Gammel-Ante - En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar

Gammel-Ante - En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar

THOR HÖGDAHL:

GAMMEL-ANTE

EN BOK OM HAVSÖRNEN OCH ANDRA SKÄRGÅRDENS FÅGLAR

GAMMEL-ANTE

EN BOK OM HAVSÖRNEN OCH ANDRA SKÄRGÅRDENS FÅGLAR

AV

THOR HÖGDAHL

MED TECKNINGAR AV FÖRFATTAREN

STOCKHOLM

LARS HÖKERBERGS BOKFÖRLAG

STOCKHOLM

SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1923

Min Hustru.

Till minne av våra gemensamma färder i skärgården.

Författaren.

INNEHÅLL:

Sid.

Inledning ................................... 9

Sjökonungen ................................. 15

Gammel-Ante ................................. 32

Ungörn ...................................... 39

Sjökonungens hem ............................ 49

Gammel-Ante i vardagslag .................... 61

Guds fåglar och Guds blommor ................ 85

Släktingarna ................................ 103

Fågelsträcket ............................... 109

Havsbandets eremit .......................... 127

I Storskärgården ............................ 136

Grosshandlare Sebulonssons örnjakt .......... 142

En vårseglats ............................... 149

På Blålöga .................................. 165

Fångna kungabarn. -- Herraväldet i luften ... 180

Mot hösten .................................. 194

Sista mötet ................................. 214

HAVSÖRNEN, som en gång haft en vidsträckt utbredning i

vårt land, har under senare tider så starkt avtagit

i antal, att han numera är att anse såsom en av

våra allra sällsyntaste fåglar -- som ett levande

naturminnesmärke. Ännu fram mot slutet av förra

århundradet härskade medlemmar av hans ätt över var

sitt fylkesrike av öar och skär icke blott utmed

betydliga delar av våra vidsträckta kuster utan även

i flera av de stora insjöar, som en gång varit hav

eller åtminstone hava någonting av havets mäktighet

och vidd över sig. Likaså förekom han här och där vid

mynningarna av några bland våra större älvar och vid

deras fjärdbildningar längre in i landet.

Ju djupare och vidsträcktare skärgården var, desto

bättre trivdes han där. De öppna, flacka kusterna

passade honom lika litet som andra havsfåglar. Han

ville se en hel liten värld av fjärdar och sund,

uddar och öar och skär och kobbar under sig, då han

steg mot höjden. Sina rikaste jaktmarker hade han

vanligen bland de kala fågelskären ute mot havsbandet,

sina bästa fiskevatten i de grunda vassvikarna mera

inomskärs. Till boplats valde han merendels större öar

med gammal växtlig skog, då han icke uppsökte sådan

på fasta landet. Ty sitt väldiga näste ville han om

möjligt bygga inne i skogsensamheten, i toppen av en

kraftig fura eller i ett gammalt, resligt lövträd. Att

lägga det uppe i ett klippstup var en utväg, som han

endast i nödfall begagnade sig av.

På västkusten var han följaktligen icke riktigt

hemmastadd utom på sådana ställen, där skogsskövlarnes

yxor lämnat den gamla naturskogen någorlunda i fred,

såsom på Särö och

Syd-Koster samt vid de mera avsides belägna djupt inskurna

fjordarna i norra Bohuslän. Så har konstnären Karl

Nordström berättat mig, att han från sin barndom

bevarar minnet av ett havsörnbo i en jättelik fura

i en skog i närheten av Kyrkesund på Tjörn. Den

sista säkra underrättelsen om häckande havsörn på

västkusten är emellertid nu mer än femton år gammal,

och sedan dess har havsörnen iakttagits endast som

sträckfågel i denna del av landet. Så t. ex. såg jag

honom en höst för nio år sedan på Särö, där han ett

tiotal år tidigare häckat i en gammal jättefura i

den av människor flitigt besökta Västerskog.

Om havsörnens häckning vid Ringsjön i Skåne finnes

flera äldre uppgifter, den senaste från 1889. Numera

har han för längesedan försvunnit därifrån liksom från

sjön Bolmen i sydvästra Småland, där han skall hava

häckat till framemot mitten av förra århundradet. Från

Blekinge, närmare bestämt Ronnebytrakten, uppgiver

en författare så sent som 1890, att havsörnen »häckat

på ett och annat ställe i skärgården och närliggande

skogstrakter.»

Den sydligaste plats i Sverige, där havsörnen ännu

i dag häckar, torde vara Ottenby på Ölands södra

udde. Den långsmala ön, om vilken Linné en gång

vittnat, »att detta land var helt annorledes än de

andra Sveriges provinser», och vars natur fortfarande

erbjuder så mycket ursprungligt och egenartat, hyser

ännu en häckplats för havsörnen, nämligen i Böda

kronopark på norra udden. Från Smålandssidan av Kalmar

sund, där han vid mitten av 1800-talet skall hava

varit tämligen allmän, känner man ännu med säkerhet

åtminstone en häckplats. Till Karlsöarna med deras

rika sjöfågelliv gjorde havsörnen förr i världen täta

härnadståg från den motliggande gotländska stranden,

där han, enligt uppgift av den gamle naturvännen

och Karlsö-kännaren direktör W. Wöhler, häckade i

Eksta socken intill mitten av 1880-talet. Även på

Torsburgen och på Fårö har han byggt. Huruvida han

fortfarande träffas häckande någonstädes på Gotland

är ovisst. På Gotska Sandön, där han av gammalt varit

bofast, såg Albert Engström

ännu i fjol hans bo.

I Vänern, där han tidigare häckat både på

Värmlands- och västgötasidan, lär det sista paret

ha blivit skjutet 1912 vid Storeberg, ej långt från

Dettern. Enligt en uppgift, som nyligen lämnats

mig av den kände ornitologen d:r Rudolf Söderberg,

har emellertid en havsörnhona för ett par år sedan

åter visat sig där och byggt bo på en holme i

närheten. Sistlidna sommar skall hon även ha varit

åtföljd av en hane. Några ägg eller ungar ha dock

hittills icke anträffats i boet. På ön Stora Eken

utanför Leckö, där havsörnen häckade på 1890-talet och

möjligen ännu så sent som 1901, iakttogs han av samme

sagesman sista gången år 1908. En gammal häckplats på

Värmlandssidan, närmare bestämt på en holme utanför

Kristinehamn, har icke varit bebodd under de senaste

femton åren.

I Mälaren, där han likaledes haft urgammal hemortsrätt

på de mera avsides belägna öarna, sågs ännu för sex,

sju år sedan hans väldiga näste i en sekelgammal

fura på en kronan tillhörig ö. Men sedan boträdet på

order av jägmästaren i reviret blivit utstämplat och

avverkat, är det ganska tvivelaktigt om han ännu

har fast hemvist inom denna ursvenska bygd. Vid

viken Galten av nyssnämnda sjö skall han dock ha

häckat ännu så pass sent som 1910. Även vid en del

medelstora insjöar i Södermanland har havsörnen varit

bofast. Sålunda har framlidne förste hovjägmästaren

E. Eckerman berättat mig, att han för omkring femton

år sedan sett havsörn bygga vid den vackra sjön Båven.

Från Östergötland finnes en hel del äldre uppgifter

om häckande havsörnar: På Omberg omkring 1840, vid

sjön Glan, på Kolmården samt på Lönö och i Jonsbergs

skärgård i norra delen av landskapet. (Enligt

jägmästare C. W. Lundborg, »Om norra Östergötlands

fåglar, Söderköping 1897.) Tyvärr har det hittills

icke lyckats mig få utrönt, om havsörnen fortfarande

häckar vare sig på något av nyssnämnda ställen eller

i de vidsträckta skärgårdarna längre söder ut inom

St. Annae och Gryts socknar, där i varje fall goda

förutsättningar finnas för hans trevnad. Själv har jag

vid ett tillfälle på 1890-talet höstetiden iakttagit

ett par kringströvande yngre havsörnar i det inre av

Slätbaken.

Gå vi så vidare utmed ostkusten norrut, komma vi till

det skärgårdsområde, som av allt att döma utgjort

och fortfarande utgör havsörnens förnämsta hemvist i

Sverige. Här, inom Södermanlands och Roslagens rikt

utbildade skärgårdar, från Nyköpingstrakten i söder

till Öregrundsgrepen i norr, har, enligt vad jag själv

varit i tillfälle konstatera, under de senaste tio

åren funnits åtminstone åtta boplatser för havsörn,

och dock är det troligt att något eller några häckande

par undgått mina efterforskningar.

Ännu omkring mitten av förra århundradet upptaga

tvenne författare havsörnen bland fåglar, som på den

tiden voro tämligen allmänna i Stockholmstrakten,

t. ex. på Lidingön och Värmdön. Vid samma tid och

långt senare lär det icke heller ha varit ovanligt

att få se örnar på färd mellan Saltsjön och Mälaren

sträcka fram över själva huvudstaden. -- Som en

ovanlig händelse kan omtalas, att icke längre sedan

än på 1880-talet en ung havsörn blev skjuten, då han

på ringa höjd kom flygande över en gammal malmgård

vid Kungsholms tull. -- Jag tvivlar icke på, att den

på dylika ting uppmärksamme flanören på Stockholms

gator ännu i dag skulle kunna få njuta den stolta

anblicken av en svävande örn. Visserligen tyckes,

som sagt, havsörnen numera vara i det allra närmaste

utrotad som häckfågel i Mälaren, och gränsen för

hans häckningsområde i Saltsjön har under den senaste

mansåldern hastigt förflyttats allt längre mot öster;

men hans närmaste boträd växer -- eller växte i varje

fall för några år sedan -- icke mer än omkring tre

mil fågelvägen från storstaden Stockholm.

Vid de stora fjärdarna, som bildas av Dalälven i dess

nedre lopp, har havsörnen länge hållit sig kvar. Där

byggde han ännu vid början av detta århundrade i en

skog i Öster Färnebo socken, Gävleborgs län.

Enligt Sundström häckade han på 1880-talet tämligen

allmänt längs Hälsinglands kust, och enligt en något

äldre uppgift skall han ha varit bofast ej långt från

Gävle, i Valbo socken. Genom en vän har jag nyligen

fått underrättelse om att havsörnen fortfarande häckar

på ett, möjligen på två ställen i Enångerstrakten,

Hälsingland. Om han häckat eller häckar någonstädes

vid kusten av Västernorrlands och Västerbottens län

är mig obekant. Vid den norrbottniska kusten torde

han dock finnas, ty Hugo Samzelius nämner honom på

1890-talet bland häckfåglar i Lule skärgård.

Även på ett ställe i Jämtland, närmare bestämt i

Hallens socken, träffades han under senare hälften

av 1800-talet häckande. Känt är också, att han

fortfarande häckar i ett eller annat par vid Torne

träsk och ett par andra av de stora lappländska vattnen.

Men även om hans förekomst där och vid norrländska

kusten tages med i räkningen, står det fast, att

Sörmlands och Roslagens yttre skärgårdar utgöra

det område, där han numera träffas allmännast och

mest koncentrerat. Jag tror mig komma sanningen

ganska nära, om jag säger, att drygt en tredjedel av

Sveriges havsörnsstam har sitt hemvist där. -- Något

som dock ej vill säga så mycket, då man betänker,

att stammen i våra dagar kan beräknas till på sin

höjd ett trettiotal häckande par. Där, i de nyssnämnda

skärgårdarna innehar havsörnen ännu sin gamla roll som

en oförliknelig prydnad för landskapet, ett levande

sjömärke, som ingen kan undgå att lägga märke till och

tala om. Där hör han till de fria, härliga varelser,

som ännu förmå väcka människors beundran och sätta

deras tröga fantasi i verksamhet. Där kan han ännu

eller har åtminstone ända in på de senaste åren

kunnat ses och studeras i sin rätta, oförfalskade

omgivning, där om någonstädes bör hans runa ristas,

och där finnes måhända utsikter att få behålla honom

ännu några mansåldrar.

Jag har velat förutskicka dessa knapphändiga

anteckningar om havsörnens förekomst i Sverige, innan

jag går att skildra honom sådan jag sett och följt

honom, särskilt inom ett av hans häckningsområden i

Stockholms skärgård. För en del av de ovan meddelade

lokaluppgifterna står jag i tacksamhetsskuld till

docenten lektor Sven Ekman, Uppsala.

Min bekantskap med Roslagsskärens »Gammel-Ante»

sträcker sig för övrigt tjugu år tillbaka i tiden,

har sedan dess förnyats varje vår och särskilt under

sommarmånaderna odlats ganska flitigt. Men ändock är

det mycket i hans levnadssätt och skaplynne

som ännu är fördolt för mig och som nog kommer att

så förbliva. Ty de vilda djurens psyke är i vissa

fall för vitt skild från vår egen för att rätt kunna

fattas av människosinnen, och en varelse, som har

rymden och havet till sitt rike och på några minuter

kan förflytta sig miltals bort, är icke lätt att

»hålla under observation».

Vad jag lyckats få veta bjuder jag här, berättat i den

form, som passar mig bäst och synts mig för ändamålet

lämpligast. Och då det från början stått klart för

mig, att en skildring av havsörnen allena utspionerad

och avkonterfejad vid boet, skulle bliva ungefär som

en teckning av en trädtopp, lösryckt från stam och

krona, har jag låtit storfågelns imponerande gestalt

framträda inom en ganska brett tillskuren ram av den

natur och det djurliv, vars stoltaste exponent han

måste anses vara. Att skildringarna allt emellanåt

kommit att röra sig även om människorna och deras

görande och låtande har icke heller kunnat undvikas.

De små teckningar av örnar och andra fåglar och djur

m. m., som infogats i texten, framträda utan anspråk

på konstnärlig utformning; de avse främst att visa,

hur ett på området tränat öga uppfattat fåglarna i

rörelse och vila.

»Hemlandet» i september 1922.

FÖRFATTAREN.

SJÖKONUNGEN.

UTE i skärgårdarna vid gränsmärkena till det eviga

havet, där nytt land alltjämt stiger ur djupet till

vittne om att skapelsedagarna ännu icke äro till ända,

har människornas förträffliga civilisation hittills

haft svårt att bita sig fast. Livet där har varit

för hårt och givit för litet av gods och guld för att

locka till talrikare bosättning, och de, som trotsat

svårigheterna och mödorna, ha levat snarare

i förbund med än i kamp mot naturen. Nöjda med vad

havet skänkt dem, ha de hämtat sina skördar ur

sjön och i det längsta underlåtit att hugga och rödja,

att gräva, plöja och så och omdana de fläckar av jorden,

över vilka de kommit att råda. På så sätt har det

fogat sig att det ännu i dag här och där utmed våra

kuster finnes hela arkipelager av obebodda örar och

skär, där en fläkt från jordens ungdom dröjer kvar -- rester

av Edens lustgård, där det växer och grönskar

och blommar friare och yppigare och där djur och

fåglar, havets såväl som inlandets, finna bättre

trevnad än annorstädes. -- Därav kommer det sig även,

att det inom Sveriges gamla bygder ännu finnes plats

för en sådan stor fågel som havsörnen.

Om denne skärgårdens stolte fribytare är det jag här

vill berätta. -- Om honom, den väldige, den starke,

som famnar rymden med mäktigare vingar än någon annan

av Nordens fåglar, som andas den tunna etern ovan

molnens förlåt och vars skarpblick säges nå långt,

långt utöver människornas trånga horisont.

Ett älsklingsbarn av det mäktiga havet, har han av sin

moder ärvt dessa stort tilltagna mått, denna obändiga

kraft och vildhet, detta bistra majestät och stolta

behag. -- Ja, han är havet självt, levandegjort! Han

har fjärdarnas tunga böljegång och stormvindens

våldsamma svep i sina vingar. Hans diaboliskt

djärva profil, massiva former och tungt draperade

fjäderbonad giva honom ett utseende som vore han

huggen ur urbergshällen, på vilken han satt sig till

vila, eller utskulpterad ur den vresiga strandfurans

vindvridna stam.

Att se havsörnen, där han likt en drivande sky seglar

på luftströmmarna, högt uppe i det blå eller där han

jagar ute på stormpiskade fjärdar, är en upplevelse -- en

fest för ögat. Då är han storstilad, ouppnåelig,

sublim! Då är han fursten bland storfåglar,

sjökonungen, havets och luftens härskare.

Rymden hör honom till, och där rör han sig som om tid

och avstånd icke funnos. Du ser honom dyka upp som

en mörk punkt vid synranden, och i nästa stund seglar

han fram över ditt huvud, väldig och vingbred som en

sagans fågel Rock. I mäktiga spiraler stiger han på

nästan orörliga vingar allt högre och högre, tilldess

människoöga ej längre förmår följa hans flykt, för

att så åter sänka sig hastigt som en fallskärm.

Men även luftens och havets konung känner sig emellanåt

dragen till jorden. Och när han så gör och slår sig ned

på ett skär eller låter sig uppslukas av trädmassorna

på den skogbevuxna ön, sker det en sällsam förvandling

med honom. Han blir liksom jordebunden, flyktig

och osäker likt andra fåglar, som leva i skog och

mark. Hans flykt blir flaxande och ansträngd i brist

på svängrum och luft under vingarna. Han liksom

krymper ihop och förlorar en god del av sin värdighet

och sitt majestät. Ja, den som råkar få se honom gå

på marken, måste finna honom rent av löjeväckande,

så ovigt och klumpigt rör han sig. -- --

Där havsörnen en gång slagit sig ned och byggt sitt

bo håller han sig med beundransvärd ståndaktighet

kvar under hela sin levnad -- och en örns livslängd

är, enligt vad man kunnat utröna, ofta åtskilligt

längre än en människoålder. Skulle den ena av örnparet

omkomma på ett eller annat sätt, dröjer det vanligen

icke länge förrän den överlevande skaffat sig en ny

make eller maka.

Endast under den strängaste vintern ger sig den gamla

bofasta örnen ut på vikingatåg. Men dessa sträcka sig

sällan längre än till isbräddarna i de yttre banden

eller på sin höjd till den grova packisen ute till havs.

Förr i tiden, då skärkarlarna mera allmänt gåvo sig

ut på sälisen om vårarna, brukade de finna havsörnen

där före sig. Och var helst man såg storfågelns

välkända silhuett avteckna sig mot de vita isfälten

eller den köldgröna himlen, där visste man, att

sälarna icke voro långt borta. I snödrivorna bland

de upptornade flaken ute på de stormbrutna isfälten

gräva vikaresälarna sina bakugnslika vistor, där

honan »kutar», och där de uppehålla sig, tilldess

snön och isen börja smälta. Då om icke förr -- så

berätta sälskyttarna -- passar örnen på att genomsöka

sälvistorna och göra sig ett gott mål på den fisk

och det avskräde, sälarna hopat där under vintern.

Ännu längre ut på havsisen ligga gråsälshonorna

»infrusna» med sina nyfödda rokar, och har modern om

också bara för en kort stund lämnat den lille bytingen

i den gulvita sammetspälsen, kan det hända att örnen

är där som framvuxen ur rymden och griper och släpar

bort med honom.

Och då jägaren skjutit en säl, flått och späckat av

honom och lämnat kroppen eller räntan kvar på isen,

får han, om han efter en stunds marsch vänder sig om

mot slaktplatsen, ofta se storfågeln med det väldiga

kroknäbbet i färd med att bemäktiga sig sin del av bytet.

När sedan solen och stormvågorna börja tära på isarna,

sälbrunnarna växa till stora bassänger och nya råkar

och vakar uppstå, komma de första sträckfågelflockarna

söderifrån. På vingar, som ljuda likt ett hastigt

rört, silverklart strängaspel, susa kniphanarna

fram genom den frostiga morgonluften, det brusar

och dånar, när de brokiga allfågeltropparna under

klingande spel och doft knorrande kasta sig ned i

vakarna och slå kana på den nattfrusna »blåisen»,

tills den brister under dem. Änder snattra, sjöorrar

vissla, viggar och vitbukar knarpa. Det är ett stoj

och ett larm, en trängsel och en ständig strid om

utrymmet som på en järnvägsstation under en flykt

undan fienden. Trötta och utsvultna, dragas de

befjädrade resenärerna till det öppna, blänkande

vattnet, där de tumla om varandra för att dykande

nå de eftertrådda musslorna på bankarna några famnar

nere i djupet och där de ibland skocka sig så tätt,

att de bokstavligen komma att ligga på varandra.

Att det då är mindre väl beställt med vaksamheten

hos de hungrande, sins emellan tvistande fågelfolken

kan man väl förstå. De gamle berätta om huru man

förr i världen vid brunnarna ute på isen med åror

och spristänger brukade slå ihjäl massor av fåglar,

och ännu i dag, då forna tiders fimbulvintrar för

någon gång gå igen och havsisen slår brygga ut till de

yttersta bådarna och grunden, lär det väl hända, att

ivriga fågelskyttar våga sig dit ut för att anställa

massaker bland de sammanpackade fågelskarorna. -- Vem

förmener havsörnen att även han håller sig framme

vid sådana tillfällen!

Så kommer omsider den stora uppgörelsen mellan vinter

och vår. De första vårstormarna gå till anfall mot

urbergshällarnas gråa sköldborg. Fjärdarna skölja,

och de sjunkande, porösa isarna inne i vikar och sund

ligga svartblå i marssolen, kantade av skrakar i

lysande bröllopsdräkt. Det stora ejdersträcket

brusar fram längs de yttersta fästena, styrande kurs

rakt mot nordostvinden, svanarnas och vildgässens

täta fylkingar komma tågande genom luften,

och den anstormande allfågelhären börjar sända

sina förtrupper och spaningspatruller långt inåt

hemfjärdarna. Gudungens passionerade

parningsrop ljuder i förväntansfulla

gryningsstunder, och allfågelsången, skärens

mäktigaste fåglalåt, skallar dagen lång över

glittrande vatten.

Havsörnar ute på sälisen.

Då finner man en vacker dag, att sjökonungen åter är

hemma hos sig. På nästan orörliga vingar står han som

ett svävande sjömärke högt över den skogklädda holme,

där han byggt sin luftiga grenborg i toppen eller

på de övre grenarna av ett större träd, vanligen en

fura.

Det är ett näste värdigt en storfågel -- omkring

halvannan meter i diameter och minst en halv meter

i höjd. Underlaget består av grova, ofta armstjocka

grenar, på vilka vila mindre sådana, pinnar och

kvistar, samt där ovanpå ett lager av ljungtorvor, mossa

och torrt gräs. Det hela är så fast sammanfogat, att

det mycket väl uppbär en människas tyngd, och nästan

alldeles platt med en obetydlig skålformig fördjupning

för äggen. Sedan nästet varit bebott en tid, brukar

torvfyllningen sjunka ihop, så att det blir mindre

platt och kantgrenarna skjuta upp som ett spjälstaket

-- något som kommer väl till pass, när ungarna blivit

större och börja spatsera omkring i sin stora vagga.

Liksom i de flesta primitiva jonelag är det honan

som är familjens överhuvud. Nära en tredjedel

större än hanen, verkar hon långt mera imponerande

än denne. Det är hon som väljer boplatsen och bygger

nästet. Hanen tjänstgör endast som hantlangare. Det är

hon som så gott som ensam ruvar äggen och trognast och

outtröttligast vakar över ungarna. -- Endast under den

mest kritiska perioden av ruvningen, då äggen hålla på

att kläckas, händer det ibland, att hanen för någon

stund avlöser honan vid liggningen. -- Och som jägare

och fiskare står hon ingalunda hanen efter.

Redan i slutet av mars äro örnarna i färd med att

reparera sitt gamla näste eller bygga ett nytt,

om de av en eller annan anledning skulle finna så

med sin fördel förenligt. Under denna tid ljuder

deras gälla lockton ovanligt starkt och passionerat,

och man ser dem oftare än eljes i spiralflykt stiga

mot skyn, ibland så högt att människoögat icke kan

följa dem. Någon särskilt utpräglad parningsflykt ha

de icke, så vitt jag kunnat finna.

Vanligen under andra veckan av april finner

man de nylagda äggen i den moss- och gräsfodrade

fördjupningen i boet. De äro större än någon annan

svensk rovfågels ägg -- större än både kungsörnens,

fiskgjusens, gladans och berguvens -- vackert ovala med

ett grovt, kornigt och gropigt, gråvitt eller smutsigt

kalkfärgat skal. Till antalet äro de i regel två,

någon gång tre.

I senare fallet lär det kunna hända -- själv har jag

aldrig varit i tillfälle konstatera det -- att alla

tre äggen kläckas, men flera än två ungar nå ytterst

sällan, om ens någonsin full utveckling. Å andra

sidan är det mycket vanligt att, då äggen äro två,

endast det ena är befruktat och ger upphov åt en unge. Likaså

händer det ofta att, då två ungar kläckas, den ena dör

efter någon tids förlopp. Att, såsom auktoriteterna

påstå, en del havsörnar, antagligen yngre individer,

lägga endast ett ägg håller jag för troligt. Då mina

observationer endast gällt gamla örnar, saknar jag

emellertid i min erfarenhet stöd för detta påstående.

Tagas äggen bort, innan de äro för starkt ruvade,

händer det någon gång att havsörnshonan lägger om -- men

då sällan mer än ett ägg.

Ruvningen pågår i omkring sex veckor. Under tiden är

det hanen som så gott som ensam får stå för hushållet,

något som kanske skulle bliva ganska svårt för honom,

därest icke människan, som skall vara med över allt,

ofrivilligt komme honom till hjälp.

Så snart isen i vikarna börjar sjunka, är det tid

att taga i håll med ismörten och isgäddorna, och

båda dessa fisken lämna alltid en hel del vrakfisk

och avskräde övrigt åt örnarna.

»Vanfågeln», det vill säga de dykänder, som äro hemma

på trakten, har börjat komma inåt land. »Isåden»,

den riktigt gamla ejderhonan med två skarpt markerade

vita »distinktionstecken» över armpennorna, går i

land för att värpa, och gudungen, som hjälper henne

att bogöra, är så helt upptagen av älskogsleken,

att han ibland icke märker någon fara, förrän han

har örnens gripar i sin sida.

Och så tager den stora vårkampanjen mot sträckfåglarna

sin början. Alltifrån första gryningen falla skotten

tätt där ute bland kobbarna, där sjöfågelskyttarna

sitta i sina sjutskårar med de uppstoppade förrädiska

vettarna, utlagda på vattnet för att locka skärens

bevingade skaror i fördärvet.

Man skjuter och smäller på -- icke som förr, då

skärkarlen låg och väntade och passade, tills han

hade en tät klunga fåglar simmande på vattnet framför

sig på tjugu till trettio alnars håll och kunde lägga

muskedundret till ögat i den till visshet gränsande

förhoppningen att, då han rörde vid trycket, med

en väldig skur av hemmastöpta hagel utsläcka allt

liv inom en cirkelsektor med minst ett par meters

båge. Nu har han för längesedan ställt den gamla

långpipiga och grovkalibriga mynningsladdaren i

sjöbodens mörkaste vrå och skaffat sig ett gentilt

Huskvarna-gevär av modernaste konstruktion eller

kanske rent av en »hammerless» eller ett repetergevär

för fem skott. Och då han naturligtvis icke vill

gälla för sämre skytt än herrjägaren från staden, som

kommer ut för att deltaga i kriget mot sjöfåglarna,

har han börjat bränna på i flykten, ofta på alldeles

orimliga håll. Följden blir att dubbelt så många

fåglar som stanna på platsen, skadskjutna, med krossad

vinge eller uppristad buk få ligga och vräka för

sjöarna eller söka sin räddning uppe på grunden. -- Hur

skulle det gå med alla dessa stackars fågelvrak,

om icke havsörnens allseende öga upptäckte dem och

gjorde pinan kort för dem! -- -- --

En morgon i maj -- vanligen under månadens andra

eller tredje vecka --, då lövträdens hängeknoppar

börja brista och vitsippor, vivor och en mångfald

andra vårblommor flocka sig på de öppna ängsgläntorna

på skären, får man kanske helt oväntat höra ett

skarpt, gutturalt klingande »i-i--a! -- i-i--a!»

från skogen på holmen. Det är örnparet som

ger uttryck åt sin livslust och sin glädje över

ungarnas lyckliga framkomst ur äggen. Eljes är det

jämförelsevis sällan de låta sin vilda havssång

ljuda. Man hör den egentligen endast, då de bliva

oroade eller varsla någon fara, eller då de jaga

tillsammans och komma i delo om bytet eller vilja

egga jaktlusten hos de flygfärdiga ungarna. -- Och så

i soluppgången, då de i likhet med de flesta andra

ljusvarelser hembära sin hyllning åt dagens majestät.

Vid boet visa de gamla örnarna alltid stor skygghet

och vaksamhet. En människa, som närmar sig boplatsen -- hon

må smyga fram aldrig så försiktigt --, upptäckes

vanligen på långt håll av den på utkik sittande

örnhanen, och honan ligger icke så hårt på boet som de

flesta andra rovfåglar. Dröjer fridstöraren vid boet,

börja örnarna under ängsligt skrik och skrockande på

avstånd kretsa kring detsamma, och skulle han taga

sig det orådet före att klättra upp i boträdet, kanske

för att bemäktiga sig ägg eller ungar, ökas i hög grad

deras oro och vrede. Ibland -- särskilt vid tiden strax

före och efter äggens kläckning -- göra de hotfulla

ansatser att närma sig. Dock hejda de vanligen sin

flykt, innan de kommit på hagelhåll från den fruktade

inkräktaren, och till verkligt anfall gå de troligen

aldrig.

De bland skärgårdsborna gängse berättelserna om fall

då sådant inträffat äro säkerligen icke mycket att

sätta tro till. Men att de varit till nytta, det är

obestridligt. Ty hade skärgårdspojkarna icke genom

dylika historier ingivits en hälsosam fruktan för

att stifta närmare bekantskap med storfåglarnas

fruktansvärda näbbar och klor, så skulle det för

längesedan ha varit ute med havsörnarna i våra

skärgårdar.

De i gråvit dundräkt klädda ungarna tyckas icke få

ögonen fullständigt öppna förrän efter några dygns

förlopp. Med sina starkt böjda, blygrå näbbar och sina

oproportionerligt kraftiga fötter, som girigt sträckas

ut för att gripa tag i allt, som kommer inom räckhåll,

te de sig som veritabla små havstroll -- förresten på

ett hår lika de »barnporträtt» av havsörnar, Bruno

Liljefors’ mästarehand fästat på duken.

Så länge de äro små, hör man allt emellanåt deras

späda, väsande »pu-i-i-i!» uppifrån den luftiga

grenborgen; men allteftersom de växa till i ålder

och visdom, lära de sig att hålla sig alldeles tysta,

då far och mor äro borta.

Far och mor -- ja, de ha nu fått ett mäkta svårt bestyr

med att hålla de matfriska ungdomarna med föda. Men

det reder sig. Ty nu är vårens välsignade tid, då allt

är fyllt av brånad och alstringens överflöd. Var dag

som går medför nya bevis på riktigheten av den urgamla

satsen att allt liv kommer från havet. Ådorna simma

skrockande omkring ute på fjärdarna med sina nykläckta

»ruggar», gräsänder och skrakar föra sina ungar i

sjön, och vitfågelkobbarna börja efter vad det lider

myllra av små lustiga mås- och trutrokar. Ålen stiger

i de grunda, dyiga sunden, id och sarv bada i vikarna,

och gäddan börjar sola sig i de spirande vassarna.

Och örnparet jagar och fiskar av hjärtans lust så som

äkta jägare och fiskare ägnar och anstår. Att likt

falkar och hökar taga sitt byte i flykten är icke

deras sport, men på vattnet är knappast något levande,

som de våga sig på, säkert för dem.

Tagande betäckning bakom uddar och grund, störtar sig

havsörnen snabbt och beslutsamt över sitt byte. Med

till hälften indragna vingar drabbar han ofta från

betydlig höjd i båge ned mot vattenytan, griper offret

och fortsätter med farten, i det han åter höjer

sig. Dykanden känner sin vinge förlamas av skräck,

då hon varsnar den väldiges skugga på vattnet. Snabb

som tanken »går hon under», men örnblicken följer

hennes väg under dyningen, och knappast har hon åter

stuckit upp näbben för att hämta luft, förrän örnens

fruktansvärda klor spännas i hennes kropp.

Att havsörnen likväl ibland även gör försök att fånga

fåglar i flykten därpå har jag fått bekräftelse genom

en skånsk konstnär och naturvän, som, enligt vad han

berättat mig, vid Skelderviken flera gånger varit

vittne till huru havsörnar riktat misslyckade anfall

mot sträckande vildgäss.

Hemma hos sig lever havsörnen i förnäm

tillbakadragenhet. Han fångar en vassgädda eller

en sarv inne i viken, överraskar en skrakkull på

väg genom det smala sundet eller hämtar i brist

på annat några vitfågelungar från kalskären ute i

havsbandet. Men det är sällan man ser honom på väg

till och från jakten. Snabbt och tyst ger han sig

åstad, och lika obemärkt kommer han tillbaka.

Jag har träffat skärgårdsbor, som sökt göra gällande,

att havsörnen i ganska stor utsträckning skulle leva

på harar, ett villebråd som det ju vanligen finns

gott om ute på öarna. Men några bevis för riktigheten

härav ha de aldrig kunnat komma med. Själv har jag

aldrig sett havsörnen fånga vare sig harar eller andra

lantdjur eller lantfåglar, och jag tror icke heller,

att han gör det, så länge han har tillgång på fisk

och sjöfågel. Skulle man någon gång finna lämningar av

markens eller skogens djur i eller omkring hans bo -- sådant

har hänt mig endast några gånger -- är det mer

än troligt, att de härröra från sådana, som redan

varit döda, då de påträffats av örnen.

Då örnen fiskar, behöver han icke såsom fiskgjusen

stå stilla i luften långa stunder för att utforska

sitt fiskevatten. Under det han med långsamma vingslag

avsöker den grunda viken eller

sundet, tyckes han redan på avstånd upptäcka sitt

byte. I ett nu är han färdig med sin anfallsplan,

hejdar plötsligt sin flykt och ljustrar en gädda,

en ål eller en silverglänsande mörtfisk, lätt och

behändigt som en smålandspojke plockar kräftor i en

bäck. Till och med iden, den skyggaste och varaste

bland alla skygga fiskar fångar han con amore.

Havsörnen fångar skrakungar.

Såvitt jag kunnat finna, undviker han noga att vid

nedslaget sänka sig djupare i vattnet, än vad som är

alldeles nödvändigt, men en överspolning över stjärt

och vingar synes icke besvära honom stort. Jag har

därför svårt att sätta tro till följande uppgift av

prosten C. U. Ekström i hans 1828 utgivna »Beskrivning

över Mörkö socken i Södermanland»: »Då han (havsörnen)

med för mycken häftighet nedslår i vattnet efter

fiskar, får han vanligen så mycket vatten i vingarna,

att han ej förmår höja sig åter upp i luften. Han

slår då med vingknäet (flexura aloe) i vattnet och hjälper sig

på detta sätt simmande till land ...»

Att örnen, såsom jag även hört uppgivas, ibland likt

en vitfågel självmant skulle lägga sig att vila på

vattnet anser jag ännu otroligare. Likaså ha de gamla

berättelserna om havsörnar, som av pundgäddor, rockor,

hälleflundror eller sälar dragits ned i djupet, och

om örnskelett, som hittats fastsittande med klorna

i ryggen på jättefiskar, alltid förefallit mig en

smula apokryfiska.

Det kan måhända förefalla kätterskt och förmätet

att tvivla på en uppgift, som tagits för god av de

främsta auktoriteter på ornitologiens område. Men jag

vill till min ursäkt framhålla, att, såvitt jag vet,

ingen av auktoriteterna själv bevittnat en dylik

händelse. -- »Det lär ha hänt ... en fiskare där och

där berättar ...» eller någonting i den stilen,

heter det alltid.

Att rovfåglar, när de gripa ett byte, ibland slå sina

klor så hårt och krampaktigt i detsamma, att de ha

svårt att lösgöra dem, är ett känt förhållande. Men

att en så skicklig och försiktig fiskare som havsörnen

skulle blamera sig till den grad, att han gåve sig på

ett byte, som han icke orkade med, och läte sig dragas

ned av detta, kan den, som haft tillfälle iakttaga

honom under hans dagliga liv svårligen föreställa

sig. Har en dylik händelse verkligen inträffat, så

måste det ha varit fråga om en ung, oerfaren örn och

icke om en gammal vitstjärtad veteran. Eller ock får

man antaga, att fågeln för tillfället varit utom sig

av hunger.

»Där åtelen är, där församlas örnarna», står det

skrivet. Och det kan nu icke förnekas, att havsörnen,

trots sitt stolta, konungsliga skick, har icke så

litet av gam hos sig. -- Om nu gam här är det rätta

ordet. Havsörnen står nämligen både till kroppsbyggnad

och levnadssätt vida närmare gladan än gamen. En känd

engelsk ornitolog har också dragit konsekvenserna

härav och helt resolut hänfört honom till gladorna.

Vi ha redan sett huru örnen om vintern ute på drivisen

icke försmår det fiskavskräde, sälarna lämna efter

sig. Detta skulle möjligen kunna tydas såsom blott

och bart ett utslag av den tröghet och den smak

för bekvämlighet och parasitliv, som nog i grund och

botten finnes nedlagd hos de flesta levande varelser. -- Men

så är det knappast. Havsörnen är tydligen en liebhaber på

ruttnande animaliska ämnen. Man kommer helt osökt att

tänka på norrlänningen och surströmmingen, då man ser

med vilken iver havsörnen kastar sig över den döda,

mer eller mindre skämda fisk, som vräkts i land av

storm och vågor eller som fiskaren lämnat kvar vid

vittjandet av sina nät och ryssjor.

Alla döda kroppar och allt avskräde ur djurriket,

som eljes skulle få ligga kvar och sprida stank och

förruttnelse kring stränderna, tar örnen genast hand

om. Slaktavfallet, som från bryggan kastats i sjön,

upptäcker han, innan det drivit särdeles långt,

och den skjutna sälen, som sjunkit på djupt vatten,

hinner knappast bli gasfylld och åter komma upp till

ytan, förrän örnen är där och kalasar på kadavret.

En av mina vänner såg en gång en havsörn i timtal

sväva över en bergig och skogig ö ute i Stockholms

yttre skärgård, oavvänt spejande nedåt mot en viss

punkt. Då det intresserade iakttagaren att få veta

vad som till den grad kunde fängsla storfågelns

uppmärksamhet, gick han i land och fann ett lamm,

som råkat fastna med benet i en bergsskreva och

svultit ihjäl.

Månne man icke i dylika händelser har att söka

förklaringen till det gamla, av flera författare

återgivna påståendet att havsörnen, när han blir i

tillfälle därtill, skulle förgripa sig på får?

Behöver jag väl här uppehålla mig vid den gamla

amsagan om örnar, som bortfört små barn? Ehuru dessa

historier i främsta rummet torde gälla kungsörnen,

har även havsörnen ibland blivit pådiktad dylika dåd.

»Ännu i dag», skriver på tal härom en framstående

engelsk ornitolog, »bruka tidningar, som frossa

i sensationsnyheter, bjuda på långa, omständliga

berättelser om dylika barnarov, och varken de

som skriva dem eller de som läsa dem förstå huru

enfaldiga, grundlösa och skadliga dessa rövarhistorier

äro.» -- -- --

Men låtom oss återvända till havsörnsungarna,

där de ligga uppe i den stora korgvaggan, under de

första veckorna med deras ofta kalla och ombytliga

väderlek dag och natt värmda under sin moders väldiga

vingar. Av de små gråvita ulltapparna, som kläcktes ur

äggen, bliva så småningom rätt försvarliga dunbylten, även

om tillväxten den första tiden sker jämförelsevis

långsamt. Ej sällan finner man den ena ungen

betydligt större och mera försigkommen än den andra,

beroende därpå att äggen liksom hos de flesta andra

rovfåglar vanligen läggas med åtskilliga dagars

mellanrum.

Fjorton dagar gamla, börja ungarna kravla omkring

i boet. Dock dröjer det ännu länge, innan benen

riktigt förmå bära dem. Ana de någon fara eller

höra föräldrarnas varningsläte, trycka de sig ned i

grenkorgen och ligga lika orörliga som vore de döda.

Den föda, som två-tre gånger om dagen bringas dem

av föräldrarna, är, åtminstone så länge de ännu

äro små, mer eller mindre väl preparerad. Fåglarna

äro vanligen plockade och styckas i boet av honan,

som ibland själv äter sig mätt, innan hon börjar

mata ungarna med små bitar av köttet och det bästa

och mest lättätna av innanmätet. På fiskar äta de

gamla fåglarna i regeln upp huvudet och inälvorna,

innan de bära dem till boet.

Hanen dröjer sällan längre i boet än att han nätt

och jämnt hinner avlämna sitt byte och på sin höjd

bjuda ungarna en liten smakbit. Liksom så många andra

pappor både bland människor och djur tyckes han icke

finna sig riktigt väl i barnkammaratmosfären. Därför

föredrar han att tillbringa sin »lediga tid» utom

boet i någon hög trädtopp i närheten, där han har

fri utsikt över omgivningarna.

Det är egendomligt att se huru snyggt örnarna förstå

att hålla både i och omkring boet. Såvitt jag kunnat

finna, är det honan som sköter renhållningen. Flera

gånger har jag sett henne komma flygande från boet

med ett avätet fågelskrov eller något annat avfall

i klorna. Endast sällan finner man en fågelvinge,

ryggbenet av en fisk eller andra måltidsrester

på marken under nästet. En människa, som har sina

vägar förbi och icke bryr sig om att närmare granska

trädkronorna, skulle mycket väl kunna passera alldeles

under boträdet, utan att ana, att där uppe tio-femton

meter över marken ett par matfriska örnungar sitta

vid ett ständigt dukat bord.

Detta medan ungarna ännu äro små. Längre fram, då de

hunnit så långt i edukation, att de avleverera

sina exkrement över bokanten, ser man marken och

undervegetationen kring örnfuran översållade av vita,

kalkartade stänk. Och när de till sist blivit nog

försigkomna för att själva plocka och stycka de byten,

som tillföras dem av föräldrarna, är det som om dessa

senare icke skulle hinna med eller icke gitta hålla

så snyggt kring boet som förut.

Under ungarnas uppväxttid ser man ofta honan

sysselsatt med att reparera nästet, och jag anser

det icke uteslutet, att hon därvid med avsikt uppför

det grenstaket, varom ovan talats, för att dymedelst

hindra ungarna från att falla ned ur boet.

Jag sade nyss, att örnungarna sutto vid ett ständigt

dukat bord. Häri kan måhända ligga någon överdrift. I

de havsörnsbon jag haft under observation har sällan

rått någon brist men icke heller det omåttliga

överflöd, varom en del författare tala.

»Han (havsörnen) är», skriver en av våra främsta

auktoriteter, »en grym fågel och flyger ofta långa

vägar hem till sitt bo med levande sjöfåglar, där

han med sitt starka näbb krossar benen i offrens

extremiteter ända in till kroppen, varefter de arma

fåglarna i detta tillstånd överlämnas till ungarna

att efter godtycke hanteras, eller magasineras de

levande på kanten av boet till kommande behov.»

Själv har jag vid flera tillfällen sett örnen komma

till boet med fåglar, som ännu varit vid liv, men jag

är långt ifrån övertygad om att detta skett med en

sådan infernalisk beräkning, varom nyss talats. Att

örnen icke förmår att i första taget utsläcka livet

hos en fångad sjöfågel är i och för sig icke så

underligt, då man vet huru oerhört seglivade särskilt

dykänderna äro. Och vem vet, om det icke varit en ren

tillfällighet att de, som trott sig kunna konstatera

denna grymma vana hos havsörnen, kommit till boet,

just då fåglarna varit i färd med att döda och stycka

ett eller flera nyfångade byten. -- I varje fall har

jag för min del aldrig påträffat några på bokanten

magasinerade förråd varken av döda eller levande djur.

Vad havsörnens matsedel beträffar har jag på densamma

funnit de flesta i skärgården förekommande simfåglar,

dock oftast ungar av ejder, svärta och andra

dykänder samt skrak. Påträffas någon gång lämningar

efter fullvuxna, flygfärdiga fåglar, kan man vara

tämligen säker på att de härröra från skadskjutna

sådana.

Av fiskar fångar havsörnen med förkärlek halvstora

gäddor på ett kilogram eller mindre, ålar, ibland

rätt grova sådana, samt id, mört, sarv och abborre

m. fl. under dessa fiskars lek- och badtid.

Bortskrämd från ett fångat byte, återvänder han icke

såsom hökar och andra rovfåglar efter någon timme

till detta utan lämnar det vanligen helt och hållet

i sticket.

Fram emot mitten av juni, då örnungarna äro omkring

en månad gamla, sker en påtaglig förändring med

dem. Mörka fjäderpenslar börja sticka fram litet

varstädes ur den täta dundräkten, och samtidigt

tilltaga de så hastigt i storlek, att det förefaller

iakttagaren som om de på en vecka växte lika myckt

som förut under en hel månad. Snart är hela huvudet

betäckt med spetsiga, mörkbruna fjädrar, och de breda

vingpennorna tilltaga hastigt i längd. Av dunet, som

ungen själv så småningom plockar av sig, återstår

till sist endast liksom ett trasigt förskinn kring

magen samt några tappar under vingarna och stjärten.

Vid midsommartid eller något senare äro ungarna

vanligen fullt utvuxna och klädda i oklanderlig

ungfågelsdräkt. De ha redan fått något värdigt och

majestätiskt i åtbörder och uppsyn och följa med

vakna blickar allt, som försiggår omkring dem. Skulle

en människovarelse göra dem ett besök uppe i deras

luftiga borg, draga de sig gapande och väsande tillbaka så långt

som möjligt från fridstöraren. Men att använda sina näbbar och

klor för att på allvar försvara sig mot honom därtill

tyckas de varken ha förstånd eller mod.

Vid denna tid ser man dem allt oftare sitta på

bokanten, sträckande och skakande sina vingar. Det

är vinggymnastiken, som måste föregå de första

flygförsöken. Snart våga de sig ut på grenarna kring

boet. -- Och så en vacker dag i början av juli

finner man kanske till sin överraskning, att de lämnat

boet och redan hunnit långt i flygkonsten.

Under återstoden av sommaren håller sig örnfamiljen

troget till sin hemö, och de flygfärdiga ungarna

fortsätta åtminstone en tid framåt att tillbringa

nätterna i boet. Men så småningom börja de bliva mera

vidfarna och flyktiga, samtidigt som familjebanden

mer och mer lossas. Och när så oktobermörkret

nalkas och de första verkliga höststormarna börja

dundra mot skären, är det tid för ungörnarna att likt

furstesönerna i sagan draga ut i världen för att söka

sin lycka.

GAMMEL-ANTE.

ANTIKEN såg i örnen den olympiska fågeln,

gudars stolta sändebud. Den nordiska mytologien, som

var en naturreligion och en urkraftsreligion i långt

högre grad än den hellenistiska, gick ännu längre,

i det den tilldelade örnen en viktig roll vid själva

genesis:

»När arla i urtid

örnar skreko och

från himlaloftet hällde

helga vattnen neder ...»,

heter det i en av de gamla Edda-sångerna.

Och visst är att havsörnen levt och färdats längs våra kuster

och i våra skärgårdar långt före den tid, då människor först

började sätta flottar och ekstockar i sjön och bygga

sig visten och fiskelägen inne i vikarna. Hans

hemortsrätt är äldre än de första ensittarnes,

som skilde sig från människohorden där inne på

fastlandet för att leva ett fritt och oberoende liv

ute bland skären. Vrakplundrare och strandrövare,

härmän och kämpar, som rodde sina snäckor i ledung

och österviking, alla funno de havsörnen där före sig,

och för alla måste han ha varit ett vid avfärden från

eller återkomsten till fädernekusten med glädje hälsat

sjömärke.

Så var det kanske för den djärve rospiggen Rörek

och hans stallbröder, då de drogo ut på sitt

storäventyr och grundade ett mäktigt rike fjärran

i Bjarmaland, och för alla de andra rosserna, som

följde i deras fotspår och gjorde krigstjänst hos

kejsaren i Miklagård; så var det med Vasa-konungarnes

»själkarlar», som lågo ute i storskärgårdarna och

kokade sältran och saltade strömming och torsk för

sina höga husbönders räkning, för sälskyttarna, då

de återvände från sina månadslånga jaktfärder bland

drivisarna uppe i Kvarken och borta vid »finska

vallen», och med alla, som färdats på eller hämtat

sitt uppehälle ur sjön.

»Nej, se Gammel-Ante är ute och flyger!» säger

strömmingsfiskaren, då han far med skötarna och

får sikte på havsörnen. -- Och i det utropet ligger

någonting mera än blott och bart ett igenkännande. Det

ger uttryck åt en sympati, så avgjord, att den gränsar

till vördnad och beundran. Liksom fjällbon med en viss

respekt talar om »Storfar», björnen, så inlägger

skärkarlen en liknande känsla i sina ord, då han

nämner havsörnen, skärgårdens äldste, vid hans smek- och

hedersnamn. -- Ty så länge det bland människors

barn ännu finnes sinne för det sköna och starka, så

länge skall ingen kunna undgå att med beundran se på

sådana varelser som nordanskogarnas ludne drott och

havsfjärdarnas vingbrede härskare.

Endast den enfaldige och lågsinnade betraktar örnen

med andra ögon. Blott den vidskeplige, räddhågade

och samvetsplågade ser i honom en stygg ofågel, vars

väldiga kroknäbb och jättegripar äro skapade endast för

att göra ont. Endast den girige och avundsamme missunnar

örnen hans jakt och hans fiskafänge.

Ett örnpar på var tredje eller var fjärde mil. -- Vad

betyder väl det för människan i hennes hushållning

här ute, där havet öser av sitt överflöd med fulla

händer! En gädda eller några småfiskar här, några

traniga sjöfåglar där. -- Skulle man icke vilja bringa

ett så tarvligt offer för fröjden att få se en sådan

överlägsen jägare och fiskare, en sådan matador bland

storfåglar!

Men trots den sympati och respekt, folk i allmänhet

hyser för örnen, och trots att ingen egentligen anser

sig ha något otalt med honom, upphöra människorna

aldrig att förfölja honom och försöka komma honom

till livs. Ty det är nu en gång så med människorna

att de icke kunna se en stor och sällsynt fågel,

utan att gripas av begär att tillägna sig den, se den

död, hålla den i sin hand och föra den med sig hem,

även om den icke skulle duga till stort annat än att

spikas upp över ladugårdsdörren som ett slags medel

mot trolldom.

Detta tyckes örnen vara medveten om i högre grad än

de flesta andra fåglar. Han misstror av instinkt alla

varelser på två ben, de må nu gå och snoka omkring

uppe i land eller komma färdandes i båt. Endast

någon gång, då han givit vika för sin böjelse för

frosseri och ätit sig så mätt och tung, att han

har svårt att flyga upp och komma åstad, låter han

överraska sig. Han väljer sin boplats långt ifrån

människoboningar, på bergiga och skogiga uddar eller

avlägsna myrlänta holmar och undviker under sina jakt- och

fisketurer noga de mest trafikerade lederna och

fiskeplatserna. Och känner han sig någon gång hågad

att taga vägen över kustlandet eller storöarna,

där människorna bo i de röda gårdarna, håller han

alltid höjden, så att människornas försåtliga vapen

icke kunna nå honom.

Människornas vapen! Ja, de bliva fruktansvärdare

och mera oberäkneliga snart sagt för varje nytt

solvarv. De gamles pilskott voro väl icke så mycket

att frukta, och även sedan människorna fångat åskan

och blixten i sina skjutrör, kunde en klok och

försiktig storfågel bärga sitt skinn, om han blott visste

att hålla sig på tillräckligt avstånd från skytten. Ty

flintlåsmuskedundret och lodbössan hade sin begränsning, även

om de i handen på en säker skytt kunde vara ganska

farliga på nära håll. Men de moderna mordvapnen, som

människorna uppfunnit för att kunna förgöra varandra i

massa, eldrör, som göra tjänst på så långa avstånd,

att man aldrig hinner få klart för sig att fara

hotar, förrän man har det dödande blyet i hjärtat, mot

sådana vapen kan knappast någon levande varelse skydda

sig. Är det några som ha förutsättning att göra det,

så är det örnarna, jag menar de gamla vitstjärtade,

som lärt av en lång och bitter erfarenhet. Deras

skarpblick trotsar alla avstånd och tyckes genomtränga

allt. I nio fall av tio se de den smygande skytten,

långt innan han upptäckt dem.

Annorlunda är det med ungarna. Alltför ofta bliva de

utan nåd och förbarmande nedskjutna från bokanten,

ty människorna, som vetat att kringgärda sina liv,

sina hem och sin egendom med så många skrivna och

oskrivna bud och lagar, ha aldrig visat försyn för

sina medvarelsers hemfrid. Och ha ungörnarna lyckligen

lämnat boet och börjat sin segling på lufthavet, så

äro deras liv ändå icke mycket värda. Medan de ännu

äro nybörjare i flygkonsten och icke känna stort

mera av världen än hemholmarna, hemfjärdarna och

hemsunden, kunna de ibland i ungdomligt överdåd eller

av ren nyfikenhet störta sig i fördärvet. De få se en

underlig varelse, som varken är fågel eller fisk, ko

eller får, hund eller räv, komma klivande genom skogen

på holmen, eller också varsna de en farkost på sjön,

som väcker deras, nyfikenhet. De gripas av begär

att på nära håll granska det okända. -- Ett skott,

och deras unga, starka vingar ha kanske för alltid

upphört att famna rymden.

Vid sådana tillfällen fröjdar sig skytten, som om

han utfört en storbragd. Ty liksom det ansetts och

på sina håll ännu i dag anses såsom en berömlig

och manhaftig gärning att fälla en björn, som,

störd i sin vintersömn, yrvaken tittar ut ur idet,

så har den, som av en händelse råkat skjuta en örn,

alltid fått ett visst anseende som jägare och skytt.

Vikingatidens sjökonungar älskade att pryda sina hjälmhuvor

med örnens vingfjädrar, då de drogo i härnad. Våra

dagars örnskyttar nöja sig icke med endast

fjädrarna. De låta stoppa upp hela fågeln, helst

med utspända vingar, och ställa upp den som ett

paradnummer bland sina jakttrofféer för att kunna

skryta med sin bragd inför vänner och bekanta.

Men det är icke blott människornas nedärvda

jaktpassion, jägarfåfänga och förstörelselusta som

utgöra ett ständigt hot mot örnarna. Förvärvsbegäret

har även härvidlag börjat spela en viss

roll. Skärgårdsborna, som med förtjusning sätta i sig

både säl och utter, lom, skarv och andra villebråd,

som av inlandsbon betraktas såsom mindre matnyttiga,

skulle knappast komma på den idén att äta en skjuten

havsörn. Men om den också icke duger till att lägga

i grytan, så kan den med fördel säljas till någon

konservator eller uppstoppare i staden. Äggen taxeras

ganska högt i utländska naturaliehandlares kataloger,

och för ungarna finnes kanske plats i gallerburarna

i storstadens zoologiska trädgård.

Och hur är det väl numera med friden och oberördheten

ute bland öar och skär? Icke ens det mäktiga havet

har förmått värna om den!

Ångbåtarna kommo och gjorde bräsch i

skärgårdens djupa isolering. De första som från de

s. k. kultursamhällena sökte sig dit ut voro förstås

de goda naturvännerna. De kommo som flyktingar

undan människolarmet och människokivet för att njuta

stillheten och harmonien vid naturens hjärta men rönte

samma öde, som vederfarits alla eremiter alltifrån

tidernas morgon, nämligen att bliva vägbrytare för

människohorden, som envist följde i deras spår, för

nöjessökare, schackrare, företagare och exploatörer

av alla slag.

Stadsbona började om somrarna i hundratal och

åter hundratal söka sig allt längre utåt skären,

där de inkräktade snart sagt var och varannan

kobbe. -- »Stockholms skärgård» -- hur förmätet av

huvudstadsborna att kalla den så! -- hade knappast

hunnit bliva »upptäckt», »Hemsöbornas» saga var

knappast skriven, skärkarlslivet hade knappast fått

sin store diktare, förrän idyllen skändades och förstördes

av upptäckarne själva!

Till ställen, där förr i världen blott den ensamme

skärkarlen någon gång sökte lä mot stormen eller tog

i land för att hugga bränsle och virke till husbehov,

kommer nu det ena stojande lustpartiet efter det

andra och förvandlar i en hast blomsterängar och

blomstersnår till bedrövliga avskrädeshögar för

matsäckspapper, tomma konservdosor och sönderslagna

buteljer. Sandstränder och berghällar ha sommartiden

blivit till presenterbrickor för den mänskliga

nakenheten i dess mer eller mindre tilltalande former,

och nästan för varje vår ser man takåsen på en ny

arkitektvilla sticka upp över skogen på den ännu

föregående höst obebyggda holmen.

Vad ångbåtstrafiken uträttat i stort det håller nu

på att fullföljas i det lilla av motorbåtarna. -- Dessa

orons och jäktets budbärare, den nya tidens

snabba spårhundar, som skola in och snoka över allt

i de mest undangömda vikar och sund och ända ut

i de avlägsna havsbandsskärgårdarna, sjöfåglarnas

rike. Vilka förträffliga vapen i »kulturens» händer

dessa motorbåtar, vilka idealiska fortskaffningsmedel

för tjuvskyttar och tjuvfiskare, äggplundrare och

andra fribytare!

Och så odlas det och avverkas skog även på de obebodda

öarna och holmarna. Skärgårsbon, som förr nöjde

sig med ett potatisland invid stugan och en liten

åkerlapp, på vilken man, i brist på dragare, själva

turades om att spänna sig för plogen, har börjat finna

fisket och skärkarlslivet alltför mödosamt och skall,

gud bevars, bliva jordbrukare. Och idog som han är,

har han börjat hugga och rödja, och dika ut och

odla upp var enda liten dalsänka och var enda liten

mossdrog mellan berghällarna.

Hur skall det väl gå med den sparsamma, trögvuxna

skogen på öarna, då man handskas med den som hade

man fastlandets skogsvidder att röra sig med. Där

yxan gått fram och nordostvinden en gång fått fritt

spelrum över hällmarkerna, där växer aldrig mera någon

skog och knappast något annat heller. Men detta tänker

skärgårdsbon icke på i sin nyomvända jordbrukare- och

skogsskövlareiver. -- Tro mig, han kommer icke att unna sig

någon ro, förrän han förvandlat våra grönskande skär

vid Österhavet till samma sterila urbergshällar som

de vid västkusten!

Att skärgårdsbon icke förstår eller icke giver sig

tid att reflektera över en sådan lapprisak som att

åt trakten bevara ett gammalt naturminnesmärke som

havsörnen får man väl förlåta honom. -- Örnparet har

haft sitt bo i samma fura allt sedan fars och farfars

tid, det är en sak som alla känna till. Men anser man

sig behöva trädet till ved eller något annat ändamål,

så fäller man det utan betänkande. Gammel-Ante får

bekväma sig till att söka en annan boplats.

Men ack, snart finns det icke längre några öar eller

holmar, som erbjuda havsörnen den fred han behöver

och knappast ens några träd, som lämpa sig till att

uppbära hans väldiga näste!

Förr hände det ibland om vårarna, att de bofasta

örnarna fingo påhälsning av förbisträckande främmande

örnar, som höllo sig på trakten hela veckor igenom

och stundom inläto sig i strid med gamlingarna

om deras boplats. Vid sådana tillfällen blev det

väldiga kämpatag i luften, och sjökonungens vilda

härskri skållade gällt över fjärdarna. Men segern

stannade så gott som alltid på de bofastas sida,

och inkräktarna fingo draga sina färde.

Numera behöva gammelörnarna sällan eller aldrig

slåss för sitt hem mot varelser av sitt eget släkte,

och deras jaktmarker och fiskevatten bliva allt

vidsträcktare, sedan den ena efter den andra av

grannörnarna försvunnit från sina hemvist.

De örnar, som ännu bygga i skärgårdarna, utgöra en

fredlös, hastigt utdöende kungaätt. Gammel-Ante skall

snart finnas till endast i de gamles berättelser från

fordom, då de sitta och bygga not om vinterkvällarna.

-

UNGÖRN.

MÅNGA solvarv ha skiftat sedan den välsignade vår, då

jag, den genuine inlandsbon och lantkrabban,

för första gången kom ut till havsbandet och lärde

känna den värld, där Östersaltet blånar kring öde

kobbar och skär.

Jag mötte en vår sådan jag aldrig hade drömt om.

Mäktig och jublande brusade den fram, buren på tusende

fågelvingar och hälsad av tusende fågelröster.

Natt efter natt satt jag i skjutskåren på Österudden

av Gudungskär i väntan på sträckfåglarna.

Soluppgångarnas bländande feeri förhäxade mig.

Jag drack mig rusig av den vaknande havsbrisen.

Njutande med ögon och öron, höll jag revy med det ena

vandrande fågelfolket efter det andra: Jag såg de

präktiga ejderhanarna gunga som stora vitglänsande

vattenblommor på den skymningsblå dyningen. Jag

skådade sångsvanarnas mäktiga fylkning, där den,

belyst av soluppgången, drog fram likt ett sjungande,

rosafärgat moln. Jag lyssnade betagen till allfågelns

klingande hymn till morgonrodnaden och solen. -- Jag var

som trollbunden, fångad i havsfruns garn!

Ett par korta aprilveckor gingo till ända, och jag

måste resa tillbaka till staden. Men då maj drog in

med svällande knoppar och spirande grönska och de små

strandängarna på skären började klädas i sin första

fagra blomsterskrud, fann jag åter vägen ditut.

Jag begav mig på upptäcktsfärd till holmarnas

blomsterparadis, som likt förtrollade lustgårdar gömma

sig bakom strandklippornas gråa mur. Jag hälsade på

hos ejderhonorna, där de trygga och orädda, lågo och

ruvade sina ägg i skydd av den vindklippta ljungmattan

och de täta krypenarna. -- Det dröjde icke länge,

förrän vi blevo så bekanta, att jag fick stryka den

vana fru Åda över hennes brunspräckliga rygg, utan att

hon på minsta sätt visade sitt misshag. -- Jag räknade

äggen i storskrakens holk och satt timme efter timme

i tålig men fruktlös väntan på att om möjligt få se

hur den sluga skräckan skulle bära sig åt för att

frakta de nykläckta ungarna ned till sjön. Jag kikade

in i de mörka kumlen på de stenuppfyllda kobbarna,

där de pigga tobisgrisslorna rumsterade som små

svarta bergatroll; jag spionerade på strandskatan,

roskarlen och rödbenan för att finna deras bon bland

strändernas klapperstenar och blomstersnår.

Midsommaren med dess ljusa nätter tillbragte jag

längst ute på sälbådarna och grunden, och julisolen

brände mitt skinn, där jag satt uppkrupen på

högsta klintarna av vitfågelskobbarna, omsvärmad

av skrikande trutar och måsar och tyst framilande

tordmular. Då och då kom den glupska havstruten

farande och snappade åt sig en späd ejderunge,

som råkat komma för långt ifrån sin mor; labben,

den oförbätterlige snyltgästen och marodören,

jagade och pinade de stackars måsarna, tills de,

skrikande som om de setat i kläm, måste giva ifrån

sig den redan nedsvalda fisken, som »Svart-Lasse»

med ofelbar skicklighet uppfångade i luften. Och en

gång gjorde den snabbe rovriddaren, pilgrimsfalken,

en blixtturné dit ut från sitt hem på skogsön och

drabbade som en avskjuten pil ned på en lyftande

vigghona.

Jag ville lära känna allt, som levde och rörde sig

därute i sjöfåglarnas rike. Och mycket fick jag

även skåda. Men den stoltaste och präktigaste bland

skärgårdens alla befjädrade åbor, storfågeln bland

storfåglar, sjökonungen-havsörnen, honom hade jag

ännu icke stiftat bekantskap med. Väl hade jag varsnat

honom några gånger, där han hängde som en svart punkt

mellan stormskyarnas slitna klutar högt över någon

av de stora, skogklädda holmarna eller då han mot

kvällningen med tung flykt kom sträckande från havet

in över Österfjärden. Men han hade då förekommit mig

snarare som en sagofågel, som den jättelika vilden,

vilken, upptäckande allt med sina ögons fjärrglas,

städse vet att hålla sig fjärran från de illasinnade

och baksluga människorna.

De, som jag sport om honom, hade litet eller intet att

berätta. Han hade häckat ibland på Ängsö, ibland på

Storö eller Porsö, ibland på en av de båda Siköarna,

men om han fortfarande byggde på något av dessa

ställen kunde eller ville man icke upplysa om.

Kom så en strålande daggfrisk morgon i slutet av

augusti med någonting av den annalkande höstens svalka

och klarhet i luften. -- En fuktig och dunstfylld,

men ändock genomskinlig atmosfär, som kom de

yttersta skären och kobbarna att hägra som fjärrblåa

himlaborgar högt ovan synranden.

Vi voro ute på en segeltur med ett gammalt skrov till

skärgårdseka och skulle just sticka ut mellan holmarna, där

Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden, då något, som tilldrog

sig inne i en vik, fångade vår uppmärksamhet.

Ett skrockande sjöfågelläte, hest och skrovligt som då en

gammal krutgubbe till skutskeppare låter sin brännvinsbas ljuda

genom en ropare -- och jag ser en stor fågel med

bländande vit kropp på svarta, buktade vingar störta

sig ned mot vattnet mitt ibland en kull senkläckta,

knappast halvvuxna prackungar, som med sin moder sökt

lä inne i viken.

-- Titta på truten, den trollgubben! säger min

följeslagare, skärgårdsbon. -- Nu plockar han bort

skräcksruggarna för oss.

Ja, mycket riktigt, det är havstruten, skärens tyrann,

alla fågelmammors fasa.

Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! lockar den ängsliga prackan

och samlar sin lilla trupp till en vild språngmarsch

på vattnet. -- Pr-r-r-r-ak, pr-r-r-r-ak! Årfötter

och vingstumpar arbeta våldsamt, där de i kilformig

kolonn satta iväg ut mot öppna sjön med en skummande

och glittrande kölvattensfåra efter sig.

Men en av ungarna förmår icke hålla jämna steg med

de övriga. -- Kanske var det han som fick sig ett

tjuvnyp av truten vid första anfallet. -- Allt nog,

han sackar av och blir efter.

Genast är truten över honom och tvingar honom att

vända inåt land ... gör honom vimmelkantig medels

våldsamma slag av vingarna, griper honom med sitt

stora, gula näbb och försöker lyfta honom ur vattnet

för att flyga bort med honom ...

Då uppenbarar sig helt oväntat ännu en jägare

på valplatsen. -- Varifrån kom han väl, den

väldige? Varken jag eller min följeslagare har

blivit honom varse, förrän han redan är där. Som ett

skydrag sveper han fram över vattnet, kastar fram sina

väldiga gripklor och fångar den stackars skrakungen,

som havstruten i förskräckelsen släppt ur näbben.

-- Gia-gia! Ii-hi, hi, hi! ljuder ett gällt och

jublande jaktrop. Några väldiga vingslag, och storfågeln

har med sitt byte försvunnit bakom tallskogen på holmen.

Gammel-Ante! -- Den gången gjorde truten upp räkningen

utan värden. Skrikande och okvädande flaxar den

stora rovmåsen därifrån, lämnande valplatsen åt sin

fruktade medtävlare.

Men innan vi riktigt hunnit hämta oss från den oväntade

uppenbarelsen, kommer örnen -- eller är det kanske hans make

eller maka -- åter svävande, listar sig i skydd av en udde inpå de

flyende skrakarna, får dem att vända om inåt viken och

hämtar sig ännu en unge ur den skingrade kullen.

Vi segla vidare ... Men då vi komma upp emot östra

udden av Ängsö, få vi åter syn på örnen, där han

sitter i toppen av en knotig, vindsliten fura. Den

ljusbruna fjäderhamnen lånar en gyllene glans av morgonsolen,

och stjärten lyser bländande vit. -- En gammal

gosse således!

Gi-i-a - - - gi-i-a! ljuder det inifrån ön, och två

jättefåglar till komma svävande och börja kretsa kring örnen i

furan. Den ena av dem visar även han gammelörnarnas

igenkänningstecken, den bländvita stjärten; den

andra åter bär den mörkbruna ungfågeldräkten med

mörka stjärtfjädrar.

Låt oss gå i land! Kanske skall det lyckas att få

se örnarna på närmare håll.

Vi ha icke hunnit många båtlängder mot land, då de

stora fåglarna åter sväva bort och försvinna. Men

vi besluta oss ändock för en holmgång. Det stora,

obebodda skäret med sin kraftiga, urvuxna skog

och sina grönskande ängskilar mellan bergen lockar

oemotståndligt min upptäckarehåg.

Jag har egentligen ingenting ont i sinnet mot

örnarna. -- Åtminstone söker jag intala mig själv, att

så icke är fallet. -- Men ej desto mindre tar jag med

mig bössan, som legat på botten av båten. -- Förresten

skola de nog veta att hålla sig utom skotthåll.

Då vi kommit över de karga hällmarkerna nere vid sjön

och skogen börjar tätna och träden bli högre och

rakare i stammen, höres på avstånd först ett svagt

gnisslande och skrockande och därpå ett skallande

»gi-i-a, gi-i-a!»

Lätet är mig välbekant från Djurgården inne i

staden. Men medan det där snarast tycks mig skärande

och irriterande, ljuder det här i sin rätta omgivning

dämpat, nästan melodiskt. -- En vild men klingande

havssång!

Än ljuder örnskriet inifrån skogen, än uppifrån luften. Där,

någonstädes i en av de täta tallkronorna, måste en av fåglarna

sitta. -- Nej, han har redan ändrat plats och hörs nu ett gott

stycke längre bort. Som alla storfåglar ha örnarna en

märkvärdig förmåga att göra sig osynliga och draga sig undan

i tid. Att försöka smyga sig på dem tycks vara lika

fåfängt som att löpa efter sin egen skugga.

Lockade av det gäckande skriet, som ständigt flyttar

sig undan likt ekot bland bergen, ha vi förirrat oss

långt inåt ön. Marken börjar bli sank och kärraktig,

björk, ask och al blanda sig med barrskogen, och snart

stå vi ute på en veritabel hjortronmyr med gungande

tuvor och manshögt porsris.

På andra sidan myren, där marken åter höjer sig, växa

några resliga tallar och granar. I en av tallarna,

nära toppen synes någonting stort och mörkt -- sjökonungens

väldiga borg, som människorna de senaste åren förgäves

sökt efter. En stor platt grenkorg, väl halvannan meter i

genomskärning, sammanfogad av till en del armstjocka tallgrenar.

Marken och underskogen omkring furan äro översållade

med kalkartade, vita stänk av fåglarnas träck,

ett säkert tecken till att boet varit bebott. Så

här års måste det väl i alla fall vara tomt. -- Vi

ha ju förresten sett en av de flygfärdiga ungarna. -- Men

min följeslagare är nyfiken på hur det kan se ut hemma hos

en sådan storfågel. Säkert föreställer han sig någonting à la

slaktarbänk full med hartassar och andra blodiga rester av

alla slags djur och fiskar.

Gammal sjöman som han är, äntrar han utan svårighet

uppför den grova, grenlösa furustammen, och snart

sitter han där högt till väders med benen dinglande

över bokanten. -- Men mycket har han icke för sitt

besvär. Några vingfjädrar av en skrak och ryggbenet

av en gäddsnipa, det är allt vad han finner i den

grunda balen.

Själv har jag fattat posto ett stycke ifrån örnfuran,

på en berghäll, från vilken jag har friare utsikt

över skogen.

Då höres åter örnskriet. Det kommer närmare och

närmare, och jag ser de mörka silhuetterna av tre

svävande rovfåglar liksom växa fram ur den soltöckniga

rymden. Till en början tyckas de helt små, men

allteftersom de komma närmare, antaga de jättelika

proportioner.

Gi-i-a, gi-i-hi-hi-hi! skallar sjökonungens

härskri. Örnarna ha upptäckt karlen i boet och komma

för att se vad som står på.

Än röra de sig med något av havsvågornas rullande

gång i sina jämna, sävliga vingslag, än flyta de fram

på breda vingar, spända som segel mot vinden och med

de styva handpennorna uppåtböjda och utspärrade som

fingrar. I vida kretsar närma de sig tvekande och

försiktigt boträdet.

Den största av fåglarna, den med den urblekta

fjäderdräkten, det nästan gråvita huvudet och

den väldiga, ljust vaxgula kroknäbben är gamla

honan. Hanen är betydligt mindre och har ännu icke

fått gammalfågelsdräkten så tydligt utpräglad. Men

vackrast och stoltast ter sig likväl ungörn med sina

smidigare och lättare kroppsformer, sin jämförelsevis

långa stjärt, sitt mörka huvud och sin i rödbrunt

glänsande fjäderhamn.

Ett par gånger ser det ut som om örnhonan ämnade

styra kurs rakt på boträdet, men kommen på ett visst

avstånd, kantrar hon över åt sidan och gör en tvär,

en smula tung vändning, i det hon på rovfå[g]elmanér

låter fötterna hänga ned som ett slags roder eller

bromsinrättning.

Men ungörn, som är dristig och oförvägen och ännu

ej lärt känna människornas arghet och försåt, tycks

ha föresatt sig att på närmare håll bekika karlen

uppe i trädet. -- Vad har väl den där jordkryparen

i deras luftiga borg att göra? -- Och så närmar han

sig, flygande i spiraler, som bliva allt trängre och

trängre. Gammelörnarna skrika och locka förgäves. -- När

lät väl den övermodiga ungdomen varna sig!

Då blir det liv i min följeslagare uppe i örnfuran.

»Jag tror de trollfåglarna komma rakt på mig!» väsnas

han. -- »Skjut dem! ... Skjut bara!»

Med ens får den gamla jägarinstinkten makt med mig. -- Att

få skjuta en örn! Ett sådant tillfälle kommer aldrig

åter ... Skall jag väl lämna det obegagnat?

Jag erinrar mig plötsligt, att jag har ett par patroner med grova

hagel i fickan, medtagna för den händelse vi skulle få se någon

vikare dyka upp kring sälgrundet ute på fjärden. -- I en

handvändning får jag in patronerna i bössan, spänner

hanen till den trångborrade vänstra pipan och står

skjutfärdig.

Ungörn fortsätter sin spiralflykt och kommer

svävande mitt över tallarna, under vilka jag sökt

betäckning. Hans fjäderskrud glänser som guld i solen

... Högt uppe i skyn seglar han fram, så

Den fallne ungörn.

högt, att man just icke har stora utsikter till en

träff. Men lusten att döda har i detta ögonblick

gripit mig så helt, att jag låter alla betänkligheter

fara. Och då örnen i detsamma gör en obetydlig sväng

åt sidan, kornar jag framför kroknäbben och rör vid

trycket ...

I samma ögonblick skottet knallar, ser jag ungörn

göra en volt i luften. Den sträckta halsen, hela

den guldglänsande kroppen faller ihop till ett enda

fjäderbylte. De väldiga vingarna virvla maktlösa

... Örnen störtar lodrätt ned genom luften och slår

med en dov duns i berget ett stycke framför mig.

Ett rent slumpskott, ett okynnesskott var det och ingenting annat.

Men ändå är jag färdig att taga åt mig det beröm, som ägnas

mig av jaktkamraten: »Jo, jo, så där skall

det gå till! Den gången höll han riktigt i

skaftet! -- -- --»

Är det väl rådligt att utan vidare taga upp den fallna

storfågeln, där han ligger med till hälften utbredda

vingar och huvudet nedborrat i den blommande ljungen? ...

Kanske skall han med sin väldiga kroknäbb

rikta ett förtvivlat hugg mot fienden, fara upp och

giva honom ett slag med vingen eller söka nå honom

med sina stålhakar till klor? -- Nej, det har ingen

fara! Vingarna vila förlamade på klippan; de väldiga

klorna skola aldrig mer krökas till ett grepp. Träffad

i hjärtat ligger han där. Ett sista skälvande andetag kommer

den glänsande fjäderskruden att gå i vågor ...

Östanvinden från havet sveper brusande genom tallarnas

kronor. Högt uppifrån rymden ljuder gammelörnarnas

klagoskri: Kack-a, kack-a, kack-a!

Men då jag möter den slocknande örnblicken ur de

mörka, glänsande ögonen, är det ingen segerfröjd

jag känner. Mitt sinne fylles av vemod, och jag är

färdig att beklaga, att hagelsvärmen nådde så högt,

och att min gamla bössa icke förfelade målet.

Du unge sjökonung, du vingstarke solörn, du »Molnets

broder»! Aldrig mera skall du virvla kring i mäktig

vingedans i det blå! -- En präktig fågelhamn är du,

där du ligger slagen. Men det största, det väsentliga

har förrunnit med ditt blod. Det som gav styrka åt

din vinge och skarpblick åt ditt öga och förlänade

hela din varelse detta stolta och vilda behag -- livet,

det underbara livet är borta ...

Och så småningom står det klart för mig, att

jag begått en låg och oförsvarlig handling. I rå

tanklöshet har jag slagit ett hål i den härliga tavla,

jag lärt att älska -- burit våldsam hand på skärgårdens

stoltaste prydnad. Jag, en medlem av släktet Homo,

av vilket det går minst hundra på dussinet, har dräpt

örnen, gudars sändebud, en fågel som endast träffas

i några få tiotal exemplar över hela vårt vida land -- en

varelse, som i skönhet och kroppslig fulländning

söker sin like inom naturens underbara rike!

Den fallne ungörn blev hemförd och uppstoppad efter

alla konstens regler och har nu i snart tjugu år

prytt sin banemans arbetsrum. Men som han står där

med uppgillrade vingar och stela ögon av glas har han

med tiden blivit något mera än en vanlig jakttroffé.

Han har blivit mig en ständig påminnelse om och

ett tyst sändebud från de jungfruliga skären, från

gränsmarkerna till det eviga havet. Det är genom

honom jag kommit att känna varmt för hans förföljda,

utdöende släkte. Och det är till en viss del ungörn

som bär skulden till att dessa enkla skildringar från

skären omsider kommit till.

-

SJÖKONUNGENS HEM.

DÅ man kommer utifrån storskärgårdarna och över

Österfjärden närmar sig hemfjärden och hemlandet,

har man framför sig på babords sida en vidsträckt

arkipelag av mestadels skogbevuxna öar och holmar,

skär och kobbar. Jag tror mig knappast säga för

mycket, om jag påstår, att det är ett av de största

obebodda skärgårdsområden som finnas utmed hela vår

östra kust -- ett landkomplex om flera tusen tunnland,

utgörande en den vackraste provkarta på den yttre

skärgårdens rika och omväxlande natur.

Längst ut möter man en gles förpostkedja av grund och bådar

och vitfågelskobbar, och där innanför de båda härliga

lövängsskären Gudungskär och Ådskär.

Liksom alla dylika skär här ute vända de ett

skäligen strävt och bistert anlete mot öster. Väldiga

rundslipade och rensköljda hällar skjuta rygg likt

förstenade jätteödlor, och däremellan utbreda

sig blockmarker och gamla strandvallar, i vilka

tobisgrisslan finner mörka och svala kamrar för sina

ägg och ungar och uttern trygga tillflyktsorter,

där han i lugn och ro kan sova bort dagen. Längre

upp, där den stränga nordosten tuktande far fram

över ljungmattorna och förvandlat enbuskarna till

vanskapliga, underdånigt krypande dvärgar, bädda

ejderhonorna präktigt åt sig med sina lätta, elastiska

dunbolstrar.

Men därmed är det också slut med den karga

kalskärsnaturen. Björkar, låga och vindklippta,

men ändock kraftiga och vittgreniga som i fjällens

björkskogsregion, marschera upp i allt tätare led,

ju längre inåt skären man kommer, och mellan dem resa

sig knotiga alar, rönnar, aspar och askar. Vindvridna

tallar ha stormat bergklintarna och envist satt sig

fast där, och på sina ställen i kärren ser man några

lavbevuxna granar resa en mörk spetsgård av kala,

spjutvassa toppar. -- På Gudungskär finnes t. o. m. en

liten dunge av vårt sällsyntaste skogsträd, de gamles

troll- och sejdträd, den giftiga idegranen. -- Häggar

och olvonbuskar utveckla om försommaren

den mest överdådiga vita blomprakt, vildaplar i

spaljéform och rankor av try och vildtörne klänga

utefter bergen. Och ingenstädes ser man sippor och

vivor, konvaljer och tidiga orchidéer blomma rikare

och yppigare. Där finnas miniatyrmossar med getpors

och hjortron, tranbär och hönskornell. Där finnas

småkärr och »bäckar», vid vilka den lilla viggen balar

för sina talrika ägg, och nästan ogenomträngliga

björnbärssnår, där svärtan gömmer sitt bo så väl,

att icke ens den sluga kråkan med sin kända talang som

äggplundrare förmår finna det. Där finnas vasskantade

vikar, grunda flador, rika på musslor och fisk,

och slingrande laguner mellan stenar och grund,

omtyckta rast- och matställen för förbisträckande

sjöfåglar och idealiska boplatser för mås och tärna,

strandskata och rödbena, roskarl och strandpipare.

Men låta vi locka oss till att dröja för länge på de båda

lövängsskären, är det fara värt att vi icke hinna med

att lära känna de innanför belägna storholmarna,

Gammel-Ante sjökonungens egentliga hemvist. -- Mängden

av mindre skär och holmar, som på alla sidor flocka

sig kring de större och av vilka en del förtjäna

benämningen ett Gudungskär eller ett Ådskär i

miniatyr, få tills vidare helt och hållet lämnas ur

räkningen.

Längst i norr ha vi då Ängsö och Storö, skilda åt av

Långsundet, och söder och sydost om de nyssnämnda

Porsö och de båda Siköarna. Tillsammans bilda de

ett landområde, som till arealen kan mäta sig med,

om icke rent av överträffar hela det stora hemlandet.

Jag har i det föregående sagt, att havsörnen är en

vidfaren storfågel, som fordrar vidsträckta jaktmarker

och fiskevatten och icke gärna tål någon samkonung

inom sitt fylkesrike. Här möta vi emellertid det

egendomliga förhållandet att, så långt man kan minnas

tillbaka, två örnpar byggt på hemholmarna, knappast

mer än en fjärdingsväg ifrån varandra.

Men så kan man icke heller tänka sig ett härligare

tillhåll för en vildfågel och storfågel än dessa

holmar!

Jungfruliga och nästan obrukade, ligga de där sådana

de legat i århundraden. Varken människoboningar eller

fasta sjövisten finnas eller ha funnits där. Bara

några små halft förfallna bodar eller lador här och

där vid vikarna och några vitt spridda havreland i

kanterna av de större ängsdrogarna.

Skogen har så gott som helt och hållet lämnats åt sig

själv, av den enkla orsaken att ägarne icke funnit

avsättning för den eller icke haft tillräckliga

resurser för att fälla den och frakta bort den.

Litet vildslåtter och bete för några kor och ungnöt

därtill inskränka sig i allmänhet den nytta man kunnat

göra sig av storholmarna.

Därav kommer det sig att stillhet och enslighet

fortfarande äro vardagsgäster ute på holmarna, och

ensligheten är just det som storfåglarna älska och

eftertrå mera än någonting annat. Där i skogstystnaden

kunna de riktigt vila ut från sina vikingafärder

och sitt kringsvävande i det blå. Där äro de mitt

uppe i en natur, som skänker dem allt vad de behöva

för sitt uppehälle.

Väster ut ha de hela den rika inre skärgården med

dess otaliga öar och holmar, sund och vikar, där

änder och skrakar simma omkring och gäddorna stå och

glo i vassarna. Vända de sig åter mot öster, se de

ut över stor skärgårdarna, ejderns och vitfåglarnas

förlovade land.

Av de båda havsörnsparen på storholmarna har det ena

år efter år troget hållit sig till Ängsö, medan det

andra fört en mera ambulerande tillvaro, så att det

det ena året byggt på Storö, det andra på Porsö eller

någon av Siköarna.

Genom något slags tyst överenskommelse tyckas de

hava uppdelat skärgården mellan sig, ty man ser

aldrig det ena paret komma i vägen för det andra

under sina jakt- och fiskefärder. Ja, grannsämjan

är t. o. m. så stor, att de ibland om höstarna hålla

gemensamma flyguppvisningar med ungarna.

Nu skulle man kanske vilja tänka sig havsörnens

boplats såsom en enda stor bergö med otillgängliga

klippor och branta stup, där endast några knotiga

martallar funnit fäste, och där den väldige

rovriddaren tronar i ensligt majestät på ett slags

huvudskalloplats, täckt av bedrövliga lämningar efter

hans offer och skydd av alla andra djur och fåglar.

Men en dylik beskrivning passar icke alls in på

storholmarna. Väl finnas där höga bergklintar

och svårbestigna branter, oländiga kärrmarker och

ödsliga myrar -- riktiga stormossar, åtminstone efter

skärgårdsförhållanden -- och torra, karga hällmarker

med vindstukade och vindvridna tallar. Sådana

ställen äro emellertid endast detaljer i holmarnas

mångskiftande fysionomi. Helhetsintrycket blir i

alla fall detta: Ett skärgårdslandskap, fyllt av all

naturens ljuvlighet, ett paradis för både människor

och djur!

På Storö möter man kanske den mest storstilade och vildaste

naturen, särskilt vad bergformationerna beträffar. Porsö är den

vänaste och mest blomsterrika. På Ängsö finnas givetvis de största

naturliga ängarna. Stora Sikö är mest bekant för sina täta

tall- och grandrogar och sina rika bärmarker. Lilla Sikö

slutligen gör på grund av sitt för havsvindarna utsatta

läge det kargaste, fattigaste och mest övergivna

intrycket. Men i övrigt är naturen på de fem

storholmarna så pass likartad, att en beskrivning på

den ena passar tämligen väl in även på den andra.

Bergen äro bevuxna med tallskog, kraftig, urvuxen

sådan, som under århundraden trotsat havsvindarnas

anlopp. Men mellan klintar och hällmarker gömma sig

överallt de härligaste lövängar, vårt land ännu har

att uppvisa -- riktiga förtrollade trädgårdar.

En liten smaragdgrön strandäng, där förgätmigejen

lyser himmelsblå bakom röda tångbankar, ett tätt

strandsnår av alar -- och så är man inne i ängen,

som i bukter och vindlingar förlorar sig långt inåt

ön, här och där genomkorsad av en annan ängsdäld,

kommande från annat håll.

Ekar och lindar välva sina kronor och sila sin

honungsdagg över ängsmattorna. Björkarna susa,

asparna stå och skälva i lä av bergen, och askarnas

ljusgröna, pardelade blad vaja som festliga plymer

för vinden. Stora trädformiga viden med risiga,

sönderbråkade kronor och vridna stammar som av

sammanflätade bastrep trängas med alar, rönnar och

oxlar, häggar och vildaplar, brakved och olvonbuskar,

hassel och nypon, björnbär och vildkaprifol.

Träd in i lövängens härlighet en dag i slutet av maj,

då skärgårdens sena vår på allvar hållit sitt intåg,

och du måste fråga dig om Edens lustgård har kunnat

blomma skönare!

Björken står skrudad i sitt första ljusgröna flor,

unggranarna ha tänt sina röda blomljus, aspens

knoppar börja spricka och veckla ut knippen av

violettröda blad, för späda för att ännu hava lärt

sig att skälva. Tibastens röda blommor lysa upp i

de ännu kala snåren, och i södersluttningarna, där

häggarna breda ut sig över de solbelysta hällarna,

trollas de vita blomklasarna fram på en enda dag. Inne

i hasselsnåren, där ljus och skuggor leka en sällsam

lek över fjolårslövets bruna matta, höjer den sirliga

nunneörten sina späda fingerblad, och där utanför

i det klara solskenet väva sippor och svalört de

skönaste mattor i vitt och blått och gult. Över allt

i backarna sticker Adam och Eva, skärgårdsblomman

framför andra, upp sina röda och gulvita blomax,

stora och kraftiga som hyacinter.

På strandängarna nickar den väna majvivan, och längre

uppåt land prunkar hennes stora syster gullvivan med

blomklasar så tunga och lysande som man endast finner

dem här ute i havets närhet.

Finkar och sångare kväda sina vårvisor, trasten slår,

skogs- och ringduvor kuttra, och gökropen ljuda

från alla väderstreck. När skymningen faller, börjar

morkullan sin sällsamma luftpromenad kring kärren,

nattskärran svänger sin surrande spinnrock, orren

spelar morgon och afton uppe på bergknuvarna, och

i första grådagringen kan man få höra tjädertuppen

göra sina sista knäppningar och sisningar.

Ännu några dagar, och vildaplar, rönnar och oxlar

stå där som vita jättebuketter, medan häggen välver

doftande äreportar över stigar och sänkor. Nu är

konvaljernas tid, och berusande stark stiger vällukten

från de vita klockorna, där de likt uppvaktande tärnor

flocka sig kring den jungfruligt stolta sysslan,

fager som en förtrollad prinsessa, där hon höjer

sitt sirliga ax, besatt med en dubbel rad av stora,

bländvita kalkar.

Nu ljuder fågelsången som starkast och fulltonigast,

nu har naturens bröllopsfest nått sin höjdpunkt!

Vid midsommartid inträder blomningen åter i ett nytt

skede, och ängsmattan växlar ännu en gång färger

och mönster. Då är det olvonens vita flockar och

vildtörnets skära blom som skarpast bryta av mot

trädgrönskan. Den vackra skogsvialen klänger bland

snåren, Angelicans och spenörtens parasoller resa

sig manshögt över vajande gräs och strå, den bruna

myren är vackert prydd med blommande getpors och

ängsull, hjortron och hönskornell. Svärdsliljans

gula kalkar lysa inne i de mörka kärren, nattfiolen

ångar, och violettröda midsommarblomster och blågul

lundkovall utveckla ett gnistrande fyverkeri av färger

i solljuset mellan ekarna.

Göken blir allt hesare och skrovligare i rösten. Så småningom

tystna även de andra stämmorna i fåglarnas stora kör. Men inne

i de mörka trädhålen och i de små dunfodrade

stråvaggorna bland buskar och kratt fostras nya

släkten, och snårskogen genljuder snart av nya späda

stämmor.

Åden, skräckan och gräsandshonan ha längesedan fört

sina ruggar i sjön, mås och tärna, strandskata

och rödbena ha även kläckt, och tjäderhönan

kommer vandrande över ängen med en hel tropp små

brunspräckliga ungar omkring sig ...

Ännu en eller ett par scenförändringar i gudinnan

Floras stora festspel:

Stränderna smyckas av violettblå strandkil, röda

fackelblomster, och gula lejongap och renfanor. På

bergen blomma björnbärsbuskar och mjölke. Stora

apollofjärilar svärma över hällarnas blommande

fetknopp, granna blombockar och guldbaggar

klänga bland älggräsets vita flockar, och i den

värmedallrande luften skimra och gnistra hela

lufteskadrar av trollsländor. De sent häckande

svärtorna komma omsider simmande med sin talrika

barnskara, och de feta »grisselpojkarna» lämna,

fullvuxna och fullfjädrade, sina mörka barnkamrar

inne i berggryten för att giva sig ut på upptäcktsfärd

över glittrande fjärdar.

Så ter sig blomningens och alstringens tid

och så förflyter sommaren på de fridsälla öar,

havsörnen-sjökonungen valt till sitt hemvist.

Med sina grannar på holmen lever örnen i god sämja. På

sjön är han den fruktade sjökonungen och fribytaren,

vid boet däremot endast den fredlige medborgaren i

skogens tysta rike. Sångfåglarna bygga, så att säga,

i skuggan av den väldiges näste, tjädrarna mylla sig i

lugn och ro strax invid örnfurans rötter, spillkråkan

och gröngölingen hamra och arbeta på torrträden,

duvorna kuttra runt omkring, och hararna utföra sin

skuttande vårkadrilj på hällarna, utan att storfågeln

där uppe i grenborgen på något sätt blandar

sig i leken. Ja, t. o. m. sjöfåglarna, som kläcka

utmed stränderna av holmen, ha knappast någonting

att frukta, så länge de ligga på ägg.

Och grannarna visa i allmänhet samma hänsyn tillbaka, eller

rättare, de sköta var och en sitt och tyckas icke alls fråga efter

örnen. Endast de skränande måsarna och trutarna

samt de plebejiska kråkorna, som hysa ett dolskt och

instinktivt hat till allt vad aristokrati heter, oroa

ibland örnen med sin närgångenhet och sina högljudda

smädelser. Men in i skogen våga de sällan följa honom,

och söker han höjden, bliva de snart efter. Ty att

tävla med honom i flygkonst det är som att tävla med

själva vinden!

Men sjökonungen har även andra och förnämligare

grannar än menlösa sångfåglar, fredliga simfåglar

och skogshöns och bråkiga och oförskämda kråkor.

Ett dystert ljudande »ho-o», åter och åter upprepat

under vårkvällarnas skymningsstunder, erinrar honom

om att han, när allt kommer omkring, icke är ensam

herre på holmarna. Det är berguvshanen som ger

luft åt sina vårkänslor, medan hans hona ligger och

ruvar sina runda vita ägg i skydd av ett av de stora

flyttblocken vid bergbranten söder på Storö.

Örnen känner dem och vet vad de gå för, de stora

enstöriga fåglarna med eldögonen och fjäderöronen. Han

har sett dem idka klappjakt på hare i skymningen och

ställa till blodbad på kråkorna i deras nattvisten på

Furuholmen. Ja, han har t. o. m. sett dem tjuvfiska på

hans eget vatten och slå efter hans egna skrakar och

änder. Men han söker aldrig strid med dem. Storfåglarna

gå ur vägen för varandra och respektera varandra

ömsesidigt. Dessutom tillhöra de ju på sätt och viss

två skilda världar. Örnen älskar solen och dagen,

de fria vidderna över fjärdarnas böljande slätter

och den blå etern ovan molnen. Uven är skymningens

och skogsdjupens fågel, som känner sig bländad av

solljuset och drömmer bort dagen i en undangömd

vrå bland de vildaste bergklyftorna och de tätaste

gransnåren.

Och så ha vi hela raden av mindre rovriddare och

fribytare, som bygga och jaga på storholmarna. Den

starka och vilda duvhöken och den knappast mindre

djärva och rovlystna sparvhöken. Pilgrimsfalken,

mästaren bland alla befjädrade flygkonstnärer, som har

sitt bo i en av de höga bergbranterna på Storö. Som

en avskjuten pil viner han genom luften och griper sitt byte

i flykten med sådan kläm, att det på långt håll höres som en

pisksmäll, då han slår klorna i dess kropp. Vidare ha

vi pilgrimsfalkens lilla stamförvant och avbild,

lärkfalken, som fångar småfåglar och sländor med

samma precision och elegans som den förstnämnda tager

duvor, änder och måsar; den rödglänsande tornfalken,

som står stilla i luften på fladdrande vingar,

spejande efter vattensorkar och skogsmöss; ormvråken,

knapen inom rovfågelaristokratien, som ibland söker

agera örn, där han kvidande kretsar mot höjden, och

slutligen den ljusskygga kattugglan, som stundom i

brist på passande boträd brukar annektera någon av de

gamla skrakholkarna i tallarna utmed stränderna.

Med ingen av dessa har örnen något otalt. Men någon gång

uppenbarar sig ännu en rovfågel där. Större än både

hök och vråk och med en flykt, som påminner om själva

havsörnens, har han mycket att beställa inne i vikarna

och sunden. Det är fiskgjusen, som har sitt stamhåll

vid de stora insjöarna och de inre skärgårdsfjärdarna,

men som ibland, då andan faller på, brukar giva en

och annan gästroll så pass långt ute mot havet som

vid insjöarna på hemlandet och på hemholmarna.

När örnen från sin utkiksplats får sikte på honom, blir han

intresserad, sträcker på halsen och skakar vingarna. -- Gjusen

är, som var man vet, en väldig fiskare. Men här ute har

han ingen fiskerätt, vilket föranleder havsörnen att såsom

rätter innehavare av fiskevattnet trotsa sig till

andel i den fångst gjusen möjligen kan göra.

__ __ __ __ __

På Ängsö, mitt emellan de djupt inskjutande och

vidlyftigt förgrenade Norr- och Östervikarna ligger

en ansenlig myr eller snarare ett kärr, Långkärret

kallat. På norra sidan av det med höga starrtuvor, martallar

och albuskar bevuxna kärret, från vilket de vackraste

lövängsdälder strålformigt löpa ut i olika riktningar,

just där den växtliga skogsmarken åter tager vid,

står en samling resliga furor och granar, riktiga

timmerträd. I en av furorna ha Ängsö-örnarna under

de senaste tjugu åren haft sin stamborg. Tvärt emot

de arkitektoniska regler, som vanligen tillämpas av örnarna,

har nästet icke lagts i själva toppen av trädet utan ett

stycke nere i kronan, så att det överskuggas och

till en del döljes av de övre grenarna. Dessutom

står furan så till, att det väldiga boet svårligen

kan upptäckas på längre avstånd annat än ifrån ett

mycket inskränkt område av det stora, öppna kärret.

Ibland då örnarna varit utsatta för förföljelse

eller av någon annan orsak ledsnat på nästet vid

Långkärret, händer det att de för ett eller annat år

draga sig tillbaka till den oländiga Garviksmossen,

längre öster ut på holmen, där de byggt sig ett par

reservnästen i den täta men icke synnerligen höga

tallskogen.

Och vare sig de bo på det förra eller det senare

stället, ha de de präktigaste jaktmarker och

fiskevatten runt omkring sig.

Vad till en början själva Ängsö beträffar så ha

vi där först och främst de förutnämnda Norr- och

Östervikarna, som inåt dela sig i en mängd vassrika

småvikar och »maror». Där stå sommaren lång de lata

vassgäddorna och glo efter småfisk, och aldrig går

en dag till ända, utan att en and-, skrak- eller

svärtkull söker sig in dit för att proviantera. Väster

ut vid södra mynningen av Långsundet finnes en annan

större vik, Grundvarpet, där iden om högsommaren

brukar gå upp för att »bada». Och så vidare runt hela

holmen en nästan oräknelig mängd småvikar, bukter,

sund och smålaguner, rika på gädda, abborre, id och

andra fiskarter.

Öster ut från Ängsön öppnar sig Brantöfjärden med

den höga Brantön och de fågelrika Stångskären och

Sävgrunden och där bakom den stora Österfjärden

med Gudungskär och Ådskär. Och så ännu längre ut

Svartkobbarna och Storskärgården med sina hundratals

skär och kobbar blånande vid himlaranden.

I norr resa sig på nära håll Tistronskärens

höga, rundsvarvade bergpucklar, som, sedda från

norr eller öster, tyckas bestå av idel gråberg,

blandat med mörka pegmatitgångar, men som under

sina sydbranter gömma de vackraste alstränder,

där de svarta vinbären eller »tistronen», som givit

skären deras namn, frodas i täta snår. -- Jag nämner

särskilt Tistronskärsklintarna, emedan örnarna där ha

en av sina mest omtyckta slakt- och matplatser. Från

klintarna ha de fri utsikt över skärgården runt

omkring och behöva icke frukta att bliva överraskade

från något håll.

I väster skymtar hemlandet vid norra mynningen av

Långsundets breda farled. Där ute vid ändan av sundet

ligger en liten obetydlig kobbe med ett väldigt rundat

flyttblock, Hölasset kallat. På denna imponerande

granitsockel får man ibland se någon av Ängsö-örnarna

sitta och verka staty. Men det skall då vara

En kobbe med ett väldigt rundat flyttblock, Hölasset kallat.

antingen tidigt om våren, då det varken bär eller

brister, eller fram på höstsidan i hårt och ruskigt

väder, då trafiken genom sundet icke är så livlig

som eljes.

I söder och sydväst slutligen ha Ängsö-örnarna icke

så många intressen att bevaka, ty där ligga Storö,

Porsö och Siköarna, grannörnarnas fylkesrike.

För många år sedan hade Storö-örnarna sitt stamhåll i

Digermossen, en veritabel hjortronmyr på östra sidan

av Storö, omgiven av höga klintar och stup. De äldre

bland öborna visa ännu i dag på en jättelik torrfura,

i vilken storfåglarna då byggde, och vars väldiga,

släta pelarstam lär ha trotsat varje försök att komma

upp till nästet. Men storfuran blev med åren allt mera

ålderdomsskröplig. Barken föll av i stora flak, den ena grenen

efter den andra bräcktes av stormen; och en höst

störtade hela örnnästet till marken. Och nu står

gammelfuran där, ett vitnat trädskelett med några få

vridna grenstumpar i toppen.

Därefter byggde örnarna några år på Porsö i en

högstammig, vittfamnande ek mitt inne i en av de

vackraste lövängarna. -- Det var ett boträd värdigt

de stolta fåglarna! -- Men en vinter fälldes eken

och höggs upp till ved, och örnarna måste åter

se sig om efter ny boplats. Sedan dess ha de haft

sitt huvudnäste bland bergen söder om Digermossen,

varifrån de ibland flyttat till någon av sina utgårdar

på Siköarna.

Storö-örnarnas område är kanske ännu större och rikare

än Ängsö-örnarnas. De behärska tre av storholmarna,

då Ängsö-örnarna bara råda över en, och dessutom

stora arkipelager av smärre skär och kobbar, såväl

väster ut vid Skredholmsfjärden som öster ut emot

Österfjärden -- de bästa häckplatser för änder,

svärtor och skrak och de mest givande gäddfisken,

som stå att uppleta i skärgården. Och längta de ut

till havsbandet, så ha de knappast mer än halva milen

bort till Alskärs och Kasens fågelrika skärgårdar.

-

Örnmor ligger på ägg.

GAMMEL-ANTE I VARDAGSLAG.

DET är med havsörnarna som med andra vilda fåglar att

de lära sig skilja mellan människor, som vilja komma

åt dem eller spionera på dem, och sådana, som icke

ha något ont i sinnet eller icke ägna dem särskild

uppmärksamhet. Så händer det att kvinnfolk, som är ute

för att leta efter korna eller plocka blommor eller

bär på Ängsö, ibland kan gå alldeles förbi boträdet,

där gammelörnarna sitta och mata sina ungar, utan

att fåglarna bry sig det minsta därom. Och fiskare,

som ha sitt fiskevatten i vikarna kring ön, berätta,

att, då de tagit upp sina ryssjor och tömt vrakfisken

på land, örnarna ibland komma flygande och taga för

sig av fisken så gott som mitt framför deras näsa.

Men visar man sig på minsta sätt påträngande och försöker

närma sig dem i hopp om att möjligen så småningom komma på

mera förtrolig fot med dem, då vaknar genast deras

misstänksamhet och skygghet.

Jag är ingen vän av maskerade gömställen och

bakhåll, men de gånger jag begagnat mig av sådana,

har jag vanligen snart funnit mig upptäckt och

genomskådad. T. o. m. då jag gjort i ordning ett

granrisskydd några dagar i förväg och, enligt all

sannolikhet obemärkt smugit mig dit under de gamla

fåglarnas frånvaro, har det icke dröjt särdeles länge,

innan de anat oråd. Väl har det hänt att de kommit

och slagit ned på bokanten, men så ha de plötsligt

visat tecken till oro, flugit sin väg och varit borta

hela den dagen.

Att vid sådana tillfällen sitta kvar i gömstället

och söka draga växlar på örnarnas föräldrakärlek

och få dem till att trots den anade faran återkomma

till boet har alltid burit mig emot. Ibland har det

varit regn och storm, så att de små dunungarna frusit,

där de legat oskyddade i boet. Eller också ha de,

hungrande sedan timmar tillbaka, otåligt skrikit

efter föda. Och så detta att höra gammelörnarnas

ängsliga skrockande och klickande, där de oavbrutet

på avstånd kretsa kring boplatsen. -- Nej, sådant har

jag i längden icke velat vara med om. Hellre då draga

sig tillbaka än att så där helt och hållet ödelägga

hemfriden och trevnaden för Gammel-Ante!

Det mesta jag sett av örnarnas görande och låtande

vid boplatserna har jag därför uppsnappat mera

tillfälligtvis eller också med hjälp av kikaren från

de utkiksplatser, jag under årens lopp skaffat mig

på längre avstånd från boträden. Och har jag någon

gång lyckats komma fåglarna riktigt nära inpå livet,

så har det merendels skett genom ren överrumpling.

Här några mera på måfå valda och ur minnet skisserade

skildringar av sammanträffanden med Gammel-Ante och

upplevelser vid hans boplatser på hemholmarna:

Det är i slutet av mars. Liksom ofta vid den årstiden

har det helt plötsligt kommit några dagar med sommarlik

värme och gyllene sol. Brantöfjärden sköljer

som genom ett trollslag, och det ser ut som om hemfjärden

när som helst skulle följa exemplet.

Vi ha dragit båt över isen till Tristonskärsudden, där

vi byggt en skåre och lagt ut knip- och skrakvettar.

Solen höjer sig ur det orangefärgade havet, och

isbanden lysa och gnistra i guld och purpur. Kölden

ger så småningom med sig, och den nattfrusna blåisen

börjar sjunka och spolas över av små violettskiftande

vågor, som rycka an öster ifrån.

Jag sitter där och njuter av marsmorgonens härlighet

och ser på ett par klarögda knipor och en präktig

blankskrake, som funnit döden bland vettarna och nu

ligga bredvid mig på berget, då ett svagt klickande

ljud uppifrån rymden kommer mig att vända mig om.

Där högt uppe i den klara skyn röra sig ett par

mörka punkter i mäktiga spirallinjer uppåt, alltjämt

uppåt. Då solen faller på dem, avteckna de sig som två små

kors av svart och vit emalj mot asurblå botten ... Och så

till sist förmår ögat icke längre följa dem.

Det är det gamla örnparet från Ängsö, som nu, Gud

allena vete för vilken gång under sitt långa liv,

tråder sin virvlande bröllopsdans där uppe i skyarnas

höganloftssal ...

På hemvägen från Tistronskäret sätta vi i land vid

Norrviken på Ängsö och vandra försiktigt fram genom

skogen åt Långkärret till för att om möjligt få se

ännu en skymt av örnarna. Björkarnas kronor skifta

i violett, och hasselns hängeknoppar äro färdiga att

spricka ut. Glittrande rännilar störta utför hällarna

på väg mot sjön, men i dälderna och på nordsidan av

bergen ligga ännu djupa snödrivor.

På en bergklint med vidsträckt utsikt, ett gott stycke

från boträdet, stanna vi för att rekognoscera. -- Vad

kan det vara som rör sig på den öppna platån ett par-, trehundra

meter längre bort? -- Kikaren fram! -- Åh, verkligen! Gammel-Ante i

egen hög person som behagat stiga ned till jorden.

Som jag nu ser honom vanka omkring på berget, kutryggig och

bredbent med de yviga fjäderbyxorna flaxande för vinden,

påminner han osökt om en gammal sjöbuss; som efter att under

veckor och månader oavbrutet ha trampat skeppsdäck, helt

oförhappandes finner sig försatt till terra firma.

Stormen har farit hårdhänt fram med den glesa

tallskogen och brutit ned massor av grova grenar och

kvistar, som ligga spridda över hällarna. Och där går

nu örnhanen omkring och söker material till reparation

av sitt gamla näste. Han väljer och vrakar länge och

väl, innan han finner en gren, som är honom riktigt

till lags. Då griper han den med båda fötterna och

flyger bort med den i riktning mot de höga furorna i

kärrkanten. Men på halva vägen mötes han av honan,

som skrikande och klickande kastar sig i vägen för

honom och tyckes vilja taga grenen ifrån honom -- så

ivrig är hon. Och så följas de åt mot boet, flaxande

så nära varandra, att det för ögat ser ut som vore det

en fågel med fyra vingar. De ha tydligen förskräckligt

brått att få nästet i ordning. Men bli de störda i

sitt förehavande, är det icke osannolikt att de taga

sitt parti och flytta bort till Garviksmossen. --

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Några dagar senare voro bröderna Österman från

Sundet ute på Ängsö i något ärende och blevo icke så

litet överraskade av att få se en vikaresäl inne i

Norrviken. Vattnet gick öppet i större delen av viken,

men utmed stränderna funnos ännu breda iskanter och

över själva inloppet låg en fast brygga av is. Sälen,

som letat sig fram under bryggan, rumsterade väldeliga

där inne i viken. Han sam och krumbuktade som en

tumlare, ibland på, ibland under vattnet, runt,

runt, först i större och så i allt mindre och mindre

cirklar. -- Det är sälarnas sätt att »draga not»

och liksom fösa ihop fisken för att sedan så mycket

lättare kunna hugga ett byte bland den sammanträngda

massan.

Bröderna Ö. hade som vanligt bössorna med, och den

ene av dem gjorde en kringgående rörelse för att mota

sälen ut ur viken, medan den andre ställde sig på

pass vid isbryggan. Men hur det nu var manövrerade

den smidiga vikaren så skickligt, att han kom fram

under isbarriären och ut i öppna sjön utan att få

skott på sig.

Någon glädje av sin notdrägt torde han knappast ha hunnit att

få. Men de som i stället drogo nytta därav det var

örnarna från Långkärret. Som efterskickade kommo de,

först hanen och så honan, slogo tag på tag mitt ute

i den stora vaken och fångade minst ett par stycken

var av de sammanfösta fiskarna.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

De första aprilveckorna ha gäckats med sitt solsken

och hotat med sina snöbyar, och nu i mitten av

månaden har skärgårdsvåren brutit in på fullt

allvar. Sjöfågelsträcket pågår som bäst. All

fågelsången klingar dagen lång över glittrande

fjärdar, isåden har redan börjat gå i land för att

bogöra, och skrakarna ligga parvis uppkrupna på uddar

och grund.

I lövängsdälderna på Ängsö står hasseln i

blom. Hanblommornas långa, gyllenbruna hängen vaja

för vindfläktarna, medan honblommorna lysa som små

brinnande hjärtan på de kala kvistarna. Blåsippor

kanta stigarna, och tibastens röda kalkar börja öppna

sig mot solen.

Jag har efter mycket sökande funnit ett ställe

på en bergklint, dit jag med användande av nödig

försiktighet kan smyga mig fram och på lagomt

avstånd genom kikaren betrakta örnboet i furan vid

Långkärret.

Skulle hanen vara hemma och sitta på vakt på sin

älsklingsplats i den höga granen, är det fara värt

att han får se mig och gör alarm. Men jag har tur den

här gången. Grantoppen är tom, och jag kommer osedd

fram till mitt snår, där jag gör det bekvämt åt mig

och riktar in kikaren.

Nu har jag hela den mörka grenkorgen i kikareglasen. Jag

urskiljer tydligt varje gren och varje dun, som fläktar

bland kvistarna på bokanten. -- Och där mitt i nästet

ligger örnmor på ägg. Ja, kanske vore det rättare att säga

sitter med de väldiga vingarna stödda mot redet och den blekt

vaxgula näbben vilande mot bröstfjädrarna. Den ljusbruna

fjäderhamnen verkar skäligen urblekt och sliten, och hals och

huvud ha en skiftning i silvergrått. Det vilar ett

sublimt lugn över hela den sällsamma gestalten, och

de eljes så skarpt blickande ögonen med deras ljust

gulgrå iris ha fått ett nästan milt uttryck, moderlighetens drag,

som kommer till synes hos örnen lika väl som hos duvan.

Gamla örnmor! -- Med vilken beundransvärd ståndaktighet

och hemkärlek har du icke hållit fast vid din kära holme och ditt

gamla boträd, trots all förföljelse från människornas sida.

Ty den unge skytten, som för tjugu år sedan i hastigt mod

dräpte ungörn vid boet i Garviksmossen, var ingalunda

den förste och skulle icke bliva den siste, som

sökte komma Ängsö-örnarna till livs.

Hur många gånger har icke örnmor hört projektilerna från

människornas lömska skjutvapen surra som getingar kring huvudet

på sig, där hon legat i boet! Remington- och Mausergevärskulor

ha klippt av fjädrar från hennes nacke och rygg, och svärmar

av grova hagel ha uppfångats av eller studsat tillbaka mot

vingarnas elastiska sköldar, då hon i sista stund kastat sig ut ur

boet, tagande betäckning av de närstående träden. Ofta när hon

efter en sådan överrumpling åter vågat sig hem till boet, har hon

lämnat purpurröda fläckar av sitt varma blod på äggen. -- Såvida

icke fridstörarna tagit äggen med sig och sålunda omintetgjort

hennes förhoppningar för det året. -- Och fanns det vuxna ungar

där uppe i grenborgen, ja, då ha de antingen skoningslöst skjutits

ned från bokanten eller blivit nedhämtade i en korg och bortförda

i fångenskap.

Och ändock har den gamla örnhonan år efter år med

samma hängivenhet gått till sitt värv -- att ruva ägg,

som aldrig skola kläckas, eller föda upp ungar, som

aldrig skola få njuta vildfåglars fria, härliga liv,

aldrig jaga fram över svallande havsfjärdar eller

segla på luftströmmarna ovan molnen.

Jag vet ej, om gubben Jan-Erik i Sundet har rätt

i sitt påstående att örnhonan är samma fågel som i

hans barndom häckade på Ängsö. -- Några verkliga skäl

härför har han aldrig kunnat komma med, »Jag vet

att det är samma fågel», brukar han bara säga. -- Och att

hon icke är någon duvunge så mycket är säkert, och

åtskilliga olyckor i familjen har hon måst bära. Bara under

de tjugu år jag haft äran känna henne, har hon tre gånger, som

jag säkert vet, blivit änka till följd av människornas

onda anslag. Sista gången för sex år sedan. Ett par

pojkar, som sutto med vettar vid Ådskär, fingo se

örnhanen, där han höll på att kalasa på en skadskjuten

åd ute vid Sävgrynnan, och så sände de honom på långt

håll en mauserkula. Han flög efter skottet och kom

utom synhåll för skyttarna. Men märkligt nog återfanns

han ett par dagar senare av dessa, liggande död på en

kobbe ända ute i Storskärgården. -- Dödligt träffad,

hade han sträckt i väg ut till havs en hel mil från

skottplatsen!

Ett år varade örnhonans änkestånd, men den därpå

följande våren hade hon åter installerat sig i boet

vid Långkärret tillsammans med en ny hane, även han

en gammal vitstjärtad fågel. Var hade hon funnit

sin nye make? -- Månne i den sörmländska skärgården

några mil söder ut eller kanske uppe i Bottenhavet

bland de åländska öarna eller ännu längre bort? -- Ja,

vem vet! Kanske var han, när allt kom omkring,

kött av hennes kött och blod av hennes blod, kanske

hade hon en gång för längesedan själv fostrat honom

och värmt honom under sina vingar här i samma bo.

Allt nog, de ha nu levat tillsammans i fem år, under

vilka de två gånger haft tillfredsställelsen att se

sina ungar växa upp och flygfärdiga lämna boet. Och

nu ligger honan, som sagt, åter på ägg.

Länge sitter jag och betraktar hennes djärva profil

genom kikaren. Allt emellanåt drages blinkhinnan för

ögat. Det ser ut som slumrade hon till, men bara för

ett ögonblick. Hon ligger visserligen med huvudet vänt

mot vinden, men då och då kommer en vagabonderande

vindpust och bringar ryggfjädrarna i oordning,

så att hon måste vända på huvudet och släta till

dem med näbben. Eller också märker hon, att några

pinnar hålla på att rasa ned från bokanten, då hon

får bråttom att lägga dem tillbaka på deras plats.

Så förflyter timme efter timme, utan att någonting särskilt

händer. En mås, som svävar förbi, hejdar sig ett ögonblick i

flykten och ger till ett gällt varningsskri, då han får ögonen på

storfågeln där uppe i grenborgen. En kringflaxande

kråka beter sig på samma sätt.

Då blir örnhonan plötsligt lång i halsen. Hon börjar

lyssna och speja. Ett svagt klinkande ljud som om

någon knäppte på en hårt spänd sensträng kommer långt

bortifrån skogen öster om kärret ... Nu hör jag

det tydligare ... »Ka ka, ka! ... I-á, i-á, i-á!»

Det är örnhanen som lockar. Och örnhonan svarar med

ett dämpat »i-á, i-á!»

Han kommer, han är här! Jag behöver endast uppfånga en

skymt av honom, där han närmar sig över trädtopparna,

för att se, att han har byte med sig. Det är

silhuetten av ett aëroplan med någonting liknande en

tung gondol eller fallskärm hängande och slängande

under sig.

Örnhanen gör som vanligt en lov kring boträdet,

innan han sätter sig. Instinktivt kryper jag ned

mellan grangrenarna och ligger orörlig, medan jag

hör hans väldiga vingar fläkta över mitt huvud med

ett frasande som av tjockt siden ... Ett ögonblick

står han stilla i luften snett över nästet och slår

så ned på bokanten, i det han fortfarande fläktar

med vingarna. Under tiden har honan rest sig upp. Hon

breder ut vingarna och skriker belåtet, då hon slår

klorna i bytet. Det är en stor åd med huvud och hals

översköljda av blod. -- Naturligtvis en av de många

vingskjutna fåglar, som, nu under vettskyttetiden

halft redlösa vräka omkring för vågor och vind.

Jag väntar mig mycket av vad som komma skall. Ett så

gynnsamt tillfälle att bevittna sjökonungens taffel

har jag hittills knappast haft.

Men det går icke efter beräkning. Örnhonan har

slagit under sig ejdern och sliter våldsamt i

den med näbben. Jag ser henne sluka i sig några

blodiga slamsor av offrets rykande innanmäte. Ett

ögonblick sitter hanen och ser intresserad på. Så gör han

plötsligt helt om och liksom hoppar jämfota från bokanten ut i

luften, breder ut vingarna och försvinner mellan träden. Strax

därpå följer honan exemplet och flyger bort med ejdersteken i

klorna. -- Jag hade den gången ännu icke reda på, att de gamla

örnarna sällan eller aldrig äta i boet utan utvalt

en eller ett par skyddade platser uppe på bergen,

där de vanligen intaga sina måltider.

Åtminstone den här gången tyckes middagen vara raskt

överstökad. Efter endast några minuters förlopp kommer

honan tillbaka, så tyst att jag knappast lägger märke

till henne, förrän hon sitter på bokanten. Helt sakta

och försiktigt intager hon på nytt sin ruvställning

och företer åter samma bild av lugn värdighet och

saktmodig förbidan. -- Det var just vad jag väntat

av henne. Hon hade icke ro att vara borta från äggen

någon längre stund. Men hanen ser jag icke mera till,

fastän jag stannar på min observationsplats ännu i

flera timmar.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Nu blommar juni som fagrast. I örnnästet vid

Långkärret ligga två stora dunungar, vaggade i

sömn av en mild sunnan, medan trast och bofink,

trädgårdssångare och lövsångare kväda sina visor

runt omkring bland träden. Tidigt på morgonen

kommo föräldrarna till boet med deras frukost, några

guldglänsande sarvar, och för en stund sedan -- det är

mellan klockan tolv och ett på middagen -- var mor

här med ett par små ejderungar, kanske de

första för säsongen.

Snart visar hon sig åter; men denna gång kommer hon

tomhänt, gör ett kort besök i boet och flyger bort

till de höga granarna i skogskanten, där hon sätter

sig, dock så att jag icke kan se henne från min

utkiksplats.

Strax därpå blir även örnhanen synlig över

trädtopparna, hack i häl förföljd av en ursinnigt

kraxande kråka. -- Aldrig kunde jag tro, att en ensam

kråka skulle visa en sådan djärvhet gentemot luftens

konung! Hon nöjer sig icke med att överösa honom med

smädelser, hon riktar uppifrån anfall på anfall mot

honom, och en gång hör jag tydligt en dov smäll,

då hon drabbar ned mot örnens väldiga vinge. Men

örnhanen fortsätter helt oberörd sin flykt och intar

sin älsklingsplats i toppen av den höga granen, där jag sett

honom sitta så många gånger förr. Kråkan har längesedan vänt

om åt samma håll, varifrån hon kommit. För tillfället

finnes intet som kan störa Gammel-Antes middagsvila.

Han låter vingleden sjunka ned, så att vingarna bilda

liksom en hjärtformig sköld. På så sätt fångar han

in den friska havsbrisen och låter den svalkande

leka kring bröst och sidor. Stolt och värdig som en

kejserlig vapenfågel sitter han där. De långa, strida

nackfjädrarna glänsa som silver, och kroknäbben lyser

vit i solen.

Ibland drar han in vingarna, sträcker på halsen och spejar österut

mot sjön. Kanske ser han i detta nu en åd eller skräcka med

sina ungar styra in mellan grunden därborta. -- För örnögat är

avståndet säkerligen icke för långt. -- Men så låter han åter halsen ´

sjunka och återtar sin ställning à la vapenfågel. Det är ingen

brådska. Den mäktige där uppe i grantoppen vet nog var han

skall söka sitt villebråd, när han behöver det för sitt bord.

För resten är det hans vilotid nu. Gammel-Ante har regelbundna

vanor och håller strängt på ordning i allt. Det är endast på det

sättet man kan bestå i kampen för tillvaron.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

En vacker dag ett par veckor efter midsommar kommer

Jan-Erik Österman instövlande i köket i sin ägande

stuga vid Sundet och skriker åt gumman, där hon,

njutande sin siesta, sitter hopkrupen i spiselvrån:

-- Opp med dej, Johanna, å sätt på kaffe å lägg ett

par kakor brö i själskinnsväskan, för nu ska vi ut

å lägga idnät i Grundvarpet! Iden ä i badtagena. De

stog alldeles tjockt me idpluggar i viken, då Magnuses

på Grundet rodde förbi i dag morse. --

Det tövar icke länge innan de äro färdiga att segla

ut med torsksumpen, Jan-Erik själv, gumman och en av

sönerna. Komna till ort och ställe, lägga de i land

vid en bergudde på hinsidan viken, och sonen klättrar

upp i en gran för att rekognoscera. Att gå ned till

stranden är någonting som aldrig kan komma i frågan

vid ett tillfälle som detta. Ty badiden är så skygg,

att det bara behövs den minsta knäpp eller att en

skugga faller på vattnet, för att han ögonblickligen

skall rusa ut på djupet.

- Ja, det äger nog sin riktighet. Det är fortfarande

fullt med id inne i viken. Det grunda, spegelblanka

vattnet uppröres oupphörligt av stora koncentriska

ringar, och här och där sticker en mörk ryggfena upp

över ytan.

Sedan de lindat ett par strumpor kring årorna för att

icke göra buller, ro de ut och lägga så försiktigt och

ljudlöst som möjligt näten i mynningen av viken. Så

gå de åter i land och ned till viken för att skrämma

fiskstimmet på fångstredskapen. -- Det plaskar och

glittrar, och hela viken börjar sjuda, då de stora,

feta idpluggarna spritta i väg utåt sjön.

Men det är nu en gång så med fisket att ibland vill

det sig icke, man må bära sig aldrig så försiktigt

och finurligt åt. -- Ett tiotal idar, det var allt

var Jan-Erik fick på sina nät den gången.

Jag vet emellertid en annan fiskare som hade bättre

tur. -- Samma morgon sitter jag vid örnfuran vid

Långkärret och fröjdar mig åt att se de gamla

örnarna, som gång på gång komma flygande med fisk

åt ungarna. Det är stora, feta idar, som blänka som

silver i solen.

Då jag fram emot middagstiden bryter upp för att

ro hem, ser jag två idar nedfallna på marken under

boet. Det har således vankats mera fisk där upp i

dag än vad både de gamla och ungarna förmått sätta

i sig. Och det vill nog icke säga så litet.

Men hur har då örnarna kunnat fånga de skygga badidarna,

som knappast människan med all sin list och slughet förmår överlista.

Hur ha de burit sig åt för att icke kasta skugga på vattnet,

då de kommit flygande? -- -- -- Eller ha de begagnat sig just

av fiskarnas kända »skuggrädsla» för att jaga dem på grund och

sedan plocka upp dem, där de legat och sprattlat i dyn?

Det sistnämnda förefaller troligast. Ett faktum är emellertid

att Gammel-Ante förstår sig på att fiska badid.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

En annan liten historia, som icke torde sakna sitt

intresse. -- Den tilldrar sig fram på eftersommaren

och börjar egentligen nere i vattnet, några famnar

under Brantöfjärdens yta.

Där mellan böljande, rödbruna tångknippen och gröna

algdraperier står en stor hornsimpa på lur. Med

sitt monstruösa huvud, smyckat med horn och utväxter,

liknar hon i påfallande grad de avbildningar av den

lede, man brukar finna i gamla munkskrifter från 14- och

1500-talen.

Då närmar sig plötsligt hennes öde i form av en gammal

vikare-säl, som kommer simmande under vattnet med en

glittrande rad av luftblädror efter sig. Utsliten

och orkeslös, har han lämnat havsbandet och dragit

sig mera inomskärs till trängre och mera lättfiskade

vatten. I ett nu har han fått syn på simpan -- och

slukat henne. Men, skumögd som han är, tager han miste

på fram och bak och glupar i sig simpan med stjärten

före, så att de otäcka hornen och taggarna taga emot

och sticka in, då han försöker svälja. Dessutom är

simpan alldeles för stor för att tagas så där i en

munsbit, något som den uthungrade sälen icke tagit

med i beräkningen. Den klumpiga fisken uppfyller hela

hans svalg och hotar att kväva honom ... Han gör

våldsamma försök att kasta upp den; men det vill

icke lyckas. I sin förtvivlan stiger han gång på

gång upp till vattenytan och ställer sig kapprak,

snappande efter luft. Han tumlar och simmar och

snurrar runt kring sin egen axel likt en torped. -- Förgäves!

Hornsimpan sitter där hon sitter och vill

varken komma upp eller ner. -- -- --

Ingen vet huru många timmar eller dagar den stackars

sälen fortsatte sitt förtvivlade kringsimmande. Men

att han måtte ha haft en svår dödskamp framgick därav

att han, innan han drog sin sista suck, kravlade sig

långt upp på en hög bergklint på Lilla Tistronskäret,

dit någon säl aldrig förr torde ha kommit, om icke

på den tiden, för något tusental år sedan, då skäret

bara var ett litet grund.

Vi kommo seglande från Gudungskär med en höbåt,

vännen Karl-Olof och jag, då vi blevo uppmärksamma

på det förskräckliga avgrundslarm, kråkorna förde

på Tistronskärsklinten. Vi höllo närmare och fingo

se en havsörn lyfta från skäret med någonting långt

och slankigt i klorna. Det stod som en svart rök

av kråkor efter honom i luften, där han med något

tung men säker och målmedveten flykt styrde kurs på

Ängsölandet.

- Där knep han sig allt en hare, likväl! skrek

Karl-Olof. -- Ja, är det inte det jag alltid har sagt,

att Gammel-Ante tar harar ibland. Men det finns,

gunå’s, folk som aldrig tror någe, innan dom själva

får se’t, tillade han med tydlig adress till mig.

Nå ja, så gingo vi då i land på Lillskäret, där

vi till vår förvåning hittade en stor vikarehona,

liggande död högt upp på klinten. Det luktade icke

det minsta om henne, så hon hade icke kunnat vara död

i många timmar. Buken hade havsörnen sprättat upp

efter alla konstens regler och en del av inälvorna

hade han tagit med sig, när han flög bort. Men eljes

var sälen oskadd och fullkomligt användbar vad såväl

skinnet som späcket och köttet beträffar.

Konstaterandet av dödsorsaken -- händelsen gjorde att

vi snart upptäckte simpan i svalget på sälen -- gav

naturligtvis anledning till åtskilligt prat och långa

utläggningar. Men sedan vi väl kommit oss för med

att hämta en tågända och slå den kring sälkadavret

under framskräflerna, gick det fort nog att släpa det

ned till stranden, varpå vi togo det på boxering hem

till båthamnen.

Det var för resten en god tjänst kråkorna och

Gammel-Ante gjorde Karl-Olof, ty sälspäcket var den

tiden nästan värt sin vikt i guld.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Utom den ovan omtalade höga granen har örnarna ett

annat älsklingsträd, där de bruka sova om nätterna

och dit de ibland även draga sig tillbaka under

dagen. Det är en gammal tall med låg och knotig stam

och omfångsrik krona på en bergudde i östra ändan av

kärret.

Jag hade blivit uppmärksam på den myckna spillningen på

tallgrenarna och de fällda vingpennorna och fjädrarna under

trädet; men de försök jag gjort att gömma mig i närheten

för att få se stor fåglarna på riktigt nära håll, när de kommo

och slogo sig till ro i tallen, hade totalt misslyckats. Vad

som kom dem att ana oråd var och förbliver en gåta för mig, men

säkert är, att varje gång jag låg gömd ute på bergudden valde

örnarna sin viloplats så långt därifrån som möjligt.

Så en varm och kvalmig dag under högsommaren kommer jag

vandrande utmed kanten av Långkärret och tar mera av en händelse

vägen över bergudden. Jag bryter genom videsnåren och

stannar häpen framför tallen. -- Där, endast några få steg ifrån

mig, sitter örnhanen med sänkta vingar och uppburrade fjädrar.

Han rycker till och sträcker hals men ger sig ändå tid till att

flytta sig ett steg åt sidan på grenen där han sitter, samt att lyfta

på stjärten och avleverera en försvarlig kalkstråle, innan han kastar

sig ut från tallen och med tunga vingslag tumlar i väg över kärret.

Det var icke svårt att konstruera upp förhistorien

till händelsen. Säkerligen hade örnarna den dagen

gjort något ovanligt stort och rart strandfynd, kanske

en kreatursränta e. d., som vräkts i sjön från någon

av bryggorna norr på hemlandet och av nordvästen

förts ut emot Tistronskären och Ängsölandet.

I varje fall hade det varit storkalas, och örnfar hade

givit efter för sin olycksaliga smak för vällevnad

och frosseri. Han hade ätit sig så stockmätt, att

hans vaksamhet förslöats och han icke kunnat eller

icke gillat taga till vingarna, då han hörde mig

komma genom kärret. -- -- --

En annan gång hade jag ett nästan lika oförmodat och

dramatiskt sammanträffande med örnmor. Det var för

ett par år sedan, en stilla, vacker afton i början

av juli. Vi kommo, min följeslagarinna och jag,

efter den välkända stigen i kärrkanten på väg till

örnboet, där det fanns två vuxna ungar, som vi ville

se till. Trasten sjöng, och nattfiolen doftade på

kärrängarna. Vinden var västlig, så att vi kunde höra

kvällsringningen i kapellet på hemlandet.

Nu voro vi framme och trädde genom granarnas skyddande

ridå in på den lilla bergsplatå, på vilken furan

med örnboet reser sig. Där uppe i grenborgen sutto

de nästan fullfjädrade ungarna, skarpt belysta av

aftonsolen.

Då hördes plötsligt ett fläktande, frasande ljud över

våra huvuden, och vi fingo se örnhonan, väldig och

vingbred, komma flygande med en fisk i klorna.

Hon kom ovanligt lågt och var endast några få meter

över oss, då hon fick ögonen på oss. -- Att hon blev

obehagligt överraskad är blott alltför naturligt. Men

att hon så helt skulle förlora fattningen som hon

gjorde, det hade jag knappast väntat. -- Alldeles

skräckslagen, kastade hon sig bakåt i luften, så att

hon så när hade tumlat om på rygg, och i det hon efter

en tung och ovig vändning försvann mellan träden,

lät hon sitt byte falla till marken framför våra

fötter. Det var en nyfångad kilogädda, på vilken

huvudet blivit avslitet och en del av inälvorna

uppätna. Jag funderade på om jag skulle taga den som

god pris. Det skulle ha passat så bra att steka den

vid lägerelden, som vi till natten ämnade göra upp

nere vid sjön.

Men min följeslagarinna bad mig låta fisken ligga. De

stackars örnungarna behövde den bättre än vi, och

örnmor skulle nog snart komma tillbaka och taga upp

den.

För att se om så verkligen skulle ske -- jag hyste från

början mina tvivelsmål rörande den saken -- drog jag

mig tillbaka till min gamla observationsplats, medan

min följeslagarinna återvände till vårt läger vid

Österviken. Jag satt och väntade till inemot klockan

elva. Då hörde jag gammelörnarna komma och sätta sig

på nattkvisten i några höga granar ej långt ifrån

mig. Men till boet kommo de ej vidare den kvällen,

och ännu mindre gjorde de min av att taga upp den

tappade gäddan. Den fick ligga kvar på berget där den

fallit, ända tills den torkade ihop och blev uppfrätt

av maskar.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Det hade gått flera somrar, under vilka jag flitigt

besökte örnbona både på Ängsön och Storön, utan att

dock lyckas tillfredsställa min önskan att få vara

med i det ögonblick, då ättlingarna av luftens stolte

härskare för första gången bredde sina vingar

till flykt.

En vår -- det är nu sju år sedan -- företogo sig ett par

okynniga pojkar att klättra upp i örnboet på Ängsön

och förstöra äggen. Så mycket större blev min

överraskning, då jag en dag vid midsommartiden hade

mina vägar förbi örnfuran och fick höra späda ungar

pipa och väsa i nästet. Örnmor hade lagt icke, såsom

vid dylika tillfällen brukar vara det vanliga, ett

utan två nya ägg, och uppe i den stora grenvaggan,

lågo nu ett par välskapade ungar. Den ena av dem

var redan så pass försigkommen, att han, då jag

tittade in över bokanten och rörde vid honom med

handen, försökte grabba tag i mina fingrar med sina

oproportionerligt stora klor. Den andra däremot var

ännu en liten tämligen orörlig dunklump, som tydligen

rätt nyligen sluppit ut ur ägget.

I slutet av juli såg jag ungarna sitta på bokanten,

och en dag under förra hälften av augusti, fann jag,

att den tidigast kläckta redan lämnat boet.

Nu beslöt jag att göra mitt bästa för att vakta ut

den senfödda ungen och få se när den första gången

anförtrodde sig åt luften.

Vid mitten av månaden hade den fällt de sista

duntrasorna och var fullt utvuxen, t. o. m. större än

den flygfärdiga ungen, varav jag trodde mig kunna

sluta, att den sistnämnda var en hane och ungen i

boet en hona.

Jag ansåg det nödvändigt att göra dagliga besök vid

boet, för att det efterlängtade tillfället icke skulle

gå mig ur händerna. Tidigt om mornarna rodde jag ut

till holmen, och så satt jag där merendels hela dagen

med en bok i handen, inkrupen i ett tätt gransnår ej

långt från örnfuran.

När solvärmen blev alltför besvärande eller då

myggsvärmarna i lugnt väder började stå som en rök

kring nästet, reste sig den senfödda och flyttade sig

försiktigt ut på en gren i skuggan av barrverket. Här

satt hon smärt och reslig, spejande omkring sig

med mörka, djärva ögon. Och så började hon den

obligatoriska gymnastiken; sträckte omväxlande ena

foten och motsvarande vinge bakåt eller satte sig att

fläkta med båda vingarna, tills hon så när förlorat

fotfästet på grenen. Men något flygförsök ville det

icke bli av.

Då jag om mornarna kom till örnfuran, såg jag vanligen den

flygkunniga ungen kasta sig ut från boet. Tydligen

tillbringade han fortfarande nätterna där. Ibland

infann han sig även mitt på dagen. -- »Pu-i-i!»

väste han och kretsade varv på varv kring boet. Det

var tydligt att han ville locka systern ut på en

luftpromenad. Men denna satt tyst och orörlig, och

visade ingen lust att våga försöket.

De gamla örnarna syntes sällan till annat än tidigt

om mornarna och vid sex- sjutiden på kvällarna,

då endera av dem kom till boet med byte, vanligen en

gädda eller några småfiskar. Ett par gånger vankades

det mat även mitt på dagen. Föräldrarnas ankomst

bebådades i regel av den flygfärdiga ungen, som några

minuter i förväg, skrikande och lockande, anlände

till boet, där han deltog i systerns måltider.

Så var det under de första dagarna av mitt

vaktande vid boet. Sedan blev det allt knappare

med utspisningen, så att det ena dagen drogs in på

morgonmålet, den andra på kvällsvarden. Jag fick det

bestämda intrycket, att hon-ungen led brist på föda,

och att föräldrarna avsiktligt satte henne på svältkur

för att förmå henne att lämna boet.

Dagarna gingo. Augusti månad led mot sitt slut, och

det hade redan blivit en smula höstligt i skogen på

holmen. Björkarna fingo gula stänk i sina kronor,

lingonen glödde allt rödare, och mesarna började

draga omkring i flockar.

Det hade omsider kommit något trött och övergivet

i den unga örnhonans blick. Det var påtagligt,

att hon led hunger. Ibland hördes gammelörnarnas

skri utifrån Tistronskären eller Österviken, och den

flygfärdiga brodern kom fortfarande då och då på ett

kort besök. Men den senfödda satt alltjämt kvar på

sin gren invid boet. -- Varför flyger hon ej? Varför

söker hon icke upp de sina, där de jaga och fiska

i de solbelysta vikarna och sunden? Varenda penna

i de stora vingarna är ju utvuxen, hela den mörka

fjäderdräkten faller så ordnad och putsad omkring

henne, och den vit- och brunspräckliga stjärten

har längesedan fått sin reglementerade längd och

stadga. Skulle hon möjligen kunna lida av

något inre lyte, som gör det omöjligt för henne att

lämna boet? -- Nej säkerligen icke!

Där jag satt i mitt gömsle under granen, kom

jag att tänka på vad den även hos oss så populäre

amerikanske författaren William J. Long berättar om

Nordamerikas vithövdade havsörn, en nära släkting

till vår Gammel-Ante, och särskilt om hans metod att

lära ungarna flyga.

Då den fullvuxna ungen icke på annat sätt kan förmås

att lämna nästet, kommer honan flygande och ger honom

med vingen en sittopp, så att han faller över bokanten

och måste taga till vingarna för att icke störta

i djupet. Men när han ser avgrunden och granarnas

spjutlika toppar under sig, blir han rädd, börjar

vackla på vingarna och tumlar hjälplös nedåt. Då

kommer honan som en avskjuten pil, kastar sig ned

under ungen, uppfångar honom på sin rygg och bär honom

genom luften, tills han återvunnit fattningen och kan

fortsätta på egna vingar. -- Och författaren begagnar

tillfället att citera en av de gamla profeterna:

»Liksom en örn lockar ut sin avkomma till flykt och

svävar över sina ungar, tager dem och bär dem på sina

vingar, så ock Herran ...»

Ja, det där låter onekligen mycket vackert och

passar så bra för mister Long med hans lilla svaghet

för sensation och effektsökeri. Dock undrar jag

storligen om det i verkligheten brukar gå till på

det viset. Det strider allt för mycket mot vad jag

förut vet om de vilda varelsernas liv ute i naturen,

särskilt om deras sätt att behandla sina ungar.

Visserligen låter Long sina örnar häcka på en hög klippa med

ett bråddjup under sig, medan de här örnarna icke ha mer än

femton-sexton meter till marken -- Men ändå! ...

Så kom den 26 augusti. -- Jag har tecknat mig dagen

till minnes. -- Tidigt på morgonen stod jag åter under

örnfuran vid Långkärret och såg örnungen som vanligt

sitta på sin gren. Jag visste, att hon icke fått

någon mat föregående kväll, och av hennes oroliga

blick trodde jag mig kunna sluta till, att det icke

heller vankats någon frukost.

Åter kryper jag in under min gran, och så börjar på

nytt en lång, enformig väntan att någonting skall

hända. Timmarna flyta sakta. Vid ettiden på middagen

hör jag ett tag den andra ungen vissla i närheten,

men han avlägsnar sig åter, utan att låta se sig.

Då -- solen har länge sedan vandrat över till västra

sidan om trädtopparna och klockan går på fyra -- höres

åter ett skarpt »pu-i-i!» Ett lätt frasande av vingar,

och hanungen sitter plötsligt på bokanten.

Då blir det äntligen en smula liv i den senfödda. Med

fläktande vingar hoppar hon ned i boet, där hon sätter

sig bredvid brodern och med sträckt hals spejar utåt

kärret.

Åter höres suset av vingar, denna gång betydligt starkare än

nyss. Det är gamla honan som kommer dängande med ett stort

och blodigt byte i klorna. -- Ungarna börja pipa och väsa, i det de

slita i bytet åt var sitt håll.

Men det blir icke någon lång glädje för den hungriga

hon-ungen. Knappt har hon fått riktigt tag i bytet,

en präktig ungskrak, förrän modern åter rycker det

till sig och flyger bort, följd av han-ungen.

Den senfödda ser sig överraskad omkring. -- Det här var ändå

väl skarpt! Att ha hungrat i över ett dygn och äntligen få slå

klorna i en stor och läcker stek. Och så, då hon lyckats få hål på

bukskinnet och känner lukten av det varma innanmätet slå emot

sig -- ryckes alltsammans ifrån henne.

Hon springer upp och makar sig skyndsamt ut på

grenen. Det brinner en vild eld i hennes mörka ögon,

och hon börjar ivrigt sträcka på halsen och lyfta på

vingarna.

»I-i-á, i-i-á!» ljuder på avstånd moderns manande

lockrop. Där blir hon åter synlig över trädtopparna,

fortfarande med skraken i klorna.

Då hukar sig den senfödda ned och tar sats, hoppar ut från

grenen och slår ut sina stora, mörka vingar. -- Och -- se luften,

den starka, friska havsluften tar henne kärleksfullt i sin famn och

bär henne bort över björkarnas och småtallarnas kronor. Väl äro

vingslagen till en början litet tunga och osäkra. Men det går,

det går -- femtio meter -- hundra meter, bort mot

de ljungbevuxna berghällarna norr om boträdet. Där

tar hon plötsligt mark. Försiktigt smyger jag mig

efter och ser henne sitta där, en smula andfådd och

förbryllad efter den första luftfärden. Så sträcker

hon åter hals, tar några lufsande steg framåt och

lyfter sig flaxande. Och nu flyger hon långt bort

till stranden av Norrviken, där gammelörnarna höras

locka allt ivrigare.

När jag en stund senare från en bergklint ser

hela örnfamiljen efter slutad måltid lyfta från

strandklipporna vid viken och flyga inåt skogen,

kan jag ej med bestämdhet avgöra vilken av örnungarna

det är som lärt flygandets konst för ett par veckor

sedan och vilken som i dag för första gången prövat

sina vingar. -- --

Sistlidna sommar hade jag åter tillfälle att se en

örnunge företaga sin första flygtur från boet.

Det var på Lilla Sikö, där Storö-örnarna i fjol och i

år byggt i en skogsdrog på östra udden. Väl finns det

även på Lilla Sikö gamla, kraftiga furor, men örnarna

ha, egendomligt nog, till boträd valt en smäcker,

knappast nio meter hög tall. Där uppe i den skäligen

obetydliga, platta kronan ligger det väldiga nästet

som en gigantisk blomkrona på en vajande stjälk. Ty

tallstammen är icke grövre än att den svajar och böjer

sig även för en rätt obetydlig påkänning av vinden.

Dit kom jag söndagen före midsommar och fann två

stora örnungar sitta och dåsa i boet, medan trast

och bofink, lövsångare och trädpiplärka sjöngo runt

omkring dem. De voro just så stora som örnungar

under normala förhållanden bruka vara vid den tiden,

och jag trodde mig kunna räkna ut, att de borde vara

färdiga att flyga ut om fjorton dagar eller något

mera. Men vädret i början av juli blev det stormigaste

och ruskigaste, vi på länge varit med om här ute,

och örnungarna hunno bliva nära tre veckor äldre,

innan jag åter kom att besöka dem.

Till min glädje fann jag emellertid ungarna fortfarande kvar

i boet. Där de sutto, högresta och skarpögda, bildade de en så

vacker grupp, att det var en lust och glädje att betrakta dem. Men

då jag praktiserade mig upp i en närstående tall för att se, om de

hade någon mat i nästet, blev den ena ungen orolig

och kastade sig plötsligt ut från bokanten.

Den första flygningen gick ungefär lika bra för

honom som för den senfödda ungen på Ängsö några år

tidigare. Då han hamnade på marken efter omkring

hundra meters luftfärd, var

Ungörnar på bokanten.

han så uttröttad, eller kanske rättare så skrämd

och förbryllad, att jag kunde gå fram till honom,

där han satt hopkrupen, smeka honom över ryggen och

lyfta på honom ett tag, utan att han på minsta sätt

reagerade däremot. Han var påfallande mager och lätt,

helt olik den välfödde gynnare, jag ett par veckor

tidigare hälsat på uppe i boet.

Alltså ett ytterligare stöd för riktigheten av min

förmodan att örnungarna veckorna innan de skola lämna

boet få underkasta sig en lämpligt avpassad svältkur,

dels för att de skola börja längta ut från boet,

dels kanske även för att de skola bliva lättare och

sålunda mera bekväma för flykt.

Vi lämnade den utflugna ungen åt sig själv en halvtimme eller

så, och då vi återkommo, funno vi med ledning av

kråkornas alarmsignaler, att han förflyttat sig ned

till östra stranden, tre- till fyrahundra meter från

boträdet. Uppskrämd ur en tallkrona, där han slagit

sig ned, tog han vägen åt motsatt håll och flög väl

en halv kilometer bort till andra sidan ön -- flög,

som om han kunnat konsten i dagar och veckor!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Liksom bland andra fåglar händer det naturligtvis

även bland havsörnarna att ungarna bliva sjuka och

dö sotdöden, innan de hunnit lämna boet. Att detta

oftast inträffar under de första veckorna av deras

tillvaro behöver knappast sägas.

En gång har jag hittat en liten dununge död under

boet på Storön, och två gånger under de år jag haft

Ängsö-örnarna under observation har det hänt, att

den ena av deras ungar helt plötsligt och oväntat

försvunnit ur boet -- försvunnit så spårlöst, att

jag nästan börjat misstänka de gamla örnarna för

kannibalism.

Men även sedan ungarna lyckligen kommit ur boet,

tyckas de av allt att döma ha en kritisk period att

genomleva, innan de lärt att reda sig på egen hand.

För ett par år sedan hade örnparet på Ängsön kläckt

en unge. I laga tid, d. v. s. i början av juli, flög

han ur boet, och jag såg honom sedan allt emellanåt

i sällskap med föräldrarna. Ibland hände det även,

att jag oförhappandes kom rakt på honom, då han ätit

sig mätt och satt och smälte maten bland snåren uppe

på det branta, sönderklyftade berget norr om boet, där

storfåglarna med förkärlek hålla till och där jag ofta

funnit deras fällda vingfjädrar och rester av deras

måltider. -- Och så en vacker dag var han borta. Hans

väsande »pu-i-i», som dittills ljudit genom skogen,

så snart far eller mor givit signal till skaffning,

hördes icke mera, och gammelörnarna voro ensamma

ute och fiskade bland grunden.

Ut på vandring hade han icke kunnat bege sig, ty därtill var

han ännu alldeles för ung och oerfaren. -- Augusti var icke

halvliden, och det var icke mer än en månad sedan örnungen börjat

flyga. -- Att han skulle ha blivit utsatt för något attentat från

människornas sida ansåg jag på goda grunder så gott

som uteslutet. Nej, det sannolikaste var nog att han

angripits av något slags barnsjukdom och nu låg död

någonstädes på holmen.

Jag sökte länge den försvunne, men förgäves.

Följande sommar -- det var alltså i fjol -- företog jag

mig att grundligt genomsöka det ovannämnda branta

berget för att se, om någonting nytt av intresse

möjligen kunde vara att finna där. Därvid kom jag även

att besöka en djup klyfta på västra sidan av berget,

vilken jag på grund av dess otillgänglighet dittills

alltid gått omkring, och då jag tittade dit ned, såg

jag en stor skeletterad bröstkorg lysa vit mot den

mörka mossan. -- Se, där ha örnarna haft en ordentlig

stek att slå klorna i, tänkte jag för mig själv. -- Kanske

en tjädertupp? -- Nej, en så väldig bröstkorg

har icke ens den största speltjäder!

Men nu stod jag där nere i klyftan och behövde icke

längre bry min hjärna med några gissningar. Det var

skelettet av en havsörn, en fullvuxen ungfågel. Där

låg skallen med kroknäbben, som ännu hade sin mörka

hornslida i behåll, och där de väldiga gripklorna

med sin gula fjällbeklädnad. Hela det övriga

skelettet tedde sig så fint och vitt och renskrapat,

som om det blivit preparerat på ett zoologiskt

laboratorium. Vingarnas ben lågo samtliga på sin

plats, och icke en halskota saknades. Och under de

vitnade benen utbredde sig ett tjockt mjukt hyende

av gråulligt bottendun, mörkbruna fjädrar och väldiga

ving- och stjärtpennor.

Det rådde knappast något tvivel om att jag stod

framför kvarlevorna av den unga havsörn, som året

förut sett dagen i nästet där nere vid kärrkanten,

och vars alltför tidiga död jag beklagat men icke fått

någon säker bekräftelse på. -- Någon av årsungarna

var det i varje fall icke, ty dem hade jag samma

dag sett friska och färdiga kretsa över skogen vid

Garviksnäset.

Men det märkliga var att örnkadavret så helt och hållet lämnats

i fred av djuren på holmen. Rävar ha visserligen icke funnits

där de senaste fem åren. Men kråkor, nötskrikor och andra

begravningsentreprenörer, som alltid bruka hålla sig framme, var

hade de haft sina ögon?

Där i den vilda klyftan, under mörka granar och

knotiga tallar, på Gammel-Antes eget berg, hade ungörn

fått vila i ro som på en fridlyst begravningsplats.

GUDS FÅGLAR OCH GUDS BLOMMOR.

PÅ hemlandet levde ännu för några år sedan en liten

böjd och grånad gumma med ett par kloka, goda ögon.

Vad hennes verkliga namn var kan just göra detsamma.

Jag nämner henne här endast vid hennes smeknamn

och hedersnamn, som var så naivt vackert, att jag icke

kan förstå, huru de föga sentimentalt anlagda skärgårdsborna

kunnat hitta på något dylikt. -- »Gohjärtans-mor-lilla»

så kallades hon allmänt bland folket, icke blott på hemlandet

utan i hela skärgården, och det namnet vittnade på ett stillsamt

men oförtydbart sätt om hennes storhet som människa.

Hur hade hon då fått det? -- Jo, hon var alltid god och glad,

tålig och nöjd med sin lott, hade alltid ett vänligt, uppmuntrande

ord åt de sorgsna, en hjälpsam hand åt de nödställda

och behövande. Med glatt hjärta underkastade hon sig

de största försakelser för att kunna dela med sig åt

andra. Hon kunde aldrig se en orätt begås utan att

känna förtrytelse men var tillika mild och försonlig

i sina omdömen om de felande. Och hennes godhet och

ömma omsorger sträckte sig icke blott till hennes

medmänniskor utan till alla levande varelser, djur

såväl som växter.

Och denna hjärtegodhet och detta kärleksfulla sinnelag

hade hon förvärvat, icke i kyrkan eller bönhuset,

utan i den fria naturen, på de vida fjärdarna,

bland kobbar och skär. Ty »Gohjärtans-mor-lilla»

och hennes gubbe voro skärgårdsfolk av gamla stammen,

som tillbragte hälften av årets dagar och nätter ute

vid fiskeplatserna och på fågelskären och som hade

sin knappa bärgning av att salta strömming och torsk,

koka sältran och spiggolja, plocka ejderdun och bygga

not för avsalu.

Ute i Norrskärgården, vars ena halva de rådde om,

hade de en gammal lavbevuxen fiskebod med svale

och brygga. I den bodde de långa tider under vår

och försommar. Och till våren längtade alltid den

lilla gumman, då hon om vintrarna satt framför

»bindtjyvern» och med trädnålen fogade maska efter

maska till stornoten. Där ute i Norrskärgården kände

hon sig alltid så glad och kry. Den rena, saltmättade

luften gjorde, att hon slapp ifrån den svåra astman,

som eljes alltemellanåt snörde till hennes strupe,

och där levde hon mitt ibland sina skyddslingar,

sjöfåglarna.

Runt omkring på de trädlösa kobbarna lade ådorna

sina reden i skydd av den höga ljungen och de täta,

vitt utbredda enmattorna. Det var väl ett par

tusen ejderfåglar som där hade trygga och skyddade

häckplatser, tack vare den trägna vakt, som hölls av

det gamla paret från slutet av april till början av

juli.

Långa stunder kunde den lilla gumman sitta hos någon

av de ruvande ådorna, som hon särskilt fäst sig

vid och kände igen från tidigare år. -- Ty för ett

vant öga är det alls icke omöjligt att skilja den

ena ejderhonan från den andra; och dessutom brukar

samma fågel år efter år bogöra så gott som på samma fläck. --

Så satt nu Gohjärtans-mor-lilla och smekte med

lätt hand åden över ryggfjädrarna och jollrade och

småpratade med henne, där hon, omgiven av den lätta

kransen av gråbruna, stjärnlika dun, troget låg och

ruvade sina ägg. Och vid att hon satt där, föll hon i

tankar över livet och naturen, och hennes klara, grå

ögon göto tårar av rörelse inför denna levandegjorda

bild av moderskärleken. När så ejderhonan efter några

veckor fann belöningen för sina ömma omsorger och kom

simmande in i hamnviken med sina dunungar efter sig

i kölvattenslinje, då kände sig den lilla gumman ännu

vekare om hjärtat; då tänkte hon på den barnskara, hon

en gång sett växa upp omkring sig och som hon skyddat

och omhuldat med hela kraften av sin modersömhet.

En av de små ådruggarna, som föreföll livligare och

ostyrigare och vållade sin moder mera besvär än de

andra, men som just därför tycktes vara hennes hjärta

allra närmast, påminde henne om honom, pojken, som

sextonårig gick till sjös och sedan aldrig lät höra

av sig. Och då en vacker dag den glupska havstruten

kom farande som ett ont från ovan och slukade i sig

två andra av ruggarna, mindes hon sina båda yngsta,

som trots hennes förtvivlade kamp mot allhärjaren, i

späd ålder rycktes bort av en våldsam difteriepidemi.

Men ådfågeln var naturligtvis icke det enda

fågelfolket som hade en fristad hos de gamla i

Norrskärgården. Svärtorna lågo par om par i sunden,

tills de framemot midsommar bekvämade sig till att

bogöra bland enar och svarthallonbuskar. De små

snabbflygande viggarna, som icke utan skäl lånat

sitt namn av blixten, balade för sina många ägg i

sävruggarna kring »bäckarna». Hela luften stod full av

vitfåglarnas skrin och vingfladder. Tärnorna krystade

fram sitt skarpa »tirr-r-r»!, där de på flaxande

vingar stodo stilla i luften, spejande efter småfisk

i grundvattnet. Vitglänsande, svartmantlade sillmåsar,

skärgårdsbornas »ljusor», sutto utposterade över allt

på hällar och klintar. På Vitbådan längst i öster ute

emot havet häckade ett par av den stora, högröstade

skräntärnan. »Svartlasse», labben, jagade måsarna och

trutarna, då de med fylld kräva kommo åter från sitt

fiskafänge. Tordmularna, som hade sin klippborg

på den i gigantiska klintar och block sönderklyftade

Pelle-kobben, skuro luften med så hastiga vingslag,

att det såg ut som hade de haft tio i stället för

ett par vingar. »Tyllen», rödbenan, ropade sitt

anklagande »tjuv, tjuv!» med så tydligt uttal, att

man rent av kände sig generad, man måtte nu ha hur

gott samvete som helst. En grissla hade lagt sina två

stora, brunfläckiga ägg i stenfoten till fiskeboden,

och »albrok» (strandskata) och »tvetrick» (roskarl)

gingo visslande omkring de gamla och läto sig matas av

dem, där de sutto och rensade ejderdun i solskenet

uppe på bergknuven.

Ibland hände det även, att själve »Gammel-Ante» kom

på besök och hämtade sig ett par fågelruggar från den

stora barnkammaren i den grunda fladan eller ljustrade

en gädda eller en »idplugg» i någon av rörvassvikarna

söder på Storskäret. Gubben svor en vers över honom,

liksom han brukade svära över truten. Men då han en

gång gick efter lodbössan för att försöka smyga sig

inom skotthåll för örnen, där han satt på ett grund

och lät sig en ejderunge väl smaka, bad gumman honom

för all del låta bli.

- De äro ju skapade varelser allesammans sade hon. -- Guds

fåglar. Och när Han så förordnat, att den ena

fågeln skall leva av den andra, så måste det också

vara på det viset, och det är bara människornas

kortsynthet och avundsjuka som komma dem att förgruva

sig över någonting sådant som att djuren äta upp

varandra. -- Som om inte t. o. m. kristna människor

skulle göra detsamma, om också inte rent lekamligen

taget!

Förresten kunde örnen knappast vara någon annan

än deras egen »Gammel-Ante» från Porsö? -- -- -- Hon

skulle väl aldrig glömma hur glad hon blivit,

då örnarna första gången byggt sitt väldiga bo i den

stora eken på Västerudden, hennes ek, som hon fått

till skänks av sin far, den gången hon läst sig fram, och som

hon var lika rädd om som sin ögonsten. Sedan hade hon varje

försommar i konvaljetiden stått under eken och sett örnparet

mata sina ungar utan att låta störa sig av hennes närvaro. Det

var nästan som om hon stått fadder åt örnungarna,

tyckte hon. -- Å, han borde väl ändå veta bättre än

att vilja skjuta på hennes Gammel-Ante!

Och gubben, som visste, att hans gumma alltid hade

rätt, bemästrade sin jaktiver och gick en smula

slokörad och hängde lodbössan tillbaka på spiken i

bodsvalen.

Ja, det var ett härligt, ett avundsvärt liv dessa

båda gamla förde där ute i Norrskärgården bland sina

befjädrade skyddslingar. Och vem kan undra på att

Go-hjärtans-mor-lilla var gång hon gick till brunnen

där hemma på ön, brukade stanna på berget utanför

stugan och längtans fullt blicka ut mot de hägrande

blå landkonturerna i nordost.

Men om Norrskärgården med dess skaror av häckande

sjöfåglar ständigt utgjorde ett mål för hennes

längtan, så var Porsö, den sydligaste av de stora

skogs- och lövängsholmarna utanför hemlandet,

knappast mindre dyrbar för hennes hjärta. Även i den

hade de del, men då den låg över en halv mil från

hemlandet, lämpade den sig varken för kreatursbete

eller höslåtter.

En söndag i juni för omkring fyrtio år sedan -- hon

var då ännu i sin kraftigaste ålder -- tog

Go-hjärtans-mor-lilla sin mjölkeka och rodde ut till

Porsö. Hon hade de tomma mjölkflaskorna med i avsikt

att på hemvägen mjölka korna på Svedjeudden, men gav

sig i väg flera timmar före mjölkningsdags för att få

stanna på Porsö så länge som möjligt. Hon ville njuta

av de många ljuvliga blommorna och lyssna på göken och

de andra sångfåglarna, som just vid den tiden höllo

sina mest fulltoniga jubelkörer på det vackra skäret.

Det var en mild och glittrande solskensdag. Hemfjärden

låg alldeles stilla -- och blå som en viol.

På insidan av Fjärdskär posterade den granna

»albroken» med sin svarta och vita dräkt, sina

rosafärgade strumpor och sin lysande orangegula

näbb. Uppe på »Hölasset», det stora, runda jättekastet

vid inloppet till Långsundet, låg en fiskmås på ägg,

och på ett grund litet längre bort stod rödbenan och bugade och

bockade, alltunder det hon lät höra sitt silverklara

vårläte: »Kyri-li, kyri-li, kyri-li... !»

När rodderskan lämnat södra uddarna av Ängsö på

vänster hand och kom fram till det ställe, där

Långsundet öppnar sig mot Brantöfjärden och man

har fri utsikt till Gudungskär och Gråhararna och

andra skär och kobbar ännu längre ut till havs,

fick hon höra ett väldigt kacklande och plaskande:

»Gack-gack-kock-kock-kock!» lät det, så att det gav

eko i hällarna.

Det var en flock ådor med nykläckta »ruggar» som lågo

i solglittret ute i gattet, omsvärmade av en väldig

skara »skröjor», ejderhonor, som ännu äro för unga

att lägga ägg eller fått sina reden ödelagda av

tvåbenta eller bevingade äggplundrare. Dessa ungmör

eller barnlösa viv, eller vad man skall kalla dem,

hysa ingen högre åstundan än att få tjänstgöra som

barnfröknar åt sina bättre lottade medsystrar. Men

om någon av ådfruarna bara för ett ögonblick vänder

ryggen till, vips är en skröja framme, tränger sig

emellan modern och ungarna, som hon håvar åt sig

med vingen, och försöker simma bort med dem. Ibland

lyckas kanske barnarovet, och den stackars åden, som

så hastigt och lustigt berövats hela sin barnskara,

har ingenting annat att göra än giva sig ut och söka

reda på småttingarna eller, om det icke skulle lyckas,

stjäla åt sig en annans kull.

Att sådana uppträden icke kunna avlöpa utan slagsmål

och tumult med ty åtföljande vingplask och högljutt

kacklande är lätt att förstå.

Men Go-hjärtans-mor gav sig den gången icke tid att

titta på ådfåglarna. Hon fortsatte sin rodd in i

Sikösundet mellan Storö och Inner-Sikö. Där fick

hon syn på örnarna, som svävade kring i mäktiga

spiraler högt uppe i det blå. -- Vad stod på, efter

som de skreko och klickade så förskräckligt? Tänk,

om några kältringar till pojkar gått i land för att

plundra deras bo! -- Hon blev icke lugn, förrän hon

rott omkring udden och övertygat sig om att det icke

låg någon båt vid stranden.

Hunnen ännu ett stycke in i sundet, varsnade hon rakt för ut

i syd-syd-ost den fjärrblå konturen av Blåskärs mäktiga fyrbåk.

Så tog hon av åt syd-väst in i Porsösundet, och

efter ytterligare en stunds rodd drog hon upp båten

vid den gamla landningsplatsen på Porsö och slog in

på en smal stig, som ledde fram genom en yppig och

mångskiftande örtmatta under vidfamnande ekar och

nyutspruckna askar.

Häggens vita blomklasar och vildapelns skära flockar

hade efterträtts av oxelns, rönnens och olvonens

vita buketter. Nyckelblomster, tveblad och nattfiol

hade börjat ersätta de tidigare orchidéernas vissnade

stänglar. Konvaljer och violer stodo i sitt högsta

flor, och i det växlande, dallrande solmönstret

under de nylövade ekarna hade geranier, lundkovall

och andra högsommarblommor redan bildat granna,

färggnistrade inslag.

Med uppskörtade kjolar och med steg så lätta och

försiktiga, som hade det gällt att barfota gå fram

över glasskärvor, fortsatte Go-hjärtans-mor utefter

den knappast skönjbara stigen. Hon hade icke för

sitt liv velat trampa på eller skada en enda av sina

kära blommor. -- Då och då hukade hon sig ned för att

titta på en mer än vanligt praktfull blomma eller

suga åt sig den nästan bedövande konvaljedoften. -- Men

plocka en blomma, nej, det nändes hon visst icke!

Det led fram på eftermiddagen, och de varmaste

timmarnas andlösa stillhet hade redan börjat

vika för en stigande kör av lockande och jublande

fåglaröster. Från träd och buskar, vart man vände sig,

läto sommarskogens många olika sångare höra sina

romanser och visor, än växelvis, än överröstande

varandra. Där funnos sådana små mästare som

trädgårdssångaren, lövängarnas sångare framför andra,

svarthuvade sångaren och bastardnäktergalen. Där

funnos även artister i andra eller tredje planet,

sådana som lövsångare, törnsångare och gransångare,

rödstjärt, flugsnappare, bofink och trädpiplärka,

samt dessutom en hel del av skogens gatusångare

och bierfilare, såsom göktytan, nötväckan, talgoxen

och talltitan m. fl. Alla sjöngo de av fulla lungor

och alla hade de någon glädjande tilldragelse att

förtälja.

Så här ungefär löd det ständigt återkommande grundtemat i

deras jublande förkunnelse: Några små blåglänsande eller vita,

brunprickiga ägg, som den hulda makan troget ruvat,

alltsedan maj började strö sippor i skogen, hade

plötsligt brustit sönder och öppnat sig för de allra

»sötaste» små ungar med stinna, blåa magar, långa,

smala, ständigt kringvirrande halsar och stora huvuden

med blinda ögon och gulröda, vidöppna gap. Det var

därför de voro så glittrande glada; det var därför

det kändes så skönt att leva! Bara de tänkte på de

små liven, där de lågo i sina av västanfläkten rörda,

konstrikt sammanfogade stråvaggor bland snåren eller

på mjuka fjäderbolstrar nere i trädhålens trygga

och svala barnkamrar, måste de sjunga, bara sjunga,

tills det nästan slog lock i deras små strupar.

Liksom de flesta skärgårdsbor hade Go-hjärtans-mor

alltifrån barndomen lärt känna igen och skilja mellan

alla olika slags sjöfåglar, men med lantfåglarnas

namn var hon icke så väl förtrogen. Därför hade hon

själv efter bästa förstånd satt namn på en del av

de småfåglar, hon tyckte bäst om. Så kallade hon

trädgårdssångaren med hans om taltrasten påminnande

sång helt enkelt för »lilltrasten» och rödhakesångaren

»klockarefar», emedan han alltid började sjunga på

bestämd tid morgon och afton och liksom tog upp otte- och

vesperpsalmen där inne i skogens gröna tempel.

Då och då under det hon gick, sprätte en harunge upp

ur buskarna framför henne. Än brakade ett tjäderflog

genom skogen, än var det en orrhöna som, överraskad

tillsammans med sina nykläckta ungar, linkande iväg

över tuvorna, alldeles som om hon brutit både vingar

och ben -- detta endast för att leda den annalkandes

uppmärksamhet på sig, bort från ungarna. Där kastade

sig en ringduva med visslande flykt ut från en tät

gran, där for en koltrast smackande upp ur buskarna,

så plötsligt och oväntat, att hon kunnat bli rakt

hjärtskrämd, om hon icke varit så förtrogen med

skogens alla olika läten.

Och göken ku-kuade och gol. -- Du store, hur han gol,

från norr och söder, öster och väster!

Rätt som det var kom hon att tänka på hur hon som barn och

även senare plägade krypa in under den stora granen där borta, i

vilken göken brukade sitta. Och när så den vackra

fågeln med den långa stjärten och det hökfärgade

bröstet kommit farande på spetsiga vingar, slagit

till i toppen och börjat ropa sitt »kou-kou», tydligt

och eftertryckligt som uttalat med människoröst,

hade hon andäktigt och troskyldigt, med återhållen

andedräkt önskat sig tre goda ting.

Hennes önskningar hade alltid varit desamma: Hälsa, tålamod

och ett långt liv. -- Icke för det att hon hade så värst höga tankar

om människolivet i och för sig, så som det vanligen

gestajtar sig. Men gammal ville hon i alla fall bli,

om icke för annat så för att så länge som möjligt

få skåda och njuta av allt skönt och härligt ute i

naturen.

Dit bort till granen ville hon gå även i dag. Det

ljudliga ku-kuandet från det hållet tydde på att

göken fortfarande hade sin älsklingsplats där.

Över en leende äng, där senkomna gullvivor och majvivor

ännu lyste bland gräset under de spridda ekarna,

tog hon vägen in i en tät och sank skogsdrog. Där inne

under granars, alars och aspars skugga, mellan täta

snår av viden, hassel, brakved, tibast och try rådde

en fuktig, drivhusartad värme, som kommit konvaljerna

att växa högre och storblommigare än på andra ställen

på ön. -- Där var det som hon skådade undret,

som kom hennes hjärta att slå i hastigare takt och grep henne

så, att hon sjönk ned på tuvan med knäppta händer

och vitt uppspärrade ögon:

Några steg framför henne, bland konvaljer, ormbär,

gökärt och blåbärsris, reste sig några höga,

praktfulla örter, olika alla blommor hon dittills sett

i skogen. De breda, djupt ådrade, bjärtgröna bladen

och de stora lysande blommorna, som nedtill bildade

en svavelgul läpp, till formen påminnande om en rund

mössa eller, om man så vill, en primitiv sko eller

socka, och upptill några smala, rödbruna kalkblad,

gjorde ett så sällsamt och främmande intryck, varjämte

de på ett alldeles särskilt sätt tilltalade hennes lantliga

smak för granna färger. Hon sökte i sitt minne men kunde icke

finna något annat att likna dem vid än såsom hon föreställde sig

liljorna i Saron. -- En mera växtkunnig och beläst person skulle

kanske snarare ha jämfört dem med de praktfulla

orchidéer, som på en natt trollas fram i tropikernas

dunstmättade regnskogar.

Där satt Go-hjärtans-mor på sin tuva och bara såg och såg på

de sällsamma blommorna. -- -- -- Tre, fyra, ... sex blommor

räknade hon.

Hennes huvudduk hade glidit ned på halsen, och svetten

rann i pärlor utför de blossande kinderna, där myggen

fick grassera, utan att hon gjorde min av att vifta

bort den.

Hon såg och njöt och undrade i sitt stilla sinne om

icke synen, ty en sådan måste det väl ändå vara,

snart skulle försvinna. Men då »undret» alltjämt

dröjde kvar, kröp hon fram till det, kände försiktigt

på bladen och stänglarna och luktade på de lysande,

gula toffelblommorna. De doftade svagt av nejlika,

tyckte hon.

Sedan började hon lika försiktigt peta med fingret

invid stjälken av en bland blommorna för att utröna

om de verkligen hade rot eller, när allt kom omkring,

bara voro konstgjorda och nerstuckna i marken av

någon spektakelmakare. -- Jo, blomman hade verkligen

en knölig rot, ungefär som en Adam och Eva, och

ju mer hon petade på den, desto skarpare kändes

nejlikedoften.

Som förhäxad blev hon sittande framför blommorna,

utan att märka hur minuter och timmar skredo,

hur solen kysste trädtopparna till god natt, hur

taltrasten började sin aftonkonsert, hur morkullan

med sitt djupa knorrande började draga längs kärret

och nattskärran, skogens flitiga spinnerska, satte

fart på sin spinnrock borta på de torra hällmarkerna

nordost på ön.

Först när rödhaken, hennes »klockarefar», plötsligt

stämde upp sin enkla visa, spratt hon till -- Herre

Gud! Hon hade ju alldeles glömt bort korna på

Svedjeudden!

I ett nu stod hon åter på fötter, satte huvudduken

till rätta, kastade ännu en lång blick på de underbara

blommorna, där de lyste som tända vätteljus genom

sommarkvällens lätta skymning, och började springa

neråt båtläget.

Halvannan timme senare kom hon ivrig och upphettad

instörtande i köket därhemma. Mannen satt på

fållbänken och täljde gjordar till ryssjor.

- Kom med ett tag! Hon drog honom med sig in i

kammaren såsom hon brukade göra, när någonting, som

icke var avsett för barnens öron, skulle avhandlas.

Och så kom berättelsen om »undret» livligt och

impulsivt likt en rännil i tjällossningen. -- Han

skulle bara ha sett dem! ... Blommor, stora och

lysande som altarljusen under julottan i kapellet

eller som ... som de liljor i Saron. Det var Guds

blommor, Guds vilda blommor ... Och att tänka sig,

att han låtit dem växa upp just på deras holme och

deras skifte, i kärret vid Ekängen!

Tidigt följande morgon gjorde de sällskap ut till

Porsö för att han, mannen, skulle få se och lära

sig känna igen den nya växten. Och där de stodo

tillsammans inne i snåret, beundrande de sällsamma

blommorna, lovade de varandra att icke säga ett ord

om sin upptäckt till någon levande varelse, icke ens

till barnen.

Så underligt det än kan tyckas den som närmare

känner till vår skärgårdsbefolkning, men det

lyckades dem verkligen att bevara hemligheten hela

den sommaren, och det fastän de gång på gång foro

ut till Porsö för att, så länge blomningens under

varade, njuta av det praktfulla skådespelet där inne

i kärret. -- -- -- En utblommad planta grävde de upp med den

kryddoftande roten för att plantera om den hemma i täppan,

men då det genast blev tydligt att försöket icke

skulle slå väl ut, gjorde de aldrig om det.

Kommo så nästa vår och sommar med nya blommor och ny

fåglalåt. Då ville de passa på att få se »undret»

riktigt från början -- om det nu verkligen skulle

upprepas!

Jo, sannerligen! Där mellan spirade konvaljeblad

urskilde de tydligt de ännu outvecklade, bjärtgröna

bladen till »Guds nya blomma», och vad som gladde dem

än mera -- nya plantor sköto alltjämt upp ur myllan,

tills de kunde räkna dubbla antalet mot föregående

sommar. Om söndagarna eller när de eljes hade någon

tid övrig från det dagliga släpet och vinden var gynnsam,

stucko de iväg till Porsö för att beskåda sin skatt. De täta

färderna dit ut kunde dock i längden icke undgå att väcka

uppmärksamhet. Folket i byn, ja, förresten på hela land,

började undra varför »norregårdarna» jämt och ständigt

hade så mycket att uträtta på Porsö. De hade ju varken

skotar eller nät och hade icke så mycket som litet

torrved, en börda gräs åt korna eller en knippa löv åt

fåren med sig i båten, när de kommo hem. -- Måntro, de

tänkte odla och så havre på Ekängen? Eller kanske de

hade hittat någonting rart, något värdefullt vrakgods

eller något som grävts ned i jorden den gången för

länge sedan, då ryssen härjade och brände på land

och som de nu icke ville låta de andra få reda på?

Så undrades och pratades det hit och dit, där man

inne i stugorna samlades kring den kära kaffetåren. -- Ända

till dess en av de mera företagsamma bland

skvallersystrarna tog sig för att i hemlighet följa

efter paret från Norrgården, när de foro ut till

Porsö.

Hon slog sig på knäna och gapskrattade, då hon kom

tillbaka för att avlägga rapport: -- Om de i sitt

liv kunde begripa vad »norregårdarna» hade för sig

där borta! -- Jo, det var också en dyrbar jordgömma

de hittat på! Hade hon icke med egna ögon sett det,

där hon låg gömd bakom en buske, skulle hon icke ha

trott det. -- Men där sutto de tokarna hopkrupna och

höllo varandra i händerna under en stor gran i skogen

söder om Ekängen mitt uppe i värsta myggeländet och

bara fånstirrade på några stora, gula blommor, som

växte i kärrkanten!

- Var det klokt det av gamla, gifta människor att

bära sig åt på det viset? -- Fast nog för att det

var granna blommor som växte där inne i kärret -- och

hon tog fram en halvvissen planta, som de andra

i hastigheten togo för ett vanligt bulleblomster men

vid närmare påseende funno högst märkvärdig.

»Jo, jo», sade mor Söderberg, som ville gälla för att vara ett

strå vassare än de andra, såväl när det gällde rent världsliga som

mera översvinneliga ting. -- -- -- »Jo, jo, må tro, att sådana där

blommor är sällsynta och att man kan få bra betalt för dem i

stan ... Ni ska vara så säkra på, att »norregårdarna» har fått reda

på det av någon doktor eller annan stadsherre, och då, si, kan man

ju förstå, att de ä glada åt blommorna och inte unnar

oss andra att ens få titta på dom!»

- Ja, så var det, så var det naturligtvis! Se, mor

Söderberg hon visste då allting och begrep då allting

så bra! Men så var hon också av finnblod. -- Fast så

mycket var då säkert att vad blommorna vid Ekängen

anbelangade, så skulle de där människorna inte bli

ensamma om dem! För se, blommor och bär voro, Gud

ske lov, gemensam egendom, som jordägaren icke kunde

hindra andra fattiga stackare att göra sig nytta av!

Lena på Långskaten, som hade sin så gott som enda

kontanta inkomst av att fara till staden med bär

och blommor och idegranskvistar, var den första som

passade på att plocka en bukett av Go-hjärtans-mors

granna blommor. Då hon veckan före midsommar stod inne

i staden på det dammiga Ladugårdslandstorg med sin

präktiga skörd från de saltomflutna skären, stack hon

ned den praktfulla, gula blomsterkvasten mitt i den

klädkorg full av konvaljebuketter, som stod framför

henne. Och då hon kom hem till sin ö, kunde hon,

trots bästa vilja icke hålla inne med att en fin herre

givit henne en hel krona för grannlåtsblommorna.

Nu var det färdigt! Var enda gumma på ön, som kunde

hålla i en åra eller styra en båt något så när, skulle

ut till Porsö för att få del av rovet. De, som icke

kunde roffa åt sig hela buketter -- blommorna hade

under årens lopp förökat sig och voro nu spridda över

en ganska stor fläck av kärret -- skulle åtminstone

ha några stycken av »de stora gula» att pryda upp

sina konvalje- och nattfiolbuketter med.

Go-hjärtans-mor var översiggiven för sina vackra

blommor. Så ofta hon kunde taga sig tid därtill, låg

hon ute på holmen och vaktade dem som draken ruvar

över guldet, och fick hon reda på att någon varit där

och plockat, gick hon direkt till den skyldiga och tog

honom eller henne i upptuktelse -- icke med högröstat

gräl och en ström av skällsord, såsom allmogekvinnor

ofta ha för sed, utan stilla och godmodigt, så att

motparten stod där helt förvånad och svarslös.

»Tycker inte du som jag», brukade hon börja, »att de där

blommorna äro allra vackrast, där de stå och lysa nere

i det svarta kärret. Det är Guds blommor, och Han

har låtit dem växa upp där, inte för att du eller

jag skall plocka dem och kanske sälja dem i sta’n,

utan till glädje för oss alla. Förresten skall jag

säga dig en sak: Vi äro alldeles för snikna och

penningkära här på land. Vad tjänar det till att

försöka göra pengar av allt och lägga på kistbotten,

då man ändå inte kan taga med sig ett rött öre, när

ens tid är ute och man skall stoppas ned i mullen!»

Icke för att de rätt förstodo ett sådant tal, men

Go-hjärtans-mor var nu en gång en sådan människa,

att ingen kunde låta bli att lyssna till och tänka på

vad hon sade. En del av gummona läto också verkligen

beveka sig till att lämna blommorna i fred.

Mot de förhärdade och tredskande använde Go-hjärtans-mor

en annan metod:

Hon kom att tänka på alla gamla historier hon hört i

sin barndom och som de flesta öborna ännu trodde på,

historier om sjöfrun och skogsrået och om stackars

människor, mest kvinnor och barn förstås, som

»kommit före», då de ensamma varit ute och plockat

bär eller sökt efter kor och ungkreatur borta på de

mera avlägsna och ensliga holmarna. Nu hade hon alltid

varit vän av ett gott skämt; och kunde hon genom ett

sådant freda sina kära blommor mot grannarnas rofferi,

drog hon sig icke för att driva det en smula längre

än hon eljes skulle ha gjort.

Så hände det sig att ett par gummor från Gammelbyn,

som vid olika tillfällen rodde ut till Porsö i

akt och mening att göra ett riktigt stortag bland

grannlåtsblommorna på Ekängen, halft vettskrämda,

kommo tillbaka med oförrättat ärende. Båda två hade

de hört en sådan gruvlig olåt och sådana fasansfulla

skrik inifrån skogen på ön, att det var så att blodet

hållit på att stelna i ådrorna på dem. Ibland hade det

hörts djupt och dystert som uven, då han i marskvällen

låter höra sin stämma från bergbranterna på Storö,

ibland hade det skrikit gällt och förtvivlat som en lom.

Men icke hade det varit någon fågel eller något fyrfotadjur, så

mycket var då säkert. Och en människa kunde det icke heller ha

varit, ty någon båt hade ej stått till att upptäcka vid ön. -- Att

Go-hjärtans-mor låtit sätta sig i land där för

att hämtas först efter mörkrets inbrott kunde de

förskrämda kvinnorna icke räkna ut.

Allt nog, Porsö började få dåligt rykte bland folket

på hemlandet, och Go-hjärtans-mor fick några år

bortåt ha sina blommor, så där tämligen i fred. -- Ända

till dess den förträffliga »kulturen» likt

ett månghövdat sjöodjur dök upp även i den yttre

skärgården och satte avkomma i form av regelbunden

ångbåtsförbindelse med storstaden, lustseglare,

sommargäster och mera sådant.

Den första sommarvillan med frontespis, glasveranda

och plåttak kom till vid Skredholmsfjärden. Som ett

dumt flatskratt mitt under en allvarlig teaterscen

stack den av mot grönskan på den albevuxna stranden,

där man dittills endast sett de låga röda och grå

stugornas blida anleten. Herremannen, som byggt

den, var naturälskare på sitt sätt och hade gjort

trädgårdsodlingen till sin passion. När han fick

höra talas om den sällsynta växten på Porsö, for han

genast dit ut i sin kutter och grävde upp så gott som

hela beståndet för att omplantera rotstockarna på den

konstgjorda terras, han med svett och möda åstadkommit

på de rundslipade hällarna omkring villan.

Efter den betan dröjde det många år innan

Go-hjärtans-mors blommor åter hunno taga igen sig

och föröka sig.

Hittills hade varken Go-hjärtans-mor själv eller någon

annan av öborna haft reda på den sällsamma blommans

rätta namn. »Porsö-ros» eller rätt och slätt »den

stora gula» brukade de kalla den.

Men en gång kom en naturälskare och blomstervän från

staden att under sina upptäcktsfärder bland holmarna

gå i land på Porsö. Det var mitt i blomningstiden, och

han vandrade länge omkring på de härliga lövängarna,

överväldigad av en sådan naturens yppighet och

fägring. Och när han så slutligen fann vägen till

Ekängen och såg drottningen bland våra vilda orchidéer, guckuskon

(Cypripedium calceolus) lysa fram mellan buskarna i kärrkanten,

ökades ytterligare hans hänförelse, och han beslöt

att ofördröjligen uppsöka och tala med ägarinnan

till detta Floras paradis.

Go-hjärtans-mor var då gammal och bruten -- över de

åttio. Hennes gubbe hade skilts hädan för ett par

år sedan, och själv kände hon på sig, att hon snart

skulle gå samma väg.

Men det var som hade hon glömt plågor och skröplighet,

och hennes vackra grå ögon riktigt strålade av glädje

och iver, när hon fick höra vad det var fråga om.

Nå, det var då för innerligt roligt att äntligen få

tala med en, som kände till och intresserade sig för

hennes granna blommor.

- Guckusko! Det var ett besynnerligt namn, tyckte

hon. -- -- Gucku -- kucku, kanske hade det något med göken att

göra?

- Ja, man skulle nog kunna tro det, sade främlingen.

Nu påstodo emellertid de lärde, att »gucku» var

en gammal benämning på skogsfrun eller skogsrået,

och att guckusko alltså skulle vara detsamma som

skogsfruns sko.

Go-hjärtans-mor log ett soligt leende. -- Hon tänkte

på den där gången hon själv hade agerat skogsrå och

skrämt blomsterplockerskorna, som ville skövla

hennes kära blommor. Och så berättade hon hela

historien om huru hon för snart fyrtio år sedan

upptäckt de sällsamma blommorna där borta i kärret

och om den strid hon allt sedan fört för att skydda

dem mot snikna och tanklösa människor. -- Men nog var

det väl ändå ett under att blommorna så där på en

gång kunnat växa upp just på den platsen, då de icke funnos

någon annanstädes i hela skärgården? -- -- -- Jaså,

genom fåglar, som fört dit fröna. Ja, hon hade

nästan tänkt sig någonting i den vägen ... Och så

den bördiga kalkhaltiga jordmånen på ön, som var så

gynnsam särskilt för sådana växter som guckuskon. -- Jo,

det var ovanligt mycket kalk i jorden på Porså,

det var nog sant.

Hon tröttnade aldrig att tala om sitt kära Porsö

och om alla de vackra blommorna och fåglarna där. Men

när främlingen till sist kom fram med sitt egentliga

ärende och frågade, om hon ville vara med om att låta

fridlysa guckuskon på Ekängen, då först blev hon

riktigt eld och lågor ... Om hon ville! Det var just en

fråga. Hon gav sig ingen ro, innan man tagit

fram papper och penna och skrivit en ansökan om

fridlysning. Med darrande hand tecknade hon sitt namn

under skrivelsen.

- Är det nu riktigt säkert att dom bli fredade,

så att ingen längre får plocka dom och att Guds

blommor få växa där, så länge Han vill, att dom ska

göra de? sporde hon helt troskyldigt.

- Ja, det trodde främlingen, att han kunde lova ... När han

så stoppade fridlysningsansökningen i fickan och sade farväl, såg

han stora glädjetårar bana sig väg utför den gamlas fårade

kinder. -- -- --

Nu vilar Go-hjärtans-mor sedan några år tillbaka

vid sin makes sida under ett av de svarta träkorsen

på öns kyrkogård -- en äkta skärgårdskyrkogård på

en bergsluttning mot öster, där vinden från havet

har fritt spelrum mellan gravarna och där det under

vackra sommardagar står som en vit sky av svävande

måsar och tärnor över hängbjörkarnas toppar.

Hon fick uppleva att guckuskon på Ekängen blev

fridlyst. -- Men hör vad som hände, sedan hon väl var

borta!

Jo, den där sonen, som gått till sjös, då han

var sexton år, och sedan icke låtit höra av sig,

uppenbarade sig helt plötsligt på hemlandet kort efter

moderns död. Det hade icke gått så värst bra för honom

där ute, så det passade honom förträffligt att få vara

med och dela arvet efter de gamla. Tyvärr ville det

sig så att skogsskiftet på Porsö och västerhalvan i

Norrskärgården kommo på hans lott.

För att visa prov på sin där borta i dollarlandet

förvärvade handlingskraft och företagsamhet grep han

sig genast an med att hugga och skövla i den fagra

lustgården på Porsö. Hela Ekängen dikade han ut

och odlade upp. De »fridlysta» blommorna ha sedan

fått reda sig bäst de kunnat, där de i ett fåtal

tynande exemplar ännu gömma sig mellan stubbar och

rishögar i det torrlagda kärret. Den mäktiga eken på

Västerudden, i vilken Storö-örnarna tidvis haft sitt

bo, det största och ärevördigaste trädet i hela yttre

skärgården, hans moders vårdträd, lyckades han icke

utan stor möda få omkull. Stammen sprängdes med

dynamit, och veden såldes sedermera för en spottstyver

till en uppköpare.

Även ute i Norrskärgården fick man snart se spåren

av hans verksamhet. Den gamla lavbevuxna svalboden,

där hans föräldrar tillbragt så många härliga

vårar och försomrar, passade icke skärgårdens nye

ägare. Han rev ned den till grunden och uppförde i

stället efter amerikanskt mönster ett vederstyggligt

skjul av korrugerad plåt. Dit förde han om vårarna

stora sällskap av skyttar från staden, som mot

betalning tillätos att fara fram med fågellivet hur de

behagade. Efter några år var det i det närmaste slut

på den förr så rika ejderstammen, och Norrskärgården,

som på Go-hjärtans-mors tid var en pärla bland

fågelskärgårdar, ligger nu lika ödslig och fågelfattig

som de flesta andra utkobbar.

SLÄKTINGARNA.

DET var på den tiden tullförvaltare Enebom i

Saltvik, förskräcklig i åminnelse, levde

och regerade. Icke som skulle han hava varit

så synnerligen farlig för dem, som på lediga stunder

sysslade med smuggling eller med undanskaffande av

vrakgods och strandfynd. Detta är möjligt. Jag vet

i alla händelser ingenting därom. Men vad jag vet

-- jag säger det här med risk att bliva beskylld

för att fläcka död mans minne -- det är att han

under de många år han hade sin verksamhet i Saltvik

var ett gissel för allt vad fåglar heter

runt omkring i skärgårdarna.

Den präktiga grågåsen, som förr i enstaka par häckade

bland ljungmattorna på de yttre skären alltifrån det vackra

blomsterrika Gudungskär och ända ut till det stormomsusade

Harg och det kala, flacka Blålöga, den sällsynta

skräntärnan, av skärgårdsborna skränmås kallad,

som slagit sig ned på den höga ensamma kobben ute i

Österfjärden. -- Vart ha de tagit vägen? Och den lilla

snabba viggen, som bodde kolonivis vid alla sävbäckar

och kärrpölar på skären, varför har han blivit så

sällsynt under de senaste decennierna? Varför söker

man förgäves den skickliga flygkonstnären labben på de

grund och småkobbar, som förr utgjorde hans hemvist

och av vilka flera ännu bära hans namn? Och hur kom

det sig att havsörnarna under tjugu års tid knappast

en enda gång fingo tillfälle att kläcka sina ägg?

Den som sett de enebomska äggsamlingarna, som

nu ligga och multna på en eller annan museivind,

behöver icke grubbla över svaren på dessa frågor. Ty

tullförvaltaren i Saltvik var en samlare, som förstod

att driva sin affär i stort. Bland hans efterlämnade

samlingar funnos exempelvis etthundrafemtio grågåsägg,

ett femtiotal havsörnsägg och icke mindre än 1,026

ägg av vigg. Och ändå voro kanske dessa siffror

en obetydlighet mot det antal fågelägg, den gamle

publikanen under årens lopp lyckats avyttra till

andra samlare och naturaliehandlare.

Men så hade han också haft många villiga hjälpare

och fournissörer. Han hade låtit kungöra över hela

skärgården, att han uppköpte alla fågelägg, som

skärgårdsborna kunde föra till honom. Det var hans

beräkning att det bland den stora massan måsägg och

tärnägg, som på detta sätt råkade i hans händer,

då och då skulle finnas ägg av mera sällsynta

fågelarter.

Om någon av sommargästerna vid Saltvik, såsom

ibland hände, gjorde honom förebråelser för hans

radikala metod för fågellivets utplundrande, hade han

ingenting annat att säga till sitt försvar än att,

om icke han toge äggen för sina samlingar, så skulle

skärgårdsborna göra pannkaka av dem. Och däri hade

han nog på sätt och vis rätt.

Skärgårdsborna lyssnade villigt till den store

samlarens locktoner, och sommargästerna vid Saltvik

kunde under våren och försommaren så gott som dagligen

se folk komma vandrande från

hamnen upp till tullförvaltarens villa, medförande

hela korgar med fågelägg av alla storlekar och

kulörer, rövade ur redena ute bland kobbar och skär.

Icke för att de tjänade några förmögenheter på sitt

äggsamlande -- gubben Enebom var icke överdrivet

frikostig med betalningen -- men då man ändå hade

ärende till Saltvik, skadade det ju icke att kila

upp till honom med de ägg, man händelsevis råkat

komma över. Var lyckan god och det fanns några mindre

vanliga ägg bland fångsten, kunde det hända att gubben

betalade en femtioöring eller mera utöver den vanliga

taxan. Varom icke blev det ändock alltid en liten

slant till en kaffekask eller ett par flaskor öl på

värdshuset.

Bland tullförvaltare Eneboms flitigaste skaffare voro

två ynglingar från Sundet, bröderna Axel och Karl-Olof

Ö. Det var pojkar med äkta skärkarlsblod i ådrorna,

djärva och oförvägna sällar, som icke trivdes lång

stund med att sitta inne i stugan utan, alltifrån

att de voro tillräckligt stora att sköta en båt,

tillbragte sin mesta tid med fiske och skytte ute i

skärgårdarna. Ingen kunde ha skarpare öga och större

tålamod än de, då det gällde att söka reda på fåglar

och fågelbon ute på holmarna. Av tullförvaltaren i

Saltvik hade de särskilt fått i uppdrag att hålla

noggrann utkik på örnarna och att hämta deras ägg,

när tiden härför kunde anses inne.

En gång -- det är nu snart tjugufem år sedan -- hände

någonting ovanligt med örnarna på Ängsö. Våren hade

kommit sällsynt tidigt det året, och redan i mitten

av mars sågos örnarna i färd med att reparera sitt bo

vid Långkärret. Då uppenbarade sig en vacker dag ett

främmande örnpar på holmen och öppnade fientligheter

mot de gamla bofasta.

Pojkarna Österman kunde vid första ögonkastet

konstatera, att de nykomna icke liknade de örnar,

man vanligen brukar se ute i skärgårdarna. De voro

mörkare till färgen, hade mindre vingar och ej så

rent vita stjärtar som gammelörnarna på Ängsö. Och

i stället för att fiska och slå efter skadskjutna

sjöfåglar, såsom andra örnar brukade göra, höllo

sig dessa för det mesta inne i

skogen, där de jagade harar och spredo död och

förskräckelse bland spelande orrar och tjädrar.

Nu skulle man hava trott, att det gamla örnparet,

som under årens lopp försvarat sina boträd och sina

jaktmarker mot så många inkräktare av sitt eget

släkte, snart skulle göra upp räkningen även med de

här nykomlingarna. Men så gick det ändå icke. När Axel

en dag var över till holmarna för att hugga några

granar till årämnen och tog vägen förbi örnfuran i

Långkärret, fann han till sin överraskning, att det

gamla örnparet denna gång dragit det kortare strået,

och att det var de främmande, mörka örnarna som tagit

nästet i besittning. Honan hade redan börjat ligga. Så

nu gällde det att passa på och hämta äggen vid första

lämpliga tillfälle.

Men hur det var kom det att dröja ett gott stycke in

i april, innan bröderna kommo sig för att sätta sitt

uppsåt i verket. Vintern hade då kommit tillbaka på

en fransysk visit, och det hade frusit blåis på sunden

och låg snö på holmarna, då de rodde ut till Ängsö.

På botten av båten bredvid den gamla lodbössan i

sälskinnshölster låg deras trogne vapendragare

»Tello», en långhårig, rödaktig hund av obestämbar

ras.

Ja, Tello var en skärgårdshund av rätta sorten som

nog kunde ha förtjänat sitt eget kapitel i denna

skildring. Han drev både hare och räv, var urstyv,

då det gällde att apportera skadskjuten sjöfågel,

och gav, sittande i båten, med osviklig säkerhet

tillkänna om någon utter händelsevis gått i land på de

skär och kobbar, man for förbi. Tjugu år ha förflutit

sedan han gick till de sällare jaktmarkerna, men ännu

i dag tala gubben Österman och hans söner icke utan

en viss rörelse om gamle Tello.

Allt nog, bröderna satte i land i Norrviken och inom

kort stodo de under örnfuran i Långkärret. Örnhonan

flög av boet, och Karl-Olof klättrade dit upp vig

som en ekorre.

Det låg mycket riktigt två ägg i redet. -- Men så

underliga de sågo ut! Brunfläckiga, ungefär som

ormvråkägg och betydligt mindre än de örnägg, de

förut hade tagit.

Karl-Olof tog upp äggen, ruskade på dem och

höll dem till örat. -- Besynnerligt! Det var

ju redan stora ungar i dem. De måtte ha lagts

ovanligt tidigt. Minsann, såg det icke ut som om

tullförvaltaren skulle bliva utan örnägg i år!

Som nu Karl-Olof hänger där med halva kroppen in över

bokanten och funderar på om han skall taga med sig

äggen eller icke, blir örnhonan åter synlig och börjar

skriande kretsa över boet. Först i vida spiraler men

sedan i allt trängre och trängre lovar, ända tills hon

kommer så nära ynglingen i trädet, att denne tycker

sig känna fläktandet av de väldiga vingarna och helt

omedvetet hukar sig ned och tar betäckning av boet.

Axel, som står under trädet och ger akt på brodern,

tycker, att det börjar se betänkligt ut för denne. -- Så

närgångna har han aldrig förr sett några örnar,

icke ens då de haft nykläckta ungar i boet. Och nästa

gång örnhonan skjuter ned mot boträdet spänner han

hanen på lodbössan, lägger den till ögat och låter

skottet gå.

Säker kulskytt som han är, vet han nästan med sig,

att han icke skall förfela målet. Följaktligen känner

han ingen överraskning, då han ser den väldiga fågeln

göra en överhalning i luften och taga mark några

famnar ifrån boträdet. Där sitter den nu med blodet

droppande från den avskjutna vingen och slungar vilda

blickar mot skytten och hunden, som närma sig.

Utan minsta betänkande rusar den morske Tello på

den fallna storfågeln men rullar i nästa ögonblick

tjutande ett långt stycke utefter marken, träffad av

ett väldigt slag av örnens osårade vinge. Axel skyndar

till för att bistå sin fyrbente vän, men det bär

sig icke bättre än att örnen hugger sina vassa klor

i hans ena stövelskaft och sliter upp det ett långt

stycke. Under tiden har även Karl-Olof hunnit till

valplatsen, och bröderna börja tala om nödvändigheten

att gå mera försiktigt och planmässigt tillväga vid

sina försök att få död på den sårade örnen. Att Tello

redan fått nog och med svansen mellan benen dragit

sig ur den farliga leken behöver knappast sägas. -- En

våldsam attack med grova trädgrenar som vapen

leder icke till något resultat. Örnen blir endast en

smula vimmelkantig men fortsätter att med släpande

vingar och resta fjädrar kliva omkring på den

blodstänkta snön. Då springer en av bröderna bort

till båten efter en tågända i akt och mening att med

den söka strypa den stackars fågeln. Så sker också

till sist. En rännsnara kastas kring örnhonans hals,

och ena ändan av repet surras kring en trädstam, medan

ynglingarna med förenade krafter draga i den andra.

En grym och ovärdig död för den härliga storfågeln!

Må läsaren förskonas ifrån de närmare detaljerna i

dramat. Låt det vara nog sagt, att bröderna Ö. ännu

i dag med vedervilja och självförebråelse tala om

denna sin bragd från pojkåren.

Först vid hemkomsten gåvo de sig tid att närmare

undersöka sitt byte. -- Varken de själva eller någon

annan där hemma i Sundet hade sett en sådan örn

förr. Det märkvärdigaste voro fötterna, som ända

ned till tårna voro beklädda liksom med strumpor av

fjäder.

Örnkadavret hamnade i sinom tid på gödselhögen,

sedan de besynnerliga fötterna, som man ville spara

såsom minne, huggits av och kastats i ett hörn av

sjöboden. Där hittades de många år senare och kommo

sålunda att tjäna som bevis för att kungsörnen

en gång funnit sådant behag i de skogiga hemholmarna

med deras rikedom på hare och skogsfågel, att han i

öppen strid med sin frände havsörnen fördrivit denne

från hans gamla borg och slagit sig ned där.

Huruvida kungsörnshanen efter honans sorgliga ändalykt

lyckades kläcka äggen och uppföda ungarna är väl

tämligen ovisst. Dock tro sig bröderna Ö. av vissa

omständigheter kunna sluta till att så verkligen

varit förhållandet. Men vad som är säkert är att det

gamla havsörnsparet följande år åter var i okvald

besittning av sitt bo vid Långkärret och att deras ägg

den gången blevo avhämtade i god tid och överlämnade

till tullförvaltaren i Saltvik.

FÅGELSTRÄCKET.

VINTERN har regerat väldeliga ute i skärgårdarna.

Isen har legat fast och körbar ända ut mot de yttre

banden, och snömassorna ha tidtals hotat att begrava

de små stugorna på hemlandet, där de ligga nerkrupna

bakom de höga bergknuvarna, i lä för nordosten.

Men nu är Nifels välde brutet för denna gång. Drivisen

drager sig till havs, endast kvarlämnande några

upptornade, vitglänsande stoder vid bådar och

grund. Storfjärdarna skölja. Hemfjärdens av bruna

vintervägar genomkorsade täcke upplöses även det så

småningom. Och när de första aprildagarna bryta in med

sol och värme, kommer turen även till isen inne i vikar och sund.

Vågornas glittrande härskaror storma åter an mot frisköljda

hällar och stenar. Endast under riktigt

klara, stilla nätter fryser ännu »blåis» på vattnet;

men den försvinner vanligen redan för de första

solstrålarna.

På hemlandet har man redan hälsat de första stararna

och lärkorna, och sädesärlan, skärgårdsbons

»isspjärna», kommer trippande över vedbacken,

ett pålitligt och efterlängtat vittne om att det

äntligen är slut med vinterns köld och mörker, olust

och isolering.

Då börjar sjöfågelsträcket, havsbandets mäktiga,

jublande fåglavår.

Först komma de gulögda kniporna, som med

silverklingande vingsus styra långt inåt sunden, och

de granna skrakarna, som par vid par sitta utposterade

längs uddar och iskanter, eller skakande sina yviga

fjäderperuker, simma omkring med en livlighet och en

fart, så att det stänker och porlar om dem.

Så är det allfåglarna, det underliga, brokigt utstyrda

vandringsfolket, som tillbringar tre fjärdedelar av

året med att flacka omkring på havsfjärdarna under

lek och sång, men då den korta nordiska sommaren

nalkas, försvinner bland myrar och träsk långt uppe

i nordanland för att lägga rede och kläcka sina

ägg. Först med allfågelsträcket är det som våren

på fullt allvar bryter in över havsbandet. Redan

längesedan har man varskott »vinterallen», de

tidigast anländande gamla fåglarna, vid isbräddar

och i brunnar ute vid de yttersta banden, men

med aprilsolen och den annalkande värmen börjar

både vinterall och sommarall visa sig längre inåt

skärgårdarna. Troppvis, i välrättade led komma de

sträckande likt soldater under marsch, alltunder det

de låta höra sin klingande vandringslåt: »a - - aula

-- a-a -- aula.» -- En underbar trollsång, som med sina

halft vemodiga, halft gäckande klarinett-toner tjusar

och lockar mäktigare än någon annan av havsbandets

mångtaliga fågelläten och som har en sällsam förmåga

att dröja kvar i örat timmar efter att den upphört

att ljuda.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Det var en gång en sjöfågelskytt som en strålande

påskmorgon satt i sin skjutskåre öster på Gudungskär

och lyddes till allfåglarna, som under jublande sång

sträckte och svärmade ute på fjärden.

Såsom så många gånger förr slog honom det melodiska

och den tydliga rytmen i den sällsamma fåglalåten. Han

hade visst någon gång för längesedan läst i en bok,

att allfågelsången givit en gotländsk allmogespelman

idén till en danslåt. Kanske var det detta som

omedvetet föresvävade honom, där han satt och

gnolade för sig själv. Allt nog han började att på

sitt tafatta sätt imitera allfågelsången och bygga

upp nya toner med det klingande »a-au-la, a-au-la»

som ledmotiv och refräng. Och fastän han icke var det

ringaste musikalisk och icke skrivit vers, sedan han

gick i skolan, hade han snart fått fram några enkla

toner i ett slags valstakt och även hittat på ord

till melodien.

Vid hemkomsten kastade han ned versraderna på en

papperslapp, och en dam bland hans bekanta tecknade

upp melodien i notskrift och satte den för piano.

»Allfågelvals», en enkel och okonstlad visa om skärens

näktergal, kallade han sitt opus, och så här låter det:

Allegretto. Gung - ar på vå - - gens topp

Bro - ki - ga mun - - tra tropp Bör - jar sin hög - sång när

dag rin - ner opp; Sträc - ker i ra - - - ka led

Ös - tan till vä - - stan led Sjun - ger och jub - lar tills

so - - len går ned: a au - - la a au - - la

a au - - la

Lento

_________________________________________________________

Gungar på vågens topp

Brokiga muntra tropp

Börjar sin högsång när dag rinner opp;

Sträcker i raka led

Östan till västan led

Sjunger och jublar tills solen går ned:

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Ännu kung Bore rå’r,

Snömoln i öster står --

Då kommer allen och siar om vår,

Fäller i första vak,

Dyker bland isens flak,

Flaggar med spetsstjärt så lång och så rak. -- -- --

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Borta är isens band,

Åden har gått på land,

Sippor och vivor de nicka från strand.

Blott allen ro ej har,

Svärmar omkring och far,

Tänker ej ännu på sommarens da’r. --

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Sol över skärens värld!

Knappast en fläkt på fjärd,

Böljorna blänka som blottade svärd.

Ute bland glittret ror

Levande flotta stor,

Solsången ljuder i mångstämmig kor:

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Före Urbani dag --

Så är en gammal lag --

Allfågelhären drar bort i ett slag;

Djärft emot stormen styr

Fjärran till nordlig myr,

Där sol’n om natten från fästet ej flyr. --

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Där midnattssolen rår,

Möta de ny en vår,

Bygga sitt rede bland fjällvidets snår.

Långt ifrån havet skild,

Stormsången yr och vild

Sakta förs bort utav kvällsvinden mild ...

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Skönaste fåglalåt,

Som följer våren åt,

Där den framseglar på böljornas stråt!

Än när jag somnat har,

Dröjer i örat kvar

Allfågelsången, så trolsk och så klar:

A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

I allfågelns spår återvänder även ejdern,

»storfågeln», havsbandets prydnad och stolthet. Långt

ute vid de yttersta bådarna och grunden dela sig

de väldiga tropparna, och »sträckfågeln» fortsätter

sitt flyttningståg norrut, medan »vanfågeln», som hör

hemma i trakten, drager sig längre in bland skären.

Så får man njuta den stolta anblicken av sångsvanarnas

vitglänsande fylkingar, dragande mot norr, och

efter dem komma grågässens och prutgässens mörka

falanger. Viggar och bergänder sträcka, och de sent

anländande svärtorna börja sända en eller annan gammal

»kampe» (hane) som spaningspatrull inåt land. Den

ensliga lommen skjuter likt en lufttorped genom

rymden för att plötsligt avbryta sin flykt och med ett

nödropsliknande skrik kastar sig ned på vattnet för

att vila ut och proviantera. Endast skarvarna hålla

sig under sitt kringflygande envist ute till havs,

där man ibland kan få se deras fantastiska silhuetter

avteckna sig mot morgonrodnaden eller kvällshimlen, där de

sitta lägrade på de yttersta grundhällarna.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Hur längtar man ej här ute på skärgårdsöarna

efter att få se det första levande pärlbandet av

sträckande sjöfåglar avteckna sig mot den uppklarnade

vårhimlen! Dagar och veckor i förväg går man omkring

nere vid sjöbodarna och ordnar med båtar och vettar

och skjutgrejor för att vara färdig att ge sig ut,

när signalen kommer.

Ty skärgårdsbon älskar sträckfågeljakten med

passion. Särskilt för pojkarna är den det stora

äventyret, målet för de långa vinterkvällarnas längtan

och drömmar. Och så har det varit generation efter

generation ...

Liksom småbarnen inåt landet få lära sig, att tuppen

säger »kuckeliku», så få skärgårdsbarnen lära sig

härma allfågelns »jag kallar», gudungens »a-o» och

ådens »gock-gock». Och alltifrån det att pojken är

en meter lång, är det hans käraste önskan och högsta

ärelystnad att en tidig vårmorgon få sitta med far

i skjutskåren och se de präktiga ådfåglarna och

de lustiga, långstjärtade allgubbarna fälla bland

vettarna.

Hur många roliga och spännande historier berättas

icke från fågelsträcket! Det händer så mycket sällsamt

och överraskande där ute bland kobbarna i den tidiga

vårmorgonens halvdager.

De gamle berätta om sträck av allfågel, så väldiga

att de förmörkat solen, och om troppar av flera

hundra ejdrar, som slagit till bland vettarna med en

sådan våldsamhet, att man riskerat att bli dränkt av

svallet, där man legat i skåren. Den ene talar om ett

slags besynnerliga gudungar med någonting liknande

en röd kam på huvudet och allfåglar med grön tofs

i nacken. -- Praktejdrar och alförrädare skulle de

lärde säkert ha kallat dem. -- Den andre har skjutit

en vit uggla eller en vit räv, som antagligen kommit

norrifrån med isen och, då den brutit upp, blivit kvar

på något skär. Ibland får man se det runda huvudet av

en säl dyka upp utanför vettarna och ibland nosspetsen av en

simmande utter draga en fåra genom den blanka dyningen. Ja, det

händer t. o. m. att man kan få skåda riktiga sjöodjur,

som varken äro säl eler utter, fågel eller fisk -- sällsammare

och mera skräckinjagande, ju starkare inbillningsförmågan är

hos iakttagaren.

Men värst är det ändå när man råkar ut för »den röde». Det

Skrakpar på udden.

är en fågel, stor som en and, med eldrött huvud och

dito vingar och stjärt. Får man se en sådan gynnare

slå till utanför vettarna, är det bäst att först som

sist taga upp och fara hem. Ty någon fågel blir det

icke mer den dagen; så mycket är säkert.

Gubben Jan-Erik i Sundet har varit med om det och

vet hur det hänger ihop med den saken.

Det var en majmorgon för många år sedan. Svärtor och

prackor sträckte som bäst, och ungejdrarna voro även

komna. Jan-Erik satt med sina åd- och svärtvettar

ute på Trutgrynnan. Vädret var det lämpligaste för

vettskytte, och han gjorde sig räkning på att få

skjuta ett ordentligt kok fågel.

Rätt som det var, fick han se en eldröd fågel simma

omkring bland vettarna. Han hade icke lagt märke till

varifrån den kommit och hade icke hört då den fällde

på vattnet. -- Nu hade Jan-Erik alltid tre muskedunder

liggande bredvid sig i skåren, en dubbelbössa och två

enkelbössor, samtliga mynningsladdare. Först ryckte

han till sig dubbelbössan. -- Den där trollfågeln

skulle han väl snart göra av med! Det skulle gå som

att blåsa ut ett ljus. -- Ett par dånande smällar,

och två försvarliga hagelskurar slungades ut över

vattnet. Men den röde bara ruskade på sig, och det

fastän han låg på ett knappt vetthåll från skåren.

- Det var väl självaste ...! Och Jan-Erik grep en

av enkelbössorna, lade stöd mot berget och sköt ånyo -- men

med samma resultat. Till sist tog han sitt grova, långpipiga

muskedunder, som verkade mera kanon än bössa och som han

brukade ladda med en hel näve krut och lika mycket hemstöpta

hagel. Det small som ett bergskott, och vattenstänket

yrde högt kring vettarna. -- Då kastade trollfågeln

huvudet bakut som en allgubbe och gav till ett läte,

så hemskt och olustigt, att Jan-Erik aldrig hört något

liknande under hela sitt långa skärkarlsliv. -- Och

så flög den sin kos.

Jan-Erik svor en ramsa, medan han laddade om sina gevär.

- Tur i alla fall att han var ensam och icke hade någon av

pojkarna med sig! I annat fall hade han nog fått äta upp den

här historien för var gång det blev fråga om vettskytte. -- Men

vänta bara! Han skulle nog taga skadan igen, när storfågeln

kom och fällde.

Och han behövde icke vänta länge. En väldig tropp ungejdrar

kom framstormande österifrån, kupade vingarna

och kastade sig ned på vattnet, så att svallet stod i

högan sky och hela raden av både åd- och svärtvettar

for över ända. Det var tvååriga hanar, »helsingar»,

som i sin grå och vitbrokiga dräkt snarast påminde

om stora bondankor, fjolårshanar, som bara hade

litet vitt på stjärten men i övrigt liknade ådor,

och ljusbruna ungådor, med stubbiga stjärtar och utan

vitt på vingarna. Jan-Erik väntade, tilldess fåglarna

»runno ihop» och han fick en klunga av tio-femton

stycken framför kornet. Han sköt först två och, när

ejdrarna döko men åter kommo upp, ännu ett skott. Men

då ejdertroppen efter tredje smällen tog till

vingarna och brusade iväg, låg det icke så mycket

som en fjäder kvar på vattnet.

Då förstod Jan-Erik, att det icke var lönt att hålla

på längre den morgonen, varför han tog upp vettarna

och rodde hem. Men det märkligaste var att nästa gång

han var ute med vettarna, gick det lika befängt. Fäll

på fäll mitt uppe i vettarna och den ena brakande

salvan efter den andra -- men icke ett liv. Det var som

om det icke funnits hagel i bössorna. Hela vårskyttet

blev förstört för honom. Och det bara för den där

röda ofågelns skull!

*

Gubben Matts-Johan på Kobben, som i yngre dagar

var den ivrigaste sjöfågelskytt i hela skärgården,

anförtrodde mig en gång hur det kommit sig, att han

slutat upp med vettskyttet och numera knappast skulle

vilja sikta på en fågel.

Jo, det var en vår han satt i skåren utanför

Stångskäret. Det var stillt och solvarmt, och rätt som

han satt och lyddes till allfågelsången, nickade han

till och somnade -- somnade och drömde. Han tyckte,

att han kom roende i sin vettbåt, och då han hunnit

förbi Tistronskärsudden, fick han se en okristlig

massa gudungar ligga i en enda lång rad tvärs över

hela Brantö-fjärden. När han kom närmare, märkte han,

att fåglarna voro hopfästade liksom med en torskrev,

som gick in genom näbben och ut genom ändan på dem. -- Och

så de sågo ut sedan! En hade vingen krossad;

en annan hade hela buken uppsliten så att tarmarna

hängde ut; och en tredje hade båda ögonen utskjutna.

- Vad gör’ ni här, edra stackare? frågade Matts-Johan, som

tyckte, att det hela såg rent beklagligt ut.

- Jo, sa’ den av »vitrockarna», som tycktes vara

liksom förstyre för de andra, det kan du just

fråga! ... Vi gudungar äro allasammans sådana som

du råkat skadskjuta i din’ da’r och sedan lämnat

åt sitt öde. Vi ä’, som du kan se, några tusen

stycken, och ändå är det inte en enda åd med i

sällskapet. -- -- --

Den drömmen tog Matts-Johan så hårt, att han genast

gav sig i väg hem. Och sedan har han, åtminstone

efter vad han själv försäkrar, icke lossat skott på

någon levande varelse. -- -- --

*

Men det är icke bara skärgårdsborna som förstå att

uppskatta sträckfågeljaktens nöjen och behag. Även

inne på fastlandet, ja, t. o. m. i den moderna

storstaden finnes ju människor med förfädrens gamla

jaktpassion i kroppen, och de bland dem, som en gång

fått vara med om sträckfågeljakten i havsbandet,

bruka vara tämligen ense om att den, om också ej ur

ren sportsynpunkt, så dock i så många andra avseenden

går utanpå all annan jakt i skog och på sjö.

Den eljes så självmedvetne och värdige tjänstemannen

eller affärsmannen känner en besynnerlig oro i

blodet, där han sitter vid sitt arbetsbord och ser

aprilskyarna jaga fram över stadens husmassor. Han

öppnar fönstret för att få andas den friska

vårluften. Då hör han en fiskmås’ kvidande vårläte,

och med ens står ett av hans bästa minnen friskt

och levande inför honom. -- Han minns en härlig,

förväntansfull vårnatt med en ännu härligare morgon

ute bland de yttersta skären. En soluppgång i purpur

och eld, som spred det mest bedårande färgspel över

vatten och land. Och så fågelsträcket med sin spänning

och sina överraskningar, sina ständigt växlande syner

och intryck och sin mäktiga stämning av sjudande

krafter och vaknande liv ...

Den strame, tillknäppte herrn känner sig riktigt pojkaktigt

upprorisk. Än en gång måste han dit ut -- ut

till havsbandets jublande fåglavår! Än en gång vill

han se gudungens skumvita fjäderdräkt lysa på blånande

vatten, än en gång höra allfågelsången, den underbara

allfågelsången, som aldrig kan glömmas av den,

som en gång hört den ljuda över fjärdarna. -- -- --

Så kommer det sig att för varje vår, då isarna

bryta upp och regelbunden båttrafik åter kommer i

gång, skärgårdsångaren till Saltvik för varje resa

kommer fullastad med stadsjägare, som skola ut på

sträckfågelskytte.

I Saltvik tagas de emot av lotsar, tullvaktmästare

eller fiskare, som mot hederlig vedergällning

hålla dem med båtar och vettar och föra dem ut till

skårplatserna i havsbandet. Om nätterna blir det

formlig kapplöpning till de bästa ställena. Motorer

smattra, segel slå, och årtullar gnissla. Och så

snart det blivit skjutljust, börja skotten knalla i en

nästan oavbruten salva timme efter timme. -- Alldeles

som om fienden vore där och försökte en landstigning

på holmarna.

Ty herrarna från staden komma icke alltid bara för att

njuta av skärgårdsvåren och fågelsträckets fängslande

skådespel. De vilja även döda. Och när ångaren

återvänder till staden, hänger hela fördäck fullt

med präktiga ejdrar, gudungar och ådor om varandra,

och brokiga allfåglar i långa rader.

Att villebrådet kommer till nytta i köket är icke

alltid så säkert, ty de sega, traniga sjöfåglarna äro

ingenting för läckergommar. Men som jakttrofféer att

briljera med vid hemkomsten göra de sig onekligen bra,

och bättre förstås, ju flera de äro.

Ja, de goda herrjägarne ha för visso åtskilligt på

sitt samvete, då det blir fråga om sjöfågellivets

avtagande i skärgårdarna. Skärgårdsbon nöjer

sig vanligen med »ett kok» fågel åt gången, men

gentlemannaskytten blir aldrig belåten. Hans diktan

och traktan går vanligen endast ut på att få så höga

skottsiffror som möjligt att anteckna i sin jaktjournal.

Det är inga uppbyggliga historier som berättas

här ute om sådana där samvetslösa storjägare, som

härjat och dödat, så länge det funnits en fågel

i skärgårdarna. Men mest ökänd och beryktad av dem

alla är ändock mister Jona, den utländske ministern,

han med den jovialiska uppsynen och det stora

patriarkskägget.

Då de stränga jaktlagarna i hans hemland icke tilläto

honom att fritt hängiva sig åt sin grymma passion att

döda djur i massor, valde han vårt land och särskilt

våra fågelrika skärgårdar till sin tummelplats. Här

for han omkring från jaktmark till jaktmark, från

skärgård till skärgård, från ö till ö, spridande död

och förskräckelse och skapande tomhet och ödslighet

var han drog fram.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Aprilnatt bland skären. -- Det lider mot

gryningen. Uddar och kobbar teckna sig i mörka,

suddiga konturer mot det dunkla, lugna vattnet, som

så småningom börjar skifta i pärlgrått och opal. På

västerhimlen står månen rund och blank över Ådskär

och kommer den höga iskallen ute på österudden att lysa och

Svantroppen.

glänsa likt den guldsmidda marmorportalen till ett

feslott. Och stjärnorna brinna stora och töckniga

likt fjärran blinkande fyrar.

»Gacke-lak, gacke-lak!» Det är en flock grågäss,

som tagit sitt nattviste på ett litet grund norr

om skäret och nu skrämd tager till vingarna och

uppslukas av skymningen. -- En liten roddbåt, som

närmat sig skäret, föres med nästan ljudlösa årtag

in i den mörka slagskuggan under strandbranten.

Nya årslag bryta tystnaden, och ännu en båt kommer roende

väster ifrån. Den tar i land bakom österudden. Snart höres

klampandet av tunga steg uppe på land och det hårda

dunsandet av stora kullerstenar, som släppas mot

berget. Det är en sjöfågelskytt som håller på att

iståndsätta den gamla skjutskåren på udden, sedan

han först inom gott skotthåll från land lagt ut sina

vettar, par om par, ejdrarna för sig och allfåglarna

för sig.

Det är som om hela himlavalvet lyftes och sänktes

under jämna andetag, innan den första rosafärgade

strimman bräcker fram i öster. Kobbarna stå

svartvioletta mot den ljusnande himlaranden, och

den svaga dyningen övergjutes av en skiftning av

vingult och orange, medan vaknande vindkårar strö ut

ett lätt stoft av ultramarin över vattnet.

Nu höres intet annat ljud än dyningens jämna

andedrag. -- -- Men så börja grodorna kväka i

kärrpölarna på skären. Det ger ett egendomligt

knattrande eko i bergen, liknande knäppningar av

kastanjetter. -- -- --

En liten svart fågel med stora vita vingfläckar kommer

flygande och fäller på vattnet utanför udden, i det

han låter höra en klar, visslande lockton. Så kommer

en till och ännu några stycken, tills de utgöra en

hel liten flock. Där de i snabb flykt surra fram tätt

över vattenytan, te de sig i den bleka halvdagern som

svärmande svarta och vita jätteinsekter. Nu kasta

de sig åter ned på vattnet, där de börja doppa och

dyka med en sådan livlighet och ett sådant behag

i rörelserna, att det är en fröjd att se på. -- Det

är tobisgrisslorna, skärens små svarta troll, som varsla

om havets närhet var helst de uppenbara sig. -- -- --

Långt ute på fjärden simmar ett ejderpar. -- Främst

honan, den vackra brunspräckliga åden,

och i vattenstrimman efter henne hanen i full

bröllopsdräkt. -- Guding eller gudunge så kallas

han. Och sannerligen om en ung havsgud i fågelhamn

kan te sig skönare och stoltare än denna präktiga

uppenbarelse i sin skumvita mantel, sitt lysande

bröstharnesk, skiftande i samma dämpade orangefärg

som den av morgonrodnaden kyssta vågen, och sin vackra

hjälmhuva, upptill sammetssvart, baktill över nacken ljust

sjögrön som undervattensklippornas böljande algmatta.

Han kastar huvudet bakut, strupen sväller, och det breda

bröstet höjer sig över vattnet, då han hänförd talar

kärlekens ord till sin väna najad: »A-o- -kock-o!»

Det är ett lockrop i djupaste bröstton, som rular fram

över vattnet likt suckandet av en mot hällen brytande

bölja. Ett kärleksspråk, vilt och passionerat, sådant

det talats alltifrån tidernas morgon. -- Och den

Fällande ejderpar.

sköna svarar med ett ömt skrockande »gock, gock»,

där hon med små nyckfulla avvikelser än åt höger, än

åt vänster simmar fram mot det ur gryningens töcken

framträdande landet. En oemotståndlig längtan drager

henne dit. Hon drömmer om en skreva mellan hällarna,

där hon, dold av den bruna ljungens skyddande täcke,

under gångna vårar bäddat sin mjuka dunbale och ruvat

sina ägg.

Plötsligt sträcker hon halsen och tar till

vingarna. Gudungen följer henne. In emot land bär

deras flykt i en vid krets runt skäret.

Då de närma sig österudden, bli de varse några andra ejdrar,

som ligga parvis helt nära land, orörliga och med indragna halsar,

som om de ännu överlämnade sig åt nattvilan. -- »Gock,

gock, kock!» lockar det ivrigt från udden.

Åden hejdar sig i flykten, bromsar med vingarna,

så att de stå böjda som kupiga fallskärmar och tar

vattnet likt ett hamnande hydroplan. Även gudungen

kastar sig utan betänkande ned, så att en glittrande

kaskad av små vattenpärlor rulla fram över den vita

fjäderdräkten.

Han simmar fram mot sina förmenta stamförvanter och

vill hälsa hanarna med ett utmanande »a-o». -- Men vad

nu! De se så besynnerligt stela och livlösa ut, där

de ligga och guppa i dyningen, att gudungen känner

sig illa till mods och vänder dem ryggen för att

simma utåt sjön. -- Då kommer en bländande eldblixt

och en knall från bergsskrevan på udden ... Den

stolta fågelns huvud sjunker ned mot bröstet, en

darrning far genom den vitglänsande fjäderskruden,

och några lösryckta dun gunga bort med vågen ...

Åden har förskräckt tagit till vingarna och undgår

på så sätt det skott, som varit ägnat åt henne.

Mannen på stranden lämnar sin skjutskåre, stiger i

båten, som gömts bakom närmaste udde, och ror ut och

hämtar upp den skjutna gudungen. -- -- --

Nu blossar morgonrodnaden upp likt en på vattnet vilande

praktfull, purpurfärgad blomma, som hastigt öppnar sina kronblad.

De små strömolnen på österhimlen brinna som eld, och dyningarnas

ryggar få en allt starkare orangefärg med dragning

åt rostbrunt. -- -- -- Dagsljuset växer och växer. Snart lyser

hela östra himlahalvan klargul som ett knipöga, medan den dunkelblå

västerhimlen med sin bleknande måne övergjutes av en allt

starkare rödviolett återglans.

Då höras fjärran ifrån några vemodigt klingande,

mångstämmigt upprepade toner. »Ang-ang, ang-ang!»

ljuder det närmare och närmare. -- Svanesången!

En tropp på några och tjugu svanar komma i snöplogsformation

tågande mot nordost på ringa höjd över skäret. De väldiga

fågelkropparna med de nästan vidunderligt långa, käppraka

halsarna lysa som purpur i morgonrodnaden. För den,

som snett underifrån betraktar den levande kilen av

jättefåglar, ser det ut som låge de packade i luften

den ena över den andra, och vingarna röras så taktfast

och automatiskt, som om de sattes i rörelse av ett

gemensamt muskelsystem. -- »Ang-ang!» Svantroppen styr

stolt och målmedvetet sin väg rakt framåt för att om

några ögonblick försvinna, uppslukad av soluppgångens

flammande bål.

Ejdersträcket fortsätter. Enstaka fåglar eller par

och hela troppar komma flygande. -- De, som äro nog

oförsiktiga att hälsa på vid österudden eller någon

annan av vettplatserna kring skäret, bliva mottagna

med skott, och allt flera få låta sina liv.

Solen höjer sig ur vågen, och allfåglarna hälsa den

med sin härliga solsång, överröstande orrtuppen, som

blåser och spelar utan uppehåll på högsta klinten

av skäret. Den ena allfågeltroppen efter den andra

kommer jagande utifrån havet.

Ett töcken stiger plötsligt upp i nordost, döljande

solskivan, och ett par lätta byar med snöblandat regn

draga förbi. Men det hela är över på några minuter,

och då solen åter bryter fram, tager allfågelsträcket

ny fart. -- »A-aula-a-a-aula!» Där svänger en stor

tropp om udden och kastar sig besinningslöst mitt

bland de uppstoppade lockfåglarna. De gamla hanarna

med sina långa, uppåtböjda spetsstjärtar fara

stridslystna mot varandra och böja

halsen i s-form, sjungande med fulla lungor. -- -- -- Då

blixtrar det åter gång på gång från den lilla stenfästningen

i bergskrevan, och flera fåglar flyta dödsskjutna

på vattnet ... Att dö under lek och skallande sång

det är en död, värdig dessa sorglösa sångare-bohemer,

havets vandrande trubadurer! -- -- --

Från när och fjärran knalla skotten över fjärdarna,

dovt och utan eko, likt ljudet av två plankor som

slås tillsamman. Över allt på läsidan av skär och

småkobbar lura skyttarna bakom ett bröstvärn av

gråstenar eller ett på en spira upphängt segel, och

varhelst fåglarna närma sig en skyddad vik eller en

udde, hälsas de av eldblixtar och skurar av bly. -- Sådan

är människornas välkomsthälsning till de

hemvändande fågelskarorna! -- -- --

Men den präktiga åden, som i den tidiga gryningsstunden vid

österudden av Ådskär förlorade sin make och så när

själv hade fått sätta livet till, simmar oroligt

omkring på fjärden. Allt ivrigare och ivrigare kallar

hon med sitt »gock, gock, gock», som ger eko mot

hällarna ... Den hon väntar kommer icke -- hans

djupa »a-o» skall aldrig mera ljuda över vågorna -- men

väl en annan gudunge, lika präktigt skrudad,

lika passionerad och ridderligt uppvaktande som

den förlorade. Fru Åda visar sig väl till en början

litet reserverad och gör min av att simmande draga

sig undan. Men det märks väl, att den ståtlige

främlingen gör ett djupt intryck på henne med sina

kråmande halsrörelser och sirliga reverenser. Efter

en stund svarar hon på hans kärleksförklaring, och

kanske innan nästa dag grytt simmar hon, tröstad och

lycklig, vid den nye makens sida.

HAVSBANDETS EREMIT.

UPPE på den höga bergknuven öster på Ådskär sitter

en ensam man hopkrupen under en klint. Så länge

vårnattens violetta skymning ännu låg tät över vatten

och kobbar, smälte han helt ihop med gråberget, men nu

sedan solen gått upp, skulle ett vant öga nog kunna

upptäcka honom ett gott stycke utifrån sjön, trots

att han sitter orörlig som en bildstod. Den lilla

seniga gestalten är iförd storväst och sjömansbyxor

av blå boy. Under skärmmössan lyser ett par mörka,

skarpskurna ögon fram ur ett ansikte, svartbrunt som

en morians, brynt av den skarpa, etsande vårsolen

och svärtat av torrvedsröken från kaffeelden.

Det är vännen Majgren, filosofen Alexander Majgren, skärens

eremit, havsbandets flygande holländare -- han som likt en

sträckande sjöfågel far omkring från skär till skär, från kobbe till

kobbe och sällan sätter sin fot på hemlandets strand,

så länge det finns öppet vatten.

Inne i norra hamnviken ligger hans lilla jolle, lastad

med så gott som allt vad han äger av denna världens

goda. En hösäck och några gamla rockar och täcken

utgöra hela hans sängkammarlyx. Köksattiraljen består

av kastrull och kaffepanna, en bleckflaska och en

gammal sjömanstornister till förvaring av matvaror. En

Huskvarnabössa och ett blåmålat skrin med skjutgrejor

samt yxa och tälgkniv, ett par metspön med revar och

några slitna abborrnät fullborda utrustningen.

Med en gammal säcktrasa till segel färdas han

snart sagt i vilket väder som helst ända ut till

Storskärgården och Alskär, om det skulle knipa.

I kallt och regnigt väder logerar han i någon gammal

fiskebod ute bland skären eller i en riskoja,

som han bygger åt sig på någon av hemholmarna,

men är det varmt och vackert, sover han ljuvligen

i sin båt, vaggad till sömns av kvällsbrisens

kluckande dyning. Då och då skjuter han sig ett kok

sjöfågel eller fiskar några abborrar eller en gädda,

som han steker i askmörjan efter lägerelden. Om

våren och försommaren hålla trut och mås honom med

färska ägg, och när högsommaren kommer, kalasar han

kungligt på ängarnas smultron, granskogarnas blåbär,

bergklintarnas hallon och myrarnas hjortron.

Så flackar han omkring, njutande av luft och vind och

böljelek och av allt det härliga, skärgårdsnaturen har

att bjuda i sol och regn, i stiltje och storm. Att

ligga och kika på fåglarna och utforska deras vanor

och hemligheter, och att se hur det växer och blommar

där ute bland skären det är hans liv.

Och dessemellan kryper han in i sitt skal, eller

rättare under sina gamla täcken, vilar, sover och

drömmer. Att taga vara på och njuta riktigt intensivt

av de solskensstunder, livet har att bjuda, men sova

bort ruskdagarna och förtretligheterna det är kärnan

i hans levnadsvishet.

Det är icke med honom som med Ante-gubben i Storskärgården,

vars genom generationer nedärvda skärkarlsblod för varje vår

oemotståndligt driver honom ut till ett hårt och

strävsamt liv i havsbandet. Nej, vår gode Alexander

är icke någon skärkarl i detta ords egentliga

mening. Han är snarare en parodi på en sådan. Det

är skärgårdens underbara vår och ännu underbarare

sommar som alltsedan ungdomen tjusat och trollbundit

honom till den grad, att han tycker sig icke kunna

leva och andas annorstädes än här ute bland de öde,

obebodda skären. Havets eviga oro har gått honom i

blodet och driver honom som en vandrande våg från

strand till strand.

Under sin ständiga odyssé har även han ett Scylla

och Charybdis att undvika, och det är människorna

och deras ständiga arbetsjäkt. -- Endast när

det börjar bli tomt i brödpåsen eller kaffedosan,

vänder han stäven mot hemlandet för att kila upp till

handelsboden ett tag. Och så ibland när ensamheten

plötsligt blir honom outhärdlig, och han måste

i land för att icke glömma bort att tala. Liksom

alla ensittare, då de komma tillsammans med andra

människor, blir han vid sådana tillfällen mer än

skäligt talför och meddelsam. Då kan han ibland

berätta om sina märkliga äventyr i främmande länder

under ungdomsårens långfärder till sjös och om alla

sina upplevelser bland skären under årets alla tider

och dygnets olika timmar. Och när han berättar,

gör han det så, att alla med eller mot sin vilja

måste höra på -- talar med en viss självkänsla och

överlägsenhet i tonen, men för övrigt väl och visliga

såsom det höves en filosof.

Men eljes vill han helst vara i fred, och då en båt

närmar sig det skär, där han för tillfället slagit

ned sina bopålar, får man vanligen se honom likt en

skygg fågel taga till vingarna eller rättare sätta

till segel, långt innan den besökande hunnit i land.

För tusan, det kunde ju hända, att det var någon

som ville ha honom med ut på slåtterarbete eller

skötläggning! -- Nå ja, nog för att han kan

arbeta, om han vill! Det har nog folket där borta i byarna

reda på. -- Men just i dag, i detta härliga väder,

när himlen är så klar och sjön så blå. Nej, det

passar honom verkligen icke! Sommaren är så kort,

och han vill njuta av den, så länge den varar. Tids

nog kommer vintern, då han får sitta och kura

inne i den gamla kojan på Skatudden, som folket

där upplåtit åt honom. Då tager han i håll med sitt

vanliga vinterarbete, att tälja gjordar och binda

armar till ryssjor. Och icke större behov än han har,

så räcker pengarna, som han förtjänar om vintern,

till för honom att leva på även under sommaren,

d. v. s. till bröd och kaffe och tobak och möjligen

litet starkt då och då. Vad han eljes kan behöva

hämtar han ju ur sjön.

Varför skulle han arbeta mer än nödigt? Skulle han

kanske börja spara och lägga på hög? -- Vem skulle

väl ha gott av det? Han är ju ungkarl och speleman,

som det heter, och har icke en levande själ som han

behöver tänka på eller draga försorg om.

Folk förgruvar sig naturligtvis över honom och säger,

att han icke bär sig klokt åt som ligger ute på det

där sättet, att han är en djävul mot sin egen kropp,

och att det kommer att taga en ände med förskräckelse,

då han blir gammal och orkeslös. -- Men sådant bara

skrattar han åt.

I dag har det varit en dag efter hans sinne, en riktig

klang- och jubeldag! En vårluft, stark och upplivande

som vinet, han mindes från sin ungdoms långresor nere

i Medelhavet ... Ett par hastigt övergående snöbyar

strax efter soluppgången, men därefter uppklarnande

himmel och en lagom stark bris, som satte fart på

fågelsträcket. Och nu den ljuvligt smekande solvärmen

i lä av klinten!

