Göteborgsluft - Rim och reson
ARON JONASON
GÖTEBORGSLUFT
GÖTEBORGSLUFTRIM OCH RESON AF ARON JONASON---- STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG |
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1906
I.
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
TILL FRU KARIN.
Och sporrar sin stackars pegas,
För andra han strängar sin lyra
Vid middagar och på kalas,
Men aldrig för mig har han diktat
Och aldrig mig ägnat en skål ...»
Så stundom man hört henne klaga,
Fru Karin, min kära gemål.
Så stundom man hört henne klaga
Och — medgifves — ej utan fog.
Jag sökte mig icke försvara,
Men inom mig därvid jag log.
Hon kunde ju rakt inte veta,
Att också det fanns ett hvarför —
Och det vill jag här uppenbara,
När nu jag ett undantag gör.
Hon kunde ju rakt inte veta,
Att oftast jag gjorde försök,
Men städse sig därvid pegasen
Betedde som istadigt ök ...
Han rörde sig inte ur fläcken,
Han slog och han stampade blott,
Som ville han visa, att icke
Det riktiga greppet jag fått.
Det var icke brist på känsla,
Som vållade denna nöd,
Ty snarare af det slaget
Fanns tillgång i öfverflöd ...
Ej ansatser saknades häller
Att ägna fru Karin en sång,
Men faktiskt är, att resultatet
Blef misslyckadt gång på gång.
Ty, det är det egna i saken:
När bäst man sig anstränga vill
Och uttrycka hjärtats känslor,
Se, då räcker språket ej till,
Man finner ej formen, den äkta,
Att tankarna kläda uti,
Det blifver till idel prosa,
Som skulle bli poesi!
Vid skrifbordet kunde jag sitta
Och nedskrifva rad efter rad,
Och pennan fick ohäjdadt löpa
Och fylla blad efter blad.
Men när jag se’n läste igenom
Det skrifna, städs’ hände det, att
I stället för snillefoster
Allt tedde sig matt och platt.
När varmast jag ville förklara,
Hur kär mig fru Karin var,
Och för hur oändligt mycket
Jag henne att tacka har,
Nog stod det på bladet att läsa;
Men ack, hennes lof och pris,
Som känslorna dit dikterat,
Ej stod där tillnärmelsevis!
Och därföre aldrig i diktform
Jag hyllat min egen fru,
Och därföre icke häller
Jag afser att göra det nu.
Jag endast har velat förklara,
Hvad orsaken är till att hon
Ifrån min så kallade lyra
Ej någonsin hört en ton!
*
TEMPORA MUTANTUR, ET NOS etc.
Togo in städer, vallar och torn ...»
Nutilldags sticka vi svärden i slidorna,
Horn ha vi inga — om icke i sidorna.
Svearne fordomdags grepo till knif,
Stredo om makten med bälte kring lif ...
Humaniteten nu afslipat kanterna,
Våldet ej gäller — nu gälla kontanterna.
Svearne fordomdags sutto i ring,
Skipande lagar och hållande ting ...
Nutilldags Svearne låta juristerna
Handlägga målen och afgöra tvisterna.
Svearne fordomdags jagade björn,
Togo med nalle mång lifsfarlig törn ...
Nu äro Svearne visst något räddare,
Oaktadt björnen så ofta är —
Svearne fordomdags vida omkring
Vandrade miltals som rakt ingenting ...
Nu, att ej onödigt anstränga lederna,
Ser man dem hjula på velocipederna.
Forntidens svear till afguderi
Hemfallna voro, det veta ju vi ...
Nutidens hembära offer åt mammorna,
Dymedels närande elden för
»Svearne fordomdags drucko ur horn,
Togo in städer, vallar och torn ...»
Dylika värf nutids Svear ej åta sig,
Nu af behagen de intaga låta sig!
Svearne fordom mång krigisk bedrift
Höggo i sten medels runornas skrift ...
Runorna slopats, och nutids berättare
Hugga i sten — medels tryckpress och sättare!
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
/
AFORISM-VISA,
I FRISTÅENDE STROFER, OM ETT OCH ANNAT OCH MERA SÅDANT.
Om tillstånd vördsamt be jag vill
En enkel visa att få sjunga,
Men ämnar — det må sägas till —
En witz-bomb ut i rymden slunga.
För visans form och tankesprång
Jag mig på förhand reserverar.
»Se upp!» jag ropar än en gång,
Ty projektilen nu kreverar.
* V *
Det är förunderligt, min själ,
I denna värld, hvarthän vi blicke,
Hr X. är känd blott alltför väl,
Men välkänd är han ändå icke!
Ej allt bör läsas som det står,
Och allt ej är det, som det kallas — —
En årstid finns, som nämnes v är,
Men faktiskt är den likväl allas.
Det finnes folk i alla land,
Som oförskräckt sin bana vandra,
Som ej genera sig ett grand,
Men desto mer genera andra.8
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Ej linka kommer utaf lank
Och vinka kommer ej af vinkel,
Men skinka komma kan af skank
Och finka komma kan af finkel.
Som räknekarl du anses vill
Och tror dig känna sifferspråket —
Välan, pass på där bråk ställs till
Och skynda att förkorta bråket.
Håll aldrig tal vid festligt bord —
Åtminstone ej några dumma —;
Men däremot att hålla ord
En hygglig karl ej bör försumma.
Visst Nordenskiöld med djärft beslut
Sig genom nordpolsisen sågat,
Men gubben Noach långt förut
En ark-tisk resa vedervågat.
En gammal nucka, torr och grå,
Mot män och äktenskap hörs ljunga —
Hon anser bäst att ogift gå,
Men gift är likväl hennes tunga.
Att dräkter ha af många slag
För nobelt folk är föreskrifvet —
Det bästa är dock, tycker jag,
I endräkt vandra genom lifvet.
Som med ett trollslag en massör
Kan åstadkomma den förvandling,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Att i ett nafs en rik grossör
Blir knådd förmedels hans behandling.
Att lätt peruk-artisterne
Till högfärd låta sig förföra,
Beror på att så ledigt de
En tur till månen kunna göra.
Den kost, som dig din fru består,
Din frukost är en gång för alla;
Det mål ett barn af mor sin får
Sitt modersmål det väl kan kalla.
En straffad blir för tjufveri,
En ann’ för mord och rån blir faster,
Men däremot ett rederi
Får pängar till för sina laster.
Du själf kan gå och du kan stå,
Men endast göra ett i sänder;
Ett ur kan gå och likväl stå — —
På »stampen», som det stundom händer.
Ett ur kan slå för hvem det vill,
Men af dess slag sågs aldrig märket;
Goodtemplarn kan det höra till,
Fast det är smordt i själfva verket.
Uti Paris det ej sig bär
På Opran Lohengrin att gifva,
Och frågas hvarföre — så lär
»För Elsass skull» nog svaret blifva.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Ej någon läkare förmår
Som tiden hela där det svider,
Ty tiden läker alla sår,
Fast själf beständigt tiden lider.
När tiden går, så har den rätt,
Den kan väl stående ej blifva,
När hvar och en på bästa sätt
Försöker tiden att fördrifva.
Så äfven jag — och på den grund
Min enkla visa jag serverat:
Fördrifva tiden för en stund
Var afsikten, som den dikterat.
T RE
FUNDERINGAR AF GUBBEN SVÄNZON.
Flugan satt i sockerskålen,
FYåssande af hjärtats grund,
Sysslande emellan målen
Med sin toalett en stund;
Smorde håret, strök habiten
Om och om och om igen;
Hin vet, hvem som ägnas fliten:
Maten eller klädningen.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Katten satt på förstukvisten
Slickande behagligt sol,
Slickade tillika vristen
Af sin tass och strök sin kjol;
Skådade sin bild i rutan,
Gjorde helt kokett det rön,
Att besväret i valutan
Fått till fullo ut sin lön.
Jag såg på och tänkte: I den
Vida värld knappt finnas må
Någon varelse, som tiden
Ödslar bort, som dessa två.
Men i samma stund en tredje
Mig i tankarna föll in:
Katt och fluga, jag får medge,
Numro tre är gumman min.
GÖTEBORGS VINTERSTÄMNING.
Is på våra hamnkanaler,
Snö på gator och på torg,
Mycket sällsynt i
annaler-Na för staden Göteborg.
Bjällerklang och släd-partier,
Middagsätning, bal på Grand,
Litet flirt och frierier
I minut och under hand.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Lif och lust i Slottsskogsbacken,
Kälkfärd, som en blixt precis;
Varnande att akta nacken
Står på krönet en polis.
Ner på dammen gladt de unga —
— Rosenkinder, fägring rik —
Svänga om i munter klunga
Efter Götarnes musik.
Vintertafla: mäktig, präktig
Ifrån början och till slut...
Dåsigt ej på soffan sträck dig,
Ruska upp dig, ut och njut!
Vinterskruden våra lunder
Kanske snart bli kvitt igen.
»Snabba äro lifvets stunder»,
Kom ihåg det, hedersvänl
DAMERNAS PARADIS.
GÖTEBORGSBILD.
Otaliga damer trippa
På gatans tuktade sten,
Än skynda de fram i knippa,
Än komma de en och en.
Min observationsförmåga
Snart låter det klargjordt bli,
Att målet som är i fråga
Är Folkersons konditori.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
13
Att närmare observera
En stund jag häjdar min fart-----------
Att fruarna dominera,
Den upptäckten gör jag snart.
Skall skälet jag utfundera?
— Försöka är ingen skam —
De ogifta preferera
Att uppsöka Bräutigam*
Att strömmen så loppet tager
Till Folkersons nya bod,
Den slutsats man däraf drager,
Att damernas smak är god.
Förtroendet firman äger
En smaksak dock är ej blott,
Ty så — för mig själf jag säger —
Det går dem, som göra godtl
OFRIVILLIG SKILSMÄSSA.
Han kom som på beställning,
Han vänligt emot mig log,
Och glad, med öppna armar,
Emot jag honom tog.
Det dröjde inte länge,
Vi knappt hvarandra sett,
Förrän han slöt sig till mig,
Och vi tu blefvo ett.
* En konditori-innehafvare vid gatans motsatta sida. Upplysning
för icke lokaliserade af Sättaren.M
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Bekanta hela raden
En blick oss skänkte varm,
När ut på promenaden
Vi gingo arm i arm.
Jag ville nobel leka
Och var det nog också,
Men jag kan ej förneka,
Att han gick utanpå.
Det var för fjorton da’r se’n
Vi träffades, men allt
Blef i ett nu förändradt,
Blef osympatiskt, kallt.
Vi hade icke skulden;
Det var naturens lag,
Som tvang oss åt att skiljas —
Min sommarrock och jag.
BIDRAG TILL ÖLETS HISTORIA
VID ALLM. BRYGGAREMÖTETS FEST I GÖTEBORG 11 AUG. 1900.
Fastän jag inte är någon Odhner,
Ej heter Starbäck och ej Fryxell,
På intet vis detta slår mitt mod ner,
Nej, jag förkunnar med stämma gäll,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Att jag min djärfhet så långt vill drifva,
Att jag historia ämnar skrifva,
Och föremål för mitt skrifveri
I detta ämne skall ölet bli.
Nar humlen packades först i balar,
Besked ej häfden oss därom ger,
Men redan Bibeln om ölet talar,
Det uti Samuelsboken sker:
Kung Saul det till sin lifdryck döpte
Och David ölet för honom köpte;
Men hvar det köptes, och af hvad slag,
Det är en hemlighet än i dag.
En flamländsk konung vid namn Gambrinus
— När han regerade, ej jag sport,
Och det för resten betyder minus —
Har sig med ölet odödliggjort.
På pergament skref han sina teser
Och lämna dem till de öl-efeser,
Som sålde humle och gjorde malt
Och gåfvo jäst-roller Öfverallt.
När ölet inkom i detta landet
Att fukta strupar och släcka törst,
Med visshet inte jag säga kan det,
Men att på Öland det kändes först,
Man i bevis lyckats till att föra,
På namnet kan man det äfven höra .. .
Snart fann det väg öfver Kalmar sund —
Att sund var drycken, begreps på stund.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Därnäst i Närike har jag funnit,
Att ölet lyckades bofast bli,
Och oförtöfvadt, se"n där man hunnit
Att etablera ett mälteri,
En stad man började upp att bygga
Och man den kallade Öre-brygga —
Men de som nu i den staden bo
Ha ändrat namnet till Örebro.
Från första stunden i dessa näjder
Ett säkert tag hade ölet fått,
Där aldrig afhördes bråk och fäjder,
Ty folkets ölsinne var så godt
I hvarje vrå uppstod ölgeschäfter,
Blott uti Arboga kom man efter,
Och efterkommande än i dag
Af detta ha sina obehag.
Ingredienserna till att blanda
I hvarje hushåll man raskt sig lär;
Snart ifrån Ystad till Haparanda
Den bruna saften värdt populär;
Högt upp i Lappland den kom till ära,
Här fick man révz-odlingen sig lära,
Och den betydelse denna fått
I sanning är ej ett lappverk blott.
Det var i husbrygdens glada tider,
Då enkla seder man tyckte om;
Med buteljerandet uppstod strider
Och etiketten till styret kom.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Utur en tunna, »frisch angestocken»,
Man ifrigt pimplade, men stod bocken;
Från detta faktum, så synes mig,
Väl namnet bocköl förskrifver sig.
Direkt ur karet man hämta’ saften,
Med stånkans tillhjälp blef törsten släckt,
Ej drycken hann att förlora kraften —
För lageröl hade man respekt
Nu brygden sker uti jättepannor,
Slås på buteljer och ej i kannor.
Om man på tappandet vunnit har,
Den frågan väntar ännu på svar.
Goodtemplarister och blåbandister
Till fäjd beständigt mot ölet gå;
Men här det gäller: om en du mister,
Förvisso tusen dig återstå 1
De agitera och demonstrera
Mot dem, som sälja och konsumera,
Men utan tvifvel det töfva lär,
Forr’n det blir graf-öl af tocke’ där.
En hvar sin uppgift fått här på jorden,
Och så har ölet ju äfven sin,
Dess lott, besynnerligt nog, är vorden
att köras ut för att föras in!
Det snart lär ske enligt nya stilen
Förmedels hjälp af automobilen.
Ett tecken kan man väl se däri,
att kampens dagar ä snart förbi!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Hvad nu jag äran haft att förkunna
Ar trägna studiers resultat;
Jag medger gärna, att det i tunna
Har varit innan det kom i fat.
Jag mat’rialet har fört tillhopa
Från alla kanter af Europa;
Det sedan prydligt blef satt i pränt
Utaf en erkänsam konsument.
VÄRNAMO MARKNAD.
Denna anblick är ej tokig,
Taflan är effektrik, brokig,
Utaf solens glans förgylld.
Hvilket väsen, hvilket tummel,
Hvilket nojs och hvilket rummel —
Luften själf däraf blir fylld.
Hattar stukas, ryggar barkas,
Oxar rårna, hästar sparkas,
»Sverges nektar» bjudes kring;
Se kamraterna vid korgen,
Hur de trösta sig i sorgen
Öfver att ha — ingenting!
Hör hur kaffegumman muttrar,
Medan »ljufva tåren» puttrar
I en kittel, stor som två.RIMMERIEK OM HVARJEHANDA
»Fyra skilling kostar koppen . . .
Köp, det gör så godt i kroppen,
Se"n i sumpen skall jag spå!»
Hejsan, här är lif i spelet!
Kasta blicken på krakelet:
Bondstryk vankas öfver lag.
Höjda käppar, knutna näfvar,
En är morsk, en annan bäfvar,
Synd om den, som här är svag!
Där en gris sin tjocka skalle
Applicerar mot en knalle;
Het bataljen tyckes bli.
Handelsmannen likväl drager
Ut ur striden krönt med lager —
Västgöten har födgeni!
Afgrundsandar! Himlamakter!
Där en kossa med sin akter
Stöter till båd’ löst och fast;
Arrangerar så, att prosten
Upp i smöret och i osten
Råkar komma i en hast.
Ser ni kärran där i midten
Af den äkta smålands-snitten ?
Mot en folkhop hästen gnor,
Rusar in bland hela bunten,
Mor förmår ej tygla brunten —:
Här blir gurgel af, jag tror.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Högtals med ekvilibrister
Musicera, att man mister
Hörseln, om man nära står;
Ut trumpetas härligheten,
»Pajas» visar sig i täten —
Eljest ej »geschäftet» går.
Där står en och lurar bönder:
»Allt kan lagas, som går sönder,
Gammalt kan bli nytt igen!»
Så han gormar och skroderar,
Med en bonde ackorderar,
Att föryngra käringen.
Positiver, violiner —
Mer och mindre glada miner,
Blinda gubbars hesa låt. . .
Allt i brokigt virrvar ter sig,
Medan ficktjufven förser sig
Med hvad han kan komma åt.
Här en pilt af mor sin risas .. .
Tittskåp, »hvari allting visas»,
Manas man att kika på.
Länsman, fjärdingsmännen, fogden
Tillse ordningen, fast nog den
Upprätthålles si och så.
Lifvet tillhör det groteska —
Medges, att man kunde äska
Mera skick och takt och sans.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Här ej dylikt blef serveradt;
Men så ha vi ock studerat
Folklifvet i all dess glans.
DEN STARKASTE,
Simson, jätten, filistéers fasa,
Som i tjogtal kunde af dem basa,
Hörde hemma till de mest servila,
Styrdes toffelkraftigt af Delila.
Ute lejon — i sitt hem lik fåret,
Kände gumman konsten att på håret
Träna mannen, att till sist i saxen
För sin enfald råkade den kaxen.
Simsons långa lockar klipptes korta —
Från den stunden var hans styrka borta.
Så han ur atleterklubben fockad
Blef på en gång bränd och klippt och lockad!
Många tusen år se’n dess försvunnit;
Männen dock ej att sig ändra hunnit:
Än i dag — hur på sin makt de yrka —
Falla de för kvinnans sanna styrka.
TANKELÄSNING.
Tankeläsning — jag proberar
Idka denna sport ibland,
Fast jag icke excellerar
Däruti som Cumberland.
Hvilket medium jag väljer,
Vill ni veta, inte sant?
Jo, jag ett glas Bishop sväljer
Och blir strax clairvoyant.
När jag sedermera vaknar,
Kan jag knappast fatta allt
Som jag skådat, språket saknar
Ord att gifva det gestalt.
Se, han vidgar sig, min trånga
Synkrets, och så klart jag ser
Det, att »sätten äro många,
Men att knepen äro fler».
Pänningfursten där, som gäller
För att vara mecenat,
Högt hans samtid honom ställer,
Icke minst — i tidningsprat.
Tankeläsningen dock visar
Ett och annat litet drag,
Som helt visst man icke prisar,
Om det blir bekant en dag.
Böjd i vinkel, nitti grader,
Ser jag supplikanten stå
Krusande för landets fader,
För att sig en syssla få.
Tankeläsningen mig säger,
Hvarpå hans kalkyl går ut:
»När min fullmakt väl jag äger,
Är med kröka rygg det slut!»
Där mot tidens flacka seder
Dundra hörs en andans man,
Och ju mera på han breder,
Desto mer sig himlar han.
Tankeläsningen dock ställer
Mannen i ett annat ljus,
Visar honom, när det gäller
Att må godt i eget hus.
»Älska som dig själf din nästa»,
Skränar folktribunen där;
»Göra allt för folkets bästa,
Så min högsta sträfvan är!»
Tankeläsning! Jo, jag tackar,
Du mig visar saken så:
Han begagnar folkets nackar
För att själf en ställning få.
I en balsal konverserar
Med sin dam en kavaljer;
Med sin visdom han briljerar,
Nästan allt han rifver ner.
Tankeläsningen proberas
Under pausen i en vals,
Men förgäfves, här presteras
Inte några tankar alls.
Tankeläsning — det är fara
Värdt, att jag dig tusan ger,
Ty, gudnås, det är ju bara
Flärd och humbug, som jag ser.
Bäst att snacket af jag bryter:
Jag af läsarns tankegång
Ser, att tålamodet tryter,
Om seansen blir för lång.
*
METAMORFOS.
Herr Swänzon är en hustyrann:
Sin stackars fru han kujonerar — —
Nog känner hon, att det är han,
Som styr och ställer och regerar.
Nyss en konkurs att reda ut
Af massan har han utsedd blifvit,
Och detta frun det hopp har gifvit,
Att pröfningstiden nått sitt slut,
Ty ändradt sätt väl motses kan,
Se’n Swänzon blifvit har god man.
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
SPORT-VISA.
För sport nu för tiden sig lämpar ju allt närapå —
Knappt ungen befriats från lindan och börjat att gå;
Knappt flickan fått kängor och gossen fått pjäxor
Förr’n dunkandet börjas i skolan med läxor —
Alla ljus skola bli —
Det bedrifs »läseri»
Såsom sport.
Nog är det förståndigt att tidigt sig ynglingen lär
Att föra sitt vapen och skjuta till måls med gevär,
Om så blott bedrifvas de krigiska lekar
Att icke, när allvar det gäller, han tvekar
Och säger så här:
»Idkar hälst tocke’ där
Blott som sport!»
Och flickan, som barnskorna lyckligt och väl trampat
Och ändtligen »långsläpigt» gör på en bal sin debut,
Hur fängslar hon icke beundrarnes skara
Med svällande former, så friska och bara?
Med medfödt geni
Idkar koketteri
Hon som sport!
En löper på skridskor, och uppå visiter en ann’;
En åter med limstången löper det värsta han kan;
På hästryggen en sina sporrar vill tjäna,
En ann’ däremot vill för ro skull sig träna; 2 6
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
En vill rida på ord
Och en ann’ vill bli smord — — —
Allt är sport!
En klättrar på rangskalan upp och en ann’ klättrar ned,
En åker på snålskjuts, en annan på velociped,
En spelar med tärningar, kort eller brickor,
En ann’ kurtiserar kaféets små flickor.
En är hypnotisör
Och en ann’ vigilör —
Allt är sport!
En spelar piano, en ann’ spelar hälst lotteri,
En tager båd’ helan och halfvan, en ann’ låter bli,
En omsätter pängar, en annan reverser,
En upptäcker Kongo, en jagar bland perser;
En går in i en bank,
Och en annan slår dank —
Allt är sport!
Ja, så — om vår sträckmarsch här nere blir lång eller kort —
Från vaggan till grafven är lifvet ej annat än sport 1
Här äflas och täflas, här kämpas och kappas,
Här vinnes en insats, här åter en tappas —
Tills Döden en dag
Uti saken gör slag
Med sin sport!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
27
NYTT MODE
Rätt ofta öfver modets lagar
Man klagar
Uti våra dagar.
På vis och sätt
Har man nog rätt
Ty modedårskap skönjes lätt;
Men kloka moder därför ej
Man helt och hållet saknar, nej!
Och här jag för en dylik puffar,
I det jag föreslår, att muffar
Af bankkassörer brukas må,
När inne de och ute gå.
Det modet säkerligen ni
Snart funne praktiskt rent förbannadt,
Ty då de hade något annat
Att stoppa sina händer i.
KÄRLEKENS ‘FÖRSÅT.
EN FAST RÖRANDE OCH MYCKET SEDOLÄRANDE BALLAD.
Det var en gång ett ostron,
Som tronade på sin bank.
En sill i ostronet blifvit
Förtvifladt kärlekskrank. 28
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Och ostronet koketterar
För unga sillen alltjämt —
Och sillen det tager på allvar,
Men ostronet menar blott skämt.
Och sillen sina lofvar
Kring ostronets boning slår,
Och märker icke den fälla,
Som där försåtligt står.
Nu öppnar ostronet skalet
Och i sitt skägg det ler . . .
En kyss skyndar sillen att knipa,
Men kysser se’n aldrig mer!
Knappt sillen munnen närmar
Till falska ostronets gap,
Förr’n detta hastigt sig sluter
Och gör ett präktigt kap.
Och sillen på den »passaschen»
Blir kvitt sin hufvudknopp —
Snart gungar däruppe på ytan
En hufvudlös sillekropp.
Må på balladens varning
Begrundande man ge akt
Och mot koketterna vara
Beständigt på sin vakt.
Man läre sig väl att skilja
Pa kärna och på skal —
Den lärdomen skulle nu vara
Min enkla visas moral.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
ÖGONFÄGNAD.
»Sexton år tror jag visst, att hon var!»
Sjutton vårar på nacken jag bar . . .
Hennes ögon, de strålande två,
Ack, de voro som himlen så blå!
Jag berusades af deras glans.
Ej för mig något skönare fansl
Att dem ägna en strof poesi,
Säg, hvem kunde väl det låta bli?
Hos en fröken hon var pensionist,
Jag var ännu, förstås, gymnasist.
Än platonisk vår kärlek blott var,
Men vi skulle en gång bli ett par!
Därom handlade sången, jag kvad,
Kärleksglöd på hvarendaste rad!
Men mig spelade ödet ett spratt:
Hennes pappa i kvädet fick fatt.
Snart i skalden han jämväl fick tag,
Och i saken han bums gjorde slag!
Jag för himmelsblå ögon var svag —
Blåa hade jag själf nästa dag!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
TUNGOMÅL
Ett ord som säger hvad det skall,
Hvars lydelse är klar,
Är Automat, dess syftemål
Begriper en och hvar:
Är magen tom och skriker au
Så pockar den på mat,
Och tills han får sin vilja fram
Han fortfar med sitt gnat.
VECKAN
D. 19 — 24 JULI.
I fruntimmersveckan hvarendaste dag
Blir firad med kaffe i systrarnas lag.
De dricka på bit och de dricka med dopp
Och afverka sålunda kopp efter kopp.
Det drifves som sport —
Sak samma hvad sort,
Det blifver dens ensak, som idkar import,
Att kvinnan är svag, gäller alls icke här,
Nej, damernas styrka det tvärtemot är;
De kappas i kaffe, och pristagarne
Förklara det sedan för kapacité.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
FJORTON ÅR OCH TJUGU.
Hon lekte lifligt i min håg
Från första stund jag henne såg.
Längs nackens eleganta snitt
Det blonda håret hängde fritt;
Den skälmska blicken lyste grå,
Men hade himmelsk glans ändå;
Hon korta kjolar ännu bar,
Och kanske något kantig var,
Men omedvetet lilla snärtan
Förstod sig på att knipa hjärtan,
Och fastän smått försagd och häpen
Hon var för näpen!
* *
*
Det dröjde år förrän igen
Jag återsåg min unga vän.
Nu var hon dam från topp till tå,
Och nu var blicken kall och grå;
Och håret konstrikt uppfäst satt
Inunder hundrakronors hatt;
Hon visste om, att hon var chic,
Det lyste fram ur hennes blick . ..
Som dam af värld hon nu sig förde,
Men ej ett grand hon så mig rörde;
Charmanta skor och höga klackar —
Men . .. nej, jag tackar! 32
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
ETT MORGONFISKE.
MARSTRANDSBILD.
När du, som läser detta, i sömnens armar låg,
Då gungade jag redan framåt på saltan våg,
Ty läsaren må veta, det tidigt var på dagen:
I Marstrandstornet klockan knappt mer än tre var slagen.
Som sades, det var tidigt, ty klockan blott var tre —
Det passade förträffligt, vårt båtlag var så me’,
Tre morgonfriska själar, som tagit gud i hågen
Och dragit ut att pröfva sin fisketur på vågen.
Med fyllda segel »Framåt» — så var vår skutas namn —
Snart för en frisk nordvästan gled ut ur Marstrands hamn;
Vid rodret sitter förarn, han konsten kan att styra.
Jag nyss sad’ tre, med honom ombord vi voro fyra.
Vid östra horisonten, hvad härlig purpurglans I
Det är som förespelet till solons morgondans.
Snart himlens stolta drottning densamma börjar tråda.
En soluppgång på hafvet är gudaskön att skåda.
Och båten kilar undan, det går med dejlig fart,
Men målet, dit vi sträfva, dock uppnås ej så snart,
Ty händelsen är den, att vi måste gå på kryssen,
Just alldeles precis som i politiken ryssen. *
Ny styrman släpper skotet och skyndar fram i för’n —
Är något grund i vägen och gäller det ta törn?
Nej, grunden till manövern en annan är, för raggen,
Vi äro nu på platsen, det gäller fälla draggen.RIMMERIER OM HVARJEHANDA 3 }
Vi våra dörjar klara, vår båtkarl spräcker skal,
På sjön är tiden dyrbar, förnötes ej med tal.
Snart kännes första nappet — det gick ju som en olja —
Ett »tvillingpar» vi hälsa: en hvitling och en kolja!
Som veritabla sportsmän vi fånga fisk på kapp,
Och därföre det gäller att sköta sina napp,
Ty fisken snyter agnet så raskt, att man blir flater,
Och har man tomma krokar, så håna ens kamrater.
Snabbt timmarna fly undan, vi rikligt byte fått.
En liten frukost skulle nu kanske smaka godt?
Den tanken var gudomlig — och knappt den ut är talad
Förr’n den realiseras och draggen in blir halad.
Så slutas första akten utaf en glad seglats.
Emellan ett par holmar vi söka upp en plats,
Här är det andra akten i scen vi skola sätta.
Dess handling är helt enkelt, att vi oss äta mätta.
Ej stor är attiraljen, som vi ha tagit med:
En trefot och en panna och några pinnar ved;
Ett spis-kvarter oss bjuder en remna i graniten;
Snart fräser det i pannan — det kittlar upp aptiten.
I brist på bord vi duka på tofterna om bord.
Att skildra, hur det smakar, jag därtill saknar ord,
Men visst är att Lucullus, den romerske magnaten,
Ej nå’nsin smort sig bättre, hur »glad han var i maten».
När déjeunern vi slutat, vi sätta segel till
Och låta »Framåt» styra hvad kurs som skepparn vill,
3. 34
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Det kan oss kvitta lika, blef målet än Canossa.
Vi lägga oss på ryggen och på cigarren blossa!
Vid middagsdags^vi landa och taga oss ett bad
Och komma öfverens om att dagen varit glad,
Och att man måste vara tungus från topp till hälen,
Om ej af sådan färd man blir kry ”till kropp och själen!
ETT AFTONFISKE.
ÄNNU EN MARSTRANDSBILD.
Raskt draggen i botten och dörjarna fram,
På krokarna agnet vi sätta;
Försåtet må döljas, fast det är en skam
Att så vilja fiskarna mätta.
Det dröjer ej länge, så kännes ett napp —
I fingret en lifvande kittling.
Till väders med bytet, i vändningen rapp,
Kamraten på babord, han halar i kapp
Och skryter, som jag, med en hvitling.
Så agnar man åter två präktiga skal,
Går sedan till botten med saken.
Bums ha vi ett napp. Den kanaljen, han stal,
Här får man, min själ, vara vaken.
Här gäller att sköta »sitt uppdrag» patent
Att undan det går, som en olja.
Nå, aldrig ett friskare napp har jag känt,
Som strängen på bågen är fiskdonet spändt —
Nu kommer en välskapad kolja.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
35
Den fisken förtjänar att simma igen
Och fiskarn en pärla ur pluntan.
Först jag — omkring laget går konjaken se’n,
Så passar man åter på luntan.
Nu kännes det som det behagat mitt bly
I sanden därnere sig bädda . . .
Det syn bär för sägen, go’ vänner, för ty
På donen det märks, att jag knipit en kry,
En liflig och sprittande skädda.
Nu börjar förrådet sorteradt att bli,
I korgen ej mer synes botten;
Men ännu det fattas en sort däruti —
Ett napp . . . hvilken tur om jag fått’enl
Han sträfvar emot — känner till dina tag —
Du morskar dig värre än norsken,
Men du, liksom han, skall dock kväsas en dag,
Här är du den svage, den starke är jag — —
Nu kommer den felande torsken.
I REFERAT-STIL.
Bland andra frågor, som nu man har på tapeten,
Jag känner en, som sig lyckats tränga i téten;
Jag först förstod ej, men nu begriper jag chäsen,
Hvarför den kallas för stadens renhållningstwfl.
