Gömda blad ; Skisser och kåserier

Innehåll.

*

Revolutionens vilda stormar hade redan mer

än två år brusat fram öfver det sköna Frankrike

och dess vreda vågor hade bortsopat allt bestående,

och undergräft den uråldriga, men murkna

konungatronen. De förnäma råttorna hade redan 1789

lämnat det sjunkande skeppet, och emigranthopen med

de lysande namnen trängdes nu bakom gränserna

i Aachen, Karlsruhe och Génève, där de intrigerade

med stormakterna Österrike, Preussen och

Ryssland för att kräfva hämnd för allt hvad de lidit

och förlorat.

Vi räkna nu september 1791.

Paris, revolutionens hjärta och härd, med sina

800,000 invånare, visade en jämförelsevis lugn

uppsyn, men det låg åska i luften, och i de djupa

lagren mullrade det som till en jordbäfning. Den

fångne konungen hade besvurit den nya

konstitutionen, men dock brutit sin ed, och fortfor att

stämpla med landets fiender, och detta hade väckt

ett glödande hat och fordrade hämnd. Alla

misstänkte hvarandra och öfvervakade noga hvarandras

2

alla steg. Hvar och en som visade sig moderat,

ansågs genast för reaktionär och rojalist, och

utpekades på klubbarna såsom farlig. Man kunde

när som helst vänta ett utbrott.

På gatan La Ferriere i en liten vindskupa i

tredje våningen lyste ljus. Vi träda in genom den

trånga porten, och upp för den smala trappan och

se en lång, smärt man vandra fram och tillbaka på

golfvet. Han tyckes vara omkring 35 år gammal.

Ansiktet är skönt och nobelt. Den fina, böjda näsan,

de blå ögonen, den fint tecknade munnen gifva ett

på samma gång ädelt och drömmande uttryck åt

hans ansikte. Håret är opudradt men bundet till

en knut i nacken, hans dräkt har borgerligt snitt:

blå klädesrock, blå pantalonger, samt svart

siden-väst och bruna damasker, som falla ned öfver skorna.

Men trots den enkla dräkten bär han upp den som

en furste. Allt som oftast ser han otåligt på klockan,

och ser åt dörren till ett inre rum. Den öppnas nu

också, och in träder en gammal fru och säger: »Nu,

monsieur, är kanske tiden inne. Jag lyckades i

middags osedd komma in i Tuillerierna, en gammal

borgerlig kvinna bryr sig ju ingen om. Jag

lyckades ett ögonblick träffa min nièce, fru Campan,

och framförde ert ärende. Hon blef synbart glad

och Öfverraskad, och hviskade till mig, att ni i

kväll borde infinna er vid köksbyggningen, som

ligger till höger vid karusellplatsen, där en

förtrogen skall ledsaga er genom den lilla trappan

upp i galleriet.»3

»Tack, fru Baudin, jag skyndar!»

»Men, se er om, att ingen följer er, ty här

finnas spioner öfverallt.»

Den unge mannen tog en låg, rundkullig hatt

med breda brätten, samt kastade en vid, svart kappa

öfver axlarna och skyndade utför trappan.

Klockan var 10 på kvällen, och få människor

syntes på gatan. Mannen gick med fasta steg

genom den gamla stadsdelens trånga labyrinter.

Här och där flämtade ett vargöga, hängdt i sin

kedja öfver gatan. Vandrarens hjärta bultade

våldsamt. Tankar och minnen strömmade på honom,

lian mindes, som om det varit i går, då han ung,

knappt tjuguårig, kom från det kalla, älskade

fäderneslandet till det glänsande hofvet i Paris, rik

på lycka och förhoppningar. Bärare af ett fräjdadt

namn, var han själfskrifven i Versailles" lysande

salar, och här såg han för första gången Frankrikes

tjusande drottning, Marie-Antoinette, som den tiden

hänryckte ett helt folk. Han mindes de glada

herde-lekarne i Trianons härliga parker — — — »och»,,

fortsatte han sin tankegång, »huru annorlunda förr

mot nu. Folkvidundret höjde sitt rytande, och bragte

fasa öfverallt. Den 5:te oktober kom, och nu

började kungafamiljens Golgatha. Men ännu lefde

hoppet, trots man bevakades nästan som fångar i

Tuil-lerierna. Man sökte fly. Allt ordnades så väl som

det var möjligt af de få vänner, kungafamiljen ägde

kvar, däribland af Guiche, Fiavigny och mig. Vi

kommo lyckligt ur Paris natten till den 23 juli,4

hunno lyckligt Bondy, men där visade sig den första

oron bland befolkningen, hvarför jag skyndade i

fyrsprång framåt, för att möta markis de Bouillé"s

trupper, och påskynda deras frammarsch. Men de

hade tagit miste om vägen, och i Varennes blef

kungafamiljen hejdad, och återförd till Paris. Då

jag fann, att intet var att uträtta, och jag måhända

bättre kunde gagna de olyckliga på fjärran håll,

fortsatte jag flykten och kastade mig öfver gränsen

till Belgien. Men oro och kval förföljde mig

ständigt. Jag ville göra allt för att rädda den olyckliga

drottningen, och därför smög jag mig åter in i

Frankrike och Paris. Arma Marie-Antoinette, mitt hjärtas

drottning!» Vandraren stannade ett ögonblick och

suckade djupt.

Därpå rätade han upp sig och grefve Axel

"von Fersen — ty det var han — forsatte med raska

steg sin färd, och vék in på karusellplatsen, och

närmade sig Tuilleriernas vänstra flygel. Han bultade

sakta ett par slag på den lilla bakporten, som

öppnades efter några ögonblick, och monsieur Pierre,

konungens kammartjänare visade sig. De kände

genast igen hvarandra. Pierre lade fingret på

munnen, och vinkade grefven att tyst följa sig. De

gingo genom flere mörka gångar och lönntrappor,

upp till galleriet, som endast var svagt upplyst af

ett par vaxljus. Pierre aflägsnade sig genast, och

i detsamma inträdde drottningens trofasta

kammarfru, madame Campan, hvilken skyndade emot

grefven.5

»Ni här i Paris, herr grefve, hvilken glädje

och öfverraskning- för hennes majestät! Alla hafva

då icke öfvergifvit oss. Men tiden är dyrbar, jag

skyndar att anmäla er för drottningen, ty vi

kunna-hvarje ögonblick frukta öfverraskning.»

»Gör det, madame, och säg hennes majestät,

att jag trotsat tio dödar för dessa ögonblick.»

Fru Campan skyndade ut och Fersen såg sig

med vemodig blick omkring i det dunkla, öde

gemaket. Det tycktes honom ligga liksom ett

sorgflor öfver de granna förgyllningarna och de

praktfulla marmorstatyerna i fönsternischerna. Nu hör^,

des sakta steg närma sig. Dörren sköts upp, och

in sväfvade Frankrikes olyckliga drottning,

Marie-Antoinette. Hon trädde med dröjande steg mot

midten af salen. Hon var blek, aftärd, och hennes

blekhet framträdde än mer mot den enkla, svarta,

dräkten. Men hållningen var majestätisk och

blicken befallande, äfven om ögonen hade förlorat

något af sin underbara glans. En skälfning gick

genom Fersens hela varelse, han tog ett steg fram,

och böjde stum ett knä. Drottningen räckte honom

sina bägge händer, och hviskade med en kväfd

snyftning: »Fersen, min vän, ni kommer ännu en

gång till den olyckliga Marie-Antoinette, som ni för

ett par månader sedan sökte rädda — Gud vare lof,

ni lyckades fly, ni undgick den gräsliga synen att

se mina trogna, Guiche och Fiavigny, sönderslitas

af folket. Men hvad vill ni här, hvarför våga ert

lif för en fallen sak? Stig upp, herr grefve!»6

»Men har ni då intet hopp, kan ej er broder,

Kejsar Josef, uträtta något?»

»Intet, kriget med Turkiet upptager alla hans

tankar. Hela världen har öfvergifvet den arma

Marie-Antoinette. Konungen skall man döma, jag

känner det, jag har sett det i drömmen, och mig

och mina barn skall man mörda. Man skriker ju

utanför mina fönster: »död åt varginnan och hennes

ungar», och jag väntar hvarje ögonblick att man

skall slita oss i stycken.»

»Förfärligt, men måhända att det gifves ännu

en hjälp. Jag vet, att min ädle konung, Kung

Gustaf, ligger i liflig underhandling med

emigranterna och kejsarinnan Katarina, att med deras

tillhjälp, och i spetsen för svenska hären göra en

invasion i Frankrike, och återupprätta

konungadömet.»

Drottningen skakade med ett svagt leende på

hufvudet. »Hälsa er ridderlige konung, han har

ett ädelt hjärta, men det är en vansinnig dröm, allt

är för sent. Ni, Fersen, min gode, trogne vän, res

tillbaka till det vackra land, dit inga stormar ännu

nått. Ni är ung, rik, ädel och dygdig. Sök er där

en skön och värdig maka, blif lycklig, men ägna

någon gång en tanke åt den" olyckliga drottningen,

som äfven ville vara kvinna, och åtminstone i

drömmen smycka sitt hjärta med ömhetens rosor.»

Fersen sjönk åter på knä, fattade drottningens

hand, på hvilken han tryckte en vördnadsfull kyss,

och framhviskadc sakta, så att orden knappt för-7

nummos: »Aldrig, min ädla drottning, kan mitt

hjärta öppnas för kärlekens lek. Därinne är ett

altare rest, heligt, beströdt med rosor, om också

svarta och vissnade.»

De sågo länge på hvarandra. Så hviskade båda:

»Farväl».

Drottningen tycktes erinra sig något, och sade

i en tillkämpad lätt ton: »Vänta mig här ett

ögonblick», och skyndade in i sina rum. Efter ett par

minuter kom hon ut, bärande ett litet skrin och

sättande det på bordet öppnade hon locket, och

visade, att skrinet innehöll smycken och diamanter.

»Detta är allt, som återstår den arma

Marie-Antoinette, tag det, grefve, och göm det åt min stackars

dotter, om hon öfverlefver alla dessa olyckor, det

är det enda arf hon får. Och här», sade

drottningen, i det hon tog ett diamanthjärta, »tag detta

som en påminnelse om en olycklig kvinna, som

dör, välsignande sina vänner och förlåtande sina

bödlar.»

Fersen tog stum diamanthjärtat, kysste det, och

gömde det vid sitt bröst.

Marie-Antoinette läste skrinet, räckte Fersen

handen, och hviskade: »Farväl för evigt!» samt gick

stilla ut.

Fersen stod ett ögonblick som förintad, därpå

axlade han sin kappa, tog skrinet under armen,

tryckte hatten ned i pannan, öppnade dörren, där

Pierre vaktade, och följde denne tyst genom de

mörka gångarne. Det var midnatt, när han kom8

ut. Gatorna voro nu ännu mera folktomma, men

här och där på hans väg voro fönstren upplysta

och öppna i den ljumma höstnatten. Glada skratt

och klang af glas hördes. Det var medlemmar af

cordeliernas klubb, som firade en orgie, och allt

emellanåt hördes skränet af den vilda

revolutionssången »Ca ira» ljuda genom natten.

När Fersen kom hem till sitt logis, kastade

han sig oafklädd på sin säng.

Dagen därpå lämnade han Paris, lyckades

oantastad komma genom barriererna, och återvände

till fosterlandet och sin konungs tjänst. Men

under hela sitt lif bar han, fästad vid en fin kedja,

det minne, han erhållit af den olyckliga

Marie-Antoinette.

*

Det var den 20 juni 1810. På borggården i

Fersenska palatset å Blasieholmen sprungo

betjänterna af och an, och tycktes ha mycket att bestyra.

Stundom stannade de i en grupp, och hviskade sins

emellan, blickande vördnadsfullt upp mot fönstren,

som vette åt borggården, där hans excellens

riksmarskalken, grefve Axel von Fersen, hade sin en^

skilda våning. I den stora sängkammaren var

grefven just sysselsatt att, med tillhjälp af sin gamle

kammartjänare Hoffman, lägga sista hand vid: tok

letten. Hoffman höjde sig" på tå för att träda det

blå serafimerbandet öfver excellensens hufvud, och9

sade i detsamma med vördnadsfull och öm ton:

»Men värdigas icke ers excellens lyssna till mina.

varningar, och inställa färden till Hornstull, för att

möta kronprinsens lik. Det råder stor oro i staden,,

och betjäningen har uppsnappat flere hotande ord,,

och man har djärfts till och med nämna ers

excellens", nådig fru grefvinnan Pipers och grefve af

Ugglas namn. På krogarna har de senaste dagarne

utdelats en smädeskrift, benämnd »Räfvarne»,

hvilken blifvit läst och väckt pöbelns onda lidelser. Jag

besvär- ers excellens, förklara er sjuk, och låt

ceremonimästaren för dagen utföra er tjänst.»

Fersen log. »Min stackars, rädde vän, den som

har rent samvete, har intet att frukta. Dessutom

gäller det konungens tjänst, och då undandrager

sig ingen svensk ädling sin plikt. Det svenska fok

ket är alltför trögt och godt att företaga sig några

vilda upptåg, arrangerade af några bråkmakare och

i lidskrifvare, därtill är det för sundt, både till

hufvud och hjärta. Jag, som sett fohcyran och de

blodiga våldsdåden i Frankrike, vet och kan jämföra

detta. Var därför lugn, käre Hoffman, och nu, axla

inin kappa — men dessförinnan hämta mig etuiet

med Helge Ands-orden, den sista utmärkelsen, hans

högtsalige konung Ludvig XVI förärade mig, jag

vill bära detta hederstecken denna dag.»

Hoffman sk)mdade med en suck in i

toilett-nunmet för att hämta det begärda. Axel von

Fersen mönstrade sin ståtliga gestalt i den stora psychen.

Ilii.ns ansikte var lugnt, och öfver detsamma lågIO

den första ålderdomens sorgbundna skönhet.

Ögonen blickade drömmande och fjärrskådande, och

öfver hela hans väsen låg detta stillsamma och

förnäma drag, som utgjorde den tidens tecken på en

gammal ädling. Den gamle kammartjänaren trädde

åter in med ett maroquinsfodral, hvarur han tog

den blixtrande Helge Ands-stjärnan, hvilken han

fäste på grefvens bröst, hvarefter han, på en vink

af grefven, aflägsnade sig.

Fersen stod stilla ett ögonblick, därefter, liksom

om han erinrade sig något, gick han hastigt genom

toilettrummet, öppnade en tapetdörr, och mot honom

strömmade ett matt sken af tända vaxljus. Han

trädde sakta och ljudlöst in, som om han närmat

sig en helgedom och det var det också för Axel

Fersen. Det lilla rummet var inredt till kapell.

I fonden syntes ett litet altare, och ofvanför

detsamma ett porträtt, knästycke af Werthmuller,

framställande Marie-Antoinette i sin ungdoms hela

skönhet, ljus och leende, en bild af henne i hennes

lyckliga dagar. På altaret stodo två kandelabrar med

vaxljus, och föröfrigt pryddes detsamma af härliga

friska rosor, som hvarje morgon sändes från

oran-gerierna på Mällsåker. Detta var Axel Fersens

helgedom, dit ingen annan fick inträda, till hvilken

han själf hade nyckeln och hvilken han själf ansade.

Fersen böjde djupt hufvudet, och höjde

därefter en tårad blick emot porträttet. Hans läppar

hviskade sakta: »Heliga martyr, ljufva drottning,

du ser från din himmel att min själ varit fri från11

all jordisk kärlek sedan jag hälsade dig för sista

gången. Du var mig allt, mitt hopp på jorden, min

religion. Du vet jag fullgjort alla dina befallningar,

dina juveler äro öfverlämnade till grefven af

Provence, för att af denne tillställas din dotter, och

själf bär jag närmast mitt hjärta, nu och alltid, din

sista minnesskänk. Innan jag går att fylla en

måhända farlig plikt, känner jag ett behof, att åter

ännu en gång hälsa min ljufva drottning.» Fersen

bugade sig åter djupt, med ceremoniöst behag, som

han var van att göra inför lefvande majestät, men

vördnadsfullare. Därpå drog han sig sakta

baklänges, stängde dörren, stoppade nyckeln i fickan,

samt skyndade ut i stora salen, där lakejerna

väntade för att anmäla, att galavagnen var framkörd.

Med stolta steg och högburet hufvud trädde Fersen

utför den breda trappan, och steg in i

sjuglas-vagnen, förspänd med fyra svarta hästar, hvarefter

de svartklädda lakejerna hoppade upp bakpå, och

så bar det af.

Vägen togs öfver Skeppsbron och Slussen, där

redan mycket folk var samladt. På Hornsgatan

var trängsel, och här och där hördes hvisslingar,

då den tunga karossen ilade förbi. Vid tullen

möttes liktåget. Fersen vände, och åkte i skridt i

spetsen. På Kornhamnstorg var en massa pöbel

samlad, och här började på allvar upploppet. Skrik och

vilda rop hördes öfverallt, kopparslantar och stenar

haglade mot riksmarskalkens vagn, hvilkens rutor

krossades. Fersens ansikte träffades af stenar,12

och blodet strömmade. På stora Nygatan

hejdades vagnen fullständigt, några välvilliga personer

ryckte upp vagnsdörren och hjälpte den

vacklande Fersen in i huset n:r 7, hvari ett kaffehus

var inrättadt.

Folket störtade efter, slungade hans värja, band

och kappa genom fönstret, under det massan

utanför röt: »Kasta ut kronprinsens mördare, låtom oss

stena honom.» Ordningsmakten och militären gjorde

intet för att stäfja upploppet. Slutligen såg man

Fersen, sönderslagen och blodig, komma ut vid

generaladjutanten Silfversparres arm. Den arme

ädlingen slets ifrån sin beskyddare, kullkastades,

slogs och sparkades, samt släpades sedan till

Riddarhusgården, där han ån)^o kullkastades, hvarvid

en rusig sjöman hoppade upp på hans bröst, och

knäckte bröstkorgen. Detaljerna vid det ohyggliga

mordet äro för väl kända, för att närmare behöfva

beskrifvas.

Så slutade Axel Fersen, kanhända sin tids

noblaste riddersman, en olycklig drottnings trogne

och tyste beundrare, sitt lif som det oskyldiga

offret för en feg politik. Måhända under de sista

ögonblicken flögo hans tankar till

drottningenmartyren, då hon släpades på bödelskärran från

Conciergeriet till schavotten, omvärld af guillotinens

hyenors vilda skrän. Marie-Antoinettes och Axel

von Fersens slutliga öde blef ungefär enahanda.

Hvart det lilla diamanthjärtat tog vägen, vet

man ej, ty liket blef fullständigt utplundradt.

Några dagar därefter jordfästes Axel von

Fersen högtidligt med stora ceremonier i

Riddarholmskyrkan, men den stackars Marie-Antoinettes

kvarlefvor vräktes på sin tid ned i en okänd graf,

hvilken man ännu icke med säkerhet funnit. De

lämningar man 1816 förde till S:t Denis kunna ej

bevisas vara konungens och drottningens.

*

Det var i början af sista årtiondet af 1400-talet.

Den fagra Sela-ön i Mälaren låg i sin praktfullaste

sommarskrud. Ängarna stodo fulla af doftande vilda

blomster och åkrarna böljande af mognande säd.

Och på höjderna prunkade den mörka, åldriga eken,

som vuxit där sedan hedenhös, vid sidan af den

unga grönskande björken. På ängarna syntes

folket i aftonens skimmer, bärgande sin andra höskörd,

alla af denna vackra ras, högresta, ljushåriga och

blåögda med käcka miner och frimodig hållning,

som man ser ännu i dag som är i denna urgamla

odalbygd.

Vägen fram till Sela kyrka slingrade sig förbi

byarna Lundby, Fröslunda och Kippinge, och så

var man framme vid den ganska nya kyrkan, som

räknade en ålder af något öfver 200 år, ity att den

var uppförd af konung Sverker den äldre för pengar,

som han fått ända från Rom. Kyrkan var

långsträckt, med tjocka murar, i hvilka de tunna

tornrutorna voro inpassade i de höga smala fönstren

och insläppte blott en matt halfdager. Det höga

i5

fyrkantiga tornet var uppfördt af grå rullsten och

såg ut som en fästning. Nära kyrkan till höger

låg den lilla prästgården, där pastor Sigfrid

härskade, därtill nämnd af biskop Sigge, af

Sparresläkten i Strängnäs, hvilken äfven innehade Tynnelsö

slott. Prästtjället var litet och anspråkslöst, men

omgifvet af en täck och väl vårdad köksträdgård..

På en bänk vid sidan af huset satt pater Sigfrid

och hade på sin högra sida en ung systerdotter,,

som hette Maria och syntes vara omkring sjutton

är. Hon var späd till växten, med blå ögon och

gullgult hår, och öfver hennes drag låg något vekt

och blygt, som man endast finner hos nordens

ungmor. Hon var klädd i enkel tunn klädning af grå

vadmal, med en utsydd slinga i runform kring hals

och ärmar. Vid Sigfrids vänstra sida satt en ung

man, eller rättare en yngling, med skägglöst ansikte

och solbrända drag. Han var klädd i en kolt af

brunt tyg, sammanhållen om lifvet af ett läderbälte..

På hufvudet bar han en spetsig mössa med en fjä-.

der i, under hvilken det lockiga håret föll vårdslöst,

men behagligt öfver axlarna. Han såg drömmande

ut öfver det vackra landskapet.

»Ja, kära Henrik», sade Sigfrid, »du har nu

varit hos oss ett par månader och därunder med

berömvärd flit prydt vår kära Sela-kyrka med

skilderier ur hälgonens lefnad. Isynnerhet den

helige Johannes tilltalar mig mycket och äfven

(ruds heliga moder, men jag kan ej gilla att du

gifvit henne vår Marias drag". Det närmar sig synd..i-6

Du, min son, har fått se mycket af världen — varit

i Augsburg, Prag och ända till Rom och förstår

väl den heliga konsten bättre än en fattig landtpräst,

men var ständigt from och god, så skall Gud leda

din hand och pensel till sin och hälgonens ära.

Far i frid, min son». Patern gjorde korstecknet

•öfver y¾giingeiis hufvud.

»Gode fader, som varit mig i verklig faders

ställe — aldrig skall jag glömma dina råd och

förmaningar. Du lät mig följa min håg att bli

konstnär i stället att gå som djäkne i Strängnäs skola,

du styrde om att jag fick följa broder Knut på

"hans långa vandring till Rom. Men hur jag än

njöt af den främmande härliga konsten, lefde dock

Alina tankar ständigt hos eder här på den fagra

Sela-ön och hos fostersystern min, den fromma

Maria. Och det har ständigt varit min dröm att

få henne till brud».

Maria böjde hufvudet med en vacker blick till

Henrik och sade sakta:

»Gode Henrik, jag och du äro så unga ännu,

låtom oss se tiden an. Jag kan ej ännu på några

år lämna morbror i ensamheten, och så har jag ju

mina dyra plikter mot denna lilla orts fattiga och

kränka, hvilkas hjälp jag söker vara...»

»Och hvarigenom du förvärfvat namnet »den

fromma jungfrun från Sela». De hålla dig här

nästan som ett hälg-on och alla älska dig. Det är

för mer än att gifva bort sitt hjärta åt en sådan

elär spelevink, som blott har sina färger och sin17

svinborst, men icke jord och grund... Men vespern

har redan ringt och vi måste bege oss af. Dig,

Henrik, följer jag till Strängnäs och ser till att du

kommer väl i väg till Stockholmshus. Farväl, min

lilla Maria, jag är tillbaka i morgon. Guds frid

öfver dig och mitt fattiga tjäll!»

Pater Sigfrid steg upp och drog hufvan öfver

hufvudet samt fattade vandringsstafven, som stod

bredvid honom. Henrik följde hans exempel,

kastade sin packade rensel öfver axeln och räckte

handen åt Maria, som stod med nedsänkta ögon.

»Farväl då, ljufva vårblomster, jag kommer

åter och tänk någon gång på den fattige irraren

utan hem», hviskade Henrik.

»Det skall jag», sade Maria sakta.

De båda männen gingo med raska steg fram

vägen, som ledde ned till sjön, under det Maria

såg efter dem. Därpå gjorde hon korstecknet och

gick in i köket, där gamla Karin, prästens

hjälpreda i huset, höll på att syssla med den enkla

aftonvarden.

* *

*

Från fasta landet midt emot där Stallarholmen

nu ligger närmade sig en liten ryttartrupp i rask

skridt. Det var fyra ryttare, och en som red i

första ledet tycktes vara herre, de öfriga väpnare

eller svenner. De voro alla iförda krigisk dräkt

och buro svärd och dart i bältet. Den förste

syntes vara en man om fyrtio år, med barsk och vild

Gömda Blad. 2i8

uppsyn. De grå ögonen blickade skarpa fram

under en låg panna, och ett långt skägg föll ned

öfver den af brun flöjel gjorda manteln, som för

tillfället syntes grå af dam. Riddaren bröt på

danska, och han tillhörde också dessa Sveriges

fiender, hvilka här och hvar öppet och i hemlighet

öfversvämmade landet. Hans namn var Peder Lange

och han var en af danske kungens utskickade, nu

på väg till bisp Sigge Sparre på Tynnelsö, hvilken

i hemlighet äfven var dansk sinnad.

Det kvällades allt mer just då ryttarne hunno

fram till Färjenäs, där gamle Jan Björn, färjkarlens

stuga låg. Riddaren hamrade på dörren med

svärdfästet och ropade med sträng röst:

»Hallå, karl, bonde, träl! Upp och gör din

tjänst!»

Dörren öppnades och gamle Björn tittade ut,

arg som ett bi, och röt:

»Hvad är I för en storskräflare?! Jaså, jag

ser på er och hör på målföret att I är en fördömd

jute! Träl kan I vara själf och kom ihåg hur I

stoden er slätt vid Brunkeberg, där I fick huden

full af stryk. Skall I öfver färjan, så var höflig.

I ämnar väl besöka den falske prästen på Tynnelsö,

kan jag tro, och fråssa af hans stulna stekar. Nåja,

lika barn leka bäst.»

Under denna harang hade Björn krängt på

sig tröjan och kom ut till den gormande riddaren

och hans följe, hvilka i hast sattes öfver till andra

stranden, där riddaren föraktfullt kastade åt Björn19

ett silfvermynt, hvilket denne upptog och spottade

på under yttrande: »Fy för den lede, ett jutemynt,

falskt som de själfva! Måtte trollen ta dem, när

de rida förbi Asa backe!»

Ryttarskaran fortsatte emellertid sin väg

igenom den rika och bördiga bygden, där fälten äro

öfversållade med minnen från vikingatiden.

Riddaren sprakade an svennen vid sin sida och yttrade:

»Hvad säger du om detta styf sin ta och hårda

folk, Tobias? Men vi skola nog knäcka nacken på

dem och få dem mjuka liksom på Jutland, när tiden

blir. De yfvas ännu öfver sin herr Sten, men det

kommer väl andra tider och då... En fager trakt,

denna, men få fagra kvinnor har jag ännu sett till

under den långa färden genom landet. I

sommarkvällens ljumma luft längtar min själ efter kärlek,

som blomman efter nattens dagg. Se upp, Tobias,

om du kan få spår på något fagert villebråd.»

»Var lugn, herre, ni vet jag har ögonen öppna,

men hvad jag tarfvar, det är en bägare öl —

törsten gör strupen torr. Där skymtar kyrkbyn fram.

Låt oss rida dit och få en styrkedryck, om dessa

råa bönder förstå sig på annat än vatten.»

»Må ske», sade riddaren och sporrade sin häst.

Maria och gamla Karin hade efter slutade

sysslor, satt sig utanför prästhuset att njuta af den

ljumma sommarkvällens skönhet, då de plötsligt

stördes af häftiga hofslag och vilda ryttare störtade

fram ur alléen. Då Peder Lange fick syn på den

förskräckta Maria, sprang han af hästen och slöt20

den häpna flickan i sin famn, samt röfvade en kyss

från den halft medvetslösa, medan Tobias tog gamla

Karin i nacken och ropade: »Tag hit vin eller öl,

gamla trollpacka, annars skall jag flå dig lefvande,

ditt usla skrälle!» Karin stretade mot och slet sig

lös, samt rusade åstad till byn, där hon väckte upp

folket under ropet: »Stigmän, mördare! Heliga

Guds moder, hjälpen lilla Maria!»

Under tiden hacle riddaren släpat den arma

Maria in i huset, och det förnams intet i den

skumma kvällen förr än ett gällt, förtvifladt skri skar

igenom den stilla natten. Så blef allt tyst!

Efter några ögonblick af hemsk tystnad trädde

Peder Lange ut med blossande ansikte, kastade sig

upp på hästen, gaf en vink åt sina tjänare och

sprängde i vild fart därifrån ned mot Tynnelsö*.

På Tynnelsö slott satt biskop Sigge af

Sparresläkten och gaf ett nattligt gästabud i den fästligt

dukade salen. Bordet var väl försedt med alla Guds

gåfvor, stora fisk- och stekfat, öl och vin i kannor

och flaskor, och sköna frukter prydde skålarna. Den

värde prelaten med den skarpa blicken och de

energiskt tecknade läpparne hade på sin vänstra

sida riddar Peder Lange, som nyss gjort väl besked

för sig af den rundliga välfägnaden, och å sin högra

sin husföreståndarinna, en kvinna med spår af en

* Våldsdådet i Sela prästgård 1491 och böndernas därpå

följande hämnd är ett historiskt faktum.2 I

svunnen skönhet, men som ännu med lif och lust

log mot det världsliga lifvet. De båda männen

po-kulerade och sprakade om landets förhållanden, och

biskopen förklarade som sin åsikt att intet var att

göra från dansk sida ännu så länge den af folket

älskade herr Sten Sture lefde, men att man hade

allt att hoppas, när han en gång fölle ifrån, mest

genom de store herrarnes inbördes kif och

afundsjuka och af det högre prästerskapet.

Morgonen gr)rdde redan och det var tidig

dager, då hofmästaren inträdde hastigt och

förkunnade att en stor hop bönder från trakten ville in och

tala med den främmande riddaren. De voro

beväpnade och sågo ganska hotande ut. Biskopen såg

frågande på sin gäst, men denne skakade förvånad

på hufvudet.

»Hvad kunna de vilja — jag känner ingen i

trakten. Men Peder Lange skall ej fåfängt låta be

sig- Jag går ned att tala med dem.»

Peder Lange reste sig stolt och gick ned för

trappan ut i porten, där han varseblef en samling"

af minst åttio bönder, beväpnade med liar, klubbor

och slagor, och i spetsen gamla Karin, som skrek

så snart hon fick syn på Peder:

»Se, där är den niding, som lömskt öfverfallit

och skändat vårt änglabarn, vår Maria, allas er

välgörerska, den fromma ängeln, hela Sela-öns

välsignelse! Dömen och döden den nidingen!»

Folket rusade till, ryckte ned Peder för trappan

och en ung Selabonde höjde sin arm, beväpnad22

med en klubba och ropade: »Ingen dom, ingen

nåd åt skändaren!» I detsamma skyndade bispens

folk ut, men det var för sent — hundrade armar

höjdes och i ett låg Peder Lange ett blodigt,

sön-derkrossadt lik på sanden. Det hämnande folket

yttrade ej ett ord, man endast släpade liket till en

ek i närheten och däri hängdes det. Straffet var

fullbordadt.

Djup sorg härskade i det lilla prästtjället dagen

därefter och för öfrigt i hela den annars så

fridfulla trakten. Väl hade krig och örlig gått öfver

landet under de förflutna årtiondena, men för

stigmän och våldsverkare hade den härliga Sela-ön dock

varit fredad sedan långa tider. Och att ett sådant

vildt dåd begåtts mot »Jungfrun på Sela-ön», som

för sin mildhet och änglalika godhet nästan hölls i

helig vördnad, det upprörde de rättskaffens

Selabönderna i deras innersta och satte deras blod i

svallning.

När fader Sigfrid dagen därpå, efter att ha följt

Henrik å väg, kom åter och fick höra den

förskräckliga händelsen, blef han som förintad. Den

gamle prästen grät och vred händerna, och när han

fick se den bleka, till jorden nedbrutna flickan, som

med tårlösa ögon stirrade medvetslöst framför sig,

öppnades den fromme paterns läppar till dystra,

gagnlösa förbannelser öfver skändaren och nidingen.

Efter några dagar böljade tankarna åter arbetahos Maria, och hon började under sakta snyftningar

tala om den heliga Guds moder, och om hennes

kärlek till alla olyckliga, och att hon längtade att

få ägna sina återstående lidandes dagar åt hennne

– och hon slutade med att sakta vagga hufvudet

och hviska: . . . »i kloster . . . i kloster!»

