Full Text of Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige In Swedish

Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige

SVERIGE OCH SVENSKARNE

ELLER

FRÅN SLOTT TILL KOJA

WILLIAM WIDGERY THOMAS J:R

AMERIKAS FÖRENTA STATERS ENVOYÉ EXTRAORDINAIRE

OCH MINISTRE PLÉNIPOTENTIAIRE

I SVERIGE OCH NORGE

ILLUSTRERAD

CHICAGO och NEW TORK

RAND, McNALLY & COMPANIS FÖRLAG

1893

OSCAR II

KONUNG AF SVERIGE OCH NORGE

TILLEGNAS DETTA ARBETE

MED DJUPASTE VÖRDNAD

^ÖRFATTAREN.

Det är nu nära trettio år, seclan jag första gången

satte foten på Sveriges jord.

Jag kom till Göteborg såsom konsul — en af de trettio

»krigskonsuler nasom anställdes af Abraham Lincoln.

Här var det jag först lärde känna, hvilket ädelt,

stor-sint och gästvänligt folk svenskarne äro, i sanning värdiga

afkomlingar af Gustaf II Adolfs krigare och Carl XII:s

»gossar blå».

Då jag återkom till Amerika, gjorde det mig ondt att

se, huru föga mina landsmän kände till svenskarne, och jag

betraktade det såsom en af mitt lifs förnämsta uppgifter att

i mitt fädernesland utbreda en riktigare uppfattning af det

svenska namnet och dess innebörd.

Jag sökte vinna mitt syfte medelst föredrag, uppsatser

i tidningar och tidskrifter samt öfver sättning ar, men jag

vågade icke utgifva något större verk om Sverige och

svenskarne, ty jag var rädd, att jag icke skulle kunna göra dessa

full rättvisa.

Emellertid anlände alltjämt ett stort och snabbt växande

antal svenska utvandrare till våra kuster för att bygga och

bo bland oss. Ja, det vill synas, som om skandinaverna

äro ämnade att jämte engelsmän, irländare och tyskar ingå

i ett fyrtal af stora folkstammar, hvilkas sammansmältning

skall i hufvudsaklig mån dana den nya stam, som i

framtiden blir kännetecknande för Nordamerikas Förenta Stater.Behofvct att närmare lära känna Skandinaviens folk

har således visat sig blifva starkare för hvarje dag.

Samtidigt härmed har Igckan beskärt mig särskildt

förmånliga och alldeles ovanliga tillfällen att utvidga min

kunskap om nordens folk.

Det blef mitt åliggande att föra en svensk koloni öfver

oceanen och grunda Nya Sverige i norra Maines skogar,

där jag sedermera, under fyra års tid, vistades större delen

af året bland våra svenska nybyggare. Jag har också gjort

dera besök i gamla Sverige för att där anställa forskningar

och iakttagelser samt användt min lediga tid till att studera

Sveriges språk och litteratur, dess sagor och dess historia.

Jag har varit minister i Sverige och Norge under Arthurs

presidentskap och är det nu igen under Harrison. Slutligen,

och det är bäst af allt, delar jag ljuft och ledt i lifvet med

en nordens dotter.

Jag har därför omsider tagit mod till mig att utgifva

denna bok. Med dess författande har jag sysselsatt mig en

god del af min lefnad. Under mina uppehåll i Sverige har

jag städse haft med, mig en anteckningsbok, i hvilken jag på

stället nedskrifvit allt, som på mig gjort intryck af att vara

nytt eller kännetecknande — helt visst till öfverraskning för

mycket godt folk, som sett, huru jag stannat midt på

landsvägen för att taga till pennan.

I den öfvertygelsen, att hvad som mest utmärker ett

folk alltid bäst bibehåller sig hos allmogen, har jag ofta

färdats omkring bland, Sveriges bönder, bott ibland clem,

seglat öfver Jj är dar na och vandrat öfver fjällen med dem, mött

faror, trotsat väder och vind och brutit bröd med dem samt

lärt känna och akta deras manliga karakter.

Då jag under de två sista åren varit bosatt i Sverige,

har jag cgt ett förträffligt tillfälle att genomse och rätta mitt

manuskript.Vid arbetet härmed har jag haft biträde särskildt af

Riksantiqv arien och Chef en för Statens Historiska Museum,

Dr Hans Hildebrand, Amanuensen vid samma Museum,

Prof Dr Oscar Montelius, Ofverdirektören och Chefen för

Kongl. Statistiska Centralbyrån, Dr Elis Sidenbladh,

Aktuar ien vid samma byrå, Dr Hjalmar Gullberg, Utgifvaren af

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Dr S. A. Hedlund,

Professorn Dr Carl Curman och Löjtnanten Axel Ribbing.

Till en och hvar af dessa herrar och män anhåller jag

att på detta sätt få offentligen uttala min varmt kända

tacksamhet.

Framför allt riktar sig dock min tacksägelse till min

käre svärfader, Ledamoten af Riksdagens Första Kammare,

Dr Ragnar Törnebladh, hvilken gjort sig det besväret att

tillsammans med mig genomgå arbetet i dess helhet samt

därvid rättat många misstag och gifvit upphof till åtskilliga

värdefulla tillägg.

Många af illustrationerna i boken äro reproduktioner

från fotografier, och jag beder här få erkänna den

förbindelse, i hvilken jag står till Herrar Axel Lindahl fy C:ni,

Stockholm, hvilka välvilligt ställt till mitt förfogande sin

stora samling af omkring 7,000 fotografibilder af

skandinaviska landskap, byggnader och bildstoder.

Jag står likaledes i tacksamhetsskuld till Herrar Axel

Sjöberg fy C:ni, Karlsborg, för fotografiska afbildningar af

landskap, företrädesvis omkring Göta kanal; till Hr Robert

Lindahl, Uddevalla, för utsigter från vestkusten; till Hr Aron

Jonason, Göteborg, för bilder af Konungen ombord å Drott,

samt till Kapten Gösta Florman, Stockholm, för fotografier

af den kungliga familjens flesta medlemmar, äfvensom för

täcka bilder ur folklifvet.

Reproduktionerna af många bland den skandinaviska

målar- och bildhugg arkonstens mästerverk äro hufvudsakligen

gjorda efter fotografier af Hr Johannes Jæger, Stockholm.Jag skall ej heller glömma att framföra mitt tack till två

framstående amatörer i fotograf konsten, nämligen Prof Carl

Curman och Major Claes Adelsköld, för deras vänliga bidrag

till mitt verk.

Med dessa uttalanden, afseclda till belysning af arbetets

syfte och erkännande af välvilligt biträde, öfverlemnar jag

arbetet till mina landsmäns benägna öfverseende, i den tro och

mening, att jag icke kan bevisa dem någon större tjenst än

att göra dem bekanta med det ridderliga folk, hos hvilket jag

tillbragt en så stor del af mitt lif och med det sköna,

underbara land, elär det eger sitt hem.

Ofvanstående är riktadt särskildt till mina landsmän

på andra sidan oceanen, för hvilka mitt arbete från början

författats. Den svenska upplagan af detsamma har sitt

naturliga motiv i min önskan att gifva det svenska folket, som jag

har att tacka för så mycket, tillfälle att lära känna, huru

jag sökt för Amerika framställa Sverige och svenskarne.

Själf icke tillräckligt grundlig kännare af det språk, hvarpå

mitt arbete måst nedskrifvas för att i Skandinavien finna en

större läsekrets, har jag varit lycklig nog att för den nya

språkliga formens åstadkommande kunna anlita biträde af

min här of van nämnde svärfader, Dr R. Törneblaclh.

Stockholm i November 1891.

William W. Thomas J:r.

THOBS STEID MED JÄTTARSE. Efter eu tafla af M. E. Winge.

Du Höga Nord med dina sånger

och sagor, dina fjäll och fjordar, dina

midnattsmörka dagar och solbelysta

nätter, huru härligt är icke det

skimmer af romantisk bragd och ära, som,

liknande ditt eget norrsken, glänser öfver ))Heims

kringlas mäktiga panna»!

