Fribytaren på Östersjön

Fribytaren på Östersjön

SKRIFTER

AF

VIKTOR RYDBERG

IV

FRIBYTAREN PÅ ÖSTERSJÖN

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

GÖTEBORG

GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI

1910

FRIBYTAREN PÅ ÖSTERSJÖN

AF

VIKTOR RYDBERG

FEMTE UPPLAGAN

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

1.

En natt vid hafsstranden.

I Södermanland, nära hafvet, omkring två mil från

Stockholm, ligger en egendom vid namn Sjövik, nu

en bondgård, fordom ett herregods, tillhörigt den gamla

ätten Drake.

Endast några tegelblandade grushögar vittna nu, hvar

den af byte från trettioåriga kriget uppförda stora

herregårdsbyggningen stått. Plogen har i många år gått öfver

den mark, som var Sjöviks borggård.

Den del af egendomen, som låg närmast hafsstranden,

var i medlet af 1600-talet en skog endast på få

ställen uthuggen till nyodlingar. Genom honom förde en

väg till egendomens hamn. Herrarne på Sjövik drogo

nämligen gagn af den adeln tillförsäkrade rättigheten att

tullfritt utföra afkastningen af sina gods.

En månklar höstnatt år 1661 gick en vandrare denna

ensliga väg. Han var till skydd mot nattkylan insvept i

en kappa, och en bredskyggig hatt täckte hans hufvud.

Hunnen till grannskapet af den lilla hamnen, utbytte han

vägen mot en stig, som till höger ledde in bland klipporna.

Stigen slutade vid en förfallen lada, men mannen

fortsatte sin vandring till dess han nått en höjd,

hvarifrån utsikten var fri öfver hafvet och kuststräckan.

Här stannade han och skådade utåt den vidsträckta

vattenrymden, som lugn och spegelklar, här och där strödd

med skogvuxna skär, glittrade i månljuset.

Ett stycke från stranden sågs ett skonertlikt fartyg

ligga för ankar, speglande sin smärta resning i den

silfrade böljan. Ett oredigt sorl af människoröster, som

tycktes komma från dess däck, trängde till hans öra,

blandadt med vattnets entoniga skvalp mot strandens klippblock.

Mannen stod en stund orörlig, med blicken riktad

på fartyget. Han öfverlade med sig själf. Och liksom

för att under sin tankeverksamhet äfven hafva en

sysselsättning för sina händer, kastade han kappan

tillbaka, framtog ur sitt bälte en pistol, undersökte

låset, vägde vapnet i handen och stack det åter i bältet.

Därefter förde han en signalpipa till munnen och

frambragte ett skarpt ljud, liknande en nattfågels skri.

Det mångdubblades af klippornas eko.

Straxt därefter ljöd en liknande signal nedifrån

klipporna närmast hafsstranden. En man i slokig hatt och

kavaj dök upp bland dem och klättrade till den höjd,

på hvilken den obekante stod.

-- Äro förberedelserna träffade? frågade den senare,

då den nyss ankomne stod framför honom och blottade

ett väderbitet, af ärr och skråmor vanställdt ansikte.

-- Ja, svarade denne, -- men jag vågar än en

gång bedja er betänka, kapten, att ...

-- Allt väl öfverlagdt, vän Ruys, inföll den så

kallade kaptenen med en otålig rörelse. -- Har du

undersökt djupet?

-- Det är tillräckligt, svarade Ruys.

-- Och hela manskapet är samladt ombord?

-- Hvarenda man.

-- Och ingen har varit i land, sedan de ankrade här?

-- Ingen, kapten. Men jag har haft stor möda att

hålla dem från landbacken, må ni tro. De ha nu

pengar fullt upp och vilja, som naturligt är, förströ

sig efter resan. Missnöjet är stiget till det yttersta,

och jag har dagligen fruktat myteri. Emellertid har

jag gjort hvad jag kunnat för att lugna dem: jag sade

dem, att ni skulle komma ombord i natt, och att vi

därefter genast segla in till Stockholm.

-- Godt.

De båda männen lämnade höjden och klättrade ned

för klippan, som skilde dem från hafvet. Vid stranden

låg en julle, som Ruys begagnat, då han lämnade fartyget.

Ruys satte sig vid årorna. Allt eftersom man nalkades

skonerten, tycktes stojet på däcket tilltaga. Dryckessånger,

svordomar och alla slags oljud, som en människostrupe är i

stånd att frambringa, blandades med hvarandra till en symfoni,

som skulle förekommit själfve Beelzebub odräglig.

Jullens framkomst medförde ett kort uppehåll i

oväsendet. Väderbitna, skäggiga ansikten blickade fram öfver

relingen, och fallrepet nedkastades.

Då kaptenen och hans löjtnant ... ty i egenskap

af sådan tjänstgjorde Ruys ombord på detta fartyg ...

uppkommit på däck, mötte dem här ett skådespel af en

för svaga nerver obehaglig art; men det var tydligt, att

ingendera af nämnde herrar besvärades af sjuklig känslighet,

ty de öfverforo däcket med mönstrande, men ingalunda häpna

blickar.

Framför dem låg en man af besättningen badande i

sitt blod. Ett hugg af en änterbila hade klufvit hufvudskålen,

och hjärnan låg utrunnen på däcket. Likets hand

omfattade ännu en i månskenet blänkande knif. Mannen

hade utan tvifvel fallit i en tvist med någon af sina

kamrater.

En hög af guld- och silfvermynt låg ett stycke från

liket, men icke längre bort än att blodströmmen funnit

en väg dit och sudlat den blanka metallen. Det var den

fallnes del i bytet. Kamraterna sutto däromkring och

spelade om rättigheten att ärfva honom. Tärningarna

rullade, vilda blickar följde dem, skrattsalvor och svordomar

genljödo i kretsen af de spelande.

En annan flock stod kring ett vinfat, hvars innehåll

flitigt anlitades. Alla voro rusige, men ölsinnet visade

sig på olika sätt. Somliga grälade och hade knifvarne

dragna till angrepp eller försvar; andra sjöngo med

bägaren i hand; andra omfamnade hvarandra under försäkringar

om vänskap i döden; en och annan vandrade för

sig själf; slutligen funnos två eller tre, som redan voro

i medvetslöst tillstånd och, undansparkade af kamraterna,

sofvo i en vrå af däcket.

I afseende på språket rådde bland de vilda sällarne

babylonisk förbistring. Man hörde plattyska, engelska och

lingua franca; endast få voro att döma af språket bördige

från Norden.

-- Lefve vår kapten! ropade några.

-- Ned med Ruys! Ned med Holländaren, skreko

andra, och besättningen skockade sig omkring kaptenen,

för att frambära sina klagomål öfver den fångenskap de

måst uthärda.

-- Är det er egen befallning, kapten, eller är det

Holländarens påhitt, att vi ej få gå i land? frågade en

å de öfriges vägnar.

-- Öfvertygen er nu! Öfvertygen er! sade Ruys och

vandrade med händerna i byxfickorna mellan de rusige

fribytarne, som betraktade honom med hotande blickar.

-- Befallningen förskrifver sig från mig, sade kaptenen

lugnt. -- Tron I, karlar, att Ruys skulle våga pådikta

mig en order? Emellertid är fångenskapen snart slut.

Vid daggryningen hissa vi segel och gå till Stockholm.

-- Hurra! skrålade hopen till svar på detta löfte.

-- Och nu, Ruys, skall du se till, att manskapet

får en glad natt, fortfor fribytarehöfdingen. -- Hvad är

det för vin, det där? Hit med en bägare!

Man skyndade att efterkomma befallningen. Kaptenen

läppjade på bägarens innehåll och slungade honom

i hafvet.

-- Vi hafva bättre vin ombord, sade han och gaf

Ruys en vink. -- Upp med det bästa fatet och rulla det

där i sjön!

Detta var en befallning, som fribytarne tyckte om.

Medan några följde Ruys ned i lastrummet för att efter

hans anvisning hämta det prisade fatet, förenade sig andra

om att lyfta det redan profvade öfver bastingeringen och

vräka det i hafvet.

De spelande hade nu efter tärningarnas utslag delat

arfvet och slöto sig till de andra. Kaptenen gick akterut

och betraktade, lutad mot ratten, uppträdet framför sig.

Ruys åtog sig värdskapet, fyllde bägarne och uppmuntrade

att flitigt tömma dem.

-- Ett härligt vin! En förening af eld och rosendoft!

upprepade han, under det han slog uti. Men hans

röst darrade, och kallsvetten stod på hans panna.

Vinet måste varit blandadt med något starkt narkotiskt

ämne, ty det dröjde ej länge, innan den ene efter den

andre af besättningen vacklade bort för att öfverlämna sig

åt en öfverväldigande sömn. De öfverblifne misstänkte dock

ingenting: äfven deras ögonlock kändes slutligen blytunga

... den sista gnistan af medvetande slocknade ... den sista

dryckesvisan afstannade ofullbordad ... bägaren föll ur den

siste dryckeskämpens hand ... och allt var tyst.

Ruys smög bort till kaptenen ... smög på tå, som

om han fruktat att väcka de sofvande.

-- Nåväl? hviskade han.

-- Jag har öfverräknat karlarne och ser, att ingen

fattas. Bär ner dem under däck, och se till att allt flytande

gods äfven kommer ner! Bomma luckorna och

öppna läckan i lastrummet!

-- Skall ske, mumlade Ruys dystert och gick med

synbar motvilja till sitt hemska arbete.

Kaptenen vände ryggen åt däcket, lutade sig mot

bastingeringen och stirrade på månen, som just nu gick

ned bakom skogen.

De fleste fribytarne lågo orörlige, som om de redan

hvilat i dödens armar. Andre tycktes i sömnen vara

gripne af ångestfulla aningar; deras bröst arbetade, deras

armar höjde sig, för att i nästa ögonblick kraftlöst sjunka

tillbaka.

Ett sorlande ljud nedifrån fartygets botten väckte

kaptenen ur hans månskensbetraktelser. Han vände sig

om. Ruys stod med likblekt ansikte framför honom.

-- Det är gjordt, sade han och fattade jullens fånglina.

De stego i jullen och sköto ut. Sedan Ruys rott

en stund, tillsade honom kaptenen att hvila på årorna.

Han ställde sig upp, svepte kappan omkring sig och betraktade

det sjunkande fartyget. Månen var nu nedgången,

och skonertens linier urskiljdes oredigt bland nattens

skuggor, mot hvilka en svag början till daggryning kämpade vid

östra himlaranden. Ett häftigt brusande tillkännagaf det ögonblick,

då vågorna i segerfröjd slogo tillsammans öfver sitt rof. Vattnet

upprördes på en betydlig omkrets, och några svallvågor förde till

stranden det budskap, att ett af hafvets flytande helveten, den

fredliga handelns plågoris, var försvunnet.

Då de båda männen uppstigit på stranden, sade

kaptenen:

-- Du måste strax efter soluppgången vara i Stockholm. Här

i nejden får du under intet vilkor visa dig,

och tills vidare äro vi fullkomligt främmande för hvarandra.

Dina papper äro i ordning. Du stannar öfver vintern i

hufvudstaden och afvaktar mina ordres. Nästa sommar

skola vi åter arbeta tillsammans.

Ruys hade satt sig på en sten vid stranden. Hans

blick sväfvade öfver vattnet och tycktes söka det sjunkna

fartyget.

-- Kapten, sade han, -- jag känner en aning, att

vår bana snart är ändad. En sådan gärning som denna

nedkallar Ödets makter öfver oss.

- Redan samvetsagg? inföll kaptenen i skarp hviskande ton,

som i Ruys" öron lät som en hotfull varning.

-- Nej, sade Ruys. -- Jag skrifver detta på ert

eget syndaregister.

-- Gör det! Hvad vi gjort, var nödvändigt. Karlarne

hade lärt känna mitt verkliga namn och min samhällsställning ...

huru, är mig ännu en gåta. Jag ville ej bero af en mängd lösgläfsta

skurkars ovarsamhet, vinstbegär eller samvetsagg ... Kom!

-- Än ett ord, kapten! sade Ruys och steg upp.

-- För tvenne dagar sedan seglade ett fartyg här förbi

i nordlig riktning. Dess kurs var sannolikt ställd på

Stockholm. Jag igenkände det, så visst som jag känner

er. Det är samma fartyg, som så ofta följt oss på hafvet och

injagat hos vårt manskap vidskeplig rädsla. Det

bär vår olycka ombord.

-- Bah! Du har drömt, sade kaptenen otåligt. -- Låt

oss gå!

*

2.

Gustaf Drake.

Herresätet Sjöviks blomstringstid inföll efter

trettioåriga krigets slut, då dess ägare, öfversten Anders

Drake, återvände hem. Denne hade vetat att fläta gyllene

ax bland sina lagrar. Utan att just vara studerad konstkännare

hyste han likväl varm beundran för de mästerligt

arbetade nattvardskalkar, dopfuntar, vigvattenkärl och helgonbilder,

som Tysklands katolska kyrkor innehöllo, och

medförde också hem ett helt andligt konstkabinett af

idel guld- och silfverarbeten, ty han hade ej haft hjärta

att beröfva templen de rörande prydnader, som voro af

simplare ämnen.

Hemkommen ledsnade han hastigt vid sin konstsamling ...

han var en man af flyktiga tycken ... förvandlade

henne därför i penningar, nedref den furutimrade

byggnad, som sett hans fäder födas och dö, samt

uppbyggde af tegel ett ståtligt hus i den tidens stil.

Här lefde den gamle krigsbussen glada dagar, lik

en medeltidens riddare i sin borg, höll stort stall och

förplägade sig och talrika gäster med vin från Rhen och

Donau. Ett beryktadt sällskap af förnäme rumlare, kände

under namnet Goinfres, hade hos honom ett kärt tillhåll, och

i Sjöviks salar ljöd ofta Lorenz von der Lindes

skämt, firades de vilde bröderna Horns orgier.

När ändtligen Drake, mätt af år och nöjen, lades

på sin sotsäng, dog han i det hugnande medvetande, att

han lefvat ett gladt lif, och efterlämnade åt herr Gustaf,

sin ende son, en tom kassa och kringskurna ägor.

Gustaf Drake var af annat lynne än fadern. Han

hade ärft dennes kraftiga natur, men ej hans böjelse för

ett gladt lefnadssätt. Vid universitetet, som han lämnade

vid sin faders död, umgicks han med ingen. Hans dystra,

men fasta blick mötte med hat de stolte ynglingar, söner

af Sveriges högsta aristokrati, som vid alla högtidliga

tillfällen intogo hedersrummen framför själfve sina åldrige

lärare; mötte med köld alla jämlikar, med spotskhet alla

underordnade. Man drog sig tillbaka för denna frånstötande

natur, och han själf sökte ingen. Han studerade flitigt, men

inom lykta dörrar: de enda föreläsningar, han

öfvervar, voro de då nyss öppnade i anatomien. Man

påstod att han läste förbjudna skrifter och i löndom dref

alkemistiska studier.

Hans första åtgärd som herre på Sjövik var att

sammankalla godsets samtlige underhafvande och för dem

uppläsa adliga gårdsrätten, hvaraf de upplystes om hans

rättighet att efter eget skön tukta dem med spö eller

fängelse i gårdens källarhvalf. Detta hade sin åsyftade

verkan: ingen torpare saknades i daggryningen vid arbetet

på gården, hur aflägset än hans torp låg, dagsverkena

fullgjordes punktligt, och pålagorna från frälsebönderna

inflöto i rättan tid.

Hans andra åtgärd var att gifta sig. Hans utkorade

var dotter af en skotsk öfverste Bruce, som under de

senare krigsåren ingått i svenska hären och sedan bosatt

sig i Sverige. Det troddes, att ett från barndomen

rotfästadt tycke fört honom till detta val, men att Agnes

Bruce nödgats af sin far att emottaga hans hand. Hennes

yttre, utan att vara skönt, var tilldragande och bar

stämpeln af hennes hjärtas godhet. Godsets underhafvande

lärde snart älska sin herres maka lika högt, som de

hatade hans fogde, som med ridpiskan sporrade deras

arbetsifver.

Drake själf visade sig sällan bland sina

underhafvande, utom om söndagarne, då han vid sin hustrus

sida åkte till socknens kyrka. Det var eget att se hans

dystra, kalla anlete bredvid hans makas milda, vemodiga

drag... och med hvarje år tyckte man sig märka, huru

dessa vordo allt blekare, allt mer lidande. Var hon

lycklig, denna känsliga kvinna, med denne slutne man?

Under det första året af sitt äktenskap plägade

Drake föga umgänge med sina grannar; man gjorde de

årliga skyldighetsbesöken hos hvarandra, och därvid

stannade det. Senare sågos talrika gäster i Sjöviks salar,

och bland dem män af högsta samhällsställning, såsom

hertig Adolf Johan, riksstallmästaren Banér och riksrådet

Bengt Skytte. Man anmärkte, att flertalet af dessa gäster

voro fiender till den nuvarande regeringen; men då Drake

skenbarligen höll sig aflägsnad från politiken, fäste man

ingen vikt därvid. Förhållandet mellan den unge Drake

och det gamla riksrådet Skytte vardt snart förtroligare,

än man vid en sådan skillnad i år och med kännedom

af deras skaplynnen skulle väntat: Skytte ägde i grannskapet

af Sjövik ett jakthus, där han ofta vistades för

att i ensamheten -- procul negotiis -- förströ sig med

litterära sysselsättningar, och här besökte honom Drake

tämligen ofta.

Under de senast förflutna åren hade herrn till Sjövik

gripits af stark lust till resor. Så snart vårisarne

lossades, lämnade han Sverige och återkom ej förr än

med höststormarne. Hans lynne mildrades dock ej af dessa

förströelser; molnet på hans panna var mörkare hvarje

gång han efter en sådan färd återvände till sin maka.

Då deras äktenskap välsignades med en dotter,

hoppades fru Agnes, att denna lycka i någon mån skulle

försona mannen med hemmets enformighet; men de utländska

resorna voro nu för honom en vana, från hvilken han ej

tycktes kunna slita sig lös.

Så var han nyss hemkommen från en dylik färd, då vi en

vacker höstdag finna honom rida ut från sin borggård,

åtföljd af en tjänare till häst. Den dräkt han bar

visade, att han ej gaf sig ut på en ridt kring sina

ägor. En fjäderprydd hatt satt tryckt öfver hans panna,

och en svart sammetskappa dolde till hälften hans

galonerade rock.

Tjänaren, en gosse, son till trädgårdsmästaren på

Sjövik, red tyst bakom sin herre, utan att våga tilltala

honom. Gossen fördref emellertid tiden trefligt nog med

att betrakta sitt livré, hvari han nu för första gången

uppträdde inför godsets folk. Han beundrade skiftevis

den skarlakansröda tröjan, de gula skinnbyxorna och de

stora, med sporrar försedda ridstöflarna, i hvilka hans

vador funno lika godt svängrum, som Don Quijote skulle

funnit i Rolands rustning.

Vägen förde de båda ryttarne längs stranden af en

liten insjö, på hvars motsatta sida, bakom en gulnad

björkdunge, framlyste den hvita bröstsidan af Signildsborgs

herregård, tillhörig friherren Johan Skytte, broder till

riksrådet Bengt. Att det ej var hans herres mening att

besöka grannen på Signildsborg, fann Petrus -- så hette

den unge ridknekten -- däraf, att den förstnämnde, i

stället för att taga vägen till vänster, vände sin häst mot

granskogen till höger. Med en suck, som gällde den

täcka kammartärnan hos friherrinnan, styrde Petrus sin

häst åt samma håll. Man red ännu en half timme under

den djupaste tystnad, och utan att en människoboning

var synlig. Men hastigt bröts tystnaden af ett utrop

från den unge ridknekten, hvars ögon sedan en stund

noga mönstrat omgifningen och nu voro riktade på vägen

framför honom.

-- Håll, nådig herre! ropade han och svängde sig

från hästryggen.

Drake höll in sin gångare och vände sig om i sadeln.

-- Hvad står på?

I stället för att svara, sprang Petrus förbi hans

häst och visade med hemlighetsfull uppsyn på ett tvärs

öfver vägen liggande föremål.

Det, som så ådragit sig hans akt, var ingenting

annat än en stake, med ett krokigt järn i ena änden.

-- Tror ni, nådig herre, att denne ligger här för

ro skull? sade Petrus. -- Se blott, huru noga man lagt

honom tvärsöfver vägen! Att rida öfver det här otyget,

det vill jag icke, så sant som lif och hälsa äro mig

kära; men att kasta det i diket, det törs jag. Så, herre,

nu är vägen fri.

-- Hvad är detta för gyckel? sade Drake. -- Hvad

menar du med det här?

-- Är det icke nog att veta, det Ingrid bor

därborta, herre? sade Petrus med en skakning på hufvudet

och pekade åt ena sidan af vägen in i skogen, där en

grå koja med lutande skorsten framskymtade mellan granarna.

-- Ingrid, den kloka kvinnan?

-- Ja, häxan, nådig herre.

Drake följde med ögonen Petrus" fingervisning och

ämnade just tillsäga gossen sitta upp för att fortsätta

ridten, då hans blick fästes vid ett annat föremål, som

fängslade hela hans uppmärksamhet.

Mellan granarna helt nära vägen syntes en skepnad,

orörlig lik en bildstod, med ena armbågen stödd mot en

häll och ögonen fästa på ryttarne.

Det var en flicka, ännu sväfvande mellan barn och

ungmö. Den ljusa klädningen blottade ofvantill en skuldra,

hvit som snö. De fina anletsdragen, den skära hyn, de

blonda lockarne, gåfvo en så luftig prägel åt företeelsen,

att Drake, på en gång undrande öfver och njutande af denna

syn, glömde den fråga, som sväfvade på hans läppar.

Flickans ögon lyste af en rädd glans, då hon fann

sig vara föremål för den granne ryttarens uppmärksamhet.

-- Hvem är du? frågade denne.

Men i stället för att svara försvann hon så hastigt

bland skogens stammar, att alltsammans förekom Drake

som en synvilla.

Petrus däremot hade varit ett liknöjdt vittne till

uppträdet, och han ämnade just gå tillbaka till sin häst,

då hans herre frågade, om han visste hvem den okända var.

-- Hå, svarade Petrus, -- det är ingen annan än

den galna Elin, Ingrids dotter.

Drake öfverlade ett ögonblick.

