertäckt af en skorpa, bestående af fjärde

finita, och i följd af skorpans hopträngande

på solens ekvator, förorsakadt af solens

tilltagande hvirfvelrörelse, brister därefter skorpan i

större och mindre massor, som segla bort ifrån solen

och bilda planeter och månar. Slutligen, sedan

de lägre graderna af materien äro bildade, ska-KOSMOLOGISKA SKRIFTER.

51

pas luft, vatten, salt, metaller och jord; tillsist

skapas växter, djur och människan. Den

skapande kraften i naturens utveckling är Gud, och

medlet är rörelse, först rörelse såsom sådan,

sedan rörelse af partiklar, större och mindre,

i olika sammansättningar. Men allt skapas och

organiseras genom rörelse.

Swedenborgs kosmologiska system utvecklas

så småningom från 1716 till 1745, och man

måste äfven antaga, att grunden delvis lagts

redan förut i hans tidigare studier. Han

förändrar sin ståndpunkt någon gång i vissa frågor,

såsom t. ex. den om människornas skapelse;

först, i den andra »Principia», följer han Bibeln

ordagrannt, men år 1745, i arbetet »Om dyrkan

af och kärleken till Gud», skapas både djur

och människor på växter och träd i

fruktlik-nande matriser. I tidigare skrifter förklarar

Swedenborg också patriarkernas långa lefnad

genom planetens dåvarande snabbare omlopp

omkring solen och därmed förbundna kortare

år och dagar. Allt detta visar, huru starkt

Swedenborg i dessa tidigare år höll fast vid

Ordets bokstafliga auktoritet. I hans senare

teologiska skrifter förklaras dessa delar af Ordei

såsom varande icke bokstafligen men ändock

andligen sanna. I dessa senare skrifter äro52

SWEDENBORGS LIF.

äfven många förändringar gjorda i den kosmologi,

som Swedenborg utvecklade i sin

naturvetenskapliga period, men i många afseenden återfinnes

och användes systemet. Detta är äfven fallet,

hvad angår andra delar af Swedenborgs

naturvetenskapliga och filosofiska forskningar, såsom

hans anatomiska och fysiologiska läror.

Swedenborgs ställning till Ordet och hans

allmänna åskådningssätt under hans tidigare dagar

äro mycket väl framlagda i följande citat från hans

arbete »Om Watnens Högd», där hans tro på

Ordet och hans nit för naturvetenskaplig

forskning äro tydligt uttalade. Citatet består af

Swedenborgs »förrtal» till nämnda arbete: »Af Gudz

Ord hafwe wi then första underrättelsen om

allmenna Floden, som har stådt öfwer alla fyra

werldsens delar som en Ocean, och förstördt

alt Gudz förra skapelse werck, tillika med thet

lefwande som på torra jorden har warit: Och

therest icke Noach hade blifwit med en ny

Machine försedd att fara ofwan på watnen, så

har alt ther på som lif ägt i bemelte Flod

omkommit, och thess minne i ewiga tider blifwit

utplånadt, och wår jord wij nu bebo, lik en

annan ödes Planet lupit kring sin Sol utan at

äga uppå sig något merckwerdigare än en Mars

och Jupiter. Ingen är som nekar, at icke thenTEOLOGISKA SKRIFTER.

1 1 1

allmenna Floden har stådt öfwer jorden; men

then werldsliga wisheten stannar ogierna ther

wid, wil ock hafwa ett ord i laget med: ty

söker och letar hon sig sielf bewis op af thet

som Floden har lemnadt qwart efter sig. Thit

har jemwel en nyfiken omhogsamhet fördt mina

tanckar, hwar til ock blifwit opmuntrad ther af,

at thet lender til en bekräftelse af sanningen,

och liksom har i följe med sig ett egit beröm

och loford. Och som jag wet, at thet är til

Gudz Ordz och sanningens bestyrckiande så

har jag hopp, at thet så welment blifwer uttydt

af andra, som af mig welment opstelt och

an-gifwit. Winner åtminstone thet nöie, at the

sinrikares jemwel the södrare Lenders

Anmerk-ningar finna utur wår Nord klarare bewis och

spor ther til, än the sielfwe äga.» I hans senare

teologiska skrifter förklaras floden på ett

andligt sätt, och planeterna äro beskrifna såsom

bebodda, ehuru han redan 1722 uttalade den

åsikten, att den allmänna floden, som räckte

endast ett år, ej förslog att förklara alla

föreliggande fakta.

I början af sina sista »Principia» talar

Swedenborg om de tre medel, som leda till en

sann filosofi, nämligen erfarenhet, geometri och

förnuft. Filosofien är här kunskap om världens54

SWEDENBORGS LIF.

mekanism, och Swedenborg vill lägga särskild

vikt på kännedomen om metallerna och kemien.

Han menar också, att för kännedomen om

naturen behöfver man icke en så obegränsad

rikedom af företeelser, som några påstå vara

nödvändig. Här hafva vi ett mycket betecknande

drag af Swedenborgs undersökningsmetod. Han

vill alltid bygga sina teorier på erfarenheter,

men om endast några få föreligga, är han djärf

nog att teoretisera ändå, och det är högst

intressant att se, huru ofta geometri och förnuft

hafva ledt honom på den riktiga vägen, äfven

om det tredje medlet var sparsamt representeradt,

hvilket synes hafva varit fallet framför allt i

hans arbeten om hjärnan och nervsystemet.

Hvad angår Swedenborgs mineralogiska och

kosmologiska arbeten, vet man, att ett ganska

rikt material förelåg, och man kan därföre säga,

att hans storslagna kosmologiska tankar icke

sakna djupa rötter i erfarenhetens grund. Dessa

tankars grenar och löf sväfva i poesiens sefyrer;

om några grenar eller blad falla bort, stannar

dock själfva trädet kvar, liksom en väldig gran,

ständigt stark och grön, i Norden!KAPITEL IV.

Anatomiska, fysiologiska och psykologiska

skrifter, 1734—1745.

I föregående kapitel påpekades, att

Swedenborg deltog mycket lifligt i Vetenskapssocietetens

i Upsala tidigare utveckling. Sedan han hade

utgifvit sina »Opera philosophica et mineralia»

1734, valdes han till medlem af

Vetenskapsakademien i Petersburg. Då

Vetenskapsakademien stiftades i Stockholm år 1739, var

Swedenborg borta på en af sina långa utländska resor,

men 1740 föreslog Linné honom till medlem. Han

invaldes och intog där sin plats 1741. Det

svar han då gaf, har nyligen återfunnits i

Vetenskapsakademiens bibliotek, och då det visar,

huru Swedenborg betraktade sin uppgift vid denna

period, må det här citeras:

»Jag har den ähran at hembähra en hörsam

tacksejelse för den gunst och enhelliga

benägenhet, mine Herrar! behagat mig erte, i det de

jemwel utsedt mig till ledamot uti derasz lärda

wetenskaps Societet: Försäkrar å min sida at56

SWEDENBORGS LIF.

hwad till wetenskapernes opkomst kan tiena,

jag stedsze will hafwa all flit och möda ospard;

hwartil ock en hwar förplichtas i afseende och

högachtning til och af det som wetenskaperne

egenteligen påsyffta och Stella sig till ändamåhl,

som är at dymedels befremja det allmenna bestå,

och den Högstas ähra. Till ernående hwaraf

jag intet underlåta bör at bidraga ehwad til

Societetens tienst jag effter min ringa Förmågo

kan åstadkomma, förblifwandes så i detta som

i alt öfrigit med all tillgifwen respect

mina Herrars

Alrahörsamste tienare

Em: Swedenborg.»

I Vetenskapsakademiens protokoll finnes det

äfven åtskilliga referat angående Swedenborg.

Han skref också en kort afhandling om

inläggningar i marmor, som upplästes 1761 och

trycktes i Akademiens Handlingar 1763.

Dessutom framlade han flera delar af en handskrift

om sina anatomiska forskningar och skänkte

några arbeten till Akademiens bibliotek.

Ehuru Swedenborgs tidigare lefnadsbana icke

saknar romantiska färger, var han dock, äfven

under sin bekantskap med Karl XII och

Polhems familj (han var som bekant en tid

förlofvad med Polhems dotter Emerentia), en ihärdigANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 57

forskare och skriftställare, som aldrig sväfvade

bort från den bana, han började i Upsala. Det

kan äfven sägas om Swedenborgs hela

utveckling, från hans studentdagar i Upsala till hans

död i London sjuttio år senare, att han alltid

var, utan afbrott, en forskare och iakttagare,

ehuru de föremål, som han studerade och

beskref, tillhörde de mest skilda områden. Han

var en äkta, allvarlig sanningssökare under hela

sitt lif.

Vi ha redan i de två föregående kapitlen

sett, huru Swedenborg från 1700 till 1722

affattade och tryckte en hel rad småskrifter,

hufvudsakligen af naturvetenskapligt innehåll, för

att sedan, 1734, efter en tystnad af tolf år,

trycka sina kosmologiska och metallurgiska

skrifter, »Opera philosophica et mineralia», i

tre band folio.

Swedenborgs vidare utveckling är i högsta

grad märkvärdig och ovanlig. Han hade så att

säga afslutat en kosmologisk" tankebyggnad, i

hvilken han hade samlat alla sin själs skatter,

på det att de måtte sålunda förvaras under hennes

vandringar i fjärran och okända länder.

Swedenborg vandrade långt bort ifrån en

naturvetenskapsmans vanliga områden, ifrån dennes den säkra

erfarenhetens och beskrifningens väg. Han hade58

SWEDENBORGS LIF.

hittills på det hela taget hållit sig vid de tre medel,

hvilka han i sina »Principia» säger leda till en

sann filosofi, nämligen erfarenhet, geometri och

förnuft. Han hade antagit och förfäktat den

moderna forskningsmetoden, att medvetet bygga

hypoteser och teorier på iakttagelser och

experiment, i stället för att konstruera ett filosofiskt

system genom tankeverksamhet allena eller

genom spekulation och logik. Men han var ändå

mycket benägen att teoretisera, och liksom alla

forskare, som trängt igenom erfarenhetens skal,

fann han en rikedom af filosofiska och

psykologiska gåtor, i hvilkas lösning han gick upp

helt och hållet.

Redan 1733 hade Swedenborg djupt

intresserats af metafysikern Christian Wolffs verk

»Ontologia» och »Cosmologia». Omedelbart efter

att hafva tryckt sina »Opera» 1734 utgaf ock

Swedenborg ett litet arbete »Om det Oändliga»,

hvilket förebådar hans vidare utveckling under

det följande decenniet. I första delen af detta

arbete finna vi en samling af diskussioner öfver

metafysiska, teologiska och psykologiska frågor

samt en i det hela mekanisk naturfilosofi. I

den senare delen, »Om själens och kroppens

mekanism», är diskussionen äfvenledes hållen i

en mekanistisk riktning. Redan här påstårANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 59

Swedenborg, att de psykiska företeelserna hafva

sitt säte i den gråa substansen och framför allt

i stora hjärnans bark, en nutidstanke, om hvilken

professor Gustaf Retzius skrifver, att den

liksom en röd tråd går igenom alla Swedenborgs

skrifter om nervsystemet, och att det måste

betonas, att både före och långt efter Swedenborgs

tid anatomerna af högsta rang förlade Psykes

säte i andra delar af hjärnan, i hvita substansen,

i ventriklarnas väggar eller i deras vätskor.

Swedenborgs verksamhet som forskare och

författare från 1734 till 1745 är beundransvärd.

Han sysslade först med rena metafysiska och

filosofiska frågor och läste arbeten af flera

filosofer, men utan att själf utgifva några af sina

egna resultat, ehuru de visa sig tydligt nog

i såväl otryckta handskrifter som i ett tryckt

arbete, »Oeconomia Regni Animalis», 1740—1741.

Swedenborg ägnade sig åt omfattande anatomiska

och fysiologiska studier, skref det ena utkastet

efter det andra, och gång på gång planlade han

stora arbeten, som skulle behandla hela

människans anatomi, fysiologi och psykologi. Några

delar tryckte han i ofvannämnda »Oeconomia»,

andra i det senare utgifna »Regnum Animale»,

1744—1745, och flera delar lämnade han i

utkast eller i handskrifter, färdiga till tryckning.60

SWEDENBORGS LIF.

När man genomletar dessa skrifter i deras

kronologiska ordning, får man det intryck, att

författaren knappast hunnit med att nedskrifva en

del af sitt system, förrän han måst genomarbeta

och omskrifva, hvad han hade skrifvit i en

föregående del, så att han var ständigt och jämt

sysselsatt med att omarbeta och förbättra den

ena delen efter den andra.

I öfverensstämmelse med sin utveckling i

en rent filosofisk riktning försökte Swedenborg

först att beskrifva människans kropp och väsen

a priori eller efter första allmänna principer,

tillämpade på erfarenhetens rön, men så

småningom lämnade han denna metod för den

analytiska; han ville nu a posteriori genomforska

människans kropp för att upptäcka själfva själen.

Den senare metoden vann till sist

öfverhanden, och resultatet blef »Regnum Animale»,

ett arbete om själens rike, d. v. s.

människokroppen, hvilket af Anders Retzius har blifvit

betecknadt såsom »ett underverk».

Swedenborg hade nu utarbetat sin plan för att på ett

vidlyftigt sätt behandla hela den mänskliga

anatomien, fysiologien och psykologien. Att döma

af de tre tryckta delarna af »Regnum Animale» och

de otryckta utkasten skulle han möjligen ha

fullbordat sin plan efter ett decennium och full-ANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 61

ständigt redogjort för alla de intressanta

upptäckter och teorier om nervsystemet etc., hvilka

hafva så högt berömts af moderna forskare.

Swedenborgs upptäckter i hjärnans anatomi

och fysiologisk psykologi hafva diskuterats af

d:r Rudolf L. Tafel i ett arbete »The Brain»,

tryckt i två delar, London 1882 och 1887.

Ännu två band ligga i handskrift, men den lärde

Swedenborgsforskaren hann icke med att

slut-trycka sina mästerliga vetenskapliga och kritiska

arbeten, förrän döden ryckte bort honom. Hans

föregångare på detta område, d:r James John

Garth Wilkinson, hade öfversatt många af

Swedenborgs anatomiska skrifter, men det var

egentligen Tafel, som på grund af senare

upptäckter om hjärnan och nervsystemet var i

stånd att skrifva sitt mästerstycke, »The Brain»,

där han framhäfde Swedenborgs häpnadsväckande

o

upptäckter. Ar 1901, vid tyska naturforskare

-och läkaremötet i Hamburg, höll d:r Max

Neuburger, docent i medicinens historia vid

universitetet i Wien, numera professor därstädes

i samma ämne, ett entusiastiskt föredrag om

Swedenborgs upptäckter i hjärnfysiologi. På

grund af Tafels och Neuburgers framställningar,

och äfven på grund af senare forskningar, framlade

professor Gustaf Retzius år 1903, i en adress62

SWEDENBORGS LIF.

såsom ordförande för den internationella

anatom-kongressen i Heidelberg, en öfversikt öfver

Swedenborgs betydelse såsom anatom och fysiolog

på hjärnans och nersystemets område, hvilken

är den fullständigaste framställning, som någonsin

utgifvits. Helt nyligen har professor Retzius

äfven berört samma ämne i ett föredrag, hållet

vid Royal Society i London den 14 maj, om

nervsystemets finare struktur. Däri omtalar han,

efter att hafva för läsaren påpekat, hurusom

vår fysiologiska vetenskap om hjärnans motoriska

och sensoriska centra — sedan deras existens

experimentellt bevisats af Fritsch och Hitzig —

vidare utvecklats af sådana forskare som Sir Victor

Horsley, Schäfer, Beevor, Ferrier, Sherrington

med flera; hurusom det gamla ordspråket, att

»det finnes ingenting nytt under solen», finner

sin bekräftelse äfven i detta ämnes historia, ty

man kan icke annat än förundras öfver den

omständigheten, att redan Swedenborg i sitt

arbete »Oeconomia Regni Animalis» hade en

profetisk blick angående nutidens hjärnfysiologi.

Detta bevisar professor Retzius med två citat

från Swedenborgs arbeten, där han talar om,

huru lokalisationsteorien borde experimentellt

utforskas genom vivisektioner och retningar på

hjärnans bark, hvilka skulle, genom de i kroppenANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 63

framkallade resultat, visa, hvilka delar af hjärnan

motsvaras af olika delar i kroppen. Professor

Retzius fortsätter: »Som vi se, är detta

ingenting mindre än ett fullständigt program i

experimentell hjärnfysiologi, som denne underbare man

här lägger fram för oss, och vi blifva än en

gång förvånade, då vi läsa hans klart uttalade

påstående, att de lägre extremiteternas muskler

hafva sitt centrum på den öfre delen af stora

hjärnans bark, underlifvets och bröstkorgens

muskler i stora hjärnans centrala delar,

hufvudets och ansiktets muskler på den nedre delen,

»nam videntur ordine inverso sibi correspondere»,

(»ty de synas motsvara hvarandra i omvänd

ordning.»)

När d:r Rudolf L. Tafel utgaf första delen

af sitt arbete »The Brain» 1882, lämnade

professor Christian Lovén en redogörelse därom

vid ett Kungl. Vetenskapsakademiens

sammanträde. • Tyvärr trycktes föredraget icke. Nära

tjugu år senare, vid sitt föredrag i Heidelberg,

förfäktade d:r Neuburger samma teser som d:r

Tafel hade fastslagit. För att läsaren må vara

i stånd att följa de steg i våra moderna

forskningar i Swedenborgs anatomiska, fysiologiska

och psykologiska skrifter från 1882, då d:r Tafel

tryckte sina resultat, till i år, må här först citeras64

SWEDENBORGS LIF.

ett referat i »Hygiea» för 1902, där professor

C. G. Santesson i fri öfversättning återger

innehållet af docent Neuburgers föredrag:

»I vår tid af specialisering är det af särskildt

intresse att studera sådana individualiteter från

en förgången tid, hvilka icke låtit innesluta sig

inom ett enda facks skrankor utan, följande sin

gränslösa kunskapstörst, alltid eftersträfvat det

stora, det hela.

En fullödig sådan forskarindividualitet var

Imanuel Swedenborg. Han står i historien som

ett gripande exempel på, att det alltid sker de

verkligt stora personligheterna orätt, om vi söka

att intvinga deras väsen i någon af våra vanliga

kategorier af »lärde». Swedenborg

andeskå-daren — honom känna alla till, och många tro,

att med detta halft ironiska epitet hans betydelse

är uttömd; att syssla med honom och hans verk

är snart sagdt att komma på afvägar. Och dock

visade denne man under sin naturvetenskapliga

epok en rent af storartad intuitiv skarpblick in

på olika områden af mänsklig forskning.

På teknologiens, astronomiens,

mineralogiens, kristallografiens m. fi. områden har man

redan för länge sedan lämnat Swedenborg

en viss plats i historien. På medicinens fält

åter fick han på grund bland annat af HallersANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 65

förklenande omdöme ingalunda den plats, som

bort tillkomma honom.

Under sina vetenskapliga studieresor (1736—

1739) bedref Swedenborg bland annat

omfattande studier i anatomi och fysiologi i Holland

och Italien. Som frukt af dessa studier

utkom hans Oeconomia regni animalis

(Amsterdam 1740—41). Hvarken detta verk eller

detsammas (till stor del outgifna) fortsättning rönte

trots dess rikedom på gedigen kunskap och

vidtskådande tankar vare sig då eller senare

vederbörlig uppmärksamhet.*) I motsats mot

Bacon, Descartes och Leibnitz utöfvade

Swedenborg intet inflytande på de biologiska

vetenskapernas utveckling, ett förhållande som väl i

viss mån får sin förklaring uti hans ensliga

lefnadssätt, hans föga agitatoriska sinnelag och

äfven i hans skrifsätt. Oförstådd gick han sin

väg fram bland sina samtida, som han just ej

mycket sökte närma sig; som en vrångbild lefver

på de flesta håll hans minne, medan hans mäk-

*) I ett ej publiceradt föredrag i Svenska

Vetenskapsakademien har professor Chr. Lovén lämnat en redogörelse för

Swedenborgs stora arbete och framhållit denne forskares underbara

framsynthet; han hade bl. a. gjort uttalanden, hvilka häntyda

på, att han anat vissa af de grundläggande fakta, som senare

framgingo ur Keys och Retzii arbete om »Nervsystemet och

bind-väfven». (Öfversättarens anmärkning).

