Gosskolan i St. Winifred

Gosskolan i St. Winifred

t

-Hi

i

t

LÄSNING FÖR GOSSAR

vr.

GOSSKOLAN I St. WINIFRED

A F

FREDERIC W. FARRAR

FRÀN NI"JTONDE ENGELSKA UPPLAGAN

EBBA NORDENADLER

F. WESTER.

%

¡ÎL"f "

STOCKHOLM

F. & O. BK1JERS BOKFüRLAti^AKTIRBOLAO.

______

r

A !l>

r- r t t

Pris: kart. 2 kr.; inb. i klotband kr. 2:75.LÄSNING FOR GOSSAR.

VI.

GOSSKOLAN I ST. WINIFRED

AF

FREDERIC W. FARRAR.

FRÅN NITTONDE ENGELSKA UPPLAGAN

AF

EBBA NORDENADLER,

f. WESTER.

——

STOCKHOLM

F. & G. BEIJERS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG.NORRKÖPING

M. W. WALLBERG & C:o BOKTRYCKERI

1896.FÖRSTA DELEN.

FÖRSTA KAPITLET.

Walters hem.

”Farväl Walter, farväl käraste Walter, farväl”,

ljöd det i alla tonarter, och den sista, som ropade

sitt ”far—väl” var en liten blåögd, ljushårig tvåårig

flicka. Walter kysste ömt sin mor och sprang upp

i vagnen, som redan väntat en kvart för att föra

honom och hans saker ned till stationen.

Det var den gamla vanliga historien.

Herr Evson stod i begrepp att föra sin’son till

en stor gosskola, och det var första gången Walter

lämnade hemmet.

Nästan hvar och en far, som värdigas läsa

denna bok har själf upplefvat något liknande, och

han och hans söner veta af personlig erfarenhet

hvad Walter och hans far tänkte och kände, när

vagnen rullade genom trädgårdsgrinden och utför

bygatan, fortskaffande den unga familjens äldste son

från ett älskadt hems lugna skydd på väg till ett

nytt, tillfälligt hem bland en skara unga

främlingar.

Om du någonsin stått på toppen af den backe

från hvilken Walter tillvinkade sin mor ett sista

farväl, är det icke troligt, att du kan glömma det

landskap, som utbredde sig framför dig.På höger hand de låga, furuklådda höjderna,

som sakta höjde sig den ena ofvanför den andra

till dess de nådde bergets höga, grönklädda skuldra.

Till vänster emellan vägen och en lägre liggande

skog, en djup och sammanträngd dal, genom hvilken

en bergsström brusar fram, än vildt skummande

kring stora stenar, som den dragit med sig från

höjderna, än vidgande sig till en liten lugn och klar

miniatyrsjö, öfver hyars stränder de vackra

ormbunkarna böja sig djupt framåt, som för att få

spegla sig i det klara vattnet. Midt framför dig,

djupt nedanför dina fötter sträcker sig en stor sjö, som

når nästan ända fram till kullarnes fot. På ena

stranden af denna sjö ligga några hvita små hus

rundt kring den lilla kyrkan, och på den andra,

uppe på sluttningen af åsen syns några trefliga

villor.

I en af dem, den som knappt ligger hundra

alnar från sjön bodde hjälten i vår berättelse. Hans

far, herr Evson, en välbergad för att icke säga

förmögen man, hade valt denna fridfulla tillflyktsort

för att i lugn och ro uteslutande få egna sig åt sin

familj.

Walter var äldste sonen, en behaglig, klarögd,

liflig gosse. Ända tills nu, och han var nu fjorton

år, hade han ej haft någon annan lärare än fadern

och under sista året en informator.

Hans uppfostran skilde sig alltså betydligt från

många jämnåriga gossars, och den bokliga kunskap

han hittills inhemtat var tämligen obetydlig. Men

han hyste det lifligaste intresse för sådana

kunskaper, som äro värda att lära, hvilket är den bästa

garanti för kommande framsteg.

Låt mig ett ögonblick stanna för att berätta

hur den flnt bildade herr Evson hittills uppfostrat

sina unga gossar. Jag vill ej yttra mig om

huruvida metoden är att förorda eller ej, jag vill blottbeskrifva den, och de följande sidorna skola upplysa

om dess resultat.

LAnda tills gossarne Evson voro tio eller tolf år,

visste de ej hvad direkt undervisning ville säga, och

allt hvad de kunde, hade de inhemtat utan synbart

arbete eller ansträngning. De tillätos att så godt

som bo ute i det fria, och naturen själf var deras

vise och kunnige lärare. Hvarje promenad hade

nästan alltid ett mål i sikte; än gälde det att

upptäcka de undangömda ställen inne i skogen, där

smultrona växte rikligast eller där de sällsyntaste

orchidéerna gömde sig, än att klättra uppför de

branta kullarna för att söka upp bästa platsen att

duka upp den landtliga måltiden.

När de blefvo litet större, eggade och

uppmuntrade fadern dem till dess de bestigit toppen af alla

de närliggande höjderna, hvarifrån de hade en härlig

utsikt öfver det vackra landskapet och kunde

beundra de praktfulla solnedgångarna.

Och under dylika utflykter undervisade deras

föräldrar dem nästan utan att de visste om det, till

dess de voro fullkomligt förtrogna med de vanliga

växternas namn och egenheter och blefvo ifriga att

införlifva dem i sina små samlingar. Och när de

på kvällen återvände hem eller sutto i trädgården,

fingo de lära sig igenkänna åtskilliga stjärnor, och

det dröjde ej länge innan Mars och Jupiter, Orions

Bälte och Cassiopea, Sjustjärnorna och Karlavagnen

föreföllo dem som gamla kära vänner.

Det var äfven lätt och angenämt att lära dem

att visa vänlighet mot alla lefvande varelser, att

betrakta den lilla svartögde ekorren utan att oroa

honom under hans måltid och att beundra de små

fä-gelbona utan längtan att plundra dem.

Sjön erbjöd dem nöjen på hvilka de aldrig

tröttnade; de voro djärfva simmare och icke ens rädda

att ro sin båt när vågorna gingo höga.

Kortligen, de voro så friska och hurtiga gossarman gärna kunde få se, och deras

observationsförmåga och öppna blick för allt i naturen förvånade

ofta deras Londonkusiner.

Men i allt sådant, hade de endast kunnat göra

små framsteg, om de ej redan från barnkammaren

fått vänja sig vid att vara orädda, blygsamma,

san-ningsälskande, osjälfviska och lydiga. Allt detta var

förberedt under deras tidigaste barnaår, den tid, då

grunden måste läggas säkert för att sedan kunna

bestå, då det böjliga barnasinnet skall vänjas in i

hvad som är godt och sant och rätt, innan

egensinnet och de onda böjelserna ännu äro medvetna om

sin farliga makt.

Må ingen tro, att jag ämnar berätta om några

slags underbarn i fråga om dygd och goda seder.

Det iinns tusentals liknande dem i våra lyckliga

engelska hem; det skulle kunna vara tusentals fler,

om föräldrarne ville egna mer omsorg och tillsyn åt

sina barns uppfostran; det blir många, många fler

tusen, när mänskorna så småningom ”vid gryningen

till en bättre dag” bli ädlare och renare, mer lika

Honom, som var den högstes så väl som den lägstes

förebild.

ANDRA KAPITLET.

St. Winifred.

Den skola till hvilken Walter var på väg hette

St. Winifred och låg vid stranden af en

höjdom-kransad liten vik.

Järnvägsstationen låg fem mil därifrån* och för

att komma till skolan, måste man åka genom en

* En svensk mil lika med sex engelska.lång skog. Uppe på backen, vid slutet af skogen,

hade man utsikt öfver viken, den lilla byn, och

gosskolan, en gammal ståtlig stenbyggnad.

Vagnen stannade utanför den höga

inkörsporten. Skolans portvakt — Famulus, som han

kallades — en reslig karl med ett redbart ansikte och

en viss förfining öfver hela sitt väsen, öppnade

porten, vinkade åt en af skolbetjäningen att taga mot

Walters kappsäck och visade herr Evson vägen till

doktor Lane, skolans rektor.

Walter blef inskrifven i skolans journal samt

anförtrodd åt en af lärarnes, herr Robertsons

särskilda uppsikt.

Sedan doktor Lane sagt några uppmuntrande

ord till den nye lärjungen, följde Walter med sin

far ner till vagnen, som ännu höll utanför porten

för att föra herr Evson till nästa tåg.

”Låt oss gå upp till backen, pappa”, bad

Walter. ”Jag behöfver inte vara tillbaka förrän till

tedags, och jag ville gärna slippa ta’ adjö af dig

här.”

Herr Evson var lika lika litet angelägen att

påskynda afskedet, som Walter. De hade aldrig förr

varit skilda åt, och han var mycket fästad vid och

stolt öfver sin äldste son.

Det var icke tid till långa förmaningstal och

råd. Herr Evson talade förnämligast om hemmet,

deras blifvande korrespondens och Walters studier,

och Walter visste mycket väl utan att det nu

upprepades hur hans far önskade han" skulle vara, och

var förtrogen med de grundsatser efter hvilka han

sökt att forma sonens unga sinne.

Tiden förgick hastigt, och de voro snart uppe

på backen, där vagnen väntade.

”Farväl Walter, Gud välsigne dig”, sade herr

Evson, för sista gången skakande sonens hand och

läggande en djup betydelse i de enkla orden.

”Farväl, pappa. Hälsa dem alla där hemma”,sade Walter försökande att tala glädtigt och att

hålla tårarna tillbaka.

När vagnen försvann ur sikte, kände Walter sig

mycket ensam och öfvergifven, och det var

naturligt, att han skulle fälla några tårar vid tanken därpå,

och på de fyra hundra främlingar bland hvilka han

nu skulle göra sitt inträde. Men han var renhjärtad

och oförskräckt och utan att vara fullt medvetet

religiöst anlagd, hade han dock en tydlig förnimmelse

af, att det fanns en god Yän, som alltid vakade

öfver honom.

Ett barns sorg är lika bitter, som hastigt

förflyktigad, och Walters tårar torkade snart. Då han

blickade sig omkring, såg han åter sina kära berg,

och för första gången — ty hittills hade han ej haft

tanke därför — hörde han hafvets storartade,

entoniga brus.

Han gick ner till stranden och promenerade en

stund där, så hänryckt, som endast den kan vara,

hvilkens ögon och öron tidigt blifvit öppnade för

naturens skönhet, och han längtade efter att ha sin

bror med sig. Han silade den glänsande sanden

mellan fingrarne, kastade ”flatgås* utefter den blanka

vattenytan, fyllde fickorna med granna snäckor, för

att gömma dem åt sina små systrar, och var vid

ett briljant humör, när klockan på St. Winifred slog

fem och påminde honom om, att det kanske vore

så godt att gå in, för att få en liten aning om

dagordningen för den kommande tiden.TREDJE KAPITLET.

Nykomlingar.

Famulus — "Familjär”, som gossarne kallade

honom — visade Walter vägen till hushållerskan,

som sade honom, hvar hans kläder funnos och

visade honom hans sofrum. Hon gaf honom också

nyckeln till en pulpet i stora skolsalen, där han

kunde förvara sina småsaker, om han ville. Till

sist sade hon med lätt betoning, att hennes ringa

tjänster villigt stodo honom till buds, och att hon

följande dag firade sin födelsedag. Denna sista upp

lysning förbryllade Walter något, men när han varit

någon tid i skolan, kom han underfund med att fru

Higgins fann det ligga i sitt intresse att fira sin

födelsedag, så där en två, tre gånger hvarje halfår.

De år, som den goda frun måste ha upplefvat under

den tid Walter var i St. Winifred, voro ej så lätta

att räkna, och den förskräckande hast hvarmed

ålderdomen måtte ha öfverflyglat henne, samt den

beundransvärda vigör hon visade vid en så långt

framskriden ålder, var någonting enastående i sitt

slag.

Walter styrde alltså sina steg till skolsalen.

Nyckeln till pulpeten visade sig vara fullkomligt

öfverflödig, ty Walters företrädare hade brutit sönder

låset samt för öfrigt kvarlämnat åtskilliga inbrända

namnteckningar och intressanta ehuru svårlästa

hie-roglyfer på pulpetlocket. Att dömma af utseendet

måste samme unge herre haft en egendomlig

samling spindlar och dylikt samt testamenterat åtskilliga

kvarlefvor af den, jämte en hel del annat skräp åt

Walter, som strax underkastade pulpetens

innandömen en grundlig damning.

Medan han var sålunda sysselsatt, kunde han

ej låta bli att lyssna på några gossar, hvilka stodoframför den loirima eldstaden och roade sig med att

på det hela taget godmodigt skämta öfver några

nykomlingars enfald och oerfarenhet.

*Efter att ha tröttnat på -en munvig irländsk

gosse, som underkastade sig korsförhöret med

orubblig godlynthet, vände de sin uppmärksamhet till en

gapande, drumlig pojke, hvilken mottog de mest

öf-verraskande upplysningar med ett långdraget, tran*

kilt: ”Nä— äj, är det möjligt?”

En af dem, som hette Henderson, en munter

gosse med skälmaktigt plirande ögon hade

uppbjudit hela sin uppfinningsförmåga utan att lyckas rubba

Plumbers lugn.

”Du såg ju den där karlen, som släppte in dig

genom porten?” frågade Henderson.

”Ja, jag såg någon, hvem det var.”

”Men gaf du riktigt akt på honom?”

”Nä—äj, det gjorde jag inte.”

”Det borde du ha gjort. Karlen kallas

”Familjär”, fråga de andra, om det inte är sant. Men vet

du hvarför?”

”Nä—äj”, sade Plumber.

”Jo, därför, att han är familjär med ett spöke,

som passar upp på honom”, sade Henderson

hemlighetsfullt.

”Nä—äj, är det möjligt?” sade Plumber och

såg denna gång så uppskrämd ut, att de andra ej

kunde låta bli att brista ut i skratt, hvarunder Plum*

ber, som dunkelt anade, att han varit utsatt för

drift, misslynt afdunstade.

”Dummerjönsar”, sade Henderson, ”om ni bara

låtit mig hålla på, hade jag kunnat tratta i honom

hvad skräp, som helst. Nu förstörde ni alltsammans

med att skratta i otid.”

”Se där är en till nykomling”, sade Kenrick, en

i gruppen framför kaminen.

”Kom hit du där borta”, ropade flera röster om

h varandra.Walter blickade upp i tanke, att de menade

honom, men fann att de ropade på en annan gosse.

Denne såg icke illa ut, men var ovanligt spenslig.

Hans öfverlägsna, själfmedvetna blick och hållning

förrådde en icke ringa grad af egenkärlek, och det

väckte de andras förvåning, att han betraktade

rummet och allt som fanns däri med en min af tillgjord

liknöjdhet och förakt.

”Du tycks inte vara mycket belåten med St.

Winifreds utseende”, anmärkte Kenrick, då gossen

nonchalant närmade sig.

”Inte så värst”, läspade nykomlingen; ”allting

ser så fasligt simpelt ut.”

”Simpelt och smutsigt i allra högsta grad”,

instämde Henderson, härmande honom.

”Och är detta det enda rum ni har att vara i?”

”Nej, för all del”, svarade Henderson; ”hvar

och en af oss har ett enskildt rum, möbleradt i rödt

och guld i öfverensstärnmelse med egarens enkla,

men eleganta smak. Våra måltider serveras oss på

silfvertalrikar af knäböjande slafvar.”

”Det skall väl vara kvickt det där”, sade

nykomlingen säfligt.

”Ja, för att rycka upp dig litet. Men kanske

du godhetsfullt ville glädja hela denna församlade

uppvaktning med att upplysa dem om ditt namn”,

fortsatte Henderson med en storartad gest mot de

andra.

”Jag heter Howard Tracy.”

”Ah verkligen!” sade Henderson med en min

af sann tillfredsställelse och bugade sig djupt.

”Jag kallas både Howard och Tracy, därför att

jag härstammar i rätt nedstigande led från dessa

båda familjer.”

”Bevara mig väl, gör du verMigen det?” ropade

Henderson och slog ihop händerna i låtsad

hänryckning. ”Min bäste herre, ni är en heder för ert landoch er släkt, ni är en heder för denna skola. Vi

äro i sanning stolta att se er här bland oss!”

”Du vet kanske inte, att min onkel är Yiscount

St. George?” sade Tracy nedlåtande.

”Såå”, sade Henderson gäspande. ”Är det samme

St. Georg som

«Dödade draken och allt sedan dess

Sitter på hästryggen fastväxt?»

men märkande att gossens fåfänga var alltför

intensiv att ens vara roande, tänkte han just lämna

honom åt hans öde, då en annan i gruppen, som hette

Jones, fick syn på Walter och ropade:

”Hallå, där ha vi ännu en ny spoling, som

flinar åt sitt släktes dårskaper. Kom hit, mörkhåring.

Hvad heter du?”

”Evson”, svarade Walter och gick lugnt fram

till dem.

Innan man började skämta med honom, var det

nödvändigt att taga reda på hvad slags gosse han

var, men som Jones ej riktigt visste hvad han skullo

säga, började han med ett taktlöst förhör angående

nykomlingens far och familj.

“Hvad är din far?”

”En gentleman”, svarade Walter förvånad öfver

den näsvisa frågan.

”Och hvar bor du?”

”1 Semlyn.”

”Och hur gammal är du.”

”Fjorton år.”

”Och hur många systrar bar du.”

Walter höll på att fråga tillbaka: ”hvad angår

det dig?” men som han tyckte, att det inte låg

något särskildt. ondt i att fråga, och själf ej ville visa

sig stram, svarade han:

”Tre.”

”Se de mycket bra ut?””Jag vet inte, jag har aldrig frågat dem. Gör

dina det?”

Denna fråga kom så lugnt och o väntad t, och

Jones såg så förbluffad ut öfver den, att dc andra

brusto ut i ett högljudt skratt, och Henderson

anmärkte:

”Där har du fått din öfverman, Jones. På den

fågelns stjärt kan du inte komma åt att strö salt.

Du gör klokast i att återvända till Plumber, eller

St. Georg eller draken. Nå, min noble viscount, hvad

tycker du om din medtäflare? Är han lika simpel,

som vi andra?”

”Jag tycker hvarken det ena eller andra, om

det är mig du menar med ’viscount’, ”svarade Tracy

snäsigt, ty han började slutligen förstå, att de gjorde

narr af honom.

”Alldeles rätt, St. Georg, han är naturligtvis

inte värd djn uppmärksamhet.” t -

Tracy for liksom instämmande med handen

genom sitt parfymerade hår, och förargad öfver den

slående kontrasten mellan sin egen fåfänga och

Walters okonstlade sätt och ifrig att om möjligt vinna

de öfrigas erkännande, sade han. i retlig ton till

Walter:

”Hvarför stirrar du så där på mig?”

Walter, som ej ville vara ohöflig, såg åt annat

håll, medan någon hviskade:

”Till och med en katt kan få lof att titta på en

kung.”

”Ja, det kan jag hålla med om”, inföll

Henderson, ”men en Evas son har ej tillåtelse att se på

en Howard Tracy.”

”Du skrattar åt mig”, sade Tracy ännu mer

förargad, då han såg, att Walter drog på munnen

vid Hendersons ord.

”Jag har inte ens haft en aflägsen tanke på att

skratta åt dig”, svarade Walter.

”Jo, han gjorde det. Kasta det här på honom”,uppmanade Jones och stack ett apelsinskal i handen

på Tracy.

Tracy kastade det på Walter, som utan tvekan

slungade det tillbaka i ansiktet på Tracy.

”Ett slagsmål! Ett slagsmål!” ropade den

oro-stiftande skaran, när Tracy blindvis måttade en stöt

åt Walter, som denne med lätthet parerade.

”Tvinga honom att slåss med dig. Utmana

honom”, sade Jones. ”Stäm möte med honom pä

planen bakom skolkyrkan efter första lektionerna i

morgon.”

”Pistoler åt två, kaffe åt fyra klockan åtta i

morgon”, sade Ilenderson. ”Någon måste trampa

på drakens stjärt för att egga upp honom till

striden. Hvad för något? Har han inte lust? Aj,

aj, aj,

«Ack Tracys och drakens och Howards blod

Förmå icke väcka pnltronens mod!» **

fortsatte han skämtande, då han såg Tracy, vid en

öfverblick af Walters stadiga figur, visa benägenhet

till återtåg.

”Tig Henderson”, sade Kenrick, som hittills

endast varit en tyst åhörare. ”Det är skamligt att

tussa ihop två nykomlingar redan första aftonen.”

Men Hendersons sista anmärkning var för

mycket för Tracy.

”Vill du slåss?” frågade han och gick med

blossande kinder mot Walter, ty Tracy hade gått i

skola förr och var ej alldeles okunnig om gossars

sätt gent emot hvarandra.

”Nej, tack så mycket”, svarade Walter kallt,

till allas stora förundran.

”Hvad nu då, hissar också den där

fredsflag-gan?” utbrast Jones. ”Det ser ut, som om hela

högen nykomlingar äro krukor. Buss på honom,

Tracy.”"Vänta”, sade Kenrick, ”Jåt oss först höra,

hvarför han inte vill slåss."

"För det första därför, att jag inte ser någon

anledning därtill”, svarade Walter, "för det andra

brukar jag aldrig slåss utan att vara uppretad, och

för det tredje — ”

”Nå, för det tredje — ” sade Kenrick, undrande

öfver Walters tvekan.

”Jag är inte egenkär”, svarade Walter, "men

den där gossen är underlägsen mig."

Detta var ej svårt att se, ehuru Walter var ett

år yngre än den andre. De öfriga började redan

betrakta Walter, såsom en förståndig liten karl, men

Tracy kände sig ytterst förnärmad af hans sista

anmärkning, och Jones, som hade ett horn i sidan till

Walter, ropade:

"Var inte rädd, Tracy. Jag står på din sida.

Ge honom en afkylare!"

Uppeggad både af denna uppmuntran och de

andras förra skämt, gjorde Tracy, som han blef

uppmanad och gaf Walter ett slag i ansiktet.

Gossen ryckte häftigt till och såg i första

ögonblicket ut, som om han hade lust att med ränta

återge slaget, men hastigt ändrande tanke, tog han

Tracy om lifvet och trots dennes sprattlande, släpade

han Howards och Tracys förödmjukade ättling med

sig till ett hörn af rummet, där han under de andras

muntra skratt placerade honom med de lakoniska

orden:

”Var inte dum nu.”

Walters blod hade emellertid kommit i jäsning,

och tyckande det var sa godt att från första

stunden visa, att han inte ämnade kujonera sig eller

tillåta några näsvisheter, gick han fram till Jones

och seende honom rätt i ansiktet, sade han:

”Du kallade mig nyss en kruka, men det är

jag inte, fastän jag inte har lust att slåss för ingen-ting. Jag är inte det minsta rädd för dig, ehuru

du nyss narrade Tracy att anfalla mig.”

”Jaså, du är inte det. Där kan du få då”, sade

Jones och gaf honom en smällande örfil.

”Och här har du”, genmälde Walter och återgaf

honom kraftigt örfilen.

Utom sig af förvåning, rusade Jones fram med

knutna händer. Han var mycket större än Walter

och slagen af häpnad öfver dennes djärfhet, men

visade likväl ingen brådska att hämnas skym fen.

”Nåå”, sade Walter flämtande af förargelse,

”hvarför slår du mig inte igen?”

Jones såg smått förskräckt på sin orädde lille

motståndare, vek långsamt upp skjortärmarne,

skiftade färg och — slog ej tillbaka. Det ringde i

detsamma till teet, och detta gaf honom en lämplig

förevändning att afbryta tvisten. Han berättade för

sina vänner, att han just stod i begrepp att ge

Walter en grundlig upptuktelse, när det ringde, men att

han vid närmare eftersinnande fann det ovärdigt att

slåss med en nykomling.

”Försök inte kalla mig kruka en gång till”,

sade Walter till honom och vände sig om för att gå.

”Jag må säga”, ropade Kenrick förtjust, i det

han visade Walter vägen till matsalen, där gossarne

drucko sitt te. ”Du är en duktig pojke, Evson.

Den där Jones är en riktig öfversittare, men

hädanefter blir han kanske mindre stor på sig. Du drog

ner honom bra många pinnhål.”

”Jag slår vad om, att jag vet hvad du säger

till Evson!” ropade Hendetson efter dem.

”Och jag slår vad om att du inte vet det”,

genmälde Kenrick skrattande.

”Jo, du säger så här: ”en plötslig idé faller mig

in; låt oss svära evig vänskap!”

”Misstag, min vän”, genmälde Kenrick. ”Jag

bad honom sitta bredvid mig vid tebordet.””Och dela marmeladen”, inföll Henderson;

”precis hvad jag sade, fastän med andra ord.”

FJÄRDE KAPITLET.

Vänner och ovänner.

Walter hade alltså redan fått någon att tala

med, och han kände att han snart skulle kunna bli

god vän med Kenrick. Han visste ej hur det kom

sig; kanske det berodde på Kenricks glada och

vänliga sätt eller på uttrycket i hans ansikte, som

förrådde en själfvillig och stolt, men på samma gång

god och ädelmodig natur. Det gladde honom, att

Kenrick, som tydligen ej var någon nolla bland

kamraterna, syntes ha fattat tycke för honom och

var benägen att visa honom till rätta med

förhållandena inom skolan.

De gingo in i den stora salen, där alla

fyrahundra lärjungarne intogo sina måltider vid långa

bord, som stodo längs efter rummet, tjugo eller

trettio vid hvarje bord, vid hvars öfre ände en

lärare eller monitör (så kallades de sexton gossarne i

den högre afdelningen) hade sin plats.

”Kom nu ihåg, att du inte får blossa”, sade

Henderson, då Walter inträdde och såg, att de fleste

gossarne intagit sina platser.

”Blossa?” upprepade Walter, som trodde, att det

var ett välment råd han fick. ”Röka ni härinne?

Jag har aldrig rökt.”

”Kors, du blossar ju nu”, sade Henderson, då

Walter seende så många främmande ansikten och

mötande blickarne från så många par ögon, rodnade

litet.

”Retas inte med honom, Flip”, sade Kenrick,och vändande sig till Walter, tilläde han: ”gossarne

kalla det att ”blossa”, när man rodnar, och om de

märka, att du har lätt för det, skola de stirra på

dig bara för nöjet att få se dina kinder bli allt

rödare.”

När Walter intog sin plats såg kan många

oaf-brutet stirra på honom och Tracy, som satt vid

samma bord. Tracy, som var ovan vid en dylik

närgången granskning rodnade häftigt, och när han

mötte obarmhärtiga blickar hvart han än såg, blefvo

hans kinder allt hetare, och han flyttade oroligt på

sig, till sina plågoandars stora förnöjelse, till dess

han händelsevis kom att se ner i sin tekopp och

sedan aktade han sig för att se upp igen, till dess

teet var drucket.

Men tack vare Henderson och Kenrick var

Walter situationen vuxen; han väntade därför, till dess

han märkte, att åtminstone ett dussin satt och

stirrade på honom, då han med den naturligaste min i

världen såg upp och i tur och ordning tittade

tillbaka på dem. Detta vände skämtet mot dem själfva,

och han hörde anmärkas, ”den där ä’ inte dum,

han.”

Ingen försökte vidare få Walter att ”blossa”,

men under någon tid var det étt stående skämt vid

tebordet att tvinga Tracy därtill, och det lyckades

också alltid, ända tills han blef van därvid.

Trots Hendersons skämt, slog sig Kenrick ner

bredvid Walter och tog honom på sätt och vis i sitt

beskydd, ty detta kan en gosse tillåta sig med en

”nykomling”, äfven om de äro jämnåriga.

Af Kenrick hörde Walter med en viss oro, att

han ej hade något annat rum att vistas i än den

stora lässalen, som han måste dela med ungefär

femtio kamrater, och att åtminstone fem eller sex

andra gossar skulle sofva i samma rum, som han

själf.

”Har du blifvit pröfvad än?” frågade Kenrick.”Nej, men doktor Lane frågade hvilka böcker

jag läst och sade, att jag skulle få försöka pröfva

upp i herr Patons afdelning. Hvad är det för en?”

”Vi kalla den Virgiliiafdelningen. Har du läst

Virgilius?”

”Nej, åtminstone blott helt obetydligt/

”Lycka till då!*

”Hur så? Hurudan är den där herr Paton?”

”Herr Paton? Åh, det är ingen herre alls, bara

en maskin, ett kvarnhjul, en — ”

”Han är så torr, som fnöske”, inföll Henderson.

”Jag tillhör också, tyvärr, hans afdelning.”

”Säg ingenting om herr Paton”, inföll en gosse,

som hette Daubeny, hvilket namn Henderson för

länge sedan förkortat till ”Dubbs”; ”jag har alltid

tyckt, att han varit en präktig lärare, och för resten

är han äfven snäll och vänlig.”

”Ja, mot dig, ja”, genmälde Kenrick; ”om vi

alla voro lika råttlikt stilla och tysta i skolan, som

du, käre, gamle Dubbs, eller hade din strutslika

förmåga att svälja alla gamla reglor, så vore vi gossar

efter Patons sinne.”

”Hvem blir din lärare, Evson?” frågade

Henderson.

”Jaså, är det nu hans tur att styckas i bitar?”

sade Dubbs leende; ”tro inte hälften af hvad de säga

om hofaom, det råder jag dig, Evson.”

”Det beror på hvem frågan gäller, o, mycket

dygdige Dubbs”, inföll Henderson.

”Det blir visst herr Robertson”, svarade Walter.

”H—m—m”, utlät sig Kenrick.

”Hvad för slags karl är han?”

”Några af bans lärjungar afguda, och andra

af-sky honom.”

”Hvarför det?”

”Åh, om du är kvick och gör framsteg och är

artig och munter och allt sådant där, så kommer

han att tycka om och bli förfärligt vänlig mot dig,men 0111 du är lat, eller odygdig eller dum, så

kommer han att inte så mycket, som se åt dig en gång.

Jag skulle önska du finge samme lärare, som jag.”

"Hvem är det då?”

"Percival, den där, som skrattar och pratar med

monitorerna där borta. Det är en treflig karl.

nliv-Oog eoriv, som vi säga på grekiska”, sade

Ken-rick.

I detsamma ringde en klocka, och en af

monitorerna läste en kort latinsk bön.

Gossarne strömmade ut ur salen och Kenrick

hjälpte sin nye vän att packa upp hans böcker och

andra skatter och lägga ned dem i pulpeten, till

hvilken de beställde ett nytt lock. Resten af

aftonen upptogs af "kvällsarbetet", då alla gossarne

tillhörande den lägre afdelningen läste sina läxor i

skolsalen under uppsikt af en lärare. Då alla gossar

tillhörande samma afdelning som Walter ej

sysselsatte sig med läxläsning, antog han att han var

befriad från något arbete för morgondagen och använde

tiden att skrifva ett långt bref hem.

När detta var gjordt, slog han sig i samspråk

med Henderson, hvilken han hade oändligt mycket

att fråga om. Hendersons största nöje tycktes vara

att skämta med alla, men likväl voro alla god vän

med honom.

Klockan nio marscherade alla gossarne till

skol-kyrkan, där en kort aftonbön hölls, hvarefter tiden

att lägga sig var inne.

När Walter lade sig, tyckte han, att han hade

blifvit åtminstone hundra år äldre på denna dag, så

mycket nytt och ovanligt hade han upplefvat.

Öfver-hufvud taget var han ganska belåten med sin värld.

Två saker beredde honom verklig glädje — att han

bodde vid hafvet, och att han stod på väg att bli

god vän både med Henderson och Kenrick.

Det dröjde ej länge, sedan gasen blifvit släckt,

innan han föll i djup sömn, men inom kort vaknadehan vid att hans säng höjde och sänkte sig med

sådan våldsamhet, att han så när ramlat ur den.

Han gissade strax orsaken, ty Kenrick hade

gifvit honom en vink om hvad som möjligen kunde

komma att hända. Han förstod därför att någon

som ville skrämma honom, krupit under sängen och

våldsamt gungade den upp och ner.

Walter som aldrig var rädd, rusade under ett

af uppehållen upp ur sängen, trefvade under den och

fick fatt i ett ben, som sprattlade och sparkade så

häftigt, att det till sist lyckades göra sig lös, men

dock icke förr än det kvarlämnat en toffel såsom

trofé. Beväpnad med denna förföljde Walter en

dimfigur, som han nätt och jämt kunde urskilja i

mörkret. Han hann upp honom i andra ändan af

rummet och daskade på honom med toffeln, men

dimfiguren ryckte till sig en filt från närmaste säng och

kastade öfver hufvudet på Walter, samt lyckades

därefter utan svårighet undkomma.

Walter behöll emellertid toffeln och föresatte sig

att följande dag taga rätt på egaren.

Han kunde förstå, att det var någon af de större

gossarne, som spelat honom detta spratt, och hans

sunda förnuft sade honom, att det var klokast att

behandla hela saken endast såsom ett skämt, men

på samma gång göra det så litet angenämt som

möjligt för upptågsmakaren, hvilket vore säkraste

sättet att förmå honom afstå från ett upprepande

däraf.

Walter fäste egentligen ingen vikt vid detta

äfventyr, ehuru det retade honom litet och

öfverty-gade honom om, att någon af kamraterna i

sofrum-met var nog ovänlig eller tanklös att vilja skrämma

en nykomling redan den första natt han tillbragte

bland dem. Men på det hela taget bekom det honom

mycket litet.

Helt annat var det med stackars lille Arthur

Eden, en annan ny gosse, hvilken låg i sängen när-mast Walters. Han hade blifvit väckt på samma

sätt, som Walter, men ingen hade förberedt honom

på hvad som skulle hända, och han blef så

förskräckt, att han icke ens kunde reda sina tankar.

Han var redan förut uttröttad och förvirrad af dagens

händelser och hade från första stunden råkat i

handen på elaka gossar, som gjorde narr af hans

blyg-bet och sårade hans känslor. Han var mvcket ung

— endast tolf år — och i sitt hjärtas oskuld

besvarade han oförbehållsamt alla frågor och pladdrade

om sitt hem, sin tvillingssyster och nästan alla sina

små hemligheter, hvilket allt gaf kamraterna för

långliga tider rikligt material till grofkornigt och

elakt skämt.

O föräldrar och målsmän, med den erfarenhet

ni måste ha, hvarför skicka ni sådana veka, blyga

barn i skola? Arthurs mor hade varit mycket

däremot, men hans förmyndare (fadern var död), som

såg, att gossen blef bortskäfnd i hemmet, påyrkade

att han skulle sändas till St. Winifred, dunkelt

föreställande sig, att detta skulle göra en duktig pojke

af honom. Men rätta stället för en sådan gosse,

som lille Eden hade varit en prestgård på landet,

där han kynnat få öm och kärleksfull tillsyn.

Cradock, den store odågan till gosse, som nästan

kväfdes af återhållet skratt, medan han guppade upp

och ner med Arthurs säng var så illa uppfostrad,

som möjligt, men ej egentligen afsiktligt elak. Om

någon behandlat honom på samma sätt, hade han

gapskrattat och slagit ut tvättkannan öfver

frids-störaren, men då han ej nu kunde se den lille

gossens likbleka ansikte och af skrämseln vidt

uppspärrade ögon, visste han ej hur mycket ondt han

ställde till med sitt så kallade skämt.

Då han märkte, att hans offer förhöll sig tyst,

lyfte han sängen litet för högt, och då hördes ett

gällt anskri, ty både gosse och sängkläder ramlade

hufvudstupa ner på golfvet.Arthur gjorde till all lycka icke mycket illa sig,

och Cradock hann endast nätt och jämnt plocka upp

honom igen och stufva ner honom i sängen, samt

skynda tillbaka till sin egen, när en af lärarne, som

hört Edens rop öppnade dörren.

Läraren, som kom från ett aflägset liggande

rum trodde att det ljud han hört möjligen kommit

utifrån eftersom det var lugnt och stilla härinne.

Han gjorde blott ett slag i rummet, lade vänligt

till rätta Arthurs kuddar och gick därefter sin väg.

”Nu kan det vara nog för en kväll”, sade en af

gossarne, sedan läraren försvunnit. ”Ni

nykomlingar kunna sofva i lugn och ro nu; ingen skall vidare

antasta er.”

Den som talade hette Franklin och var en stor

vildbasare, men på samma gång godhjärtad.

Arthurs anskri och skenet från lärarens ljus hade

uppdagat för Walter hvad som händt, och vid

tanken på den skymt han sett af lille Edens förskrämda

ansikte var han glad öfver Franklins försäkran.

Långt efter sedan kamraternas jämna andetag

röjde att de sofvo låg Walter vaken, plågad af de

ljud han då och då hörde från Arthurs säng. Han

tyckte så synd om den lilla öfvergifna stackaren,

som låg och snyftade för sig själf, ehuru han

tydligen försökte hålla snyftningarna så mycket, som

möjligt tillbaka.

Slutligen härdade Walter ej längre ut.

”Hör på, du lille nykomling”, hviskade han, ty

han visste ej hvad den lille gynnaren hette.

Snyftningarne upphörde ett ögonblick, men

gossen tycktes vara rädd för att svara, och Walter

hviskade åter så vänligt han kunde:

”Är du vaken?”

”Ja”, svarade en späd röst.

”Var inte rädd; jag är också nykomling. Hvad

heter du?””Arthur Eden”, svarade han darrande, ehuru

något lugnad af den andres vänliga röst. “Tyst, tyst,

du kan väcka någon.”

”Nej, det är inte farligt”, svarade Walter, ”och

nu kommer jag för att prata litet med dig.”

Smygande sig fram till Edens säng, hviskade

han:

”Var inte rädd längre, stackars liten; det var

bara på skämt, som någon af gossarne gungade din

säng upp och ner. Någon gjorde detsamma med

min, så att jag sprang upp och trumfade på honom

med en toffel.”

”Men jag blef så rädd. Tror du, de tänka

göra om det i natt?”

”Nej, för all del”, svarade Walter; ”nu sofva

de allesammans, och om någon försöker upprepa det

en annan kväll, så smyg du dig bara ur sängen

och bry dig för resten inte om det. Det gör ju inte

ondt.”

”Tack”, sade Eden lågt; ”du har varit mycket

vänlig mot mig, och du är den förste, som varit

det, sedan jag kom hit. Vill du tala om hvad du

heter?”

”Walter Evson. Vet du hvad, tonfallet i din

röst påminner mig om min lille bror. Så där”,

sade han och stoppade om honom, ”god natt nu och

sof godt.”

Den lille gossen tryckte tacksamt Walters hand

och somnade snart af ren utmattning. Det dröjde

ej länge innan Walter följde hans exempel och sof

djupt och godt ända till klockan half åtta, då

ljudet af en stor ringklocka väckte honom och de

andra.FemTe kapitlet.

Ledsamheter.

Walter hoppade strax ur sängen och begynte

kläda sig, och Eden, som ännu såg blek och

uppskrämd ut följde hans exempel och igenkände sin

nattlige beskyddare med ett tacksamt leende. Ingen

af de andra fém gossarne brydde sig om att stiga

upp förrän det ringde till bön, då de hade en knapp

kvart att kläda sig på.

Walter, som nu var halfklädd, gaf noga akt på

dem, när de stego upp, för att se hvem som var

egare till toffeln.

Först tumlade Jones ur sängen och bevärdigade

honom icke ens med en min af igenkännande, men

Jones hade i alla fali båda sina tofflor i behåll.

Därpå följde tvänne andra, Anthony och Franklin,

som också hade sina par klara. Därefter Gradock,

som sneglade litet förläget på Eden och slutligen

förklarade, att han endast skämtat och ej velat

skrämma honom, och så kom Harpour, den största

af dem alla. Han var dum och trög, satt alltid lågt

i klassen, såg temligen bra ut, men saknade

inflytande annat än öfver smågossarne, som ville stå på

god fot med honom, förnämligast därför, att de voro

smått rädda för honom.

Walter hade redan räknat ut att Harpour måtte

ha varit den, som stört hans nattliga ro, och mycket

riktigt, när Harpour stuckit ena foten i toffeln,

ropade han:

”Hallå, hvar är min andra toftel?” På det här

sättet kommer jag ju för sent. Är det ingen, som

sett till min andra toffel?”

Walter förhöll sig tyst, till dess Harpour ropade:

”Hör du, nykomling, där borta, har du knyckt

min toffel?”

Läsning för gossar. 2”Jag har en toffel här, som inte är min*,

svarade Walter utan omsvep.

”Nå, hit med den då!”

”Jag drog den af foten på någon, som låg un-

der min säng i natt”, fortsatte Walter, räckande toffeln

åt Harpour.

”Du gjorde så katten heller.”

”Jo, det gjorde jag, och jag klatschade på

ega-ren med den, hvilket jag skall göra om igen, ifall

han vågar upprepa sitt tilltag.”