\|/ Ur häfdernas morgongryning skymtar emot

oss Skandinavien med vikingar, som segla ut

från dess hafsvikar; med krigare, som i otämdt

berserka-raseri slå ned allt motstånd; med klangen af drabbande

svärd och vågornas hrus kring högstammiga drakskepp;

med skalder, som i höga salar på jorden sjunga lefvande

hjältars bragder, och med valkyrior, som på jungfruliga

vingar föra fallna kämpar till Allfadern Odens Valhall i

höjden.Huru vildt, hum fruktansvärdt kastade sig icke

nordmännen — svenskar, norrmän och danskar — i

medeltiden öfver det civiliserade Europa. Under denna tid af

ODEN. Efter Fogelbergs staty.

mörker och splittring seglade från Skandinaviens fjordar

och hafsbugter flotta efter flotta af vikingafartyg med de

tappraste sjömän, som världen någonsin skådat.De besegrade hvarje fiende, som de mötte, de

er-öfrade hvarje land, mot hvilket de vände sina vapen. De

gjorde sin rund på hafven; intet skepp kunde stå emot

THOR. Efter Fogelbergs staty.

deras vilda raseri. De plundrade vidt och bredt på

kusterna å andra sidan Östersjön och Nordsjön; de trängde

långt uppför Europas floder; de intogo Normandiet; deöfversvämmade Brittiska öarna; de anföllo och slogo

mo-rerna i Spanien; de seglade förbi »Herkules’ stöder»; de

härjade Medelhafvets kuster under ständig kamp och seger,

VALKYRIA. Efter en tafla af P. N. Arbo.

starka som jättar och muntra som barn, och deras vilda

härfärder slutade först då, när de, mätta af segrar och

lastade med byte, vände stäfven mot sin kära hembygd

under nordens stjärna. De kämpade i sanning för »segereller död» oeh aktade föga, hvilket af de två, ty segern

skänkte dem eröfringens fröjder, döden Valhalls.

Den civiliserade världen stod slagen af skräck öfver

de nordiska sjökonungarnes vilda anfall, och från kyrkorna

i de kristna länderna ljöd den fromma bönen:

A furore Norman orum libera nos, Domine.

(Från nordmännens raseri bevara oss, milde Herre Grud!)

Men dessa käcka seglare från den aflägsna norden

nöjde sig icke med att eröfra eller förstöra. De seglade

med djärft mod ut på den vida Atlanten utan kompass

och utan arfsägners ledning; stjärnorna fingo tjena såsom

vägvisare, då de foro öfver oceanen. Deras storm vräkta

fartyg voro de första, som gungade i våra vestliga

farvatten, och först af alla hvita män satte de sin fot på

Amerikas stränder. Detta skedde fem hundra år, förrän

Columbus upptäckte öarna vid våra kuster i söder.

Skandinavien, du land af klippor och is,

»ridderlighetens stamort», hem för hjältar, huru samla sig icke

omkring dig ärofulla minnen, liksom solbelysta skyar omgifva

dina fjälltoppar! Du folk, till ditt yttre kallt som Islands

snödrifvor, i ditt inre sjudande som dess heta springkällor,

du vinner alltjämt segrar, men i dag med hjärtats

vänsäll-het, såsom fordom med krigarens vapen.KAPITEL I.

ULTIMA THULE.

em ensam ära i forntiden och — därom känner

jag mig öfvertygad — gemensam bestämmelse

i framtiden förena Skandinaviens tre

konungariken — Sverige, Norge och Danmark. Dessa

länder med tillhörande öar och skär, bebodda af

den gamla nordmannastammens ättlingar, utgöra

Skandinavien i detta ords mest vidsträckta betydelse. Men »den

skandinaviska halfön» är ett mera inskränkt namn, och

därmed menas endast den stora i norr belägna halfön

Sverige—Norge, hvilken från Norra Polarhafvet skjuter ned

på kartan öfver Europa — till gränslinierna ungefär

liknande sjön Michigan, sådan denna framträder på Förenta

Staternas karta.

Denna halfö ligger så att säga afskild och fjärran från

andra länder, ja, så fjärran, att den af de gamle romarne

kallades Ultima Thule — det yttersta eller mest aflägsna

gränslandet — eller, såsom vi Yankees skulle mera fritt

uttrycka oss, »där det här ned i sjön».

Dess östra kust sköljes af Östersjön och Bottniska

viken; i vester slå Nordsjöns och den vida Atlantens vågor

mot dess klippiga skär, medan i norr dess skarptandade

klippuddar hryta Ishafvets framstormande böljor.

Visserligen är den skandinaviska halfön förenad med

Europas kontinent genom det nordliga Finland, men det

faller ingen turist in att begagna den vägen. Alla färdastill Skandinavien öfver hafvet; ock praktiskt"taget är detta

att betrakta som en stor ö i nordens haf.

Men landet är icke blott genom bafvet skildt från andra

riken; äfven dess höga breddgrad bidrager att gifva det ett

afsöndradt läge.

Vi, som bo i Nja England ocli norra delen af

Förenta Staterna, äro vana vid, ja, tycka om stränga vintrar,

LAPPFAMILJ. Efter en tafla af J. F. Höcltert.

djup snö och kall väderlek. Jag kommer ihåg, huru jag

plägade hysa en viss obestämd föreställning därom, att

den skandinaviska norden, som har ett klimat i många

afseenden liknande Maine’s, låg någonstädes ungefär midt

emot denna stat på andra sidan bafvet; men Skandinavien

ligger långt norr om den nordligaste staten i Unionen.

Slå upp kartan öfver jorden och sätt fingret på den

sydligaste delen af den skandinaviska halfön — den ligger

vid 55° 20" nordlig bredd —, följ sedan med fingret

parallel-cirkeln rätt vesterut öfver Nordsjön och Atlanten. Hvar

råkar då fingret Amerikas fastland? Icke inom FörentaStaternas område, icke ens i Nya Skottland eller

Newfoundland. Nej, det träffar mellersta Labradors ödsliga, stelfrusna

stränder. Vid denna breddgrad ligger den sydligaste punkten

på halfön; dess nordligaste udde skjuter ut till omkring 19

grader från Nordpolen, och landet är icke beläget midt emot

oss, utan i jämnbredd med Grönland på andra sidan hafvet.

Vi göra oss vidare, efter hvad jag kan förstå, en

oriktig föreställning om storleken af den skandinaviska

halfön. Denna li^rsrer så långt bort åt sidan och har en

så tunnsådd befolkning, att den på våra kartor vanligen

framställes i mycket liten skala, hvilket är vilseledande.

Den skandinaviska norden är Europas största halfö.

I rundt tal håller den från 400 till 650 km. i bredd; den

är närmare 1,800 km. lång och omfattar ungefär 775,000

qv.-km. land.

En jämförelse mellan densamma och andra länder

gif-ver oss vid handen, att den är tre gånger så stor som den

italienska halfön och omkring en tredjedel större än vare sig

republiken Frankrike eller kejsardömet Tyskland. Jag mins

ock, hur öfverraskad jag blef, då jag fann, att den

skandinaviska halfön är, med frånräknande af Kyssland, det största

land i hela Europa.

Jämförd med våra stater vid Atlanten intager denna

halfö en rymd fyra gånger så stor som hela Nya

England*, och ifall vi kunde frakta den öfver hafvet och lägga

den på vår sida om Atlantiska oceanen, skulle den sträcka

sig från Maine till Florida.

Om vi kunde i fågelperspektiv öfverskåda hela den

nordiska halfön, sådan den höjer sig ur hafvet, skulle vi

finna, att den till formen i viss mån liknar en lång

byggnad, hvars tak sluttar åt en sida och småningom liksom

sänker sig ned till marken. Den norska vestkustens

bergjättar, som branta stiga upp ur hafvet till mer än en

kilometer i höjden, bilda den lodräta väggen af vår byggnad;

det norska, 4,000 till 6,000 fot höga, fjällandet utgör den

högsta delen af taket. Därifrån sluttar landet åt öster och

söder. Bergen blifva lägre och mindre utsträckta, men da-

* Nya England innefattar staterna Maine, New Hampshire, Vermont,

Massachusetts, Rhode-Island och Connecticut.22 FRÅN SLOTT TILL KOJA.

larna längre och bredare, till dess landet jämnar nt sig till

vida slätter och slutligen försvinner i Bottniska hafvets och

Östersjöns vattenrymder.

Den höga, klippiga vestkusten hör till Norge; den

DEN SVENSKA ELGEN. Efter en tafla af Axel Borg.

lägre och mera fruktbara östern till Sverige. Dessa två

brödrariken utgöra den skandinaviska halfön; de ligga vid

hvarandras sida och löpa tillsammans i norr och söder. Sverige

är störst; det upptager nämligen omkring tre femtedelar af

hela ytvidden. Sådant läge hafva de två nordligaste civili-serade länderna på jordkretsen. Politiskt taget bilda de

Sveriges och Norges förenade konungariken; styrda af samma

konung, ega de gemensam utrikesminister samt

representeras i utlandet af en gemensam diplomatisk och

konsulskår. I öfrigt äro de två rikena oberoende af hvarandra.

