Frihet och disciplin i uppfostran

LIGTHART

Uppfostran

FRIHET OCH DISCIPLIN

I UPPFOSTRAN

FRIHET OCH DISCIPLIN

I UPPFOSTRAN

AV

JAN LIGTHART

BEMYNDIGAD ÖVERSÄTTNING FRÅN HOLLÄNDSKAN

AV

AMALIA FAHLSTEDT

STOCKHOLM

NORDISKA FÖRLAGET.

STOCKHOLM, BOKTRYCKERIET GUTENBERG.

OKTOBER 1910.

Min vän

D:r Sven Lönborg, Rektor vid Göteborgs

Högre Samskola, tillägnas vänskapsfullt denna

lilla skrift

av

JAN LIGTHART.

Stockholm den 8 Okt. 1910.

INNEHÅLL:

I.

FRIHETSKÄRLEK ÄR ICKE ALLTID KÄRLEK

TILL FRIHETEN.

Ordet frihet har en god klang hos

holländarna. De ha ett frihetskrig att

tacka för att de ännu utgöra ett folk,

och deras nationalhjältar äro

frihetshjältar. Wilhelm den tyste, Moritz,

Fredrik Henrik, Tromp, de Ruyter,

Evertsen, alla dessa stredo icke av

erövringslust, utan av frihetskärlek. Den

låg dem i blodet, och den ligger ännu

oss holländare i blodet.

Men frihetskärlek? Kärlek till

friheten? Låt oss dröja en stund vid detta

ord. Tusentals människor berömma sig

av sin frihetskärlek. De stå alltid

färdiga att stämma in i en frihetssång. De

ville vända upp och ned på hela världen

för att njuta av friheten, frossa på

frihet.

Så kär ha de friheten! Friheten?

Ack, nej, sin frihet. Det gäller för

dem att själva äga rörelsefrihet, varvid

det är mindre noga, om de därför skulle

behöva lägga tvång på andra. Deras

frihetskärlek är själviskhet. De

begära icke annat än att kunna få följa sin

egen lust.

Vet ni vad frihetskärlek är? Det är

att ha friheten så kär, att vi icke kunna

fördraga andras slaviska underkastelse,

att andras onödiga bundenhet väcker

vår förargelse; att vi njuta av en

annans rörelsefrihet; att vi öppna våra

burar, emedan fåglar i det fria behaga

oss så mycket mer än inburade.

En romersk ädling såg en dag en av

sina slavar närma sig och knäböjande,

med sänkt huvud avvakta sin herres

befallningar. Ett ögonblick stod denne

tyst, orörlig och obeslutsam.

Därpå vände han sig till slaven och sade:

»Res dig upp och gå, vart du vill. Jag

skänker dig friheten, dig och de andra.

Jag älskar friheten så, att jag inte kan

se något slaveri.»

Här fanns äkta, ren frihetskärlek.

Att fröjdas åt friheten, vare sig vi

själva eller andra åtnjuta den. Att avsky

krypande underdånighet hos oss själva

eller hos andra. Det är frihetskärlek.

Men det förekommer icke ofta i livet,

ja, icke ens i världshistorien. Väl givas

där hundratals fall, vid vilka man

förfäktar och kämpar för friheten; men

att man av obemängd frihetskärlek och

enbart av denna grund skänker och

tillerkänner andra friheten, ja,

påtvingar dem den, dylika exempel snavar

man icke över. Se eder omkring. Och

blicka framför allt in i er själva. Vi

vilja så gärna ha frihet — att uppfylla

våra egna önskningar och spela herrar

över andra. Därför böra vi i sanning

betänka oss tre, ja, tio gånger, innan vi

berömma oss av vår frihetskärlek och

giva detta vackra namn åt lusten att

göra och låta, vad vi själva behaga,

alltså åt den vanligaste själviskhet.

*

II.

INGEN FRIHET UTAN BUNDENHET.

Det är icke underligt, att

»frihetskärlek» paras med despotism. Om vi skulle

äga den fullkomligaste frihet, då skulle

inga makter, som hämmade vår frihet,

omge oss. Då vi från alla håll stöta på

andras krav och önskningar, som vi

måste foga oss efter, blir vår egen

frihet så sammanträngd, att vi för den

skull söka undanrödja dessa önskningar

och krav som hinder, vilka lagt sig i vår

väg. Och sålunda bli vi,

frihetssvärmare, och just för att vi äro

frihetssvärmare, de värsta despoter. Taga vi

ständig hänsyn till vår omgivning, då

sättes vår egen frihet på spel. Icke

underligt då, att vi göra tvärt om och, för

att förfoga över denna vår frihet, lägga

vår egen omgivning under oket.

Härav framgår alltså, att ingen sann

frihetskärlek gives, som icke vet

urskilja och respektera gränserna, som

icke just i självbegränsningen bevisar

sin äkthet. Om frihetskärleken icke

skall jämställas med det mest själviska

övermod, då måste den erkänna andras

rätt och behärskas av en ädel

rättskänsla. Så visar sig det sanna

frisinnet alltid i att frivilligt underkasta sig

rättfärdigheten. Allt annat är blott

hennes »oäkta syster», en dold

själviskhet, ofta rent tyranni.

Då det är så stor fara för att vi

under frihetens mask försynda oss med

de värsta rättskränkningar, säger det

sig själv, att vi i uppfostran, och

särskilt i uppfostran till frihetskärlek,

oupphörligt och på det allvarligaste

bemöda oss om att begränsa friheten. Det

låter kanske egendomligt, men den, som

skall uppfostra barn och människor till

frihetskärlek, måste framför allt lära

dem att uppmärksamma andras billiga

önskningar och på så sätt tygla sin

egen frihet. Om friheten icke skall

mista sin adel, måste den beledsagas

och luttras av den självbehärskning,

som vet betvinga egna böjelser för

andras rätt. Ingen frihetskärlek vid

sidan av ren själviskhet. Ingen

frihetskärlek vid sidan av en bristfällig och

outvecklad rättskänsla, som icke vet

giva nästan vad nästan tillhör.

Vi människor ha den egenheten att

finna alla förträffliga saker

förträffliga, då vi kunna använda dem till egen

nytta. Frihet är en härlig sak — för

oss. Men så snart andra också vilja

njuta av den, försvinner genast det

härliga, särskilt då det kostar oss någon

uppoffring. Först när vi tillerkänna

nästan vad nästan tillhör, utan att det

även tillhör oss, visar sig frihetssinnet

i sin fulla glans.

Då vi förfäkta frihet i barnens liv,

barnens uppfostran till frihetskärlek,

få vi sålunda icke ett ögonblick

glömma, att frihet icke är tygellöshet, icke

egenmäktighet, icke brist på

begränsning, utan att friheten just i

begränsningen visar sitt rätta väsen. Bland

miljoner varelser kan icke en ensam

individ få äga hela världen till sitt

förfogande. Frihet för alla är vars och

ens begränsning. Den, som sålunda i

sitt frihetskrav icke räknar med andras

frihet, är väl mest avlägsnad från all

äkta frihetskärlek.

Jag hoppas, att enligt denna

uppfattning många föräldrar äro villiga att

gå mig långt till mötes, då jag står

färdig att be dem lämna sina barn mera

frihet.

*

III.

TVÅ UTGÅNGSPUNKTER.

I avseende på friheten i uppfostran

erbjuda sig tvenne utgångspunkter,

vilka likt de båda polerna stå mitt för

varandra. Man kan antingen ge

barnen full frihet med undantag av de

nödvändiga inskränkningarna eller bit

för bit bevilja dem vissa friheter, varje

gång en smula mer, och på så sätt

småningom utvidga deras frihetsområde. I

första fallet säga vi: Du får göra allt,

utom vad jag måste förbjuda dig; i det

andra: du får inte göra något, som jag

inte gett dig lov till. Vilken av de båda

utgångspunkterna skola vi välja?

Långa tider har man använt den

sistnämnda. Då fick ett barn icke göra

något, som det icke för detta särskilda

fall fått särskild tillåtelse till.

Föräldrarna — och i skolan lärarna — sade

barnet, vad det fick göra och måste göra.