Därefter sprang han, till undran för Petrus, ur

sadeln, kastade tygeln till denne, öppnade den bristfälliga

grinden, hvarifrån en smal gångstig förde till kojan, och

nalkades denna i tydlig afsikt att besöka hennes omtalade

och fruktade ägarinna.

Men innan han satt sin fot på tröskeln, visade sig

i den låga dörröppningen en högväxt, tämligen ålderstigen

kvinna, hvars panna, blick och hela hållning var så

vördnadsbjudande, i trots af den simpla klädsel hon bar,

att Drake förde handen till hatten, såsom om han haft

en fru af ädel börd framför sig.

Ingrid, ty det var hon, tycktes hvarken förundrad,

blyg eller smickrad vid det ovanliga besöket.

-- Hvad önskar ni, herre? frågade hon i en höflig,

men icke inbjudande ton, och hennes gråblå ögon mötte

med öfverlägset och orubbligt lugn Drakes forskande blick.

-- En dryck vatten, om ni äger friskt och godt

sådant, svarade herrn till Sjövik. -- Ni tillåter mig väl

att tömma den under ert tak?

-- Stig in, svarade hon och öppnade dörren.

-- Drake stod i ett lågt rum, som fick sin dager

från två små blyinfattade fönster. En säng med hvitt

sparlakan, ett gammalt inlagdt ekskåp, hvars ena dörr stod

öppen och visade rader af blanka tennkärl och flaskor

med vidhäftade papperslappar -- ett par bord och några

med läder öfverdragna stolar utgjorde, jämte en dragkista

af samma konstiga mosaikarbete som skåpet, rummets

inredning. Så enkel denna var, liknade hon ej en vanlig

bondstugas; den i ögonen fallande ordning och snygghet,

som rådde härinne, gjorde olikheten än större.

Den äskade drycken frambars till Drake i en blank

silfvertumlare.

-- Ni är ju den mycket omtalade Ingrid? frågade

Drake, sedan han tömt den läskande drycken.

-- Ja.

-- Jag önskade länge lära känna en grannkvinna,

som jag aldrig sett, men om hvilken jag hört så mycket talas.

Med dessa ord satte sig Drake på en stol och kastade

sin fjäderprydda hatt på bordet.

Ingrids anletsdrag mörknade. Hon teg, och hennes

afvaktande hållning uttryckte tydligt en önskan, att samtalet

måtte varda så kort som möjligt.

-- Jag har, som nämndt, ofta hört er omtalas,

fortfor herrn till Sjövik -- ni har i hela nejden rykte för

att vara hvad man kallar en klok kvinna.

-- Jag vet det. Jag har af mina föräldrar ärft

någon kännedom i läkekonsten och nyttjar honom efter

bästa förmåga till sjuka människors väl.

-- Och ni botar många...

-- Min konst sviker sällan, då ej Gud vill

annorlunda... Finnes någon sjuk på Sjövik, som ni ej vill

förtro åt de lärde doktorerna från Stockholm, eftersom

ni gör mig detta spörsmål?

-- Nej. Men öfvar ni icke äfven lönliga och otillåtna

konster, såsom att skåda in i det förflutna och spå om det

tillkommande? Jag har hört sådant.

Drake hade nu återvunnit den ton af kall öfverlägsenhet,

som han alltid brukade mot sin omgifning, och hans blick fäste

sig med sin vanliga förstenande glans på den tillfrågade.

Men öfver Ingrids drag spelade ett till hälften dystert,

till hälften spotskt leende. Hon svarade lugnt:

-- Illasinnade människor sprida mycket förtal, och

enfaldiga människor tro helst det dåraktigaste. Dock må

jag säga, att jag känner icke litet af det förflutna, ty jag

har lefvat länge, rönt mycket och genom flitigt iakttagande

vunnit någon insikt i en viss konst, som ej ligger öppen

för alla...

-- Nåväl?

-- Konsten att i den yttre människan, såsom i en

dock ofta dunkel spegel, skåda den inre.

-- Hvad menar ni?

-- Att jag ej, som det kringirrande folkets kvinnor,

ransakar handens linier för att läsa en människas öden,

utan vida tydligare utletar dem på hennes panna... Önskar ni...

-- Vid Gud! utbrast Drake och tryckte hastigt hatten

på hufvudet, -- ni är en farlig kvinna. Jag önskar

ingenting röna af dylika djäfvulska konster. Uppfostrar

ni er dotter i denna hemliga visdom? Hon är dock alltför

skön att varda en kvacksalfvande häxa.

-- Ni har således sett min dotter?

-- Ja, svarade Drake, i det han steg upp och axlade

sin sammetskappa, -- hon kan i framtiden varda en annan

Dyveka och förhäxa en konungs hjärta. Farväl!

-- Herre till Sjövik, sade Ingrid hastigt, -- då ni

kommit under mitt tak, så stanna än ett ögonblick!

-- Hvad vill ni mig?

-- Ni igenkänner mig icke, ty femton års sorger

ändra mycket; vi hafva dock sett hvarandra förr. Finnes

ingenting i mina drag, som påminner er om förflutna tider?

-- Nej, svarade Drake med en uppmärksam blick

på den gamla; -- vill ni säga mig något, så tala icke i

gåtor, som jag ej har tid och lust att lösa.

-- Ni har sett min dotter, upprepade Ingrid, -- hon

är mitt enda barn; men jag ägde fordom äfven en son...

-- Som således är död? Gud vare hans själ nådig!

-- Jag vet icke, om han är död eller lefver, men

hvad jag vet är, att ni frånryckt mig honom...

-- Jag! utbrast Drake. -- Är ni vansinnig, kvinna?

I själfva verket lyste Ingrids ögon af en sällspord

glans.

-- Vill ni höra mig? frågade hon.

-- Jag skall höra er, svarade Drake, eftergifvande

för sin egen nyfikenhet, -- men om ni ej förmår att

tillfredsställande förklara edra ord, så var öfvertygad, att

jag i morgon låter föra er till dårkistan.

-- Minns ni, att ni i edra första ynglingaår ofta

vistades hos er fars vapenbroder, er aflidne svärfar? Nära

råmärket af hans egendom låg ett hemman, som ägdes

af mina barns fader, en man som var bonde men hvars

ättetal står ristadt på åldriga runstenar, och under hvars

fäder måhända edra tjänat som trälar. Främlingen, er

svärfar, fann med vänners hjälp några papper, som lära

bevisat hans äganderätt till detta hemman, och min man

dog i rättan tid för att ej se det ryckt ur sina händer.

Men han efterlämnade en änka med två barn, det ena

en yngling, det andra en liten flicka, som jag då ännu

bar vid mitt bröst. Innan ännu hans stoft hunnit kallna,

och innan jag hunnit lämna ett ställe, där, om jag kvarstannat,

jag skulle hemfallit som inhyseshjon åt en röfvare,

inträngde ni en dag i vårt hus och...

-- Ha, inföll Drake, -- ni kan spara er

fortsättningen. Jag minnes den där händelsen. Ni är således

samma kvinna, som var mor till den sturskaste bonde

jag någonsin mött. Min svärfar hade ålagt honom att

jämte godsets öfriga folk infinna sig vid ett björnskall;

han kom icke...

-- Emedan han måste visa sin aflidne far den sista

tjänsten. Ni ville rycka honom från hans fars likkista...

-- Hade han anfört detta skäl, skulle vi gillat det.

Men han svarade, att vi ej ägde någon rätt att befalla

honom, och visade mig med löjligt öfvermod på dörren.

Jag näpste honom...

-- Och han...

-- Tyst! inföll Drake med mörk uppsyn.

-- Och han, fortfor Ingrid med stigande häftighet, -- kastade er

till sina fötter...

-- Och jag, inföll Drake, hvars kinder öfverdrogos

af en mörk rodnad -- jag lät binda den upproriske trälen och

inspärra honom i Bruces källarhvalf...

-- Ni gjorde mer, sade Ingrid, -- ty ni hade ej

endast att kräfva upprättelse för en skymf, som bondens

hand tillfogat er kind, utan äfven att hämnas en djupare

förödmjukelse. Min son röjde i sitt grofva vadmal ett

ädlare blod än ni i er fina junkerdräkt: det fann hvarje

kvinna och äfven en viss... Nog af, ni lät främlingen,

som sedermera vardt er svärfar, sammankalla torpare och

frälsebönder och framdraga prygelbänken på borggården;

men han, som ni ville brännmärka med ett så nesligt

straff, hade flytt...

-- Flytt? sade Drake med återhållen vrede. -- Ni

minnes icke rätt. Er uppstudsige son hudflängdes på

grund af de särskilda privilegier, som tillkänna säteriherren

brottmålslagskipningen på hans gods.

-- Jag minnes allt endast för väl... jag har i

många år rufvat öfver detta minne. Han hade flytt, men

man grep i stället för honom hans mor och inspärrade

henne i det fuktiga hvalfvet. Då återvände han frivilligt

för att hvälfva hämden från mitt hufvud på sitt. Jag

stod bredvid, då man blottade hans rygg och band

honom vid bänken, då prygelkäppen, svängd af ett bland

edra starkaste legohjon, sargade hans kött, och ni, ursinnig

af svartsjukans och hämdens andar, ropade: hårdare,

hårdare! Jag såg hans blod rinna, jag hörde och räknade

hans kväfda suckar... men ni ropade ständigt: hårdare,

hårdare! Er hämd var lysande, herre. Ni blott

sargade hans rygg, men ni krossade hans hjärta. Han var

en bruten telning, då han uppsteg från nesans läger. Hans

blick var skygg som en brottslings och djärfdes

ej möta hans mors; hans stolta panna var sänkt; hans

axlar sviktade under bördan af skam och blygsel. Han

vägrade mottaga den tröst, som jag, själf förkrossad,

sökte räcka honom, och lämnade mig med oro i sin

själ, för att aldrig mer återvända... Säg nu, herre, att

ni ej frånryckt mig min son!

-- Nu, herre, tillade hon efter en stunds tystnad

med lugnare ton, -- har ni gjort den bekantskap ni

önskade. Bäst hade måhända varit, att Ödet icke fört

er under mitt tak.

-- Ni är en underlig kvinna, sade Drake, -- och

det märkes tydligt, att ni har svårt att taga ert förnuft

till fånga. Hvad er son vidkommer, hade han väl förtjänt

sitt öde, och ni, som i honom inplantade begrepp

och känslor olämpliga för hans stånd, ni kan akta er

själf som den första orsaken till hans olycka. Dock

nekar jag icke, att jag vid det nämnda tillfället handlade

med en uppbrusande ynglings häftighet, och vill gärna

på något sätt godtgöra det. Är ni i saknad af något

för ert torftiga uppehälle, så vänd er till mig...

I detta ögonblick öppnades dörren, och barnet, som

Drake sett i skogsbrynet, uppenbarade sig ånyo.

Den unga Elin, som sett den ståtlige ryttaren

inträda i moderns koja, hade af barnslig rädsla skyndat in

i skogen och tillbragt där en stund med sina ensliga lekar,

till dess hon trodde, att den ovanlige gästen gått. Nu

stannade hon blyg på tröskeln, rädd att inträda och tvekande,

om hon åter borde skynda bort; men då hon skyggt mönstrat

den främmandes ovänliga ansikte och upptäckt sin mors ännu

upprörda tillstånd, försvann hennes tvekan: hon flyttade sig med

några steg till sin mors sida och fäste en forskande blick på mannen.

-- Jag är nog lycklig att kunna afslå ert tillbud,

sade Ingrid med värdighet. -- Jag tränger till litet, och

mina enda önskningar äro fästa vid detta barn... Måtte

ej äfven hon ryckas ur sin mors armar och falla offer

för tidens ondska!... Men hvarom talar jag? Jag uppehåller

er, och er tid är dyrbar. Har ni något att befalla?

Drake, hvars panna klarnade under det han betraktade

flickans anletsdrag, afdrog handsken från sin

vänstra hand och lossade en guldring, i det han yttrade

till Ingrid:

-- Får er dotter mottaga denna vängåfva såsom ett

tecken, att förflutna sorgliga händelser kunna försonas?

-- Hvad skadar det er, att mitt hjärta ej kan glömma

förlusten af en son? Och om han lefver, så hvilar

hämden eller försoningen endast i hans händer.

Elin såg frågande på sin mor och drog handen tillbaka

undan den gåfva, som den förnäme herrn räckte henne.

Drakes panna mulnade åter. Han stod ett ögonblick

tveksam.

Måhända ingick i bevekelsegrunderna för hans

handlingssätt en icke obetydlig del fruktan för den s. k.

kloka kvinnans mystiska makt.

Huru än därmed förhöll sig, beslöt han sig slutligen

för att behålla den försmådda gåfvan och aflägsna sig.

Han sade ett kort farväl.

Petrus, som väntade med hästarne vid grinden, hade

hyst hvarjehanda farhågor vid sin herres långa dröjsmål

hos den med vidskeplig rädsla sedda Ingrid. Han andades

lättare, då han nu fick lämna kojans grannskap och

bakom sin herre fortsätta ridten genom skogen.

*

3.

Jakthuset.

Petrus fick ännu en god halftimme öfverlämna

sig åt sina funderingar öfver besöket hos Ingrid och

öfver hvarjehanda andra ämnen, funderingar, som endast

någon gång stördes af hästens snafvande på den dåliga

vägen innan hans herre uppnått målet för sin färd, och

stannade utanför det ofvan omtalade jakthuset.

Det var ett gammalt trähus, omgifvet af en igenvuxen

trädgård, hvars murkna och af mossa öfverhöljda

fruktträd Petrus, som son af en trädgårdsmästare, måste

åse med verkligt medlidande. En ensligare tillflyktsort

undan världens buller kunde en åt betraktelser eller

vetenskapliga sysselsättningar hängifven eremit svårligen

välja. Rundt omkring stod den mörka furuskogen, hvars

tystnad sällan stördes af vedhuggarens yxa, och nästan

lika sällan sågs en vandrare eller ett åkdon skrida förbi

på den oländiga vägen.

Sedan Drake genom en betjänt anmält sin ankomst,

mottogs han på trappan med öppna armar af ställets ägare,

Bengt Skytte i egen person, och infördes i ett afskildt

beläget rum, det lärda riksrådets studerkammare.

Den ena väggen upptogs af ett bokskåp, innehållande

ett par hundra skinnklädda folianter; vid en annan voro

hopade allehanda redskap, om hvilkas ändamål en astronom

eller kemist i våra dagar skulle sväfva i ovisshet. Midten

af det genom tjocka gardiner förmörkade rummet

intogs af ett stort skrifbord, betäckt med böcker och

handskrifter. I kaminen lågade en brasa, oaktadt höstaftonen

var särdeles blid.

Riksrådet Skytte hade sett sina femtio år, men var

ännu i sin oförsvagade mannakraft. Den magra gestalten

med de snabba skiftande rörelserna, det långlagda ansiktet

med dess lifliga minspel och kvicka ögon tillkännagåfvo

ett sangviniskt temperament, ett fladdrande lynne; men

på samma gång tydde den krökta näsan, den tunna,

något framstående underläppen och den spetsiga hakan

på ett ovanligt mått af slughet och skarpsinne, likasom

den höga och breda pannan på ett öfverlägset förstånd.

Hans ansikte var infattadt i ramen af en allongeperuk,

den han, för att dölja sitt grånande hår, sällan

aflade till och med i ensamheten, ty, såsom han själf

förklarade, han ville ej, att spegeln skulle påminna honom

om krafternas aftagande, just under en tid, då han så

väl behöfde dem; denna vördnadsbjudande hufvudprydnad

nedföll i ett svall af lockar öfver en fotsid, himmelsblå

nattrock, som han välbehagligt svepte om sig, i det han

satte sig i en länstol och anvisade sin gäst ett dylikt

hvilosäte i sitt grannskap.

Sedan de vanliga artighetsformlerna växlats, uppstod

riksrådet, som i allmänhet hade svårt för att i några

minuter sitta kvar på samma plats, ringde på en kammartjänare

och befallde denne hämta ett par flaskor burgunder

och tillsäga kocken om kvällsvard.

Burgundern kom. Medan de första glasen af det

ypperliga vinet tömdes, gick samtalet ännu något trögt,

men tilltog i liflighet, allt eftersom djupet i den först

öppnade flaskan minskades. Det var dock hufvudsakligen

å riksrådets sida denna liflighet spordes. Med en lätt

och behaglig stämma ingick han på åtskilliga ämnen, som

visserligen icke rörde de ärenden, för hvilka denna

sammankomst ägde rum, men, såsom angående riksrådets

enskilda förhållanden, måste bidraga att framkalla den

förtrolighet och öppenhjärtighet, som här mellan fyra

ögon ömsesidigt önskades.

Det viktigare samtalet uppstod först sent på aftonen,

sedan supéen var undangjord, vid det förtroliga skenet

af några vaxljus och under fortsatt, ehuru icke öfverdrifvet

pokulerande.

-- Jag tackar er än en gång, så öppnade riksrådet

detta samtal, -- för er godhet att infinna er här på

min kallelse. Ingen tid var att förlora, enär jag i morgon

måste återvända till Stockholm för att intaga min föga

afundsvärda plats vid rikets rådsbord. Här kunna vi

emellertid tala med hvarandra öppenhjärtigt och utan

fruktan för lyssnande öron: detta är just fördelen af att

någon gång vistas i en sådan vildmark som denna.

I hufvudstaden däremot är man numera ingenstädes säker

för spejare och utliggare. Af sådana vimlar det öfverallt.

De la Gardies parti spanar på Bjelkes, och Bjelkes

på De la Gardies; begge spionera med gemensamma

syften på hertigen och oss, och därtill komma de

utländska sändebuden, som söka utleta hvarandra och alla

öfriga. Osäkerhet öfver allt och ganska få att lita på.

Allt kommer an på att dölja egna kort och se i andras.

Jag hoppas att hafva lyckats i den saken för vår flocks

räkning. Våra trumf äro ännu icke utspelade, min vän,

men tiden är snart inne. Och ni, Drake, ni är densamme

ni alltid varit: med lif och blod tillgifven salig

konungens broder, hertig Adolf Johan...

-- Med lif och blod tillgifven min egen framtid,

och ingenting annat, inföll Drake kallt.

-- Godt, godt! utbrast riksrådet och klappade Drake

på axeln. -- Man vet, hvar man har en sådan man. Ett

annat svar skulle nästan ingifvit mig misstankar. Vi

kämpa alla enhvar för sin framtid, sina planer; men då

vi söka efter medlen för deras främjande, är det dess

bättre, då vi finna ett gemensamt sådant, som vi med

samlad kraft kunna sätta i rörelse... Vi aflägga nu

masken, vi båda, såsom vi ofta gjort inför hvarandra...

Således: hvad är hertigen? En skanskorg, som vi betäcka

oss med, då vi kringränna fästningen... den

tomma medelpunkt, kring hvilken vi alla, vänner af

fosterlandet och af oss själfve, draga vår kedja.

-- Alldeles rätt, sade Drake. -- Jag förstår mycket

väl, huru det är möjligt, att personer finnas, som uppträda

mot regeringen, oberoende af själfviska afsikter och

endast drifne af vördnad för den aflidne konungens vilja,

sådan hon i hans testamente finnes uttryckt. Men öfver

mitt förstånd är, att någon skulle kunna taga parti för

denne furste af ren tillgifvenhet för hans inskränkta, narraktiga

och odrägliga person...

-- Ni sade"t, vid Jupiter! inföll riksrådet och

fortfor med en viss patos: -- O, om ni visste, hvad jag

lidit och lider af Hans Durchlaucht! Hans obeslutsamhet,

misstänksamhet och våldsamma lynne skulle afskrämma

hvarje annan än mig från blotta tanken på att

söka fast fot i dyet af en sådan själ. Det är lika svårt

att med järnkedjor binda hafvets böljor, som att fängsla

honom vid ett bestämdt mål och bestämda medel för dess

uppnående. Hans hat till riksförmyndarne är outsläckligt,

men han rufvar öfver det overksam som draken

öfver sin skatt. Han behöfver ständigt vid sin sida

någon, som eggar honom till dåd utan att synas honom

öfverlägsen, som kufvar honom och spelar hans ödmjukaste

tjänare... som framför allt förstår att iakttaga

försiktighet, ty hertigen är den opålitligaste varelse under

solen och skulle i nödfall, för att rädda sig själf, spela

förrädare mot sina vänner. Att i hans händer lämna något,

om än det ringaste, varaktiga bevis på våra afsikter,

vore att sälja sig åt bödeln. Ni inser däraf, min

vän, huru svårt...

-- Jag vet, inföll Drake, -- att ers excellens är

den ende, som förenar tillräckligt skarpsinne och tålamod

för att vara den osynlige länken mellan hertigen och de

missnöjde. Men säg mig nu: hvad är på senare tider

gjordt för vårt bästa? Äro vi ett steg närmare målet

eller ej? Skenbarligen synes allt stå på samma punkt

som för ett år sedan. Jag kan ej förlika mig med detta

tvekande, vankelmod och eviga uppskjutande, om man

med ett enda djärft slag på en gång kan vinna allt.

-- Hvad som är gjordt? Har ni då tålamod att

höra mig uppräkna de snart sagdt oräkneliga mödor jag

haft, för att till ett någorlunda sammanhängande och

rörligt helt förena alla dessa intressen och människor...

-- Som hvar för sig äro så föraktliga!

-- Alldeles! För att, säger jag, utkasta de olika

slags lockbeten, som dessa olika slags fiskar hafva fastnat

på? Några vilja ett, andra ett annat. Man måste

således skickligt dölja det myckna, hvarigenom splittring

kan uppkomma, och framhålla det lilla, hvarom de alla

kunna förlikas. Och hvad mer är: medan vi föra denna

falang i slaget, får ingen mer än några få hufvudmän

känna stridsplanen, som annars lätt skulle falla i

fiendens hand...

-- Väl! sade Drake och tömde sin bägare. -- Jag

medgifver, att mitt tålamod är ej så stort som min beundran

öfver ers excellens" förmåga att öfvervinna dylika

svårigheter. Låt oss därför tala i få ord! När behöfver

ni mig?

-- I hvilken stund som helst, min vän. Riksdagen

sammanträder om några månader, och innan han åtskiljes,

skall allt vara afgjordt.

-- Ni tror det?