566

SWEDENBORGS LIF.

tiga folianter ligga orörda bland bibliotekens

damm! Väl må vi därför ur dunklet

frammana hans höga gestalt som ett slående

exempel på, hur stundom en genialisk, spekulativt

anlagd teoretiker kan ur ett föga bearbetadt,

empiriskt material draga slutsatser, hvilka gripa

sakens kärna och tränga långt djupare in i

hennes väsen, än de andefattiga deduktionerna

från den "exakta vetenskapens" snörräta

representanter. Till bevis härpå må blott anföras

Swedenborgs allra viktigaste resultat på

hjärn-fysiologiens område i de punkter, där desamma

väcka vårt intresse genom den skarpa

kontrasten mot då härskande åsikter samt genom den

bekräftelse, de t. o. m. först i våra dagar

erhållit.

Swedenborg försvarade i sitt nämnda arbete

på grund af egna anatomiska iakttagelser samt

framstående autorers djurexperiment

hjärnpulsa-tionernas sammanfallande med andningen. Ehuru

särskildt Galenus och några af hans efterföljare i

anslutning till kirurgiska erfarenhetsrön redan för

länge sedan fäst uppmärksamheten vid nämnda

sammanhang, blefvo hjärnpulsationerna sedan

antingen helt och hållet förnekade eller ock

ansågos de bero blott på kärlpulsen eller på aktiv

rörlighet hos dura mäter. Häraf äfvensom afANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 67

vissa enligt uppgift bevisande djurexperiment

lät dock icke Swedenborg vilseleda sig. Tio

år efter hans publikation (1750) bevisade

Schlich-ting genom nya experiment riktigheten af den

lära, som Swedenborg förfäktat, — naturligtvis

utan att nämna hans namn. Swedenborg själf

befann sig då i andra rymder — hans "högre

mission" började redan 1745. Det är

eftervärldens plikt att tillskrifva rätte mannen äran

af den riktiga tanken.

Om Swedenborg i den punkten var tio år

före sin samtid, ilade han genom ett annat

uttalande mer än ett århundrade före densamma,

ty han var den förste, som förlade den högre

psykiska verksamhetens säte, själens

angreppspunkt, uteslutande till stora hjärnans bark.

Barksubstansen allena, säger han, där själen

utför sina medvetna handlingar, där världen

klarast återspeglas i densamma, förenar

hjärnmassan till en helhet och möjliggör känseln, viljan

och uppfattningen: "in hac unitate seu in hac

substantia inesse debet superior illa potentia,

quam quærimus. Ergo facultas intelligendi,

cogi-tandi, judicandi, volendique Animæ non in aliqua

ulteriori, quia ultima est cerebri, inquirenda est1.

Då Swedenborg här uttalar en sanning, som

man femtio år senare, då den uttalades af Gall,68

SWEDENBORGS LIF.

ej trodde på, torde det vara af intresse att söka

följa hans tankegång, som skyddade honom från

att omfatta de löjliga hypoteser, hvilka till och

med en Haller, en Sömmering och många andra

forskare — bortsedt från äldre tiders män —

förfäktat.

Denna tankegång var högst enkel och stödde

sig väsentligen på anatomisk grund.

Swedenborg, trots sin andliga öfverlägsenhet ett barn

af sin tid, trodde på lifsandarna — "spiritus

animales" — hvilka af alla vetenskapligt

tänkande anatomer och fysiologer på denna tid

antogos leda och behärska såväl de högre

psykiska funktionerna som förnimmelser och

rörelser. I likhet med Malpighi och dennes

efterföljare ansåg han, att barksubstansen, antingen

på grund af dess förment körtelartade byggnad

eller på grund af dess synnerligen stora

rikedom på fina blodkärl (Ruysch), vore det ställe,

där "spiritus animales" alstrades. De finaste

artererna sluta ju i cortex; hvarest, om icke

just där, skulle genom en den finaste

alstringsprocess de "animaliska andarna" uppstå ur

blodet? Än mer — följer man, såsom Malpighi,

Swammerdam, Winslow, Boerhave gjort,

märgsubstansens trådar mot deras källa, så finner

man, att de utspringa från barken. Denna utgörANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 69

alltså det "medium", som ligger just vid

blodkärlens ändpunkter och vid nervtrådarnas

begynnelse och som därför ur de förras blod

bereder "nervfluidum" åt de senare. Hvar skulle

väl psykes materiella substrat vara att söka, om

ej just i cortex, denna den finaste, högst

utvecklade af alla substanser?

Ehuru de nämnda premisserna i allmänhet

betraktades som säkra, föll dock ingen annan

på den tanken att därur draga den yttersta

konsekvensen. Äfven om måhända uppfattningen nu

synes oss nog primitiv, så frågas med skäl,

huruvida t. ex. Sömmering, en fackanatom, stod

högre, då han ännu 1796 förfäktade den

åsikten, att själens säte var i cerebrospinalvätskan?

I sin tids ljus betraktad, har Swedenborg, om

än på en egendomlig, men då alldeles icke

oerhörd väg, funnit en viktig sanning. Hallers

och många andra autorers slutsats, att själen

residerade i hjärnans märgsubstans eller i

me-dulla oblongata, emedan vid djurexperiment

genom där anbragt retning utlöstes krampanfall,

står i naivitet väl knappt efter Swedenborgs åsikt.

Samma, nyss antydda resonemang förde

Swedenborg jämväl till en annan mycket viktig

lära, nämligen att den grå barken vore äfven

den högsta motoriska instansen, viljans angrepps-70

SWEDENBORGS LIF.

punkt inom hjärnan. Om äfven de nervtrådar,

som genom medulla oblongata och ryggmärgen

stå i samband med muskelnerverna, utspringa

från den grå substansen, så måste denna

utgöra jämväl muskelverksamhetens ursprung —

så slöt Swedenborg. Likasom cortex utgör den

högsta ledningen för de spontana rörelserna, så

styra lillhjärnans grå substans och de centrala

ganglierna de omedvetna rörelsefenomenen.

"Substantia corticea et cineritia est fons motuum

vitalium, voluntariorum et naturalium".

Hjärnan gifver för öfrigt blott den första impulsen:

den retar medullan resp. ryggmärgen, och från

denna gå sedan nervtrådarna direkt till

musklerna; och vissa rörelser, som ursprungligen

utlösas spontant och afsiktligt, blifva senare

automatiska, försiggå utan själens, d. v. s.

hjärnbarkens direkta inskridande. Denna

anordning "aflastar" stora hjärnan och har till

ändamål att förhindra en rubbning af de högre

andliga förmögenheterna, hvilka annars lätt skulle

blifva lidande.

Swedenborg nöjer sig emellertid icke med

dessa resultat — han går än ett steg längre

och framställer den hypotesen, att de olika

motoriska funktionerna hafva hvar och en sin

särskilda lokalisation uti hjärnbarken. DennaANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 71

var sammansatt likasom af manga sma hjärnor

med bestämda motoriska funktioner, hvarför

hvarje lesion sträckte sig blott till de

nervtrådar och muskler, som stå i samband med det

skadade partiet. — Äfven denna åsikt är

framgången uteslutande ur anatomiska betraktelser;

då hvarje nervtråd från hjärnan framgick ur en

alldeles bestämd "sphærula" af barksubstansen,

så måste motiliteten vara "lokaliserad", och det

vore en uppgift för experimentatorerna, att

genom försök på lefvande djur uppvisa, hvilken

gyrus som motsvarade den ena eller andra

muskelgruppen; såsom retmedel kunde tjäna

stick, snitt, tryck 1. d. På två ställen i sin

märkliga skrift uppfordrar Swedenborg

experimentatorerna att gripa sig verket an. Han säger:

"Experientiæ est et temporis, ut evestigetur, qui

gyrus et qui serpens tumulus in cerebro hunc

aut ilium musculum ut correspondentem suum

in corpore respiciat. . . Ergo inquirendum venit,

qui tori corticei his aut illis musculis in corpore

correspondent; quod fieri non potest, nisi per

experientiam in vivis animalibus, per

punctio-nes, sectiones et compressiones plurium, perque

inde in corporis musculis redundantes effectus".

Kan man begära mer af en icke-fackman

under förra hälften af 1700-talet? Och vår72

SWEDENBORGS LIF.

beundran blir ingalunda mindre därigenom, att

Swedenborg till stöd för sina påståenden

dessutom åberopar sig på patologiska iakttagelser,

alltså visande den exakta forskningen de båda

vägar, experimentets och de patologiska fallens,

som denna forskning först mer än ett

århundrade senare förstod att beträda! — Blott en

sak förefaller egendomlig, nämligen att

Swedenborg, som förlade äfven sinnesperceptionen till

cortex, i den punkten uttalade sig emot

antagandet af en distinkt lokalisation; han ställde

sig i denna fråga på den ståndpunkt, som

Flou-rens senare företrädde.

Öfverblicka vi ännu en gång

hufvudresul-taten af Swedenborgs arbete, för så vidt det

berör hjärnfysiologien, så måste vi säga, att det,

betraktadt från ståndpunkten af vårt numera

vunna vetande, öfverträffar snart sagdt allt, som

finnes att läsa på detta område hos det 18:de

århundradets författare; bristerna, felen, de

ofullkomliga bevisen äro sådana, som vidlåda den

tidsåldern — tankarna, de siande aningarna åter

nå segerrikt fram till tröskeln af vår egen tid,

och dessa äro Swedenborgs andliga egendom,

deras riktighet har af den nyare vetenskapen

på ett underbart sätt besannats.

Swedenborg, ärkefantasten, senare andeskå-ANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 73

dåren, har, såsom här anförda profstycken visa,

sändt en djupt trängande blick in i en

vetenskaps framtida öde, med hvilken han endast

mera i förbigående sysslat under sin långa

forskarbana. Om metafysikern Swedenborg må

tankarna vara delade; psykofysikern åter

förtjänar det varmaste erkännande. Han valde

till motto på sitt fysiologiska arbete en sats af

Seneca, slutande med orden: "venient, qui sine

offensa, sine gratia judicent1. Den tid har grytt,

då denna sats må besannas! Vi äro skyldiga

Swedenborgs minne rättvisa och fylla blott en

länge försummad plikt, då vi i framtiden uti

hans vetenskapliga verk se något mer än —

"en andeskådares drömmerier".»

Professor Santesson har vidare redogjort för

professor Neuburgers senare uttalanden, såväl

som för Professor Retzii föredrag, i ett bidrag

till »Nordisk Tidskrift» 1904, däri Swedenborgs

anatomiska upptäckter äro mycket berömda,

särskildt hvad angår hjärnans anatomi och

framför allt fysiologi. Swedenborg säges här hafva

inlagt förtjänster, »som skulle gjort honom till

en af alla tiders största forskare på dessa

områden, om hans arbeten för 150—160 år sedan

blifvit lästa och förstådda.» Bland annat säges

i professor Santessons bidrag, att Swedenborg74

SWEDENBORGS LIF.

»slöt sig till, att en förbindelse måste finnas

mellan de båda hjärnhalfvornas (hemisfärernas)

håligheter, de s. k. sidoventriklarna; denna

förbindelse upptäcktes senare af Monro och

benämnes efter honom ("foramen Monroi").---

— Swedenborg hade äfven reda på, att de å

hjärnans bas belägna s. k. "fyrhögarna" ägde

betydelse för pupillernas rörelser. Angående det

till sitt väsen mycket omstridda hjärnbihanget

("hypophysis cerebri") har han uttalat, att det

spelade en viktig roll i organismens hushållning

— ett förhållande, som synes besannas genom

de senare årens studier öfver en med

förändringar i hjärnbihanget förbunden, egendomlig

sjukdom, den s. k. "akromegalien", om än saken

tills vidare icke är på långt när utredd o. s. v.»

Det är rätt intressant att se, huru långt

tillbaka i tiden Swedenborgs betydelse som

hjärn-anatom började att väcka intresse, ty redan

under 1830-talet hänvisade d:r Immanuel Tafel till

Swedenborgs uttalande om »foramen Monroi»,

och de allra flesta af Swedenborgs upptäckter

på detta område, som i senare år behandlats,

voro redan diskuterade i R. L. Tafels »The

Brain.»

Vore det ej ett för behandling i denna

lefnadsteckning af Swedenborg allt för specialiseradt ämne,ANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 75

skulle jag gärna här redogöra för Neuburgers

och Santessons uttalanden om den finare

fysiologi, som visar sig i Swedenborgs lära om

fiberns »vita propria» (egna lif), och för hans

detaljerade system af fibrer, vätskor och

cirkulationer. Ty, ehuru hvarken histologi eller

fysiologisk kemi voro vid 1740-talet vidare

utvecklade, insåg Swedenborg den stora

betydelsen af de högst komplicerade väfnadernas och

vätskornas sammansättningar och förhållanden i

människokroppen. Swedenborg kände ju icke

till cellerna, ty mikroskopets senare

utveckling var nödvändig för cell-lärans uppställande,

men han antog ändå, att det måste finnas

kroppsliga enheter, hvilka han kallade »fibrer»,

ehuru jag måste skilja mig från den åsikt, att

Swedenborgs »enklaste fiber» (simplicissima fibra),

borde identifieras med nutidens celler.

Swedenborgs lära är egentligen den, att både i den

fysiska naturen och i människokroppen finnas

grader af substantiella former, de lägre synliga

och åtkomliga för experiment, de högre

oåtkomliga, ehuru deras existens bevisas af

nödvändigheten att förklara de talrika fenomen,

som föreligga och kräfva förklaring. Liksom

fysikern lägger en osynlig eter till grund för

ljus och andra fenomen, slöt Swedenborg sig76

SWEDENBORGS LIF.

till existensen af ännu flera inre grader af

substantiella former.

Professor Retzius har i sitt föredrag i

Heidelberg 1903 gifvit en analys icke blott af

Swedenborgs upptäckter inom hjärnanatomiens och

fysiologiens område, utan äfven af Swedenborgs

föregående utveckling och arbetsmetoder. Såväl

i nyssnämnda föredrag, som äfven i professor

Retzii förord till Kungl. Vetenskapsakademiens

serie af Swedenborgs naturvetenskapliga skrifter,

lämnas en kort berättelse om, huru utforskningen

af Swedenborgs naturvetenskapliga skrifter

framskridit, sedan Imm. Tafel, J. J. Garth Wilkinson

och R. L. Tafel hade börjat trycka och

analysera dessa arbetens innehåll och d:r Neuburger

framhäft Swedenborgs betydelse såsom

hjärn-fysiolog 1901. D:r Neuburger vände sig till

den svenska legationen i Wien med en

skrifvelse, hvari han beklagade, att en i Stockholm

befintlig handskrift af Swedenborg öfver hjärnan

ännu icke var offentliggjord. Professor Retzius

fick därefter från utrikesdepartementet ett

meddelande om saken och började omedelbart att

undersöka Swedenborgs handskrifter i Kungl.

Vetenskapsakademiens bibliotek, men på grund

af den långa tid och möda, som ett inträngande

i dessa svårlästa handskrifters innehåll skulleANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 77

kräfva, afstod han tills vidare. Följande höst

satte professor Retzius sig i förbindelse med

författaren, som då vistades i Stockholm, och

efter en granskning af handskrifterna tillsatte

Kungl. Vetenskapsakademien på förslag af

professor Retzius en Swedenborgskommitté,

bestående af fysiologen prof. Christian Lovén,

paleontologen och geologen prof. A. G. Nathorst,

medicine professorn och hjärnforskaren S. E.

Henschen, fysikern prof. Svante Arrhenius och

prof. Retzius själf, kommitténs ordförande för

att granska Swedenborgs litterära kvarlåtenskap

och för att bestämma, om och i hvilket

omfång denna skulle utgifvas.

Kommitténs senare verksamhet är väl känd.

Det beslöts att utgifva Swedenborgs

naturvetenskapliga skrifter i urval, själfva den svenska

och latinska texten, tillsammans med inledningar

på engelska, författade af kommitténs medlemmar

eller andra vetenskapsmän, och 1907 väcktes

förslag om Swedenborgs kvarlefvors hemförande

från London till Sverige, hvilket som bekant

skedde sistlidne april och framkallade ett stort

allmänt intresse för den store svenskens lif och

verksamhet. Efter prof. Lovéns frånfälle valdes

anatomen prof. Erik Müller i hans ställe. Den

läsare, som intresserar sig för historien om kom-78 SWEDENBORGS LIF.

mitténs verksamhet, kan finna en utförlig

redogörelse i ofvannämnda inledning af prof. Retzius

till första delen af Swedenborgsskrifterna. I en

»Epilog» i denna biografi finnes äfven en

kortfattad berättelse öfver Swedenborgs kvarlefvors

hemförande från London till Upsala. Det har

synts vara af vikt att i detta kapitel om

Swedenborgs anatomiska skrifter gifva en mera

fullständig framställning af deras betydelse på grund

af den afgörande roll de spelat under de senaste

åren, hvilket ledt till ett mera grundligt och

omfattande studium af Swedenborgs skrifter och

ett vårdande af hans minne, tack vare professor

Retzii kraftiga ingripande.

Som professor Retzius säger i sitt föredrag,

måste man, för att riktigt förstå Swedenborgs

arbeten och förtjänster på anatomiens och

fysiologiens område, känna till hans föregående skrifter

och utveckling, huru han sysslade med

matematik, fysik, geologi o. s. v. Först ägnade han

sig under många år åt ett allvarligt studium af den

oorganiska världen, för att sedan så småningom

gå öfver till det organiska. »Han behärskades

uppenbarligen af en djup, outsläcklig trängtan efter

kunskap om hela skapelsen, hvilken trängtan

ledde honom allt högre.»

Vi hafva redan sett, huru professor RetziusANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 79

i ett föredrag uti Royal Society framhöll

Swedenborgs häpnadsväckande uttalande om de

motoriska centras läge på hjärnbarken. Om denna

sak säges i Heidelbergföredraget: »Om han kom

till denna uppfattning genom egna fysiologiska

eller patologiska rön, framgår visserligen icke

med bestämdhet af uppgifterna i hans hittills

undersökta, omfångsrika, tryckta och otryckta skrifter.»

Han hänvisar emellertid till djurexperiment,

och att han studerade anatomien i Italien och

Holland, vet man, men det är icke kändt, hvar

och när han dissekerade och experimenterade,

ehuru han själf uppger, att han hade användt

men lagt bort skalpeln. Som professor Retzius

säger, var han uppenbarligen icke enbart en

skarp och noggrann iakttagare, utan på samma

gång en skarpsinnig tänkare, och hans arbeten

visa en stor kännedom om litteraturen. Men man

måste anse, att frågan, huru Swedenborg gjorde

sina upptäckter om hjärnan, ännu icke är

fullkomligt löst.

Utom Swedenborgs upptäckter af

lokalisations-centra på stora hjärnans bark, hjärnans med

lungornas samtidiga rörelse, o. s. v., diskuterar

professor Retzius Swedenborgs uttalanden om

cerebrospinalvätskan, att han icke allenast före

Cotugno upptäckte dess existens, utan äfven80

SWEDENBORGS LIF.

dess utbredning och stora betydelse, att den

flyter från hjärnans stora ventriklar till calamus

scriptorius och in i ryggmärgens centrala kanal.

Det är af Swedenborgs uttalande om calamus

scriptorius och öppningen in i ryggmärgen

tydligt, att han var på det klara med att så var

förhållandet, ehuru själfva den anatomiska eller

experimentella bevisföringen ännu saknades.

Utom de ofvannämnda upptäckterna säger

professor Retzius, att Swedenborg redan hade

ingående beskrifvit cerebrospinalvätskans aflopp

framåt med fila olfactoria in i näsans slemhinna

och är således en föregångare till G. Schwalbe

samt Key och Retzius.