Icke blott arbetet, även leken skedde

medelst föreskrifter. Flickan fick leka

med sin docka — eller kanske måste

leka med sin docka — gossen fick (eller

måste) promenera med fadern eller roa

sig med någon gosslek enligt sina

uppfostrares anvisning. Barnets hela liv

var liksom ett rep i de fullvuxnas

händer, och dessa läto varje gång, de

tillstadde något, fira på det ett stycke. Det

var en uppväxt i tillstadda millimeter

och i föreskriven riktning. Denna

uppfostringsmetod stod i samband med den

föreställningen, att man kunde göra

med barnet, vad man ville. Liksom

skräddaren ur ett tygstycke klipper till

en dräkt efter en bestämd modell och

enligt en viss storlek, så kunde

uppfostraren fasonera till en människa

efter vissa seder och en viss natur, som

om det vore ett människoämne, en

enhetlig massa, som man kunde knåda

efter behag. En föreställning, som

utmynnade i mången bitter besvikenhet

och gav anledning till mycken

förställning, när den lilla levande själen i kraft

av sitt eget väsen växte ut till en egen

karaktär trots skräddaruppfostrarens

tillklippningsfärdighet.

Det är rätt underligt, att våra

bibelsprängda förfäder icke fäst mer

uppmärksamhet vid ett upphöjt föredöme,

som framställts redan på det första

sidorna i bibeln. Gud sade icke till

Adam: Du får äta av detta träd, och

detta och detta, utan »Du får äta av

alla träd i lustgården, men av

kunskapens träd på gott och ont skall du icke

äta, ty var dag, du därav äter, skall

du döden dö.» Tillåtelsen begränsades

icke till vissa närstående företeelser,

utan utsträcktes omedelbart till hela

lustgården: av alla dessa träd må du

fritt äta. Endast ett undantag

gjordes, och detta grundades på

människans välfärd, som för att visa det

förnuftiga och nödvändiga däruti. Att äta

av kunskapens träd på gott och ont,

det var: att äta sig till döds, och

därför blev denna frukt människan

förbjuden.

Framträder icke i denna skänkta

frihet med dess nödvändiga och på

skäl grundade förbehåll en helt annan

princip än vid de i munsbitar

lämnade medgivandena? Genast sträcker sig

framför oss en sådan härlig rymd och

därmed ett så kostbart tillfälle till sund

njutning och mångsidig utveckling.

Hur mycket lyckligare och bättre är

det icke för ungdomen, då vi bevilja

den en sådan rörelsefrihet i dess

ungdoms paradis, då vi icke trångsinnat

och ängsligt sätta gränser för den med

ditt och datt, som vi särskilt gjort för

den, då vi med fullt förtroende och

under vår kärleksfulla tillsyn låta den

äta av alla lustgårdens träd, utom av

det, som skulle leda till dess fördärv.

Skall vidsträckt frihet bilda

utgångspunkten för uppfostran eller skall

tillmätandet av en viss frihet utgöra det?

Det finns inte ett ögonblicks tvivel hos

oss. Utan tvekan välja vi friheten.

*

IV.

FRIHET, TILL BARNETS VÄL.

Och varför? Av tvänne skäl, det

första i barnets omedelbara intresse,

det andra medelbart till dess väl.

Dess omedelbara väl tillgodoses

genom en uppfostran, som skänker det så

många tillfällen som möjligt att

utveckla sina förmögenheter. Hur skall

ett barn, som man binder fast i

barnstolen, kunna lära sig gå? Nej, låt det

fritt kravla omkring på golvet, och då

tiden är inne, reser det sig själv och

utbyter krypandet mot gåendet. Giv

barnet en skallra, och det övar sig

blott i att dunka med den — eller slänga

den från sig. Men låt det dra med

mors pallar eller andra flyttbara

småmöbler, och det skjuter dem från det

ena hörnet till det andra, det drar fram

sakerna, sätter dem i rader, staplar

dem på varann och utvecklar därvid

icke blott sin späda muskulatur, utan

även sitt förstånd, som lär känna

varjehanda egenskaper hos de föremål,

som omge det; och även sin fantasi,

som under arbetet ihållande är

upptagen med att förvandla sakerna till

vagnar, båtar och levande varelser. Intet

är härligare i ett rum än ett i frihet

kringströvande barn. Man ser, hur

det njuter och under njutandet

utvecklas.

Och hur nyttig är icke denna

utveckling för dess självständighet? Att

stå av sig själv, stå på egna små ben,

och icke blott lekamligt, utan även i

bildlig mening, det är så mycket bättre

än att alltid vara fast bunden och

bliva buren; det ger redan tidigt och vid

varje försök i högre grad den mot livets

svårigheter behövliga

förståndsförmågan. Det ligger en tydlig och lärorik

skillnad mellan en vattenväxts stängel

och en trädstam. Den förstnämnde

förblir alltid ett tämligen svagt, ofta

slakt rör, genom att det icke har något

att uppbära; bladen bäras av vattnet

— och stängeln behöver blott sätta

roten i förbindelse med bladen, dess

enda förrättning. Men se nu på en

trädstam däremot. Allt efter som den

utvecklar sig, tilltar år för år bladens

antal, kronan blir ett bladrike, en

bladvärld. Skall icke trädet digna under

sin börda, måste den i början späda

och lösa stjälken bliva allt tätare och

hårdare, och därvid förändras den

småningom till en massiv vedstam. Med

ökandet av bördan tilltog även

kraften. Under sin fria utväxt har den

dragit försorg om sitt oberoende.

Så är det också med våra barn. De

skola icke vara några vattenväxter,

vilkas bördor bäras av omgivningen.

De skola icke vara några klängväxter,

som fästas vid en mur. Men som

skogsträd skola de en gång bli

kraftiga gestalter, som förstå att själva hålla

sig uppe. Och därför är det

nödvändigt, att de genom en uppväxt i frihet

med ökat ansvar redan tidigt lära sig

utveckla sin självständighet.

Sålunda kommer friheten dem

omedelbart till godo. Men de draga även

medelbart nytta av friheten, då denna

så tidigt och så fullständigt som

möjligt uppenbarar deras egenskaper för

deras uppfostrare, och dessa

följaktligen tidigt kunna taga sina mått och

steg därefter. Uppfostran får först

någon betydelse, när den i rätt tid

ingriper, ger riktning, ändrar riktning.

Uppfostran är icke en skapande, utan

en ledande makt; och för att veta

varuti och varthän barnet skall ledas, bör

man känna det. Hur är detta alls

möjligt, då man icke ger barnet något

tillfälle att yppa sitt väsen?

Jag var en gång i ett hus, där

barnen fingo säga allt, vad de hade på

hjärtat. Detta föreföll i början helt

ohyfsat, riktigt »ouppfostrat».

Märkligt var också, att de minsta barnen

mest begagnade sin talfrihet, och att

oblygheten tycktes avtaga med den

ökade åldern. Ju äldre barnen blevo,

desto hänsynsfullare, mer belevade och

blygsamma blevo de. Då jag talade

med föräldrarna därom, sade de:

»Naturligtvis! Ju äldre barnen bli, desto

mer måste uppfostrans frukter visa

sig.» Men de små då, var det väl bra,

att de så otvunget sade sin omogna,

obesvärade lilla mening?

»Naturligtvis!» blev åter svaret. »Skola vi

uppfostra barnen, då böra vi ju veta, vad

som försiggår inom dem. Och hur

kunna vi veta det, om vi ålägga dem

tystnad?»

I sanning, lindningsmetoden, som

förlorat all auktoritet å det kroppsliga

området, den förfäktas och tillämpas

alltjämt på det andliga, det hämmar

barnet i dess rörelser och därigenom

uppfostraren i hans uppgift.

Barnmorskan äger icke längre att befalla över

den lilla vagginvånarens små armar

och ben; dennes späda lemmar hållas

icke längre i stel orörlighet instoppade

i »lindan», varuti den mer liknade en

mumie än ett levande barn; han får

fritt svänga och sprattla med dem.

Dock härskar ännu den gamla

barnmorskevisdomen över de små

levande varelsernas natur och förstånd.