Den stora frågan man flitigt vrider och vänder;
Att den studera på flykt en fackman man sänder;RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Han lägger fram, hvad han fann i främmande länder,
Och efter fullbordadt värf han tvår sina händer.
Att rätt få veta, hvad man med renhållning menar,
Till Lappland res, ty man där förstår hålla renar.
Men kors för tusan, slikt råd jag ej borde gifva —
Det kan af frågan ändå ett lappverk nog blifva.
För litet hvar, om vi saken riktigt betänka,
Den frågans »dryftande» mången lärdom kan skänka;
Så, till exempel, vill folkets aktning man äga,
Man aldrig frukte att rena sanningen säga.
Med rena afsikter bör din bana du vandra;
Var städse renhårig i din handling mot andra;
Ehvad du gör eller låter — tro mig de orden —
Det rena samvetet är det bästa på jorden.
Till sist ett renhållningsbud, som ej är det sämsta:
För egen dörr sopa rent, det är det förnämsta!
Vill dessa lärdomar nu ad notam man taga,
Mer ren en vinst kan jag af min visa ej draga.
RO! RO! RO!
REFERAT FRÅN EN RODDTÄFLAN.
Hvad skall jag i dag väl hitta på, för attan,
Att dig intressera, ärade publik?
Jo, jag tror jag gör en visa om regattan —RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Aldrig jag ännu besjungit någon slik.
Tidigt jag i söndags på vår Hisingsbro
Valde mig en plats och slog mig ned i ro.
Medan jag nu satt där, väntande på ståten,
Lät jag mina tankar få sitt fria lopp.
I ett nu regattan gåfvo de på båten,
Började att gå i reflexioner opp,
Togo form till sist i denna fasta tro:
Allting här i världen bör man ta med ro!
Om det går dig väl, blif ej för styf i nacken,
Om det bär emot, dig att försaka lär;
Slösa icke bort din kraft i uppförsbacken,
Att det se’n ej utför hufvudstupa bär.
Så i mot som med, det är min fasta tro,
Allting här i världen bör man ta med ro 1
Fjäska ej för mycket med det egna jaget,
Baxna ej för lifvets vedermödor små;
När som liemannen slår det sista slaget,
Ingen medicin i världen hjälper då!
Döden gör sitt verk, det är min fasta tro,
Doktorns hjälp förutan, blott man ger sig ro!
Visst är det väl klokt och rätt att man med ifver
Sträfvar mot det mål, man har sig föresatt;
Men om under spelets lopp man schackad blifver,
Icke är det därför sagdt, att man blir matt . . .
Vakenhet och lugnl Det är min fasta tro,
Största chance har den, som spelet tar med ro. 5»
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Tag ett ärligt tag, ifall dig sådant lyster,
Träna dig till striden som dig synes bäst;
Men om ej du vinner, blif ej mörk och dyster,
Kanske segerpalmen vinkar dig härnäst.
Så i mot som med, det är min fasta tro,
Allting här i världen bör man ta med ro.
Så omkring i rvmden fick min tanke styra,
Tills af folkets larm jag väcktes opp igen;
Nu blef lif i spelet, klockan slagit fyra,
Täflingen begynte, alla följde den.
Snart helt ensam kvar jag stod där på min bro —
Jag den ende var, som saken tog med ro.
CLEO!
Snart kommer turen till vår stad
Att hälsa denna underkvinna!
Med »växten som en oread
Och gången dansande och glad»
Hon äfven här skall seger vinna.
En del går i beundran upp och andra
På motsatt platform ställa sig och klandra.
Om smaken bör ej tvista man,
Men däri dock man enas kan:
Hon ingen är på håret lik
Och är i sådant fall unik,
Och hon är vigare än någon annan,
Ty hon har bena’ midt i pannan!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
39
FÖR KVINNAN!
EN SKÅL 18 9 C.
»Allt har sin vissa uppgift här i världen»:
För krigarn krutet, kulorna och svärden;
För skräddarn nålen, för skomakarn lästen;
För ryttarn fålen och för bagarn jästen;
För kungen tronen, kronan, äpplet, spiran;
För spelet tonen och för spelarn viran;
För regnet paraply, för kölden pälsen;
För flickan rosenhy, för järnväg rälsen;
För bokförläggarn folk som gärna läser;
För Fredrikson och Ranft’en goda pjäser;
För flegman lugnet och för modet faror;
För säljarn köpare, för köparn varor;
För skrifvarn bläcket och för hvalen späcket;
För bädden täcket och för balen täckhet;
För sprutan vatten, konjaken för toddyn;
För fint folk klädet och för snobben shoddyn;
För seglarn båken, för violen stråken;
För torparn kåken och för folken språken;
För gumman kaffet, för den fromme bönen;
För skurken straffet och för dygden lönen;
För dosan snus, för snusarn lilla prisen;
För mörkret ljus, för ordningen polisen;
För myntet banken och för prästen kragen;
För själen tanken och för kroppen magen;
För seglarn vinden och för båten styret;
För skalden Pinden och för luften syret. 40
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Och om att veta få man nu begär,
Hvad »långa talets korta mening är»,
Så blir mitt svar: >det skall prologen vara
Till det, jag nu vill närmare förklara.»
»Allt har sin vissa uppgift här i världen»,
Så kvinnan har fått sin och mannen sin . . .
Hur än de i hvarandras gripa in,
De hvar för sig dock ha bestämda gärden,
Som skaparn själf uti sin vishet, han,
Förutbestämt för kvinna som för man!
Han styrkan fick, att bygga hemmets härd,
Hon fick det milda, ljufva hjärtelaget,
Fick tjusningsgåfvan, skönheten, behaget,
— Den sanna styrkan just uti sin svaghet —
Allt det, som gör, att hon är hyllning värd,
Och därför må den henne bli beskärd!
Men formen för vår hyllning ändrats har,
På rosenskyar förr man fram den bar,
I smickrets floskler bäddad in till äckel —
slikt passar ej för vårt fin de siécle,
som realismen satt på sitt banér.. .
Nu får man knappt besjunga kvinnan mer,
Om icke i robust manér det sker!
Det högt basunas ut på vissa håll,
Att man och kvinna spela samma roll,
Fast allt sin vissa uppgift fått i världen . . .
Det ropas: »Kvinnan skall vår like bli,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
4 1
Hon samma rättigheter fått på färden
Igenom lifvets jämmerdal som vi»,
Och »att vi nästan kvinnorna förnedra,
Om vi i tal och sång dem särskildt hedra!»
Jag aldrig kunnat denna ståndpunkt gilla.
Hvi skulle hon en hyllning taga illa,
Som vördsamt lägges ned för hennes fot,
När den i ärligt uppsåt har sin rot?
Att så är fallet här, betviflar ingen,
Jag vågar hoppas det, i kvinnoringen.
Och skulle tarfvas än mer motivering,
Jäg gifver »klämmen» denna formulering:
Hur fri än kvinnan söker sig förklara,
Skall mannen alltid friare dock varal
Det är i mannen som du måste finna
Din make här på jorden, ljufva kvinna;
Ty hvilket mål du än dig söker ställa,
Det ytterst lär väl giftermålet gälla,
Och red dig där vid lagen, om du kan,
Du lilla tjuserska, förutan man!
Ja, för att lyckligen det målet nå,
Det hjälper ej, vi måste vara två;
Men två uti den ideela mening,
Att ett det blifver till i vår förening . . .
Så kvinnan blir vårt bästa stöd på färden:
»Allt har sin vissa uppgift här i världen»,
Och må med tanken vi på detta mål
Nu ägna henne festens sista skål! 42
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
FÖR VÄRMLÄNDSKORNA
VID VÄRMLANDSGILLETS 2 5-ÅRSFEST DEN 2 0 FEBR. 1897.
»Ack Värmeland, du sköna, du härliga land,
Du krona för Svea rikes länder!»
När glada ungdomsminnen jag lifvar upp ibland
I tankarna till dig jag återvänder;
Jag skådar dina ängder i sommarsolens brand
Vid Frykens och vid Klara-älfvens stränder,
Med vandringsstaf i handen jag sorglöst drifver kring
Och lefver friluftslifvet i goda vänners ring.
Så kraftigt namnet verkar, så att i vinterns dag,
Om intet annat hjälper, när jag fryser,
Jag blott på Värm-land tänker — snart blir det annat slag
Och ej för Bore mer jag fruktan hyser;
Och ingenstädes solen med större välbehag
Och varmare mot mänskligheten lyser,
Än i det glada Karlstad — så het är där dess brand,
Att det till ordspråk blifvit i hela Sverges land.
Och andra Värmlandsstäder ha äfven namn sig gjort:
Kristinehamn med »fastingen» må nämnas,
Fast ingenting i världen i evighet blir stort
Och ut dess minnen nu alltmera jämnas!
Så ha vi »Filpesta », denna sedesamma ort,
Där obestraffad ingen handling lämnas,
Som blygsamheten vågar den minsta törn att ge
Där kjolreformen aldrig man genomförd får se!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
43
Ur Värmlands strida forsar, om ej jag galet minns,
Man glada laxars mångfald brukar hala;
Af järn en gruflig massa i Värmlands grufvor finns,
För hvilket kunder tacka och betala.
Så rik han är på skogar, den dejliga provins,
Och därför ock i mindre vanlig skala
Där älskog brukar frodas, och det har sagts med rätt,
Att maken till dess jäntor man ej skall fmna lätt.
Men till att makar finna, dess lättare det går
För Värmlands mör, de älskliga och rara!
Vi minnas ju, hur skrifvet det uti visan står:
»Den sig vill gifta bör till Värmland fara.»
Fryxell, den hedersgubben, ej öfver målet slår,
Men kan med lätthet satsen nog försvara:
Ack Värmeland, du sköna, med skogar, sjöar, strand,
Till dig att komma är till »det förlofvade land»!
Det långa talets mening nu uti korthet jag
I dessa orden önskar formulera:
Mot samma mål vi syfta ju alla här i dag,
Då vi på Värmlandsgillet jubilera;
Men de, som gifva festen dess trefnad och behag,
Dem böra vi väl särskildt soulagera;
Och därför våra damer vi ge ett gladt hurra,
»Ty muntra gossar vilja ju Värmlands flickor ha» I 44
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
HAN OCH HON.
ETT FÖRSÖK TILL KVINNANS FÖRHÄRLIGANDE.
SKÅL VID PUBLICISTKLUBBENS FEST D. 3 0 JANUARI 189 2.
Jag undrar, om det kan bestämmas med full precision,
Om den, som är herre på täppan, är han
Eller hon?
De nappas och kappas om makten, de tvenne,
An gynnar den honom, än gynnar den henne . . .
»En ann’ ä’ så god som en ann’»
Tycker hon — tycker han!
Hvem är det, som högstämdt försöker att tonen slå an
Och visa, hvem första violen trakterar?
Just han .. .
Men hvem är det, som honom uppegga vågar,
Som gör, att man »ou est la femme?» genast frågar...
Som håller i tömmen,
Som oftast mot strömmen?
Just hon.
Hvem är det, som konsten förstår att från hjässan till skon
Sig kläda med »chic» och i modejournals-stil?
Det är hon !
Men när sedan kommer den Är/fiska tiden
Och spörsmålet blir att bestrida likviden,
Hvem är väl då tvungen
Att lossa på pungen?
Just han.RIMMERIER OM HVARJEHANDA 45
När stortån ger stoppsignal — löskragen knäppas ej kan,
Hvem är det, som hjälplös och tafatt då känner sig?
Han!
Men hvem är det åter, som molnflocken skingrar
Och afhjälper bristen med flitiga fingrar,
Som snörper och lagar
Så nätter som dagar?
D’ä’ hon!
Hvem är det, som väsnas och uppträder som en tyrann,
Om soppan på klockslaget ej står på bordet?
Just han!
Men hvem får om inköpen draga försorgen
Och löpa med jungfrun i släptåg på torgen
Och pruta och krångla
Med alla som mångla?
D’ä’ hon!
Hvem är det som tycker, att opåtaldt det kan gå an
Att hemkomma sent och en smula i dimman?
Just han!
Men hvem är det åter som håller sig vaken
För att läsa lagen för suddige maken —
Som timtals kan käxa
Sin sparlakansläxa3
D’ä’ hon!
Hvem är, som i balsal’n, i enlighet med goda ton,
Passivt måste vänta att uppbjuden bli?
D’ä’ hon!
Men hvem är, som glaset till ögat ses föra 46
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Och vet ej, om fröken han äran skall göra,
Men svär och regerar,
Ifall hon mankerar?
Just han!
Om det bär emot och kalkylerna ej slå i spann,
Hvem är det, som skränar mot »ödets förtryck»?
Det är han!
Men hvem är det åter i motgångens tider
Som håller sig upprätt och kämpar och strider,
Öfver hemmet och hus,
Sprider glädje och ljus?
D’ä’ hon!
Hvem är det, som gör, att vår festlokal strålar så grann,
Som höjer bouquet’n på vårt gnistrande vin —
Är det han?
Att tro något sådant bevisar, hur föga
Man äger för rätta förhållandet öga.
Nej, den som ger glansen
Och stilen och ansen
Ä’ hon!
När frågan jag närmare granskat, det svaret jag fann,
Att den, som har styrkan och makten till namnet,
Ä’ han!
Men den, som i realiteten regerar
Och herr kommendanten så fint kommenderar,
Som styr och som ställer,
När riktigt det gäller,
Ä’ hon!RIMMERIER OM HVARJEHANDA
47
Och när det blir tal om behagens och skönhetens tron,
Hvem är det väl då, som bär kronan och spiran?
Just hon.
Men hvem är, som icke försummar sig häller,
När kvinnan som sådan att hylla det gäller,
Ger henne vid bålen
Den yppersta skålen?
D’ä’ han!
FOTOGRAF-VISA.
För vetenskapen är jag böjd
Att vördnadsfullt mitt hufvud böja,
Men om man icke når dess höjd,
Så får man sig med mindre nöja.
Blir man ej smör, som margarin
Man söka får att ta publiken,
Och brister det i teorin,
Så får man gripa till praktiken.
Vi skulle stå oss ganska slätt
Och snart på svårigheter stranda,
Vi, som ha lärt oss jämnt och nätt
Att kemikalierna blanda,
Om ej vi kunde gripa fatt,
Där vetenskapen har gjort rönen.
Den lärde sträfvar dag och natt,
Men det är vi, som skörda lönen.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Fast vägen till ett mål är skum,
Kan man dock rätta kursen sätta,
Och fotografens mörka rum
Bäst tjänar som bevis för detta.
Nog vid staffliet en artist
Med säker hand kan föra penseln,
Men illa redde han sig visst,
Om han fick göra allt i känseln.
I ateljén vi städse må
Ha öppen blick för ljusets källa;
Mot hvart subjekt, vi träffa på,
Vi objektivt oss måste ställa.
För inställsamhet i vårt sätt
Må publikum oss alltid prisa,
Men när vi allt ha ordnat rätt,
Vi tvärt på skifvan skärpa visa.
Att döma mildt, oss yrket lär,
Hur allmänheten än må bråka;
Är fotografen sur och tvär
Lätt nog han illa ut kan råka.
Med ödmjukt sinne, dito själ
Vi böra möta dem, oss lasta;
Den, som i glashus sitter, väl
Sig vakta må att stenar kasta.
Att visa positivitet
Är fotografen obetaget,
Fast hans förijänster, som man vet,
Ä’ af det negativa slaget.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Originel han vara kan —
Beundransvärdt så mycket mera,
Det måste erkännas som han
Af ödet dömts att kopiera.
1 fråga om ett godt kalas
Är fotografen med, go’ vänner,
Att se sin nästa på ett glas,
Det är den största fröjd, han känner.
Hvad bäst han har, han gärna ger,
Om pyro- eller oxalatet.. .
Ju mer han tager af> dess mer
Han tager till — uti formatet.
ETT STYCKE NATIONALEKONOMI.
Köp inte päls, när isig nordan hviner,
Och inte gäss strax före Mårtens gås.
Köp aldrig parasoll, när solen skiner
Och inte paraply, när regn bestås,
Och om ni barometer köpa skall er,
Så passa på och gör det när han faller.50
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
VID GUSTAF FREDRIKSONS
TJUGUFEMÅRS-JUBILEUM,
FJRADT UNDER HANS GÄSTSPEL I GÖTEBORG ÅR 188 7.
År artonhundrasextitvå,
November, fjärde dagen,
Den Fru Thalia mötte då
Såg strax i anletsdragen,
Att något i den vänas smak
A färde månde vara —
Och det var ingen kvistig sak
Att kunna det förklara.
Man tvärt var ense i den tron,
Fast ingenting hon sade,
Att Kungliga teatern hon
Till mål för färden hade.
Snart satt hon i den kända vrån,
Som hon lär disponera,
Att se på Gustaf Fredrikson,
Som skulle debutera.
Hon redan kände honom smått
Från spex i Fyris-staden;
Hur lofvande han var, det stått
Att läsa om i bladen.
Blott öfver amatören då
Sin dom man likväl fällde.
Nu frågan var, hur det skull’ gå,
När det på allvar gällde.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
51
Att ledighet i spelet nå
Hvad gjorde han? Jo, märken:
Han först skref in sig uti två
Af Stockholms-ämbetsverken.
Där fick man honom sällan se,
Han skrifvit in sig bara
Som extra ordinarie
För att få ledig vara.
Han länge häller ej höll ut
Vid statskontorspulpeten,
För torr och mager blef till slut
F^ör honom den dieten.
I »verkets» handlingar han såg
Blott band för fria viljan —
Ty det som lekte i hans håg
var handlingen på tiljan.
Så randades den dagen gladt
Uti november månad,
Då sin debut han gjorde, att
Publiken blef förvånad.
Man från kritiken sällan sett
Så litet af chikaner.
Och Tantens planer blefvo ett
Med debu-tantens planer!
Sin ställning se’n med hvarje roll
Alltmera han befästar,
Beröm han får från alla håll,
Ej minst för sina — västar;RIMMERIER OM HVARJEHANDA
För osökt elegans och för
Sin styrka i repliken,
Som med hvar konstpaus som han gör
Slår hufvudet på spiken.
Han det behag från födseln fick,
Hvaröfver han kan skryta —
Ej någon kan med större »chic»
Än han sin halsduk knyta.
Och när i Hvita halsduken
Med hatten ned i pannan
Han träder in — entré, som den,
Så lätt gör ingen annan.
Hur styrka han förmår att ge
Åt allt, det vete katten ...
Som Surrogat för En kopp thé
Han bjuder Ett glas vatten!
De Onda tungor till och med
Bli tveksamma i valet.
I Kotteriet slår han ned
Det giftiga Förtalet.
Så gick han städs med fasta steg
Framåt sin konstnärsbana,
I Finland plöjde han dess teg,
Hos Nore och hos Dana.
Och Öfverallt som ärad gäst
Han förde konstens spira —
Och nu sin jubileumsfest
Hos oss han velat fira.
* *
*RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Du härmed oss en fröjd beredt
Som icke lätt vi glömma.
Må de bevis i kväll du sett
Du i ditt minne gömma!
Du som konstnär på länge än
Ej göre Sista hvarf vet,
Ty lätt ej torde finnas den,
Som efter dig tar arfvet!
REGATTA-SÅNG,
VID FESTLIGT AFSLUTANDE AF EN »GÖTEBORGSVECKA.
Tre goda ting behöfves det till fester:
Pro primo värdar, pro secundo gäster,
Pro tertio guds gåfvor att servera!
Men tarfvas icke ändå något mera?
När mättnads-stadiet uppnåtts vid en taffel,
När striden kämpats ut med knif och gaffel,
När tallrikar och fat ej fröjd mer skänka,
Då är det tid på skålarne att tänka.
Af kroppslig föda får man nog med lätthet,
En hvar tar för sig, tills han uppnår mätthet;
Hur långt af magen dock man må förledas,
För andlig spis kan alltid rum beredas.
Det är på detta faktum jag har litat,
När några verser jag ihop har plitat,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
I akt och mening att vid nachspiels-tiden
Helt oförfäradt kasta mig i striden.
Jag hade kanske hållit mig på mattan,
Om ej jag tänkt: vid festen för regattan
Då sinnena af hafvets gud regeras
Ett litet vägspel säkert tolereras.
Det herrar sportsmän är, som sången gäller,
Helt djärft jag här om bord bland dem mig ställer,
Men ber dem tro, att jag hos dem på däcket,
Ej gjort mig saker till en dylik fräckhet.
Jag hoppas ingen missnöjd på mig blänger,
Om här jag mig med sjömanstermer svänger;
Jag tänker nog, det vredgadt sinne blidkar,
Att ordridt är den enda sport jag idkar!
Af skrock plä’ yrkessjömän fulla vara,
I käringmöten vädra de en fara;
Ej segelsportsmän äro af den arten,
Ty de vid Käringberget börjat starten.
När yrkessjömän hålla styft på lasten
Och fylla skutan ifrån köl till masten,
Ha sportsmän några stenar blott på botten
Och veta skickligt att klarera brotten.
När jägarn mot ett mål sitt vapen riktar,
Han gör en bomy ifall han dåligt siktar;
Men seglarn på sin jakt sin afsikt vinner
Med bommens hjälp, och så sitt mål han hinner.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
55
En sportsman mot en dam är aldrig butter,
Men allra hälst han kuttrar med sin kutter;
Han är en allvarsman och ingen stolle,
Och på sin höjd han jollrar med sin jolle.
Att träna sig ej sportsmän äro sena,
Sig själfva oftast dryckjom de förmena,
Men fulla segel älska de på nocken,
Och de som oftast bruka sprita focken!
Om vind i seglen skulle sportsman tryta,
Han »gubbar gör» mot hafvets spegel-yta,
Ty visar sjön ej någon håg för vräkning,
Är det ett väder-streck uti hans räkning.
Han höga kraf på egen styrka ställer,
Är ingen skonare, när tag det gäller,
Med precision bli seglen städse satta,
Om ock man kallar det för /w/s-regatta!
I vakenhet hans blick får aldrig klicka,
Han sköter sina kort till punkt och pricka;
Han rädes ingen krånglig sjömanöver,
Slår häri kanske mången sjöman öfver!
Som han ej någon länsman mäktar länsa,
Hans taljor auerskt glödljus öfverglänsa,
Och när han lustigt seglar med ballongen,
Han själfve kapten Cetti håller stången.
Ej i hans bröst det gifves rum för vekhet,
Och därför älskar han ej stilla bieket, 56
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Han det betraktar som ett ledsamt aber,
Om kultjen icke allra minst är laber.
När efter slutad fäjd han kastar ankar
Med skallen uppfylld utaf vatten-tankar,
Då hyllas han med säxor och med baler:
Då blir det »fröjd i hjärtan och pokaler»!
Då välförtjänta priset in han stufvar
Och vänners jubel segrens fröjd förljufvar,
Hur intensivt hörs då hans lof ej skalla
Från styrbords- och från babords-halsar allal
HÄLSNING
TILL SVENSK-AMERIKANSKA SÅNGKÖREN CHICAGO-GLEECLUB VID
EN Å LORENSBERG FÖR DENSAMMA G1FVEN FEST UNDER
BESÖKET I GÖTEBORG SOMMAREN 189 7.
Att inför denna stolta sångarklunga
Helt dristeligen stiga fram och sjunga,
När, som med mig är fallet, skralt är lätet,
Kan karaktäriseras som förmätet.
Min goda afsikt må den ursäkt vara,
Som dylikt tilltag kanske kan försvara,
Och den, som ej kan flaxa upp till tinnarne
Får vackert hoppa på de låga pinnarne,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
57
Och kväda måste jag — hur mot än sträfvas . . .
Af känslostämning hotar jag att kväfvas!
Jag måste nyttja munnen som en krater,
När från Amerikas Förenta stater
Så många kära landsmän jag kan bringa
En hälsning varm — hur matt den än må klinga —
En hälsning intensiv till kära sångare
Som »crossat» ha Atlanten medels ångare.
I håfven lämnat farmar, kolonier
Och utbytt dagsbestyr mot melodier.
Från Filadelfia och bort till Utah
Till sångartåget man sig velat sluta;
Alltifrån Canada och ner till Texas
Af hemlandslust man låtit sig förhäxas,
Den fyller själen, tränger genom porerna
På basarna såväl som på tenorerna 1
Ett hjärtligt tack, att det Er månd’ behaga
Astad med sångens glada makt att draga
Och lämna dagens id på skiljda banor
För att Er samla omkring sångens fanor,
Att styra kosan hän mot hemmets dalar,
Där hopp och kärlek nordens ande talar,
Och där, hvarhälst I låten höra tonerna,
Man hyllar både sången och personerna.
Högt stämmen I ju opp, I sångarbröder,
Parollen: sången ädla känslor föder;
Att hjärtats nyckel heter sång — med rätta
I friska toner sägen I o$s detta. 58
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Vi hjärtats portar heller icke sluta,
Vi öppna dem och gifva full valuta!
Först hela kören unisont — Er störten se’n,
I göteborgare, i famn på Örtengren! *
Det är ej blott i festliga lokaler
Som vi, med fröjd i hjärtan och pokaler,
Er hälsa, gäster ifrån Nya världen.
I gamla hemmen, vid den trefna härden
Vi först och främst till Er den maning ställa:
O, kommen, hvilen här vid denna källa!
Ty se, när vintern rasat ut bland fjällarne,
Så skön är norden med de ljusa kvällarne!
När upp I stämmen sången med de orden:
»Jag vet ett land långt upp i höga norden»,
»Ej rikt och varmt det är som söderns länder»,
Visst tänken I på vänner då och fränder,
På barndomshem vid skogbevuxna stränder.
Och kanske någon gång det äfven händer,
Att hoppet stärkes utaf hemlandstonerna
Vid kampen för och drömmen om miljonerna.
Ty intet verkar lugnande som sången,
När den ur känsligt hjärtas djup är gången.
Och månne icke främst den fosterländska,
Den enkla, vemodsfulla, friska, svenska,
Den underbara tjusningsmakten äger?
Ty det är icke skrytsamt svensken säger,
Att slika toner ej därute föder man
Som Bellman, Lindblad, Wennerberg och Söderman.
* John Örtengren var körens dirigent.RIMMERIER OM HVARJEHANDA 59
Må här till lif Ni väcka minnen gamla,
Må färska intryck på Er färd ni samla,
Och när I kommen åter ner till söder,
Er lofsång dåne liksom åskan, bröder!
Sta stark du ljusets riddarvakt — låt mången
Hugsvalas af den kära svenska sången!
Upp genom luften, öfver håfven klingar den,
Ty som en kungsörn har den starka vingar, den!
Och när från gamla fosterjorden kära
Mot nya hemmen åter det skall bära,
Må då i afskedsstunden enigt skalla
Vårt: Hör oss Svea, moder åt oss alla!
Då skall, som nu, harmoniskt sången klinga
Och då, som nu, vi Er ett lefve bringa
På öfligt vis och med de kända laterna,
Så att det ekar i Förenta staterna!
VID SMÅLANDSGILLETS I GÖTEBORG 20 ÅRS
JUBILEUM.
Åt dig vill jag ägna en hyllningspokal,
Du trefliga, älskvärda Småland,
När de karaktärsdragen komma på tal,
Du häfdar din ställning som få land.
Din jordmån är karg, men ditt folklynne fått
Af andlig begåfning dess mer på sin lott! 6o
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Fast Små- land du nämnes, du är som provins
I Götaland likväl den största,
Och gäller det stormän och storverk, så minns,
Att du är i Sverige den första!
Bland storheter andra din Blenda du har,
Om ock hennes krigsbragd ett blend-verk blott var!
Genierna sparsamt blott födas, men du
I det fallet rik dig kan kalla.
Ty, se, dina söner — det erkännes ju —
De snart sagdt ä’ födgeni"n alla!
En smålänning satt på en obebodd ö
Står godt, där en annan af svält kunnat dö.
Hvad folklif vill säga, kan den blott förstå,
Som Vernamo marknad lärt känna;
De raraste sydfrukter icke förmå
Att täfla med päron från Grenna;
Och Vimmerby — eljes en anspråkslös ort —
Hur har icke Sjövall den odödlig gjort?
Ta berg ifrån olika trakter på jord
Som skryta med rikliga malmen,
Vid sidan af Taberg här uppe i nord
Jag tänker de tröska på halmen.
Och med sina synålar, hvassa som spjut,
Snart Husqvarna Singer totalt stuckit ut!
I fråga om städer vill Småland, jag spår,
Med andra provinser ej byta:
Sin Sigurd har Växiö — se"n långliga årRIMMERIER OM HVARJEHANDA
6 I
Med hojrätt kan Jönköping skryta,
Och komma nu Götar med hästar och tross,
Så blir där väl än mera /io/-rätt, förstås!
Sin pärla har Vättern, benämnd Visingsö,
Beundrad i sång och i saga;
Där frodas fasaner, men de måste dö,
När mångmiljonärerne jaga.
Fasanen dock själf för sitt öde bär skuld,
Ty hvi skall han också sig kläda i guld?
I hela vårt land, till figur som humör,
Som typ står den småländske prosten;
I Småland det yppersta smöret man gör,
Och bäst är den småländska osten; —
Kan ädlare föda man få i sin kropp
Än småländska Kropp-kakor? Nej, det är stopp!
Hvar döttrar och söner af Småland man ser,
Tillsammans de gärna sig sluta,
Förvisso åt känslan för hemmet det ger
En mångdubbelt ökad valuta.
Så äfven den kädja blef hoplänkad här,
Som tvenne decennier på nacken nu bärl
Sin myndighetsdag kan den fira i dag,
Med lif och med lust jubilera,
Och när i den festen får deltaga jag,
Jag ville den ock illustrera.
Att sjunga en visa för Gillet kan väl
På myndighetsdagen fås g//tiga skäl!62 RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Ja, därför min drill uppå lyran jag slog
Och därföre glaset jag höjer;
Jag därföre vördnadsfullt äfven med fog
Sju resor till jorden mig böjer . . .
Och dricker för Gillet, dess framtid, dess hopp,
För blomman, som skönt vecklats ut ifrån knopp!
RIKSDAGSMÄN I GÖTEBORG.*
Det kom ett glädjebud från hufvudstaden:
Af riksdagsmän vi skulle få visit . . .
Den ena dagen läste man i bladen
Notis om, att de ämnade sig hit,
Den nästa åter blektes våra kinder,
Som följden brukar bli af sviket hopp,
Det hette då, man hade fått förhinder
Och att man resan måste skjuta opp.
Men hur det gnuggas, hur det divideras
Och hur man väger chanser mot och för,
Till sist som afgjord sak det depescheras,
Att man utaf förslaget allvar gör.
Och, herrar riksdagsmän, att hälsa eder
Och edert åtta-vagnars extratåg
Man göteborgare i djupa leder
På Drottningtorget i går morse såg.
* I April 1899 besöktes Göteborg af ett större antal
riksdagsmän, till hvilkas ära å Börsen gafs en lysande bankett. Vid densammas
»nachspiel» upplästes dessa verser.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Och staden uti helgdagsskrud sig kläder,
Och öfver scenen hvilar söndagsro.
Visst tagas ni emot med kyligt väder,
Men i vårt hjärta varma känslor bo.
Er håg att väcka göra vi vårt bästa
För allvarsting, som på programmet stå,
När de behandlats vi med eder festa,
Ty vänskapen ju bäst befästas så.
Befästas, sade jag — ja, sent omsider
Den frågan — så af vikt för stad och land
Blef aktuell, och riksda’n, hvad det lider,
Skall taga den uti sin starka hand.
Ett tack af hjärtat vill jag rikta till er,
Som kommit för att se, hur här är fatt,
Och hoppas, att I icke hysen griller,
Fast kapten Grill er in i saken satt!
Visst kräfves det en skans på Västerberget,
Om än en gång det stundar orostid,
Visst tappre män där vilja värna Sverget,
Fast Käring-berget ligger strax bredvid.
Frihandelsvänner, främst till er jag ställer
En bön att kraftigt slag för saken slå —
Protektionister ne, när skydd det gäller,
Har man ju intet skäl att tvifla på.