Men hur var det möjligt för Swedenborg

att verkligen tränga så djupt? Professor Retzius

säger, att svaret knappt kan bli något annat än

det, att »Swedenborg var icke blott en lärd

anatom och skarpsinnig iakttagare, utan äfven

en i många afseenden fördomsfri, skarp och

djup anatomisk tänkare.»

»Han framstår i hjärnkunskapens historia

som en enastående, underbar, fenomenal ande,

som en idealisk sanningssökare, hvilken steg för

steg grep efter allt högre problem.»

Om man nu försöker att analysera

Swedenborgs utveckling såsom anatom och psykolog,ANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 81

bör man först och främst icke glömma det

mekaniska och geometriska åskådningssätt,

hvilket, som vi redan förut hafva sett, ledde hans

tankar från första början. Han blef aldrig

meka-nist i den moderna meningen, att han ville

förklara lifvet och skapelsens yttersta grunder

såsom varande rent mekaniska, men allt ändligt

var för honom geometriskt, därför var också

själen geometrisk, och dess verksamhet bestod

i rörelser. Redan i hans »Daedalus» finnes en

kort behandling af denna fråga, ett »Bewis at

wårt lefwande wesende består merendels i små

darringar thet är tremulationer»; kort därefter

skrifver han en »Anatomi af wår aldra finaste

natur, wisande att wårt rörande och lefwande

wäsende består af contremiscentier.» Detta

arbete diskuterades i Vetenskapssocieteten under

februari och mars månader 1720 och

inlämnades äfven till Sundhetskollegium. I ett bref

till Benzelius säger Swedenborg:

»Har ock sammanskrifwit en liten Anatomie

af wåra lifsrörelser, them jag tillegger wara en

contremiscence, ther jag på thet nogaste giordt

mig Anatomiam nervorum och membranarum

bekant, och så wisat harmonien theraf wid then

wackra iremulations Geometrien, wid en hop

annat, ther jag funnit mig sedan öfwerenskommit

682

SWEDENBORGS LIF.

med Baglivii meningar, i förrgårs gafs thet in

uti K: Collegium medicum.»

I de följande brefven nämner han ofta sin

teori. Han säger, att det »är wel at Baglivius

har först klufwit meningen, Cartesius jemwel

rördt litet therom, Borelius sedan, men ingen

ännu har bewist och utfördt den, ty holler jag

mina bewis för nya och mina egna, och sielfwa

meningen för andras.»

»Jag statuerar at tremulation begynner uti

liqvido eller fluido membranaceo, tå om någon

spridning skal ske så moste membranae wara

spenda så wel med sitt duro som med vasis

sangvineis; ty tå liggia alla vasa lymphatica eller

vasa fluidi nervei i membranis i sitt retta skick

och premerar effter sitt Contiguum nestan in

instanti som alt annat fluidum, och förer så

membranas med sig under tremulation, och the

sina ossa, så att nestan hela kroppen kommer

i en subtil meddarring som giör sensation.»

»I följande Capitlen äro som mig tyckes,

ännu betre och evidentare skiäl, tagne af

Sen-sibus och kensslerna hos oss: Har ock

thess-utom öfrigit, som ännu intet utarbetat är, något,

som angår Mechaniquen af wåra passioner och

Sinnens rörelser, så wida the deduceras kunna

af Structura nervorum et membranarum.»ANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 83

I början af sina »Principia», återkommer

Swedenborg till samma ämne: det är vår

förnuftiga själ som uppfattar, och all uppfattning

är till på grund af hvad som passerar igenom

och från ett gröfre medium till ett subtilare,

d. v. s. genom sinnesorganen till nervsystemet

och hjärnan. Till själfva det psykologiska

argumentet återkommer Swedenborg i den andra

delen af sitt lilla arbete »Om det Oändliga».

Detta märkvärdiga argument visar oss

Swedenborg på en vändpunkt i hans bana. Han hade

först hållit på med naturvetenskapernas

konkreta fakta och så småningom kommit in i

kosmologiska och allmänna filosofiska frågor. Nu

studerar han icke naturen såsom sådan, hvilket

han egentligen aldrig gjorde, utan numera

påstår han, att »ju större dyrkare af naturen man

är, desto större dyrkare af Gud kan man blifva»,

och hans blick är riktad på lifvets ursprung

och mindre på dess verkningar. Men ehuru

Swedenborg sysslade mycket ifrigt med rent

filosofiska och metafysiska problem i detta arbete

och under de närmaste följande åren, började

han redan nu att gifva en kort beskrifning af

människokroppen, och senare börjar han sin

diskussion om själens förbindelse med kroppen

och om själfva själens egenskaper. Först frå-84

SWEDENBORGS LIF.

gar han: »Är själen ändlig?» Och han finner,

att den är ändlig. Därföre är själen mekanisk

och utsträckt, ty allt ändligt är mekaniskt och

utsträckt. Härmed är Swedenborgs allmänna

ståndpunkt fastslagen, och allt följer nu i sin

ordning enligt hans kosmologiska system.

Människan är en liten värld, som motsvarar i sina

grader och delar den stora världen;

Swedenborg upptager den gamla läran om

mikrokos-men och makrokosmen. Han utarbetar

allmänna lagar för grader, inflytelse, ordning,

serier, harmoni, o. s. v. Det vore allt för

vidlyftigt att här redogöra i detalj för Swedenborgs

anatomi, fysiologi och psykologi, ty det vore

icke blott nödvändigt att förklara dessa ämnen,

såsom han har behandlat dem på flera sätt, med

olika termini technici, i den serie handskrifter

och tryckta arbeten, som författades från 1734

till 1745, utan för att riktigt begripa

sammanhanget måste man behärska Swedenborgs

föregående »Principia», hvilka i själfva verket äro

det bestämmande i hela hans senare

uppfattning. Men några allmänna synpunkter må dock

framläggas.

För det första motsvara människans högre

och lägre grader de högre och lägre graderna

af »elementaria» och substantiella former, somANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 85

Swedenborg behandlade i sina »Principia». För

det andra motsvaras ock de olika rörelserna

och hvirflarna i »Principia» af de olika

graderna af verksamhet och omlopp i

människokroppen. Till exempel, örat är organiseradt att

förnimma luftvågor, och således motsvaras

luftens rörelser af modifikationer i örat och af

ljud. Så är det äfven med ögat och etern, samt

med färg- och ljusförnimmelser, hvilka motsvara

rörelser i etern. De två högre atmosfärer, i hvilka

magnetismen och gravitationen äro, motsvaras

af graderna och deras verksamhet i

nervsystemet och hjärnan. De olika graderna af

substanser och materier i naturen motsvaras också

af de olika organiserade graderna i

människokroppen, såsom dess vätskor af olika grader,

af hvilka den lägsta är vanligt rödt blod,

hvilket Swedenborg påstår innehåller alla slags

substanser, de högre inneslutna inom de lägre, d.

v. s. i salter, metaller och vatten. Det finnes

äfven motsvarigheter af olika omlopp eller

»cirkulationer» af olika grader, svarande mot de

omlopp eller hvirflar, som de olika

atmosfärerna äga, t. ex. blodet mot vatten och luft samt

deras strömningar, lymfan mot etern, och högre

vätskor mot de två högsta atmosrärerna. De

olika omloppen i människokroppen motsvara at-86

SWEDENBORGS LIF.

mosfärernas hvirflar mellan solar eller

fixstjärnor, solsystem, planeter och deras drabanter.

Läsaren önskar nu kanske få veta, hvad

själen verkligen är och hur hennes tillstånd efter

döden blir. Att Swedenborg har i vissa

afseenden i sina tidigare skrifter svarat på dessa

frågor på ett sätt som öfverensstämmer med de

senare teologiska skrifterna, kan lätt bevisas.

Men det är just vid sådana frågors granskning,

när man jämför Swedenborgs kosmologiska och

psykologiska arbeten med de senare teologiska

skrifterna, som man märker, hvilken stor

skillnad föreligger emellan dessa två serier af

skrifter, särskildt hvad angår behandlingen af

andliga frågor. Utan att närmare diskutera dessa

skillnader skall jag nu referera Swedenborgs

svar i hans naturvetenskapliga skrifter på dessa

frågor om själen, och den intresserade må själf vid

läsandet af ett senare kapitel jämföra, hvad de

teologiska skrifterna meddela om atmosfärerna

i den andliga och den naturliga världen samt

om själens gemenskap med kroppen.

Hvar är nu själen enligt Swedenborgs

psykologiska skrifter? I sitt underbara arbete »Om

dyrkan af och kärleken till Gud» gör han en

stark skillnad emellan själen och kroppen,

emellan den andliga världen och den naturligaANATOMISKA M. FL. SKRIFTER. 87

världen, men då hade han redan haft

uppenbarelser. I den tidigare period, som nu

behandlas, var hela skapelsen en enda serie, och

både själen och himmelen voro helt enkelt i

den högsta atmosfärens grad. När människan

dör, samlas hennes högsta substanser i en glob,

hvilken renas och blir en ängel. Om några

delar skulle förloras, gör det ingen skada; de

delar, som stanna kvar, när själen har skilts

från kroppen, blifva i alla fall den odödliga

människan. Att Swedenborg verkligen menade,

att saken förhöll sig så, framgår vidare utaf

hans placering af onda andar på ett lägre plan,

där de brännas af elden, och utaf den

anmärkningen, att meddelanden kunna ske från stjärna

till stjärna.

Swedenborgs sträfvan under sina

naturvetenskapliga och filosofiska dagar var att

undersöka naturen och att upptäcka själen i

hennes rike, människokroppen. Genom att riktigt

granska kroppen skulle han nog finna dess

drottning, så tänkte Swedenborg. Hans

sökande är beskrifvet i en mängd skrifter,

författade under den period, som behandlas i detta

kapitel. Swedenborg fann likväl icke själen på

den väg han sökte den, men det var genom dessa

sina sträfvanden som han förbereddes för de

88 SWEDENBORGS LIF.

upptäckter, han gjorde senare, och på en väg

som han icke anat. Hans öfvergång till denna

nya period behandlas i följande kapitel.

Man torde ej glömma, att den grundliga

utforskningen af Swedenborgs naturvetenskapliga

skrifter är egentligen endast börjad och att många

arbeten ännu ligga i handskrift. Redan så länge

sedan som 1845 skref Anders Retzius om

Swedenborg: »Hans Regnum animale har nu åter

framträdt som ett underverk. Man finner där

idéer tillhörande nyaste tider, en omfattning,

induction och tendens, som endast kan förliknas

med Aristotelis. Man kan antaga, att ännu ett

eller annat decennium erfordras, för att rätt

kunna uppskatta detta verks förtjenster.» Man

kan med skäl upprepa detta uttalande äfven i

dag, icke blott om »Regnum animale», utan

äfven om flera af Swedenborgs

naturvetenskapliga och naturfilosofiska skrifter.KAPITEL IV.

En kris i Swedenborgs lif;

övergångsperioden och förberedande

teologiska skrifter, 1743—1749.

År 1743 köpte Swedenborg en malmgård

på Söder i Stockholm, belägen vid Hornsgatan

i Maria församling. År 1747 lämnade han sin

assessorstjänst i Bergskollegium för att helt och

hållet ägna sig åt sin andliga verksamhet och

blifva, hvad han själf kallade sig på titelbladet af

sitt sista arbete, »Den sanna kristna religionen»,

»Herrens Jesu Kristi tjänare». När Swedenborg

lämnade sin assessorstjänst 1747, afslog han

anbud å högre tjänsterang; han fick emellertid

för sin lifstid behålla hälften af sin lön.

Swedenborgs utveckling vändes nu i en helt

och hållet ny riktning. Redan 1736 hade han

haft några drömmar, hvilka voro af en sådan

art, att han ansåg sig böra nedskrifva dem.

Tyvärr är detta manuskript förloradt och därmed

all kännedom om dessa drömmar omöjliggjord.

År 1744 hade han emellertid, midt i sina ana-90

SWEDENBORGS LIF.

tomiska studier, ånyo en serie drömmar och

visioner, hvilka han själf beskrifvit och delvis

diskuterat i en liten dagbok, som under titeln

»Swedenborgs drömmar» år 1859 utgifvits af

öfverbibliotekarien i K. Biblioteket G. E.

Klemming. I många senare tryckta och otryckta

skrifter påstår Swedenborg, att han hade sina

första uppenbarelser 1743—1744. Han säger

äfven senare, att han hade förut vid hvad han

skref blifvit ledd genom drömmar. År 1744

lämnade Swedenborg för alltid sina

naturvetenskapliga studier; han skref emellertid ett slags

öfvergångsarbete, »Om dyrkan af och kärleken

till Gud», i hvilket han skildrar sitt system i

allegoriska symboler, ett poetiskt arbete, som

har uppskattats mycket högt af Atterbom. Han

säger, att det är den skönast skrifna af alla

Swedenborgs skrifter, ett verk »som ej plägar

räknas till antalet af de theosophiska *, men

betecknar öfvergången till dessa från de

natur-forskande och philosophiska verken. Det är

den ur den innerligaste förening af all hans

naturkunnighet och all hans spekulation födda,

på en gång platoniserande och christliga lärodikten

De Cultu et Amore Dei: till sin syftning, en

* Teosofi betyder här teologi och icke hvad nian nu för

tiden kallar teosofi. A. H. S.SWEDENBORGS HUS PÅ HORNSGATAN, STOCKHOLM.

Efter en fotografi.92 SWEDENBORGS LIF.

t

framställning af hans lära från dess dåvarande

ståndpunkt; till sin form, ett mellanting af

afhandling och roman (i sin senare hälft

mestadels dialogiserad), om Jordens upprinnelse, om

Naturens och Menniskans gyllne ålder, om

Paradiset, om Adams och Evas födelse, ungdom,

uppfostran, kärlek. Detta är af alla

Swedenborgs verk det enda, hvari skönhets-elementet,

såsom sådant, öfverväger; det är skrifvet, icke

blott med en glänsande och klangfull latin, utan

framförallt med en poetisk inspiration, som, på ett

dussin skalder fördelad, vore tillräcklig att fästa

dem på Diktens himmel såsom stjernor af första

storleken. I de senare skrifterna begagnar han

språket, mestadels, blott som en protokollist

eller referent till hvad han anser sig enligt ännu

högre ingifvelser meddela; och det poetiska har

der liksom dragit sig tillbaka in i föremålen,

hvilka så oinskränkt tagit hans personlighet i

besittning, att han nästan blott passift återspeglar

det.» Till det ofvan citerade må läggas, att

Swedenborg tryckte det omnämnda arbetet i

London 1745, i två delar, men har äfven lämnat

en tredje, oafslutad del, hvari han beskrifver en

vision, som det förstfödda paret hade på

bröllopsmorgonen, af den andliga världen, dess sol och

människornas öden.ÖFVERGÅNGSPERIODEN.

93

Det är vid ett närmare studium af detta

arbete »Om dyrkan af och kärleken till Gud»

mycket märkligt, att Swedenborg skref det under

ett helt och hållet annat psykiskt tillstånd än

det, som hade behärskat honom under hans

naturvetenskapliga period. Själf säger han

ingenting i detta arbete om någon förändring i sitt

tillstånd, men om man vet hvad som hade

händt 1743—1744, kan man läsa emellan raderna

och begripa, hvarifrån vissa uttryck och

åskådningssätt hade sitt ursprung.

I ett autobiografiskt bref till sin vän, rev.

Thomas Hartley, säger Swedenborg, att Herren

uppenbarade sig för honom år 1743, öppnade

hans andliga syn och gaf honom förmåga att tala med

andar och änglar. Äfven 1744 och 1745

uppenbarade Herren sig, och Swedenborg fick i uppdrag

att skrifva de teologiska skrifter han sedermera

utgaf. Han berättade för sin vän d:r Beijer,

att Herren under en syn, som varade en kvarts

timme uppenbarade sig, klädd i purpur och

omgifven af majestätiskt ljus, och invigde honom

till hans nya värf med följande ord: »Jag är

Herren Gud, Skaparen och Återlösaren: jag

har utvalt dig att för människorna uttyda den

Heliga Skrifts inre och andliga mening, och

jag skall förestafva dig hvad du bör skrifva».94

SWEDENBORGS LIF.

Af »Swedenborgs drömmar» eller privata

dagbok för år 1744, framgår, att han då var

i förfärliga frestelser, beledsagade af drömmar,

hvilka han tolkade såsom varande nära förbundna

med hans andliga tillstånd och de böcker han

skref, nämligen senare delen af »Själsriket»

(»Regnum Animale») och »Om dyrkan af och

kärleken till Gud». Den 7 oktober t. ex.

drömde Swedenborg om det senare arbetet:

»Elliest berettades något om min bok, man sade

at den wore en Liber divinus de Dei cultu et

amore [d. v. s. en gudomlig bok om dyrkan af

och kärleken till Gud], jag tror det var ock

något om spiritibus, jag trodde jag hade något

derom uti min de Infinito, men swarades intet

dertil». Den 26—27 oktober skrifver han:

»Sades mig förr at den 27 oct. skulle komma

igen, då jag tog mig före cultum et amorem

Dei».

År 1744—1745 tryckte Swedenborg de ofvan

omtalade skrifterna, och nu började han att

förbereda sig för sitt nya värf. Han skref flera

arbeten, i hvilka han tolkar den inre meningen

af Gamla Testamentets historiska böcker

(»Ad-versaria»), utarbetade flera register öfver olika

delar af Bibeln (»Index Biblicus»), studerade

hebreiska språket och började 1747 att skrifvaSWEDENBORGS LUSTHUS PÅ HORNSGATAN,

numera på Skansen, Stockholm.

Efter en fotografi från Skansen.96

SWEDENBORGS LIF.

sina »Memorabilia» eller »Andliga dagboken», ett

arbete i hvilket han under tjugu år nedskref en

stor del af de många märkliga erfarenheter han

hade i den andliga världen, både i himmelen

och helvetet, samt i »svalget» dem emellan eller

»andevärlden». Senare började han att skrifva

en stor systematisk framställning af Ordets

andliga mening, »Arcana Cælestia» eller

»Himmelska Hemligheter», om hvilket närmare

upplysningar följa i nästa kapitel.

Beträffande ofvannämnda arbeten,

»Adver-saria», »Index Biblicus» och »Andliga dagboken»,

må här tilläggas, att de voro högst betydelsefulla

förberedelser för alla Swedenborgs senare

teologiska skrifter, ty genom dessa tidigare arbeten

invigdes han i de metoder, han senare följde.

Swedenborg läste igenom Bibeln flera gånger

och började i »Adversaria» att tolka dess inre

meningar. Man kan följa honom steg för steg

och se, huru han fördjupar sig i dessa bibliska

studier. Det är icke klart, om Swedenborg

hade i yngre år mycket studerat hebreiska, men

nu studerade han det i hvarje fall grundligt,

att döma efter de prof, som finnas i början af

»Andliga dagboken».

Swedenborg hade under sina

naturvetenskapliga dagar forskat på ett mycket konsekvent ochÖFVERGÅNGSPERIODEN.

97

systematiskt sätt, hvilket bevisas bland annat af

de många tryckta utdrag och anmärkningar, han

gjorde vid läsandet af talrika författare, och af

de intressanta registren öfver hans anatomiska

skrifter. Han har äfven lämnat efter sig en

stor mängd otryckta samlingar af dylika utdrag,

anmärkningar, analyser och register, hvilka hafva

en stor betydelse för dem, som vilja lära känna

hans arbetsmetoder och de källor han

använde. Många upplysningar lämnas äfven i den

tryckta auktionskatalogen öfver Swedenborgs stora

bibliotek. När Swedenborg nu började sina

bibliska studier, utarbetade han stora alfabetiska

register för olika delar af Bibeln, och han var

således i stånd att med hjälp af dessa samlingar

af skriftställen lätt finna de citat, hvilka så flitigt

användes öfverallt i de flesta teologiska skrifter,

som han sedermera författade. Han använde

äfven ett mindre arbete, »Dicta Probantia», vid

citerandet af de skriftställen han mest anförde.