-- Då eller aldrig. Inom de tre ofrälse stånden

hafva vi redan starka försänkningar. Adeln är ej tillgifven

hertigen, men så snart strecket är utfördt, skall

den tredje klassen inom detta stånd med Rålamb i spetsen

gå öfver på vår sida, ty i samma ögonblick vi ryckt

makten ur förmyndarnes händer, upphäfva vi grefvarnes

företrädesrättigheter. För själfva kuppens utförande tarfvas

sådana män som ni...

-- En stöt, och lerbelätet ramlar, utbrast Drake,

hvars blod började upphetsas af vinet och samtalet. --

Hvar är egentligen deras makt? Ingenstädes i himmel

och på jord, om ej i de lydandes inbillning. Folket

hatar dem, likasom det hatar oss alla, som äro privilegierade...

-- Men denna inbillning är en världsmakt, min vän...

-- Hon är ett sken...

-- Hon är bådadera. Maktens symbol är makten själf.

-- Hör oss någon? utbrast Drake och reste sig upp.

-- Var lugn! Jag är lika rädd om mitt hufvud,

som ni om ert.

-- Godt. Hvad kräfves mer än att en natt häkta

desse män, hvar i sin säng, ja, i nödfall döda dem? Ingen

hand skall lyftas till deras försvar. Tio beslutsamma

själar, se där hvad vi behöfva, för att i våra

händer flytta väldet öfver millioner...

-- Sakta, sakta, min vän! Bakom de fem svage

dödlige, som kallas riksförmyndare, står en odödlig och

helig makt, som ingen strafflöst kan angripa. Den makt

kan ni kalla lagen eller nationens samvete, ja om ni så

vill, konungamakten. Vi måste uppträda i den skymfade

rättvisans namn, vi måste så att säga hafva en helig

skrift att trygga oss till inför det rättroende folket...

-- En sådan skrift är den aflidne konungens

testamente...

-- Ja visst, och vi måste hafva en laga skylt att

uthänga...

-- Hertingen...

-- Alldeles! Och vidare är det för all god mänsklig

ordnings skull nödvändigt, att några röster från folkets

ombud stadfästa våra åtgärder i samma stund de vidtagas.

Det är den heliga smörjelsen, hvarförutan vi varda

fågelfrie äfventyrare. Ni får dessutom icke alldeles utelämna

ur räkningen, att de fem i sina händer hafva samlade

alla trådarne till statens maskineri. En ryckning på

dessa trådar, och tusen automater sättas i gång, tusen

pennor fullklottra lika många pappersark med trollska

runor och besegla dem med maktens signet, medan tusen

andra automater gripa kring pikar och musköter... Konsten

är således att på en gång samla de där trådarne i

egna händer, att öfverraska de tvekande med en gjord

sak, tysta de samvetsgranne med lagens bokstaf, muta

de egennyttige med hedersrum och företräden. Jag har

sagt, huru tredje klassen inom adeln skall vinnas; ofrälse

stånden stå redan med ena foten i vårt läger, och Enander,

Prytz och Per Ersson skola, hvar inom sitt stånd, få dem

att lyfta den andra foten äfven. Ett års skattefrihet skall

vinna hela det arbetande folket; de indragna grefskapen

sätta oss i tillfälle att kasta ett sådant lockbete åt hopen.

Inom själfva hufvudstadens garnison äga vi äfven försänkningar.

Se här, min vän, fortfor riksrådet, som öppnade en låda i

sitt arbetsbord, -- här är en lista öfver

de pålitligaste och inflytelserikaste männen inom vår flock;

Banér och andre, åt hvilkas varsamhet man ej kan förtro

sig, äro uteslutne. Desse män, som utgöra kärnen i vår

trupp, äro färdige att med ed och underskrift binda sig

vid vår sak. En dylik förpliktelse är god att hafva. Jag

föreslår en sammankomst hos er, Drake, på Sjövik. Hon

kan bemantlas af ett vanligt kalas, min vän; ni bjuder

edra grannar och bekanta utan afseende på politiska

färger... ju brokigare blandningen, dess bättre...

-- Jag vill i detta afseende ställa mig edra påbud

till efterrättelse, sade Drake och genomögnade listan.

-- Men nu från politiken till andra ämnen! sade

riksrådet. -- Vill ni veta, hvarmed jag på mina från

fosterlandets spörsmål lediga stunder förströr mig? Jo,

min vän, med ett arbete, som skall fördunkla många af

själfve de forntide vises yppersta verk...

-- Jag gissar, hvarom frågan är, sade Drake lifligt

och pekade på de besynnerliga instrumenten; -- ni fortsätter

edra studier i vetenskapernas vetenskap...

-- Nej, min vän, inföll riksrådet och skakade sin

allongeperuk, -- jag har öfvergifvit jakten efter det röda

lejonet och ägnat mig åt en mindre farlig, men lika ädel

vetenskap: språkforskningen.

-- Sol præcipuarum linguarum subsolarium»Solen af de förnämsta språk under solen.», läste Drake på titelbladet till

den lunta, som riksrådet lade framför honom. Han sköt

henne med synbart förakt tillbaka.

-- Prisom oss lycklige, min unge vän, fortfor riksrådet,

-- att vi stäfjat denna hetsande, förskräckliga jaktlust! O ni

känner lika väl som jag, hvilken oemotståndlig förtrollande

makt ligger i dessa nattliga studier,

då tanken fördjupar sig i kabbalas afgrund och från

sfinxerna, som dväljas i hennes labyrinter, söker locka

de vises sten; då man lutad öfver degeln följer metallernas

skiftande glans och darrande väntar undergång

eller herravälde öfver världen...

-- Och ni har kunnat öfvervinna denna lidelse!

utbrast Drake med ett tvifvel, som han ej kunde dölja.

-- Än ni?

-- Jag... jag har egentligen aldrig känt henne.

Ryktet ljuger, som påstår, att jag sysslar med alkemi.

-- Dess bättre för er! I förtroende sagdt: vet ni,

huru mycket krut jag sistlidna år fruktlöst spilde på jakten

efter lejonet? Två års ränta af mitt friherreskap i

Ingermanland, det vill säga omkring 36,000 daler silfvermynt!

Endast tanken på mitt älskade barn, min Maria,

och hennes framtid har förmått mig afstå från dessa förföriska

studier. Och likväl är jag ännu icke säker på

mig själf. Det är en farlig frestelse att fortsätta, då man

för sina ögon ser andras framgång...

-- Ers excellens, hvad menar ni därmed? inföll

Drake, i hvars ansikte hvarje muskel spändes.

-- Ni känner naturligtvis Vanloo...

-- Det namnet har jag aldrig förr hört.

-- Hvad? Dock, det är sannt: ni har sedan er

hemkomst föga varit i hufvudstaden. Där, må ni veta,

hör man i dessa dagar knappt annat än det namnet.

-- Hvem är då Vanloo?

-- Hvem han är? En enkel fråga, men svår att

svara på, ty Vanloos egenskaper äro så många, att jag

ej vet, hvilken jag skall framhålla som den främsta. Att

han, efter hvad namnet tillkännagifver, är holländare, det

är i våra ögon hans sämsta egenskap; samtidigt med er

återkomst hitlände han med holländska beskickningen och

har sannolikt själf något hemligt uppdrag från sitt lands

regering. Att han är lärd och i synnerhet har vidsträckt

kunskap i språken, det är en grundlig egenskap, som

icke lyser i världens ögon, men intagit mig till hans

förmån... Tänk bara, fortfor riksrådet, som själf var ifrig

språkforskare, -- han talar svenskan som en infödd, ehuru

han förut aldrig varit i Sverige, känner de ost- och

västindiske indianernas lika väl som finnarnes och lapparnes

tungomål! Dock må jag säga, att jag funnit honom klen

i grekiskan...

-- Han är således språklärd, men hvad vidare?

frågade Drake otålig.

-- Han är utmärkt ryttare, skicklig fäktare, ståtlig

till sitt yttre, älskvärd i sitt sätt att vara...

-- Aha! Således en ny medtäflare till Klas Tott

och Gustaf Otto Stenbock om damernas ynnest! Nå ja,

Tott börjar åldras, och Stenbock är upptagen med

änkedrottningens ärenden, så att en förstärkning i detta

hänseende torde vara välkommen. Jag lyckönskar ers

excellens till denna märkliga bekantskap.

Drake yttrade detta i en ton af gäckeri. Riksrådet

Bengt smålog, lekte med guldsnusdosan mellan fingrarne

och fortfor:

-- Vänta, bilden är ännu icke färdig. Tillåt mig

göra ännu ett par drag och döm sedan! Vanloo har

verkligen det gemensamt med Stenbock, att han är damernas

gunstling och icke minst änkedrottningens. För någon

tid sedan botade han henne för en svår bröståkomma,

som trotsat öfrige läkares bemödanden...

-- Han är således äfven läkare, den märkvärdige

holländaren!

-- En verklig underdoktor, min vän, ehuru han

handterar medicinen som han handterar värjan...

-- Mordiskt?

-- Ha, ha! Nej, likt en leksak, som han gör ett

förvånande konststycke med, och sedan bortkastar. Saken

var den, att hennes majestät ådrog sig bröstlidandet till

följd af en förkylning på sjön, då högstdensamma med

sin hofstat profseglade en präktig, af guld och siden

glänsande speljakt, som förärats henne af just samme

Vanloo. Han ansåg således, att hon borde få bot, där

hon fått sot...

-- Mannen är då rik!

-- Rik, som om Pactolus strömmade genom hans

västficka. Det är hans rikedom, hans furstliga rikedom,

som är quinta essentia af hans lysande egenskapar. Han

strör guld, såsom Banér och SteinbergTvå ökände

grälmakare, den förre son af fältherren

Johan Banér.) strö ovett omkring

sig. Och ur hvilken källa tror ni, att han öser

dessa rikedomar? Vid den lefvande Guden! Han är

adept.

Riksrådet yttrade dessa sista ord med ett uttryck af

mystisk högtidlighet En lätt muskelrörelse öfver ögonbrynen

och en lifligare glans i blicken visade, att de gjort

intryck på hans gäst.

-- Är ers excellens öfvertygad därom? frågade han

med djup stämma.

Riksrådet sänkte rösten till en hviskning, då han

svarade:

-- Jag säger er så hemligt som under biktens insegel,

att han inför mina ögon förvandlat kvicksilfver

till guld.

-- Ha! Hvarje tvifvel på sakens möjlighet är således

skingradt! utbrast Drake.

-- Hvem har någonsin tviflat? inföll riksrådet. --

Förvandlade ej Raymond Lullus, den store filosofen,

30,000 skålpund bly till guld i närvaro af konung Edvard I,

af hvilket guld de första rosenoblerna präglades? Äro ej

kropparnes i det oändliga gående förändringar

genom eldens inverkan ett stort sannolikhetsbevis, att de

alla äro sammansatta af och kunna delas i vissa urämnen,

och att de kroppar, som synas osammansatta, endast

kräfva ett starkare värmemått eller en viss förening med

andra kroppar, för att sönderdelas? Samla de egenskaper du

finner hos guldet, samla dem från olika håll och olika kroppar

på en punkt och i en kropp, och du har -- guld!... Nåväl, Drake,

finner ni ännu något intresse vid den mannen... vid Vanloo?

-- Jag kan ej neka det.

-- Ni får kanske snart tillfälle göra hans bekantskap,

ty han har föreslagit mig att sälja detta jakthus... en

förträfflig tillflyktsort för en i stora världen lefvande

adept, det måste ni medge... och jag tviflar ej, att jag

kommer att gå hans önskan till mötes.

Samtalet öfvergick nu på ämnen, som ej stå i

sammanhang med denna berättelse. Det var sent på natten,

då Drake sade farväl till sin värd och, åtföljd af sin

ridknekt, återvände till Sjövik.

*

4.

Balen.

En månad hade förflutit efter Drakes samtal med riksrådet

Skytte i dennes eremitage, och en tidig vinter höljt de gula

fälten med sitt snötäcke och islagt insjöarne, då på en bjudning

af herrn till Sjövik samtlige grannarne och många gäster från

hufvudstaden infunno sig på Drakeättens stamgods.

Hufvudbyggningen är präktigt upplyst, och som hon

står på en kulle, kan ljuset, som strömmar ur fönstren,

tjäna till mål för de talrika slädar, som med klingande

bjällror från olika håll närma sig henne.

Därinne sprida vaxljusen från kronor och lampetter

en högtidlig glans, som återstrålar från takets och panelets

förgyllda arabesker, från damernas agraffer och herrarnes

galoner och svärdfästen. Guld, silfver och vajande

plymer möta ögat öfver allt.

Vid Jupiter!... för att bruka en på den tiden vanlig

ed... hvar upptäcker man här ett spår af den ryktbara svenska

fattigdomen? Ingenstädes: han håller sig måhända utanför dörren,

men hit in kommer han icke;

här utbreder sig en återglans af de skatter, som för tjugo

år sedan hemfördes från Bajern och Böhmen, eller som

ännu inströmma från de vapentagna landen på andra sidan

hafvet, eller som samlats genom hungrande underhafvandes

svett. Och hvartill i all världen skola dessa skatter

användas, om ej till storartad prakt? Man spekulerar

ännu icke i statspapper, järnvägar eller storslöjder,

ej heller i handelsföretag, hvars frukter säkert skulle

uppätas af de snikne holländarne eller de än glupskare

engelsmännen; man har med ett ord ingen annan utväg än att

nedgräfva dessa skatter eller utbreda dem för världens ögon;

och det beror på ägarnes lynne hvilkendera utvägen de

välja. Att den senare är den vanligare, därför borgar

svenskens tycke.

Ett aristokratiskt skimmer hvilar öfver de grupper,

som fylla Sjöviks salar. Se dessa damer, de stolta äldre

matronorna, de unga fröknarna! Är ej deras klädsel dyrbar

och smakfull? Hafva de tvenne århundraden, som

skilja dem från oss, kunnat uppfinna något, som mer

smeker ögat och upphöjer de kvinliga behagen?

Men ack! dessa strålande blickar hafva länge sedan

slocknat, dessa blommande kinder bleknat. Af den skönhet,

som här belyses af kronornas sken, finnes nu intet annat

spår än kanske någon gammal oljebild i en aflägsen skräpvrå.

Se dessa unge kavaljerer, som med den fjäderprydda

hatten under armen skämta med hvarandra eller vördnadsfullt

samtala med damerna! Halskragen, som faller öfver axlarne

och lämnar halsen bar, lifrocken, som smyger tätt efter

växten, och de galonerade byxorna, som

sluta nedanför knäet med fladdrande bandrosor, för att

visa vadornas rundning, innan vristen försvinner i små

halfstöflar, prydda med brabantska spetsar!

Låt oss nu äfven kasta en flyktig blick på djupet

under den glittrande ytan! Här finnes ungdomsglädje, som

njuter det flyende ögonblicket; men denna i ena vågskålen,

och i den andra den ängsliga noggrannhet, hvarmed etiketten

måste iakttagas, de tusentals smärtande nålstygn,

som rangsjukan, fåfängan och afunden utdela, de hjärtats

lidelser, som här väckas eller eggas och slutligen, allra

djupast, de politiska ränkerna... och hvem tviflar, att

den senare vågskålen sjunker?

Medan den ståtliga falang, hvars vapen äro ungdom,

skönhet och allt hvad konsten förmår, för att höja glansen

af dessa egenskaper, medan denna falang i skimrande led,

likt bilder af en yppig fantasi, utbreder sig i danssalen;

medan musikanterna, den arbetande klassen, som

får släppa till »fiolerna» inom glädjens rike, från läktaren

uppstämma melodier till sirliga franska dansar, må vi

taga några af de församlade i skärskådande, och just dem,

som skola spela en roll i vår berättelse.

Främst naturligtvis balens drottning, riksrådet Bengts

dotter, Maria Skytte, om hvars skönhet häfderna ännu

tala! Hon är omgifven af beundrare; men vi, osynlige

iakttagare, kunna lugnt tränga oss genom den krets, som

knutit sig kring henne under ett uppehåll i dansen. Hennes

anletsdrag äga ej den skönhet hvars linier synas

uppmätta med lineal; de äga ett annat slags skönhet

som uppkommer genom färgen och uttrycket. Det är

blickens dunkla eld, de svarta lockarnes brytning mot en

sammetslen och frisk hy, växtens yppighet och spänstiga

hållning, som intaga åskådaren. Se den fina, men

utpräglade åderteckningen kring tinningarna af Marias hvita

panna; -- se dragen kring denna täcka mun, i synnerhet när

han sluter sig i ett ögonblick af allvar och eftertanke; se

in i dessa ögon, ur hvilka stundom en eldig själ synes

omedelbart blicka ut i världen, men som stundom slöjas

än af ögonhårens mörka fransar, än af en fuktig glans,

som gifver dem likhet med tvenne källor, speglande en molnig

himmel... och du vågar i hemlighet den gissning, att hennes

hjärta icke är obekant med de mänskliga lidelsernas stormar.

Marias mor dog, då flickan var tio år gammal; hennes

far, det skarpsinniga och mångsidiga riksrådet, förstod

sig likväl föga på konsten att uppfostra en dotter,

samt hade därtill dessutom föga tid och föga lust. Hon

uppväxte i en släktings hus bland hufvudstadens nöjen

och fick snart det rop om sig, att hon var den skönaste

ungmön inom hufvudstadens förnäma värld. Nu har hon

dock öfver ett år varit aflägsnad från skådeplatsen för

sina triumfer och vistas i landtlig tillbakadragenhet hos

sin farbror, lagman Johan Skytte på Signildsborg. Orsaken

till denna förflyttning finnes omnämnd i ett bref

från riksrådet till lagmannen, ur hvilket bref vi med en

romanförfattares vanliga närgångenhet meddela följande

utdrag:

»-- -- -- Tacka å mina vägnar min kära svägerska

för hennes villighet att emottaga min dotter i ert hus.

Flickan är vacker -- en lefvande afbild af sin saliga mor

-- och har råkat att sätta en hel hop unga hjärtan härstädes

(i Stockholm) i låga. Naturlig och oskyldig har

hon ej förstått lägga band på sitt ungdomliga väsen: de

småleenden hon strött omkring sig hafva gifvit anledning

till ledsamma uppträden och förargliga rykten. Så hände

det nyligen, att kapten X. under någon simpel tvist med

kollegiesekreteraren Y. höll på att ränna värjan genom

honom, och det i själfva hoftrappan; och den egentliga

orsaken till deras fiendskap uppgifves vara täflan om min

dotter. Detta är nedsättande för flickans anseende och

kan hindra ett godt gifte. Det är således nödvändigt, att

hon aflägsnas från Stockholm. -- --»

Vi nämnde, att Maria under ett uppehåll i dansen

såg sig omgifven af en mängd unga kavaljerer, men

nämnde ej, såsom öfverflödigt, att dessa täflade om att

säga henne platta artigheter. Bredvid henne stod en vas,

hvari blommade en vacker rosenbuske. Flickan bröt en

knopp och förde honom lekande till sina läppar.

-- Två rosenknoppar, som kyssa hvarandra! utbrast

genast en af hennes mest efterhängsne drabanter. -- Min

fröken...

-- Min fröken, inföll en annan, som tog ordet från

honom, -- skänk mig denna afundsvärda knopp, hvars

doft måste vara fördubblad, sedan ni andats därpå! Skänk

mig honom, och ni gör mig till »den lyckligaste bland

dödlige.»

-- Ni förekom mig, herr grefve, sade en tredje, en

ung man, som studerat juridiken under Stjernhöök, -- men

om också er rättighet sålunda ur juridisk synpunkt

kan vara större än min enligt grundsatsen Prior tempore

potior jureJu förr till tiden, dess bättre till rätten., appellerar jag dock till fröken Skyttes

obestridliga rätt att donera denna rosenknopp till hvem hon

behagar.

-- Och jag, inföll en fjärde, -- jag hänskjuter saken

till fröken Skyttes hjärta...

-- Och hvad säger du? utbrast Maria och vände

sig till en vacker yngling, som stod några steg från kretsen

och nyss slutat ett samtal med en medelålders man

af ståtligt utseende, till hvilken i samma ögonblick

riksrådet Skytte närmade sig.

-- Jag, svarade ynglingen med en kall bugning, -- jag

säger ingenting. Jag vågar ej täfla med dessa herrar.

-- Endast en kusin kan vara likgiltig för en sådan

gåfva! utbrast en beundrare; de öfrige instämde.

Men ynglingen, som i själfva verket var Marias kusin,

Adolf Skytte, son till lagman Johan, svängde om på klacken

och aflägsnade sig, utan att märka den skugga, som

sväfvade öfver Marias ansikte, eller den blick hon slungade

efter honom -- en blick, hastig som ett stjärnfall, och

likväl tydligt talande om smärta, sårad stolthet och vrede.

-- Nåväl, min fröken, bad en af kavaljererna, -- utgör

nu i nåd vår tvistefråga!

-- Ovissheten är grymmare än den kalla

verkligheten, försäkrade Stjernhööks lärjunge.

Marias kinder hade plötsligt bleknat. Hon tycktes

tveka, hvem hon borde lyckliggöra med den mycket omtalade

rosenknoppen, och lät honom härunder, liksom av en händelse,

falla till golfvet, hvarefter hon lämnade kretsen.

Kavaljererna bugade sig alla, för att upptaga

den. I samma ögonblick brusade åter musikens toner genom

salen. Värden på Sjövik räckte Maria handen och förde

henne till dansen. De unga herrarne ilade hvar och en

till sin utkorade för att göra detsamma.

Den man, med hvilken Adolf Skytte nyss samtalat,

var i viss mening aftonens hjälte, likasom Maria Skytte

var hjältinnan. Det var första gången han visade sig

inom denna sällskapskrets, ehuru många af de närvarande

haft tillfälle att se honom i hufvudstadens förnämsta

salonger. Hans högväxta gestalt, som i hvarje rörelse

uppenbarade en fulländad manlighet, visade sig till sin

fulla fördel i den svarta dräkt han bar, med hvars

ovanliga enkelhet var förenad en lika ovanlig rikedom, ty

den osmyckade lifrocken sammanhölls af diamanter af renaste

vatten, och svärdfästet var inlagdt med ädelstenar. Den

bronsfärgade hyn, som vittnade, att mannen länge lefvat

under öppen himmel och fri inverkan af elementen, syntes

vid den konstlade belysningen föga ljusare, än de

bruna mustascherna och håret. Hans skarpt präglade

ansikte fick någon gång, men blott för ett ögonblick, ett

uttryck, som tydde på lefnadströtthet; blicken däremot

röjde alltid en i sig själf hvilande, lugn och kraftig ande.

