Glanskis - Komedi i fem akter
GLANSKIS.
|comedi i j^em ^kter
ap
FRANS HEDBERG.
STOCKHOLM.
albert bonniers förlag.
Pria: 1: 50.
| FRANS HEDBERG. | STOCKHOLM. |
| STOCKHOLM. |
DE UPPTRÄDANDE:
GUSTAF DEN TREDJE.
HERTIG FREDRIK ADOLF.
ARMFELT.
SCHRÖDERHEIM.
FRU SCHRÖDERHEIM.
AUGUSTA v. STAPELMOHR. hennes brorsdotter.
GREKVE FRITZ PIPER, gardeskapten.
HEDENIUS, läkare.
SOPHIE HAGMAN.
BADIN.
BARON v. NOLCKEN, kuugens kammarherre.
v. DüBEN, hertigens kavaljer.
ANNETTE, fru Schröderheims kammarjungfru.
ANDERS, Schröderheims betjent.
EN HOFLAKEJ.
UPPVAKTANDE VID HOFVET.
Handlingen i Stockholm och vid Drottningholm, hösten 1785,
*
FÖRSTA AKTEN.
Kungsträdgården i Stockholm, med gångar och
parterrer i den gamla franska stilen. Yid sidorna
boskéer med bänkar, samt midt på scenen en Diana
i marmor, omgifven af buskar och blommor. I
fonden, öfver muren, som skymtar fram mellan
träden, ser man tornen och den höga takresningen
på gamla dramatiska teatern, och längre åt höger
en del af nordöstra slottsflygeln. Det är sent på
eftermiddagen.
Första scenen.
HERTIGEN, v. DUBEN
(inkomma från venster i kappor med uppslagna kragar ocb
hattar utan galoner eller prydnader. Drägterna under, enkla ;
hertigens utan att tillkännage någon högre rang).
hertigen.
Här är platsen.
v. düben.
Ja, ers höghet.
hertigen.
Här fins ju inte mer än en Diana?
v. dtfben.
Vackert så, minsann!
hertigen.
Nå, hon är ju också af marmor!. .. Tror du att
den sköna infinner 8ig? (Duben höjer på axlarne.) Tror
du inte?
v. düben.
Jo, tyvärr!
hertigen.
Hvad nu?
y. dtfben.
Jo, med tara att bli utskrattad af ers höghet,
måste jag bekänna att jag börjar få samvetsskrupler.
hebtigen.
Öfver hvad?
v. dtfben.
Öfver vårt...ja, det vill säga: ers höghets
lättsinniga lefverne.
hebtigen.
Tartuffe!
v. dtjben.
Åh, ers höghet är ingen Orgon!
hebtigen.
Seså, skämt apart! Det är möjligt att vi lefva
litet lättsinnigt. Men hvad skall en furste göra, när
han har den malheuren att vara tredje prinsen?
v. düben.
Gifta sig och bli lycklig.
hebtigen.
Med hvem då?
v. duben.
Med en furstinna.
hebtigen.
Bien merci! Landets lagar hindra mig från att
gifta mig med en svensk flicka. Landet far således
finna sig i, att jag tar min skada igen.— 7 —
y. düben.
Det gör också ers höghet — sans facjons!
hertigen.
Blagueur! En gång tänkte också jag allvarligt;
Sophie Fersen kan intyga det. Men, om hon också inte
gifvit mig en korg, så hade min bror i alla fall
hindrat vår förening! Ah, vet du, Diiben! det är en
afskyvärd sak att vara furste!
v. düben.
Verkligen?
HERTIGEN.
Voilà la verité! Det fins ett spöke som forstör
all hans -glädje, kullstörtar alla hans planer: den
fördömda hexan etiketten! Den hindrar mig från att
ega den qvinna jag älskar; den vill att jag antingen
-skall gifta mig med någon liten andryg utländsk
furstinna, eller också förbli ungkarl och fladdra från blomma
till blomma.
v. düben.
Som en äkta sommarfjäril.
HERTIGEN.
Med granna vingar — och tomt hjerta.
v. düben.
Ærs höghet!
HERTIGEN (fattar hans hand).
Du är min vän, Düben! till dig kan jag säga
sådant! — Man anser mig lycklig, man afundas mig,
derför att qvinnorna täfla om att behaga mig, och
derför att jag begagnar mig af deras fåfänga. Ty,
vet du, Düben! det fins ingen af dem som kunnat
glömma fursten för älskaren.
v. düben.
Inte ens , , ? (stannar tvekande.)hertigen.
Sophie, menar du? (med en axelryckning) Kanhända!
v. düben.
Vet inte ers höghet det?
hertigen.
Förvånar det dig? Har du lyckats utforska ett
qvinnohjerta? — Hon älskar mig, jag henne... men
hon tröttar, mig ofta nog med sin jalousie och sina
fantasier à la Madeleine repentante! Jag tycker inte
om bortfardiga synderskor.
T. DtTBEN.
Uppriktigt?
hertigen.
Jaja!. Förstå mig rätt: någon gång kan det
vara rätt pikant. Men beständigt... nej, jag tackar!
Kärlekens valspråk är: vive la folie!... Men för att
nu tala om det som fört oss hit: vet du, den lilla
landtliga skönheten har vraiment förtjusat mig. Hon
är mycket pikant!
v. düben.
Litet landtlolla. tycker jag.
hertigen.
Imposteur! Landtlig oskuld är någonting
charmant, så här i hufvudstaden. Vet du något mera
om henne?
v. düben.
Inte jag, men... (ser åt höger) der kommer en
figur, som säkert kan meddela närmare underrättelser.
HERTIGEN (ser utåt).
Ah, Badin!... Nå, det var bra!Andra soenen.
DE FÖRRE. BADIN (fr&n höger).
BADIN.
Högheten redan här? Trodde jag skulle vara
först på platsen.
hertigen.
Har du upptäckt något?
badin.
Mycket.
hertigen.
Bra?
badin.
Illa, höghet.
hertigen.
Har hon rest från staden?
badin.
Nej.
hertigen.
Ligger hon sjuk?
badin.
Nej.
hertigen.
Hon är väl af god familj?
badin.
Ja.
hertigen.
Ar hon kanske gift?
badin.
Nej.
hertigen.
Men, svara då annat än ja och nej.
badin.
Afbryt mig inte då, och låt honom der gå sin
väg. (Visar på Duben.)— 10 —
hertigen.
Behöfs inte ... han är min vän.
BADIN.
Då ska jag säga högheten en sak så god som
två: äiå den fångsten ur hågen.
hertigen.
Hvarför det?
badin.
För annars tår högheten att göra med den, som
-kan hålla högheten varm.
hertigijn.
En karl?
badin.
Nej, tvärtom! Ett fruntimmer, qviekare och
elakare än fan sjelf... ett fruntimmer som handterar
sjelfva majestätet som en vante... kort och godt:
fru »Schröderheim.
hertigen.
Parbleu!
badin.
Hon bryr sig litet om höghetens "parbleu4, hon! .
Öom sagdt är: den flickan är bättre bevakad än mången
prinsessa nu för tiden. Höll på att få mig en dugtig
minnesbeta för min tjenstaktighet.
hertigen.
Låt höra!
badin.
Först träffade jag på en gemen bondlurk till
betjent, som tog mig för hin håle sjelf, och grep till
psalmboken och eldgaffeln för att drifva mig dädan.
Sen kom en liten satunge till kammarjungfru, en riktig
näbbgädda, som visst inte tog mig för någon djefvul,
efter som hon hotade mig med gamla Liljensparren— 11 —
och hans gossar, i fall jag komme igen en gång till.
För det tredje och sista råkade jag ut för frun sjelf,
och hon rådde mig att så litet som möjligt göra
hennes ringa hus den äran, såvida jag inte "ville
som minne derifrån lora med mig nationalkokarden
på min svarta rygg" — som hon uttryckte sig!
HERTIGEN (skrattande.)
Det ville jag se!
BADIN.
Tackar! jag ville inte känna det, jag.
HERTIGEN.
Du kom således inte åt att lemna fram min
billet-doux ?
badin.
Jo. Det kom just en liten pojke och lemnade
en bukett åt kammarsnärtan, medan jag talte med
henne; hon sprang in efter en sexstyfver åt pojken,
och under tiden passade jag på att sticka in
höghetens biljett bland blommorna, som hon lade från
sig på en bänk i farstun.
HERTIGEN.
. Charmant! Men från hvem kunde blommorna
vara?
y. düben.
Från någon rival, förmodligen.
BADIN.
Slår in, det.
HERTIGEN.
Hur vet du det?
BADIN.
Låg en annan breflapp förut i buketten, och den
stack jag i fickan.— 12 —
hertigen.
Bravo, Badin! Låt se!
BADIN (lemnar en biljett)
Se der, höghet.
y. düben.
Det här lofvar något!
HERTIGEN (läser).
"Charmanta förtjuserskan ... (talar) Platt böljan!
(läser) "Om ni inte vill ha" en medmenniskas, ja än
mera: en beundrares död på ert samvete, så infinn
er i afton klockan sex i Kungsträdgården vid Dianas
staty." (skrattande) Ma foi! superbt! Samma
mötesplats som jag; endast en halftimma tidigare! (läser)
... "Kommer ni, skall en person insvept i kappa
närma sig er och med låg röst yttra följande ord:
"amour et discretion4, och svarar ni då "pour toujours"
så är ingen på jorden mera lycklig än eder
enchan-terade F. P."...
badin.
Ömt och tillika rörande.
hertigen.
Hvem kan den der F. P. vara? Eh bien, sak
samma. Han är duperad, det är nog! (Kastar åt Badin
några guldmynt.) Se der!
badin.
Gunstig tack! Har högheten annars något på
kornet, ä" jag så villig som skyldig. ..
hertigen.
Var här i närheten klockan sex, så få vi se.
badin.
Skall ske, höghet! (Går till höger.)— 13 —
Tredje scenen.
HERTIGEN, v. DüBEN.
hertigen.
Vet du, Düben, jag är riktigt nöjd! (Ser på sitt ur.)
Nyss fyra. Hvad ska" vi göra till dess hon blir sex?
DtfBEN.
Hvad säger ers höghet om en promenad utåt
Humlegården?
HERTIGEN.
Inte illa! Under vägen kunna vi se efter om
min lilla fortjuserska vid balletten är hemma.
düben.
Ah, ers höghet...
hertigen.
Inga moraler, kära Düben! Tror du inte att
jag här om aftonen såg dig vika om hörnet vid lilla
Vattugränden med en liten sylfid vid armen, som,
om jag inte misstar mig, dansade vid min siréns sida
sista gången i Cora och Alqjizo?
düben.
Hvad ska" man göra, ers höghet? Sådan herre,
sådan ...
HERTIGEN (fattar hans ar in och drar
honom skrattande med sig).
Utnött, kära Düben! (De gå till venster.)
Fjerde scenen.
HEDENIUS (inkommer långsamt från
höger; ser sig omkring som om
han sökte någon).
Hvilket underligt lif här i hufvudstaden ! Hemma
hos oss i Värmland är man också glad; men på ett__ 14 _
helt annat sätt än här, der man tycks leka med allt!
(Sätter sig till höger.) Och hvad man blir trött i den
stora, förfärliga staden! Hvad allt det här sorlet och
bullret göra en stackars främling yr i hufvudet.
(Med en suck.) Gud gifve att jag hade allt på det klara
och finge resa hem igen till mina smeder och kolare!
Men, hvad säger jag? Augusta är ju här! Det är
ju för att som min brud kunna hemföra henne, som
jag kommit hit! (Efter en paus.) Augusta, ja! Skall
hon väl kunna bevara sitt hjerta rent här i
nöjenas-och förförelsernas hvirfvel? . . . Jag tviflar inte på
henne; men ändå önskade jag att hon aldrig lemnat
sitt hem! (Man hör ett rop och bullret af röster utanföre
till venster.) Hvad är det? Ett fruntimmer, som
förföljs af några druckna sjömän. De lymlarne! (Han
skyndar ut till venster; man hör buller och rop utanför, derpå
tystnad. Om n&gra ögonblick återkommer han, stödjande Sophie
Hagman, som har ncdfäld florsslöja; han för henne till bänken
- der han nyss sutit.) Sansa er, min nådiga! de ha redan
tagit till flykten!
Femte scenen.
HEDENIUS. SOPHIE HAGMAN.
HEDENIUS.
Seså, jag försäkrar er... ni kan vara
fullkomligt trygg!
SOPHIE.
Jag tackar er, min herre.
HEDENIUS.
Ingenting att tacka för! Det var ju endast en
pligt att... men på hvad sätt råkade ni ut för dem?— 15 —
sophie.
På det enklaste sätt i verlden. Jag steg ur
min vagn vid porten och brydde mig inte om att
låta min betjent följa mig. När jag kom der nere i
allén, mötte sjömännen mig, och som de troligen njutit
för mycket af den kungliga svenska nektar, som hans
majestät så rikligt låter iskänka åt sina trogna
undersåter, så ville de ovilkorligt göra? mig sällskap.
HEDENIUS.
Men hvad gör då vakten?
SOPHIE.
Vakten? Den står vid porten och gör honnör
tor borgardamernas salopper. Hvad bryr den sig om
dem som klättra öfver muren?
HEDENIUS.
Det är väl ändå endast det sämre folket, som
så der förgår sig mot ett fruntimmer?
SOPHIE (leende).
Min herre är visst resande?
HEDENIUS.
Ja; men hvaraf sluter ni till det?
sophie.
Af er obekantskap med våra Stockholmsförhål"
landen. Det är annars alltid uppifrån som exemplen
komma hos oss; de må vara dåliga eller goda. (Efter
eo paus.) Kan jag få veta min beskyddares namn?
HEDENIUS.
Gerna. Jag heter Hedenius.
SOPHIE.
Hedenius? Och hvarifrån är ni?— 16 —
hedenius.
Från Värmland!
SOPHIE.
Men då äro vi ju landsmän!
hedenius.
Verkligen?
SOPHIE.
Ja, jag käride som barn en komminister
Hedenius, nära Philipstad. Skulle ni händelsevis vara slägt
med, honom?
hedenius.
Det var min far!
sophie (med ett utrop).
Ludvig!
hedenius.
Hvad? Ni känner mitt förnamn? Hvem är ni då?
SOPHIE (kastar slöjan tillbaka).
Känner ni inte igen mig?
HEDENIUS (betraktar henne länge).
Nej... jo .. . det förefaller mig som om det vore
.. . men, det är inte möjligt. ..
sophie.
Jo, det är Sophie!
HEDENIUS (glad, i det han fattar
hennes händer).
Sophie? Min lilla lekkamrat... är det verkligen
du?... Men hvad du blifvit vacker och ståtlig! Du
ser ju ut som en prinsessa!
SOPHIE (studsande).
Prinsessa ?
hedenius.
Men förlåt. . . jag glömde de förändrade tiderna
... vår barndoms förtroliga benämning passar nu inte— 17 —
mera... Ni har kanske utbytt ert förra namn mot
ett mera lysande,... ett mera aktadt kan ni inte
bära; ty er far var en hedersman, huru fattigt det
än var för honom.
SOPHIE (afsides).
Min stackars, gamle far! (högt) Nej, jag är ännu
ogift, och min barndomsvän skulle göra mig mycket
ledsen, om han inte kallade mig du, som förr.
hedenius.
Gerna, kära Sophie! Jaså, du är ännu fri?
SOPHIE.
Ja.
HEDENIUS.
Och du är lycklig?
SOPHIE (ansträngdt).
Ja, mycket lycklig... Ser du inte att jag är
glad, att min drägt är lysande? Jag bär juveler på
mina händer... du sade nyss sjelf att jag var vacker
. .. hvad behöfs det väl mera tör att vara lycklig?
HEDENIUS.
Du är ännu upprörd efter skrämseln nyss?
SOPHIE.
Nej! jag är nu alldeles lugn. Men, låt oss tala
om dig. Du är en aktad och kunnig man ... en man
i staten ... inte sant ?
HEDENIUS.
Ja, om en fattig bruksläkare kan kallas så.
SOPHIE.
Du är läkare? Det är ett vackert kall.
HEDENIUS.
Jag älskar det också med lif och själ. Men det
hindrar mig inte från att ha" många bekymmer, och— 18 —
jag har just rest upp till Stockholm för att söka ett
bättre bröd än mitt nuvarande.
SOPHIE (lifligt).
Och det skall du få... det lofvar jag dig!
HEDENIUS (leende).
Kära barn! hvad kan du göra vid det?
SOPHIE (lätt förvirrad).
Det är sant... min vänskap kom mig att glömma
... att jag ingenting förmår!
HEDENIUS.
Tack, Sophie! Jag skulle ingenting ha emot att
du vore en mäktig fée, som bara behöfde höja ditt
trollspö, för att göra andra lyckliga. Ty ser du, det
är också något annat som beror af att jag tår mig
en bättre syssla.
SOPHIE.
Och det är?
HEDENIUS.
Mitt giftermål.
sophie.
Du är således kär?... Och i hvem?
HEDENIUS.
I en fattig, men förtjusande flicka af god familj
...och just det sednare utgör min största sorg; ty
vore hon bara af samma stånd som jag sjelf...
SOPHIE.
Hon är således af adel?
HEDENIUS.
Ja, gudnås... hon är fru Schröderheims
brorsdotter.— 19 —
sophie.
Fröken Stapelmohr? Den unga
Värmlandsskönheten, som hela staden talar om?
HEDENIUS (oroligt).
Talar man om henne?
SOPHIE.
Man är alldeles förtjust i henne. Hennes rykte
har spridt sig ända upp till hofvet, och det sägs att
hon skall presenteras der.
hedenius (oroligare).
På hofvet?
SOPHIE (leende).
Ja, der ä" unga skönheter alltid välkomna. Det
är visserligen en hal is för en ung flicka att stiga
på; men så är den också lysande, som all glanskis.
HEDENIUS.
Men säg mig ... hur vet du ...
SOPHIE (p& nytt leende).
Mången obetydligare person än jag har sina
försänkningar deruppe! (Efter ett ögonblicks paus.) Vill du
göra mig bekant med din unga fästmö?
hedenius.
Gerna. Jag hoppas att om en stund tå träffa
henne här... ty jag har ännu inte hunnit bli
presenterad för hennes slägtingar.
SOPHIE.
ISå mycket bättre... jag skall kanske kunna bli
er till något gagn! (Ser utåt höger, och fäller hastigt ner
sin slöja.) Hvad ser jag? Han här.
hedenius.
Hvad fattas dig?— 20 —
SOPHIE.
Ingenting! (afsides) Om jag skulle begagna mig*
af tillfallet? Ja, hvarför inte! (Kastar åter tillbaka slöjan,
och säger, i det hon visar åt höger.) Här kommer någon,
som jag vill presentera dig för!
HEDENIUS.
Och det är?
SOPHIE.
Tyst! (De draga sig åt höger.)
Sjette scenen.
DE FÖRRE. KUNGEN o«h ARMFELT (arm i arm från
venster, insvepta i kappor och med runda hattar ntan
rangtecken, inkomma i samtal).
KUNGEN.
Du tror då, Mauritz, att hon skulle pryda mitt hof?
ARMFELT.
Ja, sire! Hon är charmant. Och hon skulle
framför allt bli en ypperlig acqvisition för ers
majestäts teater på Drottningholm, som complett ingénue.
KUNGEN (leende).
Ma foi, verkligen? Men huru länge?
ARMFELT.
Hvem kan ansvara för sådant, ers majestät?
KUNGEN.
Nej! så mycket mera som du sjelf tycks vara
hågad att ta dig an den lilla! (Blir varse Hedenius och
Sophie.) Mais voilà! Ett älskande par! Ah! man har
hemliga möten i Kungsträdgården ? Mina tröga
svenskar börja fa seder!— 21 —
ABMFELT.
Tack vare ers majestät, den stcfre instruktören!
KUNGEN (svänger sig om på klacken).
Som har så utmärkta sous-chefer! Men låt oss
gå närmare!... Ah! hvad ser jag?
SOPHIE (med en djup nigniug).
Ers majestät!
AEMFELT (afsides).
Hertigens älskarinna!
HEDENIUS (häpen).
Kungen!
KUNGEN (leende i det han för
Sophie litet åt sidan).
Ah, ma belle, hvad ska" det heta? Ett möte
med en vacker ung man ... hvad skall min bror säga ?
SOPHIE.
Ers majestät! mötet var helt och hållet tillfälligt.
Jag har här träffat en barndomsvän, som räddat mig
från att bli" förolämpad af ett par druckna sjömän.
KUNGEN.
Ni har alltid varit ett fruntimmer med hufvud,
ma chère! Således en riddare sans peur et sans
re-proche! (Till Hedenius.) Det fägnar mig, min unge vän,
att ni tagit parti för en dame, som jag mycket
värderar.
HEDENIUS (stammande).
Ers ... ers majestät...
KUNGEN.
Hvem är den unge mannen?
SOPHIE.
Ers majestät tillåter således att jag lar föreställa
honom för konungen?— 22 —
kungen.
Foi de gentilhomme! Jag ber er derom.
sophie.
Jag vågar då i ers majestäts nådiga åtanka
innesluta min barndomsvän, bruksläkaren Hedenius från
Värmland, som brinner af begär att få bevisa ers
majestät sitt nit och sin undersåtliga trohet.
hedenius (repar mod).
Gud gifve att jag kunde det, så som jag af hela
mitt hjerta önskar.
kungen.
Bra! Blif en utmärkt läkare, och ni tjenar då
både mig och ert land. (Till Sophie.) Men, hvad gälde
samtalet då vi så olägligt afbröto er?
sophie.
Min barndomsvän talade med mig om sina
bekymmer.
hedenius (sakta).
Men, Sophie ...
soritiE (tyst).
Tyst! (högt) Han är nemligen kär och önskar
ingenting högre än att få gifta sig; men tyvärr kan
han det inte af brist på en förmånligare syssla.
hedenius.