Af hvilken stor betydelse dessa register och

jämförande studier af Bibeln voro för

Swedenborg, kan endast den förstå, som själf ägnat sig

åt ett studium af Bibeln och förklaringarna

däraf i Swedenborgs teologiska skrifter. Man

förvånas till exempel, när man ser i hans

»Arcana Cælestia», huru han på tio tusentals ställen98

SWEDENBORGS LIF.

i dessa åtta digra kvartband citerar skriftställen

på det mest uttömmande sätt, och att han också

samtidigt åberopar de mer än tio tusen nummer

af dessa »Himmelska Hemligheter» icke blott i

själfva arbetet utan äfven i många senare skrifter.

Man trodde förr i världen, att denna

omständighet berodde på Swedenborgs kolossala

minnesstyrka, men när man ser hans många stora

register öfver bibelcitat och öfver både »Arcana»

och den »Andliga dagboken», inser man, att han

litade på dessa hjälpskrifter, ehuru det

tydligen kräfde ett kraftigt minne för att vara i

stånd att använda dem. Äfven för många af

sina andra teologiska arbeten författade

Swedenborg olika register. Hans verksamhet ensamt

på detta område är något högst förvånande.

Swedenborg var således under denna sin

öfvergångsperiod sysselsatt först och främst med

ett ingående studium af Bibeln, hvarvid han

författade »Adversaria» och »Index Biblicus»

samt gjorde många af de talrika

randanteckningarna i sin latinska Bibel. Därjämte skref

han i »Andliga dagboken» och äfven här och

där i »Adversaria» »memorabilia» eller

minnesvärdigheter öfver sina andliga erfarenheter, hvilka

andar han träffade samt hvilka samtal han hade

med sina aflidna bekanta och många personer,ÖFVERGÅNGSPERIODEN.

99

som äro väl kända i historien. Om dessa

Swedenborgs erfarenheter i den andliga världen

kommer att ordas i nästa kapitel.

Igenom sina naturvetenskapliga studier

förbereddes Swedenborg för sin senare verksamhet,

och om man frågar huru, får man hans eget

svar, hvilket citeras här nedan. Dessutom kan

man själf följa hans utveckling och se, huru

hans lära om olika grader i naturen och

människan, med de därmed förbundna lärorna om

inflytelse o. s. v., småningom ledde honom till

den lära, som änglarna påstodo ha i gamla tider

varit »vetenskapernas vetenskap», läran om

motsvarigheterna. I sina förberedande teologiska

skrifter använder han vid Bibelns studium denna

lära, hvilken han redan på visst sätt kände som

naturvetenskapsman. Men nu till Swedenborgs

eget svar på frågan, huru han från

naturvetenskapsman blef teolog. I slutnumret af ett litet

arbete »Om själens och kroppens gemenskap»

skrifver han:

»En gång tillfrågades jag, huru jag från

filosof blef teolog, och svarade: på samma sätt som

fiskare af Herren blefvo gjorda till lärjungar och

apostlar, och att jag äfven ifrån första ungdomen

varit en andlig fiskare. Detta hördt, frågade

han, hvad en andlig fiskare vore. Jag gen-100

SWEDENBORGS LIF.

mälde, att "fiskare" i Ordet i dess andliga

mening betecknar en människa, som utforskar och

lärer (undervisar om) naturliga sanningar, och

sedermera andliga på ett förnuftigt sätt. På

tillfrågan, huru detta bevisas, sade jag: Utaf

följande ställen i Ordet: ... Es. 19: 5, 8...

Hes. 47: 9, 10 ... Jerem. 16: 16. Däraf är

uppenbart, hvarför Herren hade utvalt fiskare

till lärjungar och sagt: "Kommen efter Mig,

och jag skall göra eder till människofiskare",

Matt. 4: 18, 19; Mark. 1: 16, 17; och till

Petrus, sedan han hade fångat en myckenhet

fiskar: "Frän detta nu skall du taga

människorLuk: 5: 9, 10. Sedermera bevisade jag

ur Apocalypsis Revelata (Uppenbarade

Uppenbarelseboken) ursprunget till denna beteckning

af "fiskare", nämligen: emedan "vatten"

betecknar naturliga sanningar, n. 50, 932; likaledes

"flod", n. 409, 932; "fisk" dem, som äro i

naturliga sanningar, n. 405; och däraf "fiskare"

dem, som utforska och undervisa om sanningar.

Dessa saker hörda, upphof frågaren sin röst

och sade: Nu kan jag förstå, hvarför Herren

hade kallat och utvalt fiskare, att de skulle vara

lärjungar, och därför förundrar jag mig icke,

att Han äfven kallat och utvalt dig själf, enär,

som du sagt, du ifrån första ungdomen varitÖFVERGÅNGSPERIODEN. 101

fiskare i andlig mening, det är, utforskare af

naturliga sanningar; att du nu är det af andliga

sanningar, är emedan dessa grundas på de förra.

Härtill lade han, emedan han var en man af

förnuft, att Herren allena känner, hvem som

är skicklig till att förnimma och till att lära de

ting, som tillhöra Hans Nya Församling, om

någon ibland primaterna (öfverprästerna), eller

någon ibland deras drängar. Dessutom, hvilken

teolog ibland de kristne har icke förut i

gymnasierna studerat filosofien, innan han blifvit invigd till

teolog; hvarifrån skulle han eljest hafva

förståndighet? Omsider sade han: Som du blifvit

teolog, så yppa för mig, hvilken din teologi är.

Jag svarade, att dessa två äro hennes

grundsatser: Att Gud är en, och att Förbindelse

finnes mellan människokärlek och tro. Härtill

genmälde han: Hvem förnekar dessa? Jag

svarade, att det gör den nutida teologien,

skärskådad till det inre.»KAPITEL IV.

Uppenbarelser och teologiska

skrifter, 1749—1772.

För att belysa Swedenborgs utveckling och

verksamhet under den period, som nu skall

beskrifvas, blir det fördelaktigt att först gifva en

allmän öfversikt öfver dessa enastående år

1749—1772. Då Swedenborg började utgifva

»Arcana Cælestia» 1749, var han öfver sextio

år gammal, då många anse sin krafts dagar vara

förbi. Förhållandet med Swedenborg bestyrker

den stora sanningen, att arbete icke förstör

en människas kraft. Om man betraktar hans

verksamhet såsom vetenskapsman och forskare

under trettiofem år, 1710—1745, och den rad

af böcker han sedermera skref, ser man, att

hans produktionsförmåga snarare ökades än

minskades. Man häpnar, när man ser, huru

mycket han kunde skrifva; bara i detta

afseende har han knappt nog sin like.

Utom af sin författareverksamhet under

dessa senare år var Swedenborg upptagen på

andra områden. Som medlem af RiddarhusetTEOLOGISKA SKRIFTER. 1 1 1

deltog han i dess sammankomster och gjorde

där flera viktiga inlägg i finansiella och ekonomiska

frågor samt motarbetade den oinskränkta

sprit-utskänkningen. Äfven på sina äldre dagar

framlade han i finansiella ärenden förslag, som

högeligen berömdes af den erfarne Anders von

Höpken; denne har äfven efterlämnat många vackra

uttalanden om sin fyrtioåriga vänskap med och

beundran för Swedenborg.

I sina senare år kom Swedenborg i strid

med prästerskapet i Sverige. Hans vänner

Beijer och Rosén hade antagit och försvarat

Swedenborgs teologiska satser, hvilka icke alls

öfverensstämde med den ortodoxa Lutherska

läran, särskildt treenighets- och försoningsläran.

Göteborgs domkapitel anklagade Beijer och

Rosén för kätteri. En strid började, som sedan

fortgick flera decennier, företrädesvis i Skara

stift, där Swedenborgs läror hyllades af flera

präster, och hela denna rörelse har lämnat

spår efter sig intill våra dagar. Striden

utvecklades i prästeståndet; Swedenborg själf

anklagades och förföljdes, men fann ett säkert stöd

och en beskyddare i konung Adolf Fredrik.

Det var ingalunda sant, att Swedenborg

lämnade Sverige på grund af förföljelserna och

att han dog i ett slags landsflykt; han dog vis-104

SWEDENBORGS LIF.

serligen i England, men han hade rest till

utlandet för att i Holland som vanligt trycka sina

arbeten. Märkvärdigt är dock, att han före

afresan förutsade, att han icke mera skulle återse

Sverige, och senare i London förutsade han,

enligt autentiska meddelanden, äfven den dag,

han skulle komma att dö.

»Arcana Cælestia» utgafs i åtta digra

kvartband 1749—1756. Många ställen i Bibeln äro

däri förklarade, men särskildt de två första

Moseböckerna. Andra bandet utgafs äfven på

engelska språket. Mellan arbetets kapitel ha

införts beskrifningar af den andliga världen, och

i det lämnas äfven en skildring af den andliga

filosofi, som är mycket fullständigt utarbetad i

åtskilliga af hans senare skrifter, t. ex. i den

»Gudomliga Kärleken och Visheten».

Swedenborgs »Arcana Cælestia» måste betraktas som

en grundval och en källa för hans många

senare arbeten. I »Himmel och Helvete»

beskrifver han den andliga världen, dess invånare,

deras sysslor, kläder, hus etc., alldeles som en

resande skulle beskrifva ett främmande land. I flera,

arbeten skildrar Swedenborg den yttersta domen

som inträffade i den andliga världen 1757. I

»Uppenbarelseboken uppenbarad» förklarar han

Johannes" visioner såsom syner i den andligaSWEDENBORGS BREF,

dateradt London den 22 aug. 1866, till hans vän d:r Gabriel

Anders Beijer i Göteborg.

Efter en fotografi af originalet i Kungl. Vetenskapsakademiens

bibliotek, Stockholm.106

SWEDENBORGS LIF.

världen af en dom, lik den han själf

bevittnade. I »Äktenskapliga kärleken» behandlar

Swedenborg både sanna äktenskap och deras

motsatser. Slutligen, i »Den sanna kristna

religionen» sammanfattar han hela systemet och

behandlar den Nya Kyrkans blifvande stiftande.

På de sista sidorna af detta arbete talar

Swedenborg mycket direkt om sin egen mission,

och vi skola äfven sluta vår korta öfversikt

med ett citat, som visar, på hvilket sätt han

själf uppfattade denna:

»Emedan Herren, såsom vi nyss hafva sagt,

icke kan uppenbara sig personligen (i himlens

skyar), men likväl har förutsagt, att Han skall

komma och upprätta en ny kyrka, som är det

Nya Jerusalem, så följer, att Han skulle göra

det genom en människa, som kan icke allenast

med förståndet emottaga denna kyrkas läror,

utan äfven kungöra dem i tryck. Att Herren

har uppenbarat sig för mig, sin tjänare, och

sändt mig till detta värf, och att Han därefter

har öppnat min andes syn och således inlåtit

mig i den andliga världen och förlänat mig att

se himlarna och helvetena samt tala med

änglar och andar, och det nu oafbrutet i många

år, det betygar jag i sanning; likaledes, att jag

ifrån kallelsens första dag icke har emottagitTEOLOGISKA SKRIFTER.

1 1 1

af någon ängel något, som hör till denna kyrkas

läror, utan från Herren allena, då jag har läst

Ordet.»

I föregående kapitel nämndes något om

Swedenborgs förberedande teologiska skrifter

och huru han i sina »Adversaria» började tolka

de inre meningarna af Ordets historiska böcker.

Genom dessa skrifter förbereddes han för det

väldiga arbetet »Arcana Cælestias» författande,

hvilket, som ofvan nämndes, utkom i London

under åren 1749 till 1756 i åtta stora

kvartband. Det är icke kändt med säkerhet, när

Swedenborg skref första delen af detta verk, ty

ehuru hans första utkast för nästan hela

arbetet finnes kvar, saknas just första delen. Detta

förklaras af den omständigheten, att

Swedenborg reste till London 1748 för att förbereda

arbetets utgifvande och hade således icke kvar

utkastet, när han kom tillbaka till Stockholm.

Hans metod var nämligen denna: Vanligtvis

skref han ett arbete i utkast, reste utrikes för

att trycka det och skref om arbetet kort före

eller under tryckningen. Således är det

antagligt, att både första utkastet och själfva det

för tryckning afsedda manuskriptet gick den

vanliga vägen. Det finnes icke ett enda arbete,

tryckt af Swedenborg under en utrikes resa,108

SWEDENBORGS LIF.

där utkastet eller den renskrifna handskriften

är kvar. Om han däremot tryckte arbetet

utrikes och var själf hemma, som fallet var vid

alla delar af »Arcana Coelestia» utom den första,

finnes första utkastet kvar. I ett annat fall,

»Apocalypsis Explicata» (Uppenbarelseboken

förklarad), skref Swedenborg arbetet både i utkast

och för tryckning, den senare tillämnad i

London. Det blef emellertid icke tryckt, och

båda handskrifterna finnas ännu i behåll i

Stockholm. De visa oss pä det klaraste sätt, hur

han gick till väga, när han ville trycka en bok,

och dessa utkast äro af ganska, stor betydelse

för den, som vill studera Swedenborgs text.

Om man betraktar hela serien af

Swedenborgs teologiska skrifter, från »Arcana

Coelestia» till »den sanna kristna religionen»,

sönderfalla de på ett naturligt sätt i två grupper, de

som utgåfvos före den yttersta domen 1757

och de som följde denna centrala händelse. Det

är den första gruppen som vi nu särskildt vilja

granska: Efter »Arcana Cælestias» afslutande

1756 var Swedenborg under följande året

åskådare af hvad man väl må kalla det största

drama i alla tider, ett drama i den andliga

världen, då den första kristna kyrkan dömdes och

en ny himmel och jord skapades. I »AndligaTEOLOGISKA SKRIFTER.

1 1 1

dagboken», och i andra skrifter, beskrifver han

i stor detalj de väldiga händelser han

bevittnade i »andevärlden», det stora »svalget»

emellan himlen och helvetet, dit de döda först

komma efter sitt uppvaknande. Men för att

begripa, hvad Swedenborg beskrifver, blir det

nödvändigt att närmare redogöra för »Arcana

Cælestia» och »Himmel och Helvete», det

senare arbetet tryckt år 1758 i London, där han

samtidigt utgaf fyra mindre skrifter, »Om Nya

Jerusalem och dess himmelska lära», »Om den

hvita hästen, hvarom talas i Uppenbarelseboken

kap. 19», »Om jordkloten i vår solvärld» och

»Om den yttersta domen». Sist nämnda arbete

fortsattes senare under titeln »Fortsättning om

yttersta domen och om andliga världen», tryckt

i Amsterdam 1763.

I »Arcana Cælestia» äro icke blott de två

första Moseböckerna förklarade vers för vers,

utan många andra bibelställen äro äfvenledes

behandlade. Emellan kapitlen äro intagna

beskrifningar af de olika erfarenheter Swedenborg

hade i den andliga världen, och jämväl

beträffande många från andra planeter, liksom ock

framställningar af den blifvande Nya Kyrkans

hufvudläror.| Ett jämförande studium visar,

att mycket, som så är tryckt emellan kapitlen,110 SWEDENBORGS LIF.

är hämtadt från > Andliga dagboken». Och att

många delar af de smärre skrifter, som trycktes

1758, härstamma från »Arcana Cælestia»,

framgår icke endast när man jämför dem med denna

stora källa, utan äfven af Swedenborgs

egenhändiga anteckningar i ett exemplar af »Arcana».

Hvad säges nu i detta arbete om Ordets

andliga mening och Swedenborgs umgänge med

invånarna i den andra världen? Frågan är

besvarad i själfva inledningen till »Arcana», där

Swedenborg, liksom i vissa senare skrifter, talar

om det enastående tillstånd, hvari han befann

sig såsom kallad af Herren att skrifva en ny

uppenbarelse för människorna, och därför såsom

medborgare på samma gång i två världar, den

naturliga och den andliga, hvilket aldrig förr

hade händt någon människa. I början af

»Arcana» säges det:

»Ingen dödlig kan efter bokstafven fatta, att

Gamla Testamentets Ord innehåller Himmelska

Hemligheter, samt att allt och hvarje i det har

afseende på Herren, Hans Himmel,

Församlingen, Tron och hvad till Tron hör; ty efter

bokstafven eller bokstafsmeningen ser man icke

annat, än att det i allmänhet syftar på judiska

Församlingens yttre; då likväl öfverallt finnas

invärtes ting, hvilka ingenstädes äro synbara i detTEOLOGISKA SKRIFTER. 1 1 1

yttre, utom några ganska få, dem Herren

uppenbarat och förklarat för Apostlarna; såsom t. ex.

att Offren beteckna Herren; att landet Canaan

och Jerusalem beteckna Himlen, hvarföre det

ock kallas det Himmelska Canaan och

Jerusalem; likaledes Paradiset.

Men att allt och hvarje, ja den minsta del,

ända till den minsta prick, betecknar och

innebär andliga och himmelska ting, därom är den

kristna världen ännu i djup okunnighet,

hvarföre den ock föga bryr sig om Gamla

Testamentet. Man kunde dock veta det blott därutaf,

att Ordet, emedan det är Herrens och af

Herren, alldeles icke låter tänka sig, med mindre

det inom sig innehåller sådant, som angår

Himlen, Församlingen och Tron, då det annars

icke kunde kallas Herrens Ord, man icke

heller kunde säga, att i detsamma är något lif;

ty hvarifrån skulle lifvet komma, om icke från

det, som tillhör lifvet, det vill säga, om icke

däraf, att allt och hvarje hänför sig till Herren,

Som är Själfva Lifvet. Allt, som till sitt inre

icke har afseende på Honom, har därför icke

lif; ja, det uttryck i Ordet, som icke innebär

Honom, eller på sitt sätt hänför sig till Honom,

är följaktligen icke gudomligt.

Utan ett sådant lif är Ordet till bokstafven112

SWEDENBORGS LIF.

dödt; ty det förhåller sig med Ordet liksom

med människan, hvilken, efter hvad bekant är

i kristna världen, är utvärtes och invärtes: Den

utvärtes människan, skild från det invärtes, är

kroppen, och följaktligen död; men den

invärtes är den, som lefver, och meddelar lif åt den

utvärtes; den invärtes människan är hennes själ.

På samma sätt är Ordet, med hänsyn till

bokstafven allena, såsom en kropp utan själ.

Af bokstafsmeningen, när man vid den allena

fäster sig, kan ingalunda synas, att Ordet

innefattar sådant. Med afseende på detta första af

1 Mosebok t. ex., kan man efter

bokstafsmeningen alldeles icke veta annat, än att här

handlas om världens skapelse, och om Edens

trädgård som kallas Paradiset, samt om Adam,

såsom den första skapade människan; hvem

förmodar annat? Men att detta innehåller

hemligheter, som aldrig hittills blifvit uppenbarade,

skall till fullo visa sig af det som följer; och

att t. ex. 1 Moseboks första kapitel i sin invärtes

mening handlar om människans nya skapelse,

eller hennes nya födelse i allmänhet, om den

Fornäldsta Församlingen i synnerhet, och detta

så, att icke det minsta af ett ord finnes, som icke

förebildar, betecknar och innebär något härom.

Men att det så förhåller sig, kan ingen död-TEOLOGISKA SKRIFTER.

113

lig någonsin veta, utan af Herren, hvarföre jag

här får på förhand tillkännagifva, att det af

Herrens Gudomliga Barmhärtighet är mig förlänadt,

att nu i några års tid städse och oafbrutet

umgås med andar och änglar, höra dem tala och

åter tala med dem. Därigenom har jag fått

höra och se förvånansvärda saker i andra

lifvet, hvilka aldrig kommit till någon människas

kunskap eller i hennes föreställning. Jag har

där blifvit underrättad om åtskilliga slags andar,

om själarnas tillstånd efter döden, om helvetet

eller de otrognes beklagliga tillstånd, om

himlen eller de trognes högst lycksaliga tillstånd;

i synnerhet om Trosläran, som bekännes i hela

himlen; om hvilket allt af Herrens Gudomliga

Barmhärtighet mer skall sägas i det följande.»