Många föräldrar veta icke bättre än

att i intellektuellt och sedligt avseende

linda sina barn, på alla sätt hämma

dem i deras yttringar å förnuftets och

sedlighetens område. Men

föräldrarna glömma därvid, att de till barnets

skada därmed avsäga sig själva

materialet för sitt uppfostringsarbete. Vad

ett barn icke kan säga och göra i sina

uppfostrares närvaro, det lever likväl

inom det, och det gror i tysthet eller

yttrar sig ihop med andra, med

småbröder, småsystrar och små kamrater.

Så tro föräldrarna ofta, att deras

gossar äro okunniga eller oskyldiga, deras

flickor ovetande och obesmittade, och,

ack, en hel hop förvända tankar, ord

och gärningar ha barnen redan på sitt

samvete, varom föräldarna, de

närvarande uppfostrarna, absolut icke ha

någon aning. Och detta börjar redan

tidigt, tidigare än mången tror. Och

just vid de allra första yttringarna gör

sig inflytandet mest gällande, där är

ännu ledning möjlig, medan senare icke

ens tvång hjälper.

Det är barnmorskevisdom att tro, att

ett »lydigt» tigande barn även verkligen

är lydigt, och det är strutsfågelspolitik

att omge sig med ett sken av

rättfärdighet. Ingen möda är den

vetenskapliga forskaren för stor för att uppdaga

svunna tiders eller avlägsna trakters

hemligheter. Med uppbjudandet av

all sin andliga förmåga söker

naturforskaren avslöja materiens mysterier.

Och den källa, varur uppfostraren

kunde hämta kunskap om sin egen

avkomma och sin egen uppgift,

avstänger han i sin dumma kortsynthet.

Barnet, som lever i hans omedelbara

närhet, måstë framför allt dölja sina egna

meningar och böjelser. Men detta är

rent ovetenskapligt. Icke ur böcker

lära vi känna våra barn, utan blott

från bladen ur deras eget livs bok, som

de dag för dag skola lägga öppen för

oss, blad, fullskrivna med deras

görande och tänkande. Endast

barnmorskevishet och bekvämlighet hålla denna

levnadsbok helst sluten — och stirra

på det prydliga lilla bandet. Att

verkligt bildade människor och till och med

vetenskapsmän, som dock borde veta

bättre på grund af sitt eget

studiearbete, ännu motsätta sig sina barns fria

livsyttringar, det är mig en gåta —

blott icke såvida jag får antaga, att

upptäckten av ett fel i en gammal

grekisk skrift är intressantare än

upptäckten av en egenskap hos deras eget

barns själ.

*

V.

GRÄNSER FÖR BARNETS FRIHET.

Det är sålunda i alla avseenden

viktigt för barnet, att det får uppväxa i

en sfär av frihet — utsikten till deras

kraftigt lekamliga, friskt andliga och

sedligt rena utveckling blir därigenom

större. Nu uppstår emellertid frågan,

när och huru mycket friheten måste

begränsas. Uppfostrarna böra dock

icke alltid och överallt lämna sina barn

i fred. Rätt, och därför måste de nu

rikta sin omsorg på att angiva och

upprätthålla gränserna.

Detta förefaller nu många vara

ytterst mödosamt. Den frihet de

principiellt — ack, icke av sitt hjärtas

ingivelse, utan prin-ci-pi-elt — gett

barnen med ena handen, fråntaga de

dem åter genast med den andra, då

de plåga dem med en här av förbud.

De förbjuda alltid på slump och missa

därigenom. Barnet får icke göra det

eller det, icke gå hit och icke dit, inte

sitta så här och icke gå så där; från

morgon till kväll är det en oavbruten

följd av förbud, som om barnet ginge i

en hagelskur, vars slag piskade det

i ansiktet. Det finns inga

tråkigare och tröttsammare uppfostrare

än de, som alltid förbjuda. De äro

icke stränga — stränga människor

behöva sällan förbjuda — och därför

söka de i sin svaghet stöd i förbudet,

som dock alltid överträdes. Frågar

man dem, varför de förbjuda det ena

eller det andra, då kunna de icke uppge

något skäl. »Jag vill det icke», eller

»jag har inte lust till det», eller »jag

tycker inte det är bra», är allt man får

veta. Men varför »jag» inte finner det

för gott, blir oss förborgat. Ett

obilligt »vill — icke», något helt annat än

det så bestämt motiverade

paradisförbudet; företrädande — ehuru

egentligen underminerande — deras

föräldramyndighet.

Vid begränsandet av barnets frihet

ha vi blott att ta två ting i

betraktande: 1. barnets eget intresse, och 2.

andras intresse. Där ingens intresse lider

intrång, är frihetsinskränkningen i

regel icke annat än makthavares

dumma godtycke. Då verkligen barnens

eller deras omgivnings intresse står på

spel, blir frihetsinskränkningen

hörsammandet av en allvarlig Och

bjudande plikt och bör med kraft

genomdrivas. Detta går lättare ju sällsyntare

förbuden äro och ju mer övertygad

uppfostraren är om deras

nödvändighet. Man ser till och med svaga

uppfostrare i nödens stund utveckla en

kraft, som man icke skulle ha tilltrott

dem gent emot deras ohörsamma

avkomma. Det ser verkligen ut, som om

de i detta ögonblick kände på sig: nu

är det allvarsamt, här gäller det mitt

barns framtida väl, medan det annars

blott gäller mina nyckfulla infall.

Barnets välfärd, det är vårt

förnämsta kriterium. Barnets lekamliga

välbefinnande fordrar, att det går tidigt

till sängs, icke tröttar sig över hövan,

icke äter omogen frukt, icke dricker

för mycket eller över huvud något

vatten under måltiden, icke svettigt sätter

sig i drag — och sådant mera. Ber

nu ett barn att få vara uppe längre än

som är hälsosamt för det; eller att få

fortsätta en tröttande lek, ehuru det

nästan dignar av trötthet; eller vill det

äta sig sjukt av »förbjuden frukt», eller

vill det gå och sätta sig i drag för att

förskaffa sig en härlig svalka genom

en allvarlig förkylning, då må

uppfostraren med omutlig stränghet

genomdriva sin vilja.

I enlighet med den vackra latinska

sentensen — fortiter in re, suaviter in

modo — må han vara mild i sitt sätt,

blott han är kraftig i handling.

Barnet må äga all frihet utom den att

genom ovetenhet skada sig själv.

Den, som vill ha mindre besvär med

denna frihetsbegränsning, bör redan

från barnets födsel vänja det vid de

levnadsregler, som äro nödvändiga för

dess hälsa. Goda vanor äro

hälsosamma och milda uppfostrare. De

förebygga despotism hos de stora och

despotism hos de små. Oregelbundna

levnadsvanor hos barnen ge

uppfostraren onödigt besvär.

De exempel, som vi nyss gåvo på ett

inskränkande av friheten, bestodo i ett

undanhållande, ett förvägrande av

framställda önskningar. Men det är

värre att få barnen att göra vad

de avsky. De flesta barn tycka illa

om att ordentligt tvätta sin kropp,

borsta tänderna, putsa naglarna, borsta

sina kläder och skodon. Och

likväl måste de varje morgon

genomgå detta program. Hur ofta

framkallar det icke strider! Gossar bry sig

sällan om en svart rand i örat, en

lerfläck på byxorna. Och lyckligtvis! De

vore icke pojkar, icke barn, om de vore

annorlunda. De vilja leka på sin

fritid, ju mer desto bättre, och varje

arbete, som tar tid från det härliga

lekandet, är förhatligt. Men mor vill alls

icke få anseende som en slarvig

husmor, och för resten måste gossarna

ändå lära sig sköta sig själva, och alltså

— programmet får icke svikas! Här

är åter en nödvändig begränsning av

friheten till barents nytta, och

uppfostrarna måste i nödfall underkasta sig

en hel del möda och besvär för att

tvinga barnet inom gränserna. Men å

andra sidan, ju tidigare och

konsekventare — och därvid även ju glättigare

och mildare och sällskapligare de fylla

denna plikt, desto lättare för dem och

deras småttingar.