Sigfrid förstod väl hennes mening, och han

kunde ej annat än gilla hennes afsikt — ty det

världsliga lifvet kunde icke mer ha någon lockelse

för den brutna blomman.

En höstdag vandrade Sigfrid, åtföljd af den

arma Maria, å väg till Stockholmshus, för att där

klappa på Sankta Klaras klosterport, inom hvars

murar den arma skulle söka frid för sin sönderslitna

själ. Det var med en stilla förtviflans blick Maria

hälsade till afsked från hvarje rosenbuske, hvarje

blomma, hvarje barndomsminne från hennes älskade

Sela med alla dess solljusa ängder. Och när hon

slutligen trädde inom klostrets murar och hennes

rika gula hårfläta klipptes af — var hon redan en

gammal kvinna.

Med trötta steg och bitter sorg i hjärtat vände

gamle Sigfrid åter till sitt ensamma hem. Långt

efteråt underrättade han den unge Henrik om hvad

som timat och sedermera fick han veta att denne af

sorg äfven sökt en fristad i ett af Roms många kloster.

Detta är den enkla, rörande historien om

jungfrun på Sela-ön, sådan den än lefver i saga och

sägen bland folket.

*

Det var dagen före julafton 1526. Vinden bet

skarpt, och rimfrosten glittrade på de väldiga

trädens grenar i den milslånga, täta skogen, som skiljde

Sörmlands fagra nejder från Östergyllns rika fält

och bördiga ängar. Snart började dock skogen

glesna och vittna om, att man närmade sig bebodda

trakter. Den ganska smala, banade vägen var

hårdfrusen och gnistrade i det klara solskenet, som

silade sig genom skogens dunkel från en blekblå

vinterhimmel, på hvilken lätta, hvita moln seglade

söderut. Allt var så stilla och tyst i den väldiga

skogen; endast då och då afbröts stillheten af en

tjäders starka vingslag, då han sökte sig en vidare

utsikt i en högre grantopp.

Då hördes plötsligt raska hästtramp på den

hårda vägen, och i en krökning syntes i sakta traf

en liten ryttartrupp på ett tjugotal personer. I

spetsen sågs en högrest kämpagestalt på en brun,

stark häst af mecklenburgerras. Mannen bar ett

grått helskägg och under de grå ögonbrynen

blickade ett par skarpa ögon, men i hvilka dock lyste

2 5

ett visst godmod. Han var iklädd en vid kolt af

godt hèmväfdt vadmal, under hvilken gnistrade en

blank pansarskjorta. Stormhufvan af stål hade han

hängdt på sadelknappen, och på hufvudet bar han

för köldens skull en hufva af fårskinn, som föll ned

bak och täckte hela nacken. Öfver krigardräkten

bar han slutligen en vid fårskinnspäls, som nästan

täckte hela kroppen. Mannen var herr Sten Ulfson

af den gamla Sparresläkten, herre till Essgärda,

Stjärnarp, Kräppelbo m. fi. gårdar i Östergylln, för

detta stallare och härhöfdingsman under Sten Sture

den yngre och numera kung Gustafs trogne man.

Vid hans vänstra sida red en ung riddare om

30 år, hvilken hade all möda att styra sin eldige

springare. Det stolta och vackra ansiktet, ur

hvilket blickade ett par vackra blå ögon, var kransadt

af rika, ljusa lockar, hvilka föllo fram under

hjälm-lufvan, från hvars spets fladdrade ett par

struts-fjädrar. För öfrigt var han iklädd en pälsfodrad

kolt af svart flöjel, och kring halsen bar han en

riddarkedja, i hvilken hängde den helige Andes bild.

Öfver skuldran bar han en med utländskt pälsverk

fodrad mantel, och benen voro beklädda med

snö-rade hjortskinnsstöflar, som gingo öfver knäet.

Det öfriga följet bestod af unga svenner, alla

klädda i krigisk dräkt och väl beväpnade med svärd,

pikar och armborst. I spetsen för dem red på en

liten pigg smålandshäst en gubbe med jovialiskt

käm-pautseende. Det var herr Sten Ulfsons mångårige

tjänare, och stallare gamle Björn på Wik. Sist kommo26

några bönder, hvilka i klöfsadlar förde en hel mängd

packor. Allra sist i den lilla kavalkaden kommo

ytterligare ett par svenner, hvilka höllo skarp utkik

åt ömse sidor.

Nu höll herr Sten in sin häst och ropade fram

ett par svenner att rida före för att utspana om

några stigmän möjligen syntes. Efter ett kort

andrum satte sig truppen sakta och makligt i rörelse,

under det herr Sten med välbehag betraktade den

unge mannen vid sin sida. Slutligen sade han:

»Ja, nu hafva vi tegat med hvar sina tankar

en god stund, bäst att fördrifva vägen med gladt

samspråk.»

»Rätt, herr Sten, börjen I, som har mest att

mala om mitt fädernesland. Jag har varit borta så^

många år och vet ej mycket af hvad som timat.»

»Välan, min son, som jag helst vill kalla dig,

hör då fortsättning på hvad jag förtaide dig igår

under färden. Jag slutade med när Sten Sture,

den härlige mannen, efter att ha drifvit bort

ju-tarne, dessa falska kattor, hvilka ständigt nappat

oss i benen så snart vi vändt ögat åt annat håll

— när herr Sten, säger jag, dödssjuk återvände

till Stockholmshus och slocknade in i den eviga

hvilan uti sin släde på isen vid Bogesund, var jag

en af de få, som stodo vid hans sida. Han tryckte

då min hand och hviskade:

»Var trygg, gamle vän, Sverige skall aldrig

falla, ty efter mig skall komma en man, som Gud

själf sändt att rädda vårt land och göra det fritt27

och stort för långa tider. Jag ser och anar ej hvem

han är, men jag känner att han skall komma. Stå

honom bi, som du gjort mig.»

Och så dog den unge hjälten. Men den okände

dröjde ännu. Kung Kristiern kom, besegrade vår

flotta, och Sturens maka, den ädla Kristina,

nödgades uppgifva Stockholms fasta borg. Nu må tro

de danska kattorna visade sitt rätta sinnelag och

Spände ut klorna. De bröto tro och lofven, och

1520, midt under kröningsgästabudet, fördes våra

ädlaste män ut att afrättas på Stockholms torg.

Men därmed var också den svenska tålmodigheten

slut, och innan kort stod frihetskriget i full låga.

När så de trogne dalkarlarne störtade ned från

sina fjäll, anförde af den unge Gustaf Ericsson, då

tänkte jag för mig själf, det är nog honom Sturen

mente, Guds stridsman, som han väntade, och jag

skyndade att ställa mig vid hans sida. Seger, en

härlig seger vardt det. Och själfva

midsommardagen, då hela naturen doftade af blomster, höll

han under folkets glada jubel sitt intåg i

Stockholms borg. Hvad han verkat sedan som

riksföreståndare och nu konung är för mycket att tälja

i få ord, men lag och ordning har det blifvit, bättre

lugn i landet, och till och med de vilda stigmannen

börja lämna de vägfarande i fred. Se där, min son,

i korthet hvad som tilldragit sig sedan du for bort

i främmande land. Det har skett stora ting sedan

I Tenrik Natt och Dag som en liten pilt dansade

om på ängen med mitt majblomster, min Sigrid.»28

Den unge riddaren rodnade djupt och böjde

sig ned öfver hästen, hvars fina nos han sakta,

strök. Därpå reste han sig raskt i sadeln, såg på

herr Sten och log och sade:

»Alltså är det min tur nu att mala om hvad

som händt mig. När fader min dog på det gamla

Göksholm vid Hjälmarens strand, fattade mig en

besynnerlig oro och längtan att komma bort från

dessa trakter. Jag kände det som ett omildt öde

att tillhöra en släkt, hvars namn och märke sudlats

af oskyldigt blod. Visserligen hafva nära hundrade

år gått, sedan det hemska dådet af min ättefrände,

Måns Bengtson, föröfvades å den ädle

Engelbrekt-son, men skulden tyngde likafullt på mitt sinne

och jag önskade aftvå den. Dessutom längtade jag

att förvärfva kunskaper i främmande ting, och så

for jag till skolan i Heidelberg, där många unga

män från skilda länder studerade.

Där vistades jag i ett par år, men som jag

längtade efter vapenklang och ärans fröjder steg

jag ombord på ett köpmansskepp i Bremen och

for till England för att där erbjuda konung Henrik

min tjänst. Denne konung Henrik var en sträng

herre, men höll ett praktfullt hof, mer lysande än

jag någonsin drömt mig ett sådant. Bland alla

ädlingarna vid hofvet fäste jag mig mest vid den

unge hertig Robert af Dudley, hvilken vardt min

vän. Denna vänskap höll dock på att stå mig

dyrt, ty Dudley hade gått in en sammansvärjning

mot sin konung och herre och i sista stunden blef20.

den upptäckt. Dudley blef fångad och dömd till

döden, men benådad med evig landsflykt. Han

öfvertalade mig nu att följa sig. Vi begåfvo oss

Eörst till Frankrike, där konung Frans vid en

tornering förlänade mig riddarslaget. Så drogo vi

vidare till Tysklands käjsarhof, och härunder

vaknade hos Dudley och mig tanken på att utsträcka

vår färd till Jerusalem och den heliga grafven.

Tung var färden, men vi hade ju att sona, Dudley

sitt brott mot sin konung och jag min ätts

blodskuld. Ändtligen nådde vi det fjärran, heliga

landet och böjde knä vid den enkla griften, nu vaktad

af Saracener och om hvilken så många fruktlösa

strider stått. Här angreps Dudley af en sådan

feber, som brukar komma af klimatet. Han dog i

mina armar, och jag bäddade den arme vännens

graf i den heliga jorden. Ensam och trött vände

jag åter. Jag hade nu sett så många länder och

folk, att jag längtade åter till fädernejorden. I norra

Tyskland fick jag höra rykten om hvad som

tilldragit sig hemma, och nu påskyndade jag färden

och landsteg omsider i den gamla Lögarstaden, där

jag träffade Eder, min gamle frände och vän, och

ställde mig i den unge konungens tjänst. Tack

vare Eder fick jag oriof för att fira julen på det

gamla Essgärda, där jag tilibrakt så många

fägne-samma ungdomsdagar.»

Riddar Henrik tystnade, och räckte handen

vördnadsfullt mot den gamle, som tryckte den

kraftigt och såg på honom med en varm blick.3o

»Rätt så, min son», sade herr Sten, »du har

sett många ting och däraf kommer vishet i många

stycken, men visst är att det gamla ordspråket

säger sant: "borta är bra, men hemma är bäst". Och

hvad ditt tunga missmod angår, som du med suckan

nyss förtrott mig, så må du hågkomma att mans

gärning får han själf sona, ej har hans släkt del i

hans skuld, när den själf ostraffliga vandrar».

Nu kommo de båda svennerna sprängande

tillbaka och förtaide att allt syntes lugnt på vägen,

och så satte ryttarskaran af i skarpt och hurtigt

traf. Snart kommo de fram på en sluttning, där

skogen glesnade och där man hade en vid utsikt

öfver hela den vackra slätten, som låg badad i

aftonsolens purprade skimmer.

»Där», ropade herr Sten och pekade framåt,

»där ligger Essgärda, min gamla borg. I morgon

tändas julljusen där och stockvedsbrasan skall

flamma på riddarsalens spiselhäll. Skyndom på,

god vänner! Innan solen gått ned, äro vi framme

och hornet hälsar oss glädtigt från tornet!»

Skaran satte af i galopp.

Under de närmast föregående veckorna hade

det varit stora husbestyr på Essgärda. Bud hade

kommit att husets herre skulle komma hem till

julen, hvarförutom kunde väntas mycket

gästabudsfolk från den kringliggande trakten. Därför hade3i

allt ordnats med husmoderlig omsorg af herr Sten

Ulfsons husfruga, fru Ingrid af den bålda

Bondesläkten, och deras vana dotter, jungfru Sigrid. Slakt

och bak voro undanstökade och visthusboden väl

försedd. Man hade mjödat och bryggt, och nu till

sist höllo husepigorna på i köket med de små

bakverken, klenäten och dylikt. I den stora

gästabudssalen stodo fru Ingrid och jungfru Sigrid och lade

sista handen vid festsalens utpyntande. Man hade

öppnat de stora klädekistorna och därur hämtat de

rika väggbonaderna, hvilka upphängdes längs efter

de väggfasta bänkarne, hvilka äfven pryddes af sirligt

utsydda kläden och kuddar. I rummets fyra hörn

och mellan vapengrupperna å väggarne voro smärta

granar resta. Allt tog sig festligt ut, belyst af

skenet från den stora stockvedsbrasan i salens

väldiga spisel.

Fru Ingrid, en stolt kvinnofigur, som syntes

vara omkring femtio år, med ännu vackra drag

och iklädd en enkel, slät dräkt af flandriskt kläde,

såg sig stilla omkring i den stora salen och sade

till dottern:

»Nu synes mig allt vara godt, och nu kan din

fader väntas när som helst. Måtte blott färden ha

gått väl och alla vända helbrägda hem!»

Sigrid, den unga dottern, som tycktes vara

omkring tjugofyra år och var iklädd en enkel hvit

klädning af bombasin, uppfästad vid ena sidan med

ett brokigt gördelband, hvari hängde nyckelväskan,

tog modren i famn och sade:32

»Hvad julen alltid minner mig om min

barndomstid, då du, moder, fejade hus och gård tills

min fader skulle komma hem från strid och örlig!

Julen är förvisso en signad tid och samma fröjd

genomströmmar mig alltid».

»Ja», sade fru Ingrid rörd, »Krist gifve oss

samma nåd som tillförene och låte oss få njuta

samma julefrid!»

I det samma lät luren i tornet höra en

långdragen, glad låt, hvilken bebådade att kärt besök

närmade sig gården. De båda kvinnorna skyndade

till vindögat, hvars lucka de öppnade och blickade

ut öfver slätten. Där syntes den hurtiga

ryttarskaran närma sig i raskt traf med de båda riddarne

i spetsen, af hvilka clen äldre med hufvan vinkade

en glad hälsning.

Omfamnande modren ropade Sigrid gladt:

»Det är min fader, som vi nu intet sett på

öfver året! Men hvem är den unge riddaren, som

rider vid hans -sida? Han S3~nes mig fullt okänd,

och dock tyckes mig han med sin smärta växt och

sina ljusa lockar likna S:t Görans bild, som jag såg

i Stockholms bykyrka, då jag för tre år sedan var

där med min fader».

»Du är en stolla, kära barn!» skrattade fru

Ingrid. »Skynda dig nu efter Välkomman att vi

må bjuda de anländande en hemkomstdryck efter

färden.» Och sakta sköt hon Sigrid mot dörren.

Man hörde rasslet af vindbryggan, som fälldes

ned öfver den tillfrusna vattengrafven, och hästarnes33

förnöjda tramp på den lilla borggården, där

resenärerna gladt hälsades af huskarlarnes hjärtliga

välkomstrop.

Under det buller, som uppstod i borgen vid

de hemvändandes ankomst, inträdde i

gästabudssalen genom en liten, knappast märkbar dörr en

munk. Det var fader Per från Vadstena, herr

Sten Ulfsons husklerk, som han vunnit från

klostret med biskopens i Linköping tillstånd. Det var

en liten man med mörka, skarpa ögon, iförd den

sedvanliga kåpan och repet jämte radbandet vid

sidan. Han bugade sig för fru Ingrid och sade:

»Det är icke fundersamt att grunda ut att det

är herr Sten, som kommer. Glädje och frid lysa

i allas ansikten och Gud och helgonen välsigne

detta hus.»

Fru Ingrid nickade gladt åt klerken och såg

mot dörren, hvarigenom Sigrid inträdde, bärande

en stor sölvkanna med varmt, skummande öl.

Nu hördes raska steg i den korta trappan,

dörren slogs upp och i den syntes herr Stens

kämpagestalt. Han trädde in, och sträckte fram

händerna:

»Signe jul och hem, allra käraste hustru, barn

och vänner! En lång tid hafver jag varit borta,

men så kännes det också godt att åter stå under

egen ås och mötas af trogna hjärtan.»

Han fattade dryckeskannan och fortfor:

»Haf tack, dotter min, jungfru Majblomster,

en dryck härligt, väl kryddadt öl smakar väl efter

Gömda Blad. -i34

ridten. Men vid St. Erik,» afbröt han sig, »jag

glömmer ju fuller bort en gäst, som jag medfört

från Stockholm och som blir vår under julen. Se

på riddaren, som står där så tyst, det är dock

ingen obekant man, fast han varit borta i

främmande land under många år. Minnes du, Sigrid,

än Henrik Natt och Dag af Göksholm, din gamle

lekkamrat? Nå, stå ej så stel, Sigrid, räck riddaren

din hand, och du, Ingrid, omfamna i moders ställe

den hemvändande.»

Henrik trädde fram och hälsades på öfligt sätt,

under det att en fin rodnad spred sig öfver såväl

Sigrids som den unge riddarens kinder.

Snart var samtalet i full gång. Herr Sten

malde tidender från Stockholm, herr Henrik

berättade äfventyr från sina vida färder, under det att

husets fru och dotter jämte huspigorna föranstaltade

om kvällsvarden.

Den långa färden hade varit tröttsam, snart

tog man godnatt, och herr Sten ledsagade sin

unge gäst till ett gästrum å höganloftet, där

natthärbärge var beredt åt honom. Och snart lågo

borgens invånare i djup sömn för att bereda sig

till julaftonens glädje.

På julaftons förmiddag var ett dägeligt väder,

skaren låg hård på marken och herr Sten föreslog

riddar Henrik att de skulle gifva sig ut att jaga

hare. När de kommo ned, bärande sina armborst,35

brusto de båda stöfvarne Snappopp och Hugg ut

i glädjetjut, ryckte på sina kedjor, och knappt voro

de lösa förr än de störtade fram öfver fältet och

genom skogsdungen med nosen efter marken, och

snart var jakten i full gång. Vid middagstiden

kommo jägarne åter, lastade med bj-te.

Under tiden hade fru Ingrid och Sigrid rustat

allt för kvällens högtidlighet, och snart samlades

.alla i den stora salen; ty enligt gammal svensk

sedvänja deltog allt husets folk en sådan kväll i

festen. Kring det väldiga bordet intog hvar och

en sin plats efter rang och ålder. Öfverst i

hög-Sätet satt herr Sten själf, iklädd en vid tunika af

svart flöjel, sömmad med guldtråd, samt prydd med

gyllne riddarkedja. Till höger om honom sutto

hans hustru och dotter, iklädda högtidsdräkter, och

till vänster hade riddar Henrik sin plats, iförd en

dräkt af hvitt kläde med snitt efter fransk sed.

Bredvid honom satt den ärevördige fader Per, som

med välbehag insöp doftet från de väldiga

stekarna, som stodo på bordet. Ännu fick man dock

icke börja, ty först skulle fader Per läsa de långa

latinska bönerna samt därtill mässa, och först

därefter fick man gripa sig an. Men då lät ock hvar

och en sig väl smaka och nedsköljde anrättningarna

med gammalt öl, cider och claret. Så drack herr

Sten och hans hustru alla till och önskade dem

lycka och julefröjd samt hela landet ro från örlig

och lycka till jord och boskap. När måltiden var

slut reste man sig från bordet, och nu börjadejuldansen, vid skenet från torr vedsbloss och

under sång.

Riddar Henrik trädde fram till den rodnande

jungfru Sigrid, böjde knä och sade med halft blyg

stämma:

»Unna, stolts jungfru, en fattig riddare, arm på

gods och guld, att bringa Eder en liten gåfva.

Från det heliga landet medför jag en flaska af

Jordans heliga vatten. Begagna det som vigvatten,

och när I bedjen Eder bön till heliga Guds moder,

inneslut då den arme riddaren i Eder andakt.»

Han räckte henne en liten flaska, som han

framtog från sitt bröst.

Sigrid mottog den och tryckte den till sina

läppar.

»En kostelig gåfva», skyndade fader Per att

infalla. »Själfva klostret har icke någon dylik.»

Herr Sten och fru Ingrid sågo på hvarandra

och smålogo.

Dansen fortfor, och midt ibland alla svängde

riddar Henrik och skön Sigrid i sirlig och höfvisk

takt, men bägge tänkte omedvetet på den tid, då

de som barn dansade på ängen bland sommarens

blomster.

Så blef det kväll och en ny dag och åter en

dag, och snart var julhälgen all. Men under den

tiden hade Henrik Natt och Dag af Göksholm

vunnit till brud den fagra Sigrid Ulfsdotter af

Sparrevapnet. Och när härnäst det reddes till fest på

Essgärda, var det till bröllop, och då stod

sommaren i sin fägring och pipor och skalmejor ljödo i

spetsen för det ståtliga bröllopståget från kyrkan,

och den vackra bruden ledsagades af brudriddare

af de främste af Östergyllens adel.

Sekler hafva gått sedan dess, Essgärda torn

och murar äro länge sedan raserade och jämnade

med jorden. Men gamla sägner lefva än i dag och

tala om de flydda tider, då julen firades i den

myndige herr Sten Ulfsons hus.

*

Gamla mormor.

Det var under Gustaf III:s tid gamla mormor

föddes, och det är mer än 20 år sedan hon

bäddades till den sista hvilan under det hvita snötäcket

i den stora dödsstaden utanför Norrtull, och ett

litet enkelt svart kors bland de mångtusende andra

visar platsen, där hon sofver sin fridfulla sömn.

Gamla mormor — vi behöfva icke känna henne

under något annat namn, ty så hade barnen i

trakten, där hon bodde uppe på Södermalm, benämnt

henne under mer än tre decennier — hade ett barns

sinne, en ängels godhet och, själf gifvande, drog

hon allas kärlek till sig. Och dock hade hennes

lif ingalunda varit en dans på rosor. När man

förnam hvad hon genomgått under sitt långa,

sträfsamma lif, kunde man förvånas öfver att så

mycken kraft och själsstyrka oförminskad kunde bo i

denna lilla späda, fina varelse, hvars halfskumma

ögon vid mer än nittio års ålder blickade så gladt

omkring sig.

Långt bort i Värmland stod hennes fattiga

föräldrahem, och minnena från hennes hembygd och

barndom gömdes som heliga reliker i hennes hjärta.

De väldiga skogarnes högtidliga tystnad, den breda

39

Klarälfvens majestät, folkets gamla sedvänjor och

lekar hade hos gamla mormor bibehållit en

tjusningsmakt, som sedan gaf lif och färg åt hundrade

sagor och sägner, till hvilka de unga andlöst

lyssnade. Det var rika sagor af ljus och fröjd, men

de ägde äfven djupa skuggor. Klart mindes hon

den stora -nöden under kriget 1808—1809. Allt

manfolk drog ur huset, jorden låg opiöjd, ladorna

Stodo tomma, vintern var förfärlig, de

hemkommande landtvärnsmännen spredo pestsjukan, och i

fattigmans stuga blandades bark i kornbrödet. Djupt

i sin byrålåda förvarade gamla mormor, väl

inlindadt, en bit mörkt, skrumpet bröd från dessa

orycks-år, och då hon visade det någon gång, blefvo

barnaögonen så förunderligt allvarsamma.

Men så gick en ljusning öfver landet, och en

hvar grep nya tag, för att skapa en ny, lyckligare

tid. Gamla mormor var en ungmö på aderton år,

då hon till Stockholm fick följa en värmlandsfamilj,

i hvars hus hon förblef några år, till dess hon,

följande sitt hjärtas val, trädde i brudstol med en

ung, fattig man. Om den närmast följande tiden

talade gamla mormor aldrig. Nog af, efter några

få år stod den unga makan som änka, med två

små döttrar i ett sköfladt hem.

Nu började kampen, en strid, i hvilken modet

och styrkan i en kvinnosjäl profvades. Fjärran

från sin hembygd, utan ringaste penningmedel,

nästan utan vänner, gällde det för den unga änkan

att med sina två tomma händer skaffa hem och40

bröd åt sig och barn. Men Gud stod vid hennes

sida och hade skänkt henne en spänstighet, som

icke lät sig böjas, och därtill en mångsidighet, som

ständigt öppnade för henne nya, om äfven små

förvärfskällor. Hon sydde och spann, stöpte ljus och

gjorde pallar, väfde mattor och tillverkade choklad,

klädde brudar och svepte lik, förfärdigade de allra

märkvärdigaste leksaker och dockor, och på så sätt,

under ett nästan öfvermänskligt arbete, dag ut och

dag in, med få timmars nattsömn, hade hon efter

år af möda hunnit så långt att hon åtminstone

vågade andas ut. De båda döttrarne hade nu växt

upp och voro henne till kraftig hjälp, och under

samfäldt arbete framlefde den lilla familjen nu

lyckliga dagar. Den ensamma kvinnans ensamma,

mångåriga kamp hade väckt beundran, och en ny

vänkrets slöt sig trofast till henne.

Så blef ena dottern gift, nya år kommo och

gingo, och så ljödo för första gången de jublande

orden »gamla mormor» från en liten parfvels

läppar. Men hur ungdomlig var hon ej! De långa

bekymmerfulla åren hade väl stänkt litet silfver i

håren, men smärt och rak var gamla mormor ännu

som en ung flicka, dansade som en sylfid och ville

aldrig förtröttas i arbetet. Och öfverallt där barn

funnos, skockade de sig samman kring henne —

kring gamla mormor. Det var något ljust och varmt,

som utstrålade från henne. När hon satt i

barnaringen, tedde hon sig som en ren, hvit lilja,

omgifven af friska rosenknoppar, och satt där en liten41

sorgtagg i barnahjärtat, så försvann den strax vid.

gamla mormors smekning. Ett hårdt, klandrande

ord kom aldrig öfver hennes läppar, friden följde i

hennes spår och frid lyste ur hennes milda ögon.

Gamla mormors andra dotter förblef ogift

och öppnade på äldre dagar en småbarnsskola,

"rimmarna voro nog långa för de små, där de sutto

på sina pallar kring lärarinnan, och många

längtande blickar riktades nog genom fönsterrutorna ut

till det strålande solskenet. Då öppnades dörren

till det inre rummet helt tyst och ett hvitt,

mössbeklädt hufvud tittade ut och nickade så vänligt.

Då var revolutionen färdig, disciplinens alla band

lösta. Med ett unisont »gamla mormor» rusade

gossar och flickor upp, skolböcker och griffeltaflor

kastades huller om buller och tjugo par armar

famnade och snurrade om med den lilla gumman. Det

var högtidsstunder för de små under de tröga

läs-limmarne. Led det så åt juletid, då gällde det att

få komma in i mormors allra heligaste, i hennes

lilla verkstad, för att betrakta alla de härligheter,

hon med flitiga händer sysslade med. Det utgjorde

belöningen efter skoltimmarne. Barnen stannade

beundrande innanför dörren och betraktade

julbockarne, stora och små, hvilka stodo uppradade på

det gamla pärlfärgade matbordet. De förgyllda

krumhornen böjde sig sirligt och glaspärlögonen

blickade så trollskt på barnskaran. Men det bästa

af allt var ändå den stora gunghästen, som stod

på golfvet. Det var mormors mästerstycke. Den42

var stoppad och var klädd med brunt mollskinn,

hade man och svans af tagel och var utrustad med

sadel och stigbyglar och var »precis som en riktig

häst». Och barnen fingo klappa »Palle» och gunga

i tur och ordning och alla betraktade gamla

mormor med beundran.

Dessa jularbeten voro hennes sysselsättning

ännu när hon närmade sig" nittiotalet, och med den

förvärfvade penningen skänkte hon julglädje icke

blott åt de sina, utan ock åt många fattiga små i

grannskapet.

Men hennes vackra lefnadssol dalade sakta.

De klara, goda ögonen blefvo matta, och de flitiga

händerna började darra. Då kände gamla mormor

sig vemodig. »Jag börjar bli gammal,» brukade

hon säga, »och är ej mera till någon nytta, och då

är det bäst att få dö.» För öfrigt bibehöll hon

sina själsförmögenheter, hennes minne från gamla

tider var beundransvärdt, scener från hennes

barndom i det gamla kära Värmland skildrade hon

ännu varmt, och så talade hon om barnen, alla

dessa barn, som sedan vuxit upp och själfva blifvit

mödrar och fäder, men som alltid infunnit sig på

högtidsdagar, åtföljda af sina barn, för att hälsa

gamla mormor.

En dag trädde sakta inom dörren en solbränd,

bredaxlad man med långt skägg, och den gamla

nittioåriga neg så djupt, men den store

mannen slöt den lilla gumman i sin famn, lyfte upp

henne och fråg¾de om »gamla mormor ej kändeigen lille Arvid, som suttit på skolpallen, gungat

på mormors julhäst och fått lyssna till många vackra

sagor?»

Nu var lille Arvid en duktig ingeniör och hade

skapat sig en ställning i den stora republiken på

andra sida oceanen, men när han återsåg sitt

fädernesland, ville han bland sina första besök hälsa

sin barndoms gamla vän.

En annan gång stod en blek ung man med

drömmande ögon inför henne och såg så innerligt mildt

på den gamla. Hur många gånger hade hon ej

smekt bort »lilla Gustafs» tårar då läxan var för

svår. Nu var han filosofie doktor, hade varit ute

och fått drömma på Italiens klassiska jord och skref

vackra vers och sagor, vackrare kanske än gamla

mormor kunde, men han kom dock för att i hennes

ögon se den sista glansen af så mycken fromhet

och barnakärlek.

Åhja, nog mindes hon dem alla — mycket väl

— men de små hade blifvit så stora — så stora.

En härlig junimorgon, då solen därute kysste

jorden varm, då trädens fina, ljusgröna blad svällde

af lifskraft och fågelskarorna sjöngo jubelsånger i

skyn, slumrade gamla mormor längre än vanligt.

Hon log så godt och tycktes hviska: »Väck mig

icke, mina kära, jag är så trött, men nöjd!»

Ingen störde hennes sömn, ty hon hade somnat

in för alltid — och himlen hade vunnit en ängel mer.

Men de godas och frommas minne lefver.

*

Gamla frökens fällbord.

I ett litet mörkt kyffe, beläget inåt gården i

ett gammalt hus långt upp på Hornsgatan, satt

gamla fröken fullt påklädd med vinterkappa och

hatt, stirrande med matta ögon på föremålen i

rummet. Det syntes som om den åldriga velat taga

afsked af allt före en lång resa. Och det var

verkligen en färd mot något okändt, hon skulle företaga.

Ensam som den sjuttiofemåriga varit under många,

många år, hade hon dock i sitt armod dragit sig

fram utan andras hjälp. Men nu voro krafterna

slut, hon kunde ej hjälpa sig utför trappan och icke

mera bädda sin säng, och därtill hade en darrning

kommit öfver alla hennes lemmar, som gjorde henne

oförmögen till allt. Inga närmare anhöriga hade

hon, och husvärden, som ansåg henne eldfarlig för

huset, hade sagt upp henne samt i samråd med

församlingens kyrkoherde ordnat så att hon skulle

intagas på »ålderdomshemmet», som det i våra

humana tider kallas, ehuru det gamla namnet

»fattighuset» nog var korrektare.

I gamla frökens slöa minne tändes dock ett

svagt bloss, som belyste flydda dagar. Hon mindes

sin hoppfulla ungdom, då hon som fästmö stod vid

45

käns sida och hörde hviskas i sitt öra kärlekens

varma ord om framtid och lycka. Ack, två

månader innan brölloppet skulle firas låg han på bår —

och allt blef så mörkt och evigt tomt! Så kommo

mänga år, under hvilka hon vårdade sin sjuka,

l)linda mor, medan hon själf höll småskola och

formade andras barn för lifvets strider och gladt fyllde

Bina tunga plikter. Nu var hon själf sjuklig och

oförmögen, och nu skulle hon för sista gången

lämna sitt eget lilla fattiga hem, för att komma på

fattighuset, på väg till grafven. Ett bittert leende

krusade de vissnade läpparna — hon tyckte dock

att hon förtjänat en bättre lön för all sin sträfvan.

Gamla fröken suckade djupt, reste sig med

möda och stapplade omkring och strök med varsam

hand öfver de gamla kära möblerna, hvilka nu

skulle skingras åt alla håll. Särskildt klappade hon

det stora, hvitmålade »fällbordet», som under forna

lyckliga dagar varit med om så många enkla, men

glada familjefester och i senare tider utgjordt det

Stora skolbordet, kring hvilket småbarnen arbetat

med sina abcböcker... Ack, om hon fått dö här!