De hafva hvart sitt parlament, hvartdera stiftar lag för sig,

och hvartdera tager tull på en del af hvad som från

brödra-landet införes öfver gränsen.

Men låt oss nu öfvergå till Sverige, ty det är den

svenska delen af den skandinaviska halfön och dess folk.

som i denna bok skall taga vår uppmärksamhet i anspråk.

I södra Sverige far man ofta öfver vidsträckta öppna

fält, som väl egna sig för åkerbruk. Ja, i Skåne, Sveriges

sydligaste landskap, blir en amerikanare påmind om vesterns

prärier, ty landet ligger här och där öppet för hans blick

nästan utan alla våglinier ända till horisonten.

Den stora mellersta delen är ett brutet landskap med

omvexlande berg och dalar samt öfver allt spridda talrika

boder och sjöar, berstädes betäckt med väldiga, mörka skogar,

i hvilka elgen kringirrar och på vissa håll äfven björnen

går på rof.

Långt upp mot norr och nordvest, åt norska gränsen

till, höjer sig landet till vidsträckta platåer eller höga,

skoglösa och ödsliga fjäll, betäckta af snö och is samt

kring-hvirhade af stormar. Här kan ingen härda ut att vistas

utom de spridda bockar af vilda lappar, som med sina

renhjordar ströfva omkring i de hemska ödemarkerna.

Under mina resor i Sverige påmindes jag ständigt

om min födelsebygd, Maine. Likadana öar kransa kusten ;

likadana klara, strida boder ila till hafvet; likadana berg

höja sina altarhärdar mot himlen; likadana skogar kläda

höjderna — där möta oss lönn, bok och björk, ek och

ask, gran och tall, alldeles som i djupet af våra egna

skogar. Äfven de vilda blommorna äro så godt som

desamma, och af bär plockas smultron, hallon, björnbär och

blåbär, just som hos oss.

De fåglar, som sträcka längs Sveriges kust, tillhöra

samma arter, som hos oss byga utefter kusten vid

Atlantiska hafvet. Man kan der jaga ej der, gräsand, beckasinoch svärta. I vikarna låta alfåglarna höra sin musik, och

från stränderna återskalla pipares och spofvars gälla läten.

Renen i fjällbygden är nästan samma djur som vår

Dcaribou» (Cervus silvestris), och de kunnigaste

naturforskare äro ur stånd att upptäcka någon väsentlig skilnad

emellan den svenska elgen och den amerikanska »moose)).

Yäl hundra gånger, medan jag var på jagt i Sveriges

skogar, inbillade jag mig vara tillbaka i min kära gamla

furuträdsstat; * och om jag blott kunnat få fatt på våra

IJTSIGT I LAPPLAND. Efter en tafla af P. D. Holm.

majblommor och mjölon**, skulle intet hafva stört min

inbillning.

Det finnes dock en väsentlig skillnad. När man reser

i Skandinavien, står det alltid klart för medvetandet att

man är i höga norden. De snöbetäckta bergen, den kyla,

som man alltid känner i skuggan, solen, som står lågt

öfver horisonten på dagen, och nordstjärnan, som om natten

tindrar nästan rakt öfver hufvudet —- allt talar om den

aflägsna norden, så att man till slut icke har någon

svårighet vid att föreställa sig, hurusom man åker öfver

jordkretsens takås med hela världen där nedanför. Också kör

* Ett furuträd finnes i stateu Maine’s vapen.

** Två amerikanska växter: Epigaea repens och Arbutus unedo.man, menar jag, något försigtigare än vanligt för att icke

helt oförhappandes glida ned från jordklotet och hals öfver

hufvud tumla nt i den oändliga rymden.

De förnämsta städerna i Skandinavien äro nu förenade

genom järnvägar, och ånghästen för oss med ilande fart

genom landet från Stockholm till Göteborg, Malmö,

Kristiania eller Trondhjem. I mer aflägsna bygder måste man

ännu i dag färdas på samma sätt, som svenskarne färdades

för flera hundra år sedan — nämligen med skjuts. Just

som man är färdig att sluta sin frukost på en svensk

gästgifvaregårds breda förstuguqvist kommer en låg vagn,

stundom utan fjädrar, förspänd med två småväxta hästar,

rullande öfver gårdens stenbeläggning. Skjutsbonden hoppar

af och lyfter på mössan, skjutsen — cl. v. s. åkdon,

posthästar och postiljon — är framme.

Landsvägarna äro goda, många till och med

makadami-serade, samt så fasta och hårda, att det är ett nöje att åka

på dem. Hästarna äro visserligen små, men snabba och

uthålliga, och man far hastigt framåt genom ett alltjämt

omvexlande landskap med gröna fält, höga klippor och

djupa, mörka skogar.

Terrängen är ojämn; på många punkter möta

nämligen massor af dunkla gneissberg, som resa sig brant till

hundra fots höjd eller ännu högre. Dylika bergshöjder

förekomma nästan öfverallt i det mellersta Sveriges

landskap. A t Östersjön till äro de betäckta af skog, men på

vestkusten resa de sig nakna och ödsliga. Yid foten finnes

ett bälte af träd, i hvilkas skygd de svenska

landtgår-darna ofta äro byggda. Med sina många låga uthuslängor,

alla rödfärgade, bilda de en bjärt motsats till de grönskande

fälten och de dunkelgråa bergen.

Det är nämligen nu sommar. Löftesrika skördar af

hafre, råg och korn gunga för vinden; på väldiga land

nära gårdarna frodas potatis; små, men härdiga nötkreatur

och tjockulliga får beta på de fuktiga madängarna. Längre

bort ser man en sjö; i dess vatten slå gäddor och abborrar,

och vildänder flaxa omkring på hvinande vingar, medan

beckasiner och strandpipare skjuta ned i vassen vid dess

stränder.Spridda gran- och tallskogar bilda här och där liksom

mörka fläckar på landskapet; synkretsen stänges på alla

sidor af låga bergshöjder med gråkalla klippor, hvilka isa

sinnet som nordostvinden i December och alltjämt påminna

om, att man är i norden.

På ungefär en till halfannan* mils afstånd finnas

vid landsvägarna gästgifvaregårdar, där friska hästar

tillhandahållas af gästgifvaren och där man kan rasta för att

HÄSTOMBYTE VID EN GÄSTGIFVAREGARD. Efter en tafla af G. Brandelius.

spisa eller tillbringa natten. Huru obetydlig och

anspråkslös gästgifvaregården än förefaller, skall man alltid finna

den renlig och snygg med någorlunda beqväma sängar och

enkel, men kraftig kost. Det livita furugolf vet skuras

alldeles blankt och däröfver strös sedan gröna qvistar af gran

och tall, som sprida en härlig doft.

Gästgifvaregårdarna äro anordnade genom

myndigheternas försorg, och vid landsvägar, där mera liflig trafik

råder, är det gästgifvaren ålagdt att hålla ett visst antal

hästar i stall och hafva friska dragare spända för vagnen

inom femton minuter efter den resandes ankomst. Sedan

Med mil förstås öfverallt, där ej annat siiges, svenska landmil.stalluppsättningen tagit slut, får man vänta, tills hästar

hinna skaffas ifrån någon granngård eller hemtas från betet

långt hort i bergen.

En vacker dag hände sig, att en svensk vadmalsklädd

honde, som åkte i en simpel bondvagn, kom farande till

en gästgifvaregård i vestra Sverige. Det fanns blott ett par

hästar inne, och han sade genast till, att dessa skulle spän-

NYA KONSERTPAVILJONGEN I TRÄDGÅRDSFÖRENINGEN, GÖTEBORG.

nas för hans åkdon. Just som hästarna påselades, blef det

uppståndelse på gården, ty landshöfdingens ståtliga

ekipage med kusk och betjent i livré rullade fram till

trappan. När kusken fick höra, huru det stod till, befallde

han, ifrig att undvika en lång och ledsam väntan, att hästarna

skulle tagas från bondens åkdon och spännas för

landshöf-dingens vagn. Men bonden vägrade ihärdigt att samtycka

därtill.

))Hvad för slag)), sade landshöfdingen, »vägrar du att

gå in på, att hästarna spännas för min vagn?»

»Ja, det gör jag», sade bonden.»Och vet du, hvem ja g är?)) sade landshÖfdingeri med

vredgad röst. »Jag är länets höfding, kommendör af

Nord-stjärneorden och kammarherre hos Hans Majestät Konungen.»

»Aliå», sade bonden. »Och vet ni, hvem jag är, min

herre ?»