Att frågans rätta läge lära känna
Ni kommit hit, och icke af en nyck.
Ej är min mening i en stund som denna
På er att öfva något riksdags-tryck; —64 RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Att fortets sak ej må piano tagas,
Den fromma önskan ut dock talar jag.
Må ej beslutet ut på längden dragas,
Ej Västerberget bli ett Långedrag.
Bland namn af rang i Göteborgs historia
Ett af de mest betydande jag vet,
Omkring detsamma strålar städs’ en gloria
Som solen klar, och W&rn, så nämnes det!
Må framgent värdigt upp det namnet bäras
Och stå att läsa än på många blad,
Må älfvens inlopp därtill så beväras,
Att aldrig värnlös blir vår stolta stadl
En annan fråga, som besöket gäller,
Är den, som handlar om centralstation.
På hvilken platform här man än sig ställer,
Man inser nog, att lösas måste hon.
I långa banor millioner tarfvas,
Men växlar finnas ju, så det förslår.
Minns, att ju mindre det med knifven karfvas,
Dess lättare man helar bane-sar.
Vid älfvens strand, där Lindholmsverksta’n slamrar,
Med dockor sysslar man, som kändt ju är.
I gode herrar utaf riksda’ns kamrar,
Vi fingo icke nöjet se er där.
Som »galgentrost» man kan ju relatera,
I Första och I Andra kammarns män,
Att kammaren, där våra barn husera,
För dockor torde bättre passa, den. RIMMERIER OM HVARJEHANDA 65
Till sist, förr än jag afstår ifrån ordet,
Den frågan icke jag må glömma af,
Som, när den väcktes, genast kom på bordet
Och till ett middagsplenum uppslag gaf.
Menun ett lag utskott fick redigera,
Beredningens förslag gick ut därpå,
Att mot serveringen sig re-servera
Man vid debatten skäl ej månde få.
Det kom ett glädjebud från hufvudstaden:
Af riksdagsmän vi skulle få visit!
Haf tack, I gode herrar, att I haden
Den vänligheten att bege er hit.
Motionen tänker jag en hvar skall gilla,
Dess kläm jag hoppas menlig följd ej har. —
På statens järnväg far man inte illa,
Hälst om i boggievagnarne man far!
TILL SÄLLSKAPET »GNISTANS» HISTORIA.
PÅ DESS 25-ÅRSDAG D. 2 7 NOV. 1 9 03.
En dag på Otterhällans topp
Klef konung Gustaf Adolf opp
I sällskap med en ståtlig svit
Och skådade båd’ hit och dit * . .
För hvart förnyadt seende
Drogs läppen till ett leende.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Som sagdt, den store kungen log,
Sig om sitt blonda hakskägg tog.
Med utsträckt finger pekar han,
Som på statyn man skåda kan,
Hans gester äro målande
Hans blåa ögon strålande!
Så föllo orden ur hans mund:
»Ej på Lithanders Hisings-grund
»För Göteborg är lämplig plats,
»Det är nu en bevisad sats...
»Dess läge är riskerande
»För danskens bombarderande.
»På denna sidan älfven må
»Vi bygga staden numro två,
»Ty eljest i en framtid kan
»Ej Hertz en frihamn lägga an;
»För Hertzias historia
»Det blef en slocknad gloria.
»Mitt kungaord jag hålla vill —
»Holländarna jag litar till!----------»
Och med kanaler, gator, torg
De bygga raskt vårt Göteborg,
Så raka som linjalerna
Gå vinkelrätt kanalerna.
Kanalerna de höllo på .. .
Ej kunde man väl tänka då,
De i en framtid skulle bliRIMMERIER OM HVARJEHANDA
67
Ett offer för vårt fylleri,
Till harm för nykteristerna,
Men fröjd för brikolisterna.
Så gingo seklerna sitt lopp-----------—
I välstånd staden växte opp,
Man dansar gladt kring gyllne kalf,
Man hopar mynt i kassahvalf
Och stegrar så valörerna
För ex- och importörerna.
Men ack, ett andligt element
Sig ständigt distanseradt känt.
»I prosans dy försänkas vi,
»Det måste annorlunda bli!
»Så kristna som mosaiska
»Gå upp i det prosaiska!»
Så räsonnerar denna klick,
I ord och handling lika kvick.
Den höjer modigt sitt standar,
Sin uppgift den för ögat har:
Att börja samla lederna
Och reformera sederna.
Varm sjuder bloden i dess kropp,
Men ej till Otterhällan opp
Man klifver som i forna dar
Att rådslå och få planen klar;
Sig ha förändrat tiderna,
För branta äro liderna!68
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Nu gäller det ta andra tag,
Nu kräfves berg af andra slag,
Om ej man hugga skall i sten.
Det inse de, som fått idén.
Dock, de till verket trygga gå,
Ty Wilhelm Berg de bygga på!
Ej gegeniiber »Luntantu»
Han går att höja luntan nu,
Ej med stubintråd tändts hans skott,
En liten Gnista kräfves blott;
Den lusteliga svänger han,
Och alla hinder spränger han!
* *
*
Så gick det till, när fröet lades ner
Till plantan, som nu stor sig hunnit växa.
Till ett hotell en vänkrets sig beger
Att diskutera frågan vid en sexa.
För fem och tjugu år sedan en tisda’
Så föddes hon till världen, våran Gnista.
Af Wilhelm Berg förslaget fördes fram,
Ett niomannaråd stod vid hans sida.
Konstellationen bildade den stam,
Hvars grenar sedermera sträckt sig vida.
Till inval gjordes upp den första listan,
Och fostret blef i dopet kalladt Gnistan.
Det var Callmander, som det namnet fann,
Och Siljeström och Lindholm stodo fadder,
Karl Warburg höll ett skåltal kort, ty hanRIMMERIER OM HVARJEHANDA
Var aldrig, som bekant, en vän af pladder,
Och nämnden gick i häfden in att rista,
Det nu i Göteborg var född en Gnista
Visst var hon till en början blott en dvärg,
Men man med afsikt saken tog försiktigt,
»Ty», mente sekreterarn, Wilhelm Berg,
»Sitt folk att välja med förstånd, är viktigt,
Sig ingen obehörig in må lista;
Vi måste vara rädda om vår Gnista/»
På konstens altare brann lågan matt,
Att lifva upp den allt af Gnistan gjordes,
Så småningom till dag förbytes natt,
Och vida kring det resultatet spordes;
Från skilda trakter hit artister kvista
Att visa sina alster för vår Gnista.
Där förr man varit helt indifferent
För konsten, börja blickarna sig klara,
En tafla köpte A.; när det blef kändt,
Så ville B. och C. ej sämre vara — —
Och för att icke sig vid valet missta’,
Man gick att hämta lärdom hos vår Gnista.
Och de, som konsten idka i vårt land,
Här funno vänner, de, och maecenater.
Och mången gick från Göta älfvens strand
Att lysa för en värld med sina dater,
Och bottensatser ifrån kassakistan
I omlopp råkade, tack vare Gnistan. 70
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Alltmera vidgar sig intresse-ringen,
Det blef en heder att få medlem bli;
Folk fick en vida högre syn på tingen,
En bismak prosan fick af poesi.
Snart Göteborg blef ansedd som artiststa’,
Tack vare väckelserna från vår Gnista.
* *
*
Se där en liten del af hvad du gjort,
Du Gnista god, som nu kan jubilera;
På tidens älf går fjärndelsseklet fort,
Men visst skall du på nacken din få flera.
Må kry du hålla dig intill det sista
Och städse lysa klar, var kära Gnista!
MIN SISTA SKÅL FÖR KVINNAN.
Fordomtima när i festligt lag
Till den punkt man hunnit på programmet,
Att humöret blifvit som ett sammet
Och man fröjdades i fulla drag,
Då man ansåg tiden vara inne
Att med munter håg och lifvadt sinne
Träda fram till bräddfull högtidsbål
För att proponera kvinnans skäl.
Då i blomsterspråk och färgers prakt
Målade man bilder af den sköna,
Skapad för att mannens sträfvan löna,
Sporra honom med behagens makt.RIMMKRIER OM HVARJEHANDA
71
Språkets kraftord till man grep begärligt,
För att få porträttet riktigt härligt,
Tog till hjälp hvad högst i världen fanns:
Solar, stjärnor och all himmelsk glans.
Kvinnan ställdes upp som en idol
För det känslofulla, milda, ljufva,
Hennes kind var lilja, munnen drufva,
Blicken himlens vida, klara sol;
Till ett slott hon gjorde liten hydda,
Hennes uppgift var att hemmet skydda,
Utom det, att fylla praktiskt värf,
Skulle föra henne till fördärfl
Det var fordomdags man tänkte så.
Annat låter det i våra dagar,
Tiden skapat nya samfundslagar,
Tyckena i andra banor gå:
Kvinnan stigit ned från piedestalen,
Nöjes icke med att fästpokalen,
Tömd af männen för det svaga kön,
Anses må som hennes bästa lön.
Jämlikhet hon satt på sitt banér,
Hon vill ha sin plats vid mannens sida,
Hjälpa honom lifvets kamp att strida,
Vidga sina vyer mer och mer.
Hon vill vara med hvarhälst det gäller
Att ej fysisk styrka utslag fäller;
Andlig kraft i lika rikligt mått
Anser hon, att hon som mannen fått. 72
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Stunden illa vald väl anses må
Att om detta spörsmål diskutera.
Jag ville endast faktum konstatera
Och den mening stödja däruppå,
Att från festprogrammen må försvinna
Tal och skålar för dig, nutidskvinna.
Får poeten ej dig blomsterströ,
Kan han gärna lägga sig och dö!
Det är hårdt för den, som hedrats med
I decennier skalda få för kvinnan,
Att få yttra slika ord förrinnan
Han för alltid lägger pennan ned;
Det är hårdt, att i en stund som denna
Han får stå och uppriktigt bekänna:
Om han skålen ej kan tolka rätt,
Får det icke ske på gammalt sätt!
Nutidskvinna, lyssna till min röst!
Hur du söker dig emanicipera,
Aldrig skall du lyckas nivellera
Hjärtats känslor i ditt väna bröst.
Hur du litar än på din förmåga,
Ytterst är dock allt en känslofråga,
När gud Amor på dig lägger an,
Är du glad, att du ej blifvit mani
Huru tid och seder skifta än,
Känslorna desamma städse blifva.
Gör hvad hälst du vill, sin hyllning gifva
Skola dig beständigt jordens män.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Sök på arbetsmarknaden oss hinna,
Men lägg aldrig bort att vara kvinna,
Och vi skola städse med extas
Tömma, liksom nu, för dig värt glas!
REVIDERAD ORDSPRÅKS-VISA.
Om gyllene ordspråk min visa är gjord.
Ja, språket är rikt på bevingade ord;
Att alla dock ej äro ädel metall
Med några exempel bevisa jag skall.
Att »ingen kan lägga en fot till sin längd»,
Förlåt, att jag finner den satsen befängd,
Ty råkar man bara i gruff eller så,
Hur lätt kan en fot ej i längden man få!
Det är ju en särdeles klingande fras —
Fastän den är skör som det tunnaste glas —
Att »borta är bra, men att hemma är bäst»:
Ja, hälst om man fått gumman svärmor till gäst.
»Att rocken gör mannen», kan nog vara sant,
Hvar regel dock undantag har, som bekant;
Och när ifrån skräddarn din räkning du får,
Att mannen gjort rocken du nogsamt förstår.
Jag hade ett tiotal kronor, af dem
En vän var så hygglig och lånade fem . . . RIMMERIER OM HVARJE!! AXDA
»Ju mer du ger med dig, dess mer har du kvar*,
På mig ej den satsen sin tillämpning har.
En uppgift så stor lilla frun har sig ställt:
Hon mannen från klubben vill frälsa—hur snällt 1
Och medlet? Det sparlakansläxorna är...
»Hvad stort sker, sker tyst!» jo, det stämmer just häri
Att »brödlös är bättre än rådlös», är prat,
Så äfven, att »småsmulor också a mat» . . .
Den brödlöse då hade råd att må godt
Och smulgråten lefde som Crcesus så flott.
Det säges, att »sorgen kan dränkas i sprit»
Om endast på allvar man gör sig den flit — —
Slikt nonsens i skallen min aldrig går in,
Ty sprit konserverar, det lär oss kemin.
y> På barnen gå fädernas skulder igen /»
»Mer bakvänd en sats aldrig hörde jag än»,
Sa’ gubben när björnarnas olåt och dån,
Han nedtysta fick för sin slyngel till son.
Att »äktenskap stiftas i himmelen», det
Är liigen, sa’ Sokrates re’n, som man vet;
Och många se’n trallat på den melodin . . .
Ej kommer från himlen ett hår utaf hin!
Att »ej något nytt under solen det ges»,
Betraktas som en axiomartad thes,
Men dock vågar heligt bedyra er jag,
Att denna min visa är ny för i dag. RIMMERIER OM HVARJEHANDA
iAU början blir svår» — det är alldeles rätt,
Men sluta i tid är ej heller så lätt;
Beviset på satsen är denna min sång,
Som säkert har blifvit en smula för lång!
GYMNASTIK-VISA.
O, ungdomstid, som aldrig kommer åter,
Klokt handlar den, som icke underlåter
Att träna så sin kropp, att han har kvar
Sin styrka intill ålderns sena dar.
O yngling, hur du än dig söker värja,
Dig Amor dock i sina nät skall snärja.
Gör klokt ditt \al, och är det gjordt, ej dröj
Att inför flickan göra »knäna böj!»
Lugnt små förtretligheter sätt dig öfver,
Förstå att hoppa när du det behöfver,
Men därför icke det af nöden är
Att du dig sluter an till Hoppets här.
Den som ett skutt i tid förmår att taga
Från mycket pjask sig lyckas undan draga;
På dina höga hästar dig ej sätt,
Men var på foten häller ej för lätt!
Att handla oförsiktigt väl dig vakta
Och dig för »växel-vridning» städse akta;RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Att skrifva sju för tu är skral resurs,
Nej bäst gör den, som håller riktig kurs.
De rätta medlen välj, de falska rata,
Dig lär att aldrig bredvid munnen prata;
Fly lögnen under lefnadens seglats —
Du hinner bäst ditt mål med »riktig sats».
Tag säkert i, när du vill uppåt klättra,
Du annars ej din ställning lär förbättra,
Ifall du ej i tagena är rask,
Så ligger du i backen lätt pladask.
Och för att kunna detta målet vinna
I gymnastik vi första medlet finna.
Och mindre svår för den blir lifvets stig,
Som alltid vet, hur han skall »ställa» sig.
Visst bör om själens hälsa öm du vara
Och för densamma inga mödor spara,
Men först och sist så bör du tänka på,
Att frisk dess bostad du behålla må.
Vill lifvets blindskär du förståndigt klara
Så bör i nacken ej för styf du vara,
Dig öfver fjäskets lumpna ståndpunkt höj,
Men glöm ej därför tempot: »framåt böj!»
Ej egoistiskt du för likars smärta
Bör lägga hänglås för ditt varma hjärta;
Den drunknande en hjälpens planka räck
Och städs mot nöden »armar utåt sträck!»RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Låt djärfva tankar ej för långt dig föra,
Du på en höft bör aldrig något göra,
Nej, lugn besinning, det är städse- bäst,
Och vacklar du, så gör du »höfter fäst!»
Stor blir man ej med att »på tå sig hafva»,
Friboren man lär ej den satsen jäfva;
Det höfves ej den store, blott de små,
Att uti tid och otid stå på tå!
För lätjan aldrig bor en slaf du vara,
Den ej behöfver att på stegen spara,
Som ifrån ungdomstiden pröfvat på
Att lätt och smidigt »uti stegen gå».
Var from i sinnet och ej blott i orden,
Glöm aldrig himlens fröjd för den på jorden,
Är du betryckt, din sorg i bönen släck,
Men gör ej endast: »armar uppåt sträck!»
Till samvetets kommando städse lystra,
Så skall ej ångrens kval ditt lif fördystra,
Och lugnt du lyda kan, när som till slut
»På stället hvila» Döden talar ut.RIMMERIER OM HVARJEHANDA
OCKSÅ EN REFLEXION.
Fin danneman kom till församlingens prost
En dag att sin tionde inleverera,
En laddning så stor utaf smör och af ost,
Af säd och hvad bonden allt mer kan prestera.
Herr prosten fördjupad i studier satt
Med böcker och jordglob framför sig, så att
Han strax ej förmärkte vår ärlige Sören.
Som stod där och buga och krusa vid dörren.
Omsider steg denne helt dristeligt fram
Och tilltalte prosten och frågte: »Hvad skam
Ä" det som herr prosten har där för fundurer,
Det trinna med hvita och svarta figurer?»
»Min Gud, hvad min fåraskock tjockhufvad är!»
Så tänkte herr prosten och vred sina händer;
Högt sade han åter: »Min gubbe, det här
En bild är af jorden med alla dess länder.
De hvita utmärka de folkslag som tro,
Och upplysta äro och känna vår Herre;
De svarta de många på jordene bo,
Som vandra i mörkret och skuggan, dess värre!»
Nu bonden tog afsked, se’n förut ändå
Han aflämnat sina förråds-prestationer;RIMMERIER OM HVARJEHANDA
79
Men då han där sågs framåt landsvägen gå
Han gjorde för sig sina små reflexioner.
»Det var mig en konstig indelning, den där,
Och jag af allt hjärta vårt släkte beklagar,
Om hvithet ett tecken till upplysning är:
På prästen mer hvitt ju ej finns än hans kragar!»
RESIGNATION.
(fabel.)
En häst med oxen tillsammans spändes för plogen,
För dylikt släp tyckte hästen ej, han var mogen,
Hans ädla fullblod den skymfen ej, kunde lida
Att med en oxe så där gå sida vid sida.
Och hästen hördes i bittra ord sig beklaga:
»Med oxen aldrig i lifvet jämt kan jag draga!»
Men oxen stönade fromt: »hvad hjälper att bråka;
I samma korfskinn till sist hvarann’ vi dock råka!»
RIM-FÅNERIER
A LA KLAPPHORN.
I.
En gosse skref i skrifbok med en penna —
Små gossar skrifva galet, så ock denna,
Men felen fingo stå i boken kvar!RIMMERIER OM IIVARJEHANDA
Fin annari skref på tafla med en griffel,
Och äfven denne gosse gjorde skriffel,
Men »svampen på», och så var saken klar!
II.
Om kroppen du har pina i
Och vill ett enkelt medelt bruka,
Från apoteket för din sjuka
Tag hem mixtur med kina i.
Det medlet gammalt är, och det
Just saken är det fina i;
Sig Moses in det gifva lät
När han förkyld kom ned från Sinai.
III.
På gästbesök uti Skanör
En dag befann sig en flanör,
Men -kunde ej flanera i en dylik by-stad,
Och därför nästa dagen reste han till Ystad.
IV.
Af hvitsot som ungmö hon led, men en dag
En fästman hon knep sig omsider,
Nu åkomman blifvit af motsatt ett slag,
Ty nu hon af svartsjuka lider.
V.
Hr X. är processlysten, allmänt man säger,
Jag undrar, om detta sin riktighet äger,RIMMERIER OM HVARJEHANDA
8 I
Om omdömet icke bör ändras till detta:
Med honom man ledigt kan komma till rätta.
VI.
För kyssandet varnar bakteriologen,
Hr Y. är ej kyssandet heller bevågen.
Den förre allenast af hälsoskäl gör de’,
Den andre, enär det till äktenskap förde.
VII.
Att äktenskapsbanden i himlen beslutas,
Den frasen må gälla som grann;
Om ock på densamma kan åtskilligt prutas,
I ty fall den likväl är sann,
Att månget ett par, sedan bandet blef knutet
Och innan man hunnit till början af slutet.
I städer så väl som i byarne
Där står liksom fallet från skyarne.
A PROPOS DK NYA OXARNH.
Skall jnk-oxen trifvas
Häruppe i nord?
Ej svaret kan gifvas,
När frågan blir gjord;82 RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Men slutsats behändigt
Man däraf kan dra,
Att kon-jak beständigt
Här funnit sig bra.
TIDRÄKNING.
Något bullersamt från klubben,
Så kan frun förstå på tagen,
Klockan nyss är tio slagen.
Om han ytterst smeksamt åter
Ett »god afton» höra låter,
Säger frun uti sitt sinne:
»Nu är midnattstimmen inne!»
Men om han på tå hörs trippa,
Hälst vill frun att väcka slippa,
Ängsligt ses mot sängen styra,
Då är klockan slagen fyra.
*
?
Drakoniska imperativerna två.
På en står det drag, på den andra står skjut.
Hur skola de orden nu rätt tydas ut?
Att frågan besvara är inte så lätt ...
Man orden kan fatta på olika sätt.
För draget i dörren att ta sig i akt,
För visso det svårare gjordt är än sagdt.
För hin i våld dra, är nog tydningen ej;
Det kan väl ej banken begära af mej.
Att dra sina växlar väl meningen är.
På så vis ock stundom åt fanders det bär.
När allt kommer rundt, är betydelsen den:
Man drage i dörren, så drar hon igen!
Men skjutandet? Tvärt jag till tjänst därmed står,
Om bank-öfverskottet jag anlita får!
*
ATELIER-AFORISMER.
FOTOGRAFEN SÅDAN HAN ÄR.
Och tänk, hvad det får gå uti en fart!
Hans stolthet är att kunna ta, o, under!
Ett finfint negativ på få sekunder.
Hvad är som honom gör så hjärtans nöjd?
»Jo», blir hans svar — och det på goda grunder —
»Det är i ateliern att få se kunder!»
EN TRÖSTEGRUND.
Uppå din frodighet,
En tröstegrund, mon cher,
En riktigt god jag vet.
Förgät ej, fotograf,
Hvad nu jag säga vill:
Ju mer du tager af,
Dess mer du tager till!
***
INSTÄLLSAMHET.
Uti den bästa dager,
Den mager är, du göre fet,
Den fule fin och fager.
Om icke förr, så ofvan skyn
Du får din vedergällning,
För att så mången här i dyn
Du gaf en bättre ställning!
*
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
TILL HEDERSVÄNNEN ALBERT ULRIK BÅÅTH
PÅ HANS 5 0-ÅRSDAG D. 13 JULI 1 903.
En lustig balett skall bevittna man få:
En sparf, som helt fräckt sig i trandans ses våga,
En rimmare med mikroskopisk förmåga
Som djärfves för skalden sin lyra att slå 1
En fullgiltig anledning den måste vara,
Som dylikt ett tilltag skäll kunna försvara.
Var lugn för att anledning finns, som förslår,
Att nämna densamma jag endast behöfver.
Då synes, att den räcker till och blir öfver,
Vet, Bååtffen i dag fyller femtio år!
Och hyllas han må, icke blott af de vittra,
Nej, äfven af sparfven, som endast kan kvittra.
Ar adertonhundrafemtiotre
Det rikliga skördar beskärdes åt Norden,
Ej minst ner i Skåne den bördiga jorden
At odlaren gyllene äring sågs ge.
När man emot högsommarn log så belåten,
Den 13 juli af stapeln gick Bååth’en.
Ett namn skulle pilten ju ha, om ej två,
— I framtiden själf ett han skulle sig göra —;
Det ena blef Albert, så klangfullt att höra,
Det andra en stund man funderade på,
Men länge man icke behöfde att leta:
Han ropade så, att han Ulrik fick heta! 86
RIMMERIER OM HVARJEHANDA
Den Bååth’en var bygd enligt nordmannaskick
Och påminde lifligt om vikinga-certen,
Han högt i registret blef satt af experten
Och stjärnorna tre han i »Veritas» fick; —
På vågen han. började tynga alltmera,
Och lätt var han visst icke att navigera.
Med åren blef kroppen så fast som granit,
I styrka han hade i björnen sin like . . .
Hans själ sökte näring i sagornas rike,
I studier städse han visade flit,
Men, eget att nämna, att, oaktadt detta,
På Hvilan mest värde han dock tycktes sätta.
Hur Bååth"en har kryssat bland klippor och skär
Och hur han har törnat, han lyckats sig klara . . .
»Ett Godt skär* åtminstone måste det vara,
Om jag skulle lockas att grundstöta där»,
Så hördes han yttra — blef tagen på orden,
Och så blef han strandsatt i Kongsbacka-fjorden.
Där fmner han sig så förunderligt väl,
Ty platsen gör skäl för det namn, den har funnit,
Där nu han till femtiårsdagen har hunnit —
En femtiårs yngling till kropp och till själ —;
Och dit hafva skyndat från fjärran och nära
Hans talrika vänner sin hyllning att bära.
Själf ville jag dit styra kosan också,
Men pynten jag lyckades icke att klara . . .
Dock om ej personligen med jag får vara,
* Godtskär, en badort där Bååth brukar tillbringa somrarne.
Förf. anm.
I tankarna är jag tillstädes ändå!
De känslor, som vänskapen går att diktera,
Till sist jag skall be få så här formulera:
Må lifvet Dig skänka för kommande dar
Hvad bäst du kan önska, hvad högst månde skattas,
Må välling det regna och sked aldrig fattas,
Förläggare-slefven du städse ha klar ...
I tonerna svenska allt framgent Du kväda,
Och stigar så gröna Du städse beträda.
*
II.
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
HUR DRUFVAN KOM TILL VÄRLDEN.
BARBARADAGEN D. 4 DECEMBER 1881.
»Wenn jemand eine Reise thut,
So kann er was erzählen»,
Ifall han, när han reser ut,
Ej glömmer hemma själen!
Nej, öppen blick för hvad man ser
Och städse spetsadt öra
För hvad som händer och som sker,
Det måste med man föra.
Turistens lif allt sådant fått
En öfverordnad roll i,
Ty därförutan bart och blott
Han färdas som ett kolli.
Men resa så, är ej min sed,
Jag allt vill observera,
Och lilla boken för jag med
Att däri annotera.
Och allra hälst jag kosan styr
At håll, där utsikt gifves
Att stöta på ett äfventyr,
Som sedan bums beskrifves.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och det är just ett sådant fall,
Som händt mig ner’ i söder,
Som här jag nu försöka skall
Förtälja eder, bröder.
* ... *
Det var där långt"borta i Thiiririgerwald,
Där allt är så härligt och grönt;
Och vore i stället för rimsmed jag skald,
Jag skulle besjunga det skönt.
Där granar och tallar likt jättar ses stå
Och resa sin topp emot himmelen blå,
Och kringsprida dofter så friska
Och sakta med vindarna hviska.
Där gick jag i somras så mången en dag
Från morgon till senaste kväll
Och njöt af naturen i fullaste drag
Och var så förunderligt säll.
Då hände en afton i villande skog
Att miste om vägen till hemmet jag tog . ..
Allt mera sig utbredde natten.
I nog min belägenhet fatten.
Och huru jag traska’, jag slutligen stod
Midt framför ett hål i ett berg,
Jag ville gå in, men jag hade ej mod,
Jag kände jag skiftade färg.
Och långt in i klyftan där lyste ett sken,
En röst tycktes spörja: »hvad är du för en,
Som djärfves i natten oss störa?
Stig på och låt svaret oss höral»TAL I GÖTA PAR BRIKOLL C)}
Och dragen, liksom af en osynlig makt,
Mekaniskt jag maningen löd,
Och hamnade slutligen uti ett schakt,
Jag tror till tre fjärndelar död
Där möttes min blick af en bländande glans,
Och högt på en tron af kristaller satt Hans
Majestät Bergakungen i nåder
Bland troll och ministrar och råder.
Nu hördes hans ord: »Det är skäligen fräckt
Af dig att så här stiga på . . .
Och gjorde jag rätt — men blif icke förskräckt,
Jag nåd vill för rätt låta gå!
Träd närmare, främling, och räck mig din hand,
Jag vet, att du är från ett aflägset land,
Om hvilket jag hört ett och annat,
Som uti mitt minne har stannat.»
Att aldrig jag träffat en kung så gemen,
Jag därpå kan våga min ed;
Att maningen följa jag icke var sen,
Och på brikollisternes sed
Jag tryckte hans näfve och hviskade: »klang!»
Men ned från sin tron i detsamma han sprang
Direkt i min famn och hörs svara:
»Ett Bacchi barn måste du vara!»
»Den lösen du gaf mig har länge jag känt,
Den finnes uti mitt arkiv
Uti en beskrifning uppå pergament —
Dit in dig i hvalfvet begif;TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Där ser du ett skrin utaf ädel metall,
Detsamma försiktigt du upplåta skall;
En rulle där finnes bland annat,
Som visst skall dig fröjda förbannadt!»
Jag kungens befallning att verkställa gick,
Och rikligt belönad jag blef.
När skrinet jag öppnade, möttes min blick
Utaf några gulnade bref.
Det rätta bland dem snart jag träffade på,
Jag läste det en gång, jag läste det två,
Dess innehåll icke jag döljer,
Det lydde, i korthet, som följer.
»Gubben Noach var en hedersman»,
Ingen gärna det bestrida kan,
Men det smärtar mig, att min historia
Rycker bort en del utaf hans gloria.
Man har trott, att det var han, som först
Visste släcka människornas törst...
Han oss lärde att dressera dufvorna
Och desslikes att plantera drufvorna.
Men han var den förste ej ändå
Som att kultivera dem fann på.
Innan syndafloden brutit skrankorna
Här på jorden — funnos redan rankorna. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Gubben Noach — gamle hedersvän —
Att du uppdrog rankan om igen,
Det i allan tid till heder länder dig,
Till din himmel jag min hyllning sänder dig.
Varan dock blef aldrig mer så god,
Ty utaf den satans syndaflod
Lärde man med vatten att behandla den
Och till utspädt fluidum förvandla den.
Dessförinnan annat slag det var,
Det skall inses, då jag skildrat har
Hvad jag erfor utaf protokollena,
Som jag fann i Thiiringen hos trollena.
Det i Olympen var ett fasligt stök,
Man fejade i salar och i kök,
Ty Jupiter en stor bankett skall gifva
Och Juno själf, vår kronprinsessa lik,
På ungdom som på fägring lika rik,
Sågs lägga hand vid allt och alla lifva.
När gudahemmet ordnadt var till slut,
Det tog sig öfverdådigt glansfullt ut,
Och ingen hofmarskalk väl nu för tiden
Det bättre gör — jag därpå ger mig fan;
För hvarje diva fanns där en divan,
För hvarje gud en taburett af siden.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Man sig placerar kring ett väldigt bord,
För hvars beskaffenhet jag saknar ord,
Ty all beskrifningskonst i ty fall strandar;
I proportion därefter var den mat,
Ambrosia, som bjöds på gyllne fat
Af Ganymedes och hans tjänsteandar.
Det var på Bacchi bön, hans käre son,
Som dunderguden hade sagt ifrån,
Att i hans hus i dag man skulle festa.
Från Bacchi källarhvalf som gåfva kom
Till gubben far en ljuflig nyhet, som
Han sina gäster ville ge till bästa.
»Hos gudarne man ej tills dato bjöd
På annat fluidum än nektar-mjöd,
När frågan gällde ta ett glas på soppan»
Så talte dunderguden — »men i dag
Serveras här en saft af annat slag —
Så tömmen då pokal’n till sista droppan!»
Tro ej, att det var kärl af den fason,
Som vi begagna här, nej! andra don
Kredensas i Olympen utaf Hebe.
Där finner man vid hvarje gästs kuvert
En gyllne tumlare af samma cert
Som silfverbålen uti Göta P. B.
Och större seger aldrig vunnits än
Af någon nyhetsmakare än den,
Med hvilken Bacchus rättvist kunde skryt TAL I GÖTA PAR BRIKOLL 97
Båd1 gudar och gudinnor drucko vin,
Så att hvar individ blef rakt bladin
Och saften slutligen begynte tryta.
Men nu det blef ett fasligt gurgel af,
På värdens ord ej minsta akt man gaf,
Tvärtom, man satte sig helt morskt på tvären,
Och det såg ut som allmänt myteri
Uti Olympen skulle följden bli
Af än ej tillfredsställda vin-begären.
