Gamla testamentet. De apokryfiska böckerna
GAMLA
TESTAMENTET
DE APOKRYFISKA BÖCKERNA
ÖVERSÄTTNINGEN
GILLAD OCH STADFÄST AV
KONUNGEN
ÅR 1921
STOCKHOLM
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG
TRYCKT I STOCKHOLM ÅR 1921
Å KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER
212744
GAMLA TESTAMENTETS BÖCKER
DE APOKRYFISKA
Judit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
Visheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Tobit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50
Syrak . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66
Baruk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145
Första Mackabéerboken . . . . . . . . 157
Andra Mackabéerboken . . . . . . . . 207
Tillägg till Ester . . . . . . . . . . . . . . 245
Tillägg till Daniel . . . . . . . . . . . . . 252
Manasses" bön . . . . . . . . . . . . . . . 261
*
Ordförklaringar och
sakupplysningar . . . . . . . . . . . . . . 265
Betoning av bibliska namn . . . . . . 277
Mått, mynt och vikt . . . . . . . . . . . 278
JUDIT
Konung Nebukadnessar bådar upp alla
länder till krig mot konung Arfaksad.
Länderna västerut vägra att hörsamma
denna befallning. Arfaksad besegras.
1
Detta hände sig, medan
Nebukadnessar var konung över
assyrierna i Nineve, den stora
staden, i hans tolvte
regeringsår, och när Arfaksad var konung
över mederna i Ekbatana.
2
Det var denne som runt omkring
Ekbatana byggde murar av
huggen sten; var sten var tre
alnar bred och sex alnar lång. Han
gjorde muren sjuttio alnar hög
och femtio alnar bred,
3
Och tornen på den uppförde han vid
stadsportarna till en höjd av
ett hundra alnar och en bredd
vid grunden av sextio alnar.
4
Och stadens portar lät han få en
höjd av sjuttio alnar och en
bredd av fyrtio alnar, för att
härskaran av hans kämpar
skulle kunna tåga ut genom dem,
så ock hans fotfolk i full stridsordning.
5
Vid den nämnda tiden
drog konung Nebukadnessar ut
till strid mot konung Arfaksad
på Stora slätten; detta är en
slätt i Ragaus landsändar.
6
Då slöto sig till Nebukadnessar alla
de som bodde i bergsbygden och
alla de som bodde vid Eufrat
och Tigris och Hydaspes, därtill
ock de som bodde på Arjoks,
elymeernas konungs, slätt. Så
församlade sig många folk till
strid mot Keleuds barn.
7
Nebukadnessar, konungen i
Assyrien, sände ock bud till
alla dem som bodde i Persien
och till alla dem som bodde
västerut, till invånarna i Cilicien
och i Damaskus, på Libanon och
Antilibanon och till alla dem som
bodde vid havskusten
8
och dem som bodde inom Karmels
och Galaads område och i Övre
Galileen och på den stora
Esdrelonslätten
9
och till alla dem som bodde i
Samarien med dess
städer och i landet på andra
sidan Jordan, ända till
Jerusalem och Betane och Kelus
och Kades och Egyptens flod,
så ock till dem som bodde i
Tafne och Ramesse och hela
landet Gesem,
10
ända till landet ovanför Tanis och
Memfis, ochtill alla dem som bodde
i Egypten, ända fram till Etiopiens
gränser.
11
Men invånarna i alla dessa länder
föraktade allasammans den assyriske
konungen Nebukadnessars ord och
ville icke draga med honom ut
i striden, ty de fruktade honom
icke, utan sågo i honom
allenast sin jämlike; och de läto
hans sändebud skymfligt vända
tillbaka från sig med oförrättat
ärende.
12
Då blev Nebukadnessar
mycket vred på alla dessa länder;
och han svor vid sin tron och
sin konungamakt att utkräva
hämnd på alla Ciliciens och
Damaskusområdets och Syriens
landsändar, och att med sitt
svärd förgöra också alla dem
som bodde i Moab, så ock
Ammons barn och allt folk i
Idumeen och alla invånare i
Egypten, ända längst borta vid de
båda haven.
13
Och i sitt sjuttonde regeringsår
ställde han upp sin här till
strid mot konung Arfaksad. Och
han besegrade Arfaksad i
drabbningen och drev hela hans här
på flykten, med alla hans ryttare
och alla hans vagnar.
14
Därefter bemäktigade han sig hans
städer och trängde fram till
Ekbatana och intog dess torn
och plundrade dess gator och
vände så dess härlighet i smälek.
15
Arfaksad själv tog han till
fånga på Ragaus berg och
genomborrade honom med sina
spjut. Så hade han då på den
dagen i grund gjort ände på honom.
16
Sedan vände han tillbaka till
Nineve med sina
fångar; och hela hans hjälphär
följde honom, en mycket stor
mängd krigsfolk. Och han själv
och hans här tillbragte där
etthundratjugu dagar i sorglös
vällevnad.
Holofernes sändes åstad mot länderna
västerut.
1
Men i det adertonde året, på
tjuguandra dagen i första
månaden, begynte man i den
assyriske konungen
Nebukadnessars hus tala om att han nu
skulle utkräva hämnd på alla
länderna, såsom han hade sagt.
2
Och han kallade till sig alla sina
tjänare och alla sina stormän
och framlade för dem sin
hemliga plan och uttalade sitt beslut
om allt det onda som han tänkte
att göra dessa länder.
3
Och de förklarade såsom sin mening att
han borde förgöra var och en
som icke hade efterkommit hans
befallning.
4
Då nu Nebukadnessar,
konungen i Assyrien, hade slutat
sin rådplägning, kallade han till
sig sin härhövitsman Holofernes,
sin närmaste man, och sade till
honom:
5
»Så säger den store
konungen, hela jordens herre:
Du skall draga ut härifrån och
taga med dig manskap som litar
på sin styrka, vid pass
etthundratjugutusen man fotfolk och
en mängd hästar, tolv tusen,
och ryttare till dem.
6
Vänd dig så mot alla länder västerut,
eftersom de icke hava velat hörsamma
min befallning,
7
och framför till dem det budskapet
att de skola hålla jord och vatten i
beredskap. Ty jag vill draga ut
mot dem i min vrede och
betäcka jordens hela yta med min
krigshärs fötter och giva dem
till rov åt den.
8
Deras slagna skola uppfylla
deras klyftor och dalar, och
forsande floder skola
fyllas av deras döda.
9
Och de fångar som jag skall taga
bland
dem vill jag föra till jordens
yttersta ändar.
10
Drag du därför ut och intag i
förväg åt mig hela deras
område; och om de giva
sig åt dig, så skall du hålla dem
i förvar åt mig till den dag då de
skola straffas.
11
Men de ohörsamma skall du icke visa
skonsamhet, utan giva dem till pris
åt mord och plundring i alla de
länder som du intager.
12
Ty så sant jag lever, och så sant mitt
konungavälde varar: jag har
talat, och jag skall också utföra
det med min hand.
13
Och du själv må icke överträda något
enda av din herres bud, utan
fullborda du noga allt vad jag
har befallt dig; dröj icke att
utföra det.»
14
Och Holofernes gick ut ifrån
sin herre och kallade till sig alla
furstarna och befälhavarna och
anförarna över Assurs här;
15
och han inmönstrade utvalt manskap
för strid, såsom hans herre hade
befallt honom, vid pass
etthundratjugutusen man fotfolk
och tolv tusen bågskyttar till
häst,
16
och ordnade dem på det
sätt som en krigshär plägar
ordnas.
17
Han tog ock med sig
kameler och åsnor och mulåsnor
för trossen, i mycket stort antal,
så ock oräkneliga hopar får och
fäkreatur och getter, till folkets
förplägnad,
18
och säd i mängd för
var man, därtill guld och silver
i myckenhet ur konungshuset.
19
Därefter bröt han upp med
hela sin här, för att tåga före
konung Nebukadnessar och
betäcka jordens hela yta västerut
med sin härs vagnar och ryttare
och utvalda fotfolk.
20
Och den blandade folkhop som drog ut
med dem var talrik såsom
gräshoppor och såsom stoftet på
jorden; ja, den kunde icke
räknas för sin myckenhets skull.
21
Så tågade de från Nineve tre
dagsresor åt Bektiletslätten till.
Och de lägrade sig vid Bektilet,
nära det berg som ligger norr
om Övre Cilicien.
22
Och han tog hela sin här, fotfolket,
ryttarna och vagnarna, och drog
därifrån till bergsbygden.
23
Han bröt fram genom fudéernas
och ludéernas
land och tog byte från alla
Rassis barn, så ock från Ismaels
barn, som bodde åt öknen till,
söder om keleernas land.
24
Och han gick över Eufrat och drog
igenom Mesopotamien och
förstörde alla befästa städer vid
bäcken Abronas, ända fram till
havet.
25
Och han intog Ciliciens
landsändar och nedgjorde alla som
satte sig till motvärn mot
honom. Sedan trängde han fram
till Jafets landsändar söderut,
åt Arabien till.
26
Och han omringade alla Madiams
barn och brände upp deras tält och
plundrade deras boskapsfållor.
27
Därefter drog han ned till
Damaskusslätten, vid tiden för
veteskörden, och brände alla deras
åkrar och gav deras får och
fäkreatur till spillo och
plundrade deras städer och förödde
deras fält och slog alla deras
unga män med svärdsegg.
28
Då föll fruktan och bävan för
honom över dem som bodde
vid havskusten, i Sidon och
Tyrus, och över invånarna i
Sur och Ocina och över alla
invånarna i Jemnaan; också de
som bodde i Asotus och Askalon
uppfylldes av stor fruktan för
honom.
3 KAPITLET.
Kuststäderna underkasta sig
Holofernes. Denne lägrar sig mitt emot
bergsbygden.
1
Och de skickade sändebud
till honom med fridsam
hälsning och läto säga:
2
»Vi, Nebukadnessars, den store
konungens, tjänare, ligga här för
dina fötter: gör med oss såsom
du finner för gott.
3
Våra gårdar och alla våra vetefält,
våra får och fäkreatur och alla fållorna
i våra tältbyar stå till din
tjänst: gör med dem såsom dig
behagar.
4
Också våra städer och
de som bo i dem äro dina trälar:
kom och förfar med dem såsom
dig täckes.»
5
Och männen kommo till Holofernes
och framförde detta budskap till honom.
6
Då drog han med sin här ned
till havskusten och lade in
besättningar i de befästa städerna
och tog bland invånarna utvalt
manskap till hjälp i striden.
7
Och de själva och folket i hela den
kringliggande trakten kommo
honom till mötes med kransar
och dans och pukor.
8
Men han förstörde alla deras
helgedomar och högg ned
deras heliga lundar. Ty han
hade fått i uppdrag att utrota
landets alla gudar, för att alla
folk skulle dyrka Nebukadnessar
allena, och för att alla tungomål
ochstammar där skulle åkalla
honom såsom gud.
9
Sedan tågade han mot Esdrelon,
till trakten av Dotea, som ligger
mitt emot Judeens stora bergkam.
10
Och de lägrade sig mellan Gebai och
Skytopolis. Där stannade han
en månads tid för att samla all
tross som hörde till hans här.
4 KAPITLET.
Judarna besätta vägen upp till
bergsbygden. De fasta och anropa Gud
om hjälp.
1
Då nu de israeliter som bodde
i Judeen fingo höra om allt
vad Holofernes, den assyriske
konungen Nebukadnessars
härhövitsman, hade gjort med de
andra folken, och då de hörde
huru han hade plundrat alla deras
helgedomar och ödelagt dem,
2
blevo de övermåttan förskräckta för
honom; och de grepos av ängslan
för Jerusalem och Herrens, deras
Guds, tempel.
3
De voro nämligen just återkomna
ur fångenskapen; och hela det
judiska folket hade
nyss församlat sig, och kärlen
och altaret och Guds hus hade
blivit renade från besmittelsen.
4
De sände nu bud till Samariens
hela område, till Kona och
Betoron och Belmain och Jeriko och
till Koba och Hesora och Salems
dal
5
och besatte i förväg alla de
högsta bergstopparna och
befäste byarna i dessa trakter och
lade upp livsmedel i dem för
krigsbehov; deras fält hade
nämligen just blivit avbärgade.
6
Men Joakim, som vid den tiden var
överstepräst i Jerusalem, skrev
till invånarna i Betylua och
Betomestaim, som är beläget mitt
emot Esdrelon, invid den slätt
som ligger nära Dotaim,
7
och bjöd dem att besätta vägen
upp till bergsbygden, eftersom
tillträdet till Judeen gick över
den; det borde ju vara lätt att
hindra fienden att tränga fram,
då uppfartsvägen var smal, med
utrymme för högst två man i
sänder.
8
Och Israels barn gjorde
såsom det hade blivit dem
befallt av översteprästen Joakim
och Israels hela folks Stora råd,
som hade sitt säte i
Jerusalem.
9
Då ropade israeliterna
allasammans till Gud med stor iver
och späkte sig med stor iver,
10
de själva och deras kvinnor
och barn, och deras boskap,
och alla främlingar bland dem,
och alla deras daglönare och
trälar, och satte säcktyg om
sina länder.
11
Och alla israeliter
som bodde i Jerusalem, jämväl
kvinnor och barn, föllo ned
inför templet och strödde aska
på sina huvuden och bredde
ut sina säcktygskläder inför
Herrens ansikte.
12
De klädde över
altaret med säcktyg, och de
ropade endräktigt och ivrigt
till Israels Gud att han icke
skulle överlämna deras späda
barn till rov och deras kvinnor
till byte, och deras arvedels
städer till ödeläggelse och
helgedomen åt besmittelse och
försmädelse, till skadeglädje för
hedningarna.
13
Och Herren hörde
deras röst och såg till deras
betryck. Så fastade folket under
flera dagar i hela Judeen och i
Jerusalem inför Herrens, den
Allsmäktiges, helgedom.
14
Och översteprästen Joakim och alla
prästerna, som stodo inför
Herren, och de som gjorde tjänst
åt Herren hade säcktyg svept
om sina länder, när de
framburo det dagliga brännoffret
och folkets löftesoffer och
frivilliga gåvor.
15
Och de hade aska
på sina huvor; och de ropade av
all kraft till Herren att han ville
se till hela Israels hus, det till
godo.
5 KAPITLET.
Akiors råd.
1
När det nu blev berättat för
Holofernes, assyriernas
härhövitsman, att Israels barn hade
rustat sig till strid, och att de
hade spärrat vägarna genom
bergsbygden och befäst alla de
högsta bergstopparna och lagt
ut hinder på slätterna,
2
blev han utom sig av vrede. Och
han kallade till sig alla Moabs
hövdingar och Ammons furstar
och alla satraperna i kustlandet
och sade till dem:
3
»Omtalen för
mig, I kananéer, vad det är för
ett folk, detta som är bosatt här i
bergsbygden, och hvad för
städer de bebo, och huru stor deras
härsmakt är, och varpå deras
styrka och makt beror, och vem
som är satt till konung över
dem och anför deras här,
4
och av vad orsak de hava uraktlåtit
att komma mig till mötes, i
motsats mot alla andra som bo
här västerut.»
5
Då sade Akior, anföraren för
alla Ammons barn, till honom:
»Må min herre lyssna till ett ord
ur sin tjänares mun, så vill jag
för dig omtala sanningen om det
folk som bor här i bergsbygden,
i din närhet; ingen osanning skall
utgå ur din tjänares mun.
6
Detta folk härstammar från
kaldéerna.
7
Och de bosatte sig
först i Mesopotamien såsom
främlingar, därför att de icke
ville efterfölja de gudar som
deras fäder i Kaldéen dyrkade,
utan
8
övergåvo sina fäders väg
och tillbådo himmelens Gud,
den Gud som de hade lärt
känna. Då nu kaldéerna
förjagade med från sina gudars
åsyn, flydde de till
Mesopotamien och bodde där en lång
tid.
9
Sedan bjöd deras Gud dem
att gå ut ur det land där de
bodde och draga åstad till
Kanaans land. Där bosatte de sig,
och de förvärvade sig rikedomar
av guld och silver, så ock en stor
myckenhet boskap.
10
Men när en
gång en hungersnöd hade
utbrett sig över hela Kanaans land,
drogo de ned till Egypten och
bodde där såsom främlingar, så
länge de där funno sitt
uppehälle; och de förökades där till
en stor skara, så att deras folk
icke kunde räknas.
11
Men konungen i Egypten blev
dem avog, och man gick listigt
till väga med dem och
förtryckte dem genom hårt arbete
och tegelslagning och gjorde
dem till trälar.
12
Då ropade de
till sin Gud, och han slog hela
Egyptens land med oläkliga
plågor, så att egyptierna drevo
dem bort ifrån sig.
13
Och Gud
lät Röda havet torka ut fram-
för dem
14
och ledde deras färd
till Sina och Kades-Barne. Och
de fördrevo alla dem som bodde
15
i öknen1 och bosatte sig i
amoréernas land och förgjorde
genom sin stridsmakt alla
Hesbons inbyggare. Därefter gingo
de över Jordan och togo hela
bergsbygden i besittning.
16
Och de drevo undan kananéerna och
fereséerna och jebuséerna och
sikemiterna och alla gergeséerna
och bosatte sig där i landet för
lång tid.
17
Och så länge de icke
syndade mot sin Gud, gick det
dem väl; ty en Gud som hatar
orättfärdighet är med dem.
18
Men när de veko av ifrån den
väg som han hade förelagt dem,
blevo de illa fördärvade genom
många krig, och de fördes bort
såsom fångar till främmande
land, och deras Guds tempel
jämnades med marken, och
deras städer blevo intagna av
fienderna.
19
Men nu, då de hava
omvänt sig till sin Gud, hava
de kommit tillbaka från det
land dit de hade blivit
kringspridda, och de hava satt sig i
besittning av Jerusalem, där deras
helgedom ligger, och bosatt sig
i bergsbygden, eftersom den var
övergiven.
20
Och nu, mäktige herre, om
så är, att någon förseelse
vidlåder detta folk och de hava
försyndat sig mot sin Gud, låt oss
då efterforska vari det består,
som så har vållat deras fall,
och därefter draga upp till att
strida med dem.
21
Men om ingen
lagöverträdelse vidlåder folket
där, då må min herre lämna
dem i fred; annars skall
kanhända deras Herre och Gud
komma till deras beskydd, så
att vi bliva till smälek inför all
världen.»
22
När Akior hade slutat att tala
allt detta, hördes ett mummel
från allt folket som stod runt
omkring tältet; och Holofernes"
stormän och alla kustlandets
och Moabs inbyggare ropade att
man skulle stöta ned honom.
23
De sade: »Vi behöva icke frukta
för Israels barn. De äro ju ett
folk som saknar styrka och
kraft till en hård strid.
24
Därför vilja vi nu draga upp mot dem,
och de skola bliva såsom en
munsbit för hela din här,
mäktige Holofernes.»
6. 1Mos. 11:28. /7. IMos. 11:31. Jos.
24:2. /9.1Mos. 12:1 f. Jos. 24:3, /10.
1 Mos. 41:54. 46:5f. 47:27. 2Mos. 1:7.
Jos. 24:4. /11.2Mos. 1:8f. Apg.
7:19. /12.2Mos. 2:23f. kap. 7--12.
Jos.24:5. /13.2Mos. 14:21f. /14.2Mos.
19:1f. 4Mos. 20:1f. 21:1 f. 5Mos.
1:19. /15.4Mos. 21:25f. 5Mos. 2:26f.
Jos. 3:1 f. 10:40. 24:8. /16. 1Mos.
15:18f. 4Mos. 33:51f. 5Mos. 7:1.
Jos. 12:8. 24:11. Neh. 9:8. /18.2
Krön. 36:11f. Neh. 9:26f. Jer.
52:1f. /19.Esr. 1:1f.
6 KAPITLET.
Holofernes" hotelser. Akior i Betylua.
1
När larmet från dem som
stodo runt omkring de
rådplägande männen hade tystnat,
sade Holofernes, assyriernas
härhövitsman, till Akior och till alla
Ammons barn, inför hela skaran
av främlingar:
2
»Vem är då du,
Akior, du med dina efraimitiska
legodrängar, eftersom du träder
upp bland oss med sådana
profetior som nu i dag och avråder
oss från att strida mot Israels
folk, därför att deras Gud skulle
komma till deras beskydd? Vem
är då den rätte guden, om icke
Nebukadnessar? Han skall
sända ut sin härsmakt och utrota
dem från jorden, och deras Gud
skall icke kunna frälsa dem.
3
Nej, vi, hans tjänare, skola slå
dem, såsom vore de en enda
man, och de skola icke kunna
stå emot våra hästars anlopp,
4
utan vi skola tillintetgöra dem
genom dessa. Och deras berg
skola dricka sig rusiga av deras
blod, och deras slätter skola
uppfyllas av deras döda, de
skola icke kunna hålla stånd
mot oss, utan de skola i grund
förgås; så säger konung
Nebukadnessar, hela jordens herre.
Ja, han har sagt det; de ord som
han har talat skola icke bliva
fåfänga.
5
Men du, Akior, du
ammonitiske legodräng, som har
talat dessa ord på denna din
orättfärdighets dag, du skall
icke mer få skåda mitt ansikte
från denna dag och till dess jag
utkräver hämnd på detta folk
som har kommit från Egypten.
6
Då skola mina krigares svärd
och mina drabanters spjut
genomborra ditt bröst, och du
skall falla bland deras slagna,
när jag vänder tillbaka.
7
Och nu skola mina tjänare föra dig
bort till bergsbygden och lämna
dig i en av städerna vid
uppfartsvägen,
8
och du skall slippa
att mista livet, till dess du
förgöres jämte dem.
9
Men om du nu
verkligen i ditt hjärta hoppas
att städerna icke skola bliva
erövrade, så behöver du ju icke
antaga någon dyster min. Jag
har talat, och intet av mina ord
skall falla till jorden.»
10
Holofernes befallde nu sina
tjänare, som stodo därbredvid i
hans tält, att gripa Akior och
föra honom bort till Betylua
och överlämna honom i
israeliternas händer.
11
Då grepo tjänarna honom och
förde honomur lägret ut på fältet; och de
drogo från slättlandet till
bergsbygden och kommo så fram till
källorna nedanför Betylua.
12
När männen i staden på
bergshöjden fingo se dem, grepo
de sina vapen och gingo ut ur
staden där på bergshöjden, och
alla slungarna besatte vägen
där de skulle draga upp och
slungade stenar på dem.
13
Då drogo dessa sig undan nedanför
berget och bundo Akior och läto
honom ligga där vid bergets fot;
sedan vände de tillbaka till sin
herre.
14
Men Israels barn gingo ditned
från sin stad och trädde fram
till honom och löste honom.
Därefter förde de honom till
Betylua och ställde honom fram
15 f Or stadens styresmän, som vid
den tiden voro Osias, Mikas
son, av Simeons stam, och
Kabris, Gotoniels son, och Kar-
16 mis, Melkiels son. Dessa kallade
tillhopa stadens alla äldste; alla
de unga männen och kvinnorna
skyndade ock tillsammans till
folkförsamlingen. De ställde nu
Akior mitt ibland allt folket,
och Osias frågade honom om
17 vad som hade hänt. Och han
svarade och omtalade för dem
vad som hade blivit sagt i
Holofernes" krigsråd, och allt vad han
själv hade talat bland
assyriernas hövdingar, så ock
Holofernes" alla stortaliga ord mot
18 Israels hus. Då föll folket ned
och tillbad Gud; de ropade och
19 sade: »Herre, du himmelens
Gud, skåda ned på deras
övermod, och hav förbarmande med
vårt folk i dess betryck, och
se i dag till dem som äro helgade
20 åt dig.» Och de uppmuntrade
Akior och prisade honom höge-
21 ligen. Sedan tog Osias honom
med sig ifrån församlingen till
sitt hus och gjorde ett gästabud
för de äldste. Och de anropade
Israels Gud om hjälp under hela
den natten.
9.1Sam. 3:19.
7 KAPITLET.
Holofernes innesluter Betylua. Svår
nöd råder i staden.
i TAagen därefter befallde
Holo-JL/fernes hela sin här, så ock allt
det folk som hade slutit sig till
honom för att hjälpa honom i
striden, att de skulle bryta upp
mot Betylua och besätta vägen
upp till bergsbygden och
begynna strid med Israels barn.
Och alla deras stridbara män bro-2
to upp på den dagen; och
krigsmännen utgjorde en styrka av
ett hundra sjuttio tusen man
fotfolk och tolv tusen ryttare,
förutom trossen och det fotfolk
som åtföljde denna, en mycket
stor hop. De lägrade sig i dalen 3
nära Betylua, invid källan, och
deras läger sträckte sig på
bredden över Dotaim till Belbaim
och på längden från Betylua till
Gyamon, gent emot Esdrelon.
Men när Israels barn fingo 4
se huru många de voro, blevo
de mycket förfärade och sade
till varandra: »Nu skola dessa
gnaga hela landet rent; både de
höga bergen och dalarna och
höjderna skola svikta under
deras tyngd.» Och de grepo alla- 5
sammans sina stridsvapen och
tände vakteldar på tornen och
stodo så kvar på vakt under
hela den natten.
Nästa dag lät Holofernes alla 6
sina ryttare draga ut inför
israeliterna i Betylua1 och utforskade 7
vägen upp till deras stad och
uppsökte vattenkällorna och
besatte dem och ställde ut
vaktposter av väpnat manskap vid
dem och vände sedan själv
tillbaka till sitt folk.
Då trädde alla hövdingarnas
över Esaus barn och alla
anförarna för Moabs folk och
furstarna ifrån kustlandet fram
till honom och sade: »Må vår 9
herre lyssna till ett råd, för att
din här icke må drabbas av
någon olycka. Detta israelitiska 10
folk sätter icke sin förtröstan till
Judit
Judit 7:27.
sina lansar, utan till höjden av
de berg som de bo på; det är
nämligen icke lätt att tränga upp
11 till deras bergstoppar. Därför,
o herre, må du icke strida med
dem på vanligt sätt i
slagordning; icke en enda man av ditt
folk skall då behöva falla.
12 Stanna kvar i ditt läger; därmed
skall du bevara var man i din
här vid liv. Låt allenast dina
tjänare bemäktiga sig den
vattenkälla som rinner upp vid
13 foten av berget; ty därifrån
hämta alla Betyluas invånare sitt
vatten. Då skola de förgås av
törst och så nödgas uppgiva
sin stad. Och vi vilja med vårt
folk stiga upp på bergstopparna
här i närheten och lägra oss på
dem, för att vakta på att icke
en enda nian slipper ut ur sta-
14 den. Då skola de tillika med
sina kvinnor och barn försmäkta
av hunger, och innan svärdet når
dem, skola de ligga utsträckta
15 på gatorna i staden; så låter du
dem hårt umgälla att de hava
rest sig upp mot dig och icke
hava kommit dig fredligt till
mötes.»
16 Deras ord behagade
Holofernes och alla hans tjänare; och
han bjöd att så skulle ske, som
17 de hade sagt. Alltså bröt
Ammons barns läger upp, och med
dem fem tusen assyrier, och
lägrade sig i dalen och besatte
israeliternas brunnar och vat-
istenkällor. Och Esaus barn och
Moabs barn drogo upp och
lägrade sig i bergsbygden gent
emot Dotaim, och de sände ut
avdelningar åt söder och åt öster,
fram emot Egrebel, som ligger
nära Kus, vid bäcken Mokmur.
Återstoden av assyriernas här
lägrade sig på slätten och
betäckte hela landet; deras tält
och tross bildade ett folkrikt
läger, och deras antal var
mycket stort.
Men Israels barn ropade tilli9
Herren, sin Gud, ty de hade
förlorat modet, eftersom alla
deras fiender hade omringat
dem, så att det icke var möjligt
att slippa ut och undkomma
dem. På detta sätt förblev 20
Assurs hela här, deras fotfolk och
vagnar och ryttare, lägrad runt
omkring dem i trettiofyra dagar.
Då begynte vattenförrådet att
alldeles taga slut för alla
Betyluas invånare1 och brunnarna 21
att tömmas, så att de icke fingo
dricka sig otörstiga en enda dag,
ty dricksvattnet måste mätas ut
åt dem. Och deras barn och 22
kvinnor blevo modlösa, och de
unga männen blevo vanmäktiga
av törsten och föllo omkull på
stadens gator och i portarna;
det fanns icke längre någon
kraft hos dem.
Då församlade sig allt folket, 23
jämväl de unga männen och
kvinnorna och barnen, hos Osias
och de andra styresmännen i
staden och ropade med hög röst
och sade inför alla de äldste:
»Gud döme mellan eder och oss, 24
ty I haven begått en stor
orättfärdighet mot oss, därmed att
I icke haven talat fredliga ord
till Assurs barn. Och nu hava 25
vi ingen som kan hjälpa oss,
utan Gud har sålt oss i deras
hand, för att vi inför dem skola
signa ned i törst och stort
elände. Så kallen nu hit dem, 26
och utlämnen hela staden till
plundring åt Holofernes" folk
och hela hans här. Ty det är 27oss bättre att bliva ett byte för
dem. Väl skola vi då bliva
trälar, men vi få ju dock behålla
livet och slippa att med egna
ögon se våra späda dö och våra
kvinnor och barn försmäkta.
28 Vi besvärja eder vid himmel och
jord och vid vår Gud och våra
fäders Herre, som vedergäller
oss efter våra och efter våra
fäders synder: må han icke få
göra med oss såsom vi nu hava
29 sagt.» Och det blev en stor och
allmän veklagan bland hela det
församlade folket, och de ropade
till Herren Gud med hög röst.
30 Då sade Osias till dem:
»Va-ren vid gott mod, mina broderi
Låt oss härda ut ännu i fem
dagar; inom den tiden skall
Herren, vår Gud, vända sin
barmhärtighet till oss, ty han
skall icke helt övergiva oss.
31 Men om dessa dagar gå förbi,
utan att någon hjälp vederfares
oss, så vill jag göra såsom I
32 haven begärt.» Därefter lät han
folket åtskiljas och gå envar till
sin post. Och de begåvo sig
åstad till murarna och tornen
i staden. Men kvinnorna och
barnen sände han hem. Och
svår nöd rådde bland stadens
invånare.
8 KAPITLET.
Judits samtal med stadens äldste.
Hennes beslut att själv rädda staden.
i T de dagarna fick Judit höra
JL härom. Hon var dotter till
Merari, son till Oks, son till
Josef, son till Osiel, son till
Helkias, son till Ananias, son
till Gideon, son till Rafain, son
till Akitob, son till Elias, son
till Kelkias, son till Eliab, son
till Natanael, son till Salamiel,
son till Sarasadai, son till Israel.
Hennes man, Manasses, som var 2
av hennes egen stam och släkt,
hade dött vid tiden för
kornskörden. När han en gång stod 3
och övervakade dem som bundo
kärvar på fältet, träffades
nämligen hans huvud av solhettan,
så att han blev sängliggande
sjuk; och så dog han i sin stad
Betylua. Och man begrov
honom hos hans fäder på åkern
mellan Dotaim och Balamon.
Sedan dess hade Judit levat så- 4
som änka i sitt hus i tre år och
fyra månader. Hon hade gjorts
sig en hydda på taket av sitt hus;
och hon hade satt säcktyg om
sina länder och bar änkekläder.
Och hon fastade var dag under 6
hela sin änketid, utom på
sabbaterna ochnymånadsdagarna,och
dagarna före dessa, och under
högtiderna och på sådana dagar
som voro glädjedagar för Israels
hus. Hon hade en skön gestalt?
och var mycket fager att skåda.
Och hennes man Manasses hade
efterlämnat åt henne guld och
silver, och tjänare och
tjänarin-nor, och boskap och åkrar; och
allt detta hade hon fortfarande
i behåll. Och ingen fanns, 8
som kunde säga ett ont ord om
henne, ty hon var mycket
gud-fruktig.
När nu Judit fick höra de bitt- 9
ra ord som folket hade talat till
stadens styresman, eftersom
man hade förlorat modet för
vattenbristens skull, och när
hon fick höra allt vad Osias
hade svarat dem, huru han med
ed hade lovat dem att efter fem
dagar överlämna staden till
Judit
11
Judit 8:26.
10 assyrierna, då sände hon sin
kammartärna, vilken hade
uppsikten över allt vad hon ägde,
och lät kalla till sig stadens
äldste, Osias, Kabris och Karmis.
11 Och när de kommo till henne,
sade hon till dem:
»Hören mig, I styresmän över
Betyluas invånare: det är icke
rätt vad I haven talat inför
folket i dag, då I genom edlig
försäkran haven förpliktat eder
inför Gud att uppgiva staden till
våra fiender, om Herren icke
inom de utsatta dagarna sänder
12 eder hjälp. Vilka ären då I,
eftersom I haven dristat eder att
fresta Gud i dag och sätta eder
själva i Guds ställe bland män-
13 niskors barn? Nu söken I att
utforska Herren, den Allsmäktige,
men aldrig någonsin skolen I få
14 veta något. I kunnen ju icke
utgrunda djupet av en människas
hjärta eller genomskåda hennes
tänkesätt. Huru skullen I då
kunna utrannsaka Gud, som har
skapat allt detta, och lära känna
hans sinne och fatta hans
tankar? Ne j, mina br öder, f örtörnen
15 icke Herren, vår Gud. Ty om
han än icke är villig att hjälpa
oss inom de fem dagarna, så
har han dock själv makt att
beskärma oss inom vilken tid
han vill, eller ock att förgöra oss
16 inför våra fiender. Men I
skolen icke försöka att binda
Herrens, vår Guds, rådslag, ty Gud
är icke såsom en människa, så
att han skulle kunna skrämmas
genom hot, eller såsom en
människoson, så att han skulle
kunna bringas att vackla i sitt
17 beslut. Låtom oss fördenskull
förbida frälsningen ifrån honom
och anropa honom om hjälp;
då skall han lyssna till vår röst,
om det är honom välbehagligt.
Ty icke har i mannaminne 18
funnits, ej heller finnes, den
dag som i dag är, bland oss
någon stam eller släkt eller
menighet eller stad som
tillbeder gudar vilka äro gjorda
med händer, såsom det var
i forna dagar, varför ock våraio
fäder gåvos till pris åt svärd och
plundring och ledo svårt
nederlag inf or våra fiender. Vi för vår 20
del hava icke lärt känna någon
annan Gud än honom; därför
kunna vi ock hoppas att han
icke skall försmå oss eller någon
av vårt folk. Ty om vår stad 21
bliver intagen, så skall därmed
hela Judeen komma att vackla,
och vår helgedom skall bliva
skövlad, och Herren skall
utkräva vårt blod för dess
oskärande. Och när då våra bröder 22
bliva dräpta och vårt folk bliver
bortfört i fångenskap och vår
arvedel bliver ödelagd, skall han
låta allt detta komma över våra
huvuden bland hedningarna,
varhelst vi bliva trälar, och vi
skola bliva till en stötesten och
till smälek inför våra herrar.
Ty vår träldom skall icke be-23
reda oss någon gunst, utan
Herren, vår Gud, skall låta den
bliva oss till vanära.
Så må vi då, mina bröder, giva 24
våra bröder ett bevis på att
deras liv beror av oss, och att
helgedomens och templets och
altarets bestånd vilar på oss.
Utom allt detta må vi tacka 25
Herren, vår Gud, som allenast
sätter oss på prov, likasom han
har gjort med våra fäder. Kom- 26
men ihåg huru han handlade
med Abraham, och vilka provhan lät Isak genomgå, och vad
som hände Jakob i syriska
Mesopotamien, när han vaktade sin
27 morbroder Labans får. Ty
likasom han lät dem gå genom eld
allenast för att pröva deras
hjärtan, så har han icke heller
velat straffa oss; nej, det är till
varning som Herren agar dem
som hålla sig till honom.»
28 Osias svarade henne: »Allt
vad du nu har sagt är
välbetänkt talat, och ingen finnes,
29 som kan motsäga dig. Det är
ju ej heller först i dag som din
vishet har blivit uppenbar, utan
från din tidigaste ungdom har
allt folket lärt känna ditt
förstånd, huru klokt allt är, som
30 du uttänker. Men folket har
lidit svårt av törst, och så
nödgade de oss att göra såsom vi
lovade dem, och att taga på oss
en ed, och den kunna vi icke
31 bryta. Men bed nu för oss, du
som är en gudfruktig kvinna,
så skall Herren sända det regn
som behöves för att fylla våra
brunnar, och vi skola då icke
längre försmäkta.»
32 Då sade Judit till dem:
»Hören mig. Jag vill utföra en
gärning vars rykte skall gå från
släkte till släkte i vårt folk.
33 Infinnen eder vid stadsporten
i natt; jag vill nämligen gå ut
ur staden med min
kammartärna, och inom den tid efter
vilken I haven lovat att
överlämna staden åt våra fiender
skall Herren taga sig an Israel
34 genom min hand. Men I skolen
icke söka att utforska vad jag
ämnar göra, ty jag vill icke
omtala det för eder, förrän mitt
verk är fullbordat.»
35 Då sade Osias och de andra
styresmännen till henne: »Gå i
frid, och må Herren Gud gå
före dig för att utkräva hämnd
på våra fiender.» Därefter lämnade 36
de hyddan och gingo
tillbaka till sina poster.
14.Job 11:7. Jes. 40:13.Rom. 11:34.
IKor. 2:11. /16.4Mos. 23:19. /18.
Vish. 15:4. /19.Dom. 2:13f./26.1Mos.
22:lf. 26:lf. 29:20f. 31:38f. /27.Vish.
12:22. 2Mack. 6:12. Hebr. 12:7.
9 KAPITLET.
Judits bön.
Men Judit föll ned på sitt1
ansikte och strödde aska på
sitt huvud och blottade
säcktyget som hon var klädd i; det
var just som rökoffret för den
aftonen höll på att frambäras
i Guds hus i Jerusalem. Och
hon ropade med hög röst till
Herren och sade:
O Herre, min fader Simeons2
Gud,
du som satte svärdet i hans
hand,
till att utkräva hämnd på
främlingarna,
dessa som löste jungfruns
gördel för att kränka henne,
som nesligt blottade hennes
länd
och skymfligt besudlade hennes
sköte!
Du hade ju sagt: »Det är en
otillbörlig gärning.»
Men likväl gjorde de så.
Fördenskull prisgav du ock 3
deras hövdingar
till att bliva dräpta
och bädden, som blygdes över
deras listiga dåd,
till att färgas av blod;
du slog tjänarna tillika med
furstarna,
ja, furstarna på deras troner;
Judit
13
Judit 9:14.
4 du prisgav deras hustrur till rov
och deras döttrar till fångenskap
och allt bytet till att utskiftas
bland dina älskade söner,
ty de brunno av nitälskan f or dig
och räknade besmittelsen av
sitt blod såsom en styggelse
och amopade dig såsom hjälpare.
O Gud, du min Gud,
så lyssna också till mig, en
värnlös änka.
5 Det var ju du som gjorde detta,
så ock det som gick förut och
det som följde efter;
det som nu är, och det som skall
komma, det har du uttänkt.
Och vad du har tänkt, det sker,
6 och de verk du har beslutit,
de träda fram och säga:
»Här äro vi.»
Ty alla dina vägar äro förut
beredda,
och dina domar äro bestämda
på förhand.
7 Men nu hava assyrierna för-
samlat sig i talrik härskara;
de förhäva sig över häst och
ryttare,
de yvas över sitt fotfolks kraft,
de sätta sitt hopp till sköld och
spjut, till båge och slunga,
men de förstå ej att du är
Herren, som gör slut på
strider.
8 »Herren» är ditt namn.
Slå då ned deras styrka genom
din makt,
och bryt sönder deras kraft
genom din vrede.
Ty de hava lagt råd om att
oskära din helgedom
och att besmitta det tabernakel
där ditt härliga namn har
sin vilostad
och att med svärd slå av ditt
altares horn.
Se till deras övermod, 9
och släpp din förgrymmelse lös
mot deras huvuden,
och lägg i min, i änkans, hand
den kraft som jag åstundar.
Slå genom mina läppars listio
trälen tillika med herren,
och herren tillika med hans
tjänare;
kuva deras stolthet genom en
kvinnas hand.
Ty din kraft består icke i enn
myckenhet folk,
ej heller ditt välde i starka män;
nej, du är de betrycktas Gud,
du är de svagas hjälpare och de
maktlösas försvarare,
deras beskyddare, som ansågos
förlorade,
och deras räddare, som man hade
uppgivit hoppet om.
Ja, du som är min faders Gud 12
och Israels arvedels Gud,
du himmelens och jordens Herre
och vattnens skapare,
du konung över hela din skapade
värld,
ack, hör du min bön;
låt mitt tal och min list leda till 13
sår och blånad
för dessa som hava lagt onda
råd mot ditt förbund,
mot ditt heliga hus och Sions
höjd
och den boning som dina barn
hava fått till besittning.
Förläna hela ditt folk och alla 14
dess stammar kunskap,
och lär dem förstå att du är Gud,
all makts och starkhets
Gud,
och att det är du och ingen
annan, som beskärmar
Israels folk.
1.2Mos. 30:8. /g.lMos. 34:lf. /5.
Jes. 46:10f. /Ö.Job 38:35. Ps. 33:9.
Bar. 3:35. /7.Ps. 46:10. /8.2Mos.
15:3. 27:2, Ps. 132:14. /ll.lMack,3:18. /14.2Kou. 19:19. Jes. 37:20.
Syr. 36:19.
10 KAPITLET.
Judit begiver sig till det assyriska lägret.
1 Oedan hon hade upphört att
k3ropa till Israels Gud och
2 talat alla dessa ord till slut, reste
hon sig upp från sin bön och
kallade till sig sin kammartärna
och steg ned i huset, där hon
plägade uppehålla sig under
sabbaterna och på sina högtids-
3 dagar. Och hon tog av sig
säcktyget som hon var iklädd och
lade av sina änkekläder.
Därefter tvådde hon sig hel och
hållen i vatten och insmorde sig
med dyrbar salva; sedan
ordnade hon sitt hår och satte på
sig en huvudprydnad och
iförde sig sina högtidskläder, dem
som hon hade burit i sin man
4 Manasses"livstid. Och hon satte
sandaler på sina fötter och tog
på sig sina fotstegskedjor och
armband och fingerringar och
örhängen och allt vad hon hade
att pryda sig med, och hon gjorde
sig mycket skön, så att hon
skulle bliva tjusande att skåda
för alla de män som fingo se
5 henne. Sedan gav hon sin
kammartärna en lägel vin och ett
krus olja; hon fyllde ock en
ränsel med mjöl och fikonkaka
och rena bröd och lindade noga
om alla sina kärl och gav dem
så åt tärnan till att bära.
6 Därefter gingo de ut till
Bety-luas stadsport och funno Osias
och stadens äldste Kabris och
7 Karmis stå där. När dessa fingo
se henne och blevo varse
förändringen i hennes utseende och
de nya kläder hon hade ifört sig,
förundrade de sig övermåttan
över hennes skönhet. Och de
sade till henne: »Må våra fäders 8
Gud låta dig finna nåd, så att
det som du har för händer
bliver fullbordat, till triumf för
Israels barn och till Jerusalems
upphöjelse.» Och hon tillbad
Gud. Därefter sade hon till dem: 9
»Bjuden att man öppnar
stadsporten för mig, så vill jag gå ut
ur staden för att fullborda det
som I haven talat med mig om.»
De befallde då de unga männen
att öppna för henne, såsom hon
hade sagt. Och dessa gjorde så. 10
Då gick Judit ut, följd av sin
tjänarinna. Och männen i
staden stodo och sågo efter henne,
till dess hon hade stigit ned för
berget och hunnit igenom dalen,
så att de icke vidare kunde se
henne.
Men de gingo raka vägen ge-il
nom dalen, till dess hon träffade
på en assyrisk fältvakt. De 12
hejdade henne och frågade:
»Till vilka hör du? Och
varifrån kommer du? Och vart
ämnar du dig?» Hon svarade:
»Jag är en hebreisk kvinna och
har smugit mig bort ifrån mitt
folk, därför att de skola komma
att lämnas till byte åt eder. Och 13
jag är på väg till Holofernes,
eder härhövitsman, för att
framföra till honom ett sannfärdigt
budskap: jag vill visa honom
huru han skall gå till väga för
att bliva herre över hela
bergsbygden, utan att en enda varelse
eller en levande själ skall komma
att saknas av hans manskap.»
När nu männen hörde vad hon 14
sade, och när de därjämte
lade märke till hennes utseende
och funno det förundransvärt
skönt, sade de till henne: »Du
har räddat ditt liv genom att
skyndsamt begiva dig hitned
till vår herre. Gå nu fram till
hans tält; några av oss skola
ledsaga dig, till dess de hava
överlämnat dig i hans händer.
L6 Och när du kommer inför
honom, skall du icke bliva
förskräckt, utan för du fram detta
ditt budskap till honom, så skall
17 han behandla dig väl.» Och de
valde bland sig ut ett hundra
man såsom följe åt henne och
hennes kammartärna. Dessa
förde dem så till Holofernes"
tält.
18 Nu strömmade folk
tillsammans från hela lägret, ty ryktet
om hennes ankomst hade spritt
sig bland tälten. De kommo
och ställde sig omkring henne,
där hon stod utanför Holofernes"
tält, medan man gav honom
19 bud om henne. Och de
förundrade sig över hennes skönhet
och förundrade sig över Israels
barn för hennes skull. Och de
sade till varandra: »Vem kan
förakta detta folk, som har
sådana kvinnor bland sig? Nej,
det är icke rådligt att lämna en
enda av dem vid liv, ty om de
släppas fria, så skola de förmå
20 överlista hela världen.» Och
de som höllo vakt hos
Holofernes, så ock alla hans tjänare,
kommo ut och förde henne in i
21 tältet. Och Holofernes hade gått
till vila och låg i sin säng under
myggnätet, som var vävt av
purpur och guld och besatt med
smaragder och andra ädla ste-
22 nar. Och de gåvo honom bud
om henne; då gick han ut i
tältets yttre rum, och silverlampor
buros framför honom. När nu 23
Judit kom inför hans och hans
tjänares ögon, uppfylldes de
alla av förundran över hennes
skönhet. Och hon föll ned på
sitt ansikte och gav honom sin
hyllning, men hans tjänare reste
upp henne.
6. Judit 8:33f.
11 KAPITLET.
Judit inför Holofernes.
Då sade Holofernes till henne: l
»Var vid gott mod, kvinna,
frukta icke; ty ingen som är
villig att tjäna Nebukadnessar,
hela jordens konung, har jag
någonsin gjort något ont. Och 2
vad nu angår ditt folk, som bor
här i bergsbygden, så skulle jag
icke hava lyft min lans mot
dem, om de icke hade visat mig
förakt. Nej, de hava själva
ådragit sig detta. Men säg mig 3
nu av vad orsak du har smugit
dig bort ifrån dem och begivit
dig hit till oss. Ty det är din
räddning att du har kommit hit.
Var vid gott mod; du skall få
behålla livet nu i natt och allt
framgent. Ty ingen skall göra 4
dig något för när, utan man
skall behandla dig väl, såsom det
sker med min herres, konung
Nebukadnessars, tjänare.»
Judit svarade honom: »Upp- 5
tag nådigt din tjänarinnas ord,
och låt din trälinna få tala inför
dig; jag skall i natt icke
förkunna min herre något som är
osant. Och om du vill följa din 6
trälinnas råd, så skall Gud
fullborda en Mor gärning med dig,
och min herre skall icke
misslyckas i vad han har för händer.
Ty så sant Nebukadnessar, hela 7
Judit 11:8.
16
Judit
jordens konung, lever, och så
sant hans välde varar, hans som
har sänt dig för att föra allt
levande till rätta: det är icke nog
med att människorna, tack vare
dig, äro honom underdåniga;
nej, också markens djur och
boskapen och himmelens fåglar
skola genom din kraft tjäna
Nebukadnessar och hela hans
»hus. Ty vi hava fått höra om
din vishet och din förslagenhet,
och över hela jorden är det
kunnigt att du allena i hela
riket är en dugande man och
stor i förstånd och
beundransvärd i konsten att föra krig.
9 Och vad nu angår det som
Akior talade inför ditt krigsråd,
så hava vi fått höra vad han
sade; ty männen i Betylua hava
låtit honom behålla livet, och han
har förtäljt för dem allt vad
10 han talade inför dig. Och nu,
mäktige herre, ringakta icke
hans ord, utan lägg dem på
hjärtat, ty de äro sanna. Vårt
folk kan icke bliva straffat, och
svärdet kan icke få någon makt
över dem, såframt de icke hava
11 försyndat sig mot sin Gud. För
att nu alltså min herre icke må
tvingas att draga bort härifrån
med oförrättat ärende, utan
för att döden må komma över
dem, därför har synden fått
makt med dem, så att de
komma att förtörna sin Gud, så
snart de bedriva vad otillbörligt
12 är. Ty eftersom livsmedlen hava
begynt att tryta för dem och
vattnet nästan alldeles har tagit
slut, hava de lagt råd om att
tillgripa sina boskapsdjur och
hava beslutit att utan
åtskillnad förtära vad Gud i sin lag
13 har förbjudit dem att äta. Och
de hava bestämt sig för att
förtära förstlingen av grödan
och tionden av vin och olja,
som de hava helgat och lagt
undan åt prästerna, som stå
inför vår Guds ansikte, i
Jerusalem, detta som dock ingen
bland folket har lov att ens
vidröra med händerna. Och för 14
att skaffa sig tillstånd därtill
av Stora rådet hava de sänt
några män till Jerusalem; ty
också dess invånare hava en
gång handlat på samma sätt.
När de nu få besked och de göra 15
därefter, då skola de prisgivas åt
dig till undergång, på den dagen.
Därför har jag, din tjänarinna, 16
smugit mig bort ifrån dem, när
jag fick veta allt detta; och nu
har Gud sänt mig hit, för att han
med dig skall utföra gärningar
som hela världen skall häpna
över, så många som få höra
därom. Ty din tjänarinna är 17
gudfruktig och tjänar natt och
dag himmelens Gud. Och
medan jag nu stannar hos dig, min
herre, vill din tjänarinna om
nätterna gå ut i dalen och bedja
till Gud, så skall han säga mig
när de hava utfört sina syndiga
handlingar. Sedan skall jag ig
komma och yppa det för dig.
Då skall du draga ut med hela
din här; och ingen av dem skall
kunna stå dig emot. Och jag 19
skall föra dig mitt igenom
Judeen ända fram emot Jerusalem,
och jag skall ställa din tron mitt
i staden. Och du skall driva
dem framför dig såsom får som
icke hava någon herde; icke en
hund skall gläfsa mot dig. Ja,
detta har genom en
uppenbarelse blivit mig förutsagt och
förkunnat, och nu har jag blivitsänd till att förkunna det för
dig.»
0 Hennes ord behagade
Holofernes och alla hans tjänare, och
de förundrade sig över hennes
1 vishet och sade: »En sådan
kvinna finnes icke från den
ena ändan av jorden till den
andra, en kvinna med ett så
skönt ansikte och så förståndig
2 i tal.» Och Holofernes sade till
henne: »Gud har gjort väl, i det
han sände dig före ditt folk, för
att seger så skulle tillfalla oss,
men undergång drabba dem som
hava visat min herre förakt.
3 Välan, du är fager till
utseendet, och klok är du i ditt tal;
ja, om din Gud nu gör såsom
du har sagt, så skall han vara
min Gud, och själv skall du få
bo i konung Nebukadnessars
palats och bliva namnkunnig
över hela jorden.»
7.Jer. 27:5f. Dan. 2:38. /9.Judit
5:5f./10.Judit8:27. /13.3Mos.22:10f.
1 Sam. 21:6. Mark. 2:25f.
12 KAPITLET.
Judit i Holoferne" läger. Holofernes" gästabud.
1 T^\ärefter befallde han att
JL/man skulle föra henne in i
det rum där hans silverkärl
plägade sättas fram, och bjöd
att mattor skulle bredas ut åt
henne, för att hon skulle få äta
av hans rätter och dricka av
2 hans vin.1 Men Judit sade: »Jag
vill icke äta något härav för
att icke därigenom komma på
fall; man skall i stället förse
mig av det som jag har tagit
smed mig.» Då sade Holofernes
till henne: »Men om det som
du har med dig tager slut,
varifrån skola vi då skaffa sådant
2~-212744. De apokryfiska böckerna.
slags mat att giva dig? Hos oss
finnes ju ingen av ditt folk.» Ju-4
dit svarade honom: »Så sant du
lever, min herre, din tjänarinna
skall icke hinna att förtära vad
hon har med sig, förrän Herren
genom min hand har utfört det
som han har beslutit.»
Holofernes" tjänare förde henne 5
därefter till hennes tält; och hon
sov där till midnatt. Men mot
morgonväkten stod hon upp" och 6
sände bud till Holofernes och
lät säga: »Må min herre bjuda
att man låter din tjänarinna
få gå ut för att förrätta sin bön.»
Och Holofernes gav sin livvakt 7
befallning om att icke hindra
henne därifrån. Så stannade hon
i lägret tre dagar; och om
nätterna gick hon ut i dalen vid
Betylua och badade sig inom
lägret i vattenkällan. Och när 8
hon hade stigit upp ur vattnet,
bad hon till Herren, Israels
Gud, att han så ville leda
hennes väg, att hennes folk bleve
upprättat. Sedan vände hon 9
renad tillbaka till sitt tält och
stannade där, till dess hon mot
aftonen intog sin föda.
På fjärde dagen gjorde Holo-io
fernes ett gästabud för sina
närmaste tjänare allena, och
han inbjöd icke någon av
krigs-hövitsmännen att deltaga däri.
Och han sade till kvinnovakta- n
ren Bagoas, som hade uppsikten
över all hans egendom: »Gå
åstad och övertala den hebreiska
kvinnan, som är hos dig, att
komma till oss och äta och
dricka med oss. Det vore ju en 12
skam för oss, om vi skulle släppa
en sådan kvinna ifrån oss utan
att hava haft umgänge med
henne. Ty om vi icke taga henne
till oss, kommer hon att göra
spe av oss.»
13 Då gick Bagoas ut ifrån
Holofernes och trädde in till henne
och sade: »Må min fagra tärna
icke dröja att komma till min
herre, för att bliva hedrad inför
honom och för att göra sig glad
genom att dricka vin med oss,
och så i dag bliva såsom en
bland assyriernas döttrar, vilka
göra tjänst i Nebukadnessars
14 palats.» Judit svarade honom:
»Vem är väl jag, att jag skulle
säga nej till min herre? Allt
som kan vara välbehagligt i
hans ögon vill jag nu skyndsamt
göra, och så länge jag lever, skall
det vara min högsta glädje att
göra därefter.»
15 Och hon stod upp och iförde
sig sina högtidskläder och satte
på sig alla sina kvinnliga
prydnader. Och hennes tjänarinna
gick före och bredde ut åt henne
på marken, framför Holofernes,
de mattor som hon hade fått
av Bagoas för sitt dagliga bruk,
till att ligga på, medan hon åt.
16 Och Judit kom in och intog
sin plats. Då betogs Holofernes
av häpnad över henne, och hans
blod kom i svallning. Också
hade han känt stor åtrå efter att
pläga umgänge med henne och
hade vaktat på ett tillfälle att
förföra henne, allt ifrån den dag
då han först fick se henne.
i? Och Holofernes sade till henne:
»Drick nu och gör dig glad med
18 oss.»1 Judit svarade: »Så dricker
jag då, herre, eftersom jag i dag
har blivit hedrad mer än
någonsin förr under hela mitt liv.»
19 Och hon tog det som hennes
tjänarinna hade tillrett och åt
och drack därav inför honom.
Och Holofernes gladde sig över 20
henne och drack övermåttan
mycket vin, mer än han
någonsin förr hade druckit på en och
samma dag i hela sitt liv.
2.Dan. 1:8. Judit 10:5.
13 KAPITLET.
Judit dödar Holofernes och återvänder
med hans huvud till Betylua.
11/Ten när det led mot natten,i
1VJL bröto hans tjänare upp med
hast. Och Bagoas slöt till tältet
utifrån och förbjöd dem som
gjorde tjänst hos hans herre att
gå in till honom. Och de gingo
bort och lade sig att sova, ty
de voro allasammans uttröttade,
eftersom gästabudet hade dragit
långt ut. Men Judit blev lam-2
nåd ensam kvar i tältet med
Holofernes, som hade fallit
framstupa på sin säng, ty han var
överväldigad av vinet. Och 3
Judit hade tillsagt sin
tjänarinna att ställa sig utanför
hennes sovgemak och passa på, när
hon skulle gå ut, såsom hon
dagligen hade gjort. Hon hade
nämligen sagt att hon skulle gå
ut för att förrätta sin bön;
detsamma hade hon ock sagt till
Bagoas.
Då nu alla hade gått sin väg 4
och ingen fanns kvar i
sovgema-ket, vare sig liten eller stor,
trädde Judit fram mot hans
säng och sade i sitt hjärta:
»Herre, du all krafts Gud, se
denna stund i nåd till vad jag
nu ämnar göra, på det att
Jerusalem må varda upphöjt; ty nu 5
är stunden inne, att du tager
dig an din arvedel och bringar
till fullbordan vad jag har för
händer, till fördärv för de fien-
Judit
Judit 13:20.
der som hava rest sig upp emot
oss.» Sedan gick hon fram till
sängstolpen vid Holofernes"
huvudgärd och lyfte ned hans
svärd därifrån1 och ställde sig
invid sängen och grep honom
i håret och sade: »Styrk mig i
dag, du Israels Gud.» Därefter
högg hon honom i nacken två
gånger med all sin kraft och
högg så av honom huvudet.
9 Och hon vältrade kroppen ned
från bädden och tog myggnätet
från sängstolparna. Strax
därefter gick hon ut och
överlämnade Holofernes"huvud åt sin
kammartärna, och denna
stoppade det i matränseln. Sedan
gingo de båda efter sin vana
tillsammans ut för att förrätta
sin bön. De vandrade genom
lägret och följde så dalens
krökning och stego därefter upp för
berget där Betylua låg och
kommo fram till stadsporten.
1 Och Judit ropade på långt
håll till dem som höllo vakt vid
porten: »Öppnen porten!
Öppnen! Gud, vår Gud, är med oss,
för att ännu alltjämt utföra
väldiga gärningar i Israel och
bevisa sin makt mot våra
fiender, såsom han har gjort i
dag.»
2 När männen i staden hörde
hennes rop, begåvo de sig med
hast ned till stadsporten och kal-
3 lade tillhopa stadens äldste. Och
alla skyndade tillsammans, både
små och stora, ty man hade icke
väntat att hon skulle komma
tillbaka. Och de öppnade
porten och släppte in dem. Sedan
tände de upp eld, för att det
skulle bliva ljust, och ställde
4 sig runt omkring dem. Och hon
sade med hög röst till dem:
»Loven Gud! Ja, loven honom!
Loven Gud, som icke har vänt
sin barmhärtighet från Israels
hus, utan genom min hand har
givit våra fiender ett dråpslag
i denna natt.» Och hon togis
upp huvudet ur ränseln och
visade fram det och sade till
dem: -»Se här är Holofernes",
den assyriske härhövitsmannens,
huvud, och här är myggnätet
som han låg under i sitt rus, när
Herren slog honom genom en
kvinnas hand. Och så sant 16
Herren lever, han som har
bevarat mig på den väg jag har
vandrat: väl darade honom mitt
ansikte till hans fördärv, men
han fick icke begå synd med
mig, till min befläckelse och
nesa.»
Och allt folket betogs av ston?
häpnad, och de böjde sig ned
och tillbådo Gud och ropade
med en mun: »Välsignad vare
du, vår Gud, som i dag har
låtit ditt folks fiender
komma på skam!» Och Osias sadels
till henne: »Välsignad vare du,
min dotter, av Gud, den Högste,
framför alla andra kvinnor på
jorden! Och välsignad vare
Herren Gud, himmelens och
jordens skapare, som har styrt
dina steg, så att du har givit
våra fienders hövding banesåret!
Din förtröstan skall aldrig nå-19
gonsin varda förgäten av dem
som minnas Guds väldiga
gärningar. Och må Gud låta detta 20
lända dig till evärdlig ära, så
att han ser till dig med allt vad
gott är, till lön därför att du
för vårt folks betrycks skull
icke skonade ditt liv, utan
avvärjde vårt fall, i det att du
gick din väg rakt fram inför
vår Gud.» Och allt folket sade:
»Ske alltså! Ske alltså!»
B.Dom. 4:21f. /7.Dom. 16:28. /10.
Judit 12:7. /IS.lMos. 14:19f. Dora.
5:24.
14 KAPITLET.
Låtsat anfall av judarna. Akiors omvändelse. Upptäckten av mordet på Holofernes.
1 Därefter sade Judit till dem:
»Hören mig, mina bröder.
Tagen detta huvud och hängen
2 upp det där på murkrönet. Och
så snart morgonen gryr och
solen går upp över jorden,
skolen I allasammans gripa edra
stridsvapen och draga ut ur
staden, så många som kunna
föra vapen. Och I skolen välja
en anförare åt eder, som om I
tänkten draga ned på slätten
mot assyriernas förposter; men
I skolen dock icke draga ditned.
3 Dessa skola då taga alla sina
vapen och begiva sig till lägret
för att väcka befälhavarna över
Assurs här, och de skola skynda
tillsammans till Holofernes" tält,
men de skola icke finna honom.
Då skall fruktan falla över dem,
4 så att de fly för eder. Men då
mån I, tillika med alla dem som
bo inom Israels hela område, sätta
efter dem och nedgöra dem, var
5 de gå fram. Men innan I gören
detta, skolen I kalla hit ammoniten Akior, för att han må få
se och känna igen den som
visade ett sådant förakt för Israels
hus, och som sände honom till
oss såsom till döden.»
6 Då läto de hämta Akior från
Osias" hus. När han nu kom dit
och fick se Holofernes" huvud
i handen på en man i
folkhopen, föll han till marken
7 och blev vanmäktig. Men sedan
de hade lyft upp honom, föll
han ned för Judits fötter och
gav henne sin hyllning och sade:
»Välsignad vare du i var hydda
i Juda och bland alla folk! Alla
skola de gripas av förskräckelse,
när de få höra ryktet om dig.
Men tala nu om för mig allt vad 8
du har gjort under dessa dagar.»
Då berättade Judit för honom
mitt ibland folket allt vad hon
hade gjort, från den dag då hon
begav sig bort ända till dess
hon nu talade med dem. När 9
hon hade slutat att tala, brast
folket ut i högljutt jubel och
höjde glädjerop i staden. Men 10
då Akior såg allt vad Israels
Gud hade gjort, kom han till
full och hel tro på Gud. Och
han lät omskära sig och har
sedan dess varit upptagen i
Israels hus intill denna dag.
När morgonen bröt in, hängde 1l
de upp Holofernes" huvud på
muren, och alla israelitiska män
grepo sina vapen och drogo
i olika häravdelningar ut på
vägen som ledde utför berget.
Men då Assurs barn fingo se 12
dem, sände de omkring bud
till sina anförare, och dessa
begåvo sig till befälhavarna
och krigsöverstarna och alla
hövdingarna. Och de infunno 13
sig vid Holofernes" tält och sade
till den som förestod allt vad
han ägde: »Gå och väck vår
herre, ty de trälarna hava
fördristat sig att draga hitned
mot oss till att strida, för att så
bliva förgjorda till sista man.»
Då gick Bagoas in och klappade 14
på förhänget till tältet, ty han
förmodade att Holofernes låg
och sov tillsammans med Judit.
Men när ingen svarade, sköt han 15
förhänget åt sidan och gick in
i sovgemaket och fann honom
liggande utsträckt död på
säng-pallen;och hans huvud var borta.
6 Då uppgav han högljudda rop,
under gråt och jämmer och
veklagan, och rev sönder sina
7 kläder. Därefter begav han
sig in i det tält där Judit hade
sin bostad, och då han icke
fann henne där, kom han
utspringande till folket och skri-
8 ade: »De trälarna hava
handlat förrädiskt; en ensam
hebreisk kvinna har dragit
smälek över konung
Nebukadnessars hus, ty Holofernes ligger
därinne på marken, utan huvud.»
9 När de assyriska
krigshövits-männen fingo höra detta, revo
de sönder sina kläder, ty de
blevo storligen förskräckta; och
de begynte att överljutt skria
och ropa mitt i lägret.
l.lMack. 7:47. 2Mack. 15:35. /6.
Judit 6:21. /10.5 Mos. 23:3. Est. 8:17.
Jes. 14:1. /18-Judit ll:18f.
15 KAPITLET.
Assyriernas flykt och lägrets plundring. Judits belöning. Segertåget till Jerusalem.
1 IVfär de som befunno sig i
Ii tälten hörde detta, blevo
de bestörta över vad som hade
2 skett, och fruktan och bävan
föll över dem; icke en enda
man stannade längre kvar vid
den andres sida, utan de
störtade åstad, allasammans på en
gång, och flydde längs alla vägar
på slätten och i bergsbygden.
3 De som voro lägrade i
bergsbygden runt omkring Betylua
vände sig också om till flykt.
Men då störtade alla stridbara
män bland israeliterna ut mot
dem. Och Osias sände bud om 4
vad som hade hänt till
Beto-mastaim och Bebai och Kobai
och Kola och till Israels
hela område, med befallning om
att alla skulle störta ut mot
fienderna och förgöra dem. När 5
Israels barn fingo höra detta,
föllo de alla tillhopa över dem
och höggo ned dem, under det
de förföljde dem ända till Koba.
Likaledes kom folk ifrån
Jerusalem och ifrån hela
bergsbygden, ty man hade givit dem
underrättelse om vad som hade
tilldragit sig i deras fienders
läger. Och folket i Galaad och
i Galileen angrepo dem från
sidorna och anställde ett stort
manfall, till dess de hade hunnit
förbi Damaskus och dess
område.
Men de av Betyluas invånare, 6
som hade stannat hemma,
över-föllo det assyriska lägret och
plundrade det och vunno stora
rikedomar. Och de israeliter?
som kommo tillbaka från
slakt-ningen bemäktigade sig
återstoden. Folket ifrån byarna
och gårdarna i bergsbygden och
på slättlandet togo också de
rikt byte; ty sådant fanns i
övermåttan stor myckenhet.
Översteprästen Joakim och 8
israeliternas rådsherrar, vilka
bodde i Jerusalem, kommo nu
dit för att skåda de välgärningar
som Herren hade bevisat Israel,
och för att få se Judit och hälsa
henne. Och när de hade kommit 9
in till henne, prisade de henne
alla med en mun och sade till
henne: »Du Jerusalems stolthet,
du Israels stora heder, du stora
berömmelse för vårt folk, alltio
detta har du utfört med din
hand; vad gott är har du gjort
mot Israel. Må Gud finna behag
däri. Välsignad vare du inför
Herren, den Allsmäktige, till
evig tid!» Och allt folket sade:
»Ske alltså!»
11 Men folket hämtade byte ur
lägret i trettio dagar; och de
skänkte Judit Holofernes" tält
och alla silverkärlen och
vilo-kuddarna och skålarna och allt
hans övriga husgeråd. Och hon
tog alltsammans och packade
det på sina mulåsnor och spände
för sina vagnar och lastade det
på dem.
12 Och alla kvinnor i Israel
skyndade tillsammans för att få se
henne, och de prisade henne och
utförde en dans till hennes ära.
Och hon tog lövrika kvistar i
händerna och gav ock sådana
åt de kvinnor som följde henne.
13 Och hon själv och kvinnorna
som följde henne bekransade
sig med olivkvistar. Hon gick
så framför allt folket och anförde
alla kvinnorna i dans. Men alla
män i Israel följde efter i vapen,
bekransade och sjungande lov-
14 sånger. Och Judit stämde upp
följande lovsång inför hela
Israel, och allt folket stämde in i
denna lovprisning.
3. Judit 7:18. /4.Judit 4:4f. /13.2Mos.
15:20f.
16 KAPITLET.
Judits lovsång. Offerfest i Jerusalem. Judits ålderdom och död.
.J
udit sjöng:
Stämmen upp till min Guds
ära vid pukors ljud,
sjungen till Herrens lov vid
klang av cymbaler.
Dikten honom en ny sång,
upphöjen och åkallen hans namn.
Ty Herren är en Gud som gör 2
slut på strider.
Han räddade mig ur mina
förföljares hand
till sitt läger mitt ibland folket.
Assur kom från bergen i norr, 3
han kom med sina härars
tio-tusenden.
Hans skaror dämde upp
bäckarna,
och hans ryttare betäckte
höjderna.
Han hotade att bränna mitt 4
land
och förgöra mina unga män med
svärd,
att slunga mina spenabarn mot
marken,
att giva mina späda till byte
och röva mina jungfrur.
Men Herren, den Allsmäktige, 5
gjorde dem till intet;
han lät dem komma på skam
genom en kvinnas hand.
Det var ju icke för unga män 6
som deras hjälte föll;
icke var det resårs söner som
slogo honom
eller högväxta jättar som buro
hand på honom.
Nej, det var Judit, Meraris
dotter, som gjorde det;
genom sin skönhet lamslog hon
honom.
Ty hon lade av sina änkekläder?
för att upprätta de betryckta i
Israel,
hon smorde sitt ansikte med
välluktande salva,
hon band samman sitt hår under 8
en huvudprydnad
och tog på sig en dräkt av fint
linne för att dåra honom.
Hennes sandaler fängslade hans 9
öga,
Judit
23
Judit 16:24.
och hennes skönhet tog hans
sinne till fånga.
Så gick svärdet genom hans hals.
10 Perser ryste av fasa över hen-
nes dristighet,
och meder slogos av skräck för
hennes djärvhet.
11 Då jublade mina förtryckta,
och mina svaga hovo upp
glädjerop;
men de andra blevo förfärade,
de skriade högt och vände sig
om till flykt.
12 Unga mödrars söner stucko ned
dem,
de sargade dem såsom förrymda
trälar.
Så förgingos de för min Herres
härskara.
13 Jag vill sjunga en ny sång till
min Guds lov.
Herre, du är stor och härlig,
underbar i makt, oförliknelig.
14 Dig må hela din skapelse tjäna;
ty du sade, och det vart,
du sände ut din ande, och han
danade;
ja, ingen kan sätta sig emot vad
du bjuder.
15 Ty bergen skola vackla på sina
grundvalar, så ock haven,
klipporna skola smälta såsom
vax inför dig.
Men mot dem som frukta dig
är du nådig.
16 Ty ringa är allt som frambäres
till en välbehaglig lukt,
och allt fett till brännoffer åt
dig gäller föga;
men den som fruktar Herren,
han är alltid stor.
17 Ve över de hedningar som resa
sig upp mot mitt folk!
Herren, den Allsmäktige, skall
straffa dem på domens
dag,
han skall låta deras kött
förtäras av eld och maskar,
och de skola jämra sig i kval
evinnerligen.
När de så kommo till Jeru-is
salem, tillbådo de Gud; och
sedan folket hade renat sig,
framburo de sina brännoffer
och frivilliga offer och övriga
gåvor. Men Judit lät såsom 19
helgedomsskänker uppställa alla
Holofernes" tillhörigheter, vilka
folket hade givit åt henne; också
myggnätet, som hon hade tagit
med sig ur hans sovgemak, gav
hon åt Gud såsom
helgedomsskänk. Folket höll nu glä d j ef est 20
i Jerusalem inför helgedomen i
tre månader, och Judit stannade
härunder kvar hos dem.
Sedan drogo de var och en hem 21
till sitt, och Judit vände
tillbaka till Betylua; och hon
behöll alltjämt sin egendom under
sin vård. Och hon åtnjöt stort
anseende i hela landet under sin
återstående levnad. Och många 22
åstundade att få henne till
hustru, men ingen man fick
komma vid henne, så länge hon
levde, allt sedan den dag då
hennes man Manasses dog och
samlades till sitt folk. Och hon 23
levde till mycket framskriden
ålder i det hus som hennes man
hade ägt; hon blev ett hundra
fem år gammal. Och sin
kammartärna gav hon fri. Så dog
hon i Betylua, och man begrov
henne i den grotta där hennes
man Manasses låg begraven.
Och Israels hus sörjde henne i 24
sju dagar. Men före sin död
skiftade hon sina ägodelar
mellan alla sin man Manasses" och
sina egna närmaste fränder.25 Och ingen ofredade vidare
Israels barn, så länge Judit levde
och lång tid efter hennes död.
l.Dom. 5:1. Ps. 96:1. 149:1. /2.
Judit 9:7. /7.Judit 10:3f. /9.Sus. v. 56.
14.2Krön. 20:6. Ps. 33:9. 104:30.
15.Ps. 97:5. Mik. 1:4. /16.Ps. 51:18f.
Mik. 6:6f. Syr. 25:10f. /17-Jes. 66:24.
Syr. 7:17. /24.1Mos. 50:10. Syr.
22:12.
VISHETEN
1 KAPITLET.
Maning till rättfärdighet och
gudsfruktan. Döden syndens straff,
odödlighet rättfärdighetens lön.
1 A Isken rättfärdigheten, I som
/Afstyren på jorden,
tanken på Herren med
rättskaffens sinne,
och söken honom med
uppriktigt hjärta.
2 Ty han låter sig finnas av dem
som icke fresta honom,
och han uppenbarar sig för dem
som ej vägra honom sin tro.
3 Vrånga tankar skilja ju männi-
skor från Gud,
och när hans makt sättes på
prov, näpser den de
dåraktiga.
4 Ty i en illfundig själ träder icke
visheten in,
den tager ej sin boning i en
kropp som är gäldbunden
under synden.
5 Nej, tuktens helige ande und-
flyr falskheten
och håller sig på avstånd från
oförnuftiga tankar;
den skrämmes bort, när
orättfärdigheten nalkas.
6 Ty visheten är en människo-
älskande ande,
och den låter ej hädaren bliva
ostraffad för vad hans
läppar tala,
eftersom Gud är vittne till hans
innersta känslor
och en sannskyldig väktare över
hans hjärta
och en som hör hans tungas tal.
Herrens Ande uppfyller ju vari- 7
den,
och det väsen som sammanhåller
allt vet vad som säges.
Därför kan ingen bliva obemärkt, 8
som talar vad orätt är;
rättvisan skall icke gå honom
förbi med sin näpst.
Nej, den ogudaktiges anslag skola 9
komma under prövning,
och hans ord skola nå fram till
Herrens öron,
för att hans överträdelser skola
bliva näpsta.
Ty ett nitälskande öra hör allt, 10
och de knorrandes mummel
bliver icke förborgat.
Så tagen eder då till vara förii
onyttigt knorrande,
och avhållen eder tunga från
smädelse.
Ty icke ens en hemlig viskning
bliver utan påföljd,
och en lögnaktig mun dräper
själen.
Faren icke så efter döden 12
genom edert förvillade
leverne,
och dragen ej fördärv över eder
genom edra händers verk.
Ty det är icke Gud som hans
gjort döden,
och han har ej lust till de
levandes undergång.
14 Han har ju skapat allt för att
vara till,
och allt som har blivit till i
världen tjänar livet.
Intet förstörelsens gift finnes
däri;
nej, döden har icke väldet på
jorden.
15 Ty rättfärdigheten är odödlig.
l.Jes. 56:1. /S.Jes. 59:2. /4.Syr.l5:7.
19:22. /6.Job7:20. Ps. 139:lf. /7.Ps.
139:4f. Jer. 23:23f. Vish. 12:1. /9.
Ps. 94:9f. Matt. 12:36. ,/12. Ords. 8:36.
IS.Hes. 18:23,32. Vish. 2:23. /14.1
Mos. 1:31. Syr. 39:16f. ITim. 4:4.
16.Jes. 28:15.
2 KAPITLET.
De ogudaktigas förvända tankar om
liv och död. Deras hätskhet mot de
rättfärdiga.
16
Men de ogudaktiga kalla
döden till sig med ord och
gärningar,
de räkna honom för en vän och
tråna efter honom.
Ja, de hava slutit förbund med
honom;
de äro ju ock värda att höra
honom till.
1 Ty de säga vid sig själva i sina
förvända tankar:
»Kort och eländigt är vårt liv;
när en människa skall dö, gives
det ingen bot för henne,
och någon befriare från
dödsriket har aldrig blivit
funnen.
2 Genom en slump hava vi ju
kommit till,
och efter detta skola vi vara
som om vi aldrig hade
funnits.
Ty en rök är andedräkten i vår
näsa,
och tanken en gnista, tänd vid
vårt hjärtas slag.
När den har slocknat, skalls
kroppen varda till aska
och anden förspridas såsom
tunnaste luft.
Och vårt namn skall förgätas 4
med tiden,
och ingen skall vidare komma
ihåg våra verk;
vårt liv skall försvinna såsom
spåren efter en sky,
det skall förflyktigas likasom
en dimma
som drives undan av solens
strålar
och bringas att sjunka av dess
värme.
Ja, vår levnadstid är lik ens
skugga som far förbi,
och det gives ingen återgång,
när vårt slut har kommit;
ty detta är beseglat, och ingen
kan göra någon ändring.
Välan, låt oss då fägna oss 6
med det goda vi hava,
låt oss njuta världen med iver,
såsom i ungdomsåren.
Må vi icke spara på ädelt vin?
och på salvor
och icke låta någon vårens
blomma undgå oss.
Vi vilja bekransa oss med rosen- 8
knoppar, förrän de vissna;
ingen av oss må hålla sig borta 9
från våra yppiga gillen,
överallt må vi kvarlämna
tecken av vår festgädje.
Ty detta är vår del och vår lott.
Låt oss förtrycka den som ärio
rättfärdig och fattig
och icke visa skonsamhet mot
änkan
eller försyn för den gamles av
ålder grånade hår.
Nej, må vår styrka vara lagen 11
för det rätta,
ty det svaga bevisar sig duga
till intet.
12 Låt oss lägga försåt för den rätt-
färdige, eftersom han är oss
besvärlig
och sätter sig emot våra
gärningar
och bannar oss för våra
försyn-delser mot lagen
och förevitar oss våra
försyn-delser mot god tukt.
13 Han utgiver sig för att äga kun-
skap om Gud,
och han kallar sig själv ett
Herrens barn.
14 Han är likasom en anklagelse
mot våra tankar,
han är oss motbjudande redan
till att se på,
is därför att hans leverne är så
olikt andras
och hans stigar äro så främmande.
16 Såsom falskt mynt äro vi räk-
nade af honom,
och han håller sig borta från
våra vägar såsom från
Orenlighet.
De rättfärdigas ände prisar han
salig
och skryter med att Gud är hans
fader.
17 Låt oss då se om hans ord äro
sanna,
och pröva hurudan utgången
bliver för honom,
is Ty om den rättfärdige är Guds
son, skall ju Gud taga sig
an honom
och frälsa honom ur hans
motståndares hand.
19 Genom kvalfull misshandling
vilja vi utforska honom,
för att så lära känna huru tålig
han är
och pröva huru ståndaktig han är.
20 Till neslig död vilja vi döma
honom;
Gud skall ju se till honom, efter
vad han själv har sagt.»
Så tänka de, men de fara vilse, 21
ty deras ondska har förblindat
dem;
de känna icke Guds hemligheter 22
och hoppas icke på någon
fromhetens lön
och tro icke på någon äreskänk
för obefläckade själar.
Gud skapade ju människan till 23
oförgänglighet
och gjorde henne till en avbild
av sitt eget väsen.
Men genom djävulens avund 24
kom döden in i världen,
och de som höra honom till, de
få erfara den.
l.Ps. 49:8f. Pred. 2:23. 3:22. Syr.
40:1. /4.Job 7:9- Pred. 1:11. 2:16.
9:5. Jak. 4:14. /S.lKrön. 29:15. Job
8:9. 14:2,10. Vish. 5:9. Syr. 38:21f.
7.Pred. 9:7. Jes. 56:12./9.Pred. 5:17.
9:9. /IS.Ps. 37:32. /18. Ps.22:9. Matt.
27:43. /SO.Jak. 5:6. /23.1Mos. 1:27.
5:1. Syr. 17:3. /24.1Mos. 3:lf.
3 KAPITLET.
De rättfärdigas och de ogudaktigas
olika lott.
Men de rättfärdigas s j alar i
äro i Guds hand,
och ingen plåga kan nå dem.
Väl synas de i de dåraktigas 2
ögon vara döda,
och såsom ofärd räknas deras
hädanfärd,
och deras bortgång från oss så-3
som undergång;
men de äro i frid.
Ty om de än, efter vad männi-1
skor mena, bliva straffade,
så är dock deras hopp fyllt av
odödlighet,
och sedan de hava agats något 5
litet, få de röna mycken
godhet;
Gud satte dem på prov och
befann dem sig värdiga.
6 Såsom guld i degeln prövade han
dem,
och såsom en heloffergåva
mottog han dem.
7 I den stund då han ser till
dem skola de framträda i
glans,
och såsom gnistor bland strå
skola de ila fram.
8 De skola döma hedningarna
och råda över folken,
och Herr en ft skall vara deras
konung till evig tid.
9 De som förtrösta på honom, de
skola förstå sanningen,
och de trogna skola i kärlek
förbliva hos honom.
Ty nåd och barmhärtighet skall
vederfaras hans utvalda.
10 Men de ogudaktiga skola få
den näpst deras tankar
förtjäna,
då de aktade den rättfärdige för
intet och avföllo från
Herren.
11 Ty den som föraktar vishet och
tukt är ömkansvärd.
Ja, fåfängt är deras hopp och
deras ävlan gagnlös,
och deras gärningar äro till intet
nyttiga.
12 Deras hustrur äro dåraktiga,
och deras barn äro onda;
förbannad är deras avkomma.
13 Dock, salig är den ofrukt-
samma som är obefläckad,
som icke vet av syndfullt
umgänge;
hon skall undfå frukt, när
själarna få sin vedergällning.
14 Salig är ock den snöpte som
ej har förövat syndiga
gärningar
eller har haft onda tankar mot
Herren;
ty han skall få en utvald
nådelön för sin trohet
och den ljuvligaste lott i
Herrens tempel.
Ja, dygdens mödor bära härlig 15
frukt,
och visheten är en telning som
icke förvissnar.
Men äktenskapsbrytares barnie
skola ej nå sin mognad,
och avkomma efter syndigt
umgänge skall utrotas.
Ty om de än få länge leva, skola 17
de dock räknas för intet,
och deras ålderdom skall på
sistone bliva utan heder.
Om de dö tidigt, skola de varais
utan hopp
och utan tröst på avgörelsens
dag.
Ty ett orättfärdigt släkte tager 19
en ond ände.
l.SMos. 33:3. Joh. 10:28. /S.Jes.
57:2.Vish. 4:7. /4.2Mack. 7:36.1Petr.
l:3f. /S.Ords. 3:llf. 2Mack. 7:33f.
Hebr. 12:7. /B.Syr. 2:5. IPetr. 1:7.
7.Dan. 12:3. Ob. v. 18. Matt. 13:43.
S.Syr. 4:15. IKor. 6:2. Upp. 2:26f.
9.Vish. 4:15. Joh. 8:32. /IS.Syr. 41:5.
IS.Jes. 54:1. /14.Jes. 56:4f. /lö.Ps.
37:28. Vish. 4:3f. Syr .23:24!. 41:6.
18.Ords. 11:7. /19.Ps. 73:19.
4 KAPITLET.
Fortsatt jämförelse mellan de
rättfärdigas och de ogudaktigas olika lott.
Nej, bättre är att vara barn-i
lös, men hava dygd;
ty odödlighet ligger i dygdens
åminnelse,
eftersom denna bliver aktad av
både Gud och människor.
Medan hon är här tillstädes, 2
vill man efterlikna henne,
och man saknar henne, när hon
är borta;
och i evigheten bär hon äre-
kransen i triumf
såsom segervinnare i obesmittad
tävlingskamp.
3 Men de ogudaktigas talrika
avkomma är till intet gag-
nelig;
då de ju äro av oäkta skott, slå
de ej djup rot
och få icke något säkert fäste.
4 Ty om sådana än till en tid
skjuta frodiga grenar,
skakas de dock av vädret,
eftersom de stå så ostadigt,
och ryckas upp med roten av
vindarnas våld.
5 Deras grenskott brytas av runt-
om, medan de ännu äro
späda,
och deras frukt är oduglig,
onjutbar kart, till intet nyttig.
6 Ty barn som födas av syndig
förbindelse
äro vittnen mot sina föräldrar
om deras ondska,
när rannsakning en gång sker
med dem.
7 Men den rättfärdige skall, om
han än går tidigt bort, få
njuta rö.
8 Ty en vördnadsvärd ålder är
ej detsamma som en hög;
den mätes icke efter årens tal.
9 Nej, vishet är för en människa
de rätta grå håren,
och ett liv utan fläck den rätta
ålderdomen.
10 Eftersom han var Gud till behag,
blev han älskad av honom,
och eftersom han levde mitt
ibland syndare, togs han
bort:
11 han rycktes undan, för att ond-
skan ej skulle förvilla hans
förstånd
eller falskheten dåra hans själ.
Ty det ondas tjusning gör dyg-12
den vanmäktig,
och begärelsens yra förvänder
ett oskyldigt sinne.
Han blev tidigt mogen och hade 13
så fullbordat en lång levnad,
ty hans själ behagade Herren. 14
Därför fick den ock skynda bort
ur den onda världen.
Och människorna se det, men
de förstå dock icke
och lägga icke sådant på hjärtat,
att nåd och barmhärtighet ve-15
derfares hans fromma,
och hans utvalda nådefull be-
sökelse.
Men den rättfärdige skall, f äst-IG
än död, döma de ogudaktiga
som leva,
och ungdom, som snart blev
mogen, den orättfärdiges
höga ålder.
Ja, de se väl den vises slut, 17
men förstå dock ej vad Herren
har beslutit om honom,
och varför han har satt honom
i säkerhet.
De se det och akta det för intet; is
men Herren ler åt dem.
Och därefter skola de bliva 19
till föraktliga as
och till bespottelse bland de
döda evinnerligen.
Ty han skall störta dem
huvudstupa ned, förrän de hinna
öppna munnen;
han skall rycka dem loss ifrån
deras grundvalar,
och de skola helt förgöras.
De skola dväljas i kval,
och deras åminnelse skall förgås.
l.Syr. 16:lf. /2.2Tim. 4:7f. /S.Vish.
3:16f. Syr. 23:25.40:15. /4.Ps. 37:35f.
S.Syr. 41:7. /7.Jes. 57:2. Vish. 3:lf.
10.1 Mos. 5:24. Syr. 44:16. Hebr.
11:5. /lö.Vish. 3:9. /17.Jes. 57:1. /18.
Ps. 2:4. 59:9. /19.Jes. 14:9f. Hes.
32:24.
5 KAPITLET.
De ogudaktigas för sena ånger på
domens dag. De rättfärdigas lön och
de ogudaktigas straff.
20 TVTär deras synder räknas
Ii samman, skola de bävande
träda fram,
och deras överträdelser skola
vittna mot dem och
överbevisa dem.
1 Då skall den rättfärdige stå där
med stor frimodighet
inför dem som förtryckte honom,
och som föraktade hans mödor.
2 När de få se detta, skola de gri-
pas av stor förskräckelse
och betagas av häpnad över
hans oväntade frälsning.
3 De skola ångra sig och säga vid
sig själva,
de skola sucka i sin själs ångest:
»Det var denne som vi en
gång hade till åtlöje
och till ett smädligt ordspråk,
vi dårar.
4 Hans leverne aktade vi såsom
förryckthet
och hans slut såsom någonting
nesligt.
5 Huru har han nu kunnat bliva
räknad bland Guds barn,
och huru har han fått sin lott
bland de heliga?
6 Så hava vi då gått vilse från
sanningens väg;
rättfärdighetens ljus har icke
lyst för oss,
och dess sol har icke gått upp
för oss.
7 Vi mättade vårt begär på orätt-
färdighetens och fördärvets
stigar,
vi vandrade genom väglösa
ödemarker,
men Herrens väg lärde vi icke
känna.
Vad har nu vårt övermod gag-8
nät oss?
Och vad har rikedom, i förening
med högfärd, gjort oss för
nytta?
Försvunnet är allt detta såsom 9
en skugga
och såsom ett budskap som
snabbt går vidare.
Det är med oss såsom med skep-10
pet som far över det
svallande havet:
icke ett spår kan man finna
därav, där det gick fram,
ej en väg efter dess köl bland
vågorna;
eller såsom med fågeln som fly-11
ger genom rymden:
den lämnar icke kvar något
intryck däri av sin färd,
den piskar med vingpennornas
slag den lätta luften
och klyver den under sin
vinande fart,
där den genomilar den på
svängda vingar,
intet märke skönjes sedan däri
efter flykten;
eller såsom med pilen som skju-12
tes mot målet:
den delade luften flyter strax
åter tillsammans,
så att man icke kan märka
vilken väg den gick -
på samma sätt blevo vi knappt 13
födda, förrän vi togo en
ände,
och något tecken av dygd kunna
vi icke visa på,
nej, mitt i vår ondska hava vi
blivit förtärda.»
Ty den ogudaktiges hopp är 14
såsom agnar som vinden
bortför,
såsom lätt skum som en stormil
jagar undan,
såsom rök som försprides av
vinden,
såsom det förbleknade minnet
av en gäst som stannade
en enda dag.
15 Men de rättfärdiga leva evin-
nerligen,
och i Herren hava de sin lön,
och den Högste bär omsorg om
dem.
16 Därför skola de få mottaga det
härliga konungadömet
och den sköna kronan ur
Herrens hand.
Ty med sin högra hand skall
han skydda dem,
och med sin arm skall han
beskärma dem.
17 Han skall taga på sig sin nit-
älskan såsom en
krigsrustning
och bruka skapelsen såsom ett
hämndvapen mot sina
fiender.
18 Han skall ikläda sig rättfärdig-
heten såsom ett pansar
och sätta på sig omutlig rätt
såsom en hjälm.
19 Han skall taga heligheten såsom
en oövervinnlig sköld
20 och vässa sin stränga vrede till
ett svärd.
Och tillsammans med honom
skall hela världen strida
mot de vanvettiga:
21 träffsäkra skola ljungeldarnas
pilar fara åstad,
ja, från molnen skola de flyga
mot sitt mål såsom från
en väl spänd båge,
22 vredesfyllda skola hagelstenar
kastas såsom från en
stenslunga,
och havets vatten skall rasa
mot dem,
och floderna skola med hast
fördränka dem.
Maktens ande skall resa sig upp 23
mot dem,
och såsom en stormvind skall
den rensa bort dem.
Så skall orättfärdigheten lägga
hela jorden öde
och brottsligheten kullstörta
härskares troner.
5.Apg. 26:18. Kol. 1:12. /9.Vish.
2:5. /lO.Job 9:25f. /l4.Job 8:13.
Ps. l:4f. Ords. 11:7. Hos. 13:3.
Vish. 16:29. /15.Ps.40:18.1Joh.2:17.
16. Matt. 25:34. /17. Jes. 59:17.
Syr. 39:27f. Ef. 6:llf. /IS.Ef. 6:14.
ITess. 5:8./20.Vish. 16:17. /21.Ps.
18:15. /22.Hes. 38:22. Upp. 16:21.
23. Vish. 11:20.
6 KAPITLET.
Varning till de makthavande.
Vishetens höga värde. Inbjudning till
att mottaga undervisning.
Hören nu, I konungar, ochi
kommen till förstånd,
tagen emot lärdom, I som
domen jordens ändar,
lyssnen, I som råden över 2
många,
och som yvens över folkens
skaror.
Ty av Herren är makten eders
given
och väldet av den Högste;
han skall ock pröva edra
gärningar
och utrannsaka edra rådslag.
I ären väl tjänare i hans rike, 4
men haven icke styrt rättrådigt;
I haven ej tagit lagen i akt
och icke vandrat efter Guds
vilja.
Fruktansvärd skall han med 5
hast komma över eder,
ty högt uppsatta få sträng
dom.
Den ringe kan ju få tillgift och 6
nåd,
men de mäktige skola med
maktens stränghet prövas.
7 Ty han som är herre över allting har ej anseende till personen
och har icke någon försyn för storhet.
Han har ju själv skapat både små och stora,
och han bär lika omsorg om alla.
8 Men de väldige förestår en sträng rannsakning.
9 Till eder, I härskare, ställas därför mina ord,
för att I skolen lära eder vishet och undgå att falla.
10 Ty de som hålla det heliga i helgd, de skola aktas heliga,
och de som hava vunnit insikt däri skola finna försvar.
11 Så haven då begär efter mina ord;
längten efter dem, så skolen I bliva undervisade.
12 Strålande och ovansklig är visheten,
och hon varsnas lätt av dem som älska henne;
hon låter sig finnas av dem som söka henne,
13 ja, hon skyndar att själv göra sig känd av dem som åtrå henne.
14 Den som bittida söker henne behöver icke möda sig,
ty han skall finna henne sittande vid sin dörr.
15 Ja, att hava henne i tankarna är höjden av förstånd;
och den som vakar för hennes skull, han bliver snart fri ifrån bekymmer.
16 Hon går ju själv omkring och söker dem som äro henne värdiga
och uppenbarar sig hult för dem på deras stigar
och kommer dem till mötes i alla deras planer.
17 Ty vishetens rätta begynnelse är begär efter undervisning;
18 men åstundan efter undervisning är kärlek till henne,
och kärlek är att hålla hennes bud;
men att akta på buden är att försäkra sig om oförgänglighet,
19 oförgänglighet åter leder till att man får vara nära Gud:
20 alltså för begär efter vishet upp till konungavälde.
21 Därför, I folkens härskare, om I finnen behag i troner och spiror,
ären då visheten, så skolen I få regera evinnerligen.
22 Men vad visheten är, och huru hon blev till, det skall jag förkunna;
jag skall icke dölja hennes hemligheter för eder.
Nej, ända ifrån det hon först blev till skall jag utrannsaka henne
och lägga kunskapen om henne i dagen.
Jag skall ingalunda gå på sidan om sanningen,
23 ej heller sida vid sida med den hålögda avunden,
ty denna har ingen gemenskap med visheten.
24 När de vise äro många, går det världen väl,
och en förståndig konung är folkets välfärd.
25 Låten därför undervisa eder genom mina ord,
så skall det lända eder till gagn.
l.Ps. 2:10. Vish. 1:1. Syr. 33:19. /3.
Dan. 2:21. Joh. 19:11. Rom. 13:l f.
4.Ps. 82:l f. /5.Luk. 12:48. /7.5Mos.
10:17. Job 34:19. Vish. 12:13. Syr.
35:15 f. Rom. 2:1. /l2. Ords. 8:17.
14. Syr. 4:12. /16. Ords. 8:2. /17.
Ords. 4:7. /18. Matt. 19:17. /22.
Vish. 7:13. 10:l f. /24.Ords. 11:14.
Syr. 10:1 f.
7 KAPITLET.
Konung Salomo talar om sin kärlek till visheten, om hennes gåvor och egenskaper.
1 Också jag är en dödlig människa, lik alla andra,
och en avkomling av den stoftvarelse som först blev danad.
Under tio månaders förlopp fick jag kroppslig gestalt, i en moders liv;
2 den bildade sig i blod ur en mans säd och genom njutningsfylld omfamning.
3 Och när jag föddes, begynte jag andas samma luft som alla andra,
jag föll ned på den jord som bär oss alla,
och mitt första ljud var en gråt, lik alla andras;
4 i linda blev jag uppfödd under trägna omsorger.
5 Ty ingen konung har på annat sätt begynt sin tillvaro;
6 nej, enahanda är allas ingång i livet och lika deras utgång.
7 Därför bad jag, och förstånd blev mig givet;
jag åkallade, och vishetens ande kom till mig.
8 Jag höll visheten förmer än spira och tron;
rikedom räknade jag för intet i jämförelse med henne,
9 och oskattbar ädelsten aktade jag ej lika med henne.
Allt guld är ju bredvid henne en handfull grus,
och såsom ler är emot henne silver att akta.
10 Högre än hälsa och fägring älskade jag henne,
och jag ville hellre äga henne än solens ljus,
ty det sken som hon sprider slocknar aldrig.
11 Dock, med henne kom mig allt annat gott till del
och omätlig rikedom genom hennes hand.
12 Jag fröjdade mig vid allt detta, då ju visheten regerar däröver,
men jag visste icke ännu att hon också är dess alstrarinna.
13 Utan listig beräkning tog jag emot hennes lärdomar,
utan missunnsarnhet delar jag ock med mig av dem;
jag gömmer icke undan hennes rikedomar.
14 Ty hon är en outtömlig skatt för människorna,
och om de bruka den, förvärva de sig Guds vänskap,
välbehagliga inför honom för de gåvor som komma av undervisningen.
15 Men mig give Gud att kunna tala såsom jag ville,
och att tänka på ett sätt som är hans gåvor värdigt.
Han är ju den som både vägleder visheten själv
och för de visa på rätta vägen.
16 Ty av honom bero både vi själva och vårt tal,
allt vad förstånd heter och all kunskap i livets värv.
17 Ja, det är han som har givit mig osvikligt vetande om tingen,
så att jag känner världens byggnad och elementens verkningskraft,
tidernas begynnelse och slut
och mitt,
solståndens växlingar och
tidsavdelningarnas skiften,
årens kretslopp och stjärnornas
ställningar,
varelsernas egenskaper och de
vilda djurens skaplynnen,
andarnas makt och
människornas tankar,
växternas olika arter och
rötternas krafter.
Vad som är fördolt och vad som
är uppenbart, allt har jag
lärt känna.
2 Ty visheten, hon som är mästare
i allt, har undervisat mig
därom.
Ty i henne finnes en ande som
är förnuftig, helig,
ensam i sitt slag, mångfaldig, fin,
rörlig, genomträngande, obe-
smittlig,
klar, okränkbar, vän till det
goda, skarp,
sohämbar, välgörande,1 män-
niskoälskande,
fast, orubblig, obekymrad,
en som förmår allt och
övervakar allt,
och som går in i alla andra andar
vilka äro förnuftiga, rena och
av fullkomlig finhet,
i Ja, visheten är det rörligaste
av allt rörligt
och tränger igenom och går in i
allt, till följd av sin renhet.
Ty hon är en fläkt av Guds kraft
och ett ogrumlat utflöde av
den Allsmäktiges härlighet;
därför kan intet besmittat
komma vid henne.
3 Ja, hon är ett återsken av det
eviga ljuset
och en klar spegel, som
återspeglar Guds verksamhet,
och en avbild av hans godhet.
Fastän hon är en, förmår hon 27
dock allt,
och fastän hon själv förbliver
den hon är, förnyar hon
allt annat.
Från släkte till släkte flyttar
hon in i fromma själar
och gör människor till Guds
vänner och till profeter;
ty Gud älskar allenast den som 28
bor samman med visheten.
Ja, hon är skönare än solen 29
och förmer än hela
stjärnhimmelen.
Jämföres hon med dagsljuset,
är det hon som får
företrädet;
ty detta avlöses av natten, 30
men över visheten har ondskan
ingen makt.
Hon sträcker sig i full kraft från s:i
världens ena ända till den
andra,
och hon styr allting väl.
l.lMos. 2:7. /2.Job 10:10. /6.Syr.
40:lf. /7.1Kon. 3:9f. 2Krön. l:10f.
Jak. 1:5. /S.Ords. 3:14f. /9.Job.
28:15f. Ords. 8:10f. /ll.lKon. 3:13f.
2Krön. 1:12. Matt. 6:33. /IS.Vish.
6:22f. /14. Syr. 4:14. / 20.1Kon. 4:33.
22.Jak. 3:17. /25.Syr. 24:3. /26.
|Hebr.l:3./27.Joh. 1:12. IKor. 12:11.
8 KAPITLET.
Salomos strävan efter vishet.
Henne fick jag kär, och jag 2
eftersträvade henne allt
ifrån min ungdom;
jag åstundade att hemföra
henne såsom min brud,
och jag blev betagen av hennes
skönhet.
Sin höga börd gör hon kunniga
genom sitt samliv med Gud;
ja, han som är herre över allting
älskar henne.
Vish. 8:4.
4 Ty hon är invigd i Guds kun-
skap
och väljer åt honom ut vad han
skall göra.
5 Om rikedom är något värdefullt
att äga här i livet,
vad är väl rikare än visheten,
som frambringar allt!
6 Men om det kommer an på för-
stånd,
vem är väl i hela världen en
större mästare än hon!
7 Och om någon älskar rättfär-
dighet,
så består hennes mödors frukt
just i dygder.
Ty hon lär ut besinning och
förstånd, f-
rättrådighet och mod,
och intet är här i livet gagne-
ligare för människor än
dessa,
s Men om någon jämväl längtar
efter mångkunnighet,
så känner visheten det förgångna
och förmår sluta sig till vad
som skall komma;
hon förstår sig på sinnrika
ordvändningar och kan lösa
gåtor,
hon vet på förhand tecken och
under
och tiders och stunders slutliga
utgång.
9 Så beslöt jag då att hemföra
henne till att leva samman
med mig,
viss om att i henne få en
rådgi-verska i vad gott är
och en tröst i sorger och
bekymmer.
10 För hennes skull - så tänkte
jag - skall jag vinna
anseende bland mängden
och heder hos de gamla, om jag
än själv är ung.
34 Visheten
Jag skall befinnas skarpsinnig i
i domslut,
och hos de mäktige skall jag
bliva beundrad.
När jag tiger, skola de vänta på 1
mig,
och när jag höjer min röst, skola
de giva akt,
och när jag ordar något längre,
skola de lägga handen på
sin mun.
För hennes skull skall jag vinna]
odödlighet
och lämna kvar åt eftervärlden
en evig åminnelse.
Jag skall regera över folk, 1
och folkslag skola bliva mig
underlagda.
Fruktansvärda härskare skola 1
förskräckas, när de få höra
om mig;
bland folket skall jag visa mig
god, och i krig tapper.
När jag träder in i mitt hus, 1
skall jag vila ut hos henne;
ty samvaron med henne har
ej någon bitterhet med sig
eller samlivet med henne någon
smärta,
utan idel glädje och fröjd.
När jag nu tänkte detta vidi
mig själv,
ochnär jag besinnadei mitt hjärta
att i gemenskapen med visheten
ligger odödlighet
och i vänskapen med henne ädel a
njutning
och i hennes händers mödor
outtömlig rikedom
och i träget umgänge med henne
förstånd
och gott rykte i att taga del av
vad hon säger,
då gick jag omkring och sökte
efter huru jag skulle kunna
vinna henne19 Och väl var jag en yngling
med goda anlag
och hade fått en god själ på min
lott,
20 eller fastmer: därför att jag var
god,
hade jag kommit i besittning
av en obesmittad kropp.
21 Men jag förstod att jag allenast
så kunde förvärva henne,
att jag fick henne såsom gåva
av Gud
- och redan det krävde
förstånd,
att veta vems nådegåva hon
är -
därför vände jag mig ock till
Herren och bad till honom;
jag talade så ur djupet av mitt
hjärta:
g.Syr. 6:26f. 51:13f. /ö.Ords. 8:18.
Ö.Ords. 8:14. /S.Syr. 39:2f. /lO.Syr.
15:5. 47:14. /ll.lKon. 3:16f. /IS.
Job 29:7f. /13. Syr. 15:6. /l4.1 Kon.
4:21. /lö.Syr. 47:16. /l6. Syr.6:28.
2 21.Jak.l:5.
9 KAPITLET.
Salomos bön om vishet.
1 11 yFina fäders Gud, du
barm-1VJL härtighetens Herre,
du som har gjort allt genom
ditt ord,
2 och som genom din vishet har
danat människan
till att råda över dina skapade
verk
3 och till att styra världen med
helighet och rättfärdighet
och till att döma med rättvisa,
14 giv mig visheten, som tronar
vid din sida,
och uteslut mig icke ur dina
barns tal.
5 Jag är ju din tjänare och din
tjänarinnas son,
en svag människa, som lever
allenast en kort tid,
och som föga förstår lag och rätt.
Ty om än någon gäller såsom 6
fullkomlig inför människors
barn,
så är han dock att räkna för
intet,
om han saknar den vishet som
kommer från dig.
Du har själv utvalt mig till ko-7
nung över ditt folk
och till domare över dina söner
och döttrar.
Du har befallt mig att byggas
ett tempel på ditt heliga
berg
och ett altare i den stad där
du har din boning,
såsom en avbild av det heliga
tabernakel
som du har berett redan från
begynnelsen.
Men hos dig är visheten, som 9
känner dina verk,
och som var med, när du
skapade världen,
hon som vet vad som är dig
välbehagligt,
och vad som är rätt efter dina
bud.
Sänd ut henne från din heliga 10
himmel,
och skicka henne från din
härlighets tron,
för att hon må bistå mig i
arbetet,
och för att jag må lära känna
vad som är dig till behag.
Ty hon vet och förstår allt, 11
och hon skall visligt vägleda
mig i mina gärningar
och beskydda mig med sin
härlighet.
Så skola mina verk täckas dig, 12
och jag skall kunna styra ditt
folk med rättfärdighet
och bliva min faders tron
värdig.
13 Ty vilken människa kan kän-
na Guds råd?
Eller vem kan utgrunda vad
Herren vill?
14 De dödligas tankar äro ju van-
mäktiga,
och våra beräkningar äro osäkra.
15 Ty den förgängliga kroppen
tynger ned själen,
och stofthyddan är en börda
för den mångtänkande
anden.
16 Allenast med svårighet sluta vi
oss till det som är på jorden,
och det som är nära till hands
finna vi med möda.
Vem kan då utrannsaka det som
är i himmelen?
17 Och vem har lärt känna ditt råd,
om ej du först gav vishet
och sände din helige Ande från
höjden?
is På sådant sätt hava jordens
bebyggare förts på rätta
stigar
och människorna lärt det som
är välbehagligt för dig;
ja, genom visheten hava de
blivit frälsta.
l.Ps. 33:6. Joh. 1:3. /S.lMos. 1:26.
Ps. 8:7f. Vish. 10:2. /4.Syr. 1:1. /ö.
IKon. 3:7. Ps. 86:16. 116:16. /ö.
l Kor. 3:18f. /8.2Mos. 25:8,40. 2Sam.
7:13. l Krön. 28:6. Hebr. 8:5. /9.
Ords. 8:27f. Syr. 24:3f. /13. Job
15:8f. Jes. 40:13f. Rom. 11:34. IKor.
2:16. /15.2Kor. 5:4. /IB.Pred. 3:11.
10 KAPITLET.
Vishetens ledning i Israels historia
från Adam till och med övergången
över Röda havet.
1 T^\et var hon som beskyddade
JL/honom som först blev
danad, världens fader, vilken
skapades allena, och som ryckte
2 honom ur hans fall1 och gav
honom kraft till att råda över
allting.
Men när därefter en orätt- o
färdig man i sin vrede avföll
från henne, gick han själv under
på grund av den hätskhet
varmed han dräpte sin broder.
När sedan för hans skull jor- <
den översvämmades, då var det
åter visheten som frälste den,
i det hon med hjälp av några
skröpliga plankor lotsade den
rättfärdige genom vattnet.
Det var ock hon, som när 5
folken hade blivit förbistrade till
följd av sin endräkt i ondska, lät
sig vårda om den rättfärdige och
behöll honom ostrafflig inför
Gud och bevarade honom
ståndaktig mot fadershjärtats
känslor.
Det var hon, som när de 6
ogudaktiga förgingos, räddade
en rättfärdig man, då denne
sökte fly undan elden som föll
ned över de fem städerna.
Om dessas ondska vittna ännu 7
alltjämt en rykande ödemark
och växter som bära frukt i otid
och saltstoden som reser sig till
åminnelse av ett tvivlande sinne.
Ty när dessa vände sig ifrån s
visheten, gingo de icke allenast
förlustiga kännedomen om det
rätta, utan måste ock åt världen
efterlämna ett minnesmärke av
sin dårskap, för att deras
förvillelser icke ens skulle kunna
råka i glömska.
Visheten räddade ock ur fa- 9
rorna dem som tjänade henne.
Det var hon som ledde den rätt- K
färdige på jämna stigar, när
han måste fly för sin broders
vrede. Hon visade honom Guds
rike och gav honom kunskap
om heliga ting; hon skänkte
tionom välstånd under hans
mödor och gav honom riklig
11 lön för hans arbete. Mot deras
vinningslystnad, som förtryckte
honom, stod hon honom bi, och
12 hon gjorde honom rik. Hon
beskyddade honom mot
fiender och tryggade honom mot
sådana som lade försåt för
honom. En svår kamp avgjorde
hon till hans förmån, på det att
han skulle förstå att gudsfruktan
förmår mer än något annat.
13 Det var hon som icke övergav
den rättfärdige som hade blivit
såld, utan räddade honom från
L4 synd. Hon steg ned med honom
i fängelsehålan och övergav
honom icke i hans bojor, till dess
hon hade förlänat honom en
här skar spira och makt över dem
som voro hans herrar. Hon
visade ock att hans belackare
voro lögnare och skänkte
honom evärdlig ära.
"» Det var hon som räddade det
heliga folket och det ostraffliga
släktet från ett folk av förtryc-
6 käre. Hon gick in i Herrens
tjänares själ och trädde upp mot
fruktansvärda konungar med
7 under och tecken. Hon lät de
heliga undfå lön för deras
mödor; hon vägledde dem på en
underbar färd och tjänade dem
till skygd om dagen och till
8 stjärnljus om natten. Hon ledde
dem genom Röda havet och
förde dem fram genom stora
9 vatten; men deras fiender
fördränkte hon och lät dem sedan
kastas upp ur det bottenlösa
0 djupet. Fördenskull fingo de
rättfärdiga taga vapnen från de
ogudaktiga. De lovsjöngo ditt
heliga namn, o Herre, och
prisade endräktigt din värnande
1 hand. Ty visheten öppnade de
stummas mun och lärde dem
som voro lika barn att tala med
redig tunga.
l.lMos. 2:7. /g.lMos. 1:26. Vish.
9:2. /3-lMos. 4:8f. /4. IMos. 6:5f.
7:23. Hebr. 11:7. 2Petr. 2:5. /5.
IMos. ll:6f. 17:lf. 22:lf. Hebr.
ll:17f. /6.1Mos. 19:15f. 2Petr. 2:7.