Han sade detta på ett så käckt och utmanande sätt,

att landshöfdingen kände sig något osäker. Han kom på

den tanken, att mannen, när allt kom omkring, kunde vara

någon hög person, kanske en furste, som reste under

förklädnad.

»Nej», sade han halft tveksamt, »jag vet icke, hvem

ni är. Hvem är ni då?»

»Jo», svarade bonden, i det han gick rakt fram till

landshöfdingen och såg honom stint i ögonen. »Jag skall

säga er, hvem jag är. Jag är den, som beställt hästarnas

Och därmed blef det slut på samtalet. Bonden for

helt lugnt sin väg och landshöfdingen väntade, tills han i

laga ordning kunde få friska hästar.

Denna tilldragelse ger en klar föreställning om den

svenske bondens manliga sinnelag. Sveriges bönder hafva

aldrig varit lifegna eller slafvar. De hafva alltid varit fria

män och vanligen egare till sina gårdar, och genom sitt

mod och sin sjelfständighetskänsla hafva de till och med

af- och tillsatt konungar.KAPITEL II.

ANKOMSTEN. — GÖTEBORG.

tet var en sommarmorgon år 1883, då vi

nalkades Sveriges knst; jag var uppe på däcket i

daggryningen.

Först hägrade fram ur kafvet en liten blå

j prick öfver babords reling. Det var Marstrands

fästning, som tronade på sin klippbrant. Längre fram

bröts den långa blåa kustlinien i hundratals klippiga skär.

Där lågo Yinga, Känsö, Vargö och Styrsö. Jag kände

b varje skär, b varje udde. Där hade jag seglat ocb jagat

som ung, och vågorna, som hvitskummande bröto sig mot

berghällarna, tycktes belsa mig välkommen åter till Sverige.

Vi letade oss fram genom en labyrint af klippskär,

somliga låga, jämna, glättade af vågsqvalpet ocb tecknande

öfver vattnets yta sina mörkglänsande ovaler, som nästan

liknade b valryggar; andra brant uppstigande med

dunkelgråa klintar; alla ofruktbara ocb ödsliga, liknande

uppkastade lavabäddar, här ocb där afbrutna af ett b

vitskimrande fyrtorn eller en röd fiskarkoja i en grön liten vrå

djupt inne i ett mörkt bergsparti. Vi foro förbi

främmande fartyg med nordsjöfarares tackling, en liten

bog-seringsbåt kom ångande fram, en irrande hafsand flaxade

förbi oss, ocb härpå lupo vi mellan stränder med gråkalla,

dunkla berg in i Göta elfs mynning.

Vi seglade uppför elfven förbi det öfvergifna fästet

Elfsborg, som tronade på sin klippö; förbi den uppblomst-rande badorten »Långedrag» på bergsluttningen, der en liten

grönskande trädgård liksom skyler sig bakom en väldig

stenmur; förbi »Klippan», der stora skepp höilo på att från

pråmar taga ombord återstoden af sin stångjärnslast; vi

sände vänliga blickar till den motsatta stranden, till

bryggan, jakten, parken, alléen, trädgården ocb boningshuset

vid Färjenäs, där hedersknyffeln »farbror Gustaf Melin»

fordom utöfvade en obegränsad gästfrihet af äkta sort; vi

skådade upp till den pittoreska kyrkan vid Majorna,

belägen högst uppe på en klippa till höger, foro förbi stora,

fyrkantiga staplar af plankor längs efter Masthuggets strand

och gledo så in i Göteborgs lilla lugna hamn, som är afskild

från flodområdet utanför genom rader af rödmåladt pålverk.

Göteborg är det namn, som svenskarne gifvit staden.

Men hvarje resande förstår nog, att engelsmännen veta, huruman bör staf va och nttala alla namn på Europas fastland,

oändligt mycket bättre än ländernas egna missledde

invånare. Så kalla engelsmännen och vi amerikanare efter dem

staden för »Gothenburg», ehuru de naiva svenskarne i sin

hårdnackade envishet än i dag fortfara att kalla den

»Göteborg».

Det var ännu tidigt på morgonen, ej mycket öfver

fem, men det oaktadt stodo på kajen flere gamla vänner

för att välkomna mig. Gamla, goda och trofasta vänner

måste de i sanning vara för att begifva sig ut vid denna

tid på morgonen, och några af dem nöjde sig icke att

helsa mig välkommen med ord, handtryckningar och

vänliga slag å axeln, utan de hade hissat den amerikanska flaggan

på sina kontorslokaler eller boningshus. Från taket på

hotell Kristiania, dit jag skulle fara, svajade stjärnbaneret

omgifvet af de svenska och norska flaggorna.

Huru angenämt var det icke att än en gång vandra

på Göteborgs breda, jämna och väl stenlagda gator, att

luta sig öfver räckena på dess vackra granitbroar och skåda

ned i det mörka, lugna vattnet i de vida kanaler, som löpa

fram midt igenom och långs dess förnämsta trafikleder!

Jag tittade in på amerikanska konsulskontoret. Där

funnos skrifbordet, brefpressen med sin ställning, böckerna

och »den enkla bokhyllan», som reglementet tillåter en

konsul att hålla, allt med samma min af gammal

bekantskap som när jag för längre tid sedan gjorde tjenst på

denna lilla utpost för vårt lands maktställning, och jag

erfor ett slags vemodsfull njutning, då jag från hyllorna tog

ner de tunga böckerna, i hvilka tjensteskrifvelserna voro

kopierade, och läste de depescher, jag sjelf för tjugu år

sedan hade aflåtit till regeringen. Skriften såg ut, som om den

hade varit från gårdagen, och det kändes i mer än en

mening hårdt att vara fullt medveten om, att så lång tid

af lifvet hade förflutit, sedan jag gjorde dessa penndrag,

och att jag kommit tillbaka till Sverige, en annan Kip

van Winkle.

Men hotell »Göta Källare» — ett namn, som ingen

utlänning någonsin kunnat uttala — stod ännu utmed

kanalen, ehuru det lilla vattenfallet, som satte den gamlaqvarnen i gång, hade blifvit flyttad t några hundra fot

längre uppåt strömmen och det gamla qvarnlijulet hade

gått till ro.

Det lilla badhuset hade också försvunnit från

Brunnsparken, men vid andra ändan af den skuggiga gröna

platsen spelade en ny, vacker fontän, och jag fann efteråt, att

ett tidsenligt badhus hade blifvit inrättadt bortom »Alléen»,

De två gamla gråstensfästena »Lejonet och Kronan»

stodo fortfarande på vakt högt uppe på klipporna, hvart

på sin sida om staden, hvilken sträcker sig där nedanför

utmed kanalerna i midten.

Vid middagstiden marscherade vaktparaden, såsom förr,

från kasernen öfver de breda hamngatorna, och då den lilla

truppen af kraftfulla unga artillerister i blå uniform och

byxor med svarta glänsande skinnbeslag kom tågande under

starkt skrammel och klingande af sablar och sporrar, stodo

bondflickorna med sina breda ansigten, med sjaletter på

hufvudet, blickade, som förr, med ett gillande småleende

på soldaterna och reste sig på tå, i det de markerade

takten till musikens toner och gnolade för sig själfva, medan

de satte hälarna ned i marken vid de kursiverade stafvelserna:

Na Jcom-mev han i-gen

Den sö-ta va/ct-pa.-ra-dea.

Högvakten ligger, som förut, på torget midt i staden,

där Gustaf-Adolfsstoden står. Hjältekonungen är där

framställd i stora stöflar, krigarmantel och fjäderprydd hatt, med

bronsfingret utsträckt, naturligtvis för att utpeka stadens

blifvande läge.

Det var först fram på eftermiddagen, då några

vänner togo mig med på en åktur, som jag fullt uppskattade

Göteborgs stora och betydelsefulla framåtskridande.

Bortom det gamla fästet »Kronan» ligger en nyanlagd

vidsträckt park, »Slottsskogen», hvilken påminner om

»Central Park» i Newyork. Där ser man höga klippor, lundar

med resliga ekar, slingrande breda promenader och en vid

gräsmatta med glittrande bassänger, i hvilka vattenkonster

spela och där hvita svanor gunga fram med böjda halsar

eller ligga på sidan och sofva utmed den gräsbevuxnat

stranden och då och då liksom drömmande slå npp i

luften med den svarta, bredbladiga foten.

Yi åkte igenom en ny stadsdel, där hundratals villor,

byggda i lätt, behaglig stil, hade vuxit upp ibland

kullarna, passerade det nya konstmuseet och foro långs den

breda Kungsportsavenyen emellan långa rader af ståtliga

byggnader, lika rikt utsirade med ornamenter och lika

imponerande som något bus i Paris eller Xewyork.