Här måste ett ord med om den glada

pliktuppfyllelsen. Det är inte roligt i

sig själv för barnen att uppge sitt

hjärtas lust för livets nödvändiga

förpliktelser. Däruti likna de alldeles oss

själva. Men nu göra uppfostrarna det

ofta ännu oangenämare genom att

alltid brumma, då de förmana till

pliktuppfyllelse. Och detta kan och bör

dock vara annorlunda. Då

föräldrarna föregå med att sjungande börja

arbetet, följa snart de unga med.

Glättighet eggar och meddelar sig till

andra. Det är inte häller bra att

alltid tala om »livets bördor» och de

»tråkiga plikterna». Det ligger något

angenämt i nästan varje plikt — och

något lyftande i nästan alla bördor;

arbetets nöje och segerns

tillfredsställelse. Den förnöjda skomakaren, som

sjungande förrättar sitt enformiga

arbete, sitt pliggande och syende och

som icke blott njuter under, utan även

av sitt arbete, är inte någon

fantasigestalt. Han lever hos oss alla, om vi

blott låta honom leva. Varje arbete

har sin svårighet att lösa, och däri

ligger det tilldragande — vare sig vi

lägga en gata, mura en kakelugn eller

företaga en vetenskaplig

undersökning. Varje arbete har sin lösning,

sitt fulländande och däruti sin

förmåga att tillfredsställa. Att helt

försänka sig i arbetet, uppgå uti det, det är

andakt; att se fullbordandet — det är

att smaka vårt arbetes frukt. Och

båda inge oss en stämning av tacksam

glädje, göra pliktuppfyllelsen lätt och

angenäm:

Då man strävar, lätt blir bördans vikt,

Om man uti glädje gör sin plikt.

Det är en konst, för många kanske

en svår konst, att i de dagligen

återkommande sysslorna finna en dagligt

återvändande källa till njutning. Men

konsten kan läras. Vi måste därvid

dock låta det dåraktiga skiljandet

mellan ett ärat tankearbete och ett lägre

handarbete fara. Allt arbete är ära

värt, utom det arbete, som betjänar

osedligheten. Och så, vänj edra barn

redan tidigt vid och tillämpa det även

ständigt själva vid edra större och

mindre pliktuppfyllelser: Vad som

måste göras, är värt att göras väl.

Den som samlar sina krafter till det

goda, glömmer allt annat och njuter

arbetets fröjd.

Om ett barn icke äger frihet att

vanvårda sin kropp, bör dess förstånd lika

litet få förvildas av vanvård. Det

finns ingen större frihetstjuv än

skolan. Den tvingar icke blott barnet

att en hop timmar under dagen sitta

inom fyra väggar, utan den lägger

därunder oavbrutet beslag på dess

tänkande. Då gossen icke får sparka boll, så

vill han likväl med sina tankar vara

med i leken. Men stopp — han måste

sysselsätta sin hjärna med Afrikas

floder eller hur vagnar kördes i äldre

tider; ett körande, som kör undan

hans egna envist dröjande tankar.

Flickan vill klä på sin docka, som hon

måste lämna halvfärdig på morgonen.

Dumheter — hon måste räkna ut

vinsten vid en försäljning med så och så

stor tara och andra för henne

fullkomligt likgiltiga uppgifter. Barnet har

icke sin frihet att få tänka på vad det

vill. Det måste tänka på saker, som

skolan anser nödvändiga för det — och

på det sätt den föreskriver det —.

Detta kallas förståndsutveckling och är

ett bildningskrav.

Vare det fjärran från mig att

motsätta mig denna frihetsinskränkning.

Den är helt enkelt oundviklig. I ett

civiliserat samhälle kan ett barn, som

vuxit upp, icke förtjäna sitt uppehälle

och känna sig hemmastatt där utan att

själv ha ernått en viss bildningsgrad.

Och dessutom kan skolbildningen, om

också ett barn icke alltid varit vidare

angeläget om den, senare för detta bli

en källa till stort nöje genom att

väcka hos det en hop tillfälliga intressen.

Den, som vet mångt och mycket,

finner överallt något, som väcker hans

uppmärksamhet Och sysselsätter hans

tankar.

Och nu måste man tillåta mig, ehuru

själv lärare — att egna lärarna ett

välförtjänt erkännande. Skolan utövar

med sitt herravälde över sex och fler

av ungdomens år ett enormt

inflytande på barnens livsöden. Icke blott att

den dag efter dag har i sin hand

stämningen under barndomsåren, utan —

på henne beror det också till stor del

huruvida barnet senare med lust och

glädje utvecklar sin bildning eller

betraktar den som en besvärlig börda.

Skolan kan väcka lust, men även olust.

Därigenom räcker hennes inflytande

vida över skolåren. Hon behärskar

barnets liv — och till en stor del även

den fullvuxnes.

Nåväl, medan förr i tiden motviljan

mot skolan var mycket vanlig och vi i

vår ungdom betraktade och skydde den

förhatliga inrättningen som ett

fängelse, är nu denna skola ofta en

nöjeslokal för barnen, som tycka, att det är

roligare där än hemma, och där liv och

lära äro en fröjd. Ett av de härligaste

minnen från min skoltid är den

tidpunkt av tre veckor, då jag med några

kamrater drev omkring, njutande av

att genomströva vägarna utanför

Amsterdam, springa kring slottsgravarna,

leka vildar bland sågverkets stockar,

njutande frihet. Skolan var för oss ett

tukthus och läraren en bödel. Torra

läxor, sträng tukt, kyligt, hjärtlöst

sätt — det var de medel, varmed vi

bildades sedligt och intellektuelt. Att

gå miste om förmånen att på detta sätt

utvecklas i förstånd och goda seder

var i sanning en stor glädje.

Och nu? En läkare sade en gång till

mig: »Skolan är nu läkarens största

motståndare. Då vi ordinera barnen

att bli hemma, klaga genast mödrarna

över, att barnen kälta på att få gå till

skolan.» Är detta icke en triumf? Förr

tiggde vi om »att få vara hemma», och

nu tigga barnen om att få »gå till

skolan». För eftergivna föräldrar är detta

nog ledsamt. De ha i skolan och

läraren förlorat ett hot, varmed de kunde

skrämma barnen och göra dem lydiga.

Men förståndiga föräldrar välsigna

denna förändring: vägen till skolan

fuktas icke längre med barnatårar.

Barnet går leende till skolan och

kommer leende hem igen.

Det gives naturligtvis undantag,

men i regeln är i vår tid skolan en

frihetstjuv, som må stjäla, emedan han

rikligt ger igen, ger igen mer än han

tagit. Andan i skolan är så mycket

trevligare, sättet så mycket hjärtligare,

undervisningen så mycket mer

fängslande. Och genom det sistnämnda blir

förståndsutbildningen en verklig

bildning. Vi kunna icke lämna barnets

själsutbildning åt slumpen. Vi måste

ingripa, leda, härska. Men icke till

skada för förståndet. Detta måste

draga nytta av underkastelsen. Och så är nu

i regeln fallet, särskilt i skolor, där

barnen icke behöva fullproppas till en och

annan examen, något, som kan inveckla

i stället för att utveckla förståndet.

Barn vilja gärna leka. Men de vilja

också gärna lära. Och varje lärare,

som går upp i sitt kall, kan intyga detta

av egen erfarenhet. Att tillfredsställa

denna lust att lära och därvid öka den

är ett av den nutida undervisningens

förnämsta mål. Man kan lugnt säga,

att skolan i sin helhet de sista trettio

à fyrtio åren undergått en fullständig

förvandling, om också detta skolans

reformerande icke blifvit ett fullbordat

faktum i varje särskild skola.

Må man ursäkta mig, att jag särskilt

uppehållit mig vid denna skolans med

framgång krönta strävan. Det måste

fullt belysas, att en begränsning av

barnets frihet för dess väl icke just

behöver göra något intrång på dess

glädje. Där den är nyttig, bör den

tvärtom paras med en ökad

glädjekänsla. Barnen måste ha nöje eller

lära sig ha nöje av det, man begär av

dem. Annars kan uppfostraren liknas

vid kocken, som tyckte, att maten inte

behövde smaka något, blott den

innehölle den nödvändiga näringsprocenten.

Dylika kockar bör man ju förr dess

hellre få bort ur köket. Det givs ingen

bättre medhjälpare i uppfödande och

uppfostran än lärjungens rätta lust.