Nu hördes steg i trappan. Det var husvärden

som kom. Han hade varit nog artig att bestå vagn

I ill affärden. Gamla fröken snyftade sakta, stannade

ännu en gång i dörren och såg sig om, samt gick

därpå med darrande steg, stödd på värdens arm till

vagnen. Och så bar det af till det stora

»fattigpalatset», där det ligger högt på bergen, dominerande

Söderns husmassor.46

Men gamla fröken beredde ej kommunen stor

kostnad. Efter något mer än ett år slumrade hon

in lugnt och stilla och fick sin egen

blomstersmyc-kade graf — ty hvad människorna ofta förneka de

lefvande, det skänka de åt det kallnade stoftet.

Dyrbara blommor åt döden, men intet bröd åt lifvet!

* *

Ett gammalt skröpligt fällbord, som knappast

kan stå för sig själf, kan också ha historier att

berätta, och det hade gamla frökens fällbord. Jag

skall försöka att vara dess tolk.

Jag minns ännu som om det var i går en liten

näpen våning på Mariagatan. Rummen voro små,

men hemtrefliga, och pyntadt och fint var det. Gamla

frun lefde då och hade nyss köpt mig samt låtit

måla mig, så att jag sken i min hvithet, öfver

hvilken jag var mycket stolt, och ändå fick jag icke

plats i rummen utan fick stå i farstun.

Men så blef det fest en gång hos gamla frun

— det var då hennes yngsta dotter förlofvade sig.

Jag bars in i den lilla salen och båda mina skifvor

slogos upp och jag dukades i all min glans. Lilla

fröken kom in, och så vacker hon var med sina

rosiga kinder, blåa ögon och ljusa lockar! Efter

följde hennes fästman, och äfven han såg glad och

bra ut, och så lycklig sen! Han lade sin arm om

flickans lif och hviskade ömma ord och sade »om

ett år är du min!» Men människan spår och Gud47

rår. Nå, så var jag färdigdukad, prydd med

blommor, och så kommo de gamla vänner, som voro

inbjudna att öfvervara högtidligheten. Vin slogs

upp, och lyckönskningsskålar druckos och allt var

fröjd och gamman, och glädje lyste ur allas blickar.

Och så var den lyckliga kvällen gången.

Den jul som nu följde var jag ock med och

rikligt försedd, och när till sist julklapparna kommo,

fullständigt dignade jag under bördan af paket.

Där var klädningstyger, muff och boa, broderade

handarbeten och etuier med små smycken af guld

och pärlor, och först sent blef jag afröjd.

Men efter denna julafton kände jag mig nästan

aldrig glad mer. Ty nu kom en sorgens tid. Innan

kort satt min lilla unga fröken vid mig och grät

bittra tårar under det hon sömmade sorgflor och

svart tyg. Hennes lifshopp, hennes älskling, hennes

framtid låg på bår, en gallopperande lungsot hade

ryckt bort honom just som vårens blommor slogo

ut, och nu syntes henne allt som en iskall vinternatt.

Så gick år efter år, vi åldrades alla i det lilla

hemmet, gamla frun miste sin syn, min goda frökens

kinder blefvo allt tärdare, och med min glans var

det förbi — jag gulnade alltmer och blef fläckig

och skröplig. Min fröken öppnade en skola för

småbarn, och de sutto kring mig och misshandlade

mig, därför har jag så många märken efter knifvar

och pennor, och allt mera sällan dukades jag till

fest, ty allt fattigare blef det i hemmet.

Så dog gamla frun och nu tjänstgjorde jagsom katafalk och bar upp den gamla vördnadsvärda

fruns kista. Och så voro min gamla fröken och

jag ensamma, våra gamla vänner hade antingen

dött eller glömt oss, och själfva de små skolbarnen

öfvergåfvo oss. Vi hade flyttat flera gånger, och

till sist hamnade vi i det här mörka kyffet, dit

knappast en solstråle tränger in. Här står jag,

gammal och trött, stödd mot väggen för att ej falla

omkull. Det är med mig som min stackars gamla

fröken, jag lefver endast i mina minnen. Nu skall

jag säljas på stadsauktion och kan väl möjligen

inbringa en krona, ty jag duger ej annat än till

kaffeved, om ens det. Hå hå ja ja!

Ja, så där hviskade det gamla fällbordet sin

sannsaga i mitt öra.

Det kan vara hårdt att vara ett gammalt

obrukbart bord — men det är hårdare att bli en

gammal människa, som efter ett helt lif af

pliktuppfyllelse och krossade illusioner ser sig glömd och

öfverlämnad åt fattighuset.

*

Den första balen.

Sexton år! Gudomliga tid, med lång klädning

och mänskliga rättigheter! I fjol var hon en liten

flicka, i år är hon stora damen. Det är visserligen

sant att hon ännu går kvar i Wallinska skolan,

men det är dock nu mera för en frivillig

utveckling af sina kunskaper: hon känner ej någon den

minsta rädsla för sina lärarinnor, de äro nu helt

förekommande, och flickorna i de lägre klasserna

niga så vackert, då de möta henne på gatan, och

hon finner det alldeles tillbörligt att hon nickar

igen och säger:

»God dag, lilla barn!»

Hon har åhört föreläsningar i både sociala och

estetiska ämnen och är ganska väl hemmastadd i

den moderna litteraturen — hon är alltså en liten

nutidskvinna och ej längre något barn.

Hon är praktisk, ty hon har redan tre

ansökningar om plats inlämnade, en till postverket, en

till ett lifförsäkringsbolag och en till en bank, och

hvarje ansökan är riktigt formenlig, skrifven med

den vackraste piktur och undertecknad Selma K.

Hon vill söka själfständighet, ty kvinnan är väl icke

längre en slafvinna, hvars enda uppgift är att böja

50

sig under äktenskapets ok, stoppa strumpor, laga

mat, och mannen är visst inte något underdjur,

som det lönar mödan att beundra. Nej då! — Ja,

så där låter det i ungdomligt öfvermod, men

lyckligtvis är konsekvens ej det kvinnliga könets

starkare sida. Se blott på lilla Selma K., när hon med

en äldre syster eller en väninna en söndagsmiddag

promenerar fram genom Kungsträdgården, lik en

nyss utsprucken ros, som nog vet med sig, att hon

är fager och har doft. Var viss om att hon ej gjort

sig litet besvär att ordna hvarje blad — det vill

säga frisyren, och hatten sitter på sin fördelaktigaste

plats efter hundra jämkningar framför spegeln, och

handskarne äro utan ett veck, men så drog det

också en rundlig tid, innan hon blef färdig. Men

hvad gör det?

Det undgår henne icke att männen se på henne.

Hon ser rakt framför sig, men synkretsen är vid

och ingenting undgår henne. Hon vet att det är

på henne blickarna riktas, ty hon är alltid så

förståndig att hon väljer en mindre vacker flicka till

sällskap — det är det praktiska hos henne som här

tar form. Hon är ljuft kvinnlig, sedesam, men nog

tänker hon på hur hon för fötterna, om kappan ej

är för tarflig och om klädningen är väl hopsnörd

bak. Med ett ord, hon är en flicka af vår tid, som

njutit sina första små triumfer, som pröfvar sina

vapen, men som alltid blir sig lik, som har ett

hufvudmål — det att behaga och eröfra.

Efter ett kort besök på Nationalmuseum — skulp-5i

turafdelningen undvikes naturligtvis — vänder lilla

Selma hemåt. Hon är nöjd med sin promenad,

Modet spritter i hennes ådror, vinden har purprat

hennes kinder, hon har väckt uppmärksamhet, ja,

ett par glada sjöofficerare utanför Grand Hotel sade

I ill och med, nästan högt:

»Det var tusan så"n vacker flicka!»

Det var bra oförskämdt, tyckte väninnan. Ja,

det tyckte hon, det, därför att det inte var åt »henne»,

förstås — och nu går liten Selma och undrar hvad

»han» hette. Vid hemkomsten mötes hon af bref

— från hvem kan det vara? Det är blott ett kort.

Hvad? Hon snurrar rundt kring salsbordet i

glädjeyra. På bal, hon är bjuden på bal, på fiktig bal,

hennes första stora bal, — ja, så står det!

»Grosshandlar Nils Pärongren med fru har äran

inbjuda Fröken Selma K. till bal och supé —dagen

den — Sturegatan 94. Hämtning kl. 2.»

Selma vänder kortet. Det står något på

baksidan också. »Lilla älskade Selma! Jag släppte ej

pappa, förr än jag fick lof att bjuda mina bästa

vänner bland läs- och skolkamraterna. Du skall

tro, det blir stor bal, fyrtio dansande par — inga

småflickor. Löjtnant Ridderstjelk skall anföra

kottil-jongen. Dessutom komma ett par operasångare från

k. operan. Mamma tycker det ser bra ut med

artister i salongen. Farväl nu, lilla Selma, jag skall

pröfva min klädning.»

O, hvilken lycka! Det var något annat än

barnbalerna förr med skolpojkar till kavaljerer. De för-52

sökte nog vara artiga, men, herre gud, så klumpigt

de konverserade! »Har fröken varit på Nybr o viken ?»

eller »A" inte franska kriorna rysligt tråkiga?» Hvad

skulle man svara på sådana dumheter! Och nu en

riktig bal, med löjtnanter, häradshöfdingar och

artister.

Mamrna är också i sjunde himlen, det är ju

första trappsteget till målet. Men saken har sitt

allvar, en ny klädning är nödvändig. Här kommer

första stötestenen — pappa är omöjlig, han blir

ursinnig — det är dåliga tider —- tårar föregå alltid

de första balerna. Pappa ger slutligen efter, och

kladningen blir köpt och så efter några dagars

pröfvande och småträtor står den unga tärnan färdig,

med uppskörtad klädning, insvept i äldre systers

teaterkappa, med èn duk öfver den brända frisyren

och rned gamla Lena väntande vid dörren för att

följa henne åstad.

Hos grosshandlarens skimrar våningen af ljus.

Vaktmästaren pälsar af unga fröken, och gamla Lena

drar af ullsockorna och ser till att balskorna äro väl

tillknutna.

Nu kommer den unga värdinnan och fattar

hennes arni:

»Oändligt välkommen, men hvarför kommer du

så sent, de flesta äro redan anlända!»

Hon vet knappast hur presentationen går för

sig. Det är som en dimma för hennes blick, blodet

rusar upp till hennes kinder, hon vill streta emot,

hön vill våra kall och lugn, hon vill vara dam, men53

ack, hon känner att hon ännu blott är ett barn.

I )ock, den går snart öfver, den där jungfruliga

käns-hin. Musiken spelar upp, valsens toner brusa, och

hon vet knappt hur det gått till, men hon befinner

sig i armarna på en främmande herre med

mustascher och lorgnett för ögat. Vildt brusar valsen,

kavaljeren för henne än baklänges, än i ringlar. Han

liviskar, »hvad ni dansar förtjusande!» Hvad det

känns underligt, det blir nästan svart för ögonen.

Nu är valsen slut — nu vid kavaljerens arm

ut till buffeten. Hon är röd och varm, men hon

liar hunnit lugna sig något. Där är skämt och

skratt, där trängs man kring henne, och alla aflas

om att få skrifva sina namn i hennes dansbok. Hon

börjar känna sig säker och reflektionen vaknar. Den

• Vller den är allt litet fadd och pratar dumhet på

dumhet. — —

Och balen fortgår. Polkor, fransäser, valser

af-dansas under brusande musik — det är blott nya

manliga armar, som lindas om hennes smärta lif.

Det är en ny världs fröjd, som genomströmmar

henne. Hon har gjort tycka, det vet hon, hon har

väckt afund, och det är ju höjden af triumf.

Vid supén täfla herrarne om att förse henne

ined lax, fågel, glace, champagne och portvin, och

när så kottiljongen spelas upp, är hon nästan

balens drottning. Herrarne kappas om att af hennes

hand få mottaga en dekoration, och löjtnant

Ridder-sljelk kastar sig på knä i ringen och tigger ett

guldhjärta. Lilla Selma märker icke att den ungavärdinnan rynkar sina fina ögonbryn — mången

flickvänskap har brustit på en första bal. Dock,

hon har gjort succès, hon är nu ute i världen. Och

det är nu med långt säkrare hållning hon för sig.

En sista svindlande galopp — klockan är 2.

Där ute i tamburen vänta tjänstflickor och gummor

och gamla Lena med strumpsockorna i famn — det

är kanske allt, som är kvar af »barnet».

Där inne öfverbjuder man hvarandra i

tacksägelser och smicker. Balen är slut och ståten är

glömd, men ej för henne, den unga mön, som varit

på sin första bal. För henne kommer den åter i

drömmen, i den kanske bilderna klaras och renas

— ja, då efter hundrade balers glans hon ser lifvets

rosenskyar blekna, då kanske hon ännu ler blidt

vid minnet af sin första bal.

*

Ungdomskärlek.

De dansade fram sida vid sida, speglande sig

i hvarandras blickar, jublande åt våren utom och

inom dem, hänryckta af sin kärlek. Han var 23 år,

hon 19 och lifvet låg framför dem som ett

omätligt solbelyst fält utan skugga, med en himmel

öfver sig utan ett moln.

De sågo knappast världslifvet och människorna

omkring sig. De lefde i sina drömmar, i stolt

framtidsperspektiv, ty intet var ju omöjligt för deras

unga varma kärlek. Ännu var han visserligen

ej något, han hade nyss afslutat sina studier och

inskrifvit sig i ett par verk och icke egde han

något heller, men framtiden låg ju öppen för honom

och den måste bli lysande. Hon hade fått en god

uppfostran, ty hemmet hade en gång varit

förmöget, men vid faderns bortgång var allt slut. Dock

var hon ju förlofvad, skulle få ett eget hem och då

var ju allt bra.

Väl skakade människorna på hufvudet och

undrade »hur detta månde blifva», men

människorna äro elaka, afundsamma och falska. De förstå

ej ungdomen och deras varma hjärtan, de, som

själfva låtit sig omhvärfvas af en isskorpa och räkna

milstolparna på lifvets väg.

56

Det sjöng inom honom, då han med lätta steg

skyndade till ämbetsrummet, efter att först ha gått

förbi huset där hon bodde och kastat en blick upp

mot fönstret. Med de torra meningar han

nedri-tade på papperet, dansade hennes bild, ungdomligt

fager. Han lät pennan hvila och drömde. Hvad

timmarna gingo långsamt, hvad arbetet var

prosaiskt. Nå, nu slog klockan i Riddarholmstornet,

arbetet är slut och han skyndar med fart till

middagsstället, kastar i sig maten under det han ögnar

i en tidning och så ut och fram den välkända

vägen, upp för trappan och in till henne, som väntar.

— God dag, Lilly, min älskling!

— Gud, Arvid, hvad jag längtar . . . hvad du

dröjt länge i dag!

— Icke en minut längre än jag behöft. — Han

bugade sig för modern, som nickar med den

sötsura min svärmödrar bruka hälsa fattiga mågar.

— Kom och sätt dig — säger Lilly — och

drar honom ned i soffan — och kyss mig se"n och

var glad och var min egen Arvid.

De se på hvarandra så innerligt och trohjärtadt

och händerna hvila i hvarandras. Och nu börjar

detta lågmälda, mystiska samtal, som mellan unga,

rena hjärtan till innehåll säkert är detsamma på

alla språk. Hvad rör dem världens alla små

bekymmer. Det är nu de måla framtiden i ljusa

färger, med rosenrödt i hvita lätta moln och vilja ej

se en enda svart strimma vid horisonten. Där

försvinner väggen som en ridå och de se hemmet, sitt57

hem. Där inne är det så fint och pyntadt. Först

salen, med sin ekmöbel, sin spegelbuffet, så

förmaket i valnöt med blå klädsel, ty hon är ju blond,

golfvet är betäckt med en mjuk matta och för

fönstren falla de dubbla gardinerna i mjuka veck. Och

så längst därinne sängkammaren, och så köket åt

gården, med sina blanka kökskärl. Allt är så

solljust som om de redan ägde det. De börja

kalkylera, det är lustigt att räkna. Man skall vara

sparsam, man fordrar ingen stor våning, men smakfullt

skall det vara, stil på det. På 3- à 4,000 bör det

ju gå och om ett år eller par får kanske Arvid

ordinarie tjänst. Och då — ja, det är roligt att

räkna, men allt blir nog bra.

Nu glädje blott, man tillhör hvarandra, utan

beräkning, utan egoism. Lifvet är härligt! Man

måste ut och röra på sig, roa sig. Skola de till

Djurgården eller på en teater. Modern och Lilly

pruta emot, i synnerhet den förra, det kostar ju så

mycket. — Ah, bah, för en gång, hvad gör det!

Nå, man väljer teatern och han köper biljetter på

parkett. På teatern ser Arvid mer på Lilly än på

pjesen, och i entreakten skyndar han ut och

beställer glace. Hvad det är roligt, hvad de äro

lyckliga! Så går dag efter dag, månad efter månad —

snart några år.

Ämbetsrummet är lika mörkt, Lillys hem lika

solljust, men befordran och inkomster lika aflägsna.

Men de äro lyckliga ändå — ty de lefva ännu i ett

drömlif.58

Som sagxlt, åren gå stillastående enahanda.

Arvid arbetar kanske för litet och drömmer för

mycket. Han gjorde ansatser, men släppte tag,

han ville, men kunde icke. Han var ej praktisk

och så trodde han på otur — och det är dumt.

Lilly höll modet uppe bråkade sitt lilla hufvud

med förslag och idéer, men fattigdomen satte en

hämsko på allt. Hon ville själf skjuta på det tunga

lasset och började gifva lektioner, men det skapar

inga kapital och räckte nätt till hennes egna

toiletten Men Arvid mörknade allt mer och mer och

han blef bitter. Det grämde honom att ständigt

bita i lifvets surkart och han kände sig sakna

förmåga att förädla den. Han var ej van att skuffa

sig fram och bryta sönder hindren i sin väg. Han

föraktade sig själf för Liliys skull. Det var ju han

som fjättrat henne vid sig. Men var det ett brott?

Hade de ej mötts i kärlek från första ögonblicket

och hade denna kärlek ett ögonblick slappats? Nej,

de hade ju varit så unga och hade haft rätt att hoppas

på framtiden och det gjorde de ännu. Och så var

det något annat som grämde honom som en mask

— skulder, skulder som växte, som hotade som

spöken och gjorde honom skygg och rädd och

tanken på dem smög sig på honom i drömmen. Lilly

sökte ständigt trösta honom. Hon drog upp leende,

ljusa bilder för hans syn. Hon hade endast

förändrat dekorationerna något, Möblerna därinne voro

ej fullt så eleganta som i Fata Morgana, men allt var

så obeskrifligt ljuft och hemvarmt. Hon sträcker59

ut händerna, hon ville kvarhålla hägringen, men

den upplöste sig i lätta dunster och lämnade kvar

endast en vattendimma för blicken.

Människorna logo ej mera mot dem, men man

plågade och utpinade dem.

— Nå, Lilly lilla, när ska" du gifta dig? Jag

riktigt längtar att få komma" på ditt bröllop och

sedan få hälsa på dig i ditt eget lilla hem. Din fästman

ser mycket hygglig ut, men något allvarsam och

dyster . . . Nå, har du tänkt på hurudan

brudklädning du skall ha . . . hvitt, kan jag tro . . . eller

kanske någon kulör — ty du är något blek . . .

ja, du har verkligen blifvit blek. Nå, låt nu se att

du gifter dig snart.

Det är människornas sätt att visa sitt intresse.

De veta inte, eller förstå icke att hvarje deras fråga

är en förgiftad pil i ett sjukt hjärta, ett

upprifvan-de af en dold sorg, en läskedryck af malört. I

den hala, knaggliga uppförsbacken, där foten slinter

tillbaka och missräkningarna pröfva troheten och

modet, dit kasta människorna gärna en liten rund

kiselsten, som träffar någon sårbar punkt. För

troheten som håller ut i stormen, för kärleken, som

aldrig sviktar, för dem gifva de intet.

Aren gingo. Arvid och Lilly voro profvade

nog. De voro ej mer ett par leende barn, men en

lugn lycka bredde sitt sken öfver dem. Sedan

Arvid kastat sig in på en annan bana började det

ljusna och gå framåt för honom. Det lilla

fantasihemmet stod där nu i verkligheten, det hade ejkommit på en gång, nej efter tusen bekymmer, och

liten Lilly log när hon lät sin blick öfverflyga allt.

Hur många gånger hade man ej sagt åt honom

»bryt» — men han hade varit stark och segrat.

Hur mången så kallad lycka hade han ej sett

krossad, där allt från förlofningsdagen allt varit

planeradt efter den finaste beräkning och — blef

spillror blott.

Men Lillys och Arvids kärlek, tänd i lifvets

och känslans uppvaknande vår, pröfvad i frost och

vinterstorm, står stark och oförfalskad och lofvade

långt lif.

Och in tittade solen mellan de enkla, nystrukna

gardinerna.

— Käre Arvid, så stå vi dock i vårt eget hem.

— Ja, tack vare dig Lilly, som härdade ut och

höll upp mitt svaga mod.

— Jag har endast älskat dig!

— Gud välsigne dig, och först och sist en kyss!

*

Kvi- vi- vi- vitt! sjöng fågeln i buren.

*

En hårlock.

Det var på den tiden då jag hade nått den

höga åldern af elfva år, hvilken märkliga tidpunkt

inträffade i slutet af 1850-talet. Jag gick i

gosskolan, hade redan varit med om ett och annat

slagsmål, hvarur jag redt mig ganska bra, om jag

än ibland prålade med ett par marmorerade ögon

och en svullen näsa — några synliga minnesmärken

efter striden skulle man väl ha — jag var således

en »hel karl», åtminstone i mina egna ögon.

Men ännu återstod åtskilligt i min edukation

för att bli en fullständig kavaljer, och att börja med

sattes jag i en dansskola för att få lära föra mig

och rätt sköta armar och ben. En dylik skola

innehades af mamsell D., i sina unga dar premiärdansös

vid K. teatern och som så där i början af 1840-talet

hade lagt hela det manliga, eleganta Stockholm för

sina sidenklädda små tåspetsar, men likväl förstått

bevara sitt goda kvinnliga renommé. Denna ganska

ovanliga fördel gjorde också, att, då den sirliga,

gamla damen öppnade sin dansskola, föräldrar med

lugn anförtrodde sina unga plantor åt hennes vård.

Skolan var belägen vid Klara Södra Kyrkogata,

62

en trappa upp, och utgjordes af en stor sal och ett

par smårum, de senare för mamsell D:s eget bruk.

I den stora salen samlades vid femtiden ett

fyrtiotal ungdomar, flickor och gossar, och här

tråddes dansen med lif och lust. En ung systerdotter

till skolans innehafvarinna ackompanjerade på ett

gammalt piano och själf satt lärarinnan på en stol

midt på golfvet, hvilken hon vred rundt och

klappade takten i händerna. Det var allvar i leken, och

man fick lära att buga sig och bjuda armen och gå

rak och föra fötterna ut och lägga bort fula ovanor,

som aldrig äro på sin plats i en balsalong. Men

däremellan — i pauserna — bedrefs en ohejdad »flirt».

Det där lig"ger nu en gång i blodet — och böjas i

tid skall hvad krokigt skall bli. Hvarenda en gosse

hade sin »flamma» i dansskolan, och jag i min

ringhet hade visst två på samma gång, men det var

egentligen en, som helt vunnit mitt hjärta. Det var

en liten rosenknopp på tio somrar, med ljufva, blåa

ögon, hvilka dock gömde en liten skalk, och svarta

lockar, som föllo ned öfver en bländhvit svanhals.

Flickan hette Fann}". Jag var kär, förtvifladt kär,

och drömde vaken hvarenda dag om den himmelska

Fanny — ty om nätterna sof jag som ett godt barn.

Det tycktes mig, som om jag icke vore min sköna

alldeles likgiltig, ty hon pratade och dansade helst

med mig och tog gärna emot mina små

uppmärksamheter. Jag var ofta försedd med en

tolfskillingsapelsin — så dyra voro de den tiden — och jag hade

ett fasligt besvär att få upp den sköna frukten ur63

min byxficka och presentera den tillbedda, som med

tindrande ögon mottog min gåfva. Så fick jag följa

henne till hennes port, dit hon annars åtföljdes af

sin pappas vackra, svarta rapphönshund. Jag tyckte

jag vann den ena framgången efter den andra —

men jag fordrade mer — en älskare blir aldrig nöjd.

Jag ville ha ett dyrbart minne af henne, en lock af

hennes rika hår, hvilken jag skulle bära närmast

mitt klappande hjärta. Ett »djärft beslut är

mannen värdigt» — jag framställde min trängtan och

lofvade att förvara locken i en medaljong, som jag

köpt hos Benjamin Leja. Detta tycktes slå an på

Fann)f, som slutligen gaf med sig och sade, att

hon skulle ha med sig en lock af sitt hår till nästa

lektion.

Hon höll verkligen ord. I en paus mellan

danserna tog hon fram hårlocken, som låg invecklad i

ett papper, och gaf mig med orden: »Bär den

ständigt till minne af mig» — och så såg hon på mig

och log så vackert. Jag öppnade papperet och där

låg den glänsande, svarta hårslingan, omknuten med

en skär silkesända. Jag kysste suveniret och

skyndade att taga fram min medaljong och i den .

förvara skatten. Så gick tiden under barnsliga

drömmar och lek. Men så kom det en fnurra på tråden

och en viss köld uppstod mellan Fanny och mig,

och så vände jag mina blickar till den fagra, blonda

Selma, och denna berättade mig i förtroende, att

Fannys hårlock egentligen förskref sig — från

svansen på hennes pappas svarta rapphönshund. Ochden locken hade jag i mer än en månad burit på

mitt hjärta och tryckt till mina läppar! O, kvinnor,

hvilken nedrig falskhet och hvilket hån! Från den

stunden lofvade jag mig själf att aldrig mer tro en

kvinna . . . ett löfte, som man kan föreställa sig att

jag troget hållit!

Dansterminen var till ända och eleverna

skingrades åt alla håll, nya intryck kommo och gamla

minnen bleknade. Men skön Fanny såg jag då och

då under de närmaste uppväxtåren. Hon blef

vackrare med tiden, en fullständig skönhet, och en

vacker dag såg jag henne arm i arm med en ung,

ståtlig militär. Hon var förlofvad och blef snart gift.

Efter många år ser jag henne ännu. Hon är fager

än, ögonen lika strålande och håret lika glänsande

svart, om också en och annan grå strimma smugit

sig därin med ålderns rätt. Hon följer ett par små,

söta flickor till lekplatsen i Humlegården. Ja, ja,

den täcka, lifliga Fanny har blifvit mormor och

hennes första tillbedjare har också blifvit gammal och

går på skrala ben, och hans enda prydnad är en

blank flintskalle. Håhåjaja! hvad tiden går och allt

förändras.

Men trots ålderns börda, så händer det, att en

liten tagg sitter kvar och sårar — minnet om locken

från hundsvansen!

O, kvinnor, kvinnor!!

*

”Gamle majoren.”

Då jag som ung pojke vistades i en

prästpension i Västmanland, fanns där en gammal major

v. B., hvilken då innehade Nääs" säterigård i den

närgränsande Romfartuna socken. »Gamle majoren»,

som han gemenligen kallades, var en ståtlig gubbe

på 70 år, med hvitt helskägg, som räckte ned på

bröstet, och kal hjässa. Han hade en sträng, barsk

uppsyn, men under denna gömde sig ett godt och

ädelt hjärta, som visade sig i omsorgen om hans

underhafvande. Han hade varit med i vårt sista

krig, då Sverige förlorade Finland, något som

särskildt slog an på oss ungdomar. Gift hade han

aldrig varit, utan höll sig med en duktig

hushållerska, en gammal sergeant-änka, hvilken under en

lång samvaro med såväl sin aflidne man som med

majoren fått något visst militäriskt i sitt väsende.

Gamla Karin förstod väl att lyda order.

Majorens hus var synnerligen gästfritt, och han

såg särdeles gärna att kringboende vänner från

närgränsande socknar, Tillberga och Badenlunda,

hälsade på å Nääs. Detta trots att man hviskade

om, att majoren icke laborerade med goda affärer;

han hade då och då måst afskilja och sälja flera

66

hemmansdelar och för öfrigt var egendomen högt

intecknad. Men sådant brydde »gamle majoren»

föga. Han ville se glädje omkring sig, ha vin i

källaren och bordet välförsedt. »Det räcker väl så

länge jag lefver,» tänkte han väl, »och se"n må de

ta resten!»

Vår unge pastor var en gärna sedd gäst på

Nääs, och äfven vi pojkar voro välkomna, då vi

fingo den fröjden att följa med på en färd till »gamle

majoren». Han tyckte om ungdom, och det roade

honom synnerligen att berätta om sina historier

från flydda krigstider, och att vi unga då voro

uppmärksamma åhörare faller af sig själft. När

därför vår trilla en vacker hösteftermiddag år 1858

rullade in på den med lindar omkransade gården,

stod majoren på trappan och skrek: »Kajsa,

toddy-vatten och rom i arbetsrummet och en stor skål

frukt åt småpysslingarne!»

Vi blefvo hjärtligt välkomnade och införda i

majorens hvardagsrum, ett stort fyrkantigt rum på

nedre botten, där på väggarne en hel arsenal af

vapen var anordnad, gevär, sablar, pistoler och

gamla bardisaner. I en bred och bekväm

skinnsoffa togo majoren och vår pastor plats framför ett

stort mahognybord, som på samma gång tjänade

majoren till skrifbord, och på höga skinnstolar

placerade vi pojkar oss stilla och anständigt, under det

våra blickar nyfiket stirrade ömsom på vapnen kring

väggarne, ömsom på vår ståtlige värd, som föreföll

oss som en gammal karolin från Narvahjältens dagar.67

Sedan herrarne fått sina pipor tända och

dragit några bloss, sade majoren muntert:

»Det var rätt länge sedan pastorn var så

vänlig och hälsade på den gamle enstörige knekten,

men det var nu snällt att komma och taga sina

unga disciplar med. Jag tycker om pojkar, när det

är ruter i dem. Nå, gossar, läser ni duktigt och

slåss ni bra? Bägge delarne behöfs i våra dagar,

icke minst det förstnämnda, om det skall bli karlar

utaf er. Men glöm icke att lärdomen ej får göra

er till mesar, utan att förbli ärliga svenskar, som

ha ruter i er när det gäller.»

Nu kom Kajsa med brickan med trakteringen.

Vi fingo ett stort fat med äpplen och päron, och

majoren tillagade ett par grundliga toddar åt sig

och vår pastor.

»Vår egen prost, när han är här, brukar kalla

det prästtoddy, när han tar mycket socker och lite

rom — det låter litet finare, sötare och mildare,

gu"bevars — men en gammal soldat, som jag, vill

ha den stark och het som en kartescheld. Skål,

herr pastor! Hör nu, kära Kajsa, se till att vi få

något godt till aftonvard, och glöm inte att vi ha

några unga sliskmagar till gäster.»

»Var lugn, major, vi ha två färska harar —

och så litet »giftas», det bör passa åt små

skol-r åttor.»

»Smäda ej de unga lärdomsljusen! Men ge

dem »giftas» med mycket bröd till. Det kan

möjligen sporra deras ifver för framtiden.»68

Kajsa log förstående åt majorens skämt och

försvann.

»Hej, Kajsa!» ropade majoren efter henne.

»Säg åt gamle Flinta, om han syns till, att komma

hit, han kan bäst förstå att berätta för ungherrarne

i deras smak.»

»Skall ske, herr major!»

Våra ögon lyste af glädje — vi kände väl gamle

Flinta.

Majoren fortfor till pastorn, i det han drack

honom till:

»Jag börjar bli gammal, och humöret är ej som

förr. Penningeaffärer och nya tiders idéer och

trassel kunna i grund förstöra ens lynne, och man

har svårt att lämpa sig efter dagens småsinne och

fordringar. Annat var det, när man var en ung

och fri löjtnant — då tog man dagen som den kom,

drack, spelade och slogs när så skulle vara för kung

och land, och det gjorde en icke stor sorg om

börsen var tom! Det är ändå för väl att man har en

lefvande påminnelse om de gamla tiderna uti

gubben Flinta. Han fick sitt ben afslaget vid Lappo

af en kanonkula, och när han åter kom på benen,

det vill säga sitt träben, och praktiserade sig öfver

till Sverige, gaf jag, som nyss efter en farbror fått

ärfva Nääs, honom torpstugan däruppe i backen

att bo i till döddagar. Ja, han påminner mig om

forna dagar. Han har offrat mera än jag, om

också äfven jag fått mina skott och hugg. Han

är en äkta gammal finngubbe, trogen som guld69

och som muntrar gamle majorn, när han är arg och

bitter. Han håller af hela världen, utom de

fördömda ryssarne, som togo hans land och hans ben

— och det får man icke förtänka honom. Men se,.

där hör jag honom komma.»