”Kors, så morsk den där är! Här har du för

din näsvishet”, och Harpour mattade ett slag mot

honom, men Walter vek undan och parerade slaget

med armen, så att toffeln beskref en behagfull båge

i luften, och därpå föll ner i Jones tvättfat.

”Såå, du tycks ha sinnesnärvaro, du”, anmärkte

Harpour. ”Nu hinner jag inte klarera den här

affären med dig före bön, men —”

En uttrycksfull åtbörd afslutade meningen, hvarpå

Harpour hastigt fullbordade sin toalett. Walter hjälpte

stackars Eden, som föreföll alldeles ovan att kläda

sig själf och sprang därpå tvärs öfver gården till

skolkyrkan. Ännu återstod två minuter innan dörren

stängdes, och han gaf under tiden akt på gossarne

som strömmade in, några med halfknäppta västar

och andra med vattnet ännu drypande ur håret.

Han såg Tracy inträda med trött och missnöjd

uppsyn och som vanligt rodnande, Eden, hvars stora

ögon hade ett förskräckt uttryck ända tills han fick

syn på Walter, bredvid hvilken han >satte sig,

Ken-rick, som nickade åt honom, då han gick förbi med

sin vanliga glada min, Henderson, som trots tid och

plats hann hviskande fråga om han tvättat sin värda

person i rent vatten, Plumber som såg ut, som om

hans lättrogenhet blifvit till det yttersta missbrukad,

Daubeny med orörlig min, fast besluten att kunna

dagens läxor, och slutligen Harpour, som slank irf,Upphettad och siarfvigt klädd i samma ögonblick

läraren började morgonbönen.

”Hvart skall jag nu ta’ vägen?” frågade Eden,

när bönen var slutad.

”Det vet jag lika lika litet som du själf, Eden77,

svarade Walter. ”Hör du Kenrick”, fortsatte han,

”hvilken af de där svartrockarne är herr Robertson,

den här gossens och min lärare?”

Kenrick pekade på en af lärarne, och Eden gick

fram till honom, hvarefter Walter frågade:

”Hvar har jag min klass?”

”Ack låt mig leda slaktoffret fram till altaret”,

bad Hendersson. ”0, den som nu hade en

be-grafningskrans af cypress eller —

”Nässlor?” föreslog Kenrick.

”Hörde du, min gubbe”, inföll Henderson, ”din

evige, oföränderlige vän tycks vilja antyda din

fränd-skap med åsnorna. Följ nu med mig, så skall jag

se till, att du kommer dit du skall.”

”Är inte du i samma klass?” frågade Walter,

då han såg Kenrick vika af åt höger.

”Nej, för all del”, sade Henderson, 7,jag har den

stora lyckan, men den oföränderlige vännen sitter

åtminstone två klasser högre. Jag skall berätta dig, att

han är en stjärna af första ordningen, och sitter

iThu-cydiklassen. Du får klättra halfvägs upp till himmelen,

innan du hinner upp honom. Och nu, arma offer,

där ser du offerprästen”, tilläde han, placerande

gossen vid nedre ändan af ett bord framför lärarens

kateder i stora skolsalen, och kring hvilket omkring

trettio gossar hade tagit plats. Det var flera

klasser, som arbetade under samma öfverinseende, och

när de alla samtidigt halfhögt läste sina läxor, kan

man föreställa sig hvilket sorl det var, oeh att den

lärare, som timtals måste undervisa och göra sig

hörd därinne, borde vara utrustad med särdeles goda

lungor.

Men ehuru Henderson skämtat med Daubenyöfver dennes öfvernaturliga stillsamhet under

lektionerna, voro dock de flesta gossarne i herr Patons

klass ordentliga och uppmärksamma under

skoltim-marne, Henderson och hans gelikar icke ens

undantagna. Man skulle knappt kunnat misstänka, att det

ens fanns en klass i denna del af salen, så tyst

var det där.

Det var svårt att. förklara hur Paton kunde

ut-öfva ett sådant hämmande inflytande på gossarnes

liflighet. Han sparade ej på bestraffningar, men det

gjorde ej heller de andra lärarne, ehuru resultatet ej

blef det samma. Hemligheten var den, att Paton

ständigt var döf för alla böner och ursäkter, och när

han gifvit en befallning, så visste alla att

invändningar voro fruktlösa.

Den disciplin han förstod att införa var

ovärderlig, och ehuru många gossar knotade under den,

insågo de likväl, att det var ett rättvist, såväl som

strängt regemente, som fördes och lärde sig därför

icke sällan att ihågkomma det med tacksamhet och

aktning.

Efter en stund blef det fjärde klassens tur att

läsa upp sin läxa, och när turen kom till Walter,

frågade herr Paton först efter hans namn, hvilket

han mycket prydligt inskref i

klassförteckningsbo-ken, hvarefter han skred till förhör med honom, som

med de andra gossarne.

”Jag har ingen bok och visste inte hvad vi hade

till läxa”, sade Walter.

”Undanflykter, bara undanflykter”, sade herr

Paton strängt; ”du menar alltså, att du inte läst öfver

någon läxa?”

”Ja, herr Paton.”

”Det var en dålig början, Evson; låt mig för

framtiden slippa höra några ursäkter. Nu får du i

stället skrifva af läxan.” Och en ledsam uppgift

om denna bestraffning insattes bredvid Walters nyss

inskrifna namn. De flesta lärare hade öfversett meddenna första lagöfverträdelse, som egentligen berodde

på okunnighet om förhållandena, men detta var icke

herr Patons sätt.

Nu hände det sig emellertid, att Walter afskydde

undanflykter och alltid lärt sig betrakta dem såsom

lögnernas kusiner, hvarför han nu fattade ett

öfveri-ladt beslut, att aldrig vidare ge herr Paton en

förklaring, som möjligen kunde misstydas såsom

undanflykt. Detta hade till följd, att han åsamkade

sig en lång rad bestraffningar, hvilka han smickrade

sig med voro omöjliga att undgå.

De dagar, som nu följde, bringade Walter idel

missräkningar och ledsamheter. Han var af naturen

begåfvad, men St. Winifreds skolkurs var honom

obekant, och därför voro många saker främmande

för honom, som de andra gossarne redan förut kände

till. Sättet att lära sig grammatiken medels

tillämpning af latinska regler var någonting fullkomligt nytt

för honom, hans far hade heller aldrig särskildt lagt

an på uppöfvandet af hans minne, hvarför de långa

läxor han ordagrant måste lära sig utantill, beredde

honom stora svårigheter.

Herr Patons system var ytterst enkelt. Om

någon gosse, af hvad orsak det än vara må, ej kunde

sin läxa, måste han skrifva af den, om han ej

lyckades göra detta fullständigt, fick han skrifva af den

en gång till; om han andra gången ej kunde läxan

bestraffades han med ”kvarsittning”, det vill säga,

han måste hålla sig inne under lektimmarne, och om

detta flera gånger upprepades skickades han till

rektorn för att få varning eller till och med stryk,

såsom varande en oförbätterlig lätting. Herr Paton,

som var en principernas man gjorde inga

eftergifter för olika slags begåfning eller lynnen. Han var

i grund och botten en godhjärtad människa och en

sann kristen, men det system han följde var hans

”guldkalf.”

På Walter hade detta system ingen god verkan.Han kunde ej lära sina läxor, därför att de voro

nya och till följd däraf alldeles för långa för honom.

Han var ej van att läsa tillsammans med en sorlande

skara kamrater, och gossarne måste lägga sig så

tidigt, att ingen läxläsning medhanns efter

aftonbönen. Följaktligen stakade han sig ofta, och de

ständiga kvarsittningarna och extra arbetena gaf honom

så liten tid öfrig att bli herre öfver de nya

svårigheter, som följde med hvarje ny läxa, att han, innan

sex veckor hunnit förflyta, sändes upp till

skolföre-ståndaren för ”att varnas.” Detta gjorde, att han

kände sig i ytterlig grad förnedrad, och därtill hade

han att strida mot en känsla af att vara orättvist

straffad, ty han visste med sig själf, att han ej

af-siktligt hade felat. Det skenbart gagnlösa i alla hans

försök i att hålla sig uppe, gjorde honom slutligen

håglös och likgiltig, och det ständiga förminskandet

af hans fritid inverkade nedsättande på hans lynne

och krafter. Han greps af en brinnande hemlängtan

och funderade på att antingen skrifva hem och

begära att få sluta skolan eller också på eget bevåg

rymma sin väg, men han visste, att föräldrarne

redan voro allvarligt bekymrade öfver de ständiga

bestraffningar han var utsatt för, och hvilka han

aldrig hade dolt för dem, och för deras skull ville han

försöka härda ut så länge, som möjligt, hur svårt

det än var.

Tack vare några kamrater räddades han från

att helt och hållet öfverlämna sig åt håglösheten,

och förlora all aktning för sig själf.

En kväll satt han för sig själf på en af

bän-karne ute på skolgården, alltför nedslagen och

missmodig att ens bry sig om att läsa en ”rolig” bok.

Klockan var tre, och de flesta voro samlade ute på

lekplatsen, där sjätte klassen utmanat den öfriga

skolan på ett bollspel.

Att sitta med nedböjdt hufvud på en bänk ute

på en öfvergifven gård hade ej varit Walter Evsonssätt för två månader sedan, men i denna stund var

han alltför uttröttad och ur humör att företaga sig

någonting.

Kenrick och Henderson hade märkt

förändringen och voro ledsna öfver den, och utan att rätt

veta orsaken till all hans otur, förvånade det dem

att en så begåfvad gosse skulle räknas bland

lät-tingarne eller dumhufvudena.

Detta bekymrade dem dock mindre än hans

dystra lynne, som alltid numera hindrande trädde

i vägen, då de voro upplagda för litet skämt.

Kenrick, som denna dag förutsett hvad som

skulle hända, hade föreslagit att de ej skulle deltaga

i bollspelet förrän Evson var ledig, och då fråga

honom om han hade lust att vara med.

Henderson var strax villig att gå in på

förslaget.

När de kommo ut på gården, sedan de klädt

om sig, fingo de strax syn på honom.

’’Kom med nu, gamle pojke”, ropade Kenrick.

”Du kommer naturligtvis att slåss för skolan mot

sexan!”

”Är det inte för sent?”

”Nej, bevars, vi ha en kvart att vinka på.”

”Men jag hinner inte att kläda om mig.”

”Det gör detsamma; du behöfver bara mössan

och bältet och kan för resten spela i

skjortär-marne.”

”Det där var undanflykten nummer två, som

strök”, sade Henderson. ”Spring nu efter bältet,

medan vi vänta på dig härute. Kors, så bedröflig

den oföränderlige vännen ser ut”, anmärkte han till

Kenrick, då Walter sprang in.

”Ja, jag tycker inte alls om, att han blifvit så

förändrad”, sade Kenrick. ”Men sak samma, spelet

skall göra honom godt; jag har aldrig sett en så

duktig bollspelare, som han. Se här kommer han

nu.”De sprungo ner till lekplatsen, där spelet redan

var i full gång, och segern lutade åt än det ena,

än det andra hållet. Walter var snart midt inne i

det och utmärkte sig inom kort genom sin

öfver-lägsna skicklighet. I det afgörande ögonblicket var

det han, som under åskådarnes bedöfvande hurrarop

med ett öfverdådigt skickligt slag afgjorde segern.

De besegrade själfva kunde knappt återhålla ett

bra-vorop, och hvad segrarne beträffade, kände deras

entusiasm ingen gräns. De skakade hand med

Walter, klappade honom i ryggen och lyfte slutligen upp

honom på sina skuldror för att alla skulle kunna se

honom.

För de flesta var han ännu obekant, och ”Hvad

heter den där duktige pojken?” ljöd det från alla

håll.

”Evson, han är nykomling”, ropade Kenrick,

Henderson och alla de andra som kände honom,

stolta öfver att vara bekanta med honom, och denna

lilla triumf kom just i grefvens tid för att höja

stackars Walter en smula i sin egen aktning.

”Tack skall du ha, Kenrick”, sade han och

tryckte varmt vännens hand, då de lämnade

lekplatsen. ”De borde ha hurrat för dig i stället att

göra det för mig, för om du inte i sista ögonblicket

vikit undan för att ge mig tillfälle att hålla mig

framme, hade jag aldrig fått försöka min tur.77

”Åh skräp”, ljöd svaret, ”jag hade under alla

omständigheter aldrig haft någon utsikt att lyckas.

I alla händelser tycker jag det är lika roligt, att

det gick bra för dig, som om det varit jag själf,

som afgjort segern.”SJÄTTE KAPITLET.

Ett utbrott af egensinne.

“Nunquamne reponam

Yexatus toties? Ju v.

Ehuru Walters triumf som bollspelare hindrade

honom från att försjunka i full förtviflan och

misströstan till sig själf, räddade den honom dock icke

från de vanliga bestraffningarne och extra arbetet.

Det var hårdt att sitta lägre i klassen än många

gossar, som han visste sig vara öfverlägsen i

begåf-ning, och det var pröfvande för honom att bli

ansedd såsom lat och trög.

Herr Paton hade fått en fullkomligt oriktig

uppfattning om hans karaktär. Han gaf ibland så kloka

svar, och visade så klar uppfattning och intresse för

många ämnen, att läraren, som ej fastade något

af-seende vid att han ej var van vid skolans

undervisningssätt och ej heller hade ett uppöfvadt minne,

utan vidare fälde det utslaget, att han ägde

begåf-ning, men envisades att ej använda den. Detta var

ett karaktärsdrag som alltid väckte Patons stora

förtrytelse, och det var för gossens egen skull, som

han föresatte sig att så vidt möjligt var, ändra

detta.

De missförstodo alltså till en del ömsesidigt

hvarandra, och för hvarje dag, som gick blef

förhållandet dem emellan allt mera spändt.

Walters harm och ledsnad nådde sin höjdpunkt,

då fadern återsände honom hans första skolbetyg,

åtföljdt af ett bref, som om också icke precis

klandrande dock hade en missnöjd och orolig ton.

Själfva betyget brydde Walter sig föga om, ty

han visste, att det till en stor del grundade sig påmissuppfattning af honom, men brefvet från fadern

gick honom djupt till sinnet.

Skulle han beständigt utan eget fövållande bli

bannad, bestraffad och missförstådd? Om det ej

tjänade något till att försöka vara hygglig, hur skulle

det vara att pröfva på ett annat experiment — att

kasta alla vackra beslut öfver bord, roa sig och

endast göra det, som var behagligt för en själf? Det

skulle ej vara svårt för honom att göra sig populär

bland gossarne, och hvad lärarne angick, såg det ut,

som om, hvad han än tog sig till, det vore omöjligt

att de kunde få en sämre tanke om honom än de

redan hade.

Brefvet hemifrån plågade honom. Han nästan

afgudade sina föräldrar, och hade verkligen gjort sitt

bästa för att de skulle vara nöjda med honom, men

de tycktes ej förstå detta, och det kalla, förebrående

brefvet gjorde honom nästan vild.

Han var i dag, som vanligt ”kvarsittare”, och

när do två timmarne förflutit, gjorde han en otålig

släng under de rader han skrifvit, framvisade dem

med nästan utmanande min för läraren och hade

knappt stängt dörren efter sig, innan han uppgaf ett

trotsigt utrop.

Han sprang så fort han kunde till lekplatsen

för att om möjligt återkomma i jämvikt. På en bänk

såg han Kenrick och Henderson sitta och läsa för

ovanlighetens skull icke en röfvarroman, men —

Shakespeare!

”Vet du hvad, Henderson”, ropade han, ”nu

hvarken han eller vill jag stå längre ut med det här!

Jag afskyr St. Winifred, doktor Lane och Robertson,

och jag hatar, hatar, hatar Paton”, tilläde han

stampande i marken.

”Håhå”, sade Henderson, ”har den tålige gossen

Evson ändtligen fattat eld? Tala bara inte om det

för Dubbs.”

”Hur är det fatt, Walter?” frågade Kenrick.”Mitt lifs historia är inte svär att skildra”, sade

Walter litet lugnare: ”grekisk grammatik,

straff-skrifning, kvarsittning, prygel — prygel, kvarsitt*

ning, grekisk grammatik. Jag är sjuk åt det, och

jag tänker inte längre underkasta mig det. Han

skall allt få betaldt för gammal ost, det kan ni

lita på.”

””Eecte si possis si non qnocunqne modi”,

citerade Somers, skolans primus, hvilken tagit Walter

till sin tjänsteande och i detsamma gick förbi samt

hörde det sista yttrandet. ”Hvad är det för

uppståndelse på er, smågossar?”

”Den gamla historien om Paton”, svarade Ken*

rick likgiltigt och smått föraktligt, ty han var

Somers protégé och tyckte det var harmligt, att denne

skulle få bevittna Walters utbrott, i all synnerhet

som Somers redan frågat honom ”hvarför han

säll-skapade så mycket med den där nykomne latmasken,

som alltid satt bland de lägsta i klassen?”

”Hvarför bråkar han?” frågade Somers vidare.

”Förmodligen därför att han fått extra arbete

igen.”

Det var någonting i tonen, som sårade Walter,

ty det föreföll som om Kenrick hade god lust att

vända honom ryggen inför sin store vän, skolans

primus.

”Åb, ingenting annat? Botemedlet är lätt funnet,

min käre vän; arbeta litet flitigare”, och Somers

af-lägsnade sig, gnolande på en visa.

”Jag undrar hvad han menar med flitigare?”

utbrast Walter knytande handen. ”När jag först

kom hit, steg jag tidigt upp om morgnarne och

läste tills jag blef alldeles yr i hufvudet. Jag kan

just undra om han någonsin ansträngt sig så

mycket.”

”Ja, men det tjänar i alla fall ingenting att fara

ut mot Paton”, anmärkte Kenrick. ”Om du inte kandin läxa, så tror han naturligtvis, att du inte läst

öfver den tillräckligt.”

”Tack skall du ha för ingenting, Kenrick”, sade

Walter kort; ”kom Flip.”

Kenrick kände sig illa till mods, han visste, att

han visat sig litet kall och afvisande och såg därför

oroligt efter Henderson och Walter.

Efter ett ögonblicks tvekan sprang han efter

dem.

”Var inte förargad, Walter, min gubbe”, sade

han och grep kamratens hand. ”Det var inte min

mening att vara ovänlig nyss, men jag kan

verkligen inte inse, bvarför du skall vara så förskräckligt

ond på Paton. Hvad skall en lärare ta sig till, om

en lärjunge två, tre gånger å rad inte kan sin

läxa? Då finns det väl ingen annan utväg än

bestraffning, eller hur?”

”Häng Paton”, ropade Walter och ryckte undan

handen, röd af förargelse.

”Som du behagar, Evson”, svarade Kenrick,

hvilkens största fel var en obändig stolthet och

snar-stuckenhet, ”du kan lita på, att jag inte vidare

ämnar besvära dig”, och han gick sin väg med tungt

hjärta, ty han tyckte bättre om Walter än någon

annan gosse i skolan och blygdes för att bli ovän

med honom för en sådan småsak.

Trots sin tanklöshet var Henderson en

välmenande gosse, och det var hans afsikt, när han följde

med Walter, att söka skämta bort dennes

funderingar på hämd, men han såg, att stackars Walter ej

var upplagd för att skämta, och som han själf

saknade moraliskt mod att lugnt och sansadt ge ett

förståndigt råd, lämnade han kamraten snart åt sig

själf.

Och inne i skolsalen träffade Walter på

åtskilliga gossar, mycket sämre än han själf, hvilka funno

ett nöje i att ytterligare reta upp honom mot herrPaton och med glädje hälsade hvarje tecken till, att

Walter ville öfvergå till dem.

Följande morgon steg han upp med en känsla

af trots och frihet från allt tvång.

Morgonlektionerna gingo naturligtvis ännu sämre än vanligt, och

straffet blef det samma som förr.

Då han gick tillbaka till sin plats slog han

af-siktligt den ena boken efter den andra hårdt i

bordet, och för hvarje bok han på detta sätt slungade

från sig, gaf herr Paton honom hundra rader att

skrifva, hvaråt han hånfullt skrattade, hvilket

inbringade honom ytterligare två hundra rader.

Medveten om att kamraterna roade åskådade detta lilla

utbrott af dåligt lynne och striden mellan de båda

viljorna, tog han upp ett pappersark, skref med stora

bokstäfver orden Två Hundra Eader Åt Herr Paton,

samt gick åtföljd af gossarnes fnitter och lade det

på herr Patons kateder.

Detta var det mest djärfva och oförskämda

tilltag, som någonsin förekommit under Patons

läraretid, och det blef nu hans tur att bli ond, men han

behärskade sig beundransvärdt och sade endast:

”Evson, du måtte inte veta hvad du gör i dag;

det är verkligen ytterst sällsynt, att en nykomling

vågar förgå sig på detta sätt, och jag tvekar ej att

påstå, att du är den djärfvaste och dumdristigaste

gosse jag någonsin haft att göra med. Du har två

timmars arrest och kommer sedan upp på mitt rum

för vidare bestraffning.”

”Tack så mycket”, svarade Walter med

oförskämd sangfroid, och kamraterna fnittrade åter, när

han med näsan i vädret återvände till sin plats, men

Paton, som såg, att gossen i denna stund var nästan

otillräknelig, låtsade ej om denna nya

förolämpning.

Därpå tog Walter ett nytt stort pappersark och

skref med många slängar och plumpar:Från W. Evson

till

Herr Paton.

För bakläxa..................100 rader

För ovarsamt handterande

af böcker................. 300 rader

För skratt................... 200 rader

För att ha skrifvit 200

rader .........................Prygel.

Arrest naturligtvis.

Tack så mycket för ingenting.

På andra sidan af arket skref han med stora

bokstäfver:

— ”Lyckas inte!” hvarpå han låt papperet

cirkulera i klassen ”pour encourager les autres.1"

”Evson”, sade herr Paton lugnt, ”ge mig det

där papperet.”

Walter tog upp det, — denna gång litet

förskräckt — men vände sidan med ”Lyckas inte”

uppåt.

”Hvad står det där, Evson?”

”Det antal rader jag skulle skrifva”, svarade

Walter, och kamraterna skrattade högt.

Herr Paton såg ett ögonblick forskande på

gossen, innan han sade:

”Jag trodde verkligen inte, att du var så

ytterligt dumdristig. Välan, du vet att hvarje nytt

felsteg kräfver ett nytt straff. Lämna genast rummet

och utom all öfrig bestraffning, måste jag också

underrätta rektorn om hvad som händt; du förstår

nog själf hvad följden blir.”

Här begick herr Paton ett misstag, ehuru det

ej var afsiktligt. Om han varit människokännare,

hade han genast förstått att ingen bestraffning, hur

sträng den än var, kunde kväfva den känsla af

orättvisa och den uppstudsighet, som i denna stund gjorde

Walter alldeles utom sig. Om herr Paton endast

sagt: ”Walter, du är inte tillräknelig i dag och där-för förlåter jag dig”, hade gossen inom ett ögonblick

varit lydig och ödmjuk som ett litet barn, men som

det nu var, lämnade han rummet med ett hånfullt

leende och smälde dörren hårdt igen efter sig. Men

i nästa minut, då han satt ensam ute på en bänk

på skolgården, sänkte han hufvudet mot bröstet och

brast i gråt.

Om någon vän sett honom i detta ögonblick

och talat lugnt och förståndigt med honom, hur

mycken smärta hade icke då blifvit den stackars gossen

besparad! Kenrick gick händelsevis öfver gården,

men i samma minut Walter fick se honom, rätade

han upp sig och lade armarne i kors öfver bröstet.

Kenrick lät likväl icke narra sig; han såg, att

Walter var-alldeles förgråten, och tvekade ett ögonblick.

Men så kom stoltheten emellan, han påminde sig

det lilla ordbytet dagen förut; tillfället gick förloradt,

och han gick vidare utan att säga något.

Och Walters hjärta blef ej mjukare däraf.

SJUNDE KAPITLET.

Vogue la galère!

När herr Paton samma eftermiddag inträdde i

samlingsrummet, där lärarne ofta träffades, kastade

han sig i en länstol med ett ovanligt missnöjdt och

trött uttryck i sitt annars så lugna ansikte.

”Hur är det fatt med dig, Paton?” frågade herr

Robertson. ”Tycker du att dagens nummer af

”Times” är för liberalt i sina åsikter, eller hvad är

det?”

”Nej”, sade herr Paton, ”men jag har nyss

pryglat Evson, en af de nya gossarne, och den där poj-kens trots och trilskhet retar mig mer än jag kan

beskrifva.”

”Ja, jag vet; han är, tyvärr, också en af mina

lärjungar, och jag tror knappt han gått fri från straff

en enda dag, sedan han kom hit. Hvad hade han

nu gjort?”

Herr Paton berättade Walters tilltag.

”Ja, det fanns ju ingen annan utväg än att

prygla upp honom”, anmärkte hans kollega, ”men

hur tog han det?”

”Så besynnerligt som möjligt. Han inträdde på

bestämdt klockslag, och det låg någonting

utmanande i själfva hans punktlighet. När jag tog upp

käppen, stod han med korslagda armar och butter

uppsyn. Du vet, att kroppslig aga är det värsta jag

vet, isynnerhet som det lyckligtvis så sällan

be-höft förekomma. Jag gaf honom ett par rapp och

släppte honom därpå. ”Får jag gå nu, herr Paton?”

frågade han. ”Ja”, svarade jag, och han lämnade

rummet med en bugning och ett ”Tack, herr

Paton.” Det gör mig verkligen ondt om gossen, ty

jag måste skicka honom till rektorn, och då får han

kanske prygel på nytt.”

”Det måste vara en dålig gosse”, anmärkte

Robertson.

”Nej, det tror jag ändå inte; det är någonting

hos honom, som jag inte kan låta bli att tycka om,

men han är alldeles ovanligt styfsint.”

”Förlåt”, inföll Percival, en annan af lärarne,

som uppmärksamt åhört samtalet, ”jag tillåter mig

tro, att ni båda misstagit er i fråga om gossen. Jag

tycker ofantligt mycket om honom och tror, att han

är lika lofvande, som någon af de bästa i skolan.

Jag har aldrig sett honom iakttaga annat än ett

blygsamt och artigt uppförande.”

”Hvad vet du om honom?” utbrast herr

Robertson förundrad.

”Ah, jag har ett par gånger sett honom blandkvarsittarne, och som jag tyckte det var ledsamt,

att en nykomling oupphörligt måste bli pä detta sätt

bestraffad, frågade jag honom en dag hvarför han

fick så mycket öfverarbete. Han talade om, att det

var därför, att han ej kunde sina läxor, och när jag

frågade hvarför han inte läste bättre öfver dem,

svarade han okonstladt och uppriktigt: 77Jag har

verkligen bjudit till, men alltsammans är alldeles nytt för

mig, och därför så svårt.” När man ser in i den

gossens ärliga ansikte, måste man tro, att han talar

sanning. ”Jag fruktar”, fortsatte herr Percival, ”att ni

skola tycka, att jag ej af så ringa orsak borde vara

af annan mening än ni själfva, men Evsons sätt

tilltalade mig, och jag föreslog, att han skulle göra mig

sällskap på en promenad utefter stranden, för att jag

sålunda skulle få tillfälle att lära känna honom litet

bättre. Jag har aldrig haft en mer intresserad eller

intelligent följeslagare; det var ett sannt nöje att ha

honom med sig. Han hade aldrig förrän här sett

hafvet och kände därför ej ens till de vanligaste

snäckorna på stranden, och om ni sett hur hans

ansikte strålade af lif och intresse, när jag berättade

hvad jag visste om dem, skulle ni hvarken tro, att

han vore dum eller dålig.”

77Jag förstår mig ej på dig, Percival; det finns

ingen, som kan ta’ gossarne som du eller så bra

locka fram det goda, som finns inom dem. Du måtte

ha något slags magiskt inflytande öfver dem. Lär

mig din hemlighet.”

”Försök med litet vänlighet och sympati. Någon

annan hemlighet har jag inte.”

”Jag vet inte af, att jag är ovänlig”, svarade

herr Epbertson torrt. ”Snarare skulle jag tro, att

jag är alldeles för vänlig.”

”Ja, mot begåfvade, lifliga gossar, men —

förlåt, att jag säger det — inte mot de otacksamma

och trilskna. Du försöker aldrig sänka dig ner tilldem och på så sätt lära dig förstå de svårigheter de

ha att bekämpa. Hör du Paton”, fortsatte han, då

han såg, att herr Robertson tyckte, att samtalet

tagit en obehaglig vändning, ”skulle du inte vilja

försöka att göra oket litet mindre tungt för Evson?”

”Du kan vara öfvertygad om, att det aldrig

varit min afsikt att plåga och förfölja gossen, men

jag kan ej behandla honom på annat sätt än de

andra.”

”Förlåt, käre du, om jag inte tror, att den

strängaste metoden alltid är den bästa; summa lex,

summa crux. Olika slags fiskar komma i våra nät,

och du kan inte tvinga en gädda genom samma

maska, som en aborre.”

”Jag skall tänka på hvad du sagt”, svarade herr

Paton, ”men i alla händelser måste jag denna gång

skicka Evson upp till rektorn.”

”Jag hoppas innerligt, att han inte ger honom

prygel”, sade herr Percival.

”Hur så? Han kan knappt underlåta det.”

”Det skulle helt enkelt drifva gossen till

för-tviflan, om jag känner honom rätt.”

”Det tror jag inte”, sade Paton.

Samtalet afstannade, och Percival återvände till

sin tidning.

Rektorn talade allvarligt och vänligt med

Walter, som var alltför rättskaffens att vilja dölja eller

öfverskyla sitt fel. Om han också icke varit afsikt:

ligt lat och håglös, framgick det dock af hans egen

bekännelse, att han gjort sig skyldig till den största

vanvördnad och uppstudsighet. Förbryllad öfver

detta uppförande, som rektorn fann så svärande mot

gossens karaktär, som föreföll så sann och redbar,

ansåg han sig i detta fall, att det ej fanns någon

annan utväg än att tillgripa kroppslig aga.

Förödmjukad och uppfyld af bitter harm

återvände Walter till skolsalen, där han mottogs med

vänligt deltagande af sina klasskamrater. Det var iskymningen strax före tedags, och gossarne, som

sutto framför brasan voro just upplagda för allt

möjligt ofog. De började med en liflig diskussion om

herr Datons ”nedrighet” och gåfvo honom så många

öknamn de kunde hitta på. Walter förhöll sig tyst

och stilla, ty han var alltför nedslagen att finna

någon lättnad i ett dylikt tankeutbyte, men hans

gnistrande ögon, och det hånfulla uttrycket i hans

ansikte förrådde, att en ond ande fått makt öfver alla

hans goda känslor.

”Är det inte möjligt att komma åt honom på

något sätt?” frågade Anthony, en af gossarne i

Walters sofrum.

”Men livad skulle vi kunna göra?” frågade

flera.

”Ja, hvad?” upprepade Henderson gäckande, och

trogen sin vana att citera hvad han sist läst, började

han högtidligt deklamera slutmeningen af ett tal,

som han sett i tidningen — ”Aristokratien tronande

på maktens höjder och stark i — ”

”Du är en stor tok, Henderson”, anmärkte

Franklin. ”Jag skall säga er hvad vi skola göra; vi kunna

bränna upp "den där otäcka svarta boken, i hvilken

han antecknar alla kvarsittningar och andra

bestraffningar.”

”Stackars bok”, sade Henderson. ”Hvilka

samvetskval skall den inte lida i lågorna; förskona den

från en sådan martyrdöd. Walter“, fortsatte han

lägre, ”jag hoppas du inte tänker vara med om

sådana dumheter?”

”Jo, det kan du lita på. Om det är meningen

att jag skall ha stryk dagen i ända, så ta’r jag hellre

emot prygel för någonting än för ingenting.”

”Pulpeten är stängd”, anmärkte Anthony, ”vi

komma inte åt anmärkningsboken.”

”Det är lätt hjälpt”, inföll Walter. ”Ge mig

eldgaffeln, Dubbs.”"Kommer aldrig på fråga”, svarade Daubeny,

och hans svar hälsades med ett ogillande skrän.

”Du är en riktig pultron, Dubbs", förklarade

Franklin. "Inte behöfver du vara rädd att råka i

klister, bara för att du räcker fram eldgaffeln."

"Det har jag inte heller varit rädd för; och hvad

det beträffar att vara pultron, så finns det ingenting

så fegt, som att g.öra hvad som är dumt och orätt

af rädsla för att annars bli utskrattad eller sparkad.

Ja, var så god och slå mig, om du har lust”, tilläde

han lugnt, då Franklin vred hans arm tillbaka och

gaf honom ett slag öfver den. "Du kan i alla fall

inte tvinga mig att göra hvad jag inte vill.”

"Vi få väl se", svarade Franklin och vred

armen ännu mer bakåt.

"Det tjänar ingenting till", sade Daubeny, ehuru

tårarna kommö honom i ögonen af den häftiga

smärtan.

”Släpp på ögonblicket hans arm”, ropade

Henderson harmset, ty han tyckte mycket om Daubeny,

ehuru han var road af att reta honom, ”släpp

armen, säger jag, annars skall du få med mig att

göra. Dubbs har rätt, och ni äro ena riktiga åsnor,

om ni tro, att ni göra något godt med att bränna

anmärkningsboken. Jag har eldgaffeln här, och det

blir ingenting af med att bryta upp låset med den.

Paton har antagligen råd att offra några öre på att

köpa en ny bok, och till på köpet ge er ett tjog

anmärkningar."

"Men han kan inte minnas mina sex hundra

rader eller fyra eller fem kvarsittningar”, sade Walter.

”Ge mig eldgaffeln."

"Var inte enfaldig Evson; det är ju klart, att

han skall minnas dem. Jag skall hjälpa dig med

ett par hundra rader, och resten gör du snart själf.

Nej, nej”, fortsatte han lekfullt, rädd att ytterligare

reta upp Walter, ”du kan inte få eldgaffeln; den,som vill ta* den irån mig måste göra det vi et

armis.”

”Sak samma, det här går lika bra”, ropade

Walter och grep tag i en stol. ”Så där, nu är pulpeten

öppen”, tilläde han, i det han slog stolsryggen mot

locket med en sådan kraft, att låset med en smäll

gick sönder.

”Kors bevara mig, nu få vi allt!” utbrast

Franklin med vidt uppspärrade ögon.

”Hvad som är gjordt, är gjordt, må hvar och

en ta’ sitt”, sade Anthony och dök med handen ner

i den öppna lådan. ”Här ha vi anmärkningsboken,

och här går första sidan i elden. Du kan slita lös

den nästa, om du har lust, Franklin.”

”Låt gå”, sade Franklin, ”här går nummer

två.”

”Och nummer tre följer efter”, sade Burton, en

annan af gossarne.

”Skall jag också vara ett dumt får, som ni

andra, och hoppa öfver häcken, därför att anföraren

gjort det?” — sade Henderson föraktligt, då Burton

räckte honom boken. ”Nå kör till då, fastän det är

fånigt.”

Han tvekade ett ögonblick, tillräckligt förståndig

att ogilla ett så gagnlöst tilltag, men rädd att

kamraterna skulle tro honom vara feg.

”Gör det, som är rätt”, sade Daubeny, ”och bry

dig inte om något annat. Ge mig boken. Ni ha

gjort tillräckligt mycket ofog med att rycka bladen

ur den. Låt mig nu Jägga ner den på sin plats och

bär er inte åt som barnungar, som smälla på stängslet

mot hvilket de slagit hufvudet.”

”Eller hundar, som nafsa efter käppen, hvarmed

de blifvit tuktade”, inföll Henderson. ”Du har rätt,

Dubbs, och du är en bra pojke. Ja, flina bäst ni

vill, ni andra, men jag har inte lust att göra mig

till idiot, därför att ni gjort det.”

”Stå inte och prata skräp”, sade Howard Tracymed sin vanliga långsläpiga röst, ’’jag afskyr Patofi

och är med om att göra hvad som helst för att

förarga honom77, hvarpå han ryckte boken från

Daube-ny och slängde den i elden.

Stackars Tracy hade haft ännu fler

sammandrabbningar med Paton än själfve Walter. Hans

egenkära uppträdande retade läraren, som begagnade

sig af hvarje tillfälle att läxa upp honom, men Tracy

var tack vare sin oerhörda själfbelåtenhet oåtkomlig,

och mycket nöjd med sig själf, sitt vackra ansikte

och förnäma släkt, föraktade han kunskaper så djupt,

att han med lätthet fann sig uti att bli ansedd för

ett oförbätterligt dumhufvud.

7’Finns det ingenting kvar, som jag kan bränna

upp?” frågade Walter otåligt. 77Låt mig se hvad som

finns kvar i lådan! Se här ha vi en trafve gamla

skriföfningar, som komma att brinna så lätt som

fnöske. Men det är kanske inga gamla

skriföfningar. Så mycket bättre, då; adjö med dem.”

”Hvad i all världen gör du, Walter?77 ropade

Henderson och högg fast i hans arm, men det var

redan för sent. ”Du kan väl begripa, att det där

inte var några gamla skriföfningar. Dem kastar

Paton alltid i papperskorgen. Åh Walter, hvad har

du gjort?”

”Det yttre arket är i alla fall skriföfningar”,

sade Walter buttert. 77Hvad det än var, så tjänar

det ju ingenting till att nu försöka rädda det”, (ty

Henderson försökte krafsa ut papperen emellan

gallret), 77det. har gått sin undergång till mötes”, tilläde

han och höll ner papperen med eldgaffeln, till dess

de voro alldeles nerbrunna.

Dödstystnad följde, ty gossarne kände att de nu

åtminstone hade ”ställt bra till” åt sig.

Det ringde till teet och stickande armen under

Walters, sade Henderson:

”Åh Evson, jag önskar du inte gjort det. Du

är i alla fall förskräckligt häftig.”**Det är eineiiertld gjordt nu”, sade Waller, som

redan i tysthet började ångra sig.

”Hvad kunna vi göra?” frågade Henderson

ängsligt.

”Stå vårt kast, ingenting annat”, sade Walter.

”Vore det inte bäst, att du genast ginge till

Paton och berättade alltsammans, i stället för att

vänta tills han själf kommer underfund med hvad

som bändt?”

”Nej”, sade Walter, ”han gör ingenting annat

än förföljer mig, och jag bryr mig inte om hvad jag

gjort.”

”Ja, men låt då mig gå”, bad vännen allvarligt.

”Jag känner Paton, och han förlåter dig nog, då han

får höra hela sammanhanget.”

”Du är en snäll pojke, Flip, men hvad är det

värdt att gå nu — det är i alla händelser för

sent.”

”Som du vill Walter, men du skall inte tro, att

jag inte också har del i det här. Jag var med bland

er andra och skall dela straffet med dig, hurudant

det än blir. Men jag hoppas för din skull, att det

inte blir upptäckt.”

Om Henderson varit mer skarpsynt, hade han i

stället hoppats motsatsen, ty det finns intet i

världen, som hastigare förstör en karaktär än

oupptäckta felsteg. Det var lyckligt för Walter, att hans

så snart blef uppdagadt och straffadt.

Inom fem minuter var det kändt öfver hela

skolan att Evson, en af nykomlingarne, brutit upp

Patons pulpet och bränt dess innehåll.

”Kors, hvad han skall få”, var allmänna tanken.

Walter hörde Kenrick, som satt bredvid honom, göra

ifriga förfrågningar om sakens sammanhang, men

Kenrick vände sig ej med sina frågor till honom.

Ehuru de båda kamraterna fortfarande höllo af

hvarandra lika mycket som förr, talade de ej längre till

hvarandra, såsom det är känsliga gossars dummavana, då de råkat i tvist med hvarandra. Ingen af

dem ville vara den förste att bryta isen, och Walter

gick därför i sin största svårighet miste om sin bäste

väns råd och hjälp.

ÅTTONDE KAPITLEF.

Det uppbrända manuskriptet.

Man kan förstå att Walter under morgonbönen

och när han gick till de första lektionerna skulle

plågas af ovisshetens alla olidliga kval, och denna

ovisshet förlängdes så mycket, att han endast med

största svårighet kunde tvinga sig att sitta stilla.

Herr Paton märkte ej strax, att låset i hans pulpet

var sönder. Han lade därför lugnt från sig böckerna

och började morgonlektionen som vanligt.

Det blef slutligen Tracvs tur att bli förhörd.

Han reste sig upp med sin vanliga själfbelåtna min,

såg beundrande ner på sina fina, lackerade skor och

for med sina hvita fingrar genom håret. Herr Paton

betraktade honom med ett visst förakt, som om han

tyckte det var skada att en gosse kunde bli så

narraktig. Henderson hade gifvit Tracy öknamnet ”den

lilla rosenknoppen.”