Ers majestät... värdigas vara öfvertygad om ...
kungen.
Att la belle Sophie talar sanning? Ja, det tviflar
jag visst inte på. (Till Sophie.) Och föremålet för hans
ömma låga ...
sophie.
Är...— 23 —
HEDENIUS.
Af nåd, ers majestät! det måste tills vidare
förbli min hemlighet.
KUNGEN.
Ah! de la discretion? Bra, min unge vän! Jag vill
se till hvad jag kan göra för er. (Till Sophie.) Glöm
inte, ma chère, att vid tillfälle påminna mig om er
protegé.
SOPHIE.
Ers majestät är allt för nådig...
KUNGEN (halfhögt).
Jag är allt för öm om min brors lycka, för att
inte ju förr desto hellre göra den der ungdomsvännen
oskadlig. Au revoir, ma toute belle! (Nickar vänligt &t
Hedenius.) Ni skall få höra af mig, doktor! (Fattar
Armfelts arm. ) Kom, Mauritz! vi göra ett slag framåt
Arsenalen, innan vi fara ut till Haga.
ARMFELT (som under tiden g&ttfram
och tillbaka i fonden).
Yill inte ers majestät afvakta skymningen? Jag
tror mig vara säker om att den lilla kommer.
KUNGEN.
Yi få se! Hon måste vara ett underbarn, som
så kunnat enchantera dig — enchanteur de tous les
femmes! (De gå till höger.)
Sjunde scenen.
SOPHIE. HEDENIUS.
SOPHIE.
Nå, var det inte ett lyckligt möte?— 24 —
HEDENIUS.
Jo i sanning! Men jag har ännu inte återkommit
från min förvåning. Hur kan du känna kungen?
SOPHIE (afsides).
Ah! jag oförsigtiga! (högt) Helt naturligt. Jag
är ju anstäld vid hofvet.
HEDENIUS.
Du?
SOPHIE.
Ja ... som kammarfru hos prinsessan.
HEDENIUS.
Då blir mig allt klart! Men hur har du, en
fattig flicka ...
SOPHIE.
Kunnat få en sådan plats, menar du! Det skulle
bli alldeles för långt att berätta här; men sedan...
HEDENIUS (med en forskande blick).
Och du har kunnat gå på denna glanskis...
utan att halka?
SOPHIE.
Ja, som du ser!... Men låt oss tala om dig!
Din lycka är nu gjord. Kungen har blifvit gjord
uppmärksam på dig, det är allt som behöfs. Jag skall
nog sörja för att han inte glömmer dig.
hedenius.
Du förmår således något hos kungen?
SOPHIE (undvikande).
Hans syster, prinsessan, förmår mycket — och
jag är ju hennes kammarfru.
HEDENIUS (tveksamt).
Ja, det är sant!— 25 —
SOPHIE.
Du säger det der så underligt. Tror du mig inte V
HEDENIUS (varmt, i det han trycker
hennes hand).
Jo... jo!... men man har sagt mig att det fins •
så mycket bedrägeri och så mycket lysande elände
vid ett hof... Dock, hvarför mera tänka på det! Om
Ailgusta kom snart, så att jag finge göra dig bekant
med henne:
SOPHIE (visar åt venster).
Der borta i allén ser jag ett fruntimmer, som
tycks leta efter någon. Hon har sin kammarjungfru
med sig, och efter dem går en betjent.
hedenius Uifligt).
Det är hon! Jag springer emot henne! (Skyndar
nt till venster).
Åttonde scenen.
SOPHIE.
Hur plågsamt att nödgas bedraga min
barndomsvän! Men för hans egen skull måste jag det ju.
Hur skulle jag annars kunna bistå dem? Han skulle
aldrig tillåta att hertigens väninna finge trycka hans
fästmös hand ... Väninna? ... Nu först känner jag
rätt det förnedrande i denna ställning, som så mången
afundas mig! Anblicken af min barndoms lekkamrat
har väckt alla mina bleknade minnen från en bättre
tid till lif igen! Nu först inser jag hela djupet af
mitt fall! (Sjunker ned på bänken till höger.)
Glans kis.
2— 26 —
Nionde soenen.
DEN FÖRRA. HEDENIUS, AUGUSTA, ANNETTE och
ANDERS (från venster).
AUGUSTA (vid Hedenii arm, medan
Annette och Anders stanna i
bakgrunden).
Jaså, herr doktorn tror inte att en ung flicka
kati tänka på annat än honom, när hon första gången
är i hufvudstaden? Hm! en friare från landet, som
till på köpet understår sig att göra förebråelser.
HEDENIUS.
Augusta! hur kan du ha" hjerta att vara stygg
emot mig efter så lång skilsmessa?
AUGUSTA.
Vill du att jag skall ha" hjerta till det ena, så
far du också hålla till godo med det andra! (Med hastig
öfvergång.) Ack, så roligt att få träffa dig, snälla Ludvig!
HEDENIUS.
Nu känner jag igen min Augusta!
AUGUSTA.
Nå det var då väl att herr doktorn fick sin syn
igen! (Blir varse Sophie, som under tiden stigit upp.) Nej,
se då, Ludvig! ett så vackert fruntimmer! (Förtroligt, och
naivt.) Hon är bestämdt mycket vackrare än jag?
HEDENIUS (leende).
Tror du?
AUGUSTA.
Ja, jag är mycket rädd för det!... Hvem kan
hon vara?
HEDENIUS.
Det skall du strax få veta! (För henne fram till
Sophie.) Här får jag presentera min fästmö, fröken— 27 —
Augusta von Stapelmohr — min barndomsvän,
mamsell Sophie Hagman.
SOPHIE.
Min fröken!
AUGU8TA.
Mamsell! (Till Hedenius.) Är det den lilla flickan,
som du så ofta talat om, och som försvann från dina
föräldrars hus?
HEDENIUS.
Ja, och som jag nyss återfunnit här.
AUGUSTA (räcker Sophie vänligt handen
Hvad det gläder mig! Vi ska" nog bli goda
vänner — i^te sannt? Mycket goda vänner!
SOPHIE.
Af allt mitt hjerta! Men jag är bara en stackars
ofrälse flicka, utan namn ...
AUGUSTA (skrattande).
Hvad är då jag? En fattig fröken, som från
mitt tionde år fatt äta nådebröd hos rika slägtingar.
Ack vet ni, det var ett hårdt bröd mången gång.
Och att jag kunnat bevara mitt glada lynne, mitt
hopp och mina ungdomsdrömmar — för det har jag
den här trumpne herrn att tacka, (innerligt) Han
började med att vara min lärare, sedan blef han min
ende och bäete vän. och nu... (åter muntert) ja! nu är
han en svartsjuk älskare, som ändå är nog artig att
i de finaste buketter sända mig biljetter sådana som
dén här! (Visar en liten biljett.)
HEDENIUS.
Hvad menar du?
AUGUSTA (räcker honom, skälmaktigt
hotande, den nppvikta biljetten).
Har herr doktorn kanske inte skrifvit den här?— 28 —
HEDENIUS (tar den).
Jag begriper inte ett ord. (Laser nnder det följande.)
AUGUSTA (till Sophie).
Så han kan förställa sig. Vi kommo i förrgår
öfverens om att träffas här i qväll, och ända skrifver
han i dag en biljett i mycket kuriösa ordalag.
HEDENIUS (häftigt).
Detta har jag inte skrifvit!
t AUGUSTA.
Hur kom den då in i buketten du sände mig V
HEDENIUS.
Jag har inte skickat dig någon bukett.
AUGUSTA.
Inte?
SOPHIE.
Hvem tog emöt buketten?
AUGUSTA.
Det gjorde Annette.
SOPHIE.
Får jag göra henne några frågor?
AUGUSTA.
Mycket gerna! — Kom hit, Annette!
SOPHIE (till Annette).
Hvem lemnade fram den der buketten?
ANNETTE.
En liten gosse.
HEDENIUS.
Var ingen annan närvarande?
ANNETTE.
Nej, herr doktor!
sophie.
Ingen alls?— 29 —
ANDERS (stiger fram och bockar sig
förläget).
Ber så inyckét om commission att jag lägger
mig i det härå! Men si, Annette har sånt hönsminne,
med respekt till sägandes! (Till Annette.) Mins hon
inte... (ser sig rädd omkring) att den der svarte fulingen
var inne på gåln?
ANNETTE.
Ja, min själ var det inte så rätt!
HEDENIUS.
Nå, vidare?
SOPHIE (leende).
Det var ju jag, som skulle la fråga ?
HEDENIUS.
Ja förlåt... men ...
AUGUSTA.
Det går mycket fortare... du är så häftig, snälla
Ludvig!
SOPHIE (till Annette).
Låt mig nu få höra aitsammans.
ANNETTE.
Jo, det var så, att när gossen kom...
ANDERS.
Jaha, så höll jag på att sopa porten, och då kände
jag att någon slog te1 mig på axeln — men si, det
var inte något menskligt slag, inte, — men i alla
tall så vände jag mig om, och . ..
ANNETTE.
Då kom jag just ner ifrån fröken . ..
HEDENIUS.
En i sender.— 30 —
ANDERS.
Ja det är nog reson det, herr doktare. Tyst
hon, Annette. Nå, som jag vänder mig om, så står
der en svarter sate midt för mig, och grina så
oregerlig^ så jag skrek te" och täppte qvasten.
annette.
Och han frågte efter fröken ...
ANDERS.
Gjorde jag? Nej, det var ju den svarte, det!
Och han ville prompt att jag skulle ta" emot en
bref-lapp till fröken, — men som jag gaf mig hin på att
det var den onde sjelf, så repa jag mod och sprang
in efter eldgaffeln och psalmboka, för te" lägga dem
i kors i porten; men som han fick se psalmboka så slog1
han te" ett illande flatskratt och flög ut genom
bakporten, och det så det stod en lång eldqvast efter honom.
annette.
Ahnej, Anders är tokig. Han var qvar på gåln
när jag sprang in efter en slant åt gossen, som jag
trodde kom ifrån doktorn.
sophie.
Tog du då buketten med dig?
annette.
Nej, jag var rädd att möta hennes nåd, och
derför lade jag den på en bänk i farstun, medan jag
sprang in efter slanten. När jag sen kom ut var
den svarte borta.
anders.
Ja, jag sa" ju det. Han flög ut genom bakporten.
sophie (för sig).
Jag är säker på att det var Badin! (Till Hedenios.)
Får jag se biljetten ?— 31 —
HEDENIUS (lemnar henne den).
Gerna.
AUGUSTA.
Det här gör mig riktigt orolig.
ANDEBS.
Ja, jag har mått underligt i kroppen ända sen.
HEDENIUS (till Augusta).
Var lugn! Det är något misstag!
SOPHIE (afsides).
Häns stil! (Läser hastigt och med upprörd ton.)
"För-tjuserska! Om ni inte är lika grym som skön, så
låt er suckande Corydon få träffa er i qväll klockan
half sju i Kungsträdgården, vid Dianas staty. Min
lösen är: "förtjuserskan måtte edert svar bli det
gudomliga ordet: "hoppas". Jag kysser redan i tankarne
edra gudomliga händer." .. . (Kramar ihop biljetten.) Han
vill således bedra mig! Men vänta bara! ni skall
inte dö i synden, ers höghet!
HEDENIUS.
Nå Sophie — kan du gissa till författaren?
SOPHIE.
Jag tror det, och det fins ett sätt att afslöja honom.
AUGUSTA.
Och det vore?
SOPHIE.
Att jag ... men tyst! någon kommer hitåt! Låt
oss uppsöka en mera aflägsen plats, så skall jag säga
er hvad jag ämnar göra.
HEDENIUS.
Ja, låt oss gå.
AUGUSTA.
Hur skall det här sluta?— 32 —
SOPHIE.
Som jag hoppas: till skam och skada för [-brefskrifvare]!!-] {+bref-
skrifvare]!!+} "{De g& alla till höger.)
Tionde soenen.
FRITZ PIPER (från fonden).
Klockan slår# strax sex ... skall hon väl komma ?
Bah! hvarför ijite? Alla qvinnor äro tåfanga, och
kunna sällan motstå fagra ord från en officers mund.
Och dessutom... parole d"honneur! jag är kär som
en galning ... kärare äu jag någonsin förut varit!
Bara nu Fortuna är med mig, så att jag inte blir
störd. (Ser sig omkring.) Ah! för tusan! der komma ju
två figurer hitåt. Det är bäst att jag gömmer mig,
tills de hunnit gå förbi. (Går in i boskén till venster.
Klockan slår sex i Jakobs kyrktorn.)
Elfte soenen.
DEN FÖRRE. HERTIGEN och DÖßEN (från venster).
HERTIGEN.
Nå hvad tror du, kära Düben? Månne herr
F. P. infunnit sig?
düben.
Få se! Hon slog nu sex.
HERTIGEN.
Det skall roa mig mycket att lå göra den
jun-kerns connaissans! Låt oss medan vi vänta sätta oss
litet derinne i boskén .!. promenaden har gjorj mig
trött!
DtJBEN.
Som ers höghet befaller! (De gå åt venstra boskén.)— 33 —
HERTIGEN.
Ah! här är upptaget! (Höjerrösten) Hvem der?
PIPER (inifrån).
En som hvilar sig! — Hvem frågar?
HERTIGEN.
En som vill hvila sig!
düben.
J-ag tycker mig känna igen rösten.
HERTIGEN.
Jag också!
PIPER (för sig).
Den der stämman har jag hört torr!
HERTIGEN (befallande).
Stig ut, min herre, så att jag får se hvem ni är.
PIPER (kommer ut).
Och hvem är ni, som .. . (Känner igen hertigen.) Ah!
ers kunglig höghet!
HERTIGEN.
Piper? Det var en autre chose! Hvad gör ni
här, bästa grefve?
PIPER.
Jag kom ifrån en promenad och ville hvila litet,
Och ers höghet?
HERTIGEN.
Hade precis samma ärende.
PIPER (afsides).
Måtte fan ta" honom! (Högt.) Jag väntade mig
inte en så glad öfverraskning.
HERTIGEN.
Hör på grefve! Ni är sjelf en lustig ture! Jag
vill omtala för er ett muntert puts, som jag i dag— 84 —
spelat en snokande Celadon Och om ni dröjer en
stund, skall ni sjelf tå se honom.
piper.
Verkligen?
düben (sakta).
Försigtigt, ers höghet!
hertigen.
Tyst du, Düben! Det skall säkert roa grefven
ofantligt och kanske han kan säga oss hvem den der
mystiske herr F. P. kan vara.
PIPBS (häftigt).
F. P. ?
hertigen.
Hvarför så häftigt?
PIPER (med tvnri]get skratt).
Jag häftig? Visst inte! Det föreföll mig bara
litet kuriöst, ty det är ju mina initialer."
hertigen.
Vraiment, oui! Fritz Piper... F. P. det slår in!
(Sakta till Düben.) Om det vore han ?
düben (likaså)."
Mycket troligt!
hertig m (som förut).
Vi få se!
piper (för sig).
Jag måste vara på min vakt!
hertigen.
Nu till historien! Herr F. P. har skrifvit en
mycket platt biljett till en ung flicka och bedt henne
om ett möte just här, klockan sex i qväll Troligen
kommer han hit om en stund, ty han kan
naturligtvis inte ana att biljetten är i min ficka, och att den
sköna följaktligen inte kommer.— 35 —
PIP EU (afsides).
-L fördömdt I
hertigen.
Hvad säger ni om en sådan coup de main? Ar
den inte mästerlig?
piper.
Charmant! Men dermed är det väl inte slut?
c BEKTrøRN.
Pas du tout! Det bästa af alltsammans är att
flickan i stället kommer half sju och då är det jag,
som intar F. P» plats för att rädda det stackars
barnet från att bli komprometterad af en galenpanna.
piper (ironiskt).
Och i stället tå det moraliska stödet af ers
höghets oegennyttiga beskydd?
hertigen.
Alldeles ja!
pipfer.
Hon är i sanning att lyckönska, och jag
aflägsnar mig tör att inte korsa ers höghets
menniskoälskande planer.
hertigen (till Düben).
Det är han! Han är ursinnig! (Högt.) Adjö,
bästa grefve! Om ni händelsevis skulle tå tag i den
der E. P., så glöm inte att berätta historien.
piper.
Visst inte.. i så mycket mer som den troligen
ännu inte är slut! Har ers höghet för öfrigt något
att befalla?
hertigen.
Nej, mon cher comte! Nu går jag in och hvilar
mig! Kom, Düben! (Går skrattande in i boskén till venster,
följd af Düben.)— 36 —
PIPER (för sig).
Det här skall ni la betala, min hertig! Jag
skyndar genast till Schröderheims och varnar dem
för edra kungliga planer! (Ämnar gå till höger.)
Tolfte scenen.
DE FÖRRE. SOPHIE HAGMAN, ANNETTE och ANDERS
(från höger; Sophie i Augustas hatt och kappa,
och med nedfäld slöja).
PIPER.
Ah, det är hon! (Går förbi henne och hviskar sakta.)
Akta er, min fröken! man har lagt ut en snara för er!
SOPHIE (sakta).
Var lugn, herr grefve!
PIPEE (häpen).
Ah! denna röst! Och hertigen der? . .. (Slår sig
för pannan och brister nt i ett skratt som han genast qväfver.)
Åh! jag är hämnad, jag är hämnad! (Skyndar ut till veuster.)
Trettonde scenen.
DE FÖRRE (ntom Piper).
HERTIGEN (i bersån).
Jag tyckte mig höra ett skratt!
düben.
Ja, jag också!
HERTIGEN.
Se efter om han aflägsnat sig.
düben (tittar ut.)
Ja, ers höghet! Men hvad ser jag... en dame!— 37 —
HERTIGEN.
Redan? (Går hastigt ut och närmar sig Sophie, som
stannat till höger. Duben blir qvar vid bersån. Annette och
Anders stå midt på scenen.) Hon kom i god tid!
SOPHIE (afsides).
Måtte jag kunna beherska mig!
HERTIGEN (halfhögt).
"Förtjuserskan
sophie isakta).
"Hoppas!"
HERTIGEN (bjuder henne sin arm,
som hon mottar).
Jag finner inte ord för min lycka... min
hänförelse . . . (Talar sakta med henne, under det att de gå fram
och tillbaka uppåt fonden.)
ANDERS (sakta till Annette).
(rår det här väl, då har jag orätt.
ANNETTE.
Tyst han! det går nog.
Fjortonde scenen.
DE FÖRRE. BADIN.
BADIN (inkommer sakta från venster
och uppfattar med en blick
ställningen).
Allt i ordning ser jag! (Sakta till Düben.)
Höghetens vagn väntar utanför porten åt Arsenalsgatan!
düben.
Det är bra! (Ger hertigen en vink.)
hertigen.
Får jag erbjuda er en plats i min vagn?
SOPHI» (sakta).
Jag vågar ipte.
hr&ti6bn,
Hvad fruktar »i? Var försäkrad om min eviga
kärlek!
sophie.
Eviga?
hebfhrøn.
Jag svär er det! (Afsides i det han iWd halft våld
för henne med sig ut till höger.) Hon är min!
SOPHIE (afsides).
Vänta, trolöse! (De gå.)
düben.
Hon följer honom. Sådana äro de alla! (Går till
venster.)
badin.
Präktig historia för majestätet! (Smyger rig midt
öfver scenen för att gå nt till höger; men då haß får se
Annette och Anders, som nnder tiden dragit sig nedåt scenen,
sticker han hufvudet emellan dem oeh sSger tried ett grin.)
Grod natt! Hälsa hem!
ANDEpa (i• ett skutt af
förskräckelse).
Aj! hin håle lifs lefvande igenJ (Drar Annette med
sig ut till venster.)
BADIN (skrattande).
Hörs att den der inte är vid hofvet: der tror
man hvarken på Grud — eller hin håle! (Går till höger.)
*
ANDRA AKTEN.
Hertigens kabinett, åttkantigt, heltäckt, med
dyrbar och smakfull möblering i tidens stil. I
fonden mellan dörrarne en spisel med spegel och
på afsatsen en dyrbar klocka. Statyetter och konst-1
föremål, dels på konsoller å väggarne, dels på små
bord och hyllor. Till venster en kåsös, och
framför den ett bord med böcker och planscher. Det
är andra dagens förmiddag.
Första scenen.
HERTIGEN (i morgondrägt, halfligger
på kåaösön till venster; läser
tanksprid i en bok, som han
efter ett ögonblick förtretad
kastar ifrån sig på bordet).
Chevalier Faublas är odräglig i dag! (Efter en paus,
i det han reser sig upp i sittande ställning.) Kan man tänka
sig ett horriblare misstag! Hvar hade jag mina ögon ?
Jag sitter hela vägen i min vagn alldeles charmerad,
jag trycker den allra finaste lilla hand ... man trycker
min tillbaka ... jag slår min arm kring ett förtjusande
lif... .inte heller det opponerar man sig öfver... och
när jag kommer hit in i mitt kabinett och min sköna
eröfring lyfter upp sin voile — hvem får jag se?
Min egen älskarinna! Kan man tänka sig ett abomi-
— 40 —
nablare misstag? — Och sedan, alla dessa reprocher,
alla dessa nørvattacker och tårar. .. Ah, mon Dieu!
que c"était fatiguant, tout cela! (Stiger upp och går fram
och åter.) Och Sophie har rätt! Jag har inte den
ringaste ursäkt att komma med; inte det minsta fel i
samma väg att förebrå henne. Om jag bara finge
nys om den allra obetydligaste lilla otrohet. Men
till råga på min otur, är hon mig fullkomligt trogen
och det gör mig förtviflad! (otåligt.) Hvad gör då
Düben? (Ringer häftigt.)
EN LAKEJ (från fonden).
Hvad befaller ers kunglig höghet?
HERTIGEN.
Hvar är Düben?
lakejen.
Ännu inte återkommen.
hertigen.