7.1Mos. 19:26f. /lO.lMos. 27:41f.
28:101!. /ll.lMos. 30:25f. /Ig.lMos.
31:22f. 32:6f., 24f. Hos. 12:3f.
ITim. 4:8. /IS.lMos. 37:28. 39:7f.
14.1Mos. 39:20f. 40:4. 41:40f. 45:8.
50:20. Ps. 105:20f. IMack. 2:53.
Apg. 7:9f. /15.2MOS. 3:16f. Till. t.
Est. 1:6. /16.2Mos. kap. 7-10. Ps.
105:26f. /17.1Mos. 15:14. 2Mos.
12:35f. 13:17f. 5Mos. 1:33. Ps. 78:14.
105:39. Vish. 18:3. /18.2Mos. 14:lf.
Ps. 78:13. 106:9. Jes. 63:llf. /19.
2Mos. 14:30. Ps. 106:11. /20.2Mos.
15:lf. /21.2Mos. 4:12.
11 KAPITLET.
Israels välgång jämföres med deras
fienders ofärd. Egyptierna straffades
genom detsamma som blev medel till
Israels räddning. Herren är
barmhärtig mot allt vad han har skapat.
Hon gjorde deras f öretag i
lyckosamma genom den
helige profeten. De tågade f ram 2
genom en obebodd öken, och i
väglösa trakter slogo de upp
sina tält. De gjorde motstånds
mot fiender och försvarade sig
mot ovänner. När de ledo törst, 4
åkallade de dig; då gavs dem
vatten ur kala klippan och
läkedom mot törsten ur hårda
stenen. Ty det som för deras fien- 5
der blev ett medel till straff,
det blev för dem själva ett medel
till hjälp i nöden. I stället före
att floden, som kommer ur en
aldrig sinande källa, för de
andra blev grumlad genom
vedervärdigt blod, till straff?
för påbudet att de späda barnen
kulle dödas, gav du oförväntat
åt dessa friskt vatten i ymnighet,
sedan du genom den törst söms
de då kände hade visat dem på
vad sätt du hade straffat deras
Vish. 11:9.
38
Visheten
9 motståndare. Ty då de sattes
på prov, fastän genom tuktan
i all mildhet, kunde de förstå
huru de ogudaktiga plågades,
när dessa blevo dömda i vrede.
10 Dem själva varnade och prövade
du nämligen såsom en fader, men
de andra dömde och straffade
11 du såsom en sträng konung. Och
lika väl frånvarande som när-
12 varande kvaldes de," ja, en
dubbel plåga träffade dem, och
vånda vid åtanken av det för-
13 flutna. Ty när de hörde att det
som hade länt dem själva till
straff lände de andra till hjälp,
då förnummo de att det var
14 Herren. Ty honom som de en
gång hade förkastat och satt ut,
och som de sedan med hån
hade avvisat, honom måste de
vid den slutliga utgången
förundra sig över, i det att de
hade fått törsta på helt annat
sätt än de rättfärdiga.
15 Och till straff för deras
orättfärdighets oförståndiga tankar,
genom vilka de hade blivit
vilse-förda, så att de dyrkade oskäliga
kräldjur och föraktliga småkryp,
sände du ut mot dem en mängd
16 oskäliga varelser till näpst. Så
skulle de lära sig förstå, att vad
någon brukar såsom medel till
synd, del bliver också medel till
17 hans straff. Lätt hade din
allsmäktiga hand, som förmådde
skapa världen av formlöst
ämne, kunnat sända emot dem
björnar i mängd eller vildalejon
is eller nyskapade ilskna odjur
aldrig förut sedda, som antinger
hade frustat ut en eldsprutand
andedräkt eller spritt väsand
rök omkring sig eller ur gnist
rande ögon sänt fruktansvärds
19 ljungeldar, odjur som hade mak
ät icke allenast att genom sitt
anfall alldeles förinta dem, utan
3ck att tillintetgöra dem redan
Benoni sin skräckinjagande
anblick. Och jämväl sådana för-20
utan skulle de hava kunnat falla
or en enda fläkt, förföljda av
len hämnande rättfärdigheten
och förströdda av din makts
ande. Dock, du har ordnat allt
efter mått och tal och vikt. Ja, 21
övermäktig styrka står dig
städse till buds; och vem kan stå
emot kraften av din arm? Så-22
om ett grand på vågskålen är
ju hela världen infor dig, och
såsom en droppe dagg, som om
morgonen faller på jorden. Men 23
du är barmhärtig mot alla,
därför att du förmår allt; och du
hiar fördrag rned människornas
synder, för att de skola bättra
ig. Ty du älskar allt som är 24
till, och du håller intet för
styggelse av vad du har skapat. Du
skulle heller icke hava danat
något som du hatade. Och huru 25
skulle något hava kunnat bestå,
om icke du hade velat det?
Eller huru skulle något hava
kunnat bliva bevarat, som du
icke hade kallat till liv? Men 26
du är skonsam mot allt, därför
att det är ditt, o Herre, du det
levandes vän. Ty din oförgäng-12
lige ande bor i allt. Därför 2
straffar du först efter hand dem
som falla och varnar dem,
därmed att du påminner dem om
det vari de synda, på det att de
skola skilja sig ifrån sin ondska
och tro på dig, o Herre.
l.SMos. 34:10. Hos. 12:13. /2.5Mos.
8:15. Ps. 107:4f. Jer. 2:6. /3.2Mos.
17:8f. 4Mos. 21:1 f. 31:1 f. /4.2Mos.
17:2f. 4Mos. 20:2f. Ps. 78:15f.
105:41. /6.2Mos. 7:20. Ps. 78:44.
7.2Mos. 1:151. /0. 5Mos. 8:2,16.
Jer. 10:24. Vish, 16:4. /10.5Mos.8:5. Vish. 12:22. 2Mack. 6:12f. Hebr.
12:6f. /14.2Mos. 2:3. 5:2. /15.2Mos.
8:lf. 10:12f. Ps. 105:30f. Vish. 12:23f.
Rom. 1:21 f. /lö.Vish. 12:27. 16:lf.
18:5. 2Mack. 4:16f.,26. 9:6. 13:8.
Matt. 26:52. Upp. 16:6. /17.3Mos.
26:22. 5Mos. 32:24. 2Kon. 2:24.
17:25. Jer. 15:13. Vish. 12:9. Syr.
39:30. /18. 4Mos. 21:6. Job 41:9f.
20.Job 4:9. Jes. 40:24. Vish. 5:23.
21.Vish. 12:18. /22.Jes 40:15. /23.
Vish. 12:10,16. Syr. 2:18. 18:11.
Rom. 2:4. 3:25. /26.Hes. 18:23.
12 KAPITLET.
Gud är skonsam jämväl mot syndare
för att giva dem rådrum till bättring.
Så hatade du ju visserligen
de forna inbyggarna i ditt
heliga land, därför att de övade
avskyvärda trolldoms verk och
skändliga gudstjänstbruk1 och
utan förbarmande dräpte sina
barn och höllo offergillen där de
förtärde människokött och blod.
Ja, du ville genom våra fäders
hand förgöra de invigda mitt
under deras offermåltider, dessa
föräldrar som med egen hand
dräpte sina värnlösa små. Ty
du ville ju att det land som hos
dig stod högst i ära av alla skulle
få mottaga en befolkning av
Guds barn, som var det värdig.
Men dock visade du dig
skonsam jämväl mot dessa, eftersom
de voro människor; du sände ut
getingar såsom förelöpare till
din här, för att dessa först så
småningom skulle utrota dem.
i Icke som om du hade varit ur
stånd att i öppen strid giva de
ogudaktiga i de rättfärdigas
hand, eller att genom
fruktansvärda vilddjur eller ett enda
befallande ord med ens
tillintet-) göra dem; men genom att så
småningom gå till doms med
dem ville du giva dem rådrum
till bättring, fastän du väl visste
att deras ursprung var ont, och
att deras ondska var inrotad hos
dem, och att deras tänkesätt
aldrig någonsin skulle
förändras. Ty de voro ett förbannat il
släkte från begynnelsen.
Det var ej heller av rädsla
för någon som du gav dem en
tids strafflöshet för deras
synder. " Ty vem vågar säga: »Vad 12
gör du?» Eller vem skulle
kunna sätta sig emot din dom?
Och vem skulle drista att
anklaga dig för att du har
förgjort folk som du själv har
skapat? Eller vem skulle våga att
träda upp emot dig såsom
sakförare för orättfärdiga
människor? Utom dig finnes det juis
icke någon Gud som bär
omsorg om alla, så att du skulle
behöva bevisa för honom att
du icke har dömt orättfärdigt;
ej heller förmår någon konung 14
eller härskare träda dig under
ögonen, till försvar för dem som
du har straffat. Nej, eftersom 15
du är rättfärdig, styr du ock
allting rättfärdigt; och du anser
det oförenligt med din makt att
döma också den skyldig, som
icke har gjort sig förtjänt av
straff. Just din starkhet ärjuie
grunden till din rättfärdighet;
och att du råder över alla, det
gör dig skonsam mot alla.
Ty din starkhet visar du, när 17
någon betvivlar din makts
fullkomlighet; och om någon känner
den, då bestraffar du hans
förmätenhet. Men du är herre is
över din styrka och dömer med
mildhet och regerar över oss
med mycken skonsamhet. Ty
makten står dig till buds,
närhelst du vill,
19 Genom att så handla har du
velat lära ditt folk att den
rättfärdige bör hava
människokärlek; och du har givit dina
barn gott hopp om att du vill
förläna dem tillfälle till bätt-
20 ring, när de synda. Ty om du
med så stor varsamhet och
fördragsamhet straffade dina barns
fiender, som dock förtjänade
döden, i det att du lämnade
dem tid och rådrum till att
21 skilja sig ifrån sin ondska, med
vilken aktsamhet har du då
icke dömt dina barn, vilkas
fäder du genom edliga
försäkringar och förbund hade givit
22 så härliga löften! Oss fostrar
du alltså genom tuktan, medan
du tiotusenfalt slår våra fiender,
på det att vi, när vi själva
döma, må betänka din godhet, och
när vi bliva dömda, må kunna
vänta förbarmande.
23 Därför plågade du ock genom
deras egna styggelser de
orättfärdiga, som framlevde sitt liv
24 i dårskap. De hade ju ock
förirrat sig långt bort på
villfarelsens vägar, i det att de höllo
för gudar de till och med bland
djuren själva mest föraktade
odjur och läto bedraga sig i
likhet med oförnuftiga småbarn.
25 Fördenskull sände du domen över
dem likasom på lek, som om de
hade varit oförståndiga barn.
26 Men de som icke låta varna sig,
när de så bliva näpsta likasom
på lek, de få erfara en dom som
27 är Gud värdig. Ty när dessa
blevo straffade genom dem som
de vid sina plågor härmades på,
dessa samma som de höllo för
gudar, då fingo de, just genom
dem, lära känna den sanne
Guden, när de nu med egna
ögon sågo honom som de förut
hade förnekat sig veta något om.
Därför kom ock den strängaste
dom över dem.
l.Vish. 1:7. /3.5Mos. 9:4. /4.5Mos.
18:9f. /5.3Mos. 18:21. 5Mos. 12:31.
Ps. 106:37f. Vish. 14:23. /6.5
Mos. 7:16. /7.Till. t. Est. 6:16.
8.2Mos. 23:28. 5Mos. 7:20f. Jos.
24:12. /9.3Mos. 26:22. Vish. 11:17.
18:15. /lO.Rom. 2:4. /ll.lMos. 9:25.
IS.Job 9:12. Jes. 45:9. Dan. 4:32.
Rom- 9:19f. /13. Vish. 6:7. /14-Till.
t. Est. 3:4. /15-lMos. 18:25. /16.
Vish. 11:23,26. /18-Vish. 11:21. f 21.
IMos. 12":2f. 22:16f. Judit 8:27. Vish.
18:22. /Sg.Vish. 11:10. 2Mack. 6:12f.
SS.Vish. ll:15f. /24.Vish. 15:18.
Rom. l:22f. /27.2Mos. 5:2. Vish.
11:16. 16:16. /28.2Mos. 12:29.14:28.
13 KAPITLET.
Avgudadyrkarnas dårskap.
Ja, dåraktiga till sin natur i
voro alla de människor som
saknade kunskap om Gud, och
som icke av de härliga ting som
synas förmådde känna honom
»som är», och icke, när de gåvo
akt på hans verk, kände igen
mästaren, utan höllo för gudar 2
antingen elden eller vinden eller
den snabba luften eller
stjärn-ringen eller de mäktiga vattnen
eller himlaljusen, som styra
världen. Om de nu än tjusades 3
så av dessa tings skönhet, att de
antogo dem vara gudar, så hade
de dock bort förstå huru mycket
förmer han är, som är herre
över dem; han som är all
skönhets upphov har ju skapat dem.
Om det åter var därför att de 4
hade intagits av häpnad över
deras makt och verkningskraft,
så hade de genom dessa bort inse
huru mycket mäktigare han är,
som har danat dem. Ty av de 5
skapade tingens storhet och
skönhet kan man sluta sig till
och föreställa sig hurudan
deras upphovsman är.
6 Och dock äro dessa icke så
mycket att tadla, ty det är
kanske så med dem, att de,
fastän de fara vilse, ändå söka
Gud och gärna vilja finna ho-
7 nom. Medan de nämligen
sysselsätta sig med hans verk, forska
de noga i dem och bliva betagna
vid deras anblick, eftersom det
8 de se är så skönt. Men å andra
sidan äro icke ens dessa helt
9 ursäktade. Ty om de förmådde
fatta så mycket att de kunde
utgrunda världen, huru kom
det sig då att de icke mycket
förr funno honom som är herre
över dessa ting?
10 Ömkansvärda äro de, och till
döda ting sätta de sitt hopp,
alla de som kalla verk av
människohänder för gudar, något
av guld och silver, alster av
konst, avbildningar av djur eller
ett uselt stenbeläte, ett verk av
11 forntida hand. Huru gör till
exempel timmermannen? Jo, han
avsågar ett lätthanterligt
trästycke och skalar med van hand
av all barken därpå; han
bearbetar det sedan med skicklighet
och förfärdigar så något nyttigt
redskap för det dagliga livets
12 behov. Och avfallet vid arbetet
använder han till att koka sin
mat över; och därefter äter han
13 sig mätt. Men det avfall som
till sist bliver kvar, och som icke
duger till något nyttigt, ett
vint och kvistigt trästycke, det
tager han sedan och täljer på,
till sysselsättning på lediga
stunder, och formar det med
vårdslös händighet. Så
tillskapar han därav en människo-
14 bild1 eller giver det likhet med
något oansenligt djur, i det han
bestryker bilden med mönja
och färgar dess yta röd med
smink och stryker över alla dess
fläckar. Sedan förfärdigar hani5
åt den en boning som är den
värdig och sätter fast den vid
väggen med spikar. Han söker 16
nämligen så hindra att den skall
falla omkull, eftersom han väl
vet att den är ur stånd att hjälpa
sig själv. Den är ju ock allenast
en bild och har behov av hjälp.
Men när han därefter vill bedja 17
för sina ägodelar och sitt
äktenskap och sina barn, då blyges han
icke för att tala till detta livlösa
ting. Om hälsa åkallar han det
kraftlösa, om liv anropar hanis
det döda, om bistånd bönfaller
han hos det som alls intet
förmår, om lyckosam färd hos det
som icke ens kan röra en fot;
och i fråga om förvärv och 19
yrke och framgång i sina händers
verk utbeder han sig kraft
av det som icke har den minsta
kraft i sina händer.
1.2Mos. 3:14. Rom. l:19f. /2.1Mos.
1:16. 5Mos. 4:19. Job 36:26f. Bar.
6:59f. IKor. 8:5. /3.Syr. 43:9f. /6.
Apg. 17:27. /S.Rom. 1:20. /lO.Ps.
115:4f. 135:15f. Jes. 46:6f. Vish.
15:6,10. /11.Jes. 40:20. 44:13f. Jer.
10:3f. /IS.Jes. 41:7. /16.Bar. 6:26.
17. Bar. 6:34f.
14 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående.
Bilddyrkans ursprung och fördärvliga
följder.
När åter någon bereder sig i
till en sjöresa och ärnar
färdas genom de vilda vågorna,
då anropar han ett trästycke
som är bräckligare än skeppet
som bär honom. Ty skeppet 2
har förvärvsbegäret tänkt ut,
Vish. 14:3.
42
Visheten
och den konstskickliga visheten
3 har timrat det. Men det är din
försyn, o Fader, som styr dess
färd. Du beredde ju en väg
jämväl i havet och en säker stig
4 bland vågorna, för att visa att
du förmår frälsa ur all fara, så
att man kan våga gå ombord,
om man ock är utan insikt i
5 konsten att segla. Och du vill
att din vishets verk icke skola
bliva utan verkan. Därför
anförtro ock människorna sina
liv åt några obetydliga plankor
och komma i en bräcklig
farkost välbehållna fram genom
6 havets svall. Så var det ock i
forntiden, då de övermodiga
jättarna förgingos: han som
var världens hopp undkom i
en bräcklig farkost och
lämnade så kvar åt världen fröet
till en ny släkt, i det att din
7 hand styrde hans färd. Ja,
välsignat är det trä genom
vilket sådant sker, som är rätt-
8 färdigt. Men träbelätet är
förbannat, både det och han som
har gjort det: denne, därför att
han har förfärdigat det, och det
förra, därför att det, fastän ett
förgängligt ting, har fått namn
9 av gud. Ty den ogudaktige och
hans ogudaktiga verk äro båda
10 lika förhatliga för Gud. Också
skall verket bliva straffat
tillsammans med den som har för-
11 färdigat det. Fördenskull skall
en hemsökelse komma
jämväl över hedningarnas
avgudabilder, därför att de, fastän de
tillhöra Guds skapelse, hava
blivit till en styggelse och till
en snara för människornas
själar och till ett giller för de oför-
12 ständigas f ött er. Ty tanken på
att göra bilder är begynnelsen
till trolöst avfall, och att
uppfinna sådana är ett fördärv för
levernet. De funnos nämligen 13
icke av begynnelsen, och de skola
ej heller för beständigt finnas
till. Det är ju genom människors 14
tomma inbillning som de hava
kommit in i världen; därför är
ock ett brått slut bestämt för
dem.
Ty kvald av en alltför tidig 15
sorg, lät en fader göra en bild
av sin så hastigt bortryckte son,
och begynte sedan att nu såsom
gud ära den som nyss var
allenast en död människa, och
instiftade för dem som lydde under
honom hemliga ceremonier och
gudstjänstbruk. Därefter be-16
fäste sig med tiden en sådan
gudlös sed och blev iakttagen
såsom en lag.
Jämväl i följd av härskares
påbud dyrkades bildstoder. Då 17
människorna nämligen icke
kunde hylla dem ansikte mot
ansikte, därför att de bodde långt
i fjärran, läto de avbilda dens
ansikte, som var så långt borta,
och göra en synlig bild av
konungen som de ville hylla, för
att genom sitt nit smickra den
frånvarande, som om han hade
varit närvarande. Och till en is
ännu ivrigare dyrkan drevos
de genom konstnärens
ärelystnad, och det till och med sådana
som icke kände den som bilden
föreställde. Ty då konstnären 19
till äventyrs ville vara
härskaren till behag, ansträngde han
sig att genom sin konst
åstadkomma en förskönad likhet;
och så begynte mängden, som 20
fängslades genom konstverkets
skönhet, att nu se ett föremål
för tillbedjan i honom som mankort förut hade ärat såsom
21 människa. Och detta blev en
snara för levernet, ty under
olyckans eller härskarviljans
tvingande makt kommo
människor så att tillägga stock
och sten det namn som tillhör
en enda och ingen annan.
22 Men det var icke nog med att
de foro vilse i fråga om Guds
kunskap, utan än mer: fastän
okunnigheten gör deras liv till en
oavlåtlig strid, säga de mitt under
23 i sitt elände att allt står väl till. Ty
under det att de fira offerfester
vid vilka de dräpa barn eller
utföra hemliga ceremonier, utan
vittnen, eller vilda upptåg med
24 sällsamma bruk, akta de icke
längre andras liv eller äktenskap
heliga, utan den ene undanröjer
den andre genom försåt eller
tillskyndar honom lidande genom
25 att förföra hans maka. Överallt
råder om vartannat
blodsutgjutelse och dråp, stöld och svek,
sedefördärv, trolöshet,
osäkerhet, falsk edgång, förföljelse av
26 rättrådiga människor, glömska
av välgärningar, själars
besmit-telse, onaturligt umgänge,
äktenskaplig oordning, otukt och
ut-svävningar. Ja, dyrkan av dessa
avgudabilder, som icke äro
värda att nämnas vid namn, är
begynnelsen och orsaken till allt
ont, så ock fulländningen därav.
28 Ty antingen giva de sig hän åt
vilt festrus, eller spå de lögn,
eller leva de orättrådigt, eller
svärja de lättsinnigt falska eder.
29 Eftersom de förlita sig på
livlösa bilder, vänta de sig ju icke
att få lida något ont, när de
30 hava svurit falskt. Dock skall
rättvisan förfölja dem för
bådadera: både för att de hava
tänkt vrångt om Gud genom
att hålla sig till avgudabilder,
och för att de svikligt hava
begått mened under förakt för
det heliga. Ty det är icke mak- 31
ten hos dem vid vilka man
svär, utan det är det rättvisa
straffet över dem som synda,
som alltid drabbar de
orättfärdigas överträdelse.
3.2Mos. 14:21f. Jes. 43:16. /4.Jes.
43:2. /Ö.lMos. 6:4f. 7:lf. Bar. 3:26f.
8.5Mos. 27:15. Ps. 115:8. 135:18.
9.Hos. 9:10. /ll.Jes. 46:lf. Jer.
10:15. /lö.Dan. 3:5. /21. Jes. 42:8.
22.Jer. 6:14. Rom. l:28f. /23.Vish.
12:5f. /24.Hos. 4:2. /25. Jer. 7:8f.
Gal. 5:19f. /27.2Mos. 23:13. 5Mos.
12:3. Ps. 16:4. Hos. 2:17.
15 KAPITLET.
Ytterligare om avgudadyrkares och
avgudamakares dårskap och straff.
Men du, vår Gud, är god och i
sannfärdig; du är långmodig
och styr allt med
barmhärtighet. Ja, om vi än synda, till-2
höra vi likväl dig, eftersom vi
känna din makt. Dock, vi vilja
icke synda, eftersom vi veta att
vi äro räknade såsom dina. Att 3
äga kunskap om dig är ju full
och hel rättfärdighet, och att
känna din makt är roten till
odödlighet. Ty vi hava icke 4
låtit oss föras vilse genom det
som människor illfundigt hava
tänkt ut, ej heller genom den
onyttiga frukten av målares
möda: en gestalt bestruken med
olika färger, vilkas anblick väc- 5
ker åtrå hos den dåraktige, så
att han får lust till den livlösa
gestalten av en död bild. Dee
älska vad ont är och äro värda
att hava sådana föremål för
sitt hopp, både de som
förfärdiga dem och de som hava sin
lust i dem och de som dyrka dem.
7 Krukmakaren till exempel
knådar mödosamt den mjuka
jorden och formar var särskild
sak till vår tjänst. Men det är
av samma ler som han utformar
både de kärl som tjäna rena
syften och dem som tjäna till
motsatsen, alla på samma vis;
och vilkendera användningen
vart och ett skall få, det
bestämmer han som arbetar med
8 leret. Och så formar han med
illa använd möda av samma ler
en vanmäktig gud, han som själv
icke långt förut föddes av jord
och inom kort, när den själ som
han har fått till låns utkräves av
honom, vänder åter till jorden,
9 varav han är tagen. Men därom
bekymrar han sig icke, att han
snart skall skiljas hädan, eller
att hans liv är så kortvarigt;
utan han tager upp tävlan med
guldsmeder och silverarbetare
och söker efterhärma
koppar-gjutare och sätter en ära i att
10 forma oäkta bilder. Aska är
hans hjärta, och hans hopp
mindre värt än mull, och hans
11 liv värdelösare än lera. Ty han
känner icke den som har danat
honom själv och ingjutit i
honom en verksam själ och inblåst
12 i honom en levande ande, utan
han räknar vår levnad för en
lek och vårt liv för en
inbringande marknad; »ty» - så säger
han - »man bör skaffa sig vinst
av vad det vara må, jämväl av
13 det som är dåligt». Han vet ju
själv bättre än någon annan att
han begår synd, när han av
samma lerämne tillverkar sköra
kärl och gudabilder.
14 Men övermåttan dåraktiga
och ömkligare i förstånd än
späda barn äro de alla, ditt folks
fiender, de som hava förtryckt
det. Ty de gå så långt att de 15
räkna alla avgudabilder hos
hednafolken för gudar, dessa som
varken hava ögon som de kunna
se med, eller näsa för att andas
genom, eller öron till att höra
med, eller fingrar på händerna
till att känna sig för med, och
vilkas fötter icke duga till att
gå på. Ty det är en människa 16
som har gjort dem, och en som
har fått sin ande till låns, som
har format dem. Och ingen
människa förmår ens att forma
en gud som vore lik henne själv.
Nej, såsom hon själv är dödlig, 17
så tillverkar hon med syndiga
händer allenast ett dött ting.
Hon är ju ock själv förmer
än föremålen för sin dyrkan,
eftersom hon själv är levande,
medan dessa aldrig hava varit
det.
Därtill dyrka de ock de värsta is
odjur; ty om dessa djur
jämföras med andra, äro de värre
än dessa i fråga om
oförnuftighet. Och icke äro de heller, 19
bredvid andra djur, så sköna
att man kan få lust till dem.
Nej, de hava gått miste både
om berömmelse och om
välsignelse från Gud.
1.2Mos. 34:6f. 4Mos. 14:18. /S.Joh.
17:3. /4.Judit8:18. /7.Jer. 18:4. Rom.
9:21. /S.lMos. 3:19. Job 10:9. Pred.
12:7. Bar. 6:45 f. Luk. 12:20. /9.
Jak. 4:13f. /ll.lMos. 2:7. /15.5Mos.
4:28. Ps. 115:5f. 135:15f. Vish. 13:10.
Bar. 6:25. /lÖ.Bar. 6:46. /18. Vish.
12:24. /19. IMos. 3:14.
16 KAPITLET.
Fortsättning av den kap. 11 begynta
jämförelsen mellan egyptiernas och
israeliternas olika lotter: Skadedjuren
och vaktlarna, haglet och mannat.
Fördenskull blevo ock dessa i
människor straffade efter
Visheten
45
Vish. 16:19.
förtjänst genom det som var
likartat, i det att de plågades ge-
2 nom en mängd smådjur.
Medan dessa så blevo straffade,
gjorde du i stället väl mot ditt
folk och beredde åt dem, för
att stilla deras lystna begär,
en ovanlig kost, vaktlar såsom
3 föda. Du ville nämligen att de
andra, när de kände begär efter
föda, skulle genom
vämjelig-heten hos de djur som sändes ut
mot dem förlora jämväl den
naturliga matlusten, men att
de själva, efter allenast en kort
tids brist, skulle undfå till och
4 med en ovanlig kost. Ty de
förra, förtryckarna, skulle
drabbas av en brist som icke stod
att avvända, men de andra
skulle allenast få se huru svårt
deras fiender blevo plågade.
5 Så var det ock, när
skadedjurens raseri drabbade dem och de
höllo på att förgås genom
ringlande ormars bett. Då varade
icke din vrede ända till det
6 yttersta, utan till varning höllos
de allenast en kort tid i skräck
och hade därvid ett
räddnings-tecken. De skulle nämligen så
påminnas om buden i din lag.
7 Ty var och en som vände sig till
detta blev räddad, icke genom
vad han såg, utan genom dig,
8 du som är allas räddare. Och
jämväl härigenom bevisade du
för våra fiender att du är den
9 som frälsar ifrån allt ont. Ty
dessa omkommo genom bett
av gräshoppor och flugor, och
någon läkedom för deras liv
stod icke att finna, eftersom de
voro värda att straffas av så-
10 dana djur. Men dina barn kunde
icke ens giftsprutande drakars
tänder skada, ty din barmhär-
tighet trädde emellan och helade
dem. Ty för att de skulle på-n
minnas om dina budord, blevo
de stungna och åter hastigt
räddade ur faran; du ville nämligen
att de icke skulle förfalla till
djup glömska av dina
välgärningar, utan med sina tankar vara
stadigt fästa vid dem. Det var 12
ju ock varken någon ört eller
något plåster som botade dem,
utan ditt ord, o Herre, vilket
helår allt. Ty du är den som 13
har makt över liv och död; du
för ned till dödsrikets portar
och för åter upp därifrån. En 14
människa däremot kan väl i
sin ondska döda en annan, men
när anden har flytt, förmår hon
icke att hämta den tillbaka,
och hon kan icke befria en själ
som döden har fått i sitt våld.
Nej, att undkomma din hand 15
är omöjligt. Ty de ogudaktiga, IG
som förnekade att de kände dig,
de blevo gisslade genom kraften
av din arm, i det att de
förföljdes genom osedvanliga skyfall
och hagelskurar och genom
slagregn som icke stodo att avvända,
och förtärdes genom eld. Ja, vad 17
som var underbarast av allt:
elden hade större verkan i
vattnet, som annars plägar utsläcka
allt; ty hela skapelsen strider för
de rättfärdigas sak. Stundom is
mildrades nämligen lågan, för
att den icke skulle bränna upp
de djur som hade blivit utsända
mot de ogudaktiga, utan dessa
skulle själva tydligt skönja att
det var genom Guds dom som de
förföljdes. Stundom åter brann 19
lågan jämväl mitt i vattnet med
större styrka än eldens vanliga,
för att den skulle förstöra det
orättfärdiga landets alster.20 I stället gav du ditt folk
änglaspis att äta och sände dem,
utan att förtröttas, färdigt bröd
från himmelen, ett bröd som
förmådde skänka allt slags
njutning och svarade emot vars och
21 ens smak. Ty din gåvas art
uppenbarade sötman av din godhet
mot dina barn. I det att brödet
fogade sig efter begäret hos den
som njöt det, förvandlade det
22 sig till vad var och en ville. Men
snö och is uthärdade elden och
smälte icke. På det sättet skulle
de förnimma att elden
visserligen förstörde fiendernas gröda,
när den brann ibland haglet och
ljungade mitt ibland regnsku-
23 rårna, men att den å andra sidan
hade förgätit jämväl sin
naturliga kraft, för att de rättfärdiga
24 skulle få näring. Ty i det att
naturen tjänar dig, som har
skapat den, stegrar den sin
styrka mot de orättfärdiga, för
att straffa dem, men dämpar
den mot dem som förtrösta på
25 dig, för att göra dem gott.
Fördenskull förvandlade den sig
ock på den tiden till vad som
helst, såsom din gåva, som
tjänade dem alla till föda, krävde,
alltefter de behövandes önskan.
26 Så skulle dina barn, vilka du
älskade, o Herre, få lära sig att
det icke är de olika alstren av
jordens frukt, som nära
människorna, utan att det är ditt
ord som uppehåller dem som
27 tro på dig. Ty detta, som icke
fördärvades av eld, det smälte
utan vidare, när det uppvärm-
28 des av en flyktig solstråle. Så
skulle de lära sig att man bör
stå upp före solen för att tacka
dig, och att man i gryningen
bör vända sig till dig i bön.
Ty den otacksammes hopp skall 21
smälta såsom vinterns rimfrost
och rinna bort såsom odugligt
vatten.
l.Vish. ll:16f. 2Mack. 4:26. 9:6.
13:8. /2.2Mos. 16:13. 4Mos. 11:31.
Vish. 19:11 f. /3.2Mos. 8:3. / 4. Vish.
11:9. /5.4Mos. 21:6f. IKor. 10:9f.
7.Joh. 3:14f. /9 2Mos. 8:24.10:13,17.
Ps. 78:45. /13.5Mos. 32:39. ISam.
2:6. Tob. 13:2. /15.2Mack. 6:26./16.
2Mos. 5:1 f. 9:23f. Vish. 12:27. /17.
Vish. 5:20. 19:20. /20.2Mos. 16:14f.
Ps. 78:23f. Joh. 6:31. /Sl.Ps. 34:9f.
22.2Mos. 9:25. /24. Ps. 119:91. Syr.
39:25f. Rom. 8:28. /26.5Mos. 8:3.
Matt. 4:4. /27.2Mos. 16:21. /28.Ps.
57:9. 108:3. /29.Vish. 5:14.
17 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående:
Mörkret och ljuset.
Stora och svårbegripliga äro i
ju dina domar; därför fara
ock de vilse, som icke hava velat
låta undervisa sig. Så var det 2
med dessa orättfärdiga: de
menade sig väl vara herrar över
det heliga folket, men i stället
fingo de själva ligga där fångna
i mörker och fjättrade genom en
lång natt, instängda inomhus,
förvisade ifrån den eviga
försynen. Ty under det att de med 3
sina lönnliga synder trodde sig
vara dolda under glömskans
dunkla täckelse, blevo de
försänkta i mörker; de voro slagna
av svår skräck, och de skrämdes
genom spöksyner. Icke ens den 4
vrå som gömde dem kunde
skydda dem för fruktan, utan dån
såsom av vattenfall
kringbru-sade dem, och dystra skepnader
med bistra drag uppenbarade sig.
Och ingen eld var stark nog till 5
att kunna sprida ljus; ej heller
de klart strålande st järnlågorna
hade kraft att lysa upp denna
6 hemska natt. Det enda sken
som visade sig för dem var en
självlysande eld, full av fasa.
Och storligen förfärade över
denna syn, som de icke tydligt
uppfattade, höllo de det som
de sågo för värre än själva mörk-
7 ret. Och trolldomskonstens
gyckelverk lågo slagna till marken,
och vishetsskrytet fick en snöp-
8 lig vederläggning. Ty de som
gåvo sig ut för att kunna
fördriva all skräck och bävan från
sjuka sinnen, de voro själva
angripna av en rädsla värd att
9 le åt: också utan att något
verkligt farligt fanns där, som kunde
väcka deras fruktan, jagades de
upp, när smådjur kröpo förbi
10 och ormar väste. De höllo på
att förgås av skräck, ja, de
vågade icke ens att se upp i luften,
som man dock ingenstädes kan
undkomma.
11 Ty ondskan är i sig själv feg;
den vittnar därom, i det att den
dömer sig själv, och anfäktad
av samvetet gör den alltid det
12 svåra värre. Fruktan är
nämligen intet annat än att man
uppgiver de hjälpmedel som
13 eftertanken erbjuder; och när
tilliten till dem inne i hjärtat
är försvagad, räknar man
råd-villheten för värre än den sak
som vållar plågan.
14 Så var det ock med dessa, när
de under denna natt, som i
verkligheten var vanmäktig, och som
hade kommit över dem från det
vanmäktiga dödsrikets
gömslen, voro försänkta i samma
15 sömn: än jagades de genom
vidunderliga spöksyner, än
höllos de förlamade av den yttersta
förtvivlan. Ty en plötslig och
Oförtänkt förskräckelse hade fal-
lit över dem. Så sjönk nu var IG
och en, vem han än månde vara,
ned på stället och hölls under
bevakning, innesluten i ett
fängelse utan lås. Ty vare sig det 17
var en åkermän eller en herde,
eller en dagakarl som hade sitt
arbete långt borta på marken,
så blev han överraskad och
måste underkasta sig det
oundvikliga nödtvånget. Ja, med 18
en och samma kedja av mörker
blevo de alla bundna. En
susande vindfläkt eller
välljudande fågelsång bland lummiga
grenar eller bruset av våldsamt
forsande vatten" eller det vilda 19
dånet av nedstörtande
klippblock eller hoppande djurs
osynliga lopp eller rytande vilda
rovdjurs läten eller genljudet
som återkastades från
bergsklyftorna - allt gjorde dem
förlamade av skräck. Hela den 20
övriga världen låg belyst av
klart solsken och ägnade sig
ostörd åt sina sysslor. Allenast 21
över dessa låg en tung natt
utbredd, en avbild av det mörker
som en gång skulle taga emot
dem. Dock voro de sig själva
en tyngre börda än mörkret var.
18:1
Men dina heliga hade det fullaste
solljus. Då nu de andra väl
hörde deras röster, men icke
sågo deras gestalter, prisade de
dem lyckliga, därför att icke
också dessa hade måst lida
sådant. De tackade dem, därför 2
att de nu icke gjorde dem någon
skada, fastän de förut hade
blivit förorättade, och bådo om
tillgift för sin fientlighet. Is
stället gav du dessa en lågande
eldstod såsom vägvisare på den
okända färden och såsom en mild
sol under den ärorika vandringen
4 genom främmande land. Ty
de andra voro värda att bliva
berövade ljuset och hållas
fängslade genom mörker, eftersom
de hade hållit dina barn i
fängs-ligt förvar, dessa genom vilka
lagens oförgängliga ljus skulle
skänkas åt världen.
I.Rom. 11:33. /2.2Mos. 10:21f.
7.2Mos. 8:18. /9. Ps. 53:6. /18.
3Mos. 26:36. /Sl.Matt. 8:12. 2Petr.
2:4.
18 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående: Döden
härjar bland egyptierna, den hämmas
bland israeliterna.
5 /^\cn när de hade lagt råd om
V>/att dräpa de heligas späda
barn och ett barn hade blivit
utsatt - fastän det dock blev
räddat - då berövade du dem
till straff deras egna barn i stort
antal och lät dem själva
allasammans omkomma i ett väl-
6 digt vatten. Den natten hade
på förhand blivit kungjord för
våra fäder, för att de skulle
säkert veta huru vissa de edliga
löften voro, som de förtröstade
på, och så vara vid gott mod.
7 Så väntade då ditt folk de
rättfärdigas räddning och fiendernas
8 undergång. Ty genom det som
du straffade våra motståndare
med, genom detsamma kallade
du oss till dig och förhärligade
9 oss. I det fördolda framburo de
rättsinnigas heliga söner sitt
offer, och de förbundo sig
endräk-tigt till att följa den gudomliga
lagen att de skulle lika deltaga i
samma både förmåner och faror;
och därvid uppstämde de, redan
10 då, fädernas heliga sånger. Men
därunder ljöd skärande fiender-
nas skri, och ömkansvärt spridde
sig ljudet av deras veklagan
över sina barn. Och av likan
straff drabbades tjänare och
husbonde, och undersåten fick
lida detsamma som konungen.
Och alla tillhopa hade de genom 12
enahanda dödssätt oräkneliga
döda, så att de levande icke ens
räckte till att begrava dem,
eftersom deras ädlaste avkomma
med ett enda slag hade blivit
förgjord. Fastän de, för sina 13
hemliga konsters skull, trots
allt icke hade velat tro, måste
de nu, vid sina förstföddas
undergång, vidgå att detta folk var
Guds son. Ty medan djup tyst-14
nåd omslöt allt och natten under
sitt snabba lopp hade nått
mitten av sin bana, for ditt alls-15
mäktiga ord med hast ned från
din konungatron i himmelen och
begav sig mitt in i det
tillspillo-givna landet, en bister krigare,
väpnad med din oryggliga be-16
fällning såsom med ett skarpt
svärd. Och han stannade där
och uppfyllde allt med död; och
han nådde upp till himmelen,
medan han stod på jorden.
Då skrämdes de plötsligt upp 17
av hemska drömsyner, och
oförmodade fasor kommo över dem.
Och de störtade halvdöda om-18
kull, den ene här, den andre där,
och yppade därvid vad orsaken
var till att de nu måste dö.
Ty drömmarna, som hade oroat 19
dem, hade på förhand röjt detta,
för att de icke skulle omkomma
utan att veta anledningen till
sitt lidande.
Väl undgingo ej heller de rätt- 20
färdiga att få pröva på döden,
och hemsökelse drabbade en
stor hop i öknen; dock varade
. vreden icke länge. Ty med hast
trädde en ostrafflig man upp
såsom deras förkämpe; han
rustade sig med sitt ämbetes
vapen, bön och försoning genom
rökelse, och ställde sig till
motvärn mot förtörnelsen och satte
en gräns för olyckan och visade
därmed att han var din tjänare.
i Och han övervann vreden, men
icke genom kroppsstyrka, ej
heller genom vapenmakt; nej,
genom sitt ord kuvade han
honom som plågade dem, i det
han påminde om de edliga
löftena till fäderna och för-
; bunden med dem. Ja, medan
de döda redan lågo hoptals
fallna över varandra, ställde
han sig emellan och slog tillbaka
vreden och spärrade för den
t vägen till de levande. Ty på
hans kåpa fanns hela världen
framställd, så ock fädernas
ärorika namn på de fyra raderna
av graverade stenar, och ditt
majestät på hans huvudbindel.
; För allt detta måste
Fördärvaren vika, och för detta greps
han av fruktan. Ty det var nog
med att de allenast något litet
fingo pröva på vreden.
1.2Mos. 10:23. /3.2Mos. 13:21. Ps.
78:14.105:39. Vish. 10:17. /4.Jcs.
2:3. Mik. 4:2. /5.2Mos. 1:16. 2:3.
12:29. 14:28. Ps. 105:36. Vish. 11:16.
B.lMos. 15:13f. 2Mos. ll:4f. /9.
2Mos. 12:3f. /13. 2Mos. 4:22f. 7:llf.
15.Vish. 12:9. /16. IKrön. 21:16.
Jer. 23:29. /20.4Mos. 16:31f. 121.
4Mos. 16:46f. / 22. Vish. 12:21.
2Mack. 8:15. /24.2Mos. 28:17f.,36f.
Syr. 45:10f. /25.1Kor. 10:11. Se
Fördärvaren i Ordförkl.
19 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående:
Egyptierna omkomma i Röda havet,
israeliterna genomtåga det oskadda.
Avslutning.
Men över de ogudaktiga kom
skoningslös förtörnelse till
deras undergång. Gud visste ju
på förhand jämväl vad de skulle
komma att göra, nämligen att 2
de väl först skulle nödga dem
att begiva sig bort, och att de
med hast skulle sända dem i väg,
men att de efteråt skulle ångra
sig och förfölja dem. Ty medan 3
de ännu voro upptagna av sin
sorg och jämrade Sigvid de dödas
gravar, kommo de på en ny, en
dåraktig plan: de som de
under böner hade drivit bort, dem
förföljde de nu såsom rymmare.
Ja^, ända därhän drev dem deras 4
välförtjänta ödes nödtvång, och
det kom dem att glömma vad
som förut hade övergått dem.
De skulle ju så fylla ut det mått
av straff, som ännu fattades i
deras plågor; och medan ditt 5
folk skulle få fullborda en
underbar vandring, skulle de andra
finna en osedvanlig död.
Ty hela naturen omgestaltades 6
på nytt till sin beskaffenhet,
i det den fogade sig efter dina
befallningar, på det att dina
barn skulle bevaras oskadda.
Man såg molnskyn överskygga.7
lägret och torr mark dyka upp
där det förut stod vatten; man
såg en öppen väg framträda i
Röda havet, och där vågorna
hade rasat, en gräsbevuxen slätt.
Över den drogo de nu fram is
samlad skara, dessa som
beskyddades genom din hand,
och därvid fingo de skåda
sällsamma under. Ty såsom hästar 9
fördes de i bet, och såsom lamm
hoppade de omkring, och de
prisade dig, o Herre, som
fräl-sade dem. De kommo också 10
ännu ihåg vad som hade hänt
i det land där de hade bott såsom
främlingar, huru jorden, i stället
för att alstra fyrfotadjur,
frambragte mygg, och huru floden,
i stället för fisk, gav ifrån sig
11 en stor hop paddor. Sedan
fingo de också se fåglar alstras
på ett nytt sätt, när de, drivna
av sin lystnad, bådo om läcker
12 kost. Ty till deras hugnad
upp-stego åt dem vaktlar från havet.
13 Men straffdomarna kommo
över syndarna, sedan de dock på
förhand hade fått mottaga
förebud genom våldsamma
ljungeldar; ja, rättvist fingo de lida
för sina onda gärningar. De
hade ju ock visat ett bittrare
hat mot främlingar än andra
14 hade gjort. Andra kunde väl
vägra att taga emot obekanta
som kommo till dem; dessa
däremot gjorde främlingar som
hade bevisat dem godhet till
15 trälar. Men därutöver gjorde
de något som skall ådraga
dem ytterligare hemsökelser
medan nämligen de andra strax
mottogo de främmande män-
16 nen fientligt, togo dessa först
emot främlingarna med
fest-1 igheter, men plågade dem sedan
genom tunga arbeten, fastän de
ju redan hade fått medborgar-
17 rätt hos dem. Men så blevo dessa
ock slagna med blindhet,
likasom de andra utanför den rätt-
färdiges dörr, när de, höljda
av ett gapande mörker, var för
sig sökte efter ingången till hans
hus.
Ty såsom på ett stränginstru- is
ment tonernas taktart växlar,
medan de själva alltid förbliva
sig lika till sitt ljud, på samma
sätt kunna ock elementen ändra
sitt inbördes förhållande. Och
detta kan man tydligt finna, om
man betraktar det som då
skedde. Ty lantdjur förvandlades till 19
vatt en d j ur, och djur som
plägade simma gingo i stället på
land. Elden fick i vattnet ökad 20
kraft, och vattnet glömde sin
kraft till att släcka eld. Å 21
andra sidan förtärde lågorna
icke köttet på ömtåliga djur,
när dessa rörde sig däri, och den
gudomliga födan smälte icke
trots sin lättsmälta, isartade
natur.
Ja, på allt sätt, o Herre, har 22
du upphöjt och förhärligat ditt
folk och har icke försmått det,
utan alltid och allestädes har
du stått det bi.
2.2Mos. 12:33. /3.2Mos. 14:5f. /7.
2Mos. 13:21. 14:19f. /9.2Mos. 15:lf.
Jes. 63:13f. /10.2Mos. 8:6,17. /11.
2Mos. 16:12f. Ps. 78:27. Vish. 16:2.
13.Ps. 77:17f. /14.1Mos. 19:4f. /16.
IMos. 45:17f. 47:5f. 2Mos. l:llf.
17.1Mos. 19:llf. 2Mos. 10:21f.
20.Vish. 16:17f., 22f.
TOBIT
1 KAPITLET.
Tobits släkt och hans fromhet. Hans
levnadsöden i landsflykten på
Enemessars (Salmanassars) och
Sennakerims (Sanheribs) tid.
i T^\etta är berättelsen om
To-JL/bit, son till Tobiel, son till
Hananiel, son till Aduel, son till
Gabael, av Asiels släkt, av
Neftalims stam. Denne blev i 2
den assyriske konungen
Enemes-sars tid bortförd såsom fånge
ifrån Tisbe, som ligger söder om
Kydios i Neftalim, i Galileen,
ovanför Åser.
Jag» Tobit, vandrade på san-3
Tobit
51
Tob. 1:19.
ningens vägar och i
rättfärdighet i alla mina livsdagar. Och
jag utdelade rikligen allmosor
åt mina fränder och åt övriga
landsmän som tillsammans med
mig hade måst utvandra till
i Nineve i Assyrien. I min
ungdom, när jag ännu var kvar i
min hembygd i Israels land,
hade min stamfader Neftalims
stam i sin helhet avfallit från
Guds hus i Jerusalem, den stad
som hade blivit utvald bland
alla Israels stammar, för att alla
stammarna skulle offra där; där
hade ock templet, den Högstes
boning, blivit invigt till en
helgedom och blivit uppbyggt
5 för evig tid, Och alla de
stammar som hade tagit del i avfallet
offrade åt Baals-kalven; så
gjorde ock min stamfader Nefta-
6 lims hus. Jag allena begav mig
ofta till Jerusalem vid
högtiderna, såsom det är föreskrivet
för hela Israel genom en
evärdlig stadga, och förde därvid
med mig förstlingen och
tionden av grödan och förstlingen
7 av fårens ull" och gav
alltsammans åt Arons söner,
prästerna, för altarets behov. Och
den första tionden av grödan
gav jag åt Levi söner, som göra
tjänst i Jerusalem. Men den
andra tionden försålde jag och
begav mig så till Jerusalem
och använde den där, år efter
s år. Och den tredje tionden
gav jag åt dem som den
tillkommer, såsom Debora, min
farmoder, hade bjudit mig;
min fader hade nämligen
lämnat mig efter sig såsom
föräldralöst barn.
9 Sedan jag hade blivit man,
tog jag till hustru Hanna, som
tillhörde vår egen släkt; och jag
födde med henne Tobias.
Då vi nu hade blivit b ort-1 o
förda såsom fångar till Nineve,
åto alla mina fränder och
landsmän av hedningarnas rnat. Men 11
jag tog mig till vara för att äta
därav; ty jag tänkte på Gud 12
av allt mitt hjärta. Och denis
Högste lät Enemessar finna mig
fager och skön till utseendet.
Och jag innehade uppdraget
att göra inköp åt honom. Under 14
en av mina resor till Medien
lämnade jag en gång tio talenter
silver i förvar hos Gabael, som
var broder till Gabrias, i Råges
i Medien.
Och när Enemessar dog, blev 15
hans son Sennakerim konung
efter honom. Under hans
regering voro vägarna osäkra, så att
jag icke vidare kunde göra
någon resa till Medien. Meniö
redan i Enemessars tid plägade
jag rikligen utdela allmosor åt
mina bröder; mitt bröd gav jag 17
åt dem som hungrade och mina
kläder åt dem som voro nakna.
Och om jag fick se någon död
landsman ligga utkastad bakom
Nineves stadsmur, så begrov
jag honom. Och alla dem som is
konung Sennakerim lät döda,
sedan han såsom flykting hade
kommit tillbaka från Judeen,
begrov jag i smyg; han lät
nämligen i sin vrede döda många.
När sedan konungen lät söka
efter de döda kropparna, kunde
man icke finna dem. Men en 19
av invånarna i Nineve gick
åstad och berättade för
konungen att det var jag som begrov
dem, fastän ingen visste det.
Då jag nu fick veta att man sökte
efter mig för att döda mig, blevjag förskräckt och begav mig
20 bort. Och alla mina ägodelar
blevo plundrade; intet lämnades
kvar åt mig utom min hustru
Hanna och min son Tobias.
21 Men femtio dagar hade icke
gått till ända, förrän konungen
blev dödad av sina båda söner.
De flydde därefter till Ararats
berg. Och hans son Sakerdon
blev konung efter honom.
Denne satte Akiakar, som var son
till min broder Hanael, till att
förestå sitt rikes hela
penningväsen och hela dess förvaltning.
22 Och Akiakar inlade förbön för
mig, så att jag fick komma
tillbaka till Nineve. Akiakar var
nu munskänk och sigillbevarare,
riksförvaltare och skattmästare;
ja, Sakerdon hade gjort honom
till sin närmaste man. Och han
var min brorson.
l.lMos. 46:24. 4Mos. 26:48. /2.2Kon.
17:3f. 18:9f. / 5.1 Kon. 12:28f. /6.
2 Mos. 23:14f. 4Mos. 18:12f. 5Mcs.
18:4. /7.4Mos. 18:21f. 5Mos. 12:llf.
14:22f. /8.5Mos. 14:28f. 26:12. /0.
4Mos. 36:6. /ll.Dan. 1:8. /14.Tob.
4:20. 9:2. /15.2Kon. 18:13. /17.Jes.
58:7. Matt. 25:35f. /18.2Kon. 19:35f.
19.Tob. 2:7f. /21.2Kon. 19:37. Jes.
37:38.
2 KAPITLET.
Tobit bliver blind. Han smädas av sin hustru.
1 Närjag hade kommit tillbaka
hem och återfått min
hustru Hanna och min son Tobias,
lät jag vid pingsten, som är de
sju veckornas högtid, tillreda
en festlig måltid. Och jag lade
mig till bords för att äta.
2 Då jag nu såg de många
rätterna, sade jag till min son: »Gå
ut i staden; och om du finner
någon fattig bland våra bröder,
som tänker på Herren, så för
honom hitin; jag väntar på dig
här.» Och han kom tillbaka och 3
sade: »Min fader, en av våra
landsmän har blivit strypt och
ligger utkastad på torget.» Då 4
stod jag med hast upp, innan
jag ännu hade smakat något,
och skaffade den döde under
tak; och där fick han ligga, till
dess solen hade gått ned. Sedan 5
vände jag tillbaka och tvådde
mig och åt mitt bröd i sorg.
Och jag kom ihåg Amos" pro-6
fetia, huru han sade:
»Edra högtider skola
förvandlas till sorgetider
och alla edra glädjesånger till
klagovisor.»1
Och jag brast i gråt. När sedan 7
solen hade gått ned, gick jag
bort och grävde en grav och
begrov den döde. Men gran- s
narna gjorde spe av mig och
sade: »Nu fruktar han icke
längre för att bliva dödad för
vad han här gör. Han fick en
gång fly sin kos, men se, nu
begraver han återigen de döda!»
Samma natt vände jag till-9
baka efter förrättat värv; och
eftersom jag hade ådragit mig
orenhet, lade jag mig att sova
invid gårdsmuren. Och mitt
ansikte var obetäckt. Men jag ic
visste icke att sparvar höllo till
i muren. Medan jag nu låg där
med öppna ögon, släppte
sparvarna varm träck i ögonen på
mig. Då uppkommo vita fläckar
i mina ögon; och jag gick till
läkare, men de kunde icke hjälpa
mig. Men Akiakar underhöll
mig, ända till dess han for till
Elymais.
Och min hustru Hanna ut- u
förde mot betalning
kvinnoarbeten, som hon sedan sände is
till dem som hade beställt
sådana av henne. Då nu dessa
en gång betalade henne
arbetslönen, gåvo de henne därut-
13 över en killing. Men när hon
kom tillbaka till mig, begynte
den att bräka. Då frågade jag
henne: »Var har du fått
kil-lingen ifrån? Den är väl icke
stulen? Giv den tillbaka till
dess ägare, ty det är icke rätt
att äta något som är stulet.»1
14 Hon svarade: »Jag har fått den
till skänks utöver min lön.»
Men jag trodde henne icke, utan
tillsade henne att lämna den
tillbaka till dess ägare; och
jag var högeligen uppbragt på
henne. Då svarade hon och
sade till mig: »Var äro nu
dina allmosor och dina
rättfärdiga gärningar? Nu är det
uppenbart hurudan du i
grunden är.»
2.5Mos. 16:11. Luk. 14:13. /4.Tob.
1:17. /6.Am. 8:10. IMack. 1:39.
S.Tob. 1:19. /9.4Mos. 19:11. /13.
5Mos. 22:lf.
3 KAPITLET.
Tobit och Sara bedja samtidigt till
Gud och bliva samtidigt bönhörda.
T\å blev jag bedrövad och
JLJbegynte att gråta; och jag
bad med djup smärta och sade:
2 »Herre, du är rättfärdig, och
alla dina gärningar och alla dina
vägar äro barmhärtighet och
sanning; med rättvis och
rättfärdig dom dömer du alltid.
3 Tänk på mig och se till mig;
straffa mig icke efter mina
synder och efter mina förseelser,
ej heller efter dem som mina
4 fäder hava begått mot dig. Ty
de voro ohörsamma mot dina
bud, och då gav du oss till pris
åt plundring och fångenskap
och död och lät oss bliva till
ett smädligt orsdpråk för alla de
folk bland vilka vi hava blivit
förskingrade. Så äro nu ock 5
dina många straffdomar
rättvisa, då du handlar med mig
efter mina och mina fäders
synder, därför att vi icke hava
hållit dina bud; vi hava ju icke
vandrat redligt inför dig. Så 6
gör nu med mig såsom du finner
för gott. Bjud att min ande
tages bort, så att jag får skiljas
hädan och varda till stoft. Ty
det är mig bättre att dö än att
leva, eftersom jag har måst
höra lögnaktiga smädelser. Ja,
jag är uppfylld av stor
bedrövelse. Bjud att jag redan i
denna stund må få skiljas ifrån mitt
elände och fara till den eviga
boningen; vänd icke ditt ansikte
bort ifrån mig.»
Samma dag hände sig att ock- 7
så Raguels dotter Sara i
Ekbatana i Medien fick uppbär a
smädelser. Hon blev nämligen smädad
av sin faders tjänstekvinnor;
ty hon hade blivit given åts
sju män efter varandra, men
den onde anden Asmodeus hade
dödat dem, innan de ännu hade
haft något umgänge med henne.
Tjänstekvinnorna sade nu så
till henne: »Har du då intet
förstånd, eftersom du tager livet
av dina rnän? Du har ju redan
äktat sju, men har icke fått
bära namn efter någon av dem."
Varför slår du oss? Då nu de 9
hava dött, så följ du dem efter.
Må vi aldrig få se någon son
eller dotter efter dig!» När hon 10
hörde detta, blev hon så djupt
bedrövad, att hon ville gå och
hänga sig. Men då tänkte hon:
»Nej, jag är min faders enda
barn; om jag gör så, drager
jag smälek över honom och
bringar hans grå hår med sorg
n ned i dödsriket.» Och hon gick
fram till fönstret och bad och
sade: »Lovad vare du, Herre,
min Gud, och lovat vare ditt
heliga och härliga namn
evinnerli-gen. Dig love alla dina verk i all
12 evighet. Och nu, Herre, vänder
jag mina ögon och mitt anlete
13 till dig. Bjud att jag får skiljas
hädan från denna jord, så att
jag slipper att vidare höra smä-
14 delser. Du vet, o Herre, att jag
aldrig någonsin har försyndat
15 mig med någon man, och att
jag icke har fläckat mitt namn,
ej heller min faders namn, i det
land där jag lever såsom fånge.
Jag är min faders enda barn,
och han har icke något annat
barn som kan ärva honom. Ej
heller finnes någon nära frände,
eller en son till någon sådan, så
att jag borde spara mig till
hustru åt honom. Jag har redan
mist sju män genom döden;
varför skulle jag då längre leva? Men
om det icke täckes dig att låta
mig dö, bjud då att jag får röna
skonsamhet och förbarmande,
så att jag slipper att vidare
höra smädelser.»
IG Och bådas bön blev hörd
inför den Store i hans härlighet.
17 Och Rafael sändes åstad för att
skaffa bot åt dem båda: för att
taga bort de vita fläckarna i
Tobits ögon, och för att giva
Sara, Raguels dotter, till hustru
åt Tobias, Tobits son, och
därvid binda Asmodeus, den onde
anden. Det tillkom nämligen
Tobias med bördsrätt att få
henne till äkta.
I samma stund vände Tobit
tillbaka och gick in i sitt hus,
och Sara, Raguels dotter, steg
ned från sin kammare.
S.Ps. 119:137. Vish. 12:15. /S.Ps.
25:7. 79:8. /4.5Mos. 28:32f. /6.1Kon.
19:4. Jon. 4:3. /S.Tob. 6:14. /11.
Dan. 6:10. /15.4Mos. 36:5f. fi 6.
Dan. 9:20f. /17.Tob. 5:4. 12:15.
4 KAPITLET.
Tobit meddelar sin son sin yttersta
vilja och giver honom goda råd och
förmaningar.
Samma dag kom Tobit att i
tänka på de penningar som
han hade lämnat i förvar hos
Gabael i Råges i Medien. Och 2
han sade vid sig själv: »Jag
har utbett mig att få dö; borde
jag då icke kalla till mig min
son Tobias för att yppa saken
för honom, innan jag dör?» Och 3
han kallade honom till sig och
sade: »Min son, när jag är död,
skall du begrava mig, och
försumma icke att sedan taga vård
om din moder. Hedra henne,
så länge du lever; gör vad som
behagar henne, och bered henne
icke någon sorg. Kom ihåg, 4
min son, att hon har utstått
många faror för din skull, medan
hon bar dig under sitt hjärta.
Och när hon är död, skall du
begrava henne vid min sida i
en och samma grav. Min son, 5
hav Herren, vår Gud, alltid i
dina tankar, och låt dig icke
förledas till att synda och
överträda hans bud. Öva
rättfärdighet i alla dina livsdagar, och
vandra icke på
orättfärdighetens vägar. Ty om du göre
sanningen, så skall du hava
framgång i allt vad du
företager dig.
Tobit
55
Tob. 4:21.
7 Åt alla dem som öva
rättfärdighet må du giva allmosor av
vad du äger; och när du giver
allmosor, gör det då icke med
missunnsamt öga. Vänd icke
ditt ansikte bort ifrån någon
som är fattig; då skall förvisso
icke heller Gud vända sitt an-
8 sikte bort ifrån dig. Äger du
mycket, giv då ock allmosor
av det myckna du har; om du
äger litet, så drag dig icke för
att giva allmosor efter måttet
9 av det lilla du har. Då samlar
du åt dig en god skatt för nödens
10 dag. Ty allmosor rädda en
människa från döden och
bevara henne från att ingå i mörk-
11 ret. Såsom goda offergåvor
gälla allmosor inför den Högste,
alla dem till godo, som giva
sådana.
12 Tag dig till vara, min son,
för allt slags otukt; och framför
allt, tag dig en hustru av dina
fäders släkt. Tag icke någon
främmande kvinna till äkta, en
som icke är av din faders stam;
ty vi äro ju söner till profeter.
Kom ihåg, min son, huru Noa,
Abraham, Isak och Jakob, våra
fäder ifrån forna dagar, huru
alla dessa togo sig hustrur bland
sina egna fränder; de blevo ock
välsignade i sina barn, och deras
efterkommande skola besitta
Islandet. Därför, min son, må du
älska dina bröder; och förhäv
dig icke så i ditt hjärta över
dina bröder och över ditt folks
söner och döttrar, att du
försmår att taga dig en hustru
bland dem. Ty av förhävelse
kommer fördärv och mycken
olycka, och en odågas liv slutar
med armod och stor brist; ja, en
odågas liv föder av sig svält.
Håll icke lönen inne över nät-14
ten för någon som arbetar åt
dig, utan betala honom den
strax. Om du tjänar Gud, skall
du få din vedergällning. Hav
akt på dig själv, min son, i allt
vad du företager dig, och skicka
dig väl i all din vandel. Vad du 15
själv icke vill att man skall göra
dig, det må du ej heller göra
någon annan. Drick icke så
mycket vin att du"bliver rusig,
och låt ruset icke bliva din
följeslagare på din väg. Giviö
av ditt bröd åt den som
hungrar och av dina kläder åt dem
som äro nakna. Allt ditt
överflöd skall du giva bort såsom
allmosor; och när du giver
allmosor, gör det då icke med
missunnsamt öga. Var frikostig 17
med ditt bröd vid de
rättfärdigas begravning, men vid
syndarnas skall du intet giva. Sök is
råd hos alla dem som äro
förståndiga; och när du får ett gott
råd, så förakta det icke. Lova 19
städse Herren Gud, och bed
honom att dina vägar må bliva
jämna, och att alla dina stigar
och alla dina rådslag må bliva
lyckosamma. Ty människor äro
allasammans rådlösa, men
Herren giver allt gott; och den han
vill ödmjukar han, efter som
honom behagar.
Alltså, min son, kom ihåg
mina bud, och låt dem icke
utplånas ur ditt hjärta.
Och nu vill jag berätta för dig 20
om de tio silvertalenter som
jag har lämnat i förvar hos
Gabael, Gabrias" broder, i Råges
i Medien. Frukta icke, min son, 21
därför att vi hava råkat i armod;
ty du har en stor rikedom, om
du fruktar Gud och avhåller digfrån all synd och gör vad som är
välbehagligt inför honom.»
1.Tob. 1:14. /3-Tob. 14:lOf. Syr.3:2f.
4.Syr. 7:27i. /7.Ords. 3:27. Luk. 6:30.
S.Syr. 14:13. 35:12. l Kor. 16:2. 2Kor.
8:12. /lO.Dan. 4:24. Tob. 12:9. Syr.
3:30./ll.Am. 5:21f. Hebr. 13:16./12.
IMos. 24:lf. Hebr. 13:4. /IS.Syr.
3:18. 6:2f. /14.3Mos. 19:13. Jer.
22:13. /IS.Matt. 7:12. Luk. 6:31.
16.Tob. 1:17. ,/17. Jer. 16:7. Hes.
24:17. Syr. 7:33. /Sl.Ps. 73:25.
5 KAPITLET.
Tobias begiver sig på resa i sällskap
med ängeln Rafael.
Tobias svarade och sade
ll honom: »Min fader, jag
vill göra allt som du har bjudit
2 mig. Men huru skall jag kunna
få ut penningarna? Jag känner
3 ju icke den mannen.» Då gav
han honom dennes skriftliga
förbindelse och sade till honom:
»Sök upp åt dig någon som vill
följa med dig på resan; jag skall
giva honom lön därför, medan
jag ännu lever. Begiv dig sedan
åstad och hämta penningarna.»
4 Då gick han ut för att söka
upp en sådan. Och han träffade
på Rafael, som var en ängel;
men Tobias visste icke vem man-
5 nen var. Och Tobias sade till
honom: »Skulle jag kunna få
dig till följeslagare på en resa
till Råges i Medien, och känner
6 du till de trakterna?» Ängeln
svarade: »Ja, jag vill följa med
dig på resan; vägen känner jag,
och hos vår landsman Gabael
har jag en gång tagit härbärge.»"
7 Tobias sade till honom: »Vänta
på mig här, så att jag får omtala
s detta för min fader.» Han
svarade: »Gå, men dröj icke för
länge.»
9 Och han gick in till sin fader
och sade till honom: »Nu har jag
funnit en man som vill följa med
mig på resan.» Fadern sade: »Bed
honom komma hitin till mig,
så att jag kan få veta av vilken
stam han är, och om han kan
bliva en pålitlig följeslagare åt
dig.» Då kallade han på honom, i
och han trädde in, och de hälsade
på varandra. Och Tobit sade till i
honom: »Min broder, av vilken
stam och av vilken familj är du?
Omtala det för mig.»1 Han sva-1
rade: Ȁr det stam och familj
du söker efter, eller är det efter
någon som mot betalning vill
bliva följeslagare åt din son
på hans resa?» Tobit sade till
honom: »Min broder, jag skulle
vilja veta din släkt och ditt
namn.»1 Han svarade: »Jag än
Asarias, son till den store
Ana-nias, en av dina bröder.» Dal
sade Tobit till honom: »Var
välkommen, min broder;
misstyck icke att jag sökte få veta
din stam och din familj. Det
har nu fogat sig så, att du är en
broder till mig, av en så god
och ädel släkt. Ty jag lärde
känna Ananias och Jonatan,
den store Semias" söner, när vi
tillsammans foro till Jerusalem
för att tillbedja och där
fram-buro det förstfödda och tionden
av grödan; de hade nämligen
icke hemfallit åt samma
förvillelse som våra övriga
landsmän. Du är av god härkomst,
min broder. Men säg mig nu,i
vad skall jag giva dig i lön? En
drakma om dagen, förutom vad
du behöver till ditt uppehälle, på
samma sätt som min son? Där-1
till vill jag giva dig en gåva
utöver lönen, om I kommen
välbehållna tillbaka.» Så blevi
ock överenskommet. Och
fadern sade till Tobias: »Gör dig
redo till färden, och blive eder
resa lyckosam.»
När sedan sonen hade rustat
sig för färden, sade fadern till
honom: »Begiv dig nu åstad
med denne man. Men Gud, som
bor i himmelen, göre eder resa
lyckosam, och hans ängel
led-sage eder.» Därefter gingo de
båda ut ur huset och begåvo sig
på väg. Och ynglingens hund
följde med dem.
is Då begynte hans moder
Hanna att gråta, och hon sade till
Tobit: »Varför har du sänt bort
vårt barn? Är han icke såsom
en stav i vår hand, där han går
19 ut och in, inför våra ögon? Lägg
icke mer penningar till dem som
vi hava. Låt dem i stället bliva
20 en lösen för vårt barns liv. Vad
Herren har givit oss till att leva
av, det är ju tillräckligt för oss.»1
21 Men Tobit svarade henne: »Gör
dig inga bekymmer, min syster.
Han skall komma välbehållen
tillbaka, och dina ögon skola
22 åter få se honom. Ty en god
ängel skall ledsaga honom, och
hans resa skall bliva lyckosam;
ja, han skall vända välbehållen
3:1 tillbaka.» Då upphörde hon att
gråta.
S.Tob. 9:2,5. /4.Tob. 3:17. /17.1Mos.
24:40. /IS.Tob. 10:4f. /22.Tob. 11:9.
6 KAPITLET.
Resan till Medien.
båda männen färdades nu
vägen fram och kommo
om aftonen till floden Tigris.
Där stannade de över natten.
3 Och ynglingen steg ned i vattnet
för att bada. Då sköt en fisk
med fart upp ur floden och ville
4 uppsluka ynglingen. Men ängeln
sade till honom: »Fatta tag i
fisken.» Då grep ynglingen
fisken och kastade upp den på
land. Ängeln sade ytterligare 5
till honom: »Skär upp fisken,
och tag hjärtat och levern och
gallan och förvara dem noga.»
Och ynglingen gjorde såsom 6
ängeln hade tillsagt honom,;
men fisken själv stekte de och
åto.
Sedan drogo de båda vidare,
till dess de kommo i närheten
av Ekbatana. Då sade yng-7
lingen till ängeln: »Asarias, min
broder, vad skola levern och
hjärtat och gallan av fisken vara
till?» Han svarade honom: 8
»Hjärtat och levern skola
användas så: om någon plågas av
en demon eller en ond ande, så
skall man röka därmed framför
den personen, vare sig det är en
man eller en kvinna, och då skall
plågan upphöra. Men gallan 9
skall man hava till att smörja
någon med, som har fått vita
fläckar i ögonen, och då skall
han bliva botad.»
När de nu nalkades Ekbata-10
na, sade ängeln till ynglingen: 11
»Min broder, i dag skola vi taga
härbärge hos Raguel. Han är en
frände till dig, och han har
allenast ett enda barn, en dotter vid
namn Sara. Jag vill tala vid 12
honom om att han skall giva
henne åt dig till hustru, ty dig
tillkommer hennes arv; du är
ju den ende mannen i hennes
släkt. Flickan är ock fager och
förståndig. Så hör mig nu: jag 13
vill tala vid hennes fader, och
när vi komma tillbaka från
Råges, vilja vi fira bröllopet. Ty
jag vet att Raguel, i åtlydnad av
Moses" lag, icke kommer att
giva henne åt någon annan man;
annars gör han sig skyldig till
döden. Nej, det tillkommer dig
framför någon annan att mot-
14 taga arvet.» Då sade ynglingen
till ängeln: »Asarias, min
broder, jag har hört att flickan har
blivit given åt sju män, men att
de allasammans hava omkom-
15 mit i brudkammaren. Nu är jag
min faders enda barn, och jag
fruktar, att när jag går in till
henne, kommer jag att dö,
alldeles såsom de förra. Ty en
ond ande har begär till henne,
och han gör ingen annan något
ont än dem som vilja komma
henne nära. Därför fruktar jag
att jag också måste dö, och så
kommer jag att bringa min
fader och min moder med sorg
för min skull ned i graven. Och
de hava icke utom mig någon
son, som skulle kunna begrava
16 dem.» Men ängeln sade till
honom: »Kommer du icke ihåg
det bud som din fader gav dig,
att du skulle taga en hustru
av din egen släkt? Så hör
mig nu, min broder: hon skall
verkligen bliva din hustru. Gör
dig inga bekymmer för den
onde anden, ty i denna natt skall
hon bliva dig given till hustru.
17 När du kommer in i
brudkammaren, skall du taga glödande
rökelseaska och lägga något av
fiskens hjärta och lever på den
is och röka därmed. Då nu den
onde anden känner lukten
därav, skall han fly och aldrig mer
komma tillbaka. Och när du
sedan vill närma dig henne,
skolen I först båda stå upp och ropa
till den barmhärtige Guden; då
skall han rädda eder och bevisa
eder -barmhärtighet. Frukta
icke, ty hon har varit bestämd
åt dig allt ifrån begynnelsen.
Du skall rädda henne, och hon
skall fara med dig; jag håller
ock för troligt att du skall få
barn med henne.» När Tobias
hörde detta, greps han av kärlek
till henne; och hans hjärta fäste
sig innerligt vid henne.
S.Tob. 8:2f. /9.Tob. ll:7f. /ll.Tob.
3:7. /13.4Mos. 36:5f. /14.Tob. 3:8.
l S.Tob. 8:4.
7 KAPITLET.
Tobias i Raguels hus.
Och så kom han till Ekba-i
tana. Men när han hade
hunnit fram till Raguels hus,
kom Sara honom till mötes; och
hon hälsade honom, och han
henne. Därefter förde hon dem
in i huset. Och Raguel sade till 2
sin hustru Edna: »Huru lik är
icke denne unge man mitt
syskonbarn Tobit!» Och Raguel 3
frågade dem: »Varifrån ären I,
mina bröder?» De svarade
honom: »Vi tillhöra dem av
Nefta-lims stam, som leva såsom
fångar i Nineve.» Då sade han 4
till dem: »Kännen I vår
landsman Tobit?» De svarade: »Ja,
vi känna honom.» Han frågade
dem ytterligare: »Står det väl
till med honom?» De svarade: ,f
»Ja, han lever ännu; det står ock
väl till med honom.» Och Tobias
tillade: »Han är min fader.»
Då stod Raguel med hast upp 6
och kysste honom och brast i
gråt. Och han välsignade ho-7
nom och sade till honom: »Du
är då en son till den ädle och
gode mannen!» Men när han
fick höra att Tobit hade
förlorat sin syn, blev han bedrövad
och föll på nytt i gråt* Också s
hans hustru Edna och hans
dotter Sara begynte att gråta. Och
9 de togo vänligt emot dem; de
slaktade en vädur och satte
fram rikligt med mat.
Men Tobias sade till Rafael:
»Asarias, min broder, lägg nu
fram det som du talade om
under resan, så att saken kan bliva
LO avgjord.» Då meddelade han
Raguel ärendet. Och Raguel
sade till Tobias: Ȁt, drick och
gör dig glad, ty dig tillkommer
det att få min dotter till äkta.
Men jag måste dock yppa san-
n ningen för dig. Jag har givit
min dotter åt sju män efter
varandra; men var gång någon
av dem gick in till henne, dog
han, när natten föll på. Nu må
du dock göra dig glad.» Men
Tobias sade: »Jag vill icke
smaka något här, förrän en bestämd
överenskommelse har blivit
träffad oss emellan.» Raguel sade: »Så
tag henne då från denna stund
till äkta, efter lagens bud. Du är
ju hennes frände, och hon tillhör
dig. Gud, den barmhärtige, give
12 eder den högsta lycka.» Sedan
kallade han på sin dotter Sara;
och han fattade henne vid
handen och överlämnade henne åt
Tobias, till att bliva hans
hustru, och sade: »Se här, tag
henne till äkta efter Moses" lag,
och för henne hem till din fader.»
13 Och han välsignade dem."
Därefter kallade han på sin hustru
Edna; och han tog ett blad att
skriva på och satte upp ett
äktenskapsfördrag och tryckte
14 sitt sigill därunder. Sedan
begynte de att äta.
15 Därefter kallade Raguel till
sig sin hustru Edna och sade
till henne: »Min syster, red till
den andra kammaren, och för
henne ditin.» Hon gjorde såsom 16
han hade sagt och förde henne
in i kammaren. Men Sara
begynte då att gråta. Och hon
tröstade sin dotter i hennes
gråt och sade till henne: »Vari?
vid gott mod, mitt barn;
himmelens och jordens Herre give
dig hugnad i stället för den
bedrövelse du nu lider. Var vid
gott mod, min dotter.»
S.Tob. l:lf. /H.lMos. 24:33. 4
Mos. 36:8.
8 KAPITLET.
Tobias äktar Raguels dotter.
Då de nu hade slutat mål-i
tiden, förde de Tobias in
till henne. Men när han skulle 2
gå ditin, kom han ihåg vad
Rafael hade sagt. Han tog alltså den
glödande rökelseaskan och lade
fiskens hjärta och lever på den
och rökte därmed. Då nu dens
onde anden kände lukten därav,
flydde han ända bort till Övre
Egypten, och där band ängeln
honom.
Men när dörren hade blivit 4
stängd om dem båda, stod
Tobias upp ur sängen och sade:
»Stå upp, min syster, och låt
oss bedja att Herren ville visa
oss förbarmande.» Och Tobias 5
bad och sade: »Lovad vare du,
våra fäders Gud, och lovat vare
ditt heliga och härliga namn
evinnerligen. Dig love himlarna
och alla dina skapade verk. Du 6
skapade Adam och gav honom
Eva, hans hustru, till hjälp och
stöd. Från dem leder
människosläktet sitt ursprung. Du sade:
"Det är icke gott att mannen är
allena; vi vilja göra åt honom
en hjälp som är honom lik.
7 Och nu, Herre, det är icke av
otuktig begärelse som jag tager
denna min syster till äkta, utan
jag gör det i all ärbarhet. Så
bjud då att förbarmande må
vederfaras mig, och att jag med
henne må få uppnå en hög ål-
8 der.» Och hon sade gemensamt
9 med honom: »Amen.»1 Sedan
sovo de båda lugnt hela natten.
Men Raguel stod upp, och
gick ut och grävde en grav."
10 Ty han tänkte: »Också denne
11 kommer nog att dö.» När Ra-
12 guel kom tillbaka hem, sade
han till sin hustru Edna: »Sänd
en av tjänstekvinnorna för att
se efter, om han är vid liv. I
annat fall vilja vi begrava
honom, så att ingen får veta något
13 härom.» Och tjänstekvinnan
öppnade dörren och gick in och
14 fann dem båda sovande. Hon
gick då ut igen och omtalade för
sitt husbondfolk att han levde.
15 Då lovade Raguel Gud och
sade: »Lovad vare du, o Gud,
med allt lov som rent och heligt
är. Dig love dina heliga och
alla dina skapade verk; ja, alla
dina änglar och dina utvalda
16 love dig evinnerligen. Lovad
vare du för att du har berett
mig glädje; det har icke gått
mig såsom jag fruktade, utan
du har handlat med oss efter
17 din stora barmhärtighet. Lovad
vare du för att du har förbarmat
dig över dessa två, sina
föräldrars enda barn. Gör
barmhärtighet med dem, o Herre.
Ja, låt dem framleva sitt liv i
hälsa, och låt dem därunder få
njuta glädje och barmhärtighet.»
18 Därefter befallde han sina
tjänare att kasta igen graven.
Sedan gjorde han åt dem ett i
bröllop, som varade i fjorton
dagar. Men innan bröllops-2
dagarna hade gått till ända,
besvor Raguel honom att icke
fara därifrån, förrän de fjorton
bröllopsdagarna voro förlidna.
Därefter skulle han få ut hälften 2
av Raguels ägodelar och så
val-behållen vända tillbaka till sin
fader. Och han tillade: »Det
övriga skall du få, när jag och
min hustru äro döda.»
2. Tob. 6:8. /4.Tob. 6:18. /5.Ps.
148:lf. /B.lMos. 2:7,18. /16.Tob.
7:11. /20.1Mos. 29:27. /21.Tob.
10:10.
9 KAPITLET.
Rafael hämtar Tobits penningar i Rages.
Och Tobias kallade till sig i
Rafael och sade till honom:
»Asarias, min broder, tag med 2
dig en tjänare och två kameler
och begiv dig till Råges i
Me-dien, till Gabael, och hämta
penningarna åt mig; för ock
honom själv med dig hit till
bröllopet. Ty Raguel har bedyrats
med ed att jag icke får fara
härifrån, och min fader räknar da- 4
garna, så att det kommer att
vålla honom stor oro, om jag
dröjer alltför länge.» Då begav 5
sig Rafael åstad; och han tog in
hos Gabael och lämnade honom
hans skriftliga förbindelse.
Denne bar då fram de förseglade
pungarna och gav dem åt
honom. Och bittida följande mor- 6
gon begåvo de sig båda pä
väg; och de kommo så till
bröllopet. Och Tobias prisade
sin hustru.
2.Tob. 1:14. 4:20. /S.Tob. 8:20. /4.
Tob. 10:1. /S.Tob. 5:3.
10 KAPITLET.
Tobias" föräldrar vänta på honom.
Han tager avsked av Raguel.
1
Men hans fader Tobit räknade
var dag som gick. Och när
de dagar som behövdes för resan
voro förlidna, utan att han hade
2
kommit,1 sade Tobit: »Hava de
kanhända blivit uppehållna?
Eller är kanske Gabael död, så
att ingen giver honom
3
penningarna?» Och han var
4
mycket bedrövad. Men hans hustru
sade till honoin: »Gossen har
omkommit, eftersom han dröjer
så länge.» Och hon begynte
att begråta honom och sade:
5
»Huru ont gör det mig icke,
mitt barn, att jag lät dig fara,
6
du mina ögons ljus!» Men Tobit
sade till henne: »Var tyst; gör
dig inga bekymmer. Intet ont
7
har vederfarits honom.» Hon
svarade honom: »Var tyst, du
själv; försök icke att bedraga
mig. Mitt barn har omkommit.»
Och var dag gick hon utåt vägen,
den väg som han hade dragit
bort på; om dagen åt hon intet,
och nätterna igenom begrät
hon utan uppehåll sin son
Tobias, så länge de fjorton
bröllopsdagarna varade, som Raguel
hade besvurit honom att
tillbringa där.
Men Tobias sade till Raguel:
»Låt mig nu fara, ty min fader
och min moder hava uppgivit
hoppet om att få återse mig.»
8
Då svarade hans svärfader
honom: »Stanna du här hos mig,
så skall jag sända bud till din
fader med underrättelser om
9
dig.»1 Men Tobias sade: »Nej,
låt mig fara till min fader.»
10
Då stod Raguel upp och gav
honom hans hustru Sara, så ock
hälften av sina ägodelar: trälar
och boskap och penningar.
11
Därefter välsignade han dem och
sände dem åstad med dessa ord:
»Himmelens Gud give eder
lycka, mina barn, förrän jag dör.»
12
Och till sin dotter sade han:
»Hedra dina svärföräldrar; de
äro nu dina föräldrar. Må jag
få höra om dig vad gott är.»
Sedan kysste han henne. Och
Edna sade till Tobias: »Min
älskade broder, må himmelens
Gud låta dig komma lyckligt
hem igen, och må han förunna
mig att få se barn av dig med
min dotter Sara, så att jag får
glädja mig inför Herren. Här
anförtror jag nu min dotter i
din vård; bered henne icke
någon sorg.»
1. Tob. 9:4. /10. Tob. 8:21.
11 KAPITLET.
Hemkomsten.
1
Tobias begav sig därefter
åstad; och han lovade Gud
för att han hade gjort hans resa
så lyckosam. Och han tog
avsked av Raguel och hans hustru
Edna. Han for så vägen fram,
till dess han kom i närheten av
Nineve.
2
Då sade Rafael till Tobias:
»Minnes du icke, min broder,
huru det stod till med din fader,
när du lämnade honom?
3
Låt oss nu skynda i förväg, före din
hustru, och ställa huset i
ordning.
4
Och tag fiskens galla i din
hand.» Så begåvo de sig åstad,
och hunden följde efter dem.
5
Men Hanna satt och såg utåt
6 vägen efter sin son. Då hon nu
fick se honom komma, sade hon
till hans fader: »Se, här
kommer din son, i sällskap med
mannen som for med honom.»
7 Och Rafael sade: »Jag vet
att din fader kommer att spärra
8 upp ögonen. Tag du då och
smörj hans ögon med gallan.
När han så känner svedan, skall
han gnida dem, och de vita
fläckarna skola falla bort, och
han skall se dig.»
9 Men Hanna skyndade emot
dem och föll sin son om halsen
och sade till honom: »Jag har
då fått återse dig, mitt barn! Nu
vill jag gärna dö.» Och de gräto
10 båda. Då gick Tobit ut mot
dörren, och han var nära att
falla. Men sonen skyndade
11 fram till sin fader1 och fattade
tag i honom, och han strök
gallan på sin faders ögon och
sade: »Var vid gott mod, min
12 fader.» När det nu begynte att
13 svida, gned han sig i ögonen. Då
föllo de vita fläckarna såsom
fjäll ifrån hans ögonvrår. Och
när han fick se sin son, föll han
14 honom om halsen1 och brast i
gråt och sade: »Lovad vare du,
o Gud, lovat vare ditt namn
evinnerligen, och lovade vare
15 alla dina heliga änglar, för att
du väl har agat mig, men nu
åter har förbarmat dig över mig.
O, jag ser min son TobiasI»
Då gick sonen, uppfylld av
glädje, in i huset; och han
omtalade för sin fader de stora ting
som hade hänt honom i Medien.
16 Därefter gick Tobit ut för att
möta sin sonhustru vid Nineves
stadsport; och han var uppfylld
av glädje och lovade Gud. Och
de som sågo honom komma
gående förundrade sig över att
han hade fått sin syn igen. Men r
Tobit betygade för dem att Gud
hade förbarmat sig över honom.
Då nu Tobit kom fram till sin
sonhustru Sara, hälsade han
henne och sade: »Var
välkommen, min dotter. Välsignad
vare Gud, som har fört dig till
oss! Välsignade vare ock din
fader och din moder!» Och det
blev stor glädje bland alla hans
bröder i Nineve. Akiakar ochi!
hans brorson Nadab kommo
också tillstädes; och Tobias"
bröllop firades med gamman i
sju dagar.
4 Tob. 6:9. /lö.Ps. 118:18. Tob. 13:2.
18.Tob. l:21f. 2:10.
12 KAPITLET.
Rafael giver sig till känna.
Och Tobit kallade till sig sin i
son Tobias och sade till
honom: »Se till, min son, att din
följeslagare får sin lön; han bör
också få något därutöver.» Han 2
svarade: »Min fader, jag kan
utan avsaknad giva honom
hälften av vad jag har haft med
mig, eftersom han har fört mig 3
välbehållen tillbaka till dig och
skaffat bot åt min hustru och
hämtat mina penningar och
likaledes skaffat bot åt dig.»1
Då sade den gamle: »Ja, det 4
förtjänar han.» Sedan kallades
han till sig ängeln och sade till
honom: »Tag här hälften av allt
som I haven fört med eder.»
Då kallade denne dem båda 6
avsides och sade till dem:
»Loven Gud och tacken honom; ja,
given honom ära och tacken
honom inför allt levande för
vad han har gjort med eder.
Det är gott att lova Gud och
att upphöja hans namn. Prisen
och förkunnen Guds gärningar.
Ja, våren icke sena till att
tacka honom. Man gör väl i
att hålla en konungs
förborgade rådslag hemligt, men Guds
gärningar bör man uppenbara
och förhärliga. Gören vad gott
är, så skall intet ont drabba eder.
8 Och något gott är bön i förening
med fasta och allmosor och
rättfärdighet. Bättre är litet med
rättfärdighet än mycket med
orätt. Hellre giva allmosor än
9 samla skatter av guld.
Allmosor frälsa ifrån döden och
rena ifrån all synd. De som
giva allmosor och göra vad rätt
är, de skola bliva hugnade med
0 långt liv, men syndarna äro
fiender till sitt eget liv.
Jag vill nu icke längre dölja
något för eder. Jag sade ju
att man gör väl i att hålla
en konungs förborgade
rådslag hemligt, men att man
bör uppenbara och förhärliga
2 Guds gärningar. Så vet då,
att när du bad, på samma
gång som din sonhustru Sara,
då var det jag som bragte eder
bön i åtanke inför den Helige;
och när du begrov de döda, då
stod jag likaledes vid din sida.
3 Och när du utan dröjsmål stod
upp och lämnade din måltid
för att gå åstad och jorda den
döde, då undgick icke din goda
gärning mig, utan jag var när-
1 varande. Därför sände Gud mig
åstad för att skaffa bot åt dig och
y åt din sonhustru Sara. Jag är
Rafael, en av de sju heliga
änglar som bära fram de heligas
böner, och som få träda inför
den Helige i hans härlighet.»
Då blevo de båda förskräckta; 16
och de föllo ned på sina ansikten,
ty de betogos av fruktan. Men 17
han sade till dem: »Frukten
icke; intet ont skall vederfaras
eder. Nej, loven Gud
evinner-ligen. Ty det är icke till följ d is
av min egen ynnest mot eder,
som jag har kommit, utan på
grund av eder Guds vilja. Loven
fördenskull honom evinnerligen.
Hela denna tid har jag väl varit 19
sedd av eder, men jag har
varken ätit eller druckit, utan det
har allenast varit en syn som I
haven sett. Så tacken då Gud, 20
ty jag far nu upp till honom som
har sänt mig. Och tecknen upp
i en bok allt det som här har
skett.»
Och när de stodo upp, sågo 21
de honom icke mer. Och de 22
prisade Herrens stora och
underbara gärningar, att en Herrens
ängel hade uppenbarat sig för
dem.
S.Ords. 16:8. /9.Ps. 41:2f. Dan.
4:24. Tob. 4:10. /lO.Ords. 1:32.
19:16. Hos. 13:9. /IS.Tob. 2:4. /14.
Tob. 3:17. /19.Dom. 13:16.
13 KAPITLET.
Tobits lovsång.
ch Tobit skrev en bön, enl
fröjdesång; den lydde så:
Lovad vare Gud, som lever
i evighet,
och lovat vare hans
konungavälde!
Ty han agar och förbarmar sig 2
åter,
han för ned i dödsriket och upp
därur igen,
och ingen finnes, som kan
undfly hans hand.
3 Tacken honom, I Israels barn,
inför hedningarna;
bland dem har han ju förstrött
oss.
4 Förkunnen bland dem hans
majestät,
upphö j en honom inför allt
levande;
ty han är vår Herre,
och han är Gud, vår fader, i
all evighet.
5 Om han än agar oss för våra
missgärningars skull,
så skall han dock åter förbarma
sig
och församla oss från alla
hednafolk,
vart I än haven blivit
förskingrade bland dem.
6 Om I omvänden eder till ho-
nom av allt edert hjärta
och all eder själ,
så att I gören sanningen inför
honom,
då skall han åter vända sig till
eder
och icke mer fördölja sitt
ansikte för eder.
Skåden då vad han vill göra
med eder,
och tacken honom så mycket
eder mun förmår.
Loven rättfärdighetens Herre,
och upphöjen evigheternas
konung.
Ja, jag tackar honom i min
fångenskaps land
och förkunnar hans starkhet och
majestät för ett folk av
syndare.
Vänden nu om, I syndare,
och öven rättfärdighet inför
honom.
Kanhända skall han då finna
behag i eder
och bevisa eder barmhärtighet.
Min Gud upphöjer jag, 7
min själ upphöjer himmelens
konung
och vill jubla över hans
majestät.
Så säge alla, och så täcke ho- 8
nom alla, i Jerusalem:
»Jerusalem, du heliga stad, 9
väl agar han dig för det som
dina barn hava förövat,
men han skall åter förbarma
sig över de rättfärdigas
barn.
Tacka Herren rätteligen, K
och lova evigheternas konung,
för att hans tabernakel åter må
varda uppbyggt i dig med
fröjd.
Och må han i dig bereda glädje
åt de fångna
och i dig bevisa kärlek mot de
arma,
från släkte till släkte evinner-
ligen.
Många folk skola komma fjärran 11
ifrån
för att tillbedja Herren Gud,
med skänker i sina händer,
med skänker åt himmelens
konung.
Släkte efter släkte skall
hembära dig jublande lov.
Förbannade vare alla de som 12
hata dig,
välsignade alla de som älska
dig, evinnerligen.
Gläd dig och jubla över de rätt-13
färdigas barn;
ty de skola samlas tillhopa och
skola lova de rättfärdigas
Herre.
Ja, saliga äro de som älska 14
dig.
De skola få glädjas över din
lycka.
Saliga äro alla de som
bedrövades vid de slag som
träffade dig,
ty de skola få glädjas över dig,
när de skåda all din
härlighet;
ja, de skola fröjda sig
evinnerligen.D
> Min själ, lova Gud, den store
konungen.
B Ty Jerusalem skall varda
uppbyggt av safir och smaragd,
och av dyrbar sten dina murar;
dina torn och bålverk skola
byggas av rent guld.
Och Jerusalems gator skola
beläggas med beryll
och med karbunkel och
ädelsten från Sufir,
s och alla dess gränder skola säga:
»Halleluja», och lova Gud:
»Lovad vare Gud evinnerligen,
han som har upphöjt dig!»
i Härmed slutade Tobit sin
lovsång.
2.5Mos. 32:39. Job 5:18. Vish.
16:13. /Ö.Tob. 3:4f. /11-Jes. 2:3.
49:18. 60:4. Apg. 2:5f. /IS.lMos.
12:3. 27:29. /14.Ps. 122:6. /IS.Ps.
103:lf. Luk. l:46f. /16.Jes. 54:llf.
Upp. 21:llf.
14 KAPITLET.
Tobits sista ord och död. Tobias" död.
Tobit var femtioåtta år
gammal, när han förlorade sin
syn, och efter åtta år fick han
den igen. Han utdelade
allmosor och fruktade alltjämt
Herren Gud och tackade honom.
; Och han uppnådde en mycket
hög ålder.
Och han kallade till sig sin
son, jämte dennes söner; och
han sade till honom: »Min son,
jag är nu gammal och färdig
5-2i2744. De apokryfiska böckerna.
att skiljas ifrån detta livet; tag
dina söner med dig1 och begiv 4
dig bort till Medien, min son.
Ty jag är övertygad om att
Nineve skall omstörtas, alldeles
såsom profeten Jonas har sagt. I
Medien däremot skall till en
viss tid råda mer lugn. Och jag
är övertygad om att våra bröder
i hemlandet skola drivas bort
ifrån det goda landet och
förskingras, och att Jerusalem skall
bliva öde och Guds hus där
brännas upp och ligga öde till
en tid. Sedan skall Gud åter 5
förbarma sig över dem och låta
dem vända tillbaka till deras
land. Och de skola bygga upp
Guds hus igen - det skall
dock icke bliva sådant som det
förra var - och det skall äga
bestånd, till dess denna
världsålders tider äro fullbordade.
Därefter skola de vända
tillbaka från alla de länder i vilka
de hava levat såsom fångar och
bygga upp Jerusalem med
härlighet. Och Guds hus där skall
för alla kommande släkten
byggas upp med glänsande prakt,
i enlighet med vad profeterna
hava talat om denna stad. Och 6
alla hedningar skola uppriktigt
omvända sig till att frukta
Herren Gud, och de skola gräva
ned sina avgudabilder. Ja, alla?
hedningar skola lova Herren.
Och Guds eget folk skall tacka
honom, och Herren skall
upphöja sitt folk. Och alla de som
i sanning och rättfärdighet
älska Herren Gud, så att de
bevisa barmhärtighet mot våra
bröder, de skola glädja sig.
Så begiv dig nu, min son, bort 8
ifrån Nineve; ty det som
profeten Jonas har talat skall
9
förvisso gå i fullbordan. Men håll
du lagen och budorden, och
älska barmhärtigheten och var
rättfärdig, på det att det må gå
dig väl.
10
Begrav mig med heder,
och din moder vid min sida;
men stannen sedan icke längre
kvar i Nineve. Betänk, min
son, vad Nadab gjorde mot sin
fosterfader Akiakar, huru han
störtade honom ur ljuset ned
i mörkret, ochhuru illa han
lönade honom. Akiakar blev
räddad, men den andre fick sin
välförtjänta lön och måste själv
stiga ned i mörkret. Akiakar
övade barmhärtighet, och han
blev frälst ur dödens snara,
vilken Nadab hade lagt ut för
honom; men denne föll själv
i snaran och förgicks.
11
Sen fördenskull, mina barn, vad
barmhärtighet förmår, och huru
rättfärdighet frälsar.»
Medan han sade detta, gav
han upp andan på sitt läger.
Han var då ett hundra
femtioåtta år gammal. Och Tobias
begrov honom med stor heder.
12
Och när Hanna dog, begrov i
han henne vid faderns sida.
Sedan drog Tobias med sin
hustru och sina söner bort till
Ekbatana, till sin svärfader
Raguel.
13
Och han uppnådde en
hög ålder, i ära och anseende.
Och han begrov sina
svärföräldrar med stor heder och tog
så deras egendom i arv,
likasom förut sin fader Tobits,
14
Han dog i Ekbatana i Medien,
ett hundra tjugusju år gammal.
15
Och förrän han dog, fick han
höra om Nineves undergång;
det blev nämligen erövrat av
Nebukadnessar och Asverus.
Och han fick så före sin död
glädja sig över Nineves fall.
Amen.
2.Tob. 2:10. 11:13. /3.1 Mos. 49:1.
4.Jon. 3:4. Nah. 1:1f. Sef. 2:13f.
5.Esr. 3:8, 12. 6:14. Jes. 2:2f. /7.
Tob. 13:11. /10.Tob. 4:3.
SYRAK
FÖRETAL.
Jesu Syraks sonson berättar om tillkomsten av sin farfaders bok och av sin egen översättning av boken från hebreiska till grekiska.
Genom lagen och profeterna
och de övriga som följde
efter dessa hava många stora
gåvor kommit oss till del; och
för deras skull må man med
rätta berömma Israel för tukt
och vishet. Nu är det ju
tillbörligt att de som läsa dem
icke allenast själva skaffa sig
insikt därigenom, utan att dessa,
som söka kunskap för egen del,
också finna möjlighet att både
genom tal och skrift bliva de
utomstående till gagn. Det var
därför som också min farfader
Jesus, vilken med stor iver
hade ägnat sig åt studiet av
lagen och profeterna och de
övriga fäderneärvda böckerna och
så gjort sig synnerligen
förtrogen med dem, kände sig
manad att författa en skrift som
hade avseende på tukt och
vishet. Och detta gjorde han, för
att de som söka kunskap skulle
inhämta också vad han hade
skrivit, och så ännu mycket mer
kunna göra framsteg i livet efter
lagen.
Vi bedja eder nu att med
välvilja och uppmärksamhet läsa
detta och att hava överseende
med oss, om vi någon gång,
trots all den möda vi hava gjort
oss med översättningen, tyckas
hava misslyckats med några
enskilda uttryck. Ty något
som ursprungligen är avfattat
på hebreiska förbliver icke
längre alldeles detsamma, när det
överflyttas till ett annat språk.
Och icke allenast om denna bok,
utan också om själva lagen och
profetskrifterna och de övriga
böckerna gäller det att de på
grundspråket taga sig ganska
annorlunda ut.
När jag under det
trettioåttonde året av konung
Evergetes" regering kom till Egypten
och sedan uppehöll mig där
en tid, fann jag därstädes
tecken på en ganska hög bildning.
Själv ansåg jag det då vara
högeligen nödvändigt att nedlägga
en viss iver och flit på att
utföra en översättning av denna
bok. Jag använde också
verkligen, under den tid som stod
mig till buds, mycken möda
och skicklighet för att få boken
färdig och så giva ut den, till
gagn jämväl för dem som, där
de leva i främmande land, gärna
söka vinna ökad kunskap, allt
under det att de redan förut
sträva att inrätta sitt liv till en
vandel efter lagen.
1 KAPITLET.
Vishetens ursprung. Herrens fruktan
den sanna visheten.
1
All vishet kommer från
Herren,
och hos honom förbliver hon
till evig tid.
2
Vem kan räkna havets sand
och regnets droppar och
evighetens dagar?
3
Vem kan utrannsaka himmelens
höjd och jordens bredd
och havets djup -- eller
visheten?
4
Före allting är visheten skapad;
insikt och förstånd äro till av
evighet.
6
För vem har vishetens rot blivit
blottad,
och vem har lärt känna hennes
kloka rådslag?
8
En finnes, som är vis, en
övermåttan fruktansvärd,
han som sitter på sin tron,
Herren.
9
Det var han som skapade henne, 9
han såg och mätte henne
och utgöt henne över alla sina
verk.
10
Hos allt levande finnes hon,
efter det mått som honom
täcktes;
men rikligen gav han henne åt
dem som älska honom.
11
Herrens fruktan är ära och
berömmelse
och glädje och en fröjdekrans.
12
Herrens fruktan förnöjer hjärtat
och giver glädje och fröjd och
långt liv.
13
Den som fruktar Herren,
honom skall det på sistone
gå väl,
och i sin dödsstund skall han
varda välsignad.
14 Vishetens begynnelse är att
frukta Gud,
och de trogna är hon medfödd
allt ifrån moderlivet.
15 Bland människor har hon byggt
sig en evigt grundad boning,
och i deras släkte sätter man sin
lit till henne.
16 Vishetens fullhet är att frukta
Herren,
och av sina frukters saft giver
hon de sina rikligen att
dricka.
17 Hela sitt hus uppfyller hon med
ljuvliga ting
och förrådshusen med sina
håvor.
18 Herrens fruktan är vishetens
ärekrans,
och den låter lycka och hälsa
uppblomstra.
19 Ja, Herren såg och mätte
henne;
han lät förstånd och insiktsfylld
kunskap flöda
och gjorde deras ära stor, som
hålla fast vid henne.
20 Vishetens rot är att frukta
Herren,
och hennes grenar äro långt liv.
22 Orättfärdig vrede kan icke
bliva ostraffad,
ty när vreden tager överhand,
bringar den en människa
på fall.
23 Den tålmodige härdar ut, till
dess tiden är inne;
därefter kominer honom glädje
till del.
24 Till dess tiden är inne, håller
han sina ord tillbaka,
och mångas läppar skola
förtälja om hans förstånd.
25 Bland vishetens skatter finnas
sinnrika ordspråk,
men för syndaren är
gudsfruktan en styggelse.
26 Åstundar du visheten, håll då
buden,
så skall Herren förläna dig
henne.
27 Ty Herrens fruktan är vishet i
och tukt,
och vad han har behag till är
trohet och ödmjukhet.
28 Var icke gensträvig mot Herrens:
fruktan,
och slut dig ej till den med
delat hjärta.
29 Skrymta icke inför människorna,;
och hav akt på dina läppar.
30 Upphöj icke dig själv, på det
att du ej må falla
och så draga vanära över dig.
Herren kan ju uppenbara dina
hemliga tankar
och nedslå dig mitt i
församlingen;
ty du slöt dig icke till Herrens
fruktan,
och ditt hjärta var fullt av svek.
l.Ords. 2:6. Vish. 9:4. /2.Jes. 40:12f.
3. Vish. 9:13. Rom. 11:34. l Kor.
2:16. /4.Ords. 8:22f. /5.Se
Apokryfiska skrifter och Nya
testamentets text i
Ord-förkl. /Ö.Job 28:20f. /7.Jfr v. 5.
8.Ps. 47:9. Jes. 6:1. Syr. 43:29. /9.
Vish. 11:20. /ll.Ords. 4:9. Syr.
6:31. /12.Ords. 3:lf. /14.Job 28:28.
Ps. 111:10. Ords. 1:7. 9:10. /15.
Syr. 24:7f. /16.Syr. 6:19. 21:11.
17. Ords. 8:18f. / 21.Jfr v. 5. / 25.Job
21:14. Syr. 6:20. /27.Ords. 15:33.
Syr. 19:20\ / 28.Vish. 1:1. Jak. 1:8.
4:8. /SO.Matt. 23:12.
2 KAPITLET.
Förmaning till ståndaktighet och
förtröstan i frestelsen och lidandet.
1 Min son, om du vill ägna dig
åt Herrens tjänst,
gör då din själ beredd för
frestelser.
2 Håll ditt hjärta ståndaktigt, och
härda ut,
och överila dig icke i
hemsökelsens stund.
3 Håll dig till Herren, och vik ej
bort ifrån honom,
så skall du på sistone bliva
upphöjd.
4 Tag emot vadhelst som
vederfares dig,
och var tålig i lidandets skiften.
5 Ty i elden prövas guldet,
och i lidandets smältugn de
människor som täckas Gud.
6 Förtrösta på honom, så skall
han taga sig an dig;
gå raka vägar, och hoppas på
honom.
7 I som frukten Herren,
förbiden hans barmhärtighet,
och viken ej av, på det att I icke
mån falla.
8 I som frukten Herren, förtrösten
på honom,
så skall eder lön icke utebliva.
9 I som frukten Herren, vanten
eder lycka
och evig glädje och
förbarmande.
10 Sen på förgångna släkten och
given akt:
vem satte sin lit till Herren och
kom på skam?
Eller vem stod fast i hans
fruktan och blev övergiven?
Eller vem åkallade honörn och
blev försmådd?
11 Nej, barmhärtig och nådig är
Herren;
han förlåter synder och frälsar
i nödens tid.
12 Ve över försagda hjärtan och
maktlösa händer
och över syndaren som går fram
på dubbla stigar!
13 Ve över det maktlösa hjärtat,
eftersom det ingen
förtröstan har!
Därför skall det ej heller bliva
beskärmat.
14 Ve eder som haven uppgivit
hoppet!
Vad viljen I väl göra, när
Herren kommer med sin
hemsökelse?
15 De som frukta Herren äro icke
ohörsamma mot hans ord,
och de som älska honom, de
hålla sig på hans vägar.
16 De som frukta Herren söka efter
vad han har behag till,
och de som älska honom, de
mätta sig av lagen.
17 De som frukta Herren göra sina
hjärtan beredda
och ödmjuka sina sinnen inför
honom.
18 »Låt oss falla i Herrens hand
och icke i människohand.»
Ty så stor som han själv är, så
stor är hans barmhärtighet.
1.2Tim. 3:12. Jak. 1:2. /S.Ords. 17:3.
Vish. 3:6. IPetr. 1:7. /6.Ps. 37:5.
9.Jes. 35:10. /lO.Ps. 37:25. /11.
2Mos. 34:6f. Ps. 86:15. 103:8. Mik.
7:18. /Ig.lKon. 18:21. Ords. 28:18.
Syr. 1:28. /13-Jes. 7:9. /lö.Joh.
14:21, 23. /16.Joh. 4:34. /18.2Sam.
24:14. Vish. 11:23.
3 KAPITLET.
Barns plikter mot sina föräldrar.
Förmaning till ödmjukhet. Varning för
förmätenhet i tanke och handling.
1 Hören, I barn, vad som är en
faders rätt,
och gören härefter, för att det
må gå eder väl.
2 Ty Herren har bestämt att en
fader skall äras av sina
barn,
och vad som är en moders rätt
har han fastställt för
hennes söner.
3 Den som hedrar sin fader, han
skaffar försoning för sina
synder,
4 och den som ärar sin moder, han
är lik en som samlar en
skatt.
5 Den som hedrar sin fader skall
själv få glädje av sina barn;
och när han beder, skall han
bliva hörd.
6 Den som ärar sin fader får
länge leva,
och den som är hörsam mot
Herren, han bliver sin
moder till hugnad.
7 Den som fruktar Herren hedrar
sin fader
och tjänar sina föräldrar såsom
tjänare sina herrar.
8 Hedra din fader i ord och gärning,
för att välsignelse från honom
må komma över dig.
9 Ty en faders välsignelse bygger
barnens hus,
men en moders förbannelse
river ned det till grunden.
10 Sök icke din ära i din faders
vanheder,
ty din faders vanheder är ingen
ära för dig.
11 Nej, en mans ära kommer av
hans faders heder,
men en smälek för barnen är
en vanryktad moder.
12 Min son, tag dig an din fader
på hans ålderdom,
och gör honom icke någon sorg,
så länge han lever.
13 Och om hans förstånd bliver
svagt, så överse med
honom,
och visa honom icke
vanvördnad, därför att du själv står
i din fulla kraft.
14 Ty barmhärtighet mot din fader
skall icke bliva förgäten
i stället för att straffas för dina
synder skall du vinna väl
stånd.
På din nöds dag skall du bliva 15
ihågkommen;
ikasom frost för solen skola dina
synder smälta bort.
Lik en gudsförsmädare är den ic
som övergiver sin fader,
och förbannad av Herren är
den som förtörnar sin
moder.
17
Min son, utför i ödmjukhet
vad dig åligger,
så skall du bliva älskad av
envar som täckes Gud.
18
Ju större du är, desto mer må is
du ödmjuka dig;
då skall du finna nåd inför
Herren.
Ty stor är Herrens makt, 20
och av de ödmjuka bliver han
ärad.
Sök icke efter det som är dig 21
för svårt,
och forska ej efter det som
övergår dina krafter.
Det som har blivit dig förelagt, 22
det må du begrunda,
ty det förborgade angår dig icke.
Syssla icke förvetet med det 23
som ligger utanför din
uppgift,
ty mer än en människa kan fatta
har dock blivit dig givet
att känna.
24
Många hava ju av egna
meningar förts vilse,
och dåraktig inbillning har
kommit deras tankar på fall.
25
Ett förmätet hjärta går det på
sistone illa,
och den som gärna giver sig
i fara, han förgås däri.
26
Ett förmätet hjärta bliver ned
tyngt av vedermödor,
och syndaren hopar synd på
synd.
28
För den övermodiges ofärd
finnes ingen bot,
ty ondskans planta är djupt
rotad hos honom.
29
Den förståndiges hjärta
begrundar tänkespråk,
och den vises lust är ett
lyssnande öra.
30
Vatten släcker brinnande eld,
och barmhärtighet bringar
försoning för synder.
31
Den som återgäldar välgärningar,
han tänker på framtiden,
och då han är nära att falla,
skall han finna stöd.
1.2Mos. 20:12. Ef. 6:1f. /2.Ords.
23:22. Syr. 7:27. Matt. 15:4. /10.
1Mos. 9:20f. /11.Ords. 17:6. /l6.
Ords. 19:26. /18.Rom. 12:3,16.
1Petr. 5:5f. Jak. 4:6. /l19. Se
Nya testamentets text
i Ordförkl. /21.Ps. 131:1. Luk.
12:29. /22.5Mos. 29:29. /23. 2Tess.
3:11. .125. Jfr v. 19. /30-Ords.
10:12. Dan. 4:24. Tob. 4:10. 12:9.
Jak. 2:13.
4 KAPITLET.
Förmaning till barmhärtighet mot de
fattiga och hjälplösa. Vishetens
underliga vägar med de sina. Sann och
falsk blygsel m. m.
1
Min son, undanhåll ej den
fattige hans uppehälle,
och låt bedjande blickar icke vänta.
2
Bedröva icke den som hungrar,
och gör ej den nödställde förbittrad.
3
Reta icke ytterligare upp ett förbittrat sinne,
och låt ej den behövande vänta på din gåva.
4
Avvisa icke den bönfallande i hans betryck,
och vänd ej ditt ansikte bort ifrån den fattige.