FÄSTET KRONAN.

Öfverallt på jämna fältet och uppför bergshöjdernas

sluttningar höll nu Gröteborg på att utsträcka sitt område.

Dess befolkning bar mer än fördubblats under de sista

tjugu åren, så att det nu räknar öfver 100,000 invånare.

Det bar blifvit en rik och mäktig handelsstad, och hvart

man kommer, mötes man af tydliga bevis på dess

medborgares välstånd, näringsflit och goda smak.

Förbi en del af gamla staden på andra sidan

vallgraf-ven stryker »Alléen», en ståtlig, en engelsk mil lång

aveny. Dess väl hållna, jämna körvägar och

promenader, skuggade på båda sidor af dubbla rader lummiga

almar, stöta intill trädgårdar och villor, gräsmattor och

bio m sterparterrer.

Thomas, "Från Slott till Koja.Denna präktiga boulevard är Göteborgs stolthet, och

den befordrar dess invånares både belsa och matlust. Det

faller ingen rangerad göteborgare in att äta middag, innan

han åtminstone en gång gått alléen upp och ned. Emellan

kl. två och tre på eftermiddagen vimlar promenaden af

hvad staden bar ypperst i skönhet och elegans. Damerna

åka där i fina ekipager, dragna af välryktade hästar med

vederbörligen stubbade svansar, och herrarne nöja sig icke-

DEN GAMLA VALLGRAFVEN.

med att lyfta på hatten, utan svänga den raskt och artigt

väl en arms längd åt ena sidan.

Vi åkte vidare den gamla ))Danslca vägens rundt,

förbi Örgryte lilla hvitrappade kyrka med dess fyrkantiga,

tvärt af huggna torn och den tysta kyrkogården, omkring

hvilken en muntert sorlande bäck löper, och vidare förbi

präktiga landtställen med slätklippta gräsplaner och väldiga

gamla ekar. Danska vägen går ut på landet och leder

tillbaka till staden efter att hafva gjort en sväng af nära en

half mil; på den taga de goda göteborgarne, när de äro

bortbjudna på middag, sin förmiddagspromenad.En promenad i den skuggiga alléen kan göra till

fyllest, om man skall äta sin middag hemma i lugn och

ro, men en hygienisk vandring på en half mil är det minsta,

som fordras, för att man skall göra full rättvisa åt sin värd

eller sig själf, innan man sätter sig ned till en präktig

göteborgsmiddag.

Vi kommo tillbaka till staden på den stenlagda gatan

genom »Stampen», långs kanalen med dess klippta

pilhäckar och förbi den gamla kyrkogården med dess

tegel-stensmurar och rostiga järnmonument, som en gång i tiden

varit hvitmålade, samt den öfver porten i sten huggna

inskriften »Tänk på döden», hvilken helt naturligt var ännu

mindre egnad att lifva sinnet, än den var för tjugu år

sedan. Men de dödes stad har förändrats lika väl som de

lefvandes. Den gamla begrafningsplatsen är icke längre

upplåten till begagnande, utan en vidsträckt kyrkogård har

blifvit öppnad längre bort från staden — Göteborgs »Mount

Auburn»*— smakfullt anlagd med slingrande gångar,

skugglika träd och många vackra grafvårdar af sten.

Vi spisade middag på Lorentzberg. Huru trefligt var

det icke att än en gång befinna sig i »smörgåsbordets»

land, där man kan gå till ett sidobord och breda sin

smörgås samt lägga en fet skifva rökt halmstadlax därpå och

vandra omkring i rummet, ätande och pratande en hel

qvarts timme, innan man sätter sig till bords!

Lorentzberg börjar nu att slå på stort. Där finnes

en ny paviljong, en väl hållen gräsmatta, rikligt med

blommor och en vattenkonst. Men en del af parken har blifvit

styckad till byggnadstomter, och ehuru musiken spelade

»Hail Columbia» och stället i allt vittnade om goda

anordningar, kunde jag icke låta bli att undra, om där nu

var lika trefligt, som förr i tiden.

Den som gästar Göteborg underlåter säkert icke att

en vacker afton göra ett besök i den vackra

förlustelse-trädgården, förstås om namnet »Trädgårdsföreningen» icke

skrämmer honom. Man kan icke taga miste på

trädgården. Den ligger strax på andra sidan om den gamla

vall-grafven, på hvars vatten lustpartier fara omkring i rodd-

* Staden Bostons ryktbara kyrkogård.GÖTEBORG, VY FRÅN TYSKA KYRKAN.båtar, målade i lifliga färger; på andra sidan stöter den

till alléen.

Orn man lemnar tio öre vid den lilla luckan, bakom

hvilken en blidt leende flicka sitter och virkar, får man

passera genom vändkorsen och promenera långs sandade

gångar med den grönaste gräsmatta, man kan tänka sig, på

båda sidorna, med lummiga träd, som vagga sina kronor

högt öfver hufvudet, och här och där rabatter af

färgrika blommor, som öfverallt fägna ögat och fylla luften

med vällukt.

Man träder så in i en ståtlig glasbyggnad, och befinner

sig i det största och vackraste växthus i Sverige, och i

)) Palmsalen» förflyttas man till en magisk löfsal med

tropiskt yppig växtlighet.

Man kan taga plats vid något af de hundratals små

hvita runda borden midt i trädgården och där i lugn och

ro srnutta på en kopp thé eller ett glas svensk »banko)) med

seltersvatten, allt under det man l}Tssnar till musikkåren, som

spelar i paviljongen midt emot. Härunder har man tillfälle

att iakttaga, huru hela den göteborgska världen vandrar

förbi på den breda, sandade promenaden. Där gå långa,

bleka och smärta flickor, förnäma eller rika, med moderna

hattar för dagen, från hvilka vingar skjuta upp, liknande

vingarna på Odens hjälm. Där vandra ock grinande

bondflickor med ingenting annat på hufvudet än en svart

silkes-sjalett, som, knuten under hakan, faller ned på deras breda

skuldror i form af ett Y med långa fransar.

En ny konsertsal, fullbordad 1887, ökar nu den

behagliga parkens dragningskraft.

Hotell Kristiania ligger vid Drottningtorget. Hvarje

onsdags och lördags morgon, då jag slog upp

fönsterluckorna, kunde jag se små kärror med hö och halm,

uppställda i tre till fyra rader tvärs öfver torget. Vid

närmare undersökning upptäckte jag, hurusom hufvuden af

starkt byggda små hästar med klippta, styft uppstående

manar stucko fram nedanom de små vagnarna med de

väldiga hölassen.

Längst bort vid andra sidan af torget stod en hel rad

af små hästar spända emellan långa sparrar, som tillfälligtvisblifvit förvandlade till skalmar för att frakta till torgs de

smala timmerlassen. Så stilla de stodo, alla dessa små

kreatur! Det fanns ej en enda häst, som rörde sig eller

ens blinkade, innan hans lass var såldt.

Onsdagar och lördagar äro torgdagar i Göteborg. På

andra torg sutto gamla gummor i långa rader bakom stora

massor af blommor och grönsaker,

plommon, körsbär och äpplen. Tjocka och

massiva syntes dessa gamla qvinnor,

insvepta som de voro i flera hvarf mjukt

stoppade klädesplagg, med en tjock sjal

knuten omkring hufvudet och en annan

lindad om axlar och lif.

I bodstånd sålde karlar korf, skinka

och amerikanskt fläsk; massor af billiga

möbler väntade på köpare, och utefter

den bugtande stenkajen vid vallgrafven

voro fastgjorda klumpiga, breda,

klinkbyggda slupar, på hvilkas däck sågos

upptrafvade massor af ved uppifrån

elfven eller från hafsvikarnas stränder.

Den välfödde skepparen satt på däck

med fötterna dinglande ned i den lilla

luckan i aktern och tog då och då sin

pipa ur munnen för att svara på de

förklenande yttranden, som fälldes om

hans fartygslast af nätta jungfrur, hvilka

stodo på kajen, med svarta silkessjaletter

på hufvudet, svarta handskar samt svarta

sidenparasoller, och äflades att pruta ned

veden till det lägsta möjliga pris.

Gustaf Adolfs staty i Göteborg.

När man vandrar omkring i Gröteborg, får man snart

sigte på domkyrkan med dess höga torn. Den är

naturligtvis protestantisk-luthersk, men på högtidsdagar plägar

domprosten bära en röd mässhake och mässa en del af

altartjensten. Kyrkan är byggd på tvären öfver torget, ty

koret måste ligga åt öster, utan afseende på hvilken

riktning gatorna i sin halsstarrighet hafva tagit.