Apollo, estetikens skyddspatron,
Bedyrade vid dundergudens tron:
»Par préférence jag vara kan på lyran!»
Och Pluto svor: »Jag aldrig nå’nsin mer,
Får jag ej vin till underjorden ner,
Betalar mitt arrende eller hyran!»
Neptunus sträckte upp sig helt kavat
Och vattnet svor ett outsläckligt hat,
Vulcatius haltade på båda benen,
I hvilka han fått mer än nödig märg,
Bedyrande, att alla sina berg
Han skulle sönderslå till sista stenen.
Och AZsculapus lallade så smått:
»Jag har min själ för mycket droppar fått!»
Silenus stod sig nästan bäst, den tratten.
Saturnus, landtbrukschefen, längese’n
I gräset bitit, sof liksom en sten;
Mercurius var svårliga i hatten.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Att vinets safter lynnet stämmer om,
Det äfven här i dagen tydligt kom,
Ty Mars, som eljes så förskräckligt larmar,
Allt sabelskrammel slagit ur sin håg,
En slagen hjälte lik, helt tyst han låg
Och slumrade uti Morfei armar.
Med Hercules den lille Amor slogs,
Och det höll på att bära rakt till skogs,
Då Venus kom, att vård om pysen taga.
Där några nymfer kurtisera Pan,
Att arrangera herdescener van,
Så ock på otillåten mark att jaga.
Justitia med lossad bindel låg
Och gungade uppå sin egen våg
Med min och later som en riktig slinka,
Bedyrande, att hon från denna dag
Blott skulle vårda sig om glädjens lag
Och låta rifva ned hvarenda »finka».
De nio muserna förlägna gå
Att dölja sig långt borta i en vrå
Och önska: »måtte ingen nu få se oss!»
Med bleka kinder och med blicken skum
Uti en annan vrå af samma rum
Man ser den eljes morgonfriska Eos.
De andra damerna på samma sätt:
Diana, annars kysk, är nu kokett,
Och Ceres fruktlöst söker kväfva ruset;TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Skön Flora blomstrar röd som en pion,
Och Fama glömmer, att hon är spion,
Samt Juno själf, att hon är fru i huset.
Med ett ord sagdt, det är ett himlalif,
Ett sus och dus, ett väsen och ett kif,
Att Jupiter till sist blir vred i sinnet.
Han reser sig, men nödgas att ta törn
Mot ena vingen af sin trogna örn
Samt dundrar: »Hållen eder tvärt i skinnet!»
»Jag har väl aldrig sett på maken förr,
Hvarenda gäst jag genast kör på dörr,
Det svär jag vid min blixt och vid min åska;
Förmår man ej att bära upp sitt rus,
Så må man lämna strax på stund mitt hus —
Den ej kan gå, han tage sig en droska!»
Till unge Bacchus turen kommer se’n,
Han höra får, att han är högst gemen,
Som kunnat far sin så kompromettera:
»Bort från min åsyn, drag hvarthän du vill,
Olympens port för dig jag sluter till,
Försvinn, jag gitter inte se dig mera!»
Men Bacchus är en känslig karaktär,
Han tycker, att han ingen gjort för när,
Blott glädje afsåg han med sina safter:
»Ej bör man dricka mer än man förmår,
Och sig allena själf man skylla får
Ifall man super öfver sina krafter!»100
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Han därpå tager mantel, staf och hatt
Och ger sig af ännu den samma natt
För att direkte ned till jorden fara.
Att följa honom på hans långa färd
Ifrån Olympen till vår snöda värld
Han lyckas öfvertala skön Barbara.
Och det för Bacchus ej var någon nöd,
Lätt Öfverallt förtjänar han sitt bröd,
Här nere snart han byggde upp sin kyrka;
Och lika ifrigt som vid gudars bord
Å alla håll man skyndade på jord
Att guden Bacchus och hans safter dyrka.
Sig bredde ut en väldig Bacchi-kult,
Uti hvarenda vrå det snart var fullt,
»Klang, Bacchi barn!» det var gemensam lösen.
Man Barbara, den väna, höjde opp
Till gudars like — ställde allt sitt hopp
Till milde fadren och den hulda tösen.
Det dag för dag dock mera gick på tok,
Ty ifrån födseln onda lustars ok
Vi stackars stoftets barn ha fått på nacken.
Det pimplades med städse ökad fart,
Och människor, likt gudar, lågo snart
Af salig fröjd och sprattlade i backen.
Men ej i längden kunde detta gå,
Snart själfva jorden börjar surra så,
Att det är rakt omöjligt att bebo den. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
IOI
»Vi dränka skräpet!»—hördes skaparns ord.
Och så det kom sig, att vår stackars jord
Till straff för fyllan undfick syndafloden.
Af bibeln känna vi, hur Noach fick
Befallning att i samma ögonblick
Sig hålla uppe på en räddningsplanka.
Fast arken var ett fartyg af den sort
Som blott var bygd för kreatursexport,
Tog Noach dock i smyg ombord en ranka.
När sent omsider Ararat han nått
Och lyckligt vid dess fot till ankars gått,
Strax i en lund sin ranka han planterar;
Ty fastän vatten fanns i öfverflöd,
Han dock med törsten hade haft sin nöd,
Som än i dag ibland den oss generar!
Och Bacchus, som fått tillgift för sitt spratt,
Han helt belåten i Olympen satt
Och såg, hur rankan åter gjordes heder.
Historien på ett pergament han skref
Och brydde sig ej om att sägnen blef,
Att ifrån Noach hon sitt ursprung leder.
Så gingo många, många tusen år,
Då Barbara en dag förnimma får,
Att vårt Brikolleri man hade stiftat,
Och när hon hörde, att till sin paroll
Klang, Bacchi barn! had’ tagit Par Brikoll
— En lösen, som ju syndafloden griftat —1 02
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Då värdt hon utom sig af salig fröjd,
Och genast hon förklarade sig böjd
För alltid blifva vår beskyddarinna,
Och däraf kommer sig, att Par Brikoll
Har vunnit sådan glans på alla håll:
Det är ju älskadt af den skönsta kvinna!
Nu, käre bröder, min mission är slut,
Så godt jag kunnat jag mitt värf fört ut,
Att Eder min historia berätta.
Man verka kan på mångahanda vis,
Att vinna Barbaras och P. B:s pris —
Jag för min del har föredragit detta 1
BARBARAS SLÄKTSKAPSFÖRHÅLLANDEN.
BARBARADAGEN D. 4 DECEMBER 18 $2.
Stod i stallet min Pegas,
Slappa vingar, stel i benen,
Hank i bringa, spatt i has,
Nästan blind och dof som stenen.
Länge hade så han stått,
Var i själfva verket mogen
För att få ett ärligt skott
Hvilken dag som hälst i bogen.
Hade bättre dagar sett:
Var en gång en yster fåle,
Fullblod, sjudande och hett,
Eld i kroppen som hin håle.TAL I GÖTA PAU BRIKOLL
Råkade så i mitt våld,
Blef till sist af ben ett rangel;
Bättre om han blifvit håld
Uppå stall af C G. Wrangel.
Sade till mig själf en dag:
»Månne ändock ej af öket
Kunde blifva folk — om jag
Skulle våga på försöket?»
Fick så plötsligt en idé,
Kom att tänka på att ju man
Märkliga bevis fått se
På dressyr i Cirkus Schumann.
Där man lyckats plugga in
Vett i grisar och i fänad,
Kanske att Pegasen min
Också kunde blifva tränad,
Än en gång sig föra snyggt,
Ligga ståtligt upp i vinden
Och förmås till högre flykt —
Kanske ända upp till Pinden!
Fick ett gammalt grimskaft fatt,
Som ett passande vehikel,
Själf beslöt jag mig för att
Blifva ledande artikel.
Sent . omsider fram jag hann,
Sade till herr direktören:
»Hoppas, att hvad göras kan
Af mitt stackars kräk I gören!»TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Löftet gafs. Om några dar
Skulle ges besked om saken,
Djupt det mig i hjärtat skar,
När jag tog farväl af kraken.
Kom så åter. Hästen fri
Var från spatten, kvarkan, krampen,
»Men,» sad" Schumann, »herre, ni
Veta må, att svår var kampen/»
Full af lefnadslust och hopp
Stod han där igen, Pegasen,
Åter hade fått hans kropp
Form af forna ädla rasen.
Hvilken man och hvilken hof,
Hvilken bog och hvilken sida!
Jag satt upp för att på prof
Genast ge mig ut och rida.
Först försiktigtvis i traf,
Sedan fatta’ jag galoppen,
Sist i sporrsträck bar det af —
Kändes efter uti kroppen!
Djuret, tygellöst och fritt,
Hördes af förtjusning gnägga . . .
Resultatet af min ridt
Vill jag nu er förelägga.
sJ: 3?
*
Med edert tillstånd ämnar jag
Par curiosité i dag
Mig rätt och slätt fördjupa i
En smula genealogi.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Jag några spörsmål vill besvara,
Som röra sig omkring Barbara,
Och som från början och till slut
För afsikt ha att leta ut,
Hvem hennes pappa var och mamma
Samt hvarifrån hon månde stamma.
Den härfvan reda är ej lätt,
Ty uppå flerehanda sätt
Man tror sig kunna målet hinna;
Då några påstå rätt och slätt,
Att Moster är en jordisk kvinna,
Så vilja andra åter finna,
Att det är ingalunda rätt,
Men att hon är af himmelsk ätt.
Det senare det vissa är,
Till denna åsikt har jag hunnit,
Jag det i gamla häfder funnit;
Men under det att Eddan lär —
J kännen det helt säkert alla —
Att moster stammar från Walhalla,
Så kunna jämväl läsa vi
I grekernas mytologi,
Att hon hör i Olympen hemma . . .
Ånyo alltså en dilemma.
Jag är dock viss på för min del,
Att ej begår jag något fel,
Om fast jag håller vid den tolkning,
Som det för afgjordt anse vill,
Att hon Olympen hörer till
Och räknas bör bland dess befolkning. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Walhallas gudaskara må
En sådan åsikt taga illa
Och ingalunda vilja gilla,
Att ifrån moster afstå få;
Må den, med stöd af sina skalder,
Sin förmånsrätt ock hålla på,
Vid Oden, Freja, Thor och Balder
Med fler bedyrar jag ändå:
Ej Barbara hör till den gräddan,
Som på man träffar uti Eddan.
Och då jag nu mig anser vara
Med detta spörsmål på det klara,
Så att vår älskade Barbara
Hör till Olympens gudaskara,
Jag vidare i texten går
Och skildrar skyddsgudinnan vår
På denna hennes hedersdag
I några enkla, korta drag.
* *
*
Hon föddes, ingen ratt vet när,
Jag fåfängt därom sport,
Och letat både här och där,
Men det förgäfves gjort.
Att finna svaret är ej godt,
Ty evig ungdom har hon fått;
Hur därför sättes ålderstalet,
Riskerar man, att det blir galet.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
107
Vår milde fader Bacchus är
Af store Zeus en son,
Den gossen föddes honom när
Han Cadmus kom ifrån,
Hvars sköna dotter guden fann
Så öfverdådigt rar, att han
För hennes skull for ner till Thebe,
Där redan då man kände P. B.
Dess milde fader Bacchus blef,
Som än i dag han är;
Han sedan uti brudstol klef
Med Ariadne kär,
Som under sina resor han
En vacker dag på Naxos fann
Af Theseus trolöst öfvergifven
Och ingenstädes mantalsskrifven.
Barbara är vår moster ju,
Och alltså saken klar,
Att hon och Bacchi väna fru
Må hafva samma far,
Och att desslikes båda två
Som Minos’ döttrar anses må,
Vi häraf då med visshet veta:
Barbara stammar ifrån Creta.
I fordom tid en guda-ö
Det stolta Creta var,
Barbara växte till en mö
Så ståtlig där och rar,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Dref bland gudinnor bort sin dag,
Blef deras like i behag;
Af Zeus till slut hon adopterad
Blef i Olympen presenterad.
Det härutaf förklaras lätt,
Att ena foten hon
Placerat har bland gudars ätt
Vid deras högstes tron,
Men att hon med sin andra fot
Har fäste ner’ på jordens klot,
Och det ej blott på Candia,
Nej, jämväl uti Skandia.
På Creta berget Ida står
Och reser stolt sin topp,
Barbara i sin ungdomsvår
Klef dagligen dit opp;
Prins Paris där hon träffa fick,
När kärlekskrank »på slag» han gick;
Tack vare denna sammanvaron
Parisiskt »chic» i sättet har hon.
De skönsta drufvor växte där,
Hon gaf dem vård och ans,
Och än i dag hon sörja lär
För Cretas drufvors glans;
Och när hon är vår hedersgäst,
Som nu, på denna hennes fest,
Hon med den ädla drufvosaften
Ger åt vår bål den rätta kraften. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
109
En släkt hon äger kolossal,
Nevöer mest likvisst,
Dem täljer hon i tusental,
Hvar redbar brikollist
Den äran har att räknas dit,
Det är hans skönaste profit,
När han får på sig P. B.-skruden
Och blifver kvitt kalmucke-huden.
Kusiner har hon endast två,
Men hvilket tvillingpar!
Med friska smultronmunnar små
Och hy så hvit och rar.
De svälla utaf lefnadsmod,
De hafva hennes ädla blod
Och vederfaras ock den ära
Att ligga hennes hjärta nära.
Hur hon ser ut? Hur mäktar jag
Som det sig höfves att
Det skildra med en penna svag
Som min, och stil så matt?
Men skulle jag försöka på,
Visst skulle mina ord väl då,
Att henne plastiskt modellera,
På detta vis jag formulera:
Tag allt som finns på land och haf,
Som ljuft sig månde te,
Dig forma en gestalt däraf
Och hennes namn den ge,I 10
TAL 1 GÖTA PAR BRIKOLL
Och du skall knappast nog ändå
En riktig bild af henne få;
Din fantasi kan aldrig nå den,
Men du är dock på rätta tråden!
Med Par Brikoll är ingen nöd,
Så länge hon oss ger
Sitt mäktiga beskydd och stöd
Och huldrikt mot oss ler.
Jag som ett tacksamhetsbevis
Ett kväde nu till hennes pris
Vill, bröder, låta Eder höra;
Tegnerianskt jag sökt det göra.
*
SÅNG TILL BARBARA.
Dig jag sjunger en sång
Du, vår strålande sol. . .
I din luftiga kjol
Stundom djärft jag grep fatt,
Då det hände sig att
I den dimmiga kväll
Eller becksvarta natt
Ifrån P. B.-kalas
Jag gick hem — om ej säll
Dock med osäker gång.
Staden låg liksom död,
Natten, vålnaders vän,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
I I I
Öfver den och dess prakt
Mörka slöjan had’ lagt.
Ingen glaslykta mer
Sömnigt lysa man ser,
Men du ersatte den —
Med din kjol utaf gas
Och med blickarnas glöd
Lyste vägen du opp
För min trefvande kropp,
Tills jag nådde min port —
Det var hederligt gjordt!
Och du blickade än
Vemodsfull på din vän,
När i flygande fläng
Han dök ned i sin säng,
Där för anande hopp
Och för uttröttad dygd
Varma täcket bjöd skygd
Ifrån tå och till topp.
O, du himmelska fru,
Som jag lofsjunger nu,
Hvadan kom du ifrån?
Du var med, du var med
Från begynnelsen re’n,
Så oss lär Odyssén.
Invid Jupiters tron,
Sågs din stolta person,
Därifrån steg du ned
Till den rullande jord,
Dig begaf till vår nord
Att beskydderska bli
För dess brikolleri. I l 2
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och så är du det än,
Så gemytlig och rar
För hvar törstande vän
Som i P. B. du har.
Och när så du ibland
Öppnar skyarnas dok
Och med kinden i brand,
Lika älsklig som klok,
Träder upp i vårt lag
På en dag som i dag,
Hos en hvar, än så trög,
Blir då stämningen hög!
Säg mig, blir du ej trött
På det där någon gång,
Blir ej vägen dig lång
Som så ofta du nött?
Mer än hundrade år
Har du kommit igen,
Och dock gråna ej än
Dina gullgula hår.
Tror jag rasande väl,
Din olympiska själ
Ej af ålderdom vet,
Det är händelsen, det!
O, så fortfar alltjämt
Till att adla vårt skämt,
Hjälp oss sträfva, att vi
Må dig värdiga bli!
Då för visso ej skall
P. B. komma på fall,
Ty du skyddar vårt hus
Från att blifva till grus;TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Som ett barn du oss tar
På din kraftiga arm,
Och vi hålla oss kvar
Vid din svällande barm
Väl, så tröttna ej du,
Vi ej göra det, vi,
Och i sekler ännu
Står vårt brikolleri;
Står, men likväl ej still . . .
Och om så det bär till,
Att dig ännu en gång
Jag får hyllning bestå,
Jag skall göra det då
I en skönare sång.
»NÄR DAMERNA FÖRA KRIG!»
BARBARADAGKN D. 4 DECEMBER 18 84.
I Valhallas salar från början af tiden
Det lefvats ett gudarnes lif;
Man tänker väl, det är en bild utaf friden,
Vidt skild ifrån afund och kif?
Man skulle väl mena, att gudarnes pappa
Ej tilläte ordningens lagar bli slappa,
Att gudar, gudinnor, ja, kort sagdt, att alla
Som änglar betedde sig uti Valhalla.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Dock, större var aldrig ett misstag, än detta,
Det låter befängdt, men är sant!
Ja, tro mig, att gudarne veta att sätta
Sig äfven ibland på sin kant.
Fast fria de anses från mänskliga brister,
Så finnes det äfven bland dem anarkister;
Ty det är en sanning: ju högre man stiger,
Dess böjdare känner man sig för intriger.
Den urgamla Eddan, ifall man får tro den,
— Och hvi skulle icke man det? —
Förtäljer oss, huru den väldige Oden
Rätt ofta bereddes förtret
Af vänsterkabaler och oppositionen,
Som reste sig upp mot den mäktiga tronen
Och tillställde oväsen, tusenfaldt värre
Än mänskor förmå det, för himlarnes herre.
Ty, käraste bröder, besinna I skolen
Ett ordspråk, som lyder så här:
»Det inträffar ingenting nytt under solen»,
Blott formen, som växlar, det är;
Och granskar man häfderna ihärdigt, så att
Man tränger till grunden, det visar sig då, att
Regent som ministrar i Valhalla sleto
Och kämpade re"n båd’ för grundlag och veto.
Mig lyckats — Er sättet väl knappt intresserar? —
En urgammal runskrift få fatt;
Med ifver båd tidigt och sent jag studerar
Så oerhördt värdefull skatt. ..TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och huru jag sträfvat och gnott och funderat,
Till slutet jag runorna har dechiffrerat,
Jag urkunden tolkat — och det är om detta
Som nu, mine bröder, jag går att berätta.
* *
*
När Oden jämte bröder sina tvenne,
Den ene Vile och den andre Ve,
Sig kastade i strid med Ymer, denne
Förskräcklige, hvars blod de ville se;
När så de honom lyckligt öfvervunnit
Och hade väl sitt jätteverk fört ut
Och blodet öfver alla bräddar runnit
Och gjort på hela jättevärlden slut —
De började af Ymers kropp att skapa
Den snöda värld, som nu vi lefva i.
Så tillkom människan — visst ingen apa,
Som Darwin påstår i sin teori.
De ett par vedträn hittade på stranden,
I hvilka Oden hastigt blåste lif — — —
Snart Ask och Embla krälade i sanden
Och sig betedde som ett äkta vif.
Dem själ gaf Vile; Ve, som det sig borde,
Gaf kropparna fason på bästa sätt;
(När Oden dem af ett par Ve’-Xrän gjorde
Var Ve ju härvid i sin goda rätt.)
Och gudarne dem bjödo, ej gå vilse
Och storma alltför hårdt på nyskapt kropp,
Att älska ömt hvarandra och att tillse,
Att jorden de med barn månd’ fylla opp.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
När så vår gudatrio på det klara
Den angelägenheten hade fått,
Beslöto bröderne till Asgård fara
Och taga i besittning där sitt slott.
Snart Oden där och hans gemål, den pigga,
Med barnaskaran fick ett kärt bestyr;
Och pojkar fem så raska födde Frigga
som: Balder, Brage, Hermod, Tor och Tyr.
De voro ynglingar med skilda kynnen,
Och det var kvistigt nog för far och mor
På marginalen hålla dessa lynnen,
När understundom sinnet på dem for.
Det hände ock, när ej de lödo tygel,
Att gubben far i käppen grep ett tag,
Och då det vankades i Asgård prygel,
Som det väl torde hända än i dag.
Den äldste, Tor, är den som molnen skockar
Och till »de starkes» stora klunga hör;
Han är bekant för sina grofva bockar,
Blir en han kvitt, han strax en annan görl
Par préférence han för ett högre väsen,
Och när uti sin vagn han far omkring,
Han visa vill, att han »begriper chaisen»,
Fast han ibland begriper — ingenting.
Han har väl också sina ljusa stunder,
Men för det mesta är han desperat —
Och när han ryter till sitt: »blixt och dunder!
Får hela skapelsen sin »varma mat».TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
117
En hammare han äger och ett bälte
Som äro sinnebilder af hans kraft.
Ej något snille just är denne hjälte,
Men hammaren har hufvudet på skaft.
Den andre sonen är den milde Balder,
1 allt en motsats till sin morske bror;
Hans väsen skildras utaf våra skalder
Som härden, där allt godt och ädelt bor.
Sin kärlek Frithiof kvad i Balders hage,
Och andra älskogskranka gjort så med;
Den besten Loke endast hade mage
Till underjorden störta Balder ned.
Ett ögonblick ännu jag ber få stanna
Vid Balders minne, särskildt kärt för oss,
Ty vet, en dotter födde honom Nanna,
Af hvilken tändes P. B:s lefnadsbloss.
Behöfver jag väl närmare förklara
För Eder, bröder, hvem jag syftar på?
Nej, ingalunda 1 Att det är Barbara
Bör till och med en kommendör förstå.
Hur blef jag icke surprenerad, bröder,
När af min forskning detta jag fick klart;
Att sig på fakta denna upptäckt stöder,
Skall snart för Eder blifva uppenbart.
Och liksom jag I skolen säkert alla
Med sann förtjusning se bevisadt, att
Sitt ursprung P. B. räknar från Valhalla —
Det är numera utom tvifvel satt. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Men vidare i min beskrifning går jag
Och händelsernas tråd jag återtar.
Om Hermoder ett ord nu nämna får jag:
Den tredje sonen han af Oden var.
Han var gardist till lif och själ, och gärna
Han sig på sina höga hästar satt.
Totalt verliebt blef hvarje liten tärna,
När han på Sleipner tog galoppen fatt.
Så kommer Tyr. Han äfven svurit fanan;
Hans styrka, som hans tapperhet, var stor.
I vaggan re’n för militära banan
Bestämdes han, och nämdes till major.
Han Fenrisulfven uti bojor lade —
p]n bragd, som var för alla andra »täfft»;
Hans högra näfve därvid oturn hade
Som pris att stanna uti ulfvens käft.
Sist ha vi Brage, skaldekonstens fader,
I vissång som i visdom lika slängd;
Han för poeter utaf alla grader
(Poeter städse funnits har i mängd)
Var skyddspatron och nödgades att höra
I sådan egenskap allt rimmeri.
Det var i sanning ett orimligt göra,
Af mitt exempel nog det fatten I.
I Bragebägaren sin tröst han sökte,
När han blef satt på alltför hårda prof;
Ej af begär det var han armen krökte,
Nej, uteslutande utaf behof.TAL 1 GÖTA PAR BRIKOLL
Hos fru Iduna, skönhetsidealet,
Igen sin skada han desslikes tog,
Och om det någon gång blef alltför galet,
Då grep han till sin harpa och den slog.
*
Nu komma vi till den episoden,
Som utgör runskriftens andra del.
Af myckna sittandet kände Oden
Sig uti lemmar och leder stel.
Han sig behöfde att rekreera —
Regeringsbördan är stundom tung —
Och det är krångligt att vara kung,
Om också gudar man skall regera;
Ty när sig dylika opponera,
Så sker det städse med sådan schwung,
Att jordens småkryp — än så besatta —
Slikt himlalif icke kunna fatta.
Fast envåldshärskare Oden var,
Han nog fått slita i sina dar:
Och blott han reste sig upp från tronen,
Sig reste äfven oppositionen .. .
Och vänstervriden på alla sätt
Den börja’ stångas med lag och rätt:
Regentens veto blir suspenderadt,
Som icke tidsenligt proklameradt;
Med annat fans-tyg man kommer se’n:
Man landets flagga ej finner ren,
Man pockar på parlamentarismen
Samt republik för att öka schismen.
Ej gagnar motstånd, den komma skall,
Som »bref på posten» i alla fall! 1 20
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
I grundlagstolkning rätt långt man hinner
Den sker som man det bekvämast finner;
Om ej regeringen följa vill,
En riksrätt lagar man genast till;
Och kungen böja sig får för tinget,
Att spjärna mot tjänar till stort inget.
Allt detta kändt var i Asgård redan,
Det endast har plagierats sedan.
Fast Oden styrde med kraftig hand,
Han hade svårt hålla kurs ibland.
Ej mera bråk gjorde Nora Helmer
Och mer förtret icke Sverdrup Selmer
Än asagudarnes radikaler
Sin höge härskare, med kabaler!
Nu Oden erfor, som sagdt, begäret
För någon tid blifva kvitt besväret
Att sköta statschefsbefattningen
(I längden tröttande kännes den).
Han vill bege sig till andra länder.
Han planer vrider, han planer vänder
Åt hvilka trakter som han bör draga:
Först tänker han att fasaner jaga,
Se’n under ompröfning ta’s idén,
Att skjuta harar ett tag på Hven.
Men hur förslagen han ventilerar
Ej någotdera han accepterar;
I stället fattar han det beslut
Att på en brunnsresa ge sig ut.
För en af magsyra alstrad hicka
I Asgård brukade Urd han dricka,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
I 2 1
Men fann den saften förbaskadt tunn,
Försökas borde en annan brunn.
Carlsbader, Vichy, Marienbader,
De passa icke för gudars fader;
Han tål ej krus - heller ej buteljer;
Och Mimers brunn så till sist han väljer.
Men nu här uppstod en ny fundering,
Att sätta till interimsregering
Han nödgas, Asarnes höge gud,
Ty så bestämmer ett grundlagsbud.
Och sina söner han låter kalla,
Dem täckes bjuda han och befalla,
Att medan han far till fjärran land
De må regeringen ta om hand.
Som vice-kung vill han Tor förklara,
Fast icke just han är populär;
Men annorlunda det ej kan vara,
Ty äldste sonen ju kronprins är.
Han Brage sätter på krigsfåtöljen,
Åt Balder ger han finansportföljen,
Hermoder främmande språk förstår —
Diplomatien han sköta får.
Och alla öfriga småbestyr,
Dem på sin lott måste taga Tyr.
Se’n Oden sålunda disponerat
Och allt förståndigast arrangerat,
Sitt tåg han ordnar, går i dess tete
(Om det var extra-tåg, ej jag vet).
Till Mimers brunn träder an han turen
För att där genomgå visdomskuren. I 22
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och mot han tages med pomp och ståt,
Med styckeskott och basunalåt,
Med äreportar och kör af ungar,
Som sjunga folksången, så det ljungar.
Men förr’n han skrifver sig in som gäst,
Att ackordera om pris är bäst.
Och Mimer svarar: jag fordrar föga,
Mitt pris är endast Ert ena öga!
Då dundrar Oden med vredgadt sinn’:
»På dylikt villkor jag ej går in,
Det är med billighet ej förenligt,
Att blott ni skämtar, är ögonskenliga»
Men Mimer är icke blott en vis,
Han ock är envis — till annat pris
Ur visdomskällan ett glas ej fås —
Och Oden ögat får ge, gudnås.
Ifrån den stunden den guden höga
För hela lifvet har blott ett öga;
Och häraf tydligen fram det går,
Att »blåa ögon» helt lätt man får.
Men Oden knappt hade anträdt färden,
Förr’n det blef leben i gudavärlden.
Den lede Loke med sitt parti
Begynner anställa myteri,
Mot vice-kungen man visar tänder,
Som ock det händer i andra länder,
Och infernaliskt man hittar på,
Att själfva fors-dagen slaget slå.
Man reser våld mot sin öfverherre
Och upprorsskaran regerar värre,
Man sedan Balder på lifvet går
Och gifver honom ett dödligt sår. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
I
Det gjutes tårar i strida floder,
Ej minst af Frigga, hans höga moder.
Hon svär vid stjärnor och sol och mån’,
Att hon skall hämnas sin dyre sonl
Valkyriorna till strid hon manar
Och skurken Loke, som oråd anar,
Till schappen tager i största hast,
Men blir i kvinnornas nät dock fast.
Och tapprast bland amazoners skara
Ar den behjärtade mön Barbara;
En tanke blott och ett mål hon har,
Det, att få hämnas sin höge far.
Hon fångar Loke med egen hand
Och binder honom med säkra band;
Uppå en klippa han se’n placeras,
Med gift af huggormar han serveras —
Och om serveringen stundom skiftas
Bjuds han i stället på Strindbergs »Giftas».
* *
I forntiden hade man ej telegraf
Och ej telefon att ge nyheter spridning,
Ej heller det ringaste visste man af
Hvad nu är så allmänt och kallas för tidning.
Men icke betryckt man sig kände för det,
Man lefde förnöjd i sin okunnighet.
Dock Oden, han hade ett slags substitut,
Just korparna Hugin och Munin, som kändt är
På jakt efter nyheter sändes de ut —1 24
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
De voro hans »flygande korrespondenter».
Ej stilar och trycksvärta kände han till,
Men dock ett slags korpus, ifall man så vill.
Nu hände en dag, när vid brunnen han gick
Och likasom Petrus på vattnet marschera’,
Att han genom korparna nyheten fick,
Hur hemma i Asgård man börjat husera.
Sin brunnskur på stunden han genast bröt af
Och skyndsamt med följe på hemfärd sig gaf.
Han reste med skjuts, men begagnade spann
Och sparade icke på böndernas krakar.
När ändtligen åter till Asgård han hann,
Af vrede den väldige hufvudet skakar;
Men mildare blef han till sinnes, när som
Hur damerna kämpat det talades om.
Han särskildt Barbara var nådig emot
Och täcktes att svärdsorden henne förära;
Han därefter bad att på stående fot
En nåd utaf honom hon månde begära.
Och anspråkslöst nog hon blott önskade då
Till jorden en lustresa anträda få.
På stunden den önskningen uppfylld hon fick,
Som sällskap hon Fylla fick med sig på färden;
Båd hastigt och lustigt den nedkomsten gick
Från Asarnes hem till den syndiga världen.
Den trakt, som de valde att gästa på jord
Det var, käre Bröder, vår älskade nord.TAL 1 GÖTA PAR BRIKOLL
Hvarhelst de sig vände, Asynjorna två,
Man genast var redo dem ära och hylla;
Supéer och middagar bjöd man dem på,
Man aldrig fick nog af Barbara och Fylla;
Till gengäld, förr’n resan de anträdde hem,
Ett gästabåd stiligt anställdes af dem.
Den 4*.de december stod festen så fm,
Och dagen har sedan fått namn af Barbara.
En skål vid desserten i gnistrande vin
Hon tömde och bad att få därvid förklara
Som stiftadt vårt lysande Brikolleri
Samt löfvade att dess beskydderska bli.
Med orden, som följa, hon ändar sin skål:
»Ett arf, brikollister, till Eder må lämnas;
Min fader och moder man brände på bål,
De käre Er sak må det blifva att hämnas.
Må bal aldrig saknas vid P. B.-kalas,
Och må den Er elda till ädel extas!»
»Den aldrig må lida på fluidum brist,
Men honom bevare från oädla slankar!
All heder åt Bischoff, men det är dock visst,
Ej leker han i brikollisternes tankar.