5
Vänd icke ditt öga bort ifrån en bedjande,
och giv ingen tillfälle till att förbanna dig.
6
Ty när någon förbannar dig i sitt sinnes bitterhet,
skall han som har skapat honom höra hans bön.
7
Gör dig omtyckt i församlingen,
och sänk ditt huvud inför den mäktige.
8
Böj ditt öra till den fattige,
och giv honom i saktmod vänligr svar.
9
Rädda den som lider orätt från
den som kränker hans rätt,
och var oförskräckt, när du fäller dom.
10
Var för de faderlösa såsom en fader,
och i makes ställe för deras moder.
Då skall du vara likasom en son till den Högste,
och han skall älska dig mer än din egen moder älskar dig.
11
Visheten upphöjer sina barn
och tager sig an dem som fara efter henne.
12
Den som har henne kär, han har livet kärt,
och de som bittida söka henne skola bliva mättade med glädje.
13
Den som håller fast vid henne,
han får ära till arvedel,
och där hon träder in, där giver
Herren sin välsignelse.
14
De som tjäna henne göra prästtjänst inför den Helige,
och dem som älska henne älskar Herren.
15
Den som är hörsam mot henne skall få döma folken,
och den som aktar på henne skall få bo i trygghet.
16 Om någon sätter sin lit till
henne, skall han få henne
till arvedel,
och hans efterkommande skola
förbliva i besittning av
henne.
17 I begynnelsen vandrar hon väl
svåra omvägar med honom;
hon låter fruktan och räddhåga
komma över honom
och plågar honom med sin
tuktan,
till dess hon kan lita på
honom
och har fått pröva honom
genom sina krav.
18 Men sedan vänder hon raka
vägen tillbaka till honom
och bereder honom glädje och
uppenbarar för honom sina
hemligheter.
19 Men viker han av på orätt stig,
så lämnar hon honom
och giver honom till pris åt det
fall som väntar honom.
20 Giv akt på vad stunden
kräver, och tag dig till vara
för vad ont är,
och blygs sedan icke över dig
själv.
21 Ty det finnes en blygsel som
drager synd med sig;
det finnes ock en blygsel som
medför ära och ynnest.
22 Hav icke anseende till personen,
därmed skadar du dig själv;
och visa ej falsk försyn, därmed
kommer du själv på fall.
23 Håll icke ditt ord tillbaka, när
du kan hjälpa,
och fördölj icke din vishet av
fåfänga.
24 Ty genom ord bliver vishet kunnig,
och tukt genom tungans tal.
25 Motsäg icke sanningen;
fastmer må du skämmas över
din egen fåkunnighet.
26 Blygs icke för att bekänna dina
synder,
nej, kämpa icke mot strömmen.
27 Fall icke till föga för en
dåraktig man,
och hav ej anseende till den
mäktiges person.
28 Kämpa för sanningen intill döden,
så skall Herren Gud strida för
dig.
29 Var icke käck i tungan
och trög och slapp i handlingen.
30 Var icke såsom ett lejon i ditt
hus eller en misstänksam tyrann
bland dina tjänare.
l.Ords. 3:27f. Tob. 4:7. /2.Jak. 2:6.
3.5Mos. 15:7. /S.Ords. 28:27. /6.
2Mos. 22:23. Ords. 17:5. /9.Ps. 82:3f.
lO.Job 29:16. Jes. 1:17. /12-Vish.
6:14. /IS.Ords. 3:35. /14.Joh. 14:23.
lö.Vish. 3:8. l Kor. 6:2. Upp. 2:26f.
17.Ords. 3:llf. /18-Hebr. 12:11.
21.Syr. 20:22.
5 KAPITLET.
Varning för säkerhet i förlitan på
jordisk egendom. Den tvetungade
syndaren. Tungans rätta bruk.
4 : Låt icke din hand vara uträckt
till att taga emot,
men tillsluten, när du skall
giva igen.
1 Förlita dig ej på dina ägodelar,
och säg icke: »Jag har nog.»
2 Låt icke din åtrå och din kraft
leda dig,
så att du vandrar efter ditt
hjärtas begärelser;
3 och säg icke: »Vem kan befalla
över mig?»
Ty Herren skall förvisso straffa
dig.
4 Säg icke: »Väl har jag syndat,
men vad ont har hänt mig?»
Ty Herren är långmodig.
5 Gör dig icke säker om förlåtelse,
så att du hopar synd på synd.
6 Och säg icke: »Hans misskundsamhet är stor,
mina många synder skall han förlåta.»
Ty barmhärtighet finnes hos honom, men också vrede,
och över syndarna vilar hans förtörnelse.
7 Dröj icke med att omvända dig till Herren,
och skjut ej upp det dag efter dag.
Ty plötsligt skall Herrens vrede bryta ut,
och i straffdomens stund skall du förgås.
8 Förlita dig icke på orättfångna ägodelar,
ty de skola ej gagna dig på hemsökelsens dag.
9 Kasta icke säd vid vilken vind som helst,
och gå ej på vilken stig som helst;
så gör den tvetungade syndaren.
10 Var fast i din övertygelse,
och ett vare ditt tal.
11 Var snar till att höra,
men giv ditt svar med betänksamhet.
12 Förstår du saken, svara då din nästa;
varom icke, så lägg handen på munnen,
13 Ära eller vanheder kan ligga i en människas tal,
och tungan kan bringa henne på fall.
14 Akta dig för att få heta örontasslare,
och lägg icke försåt med din tunga.
Ty tjuven drager över sig skam,
och den tvetungade en hård dom.
15 Varken i stort eller i smått må du fela,
6:1 och bliv icke en fiende i stället för en vän.
Ty ett dåligt namn får skam och smälek på sin lott;
så går det den tvetungade syndaren.
1.Syr. 11:19, 24. Luk. 12:16f. /3.Ps.
12:5. /4.Pred. 8:11. Rom. 2:3f. 2Petr.
3:9. /6.2Mos. 20:5f. Syr. 16:11. /7
5Mos. 7:10. /8.Ords. 11:4. Sef. 1:18.
11.Jak. 1:19. /13.Ords. 18:21. Matt.
12:37. /14.Syr. 20:25. 28:13.
6 KAPITLET.
Förhävelsens följder. Sanna och falska
vänner. Sökandet efter visheten och
dess lön.
2 Förhäv dig icke i ditt hjärtas rådslag,
på det att du ej må föröda din kraft, lik en rasande tjur:
3 dina löv skall du förtära,
och dina frukter skall du fördärva
och själv stå där kvar såsom ett förtorkat träd.
4 En ond själ fördärvar den som har en sådan
och gör honom till ett ämne för fiendernas skadeglädje.
5 En len strupe gör vännernas antal stort,
och en tunga som talar milt framkallar mycken vänlighet.
6 Må de vara många, som du lever i frid med,
men till förtrogen hav en på tusen.
Syr. 6:7.
7 Om du vill skaffa dig en vän,
så sätt honom först på prov,
och förtro dig icke för snart åt
honom.
8 Ty mången är vän, så länge han
har gagn därav,
men håller icke ut, när du
kommer i trångmål.
9 Och mången vän förvandlas till
fiende
och omtalar sedan osämjan på
sådant sätt att du får skam
därav.
10 Mången är vän, så länge han
sitter vid ditt bord,
men håller icke ut, när du
kommer i trångmål.
11 Medan det går dig väl, vill han
vara lik dig
och uppträder med myndighet
mot ditt husfolk;
12 men råkar du i betryck, så bli-
ver han din motståndare
och gömmer sig undan för dig.
13 Håll dig på avstånd från dina
fiender,
och tag dig till vara för dina
vänner.
14 En trogen vän är ett starkt be-
skärm;
den som har funnit en sådan,
han har funnit en skatt.
15 En trogen vän kan med intet
betalas;
nej, hans värde kan icke vägas
upp på våg.
16 En trogen vän är en livgivande
balsam;
de som frukta Herren finna en
sådan.
17 Den som fruktar Herren, han är
vän på det rätta sättet,
ty sådan han själv är, sådan är
hans förtrogne.
is Min son, hav tuktan kär allt
ifrån din ungdom,
74 Syrak
så skall du intill grånad ålder
finna vishet.
Var såsom plöjaren och sånings-19
mannen, när du nalkas
henne,
och vänta på hennes goda
frukter.
Ty arbetet på hennes åker skall
kosta dig en kort stunds
möda,
men sedan skall du snart få
njuta av hennes alster.
Huru svårtillgänglig är icke 20
visheten för dem som ej
vilja låta undervisa sig!
Ja, den oförståndige härdar icke
ut med henne.
Lik en tung lyftesten bliver hon 21
för honom;
det dröjer icke länge, förrän han
kastar henne ifrån sig.
Ty visheten gör skäl för sitt 22
namn;
hon är icke uppenbar för många.
Hör, min son, och tag emot 23
mina lärdomar,
och förkasta icke mitt råd.
Stick dina fötter i hennes bojor, 24
och ditt huvud i hennes
halsjärn.
Böj din rygg och bär henne, 25
och knota icke över hennes
band.
Slut dig till henne med hela din 26
själ,
och håll dig på hennes vägar
av all din kraft.
Spana och sök, så skall hon göra 27
sig känd för dig;
och när du har fått henne fatt,
så släpp henne icke.
Ty på sistone skall du få erfara 2*
den vederkvickelse hon
giver,
och hon skall vändas i glädje
för dig.19 Då skola bojorna bliva till ett
fast beskärm för dig,
och hennes halsjärn till en äre-
skrud.
;oTy ett gyllene smycke bär
hon,
och hennes huvudbindel är vävd
av purpur.
\\ Du skall ikläda dig henne såsom
en äreskrud
och pryda dig med henne såsom
med en fröjdekrans.
Min son, om du så vill, skall
du bliva undervisad,
och du skall bliva klok, om du
vinnlägger dig därom.
53 Om du gärna hör, så skall du
ock få inhämta något,
och om du böjer ditt öra till,
så skall du bliva vis.
34 Ställ dig där gamla män äro
församlade;
och där någon vis finnes, slut
dig till honom.
35 Var ivrig att höra, närhelst det
talas om gudomliga ting,
och låt djupsinniga tänkespråk
icke undgå dig.
36 Finner du en förståndig man,
så begiv dig bittida till
honom,
och låt din fot nöta tröskeln till
hans hus.
37 Begrunda Herrens befallningar,
och tänk beständigt på hans
bud.
Han skall göra ditt hjärta fast,
och ditt begär efter visheten
skall bliva stillat.
2.Rom. 12:16. /4.Syr. 18:31. /Ö.Kol.
4:6. /6.Rom. 12:18. /7.Mik. 7:5.
S.Syr. 37:4f. /lO.Ords. 19:4. /13.
Ps. 41:10. ,/14.Ords. 18:24. /19.
Syr. 51:27. /20-Ords. 24:7. Syr.
1:25. ,/21.Sak. 12:3. /24.Syr. 51:26.
Matt. ll:29f. /28.Vish. 8:16. /32.
Ords. 2:lf. /34.Syr. 8:9. /37.5Mos.
6:7f. Jos. 1:8. Ps. 1:2.
7 KAPITLET.
Förmaningar angående livet i
församlingen och i hemmet. Plikter mot
Herrens präster, mot fattiga,
bedrövade och sjuka.
Gör intet ont, så skall ej i
heller något ont drabba dig.
Håll dig fjärran ifrån missgär-2
ning, så skall ock den vika
bort ifrån dig.
Min son, så icke i orättfärdig-3
hetens fåror;
du skall då slippa att skörda
sjufalt igen.
Begär icke av Herren en här-4
skarställning
eller av konungen en äreplats.
Håll dig icke för rättfärdig in- 5
för Herren,
och gör dig ej vis inf or konungen.
Begär icke att bliva en domare. 6
Kanhända skulle du ej
förmå avskaffa all
orättfärdighet.
Du skulle måhända rädas för
den mäktige
och sätta en anstötlig fläck på
din rättrådighet.
Förgå dig icke mot menigheten?
i staden,
och bered ej själv ditt fall bland
folket.
Belasta dig icke två gångers
med synd,
ty redan för en synd skall du
ej bliva o sträf f ad.
Säg icke: »Gud, den Högste, 9
skall se till mängden av
mina offergåvor,
och när jag frambär dem till
honom, skall han nådigt
taga emot dem.»
Var icke klentrogen, när duio
beder;
och försumma ej att öva
barmhärtighet.
Syr. 7:11.
11 Håna icke den som är bedrövad
i sitt sinne,
ty det finnes en som både
öd-mjukar och upphöjer.
12 Smid icke ihop lögn mot din
broder;
gör ej heller så mot din vän.
13 Akta dig noga för att tala
osanning,
ty vanan att ljuga leder icke
till något gott.
14 Var icke talträngd där gamla
män äro församlade,
och upprepa ej samma ord, när
du beder.
15 Sky icke mödosamt arbete,
nej, sky icke åkerbruket, ty det
är inrättat av den Högste.
16 Låt dig ej bliva räknad bland
syndares skara;
kom ihåg att vredesdomen icke
dröjer.
17 Ödmjuka dig av hjärtat;
ty den ogudaktiges straff är
eld och mask.
is Byt icke bort en vän mot
penningar,
eller en sannskyldig broder mot
guld från Sufir.
19 Missakta icke en vis och god
hustru,
ty hennes ljuvhet är mer värd
än guld.
20 Behandla icke en tjänare illa,
som arbetar troget,
eller en daglönare som ägnar
sig helt åt din tjänst,
21 Nej, älska av hjärtat en god
tjänare,
och undanhåll honom icke
friheten.
22 Har du boskapsdjur, vårda dig
då om dem;
och äro de dig nyttiga, så gör
dig ej av med dem.
23 Har du barn, håll dem då i tukt,
76 Syrak
och böj deras nacke allt iirån
ungdomen.
Har du döttrar, vaka då över 24
deras kyskhet,
och visa dem icke en alltför
blid uppsyn.
Gift bort din dotter; då har 25
du fullgjort ett viktigt värv.
Men giv henne åt en förståndig
man.
Har du en hustru efter ditt sinne, 26
så förskjut henne icke,
men förtro dig ej åt en som har
blivit försmådd av dig.
Ära din fader av allt ditt hjärta, 27
och förgät icke din moders
födslovåndor.
Kom ihåg att du är född av dem. 28
Varmed kan du väl återgälda
dem vad de hava gjort för
dig?
Frukta Herren av all din själ, 29
och håll hans präster i ära.
Älska din Skapare av all dinso
kraft,
och glöm icke bort hans tjänare.
Frukta Herren och ära prästen, 31
och giv denne hans del, såsom
det har blivit dig bjudet:
förstlingsgåva och skuldoffer
och offergärdslår,
heligt slaktoffer och förstlingen
av det heliga.
Räck också ut din hand åt 32
den fattige,
för att den välsignelse du får må
bliva fullkomlig.
En gåva är välkommen för varas
levande;
men jämväl när det gäller en
död, må du ej hålla din
välvilja tillbaka.
Drag dig icke undan dem som 34
gråta,
utan sörj med dem som sörja.35 Var icke sen till att besöka
sjuka,
ty för sådana gärningar skall
du bliva älskad.
6 Tänk på änden vid allt vad du
förehar;
då skall du aldrig synda.
S.Ords. 22:8. Hos. 10:12f. Gal. 6:8.
4.Ords. 25:6. /ö.Job 9:2. Ps. 143:2.
Luk. 18:11. /9.Mik. 6:6f. Syr. 34:23.
lO.Mark. 11:24. Hebr. 13:16. Jak.
1:6. /ll.lSam. 2:7f. Ords. 17:5.
Syr. 4:2. /12.3Mos. 19:11. Sak. 8:16.
Ef. 4:25. Kol. 3:9. /14.Matt. 6:7.
15.1 Mos. 2:15. 3:19. /17.Jes. 66:24.
Judit 16:17. /19.Ords. 31:10. /20.
Syr. 33:31. /21.2Mos. 21:2. Jer.
34:8f. /22.5Mos. 25:4. Ords. 27:23.
23.Ords. 19:18. Syr. 30:1,12. /24.
3Mos. 19:29. /26.Matt. 5:31f. /27.
Tob. 4:3f. Syr. 3:2f. /29.Pred. 12:13.
30.5Mos. 6:5. 12:19. /31.2Mos.
29:27. 3Mos. 2:3. 5:16. 7:32. 10:12f.
4Mos. 18:llf. 5Mos. 18:3f. /32.
5Mos. 14:29. 15:7f. Ps. 41:2. /33.
2Sam. 2:5. Tob. l:17f. 2:3f. 4:17.
34.Rom. 12:15. Jak. 1:27.
/SS.Matt-25:35f. /36.Syr. 28:6.
8 KAPITLET.
Råd angående umgänget med olika
slags människor.
1 Otrid icke med en mäktig
O man,
på det att du ej må falla i hans
händer.
2 Tvista icke med en rik man,
på det att han ej må uppväga
dig med sitt guld.
Ty guldet har förstört många,
jämväl konungars hjärtan har
det fört på avvägar.
3 Strid icke med en munvig man,
och lägg ej bränsle på hans eld.
4 Skämta icke med en oupp-
fostrad man,
på det att dina förfäder icke
må bliva vanärade.
5 Tala ej hårda ord till någon
som vill omvända sig från
sin synd;
Syr. 8:13.
tänk därpå att vi alla förtjäna
straff.
Visa icke vanvördnad mot någon 6
på hans ålderdom;
ty också bland oss skola somliga
bliva åldringar.
Triumfera icke över någon 7
död;
tänk därpå att vi alla måste
skiljas hädan.
Ringakta icke vad de vises
tala,
utan sysselsätt dig med deras
tänkespråk.
Ty av dem kan du lära dig
tukt,
och huru du"; skall tjäna de
mäktige.
Missakta icke vad gamla män 9
tala;
också de hava ju lärt av sina
fäder.
Ty av dem kan du lära dig
insikt,
och huru du skall svara, när
så behöves.
Blås icke eld i en syndig mans 10
kol,
på det att du ej må brinna upp i
lågan av hans eld.
Förlora icke besinningen införii
den övermodige;
han kunde ju lägga sig i bakhåll
för dina ord.
Låna icke åt någon som är 12
mäktigare än du;
men om du lånar något åt en
sådan, anse det då såsom
förlorat.
Gå icke i borgen över din för-13
måga;
men om du går i borgen, så var
beredd på att få betala.
14 För icke rättegång mot en
domare,
ty för hans anseendes skull
kommer man att giva
honom rätt,
15 Gör icke någon resa tillsammans
med en våghals,
på det att du icke må drabbas
av svår ofärd.
Ty han gör vad han får i sinnet,
och genom hans oförnuft skall
du dragas med i fördärvet.
16 Giv dig icke i strid med den som
lätt vredgas,
och färdas ej genom öknen i
hans sällskap.
Ty blod aktas såsom intet i hans
ögon,
och där ingen hjälp står att få
slår han dig till marken.
17 Gå icke till råds med en dåre,
ty han kan icke hålla tyst med
saken.
18 Gör ej i en främmandes närvaro
något som skall hållas
hemligt,
ty du vet icke vad han kommer
att bringa å bane.
19 Öppna icke ditt hjärta för vem
som helst;
du kunde annars få skörda otack
därför.
2.Syr. 31:6. /S.Syr. 9:18. Jak. 3:6.
5.2Kor. 2:6f. Gal. 6:1. Jak. 3:2.
6.3Mos. 19:32. Syr. 3:13. /7.Job
31:29f. Ords. 24:17. /S.Syr. 6:34f.
12.Syr. 29:4f. /13.Syr. 29:18f. /16.
Ords. 22:24f. Syr. 28:8. /17. Ords.
23:9.
9 KAPITLET.
Varning för förförelse genom kvinnor.
Skilda förmaningar.
1 T Tar icke svartsjuk på hu-
V strun i din famn,
och giv henne ej en dålig
lärdom, dig själv till skada.
2 Giv dig icke så hän åt en kvinna,
Syrak
att hon helt tager väldet över
dig.
Sök ej en lättfärdig kvinnas 3
umgänge,
på det att du icke må falla i
hennes snaror.
Var ej för mycket tillsammans 4
med en harpospelerska,
på det att du icke må fångas
genom hennes konster.
Tag dig till vara för att betrakta 5
en jungfru,
ty du kunde råka illa ut och
få betala böter för hennes
skull.
Giv dig icke hän åt skökor,
på det att du ej må förspilla ditt
arv.
Gå icke omkring och speja på 7
gatorna i staden,
och stryk ej omkring på dess
ensliga platser.
Vänd ditt öga bort ifrån en s
fager kvinna,
och betrakta ej en främmande
kvinnas skönhet.
Genom kvinnoskönhet hava
många blivit förvillade,
och genom den bliver älskog
upptänd såsom eld.
Sitt alls icke tillsammans med 9
en gift kvinna,
och håll inga dryckesgillen i
sällskap med en sådan,
på det att icke ditt hjärta må
vända sig till henne
och du i ditt blod fara ned i
fördärvet.
Övergiv icke en gammal vän, i
ty en ny kan ej förliknas vid
honom.
En ny vän är såsom nytt
vin:
när det bliver gammalt,
dricker du det med
förnöjelse.
11 Avundas icke en syndare hans
härlighet,
ty du vet icke vilken ände det
skall taga med honom.
12 Finn ej heller ditt behag i de
ogudaktigas välgång;
tänk därpå att de ej skola gå
fria ända till sin grav.
13 Håll dig fjärran ifrån den som
har makt att döda,
så skall du icke behöva känna
fruktan för ditt liv.
Men kommer du i hans närhet,
så förgå dig ej,
på det att han icke må beröva
dig livet.
Besinna väl att du går fram
mitt ibland snaror
och vandrar omkring på
fästningstinnar.
14 Sök lära känna din nästa så
mycket du förmår,
och gå till råds med dem som
äro visa.
15 Allenast med de förståndiga må
du giva dig i samtal,
och allt vad du talar om må
gälla den Högstes lag.
16 Rättfärdiga män vare dina
bordskamrater,
och i Herrens fruktan må du
hava din berömmelse.
17 Konstnärens hand gör verket
prisat,
och fursten aktas vis för sina
ords skull.
18 En munvig man är fruktad i
sin stad,
och den som är obetänksam i
sina ord, han gör sig
förhatlig.
2.Syr. 47:19. /S.Ords. 7:251. /5.
IMos. 34:lf. Job 31:1. /B.Ords.
5:8f. 6:26. 29:3. Luk. 15:13. /8.
2Sam. 11:2. Judit 12:16. /ö.Ords.
5:20. /ll.Ps. 37:lf. /IS.Ords. 20:2.
16.Syr. 37:12.
10 KAPITLET.
Överhet och undersåtar, övermodets
lön. Sann och falsk ära.
En vis furste håller sitt folk*
i tukt,
och där en förståndig man styr,
där råder god ordning.
Sådan fursten är, sådana äro 2
hans tjänare,
och sådan styresmannen i en
stad är, sådana äro alla dess
inbyggare.
En ovis konung bereder sitt 3
folks fördärv,
men en stad bliver folkrik
genom de mäktiges insikt.
I Herrens hand ligger makten 4
över jorden,
och när tiden är inne, sätter
han rätte mannen till
härskare över den.
I Herrens hand ligger en mans 5
framgång,
och han förlänar ämbetsmannen
hans ära.
Vredgas ej på din nästa, våde
orätt som än sker dig;
och när våldsgärningar begås
mot dig, så håll dig stilla.
Både inför Herren och inf or 7
människor är övermod
förhatligt,
och att kränka någons rätt är
synd inför både honom
och dem.
Herradömet flyttas över från s
ett folk till ett annat
för missgärningars och
våldshandlingars och
vinningslystnads skull.
Varför förhäver sig den som ä
stoft och aska,
ja, den vilkens inälvor kunna
giva sig ut, medan han ännu
lever?
10 Långvarig är sjukdomen; den
gäckar läkarens konst:
i dag är han konung, i morgon
är han död!
11 Ty när en människa dör,
då bliva kryp, smådjur och
maskar hennes lott.
12 Övermodet begynner med att
en människa avfaller från
Herren,
och med att hennes hjärta
viker av ifrån hennes
Skapare.
13 Ty synden är övermodets be-
gynnelse,
och den som håller fast vid
synden, av honom flödar
styggelse.
Fördenskull har Herren låtit
underliga hemsökelser
drabba de övermodiga,
och han har förgjort dem i
grund.
14 Härskares troner har Herren
störtat omkull
och uppsatt ödmjuka män i
deras ställe.
15 Folk har Herren ryckt upp med
rötterna
och i deras ställe planterat dem
som voro ringa.
16 Befolkade länder har Herren
förhärjat,
han har förgjort dem ända ned
till jordens grundvalar.
17 Han har bortryckt deras in-
byggare från människors
tal och förgjort dem,
och han har utplånat deras
åminnelse på jorden.
18 Icke är övermodet skapat för
människor
eller häftig vrede för dem som
äro födda av kvinnor.
Syrak
Vilket släkte är ärofullt? Människors släkte.
Vilket släkte är ärofullt? Deras
som frukta Herren.
Vilket släkte är ärelöst?
Människors släkte.
Vilket släkte är ärelöst? Deras
som överträda buden.
Bland bröder är den ärad, som 20
är deras hövding,
så ock i Herrens ögon de som
frukta honom.
Den rike, den ansedde, den 22
fattige -
allas berömmelse är Herrens
fruktan.
Det är icke rätt att förakta en 23
fattig man som är vis,
ej heller höves det att ära en
syndare.
Stormannen, domaren och den 24
mäktige bliva ärade;
men ingen bland dem är större
än den som fruktar Herren.
En träl som är vis få fria män 25
tjäna,
och den som är förståndig
knorrar icke däröver.
Ställ dig icke vis, när du skall 26
utföra ditt arbete,
och håll dig ej förnäm, när du
är i trångmål.
Bättre är den som arbetar och 27
har allting i överflöd
än den som håller sig förnäm
och lider brist på bröd.
Min son, ära dig själv i all ödmjukhet,
och tillräkna dig själv heder
efter förtjänst.
Vem skall skaffa den rätt, som 29
gör orätt mot sig själv,
och vem skall ära den som
missaktar sitt eget liv?
Den fattige bliver ärad på grund 30
av sitt förstånd,
och den rike bliver ärad på
grund av sin rikedom.
31 Men om någon bliver ärad
såsom fattig, huru mycket
mer då såsom rik!
Och om någon är ärelös såsom
rik, huru mycket mer då
såsom fattig!
l.Ords. 20:8. Vish. 6:24. /2. Ords.
29:12. /S.lKon. 12:13f. Ords. 28:12,
15.29:4. Pred.4:13. 10:16. /6.3Mos.
19:17f. Syr.28:7. Matt.5:22,38f.
Rom. 12:19. /7.1Petr. 5:5. /8.Vish.
6:2f. /9.1 Mos. 18:27. Syr. 17:32.
ll.Job 17:14. Jes. 14:11. /13-Ords.
16:18. /14.1Sam. 2:8. Syr. 11:5. Luk.
1:52. /lö.Ps. 44:3. /IB.lMos. 19:23f.
17.5Mos. 32:26. Ps. 9:6f. 121. Se
Apokryfiska skrifter
och Nya testamentets
text i Ordförkl. /22.Jer. 9:23f.
23.Ps. 15:4. Jak. 2:5f. /24.Syr.
25:10f. /25. Ords. 17:2. /27- Ords.
11 KAPITLET.
Den rätta storheten. Från Herren
komma lycka och olycka. Människor
som man bör taga sig i akt för.
T^\en ödmjukes vishet
upp-JL/ lyfter hans huvud
och giver honom en plats ibland
stormän.
2 Prisa ingen för hans skönhets
skull,
och fatta ej motvilja mot någon
för hans utseendes skull.
3 Bland bevingade varelser är
biet en av de minsta,
men vad det frambringar är
det yppersta av allt sött.
4 Yvs icke över kläderna som du
bär,
och förhäv dig ej på din äras
Ty underbara äro Herrens
gärningar,
och vad han gör är förborgat
för människor.
5 Många furstar hava måst sätta
sig nere på marken,
6-212744. De apokryfiska böckerna.
Syr. 11:14.
rnen den som ingen tänkte på,
han har fått bära en krona.
Många härskare hava blivit 6
höljda med vanära,
och ansedda män hava blivit
givna i andras våld.
Klandra icke, förrän du har 7
undersökt saken;
överväg först, och straffa sedan.
Svara icke, förrän du har hört 8
till slut,
och fall ej en annan i talet.
Tvista icke om en sak som ej 9
kommer dig vid,
och när syndare gå till rätta med
varandra, så håll dig undan.
Min son, syssla icke medio
mångahanda;
om du tager dig mycket före,
så skall du ej bliva
ostraffad.
Om du jagar efter mycket, så
skall du icke nå det,
och om du vill fly därifrån, så
skall du ej komma undan.
Den ene arbetar och mödar sig 11
och avlas,
och dess mer går det tillbaka
för honom.
Den andre är trög och behöver 12
andras hjälp,
lider brist på kraft och har
överflöd på fattigdom;
men Herrens ögon skåda på
honom till hans bästa,
och han upprättar honom ur
hans förnedring.
Ja, han upplyfter hans huvud, is
så att många måste förundra sig
över honom.
Lycka och olycka, liv och död, 14
fattigdom och rikedom -
alltsammans kommer från
Herren.
17 Vad Herren giver, det få de
fromma behålla,
och vad han vill, det har alltid
framgång.
18 Mången bliver rik genom sin
månhet och gnidighet,
men detta är den lön som
beskäres honom:
19 medan han säger: & Jag har
kommit till rö,
nu vill jag njuta av mitt goda»,
vet han icke huru lång tid skall
förlida,
förrän han måste lämna det åt
andra och själv dö.
20 Stå fast i din uppgift, och lev
i den,
ja, åldras i ditt värv.
21 Förundra dig icke över synda-
rens gärningar,
förtrösta på Herren, och förbliv
vid ditt arbete.
Ty det är lätt i Herrens ögon
att hastigt och oväntat göra
den fattige rik.
22 Herrens välsignelse är den from-
mes lön,
och på kort tid låter han sin
välsignelse blomstra upp.
23 Säg icke: »Vad nytta kan jag
väl göra,
och vad gott kan jag vänta
härefter?»
24 Säg ej heller: »Jag har nog,
och vad ont kan härefter drabba
mig?»
25 På lyckans dag glömmer man
olyckan,
och på olyckans dag minnes
man icke lyckan.
26 Ty det är lätt för Herren
att på dödsdagen vedergälla en
människa efter hennes vägar.
27 En kort stunds ofärd bringar
det förra överflödet i
glömska,
och vid en människas slut
komma hennes gärningar i
dagen.
Prisa ingen lycklig före hans 28
död.
Hurudan en man har varit, det
kan man se på hans
efterkommande.
För icke vem som helst in 1
ditt hus,
ty mångfaldiga äro den listiges
försåt.
Likt en lockfågel i sin bur ärs(
den övermodiges hjärta,
och lik spejaren spanar han efter
ditt fall.
Försåtligt vänder han gott tills
ont,
och på det allra bästa sätter
han en fläck.
Av en enda gnista bliver en 3:
stor eld,
och syndaren ligger i försåt
för att få utgjuta blod.
Tag dig i akt för den illasinnade, 3;
ty han stämplar ont;
låt honom icke sätta en fläck
på dig för evärdlig tid.
Tag en främling i ditt hus, och 3^
han skall där komma
förvirring och oro åstad
och göra dig själv till en
främling för dina egna.
l.lMos. 41:40. Ps.78:70f. 113:7f.
Dan. 2:48. Luk. 14:7f. /4.Apg.
12:21f. /Ö.Jos. 10:24f. Est. 7:9f.
S.Ords. 18:13. /lO.Syr. 3:23. /ll.Ps.
127:lf. Ords. 21:5. Pred. 9:llf. ITim.
6:9. /14.1Sam. 2:7. Job 1:21. Pred.
7:15. /15.16. Se Apokryfiska
skrifter och Nya
testamentets text i Ordförkl. /19.
ISam. 25:36f. Ps. 37:lf. Pred. 5:12f.
Luk. 12:19f. /24.Syr. 5:1. /25.Syr.
18:25. /26. Ords. 24:12 Rom. 2:6.
28. Syr. 41:6f. /32.Jak. 3:5.
12 KAPITLET.
Regler för välgörenhet. Varning för ovänner.
Om du vill göra gott, så se
till, mot vem du gör det;
då skall du få tack för dina
välgärningar.
Gör den fromme gott, så skall
du undfå vedergällning,
om icke av honom, så dock av
den Högste.
Välgärningar må ej bevisas den
som framhärdar i det onda
eller den som icke själv övar
välgörenhet.
: Giv åt den som är god, men tag
dig ej an syndaren.
5 Gör den ödmjuke gott, men giv
intet åt den ogudaktige.
Undanhåll denne ditt bröd; nej,
giv det icke åt honom,
på det att han icke därigenom
må få makt över dig.
Ty i dubbelt mått skall du få
ont igen
för allt gott som du har gjort
mot honom.
5 Också den Högste hatar ju
syndare,
och de ogudaktiga låter han få
sitt straff.
8 I medgången lär man icke
känna vännen,
och i motgången bliver ej
ovännen fördold.
9 När en man har medgång, hava
hans ovänner sorg;
och när han har motgång,drager
sig också vännen undan.
ö Tro aldrig någonsin din ovän;
ty såsom kopparen höljer sig
med arg, så ock hans
ondska.
L Om han än ödmjukar sig och
går där med nedböjt huvud,
83 Syr. 12:18.
så giv dock noga akt och tag
dig till vara för honom.
Det skall då gå dig, såsom när
man polerar en
metallspegel:
du skall märka att han ej till
slutet kan behålla sin arg.
Ställ honom icke vid din sida, 12
på det att han ej må stöta
omkull dig och intaga din
plats.
Sätt honom ej på din högra sida,
på det att han icke må fika
efter din stol.
Du kunde då på sistone få sanna
mina ord
och med bitter smärta tänka på
vad jag har sagt.
Vem har väl medlidande med 13
en ormtjusare som bliver
biten
eller med någon av dem som
befatta sig med vilda djur?
Lika litet har man medlidande 14
med den som umgås med
en syndare
och invecklar sig i hans synder.
Han stannar väl hos dig till 15
en tid,
men om du slår in på en annan
väg, så håller han icke ut.
Med sina läppar talar väl ovän-16
nen söta ord,
men i sitt hjärta lägger han råd
om att störta dig i gropen.
Med sina ögon fäller väl
ovännen tårar,
men om han finner tillfälle,
bliver han ej mätt på blod.
Örn en olycka träffar dig, finner 17
du honom före dig på
platsen,
och under sken av att vilja
hjälpa slår han benen
undan dig.
Han skakar huvudet och klap- is
par i händerna,
han tisslar och tasslar och visar
dig en ny uppsyn.
4.2Kor. 6:14f. Gal. 6:10. /6.5Mos.
32:35. Ps. 5:5f. Rom. 12:19. /7. Se
Apokryfiska skrifter
och Nya testamentets
text i Ordförkl. /S.Syr. 6:6f.
9.Ords. 19:4. /lO.Ords. 26:24f. /13.
Ps. 58:4f. /16. Ps.55:22. Jer. 9:4.
41:6f. Syr. 19:26f. 27:23. /18. Syr.
13:7. Mark. 15:29.
13 KAPITLET.
Uppmaning till den fattige att taga
sig till vara för den rike.
en som kommer vid tjära,
han bliver orenad,
och den som umgås med den
övermodige bliver honom
lik.
2 Tag icke på dig en börda som
är för tung för dig,
och umgås ej med en som är
mäktigare och rikare än du.
Vad har lerkrukan att göra
med kitteln?
Han stöter till, och hon går
sönder.
3 Den rike gör orätt och b annar
därjämte,
den fattige lider orätt och får
dessutom göra avbön.
4 Om du kan vara honörn till nytta,
så brukar han dig,
men om du intet förmår, då
frågar han icke efter dig.
5 Om du har något, så lever lian
gärna samman med dig;
han tömmer din pung, utan att
göra sig några
betänkligheter.
6 Behöver han dig, så leder han
dig vilse;
han ler mot dig och ingiver dig
förhoppningar.
Han talar vackra ord till dig
och säger: »Varmed kan
jag stå dig till tjänst?»
Han kommer dig att skämmas
genom sina gästabud,
till dess han har tömt din pung
både två och tre gånger;
och sedan, på sistone, gör han
narr av dig.
När han därefter får se dig,
frågar han ej mer efter dig,
utan skakar huvudet mot dig.
Var på din vakt, så att du icke
bliver vilseledd
och förödmjukad i din fåkun-
nighet.
Om en mäktig man kallar på
dig, så håll dig tillbaka;
så mycket ivrigare skall han
då kalla på dig.
Var ej påträngande, på det
att du icke må stötas
tillbaka;
håll dig ej heller för långt borta,
på det att du icke rnå bliva
glömd.
Stå ej efter att få tala med
honom såsom med din like,
och tro icke hans många ord.
Ty genom sitt myckna ordflöde
frestar han dig,
och under sken av vänlighet
utforskar han dig.
Obarmhärtig är han som ej
tiger med vad som har
blivit sagt;
icke skall han spara på
misshandling och bojor.
Var på din vakt och se dig noga *
för,
ty du går på branten av ditt
fall.
Vart levande väsen älskar
sin like,
och var människa den som står
henne närmast.
Alla varelser sluta sig samman:
efter sina släkten;
så bör ock en man hålla sig till
sin like.
Icke kan vargen hava någon
gemenskap med lammet;
lika litet syndaren med den
gudfruktige.
Icke kan frid råda mellan
hyenan och hunden,
och icke kunna rik och fattig
leva i frid med varandra.
Vildåsnorna i öknen äro
lejonens jaktbyte;
så äro ock de fattiga de rikas
bete.
Ödmjukhet är en styggelse för
den övermodige;
likaså är den fattige en styggelse
för den rike.
Om en rik man förlorar fästet,
så stödes han av sina vann er,
men om en ringa man faller,
får han ytterligare en stöt
av sina vänner.
Om en rik man vacklar, så
finnas många som hålla
honom uppe;
talar han än otillbörliga ord, så
giver man honom dock rätt.
Om en ringa man vacklar, så
hannar man honom
därjämte;
säger han något tänkvärt, så
lånar man honom dock ej
sitt öra.
När en rik man talar, tiga alla
stilla,
och man höjer hans ord till
skyarna.
När en fattig talar, då säger
man: »Vern är denne?»,
och snävar han, så slår man
därtill omkull honom.
Något gott är rikedomen, när
synd icke låder därvid;
ett ont är fattigdomen efter den
ogudaktiges mening.
En människas ansikte skiftar 25
alltefter hennes
sinnesstämning,
så att hon än visar en ljus
uppsyn, än en mörk.
Ett glatt ansikte är tecken på 26
ett förnöjt sinne;
men att utfinna tänkespråk
kräver mödosam eftertanke.
l.lKor. 15:33. /S.Ords. 18:23. /7.
Syr. 12:18. /9.Ords. 23:lf. /lO.Syr.
7:4. /IS.Syr. 9:13. /14. Se
Apokryfiska skrifter och Nya
testamentets text i
Ord-förkl. /15.Syr.27:9. /17. 2Kor. 6:14f.
20. Ords. 29:27. /21. Ords. 19:4.
23. Ps. 73:9f. Pred. 9:16. /25. Ords.
15:13. ,/26. Pred. 8:1. Syr. 19:29.
14 KAPITLET.
Den girige. Uppmaning till att njuta
livet, så länge det varar. Alltings
förgänglighet. Sällheten av att hava
funnit visheten.
Säll är den man som ickel
felar med sin rnun
och ej gnages av sorg över
någon synd.
Säll är den som icke t"ördömes2
av sin egen själ,
och som ej har förlorat sitt hopp.
För gnidaren passar det icke 3
att vara rik.
Och vad har den snåle för gagn
av penningar?
Den som samlar, men ej unnar 4
sig själv något, han samlar
åt andra,
och av hans goda skola andra
frossa.
Den som är hård mot sig själv, 5
vem skulle han vara god
emot?
En sådan får aldrig någon glädje
av sina penningar.
Ingen är värre än den som äro
missunnsam mot sig själv;
just detta är straffet för hans
ondska.
7 Gör han än något gott, så gör
han det av glömska,
och på sistone röjer han sin
ondska.
8 En ond människa är den som
har ett missunnsamt öga,
den som vänder bort sitt ansikte
och icke frågar efter andra.
9 Den giriges öga låter sig ej nöja
med det som har blivit
honom tilldelat,
och usel orättfärdighet kommer
själen att förtorka.
10 Ett ont öga ser missunnsamt
på själva brödet
och lider brist vid det egna
bordet.
11 Min son, gör dig själv gott,
efter måttet av vad du äger,
och frambär åt Herren värdiga
offergåvor.
12 Kom ihåg att döden icke för-
dröjer sig.
Vad dödsriket har beslutit har
ej blivit yppat för dig.
13 Gör din vän gott, förrän du
går hädan;
räck ut din hand och givhonom,
efter din förmåga.
14 Försumma icke en glad dag,
och försaka ej din del i en
oskyldig njutning.
15 Måste du icke åt en annan lämna
dina mödors lön,
och ditt arbetes frukt till att
fördelas genom lott?
16 Giv och tag, och gör dig inga
betänkligheter;
ty i dödsriket söker man
förgäves goda dagar.
17 Allt levande åldras såsom en
klädnad;
sedan urminnes tid är ju så
förordnat: »Du skall döden
dö.»
Likt lövverket som grönskan
på ett lummigt träd -
en del faller av, och en annan
del spricker ut -
är det släkte som består av
kött och blod:
ett släkte dör bort,och ett annat
födes till liv.
Vart människoverk multnar och:
tager en ände,
och den som utförde det, han
går bort med det.
Säll är den man som tänker"
på visheten,
och som överlägger med sig
själv i sitt förstånd,
den som begrundar hennes vä-;
gar i sitt hjärta
och eftersinnar hennes
hemligheter.
Begiv dig ut efter henne såsom i
en spanare,
och ställ dig på lur där hon
träder in.
Ja, säll är den som blickar in:
genom hennes fönster
och lyssnar vid hennes dörrar;
som rastar nära hennes hus
och slår ned sina tältpluggar vid
hennes väggar;
som reser sitt tält invid henne
och tager in i ett sådant ljuvligt
härbärge;
som ställer sina barn under
hennes skygd
och tager sin viloplats under
hennes grenar;
som söker skygd hos henne
undan hettan
och vilar ut i hennes härlighet.
l.Syr. 25:8. /2.1Joh. 3:21. /4.Pred.
2:18. 6:lf. /6. Ords. 11:17. /S.Syr.
4:4. /9. Ords. 27:20. ITim. 6:10.
lO.Ords. 23:6f. /13-Tob. 4:7f. /14.
Pred. 3:12. 8:15. /lö.Ps. 49:18. l
Tim. 6:7. /16. Pred. 5:17f. /17.1
Mos. 2:17. /IB. Jes. 40:6f. IPetr.
1:24. /22.Syr. 6:27. 51:13f. /SS.Ords.
8:34f.
15 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående.
Människans fria vilja.
1 O å gör den som fruktar
Her-^ ren;
ja, den som håller fast vid lagen,
han vinner henne.
2 Hon kommer honom till mötes
likasom en moder,
och likasom en ung maka tager
hon emot honom.
3 Hon giver honom förståndets
bröd att äta
och vishetens vatten att dricka.
4 Han stöder sig vid henne och
vacklar icke,
han förlitar sig på henne och
kommer ej på skam.
5 Hon upphöjer honom över hans
närmaste
och upplåter hans mun i
församlingen.
6 Glädje får han till arvedel,
ja, en fröjdekrahs och ett
evärdligt namn.
7 Oförståndiga människor kun-
na aldrig vinna henne,
och syndiga män få icke skåda
henne.
s Fjärran är hon från de
övermodiga,
och lögnare hava henne icke i
sina tankar.
9 Lovsång ljuder icke väl i
syndarens mun,
ty den är honom ej ingiven av
Herren.
10 Nej, ur ett vist hjärta må lov-
prisning frambäras,
och där är den en gåva av
Herren.
11 Säg icke: »Det är Herren
som är skulden till mitt
avfall»;
ty det han hatar, det får du
icke göra.
Säg icke: »Han själv har f or-12
lett mig»;
ty han behöver ingen
syndare.
Allt vad styggelse heter, det 13
hatar Herren,
och de som frukta honom hava
icke behag därtill.
Han skapade människan i be-14
gynnelsen
och överlämnade henne åt
hennes fria vilja.
Om du vill, så kan du hålla bu-15
den,
och att öva trohet står i ditt
eget val.
Han har satt framför dig eld IG
och vatten;
efter vilket du vill kan du räcka
ut din hand.
Framför människan ligga liv 17
och död;
och vilket hon väljer skall varda
henne givet.
Ty stor är Herrens vishet; is
väldig är han i makt, och allting
ser han.
Och hans ögon äro vända 19
till dem som frukta
honom,
och han känner allt vad en
människa har för
händer.
Men ingen bjöd han att vara 20
ogudaktig,
och ingen gav han lov till att
synda.
2.Jes. 66:13. /3. Jes. 55:1. Joh.4:14.
5. Vish. 8:10. Syr. 21:17. /6. Vish.
8:13. Syr. 1:11. /7. Vish. 1:4. /9. Ps.
50:16. Ords. 26:7. /ll.Jak. 1:13. /13.
Ps. 5:5. /14.1Mos. 1:27. 2:16. 5Mos.
30:19. /15. Matt. 19:17. /17. 5 Mos.
30:15f. Jer. 21:8. /18. Syr. 23:19.
Hebr. 4:13. /19. Ps. 33:18. 34:16.
IPetr. 3:12.
16 KAPITLET.
Ogudaktiga barn en osäker besittning.
Ogudaktighetens straff. Varning för
säkerhet. Guds verk i naturen.
1 A stunda icke en stor skara
Ji\ dåliga barn,
och gläd dig ej över ogudaktiga
söner.
2 Får du än många barn, så gläd
dig ej över dem,
om icke Herrens fruktan finnes
hos dem.
3 Lita icke på att de skola få leva,
och gör dig ej säker om att de
skola bestå.
Ty ett enda barn kan vara bättre
än tusen,
och att dö barnlös är bättre än
att hava ogudaktiga barn.
4 En enda förståndig man kan
bliva fader till en folkrik
stad,
men en hel stam av orättfärdiga
varder utrotad.
5 Mycket sådant har jag skådat
med mina ögon;
ja, om ännu märkligare ting
har mitt öra hört.
6 I en församling av syndare upp-
flammar eld,
och över ett gensträvigt folk
uppflammar vrede.
7 Herren hade ingen misskund
med forntidens jättar,
när de i sin väldighet reste sig
upp emot honom.
8 Han skonade icke det folk som
Löt bodde ibland;
han höll dem för en styggelse för
deras fräckhets skull.
9 Han hade ej förbarmande med
det folk som var hemfallet
åt fördärv,
dem som blevo utrotade i sina
synder.
Syrak
Så gick det ock med skaran av 10
de sex hundra tusen
som hade gaddat sig samman i
sina hjärtans hårdhet.
Ja, gällde det allenast en endaii
hårdnackad man,
förunderligt vore, om han bleve
ostraffad.
Ty barmhärtighet finnes hos
Herren, men också vrede;
han är mäktig i att förlåta, men
han utgjuter ock vrede.
Så stor som hans barmhärtighet 12
är, så stor är hans tuktan;
envar dömer han efter hans
gärningar.
Icke kan syndaren undkomma 13
med sitt rov,
och den frommes förväntan
sviker han ej.
All god gärning skall han främja; 14
envar skall få efter vad han har
gjort.
Säg icke: »Jag är fördold för 17
Herren,
icke tänker väl någon på mig
i höjden.
Bland så många människor kan
jag ej bliva ihågkommet!.
Ja, vad är min själ i den
oändliga skapelsen?»
Se, himmelen och himlarnas is
himmel bäva,
så ock havsdjupet och jorden,
när han låter sin hemsökelse
drabba.
Ja, bergen och jordens grund-19
valar skälva
och darra, när han ser på dem.
Och sådant begrundar man icke 20
i sitt hjärta!
Nej, vem besinnar hans vägar?
Likasom stormvinden, som män- 21
niskan icke kan se,
så äro de flesta av hans verk
förborgade.
2 »Vern kan kungöra hans rätt-
färdighets gärningar? Eller
vem kan vänta ut dem?
Nej, länge dröjer det, till dess
han fullbordar sitt beslut.»
3 Så tänker den som har ringa
förstånd;
ja, en oförnuftig och förvillad
man tänker sådan dårskap.
4 Hör mig, min son, och lär dig
förstånd,
och akta i ditt hjärta på mina
ord.
5 Jag vill yppa en lära, vägd på
våg,
och med noggrannhet meddela
förstånd.
6 När Herren skapade sina verk
i begynnelsen,
ja, redan då han danade dem,
bestämde han deras
särskilda lotter.
" Han ordnade för evig tid sina
verk
och fastställde deras
herradömen för alla tider.
De bliva icke hungriga eller
trötta,
och de höra ej upp med att
utföra sina värv.
i De stöta icke emot varandra,
och aldrig äro de ohörsamma
mot hans befallningar.
Därefter skådade Herren på
jorden
och uppfyllde den med sitt goda.
)Med allahanda levande väsen
betäckte han den,
och dit vända de åter tillbaka.
l.Vish. 4:1. /6.4Mos. 11:1. /7.1Mos.
6:4f. Bar. 3:26f. 2Petr. 2:5. /8.1 Mos.
18:20f. 19:23f. Hes. 16:49. /10.2Mos.
12:37. 4Mos. 11:21. 26:65. /11.2Mos.
20:5f. Jos. 7:l.Syr.5:6f./12.Ps.62:13.
Ords.24:12. Rom.2:6. /13.Pred.8:12f.
14. Syr. 17:23. /15.16. Se
Apokryfiska skrifter och
Nya testamentets text
i Ordförkl. /17.Ps. 10:4f.33:l3f.94:7.
Syr. 23:18f. /18-Ps. 18:8f. /19.Ps.
97:5.104:32. Nah.l:5. /21.Pred.ll:5.
Syr. 43:32. Joh. 3:8. /26. IMos.
l:lf. /27.Jes. 40:26. Syr. 43:10.
28.Ps. 104:19f. /SO.Ps. 104:29.
17 KAPITLET.
Människans skapelse. Lagen. Guds
vedergällande rättfärdighet.
Uppmaning till omvändelse.
Herren skapade människan i
av jord,
och han lät henne åter vända
tillbaka till jorden.
Några få dagar, noga avmätta, 2
beskärde han dem,
och han gav dem makt över allt
som är på jorden.
Han beklädde dem med krafts
efter det mått som anstod
dem,
och till sin avbild skapade han
dem.
Han lät fruktan för dem kom- 4
ma över allt levande
och gav dem makt att råda
över fyrfotadjur och fåglar.
Förnuft och tunga och ögon 6
gav han dem;
han gav dem öron, och ett
hjärta, så att de skulle kunna
tänka.
Med förstånd och insikt upp-7
fyllde han dem,
och han lärde dem vad gott och
ont är.
Han satte sitt öga i deras hjär- 8
tan,
för att kunna visa dem huru
stora hans verk äro.
Så skulle de kunna förtälja hans 9
väldiga gärningar
och prisa hans heliga namn. 10
Därtill förlänade han demii
kunskap,
och en lag till liv gav han dem
till besittning.
12 Ett evigt förbund upprättade
han med dem,
och sina rätter lärde han dem.
is Deras ögon fingo skåda hans
härlighets majestät,
o,ch hans rösts härlighet hörde
deras öra.
14 Han sade till dem: »Tagen eder
till vara för allt vad orätt
är»,
och gav dem befallning, envar
angående hans nästa.
15 Deras vägar ligga alltid up-
penbara inför honom,
de äro icke fördolda för hans
ögon.
i? (Över vart och ett av de andra
folken har han insatt en
furste,
men Israel är Herrens egen
besittning.)
19 Alla deras gärningar ligga inför
honom klara såsom solen,
och hans ögon äro oavvänt
riktade på deras vägar.
20 Deras missgärningar äro icke
fördolda för Herren,
och alla deras synder ligga
uppenbara inför honom.
22 En mans barmhärtighet förva-
rar han såsom en signetring,
och en människas godhet aktar
han noga såsom sin
ögonsten.
23 En gång skall han stå upp och
vedergälla dern
och låta vedergällningen
komma över vars och ens huvud.
24 Men dem som vilja bättra sig
tillstädjer han att vända
om,
och han uppmuntrar dem som
äro nära att uppgiva
hoppet.
25 Så omvänd dig nu till Herren,
och hör upp med att.synda;
Syrak
bönfall inför hans ansikte, och .
undvik det som kan komma
dig på fall.
Kom tillbaka till den Högste, 2(
och vänd om från
orättfärdigheten,
och hata av hjärtat allt vad
styggelse heter.
Vem prisar den Högste i döds-2"
riket?
Allenast de som leva hembära
honom lov.
Hos den döde tystnar tack-2*
sägelsen - han är ju icke
ens mer till;
den som har liv och hälsa, han
prisar Herren.
Huru stor är icke Herrens barm-
härtighet
och hans förlåtande nåd mot
dem som omvända sig till
honom!
Ty människorna kunna ickes<
vara fullkomliga;
människors barn äro ju icke
odödliga.
Vad är väl klarare än solen? 3
Och ändå sviker dess sken.
Huru mycket mer då människan,
vilkens sinne är vänt till
kött och blod!
Herren mönstrar himlahöjdens 3:
härskaror,
men människorna äro
allasammans stoft och aska.
l.lMos. 2:7. 3:19. /2.Job 14:5. Syr.
37:25. /3-lMos. l:27f. 5:1. Vish. 2:23.
4.1Mos.9:2. /ö. Se A p o k r y f i s ka
skrifter och Nya
testamentets text i Ordförkl. /6.
Ords.20:12. Se Hjärta i Ordförkl.
12. 2 Mos. 24:lf. 5 Mos. 4:13. /13.
2 Mos. 19:16f. /15. Jer. 16:17. /16.
Jfr v. 5. /17.5Mos. 4:19f. Ps. 82:lf.
Dan. 10:13. Se Änglar i Ordförkl.
18. Jfr v. 5. /19.Syr. 23:19. Hebr.
4:13. /20.Ps. 90:8. /21. Jfr v. 5. f 22.
Ps. 17:8. /23.Syr. 16:14. Matt. 16:27.
24.Matt. 11:28. /25.Ps. 34:15. Jer.
3:12. Apg. 3:19. /27.Ps. 6:6. Jes.
38:18f. Bar. 2:17. /29.Ps. 103:8f.
31. Job 25:5. Rom. 8:7. /32. Ps.
103:14. Syr. 10:9.
18 KAPITLET.
Guds storhet och människans ringhet.
Värdet av vänliga ord. Uppmaning till
förtänksamhet. Varning för vällevnad.
1 TT an som lever i evighet, han
IT! har skapat det alltsammans.
2 Herren allena har rätten på sin
sida.
4 Åt ingen har han givit makt
att förkunna hans verk.
Och vem kan väl utrannsaka
hans väldiga gärningar?
5 Vem kan mäta hans väldiga
makt?
Och vem kan därjämte skildra
hans nådesbevis?
6 Intet kan tagas bort och intet
läggas till;
och ingen kan utrannsaka
Herrens underbara verk.
7 När någon menar sig vara fär-
dig därmed,
då är han allenast vid
begynnelsen;
och när han menar sig hava
kommit till slutet,
då står han där rådlös.
8 Vad är väl människan, och
vad duger hon till?
Vad gott eller vad ont kan hon
komma åstad?
9 Talet av en människas dagar
är, när det når högt,
hundra år.
10 Såsom en vattendroppe i havet
eller såsom ett sandkorn,
så äro hennes få år i den
oändliga tiden.
11 Fördenskull är Herren lång-
modig mot dem
och utgjuter över dem sin
barmhärtighet.
12 Han ser och vet huru svår deras
ände är;
fördenskull giver han sin
förlåtelse,i..rikt mått. .,
91 Syr. 18:22.
En människas barmhärtighet 13
sträcker sig till hennes
nästa,
men Herrens barmhärtighet till
allt levande.
Han agar och tuktar och
undervisar;
han för till rätta, såsom en
herde sin hjord.
Han förbarmar sig över demi4
som taga emot tuktan
och över dem som med iver
följa hans rätter.
Min son, när du gör gott, så 15
gör det utan förebråelser;
och fäll aldrig sårande ord, när
du giver en gåva.
Daggen mildrar ju den bran-16
nande hettan;
likaså kan ett ord vara förmer
än gåvan.
Ja, ett ord kan vara mer värt 17
än en god gåva,
men bådadera finnas hos den
som gärna gör gott.
En dåre talar ovänligt hårda is
ord,
och den missunnsammes gåva
kommer ögon att
försmak-ta.
Lär först själv, innan du 19
talar,
och sörj för din hälsa, förrän
sjukdomen kommer.
Rannsaka dig själv, förrän dom20
fälles;
då skall du i hemsökelsens stund
finna förlåtelse.
Ödmjuka dig, innan du har 21
blivit sjuk,
och visa ånger i samma stund
som du syndar.
Låt ej hindra dig från att i 22
rätt tid infria ditt löfte,
och vänta icke till .din döda-
stund med att göra dig
fri ifrån det.
23 Överväg noga, innan du gör
ett löfte,
ocli var icke lik en som frestar
Herren.
24 Tänk på vreden under dina
sista dagar,
och på domens stund, när
Herren vänder sitt ansikte
ifrån dig.
25 Tänk på hungerns tid, medan
du ännu har allt tillfyllest,
på fattigdom och brist, under
rikedomens dagar.
26 Från morgonen till aftonen
ändrar sig tiden,
så skiftar allting hastigt om
inför Herren.
27 En vis man är på sin vakt i
allt,
och i frestelsens stund tager
han sig till vara för felsteg.
28 Var och en som är förståndig
känner visheten;
och den som har funnit henne,
honom giver han sitt lov.
29 De som förstå visa ord, de
lägga ock själva vishet i
dagen
och låta träffande ordspråk
flöda.
30 Följ icke dina begärelser,
utan hejda dina lustar.
31 Om du giver medhåll åt din
själs begärelse,
så skall den göra dig till ett
ämne för dina fienders
skadeglädje.
32 Hav icke din glädje i yppig
vällevnad,
på det att du ej må bliva
utarmad genom att taga
del i sådant liv.
33 Bliv ej en tiggare genomgått
Syrak
hålla dryckesgillen för
lånade penningar,
medan du själv intet har i din
pung.
3. Se Apokryfiska skrifter och
Nya testamentets text i
Ord-förkl. /5.Ps. 40:6. /6.Ps. 139:17f. Syr.
42:21. /S.Job 35:6f. /9. Ps. 90:10.
ll.Vish. 12:18. Luk.l3:7f. /13.Ps.
23:lf. 104:27f. 145:9. Jes. 40:11. Tob.
13:2. /15. Syr.41:22. /21.Syr.5:7. /22.
5Mos. 23:21. Pred.5:3. /24.Syr. 7:36.
25- l Mos. 41:33f. / 2 8.Ords. 27:1. /30.
Gal. 5:16. IPetr. 2:11. /31. Syr.6:4.
32. Ords. 21:17. Luk. 15:13f.
19 KAPITLET.
Följden av ett besinningslöst
levnadssätt. Det onda ryktet. Äkta och
falsk vishet.
En arbetare som är hem-1
fallen åt dryckenskap
bliver icke rik;
den som föraktar det ringa,
han kommer inom kort på
obestånd.
Vin och kvinnor leda förstån- 2
diga män på avvägar,
och den som håller sig till
skökor, han är
besinnings-lös mer än dessa.
Han skall bliva ett byte för för- 3
ruttnelse och maskar,
ja, en besinningslös människa
skall ryckas bort.
Den som är för snartrogen, 4
han är lättsinnig,
och den som så försyndar sig,
han felar mot sig själv.
Den som glades över ondskans
drager över sig dom,
men den som hatar skvaller, 6
han slipper mycket ont.
För aldrig vidare vad någon 7
har sagt;
du skall alls intet förlora därpå.
Omtala det icke, vare sig förs
vän eller ovän;
håll det dolt, såframt du därmed
icke begår synd.
9 Ty när man väl har hört dig,
tager man sig i akt för dig,
och vid lägligt tillfälle skall
man låta dig känna sitt
hat.
10 Har du hört ett rykte, låt det
då dö med dig;
var lugn, du kommer icke att
sprängas sönder därav.
11 För ett ryktes skull gripes en
dåre av födslovåndor,
såsom en barnaföderska för
fostrets skull.
12 Likt en pil som har fastnat i
låret
är ett rykte som har kommit in i
en dåres inre.
13 Tag din vän i förhör;
kanhända är han icke skyldig.
Men om han är skyldig, så
tillrättavisa honom,
för att han icke må fela på nytt.
14 Tag din nästa i förhör;
kanhända har han icke sagt det.
Men om han har sagt det, så
tillrättavisa honom,
för att han icke må göra det en
gång till.
15 Tag din vän i förhör; ty ofta
är förtalet framme.
Och tro icke allt vad som säges.
IG Mången förgår sig, men utan
ond avsikt.
Och vem har icke syndat med
sin tunga?
17 Tag din nästa i förhör, innan
du talar strängt till honom,
och lämna rum för den Högstes
lag.
20 Ingen vishet finnes utan
Herrens fruktan,
och till visheten hör alltid att
man gör efter lagen.
22 Men vishet är ej att vara
förfaren i ondska,
och syndares rådklokhet är icke
förstånd.
Mången gång är vishet styggelse, 23
och mången dåre har föga av
ondska.
Bättre är att vara gudfruktig, 24
om ock underlägsen i insikt,
än att vara rik på förstånd,
men tillika överträda lagen.
Mången gång är skarpsinnig 25
klokskap orättfärdig,
och mången handlar vrångt för
att bringa rätten i dagen.
Mången går nedböjd i sorg-26
dräkt,
medan hans inre är fullt av svek.
Han hänger huvudet och låtsar 27
sig vara döv på ena örat,
men när han är obemärkt,
överraskar han dig.
Och om han hindras att f or-28
synda sig mot dig av brist
på kraft,
skall han dock göra dig illa, så
snart han får tillfälle.
På utseendet kännes mannen, 20
och den vise kännes på sitt sätt
att skicka sig.
Klädseln och skrattet och gån- 30
gen,
de röja vem och hurudan en
människa är.
1. Ords. 21:17. /2. l Kon. 11:4. Hos.
4:11. Syr. 9:9. /3. Ords. 7:26f.
7. Syr. 42:1. /13. Matt. 18:15f. /16.
Jak. 3:2. /17. 3Mos. 19:17. /18.19.
Se Apokryfiska skrifter
och Nya testamentets
text i Ordförkl. /2O.Job 28:28.
Ps. 111:10. Ords. 1:7. Syr. 1:27.
21. Jfrv.l8./22.Vish.l:4.Syr.l5:7.
23.Jak. 3:15f. /26.Jer. 41:6f. Syr.
12:16f. /SO.Syr. 21:20.
20 KAPITLET.
Vikten av att tala och tiga i rätt tid.
Skenets bedräglighet. Dårens girighet,
tungans synder, vishetens nytta.
Mången gång sker tillrätta-1
visning i otid,
och mången gång är den klok,
som tiger.
2 Långt bättre är att tillrättavisa
än att bära agg;
och den som erkänner sitt fel,
han bliver besparad mycket
ont.
4 Lik en snöpt man som trånar ef ter
att beröva en jungfru
hennes oskuld
är den som vill skipa rätt genom
våld.
5 Mången som tiger befinnes vara
vis,
men mången gör sig förhatlig
genom mycket ordande.
6 Mången tiger, eftersom han intet
har att svara;
men mången tiger, därför att
han vet sin tid.
7 En vis man tiger, till dess tiden
är inne;
men skrävlaren och dåren taga
ej den rätta tiden i
akt.
8 Den som har överflöd på ord
bliver avskydd,
och den som uppträder med
maktspråk, han gör sig
förhatlig.
9 Mången gång ligger lycka i en
människas olycka,
och av vinning bliver mången
gång förlust.
10 Mången gåva bliver för givaren
utan gagn,
men mången gåva vedergälles
dubbelt.
11 För mången leder hans anseende
till förödmjukelse,
men mången får ur förnedringen
upplyfta huvudet.
12 Mången köper mycket för en
ringa penning,
men får dock betala det
sju-falt.
94 Syrak
Den vise gör sig omtyckt 13
genom sitt tal,
men dårars fagra ord äro
förspillda.
En dåres gåva länder dig icke 14
till gagn,
ty med giriga blickar ser han
efter vedergällning.
Knappa äro hans gåvor, men 15
många hans hårda ord,
och han spärrar upp munnen
såsom en utropare.
I dag lånar han ut, i morgon
kräver han igen;
förhatlig är en sådan människa.
Dåren säger: »Jag har ingen 16
vän,
och jag får ingen tack för mina
välgärningar.
De som äta mitt bröd hava
onda tungor.»
Huru ofta och av huru många 17
bliver ej en sådan
förhånad!
Bättre är att falla på marken is
än att komma på fall
genom tungan;
på det sättet komma de onda på
fall med hast.
Ord i orätt stund röja en obe-19
haglig människa;
i de ouppfostrades mun äro
sådana ord vanliga.
Ett tänkespråk från en dåres 20
mun vinner intet bifall,
ty han uttalar det icke i rätta
stunden.
Mången hindras av sin fattig- 21
dom ifrån att synda;
så slipper han att få sin vila
störd av samvetskval.
Mången bereder sitt eget f or-22
därv genom blyghet,
ja, fördärvar sig själv genom att
skicka sig såsom en
fåkunnig.23 Mången giver för skams skull
löften åt en vän
och skaffar sig därmed oförskyllt
en fiende i honom.
;4 En svår fläck på en människa
är lögnen;
i de ouppfostrades mun är den
vanlig.
5 Bättre är en tjuv än en som
har till vana att ljuga;
men båda skola de få fördärv
till arvedel.
16 En lögnaktig människas
sinnesart är en vanheder för
henne,
och hennes skam följer henne
beständigt åt.
:7 Den vise främjar sitt eget
bästa genom sina ord,
och en förståndig man vinner
ynnest hos de store.
58 För den som brukar sin jord
stiger säden i bingen,
och den som äger stormäns
ynnest, han får
orättfärdighet överskyld.
59 Skänker och gåvor förblinda
de vises ögon,
och såsom en munkavle hindra
de dem att tala
bestraffande ord.
K) Dold vishet och förborgad skatt,
vartill gagna de båda?
u Bättre är den som döljer sin
dårskap
än den som döljer sin vishet,
l.Syr. 19:17. /3. Se
Apokryfiska skrifter och Nya
testamentets text i
Ord-förkl. /6. Pred. 3:7. /7. Ords. 25:11.
Syr. 32:4. /g.Ords. 10:19. /10. Ords.
28:27. /IS.Syr. 18:16f. /22. Syr.4:21.
25.Syr. 5:14. 7:13. /27.1Mos.41:37f.
28.Ords. 12:11.28:19. /29.2Mos. 23:8.
5Mos. 16:19. /SO.Syr. 41:14. Matt.
25:18f. Luk. 11:33.
21 KAPITLET.
Uppmaning till att undfly synden och
till att göra bättring. Den vise och
dåren.
Min son, har du syndat, så i
gör det icke mer,
och bed om förlåtelse för vad
du förut har brutit.
Fly för synden såsom för enorm; 2
ty om du kommer den för nära,
så stinger den dig.
Dess tänder äro såsom
lejontänder,
och de dräpa människors
själar.
All orättfärdighet är såsom etts
tveeggat svärd;
för det sår som den giver finnes
ingen läkedom.
Tyranni och våld föröda rike- 4
dom;
på det sättet bliver den
övermodiges hus förött.
Bönen från den fattiges mun 5
når fram till Herrens öron,
och med hast får han sin rätt.
Den som hatar bestraffning, han 6
är inne på syndarens väg;
men den som fruktar Herren,
han omvänder sig av
hjärtat.
På långt håll gör sig storskräv- 7
låren känd,
men den förståndige märker
när han tager miste.
Den som bygger sitt hus med 8
andras penningar,
han är lik en som samlar sten
till sin egen gravhög.
De orättfärdigas hop är såsom 9
en packe blår,
och deras ände är att förtäras
av eldslåga.
Syndarens väg är jämn och välio>
stenlagd,
men vid dess slut öppnar sig
dödsrikets djup.
11 Den som håller lagen, han
är herre över sitt sinne;
och fulländningen av Herrens
fruktan är visheten.
12 Den som icke är klok, han kan
icke mottaga tuktan,
men det finnes en klokhet som
är rik på bittra följder.
13 En vis mans kunskap väller
fram såsom en
översvämmande flod,
och hans rådklokhet är såsom
en flödande källa.
14 En dåres inre är såsom ett
sprucket krus;
ingen kunskap kan han hålla
kvar.
15 Om den förståndige får höra
ett vist ord,
så prisar han det och fogar ett
annat därtill.
Om den lättfärdige hör det, så
misshagar det honom,
och han kastar det bakom
ryggen.
16 Dårens tal är såsom en börda
på en vandring,
men på den insiktsfulles läppar
bor behag.
17 Till den förståndiges mun lyss-
nar man gärna i
församlingen,
och hans ord begrundar man i
sitt hjärta.
is Lik ett hus som ligger i spillror
är visheten för dåren,
och den oförståndiges kunskap
visar sig i ord utan
mening.
19 Såsom bojor om fötterna gäl-
ler tukt för de oförnuftiga,
och såsom handbojor på högra
handen.
20 Dåren brister ut i gapskratt,
men en klok man småler på sin
höjd helt stilla.
Såsom ett gyllene smycke aktas 2
tukt av den förståndige,
och såsom en prydnad på högra
armen.
Dåren skyndar med ilande steg 2
in i ett hus,
men den väl förfarne dröjer
försynt vid ingången.
Den vettlöse spejar från dörren 2
in i huset,
men den väluppfostrade stannar
därutanför.
Att lyssna vid dörren visar brist 2
på uppfostran,
och den förståndige skulle känna
sådant såsom tryckande
skam.
Pratmakarnas läppar orda om 2
det som icke angår dem,
men de förståndiga väga sina
ord på våg.
Dårarna hava hjärtat i munnen, 2
men de visas hjärta är deras
mun.
När den ogudaktige förbannar 2
vedersakaren,
då förbannar han sig själv.
Örontasslaren sätter fläckar på 2
sig själv,
och han gör sig hatad där han
bor.
l.Syr. 5:5f. 17:25. /S.Ords. 23:32.
S.Ords. 5:4. /6.Syr.32:17. /S.Ords.
21:6. /9.Jes. 1:31. Mal.4:1. /lO.Ords.
14:12. Matt, 7:.13. /ll.Syr. 1:16. /13.
Ords. 18:4. Joh. 4:14. /lö.Ords. 1:5.
9:9. /16-Ords. 10:32. /17.Syr. 15:5.
SO.Pred. 7:7.Syr. 19:30. 27:13. /21.
Ps. 141:5. /25.Syr. 28:25. /28. Syr.
5:14.
22 KAPITLET.
Den late. Vanartiga barn. En dåres
ömkansvärda tillstånd. Det fasta
sinnet. Regler för vänskapen.
Den låte kan liknas vid en i
smutsad sten;
envar visslar åt den för dess
föraktlighets skull.
2 Den låte kan liknas vid en
gödselklump;
envar som tager upp den skakar
smutsen av handen.
Det är en skam för en fader
att hava fött en vanartig
son,
och att få en sådan dotter, det
för skada med sig.
4 En förståndig dotter får sig en
man,
men den som drager skam över
de sina, hon bliver sin fader
till sorg.
Den fräcka drager skam över
både sin fader och sin man
och bliver föraktad av båda.
6 Såsom musik i sorgetid är att
tala i orätt stund;
men aga och tukt äro alltid
vishet.
Att undervisa en dåre är
såsom att limma ihop en
lerkruka,
såsom att väcka en sovande ur
djup sömn.
s Att tala för en dåre är såsom
att tala för en som håller
på att somna;
när man har slutat, säger han:
»Vad var det?»
i Gråt över en död, ty hans ljus
är slocknat;
gråt ock över en dåre, ty hans
förstånd är slocknat.
Gråt mindre bittert över en död,
ty han har kommit till rö;
men dårens liv är värre än
döden.
i Sorgen efter en död varar i sju
dagar,
men över en dåre och en
ogudaktig i alla hans livsdagar.
3 Tala icke mycket med den oför-
nuftige,
7-212744. De apokryfiska böckerna.
Syr. .22:21.
och sök ej den fåkunniges
umgänge.
Tag dig till vara för honom, så
att du ej ådrager dig förtret.
Då skall du ej heller bliva
nedsmutsad, när han skakar
på sig.
Undvik honom, så skall du finna
rö
och slippa att plågas av hans
galenskap.
Vad finnes, som är tyngre än bly? u
Vilket namn skulle det väl
bära annat än »dåre»?
Sand och salt och en klump 15
järn,
sådant är lättare att bära än en
fåkunnig människa.
Ett bjälkverk, infogat i en 16
byggnad,
går icke isär vid en jordstöt.
Sådant är det sinne som har sitt
fäste i välbetänkta rådslag;
i farans stund rädes det icke.
Ett sinne som stadigt vilar på 17
klok eftertanke,
det är såsom sandblandad puts
på en slät vägg.
Grus som ligger fritt uppe på is
en hög plats
kan icke stå emot vinden.
Sådant är det sinne som är
försagt genom dåraktigt
tänkesätt;
det kan icke stå emot någon
förskräckelse.
En stöt i ögat driver fram 19
tårar,
en stöt mot hjärtat framkallar
smärta.
Kastar man sten på fåglar, så 20
skrämmer man bort dem;
och skymfar man en vän, så
upplöser man vänskapen.
Om du drager ditt svärd mot 21
en vän,
så uppgiv ej hoppet; ty
återgång är möjlig.
22 Om du upplåter din mun mot
en vän,
så var icke rädd; ty förlikning
är möjlig.
Men skymf och övermod, röjd
hemlighet och svekfullt
angrepp -
är sådant på färde, då flyr var
vän sin kos.
23 Sök att vinna förtroende hos din
nästa, medan han är fattig,
på det att du må få dela hans
överflöd, när det går
honom väl.
Stanna kvar hos honom i
nödens tid,
så skall du, när han får ärva,
dela arvet med honom.
24 Före elden kommer dunst från
ugnen och rök;
så gå smädelser före
blodsutgjutelse.
25 Jag vill icke blygas för att
skydda min vän,
och jag vill ej gömma mig undan
för honom.
26 Och om något ont skulle hända
mig för hans skull,
så skall envar som får höra
därom taga sig i akt för
honom.
S.Ords. 17:21,25. /6.Ps.l37:3f. Ords.
25:20. /9.10. Se Apokryfiska
skrifter och Nya testamentets
text i Ordförkl. /ll.Syr. 38:16.
12.1Mos. 50:10. Judit 16:24. /13.
Ords. 14:7. Syr. 8:17. /14-Syr. 21:16.
lö.Ords. 27:3. /IB.Matt. 7:24f. /22.
Syr. 27:17f. /27.Ps. 39:2. 141:3.
Syr. 28:24f.
23 KAPITLET.
Bön om skydd mot tungans och köttets
frestelser. Munnens tukt. Tre slag
av otukt.
22:27
Ack
att jag hade en vakt för
min mun
och ett konstrikt insegel på
mina läppar,
så att jag icke komme på fall
genom min tunga
och icke genom henne råkade
i fördärv!
O Herre, min fader, du som
härskar över mitt liv,
låt mig icke komma på fall
genom dem.
Ack att ett gissel vore berett f or i
min tanke
och ett vishetens tuktoris för
mitt hjärta,
så att skonsamhet icke övades,
när jag felar,
eller överseende, när jag
syndar med dem!
Då skulle icke mina felsteg bliva:
så många
och mina synder så talrika.
Då skulle jag ej komma på fall
i mina motståndares åsyn,
och min fiende skulle icke få
glädja sig över mig.
O Herre, min fader och mitt livs
Gud,
giv mig icke till pris åt deras
rådslag.
Låt icke mina ögon se efter vad
högt är,
och håll begärelsen borta ifrån
mig.
Låt ej bukens begär och köttets
lust få makt över mig,
och låt mig icke hemfalla åt
ett skamlöst sinnelag.
Hören, I barn, om munnens1
tukt;
den som aktar härpå skall icke
låta sig fångas.
Genom sina läppar snärjes
syndaren;
smädaren och den övermodige
komma genom dem på
fall.
Syrak
9 Vänj icke din mun vid att
svärja,
och tag ej till vana att nämna
den Heliges namn.
10 En tjänare som man oavlåtligen
måste tukta
bliver ju aldrig fri ifrån blånader;
så bliver den som ständigt svär
och nämner det namnet
aldrig någonsin ren från synd.
n En man som ofta svär begår
mycken synd,
och plågan skall icke vika från
hans hus.
Om han försyndar sig, så vilar
hans skuld på honom;
och frågar han ej därefter, så
har han ådragit sig dubbel
skuld.
Och om han svär i onödan, så
skall han ej bliva ostraffad,
nej, hemsökelser i mängd skola
drabba hans hus.
12 Det finnes ett talesätt som
är att akta lika med döden.
Må det aldrig bliva hört i
Jakobs arvedel!
Nej, allt sådant må vara fjärran
ifrån de fromma,
och de må icke inveva sig i
synder.
13 Vänj icke din mun vid ohyf-
sad råhet,
ty sådan för med sig syndiga ord.
14 Tänk på din fader och din mo-
der,
när du sitter i en krets av
stormän,
så att du icke glömmer dem i
dessas närvaro
och genom din onda vana
bevisar dig såsom en dåre.
Du kunde då komma att önska
att du aldrig hade blivit till
och förbanna den dag då du
föddes.
99 Syr. 23:21.
En människa som vänjer sig 15
vid smädligt tal
låter icke tukta sig under hela
sitt liv.
Två slags människor begå 16
mycken synd,
och det tredje drager över sig
vrede.
Likt en brinnande eld är ett
sinne som är upptänt av
begär;
det slocknar icke, förrän det har
blivit förtärt.
En människa som övar otukt
på sitt eget kött
hör icke upp, förrän elden har
förbränt henne.
En lösaktig människa smakar 17
allt bröd sött;
hon tröttnar icke, förrän hennes
liv är till ända.
En man som går åstad för att is
begå äktenskapsbrott
säger vid sig själv: »Vem ser
mig?
Mörker omgiver mig, och
väggarna skyla mig,
och ingen ser mig; vad har jag att
frukta?
Mina synder skall den Högste
icke komma ihåg.»
Människoögon allenast är vad 10
han fruktar.
Men han betänker icke att
Herrens ögon äro tiotusenfalt
klarare än solen,
och att de blicka ned på
människors alla vägar
och skåda in i de hemligaste
vrår.
Allting är känt av honom, redan 20
innan det blev till,
så ock sedan det har blivit
fullbordat.
En sådan man skall få sitt straff 21
på gatorna i staden,och han skall bliva gripen där
han minst förmodar.
22 Likaså går det ock en kvinna
som har övergivit sin make
och skaffar en arvinge i huset
med en främmande man.
23 Ty först och främst har hon
varit ohörsam mot den
Högstes lag;
vidare har hon förbrutit sig
mot sin man;
för det tredje har hon i otukt
begått äktenskapsbrott
och med en främmande man
skaffat barn i huset.
24 En sådan kvinna skall föras
fram inför menigheten,
och över hennes barn skall
hemsökelse komma.
25 Hennes barn skola icke slå rot,
och hennes grenar icke bära
frukt.
26 Det minne hon efterlämnar skall
förbannas,
och hennes skam skall icke
utplånas.
27 Och så skola de efterlevande
lära sig
att intet är bättre än Herrens
fruktan,
och intet ljuvare än att akta
på Herrens bud.
4.Ps. 131:1. Luk. 12:29. /9.2Mos.
20:7. Syr. 27:14. Matt. 5:34. /12.
3Mos. 24:10f. /IS.Job 22:13. 24:15.
Ps. 10:4. Jes. 29:15. Syr. 16:17. /19.
Ps. 139:7f. Ords. 15:3. Jer. 16:17.
Syr. 17:19. Hebr. 4:13. /20.Ps.
139:16. Apg. 15:18. /Sl.SMos.20:10.
22.Joh. 8:5. ,/24.Hes. 16:38f. /25.
Vish. 3:16. 4:3. Syr. 40:15. /26.4Mos.
5:27. /27.Ps. 19:11. Syr. 24:20.
24 KAPITLET.
Vishetens lovprisning av sig själv;
hennes inbjudan. Syrak en
vishetslärare för kommande släkten.
1 Visheten prisar sig själv
och Derömmer sig mitt
ibland sitt folk.
2 I den Högstes församling upplåter hon sin mun
och berömmer sig inför hans
härskara:
3 Jag utgick från den Högstes
mun,
och såsom en dimma övertäckte
jag jorden.
4 Jag tog min boning i himla
höjderna,
och min tron stod på en
molnpelare.
5 Jag allena genomfor himlarunden
och hade min väg genom
avgrundsdjupet.
6 Bland havets vågor och över
hela jorden,
bland alla folk och folkslag
härskade jag.
7 Hos alla dessa sökte jag en
vilostad.
I vems arvedel skulle jag väl
finna ett hem?
8 Då fick jag en befallning från
alltings skapare;
han som hade skapat mig lät
mig finna en varaktig
boning.
Han sade: »Slå upp din boning
i Jakob;
i Israel skall du hava din
arvedel.»
9 Före all tid, i begynnelsen
skapade han mig,
och aldrig någonsin skall jag
upphöra att finnas till.
10 I det heliga tabernaklet gjorde
jag tjänst inför honom;
likaså fick jag en fast boning
på Sion.
11 I den stad som han älskar lät
han mig sammalunda finna
ro,
och i Jerusalem är nu mitt
herradöme.
2 Och jag slog rot hos ett ärat
folk,
i Herrens ägolott, i hans arvedel.
3 Jag sköt i höjden såsom en ceder
på Libanon,
såsom en cypress på Hermons
berg.
4 Jag sköt i höjden såsom en palm
i Engedi,
såsom en rosenbuske i Jeriko,
såsom ett skönt olivträd på
fältet;
såsom en lönn sköt jag i höjden.
5 Jag spridde doft såsom kanel
och välluktande aspalatus;
såsom finaste myrra utsände jag
vällukt,
såsom galban, sjönagel och
stakte
och såsom rökelsemolnet i
tabernaklet.
o Jag sträckte ut mina grenar
såsom en terebint;
präktiga och sköna voro mina
grenar.
7 Jag slog ut i fägring såsom ett
vinträd,
och mina blommor gåvo
präktig frukt i myckenhet.
9 Så kommen då till mig, I som
haven åstundan efter mig,
och matten eder med mina
håvor.
0 Ty att tänka på mig är sötare
än honung,
och att hava mig till besittning
är förmer än renaste
honung.
1 De som äta av mig, de skola
hungra efter mer,
och de som dricka av mig skola
törsta efter mer.
i Den som lyssnar till mig, han
skall icke komma på skam,
och de som beflita sig om mig
skola icke synda,
Allt detta gäller Guds, den 23
Högstes, förbunds bok,
den lag som Moses gav åt
oss,
en arvedel för Jakobs
menighet;
den lag som låter vishet flöda 25
såsom Fison
och såsom Tigris i
förstlingsfruktens tid;
som låter insikt rikligen ström-26
ma såsom Eufrat
och såsom Jordan vid
skördetiden;
som låter tukt stråla fram såsom 27
ljuset,
såsom Geon vid tiden för
fruktskörden.
Den förste lärde icke känna 28
henne till fullo,
ej heller den siste har
utrann-sakat henne.
Ty djupare än havet är hennes 29
tanke,
ja, än det stora havsdjupet
hennes rådslag.
Men jag var såsom en kanal 30
från en flod
och såsom en vattenledning
som ledde ut i lustgården.
Jag sade: »Jag vill vattna minsi
örtagård
och rikligen fukta mina
trädgårdssängar.»
Men se, då blev kanalen för mig
till en flod,
och min flod blev till ett hav.
Alltfort vill jag låta tukt stråla 32
fram såsom
morgonrodnaden
och låta den lysa vida omkring.
Alltfort vill jag låta min lära 33
strömma fram såsom
profetiskt tal
och lämna den efter mig till alla
kommande släktled.
34 Så sen då att jag icke har mödat
mig för mig själv allena,
utan för alla dem som fara efter
visheten.
S.Vish. 7:25f. /5.Ps. 139:7f. /8.5
Mos. 4:6f. 32:9. Ps. 147:191. /9.Ords.
8:22f. /lO.Ps. 78:68. 132:13. /12.
Syr. 17:17. /IS.Hes. 31:3f. /14.
Syr. 39:13f. /18. Se
Apokryfiska skrifter och Nya
testamentets text i
Ord-förkl. /20.Ps. 119:103. Syr. 23:27.
21. Joh. 6:35. /23.5Mos. 4:lf. 33:4.
Bar. 3:37. 4:1. /24.Jfr v. 18. /25.
IMos. 2:11. /26.Jos. 3:15. /27.1Mos.
2:13. /34. Syr. 33:18.
25 KAPITLET.
Tre sköna, tio prisvärda ting. Den
onda kvinnan.
1 HHre ting behaga mig väl och
JL äro sköna inför Herren och
inför människor:
endräkt mellan bröder och
vänskap mellan grannar,
och att man och hustru
komma väl överens.
2 Men tre slags människor hatar
minsjäl,
och jag harmas högeligen över
att sådana skola få leva:
en fattig som är övermodig, en
rik som är en lögnare
och en oförnuftig åldring som
är en äktenskapsbrytare.
3 Har du underlåtit att samla i
din ungdom,
huru skulle du då kunna finna
något på din ålderdom?
4 Huru väl anstår det icke grå-
hårsman att fälla
rättsutslag
och gamla män att veta råd!
5 Huru väl anstår icke vishet åld-
ringar
och eftertanke och rådklokhet
män i ärad ställningl
6 Rik erfarenhet är åldringars
ärekrans,
och Herrens fruktan är deras
berömmelse.
Nio ting som hava kommit i 7
mina tankar prisar jag i
mitt hjärta,
och om det tionde vill jag tala
med min tunga:
en man som har glädje av sina
barn;
den som, medan han lever, får
se sina fienders fall;
säll är ock den som får levas
samman med en förståndig
hustru,
den som icke felar med sin
tunga
och den som ej behöver tjäna
en som icke är honom
värdig;
säll är den som har undfått 9
förstånd
och den som får tala för
lyssnande öron.
Huru stor är icke den som har 10
funnit visheten!
Dock är han ej förmer än den
som fruktar Herren.
Herrens fruktan övergår allt 11
annat;
den som håller fast vid den, vem
kan han förliknas vid?
Vilka sår som helst, blott 13
icke h j ärtesår!
Vilken ondska som helst, blott
icke kvinnoondska!
Vilken hemsökelse som helst, 14
blott icke hemsökelse
genom ovänner!
Och vilken hämnd som helst,
blott icke mina fienders
hämnd!
Intet huvud är farligare än ic
ormens huvud,
och ingen vrede är värre än
fiendens vrede.
Hellre ville jag bo
tillsammans med ett lejon eller en
drake
än bo samman med en ond
kvinna.
En kvinnas ondska förvandlar
hennes utseende
och gör hennes uppsyn mörk
såsom en björns.
* I kretsen av sina grannar sätter
hennes man sig ned,
och ofrivilligt suckar han bittert.
9 Ringa är all elakhet i jämförelse
med en kvinnas elakhet.
Må syndarens lott drabba en
sådan!
0 Såsom en sandig backe för en
gammal mans fötter
är en munvig hustru för en
stillsam man.
1 Låt ej förleda dig av en kvin-
nas skönhet,
och fatta icke åtrå till en kvinna.
2 Vrede och oförsynthet och stor
smälek
vållas av att en hustru försörjer
sin man.
3 Nedslaget sinne och dyster upp-
syn
och h j ärtesår vållas av en ond
hustru.
Maktlösa händer och vacklande
knän
vållas av en hustru som icke
gör sin man lycklig.
4 Med en kvinna tog synden sin
begynnelse,
och för hennes skull måste vi
alla dö.
5 Låt icke vattnet taga sig fritt
lopp,
och låt ej en ond hustru få
någon makt.
6 Om hon icke vill gå vid din
hand,
så skär av bandet mellan dig
och henne.
l.lMos. 13:8. Ps. 133:1. Rom. 12:10.
2.Syr. 42:8. /S.Ords. 6:8. Syr. 6:18.
Ö.Ords. 16:31. /8. Syr. 14:1. 26:1.
Jak. 3:2. /lO.Syr. 10:22f. /12. Se
Apokryfiska skrifter och
Nya test am entets text
i Ordf or kl. /l 6. Ords. 21:9, 19.
25:24. /21.Syr. 42:12. /24.1Mos.
3:6. 2Kor. 11:3. ITim. 2:14. /26.
5Mos. 24:1.
26 KAPITLET.
Kvinnodygd och kvinnoondska.
Säll är den man som har en i
god hustru;
hans dagars tal varder
fördubblat.
En dugande hustru gör sin man 2
glädje,
och han får fullborda sina år i
frid.
En god hustru är en god lott, 3
och hon kommer på dens lott,
som fruktar Herren.
Evad han är rik eller fattig, 4
är hans hjärta förnöjt,
och hans uppsyn är alltid glad.
För tre ting rädes mitt hjärta, 5
och för det fjärde fruktar jag
storligen:
förtal i staden och folkskockning
och falsk angivelse -
alltsammans värre än döden.
Hjärtesorg och grämelse vållas 6
av en kvinna som är
svartsjuk på en annan,
så ock av en stingande tunga
som omtalar saken för alla.
En ond hustru är såsom ett?
bångstyrigt par oxar;
att taga en sådan är såsom att
fatta i en skorpion.
En drucken kvinna väcker stors
harm,
och hon döljer icke sin skam.
En kvinnas lösaktighet röjes av 9
hennes ögonkast
och märkes på hennes blickar.
10 Håll sträng vakt över en
tuktlös dotter;
finge hon för stor frihet, kunde
hon bruka den till
självsvåld,
11 Följ med vaksamhet en kvinna
som har oblyga ögon,
och förvånas icke, om hon
förbryter sig mot dig.
12 Såsom en törstig vandrare öpp-
nar sin mun
och dricker av närmaste vatten,
hurudant det än är,
så sätter hon sig ned framför
var tältplugg
och öppnar sitt koger för var
pil.
13 En hustrus behag bereder
hennes man fägnad,
och hennes förstånd fyller hans
ben med märg.
14 En tystlåten hustru är en Her-
rens gåva,
och ett väl tuktat sinne kan
med intet betalas.
15 En blygsam hustru är en ljuv-
lighet utan mått,
och ingenting kan uppväga ett
återhållsamt sinne.
16 Lik solen, när den går upp på
Herrens himmel,
är en god hustrus skönhet i
hennes välordnade hus.
n Lik lampan som skiner på den
heliga ljusstaken
är ansiktets skönhet på en
välväxt gestalt.
18 Lika gyllene pelare på fotstycken
av silver
äro välformade ben på stadiga
hälar.
28 Över två ting är mitt hjärta
bedrövat,
och över det tredje gripes jag
av harm:
Syrak
när en krigsman får lida nöd till
följd av fattigdom,
och när förståndiga män bliva
ringaktade,
och när någon vänder om från
rättfärdighet till synd;
en sådan må Herren bereda för
svärdet.
l.Ords. 31:10f. Syr. 25:8. /g.Ords.
12:4. 14:1. /S.Ords. 18:22. 19:14.
9.0rds. 6:25. /lO.Syr. 7:24. 42:11.
14.1Petr. 3:lf. /17.2Mos. 25:31f.
18.2Mos. 26:19. /19-27. Se
Apokryfiska skrifter och
Nya testamentets text
i Ordförkl. /28.Hes. 18:24.
27 KAPITLET.
Köpenskapens faror. Rätta sättet att
pröva människor. Följden av att röja
hemligheter. Det onda går igen.
En köpman kommer svår-26:
ligen undan försyndelser,
och en krämare går icke fri ifrån
synd.
För penningars skull hava i
många syndat,
och den som far efter mycket
vänder blicken från rätta
hållet.
Såsom en plugg tränger in 12
fogen mellan stenar,
så skjuter synden sig in mellan
säljaren och köparen.
Den som icke med allvar hål-3
ler fast vid Herrens
fruktan,
hans hus bliver med hast
omstörtat.
När ett såll skakas, st ann ar 4
orenligheten kvar;
likaså stannar smutsen hos
människan kvar i hennes
tankar.
Såsom lerkärl prövas i ugnen, 5
så lär man känna en människa
genom hennes tänkesätt.
Syrak
105
Syr. 27:26.
6 Frukten röjer trädets skötsel,
likaså tänkandet en människas
sinnelag.
7 Prisa ingen, förrän du har hört
hans tankar,
ty på det sättet lär man känna
människor.
8 Om du far efter rättfärdig-
heten, så skall du vinna den
och ikläda dig den såsom en
praktskrud.
9 Fåglarna slå ned bland sina
likar,
och sanningen vänder åter till
dem som öva den.
10 Såsom lejonet lurar på sitt
byte,
så lurar synden på dem som
göra vad orätt är.
11 Vad den gudfruktige talar är
alltid vishet,
men den oförnuftige skiftar
såsom månen.
12 Var sparsam med tiden, när
du är bland oförståndiga
människor,
men dröj länge kvar bland de
eftertänksamma.
13 Dårars tal är en styggelse,
och deras skratt är en syndig
utsvävning.
14 Storsvärj arens tal kommer hå-
ren att resa sig,
och när sådana kiva, måste
man stoppa till öronen.
15 Kiv mellan övermodiga vållar
blodsutgjutelse,
och deras otidigheter äro leda
att höra.
16 Den som röjer hemligheter
förlorar allt förtroende;
han finner aldrig en hjärtevän.
17 Älska din vän, och visa dig tro-
fast mot honom;
men har du röjt hans
hemligheter, så löp ej vidare efter
honom.
Ty såsom man dödar sin fiende, 18
så har du dödat vänskapen
mellan dig och din broder.
Och såsom man släpper en fågel 19
ur handen,
så har du låtit din broder fara
och kan ej mer infånga
honom.
Skynda icke efter honom, ty 20
han är redan långt borta;
han har kommit undan likasom
hinden ur snaran.
Ty ett sår kan man förbinda, 21
och efter smädelse är
förlikning möjlig,
men för den som har röjt
hemligheter finnes ej något
hopp.
Den som blinkar med ögonen, 22
han stämplar ont,
och ingen kan fria sig för honom.
I din närvaro är han söt i mun- 23
nen
och kan icke nog beundra vad
du säger,
men efteråt ändrar han sitt
språk
och gör så, att man stöter sig
på dina ord.
Mycket hatar jag, men intet så 24
mycket som en sådan;
också Herren hatar en dylik
människa.
Den som kastar en sten i höj-25
den, han träffar sitt eget
huvud,
och ett försåtligt hugg sårar åt
olika håll.
Den som gräver en grop, han 26
faller själv däri,
och den som lägger ut en snara,
han fångas själv i den.27 Om någon gör något ont, så
faller det tillbaka på
honom själv,
men han förstår icke varifrån
det kommer.
28 De övermodiga håna och smäda,
men straffet lurar såsom ett
lejon på dem.
29 De som glädjas över de from-
mas fall, de skola fångas i
snaran,
och grämelse skall förtära dem,
förrän de dö.
l.Ords. 23:4. Syr. 31:5f. ITim. 6:9f.
Ö.Matt. 12:33f. /S.Syr. 6:27f. /10.
lMos.4:7. Syr. 21:2. /IS.Syr. 21:20.
14.Syr. 23:9f. /lÖ.Ords. 20:19.
25:9. /17.Syr. 22:20f. 29:3. 122.
Ords. 6:12f. 10:10. /23.Ps. 55:22.
Ords. 26:24f. Syr. 12:16. /26.Ps.
7:16.j Ords. 26:27. Pred. 10:8.
28 KAPITLET.
Varning för vrede och stridslystnad.
Den onda tungan.
och vrede, också de äro
en styggelse,
och en syndig man framhärdar
i sådant.
1 Den som hämnas skall få er-
fara Herrens hämnd;
hans synder skall Herren
tillräkna honom utan
försköning.
2 Förlåt din nästa den orätt han
har gjort;
då skall ock du få tillgift för
dina synder, när du beder.
3 En människa behåller vrede
mot en annan,
och ändå begär hon läkedom
av Herrenl
4 Med en människa, som är hen-
nes like, har hon intet
förbarmande,
och ändå beder hon om
förlåtelse för sina egna
synder!
27:30 Äg
Om den som själv är kött be-5
håller agg mot andra,
vem skall då bringa försoning
för hans synder?
Tänk på änden, och hör uppe
med att hysa fiendskap,
på förgängelse och död, och
förbliv vid budorden.
Tänk på budorden, och hys 7
icke agg mot din nästa,
på den Högstes förbund, och
överse med andras fel.
Avhåll dig från strid, så skall 8
du synda mindre;
ty en häftig människa
upptänder strid,
och en syndare vållar split mel- 9
lan vänner
och utsår förtal bland dem som
leva l frid.
Ju mer bränsle där är, dess 10
häftigare brinner det;
och ju större stridskrafterna
äro, dess hetare bliver
striden.
Ju mäktigare någon är, dess
starkare bliver hans för-
törnelse;
och ju rikare någon är, dess
högre stiger hans vrede.
En tvist som hastigt bryter lösii
upptänder eld,
och en strid som hastigt bryter
lös kommer blodsutgjutelse
åstad.
Om du blåser på en gnista, så 12
flammar den upp,
och om du spottar på den, så
slocknar den;
och det ena såväl som det andra
kommer från^din^mun.
Förbannen örontasslaren och 13
den tvetungade,
ty många som levde i frid hava
de störtat i fördärvet,
4 Tredje mans tunga har kommit
många på fall
och drivit dem ifrån folk till
folk.
Fasta städer har hon rivit ned,
och mäktiga herrars hus har
hon omstörtat.
5 Tredje mans tunga har jagat
dugande hustrur från deras
hem
och berövat dem deras mödors
lön.
6 Den som aktar på henne, han
finner aldrig någon rö
och får icke bo i lugn.
7 Gisselslag framkalla blånader,
men tungans slag krossa ben.
is Många hava fallit för
svärdsegg,
dock icke så många som för
tungans skull.
1.9 Säll är den som har blivit
beskärmad för henne,
och som icke har råkat ut för
hennes raseri,
som icke har måst släpa på
hennes ok
och icke har varit bunden med
hennes fjättrar.
jo Ty hennes ok är ett ok av
järn,
och hennes fjättrar äro
koppar-fjättrar.
ii En ond död är den död som
hon tillskyndar;
ja, själva dödsriket är att
föredraga framför henne.
22 Över de fromma får hon dock
aldrig någon makt,
och de skola icke brännas av
hennes låga.
23 De som övergiva Herren, de
falla i hennes våld;
i dem får hon bränsle, så att
hon icke slocknar.
Hon slappes lös mot dem såsom
ett lejon,
och såsom en panter sliter hon
sönder dem.
Upp, hägna in dina ägor med 24
törnhäck,
och sätt dörr och rigel för din
mun.
Sätt lås för ditt silver och ditt 25
guld,
och skaffa dig våg och vikt för
dina ord.
Var på din vakt, så att du icke 26
slinter genom tungan
och faller omkull i dens åsyn,
som ligger i försåt för dig.
l.SMos. 32:35. Rom. 12:19. Hebr.
10:30. /2.Matt. 6:14. /3.Matt. 5:23f.
.18:23f. /6.3Mos. 19:17f. Syr. 7:36.
18:24. /7.Syr. 10:6. /S.Ords. 26:20f.
IS.Syr. 21:28. /24.Syr. 22:27. /25.
Syr. 21:25.
29 KAPITLET.
Lån och borgen. Den kringvandrande
främlingens bittra lott.
Den som vill öva barmhär-1
tighet, han lånar åt sin
nästa;
och den som stöder honom
med sin hand håller buden.
Låna åt din nästa, när han är 2
i nöd;
och betala igen åt din nästa på
utsatt tid.
Stå fast vid ditt ord, och visas
dig trofast mot honom,
så skall du städse få vad du
behöver.
Mången anser ett lån för ett fynd 4
och bereder så den förtret, som
hjälpte honom.
Till dess han får det, kyssers
han sin nästas hand
och talar i ödmjuk ton om hans
penningar.
Men när tiden att betala är inne.
då gör han uppskov
och betalar med jämrande ord
och skyller på dåliga tider.
6 Kan han betala, får den andre
med knapp nöd hälften
igen
och måste räkna till och med
det såsom ett fynd.
Kan han det icke, har han
berövat den andre hans
penningar,
och denne har oförskyllt fått
sig en fiende i honom.
Förbannelser och skymford
giver han i betalning,
och i stället för med ära
betalar han med vanheder.
7 För sådan ondskas skull draga
sig många undan;
de frukta för att oförskyllt
bliva berövade vad de äga.
8 Men gäller det en betryckt,
så hav tålamod med honom,
och låt honom icke vänta på
din välgärning.
9 Tag dig an den fattige för bud-
ordets skull,
och låt honom icke i sin
fattigdom gå tomhänt bort.
10 Förlora hellre ditt silver på en
broder och en vän,
än du låter det rosta bort under
stenen.
11 Samla din skatt efter den Hög-
stes bud,
så skall den gagna dig mer än
guld.
12 Slut in välgörenhet i dina för-
rådskamrar,
så skall den rädda dig ur all
ofärd.
13 Bättre än en stark sköld och
än ett fast spjut
skall den strida för dig mot
ovännen.
14 Den som är god går i borgen
för sin nästa,
men den som har mist all skam
lämnar honom utan hjälp.
Syrak
Förgät icke en borgensmans 15
välgärningar;
han har ju givit sig själv för
dig.
Syndaren föröder sin borgens-10
mans egendom,
och den som är otacksam i sitt 17
sinne lämnar sin räddare i
sticket.
Borgen har störtat många i is
fördärvet, som levde i
välmåga,
och vräkt dem omkring såsom
vågen i havet.
Mäktiga män har den drivit
från hus och hem,
så att de hava måst irra omkring
bland främmande folk.
Syndaren råkar i borgensför-19
bindelser,
och den som far efter vinning,
han råkar inför domstol.
Tag dig an din nästa, allt efter 20
vad du förmår,
men var på din vakt, så att
du ej själv råkar illa ut.
Det viktigaste för livet är 21
mat och dryck och kläder
och hus till att skyla
nakenheten.
Bättre är den fattiges liv under 22
eget brädskjul
än läckra rätter i främmande
hus.
Har du litet eller mycket, låt 23
dig nöja därmed;
så skall du slippa att höra dig
skymfas för din härkomsts
skull.
Det är ett uselt liv att gå från 24
hus till hus;
och där man lever såsom
främling, får man ej öppna sin
mun.
Utan tack får du bjuda på 25
mat. och dryck,
och därtill får du höra sårande
ord:
6 »Träd hitfram, främling, red till
bordet,
och om du har något, så giv
mig att äta.»
»Gå din väg, främling, och giv
rum för förnämt folk.
Min frände har kommit på
besök; här måste övas
gästvänskap.»
8 Tungt är sådant för en man
med förstånd:
bannor för härkomsts skull och
hårda ord av borgenärer.
l.Ps. 37:26. /g.Matt. 5:42. /S.Syr.
27:17. /Ö.Ps. 37:21. /S.Matt. 18:29.
9.3Mos. 25:35. 5Mos. 15:7f. Matt.
5:7. /lO.Jak. 5:3. /ll.Tob. 4:8f.
Syr. 17:22. Matt. 6:19f. 19:21.
12.Ps. 41:2f. Dan. 4:24. Tob. 4:10.
Syr. 3:30. Luk. 16:9. Apg. 10:4.
IS.Ords. 20:16. /IS.Ords. 11:15.
21.Syr. 39:26. /22.Ps. 37:16.
ITim. 6:6f. /23.F11. 4:llf.
30 KAPITLET.
Barnuppfostran. Hälsan den största
rikedomen. Glädjens nytta, sorgens
skadlighet.
Den som älskar sin son, han
spar icke på riset,
på det att han till slut må få
glädje av honom.
2 Den som håller sin son i tukt,
han får gagn av honom,
och bland sina bekanta skall
han få berömma sig av
honom.
3 Den som undervisar sin son
kommer att väcka avund
hos sin fiende,
och inför sina vänner får han
fröjda sig över honom.
4 När en sådan fader har gått
hädan, är det såsom vore
han ej död,
ty han har lämnat efter sig en
som är honom lik.
Medan han levde, såg han ho-5
nom och gladdes;
och när han gick hädan, kände
han ingen bedrövelse.
För sina fiender har han lam-6
nät efter sig en hämnare
och åt sina vänner en som
återgäldar välgärningar.
Den som klemar med sin son 7
plåstrar om hans skråmor,
och så snart han höres gråta,
fylles han av ängslan.
En häst som icke tämjes blivers
bångstyrig,
och en son som ej hålles efter
bliver självsvåldig.
Kela med din son, och han skall 9
bliva en skräck för dig;
lek tillsammans med honom,
och han skall göra dig sorg.
Glamma ej med honom, på det 10
att du icke sedan må be-
drövas med honom
och på sistone få »ömma tänder»
för hans skull.
Låt honom ej få sin vilja fram, 11
medan han är ung,
och överse icke med hans fel.
Böj hans nacke, medan han är 12
ung,
och gör hans länder mjuka,
medan han är liten.
Han kunde annars bliva styv-
sint och visa dig olydnad,
och så kunde du få komma att
utstå hjärtekval.
Tukta din son, och håll honom 13
till arbete,
för att han ej i sin vanartighet
må begå något anstötligt.
Bättre vara fattig, men frisk 14
och stark,
än vara rik, men plågad av
sjukdom.
Hälsa och välbefinnande ans
bättre än allt guld i världen,
och en stark kropp är bättre
än omätlig rikedom.
16 Ingen större rikedom finnes än
kroppens hälsa,
och ingen glädje övergår
hjärtats glädje.
17 Bättre är att dö än att leva
ett kvalfyllt liv,
bättre är den eviga ron än
långvarig sjukdom.
18 Läckerheter, uppdukade inför
den som ej kan öppna
munnen,
äro såsom maträtter, framsatta
vid en grav.
19 Vad nytta har en avgudabild
av offret?
Den kan ju varken äta eller
känna lukt.
Så är det ock med den som
bliver hemsökt av Herren:
20 han ser på maten och suckar,
lik den snöpte som omfamnar
en jungfru och suckar.
21 Överlämna dig icke åt sorgen,
och plåga ej dig själv med ditt
grubbel.
22 Glädje i hjärtat är liv för en
människa,
och fröjd förökar en mans dagar.
23 Gör dig inga betänkligheter,
utan uppmuntra ditt hjärta;
och håll sorgen långt borta ifrån
dig.
Ty sorgen har dödat många,
och den har ingen nytta med sig.
24 Avund och vrede förkorta livet,
och bekymmer gör gammal i
förtid.
25 Den som är frikostig och fägnar
sig åt läckra rätter,
han sörjer ock för att mat icke
skall fattas honom.
l.Ords. 13:24. /2.Ords. 23:13f. /10.
Jer. 31:29f. Hes. 18:2. /12.Syr. 7:23.
19.5MOS. 4:28. Ps.ll5:5f. /Sl.Syr.
38:18f. /22.Ords. 17:22. /23.Pred.
8:15. 2Kor. 7:10. /24.Ords. 12:25.
19:19.
31 KAPITLET.
Rikedomens faror. Goda bordsseder.
Måttlighet i mat och dryck.
Vaka för rikedoms skull täri
på hullet,
och bekymmer för sådan driver
sömnen på flykten.
Näringsbekymmer förjaga slum- 2
mern,
likasom svår sjukdom håller
människan vaken.
Den rike mödar sig, under dets
han hopar ägodelar;
och när han vilar sig, mättar
han sig nied sina
läckerheter.
Den fattige mödar sig och har 4
därvid knappt sitt
uppehälle;
och när han vilar sig, infinner
sig nöden.
Den som älskar guldet går icke 5
fri ifrån synd,
och den som jagar efter
penningar, han far vilse.
Många hava kommit på fall före
guldets skull;
ja, deras fördärv stod plötsligt
mitt framför dem.
Ett giller är guldet för dem som 7
bliva dårade därav,
och varhelst en oförnuftig
finnes, fångas han därmed.
Säll är den rike som är befunnen *
ostrafflig,
och som icke har låtit sig
förledas av guldet.
Var finnes han, så att vi få s
prisa honom säll?
Ty något underbart har han
gjort bland sitt folk.
Vem blev prövad i sådant och
befunnen fullkomlig?
Han vore berömmelse värd.
Syrak
Var finnes den som ej förbröt
sig, fastän han hade
kunnat det,
den som ej gjorde vad ont var,
fastän han hade förmått
det?
11 Den mannens lycka skall fast
bestå,
och om hans välgörenhet skall
man förtälja i församlingen.
12 Sitter du vid ett rikt bord,
så gapa icke över vad där
bjudes,
och säg ej: »Här var mycket
att få!»
13 Betänk att ett missunnsamt öga
är ett ont ting.
Intet har blivit skapat, som
är värre än ögat;
fördenskull måste det fälla tårar
på vart ansikte.
14 När någon annan ser efter något,
så sträck ej.|din hand
därefter,
och stöt icke ihop med honom i
fatet.
15 Bedöm din nästas önskningar
efter dina egna,
och tänk dig noga för i var
sak.
16 Ät såsom en människa av det
som är framsatt för dig,
och ät ej glupskt, på det att du
r icke må väcka motvilja."
17 Var den förste som slutar, såsom
höviskt är;
och var ej omättlig, på det att
du icke må väcka anstöt,
is Och om du sitter i lag med flera,
så sträck icke ut din hand före
de andra.
19 Med huru litet låter icke den
väluppfostrade sig nöja!
Han slipper ock att ligga och
pusta på sitt läger.