Alexander har setat där hela morgonen, eller rättare

sagt halva natten och hela morgonen. Klockan hade icke

slagit tolv, då han vaknade i den gamla lavbelupna

boden på Skötkobben, gjorde upp eld och satte på

kaffe. -- Necken men inte han månde ligga och sova en

sådan natt! -- Så hade han trevat sig fram mellan de

stora blocken på stranden, skjutit ut båten och satt

kurs på Ådskär, rakt emot månstrimman.

Han var tidigare ute än både skyttar och

sträckfåglar. Det var han som skrämt gässen från

grundet vid Österudden. Och sedan han väl kommit i

land på skäret och krupit ihop under bergklinten,

hade han sett och hört allt som tilldragit sig på

fjärden och kobbarna runt omkring.

Själv har han längesedan tröttnat på att sitta med

vettar. Det kan passa för pojkar och herrjägare

men icke för honom. Nej, vill han ha sig en fågel,

behöver han endast gå till stranden, krypa ned i

en bergskreva och vifta med sin halsduk, så kommer

genast en nyfiken allgubbe eller allkäring simmande

i skotthåll. Eller också kan han krypa inom håll

för en gudunge, där den ligger och oar invid land

eller för skraken, som sitter uppkrupen på grundet,

vaktande sin hona. Det är annat till spänning med

sådan jakt än att sitta i skåren och skjuta till

måls på fåglar, som komma flygande rakt i gapet på

en. Förresten brukar han göra som havsörnen och i

första hand nöja sig med de fåglar, som skadskjutna

komma drivande för vind och våg.

Men hör nu på vad han sett och upplevat från sin

utkiksplats uppe på knuven. -- Jo, först satt han

och följde grisslornas lekande flykt över det

skymningsdunkla vattnet. Om en stund varskodde

han den första gudungen, där den blev synlig som

en vit gnista ute på fjärdens violettblåa vidder,

och så började den ena ådfågelstroppen efter den

andra sträcka utifrån havet. Den stora svanflocken

styrde fram över Ådskärsknuven på så ringa höjd,

att ljudet av vingslagen stod som ett mäktigt brus

omkring honom och han tydligt kunde skilja de gamla

snövita svanarna från de gråskimliga ungfåglarna. Och

när han vände sig om och försiktigt sträckte huvudet

över klinten, hade han några få meter framför sig

den granna orrtuppen, som sprang omkring på berget,

släpande med vingarna, slog upp lyrstjärten med

den vitglänsande undergumpen, blåste ut ett hest

»karrah!» hoppade högt i luften och lät sitt porlande

spel ljuda över skäret.

Alexander räknade skotten från sjöfågelskyttarnas

gevär. Vilka som sutto i de olika skårarna hade han

snart tämligen klart för sig. Några av dem hade han

känt igen bara på årtagen, då de kommit roende i

mörkret på väg till vettställena.

Det var ett förskräckligt skjutande, särskilt från

Stångskäret, där Anton på Grundet satt med några

stadsherrar. Man sköt och brassade på rakt som

minister Jona, när han var som värst i tagen.

Pass på! Där kommer ett ejderpar och fäller hos

Gammalbypojkarna på Sävgrundet ... Två dova smällar ... och så ännu

en. -- Jo, fåglarna tycktes verkligen ha blivit på platsen.

Och nu! Nu få de sig ett riktigt fäll borta vid

Stångskäret. Det är då mer än man kan unna dem

... Tio - tolv - sexton ejderfåglar i samma tropp!

Det brakar lös en förskräcklig salva. Men hur de

skjuta till vägs, det vete Necken. Ty då troppen

lyfter och far i väg utåt fjärden, räknar Alexander

med en viss tillfredsställelse fortfarande sexton

fåglar.

Men först sedan snöbyarna ruskat ned och

allfågeltropparna komma instormande, blir det riktigt

liv i spelet. -- »A-aula-a-a-aula!» -- Å, vilken

musik! Skotten knalla i norr och söder, i öster och

väster. Särskilt från Saltvikshållet, där ljuset från

Blåskärs fyr ännu blinkar svagt genom det vikande

töcknet, höres en jämn och ihållande skytteeld.

Alexander har en gammal kasserad sälkikare bredvid

sig på berget, och då han får se någonting långt

borta, som han icke riktigt kan urskilja, eller det

är någonting särskilt som väcker hans intresse, tar

han försiktigt upp tuben och lägger stöd mot knäet.

Ibland är det några mörka fåglar, som under låg flykt

sträcka långt ute till havs. -- Ja, visst! Sjöorrar! -- Ibland

är det en flock grågäss som gungar fram genom luften någonstädes

ute vid Svartkobbarna.

Alexander roar sig en stund med att räkna lommarna,

som sträcka förbi. Men det är ett otacksamt göra. Ty

lommarna äro i dag otaliga som vågorna på fjärden.

Hans mun drar sig till ett leende under den

mörka, borstiga mustaschen. -- Det kommer en stor

allfågeltropp styrande rakt på Karl-Olofs skåre vid

Österudden. Det är långstjärtade allgubbar och några

stubbstjärtade ungallar och allkäringar. Sjungande

och knarpande, kasta de sig ned mitt ibland vettarna,

som slås över ända den ena efter den andra. -- Men intet skott

faller. -- Sannerligen, har icke Karl-Olof setat och slumrat

till i skåren. Ja, det har han!

Då äntligen kommer det ett par rungande smällar från

skjutskåren i bergskrevan. Allfåglarna lyfta och göra

en lov utåt sjön men återvända för att ånyo störta

sig i fördärvet. Ett par skott till, och så tyckas

de äntligen ha fått nog av äventyret. -- »Ja, kaller,

ja kaller!» hörs Karl-Olof locka allt ivrigare. Men

det hjälper ej. Fåglarna tyckas icke ha någon lust

att fälla för tredje gången. -- -- --

Solen börjar gassa riktigt varmt. Det känns så skönt

genom storvästen! Alexander sträcker vällustigt ut sig

på rygg och låter blicken irra omkring bland vårliga

skyar, där en liten stenfalk, som ser sig om efter

boplats på skäret, står stilla på fladdrande vingar.

Ett par nyligen anlända strandskator vissla ute på

grundet, skärpiplärkan kvittrar, och en sädesärla

kommer trippande utmed bergkanten, där hon får ögonen

på några små flygfän, som väckts till liv av solgasset

mot hällen.

Ejdrarna ha slutat sträcka, och all fågeltropparna

börja under fortsatt sång samla sig ute på

fjärden. Endast lomsträcket är ännu i full gång.

De flesta av sjöfågelskyttarna ha längesedan tagit

upp sina vettar och farit hem.

Allfågelkören växer i styrka. »A-aula-a-a-aula»

jodlas det månghundrastämmigt i stigande och fallande

tongångar. Alexander måste upp på klinten och betrakta

sångarna genom kikaren. -- Mörka halsar, vitglänsande

ryggar och långa spetsstjärtar burna i mjuk båge

uppåt, höja sig och försvinna bland vågglittret. Det

är som en enda stor levande flotte av fåglar. Många

hundra, ja, kanske tusen stycken! -- Och när så flocken

delar på sig och ett par hundra fåglar samtidigt taga

till vingarna, är det som om den lugna fjärden rördes

upp av en plötsligt framrusande cyklon.

Alexander står i begrepp att åter sträcka ut sig på hällen, då

han får ögonen på någonting vitt ute på grundslangorna på norra

udden. -- Är det en vitfågel, eller bara en kringfarande

skumtapp, eller ...? -- Han tar till kikaren. -- Jo, han tyckte väl

det! En gudunge, en skadskjuten gudunge, som trycker

mellan stenarna vid tångbanken. Genom kikareglaset

syns det tydligt, att vingknopen och den gräddfärgade

halsen äro fläckade av blod.

Alexander hasar sig utför berget och går ned till

båten, där han tager fram sin gamla Huskvarna-bössa,

som han laddar. Så drar han av sig stövlarna och

tassar ljudlöst i väg utåt udden. Kommen ett stycke,

lägger han sig platt ned på berget och börjar krypa,

tagande skydd av hällar och stenar. -- Man kan

aldrig vara nog försiktig. En ejder är ett under

av vaksamhet, han må vara hur svårt skadskjuten som

helst. -- Nu känner han på sig, att han är inom håll,

lyfter huvudet och börjar helt varsamt maka fram

bössmynningen över berget.

Men ejderhanen, som nyss låg där halvdöd och blodig

med huvudet neddraget mellan vingarna, har av en eller

annan anledning anat oråd och rusar upp och ut i sjön,

där han börjar simma och göra försök att dyka. -- Där

är huvudet åter uppe över vattnet, och Alexander

skall just taga korn och skjuta, då han hör ett tungt

frasande bakom sig och får se någonting liknande en

stor, mörk fäll svepa fram över huvudet på sig.

Det är en havsörn, som skjuter fart utåt vattnet och

slår klorna i ejdergubben, innan denne hinner dyka

för andra gången.

Alexander har örnen på kornet och skulle ledigt kunna

sända honom hela hagelsvärmen i kroppen, där han

med kraftiga vingslag far i väg med ejdern dinglande

under sig. -- Men varför skulle han göra det? Skulle

han ondgöra sig på en fågel! Hade inte Gammel-Ante

lika god rätt till ejdern som han själv?

Men det var tusan så närgången han var i dag, den

kanaljen! -- Alexander hade känt de stora vingarna

fläkta om öronen på sig. Tur att det icke gick för

honom som för gubben Söderman, som en gång satt vid

Österviken på Ängsön och lagade en gäddkasse, då

Gammel-Ante kom farande och slet sälskinnsmössan från

huvudet på honom och flög bort med den, antagligen

i tro att han slagit klorna i en sälrok eller något

annat djur. -- Ty Gammel-Ante kan misstaga sig ibland

han också, trots sina skarpa sinnen.

- Nej, inte vill han örnen något ont! ... Gå på du, gosse,

säger han, gå på du bara! Ännu finns det fågel i skärgården, så

att det räcker till för oss båda ...

Och så sätter han sig att se efter den mörka

fågelsilhuetten, som hastigt avlägsnar sig och

slutligen försvinner väster ut över de skogklädda

holmarna.

I STORSKÄRGÅRDEN.

NÅGON gång på vårsidan, då ni sitter vid edert morgonkaffe

och öppnar eder huvudstadstidning, händer det kanske, att ni

får ögonen på en fetstilsannons av ungefär följande lydelse:

_______________________________________________________

För jägare och naturvänner att beakta!

Sjöfågelskärgård till salu.

En skärgård, omfattande ett 30-tal öar, skär och kobbar

om sammanlagt c:a 1,000 tunnlands ytinnehåll, belägen ute i

havsbandet, omkring fem timmars ångbåtsresa från Stockholm,

utbjudes härmed till hugade spekulanter. I skärgården, som

erbjuder en osedvanlig givande jakt och dito fiske, häcka

följande sjöfågelarter:

(Här följer en längre uppräkning, omfattande de flesta av

våra skärgårdsfåglar, från fisktärnan till grågåsen.) Priset på hela

skärgården, inklusive jakt- och fiskerätten är endast 00,000 kr.

Närmare upplysningar på tel. Riks 0000.

_______________________________________________________

Annonsen går igen år efter år med ungefär samma

avfattning, endast med den lilla skillnaden att

priset, som för några år sedan var 1,000 kr., efter

penningvärdets våldsamma fall så småningom höjts till

60,000.

Läser ni en dylik annons, säger jag, kan ni vara livligt

övertygad om att den annonserande icke är någon annan än

grosshandlare Sebulonsson, såsom affärsman en värdig telning av

Israels världsbehärskande stam och därtill i likhet med

sin stamfader Esau en väldig jägare inför Herranom. Ty

om också rösten, som svarar eder på det angivna

telefonnumret, skulle vara Jakobs, så äro icke

desto mindre händerna Esaus. Eller med andra ord:

Grosshandlare Sebulonsson begagnar sig vid dylika

tillfällen helst av affärsombud.

Vad nu den salubjudna skärgården angår så tror jag mig

knappast förråda någon hemlighet, då jag talar om att

det är Svartkobbarna, en liten samling kala småskär,

kobbar och grund, trekvarts mil nordost om »hemlandet»

som åsyftas i annonsen. Den angivna arealen, 1,000

tunland, tyckes visserligen vid ett ytligt bedömande

icke stämma så alldeles väl med Svartkobbarnas, i det

att dessa små, vitt spridda havsklippor tillsamman

knappast torde uppgå till mer än en tiondel av nämnda

ytmått. Men de misstankar om någon s. k. affärsbluff

man möjligen skulle kunna hysa bliva genast skingrade

och man ger herr Sebulonsson obetingat rätt, då man

får veta, att han vid arealberäkningen medtagit icke

blott själva bergkobbarna utan hela vattenområdet

mellan och omkring dem, 300 meter från land räknat.

Och vad priset beträffar så kommer herr Sebulonsson

att göra en lysande affär, vare sig han får 1,000

eller 60,000 kr. för kobbarna. Ty ni må veta, att

han var med och tog för sig redan på den tiden, då

skärgårdsborna brukade slumpa bort hela skärgårdar

för några få fattiga riksdaler -- säljande sin härliga

förstfödslorätt för en grynvälling, alldeles som

herr Sebulonssons stamfader lär hava gjort en gång

i tiden.

Jag sade nyss, att vännen Sebulonsson är en väldig

jägare inför Herranom, och när allt kommer omkring,

torde han kunna upptaga tävlan med själva minister

Jona, då det blir fråga om vem som under senare

tider gjort slut på de flesta hararna, ejdrarna och

allfåglarna ute i Stockholms skärgård.

I början av april, när de stora ejder- och

allfågelsträcken draga förbi Storskärgården och

»isåden» börjar gå i land, får man en vacker dag se en

bogserbåt med en lång rad av mindre farkoster på släp

komma stävande över hemfjärden österut. Det är

vännen Sebulonsson med jaktsällskap på väg ut till

Storskärgården, där han varit så gott som ensam herre,

alltsedan den bofasta fiskarebefolkningen för omkring

tjugufem år sedan uppgav striden mot storm och vågor

där ute i havsbandet och drog sig tillbaka till

det tryggare och bekvämare »hemlandet». Det var tre

hushåll, inalles omkring tjugu själar, som då, någon

gång på 1890-talet, lämnade Storskärgården, sina

fäders karga, stormomsusande hem. Endast gamle Ante

Ö. den siste skärkarlen, havsörnens namne, stannade

kvar med sin gumma. Och där håller han ännu i dag,

fastän 90-årig, ensam ut -- gumman dog för omkring 10 år

sedan -- från första dagarna av april och till

och med Andersmässa, den sista november, då han firar

namnsdag där ute i sin kära skärgård för att dagen

därpå, vädret må vara aldrig så hårt och blåsa från

vilket håll som helst, sätta till segel med kurs på

»hemlandet».

Ja, där går han och »tomtar» i sina sälskinnssockor,

plockar och rensar med beundransvärt tålamod sitt

ejderdun, lägger sina nät och revar, saltar

sik och torsk för vinterbehov, skjuter sig då och

då ett kok fågel och är för övrigt så nöjd med

tillvaron som en människa någonsin kan vara. Skulle

tiden ibland under fulvädersdagar bli honom för

lång, sätter han brillorna på näsan och slår på

fadrens vis upp sin bibel eller också sjunger han,

sjunger med ännu väldig kyrksångarestämma, så att

det hörs långt ut på sjön, och man skulle kunna

tro, att det vore själva Necken som kvad, om icke

de traditionella harposlagen saknades. Men trots

sitt ensittareliv blir han aldrig så glad som då

han får besök. Och sådana får han ofta, ty alla,

såväl skärgårdsbor som sommargäster och seglare, som

befara det s. k. norra kortet av Stockholms skärgård,

försumma icke gärna att söka sig in genom det smala,

slingrande hamninloppet vid Korpharsbranten för att

hälsa på gamle »farbror Ö», som de lärt värdera för

hans många goda skärkarlsegenskaper och för hans ända

in i ålderns sena höst bevarade livlighet och friska

humör. -- -- -- -- -- -- --

Då »Sebulon» med jaktsällskap kommer ut till Storskärgården,

blir det emellertid åter liv och munterhet i de halvt nedrasade

ödestugorna på hemskäret. Man stoppar igen de utslagna

fönsterrutorna med säcktrasor så gott sig göra låter,

bänkar sig vid de gamla skröpliga och halta fällborden

och bäddar syskonbädd på de svartnade, murknade och

knarrande golven.

Naturligtvis utgöres sällskapet av idel

gentlemannajägare, som hava mycket höga tankar om sig

själva som jägare och jaktvårdare. Men det oaktat och

trots att jaktherren själv -- det måste sägas till hans

beröm -- utfärdat stränga order om att endast hanar av

ejder få skjutas, händer det blott allt för ofta att

skyttarna i sin jaktiver och under inverkan av ja,

-- låt oss säga den starka vårluften -- i hastigheten

taga en äggstinn värpåd för en gudunge. Och kommer

där en sträckande sångsvan eller någon annan stor

eller sällsynt fågel, så är det alls icke säkert att

han kommer helskinnad förbi skjutskårarna. Ty under

vårjakterna i Storskärgården gäller det först och

främst att roa sig riktigt grundligt och skjuta och

smälla på, så länge handen orkar hålla i geväret och

pekfingret böja sig om trycket. De bålde jägarna äro

naturligtvis angelägna om att få anteckna så höga

skottsiffror som möjligt i sina jaktjournaler,

och ett tillfälle till »ett vackert skott» får på

inga villkor lämnas obegagnat.

»Sebulons» faktotum, den lille satte och pigge

ålänningen Jakob Källström är alltid med för att

ordna med skårarna och vettarna, plocka upp de döda

fåglarna och förfölja de skadskjutna, men framför

allt för att locka allfågel. Den konsten förstår

gubben Jakob bättre än någon annan nu levande i hela

skärgården. När han låter sitt med gäll strupton

framslungade »ja’ kallar, ja’ kallar» ljuda över

morgontöckniga fjärdar, kan ingen allfågel, som

befinner sig inom en kvarts mils omkrets, stå emot

Jakobs Siren-sång. »A-au-la, a-a-aula! svaras det allt

ivrigare utifrån fjärden, och förr eller senare kommer

hela troppar av både allgubbar och allgummor och

fälla bland vettarna, så att vattnet ryker om dem.

Skotten smälla ... En del fåglar bli liggande på vattnet, andra

bli endast skadskjutna och dyka, andra åter taga till vingarna.

Men Jakob fortsätter att kalla så lockande och bedårande, att

fåglarna, fast de blivit påskjutna, åter komma till

vettarna både en och två gånger.

Som ett bevis på den lille ålänningens fenomenala

förmåga som fågellockare vill jag berätta följande.

En gång, det var i slutet av maj, befann sig Jakob

tillsammans med sin vän Jan-Erik Ö. ute vid Masen för

att lägga skötar. På morgonen, då de skulle fara hem,

blev det »dov stillt», varför de togo i land vid en

liten kobbe, som kallas Smörasken och där det brukar

vara bra att sitta med vettar. Som de nu sutto där

uppe på klinten och solade sig och förgäves spejade

efter en begynnande kåre på den solblanka fjärden,

började de resonera om fåglar och särskilt om sina

erfarenheter rörande allfågelns vanor.

»Lysta på mej!» sade den alltid lika tvärsäkre

Jan-Erik. »Ja kan ge mej trollgubben (fan) på att bara

där kommer en skaplig nordlig storm i mitten å mån,

så finns dä inte en allfågel här efter Eriksmässa

(d. 18) och rakt inte efter Urbanus (d. 25). I dag

ha vi förräxten den 27.» -- »Hm», väste Jakob på sitt

en smula sävliga sätt. »Vet-inte-dä ... Har nog -- sett

dom här senare också ...»

»Nej så ta mej trollgubben, om du dä har!» Men Jakob

stod på sig. Och dispyten slutade med att gubbarna

slogo vad: Om de fingo syn på en allfågel under dagens

lopp, skulle Jakob såsom den vinnande parten ha att

emotse en tobaksfläta och dessutom bliva bjuden på

kaffe vid hemkomsten, i motsatt fall skulle Jan-Erik

komma i åtnjutande av samma goda förmåner.

Så gingo de ned i båten efter sälkikaren och började

noga undersöka fjärden och varenda litet grund där ute

i solglittret. Här och där syntes några ejderfåglar,

svärtor eller prackor, men av allfågel fanns icke så

mycket som en fjäder att se.

Jan-Erik tyckte sig redan ha tobaksflätan lika säkert

som om den redan legat i hans gamla mässingsdosa,

och hungrig som han var vattnades det i munnen på

honom vid blotta tanken på den ljuva kaffetåren,

som han skulle bli bjuden på.

Det finska blodet hos vännen Jakob förnekade sig

likväl icke. Han var envis som synden.

»Tror i alla fall, att där finns några kvar, fast vi

inte kan få syn på dom», sade han, spottade ut den

förbrukade tobaksbussen och begynte locka ... Och

så han lockade sedan! Det var som om de gälla tonerna

dansat fram över vattenytan och återkastats mot var

enda liten kobbe, var enda liten sten!

På det sättet höll han på utan avbrott en kvarts

timme och litet till, medan Jan-Erik låg och drog

sig i solgasset och då och då lät höra ett ljud,

som bra nära liknade ett undertryckt hånskratt. -- »Ja

tror, fördärva mej, att du börjar bli hes i halsen»,

smädade han.

Men vad nu! Var det icke någonting som svarade där

utifrån bådarna längst borta i öster? Jan-Erik satte

sig upp som om han hade fått en orm i byxorna. -- Jo,

minsann var det icke allfågelsång, fastän en smula

hes och hackig. Och se där -- farväl du ljuva hopp! -- där

kom ju en allfågel, en brun- och svartbrokig,

stubbstjärtad sommarall, styrande kurs rakt emot dem!

Några meter från Smörasken gjorde allen en sväng

runt kring kobben och kastade sig ned i vattnet mitt

för näsan på de förvånade gubbarna. Så reste han

stubbstjärten i vädret, kastade halsen bakut i S-form

och frambragte med något skrovlig målbrottsstämma

ett läte, som skulle föreställa »a-aula» men som icke

blev annat än ett långdraget: »a -- -- a!»

»Jaså, kommer du nu ändå?» sade Jakob.

»Ja-a, ja-a!» svarade allgubben. -- Åtminstone har

Jan-Erik, från vars mun jag har historien, försäkrat

att han sade så.

De båda gubbarna gingo i båt och foro hem, men

Jan-Erik satt tyst och liksom »tänkande» under hela

vägen. Tjugufemöringen till tobaksflätan måste han ju

punga ut med och kaffe skulle han också bjuda på. -- Men

han kände sig trots allt icke riktigt övertygad

om att han haft orätt i sitt påstående beträffande

allfåglarna. -- Ty, se det vet ju var och en, att

finnar förstå sig på mera än andra dödliga och att de

kunna förvända synen på folk, så att man rakt inte

kan bli klok på vad som är verklighet eller bara

trolleri och sattyg. -- -- --

GROSSHANDLARE SEBULONSSONS ÖRNJAKT.

EN vacker majdag för åtskilliga år sedan visade

sig bogserbåten med småbåtarna på släp

åter utanför hemlandet. Denna gång gällde det

morkullsskytte på Sebulons jaktmarker på Ängsö.

Bogseraren lade sig för ankar inne i Österviken,

och skyttarna gingo i land för att i den stilla,

doftrika våraftonen placera ut sig längs det kända

morkullsdraget i kanten av Långängen.

Hur morkullsskyttet lyckades mäler ej historien,

men säkert är att det gick muntert till ombord

på bogserbåten, där jägarna inrättat sig för

natten. Stämningen förhöjdes ytterligare genom det

med allmän begeistring mottagna meddelande, den gode

Sebulon vid supén hade att lämna sina jaktkamrater: Ja,

nästa morgon väntade dem en överraskning, en jakt,

som de säkerligen aldrig drömt att få vara med om! De

skulle få jaga ett i verklig mening kungligt villebråd

-- havsörnen, luftens och havets härskare. Hade de

sett en havsörn förr? -- Jaså, inte. Nå, då skulle

de få se på tusan! En fågel längre än så här mellan

vingspetsarna -- Esaus ättling slog ut med armarna -- och

med en näbb, stor och krokig som -- som -- »som din

egen nasus», sufflerade en herre i sällskapet, som

hade för vana att säga sina vänner obehagligheter. -- »Ja,

ja, varför inte», återtog Sebulon helt gemytligt

och tog sig om sitt försvarliga luktorgan. »Men skämt

åsido, mina vänner! Tänken er, att jag, en gammal

jägare, som alltid ansett jaktvårdens a och o vara att

med alla till buds stående medel hålla efter rovdjuren

och rovfåglarna, tänken er, mina herrar, att jag låtit

dessa väldiga rovriddare, dessa skärgårdens mordänglar

och fisktjuvar under flera år fritt husera på mina

jaktmarker och i mina fiskevatten» -- »trodde annars

att det var skärgårdsbornas fiskevatten», insköt den

elake -- »bara för att få bereda er en glädje och i

morgon bjuda er på denna enastående jakt!»

Kvällen slöts under stormande ovationer för den

generöse och omtänksamme jaktherren, och i god tid

följande morgon stod hela sällskapet, inalles sju

personer, färdiga att gå till storms mot örnboet

vid Långängen. Sebulon själv hade beväpnat sig

med en modern repeterstudsare, de övriga med sina

dubbelbössor, laddade med så grova hagel som man i

en hast hade kunnat komma över.

Karl-Olof, utterdödaren, som, då ännu bara en pojke,

var med som vägvisare och som berättat mig om denna

märkliga jakt, hade tidigare på morgonen sett en av

örnarna borta vid Hökarsviken, där den tydligen var

sysselsatt med fiske.

Sebulon gav tecken till uppbrott, och örnskyttarna

satte sig i rörelse, smygande fram som indianer längs

den vackra lövängsdrog, som från Österviken leder i

rak västlig riktning fram till Långkärret. Ingen i

sällskapet hade tid att fröjda sig åt den ljuva,

blommande våren, som log och skalkades runt omkring.

Ingen brydde sig om att lyssna till det passionerade duvokuttret

och gökgalandet, ingen hade öra för taltrastens

uttryckfulla föredrag och trädgårdssångarens smäktande

brösttoner. Var och en gick där och bara solade sig

i hoppet om att han och ingen annan skulle bli den

lycklige och få skjuta en örn. Tänk, att få anteckna

en sådan fågel på sin skottlista och sedan låta stoppa

den och ställa upp den i sitt arbetsrum och att få

se sina jägarevänner gröna av avund, när de kommo på

besök!

Hunna till kanten av den sanka ängen, på vars andra

sida örnboet skulle finnas, stannade man och lade

råd, varpå Karl-Olof, som är en mästare i all slags

smygjakt, skickades ut för att rekognoscera. Efter

tjugu minuter, som föreföllo de väntande jägarna

oändligt långa, var han tillbaka med den hugnesamma

underrättelsen, att han uppifrån den branta

bergklacken sydväst om boet tydligt hade sett en av

gammelörnarna ligga i boet. Karl-Olof menade, att man

nog skulle kunna smyga sig så pass nära, att en god

skytt skulle kunna sända örnen en kula, där den låg.

Då jaktherren själv ansågs vara den säkraste

kulskytten i sällskapet, utsågs han enhälligt till

att under ledning av Karl-Olof smyga sig inom håll

för örnfuran och göra slag i saken. Det dröjde en

stund innan den gode Sebulon, följande riktningen av

Karl-Olofs pekfinger, fick syn först på boet, där det

avtecknade sig som en stor, mörk fläck i skogens täta

grenverk och därpå på själva fågeln, där den snarare

satt än låg i boet med till hälften utbredda vingar

för att skydda ungarna mot den skarpa nordosten.

Sebulon tog stöd mot en trädstam, siktade länge och

omsorgsfullt och lät så skottet gå. Knappast hade

den korta studsaresmällen ekat genom skogen, förrän

örnen sågs kasta sig ut ur boet och som vanligt i

båge nedåt försvinna mellan träden. -- -- -- Men

Karl-Olof, som, under det Sebulon gjorde sig

klar till skott, snabbt som en ekorre äntrat upp

i en gran, varifrån han hade vidsträckt utsikt,

kunde strax därpå med belåten uppsyn rapportera,

att han sett fågeln vingla till och taga mark på en

liten ängsglänta några hundra meter norrut.

Där hittades den också mycket riktigt död, skjuten tvärs igenom

bröstet, och blev i triumf buren till andra sidan kärret, där

den företeddes för det väntande jaktsällskapet. Den

obligatoriska mätningen av avståndet mellan

vingspetsarna tycktes emellertid giva vid

handen att det denna gång icke var fråga om något

s. k. jätteexemplar. Karl-Olof, som kände ganska väl

till örnarna, förklarade som sin åsikt, att det var

hanen som för tillfället legat i boet och nu fallit

offer för sin omsorg om ungarna.

Nå, ja, hade man lyckats skjuta hanen, som brukade

vara skyggast och svåråtkomligast, så skulle det

nog gå att få honan med, bara man gav sig ro att

vänta! Och så kröpo skyttarna in under de slokande

granarna runt omkring örnfuran, där de sutto med

spända hanar, färdiga att giva eld, så snart örnmor

skulle uppenbara sig. Minuterna blevo till timmar,

och de blodtörstiga myggsvärmarna under granarna blevo

allt våldsammare i sina anfall mot stadsherrarnas

ansikten och händer, men inget inträffade.

Då och då hördes örnungarnas svaga pipande uppifrån

den väldiga grenkorgen, och en gång tyckte sig

Karl-Olof urskilja något, som liknade ett avlägset

örnskri. Men det var också allt!

Då var det »den elake» som kom att tänka på ett

gammalt knep, som ofta med fördel begagnats, då det

gällt att vakta ut rovfåglar vid boet. -- En fågel

må vara aldrig så slug och försiktig, men någon

räknemästare blir han aldrig. Därför, om man är

flera att hålla vakt vid boet, bör alltid en eller

ett par demonstrativt avlägsna sig därifrån, på det

att fågeln, som ser fridstörarna draga sina färde men

icke förmår räkna deras antal, i tro att marken åter

är fri, skall återvända till boet. -- Alltså erbjöd sig

»den elake», som sade sig ha fått nog av myggplågan,

att tillsammans med Karl-Olof draga sig tillbaka mot

båtarna i Österviken för att sålunda om möjligt skaffa

sina kamrater tillfälle till skott. Sagt och gjort,

de båda provokatörerna avtågade sjungande och hojtande

mitt över den nästan trädlösa kärrängen.

De kunde väl ha varit borta högst en halvtimme, då

örnhonan uppenbarade sig utan föregående varning. Likt

en pappersdrake stod hon där plötsligt i luften

ett tiotal meter snett över boträdet. Vingarna voro

utspända, så att man kunde räkna varenda handpenna,

och den vitglänsande stjärten hölls riktad snett framåt för

att bromsa farten. I klorna höll hon ett långt,

slingrande och slängande föremål. Man hann inte

riktigt få klart för sig vad det var, innan en

ursinnig snabbeld började och fem hammerless-gevär

av högsta märke inom loppet av några få sekunder ur

sina dubbla eldgap slungade nio grova hagelsvärmar

upp mot den kretsande storfågeln, som med en tvär

vändning nästan kastade sig på rygg i luften och

försvann, kvarlämnande som minnen några avskjutna

dun och fjädrar, som i täta serpentinvindlingar sakta

dalade ned över de häpna skyttarna.

»Ja, men hon fick allt bra med stryk, den satan!»

kom det från en av sällskapet. »Jag kan ge mig f-n

på att jag höll rätt!»

»Ja, jag också -- jag också!» försäkrade tre andra

röster. Endast vännen Sebulon stod tyst. Då han

skulle lossa sitt första skott och med geväret

riktat lodrätt uppåt kornade på örnens kroknäbb,

hade örnen helt oförmodat släppt sitt tag om det

långa, slingrande föremålet, som med en väldig

dask träffat Esaus ättelägg mitt i synen och kommit

honom att skjuta rakt åt ... Det andra skottet kunde

han icke lossa så tilltygad och förvirrad hade han

blivit av den oförmodade och våldsamma kindpusten

från ovan. Alltså sköt han för säkringen på sitt

gevär, som han försiktigt lade ifrån sig på marken,

varefter han tog fram en näsduk och gjorde ivriga

men åtminstone till en början fruktlösa försök att

befria ansikte och skägg från ett segt och otäckt

slem, varmed han blivit överhöljd. Jaktkamraterna

voro alldeles för ivriga och upphetsade för att

lägga märke till hans dilemma. De bara pratade i

munnen på varandra men tröstade sig till sist i den

tillfredsställande förvissningen att örnhonan i alla

fall »fått vad hon behövde». Dock, de skulle blott

allt för snart ryckas ur sin villfarelse.

Nu hördes åter rösterna av »den elake» och Karl-Olof,

som pratande och skrattande närmade sig över kärret.

De hade efter generalsalvan fått syn på örnhonan, som,

till utseendet oskadd, flugit bort till Tristonskäret,

där hon satt sig på högsta klinten och börjat ordna sin genom

beskjutningen något derangerade fjäderdräkt.

Sedan man något hämtat sig från denna nya

överraskning, väcktes frågan vad man skulle göra med

örnungarna. Det kunde ju aldrig bli tal om att låta

rovriddarnas avföda ligga kvar i boet för att växa upp

till nya gissel för skärgården och skärgårdsfåglarna.

En av jägarna föreslog, att man skulle draga lott om

vem som skulle få skjuta dem. En örn vore ju i alla

fall en örn, och hade man fått turen att skjuta en

sådan, behövde man inte ovillkorligen skriva folk på

näsan om det varit en fullvuxen fågel eller bara en

dununge. -- Så här skulle det gå till. Karl-Olof kunde

gå upp i trädet och kasta ned ungarna en i sänder,

då den genom lottning utsedde skytten borde stå beredd

att skjuta, medan ungen befann sig i luften. Men sköte

han bom, skulle han vid återkomsten till staden få

bjuda på champagne över lag. -- Var inte det ett gott

förslag, så säg?

Nej, det ville jaktherren icke vara med om. Han

hade från början haft helt andra planer beträffande

ungarna. Till den ändan hade han låtit Karl-Olof taga

med sig en stor, rund strömmingskorg av en, och med

denna fastbunden på ryggen beredde sig ynglingen att

bestiga örnfuran.

Snabb och smidig som en australneger äntrade Karl-Olof

utan minsta ansträngning upp för den grova, släta

furustammen och satt i nästa minut fjorton meter till

väders, gränsle över en av grenarna, som uppburo det

väldiga nästet.

- Ja, där lågo de båda små gråvita dunbyltena. -- Sådana

spektakel att se ut med sina krokiga näbbar och

klor ... Och så arga sedan! -- -- Fastän de icke

kunde vara mer än ett par veckor gamla, fyllde de

upp hela korgen, som Karl-Olof tog på vänstra armen,

medan han hastigt och lustigt hasade sig ned till

terra firma.

Ungarna skulle herr Sebulonsson, enligt vad han

högtidligen tillkännagav, skänka till den Zoologiska

trädgården i staden. -- Om de små havstrollen någonsin

kommo dit är tvivel underkastat. Troligen voro de

alltför späda för att kunna hållas i fångenskp.

Omsider troppade den muntra, segerdruckna skaran av ned till

båtarna, bärande den skjutna örnhanen och korgen med

örnungarna på en granstör. Endast jaktherren själv

dröjde ännu en stund kvar under trädet, där han stått,

då han sköt på örnhonan. Först när kamraternas röster

dött bort bland träden och han var alldeles säker på

att ingen såg honom, hukade han sig ned i ljungen

och lyfte upp -- en väldig ål, på vilken örnen, sin

vana trogen, slitit av huvudet för att lättare få

bukt med den seglivade krabaten. Sebulon vägde den

slingrande ålkroppen i handen och fann, att den måste

hålla minst ett kilogram i vikt.

Ett belåtet leende spred sig över den gode

grosshandlarens rastypiska drag: En sådan förbaskad

tur! Nu hade han ju färsk fisk att bjuda sina vänner

på till frukost och slapp att taga till de dyra

konserverna.

EN VÅRSEGLATS.

DET var en av de sista dagarna i maj. Gubben

Jan-Erik Österman gick och sysslade vid båthamnen

vid Sundet, då stadsbon, hans vän och sommargäst

sedan åtskilliga år tillbaka, kom ner till honom och

försökte övertala honom att göra sällskap på några

dagars seglats utåt storskärgårdarna. Förslaget var

ingalunda nytt. Stadsbon hade kommit fram med det

år efter år vid den här tiden på våren. Men Jan-Erik

hade alltid haft undanflykter. Ibland hade han icke

hunnit få potatisen i jorden, ibland skulle han ut

och stänga för kreaturen. En annan gång var det

båtarna som skulle på land för att tjäras.

I dag hade han visserligen icke några sådana invändningar att

komma med, ty vårbruket var längesedan avslutat, och både

skötekan, långbåten, torsksumpen och småbåtarna lågo,

omsedda och nytjärade och guppade för vågskvalpet

vid bryggan. Men han drog ändå på saken. -- Nej,

vad skulle folk säga, om han, gamle karlen, gåve sig

ut på en sådan där färd bara för nöjes skull? Nej,

var det likt någonting det!

Stadsbon, som visste, att Jan-Eriks gamla

skärkarlshjärta trots allt ännu hängde fast vid hans

»bragders vagga» där ute i havsbandet, och att han i

hemlighet längtade dit minst lika ivrigt som stadsbon

själv, började tala hänförda ord om storskärgårdarna

och alla dess härligheter, om ejdrarna och svärtorna,

de lustiga tordmularna och alla de andra fågelfolken.

Han, Jan-Erik, rådde ju fortfarande om en fjärdepart

av Blålöga. -- Att vara småkonung i ett sådant rike,

och så aldrig fara dit utan bara gå hemma på land

och träla med jorden!

- Ja, när han blivit riktigt gammal och lämnat ifrån

sig gården till barnen, då skulle han slå sig lös

och ligga ute på Blålöga hela sommaren och plocka

dun och fiska flundra och sik, skjuta säl och gå där

och »tomta» och pyssla om fåglarna. Då skulle han bli

skärkarl igen. Men än så länge var det bäst att hålla

på med jorden och låta utkobbarna sköta sig själva.

Men stadsbon, som beslutat att driva saken till dess

spets, stod på sig: Ja, visst ja! Det där kände han

nog igen. Bara prat och undanflykter! -- Jan-Erik

hade tröttnat på sjön och blivit »upplänning». Det

var hela sjukan.

Det tog skruv. -- »Upplänning, sa han! -- -- -- Tröttnat på

sjön! -- -- -- Nej, se det var då en evinnelig lögn! -- Vi far väl

i kväll då.» Och därmed var saken avgjord.

Solen sken ännu klar, då de lade ut med skötekan

från bryggan. De nyanlända svalorna flögo kvittrande

till och från sina bon under taken på de gamla

sjöbodarna, och några fiskmåsar och »ljusor» höllo

en högljudd träta om den i grundvattnet utkastade

strömmingsråken.

För en frisk sidovind bar det i väg över hemfjärden. Jan-Erik

halvlåg i aktern med rorkulten under armen, medan stadsbon

gjort det bekvämt åt sig i fören. Han hade dagen förut sluppit

lös från den stora, bullrande staden och kände sig nu

som hade seglatsen ställts till lycksalighetens öar.

- Tirr-r-r, tirr-r-r! skreko tärnorna och närmade

sig under hoppande flykt, som ville de simulera ett

luftanfall, då ekan passerade förbi smågrunden

utanför Hemskäret.

- Hör bara, på dom stackarna! utlät sig Jan-Erik.

»Tri-i ägg, tri-i ägg! Du tog dom, du tog dom!»

säger dom. Man ska ju tänka sej, att dom ä vana att

aldrig få häcka i fred, och så snart en båt kommer

i närheten å grundena, blir dom rakt ursinniga.

- Ja, dom där tärnorna ä allt vad som finns kvar utå

fåglarna här på skäret, nu sedan albroken å tyllen

också ä borta. -- Och då minns jag när det häckade

fullt med ejder och alla möjliga andra fåglar här

liksom på dom andra holmarna och uddarna runt kring

fjärden. Som barn satt vi på bryggorna å matade

ejderruggar med strömmingsråk och brödbitar. Ja,

borta hos gamle båtsman Rask på Långskaten va ådorna

så tama å kavata av sej, så dom bogjorde på vedbacken

å t. o. m. inne i ugnsgruvan i köket.

Hå, hå, ja, ja! Så var det på den tiden. Men hur

ä de nu? -- Tomt över allt! De ä slut me fåglarna,

å de ä vi, dom nu levande, som bär skulden ...

De togo i land i Norrviken på Ängsö för att

se efter örnarna vid Långkärret och inspektera

skrakholkarna, som Jan-Erik satt upp utmed stränderna

av Garviksudden. Örnarna gåvo sig till känna, så

snart de båda männen kommo ut på mossen. De hade små

ungar i boet och kretsade under ängsligt skrockande

över skogen. Besöket vid skrakholkarna var däremot

en stor missräkning. Av dussinet holkar voro elva

plundrade och övergivna; ett par t. o. m. sönderbrutna

och nedkastade på marken. -- Sådana sakramentskade

vettvillingar att fara fram! muttrade gubben. Hade

jag dem här, skulle jag göra äggröra av dem på eviga

momangen, så sant jag heter Jan-Erik Österman! -- Först

den tolfte holken, som satt väl dold i en

knotig martall uppe i bergbranten, befanns vara

bebodd. Skräckan låg och väste i holken och visade

ingen lust att giva sig ut -- ett säkert tecken till

att kläckningen var nära förestående. -- -- --

Holmgången hade emellertid tagit nära ett par timmar

i anspråk, och det var redan långt lidet på kvällen,

då de åter gingo i båt och styrde ut mot det fagra

Gudungskär.

Vid Tistronskären sågo de de första svärtorna,

parvis simmande utmed land, och då de närmade sig

Gudungskär, lyfte en tropp ungejdrar. Inne på fladan

mellan Stor- och Lillskäret lågo flera ejdrar, vadare

och vitfåglar visslade och skreko, och en pracknisse

i brokig vårdräkt och med strittande fjädertuppé

hade jämte sin hona krupit upp på ett grund.

Stadsbon börjar intresserad betrakta fåglarna genom

sin kikare, men Jan-Erik bara ruskar vemodigt på

huvudet och talar om hur det var förr i världen,

då man kom till Gudungskär och icke brukade kunna se

vattnet i fladan för bara fågel.

Under tiden hade vinden mojnat, och i solnedgången

syntes icke mera en »väderanga» på vattnet. Så det var

icke att tänka på att komma längre den kvällen. -- Och

sämre nattställe än Gudungskär kunde man få,

det var då visst och sant!

En nästan bedövande doft av blommande hägg vällde ned

från ängarna uppe i land, då de gjorde fast ekan i lä

under Storskäret. Trasten började sitt passionerade

föredrag i talltopparna ovan deras huvuden, göken gol,

från den lilla myren bakom bergklinten hördes orrens

porlande spel, och rödbenan ute på grundet stämde in

med sitt vackra vårläte: »kyrili, kyrili.»

Helt sakta bredde aftonrodnaden sitt rosenskimmer

över den blanka vita fjärden, och i väster, där solen

försvann, rann aftonstjärnan upp, stor, bländande och

förklarad som lyste den fram ur en remna i evighetens

förlåt.

Ejdrarna, som tagit till vingarna vid båtens ankomst,

kommo parvis simmande tillbaka mot land. Det var

ungådor, som ännu icke blivit färdiga med sin

äggläggning, var och en uppvaktad av en kromande

och oande hane. De präktiga gudungarna voro de sista

kavaljererna för året här ute på skäret, som bär deras

namn. De allra flesta av deras likar hade längesedan

slagit alla kärleksgriller ur hågen och dragit ut

till havs.

Mellan gudungarnas djupa, fylliga »ao» urskildes ibland ett

svagare, mera odesiderat läte -- »aä». Det var

helsingen, den tvåårige, vitbrokige hanen, som

visserligen ännu är för grön för att på allvar upptaga

konkurrensen med de gamla »vitrockarna», men som ändå

vill vara med på ett hörn och anstränger sin hesa

målbrottsstämma till det yttersta för att uttala det

mystiska lösenord,

Sträckande tordmular.

som skall öppna vägen för honom till skön Ådas

lättantändliga hjärta.

Stadsbon njuter i fulla drag åsynen av de vackra

fåglarna. Gudungarna lysa så intensivt vita genom

majnattens blåa skymning. Deras passionerade lockrop

upphöra så småningom. Ett ejderpar går upp på

ett litet grund för att söka vila. Andra segla

ända in till stranden, där de bli borta i den täta

slagskuggan.

Då kryper stadsbon ned på botten av ekan, där gubben

Jan-Erik redan länge njutit den rättfärdiges sömn,

och slumrar även han omsider in vid trastsång och

orrspel. -- -- --

Men ute på Gudungskärs sten, en dryg fjärdingsväg

utanför östra udden, ligger en gammal gråsälskarl,

stor som en omstjälpt båt. Hans mindre och svagare

kamrater stå kappraka i vattnet runt omkring och

blicka med sina stora, sorgmodiga ögon längtansfullt

mot grundet, som de icke våga beträda av fruktan

för den store gamle. Trygg och medveten ligger

storsälen där och gungar hit och dit med den tunga

bakkroppen. Hans ljusa skinn glänser som silver, då

han rullar sig om på sida och förnöjd börjar klappa

sig på buken med ena framskrävlan, så att det smäller

och ekar alldeles som när kvinnfolk klappar byk nere

vid sjön. -- -- --

Midnattstimmen är knappast förliden, då våra båda

lustfarande vakna upp och börja se sig omkring över

båtsuden. Trasten håller fortfarande full konsert, och

tyllen (rödbenan) går på med sitt »kyrili, kyrili»,

som om någon natt aldrig funnits.

Då höres plötsligt suset av snabba vingar, åtföljt av

ett snarkande »ar-r-r, ar-r-r». -- Det är svärtorna som

börja sin tidiga rundflykt kring skäret. -- »Ar-r-r,

ar-r-r!» Nu äro de här igen, och så fortsätta de en

god stund att kretsa i cirkel, alltjämt i cirkel,

tills de slutligen fälla i det grunda vattnet utanför

udden. Honan kastar sig ned med en sådan fart, att

hon slår en lång kana på vattnet, och den präktiga,

sotsvarta »kampen» med sin bjärtgula näbbknöl tövar

icke länge att följa exemplet. -- En mera uppvaktande

kavaljer och en trognare make än svärtkampen finns

icke inom fåglarnas värld, och det fastän honan alls

icke visar honom samma tillgivenhet tillbaka. Fälla

de vid vettarna och honan först blir skjuten, stannar

hanen kvar hos henne, blind för faran. Men blir hanen

skjuten, ja, då tager honan genast till vingarna,

utan att se sig om efter den olycklige; och sällan

går många timmar till ända, innan hon funnit en ny

följeslagare. -- -- --

Det kårade åter friskt från sydväst, och männen i ekan beslöto

sig för att genast sätta till segel för att hinna med så mycket som

möjligt den dagen.