En vacker dag for jag med en liten ångbåt ett par

mil långs kusten söderut. Från landningsplatsen förde en

vagn mig öfver täcka, skogbevuxna höjder. Snart kunde jag

ibland löfverket på en hög kulle se det vackra herresätet

Billdal. Tre flaggor, den amerikanska, svenska och norska,

svajade rätt ut från tornets enda flaggstång. Det blåste

starkt, flaggorna vajade rakt ut, och stången böjde sig och

svigtade under sin tredubbla börda. Och hvem var det,

som däruppe på tornet viftade med näsduken till

välkomst-helsning, om icke själfvaste Viktor Rydberg?

Vi körde upp öfver den sandade gården; Viktor

klappade mig på axeln, och där stod hans intagande lilla hustru

på spiraltrappan samt hennes far och mor strax bakom

jämte en hel mängd slägtingar, som alla skyndade fram för

att helsa på mig.

Sedan satte vi oss till en präktig måltid. Det dracks

skålar för Amerika och Sverige, för gamla goda tider och

för allt möjligt annat, som man kunde tänka ut, och sedan

vi hela eftermiddagen mått som prinsar, ledsagades jag till

gästrummet, hvarifrån man hade utsigt öfver Billdals höjder

till den aflägsna sjön, som låg liksom slumrande i

månskenet.

Morgonen därpå vaknade jag i medvetande af, att

någon fanns inne i rummet. Ni må tro mig eller icke; där

stod en näpen flicka med en näpen sjalett på hufvudet och

höll på att tömma ut och in på fickorna i alla klädesplagg,

som jag hade med mig. Ni, min ärade läsare, skulle utan

tvifvel blifvit förskräckt, men jag blef endast påmind om

gamla goda tider. Den vackra flickan lägger portmonnä,

klocka, knif och nycklar på det runda bordet midt i

rummet och beger sig af med kläder och stöflar, men kommer

snart igen med dem väl borstade och blankade.

An en gång kommer hon sakta in med en karaffin

friskt vatten från brunnen och några flaskor seltersvatten,

som hon ställer på det lilla nattduksbordet vid

hufvud-gärden.

»Ah ja, det är rätt vackert i dag)), säger hon, ))vill

herr ministern hafva gardinerna uppdragna?))

Sedan går hon omkring i sakta mak, såsom svenska

husjungfrur pläga göra, ställer allting i ordning och kom-mer slutligen in med en bricka, på hvilken finnas en kopp

rykande kaffe, några sockerbitar i en liten glasskål, tjock

grädde i en liten kanna samt små bullar och kakor.

Viktor Ey dberg anses som Sveriges förnämste prosa-

VIKTOR RYDBERG.

författare. Han eger också djupa kunskaper, och den

grundliga och genomgående undersökning, hvilken han för

närvarande egnar Grermaniens och nordens myter, kommer

helt visst att sprida nytt ljus icke blott öfver

Skandinaviens, utan öfver hela den ariska folkstammens fornhäfder.

Jag gick en dag in i en bokhandel i Stockholm och

frågade efter den sista, goda svenska roman, som utkommit.Bokhandlaren tänkte efter och började leta på hyllorna.

Slutligen tog han ned och räckte mig »Den siste

Athe-naren» af Rydberg.

»Men, med förlof, min herre», sade jag. »Denna hok

kan icke vara ny. Det är mer än tjugu år, sedan jag själf

öfversatte den till engelskan.»

»Det kan nog hafva sin riktighet», sade

bokhandlaren, »men det har icke utkommit någonting lika hra

sedan dess.»

Sista aftonen af min vistelse i Göteborg for jag öfver

elfven till den stora ön Hisingen. Den gamla färjan, som

en färjkarl plägade i sakta mak med tillhjälp af en

järnkedja hala öfver till andra sidan, var försvunnen, och vi

åkte nu öfver en stilfull bro. Men till min ledsnad såg

jag, att vassen, där änderna höllo till, och beckasinträsket

därbortom voro nästan helt och hållet betäckta med

fabriker och magasiner.

Yi höllo till venster och körde framåt öfver en flack,

något dunkel terräng. Färden gällde Dr Sven A. Hedlund,

de svenska tidningsmännens Horace Greeley.* Den

förträfflige doktorn har upparbetat »Handelstidningen» till en af

de förnämsta politiska och kommersiella tidningar i Sverige,

och ehuru mer än sextio nordiska vintrar hade strött snö

på hans hjässa, var hans helsa fortfarande god och hans

ögon lifliga som en ung pojkes; han skref ock fortfarande

för sin tidning med en ynglings värme. Han är afgjordt

liberal till sina åsigter, svärmar för det rätta, såsom han

uppfattar det, och kastar sig in i politiken på sitt eget

sätt, har varit riksdagsman i både första och andra

kammaren och eger ett så godt hjärta, att jag är säker på, att

ingen någonsin förgäfves vädjat till hans deltagande. Han

har också mod att kämpa för sin öfvertygelse och är aldrig

rädd för att yttra sin åsigt eller att angifva sin

ståndpunkt. »Jag tror du har blifvit grå, Hedlund», sade en

gång kungen till honom, med en blick på hans gråa hjässa.

* Amerikansk tidningsman, f. 1811, d. 1872, utgifvare i 81 år af The

New York Tribune och motkandidat till Grant vid presidentvalet 1872.(

^Kanhända, Ers Majestät, men invärtes är jag lika röd

som någonsin», svarade blixtsnabt den radikale doktorn.

Under det jag för min följeslagare berättade detta ocli

dylikt om doktorn, körde vi upp till grinden vid Bjursliitt,

D:r S. A. HEDLUND.

och dess egare kom nedför gången för att möta oss, med

båda händerna utsträckta och anletet strålande af ett

välkomnande småleende.

))Du skall nu få se, att jag gjort dig odödlig)), sade

vår värd och förde mig till en hög lodrät bergvägg, som

reste sig i ena änden af trädgården, och se! — på klipp-väggens släta yta, öfver hvilken vildt vin slingrade sig, var

mitt namn inristadt tätt invid Fredrika Bremers och Victor

By dbergs.

))Här», sade doktor Hedlund, »låter jag inrista namnen

på de gäster, hvilka jag vill göra lika oförgängliga som

klippan, och», tillade han med en blinkning, »jag är säker

på, att du förlåter mig, att jag icke till ditt namn gjort

den öfverflödiga tillsatsen ’Junior’, om du besinnar, att det

NYA KONSTMUSEUM I GÖTEBORG.

kostar mig en krona bokstafven att öfverlemna dig åt

eftervärlden.

Het var tjugunionde årsdagen af vår värds och hans

hulda makas bröllop, och sedan middagen blifvit intagen

på den öppna verandan, samlade sig sönerna och döttrarna

i trädgården nedanför och sjöngo i den småningom

inbrytande skymningen i melodisk kör fosterländska qväden och

en vacker sång till fars och mors ära, med ord och musik

författade af dem själfva särskildt för- denna glada årsfest,

och när - mörkret till slut smög sig på oss, tändes i

trädgården rader af kulörta lyktor, och från en öppen plats

nedanför flögo raketer upp i luften och fyrverkeripjeser af fleraslag snurrade omkring, strålande i vexlande former och

färger.

Flockar af landtfolk från trakten rundt omkring stodo

utanför och tittade in genom staketet. De voro mycket

tysta, undantagandes när de brusto ut i ett långt utdraget

åh—åh—åh, såsom uttryck af beundran, då en eller annan

luftbägare sköt högt upp i vädret ocli sprang sönder i

stjärnor af ovanlig glans.

Familjens äldre medlemmar samt fränder och gäster

stodo i en grupp helt nära villan, medan de unga afbrände

sitt fyrverkeri, och där vexlades åtskilligt godmodiga infall

mellan åskådare och aktörer, så ofta en pjes sprutade, fräste

och släcktes eller lurade publiken på den ögonblickliga

ljuseffekt, som man anser sig ba rätt att fordra af en raket.

Så kom det sig, ätt det var sent, till och med för att

vara i norden, då vi togo godnatt af våra vänner och foro

tillbaka till staden i månljuset.GULLÖFALLET VID TROLLHÄTTAN.KAPITEL III.

GÖTA KANAL.

n augustiafton kl. 11 begåfvo vi oss i nordens ljusa

skymning ned till Göteborgs hamn och gingo

ombord på ångbåten Baltzar von Plåten, som var

förtöjd invid stenkajen. Ett rödt skimmer låg

bakom bergshöjderna i norr, och vimplarna på de

svenska skutorna svajade i midoattens spöklika dager.