Ej glömtnen hvad skalden så vackert oss lärt,
Minns orden: det starka det sköna är värdt!»TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och skiftande öden se’n genomgått har
Vårt sällskap: än glänsande, stundom förgätet;
Men dö kan det aldrig, den saken är klar,
Må ingen det yttrandet anse förmätet.
Så visst som barbara beskyddar oss, så
Skall P. B. för visso ock städse bestå!
Och därför vi fatta vår fyllda pokal
Samt tömma densamma vår moster till heder!
Och härmed jag afslutar detta mitt tal,
Se’n först, mine bröder, jag framställt till Eder
Min vördsamma maning: till godo det håll
Och hjälpen mig höja ett: lefve Brikoll!
EN RÄDDANDE ÄNGEL
BARBARADAGEN DEN 4 DECEMBER 1885.
I)u, som mig fostrat har — jag mig däraf berömmer
Ljufliga Barbara, som om de dina ömmer,
»Ur skuggan af min dal jag ägnar dig en sång»,
Som jag tillförene har gjort det någon gång,
Och som för resten ej man kan för ofta göra,
Hvar redlig brikollist ditt lof vill gärna höra.
»En annan sjunge fritt» till andra kvinnors heder
Och skildre deras glans och prise deras seder,
På jordens vida rund: på sjö, på berg, i dal
För mig det finnes blott ett kvinnligt ideal,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och när jag någon gång på lyrans strängar tassar,
Hvar strof harmoniskt in på P. B:s moster passar.
»En hvar sitt lynne har» — mitt är nu en gång så,
Om inskränkt denna smak man också anse må,
Det kommer mig ej vid och kan mig kvitta lika,
Jag håller vid den fast och skall den aldrig svika.
Man våra dagars sång vill ge sitt eget skick,
Man skådar tingen helst med realistisk blick,
Man i poetiskt ljus knappt kvinnan mer får ställa,
Ty nu som praktisk dam hon främst skall gå och gälla
Visst är jag alltför svag en damm att härför sätta,
Men stark nog för att själf ej fråga efter detta,
Och granskaren en gång
Skall se af mina skrifter:
»Jag hade ingen sång
För dylika bedrifter».
Men Barbara, hon vill ej ned i stoftet dragas,
Och ej för amazon vill P. B:s moster tagas,
Och därföre det är som hon par préférence
Kan göra anspråk på att ses i högre glans,
Och därföre det är som jag, när skaldisk yra
Mig fattar, slår på stund för Barbara min lyra.
När tiden närmar sig decembers fjärde dag,
Utaf en dylik drift att sjunga gripes jag.. .
Så äfvenleds i år — och till mitt snillefoster
Mig stoffet gifvits har af Barbara, vår moster.
En märklig episod ur hennes lif det är,
För hvilken, bröder, jag vill redogöra här, TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och utaf hvilken klart det framgår, hur den väna
Ej någonsin hör upp att oss sin gunst förläna.
Det till Olympen är som jag vill Eder föra,
Om för en liten stund I sällskap viljen göra;
Jag lofvar och jag svär
På hedersmannatro
Att återföra er
Igen »in status quo».
*
Zeus, den väldige och starke drotten,
Hvilkens storhet ej har någon gräns,
Som uti Olympens öfre botten
Slagit upp sitt stolta residens,
Är — trots all den makt han disponerar —
Likvisst icke från bekymmer fri,
Ty hur visligt också han regerar,
Råkar han ibland i bryderi.
Envåldshärskare han kunde vara,
Om han hade lust det ställa så,
Ty för ingen han behöfver svara,
Hur sitt fögderi han sköta må;
Dock han föredrager att regera
Med en ansvarsskyldig ministär;
Skränet ifrån dem, som opponera,
Höres mindre, när det deladt är! TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Och ej saknas ens i gudaringen
Klandersjuke gurgelmakare,
Hvilkas högsta glädje är, att tingen
Uti negativ belysning se;
Radikaler, hvilka envist sträfva
Att det goda gamla störta kull
Och för den skull sina minor gräfva
I konservatismens vigda mull!
Ledsen vid att ensam få parera
Alla anlopp mot sin höga tron,
Jupiter beslöt att proklamera,
Det han folket gaf konstitution.
För tyrann han icke ville skällas
Heller icke uti paritet
Med sin glupske fader, Kronos, ställas,
Han, som förde ett slags barn-diet.
Fast det knappt hor hit, jag kan förtälja
Huru Jupiter tillväga gick,
När ministerstat han skulle välja:
Krigsportföljen Mars att sköta fick,
Sjöförsvaret blef Neptuni andel,
Temis erhöll vården öfver jus,
För finanser, sjöfart och för handel
Chefen blef, förstås, Merkurius.
Fler fåtöljer blefvo ej besatta
(Resten människorna hittat på).
Hvarje månadsdag, beslut att fatta,
Hölls konselj emellan tolf och två.13°
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Föredragningslistan jämt var diger,
Allt blef draget inför högsta ort,
Stora spörsmål liksom små intriger;
Därför ej regerades — »för fort!»
Så en dag, bland annat som på bordet
Förelåg, man fann ett pergament,
Prydligt präntadt — och Mercur tog ordet,
Ty det var på hans departement,
Föredrog för höga tribunalet
Paragrafvis skriftens innehåll,
Och kanslisekterarn punktligt talet
Stenografiskt tog till protokoll.
Skriften, bröder, möjligtvis I redan,
Hvem den var ifrån, han gissat till?
Hvad den innehöll, för Er här nedan
Jag i korthet referera vill.
Det var Bacchus själf, som däri gjorde
Mot Olympens lugn ett attentat.
Kanske därföre den kallas borde
Icke skrift, nej snarare plakat.
Han, som rankan nyss begynt plantera
I ett därtill bygdt orangeri,
Sökte tillstånd att dess saft servera
I minut så väl som i parti.
Han desslikes lyckats konstruera
För att pressa vin en apparat,
Som han önskade få patentera.
Härom handlade nu hans plakat. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Het blef diskussionen i konseljen:
Några voro för och andra mot;
En del tyckte glaset och buteljen
Innebure emot lugnet hot.
Andra åter — Jupiter bland dessa —
Voro lifvade för hans förslag,
Tyckte Bacchus kunde gärna pressa,
Blott han hölle sig till rätt och lag.
Svårt ej vore öfvervaka detta:
Man vid pressarna behöfde blott
Kronokontrollörer till att sätta,
För att hindra emot lagen brott.
Den idén Merkurius, den krabaten,
Slug, som alltid, gudarne gaf in.
Och vi se, att än i dag har staten
Framgångsrikt densamma gjort till sin.
Och så fick då Bacchus sanktionerad
Sin begäran af regeringen!
Press-friheten blifvit proklamerad,
Och han visste att begagna den.
Sympatier fann han hos noblessen,
Med dess främste blef han bror och vän
Några »murflar» tåldes ej vid pressen
Deras tid var icke kommen än!
Snart ett Bacchitempel in man redde
I Olympens främsta helgedom;
Då till vinet alla vägar ledde,
Likasom de leda nu till Rom.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Mannen lät sin fru bestyra huset,
Styrde själf till Bacchus sina fjät
Och försatte sig förmedels ruset
Uti en olympisk salighet.
Utan hejd man pimplade, och kände
Af goodtemplarismen ej ett grand,
Blåa band och tocke’ där elände
Heller ej — man tålde inga band.
Dryckeskärl var gyllene pokalen,
Fylld direkt från lägelns stora kran,
Glas och flaskor funnos ej i salen,
Krus ej heller — sådant gaf man fan.
Icke heller funnos tjänsteandar;
Om servisen drog man själf bestyr:
Nektar och ambrosia man blandar
Tills man blir i hufvudknoppen yr.
Brodern hjälpte lallande sin broder,
När ej mera själf förmådde han,
Vinet flöt ur liggarna i floder —
Gästen tappade och värden vann!
Vulcans söner medels Bacchi-kulten
Fingo sysselsättning med besked,
Konsumenterne i »öfverskulten»
Hade hvar sin »glade kopparsmed»,
Hvilken nitiskt dunkade i pannan,
Fäste i dess »blyhatt» nit vid nit —
Enda hjälpen då var porterkannan
Samt af holländsk sill en duktig bit. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Men det kunde icke så förblifva,
Någon ordning måste sörjas för . . .
Då fann Bacchus på att införskrifva
Till sin hjälp den ljufvaste bland mör
I sin tjänst han stadde unga Hebe
För att gästerna till handa gå.
(.Barbara hon kallar sig i P. B.,
Synonyma äro dessa två.)
Men nu blef det nästan ytter värre:
Ställets kunder glömde sina stop,
Ung och gammal, tjänare som herre
Blefvo kärleksdruckna allihop.
Själfve Zeus — den smordaste bland smorde —
Blef i Hebe så förälskad, att
Några snedsprång hedersgubben gjorde,
Tills fru Juno fick i saken fatt.
Svartsjuk som en turk blef fru gemålen,
Arg desslikes blef hon som ett bi,
Och hon svor att krossa sönder bålen,
Hebes sköna bal — begripen I.
Gubben bad, att Hebe måtte slippa,
Föreställde hustru sin, att hon
Skulle ansedd bli som en Xantippa,
Men den ilskna frun tog ej reson.
Därtill kom att hon sitt eget genus
Knappt vid detta laget tålde se,
Paris hade nyss förklarat Venus
Vara skönast ibland gracer tre.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Det var mer än Juno kunde lida
— Tacka Gud, att ej af harm hon sprack —.
Stackars Hebe skulle nu få svida
För båd" jords och himmels kvinnosnack!
»Bär jag särk», röt Juno, »har jag äfven
Lof att visa berserkraseri/»
Därmed dunkade med lilla näfven
Hon ett slag uti det etui,
Hvarest blixt och åska slutas inne.
Dunderguden tänkte: det är bäst
Att försöka blidka hennes sinne,
När på dylikt vis hon gör protest.
Juno gaf sig ej, förr’n höge maken
Som ett vax så mjuk hon lyckats få,
Därpå drillade hon listigt saken
Så att Hebe fick ur tjänsten gå.
Kvinnor skulle aldrig mer kring borden
Uti Bacchi tempel man få se;
Ganymedes hämtad blef från jorden,
För att blifva öfverkypare.
Härmed infördt blef ett nytt elände;
Drickespenningar, så var dess namn!
Sådantej på Hebes tid man kände,
Henne kysste man och tog i famn.
Därmed var den sköna fullt belåten;
Men gargonen nöjdes ej med slikt,
Slängdes ej en tioöring åt’en
Gick serveringen så lagom kvickt.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
135
Trefnaden från källarsalen flydde,
Gästfriheten snart blef alltför stor,
Öfver brist på kunder värden gnydde,
Satt bak disken dagen lång och svor.
Fordom zwyckade man hela natten,
Tärde gudasaften obemängd,
Nu man blandade med seltersvatten,
Och vid midnatt blef lokalen stängd.
Snart affären kom totalt i olag,
Och när Bacchus fann, att det var »täfft»,
Lämnade han åt ett brännvinsbolag
Sitt förut så blomstrande »geschäft».
Hop sitt pick och pack han därpå bylta’
Att till annan marknad sig bege; —
Att af tempelsalen blef en sylta,
Det var mera än han kunde se.
När af sorg och motgång han betryckter
Lunkade ifrån sin Vingård bort,
Slapp som en kalmuck och lika nykter
Med ett par bacchanter till eskort,
Mötte han en fager mö på vägen,
Trallande uppå en munter sång,
Som, när hon fick Bacchus se, förlägen
Tystnade och saktade sin gång.
Silkeshår, som arrackspunsch till färgen,
Liten florshufva på lockars svall,
Barm som italienska marmorbergen,
Lika hvit, men långtifrån så kall, TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Luftig kjol, som slutade vid knäna,
Och därunder former .. . »svampen pål
Sådan till sitt yttre var den väna
Som försagd vid vägen syntes stå.
Goda vänner blefvo snart de tvenne
— Lika själar finna lätt hvarann —;
Utan kommentarier för henne
Sin historia förtalde han.
Väl för den, som lyckan har att finna
I betryckets stund en sådan vän!
Hvem förmår väl bättre än en kvinna
Tröstens balsam räcka åt oss män?
* *
*
Vår Barbara var det, en ungdomsfrisk tärna
— Just därför så ung, att hon städse är vår —
Som träffade Bacchus; hon lyssnade gärna
På talet och sade: »Du lugna dig får,
Häng hufvudet ej som en afbruten stängel,
Jag lofvar att blifva din ’räddande ängel\»
»Skam den, som humöret i motgången mister,
Fru Juno, den vresiga, ge vi — ’you know\
Jag känner ett folk, som benämns brikollister;
Hos dem med förtjusning skall husrum du få.
Följ med mig, jag själf vill dig introducera,
Att välkommen blifva behöfs intet mera.»TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
137
Snart stodo de tvenne i Vingårdens centrum —
Ett jättesteg tvärs öfver Förgården ta’s —;
Slik främmande stanna ej höfves i väntrum,
De själfskrifna äro i P. B.-kalas.
Och Bacchus snart glömde Olympens elände,
Pånyttfödd han sig i Brikollogen kände.
Hans nya patent gjorde stormande lycka,
Af bröderne hälsadt med jubel och sång —
De skyndade genast hvarandra att trycka
Så snart fader Bacchus fått pressen i gång.
Det synliga, ljufliga fluidet tärdes
Och broderlig vänskap af safterna närdes.
Och nöjd satt Barbara, vår dyrkade moster,
På bålen och höll sig så fint på sin kant,
Och aldrig en moder betraktat sitt foster
Med sällare blickar, än P. B. dess tant;
Hon deltog i fröjden bland brödernes skara,
Belåten att osynlig midt bland dem vara.
Snart Bacchus af gudarne blef reklamerad:
På ljufveligt fluidum ledo de brist,
Af bolagets fusel man blef ruinerad
Och nektar förutan Olympen var trist.
Fru Juno fick taga tillbaka sitt veto,
Ty det var ej mänskligt, hvad gudarne sleto 1
Dock konsten att krama ur drufvan dess safter
Sig lärde ett antal af Vingårdens män;
De pressade vin med förenade krafter,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Privatim desslikes — så göra de än —;
De började kypra, ett onus var detta,
Ty är det förtjänst, det, när till man får sätta?
Men Barbara, varnad af gudars exempel,
Höll tummen på ögat på gossarne små,
Att liderlighet i dess helgade tempel
Ej någonsin lyckades insteg att få.
En Code de Barbara december den fjärde
Hon utgaf, af hvilken de följande lärde:
* *
*
»Lifvet är kort, må dess fröjder man njuta,
»Glädjen är lefnadens krydda och salt,
»Tag likväl icke för rundlig valuta,
»Hågkom, att ordning bör råda i allt.
»Hugfäst den satsen i hjärta och sinn:
»Ordning blir husvill, där ruset går in!
»Ej må i kraftprof man sätta sin ära
»När man vid bålen vill kämpa en strid,
»Styrkan ej ligger uti att förtära,
»Starkast är den, som vet sluta i tid.
»Starkast är den, som från början sig lär
»Tygla med kraft sina onda begär!
»Gläds med de glade så mycket dig lyster,
»Bättre är det än gå trumpen och tvär,
»Sök att dig muntra, ifall du är dyster:
»Munterhet riktiga stämningen är,
»Skrider man öfver densamma en grad,
»Blifver man yster i stället för glad.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
M9
»Lefver du så, skall bland vänner du skattas,
»Vänskap af allt är det bästa ändå,
»Finnes dock ej där Förtrolighet fattas,
»Tvillingar äro de känslorna två;
»Sträfva därefter af hela din själ
»Och du beständigt skall finna dig väl!»
* *
*
Så lyda de lagbud, som Barbara stiftat,
På dem ha vi upprest vårt brödraförbund,
Det därför bestått, hur än tiderna skiftat,
Och håller sig — tänker jag — ännu en stund.
Just häruti ligger det slags trolleri
Som Barbara menar med brikolleri.
BARBARAS FADDERGÅFVOR.
DEN FJÄRDE DECEMBER 189 8.
INLEDNING.
Den starke Simson var svag för könet,
Han råkade i Delilas klor
Och fick, likt Silva, snart göra rönet,
Att idel falskhet hos kvinnan bor.
Nog hade Simson fått dö i skönhet,
Om ej hans hustru med slughet stor
Had’ lockat honom uti en snara,
Som bragte lockarne hans i fara. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Han, en Bech Olsen* ibland pygméer,
Hvars make aldrig har blifvit känd,
Som slog i tusental filistéer,
Som skriften säger, »på höft och länd»,
Bland Soreks kvinnliga koryféer
Fick se en slinka bort i en gränd,
Sig hängaf fånigt åt kärleksdyrkan
Och blef på kuppen beröfvad styrkan.
Se’n blef i trampkvarn han satt att mala
Och mal-ört blott att förtära fick,
Likt Dreyfus tilläts med ingen tala,
Och trögt som sköldpaddan tiden gick.
Atletens krafter, som blifvit skrala,
Han dock så småningom återfick
Och tänkte: »Ärade filistéer,
För gammal ost skall nog smörj jag ge er!
De filistéer i segeryra
I Dagons tempel en fest begå;
De hämta Simson, att slå sin lyra,
När han dem mera ej själf kan slå.
De onda lustarna ej de styra,
Fritt lopp tvärtom de dem låta få:
Den blinde jätten de insultera
Och chikanera och maltraitera!
En bön till himmelen Simson sänder:
»Blott för en gång gif mig kraft igen,
Att detta pack jag med egna händer
Må kunna skicka för den och den!»
* En känd dansk champion-brottare. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
I4I
Han tempelpelarna sammanbänder — —
Snart till en grushög blir byggnaden; —
Och luften fylldes af jeremiader
Och där såg ut som vår stads Arkader 1
— »Men hvarför här repetera detta,
Som hvarje unge i skolan lärt?
Har intet annat du att berätta,
Hvi hafver ordet du då begärt?
Du på din plats gärna kan dig sätta!»
— Pardon! Förklaring skall gifvas tvärt;
Det fall jag här velat förutskicka,
Det är mitt eget till punkt och pricka.
Förstås, att ej någon Simson är jag —
1 håret aldrig min styrka var —
Ej portar bort ifrån Gasa bär jag
Och åsnakindbåge ej jag har .. .
Men framgångsrikt ej förneka lär jag,
I mån som skallen har blifvit bar,
Att mitt ingenium mistat saften
Och att på dekis är skaparkraften.
Nu Simson tagit jag till exempel!
Jag står här i Eder brödrarund,
Som en gång Simson i Dagons tempel
Och ber om kraft för en liten stund.
»Du väna sångmö, 0, tryck din stämpel
Som hämtad är från Apollos lund,
Uppå mitt änne blott denna gången
Och hjälp mig dikta den sista sången!»TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Ej som Ert tempel att dra i gruset
När slut är sången, min afsikt är
(Fast ofta gent emot Ordenshuset
Jag i den vägen har känt begär);
Tvärtom, försöka att öka ljuset
I Ordenssalen är min affär —
Att bygga upp, icke rifva neder,
Det är min åtrå gentemot Eder.
Er Ordensskald ämnar abdikera,
Ty gammal känner han sig och skral,
Men dessförinnan Er regalera
Han velat har med ett sista tal.
Han lofvar aldrig så göra mera
På denna dag och i denna sal.
Det här var inledning, eller skalet,
Nu knäckes det, och så kommer talet.
* *
*
BARBARAS FÖDELSE.
När och hvar vår skyddsgudinna ljuset skådat
Därom man med visshet känner ingenting.
Märkeliga tecken hade dock bebådat,
Så man vet berätta i de lärdes ring,
Att en händelse, beskaffad så och så
Skulle tima vintern anno då och då.
Denna uppgift har min forskningsifver retat,
Den uti min skalle har en myrstack satt;
Högtals gamla luntor har jag genomletat,TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
143
Och till slut jag lyckats utfundera, att
Sagda händelse med moster Barbara
Utan tvifvel måste något samband ha.
Bland de många tecknen kanske ett och annat
Här förtjänar nämnas; — så man märkte, att
En meteorit på Vintergatan stannat
Och i häpenheten där en rofva satt.
Länge hölls han kvar, till sist dock, hvad det led,
Midt för Venus’ näsa kom han lyckligt ned.
Under hela året solen saknar fläckar,
Lyser mera klart än nå’nsin med sitt gull;
Storken mer än vanligt detta året häckar;
Månen mer än vanligt detta år är full;
Stjärnor ifrån fästet dansa uti mängd —
I ett nafs det går med slika bli behängd.
Bielas komet var än ej upptäckt vorden,
Men en hans kollega hade ställt sig in,
Pekande med hufvudknoppen emot jorden,
Däremot mot Venus vände svansen sin,
Tills en vacker natt i rymden det sa’ smack
Och kometen uti tusen bitar sprack.
Än i dag som är små delar af densamma
Svärma omkring Venus uti eldig dans,
Hyllande alltjämt vår Barbaras fru mamma
Med hvad som är kvar utaf dess granna svans;
I november månad glänsa de som mest,
Ty då fira vi vår Gås- och Mårtens-fest.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Vidare bemärktes, att i Venus spektrum,
Allt som tiden hän emot december skred,
Afgjordt konstateras kunde ett defekt rum
Och att purpurstrimman blef alltmera bred.
Så, rätt som det var, sig skingrade en sky,
Och med teleskopet sågs en stjärna ny.
Hvem den stjärnan var? Ja, därmed på det klara
Snart man lyckats komma, och I gissen lätt,
Käre mine bröder, att det var Barbara,
Som sig låtit födas just på detta sätt.
Däraf tydligt nog bevisadt vara lär,
Att vår Moster utaf himmelskt ursprung är.
Utaf allt att döma fadern var Adonis —
Ynglingen som vuxit fram ur Myrrhas bark —;
Gossen lefvat högt och fick cedera bonis,
Men var. till fysiken likväl kry och stark;
Därför på hans kärlek Venus satte pris,
Och han fick besöka henne halfårsvisl
Då man lefde bon och festade som tusan;
Guden Mars blef svartsjuk, gormade och svor.
Venus var förälskad och gaf hin att krusa’n —
Barbara blef född och liknade sin mor.
Därför vi förtjusta se till Moster opp,
Ty hon både är och har en himlakropp.
Så föll dagen in, då barnsöl skulle firas.
Venus ställde till ett dundrande kalas,
Hon sitt tempel lät med friska rankor siras, TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
145
Kosta hvad det vill, från Kosta hämtas glas,
Vin från Västerhaf hon importerade,
Och fru Öster* lät hon ställa till supé.
Gratierna fingo festen arrangera,
Gudar och gudinnor bjödos fadder stå,
Hebe fick i uppdrag dryckjom att servera.. .
»Afrodites skum» — champagnen hette så —
Uti strömmar flöt till gudarnas behag,
Och Barbaras namnsdag firas än i dag.
Hur i öfrigt gästabudet absolverats,
Det skall nu jag Er förtälja rätt och slätt.
Länge nog om Moster har det fantiserats,
Ljugits hop historier — så är ej mitt sätt.
Nej, jag bjuda skall på sanning, full och klar.
Ty från säkra källor jag min visdom har.
* *
*
BARBARAS FADDERSKAP.
I den höga moderns separatvåning i hennes
olympiska slott skulle barnsölet firas. Detta slott var beläget
vid foten af Venusberget i fonden af den terrassformigt sig
höjande stolta avenyn. Från dess mera välbelägna fönster
hade man utsikt åt »Lyckan», under det sämre lottade
hade »Gibraltar» i perspektiv. Slottet företedde en
mycket kraftig stil, hade å hvardera sidan ett s. k. bur-torn å
la Ihorburn samt ett midteltorn försedt med rund tekobbs-
* Välkänd restauratris i Göteborg. Förf:ns anm.
10.146 TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
kupol, en idé lånad från det österländska porslinsbyggeriet.
Inredningen tarfvar ingen närmare utredning; den var i full
harmoni med exteriören. Jätte-so/enmte/s-salen en trappa
upp, strålande i ljus (ty här gick solen i téten för
belysningen — däraf salens namn —), var upplåten för
högtidligheten. Den kallades »Hvita hafvet», ty dess väggar
utgjordes af den raraste Carrara-marmor. Dess dekorering
för dagen hade gratierna öfverlämnat åt värden på stället:
den gamle gemytlige Vulcanus, Venus’ lagvigde gemål, med
hvilken gudinnan dock, som bekant, lefde i barnlöst
äktenskap. Vulcanus, som hade många järn i elden, fick ej
mycken tid öfrig för lifvet vid den husliga härden, hvadan
han också ej räknade så noga med sin gemåls små
snedsprång, helst de därigenom kommo att hålla än mer jämna
steg med hvarandra, i det ju Vulcanus själf var låghalt.
Vulcanus, van att smida medan järnet var varmt, tog
oförtöfvadt i håll med sitt värf. Att bordet af skapelsens
förnämste smed (— mot honom äro nämligen alla hans
kolleger att betrakta som klensmeder —) arrangerades i
häst-skoform, faller så mycket mera af sig själft, som det ju var
en /zo/-krets, som här skulle taga plats. Förnämsta
bordsprydnaden utgjordes af de konstnärligt mejslade och
ciselerade modellerna till de af Vulcanus utförda figurerna i
Djurkretsen. Vid placerandet af dessa gaf Vulcanus fritt
lopp åt sitt satiriska skaplynne och slog härvid af gammal
vana hufvudet på spiken. Sålunda ställdes framför Jupiter
— med hänsyftning på den gestalt han antog vid Europas
bortröfvande — Oxens bild; Väduren med sina jättehorn
placerades framför Juno, som i tid och otid gick och
himlade sig öfver sin gemåls otrohet; — framför Herkules
kom att stå Lejonets bild, framför Aeskulapus Kräftans,
framför Neptun Vågen, med Storsjöodjuret i den ena skålen
och Malmska hvalen i den andra; Fama, känd för sin gif- TAL I GÖTA PAR BRIKOLL 147
tiga tunga, fick roa sig med att se på Skorpionen; Skytten
ställdes vid Dianas kuvert och Stenbocken vid Morphei, som
ju håller styft på dem, som sofva som en sten; Fiskarne
fick den något militärsnobbige Mars roa sig med; Amor
fick Jungfrun och Hymen Tvillingarne. Till sist var nu
endast Vattumannen kvar, och den ställdes, insidiöst nog, midt
för näsan på Bacchus. Öfver Jupiters plats uppställdes ett
par andra mästerstycken af Vulcanus, nämligen
dundergudens fint damascerade, guldglänsande sköld Aegid samt
den å la Beskow i stål etsade bila, medelst hvilken
Vulcanus på Jupiters hufvud utförde det våldsamma kejsarsnitt,
som hade Minervas framspringande till följd. A skölden
lästes följande inskription: »Jupiter den förste, ende och störste;
röst som Bratbost, visdom som Nathorst.» Man finner häraf,
att Vulcanus till sina många andra färdigheter äfven lade
den af rimsnidare, fast hans verser, liksom han själf,
haltade betänkligt. Sedan sålunda allt på bästa sätt
anordnats, skreds till ekläreringen med tillhjälp af Vulcans
berömda tändstickor. Vid ingången, Venuspassagen kallad, hade
Janus — guden för all ingång och utgång, portierernes
och »tambur»-majorernes beskyddare och drickespenningens
instiftare — erbjudit sig att upprätthålla vaktgöringen.
Sedan medels 21 stjärnskott signal gifvits till festens
öppnande, inmarscherade gästerne i slutna led och intogo
sina platser vid bordet. Omedelbart därefter inbars den
lilla nyfödda. Hennes fru moder hade låtit förfärdiga
vaggan af sjöskutn, ett ämne, i hvilket hon fann mycket behag,
och hvilket hon ju själf hade att tacka för sin uppkomst.
Dess lämplighet för ändamålet var så mycket afgjordare
som det städse af sig själf höll sig i vaggande rörelse.
Ett sorl af beundran gick, vid anblicken af gudabarnet,
genom salen. 148
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Hon låg där i vaggan, den älskliga, ljufva,
Och bädden såg ut som en guldkantad sky,
Så svällande, ny —
Och munnen den var som en rodnande drufva; —
Af spetsar en hufva
Låg kastad graciöst öfver lockarnes svall,
Som skifta’ mot ljuset likt gyllne metall.
En sammetslen hy,
Till färgen en blandning af smultron och lilja,
En välformad nästipp små kinderna skilja,
I dem liten grop, där serafer sig löga,
Ett strålande öga,
Som lånat sin färg utaf himlens emalj.
Harmonisk figuren,
I elfenben skuren —
Kort sagdt, lik sin mamma i minsta detalj.
Jupiter uppstod nu, blixtrade till med sin spira och
förkunnade, att det täckts Honom och Hans gemål att
skrifva sig som faddrar åt den lilla, hvars namn han
bestämt till Barbara. Han tillkännagaf därpå, att han i
fad-dergåfva förlänade henne odödlighet och att han därjämte
beslutat, att hon skulle blifva det mest begåfvade barn
som skådat ljuset. Till den ändan hade han till gästerne
låtit utgå en befallning, att en och hvar medförde lämpliga
gåfvor, och skulle dessa nu frambäras.
Det torde blifva för vidlyftigt att redogöra för all
den välsignelse, som nu regnade ned öfver barnet, men ett
och annat må dock nämnas: Jordemodern Ceres, som till
amma utsett amazontn Diana, öfverlämnade en outtömlig
diflaska i form af ett jakthorn. Densamma hade hon låtit
fylla med Liebfraumilch, äldsta årgång, hämtad direkt från TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
149
hufvudkällan. (Det finnes som bekant, äfven en filial Ceres,
där man dock endast super fosfat.) Mars hade ur
tygförrådet framletat ett stycke, passande till segerhufva.
Merku-rius, som fört Fortuna till bordet, uppvaktade med en liten
näpen, med vingar försedd gyllenlädersko, så beskaffad,
att den städse passade till räntefoten. JEolus lämnade en
fribiljett till linjen Olympen—Par Brikoll, så mycket
värdefullare som zontariffen på denna sträcka ännu så länge
endast tillämpas i de högre zonerna. Apollo hade dagen
till ära skrifvit ord och musik till en högtidskör. Pan
hade ämnat uppvakta med några skogs-rån, men det blef
pankdika af alltsammans. Minerva lämnade ett stycke af
sin toalettvål med Ugglan, tack vare hvilken hon städse
kunnat bibehålla sig som ren, obefläckad jungfru. Aesku-
lapus förde Hygiea, hvilken senare uppträdde i hygieniska
sandaler och var iförd reformdräkt, innanför hvilken
framskymtade en röd korsett. Man skulle måhända i denna
toalett — ville man gå bröstgänges till väga — kunna
spåra en inkonsekvens, men afsikten härmed var nog att
härmed lägga i dagen intresse för röda korset. Hygiea fick
på en vink af den store lifmedikusen framlämna ett exemplar
af sin under utgifning varande Hälsovärdslära, ur hvilken
jag ej kan neka mig nöjet att citera följande:
Det gifves tusen skäl
Till sjukdomar och krämpor,
Dock, den, som vill må väl
Och sköta sig med lämpor,
För den är ingen nöd,
Han fienden kan tukta,
Och för den bleka död
Behöfver han ej frukta.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Var rädd om din vigör,
Minns: måttlighet är lagen,
Om hög diet du för,
Så strejkar ofta magen.
Du för ditt goda hull
Allt möjligt bör i akt ta,
Men för din mages skull
För Kneipp du bör dig akta.
I fråga om diet,
Ihågkom ock den lära,
Af skinka, allt för fet,
För mycket ej förtära;
Gör du på annat sätt,
Så anser jag för min del,
Det sker dig mycket rätt,
Om du får ondt af svindel.
Att sköta sin kredit
Man aldrig bör försumma,
Det skadar ens aptit
Att höra björnar brumma.
Förgäter man det där,
Det går på sned i valsen.
Det smärtsamt vara plär
Att utslag få på halsen.
Att kassan är abnorm
Är menligt för ens galla.
Man denna sjukdomsform
Plär kassafeber kalla.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Med afrifning man bör
Försöka några gånger,
Och bäst effekt det gör
Att rifva af — kuponger!