Det är bra! (Lakején går.) Hur skall jag kunna
försona henne? Ty det är visst sannt att det
amu-serar mig att fladdra litet — men Sophie älskar mig
uppriktigt! Stackars liten! hon har uppoffrat mycket
lor min skull, och parbleu! jag kan inte låta adorera
mig utan att sjelf bli kär! Dessutom är jag, som
andra, slaf af vanan och jag vill inte bryta med henne.4
Maudite affaire! Jag ville ge hundra dukater, om
jag hade den ogjord!
Andra scenen.
HERTIGEN. BADIN.
BADIN (sticker in hufvudet genom
venstra fouddörren).
Har högheten tid?HERTIGEN.
Åhja! kom in!
BADIN (bugar sig med ett grin).
Gratulerar!
HERTIGEN (ond).
Slyngel I
BADIN (som förut).
Har högheten sofvit godt i natt?
HERTIGEN.
Fan heller!
BADIN (som förut).
Gratulerar!
HERTIGEN.
Skurk!... men det ar sannt! ... du vet inte . ..
BADIN.
Hvad då?
HERTIGEN.
Det är detsamma.
BADIN.
Såg henne stiga in i vagnen! Hvilken fot!
HERTIGEN.
Ja ... åhja!
BADIN.
Och hvad qvicka frun ska" bli ursinnig! Så
mycket mer, som... ska" jag säga det?
HERTIGEN.
Ja, säg ut!"
BADIN.
Som hon lär vilja göra henne till grefvinna Piper.
HERTIGEN.
Verkligen ?
BADIN (med ett grin).
Men det är väl inte för sent. ännu.
HERTIGEN.
Nej, visst inte! Badin! vill du förtjena tio dukater?_ 42 —
BADIN.
Säger aldrig nej!
HERTIGEN.
Tio — om du misslyckan ! Lyckas du, så får
du tjugo!
BADIN.
Då lyckas jag!
HERTIGEN.
Har du hört om Sophie har någon beundrare?
BADIN.
Hvilken Sophie? Höghetens syster eller
höghetens .. .
HERTIGEN.
Slyngel!
BADIN.
Godt! då vet jag hvem det är frågan om.
HERTIGEN.
Vet du något ?
BADIN.
Ingenting att tala om.
HERTIGEN.
Skatta mig reda på något... det allra minsta —
och du har genast dina tjugo dukater.
BADIN.
Nej tack !
HERTIGEN.
Vill du inte?
BADIN.
Aktar mig visligen! Jag skaffar notiser — hon
säger nej och gråter en vers, och högheten blir arg
på mig ... tackar! känner till det der!
HERTIGEN.
Dumheter! Om du skaffar mig säkra sådana, så gör
du mig den största tjenst i verlden. Begriper du ma?— 43 —
BADIN (slägt).
Står det så till? Har högheten brådtom?
HERTIGEN.
Jag ger dig en timma.
BADIN.
8å litet. Då behöfs det mynt.
HERTIGEN.
Här har du de tio dukaterna. Lika många när
du ger mig säkra underrättelser.
BADIN.
Vill högheten ha" bevis också?
HERTIGEN.
Klara och tydliga.
BADIN.
Då kostar det fem och tjugo!
HERTIGEN (häftigt).
Du tör tjenade att tå dem på...
BADIN.
Pass vackert! Då låter jag bli!
HERTIGEN.
Du ska" tå dem.
BADIN.
I handom?
HERTIGEN.
Ja.
BADIN.
Godt! Högheten ska" bli nöjd! (Går, men vänder
o in vid dörren.) Höghet!
HERTIGEN.
Hvad vill du?
BADIN (tvekande).
Ju värre ... ?— 44 —
HERTIGEN (med en suck).
Desto bättre!
badin.
Skönt! (För sig.) Nu har jag tva goda historier
åt majestätet! (Skyndar ut.)
Tredje scenen.
HERTIGEN. Sedan DüBEN.
hertigen.
Måtte det nu lyckas honom att vädra upp något?
som kan tjena till motvigt lor min egen faute! Och
han måste lyckas, fast jag nästan är rädd derför; ty
att en furstes älskarinna skulle vara honom trogen
... det är utan exempel i verldshistorien!
DtTBEN (frln fonden, venster).
Ers höghet!
hertigen.
Ändtligen! Du kryper som en snigel i dag!
DtJBEN (afsides).
Aha! oväder.
hertigen.
Hvad gör Sophie? Hvad säger hon? Kommer
hon hit? Har hon lugnat sig? ... Svara då!
düben.
Man skulle kunna tro ers höghet vara en älskare
på sexton år!
hertigen.
Tro hvad du behagar. Hvad gör hon?
düben.
Hon håller på att packa sina koffertar!
hertigen.
Ämnar hon resa?— 45 —
düben.
Ja, hon ämnar i dag bege sig till en slägtinge
nära Upsala.
hertigen.
Men, har du då inte sagt henne.
düben.
Allt hvad menniskotunga kunnat hitta på. Men
ers höghet vet nog sjelf huru mycket äfven de bäst
lagda ord kunna inverka på en uppretad qvinna.
hertigen.
Och du sade att jag ville tala med henne!
düben.
Ja; men hon svarade helt kort "jag har
ingenting att säga hans höghet".
hertigen.
Det går för långt! Glömmer hon då att jag är
Sveriges arffurste ... konungens bror V
düben.
Visst inte; men jag tror inte att ers höghet bör
uppträda som sådan här vid lag!
HERTIGEN (stolt).
Hvarför inte V
düben.
Derför, att i kärleksaffärer är älskaren förmer
än alla furstar i verlden — och kan ers höghet inte
vinna något som sådan — inte lär arffursten vinna
något.
HERTIGEN (villrådig).
Hvad skall jag då göra?
düben.
Vänta, tills första stormen lagt sig; sedan är
freden lätt återstäld.— 46 —
hertigen.
Men om hon reser?
ütJBEN.
Det blir i alla tall inte förr än i morgon.
herttgen.
Kanske har du rätt! — Men säg mig, Diiben!
Hur kunde vi bli så kapitalt lurade.
düben.
Jag misstänker morianen!
hertigen.
Omöjligt! Han var nyss här, och långt ifrån
att veta något, så gratulerade han mig till tångsten!
düjjen.-
Det kunde vara ironi.
hertigen.
Han skulle aldrig kunna våga...
düben.
Nå, då känna damerna hvarandra, och lilla
Värm-landsoskulden har visat brefvet åt mamsell Hagman.
hertigen.
Du säger något! Hon är ju sjelf från
Värmland. Och jag, som inte tänkte på det förut. Hur
enfaldigt!
düben.
I alla fall hoppas jag att ers höghet nu öfverger
alla spekulationer på den der lilla eröfringen.
hertigen.
Pas du tout! Jag har tänkt ut en annan plan.
Hon måste komma till hofvet. Min syster måste
göra henne till sin hoffröken.— 47 —
düben.
Och hvad vinner ers höghet på det?
hertigen.
Jag kan fa ^e henne när som helst, utan att
behöfva utsätta mig för sådana obehag som i går.
Fjerde scenen.
DE FÖRRE. BADIN (hastigt från fonden, venster).
BADIN - (andtruten).
Höghet! höghet!
UEBTIGEN.
Har du upptäckt något?
badin.
Usch ja! Gick i rappet, det!
hertigen.
Nå berätta!
Düben (gör min af att gå).
Befaller ers höghet att...
hertigen.
Nej, stanna! För dig har jag inga hemligheter!
badin.
Skulle just springa upp till majestätet, då jag i
yttre förmaket träffar Armfelt i samtal med unga
Piper ... Piper gick när jag kom och då vände
Armfelt sig till mig och frågade mycket infamt hur
högheten mådde. Jag spetsade öronen ... han vet hela
äfventyret med lillan, tänkte jag! Högheten mår
som en kung, sa" jag. "Skulle må så lagom, om
han visste hvad jag vet," sa" han!
hertigen.
Nå?— 4B —
BADIN.
Aha! tänkte jag ... här ä" någonting för mig!
Och hur jag lirkade "med honom, så fick jag slutligen
en uppslagsända till härfvan!
HERTIGEN.
Och den är?
BADIN.
Mycket enkel och simpel! Högheten behöfver
bara fråga mamselln hvem den der ungdomsvännen
var som hon träffade i Kungsträdgården i går afton!
Se då. noga efter om inte hon blir flat, — och så
ska" högheten fa veta mera sedan!
HERTIGEN.
Hon hade således ett möte?
BADIN.
Med en ung och vacker kavaljer!
HERTIGEN.
Men bevisen?
BADIN.
Dem ska" jag nu skaffa!
HERTIGEN.
Armfelt ljuger förmodligen!
BADIN.
Kan väl hända. Men det var en till som såg
henne ...
HERTIGEN.
Och det var?
BADIN (hviskar).
Majestätet!
HERTIGEN.
Min bror! Då är det intet tvifvel mera.— 49 —
badin.
Hoppas det! (Med ett grin.) Höghetenhar då tur i allt!
HERTIGEN (ursinnig).
Gå!
BADIN.
Jaha.. .för att samla bevis! (Skyndar ut.)
Femte scenen.
HERTIGEN, v. DüBEN.
HERTIGEN (går, häftigt upprörd, fram
och åter).
Hon bedrar mig således, den otacksamma ...
Och jag, som verkligen var enfaldig nog att göra
mig förebråelser ... men vänta ...
DüBEN (afsides).
Hvad går na åt honom?
HERTIGEN (som förut).
Jag skall hämnas, jag skall... (Stannar hastigt.)
Düben l
düben.
Ers höghet!
HERTIGEN.
Oå till-jnamsell Hagman och säg att jag befaller
henne att genast infinna sig hos mig...
düben.
Men ... ers höghet vet ju ... att...
HERTIGEN (stampar af vrede).
Motsägelser, då jag vill det? Gå genast, eller
irukta för mitt misshag! Hör ni!
düben (afsides).
Trolös och svartsjuk på en gång! Hm! (Går hastigt
genom fonden.)
Olanskis. 3— 50 —
Sjette scenen.
HERTIGEN (går häftigt fram och åter,
uppretande sig sjelf mer och
mer under det följande).
Det är afskyvärdt, det är oförlåtligt af henne!
Låt vara att jag inte alltid varit henne trogen; men
har hon derför rättighet att bedra" mig? Har jag*
inte omgifvit henne med de ömmaste omsorger, med
all tipptänklig lyx ... har jag inte förskaffat henne
samma ställning, samma aktning, som om hon vore
min gemål ? — Och likväl bedrar hon mig ... och
med hvem? Med någon obscur personnage
förmodligen ... någon ... någon ... Ah! Sophie! om detta är
sant, skall min hämnd bli förfarlig! Medan jag
ingenting anat, ingenting misstänkt, ha" de kanske länge
i tysthet skrattat åt den furstlige Scagnarello, som...
Ah! om jag hade honom här, jag skulle krossa honom
i smulor, som jag krossar denna pendyl! (Slår pendylen
med raseri i golfvet.) Ah! det lättar! Det är en njutning
att slå sönder allt hvad man kommer åt!
(Springeromkring i rummet och får tag i andra föremål, små och stora,
dem han slår i golfvet och trampar på. Midt under allt detta
inträder Sophie Hagman och blir förvånad stående i dörren.
Hertigen får se henne och stannar plötsligt, just som han håller
en statyett i vädret för att slå den i golfvet. Paus, hvarunder
de ömsesidigt betrakta hvarandra; han med en viss skygghet,
hon med ett lätt drag af ironi.)
Sjunde scenen.
HERTIGEN. SOPHIE.
HERTIGEN (för sig).
Fördömdt! att hon skulle fa se mig så här!— 51 —
SOPHIE (likaså).
Han narrar mig att skratta! (Högt.) Ers höghet
har .. . nyss på stund... (Brister ut i ett skratt.) Nej, det
här är för mycket löjligt!
hertigen (skrattar också, men
tvunget, för att dölja sin förlägenhet).
Tycker ni det? (Afsides.) Hon skrattar! Hon
han skratta!
SOPHIE (ännu skrattande).
Förlåt mig, ers höghet... men er ställning...
ha ha ha... när jag kom in! Det är alldeles
omöjligt att... ha ha ha!
HERTieEN (efter en paus, sedan han
stält ifrån sig statyetten på
spi-selkransen).
Har ni slutat att skratta snart?
SOPHIE.
Strax, ers höghet! (JLterhemtar sig och säger efter ett
ögonblick allvarligt.) Ers höghet har befallt mig komma hit
HERTIGEN.
Befallt? Nåja, — kanske att mina ord föllo så
... men ...
SOPHIE*
Men ers höghet vill kanske fortsätta sin furstliga
verksamhet här inne, och i så fall... (Gör min af att
Vilja gå.)
hertigen.
Nej, stanna qvar!
SOPHIE (vänder om).
Hvad befaller ers höghet?
hertigen.
Jag befaller inte mera... jag önskar att du måtte
stanna qvar, Sophie!— 52 —
SOPHIE (kallt).
Ers höghet! efter hvad som i går afton passerat,
kan det inte vara behagligt för någondera af oss,
att...
HERTIGEN (fattar hennes band, och
nödgar henne, trots hennes
motstånd, att sätta sig bredvid honom
p& k&sösen).
Är det så svårt att glömma och förlåta ett
ögonblicks förvillelse? Du vet mycket väl, Sophie, att
aldrig mitt hjerta, endast min fantasi varit dig otrogen!
SOPHIE.
Jag trodde ers höghet ega bättre smak, än att
komma fram med en så utnött fras. Det fins ingen
bedragen hustru eller älskarinna som man inte sökt
afspisa med samma fega föregifvande; men det
ledsamma i saken är att männens fantasi utgöra
tamburen till deras hjertan — och nog vet ers höghet
att om man väl får entré i tamburen, så är det
sedan en lätt sak att komma in i sjelfva våningen.
HERTIGEN.
Men jag svär dig, Sophie, att det endast var en
öfvergående nyck — ett flyktigt tycke!
SOPHIE.
Och för denna nyck, detta tycke, tvekar ers
höghet inte att uppoffra en ung flickas frid och rykte?
Hvad eger jag väl då för säkerhet att inte mitt lugn
och min heder uppoffrats för en liknande nyck?
HERTIGEN.
Du vet mycket väl hur högt jag älskar dig!
Och utan att smickra mig sjelf, tror jag att jag gifvit
dig tillräckliga bevis derpå.— 53 —
80PHIE.
Ja, senast i går afton, då ers höghet under
färden i vagnen, med den mest förtjusande uppriktighet
försäkrade sig vara utledsen vid alla de band, som
förut fångslat er, och ingenting högre önska än att
blifva dem qvitt.
HERTIGEN (förlaget leende).
Nåja... hvad säger man inte allt vid sådana
tillfällen!
SOPHIE.
Jag vet väl att männen vid dylika tillfållen inte
försmå att segra äfven genom en osanning; men jag
tror att ers höghet i går var sann emot mig för första
gången. Jag har tyckt mig länge märka det, och
derför vill jag nu dra mig tillbaka."
HERTIGEN (häftigt).
Du vill verkligen på fullt allvar lemna mig?
SOPHIE.
Ja! jag är inte skapad för den föraktliga roll ni
låter mig spela... jag har tröttnat vid att behöfva
rodna inför hederliga och vördnadsvärda menniskor;
jag känner behof af aktning, äfven jag — och jag
vill försöka att förtjena den.
HERTIGEN (stiger Tipp).
Och det vill du att jag skall tro! Jag som
känner dig bättre än du känner dig sjelf? Nej, ma
chère! denna så skickligt anlagda mask af en
botfärdig synderska, döljer helt annat än ånger öfver
det förflutna.
SOPHIE (stiger också npp).
Ers höghet!
HERTIGEN.
Inte så stolt, min sköna! Den döljer en ny bö-— 54 —
jelse! Du är qvinna, och du delar qvinnans gamla
smak för ombyte! Ah! ces femmes! De veta inte
hvad beständighet vill säga!
SOPHIE.
Förträffliga ord i ers höghets mun! — Hvad er
misstanke beträffar, så kan den inte såra mig! Det
vore bättre bestäldt med mitt samvetslugn, om jag
varit mina pligter så trogen,-som jag varit er!
HERTIGEN.
Och det vågar du säga mig midt i ansigtet —
efter hvad som i går passerat?
SOPHIE.
Ers höghet! Tillgrip inte en utväg, som skulle
göra er löjlig! Ni vill väl inte låta påskina att jag
trodde mig följa en annan?
HERTIGEN (afsides).
Parbleu! det hade varit ett sätt! (Högt.) Visst
inte; men jag vill gerna veta något närmare om den
der (med toiivigt) ungdomsvännen, som du i går afton
hade ett rendez-vous med i Kungsträdgården.
SOPHIE.
Jaså, ers höghet vet det redan! Nå gerna! Det
var verkligen en af mina käraste barndomsvänner.
HERTIGEN.
Du tillstår det?
SOPHIE.
Ja, hvarför skulle jag förneka en så enkel sak?
Vi träffades alldeles tillfälligt.
HERTIGEN.
Det är alltid tillfälligtvis man träffar sådana der
barndomsvänner.— 55 —
SOPHIE.
Ers höghets spetsiga anmärkning kan inte träffa
mig. Barndomsvännen var en doktor Hedenius, i
hvars föräldrars hus jag varit upptagen som
fosterbarn. Gifve Gud att jag aldrig hade lemnat det.
HERTIGEN.
Ja, du kunde då varit en välbestäld doktorinna
i någon småstad!
SOPHIE.
Ers höghet har rätt; jag kunde hafva varit en
fattig, men hederlig mans hustru — i stället för en
furstes älskarinna!
HERTIGEN.
Det behöfver ju inte vara för sent ännu!
Doktorn är väl inte så fördomsfull...
SOPHIE (utom sig af förtrytelse).
Och det är ni, ers höghet, som slungar mig
denna förolämpning i ansigtet! Ni, som listigt snärjde
den fattiga flickan med ert smicker och edra lysande
löften? M har glömt er ställning och min! Om ni
också inte mera älskar mig, om ni aldrig gjort det;
om jag för er endast varit en leksak som man kastar
bort sedan man tröttnat vid den — i sanning! detta
har jag dock icke förtjent af den man för hvilken
jag uppoffrat min enda rikedom — min heder!
(Vänder sig gråtande ifrån honom för att gå.)
HERTIGEN (skyndar upprörd efter henne
och för henne tillbaka).
Förlåt mig, Sophie! det var ett obetänksamt ord,
framkastadt utan afsigt... men jag kan inte tänka
mig att du skulle älska en annan, utan att bli utom
mig, utan att... seså! var nu inte ond längre, och
säg mig att du inte vill öfverge mig!— 56 —
sophie.
Jag måste det... nu, mera än någonsin förut.
HERTIGEN.
Och kan du på samvete säga mig att du inte
älskar den unge mannen från i går?
SOPHIE.
Han är för mig hvad han alltid varit :
ingenting-annat än en bror.
HERTIGEK.
En bror? Bah! man älskar inte en ung, vacker
karl som en bror, om han inte verkligen är det. Men
jag inser det mycket väl, du tycker om honom och
det är derför du vill lemna mig.
SOPHIE.
Och om så vore? Har ers höghet, efter hvad
som i går passerade, rättighet att af mig kräfva någon
räkenskap?
HERTIGEN (stolt).
Nej, det är sant! Jag hvarken har eller vill
ha någon sådan. Ni är fri, mamsell Hagman, och
kan lemna mig när ni behagar. Min hofmarskalk
skall ännu i dag underrätta er om mina dispositioner
för er framtid.
SOPHIE.
Ers höghet! Af nåd, låt mig skiljas "från er
utan att härifrån medföra något, som kunde påminna
mig* om ... om min förnedring! Det är ingen
uppoffring att vara dygdig uti det öfverflöd man köpt
genom sin vanära — jag vill försöka att vara det,
fastän fattig.
HERTIGEN.
Det der är mycket vackert... men jag tillåter
inte att den qvinna som jag skänkt min kärlek, lider— 57 —
brist på den lyx, vid hvilkén hon blifvit van. Det
blir således som jag sagt, och ni lemnar mig inte,
förrän vi ännu en gång återsett hvarandra. Hör ni,
det är min vilja!
SOPHIE.
Ers höghets vilja skall efterkommas. — Farväl!
HERTIGEN (med ett utbrott af ömhet,
som hau icke kan undertrycka).
Du kan verkligen aflägsna dig så lugnt — så
utan saknad?
SOPHIE (med ansträngning).
Ja — utan saknad!
HERTIGEN.
Utan en enda suck vid tanken på all vår
försvunna lycka? (Häftigt i det han vänder sig bort.) Då har
du heller aldrig älskat mig!
SOPHIE (häftigt upprörd).
Tro det gerna, ers höghet! (Med frambrytande tårar»
i det hon skyndar ut genom fonden, venster.) Jag har aldrig
älskat er!
HERTIGEN (som åter vändt sig om vid
ljudet af hennes röst).
Ah! denna ton ... dessa tårar... Sophie, Sophie!
du bedrar mig, du har inte glömt! (Skyndar efter för
att hejda henne.) Stanna, Sophie!... du får inte gå!
(I det han öppnar dörren för att skynda ut, möter han kungen
och stannar förvirrad.) Ah! min bror!
Åttonde soenen.
HERTIGEN. KUNGEN.
KUNGEN (förvånad).
Foi de gentilhomme! Hvad skall det heta?
Hvad fattas dig, Fredrik?— 58 —
Hertigen (tom förut).
Ers majestät... min bror ... jag...
kungen.
Du kommer rusande med en sådan fart, att du
nästan slagit omkull mig. Och i antichambren möter
jag din charmanta Hagman, som gråtande störtar
förbi utan att se mig! Ma foi! tout à fait une sortie
tragique! Har här varit någon querelle, något litet
uppträde ?
HERTIGEN.
Jag kan verkligen inte neka till... att...
KUNGEN (ser sig omkring, ander det
han går nedåt).