Yi gingo genast ner i våra hytter. Efter en stund

vaknade vi vid ljudet af propellerns rörelse och vände oss

om i bädden för att söfva ännu en stund, medan vi

ångade upp för Göta elf.

En näpen flicka väckte oss kl. 5 nästa morgon. På

däck serverade oss en ännu näpnare flicka kaffe och

sockerkringlor. En ännu näpnare flicka neg för oss med ett

småleende, då hon meddelade: »Nu hafva vi kommit till

Trollhättan». Och en hel svärm näpna flickor, alla anställda

ombord, lutade sig öfver relingen och blickade vänligt och

gladt på alla passagerarne, då vi gingo i land vid Åkers vass.

Springbrunnen sköt sin stora hvita vattenpelare i

höjden; en stråle af morgonens sol kastade ett eldskimmer

öfver vattusvallet, och skummet föll som en brudslöja öfver

gräset på läsidan.

Eätt uppför höjden uppstego slussarna, elfva till

antalet, livar och en hundratolf fot lång, delvis sprängda i den

fasta klippan, delvis b}^ggda med massiva block af huggen

voro lundar, och då man tyfte blic-

granit. På båda sidorken från elfven, visade sig slussarna som en oafbruten rad

af höga terrasser eller en jättetrappa, ehuru hvarken jättar

eller änglar, utan fartyg gingo upp och ned för dem, och

fartygens master med små röda svajande vimplar rörde sig

på ett sällsamt sätt framåt öfver de grönskande trädtopparna.

Uppför denna väldiga bergtrappas afsatser gå fartyg

från Nordsjön till sjön Venern hundrafyratiofyra fot i höjden.

Det har alltid förefallit mig, som om det var en störrebedrift att ur klippan hugga ut denna trappväg för fartyg

än att gräfva igenom Sueznäsets sandbankar.

Då vi stego i land möttes vi af en svärm pojkar, som

hade legat och väntat på oss. Ordet »Vägvisare)) stod tryckt

i guldbokstäfver på deras mössor, och en karl midt ibland

dem, hvilken bar samma slags skylt på pannan och en

väldig staf i handen, uppträdde som befälhafvare eller

skolmästare för denna bock af lilleputtar. Vi af böj de dessa

vägvisares tjenster, men lika fullt hoppade, kraflade och

sprungo de omkring oss, skrattade, pratade och pekade och

voro därtill så trefliga, att de slutligen fingo sin lilla penning.

»Kärlekens stig» ledde oss genom en doftande tallskog

långs strandbrädden och förde oss naturligt nog ut till"

»Hjärtats udde». Hvarför åter en fortsättning af samma

väg skulle störta oss i »Dödens gång», kunde vi icke för

vårt lif fatta vid denna tidiga timme. Men vi upphörde

snart att bry vår hjärna med den saken, ty då vi stigit

upp för en brant höjd, lågo samtliga fallen för våra blickar.

När vi nu skådade uppåt strömmen, sågo vi, huru

Göta elf hvitskummande forsade ned genom en trång

öppning i den mörka, gråa klippan. Branten på andra sidan

var beväxt med granar, och på fallets högsta punkt sågs en

klippö — Gullö — midt i det brusande vattnet skjuta upp

sin hjässa, där samma slags träd af ständig grönska stucko

sina spetsar upp i höjden.

Hela fallet är ungefär hundra fot högt, men för att

komma ner för en sådan höjd sänker sig elfven en sträcka

af något mer än en half fjärdingsväg, och förmodligen skulle

amerikanare i allmänhet kalla Trollhättan snarare för fors

än för vattenfall. Det är likväl en ofantlig vattenmassa,

kanske tillhörande det största fall i Europa, som störtar

ned mellan klipporna.

Svenskarne dela Trollhättans brusande forsar i fem

olika fall. Det lägsta är tjugufem fot och kändt under

namnet »Helvetesfallet». Men det mest storartade är

otvifvel-aktigt »Toppö-fallet». Halfvägs i fallet klyfver sig strömmen

omkring den lilla kala klippan Toppö. Här kommer vattnet

sjudande från de öfre forsarna och störtar ned i en brant

lutning af fyratiotvå fots höjd. Den väldiga kokande mas-tade oss i ansigtet, och i vattnets dån förtonade ett

särdeles vackert urval af epitet, som några af vårt sällskap

hade gömt på särskildt för detta tillfälle.

Förbi väldiga staplar af timmer och uppför en brant

backe nådde vi byn Trollhättan, ett par mil of vanför det

ställe, där vi hade lemnat ångbåten. Kors, bevara mig!

Ar det möjligt? Ja, det är amerikanska flaggan, som rör

sig framåt ofvanför de svenska skogarna; och snart

skymtar Baltzar von Plåten fram mellan träden med »stjär-

Thom as, Från Slott till Koja. 4

san slog emot en klipphäll på botten och kastades i höjden i

sneda strålar af skum, af hvilka hvar och en tycktes springa

högre än den näst föregående och bredde ut sina skummiga

vingar, då den föll öfver redan fallna kamrater. Yi

stannade omedelbart öfver detta fall och lutade oss mot ett litet

järnstaket, som darrade för vattnets stötar; skummet spru-

HELVETESFALLET VID TROLLHÄTTAN.nor och strimmor»* fladdrande ut från toppen af förmasten.

Kapten Höglund stod sannerligen i artighet icke efter mina

andra vänner.

Och så seglade jag uppför Sveriges elfvar, öfver dess

sjöar och genom dess kanaler från Kattegat till Östersjön

med vår flagga svajande öfver hufvudet.

TOITÖFALLET YID TROLLHÄTTAN.

En gång, då vi mötte en ångbåt, märkte vi en

ovanlig liflighet på öfre däcket, och då fartyget kom sida vid

sida med oss, hördes en lång man, lutande sig öfver

relingen och svängande sin mössa, ropa på äkta amerikanskt

tungomål: »Tre hurrarop för denna flagga»; och hela hopen

af turister rundt omkring honom upphäfde af hjärtans lust

* Förenta staternas flagga har 13 breda ränder eller strimmor — antalet

af de stater, som deltogo i själfstäudighetsförklaringen — samt lika många

stjärnor, som antalet stater i förbundet — nu 44.ÅNGBÅT PÅ GÖTA KANAL.tre gånger tre hurrarop, efterföljda af en »tiger», * och vi

svarade med det ena hurraropet efter det andra.

Snart ångade vi ut på sjön Yenern. Vid

middagstiden slingrade vi oss fram genom den vackra skärgården

med dess tätt kringströdda små klippöar, några beväxta med

vacker skog, andra med en enstaka fur, som bredde sin

krona lik en parasoll öfver det lilla vågsköljda skäret. Det

var haf skusten i miniatyr.

Denna stora vattenväg inne i landet tvärs genom

Sverige heter Gröta kanal. Men namnet kanal är vilseledande.

Mer än fyra femtedelar af vägen färdas man på floder och

sjöar eller midt ibland Östersjöns öar och holmar.

De stora sjöarna Yenern, Hjälmaren och Mälaren, som

sträcka sig tvärs öfver större delen af halfön från vester

till öster, äro otvifvelaktigt lemningar af ett haf, som i

förhistoriska tider var sammanhängande och afskar södra

delen af Sverige, så att den bildade en ö. Ehuru kanalen

icke i allo följer den gamla hafsbottnen, förbinder den två

af sjöarna, nämligen Yenern och Mälaren, med Yettern,

Boren, Roxen och andra smärre vattensamlingar. De här och

där gräfda kanaldelarna utgöra i själfva verket blott

länkar i en stor kedja af sjöar, hvilka de sätta i förbindelse

med hvarandra, så att de snart sagdt ännu en gång göra

södra Sverige till en ö.

Då man kommer in i själfva kanalen, blir man

förvånad öfver dennas storlek och det solida sätt, hvarpå

den är anlagd. Kanalen är 46 fot bred i bottnen, 86 fot

på ytan och 10 fot djup. Den har 76 slussar, och

ångbåten passerar under färden uppför en höjd af 300 fot.

Omkring 10,000 fartyg af alla slag, ångare, segelfartyg och

pråmar, begagna årligen denna trafikled.