”Det är femte gången du får bakläxa denna

vecka, Tracy”, sade herr Paton, ”du vet hvilket

straff du har att vänta”, och han tog upp nyckeln

ur fickan för att öppna pulpetlocket.

”Nu kommer det”, tänkte hela klassen med

stor oro.

Nyckeln gick hvarken fram eller tillbaka i det

sönderbrutna låtet. Herr Paton märkte strax att

något var på tok; han försökte lyfta upp locket, ochhär detta med lätthet lyckades, såg han att låset var

förstördt.

”Hvem har brutit sönder låset V”

Intet svar.

Han såg allvarsam ut, men sade ingenting och

började leta efter anmärkningsboken.

”Hvar är min anmärkningsbok?”

Intet svar.

”Och hvar är mitt —•”

Herr Paton tystnade och letade ifrigt i lådan.

”Hvar är det manuskript, som låg här

tillsammans med anmärkningsboken?” frågade han med en

röst, som darrade af oro. ”Jag vill hoppas och tro”,

tilläde han bleknande, ”att ingen har varit nog elak

att göra det någon skada. Om jag säger er, att det

är af oersättligt värde för mig, är jag öfvertygad

om, att den som möjligen gömt eller tagit det,

återlämnar det till mig.”

Fortfarande dödstystnad.

”Än en gång, hvar är anmärkningsboken?”

frågade han.

”Uppbränd”, svarade ett par gossar halfhögt.

”Och manuskriptet?” frågade han med höjd röst

och stigande oro. ”Ingen kan väl ha varit så

otroligt tanklös eller elak — ”

Walter reste sig upp med nedböjdt hufvud och

dödsbleka kinder.

”Jag har bränt upp det”, sade han nästan

ohörbart och darrande af fruktan.

”Kom hit”, sade herr Paton häftigt, ”jag hör

inte hvad du säger. Nå?” fortsatte han, då Walter

kom fram till honom.

”Jag brände upp det”, hviskade gossen.

”Du — brände upp — det”, utbrast herr Paton

alldeles utom sig, rusade upp från stolen och i ett

utbrott af obetvinglig vrede gaf han Walter en

smällande örfil. I nästa ögonblick var han åter herre

Läsning för gossar. 3öfver sig och skyndade ur salen för att i

ensamheten åter söka komma i jämvikt.

Herr Percival, som undervisade sin klass i andra

ändan af rummet, såg den våldsamma örfil Paton

gaf Walter, och förstående att någonting var alldeles

på tok, ty det hörde ej till Patons system att i

häftighet aga en gosse, gick han fram till klassen i

det samma Paton stängde dörren efter sig.

”Hvad står på?” frågade han.

Ett mummel af röster hördes, hvarur han

uppfångade någonting om att Patons papper blifvit

uppbrända.

Percival, som anade oråd, sökte upp kamraten,

där han spatserade fram och tillbaka i den del af

trädgården, som var anslagen åt lärarne.

”Jag hoppas ingenting obehagligt händt”, sade

han.

”Nej, för all del”, svarade Paton med darrande

röst och vände sig bort. Med en våldsam

ansträngning att återvinna sitt lugn, tilläde han: ”Det är

endast det, att af femton års ihärdigt arbete nu

endast återstår en liten askhög i kaminen i

skolsalen.”

”Du menar väl inte, att ditt hebriska

manuskript är uppbrändt?” utbrast Percival bestört.

”Du vet, Percival, hur jag egnat hvarje ledig

timme under alla dessa år åt detta arbete, som jag

började redan innan jag fick anställning här. Det

har varit mitt lifs största nöje och förströelse, och

det återstod nu endast att genomse manuskriptet,

innan det trycktes. Inom en månad hade detta

varit gjordt, och mitt lifs arbete fullbordadt — nu

återstår blott en handfull aska af mina vackraste

förhoppningar.”

Percival visste mycket väl, att hans kollega

under åratal arbetat på en kommentar till den hebreiska

texten öfver de fyra stora profeterna samt nedlagt all

sin stora lärdom och arbetsförmåga på detta arbeteBi

i hopp om att med detta verk göra kyrkan, hvars

vigde tjänare han var, en verklig tjänst. Inom fem

minuter hade en uppretad gosse krossat alla hans

förhoppningar.

”De kunde ha valt ett annat sätt, hvilket annat

sätt som helst, om de nödvändigt velat ge uttryck

åt det hat, jag vet de hysa mot mig”, sade Paton

bittert. ”De kunde åtminstone skonat det som var

mitt enda nöje — det enda, som ej hade något

samband med dem och deras intressen. Jag skulle hellre

vilja mista hvad annat jag eger här i världen än

just detta manuskript”, tilläde han långsamt och

djupt upprörd.

”Var det verkligen Evson, som gjorde det?”

frågade Percival med varmt deltagande.

”Det betyder så litet hvem som gjorde det, men

det var verkligen din vän Evson.”

”Den lille gemene, otacksamme uslingen!”

utbrast Percival uppbragt. ”Det är inte för mycket,

att han blir relegerad! Men kan du inte börja ditt

arbete på nytt?”

”Börja på nytt?” upprepade Paton tonlöst. ”Hvem

kan återge mig de sista femton årens hopp och

kraft? Hur skall jag ha tålamod att åter börja alla

dessa mödosamma forskningar? Blotta tanken därpå

äcklar mig. Ungdom och förtröstan äro försvunna,

mitt lifs arbete är förstördt. Gå nu, käre vän, och

låt mig vara ensam en stund, till dess jag lärt mig

med mindre bitterhet säga: ”Ske Guds vilje!”

— «Ej behöfver han

Människoarbete eller deras gåfvor; bäst

Behagar honom den, som tåligt bär hans ok»,

sade Percival vänligt och deltagande, i det han

återvände till skolsalen.

Vid åsynen af Patons öppna pulpet, kunde den

unge mannen ej längre beherska sin förtrytelse ochstannande vid kamratens stol ropade han med

dundrande röst:

"Ni vet inte gossar, hvilken omätlig skada ert

tanklösa okynne förorsakat! Jag säger gossar, men

jag tror och hoppas, att endast en af eder är

skyldig, och det gläder mig, att denne är en nykomling,

ty hans obändiga lynne passar bättre för en- illa

uppfostrad och okunnig dräng än för en lärjunge i

St. Winifred.77

”Åh, herr PercivaP, afbröt honom Henderson

och reste sig upp, ”vi andra voro nästan lika stygga.

Det var vi, som brände upp anmärkningsboken;

Evson rådde inte alls för det.”

I sin ifver att försvara sin stackars vän glömde

Henderson, att han för sin del, ej heller hade varit

med om att bränna upp boken.

Men hans ädelmodiga inkast tjänade till

ingenting. Percival märkte det knappt.

”Anmärkningsboken?” upprepade han. ”Det är

något, som jag inte känner till. Det var dumt och

obetänksamt gjordt, ifall ni verkligen bränt den, och

ni förtjena naturligtvis bestraffning, men detta var

likväl jämförelsevis en bagatell. Men du, elake

gosse”, fortsatte han vändande sig till Walter, ”vet

du, hvad du har gjort? Vet du, att du förstört ett

arbete åt hvilket många år egnats, och hvars

förlust är oersättlig? Din lärare har aldrig visat dig

någon orättvisa och aldrig straffat dig annat än då

du förtjenat straff, och han ansett det vara till din

nytta, men likväl har du på ett lömskt sätt tillegnat

dig och förstört hans käraste tillhörighet. Ja Evson,

du har orsak att dölja ditt ansikte —”ty utom sig

af samvetskval och ånger, gömde Walter ansiktet i

båda händerna, — ”du har orsak att blygas öfver

att möta miri- eller någon af dina rättänkande

kamraters blick. Den förlust du åsamkat herr Paton är

oersättlig, och åratal härefter skall du med skam och

blygsel minnas, att du aldrig kan godtgöra den. Jagkänner ej hvilket annat straff väntar dig, men

hoppas uppriktigt, att du ej skall tillåtas kvarstanna

bland oss, men skulle detta bli händelsen, är jag

öfvertygad om att hvar och en af dina kamrater,

som eger en gnista hederskänsla, skall visa dig

det förakt och ogillande, du så rikligt förtjenar.”

Hvarje ord af den uppretade läraren träffade

Walter som ett knifstygn, och han satt orörlig och

förkrossad vid tanken på den grymt orättvisa och

lågsinnade handling, hvartill han förledts af sitt

häftiga lynne.

När Percival blef uppbragt låg det en sådan

kraft och styrka i hvarje tillrättavisning han gaf,

att gossarne för länge sedan gifvit sin mest

omtyckte lärare det halft smickrande binamnet

”Blixt-och-Dunder.” Men ingen af dem hade förr hört

honom tala med så mycken sjudande harm och alla,

med undantag af den ädelmodige Henderson,

skrämdes till tystnad däraf, som om de varit utsatta för

ett starkt åskväder. Men Henderson tänkte i denna

stund endast på Walter.

”Säg honom”, hviskade han till kamraten, ”säg

honom, att det berodde på ett misstag, och att du

trodde det endast var en hög gamla skriföfningar.

Gör det, käre Walter, innan han hinner gå.”

Men Walter satt fortfarande tyst och orörlig

med nedlutadt hufvud, och med ännu en blick af

förkrossande förakt, svängde läraren sig om på

klacken och gick tillbaka till sin klass.

”Lägg det inte så hårdt på sinnet, käre Walter”,

sade Henderson och lade armen kring hans hals.

”Du rådde ju inte för det. Gå och säg Paton, att

det berodde på ett misstag, och jag är säker på att

han förlåter dig.”

Henderson önskade att Walter kunde finna

lättnad i tårar, men inga tårar kommo, och blott en

lätt darrning visade att gossen hört hans ord.Slutligen kände ftan ett lätt vidrörande, och en

af monitörerna sade till honom:

”Stig upp Evson, jag skall följa med dig till

rektorn, till hvilken jag har en biljett från herr

Per-mal.”

Han följde mekaniskt och väntade utanför

rektorns dörr, medan kamraten gick in.

”Doktor Lane vill inte tala vid dig nu”, sade

So-mers, då han kom ut. ”Croft”, (det var skolans

Fa-mulus) ”rektorn säger, att ni skall stänga in Evson

i arresten.”

Walter följde Famulus upp till ”arresten”, ett

litet vindsrum, där han visste, att gossarne plägade

stängas in för att ej hinna göra något ofog, innan

de relegerades.

Famulus lämnade honom där och återkom efter

en stund med en skål mjölk och bröd, som han

stälde på furubordet, hvilket jämte en stol utgjorde

rummets hela möblering. Därefter reglade han dörren

utifrån och lämnade Walter åt sina egna

reflek-tioner.

Då kommo tårarne ändtligen till den stackars

gossens hjälp; han kastade sig framstupa på golfvet,

och vid tanken på det onda han gjort en man, som

visserligen varit sträng, men aldrig afsiktligt orättvis

mot honom, grät han, som om hans hjärta ville

brista.

Klockan ett återkom Famulus med litet

middag. Walter satt hopkrupen i ett hörn af rummet

med hufvudet lutadt mot väggen och svullna och

förgråtna ögon. Frukosten stod fortfarande orörd.

Famulus gaf honom en medlidsam blick.

”Hör nu, det duger inte att ge tappt så där”,

sade han. ”Om ni gjort något orätt, så är det

gjordt och hjälps inte af att hänga hufvudet. Om

ni bara vill komma ihåg det, så finns det någon,

som förlåter er och hjälper er till rätta en annangång. Se här, ät er middag nu och sluta upp att

gråta så där; tårar tjena ingenting till."

Han stannade kvar hos Walter tills denne med

stor svårighet lyckats svälja några munsbitar och

lämnade honom sedan med några vänliga ord.

Walter satt ensam hela den långa kvällen utan

annat sällskap än sina egna bedröfliga tankar. I

skymningen hörde han lätta fotsteg utanför rummet

och en svag knackning på dörren. Han satt tyst,

ty han trodde sig yeta hvem det var som knackade,

och han visste, att hans röst skulle darra, om han

försökte tala. Han märkte att någon böjde sig ned

och stoppade ett sammanviket papper under

dörrspringan.

När fotstegen dogo bort, tog han upp

papperslappen och läste i det tilltagande mörkret med

svårighet följande ord:

”Käre Walter!

Du kan inte tro hur rysligt ledsen jag är för

din skull. Jag önskar jag kunde få vara hos dig och

dela straffet med dig. Förlåt, att jag varit kall och

ovänlig mot dig; jag har hela tiden längtat att

komma och tala med dig, men varit för stolt. Det

var mitt fel alltsammans, och jag skall aldrig mer

bli ovän med dig. Adjö nu, käre Walter.

Din uppriktigt tillgifne

Harry Kenrick.”

”Han skall aldrig mer bli ovän med mig?, tänkte

Walter. ”Nej, det lär han väl inte få tillfälle till,

om jag reser härifrån i morgon.”

Och hans sorgsna tankar återvände till hemmet,

som han så nyligen lämnat och till hvilket han med

skam och blygsel nu måste återvända.

Klockan sex kom den väl villige Famulus in med

en lampa, te, och ett par böcker, men Walter var

alltför nedslagen att ha lust att läsa. Det var vidsträngt straff alla förbjudet att besöka ”arresten”,

och Walter satt ensam till klockan åtta, då Somers

gläntade på dörren.

”Evson, du skall sofva i sjuksalen i natt”, sade

han i iskall ton; ”följ med mig.”

”Är jag relegerad?” frågade Walter andlöst.

”Det vet jag inte; du förtjenar åtminstone att

bli det.”

Sannt, o, dygdige och kallhjärtade Somers! Men

är detta allt du har att säga den stackars gossen

i hans nöd?

”1 alla händelser”, tilläde Somers, ”vill

åtminstone inte jag längre ha dig till min uppassare, och

inte tror jag någon annan heller vill det.”

Med hvilken bitande anmärkning han lämnade

Walter åt sitt öde.

NIONDE KAPITLET.

Botgörelse.

Följande morgon återfördes Walter till arresten

och afvaktade där med tungt hjärta sin dom. I

inbillningen hade han redan lämnat St. Winifred, och

hans tankar kretsade oaflåtligt kring hemmet. Hvad

skulle han säga sin far? Hur skulle han kunna

trösta modern och skulle han någonsin mer våga se

någon därhemma i ansiktet?

Någon kom hastigt springande uppför trappan

och åter stacks en biljett genom dörrspringan. Han

ryckte den hastigt till sig och läste:

”Käre Walter!

Det gläder mig att vara den förste, som

berättar dig, att du ej blir relegerad. Paton har bedt fördig. Hinner ej mer. Jag har smugit mig från

lektionen för att skrifva detta och måste skynda

tillbaka, innan det blir upptäckt.

Din tillgifne

H. K.”

Gossens ansikte strålade af glädje. Om han

endast finge stanna kvar i skolan skulle han ödmjukt

underkasta sig hvilken bestraffning som helst.

Han knäböjde och tackade Gud för detta svar

på hans upprepade och innerliga bön, och därpå

läste han ånyo Kenricks biljett.

”Paton har bedt för dig.”

Han upprepade oupphörligt denna mening, som

om han ej kunnat fatta den. Paton, den man, som

han så djupt förorättat — hade med sina böner

af-vändt den bestraffning, som ingen annan ansett vara

för sträng. Ung och oerfaren, som Walter Evson

var, kunde han naturligtvis icke till fullo fatta den

skada han anställt, men han förstod likväl, att han

gjort något, som orsakat hans lärare större smärta

än till och med ett svårt kroppsligt lidande kunnat

göra, och han glömde aldrig i sina böner att äfven

bedja att hans illdåd i någon mån måtte kunna

försonas och godtgöras.

Det kan tyckas underligt att Walter så strängt

fördömde sig själf, ty om han trott att

manuskriptet endast var gamla skriföfningar, så var hans

tilltag jämförelsevis oskyldigt. Jämförelsevis — ja, ty

ehuru det under alla omständigheter måste anses

klandervärdt att öppna en annans låda och kasta

dess innehåll i elden, vore det dock en långt större

synd att i vredesmod och af hämdlystnad anställa

afsiktlig skada.

Men häri låg Walters största skuld; ehuru han

ej ville erkänna det, visste han dock, att paketet

omöjligt kunnat innehålla endast gamla

skrifupp-satser, ehuru det yttre omslaget var en sådan, ochnär han kastade det i elden, trodde han, — och i

sin upphetsning var han då glad däröfver — att han

förstörde någonting af verkligt värde. Henderson

hade väckt hans slumrande samvete, men då var det

redan för sent.

Och ”Paton hade bedt för honom.” Han var så

mycket mer tacksam och förundrad däröfver, som

han visste, att enligt Patons åsikt var straff en [-oundviklig-] {+ound-

viklig+} följd af hvarje förseelse.

Tvekande fotsteg — ljudet af nyckelns

omvridande i låset, — och Paton stod framför honom.

I nästa ögonblick låg Walter på knä vid hans

fötter med nedböjdt hufvud och hopknäppta händer.

”0, förlåt mig, snälle herr Paton, förlåt mig”,

bad han. ”Jag har längtat så mycket att få be er

om förlåtelse, ty om ni förlåter mig, bryr jag mig

inte om något annat.”

“Vet du hur mycket ondt du gjort?” frågade

Paton med darrande röst.

”Ja, det vet jag”, sade gossen och brast på nytt

i tårar, ”herr Percival sade, att jag förstört åratals

träget arbete, och att jag aldrig, aldrig kan ersätta

skadan. Men jag visste verkligen inte förut hur illa

jag gjort. Jag var alldeles utom mig af ursinne,

men nu ville jag ge allt i världen för att det vore

ogjordt. Kan ni någonsin förlåta mig?”

”Har du bedt Gud om förlåtelse för ditt häftiga

och hämdlystna sinne?” frågade läraren.

”Ja herr Paton, och jag tror, att Gud förlåtit

mig. Jag vet inte, att jag någonsin förut varit så

elak. Ack herr Paton, om ni kunde förlåta mig,

skulle jag nästan vara lika lycklig igen”, och han

snyftade högt.

Under hela tiden hade Walter ej vågat höja sin

blick mot Patons ansikte, ty han uthärdade ej att

möta det iskalla förakt, som han väntade finna

uttryckt där.

Han öfverraskades därför så mycket mer, då lä-raren lade handen på hans hufvud, så mildt och

vänligt, som om han ville välsigna honom, och sedan

lyfte upp honom från hans knäböjande ställning.

Och då han blygt såg upp, mötte han en blick ur

lärarens fuktiga ögon, så kärleksfull och deltagande,

att han förkrossades däraf. Det hade varit lättare

att uthärda, om Paton slagit honom, liksom i första

ögonblicket af sin öfversvallande vrede, men denna

beredvilliga tillgift af den svåraste och mest

oförtjänta olycka, som drabbat honom, var mer än

Walter kunde bära, och han grät, som om hans hjärta

ville brista.

Ett ögonblick strök Paton sakta det mörklockiga

hufvudet, under det han kämpade med sin egen

rörelse.

”Jag förlåter dig, Walter”, sade han därpå, ”jag

förlåter dig villigt och af hela mitt hjärta. Till att

börja med hade jag svårt att göra det, ty jag vill

ej dölja för dig, att förlusten af mitt manuskript

varit mig mycket bitter. Och dock är det ej en för-,

lust, som jag med ens kan fatta, utan hvilken skall

göra sig känbar under många långa dagar, då jag

åter får kraft att börja mitt årslånga arbete på nytt.

Men jag har också fått lära mig en läxa, Walter,

och när du hunnit till min ålder, hoppas jag att

äfven du, min gosse, har lärt dig att beherska ditt

lynne och ödmjukt mottaga hvad helst Gud sänder

dig. Du sade nyss, att du ville ge hvad som helst,

göra hvad som helst för att försona och godtgöra

din förseelse, men det finns dock ingenting, som kan

göra det gjorda ogjordt. Låt denna maktlöshet lära

dig att betvinga ditt häftiga lynne. Du kan under

åratal få ångra en timmes eller ett ögonblicks

förhastade handling, och aldrig lyckas undvika dess

följder, äfven om själfva handlingen blifvit glömd af

den ädelmodige och förlåten af den rättvise.”

Han talade mildt och lugnt, och hans ord glöm-des aldrig af Walter, hvilkens tårar nu runno mindre

häftigt.

”Ja, Walter”, tilläde Paton sakta, ”denna

händelse skall göra oss båda godt, hur plågsam den än

varit, och jag vill ej vidare tala därom, annat än

säga, att jag förlåtit dig. Alltsammans skall vara

glömdt, och jag vill inte, att hvarken du eller någon

af de andra, som varit inblandade i denna sak,

skola bestraffas, ty jag tycker inte om att förlåta

bara till hälften. Jag är öfvertygad om, att du från

denna dag skali göra märkbara framsteg, och jag

vill försöka att alltid hädanefter vara din vän.“

Hvad kunde Walter göra annat än fatta hans

hand och framsnyfta sina osammanhängande

tacksägelser.

”Du är fri nu, Walter”, sade Paton, ”och från

oss skall du ej höra ett ord vidare om din förseelse.

Det är strax middag, och jag skall följa med dig ner

i salen.”

Han lade handen på gossens skuldra, och de

gingo tillsammans utför trappan och öfver gården.

Walter var djupt tacksam öfver denna lärarens

grann-lagenhet, ty Croft hade berättat om den harm och

förtrytelse, hvarmed de äldre och mer inflytelserika

gossarne hört talas om hans uppförande, och han

hade med förskräckelse tänkt på det första

sammanträffandet med dem. Det var mer än han vågat

hoppas, att just den han förfördelat skulle vara den

förste att förlåta och taga honom under sitt eget

beskydd.

I korridoren väntade flera gossar på

middags-ringningen, och de gåfvo vördnadsfullt plats för herr

Paton, då han gick förbi med handen fortfarande

stödd mot Walters skuldra, medan den ångerfulle

gossen gick vid hans sida utan att våga se upp.

Det var ingen, som hyste medlidande med

Walter, där han blek och förgråten satt vid

middagsbordet, ty alla gossarne ansågo att han handlat sim-pelt så väl som orätt, och den ene efter den andre,

som efter middagen passerade förbi honom, vände

honom föraktligt ryggen. Flere bland lärarne,

däribland Percival, som Walter hittills beundrat och

tyckt mer om än alla de andre, emedan han

behandlat honom med särskild vänlighet, gjorde på samma

sätt.

Walter mötte Percival på lekplatsen och lyfte

vördnadsfullt på mössan, men läraren såg honom ett

ögonblick i ansiktet och vände sedan bort hufvudet

utan att låtsa se hälsningen. Detta kan förefalla

klandervärdt, men vi måste minnas att alla de, som

endast ryktesvis höra en förseelse berättas, blott

känna till själfva handlingen utan att veta något om

de frestelser eller det vredesutbrott som föranledt

den. Allt hvad de brydde sig om eller togo reda

på, var att Walter med våld öppnat en lärares

enskilda skiifpulpet, och för att hämnas en uppdiktad

orättvisa bränt upp ett ytterst dyrbart manuskript,

och för detta tyckte de, att domen öfver honom ej

kunde vara nog sträng.

Stackars Walter, det var mörka dagar, som nu

följde, men Henderson och Kenrick sveko honom ej,

och lille Arthur Eden såg fortfarande med beundran

och tillgifvenbet upp till honom. Kenrick tycktes

tveka ett par gånger. Han sökte genast upp Walter

och skakade hand med honom, men Walter inbillade

sig, att han undvek honom litet, till dess efter en

kort tid hans ädelmodiga natur afgick med segern.

Hvad Henderson beträffade, tyckte Walter att han

kunde dö för honom, så tacksam var han öfver

kamratens trofasta vänskap i nödens stund.

Gossarne voro uppriktigt ledsna öfver herr Patons

stora förlust, som väckt allt deras deltagande till lif.

När de denna kväll kommo ut från aftonbönen,

skockade de sig vid grindarne i afsikt att offentligt

visa Walter sitt förakt. Henderson hade förberedt

honom därpå och bedt att få gå i hans sällskap.Den stackars gossens hjärta sammansnördes af

ångest, men han blef besparad denna bittra

förödmjukelse, ty gossarne läste i hans bleka och upprörda

ansikte, att han redan lidit tillräckligt, och de hade ej

hjärta att ytterligare plåga honom. Deras känslor

påverkades äfven däraf, att Paton själf så öppet visat

sitt förlåtande sinnelag, och de läto därför Walter

oantastad passera, samt väntade under tystnad på

Paton, hvilken hälsades med ljudliga hurrarop, då

han gick förbi dem.

Läraren tyckte ej om denna demonstration, ehuru

han förstod hur välmenad den var. Han var icke

den, som jagade efter popularitet, och förstod mycket

väl detta yttre bevis på att han var omtyckt endast

berodde på ögonblickets stämning. Han låtsade

därför ej vidare om gossarnes hurrarop annat än med

en lätt böjning på hufvudet. Men efter denna dag

sågs han rätt ofta i Walters sällskap, och nästan

hvar söndag kunde man efter morgonbönen se honom

promenera fram och tillbaka i lärarnes trädgård med

den unge gossen, som förgäfves bemödade sig att

hålla jämna steg med honom.

Walters far, till hvilken doktor Lane skrifvit,

kom följande dag till skolan. Den plågsamma

anledningen till detta besök glömdes snart under faderns

och sonens förtroliga och öppenhjärtiga samtal med

hvarandra. De gjorde en lång promenad utefter

stranden, och med hvarje steg tycktes Walter hämta

ny styrka och förtröstan, och herr Evson nytt

förtroende till sin son. Och när de på kvällen togo

afsked af hvarandra uppe på samma backe, som

förra gången, var herr Evson lugnare och vissare om

att hans son skulle förkofra sig och göra goda

framsteg, än när han första gången lämnade honom där,

opröfvad och öfvermodig.

Många år senare, när Walter för länge sedan

var fullvuxen och all förbindelse med herr Paton

var afbruten utgick från ett aflägset litet landspasto-rat en Utläggning af de stora profeterna, ett verk

som gjorde sin författare ryktbar och förskaffade

honom befattning såsom domprost i — Och i företalet

kan läsas följande ord, hvilka Walter ännu efter så

många år ej kan se utan glad tacksamhet:

* — Författaren blygs nästan att säga hur många

af hans lefnadsår blifvit egnade åt detta verk. En

sällsam tilldragelse var anledningen därtill. För

många år sedan var det färdigskrifvet och i ordning

att tryckas, men uppbrändes — de omständigheter

hvarunder det skedde hör ej hit — af en ung gosse.

Till att börja med misströstade författaren att få

mod eller styrka att börja sitt mödosamma arbete

på nytt, men det behagade Gud, som sände honom

denna pröfning, att äfven gifva honom tillfälle och

energi därtill. Det är uteslutande för en enda

persons skull, som dessa enskilda förhållanden

framläggas för allmänhetens ögon, och jag vill äfven i

all vänlighet säga honom, att hans barnsligt

obetänksamma handling endast medfört goda följder.

Det är min ödmjuka förtröstan att följande

utläggning är mer värdig sitt höga ämne, mer genomtänkt

och till följd af min mognare erfarenhet mer

lärorik, än den, som för många år tillbaka skrefs i St.

Winifred. Jag säger detta med tanke på den gosse,

som grät öfver den skenbart oersättliga förlust han

åsamkat mig, och jag tillägger att jag aldrig ett

ögonblick ångrat, att jag af hjärtat förlät honom,

att jag med tillgifvenhet och deltagande tänker på

de goda framsteg han gjort, och att jag nu och allt

framgent ber för hans välfärd.

H. Paton.”>

TIONDE KAPITLEF.

Uppför backen.

”Qui s’excuse s’accuse.” ”Om en karaktär ej

kan försvara sig själf, är den ej värd försvar.”

Dessa och liknande ordspråk uttrycka den nästan

instinktlika känslan af, att själfförsvar i motgångens

stund vanligtvis misslyckas och nästan alltid är

förnedrande. Detta medvetande, såväl som verklig

ånger och jämväl en god portion förakt för

kamraternas hårdnackade ovänlighet gjorde, att Walter ej

sade ett ord för att ursäkta sitt uppförande eller

skydda sig för den tysta halft verkliga halft låtsade

ringaktning, som visades honom.

Det var dock vackert att se hur modigt och

ihärdigt han försökte återvinna kamraternas aktning,

hur undergifvet han underkastade sig deras hån, hur

tacksam han var för den minsta vänlighet. Under

dessa dagar lärde han sig ödmjukhet och tålamod,

och det var med tacksamhet han sedan kunde se

tillbaka på dem.

Om Walter varit tillräckligt gammal för att vara

människokännare, hade han kunnat göra många

sällsamma iakttagelser rörande gossarnes olika

uppförande mot honom. Sådana som Harpour och

Cra-dock behandlade honom som förr, emedan de ej

brydde sig om andras affärer, likaså Anthony och

Franklin, hvilka gjort sig skyldiga till en nästan lika

stor förseelse, som han själf. Men det fanns många

gossar sådana som Jones, som hånade eller vände

honom ryggen, icke därför att de voro upprörda

öf-ver ett fel, som i själfva verket var mindre

brottsligt än många, som de själfva gjort sig skyldiga till,

utan därför att han för tillfället ej var populär och

de icke vilie bli sedda tillsammans med en sådan

gosse.Några af de förståndigaste och mest rättänkande

gossarne drogos däremot under denna tid till honom,

ehuru de själfva knappt kunnat förklara orsaken, och

inom kort fann han vänner bland dem i hvilkas väg

han svårligen annars kommit.

Daubeny, till exempel, som var en af de

samvetsgrannaste gossarne i hela skolan, sökte upp

Walter så ofta han kunde, och en annan vän af samma

slag var en gosse, som hette Power, och som Walter

redan kände litet till genom Kenrick, som satt i

klassen under honom.

Det var någonting mycket tilldragande hos

Power; hans ärliga ögon och lugna och tillbakadragna

sätt, som höll honom på afstånd från de flesta

gossarna, hvilka det oaktadt sågo upp till honom,

gjorde att man satte värde på hans vänskap.

Walter, med hvilken han knappast utbytt ett par ord,

tyckte att han var stram och öfverlägsen, men kände

sig likväl dragen till honom, ehuru han satt flera

klasser högre, och därför förmodligen aldrig skulle

sänka sin blick så lågt ner, som till Walter. Men

under dennes pröfvotid visade Power honom så

tydligt sin aktning och kom honom så vänligt till mötes,

att han med glädje och tacksamhet mottog den

erbjudna vänskapen.

Det tillgick sålunda:

Omkring en månad efter Walters bestraffning

ströf-vade han som vanligt ensam omkring på stranden.

Det var just när floden kom, och han roade sig med

att stående på en af de stora stenarne vid stranden

se hur vågorna skummande närmade sig, till dess

vattnet slutligen omslöt hela hans lilla ö. Han var

så upptagen af detta skådespel och den vackra

solnedgången, att han ej märkte, att någon närmade

sig, förrän en behaglig röst bakom honom sade:

”Kors Evson, jag tror du ämnar praktisera de

gamla martyrernas sätt — binda fast dig vid en

stång och stå orörlig tills tidvattnet dränker dig?”Walter vände på hufvudet och såg till sin

öfver-raskning Power stå på sandbanken samt att

afstån-det från den lilla klippön upp till stranden nu var

så stort, att han ej kunde komma i land utan att

vada i vattnet upp till knäna.

”Jaså, vattnet har redan stigit så högt”, utbrast

han. ”Då måste jag ta af mig skor och strumpor

och vada i land.”

Men det var så slipprigt där han stod och

utrymmet så förminskadt, att detta ej längre var

tänkbart, och Power vadade i stället ut till honom.

”Jag skall ta’ dig på ryggen och bära dig i land,

så slipper du bli våt”, sade han.

”Tack Power”, sade Walter, då kamraten satte

ner honom på sanden, ”det var hyggligt gjordt.”

Då han ej visste, om Power ville ha hans

sällskap eller ej, gick han några steg i en annan

riktning, men Power, som höll på att sätta på sig

strumporna, ropade skämtande efter honom:

”Hvad nu Walter, är du inte så artig, att du

väntar på mig, sedan jag räddat dig från att bli våt

om fötterna? Förlåt att jag säger Walter, jag har

hört Kenrick och Henderson göra det, och du hör

till dem, som man träffar emellanåt, hvilkas förnamn

passa dem bättre än det andra.”

”Med största nöje får du säga Walter, och jag

skall gärna vänta på dig”, sade Walter och tilläde

rodnande, ”jag trodde, att du kanske inte skulle tycka

om att gå i mitt sällskap.”

”Inte tycka om? Prat. Jag skulle tvärtom tycka

mycket om det. Kom, ska vi göra ett slag utefter

stranden, innan det ringer.”

Under det att de stodo och skrattade åt ett par

delfiner, som tumlade om i den lilla viken, kom

Henderson gående, och slående Walter i ryggen,

deklamerade han:«Hvi är ditt unga hjärta sorgset du morgonrod-

nan’s sköna barn,

Hvi blicka dina blåa ögon så tankfullt öfver

mörkblå våg?»

”Hvar har du nu hittat det där citatet, Flip?”

frågade Power skrattande, ”du påminner om en

genomskinlig bäck, hvars vatten hastigt skiftar färg.”

”Hvad för något, en genomskinlig bäck?”

utbrast Henderson. ”En djup och mäktig flod, om jag

får be, hvars lopp ingen kraft kan ändra.”

”Åh, tig med dig! Hvarför beskärdes jag ett

namn, som man kan använda vid ordlekar?” sade

Power*) med låtsad förtrytelse.

”Jag skall säga dig, Walter, att du har fått en

vän, som du kan vara stolt öfver”, anmärkte

Henderson när den äldre kamraten lämnat dem. ”Han

blir minsann inte vän med hvem som helst, och om

han och Dubbs ta hand om dig, så tror jag ingen

af de andra har lust att vidare vända dig ryggen.”

”Jag är nöjd med som det är”, svarade Walter,

”så länge Power, Kenrick och du äro mina vänner,

få de andra göra som de behaga. Jag kan just

undra hvarför han tycker om mig?”

Ӂh, han tycker nog att pojkarne varit gemena

mot dig, det är en sak, och så har du verkligen

varit bra hygglig och tålig under den här tiden.”

”Det har varit svårt emellanåt, Flip, men det

är inte mer än jag förtjenar. Jag har så få att vara

tillsammans med, och jag har ibland varit rädd, att

du och Kenrick skulle tröttna på mig. Harpour och

hans anhang ville nog gärna att jag skulle sluta mig

till dem, och om inte du och Kenrick varitf hade

det väl gått därhän.”

”Bry dig inte om det, min gubbe; det blir nog

bra igen.”

*) Power betyder kraft.

of vers.Tack vare dessa gossars vänskap och sin

skicklighet i alla lekar lyckades Walter så småningom

återvinna kamraternas bevågenhet, men redan

dessförinnan lyckades han tilltvinga sig deras aktning.

Det var en tilldragelse under denna tid, som

fästade sig i hans minne och som mer än vanligt

pröfvade hans fördragsam het.

En vacker eftermiddag anstäldes täflan om

gos-sarnes pris åt den, som hoppade bäst, och hela

skolan, som var lifligt intresserad däraf, samlade sig på

lekplatsen. Det vackra vädret hade lockat de flesta

af köpingens invånare att åse täflingen och flera

damer voro äfven närvarande och blefvo artigt

anvisade platser innanför den cirkel, som bildades kring

de täflande.

Sedan en gosse i sjätte klassen vunnit högsta

priset, utsattes ett annat för gossar under

femton år.

Bliss, Franklin och två andra gossar stego genast

fram och kastade af sig jackorna.

”Du måste vara med, Walter”, sade Henderson.

”Jag är säker på, att du tar priset.7’

”Nej, det är inte värdt, Flip”, svarade Walter,

som helt naturligt kände sig nedslagen, då han,

hvart han vände sig, ej mötte en enda deltagande

blick från kamraterna. ”Gå du i stället och vinn

priset. Och bry dig inte om att tala med mig

härute, det är klart, att det inte kan vara trefligt för

dig, så länge alla de andra undvika mig.”

”Åh, skräp. Det är de, som hoppat i galen

tunna, och inte du och jag. ”Athanasius contra

mundum”, som Power säger. Skynda dig nu.”

Walter skakade missmodigt på hufvudet.

”Nej, jag tycker inte om att uppträda så där

inför alla gossarne. De komma att hvissla ut mig

eller något dylikt.”

”Nå, som du behagar; om inte du gör det, så

gör inte heller jag det, och därmed punkt.”é§

^Krångla inte nu, så är du hygglig, Henderson.

Jag vill helst slippa.”

”Ar det bara de där fyra, som skola hoppa?”

utbrast en af de unge atleter, som hade hand om

anordningarne vid hoppningen. ”Kom hit några

fler!”

”Här äro två till”, sade Henderson. ”Anteckna

våra namn — Henderson och Walter”, och dragande

Walter med sig in på den öppna platsen, satte han

sig ner och tog af sig skorna för att kunna springa

med större lätthet.

Walter kunde svårligen nu draga sig tillbaka,

och med så obesvärad min som möjligt, tog också

han af sig skor och jacka.

Den på en ställning hvilande stången höjdes till

att börja med endast tre fot öfver marken, och alla

sex gossarne togo den utan minsta svårighet. Men

redan då kunde åskådarne se hvilken af dem som

hoppade bäst, och kännarne på platsen förklarade

att antingen Henderson eller Walter skulle taga

priset. Walter var lättare och smidigare, men

Henderson hade fördelen att vara litet längre.

Stången höjdes för hvarje gång en half tum,

och när afståndet från marken var tre och en half

fot, måste två af de täflande ge tappt efter ett par

fruktlösa försök.

Bliss var den, som kom därnäst. Hans

klumpiga hopp väckte allmänt löje, och när han slutligen

måste gå ur täflingen hann Henderson citera ett par

strofer ur sitt sorgekväde öfver Blissidis, hvilket var

ett stående skämt gentemot stackars Bliss och af

honom alltid mottogs med ett oföränderligt ”det där

skall du allt få igen, Flip.”

Endast tre täflande voro nu kvar. Franklin,

Henderson och Walter — och de fortsatte att hoppa

utan afbrott, till dess de nått en höjd af fyra fot

och en tum, då Franklin misslyckades.

Nästa gång gick det dock bättre för honom, ochiö

kampen blef nu spännande. Då Henderson ocb

Franklin togo fyra fot fyra tum utan missöde, hälsades de

med dånande applåder, men när Walter, som alltid

hoppade sist, emedan han var den sist anmälde,

utan svårighet gjorde detsamma, märktes intet tecken

till uppmuntran af någon bland gossarne. Den

ljudlösa tystnaden bröts endast af herr Paton, som

till-ropade honom ett: ”Bravo Evson!”

Stången höjdes åter en tum och åter hoppade

de tre gossarne öfver den, de två första under de

kringståendes lifliga bifallsrop. Ingen brydde sig

om att uppmuntra Walter mer än Power och

Ken-rick, som af alla krafter applåderade.

De sågo, att Walter var mycket upprörd. Det

sårade honom djupt, att inför en stor skara

främlingar bli så offentligt förödmjukad, och kamraternas

illvilja smärtade honom mer än han ville visa.

Stången höjdes ånyo en tum.

De två andra hoppade öfver den under

kamraternas applåder, men Walter, hvars sinnesrörelse

började få herravälde öfver honom, knuffade vid

språnget till stången så att den ramlade ner. Den

sattes åter upp, och vid hans andra försök (tre å

rad voro tillåtna) hoppade han med lätthet öfver

den. Vid en dylik triumf efter ett misslyckadt

försök, plägade gossarne hälsas med dubbla hurrarop,

men nu var det dödstyst, och Walter kunde ej undgå

att höra några hviskningar om denna oförklarliga

händelse.

”Hvarför hurra de inte för honom, så väl som

för de andre?” frågade en vacker ung flicka sin bror.

”Han ser så treflig ut.”

”Därför, att han gjorde någonting vanhederligt

för en tid sedan”, ljöd svaret.

Walter uthärdade ej längre. Han kastade en

förebrående blick på den unge mannen, och hastigt

vändande sig åt sidan banade han sig väg in i den

tätaste folkhopen.^Evson har afstått! Det var skada”, anmärkte

flera gossar.

”Det är inte underligt, så som ni alla behandla

honom”, inföll Power förtrytsamt. ”Bry dig inte

om dem, Walter”, tilläde han, tagande honom i

armen, ”de skola snart nog blygas öfver sig själfva.”

• ”Du ämnar väl inte draga dig tillbaka, eller

hur Evson?” sade en af de unge ordningsmännen

vänligt.

”Jo”, svarade Walter och drog sig ännu längre

undan.