Denne man var Vanloo, numera ägare af riksrådet

Skyttes eremitage och således granne till herrarne på Sjövik

och Signildsborg.

Med riksrådet Skytte vid sin sida lämnade han salongen,

där han endast deltagit i den promenaddans, med hvilken de

äldre af sällskapet öppnade balen, och i hvilken han varit

kavaljer åt värdinnan själf, fru Agnes Drake.

Han stannade vid tröskeln mellan tvenne rum, i det

ena af hvilket de förnämsta af de gifta damerna valt sin

plats omkring fru Agnes i en praktsoffa, hvars karm pryddes

af Drakefamiljens vapen. Likasom tillfälligtvis lät

han någon gång under samtalet blicken hvila i denna

riktning; han syntes då försjunka i någon betraktelse, och

riksrådet fick på sina lifliga frågor tankspridda svar.

Damerna undgick det icke, att Agnes Drake denna

afton var i ett ojämnt själstillstånd, som hon icke alltid

kunde dölja. De tillskrefvo detta i hemlighet hennes

ovana att som värdinna göra les honneurs i en så lysande

rund: hon var uppfostrad i en aflägsen landsbygd,

hade sällan varit i hufvudstaden, aldrig vid hofvet...

intet under således, att hon skulle finna sig besvärad vid

ett tillfälle sådant som detta! De högförnäma fruarna

sökte välvilligt lifva hennes mod genom att i den mest

förtroliga ton omtala för henne hufvudstadens små nyheter

för dagen; de beskrefvo till dömes grefvinnan De la

Gardies nyaste toalett, prakten vid öfverste V:s begrafning

och mycket annat af samma halt. Agnes lyssnade

med tvungen uppmärksamhet och smålog stundom, men

leendet var ansträngdt.

Måhända var den verkliga orsaken till Agnes" än

nedslagna, än upprörda tillstånd ingen annan än en tillfällig

opasslighet... och kanske var det en symptom af

denna, att hon hastigt rodnade, då hennes dotter, en vacka

flicka af fem års ålder, med barnslig nyfikenhet närmade sig

Vanloo och denne upplyfte henne och kysste hennes panna.

Rummet näst intill det, hvari de gifta damerna

dvaldes, var ett litet kabinett, där tvenne äldre män

sutto i lifligt samtal. Den ene var lagmannen friherre

Johan Skytte och den andre församlingens kyrkoherde, pastor

Suenonius. Lagman Skyttes anletsdrag hade vid närmare

granskning någon likhet med brodern riksrådets, men ett

alldeles motsatt skaplynne hade på detsamma under

tidernas lopp tryckt en så olika stämpel, att släkttycket

nästan var utplånadt. Lagmannens utseende vittnade om en

sträfhet i lynnet, som gränsade till känslolöshet, om måttlig

tankekraft, men om fasthet och redbarhet. Hade ej denna

senare egenskap framlyst i hans drag, skulle de varit

obehagliga och frånstötande. Han var känd som god hushållare,

sträng och rättvis husbonde och domare, och

framför allt som from kristen. Han försummade aldrig

kyrkan, och hvarje söndagsafton höll dessutom kyrkoherden

Suenonius bön och predikan i hans hus inför familjen

och gårdens folk. Hans förtrognaste vän var samme

prästman. Det samtal de nu förde stördes synbarligen

af Vanloos och riksrådets grannskap. Suenonius fäste

på båda en mörk blick, skakade på hufvudet och sänkte

sin röst till en hviskande ton. Vanloo var, som holländare,

sannolikt af kalvinistisk trosbekännelse, och det

världsligt sinnade riksrådet, som i hemlighet misstänktes

för mycket lösa åsikter i religionen, betraktades såväl af

brodern som af kyrkoherden nästan som Antikrist.

Vanloo märkte, att hans närvaro störde samtalet,

och aflägsnade sig till de öfriga rummen, där de äldre

herrarne, delade i större och mindre grupper, drucko och

politiserade.

Så snart han gått, fortsatte Suenonius samtalet, där

han slutat det:

-- Mitt råd är således, sade han, -- att ni allvarligen

varnar er son för läsningen af dylika gudlösa skrifter.

-- Jag skall taga dem från Adolf, svarade lagmannen

med rynkade ögonbryn.

-- Djäfvulen smyger i våra dagar omkring i många

olika försåtliga skepnader, fortfor Suenonius; -- man

skulle tro, att den yttersta tiden är för dörren. Ej nog,

att han bland de enfaldige värfvar allt flere själar och

förleder dem till det rysligaste afguderi, ity att han

utrustar dem med kunskap i afgrundens konster och bländverk,

utan han finner äfven sina rof bland de världsligt

lärde, hvarpå denne Cartesius, hvars gift er son insupit,

lämnar ett intyg; ja, hans svärd nedlägger mången af

vår kyrkas främste stridsmän...

-- Hvem kunde tro, att själfve vår vördade Johannes

MatthiæBiskop i Strängnäs. Arbetade för en försoning mellan

lutherska och reformerta kyrkan.) skulle falla i en sådan kättersk villfarelse?

sade lagmannen med en suck.

-- Han är ohjälpligt snärjd i frestarens garn, sade

Suenonius med djup röst. -- De Olivekvistar

En religiös tidskrift af biskop Matthiæ. han utstrött

i församlingen äro vordna till trätofrön, till ett utsäde

af ogräs ibland hvete. Men vänta, nådig herre! Vi

alla, som troget vakat vid Herrens banér, skola i dessa

dagar omgjorda oss med ordets och gärningens tveeggade

svärd och gå till strids. Vi skola afskära vinträdets torkade

grenar, vi skola upprycka ogräset och bränna det i eld.

Stridsropet skallar öfver hafvet till oss från den kämpande

församlingen i Tyskland. Hon har börjat sitt arbete vid

roten och möter Satan, där han oförsyntast och utan

att taga skepnaden af en ljusets ängel, vågar visa sig.

Tror ni, nådig herre, att vi i själfvisk säkerhet och

förhärdelse böra försaka de medel, som dessa våra trosbröder

måst tillgripa, för att ej öfversvämmas af den

hotande floden? Se, de bygga bål åt Leviatans älsklingsbarn,

åt häxor och trollkarlar, och utrota dem med

eld, såsom Herren utrotade afgudadyrkarne i Sodom och

Gomorra.

-- Men, invände lagmannen, - säger ej skriften

om det ondas furste: Om man vill till honom med svärd,

så rörer han sig intet, eller med spets, skott och

harnesk. Han aktar järn såsom strå och koppar såsom

ruttet trä? Världsliga vapen synas därför ej vara de, för

hvilka han bäfvar, med hvilka hans makt kan nedgöras...

-- På jordene kan intet liknas med honom; han

är gjord till att vara utan fruktan; men sitt anhang

kan han ej förläna ett hjärta hårdt som sten och så

fast som ett stycke af understenen i kvarnene: därtill

äger han ej makt. Och hans anhang skall lagens svärd

drabba. Ni känner bäst själf, nådig herre, huru vår egen

världsliga lag dömer dem, som befatta sig med afgrundens

konster. Vi äro båda, hvar i sitt kall, väktare på

Zion, och det tillhör oss att akta på tiden. -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Detta samtal fördes, under det dansmusiken ljöd från

ena sidan och glada skrattsalvor, blandade med glasens

klang, från den andra. Ju längre det led mot natten,

dess lifligare glädtighet bland gästerna. Ingen märkte

härunder, att värden och sju eller åtta af sällskapets

manlige medlemmar efter hand aflägsnade sig; innan man

saknade dem, hade de redan åter blandat sig i det glada

vimlet.

Drake hade till samlingsplats anvisat dessa invigde

ett rum i tornflygeln, som alltid stod öde, och hvartill

ingången annars var spärrad af en järndörr med väldiga

lås. Hos tjänstefolket på Sjövik och synnerligen hos den

gamle portvakten stod denna del af byggnaden i dåligt

rykte. De visste, att ingen människa plägade uppehålla

sig där, och likväl hade den senare någon gång under

vinternätterna sett eldsken i fönstret till den öfverste

tornkammaren. Det var emellertid icke denne misstänkte

kammare, till hvilken de invigde gått, utan till ett rum

där inunder.

Riksrådet Skytte hade valt sitt folk väl. De voro alla

män, på hvilkas tystlåtenhet man kunde lita, hvilkas

djärfhet och förslagenhet voro öfver allt tvifvel, likasom

deras fiendskap till förmyndareregeringen. Med undantag

af Bengt Skytte själf och två andra, tillhörde de lågadeln,

men innehade viktiga statstjänster. En af dem

hade en hög post vid gardet.

De invigde samlade sig kring ett klumpigt ekbord,

det enda bohagsting, som fanns i rummet, med undantag

af en lampa, som Drake tände, sedan han förvissat sig,

att fönsterluckorna voro väl stängda.

På detta bord låg bredvid de nödiga skrifsakerna det

pergament, som skulle undertecknas. Tiden var dyrbar,

och allt redan förberedt. Det gällde blott att underskrifva

namnen. Riksrådet Skytte uppläste först med dämpad

röst och under djup tystnad bland de närvarande den

ifrågavarande akten, hvars innehåll i korthet var, att som

konung Karl Gustafs testamente i tvåfaldigt hänseende

blifvit brutet, ity att hans furstlige broder hertig Adolf

Johan genom våld och ränker afhändes den honom i

testamentet förtrodda befattning med rikets ärenden som

riksmarsk och generalissimus, samt Herman Fleming egenmäktigt

uteslutits ur förmyndarestyrelsen, där han enligt den aflidne

konungens vilja skulle innehafva riksskattmästarens ämbete,

och då dessutom förmyndarestyrelsen

redan genom egennyttiga och riksfördärfliga handlingar

brutit sin förbindelse till nationen och ådagalagt farliga

planer mot konungamakten; så hade de undertecknade

förenat sig i det fosterländska syftet att frälsa

landet från denna olagliga styrelse, befordra hennes

medlemmar till laga straff och sätta hertigen till rikets

roder, till dess Riksens Ständer enligt häfd och

lag hunnit utöfva sin rätt att välja nya förmyndare för

den minderårige konungen. Och förbunde sig de undertecknade

med liflig ed att tystlåtet, troget och enigt verka

för denna sak och våga gods, lif och blod för densamma.

När handlingen var uppläst, uppmanade riksrådet de

närvarande att underteckna.

De sammansvurne sågo uppmuntrande på hvarandra,

men ingen hand fattade den framräckta pennan,

till dess Drake, som väntat, att någon af de äldre

skulle gifva föredömet, ändtligen miste tålamodet och

med raska drag tecknade sitt namn ett stycke ned på

papperet.

Riksrådet Bengt undertecknade därefter med sirliga

bokstäfver sitt namn. Frisendorff, Lilje, Ribbing och de

öfrige sammansvurne fattade nu utan tvekan pennan och

tillfogade sina. Det var öfverenskommet, att riksrådet

såsom det egentliga partihufvudet och den, som verkade

och blottställde sig mest, skulle gömma dokumentet som en

borgen för sina tillhängares pålitlighet och redobogenhet

att i farans stund infinna sig på sina poster. Han

stack det till sig, och därefter återvände de alla till

sällskapet, med hvilket de, två och två och genom olika

dörrar, förenade sig.

Vi förbigå aftonens öfriga små tilldragelser äfvensom

den rikliga supéen, då åtskilliga skålar, bland andra för

riksförmyndarne, föreslagen af riksrådet Bengt, tömdes,

samt låta gästerna från Stockholm och aflägsnare orter

gå till hvila i Sjöviks gästrum och de närmare grannarne

åka hem efter de raska slädtrafvarne.

*

5.

Yrvädret.

Lagman Johan hade strax efter supéen brutit laget

och med sin fru återvändt hem. Maria och Adolf däremot

kvarstannade, till dess dansmusikens sista toner förklingat.

Det var lidet förbi midnatten, då fröken Skytte, väl

inbonad i en pälskappa, tog plats i sin släde, och Adolf,

hennes körsven, med en pisksmäll som genljöd i Sjöviks

porthvalf, satte hästen i gång.

Natten var vacker. De snöhöljde åsarne tecknade

sig i brutna linier mot den svartblå himlen, där stjärnorna

glimmade i sin fulla vinterprakt: i sydväst skred Orion

majestätiskt mot synranden, i söder skimrade getstjärnan

och Sirius, i öster Regulus och de bleka tvillingsstjärnorna,

vänskapens himmelska vartecken.

Lät man blicken sjunka mot himlaranden, möttes

han af röda ljuspunkter glest spridda bland nattens

skuggor -- det var skenet från människors boningar.

Under det Adolf styrde den raske slädtrafvaren,

hängaf han sig åt den underbara njutning, som ett ungdomligt

och för naturens skönhet öppet sinne finner i

åskådningen af stjärnhimmelen. Nattens mörker omhöljer

jorden och alla hennes skiftande företeelser, döljer det

hvardagliga och förgängliga och låter blicken endast skönja

de oföränderliga, lugnt skridande ljusen däruppe. Då

gjuter sig en känsla af det eviga och odödliga i själen;

en känsla, som stegras genom den rådande tystnaden...

bullret af de lefvande varelsernas verksamhet har domnat;

vinden hvilar, och själfva böljan, hvars entoniga brus

hördes från bäcken eller insjöns strand under sommarnatten,

slumrar nu under isens täcke. För Adolf

var detta skådespel dess mer tilltalande, som icke långt

före hans tid vetenskapen hade lyft himlahvalfvet från

Atlas" trötta skuldra, och låtit det försvinna i oändligheten,

samt fjärrglaset ännu gjorde stora och häpnadsväckande

upptäckter i rymden. Det var något nytt och

för tanken rusande att se skapelsens råmärken så långt

framskjutna, att jorden inom henne försvinner till ett

stoftgrand. Striden mellan matematikerna och teologerna,

hvilka senare motsade och fördömde de gjorda upptäckterna

såsom oförenliga med bibeln, fortgick ännu, och

Adolf, som med räknestiftet i hand öfvertygat sig om

riktigheten af de Keplerska lagarne, fick just genom detta

teologernas förfarande den första väckelsen att tänka på

egen hand.

Om denna forskningshåg dämpade böjelsen för de

tomma förströelser, åt hvilka en frisk och lefnadsglad

yngling gärna hängifver sig, då han första gången utbyter

ett strängt och efter urets gång indeladt hemlif mot

sammanlefnaden med sorglöse jämnårige vid universitetet,

så förtog det honom dock äfven den jämnvikt i själen,

som en orubbad öfvertygelse i människolifvets viktigaste

frågor skänker. Han sade farväl åt de föreställningar,

som från barndomen varit honom heliga, och stötte med

ungdomlig lust ut på forskningens haf, tryggt litande på

förnuftets ledstjärna; men han hade nu redan länge kringirrat

där, kastad hit och dit af tviflen och fåfängt sökande

en hamn. Än lefde likväl hoppet att finna ankargrund,

och än brottades han med otamdt mod bland skär och

bränningar utan att kasta en längtande blick tillbaka mot

barnatrons strand.

Få voro de filosofer, som han ej med brinnande

kärlek till sanningen studerat. Åt Aristoteles lämnade

han blott flyktig uppmärksamhet, just därför att dennes

läror voro de vid högskolorna gängse; större akt hade

han egnat neoplatonikerna och de nyare forskarne, såsom

Giordano Bruno, Vanini och Descartes, men den tillfredsställelse

han sökte fann han ingenstädes fullkomligt. I den boksamling,

som han genom sin farbroder riksrådet

vetat skaffa sig, voro många böcker, hvilka som kätterska

och fördärfliga bränts både på katolska och protestantiska

bål, och hans ofördragsamt lutherske fader, för hvilken

dessa hans studier voro alldeles okända, skulle råkat i

eld och låga, om han anat, att han hyste dylika skrifter

inom sina väggar.

Frukterna af Adolfs forskningar voro i få ord de,

att han i religiöst hänseende var tviflare, i politiskt

revolutionär: Greklands och Roms republikaner stodo i hans

ögon oändligt högre, än alla världens konungar och kejsare.

Att hans själ genom dessa studier luttrats från många fördomar

bidrog ej att gifva henne frid, ty ett ridderligt sinne kan

ej lefva i fördragsamhet med sin tids lyten, och då det

angriper dem, angriper det sin omgifnings

svagaste sidor och stöter på ett motstånd, som det

oftast måste duka under för.

Då Adolf återvände från universitetet till sitt hem,

fann han där sin kusin Maria. Hon gjorde ett intryck på

hans hjärta, som skulle varit varaktigt, om hon själf ej

hade gjort allt att utplåna det. Adolf, som för första

gången insåg hvad kärlek är, var för blyg att yppa sin

låga. Kärleken till vishetens gudinna utträngdes för stunden

af kärleken till en jordisk mö, men den senare lidelsen

var icke mindre farlig för hans lugn än den förra. Hon

visade sig först i de där kända förebuden, då man

älskar att vandra ensam, helst i månsken, och ogärna går

förbi en ung björk med vacker och jämn bark utan att

rista den älskades dyrbara namn däri... då man rodnar

för hennes ögonkast och flyr från hennes grannskap endast

för att åter längta dit... då man ängsligt studerar

hvarje hennes åtbörd och utlägger hvarje hennes ord för

att ur dem framleta något, som kan väcka hoppet om

genkärlek... då man, för att lätta sitt hjärta, gör de

vildaste klättringar på skaldeparnassen och mäter djupet

af sin kärlek med alnslånga verser. Svenska språket var

på denna tid föga odladt, och det kräfdes en Stjernhjelm

för att behandla det ledigt; man finner däraf, hvilken

stor fördel nutidens förälskade ynglingar i detta hänseende

äga framför Adolf. Men denne var därför icke rådlös,

utan sjöng sin flamma på latinska och grekiska hexametrar,

som ej vimlade af flere fel, än att de kunde skaffat

honom akademisk utmärkelse i våra dagar. Det eviga

temat var hans olyckliga lott att, oförstådd af den älskade,

lida kärlekens bittra kval. Men han förstods bättre än

han anade. Maria ägde i denna väg en så fin förkänsla,

som trots någon annan Evas dotter, och hon måste ju

varit blind, om hon ej upptäckt Adolfs hjärtas tillstånd!

Van vid dylika segrar, skulle hon vid denna lätta upptäckt

föga njutit af sin egenkärleks tillfredsställelse, om ej

händelsen varit den, att flickan, aflägsnad från hufvudstadens

förströelser, började känna tomheten i sitt hjärta

odräglig och med hela häftigheten af sitt lidelsefulla

skaplynne hängaf sig åt en vaknande och allt starkare

böjelse för sin älskvärde och vackre frände.

Nåväl, hvad förmådde hindra tvenne unga hjärtan,

som brunno endast för hvarandra, att mötas och ljuft

förena sina lågor? Det är sant, att Adolf och Maria

voro syskonbarn, och lagen lade hinder i vägen för så

nära fränders förening, men detta hinder var ej oöfvervinneligt,

då mäktiga släktingar kunde nyttja sitt inflytande,

för att rödja det ur vägen. Hvad hindrade således?

Vi vilja i största möjliga korthet svara på den frågan,

ty vi hafva en förkänning af att läsaren tröttnat vid

denna återblick på det förflutna så nödvändig han än

varit, och väntar, att det genom kapitlets öfverskrift på

sätt och vis utlofvade yrvädret skall utbrista öfver våra

resandes hufvud. Dock, tålamod! Himlen är klar, vinden

sofver, ingenting bådar att stormen nalkas.

Likasom Maria utan svårighet förstått att läsa i

Adolfs hjärta, så började äfven han märka af vissa tecken,

att hans böjelse var besvarad. Länge misstänkte

han sina ögons vittnesbörd, ty hans Virgilius hade lärt

honom, att älskande ofta se i syne och taga skugga för

verklighet. Men han hade nu fått mod att göra ände på

ovissheten. Han yppade sin kärlek och läste med outsäglig

fröjd på Marias rodnande kind, i hennes strålande,

men blyga blick, i själfva dallringen af hennes hand, det

svar han eftertrått. Hans sällhetsrus vardt kort. Maria

började snart ådagalägga en isande köld och uppbjöd alla

den behagsjuka förställningens medel för att plåga

honom. Och han, han tog skenet för sanning, han hade

ej en aning om den sällhet mången kvinna känner, då

hon ser sin älsklings smärta... ty denna smärta är ju

ett vittne, att hon för honom är allt... af den njuter

hon en vällust, som på samma gång är samvetsagg... af

den lider hon kval, som på samma gång är himmelsk

vällust. Hon såg elden i hans ögon slockna, hon visste,

att den mask, som gnagde hans lifsträ, var född af hennes

hycklade köld, och likväl afsköt hon den siste pilen

ur sitt koger i hans sargade bröst. Hon såg med ett

kallt leende, huru han förtviflad lämnade henne... Och

då han var borta grät hon öfver hans lidanden, förbannade

sin egen grymhet och ville skynda efter honom för

att kyssa frid in i hans hjärta.

En sådan lek kan hos svage män uppdrifva kärleken

till ett slags vansinne (det vill säga: till en stegrad grad

af sig själf), men hvad Adolf vidkommer, var måttet snart

rågadt, och han ville icke längre tåla en dylik behandling.

Han sade farväl åt sin första kärlek; det var

en ö, i hvars skygd han under sin kryssning på lifvets

haf sökt men icke funnit hvila... han hissade åter segel

och längtade efter orkanen för att i striden för sin tillvaro

glömma sin tillvaros bitterhet. Med ett ord: han

sökte förgäta sig själf, den enskilda människan, för att

söka lösa mänsklighetens gåtor; han fördjupade sig i sina

älsklingsstudier och fann snarare än han väntat det

glömska af det förflutna. Han kunde lugnt skåda tillbaka

på hvad han tyckte vara sina känslors första villfarelse,

och Maria vardt för honom endast hvad hon varit innan

han älskade henne: en kär frände och intet mer.