I förstugan hördes stötar mot golfvet, dörren

öppnades och in trädde en reslig, mager gestalt I

en gammal blå, hopknäppt rock af militäriskt snitt.

Mannen tycktes vara vid majorens ålder, hade hvitt,

stripigt hår och glest skägg samt ett gult,

skrynkligt anlete, ur hvilket lyste ett par små lifliga grå

ögon. Han gjorde ett dånande ställningssteg, höjde

handen till honnör och dundrade ett: »Gu" bevare

majorn och hela hans hus!»

»Go kväll, Flinta! Jag har ungfrämmande, och

du skall berätta litet för gossarne om våra strider, om

Döbeln, Sandels och Adlercreutz — de voro

duktiga karlar, som gjorde sin plikt bra, om också

styrelsen i Stockholm var usel. Men först ska" du ha

dig en ordentlig toddy att klara strupen med.»

Majoren tillagade en duktig toddy åt Flinta,

som tömde hälften i ett drag. Vi pojkar samlade

oss kring veteranen, som efter att ha strukit sig

om munnen började:

»Ja si, sedan Sveaborg genom skälmstycken

och förräderi gifvits den fördömda ryssen i våld,

fick den finska armén order af högste

befälhafvaren Klingspor att bara springa undan för fienden.

Både officerare och soldater knotade och bad att få

stanna och slåss, men det hjälpte inte — det var70

bara att springa. Och ändå — när vi någon gång

fingo växla ett hugg eller två, så var det fienden,

som tog till harvärjan. Ryssarne var i allmänhet

bara slödder, om det också äfven bland dem fanns

tappert folk, som den svarte Kulneff med sina vilda

kossacker, för hvilka vi hade en viss respekt. Vid

Siikajoki hade vi under Adlercreutz en härlig dag.

Vi slog ryssarne i grund, och likaså vid Virta bro

under Sandels, som red oförfäradt i kulregnet på

sin stora, hvita häst. Och vid Juutas se"n, pojkar,

där den välsignade hjälten Döbeln med en här af

bara trashankar, många utan en sko på foten, tvang

ryssarne med bajonetten att retirera.

Björneborgs-marschen dånade, och många af trumslagarne

utgjordes af små torparpojkar, som sprungit hemifrån

blott för att få vara med. De kunde icke trumma

i takt, men de slogo kalfskinnet så det sprack och

hurrade för resten och vi — segrade! Det där

sätter mod i bröstet på folk och gör att man inte

frågar stort efter lifhanken, när kulorna flyga som

eldflammor öfver en och man ser kamrater falla till

höger och venster. Vid Lappo, — ja, där fick jag

min hyra full — där lades mitt ben att multna i

den finska jorden. Men hvad gör det, bara Gud

skyddar Finska folket för slafveri under den gamle

busen moskoviten, och bevarar nådig majorn i alla

tider, som tog hand om den hemlöse, enbente finnen.»

Så där och med inflickande af många små

målande episoder, som jag nu glömt efter nära

femtio år, berättade den gamle finnen för oss ung-7i

domar vid kvällslampans sken. Han föreföll oss

som en gammal Fänrik Stål, där han satt

framåt-böjd med blicken riktad in i ett blodigt fordom.

»Ja,» sade majoren, »så gick det till förr, när

det fanns ruter i folk och elden satt i husknuten.

Nu för tiden finns det bara puttelkrämare, som

tänka på pengar och föga fråga efter ärans order.

Nej, tacka vet jag vår gamla tid, vän Flinta,

kommer aldrig åter. Skål!»

Pastorn nickade ett »amen».

Nu trädde Karin in och anmälde att

kvällsvarden var serverad. Och vi infördes alla i stora

salen, där en riklig supé var framdukad. En

präktig nystekt hare och en skål med den omordade

»giftas» intog hedersrummet. »Giftas» var en

efterrätt bestående af sylt och grädde med inbrutna

bakelser — alla ungdomars förtjusning.

Majoren tog den stora karaffen med

falubrännvin och slog i väldiga supar, och snart var ätandet

i full gång. Att vi ungdomar samvetsgrant länsade

gif tasskålen, faller af sig själft.

När kvällsvarden var till ända, var snart tid

att tänka på uppbrott, ty vi hade en god bit hem

till vår lilla prästgård. Med många tacksägelser

togo vi afsked af den väivillige gamle majoren,

hans präktiga Karin och gamle Flinta, vår

synnerligen gode vän från föregående besök, och åkte

förnöjda hem i det härligaste månsken., För

pojkfantasien hägrade ännu bilder af de blodiga strider,

hvarom gamle Flinta förtäljt oss, och när vi åkte72

öfver Badelundsåsen, tyckte vi att de gamla

granarne där ordnade sig i krigiska led och

marscherade ned från åsen mot fienden i månstrålarnes

sken.

Snart voro vi hemma och kröpo ned i våra

enkla bäddar, drömmade om forna strider och —

om stora skålar med den läckraste »giftas».

* *

*

På landet gå nyheterna från gård till gård och

spridas man och man emellan, och traktens

ståndspersoner äro naturligtvis de, som väcka mesta

intresset och utgöra i första hand föremål för prat

och skvaller Så kom ett rykte att gamle majoren

på senhösten haft det mera svårt för pengar än

annars, han hade vid hösttinget haft flere

stämningar på sig, en mängd inteckningar voro uppsagda,

men icke inlösta, och han hade haft flere besök af

»abekater» från Västerås samt af själfva

kronofogden. Det tycktes med ett ord stå illa till på Nääs.

Ofta var majoren ute och åkte i trakten, såväl till

brukspatronen på Hinseberga som ock till de stora

patronerna i stiftstaden, för att söka låna eller få

borgen, men det tycktes öfver allt slå slint, ty det

var ondt om pengar och man led ännu af följderna

efter 1857 ^ÜCS stora kris.

Men på Nääs märktes ingen brist. Där var

främmande jämt, vinet flödade och man berättade

att »gamle majoren» spelade kort tappert. Men allt73

dystrare t3^cktes han blifva och allt djupare syntes

vecken i pannan. Så kom julen och den firades

som i gamla tider i fröjd och gamman.

Strax på nyåret öfverraskades vi i prästgården

af en bjudning att fira tjugondag Knut på Nääs,

pastorn, pastorskan och ungdomen. Det skulle bli

dans och supé, och vi voro bjudna till klockan 4

eftermiddagen.

I god tid begåfvo vi oss i väg, gynnade af det

präktigaste före med lagom köld. Anlända till den

vackra herrgården syntes genast att det var fest.

Alla fönstren i stora våningen en trappa upp

strålade af ljus, på gården var snön hopskottad i

pyramider och från toppen af hvar och en af dessa

flammade ett brinnande bål, som med sitt sken

upplyste hela platsen. Släda efter släda anlände med

glada gäster, gamla och unga, och allt efter som

de afpälsat sig i nedre våningen fördes de upp för

den mattbelagda trappan till stora salongen, hvars

väggar voro behängda med familjeporträtt, där de

mottogos af värden på det älskvärdaste. Han stod

hög och rak, men han såg" allvarsam och lidande

ut, och det låg något trött öfver hela hans

uppträdande. Han var iförd sitt gamla regementes

släpuniform och bar gästerna till ära sin

svärdsordensstjärna.

Snart var festen i full gång, dansen gick gladt

i stora salongen, där ungdomen svängde muntert

omkring, och mellan danserna lektes gamla

jullekar, som framkallade glada skrattsalfvor. Under74

pauserna kringbjödos hembryggd punsch, bischoff

och mandelmjölk, och de äldre herrarne i smårummen

rökte, spelade kort och drucko sina stora, bruna

toddar. Majoren var till det yttre munter som

vanligt, om ock då och då ett moln förmörkade den

höga pannan och den klara blicken. Allt som

oftast uppenbarade gamle Flinta sig i dörren, och då

blef det jubel i ungdomsskaran, men för öfrigt

sysslade han mest med sina eldar ute i snöhögarna på

gården, till dess han på öfverenskommet klockslag

anmälde med hög röst: »Efter order, herr major,

allt är färdigt!»

Majoren reste sig spänstigt och ropade öfver

hela församlingen: »Enligt gammal god nordisk

sed ska" vi nu dansa julen och dess glädje ut —

och det med en ärlig långdans!» Och själf

anförande dansen ilade den gamle med ovanlig vigör i

spetsen genom salarna, utför trappan och ut på

gården, där tjäreldarne flammade. I midten, på en

särskild snöpyramid, brann en väldig brylå i en

stor. kopparkittel med bägare rundt omkring, hvilka

flitigt ihälldes af gamla Flinta. »En skål för lifvets

glädje och välgång åt alla under det ingångna

året!» ropade majoren och alla tömde sina bägare

i botten. Så bar det af under skratt och ystert

skämt in igen i rummen, där man fortsatte lekarne

och dansen tills supén var serverad. Den var

ståtlig och vinerna utmärkta. Majoren drack med hvar

och en och önskade alla lycka — men sig själf

endast frid.75

Ändtligen vax allt slut och man gjorde

uppbrott. Slädarne körde fram, man stufvade in sig,

och förbi de flämtande eldarne på gården ilade

gästerna bort under munter bjällerklang, lämnande

bakom sig det snart i januarinattens mörker dolda

Nääs.

* *

*

Så gick vintern, och våren nalkades med hopp

och ljus. Men om majoren på Nääs gingo allt

sorgligare rykten, fordringsägarne blefvo allt mera

pockande, och hjälp stod ej längre att få — ingen

hade lust eller förmåga att hjälpa, och dock hade

majoren aldrig i sin lyckas dagar undandragit sig

att bistå andra med sin kassa eller med sitt namn.

Men sådan är världens gång. Nu hördes blott

klander och förebråelser. Han hade varit dålig

jordbrukare och varit allt för human mot torpare

och arbetsfolket — icke går det an att efterskänka

arrenden och dagsverken åt lathundar och skänka

bort säd, när det är dyra år och höga brödpris!

Och så hade han lefvat allt föt högt, kalaser och

spel oupphörligt, huset ständigt öppet för den

först-kommande — men nu var det också slut. Det

hade varit utmätning på både fast och löst — till

och med på familjeporträtten hade

utmätningsmännen kritat sina nummer. Det skulle bli auktion på

allt — Nääs skulle gå under klubban.

Bland all förödelsen gick gamle majoren hög

och rak, fastän med blekt ansikte och stela blickar,och efter honom linkade gamle Flinta på sitt

träben, knöt näfvarna och svor ömsom på svenska

och ömsom på finska. Men majoren sade endast

stilla: »Som Gud vill! Hvar och en ska" ha sin

rätt!»

Men när han trädde in i salongen och fick se

kritnumret på stamfaderns, den gamle karolinens

porträtt, då kom krigarblodet i svallning hos den

åldrige majoren, och han röt: »För dj—len, om

era smutsiga krämarfingrar en gång till vågar röra

vid den bilden, så ska" f-n ta er!» och därmed

suddade han ut numret. Men i nästa ögonblick var

det slut. Han stannade begrundande, böjde sig

djupt som i stilla bön — och så gick han ned i sitt

rum och stängde dörren efter sig.

Snart började folk anlända till den utlysta

auktionen, och till sist åkte kronofogden i sin stora

schas in på gården. Ungefär samtidigt ljöd ett

skott från majorens rum. Man skyndade dit. I

den gamla skinnsoffan satt majoren rak, men med

genomskjuten tinning, med den rykande pistolen

ännu hvilande i handen.

Det blef ingen auktion af den dagen. Döden

hade kommit emellan med sitt klubbslag.

Gamle Flinta följde snart sin major — han dog

af sorg.

Alla sade om majoren, att han var olycklig,

men en man af ära.

*

En solstråle.

Erik Hägg hade utgått ur ett fattigt hem och

genom flit, arbete och umbäranden slutligen tagit

sin student- och kandidatexamen, samt lyckades vid

några och trettio års ålder att blifva biträdande

lärare vid ett elementarläroverk i hufvudstaden.

Han passade väl på sin plats, var omtyckt af

förmän och lärjungar och hade just detta sätt som

ingifver förtroende hos disciplarne och kommer dem

att tro på och se upp till sin lärare.

Erik Hägg var en drömmande natur, som ville

gå sin väg stilla fram, och till ämbetsman skulle

han knappast passat, men till lärare var han väl

lämpad. Därmed hade han nu hållit på i många år

och ingen förändring syntes i hans ställning.

Inkomsterna voro små och studieskulderna lågo ännu efter

och tryckte med sina järnbojor. Han började bli

gammal, och en och annan grå strimma glänste

redan i det svarta håret och i det mörka, vackra

skägget, som än mer framhöll ansiktets bleka färg

och det om sjuklighet vittnande utseendet.

Han var redan fyrtiofem år och började se

lifvet i grått. I några vänners lag kunde han ibland

med en viss bitterhet yttra »att han hoppades intet78

mer, han fann sig själf som en gammal skolgosse,

som aldrig kom längre än i den fjärde klassen —

och i den fjärde kom han väl att sluta sina dagar.»

Den ena generationen hade han fört dit efter den

andra och så fått börja om igen från början. Det

var samma gamla läxa och längre fick han ej

meddela sitt vetande.

Dock, i djupet af hans hjärta glänste en stjärna

fram, som lyste igenom de mörka molnen, som

om-gåfvo honom. Det var tanken på hans ungdoms

kärlek, som han vunnit redan under sin studietid,

då allt syntes soligt och ljust, då hoppet ännu

skimrade med rika löften och alla lifvets gåtor syntes

så lätta att lösa — det är först långt senare man

finner hvilken genomtrasslig härfva det kan vara.

Det var snart tjugo år sedan Gerda Borg och

han funnit hvarandra och gifvit hvarandra sin tro.

De voro af samma lynnen och sinnesart och hade

samma sysselsättning, ty hon var lärarinna i en större

flickskola och hade samma otacksamma släp som

han att bilda uppväxande släkten. Båda voro

öfverens om att se tiden an, hade icke ringförlofvat sig,

det var ju nog med ett utbytt löfte och det hade

stått fast nu under hela decennier, trofast och ärligt.

Gerda suckade väl ibland och tänkte på sin ålder

— men så log hon åt sin ännu vackra bild i

spegeln, nickade leende, och så glömde hon att hon

närmade sig fyrtiotalet.

Men slutligen kom en förändring. Erik hade

sökt en adjunktur i en provinsstad, något som han79

gjort många gånger förut, men ständigt förgäfves,

då han alltid blifvit förbigången. Nu hade han

bättre tur; han erhöll platsen och med den växte

också utsikterna och hoppet. Den första han

meddelade sin stora lycka var naturligtvis Gerda, och

hon mottog underrättelsen med stilla glädje. »Nu

skulle de sätta bo, nu skulle det börja lefvas, nu

var våren inne i deras lif!» Gerdas vackra och

djupa ögon logo vemodigt. »Ja, nu, när de redan

voro gamla och den första höstfrosten nära, då skulle

det våras för dem.» Men det återstod dem ju icke

annat, och deras kärlek var stark och äkta och

deras hjärtan voro varma som i unga år och kunde

ännu skänka dem sol och ljus.

Den provinsstad, där Erik skulle tillträda sin

nya syssla, låg i Bergslagen, lefnadskostnaderna

där voro rimliga mot i Stockholm och dit styrde

Erik nu med glädtig håg sin väg för att ordna allt

för sig och Gerda till deras inflyttning" tidigt på

hösten. Han fann lätt en liten bekväm boning

jämte trädgård, som låg utmed den genom staden

flytande ån. Lägenheten var idyllisk, och i denna

stilla vrå af världen, skulle han och Gerda lefva

lyckliga. Det var hans fröjd att ordna allt just så,

som han visste att hon önskade det, efter deras

små tillgångar, och allt tillmötesgående fann han

också hos den lilla stadens vänliga inbyggare. När

allt var färdigt, vände han åter till hufvudstaden,

där Gerda väntade. De vigdes i största stillhet,

och lyckliga som endast de kunna känna sig, som8o

ändtligen ernått hvad de länge och förgäfves sökt,

reste de till sitt nya hem, glada och hoppfulla som,

ett par muntra barn, glömmande att de båda voro

gamla människor. Men sol och lycka föryngrar ju

— säger man!

Det nygifta paret fann sig särdeles väl i den

lilla staden, och »doktorn», som han kallades, liksom

hans älskvärda fru vann snart hela det lilla

samhällets sympati. Isynnerhet slog den nya läraren an

på ungdomen; han var så faderlig mot gossarna,

och det var så lätt att fatta och förstå honom.

Allt var således idel lycka.

När ett år hade förgått, förtrodde Gerda

sin Erik att hon hade hopp att blifva moder.

Han nästan stormade af glädje, som om han varit

i ungdomens vår. När han sökte trösta och

uppmuntra henne, sade hon stilla: »Ack, Erik, det äE

icke för mig jag oroas, men jag fruktar för att en

kvinna vid min ålder icke skall kunna fostra ett

barn och leda dess ungdom fram genom barndomen.

Man behöfver själf vara ung för att leda och förstå

ett litet barn. När detta nu kommer till världen,

om Gud så vill, så kunde jag ju vara dess mormor

— det är allt detta som oroar mig.»

»Du lilla älskvärda toka — se på -mig och mitt

hvitnan de hår! Jag tänker mig redan den lilla, då

hon jollrande pekar med sitt lilla finger på mig8i

och stammar »se på gubben». Ja bevars, farfar skall

lägga sig på knä och göra krumsprång och bli

barn på nytt inför den lilla — så nog skall det bli

bra, min älskling!»

Gerda smekte sakta Eriks hufvud och kysste

honom. ■

Så gick tiden under orolig och hoppfull väntan.

En vacker höstdag anlände den lilla resanden i bästa

välmåga och hälsades med sann glädje i det lilla

hemmet. Det var en flicka, och i dopet fick hon

namnet Maria, men så snart hon kunde oförfäradt

rikta sina himmelska ögon mot ljuset, fick hon

benämningen spred sig snart i vidare kretsar.

Flickan växte upp och lofvade att bli ett förtjusande

vackert barn. Gerdas hela uppgift gick ut på att

sätta sig in i den lillas hela tankevärld, och med

en intelligent kvinnas energi lyckades det

synnerligen väl. Erik var naturligtvis i sjunde himlen,

och hans största fröjd var att bära sin »solstråle»

i sin famn och kyssa henne.

När den lilla flickan växte upp, funno föräldrarna

snart att hennes förstånd var ovanligt utveckladt.

Hon ägde ett stilla, jämnt lynne och ett utmärkande

drag hos hennne var hjärtats godhet och sinnets

mildhet som gjorde henne älskad af alla. Stilla och

lyst lefde hon i hemmet, och i barnens och

ungdomens yra lekar deltog hon sällan. Hennes studier

sköttes under faderns och moderns ögon och hennes

k imskapsbegär var rikt och lifligt. Men framför

Gömda Blad. 682

allt ägde den lilla Maria ett behof att vara nyttig

och välgörande. Som femton års flicka satte hon

sig i spetsen för en förening af unga flickor,

hvilken skulle arbeta för fattiga barns beklädnad och

bespisning, och med den stilla, men ihållande energi

hon besatt, gick företaget förträffligt och vann stor

utbredning i det lilla samhället. Af de fattiga och

af barnen kallades hon »fröken God» och ömsom

»fröken Solstråle», och deras hjärtan tillhörde henne.

Men stilla och tyst sväfvade hon sin väg fram,

leende och fridsam som ett andeväsende, och kärlek

följde hennes spår. Så förflöt lilla Marias lif i

troget fyllande af de plikter, som tycktes ha ålagts

henne af en osynlig makt, och hon räckte äfven till

att sprida glädje och sällhet i hemmet hos far och

mor.

En vinterdag, hon var då sjutton år, hade hon

besökt ett litet sjukt barn i en af stadens utkanter.

Det var kallt, yrade och stormade, och vid

hemkomsten kände Maria sig frusen. På natten fick

hon brinnande feber, och när läkaren kom på

morgonen, konstaterade han en häftig lunginflammation.

Bleka och tårlösa stodo de gamla föräldrarna vid

sin älsklings bädd. De tryckte hvarandras händer,

deras sällhet, deras ljufva »solstråle» höll på att gå

i moln och försvinna och lämna dem i ensamhet

och mörker — —

Emellan yrseln hviskade Maria leende: »Gråten

ej, mina kära, er lilla »solstråle» sväfvar kanske

bort, men skall dock alltid vara när eder» — —83

På tre dagar var det slut. Himlen hade fått

win ängel åter. Hela staden var i sorg, och sorgen

var bitter och djup. Erik och Gerda voro nu ett

par vingbrutna gamla människor, de tycktes ha

blifvit tio år äldre på dessa dagar. Stumma och

böjda togo de emot den rika blomstergärd, som

ländes deras lilla »solstråle», där hon låg, liksom

förklarad, på sin hvita, spetsprydda sista bädd. Vid

grafven talade den gamle kyrkoherden med rörd

stämma om huru »Gud älskar de unga och därför

kallar dem tidigt till sig». Hvita, fagra rosor föllo

rikt på det älskade stoftet med hälsningen den sista:

»ljuft åt den ljufva», och så var det förbi.

Men i det gamla hemmet stodo ensamma i

kvällen två åldringar med hvita hjässor och tärda

.insikten. Deras lif, deras glädje var slut, det blef

Ên ständig natt, ty deras sol hade slocknat, deras

»solstråle» flytt.

Hvarför kunna ej goda rättrådiga människor

få njuta af den lycka de ernått? Ja, hvarför?Ett blad ar en skådespelares roman.

Det var under de kungliga teatrarnas

glansperiod på 1860-talet. Den sceniska konsten ägde

då att fröjdas åt sådana framställare som en Nils

Almlöf, Dahlqvist och Edvard Svartz och på

spinnsidan tyste fru Elise Hvasser som en fixstjärna i

sin härligaste glans. Äfven bland de unga funnos

flere som lofvade mycket för framtiden och utgjorde

glänsande sammanlänkar i den praktfulla kedjan.

De stora diktarnas verk kunde uppföras och komma

till sin fulla rätt, och publiken följde troget med och

njöt af en Schillers, Shakspeares och Byrons

skapelser med lif och lust. Det var en sista

romantikens tid — en skön solnedgång — efter hvilken

skulle följa den franska äktenskapskomedin och den

lätt florbehängda, sinnliga operetten.

Bland de unga artisterna funnos, som sagdt,

den tiden flere, hvilka redan lofvade att värdigt bära

upp den stora konstens mantel, men främst bland

dem alla stod utan tvifvel — Axel Elmlund.

Han syntes vara född till skådespelare; med

en härlig, harmonisk figur, och ett fint tecknadt

ansikte, omgifvet af en gloria af naturligt krusade

bruna lockar, ägde han därtill en manligt mjuk,85

sonor stämma, som hade alla toner på sin klaviatur

och satte honom i stånd att ge ett sannt uttryck

at hvarje känsla och stämning. Hans plastik var

formskön, liksom sprungen fram under en antikens

bildhuggares mejsel, och hans inspiration drog

oemotståndligt publiken med sig. Knappt tjugusjuårig

fick han sig anförtrodt att återgifva Tumelicus i

llalm"s »Fäktaren från Ravenna» och detta

uppträdande förvärfvade honom med ens hela

publikens och framförallt hela kvinnovärldens varma

beundran. Det fanns väl den tiden i salongen icke

ett flickhjärta som icke skälfde af hemlig tjusning,

när Tumelicus framstormar med sitt:

»Eldigt vin och kyss så het,

det är dubbel salighet!»

Men Axel Elmlund var fullkomligt oberörd af

all den hyllning han fick. Han var helt en

konstnärsnatur och därtill en verklig riddersman, som

afskydde allt som kunde kallas en teateradonis.

Stolt, som en ung hjälte gick han sin väg fram

och lade knappt märke till alla beundrande blickar

som riktades på honom från vackra ögonpar.

Slutligen måste han dock uppmärksamma ett

par eleganta damer, den ena äldre och den andra

yngre och förtjusande vacker, troligen mor och

dotter, hvilka hvarje gång han mötte dem på

promenaden i Kungsträdgården, med intensiv

uppmärksamhet sågo på honom. Vände han, så vände86

de — till sist såg han på den unga och då

rodnade hon så vackert, slog ett ögonblick ned de

strålande ögonen, för att i det nästa åter höja dem

och rikta på honom en lång-, varm blick.

Det är mindre underligt, att han nu blef

nyfiken -— så mycket mer, som han erinrade sig att

han ofta sett ifrågavarande damer i teatersalongen

på första raden. En dag hade han i sällskap

teaterregissören Josephson, då de åter mötte sagda

damer.

»Såg du hvilken blick du fick?» frågade

Josephson.

»Vet du händelsevis, hvilka de äro?» frågade

Elmlund likgiltigt.

»Vet du ej det! Statsrådinnan T. med dotter.

En förtjusande ung dam, societens stjärna. Af den

blick hon gaf dig, tycks hon beundra konsten, och

det är ju ett vackert drag.»

Från nu började Elmlund vakna upp för det

intresse han ingaf. När han uppträdde voro de

båda damerna alltid på sin plats i salongen och

nedsände blommor och lager till den unge

skådespelaren. Kamraterna skämtade med föremålet och

önskade sig vara i hans ställe, men hans gode vän,

regissören, uppmanade honom ständigt att hålla fullt

och passa på och göra ett briljant och

uppseendeväckande parti. Men Elmlund höll sig fortfarande

ganska kallsinnig och lugn. Slutligen en dag kom

invitation från statsrådinnan till bal och supé och87

skådespelaren antog bjudningen. Balen var Hk alla

andra af dylika slag, men Elmlund fick tillfälle att

blifva mera hemmastadd, blef föreställd för det stela

statsrådet, dansade med dottern, den sköna Helena,

som strålade af glädje öfver att hon genomdrifvit

sin vilja, och blef nådigt mottagen af den svagt

eftergifvande och något romantiska modern, hvilken

kanske redan ångrade att hon gifvit efter för sin

vackra dotters nyck och infört en fattig »aktör» i

deras krets.

Efter balen följde visiter, och så gick en kort

tid till dess allmänheten öfverraskades med nyheten

om Axel Elmlunds förlofning med statsrådet T:s

dotter.

* . *

Hur allt gått till är svårt att säga, men ett

faktum var det och väckte icke liten häpnad i alla

kretsar. Man betraktade det ståtliga paret, när de

kommo promenerande och man gjorde som vanligt

sina små spetsiga anmärkningar. Men alla, i

synnerhet damerna, tyckte att det unga paret såg

mycket lyckligt och sällt ut. Voro de det också i

verkligheten? Under den mest hvardagliga sammanvaro

märkte båda att de stodo i olika världar och hade

skilda intressen. Helena märkte snart att Axel

icke var den elegante unge dandy, som hon drömt

sig, sällan smickrade han och sade grannlåter. Han

var rätt fram, öppen och gladlynt, men däremellan88

tyst och sluten och allt emellanåt stack artistblodet,

eller låt oss säga, zigenarblodet, fram på- ett för

Helena främmande sätt. Det var af den djärfve

»fäktaren», af den stolte Cariolanus, af den ädle

Horatio och den glödande Romeo hon låtit sig

tjusas, men nu, afklädd den prunkande

teaterskruden, återstod för henne blott en ganska vanlig herre,

som hon icke förstod och hvars syn på lifvet hon

ej kunde fatta.

Axel hade redan från början erfarit ett tvång

och han kände att han kommit in i en sfer, där

han ej hörde hemma. Redan i första början hade

fadern, statsrådet, med förnäm likgiltighet behandlat

honom. Ja, när han var där på

hvardagsmiddagar hade statsrådet ensam spisat på sina rum.

Till och med på betjäntens min, såg han att han

icke hörde till huset. Helena var ju skön och

ståtlig och ägde alla de talanger som äro vanliga

i hennes värld, men likväl förblef hans hjärta

kallt och oberördt. När han någon afton satt

hos Helena och hennes mor i förmaket, så var

han tyst och tvär och behandlades af Helena

som en betjänt: »Axel, gå efter en pall och sätt

under mammas fötter!» »Axel, gif mamma hennes

schal...» Det var som om han repeterat sin roll,

Axel i Björnstjerne Björnsons »De nygifta» på

teatern. Han tyckte sig knappt kunna andas. Hela

hans stolthet reste sig mot detta slafveri och han

kände att snart skulle konstnären dö inom honom.

Det måste bli ett slut på detta.89

Så kröpo två månader fram med snäckgång.

Axel hade sedan flera dar fattat sitt beslut. Han

hade i sin plånbok ett bref färdigskrifvet till Helena,

hvari han gaf henne sitt ord tillbaka, enär han

tydligen såg att de icke passade för hvarandra o. s. v.

Detta var han beredd att lämna henne vid första

tillfälle. Då han en middag infann sig, sade]

betjänten »att fröken var utgången, att statsrådinnan

liade ett besök- af friherrinnan P., men väl snart

var ledig och att herr Elmlund kunde stiga in i

.salongen och sitta ner.»

Axel gick in och satte sig. Dörren till

förmaket stod på glänt och därifrån hörde han de

båda fruarna på lifligt och beklagande sätt afhandla

just hans och Helenas förlofning. Man formligen

sönderplockade honom, som människa, men och

konstnär, så att det endast återstod en gycklare

som ej var värd att vara bland hederligt folk.

Axel hörde stilla och leende på, tog upp det

färdigskrifna brefvet, strök ringen sakta af fingret,

lade den inuti kuvertet och lade alltsammans på

salongsbordet. Därpå gick han sakta ut, tog sin

hatt och försvann med raska steg utför trappan.

När han väl var på gatan drog han ett djupt

andedrag, han var fri och skakade stolt sin

lejonman. Han var åter sig själf! »Farväl, min

bländande stjärna, du skulle icke brinna för mig! Men

konstens varma sol är min gudinna, och dess eld

må alltid låga i mitt bröst!»

Och så var den flyktiga chimären slut.-----------go

Helena räckte inom kort sin hand åt en svensk

ädling och rik godsägare, som uppfyllde alla anspråk

på en man comme il fant, och sitt första tycke

betraktade hon som en ungdomsdårskap, åt hvilken

man ler.

Axel Elmlund åter förblef ogift till sin död.Den sköna Blenda.

Under mina pojkår var jag — som jag förut

berättat — inackorderad i ett prästhus på landet i

Västmanland. På samma ställe funnos flere

jämnåriga, och det behöfdes väl, ty prästfamiljen var

fattig och talrik och trots den mest anspråkslösa

hushållning ville det ändå ej gå ihop. Våra,

inackorderingarnas, små månadspenningar behöfdes

således väl och voro särdeles välkomna.

Vi voro på sin tid sex disciplar på en gång

och höllos godt, men allvarligt, något som gör

ostyriga pojkar godt och lämnar spår efter sig i

framtiden. Men prästfamiljen hade intet emot att

taga ännu en inackordering i huset och

annonserade därför i stockholmstidningarna samt fick

verkligen svar. Men denna gången var det en

liten, så godt som föräldralös flicka, som behöfde

ett tryggt hem på landet. Råd lades mellan

prästfar och prästmor, och vi äldre, tolfåriga pojkar

uppsnappade så mycket af saken, att det var fråga

om en liten flicka om fem år, hvilkens föräldrar

ville vara okända, och som skulle genom en

änkefru, som hitintills haft henne, öfverlämnas åt

prästfruns vård, under förutsättning att man kunde

komma öfverens om villkoren. Detta tycktes icke92

vara så synnerligt svårt, och slutet blef att pastorn

skref att den lilla flickan skulle med nöje mottagas

och önskade henne välkommen.

De, som voro mest nyfikna på den väntade

gästen, voro vi pojkar. Det var något nytt att få

en flicka i huset och därtill en liten fin

stockholmsmamsell med fina manér, inför hvilken man själf

kunde visa sig som kavaljer och uppvakta med

artigheter. Innan kort lågo vi alla i lufven på

hvarandra om hvem som skulle anses för hennes

verklige riddare — men vi kommo slutligen förståndigt

nog öfverens om att det var något som tiden och

hon själf borde få afgöra.

Det var nu full högsommar, björkar, lindar och

aspar stodo i sin skönaste löfskrud, ängsblommorna

doftade på marken och luften var lätt och balsamisk.