Och det ganska lifligt, som jag kan se! (Med lätt
ironi.) Ah! je comprends! du tänker sätta upp en ny
samling af konstsaker! Nåja, den der pendylen
visade just inte någon särdeles gout! Du skall fa èn
annan af mig — en som nyss kommit från Paris.
(Sitter sig i kåsösen.) Men, berätta nu!
HERTIGEN.
Sophie vill lemna mig... för alltid!
KUNGEN.
Pour toujours? Bah! så farligt är det väl inte?
Hvad är det då, som kommit i vägen? Du har haft
något litet äfventyr igen?
HERTIGEN.
Bara ett litet skämt... ett gyckel...
KUNGEN.
Som hon tagit på fullt allvar? Jaja, du är en
lättsinnig gar skämtet, hvem gälde det?— 59 — v hertigen. En liten skönhet från landsorten, som jag i går försökte fil ett möte med nere i Kungsträdgården. KUNGEN. Och la belle Sophie öfverraskade er? HERTIGEN. Ah, mycket värre! Hon kom dit i den andras ställe ... och i skymningen ... tanklös och förtjust som jag var... KUNGEN. Så tog du henne för den andra och gjorde henne en brinnande förklaring? (Skrattande.) Mais, c"est mer-veilleux! Charmant sujet för en komedi! — Ja, jag har alltid sagt att Kila Hagman har ett briljant hufvud! Hon förtjenade, ma foi, att vara drottning! — Nå, och nu spelar hon den oförsonliga? HERTIGEN. Ja. KUNGEN. Ah bah! någon grannlåt... ett juvelsgarnityr — kom upp till mig, så ska" vi se efter något som con-venerar la belle, och hela saken är glömd! HERTIGEN. Tyvärr fruktar jag att det inte hjelper. Hon har fått skrupler... hon talar om ånger, samvetsqval ... hon vill absolument lemna mig. KUNGEN. Mon cher Frederic! Du är nog en stor beundrare af det täcka könet; men du är ett barn, när det gäller att förstå dig på dess svagheter! Den förståndigaste qvinna i verlden får ibland sådana der griller; — men hon begär inte bättre än att få dem— 60 — botade genom nya petits-péchés. — Lilla Hagman har för mycket hufvud för att inte inse att hon minst af alla är ämnad till botgörerska! Du kan vara trankil för att hon inte går i kloster! HERTIGEN. Men om en annan böjelse ... ett nytt tycke... KUNGEN. Ah! c"est une autre chose! Men då är det ditt eget fel! Misstänker du någon viss? HERTIGEN. Ja, eu hennes barndomsvän... en doktor Hedenius! KUNGEN. Hedenius? Vänta! Densamme som i går presenterades för mig i Kungsträdgården ? — En charmant ung man, ma foi! HERTIGEN. Du såg dem således verkligen tillsammans? KUNGEN. Mais, certainement! Och när jag nu tänker efter... hon talade om att han behöfde en syssla... att han ville gifta sig... Aha! hon estimerar att få ett namn, en position! Eh bien! den lilla caprisen kan man ju uppfylla! HERTIGEN (häftigt). Ja; men jag tillåter inte... KUNGEN. Nu är du återigen ett barn! Man låter honom få en syssla, så gör man bröllop åt dem... samma afton reser den unge äkta mannen till sin station, och la belle mariée stannar qvar! Det der åtar jag mig att arrangera!— 61 — HERTIGEN. Men Sophie skall aldrig samtycka ... KUNGEN. Att stanna? — Parbleu! det blir din sak! Kan du inte åstadkomma det, så är du en stympare! — Men nu till annat! Jag har en sak att be" dig om! HERTIGEN. . Och det är? KUNGEN. Att du ville åta" dig Don Alonzos roll i "Bedragne Paschan". Jag har ämnat låta spela den om några dagar på Drottningholm. HERTIGEN. Gerna ... men ... KUNGEN. Inga men! Du får spela emot en charmant Elvira! En ung oskuld från Värmland, som jag i dag låtit utnämna till hoffröken hos min gemål! HERTIGEN. Och hennes namn? KUNGEN. Augusta de Stapelmohr! Brorsdotter till den abominabla fru Schröderheim. HERTIGEN. Ah!... och när sänder ers majestät mig rollen ? KUNGEN. (Juel feu! Känner du henne? HERTIGEN. Ja! Den unga skönheten, hvars plats Sophie i går så listigt usurperade ...— 62 — KUNGEN. Var hon? »Således har du också fått korn på den lilla dufvan? Ma foi! det fattas nu bara att jag sjelf också blir fångad, så ligger hela mitt hof för den der lilla landtlollans fötter! Hon är då mycket vacker? hertigen. Har du inte sett henne? kungen. Nej, ma foi! Det är på Armfelts rekommendation som jag anstält henne hos drottningen. Men säg mig nu, är hon så vacker som man påstår? he&tigen. Åh. hon är förtjusande! En växt, en grace, en naiveté ... Det är en Mlkomlig Hebe! kungen. Hvars Jupiter min herr bror gerna tycks vilja blifva? Eh bien! cela ne me regarde pas! Försök din lycka! — Du tar således emot rollen? hertigen. Med förtjusning! kungen. I afton presenteras hon på hofvet — och i öfver-morgon blir första repetitionen. Hvad din lilla Hagman beträffar, så skall jag nog laga att den unge doktorn blir hennes man, om det verkligen är din mening att gifta bort henne! hertigen. Ja, hvarför inte: men med en man som reser! kungen (leende . Ah! den nya flamman är således bara en nyck, en fantasi!— 63 — HERTIGEN. " Ja, hvad vill du att man skall göra? KUNGEN (med en lätt suck). Tu est heureux, mon cher frère! Du kan fritt joitera af ditt lif från morgon till qväll och från qväll till morgon! Jag åter, jag har tusen förtreter! JVIin sturska adel... den satans politiken .,. Mais adieu! Jag måste till operan; man repeterar Gustaf Vasa ... Ah, vet du, Karsten blir en magnifik tyrann! — Så har jag en lång conferens med ryska ministern... den der Pechlin börjar åter intriguera ... Kellgrens verser ä" gudomliga! — Au revoir! glöm inte repetitionen! (Skyndar ut). Nionde soenen. HERTIGEN (g&r upprymd fram och åter). Allt skall bli" arrangeradt på bästa sätt! Sophie stannar qvar! Ett namn och en oskadlig äkta man skola nedtysta hennes skrupler... och i öfvermorgon repeterar jag som lycklig älskare mot den sköna Augusta! (Gnuggar händerna.) Parbleu! det är ändå ibland rätt behagligt att vara prins! Tionde soenen. DEN FÖRRE. BADIN. BADIN (från fonden). Höghet! HERTIGEN (vänder sig om, obehagligt störd). Hvad är det? Hvad vill du? BADIN (triumferande). Nu har jag bevis ... ståtliga bevis! HE&TIGEN. Gå för tusan med dina bevis! Hvem frågar nu mera efter sådana! (Går hastigt in till höger.) BADIN (ser efter honom förbluffad). Det har jag för det jag sprungit mig lungsot på halsen! Men så får det inte sluta! (Ropar.) Stopp, höghet! Tag mans hit mina fem och tjugo! (Skyadar efter hertigen.) *TREDJE AKTEN.
Salong hos Schröderheims. Dörrar i fonden och
på sidorna. Till venster ett stort, rundt bord med
fåtöljer omkring, samt fullt med böcker, papper och
skrifsaker. Till höger en liten soffa och framför
den ett mindre bord med något lätt
fruntimmershandarbete.
Första scenen.
FRU SCHRÖDERHEIM. SCHRÖDERHEIM. ANDERS.
(Vid rid&ns uppgång sitter fra Schröderheim i morgondrägt,
uppkrupen i soffan, läsande i en bok. Schröderheim, i
morgonrock, vid venstra bordet, med en sUfrerbricka full med bref
framför sig. Han bryter och laser det ena efter det andra.
Anders håller på att duka af ett kaffebord borta i fonden.)
SCHRÖDERHEIM (förtretad).
Ansökningar och aldrig annat än ansökningar!
Man tror då att jag är stoppad med pastorater!
frun (ser med ett löje upp nr
boken);
Förlåtligt nog, i betraktande af ditt omfång!
SCHRÖDERHEIM (skrattande).
Du har rätt, Änne-Charlotte! Gud vet hvad jag
blir fet af! Af kronans kaka är det åtminstone inte!
— 66 —
frun.
Och det säger du: Kungens vän och gunstling!
schröderheim.
Just derför vet jag bäst hur litet han verkligen
har att ge utaf! — Men, låt mig nu sluta min
penitens, pratmakerska!
änders (som burit ut brickan och
och åter kommit Id).
Befaller statssektern något mera?
schröderheim.
Nej! laga bara att allt är i ordning till klockan
tio, då jag skall upp till slottet Kommer någon, så
vet du Tör hvilka vi ä" hemma! (Anders går genom fonden.)
Andra scenen.
SCHRÖDERHEIM. BRUN.
frun (lägger med en otålig
rörelse bort boken).
Att en så spirituei man som Voltaire, skulle ha
den svagheten att vilja skrifva tragedier!
schröderheim.
Kära du, ingen är fullkomlig! (Läser småleende ett
bref.) Vill du höra en ansökning på vers utaf Bellman ?
frun (lifligt).
Och det kan du fråga!
schröderheim.
Den gode Karl Michael! Han ber för en
stackars enka, som vill sälja hembrygdt svagdricka!
frun.
Hu då!— 67 —
schröderheim.
Hör på !... (Läser.)
"Om hon vore minsta vacker,
Om hon egde små manér,
Men, hon skrämma kan kosacker
När hon ur sin hufva ler.
Och om gumman, som är enka,
Mindre skrynklig vor" och brun,
Kunde man med skäl misstänka
Att jag sucka" för den frun!
Men, jag ryser när jag märker
Fattigdomens usla nöd,
Modershjertat slår och värker,
Barnen be sin mor om bröd.
Modern beder, barnen buga,
Ömt på lutan klingar jag:
Låt nu gumman i sin stuga
Sjunga Gustafs skål i dag!"
(Torkar ögonen.) Bet skall hon, Karl Mikael, det skall hon!
FRUN.
Jag har en liten sparpenning från min
hushållskassa ... låt den följa med, Elis!
SCHRÖDERHEIM.
Tack, ma mie! jag tar med mig suppliken upp
till kungen... den skall nog också inbringa
bönemannen något. Han glömmer sig sjelf, det är
derföre billigt att hans vänner tänka för honom.
FRUN.
Jäg hoppas att sista raden i suppliken skall
göra hvad den kan. Kung Gustafs öra är alltid öppet
för smicker!— 68 —
SCHRÖDERHEIM (varmt).
Nu gör du kungen orätt, Anne-Charlotte! Med
sina små tillgångar gör han mera för sina sångare
och konstnärer, än många monarker med dubbelt sä
stort apanage. Och han gör det af godt hjerta, icke
för att bli smickrad!
FRUN (leende).
Jag glömde att du ser idel dagrar hos din
kunglige idole.
SCHRÖDERHEIM (kärft).
Och du idel skuggor!
FRUN.
Elis! hvad var det lör ton? (går till honom.) Beror
vår husliga lycka på ett ord, en vink af din konung?
Se på mig, Elis! Är du ond?
SCHRÖDERHEIM (mildare).
Inte ond ; men det gör mig ledsen att du alltid
häcklar honom! Det smärtar mig att du gör ett så
oförsigtigt bruk af ditt goda hufvud och din qvicka
tunga. Lyd derför mina råd och tag dig till vara!
FRUN (smekande, i det hon sätter
sig på hans knä).
Men säg mig då, min store björn, hvad har jag
nu igen gjort? Men se inte sä der bister ut; det
klär inte ditt trefliga fullmånsansigte! Se nu bara
så han satt på sig kravatten! Passar det för en
statssekter att se ut så der? (sysslar med halsduken.)
SCHRÖDERHEIM (ler mot sin vilja).
Hjelp upp den du då, din toka!
FRUN.
Under tiden dukar du upp mitt syndaregister!
Blir du för elak, så stryper jag dig! Seså, börja nu.— 69 —
SCHRÖDERHEIM.
Kungen var i går mycket uppretad på dig.
frun.
Hvarför det!
schröderheim.
Derföre att när du sist var ute på
Drottningholm och i en allé mötte grefvinnan Ruth med sina
sex döttrar, så hade du yttrat helt högt till ditt
sällskap: "Der kommer ruter dam med alla sina hackor."
FRUN (skrattar).
Det är sant!
schröderheim.
Och det fast du vet hur mycket kungen
värderar grefvinnan!
frun.
Hvad hjelper det? Hon ser ändå ut som ruter
dam, den klotrunda nåden!
schröderheim.
Och när kungen, som fått höra ditt infall,
förebrådde dig derför, så svarade du mycket impertinent:
"Ursäkta, ers majestät! men jag visste inte att rater
var trumf."
FRUN.
Nej, så var det inte! aJag kom inte ihåg att
ruter var trumf" — så sade jag.
schröderheim.
Men hur kan man tillåta sig?
FRUN.
Håll stilla hufvudet! — Yar nu det der så
rasande farligt?
schröderheim.
Om du åtminstone sagt det åt kungen enskildt!
Nu bet man sig i läpparne rundt omkring för att inte
skratta högt.— 70 —
frun.
Han förebrådde mig så att alla hörde det.
schröderheim.
Han är konung, han!
FRUN.
Sant! Men jag är fruntimmer, jag! Var det
något mera ?
schröderheim.
Ja, nu kommer det allra värsta! Samma qväll
när hans majestät i skämtande ton yttrade sin
förundran öfver 8tallmästar Schéeles täta besök hos osb ute
på Järfva, och sade att han trott dig ega bättre smak
än att till cicisbé välja en simpel stallmästare, så
hade du svarat: "Jag beklagar att jnte min man,
liksom ers majestät, har råd att hålla sig en
hofstallmästare."
frun.
Mycket rätt! Och det svaret åügrar jag aldrig.
schröderheim.
Kungen förlåter det heller aldrig!
frun.
Må så vara! Han förolämpade både dig och
mig, — och han har allraminst rättighet att upphäfva
sig till någon censor öfver sederna.
schröderheim.
Men det var ju bara ett skämt.
frun.
Nej, Elis! — det var en infamie!
schröderheim.
Hvad behöfver du bekymra dig om den — när
jag tror dig?— 71 —
FRUN.
Nu tror du mig; men hvem kan ansvara för
framtiden? Hans ständiga anspelningar kunna rubba
en fastare karakter än din.
SCHRÖDERHEIM.
L&t derföre bli att framkalla dem. Hvad vinner
du med alla dina sarkasmer?
FRUN.
Samvetslugn, min björn.
SCHRÖDERHEIM.
Hvad menar du?
FRUN (vill Stiga upp).
Seså, nu är halsduken knuten.
SCHRÖDERHEIM (h&ller henne q?ar).
Har du sett hur det är med kråset då?
FRUN.
Det smakar att ha" kammarjungfru, tror jag?
SCHRÖDERHEIM.
Ja, kammarjungfrur ä" mycket mera till för
herrarnes än för damernas skull! — Men hvad menade
du med ditt samvetslugn?
FRUN.
Jo, ser du, Elis! Ingen kan hysa djupare
beundran för det verkligt stora, än jag — och ingen
har derför varit större entusiast för din kunglige vän
och herre, än just jag. Men när jag efter hand
upptäckte hos honom så mycket smått, så mycket
glitterguld och så många oäkta juveler, hvem kan undra
på att jag kallnade? Jag är, som alla fruntimmer,
af naturen rojalist; men jag är kanske litet
skarp-8yntare än flertalet af mitt kön, och jag skulle anse— 72 —
mig begå en låghet, om jag inte gisslade det lumpna
som jag ser.
SCHRÖDERHEIM.
Men du har orätt: Gustaf är ett snille af
första ordningen.
FRUN.
Han är en utmärkt aktör, min vän! Och jag
tycker om sådana på teatern ; men jag afskyr dem
på tronen.
SCHRÖDERHEIM.
För allt i verlden, Anne-Charlotte! Tänk på
hvad du säger.
FRUN.
Jag talar ju nu till min store björn — och inte
till statssektern! — Sådan han sjelf är, sådan är
naturligtvis också tonen vid hofvet. De stora kunde gerna
få vara huru förderfvade som helst, om de inte hade
sina apor — och deras apor sina apor! — Tänk
dig hvilket hyggligt menageri man på det sättet kan
göra af ett land.
SCHRÖDERHEIM (ger ät höger).
Tyst nu, elaka tunga! Der kommer Augusta.
,*BUN (stiger upp).
Ja, är inte hennes äfventyr i går afton ett
ecla-tant bevis för min sats?
SCHRÖDERHEIM.
Ah bah! en vacker flicka kurtiseras öfver hela
verlden! Det är väl inte att rifva ned himmel och
jord för!— 73 —
Tredje scenen.
DE FÖRRE. AUGUSTA.
AUGUSTA (från höger).
God morgon, snälla tant och onkel!
frun.
God morgon, kära barn! Hur mår du efter
historien i går?
AUGUSTA.
Förträffligt! Och tant sjelf?
FRUN (kryper p& nytt npp i soffan).
Jag har min migraine!
SCHRÖDERHEIM.
Bästa morgonhelsningen till en så vördnadsvärd
onkel som jag, vore en kyss. Eller hvad tycker du,
min flicka?
AUGUSTA.
Tant kunde bli jaloux!
SCHKÖDERHEIM (skrattande).
Hon? Nej, den sjukdomen har hon aldrig lidit af.
FRUN.
Gif honom du en kyss, Augusta lilla, så
slipper jag!
AUGUSTA.
Nå, gerna! (omfamnar och kysser honom ntan allt
pryderi.) Fy då! onkel är illa rakad!
SCHRÖDERHEIM.
Ah! (skämtande till fron.) Ben smakade myckot
bättre än dina!
fbun (likaså).
Yi ska" höra hvad doktorn säger!
Glanskis. 4— 74 —
SCHRÖDERHEIM.
Ah, du tänker taga revanche? Men apropos
doktorn, Augusta lilla, så får jag säga dig att han
behagar mig rätt mycket.
AUGUSTA.
Ja, inte sant, snälla onkel? Han är bra
älskvärd, min Ludvig?
SCHRÖDERHEIM (fint).
Nå, hvad älskvärdheten beträffar, så har du
säkrare omdöme än hvad jag kan prestera. Men jag
tviflar på att han kommer att göra lycka i
hufvudstaden. Han är allt för rätt fram,"allt för ärlig!
AUGUSTA.
Kan man vara det för mycket?
SCHRÖDERHEIM.
Jag är rüdd för det!
FRUN.
Ja, skall man göra lycka nu för tiden, så bör
man allra först göra sig af med alla onödiga
fördomar — ty vi lefva ju i en fördomsfri tid. Och för
att få det riktigt beqvämt, så kalla vi allt som står
i vägen för våra passioner — idel fördomar.
AUGUSTA.
Nu är väl tant ändå för sträng?
FRUN.
För mild, mitt barn! Jag skall räkna upp för
dig några af de löjligaste fördomarne. För det första
är Gud en komplett fördom, och ett lif efter detta är
en ammsaga, som man skrämmer barn med. Yidare
finnas en mängd dumma fördomar, dem ingen
förnuftig menniska nu mera vill låna husrum, såsom— 75
heder, dygd, sanning, trohet, oegennytta, rättvisa, m. m.
— man begagnar dem någon gång — som
maskeradkostym -7 men efter midnatt är det ju alltid
allmän demaskering.
SCHRÖDERHEIM.
Fick min, hustru skrifva samtidens historia, så
blefve den åtminstone inte smickrad.
/
FRU*.
Tvärtom! den är alldeles ofantligt smickrad utaf
att vara just så usel som den är. Förr i verlden
drog man svärdet för att försvara sig Tör en
anklagelse, — nu duellerar man för att afskudda sig miss-*
tankeri om en dygd. Det fins ingen femtonåring i
våra dagar som kan tåla den förolämpningen att
höra sig kallas en god och sedesam yngling. Liksom
han blir fänrik redan i vaggan, så är han roué ännu
i kolt, och vid tjugo år skulle han an<*e sitt lif
förfeladt, om han inte vore ruinerad till både kropp
och själ! .
SCHRÖDERHEIM.
Så har det varit och så blir det. Inte kan du,
reformera verlden. Låt oss derför ta" den sådan den
är, lefva ett gladt lif så länge det räcker och sedan ...
FRUN.
Après nous le déluge! — Det är tidens valspråk —
och att det är beqvämt, kan inte nekas.
SCHRÖDERHEIM.
Ja, och det enda förnuftiga. I det fallet är jag
sceptiker, som alla andra. Men, jag måste göra mig
i ordning till föredragningen hos kungen. Au revoir!
(Går till venster.)- 76 —
Fjerde scenen.
FRU SCHRÖDERHEIM. AUGUSTA.
frun.
Kom nu och sätt dig, Augusta!
AUGUSTA (sätter sig bredvid henne).
Hvad tant är lycklig, som har en så god man!
fbun.
Ja, Elis är mycket snäll... litet klumpig om
man så vill; men det är bara till det yttre; hjertat
och lynnet äro lätta och lifliga. — Men hör på, kära
barn! Hur gammal är du egentligen?
augusta.
Tjugo år fylda l
fbun.
Nå, det är sant att jag fyllt trettiotvå; men jag
tycker mig bli minst fyrtio, när du så der säger ditt
breda, värmländska "tant". Kalla
mig"Anne-Charlotte eller du i stället, så smickrar jag mig straxt
med att jag är litet yngre.
augusta.
Får jag det! Ack, det vill jag så gerna. Det
der ordet tant utestänger all möjlig förtrolighet, och
det kan ju finnas en hel mängd saker, som jag skulle
vilja förtro dig.
fbun.
Angående din älskare, naturligtvis. Men hur
kunde du gå och förälska dig i en fattig läkare!
Jag hade ämnat dig till minst grefvinna!— 77 —
augusta (skrattande).
Jag grefvinna? Nej, det passar jag inte till.
Jag tror att jag kan ta" mig hyggligt nog ut i ett
presthus eller på ett provincialläkareboställe; men i
en elegant salong gör jag en orimligt slät figur.
frun.
Låt vara att du valt klokt; men jag är rädd för
att du inte får lemna Stockholm igen så lätt som
du tror.
augusta.
Hvarför det?
frun.
Derför att man, att döma efter ditt äfventyr i
går, börjat bli uppmärksam på dig vid hofvet.
augusta.
Vid hofvet?
frun.
Ja visst! Man tycker om vackra flickor på
högre ort, och man ska* nog försöka att tå dig fast.
augu8ta.
Nu skämtar du bara! Hvad skulle man vilja
mig vid hofvet?
FRUN (småleende).
Du är nästan mer oerfaren än man har
rättighet att vara vid tjugo år. Fins det inga dåliga
menniskor i Värmland?
augusta.
Nog har man sagt mig att det fins; men jag
har, Gud ske lof, aldrig träffat några.
frun.
Men har inte äfventyret i går afton skrämtupp
dig ur din landtliga säkerhet?— 78 —
augusta.
Det anser jag för en tillfällighet, och det vore
bra otacksamt att tvifla på det goda, derför a(t man
en gång på tjugo år råkat ut for motsatsen.
frun.
Mon dieu, hvad ni landtbor ä" godtrogna!
augusta.
Ja, och hvad ni ä" misstänksamma här i Stockholm!
Femte scenen.
DE FÖRRE. ANDERS (från fonden).
anders.
Nådig fru!
frun.
Hvad är det!
ANDERS.
Kabinettskammarherren baron Nolckeo anhåller
att få göra sin visitats.
fbun (till August»).
Aha! (till Anders.) Bed baron vara välkommen.
(Anders går).
augusta.
Tar du emot honom i den der drägten?
frun.
, Ville jag vara rigtigt artig, så tog jag emot
honom på sängen.
augusta.
Hu då!
frun.
Det högsta modet!... Tänk på hvad jag sade
nyss...— 79 —
AUGUSTA (gir öfver till venster).
Jag förstår inte...
FRUN.
Tyst!... der kommer han!
Sjette soenen.
DE FÖRRE. BARON NOLCKEN (från fonden).
BARONEN (omkring 50 år, fjeskig
och krnserlig; gör föitøt vid
dörren en ceremoniös helsning,
skyndar sedan med dansant artighet
fram till frun och kysser
hennes hand).
Har den äran att önska er en god morgon, min
charmanta fru statssekreterska! Comment se trouve
den fjerde af gracerna?
frun.
Förträffligt, cher baron! Och ni sjelf?
NOLCKEN.
Merveilleusement! Vädret är gudomligt och
hans majestät är vid det briljantaste lynne.
frun.
Det gläder mig obeskrifligt! Men hvad
förskaffar mig agremanget af en så tidig visit?
nolcken.
En lycklig accident, min nådiga! Dessutom är
jag alltid helst matinal, när det gäller le beaux sexe;
(vänder sig om på klacken och får se Augusta.1) Mais,
par-donnez! — une jeune personne...
FRUN.
Tillåt mig, cher baron, att för er presentera min
nièce, fröken Stapelmohr; — baron Nolcken, kungens— eo —
kabinettskammarherre och — om man får tro
ryktet — gunstling!
NOLCXEN (smickrad).
Mademoiselle! (kysser Augustas hand.) Trèfi
en-chanté! (afsides.) Rätt näpen, ma foi, rätt näpen!
(högt med tillgjord blygsamhet, i det ban tar sig en pris nr en
gniddosa.) Bet är, ma foi, sant, att hans majestät
daig-nerar att visa mig ett visst attachemenfc, en stor
cor-dialité, och det gläder mig horriblement att jag just
i dag blifvit designerad till messager des ordres
du roi!
AUGUSTA (för Sig). .
Hvilken rotvälska!
NOLCKEN (till Augusta).
Och när jag nu fått den gracen att regardera
er, min fröken, så finner jag ingenting etonnant nti
hans majestäts nådiga beslut, hur mycket det än för
öfrigt må vara hors des règles du cérémonial!
Skönheten och gracerna subordinera uniquement under sig
sjelfva! (till frun.) Figurera er, min fru, att jag har
en högst éclatante nyhet att surprenera er med!
FBUN.
Och det är?
NOLCKEN (ceremoniöst).
Hans majestät, vår allernådigste konung, som
alltid vill entourera sin kungliga person med allt som
är skönt och snillrikt, har i nåder behagat designera
er nièce, mademoiselle Augusta de Stapelmohr, till
hoffröken hos sin höga gemål, vår allernådigsta drott
ning, — och behagade ers nåd att i afton klockan
åtta infinna sig vid couren, för att presentera er nièce
for deras majestäter och kungliga högheter.
FRUN (med en blick p& Augusta).
Hans majestät är allt för nådig!— 81 —
NOLCKEN. x
Det är hans majestät toujours!
AUGUSTA (orolig och häpen, i det
hon skyudar fram till
, frun).
Men för allt i verlden ... säg du ...
frun (med tokigt).
Att Vi med djupaste tacksamhet och undersåtlig
glädje emottaga detta bevis af hans majestäts nådiga
bevågenhet! ~ "
* AUGUSTA (i det hon går ifrån henne).
Ack min Gud!
NOLCKEN (sakta till frun).
Den lilla är alldeles perdu af enchantement!
FRUN (likaså).
Hon är ännu litet sauvage!
NOLCKEN (likaså).
Pauvre enfant! (högt) Huru mycket mera skulle
ni inte éblouisseras, min fröken, om jag vore nog
indiscret att omtala en utmärkelse som är er ämnad,
men som ännu skall vara en vhemlighet. Ah! quel
avenir pour vous, mademoiselle!
FRUN.
Hvad menar ni, kära baron?
AUGUSTA (afsides).
Min Gud, hvarför kom jag hit!
NOLCKEN.
Nåväl, jag vill riskera att — complétement entre
nous, — omtala hvad hans majestät daignerade att
helt förtroligt hviska i mitt öra i går afton vid
cou-chern: Fröken Augusta är designerad att agera
Elvires roll i ""Bedragne Paschan" på det societets-— 82 —
spectaclé som v nästa vecka kommer att arrangeras
på Drottningholm, till firande af hennes kunglig
höghet hertiginnans namnsdag.
frun (förvånad).
ih, verkligen ?
AUGUSTA (gråtfärdig).
Jag... spela komedi... men ...
FRUN (sakta).
Tyst!
NOLCKEN.
Och det merveilleu8aste är att Elvires älskare
den ridderlige och sköne Don Alonzo, kommer att
representeras af — (triumferande och vigtig) Gissa då,
mes dames!
FRUN (otålig).
För allt i verlden, kära baron! Ni vet att vi
fruntimmer äro gränslöst nyfikna.
NOLCKEN.
Eh bien! jag vill vara ädelmodig! Af hans
kunglig höghet, hertig Fredrik.
FRUN.
Ah!
AUGUSTA (med ett ntrop).
Hertigen?
FRUN (stiger upp).
Ett charmant arrangement!
NOLCKEN (sakta).
Madame!... er nièce kan göra en lysande
for-tune ... man hviskar om ... mais mon Dieu! Det går
inte an ...
frun.
Ah säg, cher baron!
NOLCKEN.
Eh bien!... ön dit que...— 83 —
Sjunde soenert.
DE FÖRRE. ANDERS (från fonden).
ANDEKS.
Doktor Hedenius frågar om nådig frun och fröken
ta" emot.
NOLCKEN (afsides).
Hedenius? Cest lui!...
FRUN.
Bed doktorn stiga in! (Anders går.) Men säg mig
nu baron hvad ni menade.
NOLCKEN (sakta).
Man hviskar om en rupture mellan hertigen och
)a belle Hagman... man talar om ett parti mellan
henne och le docteur!
FRUN.
Doktorn!
NOLCKEN.
Silence! Han är ännu inte averterad. ..
FRUN.
Ah!
AUGUSTA (for sig).
Ludvig! Gud ske lof...
FRUN (i det hon går öfver och
hindrar Angnsta att skynda
emot den inträdande).
Förråd dig inte!
NOLCKEN (afsides).
Den lilla är complétement stupéfaite!— 84 —
Åttonde soenen.
DE FÖRRE. HEDENIUS (från fonden).
HEDENIUS.
Mina damer... min .. .
frun.
Välkommen, doktor!... (med afsigt) Ni kommer
för att göra er underrättad om frökens helsa?
HEDENIUS.
Ja, nådig fru! (afmätt till Augusta) Hur befinner
ni er, min fröken?
frun (afsides).
Han förstod mig!
A.UGU8TA (stammande).
Jag tackar... mycket väl... (för sig) Hvarför
säger han fröken?
frun.
Herr baron Nolcken ... tillåt mig att för er fä
presentera doktor Hedenius från Värmland.
hedenius.
Herr baron!
nolcken (räcker honom
fingerspet-sarne).
Enchanterad af att få göra er bekantskap, mon
cher! (sakta till frun) Han ser ganska distingué ut;
parbleu! La bölle Hagman har en etonnant tur!
(högt) Min kära doktor! det passar sig charmant att
jag råkar er här. Med madames ämabla permission
har jag en befallning att framföra till er från hans
majestät.
HEDENIUS (glad).
Från kungen?— 85 —
NOLCKEN.
Hans majestät befaller er till audiens klockan
sex i afton i sitt kabinett. Ni eger således att inställa
er klockan tre qvart till sex i blåa salongen, två
trappor upp, der ni träffar mig som tjenstgörande
kabinettskammarherre.
HEDENIUS.
Jag skall ha* den äran att infinna mig, herr
baron, (för sig) Kungen mins mig! hvilken lycka!
NOLCKEN.
Och nu, mes dames, ber jag er tusen gånger ex- v
cusera; men vigtiga affairer tvinga mig att lemna
cet asyle pour les graces et la beauté! (kysser fru
Schröderheims hand.) Au revoir till i afton, charmante
madame! (likaså till Augusta) Au revoir, éblouissante
mademoiselle! (nedlåtande till doktorn) Farväl, min vän!
Glöm inte le salon bleu! (till frun) Min compliment
till min charmanta vän, votre époux! (dansar ut genom
fonden.)
Nionde scenen.
FRUN. AUGUSTA. HEDENIUS.
FRUN.
Nåväl, hvad säger ni om denna praktupplaga
af en hofman?
AUGUSTA.
Han var afskyvärdt narraktig!
FRUN.
Han anses oöfverträfflig.
HEDENIUS.
Mig gladde hans budskap så högt, att jag knappt
märkte narraktigheten hos budbäraren.— 86 —
AUGUSTA.
Ack, du vet inte, Ludvig...
FRUN.
Hvad nu? Är detta den min och ton som anstå
den uppgående stjernan, den nyutnämnda hoffröken
hos drottningen?
HEDENIUS (häpen).
Hof... fröken?...
FRUN.
Hos drottningen, ja! Och ännu mera: för den
tjusande Elvira, som kommer att spela emot hofvets
vackraste kavaljer, prins Fredrik.
HEDENIUS.
Men förklara mig, Augusta... säg mig. ..
AUGUSTA.
Jag kan icke säga annat än àtt jag är
gränslöst olycklig! (nästan gr&tande) Det är sant som
Anne-Charlotte säger.
HEDENIUS.
Men det är afsky vardt.... och det får inte, det
skall inte ske...
FRU*.
Sådana barn! Uppskatta ni så ringa den stora
ära, som vederfares er? Fästmön hoffröken, —
fastmannen befald till audiens hos kungen. Otacksamma
doktor! Om ni ville sälja denna er lycka, så skulle
man på ögonblicket bjuda er tusen dukater för den.
AUGUSTA.
Att du kan skämta i ett sådant ögonblick. Du
ser vår förtviflan, och i stället för att bistå oss. ..— 87 —
HEDENIUS.
Ack ja, min fru! Ni känner lifvet och
förhållanderna här bättre än någon annan! Råd oss! Hvad
är att göra?
FRUN.
Ingenting annat än att taga emot och tacka.
HEDENIUS.
Men...
AUGUSTA.
Hellre går jag i strömmen, än jag kommer upp
på hofvet!
FRUN.
Tokerier, mitt kära barn! Man nekar aldrig att
emottaga en utmärkelse af sin konung — och gör
man det, så stänger man vägen för sig. Skulle ni
vilja det, doktor!
HEDENIUS.
Nej visst inte; men min heder . ..
FRUN.
Den kunde ni gerna läst in hemma i någon
byrålåda; — man bör aldrig föra med sig öfverflödiga
effekter på resor. Men, allvarligt nu! Augusta
följer mig på couren i afton, och ni, doktor, infinner er
hos kungen klockan sex. Man ser inte alla dagar
ett hof sådant som Gustaf den tredjes, och när ni
sedan sitta och mögla borta i er landsort, så kan det
minnet ju vara rätt lystert att tänka på och briljera
med bland småfolket.
AUGUSTA.
Vitänka visst inte mögla!... Fy, Ajine-Charlotte!
FRUN.
Sådant tänker man aldrig, — det inträffar ändå!
— I morgon få vi alltid tillfälle att inventera en— 88 —
contra-intrig, för att sönderslita de .nät man synes
vilja spinna omkring Augusta. Jag lofvar er att jag
skall uppbjuda hela min förmåga i den vägen, och
den är inte liten! Jag har inte för roskull tillbragt
några år vid ett hof så lysande som detta! — Yill
ni således lyda mig?
AUGUSTA.
Ack ja, gerna!...
HEDENIUS.
Men...
FKUN.
Ni är horribel med edra men!- Ja eller nej? —
Yill ni lyda mig eller inte?
HEDENIUS.
Jag lofvar det!
FKUN.
Nå ändtligen! Till belöning för er lydnad ger
jag er... (leende) gissa hvad?
hedenius (glad).
Tillåtelse att återkomma i eftermiddag?
FBUN.
Nej, då måste hårfrisören inta er plats. Men
om det roar er att se hur Augusta logerar här hos
oss, så skänker jag er en half timma för att bese
hennes kammare.
HEDENIUS (förtjust, i det han
kysser hennes hand).
Åh, min fru ... ni är sjelfva godheten!
AUGUSTA (omfamnar henne).
Vi ha så mycket att tala om!— 89 —
FRUN.
Skynda er då; men kom ihåg: endast en
halftimma! Och inte flera än två kyssar — en när ni
kommer och en när ni går! Hör ni det, doktor!
AUGU8TA.
Fy! Anne-Charlotte! så stygg du är!
frun.
Ja, man påstår det!... Skynda er nu! (de gå till
höger.)
Tionde scenen.
fru schröderheim (ensam.)
De stackars barnen! Man behöfver verkligen
komma deras enfald en smula till hjelp! (efter en paus)
Aha, ers majestät! det är en ganska tvetydig ära ni
ämnar oss; men ni har gjort upp räkningen utan
värdinnan. På hvad sätt skall man likväl kunna
hindra hertigens vackra plan, som understödjes aj
konungen? Ah! jag glömmer ju alldeles den i onåd
fallna favoriten. Hagman har ett briljant hufvud ...
det är med hennes tillhjelp jag måste besegra
tjusar-knngen och hans bror. (sätter sig vid venstra bordet och
skrifver) Men — kan jag korrespondera med henne ?...
(muntert) Ah bah! allting går an i krig! (fortsätter att
skrifva.)
Elfte scenen.
DEft FÖRRA. SCHRÖDERHEIM, (sedan) ANDERS.
SCHRÖDERHEIM (från venster i hofdrägt,
med nordstjernekrachanen på rocken
och en portfölj under armen).
Jag fruktar att föredragningen blir orageuse i dag:
frågan om riksdag måste före igen! — Ah, du är ännu
här, ma mie?— 90 —
FRUN.
Som du ser! Jag sköter min >korres pondans!
SCHRÖDERHEIM (ringer).
Farväl, min vän! Åker du ut på förmiddagen?
frun.
Nej, jag väntar visiter.
ANDERS (från fonden).
Statssekretern ringde ?
schröderheim.
Ja, tag portföljen här. Är vagnen framme?
▲NDBRS (taf fåtöljen).
Ja, herr statssekter.
FRUN (som nnder tiden lagt ihop
och förseglat brefvet).
Lemna sedan detta till sin adress.
ANDERS (tar brefvet).
Jaha, nådig fru!... (går).
SCHRÖDERHEIM (kysser frun på pannan).
Adieu, ma mie!
FRUN.
Adieu, min björn! (då Schröderheim är nära dörren)
A propos! din kunglige beskyddare har funnit ett
nytt sätt att visa oss sin välvilja!
SCHRÖDERHEIM (stannar).
Hvad menar du?
FRUN.
Han har behagat utnämna Augusta till hoffröken
hos drottningen.
SCHRÖDERHEIM (kommer nedåt).
Nej! hvad säger du? ...-t- 91 —
frun.
Och dessutom lär hon få sig tilldelad Elvires
roll i "Bedragne Paschan" till societetsspektaklet i
nästa vecka.
schröderheim.
Men det är ju charmant!
frun (med tonvigt).
Hertig Fredrik skall spela Don Alonzo.
schröderheim.
En högst ovanlig fortune för en liten
landtfrö-ken! ... När skall hon presenteras?
FRUN.
Tid couren i afton.
SCHRÖDERHEIM.
Förträffligt! Och hvad säger min frondör till
hustru om allt det der?
frun.
Jag är naturligtvis förtjust.
SCHRÖDERHEIM (godmodigt).
Nå, det fägnar mig! Ser du nu, lilla Jacobinska
att kungen är bättre än sitt rykte? Erkänner du
att han är den artigaste, den välvilligaste monark i
verlden?
frun.
Ja visst, min björn!
schröderheim. ri
Och lotVar du mig att hädanefter vara
törsigti-gare i dina uttryck, och inte mera såra honom genom
dina sarkasmer?
frun.
Jag lofvar att försöka det — på ett vilkor.— 92 —
SCHRÖDERHEIM.
Och det är?
frün.
Att du ännu i dag passar på att tala med
kungen om vår unge doktor. Gör honom till
provincialläkare, så att han kommer härifrån så fort som möjligt
SCHRÖDERHEIM.
Aha, jag förstår! Du tycker att en hoffröken
hos drottningen kan göra ett bättre parti än så?...
Ja, ni fruntimmer! — Nå, det är också min tanke.
Han skall få tjensten, om jag annars förmår något
hos kungen! Adieu, ma mie!
FRUN.
Adieu, min store björn!
SCHRÖDERHEIM.
Kom nu väl ihåg att hädanefter är det fred.
(Går geoom fonden.)
Tolfte scenen.
FRU SCHRÖDERHEIM, (sedan) ANDERS.
FRUN (ger efter honom med slug
min).
Nej, min kära björn! nu först är det krig och
det på fullt allvar!... (leende) Den gode Elis! hvad
ban nu är skapad till; men inte är det till diplomat, 1
det hoppas jag kunna bevisa honom! (ämnar gå till
höger.)
ANDERS (från fonden).
Nådig frun!
FRUN (vänder sig otåligt om vid
dörren).
Har du ännu inte gått med biljetten?— 93 —
anders.
Nej, se först fick jag lof att se efter att
stats-sektern kom sig af rigtigt. Och just som jag skulle
gå, så kom ett fruntimmer, som nödvändigt vill tala
med nådig frun.
FRUN.
Så förargligt! — Hvem är hon.
ANDEKS.
Ja, se det kunde jag inte se, för hon har ett
tjockt flor för ansigtet; men hon bad mig lemna fram
det här! (lemnar ett hopviket papper).
FRUN.
Låt se! (viker npp papperet, läser med glad
öfverraskning och säger hastigt) Ah! det var en annan sak!
Har du brefvet har?
ANDERS.
Jaha, nådig fru! (tar upp det ur fickan.)
FRUN.
Gif hit det, och bed damen genast stiga in.
ANDERS.
Jaha! (afsides) Det är något rigtigt storförnämt!
(går genoift fonden.)
Trettonde scenen.
FRU SCHRÖDERHEIM, (derpå) SOPHIE HAGMAN,
(sist) ANDERS.
FRUN.
Hon har haft samma tanke som jag! Les beaux
esprits se rencontrent! Men hur emottaga henne?
Statssekterns fru och prinsens väninna — nej, det
går inte an! Två damer med hufvud och verldsvana,som behöfva hvarandra... så måste det bli! AUons!
låt OSS vata förtjusande! (Andera öppnar fonddörrarne ocb
Sophie Hagman inträder. Sedan dörrarne blifvit stängda, kastar
hon sin slöja åt sidan och efter en artig helsning för fra
Schröderheim stannar hon, synbart obeslutsam, på sin plats uppe vid
dörren. Frnn skyndar med utsökt artighet emot henne, fattar
hennes hand och för henne ned till kåsösen, der hon nödgar
henne att taga plats, hvarpå hon sjelf sätter sig bredvid.) Men
se så, tag då plats, ma chère!
SOPHIE (något brydd).
Nådig fru ... kan ni förlåta min djerfhet att...
att så här ...
FKUN.
För allt i verlden, min bästa! Jag är förtjust
öfver er visit — och se här beviset! (lemnar henne brefvet.)
sorniE (gladt förvånad).
Hvad ser jag? Ni har haft den godheten att
skrifva mig till?
FRUN.
Som ni ser. Etfr samtal mellan oss båda är i
denna stund af högsta vigt. Jag har mycket att säga
er och ni har kanske också något att meddela mig?
Eh bien! låt oss ta" våra försigtighetsmått, (ringer.)
SOPHIE (böjer sig emot henne).
Hvad ni är gotf!
FRUN.
pur egoism., min söta! (Anders kommer i
fonddörren.) Jag är på förmiddagen inte hemma för någon!
(Anders bugar sig och går.) Seså der! (med ett fint leende
i det hon lutar sig beqvämt tillbaka i soffan.) Låt OSS nu
intriguera!. . . (ridån faller hastigt.)
*
FJERDE AKTEN.
. Kungens kabinett, med tvenne dörrar på högra
sidan. I fonden en marmorspisel och öfver den ett
porträtt af Fredrik den andre. Pà spiselkanten
Voltaires byst, också i marmor. Till venster ett
fönster med djup nisch och tunga sidengardiner.
I fonden till venster om spiseln, en i panelningen
dold dorr, som då den öppnas visar de första stegen
af en nedåt gående vindeltrappa. Framför fönstret
en soffa och framför soffan ett skrifbord med böcker
och papper. Till höger mellan dörrarne, en
skulpterad secrétaire i Ludvig XV:s stil, med lådor, och
ofvanpå den ett ur i guldfoder under glaskupa.
Tända ljus i armstakar på bordet och på
secré-tairen. Stolar i samma stil som soffan.
Första scenen.
KUNGEN. ARMFELT.
(Vid ridåns uppg&ng sitter Armfelt vid bordet skrifvande.
Kungen går med bastiga steg, dikterande, fram och åter i
rummet, stannar ibland och gör lifliga och snabba åtbörder vid
dikterandet.)
KUNGEN (dikterar).
"Hvad du känner mig litet, Spinette, om du tror
att jag kan trösta mig, då jag för alltid finner mig
skiljd från Don Alonzo!" (Stannar. ) Hvad säger du
om den tiraden, Mauritz?
— 96 —
ARMFELT.
Superb, ers majestät! Det ligger sa mycken
värma, så mycken undertryckt passion deruti!
KUNGEN.
Låt 088 nu gå vidare! (Fortøatter med "lifligt uttryck.)
"Jag älskar honom så ömt och jag tror mig ha" ett
hjerta för grannlaga att kunna så hastigt glömma
hans kärlek!" ... Tror du att den lilla landtliga
oskulden skall kunna säga det der med expression?
ARMFELT.
Hvilken ung flicka finner inte det rätta uttrycket
for sådana ord?
KUNGEN.
Ma foi! du har rätt! Nå, hvem känner dem
bättre än du?
ARMFELT.
Auktorn till "Bedragne Paschan" — åtminstone
att döma efter Elviras replik strax derpå! (Läser.)
"Ack, om mitt hjerta än kunde vara benäget att bli
tröstadt, så bör du finna att paschan är litet gjord
att åstadkomma en sådan förändring!"
KUNGEN.
Åh ja, pas vrai? Det der är inte utan sin lilla
menniskokännedom!... Ack, vet du, Mauritz, det vore
— foi de gentilhomme! — mycket roligare att vara
teaterskribent än kung! Hur lätt manierar inte auktorn
sina figurer? Han uppgör sin plan, och de lyda hans
minsta vink, i det de för hans blickar öppna hvarje
vrå af sin själ! Inom politiken åter, der vilja alla
hålla trådarne, alla vilja herrska och ingen lyda!
ARMFELT (med tonwigt).
Men alla måste det likväl!— 97 —
KUNGEN.
Och spinna ränker i mörkret, ja! Tacka vill
jag konstens och poesiens verld med sina odödliga
gestalter! Hos dem trifs jag så väl, hos dem njuter
jag mina bästa stunder — det är hos dem jag hemtar
styrka för mitt maskeradäfventyr derute i det stora!
— Hvad tycker du om orden i mitt divertissement ?
ARMFELT.
Förtjusande, ers majestät?
KUNGEN.
Yraiment? — Läs upp dem, så får jag höra.
(Sätter sig midt emot Armfelt.)
ARMFELT (läser).
"Icke blott för lifvets vår
Kärlek lärt att lagar tyda,
Han är Gud för alla år,
Alla åldrar honom lyda!
Ynglingen vid flickans bröst
Kring dess första blommor leker;
Gubben in i ålderns höst
Än dess sista frukter smeker.
Och när hjertat saknar kraft
Att dess sanna nöjen smaka,
Kallar minnet dem det haft
Med behag ännu tillbaka!
Han gör lifvets morgon säll
Med den sanna vård han tager,
Och han tröstar än dess qväll
Med ett hopp, som ljuft bedrager!"
Glans kis. 5— 98 —
KUNGEN (stiger upp lifligt).
Ma foi! Kellgren har här som alltid omskapat
min prosa till en förtjusande vers! Sjunget af fru
Olin, bör det bli charmant, eller hvad tror du?
ARMFELT.
Hänförande! Ett värdigt motstycke till "Ädla
skuggor" — sjunget af Stenborg.
KUNGEN.
Nå, det är en annan sak! Det är det
heroiskt-fosterländska; detta åter det erotiskt-menskliga.
ARMFELT.
Ja! Gustaf den tredje har många strängar på
sin lyra, och alla klinga de lika fullt, lika harmoniskt.
KUNGEN.
Du öfverdrifver, min vän! Jag är ingen skald;
men jag är kanhända organisatör. Jag vill visa mina
svenskar vägen till ett nationelt drama, och kan jag
créera ett sådant, så gläder det mig mera än en
vunnen batalj. Ty ära är nog bra; men hyfsning är
bättre, och det är den som vi sakna. (Med hastig
öfvergång.) Men à bas les affaires graves! Låt oss tänka
på våra nöjen! Jag är nyfiken på couren i alton!
ARMFELT.
För den nya stjérnans skull, som då uppgår
Öfver hofvet?
KUNGEN. .
Ja, foi de gentilhomme! Det skall intressera
mig att se om ni har smak.
ARMFELT (stiger upp).
Och om så är, ämnar ers majestät gynna
hertigens planer?— 99 —
kungen.
Nous verrons! Jag ser inte ogerna att mina
bröder amusera sig, under tiden glömma de bort att
frondera! Karl har nu som vanligt sina frimurare.
abmfelt.
Och sin penchant för balletten.
kungen.
Fredrik har hittills varit captiverad af la belle
Sophie; efter som han nu tycks ha ledsnat vid henne,
så ser jag inte ogerna att hon blir ersatt. I
synnerhet om jag på samma gång kan spela den abominabla
fru Schröderheim ett puts för all den malice som hon
strör omkring sig! (Stampar i golfvet.) Ah! cette femme!
abmfelt.
Men om den unga skönheten är grym, om hon
har principer?
kungen.
Ah bah! Fåfängan plär vara starkare än
principerna!
abmfelt.
Det är sant. Och den fallna favoriten?
kungen.
Skaffar man en passande reträtt: det vill säga,
en man! — Hvad är klockan?
armfelt.
Half sex, ers majestät.
kungen.
Jag vill då inte längre uppehålla dig, kära
Mauritz. Yi mötas vid couren. Jag har klockan sex
låtit befalla hit en ung man som Schröderheim i dag
mycket varmt rekommenderat, och som jag ämnar
göra tül provincialläkare i Värmland. Ja, du mins— 100 —
honom nog, densamme som vi träffade i
Kungsträdgården tillsammans med la belle Sophie.
ABMFELT.
Ah! då förstår jag ers majestäts combination.
KUNGEN.
Tror du att han refuserar?
ABMFELT.
Hvarför skulle han göra det? Emballaget
försonar honom nog med frukten, äfven om den skulle
vara litet fläckig.
KUNGEN (svänger sig skrattande om
på klacken).
Eoi de gentilhomme! Du har rätt, Mauritz! Au
revoir! (Armfelt bngar sig och går.)
Andra scenen.
KUNGEN. Sedan BADIN.
kungen (efter en paus)".
Toute reflexion faite, är det ändå en horribelt
depraverad verld, som omger oss furstar! Smickrare
få vi i dussintal för en nick, ett smålöje; en ärlig
vän kunna vi icke köpa oss för vår krona och all
vår makt. (Med hastig öfvergång.) Mais, à bas la
philo-sophie! Konsten ligger deruti att traitera sina dockor
så att de tjena ens intressen — och den konsten
hoppas jag att förstår au fond! (Det klappar sakta på
tapetdörren i fonden.) Ah, Badin! (Ropar.) Kom in, fripon!
BADIN (inkommer tyst och stannar
bngande i fonden).
Hörsammast, majestät!
KUNGEN (sätter sig vid bordet).
Eh bien! Hvad gör man i vår kära hufvudstad?— 101 —
BADIN.
Lefver som hvar dag vore den sista.
KUNGEN.
Bra!
BADIN.
Så tycka värdshusvärdarne med; — men
presterna så lagom.
KUNGEN.
Bah! Folket skall roa sig.
BADIN.
Majestätet föregår med godt exempel.
KUNGEN.
C"est mon devoir! Hvad säger man på
kaffehusen och klubbarne?
BADIN.
Olika.
KUNGEN,
Hur så?
BADIN.
Adeln skriker på riksdag.
KUNGEN.
Så?
BADIN.
Presterna på bränvinsförbud.
KUNGEN.
Betes!
BADIN.
Militären vill ha" krig!
KUNGEN (lifligt).
Ah!... Hvem vet?
BADLN.
Borgerskapet nedsättning i skatterna.— 102 —
kungen.
Gammal ton!
badin.
Och alla, som inte fått en qvatern, svära öfver
nummerlotteriet.
kungen (skrattar).
Foi de gentilhomme! Din tafla är lika svart som
som du är sjelf.
badin.
Kan väl bli ändå svartare!
kungen.
Hvad menar du?
badin.
Om man får tro ryktena från Finland.
kungen.
Sprengtporten kanske?
badin.
Ja — och Hästesko?
kungen.
Bah! en storm och myggorna äro bortblåsta!
badin.
Låt då blåsa upp snart, majestät! Annars bita
de sig fast.
kuno en (ot&ligt).
Men folket... hvad säger folket?
badin.
Tycker att majestätet bygger för mycket.
kungen.
Bah!
badin.
Statar för mycket!
kungen.
Så?— 103 —
BADIN.
Roar sig för mycket!
KUNGEN.
Vraiment?
BADIN.
Och kostar för mycket!
KUNGEN.
Och for öfrigt?
BADIN.
Hurra de som galningar, om de bara ta se näsan
af majestätet på en kopparslant.
KUNGEN.
Bra! (Kastar åt honom en börs.) Se der, fripon!
BADIN (tar den i flygten).
Underdånigst!
KUNGEN.
Yet du annars något?
BADIN.
Bara litet som angår högheten.
KUNGEN.
Fredrik?
BADIN.
Naturligtvis.
KUNGEN.
Hvarför inte Karl?
BADIN (högtidligt).
Bugar sig för den stora triangeln!
KUNGEN.
Nå, Fredrik?
BADIN.
Får akta sig.
KUNGEN.
För hvad?— 104 —
BADIN.
Mamselln har varit hos fru Schröderheim på
förmiddagen.
KUNGEN.
Sapristi? Yet du det säkert?
" BADIN.
Sett henne sjelf! Yar der i tre timmar... åkte
i hyrvagn och hade tjockt flor. Högheten får akta sig.
kungen.
Du vet ingenting bestämdt?
badin.
Nej, betjeningen för ärlig ... från bondlandet!
kungen (för sig).
Hvilket hufvud, den qvinnan!
BADIN.
Har bestämdt skaffat sig sådant, bara för att
förarga majestätet.
kungen.
Tag reda på saken.
BADIN.
Ska" försöka! Känner en jägare, som slår för
mamsellns kammarj ungfru.
KUNGEN.
Det är bra! Adieu!
BADIN.
Hörsammast! (Vänder sig om vid dörren.) Ingenting
som majestätet vill ha" sagdt. . .ute!
KUNGEN.
Säg att det blir riksdag.
BADIN.
Åhå!— 105 —
kungen.
Nästa år!
BADIN.
Aha!
KUGGEN.
Och krig också!
BADIN (nyfiket).
När då?
KUNGEN.
När jag är färdig!
BADIN.
Förstår! — Ingenting vidare?
KUNGEN.
Nej!
BADIN.
Underdånigst, majestät! (Afsides i det han gir.) Och
om ständerna släppa till pengar! (Försvinner genom
tapetdörren.)
Tredje scenen.
KUNGEN. Sedan NOLCKEN.
KUNGEN.
Foi de gentilhomme! Står min vän Ludvig mig
bi, som han lofvat, så skall jag snart återeröfra vår
gamla maktställning i Europa! En garde derför,
madame Catherine! det gäller oss båda! (Ringer hastigt.)
Och nu till småsakerna — medan vi afbida de stora!
(Nolcken inträder hastigt från första sidodörren till höger.)
För in den unge doktorn!
NOLCKEN (förvirrad).
Ers majestät ser mig i den grymmaste embarras!
Det är i sanning incroyabelt, men han är ännu inte
arriverad!— 106 —
KUNGEN.
Hvad skall det heta?
NOLCKEN.
Jag kan omöjligt imaginera mig annat än att
han fått slag ... une mort subite! Ty att han skulle
vara capabel att ignorera...
KUNGEN.
Och ni har inte sändt en estafette?
NOLCKEN.
Pardon, sire! Jag har sändt, två!
KUNGEN (ser på aret öfver secretairen).
Tio minuter öfver sex!
NOLCKEN.
Min Gud! Jag ber ers majestät nådigast vara
öfvertygad om att jag är på det högsta indignerad
öfver detta oerhörda manquement på undersåtlig
obeis-sance — och om det funnes en bastilj...
KUNGEN (vänder honom otåligt ryggen).
Tacka Gud, min baron, att en sådan inte fins!
NOLCKEN (bestort).
Ah! je suis perdu! (Dörren öppnas och en lakej synes
på tröskeln.) Non! je suis sauvé! (Till lakejen, sakta.) Nå,
maroufte!
LAKEJEN (sakta).
Doktorn är derute!
KUNGEN (vänder sig hastigt).
Qu"e8t que 9a?
NOLCKEN (fjeskande).
Doktorn är derute, sire, och han är förtviflad,
han...
KUNGEN.
Assez! För honom genast in!— 107 —
. NOLCKEN (knuffar ut lakejen).
Genast, garnement! (Vänder sig bönfallande till kungen.)
Sire! jag kan inte eloignera mig"förrän ers majestät
täckts assurera mig om att min konung daignerade
excusera...
KUNGEN (slår honom ett lätt slag på
kinden).
Han ar en god tok, kära Nolcken!
nolcken (förtjust).
Sire! (För sig.) Egenhändigt souffleterad af hans
majestät! Quelle gràce! (Går, strålande af glädje, och
möter i dörren Hedenius, som han med en rörelse af handen
ber stiga in, i det han hviskar honom i örat). Var förtviflad,
unge man! Var exaspérerad! (Går hastigt.)
Fjerde scenen.
KUNGEN. HEDENIUS.
(Hedenius stannar något förlägen, men dock ej bondblyg,
strax innanför dörren. Kungen vänder sig mot honom och
mäter honom med missnöjd blick.)
KUNGEN.
Hvad skall det heta, min herre? Man låter sin
konung vänta?
HEDENIUS.
Af nåd, ers majestät... värdigas förlåta, men ...
KUNGEN.
Voyons! Hvad kan ni anföra till er ursäkt?
HEDENIUS.
En pligt, ers majestät!
KUNGEN.
Undersåtens första pligt är att lyda sin konung.— 108 —
HEDENIUS..
Läkarens första pligt är att bistå dem som lida.
KUNGEN.
Det är sant! (Sätter sig vid bordet.) Eh bien! låt
höra hvarför ni låtit mig vänta.
HEDENIUS.
En äldre man hade halkat i trappan som leder
upp till hans kunglig höghet hertig Karls våning,
och man ämnade just sända honom till en
faltskärs-stuga, när jag kom.
KUNGEN.
Nå?
HEDENIUS.
Man trodde att han brutit benet; men till all
lycka hade det stannat vid en vrickning. Emellertid
tog det sin tid att undersöka skadan, att få foten i
led igen och att ordinera något som kunde lindra
svullnaden.
KUNGEN.
Tillhörde han hofvet?
HEDENIUS.
Ja, ers majestät... han var slottsknekt.
KUNGEN.
Och för en sådan låter ni ktingen vänta?
HEDENIUS.
För läkaren är en patient främst — och ers
majestät hade inte vrickat foten.
KUNGEN (skrattar).
C"est vrai! (För sig, i det han fixerar honom noga.)
Han är originell (Högt.) Jag måste väl således
förlåta er!
HEDENIUS.
Ers majestät är allt för nådig!— 109 —
X KUNGEN.
Kom närmare! Ni aspirërar således på att bli
provincialläkare ?
HEDENIUS.
Ack ja, ers majestät! Jag skulle anse för min
högsta lycka...
KUNGEN.
Det är bra. Men ni är väl ung för att kunna
ha apparencer på en så hastig befordran.
HEDENIUS.
Dét är sant att jag är ung, ers majestät, men...
(Stannar tvekande.)
KUNGEN.
Säg Ut!
HEDENIUS.
Men jag trodde inte att det skulle vara något fel.
KUNGEN.
Qui sait? Fråga gubbarne i Collegium medicum.
HEDENIUS.
Och om det är ett fel, så har det den ovanliga
fördelen att det försvinner med tiden.
KUNGEN.
Mycket sant! Men för en läkare... är inte heller
ålderdomens erfarenhet att förakta.
HEDENIUS.
Fullkomligt rätt, ers majestät. Också har jag
alltid ansett ålderdomen för en prydnad, när den är
sådan att den kräfver aktning. I och för sig sjelf
skulle man väl snarare kalla den en grym
nödvändighet, än något att egentligen vara stolt öfver. Ser-,
skildt har läkaren ett mödosamt kall, och det skadar
ju inte att han har ungdomens krafter att bygga på.— 110 —
KUNGEN.
Visst inte!... Men, hur var det? Ni önskade
ju gifta er?
HEDENIUS.
Ja, ers majestät... det är bestämdt det bästa en
ung man kan göra här i verlden!
KUNGEN (slhåleeode).
Ni tror det?
HEDENIUS.
Förutsatt naturligtvis att han träfiat på den rätta!
KUNGEN (med en ofrivillig suck).
Ja — deri ligger det! (Hastigt.) Och det har ni?
HEDENIUS.
Jag hoppas det, ers majestät!
KUNGEN.
Och om ni blir provincialläkare, tror ni er kunna
erbjuda ett hem åt den ni valt?
HEDENIUS.
Ja, ers majestät! jag skulle då anse mig rikare
än Cresus.
KUNGEN (för sig).
Ma foi! Han är lyckligare än jag. (Högt.) Och
om nu kungen gjorde er till en sådan Cresus, skulle
ni då visa någon tacksamhet, något attachemeht för
en sådan gunst?
hedenius (varmt).
Ers majestät! Hela mitt lif skulle inte räcka
till för att afbörda mig den!
kungen.
Bra, min unge vän! (Stiger upp.) Vi konungar äro
så vana vid att créera endast otacksamma, — det vore,
par curiosité, rätt roligt att en gång få göra en
tacksam. Har ni edra papper och en ansökning i ordning ?— 111 —
HEDENIUS,
Ja, ers majestät!
KUNGEN.
Lemna dem då i morgon till statssekter
Schröderheim, som har min befallning att sedan han tagit
notis derom, genast låta ntfårda er fullmakt. Hvad
nu er tillkommande beträffar, som för öfrigt är
förtjusande ...
HEDENIUS.
Ack ja! inte sant, ers majestät?
KUNGEN (sm&Ieende).
Det har alltid varit min åsigt. Och ni har hennes
löfte att hon vill lemna sin, säga hvad man vill,
ganska lysande ställning, för att följa er till Värmland?
HEDENIUS.
Hon begär ingenting bättre.
KUNGEN.
Yraiment?
HEDENIUS.
Såvida ers majestät, nu, då hon är fastad vid
hofvet, täckts tillåta att...
kungen.
Ma foi! det tillåter jag visst. Jag faster endast
ett vilkor dervid: att ni genast efter vigseln sätter
er upp i vagnen och reser hem.
HEDENIUS.
Ju förr desto hellre, ers majestät!
KUNGEN.
Bra, min unge vän! Ni har en zèle, en
beredvillighet, som behagar mig. Och som jag inte gerna
gör något till hälften, så är det af min hand, som er
brud skall emottaga sin hemgift, och min hofpre-— 112 —
dikant skall sjelf viga er i öfvermorgon ute på
Drottningholm.
HEDENIUS.
Ers majestät öfverhopar mig med nåd.
KUNGEN.
Hvad gör man inte för att belöna en så trogen
barndomskärlek? Ty, man har sagt mig att ni äro
barndomsvänner.
HEDENIUS.
Så är det, ers majestät!
KUNGEK.
Det vill säga, hon har sjelf sagt mig det!
HEDENIUS (förvånad).
Har hon?
KUNGEN.
Ja visst, i Kungsträdgården, vid mötet i går...
Ma foi! det fins några kungliga dygder som man
gerna vül disputera mig, men jag har en som ingen
kan bestrida: godt minne. Och nu farväl, min unge
vän! Ni skall höra af mig. Lemna er adress till
baron Nolcken och afvakta mina befallningar.
HEDENIUS (förvirrad).
Men, ers majestät... jag ...
KUNGEN.
Det är bra! (Gör en vänligt afvisande åtbörd.) Ni kan
beställa er vigselring ännu i dag, och i morgon är
ni den lyckligaste dödlige. Adieu! (Vänder sig ifrån honom.)
HEDENIUS (ämnar gå, sedan han gjort
"flere försök att få tala, hvilket
knngen afböjer, i tanke att han
vill tacka).
Mötet... Kungsträdgården... jag förstår inte ...
jag måste ha" en förklaring... (V&nder om vid dörren,— 113 —
och kommer åter ned på scenen.) Ers majestät behagade
förlåta ... men...
KUNGEN (vänder sig om med otålig
min och betraktar honom).
Hvad är det?
HEDENIUS (forlägen).
Jag fruktar att... att...
kungen (hastigt, som om han
påminde sig något).
Ah, je comprends! Ni fruktar att inte allt är i
ordning hemma hos er, för att emottaga er unga
brud? Eh bien! ni har ju flere dagar på er... skrif
hem och låt arrangera allt! (Går till secrétairen, tar fram
en börs och trycker den i hans hand.) Se här för de första
utgifterna ... spar ingenting! Kom i håg att det är
kungen som betalar! Adieu! ^ Vänder sig på nytt ifrån
honom.)
HEDENIUS (för sig).
Omöjligt att få säga honom ... jag fruktar något
misstag... jag måste genast skynda till Schröderheims!
(Går efter en djnp bugning, och möter i dörren hertigen, som
går förbi honom med en vårdslös nick, hvarefter dörren slås igen.)
Femte soenen.
KUNGEN. HERTIGEN.
HERTIGEN (i full gala).
Förlåt, mon frère ...
KUNGEN.
Ah, det är du, cher Frederic! Redan klädd till
couren ?
hertigen.
Ja, jag var otålig att få träffa dig, ty jag
kommer för att...— 114 —
KUNGEN.
För att tacka mig, n"est-ce pas? Och det kan
du ha goda skäl till, ty affairen är arrangerad.
HERTIGEN.
Hvad menar mon frère?
KUNGEN.
Mötte du inte den unge mannen, som lemnade
mig nyss?
HERTIGEN.
Jo, men...
KUNGEN.
Förstår du då inte? Det var han som skall
befria dig från la belle Sophie!
HERTIGEN.
Men jag har ju redan i går sagt dig att jag
inte önskar någon rupture, och jag upprepar det ännu
mera bestämdt i dag. Jag kan inte lefva henne
förutan.
KUNGEN.
Men hon vill ju sjelf lemna dig?
HERTIGEN.
Det beslutet hoppas jag kunna ändra.
KUNGEN.
Och du har ju sjelf sagt att hon estimerar att
få ett namn, en ställning .. .
HERTIGEN.
Ja, men det tillåter jag inte!
KUNGEN (otålig).
Yet du, mon cher Frederic, att du är en
com-plett vindflöjel! Du narrar mig att göra mina
de-marcher för att skafia dig af med din sköna, och när
det nu lyckats, så kommer du och säger: je ne veux— 115 —
pas! (Bestämdt.) Men jag, jag vill det! Hon gifter
sig med den unge läkaren — vill du sedan förmå
henne att stanna, à la bonheur! det blir din sak!
Yill hon deremot följa honom till Värmland, så må
det stå henne fritt!
hertigen.
Parbleu! det skall aldrig ske!
kungen.
Foi de gentilhomme, det skall ske! Jag har
gifvit den unge mannen mitt löfte och i öfvermorgon
vigas de ute vid Drottningholm. Jag vill väl se om
jag inte "är herre i mitt hus, lika väl som kung i
mitt rike! (Då hertigen vill tala.) Pas un mot! Det
blir som jag vill; rätta dig derefter! (Går till höger,
första dörren.)
Sjette scenen.
hertigen.
Aha! mon cher frère! Du vill spela konung,
äfven när det gäller mina hjerteaffairer! Men det
ska" vi se! Måtte fan ta" alla kärleksnycker! Den
der unga herrn såg. alldeles för distinguerad ut för
att inte Sophie skulle vilja gå in på min brors planer!
Men det får inte ske! Jag skrifver till henne____
jag skall visa henne att jag är furste! (Sätter sig vid
bordet och ämnar skrifva.)
Sjunde scenen.
HERTIGEN. BADIN.
badin (sticker in hnfvadet genom
tapetdörren).
Majestät!— 116 —
HERTIGEN (för sig).
Ah! Badin!
badin (kommer med).
Nu vet jag hur de tänka lura högheten!
HERTIGEN (vänder sig plötsligt).
Hvad .nu, slyngel?
BADIN (förbluffad).
Högheten sjelf! Pristi! (Ämnar smyga sig ut.)
HEBTIGEN (skyndar efter, fattar honom
i örat och för honom ned på
scenen).
Stanna, skurk! Bekänn genast!
BADIN.
Yet ingenting!
HERTIGEN.
Hvilka tänka lura mig?
badin. "
Känner inte!
BEBTIGEN (skakar honom).
Känner du detta då?
BADIN.
Kan inte säga.
HERTIGEN (släpper honom och drar
värjan).
Så ska" du få göra bekantskap med denna!
badin.
Högheten gör som Karl den elfte.
HERTIGEN.
Hvad?
badin.
Betalar med stångjern! Vore bättre att jag fick
mina fem och tjugo!— 117 —
HEETIGEN (höjer värjan).
Dem skall du få!
BADIN.
I dukater?
heetigen.
Oförskämde!
BADIN (trotsigt).
Yill inte högheten köpa . .. inte lär högheten
piska något ur mig!
HERTIGEN (efter en paus, sticker in
värjan, tar upp en börs och
kastar ät honom).
Se der!
BADIN (fångar upp börsen).
Gunstig tack! Det var för det gamla.
HERTIGEN.
Hvad nu?
BADIN.
Högheten vill kanske ha" kredit på det nya?
HERTIGEN (kastar åt honom en ny börs).
Slyngel, se der! (I det han sätter sig till venster.)
Säg mig nu allt!
BADIN (går först till dörrarne och
ser till att ingen lyssnar).
Höghetens mamsell har varit hos frun!
HERTIGEN.
Fru Schröderheim?
BADIN.
Ja, det är bara henne jag kallar för "frun"!
Har fått veta det af kammarjungfruns jägare.
HERTIGEN.
Nå?
BADIN.
Åmna lura högheten kapitalt!På hvad sätt?
— 118 —
HERTIGEN.
BADIN.
Doktorn ska" gifta sig, resa tvärt och ta" unga
frun med sig.
HERTIGEN.
Sophie?
BADIN.
Åhnej — den andra!
hertigen.
Hvilken andra?
BADIN.
Värmlandsflickan, vet jag!
HERTIGEN (springer upp).
Är du galen?
BADIN.
Kommer aldrig i fråga. Inbringar mera att vara
slug.
HEBTIGEN.
Och du är säker på hvad du säger?
BADIN.
Tvärsäker! Mamselln tänker klä" sig i frökens
salopp, fröken i mamsellns! Doktorn gifter sig med
den föregifna Hagman, och högheten är lurad !
HERTIGEN (kastar sig skrattande ner
i stolen).
Ma foi! magnifikt!
BADIN (förvånad).
Högheten skrattar?
HERTIGEN.
Bravo, .Badin!
BADIN.
Högheten är inte desperat?
hebtigen.
Nej, som du ser! — Och allt det der ämnade
du omtala för min bror, kungen?
badin.
Ja. — majestätet betalar så hederligt!
hebtigen.
Jag ger dig dubbelt, om du tiger.
badin.
fiara inte högheten sätter mig i klistret sedan.
hebtigen.
Det lofvar jag.
badin.
Parole d"honneur?
hertigen.
Parole d"honneur!
badin.
Då tiger jag!
hebtigek/
Men för alla! Hör du?
badin.
Som en mur, höghet!
hertigen.
Det är bra! Adieu!
badin.
Hörsammast! (Afsides.) Vore lustigt att veta hvilken
som är galen — högheten eller undertecknad! (Smyger
sig ut genom tapetdörren.)
HERTIGEN (vänder sig mot dörren till
konungéns rum).
Se så der, mon frère royal! Må den lilla
landtfröken gå förlorad för mig, om så skall vara —
men nu är det du som är duperad! (Går skrattande
genom andra dörren till höger, medan ridån faller.)
*
FEMTE AKTEN.
Parken vid Drottningholm, med slottet
framskymtande i fonden mellan träden. Till venster
boské och bänkar. Till höger de klippta
trädkulisserna till parkteatern, försvinnande inåt sidan. Det
ür mot skymningen, och framåt midten af akten
synas slottsfönstren upplysta.
Första scenen.
v. DüBEN. PIPER (inkomma från olika sidor, och mötu
framme på scenen).
düben.
Se Fritz! Hvad gör du här?
pipeb.
Flanerar!... Och du sjelf?
düben.
Jag spionerar.
pipeb.
För hertigens räkning?
düben.
Till en viss grad ; men också för min egen.
Här passerar något mystiskt!
piper.
Har du då mött Björnram?
düben.
Det är inte så jag menar. Här är inte fråga em
andeskåderi... men det ligger något i luften som
säger mig att någon blir lierad i qväll.
pipee.
Hur så?
düben.
Fru Schröderheim har inte sagt en enda
elakhet under hela dinern.
piper.
Det är sant... Men för öfrigt var dinern
charmant.
düben.
Och kungen vid bästa lynne. Han till och
med skämtade med fru Schröderheim!
piper.
Och hon var sjelfva älskvärdheten mot honom.
düben.
Då är hon som farligast. När katten drar in
klorna, bör man vara på sin vakt.
piper.
Lilla Stapelmohr var förtjusande.
düben.
Alldeles för gauche, tyckte jag.
pipeb.
Nej, hon hade en air af oro, af embarras, som
klädde henne förträffligt. — Jag är högst nyfiken på
repetitionen.
düben.
Hertigen deklamerar som en galning.
piper.
Nå, och Hagman?
Glanskis. 6— 122 —
düben.
Är fortfarande onådig. Men jag för min part,
tror att kungen arrangerat något aätt att hålla henne
skadeslös.
piper.
Hvad menar du?
düben.
Det hviskas man och man emellan...
pipee.
Man och qvinna emellan, menar du väl?
düben.
Också det!... Om en hemlig vigsel i qväll
härute. Hofpredikanten Börtzell kom nyss hitåkande,,
klädd i kappa och krage, och hade med. sig i vagnen
den der unge doktorn, som kungen i går utnämnde
till provincialläkare i Värmland.
piper.
Ja, jag vet ... Skulle han vara utsedd att trösta
favoriten ?
düben.
Ja, och att befria högheten från en skatt som
börjar bli en fardeau!
piper.
Och doktorn går in på affairen?
düben.
Naturligtvis! Han får ju ett godt brödstycke!
piper.
Det är sant; men jag känner en infam lust att
korsa den der vackra intrigen.
düben (skrattar).
I moralens intresse, naturligtvis?— 123 —
piper.
Skratta du bäst du vill, mon cher; men det är
ett abominabelt spel, som här drifves med den unga
flickan, och jag hade god lust att varna henne.
DttBEN.
Akta dig för det! Tänk på monsieur Robert i
"Médecin malgré lui", han som går emellan för att
mäkla fred och slutar med att fä hugg af begge
parterna!
PIPER.
Jaja, du kan ha rätt! Hvar blir repetitionen?
düben (visar ät höger).
Man vill profitera af den vackra aftonen och hålla
den här på parkteatern, som kommer att
illumineras . . . Men, jag skyndar mig upp till hertigen,
som säkert börjar bli otålig! Au revoir! (går till venster.)
Andra scenen.
PIPER (sätter sig till venster).
Hvilka intriger spinnas icke i hvarje vrå af detta
lysande hof! Man skulle kunna tro att sjelfva
Versailles blifvit flyttadt upp till Stockholm. Det gör
mig ondt om den stackars lilla flugan, som snart
sitter fast i den fina spindelväfv^n! — Det var således
inte sant hvad fru Schröderheim sade mig om henne
och doktorn — eller också har den unge herrn sålt
sin kärlek och gör i stället ett raisonnabelt parti!
(ser åt höger) Ah, der kommer han, och i sällskap med
baron Nolcken. Parbleu! han ser ut som en
hedersman och är ändå en sådan coquin.— 124 —
Tredje scenen.
DEN FÖRRE. NOLCKEN. HEDENIUS (från höger).
NOLCKEN.
Här är platsen, min unge vän! Men kom väl
ihåg att ni inte eloignerar er härifrån, förrän i
sällskap med predikanten.
hedenius^
Men, herr baron ... ni måste säga mig. ..
NOLCKEN.
Pas un mot, doktor! Jag säger er ingenting,
ty hans majestät har ordonnerat mig att ingenting
säga — och dessutom vet jag ingenting om hela
affären, mer än att jag skall vara närvarande som vittne.
Ni kan under tiden amusera er med att betrakta
parkteatern, medan jag skyndar mig att avertera
hans majestät om att ni . är arriverad! (skyndar ut till
höger.)
Fjerde scenen.
PIPER. HEDENIUS.
HEDENIUS.
Jaså, detta är således parkteatern? ... Nåja,
de klipta träden se ju ut som en teaterdekoration! Här
spelar således sjelfva naturen komedi.
PIPER (stiger upp och kommer fram). J
Den har lärt sig af menniskorna.
HEDENIUS (förvånad).
Ah! grefve Piper!...
PIPER (vårdslöst).
Som ni ser, min unge herr provincialläkare. Och
efter som vi nu mötas så här à propos, så tillåt mig
gratulera er till platsen, som ingen lär vilja ta1 ifrån er.— 125 —
HEDENIUS.
Hvad menar grefven?
PIPER.
Jag menar er utnämning. Trodde ni kanske
att ]ag mente ert giftermål?
HEDENIUS.
Mitt giftermål? Hur vet ni, herr grefve?
PIPER.
Jag, som hela verlden. Till och med i våra
tider och vid detta hof, étonnerar man sig en smula
öfver att en ung man som ni, kunnat ingå ^på ett
sådant köp.
HEDENIUS (allt mera förundrad).
Köp?
PIPER.
Eh bien, accord — om ni tycker att det låter
bättre. Man frågar sig... men ursäkta, jag vill inte
uppehålla er. .. (vänder sig om för att gå.)
HEDENIUS (hejdar honom).
Herr grefve, stanna! Nu måste ni fortsätta!
PIPER (högdraget).
Måste? Hvad vill det säga?
hedenius.
Ni måste — såvida ni vill kallas en man af heder!
PIPER.
Eh bien! Man frågar sig: "hvem är då den der
unge mannen? Har han så mycken talang,
såécla-tant lärdom, att han tror sig kunna undvara heder
och ära? Eller ar han så enfaldig att han inte vet
hvad det är som man offererar honom?"— 126 —
HEDENIUS.
Hvad menar ni?
pip ek.
Ar ni då den ende som inte vet att er
utnämning är priset för en låghet?
hedenius.
Se der min aning!... Ända sedan i förrgår har
det förefallit mig som om inte allt stode rätt till. Hvart
jag kommer, mötes jag af halfva meningar, af
axelryckningar, af mönstrande och tvätydiga blickar. Herr
grefve! vid er adelsmannaära besvär jag er: säg
mig allt!
piper.
Ni är således verkligen duperad? Ni vet inte
hvad det är fråga om?
hedenius.
Jag vet endast att hana majestät behagat utnämna
mig till provincialläkare i Värmland, och att jag
derigenom kan fa gifta mig med den jag älskar.
piper.
Älskar? Ni är verkligen singulier! Ean ni
verkligen på fullt allvar vara kär i Sophie Hagman?
hedenius (förvånad).
Sophie Hagman? Hvem talar om henne?
piper.
Alla!... Det är ju henne som accordet gäller!
hedenius (skrattande).
Nej, bästa herr grefve, nu för vexlar ni två
alldeles olika saker! Sophie Hagman är min
barndomsvän, hon var fosterdotter hos mina föräldrar > men
jag gifter mig inte med henne, utan med min Augusta.— 127 —
PIPER (förvånad).
Augusta, von Stapelmohr?
HEDENIUS.
Ja visst!
PIPER.
Är ni fullkomligt säker på det?
HEDENIUS.
Anser ni mig då för en skolgosse?
PIPER.
Ja — er lärdom får excusera — men mycket
mera är ni inte — när det gäller hofintriger. Men
är det som ni säger, så feliciterar jag er!
HEDENIUS.
Jag tackar! — Men, antaget att det nu varit
den andfa — hvarför skulle det behöft stämplas som
en låghet?
PIPER.
Vet ni då inte hvem hon är?
HEDENIUS.
Jo visst! Hon är kammarfru hos prinsessan.
PIPER.
Kammar... fru? Ha ha ha! det är, ma foi,
charmant!
HEDENIUS.
Grefven skrattar!
PIPER (fortfar att skratta).
Ha ha ha! Kom nu och säg att .inte enfalden,
är från landet! Kammarfru hos prinsessan! Det är
briljant! Hvem har sagt er det?
HEDENIUS.
Hon sjelf!— 128 —
piper.
Verkligen! (hastigt allvarsam) Herr doktor! jagar
visserligen obetänksam; men när jag begått en faute,
så är jag den förste att vilja reparera den! Räck
mig er hand!
HEDENIUS (tvekande).
Men jag förstår inte. ..
PIPER.
Nej det ser jag nog; — men räck mig i alla
fall er hand (trycker handen, som Hedenins räcker honom)
Ni är en man af heder, doktor! och det gläder mig
att jag misstagit mig om er.
HEDENIUS.
, Men förklara mig då...
PIPER.
Med två ord skall jag förklara er allt! Sophie
Hagman är . . . (ser i detsamma ät höger och säger afsides)
Parbleu! växten, kostymen... det är hon! (till Hedenins,
i det han visar ntät) Ser ni den beslöjade damen, som
kommer der och tycks leta efter någon?
HEDENIUS.
Ja, — om jag inte misstar mig — så är det...
PIPEB.
Kammarfrun hos prinsessan, ja! Fråga henne
derför sjelf.
HEDENIU6.
Om hvad?
piper.
Om hon inte misstagit sig då hon sagt sig vara
kammarfru hos prinsessan, i stället för hos. . .
HEDENIUS (otålig).
Hos hvem?— 129 —
PIPEK.
Hos... men det vore synd att förstöra ett godt
skämt! Jag vill låta henne säga er det sjelf! (går
skrattande till venster.)
Femte scenen.
HEDENIUS. AUGUSTA (intrader från höger,
klädd som Sophie Hagman i
första akten, och med ett flor för
ansigtet).
HEDENIUS (skyndar otåligt emot
henne), t
Hur lyckligt att du kom, Sophie... du måste
förklara mig...
AUGUSTA (med ett mnntert skratt, i
det hon kastar slöjan åt
sidan).
Ja, när du, Ludvig, inte känner igen mig, då är
jag inte rädd for någon annan.
HEDENIUS (förvånad).
Du, Augusta, hvad vill det säga? Hvad är detta
för en maskerad?
AUGUSTA.
Det är Anne-Charlotte, som arrangerat
alltsammans, och som sagt att jag skulle göra det, derför
att vår lycka berodde derutaf. Föf öfrigt hade jag
ingenting emot saken, ty det är gudomligt roligt att
vara utklädd!
HEDENIUS.
Så, tycker du det?
AUGU8TA.
Ja, isynnerhet när man är oigenkänlig. Ty,
du kan tänka dig, onkel sjelf kände inte igen mig,— 130 —
utan när jag nyss mötte honom ute på terrassen vid
slottet, så bugade han sig mycket artigt med hatten
i handen och sade: "Jag gratulerar er, vackra
Hagman! Ni vinner, ni — det är bara vi som förlora."
— Hvad kunde han mena med det?
HEDENIUS (utan att höra).
Hvar är din tante?
AUGUSTA.
Hon kommer straxt! Jag skyndade förut,
derför att jag var så otålig att få träffa dig, Ludvig!
(smått stött) Men, det kunde jag gerna låtit bli, ty du
tycks inte alls vara trakterad af mitt sällskap, och
det fast vi om en halftimma...
HEDENIUS (fattar hennes händer).
Förlåt mig, älskade Augusta... men om du
visste .. . här föregår något, som jag inte kan
for-klara ... vi äro båda två insnärjda i någon intrig,
någon snara... man vill skilja oss åt, man...
AUGUSTA (förskräckt).
Hvad säger du?
HEDENIUS.
Sanningen, min dyra flicka! Och om jag inte
misstar mig, så ligger i sjelfva den drägt du bär,
något tvätydigt, något som icke är så som det borde
vara.
AUGUSTA.
Hvad menar du? Det var kanske derför som
alla sågo på mig, när jag mötte dem der borta i allén!
HEDENIUS.
Helt säkert — och om jag också skall gå till
kungen sjelf, så vill jag ha" reda på hvad det är för— 131 —
ett spel som här drifves! — Ooh vi gå båda dit —
kom, Augusta!
augusta.
Låt oss först invänta Anne-Charlotte! Jag har
lofvat henne att inte ta" ett enda steg utan hennes råd.
HEDENIUS.
Då gå vi emot henne.
AUGUSTA (ger utåt höger).
Der kommer hon ju redan!
HEDENIUS.
Ändtligen! Nu skall jag då få veta hvad allt
detta har att betyda! (går mot höger.)
Sjunde soenen.
DE FÖRRE. FRU SCHRÖDERHEIM.
FRUN (möter Hedenius i kulissen).
Hvad är det för brådska, doktor?
HEDENIUS.
Ack min fru! hvarken Augusta eller jag veta
hvad som föregår omkring oss; men här drifves ett
osynligt spel, i hvilket vi tyckas vara dockorna, som
ledas af andra.
FRUN (leende).
Hvem har gjort er så klarsynt?
HEDENIUS.
Det må vara det samma. Men jag kommer nu
till er för att bli det ännu mera. Jag är trött vid
allt detta hemlighetsmakeri, alla dessa halfqvädna
visor, och förr än jag får veta sanningen, går jag
inte ett steg längre.— 132 —
FRUN.
Det der var en väl positif ton! Men det är
detsamma. Går ni inte ens till vigselpallen med Augusta?
HEDENIUS.
Nej min fru — så sant jag lefver!
AUGUSTA.
Men. .. Ludvig!
FRUN (till August»).
Yet du, min kära Augusta! Du får bestämdt
en mycket tyrannisk herre och man.
HEDENIUS.
Det är möjligt att det så kan förefalla er, min
fru. Men jag hoppas att Augusta känner mig bättre
än så, och vill ni inte här säga mig allt, så går jag
i nästa ögonblick ...
FRUN.
Hvart?
HEDENIUS.
Till konungen med min fullmakt.
FRUN.
Och hvarför det?
HEDENIUS.
För att återlemna den i hans händer och p&
samma gäng säga honom rent ut, att jag inte är till
salu! (gör min af att gå.)
FRUN.
Men, olycksaliga doktor! inser ni då inte att ni
störtar er, att ni omöjliggör er förening med Augusta
och att ni afbryter hela er karrièr?
HEDENIUS.
Jag inser ingenting annat än att jag som hederlig
karl måste ha" ljus i denna sak, kosta hvad det vill.— X33 —
ATJGU8TA.
Ja, Ludvig har rätt! —
FBUN.
Nå, efter som ni envisas, så ska" ni få veta allt.
Men kom ihåg att tiden skyndar och att om några
ögonblick hela min plan kan vara röjd. Se här i få
ord: kungen har gifvit er provincialläkaresysslan i
tanka att den ni ville gifta er med, var Sophie
Hagman i stället för Augusta.
AUGUSTA.
Hvad i Gruds namn säger du?
HEDENIUS.
Och hvarför vill kungen att jag ska" gifta mig
med henne?
FRUN.
Hvarför? Hvarför?... Derför att man sagt honom
att ni... att ni önskar det, och derför att han vet
att ni är barndomsvänner.
HEDENIUS.
Och det är det enda skälet?
FRUN.
Nej, det fins ännu ett. Derför att man vill
behålla Augusta qvar vid hofvet, och tycker... ja, nu
får ni inte bli stött... och tycker att den unge
doktorn är ett alltför simpelt parti för en fröken
Stapel-mohr, som till på köpet är hoffröken hos drottningen.
HEDENIUS
Och detta är alltsammans?...
FRUN.
Ja, för så vidt jag vet. Men, som jag nu är
nog dum att intressera mig för er båda, så har jag velat
korsa kungens planer och låta Augusta intaga den— IM —
andras ställe, utan att någon annan än ni och jag1
skulle veta utaf denna lilla contra-intrig. Se der,
kära doktor, den förfarliga hemligheten; är den nu
så farlig, och vill ni ännu skynda till kungen, lemna
er fullmakt tillbaka, och förstöra hela mitt vackra
spel?
hedenius.
Ja, ty ännu har ni inte sagt mig allt.
frun.
Jaså; hvad är det då mera som ni vill veta?
augusta.
Nu förstår jag dig sannerligen inte, Ludvig.
Anne-Charlotte vill göra allt detta for oss, och ändå
är du inte nöjd. Jag börjar sannerligen tro på fullt
allvar, att du inte älskar mig mera.
frun.
Nå, det fattades bara det! — Men hvad är det
nu egentligen som ni vill veta?
hedenius.
Jag vill veta hvem Sophie Hagman är.
frun.
Såå? — (efter en pans) Nå ja, ni ska" få veta
det; — men på ett vilkor.
hedeniu8.
Och det är?
frun.
Att ni, som ni har fått veta det, genast lägger
Augustas arm under er egen och beger er upp till
norra slottsflygeln, der hofpredikanten väntar; att ni
der låter honom viga er...
hedenius.
Men...— 135 —
.FRUN.
Att ni sedan genast tar er unga fru med er,
sätter er i vagnen oeh far i karrièr bort från
Drottningholm, utan att ens se er om.
HEDENIUS.
Men... jag ...
AUGUSTA.
Det der är ju inte så svårt.
FRUN.
Nej, jag tycker det. Och om ni inte gör allt
detta, så säger jag inte ett ord.
HEDENIU8.
Nåväl, jag måste väl då.
PRUN.
Ja, men på ert hedersord.
HEDENIUS.
På mitt hedersord!
FRUN.
Augusta lilla... se efter att ingen kommer och
öfverraskar oss ...
AUGUSTA.
ih. det kommer ingen!
FRUN (för henne till högra kulissen).
Det kan man inte veta. Här på Drottningholm
ha" sjelfva träden öron! (går tillbaka till Hedenius, men
står qvar på samma plats) Luta hit ert öra, doktor!
HEDENIUS.
Det kan då inte sägas högt?
FRUN.
Döm- sjelf! (lutar sig intill honom oeh hviskar honom
i örat.)— 136 —
HEDENIUS (med ett utrop).
Se der min aning!... Stackars Sophie!
AUGUSTA.
Hvad var det?
FRUN.
Åh. ingenting! din fästman, har liktornar.
AUGUSTA (kommer till dem).
Men nu, Ludvig, måste du säga mig...
FRUN.
Kära barn! nu ha" vi inte tid!
HEDENIUS (förlägen).
Du ska" få veta det... sedan...
FRUN (med ett smålöje).
Ja — i morgon! — Fort nu, doktor! Kom ihåg
att jag har ert hedersord!
HEDENIUS.
Jag skall inte glömma det! Kom då, Augusta!
AUGUSTA.
Och du Anne-Charlotte ... följer du inte med?
FRUN.
Nej, jag stannar här! Seså, Gud vare med er,
mina barn!.. . Jag kommer till Värmland nästa
sommar, och då hoppas jag att få se er lyckliga — och
flera! (då Hedenius vill tal») Ja, nu ha" vi ingen tid till
tacksägelser! Ni kan tacka mig, när ni sitter i
vagnen! (hon skyndar på dem nt till venster, ser efter dem ett
ögonblick, och kommer så ned på scenen.)— 137 —
FRU SCHRÖDERHEIM, (straxt derpå) SOPHIE HAGMAN.
FRUN.
Ah, det var sannerligen hög tid! Att det skall
vara så mycket besvär med att göra godt här i
verlden ! Sottiser gå både fortare 09b lättare! (till Sophie,
som inkommer från höger, klädd som Augusta i första akten)
Nåväl, min bästa. Ni var gömd derborta?
SOPHIE.
Ja... Vet han nu hvem jag är?
FRUN.
Det var nödvändigt att säga honom det.
SOPHIE.
Ocji hvad sade han?
FRUN.
Han sade: "stackars Sophie!"
SOPHIE.
Mild och ädel som alltid! Och han har rätt.
Men tanken på deras lycka skall trösta mig; ty jag
har ju ändå^afbetalt något på min skuld.
FRUN.
Mycket. Och sedan jag nu fått blicka in i en
vrå af ert hjerta, så glöm inte att Sophie Hagman
alltid har en vän i Anne-Charlotte Schröderheim.
SOPHIE.
Min fru!... Hur skall jag nånsin kunna tacka
er för så mycken godhet?
FRUN.
Tag mig i försvar någon gång, när man förtalar
mig allt för elakt. — Och hvad ämnar ni nu göra?
Stannar ni hos honom?
SOPHIE (visar utåt till höger).
Se der svaret— 138 —
FRUN.
Ah! hertigen sjelf!
sophie.
Jag har lofvat att vänta honom här.
FRUN.
Som alltid! Det är vårt öde, vi stackars
qvinnor, att vara martyrer för vår kärlek. — Adieu!
Jag går och tar reda på min björn. Man börjar
redan tända illuminationen; snart är kungen här, och
jag vill då vara redo att möta denne Jupiter tonnant!
(går till venster.)
Åttonde scenen.
SOPHIE. HERTIGEN.
(Under denna scen börja lakejer tända de knlörta lyktorna
till höger vid parkteatern; några af dem blifva synliga vid de
yttersta träd kulisserna.)
HERTIGEN (hastigt från höger).
Du är här, ma chère! Du har Tack, ma toute belle! SOPHIE. Låt mig icke allt för snart ångra det. HERTIGEN. Hvad tänker du på? Ack vet du, blotta tanken på att förlora dig, har gjort mig lika orolig och lika kär som när jag var tjugo år. Inte sannt? Allt groll är nu glömdt; — du lemnar mig inte mera? sophie. Som ers höghet befaller. HERTIGEN. Höghet? ... Befaller? ... Du är då ännu ond, du har inte kunnat glömma?— 139 — SOPHIE. Vågar jag det väl? HERTIGEN. Om du vågar? Parbleu! Hvad begär du för prof af min trohet? Vill du bli min hustru? Parole d^onneur, om du vill det, så skyndar jag mig genast till kungen, och om han inte bifaller min begäran, så går jag i landsflygt---vi sätta oss ned i Sweitz eller Italien--jag renonserar för alltid på den dyrköpta äran att vara svensk furste ... och vi gifta oss, vill du det? SOPHIE. Nej, ers höghet... ni skall ingenting uppoffra för min skull... Må allt bli, som förr, och lofva mig endast att inte allt för snart någon ny caprice.. . HERTIGEN. Jamais! Jag har fått nog af fleuretter! Hädanefter blir jag din trogne herde, och jag svär... (ser utåt höger) Ah! kungen! Fäll ned din voile... han får ännu ingenting märka! Lå oss nu för ett ögonblick spela komedi lika perfect, som han sjelf! Nionde scenen. DE FÖRRE. KUNGEN och ARMFELT (från höger). KUNGEN (stöder sig lätt på Armfelts arm). Ma foi, Mauritz! illuminationen kommer att göra briljant effect!... (blir varse de förre) Ah! du monde! ARMFELT (sakta). Hertigen och den landtliga oskulden!— 140 — KUNGEN. Vraiment?- Låt oss lyssna! (de drag» sig några steg tillbaka.) hebtigen. Ja, förtjusande Augusta! jag svär er en evig trohet! Jag skall aldrig upphöra att hviska i ert förtjusande öra dessa ord, i hvilka jag önskade kunna nedlägga hela min själ: Je vous aime pour toujours! KUNGEN. Han exprimerar sig inte illa! àbmfelt. Hvem skuile inte göra detsamma — i hans situation? HEBTIGEN (sakta till Sophie). Säg någonting ... halfhögt... sucka åtminstone! SOPHIE. Ack!... hebtigen. Ni tviflar? Men om jag nu svär er det, här vid edra fötter! (p& knä) Aldrig har en trognare tillbedjare knäfallit för en mera förtjusande fot, och hela mitt lif skall egnas dig till en dyrkan utan gräns! KUNGEN (klappar i händerna). Mais, c"est charmant, ga! Bravo! bravo! HEBTIGEN (skyndar npp, spelande pl det högsta öfverraskad). Min bror! Ers majestät... jag... (sakta till Sophie) Skynda upp till slottet, och vänta mig der! Fort! (Sophie skyndar nt till venster.)— 141 — Tionde scenen. KUNGEN. HERTIGEN. ARMFELT. KUNGEN (skrattande). Ma foi! den lilla dufvan tar till flykten!... (till Armfelt som yill följa henne) Nej, du stannar, Mauritz! (till hertigen) Jag gör dig min uppriktiga compliment, Frederic! Du hade en accent utaf véritabel känsla, som toucherade mig! HERTIGEN. Åh.. . tycker du verkligen ? ... KUNGEN. Ja, i sanning! Och det passar sig nu alldeles förträffligt, sedan jag just vid det här laget débar-rasserat dig från din gamla inclination. HERTIGEN. Hvad menar mon frère? KUNGEN. Ma foi! Jag menar att din charmanta Hagman just nu gifter sig med sin unga doktor, och gör sin lilla tour des noces till Värmland! HERTIGEN (spelar häpen). Ah! hvad hör jag! KUNGEN. Du är således tout à fait fri! Jag väntar Nolc-ken hit i hvart ögonhlick; han har på mina vägnar varit närvarande som vittne. ARMFELT (som nnder tiden sett at åt venster). Ser jag rätt, så kommer han der i flygande fart! KUNGEN. Då få vi veta nytt!— 142 — HERTIGEN. Han ser helt konsternerad ut! ARMFELT. Se hur han fäktar med armarne! KUNGEN. H^ad skall det heta? HERTIGEN (för sig). Nu creverar bomben! KUNGEN* Je suis vraiment curieux! Elfte scenen. DE FÖRRE. NOLCKEN. (från venster). NOLCKEN (instörtar med förstördt utseende, alldeles andlös). Sire!... ers majestät — jag ... Åh! hvilken mystification! (nyser.) KUNGEN. Hvad är det! Tala fort! NOLCKEN (brådskande). På ers majestäts befallning infinner jag mig i drabantsalen, för att témoignera ... jag håller hofpre-dikanten sällskap — han berättar presthistorier... vi vänta horriblement.. . ändtligen arriverar brudparet — vigseln tar sin början —hofpredikanten tar emot en papperslapp med kontrahenternas namn... jag — avec tous les respects possibles — tar mig en pris ur min dosa med ers majestäts namnchiffer... jag börjar éternuera... jag hör ingenting ... vigseln är slut, bruden kastar tillbaka sin voile, och — figurera er min förskräckelse! — jag ser framför mig— 143 — fröken de Stapelmohr, comme la femme du doc-teur! (nyser.) KUNGEN. Ah, ni är fou, Nolcken! Hon var ju nyss här! nolcken. Pardon, sire — men hon var der. Le butor kysser henne — hofpredikanten lägger ihop sin bok — jag nyser fortfarande — doktorn säger prosit, och inom ett Ögonblick sitter han i vagnen med sin unga fru... kusken fouetterar hästarne och det bär af i karrièr... Jag begriper ingenting, utan skyndar mig hit för att aflägga räkenskap för den mig i nåder anförtrodda commission, som jag sökt att utföra med all den zèle och alla de. .. (nyser.) kungen. Han är en narr, min kära Nolcken!... Hur vågar han komma till mina öron med en fabel de telle sorte? Fröken Stapelmohr var nyss här i samtal med min bror, och ni har lupit med limstången efter vanan! NOLCKEN (bestört). Men, sire ... (nyser). ARMFELT. Kanske ändå inte alldeles, ers majestät. Hertigen ser ut, som om han skulle kunna upplysa något i den här saken. hertigen. Hvem, jag? ... visst inte! Jag ... kungen. Foi de gentilhomme! Hvad skall det heta! — Skulle man verkligen vågat trotsa min befallning?— 144 — nolcken. Ers majestät... jag är rädd för att fru Schröderheim .. . jag kommer nu ihåg att hon i morse sände mig ett nytt snus (nyser) som ... som ... KUNGEN. Fru Schröderheim? Ah! jag borde anat det.. . Nolcken! 6änd genast en estafette efter vagnen, och låt föra de nygifta tillbaka till Drottningholm. Ah, om man vågat, om man .. . (till Nolcken, som står tvekande och ser frän den ene till den andre) Eh bien! är ni ännu inte borta? Min onåd, om .. . NOLCKEN (med ett skntt) Sire! je COUrs . .. (han ämnar springa ut till venster, men mötes af fru Schröderheim, som inkommer vid sin mans arm, och ger honom ett tecken att stanna.) Tolfte scenen. DE FÖRRE. SCHRÖDERHEIM. FRU SCHRÖDERHEIM, (från venster) PIPER. DüBEN, hofherrar och hofdamer (från höger). KUNGEN (ntan att märka deras inträde). Ah! hvilket bedrägeri! Men, foi de gentil-homme! jag vill veta!... (vänder sig om och står midt för fru Schröderheim) Ah! der är hon! FHUN (med en djup nigning). Om ers majestät tillåter, så kan jag kanske gifva några notiser! KUNGEN. Om hvad? FBUN. Om vigseln som nyss försiggått.— 145 — KUNGEN (mäter henne med förtörnad blick). Ah! det är således er jag har att tacka för att min kungliga befallning inte blifvit åtlydd? Är det . inte så? FBUN. Ers majestät är för skarpsynt för att inte upptäcka allt. KUNGEN. Det är således sant hvad Nolcken berättat? frun. Fullkomligt sant, ers majestät. KUNGEN. Eh bien! jag är också allt för rättvis för att lemna ostraffadt ett så djerft bedrägeri! Och min bror skall bli hämnad, det lofvar jag! HERTIGEN. Men, mon frère!... noga betänkt, så tror jag inte att jag beklagar mig. KUNGEN. Det är detsamma! Så skall man inte leka med min kungliga vilja! Och inför hela mitt hof... schröderheim. Af nåd, ers majestät... KUNGEN. Nej, Elis! För din skull ville jag gerna desavouera hela saken; men här måste statueras ett exempel. Ma foi! detta går alldeles för långt! FRUN. Vill ers majestät tillåta mig att yttra några ord till mitt försvär. Olanthii. 7— 146 — KUNGEN. Jag är horribelt nyfiken att höra hvad ni skulle kunna ursäkta er med? NOLCKEN (sakta till frän). Soyez . .. (nyser) exasperée!... FRUN (afsides). Ah! spanska pepparn!... SCHRÖDERHEIM (sakta). Fall till föga, Anne-Charlotte! fall till föga! frun (sakta). Var lugn, min björn! (högt, i det hon närmar sig knngen, som nnder tiden talt några ord med Armfelt, hvilken gifvit hofvet en vink att draga sig tillbaka) Om ers majestät skulle få se någon ute på en glanskis, och ers majestät skulle märka att denne person ovilkorligen måste falla, och falla ohjelpligt — skulle då inte ers majestät försöka att rädda honom? KUNGEN. Jo visst! — Men hvad har det att göra med detta? FRUN. Det är alldeles min affaire, ers majestät. De stackars barnen hade båda kommit ut på det hala, och om jag inte hjelpt dem, så skulle de gått förlorade. Skulle ers majestät velat det, och hade konungen kunnat upprätta det? Jag tviflar derpå! Och att jag sauverat en ung flickas heder, en redlig undersåtes framtida lycka... skulle det sätta mig i onåd hos Gustaf den tredje? Då har jag bra illa lärt känna den konung, till hvilken alla se upp som till en far, en befriare — och jag har då intet annat att göra, än att böja mig för det straff, som den kungliga vreden ålägger mig.— 147 — KUNGEN. Har ni slutat, min fru? FRUN. Ja, ers majestät! Jag har blott ännu ett ord att tillägga: jag ber att ers majestät åtminstone måtte förlåta min man, ty han är fullkomligt oskyldig i allt detta! KUNGEN. Det tror jag nog! (for sig) Quelle maudite femme! Hvilket hufvud! (efter en paus högt och leende) Eh bien! jag erkänner mig besegrad, och jag vore inte den jag är, om jag inte böjde mig för behagen, när de ingått alliance med snillet!... (vänder sig till hofvet) tåt repetitionen börja! HERTIGEN (för sig). Hon har lyckats! (högt till kungen) Min bror,jag... KUNGEN. Ah! du har varit med om intrigen, mon cher! Nå, skyll dig nu sjelf! HERTIGEN. Men jag försäkrar..." ARMFELT. På det sättet är nu hans kunglig höghet utan moitié — i pjesen! HERTIGEN (för sig). Dess bättre! jag skyndar till Sophie!... KUNGEN. Såvida inte fru Schröderheim vill åtaga sig Elvires roll i min komedi? FRUN. Ers majestät! — HERTIGEN. Sapristi!... NOLCKEN (nyser). Quelle grace! SCHRÖDERHEIM. Ers majestät! Hur skall jag kunna tacka... KUNGEN (slår honom lätt på axeln). Bien merci, kära Elis! Mot en qvinna med hufvud kommer till och med en kung till korta, (till fru Schröderheim) Tag min arm, charmante Elvire!—Jag skulle dock tyckt mera om att ni gått rakt på saken och inte nått målet på smygvägar! FRU SCHRÖDERHEIM (leende). Ack, ers majestät! hvad skall man göra när man är ute på glanskis? (Ridån faller.) På Alb. Bonniers förlag har i bokhandeln förut utkommit: TEATERSTYCKEN af FßAirS HEDBERG. Hin Ondes gåfva. Komedi i 3 akter.............— 50. Min vän löjtnanten. Komedi med sång i 2 akter. 2:dra uppl. — 50. När man inte har pengar. Lustspel med sång i 4 akter. . — 50l Nyårsnatten på Mosebacke. Tillfällighetstrolleri i 1 akt med sång. 2:dra uppl......................— 35. Valborgsmesso-aftonen. Hvardagsbilder ur folklifvet i 4 akter med sång..........................— 75. Tomtegubbame. Nyårsskämt i 1 akt med sång.......— 35^ Min hustru vill så ha det. Lustspel med sång i 3 akter . — 50. Huru tiden förändrar. Dramatisk skizz med sång i 3:ne perioder — 50. kärlekens vingar!» Lustspel med sång i 3 akter ... — 50. Han reser för att roa sig. Lustspel med sång i 5 akter . — 50*- Nyårs-kommitén. Skämt med sång i 1 akt..........— 25. Slutbalen. Nyårsmönstring med sång i 1 akt........— 25. Slutbalen n.o 2. « « « i 1 akt........— 25. Majkungen. Tillfällighetsstycke med sång i 1 akt......— 25. Kröningsfesten. « « « i 1 akt......— 25. Frun af stånd och Frun i ståndet. Lustspel i 3 akter. . . — 75. Aldrig för sent! Dramatisk nutidsmålning i 4 akter .... — 75* Till tings! Till tings! Nyårsinönstring med sång i 1 akt . — 50. Blommor •" Drifbänk. Komedi i 4 akter...........— 75» .dnna-yftna* illusioner. Lustspel i 4 akter..........— 75. Dagen gryr. Historiskt skådespel i 4 akter.............1: 25. Frivilliga och motvilliga. Lustspel med sång i 3 akter ... — 50. Norr och söder. Lustspel med såug i 4 akter.......— 50. Korp-Kirsti. Ett Dala-äfventyr i 1 akt...........— 50. Bröllopet på Ulfåsa. Skådespel i 4 akter. 2:dra uppl. . . 1: 25.. Under utställningen. Tillfällighetsfars i 3 akter.......— 50." En odåga. Komedi i 4 akter.................— 60. Wasa-arfvet. Historiskt skådespel i 5 akter.........1: 25. Lejonet vaknar. Skådespel i 3 akter med ett efterspel ... — 75*i Det skadar inte! Lustspel i 3 akter.............— 50. Stolts Elisif. Skådespel i 5 handlingar...........1: — Majorens döttrar. Komedi i 3 akter.............— Vid riksgränsen. Tillfällighetsspel i 1 akt..........— 35h Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett i 3 åktet — 50^ Den bergtagna. Romantisk opera i 3 akter.........— 50; Vikingarne. Romantisk opera i 3 akter . . ........— 50, Dagtingan. Komedi på vers i 4 akter............1: 50.