”Dumheter”, sade Henderson, som hört svaret,

”kom nu, Walter, du förstör hela nöjet, om du inte

vill vara med.”

”Jag kan inte, Flip”, sade Walter och vände sig

bort för att torka tårarna, som fylde hans ögon trots

alla ansträngningar att hålla dem tillbaka.

”Kom nu Walter, alla önska det”, hviskade

Henderson; ”håll modet uppe och tag priset. Se här

kommer Paton, jag är säker på, att han vill lifva

upp dig.”

”Jag skall väl göra det då, efter som. du viil

det Flip, men det är svårt”, svarade han med

darrande röst.

”Fortsätt Walter — håll i dig”, sade Paton högt

i vänligt uppmuntrande ton, då gossen hastigt

återtog sin plats. —

Denna gång misslyckades Franklin alldeles,

Henderson kom endast med nätt nöd öfver, men

Walter, som eggades af sin stolthet tog med lätthet

språnget öfver stången. Nu läto applåderna icke

vänta på sig. Gossarne hade märkt hur djupt deras

köld gått kamraten till sinnes, den raskhet han

visade trots sin nedslagna min, rörde dem, och de

applåderade honom lika lifligt, som någonsin de

andra.

Och nu började en spännande täflan mellan

Henderson och Walter. Båda togo fyra fot, sex och enM

half tum — Walter vid första försöket, Hendersoti

vid det tredje.

Då Henderson med nätt nöd kom ned på andra

sidan, höjdes ett stormande jubelrop, som visade, att

han hade kamraterna på sin sida. Detta var

afgö-rande för Walter, som själf var ifrig, att Henderson,

som gärna ville ha priset, skulle bli segervinnaren.

Han beslöt därför att ge tappt, så snart de hunnit

till en höjd af fyra fot, sju tum, men att

dessförinnan vid hvarje försök så nätt och jämt komma öfver

stången, att ingen kunde misstänka, att han ej

använde hela sin styrka. Första gången hoppade han

dock så vårdslöst, att Henderson anade oråd, hvarför

han andra gången ansträngde sig litet mer, och kom

utan att vilja det åter öfver stången. Detta

lyckades äfven för Henderson, och då Walter vägrade att

försöka på nytt, när höjden åter ökades med en half

tum, bestämdes det, under höga hurrarop, att priset

skulle delas mellan dem efter den vackraste täflan,

som skolan någonsin bevittnat.

Gossarne och åskådarne gingo nu till en

paviljong, där fru Lane utdelade prisen. Men när Walter

uppropades samtidigt med Henderson, var det blott

den sistnämnde, som trädde fram. Walter hade

försvunnit, och gossarne förstodo åter hur ondt deras

ovänlighet gjort honom.

Henderson mottog vännens pris på samma gång,

som sitt eget. De utgjordes af en silfverbeslagen

ridpiska och ett bälte med silfverspänne, och fru

Lane sade Henderson, att hon var ledsen öfver den

andre unge pristagarens frånvaro, och att de själfva

kunde dela prisen, såsom de behagade.

Henderson, som kände till Walters

favoritplatser, gick i sällskap med Kenrick till en liten

skogsdunge på sluttningen af Bardlynkullen icke långt

från hafvet. Här funno de, som de väntade, sin

unge vän, hvilken spratt till vid ljudet af deras

steg.u

hJo, du år en god gynnare du, som rymmer på

detta sätt!” ropade Henderson muntert. ”För dina

fötter nedlägger jag nu en berömlig idrotts välförtjänta

pris”, tilläde han högtidligt deklamerande.

Walter kunde ej låta bli att småle, men svarade

utan betänkande:

”Du måste behålla båda prisen, Flip; jag har

inte haft en tanke på att förvärfva något af dem och

hade aldrig deltagit i täflingen, om inte du

öfverta-lat mig.”

”Äh, tag mot det ena”, sade Kenrick

öfverta-lande; ”kamraterna skola tycka, att du är stursk,

om du inte gör det.”

Det bryr jag mig inte om; du såg hur de

be-handlade mig. Om du nödvändigt vill det, Flip,

ta’r jag naturligtvis mot det ena priset, men jag

ville mycket hellre slippa, för att ej behöfva bli

påmind om den där afskyvärda täflingen.”

”Ja, men du förstår, att jag inte kan ta båda

prisen”, invände Henderson.

”Jag vet — ge det ena åt Franklin; han hoppade

ju riktigt bra och är på det hela taget en hygglig

pojke. Försök inte öfvertala mig, så är du snäll.

Jag vill inte göra dig emot Flip, ty du har varit så

vänlig mot mig, men du vet inte, hur tråkigt jag

tycker det är.”

Henderson, som sett smått förnärmad ut,

klarnade åter upp.

”Nå, som du vill Walter; Franklin skall få det.

Du har haft tillräckligt många ledsamheter. Krya

upp dig nu och följ med oss.”

Det blef snart kändt inom skolan, att Walter

afstått sitt pris åt Franklin, äfvenså att när han

dagen därefter roade sig med hoppning tillsammans

med Henderson, Franklin och några andra, hade han

hoppat högre än någon af dem, Gossarne beundrade

hans uppförande, och från den dagen voro många

Läsning för gossar. 4lika angelägna att åter förnya bekantskapen med

honom, som de förut varit att afbryta den.

Det behöfver knappt nämnas, att Walter af all

makt bemödade sig att göra framsteg inom sin plats

och bespara herr Paton alla bekymmer. Han

arbetade med verklig beundransvärd energi, och trots

sin naturliga liflighet, satt han under lektionerna lika

stilla och uppmärksam som någonsin själfva

Dau-beny. För att vara riktigt förvissad om, att han

kunde sina läxor, gick han genom dem tillsammans

med Henderson, (som alltid var villig att hjälpa

honom) och båda öfverraskade sig själfva med att göra

snabba framsteg. Om svårigheterna blefvo

oöfver-vinnerliga fingo de villigt hjälp af Kenrick eller

Power, och för hvarje dag som gick, blef Walters

minne allt mer uppöfvadt, bestraffningar förekommo

ej méra, och den unge gossen kände sig åter glad

och lätt om hjärtat.

Ett litet moln återstod ännu — herr Robertsons

fortsatta missnöje, som delades af ett par andra af

Patons bästa vänner bland lärarne. En af dem var

herr Edwards, som bland annat äfven ledde

kyrk-sången. Men en vacker dag gaf denne lärare

Walter ett tydligt bevis på sin aktning. Under en af

andaktsstunderna sjöngs en psalm, som särskildt

tilltalade Walter, och han deltog med värme i

sången. Edwards fäste sig vid hans klara röst, och när

de lämnade skolkyrkan, gick han fram till honom.

”Det är en plats ledig i kören”, sade han. ”Jag

hörde dig sjunga i dag, och jag tror, att du är

lämplig för den. Har du lust att deltaga i

körsången?”

Walter mottog anbudet med glädje, dels därför,

att han var glad öfver att få öfva sig i sång, dels

därför att körsångarne tillätos åtskilliga högt

värderade privilegier, men förnämligast därför att det vid

valet af dem alltid togs hänsyn till deras karaktär,%

Och det väniiga anbudet alltså Var ett tydligt bevis

på, att det förflutna var glömdt.

Den sista, som erbjöd lionom sin band till

försoning, men som sedan blef hans bästa vän bland

lärarne, var Percival, som fortfarande visade honom

en i ögonen fallande köld. Den unge läraren var

icke allenast ledsen öfver den förlust Paton lidit,

men också förargad öfver att en gosse, hvars parti

han så öppet tagit, visat sig så ovärdig hans

aktning.

Den enda gång det vidare hände att Walter blef

kvarsittare för en lång läxa, som de andra till största

delen inlärt den morgon han ej deltog i lektionen,

och som han sedan trots alla försök, ej hann lära

sig, märkte Paton hans nedslagna min, och ropade

honom till sig. Han sade gossen att han förstod

orsaken, hvarför denne ej kunnat läxan och därför

ej var det ringaste missnöjd med honom, men måste

bestraffa honom på samma sätt, som de andra

gos-sarne blifvit bestraffade under liknande

omständigheter. Händelsen gjorde, att det var Percivals tur

att ha surveillansen öfver kvarsittarne, och seende

Walter bland dem, drog han den förhastade

slutsatsen, att denne fortfarande var liknöjd och håglös.

”Hvad för något, är du här igen?” sade han

med iskallt förakt, i det han gick förbi Walter.

”Efter hvad som händt, skulle jag skämmas att bli

hit-skickad, om jag vore i ditt ställe.”

Efter så mycket ihärdigt arbete och så många

allvarliga försök att visa sin uppriktiga ånger var

det hårdt att bli så tilltalad af en, på hvilken han

satte stort värde, och det inför de lataste i hela

skolan, bland hvilka han till följd af ett missöde,

som han knappt kunde rå för, för tillfället befann

sig. Han såg upp med en bedjande blick i sina

mörkblå ögon, men Percival gick vidare, och han

såg åter ned i boken med den gamla känslan af att

det förflutna aldrig skulle glömmas eller godtgöras.Ingen gaf akt på honotn, och den ena tåren eftel1

den andra droppade ned i hans skrifbok, ty Percival

var den lärare, hvars vänskap han var mest

angelägen att vinna.

När den unge mannen härnäst stannade bredvid

Walter, såg han, att hans ord smärtat honom och

förstod hvarför det var så många plumpar i den

skriföfning gossen skyggt och med nedslagna ögon

räckte honom.

Han kände sig rörd.

”Jag har varit för sträng mot dig, Evson”, sade

han, ”och jag inser det nu. Kom och drick te hos

mig efter bönen i kväll, så får jag tala med dig.”

ELFTE KAPITLET.

Lyckliga timmar.

Efter aftonbönens slut borstade Walter håret

och gick till herr Percivals rum. Denne hade ännu

ej kommit in, men Henderson, Kenrick och Power,

som också blifvit bjudna på te, voro redan där, och

Henderson var som vanligt i full fart att roa de

andra med sitt skämt.

”Ni känner ju den där lille upptågsmakaren

Penkridge?” sade Kenrick. ”Han höll på att råka

ut för ett missöde i morse. Yi voro just i

klassrummet, och Edwards anmärkte, att det luktade så

illa där inne —”

”Luktade illa?” afbröt Henderson. ”Jag kan

slå vad om att Edwards inte uttryckte sig så. Han

är inte den, som kallar en katt en katt.”

”Ja, men hvad skulle han kunna säga annat än

att det ”luktade illa”, när det gjorde det?” sade

Kenrick.”Åh, något i den här stilen: ”h vilken obehaglig

odör”, sade Henderson, förträffligt härmande lärarens

släpande röst; ”hvilken kon-cen-tr re-radt för-pestad

luft, hvilken outhärdlig — ” hör du Power, låt oss

höra hvad "lukt" heter på grekiska, hebreiska eller

kamschatkiska?”

”Ooo)dy”, föreslog Power.

”Det är bra”, sade Henderson, ”jag håller tio

mot ett, att han anmärkte: ”hvilken out-här-rdlig

”oowåy.” Inte sant, bekänn bara.”

”Jag tror nästan han sade någonting dylikt”,

svarade Kenrick skrattande. ”Men hur som helst

lät han Penkridge undersöka väggskåpen i händelse

någon olycklig råtta legat och dött därinne. I ett

af dem var golfvet alldeles murket, och Penkridge,

som trefvade omkring med foten därinne höll på att

köra ner den i ett stort hål i taket till skolsalen.”

”Tänk, så förvånade vi blifvit, om han kommit

nerramlande till oss”, sade Walter.

”Henderson, hvad tror du Paton då hade sagt?77

”Åh Paton”, sade Henderson, förtjust öfver

tillfället att få härmas, ”han hade hviskat med låg och

entonig röst: ”Penkridge, kom hit Penkridge. Det

där är ett högst besynnerligt sätt att göra sitt

inträde i ett rum Penkridge, högst besynnerligt. Om

du inte brutit af dig armen eller någon annan lem,

så måste du sätta dig ned och skrifva två hundra

rader, Penkridge.”

770ch Robertson?” frågade Kenrick.

”Robertson hade satt på sig glasögonen”,

fortsatte Henderson, ”och anmärkt: ”Jaså, Penkridge

har fallit tvärs genom golfvet och förmodligen

krossat något ben; drumlige pojke, nu kan han då

åtminstone inte i kväll vara med om något slagsmål.”

Hvarpå Stevens hade gått fram till Penkridge och

ytterst deltagande frågat, om han gjort sig illa, och

kraflande sig upp hade Penkridge såsom bevis på

sin tacksamhet flinat honom midt upp i ansiktet.””Och hvad tror du Percival sagt?” frågade

Power leende.

”Blixt"Och-dunder? Åh, det är inte svårt att

såga; han hade kommit med ett par citat och fäst

hela klassens uppmärksamhet på att ”vredgad

Jupiter

«Slungat honom, en fallande stjärna lik

Från taket ner på skolsalens oprydda golf.»

”Jaså, han skulle ha gjort det?” sade Percival,

som i detsamma inträdde och deltog i de andras

skratt, i det han nöp Henderson i örat.

Det var få kvällar, som icke lärarne inbjödo en

och annan af gossarne att dricka te hos dem, hvar«

vid de också fingo njuta af privilegiet att sitta uppe

halfannan timme längre än vanligt. De satte städse

stort värde på dessa små bjudningar, hvarunder de

lärde sig många goda och nyttiga saker.

Denna afton kommo de bland annat att tala om

sina hem. Walters ansikte strålade, då han beskref

Semlyn, och herr Percival som såg detta, förvånade

sig mer än någonsin öfver, att gossen kunnat komma

på villovägar och stärktes i öfvertygelsen om att

hans första uppfattning af Walters karaktär varit

den rätta.

Powers far, sir Lawrence Power var baron och

egde en präktig egendom. Det ståtliga boningshuset

stod i en gammal vacker park, som genomflöts af

en fiskrik å. Power var arftagare till egendomen

och titeln, men detta sade han naturligtvis icke, dä

han beskref det gamla herresätet, som så länge gått

i arf inom hans släkt.

Henderson var son till en rik köpman, som egde

två hus, ett i staden och ett ute på landet, och hans

son hade redan fått smaka på en hel del af

stads-lifvets olikartade nöjen och var redan en riktig liten

världsman.

Kenrick var mycket fåordig under det de andratalade om sina hem och nöjena under ferierna, och

förundrad öfver denna tystlåtenhet, frågade Percival

i hvilken trakt han bodde.

”Jag?” sade han och spratt till, som om han

vaknat ur en dröm. ”Jag bor i Fusby, en by

alldeles vid kanten af en stor mosse.” Och han vände

sig bort.

”Tala inte i så föraktande ton om mossar”, sade

Walter glädtigt, ”jag tycker om dem, för att där

brukar alltid vara så god t om bär.”

”Klockan är half elfva, mina unge herrar”, sade

Percival och höll upp sitt ur, ”marsch i säng. Här

är nyckeln till gårdsgrinden. God natt med er. Ni

andra kunna vänta därute ett ögonblick, medan jag

säger ett par ord till Walter. Jag ville endast säga

dig”, tilläde han, då de blefvo ensamma, ”att ehuru

jag kanske förefallit dig hårdhjärtad, har jag likväl

lagt märke till ditt goda uppförande och fullkomligt

glömt hvad som varit. Du har återvunnit min

aktning, Walter, och närhelst du vill i lugn och ro

läsa dina läxor, kan du göra det härinne hos mig.”

Herr Percival var icke den ende af lärarne i St.

Winifred, som så ädelmodigt uppoffrade sin

bekvämlighet för de gossar, som intresserade honom.

Walter tackade honom gladt och gick därpå ut till

kamraterna.

”Jag har fått tillåtelse att läsa mina läxor i herr

Percivals rum”, sade han.

”Skönt, det har jag också”, sade Henderson.

”Nu kommer det att gä dubbelt så bra för oss.”

”Hvad var det där?” frågade Power, då de

närmade sig skolbyggningen och pekade uppåt ett af

fönsterna.

Walter tittade upp och såg ett ljus släckas inne

i hans sofrum samt något som såg ut som ett stort

bylte halas in genom fönstret, hvilket därpå stängdes.

”Jag skall gå och se efter”, sade han. ”God

natt med er.”Det var alldeles tyst i hans rum, men ett nyss

utsläckt ljus rökte ännu, och vid gasskenet, som

lyste in genom den öppna dörren, såg han att Eden

låg och grät i sin säng.

”Hur är det fatt, Eden?” frågade han vänligt

och satte sig på sängkanten.

”Du vet hvad du får, om du skvallrar”, sade

Harpour och Jones på en gång.

”Ha ni nu igen retat stackars lille Eden?”

frågade Walter förtrytsamt.

”Inte jag”, och ”inte jag”, sade Anthony och

Franklin, som voro hyggligare än de andre.

”Jag för min del, har inte heller rört pojken”,

sade Cradock, som på det hela taget var en

god-hjärtad gosse och allt sedan första natten låtit Ederi

vara i fred.

”Stackars Eden - stackars lille Eden”,

härmade Jones; “det gör den lille kycklingen godt.”

”Skicka hem honom till hans mormor, så att

hon får sätta haklapp på honom”, inföll Harpour.

”Är han gjord af smör, så att du är rädd att han

skall smälta bort, eller hvarför håller du så’nt väsen

om honom, Evson? Du behöfver en kringklappning

själf, och den skall du få, om du inte aktar dig.”

”Jag bryr mig inte om hvad du gör med mig”,

sade Walter, ”och för öfrigt tror jag inte det skulle

vara så mycket du kunde göra, men det är skamligt

af en stor, grof pojke som du, att inte låta en liten

stackare som Eden vara i fred. Det blir inte något

af, att du plågar honom längre.”

”Jaså, verkligen, jag kan just undra hvilken

skulle kunna hindra mig?”

”Det är bäst att vara försiktig, för den där är

i stånd både att spionera och skvallra”, sade Jones;

”vi veta alla, att han inte är rädd för att bära sig

tarf-ligt ät.”

Walter var numera beredd på att få höra dylika

hänsyftningar. Det hade gjort honom ondt, om dekommit från någon annan gosse, men hvad Jones

sade var ingenting att fästa sig vid.

”Tig Jones”, sade han förargad, ”du åtminstone

skall inte vidare röra Eden, så mycket kan jag säga

dig, och Harpour gjorde också klokast i att ta sig

i akt.”

”Akta dig själf du”, svarade Harpour och slängde

sin smertingssko i hufvudet på Walter.

”Du hittar den i gräset i morgon”, sade Walter,

trankilt öppnande fönstret och kastande ut skon.

Han var icke det minsta rädd, ty han hade en im

stinktlik förnimmelse af att öfversittare i grund och

botten äro pultroner.

”Det vore väl katten, om jag inte i morgon

skulle betala dig för det där”, skrek Harpour.

”Ja visst, i morgonl” sade Walter föraktligt.

”Åh, snälle Walter, reta honom inte”, hviskade

Eden. ”Du vet hur stark han är”, (gossen ryste,

som om han själf kommit underfund därmed) ”och

du kan inte slåss med honom, och inte heller får

du komma i några obehag för min skull, det är jag

inte värd. Jag vill helst hjälpa mig själf, — ja, det

vill jag verkligen.”

”Godnatt stackars lille Eden”, sade Walter, ”du

kan åtminstone sofva i lugn och ro i natt. Åh, så

kall du är! Hvad ha de gjort med dig?”

”Det törs jag inte säga i kväll, men i morgon

skall jag tala om det”, hviskade han darrande.

”Försök i alla fall att sofva nu och var inte

rädd för Harpour eller någon annan. De skola inte

vidare plåga dig, om jag kan hjälpa det.”

Eden tryckte snyftande kamratens hand, och

Walter stoppade vänligt om honom, innan han själf

lade sig.TOLFTE KAPITLET.

“Skall jag taga vara pä min broder?“

Stackars lille Eden, han hade hittills ej stor

orsak att glädjas öfver sin vistelse i St. Winifred, där

han från morgon till kväll blef retad och förföljd af

de gossar i hvilkas sällskap han händelsevis från

första stunden råkade komma. De andra trodde, att

han trifdes bäst bland de stygga gossarne och

undveko honom därför. Sex veckor efter hans ankomst

till skolan kunde man knappt igenkänna den glada,

klarögda gossen i den lilla bleka stackare, som

föreföll så skygg och rädd för alla han mötte. Om ej

Walter varit, hade han inom kort blifvit fullkomligt

förslöad af den ständiga förskräckelse, som

bemäkti-gat sig honom, men från denna afton, då Walter åter

fått en aning om den lille stackarens bedröfliga

tillvaro, föresatte han sig, att så mycket som möjligt

taga honom under sitt beskydd, och den tid kom,

då han ännu många år senare kände sig rikligt

belönad för all vänlighet mot kamraten.

”Kom, skola vi göra ett slag ner åt stranden,

innan det ringer till lektionen”, sade han följande dag

till Eden, då de slutat middagen.

Denne såg förtjust ut och kände sig stolt öfver

att inför alla kamraterna bli sedd i Walters

sällskap.

De satte sig ner på ett par stenar vid stranden

och betraktade de glittrande små vågorna.

”Eden”, sade Walter efter några ögonblicks

tystnad, ”du har bestämdt inte känt dig lycklig på sista

tiden?”

”Nej, det är ingen, som bryr sig om mig här”,

svarade det stackars barnet; ”alla se ner på mig,

och jag har inte en enda vän.”

”Jaså, räknar du inte mig såsom din vän?”"Jo, Walter, jag hade bestämdt inte kunnat stå

ut här, om inte du varit så vänlig mot mig, men du

står så mycket öfver mig, och — och —"

”Ja, jag förstår”, sade Walter, ”men hädanefter

vill jag emellertid vara din vän."

"Tack käre, käre Walter", sade Eden med tår*

fylda ögon. "Ack, om du ville vara snäll —”

”Hvad då?"

”Jo, om du ville kalla mig Arthur, som de göra

därhemma?”

Walter smålog.

"Det går väl an", sade han. "Tala nu om hvad

de gjorde med dig i går afton?"

”Du säger ju ingenting till dem, ifall jag

berättar det?" svarade gossen och såg sig omkring med

sin gamla vanliga rädsla.

"Nej, nej”, sade Walter otåligt. "Eden, du är

ändå en riktig liten kruka.”

Gossen ryckte till, som om han fått ett slag och

släppte kamratens hand. Walter ångrade strax sina

ovänliga ord och sade hastigt:

”Bry dig inte om hvad jag sade, Arty. Jag

menade inte så illa. Men var inte rädd nu utan tala

om alltsammans. Jag såg att det lyste uppe i vårt

sofrum, då jag kom hem från herr Percival, och att

någonting halades in genom fönstret. Hvad kunde

det vara?"

”Det var jag, det”, svarade Eden naivt.

”Du?"

"Ja, just jag. De halar ned mig med ett lakan,

som de binder fast kring lifvet på mig.”

"Erån en sådan höjd? Då måtte de väl göra

knuten säker?”

"De göra bara en enkel knut, och jag hade så

när ramlat ner i går afse, och det var därför jag var

så rädd.” #

"Så förskräckligt dumdristigt”, mumlade Walter

upprörd.”Ja, jag vet, att det är farligt”, sade Eden i ett

af de lidelsefulla utbrott af förtrytelse, som så

mycket roade hans plågoandar, ”och jag drömmer om

det alla nätter, och jag vet, att jag till slut kommer

att ramla ner och slå ihjäl mig. Men hvad skulle

de bry sig om det. Ibland önskar jag själf, att jag

vore död och alltsammans öfver.”

”Tyst Arty, tala inte så”, sade Walter lugnande,

då han såg gossens skälfvande läppar. ”Men

hvarför i all världen släppa de ner dig genom

fönstret?”

”För att gå till — till Dan’s.”

”Dan"s? Den där fiskarstugan nere vid

stranden?”

”Ja, just den.”

”Men vet du inte, Arty, att Dan är smugglare

och en dålig karl, och att du blefve relegerad, om

de finge se dig besöka honom?”

”Jo, och du kan inte tro hur jag afshyr att gå

dit, och hur rädd jag är. Först är det Dan och så

hans stora, otäcka son, och alltid äro de druckna,

och stugan är så rysligt snuskig och i går afse högg

Dan tag i mig och ville tvinga mig att dricka

brän-vin, men jag bara gallskrek.” Han ryste vid blotta

minnet däraf.

”Och när jag sedan skulle gå hem, höll jag på

att bli fast”, fortsatte han. ”Jag tror, att till och

med du, Walter, blefve en kruka, om du jämt och

ständigt behöfde vara så rädd. Sedan grindarne äro

stängda måste man klättra öfver staketet in i

rektorns trädgård, och jag är alltid så rädd, att hans

stora hund skall vara lös och rusa på mig. Du

minns, att det var litet månljust i går, och just när

jag sprang genom trädgården, fick jag se rektorn

promenera fram och tillbaka i en af gångarne. Jag

kröp bakom ett stort träd, men gjordg förmodligen

något buller, ty rektorn stannade och ruskade i

trädet och ropade ”schas”, som om han trodde det varen katt uppe i grenarne. Jag var nästan ihjälskrämd

fastän jag knappt haft något emot, att han fått tag

i mig och skickat mig från detta rysliga ställe. Så

snart han gick därifrån, smög jag mig fram och gaf

signalen, de släppte ner lakanet och höllo på att hala

upp mig, när jag hörde din och Kenricks röst. De

trodde, att det var någon lärare och gjorde en så

häftig knyck, att jag höll på att ramla ner. Jag

kunde verkligen inte rå för, att jag låg och grät af

rädsla, då du sedan kom upp, och du får inte vara

ond på mig för det.”

”Stackars liten”, sade Walter deltagande. ”Ha

de gjort så där någon gång förut?”

”Ja, en gång, då körsångarne voro borta på

supé.”

”Det skall inte hända vidare, det skall jag bli

man för”, sade Walter häftigt. ”Men hvarför gjorde

de det?”

”Första gången skickade de mig efter litet öl”,

sade han, ”och likaså andra gången.”

Walter såg allvarsam ut.

”Ja, men Arty, vet du inte, att det är mycket

orätt att skaffa hem sådant åt dem? Om de vilja

ha några affärer med den där skälmen Dan, så låt

dem sköta sig själfva. Arty, du får inte göra om

det.”

”Men hur kan jag låta bli?” frågade gossen,

med en både rädd och förlägen uppsyn. ”Alltid

skola alla banna mig”, tilläde han i ömklig ton.

”Det är inte mitt fel, Walter, utan deras. De

tvingade mig.”

”Ingen kan tvinga en annan att göra det som

är orätt.”

”Ja, det är lätt att säga för dig Walter, som

kan slåss med hvem som helst och är stark och

god, och som ingen törs reta eller gyckla med.”

”Se bara på Power eller Dubbs”, sade Walter.

”De voro lika unga som du, Arty, när de kommohit, men ingen narrade någonsin dem att göra orätt.

Power ser ut, som om han kan reda sig mot hvem

som helst; de äro rädda för honom, fast jag inte

vet hvarför. Men så är det inte med Dubbs, och

ändå tror jag inte att all världens Harpourar kunde

förmå honom att besöka en sådan karl som Dan.”

”Ja, men de höllo rakt på att ta lifvet af mig”,

sade Eden liksom till försvar, ty han tyckte det var

orättvist, att skulden sköts på honom.

”De kunna mycket lättare ta lifvet af dig, som

det nu är”, invände Walter. ”Förmodligen komina

de att prygla upp dig, men sedan högakta de dig

så mycket mer. Och det är väl ändå bra mycket

bättre att få smörj en gång utan att ha gjort något

ondt, än att göra det som är orätt, utsätta sig för

sådana där farliga färder genom fönstret och till på

köpet få smörj ändå, eller hur, Arty?”

”Jo Walter”, svarade denne med nedslagna

ögon.

”Välan, nästa gång Harpour eller någon annan

försöker narra dig till något som är orätt, så kom

ihåg, att de inte kunna det, om du inte själf vill,

och säg rent ut nej och stå på dig, som en hel karl.

Vill du inte det?"

”Jag sade nej till att börja med, men de hotade

att skrämma mig. De veta, att jag inte törs hålla

ut mot dem.“

Ja, däri låg hemligheten, och Walter förstod att

de med raffinerad grymhet begagnat sig af barnets

lättskrämdhet.

Det var endast underligt, att den ständiga

förskräckelse i hvilken han lefvat ej lyckats göra

honom ännu mer slö, håglös, men på samma gång

listig, som han blifvit under sista tiden. Och allt

detta hade försiggått under ögonen på verkligt

rättänkande gossar och samvetsgranne lärare, utan att

någon hade en aning därom!

”Jag klandrar inte så mycket dig, Arthur, somde andre”, sade Walter, ”men jag håller af dig och

vill inte att du skall råka i dåligt sällskap. Du ber

väl Gud om hjälp, Arthur?”

Eden såg på honom utan att svara. Han visste

så litet om den vän, som alltid är redo att hjälpa.

”Hör du Arthur — så där, nu ringde det, och

vi måste gå in, men jag ville bara säga, att jag vill

vara din vän och försöka skydda dig mot all slags

förföljelse. Vill du ha förtroende till mig?”

Edens blick var vältaligare än ord.

”Och så måste du lofva mig att be Gud göra

dig god och modig.”

Den lille gossens hjärta öfverflödade af

tacksamhet, men han tryckte blott under tystnad

kamratens hand.

TRETTONDE KAPITLET.

Daubeny.

La Génie c’est la Patience. —

Buffon.

Jag tror ej, att några dagar i lifvet kunna vara

lyckligare än de som följa efter nyss öfverståndna

ledsamheter och pröfningar.

Och för hvarje dag som nu gick blef Walter

allt gladare och lättare om hjärtat. Att med lätthet

läsa läxorna, höra herr Patons lugnt uppmuntrande

beröm, skratta åt Hendersons alla tokroligheter,

hjälpa lille Eden med läxorna, ströfva omkring i

skogen med Kenrick eller i lugn och ro sitta uppe

hos Power och språka med honom, tillbringa sin

lediga tid med en rolig bok inne hos herr Percival

eller deltaga i de lekar som anstäldes ute i det fria— allt detta var för Walter endast ett enda långt

oafbrutet glädjeämne. Och vid denna tid fanns det

i hela England ingen gladare och lyckligare gosse

än han.

Han satte stort värde på tillåtelsen att när han

ville sitta och läsa inne i herr Percivals rum, där

han också oftast sammanträffade med Henderson och

några andra gossar, som fått samma tillstånd. Det

dröjde ej länge innan han satt öfverst i sin klass.

Ett bifallssorl hälsade hans namn, den första söndag

det nämndes såsom nummer ett i klassen, men

Walter själf var nästan lika glad, då han samma

dag fick veta, att Henderson flyttats upp till den

sjätte i ordningen. Förut hade Henderson ej brytt

sig. om hvilken i ordningen han satt och tillbragt

större delen af sin tid med att karrikera lärarne,

skrifva parodier på lektionerna eller epigram om

gossarne.

Hittills hade Daubeny alltid varit den förste i

klassen, och han hade gjort sig väl förtjänt däraf.

Han var icke begåfvad, men hans flit och energi

voro beundransvärda, och det var nästan rörande

att se hur plikttroget och stilla han skötte sitt

arbete.

Första tiden Daubeny tillbragte i St. Winifred,

fick han aldrig läsa sina läxor i fred. Kamraterna

bombarderade honom med apelsinskal, hvälfde om

bänken på hvilken han satt, gjorde narr af honom

och jagade honom till och med ibland ur rummet.

Hans godlynthet och tålamod voro dock så

orubbliga, att alla gossar med någon gnista af

hederskänsla slutade upp att reta honom, och visade

honom i stället både aktning och vänskap, ehuru

alltid under en mer eller mindre skämtsam form.

Ingenting kunde nedslå denne unge gosses mod —

om kamraterna ej lämnade honom i fred på kvällen,

steg han upp klockan fem morgonen därpå för att

få arbeta ostördt. Utan att vara direkt dum, varhan dock trögtänkt, och då därtill kom, att han var

blyg och tafatt i sitt sätt, hade ingen lärare brytt

sig om att särskildt taga honom om hand.

Under första halfåret, medan han ännu tillhörde

herr Robertsons klass, hände det därför ganska ofta

till hans bittra sorg, att han trots allt sitt arbete,

till och med blef kvarsittare, och att läraren, som

var häftig och hade en skarp tunga, sade honom

åtskilliga spetsiga saker.

För första gången misströstade han om att

någonsin kunna arbeta sig upp igen, men Power, som

bodde i samma rum och visste hur flitigt gossen

arbetade, tog honom om hand.

Det missöde för hvilket Daubeny råkade ut,

inträffade just under den tid, då Power var

sängliggande till följd af en häftig förkylning. Han fick

komma ner i klassen samma morgon, som

Robertson, då Daubeny åter stakade sig i sin läxa, kallade

denna trög och lat och efter några andra mindre

smickrande anmärkningar, rent ut förklarade honom

vara ”omöjlig.”

Ehuru Power visste att dessa omdömen fäldes

på grund af bristande kännedom om gossens

karaktär, kände han sig uppretad på vännens vägnar och

gjorde fruktlösa försök att förmå honom att berätta

för Robertson hur många timmar han arbetat just

på denna läxa.

Efter strafftidens slut sökte Power upp

kamraten, som han påträffade på sluttningen af en liten

kulle. Power såg, att han var alldeles förgråten,

men var nog taktfull att ej göra någon

anmärkning.

”Nå Power, nu har du hört min

meritförteckning, och ändå har jag bjudit till så mycket. Det

tycks, som om jag vore ”lat och håglös”, knappt

”värd att få gå i skolan”, och att jag måste

”flyttas ner i en lägre klass, om jag inte försöker bättramig”, och jag vet inte allt hvad. Du hörde det

själf, för resten.”

”Bry dig inte om det, min gubbe. Du har gjort

ditt bästa, och ingen af oss kan göra mer. Du

minns soldatens grafskrift — ”Här hvilar en, som

försökte göra sin plikt”, — och samma beröm kan

man ge dig.”

”Jag önskar, att jag vore i ditt ställe, Power;

du har så godt hufvud och lär dina läxor som

ingenting. Alla tycker om dig, och du får beröm från

alla håll och kanter, medan jag står och stampar på

samma fläck, hur mycket jag än bjuder till.”

”Dumheter, Dubbs”, sade Power och lade

vänligt armen om hans hals, ”det är inte värdt du

pratar så där, ty en sådan gosse som du kan inte vara

afundsjuk, och jag vet, att du är lika glad, när det

går bra för mig, som för dig själf. Men jag skall

säga hur det är. Du arbetar alldeles för mycket —

du behöfver motion — det duger inte att sitta

timtals med näsan öfver boken. Det går bestämdt

bättre, om du inte öfveranstränger dig så där. Och

så vill jag säga dig något, som jag inte kunde säga

till någon annan gosse i hela skolan —, men jag

har funnit, att det är så sant, och det kommer nog

också du att göra, nämligen att Bene orasse est

bene studuisse.”

När Daubeny gick tillbaka till skolan i Powers

sällskap, kände han sig lättare om hjärtat än på

länge, och från den dagen besegrade han den ena

svårigheten efter den andra och arbetade sig så

småningom upp till att bli en af de inflytelserikaste

gos-sarne, därför att alla visste, att han var ärlig,

uppriktig och plikttrogen. Han var måhända utsatt för

mindre frestelser än vackrare och mer begåfvade

gossar, men det låg likväl något vackert i hans

omutliga rättrådighet.

Walter satte, liksom så många andra, stort

värde på Daubeny och var nästan ledsen öfver, attdenne för hans skull blef den andre i klassen. Men

under närvarande omständigheter var Daubeny själf

rätt belåten med att ej längre vara primus, <5ch det

låg ingen afund i hans blick eller röst, då han

hjärtligt gratulerade Walter.

Det var, som om hela klassen på sista tiden

kände sig sporrad att göra framsteg. Ilenderson

förvånade alla med sin flit, och själfve Howard Tracy

föreföll mindre håglös än vanligt. Gossarne skötte

sig så ordentligt, att Paton endast hälften så ofta

som förr behöfde bestraffa någon, och för egen del

hade han nog blifvit mildare och mer öfverseende

efter det stora missöde för hvilket han varit utsatt.

Men oaktadt sina fördubblade ansträngningar

blef Daubeny oupphörligt nedflyttad. Yid slutet af

den följande veckan satt han den femte i ordningen,

och när Percival, som alltid varit hans vän,

skämtade öfver detta tillbakagående, suckade han djupt

och klagade öfver att han på sista tiden ofta haft

hufvudvärk, och att detta kanske varit orsaken till

att han arbetat med mindre framgång än vanligt.

Denna anmärkning oroade läraren, som följande

söndag tog gossen med sig ut på en promenad för

att därunder försöka öfvertala honom att ej längre

öfveranstränga sig.

”Du arbetar för mycket, Daubeny”, sade han

vänligt. ”Det är ej svårt att se, att du är nervös

och öfveransträngd. Om du inte spar dina krafter,

tänker jag förbjuda dig att sitta högre än den

tjugonde i ordningen eller också öfvertala doktor Keith

att skicka hem dig före examen.”

”Det får ni verkligen inte göra, snälle herr

Percival. Jag försäkrar er, att jag tycker om att arbeta

och mycket väl tål vid det. Jag var sjuk som barn

och kom därigenom så mycket på efterkälken, att

jag är angelägen att ta igen den förlorade-tiden.”

”Följ du mitt råd min gosse och afstå från all

sträfvan efter att sitta högt i klassen till dess du ärriktigt frisk igen. Kom ihåg att i jämförelse med

hälsa äro kunskaper värdelösa.”

Daubeny insåg lärarens välmening, men kunde

ej förmås att afstå från sina trägna studier. Han

hade dukat under ännu förr, om ej Walter och

Power nästan med våld släpat honom med sig ut för

att deltaga i deras långa promenader eller lekar.

Men ehuru han hade en af naturen stark kropp

började han dock se sjuk och blek ut, och hans vänner

försökte öfvertala honom att resa hem och hvila

upp sig.

Ack, om han följt detta vänliga och

förståndiga råd!

FJORTONDE KAPITLEF.

Appenfell.

’\Jetzo auf den Schroffen Zinken

Hängt sie, auf dem höchsten Grat,

Wo die Felsen jah versinken

Und verschwunden ist der Pfad. —

Schüler.

Några veckor före terminens slut rusade Walter

under tolflofvet strålande af glädje in i skolsalen för

att berätta Kenrick att det nyss meddelats att

skolan följande dag skulle få en hel fridag.

”Hurra!” ropade Kenrick. ”Men hur kommer

det sig?”

”Jo, Somers har fått ett Cambridge-stipendium,

och så snart doktor Lane fick telegram därom,

förklarade han, att vi få lof i morgon.”

”Bravo, gamle Somers!” sade Kenrick. ”Hvad

ska vi ha för roligt för oss?”* jag har för långe sedan gjort upp en plan, må

du tro, Ken. Jag vill, att du skall följa med mig

upp på toppen af Appenfell.”

”H—m; men det är så förskräckligt långt dit, och

ingen brukar göra berg vandringar på vintern.”

”Än sedan då, så mycket lustigare är det, och

vi få ju hela dagen på oss. Jag har så länge längtat

efter att få bestiga gamla stolta Appenfell, och jag

tror att det låter sig göra utan svårighet.”

”Men skola vi två ensamma ge oss af dit bort?”

”Nej, vi ta Flip med oss, för att roa oss under

vägen och så får jag ju säga åt Power?”

”Ja, om du vill”, svarade Kenrick, som, — jag

är ledsen att säga det — icke var så litet afundsjuk

öfver vänskapen mellan Power och Walter.

”Har du något mot, att Daubeny kommer med?”

”Nej tvärtom, han arbetar ju alldeles ut sig och

det skall göra honom godt att få lufta på sig. Låt

mig se — du, Power, Flip, Dubbs och jag, det blir

ju tillräckligt många eller hur?”

”Jag skulle gärna vilja säga till Eden också.”

”Eden?” upprepade Kenrick med ett smått

föraktligt tonfall.

”Stackars gosse”, sade Walter, ”hör du också

till dem, som förakta honom? Det är inte

underligt, att han ej gör några framsteg.”

“Det är ju ingenting som hindrar, att han följer

med, ifall du vill det”, sade Kenrick.

”Tack Ken, men när jag tänker närmare på

saken, så är det nog för långt för honom.”

De andra gossarne samtyckte med glädje att

deltaga i utflykten och strax efter frukosten följande

dag begåfvo de sig af. Walter, Henderson och

Kenrick gingo något före Power, hvilken stannade efter

för att hålla jämna steg med Daubeny, som snart

blef trött.