Såsom förklaradt i »Arcana Cælestia», finnes

det i Ordet tre grader af sanningar: för det

första, den lägsta eller bokstafliga sanningen,

hvilken ofta, såsom i början af 1 Mosebok, i

Profeterna, Psalmerna och Uppenbarelseboken, är

rent symbolisk, eller bestående af

motsvarigheter och förebildningar, som icke äro historiskt

sanna, ehuru den inre historiska meningen

beskrifver de därstädes omtalade folkens inre

tillstånd. För det andra finnes det i Ordet en

»andlig» mening, som handlar om rent andliga saker,

8114

SWEDENBORGS LIF.

om Herrens kyrka och om himlen. För det

tredje finnes det en tredje eller »himmelsk»

mening, som handlar om Herren allena, hans

återlösningsverk och hans människoväsens

förhärligande. Förhållandet är likväl icke, att

Ordets bokstafliga mening underskattas, ty såsom

ett senare arbete, »Om den Heliga Skrift»,

meddelar, är Ordets bokstafsmening grundvalen,

omhöljet och fästet för dess andliga och

himmelska meningar, och den gudomliga sanningen

är först i den naturliga meningen i sin fullhet,

helighet och kraft, hvarföre äfven

församlingens eller kyrkans läror måste hämtas från

Ordets bokstafsmening och af den bekräftas.

Kyrkans verkliga beskaffenhet bestämmes således af

hennes förstående af Ordet. Om nu falska läror

användas för Ordets tolkning, är kyrkan i ett

ondt tillstånd, ty alla falska läror framspringa

till sist från ett dåligt tillstånd eller lif.

Enligt »Arcana» och alla de följande

teologiska skrifterna har kyrkans tillstånd undergått

stora förändringar, sedan hon först grundades

ibland de fornäldsta människorna. Den första,

fornäldsta eller adamitiska kyrkan, var

oför-därfvad och god, människorna lefde i den gyllne

ålderns fred och lycka, man tänkte icke annat

än hvad man ämnade göra, förståndet och vil-TEOLOGISKA SKRIFTER.

1 1 1

jan voro förbundna, och öppen förbindelse med

Gud och änglarna fanns, ehuru det bör

anmärkas, att inga änglar eller andar skapats före

tiden, utan alla varit människor. Gradvis

nedsjunkande från detta första tillstånd, började

människorna tro, att de hade lifvets ursprung

inom sig själfva, och till sist blef en dom

nödvändig, hvilken i 1 Mosebok skildras genom

en flod, men en flod af falskheter. Denna

förstörde alla inom kyrkan undantagandes dem,

som voro i arken, d. v. s. i en sann lära. Hos

Noak och hans familj, d. v. s. den fornäldsta

kyrkans öfverlefvande medlemmar, stiftade

Herren nu den andra kyrkan, eller såsom den i

»Arcana» kallas, den forngamla församlingen,

hvari Ordet senare fanns i skrifven form, ty i

den fornäldsta församlingen behöfdes icke ett

skrifvet Ord, därföre att öppen förbindelse med

den andliga världen förefanns. Det var i den

andra kyrkans period — hvilken räckte från

floden till Herrens första ankomst, om man

medräknar den judiska kyrkan —, som allt,

som hade att göra med Herren och Hans kyrka,

framställdes och beskrefs genom motsvarigheter.

Det måste betonas, att med »motsvarigheter»

menas icke endast symboler i vår moderna

mening, hvilka mera vore att förlikna vid »Ar-1 116 SWEDENBORGS LIF.

canas» »förebildningar». En motsvarighet är

däremot något på ett lägre plan, som är under

direkt inflytelse från dess motbild på ett högre

plan; kroppen t. ex. motsvarar själen, värme

kärlek, ljus sanning, o. s. v.

Äfven den andra kyrkan försämrades efter

hand, »silfveråldern» förlorade sin glans,

människorna började stanna vid själfva bokstafven i

stället för anden och dyrka bilderna i stället för

hvad de motsvarade och förebildade. I den judiska

kyrkan slutligen, hvars medlemmar voro de mest

sinnliga af alla då lefvande människor, fanns ingen

kännedom om andliga betydelsen hos Ordet och

kyrkans ceremonier. Därföre skrefs där Ordet

på nytt i sin yttersta eller lägsta form. Men

den tid kom, då äfven judiska kyrkan, hvilken

var blott en bild af en kyrka, icke längre kunde

tjäna som Herrens fotfäste på jorden, och fara

förelåg, att förbindelsen mellan himlen och

jorden skulle helt och hållet afskäras. Då kom

Jehovah själf i människosonens gestalt, »Han

böjde himlarne och steg ned», för att frälsa sitt

folk, för att ånyo upprätta sin kyrka.

Denna Herrens första ankomst frälste

människorna ifrån den hotande fara, som förelåg,

att helvetena skulle både öfversvämma himlen

och förstöra all frihet på jorden. Den kristnaTEOLOGISKA SKRIFTER.

117 1 1

kyrkan stiftades och ett nytt andligt tillstånd

ibland människorna möjliggjordes. Herren

lofvade att komma igen »i himlens skyar med

makt och mycken härlighet». Såsom Nya

Testamentet visar, tänkte Herrens egna

lärjungar, att Hans rike skulle blifva en jordisk

stormakt, judarnas herravälde ånyo upprättas

och Jesus Kristus blifva konungarnas Konung

i Jerusalem. Men hans rike var icke af denna

världen, och hans himmelska härlighet

skådades knappast af några. Till folket talade Han

alltid i liknelser, och utan liknelse talade Han

icke till dem, men när Han var allena med

lärjungarna, förklarade Han allt för dem.

Den Kristna Kyrkan, hvilken, om hon hade

följdriktigt utvecklats i öfverensstämmelse med

sin första historia, skulle hafva blifvit en andlig

kyrka och förstått, att Herrens ord äro ande

och lif — denna kyrka blef likväl redan tre

sekler efter Herrens ankomst otrogen den lära,

Han hade predikat. Han sade själf, att Han

och Fadern voro ett, att den, som såg Honom,

såg Fadern, och att Han skulle skicka den

Helige Anden, men för att undvika Arius"

förnekande af Kristi gudomlighet, antogo kyrkans

ledare i stället Athanasius" uppdelning af

gudomligheten i tre personer, hvilket i själfva verket1 18

SWEDENBORGS LIF.

blir lika många gudar: Fadern är Gud, Sonen

är Gud, och den Helige Anden är Gud, men

det finnes icke tre gudar utan en Gud! Nya

Kyrkans skrifter visa, att vid det ödesdigra

kyrkomötet i Nicea beseglades den första kristna

kyrkans dom; och ehuru arianismen skenbart

kväfdes, fortlefde den ända till kyrkans slut och

segrade till sist.

Genom reformationen återgafs Ordet åt

församlingen, och medeltidens andliga slafveri och

mörker började skingras — Herrens andra

ankomst förbereddes. Icke den ankomst, som många

väntade, utan en helt och hållet oväntad sådan;

Han kom liksom en tjuf i natten, för att

använda Nya Testamentets liknelse. Nya Kyrkans

läror säga, att hvad Herren har en gång gjort,

behöfver Han icke göra om igen på samma

grad eller plan, och då Hans första ankomst

hade varit på själfva kroppens och sinnenas

plan — ty »Ordet blef kött och bodde ibland

oss» — blef den andra ankomsten en

utveckling af den första: Herren blef synlig inom

Ordet, Han kom i »himlens skyar». I ett

citat från »Sanna kristna religionen» i början af

detta kapitel säger Swedenborg, att han

emottog den Nya Kyrkans läror icke från någon

ängel utan från Herren allena, dä han läste Ordet.TEOLOGISKA SKRIFTER. 119 1 1

På många ställen i sina teologiska skrifter

säger Swedenborg, att de äro den nya kristna

kyrkans uppenbarelse och lära, Herrens andra

ankomst. Ehuru han själf talar om »mina

skrifter» och trycker sitt namn på titelbladen af

två af dessa skrifter, skiljer han mycket starkt

emellan själfva Nya Kyrkans läror och hans

verksamhet såsom »Herrens Jesu Kristi tjänare»,

d. v. s. han påstår, att böckerna icke äro hans

utan Herrens — det är i Herrens namn dessa

läror förkunnas, och Swedenborg vill icke

komma i sitt eget namn. Denna princip måste

ständigt och jämt fasthållas, om man vill

begripa vissa delar af Swedenborgs teologiska

skrifter. Det är klart nog, att han själf hade

personliga erfarenheter inom den andliga världen, som

förberedde honom för hans tjänst; han var

ständigt sysselsatt med att lära sig, hurudana

förhållandena i den andliga världen voro, och man

kan se, huru han gör framsteg i sin

uppfattning, särdeles i första början, före utgifvandet

af »Arcana Cælestia», och senare, efter den

yttersta domen 1757, då många förändringar i

den andliga världen hade skett. Den uppfattning,

som man emellertid får af Swedenborgs

verksamhet i den andliga världen, är den, att han var en

åskadare — han såg och hörde, och sedan beskref120 SWEDENBORGS LIF.

I

han hvad han hade förnummit. Då vi nu skola

öfvergå till denna väsentliga del af Nya Kyrkans

läror, så, enär allt andligt, alla himlens

sanningar påstås vara inom Ordet, må först citeras

några inledande ord i det högst märkvärdiga

arbete, som trycktes af Swedenborg i London

1758, »Om himlen och dess underbara ting

och om helvetet på grund af hvad som blifvit

hördt och sedt»:

»Där Herren inför lärjungarna talar om

tidehvarfvets fulländning, som är församlingens sista

tid, säger Han, vid slutet af förutsägelserna om

dess efter hvarandra följande tillstånd med

hänsyn till kärlek och tro, sålunda: »Strax efter

de dagarnas bedröfvelse skall solen förmörkas,

och manen skall icke gifva sitt sken, och

stjärnorna skola falla af himlen, och himlarnas

makter skola skakas. Och dä skall människans

Sons tecken synas i himlen; och dä skola

jordens alla stammar jämra sig: och de skola

se människans Son kommande i himlens

skyar med makt och mycken härlighet. Och

Han skall utsända sina änglar med basun och

stor röst, och de skola församla Hans utvalda

ifrån de fyra vädren, ifrån himlars yttersta

intill deras yttersta", Matt. 24: 29, 30, 31. De,

som efter bokstafsmeningen förstå dessa ord,TEOLOGISKA SKRIFTER.

121 1 1

tro icke annorlunda, än att alla dessa saker

skola hända enligt beskrifningen i den meningen

på den sista tid, som kallas yttersta domen;

således icke allenast, att solen och månen skola

förmörkas, och att stjärnorna skola falla af

himlen, samt att Herrens tecken skall synas

i himlen, och att de skola se Honom i skyarna

och tillika änglar med basuner, utan äfven enligt

förutsägelserna annanstädes, att hela den

synliga världen skall förgås samt sedermera en ny

himmel med en ny jord uppstå. Uti denna

mening äro de flesta inom församlingen nu för

tiden. Men de, som tro så, veta icke de

hemligheter, som ligga dolda i Ordets alla enskilda

ting. Ty uti Ordets alla enskilda ting finnes en

invärtes mening, i hvilken icke förstås naturliga

och världsliga saker, sådana de äro, som

förekomma i bokstafsmeningen, utan andliga och

himmelska, och detta icke blott med hänsyn

till meningen af flera ord, utan äfven med

hänsyn till hvart enda ord. Ordet är nämligen

sammanskrifvet genom idel motsvarigheter, för

det ändamål att en invärtes mening må finnas

i alla enskilda ting.

Huru beskaffad den meningen är, kan man

finna af alla de saker, som om denna mening

äro sagda och visade i Arcana Cælestia (Him-1 122

SWEDENBORGS LIF.

melska hemligheter); hvilka äfven kunna ses

sammanförda därifrån uti förklaringen om Hvita

Hästen, hvarom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening böra de saker förstås,

som Herren på ofvan anförda ställe talade om

sin ankomst i himlens skyar. Med "solen"

därstädes, som skall förmörkas, betecknas Herren

med hänsyn till kärleken; med "månen" Herren

med hänsyn till tron; med "stjärnorna"

kunskaperna om det goda och det sanna eller om

kärleken och tron; med "människans Sons

tecken i himlen" det Gudomliga Sannas

synligblifvande; med "jordens stammar, som skola

jämra sig", alla det sannas och det godas eller

trons och kärlekens saker; med "Herrens

ankomst i himlens skyar med makt och

härlighet" Hans närvarelse i Ordet och

uppenbarelse; med "skyar" betecknas Ordets

bokstafsmening, och med "härlighet" Ordets invärtes

mening; med "änglar med basun och stor röst"

betecknas himlen, hvarifrån det Gudomliga

Sanna är. Däraf kan man finna, att med dessa

Herrens ord förstås, att vid församlingens slut,

när icke kärlek och i följd däraf icke tro vidare

finnes, Herren skall upplåta sitt Ord till dess

invärtes mening, och att Han skall uppenbara

himlens hemligheter. De hemligheter, somTEOLOGISKA SKRIFTER.

123 1 1

i det nu följande skola uppenbaras, äro om

Himlen och om Helvetet, och tillika om

människans lif efter döden. Församlingens människa

känner nu för tiden knappt något om himlen

och om helvetet, ej heller om sitt lif efter

döden, ehuruväl alla dessa saker förekomma

beskrifna i Ordet. Ja många, som äro födda

inom församlingen, förneka dem äfven, sägande

i sitt hjärta: Hvem har kommit därifrån och

berättat? På det alltså icke ett sådant förnekande,

som i synnerhet härskar hos dem som ifrån

världen äro visa på många ting, äfven må smitta

och fördärfva de till hjärtat enfaldige och de

till tron enfaldige, har det blifvit mig gifvet att

vara tillsammans med änglarna och att tala med

dem såsom en människa med en människa,

och jämväl att se de ting, som finnas i himlarna,

äfvensom de ting, som finnas i helvetena, och

detta tretton år igenom; alltså att nu beskrifva

dem "på grund af hvad som blifvit sedt och

hördt"; förhoppandes att sålunda okunnigheten

skall upplysas och otron skingras. Att nu för

tiden en sådan omedelbar uppenbarelse uppstår,

är emedan det är den, som förstås med

Herrens Ankomst.»

Själfva arbetet »Himmel och Helvete»

består af tre delar: »Om himmel och helvete»,1 124

SWEDENBORGS LIF.

»om andarnas värld och om människans tillstånd

efter döden» samt »om helvetet». I förbigående

må nämnas, att ett mycket betecknande drag hos

Swedenborgs skrifter, såväl de naturvetenskapliga

som de teologiska, är det strängt uppdelade och

konsekventa framställningssättet. Många hafva

klagat, att han upprepar samma sak om och

om igen, men de glömma, hvilken fördel det

är i hvilken författares som helst skrifter, att

framställningen lämnar intet tvifvel om hvad

meningen egentligen är. Hos Swedenborg märker

man, att han ofta behandlar samma sak i olika

serier, och han tager med alla länkar i serien.

De olika serierna äro äfvenledes sammanbundna

genom talrika hänvisningar från ett arbete till

ett annat, såsom t. ex. i »Himmel och

Helvete», där i sammanhang med vårt citat här

ofvan finnas sådana till öfver hundra paragrafer

i »Arcana Cælestia».

Om man bläddrar igenom »Himmel och

Helvete», ser man bland andra afdelningar följande:

»Herren är himlens Gud», »Himlen är

åtskild i två riken» och »Det finnes tre himlar»,

»Om Solen i himlen». Vidare om tid och

rymd, om de kläder som änglarna synas iklädda,

deras boningar och vistelserum, deras tal; om

barnen i himlen, om äktenskap där. SenareTEOLOGISKA SKRIFTER.

125 1 1

läser man, att »människan är efter döden i

besittning af hvarje sinne, minne, tanke, böjelse,

som i världen; och hon kvarlämnar intet utom

sin jordiska kropp.» De tre tillstånden efter

döden, innan en god människa finner sin plats i

himlen, äro behandlade i detalj, och till sist

behandlas helvetet, då bl. a. säges: »Herren

nedkastar ingen i helvetet, utan anden själf kastar

sig dit.» Det förklaras, »hvad den helvetiska

elden, och hvad tandagnisslan är». Vidare får

man läsa »om helvetenas utseende, läge och

flertal», om jämvikten emellan himlen och

helvetet, och att människan är i frihet genom

denna jämvikt. Att behandla dessa detaljer här

är omöjligt. Den läsare, som vill sätta sig in i

Nya Kyrkans lära, kan finna i »Himmel och

Helvete» en handbok, som är mycket väl lämpad

för ett förberedande studium, ehuru det större

arbetet »Den sanna kristna religionen» är mera

innehållsrikt hvad hela systemet beträffar.

»Hvad är himlen?» Denna fråga besvaras i

nummer 7 af »Himmel och Helvete» med

följande ord:

Ȁnglarna tillsammantagna kallas himlen,

emedan de utgöra den; men det är ändock det ifrån

Herren utgående Gudomliga, hvilket inflyter hos

änglarna, och hvilket emottages af dem, som1 126

SWEDENBORGS LIF.

utgör himlen i det allmänna och i hvarje del.

Det ifrån Herren utgående Gudomliga är

kärlekens goda och trons sanna; så mycket alltså

af godt och af sant, som de emottaga af Herren,

så mycket äro de änglar, och så mycket äro

de himmel.»

Därföre att änglarna emottaga olika grader

af det sanna och goda, äro de uppdelade i många

olika samfund i himlen, hvilken, såsom den

betraktas af Herren, utgör en människa, ty

hvartenda samfund i himlarna föreställer en enda

människa, och hvar och en ängel är därföre uti

fullkomlig människoform, så att himlen i det

hela och i hvarje del föreställer en människa,

och detta i följd af Herrens Gudomliga mänskliga.

Himlarna indelas först i två riken. De,

som mottaga hufvudsakligast det goda, bilda det

»himmelska» riket af himlen och äro i den

största människan hvad lillhjärnans och hjärtats

styrelse äro i en människokropp. Det andliga

riket motsvarar storhjärnans och lungornas

styrelse i människokroppen. Himlarna indelas

äfven i tre grader, hvilka i en människa likna

hufvud, kropp och extremiteter. Dessa tre

grader kallas den »himmelska», »andliga» och

»naturliga», begreppet »naturlig» här icke att

förväxlas med det jordiskt naturliga. De änglar,TEOLOGISKA SKRIFTER.

127 1 1

som bilda himlarna i dessa tre grader, härstamma

ifrån de tre kyrkor, som nämnts förut i detta

kapitel, nämligen ifrån den fornäldsta, den

forngamla och den judiska församlingen. Med den

kristna församlingen började ett återuppgående.

Hvarje himmel är uppdelad i samfund.

Helvetena äro äfvenledes indelade i två riken

med sina tre grader, ty de emottaga det goda

och det sanna och vända det i ondt och falskt.

Två eller tre dagar efter döden vaknar

anden i »andevärlden», emellan himlen och

helvetet, men om döden har skett genom plötslig

förstöring af organismen, vaknar den döde med

detsamma och fortsätter äfven i samma tillstånd

som omedelbart före öfvergången. Det vanliga

sättet är dock det, att själen lämnar kroppen

fullständigt efter två eller tre dagar och vaknar i

»andevärlden», där allt först är sig likt som på

jorden, hvad angår den yttre omgifningen.

Swedenborg berättar i största detalj, hur allt går till,

ty han fick gå igenom denna erfarenhet, som

vi kalla död. Efter uppvaknandet kommer

människan i sällskap med änglar och får så

småningom veta, hvar hon är. Det första

tillståndet är det, i hvilket den nykomne befinner sig

i sina utvärtes känslor, tankar och handlingar.

Efter detta tillstånd, som kan vara längre eller1 128

SWEDENBORGS LIF.

kortare, följer det andra tillståndet, där människans

invärtes karaktär kommer fram. Nu hjälper

det icke, att hycklaren har lärt sig att dölja sina

tankar och sin vilja, ty handlingssättet motsvarar

på det fullkomligaste sätt viljan och tanken. Om

de senare äro goda, om människan har på jorden

lefvat ett lif enligt Guds tio bud, hvilka i någon

form finnas öfverallt, följer ett tredje tillstånd,

i hvilket de goda blifva förberedda för sin plats

i himlen. De på jorden ogifta finna sina makar och

förenas med dem, ty ehuru äktenskapet i sig själft,

d. v. s. förbindelsen emellan det goda och sanna

i en människas ande, icke kan komma till stånd

i den andra världen, om det icke börjats på

jorden, består himlen, som ofvan antyddes, just

i människans emottagande af det sanna och goda.