20 Sömnlöshet, äckel och bukrev,
111 Syr. 31:28.
av sådant plågas en omättlig
man.
Man får sund sömn, när magen
är måttligt fylld;
bittida står man upp, och med
friska själskrafter.
Men om du har fått för mycket 21
av läckerheterna,
gå då och kasta upp, så skall du
få lugn igen.
Hör mig, min son, och f or-22
akta mig icke,
så skall du på sistone få sanna
mina ord.
Var flink i allt vad du företager
dig,
så skall du aldrig träffas av
någon sjukdom.
Den som håller ett gäst f ritt 23
bord, han bliver prisad av
alla,
och vittnesbördet om hans
förträfflighet är sant.
Över den som håller ett njuggt 24
bord knorrar man i hela
staden,
och vittnesbördet om hans
njugghet är riktigt.
Var icke en hjälte i att dricka 25
vin,
ty många äro de"som vinet har
fördärvat.
Ugnen prövar stålet, sedan det 26
har doppats i vatten;
likaså prövar vinet hjärtan, när
övermodiga män strida.
Vin är såsom liv för människan, 27
om man dricker det i tillbörligt
mått.
Hurudant bliver väl livet för
den som är utan vin?
Det är ju skapat till glädje för
människor.
En fröjd för hjärtat och en 28
glädje for sinnetär vinet, när det drickes i rätt
tid och i lagom mått.
29 Men bitterhet i sinnet vållar
vinet, när det drickes i
myckenhet,
under upphetsning och slagsmål.
30 Ruset ökar dårens hetsighet och
driver honom till
försyndels er;
det försvagar hans kraft och
ådrager honom därtill sår.
31 Gå icke till rätta med din nästa
vid ett dryckeslag,
och visa honom ej förakt, när
han är upprymd.
Säg intet skymfande ord till
honom,
och ansätt honom icke med
skuldfordran.
S.Ords. 28:20. Syr. 27:1. /8.Ps.
62:11. /lO.Matt. 19:23. /IS.Ords.
23:lf. /20.Pred. 5:11. Syr. 37:30.
SS.Ords. 22:9. /24.1Sam. 25:17,
25f. /25.Jes. 5:22. /27.Ps. 104:15.
ITim. 5:23. /SS.Ords. 31:6f. Syr.
40:20. /29.EL 5:18. /Sl.Syr. 20:1.
32 KAPITLET.
Regler vid festliga lag. Vikten av
lagens studium och av eftertänksamhet.
1 TT ar man valt dig till värd, så
JLAförhäv dig icke; i . \..
var bland gästerna såsom en
av dem.
Sörj först för dem, och sätt dig
sedan själv.
2 När du har fullgjort ditt värv,
så intag själv din plats,
för att sedan få glädja dig för
de andras skull
och för de goda anordningarna
mottaga ärekransen.
3 Tala, du åldring, ty det höves
dig,
med noggrann insikt, men
hindra ej musiken.
Där öroirfägnad bjudes må du 4
ej låta ditt tal flöda,
och bär icke fram din vishet i
otid.
Såsom en signetsten av kar-5
bunkel på ett smycke av
guld
är skön musik vid ett festligt lag.
Såsom en signetsten av små-6
ragd i en infattning av guld
är vacker sång till sött vin.
Tala, du yngling, när det är av 7
nöden,
två gånger högst, om du bliver
tillspord.
Fatta dig kort, säg mycket is
få ord;
visa att du kan tiga, om du
också vet något.
Är du bland stormän, sök då ej 9
att hålla dig lika med dem;
och när en annan talar, så prata
icke vitt och brett,
Före dundret kommer ljung-10
elden farande,
och före den blygsamme går
bevågenheten.
Bryt upp i tid, och dröj icke 11
bland de sista;
skynda dig hem, och glöm dig
ej kvar.
Därhemma må du förlusta dig 12
och göra vad dig lyster,
men försynda dig icke med
övermodigt tal.
Och prisa under allt detta din 13
Skapare,
honom som rikligen mättar dig
med sitt goda.
Den som fruktar Herren tager 14
emot tukt,
och de som bittida söka honom,
de skola vinna hans
välbehag.
Den som forskar i lagen, han 15
skall finna mättnad i den,
men för skrymtaren bliver den
till en stötesten.
LO De som frukta Herren finna
det rätta
och låta domslut lysa fram
såsom ljus.
7 En syndig man avböjer
tillrättavisning,
och efter eget behag finner han
ut rättsgrunder,
is En klok man lämnar aldrig en
tanke obeaktad,
men främlingen och den
övermodige sky icke för något.
[9 Gör intet utan eftertanke;
och när du så har gjort något,
ångra dig då icke.
10 Gå icke på en förfallen väg,
på det att du ej må snäva på
steniga ställen.
>i Känn dig icke säker ens på en
jämn väg;
12 tag dig till vara till och med
för dina egna barn.
>3 Förlita dig på dig själv i allt
vad du företager dig,
ty också det är att hålla buden.
>4 Den som förlitar sig på lagen,
han aktar på dess bud,
och den som förtröstar på
Herren, han skall ej lida
något men.
1.2Mack.2:27. /S.Job 32:6f. Jes,5:12.
4. Pred. 3:7. Syr. 20:7. /13. 5 Mos.
8:10. /17. Ords. 12:1. Syr. 21:6. /81.
Syr. 21:10. /24. Ps. 23:4. 84:13.
Jes. 7:9. Hab. 2:4.
33 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående.
Olikheter och motsatser i tillvaron. Syrak
den siste vishetsläraren. Vikten av
att vara aktsam om sin ställning.
Tjänares behandling.
1 T^\en som fruktar Herren,
ho-JL/ nom vederfares intet ont,
och kommer han än i frestelse,
hjälper Herren" honom ut
igen.
2 En vis man hatar icke lagen,
8-212744, De apokryfiska böckerna.
Syr. 33:12.
men den som skrymtar med den,
han är såsom ett skepp i
storm.
Den förståndige sätter sin lits
till lagen;
ja, lagen synes honom
tillförlitlig såsom ett svar från
urim.
Bered dig på vad du skall säga; 4
då skall man lyssna till dig.
Rusta dig med vishet, och svara
sedan.
En dåres hjärta är såsom hjulet 5
på en vagn,
och hans tanke såsom hjul-
navet, som vrider sig runt.
En vän som är en gycklare lik- 6
nar en brunstig hingst;
den gnäggar under envar som
rider på den.
Varför har den ena dagen före- 7
trade framför den andra,
då likväl var dag i året får sitt
ljus från solen?
Genom Herrens vishet hava de 8
åtskilts från varandra,
och han har inrättat olika tider
och högtider.
Somliga har han upphöjt och 9
helgat,
och andra har han satt bland
vanliga dagars tal.
Och människorna - de äro 10
allasammans av stoft,
och av jord blev Adam danad;
men i sin stora vishet har Her-11
ren gjort åtskillnad mellan
dem
och för dem utstakat olika
vägar.
Somliga har han välsignat och 12
upphöjt,
och somliga har han helgat
och låtit komma sig nära.
Men andra har han förbannat
och ödmjuk ät
Syr. 33:13.
114
Syrak
och störtat från deras plats.
13 Såsom leret är i krukmakarens
hand,
så att han formar det efter sitt
behag,
så äro ock människorna i hans
hand, som har skapat dem,
så att han giver dem efter vad
honom rätt synes.
14 Det onda har sin motsats i det
goda,
och döden har sin motsats i
livet;
sammalunda har den fromme
sin motsats i syndaren.
15 Se på alla den Högstes verk:
de té sig sammalunda två och
två;
det ena har sin motsats i det
andra.
16 Och jag - såsom den siste
har jag mödat mig,
såsom en som gör efterskörd
efter vinbärgarna.
17 Genom Herrens välsignelse har
jag hunnit framom de andra,
och såsom en vinbärgare har
jag fyllt pressen.
18 Veten att jag icke har strävat
för mig själv allena,
utan för alla dem som söka
undervisning.
19 Så hören mig då, I stormän
bland folket;
lyssnen, I hövdingar i
menigheten.
20 Låt icke son eller hustru, bro-
der eller vän
taga väldet över dig, så länge
du lever.
Och giv icke bort dina
ägodelar åt en annan;
du kunde ju få ångra dig och
nödgas bedja att få dem
igen.
Medan du ännu lever och livs-21
ande är kvar i dig,
må du icke avstå din plats åt
någon människa.
Ty det är bättre att dina barn:
få bedja dig om hjälp,
än att du måste se dina söner
i händerna.
Var den bestämmande i allt 23
vad du gör,
och låt ingen fläck komma på
din ära.
När dina levnadsdagar hava"24
nått sitt slut
och din sista stund är inne, då
må du skifta arvet.
Foder och piska och börda 25
äro för åsnan,
bröd och tuktan och arbete äro
för tjänaren.
Håll din tjänare till arbete, så 26
får du själv rö;
låt hans händer vila, och han
skall fika efter friheten.
Ok och töm böja nacken; 27
hugg och slag passa för en
illvillig tjänare.
Driv honom till arbete, så att 28
han icke går fåfäng;
ty fåfäng gå lär mycket ont. 29
Sätt honom till att arbeta, så-sc
som det höves honom;
och lyder han icke, så belägg
honom med tunga bojor.
Men driv det icke för långt
med någon människa,
och gör intet utan rätt och skäl.
Har du en enda tjänare, så håll 31
honom såsom dig själv;
ty för ditt blod har du köpt
honom.
Har du en enda tjänare, så
behandla honom såsom en
broder;*
ty du behöver honom såsom
dig själv.Om du behandlar honom illa,
så att han löper bort ifrån
dig,
; på vilken väg vill du då söka
efter honom?
i.Ords. 12:21. Syr. 2:lf. /2.Syr.
32:15. /3.2Mos. 28:30. 4Mos. 27:21.
Se Urim och tummim i
Ordförkl. /S.lMos. 2:3. /lO.lMos.
2:7. /13. Jes. 45:9f. Vish. 15:7f.
Rom. 9:20f. /15. Syr. 42:24f. /19.
Vish. 6:lf. /25. Ords. 26:3. /27. Syr.
42:5.
34 KAPITLET.
Drömmar fåfängliga. Den mångförfarnes
främsta rön. Rätt offer och fasta.
fåkunnige gör sig tomma
och bedrägliga
förhoppningar,
och de oförnuftiga låta sig oroas
av drömmar.
2 Lik en som griper efter skug-
gan och jagar efter vinden
är den som förlitar sig på
drömmar.
3 En drömsyn är såsom en spegel-
bild,
såsom avbilden av ett ansikte
gent emot ansiktet självt.
4 Vad rent kan det finnas i det
som är orent?
Vad sant i det som är lögn?
5 Spådomar, järtecken och dröm-
mar äro fåfängliga;
de äro yrselbilder i själen, lika
en kvinnas i barnsnöd.
6 Såframt de ej äro dig sända
med bud från den Högste,
så lägg dem icke på hjärtat.
7 Många hava låtit sig ledas vilse
av sina drömmar
och svikits i sitt hopp till dem.
8 Lagen går osvikligen i full-
bordan,
och vishet från tillförlitliga
läppar vinner uppfyllelse.
En väiuppfostrad man vet 9
mycket,
och den mångförfarne har visa
ting att förkunna.
Den som intet har erfarit vet 10
föga,
men den som har farit vida om-11
kring, han är rik på visdom.
Mycket har jag sett under mina 12
irrfärder,
och min insikt är större, än
mina ord låta förstå.
Ofta har jag varit i dödsfara, 13
men blev räddad, tack vare allt
som jag hade lärt.
De som frukta Herren, deras 14
ande skall förbliva vid liv,
ty deras hopp står till honom 15
som räddar dem.
Den som fruktar Herren för- IG
faras alls icke;
han rädes alls icke, ty Herren
är hans hopp.
Den som fruktar Herren - salig 17
är hans själ.
På vem förlitar han sig? Och is
vem är hans stöd?
Herrens ögon äro vända till dem 19
som älska honom;
ett mäktigt beskärm och ett
fast stöd är han,
ett skygd rnot den brännande
vinden och ett skygd mot
middagshettan.
Han bevarar dem för att stöta
emot och hjälper dem, så
att de icke falla.
Han höjer deras mod och upp-20
lyser deras ögon;
han giver läkedom och liv och
välsignelse.
Den som offrar av orättfånget 21
gods, hans gåva är en
be-spottelse;
och de orättfärdigas bespottelser 22
äro ej Gud till behag.
23 Icke har den Högste behag till
de ogudaktigas offergåvor,
ej heller förlåter han synder för
mängden av offer.
24 Att frambära offer av fattigas
ägodelar
är såsom att slakta en son i hans
faders åsyn.
25 Av armodets bröd beror de
fattigas liv;
den som berövar dem det, han
är en blodsman.
26 Att avhända någon hans livs-
uppehälle är detsamma som
att dräpa sin nästa,
27 och att förhålla dagakarlen hans
lön, det är att utgjuta
blod.
28 Den ene bygger upp, och den
andre river ned -
vad hava de vunnit därpå annat
än mödor?
29 Den ene beder, och den andre
förbannar -
vilkenderas röst skall Herren
höra?
30 Den som tvår sig efter beröring
med en död och kommer
vid honom igen,
vad har han vunnit genom sin
tvagning?
31 Så är det ock med den som fastar
för sina synders skull,
men sedan går och gör samma
synder igen:
vem skall väl höra hans bön,
och vad har han vunnit genom
att ödmjuka sig?
2.5Mos. 13:lf. /é.Job 14:4. /6.1Mos.
37:5f. 4Mos. 12:6. Job 33:15f. Joel
2:28. /S.Jes. 8:19f. /16-Ps. 27:lf.
17.Ps. 112:1. /19.Jes. 4:6. Syr. 15:19.
23.Ords. 15:8. Jes. l:llf. 66:3f. Am.
5:21f. Syr. 7:9. /26.3Mos. 19:13.
27.Jer. 22:13. Tob. 4:14. Syr. 7:20.
30. 4 Mos. 19:llf. /Bl. Ords. 28:9.
Jes. 1:15. 59:2. Hebr. 10:26.
35 KAPITLET.
Andlig offertjänst. De rättfärdigas
tempeloffer. Herren en rättvis domare.
Att hålla lagen är att fram-1
bära rikliga offergåvor,
att akta på buden är att offra 2
tackoffer.
Att återgälda välgärningar ars
att frambära spisoffer,
och att öva barmhärtighet är 4
att offra lovoffer.
Det som täckes Herren är att 5
man avhåller sig från
ondska,
och försoningsoffer är att
avhålla sig från orättfärdighet.
Träd icke fram inför Herrens 6
ansikte med tomma händer.
Ty allt sådant bör man göra 7
för budordets skull.
Den rättfärdiges offer gör altaret s
fett,
och dess vällukt stiger upp
inför den Högste.
En rättfärdig mans spisoffer 9
täckes Gud,
och det som därav offras till
åminnelseoffer skall ej
bliva förgätet.
Med frikostigt öga må du ära i
Herren,
och var ej njugg med den
förstling dina händer bära fram.
Närhelst du frambär en gåva, så i
gör det med glatt ansikte,
och helga din tionde under
glädje.
Giv åt den Högste, efter vad i
han har givit åt dig,
och med frikostigt öga, efter
vad du med dina händer
har förvärvat.
Ty Herren är en som vedergäller; i
ja, sjufalt skall han vedergälla
dig.
4 Försök ej att muta honom,
ty mutor tager han icke
emot;
5 och förlita dig icke på orätt-
färdigt offer.
Ty Herren är en rätt domare,
och han har icke anseende till
personen.
6 Han tager icke parti mot den
fattige,
utan han hör den förorättades
bön.
7 Han föraktar icke den fader-
löses rop,
ej heller änkan, när hon utgjuter
sin klagan.
8 Flyta icke änkans tårar ned
över hennes kind,
9 och anklagar hon ej med sitt
rop den som frampressade
dem?
;o Den som tjänar Gud, såsom
honom behagar, han täckes
honom,
och hans bön når upp till
skyarna.
1 Den betrycktes bön tränger genom skyarna,
och han giver sig icke till freds,
förrän den har hunnit ända
fram;
han slutar ej, förrän den Högste
kommer med hjälpen.
2 Ja, Herren skall fälla rättvis
dom och skall skipa rätt.
Sannerligen, han skall icke dröja,
ej heller skall han visa
lång-modighet mot de
obarmhärtiga,
till dess han har krossat deras
länd
3 och utkrävt hämnd på hedna-
folken;
till dess han har förgjort
våldsmännens hop
och brutit sönder de
orättfärdigas spiror;
till dess han har vedergällt24
envar efter hans gärningar,
och människorna deras verk
alltefter deras uppsåt;
till dess han har skaffat sitt 25
folk rätt
och berett det glädje genom
sin barmhärtighet.
Ljuvligt kommer hans barm- 26
härtighet i nödens stund,
såsom regnmoln i torkans tid.
l.lSam. 15:22. IKor. 7:19. /4.Hebr.
13:16. /6.2Mos. 23:15f. 5Mos. 16:16f.
S.lMos. 8:21. /9.1Mos. 4:4. 3Mos.
2:lf. /10. 2Mos. 22:29f. /11. 3Mos.
27:30f. /12. Tob. 4:8. 2 Kor. 9:6f.
15. 5 Mos. 10:17. Vish. 6:7. Apg.
10:34. Rom. 2:11./16. Job 34:19./17.
2 Mos. 22:22f. 5 Mos. 24:17. Ords.
23:10f. /24. Ps. 62:13. Rom. 2:6.
36 KAPITLET.
Bön för Israel, Guds egendomsfolk.
Lyckan av att äga en god hustru.
Förbarma dig över oss, du 1
som är Gud över allting,
och se till oss,
och låt fruktan för dig komma 2
över alla hednafolk.
Lyft din hand mot de 3
främmande folken,
och låt dem få skåda din makt.
Såsom du inför deras ögon har 4
bevisat dig helig på oss,
så bevisa dig nu ock härlig på
dem inför våra ögon,
och låt dem få lära känna, såsom 5
ock vi hava fått,
att ingen Gud finnes förutom
dig, o Herre.
Gör nya tecken, och utför åter 6
undergärningar;
förhärliga din hand och din 7
högra arm.
Väck upp din förtörnelse, och s
Utgjut din vrede.
Röj undan motståndaren, och 9
tillintetgör fienden.
F
10 Påskynda tiden, och tänk på
att änden må komma,
för att man må förtälja dina
väldiga gärningar.
111 den glödande vreden må de
förtäras till sista man;
ja, låt fördärvet drabba dem
som förtrycka ditt folk.
12 Krossa huvudet på fiendernas
furstar,
på dem som säga: »Ingen
finnes förutom oss.»
13 Församla alla Jakobs stammar,
så att de få taga sin arvedel
i besittning såsom i forna
dagar.
14 Förbarma dig, Herre, över det
folk som är uppkallat efter
ditt namn,
över Israel, som du har räknat
likt en förstfödd son.
15 Hav misskund med din helge-
doms stad,
med Jerusalem, den stad där
du har din viloplats.
16 Uppfyll Sion med jubel över dig,
och ditt tempel med din
härlighet.
17 Avlägg ett vittnesbörd för dem
som du skapade i
begynnelsen,
och låt de profetior gå i
uppfyllelse, som uttalades i
ditt namn.
is Låt dem som förbida dig få
sin lön,
och låt dina profeter befinnas
sannfärdiga.
Hör, o Herre, dina tjänares bön,
19 ef ter din nåd mot ditt folk;
och låt så alla dem som bo på
jorden förnimma
att du är Herren, den evige
Guden.
20 Allt slags mat kan buken
mottaga,
men somlig mat smakar bättre
än annan.
Såsom gommen urskiljer smaken 2
på vilt,
så urskiljer ett förståndigt hjärta
lögnaktigt tal.
En vrångsint man kommer be- 2
drövelse åstad,
men den mångförfarne låter
den falla tillbaka på honom
själv.
En kvinna får hålla till godo 2
med vilken man som helst,
men den ena dottern är att
föredraga framför den andra.
En kvinnas skönhet gör man-2
nens uppsyn glad
och övergår allt annat som han
kan åstunda.
Om mildhet och saktmod bo 2
på hennes tunga,
så har hennes man icke sin
like bland människor.
Den som förvärvar sig en hustru, 2
han begynner väl sitt
förvärv,
han får en hjälp som honom
höves och ett fast stöd att
vila vid.
Där hägnad icke finnes, där 2
bliva ägorna skövlade;
och där ingen hustru finnes,
där går mannen omkring
och suckar.
Vem vågar väl lita på den lätt- 2
rustade stråtrövaren,
som ilar från den ena staden till
den andra?
Så är det ock med en man som
icke har eget bo,
utan tager in, varhelst natten
överfaller honom.
2.Jer. 10:25. /4.4Mos. 14:13f. 20:13.
Hes. 38:23. /5.2Kon.l9:19. Jes.45:14.
6.2 Mos. 6:lf. /7-2 Mos. 15:6. /8.Ps.
79:6. /13.5MOS. 3:28. /14.2Mos. 4:22.
15.Ps. 132:14. Judit 5:19. 9:8. /20.
IKor. 6:13. /25.Syr. 26:13. /26.
IMos. 2:18.
37 KAPITLET.
Sann och falsk vänskap. Varning
för dåliga rådgivare. Den verkligt
vise. Uppmaning till att pröva vad
man tål och till måttlighet.
1 Alla vänner säga: »Också jag
ar vän»;
men mången vän är vän allenast
till namnet.
2 Måste man icke gräma sig till
döds,
när en kamrat och vän
förvandlas till ovän?
3 O du onda sinnelag, varifrån
har da vällt fram
för att översvämma jorden med
falskhet?
4 Mången kamrat fröjdar sig med
sin vän i glädjens tid,
men bliver i nödens stund hans
motståndare.
5 Mången kamrat delar sin väns
mödor för magens skull,
men när strid hotar, griper han
till skölden.
6 Förgät icke din vän i ditt hjärta,
och glöm ej bort honom mitt
i ditt välstånd.
7 Alla rådgivare bjuda väl på
råd,
men mången giver råd till sin
egen fördel.
8 Tag dig i akt för en rådgivare,
och sök först att få veta vad
som göres honom själv
behov
- han kan ju giva råd till sin
egen fördel -
så att han icke lämnar dig till
pris åt slumpen
9 och säger till dig: »Lyckosam
är din väg»,
men sedan ställer sig ett stycke
ifrån, för att se huru det
skall gå dig.
Gå icke till råds med den som 10
ser snett på dig,
och håll ditt rådslag hemligt
för dina avundsmän.
Gå icke till råds med en kvinna 11
om hennes medtävlerska
eller med den fege om krig;
med en köpman om varubyte
eller med en köpare om
försäljning;
med den missunnsamme om
tacksamhetsbevisning
eller med den obarmhärtige om
givmildhet;
med den tröge om något som
skall uträttas
eller med en för år lejd arbetare
om vad som skall göras
vid årets slut,
eller med en lat tjänare om
strängt arbete.
Lita aldrig på sådana, när det
gäller att taga råd.
Nej, håll dig i stället alltid till 12
den gudfruktige,
till den om vilken du vet att
han håller buden,
den som i sitt hjärta är så sinnad
som du
och vill lida med dig, om du
kommer på fall.
Låt ock det råd gälla, som ditt 13
eget hjärta giver;
du har ju ingen trognare vän
än ditt hjärta.
Ja, en människas själ plägar 14
stundom giva bättre
besked
än sju väktare som sitta högt
uppe i ett vakttorn.
Men, förutom allt detta, bed till 15
den Högste
att han i trofasthet leder din
Överläggning må vara begyn- IG
nelsen till vart företag,
och var handling må föregås av
rådslag.
17 Såsom följder av sinnets
om-skiftningar
is komma fyra ting i dagen:
gott och ont, liv och död;
men det som beständigt råder
över dessa är tungan.
19 Mången klok man är en lärare
för många andra,
men förstår icke att gagna sig
själv.
20 Mången som synes vis gör sig
förhatlig genom sina ord;
en sådan går helt miste om livets
njutningar.
21 Ty han har icke av Herren fått
gåvan att behaga;
ja, han är i saknad av all verklig
vishet.
22 Mången är vis allenast till sin
egen nytta,
och frukterna av hans insikt
äro synliga på hans kropp.
23 Den verkligt vise är en lärare
för sitt folk,
och frukterna av hans insikt äro
osvikliga.
21 Den verkligt vise får skörda rik
välsignelse,
och alla som se honom prisa
honom säll.
25 En mans liv utgöres av några få
dagar,
men Israels dagar kunna icke
räknas.
26 Den som är vis bland sitt folk
vinner ära,
och hans namn skall leva
evin-nerligen.
27 Min son, pröva under ditt
leverne vad du tål,
ocn lägg märke till vad som
är dig skadligt, och avhåll
dig från sådant.
Ty vad som helst är ej nyttigt 28
för vem som helst,
och vem som helst finner sig
icke väl av vad som helst.
Var aldrig omåttlig i någon 29
njutning,
och var ej glupsk, när det
bjudes på läckerheter.
Ty mycket mat vållar ohälsa, 30
och omåttlighet leder ända till
dödlig sjukdom.
För omåttlighets skull havaai
många mist livet,
men den som tager sig i akt,
han förlänger sitt liv.
l.Syr. 6:9f. /Ig.Ps. 119:63. Syr. 9:15.
IS.Syr. 32:19. /IS.Ords. 18:21. /84.
Syr. 11:1. /25. Syr. 17:2. /29.Syr.
31:12f.
38 KAPITLET.
Läkekonstens höghet. Sorg över döda.
Frihet ifrån grövre sysslor nödvändig
för att vinna visheten.
Visa läkaren tillbörlig heder, i
ty du kan komma att
behöva honom;
också honom har ju Herren
skapat.
Ja, från den Högste kommer 2
läkedomen,
och av konungen får läkaren
mottaga skänker.
Läkarens konst upplyfter hans 3
huvud,
och bland stormän är han
hedrad.
Herren har låtit jorden fram- 4
bringa läkemedel,
och den som är förståndig
föraktar dem icke.
Gjordes icke vattnet sött genoms
ett stycke trä,
för att hans makt skulle bliva
känd?
Och han själv har förlänat män- 6
ni skor insikt, .
för att han skulle bliva
förhärligad genom de underbara
ting han har skapat.
7 Genom dem skaffar läkaren bot
och tager bort den sjukes
plåga;
8 salvoberedaren tillreder genom
dem en konstmässig
blandning.
Ja, Guds verk taga aldrig slut,
och från honom kommer
välsignelse över hela jorden.
9 Min son, om du bliver sjuk,
så var icke försumlig,
utan bed till Herren, så skall
han göra dig frisk igen.
0 Avhåll dig ifrån felsteg, och be-
vara dina händer
ostraff-liga,
och rena ditt hjärta från allt
slags synd.
1 Frambär välluktande ofier och
åminnelseoffer av fint mjöl,
och låt din offergåva vara fet,
likasom vore det ute med
dig.
2 Men jämväl för läkaren må du
lämna rum,
och håll honom ej på avstånd,
ty också honom behöver
du.
6 Understundom ligger ock en
god utgång i läkarnas
händer;
4 ty också de bedja till Herren
att han skall hjälpa dem att
skaffa lindring
och bot till den sjukes
vederfående.
5 Den som syndar mot sin Ska-
pare,
han falle i läkarehänder!
6 Min son, när någon är död, så
fäll tårar över honom,
och stäm upp en klagosång, så-
som det höves under djup
sorg.
Sköt om hans dödakropp, såsom
honom tillkommer,
och anse ej hans begravning
såsom något likgiltigt.
Bitter vare din klagan och 17
heta dina tårar;
sörj honom, såsom kan
förtjänar,
en dag eller två, för att undgå
förtal,
och låt sedan trösta dig i sorgen.
Ty av sorg kommer död, is
och hjärtesorg bryter ned
livskraften.
I hemsökelsens tid giver ej 19
heller sorgen vika,
och fattigmans liv tär på
sinnet.
Överlämna dig icke åt sorgen; 20
slå den ifrån dig, och tänk på
änden.
Förgät icke detta, ty en död 21
vänder aldrig åter;
honom gagnar du icke, men väl
skadar du dig själv.
Betänk, att såsom det har gått 22
honom, så skall det ock gå
dig:
»I går mig, och i dag dig.»
När den döde har kommit till 23
rö, må du ock låta hans
minne hava rö;
och låt trösta dig över honom,
då nu hans ande har flytt.
Den skriftlärdes vishet vinnes 24
genom lämplig ledighet,
och den som är fri ifrån
sysslor, han kan bliva vis.
Huru kan den bliva vis, som 25
går bakom plogen
och har sin berömmelse i att
hantera oxpiken,
som kör oxar och är upptagen
med vad de uträtta,
och vilkens tal rör sig om
tjurkalvar?
26 Han tänker allenast på att draga
fram fårorna,
och hans oavlåtliga omsorg är
att skaffa kvigorna foder.
27 Så är det ock med alla hant-
verkare och byggmästare,
vilka om natten äro i
verksamhet såsom om dagen;
så ock med dem som gravera
signetringar,
och som tålmodigt utföra
omväxlande figurer.
De tänka allenast på att göra
bilden lik,
och deras oavlåtliga omsorg är
att fullborda arbetet.
28 Så är det ock med smeden, där
han sitter invid städet
och noga synar sitt smide.
Hettan från elden pressar fram
hans svett,
och han kämpar med värmen
från ässjan.
Till släggans dån lyssnar hans
öra,
och hans blick är fäst på
mönsterbilden till det redskap
han förfärdigar.
Han tänker allenast på huru
han skall fullborda sina
arbeten,
och hans oavlåtliga omsorg är
att till slut giva dem ett
prydligt utseende.
29 Så är det ock med krukmaka-
ren, där han sitter vid sitt
arbete
och driver skivan med fötterna.
Han är ständigt i bekymmer
för sitt arbete,
och i hans yrke går allt ut på
antalet.
30 Med sin hand formar han leret,
och med fötterna arbetar han
det mjukt.
Han tänker allenast på att
fullborda glaseringen,
och hans oavlåtliga omsorg är
att hålla ugnen ren.
Alla dessa förlita sig på sinas
händer,
och envar lägger i sitt arbete
vishet i dagen.
Dem förutan kan ingen stads:
byggas,
och de behöva icke leva
såsom främlingar eller vandra
omkring.
Men till folkets rådplägningars:
hämtas de icke,
och i folkförsamlingen vinna de
ingen utmärkelse.
På domarsätet sitta de icke,
och förbundet med dess stadgar
begrunda de ej.
De framlägga icke lära och
domslut,
och där ordspråk uttänkas, där
äro de ej att finna.
Men livets timliga ordning stöd- 3
ja de,
och deras bön gäller utövningen
av deras yrke.
5.2Mos. 15:25. /D.Jes. 38:2f. Jak.
5:13f. /lO.Jes. 1:16. Syr. 18:21. /11.
SMos. 2:lf. /16.Syr.22:llf. /17.2Sam.
12:20f. ITess. 4:13. /IS.Ords. 15:13.
Syr. 30:23. /21.Job7:9. 14:10f. Vish.
2:5.
39 KAPITLET.
Den vises sysselsättning. Den
underbara ändamålsenligheten i skapelsen.
Icke så den som allenast
tänker på den Högstes lag
och begrundar den i sitt sinne.
Han forskar i alla de gamles i
visdom
och sysselsätter sig ivrigt med
profeternas utsagor.
Han aktar noga på vad namn-2
kunniga män förtälja
Syrak
123
Syr. 39:18.
och tränger in i tänkespråkens
ordvändningar.
3 Han forskar efter ordspråkens
förborgade mening
och fördjupar sig i
tänkespråkens gåtor.
4 Bland stormän gör han tjänst,
och inför fursten träder han
fram.
Han färdas genom främmande
folks länder,
ty med både gott och ont bland
människor gör han sig
förtrogen.
5 Med all sin håg söker han Herren,
sin Skapare,
och inför den Högste bönfaller
han.
Han upplåter sin mun i åkallan
och beder om tillgift för sina
synder.
6 Om Herren, den Store, det vill,
så varder han uppfylld med
förstånds ande.
Han låter visdomsord rikligen
flöda,
och i sin bön prisar han
Herren.
7 Han använder rätt sin rådklok-
het och sitt förstånd,
och Herrens hemligheter
begrundar han.
8 Han framlägger sin lära och
undervisning,
och av Herrens förbunds lag
berömmer han sig.
9 Många prisa hans insikt,
och aldrig någonsin skall den
varda förgäten.
Hans åminnelse skall icke upp-
" höra,
och hans namn skall leva från
släkte till släkte.
10 Om hans vishet skola folken
förtälja,
och hans lov skall man förkunna
i församlingen.
Om han får leva, skall han efter-11
lämna ett namn, större än
tusendens;
och om han får gå till rö, ökar
han än mer sin berömmelse.
Ytterligare vill jag med efter-12
tänksamhet uttala mig;
full, såsom fullmånen, är jag av
tankar.
Lyssnen till mig, I mina fromma 13
barn, så skolen I grönska
såsom rosenbusken, där den
växer vid vattenbäcken.
I skolen sprida ljuvlig vällukt 14
såsom rökelsen
och skjuta blomster såsom
liljan.
Låten eder doft utströmma, och
stämmen upp en lovsång.
Loven Herren för alla hans
gärningar.
Given hans namn ära, 15
och tacken honom med lov-
prisning,
med edra läppars sånger och
med harpospel.
Ja, så skolen I sjunga i eder
lovsång:
Övermåttan härliga äro alla 16
Herrens verk,
och allt vad han bjuder, det
sker på sin rätta tid.
Icke må man säga: »Vad är 17
detta?», »Vartill är detta?»
Ty allt bliver efterfrågat i sin
tid.
På hans ord reste sig vattnet
upp såsom i en hög,
och på hans muns befallning
samlades det i sina
förvaringsrum.
På hans bud sker allt vad han 18
har beslutit,
och ingen finnes, som kan hindra
hans frälsning.19 Alla människors gärningar äro
uppenbara inför honom,
och intet kan fördöljas för hans
ögon.
20 Hans blickar gå från den ena
tidsåldern till den andra,
och intet är underbart i hans
ögon.
21 Icke må man säga: »Vad är
detta?», »Vartill är detta?»
Ty allting är skapat för sin
särskilda uppgift.
22 Hans välsignelse övertäcker jor-
den såsom en ström
och vattnar den såsom en
översvämmande flod.
23 Likaledes bliva ock folken rov
för hans vrede,
såsom, när han en gång
förvandlade vattenrikt land till
salthed.
24 För de fromma äro hans vägar
jämna,
men för de orättfärdiga äro de
fulla av stötestenar.
25 Vad gott är har från begynnelsen
blivit berett för de goda,
men vad ont är för syndarna.
26 Det förnämsta av allt som är
nödigt för en människas liv
är vatten, eld, järn och salt,
vetemjöl, honung och mjölk,
druvans blod, olja och kläder.
27 Allt detta bliver för de gud-
fruktiga till något gott,
men för syndarna vändes det
till något ont.
28 Det finnes vindar som äro ska-
pade till straffdom,
och som i sitt raseri låta sina
gisselslag drabba hårt.
I tillintetgörelsens stund
utgjuta de sin kraft
och stilla så hans vrede, som har
skapat dem.
29 Eld och hagel, hungersnöd och
pest,
alltsammans är det skapat till
straffdom,
så ock vilddjurs tänder, skor-30
pioner och ormar
och svärdet som straffar och
förgör de ogudaktiga.
De fröjda sig över hans bud 31
och hålla sig redo för sina olika
uppgifter på jorden;
och när deras tid kommer, lyda
de villigt hans ord.
Fördenskull har jag från be-32
gynnelsen varit fast i min
övertygelse
och har begrundat det och
upptecknat det:
alla Herrens verk äro fullkorn-33
liga
och utföra i rätt tid alla sina
olika uppgifter.
Icke må man säga: »Det ena är 34
sämre än det andra»,
ty allting varder gillat, när dess
tid kommer.
Så sjungen då av allt hjärta och 35
med hög röst,
och loven Herrens namn.
I.Dan. 9:2. /g.Vish. 8:8. /4.Syr.34:9f.
Ö.SMos. 34:9. Jak. 1:5. /9. Syr. 15:6,
44:13f./10.1Kon. 4:31.,/ll.Syr.37:26.
12.Syr. 24:30f. /13.Ps.l:3. Jer.
17:8-14.Hos. 14:6. Syr. 24:15. 50:8f.
/16-IMos. 1:31. Ps. 33:9. Vish. 1:14.
Syr. 42:22. ITim. 4:4. /17. l Mos.
l:6f. 2Mos. 14.-21L 15:8. Jos. 3:15f.
Job 38:8f. Ps. 33:7. /18. Ps. 135:6.
19.Ps. 139:lf. Syr. 17:15. 42:18.
20.Syr. 15:18f. /22.Ps. 65:10f. /23.
IMos. 19:23f. /24.Ps. 18:27. /25.
Vish. 16:24. Rom. 8:28. /26.Syr.
29:21. /27.Vish. 5:17f. /28.Ps. 104:4.
29.2Mos. 9:lf. Hes. 7:15. Syr. 40:9f.
30.5Mos. 32:24. Jer. 8:17.15:3. Vish.
16:5. /Bl. Ps. 148:8.
40 KAPITLET.
Människolivets elände. Ovaraktigheten
av de ogudaktigas egendom.
Gudsfruktan förmer än allt annat.
Tiggarliv värre än döden.
Stor möda är beredd för alla i
människor,
Syrak
125
Syr. 40:21.
och ett tungt ok vilar på Adams
barn.
Från clen dag då de utgå ur sin
moders liv,
intill den dag då de vända åter
till allas moder:
2 tunga tankar och hjärteoro,
framtidsomsorg, dödens dag.
3 Från den som tronar i härlighet
till den som sitter djupt nere i
stoft och aska,
4 från den som bär purpur och
krona
till den som är höljd i grovt
säcktyg:
5 vrede och avund, oro och bävan,
fruktan för döden, agg och kiv.
Till och med när man vilar på
sitt läger,
förvirrar sömnen om natten ens
tankar.
6 Man njuter liten eller ingen vila;
sedan är det i drömmen,
såsom när man står på
vakt.
Ja, man skrämmes genom sin
själs syner,
lik en som är stadd på flykt ur
en strid.
7 Just när det gäller ens räddning,
vaknar man upp
och förundrar sig över att ingen
fara var på färde.
8 Bland allt levande, från män-
niskan till boskapen
- och över syndarna i
ytterligare sjufalt mått -
9 råda pest och blodsutgjutelse,
strid och svärd,
olyckor och hungersnöd,
förödelse och plåga.
i o För de orättfärdiga är allt
sådant berett;
för deras skull kom ju ock den
stora floden.
11 Allt som är av jord vänder åter
till jorden,
och allt som är vatten flyter
tillbaka till havet.
Mutor och orättfånget gods 12
bliva alltid om intet,
men redlighet består
evinner-ligen.
De orättfärdigas skatter äro så-13
som en vinterbäck, som
torkar ut,
och såsom ett starkt tordön,
vars dunder dör bort, när
regnet kommer.
Den redlige gläder sig över 14
att upplåta sin hand,
men lagöverträdarna tyna bort
och bliva till intet.
De ogudaktigas avkomlingar 15
skjuta icke grenar i mängd,
och orena rotskott växa på kala
klippan.
De likna vassen vid var vatten-16
samling och vid var
flodbrädd,
vilken ryckes bort före allt
annat gräs.
Men godhet är lik en välsignad 17
lustgård,
och barmhärtighet förbliver
evinnerligen.
Ljuvt är livet för den för- is
nöjsamme och arbetsamme,
men den som finner en skatt,
han är förmer än båda.
Att få barn och att bygga en 19
stad, det giver namnet
bestånd,
men en hustru utan tadel aktas
förmer än båda.
Vin och musik fröjda hjärtat, 20
men kärlek till visheten är
tör-mer än båda.
Flöjt och psaltare f rambringa 21
ljuva toner,
men en mild tunga är förmer
än båda.22 Behag och skönhet äro en lust
för ögat,
men åkerfältets grönska är det
mer än båda.
23 En vän och en kamrat infinna
sig i rätta stunden,
men hustrun vid mannens sida
är förmer än båda.
24 En broder och en hjälpare in-
finna sig i nödens stund,
men barmhärtigheten är en
frälsare som är förmer än
båda.
25 Guld och silver göra foten sta-
dig",
men rådklokhet är i anseende
förmer än båda.
26 Rikedom och styrka höja modet,
men Herrens fruktan är förmer
än båda.
Där Herrens fruktan finnes,
fattas intet,
ja, där den finnes, behöver man
icke söka hjälp.
27 Herrens fruktan är såsom en
välsignad lustgård,
och han har omgivit den med
en oförliknelig härlighet.
28 Min son, akta dig för att leva
ett tiggarliv;
ty bättre är att dö än att tigga.
29 Den som ser efter en annans
bord,
hans leverne är icke att räkna
såsom liv.
Han besmittar sin själ med den
andres rätter,
men den som är förståndig och
väluppfostrad, han tager
sig till vara.
301 den skamlöses mun ljuder
tiggarbönen söt,
men i hans inre brinner en eld.
I.Job 1:21. 7:1. 14:lf. Ps. 90:10.
Pred. 2:23. Vish. 2:1. 7:6. /g.Hebr.
2:15. /5.Job4:13f.7:13f./9.Syr.39:29f.
lO.lMos. 6:13. /11. IMos. 3:19. Job
10:9. Pred. 1:7.12:7. Syr. 41:10. /12.
Syr. 5:8. /15. Vish. 4:3f. Syr. 23:25.
IS.lTim. 6:6. /19.Ords. 31:10f. /20.
Ps. 104:15. Vish. 7:10f. Syr.31:28.
21. Ords.l2:25. /23.Syr. 36:27. /24.
Syr. 29:12.
41 KAPITLET.
Alla måste dö, men ett gott namn
förbliver evinnerligen. Olika fall
uppräknas, då blygsel är berättigad.
O död, huru bitter är icke i
tanken på dig
för en människa som lever i
rö bland sina ägodelar,
för en man som njuter ostört
lugn och har framgång i
allt,
och som ännu förmår göra
sig till godo bordets
läckerheter!
0 död, huru ljuv är icke din lott 2
för en människa som är
behövande och orkeslös,
för den som är utgammal och
bekymrar sig för allting,
och för den som är missmodig
och har uppgivit hoppet!
Räds icke för dödens lott; 3
tänk på dem som voro före dig
och dem som komma efter
dig.
Denna lott är av Herren be-4
stämd för allt levande.
Varför skulle du då vara gen-
strävig mot den Högstes
beslut?
Du må få leva tio år eller hundra
eller tusen -
1 dödsriket höres intet klander
över levnadens längd.
Vederstyggliga barn äro syn- 5
darnas barn,
sådana som dväljas i de ogud-
aktigas boningar.
För syndarnas barn går deras 6
arv om intet,
och vid deras avkomma låder
beständig skam.
7 En ogudaktig fader bliver ban-
nad av sina barn,
därför att de få utstå skam för
hans skull.
s Ve eder, I ogudaktige,
I som haven övergivit den
Högstes lag!
9 Ty när I föröken eder, sker det
till fördärv,
och när I själva bliven födda,
sker det till förbannelse;
och när I dön, bliver förbannelse
eder del.
0 Såsom allt som är av jord vän-
der åter till jorden,
så gå de ogudaktiga ifrån
förbannelse till fördärv.
1 Människors sorg gäller de dödas
kroppar,
men ett gott namn varder icke
utplånat.
2 Var rädd om ditt namn, ty
det får du längre behålla
än rika gyllene skatter i
tusental.
3 Ett gott livs dagar äro lätt räk-
nade,
men ett gott namn förbliver
evinnerligen.
Mina barn, b ev aren stilla min
undervisning.
Men dold vishet och förborgad
skatt,
vartill gagna de båda?
5 Bättre är den som döljer sin
dårskap
än den som döljer sin vishet.
6 Alltså, kännen blygsel i enlig-
het med mina ord.
Ty icke all blygsel är berättigad,
och icke allt bliver av alla med
rätta ansett för gott.
7 Blygens inför fader och moder
för otukt,
Syr. 42:1.
inför styresman och
makthavande för lögn,
inför domare och överhetsper- is
son för förseelser,
inför menighet och
folkförsamling för lagbrott,
inför medbröder och vän för
orättrådighet,
inför folket på den ort där du 19
vistas, för stöld;
blygs för att bryta ed och
fördrag
och för att stödja dig på
armbågen, när du äter,
och för att ställa dig skymfligt
avvisande, när det gäller
att taga eller giva;
blygs inför den som hälsar f or 20
att icke hälsa igen,
för att se på en lösaktig kvinna
och för att vända ansiktet bort 21
ifrån en frände;
för att undandraga någon hans
andel och lott
och för att beskåda en annan
mans hustru;
för att hava för mycket att 22
skaffa med din
tjänstekvinna
- ställ dig icke vid hennes
bädd -;
blygs inför vänner för hårt
tilltal
- tala ej hårda ord, sedan du
har givit en gåva -;
för att sprida ett rykte som du 42:1
har hört
och för att yppa vad som borde
hållas hemligt.
Om du så gör, visar du dig
verkligt blygsam
och skall finna nåd inför var
man.
I.Job 21:23f. /3.Ps. 89:49. Syr.
38:22. /S.Vish. 3:12. /Ö.Syr. 23:24f.
Vish. 3:16. /7.Vish. 4:6. /8.5Mos.
27:26. /lO.Syr. 40:11. /ll.Ords. 10:7.
12. Ords. 22:1. Pred. 7:2. /l4. Syr.
20:30. Matt. 25:18f. Luk. 11:33.
16.Syr. 4:20f. Mark. 8:38. / 21. Syr.
9:9. Matt. 5:28. /22. Syr. 18:15.
20:15.
42 KAPITLET.
Olika fall då blygsel icke är berättigad.
En faders bekymmer för sin dotter.
- Lovsång om Guds under i naturen.
För följande ting må du icke
blygas,
och ej må du av anseende till
personen försynda dig häri:
2 för den Högstes lag och för-
bundet
eller för rätten, så att du skulle
frikänna den ogudaktige;
3 för att göra upp med följeslagare
och reskamrat,
för att skifta arv med
fränder;
4 för noggrannhet i fråga om
våg och vikt
eller för förvärv, vare sig det
gäller mycket eller litet;
5 för penningar, förtjänade genom
handel och köpenskap,
för att med stränghet tukta
barnen
eller för att hudstryka en elak
tjänare.
6 Där en ond hustru finnes, där
är det gott att hava ett
signet,
och där många händer finnas,
där må du låsa väl till.
7 Räkna och väg det som du vill
anförtro i någons förvar,
och skriv upp alla utgifter och
inkomster.
8 Blygs icke för att tillrättavisa
den oförnuftige och dåren
eller en utlevad åldring som
är anklagad för otukt.
Därigenom visar du dig vara
verkligt fostrad,
och så skall du vinna gillande
bland alla människor.
En dotter är sin fader en\
anledning till hemligt
nattvak,
och oron för henne förjagar
hans sömn:
medan hon är ung, för att hon
skall bliva överårig,
och när hon har blivit gift, för
att hon skall bliva
försmådd av sin man;
medan hon är jungfru, för att i<
hon skall bliva Vanärad
och i sin faders hus bliva
havande;
när hon har man, för att hon
skall begå något felsteg
eller i sitt äktenskap bliva
ofruktsam.
Håll sträng vakt över en tukt-1
lös dotter,
så att hon ej gör dig till ett
ämne för dina fienders
skadeglädje,
och vållar att du bliver
omtalad i staden och instämd
inför folket
och sålunda bliver utskämd
bland den stora hopen.
Se icke på någon människa för i"
hennes skönhets skull,
och sitt ej i kvinnors sällskap.
Ty från kläder kommer mal u
och från en kvinna
kvinnoondska.
Bättre är en obehaglig man än:
en behagsjuk kvinna;
och en kvinna som är de sina
till skam vållar nesa. -
Nu vill jag tänka på Herrens i
verk,
och vad jag har sett vill jag
förtälja.
Genom Herrens ord hava hans
verk blivit danade,
och efter hans behag har hans
beslut blivit fullbordat.
6 Den strålande solen skådar ned
på allt,
och vad han har gjort är
uppfyllt av hans härlighet.
7 Icke har Herren givit de heliga
makt
till att förtälja alla de underbara
ting
som han, Herren, den
Allsmäktige, har gjort till att fast
bestå,
för att världsalltet skulle äga
säkert bestånd genom hans
härlighet.
8 Djupet utrannsakar han, så ock
människohjärtat,
och han utgrundar deras listiga
anslag.
Ty Herren besitter all kunskap,
och han skådar in i tidernas
tecken.
9 Det förgångna och det tillkom-
mande gör han kunnigt,
och han uppdagar spåren av
det förborgade.
10 Ingen tanke undgår honom,
och icke ett enda ord är
fördolt för honom.
1 Sin vishets storverk har han
inrättat väl,
och från evighet till evighet
äro de sig lika.
De kunna varken ökas eller
minskas,
och av någon rådgivare har
han icke behov.
2 Huru härliga äro icke alla hans
verk!
Och dock kan man ej se mer
än en gnista därav.
3 Allt detta lever och förbliver
till evig tid,
och alltsammans står honom till
tjänst, alltefter sina olika
uppgifter.
4 Allt är tvåfaldigt, det ena sva-
rar mot det andra,
9-212744. De apokryfiska böckerna.
och intet har han skapat, som
sviker.
Det ena främjar det andras 25
bästa.
Ja, vem kan se sig mätt på
hans härlighet?
1.3Mos. 19:15. Ords. 24:23. Syr. 19:7.
27:16f. /4.3Mos. 19:36. /5.Syr. 30:lf.
33:27. /S.Syr. 25:2. /11-Syr. 26:10.
12.Job 31:1. Syr. 9:8. /IS.Ps.
33:9. /17. Ps. 40:6. Syr. 18:lf. Se
Änglar i Ordförkl. /IS.Ps. 7:10.
139:lf. Ords. 5:21. Jer. 17:9f.
gl.Jes. 40:13f. Rom. 11:34. /22.
Syr. 39:16. 43:32. /24.Syr. 33:15.
43 KAPITLET.
Fortsättning av lovsången om Guds
under i naturen.
Himlahöjdens stolthet är deti
klara fästet;
himmelens gestalt erbjuder en
härlig anblick.
När solen visar sig vid sin upp- 2
gång, kommer den såsom
en budbärare,
ett underbart redskap, ett verk
av den Högste.
När den är i sin middagshöjd, 3
uttorkar den jorden;
ja, vem kan bestå för dess
hetta?
Man hettar upp ugnen vid ar-4
beten som fordra värme,
men trefalt starkare bränner
solen bergen.
Den sprider glödande ångor,
den sänder ut ljusstrålar och
bländar så ögat.
Stor är Herren, som har danats
den;
och efter hans bud ilar den tram
på sin färd.
Och månen - i allt tager den 6
sin tid i akt,
den utvisar tidsskiftena och är
ett tidsåldrarnas tecken.
Syr. 43:7.
130
Syrak
7 Det är månen som giver tecken
till när högtiderna skola
firas,
himlaljuset, som avtager i sken,
sedan det har nått sin
fullhet.
8 Månaden har efter den sitt
namn;
den ökar sig underbart under
sin växling.
Den är en signaleld för
härskarorna i höjden,
där den sprider sitt sken på
himmelens fäste.
9 Skön på himlavalvet är stjär-
nornas glans,
ett strålande smycke på
Herrens himmel.
10 På den Heliges bud ställa de
upp sig i ordning
och förtröttas icke på sina
poster.
11 Se på regnbågen, och lova
honom som har danat den.
övermåttan skön är den i sin
glans.
12 Den välver sig över himmelen
med sin strålande ring;
den Högstes händer hava spänt
den.
13 Genom sin befallning kom-
mer han plötsligt snön att
falla,
och han sänder med hast ut
sina hämnande ljungeldar.
14 Fördenskull upplåta sig förråds-
husen,
så att molnen flyga ut såsom
fåglar.
15 Genom sin väldiga makt giver
han molnen styrka,
så att hagelstenar falla ned i
sönderbrutna stycken.
16 Ljudet av hans dunder kommer
jorden att skälva,
och vid hans anblick bäva
bergen.
Efter hans vilja blåser sunnan-1
vinden
och nordanstormen och
virvelvinden.
Snöflingorna strör han ut lika
nedsvävande fåglar,
och lika en gräshoppssvärm som
slår ned äro de, där de
falla.
Över skönheten av snöns vita i
färg förundrar sig ögat,
och över flingornas fall råkar
sinnet i häpnad.
Rimfrosten strör han ut över
jorden såsom salt;
och när den fryser samman,
bliver den till vassa
taggar.
Kall blåser nordanvinden; 2
då fryser vattnet till is.
Den sänker sig över var
vattensamling;
då beklädes vattnet såsom med
pansar.
Ja, han föröder bergen och 2
förbränner heden
och avsveder grönskan såsom
med eld.
Till läkedom för allt kommer 2
dimman med hast;
daggen faller och friskar upp
allt efter hettan.
Genom sitt rådslut bragte han ;
havsdjupet till vila
och lät öar växa upp däri.
De som segla på havet förtälja:
om dess farlighet,
och vi förundra oss över vad
våra öron få höra.
Där finnas sällsamma och under- 2
bara ting,
en brokig mångfald av
allahanda varelser,
havsvidundrens värld.26 Genom hans makt bliver hans
budbärares väg
lyckosam,
och genom hans ord äger
allting bestånd.
27 Mycket kunna vi väl säga,
och dock nå vi aldrig
slutet.
Summan av våra ord är: Han
är allt.
28 Om vi vilja prisa honom, huru
skola vi mäkta det?
Ty han är den Store, ja, han är
större än alla sina verk.
J9 Fruktansvärd är Herren och
högeligen stor,
och underbar är hans makt.
50 Prisen och upphö j en Herren, så
mycket I förmån;
han övergår dock allt edert
lov.
Ja, upphöjen honom, och
uppbjuden all eder kraft;
förtröttens icke, ty I kunnen
dock aldrig nå slutet.
31 Vem har sett honom, så att
han skulle kunna beskriva
honom?
Och vem kan prisa honom,
såsom han är värd?
32 Mycket förborgat finnes, som
är ännu större än allt
detta,
ty endast föga hava vi sett av
hans verk.
33 Ja, allting har Herren gjort,
men de fromma har han
förlänat visheten.
l.Ps. 19:2f. /6.1MOS. l:14f. Ps.
104:19. /lO.Jes. 40:26. Syr. 16:27.
ll.lMos. 9:13f. /IS.Job 38:22f. Ps.
148:8. /lö.Jos. 10:11. /19.Ps. 147:16.
22.1Mos. 2:6. Syr. 18:16. /23.
IMos. 1:9. /24.Ps. 107:23f. /25.Ps.
104:25. /26.Ps. 33:6. /27-Apg. 17:28.
Rom. 11:36. /29. Ps. 96:4. Syr.
1:8. /31.Ps. 106:2. /32.Syr. 16:21.
42:22.
44 KAPITLET.
Fädernas lov: Henok, Noa, Abraham,
Isak, Jakob.
Nu vilja vi prisa ärorika i
män,
våra fäder efter deras tidsföljd.
Stor härlighet har Herren berett 2
genom dem;
sitt majestät har han
uppenbarat från uråldrig tid.
Män som hava härskat i sinas
riken,
och män som hava vunnit ett
namn genom sin makt;
som hava givit råd genom sin
insikt,
och som hava framburit
förkunnelse genom profetior;
som hava varit folkets ledare 4
genom sina rådslag
och genom sin insikt i dess
skriftlärdom,
och som med visa ord hava
meddelat sin undervisning;
som hava uppfunnit visor tills
att sjunga
och författat och upptecknat
diktverk;
rika män, utrustade med ägo- 6
delar,
som hava levat fredligt i sina
boningsorter -
alla dessa hava i sin tid hållits 7
i ära
och åtnjutit berömmelse, medan
de levde.
Somliga bland dem hava lam-8
nät efter sig ett namn,
så att man förkunnar deras lov.
Av andra har icke någon amin- 9
nelse blivit bevarad,
utan de hava försvunnit, som
om de aldrig hade funnits
till.
Ja, det är med dem, som om de
aldrig hade varit födda,
och likaså med deras barn efter
dem.
10 Men de som nu följa äro
fromma män,
vilkas rättfärdiga gärningar icke
hava blivit förgätna.
11 Hos deras släkt förbliver det
goda de hava efterlämnat,
och deras kvarlåtenskap
förbliver i deras
efterkommandes besittning.
12 Deras släkt står fast i förbundet,
och deras barn för deras skull.
13 Till evig tid bliver deras släkt
beståndande,
och deras ära skall icke utplånas.
14 Deras kroppar ligga begravna
i frid,
och deras namn lever från släkte
till släkte.
15 Om deras vishet förtälja folken,
och deras lov förkunnar man
i församlingen.
16 Henok var välbehaglig för
Herren och blev tagen bort,
ett föredöme i bättring för
kommande släkten.
17 Noa blev befunnen ostrafflig
och rättfärdig;
i vredens tid tjänade han såsom
en lösepenning.
Fördenskull blev en kvarleva
lämnad på jorden
vid den tid då floden kom.
is Ett evigt förbund blev slutet
med honom,
att allt levande icke vidare
skulle utplånas genom
någon flod.
19 Abraham var en stor fader
till många folk,
och på hans ära blev icke någon
fläck funnen.
Han höll den Högstes lag 2p
och trädde i förbund med
honom.
På sitt kött fullbordade han
förbundet,
och i prövningen blev han
befunnen trogen.
Fördenskull fastställde Herren21
åt honom genom ed
att folken skulle varda
välsignade i hans säd,
och att han skulle göra honom
tallös såsom jordens stoft
och upphöja hans säd så högt
som stjärnorna
och giva dem en besittning från
hav till hav,
och ifrån floden intill jordens
ända.
Också åt Isak fastställde han 22
på samma sätt,
för Abrahams, hans faders, skull,
välsignelsen för alla människor,
och förbundet.
Han lät den ock vila på23
Jakobs huvud;
han utmärkte honom med sin
välsignelse
och förlänade honom arvet.
Han utskiftade hans arvslotter
och fördelade dem bland de tolv
stammarna.
14.Syr. 37:26. 39:9f. /IB.lMos. 5:24.
Vish. 4:10. Syr. 49:14. Hebr. 11:5.
17.1 Mos. 6:9f. 7:1. Hebr. 11:7.
18-lMos. 9:9f. /19.1Mos. 12:lf.
Rom. 4:17. /20.1Mos. 17:lf. 22:lf.
IMack. 2:52. Hebr. 11:17. Jak.
2:21f. /21.1Mos. 12:3. 13:16. 15:18.
22:18. Ps. 72:8. Sak. 9:10. /22.
IMos. 26:3f. /23.1Mos. 27:27f. 28:13f.
49:28.
45 KAPITLET.
Fortsättning av fädernas lov: Moses,
Aron, Finees.
O
ch han lät en ättling uppstå
av honom, en from man,
Syrak
133
Syr. 45:14.
vilken fann nåd för alla
människors ögon
1 och var älskad av både Gud
och människor,
Moses, vilkens minne vare
välsignat.
2 Han gjorde honom i härlighet
lik de heliga
och gjorde honom stor genom
den skräck han injagade
hos fienderna.
3 Genom dennes ord lät han tec-
ken inträffa med hast;
han förhärligade honom inför
konungar
och gav honom befallning till
hans folk
och lät honom se en skymt av
sin härlighet.
För hans trohets och saktmods
skull avskilde han honom
till heligt värv;
han utvalde honom bland alla
levande.
> Han lät honom höra sin röst
och lät honörn träda in i
töcknet.
Och han gav honom sina bud
med egen hand,
livets och kunskapens lag,
för att han skulle undervisa
Jakob om förbundet
och Israel om hans rätter.
Han upphöjde Aron, en
helig man, den förres like,
dennes broder av Levi stam.
Han upprättade i hans person
ett evigt förbund
och gav honom prästadöme
bland folket.
Han hugnade honom med en
skön skrud
och omgjordade honom med
en härlig dräkt.
Ja, han beklädde honom med
den högsta ståt
och prydde honom med präktiga
kläder,
med benkläder och kåpa och
efod.
Och han hängde omkring honom 9
en krans av granatäpplen,
så ock en mängd av gyllene
bjällror runt omkring,
för att det skulle klinga, när
han gick,
så att klangen hördes i templet,
till en påminnelse för hans folks
barn.
Han utrustade honom med denio
heliga klädnaden,
med guld och mörkblått och
purpurrött garn i
konstvävnad,
med domsskölden, med urim
och tummim,
med tvinnat rosenrött garn, 11
ett konstrikt arbete,
med dyrbara stenar, graverade
såsom signetringar,
i infattning av guld, ett verk
av stensnidarkonst,
till åminnelse försedda med
inristad skrift,
efter antalet av Israels stammar.
På huvudbindeln satte han ett 12
gyllene diadem,
varpå den heliga inskriften var
ingraverad,
ett härligt praktstycke, ett
präktigt arbete.
Alltsammans var en lust för
ögonen, en skön prydnad.
Före honom har aldrig något 13
sådant funnits,
och aldrig har någon av annan
släkt fått bära en sådan
klädnad;
det få allenast hans egna söner
och hans avkomlingar i alla
tider.
Hans offer förbrännas helt och 14
hållet,Syr. 45:15.
134
Syrak
två gånger om dagen, för
beständigt.
15 Moses företog handfyllning med
honom
och smorde honom med helig
olja.
Och till en evärdlig förordning
blev det fastställt för
honom
och för hans efterkommande, så
länge himmelen består,
att de skulle göra tjänst inför
Herren,
och att de skulle vara hans
präster
och välsigna hans folk i hans
namn.
16 Han utvalde honom bland alla
levande
till att frambära brännoffer åt
Herren,
rökelse och vällukt till
åminnelse,
och till att bringa försoning för
folket.
17 Och han gav honom sina bud
och makt över sina
rättsförordningar,
för att han skulle lära Jakob
hans vittnesbörd
och undervisa Israel i hans lag.
is Mot honom rotade sig
främmande män samman,
och de grepos av avund mot
honom, i öknen,
Datan och Abiron och deras folk
och Koras hop, i förtörnelse och
vrede.
19 Herren såg det, och det be-
hagade honom icke,
och de blevo tillintetgjorda
genom svår förtörnelse.
Han lät under^ske med dem,
så att han lät dem förtäras
genom sin eldslåga.
20 Och han förlänade Aron ännu
större härlighet,
och han beskärde honom hans
arvedel:
förstlingen av alla
förstlingsfrukter tilldelade han
honom;
främst beredde han honom bröd
till att mätta sig med.
Ja, av Herrens offer skulle de 2
hava sitt underhåll,
de offer som han hade bestämt
åt honom och hans
efterkommande.
Men i folkets land skulle han 2
icke hava någon arvedel,
och ingen lott skulle han hava
bland folket:
»Ty jag själv», sade Herren,
»skall vara din lott och
arvedel.»
Och Finees, Eleasars son, är 2
den tredje i ära,
därför att han nitälskade i
Herrens fruktan
och grep in vid folkets avfall,
i sitt hjärtas redliga nit,
och bragte försoning för Israel.
Fördenskull blev ock ett frids- c*
förbund upprättat med
honom,
att han skulle vara en
föreståndare för helgedomen och
för sitt folk,
så att prästadömets högsta
värdighet skulle tillhöra
honom
och hans efterkommande, till
evärdlig tid.
Och såsom ett förbund blev:
upprättat med David,
Jessais son, av Juda stam,
att konungavärdigheten skulle
gå i arv från son till son
allenast,
på samma sätt skulle det ock
vara med Arons och hans
efterkommandes arvsrätt.26 Herren give eder vishet i edra
hjärtan
till att styra hans folk med
rättfärdighet,
på det att dess lycka aldrig
måtte gå om intet,
ej heller dess härlighet, släkte
efter släkte.
1.2Mos. 2:lf. 11:3. Apg. 7:20f. 12.
2Mos. kap. 7-12. Se Änglar i
Ordförkl. /3.2Mos. 33:18f. /4.4Mos.
12:3f. /5.2Mos. 16:10f. 19:3f. 33:11.
4Mos. 12:8. 5Mos. 4:6. 30:19. /6.
2Mos. 4:14. /7.2Mos. 28:1!. /10.
Vish. 18:24. /12.2Mos. 28:36f. /14.
2Mos. 29:38f. /15.2Mos. 28:41. 40:15.
3Mos. 8:12f. 4Mos. 6:23f. 5Mos. 18:5.
17.5Mos. 33:10. /18.4Mos. 16:lf.
20.3Mos. 24:5f. 4Mos. 18:13f. /21.
3Mos. 7:28f. /22.4Mos. 18:20. /23.
4Mos. 25:7f. Ps. 106:30f. /24.1Mack.
2:54.
46 KAPITLET.
Fortsättning av fädernas lov: Josua,
Kaleb, domarna, Samuel.
n hjälte i strid var Josua,
Nuns son,
Moses" efterföljare såsom profet,
han som, enligt vad hans namn
utsäger,*
blev stor såsom frälsare för
Herrens utvalda.
Ja, han utkrävde hämnd på de
fiender som reste sig upp,
för att så förhjälpa Israel till
sin besittning.
2 Huru härlig tedde han sig icke,
när han lyfte sin hand
och sträckte ut sitt svärd mot
städerna!
3 Vem före honom stod stark
såsom han?
Ja, Herrens krig förde han.
4 Var det icke genom honom
som solen gick tillbaka,
så att en dag blev så lång som
två?
5 Han åkallade den högste här-
skaren,
när fienderna trängde honom
på alla sidor.
Och den store Herren bönhörde
honörn
genom att sända tunga, väldiga
hagelstenar.
Han slungade dem mot det 6
fientliga folket
och förgjorde motståndarna på
sluttningen.
Så skulle hedningarna få pröva
på hans vapen
och förnimma att han inför
Herrens ansikte förde sin
strid;
också efterföljde han ju den
Allsmäktige.
Redan i Moses" tid bevisade 7
han sin fromhet,
han och Kaleb, Jefonnes son,
i det att de sökte stå menigheten
emot
och hindra folket ifrån synd
och tysta ned dess onda
knorrande.
Och så blevo dessa två allena 8
räddade
bland skaran av de sex hundra
tusen,
till att föra folket in i dess
arvedel,
in i det land som flöt av mjölk
och honung.
Och Herren förlänade Kaleb 9
kraft;
ja, ända till hans ålderdom
förblev den hos honom,
så att han kunde draga upp till
Bergsbygden.
Och jämväl hans
efterkommande fingo en besittning,
för att alla Israels barn skulle 10
få se
att det är gott att efterfölja
Herren.
Jfr bebr. j e s c U u å, som betyder frälsning.
11 Domarna, envar med sitt
namn,
så många av dem, som ej
trolöst avföllo i sina
hjärtan,
och så många som icke vände
sig bort ifrån Herren -
deras minne vare välsignat!
12 Deras ben skjute skott ur deras
gravar,
och må deras namn gå i arv på
deras söner.
13 Älskad av sin Herre var Samuel,
en Herrens profet, som
grundade konungadömet
och smorde furstar över hans
folk.
U Efter Herrens lag dömde han
menigheten;
och Herren såg till Jakob.
15 I följd av sin trohet blev han
prövad tillförlitlig såsom
profet,
och på grund av sina ord blev
han befunnen sannfärdig
såsom siare.
16 Och han åkallade Herren, den
Allsmäktige,
när hans fiender trängde honom
på alla sidor;
han frambar därvid ett dilamm
såsom offer.
17 Och Herren dundrade från him-
melen,
han lät sin röst höras med starkt
dån.
18 Och han slog i grund tyriernas
hövdingar
och filistéernas alla furstar.
19 Och förrän han somnade in i
den eviga sömnen,
betygade han inför Herren och
hans smorde:
»Intet, icke så mycket som ett
par skor,
har jag tagit från någon
människa.»
Det fanns ej heller någon som
kunde anklaga honom.
Jämväl sedan han hade avsom- 20
nät, profeterade han
och förutsade för konungen
hans död.
Och han lät sin röst höras ur
jordens djup
för att genom sitt profetiska
ord utplåna folkets
orättfärdighet.
l.SMos. 34:9. /S.Jos. 8:18f. /4.Jos.
10:12f. /5.Jos. 10:11. /Ö.Jos. 14:8f.
7.4Mos. 14:6f. /8.2Mos. 12:37. 4Mos.
26:65. 5Mos. l:35f. /9.Jos. 14:10f.
IMack. 2:56. /ll.Dom. 2:16f. /12.
Syr. 49:10. /13.1Sam. 10:lf. 16:13.
IS.lSam. 3:19f. /IB.lSam. 7:7f.
17.1 Sam. 12:18. /19.1Sam. 12:3f.
20.1Sam. 28:16f.
47 KAPITLET.
Fortsättning av fädernas lov: Natan,
David, Salomo; rikets delning.
Och efter denne uppstod i
Natan
och verkade såsom profet i
Davids dagar.
Såsom det feta avskiljes från 2
tackoffret,
så var David avskild från andra
israeliter.
Han lekte med lejon såsom med 3
killingar
och med björnar såsom med
lamm.
Slog han icke i sin ungdom ihjäl 4
jätten
och tog så bort försmädelsen
ifrån folket,
i det han lyfte sin hand med
slungstenen
och slog Goljats stolta skryt till
marken?
Ja, han åkallade Herren, dens
Högste,
Syrak
137
Syr. 47:22.
och Herren lade styrka i hans
högra hand,
till att nedgöra den starke
kämpen
och till att upphöja hans folks
horn.
6 Så ärade man honom för de
tio tusens skull
och prisade honom för den
välsignelse han hade
undfått av Herren,
under det man hembjöd åt
honom ärans krona.
7 Ty han slog i grund fienderna
runt omkring
och tillintetgjorde filistéerna,
som stodo honom emot;
ja, ända till denna dag har han
krossat deras horn.
8 Vid allt vad han företog sig
hembar han tacksägelse
åt den helige Högste med sköna
ord.
Av allt sitt hjärta sjöng han,
och han hade sin Skapare kär.
9 Sångare ställde han upp framför
altaret
och lät genom deras röster
ljuvliga sånger klinga.
0 Han förlänade glans åt festerna
och inrättade välordnade
högtider året igenom;
man prisade vid dem Herrens
heliga namn,
så att helgedomen genljöd
därav ända ifrån morgonen.
1 Herren borttog hans synder
och upphöjde för evigt hans
horn;
han slöt med honom ett
förbund angående
konungadömet
och förlänade honom ärans tron
i Israel.
2 Efter honom uppstod hans
vise son,
som för hans skull fick hava
rö vida omkring.
Salomo fick vara konung under 13
en tid av fred,
och Gud gav honom rö på alla
sidor,
för att han skulle uppföra ett
hus i hans namn
och grunda en helgedom för
evärdlig tid.
Huru vis var du icke i din ung-14
dom!
Fylld, såsom en flod, var du
av insikt.
Din ande omfattade hela jorden, 15
och du uppfyllde den med
sinnrika ordspråk.
Till avlägsna öar nådde dittie
rykte,
och du blev älskad för den fred
som du beredde.
Genom dina sånger, liknelser 17
och ordspråk
och genom din uttydningskonst
väckte du beundran i
länderna.
I Herren Guds namn, is
hans som kallas Israels Gud,
samlade du guld såsom tenn
och hopade silver såsom bly.
Men du skänkte din kraft åt 19
kvinnor
och lät dem få väldet över din
kropp.
Du satte en fläck på din ära 20
och vanhelgade din säd.
Så drog du vrede över dina
barn
och vållade bitter grämelse för
din dårskaps skull.
Därför blev nu väldet delat, 21
och ur Efraim framgick ett
gensträvigt rike.
Men Herren låter aldrig sin 22
barmhärtighet fara,
och aldrig låter han något av
sina verk bliva till intet.Aldrig utplånar han sin utvaldes avkomma;
nej, han utrotar aldrig dens barn, som älskar honom.
Så gav han ock åt Jakob en kvarleva
och åt David en telning, som utgick från honom.
23
Och Salomo gick till vila hos sina fäder
och lämnade efter sig sin son,
stor i dårskap och liten i förstånd,
Roboam, som genom sitt rådslut bragte folket till att avfalla.
Så kom ock Jeroboam, Nabats son, som förledde Israel till synd
och öppnade för Efraim syndens väg.
24
Och folkets synder förökades storligen,
så att de blevo bortförda från sitt land.
25
Ja, de foro efter allt slags ondska,
intill dess straffdomen kom över dem.
1.2Sam. 7:1f. 12:1f. /2.3Mos. 3:3f.
3.1Sam. 17:34f. /4.1Sam. 17:49f.
5. Se Horn i Ordförkl. /6.
1Sam. 18:7. /7.2Sam. 8:1f. /8.
2Sam. 22:1f. 23:1f. /9.1Krön. 16:4f.
25:1f. Neh. 12:24. /11.2Sam. 7:12f.
12:13. 1Kon. 2:4. Ps. 89:4f. 1Mack.
2:57. /12.1Kon. 2:12. 4:1f./13.1Kon.
5:1f. 6:1f. /14.1Kon. 3:11f. Vish.
8:10. /15.1Kon. 4:32f. /16.1Kon.
10:1f. /18.1Kon. 10:27. 2Krön. 1:15.
19.1Kon. 11:1f. /21.1Kon. 12:16f.
22.2Sam. 7:14f. 1Kon. 11:34f. Ps.
89:25f. /23.1Kon. 11:43. 12:8f., 26f.
14:9. /24.2Kon. 17:6f.
48 KAPITLET.
Fortsättning av fädernas lov: Elias, Elisa, Esekias, Esaias.
1
Därefter uppstod Elias, en profet lik en eld,
vilkens ord brann såsom en fackla.
2
Han lät hungersnöd drabba folket,
och genom sin nitälskan kom han deras antal att förminskas.
3
Genom Herrens ord tillslöt han himmelen;
likaså lät han eld tre gånger falla ned.
5
Huru härlig tedde du dig icke, Elias, i dina undergärningar!
Ja, vem är dig lik, så att han skulle kunna berömma sig därav,
5
du som uppväckte en död från de döda,
från dödsriket, genom den Högstes ord;
6
du som störtade konungar ned i fördärvet,
och höga herrar från deras sjukläger;
7
du som på Sina förnam straffförkunnelsen,
och på Koreb hämndens domar;
8
du som smorde konungar till att öva vedergällning,
och profeter till efterföljare åt dig;
9
du som blev upptagen i en stormvind av eld,
i en vagn, dragen av eldshästar;
10
du som står redo för kommande tider, såsom det är skrivet,
till att stilla vreden, innan den bryter ut,
och till att vända fädernas hjärtan till barnen
och upprätta Jakobs stammar!
11
Saliga äro de som skola få se dig;
ja, saliga äro ock de som redan hava insomnat i rö.
Ty också vi skola förvisso få leva.
12
Sedan Elias hade överskyggts av stormvinden,
blev Elisa uppfylld av hans ande.
Så länge denne levde, kunde ingen furste få honom att vackla,
och ingen fick makt över honom.
13
Ingenting översteg hans förmåga,
och ännu i graven hade hans kropp profetisk kraft.
14
Medan han levde, gjorde han tecken,
och när han var död, voro hans gärningar underbara.
15
Trots allt detta bättrade folket sig icke
och avstod ej från sina synder,
till dess de blevo bortförda såsom byte från sitt land
och förskingrades över hela jorden;
allenast en ringa del av folket lämnades kvar,
så ock en furste åt Davids hus.
16
Några av dessa gjorde det som var välbehagligt för Herren,
men andra begingo synder i myckenhet.
17
Esekias befäste sin stad
och drog in en vattenledning i den.
Han högg igenom den hårda klippan med järn
och byggde dammar för vattnet.
18
I hans dagar drog Sennakerim ditupp,
och han sände Rabsake åstad.
Denne lyfte sin hand mot Sion och for i sitt övermod ut i hädelser.
19
Då skälvde deras hjärtan och deras händer,
de våndades såsom barnaföderskor.
20
De åkallade Herren, den barmhärtige,
och uträckte sina händer mot honom.
Och den Helige hörde dem snarligen från himmelen
och förlossade dem genom Esaias.
21
Han slog assyriernas läger,
och hans ängel förgjorde dem.
22
Ty Esekias gjorde det som var välbehagligt för Herren
och höll sig stadigt på sin fader Davids vägar;
och dessa förelades honom av Esaias, profeten,
den store och i sina syner sannfärdige.
23
I hans dagar gick solen tillbaka,
och han förlängde konungens liv.
24
Med mäktig ande skådade han det tillkommande
och tröstade de sörjande på Sion.
25
Han uppenbarade vad som skulle komma, intill en avlägsen framtid,
och det förborgade, förrän det ännu hade inträffat.
1.1Kon. 17:1f. /2.1Kon. 18:2. /3.
1 Kon. 18:38. 2Kon. 1:10f. Luk. 4:25.
Jak. 5:17. /5.1Kon. 17:22f. /6.1Kon.
21:19f. 2Kon. 1:4f. 2Krön. 21:12f.
7.1Kon. 19:8f./9.2Kon.2:11. 1Mack.
2:58. /lO.Mal. 4:5f. /12.2Kon. 2:9f.
6:14f., 32f. /14.2Kon. 13:21. /15.Syr.
47:24. /16.Syr. 49:4. /17.2Kon. 20:20.
2Krön. 32:2f. /18.2Kon. 18:13f.
Jes. 36:1f. /19.2Kon. 19:1f. /21.
2Kon. 19:35f. Jes. 37:36. 1Mack.
7:41. /22.2Kon. 18:3f. /23.2Kon.
20:8f. Jes. 38:5f. /24.2Kon. 20:17f.
Jes. 40:1f.
49 KAPITLET.
Fortsättning av fädernas lov: Josias, Jeremias, Hesekiel, de tolv profeterna, Sorobabel, översteprästen Josua, Neemias m. fl.
Josias" åminnelse är såsom i en fin rökelseblandning,
Svr. 49:2.
140
Syrak
tillagad med salvoberedarens
konst.
I vars och ens mun är den söt
såsom honung,
och den är såsom musik vid
ett festligt lag.
2 Rätt handlade han, då när folket
omvände sig,
och han skaffade bort
laglöshetens styggelser.
3 Han riktade sitt hjärta till Her-
ren,
i de laglösas dagar befäste han
Guds fruktan.
4 Förutom David och Esekias
och Josias
försyndade de sig allasammans,
ty de övergåvo den Högstes lag;
så blevo Juda konungar till
intet.
5 Ja, de måste överlåta sitt horn
åt andra
och sin ära åt ett främmande
folk;
6 och det satte eld på den ut-
valda, heliga staden
och ödelade dess gator.
7 Detta skedde genom Jeremias,
ty honom hade de
misshandlat.
Och dock hade han redan i
moderlivet blivit helgad till
profet,
till att upprycka och förgöra
och fördärva,
såsom ock till att uppbygga och
plantera.
s Hesekiel fick i en syn skåda
Herrens härlighet,
som han visade honom på
kerub ernås vagn.
9 Också hotade han fienderna
med slagregn,
men lovade dem gott, som
vandrade på rätta vägar.
Och de tolv profeterna -10
må deras ben
skjuta skott ur deras gravar.
Ty de tröstade Jakob
och ingåvo dem ett fast hopp
om förlossning.
Huru skola vi väl prisa So-11
robabel?
Han var såsom en signetring
på högra handen.
Och huru prisa Josua, Josedeks 12
son?
I sin tid byggde de upp Guds
hus
och uppförde ett tempel, helgat
åt Herren,
berett till evig härlighet.
Och Neemias - hans minne 13
är ärat;
han byggde upp åt oss de fallna
murarna
och lät sätta in portar och
bommar
och åter bebygga våra
boningsplatser.
Aldrig har någon blivit ska-14
pad på jorden, som var
Henok lik;
också han blev ju levande
borttagen från jorden.
Ej heller har någon annan man 15
sådan som Josef blivit
född;
en hövding var han över sina
bröder, en stödjepelare för
folket.
Till och med hans ben vårdade
sig Herren om.
Sem och Set åtnjöto ära bland ie
människor,
men över alla levande varelser
i skapelsen står Adam.
1.2Kon.22:lf./2.2Kon.23:2f.2Krön.
34:3f. /ö. se Hörni Ordförkl. /6.
2Kon. 25:9f. 2Krön. 36:19. /7.Jer.1:5,10. 20:2. 38:6. /8-Hes. l:4f.
O.Hes. 13:11.18:21f. /lO.Syr. 46:12.
ll.Esr. 3:2. Hägg. 1:12. 2:24. /12.
Esr. 5:2. 6:14f. Hägg. l:8f. 2:7f.
IS.Neh. 2:17. 7:1. /14.Syr. 44:16.
IS.lMos. 37:5f. 47:12. 50:25. 2Mos.
13:19. Jos. 24:32. /IS.lMos. 4:25.
5:32. 9:26.
50 KAPITLET.
Avslutning av fädernas lov:
Översteprästen Simon. -- Slutönskan och
slutord.
1 Simon, Onias" son,
översteprästen,
satte under sin levnad Guds hus
i stånd
och befäste templet i sin tid.
2 Av honom uppfördes muren,
den höga ringmuren omkring
helgedomen.
31 hans tid blev en
vattenbehållare uthuggen,
en damm, lik ett hav i omfång.
4Han sörjde för sitt folk, så att
det ej skulle komma på fall,
och gjorde staden stark mot
belägringar.
5 Huru härlig tedde han sig icke,
när han vände sig mot
folket,
när han trädde fram ur rummet
bakom förlåten:
6lik morgonstjärnan mellan
skyar,
lik fullmånen under
högtidsdagarna;
7 lik solen, när den lyser på den
Högstes tempel,
och lik bågen, när den skimrar
bland glänsande skyar;
slik rosor i förstlingsfruktens tid,
lik liljor vid vattenkällor,
lik Libanons grönska under
sommarens dagar;
9 lik brinnande rökelse i fyrfatet,
lik ett kärl av gediget guld,
prytt med allahanda dyrbara
stenar;
lolik ett olivträd med rildig frukt
och lik en cypress som höjer sig
mot molnenl
När han tog på sig sin äreskrud 11
och iklädde sig sin fulla ståt,
när han steg upp på det heliga
brännoffersaltaret,
då spred han glans över
helgedomens förgård.
Och när han tog emot offer-12
styckena ur prästernas
händer,
medan han själv stod invid
altarets härd,
då omgåvo hans bröder honom
såsom en krans,
lika unga cedrar på Libanon;
runt omkring honom stodo de
lika palmstammar.
Ja, alla Arons söner stodo där 13
i sin härlighet,
med Herrens offer i sina händer,
inför Israels hela menighet.
Och till att avsluta tjänsten 14
vid altaret
och för att skönt fullända offret
åt den Högste och
Allsmäktige
sträckte han ut sin hand efter 15
kannan
och utgöt drickoffer av druvans
blod;
vid brännoffersaltarets fot utgöt
han det,
den Högste, alltings konung,
till välbehaglig lukt.
Då stötte Arons söner i basun ie
och blåste i trumpeterna av
drivet silver.
De läto en stark trumpetklang
ljuda
för att bringa folket i åminnelse
inför den Högste.
Då skyndade på en gång allt 17
folket
att falla ned till jorden på sina
ansikten
för att tillbedja sin Herre,
den allsmäktige Guden, den
Högste.
18 Och sångarna prisade honom
med sina röster,
och över de täta skarorna ljöd
ljuvligt deras sång.
19 Och folket bad till Herren,
den Högste,
och tillbad inför den
Barmhärtige,
till dess hyllningen åt Herren
var fullbordad
och de hade avslutat
gudstjänsten.
20 Sedan steg han ned och upp-
lyfte sina händer
över Israels barns hela
menighet,
för att utdela Herrens
väl-.signelse med sina läppar
och berömma sig av hans namn.
21 Och ännu en gång föllo de ned
för att mottaga välsignelsen
från den Högste.
22 Och nu, prisen honom som är
Gud över allting,
honom som allestädes gör stora
ting,
som från moderlivet leder vår
levnad uppåt,
och som handlar med oss efter
sin barmhärtighet.
23 Give han eder glädje i edra
hjärtan,
och låte han frid råda under
våra dagar
i Israel, likasom i fordom tid.
24 Låte han sin barmhärtighet
vila över oss,
och när hans tid kommer,
för-losse han oss.
25 Över två folk harmas min
själ,
och det tredje är icke något
folk:
de sorn äro bosatta på Seirs 20
berg och filistéerna
och det dåraktiga folk som bor
i Sikem.
Insiktsfylld och förståndig 27
undervisning
har jag upptecknat i denna bok,
jag, Jesus, son till Eleasar, son
till Syrak, från Jerusalem;
och vishet har jag låtit flöda
ur mitt hjärta.
Säll är den som sysselsätter sig 28
härmed;
ja, den som lägger det på
hjärtat, han varder vis.
Ty om han gör därefter, så skall 29
han få kraft till allt,
eftersom Herrens fruktan skall
leda hans fjät.
5.3Mos. 16:2f. /S.Syr. 39:13f. /11.
2Mos. 28:4f. Syr. 45:8f. /18.4Mos.
10:8f. 2Krön. 7:6. 29:26f. /18-Syr.
47:9. /19.1Mack. 4:55. /SO.SMos.
9:22. 4Mos. 6:23f. /26.1Mos. 36:8f.
Joh. 4:9.
51 KAPITLET.
Två tillägg: Jesu Syraks
tacksägelsebön och en sång vari vishetsläraren
skildrar huru han själv har sökt efter
visheten, och vari han inbjuder andra
till att mottaga hans undervisning.
Avslutning.
Jag vill tacka dig, Herre, ko-1
nung,
och prisa dig, Gud, min
frälsare.
Ja, jag tackar ditt namn,
därför att du har blivit min 2
beskärmare och hjälpare
och har förlossat mitt liv ifrån
fördärvet
och från den förtalande tungans
snara,
från deras läppar, som fara med
lögn.
Och inför mina motståndare
har du bevisat dig såsom
min hjälpare;
3 du har förlossat mig, efter din
stora barmhärtighet och
enligt ditt stora namn,
från deras rytande, som voro
färdiga att uppsluka mig,
från deras våld, som traktade
efter mitt liv,
från det myckna betryck som
hade kommit över mig;
4 från att kvävas av branden
som omvärvde mig,
och mitt ur den eld som jag
icke själv hade tänt;
sur dödsrikets djupa svalg
och från den orena tungan och
det lögnaktiga talet,
6 från den orättfärdiga tungans
pilar.
Min själ nalkades döden,
och mitt liv var nära dödsrikets
djup.
7 De omgåvo mig på alla sidor,
och ingen fanns, som kunde
hjälpa.
Jag såg mig om efter bistånd
från människor, men jag
fann intet.
8 Då tänkte jag på din barm-
härtighet, o Herre,
och på allt vad du har gjort
av ålder,
huru du befriar dem som
förbida dig
och frälsar dem ifrån fiendernas
våld.
9 Och jag lät mitt bönerop upp-
stiga från jorden
och bad om räddning från
döden.
10 Jag anropade Herren, min fader
och herre,
att han icke skulle övergiva
mig i nödens tid,
i en stund då jag stod
hjälplös mot övermodet.
11 Jag sade: »Jag vill prisa ditt
namn beständigt
och lovsjunga dig under
tacksägelse.»
Då blev min bön hörd;
ty du frälste mig ifrån fördärvet 12
och befriade mig ifrån den onda
tiden.
Fördenskull vill jag tacka och
prisa dig,
ja, jag vill lova Herrens namn.
Medan jag ännu var ung, och 13
förrän jag hade begynt
mina irrfärder,
sökte jag, öppet inför alla, vishet
i min bön.
I min ungdom bad jag om 14
henne,
och intill mitt yttersta vill jag
söka efter henne.
Hon prunkade likasom en 15
mognande druvklase;
mitt hjärta fröjdade sig över
henne.
Min fot trädde in på en jämn
väg;
allt ifrån min ungdom har jag
följt hennes spår.
Något litet böjde jag mitt öra 16
till henne och mottog
hennes ord,
och jag inhämtade mycken
lärdom.
Mer och mer förkovrades Jagi?
däri;
ära vill jag giva honom som
förlänade mig visheten.
Jag tänkte efter, huru jagis
skulle handla enligt hennes
bud,
jag nitälskade för det goda; och
jag skall aldrig komma på
skam.
19 Min själ har kämpat med
henne,
och noggrannhet iakttog jag i
allt vad jag gjorde.
Jag uträckte mina händer
mot höjden
och sörjde över mina förseelser
mot henne.
20 Jag vände min håg till henne
och fann henne i hennes renhet.
Förstånd förvärvade jag hos
henne allt ifrån
begynnelsen;
fördenskull skall jag icke bliva
övergiven av henne.
21 Ja, i mitt innersta var jag
upptänd av iver att söka
efter henne;
fördenskull förvärvade jag mig
ock en dyrbar skatt.
22 Herren gav mig min tungas
konst såsom min lön,
och med den vill jag prisa
honom.
23 Så kommen då hit till mig, I
olärde,
och dväljens i mitt lärohus.
24 Sägen, varför stån I ännu till-
baka i dessa stycken,
och varför skola edra själar
plågas av så svår törst?
Jag har upplåtit min mun och 25
talat;
förvärven eder nu vishet utan
penningar.
Bojen eder hals under hennes 26
ok,
och låten eder själ mottaga
undervisning.
Nära är hon, så att I kunnen
finna henne.
Sen med egna ögon att j äg 27
har gjort mig allenast ringa
möda,
men att jag dock har vunnit
mycken rö.
Om I än köpen undervisning 28
för en stor summa silver,
så skolen I dock förvärva guld
i myckenhet med den.
Eder själ fröjde sig över Guds 29
barmhärtighet;
och blygens icke för att prisa
honom.
Utfören edert verk, medan 30
tid är;
när hans tid kommer, skall han
då låta eder undfå eder
lön.
2.Ps. 120:2. /6.Job 33:22. /13-29.
Ursprungligen alfabetisk sång; se
Poesi i Ordförkl. /13-Syr. 34:12f.
Vish. 8:2. /14.Syr. 6:18. /lÖ.Syr.
6:32f. /23. Matt. 11:28. /25.Jes.
55:lf. /26. Matt. ll:29f. /27.Syr.
6:19f. /28. Vish. 7:11.
BARUK
1 KAPITLET.
Baruk skriver en bok, som läses upp
för judarna i Babylonien. Dessa
sända penningar till judarna i
Palestina, tillika med en skrivelse,
innehållande en syndabekännelse.
1Detta är vad som stod i den
bok som Baruk, son till
Nerias, son till Maaseas, son
till Sedekias, son till Hasadias,
son till Kelkias, skrev i Baby-
2lonien" i det femte året, på
sjunde dagen i månaden, vid
den tid då kaldéerna hade
intagit Jerusalem och uppbränt
3 det i eld. Och Baruk läste upp
det som stod i denna bok inför
Jekonias, Joakims son, Juda
konung, och inför allt folket,
så många som kommo för att
4 höra därpå, och inför de mäktige
och konungasönerna och inför
de äldste och inför allt folket,
både små och stora, alla dem
som bodde i Babylonien, vid
5 floden Sud. Och de gräto och
fastade och bådo inför Herren.
6 Och de samlade in penningar,
efter som var och en förmådde,
7 och sände dem till Jerusalem,
till översteprästen Joakim, son
till Kelkias, son till Salom, och
till prästerna och till allt folket,
så många som med honom be-
8 funno sig i Jerusalem. Och
samtidigt, på tionde dagen i
månaden Sivan, lät Baruk hämta de
kärl som hade tillhört Herrens
hus, men som hade blivit
bortförda från templet, och sände
dem tillbaka till Juda land,
nämligen ett antal silverkärl
10-212744. De apokryfiska böckerna.
som Sedekias, Josias" son, Juda
konung, hade låtit göra," sedan 9
Nebukadnessar, konungen i
Babylonien, hade fört bort ifrån
Jerusalem Jekonias, så ock
furstarna och fångarna och de
mäktige och det meniga folket,
och låtit dem komma till
Babylonien.
Och de skrevo följande: 10
Här sända vi till eder
penningar; köpen nu för dessa
penningar djur till brännoffer
och syndoffer, så ock rökelse,
och reden till spisoffer, och fram-
bären så offer på Herrens, vår
Guds, altare,1 och bedjen f örn
den babyloniske konungen
Nebukadnessars liv och för hans
son Baltasars liv, att deras
levnad må räcka lika länge soir
himmelen välver sig över
jorden. Då skall Herren giva oss 12
styrka och låta ljus gå upp för
våra ögon; och vi skola få leva
under den babyloniske
konungen Nebukadnessars skugga och
under hans son Baltasars
skugga och skola tjäna dem i lång
tid och finna nåd inför dem.
Och bedjen för oss till Herren, 13
vår Gud, ty vi hava syndat mot
Herren, vår Gud; och Herrens
förtörnelse och vrede har icke
vänt sig ifrån oss ända till denna
dag. Och den skrivelse som vi 14
nu här sända eder mån I läsa
upp i Herrens hus, såsom en
syndabekännelse, på
högtidsdagen och på övriga festdagar;
sägen så: 15
»Herren, vår Gud, är
rättfärdig, men vi måste blygas,
såsom vi ock nu göra, vi, Juda
män och Jerusalems invånare,
16 våra konungar och våra furstar,
våra präster och våra profeter
17 och våra fäder. Ty vi hava
18 syndat mot Herren1 och varit
olydiga mot honom och hava
icke hört Herrens, vår Guds, röst,
så att vi hava vandrat efter de
stadgar som Herren har före-
19 lagt oss. Nej, ända ifrån den
dag då Herren förde våra fäder
ut ur Egyptens land och intill
denna dag hava vi varit
olydiga mot Herren, vår Gud, och
varit svårt försumliga i att höra
20 hans röst. Så har nu ock den
olycka och den förbannelse
kommit att vila på oss, som Herren
förkunnade för sin tjänare
Moses, på den dag då han förde våra
fäder ut ur Egyptens land, för
att giva oss ett land som flöt
av mjölk och honung, såsom
21 ock nu har skett. Ja, vi hava
icke hört Herrens, vår Guds,
röst i enlighet med allt vad de
profeter hava talat, som han
22 har sänt till oss, utan vi hava
gått bort, var och en i sitt onda
hjärtas tankar, till att tjäna
andra gudar och göra vad ont
är i Herrens, vår Guds, ögon.»
1. Jer. 32:12f. /2.2Kon. 25:8f. /9.
2Kon. 24:15f. /11. Jer. 29:7. Dan.
5:1. /15. Esr. 9:6f. Neh. 9:5f. Dan.
9:4f. Bar. 2:6f. /20.2Mos. 3:8. 5Mos.
28:15f. /22.Jes. 65:2. Jer. 7:24. Bar.
2:8.
2 KAPITLET.
Fortsättning av de babyloniska
judarnas skrivelse: Syndabekännelse och
bön om frälsning.
1 "Och så lät Herren det ord
gå i uppfyllelse, som han
hade talat mot oss och mot
"O;
våra domare, dem som dömde
Israel, och mot våra konungar
och mot våra furstar och mot
Israels och Juda män. Han lät 2
nämligen en så stor olycka
komma över oss, att
ingenstädes under himmelen något
sådant har skett, som det som
nu har skett i Jerusalem, i
enlighet med vad som står skrivet
i Moses* lag, att vi skulle nödgas 3
äta, den ene sin sons och den
andre sin dotters kött. Ja, han 4
gav dem i alla de rikens våld,
som lågo runt omkring oss, och
gjorde dem till ett föremål för
smälek och till ett exempel på
förödelse bland alla de folk som
bodde runt omkring oss, bland
vilka Herren förströdde dem.
Och de måste "ligga under" och 5
fingo icke "ligga över", eftersom
vi hade syndat mot Herren, vår
Gud, och icke hört hans röst.
Herren, vår Gud, är rätt- 6
färdig, men vi och våra fäder
måste blygas, såsom vi ock nu
göra. All den olycka som Herren 7
lät förkunna mot oss, den har
nu kommit över oss. Och vi 8
bönföllo icke inför Herren och
vände icke om, var och en från
sitt onda hjärtas tankar. Där-9
för vakade ock Herren över att
olyckan drabbade oss; ty
Herren är rättfärdig i alla de
gärningar som han har beslutit
att göra med oss. Men vi hörde 10
icke Herrens röst, så att vi
vandrade efter de stadgar som
han har förelagt oss.
Och nu, Herre, du Israels u
Gud, du som förde ditt folk ut
ur Egyptens land med stark
hand och med tecken och under
och med stor kraft och upplyft
arm och så gjorde dig ett namn,
12 som är detsamma än i dag! Vi
hava syndat, vi hava varit
ogudaktiga, vi hava varit
orättfärdiga, o Herre, vår Gud, i
fråga om allt vad du har stadgat
13 såsom rätt. Låt nu din
förtörnelse vända sig ifrån oss, ty vi
äro allenast några få som hava
lämnats kvar bland de folk bland
14 vilka du har förstrött oss. Hör,
o Herre, vår åkallan och vår
bön, och befria oss för din egen
skull, och låt oss finna nåd för
deras ögon, som hava fört oss
15 bort i fångenskap, på det att
hela jorden må få lära känna
att du är Herren, vår Gud,
eftersom ju Israel och hans ätt
äro uppkallade efter ditt namn.
16 Herre, skåda ned från din heliga
boning, och akta på oss; böj,
o Herre, ditt öra härtill och hör.
17Öppna, Herre, dina ögon och se;
ty de döda i dödsriket, de vilkas
ande är tagen bort ur deras
bröst, giva ju icke Herren ära
och erkänna icke hans rätt.
18 Men den själ som är djupt
bedrövad, den som går där
nedböjd och maktlös, och de ögon
som förtvina, och den själ
som hungrar, de giva dig ära
och erkänna din rättfärdighet,
19 o Herre. Det är ju icke i
förlitande på vad rättfärdigt våra
fäder och våra konungar hava
gjort, som vi bönfalla inför dig,
20 Herre, vår Gud. Ty du har
släppt lös din vrede och
förtörnelse över oss, i enlighet med
vad du har talat genom dina
tjänare profeterna. Du sade
ju:
21 "Så säger Herren: Bojen
edra skuldror och tjänen
konungen i Babylonien, så skolen
1 få bo kvar i det land som jag
12 har givit åt edra fäder. Men
om I icke hören Herrens röst
och tjänen konungen i
Babylonien, så skall jag i Juda städer 23
och i Jerusalem göra slut på
fröjderop och glädjerop, på rop
för brudgum och rop för brud,
och hela landet skall bliva
ödelagt, så att ingen mer bor däri."
Men vi hörde icke din röst och 24
tjänade icke konungen i
Babylonien; och då lät du de ord gå
i uppfyllelse, som du hade talat
genom dina tjänare profeterna,
nämligen att våra konungars
ben och våra fäders ben skulle
kastas ut ur deras gravar. Och 25
se, nu ligga de kringströdda,
prisgivna åt hettan om dagen
och åt kölden om natten. Och
de hade omkommit genom svåra
plågor, genom hunger och svärd
och andra hemsökelser. Och 20
du har gjort det hus som är
uppkallat efter ditt namn till vad
det nu är, för Israels hus" och
Juda hus" ondskas skull.
Men med oss har du, Herre, 27
vår Gud, handlat efter all din
mildhet och efter all din stora
barmhärtighet, i enlighet med 28
vad du har talat genom din
tjänare Moses, på den tid då
du bjöd honom att uppteckna
din lag inför Israels barn, i det
att du sade: "Om I icke hören 29
min röst, så skall förvisso denna
stora och talrika brusande
folkskara varda till en ringa hop
bland de folk bland vilka jag
skall förströ dem. Ty jag vet 30
att de icke skola höra mig,
eftersom det är ett hårdnackat folk.
Men de skola besinna sig i det
land där de leva i fångenskap,
och de skola förnimma att jag 31
är Herren, deras Gud. Och jag
skall giva dem hjärtan, och öron
32 som höra, och de skola prisa
mig i det land där de leva i
fångenskap och skola tänka
33 på mitt namn. Och de skola
omvända sig från sin
hårdnac-kenhet och från sina onda
gärningar, ty de skola komma ihåg
huru det gick deras fäder, när
dessa syndade mot Herren.
34 Då skall jag låta dem komma
tillbaka till det land som jag
med ed har lovat deras fäder,
Abraham, Isak och Jakob; och
de skola bemäktiga sig det.
Och jag skall föröka dem, och
de skola icke vidare förminskas.
35 Och jag skall med dem upprätta
ett evigt förbund, att jag skall
vara deras Gud, och att de skola
vara mitt folk; och jag skall icke
vidare låta mitt folk Israel flytta
bort ifrån det land som jag har
givit dem/
3:1 Herre, du Allsmäktige, du
Israels Gud, ett betryckt sinne
och en bedrövad ande ropar till
2 dig. Hör, o Herre, och förbarma
dig, ty du är en barmhärtig
Gud; ja, förbarma dig, ty vi ha-
3 va syndat mot dig. Du tronar
ju till evig tid, men vi förgås
4 till evig tid. Herre, du
Allsmäktige, du Israels Gud, hör den
bön som uppsändes av de döda
bland Israel och av barnen till
dem som syndade mot dig, dessa
som icke hörde på vad du, deras
Gud, hade talat, varför ock
5 olyckan nu vilar på oss. Tänk
icke på våra fäders
missgärningar, utan tänk nu i denna tid
på din arm och på ditt namn.
6 Ty du är Herren, vår Gud, och
7 vi vilja prisa dig, o Herre; det
är ju därför som du har ingivit
din fruktan i våra hjärtan, så
ock förmågan att åkalla ditt
namn. Ja, vi vilja prisa dig i
det land där vi leva i fångenskap,
ty vi hava från våra hjärtan
skilt all den orättfärdighet som
våra fäder begingo, de som
syndade mot dig. Se, ännu i?
denna dag leva vi här i vår
fångenskap, i det land dit du
har fördrivit oss, till att vara
ett föremål för smälek och
förbannelse, och till att göra bot
för alla de missgärningar som
våra fäder hava begått, de som
avföllo från Herren, vår Gud.»
2.5Mos. 28:15f. /3.5Mos. 28:53.
2Kon. 6:29. Jer. 19:9. Klag. 2:20.
4.Jer. 24:9. 29:18. Hes. 5:14f. Bar.
3:8. /5.5Mos. 28:13. /Ö.Bar. l:15f.
7.Jer. 19:15. /S.Bar. 1:22. /9.Dan.
9:14. /ll.Neh. 9:10. Jer. 32:21. Dan.
9:15. /13-Esr. 9:15. Jer. 42:2. /15.
Dan. 9:19. /16.5Mos. 26:15. Jes.
63:15. Dan. 9:18. /17. Ps. 6:6. Jes.
38:18. Syr. 17:27f. /Sl.Jer. 27:llf.
23.Jer. 7:34. /24.Jer. 8:1. /25.Jer.
36:30./28.5Mos. 28:62f. /30.5Mos.
30:lf. 2Krön. 6:37. /31-Jer. 24:7.
Hes. 11:19. 36:26. /34.Jer. 24:6.
30:3. /35.Jer. 31:33. 32:38f.
3 KAPITLET.
En sång om visheten.
Hör, o Israel, livets bud, 9
lyssnen, så att I lären
förstånd.
Varav kommer det, Israel, var-1
av kommer det att du är i
fiendeland,
att du har åldrats i främmande
land,
att du har blivit oren likasom
de döda,
att du har blivit aktad lik dem i
som hava farit ned i
dödsriket?
Jo, du har övergivit vishetens i
källa.
Om du hade vandrat på Guds i
väg,
så skulle du hava fått bo i
trygghet för alltid.
Så låt nu lära dig var man finner
förstånd,
var man finner styrka och
insikt,
för att du tillika må förnimma
var man finner lång
levnad och liv,
var ljus för ögonen och var frid
äro att finna.
Vem har funnit den plats där
visheten bor,
och vem har trätt in i hennes
förrådshus?
i Var äro folkens furstar
och de som härskade över
markens djur?
Var äro de som lekte med
himmelens fåglar
och samlade silver och guld,
som människorna satte sin Ht
till?
Ja, det fanns icke någon gräns
för deras förvärv.
Var äro de som arbetade i silver
med sådan omsorg
att man icke kan utgrunda deras
verk?
De hava försvunnit och farit
ned i dödsriket,
och andra hava uppstått i deras
ställe.
Yngre släkten fingo se ljuset,
och de fingo bo på jorden,
men vishetens väg lärde de icke
känna
och förstodo icke hennes stigar;
ej heller deras barn vinnlade sig
om henne,
utan de höllo sig fjärran ifrån
hennes väg.
Icke hörde man om henne i
Kanaan,
och ej skådade man henne i
Teman.
Och Hagars barn, som sökte
efter insikt på jorden, 23
köpmännen från Merran och
Teman,
och fabeldiktarna och
kunskapssökarna -
vishetens väg lärde de icke
känna,
och hennes stigar hade de icke
i minne.
O Israel, huru stor är icke 24
Guds boning,
och huru vidsträckt det hus
som han besitter!
Stort är det och utan ände, 25
högt är det och utan mått.
Där blevo jättarna till, de allt 26
ifrån urtiden namnkunniga;
väldiga voro de till gestalt,
förfarna i att strida.
Men icke var det dessa som 27
Gud utvalde,
och icke var det för dem som han
öppnade väg till visheten.
Nej, de förgingos, eftersom de 28
icke hade förstånd,
de förgingos för sin
oförnuftighets skull.
Vem har farit upp till him- 29
melen och hämtat visheten
och fört henne ned från molnen?
Vem har farit tvärs över havet 30
och funnit henne,
och vem kan förvärva henne för
utvalt guld?
Ingen finnes, som känner hen-3i
nes väg,
och ingen som aktar på hennes
stig.
Men han som vet allting, han 32
känner henne;
han har funnit henne genom
sin insikt,
han som har danat jorden för
ev i e tid
och uppfyllt den med
fyrfotadjur;
33 han som sänder ljungelden åstad,
och den går,
som kallar på den, och den lyder
honom med bävan.
34 Och stjärnorna lysa på sina
poster och glädja sig;
35 han kallar på dem, och de svara:
»Här äro vi.»
De lysa med glädje inför
honom som har skapat dem.
36 Sådan är vår Gud;
ingen annan gäller något i
jämförelse med honom.
37 Han utrönte all vishetens väg
och gav henne åt Jakob, sin
tjänare,
och åt Israel, sin älskade.
38 Därefter blev hon skådad på
jorden
och hade sin umgängelse bland
människorna.
4:1 Hon är boken med Guds
stadgar
och lagen som består
evinnerligen.
Alla de som hålla fastvidhenne,
de skola vinna liv,
men de som Övergiva henne
skola dö.
2 Vänd om, du Jakob, och sök att
vinna henne;
vandra framåt efter hennes
sken, i det ljus hon sprider.
3 Giv icke din ära åt en annan
eller dina förmåner åt ett
främmande folk.
4 O Israel, saliga äro vi,
ty det som täckes Gud har
blivit oss kunnigt.
3.Jes.57:15. Klag.5:19. /S.Tob. 3:3.
7.Jer. 32:40. /S.Bar. 2:4. /9.5Mos.
30:19f. /12-Jer. 2:13. /15.Job 28:12f.
17.Ps. 49:7. Ords. 11:28. /IS.Syr.
38:27f. /22.Jer. 49:7. /26.1Mos. 6:4.
Viah. 14:0. /27-Syr. 16:7. /20. 5Mos.
30:12. Rom. 10:6. /32. Job 28:23.
Syr. l:9f. /33.Job 37:3. 38:35. Syr.
43:13. /34.Job 38:7. Syr. 43:9. /35.
Ps. 19:5f. Jes. 40:26. Judit 9:6. /36.
Ps. 48:15. Jes. 46:9. Jer. 10:6f. /87.
5Mos. 4:6. Syr. 24:8f.
4 KAPITLET.
Ytterligare en sång: Jerusalem klagar
och tröstas.
Var vid gott mod, mitt folk, 5
du som bär namnet Israel.
I haven blivit sålda åt hedna- 6
folken,
dock icke till undergång;
därför att IhavenförtörnatGud,
haven I blivit givna till pris åt
edra motståndare.
I haven ju retat honom som 7
har skapat eder,
genom att offra åt onda andar
i stället för åt Gud.
I haven förgätit honom söms
har fostrat eder, den evige
Guden,
I haven ock bedrövat henne
som har uppfött eder,
Jerusalem.
Ty hon såg den vredesdom som 9
nu har kommit över eder
från Gud.
Hon sade:
»Lyssnen härtill, I som bon
omkring Sion,
ty Gud har låtit en svår
bedrövelse drabba mig.
Jag har sett mina söner och 1
döttrar föras bort
i den fångenskap sorn den Evige
har låtit drabba dem.
Ty med glädje har jag uppfött 1
dem,
men med gråt och bedrövelse
har jag måst släppa dem
ifrån mig.
Må ingen glädja sig över mig, i
en värnlös änka,
som har övergivits av så många.
Det är för mina barns synders
skull som jag har lämnats
ensam,
därför att de veko av ifrån Guds
lag
13 och icke ville veta av hans
stadgar;
de vandrade ju icke på Guds
buds vägar
och trädde ej in på de stigar
där han ville fostra dem i
rättfärdighet.
14 Kommen hit, I som bon
omkring Sion,
och betänken huru mina söner
och döttrar hava blivit
bortförda
i den fångenskap som den Evige
har låtit drabba dem.
15 Ty han har skickat över dem
ett folk fjärran ifrån,
ett fräckt folk, med främmande
tungomål,
som icke hade försyn för de
gamla
och ej någon misskund med de
unga,
16 utan ryckte bort ifrån änkan
hennes älskade söner
och berövade den ensamma
hennes döttrar.
17 Men jag - huru skulle väl
jag förmå att hjälpa eder?
is ^eJ> nan som nar låtit olyckan
drabba eder,
han skall ock befria eder ur edra
fienders hand.
19 Dragen bort, mina barn, dragen
bort;
jag måste ju vara övergiven och
ensam.
20 Jag har tagit av mig lyckans
skrud
och iklättImig min böndräkt
av säcktyg;
jag vill ropa till den Evige, så
länge jag är till.
Varen vid gott mod, mina 21
barn, och ropen till Gud,
så skall han befria eder från
övermakten, ifrån
fiendernas hand.
22 Ty på den Evige har jag
grundat mitt hopp om eder
frälsning,
och glädje har kommit mig till
del från den Helige,
för den barmhärtighets skull
som inom kort skall
vederfaras eder
från den Evige, eder frälsare.
Väl måste jag släppa eder ifrån 23
mig med bedrövelse och
gråt,
men Gud skall giva eder tillbaka
åt mig,
med fröjd och glädje till evig tid.
Ty likasom de som bo omkring 24
Sion nu hava sett eder
föras bort såsom fångar,
så skola de inom kort få skåda
den frälsning ifrån eder Gud,
som skall komma eder till del,
med stor härlighet och
glans från den Evige.
25 Mina barn, fördragen med
tålamod
den vredesdom som har kommit
över eder från Gud.
Ty väl har din fiende hårt ansatt
dig,
men du skall inom kort få skåda
hans undergång,
och du skall få sätta din fot på
hans hals.
Mina förklemade barn fingo 26
vandra oländiga vägar,
de blevo bortförda såsom en
hjord som har rövats av
fiender.
27 Men våren vid gott mod, mina
barn, och ropen till Gud.
Ty han som har låtit detta ske,
han skall åter tänka på eder.
28 Ja, såsom eder håg förut stod
till att gå bort ifrån Gud,
så Vänden nu om och söken
honom med tiofaldig iver.
29 Ty han som har låtit denna
olycka vederfaras eder,
han skall ock låta den eviga
glädjen vederfaras eder,
då när han förlänar eder
frälsning.»
30 Var vid gott mod, Jerusalem!
Han som har givit dig ditt namn,
han skall trösta dig.
31 Olyckliga de som misshandlade
dig,
och som gladde sig över ditt fall!
32 Olyckliga de städer som dina
barn måste tjäna!
Olycklig hon som tog emot dina
söner!
33 Ty såsom hon gladde sig över
ditt fall
och fröjdade sig över din
undergång,
så skall hon få sörja över att
själv vara övergiven.
34 Och jag skall taga bort ifrån
henne den larmande
mängdens jubel,
och hennes stolta skryt skall
vändas i bedrövelse.
35 Ty eld skall från den Evige
komma över henne intill
en avlägsen framtid,
och av onda andar skall hon
bliva bebodd i lång tid.
36 Lyft upp dina ögon mot öster,
Jerusalem,
och skåda den glädje som
kommer till dig från Gud.
37 Se, där komma dina söner, de som
du måste släppa ifrån dig;
de komma, församlade från
både öster och väster, på
den Heliges bud,
uppfyllda av glädje över Guds
härlighet.
l.Hes.20:ll.Syr.24:23./4.Ps.l47:19f.
7. 5 Mos. 32:15f. l Kor. 10:20. /12.
Klag.lrl. /15.5Mos.28:49f. Jer.5:15.
28. 5 Mos. 4:29f. /29. Jer. 32:42.
35.Jes. 34:10f. /36.Jes. 49:18. 60:4.
Bar. 5:5. /37.Jes. 43:5. 49:12.
5 KAPITLET.
Avslutning av klago- och tröstesången.
Tag av dig, Jerusalem, den i
bedrövelsens och lidandets
dräkt du bär,
och ikläd dig för evigt Guds
härlighets sköna skrud.
Hölj dig i Guds rättfärdighets 2
mantel,
sätt på ditt huvud den Eviges
härlighets diadem.
Ty Gud skall visa din glans förs
all världen.
Ja, det namn du skall få ifrån 4
Gud för evig tid
skall vara »Rättfärdighetens
frid» och »Gudsfruktans
härlighet».
Stå upp, Jerusalem, och ställs
dig på höjden;
lyft upp dina ögon mot öster
och se dina barn komma,
församlade från både väster
och öster, på den Heliges
bud,
uppfyllda av glädje över att
Gud har kommit ihåg dem.
Ty väl drogo de bort ifrån dig 6
till fots,
drivna åstad av fienderna,
men Gud för dem nu åter till dig,
högt burna i härlighet såsom
på en konungatron.
Ja, Gud har bjudit att alla höga 7
berg skola sänkas,
så ock de eviga kullarna,
och att dalarna skola fyllas,
så att det bliver slät mark,
på det att Israel må vandra
framåt i trygghet,
under hägnet av Guds härlighet.
8 Och skogarna och alla doftande
träd
skänka skugga åt Israel på
Guds befallning,
9 Ja, Gud skall leda Israel under
glädje, i ljuset av sin
härlighet,
med den barmhärtighet och
rättfärdighet som kommer
från honom.
1.Jes. 52:1. /2-Jes. 61:10. /4.Jes.
1:26. 62:2. Jer. 33:16. /S.Bar. 4:36f.
6.Jes. 49:22. 66:20. /7.Jes. 40:4f.
8.Jes. 41:19. /9.Jes. 55:12.
6 KAPITLET.
Jeremisas" brev.
Varning för avguderi. Avgudarnas
vanmakt.
Detta är en avskrift av ett
brev som Jeremias sände
till dem som av babyloniernas
konung skulle föras bort
såsom fångar till Babylonien, och
vari han kungjorde för dem
vad som hade blivit honom
befallt av Gud.
För de synders skull som I
haven begått mot Gud skolen
I av Nebukadnessar,
babyloniernas konung, föras bort såsom
i f ångar till Babylonien. När I
nu haven kommit till
Babylonien, skolen I stanna där i
många år, ja, under en lång
tid, intill dess sju mansåldrar
hava gått till ända. Men
sedan skall jag föra eder ut
därifrån i frid. Nu skolen I
där i Babylonien få se avgudar
av silver och guld och trä, som
man bär på sina axlar, men som
likväl väcka fruktan hos hed-
ningarna. Tagen eder då till va- 4
ra, så att icke också I bliven lika
främlingarna och låten eder
intagas av fruktan för avgudarna,
när I fån se huru människoska- 5
rorna framför dem och bakom
dem falla ned och tillbedja dem.
Tanken i stället i edert sinne:
»Dig, Herre, skall man tillbedja.»
Ty min ängel är med eder, och 6
han skall skydda edra liv.
Avgudabildernas tungor äro 7
snidade av hantverkare, och
själva äro de överdragna med
guld och silver; lögn äro de, och
de kunna icke tala. Och såsoms
gällde det en jungfru som gärna
smyckar sig, så taga de guld1
och förfärdiga därav kransar 9
till att sätta på sina avgudars
huvuden. Det händer till och
med att prästerna från sina
avgudar taga undan guld och
silver och använda det för sitt
eget behov; ja, att de jämväl 10
åt skökorna i skökohuset giva
av sina avgudars egendom.
Vidare pryda de dem, dessa
avgudar av silver och avgudar av
guld och trä, med kläder såsom
människor. Men de kunna icke 11
skydda sig för rost och maskar,
fastän de äro höljda i
purpmr-dräkter. Man måste avtorka 12
deras ansikten för det damms
skull som röres upp i
tempelbyggnaden, och som i ymnighet
lägger sig på dem. En spira 13
har avguden också, likasom en
styresman över ett land, han
som dock icke kan förgöra den
som förbryter sig mot honom.
Och en yxa håller han i handen, 14
så ock ett annat stridsredskap,
men han kan icke rädda sig
själv från krig och rövare.
Härav kan nian förstå att de inga
Bar. 6:15.
154
Baruk
gudar äro. Frukten alltså icke
för dem.
15 Såsom ett kärl som en
människa brukar bliver odugligt,
16 när det går sönder," så är det
ju ock med deras avgudar. Där
de stå uppställda i templen,
äro deras ögon fulla av dammet
som röres upp av de inträdandes
17 steg. Och såsom man spärrar
igen alla utgångar för någon
som har förbrutit sig mot en
konung, då ju en sådan har
förverkat sitt liv, så stänga
prästerna till avgudarnas hus
med dörrar, riglar och bommar,
för att de icke skola stjälas bort
18 av rövare. De tända lampor
åt dem, till och med flera än åt
sig själva; och dock kunna
av-gudarna icke se en enda av dem.
19 Det är med dem såsom med
bjälkarna som sitta i
tempelbyggnaden. Det säges att de
uppfrätas i sitt inre; och
maskarna ur jorden äta upp både dem
och deras kläder, utan att de
20 förnimma det. De äro svärtade
i sina ansikten av röken i tem-
21 pelbyggnaden. Flädermöss,
svalor och andra fåglar komma
flygande och slå ned på deras
kroppar och huvuden; ja, till
och med kattor komma och
22 sätta sig där. Härav kunnen I
förstå att de inga gudar äro.
Frukten alltså icke för dem.
23 De äro visserligen överdragna
med guld för att se sköna ut;
men om man icke gnider av
rostfläckarna, så blänka de alls
icke. De hade ju ej heller,
medan de blevo gjutna, någon
24 förnimmelse därav. De hava
blivit köpta till vad pris som
helst, dessa som dock icke hava
25 någon livsande i sig. Eftersom
de icke hava några fötter, måste
man bära dem på axlarna; och
så lägga de sin ömklighet i
dagen för människorna. Och
jämväl de som göra tjänst inför
dem måste skämmas. Ty av-2<
gudarna kunna icke resa upp
sig av sig själva, om de skulle
falla till marken, och de kunna
icke röra sig av sig själva, om
man en gång har ställt dem
upprätt, ej heller kunna de
räta upp sig, om de komma i
lutande ställning; nej, såsom
för de döda får man sätta
fram sina offergåvor för dem.
Och det som offras åt dem av-2"
yttra deras präster och använda
till sin egen nytta. Likaledes
taga ock deras hustrur av
offerköttet och salta in, men de dela
icke med sig åt den fattige eller
behövande. Kvinnor som hava 2
sin månadsrening och
barnaföderskor få vidröra deras offer.
Då I alltså härav kunnen förstå
att de inga gudar äro, så mån l
icke frukta för dem.
Ja, varför skulle de kallas gu- 2
dar? Kvinnor sätta ju fram mat
åt dessa avgudar av silver och
guld och trä. Och i deras tempel 3
sitta prästerna med sönderrivna
kläder och med avrakat hår
och skägg och blottade
huvuden1 och tjuta och ropa införa
sina avgudar, såsom somliga
göra vid dödsmåltider. Pra-3
sterna taga sig stycken av
av-gudarnas kläder och bekläda
sina hustrur och barn därmed.
Vare sig man låter dem få rönas
något ont eller något gott, äro
de ur stånd att vedergälla det.
De kunna varken tillsätta eller
avsätta en konung. Lika litet 3
kunna de förläna gods ellerBaruk
155
Bar. 6:54.
penningar. Om någon gör ett
löfte åt dem och icke infriar det,
så kunna de aldrig utkräva det
35 som har blivit dem lovat. De
förmå icke att rädda en
människa från döden, ej heller att
befria en svagare från hans över-
36 man. Åt en blind kunna de
icke giva tillbaka hans syn; en
människa som befinner sig i
nöd kunna de icke hjälpa därur.
37 En änka kunna de icke bevisa
barmhärtighet, ej heller kunna
de öva välgörenhet mot en som
38 är faderlös. Lika stenar som
hava huggits ur klippan äro dessa
träbeläten och dessa med guld
eller silver överdragna bilder;
de som göra tjänst inför dem
39 komma ock på skam. Huru
skulle alltså dessa kunna anses
för gudar eller kallas så?
40 Ja, än mer; kaldéerna själva
draga vanära över dem, i det
att de, när de se någon som är
stum och icke kan tala, föra
fram en bild av Bel och bedja
den att den stumme skall kunna
tala, som om den kunde för-
41 stå något. Och dessa kunna
icke inse detta och så vända dem
ryggen; ty de hava intet för-
42 stånd. Och kvinnorna sitta där
vid vägarna, med bindor på
sig, och bränna sitt rökverk av
43 kli. Men när en av dem har
blivit förd avsides och lägrad
av någon som går därförbi, då
smädar hon den kvinna som
sitter näst intill henne, därför
att icke denna har rönt samma
heder som hon själv och icke
44 har fått sin binda avsliten. Allt
vad som sker med avgudarna
är bedrägeri. Huru skulle alltså
dessa kunna anses för gudar
eller kallas så?
Av hantverkare och guld-45
smeder äro de förfärdigade, och
de kunna aldrig bliva något
annat än vad konstnärerna vilja
att de skola bliva. Då nu de 46
som förfärdiga dem icke själva
hava någon lång tillvaro, huru 47
kan man väl då vänta att de
som hava blivit förfärdigade
av dem kunna få det? Nej, lögn
och smälek är vad de lämna
efter sig åt de efterlevande. Ty 48
när dessa avgudar hemsökas
av krig och annan olycka, rådslå
prästerna med varandra om
var de skola kunna gömma sig
tillsammans med dem. Huru 49
kan man alltså undgå att märka
att de inga gudar äro, dessa
som icke kunna rädda sig själva
vare sig undan krig eller annan
olycka? Eftersom de ju äro 50
allenast träbeläten och bilder
överdragna med guld eller
silver, skall det en gång bliva
kunnigt att de äro lögn. För
alla folk och konungar skall det
bliva uppenbart att de inga
gudar äro, utan verk av
människohänder, och att ingen
gudomlig kraft finnes i dem. Vem 51
skulle alltså kunna undgå att
inse att de inga gudar äro?
De kunna ju icke tillsätta en 52
konung i ett land; ej heller
kunna de giva regn åt människorna.
I sin vanmakt kunna de varken 53
skaffa sig själva rätt eller
avvärja en oförrätt. Ja, de äro 54
lika kråkorna, som flyga mellan
himmel och jord. Och om eld
kommer lös i avgudarnas hus,
dessa avgudars vilka äro av
trä eller äro överdragna med
guld eller silver, så fly deras
präster och rädda sig undan,
men de själva f or b rinn a ända55 igenom såsom träbjälkar. Mot
en konung eller mot fiender
kunna de icke göra något mot-
56 stånd. Huru skulle man då
kunna gå in på eller anse att
de äro gudar?
Varken undan tjuvar eller
undan rövare kunna de rädda
sig, dessa avgudar som äro av
trä eller äro överdragna med
57 silver eller guld. De som få dem
i sitt våld taga bort guldet, och
silvret på dem och gå sin väg
med de kläder som de äro iförda,
utan att de kunna hjälpa sig
58 själva. Således är det bättre
att vara en konung, som lägger
sin tapperhet i dagen, eller ett
husgeråd, som är nyttigt för
det ändamål vartill dess ägare
vill begagna det, än att vara
en sådan falsk gud. Ja, till
och med en dörr i ett hus, vilken
skyddar det som finnes därinne,
är förmer än dessa falska gudar;
och en träpelare i ett palats är
förmer än dessa falska gudar.
59 Solen och månen och stjärnorna,
som lysa och utsändas för sina
60 ändamål, lyda villigt. Likaså
är ljungelden, när den visar sig,
skön att skåda. Så är det ock
med vinden, som blåser i alla
61 länder. Och när molnen få
befallning av Gud att fara ut över
hela jordkretsen, då fullborda
de det som har blivit dem befallt.
62 Och när elden sändes ut från
ovan till att förtära berg och
skogar, då gör den det som har
blivit den bjudet. Men dessa
avgudar, de hava varken till
skapnad eller verkningskraft nå-
63 gon likhet med dem.
Fördenskull böra de varken anses för
gudar eller kallas så; de äro ju
ej heller i stånd till att vare sig
fälla dom eller göra väl mot
människor. Då I alltså kunnen 64
förstå att de inga gudar äro,
så mån I icke frukta för dem.
Konungar kunna de ju var- 65
ken förbanna eller välsigna.
De kunna icke låta några tec-66
ken visa sig på himmelen för
folken; ej heller kunna de lysa
såsom solen eller skina såsom
månen. Djuren på marken äro 67
bättre än de; ty dessa kunna
fly in i sina gömslen och så
hjälpa sig själva. På intet sättes
visar det sig alltså för oss att
de äro gudar. Frukten
fördenskull icke för dem.
Ja, såsom en fågelskrämma 69
på ett gurkfält, vilken icke
giver något skydd, äro deras
avgudar, dessa som äro av trä
eller äro överdragna med guld
eller silver. Vid en törnhäck 70
omkring en trädgård, som alla
slags fåglar slå ned på, eller
vid en död kropp som ligger
utkastad i mörkret kunna de
sammalunda förliknas, dessa
deras avgudar, som äro av trä
eller äro överdragna med guld
eller silver. Redan deras mult-7i
nande kläder av purpur och
linne lära oss förstå att de inga
gudar äro. Till sist bliva de
också själva sönderfrätta och
bliva till smälek i landet. Bättre 72
är alltså den som är rättfärdig
och icke har några avgudabilder.
Ty han går fri ifrån försmädelse.
3.Jer. 10:2f. /4.2Mack. 2:2. /5.5Mos.
6:13. /6.2Mos. 23:23. /7.Ps. 115:41.
Jer. 10:9,14. /25. Jes. 42:17. 46:7.
Vish. 15:15. /26. Jer. 10:4f. Vish.
13:16. /27. Bel i Bab. v. 13. /28.
3Mos.l2:2f. /30.3Mos. 21:5. /Sl.Jer.
16:5f. Hes. 8:14./34.Vish. 13:17f./46.
Jes.44:9. Vish.l5:16f. /52.Jer. 14:22.
59. Bar. 3:33f. / 69.Jer. 10:5.
FÖRSTA MACKABÉERBOKEN
1 KAPITLET.
Alexander den stores regering och
hans rikes delning. Antiokus
Epifanes" angrepp på judarnas seder och
gudstro. Förföljelse av de lagtrogna.
Sedan Alexander av
Macedonien, Filippus" son, som
drog ut från kittéernas land,
hade slagit Darius, persernas
och medernas konung, blev han
konung efter denne. (Redan
förut var han konung över
2 Grekland.) Han förde många
krig, och han intog fästningar
3 och dräpte konungar. Och han
trängde fram intill jordens
ändar och tog byte från en mängd
folk. Då nu jorden låg där
kuvad inför honom, blev han
högmodig, och hans hjärta för-
4 hävde sig. Och han samlade
en mycket stark här och gjorde
sig till herre över länder och
folk och riken, och de blevo
skattskyldiga under honom.
5 Men därefter blev han
sängliggande sjuk. Då han nu kände
6 sitt slut nalkas, kallade han till
sig sina anseddaste tjänare, dem
som från hans ungdom hade
blivit uppfostrade tillsammans med
honom, och fördelade sitt rike
mellan dem, medan han ännu
7 levde. Alexander hade vid sin
8 död regerat i tolv år. Hans
tjänare togo så väldet efter
honom, var och en i sitt om-
9 rade. Och de antogo alla efter
hans död konungavärdighet, så
ock deras söner efter dem, i
många år. Och de förövade
mycket ont på jorden.
Från dem utgick en syndfull 10
telning, Antiokus Epifanes,
konung Antiokus" son, som
tidigare hade varit sänd såsom
gisslan till Rom. Han blev konung
i det grekiska konungadömets
ett hundra trettio sjunde år.
På den tiden uppstodo in
Israel ogudaktiga män; och de
vunno många på sin sida, då
de sade: »Låt oss gå åstad och
sluta förbund med hedningarna
som bo runt omkring oss; ty
alltsedan vi hava avskilt oss
från dem, hava vi drabbats av
många olyckor.» Man fann be-12
håg i det talet. Och några av 13
folket förklarade sig villiga att
begiva sig åstad till konungen;
och han gav dem myndighet till
att införa hedniska bruk. De 14
uppförde nu i Jerusalem en
byggnad för
kroppsövningar,en-ligt hednisk sed. Och de skaf- 15
fade sig åter förhud och avföllo
från det heliga förbundet; de
gingo i ok tillsammans med
hedningarna och sålde sig till
att göra vad ont var.
Då nu Antiokus såg sitt välde 16
befäst, fick han i sinnet att
bliva konung också i Egypten,
för att så bliva konung över
båda rikena. Han föll alltså i?
in i Egypten med en stor
härsmakt, med vagnar och elefanter
l Mack. 1:18.
158
Förslå
och ryttare, och med en stor
18 flotta, och inlät sig i strid med
Ptolemeus, konungen i
Egypten. Och Ptolemeus kunde icke
hålla stånd mot honom, utan
flydde, och många föllo slagna.
19 Antiokiis" folk intog nu de fasta
städerna i Egypten; och han lät
plundra Egypten.
20 Sedan Antiokus så hade slagit
Egypten, vände han, år 143,
tillbaka och drog då med en stor
härsmakt upp till Israel och Je-
21 rusalem. Och i sitt övermod
trädde han in i helgedomen; och
han tog bort det gyllene altaret
och ljusstaken, med alla dess till-
22 benor, och skådebrödsbordet
och kannorna och skålarna och
de gyllene fyrfaten och förlåten
och kransarna och de gyllene
prydnaderna på framsidan av
templet och all pålagd metall.
23 Och han tog silvret och guldet
och de dyrbara kärlen; han tog
ock de undangömda skatter som
24 han träffade på1 och drog med
alltsammans hem till sitt land,
sedan han förut hade anställt
ett blodbad och fört ett
högeligen övermodigt tal.
25 Då kom en stor sorg över
Israel i alla dess landsändar,
26 och furstarna och de äldste
Ig suckade;
jungfrur och ynglingar blevo
maktlösa,
och kvinnornas fägring försvann.
27 Var brudgum stämde upp kla-
gosång,
och bruden i brudgemaket blev
försänkt i sorg;
28 landet bävade för sina inbyg-
gares skull,
och Jakobs hela hus blev höljt
med skam.
Två år därefter sände ko- 29
nungen en högste
skattindri-vare till Juda städer; och han
kom till Jerusalem med en stor
härsmakt. Han gav dem svikli- 30
gen fredliga försäkringar, och
de satte tro till honom. Men
sedan överföll han plötsligt
staden och anställde en stor
manspillan där och förgjorde
mycket folk i Israel. Och han plund- 3i
rade staden och brände upp den
i eld och bröt ned dess hus och
dess murar runt omkring. Och 32
de förde kvinnorna och barnen
bort såsom fångar och
bemäktigade sig boskapen. Sedan be- 33
fäste de Davids stad med en
hög och stark mur och fasta
torn; så fingo de där en borg.
Och de lade i den in en besätt-34
ning av syndigt folk, ogudaktiga
män, vilka förskansade sig där.
De lade där ock upp förråd
vapen och livsmedel; och bytet
från Jerusalem samlade de
tillhopa och lade i förvar där.
Den borgen blev en farlig
snara;
den blev ett bakhåll för helge- 36
domen
och en svår motståndare för
Israel, hela tiden.
Och de utgöto oskyldigt blods?
runt omkring helgedomen;
ja, helgedomen oskärade de.
Jerusalems inbyggare flydde för 38
deras skull,
och staden blev ett hemvist för
främlingar;
den blev främmande för sin
egen avkomma,
och dess barn övergåvo den.
Dess helgedom blev öde såsom 39
en ödemark,Mackabéerboken
159
l Mack. 1:64.
dess högtider förvandlades till
sorgedagar,
dess sabbater till smälek,
dess heder till förakt,
o Så stor som dess härlighet hade
varit, blev nu dess vanheder,
och dess höghet förvandlades
till sorg.
Och konungen utfärdade ett
påbud för hela sitt rike att alla
2 skulle vara ett enda folk, och
att var och en skulle övergiva
sina egna seder och bruk. Och
alla hednafolk fogade sig efter
3 konungens befallning. Jämväl
många israeliter funno behag i
hans gudsdyrkan och offrade
åt avgudarna och ohelgade sab-
4 båten. Därjämte sände
konungen ut budbärare med
skrivelser till Jerusalem och Juda
städer, med befallning att de
skulle vandra efter sedvänjor
som voro främmande för landet,
5 och upphöra med brännoffer och
slaktoffer och drickoffer i
helgedomen, och ohelga sabbater och
6 högtider, och besmitta helgedo-
7 men och de heliga. Vidare skulle
de bygga altaren och helgedomar
och avgudahus, och offra kött
av svin och andra orena djur,
8 och lämna sina gossebarn
oom-skurna; ja, de skulle besudla
sina själar med allt vad orent
9 och befläckat var, och så
förgäta lagen och upphäva alla
0 dess rätter. Och var och en
som icke gjorde efter konungens
befallning, han skulle straffas
1 till livet. Sådant var innehållet
av de skrivelser som han lät
utfärda i sitt rike. Han insatte
ock tillsyningsmän över hela
folket och bjöd Juda städer att
2 offra, var stad för sig. Och
många av folket, alla de som
ville övergiva lagen, slöto sig
till dem. Och de foro illa fram i
landet1 och tvingade israeliterna 53
att gömma sig, varhelst de
kunde finna en tillflyktsort.
På femtonde dagen i månaden 54
Kisleu år 145 satte de upp
»förödelsens styggelse» på
brännoffersaltaret; och runt omkring
i Juda städer byggde de
avguda-altaren1 och tände offereld fram- 55
för husens dörrar och på
gatorna. Och de lagböcker som de 56
träffade på revo de sönder och
brände upp i eld. Och envars?
hos vilken förbundets bok
påträffades och envar som höll sig
till lagen var enligt konungens
förordning hemfallen åt döden.
I sin våldsamma f ramfart förf oro 58
de så i städerna, månad efter
månad, mot Israel, mot dem som
ertappades. Och på tjugufemte 59
dagen i var månad offrade de
på det avgudaaltare som var
uppfört på brännoffersaltaret.
Och de kvinnor som hade låtit 60
omskära sina barn dödade de,
såsom det var befallt; och där- 61
vid hängde de de späda barnen
vid mödrarnas halsar. Också
dem som hörde till deras hus
och de män som hade omskurit
barnen dödade de. Men många 62
israeliter togo mod till sig och
föresatte sig att icke äta något
orent; de underkastade sig 63
hellre döden, än de ville
besmitta sig genom maten och
ohelga det heliga förbundet.
Och de måste så lida döden.
Ja, en övermåttan svår vredes- 64
dom drabbade Israel.
lO.Dan. 8:23f. 11:21. 2Mack. 4:7.
Se Tid. Tidsberäkiiing i
Ordförkl. /14.2Mack. 4:9. /lö.lMos.
17:11. 2Kon. 17:17. 2Mack. 4:10f.2Kor. 6:14. /lö.Dan. ll:25f. 2Mack.
5:lf. /20. 2Mack. 5:11. /21. 2Mack.
3:6f. 5:15f. /22. l Mack. 4:57./24.
Dan. 11:36. 2 Mack. 5:12f. /29. 2
Mack. 5:24f. /37- Ps 79:lf. IMack.
7:17. 2Mack.6:4f. /39.Am.8:10. Tob.
2:6. /44.2Mack. 6:lf. /47.3Mos.ll:7.
51. 2 Mack. 5:22. /52.1Mack. 2:16f.
54.Dan. 9:27. 11:31. Matt. 24:15.
Se Förödelsens styggelse i
Ord-föpkl./56. IMack. 3:48. /60. 2Mack.
6:10. /63. 2 Mack. 6:18f. 7:lf. /64.
2Mack. 6:12f. 7:18, 33.
2 KAPITLET.
Mattatias och hans söner, jämte andra
judar, sätta sig till motvärn mot
konungens påbud. Mattatias tager
avsked av sina söner och dör.
1 T 7id den tiden uppträdde Mat-
V tatias, som var son av
Johannes, Simeons son, en präst
av Joaribs söner, från Jerusa-
2 lem. Han bodde i Modein." Och
han hade fem söner: Johannes,
3 med tillnamnet Gaddis," Simon,
4 som kallades Tassis, "Judas, som
skållades Mackabeus, Eleasar,
som kallades Avaran, och Jo-
6 natan, som kallades Apfus. Då
han nu fick höra vilka hädiska
gärningar som förövades i Ju-
7 deen och i Jerusalem, sade han:
»Ve mig! Varför har jag blivit
född
till att se mitt folks undergång
och den heliga stadens
undergång
och till att sitta här stilla,
medan den är given i fienders
hand
och helgedomen i främlingars
hand?
8 Dess tempel har blivit såsom
en Vanärad man,
9 dess präktiga kärl hava förts
bort såsom rov;
dess späda barn hava dödats
på dess gator,
och dess unga män genom
fiendens svärd.
Finnes något folk som icke har i\
tagit dess borg i besittning
och icke har bemäktigat sig
dess egendom såsom byte?
All dess prydnad är borttagen, i
i stället för fri har den nu blivit
en träl.
Ja, allt vad vi ägde heligt och i
skönt och härligt är förött,
hedningarna hava oskärat det.
Varf or skulle vi längre leva?» i
Och Mattatias och hans söner i
revo sönder sina kläder och
höljde sig i sorgdräkt och sörjde
djupt.
Men konungens utsända, som i
skulle tvinga folket till avfall,
kommo till staden Modein, för
att invånarna där skulle offra.
Och många israeliter trädde i
fram till dem. Också Mattatias
och hans söner kommo
allasammans ditfram. Då togo i
konungens utsända till orda och
talade så till Mattatias och sade:
»Du är en styresman här i
staden, en ansedd och betydande
man, och du har ett starkt stöd
i söner och fränder. Så träd i
nu du först fram och gör efter
vad konungen har påbjudit,
såsom alla folk och övriga judar
och de som äro kvar i Jerusalem
redan hava gjort. Då skall du
och ditt hus få räknas bland
konungens vänner, och du och
dina söner skolen bliva ärade
med silver och guld och många
skänker.» Men Mattatias sva-1
rade och sade med hög röst:
»Om än alla folk inom konungens
rike äro honom hörsamma, så
att envar avfaller från sina
fäders gudsdyrkan och villigt
fogar sig i hans bud, så vilja:
dock jag och mina söner och
Mackabéerboken
161
l Hack. 2:41,
mina fränder vandra efter för-
1 bundet med våra fäder. Bort
det, att vi skulle övergiva lagen
2 och våra rätter! Konungens
förordning ämna vi icke
hörsamma; vi vilja icke vika av
ifrån vår gudsdyrkan, vare sig
till höger eller till vänster.»
Just då han hade sagt detta,
trädde en judisk man i allas åsyn
fram för att offra på altaret i
Modein, såsom konungen hade
4 påbjudit. När Mattatias såg
detta, blev han uppfylld av
nitälskan, och hans innersta kom
i uppror, och han gav fritt lopp
åt sin vrede, såsom rätt och
tillbörligt var, och skyndade
fram och dräpte mannen där på
5 altaret. Också konungens
sändebud, som sökte tvinga folket
att offra, dödade han samtidigt;
6 och altaret rev han ned. Så
nitälskade han för lagen, i det
att han gjorde såsom Finees en
gång hade gjort med Sambri,
Saloms son.
Och Mattatias ropade i
staden med hög röst och sade: »Var
och en som nitälskar för lagen
och vill upprätthålla förbundet,
han må följa mig och draga bort
8 härifrån.» Så flydde han med
sina söner till bergen; och allt
vad de ägde i staden lämnade de
i sticket.
Då drogo många, som foro
efter rättfärdighet och rätt,
ut i öknen för att uppehålla sig
o där; och de togo med sig sina
barn och sina hustrur och sin
boskap. Ty förföljelserna mot
dem blevo mycket svåra.
När det blev berättat för
konungens män och det
krigsfolk som fanns i Davids stad i
Jerusalem, att en skara män,
11-212744. De apokryfiska böckerna.
sådana som hade föraktat
konungens bud, hade dragit ut
till grottorna i öknen, begåvo 32
de sig med hast i stort antal
efter dem. När de då träffade
på dem, lägrade de sig gent emot
dem och beredde sig till att
anfalla dem på sabbatsdagen. Och 33
de sade till dem: »Må det nu
vara nog. Kommen ut, och
gören såsom konungen har
befallt, så skolen I få leva.» Men 34
de svarade: »Vi vilja icke
komma ut, och vi vilja icke göra
såsom konungen har befallt och
därmed ohelga sabbatsdagen.»
Då begynte de andra strax att 35
strida mot dem. Men de för- 36
svarade sig icke och kastade icke
en sten mot dem och spärrade
icke igen ingångarna till
grottorna,1 utan sade: »Vi vilja37
allasammans dö i vår oskuld.
Himmel och jord äro vittnen
till att I förgören oss utan all
rätt.» Men de andra gingo till 38
angrepp mot dem under
sabbatsdagen; och så dödades de,
tillika med sina hustrur och
sina barn och sin boskap, till
ett antal av vid pass ett tusen
personer.
När Mattatias och hans vän- 39
ner fingo veta detta, sörjde de
dem djupt. Och de sade till 40
varandra: »Om vi alla göra
såsom våra bröder hava gjort och
underlåta att strida mot
hedningarna, till försvar för våra
liv och våra rätter, så skola de
snart hava utrotat oss från
jorden.» Därför fattade de den 41
dagen följande beslut: »Om
någon drager ut till strid mot
oss på sabbatsdagen, så vilja
vi försvara oss mot honom; vi
vilja icke ällasammans om-l Mack. 2:42.
162
Förslå
komma, såsom våra bröder
omkommo i grottorna.»
42 Vid den tiden församlade sig
hos dem en skara asidéer,
tappra stridsmän i Israel, alla de
som voro villiga att försvara
43 lagen. Och alla som flydde
undan förföljelserna slöto sig till
dem och ökade ytterligare deras
44 styrka. Så fingo de en här till
stånd. Och de dräpte syndarna
i sin vrede och avfällingarna i
sin förtörnelse. Och de som
blevo kvar efter dem flydde till
hedningarna för att rädda sig.
45 Och Mattatias och hans vänner
drogo omkring och revo ned
46 deras altaren1 och läto med våld
omskära alla oomskurna
gossebarn som de träffade på inom
47 Israels område; och de
övermodiga förföljde de. Så hade
företaget god framgång under
48 deras ledning. Och de togo
lagen i skydd mot hedningarnas
angrepp och mot konungarnas
angrepp, och de tillstadde icke
syndarna att upphöja sitt horn.
49 Men då tiden närmade sig
att Mattatias skulle dö, sade
han till sina söner: »Nu härska
övermod och hemsökelse och en
tid av omstörtning och en svår
50 vrede. Så nitälsken då, mina
barn, för lagen, och given edra
liv till försvar för förbundet
51 med edra fäder. Tanken på
vad fäderna hava utfört i sin
tid, så skolen I ock vinna stor
ära och ett evärdligt namn.
52 Abraham blev ju befunnen
trogen, när han sattes på prov,
och det räknades honom till
53 rättfärdighet. Josef höll budet,
när han var i trångmål, och
han blev herre över Egypten.
54 Med Finees, vår fader, gjordes
för hans nitälskans skull ett
förbund, med löfte om ett
evärdligt prästadöme. Josua blev, 55
därför att han hade
efterkommit befallningen, domare i
Israel. Kaleb fick ett stycke land 56
såsom arvedel för det
vittnesbörds skull som han hade avlagt
inför menigheten. David fick 57
för sin fromhets skull en
konungatron till arvedel, för
evärdlig tid. Elias blev upptagen till 58
himmelen, därför att han hade
nitälskat för lagen. Ananias, 59
Asarias och Misael blevo för
sin tros skull frälsta ur lågorna.
Daniel blev på grund av sin 60
oskuld räddad ur lejonens gap.
Betänken på detta sätt huru 61
det alltid går, släkte efter släkte:
ingen som hoppas på Honom
dukar under. Frukten därför 62
icke för en syndig mans
befallning, ty hans härlighet skall
släpas i smutsen och bliva
maskars föda. I dag förhäver han6.c
sig, och i morgon skall man icke
mer finna honom, ty han har
vänt åter till det stoft varav han
är kommen, och hans anslag
har blivit om intet. Men I, mina 6^
barn, våren frimodiga och
oförfärade i att värna lagen, ty
I skolen genom den vinna ära.
Här står eder broder Simeon. 6?
Jag vet att han är en rådvis
man. Lyssnen alltid till honom;
han skall vara för eder såsom
en fader. Och Judas Mackabeus, 6(
han som har varit en tapper
stridsman allt ifrån sin ungdom,
han skall bliva eder härförare
och kämpa vårt folks strid.
Och samlen omkring eder alla 6"
dem som hålla lagen, och
ut-kräven hämnd för edert folk.
Vedergällen hedningarna vad 6*de hava gjort, och akten på
lagens stadgar.»
9 Därefter välsignade han dem.
Och så blev han samlad till sina
o fäder.1 Han dog år 146. Och
. hans söner begrovo honom i
hans fäders grav i Modein, och
hela Israel höll stor dödsklagan
efter honom.
l.lKrön. 9:10. 24:7. IMack. 14:29.
9.1 Mack. l:23f. 2Mack. 6:10. /11.
Jer. 2:14. Klag. 1:1. /lö.lMack.
l:51f. /IS.lMack. 1:42. 2Mack. 7:24.
Se Vän i Ordf or kl. /24.2Mos.
22:20. 32:27. 5Mos. 13:6f. /25.2Mos.
34:13. 5Mos. 12:3. /26.4Mos. 25:7f.
Ps. 106:30f. /28.2Maek. 5:27. Hebr.
11:38. /29.1Mack. 1:38. /32.2Mack.
6:11. /42.1Mack. 7:13. 2Mack. 14:6.
46.1 Mack. 1:48. /48. Se H o r n i
Ordförkl. /52.1Mos. 15:6. 22:lf.
Syr. 44:20. Hebr. 11:17. Jak. 2:21f.
53.1MOS. 39:7f. 41:40f. Ps. 105:21.
Vish. 10:14. Apg. 7:10. /54.4Mos.
25:13. Syr. 45:23f. /55.4Mos. 27:18f.
5Mos. 34:9. Jos. 1:2. /56.4Mos.l4:6f.
Jos. 14:13f. 21:12. Syr. 46:9. /57.
2Sam. 7:16. IKon. 2:45. Ps. 132:12.
Syr. 47:11. /58.1Kon. 18:21f. 19:10.
2Kon. 1:16. 2:11. Syr. 48:9. /59.
Dan. l:6f. 3:12f. As. bön v. 26 f. De
tre män:s lovs. v. 63. / 6 O.Dan. 6:22f.
Drak. i Bab. v. 40 f. Hebr. 11:33.
61. Se H a n i Ordförkl. /62.Jes.
51:12. /63.Job 20:6f. Ps. 37:35f.
146:4. Syr. 10:10. /64.Jos. 1:7.
68.Ps. 149:6f. /70.1Mack. 9:19f.
13:25f.
3 KAPITLET.
Judas träder i spetsen för de lagtrogna.
Han besegrar Apollonius och Seron.
Antiokus tågar till Persien och
påbjuder ett nytt krigståg mot judarna.
Judas gör sig redo till strid.
1 T Tans son Judas, som kallades
JLlMackabeus, trädde nu i
2 hans ställe. Och alla hans
bröder och alla de som hade slutit
sig till hans fader bistodo
honom; och de förde Israels strid
med glatt mod.
i Han vann ära åt sitt folk vida
omkring;
han tog på sig sitt pansar såsom
en hjälte
och omg j ordade sig med sin
krigsrustning;
han utkämpade strider
och skyddade sin här med
svärdet.
Han var lik ett lejon i sina b e-4
drifter,
lik ett ungt lejon, som rytande
störtar sig över sitt rov.
Han spårade upp de laglösas
och förföljde dem,
och han lät eld komma över
dem som oroade hans folk.
De laglösa sjönko ihop av fruk-6
tan för honom,
och alla som övade laglöshet
blevo slagna med skräck;
ja, räddningens verk hade god
framgång under hans
ledning.
Han uppväckte bitter vrede hos 7
många konungar,
men beredde Jakob glädje
genom sina bedrifter;
till evärdlig tid skall hans minne
välsignas.
Han drog fram genom Juda 8
städer
och utrotade de ogudaktiga ur
landet
och avvände vreden från Israel;
hans rykte nådde till jordens 9
ända.
Men Apollonius samlade hed-10
niskt krigsfolk och en stor här
från Samarien, för att strida
mot Israel. När Judas fick veta 11
detta, drog han ut för att möta
honom. Och han besegrade
honom och dödade honom; många
föllo slagna, och de övriga f lydde.
Och de togo deras egendom så-12
som byte; Judas själv tog
Apollonius" svärd och begagnade det
sedan alltid i striden.
l Mack. 3:13.
101
Första
13 När Seron, hövitsmannen över
den syriska hären, fick höra att
Judas hade församlat hos sig
en skara, en hop av trogna, av
män som voro redo att draga
14 ut till strid,1 då sade han: »Jag
vill göra mig ett namn och vinna
ära i riket; jag vill strida mot
Judas och hans folk, dessa som
förakta konungens befallning.»
is Så drog också han ditupp, följd
av en stark här av ogudaktiga,
som skulle hjälpa honom i att
utkräva hämnd på Israels barn.
16 Och han hade nästan hunnit
fram till vägen som leder upp
till Betoron, då Judas med en
ringa hop drog ut emot honom.
17 När nu Judas" män sågo hären
komma emot sig, sade de till
honom: »Huru skola vi, som
äro så få, kunna strida mot en
så stor mängd? Därtill äro vi
ock utmattade, eftersom vi icke
18 hava ätit något i dag.» Men
Judas svarade: »Det kan lätt hända
att en stor hop bliver prisgiven
åt några få, och det gör icke
någon skillnad för himmelen att
skaffa räddning genom många
19 eller genom få. Ty det är icke
på härens storlek som segern i
striden beror; nej, från him-
20melen kommer kraften. De
draga emot oss, fulla av
övermod och laglöshet, för att
tillintetgöra oss och våra kvinnor
och barn, och för att utplundra
21 oss. Men vi strida för våra liv
22 och för våra stadgar, och Han
själv skall krossa dem inför
våra ögon. Frukten alltså icke
23 för dem.» Och när han hade
slutat att tala, gjorde han ett
plötsligt anlopp mot dem. Och
Seron och hans här blev i grund
24 slagen av honom; och de för-
följde dem utför den sluttning
som går ned från Betoron, ända
fram till slätten. Vid pass åtta
hundra man föllo på deras sida;
de övriga flydde till filistéernas
land.
Från den stunden begynte 25
man att frukta för Judas och
hans bröder; och bävan föll över
hedningarna där runt omkring.
Och ryktet om honom nådde 26
ända fram till konungen, och
alla folk talade om Judas"strider.
Då nu konung Antiokus fick 27
höra om dessa händelser,
upptändes han av vrede. Och han
sände ut och lät samla sitt rikes
hela krigsmakt, en övermåttan
stark här. Och han öppnade 28
sin skattkammare och gav sitt
krigsfolk sold för ett år, och
bjöd dem att hålla sig redo för
att göra tjänst, närhelst så
behövdes. Men när han såg att 29
penningarna begynte taga slut
i hans skattkamrar, och när
skatterna från hans rike inflöto
allt sparsammare, till följd av
den söndring och skada som
han hade åstadkommit i landet,
genom att söka avskaffa de
sedvänjor som gällde sedan
urminnes tid, då befarade han 30
att han, såsom en och annan
gång förut, icke skulle hava
medel till sina utgifter och till
de skänker som han tillförne
med frikostig hand hade plägat
utdela; han överbjöd nämligen
häri de konungar som hade varit
före honom. Och han visste 31
icke alls vad han skulle göra.
Då beslöt han att draga åstad
till Persien och upptaga
skatterna i dessa trakter och samla
tillhopa penningar i mängd.
Han lämnade därvid kvar Ly- 32Mackabéerboken
165
l Mack. 3:49.
sias, en ansedd man av
konungslig börd, för att förestå
regeringen inom länderna ifrån
floden Eufrat till Egyptens gran-
3 ser, och för att leda hans son
Antiokus" uppfostran, till dess
4 han själv kom tillbaka. Och
han överlämnade åt honom
hälften av hären, så ock
elefanterna, och gav honom
befallning om allt som han
önskade, och särskilt angående
invånarna i Judeen och Jerusalem.
5 Lysias skulle mot dem sända ut
en här, för att krossa och
tillintetgöra Israels makt och vad
som var kvar av Jerusalem och
utplåna deras åminnelse från
6 den platsen, och han skulle låta
främlingar bosätta sig i hela
deras område och genom lott-
7 kastning fördela deras land. Med
den återstående hälften av
hären bröt konungen därefter upp
från sin huvudstad Antiokia,
år 147; och han övergick floden
Eufrat och genomtågade de
övre landskapen.
Men Lysias utsåg Ptolomeus,
Dorymenes" son, och Nikanor
och Gorgias, som voro mäktiga
män bland konungens vänner,
9 och sände med dem fyrtio tusen
man fotfolk och sju tusen
ryttare, för att de skulle draga in
i Judeen och förhärja det,
såsom konungen hade befallt.
0 De bröto nu upp med hela sin
här, och då de hade kommit
fram, lägrade de sig nära Am-
1 maus på slätten. När
köpmännen där i landet fingo höra talas
om dem, togo de med sig silver
och guld i stor myckenhet, så
ock fotbojor, och begåvo sig
till lägret för att köpa israeliter
såsom trälar. Och till hären
slöt sig också krigsfolk från
Syrien och filistéernas land.
När nu Judas och hans bro- 42
der sågo att faran blev allt
större, och att hären hade lägrat
sig inom deras område, och när
de fingo kunskap om vad
konungen hade bjudit att man
skulle göra med deras folk, till
dess fördärv och undergång, då 43
sade de till varandra: »Låt oss
åter upprätta vårt folk ur dess
fall och strida för vårt folk och
för helgedomen.» Och menig- 14
heten församlade sig för att vara
redo till strid och för att åkalla
och bedja om nåd och
förbarmande.
Men Jerusalem var obebott 45
såsom en öken,
ingen av dess barn gick där in
eller ut.
Helgedomen var förtrampad,
och främlingar bodde på borgen;
staden hade blivit ett tillhåll för
hedningar.
Glädjen hade försvunnit ifrån
Jakob,
och flöjt och harpa hade
tystnat.
Så församlade de sig och be- 46
gåvo sig till Massefa, mitt emot
Jerusalem; ty Massefa var en
plats där Israel fordom hade
plägat tillbedja. Och de fastade 47
den dagen och höljde sig i
sorgdräkt och strödde aska på sina
huvuden och revo sönder sina
kläder. Sedan bredde de ut lag- 48
boken, en av dessa böcker som
hedningarna plägade söka efter,
för att i dem teckna bilder av
sina avgudar. Och de buro 49
fram prästkläderna och
förstlingsfrukterna och tiondegär-derna. De läto ock de nasirer
träda fram, vilkas nasirtid hade
50 gått till ända. Och de ropade
med hög röst till himmelen och
sade: »Vad skola vi göra med
dessa? Och vart skola vi föra
51 dem? Din helgedom är ju
förtrampad och oskärad, och dina
präster leva i sorg och förned-
52 ring. Och nu hava hedningarna
församlat sig mot oss för att
tillintetgöra oss. Du vet själv
vad de hava i sinnet mot oss.
53 Huru skola vi kunna hålla stånd
mot dem, om icke du hjälper
54 oss?» Och de blåste i
trumpeterna och ropade med hög röst.
55 Därefter tillsatte Judas
anförare för folket, hövitsmän över
tusen och över hundra och över
56 femtio och över tio. Och han
befallde att de som hade byggt
ett hus eller trolovat sig med en
kvinna eller planterat eri
vingård eller voro försagda skulle
vända om, var och en hem till
sitt, såsom skrivet var i lagen.
57 Sedan bröt hären upp och
lägrade sig söder om Ammaus."
58 Och Judas sade: »Omgjorden
eder, och skicken eder såsom
tappra män, och hållen eder
redo till i morgon att strida med
dessa hedningar, som hava
församlat sig mot oss för att
tillintetgöra oss och vår helgedom.
59 Ty det är oss bättre att dö i
striden än att nödgas se vårt
folks och vår helgedoms ofärd.
60 Men såsom han vill, som är i
himmelen, så må det ske.»
S.lMack. 2:42f. /5-lMack. 5:5, 44.
2Mack. 8:33. /lO.lMack. 1:29.
2Mack. 5:24. /18-lSam. 14:6. Judit
9:11. 2Mack. 15:21. /28. Se H a n
i Ordförkl. /32.2Mack. 10:11. /33.
IMack. 6:15. /38.1Mack. 4:1. 5:59.
7:26. 2Mack. 8:8f. 10:12, 14. Se
Vän i Ordförkl. /41.2Mack. 8:11.
45.Jes. 24:8. IMack. l:38f. 2Mack.
8:2. /46.Dom. 11:11. ISam. 7:5f.
10:17. /48.1Mack. 1:56. Se B o k
i Ordförkl. /49.2Mos. 28:4f. 4Mos.
6:2f. /50.4Mos. 6:13f. Neh. 10:35f.
54.4Mos. 10:9. /55.2Mos. 18:21.
56.5Mos. 20:5f. Dom. 7:3f. 2Mack.
8:13. /60.2Sam. 10:12. IKrön. 19:13.
4 KAPITLET.
Judas besegrar Gorgias och året
därefter riksföreståndaren Lysias.
Helgedomen renas, och ett nytt
brännoffersaltare inviges.
Men Gorgias tog med sig fem i
tusen man fotfolk och ett
tusen utvalda ryttare, och bröt
om natten upp med denna här1
för att angripa judarnas här 2
och tillfoga den ett plötsligt
nederlag; och folk ifrån borgen
visade honom vägen. Men närs
Judas fick höra detta, bröt han
upp med sina kämpar, i avsikt
att slå konungens här, den som
stod,vid Ammaus, medan krigs- 4
folket ännu var skingrat utanför
lägret. Då nu Gorgias under 5
natten kom fram till Judas"
läger och icke fann någon där,
sökte han dem bland bergen;
han tänkte nämligen att de
hade flytt för dem. Men i dag- 6
bräckningen blev Judas synlig
på slätten med tre tusen man,
vilka dock icke voro så försedda
med skyddsvapen och svärd som
de skulle hava önskat. När de 7
nu sågo huru starkt och väl
för-skansat hedningarnas läger var,
och huru det var omgivet av
ryttare, idel stridskunnigt folk,
då sade Judas till de män som 8
följde honom: »Frukten Icke
för deras stora antal, och radens
icke för deras anlopp. Kommen <
ihåg huru våra fäder blevo
frälsta i Röda havet, när Farao med
sin här förföljde dem. Så låtom i
Mackabéerboken
167
l Mack. 4:33.
oss nu ropa till himmelen, i hopp
om att Han skall hava behag till
oss och tänka på förbundet med
fäderna och låta denna här
bliva i grund slagen av oss i dag.
11 Då skola alla hedningar
förnimma att det finnes en som
12 förlossar och frälsar Israel.» När
sedan utlänningarna lyfte upp
sina ögon och sågo dem tåga
13 emot sig, drogo de ut ur lägret
till strid. Och Judas" män blåste
14 i trumpeterna. De drabbade
nu samman, och hedningarna
blevo i grund slagna och flydde
15 utåt slätten; och de som blevo
efter föllo allasammans för svärd.
Men de förföljde dem till Gasera
och till slättmarkerna i Idumeen
och till Asotus och Jamnia.
Vid pass tre tusen man föllo
på deras sida.
16 När Judas med sin här kom
tillbaka, efter att hava, för-
17 följt dem, sade han till folket:
»Låten icke locka eder av begär
efter bytet, ty vi hava ännu en
is strid framför oss, då ju
Gor-gias med sin här befinner sig
i berglandet helt nära oss; nej,
hållen nu stånd mot våra fiender
och striden med dem. Sedan
kunnen I utan fruktan taga
19 byte.» Innan Judas ännu hade
talat till slut, syntes en
avdelning fiender skymta fram mel-
20 lan bergen. Dessa fingo nu se
att de andra hade blivit
slagna på flykten, och att man
just höll på med att tända
eld på lägret; ty röken, som de
sågo stiga upp därifrån, röjde
21 vad som hade hänt. När de
förstodo huru det var, blevo de
storligen förskräckta, och när
de tillika sågo Judas" här stå
22 stridsfär di g på slätten, flydde
de allasammans till filistéernas
land. Då vände Judas om för 23
att plundra lägret. Och de togo
guld och silver i mängd och
mörkblå och äkta röda
purpurtyger och många andra
dyrbarheter. När de sedan vände till- 24
baka, läto de psalmer och
lovsånger ljuda mot himmelen, »ty
hans nåd är god, ty den varar
evinnerligen». Ja, det var en 25
stor seger som på den dagen
beskärdes Israel.
Men alla de hedningar som 26
hade undkommit begåvo sig
till Lysias och omtalade för
honom allt vad som hade hänt.
När han fick höra detta, blev 27
han bestört; och han var
missmodig över att det icke hade
gått med Israel såsom han hade
önskat, och att saken icke hade
avlupit i enlighet med vad
konungen hade bjudit honom.
Följande år samlade han där- 28
för sextio tusen man utvalt
fotfolk och fem tusen ryttare
för att åter strida mot judarna.
De tågade till Idumeen och 29
lägrade sig vid Betsura, men
Judas drog dem till mötes med
tio tusen man. Då han nu såg so
huru stark hären var, bad han
och sade: »Lovad vare du,
Israels frälsare, du som gjorde
kämpens anlopp om intet
genom din tjänare Davids hand
och gav filistéernas här i
Jo-nataris, Sauls sons, och hans
vapendragares händer. Giv nu 31
denna här till pris åt ditt folk
Israel, och låt dem komma på
skam med sitt krigsfolk och sina
ryttare. Injaga räddhåga hos 32
dem och förlama deras djärva
mod, så att de vackla och i
grund bliva slagna. Slå ned 33l Mack. 4:34.
168
Första
dem genom deras svärd, som
älska dig, så att alla de som
känna ditt namn få prisa dig
34 med lovsånger.» Därefter
drabbade de båda härarna tillhopa,
och av Lysias" här dödades vid
pass fem tusen man, som föllo
35 för dem. När Lysias såg huru
hans egen krigshär hade blivit
slagen på flykten, men huru
Judas" män hade blivit uppfyllda
med djärvhet, och huru dessa
voro redo att med ädelt mod
kämpa på liv och död, drog han
därifrån till Antiokia; och han
lejde främmande krigsfolk för
att, sedan han åter hade fått
hären fulltalig, ånyo tåga mot
Judeen.
36 Då sade Judas och hans
bröder: »Nu hava våra fiender blivit
i grund slagna; låt oss därför
draga upp till Jerusalem för att
rena helgedomen och på nytt
37 inviga den.» Och hela hären
församlade sig, och de drogo upp
38 till Sions berg. När de nu sågo
helgedomen vara ödelagd och
altaret oskärat och portarna
vara uppbrända och gräs och
buskar uppvuxna på
förgårdarna, likasom i en småskog
eller på ett berg, och kamrarna
39 vara förstörda, då revo de
sönder sina kläder och upphävde
högljudd sorgelåt och strödde
40 aska på sina huvuden1 och föllo
ned till jorden på sina ansikten.
Och de blåste i larmtrumpeterna
och ropade upp mot himmelen.
41 Därefter befallde Judas en
avdelning krigsmän att föra
striden mot besättningen på
borgen, till dess han hade renat
helgedomen.
42 Han utvalde nu till präster
sådana som voro ostraffliga och
hade sin lust i lagen. Och man 43
renade helgedomen och förde
besmittelsens stenar bort till en
oren plats. Sedan överlade de 44
om vad de borde göra med det
oskärade brännoffersaltaret. Och 45
de funno på det goda rådet att
riva ned det, för att det icke
skulle bliva en orsak till tadel
mot dem, eftersom hedningarna
hade besmittat det. Alltså revo
de ned altaret. Men stenarna 46
lade de i förvar på tempelberget,
på en därtill lämplig plats, i
avvaktan på att en profet skulle
uppträda, som kunde giva
anvisning om vad man borde göra
med dem. Sedan togo de ohugg- 47
na stenar, såsom skrivet var i
lagen, och byggde ett nytt
altare, sådant som det förra var.
De återställde likaledes helge-48
domen och det inre av huset och
invigde förgårdarna. Och de 49
läto förfärdiga nya heliga kärl
och förde ljusstaken och
rökelsealtaret och bordet in i templet.
Och de antände rökelse på älta- 50
ret och tände lamporna på
ljusstaken, så att de lyste i templet.
Och de lade fram bröd på bordet 51
och spände ut förhängena. Och
så fullbordade de allt vad de
hade företagit sig att göra.
Men på tjugufemte dagen i 52
nionde månaden, det är
månaden Kisleu, år 148, stodo de
bittida upp1 och framburo, såsom 53
skrivet var i lagen, ett offer på
det nya brännoffersaltare som
de hade uppfört. I samma må- 54
nåd och på samma dag som
hedningarna hade oskärat det, blev
det nu på nytt invigt med
sånger och med spelande på cittror,
harpor och cymbaler. Och hela 55
folket föll ned på sina ansikten,och de ropade mot himmelen
och tillbådo och lovade honom
som hade låtit det gå dem så väl.
iö De firade så det nya altarets
invigning i åtta dagar, och de
framburo brännoffer under
glädje och offrade tackoffer och lov-
»7 offer. Och de prydde templets
framsida med gyllene kransar
och små sköldar och gjorde nya
portar och kamrar och försågo
>8 dessa med dörrar. Och det blev
en mycket stor glädje bland
folket, därför att den smälek
som hedningarna hade tillfogat
dem nu hade blivit borttagen.
>9 Och Judas och hans bröder
och Israels hela menighet
fastställde att dagarna för altarets
invigning årligen, på sin
bestämda tid, skulle firas i åtta dagar,
från tjugufemte dagen i
månaden Kisleu räknat, med glädje
och fröjd.
>o Vid samma tid befäste de
ock Sions berg runt omkring
med höga murar och starka
torn, för att hedningarna icke
skulle kunna komma och
förtrampa det, såsom de förut hade
3i gjort. Och Judas lade där in
en besättning till dess försvar.
Och de befäste Betsura, för att
folket så skulle hava en fästning
mot Idumeen.
1.2Mack. 10:14. /3-lMack. 3:40. /8.
2Mack. 8:16. /9. 2Mos. 14:22f. /24.
IKrön. 16:41. 2Krön. 5:13. 7:3. Ps.
118:1. 136:1. /26. IMack. 3:32, 38.
28.2Mack. ll:lf. /SO.lSam. 14:6f.
17:48f./34.2Mack.ll:llf./38.2Mack.
1:8. 8:33. /41.1Mack. l:33f. /43.
IMack. l:54f. 2Mack. 2:18. 10:2f.
44.Esr. 3:2. /46.5Mos. 18:18. Esr.
2:63. IMack. 14:41. /47.2Mos. 20:25.
5Mos. 27:6. /49.2Mos. 25:23f., Sif.
30:lf. 40:4f. IMack. l:21f. /53.2Mos.
29:38f. 2Mack. 10:3f. /56.3Mos. 3:lf.
7:llf. /57. IMack. 1:22. /59.Joh.
10:22. /60.1Mack. 1:31.
5 KAPITLET.
Judas och hans bröder göra segerrika
krigståg till Judeens grannländer. Två
av hövitsmännen i Judas" här besegras
av Gorgias.
När hedningarna runt om-1
kring fingo höra att altaret
åter hade blivit uppfört, och
att helgedomen hade blivit
återställd i sitt förra skick,
vredgades de storligen. Och de lade 2
råd om att utrota dem av
Jakobs släkt, som bodde inom
deras gränser, och de begynte
att sprida död och förödelse
bland folket.
Och Judas stridde mot Esaus 3
barn i Idumeen, dem som bodde
i Akrabattene, därför att de
lågo på lur vid Israels gränser.
Och han tillfogade dem ett stort
nederlag och kuvade dem och
tog deras egendom såsom byte.
Han tänkte också på Beans 4
barns ondska; de voro nämligen
folket till en snara och ett giller
genom att ligga i försåt för
dem vid vägarna. Dessa inne- 5
slöt han i deras torn; och han
belägrade dem och gav dem till
spillo och brände upp stadens
torn i eld, tillika med alla dem
som voro därinne. Sedan gick 6
han över floden till Ammons
barn. Där träffade han på en
stark stridsmakt och mycket
krigsfolk, med Timoteus såsom
anförare. Och han inlät sig i 7
många strider med dem; och de
blevo i grund slagna av honom,
och han besegrade dem. Vidare s
intog han Jäser med
underlydande orter och vände
därefter tillbaka till Judeen.
Nu församlade sig hednin- 9
garna i Galaad mot de israeliter
l Mack. 5:10.
170
Första
som befunno sig på deras
område, för att tillintetgöra dem.
Men dessa flydde till fästningen
10 Datema. Och de sände ett brev
till Judas och hans bröder, så
lydande: »Hedningarna runt
omkring oss hava församlat sig
mot oss för att tillintetgöra oss;
11 och nu stå de färdiga till att
komma och intaga den fästning
dit vi hava flytt, och Timoteus
12 är anförare för deras här. Så
kom nu och rädda oss ur deras
våld. Ty många av de våra
13 hava redan fallit, och alla våra
bröder i Tubias" område äro
dödade. Och man har bortfört
deras kvinnor och barn och
deras tillhörigheter och där
nedgjort vid pass ett tusen
män.»
14 Medan man ännu höll på med
att läsa brevet, kommo andra
budbärare, från Galileen, i
sönderrivna kläder, och framförde
15 det budskapet1 att folk ifrån
Ptolemais, Tyrus och Sidon,
så ock hela det av hedningar
bebodda Galileen, hade
församlat sig mot dem för att göra ände
på dem.
16 När Judas och folket fingo
höra härom, församlade sig
menigheten i talrik mängd, för att
lägga råd om vad de skulle göra
för sina nödställda bröder, som
17 angrepos av hedningarna. Och
Judas sade till sin broder
Simon: »Välj ut manskap åt dig,
och drag åstad och rädda dina
bröder i Galileen. Jag och min
broder Jonatan vilja draga till
18 Galaaditis.» Men han
kvarlämnade Josef, Sakarias" son, och
Asarias såsom anförare för
folket, med återstoden av hären,
19 i Judeen till dess försvar. Och
han bjöd dem och sade: »Fören
befälet över folket här, men
undviken att inlåta eder i strid
med hedningarna, till dess vi
hava kommit tillbaka.» Och2\
Simon fick tre tusen man på sin
lott för att draga till Galileen,
och Judas åtta tusen man för
att draga till Galaaditis.
Simon drog alltså åstad till2|
Galileen och inlät sig i många
strider med hedningarna; och de
blevo i grund slagna av honom.
Och han förföljde dem till Ptole- 2]
mais" stadsport. Av
hedningarna föllo vid pass tre tusen man;
och han bemäktigade sig deras
egendom såsom byte. Därefter 2]
tog han med sig de judar som
bodde i Galileen och i Arbatta,
tillika med deras kvinnor och
barn och allt vad de ägde; och
de förde dem till Judeen under
stor glädje.
Men Judas Mackabeus och 2\
hans broder Jonatan gingo över
Jordan och tågade tre dagsresor
genom öknen. Där stötte de på 2]
nabatéerna. Och dessa bemötte
dem fredligt och omtalade för
dem allt vad som hade
vederfarits deras bröder i Galaaditis."
De sade: »Många av dem hållas f+
inneslutna i Bossora och Bosor,
i Alima, Kasfor, Maked och
Karnain, idel fasta och stora
städer. Jämväl i de övriga sta-;
derna i Galaaditis hållas några
inneslutna. Till i morgon bereda
sig deras fiender att angripa
fästningarna och så intaga dem
och tillintetgöra alla dem som
äro därinne på en och samma
dag.»
Då slog Judas med sin här:
plötsligt in på vägen till
Bossora, i öknen. Och han intogMackabéerboken
171
l Mack. 5:40.
staden och dödade allt mankön
med svärdsegg och tog all deras
egendom såsom byte och brände
joupp staden i eld. Sedan bröt
han upp därifrån om natten
;ooch tågade till fästningen. Och
när dagen grydde, lyfte de upp
sina ögon och blevo då varse en
oräknelig mängd människor, som
förde fram stegar och
stormverktyg, för att intaga
fästningen, och höllo på att strida rnot
u dem som voro därinne. När
Judas såg att striden hade
begynt och hörde huru larmet
från staden steg upp mot
himmelen, under trumpetstötar och
32 höga rop, sade han till sina
krigsmän: »Striden nu i dag till för-
53 svar för våra bröder.» Därefter
tågade han fram i tre hopar, i
ryggen på fienderna; och hans
män stötte i trumpeterna och
4 upphävde bönerop. Men när
Timoteus" här förstod att det
var Mackabeus, flydde de för
honom. Och han tillfogade dem
ett stort nederlag; vid pass åtta
tusen man av deras folk föllo
35 på den dagen. Sedan vek han
av till Masfa och angrep denna
stad. Och han intog den och
dödade allt mankön där och tog
all egendom i den såsom byte
och brände upp den i eld.
36 Därifrån drog han vidare och
intog Kasfor, Maked, Bosor
och de övriga städerna i
Galaa-ditls.
37 Härefter samlade Timoteus
en ny här och lägrade sig mitt
emot Rafon, på andra sidan
38 bäcken. Judas sände då några
rnän för att bespeja lägret, och
de berättade för honom och
sade: »Alla hedningar runt
omkring oss hava församlat sig hos
dem. en mycket stor härskara.
Också araber hava de lejt till 39
att hjälpa sig. Och de hava sitt
läger på andra sidan bäcken och
äro redo att draga ut emot dig
till strid.» Då tågade Judas dem
till mötes. Och när Judas och 40
hans folk kommo nära
vattenbäcken, sade Timoteus till
hö-vitsmännen i sin här: »Om han
går först över och anfaller oss,
så skola vi icke kunna hålla
stånd mot honom, ty han skall
då bliva oss övermäktig. Men 41
om han gripes av räddhåga och
lägrar sig på andra sidan floden,
då skola vi gå över den och
anfalla honom och så bliva honom
övermäktiga.» När Judas nu 42
hade kommit fram till
vattenbäcken, ställde han folkets
till-syningsmän vid bäcken och
bjöd dem så: »Låten icke någon
enda lägra sig, utan må de
allasammans draga ut i striden.»
Därmed gick han först över 43
och anföll fienden, och allt
hans folk följde honom. Och
alla hedningarna blevo i grund
slagna av honom; och de kastade
ifrån sig sina vapen och flydde
till helgedomen i Karnain. Men 44
israeliterna intogo staden och
brände upp helgedomen i eld,
tillika med alla dem som voro
därinne. Och Karnain blev
kuvat, och man kunde icke
vidare stå emot Judas.
Nu församlade Judas alla 45
israeliter i Galaaditis, både små
och stora, och kvinnor och barn
och ägodelar, en mycket stor
hop, för att draga till Judeen."
Och de kommo till Efron. Detta 46
var en stor och mycket fast
stad, som låg vid ingången till
passet, så att det icke var möj-l Mack. 5:47.
172
Förslå
ligt att komma fram vid sidan
om den, vare sig till höger eller
till vänster, utan man måste
taga vägen mitt igenom den.
47 Men invånarna stängde staden
för dem och spärrade för
portarna med stenar.
48 Då sände Judas bud till dem
med fridsam hälsning och lät
säga: »Låt oss tåga genom ditt
område för att så komma fram
till vårt land. Ingen skall göra
eder någon skada; vi begära
allenast att få tåga vägen fram
härigenom.» Men de ville icke
49 öppna för honom. Då befallde
Judas att man skulle ropa ut i
hären att var och en skulle
stanna på den plats där han
50 befann sig. Och krigsmännen
gjorde så. Och de stridde mot
staden hela den dagen och hela
den följande natten; och så blev
51 staden given i hans händer. Och
han förgjorde allt mankön med
svärdsegg och förstörde staden
i grund och tog all egendom i
den såsom byte. Sedan tågade
han igenom staden, fram över
52 de slagnas kroppar. Därefter
gingo de över Jordan och
kommo så till den stora slätten mitt
53 emot Betsan. Och Judas höll
tillsammans dem som blevo
efter och uppmuntrade folket,
så länge de voro på väg, till
dess han hade kommit fram till
54 Judeen. Och de drogo upp på
Sions berg under glädje och
fröjd och framburo brännoffer,
därför att ingen enda av dem
hade fallit, till dess de hade
kommit välbehållna tillbaka.
55 Under den tid då Judas,
jämte Jonatan, uppehöll sig i
Galaads land, och hans broder
Simon i Galileen framför Ptole-
mais," fingo Josef, Sakarias" son,
och Asarias, krigshövitsmännen
i Judeen, höra talas om de
krigiska bedrifter som de andra
hade utfört." Då sade de: »Också 51
vi vilja göra oss ett namn och
draga ut för att strida mot
hedningarna runt omkring oss.»
Och de bådade upp manskapet
i den här som stod under deras
befäl och drogo mot Jamnia.
Gorgias ryckte då ut ur staden 59
med sitt folk för att möta dem
i öppen strid. Och Josef ochoo
Asarias blevo slagna på flykten
och förföljda ända till Judeens
gränser; och på den dagen föllo
av^ Israels folk vid pass två
tusen man. Sålunda led folket ei
ett stort nederlag, därför att
de, i tro att de skulle kunna
utföra bedrifter, icke hade
hörsammat Judas och hans bröder.
Men dessa andra voro icke av de 62
mäns släkt, genom vilkas hand
räddning blev Israel beskärd.
Hjälten Judas åter och hans 63
bröder vunno stor ära hos hela
Israel och hos alla hedningar,
varhelst deras namn nämndes.
Och man församlade sig hos e
dem för att lyckönska dem.
Judas och hans bröder drogo 65
sedan ut och stridde mot Esaus
barn i landet söderut; och han
slog Hebron med underlydande
orter och rev ned dess
fästning och brände upp dess torn,
runt omkring staden. Därefter 66
bröt han upp för att tåga
till filistéernas land och tog
vägen genom Marisa. Vid detta 67
tillfälle föllo några präster i
striden, när de ville utmärka
sig och oförsiktigt gåvo sig ut
i striden. Judas vek nu av till 68
Asotus, i filistéernas land. Ochhan rev ned deras altaren och
brände upp deras avgudabilder
och bemäktigade sig all
egendom i städerna såsom byte.
Därefter vände han tillbaka
till Judeen.
3.2Mack. 10:15f. /5.2Mack. 10:36.
6.2Mack. 10:24f. /8.4Mos. 21:32.
13. 2Mack. 12:17. /lö.Jes. 9:1.
Matt. 4:15. /33.Dom. 7:16f. IMack.
3:54. 2Mack. 12:20. /34.2Mack.
12:22. /39.2Mack. 12:10. /43.2JViack.
12:26. /46.2Mack. 12:27f. /48.4Mos.
20:17. 5Mos. 2:28. /52. 2Mack.
12:29t /68.5Mos. 7:5, 25. IMack.
10:84.
6 KAPITLET.
Antiokus misslyckas i sitt försök att
plundra ett persiskt tempel. Han
bIiver sjuk och dör. Eupator bliver
konung efter honom. Judas belägrar
borgen i Jerusalem. En strid står vid
Betsakaria. Eleasar Avaran offrar
sitt liv. Betsura intages, och
helgedomen i Jerusalem belägras. Fred
ingås med judarna.
1 T Inder det att konung
Antio-LJ kus tågade genom de övre
landskapen, fick han höra att i
Persien fanns en stad vid namn
Elymais, som var beryktad för
sin rikedom på silver och guld,
2 och att dess helgedom var
övermåttan rik, och att där funnos
rustningar av guld, och pansar
och andra vapen, som hade
kvarlämnats där av den
mace-doniske konungen Alexander,
Filippus" son, som var den förste
3 konungen över grekerna. Han
drog alltså dit och sökte intaga
staden för att plundra den. Men
han förmådde det icke, ty saken
hade blivit bekant för stadens
4 invånare. Och de reste sig till
strid mot honom, och han måste
fly och drog under stor grämelse
därifrån, för att vända om till
Babylon.
Då kom en budbärare till 5
honom i Persien, med
underrättelse om att de härar som hade
dragit till Judeen hade blivit
slagna på flykten, och att Ly- 6
sias, som hade dragit dit i
spetsen för en stark härsmakt, hade
blivit slagen av judarna, och
att dessa hade förstärkt sig
genorn vapen och manskap och
rikt byte, som de hade tagit från
de härar de hade nedgjort. Vi- 7
dåre hade de rivit ned den
styggelse som han hade låtit
uppföra på altaret i Jerusalem och
omgivit helgedomen med höga
murar, så att den hade blivit
sådan den förut var; på samma
sätt hade de ock gjort med
Betsura, som var en av hans
egna städer.
N är konungen hörde allt detta, 8
blev han häpen och mycket
upprörd. Och han blev
sängliggande och föll i en sjukdom,
av grämelse över att det icke
hade gått honom såsom han
önskade. Och han blev liggande 9
där i lång tid, ty stor grämelse
överföll honom alltjämt på
nytt. Då han nu förstod att han
skulle dö, kallade han till sig 10
alla sina vänner och sade till
dem: »Sömnen flyr mina ögon,
och mitt sinne är nedtryckt
av bekymmer. Och jag har 11
sagt vid mig själv: "I vilket
trångmål har jag icke råkat,
och huru stor är icke den
olycka som nu vill fördränka
mig> jag som dock var så mild
och så älskad, när jag
utövade min konungamakt!" Men 12
nu kommer jag ihåg det onda
som jag har förövat i Jerusalem,
huru jag har tagit alla kärl
av guld och silver, som funnos
l Mack. 6:13.
174
Förslå
i staden, och sänt ut folk för
att utan orsak tillintetgöra in-
13 byggarna i Judeen. Jag förstår
att det är därför som dessa
olyckor hava drabbat mig. Och
nu måste jag förgås av stor
grämelse i ett främmande land.»
14 Sedan kallade han till sig
Filippus, en av sina vänner, och
satte honom Över hela sitt rike.
15 Och han gav honom sin krona,
sin mantel och sin ring, med
uppdrag att leda hans son
An-tiokus och fostra honom för
16 hans konungsliga kall. Och
konung Antiokus gav där upp
17 andan, år 149. När Lysias fick
veta att konungen var död,
insatte han till konung efter
honom hans son Antiokus, som
han hade fostrat under hans
barndom, och gav honom
namnet Eupator.
is Men de som voro på borgen
hindrade israeliterna från att
fritt besöka helgedomen och
sökte alltjämt bereda dem ofärd
och utgjorde ett stöd för hed-
I9ningarna. Judas begynte då
tänka på att tillintetgöra dem;
och han sammankallade hela fol-
20 ket för att belägra dem. Och de
församlade sig allasammans och
begynte att belägra dem, år 150.
Och han lät anordna ställningar
för kastredskap och förfärdiga
21 stormverktyg mot dem. Men
några av dem lyckades komma
igenom avspärrningen, och till
dem slöto sig en del ogudaktiga
22 israeliter. Dessa begåvo sig
till konungen och sade: »Huru
länge skall du dröja med att
hålla dom, och när skall du
23hämnas våra bröder? Vi voro
villiga att tjäna din fader och
vandra efter hans befallningar
och följa hans bud. Förden- 2
skull blevo våra landsmän
alltmer avogt sinnade mot oss; ja,
så många av oss, som de träffade
på, dödade de, och vår egendom
plundrade de. Och icke allenast 2,
mot oss hava de räckt ut sin
hand, utan ock mot alla sina
grannar. Och se, nu hava de be- 21
gynt att belägra borgen i
Jerusalem för att intaga den; och de
hava befäst helgedomen och
B et sur a. Om du nu icke skyn- 2"
dar att förekomma dem, skola
de göra vad som är värre än
detta; och du skall då icke längre
kunna hejda dem.»
När konungen hörde detta,
blev han vred. Och han
församlade alla sina vänner,
hövits-männen över hans fotfolk och
dem som förde befälet över
ryttarna. Jämväl från andra riken 21
och från öarna i havet kom lejt
krigsfolk till honom. Skaran av 3<
hans krigare uppgick till ett
antal av ett hundra tusen man
fotfolk och tjugu tusen ryttare;
därtill kommo trettiotvå
elefanter, som voro övade till strid.
Och de drogo genom Idumeen 3
och lägrade sig mitt emot
Betsura; och de stridde i lång tid
och förfärdigade stormverktyg.
Men de belägrade gjorde ett
utfall och brände upp dessa i eld
och stridde med manligt mod.
Och Judas bröt upp från bor- 3:
gen och tågade till Betsakaria
och lägrade sig där, mitt emot
konungens läger. Och bittida om 3;
morgonen lät konungen sin här,
som var uppfylld av stridslust,
bryta upp i riktning mot
Bet-sakaria. Och krigsfolket ställde
upp sig i stridsordning, och man
blåste i trumpeterna. För elefan- s«Mackabéerboken
175
l Mack. 6:51.
terna ställde man fram röd saft
av druvor och mullbär, för att
5 uppegga dem till striden. Sedan
fördelade de djuren på de olika
häravdelningarna och ställde
bredvid var elefant ett tusen
man till fots, som voro klädda
i kedjepansar och hade
kopparhjälmar på sina huvuden;
därtill voro fem hundra utvalda
ryttare avdelade för vart djur.
!6 Dessa plägade redan på förhand
ständigt uppehålla sig i
elefantens närhet: de följde med vart
den gick och veko icke ifrån
;?den. Och var elefant bar,
förutom sin förare, ett starkt,
skyddat trätorn, som var fastgjort
på dess rygg med bukgjordar;
och i vart torn funnos trettiotvå
krigsmän, som förde striden
8 från djurets rygg. De
återstående ryttarna ställde man
upp å ömse sidor, på härens båda
flyglar, för att därmed oroa
fienderna och skaffa
betäckning åt fotfolkets olika avdel-
9 ningar. Och när solen lyste på
sköldarna, som voro av guld
eller koppar, lyste bergen av
dem och flammade såsom brin-
[onande facklor. En del av
konungens här bredde ut sig över
bergshöjderna, en annan del
åter på jämn mark; och de
kommo framtagande med fasta
ti steg och i god ordning. Och
alla bävade, när de hörde dånet
av deras stora skaror och
trampet av deras steg och slamret av
deras vapen; hären var nämligen
övermåttan stor och talrik.
2 Men Judas ryckte närmare
med sin här för att inlåta sig
i strid; och i den striden föllo sex
hundra man av konungens här.
3 Därunder blev Eleasar Avaran
bland elefanterna varse en som
var betäckt med kungligt
pansar, och som i storlek
överträffade alla de andra djuren, så att
det såg ut, som om den skulle
bära konungen. Då gav han 44
sig själv till pris för att rädda
sitt folk och förvärva sig ett
evärdligt namn. Han skyndade 45
alltså djärvt fram mot den, mitt
in i häravdelningen, och högg
ned fiender till höger och
vänster, så att de drevos undan från
den åt ömse sidor. Därefter 46
böjde han sig ned under
elefanten och gav den en stöt i
buken och dödade den så. Och
när den störtade till marken,
föll den över honom. Så fann
han där sin död. Men när Judas" 47
män märkte huru stark
konungens här var, och med
vilken häftighet krigsfolket gjorde
sina anfall, veko de undan för
dem.
Konungens krigsmän drogo 48
nu upp till Jerusalem för att
möta judarna i strid; och
konungen lägrade sig gent emot
Judeen och Sions berg. Med 49
besättningen i Betsura slöt han
fred. De måste lämna staden,
ty de hade icke nog livsmedel
där för att kunna uthärda en
belägring i den; landet hade
nämligen då sitt sabbatsår..
Konungen intog alltså Betsura 50
och lade där in en besättning
för att försvara staden. Där- 51
efter belägrade han helgedomen
i lång tid och uppförde där
ställningar för kastredskap och
ställde upp stormverktyg och
redskap för att kasta eld och
stenar, så ock skorpioner för
att skjuta pilar, och därtill
slungor.52 Men de belägrade
förfärdigade, också de, krigsredskap till |
försvar mot fiendens och stridde
53 i lång tid. Men de hade icke
några livsmedel i sina
förrådsrum, eftersom det nu var det
sjunde året; och de som hade
blivit räddade och förda upp
till Judeen från hedningarnas
land hade förtärt vad som fanns
54 kvar av förråden. Därför
stannade allenast några få krigsmän
kvar vid helgedomen, ty
hungern blev dem övermäktig; och
de skingrades, var och en till sin
hemort.
55 Då fick Lysias höra att
Fi-lippus, vilken konung Antiokus
före sin död hade satt till att
leda sin sons uppfostran för hans
56 konungsliga kall, hade kommit
tillbaka från Persien och
Me-dien, i spetsen för den här som
hade följt konungen, och att han
sökte efter att bemäktiga sig
57 riksstyrelsen. Han blev därför
med ens benägen till avtag och
sade till konungen och anförarna
för hären, så ock till manskapet:
»Vi bliva för var dag allt svagare
och hava helt obetydligt med
livsmedel, och platsen som vi
belägra är fast, och därtill vilar
omsorgen om hela riket på oss.
58 Låt oss fördenskull ingå
förlikning med dessa män och sluta
fred med dem och med hela
59 deras folk. Vi vilja tillstädja
dem att såsom förut vandra
efter sina egna stadgar; ty det
är därför att vi hava upphävt
dessa deras stadgar, som de
hava blivit uppretade och gjort
60 allt detta.» Det talet behagade
konungen och hövitsmännen väl;
och han sände bud till judarna
och erbjöd dem fred, och dessa
gingo in därpå. Och sedan ko- ei
nungen och hövitsmännen hade
givit dem edlig bekräftelse på
villkoren, drogo de ut ur
fästningen, och konungen tågade 62
in på Sions berg. Men när han
såg huru väl befäst platsen var,
svek han den ed som han hade
svurit, och bjöd att man skulle
riva ned murarna runt omkring.
Därefter bröt han skyndsamt 63
upp och vände tillbaka till
An-tiokia; och när han fann
Filip-pus vara herre i staden, inlät
han sig i strid med honom och
intog staden med våld.
1.2Mack. 1:14. 9:2f. /ö.lMack. 4:14,
22. /6-lMack. 4:28f. /7.1Mack. 1:54.
4:43, 60f. /10. Se V ä n i Ordförkl.
IS.lMack. l:21f. 3:35f. /13.2Mack.
7:37. 9:28f. /15-Est. 8:2. IMack.
3:33. 2Mack. 9:25./17.2Mack.lO:10f.
IS.lMack. 1:33. /SS.lMack. 1:411.
24.1Mack. 2:44. 3:8. /28. 2Mack.
13:lf., 9. /31.2Mack. 13:19. /43.
IMack. 2:5. 2Mack. 13:15. /49.
3Mos. 25:2f. 2Mack. 13:22. /Ö3.
IMack. 5:23, 45f. /56.1 Mack. 3:37.
2Mack. 13:23. /57.2Mack. 11:14.
59.2Mack. 11:25.
7 KAPITLET.
Konung Demetrius sänder först
Backides, jämte Alcimus, mot Judas och
därefter Nikanor. Nikanor uttalar
hotelser mot helgedomen; han bliver
besegrad och faller. Segerfest firas i
Jerusalem.
År 151 undkom Demetrius, i
Seleukus" son, från Rom
och landsteg med några få
följeslagare i en stad vid kusten och
uppträdde där såsom konung.
Och när han därefter drog in 2
i sina fäders konungapalats,
grep krigsfolket Antiokus och
Lysias för att föra dem till
honom. Men då han fick vetas
detta, sade han: »Låten dem
icke komma inför mina ögon.»
Så blevo de då dödade av krigs- 4
Mackabéerboken
111
l Mack. 7:23.
iolket, och Demetrius besteg
sitt rikes tron.
Då begåvo sig alla avfälliga
och ogudaktiga israeliter till
honom, och de anfördes av
Alcimus, som ville bliva erkänd
6 såsom överstepräst. Dessa
anklagade sitt folk inför konungen
och sade: »Judas och hans
bröder hava röjt alla dina vänner
ur vägen, och oss har han för-
7 drivit ifrån vårt land. Så sänd
nu åstad någon som du litar på,
och låt honom komma för att
med egna ögon se allt det
fördärv som Judas har dragit över
oss och konungens land, och för
att straffa dessa och alla som
hava varit dem behjälpliga.»
8 Konungen utsåg då härtill
Backides, en av konungens
vänner, som var ståthållare i landet
på andra sidan floden och var
en högt uppsatt man i riket och
9 trogen konungen. Denne sände
han åstad jämte den ogudaktige
Alcimus, vilken han
tillförsäkrade den översteprästerliga
värdigheten; och han bjöd honom
att utkräva hämnd på Israels
barn.
o De bröto alltså upp och
kommo med en stor här till Judeen.
Backides sände nu, i sviklig
avsikt, budbärare till Judas och
hans bröder med fridsam
häls-ning. De aktade likväl icke
på deras ord, eftersom de sågo
att de hade kommit dit i spetsen
12 för en stor här. Men en skara
skriftlärde församlade sig hos
Alcimus och Backides för att söka
LS vinna rättvisa. Och asidéerna
voro de första bland Israels
barn, som sökte utverka fred
L4av dem,1 ty de tänkte: »Det är
en präst av Arons släkt, som
12-21 ?7 44. De apokryfiska böckerna.
har kommit med detta
krigsfolk; han skall icke göra oss
något ont.» Och han gav dem 15
fredliga försäkringar och lovade
dem med ed att de icke skulle
söka bereda dem och deras
vänner ofärd. Och de satte tro till 16
honom. Men han lät gripa sextio
män av dem och dräpa dem på
en och samma dag, såsom
skriften säger:
»Dina frommas döda kroppar 17
hava de kastat ut,
och deras blod hava de utgjutit
runt omkring Jerusalem,
och ingen fanns, som begrov
dem.»
Och fruktan och förskräckelse 18
för dem föll över hela folket; de
sade: »Ingen sanning och rätt
finnes hos dem. De hava ju
brutit överenskommelsen och
den ed som de svuro.»
Men Backides bröt upp från 19
Jerusalem och lägrade sig i
Betset. Därifrån sände han åstad
och lät gripa ett stort antal av
sina anhängare, som hade gått
över till fienderna, och därtill
några bland folket; och han lät
avliva dem och kasta deras
kroppar i den stora brunnen.
Därefter överlät Backides lan- 20
det åt Alcimus och lämnade
kvar hos honom en
häravdelning till hans hjälp och begav
sig sedan tillbaka till konungen.
Alcimus kämpade nu ivrigt 21
för sitt översteprästämbete. Och 22
hos honom församlade sig alla
de som sökte väcka förvirring
bland sitt folk; och de
bemäktigade sig Judeen och foro mycket
våldsamt fram i Israel. När 23
Judas såg allt det onda som
Alcimus och hans anhängare för-l Mack. 7:24.
178
Första
övade bland Israels barn, i ännu
högre mått än hedningarna,
24 drog han omkring till alla
trakter av Judeen och utkrävde
hämnd på dem som hade gått
över till fienderna; och de
hindrades från att fritt röra sig i
25 landet. Men då nu Alcimus såg
att Judas och hans anhängare
fingo överhanden, och märkte
att han icke kunde hålla stånd
mot dem, vände han tillbaka
till konungen och framställde
svåra anklagelser mot dem.
26 Konungen sände då Nikanor,
en av sina anseddaste
hövits-män, vilken var uppfylld av hat
och fiendskap mot Israel, med
uppdrag att tillintetgöra folket.
27 Och sedan Nikanor med en stor
här hade kommit fram till
Jerusalem, sände han, i sviklig
avsikt, bud till Judas och hans
bröder med fridsam hälsning
28 och lät säga: »Icke må det vara
någon strid mellan mig och eder.
Jag vill komma till eder, i
sällskap med några få män, för att
i fred och vänskap sammanträf-
29 fa med eder.» Och han begav
sig till Judas, och de hälsade
varandra fredligt. Men
fienderna stodo färdiga att föra bort
so Judas med våld. Saken blev
dock bekant för Judas, nämligen
att han i sviklig avsikt hade
kommit till honom. Judas drog
sig därför skyggt undan och
vägrade att vidare samman-
31 träffa med honom. När
Nikanor märkte att hans anslag
hade blivit röjt, drog han ut till
öppen strid mot Judas vid Ka-
32 farsalama. Därvid föllo av
Nikanors folk vid pass fem hundra
man; de Övriga flydde till
Davids stad.
Härefter steg Nikanor upp 3
på Sions berg. Då trädde några
av prästerna ut från
helgedomen, så ock några av folkets
äldste, för att fredligt hälsa
honom och visa honom det
brännoffer som just höll på att
frambäras för konungens
välgång. Men han drev gäck med 3
dem och gjorde spe av dem och
förorenade dem och talade
övermodiga ord. Och han svor is
vrede en ed och sade: »Såframt
icke Judas och hans här nu
strax överlämnas i min hand,
skall jag, när jag välbehållen
kommer tillbaka, bränna upp
detta hus.» Och han gick sin
väg därifrån i stor vrede.
Då gingo prästerna in igen 3
och ställde sig framför altaret
och templet och brusto ut i gråt
och sade: »Du har ju själv utvalt 3
detta hus till att uppkallas efter
ditt namn, för att tjäna ditt folk
till ett hus för åkallan och bön.
Så utkräv nu hämnd på dennes
man och på hans här, och låt
dem falla för svärd. Kom ihåg
deras hädelser, och låt dern icke
bliva beståndande.»
Och Nikanor drog bort ifrån 3
Jerusalem och lägrade sig i
Betoron; där förenade sig en här
från Syrien med honom. Judas 4
åter lägrade sig i Adasa med tre
tusen man. Och Judas bad och
sade: »När en gång den assy- 4
riske konungens sändebud
hädade, gick din ängel ut och slog
ett hundra åttiofem tusen man
i hans här. Låt likaså denna här 4
i dag bliva i grund slagen av
oss, för att de övriga må förstå
att han har talat smädliga ord
mot din helgedom; och döm
honom efter hans ondska.» Och 4på trettonde dagen i månaden
Adar drabbade härarna samman
till strid. Och Nikanors här
blev slagen, och själv var han
den förste som föll i striden.
44 Men när hären såg att Nikanor
var fallen, kastade de ifrån sig
45 sina vapen och flydde. Och
judarna förföljde dem en
dagsresa, från Adasa fram till
Gasera, och de blåste i larmtrum-
46peterna bakom dem. Då drog
folket ut från alla byar i Judeen
runt omkring och angrep dem
från alla sidor, så att de vände
sig mot varandra. Och de föllo
allasammans för svärd; icke en
47 enda av dem slapp undan. Och
judarna togo byte och rov; och
Nikanors huvud höggo de av,
så ock hans högra hand, som
han i övermod hade lyft mot
höjden, och togo dem med sig till
Jerusalem och fäste upp dem
48 där, högt uppe i höjden. Nu
gladde sig folket högeligen, och
de firade den dagen såsom en
49 stor glädjedag. Och de
bestämde att denna dag årligen skulle
firas på den trettonde dagen i
50 månaden Adar. Och Judeen
hade nu rö en kort tid.
1. 2Mack. 14:lf. /5. 2Mack. 14:3f.
6. l Mack. 2:44. 3:8. 6:24. /8.
Se Vän och Floden i
Ord-förkl. /13. l Mack. 2:42. 2 Mack.
14:6f. /17. Ps. 79:2f. l Mack. 1:37.
25.2Mack. 14:26f. /26.1Mack. 3:38.
2Mack.l4:12, 39. /27.2Mack. 14:19f.
33.Esr. 6:10. 2Mack. 14:31f. /37.
IKon. 8:29, 43. Jes. 56:7. 2Mack.
14:35. Matt. 21:13. /41. 2 Kon.
19:35. Jes.37:36. Syr. 48:21. 2Mack.
8:19. 15:22. /43. 2 Mack. 15:28f.
47. l Sam. 31:9. /49. l Mack.
4:59.
8 KAPITLET.
Judas lår höra om romarnas tapperhet
och bedrifter. Han ingår förbund med
dem.
Nu fick Judas höra sägas om i
romarna att de voro tappra
stridsmän, och att de visade
välvilja mot alla som slöto sig till
dem, och ingingo vänskap med
alla som vände sig till dem, och 2
att de, såsom sagt är, voro
tappra stridsmän.
Man berättade för honom om
deras krig och om de bedrifter
som de hade utfört bland
galaterna, och huru de hade övervunnit
dessa och gjort dem
skattskyldiga, så ock om allt som de hade 3
uträttat i Spanien, i det att de
hade bemäktigat sig silver- och
guldgruvorna där, och huru de 4
genom sin klokhet och
ihärdighet hade bemäktigat sig hela
det landet, fastän det låg
mycket långt avlägset från deras
eget. De hade likaledes
övervunnit de konungar som hade
dragit emot dem från jordens
ända, så att de i grund hade
slagit dem och tillfogat dem
svåra nederlag och tvingat de
överblivna att betala dem en
årlig skatt.
Och man berättade huru des
hade i strid slagit och
övervunnit Filippus, så ock Perseus,
kittéernas konung, och de andra
som hade upprest sig mot dem;
likaså huru Antiokus den store, 6
konungen i Asien, som drog ut
till strid mot dem med ett
hundra tjugu elefanter och med
ryttare och vagnar och en mycket
stor här till fots, i grund hade
blivit slagen av dem. Honom?
själv hade de fått levande i sitt
l Mack. 8:8.
180
Första
våld, och de hade ålagt honom
och hans efterträdare att betala
dem en dryg skatt och lämna
gisslan och avträdaland åt dem,"
8 nämligen Indien, Medien och
Lydien, så ock andra av deras
skönaste länder; och när de
hade mottagit dessa av honom,
hade de givit dem åt konung
Eumenes.
9 Och vidare berättade man
huru Greklands folk hade fattat
det beslutet att komma och
10 tillintetgöra dem, men huru de
hade fått kunskap härom och
sänt en härhövitsman mot dem
och utkämpat en strid med dem.
Därvid hade många av dessa
fallit slagna; och deras kvinnor
och barn hade de fört bort såsom
fångar, och de hade utplundrat
dem och bemäktigat sig deras
land och förstört deras
fästningar. De hade utplundrat dem
och gjort dem sig underdåniga
11 allt intill denna dag. Och alla
övriga konungariken och alla
de öar som hade satt sig upp
mot dem hade de i grund kuvat
och gjort sig underdåniga.
12 Med bina vänner och dem som
satte sin lit till dem hade de
däremot hållit vänskap, men
övervunnit de konungar som
bodde nära och fjärran, så att
alla som hörde dem omtalas
13 fruktade dem. Ty alla som de
ville hjälpa och göra till
konungar, de fingo bliva konungar,
men dem som de ville avsätta,
dem avsatte de. Och på det
sättet hade de kommit till
mycket stor makt.
14 Och trots allt detta hade
ingen av dem satt på sig
konungakronan eller iklätt sig
purpurmanteln för att yvas i
den, utan de hade inrättat åt i
sig en rådsförsamling, och där
rådplägade dagligen tre hundra
tjugu män, i det att de
beständigt lade råd angående
menigheten, för att ordna för den på
bästa sätt. Och de anförtrodde
åt en enda man att för ett år
vara deras högste styresman
och att härska över hela deras
område; och alla hörsammade
denne ende, och ingen avund
eller tävlan om makten fanns
bland dem.
Judas utsåg nu Eupolemus, i
son till Johannes, A ekos" son,
och Jason, Eleasars son, och
sände dem åstad till Rom, för
att ingå vänskap och
förbund med romarna, och för att ig
dessa skulle avlyfta oket från
dem, eftersom de ju kunde se
huru det grekiska riket höll
Israel i träldom. De begåvo sig 19
alltså åstad till Rom; och vägen
dit var mycket lång. När de
nu hade kommit inför
rådsför-samlingen, togo de till orda och
sade: »Judas, som ock kallas 20
Mackabeus, och hans bröder och
det judiska folket hava sänt
oss till eder, för att med eder
ingå fred och förbund, och för
att vi skola bliva upptagna
bland edra bundsförvanter och
vänner.» Det talet behagade 21
dem väl. Och så lyder avskrif- 22
ten av den skrivelse som de
såsom svar läto inrista på
koppartavlor och sände till
Jerusalem, för att där hos dem
förvaras till en påminnelse om den
fred och det förbund som hade
ingåtts:
»Må det gå romarna och det 2;
judiska folket väl till lands och
vatten i evärdlig tid, och måsvärd och fiende vara fjärran
24 ifrån dem! Men om krig först
hotar Rom eller någon av dess
bundsförvanter inom hela dess
25 välde, så skall det judiska folket,
alltefter som omständigheterna
kräva av dem, av uppriktigt
hjärta komma dem till hjälp i
26 striden; och åt krigsfolket skola
romarna icke behöva vare sig
giva eller tillhandahålla
livsmedel, vapen, penningar eller
skepp, annat än om de själva
så finna för gott. Och det
judiska folket skall uppfylla dessa
sina förpliktelser, utan att taga
27 någon ersättning. Och på
samma sätt: om det judiska folket
först råkar ut för krig, så skola
romarna med villigt sinne
komma dem till hjälp i striden,
alltefter som omständigheterna krä-
28 va av dem; och åt hjälphären
skall man icke behöva giva
livsmedel, vapen, penningar
eller skepp, annat än om romarna
så finna för gott. Och de skola
uppfylla dessa förpliktelser, och
>9 det utan svek. I enlighet med
dessa bestämmelser hava
romarna träffat avtal med det
50 judiska folket. Men om
härefter endera parten önskar lägga
något till eller taga något ifrån
dessa bestämmelser, så skola
de få göra detta efter sitt eget
behag; och vad de sålunda
till-lägga eller borttaga, det skall
hava gällande kraft.
11 Vad åter angår det onda som
konung Demetrius tillfogar eder,
så hava vi skrivit ett brev till
honom, av f öl j ande innehåll:
"Varför har du lagt ett så tungt ok
på våra vänner och bundsför-
2vanter judarna? Om de nu
ytterligare komma och anföra
klagomål mot dig, så skola vi
skaffa dem rätt och föra krig
mot dig både till lands och
vatten."»
17. 2Mack. 4:11.
9 KAPITLET.
Demetrius sänder åter Backides mot
Judas. Judas besegras och faller.
Jonatan efterträder honom såsom
anförare. Johannes tages till fånga och
dör. Backides ingår fred med judarna.
När Demetrius fick höra atti
Nikanor och hans här hade
fallit i striden, sände han ånyo,
för andra gången, Backides och
Alcimus till Judeen, med högra
flygeln av sin här. Och de slogo 2
in på vägen till Galgala och
lägrade sig gent emot Mesalot
i Arbela och intogo staden och
anställde en stor manspillan.
I första månaden av år 152 3
lägrade de sig framför
Jerusalem; sedan bröto de upp därifråni
och tågade till Berea, med tjugu
tusen man fotfolk och två tusen
ryttare.
Judas låg nu lägrad i Elasa5
med tre tusen man utvalt
manskap. Men när dessa sågo att6
den fientliga hären var så stor,
blevo de högeligen förskräckta;
och många gåvo sig bort ifrån
lägret, så att slutligen icke mer
än åtta hundra .man funnos
kvar av dem. Då nu Judas såg?
att hans här hade givit sig av,
men på samma gång förstod att
strid var oundviklig, blev han
mycket illa till mods över att
han icke hade tid nog till att
samla sitt folk. Och i sin f or-s
tvivlan sade han till dem som
hade stannat kvar: »Låt oss
bryta upp och draga fram mot
våra motståndare; måhända
l Mack. 9:9.
Första
kunna vi utkämpa en strid med
9 dem.» Men de sökte avråda
honom och sade: »Det kunna vi
förvisso icke. Låt oss hellre nu
rädda våra liv, så vilja vi sedan
återvända tillsammans med
våra bröder och strida mot dem.
10 Vi äro ju alltför få.» " Men Judas
sade: »Bort det, att jag skulle
så göra och fly för dem! Är vår
stund kommen, låt oss då ock
manligen dö för våra bröder;
må vi icke lämna en fläck ,på
vår ära.»
11 Men den fientliga hären bröt
upp från lägret, och de ställde
upp sig mot dem. Ryttarna
delades i två hopar, och framför
fotfolket gingo slungarna och
bågskyttarna, tillika med alla de
tappraste, som skulle kämpa i
12 främsta ledet. Backides själv
befann sig på högra flygeln. Så
ryckte nu hären i full
slagordning fram med båda flyglarna,
och de blåste i trumpeterna.
Också Judas" män stötte i sina
13 trumpeter, och marken darrade
av larmet från härarna; och
striden begynte bittida om
morgonen och varade ända till sena
14 aftonen. När Judas såg att
Backides med kärnan av hären
befann sig på högra flygeln,
vände han sig dit, och med
honom alla de modigaste männen.
15 Och högra flygeln blev i grund
slagen av dem, och de förföljde
16 den till berget Asotus. Men när
de som stodo på vänstra flygeln
sågo att den högra flygeln hade
blivit slagen, vände de om och
följde tätt bakefter Judas och
17 hans folk. Nu uppstod en häftig
strid, och många föllo slagna
is på vardera sidan. Också Judas
19 föll, och de övriga flydde. Men
Jonatan och Simon togo upp
sin broder Judas* kropp, och de
begrovo honom i hans fäders
grav i Modein. Och de begräto 20
honom där, och hela Israel höll
stor dödsklagan efter honom
och sörjde honom i många
dagar; de sjöngo:
»Huru har icke hjälten fallit, 21
Israels frälsare!»
Vad nu mer är att säga om 22
Judas och om de strider som
han utkämpade och de bedrifter
som han utförde och om hans
storhet, det har icke blivit
upptecknat, ty det skulle bliva
alltför mycket.
Efter Judas" död reste de av- 23
fälliga åter huvudet överallt
inom Israels område, och alla
de som gjorde vad orätt var
frodades. Vid den tiden upp- 24
stod en mycket svår hungersnöd,
så att folket i landet gick över
till dem. Och Backides utvalde 25
de ogudaktiga och satte dem
till herrar över landet. Och 26
dessa efterspanade och spårade
upp Judas" vänner och förde
dem inför Backides; och han
straffade dem och behandlade
dem skymfligt. Och det blev 27
ett stort betryck i Israel, så
stort att dess like icke hade
förekommit, allt ifrån den tid
då en profet för sista gången
lät sig ses bland dem.
Då församlade sig alla Judas" 28
vänner och sade till Jonatan:
»Alltsedan din broder Judas 2S
har gått bort, finnes icke någon
hans like, någon som kan draga
ut mot fienderna och Backides
och mot dem som hata vårt folk.
Därför välja vi dig nu i dag till 3(
att i hans ställe vara vår hov-Mackabéerboken
183
l Mack. 9:52.
ding och anförare och föra vår
i strid.» Jonatan mottog alltså på
den dagen högsta ledningen och
trädde i sin broder Judas" ställe.
När Backides fick veta detta,
sökte han efter tillfälle att döda
3 honom. Men då Jonatan, och
hans broder Simon och alla
hans anhängare fingo veta detta,
flydde de till Tekoas öken och
lägrade sig vid brunnen Asfars
4 vatten. Detta fick Backides
veta på sabbatsdagen och drog
då med hela sin krigshär över
till andra sidan av Jordan.
Jonatan hade nämligen sänt
sin broder Johannes åstad
såsom anförare för trossen, och
bett sina vänner nabatéerna
att de skulle få lämna sina
många tillhörigheter i förvar hos
6 dem. Då drogo Jambris barn
ut från Medaba och fingo
Johannes och allt vad han förde
med sig i sitt våld och tågade
7 bort därmed. Men sedan hade
det blivit berättat för
Jonatan och hans broder Simon
att Jambris barn. just höllo på
att fira ett stort bröllop, och
att de nu voro på väg för att
hämta bruden, som var dotter
till en av de förnämsta
stormännen i Kanaan, från Nada-
is båt med stort följe. Då tänkte
de på sin broder Johannes och
tågade ditupp och gömde sig
59 i en hålväg i berget. När de nu
lyfte upp sina ögon, fingo de se
ett tåg komma, med stort larm
och präktig utrustning. Det
var brudgummen och hans
vänner och fränder som drogo ut
för att möta brudföljet, med
pukor och andra
musikinstrument och en mängd tillbehör.
$ Då bröto de fram mot dem från
bakhållet och anställde ett
blodbad på dem. Många föllo slagna,
och de övriga flydde in bland
bergen; och all deras utrustning
togo de såsom byte. Och bröl- 41
löpet blev förbytt i sorg och
deras spel i klagosång. Så häm- 42
nådes de sin broders blod och
vände därefter tillbaka till
Jordans sumpmarker.
Detta fick Backides höra, 43
och han kom på sabbatsdagen
till Jordans stränder med en
stor här. Då sade Jonatan till 44
sina landsmän: »Låt oss nu
stå upp och strida för våra liv.
Ty aldrig någonsin förr hava
vi varit i så stor fara som i dag.
Se, fienderna äro ju både fram- 45
för oss och bakom oss, och på
ömse sidor hava vi Jordans
vatten, därtill ock sumpmark
och skogsmark, och det finnes
icke någon möjlighet till att
undkomma. Så ropen nu till him- 46
melen att I mån bliva frälsta ur
edra fienders hand.» Och stri-47
den begynte, och Jonatan räckte
ut sin hand för att stöta ned
Backides, men denne drog sig
tillbaka undan honom. Då ka- 48
stade sig Jonatan och hans män
i Jordan och simmade över till
andra stranden. Men fienderna
gingo icke över Jordan efter
dem. Och på Backides" sida 49
föllo på den dagen vid pass tre
tusen man.
Denne vände sedan tillbaka till 50
Jerusalem och förstärkte flera
fasta städer i Judeen, fästningen
vid Jeriko, så ock Ammaus,
Betoron, Betel,
Tamnata-Fara-ton och Tefon, med höga murar
och portar och bommar. Och 51
man lade in besättningar i dem
för att oroa Israel. Han befäste 52l Mack. 9:53.
184
Första
också ytterligare staden
Bet-sura och Gasara och borgen och
lade i dem in krigsfolk och för-
53 råd av livsmedel. Och han tog
sönerna till de anseddaste
männen i landet såsom gisslan och
satte dem i förvar på borgen i
Jerusalem.
54 I andra månaden av år 153
gav Alcimus befallning om att
riva ned muren till helgedomens
inre förgård och ville så riva
ned vad profeterna hade byggt
upp. Men i samma stund som
55 Alcimus begynte härmed,
drabbades han av en hemsökelse,
så att hans företag
förhindrades; och hans mun blev
tillstoppad, i det att han blev
förlamad, så att han icke vidare
kunde tala eller beställa om sitt
56 hus. Så dog då Alcimus, vid
den tiden, under svåra plågor.
57 När Backides fick underrättelse
om att Alcimus var död, vände
han tillbaka till konungen. Och
Judeen hade nu rö i två år.
58 Men de avfälliga lade
samfällt råd och sade: »Se,
Jonatan och hans anhängare sitta i
rö och säkerhet. Nu vilja vi
därför hämta hit Backides; han
skall gripa dem allasammans
59 på en enda natt.» Så begåvo de
sig då åstad till honom och lade
60 råd med honom. Han bröt nu
upp och kom tågande med en
stor här och sände i hemlighet
brev till alla sina
bundsförvanter i Judeen, med befallning att
de skulle gripa Jonatan och
dem som voro med honom.
Men de förmådde det icke, ty
de andra fingo vetskap om deras
61 plan. Och dessa grepo själva vid
pass femtio av landets
inbyggare, som voro anstiftare .av .det
onda anslaget, och dräpte dem.
Därefter drogo sig Jonatan och §*
Simon och hans anhängare
undan till Betbasi i öknen; och
han byggde åter upp vad som
var förstört av staden och
befäste den.
När Backides fick veta detta, 63
samlade han allt sitt krigsfolk
och bådade upp dem som voro
från Judeen. Och han kom och 64
lägrade sig framför Betbasi och
stridde mot den staden i lång
tid och lät förfärdiga
stormverktyg. Då lämnade Jonatan 65
sin broder Simon kvar där i
staden och drog själv med några
få män ut på landsbygden. Och 66
han slog Odomera och hans
bröder, så ock Fasirons barn, i
deras tältläger. När han
sedan begynte att göra anfall mot
fienden och rycka närmare med
sin skara, gjorde Simon och 67
hans folk ett utfall från staden
och brände upp stormverktygen.
Och de stridde mot Backides, 68
och han blev i grund slagen av
dem; och de vållade honom stor
grämelse, därför att hans plan
och hans krigståg hade
misslyckats.
Han upptändes nu av vrede 69
mot de avfällingar som hade
givit honom det rådet att draga
dit till landet; och man lät
avliva många av dem. Sedan
beslöt Backides att draga
därifrån till sitt land igen. När 70
Jonatan fick veta detta,
skickade han sändebud till honom
för att ingå fred med honom
och utverka att fångarna skulle
utlämnas åt dem. Backides gick 71
in härpå och gjorde såsom han
begärde; ytterligare lovade han
honom med ed att han icke mer,så länge han levde, skulle söka
72 bereda honom ofärd. Och han
utlämnade åt honom de fångar
som han tidigare hade tagit i
Judeen. Sedan vände han om
och drog till sitt land igen och
kom aldrig vidare inom
Judeens gränser.
73 Så fick nu svärdet vila i
Israel. Och Jonatan bosatte sig
i Makmas. Sedan begynte
Jonatan att uppträda såsom folkets
styresman, och han utrotade de
ogudaktiga ur Israel.
l.lMack. 7:8f., 43f. /5-lMack. 7:40.
Q.lMack. 3:17. /19. l Mack. 2:70.
13:25. /21.2Sam. 1:19. /22.1Kon.
11:41. /Sl.lMack. 2:2f. /54.Esr.5:lf.
6:14. Hägg. 1:71. Sak. 4:8f.
10 KAPITLET.
Demetrius och hans motkonung
Alexander tävla med varandra om att
vinna Jonatan och judarna för sig.
Dessa sluta sig till Alexander.
Demetrius faller. Alexander utmärker
Jonatan. Denne besegrar Apollonius och
bränner upp Dagons tempel.