Ingen lust är olust.

Gällde det blott kroppen och

förståndet, skulle nog barnets väl kräva mer

av dess frihet, mer omsorg, mer

uppmärksamhet, mer tid än man i hast

tänkt. Men nu råka vi, och även

uteslutande i barnets intresse, återigen

med vår sedliga uppfostran i strid med

alla dåliga egenskaper i barnets natur,

åtminstone — då vi äro övertygade om,

att dess högsta väl mer befordras

genom sedlig mognad än genom kroppens

och förståndets utveckling. Barnet får

icke leva enligt sin sedliga naturs

sämre element: det måste vänja sig av med

sin ouppriktghet, sin vinningslystnad,

sitt översitteri, sin avundsamhet och

därunder hålla sig själv i tygeln. Hur

många själslyten finnas ej hos det och

göra livet svårt redan i barndomen!

Vi fullvuxna beskylla så lätt barnet för

obetänksamhet och sorglöshet, men vem

kan säga, hur mycken strid, som ofta

utkämpats i den späda själen?

Månget barn vill så gärna vara snällt, men

kan det icke. Oftast faller det för

frestelsen och gråter då i besinningens

tysta stunder ångerns tårar, som ingen

ser.

Barnet har sin sedliga strid, som

plågar det desto mer, ju mindre

förhärdat det är genom sin synd —

alldeles som föräldrarna, som skola

uppfostra det. Och denna strid tar bort

mycket av dess handlingsfrihet.

Hur mycket allvarligare blir icke

detta, då föräldrarnas tro framför allt

annat vänder sig kring barnets andliga

väl. Där gäller det icke blott att få

barnet vuxet för det jordiska livet,

utan att redan tidigt fostra det för

himlen. Icke en jordisk och

förgänglig lekamen, nej, först och främst att

få en odödlig själ, en själ, som redan

tidigt kan kallas hän och då måste vara

beredd. Och detta »beredd», blir man

icke i otyglad frihet. Icke häller

barnet. »Giv ditt hjärta åt Gud», så hör

barnet i söndagsskolan eller vid

barnagudstjänsten den kärleksfulla

förmaningen. »Min älskling, giv ditt hjärta

åt Herre Jesus», så talar den ömma,

troende modern vid barnets bädd.

Men o, hur svårt är det icke för

barnet! Icke att känna det som en mild

sinnesrörelse, icke att erfara det som

en ljuvlig föreställning, men att göra

det. Ty då måste det lilla hjärtat helt

frigöras från fåvitska, syndiga ting.

Då måste det fullt uppgiva sin frihet

för att finna en helt annan frihet i

underkastelse under Gud.

Ni förstå, att en uppfostran, som

blott och bart avser barnets hela

personliga väl och intet annat, mer har

att aktgiva på tyglandet än på

njutandet av friheten. Och detta blir än

värre, då vi även ge akt på den andra

principen för en inskränkning av

friheten: andras väl.

Det rättmätiga i denna princip faller

en strax i ögonen. Då andra icke ha

någon rätt till frihet, var ligger då

grunden till vår rätt? Rätt för alla

förutsätter även var enskilds rätt.

Detta måste barnen redan tidigt lära

sig, men på den punkten äro de flesta

litet hårdlärda, åtminstone så länge de

ha att göra med svagare naturer; då

erkänna de lättare den starkares rätt.

Och däruti följa de många fullvuxnas

exempel, till och med folks och makters,

stormakterna med deras

erövringspolitik.

Detta stormakternas spel att alltjämt

utvidga sina gränser på sina svagare

grannars bekostnad, detta möter oss

också i barnkammaren. Där sitta de

fem eller sex kring bordet, barnen i

familjen, gossen och flickan — om sex

till fjorton år, men likaväl stormakter

— i miniatyr. Var och en har sitt

arbete eller sin lek, som naturligtvis är

lika viktig eller än viktigare. Den ena

skriver ett franskt tema, den andra

ritar en karta, nummer tre sysslar med

en teservis, den fjärde ställer upp sina

kanoner för att förinta ett fientligt

läger med gröna ärter, och på så sätt har

var och en sitt lilla arbete eller sin

viktiga lek, som full andakt egnas. Men

till detta behöver var och en utrymme,

och detta måste i vardagsrummet

utmätas lika noga som på den befolkade

jordytan. Vi komma så lätt in på

grannens område. Se, där flyga

kulorna över det franska temat, och atlasen

vill gå på tekalas. »Se efter vad du

gör då», höres en knotande stämma

ropa, vilket icke vill säga annat än: »giv

mig mer utrymme på din bekostnad».

Men den tilltalade har inte lust att se

efter. Han har lika stor »rätt» som den

andra och därtill behov av mer

utrymme, men nöjer sig inte med mindre.

Och så uppstode lätt ett litet krig, om

inte mor företrädde en skiljedomstol

med den ädla principen: Fred stödd på

rätt. Mor förstår hålla den

härsklystne inom sina gränser och beskydda

de svagare. Men ve, om mor inte

funnes!

Erövringspolitiken är en följd av vår

lust efter mer, ständigt mer. Men

denna lust bör hållas i tukt, så snart

den angriper andras rätt. Detta är,

om också icke en viss praxis, dock ett

uppfostringskrav, och detta krav är för

de små fribrytarna slag i slag en

hämsko på deras frihet. Ty icke blott

bröder och systrar, utan även far och

mor böra respekteras i bibehållandet

av sina privilegier. Är far för god och

mor för svag, då skola snart de

kanaljerna kolonisera mors hörn eller fars

rum för att spela härskare likt de

europieska makterna i Asien och

Afrika. Men äro föräldrarna icke lika

undfallande eller svaga som de mörka

urinvånarna, då vaka de över sin

besittning och tvinga därvid de

förmätna inkräktarna tillbaka, varje gång

dessa anse föräldraområdet som en

ociviliserad trakt, där de måste införa

civilisationens välsignelse genom att

tillegna sig allt, som faller dem i smaken.

Stannade det blott för barnen med

hänsynen för andras och föräldrarnas

område, men till och med på det egna

området måste de rätta sig efter andra.

Jan får inte läsa sin läxa högt, för då

stör han Maria. Wilhem får inte hojta

av glädje, för då stör han Jan. Mina

får inte flyga genom rummet, för då

kan inte Truida läsa. Och så är det

undan för undan. De få inte det och

inte det, och slutligen kunna de väl

fråga: Men vad få vi då?

Vi se sålunda, hur barnen för egen

eller andras skull äro mer bundna än

vad som är angenämt för deras

frihetsälskande natur, och i full

överensstämmelse därmed ha vi på dessa sidor mer

talat om inskränkning än om frihet.

Det är nu verkligen hög tid på, att vi

till sist se efter, i vad mån barnen

kunna få åtnjuta frihet, och hur vi kunna

använda denna deras ostörda frihet vid

deras uppfostran. Vi åtaga oss med

glädje detta värv. Den, som själv

gärna njuter sin frihet, unnar också gärna

sina barn den. Och jag hoppas även,

att alla föräldrar äro överens med mig,

icke förbehållsamt, utan av hela sitt

hjärta, då de sett, hur på alla håll

gränser angivits —- och att dessa måste

respekteras. Nu framställer sig helt

naturligt den frågan: Blir det

verkligen något tillfälle för barnen att

åtnjuta frihet — och växa upp i frihet?

Åh, tillräckligt! Och lyckligtvis. Ty

vore detta inte fallet, då skulle de

skapa sig tillfälle antingen genom brutalt

motstånd eller genom listigt

undandragande. Varken människan eller

barnet kan vara utan frihet. För att

förvärva den skulle de kunna vilja

kämpa i åttio år. Låt oss då som

kloka och fredsälskande människor

respektera frihetsbehovet och förekomma

onödiga strider.

*

VI.

INTET FÖRKVÄVANDE TVÅNG.

Åh, tillräckligt! Jag sade detta med

sådan tillförsikt. Men därvid glömde

jag likväl, att vid ett förhållande

mellan uppfostrare och barn det icke givs

någon frihet för de sistnämnda, som

icke skänkts av de förstnämnda. Vid

ett sådant förhållande blir det

alltid: vad den ena får mer, får den

andra mindre, och sålunda fordras

stundom från föräldrarnas sida någon

uppoffring. Denna uppoffring kan

icke i själva verket bli svår för dem, då

de älska sina barn och gärna unna dem

ett privilegium, avstå från en rätt, då

det kan befordra barnens välfärd eller

livsglädje. Så borde det åtminstone

vara.