Men hon kunde icke glömma. Hon märkte genast

den förändring Adolf undergått, men visste ej, om hans

lugn var verkligt eller hyckladt. Hon hoppades det senare,

så visst som hon hoppades på sin lefnads lycka,

men förmådde likväl ej tillbakavisa ett tvifvel, som förtog

henne dagens glädje och nattens sömn. I detta tillstånd

finna vi henne nu. Han hade en gång träffat henne

ensam och funnit hennes ögon tårade; han hade sett det

och likväl gått förbi utan att yttra ett ord. Från det

ögonblicket fann Maria ny styrka i sin stolthet: hon lade

band på sin känsla, som fick tära på hennes inre, men

ej röja sig i hennes yttre. Endast någon gång kände

hon sin kraft att lida svikta, och hennes lidelse bröt

sig väg, lik en underjordisk eld. Så hade hon ett ögonblick

förrådt sig under det glada vimmel, som de nyss lämnat, och

just denna svaghet är det, som nu, under det slädtrafvarens

bjällror klinga, sysselsätter hennes tankar, och som hon

förödmjukad förebrår sig. Hon är så försänkt i dessa tankar,

att natten förgäfves breder för henne sin stjärnströdda

duk... hennes blick, som ej kan vändas mot himmelen, är sänkt

i det dystra djupet af hennes egen själ.

De båda unga hade hittills iakttagit tystnad,

sysselsatta som de voro, enhvar med sina betraktelser. Adolf

återkallades från dem af sitt åliggande som körsven. De hade

nu hunnit till insjön, på hvars motsatta strand Signildsborg

låg. Adolf frågade Maria, om hon önskade fara den längre vägen

omkring eller den kortare tvärs öfver sjön. Maria föredrog

den senare.

Först nu märkte Adolf af synrandens utseende, att

ett hastigt omslag i vädret förestod. Han hoppades att

dessförinnan hafva tillryggalagt vägen öfver sjön. Men en

hastigt uppstigande vind, som förebådades af ett aflägset

brus likasom om Östersjöns vågor på en gång rest sig

till vild dans, uppjagade molnet vid synranden med brådhast:

det släckte stjärna efter stjärna och utbredde sina

jättearmar för att famna hela himlabågen.

-- Det blir storm, sade Maria och tryckte sig rädd

intill Adolf. -- Vänd om och tag den andra vägen! Jag

fruktar nu för sjön.

-- Var icke rädd, bad Adolf och manade på springaren. -- Vi

hafva redan ett godt stycke af sjön bakom

oss, och då vi hunnit förbi den där udden, skola vi se

ljusskenet från Signildsborgs fönster. Låt mig svepa kappan

om dig! Vinden är bitande kall.

Adolf gaf hästen fria tömmar, och denne ilade af

alla krafter framåt.

Skuggorna vordo allt djupare, stormens vilda jakt

nalkades, och då den sista stjärnan slocknat i molnen,

rufvade svart natt öfver nejden.

Maria grep förfärad i tyglarne för att hejda hästens

lopp; en okänd fara kunde lura på deras väg. Hästen

kastade sig åt sidan och fortsatte sin vilda fart åt annat

håll, tills Adolf hunnit återfå välde öfver honom. Men

nu hade man kommit från vägen, och udden, hvarom

Adolf talat och efter hvars läge han styrt sin kurs, skulle

ej kunnat upptäckas af det skarpaste öga.

Det hemska i detta nattliga uppträde ökades af ett

doft buller, kommande liksom från jordens inälfvor och

närmande sig allt mer, tills de resande hörde det under

sina fötter hvarvid isen darrade, som om han varit färdig

att remna och öppna dem en graf i vågorna.

Dånet uppstod genom isspringor, sådana som under

stark frost ofta bildas, sträckande sig milslångt från strand

till strand.

Stum af ångest lindade Maria sina armar kring

Adolfs hals. Hans försök att lugna henne voro fåfänga.

Han föreställde henne, att de snart måste upptäcka ljusskenet

från Signildsborgs fönster, och att det skulle varda

för dem hvad fyrbåken är för seglaren på hafvet. Men

Maria lyssnade blott till stormens vilda, skakande toner,

som nu fyllde rymden, i hvilka de uppskrämda vilddjurens

tjut och nattfåglarnes skri bortdogo som svaga suckar,

frampressade af den lefvande naturens fasa för elementens

kamp.

En häftig stöt, som var nära att kasta häst och släde

på sidan, förkunnade, att de resande voro inom orkanens

omkrets. Ännu några ögonblick, och molnen, som hopats

på himlahvalfvet, nedstörtade i täta snömassor. Ett

af dessa yrväder, som i förskräcklighet föga eftergifva

stormen i Sahara, då sandhafvets brännheta böljor förfölja,

upphinna och kväfva karavanerna, hade inträffat.

Adolf och Maria voro liksom inmurade i en graf, hvars

väggar flyttade sig framåt med samma hast som hästen,

hvars lopp Adolf, besvärad af flickans armar, ej mer

förmådde hejda.

Så rusade den vilda jakten en lång stund framåt.

Men snart minskades hästens fart, allt efter som drifvorna

högre och svårgenomträngligare hopade sig på hans väg.

De stötar, släden allt som oftast fick, öfvertygade Adolf,

att han ej längre var på sjön. Hvart det bar, om mot

söder, norr eller annat väderstreck, visste han icke. Slutligen

kastades släden omkull af en våldsammare stöt än

någon af de föregående, och hästen stannade, löddrig,

darrande, med uttömda krafter och sänkt hufvud,

undergifvet afvaktande sitt öde.

Då Adolf reste sig upp och upplyfte den af fallet

och förskräckelsen döfvade Maria, kände han häftig smärta

i sin vänstra arm; men tanken på hans och hennes läge

kom honom att glömma det. Snöflockarne föllo tätare,

drifvorna hopade sig kring det ställe, där de stannat.

Stormen sammanrullade dem till kullar, som likt vågor

rörde sig framåt, men efterträddes af andra, oupphörligt

växande i storlek.

Adolf insåg hela den fara, i hvilken Maria och han

sväfvade. Han visste ej, hvar han var, och ett mörker,

som om hans ögons ljus slocknat, omgaf honom. Han

kände, huru snömassorna stego högre, huru en graf bäddades

under dem djupare och djupare.

Maria vaknade nu till medvetande.

-- Gud, Gud! Vi äro förlorade! ropade hon.

-- Ännu icke, svarade Adolf, i det han ställde den

stjälpta släden på sina medar och lyfte Maria in. Men

hvarje försök att sätta hästen i gång, var fruktlöst. Adolf

sade:

-- Håll dig fast vid min arm, Maria! Vi skola bana

oss väg genom drifvorna. Måhända är en människoboning och

räddning icke långt borta.

-- Är detta vårt enda hopp?

-- Ja... men jag känner styrka att kämpa för vår

räddning. Kom!

-- Jag kan icke... Tanken på döden förstelnar

mig... Och en så ryslig död! Hvad har jag då gjort,

att Gud skall vara så grym? Dö så ung! Nej, nej!

Adolf fattade flickan om lifvet och lyfte henne ur

släden. Förtviflan återgaf henne för några ögonblick

hennes krafter, och hon vadade framåt vid Adolfs sida.

Men hvarje steg kostade ansträngningar, den skarpe vinden

genomträngde kläderna och blandade sina isande

atomer med de ungas blod. Maria stödde sig allt tyngre

på Adolfs arm och sjönk slutligen ned bland drifvorna.

Den friske, härdade ynglingen började äfven röna inflytandet

af den förfärliga kölden. Lifsvärmen minskades,

lemmarne miste sin spänstighet, och då han ville upplyfta

Maria i sina armar, kände han krafterna otillräckliga

därtill.

Först nu började misströstan segra öfver hoppet.

Att lämna Maria och ensam bana sig väg genom drifvorna,

i hopp att finna hjälp åt den öfvergifna, därtill

kunde han ej besluta sig; det föreföll honom som en feg

förevändning att öfvergifva en svagare like åt en viss

undergång. Han lutade sig öfver flickan, slösade böner

och uppmaningar, föreställde henne möjligheten af räddning

för att sporra henne till en sista ansträngning.

Men med Maria hade en förändring föregått. En ljuf

dvala, dödens förebud hos de förfrysande, tyngde på

hennes ögonlock och smög genom hennes ådror. All rädsla

hade försvunnit... döden kom som en halft medvetslös

njutning, som sömnen nalkas ett trött barn. Men

Adolfs röst väckte hennes sinnen ur deras slummer.

Denna röst var henne så kär, att den trängde till hennes

hjärta och åter lifvade dess matta slag. Hon öppnade

ögonen, lyssnade till hans ord med ett leende, som mörkret

hindrade Adolf varsna, och sade med matt stämma:

-- Jag kan icke, Adolf. Jag hvilar här så godt...

låt mig vara! Jag känner, att jag vill sofva.

-- Denna sömn är dödens förebud. Du måste afskaka

honom! Tänk på din far, Maria, tänk på alla,

som du älskar! För deras skull...

-- På dem jag älskar! inföll Maria med plötsligt

lifvad röst. -- Adolf, om den dvala, jag nyss kände, är

dödens, så vill jag, vid lifvets gräns, innan jag träder in

evigheten, yppa dig mitt hjärtas hemlighet. Jag älskar

ingen, ingen mer än dig. Döden har för mig intet rysligt,

då du följer mig. Säg mig endast, att din likgiltighet

varit hycklad, att du älskar mig, och låt mig slumra

in vid din sida!

-- Är det ditt beslut att dö här, sade Adolf, -- så

vänd dina tankar från jordiska ting till din Skapare!

Men jag besvär dig ännu en gång...

-- Gå! utbrast Maria och bortstötte den arm, som

å nyo ville upplyfta henne. -- Du älskar mig icke. Rädda

dig själf, om du kan! Jag vill dö ensam.

Men Adolf samlade med en för lifvet kämpandes

förtviflan sina sista krafter, och vandrade med flickan i

sin famn några steg framåt genom drifvor af lös snö,

som nådde honom till midjan. Hans tankar vordo orediga,

medvetandets redskap började neka sin tjänst. Då fann

han sig hejdad af något föremål, som kändes fastare än

snön, och ett matt sken skimrade för hans ögon. Han

trefvade med handen för sig och vidrörde ett fönster! Så

nära kunna under ett svårt yrväder hjälp och räddning

vara, utan att man anar deras grannskap.

Häftiga slag på fönsterkarmen läto kojans innevånare

förstå, att något ovanligt var å färde. Adolf hörde, huru

dörren öppnades, men nedsjönk i samma ögonblick medvetslös.

*

6.

Elin.

Då Adolf vaknade, fann han sig väl inbäddad i en

säng i en liten kammare, genom hvars fönsterglugg

solen blickade in från en klar vinterhimmel. Han kände sig

matt, men icke illamående. Vid hans säng stod en kvinna,

som höll hans ena hand i sin och välvilligt betraktade

honom. Han tyckte sig hafva sett denna kvinna förr,

men mindes icke, hvem hon var.

-- Hvar är jag? var hans första fråga.

-- Hos Ingrid på Tallmossen, lydde svaret, och den

tillfrågade räckte honom en skål, som hon uppmanade

honom tömma.

Drycken hade en angenäm aromatisk smak och verkade

lifvande på ynglingen.

Dennes andra fråga gällde hans följeslagerska i

äfventyret.

-- Hon är i rummet här bredvid och sofver godt,

sade Ingrid. -- Är ni icke, unge herre, son till lagmannen

på Signildsborg? Jag tycker mig igenkänna ert anlete.

-- Jo, min goda Ingrid ... Men huru har jag kommit

hit? frågade Adolf och sökte samla sina tankar.

-- Jag väcktes i natt af ett slag på mitt fönster,

och då jag gick ut, fann jag er båda afdånade vid min

tröskel. Lofva Gud för er räddning undan det förskräckliga

oväder, som rasade i natt!

Adolf påminde sig nu de flesta enskildheterna af

sin nattliga färd och tackade med hjärtliga ord sin

räddarinna. Men denna uppmanade honom sofva än en

stund och ligga så stilla som möjligt, -- ty, sade hon, jag

har sett på er vänstra arm, att han är något skadad,

men jag har strukit den med en verksam salfva och skall

ytterligare ansa honom, när jag återvänder; nu går jag

till Signildsborg, för att taga edra fränder ur deras oro

för er bortovaro.

Ingrid nickade och gick. Adolf sjönk å nyo i en

stärkande slummer, hvarur han en half timme därefter

väcktes af ett lifligt samtal från rummet bredvid hans

kammare. Han igenkände sin kusins röst och hörde med

nöje af hennes glada skratt, att nattens äfventyr för

henne aflupit utan skadliga följder. Sedan han, till följd

af sin svullna arms styfhet, med någon svårighet klädt

sig, knackade han på dörren och frågade, om han finge

stiga in.

-- Kom! hördes Marias röst.

Adolf stod nu i samma rum, som omtalades, då stugans

ägarinna emottog besöket af herr Gustaf Drake. Vid

ena sidan af bordet under det ena af de små blyinfattade

fönstren satt fröken Skytte, visserligen något blek, men

med ett uttryck af ovanlig glädtighet i hela sitt väsen.

Hon fäste vid Adolfs inträde en hastig, forskande blick

på hans ansikte och fortfor därefter att skämta med

sitt sällskap, en ung flicka, som satt midt emot henne

vid bordet med armbågarne stödde mot detta och det

lockiga hufvudet hvilande i båda händerna.

Elin, ty det var hon, vände sig om, då hon hörde

dörren öppnas, och nickade utan förlägenhet åt den

inträdande; hon hade under natten hjälpt sin mor att bära

de afdånade in i stugan, hade deltagit i tillredningen af

den dryck, hvarmed deras lifsandar blifvit styrkta, och

kände ingen rädsla för människor, som i sitt hjälplösa

tillstånd så berott af hennes mor och henne själf.

-- Hon är en riktig vilde, denna Elin, sade fröken

Skytte skrattande, -- men vi äro redan på högst förtrolig

fot med hvarandra. Vill du tro, Adolf, att hon ärat mig

med en bjudning att komma hit ibland och hälsa på sig?

Och kan du gissa, på hvilka nöjen hon bjuder? Hon vill

visa mig, hvad hon väft och spunnit, och hon vill föra

mig ut i skogen till en bäck för att kasta stickor och

se, huru de flyta med vattnet ...

-- Nå, är icke det roligt? sade Elin.

-- Jag tviflar ej, att du finner mycket nöje däruti,

Elin, sade Adolf; -- då jag var barn, hade jag samma

tycke som du: jag vandrade gärna i skogen och älskade

de ensliga bäckar, som sorla i hans mörker ...

-- Fråga herr Adolf, om han ej vill vara ditt

sällskap! sade Maria.

-- Kom båda två!

-- Stackars barn, sade fröken Skytte, -- du förefaller

mig som en vild blomma, som uppväxt i en öken. Har du

någonsin hört talas om Gud?

Elin såg förvånad på Maria.

-- Och har du, inföll hon till svar, -- aldrig sett

Gud?

-- Hon är ej vid sitt fulla förstånd, tänkte fröken

Skytte och skakade medlidsamt på hufvudet.

-- Ser du honom ej, då din mor släckt ljuset i din

kammare, och du läser dina böner, just innan du somnar?

-- Gud är en osynlig ande, upplyste fröken

Skytte; -- det borde du veta. Men om du, liksom de flesta

allmogens barn, icke lärt att läsa, så borde ändå din mor ...

-- Läsa! inföll Elin och öppnade hastigt en

bordlåda och framtog några slitna blad af grått papper, på

hvilka med suddigt tryck stod att läsa: »Den bedröfliga

historien om grefve Raymund och prinsessan Melusina.»

Hon började med klar och välljudande röst läsa ett

stycke af denna gamla saga.

-- Men nu, sade hon, vill jag höra, om ni också kan

läsa detta.

Och därmed skyndade hon till en vrå af rummet och

återkom med en staf, fullristad med många slags streck

och figurer.

Fröken Skytte sköt den underlige stafven från sig

med vidskeplig fruktan; hon ihågkom i hvems hus hon

var, och det rykte, som bland folket var utspridt om

Ingrid. Den unge friherren däremot ögnade stafven med

nyfikenhet, men måste vidgå sin okunnighet om de inristade

tecknens mening.

Det var en runestaf hon förevisat, och hon började

nu förklara symbolerna. Den omstjälpte båten betydde

isläggningen, fåglarne flyttfåglarnes bortfärd, hjulet den

kortaste dagen på året o. s. v. Få voro de tecken, som

hon ej förmådde tyda.

Under sådana samspråk förflöt tiden hastigt, i

synnerhet för Adolf. Men nu klingade bjällror utanför

stugan, dörren öppnades, och Ingrid, åtföljd af en utaf

lagman Johans trotjänare, inträdde. Denne senare var

kommen för att ledsaga fröken Skytte tillbaka till

Signildsborg. Den unga fröken tackade Ingrid rätt nedlåtande

för den åtnjutna gästfriheten, nickade vänligt åt Elin,

lät Adolf hjälpa sig med pälskappans påtagande och satte

sig i släden.

-- Adolf, hviskade hon med konstladt leende, just

som tjänaren lyfte piskan, för att sätta hästen i

gång, -- låt icke förhäxa dig! Och framför allt: glöm hvad

jag sade dig i natt under yrvädret! Det var ord utan

mening.

-- Jag vet ej, på hvilka ord du syftar.

-- Dess bättre, svarade hon och tryckte under

kappan handen hårdt mot sitt hjärta.

*

7.

Förhöret.

Adolf hade kvarstannat för sin skadade arm, som Ingrid

strax efter sin återkomst på nytt undersökte. Hon framtog

ur sitt skåp en flaska, uppvecklade Adolfs skjortärm,

men knäppte, innan hon började bestrykningen, sina

händer och hviskade med andäktig uppsyn några ord så

tyst, att ynglingen ej kunde höra, om det var en bön eller

en besvärjelseformel. Ingrid lagade sig till att ombinda

armen med linne, då Elin, som under hela den tid,

detta fortgått, sett ut genom det åt landsvägen vettande

fönstret, hastigt ropade:

-- Mor, här komma två främmande män.

-- Må de komma, sade Ingrid och fortsatte att linda

armen.

-- Den ene af dem är prästen, fortfor Elin

bleknande; -- och han ser så sträng och mörk ut.

-- Fjolla! Hvarför rädes du prästen mer än någon

annan? -- Så, unge herre, låt mig nu varsamt hjälpa er

på med rocken, och jag hoppas att eder arm i morgon

bittida skall vara frisk.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Elin hade ej misstagit sig. Två män hade nyss gått

igenom grinden och syntes nu, vadande i snön, närma sig

Ingrids koja. Den ene af dem var kyrkoherden magister

Suenonius i full ämbetsskrud, med bibeln under

armen. Den andre, som troget klef i de fotspår Hans

Vördighet trampat, var länsmannen Askelin. Äfven han

var klädd i ämbetsdräkt.

-- Käre bror går alltför fort, sade den tjocke och

i tunga kragstöflar utstyrde länsmannen pustande. -- Vi

komma tids nog in i den kulan ändå. Förlåt mig, käre

bror, men jag måste be dig stanna ett ögonblick och låta

mig hämta anden. Pu! Ursäkta, att jag frågar än en

gång ... kära bror vet, att jag ej är rädd för Fan ...

men är du väl rustad med andans drabbtyg?

-- Helvetets portar skola icke vara oss öfvermäktiga,

svarade Suenonius. -- Räds icke, bror Jöns!

-- Rädas? Hvem talar om rädas? Tror käre bror,

att jag är rädd? Jag påyrkar endast varsamhet, som är

alla dygders moder.

Länsmannen pustade än några ögonblick, lik en

tröttkörd häst, och fortsatte så färden med ökadt mod, då

han såg förtruppens säkra hållning. Han aktade det

emellertid icke alldeles onödigt att för sig själf upprepa ett

slags besvärjelseformel, som han lärt i sin barndom och

nu, i grefvens tid, påminde sig:

»Jöns, det är mitt namn,

Mig till heder och ingen skam;

Det är mig i dopet gifvet

Och i lifsens bok inskrifvet.

Mörkrets furste, flykten tag!

Bort, du svarte afgrundshund!

Ty ditt välde afsvor jag

I mitt döpelseförbund.»

Mumlande dessa ord inträdde länsmannen tätt bakom

prästen i Ingrids stuga.

-- Guds fred! sade Suenonius, i det han fäste en

ovänlig blick på Ingrid. -- Jag kommer till dig, kvinna,

i Herrens namn och å mitt heliga ämbetes vägnar.

De i rummet innevarande öfverraskades obehagligt

af denna högtidliga, i predikareton framsagda hälsning.

Elin darrade och smög sig nära intill Adolf. Denne, som

var färdig att aflägsna sig, såg undrande på prästen och

den bakom hans rygg framkoxande länsmannen, i hvars feta

ansikte fruktan och en mödosamt tillkämpad

ämbetsmannavärdighet på ett löjligt sätt blandade sig. Adolf

beslöt att stanna kvar, så vida den i fråga kommande

saken tilläte hans närvaro, och han fattade Elins hand,

för att lugna henne.

-- Ett ovanligt ärende synes vara å färde, sade

Ingrid. -- Sitten ner, gode herrar, och hvilen er! Och

om I ej misstycken en liten förfriskning efter vandringen,

vill jag bjuda er smaka mitt öl ...

-- Nej, omaka er icke därmed, inföll Suenonius. -- Vi

förtära ingenting under ert tak.

-- Gud bevare oss därifrån! mumlade länsmannen

med en åtbörd, som om han skjutit en giftbägare ifrån sig.

-- Men hvad kan orsaken vara, att jag finner unge

herrn på Signildsborg här? frågade Suenonius med ett

misstänksamt ögonkast på Adolf.

Adolf omtalade i få ord nattens äfventyr och den

omvårdnad han och hans ledsagarinna åtnjutit hos Ingrid.

Men Suenonius rynkade ögonbrynen, mumlade något

om »gjordt» väder och upphof därefter åter sin stämma:

-- Jag kommer för att i närvaro af denne lagens

tjänare förhöra dig, Ingrid, om din själs tillstånd och din

jordiska vandel, hvarom mycket ondt säges. Du är ett af

fåren i min hjord, och det är herdens plikt att eftersöka

de pestsmittade och skilja dem från de andra, på

det att ej hela hjorden må gå till grund. Svara mig först

och främst: hvarför har jag ej sedan länge sett dig i

templet, där ordet förkunnas genom min mun?

-- En så öppen fråga kräfver öppet svar, gaf Ingrid

till genmäle. -- Jag och mitt barn förrätta vår andakt

här hemma genom läsning af Guds eget, rena och tydliga

ord. Men edra predikningar förstår jag icke: ni talar om

papister, kalvinister och synkretister och nedkallar Guds

förbannelse öfver deras hufvud. Det finnes i världen nog

hat och kif, utan att man tränger till sådant från predikstolen.