En fullkomlig människa är därföre en man med

sin hustru, ty i begynnelsen skapade Gud dem

så. Därföre kallas i himlen tvenne makar icke

två utan en ängel.

När en ond människa kommer i det andra

tillståndet, och det onda träder fram inför alla,

kan hon icke andas i den himmelska luften,

och kastar sig själf i helvetet, med hufvudet

först. Det synes verkligen så, ty i den andra

världen ser man allt omkring sig i bilder, som

motsvara ens vilja, tanke och tillstånd. Mot-TEOLOGISKA SKRIFTER. 129

svårigheterna äro där icke fixerade eller fasta,

som i den naturliga världen, utan de äro i

högsta grad växlande, så att säga flytande, likt våra

böjelser och tankar, hvilka i sig själfva icke äro

fixerade och i tid och rum. Om man höjer

sina tankar öfver tid och rum, d. v. s. om man

tänker sig andliga saker såsom sådana, t. ex.

kärlek, sanning, vänskap o. s. v., kan man inse,

att det finnes en värld af rent andliga föremål,

ofvan tid och rum. I den andliga världen finnes

det därföre hvarken tid eller rum. Man kan

ju icke tänka sig en centimeter sanning eller en

kubikmeter vänskap. Våra rumsliga, tidsliga,

mekaniska och geometriska förhållanden finnas

helt enkelt icke till i den andra världen, ehuru

något som motsvarar dem finnes till, och det

synes äfven utanför andarna såsom om allt vore

i tid och rum. De veta dock, att förhållandet

verkligen är helt annorlunda, ty de känna hvad

de älska och se hvad de tänka. Herren är inom

en ängel; men denne ser Honom utanför sig

såsom den andliga Solen, hvars värme är kärlek,

hvars ljus är sanning. Herren ses af ängeln i

solen eller litet nedanför solen såsom en

Gudomlig Människa, ty Herren bor i den andliga solen,

hvilken själf är skapad och ändlig. Skapelsen

i sin ordningsföljd eller serie är därföre: den and-

101 130

SWEDENBORGS LIF.

liga solen och dess atmosfärer samt den naturliga

solen och dess atmosfärer, den senare serien i

alla sina delar motsvarande den förra. Således

motsvara äfven alla föremål inom naturens riken

andliga föremål, hvilka äro orsakerna till alla

jordiska ting, och solen är ändamålet

(slutmålet), så att den andliga solen är ursprunget till

båda serierna, den andliga och den naturliga,

hvilka motsvara hvarandra. Det finnes äfven

orsaker i den andra världen, som icke äro fullt

motsvarade på jorden, t. ex., vissa färger och

djur, hvilka Swedenborg omnämner. Så

förklaras äfven de olika förändringar, som hafva

pågått inom kyrkan och i naturen.

I ett litet arbete, tryckt i London 1769,

»Om själens och kroppens gemenskap», hvilket

citerades i slutet af det föregående kapitlet,

framlägges i kortfattad form den andliga filosofi, som

är på ett mycket vidlyftigt sätt behandlad i flera

större tryckta och otryckta skrifter, t. ex. i

»Änglavisheten om den Gudomliga Kärleken

och Visheten» och i »Änglavisheten om den

Gudomliga Försynen», Amsterdam 1763, samt

i två otryckta skrifter, »Om Gudomlig

Kärlek» och »Om Gudomlig Vishet», såväl som

i vissa delar af »Den äktenskapliga kärleken»

och »Den sanna kristna religionen». UtrymmetTEOLOGISKA SKRIFTER. 131 1 1

tillåter icke, att alla dessa skrifter här behandlas,

men de allra viktigaste läror om grader,

inflytelse, andliga och naturliga solar och

atmosfärer, o. s. v., äro i det lilla arbetet »Om

själens och kroppens gemenskap» mycket tydligt

framställda i sammanträngd form.

Huvudgruppernas titlar, tillsammans med en kort berättelse

eller minnesvärdighet vid arbetets slut må

därför här anföras:

»1. Att tvenne världar äro, den andliga

världen, hvarest äro andar och änglar, och den

naturliga världen, hvarest människor äro.

2. Att den andliga världen tillkommit och

äger bestånd från sin sol, och den naturliga

världen från sin.

3. Att den andliga världens sol är ren

kärlek, ifrån Jehovah Gud, som är där midtuti.

4. Att från den solen utgår värme och

ljus, men att den från densamma utgående

värmen är i sitt väsende kärlek, och att ljuset

därifrån är i sitt väsende vishet.

5. Att så väl den värmen som det ljuset

inflyta i människan, värmen i dess vilja, och

frambringar där kärlekens goda, och ljuset i dess

förstånd, och frambringar där vishetens sanna.

6. Att de tvenne, värme och ljus, eller

kärlek och vishet, inflyta sammanbundna ifrån Gud1 132

SWEDENBORGS LIF.

in i människans själ, och igenom den i

andesinnet, dess böjelser och tankar, och från dessa

in i knoppens sinnen, tal och gärningar.

7. Att den naturliga världens sol är ren

eld, och att igenom den solen har naturens

värld tillkommit och äger bestånd.

8. Att i följe däraf allt, hvad från denna

solen utgår, är i sig själft betraktadt dödt.

9. Att andligt ikläder sig naturligt,

likasom en människa drager på sig kläder.

10. Att andliga ting, således omklädda i

människan, göra, att hon kan lefva förnuftig och

sedlig, således andligen naturlig.

11. Att den inflytelsens emottagande är i

mån af kärlekens och vishetens tillstånd hos

människan.

1 2. Att förståndet i människan kan upplyftas

i ljuset, det är, i den vishet, uti hvilken himlens

änglar äro, i mån af förnuftets uppodling, och

att hennes vilja kan upplyftas i himlens värme,

det är, i kärlek, likaledes i mån af lefvernets

gärningar; men att viljans kärlek icke upplyftes,

utan i den mån människan vill och gör det,

som förståndets vishet lär.

13. Att hos djuren förhåller det sig helt

annorlunda.

1 4. Att tre grader äro uti andliga världen,TEOLOGISKA SKRIFTER.

133 1 1

och tre grader uti naturliga världen, hittills okända,

enligt hvilka all inflytelse sker.

15. Att ändamålen äro i första graden,

orsakerna i den andra, och verkningarna i den

tredje.

16. Att häraf är uppenbart, hurudan den

andliga inflytelsen är ifrån dess ursprung intill

verkningarna.

Andlig inflytelse har man hittills härledt

ifrån själen in i kroppen, men icke ifrån Gud in

i själen, och således i kroppen; sådant har skett,

emedan ingen vetat något om den andliga

världen, och om solen där, ifrån hvilken alla

andliga ting såsom utur sin källa upprinna, och

således ingenting om andliga tings inflytelse på

naturliga. Nu, emedan mig är gifvet att tillika

vara uti andliga världen och i naturliga världen,

således att se bäggedera världarna och bägge

solarna, så förbindes jag af mitt samvete att

uppenbara det; ty hvad hjälper att veta, om icke en

annan får veta det man vet, hvad är det förra

utan det senare, än blott samla och på

kistbotten förvara rikedomar, och att allenast se

och räkna dem, utan något afseende på nytta

med dem; andlig girighet är icke annat. Men

att man fullkomligt må veta hvad och hurudan

den andliga inflytelsen är, är nödigt att veta1 134

SWEDENBORGS LIF.

hvad andligt och hvad naturligt är i sitt väsende,

såsom ock hvad människans själ är. Att

därföre detta lilla arbete, för okunnighetens skull

därom, icke måtte vara otillräckligt, är nödigt

att man jämför några minnesvärdigheter, införda

i verket om Äktenskapskärleken, om det

andliga uti minnesvärdigheten n. 326 till 329, om

människans själ n. 315, och om andliga tings

inflytelse i naturliga n. 380, och vidare n. 415

till 422.

Till dessa ting vill jag foga denna

minnesvärdighet. När detta var skrifvet, bad jag till

Herren att få tala med Aristotelis lärjungar, och

tillika med Cartesii lärjungar, och med Leibnitz"

lärjungar, på det jag skulle få veta deras

egentliga meningar om själens och kroppens

gemenskap. Efter bönen voro nio män tillstädes, tre

af Aristotelis, tre af Cartesii, och tre af Leibnitz"

anhängare, och de stodo omkring mig, på vänstra

sidan Aristotelis tillbedjare, på högra sidan Cartesii

anhängare, och bakom mig de som höllo sig

till Leibnitz; på långt håll och ett stycke ifrån

hvarandra syntes trenne såsom lagerkrönte, och

af inflytande förnimmelse kände jag dem, att de

voro själfve hufvudmännen eller lärarne; bakom

Leibnitz stod en och höll uti hans rockskört

med handen, och det sades att det var Wolff.TEOLOGISKA SKRIFTER.

135 1 1

När de nio männerna sågo på hvarandra, hälsade

de först och talade höfligt med hvarandra. Men

strax då uppsteg en ande från helvetet med

en liten fackla i högra handen, och viftade

därmed framför deras ansikten, hvaraf de blefvo

ovänner, tre emot tre, och sågo på hvarandra

med bister uppsyn; ty då kom lusten på dem

att kifva och träta, och då började de

aristo-teliska, som ock voro scholastici, sägande: hvem

ser icke att objekterna igenom sinnena inflyta

i själen, såsom man igenom dörren går in uti

kammaren, och att själen tänker enligt inflytelsen;

månne icke då en älskare ser en vacker

jungfru eller brud, hans öga tindrar och för dess

kärlek till själen; månne icke en girig, då han

ser penningpungar, brinner till dem med hvarje

sinne, och däraf inför detta i själen och uppväcker

lust till att äga dem; månne icke, då en

högfärdig hör loford om sig af en annan, han då

uppspärrar öronen, och dessa föra dem till

själen? Äro icke kroppens sinnen såsom

förmak, igenom hvilka endast är tillgång till själen?

Hvem kan utaf detta och otaligt dylikt sluta

annat, än att inflytelsen är från naturen, eller

fysisk? Cartesii anhängare, som hållit fingrarne

under pannan och nu drogo dem tillbaka,

svarade härtill, sägande: Ack, I talen efter sken-1 136 SWEDENBORGS LIF.

barheter; veten I icke, att det icke är ögat som

älskar jungfrun eller bruden af sig själft, utan

af själen? Äfvenså att icke heller kroppens sinne

har begärelse till penningarne i pungen af sig själft,

utan af själen? likaledes att icke heller öronen

annorledes till sig taga de smickrandes beröm; månne

det icke är förnimmelsen, som gör, att man har

sinnesuppfattning, och förnimmelsen är själens

och icke organens; sägen om I kunnen, hvad

annat är, som gör tungan och läpparna talande,

än tanken? och hvad annat är, som gör

händerna verkande, än viljan, och tanke och vilja

äro själens och ej kroppens; således, hvad gör

att ögat ser, öronen höra och de andra

orga-nerna uppfatta, om icke själen; af detta och

oräkneligt annat dylikt sluter hvar och en, som är

klok högre än kroppens sinnligheter räcka, att

det icke är kroppens inflytelse uti själen, utan

själens i kroppen, den vi kalla tillfällig och

jämväl andlig inflytelse. Då Leibnitz" tre anhängare,

som stodo bakom de förre, hört detta,

upphöjde de rösten, sägande: Vi hafva hört skälen

på båda sidor och jämfört dem, och förnummit,

att uti mycket äro de senare bättre än de förre,

och uti mycket äro de förre bättre än de

senare, hvarföre, om det tillåtes, skola vi bilägga

trätorna. Och på tillfrågan huruledes? svaradeTEOLOGISKA SKRIFTER. 137 1 1

de: det är icke någon själens inflytelse in i

kroppen, icke heller kroppens in i själen, utan det är

en enhällig och ögonblicklig bäggederas verkning

tillika, hvilken en namnkunnig auktor bemärkt

med ett vackert namn, kallande den

förutbestämd öfverensstämmelse (harmoniapræstabilita).

Därefter syntes anden med lilla facklan, men nu

uti vänstra handen, och svängde den bakom

dem vid hufvudet, hvaraf allas idéer blefvo

förvillade, och de ropade allesammans: hvarken

vår själ eller kropp vet, på hvilken sida vi skola

gå öfver, därföre vilja vi slita dessa trätor genom

lottning, och så vilja vi hålla med den lotten,

som först kommer ut; och de togo ut tre sedlar

och skrefvo på den ena: Fysisk inflytelse, på

den andra: Andlig inflytelse, och på den tredje:

Förutbestämd öfverensstämmelse, hvilka tre sedlar

de lade i en hattkulle, och utvalde en som

skulle draga ut lotten, och när denne stack in

handen, fattade han uti den, på hvilken var

skrifvet Andlig inflytelse. Då de sett och läst

detta, sade alla, dock några med klart och

flytande ljud och några med mörkt och otydligt:

låtom oss hålla med denna, emedan han först

kommit ut. Men strax stod en ängel bredvid

och sade: tron icke att sedeln för den andliga

inflytelsen kommit utaf en slump, utan af försyn;1 138

SWEDENBORGS LIF.

ty emedan I ären uti förvillade begrepp, så sen

I icke dess sanning; men själfva sanningen har

gifvet sig just densamma vid handen, på det I

måtten hålla med henne.»

Därefter följer det sista numret af detta

arbete, däri Swedenborg förklarar, huru han från

att hafva varit filosof blef teolog, och som

citerats i slutet af föregående kapitel.

I början af detta kapitel nämndes, att

Swedenborg tryckte i London 1758, efter »Arcana

Cælestias» fullbordan 1756, förutom »Himmel

och Helvete» fyra arbeten, nämligen »Om Nya

Jerusalem och dess himmelska lära», »Om den

hvita hästen, hvarom talas i Uppenbarelseboken

kap. 19», »Jordkloten i vår solvärld» och »Om den

yttersta domen». I det sista arbetet, såväl som

i dess »fortsättning» Amsterdam 1763, och i

många andra tryckta och otryckta skrifter,

redogöres för den yttersta domen, den sista af de

tre stora domarne. Helvetena hade trängt öfver

in i andevärlden och äfven in i de lägre

delarna af de nedre himlarne. Själfva

himlain-vånarna emigrerade till en del från dessa

trakter och höllos af Herren skyddade på den

»lägre jorden» i »andevärlden», under det andra

och särskildt vissa goda i själfva »andevärlden»

behärskades af de onda intill domen.TEOLOGISKA SKRIFTER.

139 1 1

Första skedet i domen var Sanningens

framträdande, åtföljdt af ett åtskiljande af de goda

från de onda, af »fåren från bockarne».

Swedenborg berättar, att de verkligen på afstånd

syntes såsom får och bockar, och att

Uppenbarelsebokens syner alla voro uppenbara i den

andliga världen. Sista skedet i domen åter

bestod i, att de onda flydde till helvetena och de

goda samlades i samfund, hvilka bildade den

nya kristna himlen, samt, att som följd däraf,

den Nya Kyrkan stiftades på jorden genom

ofvannämnda sanningars emottagande där: en ny

himmel och en ny jord skapades.

Utom de två arbeten, som trycktes i

Amsterdam 1763, »Änglavisheten» om »Den

Gudomliga Kärleken och Visheten» och om »Den

Gudomliga Försynen», trycktes äfvenledes i

Amsterdam samma år fyra smärre teologiska

skrifter, »Nya Jerusalems lära» »Om Herren» och

»Om den Heliga Skrift» »Lefvernesläran» och

»Om Tron», hvilka i detalj behandla dessa

läror. Det finnes äfven flera arbeten i

handskrift öfver dylika ämnen, hvilka författades

under dessa år. Swedenborg skref äfven ett

stort arbete, icke fullt afslutadt, »Apocalypsis

Explicata» (Uppenbarelseboken förklarad), i tre

delar, som han ämnade trycka i London. Ehuru1 140

SWEDENBORGS LIF.

detta arbete icke trycktes af Swedenborg,

utkom 1766 i Amsterdam »Apocalypsis Revelata»

(»Uppenbarelseboken uppenbarad»). Såsom af

dessa arbeten framgår, handlar

Uppenbarelseboken i detalj om den yttersta domen,

Herrens andra ankomst och den Nya Kyrkan, ehuru

dessa ämnen äro i Ordets andliga och

himmelska meningar behandlade på flera ställen

i det Nya och det Gamla Testamentet.

År 1768 utgafs i Amsterdam arbetet »Om

den äktenskapliga kärleken», hvilket behandlar

icke allenast äktenskap mellan man och kvinna,

utan äfven Herrens äktenskap med sin brud,

kyrkan, det godas och det sannas äktenskap inom

människans ande samt alla olika äktenskapliga

förhållanden och deras motsatser.

År 1769 utkommo två småskrifter af mycket

stor betydelse, den första »Kortfattad

framställning af läran för den Nya Församlingen», i

London, den andra »Om själens och kroppens

gemenskap», i Amsterdam. I det första arbetet,

hvilket trycktes äfven på engelska —

tillsammans med Swedenborgs lilla skrift (tryckt på

latin 1769) »Svar på ett bref från en vän»

tillsänd Englands biskopar, uppvisas skillnaden

emellan den nya och den gamla kyrkan och

framställas den Nya Kyrkans hufvudläror.EMANUEL SWEDENBORG 1768.

Efter en oljemålning på Gripsholm, måladt för Swedenborgs vän Anders

Johan v. Höpkens räkning af Pehr Krafft" d. ä. år 1768 eller litet senare.1 142

SWEDENBORGS LIF.

Det sista arbete, Swedenborg tryckte, »Den

sanna kristna religionen», är också hvad angår

materialet af vidsträckt omfång, i så afseende

det mäst omfattande af alla hans skrifter. Nya

Kyrkans hufvudläror äro framställda i

systematisk form, den andliga världens filosofi samt

många »minnesvärdigheter» klargöra

förhållandena på andra sidan grafven, den gamla kyrkans

irrläror uppvisas, och den nya kyrkans stiftande

omtalas. Efter »Den sanna kristna religionens»

afslutande inträffade en märklig tilldragelse,

hvilken berättas i nummer 791 på följande sätt:

»När detta verk var afslutadt,

sammankallade Herren sina tolf lärjungar, som hade följt

Honom i världen, och dagen efter sände Han

dem alla ut i hela den Andliga världen till att

predika det Evangelium, att Herren Gud Jesus

Kristus regerar, samt att Hans rike skall vara i

evigheters evigheter, enligt förutsägelsen af Daniel,

7: 13, 14, och i Uppenbarelseboken, 11: 15,

och att "salige äro de som komma till

Lammets bröllops Aftonmåltid", Uppb. 19:9. Detta

skedde den 19 juni år 1770. Detta menas

med dessa Herrens ord: "Han skall utsända

sina änglar, och de skola församla Hans

utvalda fr an den ena ändan af himlarne till den

andra\ Matt. 24: 31.»TEOLOGISKA SKRIFTER.

143 1 1

I början af »Den sanna kristna religionen»

finnes »den nya himlens och den nya kyrkans tro»,

med hvilken denna allt för korta framställning

af Swedenborgs teologiska skrifter må afslutas:

»1. Den Nya Himlens och den Nya Kyrkans

Tro. Vi vilja nu först anföra tron i sin

allomfattande och särskilda form, på det att den

må tjäna som ett ansikte till det följande

verket, och likasom en port, genom hvilken man

går in i ett tempel, äfvenledes såsom en

sammanfattning, i hvilken de därefter följande lärorna

hvar och en på sitt sätt innehållas. Hon kallas

den Nya Himlens och den Nya Kyrkans tro,

emedan himlen, där änglarne äro, och kyrkan,

i hvilken människorna äro, utgöra ett likasom

det inre och det yttre hos människan. Däraf

kommer det, att hvarje medlem af kyrkan, som

är i kärlekens goda af trons sanningar och i

trons sanningar af kärlekens goda, till sitt sinnes

inre delar är en himlens ängel; och efter döden

kommer han därför också till himlen och

njuter där lycksalighet i förhållande till den grad,

hvari det goda och det sanna hos honom äro

förbundna.

Det är nödvändigt att veta, att denna tro

är ansiktet och porten till samt

hufvudinnehållet af den Nya Himmel, som Herren nu bildar.1 144

SWEDENBORGS LIF.

2. Den Nya Himlens och den Nya

Kyrkans tro i allomfattande form är följande:

Att Herren af evighet, som är Jehovah,

kom till världen för att underkufva helvetena

och förhärliga sitt Människoväsen; att ingen

dödlig hade kunnat frälsas om detta icke skett,

samt att de blifva frälsta, som tro på Honom.

Det säges: "tron i allomfattande form\

emedan detta är det allomfattande af tron, ty

det allomfattande af tron är det, som skall

vara i det hela och i det enskilda. Trons

allomfattande sanning är den, att Gud till

väsen och person är En, i hvilken är

Gudomlig Trehet, och att Herren Gud Frälsaren Jesus

Kristus är denne Gud. Trons allomfattande

sanning är vidare den, att Han kotn till

världen för att undanrödja helvetet ifrån

människan, och att Han undanröjde det genom strider

emot och segrar öfver det samma. Salunda

har Han underkufvat det samt bragt det till

ordning och lydnad under Sig. Trons

allomfattande sanning är än vidare den, att Han

kom till världen för att förhärliga sitt antagna

Människoväsen, d. v. s. för att förena det med

Gudomsväsendet, hvarifrån det hade sitt

ursprung. Salunda häller Han i evighet helvetet

i ordning och lydnad under sig. Emedan dettaTEOLOGISKA SKRIFTER.

145

icke kunde ske utan genom frestelser, som Han

tillät mot sitt Människoväsen, så underkastade

Han sig dem därför ända till den sista af dem,

som var lidandet på korset. Dessa äro trons

allomfattande sanningar angående Herren.

Det allomfattande i tron å människans sida

eller tron såsom hennes sak är, att hon tror

på Herren, ty genom tro på Honom uppstår

förbindelse med Honom och genom denna

förbindelse frälsning. Att tro på Herren är att

hafva den förtröstan, att Han frälsar, och emedan

ingen kan hafva denna förtröstan, utom den,

som för ett godt lefverne, så är det ock detta

som menas med att tro på Honom. Detta

säger också Herren hos Johannes: "Detta är

Fadrens vilja, att hvar och en, som tror på

Sonen, skall hafva evigt lif", 6: 40, och på ett

annat ställe: "Den, som tror på Sonen, har

evigt lif\ men den, som icke tror Sonen, han

skall icke se lifvet, utan Guds vrede förblifver

öfver honom\ 3: 36.

3. Den Nya Himlens och den Nya Kyrkans

tro i sin särskilda form är denna: Att

Jehovah Gud är Själfva Kärleken och Själfva

Visheten eller Själfva det Goda och Själfva

det Sanna, samt att Han Själf såsom det

Gudomliga Sanna, som är Ordet och som var Gud

101 146

SWEDENBORGS LIF.

hos Gud, nedsteg och antog Människoväsen

i ändamål att bringa till ordning allt hvad i

himlen, allt hvad i helvetet och allt hvad i

kyrkan fanns, ty helvetets makt öfvervägde då

himlens makt, och på jorden var det ondas

makt starkare än det godas, och därför stod en

allmän fördömelse hotande för dörren. Denna

förestående fördömelse upphäfde Jehovah Gud

genom sitt Människoväsen, som var det

Gudomliga Sanna, och återlöste så änglar och

människor. Därefter förenade Han i sitt

Människoväsen det Gudomliga Sanna med det

Gudomliga Goda, eller den Gudomliga Visheten med

den Gudomliga Kärleken, och återgick så till

sitt Gudomsväsen, i hvilket Han af evighet

varit, tillika med och uti sitt förhärligade

Människoväsen. Detta är betydelsen af följande

ställen hos Johannes: "Ordet var hos Gud och

Gud var Ordet, och Ordet blefkötf, 1: 1, 14; och

hos den samme: }Jag utgick af Fadren och

kom till världen; åter lämnar jag världen och

går till Fadren\ 16: 28; och vidare: "Vi veta,

att Guds Son har kommit och har gifvit oss

förstånd, på det att vi må känna den Sanne,

och vi äro i den Sanne i Hans Son Jesus

Kristus; Denne är den sanne Guden och det eviga

lifvet", 1 Joh. 5: 20, 21. Häraf är klart, att ingenTEOLOGISKA SKRIFTER.

147 1 1

kunnat frälsas, om icke Herren kommit till

världen. Likaledes är det också nu, ty om

icke Herren ånyo kommer till världen i det

Gudomliga Sanna, som är Ordet, kan icke

heller någon blifva frälst.

Trons särskilda sanningar å människans

sida äro följande:

1. Att Gud är En, i hvilken är

Gudomlig Trehet (Treenhet), och att Han är Herren

Gud Frälsaren Jesus Kristus.

2. Att den saliggörande tron är att tro

på Honom.

3. Att man icke skall göra det onda,

emedan det är djäfvulens och ifrån djäfvulen.

4. Att man skall göra det goda, emedan

det är Guds och ifrån Gud.

5. Att människan skall göra detta

likasom af sig själf, men därvid tro, att det är

af Herren hos henne och genom henne.

De två första lärosatserna höra till tron,

de båda följande till människokärleken och den

femte till förbindelsen mellan människokärleken

och tron, således till förbindelsen mellan Herren

och människan.»KAPITEL VIII.

Swedenborgs död.

När Swedenborg hade skrifvit »Den sanna

kristna religionen» i Stockholm, reste han 1770

till London för att låta trycka arbetet. Innan

han lämnade Stockholm, förutsade han, att han

icke skulle återse sitt fosterland. Han

förutsade äfven i London en månad på förhand den

dagen han skulle dö. Metodismens fräjdade

upphofsman, John Wesley, hade fått en gåfva från

Swedenborg, ett exemplar af »Den sanna kristna

religionen», och greps af ett starkt begär att

träffa författaren. Utan att hafva nämnt denna

önskan för någon erhöll han i slutet af februari

1772 följande förvånande bref från Swedenborg:

»Sir! Jag har i andevärlden blifvit

underrättad, det ni hyser en varm önskan att

samtala med mig. Det skulle vara mig särdeles

angenämt att få råka er, i fall ni vill göra mig

äran af ett besök.

Emanuel Swedenborg».

Wesley höll just på att uppgöra turerna för

sina respredikanter och läste ånyo brefvet högt

under erkännande, att han hyst den önskanSWEDENBORGS DÖD.

149

Swedenborg i brefvet omtalade. Emellertid

svarade Wesley Swedenborg, att han efter

hemkomsten från en tillämnad sex månaders predikotur

ville göra honom ett besök. Till detta svarade

Swedenborg, att då vore det för sent, emedan

han den 29 mars skulle gå till andevärlden för

att aldrig mera återvända.

Kort före jul 1771 rördes Swedenborg af

slag i London. Han hade efter »Den sanna

kristna religionens» afslutande skrifvit en

fortsättning till detta arbete och börjat ett annat om

tidernas fullbordan och den Nya Kyrkan.

Pastor Arvid Ferelius, vid Svenska kyrkan i

London, besökte Swedenborg, och den 28 Dec.

undfick denne det heliga sakramentet, ehuru det

vill synas, att han mottog det äfven senare. Men

det uppgifna datum har jag sett i kyrkans arkiv.

Vid ett besök frågade pastor Ferelius

Swedenborg, om han nu, enär många trott, att den nya

lärans upphofsman ville vinna namnkunnighet,

och då han snart skulle lämna denna världen,

icke ville återkalla densamma eller någon del

däraf. Swedenborg reste sig upp till hälften i

sängen, lade den friska handen på sitt bröst och

sade: »Så sant, som I sen mig här för edra

ögon, så sant är ock allt hvad jag har skrifvit,

och jag hade kunnat säga mer, om det varit1 150

SWEDENBORGS LIF.

mig tillåtet». Därefter beredde han sig till

nattvarden, läste med djup andakt

syndabekännelsen och undfick det heliga sakramentet.

Swedenborgs hälsa förbättrades, men han blef

senare sämre igen. På sin dödsdag, söndagen

den 29 mars 1772, frågade han, huru mycket

klockan var. De närvarande svarade: »klockan är

fem». »Det är väl», tillade han, »jag tackar er,

Gud skall välsigna er». Hans hufvud nedsjönk,

och fjärran från fosterlandet, ibland ett främmande

folk, där likväl snart den lära han förkunnade

med välvilja mottogs, afled siaren.

Den store svenske psalmförfattaren

ärkebiskopen J. O. Wallin har i följande rörande

verser gifvit uttryck åt den känsla många erfarit,

när de läsa om Emanuel Swedenborgs död:

»SVEDENBORG

Du talte — och försvann, men är ej från oss skild;

Du lefver, ljusets tolk! Du andas i den lära

Som från Ditt hjerta flöt så ursprungsren och mild.

Hon kom från ljusets Far till menskans tröst och ära.

Hon före oss till ljusets hem

Den väg Du framgick och beredde

Lik stjernan soin till Bethlehem

Så vänlig och så klar, de vises vandring ledde.

J. O. Wallin.»KAPITEL VIII.

Källor angående de yttre dragen af

Swedenborgs lif och verksamhet.

Det drag i Swedenborgs yttre

lefnadsförhållanden, som utom själfva hans nästan enastående

verksamhet som författare mest faller i ögonen,

är hans bortovaro från fäderneslandet under icke

mindre än tolf utländska resor, hvilket den tiden

var något synnerligen ovanligt. Han företog

dessa resor för att i närheten af stora bibliotek

kunna omredigera och trycka sina skrifter,

hvilket senare skedde i Tyskland, Holland och

England. Swedenborg var på utländska resor

sammanlagdt åtminstone öfver tjugu år. Han har

äfven lämnat efter sig flera intressanta bref och

resebeskrifningar, hvilka vi hafva användt här

och där i denna biografi.

Af Swedenborgs brefväxling med sin svåger

Erie Benzelius d. y. och, långt efteråt, med en

vän i Göteborg, d:r Anders Gabriel Beijer, jämte

de ofvannämnda resebeskrifningarna, få vi de

bestämdaste uppgifter angående de tolf utländska1 152

SWEDENBORGS LIF.

resorna. Utom dessa värdefulla källor finnes

det äfven i behåll en mängd samtidiga dokument

i handskrift och i tryck, dels skrifna af

Swedenborgs personliga vänner, Anders Johan v.

Höpken, C. G. Tessin m. fi., dels af hans

motståndare, hvilka lämna oss en mycket fullständig

bild af Swedenborgs yttre lefnadsförhållanden

och personliga karaktär. I denna biografi har

jag, i följd af det begränsade utrymmet, i

första rummet behandlat de drag i Swedenborgs

lif, som kunna anses vara grundläggande,

nämligen hans forsknings- och

skrifställareverksam-het. Den läsare, som vill finna fullständigare

upplysning angående Swedenborgs yttre

lefnadsförhållanden, hänvisas därföre till de talrika

biografiska skildringar som sett ljuset såväl på

svenska * som på engelska, tyska, franska, m. fl.

språk, och framför allt till den jämförelsevis

fullständigaste och noggrannaste samlingen af källor,

»Documents concerning the life and character

of Emanuel Swedenborg», af professor d:r Ru-

:: De flesta biografiska skildringar på svenska äro icke

tillgängliga annat än i bibliotek eller i den antikvariska

bokhandeln, men det finnes i tryck två arbeten, som äro väl lämpade

för allmänheten:

1) Emanuel Swedenborg, den andlige Columbus, från

engelskan af Johannes Sundblad. Stockholm 1906.

2) Swedenborg och Nya Kyrkan, illustrerad folkupplaga,

utgifven af C. J. N. Manby. Stockholm 1906.ANDERS JOHAN v. HÖPKEN (1712-1789.)

Efter en oljemålning i Kungl. Vetenskapsakademiens sal.1 154

SWEDENBORGS LIF.

dolf L. Tafel, tryckt i London, 1875—1877.

Detta arbete är resultatet af grundliga

forskningar i Sverige från 1868 till 1870 samt af

vidare undersökningar i England och på

kontinenten. Det har äfven planlagts en ny samling

af alla dokument af och angående Swedenborg

under titeln: »Swedenborg Archives». Alla

original på svenska, latin m. fi. språk skola tryckas

i Stockholm, och en engelsk upplaga troligtvis

i London. Sedan 1902 har en mängd nya

dokument och biografiska upplysningar upptäckts,

för hvilka skall redogöras dels i Kungl.

Vetenskapsakademiens upplaga af Swedenborgs

naturvetenskapliga skrifter, dels i ofvan nämnda

»Swedenborg Archives», och en allmän öfversikt

lämnas äfven i den »nya kronologiska förteckningen

öfver Swedenborgs skrifter», som utgifves såsom

bihang till denna biografi.

En öfverblick af det föreliggande materialet

såväl i tryck som i handskrift visar, huru

viktigt det är för den, som vill tränga djupare i

Swedenborgs skrifter och forskningar, att icke

allenast taga hänsyn till dessa skrifters innehåll,

utan äfven till de talrika dokument, som äro

författade af Swedenborg själf under hans

verksamhet som assessor i K. Bergskollegium och

i Sveriges Riksdag, ty han skref många memo-KÄLLOR. 155

rial, hufvudsakligast af ekonomisk och finansiell

art. För en mera noggrann och kritisk

föreställning om Swedenborgs betydelse i Sveriges

och den moderna världens kultur behöfver man

emellertid också taga hänsyn till

naturvetenskapernas, filosofiens och teologiens ståndpunkt under

1700-talet. Vår moderna politiska och

intellektuella utveckling har under de sista två hundra

åren utvecklats med så hastiga, någon gång kanske

alltför hastiga steg, att det icke är så lätt för

den, som är ovan vid historiska forskningar, att

sätta sig in i den världsåskådning, som våra

förfäder för två hundra år sedan gillade. Detta

förklarar också, hvarföre tidigare omdömen öfver

Swedenborgs betydelsefulla lif hafva så ofta varit

ohistoriska och därföre orättvisa. Men

Swedenborg finner i dessa tider åtminstone sin

historiska plats bland Sveriges stormän, hvarom mera

i följande kapitel.KAPITEL IX.

Epilog: öfverförandet af Swedenborgs stoft

från England till Sverige.

I Upsala domkyrkas hvalf hvila de jordiska

kvarlefvorna af Olof Rudbeck d. ä. och af Carl

von Linné, de mest framstående representanterna

för den uppblomstring af naturvetenskaperna, som

kännetecknar perioden 1650—1800. I kraft af

en märklig historisk rättvisa hafva Emanuel

Swedenborgs kvarlefvor nu funnit sin hviloplats

i närheten af Olof Rudbecks och Carl von

Linnés, och detta har ägt rum i följd af ett

kraftigt ingripande af de svenska korporationer,

till hvilka Swedenborg stod i så nära

förhållanden under sin lifstid, nämligen Sveriges

Regering, Kungl. Svenska Vetenskapsakademien och

Upsala Universitet.

Efter preliminära försök hösten 1906

upptogs frågan om förflyttandet af Swedenborgs

kvarlefvor från England till Sverige af Kungl.

Vetenskapsakademien på förslag af professor Gustaf

Retzius. Frågan behandlades af Svenska och

Engelska regeringarna under 1907 och väckte stort

intresse både i Sverige och i England, särskildtSVENSKA KYRKAN I LONDON vid Princes Square, East End.

Efter en fotografi.1 158

SWEDENBORGS LIF.

när det blef bekant, att »Fylgia» skulle taga kistan

om bord vid Dartmouth våren 1908.

Stockholm, Varnhem och Upsala täflade

om äran att förvara den store svenskens

kvarlefvor. Dessa hamnade till sist i Upsala

domkyrka, hvilken i flera afseenden är att betrakta

som nutidens svenska panteon. Men det kan ju

hända, att Swedenborgs födelsestad, Stockholm,

där han såsom ämbetsman, forskare och

författare tillbragte sina flesta dagar, kommer i en

framtid att göra sina naturliga anspråk gällande.

Efter att hafva i 136 år hvilat under

altar-golfvet i den lilla svenska kyrkan i Londons

East End flyttades Swedenborgs kvarlefvor den

7 April" i år från London till Dartmouth, där

de följande dag under stora hedersbetygelser

togos ombord på pansarkryssaren Fylgia.

Klockan 4 på eftermiddagen den 7 April samlades

i den svenska kyrkan en stor skara af

Swe-denborgsbeundrare för att vara med under

den enkla gudstjänst, som föregick kistans

flyttande. »Svenska Dagbladet» för den 1 1 April säger:

»Gudstjänsten var kort men högeligen

intrycks-full. Efter en psalm af Jesper Svedberg —

pastor Lindskog förklarade på engelska dennes

ställning — höll pastor Lindskog en

dödsbetraktelse, inledande denna med en påminnelse om denEPILOG. 159

berömde man, hvars jordiska kvarlefvor nu skulle

föras till hemlandets jord efter så lång hvila

under detta rum. Därpå sjöng fru Lindqvister

"Drömmar" af Sjögren samt utförde

tillsammans med pastor Lindskog en del af

begraf-ningsgudstjänsten. Gudstjänsten afslöts med

af-sjungandet af ett par verser ur en annan af

Jesper Svedbergs psalmer.

Därpå gafs ett tecken, väntande likbärare

inkommo och utburo kistan under tonerna af

en dödsmarsch. Kistan följdes ut af de

närvarande officiella representanterna samt

öfverlämnades af ministern i kapten Bergmarks vård.

Den fördes i sluten vagn till Paddington

järnvägsstation, följd af många men icke i någon

egentlig procession. I kväll hålla

Sweden-borgarne här en stor minnesgudstjänst. Vid

midnattstid går tåget med kistan till Dartmouth

dit ankomsten sker tidigt i morgon bittida. Den

föres då omedelbart ombord på Fylgia där

Swedenborgare så hålla en enkel gudstjänst

under ledning af pastor Rodgers från

Birmingham samt taga farväl af mästarens kvarlefvor.»

Det vackra latinska ode, som pastor R. R.

Rodgers från Birmingham uppläste å »Fylgia»,

då Swedenborgs kista dit öfverförts, och som äfven

utdelades i tryck, jämväl i engelsk öfversättning, må1 160

SWEDENBORGS LIF.

här citeras; originalet är af mr. A.J. Allen, och den

svenska öfversättningen af pastor C. J. N. Manby:

VÄTES REDUX.

En tua nos patrio (patria revocante) gementes.

Maxime Suecorum reddimus ossa solo.

Num vero tantos animi celebrari labores,

Num tantum Ingenium carmina nostra valent?

Arcana an petimus Cælestia? an ima vagamur

Per loca Naturae? te duce lucet iter.

At tuba conclamat, panduntur vela, carina

Prosilit, et resonat terra relicta vale: —

"Nunc licet ad sedem redeas, vir sancte, paternam;

"Laus tua cum nobis haud peritura manet."

DEN ÅTERVÄNDANDE SIAREN.

Suckande lämna vi nu åt fädernejorden tillbaka,

Uppå dess bud, dina ben, Du störste af hugstora

svenskar.

Mäkta dock vi med vår sång så bålstora

själsbragder fira,

Tolka ett snille som ditt, så famnande vidt och så

väldigt?

Vilja vi sträfva dit upp och gripa Arcana Cælestia*?

Eller ock ströfva dit ned i djupaste schakt af naturen?

* »Himmelska Hemligheter», också namnet på Swedenborgs

första och största teologiska verk.EPILOG.

161

Du lyser vägen. — Men lyss! Signalen nu ljuder,

och seglen

Svällande breda sig ut, och kölen ren hoppar på

vågen.

Landet, du lämnar, från det ett farväl nu efter dig

skallar: —

"Fastän Du, helige man, går åter till fädernehärden,

Städse likväl, oförgängligt, hos oss ditt lof skall

förblifva."»

Efter det »Fylgia» hade besökt Strömstad,

kom kryssaren till Karlskrona kl. 8 den 18 april

på förmiddagen. Tiden för landsättningen af

Swedenborgs kvarlefvor hade fastställts till kl. 2,

och vid den tiden hade många åskådare samlats

nära varfven och den närliggande

Amiralitetskyrkan, i hvilkens grafhvalf kvarlefvorna skulle

insättas. Kl. 2 kunde man se två båtar på

väg från »Fylgia»; i den andra var Swedenborgs

kista och kransarna från England. Omedelbart

efter landsättningen följde under tystnad en

procession kistan, buren af tolf matroser från

»Fylgia», till Amiralitetskyrkans grafhvalf.