1 X r 160 drog Alexander
Epi-JLjLfanes, Antiokus" son,
ditupp och intog Ptolemais, och
invånarna mottogo honom hos
sig, och han uppträdde såsom
2 konung där. När konung
Demetrius fick höra detta, samlade
han en mycket stor här och
drog ut för att möta honom i
3 öppen strid. Och till Jonatan
sände Demetrius ett brev med
fridsam hälsning, i avsikt att
4 bevisa honom stor heder. Ty
han tänkte: »Vi vilja skynda
oss att i förväg ingå fredlig
Överenskommelse med dem, innan
han ingår en sådan med Alexan-
5 der mot oss. Ty han kommer
icke att förgäta allt det onda
som vi hava gjort honom och
hans bröder och hans folk.»
Och han gav Jonatan myndighet 6
till att samla krigsfolk och
företaga rustningar och till att vara
hans bundsförvant, och lovade
att han skulle åt honom
utlämna dem som befunno sig
på borgen såsom gisslan.
Jonatan begav sig då till Je-7
rusalem och läste upp brevet
inför hela folket och inför
besättningen på borgen. Dessa 8
blevo storligen förfärade, när
de fingo höra att komlngen hade
givit honom myndighet till att
samla krigsfolk. Och besätt- 9
ningen på borgen utlämnade
till Jonatan dem som befunno
sig där såsom gisslan, och han
överlämnade dem åt deras
föräldrar.
Jonatan bosatte sig nu i Jeru-10
salem och begynte att uppbygga
och återställa staden. Och han 11
befallde dem som utförde
arbetena att bygga stadsmurarna
och befästningarna vid Sions
berg, runt omkring, av huggen
sten och därmed förstärka
platsen; och de gjorde så. De 12
utlänningar som bodde i de
fästningar som Backides hade
låtit förstärka togo nu till
flykten; var och en lämnade den 13
plats där han befann sig och
begav sig därifrån hem till sitt
land. Allenast i Betsura stan-14
nåde några kvar av dem som
hade övergivit lagen och
stadgarna; denna plats tjänade
dem nämligen såsom
tillflyktsort.
När konung Alexander fick 15
höra talas om alla de löften
som Demetrius i sitt brev hade
givit Jonatan, och när man för
honom berättade om de strider
l Mack. 10:16.
186
Första
som denne och hans bröder
hade utkämpat, och om de
bedrifter som de hade utfört,
och om de vedermödor som
16 de hade haft att utstå, då
sade han: »Skulle vi väl
kunna finna en sådan mans like?
Vi vilja nu göra honom till
vår vän och bundsförvant.»
17 Han skrev alltså ett brev,
som han sände honom. Det
lydde så:
18 »Konung Alexander hälsar
19 sin broder Jonatan. Vi hava
hört sägas om dig att du är en
tapper stridsman, och att du är
väl ägnad till att vara vår vän.
20 Därför insätta vi dig nu i dag
till överstepräst för ditt folk
och förordna att du skall kallas
konungens vän» - samtidigt
sände han honom en
purpurmantel och en gyllene krona -
»och bedja dig att du ville stå
på vår sida och hålla vänskap
med oss.»
21 Jonatan iförde sig då den
heliga skruden i sjunde
månaden av år 160, vid
lövhyddohögtiden. Och han samlade
krigsfolk och företog stora
rustningar.
22 Då nu Demetrius fick höra
talas härom, blev han illa till
23 mods och sade: »Varför hava
vi låtit detta ske, att Alexander
har förekommit oss med att
träda i vänskapsförhållande till
judarna och så stärkt sin makt?
21 Också jag vill skriva till dem
för att söka övertala dem med
löften om upphöjelse och
förmåner, på det att de må hålla
25 med mig och hjälpa mig.» Och
han sände dem ett brev av
följande lydelse:
»Konung Demetrius hälsar det
judiska folket. Vi hava med 26
fägnad hört att I haven hållit
de med oss ingångna fördragen
och stått fast vid vänskapen
med oss och icke övergått till
våra fiender. Fortfaren nu ock 27
allt framgent att iakttaga
trohet mot oss, så skola vi bereda
eder fördelar, till tack för vad
I gören till vårt gagn; vi skola 28
bevilja eder många eftergifter
och tilldela eder många
förmåner.
Härmed löser jag eder och 29
fritager alla judar från de
personliga avgifterna och från
saltskatten och kransskatten. Och 30
den ersättning för tredjedelen
av grödan och för hälften av
trädfrukterna, som det
tillkommer mig att uppbära, vill jag
från denna dag och allt
framgent avstå från att uppbära i
Judeen och i de tre områden
som härmed läggas till detta
land från Samarien och
Galileen, allt ifrån denna dag och för
evärdlig tid. Och Jerusalem med 31
angränsande område må vara
heligt och vara fritaget ifrån
skatter; fritagna vare ock
tiondegärderna och
tempelinkomsterna. Jag avstår också från 32
rätten till borgen i Jerusalem
och överlåter den åt
översteprästen, för att han där, till
dess försvar, må lägga in en
besättning av sådant manskap
som han själv vill utvälja. Och 33
envar jude inom hela mitt
rike, som har blivit bortförd i
fångenskap ifrån Judeen, giver
jag fri för intet. Och alla mina
tjänstemän må efterlåta
avgifterna jämväl för deras fäkreatur.
Och alla högtider och sabbater och nymånader och övrigaMackabéerboken
187
l Mack. 10:49.
fastställda f estdagar, och tre
dagar före och tre dagar efter
högtiderna, alla dessa dagar skola
för alla judar som bo i hela mitt
rike vara fria ifrån indrivning av
5 skatter och avgifter, och ingen
skall under dem hava rättighet
att kräva någon av dem eller
falla någon besvärlig för en
rättssak, vilken det vara må.
6 Vidare må vid pass trettio
tusen judar uppföras bland
konungens krigsmän; och underhåll
skall givas åt dem, i likhet med
vad som tillkommer konungens
7 alla övriga krigsmän. En del
av dem skall inläggas i
konungens största fästningar, och
några av dem skola sättas på
förtroendeposter i riket. Och
deras befälhavare och
hövits-mäii skola uttagas bland dem
själva. Och de skola få vandra
efter sin egen lag, såsom
konungen har förordnat angående
s dem som bo i Judeen. Och de
tre områden som hava blivit
lagda till Judeen från Samarien,
de skola tilläggas Judeen på så
sätt att de skola anses stå under
en och samme styresman och
icke lyda under någon annan
myndighet än översteprästens.
9 Ptolemais med tillhörande
område giver jag såsom gåva
åt helgedomen i Jerusalem,
för att de kostnader som äro
förbundna med tjänsten i
helgedomen skola betalas därifrån.
0 Och för egen del giver jag årligen
femton tusen siklar silver av
konungens inkomster, vilka sko-
1 la utgå från lämpliga orter. Och
allt som ännu återstår att
betala, vad mina ämbetsmän
ännu icke hava avlämnat,
såsom skedde under tidigare år,
allt detta skola de härefter
lämna för tjänstgöringen i Guds hus.
Och vidare: de fem tusen siklar 42
silver som man har plägat
upptaga av templets medel, av de
årligen inflytande inkomsterna,
också dessa penningar
efterskänkas, eftersom de tillkomma
prästerna, som göra tjänst där.
Och envar som flyr till helge- 43
domen i Jerusalem med hela
dess område, därför att han står
i skuld till konungen, eller
därför att han har ådragit sig skuld
på något annat sätt, envar
sådan skall, med allt vad han äger
i mitt rike, vara befriad från
straff. Och kostnaderna för att 44
återställa och förnya
helgedomens byggnader skola betalas
av konungens inkomster. Lika- 45
så skola kostnaderna för att
återställa Jerusalems murar och
befästa det runt omkring
betalas av konungens inkomster;
detsamma skall gälla i fråga
om kostnaderna för att
återställa fästningsmurarna på
andra orter i Judeen.»
När Jonatan och folket hörde 46
dessa löften läsas upp, satte de
ingen tro till dem och antogo
dem icke; ty de tänkte på det
myckna onda som konungen
hade gjort i Israel och på det svåra
betryck som han hade dragit
över dem. De föredrogo i stället 47
Alexander, därför att denne var
den förste som hade sänt dem
fridsam hälsning, och de
förblevo hela tiden hans
bundsförvanter.
Men konung Alexander sam- 48
lade en stor här och lägrade sig
mitt emot Demetrius. Och de 49
båda konungarna drabbade
samman, och Demetrius" här flydde.l Mack. 10:50.
188
Första
och Alexander förföljde honom
och fick överhanden över dem;
50 och han fortsatte striden mycket
hårdnackat, ända till dess solen
gick ned. Och Demetrius föll
på den dagen.
51 Sedan skickade Alexander
sändebud till Ptolemeus, konungen
i Egypten, med en hälsning av
följande innehåll:
52 »Jag har nu kommit igen till
mitt rike och satt mig på mina
fäders tron och fått makten i
mina händer och i grund slagit
Demetrius och blivit herre över
53 vårt land. Jag har nämligen
drabbat samman med honom,
och han själv och hans här hava
blivit slagna av oss, och så hava
vi satt oss på hans konunga-
54 tron. Då nu så är, må vi ingå
vänskap med varandra. Giv
du mig din dotter till äkta; jag
vill bliva din måg och vill giva
dig och henne skänker som äro
dig värdiga.»
55 Konung Ptolemeus svarade
sålunda:
»Vilken lycklig dag detta är,
då du har kommit tillbaka till
dina fäders land och satt dig
56 på deras konungatron! Vad
angår det som du har begärt i
ditt brev, så vill jag göra det.
Men möt mig i Ptolemais, så
att vi få träffa varandra; jag
vill då taga dig till min måg,
såsom du har föreslagit.»
57 Så drog då Ptolemeus ut ur
Egypten med sin dotter
Kleopatra och kom till Ptolemais, år
58162. Och konung Alexander
mötte honom där; Ptolemeus gav
honom då sin dotter Kleopatra
till äkta och gjorde bröllop åt
henne i Ptolemais med stor ståt,
såsom konungar pläga.
Konung Alexander skrev nu 5?
till Jonatan att denne skulle
komma dit för att möta honom.
Och han drog med ståt till Ptole- 6(
mais och träffade där samman
med de båda konungarna. Och
han gav dem och deras vänner
silver och guld och många
skänker, och han fann nåd för deras
ögon.
Mot honom församlade sig 61
nu några skändliga israelitiska
män, avfällingar från lagen, för
att anföra klagomål mot honom;
men konungen aktade icke på
dem. Konungen befallde i stal- e;
let sina tjänare att taga av
Jonatan hans egna kläder och
kläda honom i purpur; och de
gjorde så. Och konungen lät 6^
honom sitta vid sin sida, och
han sade till sina hövitsmän:
»Ledsagen honom in i staden,
och låten utropa att ingen får
anföra klagomål mot denne i
någon sak, och att ingen må
falla honom besvärlig i något,
vad det vara må.» När nu de 64
som ville anföra klagomål mot
honom sågo vilken ära som
vederfors honom, enligt vad
härolden utropade, och när de
sågo huru han hade blivit klädd
i purpur, då flydde de
allasammans därifrån. Men konungen 65
lät ytterligare ära honom genom
att upptaga honom bland sina
främsta vänner och utnämna
honom till befälhavare och
ståthållare. Sedan vände Jonatan 66
tillbaka till Jerusalem med frid
och glädje.
År 165 kom Demetrius" son 67
Demetrius från Kreta till sina
fäders land. När konung Alexan- 68
der fick höra detta, blev han
mycket illa till mods och vändeMackabéerboken
189
l Mack. 10:86.
>9 om till Antiokia. Och
Demetrius lät Apollonius, ståthållaren
i Gelesyrien, behålla sitt ämbete,
och denne samlade en stor här
och lägrade sig i Jamnia.
Därifrån sände han bud till
översteprästen Jonatan och lät säga:
ro »Du är den ende som uppreser
sig mot oss, och jag har blivit
till åtlöje och smälek för din
skull. Varför förhäver du dig
mot oss däruppe bland bergen?
"i Om du litar på ditt krigsfolk,
välan, kom då hitned till oss på
slätten, och låt oss här mäta oss
med varandra; du må veta att
jag har städernas krigsmakt på
temin sida. Du kan ju fråga och
göra dig underrättad om vem
jag är, och vilka de andra äro,
som bistå oss; man skall då
svara att I icke skolen kunna
behålla fältet mot oss, ty två
gånger hava dina fäder blivit
slagna på flykten i sitt eget land.
F3 Mycket mindre skall du nu
kunna hålla stånd mot ryttarna
och mot så mycket fotfolk på
slätten, där det icke finnes ett
enda klippblock eller en enda
sten eller alls någon möjlighet
till att komma undan.»
När Jonatan hörde denna
Apollonius" hälsning, blev han
uppbragt i sitt sinne. Och han
utvalde tio tusen man och drog
ut ur Jerusalem; och hans
broder Simon förenade sig med
honom för att bistå honom.
5 Och han lägrade sig framför
Joppe; men invånarna i staden
stängde portarna för honom, ty
Apollonius hade en besättning
där. Då angrep han staden.
Och invånarna blevo
förskräckta och öppnade portarna, och
så fick Jonatan Joppe i sitt våld.
Men när Apollonius fick höra n
detta, lät han tre tusen ryttare
och en myckenhet fotfolk göra
sig redo och drog så fram mot
Asotus, som om han ville taga
vägen därigenom. Samtidigt
ryckte han ock fram på slätten;
han hade nämligen ryttare i
mängd, och dessa litade han på.
Men Jonatan följde efter, bak-78
om honom, åt Asotus till, och
härarna drabbade samman med
varandra. Och Apollonius hade 79
i hemlighet lämnat ett tusen
ryttare kvar i deras rygg; men so
Jonatan fick veta att man låg
i bakhåll för honom. De
omringade nu hans häravdelning
och avsköto sina pilar mot
folket, från bittida om morgonen
ända till aftonen. Men folket si
behöll sin ställning, såsom
Jonatan hade befallt, så att
fiendernas hästar blevo uttröttade.
Då ryckte Simon fram med sin 82
skara och inlät sig i strid med
det i slagordning uppställda
fotfolket (ryttarna voro ju
nämligen utmattade), och de blevo
i grund slagna av honom och
flydde. Också ryttarna sking- 83
rade sig över slätten. Och de
flydde till Asotus och begåvo
sig in i Bet-Dagon, deras
avguda-hus, för att rädda sig där. Men 84
Jonatan brände upp Asotus
och städerna där runt omkring
och tog all egendom i dem såsom
byte. Jämväl Dagons
helgedom, tillika med dem som hade
tagit sin tillflykt dit, brände han
upp i eld. Och de som föllo f or 85
svärd uppgingo, tillsammans
med dem som innebrändes, till
vid pass åtta tusen man. Sedan 86
bröt Jonatan upp därifrån och
lägrade sig framför Askalon;och stadens invånare gingo
under stor ståt ut för att möta ho-
87 nom. Därefter vände Jonatan
och hans folk tillbaka till
Jerusalem med rikt byte.
88 Då nu konung Alexander
fick höra härom, bevisade han
89 Jonatan ännu större ära: han
sände honom ett spänne av
guld, ett sådant som det är
sed att förära konungarnas
fränder; han gav honom ock
Acka-ron med hela dess område till
besittning.
6. l Mack. 9:53. /10. l Mack. 6:62.
ll.lKon. 6:7. 7:9f. Jes. 9:10. /12.
IMack. 9:50f./19. Se Vän i
Ordförkl. /20.Est. 8:15. IMack. 2:18.
21.2Mos. 28:4f. /29.IMack. ll:34f.
13:39. /30.1Mack.ll:28. /32.1Mack.
1:33. /42. Neh. 10:32f. /46. IMack.
7:9. 9:1. /60. l Mack. ll:24f. /61.
IMack. 7:5f. /62. Est. 6:8f. /72.
ISam. 4:lf. 31:lf. /83.1Sam. 5:lf.
84. l Mack. 5:68. /89. l Mack.
11:58.
11 KAPITLET.
Konung Ptolemeus drager in i Syrien.
Demetrius II bliver konung där.
Jonatan belägrar borgen i Jerusalem,
blidkar konungen och utverkar förmåner
åt judarna. Jonatan hjälper till med
att kuva ett uppror i Antiokia,
understödjer den unge Antiokus och
besegrar en av Demetrius* hövitsmän.
1 11 yf en konungen i Egypten
1VJL samlade en stor här, så
talrik som sanden på havets
strand, därtill ock skepp i
myckenhet. Ty han sökte efter att
med list bemäktiga sig
Alexanders rike och lägga det till sitt
2 eget rike. Han drog alltså under
fredliga försäkringar in i Syrien,
och städernas invånare öppnade
portarna för honom och gingo
honom till mötes. Det var
nämligen konung Alexanders
befallning att man så skulle
möta honom, då han ju var
hans svärfader. Men alltefter;
som Ptolemeus tågade in i
städerna, lade han av sitt
krigsfolk in besättningar i var stad.
När han nu kom fram till Asotus, 4
visade man honom huru Dagons
helgedom hade blivit uppbränd,
och huru Asotus och
kringliggande städer hade blivit
förstörda, och man visade honom
de utkastade döda kropparna
och resterna av dem som
Jonatan hade bränt upp under
striden; man hade nämligen staplat
upp högar av dem utefter hans
väg. Och man berättade förf
konungen vad Jonatan hade
gjort, för att därigenom
ned-svärta honom. Men konungen
svarade intet därpå.
Och Jonatan kom konungen (
till mötes i Joppe med ståt;
och de hälsade varandra och
stannade där över natten. Jo-7
natan följde sedan konungen
ända till den flod som heter
Eleuterus och vände så tillbaka
till Jerusalem.
Men konung Ptolemeus gjorde *
sig till herre över kuststäderna
ända till det Seleucia som ligger
vid havet. Och eftersom han
umgicks med onda planer mot
Alexander, skickade han sände- <
bud till konung Demetrius och
lät säga: »Välan! Låt oss ingå
förbund med varandra, så vill
jag giva dig min dotter till äkta,
henne som Alexander nu har
till gemål, och du skall bliva
konung över din faders rike.
Jag ångrar nämligen att jag har
givit honom min dotter, ty han
har sökt efter tillfälle att döda
mig.» På det sättet nedsvärtade
han honom, därför att han hade
Mackabéerboken
191
l Mack. 11:33.
2 begär efter hans rike. Han tog
alltså ifrån honom sin dotter
och gav henne åt Demetrius
och bröt med Alexander, så
att fiendskapen mellan dem
3 blev uppenbar. Och när
Ptole-meus hade dragit in i Antiokia,
satte han Asiens krona på sitt
huvud och bar således nu två
kronor, Egyptens och Asiens.
4 Konung Alexander befann sig
vid denna tid i Cilicien; det var
nämligen så, att invånarna i
dessa trakter höllo på att avfalla
15 från honom. Då nu Alexander
fick höra vad som hade hänt,
drog han ut till strid mot
Ptole-meus. Denne tågade också ut
och mötte honom med en stark
stridsmakt och slog honom på
16 flykten. Alexander flydde då
till Arabien för att söka skydd
där, och konung Ptolemeus kom
17 så till makten. Men araben
Sab-diel högg huvudet av
Alexander och sände det till Ptole-
ismeus. På tredje dagen dog
också konung Ptolemeus, och
de besättningar som han hade
lagt in i sina fästningar
nedgjor-des nu av fästningarnas egen
19 befolkning. Och så blev
Demetrius konung, år 167.
20 Vid den tiden församlade
Jonatan sitt folk ifrån Judeen
för att strida mot borgen i
Jerusalem. Och de ställde upp mot
den ett stort antal stormverktyg.
21 Då begåvo sig några avfällingar,
några som hatade sitt eget folk,
till konungen och omtalade
för honom att Jonatan höll på
22 att belägra borgen. När han
fick höra detta, blev han vred;
och strax, så snart han hade hört
. det, bröt han upp och drog till
Ptolemais. Därjämte skrev han
till Jonatan att han skulle
upphäva belägringen och så fort
som möjligt möta honom i
Ptolemais för att där
sammanträffa med honom. När Jonatan 23
fick detta bud, gav han
befallning om att fortsätta
belägringen. Men han utvalde ock några
bland de äldste i Israel och bland
prästerna till att vara sändebud;
han gav sig också själv in i det
farliga företaget. Han tog med 24
sig silver och guld och kläder
och en myckenhet andra
skänker och begav sig så till
konungen i Ptolemais. Och han
fann nåd för hans ögon. Nu 25
kommo några avfällingar bland
hans landsmän och anförde
klagomål mot honom. Men då 26
handlade konungen mot honom
på samma sätt som hans
företrädare hade gjort och upphöjde
honom inför alla sina vänner.
Och han tillförsäkrade honom 27
översteprästämbetet och alla
andra värdigheter som han förut
innehade och lät räkna honom
bland sina främsta vänner. Jo- 28
natan bad nu konungen att han
ville medgiva skattefrihet för
Judeen och de tre områdena i
Samarien, och lovade honom i
stället tre hundra talenter. Ko- 29
nungen gick in härpå och
utfärdade angående allt detta en
skrivelse till Jonatan av
följande lydelse:
»Konung Demetrius hälsar sin 30
broder Jonatan och det judiska
folket. En avskrift av det brevst
som vi hava skrivit till vår
frände Lastenes angående eder
sända vi härmed till eder, för
att I skolen få del därav.
"Konung Demetrius hälsar sin 32
fader Lastenes. Det judiska 33l Mack. 11:34.
192
Förslå
folket, våra vänner och trogna
bundsförvanter, hava vi, på
grund av deras tillgivenhet mot
oss, beslutit tilldela följande för-
34 manér. Vi tillförsäkra dem såväl
Judeens landområde som de
tre områdena Aférema, Lydda
och Ramataim, vilka hava lagts
till Judeen från Samarien, så
ock alla dem underlydande
orter. Åt alla dem som offra i
Jerusalem efterskänka vi vad
de skola lämna i ersättning för
den konungen tillkommande
andel, som konungen förut årligen
har mottagit från dem av
jordens gröda och trädens frukter,
35 likaså det övriga som från denna
dag tillkommer oss av
tiondegärderna och av andra avgifter
som tillkomma oss, så ock
avgifterna för saltdammarna,
såväl som den oss tillkommande
kransskatten; allt detta efter-
36 skänka vi dem. Och intet härav
skall upphävas från denna dag
. till evärdlig tid.
37 Ombesörj en nu alltså att en
avskrift tages härav, och att
denna överlämnas åt Jonatan
till att uppsättas på det heliga
berget, på en bemärkt plats
som är lämplig härför/»
38 När konung Demetrius nu
såg att lugn och rö rådde i hans
land, och att han icke vidare
mötte något motstånd, lät han
allt sitt krigsfolk åtskiljas och
begiva sig var och en till sin
hemort, med undantag av det
främmande krigsfolk som han
hade lejt från hedningarnas öar.
Då blev allt krigsfolket från
hans fäders tid hätskt mot
honom.
39 Tryfon var en bland
Alexanders forna anhängare. Då han
nu såg att allt krigsfolket
knorrade mot Demetrius, begav
han sig till araben Imalkue, som
var uppfostrare för Alexanders
späde son Antiokus. Och han 4(
låg över honom med böner att
han skulle överlämna gossen
åt honom, för att denne skulle
bliva konung efter sin fader.
Och han omtalade för honom
allt vad Demetrius hade gjort,
och huru hätskt hans krigsfolk
var sinnat mot honom. Och
han stannade där i lång tid.
Och Jonatan sände bud till 41
konung Demetrius och begärde
att han skulle låta
besättningarna på borgen i Jerusalem och i
de övriga fästningarna avtåga;
ty de lågo i strid med Israel.
Demetrius sände då bud til
Jonatan med det svaret: »Icke
allenast detta vill jag göra dig
och ditt folk, utan jag vill också,
när jag får lägligt tillfälle därtill,
högt ära dig och ditt folk. Och 42
du gör nu rätt och väl, om du
sänder manskap till min hjälp
i striden, ty allt mitt krigsfolk
har avfallit från mig.» Så sände 44
då Jonatan tre tusen tappra
stridsmän till honom i Antiokia;
och när dessa kommo till
konungen, gladde han sig över
deras ankomst.
Men stadens invånare
för-samlade sig mitt i staden, till
ett antal av vid pass ett hundra
tjugu tusen människor, och
ville bringa konungen om livet.
Konungen flydde då in i sitt
palats, men invånarna i staden
besatte stadens gator och
begynte att strida. Då kallade 47
konungen judarna till hjälp,
och de församlade sig
allasam-mans hos honom. Därvid sldng-Mackabéerboken
193
l Mack. 11:66.
rade folket sig i staden. Och
judarna dräpte på den dagen
vid pass ett hundra tusen män-
.sniskor. Och de satte eld på
staden och togo den dagen rikt
byte; och de räddade så ko-
,9 nungen. Men när invånarna i
staden sågo att judarna hade
bemäktigat sig staden, efter sin
önskan, förlorade de modet och
ropade bönfallande till konun-
0 gen och sade: »Ingå förlikning
med oss, och bjud judarna
upphöra med att strida mot oss och
1 staden.» Och de kastade ifrån sig
sina vapen och slöto fred. Och
judarna kommo i högt anseende
hos konungen och hos alla i
hans rike, och de vände så
tillbaka till Jerusalem med rikt
2 by té. Men när konung
Demetrius nu åter hade satt sig på
sitt rikes tron och lugn och rö
>3 rådde i hans land, då svek han
alla sina löften och bröt med
Jonatan och vedergällde icke
de tjänster som denne hade
bevisat honom, utan ansatte
honom hårt.
»4 Härefter kom Tryfon tillbaka
i sällskap med Antiokus, som
ännu var en helt ung gosse.
Denne uppträdde nu såsom
konung och satte kronan på sitt
5 huvud. Och hos honom
församlade sig allt det krigsfolk som
Demetrius skymfligt hade sänt
bort; och de begynte att strida
mot denne, och han flydde och
6 blev slagen. Och Tryfon satte
sig i besittning av elefanterna
och bemäktigade sig Antiokia.
7 Och den unge Antiokus skrev
till Jonatan sålunda: »Härmed
tillförsäkrar jag dig
översteprästämbetet och sätter dig
över de fyra områdena och för-
13-212744. De apokryfiska böckerna.
klarar dig för en av konungens
vänner.» Tillika sände han ho-58
nom bordskärl av guld och gav
honom rättighet att dricka ur
guldkärl och vara klädd i purpur
och bära ett spänne av guld.
Och hans broder Simon satte 59
han till befälhavare inom
området från Tyriska trappan till
Egyptens gräns.
Jonatan drog nu ut och tå- eo
gade genom landet och städerna
på andra sidan floden; och allt
krigsfolket i Syrien församlades
hos honom till att hjälpa honom
i striden. Sedan begav han sig
till Askalon, och där gingo
stadens invånare ut för att möta
honom med all heder. Därifrån 61
drog han till Gasa, men
invånarna i Gasa stängde portarna
för honom. Då begynte han att
belägra staden och brände upp
de kringliggande städerna i eld
och plundrade dem. Invånarna 62
i Gasa bådo nu Jonatan om
fred, och han ingick förlikning
med dem; och han tog sönerna
till deras förnämsta män såsom
gisslan och sände dem till
Jerusalem. Sedan drog han vidare
genom landet, ända till
Damaskus.
Nu fick Jonatan höra att De- 63
metrius" hövitsmän med en
stor här hade kommit till Kedes
i Galileen, i avsikt att hindra
honom från hans förehavande."
Han drog då ut mot dem. Men 64
sin broder Simon hade han
lämnat kvar i hemlandet. Och Si-65
mon lägrade sig vid Betsura
och stridde mot det i lång tid
och höll det inneslutet. Besätt- 66
ningen begärde då att få ingå
förlikning, och han beviljade
deras bön och lät dem avtåga.Därefter tog han staden i
besittning och lade in en
besättning där.
67 Jonatan och hans här hade
emellertid lägrat sig vid
Genne-sarets sjö, och de bröto riu
bittida om morgonen upp till Ha-
68 sors slätt. Då kom en här,
bestående av utländskt krigsfolk,
emot honom där på slätten. Och
de hade bland bergen ställt ut
folk i bakhåll för honom, men
själva tågade de rakt emot
69 honom. När nu de som lågo i
bakhåll bröto upp från sin plats
och gåvo sig i strid, togo alla
70 Jonatans män till flykten; icke
en enda av dem stannade kvar,
förutom Mattatias, Absaloms
son, och Judas, Kalfis son, som
voro hövitsmän över krigshären.
71 Då rev Jonatan sönder sina
kläder och strödde stoft på sitt
72 huvud och bad. Därefter vände
han sig mot fienderna och stridde
med dem och slog dem på
73 flykten; och de flydde. Och när
de av hans folk, som förut hade
flytt, sågo detta, vände de om
till honom och förföljde
tillsammans med honom fienderna
ända till Kedes, där de hade
sitt läger; och de lägrade sig
74 också själva där. Av det
utländska krigsfolket föllo på den
dagen vid pass tre tusen man.
Därefter vände Jonatan tillbaka
till Jerusalem.
2.1Mack. 10:58. /4.1Mack. 10:84.
9.1Mack. 10:67. /20. IMack. l:33f.
6:18f. /24.1Mack. 10:60. /25. IMack.
7:5. 10:61f. /26.1Mack. 10:3f. Se
V ä n i Ordförkl. /27. IMack. 10:20,
65. /28. l Mack. 10:30, 38. /30.
l Mack. 10:18. /32. 2 Kon. 13:14.
Se F a d e r i Ordförkl. /35.1Mack.
10:29. /42.IMack. 15:9. /58.1Mack.
10:89. /59.1Mack. 10:74. /BO.lMack.
10:86. /62.1Mack. 9:53. /65.1Mack.
10:14»
12 KAPITLET.
Jonatan skickar sändebud till Rom
och Sparta. Joppe besattes.
Fästningar uppföras. Tryfon tager genom
list Jonatan till fånga.
Eftersom Jonatan nu insåg:
att tillfället var honom
lägligt, utvalde han några män och
sände dem till Rom, för att
bekräfta och förnya vänskapen
med romarna. Också till Sparta 2
och till andra ställen sände han
brev med samma innehåll. De3
begåvo sig alltså åstad till Rom.
När de nu hade kommit inför
rådsförsamlingen, sade de:
»Översteprästen Jonatan och
det judiska folket hava sänt
oss hit, för att få vänskapen och
förbundet med dem förnyade
på samma villkor som förut.»
Och romarna gåvo dem brev4
till de styrande på vart ställe,
med befallning att dessa skulle
sörja för att de välbehållna
kunde fortsätta sin resa till
Judeen.
Och så lyder avskriften av5
det brev som Jonatan skrev till
spartanerna:
»Översteprästen Jonatan och6
folkets Stora råd och prästerna
och det övriga judiska folket
hälsa sina bröder spartanerna.
Redan tidigare har ett brev,7
varav en avskrift här bifogas,
blivit sänt till översteprästen
Onias från eder konung Areus
därom att I ären våra bröder.
Och Onias bemötte edert sände-8
bud med all heder och tog emot
brevet, vari uttryckligen talades
om förbund och vänskap. Vi 9
äro nu visserligen icke i behov
härav, eftersom de heliga
böcker som vi hava i våra händer
utgöra vår tröst; men vi havai
Mackabéerboken
195
l Mack. 12:30.
likväl tagit oss före att skicka
sändebud till eder, för att få
broderskapet och vänskapen
med eder förnyade, på det att
vi icke måtte bliva främlingar
för eder. Ty lång tid är
förfluten, sedan I skickaden
sändebud till oss. Vad oss angår, så
komma vi alltid och oavlåtligt
ihåg eder vid högtiderna och
på övriga tillbörliga dagar, vid
de offer som vi frambära och i
våra böner, såsom rätt och
tillbörligt är att man minnes brö-
2 der. Och vi glädja oss åt eder
ära. Men vi för vår del hava
varit omvärvda av mycket
betryck och av många strider,
och konungarna runt omkring
4 oss hava stritt mot oss. Vi hava
nu icke velat falla eder och våra
övriga bundsförvanter och
vänner besvärliga med dessa strider.
Ty vi hava vår hjälp från
himmelen, som hjälper oss. Och
så hava vi blivit frälsta ifrån
våra fiender, medan våra fiender
hava blivit förödmjukade. Nu
hava vi emellertid utvalt
Nume-nius, Antiokus" son, och
Anti-pater, Jasons son, och sänt dem
till romarna, för att låta förnya
den vänskap och det förbund
som vi tidigare hava ingått med
7 dem. Vi hava därvid bjudit
dem att fara också till eder och
hälsa eder och avlämna till eder
vårt brev angående förnyelsen
av broderskapet oss emellan.
Och nu skulle det vara oss till
behag, om I villen giva oss svar
härpå.»
Och så lyder avskriften av
det brev som spartanerna sände
till Onias:
»Areus, spartanernas konung,
i hälsar översteprästen Onias. I
en skrift har angående
spartanerna och judarna den
uppgiften blivit påträffad, att de
äro bröder och av Abrahams
släkt. Och sedan vi nu hava 22
fått veta detta, skulle det vara
oss till behag, om I villen skriva
till oss och säga oni det står väl
till med eder. Vi å vår sida 23
skriva nu här till eder: Vår
boskap och våra ägodelar
tillhöra eder, likasom vad edert
är tillhör oss. Vi bjuda alltså
våra sändebud att lämna eder
muntligt besked i
överensstämmelse härmed.»
Och Jonatan fick höra att 24
Demetrius* hövitsmän hade
kommit igen med en ännu större
här än förra gången, för att
strida mot honom. Då bröt 25
han upp från Jerusalem och
drog dem till mötes in på
Ha-mats område. Ty han ville icke
giva dem rådrum till att infalla i
hans eget land. Och han sände 26
ut spejare till deras läger; och
dessa kommo tillbaka och om- ,i
talade för honom att de beredde
sig till att överfalla dem om
natten. När sedan solen gick 27
ned, befallde Jonatan sitt folk
att vaka och stå under vapen
för att vara redo till strid under
hela natten; han ställde ock ut
vaktposter runt omkring lägret.
Men när fienderna hörde att 28
Jonatan och hans folk voro redo
till strid, blevo de förskräckta
och förlorade modet. Och sedan
de hade tänt upp eldar i sitt
läger, drogo de bort. Men Jona- 29
tan och hans folk märkte
ingenting förrän på morgonen,
eftersom de sågo eldarna brinna.
Jonatan satte nu efter dem, 30
men han kunde icke hinna uppl Mack. 12:31.
196
Första
dem; ty de hade redan över-
31 gått floden Eleuterus. Då
vände sig Jonatan mot de araber
som kallas sabadéer och slog
dem och tog deras egendom
32 såsom byte. Därefter bröt
han upp och drog till
Damaskus och tågade igenom hela
landet.
33 Simon drog också ut och
tågade igenom landet ända till
Askalon och till fästningarna
där i närheten. Sedan vände
han sig mot Joppe och intog
34 staden. Han hade nämligen
hört att man ville överlämna
fästningen till Demetrius" folk.
Därför lade han nu in en
besättning där, till stadens
försvar.
35 Sedan Jonatan hade kommit
tillbaka, sammankallade han
folkets äldste och beslöt, i
samråd med dem, att bygga fäst-
36ningar i Judeen1 och att göra
Jerusalems murar högre och
att uppföra en hög mur mellan
borgen och staden, för att
avspärra borgen från staden, så
att den komme att ligga avskild;
på det sättet skulle dess
besättning varken kunna köpa eller
37 sälja. De församlade sig alltså
för att bygga. Ett stycke av
muren österut vid bäcken hade
störtat in; de satte ock det så
38 kallade Kafenata i stånd. Och
Simon befäste Adida i
Låglandet och försåg det med fasta
portar och bommar.
39 Men Tryfon stod efter att
bliva konung i Asien och att
sätta kronan på sitt huvud och
att bära hand på konung Antio-
40kus. Han befarade dock att
Jonatan icke skulle lämna ho*
nom fria händer, utan giva sig
i strid med honom; och han
sökte därför efter ett lägligt
tillfälle att gripa honom för att
döda honom. Han bröt alltså
upp och begav sig till Betsan.
Och Jonatan drog ut för att ^\
möta honom med fyrtio tusen
utvalda stridsmän och kom
också till Betsan. När Tryfon4^
såg att han hade kommit dit
med en så stor här, vågade han
icke bära hand på honom; han
tog i stället emot honom med
all heder och anbefallde honom
hos alla sina vänner och gav
honom skänker och bjöd sina
vänner och sitt krigsfolk att
visa honom samma lydnad
som honom själv. Därefter4^
sade han till Jonatan: »Varför
har du besvärat allt detta folk
med att tåga hit, fastän icke
något krig råder mellan oss?
Låt dem nu draga till sina4^
hemorter, men välj ut åt dig
några få män till att ledsaga
dig. Kom sedan med mig till
Ptolemais, så vill jag överlämna
staden åt dig, såsom ock de
övriga fästningarna och det övriga
krigsfolket och alla
ämbetsmännen. D är ef ter vill j äg vända
om och draga bort. Ty
fördenskull har jag kommit hit.» Och4)
Jonatan satte tro till honom
och gjorde såsom han hade
föreslagit; han lät hären draga
sin väg, och den avtågade till
Judeen. Hos sig behöll han4]
kvar allenast tre tusen man;
och av dem lämnade han två
tusen i Galileen, medan ett
tusen följde honom åt.
Men när Jonatan hade kom-4|
mit in i Ptolemais, stängde
invånarna i Ptolemais portarna
och togo honom till fånga; ochalla som hade följt honom ditin
49 dräpte de med svärd. Därefter
sände Tryfon fotfolk och ryttare
till Galileen och till den stora
slätten för att nedgöra allt
soJonatans folk. Men när dessa
fingo höra sägas att han skulle
vara tillfångatagen och dödad
tillika med sina män,
uppmuntrade de varandra och tågade
fram i tätt slutna led, redo till
31 strid. Då nu förföljarna sågo
att dessa ämnade kämpa på liv
32 och död, vände de om. Så
kommo alla välbehållna till
Judeen. Och de sörjde Jonatan
och hans män och kände stor
fruktan; ja, hela Israel sörjde
dem djupt.
53 Men alla hedningar där runt
omkring sökte efter att utrota
dem. Ty de sade: »De hava
icke mer någon som anför och
hjälper dem. Låt oss därför nu
strida med dem och utplåna
deras åminnelse bland
människor.»
1. IMack. 8:17f. /15. IMack. 3:19.
4:11. /16-lMack. 14:22. /21.2Mack.
5:9. /23.1Kon. 20:4. /24.1Mack.
11:631 /39. l Mack. 11:54. 13:31.
43. Se Vän i Ordförkl. /45. IMack.
10:39. /50. l Mack. 13:12, 23.
13 KAPITLET.
Simon träder i sin broders ställe.
Tryfon låter avliva Jonatan. Simon låter
uppföra en gravvård över sin fader
och sina bröder. Konung Demetrius
erkänner Simon såsom överstepräst
och landsfurste och beviljar judarna
förmåner. Gasara erövras.
Besättningen på borgen i Jerusalem giver sig.
1 TVTär Simon fick höra att
Try-1 i f ön hade samlat en stor
här för att tåga in i Judeen och
2 ödelägga det, och när han såg
att folket var uppfyllt av bävan
och förskräckelse, drog han upp
till Jerusalem och församlade ]
folket. Och han talade upp-s
muntrande ord till dem och
sade till dem: »I veten själva
allt vad vi allasammans, jag
och mina bröder och min faders
hus, hava gjort för lagen och
helgedomen, så ock vilka strider
och trångmål vi hava utstått.
Därför hava ock alla mina bro- 4
der omkommit för Israels skull,
så att jag är den ende som är
kvar. Men bort det, att jags
någonsin i nödens stund skulle
skona mitt liv! Jag är ju icke
förmer än mina bröder. Nej, 6
jag vill tvärtom bliva en
hämnare för mitt folk och för
helgedomen och för våra kvinnor och
barn, eftersom alla hedningar i
sitt hat hava församlat sig för
att utrota oss.»
Då flammade folkets mod?
åter upp, så snart de hörde dessa
ord, och de svarade med hög 8
röst och sade: »Du skall vara
vår anförare i Judas" och
Jona-tans, din broders, ställe; du 9
skall föra vår strid, och allt
vad du bjuder oss, det vilja vi
göra.»
Han samlade nu alla strid-10
bara män och lät med all hast
bygga Jerusalems murar
färdiga och befäste staden runt
omkring. Och han sände Jona- 11
tan, Absaloms son, med en
ansenlig häravdelning till Joppe;
denne tvingade invånarna att
draga ut ur staden och
stannade själv kvar där.
Men Tryfon bröt med en 12
stor här upp från Ptolemais för
att tåga in i Judeen, och han
förde därvid Jonatan med sig
såsom fånge. Men Simon lägra-13
de sig i Adida, mitt för slätt-
l Mack. 13:14.
198
Första
14 landet. När Tryfon fick veta
att Simon hade trätt i sin
broder Jonatans ställe, och att han
ämnade giva sig i strid med
honom, skickade han sändebud
15 till honom och lät säga: »Det är
för de penningars skull vilka din
broder Jonatan är skyldig den
kungliga skattkammaren för de
ämbeten han har innehaft, som
16 vi hålla honom fången. Men
sänd nu ett hundra talenter
silver, och två av hans söner
såsom gisslan, för att han icke,
när han har blivit frigiven, må
avfalla från oss; då vilja vi giva
17 honom fri.» Simon förstod
visserligen att det låg svek i deras
ord till honom; men han sände
likväl efter penningarna och
gossarna för att icke ådraga sig
18 stor ovilja hos folket. De kunde
ju eljest hava sagt att Jonatan
hade mist livet, därför att bro dern
icke hade sänt penningarna och
19 gossarna till honom. Han sände
alltså gossarna åstad, så ock de
ett hundra talenterna. Men
Tryfon svek sitt ord och gav
20 icke Jonatan fri. Sedan kom
han tågande för att infalla i
landet och ödelägga det. Och
han tog en omväg över Adora.
Men Simon och hans här tågade
jämsides med honom till var
21 plats, vart han än drog. Och
besättningen på borgen sände
gång på gång budbärare till
Tryfon, vilka skulle bedja
honom att skyndsamt komma till
dem genom öknen och sända
22 dem livsmedel. Då lät Tryfon
alla sina ryttare göra sig redo
för att avgå dit. Men i den
natten föll det så mycket snö att
han icke kunde komma fram
för snöns skull. Då bröt han
upp och drog till Galaaditis.
När han nu närmade sig Baska- 23
ma, lät han avliva Jonatan; och
denne blev begraven där. Men 24
Tryfon vände om och drog hem
till sitt land igen.
Då sände Simon åstad och 25
lät hämta sin broder Jonatans
ben; och han begrov honom i
Modein, hans fäders stad. Och 26
hela Israel höll stor dödsklagan
efter honom och sörjde honom i
många dagar. Och Simon lät 27
på sin faders och sina bröders
grav uppföra en hög och vitt
omkring synlig byggnad, med
huggen sten på framsidan och
baksidan. På denna lät han 28
uppställa sju pyramider, den
ena mitt emot den andra, för
sin fader och sin moder och sina
fyra bröder. Och för dessa pyra- 29
mider lät han förfärdiga
konstnärliga prydnader, och lät
däromkring uppresa stora pelare
och på pelarna framställa
vapenrustningar till evärdlig
åminnelse och bredvid rustningarna
inhuggna skepp, så att det hela
skulle vara synligt för alla som
seglade på havet. Sådan var 30
den gravvård som han lät
uppföra i Modein, och den finnes
kvar där ännu i dag.
Men Tryfon handlade svek-3i
fullt mot den unge konung
Antiokus och lät avliva honom.
Och han uppträdde såsom 32
konung i hans ställe och satte
Asiens krona på sitt huvud
och for mycket våldsamt fram
i landet.
Simon förstärkte nu fäst- 33
ningarna i Judeen och skyddade
dem runt omkring med höga
torn och starka murar och med
portar och bommar; och hanMackabéerboken
199
l Hack, 13:51.
lade upp livsmedel i f
ästningar-$4 na. Därefter utvalde Simon
några män, som han sände till
konung Demetrius för att
utverka eftergifter åt landet,
eftersom Try f ön icke gjorde annat
35 än plundrade. Och konung
Demetrius svarade honom
härpå i ett brev, som han sände
honom. Det brev som han så
skrev till honom lydde på
följande sätt:
36 »Konung Demetrius hälsar
översteprästen och
konungarnas vän Simon, så ock de äldste
37 och det judiska folket. Den
krans av guld och den
palmkvist som I haven sänt oss
hava vi mottagit. Och vi äro
redo att ingå en slutgiltig fred
med eder och att skriva till
ämbetsmännen att de skola
38 bevil j a eder eftergifter. Allt
vad vi hava fastställt med
avseende på eder står fast, och
de fästningar som I haven byggt
39 må tillhöra eder. Vi tillgiva
eder ock de förseelser och
felsteg som I haven begått intill
denna dag, och vi efterskänka
jämväl den kransskatt som I
hittills haven varit skyldiga att
betala; ej heller må övriga
avgifter som hava plägat utkrävas
i Jerusalem vidare utkrävas
40 där. Och de av eder, som kunna
vara lämpliga till att upptagas i
vår livvakt, må upptagas däri.
Och må nu fred råda mellan
oss.»
41 År 170 blev så hedningarnas
42 ok avlyft från Israel. Och
Israels folk begynte nu att i
urkunder och rättshandlingar
skriva: »I Simons, judarnas
store översteprästs,
befälhavares och furstes, första år.»
Vid den tiden lägrade sig 43
Simon framför Gasara och
inneslöt staden med krigsfolk. Och
han lät förfärdiga en
stormmaskin och förde fram den mot
staden; han lyckades så att göra
en öppning i ett torn och intog
det. Då nu de som voro inne 144
stormmaskinen rusade in i
staden, uppstod en stor förvirring
där. Och stadens invånare stego 45
i sönderrivna kläder upp på
murarna, tillika med kvinnor
och barn, och ropade med hög
röst och bådo att Simon skulle
ingå förlikning med dem1 och 46
sade: »Handla icke med oss
efter våra onda gärningar, utan
efter din barmhärtighet.» Si-47
mon gick då in på en förlikning
med dem och upphörde att
strida mot dem. Men han
tvingade dem att draga ut ur
staden och lät rena de hus i
vilka avgudabilderna funnos,
och så gjorde han sitt intåg i
den under psalmer och
lovsånger. Han förde därefter allt 43
orent bort ur staden och lät
män som höllo lagen bosätta sig
där; och han befäste den
ytterligare och byggde där ett hus
åt sig själv.
Men eftersom besättningen 49
på borgen i Jerusalem var
avskuren från landsbygden, så
att de varken kunde gå ut eller
gå in, och varken kunde köpa
eller sälja, uppstod en svår
hungersnöd bland dem; och ganska
många av dem omkommo av
svält. Då ropade de till Simon 50
att han skulle ingå förlikning
med dem. Och han gick in
härpå och lät dem draga ut
från platsen och renade borgen
från all besmittelse. Och han 51gjorde sitt intåg i borgen på
tjugutredje dagen i andra
månaden av år 171, under
lovprisning och med palmkvistar
och under ljudet av harpor,
cymbaler och psaltare och av
psalmer och sånger, därför att
en så farlig fiende hade blivit
52 fördriven ur Israel. Och han
bestämde att de årligen skulle
fira denna dag under glädje.
Därefter befäste han ytterligare
tempelberget invid borgen; och
där bodde han själv med de
53 sina. Men när Simon såg att
hans son Johannes var en
dugande man, satte han honom till
anförare för hela hären. Och
Johannes bodde i Gasara.
4.1 Mack. 6:46. 9:18,36f. 12:50. f IQ.
l Mack. 12:35f. /11. IMack. 12:33f.
12.1 Mack. 12:48. /IS.lMack. 12:38.
15. IMack. 10:65. /25.1Mack. 2:1.
9:19. /31.IMack. 12:39. /33.1Mack.
14:33 f. /S7. l Mack. 11:24, 28, 35.
39. IMack. 10:29. 11:35, 63f. 12:24.
43. l Mack. 14:7, 34. /49. IMack.
12:36. /50. l Mack. l:33f. 6:18f.
11:20.
14 KAPITLET.
Demetrius tages till fånga av Arsaces.
Simons förtjänster skildras. Brev
ankommer från Sparta; sändebud skickas
till Rom. Judarna hedra Simon genom
en offentlig inskrift.
1 A r 172 samlade konung
De-zxmetrius sin här och tågade
till Medien, i avsikt att där skaffa
sig krigsfolk som skulle hjälpa
honom i hans strid mot Tryfon.
2 Då nu Arsaces, konungen i
Persien och Medien, fick höra att
Demetrius hade trängt in på
hans område, sände han ut en
av sina hövitsmän för att söka
få honom levande i sitt våld.
3 Denne drog då åstad och slog
Demetrius" här och tog honom
själv till fånga och förde honom
till Arsaces. Och han satte
honom i fängsligt förvar.
Judeen hade nu rö, så länge 4
Simon levde. Han sökte sitt
folks bästa, och hans makt
och hans ära behagade dem väl
under hela hans livstid. Tills
alla hans andra ärorika
gärningar kom ock att han vann
Joppe till hamnstad och
därmed skaffade en infartsort för
öarna i havet.
Han utvidgade gränserna åt e
sitt folk
och höll landet under sitt välde.
Han förde många tillbaka hem 7
ur deras fångenskap
och blev herre över Gasara och
Betsura och borgen.
Han skaffade bort allt orent ur
denna;
och ingen fanns, som kunde stå
honom emot.
Man odlade sin jord i trygghet, s
och jorden gav sin gröda,
och träden på marken buro sin
frukt.
Gamla män sutto på gatorna, 9
alla samtalade de om allmänt
väl,
och de unga iförde sig
krigarskrudens ståt.
Han försåg städerna med födo-10
ämnen
och utrustade dem med
försvarsmedel;
ja, ryktet om hans ära nådde
till jordens ända.
Han skaffade fred åt landet, 11
och Israel fröjdade sig storligen;
envar satt under sitt vinträd 12
och sitt fikonträd,
och ingen fanns, som förskräckte
dem.
Mackabéerboken
201
l Mack. 14:29.
Ingen stridde vidare mot dem
i landet,
och konungarna blevo i grund
slagna på den tiden.
14 Han styrkte alla betryckta bland
sitt folk,
han var en ivrare för lagen
och tillintetgjorde alla
avfällingar och ogärningsmän.
15 Han smyckade helgedomen här-
ligt
och ökade antalet av
helgedomens kärl.
16 När det blev känt i Rom att
Jonatan var död, och likaså i
Sparta, blevo de uppfyllda av
17 stor bedrövelse. Men när de
fingo höra att hans broder Simon
hade blivit överstepräst efter
honom och nu rådde över landet
18 och dess städer, skrevo de till
honom på koppartavlor, för att
med honom förnya den vänskap
och det förbund som de hade
ingått med hans bröder Judas
19 och Jonatan. Och denna
skrivelse lästes upp inf or menigheten
20 i Jerusalem. Så lyder avskriften
av det brev som spartanerna
sände:
»Spartanernas styresmän och
stad hälsa översteprästen Simon
och de äldste och prästerna
och det övriga judiska folket,
21 sina bröder. De sändebud som
I haven skickat till vårt folk
hava förtäljt för oss om eder
ära och berömmelse, och vi
hava glatt oss över deras an-
22komst. Och vi hava, angående
det som de anförde, bland
folkbesluten upptecknat följande:
"Numenius, Antiokus" son, och
Antipater, Jasons son, judarnas
sändebud, hava kommit till
oss för att förnya vänskapen
med oss. Och folket har funnit 23
för gott att taga emot dessa
män med all heder och att
införa en uppteckning av deras
framställning bland de
offentliga statshandlingarna, för att
det spartanska folket skall
bevara detta i minnet/ Och en
avskrift härav sända vi härmed
till översteprästen Simon.»
Därefter sände Simon åstad 24
Numenius till Rom med en stor
sköld av guld, som vägde ett
tusen minor, för att bekräfta
förbundet med romarna.
När folket fick höra om allt 25
detta, sade de: »Varmed skola
vi bevisa Simon och hans söner
vår tacksamhet? Han har ju 26
stått f äst, såsom ock hans bröder
och hela hans faders hus, och de
hava stritt mot Israels fiender
och fördrivit dem; och de hava
befäst dess frihet.» Så läto de
då inrista en inskrift på
koppartavlor, som de satte upp på
pelare på Sions berg. Och detta 27
är vad som stod i denna inskrift:
»På adertonde dagen i
månaden Elul av år 172, som är det
tredje året under den store
översteprästen Simon, Saramel*, 28
har vid en stor församling av
prästerna och folket och folkets
hövitsmän och landets äldste
följande blivit kungjort för oss.
Eftersom landet så ofta har 29
varit utsatt för krig, hava
Simon, Mattatias7 son, en ättling
av Joaribs söner, och hans
bröder givit sig själva i faran och
satt sig till motvärn mot sitt
folks fiender, för att deras
helgedom och lagen skulle äga
bestånd, och de hava förvärvat stor
* Bör antagligen uttydas: Guds folks furste.l Mack. 14:30.
202
Första
30 ära åt sitt folk. När nu Jonatan,
sedan han hade slutit deras
folk tillsammans och blivit
deras överstepräst, hade samlats
31 till sina fäder, ville deras fiender
infalla i deras land för att
ödelägga det och för att räcka ut
sina händer mot deras helgedom.
32 Då stod Simon upp och stridde
för sitt folk och gav ut mycket
penningar av egna medel och
försåg sitt folks stridsmän med
33 vapen och gav dem sold. Och
han befäste städerna i Judeen,
så ock Betsura vid Judeens
gräns, varest fienderna förut
hade haft sina förråd av vapen,
och lade där in judar såsom be-
34 sättning. Han befäste ock
Joppe vid havet och Gasara vid
Asotus" gräns, varest fienderna
förut hade bott, och lät judar
bosätta sig där. Och allt som
var behövligt för deras
underhåll lade han in i dessa städer.
35 När folket nu besinnade Simons
trofasthet och tänkte på vilken
ära han hade föresatt sig att
förvärva åt sitt folk, satte dehonom
till sin furste och överstepräst,
därför att han hade utfört
allt detta, och därför att han
ständigt hade bevisat en så stor
rättrådighet och trofasthet mot
sina landsmän, och eftersom
han hade strävat efter att på
36 allt sätt upphöja sitt folk. Och
i hans tid lyckades det att under
hans ledning utdriva
hedningarna ur landet, och särskilt dem
som bodde i Davids stad, i
Jerusalem, vilka där hade gjort
sig en borg, varifrån de plägade
göra strövtåg, så att de
besmittade platsen omkring
helgedomen och svårt kränkte dess
37 helighet. Och han lät judar
bosätta sig i den och befäste
den ytterligare, för att så
bereda landet och staden
trygghet, och han gjorde Jerusalems
murar högre. På grund härav 33
stadfäste konung Demetrius
honom i hans översteprästämbete;
och han upptog honom bland 39
sina vänner och bevisade honom
stor ära. Ty han hade hört 40
sägas att romarna hade
förklarat judarna för vänner,
bundsförvanter och bröder, och att
de hade bemött Simons
sändebud med all heder.
Och nu hava judarna ocli4i
deras präster funnit följande för
gott. Simon skall vara deras
furste och överstepräst för
evärdlig tid, till dess en
tillförlitlig profet uppstår, och han 42
skall vara deras befälhavare och
skall efter eget gottfinnande få
insätta uppsyningsrnan över
deras arbeten och över landet och
över vapnen och över
fästningarna. Vidare skall han hava 43
vård om helgedomen, och han
skall bliva åtlydd av alla; och
alla skriftliga urkunder i landet
skola utfärdas i hans namn, och
han skall få kläda sig i purpur
och bära guldprydnad. Och 44
det skall icke vara någon av
folket eller prästerna tillstått
att upphäva något härav eller
göra invändningar mot hans
påbud eller sammankalla en
församling i landet, utan hans
medgivande, eller kläda sig i
purpur eller pryda sig med
spänne av guld. Men om någon 45
handlar i strid häremot eller
upphäver något härav, så skall
han vara hemfallen åt straff.
Och folket har enhälligt funnit 46
för gott att rörande Simon fast-ställa att man skall förfara
47 efter dessa bestämmelser.
Simon har ock antagit detta och
funnit för gott att vara
överstepräst och befälhavare och
landsfurste för judarna och deras
präster och att hava ledningen
av allt.
48 Och de hava bestämt att
denna skrift skall inristas på
koppartavlor, och att dessa
skola sättas upp inom
helgedomens inhägnade område på
49 en bemärkt plats, så ock att en
avskrift av dem skall läggas i
förvar i skattkammaren för
Simons och hans söners
räkning.»
S.lMack. 13:11. /7.1Mack. ll:65f.
13:43f., 49f. /8.3Mos. 26:3f. Hes.
34:27f. /S.Sak. 8:4. /Ig.lKon. 4:25.
Mik. 4:4. Sak. 3:10. /16. l Mack.
13:23. /18. l Mack. 8:17 f. 12:1 f.
22.1Mack. 12:16f. /29.1Mack. 2:1.
30. l Mack. 9:31. 10:20f. 13:25.
31.IMack. 12:53. /32.1Mack. 13:lf.
33.1Mack. 13:33. /34.1Mack.l2:33f.
35.1Mack. 13:8. /38. IMack. 13:36.
39. Se V ä n i Ordförkl. /40.1Mack.
15:17. /41. 5 Mos. 18:15f. l Mack.
4:46. /43.IMack. 10:62, 89. 11:58
13:42.
15 KAPITLET.
Antiokus, Demetrius" son, sänder
judarna ett brev med stora löften. Han
fördriver Tryfon. Brev ankommer från
romarna. Antiokus" begäran att återfå
Joppe, Gasara och borgen i
Jerusalem avslås. Cendebeus gör infall
i Judeen.
1 Antiokus, konung Demetrius"
^fJLson, sände från öarna i
havet ett brev till Simon, judarnas
överstepräst och landsfurste,
2 och till hela folket. Det var av
följande lydelse:
»Konung Antiokus hälsar
översteprästen och landsfursten
Simon, så ock det judiska folket.
3 Alldenstund några skändliga
män hava bemäktigat sig våra
fäders rike, men jag har i sinnet
att åter tillvinna mig riket för
att återställa det i dess förra
skick - jag har ock fördenskull
lejt en myckenhet främmande
krigsfolk och utrustat
krigsskepp1 och har i sinnet att land- 4
stiga och tåga igenom landet,
för att straffa dem som hava
förhärjat vårt land och ödelagt
många städer i riket - därför 5
giver jag dig nu min stadfästelse
på att du skall vara fri ifrån
alla de pålagor som de som hava
varit konungar före mig hava
efterskänkt dig, och ifrån alla
övriga avgifter som de hava
efterskänkt dig. Och jag giver 6
dig härmed tillstånd att slå
eget mynt för ditt land. Jeru- 7
salem och helgedomen må vara
fria; och alla de vapen som du
har anskaffat och de
fästningar som du har byggt och nu
innehar må förbliva din
tillhörighet. Och allt vad du nu ars
skyldig konungen och vad du
framdeles kan komma att bliva
honom skyldig, det må från
denna dag och för all framtid
bliva dig efterskänkt. Och när 9
vi åter hava upprättat vårt rike,
vilja vi bevisa dig och ditt folk
och helgedomen stor ära, så
att eder ära bliver kunnig på
hela jorden.»
År 174 landsteg Antiokus iio
sina fäders land, och allt
krigsfolket gick då över till honom,
så att allenast några få stannade
kvar hos Tryfon. Och konung 11
Antiokus förföljde honom, och
han flydde undan och kom till
Dora vid havet. Ty han märkte 12
att olyckorna hade hopat sig
över honom, och att krigsfolket
l Mack. 15:13.
204
Första
13 hade övergivit honom.
Antio-kus lägrade sig nu framför Dora
med ett hundra tjugu tusen
man fotfolk och åtta tusen ryt-
I4tare. Och han inneslöt staden,
och skeppen ingrepo från
sjösidan, och han ansatte så staden
både till lands och vatten och
lät icke någon slippa ut eller in.
15 Under tiden kommo
Nume-nius och hans följeslagare
tillbaka från Rom och förde till
konungarna och länderna med
sig brev, i vilka följande stod
skrivet:
16 »Lucius, konsul i Rom, hälsar
17 konung Ptolemeus. Judarnas
sändebud hava såsom våra
vänner och bundsförvanter
kommit hit till oss, för att förnya
den vänskap och det förbund
som av gammalt har rått med
oss, härtill utsända av
översteprästen Simon och det judiska
18 folket. Och de förde med sig
en sköld av guld om ett tusen
19 minor. Så hava vi nu funnit
för gott att skriva till
konungarna och länderna att de icke
skola söka bereda dem ofärd,
eller anfalla dem och deras
städer och deras land med krig,
eller ingå förbund med deras
20 fiender. Och vi hava beslutit
att taga emot skölden av dem.
21 Om alltså några skändliga män
hava flytt ifrån deras land till
eder, så skolen I utlämna dem
till översteprästen Simon, för
att han må straffa dem efter
deras lag.»
22 Detsamma skrev han ock till
konung Demetrius och till
Åtta-lus och Ariarates och Arsaces1
23 och till alla länder, till
Samp-same och Sparta och till Delos,
Myndus, Sicyon, Karien, Samos,
Pamfylien, Lycien,
Halikarnas-sus, Rodus, Faselis, Kos, Side,
Aradus, Gortyna, Knidus,
Cypern och Gyrene. Och en avskrift 24
härav sände han till
översteprästen Simon.
Dagen efter sin ankomst be-25
gynte konung Antiokus
belägringen av Dora och förde därvid
oavlåtligt fram sina skaror mot
staden och lät förfärdiga
stormverktyg. Och han inneslöt
Try-fon, så att ingen kunde slippa
ut eller in. Simon sände honom 26
nu två tusen man utvalt folk till
att hjälpa honom i striden, så
ock silver och guld och
förnödenheter i ganska riklig mängd.
Men konungen ville icke taga 27
emot något därav, utan
återkallade allt som han förut hade
lovat honom och bröt med
honom. Och han sände till honom 28
Atenobius, en av sina vänner,
för att underhandla med honom,
och lät säga: »I haven i edert
våld Joppe, Gasara och borgen
i Jerusalem, städer som tillhöra
mitt rike. Deras områden haven 29
I ödelagt och haven farit
mycket våldsamt fram i landet; I
haven ock gjort eder till herrar ö ver
många andra platser i mitt
rike. Så lämnen nu tillbaka 30
de städer som I haven intagit,
och betalen skatterna från de
platser som I haven gjort eder
till herrar över utanför Judeens
gränser. Varom icke, så given 31
mig i stället fem hundra talenter
silver, och såsom ersättning för
den skada som I haven anställt,
så ock för skatterna från
städerna, ytterligare fem hundra
talenter. I annat fall skola vi
komma och strida mot eder.»
Konungens vän Atenobius 32kom alltså till Jerusalem; och
när han fick se Simons härlighet
och bordet med guld- och
silverkärl och hans talrika
uppvaktning, blev han häpen. Han
framförde nu till honom ko-
33 nungens budskap. Då svarade
Simon honom och sade: »Vi
hava varken tagit andras land
eller tillägnat oss andras
egendom, utan allenast våra fäders
arvedel, som våra fiender viol
lägligt tillfälle mot all rätt hava
34 bemäktigat sig. Men eftersom
tillfället nu är gynnsamt för
oss, hålla vi fast vid våra fäders
35 arvedel. Vad angår Joppe och
Gasara, som du fordrar igen,
så hava dessa tillfogat vårt folk
och vårt land stor skada. För
dem vilja vi likväl giva ett
hundra talenter.» Men
Ateno-bius svarade honom icke ett
36 ord, utan vände i vrede tillbaka
till konungen och förtäljde för
honom om Simons svar och om
hans härlighet och om allt vad
han hade sett. Då upptändes
konungen av mycket stor vrede.
37 Men Try f ön gick ombord på
ett skepp och flydde till Ortosia.
38 Då satte konungen Gendebeus
till befälhavare över havskusten
och lämnade honom fotfolk
39 och ryttare. Och han bjöd
honom att lägra sig invid
Judeen och bjöd honom likaledes
att befästa Gedron och förstärka
dess portar och att strida mot
judarna. Men konungen själv
40 förföljde Tryfon. Så drog då
Gendebeus till Jamnia och
begynte att oroa judarna och göra
infall i Judeen och taga fångar
och anställa blodbad bland fol-
41 ket. Och han befäste Gedron
och förlade där ryttare och fot-
folk, sorn skulle draga ut på
strövtåg på vägarna i Judeen,
såsom konungen hade befallt
honom.
7. l Mack. 10:31.13:33. /9.1Mack.
11:42. /IS.lMack. 12:16. 14:24. /17.
l Mack. 8:17f. /28 Se V ä n i
Ord-förkl.
16 KAPITLET.
Simon sänder sina söner mot
Cendebeus; denne besegras. Simon och
två av hans söner mördas. Hans son
Johannes efterträder honom.
Men Johannes begav sig upp i
från Gasara och berättade
för sin fader Simon vad
Cende-beus förövade. Då kallade Si-2
mon sina båda äldsta söner,
Judas och Johannes, till sig och
sade till dem: »Jag och mina
bröder och min faders hus hava
fört Israels strider allt ifrån vår
ungdom ända till denna dag,
och det har lyckats att under
vår ledning rädda Israel många
gånger. Men nu är jag gammal, 3
och I ären genom himmelens
nåd i eder bästa ålder. Så
träden då i mitt och min broders
ställe, och dragen ut och striden
för vårt folk. Och må
himmelens bistånd vara med eder.»
Han utvalde därefter från landet 4
tjugu tusen stridbara män, så
ock ryttare; och de drogo mot
Gendebeus och stannade över
natten i Modein. Men bittida 5
om morgonen bröto de upp och
tågade ut på slätten. Då kom
en stor här emot dem, fotfolk
och ryttare; och en bäck skilde
härarna åt. Johannes och hans 6
folk lägrade sig nu mitt emot
fienderna. Men när han såg att
folket skydde för att gå över
bäcken, gick han självförst över;
och då männen sågo honom
göra så, gingo också de Över,
7 efter honom. Han delade nu
sitt folk, så att ryttarna kommo
mitt ibland fotfolket;
motståndarnas ryttare voro nämligen
Smycket talrika. Och de blåste
i trumpeterna, och Cendebeus
med sin här drevs på flykten,
och många av dem föllo slagna;
de övriga flydde till fästningen.
9 Vid detta tillfälle blev Johannes"
broder Judas sårad. Men
Johannes förföljde dem ända fram
till Cedron, som Gendebeus hade
10 befäst. Och då de nu flydde till
vakttornen på Asotus" mark,
brände Johannes upp denna
stad i eld. På fiendernas sida
föllo vid pass två tusen man;
men Johannes vände
välbehål-len hem igen till Judeen.
11 Ptolemeus, Abubus" son, hade
blivit satt till befälhavare över
slätten vid Jeriko. Och han
hade kommit i besittning av
12 guld och silver i mängd; han var
nämligen översteprästens måg.
13 Därför blev hans hjärta
hög-modigt, och han fick i sinnet
att bemäktiga sig landet och
uppgjorde svekfulla planer mot
Simon och hans söner, i avsikt
14 att röja dem ur vägen. Nu
plägade Simon resa omkring
till städerna i landet för att
sörja för deras bästa. Härunder
kom han ock ned till Jeriko
med sina söner Mattatias och
Judas i elfte månaden, det är
15 månaden Sabat, av år 177. Och
Abubus" son tog i sviklig avsikt
emot dem i den lilla fästning,
vid namn Dok, som han hade
byggt, och gjorde för dem ett
stort gästabud, sedan han förut
16 hade gömt manskap där. Men
när Simon och hans söner hade
blivit druckna, stodo Ptolemeus
och hans män upp och togo sina
vapen och trängde in till Simon
i gästabudssalen och dräpte
honom och hans söner, så ock
några av hans tjänare. Han 17
begick sålunda en stor trolöshet
och vedergällde gott med ont.
Sedan skrev Ptolemeus ett is
brev härom till konungen och
sände bud till honom, med
begäran om att han skulle skicka
krigsfolk till hans hjälp och
åt honom överlämna landet och
städerna. Andra bud sände han 19
till Gasara för att röja Johannes
ur vägen. Och till överstarna
sände han brev med uppmaning
att de skulle infinna sig hos
honom, så ville han giva dem
silver och guld och andra
skänker. Andra åter sände han åstad 20
för att taga Jerusalem och
tempelberget i besittning. Men 21
en man skyndade i förväg till
Gasara och berättade för
Johannes att hans fader och hans
bröder hade blivit dödade, och
att Ptolemeus hade sänt folk
åstad för att dräpa också honom
själv. När Johannes fick höra 22
detta, blev han mycket bestört;
och han lät gripa de män som
hade kommit för att döda
honom och lät avliva dem. Ty han
hade fått besked om att de sökte
efter tillfälle att döda honom.
Vad nu mer är att säga om 23
Johannes och om hans strider
och om de bedrifter som han
utförde och om huru han åter
byggde upp murarna och om
allt annat vad han gjorde, det 24
finnes upptecknat i krönikan
om hans översteprästämbete,
allt ifrån den tid då han blev
överstepräst efter sin fader.
1. 1 Mack, 13:53.
ANDRA MACKABÉERBOKEN
1 KAPITLET.
Två brev från judarna i Jerusalem
till judarna i Egypten med uppmaning
att fira tempelinvigningsfesten.
De judiska bröderna i
Jeru-salem och det judiska
landet hälsa de judiska bröderna i
Egypten och önska dem god
lycka.
2 Må Gud förläna eder allt gott
och tänka på sitt förbund med
sina trogna tjänare Abraham,
3 Isak och Jakob. Och give han
eder alla ett sådant sinne att I
frukten honom och gören hans
vilja med frimodigt hjärta och
4 villig själ. Och må han öppna
edra hjärtan för sin lag och sina
stadgar och giva eder lycka.
Och må han höra edra böner
och åter bliva eder nådig, och
må han icke övergiva eder i den
onda tiden. Sådan är nu den
bön som vi här bedja för eder.
7 Under Demetrius* regering,
år 169, skrevo vi judar ett brev
till eder i det övermåttan svåra
betryck som drabbade oss under
dessa år, alltsedan Jason med
sina anhängare hade avfallit
från det heliga landet och från
8 riket, då när man brände upp
porten och utgöt oskyldigt blod.
Men vi bådo till Herren, och
vi blevo bönhörda. Och vi
framburo slaktoffer och
spis-jffer och tände lamporna och
lade fram skådebröden.
9 Och nu uppmana vi eder att
fira den lövhyddohögtid som
hålles i månaden Kisleu. Skri-10
vet år 188.»
»T^olket i Jeru s al em o ch Judeen
JT och Stora rådet och Judas
hälsa Aristobulus, konung
Pto-lemeus" lärare, av de smorda
prästernas släkt, så ock övriga
judar som äro i Egypten, och
önska dem all välgång.
Då vi nu av Gud hava blivit 11
räddade ur stora faror, tacka
vi honom av allt hjärta; därvid
äro vi dock alltid redo att ånyo
upptaga striden mot konungen.
Gud själv jagade nämligen bort 12
dem som hade begynt strid i
den heliga staden. När fursten 13
hade kommit till Persien med
sin här, som ansågs vara
oemotståndlig, blevo de nedgjorda i
Naneas helgedom, varvid Naneas
präster begagnade en list. An-14
tiokus hade nämligen
tillsammans med sina vänner begivit
sig till denna plats, under
förevändning av att vilja förmäla
sig med gudinnan, i avsikt att
så tillägna sig de rika skatterna
såsom hemgift. Då nu Naneas 15
präster hade lagt fram dessa
och Antiokus tillsammans med
några få andra hade inträtt
inom det inhägnade
tempelområdet, stängde prästerna igen
helgedomen, så snart han hade
kommit ditin. Därefter öppnade 16
de lönnluckan i taket och
kastade ned stenar och krossade så
2 Hack. 1:17.
208
Andra
fursten och hans följe. Sedan
höggo de dem i stycken och
avhöggo deras huvuden och
kastade ut dessa till dern som
17 stodo därutanför. Lovad vare
vår Gud för allt detta, han som
så gav de ogudaktiga till spillo!
18 Då vi nu ämna på tjugufemte
dagen i månaden Kisleu fira
helgedomens rening, hava vi
ansett det tillbörligt att giva
eder meddelande härom, för att
också I skolen fira
lövhyddohögtiden och åminnelsen av den
eld som tändes, när Neemias
frambar offer, han som en gång
åter byggde upp helgedomen
och altaret.
19 När våra fäder fördes till
Persien, togo nämligen den
tidens fromma präster i
hemlighet eld från altaret och dolde
den djupt nere i en brunn, en
sådan som ständigt är tom på
vatten; och där beredde de åt den
ett säkert förvaringsrum, som
20 ingen annan kände till. Men
efter många års förlopp, när
det så behagade Gud, lät
konungen i Persien Neemias
vända tillbaka. Denne sände då
ättlingarna av de präster som
hade gömt elden, för att hämta
21 den. Men när dessa förklarade
att de icke hade funnit någon
eld, utan allenast en tjock vätska,
befallde han dem att ösa upp
därav och taga med sig. När
sedan det som hörde till offret
hade blivit upplagt på altaret,
befallde Neemias prästerna att
med vätskan begjuta både veden
22 och det som låg därpå. Då nu
detta hade skett och solen, som
förut hade varit skymd av moln,
efter en stund lyste fram,
flammade en hög låga upp, så att
alla förundrade sig. Och pra- 2;
sterna förrättade bön, medan
offret förtärdes; ja, såväl
prästerna som alla de övriga bådo.
Jonatan ledde bönen, och de
övriga, och med dem Neemias,
stämde in. Bönen hade följande 2<
lydelse: "Herre, Herre Gud,
alltings skapare, du fruktansvärde
och starke och rättfärdige och
barmhärtige, du som allena är
konung och allena är god, du 21
som allena förlänar oss allt,
du som allena är rättfärdig,
allsmäktig och evig, du som
frälsar Israel ur all nöd, du som
har gjort våra fäder till dina
utvalda och helgat dem, tag2(
emot detta offer för hela ditt
folk Israel, och beskydda din
arvedel, och helga den. Samlat
åter tillhopa dem av oss, som
äro kringspridda, befria dem
som leva i träldom bland
hedningarna, se till dem som äro
föraktade och avskydda, och
låt hedningarna förnimma att
du är vår Gud. Straffa dem 2*
som förtrycka och
misshandla oss i övermod. Plantera 2<
ditt folk på din heliga plats,
enligt vad Moses har talat/ Och 3(
prästerna sjöngo därtill
lovsångerna.
Då nu det som hörde till 31
offret hade blivit förbränt,
befallde Neemias att man skulle
gjuta jämväl återstoden av
vätskan på stora stenar. Och 32
när så hade skett, flammade en
låga upp, vilken dock förtärdes
av det sken som utstrålade från
altaret.
Men när händelsen hade bli-33
vit bekant och det hade blivit
berättat för perserkonungen att
en vätska hade blivit funnenpå den plats där de präster
som blevo bortförda hade dolt
elden, och att Neemias och
hans män därmed hade helgat
[ det som hörde till offret, då lät
konungen, sedan han hade
prövat saken, inhägna platsen och
> utmärka den såsom helig. Och
konungen tog mycket penningar
och delade ut åt dem som han
»ville bevisa välvilja. Och
Neemias och hans män benämnde
vätskan n ef t ar (det betyder
rening), men av de flesta kallas
den neftai.»
2.2Mos. 2:24. 3Mos. 26:42. /7.2Mack.
4:7f. /8.2Mos. 25:30, 37. IMack.
4:38, 53. 2Mack. 8:33. 10:3. /9.
IMack. 4:56, 59. 2Mack. 10:5f.
14.1Mack. 6:lf. 2Mack. 9:2. Se
V ä n i Ordförkl. /18-2Mack. 2:16.
19.3Mos. 6:13. /20.Neh. 2:6f. /24.
Dan. 9:4. /25.5Mos. 14:2. /27. Bar.
2:13f. /29.2Mos. 15:17. 5Mos. 30:3f.
2Sam. 7:10. Nen. l:8f. Ps. 44:3.
Bar. 2:28f. 2Mack. 2:18.
2 KAPITLET.
Fortsättning av det senare brevet. --
Företal till själva boken angående dess
källa, dess innehåll och syfte.
> 1% /T an finner i urkunderna att
l VA profeten Jeremias befallde
dem som fördes bort att de
skulle taga undan eld, såsom
> förut är berättat, och att
profeten överlämnade lagen åt
dem som fördes bort och
därvid bjöd dem att de icke
skulle förgäta Herrens
stadgar, och att de icke skulle
låta sig vilseföras i sitt sinne,
när de fingo se avgudabilderna
av guld och silver och pryd-
; naderna på dem. Och jämväl
med andra sådana ord
förmanade han dem att troget
bevara lagen i sina hjärtan.
[ Det stod också i samma skrift
att profeten, på grund av en
uppenbarelse från Gud, befallde
14-2i2744. De apokryfiska böckerna.
att tabernaklet och arken skulle
bäras efter honom, och att han så
begav sig åstad till det berg från
vars höjd Moses hade skådat
Guds arvedel. Då nu Jeremias 5
hade kommit dit, fann han ett
grottliknande rum; och han lät
bära tabernaklet och arken och
rökelsealtaret ditin, och
spärrade sedan till ingången. Några 6
av dem som hade följt med
honom begåvo sig efteråt ditbort
för att märka ut vägen, men de
kunde icke finna den. När Je-7
remias fick veta detta, bannade
han dem och sade: "Platsen
skall vara okänd, till dess Gud
åter församlar hela folket och
barmhärtighet vederfares oss.
Då skall Herren låta dessa före- 8
mål komma i dagen, och man
skall få se Herrens härlighet,
molnskyn, såsom den
uppenbarade sig på Moses" tid och på
den dag då Salomo bad att
platsen skulle bliva helgad i
underbar måtto."
Och där förtäljdes också huru 9
denne, som ägde sådan vishet,
frambar offer vid helgedomens
invigning och fullbordan. Lika-10
som Moses bad till Herren, och
eld föll ned från himmelen och
förtärde det som hörde till
offret, så bad ock Salomo till
Herren, och elden föll ned och
förbrände brännoffren. Och Mo- n
ses sade: "Därför att man icke
har ätit syndoffret, har det
blivit förbränt." Likaså firade 12
ock Salomo de åtta dagarna.
Detsamma stod också om-13
talat i Neemias"
uppteckningar och hågkomster, så ock
huru denne grundade ett
bibliotek och där samlade böckerna
om konungarna och profeterna,
2 Mack. 2:14.
210
A n (fr a
och Davids skrifter, jämte
konungabrev om tempelskänker.
14 Likaså samlade ock Judas åt oss
alla de böcker som hade blivit
skingrade till följd av det krig
vi hava haft att utkämpa; och
15 de finnas nu hos oss. I mån
alltså, om I behoven dem,
sända bud och hämta dem till
eder.
16 Då vi nu således ämna fira
tempelreningen, skriva vi detta
till eder. Och I gören väl, om
I firen dessa dagar.
17 Men Gud, som har frälst hela
sitt folk och återgivit dem alla
sin arvedel, så ock
konungadömet och prästadömet och
is heligheten, såsom han hade
lovat i sin lag, på honom hoppas
vi nu, och vänta att han snart
skall förbarma sig över oss och
församla oss till den heliga
platsen från alla land under
himmelen. Ty han har räddat
oss ur stor nöd och renat
platsen.»
19 T 7ad nu angår Judas Macka-
V beus och hans bröder och
den stora helgedomens rening
20 och altarets invigning, vidare
striderna mot Antiokus
Epi-lanes och hans son Eupator1
21 och de uppenbarelser som tedde
sig på himmelen för dem som
modigt och ärofullt kämpade
för judendomen, så att de, trots
sitt ringa antal, togo byte i hela
landet och förjagade de vilda
22 fiendeskarorna1 och återvunno
den över hela världen
namnkunniga helgedomen och
befriade staden och åter
upprättade lagarna, som voro nära
att bliva avskaffade, i det att
Herren i sin stora mildhet blev
dem nådig - vad nu angår 2<
allt detta, som av Jason från
Gyrene har blivit berättat i fem
böcker, så skola vi här försöka
att sammanfatta det i en enda
bok. Ty i det vi besinnade huru 2<
många taluppgifterna där äro,
och vilket besvär som de
behandlade ämnenas rikedom
vållar dem som önska intränga i de
historiska skildringarna, hava
2-vi här vinnlagt oss om att
bereda underhållning åt dem som
vilja hava något att läsa, och
lättnad för dem som bemöda sig
om att i minnet bevara vad de
hava läst, och gagn åt alla dem
som få boken i sina händer.
För oss åter, som hava på-2
tagit oss besväret med
sammandraget, är arbetet visserligen
icke lätt, utan förenat med
ansträngning och möda - alldeles 2
såsom den som anordnar ett
festligt lag och strävar efter att
se de andra till godo icke själv
har det bekvämt; men likväl
vilja vi, på grund av den
tacksamhet som vi vänta från
många, gärna underkasta oss
detta besvär. Att noga utforska 2
var särskild omständighet
betrakta vi därvid såsom den
verklige författareris sak, medan vi
själva vilja bemöda oss om att
tillämpa reglerna för ett
sammandrag. Det är ju så, att2
medan den som uppför ett nytt
hus måste tänka på bygget i
dess helhet, behöver den som
åtager sig att förse det med
målningar i inbränt arbete allenast
taga reda på det som är
erforderligt för dess utsmyckning;
på det sättet är det, efter min
mening, också med oss. Ty åttafördjupa sig i saken och noga
redogöra för allting och
underkasta sig mycken möda med alla
enskildheter, det tillkommer den
ursprunglige historieskrivaren.
1 Men den som vill utföra en
bearbetning, han bör hava lov
att sträva efter korthet i
uttryckssättet, och samtidigt
slippa att lämna en uttömmande
skildring av händelserna.
2 Härmed må vi då begynna
vår framställning, sedan vi till
det först sagda hava tillfogat
allenast detta. Det vore ju
dåraktigt att komma med ett
mångordigt företal till
berättelsen, men meddela själva
berättelsen i kort sammandrag.
1.2Mack. 1:19. /2. Bar. 6:4f. /4.
5Mos. 34:lf. /7.Sak. 8:7f. 10:6f.
8.2Mos. 40:34f. 4Mos. 9:15f. IKon.
8:10f. 2Krön. 5:13f. 6:14f. Sak.
2:5. /9.1Kon. 8:62f. 2Krön. 7:4f.
10.3Mos. 9:24. 2Krön. 7:1. /11.
3 Mos. 10:16f. /12. l Kon. 8:66.
2Krön. 7:8f. /16.2Mack. 1:18. /17.
2Mos. 19:6. /18.5Mos. 30:lf. Jer.
29:14. IMack. 4:43. 2Mack. 1:29.
19.2Mack. 10:3. /21.2Mack. 3:24f.,
33f. 5:2f. 10:29f. 11:8. 12:22. /27.
Syr. 32:1.
3 KAPITLET.
Heliodorus sändes till Jerusalem för
att röva tempelskatten. Den
bevaras till följd av en uppenbarelse från
himmelen.
1 T Hd den tid då full frid och
V rö rådde i den heliga staden,
och medan lagens föreskrifter
ännu på bästa sätt togos i akt,
tack vare översteprästen Onias"
fromhet och hans avsky för vad
2 orätt var, förekom det att till
och med konungarna bevisade
den heliga platsen heder och
förhärligade helgedomen genom
3 de präktigaste skänker. Ja,
Seleukus, konungen i Asien,
betalade av sina egna
inkomster alla de kostnader som
voro förbundna med
offertjänsten.
Nu hände sig att en viss Si-4
mon, av Benjamins stam, som
hade blivit satt till uppsynings- t
man vid helgedomen, blev oense
med översteprästen angående
uppsikten över torghandeln i
staden. Då han nu icke kunde dri- 5
va sin vilja igenom mot Onias,
begav han sig till Apollonius
från Tarsus, vilken på den tiden
var ståthållare i Celesyrien och
Fenicien. Och han omtalade 6
för denne huru skattkammaren
i Jerusalem var uppfylld av så
övermåttan stora rikedomar,
att penningarna för sin
myckenhets skull icke kunde räknas;
han framhöll ock att dessa vida
överstego vad som behövdes för
offren, och att konungen
mycket väl skulle kunna få
alltsammans i sitt våld. När Apollo- 7
nius sedan träffade samman
med konungen, gav han denne
meddelande om de skatter som
han hade fått vetskap om.
Konungen utsåg då sin kansler
Heliodorus och sände honom
åstad, med uppdrag att
bortföra de nyss omtalade
penningarna. Heliodorus företog 8
strax denna resa, under
förevändning av att vilja besöka
städerna i Celesyrien och
Fenicien, men i verkligheten för att
utföra konungens plan.
När han kom fram till Jeru- 9
salem, blev han där vänligt
mottagen av översteprästen och
folket i staden. Han
underrättade nu denne om det
meddelande som han hade fått, och
förklarade varför han hade kom-
2 Mack. 3:10.
212
Andra
mit dit; han frågade honom ock
om saken verkligen förhöll sig
10 på det uppgivna sättet.
Översteprästen påvisade då att
penningarna utgjordes av gods som
hade lämnats i förvar av änkor
11 och faderlösa, en del därav
också av Hyrkanus, Tobias"
son, en man i mycket hög
ställning. Det var icke så, sade han,
som den gudlöse Simon
falskeli-gen hade uppgivit; alltsammans
uppgick allenast till fyra hundra
talenter silver och två hundra
12 talenter guld, och en sådan orätt
kunde man på inga villkor
begå mot dem som hade förlitat
sig på platsens helighet och den
i hela världen ärade
helgedomens höghet och okränkbarhet.
13 Men den andre vidhöll, med
stöd av det uppdrag som han
hade fått av konungen, att
penningarna under alla
förhållanden måste indragas till den
kungliga skattkammaren.
14 Då han nu på utsatt dag
skulle gå in i templet för att
låta besiktiga skatten, rådde
en mycket stor ångest i hela
15 staden. Prästerna kastade sig i
sina ämbetsskrudar ned
framför altaret och ropade mot
himmelen och åkallade honom som
hade stiftat lagen om gods som
var lämnat i förvar, att han
ville bevara allt detta
oför-kränkt åt dem som hade lämnat
16 det i förvar. Och den som såg
översteprästens utseende,
honom måste det skära i hjärtat;
ty hans uppsyn och hans
förändrade ansiktsfärg förrådde
17 hans själs ångest. Han var
nämligen uppfylld av en sådan
fruktan och darrade så i hela
kroppen, att den smärta som bodde
i hans bröst tydligt framträdde
för dem som sågo honom. Men u
de som voro i husen rusade
hopvis ut därifrån för att
gemensamt bedja, eftersom den heliga
platsen var i fara att bliva
van-ärad. Och de gifta kvinnorna u
samlade sig i skaror på gatorna,
omgjordade under bröstet med
säcktyg, och jungfrurna, som
eljest icke fingo visa sig ute,
strömmade tillsammans, dels
till portarna, dels på
murarna, och några sågo ut genom
fönstren; men allasammans 2(
räckte de händerna mot
himmelen och framsade böner. Och 2:
det var ömkansvärt att skåda
de många människorna, som
hade kastat sig ned om
varandra, och översteprästen, som
stod där väntande, i högsta
ångest.
Under det att nu dessa anro- 2:
pade Herren, den Allsmäktige,
att han ville i full trygghet
bevara det anförtrodda godset
oförkränkt åt dem som hade
anförtrott det till förvaring,
be-redde sigHeliodorus till att sätta
sitt beslut i verket. Men när 2^
han, åtföljd av sina drabanter,
redan var framme vid
skattkammaren, lät han som råder
över andarna och över all makt
en stor uppenbarelse ske, så att
alla de som hade dristat sig att
följa med ditin blevo slagna med
häpnad över Guds makt och
förlamade av skräck. Ty för 21
dem visade sig en häst, som var
prydd med en präktig
mundering och bar en fruktansvärd
ryttare. Den sprängde häftigt
fram och lyfte sina f ramhovar
mot Heliodorus. Och ryttaren
tedde sig för dem i en vapen-26 rustning av guld. Utom denne
såg man två unga män, med
ansenlig styrka, strålande av
skönhet och i praktfulla kläder, vilka
trädde fram till Heliodorus och
ställde sig bredvid honom, en på
vardera sidan, och oavlåtligt
gisslade honom, i det att de till-
27 delade honom slag på slag.
Heliodorus föll då plötsligt till
marken, och djupt mörker
höljde hans syn. Han blev nu
skyndsamt upplyft och lagd på
28 en bår; och den som nyss med
talrikt följe och hela
drabanthopen hade trätt in i den förut
omtalade skattkammaren, han
måste nu bäras, helt och hållet
ur stånd till att hjälpa sig själv,
sedan han uppenbarligen hade
29 fått förnimma Guds makt. Där
låg då alltså denne, slagen till
marken genom den gudomliga
kraftens verkan, mållös och
berövad allt hopp om räddning;
30 men de andra prisade Herren,
som så underbart förhärligade
sin boning. Och helgedomen,
som kort förut hade varit
uppfylld av skräck och förvirring,
var nu, då Herren, den
Allsmäktige, hade uppenbarat sig,
fylld av fröjd och glädje.
31 Men några av Heliodorus"
förtrogna bådo med hast Onias
att han skulle åkalla den Högste
och så utverka livet åt honom
som rentav var nära att utandas
32 sin sista suck. Och eftersom
översteprästen befarade att
konungen kunde få den
uppfattningen att någon illgärning hade
blivit begången mot Heliodorus
av judarna, frambar han ett
33 offer för dennes räddning.
Medan nu översteprästen
förrättade försoningsoffret, visade sig
åter för Heliodorus samma unga
män, iförda samma klädnader
som förut; de trädde fram till
honom och sade: »Du må känna
stor tacksamhet mot
översteprästen Onias, ty för hans skull
har Herren återskänkt dig livet.
Men du själv, som har f att 34
känna på gisselslag från
himmelen, du må för alla förkunna
Guds stora makt.» Sedan de
hade sagt detta, försvunno de.
Och Heliodorus frambar ett 35
offer åt Gud och gjorde stora
löften åt den som hade låtit
honom behålla livet. Sedan
han därefter hade tagit avsked
av Onias, drog han med sitt
krigsfolk tillbaka till konungen.
Och han vittnade inför alla om 36
de gärningar av den högste
Guden, som han med egna ögon
hade skådat.
När sedan konungen en dags?
frågade Heliodorus vem som
kunde vara lämplig att ännu
en gång sända till Jerusalem,
svarade denne: »Om du har 38
någon som är din motståndare,
eller någon som stämplar mot
din styrelse, så sänd honom dit;
du skall då få honom tillbaka
gisslad, såframt han alls
kommer undan med livet, eftersom
förvisso någon gudomlig kraft
omhägnar den platsen. Ty han 39
som har sin boning i himmelen,
han har själv vård om denna
plats och skyddar den; och var
och en som kommer dit i ont
uppsåt slår och förgör han.»
På detta sätt ändade Helio- 40
dorus" företag, och så gick det
till, när tempelskatten blev
bevarad.
1.2Mack. 15:12. /15.2Mos. 22:7f./25.
2Mack. 10:29. 11:8. /38,21Vlack. 9:8.
4 KAPITLET.
Jason tillvällar sig
översteprästämbetet och inför hedniska seder och bruk.
Han undantränges av Menelaus. Denne
lyckas få Onias undanröjd, men dock
freda sig själv.
den förut omtalade
Si-som hade gjort
angivelsen om penningarna och
förrått sitt fädernesland,
ut-spridde det onda ryktet om
Onias, att det var denne själv
som hade skrämt Heliodorus
2 och anstiftat hela olyckan. Ja,
han fördristade sig att kalla
honom som var stadens
välgörare och sina landsmäns
beskyddare och lagens nitiske
vårdare för en ränksmidare mot
3 styrelsen. Men när fiendskapen
gick så långt att en av Simons
betrodda män till och med
gjorde sig skyldig till blodsdåd,
4 o ch Ornäs nu insåg huru farlig
en sådan tvedräkt kunde bliva,
och därtill märkte huru
Apollonius, Menesteus" son,
ståthållaren i Celesyrien och Fenicien,
ytterligare underblåste Simons
5 ondska, då begav han sig åstad
till konungen, icke för att
uppträda såsom anklagare mot sina
landsmän, men i avsikt att
främja vad som lände hela folket
till gagn,både i det allmänna
6 och i det enskilda. Han förstod
nämligen att det skulle vara
omöjligt att få frid och rö i
de allmänna förhållandena, om
icke konungen tog saken i sin
hand, och att Simon icke skulle
upphöra med sin galenskap.
7 Men när Seleukus hade
avlidit och Antiokus, med
tillnamnet Epifanes, hade övertagit
konungamakten, lyckades Jason,
Onias" broder, på bakslugt sätt
tillvälla sig översteprästämb etet,
i det att han ingav en skrivelse 8
till konungen och lovade honom
tre hundra sextio talenter silver,
och därtill ur en annan
inkomstkälla åttio talenter. Därjämte 9
utfäste han sig att lämna
skriftlig förbindelse på ytterligare
ett hundra femtio talenter, om
det tillstaddes honom att efter
eget gottfinnande upprätta en
anstalt för kroppsövningar och
en övningsskola för ynglingar,
och att få upptaga Jerusalems
invånare såsom medborgare i
Antiokia. Sedan konungen hade K
givit sitt bifall härtill och Jason
så hade fått makten i sina
händer, begynte denne genast att
omdana sina landsmän efter
grekiskt mönster. Han för-11
kastade de förmåner som
konungen hade beviljat judarna
genom förmedling av Johannes,
fader till den Eupolemus som
var med bland dem som
sändes till romarna, för att ingå
vänskap och förbund; han
avskaffade ock de lagliga
ordningarna och införde nya
lagstridiga seder och bruk. Så v.
anlade han med vett och vilja
just nedanför själva borgen en
anstalt för kroppsövningar, och
de förnämaste unga männen
förmådde han att i grekisk
huvudbonad deltaga i
övningarna. Och en sådan blomstring \\
nådde det grekiska väsendet,
och en så stor omfattning tog
övergången till hedniska skick
och bruk, i följd av den
ogud-aktige och föga
överstepräster-ligt sinnade Jasons övermåttan
stora skändlighet, att prästerna
icke längre brydde sig om att
sköta sin tjänst vid altaret,
Mackabéerboken
215
2 Mack. 4:28.
utan visade förakt för templet
och försummade offren och
skyndade åstad för att få vara
med om det lagstridiga
skådespelet på övningsbanan, så snart
tecken hade givits till övning
15 med kastskivan. Det som
fäderna räknade såsom något
hedrande, det aktade de sålunda
för intet; de grekiska
utmärkelserna däremot ansågo de vara
16 mycket ärofulla. Fördenskull
råkade de ock i svår nöd; de
fingo till fiender och plågare
just dem vilkas levnadsvanor de
så ivrigt efterhärmade, och som
17 de i allt ville likna. Ty att
van-vörda de gudomliga lagarna
sker icke utan våda. Nej, att
så är, det visar vad som
efteråt händer.
is Då nu de vart fjärde år
återkommande tävlingsspelen
firades i Tyrus, i konungens närva-
19 rö, skickade den skändlige Jason
såsom ombud från Jerusalem
vid spelen några män som hade
fått medborgarrätt i Antiokia,
för att lämna fram tre hundra
drakmer silver till offret åt
Herkules. Men de som så skulle
lämna fram penningarna bådo
att man icke skulle använda
dem till offer, utan bestämma
dem för någon annan utgift.
20 Dessa penningar skulle alltså
enligt avsändarens vilja gå till
offret åt Herkules, men tack
vare dem som skulle lämna fram
penningarna gingo dessa till
treroddarfartygens utrustning.
21 Med anledning av konung
Filometors tronbestigning blev
Apollonius, Menesteus" son, sänd
till Egypten. Genom honom
fick Antiokus underrättelse om
att Filometor hade blivit ovän-
ligt stämd mot hans regering.
Han begynte därför att vidtaga
mått och steg för att trygga sitt
rikes säkerhet. Då han nu för
detta ändamål hade begivit
sig till Joppe, avlade han också
ett besök i Jerusalem. Här fick 22
han ett ståtligt mottagande av
Jason och folket i staden och
ledsagades ditin under fackelsken
och glädjerop. Därefter drog
han med sin här till Fenicien.
Men efter tre år sände Jason 23
åstad Menelaus, en broder till
den förut nämnde Simon, för
att till konungen överlämna de
penningar som han hade
utlovat, och för att avsluta
förhandlingarna angående några
nödiga frågor. Denne ställde 24
sig in hos konungen och
smickrade honom, under det att han
själv uppträdde såsom vore han
en mäktig man, och lyckades
så få översteprästämbetet
överflyttat på sig, i det han
överbjöd Jason med tre hundra
talenter silver. Sedan han nu 25
hade erhållit konungens
fullmakt, vände han tillbaka hem,
utan att äga något som gjorde
honom värdig
översteprästämbetet, men med alla en grym
härskares lidelser och ett
vilddjurs raseri. Så blev då Jason, 26
som bakslugt hade undanträngt
sin egen broder, själv på ett
bak-slugt sätt undanträngd av en
annan och jagad i landsflykt till
ammoniternas land. Menelaus 27
var alltså visserligen i besittning
av makten, men fullgjorde icke
sina skyldigheter i fråga om de
penningar som han hade lovat
konungen," och detta, fastän 28
Sostratus, befälhavaren på
borgen, framställde krav på dem;2 Mack. 4:29.
216
Andra
denne ålåg det nämligen att
indriva penningavgifterna. På
grund härav lät konungen kalla
29 dem båda infpr sig. Menelaus
lämnade då kvar såsom
ställföreträdare i
översteprästämbetet sin broder Lysimakus,
So-stratus åter såsom sin
ställföreträdare Kr ätes, befälhavaren på
Cypern.
30 Så stodo nu sakerna, när
ett upplopp inträffade i Tarsus
och Mallus, med anledning av
att dessa städer hade blivit
bortgivna såsom gåva åt Antio-
31 kis, konungens bihustru.
Konungen begav sig då med all
hast dit, för att ordna
förhållandena, och lämnade såsom sin
ställföreträdare kvar
Androni-kus, en av dem som stodo högst i
32 anseende. Menelaus, som nu
ansåg sig hava fått ett gynnsamt
tillfälle, tillgrep några av
helgedomens guldkärl och förärade
dem åt Andronikus; andra
sådana hade han just låtit sälja
i Tyrus och kringliggande stä-
33 der. När Onias hade fått säker
kunskap härom, uttalade han
sitt skarpa ogillande därav,
sedan han förut hade dragit sig
undan till en fridlyst plats i
Dafne, det som ligger invid An-
34 tiokia. Menelaus tog på grund
härav Andronikus avsides och
uppmanade honom att bära
hand på Onias. Sedan
Andronikus hade låtit övertala sig till
att begå ett sådant svek och
fått bekräfta detta med edlig
försäkran, begav han sig åstad
till Onias och lyckades också,
fastän han var misstänkt, att,
efter avgiven försäkran, övertala
denne att lämna sin fristad.
Han lät nu ofördröj ligen röja
honom ur vägen, utan att hava
någon försyn för vad rätt var.
Därför kände också icke alle-3E
nast judar, utan jämväl många
från de andra folken ovilja och
förtrytelse över det orättfärdiga
mordet på denne man. Och när se
konungen kom tillbaka från
Ciliciens landsändar, anförde
judarna i staden klagomål över
att Onias så hade blivit dräpt
utan sak; och jämväl grekerna
visade sin avsky över
ogärningen. Då blev Antiokus djupt 37
bedrövad, och han rördes till
medlidande och tårar på grund
av den avlidnes hovsamhet och
stora redbarhet; han upptändes 38
av vrede och lät genast taga
ifrån Andronikus hans
purpurmantel och slita sönder hans
kläder, och han lät föra honom
omkring genom hela staden, till
just den plats där han hade
förövat illgärningen mot Onias.
Där lät han avrätta mördaren,
som sålunda av Herren fick sitt
välförtjänta straff.
Men Lysimakus begick, med 39
Menelaus" goda minne, många
helgerån i staden, och ryktet
härom spridde sig utanför
staden. Då samlade sig mängden
tillhopa mot Lysimakus, sedan
ett stort antal guldkärl redan
hade blivit skingrade åt olika
håll. Men när folkhoparna, fulla 40
av förbittring, satte sig i rörelse,
lät Lysimakus väpna vid pass
tre tusen man och gjorde så
själv begynnelsen med att bruka
våld; därvid hade en viss
Hau-ranus ledningen, en man som
var långt framskriden i ålder
och lika långt i dårskap. Så4i
snart de nu märkte att
Lysimakus rentav lät det gå tillanfall, grepo somliga av dem
stenar, andra grova trästycken,
och några togo händerna fulla
av askan som låg där, och
slungade allt detta om vartannat
42 in bland Lysimakus" folk. På
det sättet sårade de många av
dem och nedgjorde också några
och drevo hela skaran på
flykten. Och helgerånaren själv
dräpte de invid skattkammaren.
43 Med anledning av vad som
hade skett öppnades en rätte-
44 gång mot Menelaus. Och när
konungen hade anlänt till Tyrus,
förde de tre män som hade
blivit ditsända av Stora rådet sin
15 talan inför honom. Men då
Menelaus" sak redan syntes
förlorad, lovade han Ptolemeus,
Dorymenes" son, en ansenlig
summa penningar, för att denne
skulle söka vinna konungen.
I detta syfte förde Ptolemeus
konungen bort till en pelargång,
under förevändning av att han
skulle få svalka sig, och lyckades
17 nu omstämma honom. Och så
frikände konungen Menelaus
från anklagelserna, denne som
var upphovsman till hela
skändligheten; men de ömkansvärda
männen, som skulle hava blivit
frikända såsom icke skyldiga,
till och med om de hade haft att
föra talan inför skyter, dem
:8 dömde han till döden. Dessa
som hade talat till försvar för
staden och folket och de heliga
kärlen fingo således utan
dröjsmål undergå ett oförtjänt straff.
[Q På grund av denna våldsgärning
blevo jämväl några tyrier
upprörda och betalade utgifterna
för deras likbegängelse med stor
>o frikostighet. Men Menelaus fick,
till följd av de maktägandes
snikenhet, behålla sin höga
ställning; och han uppträdde
såsom en stor ränksmidare mot
sina egna landsmän, allt under
det att han tillväxte i ondska.
1.2Mack. 3:4f. /7.1Mack. 1:10. /9.
IMack. 1:14. 2Mack 9:15. /11.
IMack. 8:17f. /IS.Vish. 11:16. /26.
Vish. 16:1. 2Mack. 9:6. 13:8. /44.
5Mos. 17:6. /45. IMack. 3:38.
5 KAPITLET.
Jason gör ett misslyckat angrepp på
Jerusalem. Antiokus anställer ett
blodbad i staden och plundrar helgedomen.
Apollonius anställer ett nytt blodbad.
Judas Mackabeus flyr till öknen.
Vid samma tid företog Antio-1
kus sitt andra krigståg till
Egypten. Då hände sig att man 2
i hela staden under vid pass
fyrtio dagar såg ryttare, iklädda
guldstickade dräkter och
väpnade med spjut, spränga fram
genom luften i hopar; och mans
såg svärd som drogos och
avdelade ryttarskaror och anfall
som gjordes och
sammandrabbningar från ömse sidor; och
man såg sköldar svingas och
lansar slungas i mängd och
pilar flyga och prydnader av
guld blixtra, och man såg
pansar av allahanda slag. Med an-4
ledning härav bådo alla att
synen måtte hava en lyckosam
betydelse.
Men sedan ett falskt ryktes
hade uppstått, att Antiokus hade
avlidit, skaffade sig Jason minst
ett tusen man, och med dessa
företog han ett oförmodat anfall
på staden. Då nu de som voro
på muren hade drivits undan
och staden slutligen just var
nära att intagas, flydde
Menelaus till borgen. Nu anställde 6
Jason ett skoningslöst blodbad
2 Mack. 5:7.
218
Andra
i staden på sina egna bröder.
Han betänkte därvid icke att
hans framgång mot
stamfrän-derna var den största motgång,
utan tyckte sig hembära seger
över fiender och icke över lands-
7 män. Men makten lyckades han
icke att sätta sig i besittning
av; slutet av hans anslag blev
i stället att han med skam måste
såsom flykting vända tillbaka
still ammoniternas land. Och
detta blev änden på hans usla
levnad: han blev först kastad i
fängelse hos Aretas, arabernas
furste, och sedan måste han,
förföljd av alla, fly ifrån stad till
stad; han blev hatad såsom en
avfälling från lagen och avskydd
såsom en bödel mot sitt eget
land och folk; till sist blev han
9 bortjagad till Egypten. Han
som hade tvingat så många att
fly ifrån sitt eget land till
främmande land, han omkom nu
själv i främmande land, sedan
han hade farit över till
lacede-monierna, i hopp om att hos
dem erhålla skydd till följd av
10 frändskapen med dem. Och
han som hade låtit kasta ut
så många döda kroppar, utan
att unna dem någon begravning,
han blev själv obegråten, ja,
han fick icke en gång någon som
helst likbegängelse, ej heller
en grav hos sina fäder.
11 När underrättelse nådde
konungen om vad som hade hänt,
fick han den föreställningen att
Judeen var på väg att avfalla.
Därför bröt han upp från
Egypten, vild av vrede, och intog
12 staden med vapenmakt. Och
han befallde sitt krigsfolk att
utan försköning hugga ned dem
som kommo i deras väg octi att
dräpa dem som flydde upp i
husen. Så pågick där ett blod-13
bad på unga och gamla; man
avlivade minderåriga och
kvinnor och barn, man slaktade
jungfrur och spenabarn. Åttio 14
tusen människor gingo förlorade
under sammanlagt allenast tre
dagar: fyrtio tusen dräptes
under handgemänget, och ett lika
stort antal såldes såsom trälar.
Men konungen lät sig icke nöja 15
härmed; han fördristade sig
ock att träda in i den helgedom
som var den heligaste på hela
jorden, vägledd av Menelaus,
denne som hade förrått både
lagen och sitt fädernesland.
Med sina orena händer togie
han de heliga kärlen; och de
skänker som många konungar
hade låtit ställa upp där, för
att förhöja den heliga platsens
glans och ära, dem släpade han
bort med sina besudlade händer.
Och Antiokus förhävde sig där-17
över i sitt sinne och betänkte
icke att Herren till en kort tid
vredgades på stadens invånare
för deras synders skull, och att
det var därför som den heliga
platsen nu blev prisgiven. Men is
om det icke hade varit så, att
de förut voro insnärjda i en
mängd synder, så skulle
konungen, när han trängde ditin,
strax hava genom gisselslag
blivit tvingad att uppgiva sitt
fräcka dåd, alldeles såsom det
gick med Heliodorus, när han
av konung Seleukus hade blivit
sänd åstad för att besiktiga
skattkammaren. Men Herren 19
hade icke utvalt folket för
platsens skull, utan platsen för
folkets skull. Därför blev också 20
platsen, sedan den hade fåttvara med om de olyckor som
drabbade folket, själv omsider
delaktig av de välgärningar som
detta fick röna; och sedan den
hade råkat i fiendehand till följd
av den Allsmäktiges vrede, blev
den, när den store härskaren
åter hade blivit folket nådig,
med all heder upprättad igen.
21 Antiokus förde alltså bort ett
tusen åtta hundra talenter ur
helgedomen och drog så med
all hast därifrån till Antiokia.
Och nu trodde han i sitt
högmod att han kunde göra land
till hav, och hav till land; så
stor var hans hjärtas förhävelse.
22 Han lämnade också kvar
uppsyningsrnan för att plåga folket:
i Jerusalem Filippus, till börden
en frygier, vilken betedde sig
ännu grymmare än den som
23 hade tillsatt honom, och på
Garisini Andronikus. Utom
dessa lämnade han ock kvar
Menelaus, som utövade ett ännu värre
förtryck mot sina landsmän än
24 de övriga. Och i sitt hätska
sinnelag mot judarna sände
konungen åstad Apollonius,
befälhavaren över mysierna, i
spetsen för en krigshär på tjugutvå
tusen man, med befallning att
hugga ned alla vapenföra män
och att sälja kvinnor och min-
25 deråriga. Sedan denne hade
kommit till Jerusalem, hycklade
han fredliga avsikter och höll sig
stilla, till dess den heliga
sabbatsdagen var inne. Men när han
nu såg huru judarna den dagen
höllo sig overksamma, befallde
han sitt folk att ställa upp sig
26 i vapen. Alla dem som då gingo
ut ur staden för att se vad som
tilldrog sig lät han nu på en
gång nedgöra. Därefter ryckte
han under vapen skyndsamt
in i staden och bragte en stor
mängd människor om livet.
Men Judas, som ock kallades 27
Mackabeus, drog sig undan till
öknen tillika med ett tiotal
andra. Där levde han, jämte
dem som voro med honom,
bland bergen såsom de vilda
djuren; och de livnärde sig hela
tiden med vad som växte på
marken. Detta gjorde de för
att icke ådraga sig besmittelse
såsom de övriga.
I.Dan. ll:25f. IMack. l:16f. /7.
2Mack. 4:26. /9.1Mack. 12:7, 21.
ll.lMack. l:20f. /18.2Mack. 3:25f.
21.2Mack. 9:8. /SS.lMack. 1:51.
24.1Mack. 1:29. 2Mack. 3:5. 4:4.
25.2Mos. 20:10. /27.1Mack. 2:27f.
2Mack. 10:6. Hebr. 11:38.
6 KAPITLET.
Åtgärder för att tvinga judarna att
antaga hedniska seder och bruk.
Förföljelser mot de lagtrogna. Eleasars
martyrdöd.
Icke lång tid därefter sände ko-1
nungen åstad en gammal man,
en atenare, för att tvinga
judarna att övergiva sina fäders lag
och att upphöra med att leva
efter Guds lag. Han skulle där- 2
jämte oskära templet i Jerusalem
och inviga det åt den olympiske
Jupiter, så ock templet på
Ga-risim åt den Jupiter som var
gästvänskapens beskyddare,
eftersom de som bodde på den
platsen hade ett så gästvänligt
sinnelag. Ett sådant ondskans 3
anlopp kändes jämväl för den
stora mängden svårt och
olidligt. Ty i liderliga, vilda säll- 4
skåp uppfyllde hedningarna
helgedomen; de levde i sus och dus
tillsammans med skökor och
hade i de heliga förgårdarna
umgänge med kvinnor och förde
2 Mack. 6:5.
220
Andra
därtill med sig ditin otillbörliga
5 ting. Och altaret var uppfyllt
med otillåtna offer, sådana som
6 voro förbjudna i lagen. Man
fick icke längre hålla sabbat
eller taga de fäderneärvda
högtiderna i akt; ja, man fick icke
7 alls bekänna sig vara jude. Och
på konungens födelsedag, som
firades i var månad, drevs
folket med grymt tvång till
att deltaga i offermåltiderna;
och vid Backusfesten
tvingades de att med murgrönskrans
på huvudet gå med i festtåget
still Backus" ära. En
förordning utgick också, på
Ptole-meus" inrådan, till de närmast
belägna grekiska städerna, att
man där skulle gå till väga mot
judarna på samma sätt och
tvinga dem att deltaga i offer-
9 måltiderna, men att man skulle
dräpa alla dem som icke ville
besluta sig för att antaga
grekiska seder och bruk.
Ja, man kunde nu tydligt se
10 vilket elände som rådde där. Så
blevo en gång två kvinnor som
hade låtit omskära sina
gossebarn hämtade fram; och man
hängde de späda barnen vid
deras bröst och förde sedan
mödrarna i allas åsyn omkring
i staden och störtade dem slut-
11 ligen utför muren. Och andra,
som hade skyndat tillsammans
till grottorna där i närheten för
att obemärkt fira den sjunde
dagen, men som hade blivit
förrådda för Filippus, blevo
allasammans innebrända, därför
att de på grund av den höga
dagens härlighet hyste
betänkligheter mot att försvara sig.
12 Nu vill jag uppmana alla dem
som få denna bok i sina händer
att icke bliva modfällda till följd
av sådana olyckor, men att i
stället besinna att hemsökelserna
icke syfta till vårt folks fördärv,
utan tvärtom tjäna till dess
fostran. Också är det ett bevis på 13
stor nåd att de gudlösa icke
under lång tid få gå fria, utan
med hast drabbas av sitt straff.
När det gäller andra folk, väntar 14
väl Herren i sin långmodighet
med att tukta dem, till dess de
hava hunnit fylla sina synders
mått; men med oss har han
däremot icke velat handla på
samma sätt. Han vill ju icke att vi 15
i vår synd skola gå till den
yttersta gränsen, för att han sedan
skall nödgas straffa oss. Därför ie
undandrager han oss aldrig sin
barmhärtighet, och han
övergiver icke sitt folk, om han än
fostrar det genom olyckor. Dock, 17
detta vare oss sagt allenast
såsom en erinran. Efter detta
korta avb rrott vilja vi nu åtgå
till berättelsen.
En viss Eleasar, som hörde 18
till de förnämsta bland de
skriftlärde, en redan till hög ålder
kommen man med mycket
vördnadsbjudande utseende,
tvingades att öppna munnen för att
äta svinkött. Men eftersom 19
han hellre ville dö med ära än
leva i skam, spottade han först
ut köttet och gick sedan
frivilligt fram mot pinbänken" på 20
det sätt som det hövdes alla
dem att vandra en sådan väg,
vilka hade mod till att visa
ifrån sig det som icke är
tillstått att smaka, vore det ock
för att få behålla livet. Men 21
då nu de som skulle hava
tillsyn över den lagstridiga
offermåltiden sedan länge voro be-kanta med den gamle
mannen, förde de honom avsides
och uppmanade honom att låta
skaffa dit kött som han hade
lov till att förtära, och som han
själv hade tillrett, men låtsa,
som om han åte av det offerkött
som konungen hade påbjudit.
22 Om han så gjorde, skulle han
bliva befriad från dödsstraffet
och tack vare den gamla
vänskapen med dem få röna detta
23 prov på välvilja. Men han
fattade nu ett ädelt beslut, ett
sådant som hövdes hans år,
och den värdighet som var
förenad med hans höga ålder, och
de grå hår som han hade vunnit
med ära, och hans rättsinniga
vandel allt ifrån ungdomen, ja,
än mer, ett sådant som
överensstämde med den heliga, av Gud
inrättade lagordningen. I det
han begärde att utan dröjsmål
bliva sänd till dödsriket, för-
24 klarade han öppet: »Det vore
ju icke värdigt en ålder, sådan
som min, att hyckla och
därigenom komma många av de
unga att tro att den nittioårige
Eleasar hade övergått till heden-
25 domen. På det sättet skulle jag
ju föra också dem på avvägar
genom mitt hyckleri och draga
skam och vanära över mina
grå hår, allenast för att ännu få
leva en helt kort och obetydlig
26 tid. Ty om jag än för tillfället
undslipper det straff som
människor utkräva, så skall jag
dock varken såsom levande eller
såsom död kunna fly undan den
27 Allsmäktiges hand. Därför vill
jag nu modigt skiljas ifrån livet
och så visa mig värdig min höga
28 ålder1 och lämna de unga ett
ädelt föredöme huru man bör
villigt och med ädelt mod gå en
skön död till mötes för den höga
och heliga lagen.» Han fick icke
säga mer, förrän han strax
släpades till pinbänken, i det att de 29
som förde honom bort nu
förändrade sin kort förut visade
välvilja till ovilja, eftersom de
ansågo de ord som han nyss
hade uttalat vittna om vanvett.
Då han nu var nära att upp-30
giva andan under slagen, drog
han en djup suck och sade:
»Herren, som äger den heliga
kunskapen, han vet väl, att
fastän jag kunde bliva befriad
från dödsstraffet, jag genom
gisselslagen utstår grymma kval
i min kropp, men att jag i min
själ med glädje lider detta,
därför att jag fruktar honom.» På 31
detta sätt slutade alltså denne
man sina dagar och efterlämnade
så i sin död ett föredöme i
ädelt mod och ett minnesvärt
exempel på manlig dygd, icke
allenast åt de unga, utan ock
åt den stora hopen av sitt folk.
l.lMack. l:44f. /2.Dan. 11:31.
IMack. 1:54. /4.Ps. 74:4. /lO.lMack.
l:60f. /ll.lMack. 2:32f. 2Mack. 5:22.
IS.Judit 8:27. Vish. 11:10. 12:22.
IKor. 11:32. Hebr. 12:7. /14.1Mos.
15:16. Dan. 8:23. ITess. 2:16. /16.
Job 5:17. Ords. 3:llf. Jes. 54:7.
Klag. 3:22. /18.5Mos. 14:8. /26.
Vish. 16:15. Matt. 10:28. Hebr.
10:31.
7 KAPITLET.
Sju bröder och deras moder pinas till
döds för sin vägran att bryta lagens
föreskrifter.
Det hände sig ock att sju i
bröder, tillika med deras
moder, blevo gripna, och att
konungen genom misshandling
med gissel och remmar sökte
tvinga dem att smaka av det
förbjudna svinköttet. Men en 2
2 Mack. 7:3.
222
Andra
av dem tog i allas namn till
orda och sade: »Vad vill du
fråga oss om, och vad vill du
få veta av oss? Vi äro ju redo
att dö, hellre än att vi skulle
3 överträda våra fäders lag.» Då
blev konungen upptänd av
vrede och gav befallning om att
låta hetta upp pannor och kitt-
4 lar. Sedan man nu of or dr ö j
ligen hade gjort detta, befallde
han att man skulle skära av
tungan på den som hade fört
ordet och draga av honom
huvud-svalen och lemlästa honom,
medan hans bröder och modern
5 sågo på. Och när han var helt
och hållet stympad, blev han,
medan han ännu var vid liv, på
konungens befallning buren till
elden och stekt i en panna. Då
nu oset från pannan spridde sig
vida omkring, manade de övriga,
tillika med modern, varandra
att med ädelt mod lida döden;
6 de sade: »Herren Gud ser till
detta, och han skall förvisso
förbarma sig över oss, såsom
Moses gav till känna i den sång
i vilken han öppet vittnade mot
folket, när han sade:
"Och över sina tjänare skall
han förbarma sig/»
7 Då nu den förste på detta
sätt hade gått hädan, förde de
fram den andre för att likaledes
skymfligt pinas. Och sedan de
hade flått av honom
huvud-svalen med håret, frågade de
honom: »Vill du äta, förrän din
kropp styckas sönder, lem för
8 lem?» Men han svarade på sina
fäders tungomål och sade: »Nej,
det vill jag icke.» Fördenskull
fick också denne undergå den
återstående misshandlingen, han
likasom den förste. Men då han 9
var nära att uppgiva andan,
sade han: »Du niding, du tager
oss väl bort ifrån detta livet,
men hela världens konung skall
låta oss, som hava dött till
försvar för hans lag, uppstå till ett
nytt, ett evigt liv.»
Efter honom blev den tredjeio
skymfligt pinad, och när han så
blev befalld, räckte han strax
ut sin tunga och sträckte
likaledes oförfärat fram händerna "
och sade med ädelt mod: »Från n
himmelen har jag fått dessa
lemmar, och för Hans lags skull
räknar jag dem för ringa, och
av Honom hoppas jag att en
gång få dem tillbaka igen.» Nu 12
måste konungen själv och hans
män häpna över ynglingens
mod och förundra sig över
huru han aktade kvalen för
intet.
Sedan också denne hade skilts 13
hädan, misshandlade och pinade
de den fjärde på samma sätt.
Och då han var nära att dö, sade 14
han så: »Det är en stor tröst,
när man måste dö för
människohand, att då få hysa det av Gud
ingivna hoppet att genom
honom få uppstå igen. Men för
dig skall det icke finnas någon
uppståndelse till liv.»
Omedelbart därefter förde de 15
fram den femte och
misshandlade honom. Men han såg på 16
konungen och sade: »Eftersom
du har makt bland människor,
gör du, fastän du är dödlig, vad
du vill. Mena dock icke att
vårt folk är övergivet av Gud.
Fortsätt du blott, så skall du 17
få skåda hans stora makt, huru
han skall plåga dig och dina
efterkommande.»Mackabéerboken
223
2 Mack. 7:30.
18 Efter honom förde de fram
den sjätte, och när han höll på
att dö, sade han: »Bedrag icke
fåfängt dig själv. Ty det är
genom vårt eget förvållande som
vi måste lida detta, eftersom vi
hava syndat mot vår Gud. Det
är därför som dessa
förundransvärda hemsökelser hava drab-
19 båt oss; men tro icke att du
själv skall undgå ditt straff, du
som har företagit dig att strida
mot Gud.»
20 Men i all synnerhet visade
sig modern beundransvärd och
förtjänt av ett gott eftermäle.
Ty fastän hon under en enda
dag fick se sju söner berövas
livet, uthärdade hon det dock
med modigt sinne, därför att
hon hade sitt hopp till Herren.
21 Var och en av dem uppmuntrade
hon på fädernas tungomål, i
det hon själv var uppfylld av
ett ädelt tänkesätt och styrkte
sitt kvinnliga hjärta genom
manligt mod. Hon sade till
22 dem: »Jag vet icke på vad sätt
I haven blivit till i mitt sköte;
det är ju icke jag som har skänkt
eder ande och liv eller i sin rätta
ordning sammanfogat
grundämnena i vars och ens kropp.
23 Så skall då ock förvisso världens
skapare, han som har danat
människan och frambragt alla
varelser, så att de hava blivit
till, i sin barmhärtighet en gång
giva eder anden och livet
tillbaka, så visst som I nu räknen
eder själva ringa för hans lags
skull.»
24 Antiokus trodde visserligen
att hon föraktade honom, och
l misstänkte att hon förde
smäd-I ligt tal. Men eftersom den
yng-[ st e ännu återstod, sökte han
icke endast övertala honom med
vänliga ord, utan gav honom
också på samma gång edlig
försäkran om att han skulle göra
honom rik och lycklig, så ock
upptaga honom bland sina
vänner och anförtro honom
ämbeten, om han allenast ville
övergiva sina fäders lag. Men då 25
ynglingen icke alls aktade härpå,
lät konungen kalla till sig
modern och uppmanade henne att
giva sin unge son ett råd som
ledde till dennes räddning. På hans 26
enträgna uppmaningar åtog
hon sig slutligen att söka
övertala sin son. Hon lutade sig nu 27
fram mot honom, och i det hon
drev gäck med den grymme
tyrannen, talade hon på fädernas
tungomål sålunda: »Min son,
hav förbarmande med mig, som
i nio månader har burit dig
under mitt hjärta och i tre år
har givit dig di, och som under
trogen omvårdnad har fostrat
dig och lett dig ända till den
ålder du nu har. Jag beder dig, 28
mitt barn, lyft upp dina ögon
och se på himmelen och jorden,
och betrakta allt som finnes
där, och betänk att Gud icke
har gjort detta av något som
fanns förut, och att människan
bliver till på samma sätt. Så 29
frukta nu icke för denne bödel,
utan visa dig värdig dina bröder,
och lid villigt döden, på det att
jag genom Guds barmhärtighet
må få dig igen tillsammans med
dina bröder.»
Innan hon ännu hade slutat 30
att tala, sade ynglingen: »Vad
vanten I på? Jag vill icke
hörsamma konungens bud, utan
jag lyssnar till budet i den lag
som genom Moses blev given åt31 våra fäder. Men du som har
gjort hebreerna allt upptänkligt
ont, du skall icke kunna und-
32 komma Guds hand. Vi lida ju
33 för våra synders skull. Men om
än den levande Guden, vår
Herre, till vår tuktan och fostran
har vredgats på oss för en kort
tid, så skall han dock åter bliva
34 sina tjänare nådig. Men du,
ogudaktige, du som i skändlighet
överträffar alla andra, förhävdig
icke fåfängt, uppblåst av ovissa
förhoppningar, då du nu har
lyft din hand mot himmelens
35 barn. Ännu har du dock icke
undflytt den allsmäktige och
36 allseende Gudens dom. Ty nu
hava våra bröder, sedan de
hava utstått ett kort lidande,
efter Guds löfte fått dricka av
evigt flödande liv; men du skall
genom Guds dom få skörda det
rättvisa straffet för ditt över-
37 mod. Jag offrar nu, likasom
mina bröder, liv och blod för
våra fäders lag, i det jag anropar
Gud att han inom kort ville
bliva vårt folk nådig, men
nödga dig att under plågor och kval
öppet bekänna att han allena
38 är Gud, och beder att den
Allsmäktiges vrede, som med rätta
har kommit över hela vårt folk,
må stanna vid mig och mina
bröder.»
39 Nu blev konungen upptänd
av vrede, och i sin förbittring
över hans gäckande tal förfor
han ännu grymmare med ho-
40 nom än med de övriga. Så
skildes också han hädan i
renhet och under full förtröstan
41 på Herren. Sist, efter sina
söner, fick ock modern ända
sitt liv.
42 Härmed må det vara nog
berättat om de hedniska
offermåltiderna och de övermåttan
svåra våldsgärningarna.
1.2Mack. 6:18. Hebr. ll:36f. /3.
Dan. 3:19. /6.5Mos. 31:19. 32:36.
9.Job 19:25f. Jes. 26:19. Dan. 12:2.
Joh. 5:28f. Apg. 24:15. l Kor. 15:52f.
ITess. 4:16. Hebr. 11:35. /ll.Job
10:8. Ps.l39:13f. 2Mack. 14:46.
16.2Mack. 6:16. Joh. 19:11. /17.
2Mos. 20:5. 2Mack. 14:2. /gg.Pred.
11:5. /23.Matt. 10:39. Joh. 12:25.
24.1Mack. 2:18. Se V ä n i
Ord-förld. /28. Hebr. 11:3. /33.Vish.
3:5. IMack. 1:64. /38.Vish. 3:4.
37.Ps. 83:19. IMack. 6:llf. 2Mack.
9:5f., 12f.
8 KAPITLET.
Judas Mackabeus samlar en här och
vinner en stor seger över Nikanor
och ytterligare en seger över Timoteus
och Backides.
Men Judas, som ock kallades l
Mackabeus, och hans
anhängare smögo sig obemärkt
in i byarna och uppmanade sina
stamfränder att sluta sig till
dem; och de upptogo bland sig
dem som höllo fast vid
judendomen och lyckades så att samla
vid pass sex tusen man. Och de 2
anropade Herren att han ville
se till det av alla förtrampade
folket och jämväl förbarma sig
över templet, som hade blivit
oskärat av ogudaktiga
människor, och att han likaledes ville 3
hava misskund med den av
förödelse hemsökta staden, som
nu var nära att bliva jämnad
med marken, och höra det rop
som från allt det utgjutna
blodet uppsteg till honom; så ock 4
att han ville komma ihåg huru
de oskyldiga små barnen
orättfärdigt hade blivit dräpta, och
huru man hade hädat hans
namn, och låta sin avsky för
dessa ogärningar bliva
uppenbar.
Mackabéerboken
225
2 Mack. 8:18.
Sedan Mackabeus så hade
fått en här samlad, kunde
hedningarna icke längre hålla stånd
mot honom, eftersom Herrens
vrede nu hade förbytts i miss-
6 kund. Han kom oförmodat
tågande och brände städer och
byar, och han satte sig i
besittning av lämpliga platser och
slog mycket stora fiendeskaror
7 på flykten; och för dylika anfall
tog han vanligen nätterna till
hjälp. Och ryktet om hans stora
tapperhet spridde sig överallt.
När Filippus märkte att Judas
på kort tid hade haft sådan
framgång, och att han vann allt
flera fördelar, skrev han till
Ptolemeus, ståthållaren i
Cele-syrien och Fenicien, att denne
skulle komma kunungens sak
9 till hjälp. Ptolemeus utsåg då
strax Nikanor, Patroklus" son,
en av konungens främsta
vänner, och sände honom åstad,
i spetsen för en här på icke
mindre än tjugu tusen man,
vilken var sammansatt av
allahanda folkslag, på det att han
skulle tillintetgöra hela det
judiska folket. Och vid hans sida
ställdes Gorgias, en
härhövitsman, som var väl förfaren i
krigiska värv.
Nikanor beslöt sig nu för att
genom försäljning av de fångar
som han hoppades att taga
bland judarna skaffa konungen
medel till hela den gärd på två
tusen talenter, som denne hade
i att erlägga till romarna. Han
sände därför strax bud till
städerna vid havskusten och
inbjöd invånarna att köpa upp
judiska trälar, under löfte om
att lämna nittio stycken för en
talent, allt detta utan att ana
15 -2127"44. De apokryfiska böckerna.
det straff som i en snar framtid
väntade honom från den
Allsmäktige.
När underrättelsen om att 12
Nikanor var i antågande nådde
Judas, meddelade han sitt folk
att den fientliga hären befann
sig i närheten. Då smögo sig de 13
som voro modstulna, eller som
icke satte sin lit till Guds
rättfärdighet så småningom bort
och begåvo sig därifrån. Men 14
de övriga sålde allt vad de ännu
hade kvar, och bådo tillika till
Herren att han ville frälsa dem
som den gudlöse Nikanor hade
sålt, redan innan de hade
drabbat samman, och att han ville 15
göra detta, om icke för deras
skull, så dock för de förbunds
skull som han hade ingått med
deras fäder, och därför att de
hade fått bliva uppkallade efter
hans höga och härliga namn.
Mackabeus samlade nu sitt 16
folk, som uppgick till sex tusen
man, och förmanade dem att
icke låta skrämma sig av
fienderna eller frukta för den stora
mängden av hedningar som
tvärt emot all rätt kommo
tågande mot dem, utan att i
stället med ädelt mod gå till
kampen. Han förmanade dem 17
att därvid ställa för sina ögon
det våld som dessa brottsligt
hade övat mot den heliga
platsen, så ock den skymfliga och
grymma behandling som de
hade låtit staden undergå, och
därtill huru deras fäderneärvda
ordning hade blivit avskaffad.
»Ty», sade han, »de förlita sigis
på vapen och djärva (^åd, men
vi förlita oss på den allsmäktige
Guden, som med en enda vink
förmår slå ned icke allenast dem2 Mack. 8:19.
226
Andra
som rycka fram mot oss, utan
19 ock hela världen.» Och han
förtäljde ytterligare för dem
om de tillfällen då Gud hade
kommit med sin hjälp i
fädernas dagar, både på Sennakerims tid, då när de ett hundra
20 åttiofem tusen omkommo, och
under den strid som i
Babylonien utkämpades mot galaterna.
Då hade de, fastän de tillhopa
utgjorde allenast åtta tusen
man, jämte fyra tusen macedonier dragit ut i striden; och
de åtta tusen hade då, medan
macedonierna intet kunde
uträtta, nedgjort de ett hundra
tjugu tusen, tack vare det
bistånd som beskärdes dem från
himmelen, och vunnit stort
byte.
21 Sedan han genom dessa ord
hade ingjutit tillförsikt hos dem
och gjort dem villiga att dö till
försvar för lagen och
fäderneslandet, indelade han sin här i
22 fyra avdelningar1 och satte sina
bröder Simon, Josef och
Jonatan i spetsen för var sin skara,
så att var och en fick befälet över
23 ett tusen fem hundra man.
Tilllika bjöd han Eleasar att bland
dem föreläsa den heliga boken
och gav sedan denna lösen:
»Med Guds hjälp.» Därefter satte
han sig själv i spetsen för den
första avdelningen och gick till
24 anfall mot Nikanor. Och den
Allsmäktige kom dem till hjälp
i striden, så att de dräpte över
nio tusen fiender och svårt
sårade och lemlästade största
delen av Nikanors här och
tvingade alla de övriga att gripa
25 till flykten. Och de togo
penningarna ifrån dem som hade
kommit tillstädes för att köpa
dem själva; och de förföljde
fienderna ett långt stycke, till
dess den knappa tiden nödgade
dem att vända om. Ty det var 26
dagen före sabbaten, och därför
ville de icke längre fortfara
med att sätta efter dem. Men 27
de samlade tillhopa fiendernas
vapen och klädde av de fallna
fienderna deras rustningar.
Sedan firade de sabbaten och
lovade och tackade storligen
Herren, som hade bevarat dem
intill den dagen och nu hade
begynt att visa dem
barmhärtighet. Men efter sabbaten ut- 28
skiftade de av bytet åt dem
som hade lidit någon skada och
åt änkorna och de faderlösa;
återstoden fördelade de mellan
sig själva och sina barn. Och 29
när de hade fullgjort detta,
höllo de gemensamt bön och
bådo Herren, den barmhärtige,
att han åter ville av allt hjärta
bliva sina tjänare nådig.
När de senare stötte samman 30
med Timoteus" och Backides"
folk, nedgjorde de över tjugu
tusen man av dem. Och de
satte sig i besittning av flera
mycket högt belägna
fästningar; och de utskiftade rikligt
byte. Därvid gåvo de åt dem
som hade lidit någon skada och
åt de faderlösa och änkorna, och
därtill åt åldringarna, lika
mycket som de själva behöllo. Och 31
sedan de hade samlat tillhopa
fiendernas vapen, lade de
alltsammans omsorgsfullt i förvar
på därför lämpliga platser; men
återstoden av bytet förde de
till Jerusalem. Och de avlivade 3;
Fylarkes, som hörde till
Timoteus" närmaste män, en
övermåttan ogudaktig människa,som hade tillfogat judarna
mycket lidande. Och när de
höllo segerfest hemma i
Jerusalem, läto de dem som hade
bränt upp de heliga portarna
brinna inne, och bland dem
Kallistenes, som hade tagit sin
tillflykt till ett litet hus. Så
fingo dessa den välförtjänta
lönen för sin gudlöshet.
4 Men den store uslingen
Nikanor, som hade lockat de tusen
uppköparna att komma
tillstädes för att köpa judar, han
blev, tack vare Herrens hjälp,
förödmjukad av dem som i hans
ögon voro ringare än alla andra;
han måste nu lägga av sin
lysande skrud och utan något
följe, lik en rymmare, taga
vägen tvärs igenom landet till
Antiokia, övermåttan olycklig
över sin krigshärs undergång.
6 Och han som hade åtagit sig
att skaffa tillhopa allt som
behövdes för att betala gärden
till romarna, genom att försälja
de fångar som togos i
Jerusalem, han måste nu förtälja att
judarna hade Gud till sin
förkämpe, och att de av detta
skäl voro oåtkomliga, därför
att de nämligen följde den lag
som han hade stadgat.
g.lMack. 3:45. 2Mack. 5:15f. 6:2f.
3.2Mack. 5:14, 24. /4.1Mack. 1:61.
2Mack. 6:10. /S.lMack. 3:10f. /6.
Hebr. 11:34. /S.lMack. 6:14. 2Mack.
5:22. /9.1Mack. 3:35, 38f. Se Vän
i Ordförkl. /ll.lMack. 3:41. /13.
5Mos. 20:8. Dom. 7:3. IMack. 3:56.
15.1Mos. 17:2. 2Mos. 34:10f. 5Mos.
28:10. 2Krön. 7:14. Vish. 18:22. /16.
IMack. 4:8. /18-lSam. 17:45. Ps.
20:8. /19.2Kon. 19:35. Jes. 37:36.
IMack. 7:41. /22.1Mack. 2:2f. /23.
2Mack. 13:15. /30-lMack. 5:6, 34f.
7:8. /33.1Mack. 4:38. 2Mack. 1:8.
13:8. /36.2Mack. 3:38f.
9 KAPITLET.
Antiokus" död.
Vid samma tid hade Antio-1
kus med nesa måst bryta
upp från Persiens landsändar.
Han hade nämligen dragit in 2
i en stad som hette Persepolis,
i akt och mening att plundra
templet där och sedan behålla
staden i sitt våld. Till följd
härav satte sig nu folkmassorna
i rörelse och sökte sin hjälp i
vapnen. Och Antiokus blev
av invånarna jagad på flykten
och måste anträda ett
skymfligt återtåg. Då han nu befann 3
sig i närheten av Ekbatana,
nådde honom underrättelsen
om vad som hade hänt
Nikanor, såsom ock Timoteus och
dennes folk. Då blev han upp- 4
tänd av förbittring och tänkte
att låta judarna få umgälla
jämväl det onda han hade
rönt av dem som hade drivit
honom på flykten. Han bjöd
därför sin körsven att köra på,
utan uppehåll, ända till dess de
hade kommit f ram; och do ek
svävade redan domen från
himmelen över hans huvud. Ty i sitt
övermod sade han så: »När jag
kommer till Jerusalem, skall
jag göra det till en
begravningsplats för judarna.» Men Herren, 5
som ser till allt, Israels Gud, slog
honom med en obotlig,
osynlig sjukdom. Just då han hade
talat till slut, överfölls han av
olidliga kval i inälvorna och
svåra plågor i sitt inre. Och det 6
var alldeles rättvist, eftersom
han hade plågat andra med
mångahanda gruvliga
lidanden i deras innersta. Men han?
lät ingalunda sitt trots fara,
2 Mack. 9:8.
228
Andra
utan blev tvärtom ännu mer
uppfylld av sitt övermod; ja,
han andades eld och lågor i sin
förbittring mot judarna. Och
han befallde att man ytterligare
skulle påskynda färden. Men
då hände sig att han störtade
ned från vagnen, där den
rusade fram med ilande fart; och
han skadade sig i fallet så svårt
att alla lemmarna i hans kropp
8 blevo sönderbråkade. Och han
som nyss i mer än mänskligt
högmod tyckte sig kunna
befalla över havets vågor, och som
tilltrodde sig att kunna väga de
höga bergen på vågskål, han
fick nu, sedan han så hade
blivit slagen till marken^ låta bära
sig på en bår och lämnade
härmed ett för alla tydligt bevis på
9 Guds makt. Ja, det gick så
långt att maskar krälade fram
ur den gudlöses kropp, och att
köttet under plågor och kval
föll sönder, medan han ännu
levde; och hela lägret
besvärades svårt av stanken från hans
10 ruttnande kropp. Och den man
som kort förut hade inbillat sig
att nå upp till himmel ens
stjärnor, honom förmådde nu ingen
bära för den olidligt svåra
stankens skull.
11 Då han nu låg där alldeles
nedbruten, begynte han
verkligen att låta det mesta av sitt
övermod fara och att komma
till besinning genom Guds straff,
när han för vart ögonblick allt
12 värre ansattes av kvalen. Och
då han icke ens kunde uthärda
stanken från sin egen kropp,
sade han: »Det är rätt och
tillbörligt att ödmjuka sig under
Gud och att icke göra sig lik
Gud i sina tankar, då man är
dödlig.» Och han, den
skänd-lige, gjorde löften åt Herren,
som icke ni er skulle förbarma
sig över honom. Han lovade1
att förklara den heliga staden 14
för fri, den stad dit han nu med
all hast styrde sin färd, i avsikt
att jämna den med marken och
göra den till en
begravningsplats. Och judarna, som hanis
hade beslutit att icke en gång
bevärdiga med en grav, utan
tillika med deras späda barn
låta kasta ut såsom föda åt
rovfåglar och vilddjur, dem
ville han allasammans göra
likställda med atenarna. Det he-16
liga templet, som han förut
hade plundrat, det ville han nu
pryda med de skönaste
helgedomsskänker, och alla de heliga
kärlen ville han mångdubbelt
ersätta, och de utgifter som
voro förbundna med offren ville
han betala av sina egna
inkomster. Därtill ville han också 17
själv bliva jude och begiva sig
åstad till alla av människor
bebodda trakter för att
förkunna Guds makt.
Men när trots allt plågorna 18
icke ville upphöra, då nu Guds
dom rättvist hade drabbat
honom, uppgav han allt hopp för
egen del, men lät till judarna
skriva nedanstående brev,
avfattat såsom en böneskrift och
av följande lydelse:
»Sina trogna judiska under-ii
satar sänder Antiokus, konung
och krigsherre, de bästa
hälsningar och tillönskar dem all
välgång och lycka. Om I och 2<
edra barn befinnen eder väl
och det går eder efter önskan
i edra angelägenheter, så
tackar jag Gud av allt mitt hjärta,i det jag sätter mitt hopp till
21 himmelen; för egen del är jag
däremot icke vid god hälsa.
Den heder och tillgivenhet som
I haven bevisat mig minnes
jag med all välvilja. Då jag
nu på återvägen från Persiens
landsändar har råkat i en
farlig sjukdom, har jag ansett
det vara nödigt att sörja för
allas eder gemensamma trygg-
22 het. Väl har jag icke förlorat
allt hopp för egen del;
tvärtom har jag gott hopp om att
lyckligt kunna genomgå sjuk-
23 domen. Men då jag besinnar
att också min fader, när han
med sin här drog till de övre
landsändarna, utnämnde sin ef-
24 terträdare," för att, om något
oförutsett inträffade eller någon
allvarsam underrättelse inginge,
de hemmavarande skulle veta
vem styrelsen hade blivit
lämnad åt och så slippa att gripas
25 av oro, och då jag därtill
betänker huru de kringboende
furstarna och rikets grannar
alltid akta på lägligt tillfälle
och vänta på huru det skall gå,
har jag till konung utnämnt
min son Antiokus. Honom har
jag ock ofta förut, vid mina
färder till de övre provinserna,
anförtrott och anbefallt åt de
flesta av eder. Och till honom
själv har jag skrivit ett brev,
26 som här bifogas i avskrift. Jag
uppmanar och beder eder alltså
att I allasammans, i hågkomst
av de välgärningar som I, både
i det allmänna och i det enskilda,
haven fått röna, också för min
son bibehållen den tillgivenhet
27 som I haven för mig. Jag är
nämligen viss om att han på ett
milt och människovänligt sätt
skall efterfölja mina grundsatser
och så komma väl överens med
eder.»
Så fick nu denne mördare 20
och hädare själv utstå de
svåraste lidanden, alldeles såsom
han hade behandlat andra, och
måste sluta sitt liv genom den
ömkligaste död bland bergen i
ett främmande land. Hans döda 29
kropp blev sedan hemförd av
Filippus, hans fosterbroder. Men
av fruktan för Antiokus" son
begav sig denne sedan åstad till
Ptolemeus Filometor i Egypten.
2.1Mack. 6:lf. /S.lMack. 5:6f. 6:5f.
2Mack. 8:24, 30. /6.2Mack. 13:8.
i S.Jes. 40:12. 2Mack. 3:28. 5:21.
9.Apg. 12:23. /lO.Jes. 14:13. /12.
2Mack. 7:37. /13-Ords. l:28f. Hebr.
10:26f. 12:17. /15.2Mack. 4:9. /16.
Esr. 6:9. 2Mack. 3:3. 5:16. f 25.
l Mack. 6:15. /28.1Mack. 6:13f. /29.
Se Fosterbroder i Ordförkl.
10 KAPITLET.
Templet renas och inviges. Judas
intager iduméernas fästningar, han
besegrar Timoteus och erövrar Gasara.
]\ yf" en Mackabeus och hans folk i
IVJLtogo, under Herrens
ledning, helgedomen och staden
åter i besittning. De altaren 2
som hedningarna hade byggt
upp på torget revo de ned,
likaledes ock deras helgedomar.
Och de renade/templet och upp- 3
förde ett nytt altare. Därefter
skaffade de sig eld genom att
slå gnistor ur stenar och
fram-buro så, efter två års avbrott,
slaktoffer; och de redde till
rökelse och ställde i ordning
lamporna och lade fram
skådebröden. Sedan de hade gjort 4
så, kastade de sig ned på
marken och bådo till Herren
att de icke vidare måtte råka
i sådan olycka, utan att om
de ock framdeles syndade, han
då ville tukta dem med
mildhet och icke mer giva dem till
pris åt hädiska och grymma
5 hedningar. Och det hände sig
så, att tempelreningen ägde rum
just på samma dag som templet
hade blivit oskärat av
hedningarna, nämligen på den
tjugufemte dagen i samma månad,
6 månaden Kisleu. Och under
glädje höllo de i åtta dagar en
högtid lik lövhyddofesten, i det
att de tänkte på huru de kort
förut under lövhyddohögtiden
hade uppehållit sig bland bergen
och i klipphålorna likasom de
7 vilda djuren. Därför togo de nu
lövprydda stavar och gröna
grenar i sina händer, tillika med
palmkvistar, och stämde upp
lovsånger till honom som hade
givit dem den framgången att
de nu fingo rena hans heliga
8 plats. Och de stadgade genom
allmänt påbud och beslut,
såsom en lag för hela det judiska
folket, att man årligen skulle
fira dessa dagar.
9 Ett sådant slut fick Antiokus
med tillnamnet Epifanes.
10 Nu skola vi berätta vad som
tilldrog sig under Antiokus
Eu-pator, den ogudaktige Antiokus"
son, och vilja därvid giva en kort
sammanfattning av de ihållande
svåra krigshändelserna.
11 Sedan denne hade Övertagit
konungamakten, utnämnde han
till riksföreståndare en viss
Ly-sias, som tillika skulle vara
högste befälhavare i Celesyrien
12 och Fenicien. Ty Ptolemeus,
som kallades Makron, vilken
på ett föredömligt sätt hade
låtit en rättvis behandling
vederfaras judarna, eftersom de
förut hade fått lida sådan orätt,
och som hade försökt att komma
till fredlig uppgörelse med dem,
hade på grund härav blivit an-12
klagad hos Eupator av dennes
vänner. Han hade ock överallt
fått heta förrädare, därför att
han, sedan han av Filometor
hade blivit betrodd med
styrelsen över Cypern, hade lämnat
dennes tjänst och gått över till
Antiokus Epifanes. Och då
han nu ingalunda hade vunnit
någon ära genom förvaltningen
av sitt ämbete, hade han tagit
in gift och så själv gjort ände
på sitt liv. Men Gorgias, som
nu fick det närmaste befälet i
dessa trakter, hade främmande
krigsfolk i sin tjänst och höll
hela tiden kriget mot judarna
vid makt. På samma gång u
blevo judarna också svårt
ansatta av iduméerna, vilka voro
i besittning av lämpligt belägna
fästningar. Genom att bland
sig upptaga dem som hade
måst fly ifrån Jerusalem sökte
dessa nu att hålla kriget vid
makt.
Men Mackabeus och hans folk i
förrättade bön och bådo Gud
att komma dem till hjälp i
striden. Därefter bröto de fram
mot iduméernas fästningar. De r
angrepo dessa med all kraft och
satte sig så i besittning av
platserna; de drevo undan alla som
stridde på muren och dräpte
alla som kommo i deras väg.
Så nedgjorde de ända till
tjugu tusen man. Men ickei
mindre än nio tusen togo sin
tillflykt till två torn, som voro
mycket starka och voro
försedda med allt vad som
behövdes för att uthärda en belägring.
Mackabéerboken
231
2 Mack. 10:35.
i9Mackabeus lämnade då kvar
Simon och Josef, tillika med
Sackeus och hans folk, som voro
tillräckligt många för att kunna
belägra tornen, och begav sig
själv därifrån till platser där
hans egen närvaro var av nöden.
20 Men Simons närmaste män läto
av vinningslystnad muta sig
av några bland dem som
befunno sig i tornen; och sedan de
hade fått sjuttio tusen
drakmer, läto de några slippa ut.
21 Men när det blev berättat för
Mackabeus om vad som hade
hänt, församlade han folkets
anförare och anklagade de andra
för att hava sålt sina bröder för
penningar, genom att släppa lös
22 fienderna mot dem. Då dessa
således hade befunnits vara
förrädare, lät han avrätta dem;
därefter intog han strax de båda
23 tornen. Och eftersom han hade
framgång i allt vad han företog
sig med väpnad hand, förgjorde
han i de båda fästningarna mer
än tjugu tusen man.
24 Men Timoteus, samme man
som tidigare hade blivit slagen
av judarna, församlade en
ansenlig mängd främmande
krigsfolk och samlade tillhopa
asiatiska ryttare i stort antal. Han
kom sedan tågande för att med
25 vapenmakt intaga Judeen. Då
han nu närmade sig, strödde
Mackabeus och hans folk stoft
på sina huvuden och svepte
säcktyg om sina länder för att
26 anropa Gud. Och de föllo ned
framför altaret, på fotsteget,
och bådo honom att han ville
vara dem nådig och »bliva en
fiende till deras fiender och en
motståndare till deras
motståndare», såsom ju ock lagen giver
till känna. Och när de hade slu- 27
tat sin bön, grepo de till vapen
och ryckte ett långt stycke
framåt ifrån staden. Och sedan
de hade kommit nära fienderna,
stannade de. Men strax därefter, 28
när solen gick upp, drabbade
man samman från ömse sidor.
På den ena sidan hade man
därvid såsom underpant på
framgång och seger, förutom sin
tapperhet, också sin tillförsikt
till Herren, medan man på den
andra tog den vilda stridsivern
till ledare i kampen. Och när 29
striden var som häftigast,
uppenbarade sig från himmelen
för fienderna fem strålande
män på guldbetslade hästar.
Och de satte sig i spetsen för
judarna1 och togo Mackabeus 30
mellan sig och skyddade honom
med sina vapen och bevarade
honom osårad; mot fienderna
åter avsköto de pilar och
slungade de ljungeldar. Därigenom
blevo dessa bländade och
förvirrade, och de blevo då
nedhuggna, slagna av skräck. Tjugu 31
tusen fem hundra man av
fotfolket blevo dödade, så ock sex
hundra ryttare.
Och Timoteus själv flydde 32
till en fästning som hette
Gasa-ra, en mycket starkt befäst plats,
där Kereas förde befälet. Men 33
Mackabeus och hans folk
belägrade med friskt mod
fästningen i tjugufyra dagar. De 34
inneslutna förlitade sig dock på
platsens fasthet och uttalade
övermåttan svåra hädelser och
foro ut i otillbörliga ord. Men 35
när den tjugufemte dagen bröt
in, gjorde några unga män bland
Mackabeus" folk, upptända av
vrede över hädelserna, ett anfallmot muren och höggo med
manligt mod och i vilt raseri ned
envar som kom i deras väg.
36 Andra ryckte likaledes, med en
kringgående rörelse, fram mot
de inneslutna och satte eld på
tornen; de tände ock på bål och
brände dessa gudsförsmädare
levande. Andra åter sprängde
portarna och släppte in den
övriga hären och intogo så staden.
37 Och Timoteus, som hade gömt
sig i en brunn, dräpte de, så
ock Kereas, hans broder, och
38 Apollofanes. Sedan de hade
utfört allt detta, prisade de
Herren med lovsånger och
tacksägelser, honom som bevisade
Israel så stora välgärningar och
gav dem seger.
1.1 Mack. 4:36f. / 2.1 Mack. 1:47, 54.
4:43f. /4.1 Mack. 4:55. /S.lMack.
4:52f. /6.2Mack. 5:27. Hebr. 11:38.
7. Neh. 8:15. /8. l Mack. 4:59.
2Mack. 1:9, 18. Joh. 10:22. /11.
l Mack. 3:32f. /12.2Mack. 8:8. /13.
Se Vän i Ordförkl. /14.1Mack.
4:lf. /15-lMack. 5:2f. /19.2Mack.
8:22. /24.1Mack. 5:6f., 37f. 2Mack.
8:30. /28.2MOS. 23:22. /28.2Krön.
32:8. 2Mack. 8:18. /29.2Mack. 3:25f.
11:8. /36.1Mack. 5:5.
11 KAPITLET.
Lysias infaller i Judeen, men besegras.
Han ingår förlikning med judarna.
Fyra skrivelser angående denna sak
meddelas.
1 l\/Ten Lysias, som var
konun-IVJLgens förmyndare och
frände och tillika riksföreståndare,
kände stor förtrytelse över vad
2 som hade hänt. Han samlade
fördenskull, en helt kort tid
därefter, omkring åttio tusen man
fotfolk och alla sina ryttare och
tågade mot judarna. Han
tänkte därvid att göra Jerusalem
till en boningsplats för greker1
3 och att pålägga helgedomen
skatt, likasom han annorstädes
hade gjort med de hedniska
helgedomarna, och att utbjuda
översteprästämbetet till salu för
vart år. Men han betänkte där- 4
vid icke huru stor Guds makt
var, utan var uppblåst över
sina tiotusental av fotfolk och
sina tusental av ryttare och sina
åttio elefanter. Han bröt alltså 5
in i Judeen och ryckte fram mot
Betsura, en befäst plats på
omkring fem mils avstånd från
Jerusalem. Och han höll sedan
denna plats hårt innesluten.
Men när Mackabeus och hans 6
folk fingo underrättelse om
att han höll på att belägra
fästningarna, bönföllo de Herren
under veklagan och tårar, tillika
med hela menigheten, att han
ville sända en god ängel till
Israels räddning. Mackabeus 7
själv grep sedan, först av alla,
sina vapen, och han
uppmuntrade de andra att tillsammans med
honom trotsa faran och
undsätta sina bröder. Och så bröto
de frimodigt upp i samlad skara.
Och medan de ännu voro kvar 8
där, nära Jerusalem, visade sig
i spetsen för dem en ryttare i
vita kläder, som svingade
gyllene vapen. Då prisade de, alla 9
tillhopa, den barmhärtige Guden
och blevo så styrkta i sina
hjärtan, att de nu voro redo att
angripa icke allenast människor,
utan också de grymmaste
vilddjur och murar av järn.
Så tågade de då framåt, ord-10
nåde till strid, ledda av honom
som Herren i sin barmhärtighet
hade sänt dem från himmelen
till att vara deras hjälpare i
striden. Och såsom lejon stör-11
tade de sig över fienderna och
Mackabéerboken
233
2 Mack. 11:29.
nedgjorde elva tusen man av
fotfolket och ett tusen sex
hundra ryttare; alla de övriga
12 tvingade de att fly. De flesta
av dessa lyckades endast svårt
sårade och utan vapen rädda
sig undan. Jämväl Lysias själv
fann sin räddning i en neslig
flykt.
13 Men Lysias var en mycket
klok man. Då han nu vid sig
själv tänkte på det nederlag som
han hade lidit och förstod att
hebreerna voro oövervinnliga,
eftersom de hade den mäktige
Guden till hjälpare i striden,
sände han budbärare till dem,
14 för att söka övertala dem till att
ingå förlikning med honom på
i allo billiga villkor, och lovade
att han också skulle söka
övertala konungen och nödga
honom att bliva vän med dem.
15 Och Mackabeus gick in på allt
som Lysias föreslog, av
omtanke för det allmänna bästa;
alla de skriftliga framställningar
som Mackabeus hade gjort till
Lysias angående judarna blevo
nämligen beviljade av
konungen.
16 Det brev som Lysias hade
skrivit till judarna var av
följande lydelse:
»Lysias hälsar det judiska
17 folket. Edra sändebud,
Johannes och Absalom, hava lämnat
fram edert här i avskrift
bifogade svar och begärt besked
angående de däri framställda
18 önskningarna. Jag har därför
meddelat konungen allt som
behövde underställas honom
själv, och det som var möjligt
19 att antaga har han beviljat. Om
I alltså stån fast vid eder
välvilliga hållning mot styrelsen,
så skall jag söka att också för
framtiden främja edert bästa.
Angående de särskilda punkter- 20
na har jag uppdragit åt dessa
män, jämte mina egna
sändebud, att vidare förhandla med
eder.1 Faren väl. År 148, den 21
tjugufjärde dagen i månaden
Dioskurus.»
Konungens brev åter lydde så: 22
»Konung Antiokus hälsar sin
broder Lysias. Sedan nu vår 23
fader har blivit försatt bland
gudarna, är det vår vilja att våra
undersåtar må få ostört ägna
sig åt vården av sina
angelägenheter. Men vi hava fått höra att 24
judarna icke vilja samtycka till
att övergå till grekiska seder,
såsom vår fader påbjöd, utan
att de föredraga att inrätta sig
efter sina egna vanor och på
grund härav begära tillstånd
att få följa sina stadgar. All-25
denstund vi alltså önska att
jämväl detta folk må få vara i
ostörd rö, så förordna vi härmed
att deras helgedom skall
återställas till dem, och att de skola
få leva efter sina fäderneärvda
sedvänjor. Du gör således väl 26
i att sända bud till dem och
giva dem bindande försäkringar
härom, för att de så, när de få
lära känna våra grundsatser,
må vara vid gott mod och med
glatt sinne gripa sig an skötseln
av sina angelägenheter.»
Och konungens brev till det 27
judiska folket hade följande
lydelse:
»Konung Antiokus hälsar
judarnas Stora råd, så ock övriga
judar. Det fägnar oss, om 128
befinnen eder väl; vi själva äro
ock vid god hälsa. Menelaus 29
har givit till känna för oss att Iviljen vända tillbaka hem och
30 ägna eder åt edra värv. Alla dem
som begiva sig hem till sitt, före
den trettionde dagen i månaden
Xantikus, tillförsäkras härmed
31 full trygghet. Därjämte
beviljas judarna oinskränkt frihet till
att följa sina egna spisordningar
och sina egna lagar, likasom
tillförne; och ingen av dem
skall på något sätt bliva antastad
för några av dem begångna för-
32seelser. Jag sänder nu ock här
Menelaus för att giva eder
33 lugnande försäkringar. Faren
väl. År 148, den femtonde
dagen i månaden Xantikus.»
34 Jämväl romarna sände ett
brev till dem, av följande
innehåll:
»Kvintus Memmius och Titus
Manius, sändebud från romarna,
35 hälsa det judiska folket. I det
som Lysias, konungens frände,
har beviljat eder äro också vi
36 ense med honom. Men vad
angår de frågor som han har ansett
böra hänskjutas till konungen,
så överläggen härom, och
sanden sedan strax ett bud till
oss, för att vi må kunna
uttala vår mening, såsom det
tillkommer oss. Vi äro nu
nämligen på väg till Antiokia.
37 Skynden eder alltså att sända
till oss några män, för att
också vi å vår sida må få
veta av vilken mening I ären."
38 L even väl. År 148, den
femtonde dagen i månaden
Xantikus.»
1.2Mack. 10:11. /2.1Mack. 4:28f.
6.2Mos. 23:23. JOB. 5:13f. Tob.
5:22. 2Mack. 15:23. /8.2Mack. 3:25.
10:29. /ll.lMack. 4:34. /14.1Mack.
6:57. /24.1Mack. l:41f. /25.1Mack.
6:59. /28. 2Mack. 9:20.
12 KAPITLET.
Judas straffar Joppe och Jamnia.
Han drager mot Timoteus, mot staden
Efron och mot Gorgias. Han låter
frambära offer för de fallna judarna.
Sedan nu detta fördrag hade i
blivit ingånget, vände Lysias
tillbaka till konungen. Och
judarna ägnade sig åt sitt
åkerbruk. Men några av befälhavarna 2
i dessa trakter, nämligen
Timoteus och Apollonius, Genneus"
son, vidare Hieronymus och
Demofon och därtill Nikanor,
befälhavaren på Cypern,
lämnade dem icke i fred och
tillstadde dem icke att leva i lugn
och rö. Och invånarna i Joppe 3
begingo följande illdåd. De
inbjödo de judar som bodde
bland dem att tillika med
kvinnor och barn stiga ned i båtar,
som de höllo i beredskap,
likasom om de icke hade något ont
i sinnet mot dem, och som om 4
de handlade efter allmänt
beslut av staden. Men när dessa
antogo inbjudningen, i tanke
att de andra ville visa sitt
vänliga sinnelag, och att de icke
förenade något misstänkt, förde
man dem ut till havs och
dränkte dem, till ett antal av icke
mindre än två hundra
personer.
När Judas fick underrättelses
om den grymhet som hade
förövats mot hans landsmän,
bådade han upp sitt manskap1 och 6
åkallade Gud, den rättfärdige
domaren, och drog därefter ut
mot sina bröders mördare. Han
satte om natten eld på hamnen
och brände upp båtarna och
nedgjorde dem som hade tagit
sin tillflykt dit. Men eftersom?
själva staden var stängd, bröt
Mackabéerboken
235
2 Mack. 12:21.
han upp därifrån, i avsikt att
senare komma tillbaka och i grund
förstöra hela staden Joppe.
8 Men när han fick
underrättelse om att man också i Jamnia
ämnade gå till väga på samma
sätt mot de judar som voro bo-
9 satta där, angrep han jämväl
denna stad om natten och
antände hamnen tillika med
flottan, så att eldskenet syntes
ända till Jerusalem, fastän
avståndet dit var två hundra
fyrtio stadier.
10 Därifrån drogo de åstad mot
Timoteus. När de nu hade
hunnit nio stadier, blevo de
angripna av araber till ett antal
av icke mindre än fem tusen
man till fots och fem hundra
11 till häst. Då uppstod en häftig
strid. Judas och hans folk hade
genom Guds hjälp framgång i
striden, men herdefolkets
skaror lågo under. Dessa bådo då
Judas att ingå förlikning med
dem och lovade därvid att både
lämna boskap och i övrigt bistå
12 honom. Och eftersom Judas
höll före att de verkligen kunde
vara honom till gagn i många
stycken, gick han in på att hålla
fred med dem; och sedan de
hade mottagit försäkran härom,
drogo de åter bort till sina tält.
13 Han angrep också en stad
vid namn Kaspin, vilken var
väl skyddad av jordvallar och
omgiven av murar. Och den
var bebodd av allahanda hed-
I4ningar. Men de som befunno
sig därinne litade på murarnas
fasthet och sina förråd av
livsmedel och uppträdde med stor
fräckhet mot Judas och hans
folk. De smädade dem och foro
därtill ut i hädelser och utta-
lade otillbörliga ord. Men Judas 15
och hans folk åkallade den
mäktige härskaren över hela världen,
honom som på Josuas tid utan
murbräckor och andra
konstmässiga stormverktyg hade
störtat omkull Jerikos murar; sedan
stormade de i raseri fram mot
muren. Så intogo de nu staden 10
genom Guds vilja; och de
anställde ett obeskrivligt blodbad,
så att sjön som låg därinvid och
var två stadier bred syntes fylld
av det blod som hade utgjutits
däri.
Sedan lämnade de denna plats 17
och tågade sju hundra femtio
stadiers väg och kommo så fram
till Karax, där de judar som
kallas tubianer äro bosatta.
Timoteus själv träffade de icke 18
på i dessa trakter, ty han hade
brutit upp därifrån med
oförrättat ärende; men han hade på
en viss plats lämnat kvar en
besättning, som var mycket
stark. Dositeus och Sosipater, 19
två bland anförarna i
Macka-fa eus" här, ryckte då ut och
nedgjorde dem som Timoteus
hade lämnat kvar i fästningen,
över tio tusen man. Men Macka- 20
b eus ordnade sin här i olika
avdelningar och tillsatte
anförare för dessa avdelningar.
Sedan bröt han upp mot Timoteus,
som under sitt befäl hade en här
på ett hundra tjugu tusen man
fotfolk och två tusen fem hundra
ryttare.
När Timoteus fick underrät- 21
telse om att Judas var i
antågande, sände han i förväg bort
kvinnor och barn och den övriga
trossen till en plats som hette
Karnion; den var nämligen svår
att innesluta och svårtillgäng-lig, eftersom endast trånga pass
ledde ditupp.
22
Men så snart
Judas" första avdelning blev
synlig, grepos fienderna av
förskräckelse; och de uppfylldes
av fruktan, därför att den
Allseende uppenbarade sin makt
mot dem. De togo till flykten
och lupo den ene hit och den
andre dit; så blevo många bland
dem sårade av sina egna och
genomborrade av deras svärdsspetsar.
23
Men Judas satte efter
dem med all iver, och han högg
ned de uslingarna och förgjorde
vid pass trettio tusen man.
24
Och Timoteus själv föll i händerna
på Dositeus" och Sosipaters folk.
Under många förespeglingar bad
han nu att de skulle släppa
honom med livet, därför att han
hade fäder till många och
bröder till andra i sitt våld, och
dessa eljest icke skulle komma
att skonas.
25
När han då med
många ord högtidligen hade
förbundit sig till att återställa
dessa oskadda, gåvo de honom
lös, för att så rädda sina
bröder.
26
Därefter drog Judas ut mot
Karnion och Atergatis" tempel
och dräpte tjugufem tusen
människor.
27
Sedan dessa hade blivit
slagna och nedgjorda, drog han med
sin här åstad jämväl mot Efron,
en fast stad, där Lysias bodde,
så ock en stor mängd människor
av allahanda folk. Och kraftigt
ungt manskap, som stod
uppställt framtill på murarna, gjorde
tappert motstånd; där funnos
ock stora förråd av krigsverktyg
och skjutredskap.
28
Men de åkallade den Allsmäktige,
honom som med kraft krossar
fiendernas härsmakt, och
bemäktigade sig så staden och
nedgjorde vid pass tjugufem
tusen av dem som befunno sig
därinne.
29
Sedan bröto de upp
därifrån och ryckte mot
Skytopolis, som ligger sex hundra
stadier från Jerusalem.
30
Men då de judar som voro bosatta
där avlade vittnesbörd om den
välvilja och det vänliga
bemötande i olyckans tider, som
invånarna i Skytopolis hade
visat dem,
31
betygade de dem sin
tacksamhet och uppmanade dem
därjämte att också för
framtiden vara välvilliga mot deras
folk; och sedan vände de tillbaka
till Jerusalem, eftersom
veckohögtiden var nära för handen.
32
Efter denna högtid, som ock
kallas pingst, ryckte de mot
Gorgias, ståthållaren i
Idumeen.
33
Och han drog ut med tre
tusen man fotfolk och fyra
hundra ryttare.
34
Då de nu
drabbade samman, hände sig att
några få bland judarna stupade.
35
Men en viss Dositeus, en av
Bacenors folk, som var en
skicklig ryttare och en stark man,
hade fattat tag i Gorgias och
drog honom nu våldsamt med
sig, under det att han höll
fast i hans mantel. Han ville
nämligen få den nidingen
levande i sitt våld. Då sprängde
en tracisk ryttare fram mot
honom och högg av honom armen.
Och så kom Gorgias undan till
Marisa.
36
Men när Esdris" folk
var utmattat, eftersom de
hade kämpat mycket länge,
anropade Judas Herren att han
ville uppenbara sig såsom deras
hjälpare och ledare i striden,
37
och upphävde stridsropet på
sina fäders tungomål och stämde
tillika upp lovsånger; så
stormade han oförmodat fram mot
Gorgias och hans folk och drev
dem på flykten.
38
Judas drog sig sedan med sin
här tillbaka till staden Odollam.
Och då nu den sjunde dagen
inträffade, helgade de sig enligt
övlig sed och stannade där över
sabbaten.
39
Men följande dag
begåvo sig Judas" män åstad,
eftersom saken nu icke längre
kunde uppskjutas, för att
hämta upp de fallnas döda kroppar
och åter förena dem med deras
stamförvanter i fädernas gravar.
40
Då träffade de på hos envar av
de döda, under livklädnaden,
amuletter som avbildade
Jamnias avgudar, sådana som lagen
förbjuder judarna att hava;
och då blev det tydligt för alla
att det var därför som dessa
hade fallit.
41
Alla prisade nu
vad Herren, den rättfärdige
domaren, här hade gjort, han
som låter det fördolda bliva
uppenbart.
42
Därefter vände de
sig till åkallan och bådo att den
begångna synden helt måtte
bliva utplånad. Och den ädle
Judas förmanade manskapet
att själva taga sig till vara för
att synda, då de nu med egna
ögon sågo vad som hade blivit
följden av de fallnas synd.
43
Och
han gjorde en insamling bland
sina män och skaffade så
tillhopa vid pass två tusen
drakmer silver. Dessa sände han till
Jerusalem, för att man skulle
frambära ett syndoffer. Häri
handlade han mycket rätt och
ädelt. Han tänkte nämligen
på uppståndelsen.
44
Ty om han
icke hade väntat att de fallna
skulle uppstå, så hade det varit
överflödigt och dåraktigt att
bedja för sådana som voro döda.
45
Vidare besinnade han vilken
härlig nådelön som är förvarad
åt dem som hava avsomnat i
fromhet; och detta var en helig
och from tanke. På grund härav
lät han anställa det nämnda
försoningsoffret för dem som
voro döda, för att de så skulle
bliva fria ifrån sin synd.
6.Jer. 11:20. /11.2Krön. 17:11. /15.
Jos. 6:20. /17.1Mack. 5:13. /20.
1Mack. 5:33f. /26.1Mack. 5:43. /27.
1Mack. 5:46f./ 28.1Mack. 5:50f. /31.
5Mos. 16:10. /32.Tob. 2:1. 2Mack.
10:14f. /38.4Mos. 31:19. /40.2Mos.
20:4. /43.3Mos. 4:2f. Dan. 12:2.
2Mack. 7:9, 11, 14, 23. 1Kor.15:21f.
1Tess. 4:13f. /44.1Kor. 15:29. /45.
2Tim. 4:8.
13 KAPITLET.
Menelaus avrättas. Konung Antiokus
Eupator drager i fält mot judarna,
men bliver slagen. Han ingår fred
med dem.
1
År 149 nådde den
underrättelsen Judas och hans
anhängare, att Antiokus Eupator med
stor härsmakt kom tågande mot
Judeen,
2
åtföljd av sin
förmyndare Lysias, som ock var
riksföreståndare; vardera stod i spetsen
för en grekisk här på ett hundra
tio tusen man fotfolk, fem tusen
tre hundra ryttare, tjugutvå
elefanter och tre hundra
lievagnar.
3
Till dem slöt sig ock
Menelaus; och han uppmuntrade
med mycken förställning
Antiokus till kriget, dock ingalunda
för att främja sitt fäderneslands
väl, utan i tanke att han nu
åter skulle kunna få makten sig
anförtrodd.
4
Men han som är
konungarnas konung uppväck-
te Antiokus" vrede mot den
uslingen; och när Lysias visade
att denne bar skulden till alla
olyckorna, gav konungen
befallning om att föra honom till
Berea och avliva honom på det
sätt som är brukligt på denna
plats.
5
Där finnes nämligen ett
femtio alnar högt torn, som
är uppfyllt med glödande aska;
detta har en vridbar
inrättning, som på alla sidor stupar
rätt ned i askan.
6
Där bliver
var och en som har gjort sig
skyldig till tempelrån eller
också begått något annat
övermåttan svårt brott nedstörtad
och så bragt om livet.
7
En sådan död måste nu den
ogudaktige Menelaus lida, utan att
ens få komma i jorden;
8
och detta var alldeles rättvist. Ty
eftersom han hade begått så
många synder mot altaret,
vars eld var helig, och med
den dess aska, därför fick han
sin död i aska.
9
Men konungen kom nu
tågande, förgrymmad i sitt sinne,
i avsikt att låta judarna få känna
på det värsta av vad som hade
vederfarits dem under hans
faders tid.
10
När Judas fick
underrättelse härom, uppmanade han
folket att dag och natt anropa
Herren att han nu, om någonsin,
ville komma dem till hjälp,
11
nu då de voro i fara att bliva
berövade sin lag, sitt
fädernesland och sitt heliga tempel,
och icke tillstädja att folket,
som nyss hade fått något litet
andrum, blev givet i de hädiska
hedningarnas våld.
12
Sedan alla
endräktigt hade gjort så och
i tre dagar utan avbrott hade
åkallat Herren, den
barmhärtige, under gråt och fasta och
knäfall, talade Judas
uppmuntrande ord till dem och
befallde dem att hålla sig redo.
13
När han sedan hade haft en
enskild sammankomst med de
äldste, beslöt han att de skulle
draga ut och med Guds hjälp
låta det komma till ett
avgörande, förrän konungens
krigshär hade infallit i Judeen och
satt sig i besittning av staden.
14
Och i det han så överlämnade
utgången åt honom som är
världens skapare, uppmuntrade
han sitt folk att med ädelt mod
kämpa intill döden för lagen
och helgedomen, för staden och
fäderneslandet och
samhällsordningen. Därefter slog han
upp sitt läger i närheten av
Modein.
15
Och sedan han hade givit
sitt folk denna lösen: »Gud
giver segern», gjorde han med en
utvald skara tappra unga män
om natten ett anfall på
konungens högkvarter; därvid
nedgjorde han vid pass två tusen
man i lägret och fällde den
förnämsta av elefanterna, tillika
med alla dem som befunno sig
i tornet på dess rygg.
16
Och till
slut uppfyllde de lägret med
skräck och förvirring och drogo
sin väg såsom segrare, först
när dagen begynte att gry.
17
Och allt detta hade skett tack vare
Herrens beskärm, genom vilket
han blev hulpen.
18
Sedan konungen nu hade fått
pröva på judarnas djärva mod,
försökte han att med listiga
medel bemäktiga sig de fasta
platserna
19
och ryckte så mot
Betsura, en stark judisk
fästning. Han drevs tillbaka; han
gjorde då ett nytt anfall, men
blev besegrad. Men Judas
tillförde de inneslutna vad de
behövde. Och Rodokus, en man
ur den judiska hären, yppade
för fienderna vad som borde
hållas hemligt. Han
efterspanades och blev gripen och in-
2 spärrad. Konungen förhandlade
ånyo med besättningen i
Bet-sura; han gav och mottog
fredsförsäkringar. Sedan tågade han
3 bort1 och angrep Judas och hans
folk, men led nederlag. Så fick
han underrättelse om att
Filippus, som hade lämnats kvar
såsom riksföreståndare, hade gjort
uppror i Antiokia. I
bestörtningen häröver inledde han
underhandlingar med judarna.
Han gav efter och besvor en
överenskommelse på i allo
billiga villkor; han ingick förlikning
med dem och frambar offer och
hedrade templet och den heliga
platsen och uppträdde välvil-
4 ligt. Sedan tog han avsked av
Mackabeus. Därefter, sedan han
hade lämnat kvar Hegemonides
såsom befälhavare över
området från Ptolemais till Gerar,
5 drog han åstad till Ptolemais.
Men invånarna där i Ptolemais
voro misslynta över fördraget
- de hade nämligen stor ovilja
mot judarna - och ville hava
16 bestämmelserna upphävda.
Ly-sias trädde då fram på
talarstolen och försvarade, så gott
han kunde, vad som hade hänt;
han lyckades ock att övertyga
och lugna dem och göra dem
välvilligt stämda. Därefter
tågade han tillbaka till Antiokia.
På detta sätt ändade
konungens anryckande och återtåg.
1.1 Mack. 6:28f. /2.2Mack. 11:1. /3.
2Mack. 4:23f. / 4.1 Tim. 6:15. Upp.
17:14. /8. Vish. 11:16. 16:1. 2Mack.
8:33. 9:6. /15.1Mack. 6:37, 43f.
2Mack. 8:23. ,/19.1Mack. 4:61. 6:31.
22.1Mack. 6:49f.
14 KAPITLET.
Alcimus anklagar Judas hos konungen.
Nikanor sändes åstad med en här. Han
ingår fördrag med Judas. Detta
fördrag brytes på Alcimus" anstiftan.
Rasis tager sitt liv.
Tre år därefter nåddes Judas !
och hans anhängare av den
underrättelsen att Demetrius,
Seleukus" son, med en stark
här och flotta hade seglat in
i Tripolis" hamn, och att han 2
hade röjt Antiokus och dennes
förmyndare Lysias ur vägen och
så satt sig i besittning av
landet.
En viss Alcimus, som tidigare 3
hade varit överstepräst, hade,
under tiden före
sammanblandningen, med vett och vilja
befläckat sig med hedniskt
väsende, men insåg nu att han
icke på något sätt kunde rädda
sin ställning eller vidare få
tillträde till det heliga altaret.
Han begav sig därför, år 151,4
till konung Demetrius och
förärade honom en krans av guld
och en palmkvist, och jämte
dessa sedvanliga skänker några
av helgedomens olivkvistar. Den
första dagen höll han sig stilla.
Men sedan fick han ett tillfälles
som gynnade hans galenskap.
Demetrius lät nämligen kalla
honom till ett rådssammanträde
och frågade honom därvid om
huru judarna voro sinnade,
och vad de hade f or planer.
Härpå svarade han då: »De bland 6
judarna, som kallas asidéer,
och som hava Judas Mackabeus
till ledare, hålla alltjämt kriget
vid makt och anstifta orolighe-
2 Mack. 14:7.
240
Andra
ter och hindra att lugn och rö
7 får råda i riket. Med anledning
härav, och sedan jag själv har
blivit berövad min
fäderneärvda värdighet, jag menar
översteprästämbetet, har jag
8 nu begivit mig hit, först och
främst av uppriktig omtanke
om det som tillkommer
konungen, men för det andra också
av hänsyn till mina egna
landsmäns bästa. Ty genom de
förut nämnda människornas
oförnuft lider hela vårt folk den
9 största skada. Så värdes då,
o konung, noga taga kännedom
om detta i alla dess enskildheter,
och låt dig vårda om vårt land,
såväl som om vårt folk, som är
så svårt ansatt, i enlighet med
den nådefulla välvilja som du
10 har mot alla människor. Ty
så länge Judas är i livet, är
det omöjligt att få frid och rö
11 i landet.» Sedan denne hade
talat så, begynte strax
konungens övriga vänner, vilka voro
hätska mot Judas, att ytterli-
12 gare uppegga Demetrius. Han
lät då genast kalla till sig
Nikanor, som förut hade varit överste
för elefant avdelningen, och
utnämnde honom till befälhavare i
Judeen och sände honom åstad
13 dit, med skriftlig befallning att
röja Judas själv ur vägen och
skingra hans folk, så ock att
insätta Alcimus såsom
överstepräst vid den höga helgedomen.
14 Och de hedningar i Judeen, som
hade flytt för Judas, slöto sig i
hopar till Nikanor,! hopp om att
själva vinna fördelar genom
judarnas motgångar och olyckor.
15 Men när judarna fingo höra
talas om att Nikanor var i
antågande, och att hedningarna
gingo till anfall, strödde de stoft
på sina huvuden och åkallade
honom som för evärdlig tid hade
utvalt sitt folk, och som alltid
tager sig an sin arvedel genom
att uppenbara sin makt. På sin K
anförares befallning bröto de
sedan strax upp från staden,
och de stötte på fienden vid byn
Dessau. Men Simon, Judas" rt
broder, hade råkat i strid med
Nikanor och lidit en tillfällig
motgång, på grund av den
plötsliga bestörtning som
motståndarna hade framkallat hos
dem. Det oaktat drog Nikanor ii
i betänkande att låta saken
avgöras genom blodig strid, när
han hörde talas om den
tapperhet och det mod som Judas och
hans folk visade i kampen för
sitt fädernesland. Han sände is
därför Posidonius, Teodotus och
Mattatias för att söka uppnå
en ömsesidig överenskommelse.
Sedan man länge hade överlagt 2(
härom, lade anföraren fram
saken för manskapet, och då det
härvid visade sig att alla voro
av en och samma mening, gåvo
de sitt bifall till fördraget. Och 21
man bestämde en viss dag då de
båda anförarna enskilt skulle
komma tillsammans. Och
Judas trädde fram. Och där stodo
två stolar mitt emot varandra;
man hade nämligen satt fram
stolar. Men Judas hade på 22
lämpliga platser ställt beväpnat
folk i beredskap, för den
händelse att ifrån fiendernas sida
något plötsligt övervåld skulle ske.
De överlade nu med varandra
efter vad omständigheterna
krävde.
Nikanor vistades därefter nå- 23
gon tid i Jerusalem utan attMackabéerboken
241
2 Mack. 14:38.
företaga något otillbörligt; och
det folk som i stora skaror hade
samlats hos honom lät han åt-
4 skiljas. Och han hade under
hela tiden Judas i sitt sällskap;
han hade nämligen fattat varm
>5 tillgivenhet för honom. Han
uppmanade honom att gifta sig
och skaffa sig barn. Judas gifte
sig också och levde i god rö
och njöt av livet.
6 Men när Alcimus märkte att
dessa hade blivit så goda vänner,
tog han med sig en avskrift av
det ingångna fördraget och
begav sig till Demetrius och
anklagade Nikanor för att hysa
tänkesätt som voro stridande
mot rikets bästa; denne hade
nämligen till hans efterträdare
utnämnt riksförrädaren Judas.
7 Upptänd av vrede och uppeggad
genom den skurkens förtal,
skrev konungen då ett brev till
Nikanor och sade sig känna stor
förtrytelse över fördraget och
befallde honom att utan
dröjsmål sända Mackabeus fängslad
still Antiokia. När denna
befallning nådde Nikanor, blev
han bestört och kände sig illa
till mods över att nödgas
upphäva överenskommelserna,
fastän mannen intet hade förbrutit.
) Men då det icke var möjligt att
sätta sig emot konungen, ville
han invänta ett lägligt tillfälle
för att med list utföra saken.
Mackabeus märkte nu att
Nikanor antog en strävare hållning
mot honom, och att hans
bemötande icke var så hövligt som
vanligt. Och eftersom han
förstod att denna strävhet
ingalunda hade den bästa betydelse,
samlade han ganska många av
sina anhängare omkring sig
16-212744. De apokryfiska böckerna.
och höll sig undan för
Nikanor.
Men då nu denne insåg att 31
han hade blivit grundligt
överlistad av Judas, begav han sig
till det höga och heliga
templet, medan prästerna höllo på
att frambära de tillbörliga
offren, och befallde dem att
utlämna honom. När dessa då 32
med ed bedyrade att de icke
kände till, var den som han
sökte befann sig, räckte han ut 33
sin hand mot templet och svor
denna ed: »Om I icke utlämnen
Judas fängslad till mig, så skall
jag låta jämna denna Guds
boning med marken och riva
ned altaret och på denna plats
upprätta en präktig helgedom
åt Backus.» Sedan han hade 34
sagt detta, gick han sin väg.
Men prästerna räckte sina
händer upp mot himmelen och
åkallade honom som alltid
kämpar för vårt folk; de sade så:
»O Herre, fastän du icke är i 35
behov av något av allt det som
är till, har det dock behagat
dig att ett tempel, där du kunde
hava din boning, skulle finnas
bland oss. Så bevara nu ock, 36
du all helighets helige Herre,
detta hus obesmittat till
evärdlig tid, detta hus som så nyss
har blivit renat.»
En viss Rasis, en av de äldste 37
i Jerusalem, blev nu angiven
för Nikanor. Han var en man
som älskade sina landsmän, och
som åtnjöt mycket högt
anseende och för sin välviljas skull
hade fått tillnamnet »judarnas
fader». Han hade nämligen 38
tidigare, under tiden fore
sammanblandningen, framställt
lagtolkningar angående rätt juden-dom och med all ståndaktighet
vågat liv och blod för juden-
39 domen. Då Nikanor nu ville
öppet visa huru häftigt han
hatade judarna, sände han över
fem hundra krigsmän åstad för
40 att gripa honom. Genom att
låta gripa denne trodde han
sig nämligen tillfoga dem en
41 svår olycka. Men då skaran
var nära att intaga tornet och
de redan stormade gårdsporten
och ropade att man skulle skaffa
eld, så att de kunde antända
dörrarna, tog Rasis, när han
såg sig omringad på alla sidor,
sitt svärd och riktade det mot
42 sig själv. Ty han ville hellre
dö en ädel död än falla i
uslingarnas händer och bliva
misshandlad på ett sätt som var
hans ädla sinnelag ovärdigt.
43 Men när han i sin heta iver icke
träffade rätt med stöten och
hopen redan trängde in genom
dörrarna, sprang han oförskräckt
upp på muren och kastade sig
med manligt mod utför, mitt
44 in bland hopen. Då nu denna
hastigt vek undan, så att ett
mellanrum uppstod, störtade
han ned mitt på den tomma
45 platsen. Men ännu vid liv och
gripen av vild upphetsning,
reste han sig upp, och fastän
blodet flöt i strömmar och han
var så svårt sårad, ilade han
mitt igenom hopen och ställde
46 sig uppe på en brant klippa. Och
när han redan var helt och hållet
förblödd, slet han ut sina
inälvor och fattade dem med båda
händerna och slungade dem
mot hopen. Och sedan han
hade anropat honom som råder
över liv och ande att han en
gång ville giva honom dem till-
baka, slutade han på detta sätt
sina dagar.
1. l Mack. 7:lf. /3. l Mack. 7:5f.
8. IMack. 2:42. /11. Se Vän i
Ordförkl. /12-lMack. 7:26. 2Mack.
8:9. /IS.lMack. 7:9. /15.5Mos. 28:9.
Sak. 2:12. Syr. 24:12. /31. IMack.
7:31f. /33. 2Mack. 6:7. /34.1Mack.
7:36f. 2Mack. 3:15. /37. Matt. 23:9.
Se Fader i Ordförkl. /42. l Sam.
31:4. /46.2Mack. 7:11.
15 KAPITLET.
Nikanors nederlag och död. Slutord.
Men när Nikanor fick
under-rättelse om att Judas och
hans män befunno sig i
Samari-ens landsändar, beslöt han att
angripa dem på vilodagen, då
det kunde ske utan fara. Då2
sade de judar som av nödtvång
följde honom: »Förgör dem icke
så grymt och omänskligt, utan
visa den dag ära, som av den
Allseende har blivit hedrad med
större helighet än andra dagar.»
Han, den store uslingen, frågade 3
då: »Finnes det i himmelen en
härskare som har bjudit att
hålla sabbatsdagen?» Och när4
de förklarade: »Ja, det är den
levande Herren själv, härskaren
i himmelen, som har befallt att
man skall fira den sjunde
dagen»,1 sade den andre: »Men jags
är en härskare på jorden, och
jag bjuder eder att gripa till
vapen och utföra konungens
uppdrag.» Dock förmådde han
icke utföra sitt skändliga
beslut.
Och Nikanor förhävde sig 6
i stort högmod och hade föresatt
sig att uppresa en minnesstod
åt sig såsom segrare över Judas
och hans här. Men Mackabeus?
upphörde icke att med all till-
Mackabéerboken
243
2 Mack. 15:21.
försikt förlita sig på att han
skulle få hjälp från Herren.
8 Och han uppmanade sitt folk
att icke rädas för hedningarnas
anfall, utan tänka på det
bistånd som de så ofta förut hade
fått röna från himmelen, och
jämväl denna gång vänta på
den seger som den Allsmäktige
9 skulle beskära dem. Och han
tröstade dem med ord ur lagen
och profeterna, och påminde
dem tillika om de strider som
de hade utkämpat, och gjorde
dem därigenom ännu mer vil-
oliga till strid. Och sedan han
på detta sätt hade uppeldat
deras mod, utdelade han sina
befallningar; och han framhöll
därvid ytterligare för dem
hedningarnas trolöshet och eds-
1 brott. När han sålunda hade
väpnat envar av dem, icke
så mycket med den trygghet
sköld och spjut giver, som med
den uppmuntran manliga ord
kunna skänka, väckte han
också hos alla en övermåttan
stor glädje genom att
ytterligare förtälja en trovärdig
dröm.
2 Och detta var vad han hade
sett i sin dröm:
Han hade sett huru den förre
översteprästen Onias, som var
en god och ädel man, försynt
i umgänget, mild i sitt väsen och
värdig i sitt tal, och som allt ifrån
ungdomen flitigt hade vinnlagt
sig om allt som hör dygden till,
huru denne stod och bad med
uträckta händer för judarnas
ishela menighet. Därefter visade
sig en annan man för honom,
en som utmärkte sig för sitt
grå hår och sitt
vördnadsbjudande utseende; och en under-
bar och överväldigande
värdighet vilade över honom. Ochi4
Onias tog till orda och sade:
«Denne är Jeremias, Guds
profet, som älskar sina bröder och
beder mycket för folket och
den heliga staden.» Och Jere-15
mias sträckte fram sin högra
hand och räckte Judas ett
gyllene svärd, och han sade därvid
till honom: »Tag emot detta 16
heliga svärd såsom en gåva från
Gud; därmed skall du slå ned
dina motståndare.»
Sedan de nu hade blivit upp-17
muntrade genom Judas" ord,
som voro så förträffliga och så
väl ägnade att egga till
tapperhet och ingjuta mandom i unga
sinnen, beslöto de att icke
uppslå något läger, utan med ädelt
mod gå till anfall och med all
manhaftighet inlåta sig i strid
och så låta det komma till ett
avgörande, eftersom både staden
och det heliga och helgedomen
voro i fara. Deras oro f or hustrur 18
och barn, såväl som för bröder
och fränder, betydde nämligen
mindre för dem; deras oro gällde
först och främst det helgade
templet. Också hos dem somi9
funnos kvar i staden var
ångesten mycket svår, i det att de
bävade för huru striden på
öppna fältet skulle sluta.
Redan väntade alla på det 20
förestående avgörandet, och
redan hade fienderna samlat sina
skaror; deras här hade ordnat
sig till strid, och elefanterna
hade förts fram till en lämplig
plats, och ryttarna stodo
uppställda på flyglarna. Då Macka- 21
beus nu såg att skarorna voro
helt nära, och såg deras brokiga
vapenutrustning och elefanter-2 Mack. 15:22.
244
Andra Mackabéerboken
nas vildhet, räckte han
händerna upp mot himmelen och
åkallade Herren, som gör under;
ty han visste att avgörandet
icke sker genom vapenmakt,
utan efter som det bliver
bestämt av honom som förlänar
segern åt dem som äro värdiga.
22 Han åkallade Herren och sade
därvid så: »Du sände din ängel,
0 Herre, på Esekias", Juda
konungs, tid, och han förgjorde
av Sennakerims här vid pass
ett hundra åttiofem tusen man.
23 Så sänd också nu, du härskare
1 himmelen, en god ängel
framför oss till att sprida fruktan
24 och bävan. Och må de som
under hädelser hava dragit upp
mot ditt heliga tempel bliva
slagna med skräck genom
kraften av din arm.» Därmed
slutade han sin bön.
25 Nikanor och hans folk ryckte
nu fram under trumpetklang
26 och stridssånger, men Judas och
hans folk drabbade under
åkallan och böner samman med fien-
27 den. Och under det att de förde
svärdet med sina händer, men
med sina hjärtan bådo till Gud,
nedgjorde de icke mindre än
trettiofem tusen man, ty de
blevo högeligen styrkta
därigenom att Gud uppenbarade
sin makt.
28 Och när striden var slut och
de under glädje vände tillbaka,
funno de Nikanor, där han låg
29 fallen i sin vapenrustning. Då
begynte de att ropa och larma;
och de prisade den Allsmäktige
sopa sina fäders tungomål. Och
han som alltid hade såsom den
främste kämpat med liv och
blod för sina landsmän och
bevarat sin ungdoms tillgivenhet
för sina stamförvanter, han
befallde att man skulle hugga av
Nikanors huvud, så ock hans
hand tillika med armen, och
föra dem med sig till Jerusalem.
Och när han hade kommit dit, 3:
kallade han tillhopa sina
stamförvanter och lät prästerna taga
plats framför altaret och sände
sedan efter dem som befunno
sig på borgen. Och han visade 31
dem den skändlige Nikanors
huvud och den smädarens hand,
vilken denne under förmätet tal
hade räckt ut mot den
Allsmäktiges heliga hus. Han lät ock 3<
skära av den gudlöse Nikanors
tunga och bjöd att den skulle
styckas och givas åt fåglarna;
det övriga skulle hängas upp
framför templet, till lön för hans
galenskap. Och de ropade
alla-sammans mot himmelen och
lovade Herren, som hade
uppenbarat sin makt, och sade:
»Lovad vare han som har bevarat
sin heliga plats obesmittadl»
Och Judas lät fästa upp Nika-3£
nors huvud på borgen, så att det
var synligt för alla, såsom ett
tydligt vittnesbörd om Herrens
hjälp. Och de stadgade allase
genom ett gemensamt beslut
att man icke skulle låta denna
dag gå obemärkt förbi, utan att
man skulle fira den såsom en
bemärkelsedag, just den
trettonde dagen i tolfte månaden
- samma månad som på syriska
kallas Adar - dagen före
Mardokeus" dag.
På detta sätt ändade alltså 37
Nikanors företag. Och
alldenstund hebreerna allt ifrån den
tiden hava varit i besittning av
sin stad, vill också jag här sluta
min berättelse. Om den nu 3?befinnes vara väl och skickligt
avfattad, så överensstämmer
detta med min egen önskan;
om den däremot är svagt och
medelmåttigt avfattad, så har
jag dock gjort så gott som jag
9 förmådde. Det är ju så, att det
bjuder emot att dricka
enbart vin eller enbart vatten,
medan vin, blandat med vatten,
är välsmakande och skänker
en behaglig njutning. På
samma sätt förnöjer en väl utförd
skildring deras öron, som få
skriften i sina händer.
Och härmed vill jag nu sluta.
2.2Mos. 20:10. /12.2Mack. 3:1.
21.2Krön. 14:11. IMack. 3:18f.
22.2Kon.l9:35. IMack. 7:41f. 2Mack.
8:19. /23.2Mack. 11:6. /SO.lMack.
7:47. /32. 2Mack. 14:33. /35. Judit
14:1. /36.Est. 9:21. IMack. 7:49.
TILLÄGG TILL ESTER
1.
Inledning till Esters bok: Mardokeus
har en dröm; han röjer en
sammansvärjning. Haman uppgör onda anslag.
1 T den store konungen
Arta-JL xerxes" andra regeringsår,
på första dagen i månaden
Nisan, hände sig att Mardokeus,
son till Jairus, son till Semias,
son till Kiseas, av Benjamins
2 stam, hade en dröm. Han var en
jude, som bodde i staden Susa,
en stor man; och han gjorde
3 tjänst i konungens palats. Och
han tillhörde den skara som
Nebukadnessar, konungen i
Babylonien, hade såsom fångar
fört bort ifrån Jerusalem
tillsammans med Jekonias, ko-
4nungen i Judeen. Detta var
hans dröm: Det blev dunder
och larm, tordön och
jordbävning och förvirring på jorden.
> Och se, två stora drakar
kommo fram, båda redo till kamp.
Och de upphävde ett stort skri,
3 och vid deras skri gjorde sig alla
folk redo till strid, för att strida
mot ett folk av rättfärdiga. Och
se, det blev en dag av mörker
och töcken, det blev nöd och
trångmål, plåga och stor
förvirring på jorden. Och hela det g
rättfärdiga folket greps av
förskräckelse, i det att de fruktade
för den olycka som hotade dem;
och de gjorde sig beredda på
att förgås. Och de ropade till 9
Gud; och av deras ropande
uppstod, likasom av en liten källa,
en stor flod, ett väldigt vatten.
Och det blev ljust, och solen gick 10
upp. Och de ringa blevo
upphöjda, och de uppslukade de
högt ansedda.
När Mardokeus vaknade, efter n
det att han hade haft denna
dröm och så fått se vad Gud
hade beslutit att göra, bevarade
han den i sitt hjärta. Och ända
till dess det blev natt, bemödade
han sig på allt sätt om att förstå
den.
Och Mardokeus gick till vila 12
i palatset tillsammans med
Ga-bata och Tarra, de två av
konungens hovmän, som höllo
vakt i palatset. Då fick han 13
höra deras anslag och utrönte
vad de buro i sinnet och fick
veta att de träffade anstalter
för att bära hand på konung
Artaxerxes. Och han angav
14 dem hos konungen. Då tog
konungen de båda hovmännen
i förhör; och de bekände och
blevo bortförda till att avrättas.
15 Och konungen lät uppteckna
dessa tilldragelser till en
åminnelse; och jämväl Mardokeus
16 tecknade upp dem. Därefter
uppdrog konungen åt
Mardokeus att göra tjänst i palatset
och gav honom skänker till tack
17 för vad han hade gjort. Men
bugéen Haman, Hamadatus"
son, som var högt ansedd hos
konungen, sökte tillfälle att
göra Mardokeus och hans folk
något ont för konungens båda
hovmäns skull.
l.Est. 2:5f. /3.2Kon. 24:10f. /6.
Vish. 10:15. /7.Joel 2:2. /9.Syr.
24:31. /IS.Est. 2:21f. /17.Est. 3:lf.
2.
Tillägg till Ester 3:13: Artaxerxes"
brev om att de persiska judarna skulle
förgöras.
Det följande utgör en avskrift
av brevet:
»Den store konungen
Artaxerxes skriver följande till
furstarna över de ett hundra
tjugusju hövdingdömena, från Indien
till Etiopien, och till de
under-2 lydande ståthållarna. Fastän
jag är härskare över många folk
och råder över hela världen,
har jag det uppsåtet att icke
förhäva mig, i stolt förtröstan
på min makt, utan att alltid
föra en foglig och mild regering
och så göra det möjligt för mina
undersåtar att ständigt leva
i ostörd rö. Jag vill ock åter
upprätta den av alla människor
efterlängtade freden, genom att
införa lugn och säkerhet i riket
och trygga samfärdseln ända till
dess yttersta gränser. Men när
jag tillfrågade mina rådgivare
om huru detta skulle kunna
genomföras, då påpekade för oss
Haman, en man i min
omgivning, som utmärker sig för
be-sinningsfullhet och har gjort sig
känd för oföränderlig
tillgivenhet och orubblig trohet, och
som har blivit upphöjd till den
näst högsta värdigheten i det
kungliga palatset, huru bland 4
alla de andra folkslagen, som bo
i världen, finnes kringspritt ett
visst illasinnat folk, vilket
genom sina lagar intager en
fientlig ställning till alla övriga folk
och städse visar förakt för
konungarnas befallningar, med den
påföljd att den av oss på ett
oklanderligt sätt planlagda
riksenheten icke kan komma till
stånd. Med hänsyn alltså tills
att detta folk, ensamt bland alla,
alltid står på fientlig fot med
alla människor och lever olikt
andra, efter främmande
sedvänjor, och i avoghet mot vår
styrelse tillställer den värsta
skada, så att de hindra att lugn och
rö får råda i riket - med hän- 6
syn härtill påbjuda vi nu
härmed att alla de som av Haman,
vilken förestår styrelsen och är
vår andre fader, i en skrivelse
angivas för eder skola, tillika
med hustrur och barn, förgöras
till sista man genom sina
fienders svärd, utan någon som
helst misskund eller försköning,
på fjortonde dagen i tolfte
månaden, det är Adar, innevarande
år. Så må de då, dessa nu, lika- 7
som förut, illasinnade
människor, på en och samma dag fara
ned i dödsriket på våldsamt sätt
och sålunda för framtiden aldrig
mer störa ordningen och lugnet
i riket.»
l.Est. 1:1. 8:9. /4.Est. 3:8. /6. Se
Fader i Ordförkl.
3.
Tillägg tlll Ester 4:17: Mardokeus"
bön om försköning för sitt folk.
Ich Mardokeus bad till
Herren, i det att han tänkte
2 på alla Herrens gärningar; han
sade:
»Herre, Herre, du konung
som råder över alla, eftersom ju
hela världen lyder under din
makt och ingen finnes, som
kan motsätta sig dig, när du vill
3 frälsa Israel! Du har ju skapat
himmel och jord och allt under-
4 bart som finnes på jorden, och
du är herre över alla, och ingen
finnes, som kan göra motstånd
5 mot dig, som är Herren. Du
känner allt; du vet, Herre, att
det icke är av förhävelse eller
övermod eller månhet om egen
ära som jag har vägrat att falla
ned för den övermodige Haman,
6 ty jag skulle gärna kyssa hans
fotsulor, om jag därmed kunde
7 rädda Israel. Nej, jag har
handlat så för att icke sätta en
människas ära över Guds ära. Jag
vill icke falla ned för någon
annan än för dig, min Herre; och
det är icke av övermod som jag
8 handlar så. Och nu, Herre, vår
konung, du Abrahams Gud,
skona ditt folk; ty våra fiender
hava vänt sina blickar mot oss
i avsikt att fördärva oss, och
de hava fattats av begär att
tillintetgöra din urgamla arve-
9 del. Försmå icke din arvedel,
clen som du förlossade åt dig ur
Egyptens land. Hör min bön, 10
och misskunda dig över din
arvslott, och vänd vår sorg i
festglädje, så att vi få leva och
lovsjunga ditt namn, o Herre;
och låt icke deras mun
förstummas, vilka prisa dig.»
Och hela Israel ropade med 11
all makt; ty de sågo döden för
sina ögon.
S.Neh. 9:5f. /4.Vish. 12:14. /Ö.Est.
3:2. /9.5Mos. 9:26. Judit 8:20.
4.
Ytterligare ett tillägg till Ester 4:17:
Esters bön om räddning för sitt folk
och om bistånd i sitt eget företag.
Och drottning Ester tog sim
tillflykt till Herren, då hon
nu var gripen av dödsångest.
Hon lade av sin praktklädnad 2
och satte på sig lidandets och
sorgens kläder; och i stället för
de dyrbara välluktande salvorna
öste hon aska och Orenlighet
på sitt huvud. Och hon späkte
hårt sin kropp; och vart
ställe på den, där hon plägade
bära sina prydnader i glädjens
stunder, lät hon nu övertäckas
av sitt böljande hår. Och hons
bad till Herren, Israels Gud,
och sade:
»Min Herre, vår konung, du
allena är Gud. Hjälp mig, som
är allena och icke har någon
annan hjälpare än dig. Ty jag 4
hotas av en överhängande fara.
Allt ifrån min tidigaste barn-5
dom har jag i min fädernestam
hört omtalas huru du, Herre,
har uttagit Israel bland alla
de övriga folken, såsom ock
våra fäder bland alla deras
förfäder, till en evärdlig arvedel
och gjort med dem allt vad du
har lovat dem. Men nu hava 6
vi syndat inför dig, och därför
har du överlämnat oss i våra
7 fienders hand, till straff för att
vi hava ärat deras avgudar.
8 Rättfärdig är du, o Herre." Och
nu hava de icke låtit sig nöja
med att pålägga oss träldomens
bittra lott, utan de hava avlagt
högtidliga löften åt sina avgu-
9 dar1 att de skola göra din muns
bestämmelse om intet och
utrota din arvedel och tillstoppa
munnen på dem som prisa dig
och göra slut på ditt hus*
härlighet och utsläcka elden på ditt
10 altare, och att de skola upplåta
hedningarnas mun till att
berömma fåfängliga avgudar, och
laga så, att en konung av
kött och blod bliver beundrad
11 till evärdlig tid. Överlämna
icke, o Herre, din spira åt sådana
som icke äro till, och låt icke
våra fiender få le åt vårt fall,
utan vänd deras rådslag mot
dem själva. Och gör honom
som har anstiftat detta mot oss
12 till ett varnande exempel. Tänk
på oss, o Herre; gör dig känd,
nu då vi äro i betryck, och ingiv
mig mod, du som är konung
över alla gudar och härskare
över allt vad herradöme heter.
13 Hjälp mig att lägga mina ord
väl, när jag nu träder fram inför
lejonet, och förändra hans
hjärta, så att han gripes av hat till
den man som strider mot oss,
till undergång för denne själv,
såväl som för dem som äro
14 sinnade såsom han. Men oss
må du rädda genom din hand.
Ja, hjälp mig, som är allena och
icke har någon annan än dig,
Herre. Du har kunskap om
15 allt; och du vet att jag har
fattat hat till de laglösas äre-
betygelser, och att jag har
avsky för att dela en oomskurens
och en främlings bädd, vem
han än är. Du känner min nöd; ie
du känner huru jag avskyr det
tecken till min höga ställning,
som jag har på mitt huvud de
dagar då jag låter mig ses.
Jag känner avsky därför såsom
för en fläckad trasa, och jag
bär det icke de dagar då jag är
i stillhet. Och din tjänarinna 17
har icke ätit vid Hamans bord,
och jag har icke hedrat
konungens gästabud, ej heller druckit
offervin. Och din tjänarinna is
har icke känt någon glädje, allt
ifrån den dag då jag kom hit
intill nu, förutom över dig,
Herre, Abrahams Gud. O Gud, du 19
som har makt över alla, hör
deras röst, som hava uppgivit
hoppet, och rädda oss ur
ogärningsmännens hand; och befria
mig från min fruktan.»
2. Judit 9:1. /5.5 Mos. 32:7f. Ps.
44:2f. /6.Bar. l:17f. /11. IKor. 8:4.
12.Ps. 95:3. Dan. 2:47. ITim. 6:15.
15. Judit 13:16. /IG.Est. 2:17. /17.
Dan. 1:8.
5.
Tillägg till Ester 5:1 f.: Ester träder
inför konungen.
På tredje dagen, sedan honi
hade upphört att bedja, tog
hon av sig de kläder hon bar
under sin bön och iförde sig
sin praktskrud. Och när hon 2
hade klätt sig i sin lysande ståt
och därefter åkallat den
allseende Guden och frälsaren, tog
hon med sig sina två
kammartärnor. Och på den ena stöddes
hon sig såsom en kvinna som
lever i förnäm veklighet, och 4
den andra gick bakom henne
och bar upp hennes släp. Och 5
själv strålade hon i sin fägrings
fulla glans; och hennes uppsyn
var glättig, med ett uttryck av
kärlek, men hennes bröst var
6 hopsnört av fruktan. Och sedan
hon hade gått igenom alla
dörrarna, stannade hon inför
konungen. Och han satt där på
sin konungatron och var iförd
hela sin lysande skrud och höljd
av guld och ädla stenar; och
han var högeligen fruktansvärd
7 att skåda. Och han lyfte upp
sitt ansikte, som strålade i
härlighet, och såg på henne i högsta
vrede. Och drottningen signade
ned och bleknade och föll i
vanmakt; och hon lutade sig mot
huvudet på kammartärnan som
8 gick framför henne. Men då
förvandlade Gud konungens
sinnelag till mildhet; och han greps
av ängslan och stod med hast
upp från sin tron och höll henne
uppe i sina armar, till dess hon
kom till sig igen. Och han
uppmuntrade henne med vänliga
9 ord1 och sade till henne: »Vad
fattas dig, Ester? Jag är din
|io broder; var vid gott mod. Du
skall ingalunda dö. Vårt
påbud gäller ju allenast
underså-111 tärna. Träd hitfram.»
12 Och han lyfte den gyllene
spiran och vidrörde med den
hennes hals. Sedan omfamnade
han henne och sade: »Tala till
|i3 mig.» Då sade hon till honom:
»När jag «åg dig, herre, var det
som om jag hade sett en Guds
ängel; och jag förlorade
fattningen av fruktan för din här-
[lélighet. Ty vördnad ingiver du,
herre, och ditt ansikte är idel
|i5 skönhet.» Men under det att
hon så talade, signade hon åter
|ie ned av vanmakt. Och konungen
var upprörd, och alla hans
tjänare sökte uppmuntra henne.
9. Se Broder i Ordförkl. /10.
Est. 4:11. /IS.Dom. 13:6.
6.
Tillägg till Ester 8:12: Artaxerxes"
skrivelse, varigenom han giver judarna
tillstånd till att försvara sig och
förordnar om en årlig minnesdag.
Vad som härnedan f öl j er i
utgör en avskrift av brevet
härom:
»Den store konungen
Artaxerxes hälsar landsfurstarna i
de ett hundra tjugusju
hövding-dömena, från Indien ända till
Etiopien, så ock alla de andra
som tjäna vår sak.
Sådana som genom sina väl- 2
görares synnerliga godhet bliva
särskilt hedrade fattas ofta av
storhetstankar1 och söka då icke 3
allenast tillfälle att tillfoga våra
undersåtar vad ont är, utan
företaga sig till och med att stämpla
mot sina egna välgörare, i det
att de icke kunna bära det stora
måttet av ära. Och de söka icke 4
allenast att avskaffa all
tacksamhet bland människor, utan
förhäva sig jämväl med en
skrytsamhet sådan som deras vilka
alls icke hava fått åtnjuta några
välgärningar, och förmena sig
ändå kunna undfly ett rättvist
straff från Gud, som alltid ser
allt, och som hatar det onda.
Ja, många av dem som hävas
blivit satta att härska hava ofta
genom övertalning av vänner,
vilka hava fått sig vården av
rikets angelägenheter
anförtrodd, gjorts delaktiga i
utgjutandet av oskyldigt blod
och invecklats i ohjälpliga
olyckor, därigenom att dessa i sin e
Till. t. Est. 6:7.
250
Tillägg
falska arglistighet hava
överlistat härskarnas uppriktiga välvilja. Icke allenast av äldre
historiska skildringar som hava
blivit bevarade till eftervärlden,
utan än mer genom att
undersöka det som I haven
omedelbart för ögonen kunnen I se
vilka skändligheter som hava
blivit förövade genom sådana
ovärdiga maktinnehavares nedrighet. Och för framtiden
kunnen I lägga märke till huru vi
skola söka skaffa lugn och frid
i riket, alla dess invånare till
9 fromma, i det att vi, utan att
akta på förtal, vilja noga
skärskåda vad som kommer under
våra ögon och därvid alltid
tillämpa det allra fogligaste
förfarande.
10 På detta sätt har nu macedoniern Haman, Hamadatus" son,
som i verkligheten är av helt
annat blod än perserna och
alldeles främmande för vår milda
sinnesart, gästvänligt mottagits
11 av oss1 och därefter fått del av
den välvilja som vi hava mot
alla folkslag, ända därhän att
han får kallas vår fader och
alltjämt bliver hyllad av alla
såsom den andre i riket näst
12 konungen på tronen. Men han
kunde icke bära sin upphöjelse,
utan begynte fika efter att
beröva oss makten, ja, till och
13 med livet. Han sökte nämligen
att genom allahanda listiga
ränker få såväl vår räddare och
ständige välgörare Mardokeus
som den oförvitliga Ester,
vilken delar tronen med oss, jämte
hela deras folk, utlämnade till
14 undergång. Genom sådana
anslag trodde han nämligen att
han skulle kunna ställa oss en-
samma och så få herraväldet
över perserna överflyttat på
macedonierna. Men vi för vår 15
del finna att judarna, som av
denne store usling hava blivit
prisgivna till att utrotas, alls
icke äro några ogärningsmän,
utan att de leva efter de allra
rättfärdigaste lagar1 och äro 16
barn till den allrahögste och
allrastörste levande Guden, som
genom sin ledning, oss såväl som
förut våra fäder till fromma,
bevarar riket i det bästa tillstånd.
I gören alltså väl, om I icke 17
vidare rätten eder efter den av
Haman, Hamadatus" son,
utsända skrivelsen. Just den man 18
som har kommit allt detta
åstad har nämligen, tillika med
hela sitt hus, blivit korsfäst
utanför Susas portar, i det att
den Gud som råder över allting
skyndsamt har låtit honom få
sin välförtjänta dom. Och på 19
alla platser skolen I öppet låta
anslå en avskrift av detta brev,
med innehåll att man skall
tillstädja judarna att följa sina
egna seder, och att man skall 20
bistå dem i att försvara sig mot
dem som angripa dem i nödens
stund, och detta just på
trettonde dagen i tolfte månaden,
det är Adar. Ty denna dag har 21
den Gud som härskar över
allting bestämt till en glädjedag
för det utvalda folket, i stället
för till en undergångens dag.
Och I själva mån nu bland 22
edra minneshögtider utmärka
en särskild dag till att firas med
all möjlig festglädje, på det att 23
den, såväl nu som framdeles,
må för oss och de välsinnade
perserna bliva en högtidsdag till
hågkomst av vår räddning, menför dem som stämpla mot oss
en påminnelse om undergång.
24 Och var stad eller vart
hövdingdöme utan undantag, som icke
rättar sig härefter, skall med
all grymhet förhärjas med eld
och svärd. De skola icke
allenast göras otillgängliga för
människofot, utan också för all
framtid i högsta grad avskydda av
vilda djur och fåglar.»
l.Till.t.Est.2:l. /5. Se V ä n i
Ord-förkl. /10.Est.3:lf. /ll.Tillt.Est.2:6.
Se Fader i Ordförkl. /IS.Till.t.Est.
l:12f. /16. Vish.l2:7. /18. Est.7:9f.
7.
Tillägg till Ester 10:3: Uttydning av
Mardokeus" dröm. Efterskrift.
k ch Mardokeus sade: »Från
"Gu d har allt detta kommit.
2 Jag har nämligen dragit mig
till minnes den dröm som jag
hade om dessa tilldragelser; och
det är intet därav, som icke har
3 slagit in. Där var en liten källa,
som blev till en flod, och där
var ljus och solsken och ett
väldigt vatten. Floden, det är
Ester, som konungen tog till
äkta och gjorde till drottning.
4 Och de båda drakarna, det är
5 jag och Haman. Och folken,
det är de som rotade sig
samman för att utplåna judarnas
6 namn. Men mitt folk, det är
Israel, som ropade till Gud och
blev räddat. Ja, Herren har
räddat sitt folk, och Herren har
frälst oss ur alla dessa olyckor.
Och Gud har gjort dessa stora
tecken och under, sådana som
icke hava förekommit bland
hednafolken. Fördenskull redde 7
Gud till två lotter, en för sitt
folk och en för alla hednafolk.
Och dessa båda lotter föllo ut s
på bestämd tid och stund, på
den dag då dom blev hållen inför
Gud över hans folk och alla
hednafolk. Och Gud tänkte på 9
sitt folk och skaffade sin arvedel
rätt. Och dessa dagar skola 10
de fira i månaden Adar, på
fjortonde och femtonde dagen
i samma månad, med
festförsamling och fföjd och glädje
inför Gud, släkte efter släkte, i
evärdlig tid, bland hans folk
Israel.»
I Ptolemeus" och Kleopatras u
fjärde regeringsår förde
Dosi-teus, som uppgav sig vara präst
och levit, jämte Ptolemeus,
hans son, ovanstående brev om
purimsfesten med sig hit. Och
de sade att det var det rätta
brevet om purimsfesten, och
att det var översatt av
Lysimakus, Ptolemeus" son, en man
från Jerusalem.
8.Till. t. Est. 1:1f.
TILLÄGG TILL DANIEL
1.
Susanna.
Susanna anklagas falskeligen för
okyskhet. Hon räddas genom den unge
Daniels klokhet.
1
I Babylon bodde en man som
hette Joakim.
2
Och han tog sig en hustru, som hette
Susanna, Kelkias" dotter. Hon var
en mycket fager kvinna och
fruktade Herren.
3
Ty hennes föräldrar voro rättfärdiga
och hade uppfostrat sin dotter efter
Moses" lag.
4
Och Joakim var
mycket rik och ägde en stor
trädgård, som låg invid hans
hus. Och hos honom plägade
judarna församla sig, eftersom
han var den anseddaste bland
dem alla.
5
Nu hade i det året två äldste
bland folket blivit utsedda till
domare, sådana om vilka
Herren hade sagt: »Lagöverträdelse
utgick från Babylon, från de
äldste som voro domare, vilka
räknades såsom styresmän för
öfolket.» Dessa uppehöllo sig
ständigt i Joakims hus. Och
alla som hade någon rättssak
kommo till dem.
7
När sedan folket vid
middagstiden hade begivit sig hem,
plägade Susanna gå in i sin
mans trädgård för att
lustvandra där.
8
Och de båda äldste,
som dag efter dag sågo henne
gå ditin och lustvandra, grepos
9
av begärelse till henne. Och
de läto sitt sinne bliva förvänt
och slogo ned sina ögon, så att
de icke blickade upp mot
himmelen eller tänkte på att de
kunde bliva drabbade av ett
rättvist straff.
10
Och båda voro
de svårt plågade för hennes
skull, men de omtalade icke sitt
kval för varandra;
11
ty de blygdes
för att omtala sin begärelse, att
de nämligen ville pläga
umgänge med henne.
12
Men de
vaktade dag efter dag med iver
på att få se henne.
13
En dag sade de till varandra:
»Låt oss nu gå hem, ty
måltidstimmen ar inne.» Och de gingo
därifrån och skildes från
varandra.
14
Men sedan vände de
tillbaka och möttes på samma ställe
som förut, och när de då
utfrågade varandra om orsaken,
tillstodo de sin begärelse. Och nu
kommo de överens med
varandra om en lämplig tid då de
skulle kunna finna henne ensam.
15
Då hände sig en gång, medan
de vaktade på en läglig dag, att
hon kom in i trädgården,
likasom dagligen förut, åtföljd av
allenast två tjänarinnor. Och
hon fick lust till att bada där,
eftersom det var mycket varmt.
16
Och ingen fanns därinne utom de
båda äldste, som hade gömt sig
och vaktade på henne.
17
Och hon
sade till tjänarinnorna: »Hämten
hit olja och salvor, och stängen
trädgårdsporten, så att jag kan
få bada.»
18
Och de gjorde såsom
hon hade sagt. De stängde igen
trädgårdsporten och gingo ut
genom sidoporten för att hämta
det som de hade fått tillsägelse
om; men de sågo icke de äldste,
ty dessa höllo sig gömda.
19
Men så snart tjänarinnorna hade gått
sin väg, kommo de båda äldste
fram och skyndade emot
Susanna och sade:
20
»Se,trädgårdsporten är stängd,
och ingen ser oss, och vi äro
upptända av begärelse till dig.
Gör oss därför till viljes och hav
umgänge med oss.
21
Varom icke, så skola
vi vittna emot dig att du hade
en ung man hos dig, och att det
var därför som du sände
tjänarinnorna bort ifrån dig.»
22
Då suckade Susanna och sade: »Jag
är i trångmål på alla sidoi; ty
om jag gör detta, så bliver döden
min lott, och om jag icke gör
det, kan jag icke undkomma
edra händer.
23
Men det är mig bättre att icke
göra detta och så falla i edra
händer än att synda inför Herren.»
24
Nu begynte Susanna att ropa med
högröst, men de båda äldste ropade
också, där de stodo framför henne.
25
Och den ene skyndade bort
och öppnade trädgårdsporten.
26
Men när husfolket fingo höra
ropet i trädgården, ilade de in
genom sidoporten för att se
vad som hade vederfarits henne.
27
Då nu de äldste avlade sin
berättelse, betogos tjänarna av
stor blygsel, ty något sådant
hade aldrig förut blivit sagt om
Susanna.
28
När folket dagen därefter
kom tillsammans hos Joakim,
hennes man, kommo ock de
båda äldste dit, fyllda av sitt
syndiga uppsåt mot Susanna,
för att få henne dömd till
döden. Och de sade inför folket:
29
»Sänden efter Susanna, Kelkias"
dotter, Joakims hustru.» Och
man sände efter henne.
30
Så kom hon då dit, åtföljd av sina
föräldrar och sina barn och alla
sina fränder.
31
Och eftersom Susanna hade
en mycket yppig
växt och var fager att skåda,
befallde de ogudaktiga männen
32
att man skulle taga av henne
slöjan -- hon var nämligen
beslöjad -- för att de så skulle få
mätta sina ögon med hennes
fägring.
33
Och de som åtföljde
henne gräto, såväl som alla
andra som sågo henne.
34
De båda äldste stodo nu upp
mitt ibland folket och lade sina
händer på hennes huvud.
35
Men hon blickade gråtande upp mot
himmelen, ty hennes hjärta
förtröstade på Herren.
36
Och de äldste sade: »Medan vi ensamma
vandrade omkring i trädgården,
kom denna kvinna ditin med
två tjänarinnor, och hon lät
stänga igen trädgårdsporten och
skickade bort tjänarinnorna.
37
Då kom en ung man, som hade
hållit sig gömd, fram till henne
och lade sig hos henne.
38
Men när vi, som befunno oss i ett
hörn av trädgården, sågo den
syndiga gärningen, skyndade
vi fram till dem.
39
Och vi sågo dem pläga umgänge med
varandra; men honom kunde vi
icke taga fast, ty han var
starkare än vi och öppnade porten
och ilade sin väg.
40
Henne däremot grepo vi, och
vi frågade henne vem den
unge mannen var,
41
men hon ville icke omtala
det för oss. Detta vittna vi.»
Och församlingen trodde dem,
eftersom de voro folkets äldste
och domare, och de dömde
henne till döden.
42
Men Susanna ropade med
hög röst och sade: »Evige Gud,
du som känner det fördolda,
du som vet allt, innan det ännu
43
har skett, du vet att de hava
burit falskt vittnesbörd mot
mig. Och nu måste jag dö,
fastän jag icke har gjort något av
det som dessa illvilligt hava
påbördat mig.»
44
Och Herren hörde hennes röst.
45
Ty när hon fördes bort för
att undergå dödsstraffet,
uppväckte Gud den helige anden hos
en ännu helt ung man, som
hette Daniel.
46
Och han ropade med hög röst:
»Jag är oskyldig
till denna kvinnas blod.»
47
Och allt folket vände sig till honom
och sade: »Vad är meningen
med det du här säger?»
48
Då trädde han fram mitt ibland
dem och sade: »Ären I så
dåraktiga, I Israels barn! Utan att
hava hållit förhör och utan att
hava utforskat huru saken
verkligen förhåller sig haven I dömt
en Israels dotter skyldig.
49
Vänden om igen till domstolen, ty
dessa hava burit falskt
vittnesbörd mot henne.»
50
Då vände allt folket med hast
tillbaka. Och de äldste sade
till honom: »Kom och sätt dig
här mitt ibland oss, och säg oss
din mening, ty åt dig har Gud
givit en domares uppdrag.»
51
Och Daniel sade till folket: »Skiljen
dem långt ifrån varandra, så
vill jag förhöra dem.»
52
Och när de så hade blivit skilda ifrån
varandra, lät han kalla fram
den ene av dem och sade till
honom: »Du som har åldrats
under ett liv i ondska, nu
komma de synder över dig, som du
53
tillförne bedrev, i det att du
avkunnade orättfärdiga domar
och fällde de oskyldiga och
friade de skyldiga, fastän Herren
säger: "Du skall icke dräpa den
som är oskyldig och har rätt."
54
Nåväl! Ifall du verkligen såg
denna kvinna, säg då: under
vad för ett träd såg du dem
hava umgänge med varandra?»
Och han svarade: »Under en
55
Då sade Daniel:
»Träffande ljög du nu dig själv
till fördärv; ty nu strax skall en
Guds ängel, på befallning från
Gud, utgjuta ditt
56
Sedan han hade låtit denne
gå undan, befallde han att
man skulle föra fram den andre.
Och han sade till honom: »Du
som är av Kanaans och icke av
Judas" säd, fägringen dårade
dig, och begärelsen förvände ditt
hjärta.
57
På detta sätt haven I
handlat mot Israels döttrar, och
dessa hava av fruktan haft
umgänge med eder. Men en
dotter av Judas underkastade sig
icke edert syndiga förslag.
58
Säg mig nu alltså: under vad för
ett träd överraskade du dem i
umgänge med varandra?» Och
han svarade: »Under en
59
Då sade Daniel till honom:
»Träffande har också du
nu ljugit dig själv till fördärv;
ty Guds ängel står redo med
svärdets
att hugga dig itu och så förgöra
eder båda.»
60
Då begynte hela församlingen
att ropa med hög röst och att
lova Gud, honom som frälsar dem
som hoppas på honom.
61
Och de stodo upp emot de
båda äldste, eftersom Daniel
genom deras
egen muns vittnesbörd hade
visat att de voro falska vittnen,
och gjorde mot dem detsamma
som de själva hade haft det
onda uppsåtet att göra mot sin
nästa,
62
såsom det är föreskrivet
i Moses" lag, och dräpte dem.
Så blev oskyldigt blod frälst
på den dagen.
63
Och Kelkias och hans hustru
prisade Gud för Susannas, deras
dotters, skull tillika med
Joakim, hennes man, och alla
fränderna, därför att något
otillbörligt icke hade blivit funnet
hos henne.
64
Och Daniel blev stor inför folket,
ifrån den dagen och allt framgent.
3.5Mos. 6:7. /5.Jer.23:15. /22.3Mos.
20:10. 5 Mos. 22:22. Joh. 8:4f. /23.
1Mos. 39:9. 2Sam. 24:14. /34.3Mos.
24:14. /53.2Mos. 23:7. /58.Hes.16:3.
Judit 16:9. /62.5Mos. 19:18f.
2.
Bel i Babylon.
Daniel påvisar för konung Cyrus Bels
prästers svek. Dessa avlivas. Bel
och hans helgedom förstöras.
1
Och konung Astyages
samlades till sina fäder, och
persern Cyrus mottog riket efter
honom.
2
Och Daniel var en av
konungens förtrogne och var
mer hedrad än någon annan av
hans vänner.
3
Nu var det så, att
babylonierna hade en avgud, vid namn
Bel; och de bestodo honom
dagligen tolv skäppor fint mjöl och
fyrtio får och sex fat vin.
4
Också konungen dyrkade Bel och
begav sig dagligen åstad för att
tillbedja honom. Men Daniel
tillbad sin Gud.
Då sade en gång konungen
till honom: »Varför tillbeder
du icke Bel?»
5
Han svarade:
»Därför att jag icke dyrkar
avgudar som äro gjorda med
händer, utan den levande Guden,
som har skapat himmel och
jord, och som är herre över allt
levande.»
6
Då sade konungen
till honom: »Håller du icke Bel
för att vara en levande gud?
Eller ser du icke huru mycket
han äter och dricker var dag?»
Men Daniel log och sade:
7
»Låt icke bedraga dig, o konung.
Denne är ju innantill av lera
och utantill av koppar och har
aldrig ätit eller druckit något.»
8
Då blev konungen förtörnad
och lät kalla till sig hans
präster och sade till dem: »Om I
icke sägen mig vem som förtär
allt detta som bestås Bel, så
skolen I dö.
9
Men om I kunnen
visa mig att Bel förtär det, då
skall Daniel dö, därför att han
har hädat honom.» Och Daniel
sade till konungen: »Må det
bliva såsom du har sagt.»
10
Men Bels präster voro sjuttio,
förutom deras hustrur och barn.
Så begav sig konungen,
åtföljd av Daniel, till Bels
tempel.
11
Och Bels präster sade: »Nu
gå vi ut härifrån. Men låt du,
o konung, sätta fram maten,
och låt blanda till vinet och
ställa fram det; stäng så igen
porten och försegla den med
ditt signet.
12
Kom sedan hit i morgon bittida,
och om du då
icke finner allt vara förtärt av
Bel, så må vi dö, eller, i
motsatt fall, Daniel, som har talat
lögnaktigt om oss.»
13
Men de kände ingen oro, ty de
hade gjort en hemlig ingång
under bordet, och genom denna
plägade de alltid komma in och
förtära det som var framsatt.
14
Då nu dessa hade gått ut,
lät konungen sätta fram maten
åt Bel. Men Daniel befallde sina
tjänare att hämta aska och lät
dem strö ut den i hela templet,
så att allenast konungen såg det.
Sedan gingo de ut och stängde
porten och förseglade den med
konungens signet och begåvo
sig därifrån.
15
Men prästerna
infunno sig under natten efter
sin vana, tillika med sina
hustrur och barn, och de åto och
drucko upp alltsammans.
16
Bittida följande morgon kom
konungen dit, åtföljd av Daniel.
17
Och han sade: Ȁro sigillen
orörda, Daniel?» Han svarade:
»Ja, de äro orörda, o konung.»
18
Strax då man öppnade porten,
kastade konungen en blick
på bordet och ropade med
hög röst: »Stor är du, Bel, och
hos dig finnes alls icke något
svek.»
19
Men Daniel log och höll
konungen tillbaka, för att han
icke skulle gå ditin, och sade:
»Betrakta då golvet, och lägg
märke till vems fotspår detta
är.»
20
Då sade konungen: »Jag
ser fotspår efter män, kvinnor
och barn.»
21
Nu blev konungen
vred och lät gripa prästerna och
deras hustrur och barn. Och
de måste visa honom den
lönndörr genom vilken de plägade
gå in för att förtära det som
fanns på bordet.
22
Och konungen
lät avliva dem och gav Bel i
Daniels våld. Och han förstörde
honom själv och hans helgedom.
2.Dan. 6:28. Se
7.Syr. 30:19. /13.Bar. 6:27.
3.
Draken i Babylon.
Daniel förgör draken. Han kastas
därför i lejongropen, men räddas.
23
Där fanns också en stor
drake, som babylonierna
dyrkade.
24
Och konungen sade
till Daniel: »Du vill väl icke
påstå att också den är av
koppar? Han lever ju, och han
äter och dricker. Du kan icke
bestrida att han är en levande
gud. Du må därför tillbedja
honom.»
25
Men Daniel sade: »Herren,
min Gud, vill jag tillbedja,
ty han är en levande Gud.
26
Men om du, o konung, tillstädjer mig
det, skall jag döda draken utan
svärd eller käpp.» Och
konungen sade: »Ja, jag tillstädjer
dig det.»
27 Då tog Daniel tjära
och talg och hår och kokade
det tillhopa och gjorde
kakor därav och kastade dem i
gapet på draken. Och sedan
draken hade ätit upp dem,
sprack han mitt itu. Då sade
Daniel: »Där sen I hurudana
edra gudomligheter äro!»
28
Men när babylonierna fingo
höra detta, förtröt det dem
högeligen, och de rotade sig
samman mot konungen och sade:
»Konungen har blivit jude; Bel
har han störtat omkull, och
draken har han dödat, och
prästerna har han dräpt.»
29
Och de begåvo sig till konungen och sade:
»Utlämna Daniel åt oss.
Varom icke, så skola vi döda dig
och hela ditt hus.»
30
Då nu konungen såg att de så hårt
ansatte honom, utlämnade han,
nödd och tvungen, Daniel åt
dem.
31
Och de kastade denne i
lejongropen, och han förblev där
i sex dagar.
32
I gropen funnos sju
lejon, och dem plägade man giva
två människor och två får om
dagen. Men den gången gav
man dem icke något, på det att
de skulle äta upp Daniel.
33
I Judeen levde på den tiden
profeten Habackuk. Han hade
kokat något till soppa och
betat bröd i en skål och var
just på väg till fältet för att
bära ut det till skördemännen.
34
Då sade en Herrens ängel till
Habackuk: »Bär den mat som
du har där till Babylon, till
Daniel, där han ligger i
lejonssgropen.»
35
Men Habackuk sade:
»Herre, jag har aldrig varit i
Babylon och känner icke till
den gropen.»
36
Då grep Herrens
ängel honom vid hjässan och
lyfte honom i håret och förde
honom genom sin andedräkts
vinande stormvind till Babylon,
mitt över gropen.
37
Och Habackuk ropade och sade:
»Daniel, Daniel, tag här den mat som
Gud har sänt dig.»
38
Då sade Daniel: »Så har du då tänkt
på mig, o Gud; du har icke
övergivit dem som älska dig.»
39
Och Daniel stod upp och åt.
Men Guds ängel förde strax
Habackuk tillbaka till det ställe
där han förut var.
40
Men på sjunde dagen begav
sig konungen åstad för att
begråta Daniel. Och när han kom
till gropen och såg ned, fick han
se Daniel sitta där.
41
Då ropade han med hög röst och sade:
»Stor är du, Herre, Daniels Gud,
och ingen annan Gud finnes
förutom dig.»
42
Och han lät draga
upp Daniel. Men dem som hade
sökt bereda hans fördärv lät
han kasta ned i gropen. Och
de blevo med hast uppslukade
inför hans ögon.
31.Dan. 6:16. /36.Hes. 8:3. /40.Dan.
6:19. /41.Dan. 6:26f. /42.Dan. 6:24.
4.
Asarias" bön.
Tillägg till Daniel 3:23: Asarias
bekänner sitt folks och sina egna synder
och beder om hjälp. Herrens ängel
räddar honom och hans vänner från
att förtäras av elden.
1
Men de tre männen gingo
omkring mitt ibland lågorna
och lovsjöngo Gud och prisade
Herren.
2
Och Asarias ställde sig
där, jämte de andra, och bad
denna bön; han upplät sin mun
mitt i elden och sade:
3
Lovad vare du, Herre, våra
fäders Gud,
och prisat och förhärligat vare
ditt namn evinnerligen.
4
Ty du är rättfärdig i allt vad
du har gjort mot oss,
och alla dina gärningar äro
rättvisa,
och dina vägar äro rätta,
och alla dina domar äro
sannfärdiga.
5
Ja, sannfärdiga domar har du utfört
vid allt vad du har låtit komma över oss
och över Jerusalem, våra fäders heliga stad.
Med sanning och rätt har du
låtit allt detta komma över oss
för våra synders skull.
6
Ty vi hava syndat och handlat
ogudaktigt genom att
avfalla från dig,
ja, vi hava svårt försyndat oss i
alla stycken.
7
Vi hava icke hörsammat dina
bud eller tagit dem i akt
och ej gjort vad du har bjudit
oss, för att det skulle gå
oss väl.
8
Ja, allt som du har låtit komma
över oss
och allt som du har gjort mot
oss,
det har du gjort med rättvis
dom:
9
du har överlämnat oss i fienders
händer,
i ogudaktiga, hätska avfällingars
händer,
och åt en orättfärdig konung,
den ondskefullaste på hela
jorden.
10
Och nu kunna vi icke upplåta
vår mun;
skam och smälek hava drabbat
dina tjänare
och dem som frukta dig.
11
Övergiv oss dock ej helt och
hållet, för ditt namns skull,
och bryt icke ditt förbund,
12
och låt icke din barmhärtighet
vika ifrån oss,
för Abrahams, din väns, skull
och för Isaks, din tjänares, skull
och för Israels, din heliges, skull.
13
Du lovade ju dem att du ville
göra deras säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen
och såsom sanden på havets
strand.
14
Men nu hava vi, o Herre,
blivit ringare än något annat
folk
och leva denna dag i betryck
överallt på jorden,
för våra synders skull.
15
Och i denna stund hava vi icke
någon furste
eller någon profet eller ledare,
ej heller kunna vi längre
frambära något brännoffer eller
slaktoffer
eller något spisoffer eller någon
rökelse,
ej heller hava vi någon plats
där vi kunna offra
inför ditt ansikte och så finna
barmhärtighet.
16
Men låt oss bliva nådigt
mottagna,
med förkrossat hjärta och
ödmjuk ande,
17
likasom frambure vi brännoffer
av vädurar och tjurar
eller feta lamm i tiotusental.
Låt vårt offer så gälla inför ditt
ansikte i dag,
och giv att vi i allt må efterfölja
dig.
Ty de som förtrösta på dig
komma icke på skam.
18
Och nu följa vi dig av allt hjärta
och frukta dig och söka ditt
ansikte.
19
Låt oss icke komma på skam,
utan handla rned oss efter din
mildhet
och efter din stora
barmhärtighet;
20
förlossa oss i enlighet med dina
underbara gärningar,
och förhärliga ditt namn, o
Herre.
21
Och låt alla dem som göra dina
tjänare något ont få blygas,
låt dem komma på skam med
all sin makt och allt sitt
herravälde,
och låt deras styrka bliva
krossad,
22
så att de få förnimma att du
är Herren, allena Gud,
och att du är ärad över hela
världen.
23
Men konungens tjänare,
vilka det ålåg att kasta dem i
ugnen, upphörde icke att elda
under den med bergolja och
tjära och blår och torrt ris.
24
Och lågan steg upp ända till
fyrtionio alnar över ugnen,
25
och den slog ut åt sidorna
och förtärde dem av kaldéerna
omkring ugnen, vilka nåddes
av den.
26
Men Herrens ängel hade
stigit ned i ugnen tillsammans med
Asarias och hans vänner, och
han drev ut eldslågan ur ugnen
och gjorde så,
27
att ugnens inre
var såsom genomsusat av en
daggfrisk vind. Och elden kom
icke alls vid dem och gjorde dem
icke någon skada eller något
men.
4.5Mos. 32:4. Ps. 119:137. Dan.
4:34. Hos. 14:10. Tob. 3:2. /5.Neh.
9:33. /6.Neh. 1:7. Jes. 59:12. Dan.
9:5. /7.5Mos. 6:24. /10.Ps. 39:10.
11.Ps. 74:19f. 119:8. /12.2Krön.
20:7. Jes. 41:8. /13.1Mos. 22:17.
14.5Mos. 28:62. /15.Ps. 74:9. Hos.
3:4. /16.Ps. 34:19. 51:19. /17.Ps.
25:3. 141:2. /18.Hos. 5:15. /20.Jer.
21:2. Joh. 12:28. /21.Ps. 35:26.
40:15. /22.2Kon. 19:19.
5.
De tre männens lovsång.
Tillägg till det föregående: Ananias,
Asarias och Misael lovsjunga Herren
för att han frälste dem ur elden.
28
Då sjöngo de tre såsom med
en mun en lovsång och
förhärligade och prisade Gud i
ugnen. De sjöngo:
29
Lovad vare du, o Herre, våra
fäders Gud,
och prisad och upphöjd i
evighet;
lovat vare ditt heliga och
härliga namn
och högt prisat och upphöjt
i evighet.
30
Lovad vare du i din heliga
härlighets tempel
och högt lovsjungen och ärad i
evighet.
31
Lovad vare du, där du tronar
på keruberna och skådar
ned i djupen,
och prisad och upphöjd i
evighet.
32
Lovad vare du på ditt rikes
tron
och högt lovsjungen och
upphöjd i evighet.
33
Lovad vare du på himmelens
fäste
och lovsjungen och förhärligad
i evighet.
34
Loven Herren, I alla Herrens
verk,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
35
Loven Herren, I Herrens änglar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
36
Loven Herren, I himlar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
37
Loven Herren, alla vatten ovan
himmelen,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
38
Loven Herren, I alla Herrens
härskaror,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
39
Loven Herren, sol och måne,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
40
Loven Herren, himmelens stjärnor,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
41
Loven Herren, allt regn och
all dagg,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
42
Loven Herren, alla vindar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet
43
Loven Herren, eld och hetta,
lovsjungen och upphö j en honom
i evighet.
44
Loven Herren, frost och köld,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
45
Loven Herren, rimfrost och
snö,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
46
Loven Herren, nätter och dagar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
47
Loven Herren, ljus och mörker,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
48
Loven Herren, ljungeldar och
moln,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
49
Love jorden Herren,
lovsjunge och upphöje den
honom i evighet.
50
Loven Herren, berg och höjder,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
51
Loven Herren, alla växter på
jorden,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
52
Loven Herren, I källor,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
53
Loven Herren, hav och floder,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
54
Loven Herren, I havsvidunder
och alla djur som röra sig
i vattnet,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
55
Loven Herren, alla himmelens
fåglar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
56
Loven Herren, alla vilda djur
och boskapsdjur,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
57
Loven Herren, I människors
barn,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
58
Lova Herren, o Israel,
lovsjung och upphöj honom
i evighet.
59
Loven Herren, I Herrens
präster,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
60
Loven Herren, I Herrens tjänare,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
61
Loven Herren, I de rättfärdigas andar och själar,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
62
Loven Herren, I fromme och
i hjärtat ödmjuke,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
63
Loven Herren, Ananias, Asa rias
och Misael,
lovsjungen och upphöjen honom
i evighet.
Ty han har förlossat oss ur
dödsriket
och räddat oss ur dödens våld;
han har frälst oss mitt ur den
brinnande lågan,
ja, han har frälst oss ur elden.
64
Tacken Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen.
65
Loven gudarnas Gud,
I alla som frukten Herren;
lovsjungen och tacken honom,
ty hans nåd varar evinnerligen.
31.2Sam. 6:2. Ps. 80:2. 113:5f. Jes.
37:16. /34.Ps. 103:22. Tob. 8:15.
35.Ps. 103:20. 148:lf. /37.1Mos. 1:7.
38.Ps. 103:21. /41.Job 38:28f. /42.
Ps. 104:4. /47.Jes. 45:7. /51.1 Krön.
16:32f. /58.Ps. 118:2f. 135:19f. /60.
Ps. 134:1. /63.Dan. 1:6f. /64.1Krön.
16:34. Ps. 118:1. 136:lf.
MANASSES" BÖN
Tillägg till 2 Krön. 33:12:
Syndabekännelse och bön om förlåtelse.
1
Herre, du Allsmäktige, i himmelen, du våra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs och deras rättfärdiga säds Gud,
2
du som har gjort himmel och jord med all deras härlighet,
3
du som har fjättrat havet genom ditt buds ord, du som har tillslutit djupet och förseglat det med ditt fruktansvärda och härliga namn,
4
du för vilkens makt allt skälver och bävar,
5
då ju ingen kan uthärda din härlighets majestät och ingen kan stå din vrede emot, när du hotar syndarna!
6
Ingen kan mäta eller utrannsaka ditt löftes nåd;
7
ty du är Herren, den Allrahögste, barmhärtig, långmodig och stor i nåd, och du ångrar det onda som du låter drabba människor.
Du har ju, o Herre, efter din stora godhet utlovat bättring och förlåtelse för dem som hava syndat mot dig,
och du har efter din stora barmhärtighet bestämt att syndare få göra bättring, så att de kunna bliva frälsta.
8
Därför, o Herre, du de rättfärdigas Gud, pålade du icke de rättfärdiga bättring, Abraham, Isak och Jakob, som
icke hade syndat mot dig, men mig, som är en syndare, pålade du bättring.
9
Ty de synder jag har begått äro talrikare än havets sand, mina överträdelser äro ju mångfaldiga, ja, Herre, mångfaldiga, och jag är icke värd att blicka uppåt och skåda himmelens höjd, för mina många missgärningars skull;
10
jag är ju nedtyngd av många järnbojor, så att jag icke kan upplyfta mitt huvud. Och jag får icke någon ro; ty jag har uppväckt din förtörnelse, och gjort vad ont är i dina ögon, i det jag lät uppställa styggelser och förövade skändligheter i mängd.
11
Så böjer jag nu mitt hjärtas knä och anropar den godhet som bor hos dig:
12
Jag har syndat, o Herre, jag har syndat, och jag känner själv mina överträdelser.
13
Jag beder och anropar dig: Förlåt mig, Herre, ja, förlåt mig,
och låt mig icke förgås i mina överträdelser;
vredgas ej för beständigt, så att du låter mitt elände bestå,
och fördöm mig icke här där jag ligger i underjorden.
Du är ju, o Herre, de botfärdigas Gud.
14
Ja, också på mig skall du bevisa all din godhet;
fastän jag är ovärdig, skall du frälsa mig efter din stora barmhärtighet,
15
och jag skall beständigt prisa dig i alla mina livsdagar.
Ty dig lovsjunger himmelens hela härskara,
och din är äran i evighet. Amen.
1.2Mos. 3:15. 1 Krön. 29:18. /3.Job
38:8f. Ps. 33:7. 104:6f. /7.2Mos.
34:6f. Ps. 86:15. Jer. 18:8. Hes.
18:21f. Joel 2:13. Jon. 4:2. Vish.
12:19. /9.Esr. 9:6. Luk. 18:13. /10.
2Kon. 21:2f. 2Krön. 33:2f. Ps.
107:10. /12.Ps. 51:5. Jes. 59:12.
14.Jes. 38:20. /15.Ps. 103:201.
-
ORDFÖRKLARINGAR OCH
SAKUPPLYSNINGAR M. M. TILL
APOKRYFISKA BÖCKERNA
Versdelare, bestående av ett litet lodrätt streck ovan i raden, har i
denna upplaga insatts för att beteckna gränsen mellan ett par verser, i
de fall då det ej tydligt framgår var den ena slutar och den andra
börjar.
-
ORDFÖRKLARINGAR OCH SAKUPPLYSNINGAR TILL APOKRYFISKA BÖCKERNA
Aln. Står i Gamla test. för ammá,
i Apokryfiska böckerna och Nya test.
för péchys. Den judiska alnen var något
mindre än den svenska; den utgjorde
omkr. 1/2 meter. Se Mått, mynt och
vikt.
Amen (4 Mos. 5:22. 5 Mos. 27:15 f.
1 Krön. 16:36. Ps. 41:14. Rom. 1:25).
Hebreiskt ord som kan översättas: Ja
förvisso!, Ske alltså! Jfr för övrigt 2
Kor. 1:20 och noten vid Upp. 3:14.
Amulett (Jes. 3:20. 2 Mack. 12:40).
Föremål som ansågs besitta någon
hemlighetsfull kraft att skydda för olycka.
Bars stundom såsom smycke.
Apokryfiska (d. ä. icke av
kyrkan såsom rättesnöre erkända) kallades
redan i den gamla kyrkan vissa skrifter
och textstycken som å ena sidan icke
ingingo i de palestinensiska judarnas
på hebreiska (till en ringa del på
ararneiska) skrivna heliga bok, vårt
Gamla testamente, å andra sidan ej heller
tillhöra vårt på grekiska avfattade Nya
testamente, men som däremot från de
alexandrinska judarna upptogos i de
fornkristna samlingarna av heliga
skrifter. Somliga av dem ingå, antingen
utan eller med vissa förbehåll, i de flesta
av de nutida kristna kyrkornas biblar.
Den svenska bibeln har alltsedan
reformationstiden innehållit följande
»apokryfer»: Judit, Visheten, Tobit, Syrak,
Baruk, Första och Andra
Mackabéerboken, Tillägg till Ester, Tillägg till
Daniel, Manasses" bön. Denna samling
är upptagen ur den tyska Luther-bibeln,
där den står såsom ett bihang till Gamla
test., under överskriflen: »Apokryfer,
det är böcker som icke hava räknats
lika med den Heliga skrift, och dock
äro nyttiga och goda till att läsa.» Den
katolska kyrkan tillmäter de
apokryfiska böckerna samma värde som
bibelns övriga böcker. -- Några av våra
»apokryfer» hava från början varit
skrivna på grekiska, andra, såsom 1 Mack.
och Syr., på hebreiska (eller arameiska).
Numera känna vi dem samtliga bäst
i deras gamla grekiska textgestalt. De
sakliga olikheterna mellan den nya
översättningen av de apokryfiska
böckerna och vår gamla bero på att de nu
använda äldre och bättre texterna ofta
ganska mycket avvika från dem som
förelågo för 1500-talets översättare.
Arameiska (Esr. 4:7. Dan. 2:4).
Ett med hebreiskan nära besläktat
språk, som talades av judarnas
grannfolk och efter hand undanträngde
judarnas eget språk, hebreiskan. Jesus
och hans samtida landsmän i Palestina
talade arameiska. Såsom talat av
judar kallas i Nya test. detta språk
stundom »hebreiska». Så är fallet t. ex.
Joh. 5:2. Apg. 21:40. 22:2. I Gamla
test. äro Esr. 4:8-6:18. 7:12-26.
Jer. 10:11 och Dan. 2:4-7:28 skrivna
på arameiska. I Nya test. förekomma
enstaka arameiska ord och uttryck,
såsom i Matt. 27:46 (Mark. 15:34).
Mark. 5:41. 7:11, 34 osv.
Ark. Egentligen låda, kista.
Ordet användes såsom benämning dels på
Noas farkost (l Mos. 6:14 f.), dels pä
den låda, »förbundets» eller
»vittnesbördets ark», i vilken lagens tavlor m. m.
sägas hava förvarats (2 Mos. 25:10 f.,
22. 4 Mos. 10:33 f. 1 Kon. 8:1 f. Hebr.
9:4). -- Arkens gyllene lock, överskuggat
av kerubernas vingar och tänkt såsom
platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos.
25:17 f. 3 Mos. 16:13 f.), kallas i den
svenska översättningen, efter Luthers
föredöme och i anslutning till den
gamla grekiska översättningen, för
nådastolen.
Asera [Aséra] (5 Mos. 16:21. Dom.
6:25 f. 2 Kon. 17:16). Heligt träd eller
upprest helig påle som ofta förefanns på
de kananeiska folkens heliga platser.
Åtminstone i vissa fall synes den hava
varit tänkt såsom en boning för eller
en sinnebild av Astarte, kärlekens och
fruktsamhetens gudinna. Ett i
Jerusalems tempel insatt Aserabeläte
omtalas i 2 Kon. 21:7; jfr 23:6 f.
Asidéer (1 Mack. 2:42. 7:13.
2 Mack. 14:6), »de fromma», var under
mackabéernas tid benämningen på ett
judiskt parti som ivrade för sträng
laglydnad (jfr 2 Krön. 6:41. Ps. 30:5).
Asien har ingenstädes i bibeln
den omfattande betydelse som namnet
numera äger. I Mackabéerböckerna
(l Mack. 11:13. 2 Mack. 3:3) betecknar
ordet det seleucidiska riket, Västasien.
I Nya test. (Apg. 2:9. 1 Kor. 16:19. 1
Petr. 1:1) betecknar det den romerska
provinsen Asien, vilken omfattade den
västliga delen av Mindre Asien. I denna
sistnämnda mening har ordet i den
svenska översättningen återgivits med
»provinsen Asien».
Aspalatus [aspålatus] (Syr. 24:15).
Ett slags vulluktande trä.
Astarte (l Sam. 31:10. l Kon. 11:5).
Namn på en österländsk kvinnlig
avgud. Bildliga framställningar av henne
omtalas l Sam. 7:3. Samma gudom
torde avses med namnet Ate gatis, 2 Mack.
12:26. Se vidare under Asera.
Avvänja. Ett israelitiskt barn
avvandes oRa ej förrän vid tre års ålder
(2 Mack. 7:27). Härav förklaras
berättelsen i l Sam. 1:24 f., där vi få tänka
oss Samuel såsom några år gammal.
Baal. Egenl ligen herre. Så
betecknas i bibeln ofta kananéernas gud.
Ordet ingår ock i namnen på särskilda
kananeiska gudomligheter, såsom
Baal-Berit (Dom. 8:33), Baal-Peor (4 Mos.
25:3), Baal-Sebtib (2 Kon. 1:2 f.). Det
sista namnet betyder »flug-herren» (den
gud som skyddar mot fiug- och
myggplågan). En ombildning av detta namn
är möjligen Beekebul (enligt Matt. 12:24
»de onda andarnas furste»), förr, efter
mindre goda textkällor, i vårt Nya test.
kallad Beelsebub. Om Beelsebul* är ett
självständigt namn, ej biol t en
missbildning av den andra formen, så
betyder det »husets herre», »husbonden», en
betydelse som rätt väl passar till
sammanhanget på det anförda stället,
såsom ock Matt. 10:25. - I Babylon hade
ordet Baal formen Bel (Jes. 46-1 .Jer.
50:2. Bel i Babylon v. 3 f.), och
betecknade där sårskilt den gud som annars
bar namnet Marduk (MerodaL).
Balsam (l Mos. 37:25. Bes. 27:17).
Ett slags välluktande kåda från vissa
sydländska örter och träd, använd till
beredning av rökverk, salvor,
läkemedel osv.
Barn. Detta ord nyttjas, i
enlighet m*d hebreiskt språkbruk, i åtskilliga
omskrivande, delvis poetiska utlryck
för att beteckna den som tillhör någon
eller något, den som är hemfallen åt
något o. d.: Guds barn, djävulens barn,
ljusets barn (Ef. 5:8), vishetens barn
(Syr. 4:11. Matt. 11:19), ondskans barn
och rikets barn (Matt. 13:38), denna
tidsålders barn (Luk. 16:8), dödens barn
(l Sam. 20:31), eländets barn (Ords.
31:5) osv.
Bergsbygden. I 5 Mos. 1:7. Jos.
10:40. Syr. 46:9 osv. beteckning för
berglandskapet i södra delen av
Palestina.
Bok. Forntidens böcker utgjordes
vanligen av långa remsor av papper
(papyrus) eller pergament, vid ändarna
uppfästa på tvenne kavlar. Texten var
nedskriven spaltvis, och alltefter som
en läsare gick vidare, rullade han
papperet elJer pergamentet över från den
kav-ie som satt i skriftens ena ända till den
som hade sin plats i den motsatta. Det
är sådana bokrullar som avses Jer. 36:20 f.
Sak. 5:1 f. Upp. 5:1 f. 6:14 osv.
Bord. I äldre tider intogo
israeliterna vanligen sina måltider vid rnvcket
låga bord, sittande antingen på blotta
marken eller på någon matta. Mot slutet
*iv den förkristna tiden hade den gre- !
kisk-romcrska seden att ligga till bords
blivit vanlig också i Palestina (Judit
12:15. Matt; 9:10. Joh. 13:12, 23).
Såsom ännu stundom är fallet bland
ökenfolken omkring Palestina, kunde
»bordet» under mer ursprungliga
förhållanden inskränkas till en på marken
utbredd matta eller ett rundskurel skinn,
som genom ett dragsnöre i kanten
kunde ombildas till ett slags säck eller påse
till förvarande av nödiga tillbehör, en
form som väl lämpade sig för
vandrings-livet. Härav förklarar man i Ps. 69:23
den eljest svårbegripliga tanken att de
ogudaktigas »bord» skulle tör dem
kunna bliva till »en snara och ett giller».
Broder. Ofta i utvidgad
användning om frände, landsman, nästa, t. o. m.
om make (Tillägg till Est. 5:9). I den
äldsta kristna tiden ofta om medlem
av den kristna församlingen, nästan
liktydigt med kristen (Matt. 23:8. Apg.
28:15. Fil. 4:21). Jlr Syster.
Brunn. I Palestina förekommo
två slags brunnar: sådana vilkas vatten
kom från en källåder i bottnen
(»levande vatten», Joh. 4:10 f.), och sådana
som utgjordes av cisterner, uthuggna
i klippan eller murade i jorden, til!
uppsamlande av regntidens vattenflöden
(5 Mos. 6:11. Nen. 9:25). Brunnen
avsmalnade stundom uppåt och kunde då
täppas till genom en påvältrad större
sten (l Mos. 29:2 f.). Illi byggda eller
förfallna brunnar kunde icke »hålla
vatten»: usla brunnar, Jer. 2:13.
Brunnar tomma på vatten kunde användas
till fånggropar (l Mos. 37:22 f. Jer. 38:6;
jfr ock 2 Sam. 17:18).
Brännoffer. Föreskrifter om detta
slags offer lämnas i 3 Mos. 1. Då
brännoffret i dess helhet brändes upp på
altaret, kunde det ock kallas Heloffer (5
Mos. 33:10. Ps. 51:21).
Cymbaler (l Krön. 15:19. Ps.
150:5. Judit 16:1. l Mack. 4:54. l Kor.
13:1). Mer eller mindre kupiga
metallskivor som vid hopslagning gåvo ett
klingande ljud och så kunde tjäna att
angiva takten vid dans och musik.
Dans. Den israelitiska dansen
utfördes av enskilda dansande, eller under
det man rörde sig framåt i festtåg, eller
i former påminnande om våra danslekar,
däremot icke av dansande par av män
och kvinnor. Hos Palestinas folk
förekom dans jämväl såsom en
gudstjänst-Sig handling. Jlr 2 Mos. 32:19 om
dansen kring guldkalven, l Kon. 18:26 om
Baalsprästernas »haltande» kring sitt
altare, 2 Mos. 15:20 om Mirjams och de
israelitiska kvinnornas dans med pukor
och sång till Herrens ära, efter
räddningen genom Böda havet. Jfr också
berättelsen om huru David »med all
makt» dansade och »hoppade» framför
Herrens ark, när denna fördes in i
Jerusalem (2 Sam. 6:14 f.), l Ps. 149:3 står
också en uppmaning till att »lova Guds
namn under dans, och till puka och
harpa lovsjunga honom». Något slag
av religiös dans eller av festtåg avses san
nollkt ock Ps. 118:27, - Vapendans-
Höga V. 6:12, år dans med vapen i hand,
troligen förekommande såsom
förlustelse vid bröllop och andra festliga till
fallen.
Djävul är det grekiska ordet dia
&oZc$, som betyder förtalare, anklagare,
och som självt är en översättning av det
hebreiska satan, vilket ord från början
hade likartad betydelse. T Job l och 2
står ordet satan till beteckning av den
ängel som uppmanade Herren att pröva
Job. Ordet är här ännu icke ett namn
(det har artikel), det har därför återgivits med Åklagaren (jfr Upp. 12:10); likaså Sak. 3:1 f. Såsom verkligt namn
(utan artikel) träffas det först i l Krön.
21:1. Den gamla grekiska översättningen
har här överallt diábolos, såsom ock
Vish. 2:24. I Nya test. står detta ord
i Matt. 4:1 och ofta eljest. I Upp. 20:2
omtalas »draken, den gamle ormen, det
är djävulen och Satan».
Domare. Står, utom i sin vanliga
betydelse, såsom beteckning för en mer
eller mindre tillfällig ledare av Israels
tolk eller en del därav, särskilt vid
tillfällen då folket angreps av yttre
fiender, under tiden mellan intåget i Kanaan och konungadömets införande
(Dom. 2:16).
Dotter. För att förstå de
egendomliga uttrycken dottern Sion (d. ä.
Jerusalem), dottern Babel, dottern Edom,
dottern mitt folk osv. bör man veta, först
och främst att dotter i hebreiskan ej
sällan har betydelsen flicka, jungfru, och
vidare att städer, länder och folk ofta
bildligt omtalas såsom kvinnliga väsen:
en av ingen erövrare betvingad stad
namnes en jungfru, en utplundrad och
övergiven kallas en änka eller en
barnlös hustru osv. (jfr Jes. 47:8 f. Klag. 1:
l f. Am. 5:2. Bar. 4:12 f.). Stundom står
(med ett annat, egentligare hebreiskt
ord för jungfru) mer fullständigt
jungfrun dottern Sion, jungfrun dottern
Babel, jungfrun dottern mitt folk osv. Det
är på grund av dylika ordförbindelser
som det hävdvunna översättningsordet
dottern ej har i uttryck sådana som de
nämnda kunnat utbytas mot det i sig
självt naturligare jungfrun.
Drakma. Mynt i värde
motsvarande omkr. 70 öre. Se Mått, mynt och
vikt.
Drickoffer var bland judarna ej
ett självständigt offer; det omtalas
i offerlagarna (2 Mos. 29:40 f. 4 Mos.
28. 29) blott såsom bihang till andra
offer. Det bestod i vin som göts ut på
altaret. Drickoffret hade icke sitt namn
därav att det skulle drickas. Jfr dock
l Mos. 35:14. Ps. 16:4. Bildligt om
blodig martyrdöd Fil. 2:17; jfr under
Vin.
Dödsklagan. Se under Sorgebruk.
Dödsriket. Vår gamla
bibelöversättning har med det gemensamma
namnet helvete betecknat två skilda
begrepp, som i Nya test:s grekiska
grundtext uttryckas med olika ord. Å ena
sidan har man Hades (i Gamla test.
motsvarat av Scheól) såsom namn på
den underjordiska värld dit alla döda
samlas (jfr Job 3:19. Ps. 6:6. Jes. 14:15f.
Hes. 32:21 f.). Å andra sidan har
man »det brinnande Gehenna*. Om dem
som kastas dit heter det (Mark. 9:48)
att »deras mask (dvs. likmaskar) icke
dör och elden icke utsläckes». Jfr Syr.
7:17. Ordet Gehenna är det
gammaltestamentliga Ge Hinnom, »Hinnoms
dal» (Jos. 15:8), som var namnet på en
dalklyfta nedanför Jerusalems höjder,
i vilken avfälliga israeliter en tid hade
inrättat en plats för Moloksdyrkan med
alla dess styggelser. Platsen orenades
vid Josias reformation (2 Kon. 23:10),
och gällde sedan såsom ett oheligt och
avskyvärt ställe. Såsom judarna tänkte
sig att den kommande Messias en gång,
omgiven av sitt trogna folk, skulle
trona uppe på Sion, så föreställde de sig
ock stundom att hans fiender skulle
störtas ned i Hinnoms dal och där
förtäras av en alltid brinnande eld.
Redan före kristendomens tid hade man
helt visst upphört att vid Gehenna tänka
på denna ordets rent lokala förhistoria,
och snart hade namnet bleknat till ett
helt allmänt uttryck för de osaligas
straffort. - I Jesu skildring Luk. 16:19 f.
framställes den rike mannens pinorum såsom en avdelning av dödsriket,
vilken genom ett stort svalg var skild
från den plats där Lasarus låg n
Abrahams sköte», d. ä. njöt rofylld vila i
stamfaderns närhet. - I samma
betydelse som dödsriket användes stundom
också (Job 26:6. Ps. 88:12. Rom. 10:7)
ordet avgrunden, på hebreiska abaddon.
Enligt Upp. 9:11 har detta abaddon
över sig såsom hövding »avgrundens
ängel», med namnet Abaddon, vartill
det grekiska Apollyon, »Fördärvaren",
angives såsom mostvarighet. - Se
vidare under Port.
Efod [efód]. Betecknar dels ett
enkelt klädesplagg av linne, som bars
av vanliga präster (l Sam. 22:18), av
Samuel redan såsom gosse (l Sam. 2:18)
och (enligt 2 Sam. 6:14) undantagsvis
av David, dels ett slags, endast av
översteprästen buren, präktigt utstyrd kort
mässhake, på vars framsida var fäst
en med ädelstenar smyckad väska
(»bröstskölden», »domsskölden»), i
vilken »urim och tummim» förvarades
(2 Mos. 28:6 f.). På några ställen i
Gamla test. synes efod beteckna en likartad
dyrbar beklädnad för en gudabild, eller
ock möjligen bilden själv såsom
bärande en sådan (Dom. 8:27. 17:5. 18:14.
l Sam. 21:9. 23:9).
Efraim. Står, utom såsom namn
på Josefs yngre son och den efter
honom benämnda stammen, stundom
såsom beteckning för hela det
nordisraelitiska konungariket (Jes. 9:9. Hos.
4:17).
Evig. Både det hebreiska uttrycket
för evighet (o/dm) och det motsvarande
grekiska (aiön) hava en svävande
betydelse, som gör att de icke alltid kunna
översättas på samma sätt. När fråga
är om Gud och hans rike, är det tydligt
att ordet evig bör användas. Men när
det t. ex. i 5 Mos. 15:17 säges att en träl
under vissa förhållanden skall förbliva
sin herres tjänare, är det lika tydligt
att den tillagda tidsbestämningen ej
kan återgivas med för evigt. Samma
förhållande äger rum i Nya test., Joh.
8:35, där det talas om trälen, som när
som helst kan skiljas från sin herres
hus, i motsats mot sonen, som får
förbliva där (icke för evigt, utan) så länge
han lever. I Gustav Adolfs bibel (1618)
är också vid det förstnämnda,
gammaltestamentliga stället en not tillagd,
som är upptagen jämväl i kyrkobibeln
av år 1703: »Här seer man ät thet
Ebreiske ordet oZam icke altid märcker
oändelig tijd; vtan stundom en lång tijd,
såsom ens lifzdagar, eller en wiss tijd, såsom
til clangåhret, eller så länge thet
regementet warar: therföre följer icke, ät
när Gudh befaller hålla the Levitiska
stadgar leolam, eller til ewig tijd, ät the
aldrig skulle återwända: ty leolam
märcker ther: så länge thet Judaiske
regementet warade, eller til thes
Messias komme.» Vid sidan av de fall i vilka
evig tydligtvis bör användas och de
fall där detta ord lika otvivelaktigt bör
undvikas och ersättas med för alltid,
för (eller från) evärdlig tid, eller något
liknande, finnas emellertid åtskilliga
ställen där meningen kan vara
tvivelaktig. På sådana ställen har
föreliggande översättning bibehållit den äldre
översättningens ord.
Fader. I Matt. 23:9 förutsattes att
bland judarna ordet /åder, oberoende
av släktskap, kunde användas såsom
beteckning för en vördnadsbjudande
man, vilken som helst, som man ville
bevisa heder och ära; se ock Dom. 17:10.
18:19. 2 Kon. 2:12. 6:21. Jes. 22:21.
Särskilt hava profeter, präster, lärare
och höga ämbetsmän så benämnts.
Fariséer. Under den senare
judendomens tid ett parti bland judarna,
som beflitade sig om att noga iakttaga
den judiska lagen, dels Mose lag i Gamla
test., dels de under tidernas lopp
uppkomna nya stadgandena, de äldstes
stadgar.
Fat. Står Luk. 16:6 förgrundtextens
båtos, rymdmått motsvarande omkr.
36 liter; Bel i Babylon v. 3 för metrétgs,
ett rymdmått av ungefär samma
omfång som båtos. Se Mått, mynt och
vikt.
Floden är den bibliska benämningen
Så det som vi vanligen kalla
syndaflo-en (l Mos. 6:17 f. Matt. 24:38). Ordet
nyttjas jämväl ofta till beteckning av
floden Frät (Eufrat) (2 Mos. 23:31. Jes.
8:7); i samma mening säges ock
tydligare den stora floden (l Mos. 15:18.
Jos. 1:4).
Fosterbroder. Detta ord står Apg.
13:1 såsom en hovtitel, likasom i Gamla
test. uttrycket konungens vän (l Mos.
26:26. 2 Sam. 15:37. l"Kon. 4:5. l Krön.
27:33. l Mack. 10:20) angiver ett
särskilt, högt ämbete.
Furste. Se under Änglar.
Förbund. Detta ord användes i
Gamla test., utom i sin egentliga
betydelse och till beteckning av
förhållandet mellan Gud och hans folk, stundom
ock med betydelsen förpliktelse.
Uttrycket sluta (upprätta) ett förbund med
någon, som hos oss alltid innebär ett
ömsesidighetsförhållande, kan därför än
nyttjas med betydelsen åtaga sig en
förpliktelse mot någon, giva ett löfte åt
någon, än med betydelsen pålägga
någon en förpliktelse, taga ett löfte av någon.
I den förra meningen står förbund t. ex.
1 Mos. 9:9 f. (om Guds löfte till Noa),
15:18 (om Guds löfte till Abraham),
2 Krön. 34:31 (om Josias löfte att tjäna
Herren). I den senare betydelsen
förekommer ordet 2 Mos. 31:16 (om
sabbatsbudet), Jos. 7:11 (om befallningen
angående tillspillogivning). Jfr särskilt
5 Mos. 4:13: »Herren förkunnade eder
sitt förbund, som han bjöd eder att hålla,
nämligen de tio orden»; härav förklaras
att den låda i vilken lagens tavlor
förvarades har fått namnet förbundsarken.
Jfr ock Testamente.
Fördärvaren (2 Mos. 12:23. 2 Sam.
24:16. l Krön. 21:15. l Kor. 10:10;
jfr Jes. 37:36). Mordängeln, vilken
närmare beskrives i Vish. 18:15 f.
Förlät. Förhänge, gardin. Särskilt
om det förhänge som i templet utgjorde
skiljevägg mellan »det heliga» och »det
allraheligaste» (2 Mos. 26:31 f. Hebr.
6:19), men ock om det som hängde för
själva ingången till det herodianska
templet (Syr. 50:5).
Förödelsens styggelse (Matt. 24:15.
Mark. 13:14). Med detta uttryck -
som också finnes i Dan. 11:31. 12:11
och där i sin hebreiska form trognast
återgives med styggelse som kommer
åstad förödelse (jfr Dan. 8:13) -
betecknas i l Mack. 1:54 det enligt l Mack.
1:59. 2 Mack. 6:2 av Antiokus Epifanes
år 168 f. Kr. i Jerusalems helgedom
ovanpå Herrens brännoffersaltare
uppsatta Jupiters-altaret. Uttrycket
ansluter stg härå till den
gammaltestamentliga användningen av styggelse
såsom likbetydande med avgud (l Kon.
11:5, 7. Jer. 4:1). Vid profetian i Mark.
13:14, där enligt grundtexten en
manlig person avses, bör man väl tänka på
en kommande Antikrist, en
»Laglöshetens människa» (2 Tess. 2:3 f.).
Galban (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15).
Den starkt luktande kådan av en
österländsk växt.
Gamla testamentets text. Med
undantag av några mindre stycken
(se under Arameiska) är Gamla test.
ursprungligen skrivet på hebreiska.
Fastän mycket av vad det innehåller
nedskrevs många århundraden före
Kristi födelse, når ingen av de till vår
tid bevarade kända handskrifterna
längre tillbaka ån till 900-talet e. Kr.;
den äldsta fullständiga är från år 1009.
Skälet till detta förhållande ligger dels
i judeförföljelsernas förstöringsarbete -
redan l Mack 1:56 vittnar härom ~
dels i judarnas egen pietetsfulla vana
att undanskaffa alla genom slitning
eller på annat sätt skadade
handskrifter, för att hindra att de utsattes för
van vård. - Vi hava emellertid kvar
tidiga översättningar av Gamla test:s
skrifter, gjorda redan under den
förkristna tiden, och vi kunna genom dem
se huru texten då förelåg. Äldst bland
dessa översättningar är en grekisk, den
s. k. Septuaginta (»de sjuttio
uttolkarnas»). När i Nya test. utsagor av
gammaltestamentliga författare upprepas,
äro de oftast anförda efter Septuaginta,
icke omedelbart översatta från
grundtexten. Då Septuaginta ej sällan var
mindre ordagrann, stundom också hade
en något annan hebreisk text än den
vi hava att utgå ifrån, är det naturligt
att citat ur Gamla test. i Nya test. ej
alltid i den svenska översättningen kunna
på båda ställena hava samma lydelse.
Vid ordagrann överensstämmelse fäste
man under den bibliska tiden ej så stort
avseende. Bevis härför finner man
också, om man jämför parallelltexter i
Gamla test. med varandra, t. ex. Ps.
18 med 2 Sam. 22, Jer. 52 med 2 Kon.
24:18 f. osv.
Den föreliggande svenska
översättningen går naturligtvis ut från den
hebreiska grundtexten och följer, så
troget som möjligt, denna text i den form
som judiska skriftlärde under
århundradena närmast Kristi födelse höllo
för den riktiga. Denna form är så
enhetlig och fast, att den text från vilken
Luther gjorde sin översättning kan
sägas nära nog sammanfalla med den
som nu har följts. Den enda
anmärkningsvärda olikheten är att tre verser,
Jos. 21:36, 37 och Neh. 7:68, som Luther
upptog, nu, enligt de bästa
handskrifterna, hava måst uteslutas. Verserna
hava emellertid icke därför försvunnit
ur vår bibel: de två förstnämnda
återfinnas i l Krön. 6:78 f., den sistnämnda
Esr. 2:66.
Om detta oaktat 1917 års
översättning på icke få ställen rätt mycket
skiljer sig från vår gamla kyrkobibel av
år 1703 (»Karl XII:s bibel»), som nära
ansluter sig till Gustav I:s bibel, 1541,
vilken i sin ordning troget följer Luthers
tolkning, så är skälet det att vår tid har
ojämförligt bättre medel till att förstå en
hebreisk text, än man ägde på 1500-talet.
Den ordning i vilken de
gammaltestamentliga skrifterna stå i vår bibel
härrör från Septuaginta och den latinska
översättningen, »Versio vulgata». De
äro där ordnade efter innehållet: först
de berättande böckerna, sedan de
poetiska och undervisande, sist de
profetiska. T den hebreiska bibeln är
böckernas ordning mer beroende på historiska
förhållanden. Först står, likasom hob
oss, »Lagen», Moseböckerna, därför att
dessa tidigost kommo att gälla såsom
heliga skrifter; därefter följa
»Profeterna», tiii vilka räknas icke blott de
skrifter vi kalla profetiska (Daniel dock
undantagen), utan också Josua,
Domarboken, Samuelsböckerna och
Konungaböckerna. Först längre fram, sedan
också dessa skrifter hade tillvunnit sig
anseende såsom heliga, blevo Gamla
test:s återstående böcker efter hand
samlade och likställda med de båda
äldre samlingarna, och betecknades då
med det något obestämda namnet
»Skrifterna». I Nya test. sammanfattas
stundom Gamla test:s heliga böcker under
benämningen »lagen och profeterna»,
en benämning som väl härrör från en
tid då »Skrifterna» ännu icke hade
tillvunnit sig fullt erkännande såsom
kanoniska.
Vår nuvarande kapitelindelning i
bibeln är från 1200-talet,
versnumreringen
kan gränsen lämpligen betecknas med ett litet lodrätt streck (versdelare) ovan
i raden. från 1500-talet.
Grav. Gravarna höggos i Palestina
ofta ut i klipphällar och bergväggar,
antingen så, att man där beredde plats
för allenast ett enda lik, eller så, att
man i berget urholkade hela kamrar
med gravplatser för flera lik (Jes. 22:16.
Matt. 27:60. Joh. 11:38). Om det
sistnämnda slaget är det fråga Matt. 8:28 f.
och parallellställen. Till sådana
gravkamrar kunde också naturliga grottor
begagnas (l Mos. 23:9). En gång om
året plägade judarna bestryka
bergväggen invid gravarna med vit färg,
för att utmärka platsen och på samma
gång giva den ett prydligt utseende
(Matt. 23:27). Stundom uppfördes på
gravplatserna praktfulla byggnader
(l Mack. 13:27 f. Matt. 23:29). - Det
gammaltestamentliga uttrycket samlas
till sina fäder beror på seden att begrava
i familjegravar.
Halleluja [halleluja] (Ps. 104:35.
135:1, 21). Egentligen hallelu Joh,
»loven Herren!» (Jah är här en
förkortad form för Jahvé). Ofta såsom
begynnelse- eller slutord i lovsånger.
Han. Se Herren.
Hand. Förekommer i flera för oss
främmande förbindelser. Israeliterna
drogo ut ur Egypten med upplyft hand
(2 Mos. 14:8), i öppet trots. Gud lovar
något med upplyft hand (2 Mos. 6:8.
4 Mos. 14:30. Neh. 9:15), med ecllig
försäkran. Begå synd med upplyft hand
(4 Mos. 15:30), uppsåtligen. Lägga
handen på munnen (Job 21:5. Ords. 30:32.
Vish. 8:12. Syr. 5:12), pålägga sig
tystnad, förstummas. Taga (bära) sin själ
i sin hand (Dom. 12:3. l Sam. 19:5.
28:21. Job 13:14. Ps. 119:109), trotsa
faran, sätta sitt liv på spel. Herrens
hand kom över honom (Jes. 8:11. Hes.
1:3), han fattades av profetisk
hänryckning. Klappa i händerna, slå ihop
(tillsammans) händerna, stundom uttryck
för hån eller förtrytelse (4 Mos. 24":10.
Job 27:23. Klag. 2:15. Hes. 6:11. Nah.
3:19).
Handfyllning (2 Mos. 23:41. Syr.
45:15). Invigning till prästämbetet.
Anledningen till uttrycket ses av 2 Mos.
29:23 f. Såsom en religiös
invigningsceremoni omtalas ock handpåläggning
(4 Mos. 27:18. Apg. 13:3. l Tim. 4:14).
Harpa. Står i Gamla test. för kinnör,
i Apokryfiska böckerna och Nya test.
för kitára, såsom beteckning för ett
stränginstrument, troligen utan
resonansbotten, och betydligt mindre än
vår harpa. Kunde av den spelande
bäras på armen och alltså användas
jämväl under gång (l Mos. 31:27).
Havet. Står stundom, alltefter
sammanhanget, såsom beteckning för
Döda havet (Hes. 47:8), Nilen (Jes. 19:5),
Eufrat (Jer. 51:36).
Helgedom och Tempel. Av dessa
uttryck användes i 1917 års
översättning tempel till att beteckna det
egentliga templet, den byggnad där arken,
skådebrödsbordet och de övriga
heligaste föremålen förvarades, under det
att helgedom nyttjas om hela
tempelområdet med förgårdar osv. Både i den
hebreiska och i den grekiska delen av vår
bibel skiljas dessa begrepp genom olika ord.
Helig. Står icke blott om Gud i hans
upphöjdhet över allt jordiskt och
mänskligt, utan ock om sådant som på något
sätt står i förbindelse med Gud och är
avsöndrat från det som är jordiskt
och syndigt. Därför kan ock ordet,
i synnerhet i Gamla test., ofta
användas om rent yttre ting (se t. ex. lagarna
i 3 Mos.; vidare l Sam. 21:4 f. osv.).
Heligheten framställes ej sällan såsom
innebärande farlighet för dem som
själva icke äro heliga (se 2 Mos. 19:12 f.
4 Mos. 4:15. 2 Sam. 6:6 f.; jfr ock .Jes.
65:5). Att bliva helig kan ock
stundom (2 Mos. 29:37. 30:29) betyda
detsamma som hemfalla åt tillspillogivning (se detta ord). - När Paulus i sina
brev talar om de heliga, tänker
han på den kristna församlingens
medlemmar företrädesvis såsom uttagna
ur den forna judiska eller hedniska
omgivningen och överlämnade åt Gud,
icke på deras sinnesbeskaffenhet. -
Om det heliga och det
allraheligaste såsom benämningar på skilda
rum i tabernaklet och templet upplysa
2 Mos. 26:33. l Kon. 6:16. Hebr. 9:2 f.
- Högheligt (2 Mos. 29:37) är det
som besitter högsta grad av helighet. -
Se vidare under Änglar.
Heloffer. Se Brännoffer.
Herren motsvarar i Gamla test. två
olika hebreiska ord. Det ena är adonai,
egentligen min herre, av det vanliga,
också om människor använda adon,
herre, det andra är ett egennamn för
Israels Gud, vilket ursprungligen
sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid
har kommit att hos de kristna (med
andra vokaler) uttalas Jehova. När
Herren motsvarar Jahvé i grundtexten,
skrives ordet lämpligen, såsom redan
i 1541 års bibel, HERREN.
Förbindelsen »Herren HERREN» är sålunda
detsamma som Herren Jahve (Jehova).
För judarna blev detta namn så heligt
att de till slut icke ens vågade uttala
det. I Gamla test:s skrivna text fingo
namnets konsonanter visserligen stå
kvar, men i stället sade man adonai.
Stundom använde man i stället för
gudsnamnet helt andra ord, t. ex.
himmelen (Dan. 4:23. l Mack. 4:24; jfr Luk.
15:18) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 16)
eller blott Han (l Mack. 2:61). I
sistnämnda skrift undvikes alldeles
nämnandet av Guds namn. Likaså i Esters
bok; märk särskilt Est. 4:14, där från
något annat håll betyder från Herren. -
Herrens ängel se under Änglar.
Himmel. Om himmelen i st. f. Herren
se Herren. Om himmelens härskaror
se Sebaot och Änglar. Israeliterna
antogo tillvaron av flera himlar
ovanför varandra. Till denna föreställning
anknyta sig Paulus" ord i 2 Kor. 12:2,
att han hade blivit uppryckt ända till
tredje himmelen.
Hjärtat var för israeliterna icke
blott känslornas, utan ock förståndets
och tankens säte; se t. ex. 2 Mos. 31:6.
Matt. 9:4.
Horn. Stundom såsom sinnebild av
makt, t. ex. l Kon. 22:11. Ps. 132:17.
Jer. 48:25. Am. 6:13. Syr. 49:5.
Upphöja någons horn (l Sam. 2:10. Syr.
47:5), göra mäktig. Upphöja sitt horn
(Ps. 75:5 f.), vara övermodig. Orden
»som har upprättat åt oss ett
frälsningens horn* (Luk. 1:69), ävensom
motsvarande uttryck i Ps. 18:3 (2 Sam.
22:3), åsyfta väl ursprungligen
brännoffersaltarets horn, vilka åt den som
fattade i något av dem gåvo skydd mot
förföljare (2 Mos. 27:2. l Kon. 1:50).
Huvud. Skaka huvudet ål (eller mot
eller efter) någon (2 Kon. 19:21. Job
16:4. Ps. 22:8. Klag. 2:15. Syr. 12:18.
Matt. 27:39), uttryck för hån eller
skadeglädje.
Judeen. Står i Nya test. oftast
såsom beteckning för landskapet Judeen,
som i stort sett omfattade södra delen
av Palestina väster om Jordans nedre
lopp och Döda havet. På några ställen
särskilt i Luk. och Apg., och på talrika
ställen i de apokryfiska böckerna,
användes namnet, enligt grekiskt-romerskt språkbruk, såsom beteckning
för hela Palestina; så är t. ex. fallet
i Luk. 1:5. 23:5 osv.
Jupiter- [Júpiter] (2 Mack. 6:2. Apg.
14:12). Namn på romarnas främste
gud. Av grekerna kallades han Zeus.
Kastskovel (Jes. 30:24. Matt. 3:12).
Beteckning för det redskap med vilket
den uttröskade, men ännu med den
sönderkrossade halmen blandade säden
på den öppna tröskplatsen kastades
i luften, för att genom vinden rensas
från agnar och halm. Kasta med kastskovel bildligt om prövning genom hemsökelser (Jer. 15:7) och om utskiljandet
av de onda människorna från de goda
vid domen (Matt. 3:12).
Kerub [kerub]. Benämning på ett
övernaturligt väsen, vars gestalt i Hes.
l och 10 (jfr Upp. 4:6 f.) skildras såsom
i flera avseenden djurliknande.
Keruberna äro Herrens tronbärare: »han
som tronar på keruberna» är en flera
gånger (l Sam. 4:4 osv.) mötande
beteckning för Gud. I Ps. 18:11 f. säges
Herren »fara på keruben» bland
ljungeldar och tjocka moln (jfr »kerubernas
vagn» Syr. 49:8). Keruber nämnas ock
såsom väktare av paradiset (l Mos. 3:24),
och kerubavbildningar omtalas
flerstädes (2 Mos. 25:18 f. osv.), särskilt i
sammanhang med förbundsarken.
Kött. Kolt, hött och blod (Jes. 31:3.
Joh. 1:14. Matt. 16:17), jordisk natur,
mänsklig natur; de som äro av sådan
natur (jfr Syr. 14:18). Vandra efter
költel (Rom. 8:4), följa sin syndiga natur.
Sätta Lölt si() (ill arm (Jen 17:5), sätta
sin tillit till "mar sk lig makt (jfr 2 Krön.
32:8, en arm au kält). Mitt kött och blod
(Jes. 58:7), min landsman. Milt kött
och ben fi Mos. 29:14), mina
blodsfränder. Kött också flerstädes blygd.
L närliggande anväir.drirgar nyttjas »la- fen» ofta såsom beteckning för de fem Toseböckerna, den för judarna viktigaste delen av Gamla test. Därjämte ock, stundom er samt (Joh. 10:34. 12:34), stundom med tillägget »och profeterna» (Luk. 16:16; jfr Matt. 11:13), i samma allmänna mening som »skriften», in-begriparde judarnas alla heliga skrifter. I Gamla test. står ordet stundom om den av Israels gudsmän meddelade religiösa och sedliga undervisningen i allmänhet (Jes. 1:10. 2:3. Sak. 7:12). Lavklädnad (hebr. kuttönct, grek. chitén). Ett stundom blott till knäna, men vanligen längre ned nående skjort-liknande plagg, som bars antingen ensamt eller under den till en fullständig dräkt erforderliga manteln. Ljusstake. Forntidens ljusstakar uppbiiro lampor, icke ljus. Ljus i vår mening voro då överhuvud okända. Se 2 Mos. 25:31 f. Sak. 4:2. l Mack. 4:50. Lägel (Ps. 56:9. Matt. 9:17). Kärl för förvaring av flytande ämne. Vin, vatten m. m. förvaras i österlandet ofta i skinnsäckar (skinnläglar). Lövliyddohögtiden. Skördefest vid inbärgi ii.gen av" vin- och fruktskörden om hösten; också kallad bärgnincishöyli-den. Den firades den 15-21 (22) i sjunde månaden (Tischri, motsvarande Oktober). Se 2 Mos. 23:16. 3 Mos. 23:39 f. 4 Mos. 29:12 f. 5 Mos. 16:13 L Neil. 8:14 f. Mil. Står Matt. 5:41 för grundtextens mf/ion, varmed på det anförda stället förstås en romersk mil, motsvarande omkr. 11/2 kilometer, alltså högst betydligt kortare än en svensk mil; 2 Mack. 11:5 för skoinos, ett egentligen egyptiskt vägmått = omkr. 4 romerska mil, alltså motsvarande omkr. 6 km. Se Mått, mynt ocli vikt. Mina. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens måne, i Apokryfiska böckerna för mna. Se Mått, mynt och. vikt. Myrra (Ps. 45:9. Matt. 2:11. Joh. 19:39). Dyrbar, till salvor och rökverk använd kåda av vissa sydländska växter. Högst skattades mijrradropp, växtens sjäivnmna saft (2 Mos. 30:23; jfr Höga V. 5:5). JSTasir [naalr] eller Guds nasir. Benämning på den som enligt 4 Mos. 6:2 f. hade blivit helgad åt Gud eller genom eget löfte hade helgat sig åt honom, med förpliktelse att för alltid eller för bestämd tid avstå från vissa eljest tillåtna ting, bl. a. förtärande av starka drycker. Simson, Samuel, Johannes döparen voro nasirer. Jfr ock l Mack. 3:49. Apg. 18:18. 21:23. N* a testamentets text. Nya testamentet är i sin nuvarande gestalt avfattat på grekiska, nämligen det sengrekiska språk (koiné) som vid tiden för kristendomens uppkomst allmänt talades i Palestina och kringliggande länder. Vissa delar synas förutsätta arameiska grundskrifter, som sedan hava blivit översatta till grekiska. Ända till boktryckarkonstens uppfinning kunde texten mångfaldigas allenast genom att skrivas av för hand. De äldsta och viktigaste till vår tid bevarade handskrifterna av Nya test. gå tillbaka till 300- och 400-ta len. Från senare tider finnes dessutom en stor mängd handskrifter av större eller mindre värde. De olika handskrifterna förete ofta i förhållande till varandra avvikelser i fråga om texten, vilka dock aldrig hava någon avgörande betydelse för det väsentliga i Nya test:s innehåll. Särskilt visa de tre första evangelierna ofta exempel på en strävan hos avskri-varna att göra ordalagen i parallella stycken likalydande. Vid arbetet på att nå fram till den ursprungliga textformen har man framför allt att dels sammanställa de olika handskrifterna med varandra, dels taga till jämförelse de nytestamentliga citaten i kyrkofädernas skrifter samt texten i de gamla översättningarna. - En följd därav att vi i vår tid förfoga över bättre hjälpmedel till textens återställande, särskilt bättre textkällor, än de som stodo Luther och reformationstidens svenska översättare till buds, har blivit att 1917 års svenska översättning med hänseende till texten företer åtskilliga smärre olikheter i förhållande till den äldre i den gamla kyrkobibeln, den s. k. Karl XII:s bibel, vars första upplaga utgavs 1703, men som dock nära ansluter sig till Nya testamentet 1526 och bibeln 1541. Bland dessa olikheter äro särskilt de uteslutningar påfallande, som i vissa fall omfatta hela verser. I de allra flesta fall återfinnas de uteslutna verserna på något annat ställe i Nya test. De verser som sålunda hava måst uteslutas äro: Matt. 17:21 ( = Mark. 9:29), 18:11 (- Luk. 19:10), 21:44 ( = Luk. 20:18), 23:14 (= Mark. 12:40. Luk. 20:47), Mark. 7:16 (= Matt. 11:15 m. fi.), 9:44, 46 (= Mark. 9:48), ll:2j (=* Matt. 6:15), 15:28 (=* Luk. 22:37) Luk. 17:36 (= Matt. 24:40), 23:17 (= Matt. 27:15 m. fi.), Joh. 5:4, Apg. 8:37, 15:34, 24:7, 28:29, Rom. 16:24 (= Rom. 16:20). - I vissa fall, då goda textkällor stå emot andra goda textkällor, är det svårt eller omöjligt att avgöra vilken textform som är den ursprungliga. På sådana ställen har den gamla översättningen vanligen fått vara skiljedomare. Stundom har den läsart som icke har intagits i texten i stället upptagits i noten. - Särskilt må anmärkas att i Ef. 1:1 orden »i Efesus» saknas i viktiga handskrifter (brevet har enligt vissa forskare varit en rundskrivelse, avsedd för flera olika församlingar, vilkas namn efter omständigheterna hava kunnat insättas); vidare att i de sista kapitlen av Lukas* evangelium vissa goda handskrifter utesluta en hel rad ställen som dock hava ansetts böra upptagas i denna översättning, slutligen att till Apostlagärningarnas text åtskilliga märkliga sidoläsarter firmas, vilkas urspr u i, g och värde ännu är omtvistat, och vilka därför hava måst förbigås. Särskilt böra här omnämnas två större textstycken i evangelierna, vilka visserligen icke hava blivit uteslutna, men satta inom klämmer. Det ena är slutet av Markus* evangelium, kap. 16:9-20. Dessa verser saknas i de äldsta och viktigaste textkällorna och synas, med anknytning till Matt. 28: 19 f. Luk. 24:13 f., 36 f. Joh, 20:14 f. Apg. 1:1 L och l Kor. 15:5 f., vara tillagda såsom en avslutning på evangeliet. Andra gamla källor hava en annan, kortare avslutning: »Men allt vad som hade blivit dem tillsagt omtalade de i få ord för Petrus och dem som voro med honom. Och sedan lät Jesus själv det heliga och oförgängliga budskapet örn den eviga frälsningen bliva genom dem förkunnat från öster ända till väster.» - Stycket om äkten-skapsbryterskan inför Jesus, Joh. 7:53- 8:11, har, såsom saknaden därav i de äldsta källorna visar, säkerligen icke ursprungligen tillhört evangeliet, varav man visserligen icke får sluta att det är av ringare värde än det övriga. Några handskrifter hava inskjutit detta stycke i Lukas* evangelium. Varifrån berättelsen ursprungligen stammar kunna vi icke nu utröna. Jämväl där texten är fullt säker kan mången gång tvivel uppstå om dess rätta tolkning. I några sådana fall har, jämte den hävdvunna gamla översättningen - som då har bibehållits i texten - en annan möjlig och kanske bättre översättning givits i noterna. De nytestamentliga böckernas inbördes ordning växlar mycket i handskrifterna. 1917 års bibel följer härvidlag den äldre svenska översättningen. Kapitelindelningen i Nya test. härstammar från 1200-talet, versindel-ningen från 1500-talet. Om versdelare se under Gamla testamentets text. Nymånaden, egentligare nymånadsdagen, kallas den första dagen i var månad. Den firades såsom högtid. Föreskrifter om denna dag lämnas i 4 Mos. 28:11 f. Hes. 46:6 f. Se för övrigt Jes. 1:13. Kol. 2:16. Offergärd (förut hävoffer). En gärd, gåva (2 Mos. 25:2) som frambärs såsom offer (4 Mos. 15:19 f. 5 Mos. 12: 6, 11, 17). Ofta omtalas offergärdslåret (2 Mos. 29:27 f. 3 Mos. 10:14 f. Syr. 7:31). Ordspråk. Det hebreiska ord som så återgives har endast i enstaka undantagsfall (l Sam. 10:12. 24:14) den betydelse av allmänt gängse, folklig, gärna sinnrik, utsaga, som det svenska ordet äger. De gammaltestamentliga »ordspråken» äro merendels frukter av medveten diktning och författarverksamhet; se t. ex. l Kon. 4:32. Pred. 12: 9 f. (jfr Syr. 13:26). Den bok som från gammalt heter »Ordspråksboken» skulle riktigare hava kallats Tänkespråks-boken. Pingst är i Nya test. namn på den högtid - ursprungligen en skördefest - som i Gamla test. (2 Mos. 34:22. 4 Mos. 28:26. 5 Mos. 16:9 f.; jfr ock 3 Mos. 23:15 f.) kallas veckohögtiden och i Tob. 2:1 mer bestämt de sju veckornas högtid, detta på den grund att den inföll sju veckor efter påsk. Ordet pingst (jfr 2 Mack. 12:31 f.) är bildat av det grekiska uttrycket för femtionde (underförstått dagen), pentekost?, och namngiver alltså likaledes festen efter tidsavståndet från påsk. Hos de kristna har pingsten blivit en högtid till firande av minnet av den andeutgjutelse som timade på den veckohögtidsdag varom förtäljes i Apg. 2. Poesi. Av Gamla test:s skrifter äro stora delar avfattade i versform. Då de hebreiska handskrifterna ej på något sätt låta verslederna framträda för ögat såsom skilda, och då härtill kommer att den poetiska rytmen ej i hebreiskans verser är bunden vid ett fast stavelseantal, är det ofta mycket svårt att säga om ett stycke av en författare är tänkt såsom vers eller såsom prosa. En väsentlig hjälp härvid har man emellertid i den hebreiska poesiens parallellism. Denna är ett slags »tankerim», i det att två hopställda versleder gärna i fråga om innehållet svara emot varandra. Parallellismen är visserligen icke alltid lika strängt genomförd, i många psalmer t. ex. vida mindre än i Jobs bok. - Också i fråga om versledernas längd är den hebreiska poesien bunden av vissa mer eller mindre noggrant iakttagna regler. Jobs bok hör också i detta hänseende till de mest regelbundna. De särskilda verslederna hava där nästan genomgående vardera tre betonade stavelser (man kan i de flesta fall lika gärna säga tre betonade ord) och kunna alltså kallas tretakts-verser. Detta dock så, att i senare leden av ett verspar den tredje takten kan ersättas med en paus. För sorgesånger (jfr t. ex. Klagovisorna) synes r enna senare strof byggnad, med 3+2 takter, hava varit särskilt vanlig, ehuru den jämväl förekommer i andra fall. - Också fyrtaklxverser äro vanliga. De särskilda verslederna pläga här genom en s. k. cesur i mitten sönderfalla vardera i två halvor. I 1917 års folioupplaga äro dessa verser uppställda på det sätt som ses i t. ex. Ps. 68. Samma uppställning - med varannan versrad något indragen från kanten - följes vid den nyss omnämnda sorgesångsrytmen. Se t. ex. Klag. l-4. Av särskilda skäl äro dock i Ordspråksboken fyrtaktslederna icke delade. Det är icke blott Gamla testis s. k. E oetiska böcker som äro skrivna i vers-Drm. Också inom de profetiska böckerna äro stora delar avfattade på vers. Både rytmen och parallellismen äro dock här ej sällan mer fria, vilket gör att det ofta är mycket svårt, ja, stundom omöjligt, att säkert säga var prosan slutar och versen begynner. Anmärkas må ytterligare att både i Apokryfiska böckerna och i Nya test. stycken finnas, i vilka den hebreiska poesiens form har överförts på texter som antingen från början äro författade på grekiska, eller som numera föreligga i grekisk översättning. Vissa poetiska stycken i Gamla test. hava den egenheten att de äro, såsom kan sägas, alfabetiska, dvs. begynnelsebokstäverna i de särskilda raderna eller de särskilda stroferna följa (stundom, på grund av textens beskaffenhet, med vissa rubbningar) det hebreiska alfabetets bokstavsordning. Hit höra Ps. 9-10 (delvis). 25. 34. 37. 111. 112. 119. 145. Ords. 31:10 f. Klag. 1-4 och (delvis) Nah. 1. I en översättning som av naturliga skäl i främsta rummet måste ålägga sig kravet på saklig texttrohet kunna den hebreiska poesiens formella skönhetsmedel blott i ofullkomlig grad komma till sin rätt. För att den poetiska rytmen ej genom alltför långa eller alltför korta versleder må helt och hållet förstöras, har stundom uppdelningen gjorts med någon frihet mot texten, detta dock aldrig så, att meningen har ändrats. Port. I de stundom medelst tjocka murar befästa israelitiska städerna voro ingångarna ofta överbyggda med ett torn eller någon annan påbyggnad (2 Sam. 18:24) och inredda med gårdar och kamrar. I och vid portarna samlades gärna stadens borgare för olika ändamål (2 Kon. 7:1. Ps. 69:13. Klag. 5:14). »I porten» höllos jämväl domstolssammanträden, såsom synes av 5 Mos. 21:19. 2 Sam. 15:2. Ords. 22:22. Am. 5:12. Sak. 8:16 osv. En utförlig beskrivning av en portbyggnad lämnar Hes. 40:6 f. - Inom dina portar (2 Mos. 20:10) betyder i dina släder. - Uttrycket dödsrikets portar (Jes. 38:10. Vish. 16:13. Matt. 16:18) beror på föreställningen om dödsriket såsom en fast borg (jfr Job 38:17. Ps. 107:18. Upp. 1:18). 18-212744. De apokryfiska böckerna. Profet. Det hebreiska ord som efter grekiskt mönster återgives med profei betyder egentligen blott förkunnare, talaret talman. Därför kan Gud i 2 Mos. 7:1 säga till Aron att denne skall vara »Moses profet». Vanligen betyder ordet profet dock Guds talman, den som förkunnar vad Gud genom andeingivelse lägger honom i munnen (jfr Jer. 1:9). Begreppet förutsägelse ingår ursprungligen varken i det hebreiska eller i det grekiska uttrycket för profet, och ej heller i det motsvarande uttrycket för profetera. Stundom (t. ex. 4 Mos. 11:25) tolkas det sistnämnda ordet bäst såsom betydande tala i hänryckning; också kan profeterandet i Ap&. 19:6 sammanställas med tungomålstalandet. Jfr ock l Sam. 10:11. 19:24. 2 Kon. 9:11. I l Sam. 18:10 har det hebreiska ordet rent av kunnat översättas med rasa. - Falsk profet är en man som talar driven av en makt som icke härrör från Gud. - Ordet siare, som i l Sam. 9:9 omtalas såsom en tidigare benämning på profeter, är översättning av ett hebreiskt ord vars ursprungliga betydelse är en som ser, skådare. - Särskilt från Amos* tid får ordet profet sin höga betydelse av en man »för vilken Gud har uppenbarat sitt råd» (Am. 3:7). Psaltare. Såsom överskrift till en bok i Gamla test. härstammar detta uttryck från Luther. Bokens hebreiska titel är Tehilltm, som betyder »lovsånger». Luther tog sin benämning från namnet på ett av de instrument som användes vid tempelmusiken. Psaltaren (nébel) var ett stränginstrument med resonansbotten, men av numera ej säkert bestämbar form. Att det ej var av mer betydande storlek ser man därav att det, likasom harpan, kunde spelas jämväl under högtidståg (jfr l Sam. 10:5). Puka (l Mos. 31:27. 2 Mos. 15:20. l Mack. 9:39). Icke det stora instrument som hos oss bär samma namn, utan en liten handpuka, bestående av ett över en ram utspänt skinn, på vilket man vid sång eller dans angav takten genom rytmiska slag med handen. Purimsfesten. Firades såsom en glädjehögtid den 14 och 15 i månaden Adar (motsvarande Mars), under tiden efter den babyloniska fångenskapen. En förklaring av festens upphov gives Est. 9 och Tillägg till Est. 6 och 7. 2 Mack. 15:36 kallas festen Mardokeus* dag. Kökelse. Kåda från vissa österländska växter, som vid förbränning sprider en angenäm lukt. Den utgjorde en viktig och dyrbar handelsvara (Jes. 60:6. Matt. 2:11. Upp. 18:13). - Rökelse, rökverk, bestående av allahanda välluktande ämnen, begagnades mycket till förbränning vid tempeltjänsten i Jerusalem (2 Mos. 30:34 f. Syr. 50:9. Luk. 1:9). Sabbat. Så kallas i bibeln den sjunde dagen i veckan, vilken judarna firade såsom vilo- och högtidsdag. Bland andra bestämmelser rörande sabbaten var ock förbudet att på sabbaten gå längre än en yägsträcka på 2,000 alnar (en »sabbatsväg»); härav förklaras Apg. 1:12. - Likasom var sjunde dag betraktades såsom sabbatsdag, betraktades i lagen vart sjunde år såsom sabbatsår (3 Mos. 25). Sandaler (Mark. 6:9. Apg. 12:8). Sulor som med remmar fästas vid foten och ersätta verkliga skor. Ofta säges »skor» i så allmän mening att det inbegriper också sandaler. Satrap [satråp] (Est. 8:9. Dän. 3:2 f. 6:1 f. Judit 5:2). Titel på ståthållarna i det fornpersiska rikets provinser. Sebaot. Betyder egentligen härskaror. Det hebreiska Jahvé elohé sebaöt Am. 5:15 betyder Jehova (HERREN), härskarornas Gud. Namnet avser dels stjärnehären på himmelen (5 Mos. 4:19. Jes. 34:4), dels himmelens änglaskaror (l Kon. 22:19; jfr Luk. 2:13). Om sammanhanget mellan båda betydelserna se Änglar. I vissa fall kunna också det israelitiska folkets härskaror vara avsedda (jfr l Sam. 17:45). Genom förkortning av det ursprungliga, sammansatta uttrycket kom Sebaot efter hand att betraktas såsom ett verkligt namn (jfr Gud Sebaot Ps. 80:8, Herre Gud Sebaot v. 5). I Nya test. står Herren Sebaot i Rom 9:29. Jak. 5:4. Sikel. Vikt- och myntbeteckning; står i Gamla test. för grundtextens schékel, i Apokryfiska böckerna för stk-los. Sikeln växlade till sin vikt mycket under tiderna. Helgedomssikeln (2 Mos. 30:13) var tyngre än den samtidigt allmänt gängse sikeln; dess vikt kan emellertid icke med full bestämdhet angivas. Se Mått, mynt och vikt. Sjönagel (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Det till rökverk använda nagelartade skalet av vissa havsmusslor. Skuldoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 5:15 f. Skådebröden. I hebreiskan kallas dessa antingen bröd som läggas fram inför Guds ansikte eller bröd som läggas upp i rader. Föreskrifter om skådebröden lämnas 2 Mos. 25:23 f. 3 Mos. 24:5 f. Skäppa. Står Matt. 13:33. Luk. 13:21 för grundtextens såton (det hebreiska seå), rymdmått motsvarande omkr. 12 liter; Bel i Babylon v. 3 för artåbé, ett (egyptiskt) rymdmått motsvarande en e/a, omkr. 36 liter. Se Mått, mynt och vikt. Sorgebruk. Vid dödsfall iakttogo israeliterna vissa egendomliga seder och bruk av mer eller mindre dunkel innebörd. Till dessa hörde: att riva sönder kläderna, vilket tillgick så, att livklädnaden (jfr dock Job 1:20. 2:12) revs sönder uppe vid halsen, så att en större eller mindre rispa uppstod (2 Sam. 3:31; denna sed iakttogs också annars, såsom uttryck icke blott för sorg, utan ock för förskräckelse och fasa); att strö aska eller stoft på huvudet (2 Sam. 1:2); att fasta (l Sam. 31:13); att avlägga de vanliga kläderna och kläda sig i grovt säcktyg (Am. 8:10); att vältra sig i aska (Jer. 6:26); att klippa eller raka av hår och skägg (Jer. 47:5); att (med kniv) tillfoga sig sår (Jer. 48:37); att skyla huvudet eller skägget (2 Sam. 15:30. Hes. 24:17); att anställa ceremoniell klagolåt, också med hjälp av lejda gråterskor och flöjt-blåsare (2 Krön. 35:25. Matt. 9:23); att sätta fram mat åt den döde (5 Mos. 26:14. Syr. 30:18); att hålla särskild begravningsmåltid (Jer. 16:7. Hot. 9:4. Tob. 4:17); slui ligen att anställa förbränning, förmodligen av välluktande kryddor, till den dödes ära (2 Krön. 16:14. 21:19. Jer. 34:5). Spegel. Forntiden kände icke speglar av glas, endast speglar av gjuten och finpolerad metall, se Job 37:18; jfr också 2 Mos. 38:8. Syr. 12:11. Den bild de gåvo var därför ofta dunkel och ofullkomlig (l Kor. 13:12. Jak. 1:23 f.). Spisoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 2. 6:14 f. Stadie. Står i Apokryfiska böckerna och Nya test. för grundtextens stadion, längdmått motsvarande omkr. 185 meter. Se Mått, mynt och vikt. Stakte (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Ett slags välluktande kåda. Stora rådet i Jerusalem (Matt. 5:22). På .Jesu tid judarnas högsta inhemska styrande och dömande myndighet. Det utgjordes av 1) »översteprästerna» (den tjänstförrättande och de förutvarande, ävensom andra personer av de förnämsta prästerliga familjerna), 2) »de skriftlärde» och 3) »de äldste» (jfr sammanställningen i Mark. 15:1); tillsammans ett antal av 71 personer, med den tjänstgörande översteprästen såsom ordförande. Stötesten. Ett i Apokryfiska böckerna och Nya test. ofta använt uttryck, som ansluter sig till den gammaltestamentliga bilden i Jes. 8:14; jfr Rom. 9:33. l Petr. 2:8; jfr ock Luk. 2:34. Det motsvarande grekiska uttrycket betecknar icke, såsom man stundom har menat, något som väcker anstöt, dys. förefaller andra människor obehörigt och oskickligt, utan något som för en person är till fall och fördärv (egentligen en sten som bringar honom på fall). Synagoga. Synagogor kallas i Nya test. ofta de byggnader i vilka judarna, under tiden efter den babyloniska fångenskapen, plägade samlas till gudstjänst. Vid synagoggudstjänsten förekom bön, vidare läsning av ett stycke ur lagen och ett stycke ur profeterna, härtill ofta ett uppbyggligt föredrag över det lästa; gudstjänsten avslutades med den prästerliga välsignelsen. Ledningen av gudstjänsten ålåg synagog-föresiåndaren (Matt. 9:18. Luk. 13:14. Apg. 18:8, 17), som kunde anlita vem som helst bland de närvarande att utföra de gudstjänstliga handlingarna (Luk. 4:16 f. Apg. 13:14 f. 18:26). Till var synagoga hörde i regel en synagog-församling, som likaledes, och efter ordets egentliga betydelse (»församling»), betecknades med ordet synagoga. I Apg. 6:9 talas t. ex. om en synagogför-samling i Jerusalem, som bestod av frigivna judiska krigsfångar eller ättlingar till sådana, från Rom, samt av grekiska judar från Cyrene och Alexandria. Synagogförsamlin garna styrdes av de äldste (Luk. 7:3), vilka hade en viss domsrätt; de kunde bl. a. döma till uteslutning ur synagogförsamJingen (Matt. 10:17. 23:34. Luk. 21:12. Joh. 9:22. 12:42. 16:2. Apg. 9:2. 22:19). - Satans synagoga står Upp. 2:9. 3:9 såsom tillfällig beteckning för det mot Kristus fientliga judafolket såsom en menighet med S-itan till sin herre. Uttrycket är möjligen bildat såsom motsats till »Herrens församling» 4 Mos. 16:3. 20:4. Syndoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 4. 5:1 f. 6:24 f. Syster. Nyttjas i samma utvidgade användning som Broder, l Höga V. 4:9 f. 5:1 f. tilltalar brudgummen med detta ord sin brud. Sack. Endast för att icke ändra ett hävdvunnet uttryck har säck fått stå kvar (och ej såsom eljest utbytts mot säcktyg, dvs. grovt tyg använt såsom sorg- och botgörardräkt) i ordförbindelsen säck och aska (Jes. 58:5. Matt. 11:21). Tabernakel. Betyder egentligen 1ält9 och har blivit benämningen på den tält-formiga, flyttbara helgedom som Mose enligt 2 Mos. 26. 36 under ökenvandringen inrättade åt Israels Gud. Denna helgedom kallas ock vittnesbÖrdeAs tält (4 Mos. 9:15), eftersom »vittnesbördet» (dvs. lagens tavlor) förvarades däri, och uppenbarelsetältet (2 Mos. 27:21. l Kon. 8:4), eftersom Gud där uppenbarade sig för sitt folk (2 Mos. 25:22). Tackoffer är den gamla, för vissa fall (t. ex. Dom. 20:26) föga passande, men ej genom något annat fullt tillfredsställande ord ersättbara benämningen för ett slag av offer, som skilde sig från andra blodiga offer därigenom att blott en del av offerdjuret (de fetaste styckena) brändes upp på altaret, under det att det övriga förtärdes såsom en högtidsmåltid. Se vidare 3 Mos. 3. 7:11 f. 5 Mos. 27:7. Tak. Hustaken i Palestina voro (såsom de fortfarande ofta äro) platta och borde (enligt föreskrift i 5 Mos. 22:8) vara försedda med bröstvärn. Stundom var på dem uppförd en »övre säl» eller »sommarsal» (Dom. 3:20. 2 Kon. 1:2. 4:10. Mark. 14:15). Rahab kunde därför på det platta taket gömma spejarna under sitt linförråd (Jos. 2). Petrus kunde gå upp på taket för r.tt bedja (Apg. 10:9) osv. Talent. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens kickar; i Apokryfiska böckerna för tålanton. Se Mått, mynt och vikt. Tempel. Se Helgedom. Tempelinvigningens högtid (l Mack, 4:36 f. 2^Mack. 1:18 f. 2:16. 10:1 f. Joh. 10:22) firades i åtta dagar, fr. o. m. den 25 i månaden Kisleu (motsvarande December), till minne av den rening av Jerusalems tempel, som företogs av Judas Mackabeus år 165 f. Kr. Terebint (l Mos. 12:6. 13:18). Ett stort lövträd med yviga grenar. I ett sådant trä fastnade Absaloms huvud enligt 2 Sam. 18:9. Testamente. Såsom benämning på de båda huvuddelarna av vår bibel anknyter sig detta ord till Hebr. 9. Det talas där i v. 15 om »ett nytt förbund» i motsats till »det förra». Förbund uttryckes här med det grekiska ordet diateke, som också kan betyda testamente i detta ords hos oss vanliga bemärkelse: skrift som innehåller en persons yttersta vilja. I denna senare mening tages det grekiska ordet i nästföljande verser. Endast genom att akta på denna det grekiska ordets dubbeltydighet förstår man det nämnda bibelstället. Och man inser då på samma gång huru vi hava kommit att använda testamente såsom namn på vår bibels två huvuddelar. Det gamla förbundets och det nya förbundets skrifter hade varit de närmast liggande beteckningarna. I 2 Kor. 3:14 talar Paulus på detta sätt om »det gamla förbundets skrifter». Tid. Tidsberäkning. Tideräkningen i bibeln har icke någon fast utgångspunkt, en sådan som Kristi födelse utgör för oss. Man räknade tiden efter konungars regeringsår, efter viktiga tilldragelser eller på annat sätt. Därför kunna endast i undantagsfall fullt säkra tidsuppgifter lämnas för den bibliska historiens händelser. Under den grekiska perioden i Israels historia begagnades stundom det grekiskt-syriska rikets tideräkning, vars första år började under år 312 f. Kr.; denna tideräkning följes i Mackabéerböckerna (se l Mack. 1:10, 20 osv.). - Det israelitiska året var ett solar på 365 dagar. Årets början förlades i äldre tid till hösten (varvid Tischri, motsvarande Oktober, blev årets första månad), under tiden efter den babyloniska fångenskapen till vårdagjämningen (varvid årets första månad blev Nisan, se nedan); det judiska kyrkoåret räknades dock fortfarande från hösten. Nyårsdagen firades såsom högtidsdag. I Dän. och Upp. står tid såsom mystisk beteckning för dr i uttrycket en tid, och tider, och en halv tid ( - 3x/2 år. Dan. 7:25. 12:7. Upp. 12:14); jfr ock Dan. 4:13. - Året indelades i 12 månader, beräknade efter månskiftena till 29-30 dagar. Utjämning mellan solar och manår skedde genom inskjutning av skottmånad. Första dagen i månaden, nymånadsdagen, firades såsom högtidsdag. I äldre tider hade judarna andra namn på månaderna än i senare tider. Av de äldre månadsnamnen känna vi: Abib (ungefär April), Siv (Maj), Etanim (Oktober), Bul (November). De yngre i bibeln förekommande, egentligen ba-bylonisk-arameiska, månadsnamnen äro: Nisan (ungefär April), Sivan (Juni), Elitl (September), Kisleu (December), Tebet (Januari), Sebat (Februari), Adar (Mars). De grekiska månadsnamnen Dioskurus [Dioskärus] och Xantikus [Xåntikus], 2 Mack. 11:21, 30 f., motsvara de judiska Adar och Nisan. - Veckans sju dagar benämndes efter deras ordningstal. Den sjunde dagen firades såsom sabbat (se detta ord). - Dagen indelades i 12 timmar, som man åtminstone från Anas" tid (700-talet f. Kr.) förstod att bestämma genom solvisare (2 Kon. 20:11). Timmarna räknades från soluppgången till solnedgången, då såväl dagen som dygnet ansågs sluta. - Nattens tolv timmar indelades under Gamla test:s tid i tre vakter. Första nattvakten motsvarar då kl. 6-10, den mellersta nattvakten kl. 10-2. morgonväkten kl. 2-6 på natten. På Jesu tid hade judarna upptagit den romerska indelningen av natten i fyra delar. Den fjärde nattvakten i Matt. 14:25 omfattar alltså timmarna 3-6 om morgonen. / hanegället (Mark. 13:35) betecknar tiden mellan första hanegället, som ansågs inträffa vid midnatt, och andra hanegället, som ansågs inträffa vid tretiden, motsvarar alltså tredje nattvakten, enligt judarnas räkning, eller kl. 12-3. Tillspillogivning. Det hebreiska uttrycket för giva till spillo betyder egentligen att avskilja från världsligt bruk och helga åt Gud. I vanliga fall, särskilt när det gällde tillfångatagna fiender eller erövrad fiendeegendom, tog detta avskiljande och helgande formen av fullständig tillintetgörelse (jfr 3 Mos. 27: 28 f. Jos. 6:17 f. Sak. 14:11). I andra fall gavs det åt Gud invigda såsom en evärdlig gåva åt hans präster (3 Mos. 27:21. 4 Mos. 18:14. Hes. 44:29). Tröska. Tröskvagn. Sädens tröskning skedde i vissa fall för hand genom utklappning av axen med käpp (Dom. 6:11. Rut 2:17. Jes. 28:27), men vanligen begagnade man oxar eller åsnor som genom trampning frigjorde sädeskornen, eller ock åstadkom man på ett mer verkningsfullt sätt detsamma med hjälp av ett redskap, försett antingen med flintskärvor eller med skarpa metallskivor, vilket drogs fram över de upplösta kärvarna. Detta redskap har i den svenska översättningen betecknats med uttrycket tröskvagn, utan avseende på skillnaden mellan den med valsar och järn skivor försedda »trösk-vagnen» i egentlig mening (Ords. 20:26. Jes. 28:27 f. 41:15 f.) och den flata, med stenskärvor försedda »trösksläden» (utan medar). Tröskningen skedde under bar himmel, på en hårt tilltrampad, för vinden tillgänglig plats, tröskplatsen eller logen (Rut 3:2 f. Jer. 51:33). Tröska såsom bild för hård tuktan t. ex. Dom. 8:7. Am. 1:3. Hab. 3:12 (jfr 2 Sam. 12:31). Se vidare Kastskovel. Urim och tummim (2 Mos. 28:30. 4 Mos. 27:21. 5 Mos. 33:8. l Sam. 28:6. Esr. 2:63. Syr. 45:10). Orden kunna betyda »ljus» och »fullkomlighet», och hava använts såsom namn på vissa heliga föremål som förvarades i bröst-sköldsfickän på översteprästens efod och tjänade såsom medel att i tvivelaktiga fall utforska Guds vilja. De antagas hava varit något slags lotter, möjligen den ena innebärande ett »ja», den andra ett »nej» på en framställd fråga (jfr l Sam. 10:20. 14:41). Vin. Vinpress. En vinpress i det gamla Palestina utgjordes vanligen av två i klippan uthuggna behållare, den ena högre belägen än den andra och förbunden med denna genom en ränna eller ett rör i mellanväggen. T den övre behållaren trampades druvorna med fötterna, och deras saft rann därunder ned i den undre. Uttrycket »blod» om druvsaften (l Mos. 49:11. 5 Mos. 32:14. Syr. 39:26; jfr ock l Mack. 6:34) visar att man i Palestina fordom mest använde mörka druvor till vin. Ofta skildra profeterna ett blodbad, genom vilket fiendeskaror förgöras, under bilden av en vintrampares arbete. Så t. ex. Jes. 63:1 f.; jfr också Upp. 14:19 f. 19:15. - När det hos profeterna ofta talas om »Guds vredes kalk», ur vilken folken skola dricka sig druckna, i den meningen att de skola drabbas av ofärd, är utgångspunkten för jämförelsen den drucknes raglande rediöshet och fall (Jer. 25:15 f. Hes. 23:31 f.). Väg. Står i bibeln ofta i bildlig bemärkelse. Ordet brukas bl. a. om Guds rådslag och handlingssätt (Jes. 55:8 f. Hes. 18:25. Rom. 11:33. Upp. 15:3); innehållet i Guds viljas krav, den av Gud fordrade vandeln (l Mos. 18:19-Ps. 25:4. Matt. 21:32. 22:16. 2 Petr. 2:21); en människas andliga livsriktning (Ps. 139:24. Jak. 5:20. Judas v. 11); en människas timliga levnadslopp (Ps. 18:33. Syr. 21:10). I Apg. står »den vägen», »Herrens (Guds) väg» ofta såsom beteckning för den kristna tron, betraktad såsom en livsåskådning, en religion, omfattad av de kristna såsom ett samfund (9:2. 18:25 f. 19:9, 23. 22:4. 24:14, 22). Vän (»konungens vän»). Se under Fosterbroder. Äldste. Släktens, stammens, samhällets äldste hava, vid sidan av andra myndigheter, från gammalt bland israeliterna haft en ledande ställning; jfr 2 Mos. 3:16. 4 Mos. 11:16, 25 (»de sjuttio äldste»). 2 Kon. 10:1. Esr. 10:8. l Mack. 12:35. Luk. 7:3. På Jesu tid innehade »de äldste» i Jerusalem en plats i Stora rådet. De första kristna församlingarna hade också sina »äldste» (Apg. 11:30. l Tim. 4:14). Se vidare under Synagoga. - De äldstes stad-gar, Änglar. Såväl det hebreiska som det grekiska uttrycket för ängel betyder sändebud; Ps/ 104:4 innehåller därför i någon mån en dubbelmening. - Förbindelsen Herrens ängel är ock dubbeltydig: på flera ställen i Gamla test., t ex, l Mos, 16:7 (jfr v. 13). 2 Mos. 3.2 (jfr v. 16). Dom. 13:3 f. (jfr v. 22), användes den om den gestalt vari Herren själv uppenbarade sig, när han uppträdde på jorden. - Andra bibliska namn på änglarna äro de heliga (5 Mos. 33:2. Job 5:1. Ps. 89:6. Dan. 4:14. Syr. 42:17. Judas v. 14) och Guds söner (l Mos. 6:2, 4. Job 1:6. Ps. 29:1. 89:7; jfr gudason, Dan. 3:25). I Job 38:7 ställas Guds söner i parallellism med stjärnorna; änglarna stå här i samma förhållande till stjärnorna som i citaten under Sebaot: bakom den lysande himlakroppen föreställer man sig en himmelsk varelse i människoskepnad. Solen, månen och stjärnorna kunna därför i Josefs dröm »buga sig» för honom (l Mos. 37:9; jfr Dom. 5:20). Himmelens härskaror i Gamla tesl. motsvaras i Nya test. av himmelens makter (Matt. 24:29. Mark. 13:25. Luk. 21:26). Enligt somliga uttolkare avses änglar med de gudar som omtalas i Ps. 82. Redan i Gamla test. antydes tillvaron av olika rangklasser i änglarnas värld. Mikael namnes i Dan. 10:13 såsom en av »de förnämsta furstarna» i andevärlden. I Nya test. (Judas v. 9) betecknas han såsom överängel. I Efeser- och Kolosserbreven omtalas ett flertal klasser inom andarnas rike: furstar, väldigheter, makter, herrar, tronänglar, världshärskare. Några av dessa klasser omnämnas också i Rom. 8:38. l Kor. 15:24. 2 Petr. 2:10. Judas v. 8. - Bland änglarna nämnas ock skyddsänglar för folk och enskilda: Dan. 10:13 f. Matt. 18:10. Apg. 12:15. Jämväl allahanda opersonliga jordiska ting och företeelser sättas i förbindelse med andemakter, vilka såsom ett slags skyddsandar stå bakom dem och äro herrar över dem: vattnens ängel (Upp. 16:5), eldens ängel (Upp. 14:18), vindarnas ängel (Upp. 7:1). Se vidare Vish. 13:2. Dessa bakom de jordiska tingen stående andemakter avses sannolikt med de grekiska uttryck för vilka makter, världens makter har valts såsom den mest passande översättningen (Gal. 4:3, 9. Kol. 2:8, 20). Underkastelsen ut.der den judiska ceremoniallagers bestämmelser betydde för Paulus underkastelse under de andemakter som stodo bakom de ti g och f >releelser om vilka lagen handlade, och med vilka den ville binda människor; därför var en sådan underkastelse oförenlig med friheten i Kristus. - När samma grekiska ord som i Gal. 4:9 återgives med »makter» i 2 Petr. 3:10 f. översittes med himlakroppar* har för sammanhangets skull en mer inskränkt betydelse hos det flertydiga ordet upptagit s. Översteprästens åligganden omtalas i 3 Mos. 4:3 f. 16. 21:10 f. Om hans dräkt se 2 Mos. 28. Om hans äm-betsställning i Nya test. se Stora rådet. BETONING AV BIBLISKA NAMN Vid uttalet av de bibliska namnen kunna i allmänhet nedanstående regler tillämpas. Vanliga namn med hävdvunnet uttal må dock bibehålla sin allmänt brukade betoning, också när den strider mot regler som annars gälla: Jerusalem, Jordan, Samåria osv. När språkbruket är vacklande i fråga om uttalet av ett namn, må frihet råda vid dess betoning: Jösua och Josua, Salome och Salome osv. För namnen i Gamla testamentet gälla följande allmänna regler: 1. I tvåstaviga namn lägges tonen på första stavelsen. Exempel: Åbner. 2. I trestaviga namn lägges, tonen på första stavelsen. Exempel: Absalom. Undantag: namn som sluta på -a, och namn vilkas sista stavelses vokal föregås av mer än en konsonant; i dessa lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Makpéla, Habåckuk. 3. I fyr- och flerstaviga namn lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Abinådab, Kedorlaömer. Undantag: namn som sluta på -ael, -eel, -iel, -uel, -iab, -eam och -oam: i dessa lägges tonen på den stavelse som omedelbart föregår dessa ordslut. Exempel: Mehujael, Jeråmeel, Seålliel, Immanuel, Oholiab, Jeröbeam, Abtnoam. För namnen i Apokryfiska böckerna och ]STya testamentet gälla följande allmänna regler: 1. I namn vilkas sista stavelses vokal föregås av mer än en konsonant, eller vilkas näst sista stavelse innehåller en diftong lägges tonen på näst sista stavelsen. Exempel: Eråstus, Betsaida. 2. I namn som sluta på -pater, -pator, -påträ, -patris, -polis och -ius (märk dock Darius) lägges tonen på den stavelse som omedelbart föregår dessa ordslut. Exempel: Sostpater, Eäpalor, Kleopatra, Anttpatris, Dekåpolis, Lucius. 3. I namn som sluta på -anws, -bu-lus, -doms, -ene, -itis, -laus, -nika, -nice och -nikus lägges tonen på ordets näst sista stavelse. Exempel: Hyrkånus, Aristobulus, Heliodörus, Milyléne, Trå-kouitis, ArkelåuSy Tessalonika, Bernlce, Andronlkus. 4. Namn som i samma eller snarlik form förekomma i Gamla test. behålla samma betoning som där. Exempel: Aminådab, Eleasar, Gålaad (jfr Gtlead). SäbuLm (jfr Sébulon). Särskilt gäller d»>tta vid namn på -ael, -cel, -iel osv. (jfr ovan regel 3 vid Gamla test.). Exempel: Gamåliel (jfr Gåmliel), Röboam (jfr Rehåbeam). I följande namn angives uttalet genom de utsatta betoningstecknen: Abronas Aferema Agabus Akaikus Akaja Akeldamak Akiakar Akior Akvila Ålcimus Alexandria Alféus Ampliåtus Anantas Antiokia Anllokus Åntipas Apollöfanes Apollönia Apöllyon Åppfia Aradus Arbéla Areios Åreus Ariårates Arimaléa Ärsaces Arternas Asarias Åskalon Asmodéus Astyages Asynkritus Attalia Åttalus Bacénor Båckides Bagöas Barakias Barjésus Bårnabas Bartiméus Bartolomeus Beréa Betånia Belfåge Betoron Bets ura Betylua Bössora Cendebéiis Cesarea Dalman åta Dam ar is Darius Démofon Didymus Diölrefes Dorymenes Dostleus Efesus Ekbatana Ele uterus Elymåis Élymas Émmaus Eneas Épafras Epafrodttus Epénetus Ept fånes Esdrélon Esekias Eumenes Eupölemus Eutykus Evérgetes Evödia Fasélis Filadelfia Filémon Filétus Filölogus Filométor Fortunåtus Fygelus Gåbbata Gennéus Gorgias Gorlyna Harmagédon Hegemönides Helldas Herkules Hermögenes Her odias Herödion Hesora Hieronymus Hymeneus Ikönium Jåmnia J ekonias Junias Jupiter Kallistenes Kåndace Kelktas Kénkrea Kéreas Kiséas Kléopas Körasin Laodicéa Laséa Låstenes Lebbéus Litostroton Lysånias Lysias Lyslmakus Mackabéus Mågadan Magdala Månaen Mardokéus Ma It alias Milétus Mnésteus Nanéa Nehemtas Néreus Nikånor Nikodemus Onestforus Onésimus Onias Osias Pårmenas Pålara Pålrobas Pérgamus Perseus Prökorus Ptolemåis Ptoleméus Putéoli Rödokus Sackéus Salamis Salméne Samotråce Seleucta Semtas Sicyon Söstenes Söstratus Stefanus Stefanus Synsygus Syntyke Syrakusa Tabita Taddéus Teödotus Teöfilus Tibérias Timéus Timöteus Tröfimus Trogyllium Tryféna Tryfösa Tyatira Tykikus I följande arame^"slta uttryck må tonen läggas såsom här angives: Dan. 5:25: mené mené tekel u-farsln. Matt. 27:46. Mark. 15:34: EU, Eli (Eloi, Eloi), lemå sabaklåni. Mark. 5:41: talilå, kum. Mark. 7:11: korbån. Mark. 7:34: effatå. l Kor. 16:22: mordna, ta. MÅTT, MYNT OCH VIKT Grundtextens beteckningar för mått, mynt och vikt hava i den svenska översättningen återgivit s med motsvarande bestämda beteckningar, där så av innehållet har krävts. Där noggranna angivelser icke skulle hava någon betydelse, eller sådana rentav skulle té sig mindre naturliga för nutida bibelläsare, hava grundtextens beteckningar ersatts med mer allmänna svenska uttryck. - Vad de bibliska måtten och mynten motsvara i svenska mått och mynt kan endast ungefärligen angivas. I synnerhet gäller detta om mynten. - Före den babyloniska fångenskapen förekom ej präglat mynt, utan till betalningsmedel begagnades metallstycken, uppvägda till erforderlig vikt. Av detta skäl sammanfalla i bibeln ofta beteckningarna för mynt och vikt. Mynt och vikt. Gamla testamentet. Schékel., sikel (översatt med »sikel»j; såsom viktbeteckning =?. från omkr. 16 gram till omkr. 11 gr. Myntvärde i guld = omkr. 40 kronor, i silver = från omkr. 2,30 kr. till omkr. 1,80 kr. Måne, mina (övers, »mina») - 60 eller (senare) 50 siklar; såsom viktbeteckning = från omkr. 960 gr. till omkr. 550 gr. Myntvärde i guld = omkr. 2,000 kr., i silver - från omkr. 115 kr. till omkr. 90 kr. Kickar (övers, »talent») = 60 minor - 3,600 eller 3,000 siklar; såsom vikt-beteckning = från omkr. 58 kilogram till omkr. 33 kg. Myntvärde i guld = omkr. 120,000 kr., i silver = från omkr. 7,000 kr. till omkr. 5,400 kr. Beka = 1/2 sikel. Gera = 1/20 sikel. Adarkön eller darkemön (övers, »darik»), guldmynt == omkr. 8 gr. = omkr. 20 kr. Apokryfiska böckerna och Nya testamentet. Dénårion, denar (översatt med »dagspenning», »penning», «silverpenning») --omkr. 4 gram - omkr. 70 öre. Drachmé, drakma (övers, »drakma», »penning», »silverpenning») =denar. Didrachmon, dubbeldrakma (övers, »tempelskatt») = 2 drakmer=» omkr. 1,40 kronor.^ Stater, statär (övers, »silverpenning»), gällde i värde =4 drakmer. Siklos, sikel (övers, »sikel»), gällde i värde = statär. Mna, mina (övers, »mina», »pund»); såsom viktbeteckning = omkr. 1/2 kilogram. Myntvärde = 100 drakmer = omkr. 70 kr. Tálanton, talent (övers, »pund», »talent») =60 minor; såsom viktbeteckning = omkr. 30 kg. Myntvärde =6,000 drakmer = omkr. 4,200 kr. Assárion, ass (övers, »skärv») = 1/16 denar=omkr. 4 öre. Kodrantes, kvadrant (övers. »skärv», »öre»)=1/4 ass = omkr. l öre. Lepion (övers, »skärv») = 1/2 kvadrant = omkr. 1/2 öre. Litra (övers, »skålpund») = omkr. 325 gr. Rymdmått. Gamla testamentet. Efa (för torra varor) = omkr. 36 liter. Bat (för våta varor) = efa. Léiek (för torra varor) =5 efa-mått =omkr. 180 1. Homer (för torra varor) =10 efa-mått = omkr. 360 1. Kor = homer. Sea (för torra varor) = 1/3 efa = omkr. 12 1. Hin (för våta varor) = 1/6 efa = omkr. 6 l. Gömer (issarön) (för torra varor) = Vio efa =omkr. 3 1/2 l. Kab - l/i8 ef a = omkr. 2 1. Log (tör våta varor) = 1/72 ef a = omkr. !/2 1. Apokryfiska böckerna och Nya testamentet. Bdtos, G. test. båt (översatt med »fät») = omkr. 36 liter. Metrétés (tör våta varor) (övers, »båt-mått», »fat») =batos. Artåbé (för torra varor) (övers, »skäppa») =batos. Köros, G. test. kor (övers, »tunna») = 10 båt-mått = omkr. 360 1. Såton, G. test. sea (övers, »skäppa») = I/B bat=omkr. 12 1. Qhoinix (för torra varor) (övers. »mått»)=Vs6 båt = omkr. l 1. Ytmått. Sémed (övers, »plogland»), så stort åkerstycke som med ett par oxar kunde plöjas på en dag. Längdmått Gamla testamentet. Ammdt hebreisk aln (översatt med »aln») = omkr. !/2 meter. Zéret (övers, »kvarter») =1/2 hebr. aln=omkr. J/4 m. Té/ac/i eller Töfach (övers, »handsbredd») = l/& hebr. aln=omkr. Vi2 m. Kané (övers, »stång») =6 hebr. alnar = omkr. 3 m. Apokryfiska böckerna och Nya testamentet. Milion, romersk mil (översatt med »iml»)=omkr. l 1/2 kilometer. Stadion, stadie (övers, »stadie») = l/s rom. mil == omkr. 185 meter. Orgyjå (övers, »famn») = Vioo stadie =omkr. 1,85 m. Péchys, hebreisk aln (övers. »aln») = omkr. !/2 m. Skotnos, egyptisk mil (övers. »mil»)== omkr. 4 rom. mil = omkr. 6 km. -