Suenonius" svartmuskiga ansikte svartnade än mer,

och hans blick glödde under de buskiga ögonbrynen.

-- Skrif, sade han till länsmannen, som ur sin

ficka framdragit ett ark papper, jämte bläckhorn och

penna, och lagt det på bordet bredvid prästens bibel, den

han, som ett säkert värn mot trolldom, makat så nära

sig som möjligt; -- skrif, att denna kvinna öppet vidgått,

att hon ej besöker kyrkan, emedan där utlägges den

rena evangeliska läran och fördömas papistiska,

kalvinistiska och synkretistiska villfarelser.

-- Skall ske, sade länsmannen och förde pennan

till papperet, men lade den åter bort, sedan han ritat en

bokstaf och gjort en stor plump.

-- Käre bror, sade han, med tanken på den kinkiga

stafningen af ordet synkretist, -- jag känner mig så häpen

öfver detta gudlösa svar, att min hand nekar sin tjänst.

-- Jag förstår, inföll Suenonius, -- Satan kan döfva

armar, det är kändt, och han vill här komma sin tjänarinna

till hjälp.

-- Tillåt mig föra protokollet, sade den unge

friherren; -- äfven min ene arm är visserligen döfvad...

-- Såå! utbrast Suenonius och länsmannen på en

gång, och den senare företedde en bild af den djupaste

förskräckelse.

-- Men orsaken därtill, fortfor Adolf,- - är det fall

jag gjorde, då min släde stjälpte i natt under yrvädret,

och jag hoppas, att den genom Ingrids försorg snart skall

varda frisk. Däremot är min högra hand i brukligt tillstånd,

och om ni tillåter ...

-- Skrif då hvad jag sagt, nådige herre, uppmanade

Suenonius, under det Adolf intog länsmannens plats.

Under tiden hade Elin tvekande närmat sig prästen.

Hon såg honom rädd och bedjande i ögonen och sade:

-- Tala ej så hårda ord till min mor, bäste herre!

Du skrämmer oss.

-- »Du!» röt Suenonius och stötte flickan tillbaka.

-- Har din hedniska mor lärt dig att äfven i det yttre

visa sidvördnad för Herrens tjänare?... Dock, tillade

han med mildare röst, då han varseblef det bedjande

uttrycket i Elins ansikte, -- jag dömer dig kanske för

hårdt. Förlåt min häftighet, mitt barn! Min själ är i

upprördt tillstånd ... Men dina böner äro spillda på

hälleberget, ty min plikt bjuder mig förfara med stränghet.

-- Gå ut, Elin, sade Ingrid och klappade sin dotter

på hufvudet; -- dröj en stund hos vår grannkvinna och

kom sedan tillbaka! Detta samtal skall, som jag hoppas,

icke räcka länge.

-- Nej, jag vill icke gå ifrån dig. Låt mig stanna här!

-- Lyd mig nu som alltid, mitt barn! Jag tror,

att vi ingenting hafva att frukta.

Elin tvekade. Hennes blick riktades än en gång

bedjande på prästen, och vände sig från dennes dystra

anlete till den unge Skytte, som nu slutat skrifva.

-- Lyd din mor! Jag stannar hos henne, tills du

återvändt, sade han med ett uppmuntrande leende, som

likt en ljusstråle trängde till Elins hjärta.

-- Du är god ... du skall försvara henne, så tänkte

Elin, och detta hopp läste Adolf på hennes panna och i

den innerliga blick hon skänkte honom, i det hon långsamt

gick ut.

-- Jag har nu skrifvit, sade Adolf till Suenonius.

-- Vill ni höra?

-- Nåväl!

Adolf läste:

»På herr pastor Suenonius" fråga, hvarför ej Ingrid

på Tallmossen bevistar gudstjänsten i kyrkan, svarades af

henne närmast med de orden, att hon och hennes dotter

fira sin andakt hemma genom läsningen af Guds

klara och tydliga ord, det hon förstår, hvilket åter ej är

fallet med herr pastorns predikningar, emedan de, i stället

för att förkunna Kristi kärleksfulla lära, som bjuder

frid på jorden och människorna en god vilja, sysselsätta

sig med teologiska, för allmogen obegripliga tvister och

hufvudsakligen gå ut på förbannelser öfver papister,

kalvinister och synkretister. Och tillfogade nämnda Ingrid

sin enfaldiga mening, att det på jorden finnes nog hat och

kif, utan att man tarfvar höra sådant från predikstolen.»

-- Hvad är detta? utbrast Suenonius. -- Ni skrifver

ej hvad jag dikterar.

-- Jag skrifver, såsom jag själf hört henne svara.

-- Nådige herre, ni lägger ord i denna kvinnas

mun, som hon aldrig yttrat...

-- Meningen i mina ord var denna, inföll Ingrid.

-- Tig, kvinna!... Och er, nådige herre, säger jag,

att ni skymfat mig på ett ovärdigt sätt och förfalskat

protokollet ...

-- Herr pastor, sade Adolf Skytte, -- väg edra ord

bättre, eller, vid Gud, skall ni stå till svars för en

ärerörig beskyllning mot en riddersman!

-- O, min Gud, mumlade Suenonius, -- jag ser,

hvarthän det redan gått med sonen till den gudfruktige

herren till Signildsborg. Att äpplet skall falla så långt

från trädet! Det kommer sig af läsningen utaf gudlösa

skrifter, som en gång med sina boksmeder skola uppbrännas

i den eviga elden ... det kommer sig af den förbannade

Cartesius, som redan fått sin dom och nu dväljes i

det yttersta mörkret, dit ock alla hans lärjungar skola

samlas ...

-- Jag märker, att ni letat bland mina böcker,

inföll Adolf. -- Fortsätt, om det lyster er, förhöret! Jag

fortsätter att anteckna ...

-- Det kommer sig, fortfor Suenonius, -- af den

förhäxade luften i detta hus, hvilken lätt angriper ett redan

genom ogudliga studier från Herren till det onda bortvändt

sinne. Filosofer, magi och trollkonor tillredas i samma

afgrundens gryta. Uppteckna ni, nådige herre, efter er

uppfattning! Jag hafver ett godt minne, och den här närvarande

lagens tjänare likaledes. I dem skola vi uppteckna.

-- Visserligen, visserligen, med friherrens benägna

tillåtelse, sade länsmannen tankspridd.

-- Min andra fråga till dig, Ingrid på Tallmossen,

är, om du vill tillstå, att du är hemma i åtskilliga hemliga

konster, såsom att bota människor och kreatur medelst

trollsalfvor och besvärjelser, fortfor Suenonius.

-- Jag svarar härpå, att jag är något kunnig i att

bota människor, icke medelst trollsalfvor och besvärjelser,

utan medelst salfvor och andra läkemedel, tillredda af

örter, som Försynen för sådant ändamål låter växa på våra

marker. Besvärjelser känner jag icke, och jag tror, att

sådana skulle mer lända till skada än nytta. Men innan

jag på mina likar djärfves bruka de medel, om hvilkas

gagn eller skada i olika fall jag, en fåkunnig människa,

endast kan döma af yttre tecken, plägar jag alltid bedja

en tyst bön till Gud, ty däraf tycker jag, att min

inblick i sjukdomen klarnar, och att mitt sinne, som ofta

sträfvar emot, fogligare uthärdar åsynen af plågor och

elände.

-- Du lägger dina ord så väl, som om en viss ande

hviskade dem i ditt öra. Skrif, broder länsman ... jag

menar: skrif i ditt minne ... att Ingrid på Tallmossen

på min andra fråga tillstod, att hon missbrukar Guds

heliga namn att därmed fördrifva sjukdom från människor

och boskap.

-- Från människor och boskap, upprepade länsmannen.

-- Herr pastor, inföll nu Adolf, -- upptag icke illa,

att jag gör er följande förslag: uppskjut detta förhör, till

dess ert sinne blifvit lugnare och er uppfattningsförmåga

klarare. Ni skall annars, mot er vilja, bringa en

anklagelse till stånd, som möjligen kunde kosta en oskyldig

människa lifvet.

-- Nådige herre, sade Suenonius, -- jag skall ödmjukt

söka fördraga än mer smälek af en yngling, hvars

förste ledare jag varit på religionens väg.

-- Ni förkastar således mitt förslag? Upplys då er

forne lärjunge i följande punkt, i hvilken han är oviss

och undrande. Huru vågar ni i kyrkan hålla förböner

för de sjuke? Om Ingrid missbrukar Guds namn, då hon

som hjälparinna kommit till kvalens bädd och ber om

ljus och styrka åt sig själf och hälsa eller lindring åt den

lidande; så måste väl ni i än högre mån göra er skyldig

till samma missbruk, då ni, kanske mången gång utan en

känsla af verkligt medlidande i ert hjärta, uppläser edra

förböner enligt stadgadt ritual och därefter icke

läger två strån i kors för att med mänsklig hjälp bispringa

plågans rof?

-- O, hvilken sofistik! Detta öfverskrider alla

gränser! Fortgå, unge Bileam, på denna väg, och ni skall

snart höra, huru själfva åsnorna upphäfva sin stämma

mot eder!

-- O, o! Ja, själfva åsnorna! upprepade länsmannen

och nickade tankspridd till sin vän pastorn.

-- Ni vill således icke upplysa mig i denna punkt?

-- Jag ämnar ej sätta min fot i de giller, som ni

för den utlägger ... Men jag vill fortsätta mitt förhör

och framställa den tredje frågan. Ingrid, vill ni tillstå,

att ni lärt er ogudaktiga läkekonst af djäfvulen?

-- Herr pastor, sade Ingrid, -- mitt tålamod är nu

uttömdt. Jag vill ej spörja med hvilken rätt ni gör dessa

frågor, ej heller i hvilket uppsåt; men jag förklarar, att

jag ej vidare ämnar svara på dem. Lämna mig, gå till

er själf och hör ert samvete, innan ni tager ett steg, som

ni måhända i evigheten får ångra. Jag öfverlämnar mig i

Guds hand.

-- Skrif, länsman, i ditt minne, att Ingrid på min

tredje fråga, om hon lärt sin ogudaktiga läkekonst af

djäfvulen, gaf ett undvikande svar ... Du vill väl icke

heller medgifva, o kvinna, att du med blicken kan förhäxa

boskap, att du kan tillrättaskaffa tjufgods, slå ut ögat

på frånvarande människor, ställa till storm och oväder,

göra mjölkharar, förvandla dig till ko och varulf ...

du vill väl icke yppa, att du ingått förbund med Satan

och under de kristna högtiderna reser till Blåkulla för

att gästa hos din onde brudgum? Men vänta, här finnes

väl medel att i sinom tid lösa en bunden tunga. Kvinna,

bered dig på det värsta!

Med dessa ord reste sig Suenonius från sin stol.

-- Läs nu, fortfor han, -- dina besvärjelser på

min rygg, döda boskapen i min ladugård, bringa sjukdom

öfver mig och mina barn! Försök hvad dina afgrundskonster

mäkta! Men jag säger dig, att jag skall

stå skottfri under Gideons sköld mot dina onda pilar! Min

förtröstan står till en makt, väldigare än din ... en

makt, som krossat assyrernas tusen sinom tusen stridsvagnar

i spillror och med järnsko nedtrampat härar, talrikare

än hafvets sand.

Efter detta afsked till Ingrid bugade sig prästen för

den unge friherren och lämnade stugan, åtföljd af länsmannen,

som icke glömde att spotta tre gånger bakom

sig, innan han gått öfver tröskeln.

-

Prästen och länsmannen hade knappt lämnat rummet,

förrän Ingrid likblek segnade ned på en stol. Unge Skytte

skyndade att föra vattenbägaren till hennes läppar. Hon

drack och kände sig vederkvickt.

-- Tack, unge herre, sade hon ett ögonblick

därefter, -- för ert ädla uppförande i denna stund! Det var

Försynen -- o, det känner jag djupt! -- som under

nattens oväder förde er hit. Ni har stått som en

skyddsängel vid min sida och hållit mitt mod upprätt. När

jag hörde er tala så, och då jag betraktade

ert vackra ansikte och edra milda ögon, då kände jag,

huru jag syndat, att jag i så många år ej förmått kväfva

min ovilja och mina misstankar mot alla dem, som tillhöra

ert stånd... Men säg mig, nådige herre, hvilket

uppsåt tror ni, att pastorn haft med detta besök och

dessa frågor?

-- Låt honom hysa hvilket uppsåt som helst, sade

Adolf; -- ni, Ingrid, må i alla hänseenden vara lugn,

ty ni har ju ingenting att förebrå er.

-- Men säg: kan det vara orätt, kan det vara synd

att hjälpa sjuka medmänniskor? Jag har gjort det utan all

vedergällning; jag har icke ens räknat på de tillfrisknades

tacksamhet, sedan jag länge sett, huru de, i stället

för att tacka mig, visa mig vidskeplig rädsla och afsky.

Skulle jag verkligen hafva missförstått Kristi lära om

kärleken till nästan?

-- Jag åtminstone har uppfattat hans lära alldeles

som ni, Ingrid. Låt icke i sista stunden de grundvalar

svikta, som ni i hela ert lif byggt på, stackars kvinna!

Och jaga förskräckelsen ur ert sinne! Det kan omöjligeu

drabba er något ondt; om den ursinnige prästen i sitt

blinda nit verkligen ämnar förfölja er, skall hans tilltag

stranda mot lag och rätt. En oväldig domare måste

prisa och ej fördöma era gärningar.

-- Lagen, herre, stadgar det rysligaste straff för

trolldom ... Och ... jag vill yppa allt för er. Det är

icke blott prästens hotelser, som komma mig att bäfva;

det är något värre, något besynnerligt och oförklarligt.

Människorna här i nejden hafva gripits af en verklig fasa

för mig; de mötte mig förut med skygg aktning; nu fly

de mig som en pestsmittad. Och än mer: det bor i

socknen en gammal kvinna vid namn Karin, om hvilken

folket påstår detsamma som om mig, att hon är förfaren

i hemliga konster. Jag mötte denna kvinna, som jag aldrig

gjort något ondt, för två dagar sedan på landsvägen. Hon

nickade med hemlighetsfullt utseende; jag hälsade tillbaka

och ville gå förbi. Då grep hon mig i armen och sade

halfhögt: »du går nu så stolt förbi, som om du ej kände

mig, och likväl dansade vi rätt förtroligt tillsammans vid

höstgillet på Påskberget.» -- Hvad menar du? frågade

jag. »Tyst, tyst», svarade hon, »ingen skall veta därom;

men till påsken kan du ju taga dotter din med dig till

mästaren.» Och då hon talade så, liknade hon en

vansinnig. Samma dag mötte jag en gammal grannkvinna,

som haft till födkrok att läsa besvärjelser öfver sjuka

och ser mig med oblida blickar, emedan hon anser mig

ingripa i sitt näringsfång. Hon hviskade i mitt öra:

»hvarför förledde du mig att deltaga i höstgillet hos

Satan?» Äfven af henne äskade jag förklaring öfver detta

vanvettiga påstående, men kunde ingen få ... Säg mig

nu, herre, huru förklara detta? Mitt hjärta sammanpressas

af hemska varsel. Och stundom under de senaste

dagarne har en yrsel fattat mig och jag därunder sett de

rysligaste syner.

Adolf visste ej hvad han skulle svara. Äfven han

kom nu att fästa sin uppmärksamhet vid ett tecken, hvarpå

han hitintills icke synnerligen aktat, emedan han ansett

det såsom en tillfällighet utan vidare betydelse. Han

hade nämligen märkt, huru prästerna under de senast

förflutna tiderna, likasom genom en tyst öfverenskommelse,

ofta valt till ämne för sina predikningar det välde,

som afgrunden alltmer vinner på jorden medelst magiska

konsters förlänande åt hedniskt sinnade människor;

han hade äfven märkt, att samma ämne nu med förkärlek

omordades i de högre kretsarna, och började ana, att

detta stod i samband med de besynnerliga företeelser,

som visade sig hos den okunniga massan.

-- Det förefaller mig, sade han tankfull, -- som om

människornas sinnen hastigt smittats af något osynligt

gift och hela världen förvandlats till ett dårhus. Detta

är väl en gissning utan grund, men det finnes i vår

tidsålder många stinkande pölar, hvarur ett dylikt gift väl

kan utveckla sig.

-- Jag tror mig fatta, hvad ni menar, nådige herre,

sade Ingrid. -- O, man behöfver blott läsa något i de

heliga evangelierna och jämföra deras höga förebilder med

oss själfva, för att se huru fördärfvade, huru föga

kristliga vi äro.

-- Och denne präst! sade Adolf, hvars tankar

återvände till Suenonius, -- hafva väl forntidens blodigaste

afgudar ägt en tjänare, som kan mäta sig med honom? Och

likväl är han ingen skurk: den fanatiska människan

tror sig handla rätt och Gudi behagligt.

-- Vet ni, hvad jag vill göra, herre? sade Ingrid

hastigt. -- Jag vill skynda till pastorn och på mina knän

besvärja honom om misskund, icke för min, men för min

dotters skull. Han är dock en kristen präst och en människa

och kan ej neka denna bön ... För min dotters skull ... Nej,

han kan ej stöta mig tillbaka. Hvad skall det varda af det

fattiga ensamma barnet, om jag ryckes bort!

-- Ingrid, ni plågar nu er upprörda själ med det

värsta och mest osannolika ...

-- Ja, jag känner nu, huru svag jag är. Jag, en

åldrig människa, borde dock förelysa de unge med förtröstan

på den Allgode Guden och i bekymrets stund, då själen

smäktar, icke glömma källan med det eviga lifvets vatten.

Hon öppnade, liksom af en ingifvelse, bibeln, som

Suenonius kvarglömt. Det ställe, där hennes blick först

föll, var liksom skrifvet för henne, och hon läste med

en röst, som vittnade om den djupaste ångest:

»Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansikte

är förfallet för sorgs skull, därtill min själ och mitt inre. Ty

mitt lif är förtärdt vordet af bedröfvelse och mina år af

suckande. -- Det går mig så illa, att jag är till stor försmädelse

vorden för mina grannar och en styggelse för dem, som känna

mig; de, som mig se på gatone, de fly för mig. Jag är förgäten

af hjärtat såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget

käril. Ty många försmäda mig illa, så att hvar man

skyr mig; de rådslå med hvarannan om mig och akta taga mig

lifvet bort.»

Ingrids röst skälfde; hon kunde ej fortsätta, men

pekade med en blick åt sin gäst vid den punkt, hon

slutat. Den unge Skytte fortsatte:

»Men jag, Herre, hoppas uppå dig och säger: Du är min

Gud. Min tid står i Dina händer: hjälp mig ur mina fienders

hand och från dem, som mig förfölja! Låt Ditt ansikte lysa

öfver Din tjänare! Hjälp mig genom Din godhet! Herre, låt

mig icke till skam varda! Huru stor är Din godhet, den Du

dem, som Dig frukta, bevarat hafver och bevisar dem, som

tröstar uppå Dig, inför människors barn! Du döljer dem när

Dig mot hvar mans hotelser och förskyler dem i hyddone för

trätosamma tungor. Lofvad vare Herren, att Han mig en underlig

godhet bevisat hafver, i enom fastom stad! Ty jag sade

i min häpenhet: jag är bortdrifven från Dina ögon: likväl

hörde Du min böns röst, då jag till Dig ropade.»

Medan Adolf ännu läste, inträdde Elin. Hon hade

under sin tvungna frånvaro vandrat omkring i skogen och

där i tårar gifvit aflopp åt sin obestämda ängslan för

modern. Men innan hon återvände, hade hon torkat sina

ögon och sökt lifva sitt mod så godt hon förmådde. Rädd

hade hon nalkats stugan och lyssnat vid dörren, innan

hon beslöt sig för att öppna; men då hon endast hörde

den vänlige herrns röst och allt där inne för öfrigt var

tyst, hade hon återfått sitt mod och stigit in. Nu märkte

hon huru moderns panna klarnade, allt eftersom Adolf

fortsatte läsningen; hennes blick fästes på denne, hennes

hjärta började svälla ... Och hon anade alldeles icke,

att hon gjorde något, som kunde synas opassande och

påfluget, då hon, lydande sitt hjärtas trängande kallelse,

lade sin hand på Adolfs axel och frågade: får jag kyssa

dig?

-- Kära Elin, sade Ingrid öfverraskad, -- du vet

icke, hvad du gör. Friherren täckes förlåta henne eller

rättare mig, ty jag har ej vant henne vid världens vanliga

later, utan låtit henne arta sig efter naturen!

Men Adolf kysste henne och sade:

-- Jag vill vara dig en kär broder, och du skall

vara som min syster.

-- Nådige herre, sade Ingrid allvarligt, -- jag känner

er sinnesart och förlitar mig därpå.

Det var nu tid för Adolf att återvända till

Signildsborg. Han tryckte Ingrids hand, tillhviskade henne

några ord om förtröstan till framtiden, kysste Elin på pannan

och anträdde sin återfärd efter hästen, som med honom

delat icke blott den förflutna nattens äfventyr, utan äfven

den kloka Ingrids gästfrihet och omvårdnad.

Men Elins ögon följde honom genom det lilla fönstret,

till dess häst och släde försvunnit bakom granarna vid vägen.

*

8.

Gästgifvaregården.

Spänn från hästarne, Nils, bred täcken öfver dem och

rykta dem väl! Vänsterskon på Grålles bakfot har

lossnat: laga att det blir hjälpt... God afton, kyrkovärd!

Du passar bra på din tjänst; stånkan står på bordet och

väntar dig. Vår sista ölbrygd har lyckats, kan jag säga,

utan att skryta... Här ha vi sockenbor och långväga

resande, östgötar med ärtsäckar och småländingar med

oxdrifter, och törstige sen I alla ut att vara. In, godt

folk! I vet, att Vår Herre icke skapade gästgifvaregårdar

att stå tomma, ej heller ölkrus att stå fulla.

Så talade Klas gästgifvare, där han stod framför sin

förstugukvist bland färdemän, hästar, oxar och vagnar.

Han talade ej heller förgäfves, ty många voro de, som

gillade hans ord och gingo in i skänkrummet, där en treflig

brasa flammade i spiseln, och öl och brännvin rikligt

vankades mot vinterkölden. Klas gästgifvare, väl känd af

Stockholms hedervärde borgersmän af alla skrån och

yrken, allt sedan han var kypare på källaren i Mäster

Samuels gränd, och lika väl känd för sitt muntra lynne

af alla vägfarande, som färdades mellan södra orterna

och Stockholm, gick därefter in i kammaren innanför

skänkrummet för att utdela nödiga befallningar åt sin

unga, i gästgifveriets hemligheter ännu icke fullt invigda

hustru.