I kaffesystrars lag
Man ondt har af sin nästa,
En droppe — ej för svag —
För sjukan är det bästa.
Man kry däraf plär bli,
Och föga det generar,
Att kopp-epidemi
Bland systrarna grasserar.
Med gift som medicin
Man städs bör umgås varligt,
Men hem-gift taga in
Kan aldrig vara farligt.
All mat är icke sund,
Det måste man sig lära
Och bör på denna grund
Ej subli-mat förtära.
På politikens fält
Finns mycket ondt att bota,
För obstruktionens kält
Får mången fråga sota.
Så snart en stormakts kropp
Får ondt i länder sina,
Så riktar den sitt hopp
På att få ta in Kina. TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Svårt är kirurgens kall,
Han måste knifven föra,
Men vet i alla fall
En hvar förbunden göra.
Han karfvar och han skär,
Sitt vapen får han egga;
För dig dock klokast är
Själf band uppå dig lägga!
Njut ej till öfvermått
Af drufvans ljufva safter,
Ty alltför mycket vått
Försvagar dina krafter.
Sätt lidelsen i bur,
När bäst han är i tagen,
Ty den, som dricker ur,
Kan lätt få värk i magen.
Allt ondt, det påstås så,
Lär komma af baciller,
Dem doktorn söker nå
Med droppar, salvor, piller.
Men ingen dock förmår
Med Tiden konkurrera,
Ty han kan läka sår
Där andra sätt falleral
Att Bacchus, glädjebringaren, vid ett tillfälle som detta
skulle hedra sig är själfklart. Han kom, omgifven af sin
hedersvakt: nymfer, satyrer, vinodlare och silener.. I
spetsen gick en, husbondens vaktmästare-livré iförd stor Silen*,
* Namnet på Göta P. B:s Ordensvaktmästare.
Förf, anm.TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
153
hvilken stod i särskild gunst för sin ranka figurs skull.
På ett purpurhyende bar denne trotjänare Bacchi
fadder-gåfvor, bestående af en glänsande gyllene tratt och en
rosen-färgad spira. Dessa emblemer nedlades nu inför Barbara,
under följande sång:
Det finnes på jorden en varelse, ömklig att se,
Om folkvett och edukation har han ingen idé;
Hans andliga ljus aldrig genomträngt natten,
Af drycker han känner blott Skräppekärrs vatten;
En hvar lär förstå, att jag syftar uppå
En Kalmuck!
I djupaste mörker han vandrar sin knaggliga stig,
Med hyggliga människor ligger han ständigt i krig,
Hans traniga hud, man på afstånd kan lukta’n,
Han krälar på Bron mellan Hoppet och Fruktan —
Han har låga begär . . . högst beklagansvärd är
En Kalmuck!
I klumpiga näfven han aldrig har hållt en pokal,
Han aldrig för recipienter hört »dragas» ett tal,
Han aldrig hört skallet af jublande salfvan,
Han aldrig har sjungit för helan och halfvan —
Uti broderlig ked aldrig har varit med
En Kalmuck!
Han aldrig förstått, hvad man menar med Måttlighets lag,
Hos honom blir Munterhet skoj, utan skymt af behag,
Han Styrkan, den fysiska, råa, blott känner,
Förtrolighet aldrig han funnit bland vänner,
Af humanitet ej det bittersta vet
En Kalmuck!154
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Om någonsin folk det skall bli af en slik idiot,
Så måste han tagas med lämpor och icke med hot,
Portionsvis man hyfsning bör in honom gifva,
Han gradvis på bildningens stege får klifva —
Då kan nog till sist bli till god brikollist
En Kalmuck!
Med Gyllene Tratten jag härmed att vårda dig ger,
En kämpe så god det kan bli under Bacchi banér,
Med den skall adepternes panna du sira —
Desslikes dig räckes en Rosenröd Spira;
Om den handhafves rätt, den till folk gör helt lätt
En Kalmuck!
Så fortgick det en rundlig tid med gåfvornas
öfver-lämnande. Till sist voro endast Hebe och Ganymedes kvar,
båda hos Juno anställda som lagstadda tjänare för att »gå
frun tillhanda med inomhus förefallande göromål». Att
ungdomens gudinna skulle öfverlämna en mun skänk, kunde
ju tagas för gifvet, likasom ock att Ganymedes, Jupiters
gunstling och munskänk, skulle hedras med förtroendet att
få frambära densamma. Gåfvan var placerad på en gyllene
bricka, hvilken Ganymedes på ungdomligt kraftiga armar
höll högt upp öfver sitt hufvud, på så sätt dokumenterande
sig såsom en den värdigaste brickhållist. Gåfvan syntes
helt oansenlig, men var likväl kanske den förnämsta af
alla. Den utgjordes nämligen blott af en liten späd planta;
men, mine bröder, lyssnen till Hebes ord, och I skolen
förstå gåfvans innebörd. Ungdomens gudinna fattade nu
med högst egna händer, doftande af nektar och ambrosia,
brickan, upphof sin rosenmun, talade och sade: TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
i 5 5
Den faddergåfva jag dig bringar,
Du lilla näpna kvinnsperson,
Vid den är bunden en mission,
Som gåfvans värde ej förringar.
En liten planta, liksom du,
Hon endast är i detta nu,
Men liten stor en gång skall blifva,
Ty mäktig lifssaft bor i den,
Och det är du, min lilla vän,
Som skaptes att den vården gifva.
Af gudarne, du lilla ljufva,
Bestämdes i konseljen så,
Att plantan, som jag syftar på
Och hvilken de benämna Drufva,
Till jordens barn skall sändas ned,
Att Barbara skall följa med
Och lära dem hur den skall skötas.
Och gripes verket an med kraft,
Skall inom kort i Drufvans saft
Bekymmer, sorg och missmod blötas.
Till mognad bragt af solens strålar
Skall Drufvan offra glad sitt blod,
Och ymnigt rinna skall dess flod
Uti pokaler och i bålar.
Den skaldens bundsförvant skall bli,
Hans fantasi till poesi
Den forma skall i friska toner;
Dess väg skall gå rundt jordens klot,
Med jubel skall den tas emot
Af millioners millioner 1156
TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
Ja, Vinet tungans band skall lossa,
Det hjärtan sätta skall i brand,
Med Sång och Kärlek hand i hand
Förvisso glädjens bojor krossa;
Ge tröst, där lefnadsmod har flytt,
Den gamle göra ung på nytt,
Förvandla nöten till genier;
Skall krångelmakarn göra god,
Den fege gifva hjältemod
Och jämna ut disharmonier.
Men så är Drufvan danad vorden,
Att den ej växer öfver allt,
Den trifves ej där det är kallt
Och får ej hemortsrätt i Norden.
Men, Barbara, hör noga på:
Din skyldighet det blifva må
Att råda bot på dessa brister,
Att föremål hvar ädel sort
Där månde blifva för import
Till fromma för de brikollister!
Ja, vill du blifva van med Hebe,
Du noga följe hennes bud,
Ty kom ihåg, att Vinets gud
Sitt öga fästat har på R B.
Men om du sköter rätt ditt kall,
Ej någonsin riskeras skall,
Att där din position du mister,
Nej, du i alla dina dar
Skall, som befallande och klar,
Bli dyrkad af de Brikollister!
* *
*TAL I GÖTA PAR BRIKOLL
157
Så voro då samtliga faddergåfvorna öfverlämnade, och
Jupiter gaf tecken till ceremonimästaren, att han måste
utbasuna, det måltidskalaset skulle fortsättas.
Vi följa här det höga föredömet. 111.
GÖTEBORGSLUFT TILL BÖRSENS OCH GUSTAF ADOLFS TORGS
HISTORIA.
Fredagen den 31 maj 1844 var det lif och rörelse
i Göteborg. Stora folkmassor böljade fram på gatorna,
styrande kurs ostvart hän mot Stampen; vid tullstugan,
som här utgjorde gränsmärket till själfva staden,
koncentrerade sig intresset och »satte sig» folkböljorna för att
bevittna, hur sista handen lades vid en storartad dekorativ
tillställning, som här uppförts. Densamma utgjordes af ett
par jättekolonner, dekorerade med guirlander i grönt,
öfverst prydda med krönta initialbokstäfverna O och J
samt på socklarna försedda med sentensen »Rätt och Sanning».
Dagen var också af stor betydelse, ty på sin eriksgata
som nyvorden konung väntades Oscar I, åtföljd af
kronprinsen Carl, då nyss fylld 18 år, till rikets andra stad.
Den tidens kommunikationsmedel voro ganska primitiva,
och den nu lefvande generationen kan svårligen fatta, hur
klent det i den vägen för knappt mera än ett halft sekel
sedan var beställdt. Med uppbådad kungsskjuts färdades
folkets fader genom sitt rike, och för den väldiga trossen
kräfdes så många dragare, att den enskilde resanden
utefter den stråk, där kungen for fram, oftast hårdt fick
sitta emellan.
Redan från tidigt på morgonen ofvan nämnda dag
började de väldiga gulmålade trossvagnarna, dragna af hästar i
11.GÖTEBORGSLUFT
spann, rulla in i staden, föremål för mängdens synnerliga
uppmärksamhet och eskorterade af hurrande pojkskaror.
Trossen tog vägen längs Drottninggatan öfver Lilla Torget till
landshöfdingeresidenset, där de kungliga personerna under
det till tre dagar anslagna gästandet skulle ha sin bostad.
Spänningen och väntan ökades alltmer, då vid två-tiden på
middagen kunglig salut angaf, att hans majestät anländt.
Vid tullen hälsades konungen af dåvarande domprosten
Hummel och borgmästaren lagman Ekström med
välkomsttal och andra hyllningar, »om hvilka» — säger
Handelstidningen i sin redogörelse — »hans majestät nära nog
gått miste till följd af herr landshöfdingen grefve
Löwen-hjelms tjänstefeber; liksom folket äfven gick miste om att
annat än helt flyktigt få se konungen, då herr
landshöfdingen till allmän förargelse for åstad i fullt traf genom
staden.»
Här torde ett litet inpass vara på sin plats till
förklaring af den skäligen hätska ton, hvari referatet var
hållet. Dåvarande landshöfdingen i länet, generallöjtnanten
grefve C. G. Löwenhjelm, var en barsk herre, som genom
sin oftast alltför häftiga framfart blifvit mycket impopulär
bland residensstadens befolkning. Exempelvis kan nämnas,
att höfdingen, kort förinnan kungabesöket ägde rum, blifvit
till poliskammaren af en hattmakarelärling instämd för
öfvervåld på öppen gata. Pojken hade väl gjort sig saker
till någon form af vanart, och då ingen polis för tillfället
fanns tilllstädes, hade herr grefven och landshöfdingen,
som befann sig i närheten, skyndat till och med högst
egen hand med sitt guldknotsprydda spanska rör afbasat
fridstöraren. Handelstidningen intog stämningen — till
hvilken pojken nog ej saknat sina varma tillskyndare — in
extenso och pepprade på ytterligare i ingressen till
densamma. Tidningen, som då ägdes och redigerades af bok-GÖTEBORGSLUFT 163
tryckaren Magnus Prytz och hade till medarbetare den
mycket radikale magister C. M. Ekbohrn, måtte vid denna
tid ha råkat ut för något tryckfrihetsåtal, för hvilket
Lö-wenhjelm nog icke varit främmande, ty en vacker dag i
början af mars utkom bladet med ändrad titel. Ofvanom
den sedvanliga: »Göteborgs sjätte Handels- och
Sjöfartstidning» lästes nämligen med smärre stil:
»Sjömanna-säll-skapets Calender. Denna tidskrift kommer tillsvidare att
såsom ersättning tillställas resp. prenumeranter å», och så
följde då den sedvanliga titeln. Som sagdt, stadens
tidning och länsherren voro allt annat än kontanta, och den
senare fick visserligen erfara detta, så snart tillfälle
yppade sig.
Men vi återvända till kungabesöket. Omgifven af
jublande människoskaror for konungen till residenset, hvilket,
säger H.-T., »tills sent på aftonen bokstafligen belägrades
af fullkomligt ogenomträngliga människomassor, som, så
ofta hans majestät visade sig vid något fönster, svängde
hattar och näsdukar och på allt sätt gåfvo sin kärlek och
glädje tillkänna att se konungen». På aftonen uppvaktades
den höge gästen med sång, utförd af dels skolungdom,
dels amatörer under ackompanjemang af artillerimusiken.
Härvid föredrogos trenne sånger af vår stads då mest
framstående musiker, direktör Richter, »Naturen och
hjärtat» af Otto Lindblad samt »Bevare Gud vår kung».
Nästa dags program upptog som ett af hufvud-
numren läggandet af grundstenen till Göteborgs börs.
Ehuru vid den tiden endast en sex års pys, erinrar jag
mig dock tydligt denna scen som om det varit i går.
Broarna öfver våra kanaler voro icke då, som i våra dagar,
plana, utan bildade formliga små berg. Den, som
förmedlade trafiken mellan Köpmansgatan och Stora torget —
någon Gustaf Adolfsstaty fanns ännu ej då, ty denna af-GÖTEBORGSLUFT
täcktes först år 1854, från hvilket år torgets
namnförändring daterar sig — var den brantaste, och på dess
topp hade jag lyckats klänga mig upp, så att jag kunde
öfverblicka hela ceremonien. Konungen emottog en
blydosa, innehållande en större silfverplåt eller medalj, å
hvilken ingraverats de med händelserna sammanhängande
data, samt ett antal guld-, silfver och kopparmynt, dosan
placerades i en för ändamålet urholkad sten, med en
silfver-slef och dito hammare verkställdes arbetet, allt under det
massorna jublade och kanonsalut dånade.
Voro på den tiden kommunikationerna, som förut
nämnts, primitiva, var reporterskapet, jämfördt med
nutids-förhållanden, detta i än högre grad. Handelstidningen,
den källa, som närmast stått till buds att ösa ur för
skildringens kompletterande, var nämligen ytterst sparsam
i sina meddelanden. Den nu i så väldiga dimensioner
framträdande tidningen utkom vid denna tid endast tre
gånger i veckan, måndagar, onsdagar och lördagar. I
numret för lördagen den 1 juni omnämndes i den
knapphändiga notisen om konungabesöket, att »i dag på
förmiddagen lägger konungen grundstenen till nya
Börsbyggnaden», och om det också varit för mycket begärdt, att
för själfva händelsen i aftonens tidning närmare skulle
redogjorts, kunde man väl väntat, att i påföljande
måndags-numret en skildring af den märkliga tilldragelsen
förekommit. Men ej ett ord nämndes vidare om den saken,
och därför måste mina ärade läsare nöja sig med det lilla,
jag ur minnet kunnat relatera.
Ja, i sanning, reporterskapet låg då ännu i sin hårdt
åtdragna linda, och tidningsmännen förstodo på denna tid
föga att upprätthålla sin ställning som allmänhetens
budbärare. Se här ett talande exempel. Efter att i
onsdags-numret ha lämnat ett kort referat om hvad som vidareGÖTEBORGSLUFT
165
tilldrog sig under lördagen och söndagen — hvilken
sistnämnda dag ett slags friluftsfest gafs i en för tillfället
uppförd paviljong i parken utom Kungsportsplatsen — säger
tidningen: »Tidigt på måndags morgon afgick h. m:t på
ång. ’Göta Elf till Älfsborg och Marstrand och besökte
under vägen flottans etablissementer vid Nya Varfvet. Vi
äro dock ej i tillfälle att meddela våra läsare något
rörande emottagandet på båda dessa ställen, enär vi sakna
alla underrättelser därom.» Man tycks här kunna läsa
mellan raderna en snärt åt vederbörande, hvilka nog i
egenskap af festarrangörer låtit komma sig ett och annat
till last. Sålunda yttras i sammanhang med omnämnandet
af festen i paviljongen i Kungsparken (hvilket namn
torde förskrifva sig från denna tid): »Mycket missnöje har
yppat sig med anledning af bjudningarna, där, med
uteslutande af borgersmän, inbjudits en hop yngre personer,
som icke kunde hafva några anspråk på ett sådant
företräde.»
Att Göteborg emellertid vid detta tillfälle i allo gjort
sitt bästa, är visst. Oaktadt konungen undanbedt sig »alla
större tillställningar», blef mottagandet dock så högtidligt
man gärna kunnat önska sig, och jämväl ett glänsande
fyrverkeri illustrerade detta. Detsamma, arrangeradt af
Göta artilleriregemente, afbrändes på måndags afton klockan
11 — den sena timmen förklaras däraf, att man ju
befann sig i sommarens början — och Handelstidningen var
helt förtjust öfver resultatet. Tidningens yttrande:
»fyrverkeriet lyckades väl, då man besinnar, att de flesta
pjäserna voro flera år gamla», var kanske dock ett nog
närgånget blottande af vederbörandes pyrotekniska
resurser.
Fem år tog arbetet med börsbyggnaden i anspråk
och invigningen ägde rum på grundläggarens namnsdagGÖTEBORGSLUFT
den i december 184g. En half million kronor —en för
den tiden mycket ansenlig summa för ett byggnadsföretag
af detta slag — hade detsamma kräft, men så voro
göte-borgarne också stolta öfver sin praktfulla Börs, och länge
var den första fråga, som ställdes till stadens gästande
främlingar: »Har ni varit och sett på Börsen?»
För att ytterligare hugfästa minnet af den kunglige
grundstensläggaren åstadkoms genom subskription inom
köpmannakåren en kolossal staty i marmor, afsedd att
pryda handelsbörsens lokal. Detta konstverk, hvars
utförande man hade förmånen att kunna anförtro åt en
göte-borgskonstnär, prof. J P. Molin aftäcktes den 1 dec. 1855.
* *
Göteborgs förnämsta öppna plats, Gustaf Adolfs torg,
steg ju betydligt i rang genom börsbyggnadens tillkomst,
men dess egentliga förnämhet förskrifver sig dock från
den tid, då kungastatyen, efter hvilken det fått sitt namn,
där uppställdes, stadens grundläggare till ära.
Dessförinnan kallades platsen rätt och slätt »torget»
och togs i anspråk som saluplats för landtmannaprodukter,
för hållandet af årets tre marknader, vid hvilka tillfällen
de primitiva träbodarna belamrade hela dess yta, och fick
till och med släppa till utrymme för schavotten när
sedel-förfalskare och andra bedragare »sig själfva till straff och
androm till varnagel» under ett par timmars tid fingo
iförda halsjärn stå och låta sig begapas, än föremål för
hån och bespottelse, än för ömkan och medlidande.
Senare tiders humaniserade straffbestämmelser ha
längesedan bragt detta och dylika redskap ur världen,
men ett par dylika schavotteringar kan jag likväl påminna
mig. Ett stycke framför Rådhusets ingång åt torget pla~GÖTEBORGSLUFT
cerades på ett antal bockar ett trägolf, i dess midt reste
sig en påle och vid densamma fastlåstes delinkventen. Ett
anslag på pålen angaf stackarens namn och brott och vid
hans fötter stod en slokig hatt, i hvilken den medlidande
nästan kunde få nedlägga sin om deltagande i den
bestraffades öde vittnande skärf.
Torget togs äfven i användande för en svunnen tids
friluftsmusik. Sådan exekverades hvardagligen, då
vaktombytet vid högvakten ägde rum, samt om söndagarna i
form af ytterligare en konsertafdelning, hvilken åhördes af
tätt packade människoskaror. En större afdelning af Göta
artilleriregemente afmarscherade vid tiden för vaktombytet
med full musik i spetsen från kasernen till torget,"defilerade
där dels framför kommendantshuset, dels torget rundt, allt
under klingande spel, lämnade det för vaktombytet
af-sedda detachemtntet, inrangerade i sina leder den aflösta
truppen och återvände därpå till sin utgångspunkt. Under
årens lopp reducerades denna manöver alltmera, tills den
slutligen helt och hållet indrogs. Sedan våra »götar»
blifvit förlagda till sin storartade kasernbyggnad vid
Kvi-berg, har all militärståt blifvit oss beröfvad, och nutidens
unga Göteborg saknar på sitt dagsprogram ett nummer,
hvilket föregående slägtled kunde fröjda sig åt.
En mera anspråkslös friluftsmusik uppstämdes af de
s. k. stadsmusikanterne från Rådhusets balkong, när
årsmarknaderna inblåstes, men den musikaliska njutning, som
med den ceremoniens försvinnande beröfvats oss, är ej
någon saknadens suck värd.
Redan åtskilliga år innan arbetet med börsbyggnaden
tog sin början, hade planen till Gustaf Adolfsstatyns
resande uppstått. Lyckligtvis var man i tillfälle att till en
af stadens egna söner kunna lämna uppdraget till
bildstodens utförande 168
GÖTEBORGSLUFT
I det hus vid Drottninggatan, där nu den stora
Ar-widssonska kortvaruaffären är inrymd, låg på sin tid
Fo-gelbergska hemmet, inom hvars murar i augusti 1786 Bengt
Erland Fogelberg föddes. Det faller ej inom ramen för
denna skildring att teckna den mannens lefnadslopp, utan
må här endast erinras om att hos honom, sonen till en
ansedd handtverksmästare, gelbgjutare till professionen,
tidigt röjdes de rika anlag, hvilka en dag skulle göra
honom till en af sitt lands namnkunnigaste konstnärer. Han
begaf sig i början af 1820-talet till utlandet, kom 1821
— eget nog den 6 november, hvilken dag ju sedermera
skulle på ett så oförgätligt sätt komma att spela in i hans
historia — till Rom och återsåg därefter ej sitt
fädernesland förr än efter ett fjärdedels sekels förlopp. Det var
år 1845 han kom på besök till sin födelsestad, och som
mitt barndomshem var beläget snedt emot Fogelbergska
huset, kom jag att vid flere tillfällen få se den redan då
namnkunnige konstnären.
Det var vid detta besök i hemlandet Fogelberg fick
emottaga beställning på de arbeten, som bilda epok icke
blott i hans lif, utan äfven i hela den svenska
konstutvecklingen. For Stockholms stad fick han i uppdrag att
i bronsen föreviga dess grundläggare Birger Jarl,
Göteborg anförtrodde åt honom att utföra sin Gustaf
Adolfs-stod och af konung Oscar I fick han beställning på den
till Stockholm af konungen skänkta ryttarestatyn af
stamfadern.
Med händerna fulla af arbete återvände Fogelberg
till Rom, och modellerna till statyerna blefvo i sinom tid
gjutna i Miinchen. Vi ha här närmast att sysselsätta oss
med Gustaf Adolfs-stoden, och denna hade mångahanda
vidriga öden att bekämpa, innan den slutligen hamnade på
sin bestämmelseplats. I november 1846 var modellenGÖTEBORGSLUFT
färdig för gjutningen, som skulle ske i Rom. Revolutionen
i Paris vållade emellertid att gjutaren Gonon ej erhöll de
penningar, han för sitt nya etablissement hade af nöden
och som han hade att från Paris vänta. Kriget i Italien
lade hinder i vägen för modellens afsändande till något
tyskt gjuteri, och Fogelberg måste då förskjuta Gonon
penningar för formens brännande och kopparns
anskaffande från Livorno. Men ugnen visade sig vara ej nog
eldfast, vid kopparns smältning och blandning med de
öfriga metallerna bortbrändes mer än 2,000 skålpund.
Republiken proklamerades i Rom, de styrande togo i beslag
all metall för kanongjutning och fransmännens antågande
förhindrade ny tillförsel af koppar från Livorno. De
fientliga bomberna riktades just mot den del af Rom, där
gjuteriet var beläget, och när efter skräckperiodens slut
och sedan ny metall på Fogelbergs bekostnad anskaffats,
gjutningen ånyo skulle företagas, misslyckades den på grund
däraf att lerformen genom den svåra skakningen under
bombardementet skadats.
Det blef nu att börja från början igen, och Miinchen
valdes då för verkets utförande. Vintern 1850 kom
modellen välbehållen dit, och på hösten 1851 kunde
gjutningen verkställas, hvarefter stoden forslades till
Nordsjökusten och fördes ombord på skeppet »Hoppet». Men,
som så ofta, visade sig hoppet äfven nu bedrägligt.
Fartyget strandade vid Helgoland, och länge blef statyn
liggande där på stranden. Den oxiderade naturligtvis starkt
genom saltvattnets påverkan, och strandborna företogo sig
då af ren välmening att förse den med ett skyddande
lager af tjära. Underhandlingar hade inledts med
bärgningslaget om statyns utlösande, men anspråken ställdes så
höga, att Göteborg föredrog att beställa en ny staty. Den
förolyckade såldes på auktion och kom till Bremen, därGÖTEBORGSLUFT
den restes på en allt annat än fördelaktig plats.
Piedestalen till statyn nummer i är jämväl mer än enkel, och
den tar sig, där den står, helt futtigt ut, hvilket en hvar,
som varit i tillfälle besöka Weser-staden, kan intyga.
Den Larcheveque’ska Gustaf Adolfs-statyn i
Stockholm, hvilken på dagen 58 år före den göteborgska
af-täcktes, har för öfrigt med den senare det gemensamt, att
den ej heller utan stora motigheter kom på sin plats.
Oenighet om modellen, ekonomiskt trassel m. m. vållade
tidsutdräkt. Ändtligen kunde gjutningen, som verkställdes
i Stockholm, ske 1779, i maj 1791 stod statyn upprest
på sin fot, men först i november 1796 ägde
aftäcknin-gen rum.
* *
*
Aftäckningen af statyn nummer 2, som lyckligt och väl
hitlände med ångaren Liibeck, förd af kapten Zuhr och
en af de första ångbåtar som insattes på denna trade, var
bestämd att äga rum den 6 november 1854. Af flere
skäl kunde denna plan dock ej fasthållas, utan uppsköts
aftäckningen till lördagen den 18 november, Gustaf Adolfs
dödsdag efter gamla stilen. Den kom således, som ofvan
påpekats, att med Stockholmsstatyn få gemensam
aftäck-ningsdato.
Det var ett rörligt lif i Göteborg den dagen, men
redan dagen förut var öfver staden utbredd en fullt festlig
prägel. Kronprinsen Carl hitväntades då, men man kunde
icke på den tiden, som i våra dagar, förutbestämma
ankomsttiden på minuten. Klockan 7 på tisdagsmorgonen
hade h. k. h. afrest från Stockholm pr ångbåt till Arboga,
hvarifrån färden med kungaskjuts måste fortsättas, och
fredags eftermiddag klockan half tre tillkännagåfvo
salut-kanonerna, att ankomsten ägde rum. Adjutant hos kron-GÖTEBORGSLUFT
I?I
prinsen var grefve Sven Lagerberg. Elfforsska sällskapet,
som spelade å dåvarande Stora teatern vid Södra Hamngatan,
hade till samma dags afton anordnat en galaföreställning,
vid hvilken uppfördes Gustaf Ill:s historiska skådespel
»Gustaf Adolf och Ebba Brahe» samt en tablå vivant
framställande »Gustaf Adolfs landstigning på Usedom».
Den 18 november ingick med lofvande väderlek.
Redan timtals innan aftäckningsstunden var inne hade de å
torget uppförda läktarna fyllts af åskådare, alla fönster i
mot torget vettande byggnader voro fullproppade med
skådelystna och på den då ännu existerande Lejonbryggan,
sammanbindningsledet mellan Östra Hamngatan och torget
och försvunnen efter den åren 1862—64 företagna
omregleringen af denna stadsdel, stodo människomassorna tätt
sammanpackade. Torgets fyra sidor voro flankerade af
militär, bestående dels af stadens egen garnison, dels af
kommenderingar från länets och grannprovinsernas
truppförband. Ceremonien öppnades af dåvarande landshöfdingen,
f. d. statsrådet Fåhraeus, som anmodade kronprinsen att
gifva signalen till att täckelset måtte falla, och i samma
stund detta skedde bröt solen fram och lät sina strålar
brytas mot den blanka bronsen. Detta var ett af de
ögonblick, som lämna ett intryck för lifvet.
En lustig episod, som står i samband med
anordningarna för statyn, kan jag ej underlåta tillfoga.
Vederbörande beställde i och för inhägnaden 16 stycken
granitpelare, hvilka skulle med järnlänkar sammanbindas. När
man så började uppsättandet, fick man fyra pelare till
öfverlopps. Den förnumstige beställaren — hans namn
har ej gått till eftervärlden — hade beräknat fyra pelare
för hvar sida, och eftersom det var fyra sidor, tyckte han
att man måste ha 16 pelare.
« *
*172
GÖTEBORGSLUFT
När statyn stått i tio år, visade han tendens att vilja
»sätta» sig, och det kan ju ingen förtänka honom.
Ödesdigra sprickor började uppstå i sockeln, och man fick
klart för sig, att underbyggnaden var bristfällig.
Misslyckad pålning är, som synes, ej någon nyhet för dagen.
Statyn måste nu aflyftas och inhysas i en plankbyggnad.
Äfven sådana kunna våra dagar ej berömma sig af att ha
påhittat. Ett helt år kräfdes i det närmaste för
reparationen, och vill man göra sig omaket att studera
drätselkammarens protokoller från denna tid, skall man påträffa
intressanta detaljer, som närmare belysa dessa kalamiteter.
BRUNNSPARKEN.
»Nu ha vi våren här,» sa’ gamle byggmästaren Nihlzon
till gumman sin, när han, efter sin sedvanliga
morgonpromenad, satt vid kaffebordet.
»Har gubben då i dag hört grågässens skrik eller
lärkdrillar och finkkvitter ?» sporde gumman.
»Asch! inte förstå sig de oskäliga kräken på sådant.
Nej, men i Brunnsparken ha gräsplanerna bearbetats,
gångarna påförts ny sand och sofforna, riktigt snygga soffor
ändå, blifvit utsatta, och det är säkra tecken.»
Två dagar efter att detta samtal förts, var den lilla
oasen i stenöknen — som, om den också icke förmår
göra något till den öfverklagade andliga nödens afhjälpande
inom vårt samhälle, dock med sina, våra skadliga
kolsyre-utdunstningar uppsupande gröna lungor, för oss lättar
andnöden — iförd den fullständigaste vinterskrud. Nordosten
hven genom trädgrenarna och alla vårtecken voro somGÖTEBORGSLUFT
173
bortblåsta. Arets mer än vanligt nyckfulla aprilväder hade
kommit alla gamle Nihlzons förutsägelser på skam.
Men det hjälper nu inte. När året hunnit in i andra
halfvan på april, skall Brunnsparken iföras sin vårskrud,
vädret må nu för resten gestalta sig, hur det vill och
behagar. Med intresserade blickar har han sett, hur vår
eleganta damvärld i den midt emol liggande fashionabla
modebutiken i jämn ström skyndat att ekipera sig för säsongen,
och hvarför skulle inte han då göra så med?
Dittills ha barnskarorna ostördt fått drifva sitt spel i
parkens gångar. Där har rullats kulor i stora, för
fotgängare ganska försåtliga gropar, där har hoppats hage,
lekts sista paret och idkats all möjlig yster sport, men så
inställa sig en vacker dag arbetare med spadar, hackor och
räfsor, torfvorna vändas, gräsfrö utsås under »såerskan»
Johannas omedelbara hägn, ny frisk sand utströs och
hvil-sofforna placeras.
När detta väl undanstökats, visar sig på arenan en
äldre distinguerad man med uniformsmössa, å hvilken läses:
Parkvakt, i handen en väldig piska och för resten rustad
att hålla stånd i striden mot okynnet, vare sig nu att
detta framträder i form af nyckfullt väder, stojande
barnskaror eller cyniskt kringströfvande hundkreatur. Stora,
tunga, all väta trotsande, träbottnade höga stöflar skydda
gubben mot vägslasket, men försvåra synbarligen hans
manöverraskhet. Dock, hvad mer! Den gubben går
visserligen ganska tungfotadt, men hans vaksamhet är, tack
vare mångårig praktik, högt uppdrifven. Han tycks ha
ögon både fram och bak och behöfver knappt röra sig ur
fläcken för att fullgöra sin mission. I skötandet af sitt
hundgöra utvecklar han en dådkraft, som hvilken
ordningens upprätthållare som helst kunde ha skäl afundas
honom, och endast han höjer sitt fruktade vapen, den storaI 74 GÖTEBORGSLUFT
piskan, gno hundkräken åt skilda håll med skygga blickar
betraktande sin buse. Ja, i sanning, stor är den respekt
morfar förstått injaga.