Fågelsång ljöd öfverallt, och det sjöng och jublade

äfven inom glada människobröst. I prästgården

gingo vi och väntade vår lilla gäst, — vår lilla dam,

som vi pojkar benämnde henne. Pastorn hade själf

farit till Västerås med trillan för att hämta henne

och hennes beskyddarinna. Vi kavaljerer hade

minsann icke varit S3^sslolösa — vi hade klädt hennes

lilla säng i lilla kammaren innanför jprästparets rum

med friska löf och blommor, så att hon skulle sofva

i en riktig liten löfsal, hvilket vi tyckte vara ett

rasande bra påhitt, och midt i löfhvalfvet hade vi

af; blommor bundit och dithängt ett stort B — ty

vi hade redan hört att flickan bar det vackra och

stiliga namnet Blenda.93

Nå, ändtligen hörde vi trillan rassla uppför den

steniga backen, och vi störtade alla nedåt

gårdsplanen för att öppna grindarna. Vi stodo med

skinande ansikten och mössorna i hand och hälsade

de anländande samt gnodde sedan om »Blackens»

trygga lunk upp till trappan för att riktigt »taga

emot».

Pastorn steg ur och hjälpte ur trillan ett äldre

fruntimmer, med hvardagligt, men godt utseende,

och till sist lyfte han ner Ulla Blenda, som med

nyfikna barnaögon såg sig omkring, samt

öfverlämnade henne till pastorskan. Vi pojkar bara

starr-bligade — det tycktes oss att vi aldrig förr skådat

ett så underskönt barn, en sådan Guds ängel på

jorden. Hon hade den finaste ansiktsoval, en liten

aristokratiskt böjd näsa och en purpurröd mun, som

ständigt log, och så stora blå ögon, klara och rena

som himlens blå, och hela den förtjusande

uppenbarelsen omgifven af ett svall af askblonda lockar,

fina såsom silke. Och med hvilken säkerhet rörde

sig icke den lilla! Ej ett spår af blyghet i den

främmande omgifningen. Hon frågade käckt, i det hon

pekade än på den ene och än på den andre af oss:

»Hvad heter du, stora gosse?» Skön Blenda lade oss

ögonblickligen för sina fötter.

Efter en dag återreste den gamla frun till

hufvudstaden och i prästgården återtog allt sin

vanliga gång. Lilla Blenda tycktes trifvas förträffligt,

och det var icke underligt. Hon hade inga tråkiga

läxor att läsa utan trippade omkring med sina94

dockor och gjorde hvad hon ville, grundligt

bortskämd af alla. Under den närmaste tiden fick

prästgården mottaga talrika besök af familjer i trakten.

Man ville naturligtvis se lilla Blenda och få reda på

hemligheten med hennes härkomst — men det gick

inte, ty pastorn och pastorskan tego, om de också

visste något, så att man var inskränkt till

gissningar. Man spred emellertid ut att Blendas

föräldrar skulle vara en rysk furste vid ryska

legationen i Stockholm och en skådespelerska — man

kunde naturligtvis icke säga deras namn, men

säkert var det emellertid. Hur som helst, någon liten

hemlighet var det med Blendas börd och att hon

var af ras, det röjdes tydligt. Själf visste hon

säkert intet därom, om det icke visade sig i ett visst

trots och egensinne, samt vrede, när hon icke fick

som hon ville.

Den, som särskildt vann nåd för skön Blendas

ögon, var jag, men så uraktlät jag heller aldrig att

uppträda som hennes slaf. jag var hennes häst,

hennes stallmästare, hennes hofmarskalk, och var

jag icke tillstädes, så kallade hon på mig, ty min

lilla prinsessa var sträng och pockande i sina

fordringar.

Så gick sommaren och vintern kom med sina

fröjder. Lilla Blenda frodades och växte till och

omgafs med kärlek af alla. Julen kom, och med

den vackra och dyrbara julklappar från de »okända»

till Blenda och äfven till prästgårdsfolket, och så

gick i landtlig hvardagsenformighet ännu ett år.95

Så var min tid ute och jag skulle återvända" till

Stockholm och min familj, men det var med stor

sorg jag skildes från alla mina vänner i

prästgården, icke minst från min lilla kvinnliga lekkamrat,

skön Blenda. Men pojksinnet är flyktigt, och andra

intryck upptogo snart mitt sinne. Jag skulle taga

mina första steg ut i världen och förtjäna mitt bröd

själf, och så bleknade minnena från barndomens

dagar och äfven minnet af den lilla vackra Blenda

och den hemlighet, som omgaf hennes härkomst.

Jag hade redan några år varit anställd vid en

af Stockholms större teatrar såsom skådespelare

- den bana som slutligen lockade mitt oroliga

sinne — och hade följts af en viss framgång. En

dag kom jag upp till en repetition och fann där

alla mina kamrater samlade. Det var i början af

terminen, och de nyengagerade sujetterna voro

äfven tillstädes. Min uppmärksamhet fästes genast

vid en ung dam, smärt och smidig och af en så

bländande skönhet att den ej kunde undgå att väcka

uppmärksamhet. Den fina ansiktsovalen med de blå

dufvoögonen var inramad i en sky af ljust hår

fri-seradt på modernt sätt med lugg, som låg ända ned

till de fint tecknade ögonbrynen. Hvar hade jag

sett dessa fina och älskliga drag förr? Kunde det

vara möjligt? — ett minne vaknade — ja, det var

min lilla vackra prinsessa från prästgården, — det9°

måste vara min lilla forna lekkamrat, den sköna

Blenda!

Jag frågade regissören hvem hon var samt bad

att få bli presenterad.

»Hvad? Känner du ej fröken Blenda X. från

Helsingfors teater? Kom, skall jag presentera

dig, efter det skall vara så gentilt» — och hanj

efterkom min anhållan på vanligt nonchalant

teatermanér.

Vi stodo framför hvarandra, jag bugade mig

och hon böjde kallt på hufvudet. Jag framstammade

att vi troligtvis sett hvarandra förr i vår barndom

och nämnde prästhusets namn, men hon skakade

på hufvudet och urskuldade sig med att hon icke

mindes mycket af sin första barndom, att hon,

sedan hon växt upp, blifvit uppfostrad i en

pension i Paris och att hon hemkommen därifrån

kommit till teatern, vid hvilken hon redan vistats

ett par år innan hon tillträdde engagementet i

Stockholm.

Jag fann inom kort att Blenda X. — som hon

nu kallades — var en mycket sluten karaktär, som

ogärna meddelade sig med någon. Därför fick hon

också sällan någon väninna bland sina kvinnliga

kamrater, och af de manliga var hon ofta utsatt

för drift på grund af sitt excentriska sätt och sitt

stilla, men utstuderade koketteri. Ty hon beundrade

sig själf och sitt utseende öfver all höfvan och kräfde

beröm och beundran hvar hon kom. Men för att

på scenen vinna beundran därtill fordras icke alle-97

nast skönhet, utan också talang, och det senare

saknade Blenda X. så godt som alldeles. Allt som

kan få namn af känsla, af glöd, fattades henne —

hon var skön och kall som en vestal och äfven

oskyldig som en sådan. En muntergök till

kamrat yttrade en gång att hon var så oskyldig, att

snart började hon väl »suga» på napp »på nytt».

Allt det fria, glada, ofta något skabrösa skämt,

som är så vanligt bland det )mgre teaterfolket,

kunde hon lugn och oberörd afhöra utan att ändra

min eller färg, hon tycktes ej förstå hvarom frågan

var. Hon ansågs därför som dum, hvilket jag dock

ej tror att hon var, men inbunden var hon och

egenkär utan gräns. Sålunda hördes hon en gång

yttra i foyern, där hon stod framför den stora

trymån iförd en lysande dräkt och beundrande sig

själf: »Jag tackar dig min Gud, för att du skapat

ett sådant mästerverk!» Ett sådant )rttrande var

naturligtvis nog för att väcka jubel bland en hop

teaterfolk.

När Blenda X. någon gång lät sig lockas till

att deltaga i samta.1 om sociala och etiska

spörsmål, framstod hon alltid såsom en ifrig

förfäkta-rinna af Björnsons »handskemoral» och fördömde

i starka ordalag allt hvad karlar hette — de voro

ej värda att lefva på jorden. Hon förklarade, att

»inför henne stodo på piedestal, endast två män,

som gjort något infaryxk på hennes fina kvinnosjäl

— och det var Kristus och Karl XII» — ett

yttrande som sedan blef ett bevingaclt ord inom den

Gömda Blad. 798

tidens teatervärld. Lilla Blenda var för öfrigt] ej

så litet egensinnig, och mellan henne och den barske,

konstälskande och mycket fordrande regissören

uppstodo ständiga strider, ty lilla Blenda hade svårt att

lyda och foga sig.

Sålunda hände sig en gång att det var

generalrepetition på en pjes, i hvilken fröken Blenda hade

en liten roll, men hon behagade ej infinna sig.

Regissören blef ursinnig och sände bud att hon

genast skulle komma. Budet anlände i hennes hem

och fann Blenda hvilande på en divan iklädd en

hvit, elegant peignoir, samt med en stor docka på

armen. Sedan budet framfört sitt ärende utbrast

Blenda: »Säg den grofva, gemena karlen, att jag

varit på bal och behöfver - hvila mig!» Budet

öf-verbringade svaret ordagrannt och regissören

utbrast i skratt: »Jo, sådana skulle vi ha många vid

teatern!»

Oaktadt all sin excentricitet och fåfänga var

Blenda dock i det hela en bra flicka, som icke

ville göra någon för när. Utan verklig talang som

hon var, blef dock inom få år teatern henne

odräglig och ju mer hon lade sin ungdom bakom sig,

dess klarare insåg hon lönlösheten att fortsätta.

Hennes skönhet var dock fortfarande den samma.

Så begaf hon sig från Stockholm, och en vacker

dag öfverraskades världen af ett meddelande att

hon skänkt hand och hjärta åt en ung, framstående

vetenskapsman. Det var således icke längre endast

Kristus eller Karl XII, som intogo piedestalen i99

hennes beundran — den unge forskaren blef

upptagen till tredje person i treenigheten. Hur kall

hon än ansetts vara vet man ej annat än att

äktenskapet blef lyckligt.

Men gåtan om hennes verkliga börd blef mig

aldrig riktigt klar — och detsamma kan det

också vara.En borgat-trio.

Är 1830 funnos i Stockholm tre unga köpmän,

hvilka hvar och en på sitt vis väckte en viss

uppmärksamhet bland hufvudstadens köpmanskår på

grund af sitt originella väsende och sitt från

mängden afvikande sätt att uppträda. De voro

lärfts-kramhandlaren Carl Stenman, som hade sin bod vid

Järntorgsgatan i staden, hattstofferaren Adam

Söderheim, som hade sin lilla butik vid

Stadssmedje-gatan, och Georg Dahlquist, som innehade en liten

sidenkramhandel vid Drottninggatan, Dessa tre,

som voro af vidt skild lynnesart, kommo dock

utomordentligt väl öfverens, och de två senare

behärskades omedvetet af den förstnämnde, Carl

Stenman, hvilken otvifvelaktigt var i besittning af

det sundaste förståndet och hade den lugnaste

sansen.

Stenman var en liten pigg karl på några och

trettio år, liten, men senfull, därtill vig som en apa,

gladlynt och munter. Han »låg i» från morgon

till kväll som en riktig arbetsmyra, sålde sin buldan,

sitt lärft, sina oljedukar och sydväster, förstod sig

väl på sina kunder och förtjänte pengar. Det har101

i alla tider varit bättre förtjänst att sälja billiga

och nyttiga varor än silkesflor och sidentyg. Enkel

och rättfram var Carl Stenman utan all fråga, och

det kunde lätt hända att han var med ett språng

utanför disken och klappade på en matros, som ej

fick sjömansjackan att riktigt vara till lags, men

sådana manér fäste kunderna sig icke vid, och

såväl köparen och säljaren kommo väl öfverens till

slut. Stenman lefde ett ytterst enkelt lif; han hade

en enda bodbetjänt, som hette Janne, och denne

hämtade från ett matställe principalens middag,

hvilken intogs bakom en skärm på disken, och

sedan fick Janne kvarlefvorna. Så enkelt gick det

till den tiden bland de små krämarne! Men så

gjorde de ej så ofta konkurs heller som i senare

tider och samlade kapital för gamla dagar.

Carl Stenman tillhörde den tidens brandkår och

hade städse utmärkt sig i denna egenskap. Ingen

var så fort i kläderna vid första klämtning och i

elden, som Stenman. Han hade räddat flera

människolif, var medaljör och nrycket populär.

Adam Söderheim, hattstofferaren, var en liten

knubbig och sprättig karl, med nobla fasoner och

elegant sätt, som gärna lät ändelsen af sitt namn

blifva hjelm i stället för helm och ogeneradt lät

kalla sig »baron» af värdshusflickorna på Norra

Brunn och Stallmästargården, där han gärna höll

till. Han var en ganska tarflig köpman, som sålde

till högsta pris utländskt kram, ungefär som Sörman

nu för tiden, men utan att kunna bjuda på denna102

firmas gedigna varor. Söderheim hade blott en

passion, den att i hast blifva rik — ett dåligt sätt

— och att lika fort göra af med pengar. Han

hyrde ridhäst och företog sina middagspromenader

på sin »Rosinante», iklädd elegant ridfrack och hög

grå filthatt, fastän Stenman, som var en spydig

kritiker, påstod att Söderheim till häst närmast tog

sig ut som »en smörklick på en varm potatis».

Söderheim var föga ansedd som köpman,

därtill känd som stark smugglare och för öfrigt en

öfverdådig sälle, hvilken älskade nöjen och kvinnor

öfver allt i världen och fast trodde på sin lycka.

»Gif mig Golkondas skatter, och jag skall bli kung

på en förtjusande ö i Söderhafvet och g"öra dig till

drottning, lilla söta Fiken, och där skall du få äta

bara fikon, förtjuserska», sade han åt sin utvalda

flicka på Stallmästargården och tömde sitt

champagneglas.

Den tredje i trion var en ståtlig ung man med

reslig växt och bärande ett verkligt Antoniushufvud

på sina axlar. I de mörka ögonen brann en

förtärande eld, och kring munnen lekte ett olympiskt

löje. Det var Georg Dahlquist på Drottninggatan,

efter hvilken alla damer sprungo, ty han var så

»gudomlig» att handla af, och så »billig» han var,

billigare än alla andra, och så deklamerade han och

skref vers alldeles gratis. Det var den »bäste

siden-kramhandlaren i Stockholm», sade damerna, men

de andra köpmännen sade, »att det v air den största

galning som gick i skor, och f-n toge väl honomio3

en vacker dag — och väl bekommet!» Säkert var

att Dahlquist hvarken för sig själf eller andra var

skapad till köpman; hans håg var riktad på helt

andra mål. Han lefde i drömmarnes värld och

sväfvade högt öfver hvardagslifvets prosa.

Huru nu dessa tre unga köpmän af så olika

skaplynne kunde komma tillsammans är svårt att säga,

men ett faktum är att de nästan hvarje afton, efter

bodarnes stängning, träffades och togo sitt lilla glas

tillsammans, vanligen på gamla Kastenhofskällaren

vid Gustaf Adolfs torg, där numera hotell Rydberg

ligger. Söderheim och Dalhquist voro först på

platsen och sågo sin vän lille Stenman komma

springande öfver Norrbro, iklädd sin gula kavaj

med de stora fickorna. Snart sutto de tre vännerna

tillsammans pokulerande, och Stenmans muntra och

skarpa kritik flödade ut öfver de två lättsinniga

kollegerna, hvilka i det snabba replikskiftet stodo

sig mycket slätt.

»Nå, SöderAjelm-», skämtade Stenman. »När blir

den stora dagen då du inskrifver dig på

riddarhuset — man ser ju riktigt det blå- blodet pulsera i

dina ådror. Du har allt misstagit dig om din

kallelse — du skulle ha blifvit diplomat eller minister

— men inte finanswAmster, ty det duger du inte

till, min gosse! Det blefve statsbankrutt i rappet.

Ar det sant att du fick tre utslag på dig i förrgår?»

»Det kan nog hända, men det bryr jag mig

föga om! Ni skall se att när min dans är slut här,

jag dyker upp i en ståtlig menuett på ett främmande104

dansgolf med själfva lyckans huldgudinna. Jag är

ej född att lefva ett snäcklif i detta trånga, futtiga

land — jag vill ut i världen, vinna en infattning,

som anstår mig, och jag tänker inte för alltid

framsläpa ett uselt krämarlif som du, bror Stenman.»

»Ja, kära Söderheim, vi små stackare, vi

små-krämare få ej flyga så högt — vi få skrapa hop

småslantarna och äta vår billiga mat bakom vår

disk och vara glada åt att kunna göra hvar man

rätt. Det är mycket tarfligt alltsammans, det

förstås — men kanhända man då, när man blir

gammal har en slant öfver och tak öfver hufvudet.

Ser ni, pengar är dock det första här i världen.

Guld är lycka, anseende, makt — det är allt, det

är kanhända sorgligt, men det är så.»

Med flammande blick och graflik stämma

deklamerade Dahlquist: »Ej mer än så gör svart till hvitt,

fult fagert, dum klok, feg tapper, lågsint ädel!

Det guldet är som bräcker kvinnodygd och fläckar

Hymens rena bädd! Du usla guld, jag hatar dig!»

»Kära Georg, du är ett stort barn. Öfverge

din aln och följ din ofta uttalade längtan. Köpman

blir du aldrig, men måhända du kan bli en hjälplig

skådespelare.»

»Sa" du hjälplig, usla krämarsjäl? Jag" skall bli

en Garrick, en ny Ludvig Devrient, och furstar och

konungar skola vara min parkett! Du anar ej hvad

som jag har inom detta breda bröst och hvad som

flammar under detta gudaborna hvalf!» och

Dahlquist pekade på sin majestätiska panna.i°5

De tre köpmännen tömde sina glas och

rekvirerade en ny uppsättning.

Den elegante och lättsinnige Söderheim slog

snart »vantarna i bordet», men äfventyrshysten som

han var förlorade han icke modet. Han gaf sig

ut till Nya världen, var ömsom Cowboy, arbetare

hos nybyggare, pälsjägare i västern, guldsökare,

hästbytare och sjåare, det gick upp och ner för

honom. Men han var vid godt mod, trots alla

motigheter. Golkondas skatter vann han dock

aldrig. Slutligen i slutet af 50-talet lyckades han

komma åter till fäderneslandet som en åldrig, bruten

man. Han hade då nästan glömt sitt modersmål

och föreföll halft som en utländing. Genom den

högt aktade Stenmans försorg blef han till sist

intagen, tack vare sitt gamla borgarbref, på

Borgerskapets gubbhus, och här fick den en gång så

lefnadsglade Adam Söderheim i frid sluta sitt

växlingsrika lif i det af honom så föraktade

fäderneslandet.

Hur det gick Dahlquist, det känna alla. Han

blef — Georg Dahlquist, den store, himlastormande,

tragiske skådespelaren, som hänförde sin tids publik

med sina storslagna skapelser, kom dess hjärtan att

klappa varmare och dess ögon att tåras. Rik på

glöd och känsla, men icke på guld förblef Dahlquist

alltid. Hans hela lif var en glänsande chimär.

Han inbillade sig ständigt att han var lycklig och

— därför var han det äfven. Och bautastenen på

hans graf på Nya kyrkogården vittnar om att hansioG

minne lefver och skall länge lefva i den dramatiska

konstens annaler.

Carl Stenman åter fortsatte sitt sträfsamma lif

bakom sin disk under många årtionden, var ständigt

samma muntergök långt in i ålderdomen och lika

rörlig. Han samlade en liten förmögenhet på sin

handel, köpte på äldre dagaj en malmgård, n:r 10

Norrtullsgatan, där nu Nya barnhuset ligger, och i

den därtill hörande trädgården njöt han sin ro efter

sitt sträfsamma arbete. Kry och rask till det sista

lefde han lycklig och allmänt aktad ända till sina

nittio år.Två skådespdaroriginal.

I min blonda ungdom lärde jag känna två

original från förgångna dagars landsortsteater, från

en tid, då pretentionerna ännu voro små och det

fordrades en rik fantasi hos publiken för att med den

tidens enkla hjälpmedel trolla fram den stora

passionens storm. Om skådespelarne vilja vi icke tala.

De hafva i grunden i alla tider varit sig tämligen

lika: hvar och en har trott sig vara en Carl Moor,

blott han fått ett rödt skynke öfver ryggen, en

tuppfjäder i hatten och en gammal ryttarpistol utan

hane i bältet. Fantasi måste en skådespelare ha

och kunna, se världen på ett särskildt vis, annars

barkar det på tok.

Gubbarne Sjö och Lind voro båda en kvariefva

från Sjövalls och hofsekter Berggrens dagar, då

det ännu fanns »hög och sann konstnärlig anda»

isynnerhet i Sveriges mindre städer. De voro ett

par lustiga gengångare från förflutna tider, och

fastän de varit anställda vid olika teatrar, hade båda

gubbarna slagit sig ihop på gamla dagar och bodde

tillsammans i ett litet rum på Söder. Som de

tycktes ha varit ett par ekonomiskt förståndiga män,io8

ledo de just ingen egentlig brist, så mycket mindre

som deras behof voro ytterst små.

Jag kom som ung i beröring med de båda

originalen och besökte stundom de gamla aktörerna

och fick dem att öppna på sina rikt försedda

minneslådor. Gubben Sjö, den äldste af dem, var mer

än 75 år, hade varit, som han själf påstod, en

ypperlig karaktärskådespelare och père noble, då

däremot Lind i unga dar varit förste älskare och

hjälteframställare inom den tragiska reportoaren. Det

behöfdes fantasi att, när man såg den 70-årige Lind

med den magra spinkiga gestalten på ett par

spindelben och fötterna beklädda med ett par gamla

tofflor med urblekta guldbroderier, tro sig se en f.

d. Romeo, eller att den gamle Sjö med sin stora näsa,

som visserligen något påminde om Knut Almlöf,

och de små plirande grisögonen, med fördel skulle

ha framställt en bankir af den fina engelska skolan.

Båda gubbarna buro på sina kala hjässor sina

uttjänta teaterperuker, ibland svarta, ibland röda, för

ombytes skull äfven någon gång en pudrad peruk

från rococons tidehvarf. För öfrigt voro de i

hemmet vanligen iklädda urmodiga blå frackar med

blanka knappar ur deras gamla teatergarderob.

När jag ibland besökte gubbarne, råkade de i

formlig extas. Jag var ung, en ofördärfvad

konstens adept, och med mig kunde de oförfäradt få

tala om sina egna triumfer och konstens nuvarande

förfall. Och jag njöt af att höra på dessa gubbar,

som voro barn på nytt, men likväl så entusiastiskaiog

och lefvande, så uppgående i en chimère. Gamle

Lind, tragikern, berättade sålunda hur han i

Uddevalla spelat Gustaf Vasa med den effekt, att stadens

unga damer afsände en deputation, med

postmästarens dotter i spetsen, för att bekransa honom med

lager. »Har något sådant händt på k. teatern?

Nej, där slänga de in en krans på scenen — helt

nonchalant! Stockholmarne ha ingen glöd och

fantasi — nej, tacka vill jag landsortsborna! En gång,

när jag reste ensam till Lund för att hos Färnström

där uppträda som Carl Moor, hade jag en skånsk

bonddräng som skjutsade mig. För att fördrifva

tiden deklamerade jag en monolog så naturligt och

härligt, att bonddrängen högg mig om armarna,

band dem med grimskaftet och oaktadt alla mina

protester körde mig till hospitalet, där han

förklarade att den »resande» blifvit komplett galen på

vägen och att han för allmänna säkerheten måst

binda mig. Jag blef naturligtvis snart fri, fastän

doktorn tog mig för en galning i början, och när

jag sedan uppträdde, höllo studenterna på att

storma teatern. Ryktet hade spridt sig och jag var

dagens hjälte! Har något sådant händt er Swartz

eller unge Elmlund? Nej — icke så vidt jag vet!»

Gamle Lind såg ut som en triumfator och mätte

golfvet med stora steg.

Men nu kände sig Sjö otålig. Han hade vid

flere tillfällen sökt att tala, utan att lyckas få »en

syl i vädret» en gång. Nu högg han in med

fart.110

»Mina skönaste triumfer liar jag firat i Finland.

Jag har uppträdt i Vasa, i Lovisa, i Viborg och i

Kuopio, jag spelade Bollingbroke i "Ett glas

vatten" i Åbo på en vind i trettio graders köld med

sådan glöd, att stadens tidningar skref att "om

Almlöf i Stockholm sett en sådan Bolingbroke,

skulle han aldrig mer vilja spela den rollen — ty

han skulle alltid sett Sjö framför sitt inre öga/

Ja, se finnarne, det är en konstförstående publik,

det! Det är ett nöje att uppträda för en så

varmhjärtad och tacksam publik. Jag minns i Borgå —

det var dock i mina sista glansdagar — för en

femton år sedan. Jag spelade Fromont i

»Fregattkaptenen» och föreställningen gafs som min recett.

Jag hade hastigt läst in rollen och därför hände

mig den malheuren, att på grund af surret på

scenen, stormen på hafvet, den illusoriskt framställda

sjögången jag totalt glömde bort replikerna, utom

den jag hade till Opportune, min hustru i pjäsen,

den kom jag ihåg: "Hulda maka, tänk på mig

när det blåser!" Den upprepade jag — presence

d"esprit! Hva! Jag gjorde succés i

"Fregattkaptenen", blef inropad och hyllad, — men midt under

triumfen kände jag ett bedöfvande slag i hufvudet,

så jag föll och tappade hatten. Det var en påse,

som man slungat i hufvudet på mig. I påsen lågo

200 blanka silfvermark, med påskrift: "hjälp till

hemresan, nye Hjortsberg!" Se, så belönas den

sanna konsten i det ädla Finland!»

»Dessa framgångar äggade mig» — fortsatteIII

den gamle aktören — »min ifver att vinna ära

sporrade mig, och efter noga begrundande beslöt

jag mig för att slå ett stort slag. Mina triumfer

och framgångar i landsorten och i gamla

systerlandet voro mig icke nog, jag ville också förvärfva

mig en lager i Sveriges hufvudstad, på den

kungliga scenen. När jag därför anlände till Stockholm,

beslöt jag mig för att uppvakta chefen för kunglig

majestäts teatrar och hofkapell, friherre Eugen v.

Stedingk. Ord och handling har alltid varit ett

hos gamle Sjö. Jag iförde mig min allra bästa blå

frack, mina åtsittande ljusgrå pantalonger, därtill

anlade jag min hvita lockperuk, friserad à la Titus,

så att jag på min ära såg ut som en sannskyldig

markis!

Nå, jag inträdde i antichambren, som låg

utanför kanslirummen. Där var mycket teaterfolk, hvilka

nyfiket betraktade mig och hviskande gjorde sina

anmärkningar. Slutligen blef jag anmäld och trädde

in för högste chefen. Bakom mig hörde jag ett

elakt fnitter af de där unga människorna — ungt

teaterfolk har i alla tider varit sig likt.

Friherre Stedingk satt i sin stol, men när han

såg mig, reste han sig ögonblickligen och stod rak

och charmant framför mig som en sannskyldig

hofman. Jag bugade mig ceremoniöst som det anstod

min ålder och mitt stånd. "Ers excellens," sade jag

— jag begagnade med flit den titel, som i forna

dagar tillkom en kunglig teaterchef. Ers excellens!

Mitt icke alldeles okända namn är Sjö, karaktär-112

skådespelare och premieraktör vid nu senast

Färn-strömska sällskapet".»

»Sjö?» — friherren behagade le på det

älskvärdaste — »Sjö? Namnet är mig väl bekant —

jag har ofta sett det i landsortspressen ...»

»Om ers excellens behagar se,» sade jag, i det

jag drog fram ett par tidningsnummer, i hvilka jag

särskildt strukit för hvad som sades om mig i "Ett

glas vatten" — så har jag här ...»

»Det skall bli mig ett sant nöje . . . sedan!»

svarade han och lade tidningarna på sitt skrifbord.

»Men var så god och sitt ned och säg mig i hvad

för öfrigt jag kan stå till tjänst?»

»Jo, ers excellens, jag kommer för att anmäla

mitt gästspel på k. teatern. Jag har fattat det

beslutet att öfvergifva landsorten och hädanefter ägna

mina krafter åt den kungliga scenen — jag

erbjuder mig, med ers excellens tillåtelse, att uppträda

såsom Drakenhjelm i Topelii "Efter femtio år".»

Den ädle friherren betraktade mig med

oförställd beundran, i det han mätte min figur från

hjässan och till fot. »Det är stor- skada, men vi ha

olyckligtvis ej den pjesen på repertoaren.»

»Gör ingenting, ers excellens, jag öfvar in den

på åtta dar. Jag har själf haft den äran att läsa

upp pjesen för Topelius och han sa" att han erfor

en riktig njutning af att få höra sina tankar få

form i en konstnärs mun.»

Nu kom, oombedd, sekreteraren Daniel

Hwasser, en liten, tjock, oförskämd burk, in och slog sig"3

ogeneradt ned. Frilierren presenterade oss och sa"

hvad det var fråga om. Hwasser tycktes få

mycket roligt — hvaråt det vet han bäst själf.

»Ja,» sade han, »Pierre Deland, som för några

år sedan på Djurgårdsteatern spelade rollen, kunde

väl behöfva finna sin öfverman, men har herr Sjö

tänkt på prologen, där Drakenhjelm skall vara ung?

Vid herr Sjös aktnings bjudande ålder ...»

»Min ålder?» — och jag gjorde en piruett, lätt

och graciöst — »jag är ännu i min själ tjugo år

— och för konstnären fins inga ledsamheter —

eller omöjligheter!»

»Sjukbud ifrån herr Olle Strandberg,» anmälde

kanslivaktmästaren. »Han kan icke uppträda i

afton.»

Nu blef det uppståndelse. Friherre Stedingk

yttrade: »Beklagar, herr Sjö, att teatern för

närvarande icke kan reflektera på edert ärade anbud.

Ni hör att viktiga saker fordra min omsorg.»

Jag steg upp, bugade mig stelt för chefen,

utan att ägna en blick åt den lille obetydlige herrn

bredvid och aflägsnade mig.

Jag var förbittrad. Det var, som vanligt, de

förbaskade teaterintrigerna som drefvo sitt spel.

Den där odräglige Hwasser skulle naturligtvis fram

och hjälpa sina vänner, Almlöf och Dahlquist, och

hålla dem ryggen fri. Hur skall det gå med den

sanna konsten på sådant vis? En sådan teater går

sin undergång till mötes. Det var mitt sista

försök, jag drog mig för alltid tillbaka med mitt

Gömda Blad, gH4

djupa förakt och lefver endast för mina lysande

minnen.»

Lind hade under det gamle Sjö orerade ryckt

på axlarna och hånlett. Nu utbrast han förargad:

»Du har alltid varit en gammal narr, som trott dig

duga till allt, fast du bara varit en gammal egenkär

komediant. Men ser du, en tragiker är sig själf

nog och ser med stolt förakt ned på den i stoftet

krälande hopen.»

Så började de båda gubbarna gräla, hvilket

ofta hände, men blefvo dock snart försonade igen

i den förvissningen att de båda voro martyrer för

sin konst.

Båda dogo inom ett par år, den ene kunde

ej öfverlefva den andre. Med Sjö och Lind, de

båda lustiga originalen, försvunno också, kan man

säga, de sista kvarlefvorna af den gamla

landsortsteatern.När »Gastaf Vasa» uppfördes.

Det var under den utmärkte och energiske

Eduard Stjernströms tid, då han innehade den då

s. k. Nya teatern, nu mera Svenska teatern, å

Blasieholmen. Den för våra förhållanden den tiden stora

affären hade börjat år 1875, men trots ledarens

skicklighet och de många goda förmågor, han

lyckats samla kring sig, syntes lyckan ej gynna

företaget med ekonomisk framgång. Publiken strejkade

och huru goda pjäser man än gaf, så stod likväl

teatersalongen så godt som obesatt, det värsta som

kan hända en teater.

Publiken den tiden var också ganska egen till

sin smak. Det var under operettens gyllne

glansdagar, då Offenbach, Suppé och andra det lekande,

frivola skämtets barn voro herrar på täppan, och

den stora massan följde med i yran, utan att

rådfråga sans och god smak. Följden var att där den

glada operetten gafs, där var fullt hus kväll efter

kväll, under det en teater, som sökte gifva goda,

allvarliga stycken, hvilka kunde uppfostra och bilda

allmänheten, fick, som man säger, »suga på

ramarna». Sådana dekadanstider förekomma allt som

oftast, och det är ej lönt att söka streta emot. De116

gå lyckligtvis öfver af sig själfva, endast de få ha

sin tid, och väl är det.