-- Nora, sade han, -- har du tappat af det bästa

vinet för herrn där uppe i stora kammaren... jag menar

det tullfria vinet, som vi köpte af borgmästaren i

Stockholm? Jag såg af det sätt, hvarpå den herrn bar sin

hatt och steg af sin häst, att han ej tål uppspädda varor.

Den andre gästen där bredvid i gafvelrummet nöjer sig

med mindre fin och mer rafflande strupsmörja; det såg

jag på hans näsa. Har han beställt något?

-- Jag skickade nyss upp tredje flaskan.

-- Hvad för något?

-- Brännvin.

-- Den karlen stannar här i natt: det spår jag af

den fuktiga väderleken. Hör på, Nora, vi hafva många

gäster i skänkrummet: Wingåkersfolk, östgötar och småländingar.

Mot alla skall du vara höflig, men Wingåkersborna ger du

af ölet n:r 2, så länge de äro på nykter kaluf, därefter

af n:r 3; östgötarne ger du af ölet n:r 1, så länge de äro

på nykter kaluf, därefter af n:r 2; småländingarne däremot

ger du af n:r 3, så länge de äro torre, men när du märker

takdropp, ger du dem svagdricka. Om östgötar och småländingar

efter vana råka i slagsmål, så...

-- Så skall jag väl ropa på dig, Klas?

-- Fall mig icke i talet, Nora! Vissa omständigheter

äro här vid lag att taga i betraktande. Först och

främst skall du iakttaga, på hvilkendera sidan segern lutar

och om båda parterna betalt; då ropar du på mig, och

jag ställer mig på den sida, som Försynen förklarat sig

för, ty hvarken vill jag trotsa Försynen eller tåla kif och

split under mitt tak. Har däremot endera parten icke

betalt, så tillåter jag på intet villkor, att någon af mina

gäster, dem jag betraktar som mina barn, vräkes ut. Så,

Nora, in nu i skänkrummet!

Hon gick, och den klipske gästgifvaren följde henne

för att prata med sina gäster. Emellertid hade en ryttare

stigit af utanför huset, och inträdde i skänkrummet. Det

var en medelålders man med rak hållning, mustascher

och sporrade kragstöflar. Han frågade den bugande värden,

huruvida en herre, hvars utseende han i korthet beskref,

funnes bland gästerna. Klas igenkände beskrifningen och

svarade, att den ifrågavarande gästade hans hus.

-- Förlåt mig, herr ryttare, tillade han, på en vink

af sin nyfikne vän kyrkovärden, som ville veta den nykomnes

namn, -- förlåt min dristighet och tillåt mig...

-- Haf godheten att genast visa mig till hans rum

sade ryttaren och gick mot dörren.

-- Genast, herre!... Tvär i vändningarna den där!

mumlade Klas, hvarefter han följde mannen upp för trapporna

och visade honom dörren till den så kallade stora

kammaren.

Ryttaren trädde in.

Samme man, som läsaren redan känner under namnet

Vanloo, mottog honom med ett vänligt handslag och sade:

-- Välkommen, Sigurd! Jag har väntat dig här en

timme. Fyll ditt glas och mäl dina nyheter!

-- Herr kapten, svarade den nykomne, i det han

satte sig ned, -- jag har ingenting annat att mäla, än

att denna spaning, likasom de föregående, varit fruktlös.

Jag har på den aftalade mötesplatsen sammanträffat med

flere af ert folk: ingen hade upptäckt ett spår af hvad vi

söka. Och likväl är hvarje vik af kusten genomletad

från Stockholm ned till Kalmar. Min blick skulle funnit

skonerten under hvilken förklädnad som helst; de tre

fruktansvärda dagar, som jag på den tillbragte, gå aldrig

ur mitt minne. Ej heller har jag kunnat igenfinna ett

enda af de ansikten jag såg ombord, ehuru jag besökt hvarje

hamn, hvarje krognäste, där dylikt folk plär uppehålla

sig; jag skulle nästan tvifla, att fribytarne valt

vinterkvarter vid östersjökusten, om vi ej hade haft

dem i kikaren, till dess stormen skilde oss åt på höjden

af Gottland.

-- Godt, Sigurd, vi få trösta oss öfver utgången af

edra spaningar därmed, att mina tvifvel om anförarens

person numera fullkomligt skingrats.

-- Är ni öfvertygad, kapten, att det är samme man?

-- Ja, svarade Vanloo, -- jag är öfvertygad därom,

men känner föga glädje däröfver...

-- Huru?

-- Hämdens arm är förlamad, ty han kan ej drabba

brottslingen, utan att krossa tvenne oskyldiga hufvud...

-- Jag tror mig förstå er...

-- För öfrigt, min vän, sade Vanloo och lutade

pannan i handen, -- för öfrigt vet du väl, att det var andra

känslor än hämdens, som förde mig hit. Ynglingens eld

har brunnit ut i min barm, de stormande lidelserna lagt

sig till hvila. Om jag vid min hitkomst mött den man,

som jag i mina forna olyckliga stunder så ofta förbannat,

om jag mött honom som en aktningsvärd medborgare och

god familjefader, om jag hade funnit, att han förljufvade

den enda kvinnas dagar, som jag älskat, nåväl, jag skulle

då räckt honom handen till försoning och aflägsnat mig

för alltid. Jag skulle oigenkänd gått bort att ånyo kasta

mig in i lifvets tummel... Sigurd, den visshet, jag

vunnit om hans person, utplånade min sista drömbild. Jag

har äfven sett henne och skall snart veta, om de aningar

äro sanna, som hennes sorgsna drag väckte i min själ.

-- Och om så sker, kapten?

-- Då gäller det att handla... men huru, det beror

ej endast af mig. Jag har skådat för djupt in i lifvet

för att tro på människans förmåga att ofelbart planlägga.

Hon kan blott draga gagn af den vind, som ödet låter

blåsa. Det är vår lott att uppgöra planer och se dem

korsade... Sigurd, hur är det med mitt folk?

-- Väl, herr kapten. De längta blott att få tala

med er och trycka er hand.

-- Hälsa dem från mig, och se till, att de i hvarje

ögonblick äro färdiga.

-- De förtälja med stolthet, att de sett er på

Stockholms gator i sällskap med landets högste och ypperste,

och beklaga, att de på er befallning ej få blotta sina

hufvud för er. Hvad de älska och beundra er, kapten!

-- Jag känner dem.

-- Kapten, sade Sigurd, och blickade forskande i

Vanloos ögon, -- ni synes mig i dag något dyster i ert

sinne.

-- Nej, jag är mig lik. Men lynnet är som

hafvet: under stiltjen dansa ej dess böljor ... Min vän, jag

återvänder från ett besök i den nejd, som sett mig födas;

jag har hvilat en stund under den låga ås, där jag uppväxte

till yngling; jag har igenkänt mossan i stugans

timmerfogningar, örterna på hennes torftak; jag har igenkänt

den åker jag plöjde, de pilar, som gåfvo mig skugga;

jag har åter stått vid den ensamma ek, mot hvilken jag

lutade, då jag under mörka höstkvällar stirrade på ljusskenet

från min älskades fönster; jag har knäböjt vid min fars

grafkulle på den lilla kyrkogården ... jag igenkände dess

få torfvor bland de nya grafvarna där bredvid ... men

af mina kära har jag ej funnit ett spår. Ingen

visste, hvart de flyttat; den gamle prästen var död,

och kyrkoböckerna gåfvo ingen upplysning ... Men nog

härom sade han med förändrad ton. -- Det är tid för

mig att bryta upp. Du återvänder till Stockholm och

öppnar där dessa papper. -- (Vanloo räckte honom några

förseglade handlingar) -- de innehålla instruktioner för

dig och mitt manskap. Jag förmodar, att den summa,

jag sist lämnade dig, är tillräcklig för ännu en månad ...

-- För två, kapten ... Hvad var detta?

Sigurds ord hade afbrutits af ett pistolskott,

som aflossades i de samtalandes grannskap. Smällen tycktes

kommit från ett närbeläget rum. Ögonblicket därefter hördes

tunga steg i trapporna, dörren rycktes upp, gästgifvarens

och bakom honom en mängd häpna och nyfikna

östgöta- och smålandsanleten koxade in, för att sedan åter

försvinna. Hela följet med värden i spetsen rusade därefter

till den andra dörren -- den till gafvelrummet ... Vanloo och

Sigurd följde strömmen. Den sistnämnda dörren var inifrån

låst, men Klas gästgifvare sparkade henne upp, och

man skyndade in öfver hennes spillror.

Värden och bönderna stodo handfallne vid den syn,

som här mötte. På kammarens enda bord flämtade en ljusdank

vid sidan af tre brännvinsflaskor och ett vatterkrus, och

bredvid sängen låg en karl med ansiktet öfversköljdt

af blod. Den olycklige höll ännu pistolen i hand

och mödade sig synbarligen, ehuru förgäfves, att lyfta

armen, för att aflossa dess andra pipa mot sitt bröst eller

ansikte.

Vanloo skyndade fram, ryckte pistolen ur den okändes

hand, hällde vattenkruset öfver hans hufvud, torkade det

med sin näsduk och undersökte med vandt öga såret.

Det var ej dödligt. Mannen hade tömt sina tre

brännvinsflaskor och hans hand varit osäker i det ögonblick

han sökt beröfva sig lifvet.

Sigurd visade ut de nyfikne gaparne, gästgifvarn

inräknad, och hviskade till Vanloo, medan han hjälpte

denne att förbinda den afsvimmades sår:

-- Kapten, jag igenkänner detta ansikte. Huru

förunderligt! Ödet har fört i våra händer en af dem, som

vi sökt ...

-- Hvad? Är du säker därom?

-- Kan man misstaga sig om detta skråmiga,

rödskäggiga, besynnerliga ansikte? Hvar tror ni, att man

finner dess like i hela världen? Eller tror ni, att man

kan glömma det, sedan man sett det under sådana förhållanden

som jag? Det är, vid mitt lif, den gamle flibustieren Ruys,

väl känd från sina unga dagar i Vestindiens farvatten, och,

då jag såg honom sist, underbefälhafvare ombord å vår

efterspanade fribytare ...

-- Sigurd, sade Vanloo efter ett ögonblicks

öfverläggning, -- du stannar här och tager mannen i din vård.

Han får ej slippa ur våra händer ... för intet pris.

Tillita guld, hotelser, hvilka medel du vill! Han är i vårt

våld och skall tjäna vår sak. Och när jag skickar dig

befallning därom, skall du föra honom till mig.

-- Skall ske, kapten. Samvetet har väl vaknat och

med sitt kält gjort gamle Ruys ledsen vid lifvet.

-- Sannolikt är det så. Var emellertid försiktig

och skräm ej karlen, innan han återvunnit sina krafter!

Bäst är, att du till en början ej visar dig, utan låter

honom skötas af gästgifvarfolket. Betala dem bra och

försäkra dig om deras tystnad i afseende på hans

själfmordsförsök. Jag vill ej, att undersökning skall

ske i saken ... Och nu farväl, min vän! Jag har ännu i

morgon åtskilligt att uträtta.

Vanloo gick, och sedan han med Klas gästgifvare

haft ett samtal mellan fyra ögon, medan stalldrängen

sadlade hans ståtlige gångare, steg han till häst och lämnade

stället.

*

9.

Hemligheternas ugn.

Med ofvanstående namn betecknade alkemisterna sina

verkstäder, i hvilka månge af dem instängde sig under största

delen af sitt lif för att offra åt en lidelse, med hvilken

spelraseriet, drifvet till sin yttersta böjd, knappt kunde

uthärda jämförelse.

Om ynglingen fattades af denna lidelse, sköt han från

sig nöjets bägare, som ålder, hälsa och lefnadslust uppmanade

honom tömma: solens glans och blommans doft

hade upphört vara till för honom: den ljufvaste flickas

kärleksblick, den trognaste väns famn, ärans mest frestande

lockelser, allt hvarför hans hjärta klappat, vardt

honom som intet: han såg sina kinder blekna, sina lockar

glesna, utan att ägna en suck åt sin flyende lefnadsvår:

han kände sin själs samklang brusten, sitt hjärta torka

och själfva sina tankars strängar slappas, som natt och

dag spändes mot ett enda mål; men om världens grundvalar

rämnat, skulle hans sista blick varit riktad på

smältdegeln.

Mannen offrade den sista fyrken af sin rikedom åt

denna lidelse och skulle måhända tömt sina egna barns

hjärtblod i degeln, om han hoppats att därigenom komma

ett steg närmare gåtans lösning.

Gubben motsåg med ångest sin lefnads ände, emedan

han fruktade att gå miste om upptäckten af det stora

magisteriet, på hvars sökande han spillt sin ungdoms

och mannaålders krafter.

Denna förfärliga lusta, som sannolikt väcktes till lif

redan i historiens morgon hos det första bildade folk,

som brukade guldet till bytesmedel och värdemätare, slukade

under årtusen mänsklighetens ädlaste krafter. De

glest bland vårt släkte tände andar, som begåfvats med

håg och kraft att sträfva till höga, aflägsna mål och med

försakelse af lifvets vanliga fröjder ägna sig åt forskning

i naturens och människosläktets gåtor, -- desse andar vändes

från en id, som med jättefart skulle påskyndat bildningens

gång och ställt oss nu lefvande på en höjdpunkt,

hvilken våra efterkommande först om århundraden skola

uppnå, -- vändes från denna välsignelserika verksamhet,

för att åter och åter förnya de otaliga rönen att göra

guld.

Må man ej tro, att dumhet och enfald lågo till

grund för dessa försök! Alkemisterna innehade sin tids

högsta bildning; de tänkte skarpt och logiskt. Vi göra

af svafvel och kvicksilfver ett ämne med alldeles nya

egenskaper: cinobern; alkemisterna väntade på samma

sätt att genom förening af olika kroppar åstadkomma

guld. Man hade ännu ej vunnit den öfvertygelse, att

guldet icke är sammansatt af olika ämnen. Och om i

framtiden något sätt finnes, hvarigenom åtskilliga af de

nu för enkla och osammansatta ansedda ämnena kunna

delas i olika beståndsdelar, hvem borgar då för att ej

hoppet om att kunna göra guld åter tändes, sedan det

i senare hälften af adertonde århundradet slocknade genom

det flogistiska systemets och den egentliga kemiens

uppkomst?

Ordspråket säger, att intet ondt finnes, som ej har

något godt med sig. Detta kan tillämpas på alkemien. Icke

blott att hennes idkare gjorde nyttiga upptäckter,

som de aldrig väntat: genom deras otaliga rön samlades

ock den rika erfarenhet, hvarur mänsklighetens välgörarinna,

kemien, sög sin modersmjölk.

Och huru storartad var ej denna lidelse i sina syften!

Huru rusande utsikten att med det stora magisteriet i sin

ägo kunna ingripa i enskildes, folks och staters, ja hela

människosläktets öden! Med denna hemlighet i sitt våld

kunde epikuréen förskaffa sig alla nöjen, hvarefter den

mest förfinade njutningslystnad förmår trängta; med den

kunde den äregirige förverkliga sina mest utsväfvande

drömmar; med den fosterlandsvännen grundlägga sitt lands

världsvälde, entusiasten för borgerlig frihet krossa tyranniet,

människovännen aftorka tusendes tårar.

Vi vilja föra läsaren till den hemlighetsfulla

tornkammaren på Sjövik. Järndörren till den flygel, hvari

denna kammare finnes, har nyss vridit sig på sina hakar

och lämnat inträde åt tvenne män. De stiga vid skenet

af en lykta upp för en smal vindeltrappa, som slutar

vid en liten dörr af tjocka ekplankor. Äfven denna öppnas,

och de båda männen inträda i Hemligheternas ugn.

Lyktans flämtande sken lyste på en omgifning, värdig

att målas med en Rembrandts pensel. En del af rummet

var upptagen af en mot väggen stödd ugn, murad

med många öppningar, af hvilka tvenne vidgade sig till

härdar, försedda med blåsbälgar. Ugnens olika afdelningar

stodo i förbindelse med hvarandra medelst rör, dels

af järn, dels af eldfast tegel. Vid ugnen sågs ett pumpverk,

hvarmed vatten från tornbrunnen kunde uppdrifvas genom ett

i väggen doldt rör. Till vänster stod ett väldigt skåp,

dels upptaget af hyllor för flaskor och burkar, dels af

en mängd små lådor för mineralier och alkemistiska

blandningar, alla, för undvikande af misstag, försedda

med planetariska eller kabbalistiska tecken eller

ock med endast för de invigde fattliga namn, sådana som

Proteus, Gamle Adam o. s. v. Till höger sågs ett

annat skåp med böcker och handskrifter, och under det

en soffa och ett bord, hvarpå alkemistiska arbeten lågo

uppslagna. Rundt om väggarna voro hopade retorter,

kolfvar, deglar och instrument af det vidunderligaste

utseende. Här och där grinade från väggarna hufvudskallar

eller hängde benrangel af hvarjehanda djur; ty alkemisterna

togo under letandet efter de vises sten sin tillflykt

icke blott till den oorganiska, utan äfven den organiska

naturen.

Dagens ljus hade ej på åratal lyst in i denna

kammare, om ej någon nyfiken stråle lyckats smyga in genom

de stängda fönsterluckorna.

Den ene af de inträdande männen tände nu en från

taket nedhängande lampa. Hennes sken darrade på Drakes

och Vanloos anleten.

-- Här är mitt arbetsrum, sade Drake; -- jag

prisar mig lycklig, att jag kunnat öppna det för en man

som ni.

-- Ett enda ögonkast öfver detta rum öfvertygar mig,

genmälde Vanloo, -- att jag i er mött en man, som med

allvar och kraft ägnat sig åt vetenskapernas vetenskap.

Jag prisar mig lika lycklig som ni öfver vår bekantskap.

Huru länge har ni drifvit dessa studier?

-- Allt ifrån min ungdom. De år jag tillbragte vid

universitetet ägnade jag åt förstudier i vetenskapen; jag

gjorde mig då bekant med hennes teori, så vidt som det var

mig möjligt att uppspåra dugliga källor för detta studium.

Jag dömde mig till en asketisk eremits försakelser och

använde så mycket som möjligt af de penningar,

min fader sände mig, till att skaffa de nödiga böckerna,

dem jag mången gång måste uppväga med guld. Först

efter min fars död var jag i tillfälle att göra rön, ehuru

ej i så stor skala som jag önskade.

Medan Drake talade, ögnade Vanloo hans bokförråd,

som innehöll en tämligen rikhaltig samling alkemistiska

skrifter: han fann där arbeten af Albertus Magnus,

Libarius, van Helmont, Arnold de Villanova, Basilius

Valentinus och Theophrastus Paracelsus, äfvensom nyare

arbeten af Thurneysen, Glauber, Brandt m. fl.

-- Men låt oss nu, sade Drake, -- med er tillåtelse

skrida till verket! Nattens timmar äro korta. Gif

edra befallningar, och jag verkställer dem!

-- Väl, min herre, jag vill nu först undersöka

inrättningen af er ugn.

Under skarpsinniga anmärkningar, som styrkte Drake

i hans höga tanke om Vanloos inblick i guldmakeriets

hemligheter, föregick denna undersökning.

Vanloo lofordade ugnen och anvisade Drake den

härd han önskade begagna.

Därefter frambar Drake två skinnkappor med

kapuschonger, till skydd mot ugnshettan. Medan Vanloo

pådrog det ena af plaggen, sade han med blicken stadigt

riktad på Drake:

-- Jag minns i detta ögonblick en händelse, som

tilldrog sig vid ett tillfälle alldeles sådant som detta. Jag

hade gjort bekantskap med en fransk alkemist och inbjudits

till hans laboratorium. Dylika inbjudningar äro sällsynta,

ty antingen är den inbjudne underlägsen eller jämgod

med sin värd i vetande, och då har denne senare

ingen fördel utan snarare skada af besöket, eller ock är

han honom öfverlägsen, och i detta fall bör den senare,

med någon kännedom om människonaturen, inse, att

gästen ej till honom afstår ett uns af sitt högre vetande.

Jag anade därför en snara och var på min vakt, öfvertygad,

att fransmannen ej trodde mer än han själf ville

af min försäkran, att jag ej var mästare, utan likasom

han, lärling i den ädla konsten. Fransmannen frambar,

likasom ni, tvenne arbetsdräkter, en för sig och en för

mig. Men då jag var sysselsatt att påtaga min, rusade

min värd emot mig, fattade med ena handen kapuschongen,

som han sökte vrida kring mitt hufvud, lyfte i den

andra en knif, och ropade: »Guldreceptet, eller jag skär

halsen af er!» Men jag var beredd på försöket. Jag

grep om mannens arm, alldeles så som jag nu griper

om er...

Vanloo gjorde ett steg mot Drake och fattade hans

högra arm, som doldes af hans kappa.

-- Och, fortfor han lugnt, -- jag vred mordvapnet

ur hans hand, alldeles så som jag nu fråntager er denna

knif.

Vanloo hade verkligen vridit en knif ur sin värds

hand. Drake ryggade tillbaka. Han sökte framstamma

någon förklaring, men Vanloo sade:

-- Var obekymrad, min ädle värd! -- jag drager

inga förhastade slutsatser af hvad som skett. Mitt förtroende

till er är ännu detsamma, som då jag beslöt att

följa er hit. Vi äro alkemister från topp till tå. Se

här, -- fortfor han och kastade en pistol på bordet, -- äfven

jag har vidtagit mina varsamhetsmått. Det ena får uppväga

det andra. Vi känna ju hvarandra ännu så litet! Ni,

som mången annan, kunde ju misstänka mig att vara

en farlig äfventyrare, mot hvilken man, i en stund som

denna, måste vara beredd på försvar...

Drakes afsikt var i själfva verket icke den, som

Vanloo misstänkte.

-- Mynher Vanloo, inföll han, -- jag bedyrar, att

denna knif af en ren tillfällighet kom i min hand. Jag

plär hafva honom i en ficka på denna kappa och...

-- Ursäkter äro alldeles öfverflödiga...

-- Nej, utbrast Drake lifligt, -- de äro icke

öfverflödiga om den minsta misstanke vaknat i er själ. Skola

vi enligt vår öfverenskommelse arbeta tillsammans, måste

det ske med oinskränkt förtroende å ömse sidor.