”Se på den där lycklige Evson”, sade Daubeny

suckande, ”han vet visst inte hvad trötthet vill säga!””Du måste komina ihåg, att han år Van vid

bergvandringar. Men du ser nedslagen ut, hur är det

fatt med dig?" frågade Power vänligt.

”Åh, jag är bara litet trött.”

”Du går väl inte och grämer dig öfver att du

inte för närvarande är primus?”

”Nej för all del. Palmam qui meruit ferat.”

“Lita på, att du får flytta upp igen, om du

endast ville låta bli att läsa så flitigt. Gör som jag

ber och öfveransträng dig inte till examen.”

”Ni misstaga er allesammans, om ni tro, att

jag endast arbetar för att kunna gå om de andra,

jag gör det endast för att lära mig något och inte

växa upp så okunnig och dum, som annars blefve

fallet.“

”Du måtte vara bra förtjust uti att arbeta?”

”Ja numera, men så var det inte förr. Jag var

tvärtom lat och håglös, och min far, som då lefde,

sörjde mycket däröfver. En dag kort innan han

dog, hade jag varit latare än vanligt. Han sade ej

mycket därom, men då vi på kvällen gjorde en

promenad, gingo vi förbi en gammal lada, hvars tak

var öfvervuxet af gräs. Han tog en hand full däraf

och gjorde mig uppmärksam på hur gängligt och

saftlöst det var och läggande handen på mitt hufvud

tilläde han, att ”gräset på hustaken, hvilket vissnar

innan det vuxit upp och föraktas af skördemannen”

påminde om en lättjefull, oduglig människa, hvars

lif ej var till gagn för någon. Liknelsen gjorde

intryck på mig, och sedan dess har jag aldrig

varit lat.”

”Men käre Dubbs”, sade Power fundersamt, ”om

du går på så här, kommer du inte att duga till

någonting när examen börjar och får ingen tack för

allt ditt arbete.”

Han svarade ej strax, men ett uttryck af

mat-tighet, som förut oroat Power, smög sig åter öfver

hans ansikte.”Jag är rädd, att jag måste vända om hem”,

sade han. ”Jag är så trött — alldeles förbi.”

”Jag har just tänkt det samma. Jag skall

följa med dig.”

”Nej nej, jag vill inte förstöra någons nöje. Låt

mig gå ensam.”

”Hör hit ni andra!” ropade Power, men

kamraterna voro redan så långt i förväg, att de ej hörde

honom. Han bad därför Daubeny sätta sig och hvila,

medan han själf sprang fatt dem.

”Dubbs är för trött att gå vidare”, flämtade han

andlös, då han hunnit upp de andra gossarne. ”Jag

tror inte han är riktigt frisk, och därför är det bäst,

att jag vänder om med honom.”

”Nej, det får du inte, det skall jag göra”, ropade

de andre med en mun. Alla fyra voro mycket

angelägna att bestiga Appenfells, något som af

gossarne ansågs såsom ett verkligt stordåd, äfven vid

sommartiden, emedan uppklättrandet både var

mödosamt och farligt, men de voro icke desto mindre

villiga att afstå därifrån. Ingendera ville gifva vika

och ett ögonblick såg det ut, som om Daubeny

skulle få sällskap af dem alla fyra, om han icke

själf, då de återkommo till honom, på det

bestämdaste satt sig däremot samt föreslagit att de skulle

draga lott därom.

Henderson drog den längsta papperslappen, och

han fattade strax Daubenys hand, gifvande ett

skämtsamt uttryck åt sin missräkning genom att skaka

sin knutna hand mot toppen af Appenfell och ropa:

”Jag önskar, att du måtte bli tillplattad, som

en pannkaka och förvandlad till ett stort

potatisland!”

”Det där var nog den gröfsta förolämpning för

hvilken Appenfells ande någonsin blifvit utsatt”,

anmärkte Power skrattande. ”Och när du nu fått

din hämd, så tar du väl god vård om Dubbs? Adjö

med er.””Så vänligt af dig $lip, att följa med mig**,

sade Daubeny, ”jag tror knappt, att jag kunnat reda

mig på egen hand, men det gör mig ondt, att du

behöfde vända om för min skull.”

Walter, Power och Kenrick insågo snart, att de

behöfde alla sina krafter för att nå toppen af

berget, men det lyckades dem slutligen, och Walter,

som var den förste däruppe klättrade efter några

ögonblick ner igen för att hjälpa de andre, som ej

voro så vana som han vid bergvandringar.

De stannade rätt länge däruppe, åto sina

smörgåsar och beundrade den storartade utsikten.

”Power”, sade Walter litet tveksamt, ”jag har

länge tänkt be dig om en tjänst.”

”Den är redan beviljad, eftersom det är du, som

ber därom”, svarade Power.

”Jag är inte så säker därpå; det är en mycket

stor tjänst, men det gäller inte mig själf, och jag

är rädd du skall tycka det är en oförskämd

begäran.”

”Låt höra då; du gör mig riktigt nyfiken.”

”Låt lille Eden få fritt tillträde till ditt rum.”

”Lille Eden? Jo, det går väl an, om du

nödvändigt vill det”, svarade Power, som ville stå vid

sitt ord, men han rodnade dock ofrivilligt.

Det var i sanning en stor tjänst, som begärdes

af honom.

Powers rum var en riktig liten helgedom, och

han satte en ära i att göra det så fint och prydligt

som möjligt och njöt af att då och då bjuda sina

goda vänner ditin, men att låta en liten odåga, som

Eden, ha fritt tillträde dit, var ett förslag, som ej

alls slog an på honom.

Det var likväl till stör del för Powers egen

skull, som Walter föreslog det. Powers stora fel

var hans öfverförfining och brist på intresse för en

stor del af kamraterna, och Walter trodde det skullegora honom godt att Underkasta sig ett litet obehag

för en annans skull.

”Jag förstår”, sade Walter leende, ”du är inte

bättre än Kenrick; ni präster och leviter vilja inte

nedlåta er att vidröra min stackars illa åtgångna

lilla resenär.”

”Men jag kan inte inse hvad jag kan göra för

honom”, invände Power. ”Jag vet inte ens hvad

jag skulle kunna tala med honom om.”

”Jo bevars, det är inte alls svårt att tala med

honom, och du kan inte tro hur tacksam han är för

den minsta vänlighet. Han har blifvit så skamligt

behandlad, stackars liten, jag kan knappt säga hvad

den där nedrige Harpour har tvingat honom att göra.

Han var glad och oskyldig, när han kom hit, och

nu” — Hans röst darrade, men han lyckades bli

herre öfver sin rörelse och fortsatte lugnare: ”Tänk

på, att det är här i skolan detta har skett. Vi äro

nog litet hvar skyldiga att göra hvad vi kunna för

Eden. Jag har själf haft så stor nytta af att få läsa

öfver läxorna inne hos Percival, att jag af allt hjärta

unnar andra samma förmån.”

”Eden skall gärna få sitta i mitt rum”, sade

Power hjärtligt. ”Jag skall säga åt honom, så snart

vi komma hem.”

”Vill du verkligen det? Det var hyggligt af dig,

och du skall få se, att du ej kommer att ångra

dig.”

Power och Kenrick tänkte båda i sitt stilla

sinne, att denne nye kamrat, som varit så kort tid

bland dem, redan gifvit dem mången nyttig lärdom.

Ingen af dem hade förut tänkt på att de till en viss

grad själfva voro ansvariga för de tillfällen att hjälpa

kamraterna, som många gånger gått förlorade. Ingen

af dem hade gjort någonting värdt att tala om för

att lätta smågossarnes tunga bördor, och nu hörde

de Walter nästan ångerfullt tala om ett barn, som

ej kunde ha något särskildt anspråk på hans vän-

Läsning för gossar. 5öd

lighet, och medyetandet af* inånga försummade

piik-ter väcktes till lif inom dem.

De sutto en stund försjunkna i tystnad, till dess

Kenrick ryckte upp sig ur sina funderingar och

pekande ner åt bergets sidor, sade han:

”Se hur de där präktiga molnen liksom vältra

sig uppför berget!”

”Ja”, sade Power, ”det ser riktigt ståtligt ut.

Men hur är det med dig, ‘Walter, du ser så

förskräckt ut?”

”Nej, jag är inte rädd”, svarade Walter, ”men

tror ni er om att kunna hitta ner, ifall de där

molnen inte skingra sig?”

”Jag vet inte riktigt, men det skulle väl gå”,

sade Kenrick tveksamt.

”Du känner nog inte till bergdimmorna lika bra

som jag, käre Ken. Yi kunna kanske leta oss väg

utför berget, men — ”

”Du menar”, inföll Power med tilltvingadt lugn,

”att det finns godt om bråddjup, och att det händt,

att herdar spårlöst försvunnit uppe bland bergen?”

”Yi få väl hoppas att dimman skingrar sig”,

sade Walter, ”men det är rådligast att vi strax göra

uppbrott, innan den hinner stiga ännu högre.”

FEMTONDE KAPITLET.

I dimman.

Gossarne skyndade framåt så fort de kunde på

den slippriga stigen, under det att dimman skockade

sig allt tätare kring dem. Ännu hade den ej hunnit

till bergets högsta spetsar, hvilka solbelysta

afteck-nade sig mot den blå himmeln.l)et dröjde ej länge innan gossarne voro alldeles

insvepta i dimman, som var så tjock, att de icke

ens pä några stegs afstånd kunde urskilja

hvarandra, och svårigheterna och farorna ökades med

hvarje ögonblick.

Mellan Appenfell och Bardlyn sträcker sig en

mindre höjd, utefter hvilken en smal bergås med det

betecknande namnet Rakknifven slingrar sig. Den

användes stundom af bergsvane herdar, men ingen

vanlig turist så mycket som drömde om att trotsa

dess faror, ty äfven om den varit bredare, voro dock

branterna på dess ömse sidor tillräckligt djupa att

komma hvem som helst att svindla. Till ökandet

af Rakknifvens fasor bidrog i ej ringa mån en

allmänt känd olyckshändelse. En herde hade för icke

länge sedan störtat utför branten, och då det ansågs

omöjligt att hämta upp hans döda kropp, hade den

fått ligga kvar i djupet. Uppe från åsen kunde man

ännu skönja något hvitt därnere, och den modigaste

bergvandrare ryste, då han nere i klyftan trodde

sig urskilja lämningarne af den olycklige herdens

kropp.

”Walter, är du säker på att vi äro på rätta

vägen?” frågade Power försökande tala så lugnt och

glädtigt som möjligt.

”Ja”, svarade Walter och tog upp sin lilla

fick-kompass, som varit hans trofaste följeslagare under

alla ströftåg i hemtrakten. ”Viken ligger västerut

härifrån räknadt, och vi gå alltså i rätt riktning.”

”Men jag undrar om vi inte dra oss för mycket

åt höger”, invände Kenrick.

”Ja, sanningen att säga, så befinna vi oss

mellan två faror”, svarade Walter, i det han stannade.

”Till höger ha vi Bardlynklyftan, till vänster

Appenfell och visserligen inga bråddjup, men — ”

”Jag vet hvad du menar — de gamla

gruföpp-ningarna.”

”Ja, och det är därför, som jag håller mig åtioo

höger. Till och med i denna dimma tror jag, att

vi kunna urskilja klyftan, när vi komma i närheten

af den, men det finns tre eller fyra gruföppningar,

och vi veta inte precis hvar de äro.”

”Hvad i all världen skola vi göra?” utbrast

Power, då han insåg fulla vidden af den fara i hvilken

de sväfvade. ”Det dröjer inte länge förrän vi också

ha mörkret öfver oss, och det är dessutom så

förskräckligt kallt nu när vi måste gå långsamt.”

”Låt oss stanna litet och tänka efter”, sade

Kenrick. ”Walter, hvad säger du?*

”Vi ha endast två saker att göra: antingen gå

på och lita på Guds försyn eller också sitta stilla

och vänta tills dimman skingras.”

”Det sista är omöjligt”, sade Kenrick, ”jag har

sett Appenfell insvept i dimma många dagar å rad.”

”Dessutom ha vi natten snart öfver oss, om vi

stanna kvar här”, sade Power. ”En vinternatt uppe

på Appenfell utan mat eller tillräckligt mycket

kläder och utsikt att stanna kvar kanske också följande

dag — ” Han ryste.

“Ja, låt oss för all del fortsätta”, sade Kenrick;

”det är i alla fall bättre än att sitta stilla och vänta

på att bli ihjälfrusen.”

De gingo långsamt några steg vidare, tills

Walter plötsligt ropade med upprörd röst:

”Stanna! Vi äro bestämdt i närheten af klyftan!

Det är någonting inom mig, som säger mig det.

Sitt ner ett ögonblick, tills jag försökt undersöka

marken!”

Han kastade en stor sten längs högra sidan af

vägen, hvarefter de sutto orörligt lyssnande. De hörde

hur den stötte mot några stenar och därpå med ett

brakande ljud störtade utför bråddjupet dragande grus

och småsten med sig i fallet,

”Du gode Gud!” ropade Walter förfärad och

ryckte gossarne några steg tillbaka, ”vi befinna juoss alldeles på afgrundens brant! Hvarje steg framåt

kan bringa oss döden!”

En hemsk tystnad följde på hans ord. Dödsbleka

och darrande i hvar lem satte Kenrick och Power

sig ner i gräset.

”Gossar, vi få inte förlora modet”, sade Walter,

”det är nog rådligast att vi stanna där vi äro till

dess dimman skingrar sig litet. Var inte rädd, Ken”,

fortsatte han tagande gossens hand i sin, ”ingenting

annat kan hända oss än hvad Gud vill.”

”Men tänk bara hur rysligt det vore att

tillbringa en natt här”, hviskade Kenrick, som var

mest upprörd af de tre, ”dimma, köld, hunger och

mörker och sä denna förskräckliga ovisshet!”

”0 gode Gud, sänd oss en stråle ljus!” mumlade

Walter, och alla tre knäppte sina händer och bådo

till Honom, som de visste var nära. Och efter en

stund såg det ut, som om deras bön blifvit hörd.

En vindstöt slet för ett ögonblick sönder den täta

dimman, och de uppfångade en skymt af bergåsen

samt konturerna af Bardlyn. Om de i denna stund

haft sinne för naturens skönhet hade de hänförts af

den hemskt storartade utsikt, som plötsligt öppnade

sig för dem, men de hade ej tanke för något annat

än på hvad sätt de skulle kunna undgå de faror,

som hotade dem.

”Gud ske lof!” ropade Walter och sprang upp.

”Kanske dimman skingrar sig alldeles!” Men den

tätnade åter, och stigen framför dem kunde ej längre

urskiljas.

”Såg ni, att vi äro strax bredvid Rakknifven?”

frågade Walter, som var den ende, som ännu höll

modet uppe, därför att han bättre än de andra var

förtrogen med bergen. ”Vet ni hvad, om ni inte

ha något däremot, kunde vi försöka gå öfver

Rakknifven. Bara man kan akta sig från att halka är

det inte farligt, och man kan åtminstone inte gå

vilse. Så snart vi hunnit till Bardlyn är det likalätt att gå fram till St. Winifred, som att gå öfver

skolgården.”

”Gå öfver Rakknifven?” upprepade Kenrick. ”Åh,

det är ju endast de allra djärfvaste herdarne som

våga det.”

”Ja, men jag tror likväl, att det är det enda vi

ha att göra.”

”Jag törs inte”, sade de båda andra gossarne

på en gång.

”Det vore naturligtvis ett vågstycke”, medgaf

Walter, ”men ju längre vi stanna här, dess mer ökas

svårigheterna att komma härifrån. Stanna kvar ni

två, så skall jag försöka gå öfver Rakknifven. Om

det lyckas för mig, så har jag sedan inte långt kvar

till byn, och där finns det nog några karlar, som

vilja följa med och hjälpa er. Om ni inte vill det,

skall jag inte lämna er, men kom ihåg, att det är

den enda utväg vi ha.”

”Du får inte utsätta dig för en så förskräcklig

fara, käre Walter”, ropade Power. ”Jag har ofta

hört folk säga, att de inte för mycket pengar ville

gå öfver Rakknifven.”

”Jo, det är nog bäst, att jag vågar försöket.

Adjö med er gossar! Om det går bra för mig är

jag tillbaka med hjälp senast om halfannan timme.

Ni behöfva inte vara rädda för min skull.”

Och Walter lämnade dem, under det de med

allt mer sjunkande mod sågo honom försvinna i

dimman.SEXTONDE KAPITLET.

På Rakknifven.

Den modige gossen visste mycket väl att såväl

hans som kamraternas räddning berodde på hans

lugn och kallblodighet. Han var van vid branter

och hade aldrig förr svindlat, då han blickat ned för

dem. Men hans hjärta bultade hårdt vid tanken på

att det här ej gälde en hastigt öfvergående fara och

att det skulle dröja åtminstone tjugu minuter, innan

den var öfverstånden.

Ensamheten var också förfärande, men han

tvingade sig till själfbehärskning och gick långsamt

och försiktigt vidare, till dess han plötsligt i det af*

tagande dagsljuset såg något hvitt skymta nere i

dalen. Inom ett ögonblick flög det för honom, att

det möjligen kunde vara skelettet af den stackars

herden, hvars olyckliga öde omgaf Djäfvulsvägen,

som folket kallade den smala stigen utefter

Rakknifven, med sådan namnlös fasa.

Öfverväldigad af förskräckelse vacklade Walter

framåt, foten slant på de slippriga stenarna, han

föll framstupa och gled framåt branten. Men inför

den öfverhängande faran återvann gossen

själfbe-härskningen, och uppbjudande alla sina krafter

lyckades han resa sig upp och fortsatte med stadiga

steg sin vandring, i det han undvek att åter kasta

en blick ner i dalen.

Inom ytterligare fem minuter hade han den

farliga bergåsen bakom sig och skyndade springande

utför Bardlynkullen, under högljudda rop gifvande

luft åt sin glädje och tacksamhet. Yid solnedgången

var han främme vid byn, som fått namn efter den

höjd, vid hvars fot den låg.

Han knackade på vid den första stuga han såg,

och vid hans fråga om det fanns någon herde ellervägvisare, som noggrannt kände till bergsstigarne,

visade man honom till en stuga, som beboddes af en

gammal herde, som hette Giles.

Denne lyssnade med uppspärrade ögon till hans

berättelse.

”Och ni har kommit Djäfvulsvägen öfver Rak*

knifven?” utbrast han häpen. ”Då är ni den

modigaste gosse jag sett på mången god dag!”

”Vi måste gå samma väg tillbaka för att hämta

de andra”, sade Walter.

”Ja visst, jag ä’ inte rädd för Rakknifven, och

jag ska’ ta en repstump med och en lykta. Herrn

behöfver inte vara rädd”, tilläde han, då han märkte

hur orolig Walter såg ut.

”Låt oss skynda oss då”, sade Walter. ”Jag

lofvade att komma tillbaka så fort som möjligt. Ni

skall få bra betaldt för ert besvär.”

”De’ blir nog bra med de’”, sade karlen. ”Jag

hade gått dit, om det bara varit ett osjäligt lamm

i fara, mycke mer då, när det är fråga om

människor.”

De togo en lykta, rep, två bastanta stafvar och

litet mat med sig, och Giles var förtjust öfver den

unge bergvandrarens spänstiga och raska steg.

Lyktan behöfde de ej, ty när de hunnit fram till

Bard-lynklyftan var det klart månsken.

”De’ ä’ inte värdt, att herrn besvärar sig med

att gå öfver åsen igen”, sade herden; ”de’ ä’ nog

bäst jag går ensam.”

”Nej, låt mig följa med”, bad Walter; ”det är

ju nästan ljusare nu än förut och om ni ta’r ena

repändan i handen håller jag i den andra, så går jag

säkrare.”

”De’ ä’ då visst och sannt att ni ä’ af rätta

sorten”, sade karlen med en viss beundran. ”Gud

signe ert modiga lilla hjärta. Och sanningen att säga

så ä’ jag glad åt ert sällskap för de påstå att

stackars gamle Waul spökar här, och de" vore ruskigtatt se honom så här på kvällskröken. Inte för att

jag inte vet, att det finns En, som beskyddar dom

som har rent samvete, men i alla fall —”

De gingo öfver åsen på mycket kortare tid än

Walter första gången, och när de kommo upp på

Appenfell sågo de gossarnes gestalter skymta fram

genom den månlysta dimman.

”Usch, hvad är det där för ena?” utbrast

Walter förskräckt pekandé på två jättelika dimfigurer

midt framför dem. Han blef så rädd, att Giles

måste fatta honom i armen för att hindra honom

från att snafva.

”Bli inte rädd”, sade gubben, ”det där ä’ inga

spöken utan bara våra egna skuggor mot dimman.

De’ ser konstigt ut, men jag har sett det

mångfaldiga gånger, och några lärda herrar sa’, att de7 inte

ä’ nå’n ovanlig syn uppe i bergen.”

”En sådan kruka jag var, som kunde bli så

rädd”, sade Walter leende, ”men jag visste inte att

sådana slags synvillor förekomma här uppe på

Appenfell.”

Så snart Walter hunnit öfver Djäfvulsvägen,

sprungo Power och Kenrick mot honom och tryckte

hans händer under upprepade tacksägelser.

Den erfarne herden förklarade, att det var en

ren omöjlighet att gå utför Appenfell i en sådan

dimma, men när gossarne fått äta litet, steg deras

mod, och de började till och med njuta af sitt

äf-ventyr, då Giles gjorde förberedelser till återtåget

öfver Djäfvulsvägen. Först band han repet kring

sitt eget lif, därpå kring Powers och Kenricks, och

slutligen, då det endast var en kort stump kvar

fäste han den kring Walters högra arm. På sådant

sätt var faran betydligt förminskad. Gossarne glömde

aldrig denna vandring, då de med yttersta

försiktighet, den ena beroende af den andra gingo framåt

utan att våga kasta en blick på det storartade

panorama, som utbredde sig framför dem.Power gick närmast Walter, och då de närmade

sig stället, där det hvita föremålet glimtade fram ur

djupet, kunde Walter ej låta bli att kasta en blick

dit ner och upprörd hviska: ”Titta dit!" Power

lydde olyckligtvis uppmaningen, och som alla

gos-sarne i St. Winifred hört talas om olyckshändelsen

och till och med känt stackars Waul själf, greps

Power af samma förlamande förskräckelse, som

öf-verväldigade Walter, snafvade och föll, dragande

Kenrick med sig i fallet. Giles ryckte hastigt upp

Kenrick, som skrek af rädsla, medan Walter

samtidigt hjälpte upp Power. Intet ord yttrades, men

gossarne höllo sig sedermera tätt i hälarne på deras

vägvisare, hvars starka hand alltid räcktes dem till

hjälp så snart de snafvade. Yägen föreföll dem oänd"

ligt lång, men slutligen stodo de åter på

Bardlyn-höjden och blickade tillbaka på alla de faror de

lämnat bakom sig.

”Gud ske lof", sade Power halfhögt och med en

rysning, och hans kamrater upprepade orden med

samma känsla af tacksamhet, som han själf.

Fåraherden vägrade bestämdt att mottaga pengar

såsom lön för den ovärderliga tjänst han gjort dem.

”Nej nej”, sade han, ”vi fattigt folk ha också

vår stolthet, och jag vill inte ha några pengar af

er, unga herrar. Men jag kan tala om för er, att

ni var i stor fara där borta, och jag tviflar inte på

att ni i afton tackar Gud som räddat er, och om ni

då på samma gång ber en bön för gamle Giles, så

sätter han större värde på det än på era penningar.

God natt med er nu unge herrar, för nu hittar ni

vägen ensamma, och om ni nå’nsin kommer hit åt,

tittar ni kanske in och pratar bort en stund med

mig.”

”Tack Giles, det skola vi göra”, svarade

gossarne.

”Och efter som ni inte vill ta mot pengar, måste

ni ta den här”, sade Walter. ”Den är inte mycketvärd, men den skall påminna er om att jag med

tacksamhet tänker på er.”

Han tvingade gubben att mottaga en vacker

mångbladig knif, som han händelsevis hade i fickan,

och Power och Kenrick, som haft en hviskande

rådplägning med hvarandra, lofvade att om några dagar

skänka Giles en varm pläd såsom ett ringa bevis på

deras stora tacksamhet.

De trädde in på skolgården i detsamma de andra

gossarne strömmade ut efter aftonbönen. De tre

gossarnes långa bortovaro hade gifvit anledning till

rätt mycken oro, och de blefvo nu omringade och

öfverhopade med ifriga frågor.

Ryktet om Walters modiga handling fiög lik en

löpeld öfver hela skolan, och om någon ännu hyste

något tvifvel om hans goda karaktär, gaf det denna

kväll vika för öfvertygelsen om, att det ej fanns en

präktigare gosse än Walter i hela skolan, måhända

med undantag af Power.

Till och med Somers till hvilkens ära skolan

fått en fridag, väckte vid återkomsten från

Cambridge mindre uppmärksamhet än de tre, som

bestigit Appenfells topp och trotsat så stora faror, och

långt mindre beundran än den unge gosse som tre

gånger gått Djäfvulsvägen, första gången ensam och

med fullt medvetande om hur farlig den var.

Det var i sanning ett stolt ögonblick för Walter,

då han stod omgifven af sina fyra hundra

skolkamrater, hvilka trängde sig fram för att hälsa honom

med ett vänligt ord eller handtryckning, och att

hvart han vände sig endast möta glada och

beundrande blickar, men medvetandet att han handlat

rätt och hans bästa vänners djupare och tystare

tacksamhet var honom kärare än allt annat. Men

likväl klappade hans hjärta af glädje äfven vid

åsynen af de andre, ty få lyckas vinna sina

skolkamraters beundran, och den, som vunnit den, vet attdet ej ges något gladare, ädelmodigare och hjärtligare

i världen.

Under det att kamraterna skakade hand med

Walter, kände han en hand på sin axel, och när han

vände sig om, såg han att Henderson stod tätt

bredvid honom. I denna stund kom intet skämtande

ord öfver gossens läppar, och Walter såg att hans

ögon stodo fulla af tårar.

”Åh Henderson!” utbrast Walter gladt, ”det var

roligt att se dig igen. Hur gick det för dig och

Dubbs att komma hem?”

”Mycket bra, men han hade så ondt i hufvudet

att han måste gå och lägga sig. Titta in till honom

sedan; jag vet, att han gärna skulle vilja säga god

natt till dig.”

”Bra gjordt Evson — verkligen riktigt bragjordt”,

sade Somers, som nu för första gången efter scenen

i ”Arresten” tilltalade Walter.

”Jag är stolt öfver dig Walter”, sade Percival,

då han gick förbi honom. Paton, som var i hans

sällskap sade ingenting, men lade för ett ögonblick

med ett gillande leende handen liksom välsignande

på gossens hufvud.

”Doktor Lane vill tala vid er”, sade Famulus i

rätt tid räddande de trötta gossarne från de

oräkneliga frågor som haglade öfver dem. De gingo utan

dröjsmål upp till rektorn, som mottog dem med

uppriktig värdighet, lät dem berätta dagens händelser

och varnade dem för dylika farliga utflykter under

vintern. Då de gingo därifrån gaf han Walter en

vink att stanna kvar.

”Det gläder mig uppriktigt, Evson, att återse

dig under omständigheter så vidt skilda från dem

under hvilka jag sist samtalade med dig. Jag hörde

för en tid sedan, att ditt uppförande är oklanderligt

och att du gör stora framsteg, och jag begagnar mig

med glädje af detta tillfälle att säga dig, att du

återvunnit hela mitt förtroende.”Walters ansikte strålade af glädje, då han tyst

bugande tryckte rektorns utsträckta hand.

”Teet serveras inne hos herr Power”, sade Fa*

mulus, då gossarne lämnade rektorns bostad.

SJUTTONDE KAPITLET.

Det goda beslutet.

”Låt oss först gå till Dubbs”, sade Walter till

Kenrick och Power; ”Henderson sade, att han ligger

till sängs i stark hufvudvärk.”

De följdes åt till den afsides liggande lilla

bygg-ning, där de sjuka vårdades och fingo tillåtelse att

gå in till Dubbs, men ehuru han väntat dem hade

han somnat.

”Där ligger en af de bästa gossarne i hela

skolan”, hviskade Power och höjde lampan, så att dess

sken föll på honom.

Ljudet af rösten väckte honom. Han slog upp

ögonen och stirrade först litet förvirrad på gossarne,

men igenkände dem snart.

”Åh, så roligt att se er”, sade han. ”Henderson

talade om, att ni inte ännu kommit hem, och att

man började bli orolig att det händt er

någonting. Det var väl därför som jag drömt så oroligt och

tyckt att ni ramlat ner i afgrunden och allt

sådant där.”

”Det vär också på ett hår när”, svarade Power,

”men tack vare Walter gick det bra.”

Daubeny såg frågande på honom.

”Vi skola berätta alltsammans för dig i

morgon”, fortsatte han. ”Hur känner du dig nu?”

”Inte så värst bra, men det blir väl snart bättre.””Det här duger inte, mina unga herrar”, sade

sköterskan; ”ni borde inte ha väckt herr Daubeny,

då han sof så god t.”

”Förlåt oss! God natt Dubbs, hoppas du är kry

i morgon”, sade de och följdes därpå åt till Powers

rum.

Gasen var tänd därinne, och hushållerskan som

tyckte att de voro riktiga små hjältar hade dukat

ett inbjudande tebord åt dem. De åto under nästan

oafbruten tystnad, ty de voro alldeles uttröttade, och

så snart de slutat, somnade Kenrick där han satt,

med tillbakalutadt hufvud och halfcppen mun.

”Det där är då en tydlig invit att vi skola gå

och lägga oss”, sade Walter skrattande och pekade

på kamraten.

”Nej inte än”, sade Power, ”det är så trefligt

att sitta här en stund. Yäck honom inte, och maka

dig närmare mig, så få vi prata litet.”

Walter lydde, och under några minuter sutto

gossarne tysta och stirrade in i brasan. De kände

sig väl till mods i hvarandras sällskap, och Walter

som var mer än ett år yngre än Power, njöt af

vissheten om att ega denne begåfvade gosses hela

vänskap och förtroende.

”Det har varit en sällsam dag, inte sannt

Walter?” sade Power slutligen och lade sin hand på

vännens. ”Jag skall aldrig glömma den. Du har

kastat ett nytt ljus öfver vår vistelse här.”

”Jag? Hur så? Det är mer än jag själf vet.”

”Jo, däruppe på Appenfell, då du kom mig att

inse hur själfvisk jag varit. Jag vet, att jag är

ansedd att vara egenkär och stram och allt det där,

men jag är af naturen blyg och tyckte det var bättre

att hålla mig på afstånd från dem, som jag inte

kände mig särskildt dragen till. Men jag förstår nu,

att detta i grund och botten endast var

själfvisk-het”, tilläde han sorgset. ”Under hela den tid jag

varit här har jag inte gjort så mycket för någon,som du har gjort för lille Eden under denna termin.

Men det skall bli annorlunda. I morgon skall jag

fråga om Eden vill använda mitt rum, och det kan

ju hända att det finns någon annan liten gosse, som

också skulle tycka pm att ha en sådan

tillflyktsort?”

”Tack skall du ha på Edens vägnar”, sade

Walter. ”Jag är säker på, att du skall tycka om

honom, så snart ni blir bekanta.”

”Ja, men det är just det, som är så svårt”,

invände Power, ”det är så få, som jag kan bli

riktigt bekant med. Jag är väl stel och otillgänglig

kan jag tro, men jag ville ge mycket för att bli

god vän med folk så fort som du. Hur bär du

dig åt?”

”Det kan jag verkligen inte säga. Jag har

aldrig tänkt därpå, men jag antar att om man känner

intresse för någon, så känner han litet intresse

tillbaka, och på så sätt är jag god vän med alla, som

jag bryr mig om.”

”Ken och jag hade ett långt samtal, sedan du

gått ifrån oss däruppe på berget, och jag hoppas att

minnet däraf skall göra oss tre vänner goda, sanna

och beslutsamma så länge vi lefva. Vi voro för-

skräckligt oroliga för dig, och detta, jämte den fara

i hvilken vi själfva sväfvade, gjorde kanske att vi

talade om så allvarliga saker, och vi kommo

öfver-ens om att ifall vi tre vänner ville så mycket vi

kunna hjälpa kamraterna, i synnerhet de yngre och

nykomlingarne, skulle vi kunna göra mycket godt.

Säg Walter, var det inte bra svårt i början du var

här att hålla rätt kurs genom alla frestelser?”

”Jo, det var det, och jag erkänner, att det

stundom förvånade mig att ingen enda gosse, ehuru det

finns så många präktiga sådana här, någonsin sade

ett ord eller gjorde något för att hjälpa mig.”

”Ja, det är alldeles galet* alldeles galet”, sade

Power, ”men du var den förste, som kommit migatt inse det. Walter, jag skall bedja Gud att lära

och hjälpa oss att lefva mer för andra. Hvem vet

hur mycket godt vi kunna göra för skolan.”

De båda vännerna sutto en stund tysta. Gossar

tala vanligtvis icke med hvarandra om religion och

böner, och dessa gossar hade antagligen aldrig talat

såsom nu med hvarandra, om ej en gemensam fara

brutit ned förbehållsamhetens alla skrankor. Ifrån

denna stund häntydde de icke ens på sitt beslut,

men de sträfvade att fullfölja det med det mod och

den styrka de fingo af den enighet och vänskap, som

förenade dem under deras återstående skoltid.

”Du tycks ställa målet högre än jag”, sade

Walter slutligen; ”jag har aldrig hoppats att kunna

ändra de många missförhållandena här, endast att

möjligen kunna rädda en eller ett par af kamraterna

från att bli i grund nedtryckta och förstörda.”

Samtalet afbröts af Kenrick, som vaknade och

med en blick på sin klocka förklarade att de borde

ha gått och lagt sig för länge sedan.

”God natt Ken”, sade Power, ”jag hoppas vi

skola sofva lika godt som du.”

”Jag kan slå vad om, att Walter kommer att

drömma om skelett och månbelysta bråddjup”, sade

Kenrick.

”Nej, det är jag allt för trött till. God natt med

er båda.”

Trötta som de voro, somnade åtminstone två af

gossarne likväl icke denna kväll förrän de uppsändt en

innerlig tacksägelse för hvad som varit och en bön om

hjälp för den kommande tiden. Två af dem, ty trots

sin präktiga karaktär hade Kenrick föga tanke på

allvarliga saker.

Alla utom Eden sofvo, då Walter inträdde i

rummet, och den lille gossen reste sig med

glädjestrålande ögon upp i sängen.

”Åh Walter, jag kunde inte sofva af glädje”,

sade han. ”Alla höja dig upp till skyarna. Jag ärså stolt öfvor dig och så glad att du vill ha mig

till vän/

”Tyst Arty”, sade Walter leende, ”när man hör

dig tala kunde man tro att jag gjort något riktigt

storverk, och det var det inte alls. Jag hade tänkt

ta dig med oss, men trodde det var för långt att gå

för dig/

”Skulle jag få följa med dig och Kenrick och

Power?” utbrast Eden och spärrade upp sina stora

ögon. ”Åh, så vänligt af dig Walter, men att tänka

sig att Kenrick och Power skulle vilja ha mig i

sällskap!”

”Hvarför det Arty ? I morgon tänker Power fråga

dig, om du inte har lust att emellanåt läsa dina läxor

inne i hans rum.”

”Skulle Power fråga mig?”

”Ja, hvarför inte?”

”Kors han som är en så’n öfverdängare.”

”Då är det så godt att du försöker bli lik

honom.”

”Nej, det är omöjligt. Det går många gånger

bättre för mig nu än förr, men jag kommer aldrig

att bli en sådan öfverdängare som Power”, gemälde

gossen enkelt. ”Jag vet, att det för öfrigt är din

förtjenst och inte hans att det går bra för mig. O,

hur skall jag kunna återgälda allt hvad du gjort för

mig?”

”Genom att vara en modig och god liten gosse.

God natt käre Arty.”

”God natt Walter.”ADERTONDE KAPITLET.

“Fallen på sin post.“

”Impositique rogis juvenes ante

ora parentum. —”

Georg 1. 477.

De dagar som nu följde under regelbundet

skolarbete förflöto hastigt och angenämt; hastigt, ty de

länge efterlängtade julferierna stodo för dörren och

angenämt, ty gossarnes hela intresse koncentrerade

sig på den stundande examen. Walter, som

återvunnit kamraternas aktning och beundran njöt

isynnerhet af denna tid och arbetade ifrigt på att hålla

sig kvar på sin plats som primus i klassen. Då han

icke deltog i promenaderna eller lekarne ute i det

fria, fann man honom nästan alltid i herr Percivals

rum, där han läste tillsammans med Henderson, som

för länge sedan öfverskridit gränslinien mellan de

lata och flitiga gossarne.

En morgon kom Henderson in och småskrattade

för sig själf.

”Ser man bara på, Power håller bestämdt på

och apar efter dig, Walter. Han börjar ju riktigt

tillhöra de sällskapliga domherrarne.”

”Sällskapliga domherrarne? Hvad i all världen

menar du?”

”Åh, vet du inte att jag håller på att skrifva

ett drama som jag kallar ”Sällskapliga Domherrar”

och hvari du och Ken och jag uppträda? Jag tänkte

inte först ta Power med, han var inte riktigt af vår

ull, men nu skall jag göra det, och han får ta hand

om prologen.”

”Men hvarför tycker du, att han nu är mer

sällskaplig? ”

”Jo därför, att han tillåter en af — det var så

rätt, jag får inte använda öknamn — därför att han

gett Eden tillåtelse att använda hans rum.””Ja, jag vet”, sade Walter småleende. ”Till att

börja med var det så lustigt att se dem tillsammans,

båda två voro så blyga, men efter ett par da*r blefvo

de riktigt goda vänner, och nu ser man oupphörligt

Eden uppkrupen i Powers fönsternisch, pluggande på

sina grekiska verb och lycklig som en prins.

Power hjälper honom också, och han gör redan stora

framsteg.”

”Hurra för Domherrarne!” ropade Henderson.

”Jag tänlde retas med Power om det där, men nu

har jag inte längre lust, för det är verkligen hyggligt

gjordt af honom.”

”Ja, liksom af Percival att låta oss sitta här

inne. Jag önskar bara att gamle käre Dubbs kunde

vara med om våra repetitioner.”

”Han är mycket sjuk”, sade Henderson och såg

plötsligt allvarsam ut. ”Jag såg honom ett

ögonblick i dag, men han föreföll för matt att orka

tala.”

”Nej verkligen! Jag hade ingen aning om att

det var någonting farligt.”

”Jag vet inte om det är farligt, men att han

är mycket dålig är inte svårt att se. Stackars

Dau-beny; du vet hur tålig och snäll han är, men till

och med han kan inte låta bli att vara särskildt

ledsen öfver att han blef sjuk just nu. Som du vet

skulle han konfirmeras nästa vecka, men han är

rädd, att han inte skall hinna bli frisk till dess.”,

”Ja, han har flera gånger talat med mig om sin

konfirmation. Det är visst hundra gossar, som

samtidigt skola konfirmeras, men jag tviflar på att någon

af de andra tänka därpå med samma allvar som

Dubbs — måhända med undantag af Power, som

också skall konfirmeras.”

Konfirmationen skulle ega rum på en söndag

efter en långvarig och grundlig

nattvardsundervis-ning, som blifvit ledd af rektorn och de öfriga

lä-rarne. Några af de bästa gossarne, sådana som Po-wör och Daubeny blickade framåt mot sin första

nattvardsgång med djup ödmjukhet och förtröstan

utan allt falskt känslopjunk, men många af deras

kamrater föreföllo fullkomligt oberörda af den

stundande viktiga händelsen.

”Tror du det är möjligt att få se Dubbs? Jag

skulle så gärna vilja träffa honom”, sade Walter.

”Låt oss fråga Percival, som sitter i nästa rum;

om Dubbs bara orkar, så vet jag, att han inte vill

se någon hellre än dig.7’

”Förlåt om jag stör”, sade Walter sedan han

knackat på dörren till nästgränsande rum, ”tror ni

herr Percival att Henderson och jag kunna få titta in

till Daubeny?77

”Jag vet inte, men jag skall fråga doktor Keith,

och om han tillåter det, skall jag följa med er.77

Percival följde gossarne till villan, där de sjuka

inkvarterades, och efter en förmaning att ej stanna

för länge, släpptes de in till den sjuke gossen. De

kunde ej strax urskilja något i det skumma rummet,

men Daubeny hälsade dem genast välkommen med

glädtig^ ehuru låg och matt röst.

77Åh,. tack herr Percival för att ni var så vänlig

och kom hit ner! Och Walter och Flip också! Det

är så roligt att se er igen!”

”Vi hade kommit förr, om vi vetat att du fick

taga mot oss77, sade läraren. 77Hur känner du dig

min gosse?”