Morfar?!
Jag känner den gamle hedersgubben ej under annat
namn, och dettas tillkomst har sin egen lilla historia.
En dag befanns gubben ha lämnat sin stora piska i
händerna på en helt liten pys, en rask gut på en sex, sju
år, hvilken med minen hos en, som är medveten om sitt
ansvarsfulla kall, patrullerade af och an i gångarna. Just
som jag passerade förbi, närmade sig ett par unga flickor
den lille ställföreträdaren, och jag hörde dem spörja honom,
hur det kom till, att han hedrats med att taga hand om
den stora piskan, som var icke obetydligt längre än
han själf. Pojkens svar kunde jag ej uppfatta, men så
mycket hörde jag, att han yttrade något om »morfar»,
hvarpå de unga flickorna skyndade vidare med högröda
kinder och under det gladaste fnitter.
Sedan dess har jag ägnat både morfar och den lille
treflige pysen ökad uppmärksamhet och känt mig riktigt
varm om hjärtat vid att observera det förtroliga umgänget
dem emellan. Oftast är det pysen, som bringar
middags-anrättningen till morfar, ty gubben tillbringar hela sin dag
på sitt bevakningsområde. Då slår den gamle sig ner på
en bänk, sörplar i sig innehållet i mathämtaren med en
aptit, mot hvilken mången Marienbaderpatient skulle ge en
god del af sin förmögenhet i utbyte, och dottersonen får
då förtroendet att sköta piskan. Det är i sådana stunder
jag begagnat mig af tillfället att slå mig i slanger med
»morfar», oeh på så sätt har jag förnummit, att den gamle
hedersmannen i många år varit i stadens tjänst, att han i
öfver tio års tid hedrats med förtroendet att upprätthållaGÖTEBORGSLUFT
*75
vården om den spirande grönskan i vår trefna Brunnspark
och att han redan passerat sjutioårsgränsen.
Det är en sann hugsvalelse att studera gubbens
väderbitna anlete, under det han med så innerlig belåtenhet
talar om, hur hälsan, trots ett mödosamt lif, städse stått
bi och hur godt han tycker han har det på gamla dagar.
Ett och annat kan man också få ur honom rörande
hans minnen från fordom, ett godt stycke tillbaka i tiden
kan jag själf följa med om, hur det då var. Och så kan
man, med anlitande i öfrigt af till buds stående källor,
ha stoffet till Brunnsparkens historia på det klara.
Redan från så lång tid tillbaka som några få år efter
det Gustaf II Adolfs Göteborg börjat uppväxa omtalas
platsen i stadens historia. Den började vid denna tid
tagas i anspråk för anläggandet af en för den växande
exporten nödig befunnen järnvåg, och till början af
1820-talet användes den för sådant ändamål. Ännu från min
barndom minns jag, att man af gammalt folk fick höra
platsen benämnas Järnvågen.
När järnaffärerna började kräfva större utrymme för
sin vågrörelse, förlädes denna till Smala vägen — numera
Första Långgatan — och den uppröjda platsen försågs
med trädplanteringar. Den var då kringfluten och
tillträdet förmedlades af tvänne öfver Södra hamnkanalen
förande broar, hvilka försvunno när parken genom sagda
kanals igenfyllande i början af 1860-talet förenades med
»fastlandet».
Det sorgligt ryktbara koleraåret 1834 föranledde
åtskilliga sundhetsåtgärders vidtagande, och bl. a. anlades
här då en brunnsinrättning, tack vare hvars vatten
Järnvågen omdöptes till Brunnsparken. Dess ostligaste del
togs i anspråk för brunnsinrättningens byggnad, ett i
arkitektoniskt hänseende ganska prydligt stenhus i tempelstil,GÖTEBORGSLUFT
och parken, som allt mera förskönats och blifvit försedd
med färgrika blomsterrabatter, erbjöd en särdeles behaglig
motioneringsplats för brunnsgästerna. Men nya, mera
storartade brunnsinrättningar uppstodo, förbättrade
kommunikationer underlättade resandet till utlandet, och
brunns-inrättningen torkade in. Byggnaden kom i ny ägares hand,
och man tänkte som så: »vill inte folket mera använda
vatten till invärtes bruk, så är väl bäst att erbjuda det för
utvärtes behof», och härmed skedde öfvergången från
brunns-inrättning till badhus. Omkring ett tjugutal år förmådde
detta hålla sig ofvan vattnet, men i slutet af 1870-talet
hade äfven lusten att anlita den primitiva badanstalten sinat
ut, och huset nedrefs.
Den lilla parken har sedermera fått stå där han står
i orubbadt bo, och aldrig mer, må man hoppas, skall väl
ett så ödesdigert hugg riktas mot dess vördnadsvärda
träd som det, hvilket hotade deras tillvaro, när för några
och sextio år sedan frågan uppstod om plats för stadens
nya börs och man då allvarligt var betänkt på, att resa
den på Brunnsparkens mull.
Aret 1883 var betydelsefullt för Brunnsparken. Då
lät för första gången den ståtliga Hasselbergska fontänen
sitt vatten spela. Det var på Johannadagen, den 21 juli,
och dess namn har den älskliga »såerskan» sedan fått behålla.
Brunnsdrickningen och badandet är det slut med,
men sin vattensmak har Brunnsparken bibehållit. När
första maj inträffar, låter fontänen sina kaskader börja
spela, då slår den lilla »kolsyrade fröken» upp sitt »schapp»,
och nu blir Brunnsparken en kär vistelseort för mången,
som efter dagens möda vill supa frisk luft, syssla med sin
lektyr, glädja sig åt de lekande småbarnens glädtiga skratt
och skåda det rörliga lifvet rundt om.
DET RULLANDE GÖTEBORG FÖRR OCH NU.
Utvecklingen, i stort som smått, går icke stegvis, utan
tager snarare, om jag så får uttrycka mig, större eller
mindre skutt. Under tiotal år kan på ett visst område
föga ändring spåras, men så kommer en period, under
hvilken framåtgåendet sker desto raskare.
Vi, som kunna minnas t. ex. ett halft sekel tillbaka,
hvad hafva icke vi allt fått vara med om? Vi kunna ju
äfven vittna, att nittonde seklets första hälft ej
tillnärmelsevis bragte så mycket nytt på uppfinningarnas område
som dess senare och däraf sluta, att de närmaste femtio
åren jämväl, mänskligt att döma, måste gå mera sakta i
backarna. Ty eljes skulle ju fantasien rent af svindla
vid tanken på hvad våra efterkommande om ett femtiotal
år allt kunna komma att finna på.
Göteborg har under sistförflutna decennierna i de
flesta riktningarna företett just ett sådant där sjumilastöflarnas
framrusande, och hur mycket godt jag än unnar
vår stad, kan jag knappast tänka mig, att ej de närmaste
åren skola blifva en andhämtningens period.
Dessa reflexioner trängde sig på mig den dag på
sommaren år 1902, jag hade glädjen vara med om
profåkningen på vår första elektriska spårvägslinje. Hvilken
utveckling hade icke transportmedlen under den tid, som
mitt minne omfattar, erfarit!
Tänka vi oss ett femtiotal år tillbaka. På den tiden
erbjöds på de allmänna kommunikationernas väg för den,
som exempelvis till lands ville färdas från staden till
Klippan eller tvärt om, ej annat än en obekväm, ranglig
omnibus, som hade sin ändstation å Södra Hamngatan vid
Frimurarelogen. Åkarhästarnas lott har väl aldrig varit
synnerligt lycklig, men de stackars kampar, som fått till
uppgift att hålla detta på fyra hjul framrullande skåp i
gång, voro väl bland de sorgligast lottade.
Att trafiken upprätthölls på det mest primitiva sätt,
är öfverflödigt att nämna. Med farplanen var det ej så
noga, kusken påstod till och med, att hästarne ej kunde
förmås att draga åstad förr än alla platser i vagnen
voro upptagna, och den felande länken kunde ibland länge
nog låta vänta på sig. Ändtligen var det klart till aktion,
och konduktören tillkännagaf detta med en liflig
trumpetfanfar. Vi pojkar — som ännu ej blifvit bortskämda af
friluftskonserter och dylikt — lyssnade med förtjusning till
den friska melodien, till hvilken vi till och med satt
följande text:
hälften utaf summan för tjänstefolk och barn!»
Så bar det i väg öfver gatans pepparnötter, öfver
hvälfda broar och uppför en Stigbergslid, mot hvilken den
nuvarande är ett salsgolf. Liden var då en brant backe,
om hvars höjd man får en idé, om man betraktar den
bergvägg, som ännu finnes kvar gent emot Henriksbergs
restaurant. De arma hästarne fullgjorde med dödsförakt
sitt uppdrag, men hade det ej heller för godt, när det
gällde att hålla emot på resan utföre. Hur det gestaltade
sig vintertiden, skola vi ej tala om.
I många herrans år fortgick det — ty om något
fortfarande kunde det ej bli tal — på detta sätt. Då
uppstod ändtligen konkurrens i form af något bekvämare
»busar», anskaffade af ett par härvarande hyrverksägare
och så moderna, att de till och med erbjödo sittplatser
på taket. Detta var ju onekligen ett steg framåt, men den
dag skulle komma, då äfven dessa fortskaffningsmedel
blefvo bortkörda. År 1877 antogo stadsfullmäktige ett af
en herr Juel gjort anbud, att här anlägga spårvägar —
något som i förbigående sagdt gaf dåtidens göteborgsvitz
osökt anledning att tala om nya Juel-don — och i
september 1879 öppnades trafiken på dessa till Stigbergsliden.
1881 börjades trafiken till Lorensberg — den 1 maj
hade valts härför, och att Lorensberg den gången erbjöd
ett lifligare majfirande än någonsin, är själfklart — och i
december samma år kunde man pr spårväg färdas till
Redbergslid. Innan ett år hunnit om, var spårvägen till
Slottsskogen öfver Victoriabron färdig att tagas i
användande, och hur kraftigt detta kommunikationsmedel
bidragit till vår stads utveckling och tillväxt, därom är
öfverflödigt att här orda.
Men en vacker dag var turen kommen till hästbanorna
att få vika för de elektriska linjerna med sina
himmelsblå vagnar, hvilkas färg så väl harmonierar med själfva
ledningen, som ju är öfverjordisk.
Det fanns en tid i Göteborg, då endast en à två
hyrkuskar ombesörjde persontrafiken, och på den tiden var
det rent af en grace att vid förekommande behof få sig
ett åkdon. Konkurrensen framtvingade ju längre fram
drägligare förhållanden äfven på detta område, men ganska
skeptiskt emottogs dock den nyhet, som bestod i införande
af droskorna. Det skulle inte gå, utan åka på tok för
ägarne, påstods det. Men spådomen slog slint, och vi ha
ju nu ett fullt utveckladt drosksystem. Men velocipederna
ha ställt sig i droskornas väg och automobilerna skola
snart »köra upp till stora trappan» och fullborda
undermineringen. Och så skall den tid randas, då fadern skall
i de zoologiska museerna visa sin gosse ett underligt
kreatur och upplysa honom om, att så såg ett djur ut,
som människorna för så och så många år sedan
använde som dragare och att sitta grensle öfver för att
idka så kallad ridt.
*
MITT STÖRSTA MUSIKMINNE.
Det var i september år 1868. Under en färd, rik
på triumfer och guld, hade den tidens och många tiders
ypperste impresarie, herr B. Ullmann, kommit till Göteborg
och inbjudit till tvänne konserter å Stora teatern,
lördagen den 19 och söndagen den 20 i ofvan nämnde
månad. För den tiden höga biljettpriser, som t. ex 5 kr.
på första raden, 4 kr. amfiteatern o. s. v. — i våra dagar
skulle nog det dubbla ha taxerats — voro gällande, men
teatern var dock båda aftnarna fullsatt. Också hade herr
Ullman sådana kraftiga magneter till sitt förfogande som
sångerskan Carlotta Patti (Adelinas äldre syster), violinisten
Vieuxtemps, cellisten Grützmacher och sist, men ej minst
beaktansvärd, pianisten Jaëll, den af virtuoserne, som kanske
blef populärast här. Vare sig af honneur de dame eller
för det då i sin högsta glans strålande namnets skull,
benämndes turnén »Pattikonserter», men hur stor beundran
sångerskan med sin fenomenala röst väckte, var det nog
dock den instrumentala delen af programmen som skördade
det rikligaste bifallet.
Carlotta Patti var en strålande dam med blixtrande
ögon, svarta glänsande lockar, en fyllig gestalt och i sin
helhet en den charmantaste representant för den Pattiska
typen, och dock föredrog hon konsertsalongen framför
GÖTEBORGSLUFT I 8 I
scenen. Detta hade emellertid sina rutiga skäl och randiga
orsaker. När hon gjorde sin entré, såg man genast, att
gången var besvärad, och lade man örat till, kunde man
höra ett egendomligt dunkande mot teatergolfvet. Den
stora sångerskan var halt, begagnade träben! Ett
olycksfall, som i Amerika drabbade den sköna italienskan redan
i början af hennes konstnärsbana, tvang henne att utbyta
scenen mot konsertsalen, men som koloratursångerska
skördade hon lagrar som ingen före henne på detta område
och ingen efter henne heller. En fransk kritiker har
sagt. att hennes sopran började där andra sångerskors
stäinma slutade, och när hon klämde till med sina drillar,
lyssnade man med en blandning af beundran och häpnad.
Hon hade åtskilliga »bataljhästar» på sin repertoar,
nummer, som enkom för denna fenomenala röst skrifvits, och
särskildt erinrar jag mig ett sådant: Eko-sång af Eckert,
hvilket aldrig förfelade att göra en den kolossalaste effekt;
ett annat af hennes glansnummer var »L’Eclat de rire»,
skrattaria af Auber, i hvilken hon jonglerade med drillarna
så att man blef formligen yr i mössan bara af att
höra på.
Vieuxtemps, som vid denna tid var en man på bortåt
femtio år, verkade dock med sin eleganta, slanka gestalt
vida yngre, och världsrykte ägde han ju Grutzmacher
var en den gedignaste musiker, och Jaell hade som
betingelser att taga publiken ej blott sin stora talang, utan
jämväl ett det mest jovialiska och småtrefliga yttre, fet,
frodig och leende som han framträdde.
Ej underligt, att en öfver dylika krafter förfogande
turné skulle göra furore hvar den drog fram.
När konserten lördags afton den 19 sept. 1868 tog
sin början, var Stora teaterns salong fylld af en i andlös
väntan spänd publik, och när Vieuxtemps och Jaell inträdde, I 82
GÖTEBORGSLUFT
brast en hälsningsapplåd lös, som kom huset att darra i
sina grundvalar. Jaell slog sig genast ned vid flygeln,
Vieuxtemps trädde sirligt fram till rampen, lade sin en
förmögenhet representerande viol under hakan, svängde sin
diamantprydda stråke, och nu ljödo ut öfver auditoriet
tonerna af Kreutzer-sonaten, elektriserande, bedårande 1
Det var ett stort ögonblick, och den som fick bevittna det,
glömmer det aldrig. Under i ständigt crescendo gående
entusiasm fortlöpte programmet, hvars andra nummer
utgjordes af en aria ur »Sömngångerskan», föredragen af
Carlotta Patti, hvilken som da capo-nummer gaf
»Carne-val de Venise», speciellt för sångerskan arrangerad och
utbroderad med drillar och fioriturer, så att åhörarna rent
af baxnade.
De tvenne Patti-konserterna hade förskaffat
Göteborgspubliken högtidsstunder af ädlaste*slag, men det bör
ej underlåtas att framhålla, att publiken å sin sida genom
fyllda salonger och lifligt förstående visade sig sentera
dessa musikaliska läckerheter.
Men det skulle komma ännu bättre 1 Vid samma tid
besöktes vårt land af ytterligare ett par rangartister, de
musikaliska stjärnorna systrarna Wilhelmina och Maria
Neruda, den förra sedermera gift med kapellmästaren
Ludvig Norman och nu bärande namnet lady Hallé, den
senare gift med operasångaren Fritz Arlberg. Ullmann
var en impresarie i imperial-oktavformat, den där ej
ryggade tillbaka för depenser, när utsikt förefanns att taga
skadan flerfaldigt igen, och så engagerade han för tvenne
»afskedskonserter», hvilka annonserades att gifvas
här-städes omkring en vecka efter de första, eller dagarna den
29 och 30 sept., de celebra violinspelerskorna. Vid
konserten den 29 medverkade båda, vid den aftonen därpå
Wilhelmina ensam. Den första af dessa konserter inleddesGÖTEBORGSLUFT
185
med Schumanns-kvintetten, den andra med samma
kompositörs icke mindre storslagna kvartett. Det är från
kvintett-aftonen mitt största musikminne daterar sig. När
dessa fem första klassens virtuoser läto sina toner
samverka, fattades man af en helig rysning: »det är», såsom
min vän V. S., hvilken satt bredvid mig, sade, »som om man
lät en kall vattendroppe glida utefter ryggraden». I ett
enda oafbrutet välljud sväfvade de af snillet födda
Schu-mannska tonerna omkring en, och en lång stund, sedan de
sista förklingat, satt man där orörlig, gripen, hypnotiserad,
skulle man nu för tiden säga, men då kände man ännu
icke till denna term.
Årtionden ha sedan den tiden svunnit hän på tidens
flod, men aldrig har detta minne förbleknat. Aldrig har
jag under dessa årtionden, det kan ja g till min
berömmelse säga, försummat något sig erbjudande tillfälle att
njuta god musik och höra alla storheter, som kommit i
min väg, vare sig hemma eller borta, men något
öfver-träffande »min kvintettafton», som jag brukar kalla den,
har jag aldrig erfarit. Men i stället har jag otaliga gånger
lefvat den om igen, ty så underbar är musikens makt, att
den ej tjusar endast i det närvarande, utan äfven i minnet,
och detta senare kanske icke minst.
GUBBEN BLOM.
Där Grand H6tel Haglund nu presenterar sin
imponerande stenmassa stod fordom en annan hotellbyggnad,
liksom Grand Hotel med fasader åt tvenne gator, och på sin
tid Göteborgs största privata fastighet. Byggnaden hade184
GÖTEBORGSLUFT
till hotell inredts af handlanden Mathias Blom, fadern till
den man, om hvilken vi här gå att lämna några karaktärsdrag.
Bloms hotell hade förvärfvat sitt anseende ej allenast
genom de för sin tid bekväma lägenheter, det erbjöd den
resande allmänheten, utan äfven genom sin för offentliga
tillställningar afsedda stora sal, som, inredd i fastighetens
mot Drottninggatan vettande del, gick igenom tvenne
våningar och under en lång följd af år utgjorde
samlingsplatsen för stadens förnämligaste offentliga tillställningar.
Denna del af byggnaden hade i sin bottenvåning den
Ru-benssonska restaurations- och kafélokalen — familjärt
»Jabals» kallad — där stadens litterärt och konstnärligt
intresserade personer hade sitt stam-locus, och hvilken lokal
i sin mån bidrog till Blomska husets popularitet.
När Blom d. ä. skattat åt förgängelsen, blef det sonen,
Johan Abraham, som skulle taga hand om faderns verk;
men Blom j:rs smak och lynne gingo i en helt annan
riktning: han intresserade sig mest för litteraturen och
lämnade vården af hotellet i sina tjänares händer. I många
år var det de gamla jungfrurna Mali och Lena som skötte
rörelsen, och detta på det mest patriarkaliska sätt. Blom
själf ägnade sig, hvad hotellet angick, endast åt vården
om dess ekonomi, och äfven detta på ett just ej så
rationellt sätt. Ett af hans härmed sammanhängande
tidsför-drif var att på baksidan af alla sedlar, som kommo in i
kassan, afskrifva litterabokstafven och numret — ett ej så
ringa arbete, ty på den tiden existerade både tolf-,
aderton-och tjugufyraskillingar i pappersmynt. Återkom en sålunda
märkt sedel i hans händer, beredde detta honom ett
synnerligt nöje, och medels ett tecken på sedeln hugfästes
dess cirkulation. Kom den för andra gången i hans ägo,
stannade den där, och efter hans död lära i hans gömmor
ha påträffats åtskilliga dylika världsomseglare.GÖTEBORGSLUFT
I«5
Så lefde Blom sitt lif, omgifven af sina böcker—all
nyutkommen skönlitteratur lade han sig till med — och
tidningar, tagande grundlig del af innehållet så i ena som
andra fallet. Boksamlingen växte med tiden så, att den
kunde göra tjänst som lånbibliotek, och allmänheten
begagnade sig flitigt af detsamma. Här yppade sig en af
Bloms egendomligheter. Af en del läsare tog han ganska
ordentligt betaldt, under det att andra, i all synnerhet
mindre bemedlade damer, fingo läsa gratis. Gratisläsarne
måste emellertid personligen inställa sig vid ombytet af
böcker, och Blom gjorde sig då ett nöje af att examinera
de läsande och höra åt, hur lektyren fallit dem i smaken.
Stämde uppfattningen med hans egen, tog han på sitt
godmodiga sätt och berömde vederbörandes omdömesförmåga.
Åren gingo, och Blom d. y. blef i sinordning
»Gubben Blom», som sådan känd af hela staden för sina många
egendomligheter, hvilka allt mer och mei läto honom
framstå som ett original af första ordningen. Han var en i
grund och botten godmodigt anlagd natur, med det bästa
hjärta och i besittning af en ej ringa portion humor, men
i sitt yttre framträdande förekom han mest tvär och
otillgänglig, blef som inkarnerad ungkarl slaf af sina vanor
och generade sig på intet vis att låta dessa komma till
sin fulla rätt.
Själf hade jag förmånen att från den gamle
hedersmannens sida röna många bevis på vänskap och välvilja,
och det var för mig en sann högtidsstund, när jag fick
tillfälle sammanträffa med honom. Den i anekdotisk form
hållna karaktäristik, jag i det följande vill framlägga för
mina läsare, grundar sig också till största delen på rent
personliga erfarenheter och iakttagelser.
Ville man göra sig umgänget med honom tillgodo,
gällde det dock att söka korsa hans väg på hans regel- 18 6
GÖTEBORGSLUFT
mässigt hvarje dag företagna promenader, ty att slippa in
i hans bostad var ingalunda någon lätt sak. Första gången
jag gjorde försök i denna riktning, gällde det att få reda
på något i en gammal tidning, som jag var viss på skulle
finnas i hans rikliga samlingar. Jag äntrade uppför den
smala trappa, som ledde till den gamles enskilda våning,
och gaf medels några kraftiga slag på dörren min närvaro
tillkänna. Det dröjde en god stund, innan något resultat
häraf visade sig, hvarför klappningen, dock något
eftertryckligare, upprepades. Nu hördes inifrån en brummande
stämma, som med en lång rad kraftiga eder beledsagade
uttalandet af sitt missnöje öfver att »man ej kunde få vara
i fred i sitt eget hem för närgångna människor», hvarpå
jag, i enlighet med anvisningar jag af en med gubbens
vanor hemmastadd person erhållit, i ungefär samma tonart
svarade: »se så, krångla inte nu, utan öppna bara!»
hvar-efter rösten innanför, nu i fullkomligt blidkad ton, hördes
svara: »ja ja, ja ja, det står väl inte för lifvet heller!»
Dörren gick upp, och framför mig stod en gubbe, väl
ej »från hufvud och till fötter insvept uti skinn», men från
tå till topp klädd i gult flanell, snarlik »lackstången» i
»Orfeus i underjorden», men i gult i stället för i rödt.
Tamburen företedde en högst egendomlig anblick. Uppåt
väggarna lågo, hopade om hvarandra, böcker, tidningar,
affischer och diverse antikvariska föremål; vid ena väggen
stod en skänk, och på densamma lågo några hvetebröd, de
där icke syntes vara af allra färskaste dato. Utan att
fråga efter hvarken namn eller afsikten med besöket, böjde
sig gubben ner och upptog en stor kopparplåt, hvilken
han presenterade med orden: »se, här ska’ herrn få se på
ett kopparmynt från Gustaf Wasas tid; det är annat, det,
än nutidens småslantar.»
Efter detta öppnade han fönstret, hvilket vette ut i87
mot ett tak, där ögonblickligt en flock sparfvar samlade
sig; och var det än smulor, som bestods, visade sig dock
»wolthäter» ingalunda vara någon smulgråt.
Jag inbjöds nu med en talande gest att stiga närmare
och inkom i ett stort rum, gubbens »dagligstuga». Samma
bizarra upplag af diverse mötte här blicken. Möblerna voro
få samt utgjordes hufvudsakligast af en stor soffa och en
chiffonnier, på hvars nerfällda klaff en mängd sedlar lågo.
Gubben hade. tydligen blifvit störd i sitt förut omnämnda
arbete med »märkandet» af i hans händer komna sedlar.
Jag presenterade mig nu och nämnde anledningen till
mitt besök. »Hur sa’ herrn,» utlät sig gubben,
»***tid-ningen för den 7:de augusti 1843? ^åt se> den
hänger i femte bunten på fjärde raden; kom med, ska’ herrn
få se!» Nu bar det af till närgränsande vind, hvars golf var
alldeles öfversålladt af böcker och i hvars tak hängde rad
för rad hopbuntade årgångar af diverse tidningar. Med
tillhjälp af en lång stång nedhämtades en af dessa buntar
— och ganska riktigt, här fanns den tidning, jag sökte.
Detta bevisar gubben Bloms ovanliga minne. Han
var ett lefvande lexikon, hvilket synnerligast var rikhaltigt
utrustadt med uppgifter ur Göteborgs äldre historia. När
man mötte den gamle på gatan, var hans första fråga:
»Vet herrn, hvad det är för en dag i dag?» och, utan att
afvakta svar, omtalade han nu, att för så och så många
år sedan på denna dag hade den eller den viktiga
tilldragelsen timat i Göteborg, och man kan vara viss på,
att han härvidlag ej lät något misstag komma sig till last.
Gubben Blom var ej den, som sof bort tiden. Ännu
långt efter midnatt kunde man se ljus lysa från hans
sof-rum, hvarest han då, blossande på sin cigarr, ifrigt
studerade de med aftonens post anlända tidningarna.
»Lördagarna ä’», brukade han säga, »mina värsta dagar», ty då188
GÖTEBORGSLUFT
fick han icke mindre än tio tidningar, och icke kunde hangå
tili sängs, förr än de voro genomlästa, något som skedde
särdeles grundligt. Måndagarna voro hans bästa dagar; då
fick han endast ett par »avisor», och »den välsignade dagen
är jags sade han, »riktigt en friherre». Om cigarren ej
var utrökt, när läsningen var afslutad, gömdes stumpen och
försågs med ett nummer, för att sedermera i sin tur blifva
tagen till nåder igen.
Tidigt var gubben uppe, och hans första göromål på
morgonkvisten var att anställa väderleksobservationer, hvar*
öfver han förde noggranna och fullständiga anteckningar.
Bättre än den mest slipade diplomat hade han reda på
från hvad håll vinden blåste, och för att förvissa sig härom
hade han på ett af gårdsbyggnadens tak låtit uppsätta
tvenne vindflöjlar, hvilkas anvisningar han, för yttermera
säkerhets skull, jämförde med vimpelns på Tyska kyrkans
torn, som han kunde se från sitt fönster. En dag fick
emellertid en af hans grannar den idén att bygga på sitt
hus ytterligare en våning, och denna, efter gubben Bloms
förmenande, »föga uppbyggliga åtgärd» var den gamle till
stor förargelse, ty nu kunde han ej längre se tornvimpeln.
Detta föranledde gubben till det klassiska yttrandet: »Kan
man tänka sig en större fähund än N. N.; har han inte
stulit ifrån mig Tyska tornet!»
Gubben Blom var en stark fotgängare och var i fråga
om sina promenader lika punktlig som i alla andra
åtgöranden. Men icke blott att han aldrig gick annat än
bestämda vägar, han hade äfven reda på huru många steg,
som erfordrades för passerandet af vissa sträckor, och om
han af en eller annan anledning nödgades göra någon
af-vikning från den en gång för alla bestämda stråten, blef
han mycket missbelåten, och man kunde då höra honom
halfhögt gifva sitt missnöje, helst i uttryck, som voro alltGÖTEBORGSLUFT
189
utom smickrande för den eller det de gällde. Gubben
hade i allmänhet för sed att tala för sig själf, och detta
skedde så högljudt, att man, om man höll sig i närheten,
ganska väl kunde höra hans reflexioner, hvilka stundom
voro mycket kvicka och träffande, alltid på sak gående
samt affattade i ett språk, som kunde sägas, minst sagdt,
vara osminkadt.
Detta bringade honom en gång i klammeri med höga
rättvisan. Under en aftonpromenad nödgades han göra en
liten afvikning från den sedvanliga stråkvägen, på grund
däraf att en nattväktare tagit plats vid ett gathörn, där
gubben skulle fram. Förargad häröfver, ty det kostade
honom några steg mera än vanligt, utfor han i otidigheter
mot den, som vållat honom förtreten, till allmän fröjd för
några förbipasserande. Ej var det väl gubbens mening, att
föremålet för hans harm skulle höra hvad han sade, men
efter vanan tänkte han högt, ehuru hans ord denna gång
ej vittnade om särdeles höga tankar om ordningsmaktens
representant. Denne tog också illa vid sig, mest därför
att han blef föremål för gyckel från åhörarnas sida, samt
stämde gubben Blom, hvilken också riktigt fick plikta för
okvädinsord mot i tjänstgöring stadd person. Gubben
brukade ofta skämta öfver denna händelse och sade, att
han på öret räknat ut hur mycket hvarje af de epitet, han
hade tilldelat nattväktaren, »kom på», samt trösta sig med
att de voro ärligt värda hvad de kostade.
En ifrig kyrkogångare var gubben Blom, utan att
dock i ringaste mån stöta på läseri, ehuru han i annan
bemärkelse var stor läsare. Nej, anledningen till hans
kyrksamhet var helt enkelt den, att det tillhörde hans
vanor. Han hade bänkrum i stadens alla kyrkor och visste
på sina fem fingrar, hvem som predikade i de olika
templen. Hans route i och för kyrkogåendet var en gång för 190
GÖTEBORGSLUFT
alla gifven, och »han klädde sig efter prästerne», såsom
han själf sade. Var det en bra eller, med andra ord,
gärna hörd präst, så att mycket folk var att påräkna i
kyrkan, påtog sig gubben en habit, som han ej var
synnerligt rädd om, för att ej i trängseln få kläderna förstörda;
såg man honom däremot i bästa söndagskläderna promenera
till kyrkan, kunde man vara viss på, att han gick att höra
någon präst, som, för att ej ha alltför få åhörare, fick
trösta sig med att äfven väggarna ha öron.
Bästa beviset på, att det ej var någon öfverdrifven
gudaktighet, som dref gubben att gå i kyrkan, är det, att
han i allmänhet ej ansåg prästens varningar eller hotelser
komma honom vid — nej, de gällde naturligtvis
uteslutande de öfriga åhörarna En juldag hade han i
domkyrkan afhört en väldig straffpredikan af en predikant,
den där strängeligen utfor mot »denna världenes flärd».
När gubben gick ur kyrkan, mumlade han i själfva dörren:
»I dag gaf han dom riktigt med besked.» Själf tog han
ej det ringaste åt sig.
Likasom gubben »klädde sig efter prästerne», klädde
han sig äfven efter väderleken, hvilket man dock ej bör
fatta så, att han vände kappan efter vinden. Hattar och
rockar voro numrerade, och deras tjänstgöring var beroende
på såväl barometer som termometer. En dag, då vädret
var så hiskligt, att ingen gärna stack näsan utom dörren,
om man därtill ej var nödd och tvungen, påträffades gubben
Blom vid vanlig tid och på vanlig promenadplats af en.
bekant, som hälsade honom med orden: »Kors, att herr
Blom är ute och går i dag i ett sådant herrans väder»;
hvarpå svaret blef: »Hvad angår mej vädret?... Jag har
ju hatten nummer trettan, rocken nummer attan (aderton)
och så paraply.»