Men är väl friheten nyttig för barn?

Det är en viktig fråga. Det är icke

utan skäl, jag nu för andra gången

erinrar om vårt stora frihetskrig. Då

gällde det religionsfrihet mot

prästerligt och furstligt herravälde, och detta

herraväldes företrädare avskyddes

djupt. Men därför voro de icke alltid

sådana elaka varelser. Icke blott att

de ansågo sig fylla en helig plikt, men

de menade nog ofta väl med de

förtryckta. De ville med all makt göra

dem saliga och ansågo det vara bättre

att prisgiva en kropp åt bålets

jordiska pina än tusendes själar åt

helvetets eviga lidanden. Deras

själaherdeomsorg om deras hjord kom dem att

uppträda med stränga åtgärder hellre

än att se fåren sjunka ned i en pöl av

elände. Var icke detta bra och

kärleksfullt?

Men holländarna betackade sig för

denna godhet, och vi prisa dem därför.

Dock se till, du, som för den skull

ärar dina förfäder, som avskyr Roms

och Spaniens despotism och dömer

båda som förmätna inkräktare: Det fel,

du klandrat, finns hos dig själv, finns

hos alla. Och det är alls icke de

sämsta naturerna, som tydligast visa det

i praktiken gent emot sina barn och

sina underordnade. Det felas dem

blott tillräckligt förtroende till egen

tankeförmåga, och därigenom bli de

kortsynta. De anse, att det å alla

områden blott ges en väg till salighet, och

att detta just är den väg de gått. De

påtvinga barnen, icke för sitt eget väl,

utan för sin avkommas, den riktning de

finna för god, i den fulla vissheten, att

den riktningen i själva verket är den

bästa och angenämaste för hela

världen. På fullt neutralt område, där alls

inga allvarliga intressen stå på spel, äro

de likväl fortfarande upptagna med att

hålla sina barn i ledband, och om dessa

någon enda gång få röra sig i frihet,

sker det dock icke utan att de först

vingklippts. Detta är ett stort och

mycket onödigt fel hos många fria

holländare i deras uppfostringsmetod,

större än hos Rom och Spanien, där

det åtminstone gällde de högsta

intressen. Genom detta fel ingripa

föräldrarna fullkomligt onödigt i barnens

frihet. Och detta förgripande blir så

mycket allvarsammare, då den fåvitska,

men dock välmenande

inblandningslusten urartar till tyranni på grund av

bekvämlighet.

*

VII.

FRIHET UNDER ANSVAR.

Alltså, enligt vad vi nyss nämnde,

kräves det någon uppoffring av

föräldrarna, för ätt barnen i verkligheten

skola få tillräckligt tillfälle att njuta av

sin frihet. Äro föräldrarna beredda

därpå? Det är den stora frågan.

Det är onsdag, och barnen äro fria.

Åtminstone fria från skolan. Nu få

de göra — vad mor föreskriver. Alltså

lindningsmetoden. Ströva omkring på

vinden? Jo, vackert! Leka i ladan?

Kommer inte i fråga! Bygga en stuga

eller gräva en damm? Vad tänker ni

på! Mor tycker inte det är bra för

barnen. För hon tycker inte om det där

»levernet» på vinden och »tillställningen»

i trädgården. Nu ska barnen sitta stilla

vid bordet och där utan bråk rita, läsa

eller leka, om de också inte alls tycka

det vara roligt. Lindningsmetoden.

Och då mor är rätt frikostig, få barnen

leka i ett hörn av rummet. Men för

all del inte »springa runt» eller »stöta

emot något». På det viset inmuras

barnen på sin fridag.

Fordra — märk väl — fordra

förhållandena en dylik begränsning, då få vi

underkasta oss den. Men annars —

o, det är så skönt, så innerligt behövligt,

att barnen av hjärtans grund få njuta

sin oskyldiga lek, att de fullt få uppgå

i den, att de, glömmande allt annat, helt

ge sig åt den. Då få de en gång helt

vara sig själva. Det inger en så härlig,

uppfriskande känsla. Alla

skolbekymmer och tankar på rummets städade

skick äro då lyfta från deras små

skuldror, helt avlyfta, och de frossa i sitt

nöje och blomstra av glädje och frihet.

Att få leka efter sitt hjärtas behov, det

är att inandas hälsa till själ och kropp.

Där äro nu ett par gossar — och

varför inte ett par flickor? — som hålla

på att gräva i trädgården. De vilja

göra en sjö, en riktig sjö, där deras små

båtar kunna fara, och så litet längre

bort ett berg med en kanal omkring,

och så en kanal från sjön till denna

kanal. Holländska barn äro födda till

kanalbyggare. Det ligger i rasen.

Därför finns det inte något härligare för

dem än att slaska i vatten och arbeta i

sanden. Och det tycks också sitta i

de små kvinnfolken, ty flickorna

knoga dit duktigt med vattenämbar och

nöja sig icke förr än de i sin tur få

hantera spaden.

Denna lek skräpar naturligtvis en

smula till detta hörn i er trädgård och

gör det litet smutsigt här och var. Och

kjolar och byxor bli nog inte så torra.

Ett barn kan nu en gång för alla inte

bära ett vattenämbar utan att den

rörliga vätskan i något obevakat ögonblick

skvalpar över. Men än se’n då, vad

gör det? Litet vått torkar väl snart.

Och om ni ta vid er för deras kläder,

varför låta ni inte edra barn gå i sina

tarvligaste kläder och ta träskor på

fötterna? Men i himlens namn, låt dem

vara fria, fria, fria. Låt dem nu en

gång få roa sig riktigt. Det är kanske

inte så bra för skor och kläder, men

för de små sällarna är det

genomhärligt. Låt dem nu hålla på. Seså, låt

dem det!

Och frukta ni, att friheten skall göra

dem slarviga, att de skola tänka: någon

annan tar nog bort det där efter oss,

då givs det ett gott medel att

förekomma denna befarade följd. Giv dem

frihet mot ansvar; ålägg dem att genast

göra i ordning efter sig, eller, då leken

är slut, den må nu taga dagar eller

veckor, städa efter sig.

Frihet mot ansvar är det

förträffligaste uppfostringsmedel. Men var då

snäll och var åtminstone i början en

smula sparsam med ansvaret, annars

komma ni, i er ängslan för att

framkalla försumlighet, att förgripa er på

den härliga bekymmerslöshet, som är

ungdomens kraftkälla. Barn tycka det

är roligt att då och då tömma hela sitt

leksaksskåp för att begagna det t. ex.

för en by på golvet. Hus, lantgårdar,

djur, dockvagnar, tåg, allt måste göra

tjänst; och vad som icke är avsett för

ett stycke byliv, t. ex. ett par

bleckformar, användes även — fantasien gör

av bleckformar fodertråg åt boskapen

eller små kullar eller hövålmar eller

vad som behöves. Men mödrar se inte

gärna sådana fulla uppackningar.

Mödrar äro i allmänhet mot allt, som

skräpar; och för att nu förekomma, att

deras små flickor på det viset skräpa till,

kunna de låta tillåtelsen bero på

villkoret: »allt skall läggas in igen, innan ni

gå till sängs». Se, på det viset

förbittras ofta glädjen; genom att de måste

leka under det ständiga trycket av en

så ledsam plikt. Att städa undan allt,

innan man går till sängs, det är att

enligt en rättskaffens pedagogiks

fordran åter nedriva aftonens uppbyggda

glädje, det är att låta den levande

lekens friskhet torka in under en ledsam

uppgifts kyla.