-- Dess bättre, om sådant är möjligt! Hvad mig

vidkommer vill jag göra allt för detta lika önskliga som

sällsynta förhållande. Och hvad skulle jag väl göra här

uppe, om jag redan kände konstens yttersta hemlighet?

Hvilket gagn hade jag då af edra kunskaper och edra

rön? Nej, min herre, vi behöfva ömsesidigt hvarandra...

se där vårt föreningsband!

Drake räckte Vanloo handen. Denne låtsade

missförstå afsikten; i stället för att utbyta ett handslag,

räckte han honom sin pistol och sade:

-- Jag lämnar er denna såsom underpant på mitt

förtroende. Det är ett dyrbart vapen, och ni skall ej

finna många dess likar. Låt oss nu skrida till verket!

Ugnen eldades. På härden ställdes en degel, hvari

lades efter hand en mängd olika mineralier och kemiska

preparat, sedan man förut, enligt Vanloos föreskrift,

nogsamt vägt dem. Vanloo stod framför timglaset och

tycktes uppmärksamt betrakta hvarje fallande sandkorn. Tid

efter annan vinkade han till Drake att med blandningen

förena de utvalda ämnena, som i sin ordningsföljd lågo

bredvid honom på en afsats af ugnen. Drake gjorde

detta med den ena handen, under det han med den andra

drog bälgen. Hans blick var oafvändt riktad på Vanloo.

Intet ord byttes; det rådde i kammaren en tystnad, som

endast stördes af bälgens gnisslande och nattvindens

suckar därute.

Eldskenet från ugnen och återglansen af degelns i

skiftande färger spelande innehåll föll på Drakes bleka,

skarpt tecknade anlete, som till hälften doldes af

skinnkapuschongen. Den dräkt han bar och det uttryck af

nästan ångestfull spänd väntan, som röjdes i hela hans

hållning, stämde väl med det mystiska intrycket af det hela.

Det blandade ljuset från ugnen och lampan samlade

sig på vissa punkter till starka ljuspartin, afbrutna af

flämtande halfskuggor, medan andra delar af rummet

voro höljda i mörker genom de fantastiska skuggorna från

ugnsmuren och bohagstingen.

Flere minuter förflöto under tystnad. Sedan det sista

preparatet tömts i smältdegeln, närmade sig Vanloo ugnen,

ögnade den smältande massan uppmärksamt, återvände

till bordet, uppknäppte kappan och framtog ur en ficka i

sin lifrock en liten silfverflaska.

Denna lämnade i ett mindre glaskärl tre eller fyra

färglösa droppar af sitt innehåll.

Nu tog Vanloo en viss förut vägd mängd kvicksilfver,

kastade det i degeln och hällde omedelbart därefter

det färglösa fluidet i blandningen. Drakes öga hade följt

hvarje rörelse af hans hand och fästes nu på degeln,

hvari de olika elementen tycktes hafva råkat i häftig

strid. Blandningen kokade och kastade bländande gnistor

kring sig.

Vanloo fattade trähandtaget till en af de

metallstafvar, som stodo i en vinkel af ugnen, drog

kapuschongen djupt ned öfver ansiktet, och började med

stafven röra i degeln.

Sedan detta fortfarit en minut, bröt han tystnaden

med följande ord:

-- Nu är första akten utspelad. Vi kunna draga

oss tillbaka, ty för styckets fortsättning sörja nu de

krafter, som vi väckt till lif.

Vanloo lämnade ugnen, kastade sig i soffan och

torkade med en duk sin svettdrypande panna.

Men Drake stannade ännu framför härden. Den

olidliga hettan hade betäckt hans annars bleka ansikte med

en onaturlig rodnad, och svettdropparne pärlade utför

hans panna; men hans blick var, likasom bunden af någon

förtrollning, häftad vid degeln. För hvarje färgskiftning

i denna förekom det honom, som om en ny

förlåt upprullats öfver hemligheternas hemlighet... gåtan,

efter hvars lösning hans själ törstade. Det var en

frändskap mellan glansen i dessa ögon och det färgspel, som

förrådde ett naturlif af egen art inom den lilla världen

af närskylda eller fiendtliga element, hvilka människohand

från skilda håll här sammanbragt.

-- Huru länge dröjer det, innan vi få se utgången?

frågade han långsamt.

-- En fjärdedels timme. -- Till dess måste ni hafva

tålamod.

-- Tålamod! upprepade Drake, då han omsider

lämnade härden. -- Hvad är en fjärdedels timme för den,

som i långa år väntat och bidat ... för den, som af sin

andes finaste nerver oupphörligt måst tvinna nya strängar

åt tålamodets båge, sedan de gamla af ständig spänning

brustit? Är ni alkemist och har likväl icke känt denna

retelse, som dag och natt stör kroppens och själens hvila?

Har ni ej som jag, utmattad af nattvak, studier och

olyckliga rön, misströstande vändt er bort från degeln,

för att i nästa ögonblick åter längta dit?... Jag talar

så till er, ty ni måste hafva förnummit detsamma som

jag ... Men aldrig, min herre, aldrig har ni bragt eller

kan någonsin bringa denne Molok så stora offer, som jag

har gjort!

Vanloo trodde sig förstå andemeningen af dessa ord.

-- Jag har offrat honom en furstlig förmögenhet,

sade denne. -- Har ni kunnat offrat mer?

-- Mer! svarade Drake med nästan högtidlig tonvikt

och ryckte kapuschongen från sitt mörka ansikte. -- Mitt

valspråk är: Aut Cæsar aut nihil

Allt eller intet!. Antingen skall jag

nå lyckans högsta höjd eller störtas i fördärfvets djupaste

afgrund... Se här, fortfor han, i det han under bordet,

framför hvilket han stod, framdrog en flaska och en

bägare, -- här äro drufvor, som mognat under söderns himmel

och insupit strålarne från en varmare sol! Låt oss dricka,

mynher Vanloo! Med dessa safter lifvar jag under nattens

timmar de slappnade nerverna, det sviktande modet. Mynher

Vanloo, låt oss dricka tvemännings ur samma bägare, liksom

vi dricka lif eller död ur samma vetandes källa!

Drake fyllde bägaren till randen och tömde honom i

ett drag. Allt vittnade, att han var i en häftig

själsspänning... måhända hans vanliga tillstånd, ehuru han

utanför väggarna af sin hemliga verkstad visste undertrycka

dess yttringar.

Vanloo förebar något skäl, hvarigenom han, utan att

såra sin värd, kunde tillbakavisa bjudningen.

-- Jag måste i sanning beundra er, sade han, -- då

jag nu finner, att ni med så gränslös hängifvenhet ägnat

er åt letandet efter fullkomlighetens tinktur och likväl

förmår lägga förnuftets band på denna ädla lidelse, när

andra värf påkalla er uppmärksamhet. Få äro de af

våra medbröder, som mäkta det. Ni gör utländska resor,

ni sköter edert jordbruk; med ett ord: ni lefver äfven

utanför väggarna af er tysta verkstad ...

-- Och ni? inföll Drake. -- Är ni ej lika ifrig

forskare som jag? Och likväl lefver ni i stora världen;

ingen skulle ana, att ni ägnar er åt de hemliga

studierna!

-- Mina tankar äro dock sällan långt från dem.

-- Vet ni, om det icke förhåller sig så äfven med

mig? fortfor Drake och tömde än en bägare. -- Vet ni,

om jag ej med mina resor och andra sträfvanden haft

till mål att skaffa näring åt den omättlige degeln? Men

jag har dock ett högre mål än detta. Hvad är guldet

annat än ett medel att råda öfver världen? Mitt horoskop

är ställdt: jag är född att befalla, kufva, krossa eller gå

under... Och detta hafva ej endast stjärnorna förutsagt;

jag känner det i min egen barm.

-- Ni är en märklig man, min ädle värd. Ödet

synes ej hafva anvisat er eder rätta plats.

-- Är Ödet en makt, som för oss alla i ledband?

Eller kunna ej starke andar länka dess gång? Fattas ej

dess domslut just i de väldiges egna hjärnor? Vi få

se!... Men tiden är inne att förnimma, om elden i vår

härd vill utlämna den gyllene nyckeln till vår gåta. Eller

hvad säger ni?

-- Tiden är inne. Lyft degeln från härden och

undersök innehållet!

-- Är ni öfvertygad om en lycklig utgång?

-- Var lugn: jag känner kraften af rabbi Chisdai

ben Israels tinktur.

-- Vi få se! sade Drake i högtidlig ton och gick

fram till härden. Han aflyftade degeln och såg utan att

draga anden. Därefter tog han en liten tång och letade i

askan och bottenfällningarna, till dess han funnit en fast

massa, som han grep med tången och doppade i vatten.

Sedan hon svalnat, undersökte han henne med feberaktig

häftighet och utbrast:

-- Det är guld!

-- Jag lyckönskar er och mig, sade Vanloo, -- att

jag skingrat edra tvifvel och gifvit er ny kraft att i

förening med mig arbeta i vår vetenskap. Vi veta nu,

att gåtan kan lösas af dödlige, och vi hafva för våra

forskningar en utgångspunkt, som ingen alkemist före

oss ägt.

-- Och denna, sade Drake, i det han fattade

silfverflaskan, -- denna lilla tingest innesluter den största

af alla jordiska hemligheter! I hennes färglösa droppar flyta

de ädlaste ämnena i vår planets beståndsdelar, vår jords

jungfrublomma! I henne finnas samlade några af de jordytans

få urgrand, som äga kvar sin ursprungliga renhet,

ännu ej blandats med de förgängliga varelsernas stoft,

ej fuktats af blod eller tårar.

-- Men, fortfor han -- denne rabbi Chisdai ben

Israel, som ägde den stora hemligheten, hvaraf kom det,

att han ej vann lycka och storhet?

-- Ah, sade Vanloo, -- ni har ej öfvervägt, med

hvilken fara ägandet af denna hemlighet är förbundet:

det märker jag af er fråga. Inser ni ej, att den verklige

guldmakaren är fågelfri i samma ögonblick han är känd som

sådan? De rike äro hans dödsfiender, ty deras rikedom

grundar sig på guldets närvaro i deras och frånvaro

i andras händer; guldets värde sjunker i samma mån,

hvari dess myckenhet tilltager, och om guldreceptet en

gång är allmännare kändt, skola dessa skatter, hvaröfver

de girige rufva, förvandlas till aska. De fattige åter

skola jaga guldmakaren som ett vildt djur; de skola intränga

i hans sängkammare och med knifven på hans

strupe affordra honom hans konst. Han är förlorad, om

ej den konung eller furste, i hvars land han lefver, tager

honom i sitt hägn; men detta lämnas honom då mellan

tjocka murar fjärran från alla likar, där han, så länge

han lefver, måste arbeta för att fylla sin beskyddares

skattkammare, medan alle andre konungar och furstar af

fruktan för hans växande makt skola trakta efter den

inspärrades lif. Den lyckligaste lott en upptäckt adept

har att vänta är lifstidsfängelse i ett torn, vid hvars port

lönmördare lura. Ni förstår nu måhända, hvarför rabbi

Chisdai ben Israel fruktade att väcka uppseende. Jag

har förut förtalt, huru tinkturen kom i mina händer.

Rabbinen hade på sina handelsresor vågat sig in i Spanien.

Inkvisitionens skarpa ögon genomskådade dock hans förklädnad,

och den gamle mannen skulle lyst vid nästa autodafé, om ej

det allsmäktiga guldet öppnat hans fängelses port och genom

tusen faror banat honom väg till

Cadiz, där han räddade sig ombord på mitt fartyg. Jag

lofvade föra honom till Holland, det Förlofvade Landet

för vår tids israeliter. Då han under sjöresan insjuknade

och kände döden nära, upptäckte han för mig de bägge

silfverflaskornas märkvärdiga innehåll och gaf mig dem

af tacksamhet för den tjänst jag visat honom. Men själfva

sättet, hvarpå denna tinktur tillverkas, guldreceptet,

är en hemlighet, som han tog med sig i den graf jag gaf

hans lik under böljorna.

-- Att ni ej aftvang honom denna hemlighet!

-- Hvad rädes en man, för hvilken grafvens dörr

redan är öppnad? Och för öfrigt skulle tortyr gagnat till

intet. Han sade kort före sin död till mig: »Jag har

hunnit alkemiens ändpunkt: jag är adept. Men döden skall

trycka inseglet på min hemlighet. Om jag upptäckte den,

skulle jag varda mitt folks förbannelse och göra det större

skada än den, som folkens alla tyranner, från Nebukadnezar

till de nu lefvande, tillfogat det. Ty mitt förströdda

folks styrka ligger nu ej i spjut och stridsvagnar: den

sköld, det håller mot sina förföljare, den planka, hvarpå

det sväfvar bland Ödets bränningar, det nya Zion, det

uppbyggt mot filistéerna, är guldet. Jag vill ej rycka från

den biltoge den staf, hvarpå han fortsläpar sig under sin

vandring bland obarmhärtige främlingar, jag vill ej

stenlägga den åker, i hvilken ensamt mina fäders säd kan

uppspira och fortlefva. Min konst skall dö med mig»...

Och nu leka polyperna i hafvets djup med den hufvudskål,

hvarinom det stora problemet löstes. Vår uppgift

är att genom en kedja af rön utleta, hvaraf rabbinens

tinktur består. Det är för detta ändamål jag med nöje

tager edra kunskaper och er tid i anspråk. Min egen tid

är upptagen af mångahanda sysselsättningar; jag hinner

blott utkasta planen för edra undersökningar och

ställa dem under den uppsikt, som jag för min egen

räkning aktar nödig. Jag ämnar varda en ofta sedd gäst

ert hus, men ej er daglige medarbetare inom dessa

väggar. Ni förstår mig nu.

-- Ja, svarade Drake. -- Och omkostnaderna för

dessa rön...

-- Bestrida vi gemensamt... hälften hvar!

-- De torde uppgå till stora summor...

-- Det är sannolikt. Vi skola närmare kunna

öfverräkna dem, sedan vi gjort vår första undersökning. Ni

är ju nöjd med öfverenskommelsen?

-- Ja, sade Drake betänksamt, och han tillade för

sig själf:

-- Om min förmögenhet spränges på försöket, så

skall statsstrecket inbringa mig en ny. Och om statsstrecket

misslyckas, nåväl, då antingen faller mitt hufvud

under yxan eller jag räddar mig undan på hafvet...

FRIBYTAREN PÅ ÖSTERSJÖN. 111

Vanloo afkastade nu alkemistkappan, sade sin värd

farväl och ledsagades af denne utför vindeltrappan till en

bakport, genom hvilken han nu, i nattens mörker, aflägsnade

sig. Hans häst väntade honom i ett torp, ett stycke

från herregården.

Men Drake återvände till tornkammaren, satte sig på

sin vanliga plats i den gamla soffan, där han så ofta

förnött nattens timmar med studium af alkemistiska

skrifter, samt framtog några bref från riksrådet Bengt och

andre sammansvurne. Han hade läst dessa bref förut,

men genomögnade dem åter, för att invagga sig i de

drömmar, som han älskade att öfverlämna sig åt. Han

lutade sin bleka, i förtid fårade panna i handen och satt

så, till dess lampans döende sken efter en sista flämtning

slocknade och lämnade honom i mörker. Han steg upp,

drog åt sidan luckan till kammarens enda fönster och

stirrade på stjärnhimmelen, som för honom, likasom för

flertalet af hans samtida, var en mystisk skrift, ur hvars

lysande hieroglyfer de dödliges öden kunde utletas. Hans

blick följde en stund Saturnus, som med rödaktigt olycksbådande

sken lyste vid synranden i Oxens stjärnbild, till

dess denne vid sidan af den gnistrande Aldebaran försvann

bakom skogen i väster.

Han sköt åter luckan för fönstret och återvände, utan

att tända lyktan, till sin sängkammare, sedan han med

vand hand kringvridit nyckeln i järndörren till tornet.

10.

En aftonkrets.

Några dagar hade förflutit efter Vanloos besök i

Drakes laboratorium.

I sitt kabinett, väl möbleradt efter tidens smak och

prydt med takmålningar, som föreställa händelser ur Frälsarens

lefnad, sitter fru Agnes Drake med sin dotter, den

lilla Hedvig. Fru Agnes ögon lämna ibland det broderi

hon håller i handen, för att se i den bok, hvari flickan

nu under sin mors ledning lär sig läsa innantill.

Med denna sysselsättning fördrifver fru Agnes en

timme af den långsamt skridande dagen. Och då Hedvig

tröttnat vid läsningen, deltager modern i hennes joller

och betraktar med vemodigt leende hennes lekar.

Dörren öppnades, och herr Gustaf Drake inträdde.

Sådana besök voro sällsynta. Fru Agnes riktade en skygg

blick på sin mans af nattvak och grubbel förslappade

anletsdrag.

-- Jag kommer, sade Drake, -- för att underrätta

dig, att du har gäster. Vår granne Vanloo, den holländske

stormannen, hedrar oss med ett besök... och hvad

som måhända än mer fägnar dig: en släde från Signildsborg

stannade just nu på borggården: din vän friherrinnan har,

följd af sin son och den unga fröken Skytte,

hitkommit... just i en lycklig stund, ty jag känner mig

mer hågad än vanligt att se grannar kring mig. Jag

hoppas, att du är i samma lyckliga sinnesstämning.

Fru Agnes gick sina gäster till mötes. Vanloo stod

framför henne; hans yttre förrådde vanlig kall artighet,

då han bugande fattade värdinnans hand, men hans

blick trängde forskande in i hennes, och hon tyckte sig

känna, huru han genomskådade hvarje hemlighet i hennes

hjärta, räknade hvarje lidande, som tärde på dess

fibrer. Och likväl var denna magiska blick icke tryckande,

utan talade om en öfverlägsen ande, som ville

meddela en svagare något af sin kraft att tåligt bära sitt

öde. Agnes skulle icke förvirrats, om ej dessa ögon på

samma gång upplifvat hågkomster från hennes ungdom,

hvilka tidernas skiften aldrig fullkomligt utplånat, och

väckt aningar, som i trots af sin ytterliga osannolikhet ej

läto tysta sig.

Ur denna förvirring hjälpte henne friherrinnan Skytte,

som hälsade sin väninna med en kyss på kinden, och

därmed riktade hennes uppmärksamhet åt de öfriga gästerna. Fru

Agnes anmärkte, att fröken Maria var ovanligt blek, och

frågade deltagande om hennes hälsa; men

fröken Skytte försäkrade gladt, att hon aldrig känt sig

bättre än nu. Härefter ledsagade värden och värdinnan

sina gäster till ett rum som var lagom stort, för att den

lilla kretsen skulle känna det hemtrefligt, och hvars

gyllenläderstapeter vänligt upplystes af en brasa från den

stora, med renässansornament sirade kaminen. Här slog

man sig ned i länstolar, i hvilkas svällande dynor var

inväfdt eller broderadt ett helt Arkadien af flöjtblåsande

herdar och herdinnor, som buro lamm i sina armar, såsom

en senare tids damer buro sina mopsar. Det aromatiska

téet hade ännu lika litet som kaffet hunnit göra sig

hemmastadt inom sällskapskretsarna, men man saknade det

icke af det enkla skäl, att man ej kände det; man lifvade

i stället glädjen med lätta viner, som flitigt götos i

de slipade glasen.

Samtalet, som i början vidrörde Adolfs och Marias

färd under yrvädret och andra händelser för dagen, vardt

efter hand lifligt. Vanloo förtalde reseäfventyr med utmärkt

behag, fröken Skytte inströdde skämtsamma frågor,

Adolf blixtrande infall; värden själf visade ett så präktigt

lynne, att fru Agnes i hemlighet förvånades däröfver.

Men genom denna glädje gick det stundom liksom en frosskakning;

skämtet hvilade väl icke, ty det flög från mun

till mun, men hos hvarje enskild, om vi undantaga den

goda friherrinnan och den lilla Hedvig, inträdde ögonblick,

då han kände en förstämning. Det var måhända yttringarna

af ett elektriskt förlopp, som uppstått därigenom,

att en krets knutits af personer, hvilkas själar, allt efter

deras olika mån af frändskap eller fiendskap, utöfvade

ömsesidig dragningskraft eller stötte hvarandra tillbaka.

Nu utbad sig värden få höra en sång af fröken

Skytte, hvars röst och förmåga öfver cittran voro väl

kända från aftonkretsarne på Signildsborg. På en vink

af modern skyndade Hedvig efter dennas cittra. Maria

slog tankfull några ackorder och sjöng därefter följande

sång:

FRIBYTAREN PÅ ÖSTERSJÖN. 116

En dröm.

Se, västerhafvets vågor

i purpur gunga och i gyllne lågor

och leka med hvarandra

kring ön, där mina Ungdomsminnen vandra!

Så sväll af fröjd, mitt segel,

och sväfva dit på oceanens spegel!

De vinka mig: jag ilar dem till möte

att sjunka, barn på nytt, i deras sköte.

Hur strandens klippor blänka

i rosigt sken, och skuggorna sig sänka

att famna stilla dalar

och skrida genom palmers pelarsalar!

Hur mystiskt dunkla parker

stå drömmande bland solbeglänsta marker!

Hur djup är tystnaden, hur ljuf är friden!

Här hvilar, vällustdrucken, själfva Tiden.

Och från de gröna kullar,

från blomsterfält, där bäckens azur rullar,

från strand, där insjön hvälfver

melodisk våg och silfverdimman skälfver,

och från de mörka dungar,

där frukter svälla och lianen gungar,

gestalter vinka. Deras drag jag känner:

det är min flydda barndoms flydda vänner.

Och han, hvars bild mig gläder,

då natten vallmokransad till mig träder,

hvars minne ännu blandas

i hvar min dröm, då morgonhimmeln randas,

han är ej död! Han sluter

sig till mitt bröst, hans lockars svall sig gjuter

kring mina, och som förr hans purpurröda,

hans friska läppar emot mina glöda.

116 VIKTOR RYDBERG.

Vid sidan af hvarandra

vi saligt drömmande kring fälten vandra,

och såsom fläktar friska

vid månens sken i trädens kronor hviska,

så hviska vi om öden,

vi delat förr, om kärlek in i döden

och om den ed vi svuro, att, som flamman

med flamman enas, evigt smälta samman.

Till verklighetens strider

flyg, tanke, åter från förflutna tider!

Till stormens famntag ila,

se"n nu du hämtat elyseisk hvila: