Fridas andra bok

BIRGER SJÖBERG

FRIDAS ANDRA BOK

FRIDAS

ANDRA BOK

AV

BIRGER SJÖBERG

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1929.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1929

Birger Sjöberg skrev när Fridas bok kom

ut följande om uppkomsten av denna krets

av visor:

Det fanns en gammal gitarr i mitt hem, vilket för

resten var beläget i den lilla, mycket tysta staden

Vänersborg, och denna gitarr började jag treva på vid

18 års ålder. Tidigare hade jag, som så många andra

unga herrar och damer, nödgats taga pianolektioner,

men pianot slarvade jag med, mest spelande efter gehör

och blev snart ganska ledsen på det instrumentet. När

jag lärt mig ackompanjera på gitarren, tänkte jag en

gång att det kanske kunde lyckas mig att göra en visa,

som var min egen till text och musik. Så skedde. Min

mamma och pappa tyckte naturligtvis att den var

utmärkt, liksom ock vår gamla goda hushållerska,

som varit restauratris på ångfartyget Laxen och

som svor smått på östgötadialekt. Sedan jag sålunda

av de tre enda auktoriteter, vilka för tillfället

funnos att tillgå, erhållit en frisk lagerkrans för

ifrågavarande visa, som visst var skriven på uselt

och falskt klingande västgötamål i den då mycket

använda landsmålsgenren, gjorde jag snart flera

visor. Slutligen fick jag några av dem publicerade

i en skämttidning, dock utan musik.

Något egentligt allvar av visskrivningen blev det

emellertid icke förrän under de senaste fyra åren. Det

var så roligt att gå med gitarren i famnen och driva

fram visor om kvällarna, en ganska barnslig glädje

visserligen, men stark och äkta ändå. Så småningom

länkade det sig till en småstadsserie, sådan den

nu kan vara, och Frida blev häri huvudpersonen,

sådan Frida nu kan vara. Eftersom jag, trots allt

slarv, kunde spela en smula piano, blev det mig

möjligt att själv arrangera visorna för detta

instrument. Uppteckningen verkställdes emellertid

av musikdirektör Hjalmar Johansson i Hälsingborg,

som gav mig flera goda

råd och mycket bidrog till den musikaliska ansen och

putsen vid överflyttningen. Det var rörande att under

våra trevliga uppteckningsaftnar se den talangfulle

och varmhjärtade vännen med sådant intresse och sådan

uppoffring ägna sig åt detta arbete.

Det kan icke vara någon synd att framhålla den

uppmuntran jag fått av mina vänner. Men ha verkligen

mina små visor kunnat bereda dem någon glädje, ha de

i alla fall berett mig själv den största.

De, som ej förut känna Fridafigurerna och deras stad,

Lilla Paris, finna i inledningen till Fridas bok en

fullständig presentation, som även förklarar allt

som passerar i denna bok.

1.

Längtan till Italien.

Den unge man, som konditionerade i en diversehandel

i den trånga men vackra stad, vilken kallades

Lilla Paris — det var samme unge man, som sedan

blev förälskad i Frida — brukade, när det skymde

och alla papperslappar voro upplockade samt golvet

stänkt med vått sågspån och sopat, hängiva sig åt

drömmerier. Vid ett sådant tillfälle drömde han,

sittande på en låg pall bakom hyllan med hästfiltarna,

om Italien, kanhända därför, att han nyligen sett

ett färgblänkande sydländskt landskap på

en burk med citronkarameller.

Moderato.

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,

där små citroner gula, de växa uppå strand,

där näktergalar drilla

allt uti dalen stilla,

och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Jag längtar till Italien, där palmerna de stå

så doftande och höga med gröna blader på,

där gossen spelar luta

invid sin flickas ruta,

när aftonstunden kommer med många stjärnor små.

Jag drömmer om Italien vid skymning i vår bod,

där kryddor sällsamt dofta bland lådor och bland lod.

Jag ser i mina drömmar

de silvervita strömmar

med tusende gondoler uppå den klara flod.

Jag tycker, att jag ser, hur i månens milda sken

jag vrickar fram gondolen på böljan, klar och ren,

och hur i aktern sitter,

beglänst av stjärnans glitter,

en späd italienska med röst så ljus och len.

Hon sjunger om Italien, om Italiens sköna land,

där små citroner gula, de växa uppå strand,

där näktergalar drilla

i dalen, mörk och stilla,

när solen sjunker ner bak Vesuvius"es rand.

2.

Båtfärd.

Stilla och glidande.

Så glida vi från stranden i sakteliga mak,

från grönska och syrener och röda tegeltak.

Hur ljuvt det är att glida

på vågen, milda Frida!

Hur ljuvt det är att glida

i sakteliga mak!

Se, våran snipa speglar sin bild i böljan blå!

De granna, röda ränder likt vilda ormar gå,

och namnet på dess sida

(det är ju annars "Frida")

sig skrynklat ses försprida

i tusen ringar små.

När Vattenverkets murar försvinna ur vår syn,

sig Frida sakta reser med stänk i ögonbryn.

Nu vinkar hon åt stranden

med skopan uti handen.

Nu vinkar hon åt stranden --

en grön och disig syn.

Hon sakta ned sig lutar med gult och burrigt hår

vid relingen mot spegeln, som blank och kullrig står.

När handen den sig närmar,

de röda klänningsärmar

vår bölja tydligt härmar. --

Och åran sakta slår.

Det susar över säven, han bugar sig så grant;

bland strå och pipa gnistrar av blått och diamant.

Och under flaken kluckar

en fängslad våg och suckar.

Den pollrar och den kluckar. --

Vi runda uddens kant.

Ej längta vi till stranden, till grönska och syren.

Här ute vinden svalkar så smekande och len.

Min ädla, goda Frida,

hon vill väl ej bestrida,

att det är ljuvt att glida

i sommarns milda sken?

3.

Söndagsmorgon.

(De äro tidigt ute, Frida och hennes älskade, på ängen utanför Lilla

Paris murar, och plötsligt höra de i morgonstillheten reveljen på

avstånd blåsas av Skyttarnas musikkår.)

Ganska livligt.

I dag är Vattentornet svept i flor,

och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.

Nyss Morgons ängel på dimmig vinge for

och tyst sig lägrade bland strån och gröna blad.

Ännu ej varmt det är. men solen stiger fin

liksom i dallring ur en bädd av skär satin.

Och gräsen äro så hala

i denna stunden svala.

Nu höra vi tupparna gala

omkring vår tysta stad . . .

I dag är Vattentornet svept i flor,

och viken skrynklas som ett krusat rosenblad.

Min sko, den gula, blir av prickar full,

och för jag handen genom ängens långa hår,

den glänser våt av pärlor eller gull . . .

Se, nyponbusken liksom blixtar kring sig slår!

Bersån hos Timmermätarn välves mörk och rund,

och gatans svalg i skugga står i morgonstund.

Ännu är rofullt och stilla.

Så vit är doktorns villa . . .

Hör, dikena sorla och kvilla,

och ivrigt lärkan slår! —

Min sko, den gula, blir av prickar full

när jag bland ängens alla våta blommor trår.

Snart rullgardin med smatter flyger opp,

snart soffor slås ihop vid dån som åska vild . . .

Snart Fröken fyller sin stora kaffekopp

och skådar skvallerspegelns klara gatubild.

Snart Rådman långsamt går med kratta i sin hand:

tyrannen hälsar på en ros i trädgårdsland . . .

De vita morgonens rökar

gå upp i smala krökar,

och värmen så sakta sig ökar

och luften dallrar mild. —

Snart rullgardin med smatter flyger opp.

snart soffor slås ihop vid dån som åska vild.

Nu, Frida — lyss! — är staden vaken strax,

Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör.

Reveljen blåses — det redan är så dags . . .

Vi borde tåget se med fanan blå framför!

Vi rusa stigen, som bak Olssons rågar går,

vi snedda planen, där den röda skolan står . . .

"Vid torget böra de vara ..."

Var still och lyssna bara!

Signalerna ljuda så klara . . .

Den friska morgonkör! —

Nu, Frida — lyss! v är staden vaken strax.

Hör skyttetrumman! Dovt i fjärran den sig rör . . .

4.

Till Heden.

(Där han fullgjorde sin plikt mot fäderneslandet som

papperslinjerare och renskrivare.)

Con brio.

Så änteligen har jag den blåa rocken ändå!

Se, gyllne stigen av knappar små

uppå den rediga barmen blå!

Så änteligen drar jag den blåa rocken uppå!

Visst är han något simpel och grov i sin kvalitet,

men han är seg som min egen arm

och god och varm som min flickas barm.

Det kvittar mig om simpel, om simpel i evighet!

Och han är blå i färgen liksom de blommorna srnå,

jag plockade i den ljusa vår

bland snö och mossa i skogens snår.

Ja, han är blå i färgen som himlen, där ovanpå!

Så drager jag till heden att skriva rent för mitt land!

Begråt mig, ljuva, ifall jag dör —

jag är ej vidare vapenför! —

ifall jag dör i striden för hemmets älskade strand!

5.

Tröst i glaset.

(Fantasi i utdragssoffan en afton, då hon trodde sig sviken.)

Energico.

Så tar jag, försann, och virar

kring skulten en törnekrans!

Så ger jag mig ut och firar.

Vik hädan min lugna sans!

Kom, skönaste spritiosa,

kom hit till min bleka mund,

och skaffa den litet rosa,

förgyllande spritiosa,

och giv mig en tröstestund!

O, punsch, där du står i muggen

så gyllene, tjock och grann,

du liknar den gula luggen,

som glänste, när månen brann,

den luggen, som lent mig smekte

på hemväg den milda natt

i somras, då allting lekte

och varmaste blåstar smekte

och dansade fritt och glatt.

Förbannade läppar dina!. . .

Hej dunkom, du röda vin!

Du liknar de läppar fina,

som viska bak tät jasmin!

De läpparna små, som sade

en doftande kväll till mig:

"Jag vånne, att dig jag hade,

för alltid, du milde, glade!

Jag vånne, jag hade dig!"

Så dön mina kärleksrosor!

Adjös och farväl med er,

och kommen, I spritiosor,

likörer och punsch, med mer!

Och porter, åt dig jag syftar,

du bubblande, mörka drick!

Å, trösta mig, ty jag snyftar . . .

Kom porter, åt dig jag syftar

med slocknande, sorgsen blick!

6.

Eftertanke.

Lento.

(Polka.) Horn

Men dock — blott ytan kvinnan finner!

Flaggans fras, raket som brinner!

Fiskar tanklös termometern De tumlade även bland festplatsens hala barr, fiskade

blänkande broscher och med små förgätmigejer besatta

termometrar i fiskdammen . . ."

(Ur inledningen till Fridas bok.) ur dess silvervåg.

Allvar ej hon såg.

Nej, allvar bakom horn och fana,

kvittrande ej vill hon ana.

Ståltråd spränges, flaskan sprutar, glädjens blåstar dra.

Så vill kvinnan ha!

Men frågar jag, på stigen hala.

medan hornen fjärran tala,

"Vad är sociala grunden? Meningen, jag ber?"

Frida endast ler.

Och dock — man här sig sammanflockat

för att Rusets vådor lockat.

Dessa bleka bröder stannat, trofast hand i hand,

tätt vid avgrunds rand.

Säg, mumla icke stämmor djupa:

"Hjälp oss, låta bli att supa!"

Konjak purpras uti tanken, doftar: "Tag du mig!"

"Nej, jag hatar dig!"

Å, ej så lätt att låta vara

glaset med den drycken klara!

När den tänder yrans fackla, blodet dansar rött,

livet smilar sött!

Men var och en, jag säger Frida,

som en gång ett rus fått lida,

vaknat dödsblek i sin soffa, som i böljor går,

allvar nog förstår!

7.

Danslektionen.

Rheinländer.

(I staden fanns en sergeanl vid namn Floré, en

f. d. mililärmusiker. Egentligen hade han aldrig

blivit befordrad till sergeant. Han betraktades

som kompositör och hade utgivit en marsch,

""Leve Rådmannen", tillägnad Rådmannen på hans

60-årsdag, och en annan marsch, "Leve Stadsfogden",

tillägnad denne på hans 50-årsdag. Dessutom hade

han komponerat en "Sveapolka", tillägnad fröken

Svea på Stadshotellet samt en "Idavals", tillägnad

fröken Ida på Frimurarerestaurangen. Enligt kritik i

stadens tidningar röjde samtliga kompositioner "ett

omisskänneligt släkttycke", men det var bara förtal.

Sergeant Floré hade emellertid i den ena av

stadens tidningar blivit kallad "Den svenske

Sousa". Recensenten i den andra tidningen reserverade

sig kraftigt mot detta omdöme, i det han framhöll

det orätta i att på så sätt göra kompositören till

föremål för "tyngande jämförelser".

Sergeant Floré utför musiken vid den danslektion,

vilken Fridas vän i det följande betraktar från

läktaren.)

"Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!

Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan,

den sötsura kvinnan

med näsa som en pik — "fyr!"

"Se så — två tre fyr,

pass på — två tre fyr.

Å räta på benet, håll takt till vår musik!"

Liksom en väktare

jag satt på salens läktare

bland damm och bland spindlar, som kila ned och opp — "fyr"

Frida under klackars smatter

övar nätt en padekatter.

"Fy lilla nåden! Håll rak vår lilla kropp! — fyr!"

På en stol sergeant Floré

på fiolen spelade,

filade så strävt ibland och syntes stundom vackla.

Blundade i sömnigt ljus

— ölkafé i samma hus! —

Njutningen har vår Floré på näsan börjat spackla!

Men lärarinnan kackla

och sträckte fingret hotande som om hon anat ve — "fyr!"

"Håll takten herr Floré — fyr —

å en två tre fyr.

Å, hopp lilla nåden", sa danslärarinnan

— den sötsura kvinnan —

"följ bara noga med!""

"Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!"

Men Frida hon kastar en blixt med sitt öga

åt mig i det höga,

där stirrande jag står — "fyr".

"Ja kom! — två tre fyr!

Vänd om! — två tre fyr.

Bevars, lilla vännen, den svängen var för svår — fyr!"

Handen nu räcker hon

och Fridas arm den sträcker hon,

med skospets hon rättar — "vi börja omigen — fyr."

Frida synes bli generad,

röd och varm och altererad,

blickar dock trofast på lärarinnan än — "fyr!"

Tätt intill en smalben t karl

ödsligt som ett spöke far;

krökta knän i höjden gå och likna svarta hakar.

Lärarinnan utan ro

smyger på sin blankskinnsko,

anför med sitt fingerspröt

och noga allt bevakar.

Och sammetsbänken skakar.

Som gråten från ett nyfött barn hörs järnet från fiol — "fyr"

"Sitt stilla på sin stol — fyr.

Var nykt som i fjol fyr.

Å en två tre fyr!" En blixt från ett öga

åt mig i det höga,

en strimma som av sol!

"Å en två tre fyr,

å en två tre fyr!"

Ja festlig blir dansen — det skuttas i salen —

fast liten är balen,

en lärostundens fest — "fyr!"

"Nej stopp — två tre fyr,

se opp — två tre fyr!"

En eldig spanjorska tycks Frida likna mest.

Blusen är pösande;

så vild och så förlösande

blir knäande dansen med nickar och med språng — "fyr!"

Utan att på ljudet akta

börjar jag med foten takta,

lutar mig långt över räcket på en gång — "fyr".

Men Floré med handen matt

släpar seg sin padekatt,

hartsen snöar ned i drivor under alla strängar.

Tittar upp åt fröken — smal,

styv som siffra, som linjal —

hoppas att få sluta strax med sina svåra slängar.

Han får två mörka blängar

och fingret pekar som ett spjut: "dacapo få vi be — fyr —

min goda herr Floré — fyr —

å en två tre fyr."

Ja, eldig är dansen fast liten är balen,

där Frida i salen

ses stråla som en fe.

8.

Amor rasar i Lilla Paris

(ända från lilla parken bakom holell Centralen,

vid kanalens soffor och till lunden vid museet).

Utan tvivel brann på min kind en låga.

Utom all fråga!

Utom all fråga!

Utan tvivel bankade hjärtat då.

Frida satt vit och lutad mot soffans karmar,

i mina armar,

i mina armar

nyss hon förmärkt hur kärlekens böljor slå.

Bäst jag så maklig,

sansad och saklig

sitter i vårens afton vid varsamt tal,

uppsprang en flamma

och i detsamma

rosor (i bilder talat!) från Frida jag stal.

Kyssen både kan tända och kan förlama.

Just ej så tama,

just ej så lama

kärlekens tigrar lösa i hjärtat gå.

Uti beskedligt bröst kan det börja att brusa,

blodpärlor susa,

spritta och rusa . . .

Ryckningar omkring läppar, som halvöppna stå.

Allting har stannat.

Ingenting annat

i Universum händer i denna stund,

men små kometer,

röda raketer

segna sakta i mörkret vid ögats blund.

Kärleks tigrar strax efter yra dansen

återfå sansen,

sloka med svansen,

Vardags afton står där med vardagsljud.

Frida tittar förskräckt på det närmsta snåret,

pysslar med håret

tills att hon får ett

lagom fall på den buggliga, gyllne skrud.

Krafsar i hatten,

klara som vatten

de häpna ögonen stirra vid hjärtats ljud.

Amor rasar i Lilla Paris och svingar

rosiga vingar,

läppar han tvingar

njuta och truta runda i skymnings tid.

Strax på hans bud de tveksamma armar vågta

-- utan all fråga --

slå som en båga

omkring en hals, som bäddats i spetsars frid.

Plymer som vispa,

broscher som rispa,

kvittar, när Amor viskar: Pass på, pass på!

Halspärlor springa,

trilla och klinga

och smycken och nålar glimma som dagg på strå.

Våran stad i likhet med andra städer

gömmer små bräder,

grönskan bekläder,

gömmer krypin, där skuggan är tät och grön.

Än vid hotellet gula med namn Centralen,

än vid kanalen.

"Diagonalen"

kallad, invid museet, är tyst och skön.

Femtio ställen

prassla i kvällen,

hundrade armar röras på samma vis,

slingra och digna.

Läppar välsigna

förglömmande vardags ansvar i vårt Paris.

9.

Dödens ö.

Frida, Frida!

Man skapad är att lida.

Om jag riktigt skåda kan

på tingen, är det så.

Fritt och vida

ses flygmaskinen glida —

från bekymret aldrig hann

den flygaren ändå!

Far han upp i luften klar

från ängslans gröna jord,

säkert, säkert med han har

bekymmerna ombord.

Frida, Frida, man skapad är att lida.

Om jag riktigt skåda kan

på tingen är det så.

Granna, granna

små fjärlar kring min panna,

komma ifrån sommarns äng,

de tjusa mig ibland.

Stanna, stanna,

jag mumlar, och vill banna

då de fly till blomstersäng

och gröna trädgårdsland.

Icke fjäriln såsom så"n

jag alls förtörnas på.

Obeständighetens hån

det är, jag sörjer så.

Granna, granna

små fjärlar kring min panna,

komma ifrån sommarns äng,

de tjusa mig ibland.

Frida, Frida,

min tanke brukar skrida

till en tavla, som jag såg

en gång för länge sen.

Vatten vida,

och popplar, som sig vrida

på en ö — den sköljs av våg

så kall och klar och ren.

Båten glider allvarsam,

och ljud av årslag dö —

far med vita andar fram

till Dödens tysta ö ...

Frida, Frida,

min tanke brukar skrida

till en tavla, som jag såg

en gång för länge sen.

Kanske livet

jag ser för övergivet

sorgset, kvinna! Eller vad?

Om hjärtats råd jag ber.

— Det är givet,

du ser för överdrivet,

överdrivet till den grad

på nästan allt som sker.

Du är ju affärens stöd,

du fin och proper är. —

Tala aldrig mer om död

om mig du håller kär! ..

— — —

Kanske livet

jag såg för överdrivet

sorgset, kvinna! Eller vad?

Ja, säkert så det är!

10.

Finge Frida rätt ...

(Frida har uttalat ärvda, raka och goda tankar om

livet efter detta, vilka föranleda honom till följande

betraktelse i ensamhet:)

Finge min Frida rätt

är döden ett bekymmer,

vilket, likt ängslan, nog

tör hava övergång.

Morgonen bräcker lätt

i samma stund det skymmer,

just som vårt solsken dog

det sken vid fågelsång.

Just som jag kved: "Jag dör",

drömmande jag mig rör.

svepande fram på ängar . . .

Strängar

vid vindstråk jag hör.

Döden väl liknar då,

trots skrämsels vita lakan,

mildaste skymningsblund

i juninattens gång.

Natt råder nog, men så

som vid midsommarvakan:

Bida en ringa stund

och fåglar slå sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd:

Lågande längtan bara . . .

Klara

och strålande värld!

Finge min Frida rätt,

är ständig kärleksglöden,

varar min milda dröm,

en evig fjäril lik.

Smärtsam på månget sätt,

men god är hemska döden.

Liknar en kolsvart ström,

som för till grönskad vik!

Just som mitt hjärtas slag

domnat, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja

i rodnande dag.

11.

Naturlig förklaring.

(Efter ett tisdagsföredrag i Föreläsningsinstitutet,

vari skilda företeelsers innersta kärna blottats,

avgiver han inför Frida följande naturliga förklaring

över ett eget urval fenomen.)

Allegretto

Molnen som skrida

därovan vid vindarnas vals:

En gasbildning, Frida,

ej mera, ej vidare alls.

Stjärnan som myser

så stilla och ljuvt i det blå:

Ett jordklot, som fryser,

som ryser

i ensamhet så.

Flingan, den fria,

den vita, som stjärnformig är

(en lyckad kopia

av tecknet som himmelen bär),

dagen och natten

den virvlande tjusar oss så:

den silverne skatten

är vatten,

ej mera ändå.

Rodnad bak galler

av fläktande hattfloret, den

ibland förefaller

så hemlighetsfull, o, min vän!

Denna förmering

av skönhet på kindernas lott:

en snabb cirkulering,

pulsering

av blodkroppar blott.

Lusten att kvittra

som fågel i vaggande fur, likt

sus och likt zittra,

den är av erotisk natur.

Längtandets smärta,

som fängslar vår fröjd med sitt lås:

Ett tryck kring vårt hjärta.

En smärta

naturlig, förstås!

Kyssen, den blida,

och Kärlekens arm kring en hals:

en livsyttring, Frida —

ej mera, ej vidare alls! — — —

Spörsmål, som fara

likt moln över mänskorna små,

jag söker förklara

och svara

naturligt uppå!

12.

Hyllning till Universum.

Medan andra de dra till dansen,

medan andra till Nöjets gap

ragla yra med offerkransen,

lycklig är jag i lugna sansen,

svärmar stilla för Vetenskap.

Stråken viner

bak jasminer,

hornljud når till mitt rums gardiner,

medan andra de dra till dansen

vill jag svärma för Vetenskap.

Medan månen den gyllne kroken

häktar upp bak den våta gren,

bak de doftande blomsterdoken,

bläddrar jag i Familjeboken,

skådar världar med glödgat sken.

Sidan fyra

stjärnor pyra

och kometsvansar häftigt styra,

festligt fram i Familjeboken,

där jag bläddrar vid ljusets sken.

Jag vill drömma om Universum

djupt här nere i jordens mull.

Glädjas vill jag åt Universum,

sjunga vill jag om Universum,

denna vilda, så stjärnefull.

Fjäll och stenar,

tuvor, grenar,

hav, kometer, planet, som skenar,

dån och viskning i Universum,

jag besjunger för glädjens skull.

Bäst på Jorden jag mig ses sköta

fin och städad och ambitiös,

stora världar varandra möta,

kretsa tysta -- och sammanstöta:

röda flingor i mörkret strös!

Floder spruta,

eldar tjuta.

Å, nog borde jag tårar gjuta!

Men för mycket jag har att sköta,

där jag sysslar så ambitiös.

I det stora är jag väl ringa;

lyser, myser i fröjd ändå

bland kometer, som sönderspringa,

ibland haven de blå, som svinga

böljor in över sten och strå!

Milda blickar

Frida skickar,

och den blommande apel nickar!

I det stora är jag väl ringa,

lyser, myser i fröjd ändå!

Vårens strömmar i Universum

frusa, bada kring sten och grund!

Vårens drömmar i Universum

spira, skira, o, Universum,

tjusa glada i denna stund.

Ögat blänker

när jag tänker

på all fröjd, du mitt sinne skänker,

o, mitt präktiga Universum,

där jag drömmer i Jordens lund.

13.

Månens hy.

Notchefen.

(Han har nu inom kvartette avancerat lill notchef.)

Alla marcia.

Såsom notchef jag ofta betraktar

de arken vita med prickarna på.

Sakta dem slätar och noga dem aktar

för skrynklor och veck, att de hålla må.

Sånger så sköna

om ängarna gröna

med blommor på : :

Sånger, som rasa,

om forsar som fräsa

så vilt och slå : :

Om himlar blå,

om kvällar, som fulla av månsken stå.

Skatter, o, Frida, dem troget jag vaktar

för skrynklor och veck, att de hålla må.

Noter klänga på uppspända ränder,

likt fåglar i telegraftrådens band.

dunkla latinet en varning oss sänder,

och dämpar, när sången står värst i brand.

Bågar sig välva

och streckar ses skälva

och darra så : :

Pilarna fara

så vassa och snara

bland plumpar små : :

Och plötsligt stå

bokstäverna "F. F." när storm skall rå.

Vådeld det klenaste tecken ju tänder,

en prick kan visst åskan att bullra få.

Satt jag tyst i lokalen, den stilla,

där notställn stretar, så mager och arm,

fåglar vid bläddrandet började drilla

och Sommarens dag såg jag ljus och varm.

Utanför snöar

och frysa sjöar,

det vet jag nog : :

Ändå det stimmar

som Sommarens timmar

vid sjö och skog! : :

Så vekt jag log

när textraden kvad: "Lilla fågeln dog . . ."

Satt jag så tyst i lokalen, den stilla,

mig noternas sällskap var sällskap nog.

Ofta bröderna strax efter festen

som skuggor, ranglande, gnolande gå.

Främsta tenoren, så sticken för resten,

i månsken med omlindad hals ses stå.

Hånar mig bara:

— Blindpipa rara

adjö med dig : :

Med notpaketen

jag, tyst och förveten,

går still min stig : :

Dit hem till mig

jag skatten vill föra från festens krig.

Tycker, att stjärnan bland molnenas nästen,

den blickar så tacksam och innerlig.

22.

Romantisk promenad.

(Under vilken han för Frida upprullar historiska

bilder, men själv så småningom tyckes bliva skrämd

av Naturens enslighet, varvid han finkänsligt frågar

sin ledsagerska om hon föredrar, att de vända om.)

Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt?

Svara Frida — ej av någon hänsyn bunden —

svara mig på heder, svara allvarsamt!

Stjärnans silveröga

blickar i det höga,

på det mörka vattnet släpa pråmar tröga.

Fjärran blinkar fyren en gång i sekunden!

Är det icke mystiskt, gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt!

Frida! Om det vore verkligen så galet

att ej nu vi ginge, men i annan tid —

för exempel, gamla fjortonhundratalet! —

härskade ej samma trygga, ljuva frid.

Knappt för riddarns värja

kunde vi oss bärga,

stigman skulle rusa fram och hotfullt svärja.

(Troligt är, jag sökte hejda råa talet!)

Frida! Om det vore verkligen så galet,

att vi stigen ginge, i en annan tid!

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden!

Kvittar! Gör detsamma, vad för ljud och ton!

Tänk ifall det varit under Dackefejden!

"Då fanns ej så präktig civilisation."

Mycket rätt du svarar,

ordar och förklarar!

Man får vara glad att ej den tiden varar.

Skogen var en plats för rovet och för fejden.

Nu vi frukta föga prasslet här i nejden,

kvittar, gör detsamma, vad för ljud och ton!

Dock, ett sällsamt mummel vinden stundom sänder.

Tassel, knäpp och susning bakom block och en ...

Kanske Frida ändå föredrar, vi vänder

till den öppna plats, där månens stråle sken.

Man kan ej förklara

just vad det kan vara.

Troligen det är väl bagateller bara,

trädens löv, som fällas ett och ett i sänder ...

Kanske Frida ändå föredrar vi vänder

till den öppna plats, där månens stråle sken.

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden

just när vinden susar, prasslar jämt och samt?

Svara Frida -- ej av någon hänsyn bunden! --

svara mig på heder, svara allvarsamt.

Är ej ljuvt att vandra

tätt intill varandra?

Ingen röst kan hota, såra eller klandra.

Endast månen skrider blek den tysta runden ...

Är det icke ljuvt att gå i aftonstunden?

Svara mig på heder, svara allvarsamt!

23.

Prins Gustafs klagan.

När vågorna vagga för vinden ett grand,

och stjärnorna driva mot stranden

i spegeln, som krusas och drar efter hand

kring vassen i vattrade banden,

jag blickar högtidligt mot himmelens loft:

"Sjung, Frida, "I rosens doft..." " (Frida gnolar.)

Jag glömmer det jordiska stoft.

Och Frida, hon gnolar så lugnt vid vår strand

och plockar i gräset med handen.

Den sången är Prinsens, som gick i sin skog

med blekaste blomma på kinden.

Av mörker var ögat, fast munnen, den log

åt gräset, åt fågeln och vinden.

"I konungens salar ej blommorna stå.

Till skogen jag därför vill gå!"

Han tankfull ses suga ett strå ...

Den sången är prinsens, som gick i sin skog

med blekaste blomma på kinden.

Ett jakthorn hörs skälla bland trädenas rad,

bak björkarna vita, som glimma.

Då vänder han sakta -- i solskenets bad

står skogen i middagens timma.

Han uppsöker Tystnad; hon bor i en dal

vid bäcken, som ilar så sval.

Och drömmarna fly utan tal.

Kring pannan, som marmor, syns lockar i rad

likt böljor av nattmörker glimma.

Han kunde ha sutit på Slottsgårdens bänk

och sett huru vattkonsten sprutar

och kastar sitt gullregn i stänk uppå stänk

kring flaggornas brokiga klutar,

och skådat på hovdamers glättiga språng

bland snäckor på nykrattad gång ...

"O nej, där blir längtan så lång!

Må skogsbäcken stänka de silverne stänk

på mig, där min panna jag Intar!"

Än kunde han dansat, så stel och så rak

bland pelare, vita och klara,

än suttit och tänkt under blomsmyckat tak,

där änglar med gullfacklor fara.

Han gullfacklan bot emot himmelens sol,

som sken uppå vårens viol.

Den mossiga sten blev hans stol.

"För blomman jag giver var prålande sak.

O, kungliga slottet kan vara!"

Hans fader nog säkert med mulnande blick

inunder sin gullkrona tunga

såg sonen gå ensam i drömmande skick

till skogen att svärma och sjunga.

"Dig roga som andra", nog ofta han bad.

"I ungdomen jämt var jag glad!"

"Jag längtar till blommor och blad!"

Hans fader sig vänder med mulnande blick,

och stegen de ljuda så tunga.

Nu svalkas en afton. Han står i sitt rum

med rutorna öppna åt stranden,

och rosorna vagga i skymningen skum

och svälla i daggstänkta landen.

Han tager gitarren från gyllene krok

och letar i noternas bok

en visa i vemodets dok.

-- -- --

Jag än honom ser, fastän Frida blev stum,

fast sången har tystnat på stranden.

24.

Fru Bonacieux.

Junius, som på latinet denna månad heta plär,

är i afton som en saga utav skönhet, vit och skär!

Alltnog -- för att komma saken litet närmare inpå --

jag blir så poetisk, Frida, jag blir så romantisk då!

Antag, att den väg, som skiner utav blommors snömoln full,

bredde sig ej här, vi vandra, utan långt bak stadens tull,

långt i dunklet bakom staden, långt bak detta dunklets slut,

ut i världen, långt i världen, på ett ställe långt därut!

Antag, Frida, att det året, vi nu hava ej var det,

att vi sextonhundratretti togo våra tysta fjät.

Att en diligens oss mötte, bak vars läder, blek som snö,

satt med list i ögonvrårna kardinalen Rechiljö.

Att jag -- glöm min stråhatt, Frida! -- vid hans blick sågs rycka till

sägande: "Guds död! Jag undrar vad för ont han nu mig vill!"

Att jag lät mot låret dansa i all häftighet mitt svärd

och baretten lustigt gunga -- tusen lusidorer värd!

Antag, i min kappa gömde då så blek sitt ljusa hår

damen vid min sida, Frida, sägande: "Jag går, jag går!"

Men jag svarar: "Sakta goda, älskade Constance! Att dö

just för Er det är en småsak, just för Er fru Bonacieux!

Och vi stanna. Vinden blåser, fru Constance, uti Ert flor.

(Sök nu glömma bort den bilen, som i hast förbi oss for!)

Kardinalen vagnen hejdar, hånet i hans röst jag hör:

"Åh, ett äventyr kanhända! Är det Ni, herr musketör?"

Hur jag då bestämt hörs svara, under allt ditt hjärtas dunk:

"Jag har gjort ett kap på vägen. En till kvinna utklädd munk,

en spion från engelsmännen, som ej nog för mig har väjt!"

Kardinalen svarar: "Bravo! Utmärkt! Då är allt ål rejt!"

I ett moln av damm, som liknar molnet ifrån en kanon,

rullar åter diligensen bort med dov och hotfull ton.

Kardinalen uti vagnen mumlar ensam tyst för sig:

"Denne mannen måste en gång absolut tillhöra mig."

Vad är äppelblommans fina, överdådigt fina flor

i sin blekhet mot den blekhet, då på dina kinder bor!

Vad en kyss i våra årtal emot den, vid fågelns sång,

som vi njuta sen tillsamman i en liten paviljong!

Där den står, Boulognerskogen breder över den sin fäll...

("Väldigt mycket motorcyklar, som är ute nu i kväll!")

Genom rutor, blybegjutna, lyser månen, mild att se,

på en utav kallnad fågel och madejra gjord supé.

Och det nättas mer och mera, det är tyst -- man tystnan hör!

Ingen står oss mot i världen, ingen mer på vägen kör.

Ingen utom på oas själva tänka vi i dunklet då.

Och jag kysser dina ögon, o, Constance, de ögon blå!

Alltnog -- Frida väl har fattat allt mitt tal i kvällens stund,

medan juni strött sin skönhet över oss i var sekund.

Sextonhundratalet städse med sin poesi gör skäl

för att heta stort. -- "Se, tåget, som bak skogen tar farväl!"

25.

Bolsjevikens dotter.

(En revolutionsfantasi.)

Hotfullt

Det var en bolsjevik, som kom från Finlands skogar mörka,

där vinden susar Suomis sång, likt kören i en körka.

Han pulsat genom drivor fram med spår av blodig vandel

och stod en kväll med sitt gevär invid min lilla handel.

Jag skulle lägga bommen på när stegen hördes frasa,

och klockan ringde sju just då i kyrkan uti Vasa.

En stövel stack, så full av brodd, igenom dörrens springa

och ett gevär, en väldig ed, i boden hördes klinga.

Mitt kassaskåp i stoft han slog förinnan klart jag tänkte;

ett moln av gnistor och av rök snart för mitt öga blänkte . . .

Av hårda skaren strax min hand blev blodig när han tog mig

och lät mig tumla fram i snön mot häktet dit han drog mig.

Jag satt i cellen medan gråt mitt öga långsamt fyllde,

men månen sökte trösta mig och murens kalk förgyllde.

Då plötsligt jag en kvinnas röst vid gallrad ruta hörer:

"Säg, är det ej herr Pajola? Förlåt, förlåt, jag störer .. ."

Det var en bolsjevik, en son av mörkret och av ruset —

en dotter spirat av hans slagg, hon var ett barn av ljuset.

Så mången gång åt henne jag en liten dadel givit,

när förr hon kaffe köpt av mig, då det var lugnt i livet.

Hon viskade: "Jag öppnar dörrn! O, fly förrn morgonstunden

har kysst det gallret, vitt av frost, med rosenröda munden!

För dadeln ger jag nu åt dig en annan liten gåva.

Jag giver livet som betalt — det duger, vill jag lova!"

— — —

Jag flydde, men varthän jag flyr i vinterns vita timmar,

då stjärnan blänker, solen gryr kring fjärran torn, som glimmar,

jag bolsjevikens dotter ser vid brus i skogens körka.

Liksom ett altarljus hon ler igenom sorger mörka.

26.

Hösten klarnar, Frida.

Se hösten klarnar, Frida! Som ballonger

av siden skinande ses molnen gå

högt över tysta träd, där många gånger

i somras hördes sång av fåglar små.

Den tid, som kommer, är så stark i färgen!

Han är så sund och stolt uti sin håg.

Frisk vinden är, som flyger över bergen

och krusar mörk vår sommars bleka våg.

O se på trädens kronor, gula, röda,

som darra mellan granars mörka vakt.

Tror verkligt Frida döden så kan glöda

och spraka så i fröjd och kunglig prakt?

Kan man väl tro en avskedshälsning vara

i denna ståt med vemod innelyckt? . . .

Att Hösten tårar har i ögon klara

bestrider jag, vet Frida, lugnt och tryggt.

Om detta döden är, han kan ej isa

mitt blod, men i dess ställe giva tröst.

Jag rädes allt, att de gjort orättvisa

åt våran vän, den gyllne, sköna Höst.

*

Hos min doktor.

(Tillägnad en vän.)

Ej överdrivet känsligt.

Ute i väntrummet solstrålen ilar,

så gyllne den pilar

på tusende sätt.

Än den på tavlan med mjölkforsen vilar,

än smeker den lustigt Marie Antoinette.

"Kasper" är bra,

ja,

tröstrik att ha,

ja,

när man på domen skall vänta i da",

ja!

Ute i väntrummet solstrålen ilar,

så gyllne den pilar

bland blomster och bla".

Inifrån mottagningsrummet nu stiger

en gumma så viger —

nyss blek gick hon in.

Nu är hon frisk, och så rosig hon niger

för doktorn, som skymtar på tröskelen sin.

— Nå, känns det bra?

— Ja!

— Utmärkt? Vasa?

— Ja!

— Glöm inte pillret, som frun sen skall ta!

-- Va?

Inifrån mottagningsrummet nu stiger

en gumma, som niger,

och suckar så gla"!

Snart jag där inne

står blek med mitt linne

i handen, och lyss på mitt hjärta, som slår.

Mystiskt han sysslar i rummet där inne.

Nu stiger han ut med sitt uppstrukna hår.

— Där känns ett sting!

— Nä!

— Känns ingenting?

— Nä!

— Hjärtat nog bultar vid brådska och spring!

— Nä!

Snart jag där inne

står blek med mitt linne,

och doktorn går tankfull på korkmattan kring.

— Vi få försöka att sluta och röka.

Och supen, den måste vi glömma ett slag.

Tja! Promenaderna, dem få vi öka.

Vårt te ej för kallt, ej för varmt, tycker jag.

— Haltar er gång?

— Nä!

— Kragen för trång?

— Nä!

— Ni har haft ont i benet en gång!

— Nä!

— Vi få försöka

att sluta och röka.

Glöm punschen och pipan, fast tiden blir lång!

Timmarna rinna,

och dagarna svinna,

och åter en dag hos min doktor jag står.

— Vi äro bättre, jag tycker mig finna ...

(Han lyss på mitt bröst, och jag ser i hans hår.)

— Utmärkt vigör!

— Nä!

— Intet som stör!

— Jo!

Doktorn! Jag tror i det närmsta, jag dör!

Oj!

Timmarna rinna,

och dagarna svinna,

och åter jag står där så sinad och loj.

— Vi få försöka att börja och röka.

En konjak på morgonen helst, om det går!

Suparnas kvantum vi strax måste öka,

och punschen bör kylas till frostig den står!

Det blir väl bra?

— Ja!

Utmärkt, vasa?

Ja!

Sådan en doktor ska mänskorna ha,

ja!

Ståtlig han stiger

mot dörren. Jag tiger,

och bugar mig djupt för min doktor i da"!

MANUSKRIPTET TILL FRIDAS ANDRA BOK.

Redan vid en första överblick över Birger Sjöbergs

konstnärliga kvarlåtenskap, visade det sig att, såsom

man förmodade, en serie Fridavisor förelåg i utarbetat

skick, ehuru denna krets av visor var mycket mera

omfattande än man väntat. I själva verket torde det ha

varit kärnan av vad författaren och kompositören vid

och strax efter utgivandet av Fridas bok tänkt sig som

en andra Fridabok. Huvudparten av sångerna anträffades

för övrigt på ett ställe och i ett sammanhang.

I det hela kan man säga, att denna betydande samling

Fridavisor framträder ungefär såsom den skulle ha

gestaltat sig, om skalden själv utan ytterligare

produktion skulle ha av tillgängligt material utgivit

en samling.

Detta förhållande belyses bäst av följande

redogörelse:

Följande visor förelågo i avtryck i tidskrifter,

alltså slutgranskade för tryck av Birger Sjöberg

själv: Längtan till Italien, Till Heden, Båtfärd,

Tröst i glaset, Söndagsmorgon och Naturlig förklaring.

Från diktarens hand, i manuskript och i av honom

godkänd sättning av musiken, föreligga följande:

Eftertanke, Dödens ö, Den glada mjölkskjutsen, Vår

tenor, Månens hy, Sov, hulda ros, i ro, Notchefen,

Romantisk promenad, Prins Gustafs klagan, Bolsjevikens

dotter, Hos min doktor.

Till samtliga visor har hela vistexten förelegat av

författarens hand. I fråga om de små förklarande

prosatexterna ha ett par mindre reproduktioner

gjorts efter pålitliga minnesuppgifter. Dessa äro

satta med rak stil i motsats till författarens egna,

som utförts med kursiv.Prosaintermezzot med Rådmannens tal vid

midsommarfesten förelåg aldrig i skriftlig form,

utan improviserades med växlande utformning vid olika

tillfällen. I boken ha återgivits de delar, som hade

någotsånär konstant lydelse. Ett liknande förhållande

råder i fråga om ingressen till Danslektionen.

Musiken upptecknades av musikdirektör Hjalmar

Johansson i Hälsingborg efter kompositörens

föredragning på piano och gitarr, precis såsom

skedde med musiken till första samlingen. I fråga

om Danslektionen, Finge Frida rätt, Midsommarfest i

Lilla Paris samt Balen hos Apotekaren har emellertid

uppteckningen gjorts av musikdirektör Johansson efter

utgivarnas anteckningar, i sin ordning gjorda efter

kompositörens utförande av visorna.

Det är sålunda icke så, som man lätt skulle kunna

föreställa sig, att denna andra samling till någon

väsentlig del består av senare tillkomna arbeten,

överhuvudtaget råder en märklig parallellism mellan

båda samlingarna. Liksom den första innehåller

verkliga ungdomsdikter såsom "Den första gång

. . .", så

finnas här sådana från samma tid: "Längtan

till Italien", "Båtfärd", "Till Heden", "Tröst i

glaset"; dödsmotivet i "Bleka dödens minut" i första

samlingen återgår här, fast i en ljusare, liksom

befriad och förklarad klang i "Finge Frida rätt";

av de kosmiska dikterna finnas paralleller till

"Om kanalerna på Mars" och "Samtal om Universum",

nämligen i "Hyllning till Universum" och "Månens hy";

Lilla Paris" festvimmel skildras här i "Midsommarfest

i Lilla Paris" liksom i första delens stora serie om

sommarutflykten med nykterhetslogen; sångarförbundets

välljud och strider återfinnas även i "Vår tenor",

"Sov, hulda ros, i ro" och "Notchefen", ja, även

till "Fjärilen på Haga" med dess karakteristiska

Bellmanscitat i ackompanjemanget finnes en slående

parallell, "Prins Gustafs klagan". Ett annat bevis

för att Fridaböckerna äro verkliga tvillingsarbeten

kan ses däruti, att först genom denna andra del

vissa passager i företalet till första delen få sin

fullständiga motivering. Först i andra delen beskrives

sålunda hjältens verksamhet som notchef i kören, här

får Tenoren sin ingående presentation och här hyllas,

efter den ingivelse Familjeboken väckt, Universum

i de rader som avsluta inledningen till Fridas bok

("ögat blänker när jag tänker..."). Kort sagt, här

återfinnes ett flertal motiv ur detta företal i den

utarbetade diktens och musikens form.

Om "Finge Frida rätt" må en viktigare anmärkning

göras. Denna sång utgör en tidigare utformning av

"Trodde min broder rätt", som återfinnes i Kriser

och Kransar. Man har följt den utskrift (i fröken

Hedvig af Petersens ägo) som Birger Sjöberg långt

före utgivandet av Kriser och Kransar gjorde och

föredrog för många vänner till den musik, som här

bifogats orden.

I samlingen har intagits en serie Fridasånger, till

vilka musik ej föreligger. Det är visor, som på sätt

som här ovan nämnts ansluta sig till samlingen.

"Hos min doktor" är ett stycke tillkommet utanför

Fridaserien, egentligen som en hyllning åt en skaldens

vän, men hela miljön med mottagningsrummet och den

uppsluppet skildrade konsultationen har ansetts

motivera visans medtagande fastän utanför den

egentliga Fridaserien.

Det har ansetts lämpligt att förse denna samling med

en inledning av Birger Sjöbergs egen hand. En sådan

kan man nämligen säga att man har i de rader diktaren

på Veckojournalens begäran avfattade, då Fridas

bok kom ut, och som publicerades i denna tidning i

december 1922. Den inleder därför i avtryckt skick

detta arbete.

Utgivarna.

INNEHÅLL.

Inledning.............................................. 5

1. Längtan till Italien....................... 7

2. Båtfärd ................................... 11

3. Söndagsmorgon ............................. 15

4. Till Heden ................................ 20

5. Tröst i glaset ............................ 23

6. Eftertanke ................................ 27

7. Danslektionen ............................. 30

8. Amor rasar i Lilla Paris .................. 38

9. Dödens ö .................................. 41

10. Finge Frida rätt .......................... 40

11. Naturlig förklaring ....................... 51

12. Hyllning till Universum ................... 55

13. Månens hy ................................. 57

14. Balen bos Apotekaren ...................... 60

15. Vinden nyanserar .......................... 63

16. Den glada mjölkskjutsen ................... 65

17. Vårnatt i Fridas faders trädgård .......... 72

18. Midsommarfest i Lilla Paris................ 73

19. Vår tenor ................................. 79

20. "Sov, hulda ros, i ro" .................... 83

21. Notchefen ................................. 89

22. Romantisk promenad ........................ 94

23. Prins Gustafs klagan ...................... 99

24. Fru Bonacieux ............................. 104

25. Bolsjevikens dotter ....................... 106

26. Hösten klarnar, Frida ..................... 109

—

Hos min doktor ................................ 111

—

Efterskrift ................................... 117