Blålöga, det stora härliga Blålöga, med sina massor av

skär, kobbar och bådar -- enligt traditionen lika många

som dagar i året -- ejderns, viggens, vitfåglarnas,

tordmularnas och grisslornas förlovade land, var ju

det egentliga målet för deras resa. Men såsom vinden

låg för tillfället tyckte de, att de gärna kunde

kosta på sig en omväg genom några andra skärgårdar

längre norrut.

Gammelsälen på grundet.

-- Nej, se ett sådant åbäke! säger Jan-Erik och pekar

för ut, när de hålla ned på Gudungskärs sten. --

Han är ju stor som en oxe. Minsann, ligger han inte

och sover! Annars skulle vi inte ha kommit honom

så nära. -- Jan-Eriks gamla säljägareinstinkt börjar

vakna. -- Hade jag nu haft min gamla lodbössa med,

så skulle vi snart ha lagt igen ögonen på honom för

alltid! Men det ska bli roligt å se hur pass nära vi

kommer den trollfågeln!

Avståndet till grundet minskas hastigt. -- Tvåhundra

meter -- hundra meter ... Snart är det icke mer än

femtio, beräknar

stadsbon. Men gammelsälen, som i det osäkra morgonljuset

antager jättelika dimensioner, ligger fortfarande

orörlig på grundet.

Nu törs Jan-Erik icke hålla närmare för de förrädiska

»bränningarnas» skull, men i detsamma han faller

av för vinden, vänder han sig mot storsälen med ett

illhojande:

»Opp me dej, Gammel-Jerker, och ligg inte där och sov längre!»

Då lyfter sälen sitt långsträckta huvud, super in

luften med några snyftande andetag och vältrar sig

i sjön. Ett ögonblick höjer han huvud och bröst över

den blanka dyningen. Men så försvinner han åter och

förblir borta...

Österhimlen brinner i orangefärg. Över lugnvattnet vid

uddar och grund vilar ett skimmer av koppar och guld,

medan den lätta brisen målar fjärdarna i blåviolett.

De fara förbi Skränmåsharan, som fått sitt namn av

den stora, högröstade skräntärnan eller skränmåsen,

som bodde där så långt man kunde minnas tillbaka

men som nu försvunnit, säkerligen för alltid. -- En

pojke utifrån Långskaten kunde för några år

sedan skryta med att han skjutit sista paret av den

sällsynta fågelarten, berättar Jan-Erik. -- Och där

är Labbgrundena, fortsätter han. Men tror någon,

att det häckar labb där numera! Ånej, Svart-lasse

är en alldeles för sällsynt och vacker fågel för

att få vara i fred för okynniga pojkar och nyfikna

sommargäster! -- -- --

När solen blossar upp i purpur och guld, äro de redan

inne i den glesa Svartkobbe-skärgården.

Där möta de de första tordmularna, de vaksamma,

vingsnabba väktarna vid havets portar, som genast

äro framme, så snart en båt närmar sig deras

häckplatser. De äro nyligen komna och ha väl knappast

börjat lägga ägg vid det här laget.

-- Härom, härom! ropar Jan-Erik, och viftar med

mössan. Det är skärkarlarnas vanliga hälsning till de

populära havsfåglarna. Och till det anropet lyssna de

alltid. På vingar, som snurra likt en propeller kring

de spolformiga, svarta och vita kropparna, komma de

farande kring båten i allt trängre cirklar. Ända tills de

äro så nära, att man kan urskilja de kabalistiska vita linjetecknen

på deras huvuden och näbbar. -- »Härom, härom!» -- De nitiska

flygspanarna upphöra icke med sin cirkelflykt,

så länge båten håller sig inom deras

bevakningsområde. -- -- --

Ormskär heter en liten samling skär och kobbar,

utkastade som på måfå långt ute i Norrfjärden. Dit har

Jan-Erik i hemlighet längtat, ty där har han i yngre

dagar legat långa tider och skjutit och fångat säl,

och på kobbarna däromkring har han haft sina allra

bästa utterställen.

- Hade nu min hund, gamle Tello, varit i livet och

vi haft honom med i båten, så skulle han snart ha

sagt till om det legat någon utter uppe i land,

säger han, då de fara förbi en hög, söndersplittrad

bergkobbe. För se, Tello de va en hund hela dagen de,

må han tro!

Vid lågvatten brukade uttern hålla till här under

berget vid sjön -- han pekar på en mörk skreva

under den branta, överhängande strandhällen -- och

vid högvatten lade han sig antingen någonstans i

hjortronmossen uppe på kobben eller i det stora

bergklovet där väster på.

Jag minns så väl första gången jag var me far min

här ute å hjälpte honom att ta en utter. Jag va bara

en liten tuggbuss te pojkbyting på den tiden, så jag

hade inte börjat få ha bössa själv.

Jo, vi va här en gång på eftersommaren å fiskade

flundra, å medan far min låg å sov i Ormskärsbon,

passade jag på å for över hit för att titta efter

hjortron ... Rätt som jag gick där å klev i mossen,

fick jag höra någonting som lät illa nere i bergklovet

bakom mej. De lät rakt som en människa som snarka å

snörvla, å de va på ett hår att jag hade blitt rädd

och sprungit min väg ner te båten. Men så tog jag i

alla fall mod te mej å kröp fram te klyftan å kikade

ner i den. Å kan man tänka sej! Där djupt nere mellan

ett par stenar låg en stor utterfrasse och sov och

snarka. Ja, de är säkert de, han snarka, så att de

dröna i berget. Jag va, kan tänka, inte sen te å

springa i båt å ro efter far. Då vi kom tillbaka te

bergklovet, låg uttern kvar där. Å så fick han sej

en kula ur fars lodbössa genom skallen. Sen ble de

min sak te å klättra ner i skrevan å sätta

säljärnet i uttern. De va inte något lätt beting

för en pojkbyting. Men upp kom utterfrassen å jag

med, fastän jag ett par gånger höll på å sätta mej

ordentligt fast mellan stenarna.

Å där ute på grundet -- Jan-Erik går fullständigt upp

i sina minnen -- var de som jag en gång sköt tre

vikaresjälar i ett skott. Jag såg inte mer än en,

då jag sköt. Men när jag kom fram, låg de tre stora

kutar slut på berget. Dom hade legat sida ve sida,

å alla tre hade fått kulan genom bröstet strax framför

framskrävlerna.

Ja, de har varit gott om själar här ute, i synnerhet

på den tiden, då de va regela vintrar å den grova

havsisen kom indrivande hit fram på vårsidan. Då

hände de att man kunde göra riktiga stortag. Ibland

var de bara att gå upp å klubba ihjäl själrokarna,

där de satt uppkrupna på isen. Eller också stog man å passade på

dom ve brunnarna, när dom kom upp för å hämta luft. -- -- -- Å

inte sämre va de på försommaren, då gråsjälen börja

stiga inåt skärgårdarna å hanarna skockvis gick upp

på grundena, där dom slogs å råma, så att de hördes

på en halvmils avstånd. Då va de te å passa på, när

de stillnat på efter ett ordentligt blåsväder å lägga

sej ute på ett grund å börja ljuda.

Magnus på Kobben va den likaste på hela land te å

ljuda på själ. Ja, han var så fullärd i den konsten,

att så snart de fanns en själ i närheten, så måste

han dit, när Magnus va i tagena å riktigt släppte

till rösten. Men en gång höll de på å gå rakt på

tok för honom. De va en midsommar å Magnus låg ute

på själskytte vid Bakugnsskärena här utanför. De va

ovanligt gott om själ det året, å när Magnus satte i

med å ljuda, kom gråsjälskarlarna stigande från alla

håll å kanter. Dom va rakt som ursinniga. Att han sköt

skott på skott fråga dom inte efter ett smack. Dom

bara rusa på. Å till sist slog dom honom från grundet,

så att han måste skrika på hjälp å säkert hade blitt

där, om inte kamraten hade kommit me båten å bärgat

honom.

Numera ser man sällan några själar sitta uppe på grundena, å

ä de händelsevis någon som där borta ve Gudungskärs sten,

dröjer de sällan länge, innan en motorbåt kommer å

skrämmer bort honom -- -- --

Majmorgonen var ännu tämligen nyvaken, då de lade

till söder på Ormskärslandet. Där höja sig klintarna

branta och nästan obestigliga över ett virrvarr av

mäktiga, fantastiskt formade block, påminnande om

nedstörtade murrester och kolonner i en ruinstad från

forntiden. Och mellan blocken, grå och lavbeklädd

som dessa, gömmer sig en gammal fiskebod med dörr på

ena gaveln och ett litet dimmigt blickande fönster

på den andra.

Strandråg och rörflen spira bland stenarna, och

där jordavlagringen är rikligare och gödslad

av tång, lysa himmelsblå förgät-mig ej och skär

skörbjuggsört.

En havstrut, som suttit på utkik uppe på

högsta knuven, tar med ett hest skrockande till

vingarna. Eljes råder en nästan hemsk stillhet och

ödslighet vid landningsplatsen och på hela det karga

skäret.

Det är väl snart tjugu år sedan Jan-Erik hade sitt

högkvarter i den ensliga fiskeboden, men andra fiskare

och sälskyttar ha tagit den i arv efter honom och

nödtorvtigt hållit det gamla hybblet vid makt.

Den primitiva bordsskivan framme vid fönstret hänger

ännu på sina rostiga gångjärn. På spisens gråstenshäll

står en trefot för kaffepannan och i vrån en yxa,

några stora torrvedsstycken och en vinkelkrok av trä

att hänga potatisgrytan på.

En timmes vila i den knarrande fållbänken för att

i någon mån taga igen den förlorade nattsömnen, och

så voro de färdiga att på en omväg bestiga den höga

klinten, från vilken Jan-Erik förr i världen brukat

kika efter säl.

Där uppe hade de en hänförande vidsyn över

skärgårdarna runt omkring. Stora havsfjärdar med

här och där utströdda samlingar av skär och kobbar,

som lyste vita i majsolen för att längre bort förlora

sig i ett overkligt dimblått.

I väster Svartkobbarna, som de nyss lämnat bakom sig, i norr

Hällskär med sin av fantastiskt formade martallar naggade kontur

och längre bort det mångbeprisade, blomsterrika Ängsskär,

öster ut Norrskärgården, det vilda ödsliga Harg

och den fjärran fyrplatsen samt i söder och sydost

Storskärgårdens och Blålögas vidsträckta arkipelager.

En härlig utsiktsplats, men ett beklämmande ödsligt

och övergivet ställe.

Stadsbon framkastar i förbigående en fråga om det

finns mycket huggormar på Ormskär och om det är av

dem som skäret fått sitt namn.

- Nej, säger Jan-Erik. Jag tror kanppt, att jag sett

så mycke som stjärten på en huggorm här. Då ä de väl

troligare att de bott någe gammalt åbäke te sjöorm i

bergramlet någon gång i tiden. Jag tycker mej nästan

ha hört någe sådant av dom gamle. -- Men vad vet jag!

Nej, anbelangandes huggormar så skulle han ha sett

ormberget dom kallar’t ute på Högarna. Jag va där en

vår, då vi låg med skotar utanför Harg. Å om jag så

bleve hundra år, ska jag aldrig glömma vad jag såg. De

fanns ett djupt klov i berget, å när vi la oss ner

å titta in i rännan, så låg där som en enda myl utå

huggormar, flera hundra stycken, å väste å spelade

med gadden. -- Ja, de va rakt olustigt att se på!

De kunde aldrig häcka några fåglar på den kobben,

för se ormarna drack ur äggen eller åt upp ungarna,

innan dom hann gå i sjön.

Så kom de en gång en ny fyrmästare till Högarna. Han

gav sej själva den på att han skulle släppa sin ko

på bet på kobben. Men först måste han förstås ha

slut på ormeländet. Å vet ni hur han gjorde? Jo,

han tog å tömde ut en halvtunna tjära å en bra slank

med fotogen i bergklovet å tuttade på. Å sedan har

där aldrig funnits någon orm på den kobben!

Nej, inte har Ormskär fått sitt namn utå huggormen,

så mycket är då tvärsäkert. Men fågel har de funnits

här alldeles okristligt mycke. När man stod här uppe

på knuven om vårarna, kunde man se stora flockar

utå fågel ligga all väg ut mellan kobbarna. De

va ejderfågel å svärtor å allfågel å prackor i tusendetal, så att

de på avstånd liknade stora sörjebroar under islossningen. Å ett

sådant oande å kacklande å knarpande sedan. De va så

att man kunde bli huvudyr!

Och nu! -- Ja, han ser själv. Inte så mycke som en

fjäder! Det finns väl knappast ett ställe i skärgården

som på senare tider har legat så öppet och oskyddat

för alla möjliga och omöjliga som just Ormskär. Här

finns ingen på långa håll som kan hålla reda på vad

dom tar sej för, å hit ska alla fiskare å skyttar,

seglare å motorbåtsfarare för att skjuta å ägga,

plundra å förstöra. Ja, ibland kommer det riktiga

rövare, som inte drar sej för att sätta hagelsvärmen

i åden, där hon ligger på redet! -- Å vad människorna

lämna kvar de tar kråkorna å truten hand om.

Får de fortsätta på de här sättet, så kommer de snart

inte å finnas en fågel någonstans i skärgårdarna. Tomt

och dött över allt. De ä så människorna vill ha’t! -- -- --

- Där ute på Bakugnshällarna, fortsätter Jan-Erik, häckade

för tjugu år sen minst fyra par grågäss. Nu ä dom längesedan

borta. Antagligen skjutna på boet dom också. -- -- -- Å Klovharan

där borta. Där, må han tro, har det funnits en

riktig torrmulsborg, vi kallar’t. Ja, nog fanns de

ett par hundra torrmular där så visst som en. Nu ä

de inte tio par.

De va en herrekarl, en tysk doktor, efter vad dom

sa, som kom hit ut för å skjuta torrmular. Han hade

med sej en stor trälåda full med laddade patroner,

å så ställde han sej uppe på berget å börja skjuta

te måls på torrmularna, då dom kom farande å ville

in i sina bon inne i bergklovena. På de sättet höll

han på å dundra å sköt mest hela dan, ända tills

skottena tröt för honom. Men då va de också slut

med torrmularna. Dom skjutna fåglarna låg strödda på

bergena å i vattnet runt omkring, och där fick dom

ligga å ruttna. För se, tysken han fråga förstås inte efter

dom, när dom väl va döda. Å ungarna, dom hade i stengrytena,

ja, dom fick svälta ihjäl dom förstås, -- Lars Västermans

pojke, som va med å såg eländet, kan berätta om’et -- -- --

I ett mosshål bakom högsta knuven växte en liten lund av låga

aspar, till hälvten dödade av en grå skägglav, som i tjocka tofsar

betäckte stammar och grenar. Eljes bestod hela

skäret av idel kala hällar och klintar och

däremellan täta ljungmattor.

De båda männen vandrade skäret runt för att se efter

om det, när allt kom omkring, ändå kunde finnas

några ejdrar där. Men allt vad de funno var en och

annan uppriven dunbale, som hängde och fläktade

bland ljungen, och några av kråkorna sönderhackade

och urdruckna ägg. Först när de kommo längst ut på

norra udden, remnade plötsligt ljungmattan, och en

präktig åd flaxade motvilligt upp för att efter en

kort flykt fälla ute i sjön.

- Jaså, säger Jan-Erik, du är den sista åden på

Ormskär, du! Å så skulle vi gå fram så ovåligt, att

vi skrämde dej från redet ... Och därmed tar han och

snor ihop ljungkvistarna över boet för att så mycket

som möjligt dölja det för kråkornas spejande ögon.

- Ja, tillägger han, nu ha vi skådat förödelsens

styggelse. Nu ska vi se hur de kan stå till

på Blålöga. De blir inte lätt att komma dit me

den här vinn ... Men oförsökt duger inte, sa

Långkils-gubben, for te Åland å slog.

- For han ända till Åland?

- Jo, jo, men sa’n! När de va dåligt om fodret här hemma på

holmarna förr i världen, bruka gammel-gubbarna ge sej i väg å

tjuvslå hos ålänningarna. En töcken långtur var ingenting på

den tiden!

Och därmed gingo de i båt och satte kurs på de

fjärrblå landkonturerna där långt öster ut mot

havet. Det blev en lång men outsägligt härlig

kryssning över glittrande vidder. Vid middagstiden

hade de hunnit till närheten av Nordanväderskobbarna,

några små kala klippor, bebodda av strandskata och

roskarl och några par måsar, ett ödsligt »ingen mans

land» mitt ute på fjärden. Där mötte dem en lika

oväntad som präktig syn: Långt ute bland vågglittret

varsnades ett mäktigt skumvitt band, som på avstånd

hade en viss likhet med ett jättestort isflak, men

då de kommo närmare, befanns vara en väldig tropp

av ejderhanar, väl flera hundra stycken. De präktiga

gudungarna hade lämnat sina honor i land och voro

nu på väg ut till grundbankarna ute i de yttersta

banden, där de skulle lägga av sina vita mantlar

och kläda sig i sotbrun botgöraredräkt för att leva

ett slags munkliv, strängt avskilda från det täckare

könet.

Jan-Erik sken upp. -- Nå ja, de där var äntligen

någonting som var värt att tala om. Nästan som i hans

ungdom. Voro alla de där gudungarna hemma på Blålöga,

så borde det åtminstone finnas några hundra ruvande

honor på land där. -- -- --

Brr-r-r! -- Angelägna att få betrakta gräsänklingarnas

parad på litet närmare håll, hade våra resenärer

gjort ett krysslag ned mot fåglarna och därvid

kommit närmare än vad dessa funno förenligt med sin

säkerhet. Allt nog, hela den väldiga troppen tog med

buller och brak till vingarna, lämnande efter sig ett

våldsamt upprört vattenbälte, kokande och skummande

som efter en framrusande cyklon. -- -- --

En mörk dimbank, som hela förmiddagen stått ute

över havet i öster, började röra på sig. Den växte

och tornade upp sig likt ett väldigt bergmassiv,

vars toppar lyste som eld i solen. Men det granna

färgspelet varade endast några minuter. I nästa nu

hade dimjätten stoppat solen i en säck, plånat ut de

hägrande landkonturerna och slagit sina gråraggiga

armar kring hela den strax förut så blå och glittrande

havsfjärden. Som en silvergrå rök bolmade tjockan

fram över det lika silvergrå vattnet, fångade in den

lilla ensamma segelbåten och kringslöt den så tätt,

att det endast måste tillskrivas Jan-Eriks säkra

skärkarlsinstinkt, att de, utan kompass som de voro,

icke förirrade sig ut till havs utan verkligen

lyckades krångla sig in genom det grunduppfyllda

farvattnet till den smala hamnviken norr på Blålöga

Storskär.

Där fingo de bråttom att komma i land och installera

sig i Skeppar-Nisses gamla fallfärdiga fiskebod,

där det var så fullt med gamla fiskebragder, sälnät

och andra grejor, att resenärerna knappast kunde

rödja plats för sig och sin icke särdeles vidlyftiga

packning.

Dimhavet omkring dem var fullt av ängsliga

fåglaröster. Då och då gled en suddig skugga av en

mås, trut eller tärna hastigt förbi för att lika

hastigt åter försvinna.

Det led mot kvällen, och sedan de lagt ut några nät

utanför hamnviken, var ingenting mera att uträtta den

dagen. Vem kunde förresten veta hur länge de skulle få

ligga där, kringvärvda av den otäcka havsdimman. Den

hade trängt in genom det till hälften instörtade taket

och de otäta väggarna i boden och bredde ut sig över

dem som ett kallt och klibbigt täcke, då de kröpo till

kojs på sänglaven utmed ena långväggen. Torrveden

ville knappast flamma upp på härden, och det lagade

sig till att bli en riktigt kuslig natt efter den

härligaste av solskensdagar. En stund lågo de och sögo

sina snarkande pipor, lyssnande till bränningarnas

dova åska och sälarnas monotona »ljudande» utifrån grunden.

Men så tog tröttheten efter det dygnslånga kringflackandet

på sjön ut sin rätt -- och de somnade ...

PÅ BLÅLÖGA.

STADSBON tyckte sig icke ha sovit länge, då han

väcktes av någonting, som han tog för högljudda

människoröster utanför. -- Så där, ja! Nu hade det

kommit folk till Storskäret. Mitt i natten och i en

sådan dimma! -- Anamma, att man icke kunde få vara i

fred!

Upp från laven och fram till den lilla fönstergluggen, vars täta

spindelvävsgardin han slet undan. -- -- -- Där ute hade det

redan börjat dagas, och vad som bättre var, tjockan höll på att

lätta och driva bort i slitna trasor.

Några människor blev han icke varse men väl en vacker

ungåd, som kom spatserande över berget, hack i häl

följd av en ståtlig gudunge, som med uppblåst strupe

och huvudet kastat bakåt, åter och åter framslungade

sitt mäktigt ljudande »ao».

Det var dessa djupa brösttoner stadsbon i sitt

sömndruckna tillstånd tagit för människoröster.

Nu kunde han icke neka sig nöjet att purra Jan-Erik,

för att även han skulle få bli vittne till den icke

så vanliga anblicken av ett ejderpar under sina

kärleksbestyr uppe i land.

Åden vankar fram över den lilla gröna strandremsan

nedanför stugan. Då och då skakar hon sin

brunspräckliga fjäderbonad och vänder sig med spelad

vrede mot sin påträngande kavaljer, som under högljutt

oande snurrar runt omkring henne, bockar och kråmar

sig och skrapar i marken med de breda simfötterna. Där

gräset blir högre, lägger han sig gång på gång ned

på marken och skrapar och bäddar under sig. -- Se här,

min sköna, här har jag ordnat en präktig sängkammare

åt dig, tyckes han säga. Men skön Åda har redan sin

budoar färdig ett stycke längre bort mellan några höga

tuvor, och där försvinner det såta paret bakom den

bruna ljungens skymmande ridå. -- -- -- En liten

stund förflyter, och så höjer sig gudungens hals,

lång och smal som en gåshals över ljungmattan.

Försiktigt spejande omkring sig, träder han nu ensam

ut på ängen, vankar sakta och gravitetiskt åstad ned

till hamnviken och börjar simma utåt sjön.

De båda männen inne i stugan följa honom med ögonen,

tills han försvinner i töcknet, varpå de åter sträcka

ut sig på laven i väntan på att det skall bli tid

att taga upp näten.

- Jaså, säger Jan-Erik, de va den där storpratar’n

till vitrock som väckte honom. Det påminner mej om en

gång, då jag låg ute på fiske i lag med Lars-Petter

i Gammelbyn. -- Lars-Petter Nordström, han vet, den

som blev borta under den hårda sydliga stormen i

förråret.

Jo, se Lars-Petter, den stackarn, var liksom litet

underlig å grubblande utav sej. Det hade han blitt,

för att han hållit på för mycke med skötläggning å

vant sej av med att sova om nätterna. Bl. a. var han

alldeles dödligt förskräckt för sjöfrun, som han hade

fått för sej skulle komma å anamma honom ...

Ja, så va de en gång på försommarn, då lekströmmingen gick

te alldeles vådligt rakt. Vi låg över natt i boden ute

på Harg, ett gammalt fallfärdigt skrälle ungefär som

den här å kanske lite värre ändå. Tidigt i dagningen

vaknade jag vid ett förskräckligt liv å rumsterande

i stugan. De sucka å snarka, tassa å skrapa litet

varstans. Ibland lät de som bakom spisen, ibland va

de under själva sänglaven. -- De ä väl råttor eller

vattensorkar, tänkte jag. Men så kom de för mej

att jag skulle driva litet med Lars-Petter, som låg

breve mej på laven. -- Ä du vaken, Lars-Petter? sa ja

å knuffa te honom i sidan. -- Hör du någe underligt,

Lars-Petter? -- Ja, de va inte utan att han gjorde

de. -- De må väl aldrig vara sjöfrun, som ä i faggorna,

la jag till. -- -- --

Men då skulle ni ha sett på Lars-Petter! Upp från

laven å på dörr’n. Och hade inte jag sprungit upp

och efter honom, så hade han alldeles säkert rusat

direkt i sjön.

»Lugna dej, Lars-Petter!» sa jag. »Här ser du en som

inte ä rädd varken för sjöfrun eller för trollgubben

själv. Kom med in, så ska vi se efter va de är som

spökar.»

Ja, hur de va, så fick jag honom med mej in igen,

å då vi satte oss ned på laven å lyddes, börja

snarkandet å rumsterandet på nytt ... Å rätt som

de va, kom en torrmule framkrypande ur ett hål i

muren. Han knorra å snarka å liksom småprata för

sej själv, så som torrmularna alltid plä göra,

där dom går å ordnar inne i berggrytena. Å så

gjorde han sådana lustiga figurer å ställningar,

så att t. o. m. Lars-Petter måste dra på mun. »Ja,

där ser du sjöfrun, Lars-Petter», sa jag. »Farligare

ser hon inte ut.» -- Då satte sej torrmulen te å

slå med de smala vingarna, så att spisaskan yrde

runtomkring. Sedan kröp han tebaka in i muren, där

han lag sej te å ruva på ett ägg, som han hade där.

Å då vi tittade efter under laven, så låg de en

trollfågel på ägg där också.

Ja, sådana där små roligheter kan man få vara med om

på utkobbarna ibland ... Men nog va de bra underligt

med Lars-Petter å hans sjöfru i alla fall. Minsann,

fick han inte rätt i att hon skulle ha honom till

sist! -- Ja, de va i den där förfärliga stormen jag

talte om. De låg folk ute ve Lövskär å fiska, å

Lars-Petter va med han också. På lördagskvällen blåste

de full orkan, men Lars-Petter hade, kan tänka,

gett sej haken på att han skulle hem te söndan. »Du

kommer aldri över fjär’n, Lars-Petter», sa dom åt

honom. Men i väg skulle han ändå! ... Å så gick de

som de gick. Sjöfrun tog honom. -- -- --

När stadsbon åter vaknade ur sin morgonslummer,

var han ensam i sjöboden. -- Jan-Erik hade, utan

att kamraten märkt det, stigit upp och rott ut

för att vittja näten. -- Solljuset letade sig in,

icke blott genom fönstret utan även genom remnorna

i tak och väggar, och över det nötta golvet med dess

hopade bråte av gamla skärkarlsdoningar rörde sig ett

oavbrutet spel av skuggor från fåglar, som svärmade

omkring där utanför. -- Pi-i, pi-i! Ka-ka, ka! -- Ti-rr,

ti-rr! -- Tju, tju! -- Kyrili, kyrili! ljöd

det som en babylonisk förbistring av alla möjliga

fågelspråk. Det var nästan som att vakna upp mitt

inne i någon exotisk storstad och höra det högljudda

sorlet av gatuförsäljarnes röster.

På berget utanför stugan står Jan-Erik och gistar

sina nät, och över hans huvud och runt omkring

honom står det som ett moln av sirliga fisktärnor

och silvertärnor. Då och då kommer en fiskmås eller

en »ljusa» svävande. Deras bländvita kroppar lysa

som eldgnistor i solen. Strandskatan visslar, och

rödbenan flyger oroligt omkring, utösande sitt ovett

över fridstörarne, medan roskarlen i sin brokiga

harlekinskostym helt obesvärat går omkring och vänder

på småstenarna vid stranden.

Litet längre bort, där vattnet bildar en grund vik,

simmar hela rader av små livliga tobisgrisslor. Det

tyckes vara hanar de flesta, och då de råka komma

varandra för nära, draga de in halsarna, gapa och väsa

ilsket; men till öppet slagsmål kommer det icke. Deras

honor ligga i allmänhet redan på ägg vid det här laget

och äro sannolikt att söka någonstädes i skrevorna

och hålen i den mäktiga blockvallen ett stycke uppe

i land.

Stadsbon går där och söker länge och väl utan att

finna något. Men då han lägger sig ned, böjer undan

de täta tistronbuskarna och kikar in under en av

de stora lavbevuxna stenarna, ser han ett par mörka

pärlögon glänsa i mörkret. Snart urskiljer han

konturerna av grisslan, där hon ligger och ruvar sina

två oproportionerligt stora ägg, som hon knappast

förmår dölja under kroppen. Han sticker ned handen

i skrevan och närmar den till fågelns spetsiga

näbb. Då öppnar grisslan sitt klarröda gap, väser

som en retad orm och ger fridstöraren ett kraftigt

nyp i fingret... Men från äggen viker hon icke,

den lilla hjältemodiga fågeln.

Grisselkobben.

Svärtorna, som redan slutat sin morgonflykt, ses

parvis simma omkring i lä av uddarna. Då och då

sträcka några prackor över skäret.

En gammal åd kommer simmande med en rad små bruna

duntappar till ungar efter sig. -- Säkerligen äro de

bland de första som kläckts här ute i Blålöga denna

vår. Omkring dem simmar i tätt slutna led en skock

kacklande »skröjor». Med en sådan säkerhetsvakt ha de

små ejderungarna knappast någonting att frukta av den

grymme barnarövaren havstruten, som allt emellanåt låter

höra sin skrovliga bas, där han under tung flykt kretsar över det

solglittrande vattnet längre öster ut. Skulle en trut

drista sig till att söka röva bort en ejderunge mitt i

en flock vaksamma honor, kan det hända -- så berättar

man åtminstone -- att dessa från alla håll störta sig

över den stora rovmåsen, gripa honom i vingbenen och

trycka ned honom under vattnet, tills han ömkligen

drunknar.

Men havstruten är, gudnås, icke den enda rövaren som

är i farten en dag som denna ute i havsbandet. Giver

man akt därpå, skall man hela morgonen få se ett

nästan oavbrutet sträck av kråkor, som, kommande

väster ifrån, sprida sig ut över de yttre skären och

kobbarna. De komma en och en helt tyst och obemärkt

och slå sig ned vid stränderna, som hade de kommit

för att kalasa på av vattnet uppkastade musslor och

döda fiskar. Men i verkligheten är det endast och

allenast sjöfåglarnas ägg de vilja komma åt. Kråkorna

äro, som man vet, specialister på ägg, och ute i

skärgårdstrakterna leva de under vår och försommar

nästan uteslutande på sådana. Många kråkor färdas

dagligen miltals för att hämta den eftertrådda maten,

under det att andra finna det bekvämare att slå sig

ned och bliva bofasta på själva fångstplatsen. Några

större träd att bygga bon i finns det ju merendels

icke på sådana ställen. Det gäller därför att anpassa

sig efter de lokala förhållandena och lägga redet,

där så kan vara lämpligt, på grenarna av någon gammal

vindpinad rönn- eller alruska, i en tät enbuske eller

helt enkelt i en bergsskreva. Och lämnas de i fred

av människorna och få ungar i boet, bliva även dessa

uppfödda med ägg.

Slug och påpasslig som alltid, sitter kråkan på någon

högt belägen punkt av skäret och väntar på tillfälle

till en kupp. På vitfågelkobbarna, där gråtrutarnas,

»ljusornas», fiskmåsarnas och tärnornas reden ofta

ligga tätt som sjöbodarna vid ett gammalt fiskeläge,

är det icke lätt att göra en sådan. Där är det så

många vakna, skarpblickande ögon som giva akt på

objudna gäster, och vitfåglarnas näbbar äro just icke

att leka med.

Men allt som oftast uppstå tvister inom kolonien, tvister, som

kunna var så häftiga, att de taga de agerandes uppmärksamhet

helt i anspråk och komma dem att glömma allt annat

omkring sig. Då är det tid för kråkan att smyga sig

fram och lägga beslag på äggen, i något tillfälligtvis

övergivet rede. Eljes är det egentligen de mera ensamt

häckande ejderhonorna som få sitta hårt emellan för

hennes lystnad efter ägg. Den ruvande åden har ett

gott skydd i den höga ljungen och de täta enmattorna,

men förr eller senare upptäckes hon vanligen av

kråkans skarpa ögon. Några små stjärnlika dun, som

lossnat från balen och blivit hängande i ljungen, mera

behövs det icke för att leda gråkappan på rätt spår.

Är det nu en ung, oerfaren åd, som låter skrämma sig

från redet av kråkans simulerade anfall, är saken

snart utagerad. I regel ligger emellertid åden lugnt

kvar på sina ägg och hugger morskt omkring sig, så

snart fridstöraren närmar sig. Då låtsas kråkan som

om hon uppgiver försöket och flyger bort, dock icke

längre än att hon kan hålla ett öga på ejderhonans

boplats. Åden kan icke bli liggande på äggen i all

oändlighet. Hon måste ju emellanåt gå ned i sjön för

att äta och dricka. I regeln gör hon det på bestämda

tider morgon och afton. Och då vet kråkan nogsamt att

hålla sig framme. Hon sliter bort det tunna duntäcket,

som åden, då hon lämnade boet, brett över de stora,

grågröna äggen, hackar hål på ett av dem, sticker

undernäbben i hålet och flyger bort med ägget för att

i lugn och ro sörpla i sig innehållet. Och så håller

hon på, så länge det finns ett ägg kvar i redet.

Krossade och tomma skal av ejderägg, kringströdda

över allt på skären, vittna sommaren lång om kråkans

glupska framfart. -- Och så var det även nu ute på

Blålöga.

- Det är rent märkvärdigt så envetna å fulla i

hålen kråkfulingarna kan vara, då de ä frågan om

att komma åt ejderägg, säger Jan-Erik till sin vän

stadsbon. Jag satt en gång där borta på Gästharan

-- han pekar öster ut -- och såg hur ett par kråkor

höll på med en åd, som låg på ägg på en kobbe ett par

hundra meter därifrån. Jag hade själkikaren me, så jag kunde

se herrskapet lika bra, som om jag haft dom alldeles inpå

näsan. Kråkorna va tydligen hane å hona, å att dom hade bo

någonstans här på kobbarna kunde man förstå. Först gav

sej den ena te å flaxa å hoppa å leva toki framför

näbben på åden, tills hon ble ursinnig å börja hugga

omkring sej. Då kom den andra kråkan smygande bakifrån

å nöp åden i stjärten, så att hon måste snurra runt

för å kunna fre sej. Å på de sättet höll dom på kanske

i en halvtimmes tid att anfalla åden än från de ena

än från de andra hållet. Till sist, då ådstackaren

va nästan slut utå ansträngning å bara låg där å

flämta, hoppa dom fram på var sin sida om henne,

högg tag i vingbena på henne -- å släpa henne ur

redet. -- -- -- ja, det gjorde dom!

Då tyckte jag förstås, att de börja gå för långt,

så jag tog bössan å rodde över te kobben för å lära

kråkfulingarna veta hut. Men då jag kom dit, hade dom

redan hunnit me å göra pannkaka på fyra utå dom sex

äggena, å åden låg å sam ute i sjön å visa ingen lust

att gå i land vidare. Å kråkorna, ja, dom klara sej

förstås som vanligt, å inte va jag heller i stånd te

å hitta deras bo. -- -- --

Efter frukosten beslöto sig våra resenärer för

att fara över till Österskäret, det största och

märkligaste i hela Blålöga. Innan de gingo i land

där, gjordes emellertid en avstickare till en liten

kobbe, där havstruten sedan gammalt brukar häcka i

förnäm avskildhet. Att Jan-Erik icke misstagit sig om

platsen, därom blevo de snart övertygade, då ett par

stora måsfåglar med vitglänsande kroppar och sotsvarta

vingar under indignerat skrän och kacklande höjde

sig från kobben vid båtens annalkande.

Redet var lätt funnet, där det låg bland rörflen och

vårbrodd i en sänka mellan hällarna.

Havstruten häckar tidigt, och ur det ena ägget har

kläckts en liten grådunig, svartfläckig unge, som

fastän han väl icke kan vara många timmar gammal,

redan tyckes hava lärt sig konsten att ligga orörlig

och agera grästuva. Det andra ägget är till synes ännu

helt. -- Men vad nu! Det lever ju, det rör sig, rullar

fram och tillbaka i balen. En liten vingstump petar

ut genom ett hål på sidan, och genom ett annat hål ser

man en näbb energiskt arbeta på att bräcka skalet.

För stadsbon är detta lilla intermesso någonting

nytt och underbart, som tager hela hans intresse i

anspråk. Men Jan-Erik får en dolsk blick i ögonen,

där han står och betraktar trutroken och det

levande ägget. Hans gamla inrotade hat till skärens

rovriddare, havstruten, har vaknat. -- De där, säger

han, ä huggormars avföda, som man egentligen borde

göra slut på med detsamma. -- -- -- Men, tillägger

han, vi ä välan ändå människor. -- Och därmed går han

tillbaka ned till båten.

Så kommo de då till Österskäret, en långsmal

anhopning av urberg, sträckande sig väl en

kilometer i öster och väster och sönderdelad av

från sidorna inskjutande vikar och laguner, så att

man oupphörligt nödgas gå i siksak för att komma

förbi vattensamlingarna. Väldiga mattor av ljung

och krypenar täcka bergen med undantag av själva

klintarna, medan sänkorna gömma på små saftiga ängar

med sälting och skörbjuggsört, majvivor och

förgät mig ej, gropmossar med hjortron, tranbär, kråkbär,

hönskornell och knoppande Iris eller små »bäckar»,

omgivna av rörflen och enstaka kaveldunstånd. Några

låga, vindslitna rönn- och alruskor samt vide-,

tistron-, hallon- och björnbärsbuskar äro, krypenarna

och ljungen icke medräknade, de enda vedartade växter

som förmå trotsa de hårda vindarna på skäret.

Strandskatan gör som vanligt alarm, då de gå i

land. Rödbenan sitter och bockar på en sten för

att slutligen taga till vingarna och skrikande och

okvädande följa dem långt inåt skäret. Roskarl och

strandpipare trippa fram över hällarna. Skärpiplärkan

kvittrar, stenskvättan far smackande omkring mellan

blocken, och den lilla törnsångaren låter höra sin

enkla visa bland buskarna. I de små becklagunerna

simma bröllopsskrudade bergänder par om par, och

mellan sävruggarna i en liten kärrputt ligger en

gulögd, tofsprydd vigghona på ägg, utan att låta

störa sig av de besökande.

Här är den spirande rörflenen avklippt tätt invid

marken, som om lien gått fram. Det är grågäss som

gått här och betat. Man hittar deras spillning och

fällda fjädrar och vingpennor litet varstädes på

gräsfläckarna och utmed stränderna.

Det gäller att gå försiktigt fram, om man skall få se något av

de präktiga fåglarna. -- I fall de nu äro kvar på skäret. -- -- -- Jo,

verkligen! Där borta på berget, på andra sidan

den gröna ängskilen, står en flock på fem gäss med

sträckta halsar, spända och uppmärksamma likt soldater

i »giv akt». Den vita, mörkbandade undersidan bryter

skarpt av mot den i övrigt gråbruna fjäderdräkten,

då de stora fåglarna i nästa ögonblick lyfta och med

långsamma, avmätta vingslag sträcka öster ut över sjön.

Det är hanar och ungfåglar som under sommaren föra

ett sällskapligt liv härute, medan de gamla honorna

söka ensamheten på något mindre, avsides liggande

skär, där de i lugn och ro kunna ruva sina ägg och

tillbringa den för fåglar av deras släkte så farliga

ruggningstiden, under vilken de förlora förmågan att flyga.

Ju längre österut på skäret de båda vandrarna komma,

desto vidsträcktare bliva en- och ljungmattorna

och desto tätare ligga ejderbona. Jan-Erik vet av

erfarenhet var dessa äro att söka, och hans förmåga

att upptäcka de ruvande ådorna är så fenomenal, att

det icke händer mer än ett par gånger att de skrämma

fåglarna av redet, och detta fastän de gå där i timtal

och söka och räkna.

På sina ställen höja sig hällarna till höga, rundade

klintar, som, gödslade med fågelspillning, bära en

frodig och mångfärgad vegetation av lavar och saftiga

örter. Där sitta grupper av fiskmåsar, sillmåsar

och gråtrutar och lysa som vita praktblommor mot den

grågröna vägglaven, den bleknande vårbrodden och den

uppspirande röda ängssyran. Då de båda männen komma

närmare, lyfta vitfåglarna från bergen, men endast

för att likt pappersdrakar bliva stående i luften på

några famnars höjd över sina boplatser.

Ett annat sällskap vitfåglar har slagit sig ned på

ett litet saffransfärgat grund nära södra stranden

av skäret. De ha slutat sitt morgonfiske och sitta

nu nöjda och mätta med näbben vilande mot den fyllda

krävan.

Rätt som det är blir det oro i lägret. En av sillmåsarna giver

till sitt varningsläte, och snart stämmer hela sällskapet in med

ett öronbedövande oväsen, gapande och skrikande i näbben på

varandra. Det är icke några vanliga måsskrik; det är

kvidan och våndan, det är rop av förtvivlan och

vanmäktig vrede.

En mörk fågel av en fiskmås’ storlek kommer svävande

utmed stranden, hejdar sig plötsligt i flykten och

drabbar i båge nedåt mot måsarna på grundet för

att ögonblicket därpå åter höja sig likt en hök, som

slagit fel på sitt byte. Det är labben, »Svart-Lasse»,

alla vitfåglars tuktomästare och spögubbe, den

påpasslige tullsnoken, som obönhörligen kräver sin

tribut av deras fångst, även om denna redan skulle

ha gjort resan ned i vederbörandes kräva.

Måsarna jämra sig allt högljuddare, och när labben för

andra gången kommer jagande, lyfta några av dem tungt

och motvilligt från grundet. Genast har labben utvalt

sitt offer, en stor sillmås, som får sig ett nyp i

bakgumpen, så att han skriker ännu värre än förut,

under det han höjer sig i luften och ökar farten. En

sillmås är ingen dålig flygare, när han lägger manken

till, men här kommer han ohjälpligt till korta. Labben

förstår att alltjämt hålla sig över måsen, och likt

en falk drabbar han gång på gång ned på denne, som

gapar och skriker som i dödsångest. Allt tätare komma

labbens anfall, allt våldsammare träffa hans stötar,

än på vingbenen än på bakkroppen. -- Ända tills det

pinade offret med en kraftansträngning giver upp

fisken, som han haft i sin kräva.

Pilsnabbt skjuter labben ned och uppfångar godbiten i

luften, innan den hunnit halvvägs till vattnet. För

ett par minuter slår han sig ned på en kobbe och

slukar i sig rovet. Och så är han åter färdig att

flyga bort till vitfågelsgrundet och fortsätta sitt

»sista paret ut» med måsarna, som skrika och jämra

sig, så snart de få se en skymt av honom, men aldrig

tyckas komma på den idén att göra gemensam sak mot

sin plågoande. -- -- --

Nu närma de sig sydöstra udden, där den berömda

»Torrmulsborgen» är belägen. Det är en sönderklyftad

bergbrant, som, där den ligger med sina stenvallar,

hyllor och avsatser, dominerande omgivningarna, om

något gör skäl för benämningen borg. Mellan själva

borgen och sjön utbreder sig en mäktig strandvall av stora

block och stenar, bland vilka strandråg och kaveldun spira och

Angelica, fackelblomster och renfana om högsommaren

utveckla en lysande färgprakt.

Tordmularna ha nyligen kommit söder ifrån och

knappast hunnit börja sin äggläggning. Några ses sitta

utposterade som väktare på borgens vallar, andra simma

flockvis omkring ute på den solglittrande sjön, under

det åter andra i vinande flykt sträcka utåt havet och

tillbaka in emot land. Jan-Erik uppskattar borgens

hela besättning till ett femtiotal par; men fåglarnas

oavbrutna kringsvärmade gör, att de förefalla att

vara långt flera. På surrande vingar går den pilsnabba

flykten i vida cirklar, som omspänna hela arkipelagen

öster ut, så långt människoöga når. Då och då slår en

fågel ned på berget, men knappast har han satt sig,

förrän han börjar ruska på sig och sträcka på de

smala vingarna, och så bär det åter i väg i susande

kretslopp utan mål.

Det hela har någonting så oroligt och jäktande över

sig, att stadsbon i längden blir trött i ögonen av

att se på och vänder ryggen åt Torrmulsborgen för

att i stället betrakta de andra fåglarna.

Och sådana av olika slag finns det gott om på udden av

Österskäret. Grisslor bygga i blockmarkerna, längre

bort, måsar och tärnor skrika och stimma på grunden,

och det ena pärlbandet efter det andra av sträckande

fåglar drager förbi. Än är det en tropp ungejdrar

eller svärtor, än några snabbflygande viggar, ett

sällskap pracknissar eller några granna anddrakar. Då

och då ser man även den karakteristiska silhuetten

av en flygande lom avteckna sig mot den klara luften.

Från klinten ovanför borgen är det en präktig utsikt

över så gott som hela Blålöga skärgård.

De båda höga landen rakt öster ut äro Gulskär och

Ljusharan, där vitfåglar häcka i sådana massor, att

bergklintarna genom kikaren se ut som fjälltoppar,

täckta av evig snö. Och ännu längre bort, så långt

borta, att de förlora sig i ett fjärrblått töcken,

ligga Svartbådan, sälarnas älsklingsplats och

Skarvgrundet, där de dekorativa storskarvarna

eller havstjädrarna vår och sommar hålla till, dock

utan att häcka, och överhölja berghällarna med sin

ymniga, frätande guano, så att all växtlighet förkväves

och den lilla kobben gör intryck av en vulkanisk ö,

betäckt av aska efter en nyligen inträffad eruption.

Även ett besök där ute hoppas våra resenärer hinna

med, innan majdagen är till ända. -- -- --

Torrmulsborgen.

Stadsbon fortsätter ut på yttersta udden och slår

sig till ro med ryggen mot en av vårsolen upphettad

häll. Där han sitter med fågelsvärmarna över sitt

huvud och runt omkring sig och med alla dessa

mångstämmiga läten och lockrop genljudande i sina

öron, försjunker han i tankar och drömmerier.

- Här om någonsin är fåglarnas rike, och så borde det

förbliva ... Här borde egentligen människor aldrig

få sätta sin fot!

Nere vid stranden, där bränningen, trots vindstillan,

mumlar och sjuder, ses några i urberget utsvarvade,

sällsamt formade hällkar och strandgrytor. Vattnet

i karen har antagit samma kolorit som en på deras

botten och sidor växande rödaktig alg och lyser

motsols i läckraste mahognyfärg. Det hela påminner

om stora dryckesbålar, fyllda med mustig brygd. -- Ägirs

mjödkar, eller vad!

Här i denna färgglada, äkta Böcklinska omgivning,

vid detta blåa hav, på dessa gigantiskt formade,

solbelysta strandklippor skulle han vilja se den

gamle havsguden själv med hela sin hovstat

Skarvgrandet.

stiga i land för att tömma en skål till skärgårdsvårens ära. -- -- --

Måsarna ha för en stund upphört att skrika. Havet svallar,

böljorna klucka och viska så sövande ...

Men vad nu! Har han verkligen setat och

somnat? Drömmer han? -- Där nere vid stranden står

ju en naken havsman och grinar i solen. -- Månne hans

majestät Ägir i egen våt person eller bara en av hans

tritoner, en sådan där munter och jovialisk figur, som

brukar sitta till häst på den bångstyrige tumlarens rygg?

Det leende ansiktet med den rödaktiga skepparkransen under

hakan och den ävenledes något rödskimrande näsan förefaller

honom i varje fall så märkvärdigt bekant. -- Minsann,

är det icke Jan-Erik som står där vattendrypande och

röd i skinnet, efter att ha tagit sig ett bad i de

vårkyliga vågorna!

- Hi-hi! skrattar han, då stadsbon går bort till

honom för att följa hans exempel. -- Hi-hi!

Jag tyckte, att de va så skönt å ljuvligt här ute

på udden, så jag kände på mej, att jag

måste göra någe riktigt tokigt. Å så kom de för mej,

att jag skulle ta mej en dopp.

- Nå ja, nog kan jag förstå, att det är litet friskt

i vattnet så här års, men inte var det väl så tokigt

tänkt att ta sig en doppning här i solvärmen, tyckte

stadsbon.

- Nä, kanske de, sade Jan-Erik. -- Men inte kan de väl

vara så värst klokt heller utå en töcken som jag, som

bor ve sjön men ändå inte har känt en vattendroppe på

min kropp på tjugu år ... Nu ä de i alla fall gjort,

sa han som försvor sej. Å skönt va de! Jag känner

mej ackurat som när jag var ung i tiden.

Men de ä säkert, att vad som gör att de ä så härligt här ute på

Blålöga, de ä dom många fåglarna ... Vänta bara te dom har fått

göra slut på fåglarna här liksom i dom andra skärgårdarna! Jag

vill inte tänka på hur det kommer att vara här ute då. Det blir

som i en öken å värre ändå!

FÅNGNA KUNGABARN. - HERRAVÄLDET I LUFTEN.

GAMMEL-BYN på hemlandet gör ett utpräglat intryck

av vad den ju också är, ett typiskt gammaldags

fiskeläge. De låga röda och grå stugorna ligga

uppkrupna på släta berget litet hur som helst. Kring

en del av dem har man genom att lägga upp murar av

kullerstenar och bära dit matjord lyckats åstadkomma

riktigt trevliga små täppor, där syréner, brandröda

liljor, gul och blå Iris, löjtnantshjärtan, kattost

och vallmo blomma om sommaren, skyddade mot hönsen

av upphängda nättrasor. De flesta ha emellertid ingen

annan växtlighet och grönska omkring sig än fetknoppen

och gräslöken, som spira i bergsprickorna. Och det

är svårt för hunden och katten att finna skugga,

då solen står som högst på himlen.

Mellan stugorna sträcka sig långa rader av

skötbräden, på vilka strömmingsskötarna ligga

utbredda likt väldiga svarta bårtäcken, översållade

med de kvarsittande fjällens silverpaljetter. Nere

vid sjön ligger en tät gyttring av gamla lutande

sjöbodar och »gistgårdar» och en hel labyrint

av lika fallfärdiga båtbryggor. På andra sidan en

djup inskjutande vassvik, över vilken en gles bro

av slippriga kullerstenar förmedlar samfärdseln,

höjer sig kapellet över kyrkogården och den i lummig

trädgrönska inbäddade prästgården. -- -- --

Det var sommar, och sommargästerna från storstaden

hade dragit in i stugorna i Gammelbyn, medan öborna

själva hyst in sig i bodar och småkåkar och var eljes

de kunde få tak över huvudet.

En liten folksamling vid en av gårdarna nära

handelsboden gav till känna, att någonting ovanligt

var å färde. På ladugårdsbacken, strax invid

gödselhögen, syntes ett par underliga figurer, som

på långt håll erinrade om kolossala ligghönor, där de

krupit ihop bland utkastad halm och bråte. -- -- -- Det

var två nästan fullvuxna örnungar av den fordom talrika, nu

nästan utrotade stammen Haliaëtus albicilla, som lågo

och flämtade i solhettan. Det stank av strömmingsråk,

som man bjudit dem att äta men som gårdens höns i

stället gingo och plockade i sig; och omkring dem

stod en surrande sky av bromsar och flugor.

De voro kläckta av Storö-örnarna och hade vuxit

upp i boet på Stora Sikö. Mannen, som rådde om

marken, hade sett dem sitta på bokanten, då han

var över till ön i något ärende, och så hade han

beslutit sig för att hämta ned dem och taga dem med

sig hem. -- -- -- Icke för att han hade klart för sig

vad han egentligen skulle göra med dem. Men en så stor

och sällsynt fågel som en örn borde väl alltid vara

värd några riksdaler, bara man kunde få tag i någon

köpare. Och det vore väl i alla fall bra galet att

ha sådana där åbäken häckande på sin mark, utan att

åtminstone göra ett försök att draga nytta av dem.

Så hade han fällt en gran och rest den som stege mot örnfuran,

klättrat upp och stoppat örnungarna i en säck, som han med hjälp

av en lina hissat ned till marken. -- Det var förresten

i grevens tid han hämtade dem, ty de voro alldeles

fullfjädrade och kunde hava flugit sin väg vilken

dag som helst.

Och nu sutto de, som sagt, på ladugårdsbacken, bakom

handelsboden, ett föremål för nyfikenhet och undran

från alla, som hade sina vägar förbi.

- Stackars pippina! Törs jag ge dem var sin

sockerbit? frågar helt välmenande en liten

stockholmsfröken.

- Vad är det för ena rysliga djur? spörjer en annan dam

med en hel flock småttingar i släptåg. -- Vad säger ni -- örnar!

Finns det sådana här? -- -- -- Örnar, som bruka röva bort små

barn och äta upp dem! -- -- -- Usch, då våga vi då inte bo

här en dag längre!

Och medan skolläraren, som även befinner sig i

sällskapet, går hem för att rådfråga sockenbiblioteket

och se efter vad auktoriteterna ha att förtälja om

örnarna som barnarövare, fortsätter diskussionen

kring de stackars fångarna.

Se, sådana näbbar, och sådana förskräckliga klor

sedan! Så rovgiriga de måste vara! ... Är det

underligt att det blir ont både om fågel och fisk ute

bland holmarna, då man skall föda sådana där rövare

och storätare! Nej, det borde inte få finnas en enda

örn eller hök och inte några kråkor heller förstås. -- Där

var åtminstone för tillfället ingen, som ville eller vågade

taga skärgårdens Gammel-Ante i försvar.

Till sist började en manlig individ bland sommargästerna

peta på örnungarna med sin käpp. -- Upp, med er, era latmaskar!

sade han. -- Upp och spring bara!

Och de stackars örnungarna reste sig skrämda och började,

kutryggiga och bredbenta, lufsa omkring på berget.

Då brast hela publiken i skallande skratt, oförstående

människors dumma flatskratt, som de alltid låta höra,

då de tro sig se något löjligt hos ett djur.

- Det var ena lustiga krabater! Så otympligt

de skumpade iväg. De gingo ju sämre än ankor!

Och så fingo örnungarna hålla på att till publikens nöje springa

fram och tillbaka på berget. Längre kommo de ej,

ty de voro tjudrade vid en påle med skötlinor,

som bundits om ena foten på dem. -- -- --

Ett par veckor varade örnungarnas förnedrande

fångenskap, och hela tiden voro de utsatta för

människornas dumma skämt och närgångenhet.

Det var den tiden då de skulle ha börjat flyga, och

man såg dem allt emellanåt göra våldsamma försök att

med hjälp av sina vingar komma bort från solsteket

och smutsen och flugplågan på ladugårdsbacken. Vid

sådana tillfällen var det en omtyckt sport bland byns

pojkar att, då örnungarna höjt sig ett stycke över

marken, hala in på tjuderlinorna, så att de med en

duns tumlade tillbaka ned på berget. -- -- --

En kväll satt jag och metade abborre vid mynningen av

Hemsundet mitt emot Gammel-byn, då jag fick se ett

par örnar komma svävande över skogen på Storö. Mot

sin vana kommo de ända fram till fjärden, där de på

betydlig höjd seglade fram och åter. Och så höllo de

på, ända tills solen sjönk och skymningen sänkte sig

över fjärden.

Det var Storö-örnarna ... Att de spejade efter

ungarna, som de med sina skarpa ögon upptäckt, där

de sutto fängslade på berget borta vid människornas

boplats, därmed var jag från början på det klara. Och

min övertygelse övergick till visshet, då jag de

följande dagarna såg gammel-örnarna upprepa samma

manöver morgon och afton, på samma ställe och vid

samma tider. Likt ett par stora pappersdrakar stodo de

där och vajade över Storö-udden och Hemsundet, oavvänt

spejande mot de sammangyttrade gårdarna i Gammelbyn.

Det var för tragiskt med den där åter och åter

upprepade spaningsflykten. Jag kunde icke längre

förbli overksam, och så gick jag till mannen, som

hade örnungarna, och bjöd honom pengar för att han

skulle föra dem tillbaka ut på holmarna och släppa dem

där. -- Föräldrarna, som aldrig släppt dem ur sikte och

fortfarande tycktes ha dem i ständig åtanke, skulle nog taga

hand om dem, tänkte jag. --

Men det ville han alls icke höra talas om. -- Nej,

hade han haft besvär med att få ner örnungarna ur

boet och frakta dem med sig hem, så skulle han väl,

för böveln, inte släppa dem igen! -- --

Han försökte bjuda ut dem åt den Zoologiska trädgården

i staden, men där hade man redan en hel uppsättning

av havsörnar och ville icke ha några flera. Till sist

tröttnade han på hela historien, slog ihjäl örnungarna

och sålde dem för en spottstyver till styrmannen på

skärgårdsångaren, som i sin tur avyttrade dem till

en uppstoppare i staden. -- -- -- --

Våren därpå gjorde jag ett försök att få örnarna och

deras häckplatser på hemholmarna fridlysta. Kunde

man bara bringa det därhän, skulle ingen längre våga

störa örnarna i deras hemfrid, ingen skulle få skjuta

de stolta fåglarna och ingen röva bort deras ägg och

ungar eller fälla deras boträd. -- Ja, så hade jag

åtminstone räknat ut det.

För att få en fridlysning till stånd fordrades emellertid

först och främst skriftligt medgivande av samtliga delägare

i holmarna, inalles fyrtiotvå stycken.

Jag använde nästan en hel majvecka för att gå omkring i byarna

och stugorna på ön och samla de nödiga underskrifterna.

Mitt ärende var ju i viss mån ägnat att sätta

vederbörandes förstånd och goda vilja på prov. Och det

må förlåtas mig, att jag ansåg mig kunna värdesätta

människorna efter de svar de gåvo på min begäran.

Några, i synnerhet bland de äldre, visade sig

till fullo förstå vad saken gällde och uttalade

oförbehållsamt sin glädje över att få vara med om att

bereda vännen Gammel-Ante en fredad tillflyktsort

på hemholmarna. Andra åter kunde icke rätt begripa

vad det skulle tjäna till att skydda en rovfågel, som

levde av andra djur och som, om han också icke gjorde

så stor skada, knappast heller kunde anses vara till

någon vidare nytta ... Men eftersom grannen skrivit

på -- så för all del ... Inte skulle de sätta sig

på tvären.

Men så var det också några som i mer eller mindre förtäckta

ordalag läto förstå, att den, som ville freda en sådan fågel som

havsörnen, knappast kunde hava alla skruvar i behåll. -- En

sådan där förskräcklig varelse ..., ett sådant lett

åbäke ..., en sådan där ond ande! Den som sett

honom på nära håll med hans förskräckliga näbb och

gruvliga klor, måste rent av fråga sig om inte hin

håle själv såge ut ungefär på det sättet!

När allt kom omkring, var det likväl ingen som nekade

sin underskrift, icke ens de, som liknat örnen vid

den lede själv. Och de bland de gamla, som icke gått

i någon skola och fått lära sig skriva, ritade på

fadrens vis sina enkla bomärken på papperet.

Men ännu funnos många om och men, innan fridlysningen

kunde bliva verklighet. Bl. a. skulle det vara

yttrande av sakkunniga myndigheter, varefter

länsstyrelsen skulle fatta beslut i saken.

Då länsstyrelsens resolution omsider kom, innehöll

den föreskrift om att havsörnens fridlysning skulle

tillkännagivas och utmärkas genom icke mindre

än tolv stycken anslagstavlor, uppsatta vid de

vanliga landningsplatserna på holmarna. -- Ett dussin

skräpiga anslagstavlor på de vackra, obebodda holmarna

... Vilken tilltalande syn! Och vilket förträffligt

medel att locka dit alla kringfarande sommargäster

och sommarseglare och andra obehöriga: -- Hitåt, gott

folk! Här bjudes en enastående sensation. Här häcka

skärgårdens sista havsörnar. Kom och se dem! Kom

och tag deras ägg! -- Havsörnsägg hittar man icke var

som helst nu för tiden. Behöver ni dem icke själv,

så kan ni ju sälja dem till någon samlare och ta bra

betalt. -- Men ni har ju bössa med. -- Nå, så lägg er då

i försåt och skjut en av de gamla fåglarna! ... Tänk,

att få skjuta en sådan fågel som en örn och sedan

berätta därom för sina vänner!

Nej, en sådan anordning skulle ju hava blivit raka

motsatsen till vad som åsyftats med fridlysningen. Och

så såg jag mig nödsakad att låta hela saken förfalla.

Men det var någonting som jag icke tagit med i

beräkningen. -- Tidningarna hade haft en hel del att

berätta om den tillämnade örnfridlysningen, och så

befanns det en vacker dag, att skärgårdens Gammel-Ante

blivit vad man brukar kalla populär. Och popularitet

är nu, såsom var man vet, en mäkta vansklig sak för

den, som kommit i åtnjutande därav.

Dittills hade det varit högst få utom ägarna till

hemholmarna som vetat om örnarnas tillvaro där eller

tagit någon närmare notis om dem. Nu skulle alla,

skärgårdsbor och sommargäster, motorbåtsfarare och

sommarseglare ut till holmarna för att se dessa

märkvärdiga fåglar, som kommit ett sådant buller

åstad. -- Ja, det hade knappast kunnat bliva värre,

om länsstyrelsens anslagstavlor verkligen satts upp

vid båtlägena.

På så sätt stördes örnarna i sin häckning till den

grad, att det ett år såg ut som skulle de helt och

hållet övergiva hemholmarna. Dess bättre upphörde

emellertid amatörornitologernas intresse för örnbona

lika hastigt som det kommit. -- -- --

En sommardag några år senare kom en verklig djurvän

och naturälskare ut till holmarna för att titta på

örnarna, som nu åter hade hunnit hämta sig en smula

från människornas närgångna uppmärksamhet. Då han stod

vid örnfuran på Storö och såg en nästan flygfärdig

unge, käck och skarpögd, blicka ned över bröstvärnet

på den höga grenborgen, erfor han en livlig önskan att

göra någonting för de präktiga fåglarnas skyddande.

Snart var han färdig med en plan, som röjde både

människokännedom och sinne för livets realiteter. Han

ville skänka socknen en penningsumma, av vilken

räntan under namn av »Gammel-Antes gåva» årligen

skulle utdelas som premium i öns skola. För den

händelse att havsörnarna till följd av förföljelse

försvunne från sina gamla häckplatser på holmarna,

skulle emellertid socknen vara skyldig återställa

beloppet, som då skulle anslås till annat ändamål.

Skolrådet på ön, som närmast hade med saken att göra,

mottog med tacksamhet den erbjudna donationen, och

Gammel-Antes vänner hoppades, att det därmed skulle

vara väl sörjt för hans fortbestånd på hemholmarna.

Men nästa vår hände det icke desto mindre, att en av

Storö-örnarna -- det var, som väl var, hanen -- blev

skjuten och såld till uppstoppning. Saken hade kanske

aldrig blivit bekant, om icke ångbåtsstyrmannen, som

med vanlig tjänstvillighet i dylika fall åtog sig att

taga med den skjutna örnen in till staden, varit nog

oförsiktig att låta den ligga obetäckt på fördäck

till allmänt beskådande.

Det var ett par pojkslynglar, som genom att lönnmörda

örnen hade velat visa sin manhaftighet och på samma

gång reta skolrådets ledamöter, till vilka de hade

ett horn i sidan.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Emellertid hade den nya tiden och den förträffliga

civilisationen börjat sträcka ut sina tentakler till

hemlandet och hemholmarna. -- Ja, egentligen hade

den ju gjort sig påmint långt förut. Men nu visade

den sig så påtaglig och i så många olika skepnader,

att man snart sagt för varje dag kunde iakttaga dess

långsamma men säkra frammarsch.

En gumma i Snävet hade kommit på den tvivels utan goda

idén att odla jordgubbar för avsalu på staden. På

de små åkerlapparna på ön, där den återstrålande

solvärmen från de omgivande berghällarna under

högsommaren alstrar en verklig drivhustemperatur,

trivdes jordgubbarna alldeles förträffligt och blevo

större och saftigare än annorstädes. Därtill kom att

de mognade, först sedan jordgubbssäsongen inåt landet

redan var över, vilket gjorde att man kunde taga mera

betalt för dem, än vad eljes varit fallet.

Gumman i Snävet gjorde lysande affärer. Grannarna

följde hennes exempel och förvandlade sina tegar

och åkrar till jordgubbsland. Snart stod var och

varannan jordbit mellan bergknallarna fullsatt med

jordgubbsplantor i långa rader, och strömmingsskötar

och nät fingo långa tider hänga obegagnade i sjöboden,

medan fiskaren skötte sina jordgubbsodlingar.

Och när jordlapparna på hemlandet icke ville räcka

till för ändamålet, for man över till holmarna och

började med yxa, spade och hacka gå till storms mot

de blommande lövängarnas små paradis. Ekar och lindar,

häggar och hasselbuskar och alla vårens och sommarens

fagra blommor fingo rymma fältet för plantorna

med de begärliga röda skenfrukterna. Efter några

år fanns det knappast en löväng eller ett kärr på holmarna,

som icke genomkorsades av stengärdsgårdar och avloppsdiken och

inneslöt ett eller flera taggtrådsomgivna jordgubbsland. Och

invid landen byggdes stugor, i vilka jordgubbsodlarna

lågo om nätterna för att vakta sina mognande

skatter. Litet här och där lades det upp komposter

med gödningsämnen. Från komposterna, som merendels

bestodo av sopor, ditforslade i pråmar ända ifrån

staden, spreds allt möjligt vederstyggligt avskräde

över kringliggande marker, så att det på sina ställen

såg lika skräpigt och bedrövligt ut i skog och på

äng som i utkanterna av en storstad.

Så kom turen till skogen. Det var under det

världsskakande krigets tid med dess brist på alla

slags förnödenheter. Skärgårdsångarna måste eldas

med ved i stället för kol, och händelsen gjorde att

skogen på hemholmarna fick släppa till det mesta

av veden. Gammal skog och ung skog, timmerträd och

martallar, uråldriga levande sjömärken, vilkas stammar

och grenar böjts och vridits till de underligaste

gestalter under århundradens nappatag med vinden -- allt

fälldes och höggs upp till ved. Det var bara en tillfällighet

att icke örnfurorna fingo göra de andra träden sällskap.

Kristiden gav med sig, bränslebristen upphörde, och

ångbåtsbolaget behövde icke längre någon ved. Men

öborna hade fått blodad tand och fortsatte oförtrutet

att skövla skogen på hemholmarna.

De obebodda, jungfruliga holmar, jag talat om i början

av dessa skildringar, äro icke längre varken obebodda

eller jungfruliga.

Först var det den gamle doktorn, djur- och

blomstervännen, som kom att så förälska sig i Porsö,

att han icke gav sig någon ro, innan han lyckats

förvärva ett område på sydsidan av holmen och där

byggt sig en sommarstuga och anlagt en frukt- och

blomsterträdgård. Andra naturvänner, som kommo dit och

fingo se vilken förtjusande tillflyktsort han valt,

grepos av begär att skapa sig liknande idyller. Och

så har det gått därhän att sällan ett år förflyter,

utan att man ser en ny byggnad resa sig på något

av småskären kring hemholmarna. På Stenör’n har

motorklubben från staden anlagt hamn och uppfört ett

ståtligt klubbhus; på hemholmen ser man om aftnarna

den skarpa solreflexen från glasverandan på en

sommarstuga; från klinten av den höga,

sönderklyftade Utterkobben, där uttern förr hade »friberg», i

vilket han låg trygg både för människor och hundar,

skjuter en av en utsiktsterrass omgiven flaggstång

upp mot skyn; och på det vackra Solskensskäret längst

ute emot Österfjärden har en sportstuga med båthus

placerats mitt på svärtornas, strandskatans och

rödbenans forna häckplatser.

Ännu så länge är det visserligen endast anläggningar

i smått, men när som helst kan det uppenbara sig någon

matador med tillräckligt med pengar och företagsamhet

för att taga hand om hela den härliga arkipelagen

och omskapa den efter sitt huvud och sina nycker. Så

har det redan gått på så många andra ställen ute

i skärgårdarna. Några mil härifrån, söder ut i den

sörmländska skärgården, finns t. ex. en samling öar,

som för icke länge sedan kunde tävla med hemholmarna

i fråga om vacker och ursprunglig natur och rikt

och omväxlande fågelliv. Dit kom en jaktvårdsivrare

en fabrikör av tysk extraktion och gjorde sig till

envåldshärskare. Med bössa, saxar och gift utrotade

han alla vilda djur och fåglar på holmarna -- icke

ens måsar och tärnor lämnade han i fred -- för att

sedan inplantera tyska harar och fasaner. Och än

värre! Han lät bygga välvda träbroar mellan kobbarna

och små belvederer i schweizerstil på bergklintarna,

så att det hela den dag som i dag är ter sig som ett

tivoli i någon tysk småstad an der See. -- -- --

Nå ja, med odlingen, skogsskövlingen och bebyggelsen

ute på holmarna är det nu som det är. Man kunde ju

förstå, att allt detta förr eller senare måste komma.

Värre är det med denna ständiga oro och osäkerhet,

detta jäkt och buller, som skapats genom skärgårdens

nya samfärdsmedel, de osande och smattrande

motorbåtarna. Det tog endast några få år för dem att

fullständigt undantränga både skötekan och långbåten,

dessa smäckra, välbyggda farkoster med anor från

hedenhös, ledungasnäckans och drakskeppets ätteläggar,

som tyst och lätt gungade på vågen likt simmande

vitfåglar.

Och man förvånar sig icke däröver, då man besinnar vilken

revolutionerande makt som ligger förborgad i den lilla bensinmotorns stålmekanism. -- Med en dylik behändig apparat i båten

behöver man ju knappast bekymra sig om väder och

vind utan sitter där som en riktig herrekarl och

färdas på några timmar sträckor, som förr krävde

dagar och dygn. Det har blivit nästan en barnlek

att lägga strömmingsskötar, sedan man kan spänna i

väg med motorbåt ut till havs fram på eftermiddagen

och vara hemma igen morgonen därpå, tids nog för att

hinna »reda av» och få fångsten med ångbåten in till

staden. Och icke behöver man numera ha något bekymmer

för att kobetet ej skall räcka till, då det, om så

skulle behövas, går i en handvändning att frakta

kreaturen långt bort till utkobbarna och man far

till mjölkningen i motorbåt i stället för att som

förr sitta och träla och ro.

Bittida och sent ljuder motorsmattret över fjärdar

och sund, uppkallande eko från berghällarna och

överröstande själva stormens brus. Endast under

förnatten, då fiskaren ligger och sover i sin båt,

i väntan på att strömmingsstimmen skola gå på de

utlagda skötarna, upphör oväsendet för några timmar.

Sälarna ha nästan helt och hållet övergivit

skärgårdarna. -- De kunna ju aldrig gå upp på

ett grund för att vila och sola sig, utan att

genast bliva störda av det beständiga surret och

knattrandet. Ejdrar, svärtor och skrakar fly till

havs, så snart de fått sina ungar i sjön. Ja, det

finns folk som påstår, att själva fisken försvinner

från vikar och grundbankar, skrämd av motorbåtarna,

som skola in och röra upp vattnet över allt. --

Hur olika mot förr i världen, då skärkarlarna togo

långa omvägar för att icke onödigtvis skrämma den

lekande fisken i vikarna och rodde med lindade åror

och årtullar för att icke störa ejdern och de andra

sjöfåglarna i deras häckning.

Nu fara rovlystna äggplundrare under vårtiden från

skärgård till skärgård, från kobbe till kobbe. Varför

skulle man icke plocka ägg, då fågelskären ligga fulla

av sådana och man kan komma ut och hem igen på några

timmar.

Var helst det kommer en fågelhona med icke flygfärdiga ungar

simmande mellan holmarna, ha de genast efter sig en motorbåt

med en eller flera bössbeväpnade karlar ombord. Och så smälla

skotten, tills det icke finns en enda fågel kvar av kullen. -- Mot

segelbåtar kunde sjöfågeln reda sig någorlunda men

icke mot dessa stinkande och gläfsande vidunder, som

storma fram över vattnet likt löpande skrakar. Att

sjöfågeljakt från motorbåt är förbjuden bekymrar

man sig föga om. Med en snabbgående motorbåt i sin

ägo skriver man sina egna lagar och trotsar allt och

alla.

Hur många gånger under de senare åren har icke

gammelgubben i Storskärgården knutit sina

händer i vanmäktig vrede, där han stått uppe på

utkiksknuven och genom sälkikaren bevittnat huru

okända motorbåtsfarare gjort holmgång ute på kobbarna

och med berått mod lönmördat hans kära ådor, där de

legat och ruvat sina ägg!

Motorbåtarna och motorbåtspiraterna ha för länge sedan

gjort slut på lugnet och friden ute i skärgårdarna

och äro som bäst i färd med att ödelägga fågellivet

där. Snart skall det icke längre finnas en ejder

eller en svärta på utkobbarna, ännu mindre en örn på

storholmarna. -- -- -- -- -- -- --

Men människorna hålla icke bara på att omskapa marken

och uppfylla varje liten vrå på land och på sjö med

sin oro och sitt jäkt. De ha ju också börjat erövra

luften, och även därvidlag är den underbara motorn

deras hjälpare.

Icke nog med det ständiga bullret och smattrandet ute

på sjön. Själva luften sönderslites av propellerslag

och skälver av motorsurr, då aëronauterna från

fästningsstaden, där några mil inomskärs i väster,

företaga sina spaningsflygningar ut till havs.

Bland flygarne fanns en ung man med

nutidsmänniskornas vanliga smak för det sällsamma och

sensationella. Under en flygfärd utåt Österfjärden

hade han sett ett havsörnpar sväva över en av

hemholmarna, och genast hade en lika originell

som glänsande plan dykt upp i hans hjärna. Själva

idén hade han fått från varjehandaavdelningen i en

tidning. Där hade det bland andra mer eller mindre

trovärdiga historier från kriget stått att läsa om hur

en österrikisk krigsflygare vid fronten i Tyrolen

en gång tagit sig för att flyga i kapp med örnarna,

som byggde bland Alpernas toppar, och huru det sedan

blivit en omtyckt sport bland flygspanarne att jaga

örnar från aëroplan.

Nu ville han försöka någonting liknande med

havsörnarna där ute bland skärgårdsholmarna. Det

skulle bliva något riktigt sensationellt, något noch

nie dagewesenes. Han skulle icke bara flyga kapp med

örnarna; han skulle filma dem i flykten för att sedan

låta biografpubliken se huru luftens konung tog sig

ut i rymden hemma hos sig.

Allt nog. För att bringa sin plan i verkställighet

ingick vår flyglöjtnant kompaniskap med en

filmfotograf från storstaden, och en vacker

sommarmorgon startade de båda herrarna i en flygbåt,

utrustade med filmkamera och andra agremanger. Genom

en sommarseglare, som blivit invigd i deras planer

och som låg med sin jakt ute bland hemholmarna, hade

de pr telefon underrättats om att örnarna fortfarande

höllo till där ute och att tidpunkten syntes lämplig

för att slå ett stort slag.

En av Storö-örnarna satt, såsom han ofta brukade,

på det triangelformiga, svarta sjömärket på högsta

punkten av Lilla Sikö, då människornas flygvidunder,

till silhuetten påminnande om en jättelik rovfågel,

dök upp vid horisonten. Flygspanaren varsnade örnen

på långt håll och gjorde sig redan säker om framgång

i sitt förehavande.

Men Gammel-Ante visade ingen lust att stifta närmare

bekantskap med sin medtävlare om herraväldet i

luften. Då flygmaskinen, smattrande och surrande

som en jättehumla, styrde in över holmen, hade han

längesedan tagit till vingarna och hängde som en mörk

punkt högt uppe under ljusa sommarskyar.

Flygbåten följde efter och steg mot höjden i

virvlande spiraler, steg och steg -- ända tills den

fick motorskada och efter en halsbrytande nedstigning

blev liggande mitt ute på Brantöfjärden.

Den förste som kom roende ut till haveristen för att

räcka de nödställda flygarne en hjälpande hand var vår

vän filosofen Alexander Majgren. Han hade legat och

solat sig på Vånskäret, då han väcktes av motorsurret

från ovan och blev vittne till den så hastigt ändade

kappflygningen.

Sedan flygbåten av en tillskyndande motorbåt bogserats i lä

av en kobbe och besättningen satts i land, tog filosofen

flyglöjtnanten avsides och gav honom det vänliga men bestämda

rådet att icke göra om försöket utan lämna örnarna

i fred. -- Finge han, filosofen, ännu en gång se

en flygmaskin anställa jakt på örnarna, skulle han,

djädrar besitta, ta sitt mausergevär och skjuta skarpt

på fridstörarna, så länge han hade en patron kvar. -- Ja,

det skulle han göra, så sant han hette Alexander

Majgren och tjänat vid kungliga flottan!

MOT HÖSTEN.

VI börja få känning av hösten, min följeslagarinna

och jag, där vi kajka omkring mellan holmarna

i Jan-Erik Östermans gamla roddsump, som sin

ålderdomsskröplighet och alla olycksprofetior till

trots ännu håller ihop. -- Höst i naturen, och kanske

en aning av höst även inom oss!

Vårt mod är ej så frejdigt, och åran vilar ej så

lätt i handen som under svunna lyckodagar, då vi i

ungdomligt överdåd med den gamla »skorven» satte kurs

långt ut emot blånande kobbar, utan en segeltrasa

ombord och utan att ägna en tanke åt väder och vind

eller möjligheten att åter taga sig hem endast med

hjälp av de murkna »granseglen». På den tiden, då vi

gingo i land på varje nyupptäckt holme med känslor

liknande dem, de gamla världsomseglarna måste hava

erfarit, när de satte foten på nytt land ...

Ett annat ålderssymtom --: Vi ha liksom

gammelfåglarna börjat bliva allt mera kritiska mot

människorna och allt vad de förehava ... Eller

vad sägs om det att vi gå och ondgöra oss över en

sådan sak som att man äntligen lyckats få landsväg på

ön. -- Ännu för tre år sedan gjorde hemlandet skäl för

benämningen den väglösa ön. Man såg icke andra märken

av människornas samfärdsel där än några knaggliga

hjulspår mellan byarna och de under århundraden

av trampande fötter uppnötta stigarna över bergen,

som renskrapade från lav, lyste genom skymningen som

gråvita slingrande band. -- Nu har man, som sagt, fått

landsväg, en bred och rak, grusad och makadamiserad

landsväg från ena ändan av ön till den andra.

Plumpt och hänsynslöst bryter den fram genom bergen,

söndertrasande de vackra, rundslipade hällarna.

Den storvulna Skutskärsbranten, norr om kapellet,

där sjön fordom gått upp och i vars gigantiska,

portliknande stup man lär ha funnit märken efter

järnkrampor för förtöjning av fartyg, har alldeles

i onödan raserats av dynamiten för att

lämna material till vägen. På samma sätt

har det gått med de härliga utsiktsklintarna

vid Gumvik, där nu utmed stranden löper

ett regelrätt stängsel av huggna granitstolpar och

järnrör, givande illusion av strandpromenad

vid ett mondent villasamhälle.

Men av själva vägen, som kostat så mycket penningar

och arbete, ser man ej mycket. Den har redan vuxit

igen med nässlor och målla och andra sophögsväxter. Ty

ingen behöver den eller begagnar sig av den. Folket

på ön har sedan urminnes tider föredragit att färdas

i båt framför att gå eller åka. -- -- --

Ja, vi ha blivit gamla i gåle här ute, så gamla,

att vi på skämt bruka säga till varandra, att, då

vi en gång slutat jordevandringen, gnisslandet av

våra årtullar måhända under stilla månskensnätter

kommer att genljuda mellan stränderna och trampet

av våra fötter om vårkvällarna gå igen, där vi över

ekande hällar vandra den kända stigen till och ifrån

insjön och morkullssträcket vid Vattäng. -- -- --

Men det var om hösten i naturen jag skulle tala ...

Dess första förebud komma mycket tidigt här ute i

skärgården, åtminstone för den, som likt de gamla

augurerna vant sig att giva akt på fåglarnas flykt.

En månskenskväll i mitten av juli står jag utanför

stugan, då ett visslande »tju-tju» når mig uppifrån

rymden, där månljusets silvertöcken smälter samman med

aftonrodnadens guldstoft. Och när jag vänder blicken

efter ljudet, ser jag någonting liknande ett mörkt

radband hastigt draga förbi över månskivan.

Det är vadaresträcket som börjar ... Först komma de

förbiflyttande resenärerna från inlandet, i synnerhet

sådana från höga norden, vilka ha den längsta vägen

att tillryggalägga och därför måste giva sig av i god

tid. Det är kärrsnäppor, skogssnäppor, gluttsnäppor,

svartsnäppor och små pygméer till skärsnäppor

och då och då några av de ståtliga storspovarna,

skärgårdsbornas »nolanväderspjolingar», eller de

vackra, röda myrspovarna, de öde lapplandsmyrarnas

bebyggare. Ibland infinna sig även stora troppar av

kustpipare eller grå brockfågel, ljungpiparens nära

släkting, en främling för vårt land, vilkens närmaste

häckplatser torde ligga någonstädes på ostfinnmarkens

tundror.

Alla känna sig dragna till de obebodda holmarna och

kobbarna i den yttre skärgården, och alla stanna

de där några dagar eller åtminstone timmar för att

proviantera i de grunda vikarna och fladorna eller i

de små gropmossarna och bäckarna mellan berghällarna.

Så småningom börjar även skärens egen vadarestam

röra på sig. Strandskata och rödbena, utkobbarnas

outtröttliga väktare, övergiva sina utsiktsplatser

på uddarna. Roskarlar, strandpipare och drillsnäppor

följa dem efter hand på flyttningen mot söder. Det

börjar bli tyst och ödsligt ute på holmarna. Ejder- och

skrakkullarna ha i allmänhet begivit sig ut till

havs. Endast svärtorna med sina senkläckta ungar och

en och annan ensam »grisselpojke» synas simma omkring

i vikarna -- -- --

Jag vet knappast någon fågel, som gör ett mera hjälplöst och

övergivet intryck än en sådan där ensam kringsimmande

grisselunge. -- Halva sommaren har han legat där i sin mörka

barnkammare inne i stengrytet, matad av sina outtröttliga

föräldrar med grisslornas älsklingsrätt, tånglake,

till dess han blivit så tjock och trind, att det

börjat se högst tvivelaktigt ut om han någonsin

skulle kunna taga sig ut genom den trånga öppningen

mellan stenarna. -- Men så en vacker dag befinnes han

vara fullvuxen och fullfjädrad. Föräldrarna upphöra

plötsligt att komma med mat till honom eller lämna

den utanför på berget, och den lilla goddagspilten,

vars hela livsfunktion dittills bestått i att gapa

och svälja, måste för att icke svälta ihjäl hux flux

begiva sig ut i det fria, ut i ljuset, ut i en ny

och främmande värld, där han utan annan läromästare

än instinkten får börja att draga försorg om sig

själv. -- -- --

Men den första verkligt kännbara påminnelsen om

hösten får man dock först, när tärnorna någon dag

i början av augusti fått sina ungar flygfärdiga och

lämna sina sommarvisten. Knappast några andra fåglar,

svalorna undantagna, lämna ett sådant tomrum efter

sig, då de draga bort ... Här ha vi dagligen

och stundligen beundrat de förtjusande fåglarna,

där de företagit sina störtdykningar efter spigg

och »sabbik» i hamnviken, där de under lekande flykt

liksom studsat fram utmed vasskanterna i sundet, eller

där de med ängslig vaksamhet passat på sina ägg eller

små dunungar ute på grunden. -- Att tänka sig, att de

nu åter äro borta -- borta för att icke komma igen,

förrän nästa gång maj står grön ute bland skären!

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Jag har trotsat regn och blåst för att med en eller

ett par veckors mellanrum fara ut till Lilla Sikö

och se till havsörnsungarna där, desamma som jag såg

lämna boet den där solskensdagen i början av juli.

Lilla Sikö är, såsom jag förut antytt, en vild och

ödslig holme, där vedhuggarnas yxor hittills icke

gjort särdeles stort avbräck på skogen, men där

stormen härjat så mycket våldsammare. Särskilt utmed

östra stranden, mot vilken vind och vågor bryta fram,

utan att hava uttömt sin kraft mot några småskär eller kobbar,

ser man nästan lika många tallar ligga kullvräkta som stå

upprätt på sina rötter. Men i de skyddade dalsänkorna

mellan bergen stå träden raka och resliga, och in

under deras mörka valv tränger knappast en fläkt -- stormen

må rasa aldrig så våldsamt där utanför.

På nordöstra udden av ön, några hundra meter från

sjön, ligger mellan bergen ett par små grunda dytjärnar,

om sommaren halvt igenvuxna av ängsull,

vattenklöver och de präktigaste vita näckrosor. I

ändan av den kärrdrog, som väster ut bildar ett slags

fortsättning på den större av tjärnarna, just där

marken åter börjar bliva torrare och höjer sig mot

bergen, står den i det föregående omtalade smäckra

tallen, som i sin lilla, platta krona uppbär det

mäktiga örnnästet.

Första gången jag kom dit, efter att ungarna lärt

sig flyga, var en julinatt med uppklarnande himmel

efter en längre tids regn och blåst. Den avtagande

månen sköt som ett spänt segel fram mellan vikande

skyar, då jag lade i land vid udden. Jag satte mig

att invänta soluppgången. Den kom, och den första

som hälsade dagens majestät var en av kråkorna som

byggde på holmen.

Strax därpå hörde jag gammelörnarnas gälla »i-i-a,

i-i-a!» Det kom från skogen kring tjärnarna, och jag

började sakta smyga ditåt, i hopp om att för en gångs

skull på nära håll få se familjen samlad. -- Men just

som jag såg vattnet i tjärnen med de av morgonrodnaden

rosafärgade näckrosorna blicka fram mellan träden,

råkade jag rakt in i en flock nymornade nötskrikor. De

granna skränfockarna gjorde alarm, och innan jag hann

fram ur snåren och fick fri utsikt, hade de gamla

örnarna redan tagit till vingarna och försvunno,

uppslukade av soluppgångens flammande bål. Ungfåglarna

däremot, som voro mindre vaksamma och mindre snabba

med att fatta beslut, sutto några ögonblick, höga och

imponerande, kvar på berget endast några meter ifrån

mig för att därpå med frasande vingslag sväva bort

mellan träden.

På berget, där de setat, lågo lämningar av deras tidiga frukost

eller, kanske troligare, efter deras kvällsmål, en gräsandsdrake,

som varit stadd i ruggning och oförmögen att flyga och till följd

därav fallit ett lätt offer för gammelörnarna.

Det var min avsikt att stanna på holmen till följande

dag, och fram emot kvällen slog jag mig ned i närheten

av örnboet för att se om ungörnarna skulle komma

och tillbringa natten där. Där jag satt gömd i ett

gransnår, svårt pinad av mygg och knott, fick jag i

solnedgången mycket riktigt se en av ungörnarna komma

seglande över trädtopparna, beskrivande en lov kring boet.

»Pu-i-i!» skrek han. Det var samma svaga, väsande

vissling, som han låtit höra redan som liten

dununge. -- Sannerligen gjorde det icke ett bra

underligt intryck att höra en så väldig fågel

frambringa ett slikt ömkligt och hjälplöst läte!

Han satte sig emellertid icke i boet, och då jag

väntat ytterligare halvannan timme, trodde jag mig

av gammelörnarnas lockrop kunna sluta till att hela

familjen satt sig till vila någonstädes i de gamla

knotiga tallarna uppe på klinten.

Sedan dess har jag gjort flera försök att få hålla

örnarna sällskap på deras nattställe, men alltid

förgäves. Då jag gömt mig vid boet, har jag hört dem

uppe på berget eller vid tjärnarna, och tvärt om. Jag

må hava gått till väga med aldrig så stor försiktighet

och gömt mig aldrig så väl; alltid tyckas de hava

hållit reda på var jag befunnit mig och sorgfälligt

undvikit just den platsen.

På högsta klinten, ungefär mitt på holmen, reser

sig över vindstukade tallar och risiga granar ett

av dessa besynnerliga sjömärken, med vilka flottan

låtit utmärka sina hemliga farleder. Det är en upp- och

nedvänd triangel av tjärade träribbor, fästad

vid en grov järnskena på stensockel. Där uppe på

den svarta triangeln har jag ibland, då jag närmat

mig holmen, sett en av ungörnarna sitta på utkik -- en

gång t. o. m. i fredligt sällskap med ett par

sillmåsar. Och har sjömärket för tillfället varit

tomt, har jag endast behövt gå upp på klinten, för att

båda eller en av ungörnarna skall ha kommit svävande

och på avstånd betraktat den besökande. -- Ty långt

borta äro de sällan.

Dock tyckas de numera helt och hållet hava övergivit

boet. Torvlagret i den stora grenkorgen har, gödslat

av träck och avfall och vattnat av det ymniga regnet,

börjat grönska, så att boet nu mot slutet av augusti

står fullt av frodigt ogräs.

På sista tiden har jag vid upprepade tillfällen sett

en liten gärdsmyg sätta sin lustiga stjärtstump

i vädret, där han hoppat omkring bland grenarna i

örnboet. Det skulle icke alls förvåna mig, om han

hade funderingar på att till ett annat år söka sig

en tryggad plats för sitt lilla runda kvistnäste där

uppe i sjökonungens borg.

Trots tålig väntan vid örnarnas vanliga fångstställen

har jag endast ett par gånger lyckats få se ungörnarna

taga byte. Den ena gången var det hanen som efter

några misslyckade nedslag ljustrade en gädda i ett

av de smala, steniga sunden mellan småkobbarna

öster ut. Vid ett annat tillfälle stod jag på långt

håll och såg huru båda ungörnarna svävade fram och

tillbaka över den stora, uttorkade vassmaran söder

på Storö. De höllo sig så nära marken, att de nästan

vidrörde de glesstående vasstråna med vingarna,

och rätt som det var slog den ena av dem ned och grep

något litet och mörkt, som knappast kunde vara annat

än en vattensork. -- Massor av sådana bruka hålla till

i maran, och man kan förstå, att de små svartglänsande

gnagarna, där de kila fram mellan sina hål, skola

utgöra ett rent av idealiskt övningsmaterial för en

ung rovfågel, som håller på att träna.

Svärtruggarna, som detta år uppträda i ovanligt

talrika och stora kullar, äro däremot tydligen alltför

snabba och skickliga dykare, för att ungörnarna skulle

hava någon utsikt att lyckas fånga dem. Eljes skulle

väl icke Gammel-Antes telningar dag efter dag sitta

overksamma och se på hur svärtungarna med sina mödrar

simma omkring och dyka i lä av holmarna.

Nej, ungörnarna tyckas ännu hava långt kvar, innan

de blivit fullärda, och äro fortfarande i hög grad

beroende av föräldrarna.

Dessa hava emellertid blivit allt mera vittfarna

och visa sig sällan annat än när de komma för att

dela med sig av sitt byte åt ungarna. Då höras

deras gälla skrin än ifrån de branta klintarna av

det närmast österut belägna vackra Lövskäret, från

Vånskäret eller från det med fantastiskt formade

tallar bevuxna Fandersskäret, ett stycke längre ut

mot fjärden ... Och ungörnarna äro icke sena att

lystra till skaffningssignalen.

Dagarna gå ... Nu blommar ljungen som präktigast. Svampfloran

frodas. Björnbären börja svartna, och rönnarnas och olvonens bjärtröda

bärflockar lysa bland lövängarnas vissnande grönska.

Gräsänderna flocka sig och komma om aftnarna farande på

Ungörnarna få dela byte med mor.

vinande vingar för att beta i flador och vassvikar. Ju

värre det blåser ute på sjön, desto talrikare bruka

de infinna sig. Lommar och andra flyttande simfåglar

visa sig åter på fjärdarna som förelöpare till det

stora höststräcket.

På hemlandet står säden redan i skylar på de små

åkerlapparna. Syrsor och gräshoppor spela finalen

i sommarens stora orkester. Deras sisande föredrag

tystnar för några ögonblick, då kvällsvinden kommer

svepande, för att tagas upp med förnyad styrka,

när kårarna dragit förbi.

Nattskärran, som längesedan upphört att trampa sin

surrande spinnrock borta i tallskogen, kommer i

skymningen på ljudlösa vingar till strandängen och

anställer jakt på de stackars birfilarna.

Lingonplockningen ute på holmarna är i full gång,

och fiskaren väntar endast på nedan och höstmörker

för att sätta ut sina ålryssjor.

Innan man vet ordet av, ha vi september här, september med sin

genomskinliga luft, sina praktfulla solnedgångar, sina mogna

hasselnötter -- och sin stämning av lugn förbidan och

resignation. -- -- -- -- -- --

Jag har fått en länge närd önskan uppfylld, den nämligen

att få vara med om en jakt på hemholmarna. -- Dessa

härliga, skogsklädda holmar, där jag tilbragt

så många vår- och sommardagar med att studera fåglar

och blommor, och där hararna kommit skuttande rakt

i famnen på mig och tjädrar och orrar brakat upp

runt omkring mig, utan att jag någonsin fått pröva

jaktlyckan på dem.

Men nu går jakten på Ängsö, och jag är med ... Stövarekopplets

klingande skall ljuder mellan bergen. En unghare är på benen.

Drevet kommer mig allt närmare, där jag står på pass vid en öppen

berghäll mellan ett par små kärrdrogar. -- -- -- Där kommer

jösse kilande ... Men vilken underlig figur han

gör! Han guppar icke fram med de långa hörlurarna i

vädret, såsom hyggliga och anständiga harar bruka,

utan sätter i väg i blixtsnabba, avbrutna språngsatser

med kroppen tätt efter marken och öronen smetade

efter ryggen.

Så där beter sig en hare, endast då han sett någon

rovfågel i närheten. Och jag håller inne med skotten i

förhoppning att i stället få använda dem på duvhöken,

som säkert icke är långt borta ... Men då ingen

hök uppenbarar sig och jösse i nästa ögonblick skall

vara utom skotthåll, låter jag skottet gå, och haren