Men för en teater, som skall lefva på sina

inkomster och likväl hålla konstens fana högt, blir

det ett svårt problem att lösa. Nära två år hade

nu gått och vi närmade oss slutet af 1876, men

trots att Stjernström hade offrat icke ringa af sin

egen förmögenhet för att ej hela teatern skulle

ramla, så syntes ingen ljusning. Den lille trinde

och liflige direktören rasade af helig vrede. »Här

ger jag dessa lumpna träskallar dag efter dag det

finaste och noblaste, som finns i världslitteraturen,

jag ger dem Scribe, George Sand, Hertz,

Björnstjerne Björnson, Ibsen — mina artister spela så

att jag själf sitter och gråter åt det och Dramatiska

teaterns sujetter bli gröngula af afundsjuka, men

den stora populacen den springer fortfarande för

att se på »cancan» och höra »tsing la la»! Det är

så man kan bli galen! Finns det då intet hjärta i

bröstet hos detta folk? Finns det då ingen Känsla,

som kan skaka upp denna ungdom ur sin

försof fning?!»

Då hördes en djup, klangfull stämma ur högen

af artister som sade:

»Gif dem Kotzebues »Gustaf Vasa» till julpjäs

— så vakna de nog.»

Det var gamle Mauritz Pousette som talade.

Stjernström tog sig en funderare, gående fram

och tillbaka på scenen med händerna på ryggen.

Bäst det var stannade han.ii7

»Ja, ta mig tusan tror jag inte herrn har rätt.

Stycket är visserligen gammalmodigt — men det

finns eld och klang i det — och färg och lif — det

talar till känslan och kan väcka hänförelse. Men

tiden är kort — dock, jag är säker att ni" alla stå

mig bi!»

Och nu började arbetet, forceradt som alltid

den tiden, då man måste ha ett nytt program i

veckan. Men man var ung och entusiastisk och

ägde godt minne och arbetskraft. Jag fick mig

anförtrodd Gustaf Vasas roll, och som den är en

väldig lunta på några och tjugo ark, så fick

nätterna sättas till. Vi hade endast åtta dagar på

oss, men gick gjorde det. Och under tiden

arbetades det »värre» på kostymverkstad och på

målareatelier.

En sak, som vi alla fruktade, var att

Stjernström enligt sin gamla vana skulle vara för

sparsam i uppsättningsväg och därigenom förstöra

utgången af det hela. Och denna fruktan var icke

så ogrundad. Direktören tillhörde den gamla

skolan, som afskydde all onödig grannlåt och hatade

glitter och guld. Icke därför att sådant just

förekommer i ifrågavarande stycke, hvilket endast har

att framvisa det urgamla, dalfolkets enkla dräkter,

men äfven i dessa företogs en sparsamhet som blef

litet löjlig. Vadmalsrockar gjordes af Säckväf och

de höga filthattarne af måladt papp, hvilket tog sig

ut som på en ambulatorisk teater i början af

förflutna århundradet.n8

Ett par episoder från dessa minnesrika

repetitioner äro så glada, att jag vill berätta dem.

Den utmärkte komikern Fredrik Deland skulle

spela den gamle masen, Sven Elfson i Isala, som

kör Gustaf i hölasset under hans flykt. Lasset

skulle naturligtvis vara förspändt med en häst, och

en sådan hade Stjernström också hyrt af en åkare

i staden. Men för att få hästen upp på scenen,

måste han befordras upp från maskineriet på en

fallucka, och det hade sin risk, enär hästen var

ganska orolig. Åkaren fordrade därför af

Stjernström en skriftlig förbindelse på f}rrahundra kronor,

om hästen skadades. Stjernström blef rasande och

bad åkaren draga för f-n i våld och förklarade »att

han skulle göra en häst själf». Och därvid blef det.

Maskinmästaren, den jovialiske gubben Svensson,

fick i uppdrag att åstadkomma »en grålle» och med.

vanlig energi grep denne sig an och skapade på

ett par dagar ett hästbeläte, som väl världen och

teaterpubliken aldrig sett maken till.

Nå, ändtligen var gamle Kotzebues stora

hjältedrama färdigt, och den 17 december 1876 gick det

för första gången öfver N)ra teaterns tiljor. Om det

nu var julen som stundade eller om publikens

smakriktning ändrat sig, eller om det var endast

nyfikenhet att se ett föråldradt stycke från våra

morföräldrars tid, eller kanske en viss fosterlandskänsla

för stora glänsande minnen — allt nog, hvad som

icke händt på en hel speltermin, det inträffade nu,

nämligen att det blef utsåldt hus. Det var alldeles

Siig

svart i salongen, en syn som alltid gläder en

teaterdirektörs hjärta och äfven en skådespelares. Det var

till största delen en ungdomlig och entusiastisk

publik, som denna afton lyssnade till den stolta, om

också kanske naivt hopkomna hjältesagan, och

jublet rungade hela kvällen i den stora salongen. Den

aftonen och flere andra en längre tid framåt drog

den lätta operetten det kortaste strået. Det

fosterländska skådespelet hade för en tid i grund slagit

herrar Offenbach, Suppé och konsorter.

Af den stora personal, som uppträdde i Gustaf

Vasa, återstår nu efter några och trettio år endast

några få. Döden har äfven här gjort en rik skörd.

Af de kvarlefvande vill jag nämna Olga Björkegren,

numera fru Fåhraeus, fröken Hilda Klefberg, fru

Littmark och hr August Palme, samt slutligen

Gustaf Vasa själf, den som här nedskrifver dessa

minnesrader från en förgången tid.

Men vi vilja återgå till den betydelsefulla

aftonen och dess många missöden och äfventyr.

Det första som hände var med den välsignade

hästen, Stjernströms och Svenssons snillrika skapelse,

som Fredrik Deland skulle köra. Hästens ben

rördes med snören, hvilka körsvennen skulle jämte

tömmarna hålla i handen, hvilket naturligtvis icke

föll sig lätt. Deland ryckte i sina tåtar och — svor.

Hästen spärrade ut med benen och slutligen vek

den sig på midten och därpå gjorde den en ny

kraftansträngning, stegrade sig och hängde sig

slutligen upp med frambenen i en snöig gran. Den120

stackars Deland svor och skrattade — publiken

skrattade också och applåderade åbäket, hvilket

slutligen halades ut från scenen af sin pappa, den

gamle maskinmästaren. När den sorglustiga scenen

var till ända, kommo Stjernström och gamle Fredrik

Deland i lufven på hvarandra, och den senare

utbrast argt: »Din fördömde gamle hästskojare! Är

det meningen att göra mig till ett spektakel för

människor och tidningar?!» Stjernström måste smälta

förtreten och ångrade nog sin sparsamhet med hästen.

Så kommo vi ändtligen till Mora utan vidare

äfventyr. Där skulle nu Gustaf hålla sitt beryktade

tal till dalkarlarne och uppmuntra dem till

frihetsstriden. Det tal, han där höll, upptog i rollen icke

mindre än sexton sidor skrifstil, och jag, Gustaf,

kände mig något »bange» för den långa läxan. Jag

hade därför vidtalat en kamrat att placera sig vid

»kullens» fot och med rollen osedd sufflera mig.

Talet gick tämligen bra, men sufflören satte hela

inrättningen, på hvilken jag stod, i en skakning, så

att jag knappt kunde stå på benen. Nå, ändtligen

var det lidandet slut.

Till sist i femte akten, då Gustaf Vasa,

fosterlandets befriare, inträder till sin moder Cecilia af

Eka för att undfå hennes välsignelse. Han är

mycket grannt klädd i gyllne rustning från topp till tå

och ödmjukt böjer han knä inför modern — men

när han skall stå upp igen — så är det kaf

omöjligt. Det ena benets skena har hakat upp sig i

den andra, och den ädle folkbefriaren har ej annat121

att göra än att, stödd på moderns arm, hoppa på

ett ben ut från scenen!

Ja, sådana missöden kunna hända den

allvarsammaste skådespelare i världen, när olyckan är

framme, och då är det väl, om ej han, och åskådarne

förlora kontenansen.

Därmed voro dock olycksfallen till ända. Pjäsen

hade i det stora hela gjort tycka, och den gick för

goda hus långt in på det följande året.

Men efter nära trettio år ler jag vid minnet åt

många scener i »Gustaf Vasa» och isynnerhet åt

gubben Deland och hans omöjliga papphäst.T\?å operasångares tragiska siat.

Många af mina läsare och läsarinnor minnas

säkert ännu de njutningsrika stunderna inom den

gamla operans nu rifna murar, och man må säga

hvad man vill om den nya konsten i det moderna

sångtemplet vid Gustaf Adolfs torg, visst är dock

att sympatierna hänga, fast vid det gamla från

Gustaf den tredjes dagar. Det fanns odisputabel!

mera konstkärlek och entusiasm hos forna tiders

såväl konstnärer som publik än nu för tiden. Nu

är dagens äflan en helt annan, nu tänker man blott

på förvärfvet, nyttan, och konstens utöfvare se i

första rummet på hur mycket deras prestationer

inbringa, liksom publiken endast betraktar

operasalongen som en ytlig nöjesloka,!, där man söker

ett ögonblicks förströelse efter dagens prosaiska

släp och slit. Någon verklig poesi och

själsnjutning hvarken- finner eller söker man inom

teatermurarna.

Förr — ja, för ej mer än trettio år sedan var

det dock annorlunda, det var då ett helt annat

släkte, som uppträdde såväl på scenen som på

andra sidan ridån. Där fanns kärlek, glöd och

uppoffring bland sångare och skådespelare och hos123

publiken fanns sann beundran och tacksamhetskänsla.

Det var också, kan man säga, det sista återskimret

af den svenska operans glansperiod. Den sjönk i

ett smältande, vemodigt skönt ackord med namnen

Louise Michaeli, Fredrika Stenhammar, Oskar

Arnoldson, Anders Willman och Gustaf Sandström

och ännu flere härliga stämmor, af hvilka nu blott

minnet återklingar som ett ljuft eko.

Sångens barn voro den tiden också för det

mesta glada och sorglösa — åtminstone visade de

sällan att smärtans mask gnagde vid hjärteroten.

De togo lifvet gladt, och morgondagen bekymrade

dem föga, de älskade sin konst och de triumfer och

rosor, den bringade dem, och en molnhöljd,

sorg-tyngd panna syntes sällan i deras glada led.

Jo, det fanns verkligen en, som sällan log, som

ensam och dyster vandrade sin väg fram midt bland

glädjens och sorglöshetens barn — och det var

mannen med den härliga, mjuka stämman — det var

Gustaf Sandström.

Sandström hade alltid inom teatern ansetts som

en underlig figur. Efter att ha tagit sin

studentexamen ungefär samtidigt med sin ett par år äldre

broder Israel, den sedermera så välbekante

kompositören, skrefvo båda bröderna in sig i verken,

men efter kort tid öfvergåfvo båda

ämbetsmannabanan och ägnade sig åt sången och teatern. Efter124

att några år lia varit anställd vid Oskar

Anderssons sällskap, vann Gustaf Sandström engagement

vid operan, där han snart framstod som en af dess

bästa talanger. Sålunda utförde han med

anmärkningsvärd framgång Vilhelm Tell, Carl den femte

i »Hernani», Luna i »Trubaduren», Nelusko i

»Afrikanskan» och en hel mängd andra roller i den

seriösa operan. Hans undersköna bariton, som ägde

på en gång orgelns mäktiga kraft och violoncellens

smältande välljud, hänförde publiken och vann alla

musikälskares beundran.

Men trots framgångarne tilltog sångarens

hy-pokondri år från år. Intet kunde förströ honom,

och inom kamratkretsen skyddes han till följd af

sina skarpa sarkasmer och sin hvassa tunga. Han

föreföll bitter, cynisk, människofientlig, med få ord

elak, och därför undvek man honom helst.

Det var en afton på eftersommaren 1879.

Sommarferierna voro nj¾s slutade och spelterminen åter

börjad. Som vanligt gaf man gamla saker, innan

man hunnit få något nytt färdigt. Denna afton

uppfördes på operan »Traviata» af Verdi, i hvilken

Sandström spelade den gamle faderns roll. Dyster

som alltid inträdde sångaren i sin klädloge och

satte att grimera sig, medan, hans mångåriga

biträde gubben Holmström iförde honom hans

praktfulla dräkt. Sandström sjöng denna afton härligare

än någonsin, och han inlade i tonerna all lifvets

smärta och sorg", det lät som en klagan, som en

bön; det var himmelska toner som lockade tårar!25

ur allas ögon, till och med de medvérkandès.

Applåder och framropningar belönade sångaren, och så

var den kvällen slut. Så tog Sandström godnatt

af gamle Holmström, i hvars hand han tryckte en

femma — »därför att allt gick så bra i kväll» —

hvarpå han aflägsnade sig. Han gick dock icke

direkt hem, man sporde sedan att han troligen

företagit en lång promenad i den stilla, vackra

septem-bernatten, ty först efter midnatt hade han återvändt

till sitt hem i Drottninggatan n:r 11 o, det så kallade

»Spökslottet». Då hade han satt sig till pianot och

sjungit den ena stora arian efter den andra, härliga

smäktande toner, till hvilka grannarna med

förtjusning lyssnade, trots att de ej fingo en blund i

ögonen. Sången fortfor till dagningen, då den

upphörde, och en kort stund efter hördes — ett skarpt

skott dåna genom huset. Man rusade till, och när

man brutit upp dörren till rummet, fann man

sångarens blodiga lik liggande nedanför pianot. Han hade

skjutit sig i munnen.

Stor blef uppståndelsen såväl inom

teatervärlden som bland allmänheten öfver detta

uppseendeväckande själfmord. Man frågade sig »hvarför»,

men fick intet svar. Sandström befann sig i goda

ekonomiska omständigheter, lefde ogift och var

allmänt aktad både som människa och kamrat. Allt

förblef en olöst gåta. Den enda lösningen var att

han led af denna ohyggliga andliga sjukdom, som

kallas hypokondri eller »lifsieda», hvilken stundom

hindrar människan att härda ut med det korta jord-I2Ö

lifvets kraf och tvingar henne att söka ljuset och

lyckan bakom det okändas ,förlåt.

Sandströms begrafning försiggick »i tysthet»

på Nya kyrkogården, under tillopp af en stor

folksamling. Sedan prästen enligt lag vigt stoftet vid

jorden, framträdde brodern, Israel Sandström, till

grafvens rand och höll en gripande afskedshälsning,

afslutande den med orden: -»Dömen icke så värden

I icke dömde, ty Gud är kärleken, som vet och

förlåter allt!»

Intet öga var torrt och kransar i mängd och

hvita rosor täckte den lefnadströtte sångarens

grafkulle.

Men en, som icke tog lifvet dystert och tungt

utan var en af de gladaste och muntraste, det var

operans primo amoroso tenorsångaren Oskar

Arnoldson. Älskvärd och spirituell lät han skämtet

spela och i de vackra bruna ögonen lekte ständigt

tjufpojken. Liksom den dystre Sandström hade han

studerat, för att sedan ägna sig åt statens tjänst,

men sånggudinnorna lockade förföriskt och snart

finna vi honom på de bräckliga tiljorna, först vid

en mindre teater och sedan vid k. operan, hvars

förnämsta prydnad inom tenorfacket han var hela

1860- och 70-talet. Lika hänförande i den stora

operan som i den komiska, god sångare och

skådespelare, vann han publiken med storm. Det händeI27

dock Arnoldson en malheur i början af 6o-talet;

han höll på att helt och hållet förlora sin vackra

röst, men han förlorade ingalunda därför modet,

han följde läkarnes råd och spelade »den stumma»

under ett helt år. Under tiden gick han in i

tullverket för att kunna försörja hustru och barn.

Kuren hjälpte, sångaren kunde åter uppträda och

stämman klingade om möjligt ännu skönare än förut.

Hans lif var, kan man säga, en dans på rosor och

intet moln skymde än hans tyckas klara himmel.

Hans Almaviva, hans Raoul och Romeo, hans

Ma-saniello, Robert af Normandi, Fra Diavolo, Vasco

di Garna och oändligt många fler prestationer

hälsades med jubel af publiken, hvars förklarade

gunstling sångaren var.

Men äfven på Oskar Arnoldson lurade sorgen

och sjukdomen gnagde sakta och omärkligt på det

friska, blomstrande trädet. En och annan gång

skymtade de fram och störde glädjens jubel. Mot

slutet af 187g började han lida af kronisk

magkatarr, en åkomma, som i hög grad fördystrade

hans lynne, så mycket mer som sjukdomen

inverkade på sångarens hörsel, detta känsliga organ för

musikens tjänare. Energisk som Arnoldson var

gjorde han allt för att i tid hafva det onda och

läkarne förordade en genomgående brunnskur i

Karlsbad. Mån om och innerligt fästad vid sin

familj ville sångaren först af allt betrygga sina

käras framtid och anhöll därför hos

teaterdirektionen att få lifstidsengagement, men fick till svar ett128

bleklagdt: »Nej, åtminstone icke under närvarande

förhållanden.»

Sista gången jag hörde den älsklige sångaren

var på våren 1881, då han upgträdde i

»Afrikanskan» som Vasco di Garna. Man öfverraskades då

af att Oskar Arnoldson för första gången sjöng

falskt. Han hörde ej längre så bra som förr. Strax

därefter reste han till Karlsbad.

Emellertid hade Arnoldson dessförinnan

skriftligen vändt sig till konung Oskar med begäran

om lifstidsengagement, äfven med nedsatt lön.

Konungen, nyss tillfrisknad från en svår lungkatarr

och just i färd med att företaga en rekreationsresa

till södra Frankrike, lade brefvet i sin portfölj för

att ordna sångarens affär vid lämpligt tillfälle. Båda

reste, men svaret till Arnoldson dröjde. Sångaren

gick hvarje dag till postkontoret och frågade efter

bref, men intet kom och allt mer fördystrades hans

sinne, allt mer misströstade han om sin familjs

framtid. Konungen var ju hans vän, själf en »tonkonstens

beskyddare» — hade han nu också glömt honom?

Man förstår så väl den sjukes och lidandes tankar

och grubbel. Hoppet var ute för honom — i

inbillningen. Intet kontrakt ens för kommande år

uppgjordt med teatern. . . Och så kom katastrofen,

han riktade pistolen mot tinningen och släckte ut

sitt lysande, triumfrika sån gar lif i ett ögonblick af

förtviflan. Detta skedde den 8 juli 1881.

Telegrammet, som meddelade den sorgliga

nyheten, väckte öfver allt häpnad och djup sorg. Den129

ömsinte monarken lär ha brustit i bitter gråt, när

han fick underrättelsen. Han hade tänkt sig att

affären kunnat ordnas vid hans hemkomst.

Oskar Arnoldson var ej mer. Den glade,

liflige och själfulle, af alla älskade sångaren hade gått

bort midt i högsommarens glans och hans stoft

gömdes i den främmande jorden. Minnesgoda

vänner ha rest en vård på hans graf, som ofta är prydd

med friska kransar, hvilka vittna om att sångarens

minne lefver.

Den stora publiken, som ler och applåderar,

tänker litet på all den sorg, som ofta döljer sig

under konstnärens glada yta.

Gömda Blad.Ett minne af Ragast Blanche.

Redan som fjortonårig pojke hade jag haft den

lyckan att på ganska nära håll få se och beundra

den populäre skriftställaren August Blanche. Det

var år 1862. Jag var då skol- och knäkamrat med

den celebra skådespelerskan fru Zelma Hedins son

i hennes första gifte, och under vår gemensamma

ferietid var jag som »barn i huset» i det glada och

gästfria Hedinska hemmet.

Där brukades, såsom i burgna hem den tiden

var ganska vanligt, att anordna så kallade

mottagningsaftnar en viss dag i veckan, då närmare

umgängesvänner mottogos och visste att de kunde

infinna sig och blifva hjärtligt välkomnade utan

föregående bjudning. Det var ett godt bruk, som jag

dock fruktar nu hör till det, som varit.

Hos Zelma Hedin voro mottagningsaftnarna

förlagda till lördagarna, enär det den tiden sällan

spelades på k. teatern den dagen och alltså hennes

egentliga umgängeskrets då var ledig.

Fru Zelma Hedin och hennes man, revisor

Henrik Hedin, bodde den tiden i huset n:r 8

Hamngatan, i våningen en trappa upp med utsigt öfveri3i

Norrmalmstorg och Berzelii park. Nu för tiden

reser sig på samma plats ett modernt

storstadspalats, i hvilket bl. a. »Restaurant Metropol» och ett

bankkontor äro inhysta.

Den krets, som samlades i det Hedinska

hemmet den tiden, var en verklig elitkår af hvad

Stockholm ägde af icke allenast glädtighet, utan äfven

snille, konstnärlig storhet och sprittande kvickhet.

Där såg man först och främst värdinnan själf, med

den drottninglika gestalten, det stolt burna

hufvudet och med anletsdrag lånade af en skön

romarin-na, på det mest älskvärda sätt välkomna sina

gäster. Vidare såg man Herman Bjursten, den

romantiske skalden, författaren till »Ödets lek», »Egoismen»

och »Gyltas grotta», men hvars godmodiga ansikte

föga förrådde hvilka dystra familjedramer hans hjärna

utarbetade. Här såg man »nordens trast», Olof

Strandberg, med silfver stämman ännu oberörd af

ålderns inverkan, samt hans svartlockiga, af

lefnadslust sprittande fru, Charlotta Strandberg,

»Cheru-bins» och »Den sköna Helenas» oefterhärmliga

skaparinna. Vidare sågs ofta här en liten knubbig

gestalt med jovialiska drag. Det var Wilhelm von

Braun, som alltid kom sent och föreföll litet

besvärad. Värdinnan skaffade honom alltid en plats i

ett hörn af förmaket, placerade ett bord framför

honom och därpå en vällagad toddy — och så var

Braun nöjd med sin lott.

Men hvem är mannen med den lilla, satta

figuren, som bär upp det kraftiga hufvudet, omgifvet132

af snart hvitnadt hår, med det tilltalande ansiktet,

ur hvilket stråla ett par underbara ögon, så blå

som svenska flaggans klarblå grund. Och så dessa

fast sammantryckta läppar, hvilka tala om vilja och

karaktär, men på samma gång låta en löjets skalk

leka i mungipan och snart sprida sig i yster dans

öfver hela det leende ansiktet.

Det var August Blanche, skriftställaren,

politikern, författaren till vår ungdoms

förtjusningsböcker, hvilka aldrig blifva gamla, den skicklige

teaterförfattaren till »Läkaren», »Engelbrekt och hans

dalkarlar» och många flere sceniska alster, hvilka

för alltid skola bevara hans minne.

Hvart han kom samlade sig intresset kring

hans personlighet, utan någon hans egen

tillskyn-dan. Han var enkel, hjärtlig, glad och skämtsam,

och affyrade han en satirens bomb, så kreverade

den som ett fyrverkeri — men den sårade aldrig.

I denna glada och spirituella krets syntes också

författarinnorna Marie Sofie Schwartz och Emilie

Carlén, jämte den senares man, den originelle Gabriel

— det godmodiga »revolutionsfåret», som han i

vänners lag kallades.

Man finner af det anförda att det just icke var

något vanligt samkväm, och att glädjen och

skämtet här firade högtider faller af sig själf. Man

deklamerade och sjöng och man berättade på ett

kvickt sätt dagens »ön dits». Här läste skalderna

upp sina ännu otryckta poem, och här drogo

prosaförfattarne upp konturerna af sina under arbete133

varande verk. Det var en smakens och

vitterhetens akademi i smått. För oss två ungdomar voro

dessa lördagsaftnar en verklig njutning. Vi

längtade efter dem. För min del inverkade de säkert

på hela min lifsriktning.

*

Men åren gingo, och jag hade valt min bana.

Att den utstakades på det konstnärliga området

var ju ganska naturligt, då hela min håg låg" däråt.

Men teatern, åt hvilken jag ägnade mig, var mig

ej nog. August Blanches bild stod för mitt öga

— jag hade föresatt mig att bli författare såsom

han, och därför arbetade jag och skref »värre».

Blanche var mitt ideal, och hvad var därför

naturligare än att äfven jag skulle slå mig på att skildra

Stockholmstyper, hvilket jag ansåg vara det allra

lättaste. Jag förstod ännu icke att man måste ha

ålderns erfarenhet och snillets äkta färger på sin

palett för att skildra sant och konstnärligt.

Det var år 1866 — jag var då aderton år —

som jag fick mitt första manuskript färdigt. Jag

var verkligen nog förståndig, att icke vilja erbjuda

det åt någon tidning eller förläggare, innan jag

inhämtat någon förståsigpåares omdöme. Och då kom

jag att tänka på mästaren August Blanche, som

alltid visat mig vänlighet. Om jag skulle våga?

Då man är ung, är man alltid modig. Jag

gick en vacker sommarmorgon upp till den gamla134

Malmgården, som låg så fridfull mellan

Artillerigatan och Skeppargatan, Blanches kära

egendom, där så många af hans snilles barn hafva

sett dagen. Jag hade aldrig varit där förr, och

jag stannade utanför grinden och blickade ditin.

Hvad allt såg vänligt och inbjudande ut! I fonden

låg det hvitrappade huset med den grönmålade

förstukvisten och till vänster den stora linden med

sin inbyggnad i trädets krona, där väl ett dussin

glada vänner kunde finna en angenäm tillflyktsort

för solens brännande strålar. För öfrigt lindar och

kastanjer hela allén ända ned till grinden. Det var

en härlig och lugn boning, just som skapad för en

skald eller tänkare.

Jag klef på och styrde kosan mot huset.

Redan på afstånd såg jag Blanches hvita hufvud i ett

af fönstren på nedre botten. Han såg ut, och då

jag var framme vid byggnaden, kom han själf och

öppnade, samt förde mig in i sitt arbetsrum. Han

kände icke igen mig, utan jag presenterade mig

och erinrade om lördagsaftnarne hos Hedins. Därpå

framförde jag med stammande röst mitt ärende

och bad honom ödmjukligen genomläsa mitt opus.

. Han tog dröjande manuskriptet, under det han

såg vänligt på mig med sina i detta ögonblick

allvarliga ögon.

»Jaja, min unge vän, att skildra människor och

teckna tidsförhållanden är nog en skön konst, men

den är mycket svår och tarfvar en god portion

erfarenhet, som naturligtvis icke kan stå till buds135

redan i ungdomen. Men öfning skadar aldrig.

Emellertid skall jag med nöje genomläsa dessa sidor.

Det tar icke så lång stund, och den vill jag gärna

offra för att göra en nybörjande författare en tjänst.

Men herrn får icke förlora modet, om mitt omdöme

icke blir g}msamt. Kom igen i öfvermorgon

eftermiddag, så skall jag lämna besked.»

Jag bugade mig och försvann, öfveriycklig öfver

det vänliga mottagandet.

På utsatt tid var jag åter vid Malmgården.

Nu ljödo sång och skratt uppe från den stora

linden. Blanche hade vänner hos sig. Men jag steg

dristigt på. Den glade värden såg mig komma,

och snart kom han klättrande ned för trappan,

välkomnade mig samt bad mig vänligt stiga in.

»Ja, min unge vän, jag har läst manuskriptet,

hvilket ju inte alls är illa. Men mitt råd är: dröj

en tio år ännu med att skrifva. Se lifvet, erfar

sorg och glädje, tänk med hjärtat och särskilj agnar

och hvete väl med hufvudet. Då kan det kanske

bli något af som duger. Bli nu inte ledsen — alla

barn i början, heter det ju . . .»

Jag tackade honom så godt jag kunde, bugade

mig och gick. Bakom mig från linden klingade

Strandbergs härliga stämma ut i den vackra

sommaraftonen.

*

Så var det den 30 november 1868. På

förmiddagen repeterade vi tablåer till festspektaklet136

som skulle gifvas på kvällen. Jag skulle föreställa

Karl XII.

Då kom underrättelsen att August Blanche var

död — död, just då hans hjärtas entusiasm firade

sin stora seger, då hans idé om Narvahjältens

förevigande i brons tagit gestalt i Molins skapelse —

död midt under den jublande studentsången och,

kan man väl säga, famnad af hela den svenska

ungdomens armar.Aera än pärlor och gcild.

Gerda Berg stod framför den stora trymåen,

belyst af skenet från de sex ljusen i armstakarna,

hvilka voro placerade på ett par småbord. Hon

var iklädd en elegant crèmefärgad dräkt af tyll med

något urringadt lif af siden i samma färg. Den

blän dia vita halsen stack bjärt af mot det kolsvarta

håret och de i bågform gående ögonbrynen, som

hvälfde sig öfver ett par mörka, drömmande ögon.

Munnen log icke, läpparne tayckte sig allt fastare

tillsammans, under det blicken nästan hårdt hvilade

på spegelglaset. Det tycktes, som om hon själf

riktigt ville rannsaka själens djupaste gömslen hos

spegelbilden, och ändå var det hon själf.

Nu vände hon på hufvudet och såg sig trött

omkring i rummet. Ögonen fingo ett ironiskt

uttr}^ck, när de foro öfver hvarje föremål, och ändå

bar allt en så behaglig prägel. Den mjuka

brysselmattan borttog ljudet af hvarje steg, de dubbla

gardinerna föllo i djupa veck för de höga fönstren,

de små fåtöljerna stodo i behaglig ordning framför

majolikaspiseln, taflorna på väggarna tyste i sina

förgyllda ramar och öfver allt smektes ögat af alla

dessa småsaker, som vittna om smak och komfort.138

Ändå förvandlades icke uttrycket i hennes ansikte.

Det blef blott bittrare.

Hvad tänkte hon på, där hon stod i blomman

af sin ungdom och skönhet, firad och snart redo

att skynda bort till nya triumfer? Det visste hon

knappast själf. Allt brusade inom henne, det sjöd,

så det värkte i hjärnan, och hjärtat flög i otakt för

att i nästa ögonblick stanna ångestfuUt. Hon visste

blott, att hon stod inför ett afgörande, som skulle

bestämma hela hennes lif. Denna lyx, denna

rikedom, som omgaf henne — å, hvad hon hatade den,

ty hon visste, att alltsammans var falskt glitter, att

allt en dag skulle falla i spillror. Och när hennes

far, grosshandlaren, och hennes mor öppet för henne

antydt, att det var hon, som skulle rädda allt, då

kände hon som ett glödgadt järn som brände sår,

hvilka ej kunde läkas. Var hon då en handelsvara?

Nej, aldrig i evighet — förr allt under isen och

hon själf med.

Men i allt detta fördömelsens mörker hade en

stjärna tändts. Först som ett irrbloss, flämtande

likt ett flyktigt minne, för att i nästa ögonblick

för-svinnei, men det tog allt fastare form, växte och

växte, tills det som en sol omslöt hela hennes lif

med ljus och värme. Hur hade Edvin Borg

kommit i hennes väg? Det visste hon knappast. Hon

hade sett honom på baler sedan länge utan att

vidare lägga märke till honom — han var ju blott

en liten tjänsteman — då allt så bar till, att han

en gång bjöd upp henne till en vals. Hon mindes,139

att hon känt sig vred öfver den visserligen artiga

men stolta ton, hvarmed han framställt sin

anhållan till henne, baldrottningen. Men vreden försvann

under hans blick, ur hvilken tyste både allvar och

mildhet, och när han lade sin starka arm om

hennes lif, kände hon en trygghet, en fröjd, som hon

förr aldrig erfarit.

Så hade två år gått, under hvilka skörden växt

till mognad. Hur hade hon icke stridt, hur hade

icke hennes sämre jag tusen gånger ropat: »Jag

vill inte, jag vill inte.» Skulle hon, uppväxt i lyx

och öfverflöd, kedja sitt lif vid en fattig tjänstemans,

med kanske i bästa fall fyra, fem tusen kronors

inkomst. Hon såg sig redan sitta tre, fyra trappor

upp i en lägenhet på tre rum, möblerade med det

nödvändigaste. Hon tänkte på sina väninnor, som

blifvit gifta med rika män eller män med stora

inkomster och hvilka fortsatt samma nöjesrika lif

som under sin flicktid, och hon skulle kanske få

sätta sig och studera kokboken för att åstadkomma

en ätbar middag eller själf få rusta upp en klänning.

Nej, bort med alla galenskaper!

Men de gingo icke bort. De kommo åter

hvarje minut och kommo som ljufva bilder i nattens

drömmar. Den där lilla föraktade lägenheten tog

sig i tankarna ut som ett paradis. Med väninnans

tycka var det si och så, och det imaginära

välståndet omkring henne äcklade henne.