77Inte riktigt bra, herr Percival; jag har ofta

förskräckligt ondt i hufvudet och emellanåt går det

alldeles omkring i det.77

”Det beror på öfveransträngning. Minns du, jag

bad dig inte spänna strängen för hårdt? Detta lär

dig nog att bli förståndigare för framtiden, inte

sannt?”

”Framtiden — ja visst herr Percival, men om

jag någonsin blir frisk igen, är jag rädd ni skalliinna mig dumfriare än någonsin”, sade han med

ett svagt leende.

”Dum? Min gosse, det har aldrig någon tyckt.

Det är inte de dumma gossarne som sitta primus i

klassen, som du så länge gjort. Jag törs inte stanna

och prata längre med dig Daubeny, hur gärna jag

än ville, men gossarne få tio minuter att berätta dig

alla skolnyheter.”

”Förståndigare — — för framtiden”, upprepade

Daubeny för sig själf ett par gånger med låg röst.

”Det är för sent att tänka på det nu. Vet du

Walter, jag tror inte han anar hur sjuk jag är. De ha

skrifvit efter min mor, och hon kommer hit i kväll.

Jag hinner åtminstone få se henne ännu en gång.”

”Åh säg inte så där, Daubeny”, utbrast

Henderson, som var mycket lättrörd. ”Du får inte gå

ifrån oss; vi kunna inte undvara dig.”

”Käre gamle vän”, sade Daubeny, ”du får nu

ingen att gyckla med”, och han lade sin feberheta

hand på Hendersons. Gossen vände bort hufvudet

och brast i gråt.

”Nej, gråt inte”, fortsatte Daubeny ledsen; ”jag

ville visst inte narra dig att gråta. Jag är nöjd och

lycklig, Flip.”

”0 Daubeny, vi kunna inte reda oss utan dig”,

snyftade Henderson.

”Daubeny! Det är ett namn som jag knappt

känner igen”, sade den sjuke gossen småleende. ”Säg

Dubbs som förr — det är ett så lustigt, tungrodt

namn, som alldeles passar för egaren. Du minns,

att det var du, som gaf mig det, och nu känns jag

knappt vid något annat.”

”Jag har plågat dig så mycket”, sade

Henderson snyftande, som om hans hjärta ville brista; ”jag

har aldrig gjort annat än retat och gycklat med dig,

och du har alltid varit så snäll och tålig. Förlåt

mig om du kan.”itå

”Så du pratar”, sade Daubeny med ett försök

att skämta. ”Hör på honom, Walter, hvem skulle

tro att det är Flip som talar? Har du retat mig,

Flip?” fortsatte han, då Henderson fortfor att gråta,

”nej inte du. Jag hade alltid roligt åt ditt skämt

och visste att du i grund och botten tyckte om mig.

Ni ha alla varit så snälla mot mig. Walter, jag är

så glad jag lärde känna dig, innan — Det är så

trefligt att ha er här. Låt mig hålla er i handen;

det börjar bli mörkt. Det vore roligt om Power och

Ken också vore här, så att jag fick träffa alla mina

vänner.”

”God natt Daubeny, jag kan inte stanna längre”,

sade Henderson och rusade ut för att ge utbrott åt

en sorg, som han ej längre kunde behärska, ty trots

sitt skämtsamma lynne hade gossen ett varmt och

känsligt hjärta, och ehuru han tyckt om att

förlöjliga Daubeny, hade han aldrig gjort det i elak afsikt

och hyste en uppriktig aktning och vänskap för

kamraten.

”Se efter honom, Walter, sedan jag är borta”,

sade Daubeny vemodigt, då de voro ensamma. ”Det

är en präktig gosse, men ovanligt lättledd. Han

har blifvit mycket förändrad till sin fördel sedan du

kom hit.”

”Jag har alltid tyckt om honom”, genmälde

Walter, ”han är så lustig och ändå så godhjärtad.

Men Dubbs, du är alldeles för misströstande; vi skola

få rå om dig ännu många glada dagar.”

”Jag vet inte, kanske, om Gud så vill. Jag är

så ung, och det vore roligt att stanna litet längre

tillsammans med dig, Walter. Jag håller mer af dig

än någon annan utom Power”, och en tår rullade

långsamt utför Daubenys kind.

Walter tryckte tyst hans hand.

”Du kan inte tro hur mycket deltagande jag

kände för dig vid den där ledsamheten med Patons

manuskript”, fortsatte han. ”Du såg så förskräck"ligt olycklig ut, som om ¿illa utsikter här i lifvet

blifvit stängda för dig. Jag är rädd, att jag gjorde

bra litet för dig just då, och ändå hade jag varit

villig att göra hvad helst du bedt mig om/

”Ja, men Dubbs, du var den förste, som

tilltalade mig vänligt sedan det där hände, och den förste,

som inte blygdes att bli sedd i mitt sällskap. Du

anar inte hur tacksam jag var för din vänlighet.

Det var alldeles, som om någon räckt ut en räddande

hand åt en drunknande, ty alla visste ju hvilken bra

gosse du var/

”Kände du det verkligen så?” utbrast Daubeny

och en svag rodnad spred sig öfver hans bleka

kinder. ”0, det gläder mig, att du säger det.”

Det uppstod en stunds tystnad, och med Walters

hand sluten i sin, somnade Daubeny med ett leende

på läpparne.

”Hur var det med honom, när du gick?” frågade

Henderson ifrigt, då Walter återkom till Percivals

rum.

”Han sof lugnt; jag hoppas det skall göra honom

godt. Jag visste inte Flip, att du brydde dig så

mycket om honom.”

”Det är därför att jag alltid gycklat med honom”,

svarade Henderson ångerfullt, ”men jag tror inte,

att han brydde sig om det, annars hade jag aldrig

gjort så. Jag visste knappt själf, att jag tyckte så

mycket om honom. Det var riktigt nedrigt att alltid

reta honom som jag gjorde, fastän jag hela tiden

var färdig att ta af mig mössan för honom. Ack,

Walter, jag hoppas han inte dör!”

”Jag hoppas detsamma, men var inte ledsen

öfver att du skämtat med honom; det var ju bara

skämt, och han kände sig aldrig sårad af hvad du

sade. Kom ihåg, att han alltid brukade säga att det

var han, som skrattade åt dig och inte tvärtom.”NITTOSfDÉ liAtlTLET.

Skolklockan.

”Jag har en glad nyhet åt er, herr Daubeny”,

sade den vänliga gamla sjuksköterskan.

”Hvad då?” Har min mor kommit?” frågade

han ifrigt. ”Ah, låt henne strax komma in!”

I nästa ögonblick omfamnade mor och son

hvarandra.

”Älskade mamma, nu när du är här, är jag så

lycklig. Men gråt inte så”, fortsatte han, då han

kände hennes tårar på sin panna, 77du har ju kommit

för att hjälpa mig att hålla modet uppe.77

”Käraste Johnny”, sade hon, ”jag hoppas att Gud

vill skona enkans ende son. Han som uppväckte

enkaps son i Nain från de döda förbarmar sig helt

visst öfver oss.”

”Hans vägar äro inte våra, kära mamma, och

jag tror inte jag kan bli bra. Det är redan, som

om jag såge hela mitt lif framför mig lik en

skuggbild, och jag ligger helt lugnt och betraktar den,

som om den vore en annans, men emellanåt blir jag

alldeles yr i hufvudet.”

”Ske Guds vilja”, snyftade den stackars kvinnan,

”men det känns, som jag inte skulle kunna lefva

utan dig, Johnny. Ack, hvarför skonade du dig inte

litet mer? Det är arbetet, som tar lif vet af dig!”

”Det är bara därför, att jag har svårare att lära

än andra^ gossar. Det var mer ansträngande för mig

än för dem att göra min plikt, men jag försökte

likväl. Det är bra. som det är. Aj, mitt hufvud,

mitt hufvud.”

”Du måste hvila dig, älskling. Mitt besök har

tröttat dig för mycket. Försök att sofva nu.”

”Sätt dig där midt emot mig, mamma, så att

jag kan se dig strax jag vaknar.”Hon kysste hans värkande panna, och han

tillslöt ögonen.

Och hon satte sig vid sängkanten, och under det

hon betraktade honom, förstod hon, att hennes enda

barn, hennes ögons ljus skulle tagas från henne.

Det låg rörande undergifvenhet för Guds vilja i

hennes djupa sorg och en orubblig förtröstan på Hans

kärlek, hvilken pröfning Han än ville pålägga henne,

men tårarne strömmade utför hennes kinder.

Stackars Daubeny kunde ej sofva. Hjärnfeber

åtföljes vanligen af yrsel, och under det han oroligt

kastade hufvudet fram och tillbaka på kudden, irrade

hans tankar tillbaka till skollifvet.

”Dum? Ja, herr Robertson, det vet jag att jag

är, men jag kan inte hjälpa det. Jag har verkligen

försökt göra mitt bästa och steg upp klockan fem i

morse för att läsa. Jag är inte lat, nej, det är jag

inte. Ack Power, om jag vore lik dig. Du lär dig

så fort och behöfver aldrig få bannor som jag.”

Och nu inbillade sig den stackars gossen, att

han satt ute i korridoren under gaslampan, som han

så ofta gjort och oupphörligt repeterade de strofer

han måste lära sig:

«Hac arte Pollux et vagus Hercules

Enisus — enisus arces — enicus arces attigit

igneas,

Quos inter Augustus —

”Hur är det sedan?

«Hac arte Pollux et vagus Hercules

Enissus arces attigit igneas — attigit igneas,

Quos inter Augustus recumbens —

”Hvad kommer därnäst?” och han tryckte båda

händerna mot tinningarna.

”Bry dig inte om repetitionen nu, käre Johnny”,

sade hans stackars mor. ”Jag är säker om, att du

kan hvad du behöfver.”

Läsning för gossar. Gliå

”Nej, nej inte än inamma. Jag vet, att jag fåi

bakläxa i morgon, och då blir han så ond och kallar

mig lat och oförbätterlig och allt sådant där.”

Och så började han åter:

«Sed quid Typhocus aut validus Mimas,

Aat quid minaci Porphyrion statu,

Quid Rhoetus — Rhoetus — quid Rhoetus —

”Åh, jag vet, att jag får bakläxa, jag vet det,

jag vet det”, ropade han och brast i gråt. ”Det

tjenar intet till att hjälpa mig Power, jag kan inte

lära mig det.”

”Låt det åtminstone vara i kväll”, bad hans mor

ångestfullt, ”lämna resten till i morgon. Ack, hvad

skall jag göra?” frågade hon vändande sig till

sköterskan; ”jag kan inte uthärda att höra honom plåga

sig så där.”

”Var inte ledsen frun”, sade sköterskan torkande

bort sina egna tårar. ”Han är ett rart litet lamm,

och han blir nog redig innan slutet.”

”Måste han alltså dö?” frågade hon, skälfvande

i hvarje lem.

”Tyst, tyst snälla frun, vi kan aldrig veta hvad

Gud behagar göra, och ni vet nog att vi måste böja

oss för hans nådiga vilja. Men det kära barnet är

mer redo att dö än mången fullvuxen människa,

och det är en stor välsignelse. Om han bara ville

låta bli att rabbla upp det där hedniska latinet.”

Men Daubeny fortsatte att mumla strofer ur

Horatius, stundom ifrigt, stundom oroligt och efter»

tänksamt —

«Quid Rhoetus — quid Rhoetus evulsisque truncis,

Enceladus . . .

”Jag kan inte lära mig det här; jag blir bestämdt

dummare för hvar dag, som går. Enceladus —”

”Om du håller af mig Johnny, så hvilar du dig

i kväll”, bad fru Daubeny.ÄMen mämina, det år min plikt att kunna mina

läxor, och du vill väl inte, att jag skall försumma

den? Det är ju du, som lärt mig att vara ihärdig

och göra allt så godt jag kan. Men jag skall inte

läsa mer i kväll.” Och han lade hufvudet lydigt

till rätta på kudden och somnade.

Han lefde ännu en vecka. På lördagen upphörde

yrseln, och efterföljdes af det rediga tillstånd, som

förebådar döden. Då bad han enträget att få se de

kamrater, hvilkas namn så ofta gått öfver hans

läppar — Power, Walter och Henderson, och gossarne,

som dagligen gjort sig underrättade om hans

befinnande, inträdde darrande och högtidligt stämda i

sjukrummet. Dödens annalkande fylde dem med bäfvan,

och de voro tröstlösa vid tanken på att så snart

förlora en vän, som de hållit så mycket af.

”Jag har skickat efter er för att få säga farväl”,

sade han med ett mildt leende. ”Ni får inte gråta

och vara ledsna för min skull; jag är lyckligare än

någonsin förr. Farväl Walter, det är för lång, lång

tid, men dock icke för alltid. Farväl käre, gamle

Flip — stygge pojke som gråter så, när jag är glad.

Tänk ibland pä mig Flip, när jag är borta och på

alla de samtal vi haft. Farväl Power, min bäste

vän. Vi hade tänkt få bli konfirmerade tillsammans,

men Gud bestämde annorlunda. O, ett så långt,

långt farväl det är, för många, många år! Att tänka

sig, att när ni gått ut härifrån skola vi aldrig återse

hvarandra här i lifvet! Ack Flip, du narrar mig

att gråta mot min vilja. Farväl, Gud välsigne er

alla.”

Han lade handen på deras hufvud, då de böjde

sig ner öfver honom, och ännu en gång hviskande

ett sista ”farväl”, vände han ansiktet mot väggen,

och stora tårar rullade utför hans kinder.

Ljudet af moderns snyftningar nådde hans öra.

”Äro vi allena nu, käraste mamma? Du stannarm

ju hos mig tills jag somnat? Jag år sä trött. Sjung

för mig mamma.”

Hon började med låg, ljuf röst:

«Min Gud och far

Med goda dar

Du ofta glädt mig svaga.

O, skulle jag

Den onda dag

Ej ock till godo taga?

Ej ser jag här

Hvad häst mig är

Begären mig förvilla,

Men Herre du

Det känner jn

Och vill ditt barn ej illa.

Ty är jag nöjd och —»

Tårar kväfde hennes röst.

”Ack Johnny, jag kan ej uthärda att vi så snart

måste skiljas åt.”

”Det är endast för en kort tid, mamma, endast

för en kort tid. Nyss tyckte jag det var så långt,

men nu förefaller det ej längre så. Ack mamma

lilla, hur god och kärleksfull har du inte alltid varit

mot mig. Till tack har du hela mitt hjärtas kärlek.

God natt mamma, nu somnar jag snart.”

Hans armar sjönko ned från hennes hals,

huf-vudet föll tillbaka, ljuset slocknade i hans milda ögon,

och han sof.

Ja, han sof — den långa, ljufva sömn, som ej

störs af några drömmar, den sömn efter hvilken man

vaknar upp till evigt lif och lycksalighet i Guds åsyn.

Ja, Daubeny sof.

Gud hjälpe dig förkrossade moder. Din gosses

ögon skola aldrig mer le mot dig, hans närvaro

aldrig mer förljufva ditt hem.

Under många timmar tills dagsljuset förbyttes

i mörker, satt hon orörlig försjunken i den djupa sorg,som ej kan ge sig uttryck i ord och knappast

medveten om hvad som försiggick omkring henne. Och

ljudet af muntra skratt och glada gossröster trängde

då och då dit upp, ehuru hon ej gaf akt därpå. Men

hon var en gudfruktig kvinna, och knäböjande vid

sängen tog hon sin döde gosses hand i sin och bad

under strömmande tårar: ”0 Gud, lär mig förstå din

vilja !"

Och i den stilla kvällen ringde,St. Winifreds

kyrkklocka den högtidliga dödsringningen, och

blandad med dess djupa klang hördes skolklockans klara,

tunnare toner. Den hördes annars vanligtvis endast,

då den skarpt och brådskande kallade gossarne till

lektionerna. Hur olika ljöd den ej nu — hvarje ton

dallrande, långdragen, som om den ville säga att för

en åtminstone, som den varit van att mana till

skyndsamhet, var brådska ej längre behöflig.

Och gossarne som sutto vid sitt kvällsarbete

sprutto bäfvande till, när de båda klockorna

förkunnade dem att deras skolkamrats själ hade flyktat från

jorden, och att Gud kallat sin unge tjänare till sin sida.

"Hör du Henderson?" hviskade Walter, som satt

närmast honom.

"Ja”, svarade Henderson med darrande röst,

”Daubeny är död.”

Under återstoden af kvällen sutto de två gossarne

tysta och stilla, försjunkna i sorgsna och högtidliga

tankar. Och under återstoden af kvällen ringde

kyrkklockan och skolklockan långsamt tillsammans,

förkunnande budskapet om Daubenys död.TJUGONDE KAPITLET.

Farväl.

Är dagen tröttsam, är dagen lång

Det ringer dock slutligt till aftonsång.

Alla gossarne sågo mycket allvarliga ut, då de

följande morgon trängdes i skolkyrkan, där

konfirmationen försiggick. Det var vackert att se det

ödmjuka och dock strålande uttryck hvarmed många

af de unge konfirmanderna knäböjde vid altaret och

med knäppta händer och böjdt hufvud afbidade

välsignelsen.

Då den vänlige biskopen under loppet af sitt tal

häntydde på Daubenys död, var det dödstyst i kapellet

— den andlösa tystnad, som framalstras af förväntan

och stark rörelse.

”En af de unge konfirmanderna finns ej här bland

oss”, sade han. ”Han har gått bort, han skall aldrig

deltaga i en jordisk nattvardsgång — han är kallad

att deltaga i den stora nattvardsgången i himmeln.

Jag hör med glädje, att han var väl beredd därpå,

att han var känd bland eder för sin gudsfruktan,

högsinta karaktär och sina rena seder, och att själfva

hans död orsakades af hans brinnande håg att rätt

förvalta de pund Gud förlänat honom. Ack, att dö

så ung och likväl så beredd att dö, är långt

lyckligare än ett lif krönt af framgångar, men tillbragt i

synd. Låt hans död väcka er eftertanke, men ej er

sorg. Det är ett bevis på Guds stora barmhärtighet

och godhet att han kallade bort den af edra

skolkamrater, som redan börjat helga sitt lif åt honom

och ej någon af dem, som ännu yfvas öfver sina

synder. Låt därför den förlust som drabbat er ej

bedröfva, men lända er till varning. Den blomstrande

ungdomen vissnar och faller för dödens lie lika visstsom den tynande ålderdomen. Ack, mina unga

vänner, varen redo — varen redo med omgjordade

länder och olja på edra lampor, — varen redo att

hörsamma eder Guds kallelse! Hvem vet för hvilken af

oss härnäst eller hur snart dödsringningen skall ljuda.

Varen därför redo, ty ni veten ej hvad dag och stund

rösten skall kalla er.”

Förlusten af en gammal kamrat, som alla

högaktade och många höllo af, skolminnena, samvetets

röst, allt detta gaf ökad kraft och betydelse åt

biskopens enkla ord, och många gräto i tysthet, medan

tårarne strömmade likt sommarregn utför Walters,

Powers och Hendersons kinder.

Följande tisdag fingo våra gossar se sin döde

vän. Det var första gången de sågo ett lik, och då

Walter blickade ned på Daubenys af döden

förskönade anlete och vidrörde hans kalla kind,

öfverväldi-gades han af den högtidliga bäfvan, hvaraf man gripes

i dödens närhet.

”Gud har tagit honom till sig”, sade fru

Dau-beny, som såg gossarnes rörelse. ”Han har lämnat

ett minne till hvar och en af sina goda vänner, och

jag vet att ni skola sätta värde därpå för hans skull,

och de åtföljas af hans mors tacksägelser för all er

vänlighet mot honom.”

Åt hvar och en af dem hade han utvalt någon

af sina mest omtyckta tillhörigheter. Åt Power sitt

skrifschatull, åt Henderson sitt mikroskop, åt Kenrick

ett litet pennfodral af guld och åt Walter en skatt

på hvilken han själf satt högt värde, en praktfullt

inbunden bibel, hvars många förstrykningar visade

att den var flitigt läst.

Följande dag skedde begrafningen, som endast

bevistades af hans klasskamrater och bästa vänner.

De stodo uppstälda i två led utanför dörren till

villan, medan likvagnen höll där utanför. I samma

ögonblick strömmade de andra gossarne ur skolan,

ty lektionerna voro slutade. Alla sågo strax likvag-nen hvars plymer svajade för vinden och den dubbla

raden sörjande och liksom af en tyst

öfverenskom-melse tvärstannade hvar och en, lärare såväl som

lärjunge tills alla voro samlade.

Under tiden bars kistan ner och lyftes upp på

vagnen, som långsamt satte sig i gång. Och på detta

sätt lämnade Daubeny för sista gången St. Winifred

genom den normandiska inkörsporten, och till dess

han färdats genom den, stodo gossarne kvar på sina

platser, stilla och orörliga som bildstoder.

Han begrafdes på kyrkogården i skuggan af det

gamla ståtliga templet. Det var en vacker plats

under lummiga träd, och de lade honom där, och lifvet

återtog snart sitt vanliga kretslopp. Ack, hur

vemodig är ej denna tanke, men böra vi väl knota mot

den barmhärtiga försyn, som fogar det så, att äfven

den bäste bland oss endast kvarlämnar ett minne,

hvilket förflyktigar lika snart, som ringen efter den

sten man kastar i vattnet?

Fru Daubeny lämnade St. Winifred samma afton.

Hennes vagn på hvilken sonens kappsäckar voro

uppstaplade gjorde ett underligt intryck på alla som sågo

den. Hvilken-skulle hädanefter använda hans sällträ

eller skidor?

Power och Walter togo vördnadsfullt afsked af

henne, då hon stod i begrepp att sätta sig upp, och

i sista ögonblicket kom Henderson utrusande med

någonting, som han utan att säga ett ord satte i

vagnen. Det var en fågelbur med en liten fågel,

som varit häns och Daubenys särskilda favorit.TJUGUFÖRSTA KAPIELET.

Kenricks hem.

Det var sista kvällen, och alla gossarne voro

samlade i skolsalen för att höra utgången af examen.

Lärarne sutto grupperade kring doktor Lane, som

satt på en upphöjd plats midt i rummet. Han

började med lägsta klassen och sista gossen i hvarje

klass, så att intresset därigenom så småningom

stegrades. Det första namn som intresserar oss var

Edens, och både Walter och Power voro ifriga att

höra hvilken plats han skulle få i sin klass. Power

hade hjälpt honom så mycket, att de väntade att

han skulle få flytta upp, men det var lika mycket

till hans egen förundran, som deras belåtenhet, som

de hörde hans namn uppläsas såsom det fjärde i

ordningen ofvanifrån. Jones och Harpour sutto såsom

man kan förstå lägst, hvar och en i sin klass.

Slutligen kom rektorn till Walters klass. Näst

nederst flyttades Howard Tracy, som med

öfverläg-sen likgiltighet fann sig i sitt öde. Anthony och

Franklin sutto ej långt från honom. Henderson

väntade att komma ungefär den tionde i ordningen, men

tionde namnet lästes, det nionde och åttonde följde,

och ännu blef han ej nämnd. Hans hjärta klappade

våldsamt, och han började nästan frukta det var

något misstag, men doktor Lane läste lugnt vidare:

”Sjunde, Gray;

”Sjätte, Macworth;

”Femte, Whalley;

”Fjärde, Henderson”;

och Walter hade knappt hunnit uttrycka sin

belåtenhet genom att klappa honom i ryggen, förrän

doktor Lane fortsatte:”Tredje, Manners;

”Andra, Carlton;

”Första”, rektorn lade alltid särskild tonvikt på

detta ord, och därpå följde namnet, långsamt och

tydligt:

”Första, Ev son”

Hvarvid det var Hendersons tur att bulta

vännen i ryggen, något som han med stort eftertryck

gjorde, och icke nöjd därmed, började han sedan i

sin förtjusning att applådera; de öfriga gossarne

följde raskt exemplet, och innan rektorn hann

befalla tystnad — ty dylika demonstrationer inne i

skolsalen voro alldeles ej tillåtna — var Walter

föremål för en stormande hyllning. Ty alltsedan dagen

på Appenfell var Walter skolans favorit, och

kamraterna voro angelägna att visa honom det.

Doktor Lanes stränga ”T}rst i salen”, återstälde

hastigt ordningen, och han fortsatte läsningen.

Ken-rick blef primus i sin klass, liksom Power i sin,

ehuru han var den yngste där. Då Somers

nämndes såsom skolans primus bröto gossarne åter

omot-ståndligt ordningsreglorna, men för skolans primus

kunde väl ett undantag få göras, och rektorn

smålog blott, då han hörde de dånande

handklappningarna, hvilka röjde, att Somers var omtyckt och vär-t

derad trots sitt kalla, tillbakadragna sätt.

”Hurra för de Sällskapliga Domherrarne!” skrek

Henderson, då gossarne störtade ut ur rummet. ”Kors,

så bra det har gått för oss alla! Och att tänka sig,

att jag sitter den fjärde i ordningen! Jag är ju en

riktig öfverdängare, utan att någonsin ha vetat om

det! Akta dig du, monsieur Walter, eller jag gör

dig dina lagrar stridig!”

”Välkommen”, sade Walter, ”men kom nu och

hjälp mig att packa ner dem i kofferten! Och sedan

bär det af hem! Hurra!”

Och han började sjunga den utomordentligt vackra

sången:«Domum, domum, dulce domum,

Dulce, dulce, dulce domum»;

i hvilken Power och Henderson af alla krafter

instämde, medan Kenrick tyst hörde på.

Dagen därpå skingrades gossarne i olika

riktningar. Det behöfver knappt sägas, att Walter njöt

af julferierna i hemmet. Power tillbragte fjorton

dagar hos honom, och gjorde sig allmänt omtyckt.

Glad, munter och utan tanke på sig själf eröfrade

han allas hjärtan, och det var med ömsesidig saknad

han och familjen Evson skildes åt.

Innan Power kom till Semlyn hade Walter med

sin fars tillåtelse skrifvit och bjudit Kenrick att

komma dit på samma gång. Här följer svaret på

hans bref.

”Käre Walter!

”Jag kan ej beskrifva hur frestande ditt bref

var för mig. Jag hade så rysligt gerna velat få

hälsa på dig. Att få vara tillsammans med dig och

Power på ett sådant ställe som Semlyn. — Åh,

Walter, jag är nästan afundsjuk, när jag tänker på er.

Men jag kan ej få komma, och jag skall uppriktigt

säga dig orsaken. Jag har inte råd, eller rättare

sagdt, min mor har ej råd att kosta på mig

utgifterna för resan. Jag betraktar dig Walter som min

bäste vän i skolan och därför är det så godt, att

jag med ens säger dig, att vi äro mycket, mycket

fattiga. — Lycklig du, som inte vet hvad det vill

säga.

”Du tycker nog att namnet på den här byn

Fuzby-le-Mud låter lustigt. Ger det inte aning om

någonting, som är alldeles förtjusande? Jag

försäkrar dig, att namnet passar alldeles förträffligt för

stället. Jag afskyr det! Du frågar kanske hvarför

vi i så fall bo här. Helt enkelt därför att vi måste.

Någon människovänlig släkting har skänkt oss den

stuga vi bo i, och sålunda slippa vi betala någon

hyra.”Men om du vore här, tror jag, att jag likväl

skulle vara lycklig. Jag vågar knappt bjuda dig.

För det första kunna vi inte göra en fjärdedel så

bekvämt och trefligt, som du har i ditt hem, och

för det andra ha vi inga nöjen att bjuda på, så att

du kanske skulle komma tillbaka till St. Winifred i

samma miserabla humör, som jag själf brukar göra.

Därför bjuder jag dig inte, men om du likväl vill

komma, skulle ingen vara gladare än din tillgifne vän

Harry Kenrick.”

Som Fuzby ej låg mycket ur vägen på återresan

till St. Winifred, fick Walter tillstånd att göra

Ken-rick ett par dagars besök, innan skolan började. Mot

slutet af ferierna reste Walter efter ett gladt och

ömt afsked från hemmet till Fuzby, ett besök, som

medförde många ledsamma följder, och på hvilket

han aldrig utan ledsnad kunde tänka tillbaka.

Bantåget ilade fram genom ett landskap, som

blef allt fulare och plattare för hvarje mil. Ingenting

annat än sanka hedar, kärr och dyiga vattenpölar

hvarhelst ögat såg.

Yid den lilla stationen Fuzby-le-Mud mottogs

Walter af Kenrick, som hälsade honom med en

hjärtlig handtryckning.

”Välkommen käre Walter, jag kan knappt tro,

att du verkligen är här. Jag borde nästan ångra,

att jag narrat dig hit, men jag hade så tråkigt.”

”Åh, vi skola nog få trefligt tillsammans. Finns

det någon karl, som kan bära min kappsäck ner

till byn?”

”Nej, men här ha vi en — ja, det är väl bäst

att med ens kalla den en kärra. Jag fick låna den

af pastorn, som kallar den ponyvagnen, men det

är i alla fall bara en kärra, helt rätt och slätt. Jag

hoppas du inte skäms för att åka i den.”

”Nej, jag skulle tro det”, svarade Walter

muntert och klättrade upp i det lilla lustiga åkdonet.”Det är inte så långt att åka”, förklarade

Ken-rick, ”och jag tror inte du känner någon här på

trakten, så det gör inte så mycket.”

”Så du pratar Ken; som om jag skulle bry mig

om sådant skräp.”

Walter hade i själfva verket icke egnat en tanke

åt saken, om inte Kenrick själf talat så mycket

därom och förefallit så generad öfver att behöfva åka

i en sådan vagn.

”Skall jag köra?” frågade Walter.

”Köra? Man kan just inte kalla det så en gång,

ty ponyn är blind som en stock och går bara steg

för steg. Tänk bara om den aristokratiske Power

eller någon annan af kamraterna såge oss nu! Det

skulle förse Henderson med ämne till skämt för

åtminstone sex veckor”, sade Kenrick och gaf den

gamla hästen ett lätt slag med piskan.

Hvarken han eller Walter visste, att en af deras

skolkamrater föraktligt betraktat deras ekipage.

Jones hade rest med samma tåg som Walter, ehuru i

en annan vagn och efter att länge ha stirrat på det

tarfliga åkdonet, kastade han sig gäspande tillbaka

mot soffdynorna förtjust öfver att kunna få ge

kamraterna en satirisk beskrifning på Kenricks häst och

vagn. Småaktig elakhet var ett utmärkande

karaktärsdrag hos Jones.

”Det där är Fuzby”, sade Kenrick kort, pekande

på några kringströdda hus, i hvilka här och hvar ljus

började glimta, ”och jag önskar, att det låge nersänkt

på hafvets djup.”

Hans ovänliga önskan var delvis förklarlig. En

enda gata — smutsig på vintern, dammig på

sommaren — ledde genom byn, som var omgifven af

den sanka heden, på hvilken med nätt nöd en blomma

kunde växa. Luften var rå och fuktig, och det enda

som var bra, var lerjorden.

Kenricks far, som varit pastor där, hade

föreställt sig att allt detta kunde uthärdas, om man varutrustad med en fast vilja och stark pliktkänsla.

Han gifte sig därför och förde sin unga och vackra

brud till den lilla bostad han fått till skänks, för att

lefva och verka där tills någon bättre anställning

erbjöd sig. Det hade ej varit så omöjligt att förlika

sig med alla yttre svårigheter, men han hade

beräknat att det skulle vara lätt att komma öfverens med

invånarne i Fuzby, och häri låg det stora

misstaget.

Kyrkoherden i Fuzby, hvars pastorat bestod af

flera socknar, var bosatt på annat håll och infann

sig endast emellanåt för att mottaga den hyllning,

som hans hjord aldrig vägrade den rike och mäktige.

Hans komminister, hvars inkomster voro små,

behandlades ingalunda med samma vördnad, utan hela

församlingen tycktes i stället anse det vara sin rätt

att beskydda honom, blandå sig i hans affärer och

bereda honom förargelse.

Det fanns i Fuzby en landtpatron, rik,

grötmyn-dig och obildad. Han var emellertid den rikaste

mannen i socknen och van att i allt få sin vilja

fram, och bland andra försök att efterhärma de

förnämas dumma påhitt, hade han befallt

kyrkvaktaren att ej sluta klockringningen på söndagsmorgonen,

förrän han och hans familj intagit sina platser i

kyrkan, äfven om tiden för gudstjänstens början

därigenom öfverskreds.

Några söndagar efter pastor Kenricks ankomst

ringde alltså klockan åtta minuter längre än den

skulle, och på pastorns förfrågan om orsaken,

svarades det, att herr Hugginson ännu ej anländt.

”Jag vill ej att församlingen skall nödgas vänta,

vare sig på herr Hugginson eller någon annan”, sade

pastorn.

”Ja men pastorn, gudstjensten har aldrig under

dessa tio år börjat förrän patron kommit.7’

. ”Ju förr herr Hugginson får klart för sig, att

tiden för gudstjänsten ej ändras för hans bekväm-lighet, dess bättre är det. Säg till att ringningen

strax upphör.”

Men kyrkvaktaren brydde sig ej om denna

tillsägelse utan ehuru pastorn gick fram för altaret

fortsatte han helt gladeligt att ringa tills hela

familjen Hugginson kom inseglande när psalmen

speltes upp, ursinnig öfver denna i deras tycke oerhörda

hänsynslöshet mot deras värda personer.

Följande dag afskedade pastor Kenrick

kyrkvaktaren och mottog ett besök af herr Hugginson, som

utgöt all sin ilska öfver honom och hotade att kräfva

blodig hämd.

Hela församlingen stälde sig på den myndige

patronens sida, och det dröjde ej länge innan det

skvallrande och skandalhungriga lilla samhället gjorde lifvet

till en verklig börda för den rättrådige unge pastorn.

För att förbigå alla öfriga smärre förargligheter,

vill jag endast nämna, att det slutligen upptäcktes

en alldeles tillfällig brist i en af de kassor, som stod

under pastor Kenricks förvaltning. Herr Hugginson

begagnade sig utan uppskof af det efterlängtade

tillfället; han gjorde en rundresa genom socknen och

öfvertalade med lätthet en stor del af sina anhängare

att med sina namnunderskrifter intyga uppgiften om

pastorns orättrådighet. Denna skrift insändes till

biskopen, och dess innehåll blef snart kändt bland

ortens presterskap.

Vid nästa prestmöte mottogs pastor Kenrick

med köld och illa doldt förakt. Tvingad att till

själf-försvar mot patronen tillkalla lagens bistånd, fann

han sig inom kort invecklad i en dyrbar rättegång.

Han vann målet, men juryn som ansåg att

Huggin-sons åtgörande ej saknat berättigande, dömde hvarje

part att själf bestrida sina omkostnader, hvilket hade

till följd, icke blott att pastorns små besparingar

ströko med, utan att han också måste skuldsätta sig.

Han dukade under för den grymma känsla

af förtryck och orättvisa, som tyngde honom ochaf medvetandet att han trots den vunna processen

betraktades med misstankar.

Han tynade bort och dog, och Fuzby församling

bekostade hans grafplats och hycklade en sorg som den

ej kände öfver den ädle mannens för tidiga bortgång.

Detta hände när lille Kenrick var åtta år, och

han mindes ännu hur hans far under sin tärande

sjukdom ofta tog honom upp i sitt knä och betrak*

tade honom med en lång, hopplöst sorgsen blick, som

skar gossen i hjärtat.

Allt sedan dess hade Kenrick visat öppet trots

och förakt för Fuzbys invånare, öfvertygad om att

deras elakhet krossat hans älskade faders hjärta, och

i strid mot sin moders önskningar nedlät han sig ej

att visa dem ens vanlig höfiighet. Icke under att

han hatade Fuzby och var olycklig i sitt hem.

Och dock var ingen mer skapad att lyckliggöra

ett hem än just hans vackra, älskliga mor. Men i

Fuzby, där Hugginson angaf tonen, möttes alla, hvilka

voro fattiga som hon, endast af förolämpande köld

eller ännu mer förolämpande nedlåtenhet. Till att

börja med smärtade detta henne djupt, men under sitt

sjuåriga enkestånd hade hon lärt sig att höja sig

öfver själfva möjligheten att förödmjukas af småsinne

och lågsinnad elakhet.

Det enda, som band henne vid jorden var hennes

faderlöse son — hennes hopp och stolthet. Men

ehuru Harry höll innerligt af sin mor, visade han sig

ofta kall och egensinnig mot henne. Han afskydde

Fuzby, dess invånare och deras egen fattigdom så

mycket, att han aldrig ens i sällskap med modern

kunde känna sig lycklig i hemmet. I skolan var

han glad, liflig och öppenhjärtig; hemma slöt han

sig liksom inom ett skal af köld och

förbehållsam-het, och hans kärleksfulla mor led i tysthet djupt

af att ej kunna göra sin gosse lycklig och att han

visade sig likgiltig till och med mot henne. Hon

grät i ensamheten öfver att hennes egen son ej höllaf henne — detta var dock icke sannt — och tyckte

att detta var sista droppen i den bittra kalk det

behagat Gud att räcka henne.

Gossarne körde fram till den lilla byggningen,

som stod midt i en trädgård, men som denna var

liten och mager och för öfrigt omgifven af

granngår-darne, erbjöd den ingen trefnad.

Fru Kenricks behagliga röst hälsade dem

välkomna.

”Käre Harry, det gläder mig, att du har din vän

med dig.”

Harry var så upptagen af tanken på hvad in

tryck det lilla tarfliga huset måste göra på kamraten,

att han ej hörde moderns ord utan sade till Walter:

”Ja, här ser du nu vår stuga. Yi ha bara en

jungfru, så att jag skall bära upp din kappsäck. Jag

får göra nästan allting själf, så när som på att borsta

skorna.”

Fru Kenricks ögon fylldes med tårar vid de

bittra orden, men hon återvann hastigt sin

själfbe-härskning och hälsade på Walter, som bugade sig

så vördnadsfullt och med ett så vänligt leende att

han strax vann hennes hjärta.

”Harry har ännu ej lärt sig, att man ej

behöf-ver blygas öfver fattigdomen”, sade hon skämtande.

”Jag är förvissad om att Walter — förlåt, att jag

använder den benämning som min gosse gjort mig

så förtrogen med — ej bryr sig om att det är litet

obekvämt här.77

”Nej, för all del”, svarade Walter, ”jag är

mycket glad öfver att ha fått komma hit.”

”Jag skulle önska mamma, att du vore snäll

och inte slungade vår fattigdom så där i ansiktet

på alla människor”, utbrast Kenrick förargad, innan

Walter knappt hunnit gå ut ur rummet.

”Ack Harry, Harry, du tycks glömma att du

talar till din mor”, svarade hon sorgset. ”Var det

för öfrigt jag, som först nämnde vår fattigdom? AckHarry, när skall du lära dig att vara nöjd med hvad

Gud sänder? Tro mig, vännen min, vi kunna vara

lika lyckliga i vår fattigdom, som om vi vore rika,

endast vi ville inse att äfven den för välsignelse

med sig.”

Gossen svängde sig otåligt om på klacken och

sprang upp till sin vän, medan hans mor med en

tyst suck satte sig ned till sitt arbete.

TJUGUANDRA KAPITLET.

Misstankar.

Walter kunde ej undgå att höra en del af detta

samtal, och det förundrade och smärtade honom att

Kenrick, som han trodde vara en så präktig gosse,

skulle visa sin sämsta sida i hemmet och tala så

ovänligt till den som han var skyldig den djupaste

tillgifvenhet och vördnad. Allt hvad han själf kunde

göra var att visa fru Kenrick så mycken

uppmärksamhet som möjligt. Då han så försiktigt och

grann-laga han kunde, häntydde till Kenrick att dennes

sätt mot modern ej var tillräckligt vänligt, rodnade

gossen och såg förargad ut, men svarade blott:

”Det är lätt för dig att prata, du som inte bor

i Fuzby.”

”Ja, men jag har haft mycket nöje af mitt besök

här, käre Ken ; du kan inte tro hur mycket jag håller

af din mor.”

”Tack för det Walter. Men hvad skulle du

säga om att ständigt bo på ett sådant här ställe?”

”Jag skulle göra mitt bästa för att vara

lycklig.”

”Lychlig?” upprepade Kenrick, och i det hanvände sig bort mumlade han något om att göra en

silkesbörs af ett svinöra. En stund därefter

berättade han för Walter hvad vi redan veta om pastor

Kenrick.

När de tre dagarne förgått, återvände gossarne

till St. Winifred. De åkte till stationen i den så

kallade ponyvagnen och åtföljdes mot Kenricks vilja,

af hans mor. Hon lyckades beherska sin rörelse vid

afskedet, ty hon såg att gossarne voro muntra och

glada, och vid tanken på att sonens glädje var helt

naturlig, ty han reste till sitt andra hem där han

hade goda vänner och kamrater och lifvet låg ljust

och löftesrikt framför honom, försökte hon ej vara

ledsen öfver att han skildes med så lätt hjärta från

henne. Men när hon återvände till sitt ödsliga hem,

kunde hon ej längre hålla tårarna tillbaka, och under

tiden blef sonen allt muntrare ju närmare han kom

St. Winifred.

De voro bland de sist anlända, och Henderson

och Power stodo vid grinden för att mottaga dem

och de andra gossarne, däribland Eden och Bliss,

som åkte i samma vagn från stationen.

”Nej, hvad ser jag!” ropade Henderson ochknäppte

med låtsad hänryckning ihop händerna. ”Det är ju

själfve den oförgätlige Bliss!”

”Vänta du Flip, så skall du få”, sade Bliss, som

vanligt, ehuru i mer godmodig ton.

”Jag vill påminna mig att jag hört den där

anmärkningen förr”, sade Henderson leende. ”God dag

Walter, hur står det till med dig, min gubbe? Jag

hoppas du befinner dig i högönsklig välmåga och

har hjärnkontoret i vederbörlig ordning med skrufvar

och allt?”

”Ja, bättre än du, Flip”, svarade Walter

skrattande. ”Du tycks vara galnare än någonsin.”

”Ja, det är han”, instämde Power, ”det har inte

varit någon rätsida på honom, sedan han kom hit.

Men du bör i alla fall känna dig tacksam, ty hanoch jag ha styrt om, att du får dricka kaffe inne i

mitt rum. Kom nu; Familjär tar hand om dina

saker.”

”Ja, och jag tar det här lilla kräket med mig”,

sade Henderson och lade handen på Edens axel.

”Det var just hvad jag själf tänkt göra”, sade

Power och skakade hand med den lille gossen. ”Har

du haft trefligt under ferierna?”

”Inte värst”, svarade Eden.

”Du ser inte så glad ut, som jag skulle vilja”,

sade Power. ”Men bry dig inte om hvad som varit;

du får nog trefligt här i stället.”

”Ja, det vet jag. Walter, du bor väl kvar i

samma sofrum som jag? Hvad skall jag annars ta

mig till?”

”Ja, hur är det med den saken, Flip?” frågade

Walter. ”Du sade någonting om att du tänkte

försöka ställa så till att några af oss komme i samma

rum. Så lifvadt det vore. Jag vill gerna fortfarande

ha dig till rumkamrat Eden, men jag kan inte

fördraga Harpour och hans anhang.”

”Jag har delvis lyckats och delvis misslyckats”,

svarade Henderson. ”Du och pysen där komma

fortfarande att bo kvar med de andra i nummer 10,

men som det fanns en ledig säng där, lagade jag så,

att jag flyttades dit.”

”Hurra!” ropade Walter och Eden på en gång.

”Det var utmärkt.”

”Låt mig tänka efter”, sade Walter. ”Där ha

vi Jones och Harpour — båda två ena riktiga nöt

—, och så ha vi Cradock, — han är mindre svår

att ha att göra med —, och så Anthony och

Franklin, som äro mycket trefligare nu än förr. Jag tycker

till och med riktigt bra om gamle Franklin, och

när då till på köpet du och Eden också bo i samma

rum, så behöfver man inte vara rädd att få

otref-ligt.”

De första dagarna förflöto ytterst angenämt.Lärarne komtno vänligt gossarne till mötes, och

dessa, som ännu hade hemmets"milda inflytande i

färskt minne, voro till att börja med mycket

ordentliga och hyggliga.

Alla våra gossar fingo flytta upp, och Walter

hade nu sin vän Percival till lärare. Kenrick.satt i

nedre femte, och Power hade trots sin ungdom

kommit upp i öfre femte, således endast en klass under

de så kallade monitörerna.

Första söndagen i terminen var ovanligt vacker,

och enligt deras vana, spridde sig gossarne i olika

grupper kring St. Winifreds planteringar. Deras

favorittillhåll var en stor äng bakom skolan, skuggad

af präktiga träd och på ett par sidor kringfluten af

floden, som här gjorde en stor krökning. Här kunde

man under de vackra söndagseftermiddagarne vara

nästan viss om att träffa flertalet af gossarne,

promenerande två eller tre arm i arm eller sittande

nere vid floden eller liggande utsträckta på gräset.

Det var en vacker tillflyktsort, denna äng, men

Walter föredrog i allmänhet sin älskade hafsstrand,

och denna eftermiddag satt han där i sällskap med

Power, medan Eden ett litet stycke därifrån läste

öfver sin bibelläxa.

Gossarnes samtal rörde sig nästan uteslutande

kring ferierna.

”Hvad tyckte du om besöket hos Kenrick?”

frågade Power.

”Jo mycket, af flera orsaker. Fru Kenrick är

den älskligaste lilla fru man någonsin kan få se.”

”Men Ken talar alltid så illa om Fuzby?”

”Ja, själfva stället är inte vidare tilltalande, men

han gör värre af det än det är. Han har riktigt

föresatt sig att afsky det.”

”Hur så?”

”Åh, jag vet inte så noga. Hans far var

komminister där, och de behandlade honom visst illa.”I4å

Och Walter berättade honom hvad Kenrick själf sagt

honom därom.

Då han slutat, märkte han att Eden slagit igen

boken och med spänd uppmärksamhet satt och

hörde på.

”Hallå Arty”, ropade Walter, ”det var inte

precis meningen att du skulle höra det här.”

”Inte? Det var ledsamt. Jag trodde inte, att ni

berättade hemligheter för hvarandra eftersom ni inte

talade lägre än vanligt.”

”Man måste tala högt för att inte bli

öfverrö-stad af vågskvalpet. Men sak samma, jag tror inte

det är någon hemlighet. Ken bad mig aldrig tiga

därmed, men det är i alla händelser bäst, att du inte

nämner om det för någon, ty det är ju en sak, som

inte angår någon.”

”Ja, jag förstår”, sade Eden. ”Jaså, det är inte

bara jag som har ledsamt hemma”, tilläde han med

lägre röst.

”Hvad nu, är inte ditt hem lyckligt, Arty?”

frågade Power.

Eden skakade på hufvudet.

”Jo förr, men under ferierna gifte mamma om

sig med en öfverste Braemer, som jag inte han

tåla”

Orden uttalades med så stort eftertryck, att man

ej behöfde tvifla på, att hans ovilja var berättigad,

men Power sade endast:

”Tyst Arty, du måste bjuda till att tycka om

honom. Kan du din läxa?”

”Ja.”

”Låt oss då taga en promenad, innan det

ringer.”

Under tiden utspelades en helt annan scen uppe

på Croft, som den ofvan beskrifna ängen kallades.

Jones och en af hans anhängare, som hette

Mack-worth promenerade fram och tillbaka i allén, medan

Kenrick och Whalley, en af Kenricks goda vänner,gingo i motsatt riktning i samma allé, så att de fyra

gossarne möttes ungefär hvar femte minut. Första

gången de möttes, kunde Kenrick ej låta bli att se

att Jones och Mackworth knuffade hvarandra i sidan

och mätte honom från hufvud till fot med en ytterst

föraktlig blick. Detta förvånade honom, fastän han

var ovän med dem båda. Kenrick hade icke glömt

hur Jones retat och plågat honom, när han först

kom till skolan. Nu hade han flyttat upp i en klass,

där han visste att Jones ej skulle våga antasta

honom, ty denne angrep aldrig andra än dem, som

voro underlägsna honom själf i storlek och styrka.

Mackworth var en tämligen begåfvad gosse, skröt

med att han var syssling till en baron, studerade

Adelskalendern, klädde sig lika oklanderligt som

själfve Tracy, och gaf sig alltid sken af att vara

utstuderadt artig. Han hade varit mycket utomlands,

och på grund af hans benägenhet att efterapa de

förnäma, kallade gossarne honom Fransk fernissa.

Men Mackworth var farlig att ha till ovän, ty det

fanns ingen i hela skolan, som egde en så hvass

tunga som han, och det var ingenting, som beredde

honom större nöje än att såra kamraterna med sina

bitande anmärkningar.

Då Kenrick först kom till skolan voro hans

kläder, som tillverkats i Fuzby icke allenast betydligt

nötta utan äfven af temligen gammalmodigt snitt.

De första ord Mackworth ställde till Kenrick voro

alltså:

”Hör på du nykomling, hvad är det för en

välvillig gosse, som skänkt dig sina aflagda kläder?

Törs jag fråga, om din jacka också skall användas

till spegel? Är det brukligt i er landsända, att

byxorna inte räcka längre än till knäna?”

Det låg en så hånande elakhet i dessa frågor,

att Kenrick aldrig sedan kunde se Mackworth utan

att påminna sig den blygsel och förtviflan han då

kännt. För första gången borta från hemmet, tillytterlighet känslig för gåckeri blef Kenrick alltför

djupt sårad af dessa ord att ens kunna känna sig

ond. Han hängde hufvudet och smög sig undan,

och innan modern på hans enträgna böner, med

mycken försakelse för egen del lyckats förskaffa

honom nya kläder, vågade han knappt se upp. Så

småningom återvann han sitt goda lynne, men från

den dagen bevärdigade han ej Mackworth med ett

enda ord.

De två gossarnes oförskämdt utmanande blickar

förvånade honom därför, och när de härnäst möttes,

såg han dem högdraget och föraktligt i ansiktet.

Ögonblicket därefter hörde han dem brista i skratt

och börja en högljudd konversation.

”Det var det eländigaste åkdon man kunde se”,

hörde han Jones säga, ”ingenting mer eller mindre

än en kärra och dragen af en blind hästkrake ...”

Afståndet dem emellan var nu så stort, att han

endast hörde Jones fnittra åt en anmärkning af

Mackworth om att ”falköga” — Mackworths binamn på

Kenrick — drogs af ett blindstyre.

”Så förskräckligt plumpa de där gossarne äro”,

anmärkte Whalley. ”Hvad mena de egentligen?”

”Hundar!” utbrast Kenrick ursinnig och stampade

i marken.

”Om de försöka reta dig, så låt dem inte

triumfera öfver att de lyckats”, sade Whalley, som var

en undfallande och allmänt omtyckt gosse. ”Det är

ju bara Fernissan och Hvita fjädern, och vi veta

allesammans hvad de gå för.”

”Hundar”, upprepade Kenrick; ”jag skulle vilja

sparka dem.”

”Bry dig inte om dem Ken, utan låt oss gå ner

till floden.”

”Nej Whalley; jag är viss om, att de vilja

förolämpa mig, och jag vill ha reda på hvad anledningen

kan vara.7’

Detta erbjöd ingen svårighet, ty‘gossarne kommonu åter närmare, och Jones talade afsiktligt med

höjd röst:

”Jag har aldrig kunnat med den där lymmeln;

han ser alltid så morsk ut.”

”Ja. Tänk bara att möta sina vänner med en

gammal mjölkkärra! Ha ha ha, så är det, när man

vill vara gentil!”

”Det är oförskämdt af en sådan där simpel

gosse, att. . .” här gingo några ord förlorade för

Kenrick, ty Jones sänkte rösten i detsamma de gingo

förbi, men endast alltför tydligt uppfångade han

orden ”fader” och ”ohederlig prest” — det öfriga var

ej svårt att själf fylla i.

Ett ögonblick stod han som förstenad med

gnistrade ögon och askgrått ansikte. I det nästa

rusade han på Jones, grep honom med båda händer i

rockkragen, kastade honom handslöst till marken och

sparkade hans hatt ner i floden.

”Hvad tusan menar du med det där?” frågade

Jones och kraflade sig upp. ”Jag skall minsann ge

dig den grundligaste kringklappning du någonsin fått

— du må vara femte klassist eller inte.”

”Det blir inte något af med det”, sade Whalley,

som var fullt ut lika lång som Jones och mycket

förtjust i Kenrick.

”Blir det inte af, att han skall få betaldt för

att han slog omkull mig och sparkade hatten i

vattnet?”

”Nej”, svarade Whalley mycket lugnt. ”Jag vet

inte hvad ni talade om, men det syntes tydligt och

klart, att det var er afsikt att förolämpa honom.”

”Hvad står på? Hvad är det fråga om?” frågade

flera gossar och skockade sig kring dem.

”Åh, det är bara ett plebejiskt utbrott af raseri

hos vår väluppfostrade vän”, svarade Mackworth

föraktligt pekande på Kenrick, som ännu ej lyckats

behärska sig.

”Men hvarför då?”

Läsning för gossar.

7”Ja, det vete fåglarne — för just ingenting/

”Du ljuger”, inföll Kenrick föraktligt. ”Du vet,

att du narrats och gjort allt hvad du kunnat för att

förolämpa mig.”

”Förolämpa?” upprepade Mackworth med sin

blidaste röst. ”Så vidt jag kan påminna mig talade

vi om en ohederlig prest. Du är väl ingen sådan,

skulle jag tro?”

”Det är bäst ni akta er!” sade Kenrick med

undertryckt raseri.

”Akta oss? För hvad då? Vi ha inte bedt dig

höra på hvad vi talade om; lyssnare få aldrig —77

”Prat”, afbröt Whalley, ”du vet mycket väl, att

ni talade så högt ni kunde och att vi inte kunde

undgå att höra er.”

”Än se’n då? Få vi inte tala så högt vi behaga?

Jag försäkrar er på mitt hedersord”, tilläde han vänd

till de andra, ”att vi inte så mycket som nämnde

Kenricks namn. Vi talade bara om en viss

ohederlig prest som åkte i en mjölkkärra, då Kenrick

rusade som en vildkatt på Jones. Om han har sådan

motvilja för att höra oss tala om sådant där

otref-ligt folk, så ska’ vi visst inte göra det”, sade

Mackworth med giftig artighet.

”Fransk fernissa”, utbrast Whalley med ärligt

förakt, uppretad mot sin vilja, fastän han ej kände

orsaken till Kenricks vrede. ”Det förvånar mig, att

Kenrick nedlåter sig att fästa afseende vid hvad

sådana som du och Jones säga. Kom nu, Ken, du vet

hvad vi alla tänka om de där två”, och han nästan

släpade Kenrick med sig, under det att Jones och

Mackworth, som voro medvetna om att alla de andra

gossarne ansett deras uppförande föraktligt, ifall de

kännt hela sammanhanget, med nästan misstänkt

brådska skyndade åt annat håll.

Men när Whalley blifvit ensam med Kenrick

och frågade hvarför han ”blef så ursinnig?” svarade

gossen ej utan gömde ansiktet i händerna. Han vari sanning djupt upprörd och olyckligare* än någonsin

förr. Tanken på att faderns sorgliga historia,

antagligen förvänd och vanstäld skulle cirkulera bland

skolkamraterna, gjorde honom alldeles utom sig.

Han visste mer än väl, att de andra gossarne voro

allt för grannlaga att ens vilja häntyda därpå, men

att alla skulle ha reda på den skam och vanära,

som en orättvis misstanke för en kort tid kastat

öfver hans fars namn, var nästan mer än han kunde

bära.

Men hur var det möjligt att de fått kännedom

därom? Kenrick kunde endast räkna ut det på ett

sätt. Han tänkte öfver hvad Jones sagt. ”En kärra

och en blind hästkrake — aha, jag förstår, det är

endast en, som kunnat berätta honom detta. Såå,

Walter Evson, du roar dig och Jones med att göra

narr af vår fattigdom och förlöjliga vårt hem. Jag

tviflar inte på, att ni fått er ett godt skratt uppe på

ert sofrum.”

Kenrick visste ej att Jones sett dem från

kupéfönstret och att han under ett besök hos en

släktinge, som ej bodde långt från Fuzby, hört detaljerna

af pastor Kenricks sorgliga öde. Han tog för

af-gjordt, att det var Walter som förrådt honom. ”Det

är alldeles klart, att det är så”, tänkte han, ”men jag

skulle ändå inte ha trott det om honom”, och han

brast i häftig gråt.

Ehuru Kenrick knappt velat erkänna det för sig

själf, var han redan förut afvogt stämd mot sin vän.

Hans ömtåliga stolthet hade fått en knuff, då

Walter, ehuru det skett så försiktigt och vänligt som

möjligt, visat sitt ogillande af kamratens ovänliga

sätt mot modern. Kenrick sade för tillfället

ingenting, men kände sig dock sårad och uppretad, och

därtill kom, att han i sin afundsjuka trodde, att

Walter numera höll mer af Henderson och Power än

af honom, och därjämte intagit hans gamla plats i

deras hjärtan. Detta förargade honom, ty han varicke den, som nöjde sig med att vara den andra i

ordningen. Han kunde ej skaffa sig en bättre vän

än den rättänkande Whalley, men genom att så

tydligt visa honom företräde, hade han hoppats att göra

Walter afundsjuk och låta honom förstå att hans

sällskap ej var oersättligt. Walter var dock en allt

för öppen och uppriktig natur att förstå dylika lumpna

motiv och var ej afundsjuk ett enda ögonblick.

”Tänk inte längre på det där”, sade Whalley

vänligt, ”hvad behöfver du bry dig om hvad sådana

som Fernissan och Hvita fjädern säga? Det skulle

inte bekomma mig så mycket som så”, och han

knäppte med fingrarna.

”Det är inte det, Whalley, det är inte det”, sade

Kenrick och torkade bort tårarna. ”Men hur kunde

de där lymlarne känna till hvad de häntydde på?

Det är bara en person som vet af de där sakerna,

och han måste ha skvallrat och gjort narr af mig på

ryggen. Det är det, som gör mig så ondt.”

”Hvem menar du?”

”Jo, just den förträfflige Evson”, svarade

Kenrick bittert. ”Så mycket du vet, Whalley, kommer

jag aldrig mer att tala till honom.”

”Evson?” upprepade kamraten förvånad, /-Det

skulle jag aldrig kunnat tänka om honom. Är du

säker?”

”Ja fullkomligt. Ingen annan känner till det

där.”

”Men du frågar honom väl först hur det hänger

ihop med saken?”

”Det tjenar ingenting till”, svarade Kenrick

missmodigt, ”men jag skall i alla fall göra det, så att

han får höra att jag vet hur han burit sig åt.77TJUGUTREDJE KAPITLET.

Ovänner.

Kenrick träffade ej Walter vidare under dagens

lopp, men var fast besluten att begagna sig af

första tillfälle att anklaga honom för falskhet och

förräderi.

Efter lektionernas slut följande dag, gick han

därför i sällskap med Whalley till lekplatsen för att

söka upp Walter, som promenerade fram och åter

med Henderson, utan aning om att något obehagligt

var i antågande. Henderson fick först sikte på dem

och sin vana trogen att ständigt skämta med

Whalley, som egde ett aldrig svikande godt lynne,

började han strax sjunga —

»Ack Whalley, Whalley, uppför åsen,

Ack Whalley, Whalley, nerför backen,

Och Whalley, Whalley i spiselvrån —»

hvarpå hans sång afbröts af dess föremål som jagade

sångaren öfver halfva gräsplanen, lämnande fältet

fritt åt Kenrick.

Walter gick som vanligt vänligt mot honom,

men stannade förvånad, då han mötte vännens mörka

blick. Då Kenrick fortfarande stod tyst, fattade

Walter hans hand.

”Hur är det fatt, Ken?”

Kenrick drog hastigt undan handen.

”Evson, jag ville fråga dig om — om — du har

talat om för någon af kamraterna hvad du vet om

mig — det där jag berättade om min far?”

Då Walter strax påminde sig hvad han sagt till

Power, kunde han ej svara direkte ”nej”, men trodde

att saken vore lätt förklarad.

”Jag visste inte — ” började han,”Var så god och låt bli alla ursäkter. Om du

inte har gjort det, så är det lätt att svara ”nej”, i

motsatt fall vill jag bara höra dig säga ”ja”.”

”Men du sade mig aldrig, att du inte ville — ”

”Ja eller nej”, sade Kenrick med en otålig

rörelse.

”Jag måste väl svara ja, då, men låt mig nu

förklara saken för dig. Jag berättade det bara för —*

”Tack, det behöfs inte mer. Det angår mig inte

hvem du berättade det för”, och Kenrick svängde sig

om på klacken och gick sin väg.

”Ja, men Ken, låt mig säga hur det var”, bad

Walter ifrigt, följande efter honom och läggande

handen på hans skuldra.

”Jag heter Kenrick”, svarade han stramt och

sköt undan Walters hand. ”Du kan göra hur många

ursäkter du behagar, men jag ämnar inte mer tala

till dig.”

”Jag har ingenting att göra ursäkt för. Jag

berättade bara —”

”Jag säger dig, att jag inte bryr mig om för

hvem du ”bara” berättade. Det är ”bara” öfver hela

skolan, och det är inte ”bara” den här gången, som

du uppfört dig vanhederligt.”

”Jag förstår dig inte”, sade Walter, som började

bli lika ond som Kenrick.

”Att förråda ens förtroende är nästan lika dåligt,

som att bryta upp andras lådor och bränna upp — ”

En sådan påminnelse, och därtill från Kenrick, var

gryni och lumpen, och han visste det.

”Tack skall du ha för påminnelsen”, svarade

Walter, ”jag förtjänar den, tyvärr, men det förvånar

mig, att den kom just från dig, Kenrick. Hvarje

ädelmodig människa har för länge sedan glömt och

förlåtit min obetänksamma och klandervärda

handling. Men i detta fall kunde jag, om du endast inte

vore så ond, med lätthet bevisa, att jag ej gjort någotorätt. Jag inser emellertid, att du inte vill höra på

mig nu, och därför vill jag inte nedlåta mig —”

”Nedlåta! Det var ett särdeles lämpligt uttryck”,

afbröt honom Kenrick med ett hånfullt skratt, som

kom Walters blod att koka. ”Tala till mig om att

nedlåta dig, kan tänka!”

Grälet hade varit i full gång, om icke

Hender-son, som fortfarande förföljdes af Whalley, kommit

springande. Han såg strax, att något var på tok,

och ropade skämtande till Kenrick:

”Hallå Damon! Hvad har Pythias sagt till dig?”

Kenrick bevärdigade honom ej med ett svar utan

gick hastigt sin väg.

”Han är förskräckligt ond på dig, Evson, därför

att han tror, att du skvallrat om hans

familjehemligheter för Jones och hans vänner”, sade Whalley.

”Det har jag aldrig gjort”, svarade Walter

för-trytsamt. Jag tillstår, att jag obetänksamt nog,

talade om det för Power, och att ännu en annan hörde

på, men det föll mig inte ett ögonblick in att

Kenrick skulle bry sig om det. Om han inte varit så

oresonlig som han var, hade jag kunnat förklara

saken på fem minuter.”

”Om det endast är Power som vet det, så gör

det helt säkert Kenrick ingenting”, sade Whalley, ”och

jag skall tala om det för honom, när han lugnat

sig litet.”

”Som du behagar, men Kenrick har inte rätt att

misstänka mig på det där skamliga sättet och

behandla mig, som om jag stode långt under honom

och slunga gamla förseelser i ansiktet på mig”,

svarade Walter förtrytsamt. ”Låt honom själf leta ut

sanningen; han kan det, om han endast vill.”

Båda vännerna voro häftigt uppbragta på

hvarandra, och hvar och en inbillade sig vara djupt

förfördelad och använde i sin förargelse starka och

oförsiktiga uttryck, som icke förmildrades, då de sedan

upprepades af kamraterna. Förnämligast tack vareKenricks öfverilning och stolthet hotade oenigheten

att öfvergå till verklig fiendskap.

”Power, berättade du för någon hvad jag talade

om för dig om Kenrick?” frågade Walter härnäst de

träffades.

”Jag? Hur kan du tro något sådant? Hvad

tar du mig för, Walter?”

”Jag visste väl, att du inte skulle göra något

sådant, men Kenrick påstår, att jag spridt ut det

öf-ver hela skolan.”

Power, som tyckte det var synd att två vänner

skulle bli oense genom ett missförstånd, rådde Walter

att skrifva till Kenrick och förklara hur saken

verkligen förhöll sig.

”Hvad tjänar det till?” frågade Walter. ”Han

ville inte höra på min förklaring och sade så många

ovänliga saker han kunde hitta på.”

”Ja, i uppbrusning, ja. Så snart han blifvit lugn,

ångrar han sig; du vet hur högsint han i grund och

botten är. Jag är säker på att du förlåter hans

häftighet och bereder dig själf tillfredsställelsen att ha

tagit första steget.”

Efter en liten strid med sig själf skref Walter

en biljett, som han bad Whalley lämna till Kenrick.

Den hade följande lydelse:

”Käre Kenrick! — Jag tycker allt, att du är

litet orättvis mot mig. Hvem som berättat för Jones

om dig och dina hemligheter, är något som jag inte

vet, men han har inte hört det genom mig. Jag

nämnde visserligen något om din far till Power, då

vi all vänlighet samtalade om dig, och jag är ledsen

däröfver, ehuru jag aldrig kunde ana, att du skulle

bli så ond. Power är den siste att skvallra.

Förlåt min obetänksamhet och var förvissad om, att jag

alltid är din tillgifne vän

Walter Evson.”

Kenricks första tanke, då han läst dessa rader

var att strax söka upp Walter och i all godo ”göraupp med honom.” Men den plötsliga åsynen af Jones

och Mackworth påminde honom lifligt om det

uppträde, som smärtat honom så bittert. Han kunde

dessutom ej inse hur det var möjligt för Jones att

veta något om det tarfliga åkdonet, ifall Walter ej

gjort narr af det tillsammans med någon. I stället

för att ge tillfälle till ett härmande, skref han därför:

”Jag är skyldig att tro din förklaring, men jag

vet, att någonting mer måste ha yttrats än hvad du

erkänner dig ha sagt. Det förvånar mig, att du

velat behandla mig så ovärdigt; jag hade ej gjort

detsamma med dig. Jag vill försöka glömma denna

otref-liga affär, men det är endast i ett afseende jag åter

tecknar mig din tillgifne vän

H. Kenrick.”

Walter hade ej väntat sig ett så kyligt svar.

Då Whalley gaf honom Kenricks bref, öppnade han

det ifrigt, i hopp om att vinna bekräftelse på deras

förnyade vänskap, men hans kinder glödde, då han

läste insinuationen om att han ej sagt hela

sanningen, och han ref harmset sönder pappersarket, fast

besluten att ej taga något vidare steg till försoning.

Men när han tänkte på hur många trefliga

timmar de tillbragt tillsammans och hur på det hela

taget trofast Kenrick stått vid hans sida under hans

svåra dagar, veknade han åter och längtade att vara

vän med Kenrick. Efter några dagar kväfde han

stoltheten och skref ånyo:

”Käre Ken! — Kan det vara möjligt, att du ej

vill tro mig? Om du ännu tviflar på mina ord, så

kom in till mig i Powers rum. På fem minuter skall

jag kunna öfvertyga dig om, att du misstager dig,

och om jag gjort dig något ondt eller du inbillar

dig det, Ken, så ber jag dig uppriktigt om förlåtelse.

Jag saknar ditt sällskap, och hvad du än tänker och

säger om mig, förblir jag din varmt tillgifne

W. E.”

Walter föredrog att ej låta en tredje person vetaaf detta bref och stack därför in det mellan bladen

på en Herodotus, som han visste Kenrick skulle

använda vid nästa lektion. Han hade knappt gjort

detta, innan en gosse, som just sökte efter en

Herodotus, inträdde, och då han fick se Kenricks ligga

på bordet, tog han den helt lugnt och promenerade

sin väg, på gossars vanliga sätt obekymrad om det

obehag han kanske åsamkade egaren. Som denne

gosse ej läste samma afdelning i boken, som

Kenrick, blef Walters bref obemärkt liggande där han

stuckit in det. Efter lektionens slut glömde gossen

att bära tillbaka boken, hvarför den kastades hit och

dit några dagar och slutligen hamnade på en hylla

tillsammans med en mängd andra böcker, hvilkas

egare v.oro okända, och där stod den orörd under

åratal. Walter fick aldrig veta, att hans bref ej nått

sin bestämmelseort; han väntade förgäfves på svar

eller ett ord eller en min, som förrådde att Kenrick

läst hans vänliga rader. Men Kenrick iakttog

fortfarande tystnad och undvek att möta hans blick, och

förvånad öfver hans hårdnackade ovänlighet tyckte

Walter att han gjort allt som kunde begäras för att

få en förlikning till stånd.

Stackars Kenrick! Han led lika mycket som

Walter af att ha förlorat sin bäste vän och längtade

också ofta efter det gamla förtroliga förhållandet.

Till och med hans bästa vänner, Power, Henderson

och Whalley tyckte att han hade orätt, och till följd

däraf visade äfven de honom en viss köld. Han var

djupt olycklig och visste ej hvart han skulle vända

sig, men gjorde det oaktadt intet försök till

försoning med Walter.

Två gånger erbjöd slumpen dem ett osökt

tillfälle till förlikning. Ena gången, då de händelsevis

kommo att sitta på hvarsin sida om Power en dag,

då det utdelades pris för den bäst skrifna uppsatsen.

Denna gång, såväl som många gånger förr, blef

Power den lycklige pristagaren, och Walter och Kenrickfattade samtidigt hans båda händer för att lyckönska

honom.

Power tackade dem och hållande fast deras

händer, drog han dem sakta närmare hvarandra.

Ken-rick förstod hans mening och tänkte med klappande

hjärta på att han kanske nu skulle återfå sin

förlorade vän, men i detsamma fängslades Walters

uppmärksamhet af Eden, som med åtskilliga tecken sökte

göra tydligt att han ville gratulera Power. Walter

vände därför olyckligtvis bort hufvudet utan att märka

att Kenricks hand snuddat vid hans egen. Tillfället

gick förloradt, och Kenrick, som missförstod honom,

rodnade och drog hastigt bort handen.

Vid det andra tillfället hade Walter gått in på

kyrkogården för att se efter om stenen ännu var

rest på Daubenys graf. Den var redan upprest, och

medan han sorgset läste dess inskription, hörde han

fotsteg bakom sig. Ett hastigt ögonkast öfvertygade

honom om att det var Kenrick som närmade sig,

tydligen i samma afsikt som han själf. Han gick

långsamt fram till grafvården och läste inskriften.

Deras ögon möttes med en vänlig blick. En

plötslig längtan efter försoning grep dem båda, och de

stodo just i begrepp att räcka hvarandra handen, då

tre gossar kommo in på kyrkogården. Bland dem

var olycksfågeln Jones. Båda kände sig obehagligt

berörda, och vändande sig om utan ett ord, gingo de

hem, hvar och en för sig.TJUGUFJERDE KAPITLET.

Edens pröfningar.

»Et tibi quse Samios diduxit littera ramos

Surgenten dextro monstravit limite callen.»

Pers. IIL 56.

De gingo hem hvar och en för sig, och

hädanefter gingo också deras lif i olika riktningar.

Trots sin vänskap för Walter hade dock Kenrick

i djupet af sitt hjärta varit afundsjuk på honom. Han

tyckte ej om att höra honom så högljudt berömmas

af skolkamraterna, och dessutom retade det honom

att Walter, Henderson och Power voro mer

tillsammans med hvarandra än med honom. Så länge

Walter varit hans vän, hade han kämpat mot dessa

känslor, men nu gaf han dem fritt tillträde. Och han

hade så orätt och framhärdade så hårdnackadt i sina

orättvisa misstankar mot Walter, att den ene efter

den andre af hans forne vänner så småningom vände

sig från honom. Till och med Whalley visade

honom sitt ogillande; han måste se sig om efter goda

vänner på annat håll och gjorde tyvärr ett

olyckligt val.

Under tiden var Walter glad och lycklig, trots

saknaden efter Kenrick, och gjorde ständiga framsteg,

men han gick ej heller fri från ledsamheter och den

första härledde sig af hans vänliga omtanke för lille

Eden.

Denne, som nu när som helst kunde taga sin

tillflykt till Powers rum och var viss om Walters

beskydd hade blifvit glad och lycklig och var allmänt

omtyckt.

Harpour och Jones vågade ej öppet plåga Eden

i Walters närvaro, ty trots sitt hat mot denne,

an-sågo de rådligast att gent emot honom intaga enväpnadt neutral hållning. Men ingen af de andra

gossarne i sofrummet blandade sig i deras affärer,

med undantag af Henderson, och han var både

moraliskt och fysiskt svagare än Walter.

Yid ett parti cricket råkade Franklin träffa

Walter i knäet med sin boll, och slaget var så våldsamt

och orsakade så mycken smärta, att doktor Keith

ordinerade att Walter under fjorton dagar skulle bo

nere i villan för att besparas mödan att gå i

trapporna.

Tyrannerna i nummer 10 begagnade sig af hans

frånvaro, men Eden uppförde sig nu som en riktig

liten hjälte i jämförelse med forna dagar. Tack

vare Walter var han mycket modigare och

ståndaktigare än föregående termin, och han beslöt att ej

låtsa om alla förtretligheter för hvilka han var

utsatt. Henderson, som hade tillåtelse att sitta uppe

en half timme längre än de som gingo i klassen

under honom, visste ej af alla hotelser och

befallningar som haglade öfver den lille gossen.

Bland annat tilläts Eden aldrig att se i en bok

inne i sofrummet och var uttryckligen befalld att ej

stiga upp förrän vid andra ringningen på rnornarna,

annars slogo de ut vattenkannan öfver honom eller

bombarderade honom med sina skor och tofflor. Han

fann det rådligare att bli nerflyttad i klassen än trotsa

dessa plågoandar, men då han två mornar kommit

för sent till bönen, lockade Henderson af honom hans

hemlighet och hotade Harpour och Jones att

rapportera dem för monitörerna ifall de ej ville sluta upp

med sina elakheter.

Att vädja till en monitör, då man blir alltför

plågad af kamraterna är något helt annat än att

anmäla saken för någon af lärarne, men Edens

plågoandar visste mycket väl, att han var för blyg

därtill, och att Henderson var alltför svag för

popularitet att vilja göra någon af gossarne till sin

förklarade ovän, Walter hade, kosta hvad det ville, heltsäkert uppträdt som Edens försvarare, men den lille

gossen var verkligt tacksam för den hjälp han redan

fått och ville ej förskaffa Walter några ledsamheter,

så att det återstod honom intet annat än att ”tiga

och lida”, hvilket han också gjorde under förväntan

på att Walter snart skulle återkomma till sofrummet.

Läsare, vet du hvad det vill säga att bli

”fängslad?” — det vill säga, har du någonsin väckts ur

din ljufva sömn af en outhärdlig smärta i din ena

stortå, och upptäckt att den orsakats därigenom att

någon försiktigt bundit ett snöre om den och sedan

af all kraft ryckt i sagda snöre? Jag gratulerar dig

om du undsluppit denna tortyr. Stackars Eden

väcktes en natt däraf, och det anskri han i första

förskräckelsen uppgaf blef gällare ju ondare det gjorde

i hans tå.

”Hallå Eden, hur är det nu fatt?77 ropade

Henderson och satte sig upp i sängen, men gossen

fortsatte blott att skrika, och Henderson som rusade

upp törnade mot snöret och förstod strax hvad som

var på färde, ty detta så kallade skälmstycke var

allmänt kändt. Han ryckte blixtsnabbt snöret i

riktning mot Eden, och Jones och Harpour, som stodo

ute i korridoren flinande åt sitt lyckade spratt, släppte

det hastigt vid den oväntade knycken.

”Jag bryr mig inte om ifall ni ger mig smörj

för att jag säger er sanningen”, sade Henderson med

stort eftertryck till dem, ”men ni två ä’ de största

lymlarne i hela skolan.”

”Hvad står på, Flip?” frågade Franklin sömnigt,

där han låg.

”Jo, de där lymlarne ha fängslat stackars Eden

och gjort förskräckligt illa honom”, sade Henderson

förtrytsamt.

”Kors, så skamligt”, sade Franklin och Anthony

på en gång, ty de hade på sista tiden följt Walters

exempel och tagit Eden i sitt beskydd.

”Bevars, hvad ni blifvit blödsinta”, sade Har-pour hånande; ”det är den där Evsons förtjänst. Men

vänta, skall jag väl ta’ det ur er”, och han tog några

steg mot Franklin med toffeln i handeln.

”Rör honom, om du vågar”, sade Hendersson.

"Anthony och jag komma att stå på hans sida, och

det gör väl också du, Cradock?"

”Jag sofver ju", svarade Cradock. ”Slåss bäst

ni behaga."

”Bry dig inte om de där små parflarne,

Harpour”, sade Jones, ”det äro de inte värda. Det är

dessutom tid att sofva.” Jones hade förvärfvat sitt

öknamn Hvita fjädern genom att alltid draga sig ur

spelet, så snart han vädrade en sammandrabbning.

"Små parflar, bevars!" sade Henderson föraktligt.

”Du vet mycket väl, Jones, att du inte vågar röra

oss med ett finger, vare sig vi äro värda det

eller ej."

Han gick fram till Edens säng, ty gossen

snyftade ännu af smärta och skrämsel.

"Bry dig inte om det, Eden", sade han vänligt

lugnande; ”de skola inte få fängsla dig någon mer

gång", och han såg trotsigt på de båda

upptågs-makarne.

”De plåga mig så rysligt", sade Eden ursäktande

och sväljde modigt tårarna. "Ack, om Evson vore

här!”

”Han kommer igen i morgon eller öfvermorgon.

Stackars litet kräk, jag har inte hjälpt dig

tillräckligt mycket, men det säger jag er", fortsatte han

vänd till de andra, "att om ni inte hädanefter lämnar

Eden i fred, så talar jag om det för Somers, så sannt

jag sitter här."

”Skynda dig för all del”, sade Harpour hånande,

"hvarför i all världen springer du inte strax?"

”Du kommer att tala i en annan ton, monsieur

Harpour, sen du väl fått dig ett ordentligt kok stryk",

svarade Henderson.

"Jag skulle just vilja se Somers eller någon an-nan våga röra mig”, sade Harpour öfverlägset. ”Själfve

Lane aktar sig allt för något sådant.”

”Kan tänka!”

”Jag ska’ ”kan tänka” dig”, skrek Harpour och

ville rusa upp ur sängen, men Cradock höll honom

tillbaka.

”Så där, nu har det varit tillräckligt bråk för

en natt. Kan man då inte få sofva i fred?”

Harpour kröp ner i sängen igen, och sedan

Henderson än en gång försäkrat Eden, att han ej längre

behöfde vara rädd, följde han exemplet, men det

stackars lilla offret kunde ej somna på mycket länge,

och när han ändtligen gjorde det, stördes han

oupphörligt af oroliga drömmar.

Följande morgon talade de två partierna i

nummer 10 knappt till hvarandra. Till Hendersons stora

glädje hade Anthony och Franklin öppet tagit den

oskyldigt förföljdes försvar, men detta förargade

naturligtvis Jones och Harpour, som nu hatade Eden

mer än någonsin. Harpour var dessutom icke van

att någon vågade öppet trotsa honom och föresatte

sig att hvarken böner eller hotelser skulle inverka

på honom.

”Så mycket du vet Henderson, ämnar jag göra

hvad jag behagar med det där krypet”, sade han

under det de klädde sig.

Eden rodnade och sade ingenting, men

Henderson svarade utan tvekan:

”Och så mycket du vet, anmäler jag dig tvärt

för skolans primus, ifall du vidare antastar Eden.”

Harpour tänkte rusa på kamraten vid dessa ord,

men den godmodige Cradock trädde åter emellan:

”Låt vara”, sade han. ”Kan ni då aldrig unna

en människa litet ro! Bry dig inte om honom, Flip!”TJUGUFEMTE KAPITLET.

Edens pröfningar.

”Och där följer dimma, och där följer regn,

Och lifvet biir aldrig det samma mer.”

Geo. Macdonald.

Eden var utom sig af förtjusning, när Walter

återkom, och trodde sig skyddad från all vidare

förföljelse.

Men de två tyrannerna tänkte annorlunda. Har*

pour glömde ej så lätt, att man trotsat honom, och

äfven om han velat, hade Jones ej tillåtit det, utan

eggat honom att fortfarande plåga de yngre

kamraterna, som vågat sätta sig upp mot hans vilja.

Sista gången han befallt Eden gå till Dan, hade

gossen lydt Walters råd och med bestämdhet sagt

nej. Harpour framkastade då några hemlighetsfulla

hotelser, men Eden nämnde ej därom till någon, i

hopp att de endast voro tomma ord.

Men en natt, då han sof lugnare än på länge,

väcktes han af ett skarpt ljussken, som föll rätt på

hans ögon och reste sig hastigt upp. Två hvitklädda

gestalter, den ena med ett afskyvärdt eldrödt, den

andre med ett svart oformligt ansikte böjde sig

öf-ver honom.

Dödsblek och med ett genomträngande skri, som

väckte alla de andra, sjönk Eden tillbaka i sängen.

Walter och Wenderson rusade upp ur sina

bäddar, och Walter, som var fullkomligt oförberedd på

den hemska synen stod ett ögonblick alldeles

förlamad af skräck. Men Henderson, som haft en aning

om hvad Jones och Harpour hade i sinnet, förstod

strax hvad som var på färde, och rusande på den

gestalt, som stod närmast, ryckte han af masken och

lakanet och gaf Jones en så våldsam knuff, att han

raglade flera steg tillbaka,Ehuru Walter nästan ögonblickligt insåg att hela

scenen blifvit satt i gång med masker, lakan och

fosfor, lyckades han dock icke strax bli herre öfver

den nervskakning, som gripit honom i första

skrämseln och innan han kunde tänka redigt. Men

Hendersons rådighet väckte honom till besinning, och

med ett utrop af harm och afsky, störtade han på

Harpour, som oberedd på anfallet, släppte

blindlyktan och hastigt flydde, i det han kastade lakanet

öfver Walters hufvud.

Ett utrop från Henderson väckte gossarnes

uppmärksamhet, och de trängdes kring sängen, öfver

hvilken Henderson stod lutad med blindlyktan i

handen. Edens askgrå ansikte och långvariga svimning

skrämde Henderson, som aldrig sett något dylikt.

”Gode Gud, ni ha dödat honom!”

”Dödat honom?” upprepade de andra bestörta.

”Dumheter, han har bara svimmat, ni små

ynk-ryggar”, sade Jones efter att ha kastat en blick på

Edens ansikte; ”det skall snart vara hjälpt.

Harpour, tag hit litet vatten!”

”Ni få inte röra honom!” ropade Walter

förbittrad. ”Henderson och jag skola sköta om honom,

och ni kan lita på, att ni snart skola stå till svars

för det här. Om du eller Harpour våga komma nära

Edens säng, så går jag direkte till Robertson och

talar om alltsammans.”

I ett sådant lynne var Walter ej att leka med, och

Harpour och Jones satte sig litet snopna ner på sina

sängkanter, medan de öfriga gjorde hvad de kunde

för att återbringa Eden till medvetande.

Men hans svimning varade så länge att de blefvo

allvarligt oroade, och Henderson föreslog att de

genast skulle bära ner honom i sjuksalen och

öfver-lämna honom i doktorns vård. Jones och Harpour,

som voro rädda för upptäckt, bådo och hotade om

hvart annat, men utan att låtsa om dem, buro

Henderson och Walter sin afsvimmade vän ur rummet,medan Cradock och Franklin höllo fast Harpour, som

försökte ställa sig i vägen.

Doktor Keith lyckades snart bringa Eden till sans,

och sedan Walter brådskande berättat hvad som händt,

skickade han gossarne tillbaka till sofrummet,

medan Eden, som behöfde ostörd ro och stillhet fick

stanna kvar.

Vid sin återkomst omringades Walter och

Hen-derson af kamraterna, men kunde endast ge sväfvande

och nedslagna svar på deras ifriga frågor. Jones och

Harpours anmärkningar mötte de med ihärdig

tystnad, men innan de gingo och lade sig, sade Walter:

”Jag vill bara säga er, gossar, att jag ämnar

rapportera er för Somers i morgon.”

”Då är du en f— skvallerbytta”, sade Harpour.

”Det är hvars och ens skyldighet att hindra att

sådana små stackare som Eden bli till hälften

ihjäl-skrämda af er. Skvallerbytta eller ej, så talar jag

i alla fall om det.”

”Om du gör det, så råder jag dig bara att akta

dig — det är alltsammans.”

”Jag är inte rädd”, ljöd det korta svaret.

Harpour visste att Walter menade hvad han

sagt, och steg därför upp en halftimme tidigare än

vanligt för -att med våld aftvinga honom ett löfte

att tiga. Om han kännt Walter bättre, hade han

kunnat bespara sig detta besvär.

Walter väcktes af en omild skakning af

Harpour, som tillsammans med Jones stod vid hans säng.

Han förstod hvad som skulle komma, ty Harpour

höll ett par sammanvridna hängslen i handen och

öppnade utan omsvep förhandlingarna med att säga:

”Nå, ämnar du skvallra på mig eller inte?”

”Skvallra — nej; berätta hvad som händt för

skolans primus — ja.”

”Då ska’ du, ta’ mig katten, få något att

berätta, och jag ta’ min hämd på förhand. Jag

kommer att bli bortkörd — tänk på det.””Så mycket bättre — en plågoande mindre.”

”Jaså, låter det så.”

Spännet på hängslena träffade våldsamt Walters

rygg. I nästa sekund vred han dem ur händerna

på Harpour och återgaf slaget.

De andra väcktes af bullret. Walter hoppade ur

sängen och hade knappt hunnit få på sig byxor och

tofflor, innan Harpour slog omkull honom.

”Ärligt spel, Harpour”, ropade Henderson och

Franklin och tog honom i armen. ”Walter, du

tänker väl aldrig slåss med honom?”

”Jo visst, men som sagdt, ärligt spel. Du Flip,

kan se till att Jones inte tar sig något oråd före.

Nå, Harpour, är du färdig?”

Och nu började den ojämna striden mellan

femtonåringen och den mycket större sjuttonåringen.

Walter slogs med okufligt mod, men var snart illa

tilltygad, under det att Harpour knappt fått en skråma,

med undantag af ett väl anbragt slag under ena ögat.

Slutligen gaf han Walter ett våldsamt knytnäfvesslag

i pannan; gossen vacklade, famlade efter stöd, högg

fast i tvättställningen och drog alltsammans med sig

i fallet.

Herr Robertson, som bodde närmast nummer 10,

hörde bullret och öppnade dörren. Han spärrade upp

ögonen af förvåning vid den syn han såg. På en

af sängarne lågo maskerna och blindlyktan, på

golf-vet satt stackars Walter blödande och med illa

till-tygadt ansikte samt stödd af Franklin och

Henderson; Harpour beskådade smått förskräckt sina

händers verk, och Jones, som redan vid stridens början,

tog till flykten, hade dragit täcket öfver näsan och

låtsade sofva.

”Hvad betyder allt det här, Evson?” frågade den

förbluffade läraren.

Walter, som var yr i hufvudet och alldeles

utmattad kunde ej svara, men det var lätt att se hyad

$om varit på färde,*Är det här ditt verk?** frågade Robertson

Har-pour och pekade på Walter.

”Han slog mig först.”

”Du ljuger!” ropade Henderson häftigt.

”Tyst med sådant tal i min närvaro”, sade

Robertson. ”Cradock, är det verkligen möjligt att en

stor, stark gosse som du lugnt kan stå och se på

hur Harpour misshandlar en hälften så stor gosse

som han själf?”

”Det var ett ärligt slagsmål, herr Robertson.”

”Ärligt? Se på de där två gossarne och prata

inga sådana dumheter.”

”Jag vet, att jag inte borde ha låtit dem slåss”,

sade Cradock, ”och det vore bra om Harpour och

Jones blefve flyttade in i ett annat sofrum, för de låta

aldrig Eden vara i fred, och det var för hans skull,

som Evson slogs.”

”Man kan inte tänka sig ett lumpnare

uppförande än ditt, Harpour”, sade den uppbragte läraren.

”Jag skall styra om att du blir förflyttad till ett

sofrum, där du kan ställas under en monitors uppsikt,

och tills vidare får du skrifva hundra rader extra för

hvar dag.”

Han stod i begrepp att lämna rummet, då hans

blick åter föll på Walter.

”Stackars min gosse, så du ser ut”, sade han

vänligt. ”Du tycks ha uppfört dig mycket

ädelmodigt, och-jag högaktar dig för det. Henderson, det

är nog bäst, att du följer honom till doktorn”,

till-lade han, ty ehuru Walter hört hvad läraren sagt,

orkade han icke svara.

Henderson och Franklin ledde honom ner till

sjuksalen, där doktor Keith genast tog hand om

honom.

”Han är inte farligt skadad”, sade läkaren till

svar på gossarnes frågor, ”men behöfver absolut lugn

och hvila under några dagar. Ni kunna få komma

in och hälsa på honom emellanåt.”När Henderson återkom till sofrummet gick han

direkte fram till Harpour.

”Jag vill bara låta dig veta att eftersom da till

hälften tagit lifvet af Eden och till på köpet tygat

så illa till Evson, så ämnar jag tala om för Somers

hvad du gjort, och jag hoppas han ger dig så

mycket du förtjänar.”

”Han törs inte; Robertson har ju redan

bestraffat mig.”

”Jo bevars, hvad - han törs; så lätt slipper du

inte undan.”

”Ni ä’ just ena riktiga spioner, och inbilla er

inte, att jag än har gjort upp räkningen med er”,

mumlade Harpour, som ej vågade direkt anfalla

Henderson.

Denne skrattade föraktligt, och Cradock sade:

”Och jag skall tala om för hela skolan hur

nedriga du och Jones äro.”

”Ja, jag med”, inföll Franklin, ”och jag afundas

inte er två.”

”Skolan består lyckligtvis inte af sâ’na

ynkryg-gar som ni”, sade Harpour.

”Ynkryggar eller inte, så ha vi i alla fall satt

ett hinder i vägen för din framfart”, genmälde

Franklin. ”Jag gratulerar dig till det blå öga du fått af

en af de där ynkryggarne, som bara är hälften så

lång som du själf.”

”De äro inte värda att käbbla med, Franklin”,

sade Henderson; ”hädanefter slippa vi dem

åtminstone i nummer 10, och det är en god sak.”TJtJGUSJÄTTE KAPITLET.

Ett stormigt sammanträde i skolam

Efter morgonlektionernas slut gick Power för att

höra efter hur Walter och Eden mådde. Han öppnade

dörren så sakta, att de ej hörde det.

Eden låg försänkt i en orolig och feberaktig

slummer, och Walter satt med ombundet hufvud och

drömmande blick orörlig bredvid hans säng.

Han tänkte på den grymhet och förföljelselust,

som så tidigt visar sig i den mänskliga naturen och

för hvilka han, trots alla ansträngningar så illa

lyckats skydda stackars Eden.

Doktor Keith hade låtit undslippa sig några

oroande häntydningar, och Walter själf hade hört hur

virrigt och osammanhängande den lille gossen pratat.

Tänk om skrämseln skulle göra honom till idiot?

Du store Gud, att gossar kunna vara så elaka!

Och i denna stund gaf Walter sig själf ett

högtidligt löfte att göra hvad han kunde för att lätta

andras börda, att vara grannlaga, vänlig och

deltagande mot andra och ej såra dem med bittra ord

och afsiktlig ovänlighet. Det var dessa tankar, som

gjorde hans blick så drömmande och inåtvänd.

Han spratt till och smålog gladt, då Power smög

sig närmare på tå.

”Åh, stackars min gosse, så tilltygad du är!”

”Det betyder ingenting; jag har i alla fall gjort

en god sak.”

”Hur är det med Arty, då? Han ser

förskräckligt sjuk ut.”

”Ja, jag fruktar han är illa däran”, sade Walter

och skakade på hufvudet.

”Stackars barn”, sade Po\^er medlidsamt och

höjde sig ner öfver honom.

”Har Flip talat om för Somers om Harpour?””Jag vet inte riktigt, om du är nog kry att höra

skolnyheterna än.”

”Jo för all del, berätta alltsammans”, bad

Walter ifrigt.

”Det är just inga goda nyheter. Flip tänkte

tala om det för Somers, men innan morgonbönen

var slut, hade hela skolan reda på alltsammans, och

Dimock, som är primus i Robertsons klass tyckte

det var hans skyldighet att ta saken om hand. Han

lät Harpour komma ner i klassrummet och

förklarade att han ämnade prygla upp honom för hans

nedriga tilltag, men Harpour högg fast i käppen och

ville inte släppa den. Dimock lade lyckligtvis band

på sig och inlät sig ej heller i det slagsmål Harpour

ville ha i gång utan släppte endast käppen och sade

helt lugnt: ”Som du vill, Harpour, men det hade

varit klokare af dig att utan bråk underkasta dig

bastonaden. Som det nu är, öfverlämnar jag saken

åt Somers och är glad att bli fri från allt ansvar.”

”Var det slutet på historien?”

”Nej, visst inte; hela skolan är i uppror. Du

vet att de närvarande monitörerna, i synnerhet

Somers, inte äro omtyckta, men Harpour är däremot

populär, därför att han är en så’n öfverdängare i alla

lekar. Monitörerna ha kommit öfverens ätt

sammanträda i dag för att fatta beslut angående Harpour,

och jag misstänker att den öfriga skolan också ställer

till med ett möte.”

”Vet ingen af lärarne af hvad som händt med

Eden?”

”Inte offficielt, fastän jag tror, att de ryktesvis

hört det berättas.”

”Men det vore väl bra besynnerligt om skolan

skulle ta parti för Jones och Harpour, sedan de burit

sig så skamligt åt.”

”Ja visst vore det besynnerligt, men du vet, att

allmänna opinionen inom en skola beror på så många

saker. Vet du hvem som först och främst hållertned dem — éggar dem till motstånd, förhåna dig

Flip och monitörerna och skrattar åt Harpours till’,

tag?”

Walter frågade ”Hvem då?” men visste på

förhand att svaret skulle bli:

”Kenrick!”

Han sade ingenting, men förde handen till

huf-vudet,som värkte häftigare än förr.

”Åh, du tål inte ännu vid att höra sådana där

ledsamma saker”, utbrast Power. ”Jag skall lämna

dig i fred nu, adjö, så länge.”

”Adjö. Kom snart igen och låt mig höra hur

det gått.”

Då Power kom ut på gården, hörde han ljudet

af hetsiga röster inne i skolsalen. Han gick dit och

fann halfva skolan, — de lägre klasserna hade

man-grant infunnit sig — samlad kring lärarens kateder.

De talade om hvarandra, diskuterande frågan

huruvida monitörerna voro berättigade att blanda sig i

saken.

”Ordning! Ordning!” ropade ett par femte

klas-sister. ”Låt oss gå ordentligt till väga. Hvem vill

inta’ talarstolen!”

Det blef ett allmänt rop på Kenrick, som steg

upp i katedern och under kamraternas tystnad

utvecklade sina åsikter rörande saken i fråga.

”Ni veta alla”, började han, ”att Dimock vill

prygla upp Harpour, därför att han i natt roade sig

med att skämta litet med en af smågossarne.

Harpour nekade att taga mot stryk, och monitörerna

ha nu sammanträde för att besluta hvad som skall

göras med Harpour. För min del anser jag, att de

ej ha rätt att företaga någonting, och det är ytterst

viktigt att vi ej tillåta dem att få sin vilja fram.

Det är ju bara fråga om ett skämt. Hvem bryr sig

om att bråka för det att någon sätter på sig en

mask för att på skämt skrämma en kamrat? Det

är ju något, som ofta förekommer och som bara är

Läsning för gossar. 8IM

att skratta åt. Vi äro naturligtvis mycket iedsnä

öfver de följder som Harpours skämt hade med sig,

men det var ju omöjligt att förutse dem, och ingen

har rätt att fördömma själfva saken, därför att

följderna händelsevis blefvo olyckliga. Jag röstar för

att vi taga i öfvervägande denna fråga: — ”Ega

monitörerna verkligen rätt att blanda sig i denna

sak?”

Stormande applåder hälsade slutet af Kenricks

tal, och den där lilla strofen om att skilja själfva

saken från dess följder, gjorde stort intryck på

gos-sarne. De ropade nästan enhälligt:

”Bravo Ken, fullkomligt rätt, Harpour skall inte

straffas!”

Henderson hade betraktat Kenrick med ett

uttryck af missräkning och förakt, och när denne

slutat tala, rusade han upp för att svara. Innan

kamraterna förstodo hvad han ämnade göra, dränktes

hans första ord under det allmänna skränet, och när

alla slutligen fingo syn på honom hördes ett

ogillande mummel. Men han stod fast vid sitt beslut,

och seende sig omkring med stadig blick, sade han:

”Jag vet hvarför somliga af er hvissla. Ni tro,

att jag skvallrade för Dimock om Harpour, men det

gjorde jag händelsevis inte, fastän jag hvarken är

rädd eller blygs att erkänna, att detta verkligen

varit min afsikt — d. v. s. jag hade tänkt tala om

det för Somers. Kan ni låta mig tala?” afbröt han

sig harmset, då sista meningen åtföljdes af ett

ursinnigt skrän från de gossar, hvilkas intressen mest

stodo på spel.

Power ryckte Henderson i armen och

hvi-skade:

”Var försiktig, Flip; fortsätt, men lägg band

på dig.”

”Jag har lika stor rätt att tala — om nu det

här skall föreställa ett skolsammanträde — som

Kenrick eller någon annan, och hvad jag ville säga ärm

detta: Kenrick har bara foat sig med att slå blå

dunster i ögonen på er och vilseledt er i fråga om

det verkliga förhållandet. Det är godt och väl, att

han så lättvindigt kallar ofoget ”ett skämt”, ”ett

upptåg” och så vidare, men jag skulle vilja fråga

honom, om han själf på allvar tror detta, och om

han inte jagar efter popularitet och låter inverka

på sig af några enskilda små affärer? Och jag kan

just undra, om han inte i denna stund blygs riktigt

ordentligt öfver sig själf? Ni kan själfva se att han

gör det”, fortsatte Henderson pekande på kamraten,

”han är eldröd i ansiktet.”

Kenrick rusade upp vid dessa ord och

underrättade Henderson i starka ordalag, att han icke

ämnade tåla ovett, och att han, som var utsedd att leda

”förhandlingarna” ej skulle låta Henderson fortsätta,

så vida han icke ville låta bli att vara ovettig. Hans

hetsiga utfall mottogs med bravorop, och Power

hvi-skade åter:

”Du går in på personligheter, Flip, — men

fortsätt. Säg bara intet mer om Kenrick, ehuru jag

fruktar du har rätt.”

”Jag ville bara säga detta”, fortsatte Henderson,

hvars vältalighet led af dessa täta afbrott, ”och jag

bör veta hur saken förhåller sig, eftersom jag var i

samma rum, och jag vädjar till Anthony, Franklin

och alla mina öfriga rumskamrater, om jag inte

talar sannt: det var inte skämt, det var inte menadt

som skämt, det var öfverlagd, gemen — ”

”Å —å—åh”, började några af Harpours

anhängare, och ett tjugutal andra föllo in.

”Jag upprepar det — öfverlagd, gemen

grymhet, uttänkt och utförd därför att de inte vågade

göra någonting än grymmare. Och”, tilläde han,

höjande rösten, så att den hördes öfver sorlet, ”de

gossar som gjorde det äro en skam för St. Winifred,

och, om några förtjäna prygel af monitörerna, så är

det just de.”Han satte sig ned under en storm af ogillande,

men hans blick var stadig som förr, och han märkte

att Kenrick, som dock hade medhåll af de flesta, ej

vågade möta den. Och han kände sig rikligt

belönad, då Power lade handen på hans skuldra och

hviskade: ”Det var präktigt, Flip, du är en orädd,

duktig pojke. Själfve Walter kunde ej ha gjort det

bättre.”

Då reste sig Mackworth, lugn och obesvärad,

besluten att ställa till så mycken oreda och säga så

många obehagliga saker han kunde. Hans välvilliga

afsikter gingo likväl till stor del om intet, tack vare

Henderson, som gjorde sina gäckande kommentarier

tillräckligt högt att höras af många och verka

störande på Mackworth.

”Eftersom den föregående talaren utöst så många

vredesskålar” — ”fransk fernissa”, föreslog

Henderson —” öfver oss i allmänhet, ber jag att till svar

få göra några anmärkningar. Hans tal bestod

uteslutande af nedriga beskyllningar utan ett uns

mening — nedriga fakta utan ett uns löst prat — ”

interfolierade Henderson. ”Om hvarje litet upptåg

strax skall skvallras om för monitörerna, så är det

så godt att vi med ens lyckönska lögnare och

pul-troner till att för närvarande ha öfvertaget.77

”Skräflare och öfversittare, menar du väl”,

af-bröt Henderson ånyo, och Mackworth, som hade

ämnat hålla ett ståtligt tal, blef så förbryllad af denna

oväntade utläggning, att han satte sig, mumlande

några mindre väl valda ord öfver Henderson.

”Det yttrades någonting om pultroneri”, sade

Whalley och reste sig upp. ”Jag skulle vilja veta,

hvilket ni anser fegare: att slåss med en dubbelt så

stor kamrat och till på köpet märka honom så

tydligt”, (han pekade på Plarpours blå öga) ”eller att i

mörkret skrämma en nervös och skygg liten gosse,

som aldrig i sitt lif gjort någon illa?”

Nu var det Howard Tracys tur att då och dåfarande med handen genom håret ”skärskåda frågan”

ur en helt annan belysning. Med afseende på hvad

som händt Eden, ställde han sig på neutral mark

och ville ej yttra sig därom. ”Men hvilka äro dessa

monitorer”, frågade han, ”att de skulle ha rätt att

.sätta [sig till doms öfver någon?” Han hade aldrig

hört, att de voro af särskildt god familj, eller i något

afseende öfverlägsna de andra. ”Frågan är den, om

en skock monitörer skall få tyrannisera hela

skolan?”

”Nej, visst inte”, förklarade Franklin oförskräckt.

”Frågan är den, huruvida stora lymlar som Harpour

ega fullkomlig frihet att skrämma folk till idioter

eller efter behag mörbulta dem? Detta är den enda

frågan. Harpour eller Somers — öfversittare eller

monitörer — hvilka föredra ni, gossar?”

Efter detta talade alla om hvarandra. Somliga

förlöjligade monitörerna, andra ursäktade Harpour,

och påstodo att det var orättvist att ställa honom

till ansvar för bara ett upptåg, och några beskylde

Evson och Henderson för en sammansvärjning mot

deras enskilda ovänner. På det hela taget voro de

tämligen ense om att skolan borde hindra

monitörerna från att på något sätt visa sin myndighet.

Midt under larmet reste Power sig upp, och det

blef ett allmänt rop på ögonblicklig tystnad.

Flertalet af gossarne kände Power endast till namn och

utseende, men hans goda hufvud, stora framsteg,

fläckfria karaktär och många personliga företräden,

tilltvingade honom allmän beundran.

Det fanns verkligen några, som voro ifriga att

tysta ner honom så fort som möjligt, emedan de

anade hvad verkan hans ord skulle ha, men för

skams skull var Kenrick tvungen att äska tystnad

åt honom, en tystnad, som varade oafbruten under

hela hans lugna och väl framsagda anförande.

Kastande en återblick på hvad som försiggått

under den stormiga diskussionen, började han medatt svara Kenrick. Efter att häntydt på det

förföljelsesystem som så länge satts i scen och nu slutat

på detta sätt, vädjade han till de närvarandes sunda

förnuft och frågade huruvida saken kunde uppfattas

såsom ett skämt, när man betänkte hur ung och

lättskrämd Eden var? Var det ej tydligt och måste

ej plågoandarna på förhand förstått att följderna däraf

skulle bli allvarliga för att icke säga ytterst farliga?

Hurudana dessa följder blifvit, var väl bekant och.

efter att ha skildrat hvad han för endast en

half-timme sedan sett i sjukrummet, vädjade han till

kamraternas deltagande — en vädjan, som ej blef

obeaktad, ty den var så sann och naturlig.

”Därefter”, fortsatte Power, ”talade den näste

talaren om skvaller och pultroneri. Dessa

beskyllningar bemöttes af Whalley, som knappt behöft

nedlåta sig att alls besvara dem, eftersom de voro

riktade mot hans vänner Evson och Henderson.

Henderson har varit tillräckligt länge bland oss för att

ej behöfva något försvar, och äfven om detta varit

fallet hade det mod hvarpå de så nyss sett ett prof

varit tillräckligt talande. Hvad Evson beträffar

be-höfver ingen gosse, hvilken såsom han gifvit så

många bevis på redbarhet och mod under de två

terminer han tillbragt här, sannerligen ej tagas under

någons beskydd. Skulle någon af er vilja visa ert

mod genom att en dimmig vinterkväll gå öfver

Rak-knifven?

Och finns det någon annan gosse vid Walters

ålder i hela skolan, som ej skulle rygga tillbaka för

ett slagsmål med en dubbelt så stor och stark

kamrat? Dessa beskyllningar kunna alltså slås i

vädret; ingen sätter tro till dem, men jag erkänner, att

mina vänner ofta gjort sig skyldiga till en slags

feghet, men den behöfde de ej rodna öfver. De voro

nog fega att rädas för att icke göra hvad de ansågo

vara rätt, och rädda för att göra hvad de visste vara

orätt.”Han ryckte omotståndligt kamraterna med sig,

och de visade detta med stormande handklappningar,

under hvilka Jones och hans vänners hvisslingar

fullkomligt nedtystades.

”Jag ber om ursäkt, att jag uppehållit er så

länge”, fortsatte Power, då han åter fick ordet,

(”fortsätt! fortsätt!” ropade gossarne) ”men då så

många af det ena partiet och så få af det andra ha

yttrat sig, må detta kanske lända till min ursäkt?”

Ja, ja!) ”Välan då: Tracy frågade ”Hvilka äro

monitorerna, och med hvad rätt blanda de sig i våra

affärer?” Därpå svarar jag, att de äro våra

skolkamrater. De ha alla arbetat sig upp från lägsta till

högsta klassen, kortligen, de äro de äldsta,

förståndigaste, starkaste och kunnigaste af oss. Och deras

rättighet är grundad på den myndighet, som gifvits

dem af lärare, föräldrar och oss själfva. En gosse,

som uppför sig såsom Harpour har minst af alla

rätt att beklaga sig öfver denna myndighet. Om

han anser sig berättigad att plåga, slå och

misshandla och kanske för hela lifvet fördärfva en liten

oförarglig gosse, och därigenom vanhedra skolan, så

påstår jag att monitörerna, hvilka det ligger om

hjärtat att vårda skolans intressen, och hvilka ex

officio äro stälda till sanningens, rättvisans och

hederns förespråkare, ha oändligt mycket större rätt

att bestraffa honom därför. Antag att det ej funnes

några monitörer, hur skulle det då gå för de mindre

och vekare gossarne? De blefvo ju ett försvarslöst

byte för det afskyvärdaste tyranni. Låt mig därför

säga, att jag af allt hjärta gillar mina vänners

handlingssätt, att jag afundas och beundrar deras mod,

och att om skolan vid detta tillfälle söker motsätta

sig utöfvandet af monitörernas myndighet, länder

det den endast till skam och vanheder. Hvad

Ken-ricks förslag angår, anser jag det i hög grad farligt,

gagnlöst och orättvistNya applåder följde åter på Powers ord. Många

hade redan öfvergått till hans mening, och Kenrick

hade velat gifya mycket för att i denna stund

återtaga hvad han sagt, bedja om förlåtelse därför, och

visa den forne vännen all den aktning och beundran

han kände för honom. Men hans stolthet afgick

med segern, och resande sig upp frågade han kallt

”huruvida kamraterna ansågo att monitorerna hade

rätt att blanda sig i saken eller ej?”

Jones, Mackworth, Harpour och några andra

yrkade ifrigt på votering, och när Kenrick begärde att

den som höll med honom skulle sträcka upp handen,

höjdes strax många händer. När turen kom till det

motsatta partiet, räckte till att börja med endast

Power, Henderson, Whalley och Franklin upp handen,

men deras exempel följdes snart af Bliss, Anthony

och Cradock, och sedan af en hel del andra, som

fattade mod när de sågo hvilka bundsförvandter de

fingo. Vid räkningen befanns det att lika många af

hvart parti räckt upp händerna.

”Ordföranden har naturligtvis en extra röst”, sade

Mackworth.

Kenrick satt ett ögonblick tyst kämpande med

sig själf, men rädd att gå miste om populariteten

bland dem han valt till sina vänner, reste han sig

upp och sade hastigt:

”Och jag ger den mot monitörernas rättigheter.”

Under det triumferande sorl som nu följde, steg

Power åter fram.

”Ni måste tillåta mig påminna er om att de

närvarande ej äro representanter för hela skolan.

Knappt ett dussin gossar, som sitta högre än i nedre

femte ha infunnit sig, och jag bönfaller dem, som

vunnit åt sig denna afgörande röst att ej störa

skolans lugn och trefnad genom att ställa till bråk med

monitorerna, hvilka säkert få de öfre klasserna på

sin sida.”

”Det få vi se”, svarade Kenrick tillitsfullt ochlämnade katedern. Gossarne samlade sig i små

grupper ifrigt diskuterande frågan som varit före.

”Såå Power”, sade Kenrick hånfullt för att dölja

sina verkliga känslor, ”det tycks som om all din

vältalighet varit gagnlös. Segern är vår, trots alla

dina ansträngningar.”

”Ja Ken”, svarade Power undfallande. ”Men det

återstår att förklara hur du kunnat komma på samma

sida som Jones, Mackworth och Harpour.”

TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Monitorerna.

Efter sammanträdet skyndade Henderson upp

till Walter för att berätta nyheterna för honom.

Walter satt nu, som när Power besökte honom,

vid lille Edens säng och reste sig vid Hendersons

inträde, med fingret på läpparna, ty Eden hade just

somnat.

Henderson satte sig bredvid honom och gaf

hvi-skande en liflig skildring af hvad som passerat.

”Du skulle ha hört Power; det vai; som om en

riktig vältalare uppträdt och Harpour-partiet blef

grundligt stukadt. Det är präktigt af honom att han

sköter sig så väl; tycker inte du det också?”

”Jo visst, och tack skall du ha Flip, som steg

upp och tog mitt parti.”

”Åh, det var ingenting. Men tänk bara att

Kenrick kan gå på så där mot oss och ge sin röst mot

att Harpour blir bestraffad! Du har ingen aning om

hur förändrad han är!”

Han afbröts af ett häftigt anskri från Eden, som

reste sig upp i sängen och förskräckt såg sig omkring.”0 skräm mig inte, skräm mig inte”, sade han

bedjande, ”snälle Harpour, gör det inte. Walter, hjälp

mig Walter.”

”Tyst, stackars liten vän, jag är ju här hos dig”,

sade Walter lugnande. ”Var inte rädd, Arty, jag är

hos dig, och ingen skall göra dig något ondt. De

satte bara på sig maskerna för att skrämma dig.”

Barnet slog armarna kring hans hals och tryckte

sig tätt till honom samt släppte icke hans hand ens

sedan den häftiga förskräckelsen lagt sig.

”Så snäll och vänlig du är, Walter”, sade

Hen-derson djupt rörd. ”Jag skulle just önska att

Ken-rick vore här och finge se hvad hans nya vänner

gjort.”

”Var inte förargad på honom, Flip. Jag skulle

också önska, att han komme hit och blefve vän med

oss igen, men han svarade aldrig på mitt bref, fastän

jag bad honom förlåta ifall jag ofrivilligt sårat honom.

Jag har aldrig velat honom illa och håller lika mycket

af honom som förr.”

”Håller af honom?” sade Henderson. ”Nej, se

det gör då inte jag, hans nya sätt är inte alls i min

smak, men han måste känna sig fasligt olycklig, och

det är ändå en tröst.”

”Säg inte så, Flip; han har i alla fall varit vår

vän, och jag känner som förr för honom, om han

själf är aldrig så mycket förändrad. Men hvarför

tror du han är olycklig?”

”Åh, man kan ju se på hela hans sätt, att han

vet, att han har orätt och i grund och botten skäms

öfver sig själf.”

”Vi få väl hoppas, att han snart tar sitt förnuft

till fånga. Har du alldeles brutit med honom?”

”Ja, i det närmaste. Vi äro afmätt höfliga mot

hvarandra — och det blir nog hädanefter knappt så

mycket.”

Walter suckade och i detsamma kom Power

insmygande,”Nej se på Flip”, sade han. ”Du och jag komma

väl till sist att ta lifvet af våra sjuklingar. Jag

mötte doktor Keith i trappan, och han sade, att jag

endast får stanna fem minuter, för ni behöfva hvila

båda två.”

”Jag behöfver inte ha några samvetskval”, sade

Henderson leende; ”det är mitt första, men däremot

ditt andra besök. Jag har berättat om sammanträdet

för Walter.”

”Ja, du Flip, hade åtminstone heder af det. Det

var du, som bröt isen och visade Harpouriterna, att

de inte skulle få sin vilja fram i allt, som de tycktes

inbilla sig.”

”Jag är så stolt öfver dig, Power”, inföll Walter.

”Flip säger, att du tog alla med storm.”

”Det är bara påhitt af Flip”, förklarade Power,

”men”, tilläde han hviskande, ”om jag gjorde någon

nytta, så är det din förtjänst, Walter.”

”Hur så?”

”Jo, för det första hade jag inte lust att höra

sådana nöt som Mackworth sabla ner dig, och för

det andra beror det på dig, att jag inte på mitt

gamla vanliga själfviska sätt höll mig från skolans

angelägenheter. Det kostade på att öfvervinna

blygheten, men jag kom ihåg vårt samtal uppe på

Appen-fell.”

Walter smålog erkänsamt, och Power fortsatte:

”jag kom egentligen för att tala om en nyhet för er.”

”Hvad då?” frågade båda ifrigt.

”Jo, på svarta taflan står en uppmaning från

Somers till hela skolan att stanna kvar på sin plats

efter middagsuppropet klockan två.

”Kors, ett sån’t väsen det skall bli”, utbrast

Henderson.

”Den som finge vara med”, suckade Walter. ”Det

är afskyvärdt att sitta instängd, medan allt detta

pågår.””Du skulle visa dig med ett sådant ansikte?”

sade Power skämtande. ”Åh nej, du får nog lugna

dig, tills du blir alldeles bra igen.”

”Det är inte för skråmorna i ansiktet, som jag

måste hålla mig inne utan för slaget i hufvudet,

säger doktorn.”

”Ja, och han säger också, att han inte vet när

du kan bli bra, om dessa pratmakare få sitta här

och trötta ut dig”, sade den godmodige läkaren, i

det han inträdde. ”Marsch med er båda.”

Gossarne sade småleende adjö under uttalande

af förhoppning att Walter snart måtte slippa ur

doktor Keiths fängelse.

”När tror doktorn, att lille Eden kan få komma

och sitta i mitt rum igen?” frågade Power. ”Jag

saknar honom så mycket.”

”Det får du allt vänta länge på”, svarade

doktorn.

”Hvad är meningen med det där

klockan-två-mötet?” frågade Henderson, då dé kommo ut.

”Det vet jag sannerligen inte. Sitt bredvid mig

Flip, i händelse det blir något bråk af.”

”Tror du, att monitörerna komma att rå?”

”Vi få se.”

Hela skolan befann sig i upphetsningstillstånd.

Klockan två skedde uppropet, och läraren aflägsnade

sig därpå, hvarefter Somers gick upp i katedern.

”Är Harpour här?” frågade han. ”Sitt stilla ni

andra.”

”Ja, jag är här — hvad vill du mig?” frågade

Harpour buttert och reste sig upp.

”För det första vill jag inför hela skolan säga

dig, att du uppfört dig skamligt och på ett sådant

sätt att en af smågossarne kanske får lida däraf för

hela lifvet. En stor gosse som du borde verkligen

skämmas att göra något sådant, men därtill är du

nog för mycket förhärdad. Det är vår plikt såsom

monitörer och min såsom skolans primus att meddoktor Lanes tillstånd bestraffa dig med prygel. Stig

fram.”

"Jag gör så tusan heller."

Detta öppna trots väckte gossarnes häpnad, men

Somers återtog helt lugnt:

”Säg hvad du vill, men låt bli att svära, om

du inte vill ha ökadt straff. Stig fram, säger jag

dig.”

Harpour såg litet betänksam ut, då han hörde

den bestämda rösten och såg att ingen tycktes vilja

hjälpa honom, men han nekade åter att lyda.

”Godt”, sade Somers, ”du har redan nyss förut

vägrat lyda en monitör, och detta ger ökad vikt åt

din första förbrytelse. Jag hade gärna undvikit ett

uppträde, men om sunda förnuftet ej säger dig att

du utan invändningar bör underkasta dig straffet,

finns det väl andra medel att få bukt på dig. Yill

du stiga fram? — Nej? — Jaså, då skall du tvingas

därtill. Hemta hit honom, någon af er”, sade han,

vändande sig till sjätte klassen.

Danvers, en af monitörerna, tog Harpour lugnt

i ena armen, och Macon, en af de störste gossarne

i femte klassen gick af sig själf fram och tog honom

i den andra. Harpours mod sjönk, ty han hade

många gånger spelat cricket med dessa två och

visste att de voro honom betydligt öfverlägsna i

styrka.

”Hör nu på", sade Somers, ”stryk shall du ha,

för att rädda skolans heder, men om du inte

godvilligt underkastar dig det, stryks ditt namn ur

skolkatalogen, och du får lämna St. Winifred redan i

kväll. Det vore för öfrigt ingen stor förlust för

någon af oss. Så mycket kan jag säga dig, som

bevis på att skolans föreståndare öfverlämnat åt oss

att rentvå St. Winifred från all skymf och

vanära."

Då Harpour insåg att allt motstånd således var

fruktlöst, gick han fram i salen, men icke utan attförst kasta en frågande blick på sina vänner. Dessa

sågo å sin sida på Kenrick, som förstod att de

väntade att han skulle taga första steget. Han reste sig

alltså, sägande:

”Jag protesterar mot denna bestraffning.”

”Du?” sade Somers föraktligt. ”Hvad är du

för en?”

Det allmänna fnitter, som nu följde gjorde

Ken-rick ursinnig, och han skrek:

”Det är mot allmänna opinionen i skolan!”

”Vi få väl se”, svarade Somers med retsam köld.

”Du kan emellertid sätta dig och låta ”allmänna

opinion” tala för sig själf. Jag har sedan någonting

att säga också dig.”

”Låt oss befria honom!” ropade Kenrick och

rusade fram, och flera gjorde en rörelse för att följa

hans exempel, men Macon grep med hvardera

handen Tracy och Mackworth i armen, och kastade

omkull dem, och Danvers lyfte Kenrick öfver bänken

och tryckte ner honom på den. Det högljudda skratt,

som följde på denna åtgärd förrådde att endast en

handfull gossar höllo tillsammans mot monitorerna.

Rodnande af blygsel och förargelse satt Kenrick

r stilla, och Somers skred till verket med att ge

Har-pour en grundlig bastonad. Denne, som satt sig i

sinnet, att ej låtsa om någon smärta, beledsagade de

första slagen med några hånfulla anmärkningar. Men

Somers hade ej lust att släppa honom så lätt; hvarje

glåpord följdes af ett hårdare rapp, och

anmärkningarna efterträddes snart af en undertryckt kvidan.

Det var dock ej förrän denna öfvergått till

snyft-ning, och snyftningen till tjut, som Somers sade:

”Nu kan du gå.”

Och Harpour återvände till sin plats, mörbultad

och förödmjukad. Han hade skrutit med att ingen

skulle våga prygla honom, och nu hade det likväl

skett i hela skolans åsyn. Han tyckte sig viljasjunka genom golfvet af blygsel och lofvade sig själf

att vid lägligt tillfälle hämnas den lidna skymfen.

Gossarne ansågo att bestraffningen endast var

en handling af enkel rättvisa och till på köpet

rikligt förtjänad. De sågo på under sträng tystnad,

och de af dem, som på morgonen kommit öfverens

om att hindrande ingripa åsågo tämligen nedslagna

kamratens nederlag.

”Och nu monsieur Kenrick, är det din tur att

stiga fram. Hvad nu? Vill du inte! — Kom fram

hit, min värde herre.”

Kenrick såg trotsig ut och rörde sig ej ur

stället.

”Dan vers, led hit honom”, men Dan vers gick

fram till Somers och hviskade:

”Var inte för sträng mot honom, Somers, annars

drifver du honom till förtviflan. Kom ihåg att han

sitter högt i femman och alltid hört till de mer be

märkta. Gör inte för mycket affär af att han för

en gång glömt sig själf.”

”Tack Dan vers”, sade Somers och tilläde högt

och i mindre gäckande ton än förut:

”Kom hit Kenrick, jag vill bara tala ett ord med

dig”, hvarpå Danvers lugnt men fast grep gossen i

armen och ledde fram honom.

”Du yttrade att flertalet i skolan förnekade vår

rätt att blanda oss i denna affär?”

Intet svar.

”Var god och säg om du anser dig själf för

representant för allmänna opinionen i skolan?”

Fortfarande intet svar.

”Vi ha mycket väl reda på ert föregående

sammanträde, och att det var du som afgjorde

voteringen, men du måste lära dig förstå att skolan icke

består endast af några fjärde och femte klassister,

äfvenså att om skolans majoritet varit mot oss, äro

vi monitörer likväl icke så okunniga om vår plikt,

att detta skulle vara ett skäl för oss att låta en fegoch grym handling förbli ostraffad. Du har varit

dum Kenrick och låtit missleda dig af egenkärlek.