Bloms hotell, som förut nämnts, en gång det första i i9i
sitt slag i Göteborg, delade, allt som åren gingo, så många
andra storheters öde att råka i glömska och förfall. Detta
förargade nog gubben Blom, helst han såg, huru det
närbelägna hotell Göta källare växte till och frodades i
samma mån som konkurrentens glans försvann, men han
kunde ej förmås att erkänna, att detta var hans egen skull,
som ej ville göra något för att upprätthålla konkurrensen,
utan skyllde förhållandet på »högfärdsandan, som nu för
tiden regerade människorna, så att de ej kunde nöja sig
med det, som var gammalt och godt». Likaledes
förlorades äfven med åren den glans, som omstrålade »Bloms
stora sal», en gång den förnämsta festivitetslokalen i
Göteborg. Äfven detta måste skrifvas på gubbens skuldregister,
ty var han liberal i något, så var det i att medgifva salens
användande till alla möjliga tillställningar, äfven till baler
af ganska tvetydigt slag. Längs trenne väggar i salen
löpte en läktare, till hvilken gubben Blom hade utgång
från sin privat-våning, och här hade han låtit åt sig inreda
ett >chap», hvarifrån han osedd kunde åse hvad som
tilldrog sig i salen. En känd lekmannapredikant höll en tid
konventiklar i salen, hvilka voro i hög grad besökta. Ett
äkta par, tillhörande samhällets finaste, det vill säga rikaste,
familjer och räknande sig till de »väcktes» antal, önskade
öfvervara ett sådant där andligt sammanträde, men ville ej
blanda sig in i massan därnere i salen. Man tillrådde
herrskapet att söka förskaffa sig tillträde till »skåpet på läktaren».
Sedan de vanliga svårigheterna att erhålla audiens hos
gubben Blom lyckligen besegrats, framställde lilla frun i de
förbindligaste ordalag sitt ärende, men möttes af det lika
oväntade som afskräckande svaret: »Om / vill sitta i skåpet,
hvar innerst in ... . ska’ jag då sitta?» — Att härmed all
parlamentering var afbruten, torde vara öfverflödigt säga.
* *
* 192
GÖTEBORGSLUFT
I hotellet bodde i flere år en äldre man, hvilken, eftér
att ha varit i särdeles goda omständigheter, till följd af
iråkade förluster såg sin förmögenhet så reducerad, att han
med knapp nöd kunde draga sig fram. Föga punktlig med
hyrans betalande, upphörde han slutligen härmed helt och
hållet, men gubben Blom var ej den, som forcerade sina
hyresgäster, till stor belåtenhet för den här i fråga varande.
När ändtligen i en hög ålder mannen afled, klagade gubben
Blom: »skada, ätt han skulle kola af; det var en af mina
bästa hyresgäster, ty aldrig krånglade han och aldrig ville
han flytta!»
* *
*
Detta visar, att gubben ingalunda var snål, och
mångfaldiga andra drag af honom bära äfven vittnesbörd härom.
Aldrig förekom en vädjan till den allmänna
barmhärtig-heten, där icke han var en ibland de första att räcka sin
skärf, och blef han vid dylika tillfällen förbigången, tog
han mycket illa vid sig. Då en person en gång gick och
insamlade medel till ett välgörande ändamål, men underlät
att infinna sig hos gubben, klagade han: »om jag kunde
begripa, hvad jag gjort den karlen för ondt, efter han inte
kommer till mej med sin lista!»
* *
*
Blom hade en egendomlig antipati för polisbetjänter
och undvek, så vidt möjligt var, att på gatan möta dylika.
Hans älsklingspromenad var uti de invid Göteborg belägna,
vackra alléerna, men sedan polis började att patrullera äfven
i dessa, drog gubben sig därifrån och höll sig nu i stället
i Trädgårdsföreningen, hvarest han trifdes synnerligen väl.
Hvarje annan, som trifdes där, tyckte han om, och då enGÖTEBORGSLUFT
pastor Kindberg i början af 1870-talet afled, ägnade gubben
honom följande minnesord: »det var den hyggligaste präst,
som fanns i sta’n, för han gick hvarenda dag i Föreningen.»
* *
"»i*
I »Föreningen», som gubben för korthetens skull
benämnde sagda anläggning, funnos åtskilliga djur, hvilka af
gubben undfägnades med föda, allt efter deras olika smak
och natur. Några ekorrar i en bur utgjorde hans favoriter,
och dessa trakterades dagligen med mandlar och nötter.
En dag hade gubbens »borstis», vid den för dagen
bestämda rockens renoverande, glömt att lägga ekorrarnas
ranson i fickan, och detta bemärktes ej af gubben, förrän
han skulle svänga in på vägen, vid hvilken ekorr-buren var
placerad. Vi ha förut nämnt, att gubben alltid gick sina
bestämda vägar, och nu utbrast han — som alltid talande
högt för sig själf —: »se så ja, nu kan jag inte gå den
vägen i dag, ty om jag går förbi buren, utan att ge ekor-
rarna något, så hvad ska’ de tänka om mej då!v
* *
*
En annan af gubbens egenheter var, att han med en
mötande kunde inlåta sig i samtal midt i en mening, liksom
toge han för gifvet, att den andre skulle ha reda på hans
tankegång. Ville man vid dylika tillfällen fortsätta
samtalet, var det ej värdt att medels frågor försöka komma
under fund med hvad räsonnemanget gällde, utan man
måste svara undvikande, tills man kom på rätta tråden.
Gjorde man ej detta, utan ställde någon direkt fråga till
gubben, blef han missbelåten och utlät sig: »Jaså, haha,
nu får jag visst gå», och därmed stultade han vidare.
* *
*194
GÖTEBORGSLUFT
En gång märktes han gå och mumla: »i dag är han
alldeles galen, det kan icke tusan hålla reda på’n!» — En
mötande uppsnappade orden och inföll, efter en kort, låtsad
dispyt, på måfå: »ja, men nog tycker jag, herr Blom gör
honom orätt, ty man kan väl ändå ej just beskylla honom
för galenskap.» — »Jaså, inte det,» dundrade gubben, »om
han inte ä’ galen, så vete väl fan hvem som är det! I
morse kl. 5 var han nordväst, när jag drack kaffe var han
sydost, se’n har han varit rakt sydlig och nu är han på
nordkanten ... säj se’n, om han inte ä’ galen!» — Gubben
menade vinden. v
* *
*
På samma sätt hördes han en gång mumla, vid
traskandet utefter Södra Hamngatan, där hufvudingången till
hotellet var belägen: »Roligt ska’ det i alla fall bli att se, om
di gör’et.» Han fortsatte sin väg, passerade förbi hotellet
och fortfor därpå: »nehej, di gjorde’t inte.» Denna gång
— i enlighet med sättet här ofvan, lyckades man få reda
därpå — menade gubben, huruvida en dräng och en piga,
tillhörande hotellets tjänstepersonal, hvilka stodo och solade
sig i farstun, skulle, då Blom passerade förbi, hälsa på
honom eller ej.
* *
*
En dag råkade Blom under sin middagspromenad längs
Södra Hamngatan den på sin tid mycket bekante
författaren Jonas Philipsson, med hvilken han kom i ett lifligt
samtal. Philipsson hade något att uträtta vid
Freds-gatan, hvilken mynnade ut vid förenämda gata. Komna
till hörnet, föreslog han därför: »Nu kan gärna herr Blom
göra mig sällskap den här gatan, så få vi fortsätta vårtGÖTEBORGSLUFT
samtal.» Den förslagne förslagsmakaren visste nog, att
gubben ej skulle ingå på att gå in på den gatan, ty den
låg utom hans vanliga marschroute, men han gjorde dock
framställningen, för att få höra, huru den skulle bemötas.
Gubben svarade också ganska riktigt: »Då skulle jag ju
gå Fredsgata’; nej, tack ska’ herrn ha, den gata’ går jag
aldrig, har inte gått’na på tretti årl» — »Men hvarför
inte det?» spordes det; hvarpå Blom afgaf följande, alla
vidare invändningar omöjliggörande svar: »nej, hva’ i helsicke
har jag inte där att göra?»
* *
*
Bland Bloms äldre bekanta var kamrer X. en.
Tillsammans med honom brukade B. ibland prenumerera på
stockholmstidningar och bar dem då själf om aftnarna upp
till X., hos hvilken han, mer oförtäckt än annars, slog upp
sin språklåda, isynnerhet rörande de senaste
polisnyheterna, som han följde med särdeles intresse. Men ibland
hände det, att gubben Blom var något för mycket pratsam,
och då begagnade X. sig af den listen att låtsa somna.
När Blom först efter en lång stund märkte X:s
snarkningar, utbrast han: »Seså, nu sofver den tusan 1 Tilda
(tjänstflickan), lys mig ut! Jag tycker inte om folk, som
brukar sofva 1»
* *
*
Såsom en äkta inbiten gammal ungkarl ägnar och
anstår, lät gubben lite’ smått tyrannisera sig af sin
hushållerska. En dag syntes han ovanligt belåten, och man erfor,
att anledningen härtill var, att han nu åter kunde börja
äta frukost med god smak, sedan hans hushållerska behagat
ge honom en ost, som var njutbar. På frågan, hur här-GÖTEBORGSLUFT
med hängde tillsammans, förklarade han: »Jag har nu en
lång tid fått sådan där schweizerost, och den förbannade
humbugen kan jag inte med, ty där får en ju två
skålpund hål på ett skålpund ost!»
* *
Gubben Blom gick ur tiden natten till den 8:e april
1872, och 73 år hade han då uppnått. Hans storartade
samling af teateraffischer, tidningar m. m., af stort värde
för Göteborgs kulturhistoria, finnes oskingrad kvar i
Göteborgs stadsbibliotek.
EN AFFÄR I OSTINDISKT PORSLIN.
För åtskilliga tiotal år sedan fanns i ett hus vid
Kungsgatan, strax i närheten af Magasinsgatan, en liten
bod, till hvilken förde en hög stentrappa. På den tiden
voro här i Göteborg trapporna stora och butikerna små;
icke som i våra dagar, då de förra jämnats med jorden
och de senare vuxit ut till ansenliga dimensioner.
Butiken i fråga innehades af ett af de största
göte-borgsoriginalen på sin tid, en beryktad girigbuk och
pantlånare vid namn Axel Borgenström, ett nog så passande
namn för en man, som hade till yrke att mot s. k. »skälig
ränta» och fullgod säkerhet i pantform borga ut penningar
till i knipa stadda medmänniskor.
Vore det afsikten med denna lilla verklighetsskizz, att
skildra girigbuken Borgenström, skulle en hel del
karaktäristiska drag kunna anföras. Här är emellertid blottGÖTEBORGSLUFT
197
meningen att förtälja en händelse ur hans lif, och vi måste
således afstå från slika detaljers relaterande. Ett drag,
alltför karaktäristiskt att förbigås, må dock anföras.
Borgenström gjorde kassa hvarje lördagsmiddag. Orsaken
hvarför han valt denna tid för sagda, honom så kära
göro-mål, var den, att den dagen torgtillförseln af fläsk från
landsbygden var lifligast. Han slog då igen boden för
någon stund vid middagstiden — ty när han undantagsvis
någon gång på dagen lämnade sitt kära krypin, sattes
alltid stora järnbommen för dörren, enär det ej fanns någon
dödlig, åt hvilken han ansåg sig kunna lämna förtroendet
att öfvervaka bodens rika skatter — och gnodde af nedåt
torget, hvarest han uppträdde som ifrig spekulant på det
torgförda feta fläsket. Och hvarför detta? Man må icke
misstänka, att afsikten var att med dylik lyxmat rekrytera
det magra visthusets förråd. Ingalunda 1 Den knepige
ockraren ville endast på detta sätt förse sina fingrar med
ett så kraftigt lager af fett som möjligt, för att vid
räknandet af sina kära slantar ej onödigtvis nöta metallen.
När han så länge nog vändt och vridit på bondlassens
fläsklager, för att bli behörigen pomaderad på fingrarna,
ilade han hem och grep sig an med sorterandet af
penningpåsarnas innehåll.
Att gubben Borgenström var mager, gul och
skinntorr, faller af sig själf, men hans kroppshydda hade därtill
en fason, som närmast kunde liknas vid ett frågetecken.
Hans gång var så lutande, att det rent af förekom
oförklarligt, hur han kunde hålla balansen, utan att stupa på
näsan. Å denna senare tronade ett par väldiga brillor i
hornbågar, bak hvilka den lurande blicken med svårighet
kunde skönjas. Armarna voro långa som på en chimpans
och knäna böjda nästan i nitio graders vinkel. Den
väldiga bredskyggiga hatten satt nerklämd långt bak i nackenGÖTEBORGSLUFT
och därunder dinglade utefter den krokiga ryggen i spridd
ordning några långa, gråa hårtestar. Dessa klipptes aldrig,
men hindrades ifrån att blifva alltför yfviga af
Borgenströms vana, att, så snart han gjort någon affär, hvilken
han vid närmare eftersinnande fann bort blifva än mera
inbringande, rifva sig i håret, så att en och annan test
slets af, och då han nästan aldrig var riktigt nöjd, förstår
man lätt, att lockarna ständigt voro i farten.
Men var bodinnehafvaren klassisk att skåda, var boden
med sitt af tusentals olika föremål bestående lager,
upp-stapladt så, att det knappast fanns plats att vända sig
därinne, det i sanning icke mindre. Ej blott innanför disken,
utan äfven utanför densamma och långt ut på den höga
trappan såg man denna brokiga samling af husgeråd,
pryd-nadspersedlar, gångkläder och inventarier af allehanda slag,
hvaraf lagret utgjordes, placerad, och det skulle sådana
argusögon till som Borgenströms, för att öfvervaka allt
detta. Att trots den till sin spets drifna skärpan i den
delen dock någon gång långfingrigheten lyckades drifva
sitt spel, skall det följande utvisa.
En dag sågs på trappan strax vid dörren en prydlig
vas af blåhvitt ostindiskt porslin, hög och af en särdeles
ovanlig form, hvilken gubben för en spottstyfver kommit åt.
Den vackra pjäsen tilldrog sig en förbigående förmögen
samlares uppmärksamhet, och denne, som då och då ur
det Borgenströmska lagret lyckades öfverkomma sällsynta
godbitar för sina samlingar, var ej sen att göra sig
underrättad om, till hvad pris vasen vore att erhålla. Han
be-gaf sig för den skull in i boden, där just Borgenström
höll på att dividera med en ytterst tarfligt klädd
låne-sökande om villkoren för en negociation. Förhandlingarna
afbrötos emellertid tvärt, när den vanligen mycket generöst199
betalande kunden visade sig, och lånsökaren blef sålunda
vittne till samtalet.
Samlaren förklarade sig vara spekulant på vasen,
under förutsättning, att han kunde få maken till den, ty
par måste han ha, och förmodade, att systervasen fanns
bland lagret i boden. Ledsamt nog, var detta ej fallet,
men då affären löfvade att för Borgenström blifva ytterst
fördelaktig, i händelse en andra vas kunde uppdrifvas, och
då han mycket väl visste, från hvem den, han fått i sina
klor, förskref sig, hoppades han nog kunna komma öfver
pendanten. Härmed var samlaren för tillfället nöjd och
skulle komma igen om ett par dagar. Underhandlingarna
med den förut i boden befintlige kunden återupptogos nu,
och lånesökaren gjorde ej vidare några svårigheter i fråga
om pantlånarens betingelser, utan nöjde sig med de fyrkar,
denne ville lämna.
Det var ju en riktigt välsignelserik dag, denna, tyckte
Borgenström. Men den skulle gestalta sig ännu
gynnsammare för honom. Det började lida mot kvällen och boden
hade redan länge illuminerats af skenet från de tvenne
talgdankar, hvilka, uppsatta på ett i taket anbragt träkors,
hade det mera ansvarsfulla än tacksamma värfvet att sprida
upplysning i det virrvarr, som i den mörka boden var
rådande. Man hade icke då, som nu, auerska brännare
och elektriska lampor, och föga troligt är väl, att, äfven
om sådana ljusbringare funnits att tillgå, Borgenström
tilllåtit sig lyxen af deras anskaffande. Bäst han nu satt
där försjunken i angenäma funderingar på hur han skulle
gå tillväga för att komma åt vasen numro två och därmed
vinsten af minst en femtilapp, inträdde med försiktiga steg
låntagaren från förmiddagen, bärande på en stor, med en
schal omsorgsfullt täckt korg.
»Herr Borgenström» — öppnade den inträdande sam-2 00 GÖTEBORGSLUFT
talet — »jag hörde i förmiddags, att det var frågan om
en sådan där grann blå kruka, som den fine herrn ville
ha maken till, och då jag erinrade mig, att jag vid
flytt-ningstiden, när jag var med och bar saker, i en tambur
nå’nstans sett en sådan, föll jag på den idén, att det
kanske kunde vara skäl försöka komma åt den. Hur
detta nu gått till, hör inte hit, och inte är väl herrn så
nogräknad med det; det säkra är att vasen finnes här i korgen,
och vill herrn ge mig en tia för den, så kör till.»
Den som vid detta tal gjorde stora ögon, var
Borgenström, men att i ett fall som detta på minsta sätt visa
sig angelägen ingick icke i hans affärsvanor.
»En tia,» gnällde han, »är du rosenrasande, din
stråt-röfvare, mer får jag aldrig i tiden själf, och något skall
väl en fattig stackare förtjäna. En femma är mer än väl
betaldt, och nöjer du dej me’ det, kan affären snart vara
klar. Om inte, skall det inte dröja många minuter, förrän
jag skall låta polisen få reda på, hvad slags karl du är,
och då får du nog se på annat!»
»Inte för att herrn skrämmer mej med polisen,»
invände säljaren, »ty pjäsen har jag åtkommit på fullt ärligt
sätt, men när en ä* i knipa, får en stackare låta behandla
sig hur som helst, och därför så — ta’na!»
I nästa stund hade Borgenström vasen i sina händer,
synade den med förståsigpåares grundlighet, fann att den
var en afbild, så trogen man kunde önska, till den han
förut innehade, betalade de fem riksdalerna och lät karlen,
som dock tyckte, att han blifvit skamlöst hårdhändt
behandlad, gå sina färde.
Vasen ställdes nu försiktigt in i skrubben innanför
boden, och Borgenström gick att hämta kamraten från
trappan.
Hvem kan väl skildra hans uppsyn och förtviflan, närGÖTEBORGSLUFT
20 1
han fann, att den rara pjäsen icke fanns på sin plats In
i boden igen för att undersöka den nyss inköpta vasen!
Den han förut ägde hade en sinka i botten — det skulle
förstås köparen aldrig få veta —; en mörk aning sade
honom, att han köpt och med dyra pengar betalt sin egen
egendom; visshet skulle ju snart kunna vinnas. Och
riktigt nog, det förhöll sig som gubben anat och läsaren
redan gissat. Den knepige säljaren hade i skumrasket
smusslat till sig den till skyltning använda vasen och
kapitalt lurat kapitalisten.
Att Borgström den kvällen gick hårdhändt tillväga
med sin frisyr, är lika säkert som att säljaren på
närmaste krog i några stallbröders glada sällskap tömde
en och annan »bläcka» för den så listigt i fällan lurade
ockraren. IV.
MARSTRANDSMINNEN EN ÖGONOPERATION.
Det var en solig söndag för några år sedan i
Marstrand. Kungssäsongen stod i sitt flor och massvis
resande hade från skilda håll strömmat till för att få se
landsfadern och med egna ögon bevittna, hur enkelt och
ceremonifritt han uppträdde som ställets förnämste badgäst,
endast genom sin imponerande gestalt, sin osökta värdighet
erinrande om sin höga samhällsställning.
I Badhusparken stodo vid tiden för middagskonserten
människoskarorna tätt packade, bildande en vid cirkel, i
hvars medelpunkt konungen med en ynglings liflighet
underhöll sig med sin närmaste omgifning. Allas ögon voro
riktade åt detta håll, all uppmärksamhet var koncentrerad
på kungagruppen, och ingen bemärkte en torftigt klädd
kvinna, som, ledande en flicka om en 12 —14 år vid
handen, från ett atlägset hörn af parken betraktade det
glada lifvet. Jag roade mig med att en stund på egen
hand ströfva omkring och göra mina iakttagelser och kom
därvid att observera den från den soliga taflan där framme
så bjärt afstickande gruppen. Jag drogs ovillkorligen dit
hän och fann då, att den stackars flickan hade en bindel
för ögonen. Ett samtal med kvinnan med den sorgsna
blicken och de af bekymmer präglade dragen var snar
i gång.206
MARSTRANDSMINNEN
Det var den tyvärr blott alltför alldagliga sagan om
ett lif fylldt af bekymmer och sorger. Det var en å en
närbelägen ö hemmahörande fattig fiskaränka med trenne
oförsörjda barn, af hvilka det äldsta, flickan hon hade
med sig, för några månader sedan träffats af en sjukdom,
som beröfvat henne synen. Mannen, familjeförsörjaren,
hade stupat på slagfältet, eller med andra ord, en stormig
höstnatt, under utöfvandet af sitt mödosamma kall, blifvit
borta. Änkan hade dittills dragit sig fram så godt sig
göra lät och hållit ihop hemmet, tack vare den hjälp äldsta
dottern, som var starkt byggd och offervilligheten själf,
kunnat lämna henne vid skötandet af göromålen inomhus
och vården af de yngre syskonen, medan modern var ute
på arbete. Men olycksmåttet var ännu icke rågadt! Den
präktiga flickan insjuknade. Efter att vecktals ha sväfvat
mellan lif och död, segrade till sist hennes kraftiga natur,
men segern blef dyrköpt, ty den kostade det arma barnet
synförmågan.
Nu var nöden drifven till sin spets, och den
olyckliga modern hade efter långa öfverläggningar fattat
beslutet att gifva sig af till Marstrand för att om möjligt
blifva i tillfälle att för den hjärtegode kungen klaga sin
nöd och erhålla någon hjälp i sitt svåra betryck. Hon
sporde mig> om jag kunde säga henne, hur hon skulle
bära sig åt, för att vinna denna sin afsikt, och jag rådde
henne, att afvakta påföljande dagen, då tilläfventyrs ett
sådant tillfälle kunde yppa sig, ty just nu vore stunden
ej väl vald. Om hon dröjde öfver, skulle jag kanske i
min mån kunna vara henne till nytta, och jag bad henne
att dagen därpå vid utsatt tid träffa mig.
I Marstrand vistades just vid denna tid en
framstående läkare från Berlin, specialist i ögonsjukdomar, och
hvars bekantskap jag haft förmånen göra. Jag kom genastMARSTRANDSMINNEN
207
att tänka på, att den fine och älskvärde mannen säkerligen
ej skulle afslå en anhållan att undersöka den sjuka flickans
tillstånd och räcka henne någon hjälp, och jag skyndade
att omedelbart uppsöka honom, för att sätta min plan i
verket, medan intrycket ännu var helt varmt. Lyckan
gynnade mig så, att jag snart fick reda på doktorn, och
jag hade ej misstagit mig på hans hjärtelag, ty han
förklarade sig villig att nästa morgon låta flickan komma
inför sig.
Det är ej meningen att genom detaljredogörelser
förläna min lilla skildring onödig bredd, ehuru det kunnat
vara ett kapitel för sig att omtala konsultationen och den
något krångliga roll jag som tolk därvid spelade. Nog
af, undersökningen verkställdes med all nödig grundlighet
och ledde til det resultat, att doktorn förklarade, att något
operativt inskridande ej torde påfordras, utan att genom
annan lämplig behandling den sjukas synförmåga kunde
återställas. Han lämnade nu föreskrifter, hur modern i
hemmet skulle kunna utföra detta värf, löfvade att själf å
apoteket låta iordningställa de nödiga remedierna, och
fram på eftermiddagen hade kvinnan icke blott medicinen,
utan fick äfven en liten kontant summa, som jag genom
att vända mig till några vänner fått ihop.
Sällan har jag erfarit något liknande den känsla af
tillfredsställelse, som fyllde mitt bröst, när jag såg det
uttryck af oändlig erkännsamhet, som upplyste den arma
moderns drag vid att så plötsligt finna den hårda
bekym-mersbördan lättad; aldrig har mitt öra smekts af ett
tonfall mera till hjärtat gående, än det enkla tack, som
banade sig väg från flickans läppar. Jag tänkte då för mig
själf och har många, många gånger tänkt den tanken om
igen, att det är obegripligt, att någon, som kan göra godt
här i världen, underlåter att förskaffa sig den af intet er-2o8
M A RSTR ANDSMINN EN
sättbara hugsvalelse, som en handling af detta slag för
med sig.
Det gick ett år, och jag var åter i mitt kära
Marstrand. En vacker dag fick jag där emottaga besök af
en den mest oförfalskade bohuslänsdialekt talande kvinna,
åtföljd af en rask, linhårig, rödkindad jänta. Hvem
förmår tolka min glada öfverraskning, när jag i detta par
igenkände mina skyddslingar från förra sommaren. Allt
hade gått lyckligt och väl, flickans ögon hade åter blifvit
fullt tjänstbara, för de erhållna pengarna hade fiskdon
anskaffats och andra nödvändighetsbehof kunnat fyllas, och
det torftiga hemmet var nu jämförelsevis soligt och gladt.
Det var endast ett, som ännu fattades, och det var att
få tillfälle trycka dens hand, som härvid fått vara försynens
redskap, och jag har från den stunden afsvurit att instämma
i ropet om att »otack är världens lön».
Ja, den välsignade »doktarn» kunde gumman ej i nog
starka ord omtala, men förtjänsten var inte hans ensamt.
När hon nu en gång kommit till Marstrand, ville hon
ovillkorligen se kungen på nära håll, äfven om hon nu ej
ansåg sig böra falla honom besvärlig med någon bön om
hjälp. Hon hade då andra dagen tagit plats vid
kunga-bryggan när hans majestät kom i land, nigit så vackert
och hugnats af en den nådigaste nick. Det förekom henne
som om kungens ögon särskildt med ett det mildaste
uttryck hvilat på hennes flicka, och »doktarns» hjälp i all
ära, men nog var det den blicken, som hade största
förtjänsten af att hennes kära lilla flicka fick sin synförmåga
igen. Så var det ju dock på sätt och vis en ögon-operation,
som kommit den åsyftade effekten åstad.MARSTRANDSMINNEN
209
BLOMMORNAS HÄLSNING.
TEXT TILL ETT D1VERTISSEMENT VID EMOTTAGNINGSFESTEN
FÖR H. MIT KONUNGEN I MARSTRAND
D. 9 AUGUSTI 19 05.
BLOMMORNAS FÉ.
Af fröjd hvart hjärta uppfylldt är,
När Konungen ånyo här
Som älskad gäst vi gå att hylla!
Visst äro kala våra skär,
Men gästfria de te sig, när
Dem sommarsolen ses förgylla.
De tjusa ej med grönskans prakt,
Men med förunderlig en makt
De locka dem, som lärt dem känna;
Man längtar till dem år från år,
Och Kungen själf i spetsen går
För en förnimmelse som denna.
Ett nytt bevis vi därpå fått,
När, höge Konung, med Din Drott
Änyo hit Du styrde färden.
Att hälsa Dig vi bundit då
En krans af Floras döttrar små —
Till godo håll den enkla gärden!
* *
* 2 I O
MAUSTRAN DSMINNKN
PRÄSTKRAGEN.
Skall jag en gissning våga på,
Om hvilken ibland blommor små
Hos Konungen är favoriten,
Helt visst jag icke miste tar,
Ifall jag gifver detta svar:
Det är den ljufva Margueriten.
* *
ROSEN.
Ej värdigare blomma fanns
Därnäst att binda i vår krans
Än Rosen — det lär ingen jäfva!
Den korta tid, vår Konung här
Att hvila ut sig själf beskär,
Hans stig att rosenströ vi sträfva
BLÅKLTNTEN.
Förkonstlingen är ingen makt;
Mest tjusar oss den blommas pra
Som ej är alster af kulturen.
Se Blåklinten, som växer vildt,
Hur företer ej den så mildt
En återglans utaf azuren!
* *
*MARSTRANDSMINNEN
2 I 1
ÄRTBLOMMAN.
Och Ärtan, som ses skjuta opp
Så anspråkslöst, till sist en knopp
Skall på sin stängel äfven visa.
Och när en dag i blom den gått,
Den fägnar icke ögat blott,
Dess friska doft vi äfven prisa.
*
SOLROSEN.
Naturen ingen orätt gör:
Hon gifmildt sina håfvor strör
Och delar lika dem bland alla.
Rikt slösar solen med sitt gull
Och bringar fram ur jordens mull
Den afbild, som vi Solros kalla.
*
*
DAHLIAN,
I brokig dräkt, som oss frapperar,
Stolt Dahlian sig presenterar,
Med hållning som en militär.
Ej till de romaneska hör hon,
Men i en krans effekt dock gör hon;
bår därför icke saknas här.
* 212
MARSTRA.NDSMINNEN
LJUNGBLOMMAN.
Hur huldrikt Han ibland oss går,
Hur en och hvar sin hälsning får,
Så hög som låg, af ädle Kungen,
Symboliskt ter sig i vår krans:
Den började med rosors glans
Och slutar med den enkla Ljungen. INNEHÅLL
I. Rimmerier om hvarjehanda.
Till fru Karin...... . . 3
Tempora mutantur, et nos etc .... . . . . 5
7
Tre funderingar af gubben Svänzon....... . 10
Göteborgsvinterstämning . . . . ... 11
Damernas paradis . . ... 12
Ofrivillig skilsmässa 13
Bidrag till ölets historia . 14
Värnamo marknad . . 18
Den starkaste . 21
Tankeläsning . 22
Metamorfos 24
Sport-visa . . 25
Nytt mode ..... . . 27
Kärlekens försåt .... • • . 27
Ögonfägnad .... • • . . 29
Tungomål . ... • . 30
Veckan ..... . 30
Fjorton år och tjugu 31
Ett morgonfiske . 32
Ett aftonfiske . ... . 34
I referat-stil ... ... 35
Ro! ro! ro! . . . • 36
. . 38
. 39
. 42
Han och hon . . . .... 44
Fotograf-visa..... . ..... 47
Ett stycke nationalekonomi......... 49
Vid Gustaf Fredriksons tjugufemårsjubileum . . . . 50
Regalta sång 53
Hälsning............. 56
Vid Smålandsgillets i Göteborg 20-årsjubileum . .
Riksdagsmän i Göteborg...... . . 62
Till sällskapet »Gnistans» historia . . 65
Min sista skål för kvinnan . 70
Reviderad ordspråks-visa..... . 73
Gymnastik-visa . 75
Också en reflexion , ... . 78
Resignation 79
Rimfånerier . ... . . . 79
A propos de nya oxarne . . . . . 81
Tidräkning ... . . . 82
?..... . . . . 82
Atelier-aforismer........ . . 83
Till hedersvännen Albert Ulrik Bååth . 85
II. Tal i Göta Par Brikoll.
Hur drufvan kom till världen . 91
Barbavas släktskapsförhållanden . . 102
»När damerna föra krig!» . . 113
En räddande ängel . . . 126
Barbaras faddergåfvor . . . 139
III. Göteborgsluft.
Till Börsens och Gustaf Adolfs torgs historia . . . . . 161
Brunnsparken..... . . ..... . . . 172
Det rullande Göteborg . . . . .... . 177
Mitt största musikminne . . . . . . . 180
Gubben Blom...... ...... . . . 183
En affär i ostindiskt porslin . . . . . . 196
IV. Marstrandsminnen.
En ögonoperation . . . . 205
Blommornas hälsning . . . 209
RIM OCH RESON AF ARON JONASON | ALB. BONNIER. STOCKHOLM. | Pris 3 kr. |