Hon förenklade sina vanor, hennes själ bytte

om åskådningssätt. Det som förr var stort i hennes140

ögon blef smått och ömkligt, och det lilla, men

sanna, fick verkligt värde. Det var blott till ett,

hon numera såg, och det var till människan.

o"

Att de sökt hvarandra, föll sig som den

naturligaste sak i världen. Hon såg, att han älskade

henne, och han visste, att hon älskade honom. Och

nu hade han också sagt henne det. Det var

häromdagen. Hon stod i Nationalmuseum, då en känd

stämma hälsade: »God dag, fröken Berg!»

Hon vände sig, räckte honom handen och såg

honom in i ögonen, och hon tyckte de voro djupare

och allvarligare än vanligt. Instinktmässigt gingo

de vid hvarandras sida mot trappan. De kommo

ut, gingo öfver bron fram emot Skeppsholmen.

Hon hörde hvad han sade som i en dröm.

»Att vi älska hvarandra, det veta vi båda —

men det är fråga om Gerda har mod att binda sitt

lif vid mitt, äger styrka att först utstå strid med

sin familj och sig själf och att bära de bekymmer

framtiden kan medföra och icke begära annan lön

än min starka, trofasta kärlek.»

Hvad hade hon sagt? — det visste hon

knappast. Hon hade anförtrott honom, att hennes far

var ruinerad — men det hade han anat. Han hade

gifvit henne betänketid till i afton på balen hos X.

Nu skulle det ske. Hennes svar? Det kunde ju

blott blifva ett.

Pendylen slog half åtta. Hon vaknade ur sina

drömmar och skakade med lätt trots på hufvudet,Hi

munnen log och ögonen strålade med kärlekens

återsken. Bort till balen — till honom!

Nu hördes hastiga steg och dörren öppnades.

Det var modern i stor paryr, frasande i siden och

guldinfattning.

»Nå, Gerda lilla, är du färdig?»

»Ja, mamma.» Och hon axlade balkappan samt

följde modern utför trappan till vagnen, som

väntade. Gerda kröp in i vagnshörnet och drömde.

Så voro de inne i balsalen. Hvad rörde henne

balen, de lysande toaletterna och den sprittande

musiken? Hennes blick sökte blott en, och där

stod han, vacker och högväxt, och bugade sig lätt.

Gerda hade dansat, och nu hade hon smugit

sig in i ett litet, folktomt kabinett. Inom kort stod

Edvin på tröskeln och såg på henne mildt och

kärleksfullt.

Gerda sträckte händerna mot honom, och Edvin

skyndade fram, fattade dem och såg henne länge

djupt in i ögonen.

»Nåväl, Gerda, vill du bli min älskade, fattiga

hustru och lefva ett lif utan lyx, nöjd med hvad

lyckan ger oss och tålamod, om bekymren möta

oss?»

»Ja, Edvin, tag mig, men haf öfverseende med

mig, och må gud skydda oss. Din förädlande

kärlek är mera värd än pärlor och guld.»

»Då, i all kärleks namn, trycker jag denna kyss

på dina läppar. Nu är du min, och nu må striden

börja.»142

Gerdas hufvud hvilade ett ögonblick lätt vid

hans bröst, under det Edvin sakta strök hennes

hår. Så reste hon sig spänstigt, och mod strålade

fram ur hennes blick.

»Nu, Edvin, skall du låta mig handla. Mina

föräldrar känna dig inte ännu, och en tid kommer

att gå under strider. I morgon säger jag dem allt.»

»Och sedan infinner jag mig.»

»Ja, men tyst — men gå nu — jag går den

här vägen» — och Gerda sväfvade stilla genom

en sidodörr ut i salongen.

All oro inom henne var försvunnen, den

förflutna tidens kamp med sig själf var slut, och den

strid, som väntade henne nu, föreföll henne ringa

och obetydlig. Edvin och henne kunde intet på

jorden mera. skilja.

Hvad hon längtade, att balen skulle sluta

Och den blef slut, och hon befann sig ensam i sitt

rum, där månstrålarna silade in genom de ljusa

rullgardinerna och försilfrade hvarje föremål. Öfver

gungstolskarmen låg baldräkten som en ljus sky,

och Gerda log, där hon hvilade i bädden, och hviskade:

»Farväl, vackra dräkt, din ägarinna har växt

ur dig, men hon skall gömma dig som minne af

sin sällaste dag!»

Och nu kommo tankarna strömmande, känslorna

brusade, och ögonen fylldes af tårar. Hjärtat var

öfverfullt. Gerda borrade hufvudet i kuddarna, som

hon vätte med sina tårar, men det var tårar af

lycka, och hon grät sig till sömn.En jcilhistoria.

Då jag och den framstående skådespelaren

vid en af hufvudstadens teatrar Axel Berntson —

det verkliga namnet kan ju göra sak samma —

sutto en afton på ett af stadens mera tysta och

stilla schweitzerier vid våra aftongroggar och

sprakade i all förtrolighet, gaf han mig till lifs

efterföljande episod från sin ungdom.

Axel Berntson är i hvardagslag en stillsam,

inåtvänd natur, endast på scenen lägger han i

dagen det glödande temperament, som döljes under

den lugna ytan. Han är tillika en verklig

konstnär, som sätter sin konst högt och djupt föraktar

gycklarens lättköpta segrar.

Vi klingade med hvarandra och vårt samtal

gled in på den snart stundande julen. Ett

vemodigt och på samma gång blidt leende gled öfver

Axels vackra, karaktäristiska ansikte, och han

började själfmant berätta med sin varma, klangfulla

stämma.

»Jul, ja, — denna för barn och ungdom så

minnesrika högtid är åter inne. Den framkallar

för litet hvar minnen, oftast glädjefulla, men stun-144

dom också sorgtyngda, som föra oss åter till

gångna tider.

Jag mins min första julafton i Stockholm. Jag

var ung, aderton år, fattig och omedveten om

världen. Fantasien, som skapade ljusa och rysande

bilder i min stackars hjärna, hade lockat mig in på

teaterbanan. Jag ville och skulle naturligtvis bli

något stort.

Jag är född i landsorten i mellersta Sverige,

hade en fattig, men god och öm moder. Mina

öfriga släktingar voro också fattiga, med undantag

af en farbror, som var garfvare till yrket, därtill

rådman och ansågs ganska burgen. Af honom fick

jag dock ej någon hjälp, i synnerhet sedan han fått

höra att jag angripits af »teaterdille». Nå,

motigheter ta, som man vet, ej så lätt ut en vurm ur

ett ungt sinne, och jag gick trots allt in som ung

aktör vid det L—ska teatersällskapet.

Det var dåliga tider då, och affärerna gingo

rent på tok af brist på publik. Lönerna utbetalades

ytterst ojämnt, slutligen fingo vi ingenting alls, och

nu fick man börja att svälta. Men hvarken

direktören eller de äldre sujetterna förlorade modet. De

äro ett sangviniskt släkte, de där artisterna, och så

äro de ofta nog utrustade med en ganska tänjbar

moral — ingenting är dem motbjudande. De

penninglösa aktörerna lefde på kredit, åto och drucko,

lefde »bon» och togo saken gladt. Jag märkte

snart att jag råkat in i ett riktigt »rof var band»,

men att tänka på ändring nu, det gick inte.J45

Direktören hade slutligen på något sätt lyckats

få ihop litet pengar, och nu hade han förhyrt en

förstadsteater i hufvudstaden. Där ämnade han slå

ett stort slag under julmånaden. Jag hade aldrig

varit i Stockholm förr, och att få komma elit gladde

mig storligen.

Vi anlände till »den sköna synderskan» de

första dagarna i december. Det var ovanligt tidig

vinter detta år med stark köld. På grund af

kylan och julbrådskan gick folk föga på teatern, och

våra affärer stodo fortfarande miserabelt. När jag

anlände till Stockholm, var min första omsorg att

skaffa mig rum. Det hade sig icke så lätt, ty jag

ägde icke så mycket som en krona, men slutligen

lyckades jag få hyra ett litet vindsrum fyra

trappor upp i staden inom broarna för utlofvade

femton kronor i månaden, som skulle erläggas så snart

jag lyckades utfå något af den bålde direktören.

Värdinnan, en gammal argsint ragata, plågade mig

hvarje dag med påminnelser, och var snart som en

hotande furie öfver mig både morgon och kväll.

Ett sådant lif måste bli outhärdligt för en yngling,

hos hvilken smaken för ett ordnadt lif ännu icke

var utsläckt. I min förtviflan skref jag till min

farbror, garfvaren, och omtalade min nöd, men med

ringa hopp, ty han hade aldrig visat mig någon

välvilja. Under tiden gick jag" som en usling i den

stora staden och småsvalt, hade belånat allt hvad

jag ägde, bodde på nåder och kunde hvar stund

som helst bli kastad på gatan . . .

Gömda Blad. i q146

Så blef det julafton. Den första julhälsning jag

fick var af min värdinna, som barskt tillsade mig,

att »om jag ej kom hem med pengar till middagen

vore dörren stängd och jag fick se mig om efter

en annan bostad». Jag gick till teatern, där

föreställningarna de senaste dagarna varit inställda af

brist på folk, för att höra efter bref, hvilket

naturligtvis icke fanns. Dyster, förtviflad vankade jag

därifrån och dref omkring utan mål. Vid

middagstiden gick jag hem, men blef ej insläppt och fann

min tomma kappsäck utkastad i förstugan. Tänk

dig situationen . . . det var julafton — jag var

aderton år, — ensam — och så var det kallt —

det började snöa och jag hade endast en tunn

sommaröfverrock.

På gator och i butiker flammade gasen; i de

stora fönstren voro utbredda alla de tusen retande

saker och ting, som bidraga att skänka julen sin

festliga prägel. Och alla dessa människor, som

strömmade förbi, sågo lyckliga och glada ut. Jag

stannade utanför en stor matvaruhandel. I fönstret

prunkade de härligaste kokta skinkor, feta gäss och.

rödglänsande humrar. Det vattnades mig,i munnen

— jag hade blott förtärt en kopp kaffe och ett bröd

med smör på hela dagen. Hungern rasade i mina

inälfvor. Jag tänkte på mitt barndomshem hos min

goda mor, som oaktadt sin fattigdom dock alltid

hade bjudit på julgran, fisk och gröt på julafton.

Jag stirrade upp mot husens fönsterrader, där nu

ljusen tändes och man rustade sig att fira aftonen147

i fröjd och gamman. Ute j^rde snön allt skarpare,

och jag kände mina ben bli allt svagare.

Från gatornas vimmel vände jag mina steg

mot Kungsträdgårdens ödsliga alléer. Hvart skulle

jag taga vägen, hvar få luta mitt hufvud på

julafton? Det lyste i Jakobs kyrka, där var aftonbön,

där inne var varmt och jag gick in. Orgeln

brusade och sången ljöd. Jag sjönk ned på en bänk

och drömde. Jag har aldrig varit djupt gudfruktig,

men jag tror jag bad till Gud om litet mat, om en

bädd för natten — och att hin måtte ta alla skojare

till teaterdirektörer. Folket strömmade åter ut ur

kyrkan och jag följde med ut i kölden och snöyran.

I västra allén mötte jag en ensam flicka Hon

var lång, blond och smärt, tycktes vara omkring

tjugo år, och redan vid ett flyktigt ögonkast såg

man att hon tillhörde dessa skumraskets stackars

fjärilar, hvilka sällan visa sig i dagens ljus.

Vi betraktade hvarandra och vände oss om

samtidigt och — jag vet ej hur det kom sig, men

snart gingo vi sida vid sida, båda i början stumma.

Jag såg blott att flickan hade ett par blå, milda

ögon och att hon bar en ganska tunn, sliten kappa.

»Hu, hvad det är kallt!» började hon med mjuk

röst., »Du skall väl gå hem?»

»Jag har intet hem, jag är husvill och har inte

ett öre,» sade jag med matt stämma.

»Så illa! Stackars gosse! Följ då med mig!

Vi kunna ju prata en stund, jag skall tända en

liten brasa — det är icke så långt bort jag bor,148

bara uppe vid Mästersamuelsgatan. StaGkars gosse,

nästan bara barnet och utan husrum en kall julafton!»

Hon påskyndade sina steg, och snart voro vi

vid huset, där hon bodde, i själfva backen ofvanför

Regeringsgatan. Vi kommo upp i hennes lilla

kammare, hon tände ljus och skyndade därefter

beskäftigt ut efter några vedträn, hvilka hon tände i

kakelugnen. Jag såg mig omkring. Rummet var

ytterst litet och tarfligt.

»Seså, kom nu och värm dig — sätt dig här!

Jag heter Anna, och vill du ej säga ditt namn, så

låt bli. Du kan ju inbilla dig att jag är en äldre

syster, som pysslar om dig i mammas ställe.»

Hon uttryckte sig enkelt, kanhända en smula

simpelt, men i hennes ton låg en underström af

känsla, som kom från hjärtat och som helt förjagade

hvarje tanke, om någon sådan kunnat uppstå hos

mig, på någon slags sinnlighet.

»Du ser hungrig ut, stackars gosse!» återtog

hon. »Vänta skall du få se — jag skall skaffa oss

riktig sötgröt. Frun på matinrättningen här i

huset brukar laga litet gröt åt oss flickor. Värm dig

nu, jag är strax tillbaka,» tillade hon med en

vacker blick ur sina blå ögon och en glad nick, i det

hon försvann genom dörren.

Jag satt drömmande kvar. Var det detta, som

jag hviskat till Gud om, där inne i kyrkan i den

festliga ljusglansen under det orgeln brusade julpsalmen?

En stackars glädjeflicka skulle föda och herbergera

den öfvergifne? Ja, hvem vet, Gud sänder ofta149

sina ringa och olyckliga att uträtta sina stora, milda

kärleksverk. Välsignelse öfver dig, arma,

godhjär-tade Magdalena!

Snart kom min välgörarinna igen, och med

glädjestrålande blick satte hon på bordet en stor

skål med rykande risgrynsgröt samt en tillbringare

med mjölk.

»Så där,» sade hon, »nu ska" vi inbilla oss att

vi sitta i vårt eget hem mellan far och mor och

fira riktig jul. Jag träffade en af de andra flickorna

och bad att få ligga inne hos henne i natt, så att

"gossen" ska få ensamt rum. Det var sant, här är

socker» — hon tog upp en strut ur

klädningsfickan — »det är ju icke julafton mer än en gång

om året och — litet gentilt får det vara, om man

också är en stackare!»

Vi åto och småpratade. Så småningom

kommo vi in på allvarliga ämnen, och jag kunde förstå

att Annas historia var den gamla vanliga. En

tjänstflicka utan huld och skydd, förförd, på

utförsbacken och så en dag prostituerad, utan att hon

själf knappast vetat hur det gått till — allt det där

berättade hon med illa undertryckt vemod och

slutade med ett omedvetet citat af Shakespeares Ofelia:

»Ja, herre Gud, nog vet man hvad man är, men

aldrig hvad man bitr.-»

När vår supé var till ända, reste Anna sig

upp, röjde af bordet och sade i det hon räckte mig

handen: »Nu skall "gossen" sofva godt. Tag ur

nyckeln och var som hemma här.»i5°

Jag tackade henne med några ord, och så gick

hon stilla och tyst sin väg.

Jag kastade mig påklädd på bädden och slöt

ögonen. Snart tog tröttheten ut sin rätt, jag

somnade och sof långt fram på morgonen, då jag

väcktes af en diskret knackning på dörren. Det var

Anna som kom och bjöd mig en spillkum varmt

kaffe och ett bröd. Vi talade föga med hvarandra,

men när jag gick, tryckte vi hvarandras händer

och jag hviskade: »Gud välsigne dig, goda Anna!»

Det öfriga är snart berättadt. Jag gick på

måfå till teatern, där jag endast träffade portvakten.

Men denne hade att lämna mig en avis på ett

rekommenderadt bref, som brefbäraren hade aflämnat

på julaftonen. Det klack till i mig, af poststämpeln

såg jag att det var ifrån min farbrors hemstad. Så

snart posten öppnades, var jag där. I brefvet låg

hundra kronor, för öfrigt innehöll det endast

ungefär följande ord: »Kom genast hem och blif en

ordentlig människa. Betala hvad du är skyldig och

lämna "patrasket" åt sitt öde. Din farbror, som

känner lädret!»

»Gud är god och hjälper i nöden!» hviskade

mina tacksamma läppar.

Jag skyndade att göra upp mina små affärer,

att betala min hjärtlösa värdinna samt säga ifrån

hos min teaterdirektör att jag afstod »från äran att

tillhöra hans hedervärda sällskap,» och tredje dag

jul reste jag hem. Af många skäl undvek jag att

återse min välgörarinna från Kungsträdgården.i5i

Jag ville ej ha det ljusa intrycket af henne

grum-ladt.

»Och ditt äfventyr väckte icke din afsmak för

teaterlifvet?» frågade jag.

»Nej,» svarade Axel Berntson. »Jag hade under

min korta vistelse i hufvudstaden fått tillfälle att

se stor, verkligt äkta konst och det eggade mig

att fortsätta mot mitt mål. Jag kom till en

ordentlig teater, där jag fick arbeta på allvar — och jag

tror att jag är på rätt stråt. Men hvar gång julen

nalkas flyga tankarne tillbaka till min första

julafton i Stockholm och till min välgörarinna. Huru

hennes öde gestaltat sig vet jag ej — men jag vill

hoppas att hennes obesmittade hjärta visat henne

en väg ur eländet. Olycklig var hon, men icke

förtappad!»En natt i Kina.

Ja, mina ärade läsare, jag skyndar försäkra att

jag visst icke varit i Kina, att jag knappast tänkt

på Kina, att de få kineser, jag sett, förefallit mig

mindre behagliga vid närmare påseende, och att

själf »kinesa» har alitid förefallit mig motbjudande,

ty man blir alltför lätt litet snedögd på kuppen och

känner olust i kroppen.

Nej, det är om min vän Petterson jag ämnar

förtälja, om en historia som hände honom en

mycket varm sommardag eller, rättare sagdt, en kvaf

sommarnatt.

Bror Petterson är en treflig, något fetlagd,

mycket godmodig och mycket romantiskt anlagd

person. Han är gift — tyvärr utan romantik —

och mycket begifven på resor, helst som sologök,

ty han har då frid och sinneslugn. Så fort

sommaren kommer, ger han sig af än hit och än dit,

och på det sättet kom han också en sommar till

Kina — jaja, inte till det omätliga himmelska riket

därborta i yttersta östern, utan till det Kina, som

skapades af en kunglig nyck i Drottningholms park.

Bror Petterson vandrade en eftermiddag öfver

Riddarholmsbron med halmhatten i hand och

torkande sin svettdrypande panna med silkesnäsduken.153

Solen gassade och brände och halsen kändes torr

som efter en sandstorm i öknen. Petterson

stannade och insöp luften. Angbåtarne bolmade

därnere vid kajen och till vänster låg den eleganta

»Tessin» och ringde för första gången. Petterson

fattar ett beslut. Han skall ut att skaffa sig litet

luft. Snart är han ombord och sitter pustande, men

nöjd på akterdäck. Han är ensam, frun är hemma

— allt är så fridfullt och lugnt, och han drar en

suck af tillfredsställelse.

Båten lägger ut, och de härliga stränderna

glida förbi som ett tjusande panorama. På

bryggorna och i små näpna roddbåtar uppenbara sig

unga, ljusklädda flickor och Petterson ler — han

ser gärna vackra flickor — och så svänger båten

af till höger och Lofön utbreder sin härliga grönska.

Där ha vi slottet, som näpet nog kallas nordens

Versailles. Petterson njuter, han är i stämning,

minen får ett begrundande uttryck, och så går han

till det lilla Schweitzeriet där borta och får sig litet

punsch och seltersvatten. Därpå vandrar han genom

parken. Han fantiserar, han är icke längre

Petterson, han är en matador från forna dagar, en Piper

eller Arvid Horn, eller kanske en Creutz — han

sträcker på sig och slår upp rocken. Han går in

i slottsalléerna och stannar vid den stora fontänen,

hvilken han skänker sitt stora gillande. Han

mönstrar och kritiserar och tycker sig nästan vara ägare

af alltsammans. Så lunkar han in i parkteatern,

men här är han icke så belåten — han finner »ku-154

lisserna» illa klippta och marmorstatyerna

vandali-serade. Han tänker på förr och känner en fläkt

af det gustavianska tidehvarfvet. Hans gång blir

elegantare, han kastar med hufvudet och mumlar

franska glosor. Nu kommer en svärm lustresande,

som styra upp mot »Kina», och han följer med

strömmen. Innan han kommit upp till trappan, är

han i inbillningen iklädd dräkt från Lovisa Ulrikas

tid och undrar, om pudret ramlat ned i ansiktets

svettdroppar.

Han trippar genom gallerierna, han bryr sig

icke om vaktmästarens beskrifningar, han har sin

Crusenstolpe i sitt hufvud och Octavia Carlén med

för resten. Han svänger sig om på klacken som

själfva Gustaf den tredje och han spärrar upp

ögonen och inbillar sig att de blixtra af snille, och då

han passerar förbi en spegel, tycker han sig vara

lik Johan Gabriel Oxenstierna.

Svärmen af besökande har redan varit uppe i

öfre våningen och sprider sig åter i de nedre

gemaken. Nu passar Petterson på och hastar upp

för vindeltrappan och här blir han riktigt

»kinesiskt» stämd. Gubbarna nicka, solfjädrarna utbreda

sina fantastiska figurer och hvilstolarna se

så*in-bjudande ut. Svalkan är så skön bakom de

nedfällda gardinerna och Petterson tänker: »Här är

oss godt att vara -- här skall jag hvila en stund.

Därnere kackla de och fråga, och när de komma

ut, veta de inte ett dugg ändå. Nej, man skall ha

fantasi och historiskt intresse, annars...!»155

Petterson gäspar förskräckligt, sätter sig i

länstolen och sträcker benen ifrån sig med sådan kraft

att alla porslinsgubbarna nicka, liksom vill de säga:

»God natt, Petterson, sof godt, vi ska" bli din trogna

lif vakt!»

Emellertid troppa skarorna af där nere,

vaktmästaren ropar: »Ar det ingen kvar?» och stänger

sorgfälligt dörrarna. Alla skynda sin väg, endast

Petterson stannar kvar, sofvande oskuldens sömn,

medan skuggorna bli allt djupare under träden

därute, himlen mörknar och stjärnorna titta fram.

Petterson förnimmer intet, han har glömt »frun»,

armarna hänga slappt ned. Men det är tydlig¾n

något som oroar honom i sömnen, han vrider sig

och pustar. Ah, det är bara flugorna, de välsignade

flugorna, som just ställt till gnabbet där hemma

och voro anledningen till att han flydde.

Nu kittlar det honom på näsan och han tittar

upp med ena ögat... Hvad vill det säga? Ett litet

svart vidunder med tindrande ögon och hvita tänder,

har flugit upp på stolskarmen och betraktar honom

med illpariga ögon. Petterson undrar hvar han är.

Det svarta odjuret grinar och nickar, och

Petterson frågar med darrande stämma:

»Hvem — hvem är lilla herrn egentligen?»

»Mitt namn är Badin och jag är i tjänst hos

barnen här i huset!»

»Aha, jag börjar förstå. Men jag trodde det

var slut på härligheten och att herrskapet flyttat

till ett lugnare ställe!»i56

»Sant nog, men vi "gå igen", ty här trifdes vi

så bra — i synnerhet husbonden, då han fick vara

i fred. Hör ni inte något?»

Petterson hörde verkligen ett ljud från rummet

bredvid. Surr, surr, lät det.

Petterson strålade upp.

»Skulle det verkligen vara... ?»

»Adolf Fredrik, som svarfvar, ja. Titta genom

springan här. Där står han i sin nattrock och

svarfvar sina snusdosor. Hit flyr han alltid undan, när

det varit scener där nere.»

»Jaja, jag känner till"et jag!»

»Följ med sakta utför trappan, så skall ni få

se de andra, men var försiktig, ty "frun" är icke

god i dag.»

»Frun? Är det Lovisa Ulrika?»

»Javisst! Ser ni den lilla majestätiska gestalten,

med de flammande brandenburgska ögonen?»

»Alldeles som det står hos Crusenstolpe och

då är det naturligtvis också "historiskt". Men hvem

är den elegante herrn, på en gång smidig och stolt,

som står framför henne?»

»Det är Carl Gustaf Tessin. Frun och han äro

ofta i lufven på hvarandra. Nu är det den

välsignade barnuppfostringsmetoden som de hålla på med.»

»Men se, där borta på mattan — hvilken

vacker grupp!»

»Nå, ni känner dem väl. Den lille buttre

pojken, som sitter för sig själf, det är Carl. Han är

alltid retlig och afundsam. Han leker sällan, utani57

sitter] helst ensam och läser sagor om spöken och

troll. De där två, den lilla flickan med de klara

ögonen, som sitter på mattan, och den bildsköna

gossen, som hvilar hufvudet i hennes knä, äro Sofia

Albertina och Fredrik Adolf. De hålla ständigt

ihop. Straffas den ena, så gråter den andra. Ett

vackert prof på syskonkärlek!»

»Men han då, som står draperad i den röda

bordduken, med handen utsträckt?»

»Ah, se litet nogare på honom! Det är Gustaf,

den äldste af de fyra. I dag spelar han Cæsar, i

morgon Alexander. Han gör med dem alla hvad

han vill. Han kan vara god och öm, men också

grym och orättvis. Han kan vara trofast, men

äfven falsk som hafsskum. När han vill tjusa, kan

han vara ljuf som en kvinna, men ibland kan hans

stämma vara skarp som en svärdsegg...»

»Tjusarkungen!»

»Ja, så kallade smickrarne honom, när han blef

stor. — Men nu blir det åska af — "frun" reser sig

med flammande ögon. Låt oss försvinna!» "

Petterson smyger sig upp för trappan företrädd

af Badin. När han kommit upp i porslinsrummet,

hör han en smäll i en dörr och ramlar ned i

länstolen, som han suttit i. Han ser sig förvånad

omkring. Badin är borta — solen skiner hett på

gardinerna. Han hör steg och röster där nere. Hvar

är han? Kors, för katten, han har ju »kinesat» i

Kina hela natten! Hvad skall Malena säga?

Nu kommer vaktmästaren. Petterson tages ii58

förhör, men lyckas förklara sig och är glad att

komma helskinnad ut i det fria. -

Med första båt anländer han åter till

Riddarholmen och närmar sig saktmodigt hemmet,

funderande öfver nattens märkvärdigheter. — —

»Nå, hur tog din fru emot dig?» frågade jag,

då han omtalade sitt äfventyr för mig.

»Jo, jag fick ögon, må du tro — sneda som en

kinesiskas — men de kunde vara "brandenburgska"

också, var lugn för det!»

Tre glada gossar.

Ofantligt mycket var helt annorlunda för

femtio år sedan än nu, icke minst inom teatervärlden.

Man kan gärna säga rent ut, att så väl allmänheten

som skådespelarne äro ett helt annat och nytt släkte.

Bildningen och civilisationen ha ökats och med dem

också fordringarna — det är det goda af saken.

Men däremot är en annan fråga, om bland artisterna

själfva konstentusiasmen är lika stor och offervillig

nu som den var förr under mera enkla och

primitiva tider och förhållanden. Nu sitta skådespelarne

vid de »feta köttgrytorna», och när de höra någon

gång talas om den yra och vilda tid, som på en

gång var fantasiens, glädjens och smärtans,

umbärandets, ofta nödens dagar, men också stolthetens,

ärans och applådernas bedårande period — så le

de åt det som en sagodikt. Det vilda

vagabondlifvet är slut och det fina, vårdade sällskapslifvet

har trädt i stället äfven inom teatervärlden, och

väl är det, men må vi icke därför förgäta huru det

var förr och hur det då ofta nog gick till på »de

bräder som föreställa världen».

Jag skall här i korthet teckna tre glada gossar

från gamla tider, alla tre utrustade med goda

gåfvor för sitt sköna kall, men som i ungdomsyra

glömde dagens allvar, skrattade åt allt och togo

allt från skämtets och lekens sida.

Det var vid den tid på 1850-talet, då Edvard

Stjernström förde en enväldig härskarspira på Mindre

teatern, som efter sin förening med k. teatern fick

benämningen Dramatiska teatern. Stjernström hade

samlat under sin fana en elittrupp, som väckte den

kungliga konkurrentens afund och fruktan och

nödgade den att se det ena nederlaget efter det andra,

både hvad artister och repertoar beträffade.

Stjernström hade Olof Torslow, Gustaf och Helfrid

Kinmansson, Norrby, Åhman, Lagerquist, Pousette,

Arnoldsson, Arlberg samt en hel falang af unga

vackra damer, som lockade parkettens eleganter till

trägna besök, samt till sist en hel trupp af unga,

begåfvade entusiaster, som kommit till scenen för

att bli något stort, en ny Talma, Garrick eller

Devrient, och som i afvaktan på ryktet och

segrarne för det mesta tillbringade sin tid med att,

om möjligt, vända upp och ned på hela teatern och

Stjernström med till på köpet.

Denne var dock för det mesta dem för säker

och oomkullrunklig och förstod att hålla de unga

vildhjärnorna i skinnet. Det roade Stjernström

själf på gamla dagar att berätta sina äfventyr med

»de galna pojkarna», och han skrattade då godt åt

deras tokiga upptåg. »Men tiden har lyckligtvis

blifvit bättre nu, så jag förmodar sådant aldrig mer kan

hända en stackars teaterdirektör,» brukade han tillägga.

161

Bland sitt unga garde hade Edvard Stjernström

isynnerhet tre unga män, till det yttre lofvande,

med vackert utseende, präktiga figurer och mer än

god begåfning och konstnärentusiasm, men

olyckligtvis också med ett öfver bräddarna sjudande

konstnärsblod. De voro Frithiof Raa, ett utmärkt

ämne till hjälte- och karaktärsframställare; Axel

Boman, den lofvande, glade farsören, komikern och

kuplettsångaren, samt slutligen Herman Martinson,

den »borgerliga» karaktärsskildraren och säkra

»bråcktypen». Alla tre voro förträffliga ämnen att

göra något verkligt af, så länge de stodo under

mästarens färla på scenen, men så snart de råkade

ut i världsvimlet på fri hand, så gick det på tok.

Sjernström berättade en gång: Det var på

våren i maj månad, och vi gåfvo »Romeo och Juha»

med Gustaf Kinmansson och den förtjusande Helfrid

i hufvudrollerna. Jag själf spelade Mercutio. Raa

och Boman som spelade Benvolio och Paris, voro

en afton som bortblåsta. Jag gick i det längsta

utanför teatern och spanade. Klockan var ,sju och

publiken började komma. Jag blef allt oroligare,

men då fick jag se uppe vid Hamngatan framför

gamla änkehuset en droska komma körande i vild

fart och i den ett par herrar i skjortärmarna. Aha,

där har jag mina olycksfåglar — tänkte jag — och

mycket riktigt. Det var Raa och Boman, som

anlände rödmosiga och halffulla. De nickade

nonchalant åt mig och ropade: »Gå in och kläd dej,

gamle pajas; vi komma efter!» Jag fann det icke

Gömda Blad. \ jIÖ2

vara vardt att svara de oförskämda bestarne, utan

följde dem. I klädlogen fick jag höra att de farit

ut till Stallmästargården utan att äga ett öre, ätit

och druckit och nödgats lämna rockarna i pant

för kalaset — och det var ej första gången slikt

hände.

Nå, stycket gick af stapeln och gick rätt

skapligt, fastän de båda rummelkurrarnes tungor voro

något fumliga, och så kommo vi till den akt, där

jag, Mercutio, skulle berätta den vackra sagan

om drottning Mab. Då får jag höra bakom mig

en dialog, som Shakespeare aldrig drömt sig i sin

spindelsväfsliknande, trolska vers: »Tar du en

kanna renadt, så tar jag en kanna bästa falu med

mig, och räcker inte det, så hämta vi en ny

ranson från sta"n!» Jag höll på att få slag och totalt

komma af mig. Jag sparkade bakut och svor, men

det hjälpte ej. Saken var den att Raa och Boman

om några dagar skulle ut och exercera beväring,

och nu stodo de lymlarne och hölle råd inne på

scenen om hvad slags brännvin deskulle ha med sig.»

När en glad festdag var öfver, så höll sig

åtminstone Frithiof Raa en liten tid ordentlig och

arbetade på allvar på sin konstnärliga utveckling.