Processionen tågade fram emellan tvenne led af

matroser från »Fylgia» och soldater från

Kustartilleriet. Omedelbart efter kistan följde familjen

Swedenborgs hufvudman, kapten G. W. E. Sve-

n1 162

SWEDENBORGS LIF.

denborg, och hans bror, löjtnant Emanuel

"Svedenborg, tillsammans med K.

Vetenskapsakademiens Praeses, professor d:r K. B. Hasselberg,

ty Vetenskapsakademien hade af regeringen

anmodats att mottaga Swedenborgs kvarlefvor i

Karlskrona. Så kommo några personer,

besläktade med familjen Svedenborg, och efter

dem följde författaren såsom representant för

»Swedenborg Scientific Association». Slutligen

kommo officerarna från Svenska Flottan och

Armén.

Processionen kom fram till Amiralitetskyrkan

efter ungefär 10 minuter, och kistan sattes i

grafhvalfvet, beläget under den östra sidan af

kyrkan och med tillträde genom en förstuga,

draperad med svenska flaggor. Kistan och

kransarna betraktades då af medlemmarna af

familjen Svedenborg m. fi. Kransarna från

England voro ännu friska och vackra.

Den 18 maj anlände Swedenborgs kista till

Upsala, och dagen därpå följde under de största

hedersbetygelser dess införande i Upsala

domkyrka. Denna dags händelser, hvilka aldrig

skola glömmas af de deltagande, -voro i hög

grad imponerande och stämningen därvid sådan,

som endast Upsala mäktar framkalla. I den

beskrifning, som nu följer, återgifves med någraEPILOG.

163

tillägg och förändringar en skildring af pastor

C. J. N. Manby i »Nya Kyrkans Tidning» för maj.

Det har blifvit till ett ordspråk att tala om

»Swedenborgsväder», då han ständigt skall på

sina sjöresor ha gynnats af godt väder och

därföre gärna förts som passagerare. Det var ej

utan, att man hyste farhågor för, att »han» på

denna sin slutliga färd ej skulle vara lika

gynnad. Det hade regnat starkt på natten, men

det var blott för att väderleken i det afgörande

ögonblicket skulle blifva desto angenämare. —

Men nu må »Upsala» tala:

Swedenborgsminnet.

Dagen ingick med strålande solsken. När

kistan med Swedenborgs stoft bars ut från

järnvägsstationen föllo några regnstänk, men sedan

klarnade det åter upp och processionen gick till

domkyrkan under vackert solsken. Hela staden

är flaggprydd. En stor mängd främlingar hafva

hitkommit för att jämte Upsalaborna fira det

stora minnet.

Redan i god tid fore tågets ankomst hit kl.

12,44 hade Studentkåren med sina fanor och

öfriga i processionen deltagande fattat posto å

planen utanför järnvägsstationen. Med tåget

följde medlemmar af Swedenborgska ätten jämte1 164 SWEDENBORGS LIF.

Vetenskapsakademiens representanter. Kistan

hade anländt till Upsala redan under gårdagen.

Då den utbärs och placerades å likvagnen,

blottade alla de närvarande sina hufvuden och

fanorna sänktes som en hyllningsgärd åt den

store svenske vetenskapsman och siare, hvars

stoft nu sent om sider återbördats åt

fosterjorden.

Det långa tåget gick enligt den

processionsordning vi redan i gårdagens n:r meddelade.

Flere tusen skolbarn bildade häck på de gator

tåget passerade. Äfven deras fanor och flaggor

sänktes när kistan fördes förbi.

Processionen följde Bangårdsgatan—Östra

Ågatan—Dombron, Skytteanska hvalfgatan—

Riddartorget och in i Domkyrkan från västra

ingången midt emot Gustavianum. Utanför

kyrkan paraderade 100 man ur artilleriregementet.

När processionen intågade i kyrkan,

utfördes högtidsmusik af J. P. Hartmann å orgel

med mässingsinstrument. Deltagarne i

processionen placerade sig i västra delen af kyrkan,

studentkåren till vänster och öfriga till höger.

Sedan processionen tagit plats, höll ärkebiskopen

från prediksstolen följande tal:

Upsala domkyrka har öppnat sig för Emanuel

Swedenborgs stoft. Detta har hit ledsagats i hög-UPSALA DOMKYRKAS INRE.

Det Liewen-Bielkeska grafkoret till höger nära ingången.

Efter en fotografi

1 166

SWEDENBORGS LIF.

tidståg, och en hedersvakt har omgifvit det, där

det gått fram genom staden. Den stora anslutning

till tåget och till de omgifvande vittnar, att

Emanuel Swedenborgs minne är högt äradt. Det är en

glädje för hela fäderneslandet, att denne dess vidt

frejdade son nu omsider får för sina jordiska

kvarlefvor en hvilostad i fäderneslandet och på en sådan

plats, att det faller i ögonen, huru mycket hans

minne hedras. Hvile nu hans stoft här i frid i en

oöfverskådlig framtid! Upplifve det, hvilande i detta

tempel, hans minne i kommande tider! Måne

Emanuel Swedenborgs minne släkte efter släkte att

tacksamt ihågkomma stora gåfvor, - som Gud skänkt

svenske män, ädel och gudfruktig sinnesart och

vandel, skarpsynt och framgångsrik forskning,

fosterlandskärlekens och snillets bragd i ett fosterlandets

brydsamma läge samt djupgående tänkande och

inblick i tillvarelsens sammanhang. Detta allt lyser

från Swedenborgs person och lif i historien och har

gjort eftervärlden stort gagn. Ma ne Emanuel

Swedenborgs minne till troget bruk af förlänade gåfvor

till rättrådig, flärdlös lefnad och verksamhet och

till sökande af ett upplyftande, renande och stärkande

samband med Gud och evighetens värld!

Vidare utfördes följande vackra kantat,

författad af kandidat Aug. Lindh, efter musik af

E. G. Geijer (kör) och P. U. Stenhammar (solo).EPILOG.

167

Kör.

Slumra, siare, i livalfvens ljusa

frid! Sof, trötte, som vände hem!

Domens minnen kring ditt läger susa

ömt sitt signande requiem.

Sinnen enas, som voro skilda,

stridens röster dö bort, de vilda,

sorlet tystnar, stämmorna bli milda

inför högheten af din ro.

Solo.

Med en moders kärlek Sverige famnar

sin länge väntade, biltoge son.

Kör.

Seklers svall skall brusa öfver griften,

tankar blekna med aftonskyn.

Det skall lefva ungt i alla skiften,

som var själen i siarns syn.

Än när sena vårar sjunga,

manar du utur din graf de unga

att i ljusa tider och i tunga

ädelt tänka och handla stort.

Solopartiet i kantaten sjöngs från

orgelläktaren af operasångaren Nils Svanfeldt och kören

utfördes från koret af O. D.-ister. Högtidlig-1 168

SWEDENBORGS LIF.

heten afslutades med afsjungande af »Vår Gud

är oss en väldig borg», hvarefter till sist

utfördes högtidsmusik till orgel och

instrumentalmusik, den senare utförd af Uplands

artilleriregementes musikkår.

Å kistan var placerad en vacker silfverkrans

från de Nykyrkliga församlingarna i Stockholm,

Nykyrkliga samfundet i Göteborg och Sällskapet

Nya Kyrkans Bekännare, tillägnad »Emanuel

Swedenborg, Siaren». Kransen bars af ordföranden i

»Nya Kyrkans Bekännare», kapten Carl Magnell,

och beskådades nog med intresserade blickar af

unga och gamla under själfva processionen.

Efter nedläggandet på kistan i det solbelysta

grafkoret kunde den än bättre skärskådas. Pastor

C. J. N. Manby, sekreteraren i »Nya Kyrkans

Bekännare» — hvilket sällskap hade inbjudit de

andra Nykyrkliga sammanslutningarna till

gemensamt deltagande i denna minnesgärd — hade

själfva den dag, påskaftonen den 18 april, då

kistan landsattes i Karlskrona, skrifvit några

verser om »silfverkransen, de nykyrkliges

hyllningstecken åt Nya Salems siare». I mer än

1700 exemplar utdelades nu (af marschalkarne)

i domkyrkan dessa verser, med å det stora

dubbelbladets framsida anbragt afbildning af

kransen, och ej ett enda blad blef kvar, underEPILOG.

169

det många framräckta händer blefvo utan. De

omtalade verserna lyda:

SILFVERKRANSEN

DE NYKVRKLIGES HYLLNINGSTECKEN ÅT

NYA SALEMS SIARE

Karlskrona 1918/408. Upsala 19,9/508.

Krans utaf guld af den rödaste sort vi nu ville Dig

bjuda,

Då vi Dig välkomna hem, o Du Siare utaf Guds

nåde!

Salem, den gyllene stad, Du ju skildrat, som ingen

det mäktat.

Solen må sprida sitt guld, då, som långods blott,

Månen har silfver.

Vi ha blott långods från Dig — liksom Du från Din

Himmelske Herre.

— Hans vare äran! Vi glömma det ej för det

redskap, Han korat. —

Så vi nu ge hvad vi ha — det är tecknet af skulden

vi bringa,

Skulden för vishetens skatt, som hos Dig vi hämtat

och hämta.

Lagerns gestalt, som vår gåfva har fått, är en

hyllning åt snillet,1 170

SWEDENBORGS LIF.

Vishetssymbolen till den, som till »Vishetens tempel»

lärt vägen.

Nunc licet in Arcana fidei intrare intellectii * —

»Nu få vi lof med förståndet gå in i trons

hemligheter».

* *

Nu just vi fira Uppståndelsens fest, och nu kommer

ock Våren;

Då kommer Du — må ett varsel det bli om en vår

med sin sommar,

Om en Uppståndelsens vår för vårt folk både andlig

och timligt!

Påskaftonen 1908.

Sekreteraren i »Nya Kyrkans Bekännare».

(Stiftadt 1874.)

I Liewen-Bielkeska grafkoret hvilar

Swedenborgs stoft som bekant, tills den graf, som nu

skall iordningsställas, blir färdig. Grafkoret var

synnerligen vackert och smakfullt klädt med

blommor och grönt. — —

Vi låta nu »Stockholms Dagblad» fortsätta:

* »intellectualiter», Vera Christiana Religio, n. 508.SWEDENBORGS KISTA I UPSALA DOMKYRKA.

A kistan de Nykyrkliges silfverkrans, afbildad på första titelbladet.

Efter en fotografi, tagen den 19 maj 1908.1 172

SWEDENBORGS LIF.

--- — Hela eftermiddagen har domkyrkan

hållits öppen och flera tusen personer ha

begagnat tillfället att bese grafkapellet och

Swedenborgs kista.

Vid grafsättningen nedlades ett stort antal

kransar, bland hvilka märktes en väldig

lagerkrans från universitetet, en dyrbar silfverkrans

från nykyrkliga församlingarna i Stockholm och

Göteborg, en vacker krans af narcisser [och

skära rosor] med gula band från Nya Kyrkans

svenska församlingar [rättare: församlings [-syförening]-] {+syför-

ening]+} med inskription »All religion är lifvets

sak och dess lif är att göra det goda», samt

en ytterst stilfull krans af skära rosor från ätten

Swedenborg. K. Vetenskapsakademien hade

sändt en lagerkrans med rosor och blågula band

med inskriptionen »Regia Academia Scientiarum

Suecica — Socio quondam illustrissimo».

Dessutom märktes en vacker krans med blågula

band från Upsala studentkår samt en väldig

lagerkrans med röda, hvita och blå band från

»Swedenborg Scientific Association and Admirers

in North America», en från Strömstads

samhälle samt ett stort antal större och mindre

kransar från korporationer och enskilda i

in-och utlandet.

* #EPILOG.

173

Innan ärkebiskopen uppträdde på

predikstolen, hade en skara barn intagit densamma,

hvilket vi funno vara en lika vacker som

betecknande företeelse. Den talade också den om

dagens betydelse. På visst sätt var det en

»barnens dag», då tusental af dem paraderat vid

processionens framtågande. Såsom Swedenborg,

har bland människor nog ingen fört barnens

talan. Såsom en Upsalateolog nyligen

offentligt yttrade, är Swedenborgs artikel »om barnen

i himmelen» i verket Himmel och Helvete att

anse som något det finaste i världslitteraturen.

Snoilskys kända vackra dikt om flickan, som

bad Swedenborg att få se en ängel, vittnar ock

i samma riktning.

Till afslutning må här, med benägen tillåtelse,

införas en hittills otryckt vers af Snoilsky,

tillägnad en telning af familjen Swedenborg vid

dennes dop:

»Ett namn likt Emanuel Svedenborg,

Som strålar i marmor på Ryktets torg,

Är stolt och lyckligt att bära;

Men lyckan också förtjenas vill —

Minns det du lille, se därför till

Att väl du vårdar dess ära!

C. S.»1 174

SWEDENBORGS LIF.

Några hänvisningar till litteraturen.

I »Aftonbladet» för april och maj månader 1908 infördes

af författaren tre artiklar under rubriken »Några drag ur

Swedenborgs lif», hvilka till stor del användts i denna

Sweden-borgsbiografi. Dessa artiklar omtrycktes äfven i »Nya Kyrkans

Härold». Hade icke professor Gustaf Retzius uppmanat

författaren att trycka ofvannämnda artiklar och hjälpt att redigera dem,

skulle föreliggande biografi nog icke kommit till stånd. Vid

redigerandet af biografien, såsom den nu föreligger, har jag

fått en ovärderlig hjälp af pastor C. J. N. Manby. Denne och

postmästaren Teodor Holm, båda medlemmar af Nykyrkliga

Bokförlaget, hafva äfven med stor beredvillighet läst korrekturet.

Flera nya källor äro i denna biografi för första gången

använda, såsom t. ex. Swedenborgs svar till Kungl. Svenska

Vetenskapsakademien på dess inbjudan till medlemskap, sid. 55—56.

I de allra flesta fall, där nya dokument citerats, hafva

hänvisningar gifvits i själfva texten, men i många fall, då inga direkta

hänvisningar anförts, finnas dessa eller originalen i följande

källskrifter:

»Documents concerning the life and charader of Emanuel

Swedenborg, collected, translated, and annotated by R. L. Tafel,

A. M., Ph. D.», utgifna af Swedenborg Society i tre band,

London, 1875—1877.

»Annals of the New Church, with a chronological account

of the life of Emanuel Swedenborg, by Carl Theophilus

Odhner.» Del. I 1688 — 1850, utgifven af Academy of the New

Church, Bryn Athyn, Pennsylvania, 1904.

»A Bibliography of the works of Emanuel Swedenborg,

original and translated, by the Rev. James Hyde», utgifven af

Swedenborg Society, London, 1906.

Dessutom äro många af Swedenborgs bref tryckta i del. I

af Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens upplaga af

Swedenborgs naturvetenskapliga skrifter, och en kronologisk förteckning

af Swedenborgs skrifter, såväl de tryckta som de i handskrift,

kommer att utgifvas såsom bihang till ofvannämnda del. 1 och

äfven, i kortfattad form, såsom bihang till denna biografi. En

ny, men ännu blott planlagd källskrift, »Swedenborg Archives»,

är omtalad i 8:de kapitlet.

Hvad angår den uppfattning af Swedenborgs utveckling,

som framlägges i de tidigare kapitlen af denna biografi, må härNÅGRA HÄNVISN. TILL LITTERATUREN. 175

anmärkas, att den i vissa afseenden grundas på forskningar i

Sverige efter sommaren 1902 och delvis framlagts i bidrag till

»New Church Life» och »The New Philosophy», utgifna i Bryn

Athyn, Pennsylvania.

Angående Olof Rudbeck d. ä:s och Jesper Swedbergs

nära grannskap, omtaladt på sid. 8, se »Meddelanden från

Uppsalas under- och öfver- jordiska arkiv» I. af Edv. Clason,

»Upplands Fornminnesförenings Tidskrift», XXV, 1908.

Citatet på sid. 35 är från »Nya Kyrkan och dess

inflytande på theologiens studium i Sverige», andra häftet, sid. 9r

Lund, 1849.

De två föredrag af Professor Gustaf Retzius, som äro

omnämnda och citerade sid. 62, 76—80, hafva till titel:

1) »Emanuel Swedenborg als Anatom und Physiolog auf

dem Gebiete der Gehirnkunde», »Verhandlungen der

Anato-mischen Gesellschaft», Jena, 1903.

2) »The Principles of the Minute Structure of the Nervous

System as revealed by Recent Investigations», Croonian Lecture

in »Proceedings of the Royal Society», B, vol. 80, 1908.

Originalet till Docent Max Neuburgers föredrag, hvilket

efter professor C. G. Santessons fria öfversättning finnes sid.

64—73, trycktes i »Wiener medicin. Wochenschr.», N:r 44,

1901 under titeln »Swedenborgs Beziehungen zur

Gehirnphy-siologie.»

Citatet på sid. 88 af Anders Retzii uttalande om

Swedenborgs »Regnum Animale» är från »Skrifter i skilda ämnen,

jämte några bref af Anders Retzius. Samlade och utgifna af

Gustaf Retzius», Stockholm, 1902, Afd. II., sid. 96.

Atterboms uttalande om Swedenborgs »De Cultu et Amore

Dei», citeradt sid. 90—92, finnes i »Svenska Siare och Skalder»

I af P. D. A. Atterbom, Örebro, 1862, sid. 45.

Poemet af ärkebiskopen J. O. Wallin, citeradt sid. 150,

är anfördt efter en i pastor C. J. N. Manbys ägo varande

afskrift, till honom lämnad af fru Amalia Bildt, Göteborg. Förut

tryckt i den af honom utgifna »Swedenborg och Nya Kyrkan»,

Stockholm 1906, sid. 30, 31.

Versen af Carl Snoilsky, citerad på sid. 173, lämnades

författaren i kopia af löjtnant Emanuel Svedenborg, Helsingborg,

i Karlskrona den 18 April 1908, vid hvilket tillfälle kopian

jämfördes med originalet.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Swedenborgs föräldrar, barndom och studier vid Upsala

universitet, 1688—1709.................................... 1

II. Poetiska och tidigare naturvetenskapliga skrifter, 1710—

1722 ......................................................... 14

III. Swedenborg bland stiftarna af Upsala Kungl. Veten-

skapssocietet; hans mineralogiska och kosmologiska

skrifter, 1722—1734 ....................................... 32

IV. Anatomiska, fysiologiska och psykologiska skrifter,

1734—1745 ................................................ . 55

V. En kris i Swedenborgs lif; övergångsperioden och för-

beredande teologiska skrifter, 1743—1749 ......... 89

VI. Uppenbarelser och teologiska skrifter, 1749—1772...... 102

VII. Swedenborgs död ............................................. 148

VIII. Källor angående de yttre dragen af Swedenborgs lif och

verksamhet................................................... 151

IX. Epilog: Öfverförandet af Swedenborgs stoft från

England till Sverige ......................................... 156

Några hänvisningar till litteraturen ........................ 174

ILLUSTRATIONER.

Sid.

De Nykyrkliges Silfverkrans, å första titelbladet.

Sara Swedberg, f. Behm ..........................................................................................3

Jesper Swedberg ............................................................................................................5

Erie Benzelius d. y........................................................................................................19

Karl XII ....................................................................................................................................27

Christopher Polhem ..................................................................................................29

Emanuel Swedenborg, 1734 ..............................................................................39

Swedenborgs hus på Hornsgatan ..................................................................91

Swedenborgs lusthus (nu på Skansen) ......................................................95

Swedenborgs bref af den 22 Aug. 1766 till G. A. Beijer, facs. 105

Emanuel Swedenborg 1768 (?) ........................................................................141

Anders J. von Höpken................................................................................................153

Svenska kyrkan i London ....................................................................................157"

Upsala domkyrkas inre ..........................................................................................165

Swedenborgs kista i Upsala domkyrka......................................................171

--