Ansvar vid frihet är bra, blott vi

hjälpa barnet bära ansvaret — och till

och med göra det till en glad plikt. Då

i ovannämnda fall mor en smula

hjälper till med att städa i ordning, när hon

— ack, kärleksfulla mödrar, äkta

sådana, äro så uppfinningsrika — då

gör en lek av det, varvid barnet får

draga eller än bättre åka i en vagn, ett

stort tåg, medan mor tar bort sakerna,

då går inpackningen fort och lika glatt

som uppackandet och lär barnet under

lek, upplivat med ett glättigt ansikte,

att ansvar kan kännas och även

betraktas som ett nöje, att detta gör friheten

till ett verkligt nöje. Den, som vill och

kan taga friheten på sitt ansvar, har

däri även en borgen för, att friheten

alltid åter kan tillerkännas honom.

Men, ännu en gång, låt icke ansvaret

bli ett medel, som tidigt berövar barnet

dess frihetsglädje. Jag har känt en

liten gosse, som likt alla små gossar

gärna snokade omkring i hela huset och

helst i skräpvrår, om han kunde få tag

i något roligt. Om han påträffade ett

eller annat föremål, som kunde passa

för hans lek, så frågade han, om han

»kunde få det». Blev svaret jakande,

frågade han om igen, om han »fick göra

vad han ville med det.» Och först då

detta tillstaddes honom, gick han bort

med sin skatt, men icke förr än han

flere gånger till sin fulla visshet

frågat: »gör det inte något, om det går

sönder?» Blev svaret då: »Du får

gärna ha det, men inte göra illa det på

något sätt», då lade han tillbaka saken på

sin plats, för då var han rädd för, att

något kunde hända det. Han måste

obetingat få använda det, så att han i

full frihet kunde gå och knåpa med det;

först då kunde han ha riktigt roligt

därmed. Ett ansvar, som han inte kunde

påtaga sig, nedstämde honom.

Ack, känna vi icke alla det lilla

barnets skrämda blick och blossande kinder,

då det så ivrigt och glatt lekt med

något, som var fars eller mors, något, som

det måste vara »riktigt rädd om»,

och som hu plötsligt »alldeles av sig

själv» gick sönder, alldeles av sig själv!

Det är rörande att läsa denna skrämsel

och ibland ångest i de smås ögon; och

i stället för att med vänliga, tröstande

ord lugna det skrämda barnasinnet,

finns det ännu fullvuxna, mödrar, som

fara ut i onda ord mot ett sådant litet

pyre, ja, hårt ta det i armen och ge

det ett par slag. Låtom oss vid

ansvars åläggande räkna med de smås

förmåga.

*

VIII.

INTET PEDAGOGISKT ÖVERMOD.

En smula eftergivenhet från

föräldrarnas sida, till och med om de skulle

tillåta barnen säga sin egen mening och

handla därefter, när icke någon fara

finns däri! Det ligger ett pedagogiskt

övermod i att icke kunna fördraga, att

barnet tänker, känner, vill annorlunda

än far och mor, och i att ständigt föra

strid därom med det olikt anlagda

barnet. Men, i himlens namn, annorlunda

behöver väl icke alltid vara synonymt

med sämre. Om fadern föredrager

blont, varför kan gossen icke välja

brunt och öppet uttala det? Låt ditt

barn, då det icke gäller dess sanna väl,

utbyta tankar med dig, till och med

motsäga dig. Vi borde glädja oss åt

varje yttring av självständigt tankeliv

hos våra barn, men göra i stället vårt

bästa att så tidigt och så länge som

möjligt kväva detta självständiga liv.

Hos somliga går härsklystnaden så

långt, att de vid varje avvikande

mening tilltäppa barnets mun, vilket icke

betyder mindre än att frånkänna

barnen rätten att vara till. Det säger sig

själv, att varje ålder har sin egen vishet

(eller dårskap). Att av en tioåring

kräva, att han skall dela fyrtio-åringens

åsikter, det är att göra barnet till ett

vidunderväsen. Ett barn kan inte

tänka annorlunda än ett barn. Låt det då

tänka efter sin ålder. Även tjugo-,

trettio-, fyrtio-åringen har sin ålders

dårskaper, varpå gubben i sin tur

småleende ser ner. Vad skulle ni säga, om

farfar ålade er att hålla inne med edra

omogna idéer? Allas våra idéer äro

omogna, en vishet efter vår ålder, som

alltid avlöses av en mognare ålders

vishet. »Jag kommer ihåg», sade en gång

en far åt mig, »varje gång jag hör mina

barn debitera dårskaper, att även vi i

vår ungdom bjödo ut vår vishet. Då

tänker jag alltid: lyckligt, att de

utveckla sig naturenligt.» Och åter en

annan far gav ett förståndigt svar, då

hans gosse med full övertygelse sade:

»Men far, jag tycker inte alls som

du!» — »Det var väl», svarade fadern,

»för jag skulle vara riktigt ledsen, om

du vid dina femton år vore lika klok

som jag vid mina fyrtio.»

Låt varje ålder njuta sin ålders

misstag, ditt barn sina, du dina. Har ni aldrig

märkt vid förlovningar, att det nästan

alltid uppstår ett spänt förhållande

mellan föräldrar och barn? Mor är nästan

aldrig nöjd med, utan intagen av tyst

fördom mot sonens fästmö. Kanske

med rätta: med sin kvinnliga instinkt

har hon redan upptäckt de svaga

punkter, som förälskelsen så lyckligt

förbisett. Men mor glömmer, att icke heller

hon på sin tid icke genast och helt

kunde intaga sin tillkommande svärmor.

Och dessutom, att inte hon skall gifta

sig med flickan, utan sonen, och att det

därtill är nog — såvida det icke gäller

dåliga och farliga egenskaper — att

ynglingen håller innerligt av henne och

hon honom. Detta är huvudsaken, som

just ofta förbises av föräldrarna. De

vilja enligt sin uppfattning skapa sitt

barns lycka och till och med härska över

deras hjärtan. Det går i sanning inte,

det går inte! Var nu förståndiga,

föräldrar! Övergiv er föreställning, att ni

kunna passa in ert barns lycka, ja livs

lycka, som man gör med läggfigurer,

och lämna dem åtminstone friheten att

älska efter sin egen böjelse.

*

IX.

VARKEN TYGELLÖSHET ELLER

FÖRBUDSMANI.

Jag vet väl, att den frågan härvid

faller många på läppen: »Men skola vi

då likgiltigt stå och se, hur våra barn

med öppna ögon rusa i fördärvet?»

Nej, det skola ni inte, men ni måste i

riktigt god tid se till att förekomma

detta. Och ni måste uppfostra edra

barn därtill.

Det är sorgligt att se, vad somliga

människor mena med »frihet i

uppfostran». De lämna »uppfostran» helt och

hållet å sido och bibehålla »frihet». Men

det är en frihet av bekvämlighet, en

frihet av svaghet. Barnen få fritt leka på

gatan och »fritt» umgås med alla

kamrater, som mor icke eller blott till

utseendet känner. Barnen få »fritt» läsa

åtskilliga böcker, som de få låna av

vänner, utan att far eller mor kastat ett

öga i boken. Barnen få »fritt» säga

tjänstfolket ohövligheter och vara

oförskämda mot sina föräldrar. Detta

kallas »fri» uppfostran. Men det är den

»frihet», som beror på fullständig

saknad av ledande förmåga och kärleksfull

omsorg. Nej, tusen gånger hellre då

en allvarlig, omsorgsfull stränghet och

bundenhet, än en sådan frihet.

Men detta är icke den frihet, som

föresvävat oss. Det är lössläppthet utan

minsta uppfostran. De, som lämna sitt

barn åt gatan för att spara sitt hus och

sin trädgård, bevisa därmed, att deras

möbler och gräsmattor äro dem

dyrbarare än deras barn, och ha därmed

redan dömt sig själva som uppfostrare.

Då vi tala om frihet i uppfostran, tänka

vi oss en familj, där från unga år far

och mor umgås med varandra och med

barnen, där en bildad, vänlig ton råder,

där föräldrarna dag för dag ge barnen

levande föredömen av vänlighet,

foglighet, uppoffringslust, och inte blott mot

varandra och barnen, utan även mot

gästerna, ehuru förnämligast mot

husets medlemmar. En familj, där

barnen från sina första levnadsdagar

inandas en atmosfär av sanning och

kärlek, där de goda och nödvändiga

principerna icke predikas, befallas och

påtvingas barnen, och underlåtas av

föräldrarna, utan efterlevas av de

sistnämnda och i följd därav prövas av de

förstnämnda. Den, som förordar

frihet i uppfostran, menar därmed: att

uppfostra barnen till friheten att

föredraga och göra det goda. Och han vet,

att barnet för detta bör ha så mycken

frihet som möjligt och så tidigt som

möjligt. Han vet också, att barnet så

mycket förr och så mycket lättare fogar sig

efter det förnuftiga, ju mindre man

fordrar det oförnuftiga av det. Han

vet, att den, som omger barnet med

tvång, framkallar de krafter, som

bryta detta tvång, men den, som omger

det med en atmosfär av frihet — frihet

skänkt och övervakad i kärlek — övar

barnets förmåga att rätt bruka denna

frihet.

Jag har icke på dessa sidor velat

förfäkta en obegränsad frihet, utan så

mycket mer bekämpa allt onödigt,

oförnuftigt, kvävande och pinande tvång. Det

har man säkert insett. Av dylikt tvång

är icke blott hemmet och skolan, utan

även samhället tillräckligt fyllt. Av

förbudsmani, av kortsynthet, av oro

utövar man tvång, där man utan någon

svårighet eller fara kunde tillstädja

frihet. Och detta tvång hindrar

människor och barn att växa ut i den

självständighet, som härrör ur

självförtroende och inger förtroende, en

självständighet, som gör ordningsmakten

överflödig, emedan denna makt finnes inom

människan själv.

*

X.

HUR TVÅNG KAN BEFRIA FRÅN TVÅNG.

Till förvärvandet av denna

självständighet kräves frihet. Men hur orimligt

det än låter, genom tvång måste vi även

lösas ur tvånget. Denna tanke

förpliktar mig att ännu en gång tala om

disciplin.

En samlevnad av tusentals

människor kan inte varje ögonblick hållas i

ordning av polismakten. Då hoptals

resande måste med ett tåg eller en

spårvagn, då hundratals besökare skola ingå

i eller lämna en samlingssal, då sökande

i långa rader vänta på en

platsanskaffning, då — vid plötslig eldsvåda —

människor rusa för att undfly en

lågande kyrka eller teater eller ett sjunkande

skepp, då i allmänhet bland en talrik

skara människor var och en under

möjligast korta tid vill nå sitt mål och

under trängande, hotande, livsfarliga

omständigheter, då måste det vara

ordning i hopen, en ordning, som räddar

alla. Till en dylik ordning kan ett folk

disciplineras, och detta är skolans,

värnpliktens och föreningens uppgift, under

sistnämnda ord inberäknat både

anarkistföreningar och kyrkan. Familjen

kan här inte uträtta mycket.

Disciplinen är ett behov och följaktligen en

uppgift för hopen. Och familjen är blott

en liten hop.

Disciplinen kommer barnet och

människan i dylika fall att prisgiva all frihet

och utan förbehåll rätta sig efter

uppställda ordningsregler, och detta för det

helas skull. Då läraren fordrar, att i

skolan böckerna skola ligga uppstaplade

i en viss ordning i skolskåpet, så är

detta icke ett löjligt godtycke, lika litet

som då han håller på, att pennskrinen

skola stå på ett visst sätt på bordet, och

i allmänhet läromaterialet iklädas

uniform. Han begär det, emedan han

därigenom lättare kan överskåda allt och på

så vis genast upptäcka en odygd. En

regelmässig inspektion är lika

nödvändig i skolan som i kasernen, och hur

tidsödande skulle icke denna inspektion

vara, om icke det fanns ordning i

massan. I aktsamhet om kläder och saker

måste barnen därför vara

disciplinerade, och detta kan i hemmet genomföras

under hand. Föräldrar, som vänja sina

barn vid att lägga sina saker i god

ordning på en bestämd plats, göra därmed

ett gott verk.

Men i skolan, och framför allt i

större inrättningar, måste också

kommandet och gåendet vara bundet vid vissa

regler, som ingen får överskrida. Det

är en härlig syn att i en klass se frihet

och disciplin gå hand i hand. Friheten

talar ur barnens blick, ur hela deras

ansikte, ur deras tal och hållning. Hör

då, hur de frimodigt uttala sin

mening inför läraren, och se, där tar en

upp sin blyertspenna — o,

tempelskändare — utan att först ha satt upp

fingret, och där — det är en varm

sommarförmiddag — går en till

vattenledningen för att svalka sina händer eller

dricka — utan att först ha bett om lov.

De göra precis som de vilja. De få

göra vad de vilja, alldeles som i ett

ordnat hushåll. De behöva inte ens

fråga om de få »gå ut». Det frågar ju

inte barnet hemma heller? Det skall

bara lära sig i skolan, att allt detta har

sin lämpliga tid. Det härskar alltså

frihet i klassen. Men knappt skola

barnen, de fyrtio, hem eller till

gymnastiksalen, så se, denna fria trupp

lyder korrekt och uppmärksamt lärarens

lågmäldaste befallning. Där stå de som

gjutna i bly. Där marschera de, som

om deras salighet berodde på ett steg

ur ledet. Där försvinna de, en böljande

linje, slingrande genom rummet, genom

korridoren, genom gymnastiksalen. Nu

ingen frihet! Intet av barnen är nu en

individ. Vart och ett är nu en del av

truppen och måste, helt utplånande sig

själv, sörja för det stora helas enhet.

Gymnastikläraren i en skola är

därför ett oundgängligt element vid

uppfostran. Han behöves icke blott för

gossarnas och flickornas kroppsliga

utveckling, utan även för deras övning i

lydnad för vad massan kräver. God

gymnastikundervisning, understödd av

nödiga ordningsreglers tillämpning i

klassen, disciplinerar skolungdomen och

därmed folket. Och det vore mycket

önskligt att efter skolåren talrika

inrättningar funnes att tillgå, varuti

ungdomen kunde underhålla vad som bibragts

den i skolåren. Nu ligger mellan

skolan och värnpliktstiden ett stort fält i

träde, som ger många och stora

anledningar till förvildning, framför allt hos

vårt om sin frihet så måna folk.

Gymnastikundervisningen kan alltså

nå ett präktigt resultat, och detta ju mer

disciplinen av den fordrande lärarens

hand lägges i ungdomens egen. Då —

och detta ganska lätt — en något talrik

klass fördelas i grupper om 6 till 8, var

grupp väljer sin förman och måste

omutligt lyda denne förmans

befallningar, kommer disciplinen liksom in i de

ungas liv. De små befälhavarna

erfara, att intet är att uträtta med en

trupp utan lydnad, och alla lära, att de

icke lyda personen, utan

kommandoordets bärare. De unga cheferna kunna

ju icke fordra någon lydnad av respekt

för deras obetydliga person. Endast

den uppgift de ha att fylla och den

auktoritet, de iklätts, ge dem anspråk på den

villiga underkastelsen av de övriga, dem

likställda kamraterna.

Kommenderandet är en nödvändig sak, en följd av

omständigheterna, och respekteras på den

grunden. Skall det icke överallt

frammanas, där i en stor massa allas välfärd

måste ombesörjas och betryggas?

Då skolungdomen och den fullvuxna

ungdomen praktiskt uppfostras i

erkännandet av denna auktoritet, skall detta

komma folkandan till godo. Folket

måste läras att hålla sig själv i tygel.

Däruti kunna vi till och med gå i skola hos

de »dumma gässen». Var gås har frihet

att flyga, vart han vill, och bygga bo,

var hän behagar. Men då den stora

resan till söder företages, då har var och

en sin plats i ledet. Den kända

V-formen hos de flyttande gässen är väl

förödmjukande för skapelsens herrar, då de

förra i sin höga ställning se ut, som

om de trängdes till döds. Samverkan

måste läras, och detta sker bäst, inte

under ett dödande tvångs herravälde, utan

under en ordningstukt, som äfven

respekterar mycken personlig frihet i

personlighetens intresse, en disciplin, som

inte utövas av vissa maktinnehavare

utan av alla leder. Gör dina

underordnade till dina medarbetare. Den, som

begagnar sin frihet till att hålla sig

själv i tygel, den är värd friheten. Till

detta måste vi uppfostra våra barn.

Och oss själva.

*