Men med Axel Boman var det värre. Han var i

grund och botten en bohèmenatur och ständigt

upplagd för extravaganser. Det hände åtskilliga

gånger att han på flere dagar försvann från teatern,

från sitt hem och från hela staden, utan att någon

hade en aning om hvar han befann sig. Men dåi63

kunde man vara ganska viss på att någon af det

täcka könet dragit af med honom och lockat honom

att svika sina plikter. Ung, vacker, elegant, med

fina manér och älskvärd och tjusande talegåfva,

var han just som skapad till en framgångsrik Don

Juan, och den rollen försummade han ej häller att

med omsorg studera långt bättre än dem, hans

direktör tilldelade honom.

En gång hade han följt en obekant dam från

Regeringsgatan nedåt staden. Den okända damen

var förtjusande. Boman låtsade sig vara främling i

staden, och genom att fråga om hvar en viss gata

låg kom han i språk med henne. Han fick veta

att hon var änka och skulle resa till Uppsala.

Boman följde med till båten, gick ombord och kom

slutligen ut på Mälarens glittrande böljor — han

hade glömt teaterrepetitionen — allt! Han var

älskvärd — bjöd på en magnifik frukost ombord

utan ett öre på fickan, förstås — han förtrollade

restauratrisen också — och så anlände han till den

muntra lärdomsstaden. Där stannade han i tre

dagar under sus och dus, hvarunder minnet af den

förföriska änkan försvann som en dimfigur.

Slutligen blef han dock så pass klar i knoppen, att han

fann det klokast att underrätta Stjernström om hvar

han befann sig samt be honom sända 150 kr. för

att göra det möjligt att åter komma hem och ägna

sin tjänst åt Thalia. Stjernström sände sin gamle

kamrer, den försiktige gubben Albion, till

Uppsala för att hämta hem juvelen.164

En af de vildaste krabater Stjernström hade

vid Mindre teatern, var dock Herman Martinsson.

Det förekom sällan en afton utan att denne hade

tittat för djupt i bägaren. En kväll då »Skogens

son» skulle uppföras, däri Martinsson spelade en

ung infödings roll och var iklädd en glänsande

fjäderskrud, var han »i tagen» och förde nojs på

scenen med de uppträdande. Teaterchefen fann sig

föranlåten att i. skarpa ord förehålla Martinsson

hans förseelse och hotade honom med afsked. Men

då rann sinnet på »vilden». Han snurrade

Stjernström rundt samt satte honom i kakelugnsvrån,

störtade ur klädlogen, genom korridoren, ut på

scenen, ut från teatern, öfver torget och sprang

genom de öde alléerna rätt i Norrström. Det kalla

badet afkylde »vilden» något, och han började hojta

på hjälp. Folk och polis skyndade till, och man

drog upp det märkvärdiga djuret, som man trodde

först vara en »utter», men som slutligen befanns vara

skådespelaren Martinsson iklädd sin fjäderskrud.

När Mindre teatern sedan förenades med den

kungliga år 1862, skingrades en del af sällskapet

åt skilda håll. Frithiof Raa kom först till Vilhelm

Åhman, och sedermera till Svenska teatern i

Helsingfors, där han inom kort vardt en utmärkt och

framstående skådespelare, hela publikens älskling,

som han fortfarande förblef till sin död i början på

1870-talet.

Den glade och lättsinnige Axel Boman

tillhörde flere sällskap och tjusade publiken hvart hankom med sitt muntra spel och sin goda

kuplettsång — men den hemliga sorgen och ångern

öfver ett bortslösadt lif gnagde dock på hjärtroten,

och en dag i Gefle jagade han en kula genom

pannan och satte på detta sätt en punkt för alla sina

muntra äfventyr.

Hvad till sist Herman Martinsson beträffar,

så undergick han med åren en märkvärdig

förändring. Efter att ha varit egen teaterdirektör i

landsorten, skrifvit en mängd tillfällighetspjäser och

verser af det muntra slaget, fick han plötsligt

»väckelsen», gick in i frälsningsarmén och avancerade

till »major», samt var desslikes redaktör för

»Stridsropet». Som sådan dog han 1901, i det sista

hatande alla starka drycker, såsom en sannskyldig

»djäfvulens soppa».

Så kan tiden förändra människor!

*

”Träpelle.”

Det är för innerligt väl att det ännu finns ett

och annat original i världen. De hålla annars på

att försvinna i dessa prosans och det jämnstrukna

lifvets tider, och det är skada, ty vi behöfva så väl ett

framlockadt leende på våra bleka läppar och litet

varm sol i vår kalla blick.

När man därför någon gång träffar en bekant,

som har annat att tala om än pengar och

bekymmer, som äger fantasi och flykt i sin tankegång,

som är än i Japan och än i Paris, med få ord, en

person som sett något af världen och umgåtts med

människor, så känns det uppfriskande att vara i

sällskap med denne, och man erfar ett själens

välbefinnande, i synnerhet som man slipper tala själf,

utan endast behöfver höra på.

En dylik intressant personlighet var Pettergren,

som jag lärde känna för ett par år sedan. Han var

affärsman, gjorde i trä, och däraf hans namn

»Träpelle». Som ung hade han varit på konsulatkontor,

men nu var han agent för en större trävarufirma

i hufvudstaden. Han var ett stycke in på femtitalet,

men stor och robust, med ett skinande rödt ansikte

och ett par tindrande grågröna ögon, samt därtill

167

en ständigt strömmande svada. Han hade varit

gift, men var frånskild, ägde en dotter, hvilken

vistades utomlands i egenskap af sällskap i en engelsk

familj, som reste mycket. Se där i korthet

»Träpelles» yttre förhållanden.

När »Träpelle» väl fått sin grogg lagad, så var

han genast färdig; man behöfde endast höra på, och

säkert var att man då icke hade tråkigt. Att börja

med ögnade »Träpelle» i tidningarnas

telegramafdelning, och det var boerkriget i Afrika som då pågick,

som vanligen gaf uppslaget och gjorde »Träpelle»

rödare i synen än vanligt. »De fördömda boerna,

dessa usla bönder och boskapstjufvar, som sätta sig

upp mot världens första folk! När jag för ett par

år sedan var nere i Kap, träffade jag Cecil Rhodes

och sa" honom ärligt att han måste uppbjuda hela

sitt inflytande för att utrota denna ohyra som

förstör all civilisation. "Ja, sa" han, du hav rätt" —

vi blefvo bröder på Royal Club i London och sedan

voro vi vänner för lifvet. Satans buspack —■ all

handel ligger ju nere — jag har förloradt 30,000

på inställda frakter redan i år! Det är ju rent

för b—dt!»

»Men hela den civiliserade världen står ju på

boernas sida. Frankrike — —»

»Frankrike är ett uselt land! Om bara

kommunen 1871 hade segrat, så hade allt varit annorlunda.

Jag var ung då och var med — jag mins så väl

när vi togo Hotel de Ville och körde hela

magistraten för hin i våld — för den mandaten blef jagi68

kapten, och vid Paris intagande af

regeringstrupperna var jag nära att bli fusiljerad af Mac Mahon,

men det var då artisten Nils Forsberg räddade mig

— han tjänstgjorde vid ambulansen. Vi åto många

gånger råttstek tillsammans och hade mycket roligt

— man var ung då.»

»Du har erfarit mycket, du!»

»Om jag har! När jag endast var aderton år,

koni jag till Japan på kontor i en stor firma. Där

var det nära att jag fastnat, ty min principals dotter,

en förtjusande liten Japanesiska, blef pin kär i mig

och ville gifta sig med mig. Fadren hade ett par

millioner yen och var inte obenägen alls — men

den tiden ville jag inte byta om religion, och

därför gick affären i putten. Därifrån reste jag till

södra Amerika, där jag gjorde stora exportaffärer

i mahogni... Apropos, jag minns ett äfventyr

därifrån, som kunde ha kostat mig vackert. Vi foro

en dag uppför Amazonfloden, där vi skulle »pricka»

ut träd som skulle fällas — dagen var förfärligt

varm och jag lade mig att hvila nere vid stranden

af floden, jag somnade och snarkade, men vaknade

vid ett bett i foten. Det var en alligator, förstår

bror, som höll på att undersöka det ätbara af min

stöfvels innehåll. Jag fick brådtom upp och att

jaga undan odjuret med ett par r evolv er kulor.»

»Så intressant!» anmärkte jag leende. »Nå,

blef vistelsen där långvarig?»

»Nej, hettan steg mig åt hufvudet. Jag

längtade åter till Europa. Jag var ung, hade förtjänt169

pengar och ville njuta af lifvet. Jag begaf mig först

till Nizza för att rekreera mig. Ofta nog besökte

jag Monte Carlo, dels för att spela och dels för att

världens skönaste kvinnor sammanträffa, där guldet

och njutningen stämma möte. Där hade jag en

oerhörd tur — jag inledde en liaison med en

underskön rysk furstinna, som hade rymt från sin man,

hvilken blifvit förvisad till Sibirien för något

attentat mot tsaren. Hvilka månader af lycka och

berusning! —■ jag var vacker den tiden må bror tro.»

— Här antog »Träpelle» ett smäktande uttryck

och myste med den sinnliga munnen. »Kvinnorna

ha alltid varit galna i mig och de ha kostat mig

vackra slantar! Vi, jag och min furstinna, spelade

vildt, och en kväll lyckades vi spränga banken —

ja, det är ju ett orätt talesätt, men kassören fick i

alla fall gå och hämta mera pengar, och så togo

vi dem med. Jag hade en sällsynt tur. Men det

gick som det kom. Det är dyrt att lefva flott, som

jag varit van. Min furstinna och jag skildes under

tårar, men vi hade tröttnat på hvarandra — hon

reste till Wien och jag till Paris.»

■»Paris, ja —■ det måste vara härligt, när man

har godt om pengar!»

»Härligt — under alla omständigheter... Skål!

— Och hvilka aktriser i Paris — förtjusande

kvinnor, och spirituella sedan! Jag mins ännu en

hänförande afton hos Sarah Bernhardt, det var i början

af 1880-talet, sedan hon gästat Stockholm. Vi voro

endast hon själf, Dumas fils och jag — hon talade

170

med förtjusning om Stockholm och svenskarne, och

vi drucko skålar i champagne. »Sarah,» sa" Dumas,

»har lagt på hullet under den tid hon varit i

Sverige» ... och det smickrade henne synbart. Ja, som

du hör, har jag varit ute i världen litet hvar stans

och varit tillsammans med åtskilligt folk. Man skulle

kunna skrifva en. hel roman om det...»

»Ahja, fantasi har du tillräckligt...»

»Om jag har — ja, var lugn för det. Nå, så

for jag hem öfver Tyskland. I Munchen träffade

jag händelsevis en kväll Henrik Ibsen och pratade

bort en stund med honom. Det är tusan till karl

att dricka starka groggar — en tredjedel rom, en

tredjedel absint och så resten vatten, då han inte

spetsade blandningen med vanligt brännvin. Ta

mig f-n om det är sant! Så var jag då hemma

efter mina irrfärder —" och du kan förstå hur allt

här föreföll mig smått och prosaiskt. Att köpa

och sälja skog... att utskeppa plank för andras

räkning, det blef min lott, jag, som lefvat mitt lif

ute i stora världen och umgåtts med både furstar,

presidenter och de härligaste kvinnor. Men hvad

skall man göra? Min förmögenhet har krympt ihop

— jag är numera en nolla. Fy tusan, så"n värld

vi lefva i!»

»Träpelle» såg meilankolisk ut och suckade,

under det han tömde sitt glas och smackade med

tungan.

»Nu är jag gammal — men min dotter, min

lilla flicka, får ta vid där jag slutat. Hon hålleri7i

nu på att resa jorden rundt i sällskap med en

förnäm engelsk familj på deras egen ångjakt. Det är

samma familj, som under sin vistelse i Kiel vid

kanalens invigning för några år sedan blef inbjuden

af käjsar Vilhelm att bevista den stora balen, där

käjsaren behagade dansa andra vals med min. dotter

— och dagen därpå sände han henne en magnifik

bukett. Ja, nu reser hon, som sagdt, jorden rundt.

Hon skref till mig häromdan ett bref, dateradt i

morernas gamla palats Alhambra, att hon

inslumrat vid det söfvande sorlet af springbrunnens brus.

Hon skall vidare fara Medelhafvet rundt, bestiga

Vesuvius, ha audiens hos påfven, och sedan bär

det af till Kairo, där hon skall betrakta världen

från pyramidernas topp, och sedan går resan genom

Röda hafvet till Indien och så vidare. Det blir en

lärorik resa och mycket språkbildande. Tag höll

henne ett år i Paris, ett år i Tyskland och ett i

England — allt för språkets skull, förstår bror.»

»Nå., din dotter ser väl bra ut?»

»Hon är lik mig — modren var en förbaskadt

ful markatta.»

»Hm! Nå, kommer hon sedan hem till Sverige?»

»Det tror jag inte. Hon fångar nog någon

rik amerikanare, tänker jag, och se"n ger hon nog

tusan både gamla pappa och Sverige!»

Jag fick sedan veta att »Träpelles» fröken

dotter hade plats som kammarjungfru i en engelsk familj.

»Jag tänker nu för en liten tid resa ned till

Småland i och för min svåra reumatism,» fortsattePettergren, »och sedan i vår gör väl äfven jag en

tur kring Medelhafvet för att återupplifva gamla

minnen.»

Jag vet ej om han for till Medelhafvet — jag

tror knappt han kom längre än till de småländska

skogarna.

Sådana människor som »Träpelle» äro

verkligen lyckliga. I sin fantasi skapa de härliga syner.

Guld, ära, njutningar hägra för dem, och de tro

allt vara verklighet för ögonblicket. De göra äfven

andra glädje, de komma en att le, då de berätta

sina fantasier, de äro aldrig tråkiga — åtminstone

var icke »Träpelle» af det surmulna slaget.

*

Första maj förr i världen.

Första maj! Det ligger en frisk klang i de

två orden för både gammal och ung. Man skakar

vintern på allvar af sig, det går liksom en

smygande domning genom alla lemmar, liksom före

uppvaknandet en morgon, för att sedan efterföljas af

ett sprittande lif, af lust att lefva.

»I dag är det första maj!» ropar litet hvar,

då han på morgonen gnuggar sömnen ur ögonen

och reser sig i bädden för att se om himlen är

klar. Och är den det, då blir dagen en folkfest.

Då vilja vi låta ögonen smekas af vårens späda,

fina grönska och hörselsinnet tjusas af lärkans

glada drillar i skyn. Bekymren sättas för dagen

under glömskans lås. De komma nog åter —

låtom oss nu vara glada och dricka märg i benen!

Så ha stockholmarne känt och tänkt i alla

tider, ända sedan Bellmans dagar och längre

tillbaka. Nu är folklifvet annorlunda, glädjen mera

civiliserad och fordringarna större än förr, men

glädjen, den inbillade eller den verkliga, är dock

densamma. När man så blir gammal, är det ju

alltid roligt att erinra sig huru det var förr i världen

och att berätta det för sena tiders barn, medan

ens egna läppar omedvetet le och hviska: »ja, så

var det då!»

Om vi hoppa tillbaka en fyrtio år, få vi se en

första maj i all dess glans. Själfva naturen

brukade den tiden stå klädd i festskrud på denna dag,

träden och marken stodo prydda med löf och blommor,

solen dansade glad och värmande och tycktes

fröjdas åt allas glädje.

Det var under Karl XV:s första lyckliga och

sorglösa regeringsår, och folket var gladt och

sorglöst med sin unge lefnadsglade kung. Och då

firades första maj med mycket mera ståt än nu för

tiden.

Till Djurgården skulle naturligtvis alla, då som

nu, men kommunikationerna voro den tiden helt

annorlunda. De bekväma, snabblöpande ångsluparne

funnos ännu icke till — de började först 1865

— men gamla »Ran» och »Ägir» gingo från

Logårdstrappan till Beckholmen, hvarifrån man öfver

bergknallar och lifsfarliga gropar fick leta sig fram

till slätten. Dessutom hade roddarmadamerna ännu

fullt upp att göra, och de klumpiga omnibusarne

skramlade fram Storgatan, öfverfyllda af

medelklassfruar i ofantliga krinoliner. Redan tidigt på

eftermiddagen började gatorna att fyllas af lifliga

skaror, men ännu dröjde man i staden. Fönstren voro

fullsatta af åskådare, hufvudsakligen damer i ljusa

toaletter. Vid Fyrverkaregatan och Storgatan

betalades den tiden tio till femton riksdaler för ett

fönster första maj, och ungdomar, som ej ha råd

till slikt slöseri, riskerade lif och lemmar på plank

och takrännor. En spänd väntan rådde, och ju mer

det led emot sjutiden, desto tätare blef människomassorna.

Allas blickar riktades mot ett håll, och

man brydde sig föga om hyrkuskekipagen, som

rullade förbi. Nu — nu förnimmas sorl och rop

bort åt Nybron. Det blir lif och rörelse öfverallt.

Det är kungen, som kommer! Och där är han,

den unge, ståtlige monarken på sin ädle springare,

med sina bröder på ömse sidor, i spetsen för sin lysande

stab. Han hälsar gladt åt alla sidor, de vänliga,

blå ögonen le, hurraropen skälla, mössor och hattar

svänga i luften. Till sist, efter staben, rida

lakejerna och bland dem konungens piprensare, negern

Tockson, iklädd sin röda, granna uniform.

Vidare spränger konungen fram Storgatan och

öfver Djurgårdsbron, öfverallt hyllad af

folkmassorna. Och efter kommer den kungliga cortègen.

Förriddarnes plymer vaja och löparnes höga

strutsfjädrar gunga för vinden. Den första vagnen

drages af sex hvita hästar och i den åker drottning

Lovisa och lilla »sessan», äfven de hälsade af

ljudliga hurrarop. Och sedan hela hofvet, prinsessor

och sköna damer i ljusa toaletter. Sist spränga

Lifgardets till häst och Lifregementets dragoners

officerskårer i sina glänsande uniformer och

guldglänsande hjälmar fram i sluten trupp. Det var

sannerligen något att se den tiden första maj.

Nu först började det egentliga festfirandet.

Ekipagen rullade åt skilda håll, värdshusen fylldes,

och på slätten förfriskade man sig med våfflor och

färsköl. Här och där ljöd fiolen, positiven surrade

och tittskåpsgubben bjöd på Sebastopols stormning

och slaget vid Magenta. Hasselbaken var den tiden

ej hvad den är nu, men väl befolkad af gäster och

på alla bord glänste den svenska punschen i fyllda

glas.

Men de ställen som för fyrtio år sedan voro

mest besökta — hvar äro de? Hvar äro Blå porten

och Franska värdshuset? De äro minnen blott.

Men låt skuggorna få lif och befolka dem för

några ögonblick! Där på Blå porten åt trädgårdssidan

till vid Brunnsvikens leende strand, där hvirfla

skämtets och löjets fjäderlätta pilar i mer än ett

gladt kotteri. Där improviserar Aug. Blanche en

sång till våren, där berättar Jolin sina tokroliga

historier och där låter den glade Svante Hedin sina

sarkasmer flöda, under det uppassningen skötes

flitigt och fermt af hr Klingbergs väl uppfostrade

kypare. Bland dessa senare fanns den tiden en

mörk gosse med drömmande ögon och som bröt

på dalkarlens trofasta språk. Han syntes ofta

tankspridd och frånvarande. Hvad drömde han om?

Icke var det väl att han en gång i tiden skulle

spela danaprinsen »Hamlet» och framstå som en af

den svenska scenens ryktbarheter. Ynglingen var

emellertid — August Lindberg, hvilken här tog

sina första steg inför publiken i en ringa tjänares

skepelse.

Och Franska värdshuset sedan, med sina

lukulliska middagar och sin finfina publik, bestående af

både börds- och borgararistokrati. Här samlades

diplomaterna för att efter njutandet af läckra rätter,

fuktade af ädel drufva, från altanen betrakta

folklifvet nedanför. Här fräste den iskylda,

skummande champagnen, serverad af varmblodiga, fagra

blekingsflickor, af hvilka sedermera mer än en stoltserade

med konsulinne- eller brukspatronessetitel.

Men allt glesare blir slätten, skuggorna falla

och folket börjar draga sig hemåt. Båtar och

omnibusar äro öfverfulla, stockholmarne äro trötta

och behöfva sofva. Men man är belåten med sin

dag. Man har sett kungen, drottningen och

»sessan», man har hurrat, druckit punsch och färsköl

— och firat första maj i vackert strålande väder!

Hvad kan man mer begära?

*

Ja, så var det förr. Nu är det högst sällan

man kan skryta af en vacker första maj. Naturen

— liksom kungligheten — har dragit in på staten,

blifvit njugg och sparsam. Men man roar sig ändå

så godt man förmår, och ofta vida därutöfver. Men

nu för tiden nöjer sig icke folket med våfflor och

färsköl — nej, man tränges på utvärdshusens

verandor för att få ädlare varor. Det gör detsamma

hvad det kostar, ty det är ju första maj och då

skall lefvas! Nå, inte ondt i det — om man har

råd. Men en och annan, som minnes flydda dagar,

tycker att det var roligare då.

*

”Gamla Humlegården.”

När vandraren nu en vårdag i tjugonde århundradets

början förirrar sig in i den präktiga Linnéparken,

Stockholms pärla bland promenadplatser, med dess

dyrbara planteringar och väl ordnade alléer, där den

eleganta publiken och ej minst en välklädd, glad

ungdom njuter af den uppvaknande vårens skönhet

och solstrålarnas värmande och lifvande inflytande,

händer det lätt den ensamme att tanken flyr tillbaka

till forna dagar och minnet upprullar bilder

af hur det var då, för ett fyrtiotal år sedan.

Platsen hade då ej ännu drömt om äran att få

namn efter den store blomsterkonungen, utan

kallades rätt och slätt Humlegården, ett namn som den

ännu får behålla af de gamla »ociviliserade». Icke

heller var den så elegant och tilltalande som nu

för tiden, utan nästan ganska ruskig och förvildad.

Ogräset frodades och växte vildt på de vida

gräsplanerna innanför det höga, trasiga, rödfärgade

planket, som omgaf »lustgården». Och den publik, som

i allmänhet besökte stället, var ej heller vidare comme

il faut. Här höllo med förkärlek vagabonder, glädjeflickor

och gardister till, och här förde de också ett

ganska fritt och ostördt lif, befriade från polisens

ständiga öfvervakande. Den bättre, ordningsälskande

publiken lät sig ses endast om sommareftermiddagarna

och vid särskilda tillfällen.

Rundt om den gamla Humlegården sträckte

sig smala gator eller gränder, kantade med förfallna

träkåkar och med knagglig eller ingen gatuläggning

alls. Där man nu vandrar fram de eleganta Sture- och

Engelbrektsgatorna fick man för ungefär fyrtio

år sedan balansera öfver smutsiga och illaluktande

diken, mellan tobaksland och vanvårdade

trädgårdstäppor. Norr om Humlegården var man ute på

landet; här sträckte sig en stenig och vild

»cam-pagna», som väl kunde äga en viss vild poesi, men

hvilken dock sällan besöktes annat än af nyfikna

»upptäcktsresande». Men tiderna förändras. Här

ligger nu den en gång så storståtligt drömda

villastaden, nu, sedan penningintresset ensamt fått

makten, förvandlad till stora femvåningspalats för den

rika och förnäma världen, och här glittra nu

förgyllda kupoler och tornspiror i solen.

Inne i Humlegården, när man inträdt genom

den höga porten från Södra Humlegårdsgatan, förde

allén rakt fram till den åttkantiga s. k. Rotundan,

inhägnadens enda restaurant, ett hemtrefligt »lokus»,

som var ganska mycket besökt om sommaraftnarna.

Längst bort till vänster invid planket låg den lilla

Humlegårdsteatern, skräpig till sitt yttre, men ganska

treflig ända till det sista till sitt inre. På dessa enkla

bräder uppträdde under 1850- och 60-talen dock

sådana goda landsortssällskap som det Anderssonska,

Åhman-Pousetteska, Lindmarkska och det Rohdeska,

firande triumfer och skördande lagrar, medan på

andra sidan väggen den svenska tobaken växte och

frodades.

At vänster på sluttningen fanns förr också en

liten damm med stillastående vatten, i hvilken några

rudor och pankor förde en sorglig tillvaro, allt som

oftast oroade och pinade af en hop barfotalassar,

som med spön och käppar jagade de stackars fiskarna,

tills någon gång en eller annan af plågoandarne själf

hamnade på hufvudet i det med grönska betäckta,

stinkande vattnet. Då var det slut med glädjen!

Till höger låg, då som nu, Floras kulle, fastän

den ännu ett par årtionden fick vänta på sin

Schéele-staty. Från kullens topp gick, då som nu, under

vintertiden den präktiga isbanan, där ungdomen, ja,

hela familjer den tiden förlustade sig med kälkbacksåkning

på stora, väl stoppade kälkar, som kunde

rymma ända till tio personer, och som sköttes af

egna förare. Det gick i stormande fart ända ned

till stora vägen förbi rotundan.

*

Låtom, oss nu kasta en blick på det- egentliga

folklifvet i Humlegården på 1860-talet, eller så där

omkring. Det är en vacker sommareftermiddag.

Solskenet dansar leende öfver de vida ängsmarkerna,

beväxta med vildt gräs, blåklockor, maskrosor och

smörblommor. I de gamla hundraåriga lindarne

kvittra fåglarna sina muntra sånger och bidraga att

ge stämning åt lifvet därnere. I gräset ha här och

hvar små grupper slagit sig ned, hyggliga arbetarefamiljer

med barn och matkorgar. Det är långt till

Djurgården och Haga, och därför föredrar man att

intaga sin aftonvard så här i gröngräset i den

närbelägna Humlegården. En och annan manlig

individ har också tagit musik med sig, och fiolen och

dragspelet framlockar mången munter polka eller

kanske också någon välkänd glad Bellmansmelodi.

Barnen springa i kapp med hundarna, njutande af

friheten och uppgifvande väldiga indiantjut. Afsides

ser man kanske ett par vagabonder, ett par

trashankar, ligga framstupa i gräset, då och då

klunkande »svensk nektar» ur en medförd butelj och

tittande sig omkring med slöa blickar.

Klockan lider emot sju och allt mer folk

strömmar till. En del, mest herrar, slå sig ned utanför

Rotundan och dricka punsch och sodavatten, det

senare förvaradt i sådana där rundbukiga flaskor,

som nu för tiden ej längre förekomma, och familjerna

ha sina funderingar på den lilla sommarteatern.

Det är dock möjligt att sommarkvällen är så varm

att publiken drar sig för att sitta inne i den kväfva

salongen.

Så hände en gång under 1860-talet, då Oscar

Andersson låg där med sitt sällskap. Icke en katt

kom, och Andersson var rasande naturligtvis. Han

stod utanför teatern och kikade efter publik. Då

passerade några hedervärda landtbor förbi, och en

af herrarne frågade: »Ska" vi gå på teatern?» Men

en dam i sällskapet svarade: »Nej, usch då! Det

är så fasligt hett!»

»Det blir hetare i h—te, mitt herrskap!» utbrast

Oscar Andersson och vände dem ryggen med en

stor tragisk gest.

En annan afton, samma varma sommar, hacln

i salongen endast infunnit sig två herrar, som hvar

på sitt håll sutto och stirrade i det stora

tomrummet. Klockan blef sju och inga fler åskådare kommo.

Då lät Andersson ridån gå upp, klef själf fram och

talade till de två spektatörerne sålunda: »Mina

herrar, fordren I att vi skola spela, så göra vi det,

men jag tar mig friheten föreslå att herrarne i stället

behagade intaga en enkel sexa med mig i Rotundan.»

De båda ensamma åskådarne reste sig bugande och

tackade, och så gingo direktören och publiken

gladeligen och sexade både rundligt och grundligt.

*

Rotundans innehafvare den tiden var fru Kristina

Lundström, ett präktigt, manhaftigt, men på samma

gång välvilligt fruntimmer med en djup basstämma,

som dånade i den stora ekogifvande salen. Rikligt

höll hon sin servering och godhjärtad var hon, ofta

till egen nackdel. Hur mången stackars fattig poet,

artist och aktör har hon ej mättat, då de voro

fullkomligt »panka», så snart de förtrodde sina

bekymmer åt »mamma Lundström». Hur mycken tack

hon fick, det vet man ej, man vet blott att hon själf

dog utfattig och i stor nöd. Hon förstod heller aldrig

att skinna eller uppskörta sina gäster, och kunde

därför aldrig köpa sig stora palats eller

sommarvillor, som källarmästare nu för tiden. Hennes

supéer voro delikata, med fetsill och potatis, små läckra

biffar och varma köttbullar och snart sagdt hur

mycket brännvin som helst för 75 öre. En halfva

punsch kostade 75 öre och en toddy 25 öre. Det

var i den gamla, goda tiden — och det bar sig.

Och gäster hade Rotundan! Gäster af både

intelligens och social reputation. Hit kom Aug.

Blanche ofta från sin Malmgård och sammanträffade

med sina litterära vänner, en Johan Gabriel Carlén,

Herman Bjursten, Joh. Jolin, och till det glada laget

sällades ofta äfven sångaren Olle Strandberg och

tragikern Georg Dahlqvist. Här var sprittande lif

och munterhet, skratt och skämt flödade och gamle

Gabriel såg väl till att alla glas höllos fyllda.

När gumman Lundström fick sina »fina gossar»

i lag, då var hon i sitt esse. Då neg hon med

strålande uppsyn, och läckerheterna till sexan voro

mångfaldiga. Det hände då att hon helt och hållet

kunde glömma bort den gamle poliskommissarien

Backlund på Ladugårdslandet, hvilken ensam satt

vid ett bord och väntade på sina kräftor.

»Fru Lundström, hur går det med kräftorna?»

skrek han.

»Kommer strax, min lilla gris!» ljöd det

dånande svaret.

Så blef det kväll och skarorna troppade af,

nöjda och tillfredsställda med sin afton.

Restaurantens gaslågor släcktes och Humlegårdsportens

grindar stängdes, men genom det trasiga plankets

gluggar praktiserade sig en och annan stackars

»uteliggare» in ändå, för att i den ljumma

sommarnatten bereda sig ett mjukt nattläger i det böljande

gräset.

Med år 1868 ha.de »gamla Humlegården», om

jag minns rätt, spelat ut sin roll. Det var

nämligen då den stora landtbruksutställningen här hade

sin plats. Folk tillströmmade från alla trakter, och

det var den sommaren ovanligt lifligt i hufvudstaden.

I Humlegården voro stora stallar uppförda, här

trängdes kreatur af alla slag och det var ett

bö-lande, ett oljud och ett lif, som på sitt sätt var

ganska tilltalande. På invigningsdagen var det

särdeles högtidligt — konung Karl XV var närvarande

med hela sin stass, och efter öppnandet intogo

konung och hof frukost i ett stort, för tillfället

uppfördt tält. Och gumman Lundström hade den äran

att servera frukosten. Ett par andra restàuratörer,

som under utställningen hade servering i

Humlegården, hade anmält sig, men gumman Lundström

traskade själf upp till riksmarskalken och förste

hofmarskalken hr af Edholm och talade för sin sak och

slutligen resolverade konungen själf, »att gumman

skall ha det». Att fru Lundström icke stod med

skammen, det sörjde hon själf för, och hennes

»kungafrukost» utgjorde sedan hennes stoltaste lifsminne,

Mot utställningens slut i augusti arrangerade

teaterdirektör Constantin Rohde, som då innehade

Humlegårdsteatern, flere storartade »Tivolifester»

med militärkonserter, teaterföreställningar,

illumination, lindansning och fyrverkeri, som lockade

tusentals människor till den åldriga parken.

Men därmed voro gamla Humlegårdens

glansdagar slut och en ny tid — den moderna

Linnéparkens — inträdde snart. Riksbiblioteket uppfördes,

Blomsterkonungen intog några år senare sin

värdiga plats just på samma ställe där Rotundans glada

gäster förr glammade, och färgprunkande blommor

fyllde luften med balsamiska ångor. Den gamla

teatern försvann med Rotundan — en ny tid kom

med nya seder, och det är nu endast ett allt mer

glesnande fåtal af Stockholms invånare, som erinrar

sig hur det var »förr i tiden», på den »gamla

Humlegårdens» tid.

*

På Wahlström & Widstrands

förlag har förut utkommit:

AD. HELLANDER:

STOCKHOLMSTYPER.

Pris kr. 2:—.

“Någonting riktigt i Blanches stil. Lefvande

och intressanta skildringar från

hufvudstadslifvet under de senare 40, 50 åren . . .“

(B.K.).