Men benämningen kanalfartyg kan icke gifva

amerikanare en riktig föreställning om storleken af dessa

farkoster. Man möter rätt ofta en präktig skonert eller en

fullriggad brigg, som seglar fram genom kanalen, och

passagerarebåtarna äro sjödugliga äfven för fart på hafvet, ja,

till och med i stånd att gå öfver Atlanten, om de kunde

* Härmed afses det amerikanska bruket att efter hurraropen låta höra et

rytande likt tigerns.taga ett tillräckligt kolförråd om bord. De äro järnfartyg,

öfver hundra fot långa samt lagom breda, och de syntes

mig mycket mera likna atlantångare än kanalbåtar.*

Sedan vi ännu en gång kommit ut på öppna sjön,

skådade vi tillbaka på det ståtliga, gamla biskopspalatset

Leckö, beläget på en brant klippa å den kringflutna

yttersta ändan af balfön Kållandsö. I söder reser berget Kinne-

KARLSBORGS FÄSTNING.

kulle sin sakta sluttande kägla mot molnen, medan i norr

och öster sjön sträcker sig i en obruten gränslinie. Denna

stora svenska insjö är nämligen omkring fjorton mil lång och

sju mil bred. Det finnes i själfva verket blott två större

sjöar i hela Europa.

En svensk passagerarebåt, icke minst om den är hemma

i Stockholm, är ett mönster af renlighet, prydlighet, god

smak och, jag hade så när sagt, lyx. En mjuk och treflig

* Sedan detta nedskrefs, hafva i själfva verket tre kanal ångare gått

öfver Atlanten till södra Amerika, där de nu göra tjenst såsom fraktfartyg på

La-Plata-floden.matta betäcker aktersalongens golf; allt, som är af metall,

fejas, tills det skiner; fönsterna äro klara som luften;

möbler och piano glänsa; buketter af doftande blommor stå

på borden och i nischerna, samt krukväxter långs relingen.

Och hvilket beqvämt litet krypin är icke hytten?

Omedelbart under det runda fönstret står tvättställningen af

polerad mahogny med sitt lock, som öppnas i skilda

afdelnin-gar. Ingen klumpig^ koj ofvanpå en annan stänger ut ljus

och luft; nej, på hvardera sidan finnes en soffa med mjuka

resårdynor, ämnad till sittplats om dagen och liggplats om

natten. Yäggen, som sträcker sig i bågform öfver

hufvu-det, då man ligger, är stoppad med madrasseradt tyg.

Hytterna äro alla monterade i blått eller rödt siden, och jag

har mer än en gång misstänkt, att den långa flickan, som

säljer biljetter i Stockholm, tager reda på passagerarnes

ansigtsf ärg och hy, innan hon tilldelar dem en blå eller röd

hytt, naturligtvis i tanke att göra deras trefnad så ostörd

som möjligt.

Nu visar sig en af flickorna på öfre däck, med sitt

blonda hår flygande för vinden. Hon närmar sig till oss

och säger med ett förtroligt småleende, som om hon skulle

meddela oss någon angenäm hemlighet, att middagen är

serverad.

På de svenska ångbåtarne äro vanligen alla platser

upptagna; men om man skulle råka att vara den enda

passageraren, skulle man ändå vara säker på att få trefligt

sällskap, ty fartyget har godt om flickor, som tyckas valda

med särskildt afseende på deras goda utseende och

behagliga sätt. Ofvan däck regera kaptenen och besättningen,

som vanligt, men under däck, dit fartygets inre hushållning

är, så att säga, förlagd, herskar helt och hållet det täcka

och milda könet.

Här finnes restauratrisen, fartygets matmoder, som står

i spetsen för den qvinliga afdelningen och under vägen

köper upp grädde, rädisor och kyckling af bondfolket;

kokerskan med sina runda, bara armar, treflig att skåda, då hon

skalar potatis på fördäcket; städerskan, som bäddar så bra

och med ett småleende infinner sig till svar på en ringning;

de två uppasserskorna, som tyst och stilla servera vid bor-det, bjuda kaffe på däck och tända eld på en stryksticka

till cigaretten; dessutom finnas andra flickor, alla färdiga

att hjälpa på med rocken eller springa efter hatten, alltid

ifriga att förekomma ens önskningar och ständigt småleende

och nigande, så fort man visar sig, just som om detta vore

den sak i lifvet, hvilken bäst behagade dem.

De gå icke^så långt, att de klappa er och säga, hvil-

YETTERSBORGS SLOTT.

ken präktig karl ni är, men de se ut, som om de skulle

gärna vilja och just vore färdiga att göra det. Och så

går ni på akterdäck och andas frisk luft och ser på de

förtjusande utsigterna, under hela tiden uppfylld af den glada

känslan, att när allt kommer omkring, ni måste på ett

eller annat sätt vara en intresseväckande varelse.

Ett anslag i försalongen meddelar på fyra särskilda

språk, att middag serveras å la table d’hote, och att priset är

För herre 2 kr. 25 öre.

För dam 1 kr. 75 öre.Hvilken fin och dock bestämd gränsskillnad mellan de

olika könens förmåga, och likväl har jag aldrig hört någon

qvinna, som advocerar för qvinnans likställighet med

mannen, göra den minsta invändning däremot.

På väggen hänger en lång räkenskapsbok med en

blyertspenna, som är fäst vid den medelst en snodd. I denna bok

skrifver hvar och en in

det antal måltider och

all denextraförplägning,

han intagit, summerar

kolumnen vid slutet af

resan och betalar i

enlighet med de siffror,

han själf skrifvit. Om

emellertid en främling

icke skulle vilja

besvära sig med denna

bokföring, plägar någon

af flickorna hålla

räkning för honom. Jag

har aldrig hört någon

tvist om dessa

räkningar och aldrig sett en

svensk försöka att draga

fördel af det

fullständiga förtroende, som

man visar honom.

Nästa morgon

kom-mo vi upp på däck,

just som von Plåten

från kanalen ångade ut på sjön Vetterns klara vågor. I

söder kunde vi se Karlsborgs långa, låga fästningsvallar,

som skö to ut i sjön; torn af gråsten, några runda, andra

fyrkantiga, reste sig öfver de låga vallarna, och på ett af

dem svajade den svenska flaggan. Karlsborg är ett stort

befästadt läger, af sed t att rymma 20,000 man. Det är

Sveriges hufvudförrådsfästning och kan blifva dess sista

värn, inom hvilket de tappra svenskarna, om det värsta skulle

inträffa, komma att utkämpa sin sista strid för fäderneslandet.

PORTALEN Å VETTERSBORG.

Ingenting kan vara renare eller klarare än Vetterns

genomskinliga azurblå vågor. De se ut, som om de smält

ned från en blå glacier eller framvällt från någon

bergsgrotta. I det genomskinliga djupet kan man icke upptäcka

en enda mörk punkt, ocb helt naturligt undrar man, huru

en fisk kan lefva här utan en smula att äta. Och huru

kan ett så lätt och luftigt vatten uppbära ett järnfartyg?

Den vackra insjön är omkring tolf mil lång från norr till

söder. Den får sitt vattentillopp från källor och utgör

sålunda ett ofantligt källsprång i en klippbassäng. Dess

lättrörliga böljor vräkas ofta våldsamt omkring af stormvin

darna. Stundom, så säger man, händer det, att sjöns yta

sällsamt nog uppröres under lugnt väder och utan någon

synlig orsak. Det är måhända denna företeelse, som

gif-vit upphof till sägnen, att Vettern står i underjordisk

förbindelse med Bodensjön i Schweiz, och att, då en våldsam

storm rasar på den schweiziska sjön, verkningarna af

densamma låta känna sig i den nordiska insjöns lätt

föränderliga vatten. Så fast öfvertygad är en och annan bland

bondfolket om denna underjordiska förbindelse, att man

ännu i dag hör berättas historien om, huru liket af en

man, som drunknat i Bodensjön, hittats sakta vaggande på

Vetterns böljor.

Tvärs öfver sjön, såsom vi nu fara, ligger Vadstena.

Här reser sig det jättelika slottet Vettersborg med en hög

tornspets i midten och kupolformiga rundtorn i de fyra

hörnen. Dess slottsgraf hålles fylld med vatten af sjön och

användes för närvarande som hamn för den lilla staden.

Om man skyndar sig, kan man, medan ångbåten

håller på att lossa, ila öfver vindbryggan och titta in i det

gamla fästet. Dess salar med sina nakna väggar äro kalla

och tomma. Men huru höga och rymliga förefalla de icke!

Väldiga bjälkar uppbära taket, några af dem icke ens

fyrkantiga, utan helt enkelt stora stockar med afskalad bark

och med målningar i rå stil. Man vandrar igenom den

långa festsalen och den stora rikssalen samt beundrar det

fyrkantiga kapellet i tornet med dess vackra rosettfönster

och höga tak, där de fyra väggarna löpa uppåt i fyra

kryss-hvalfsbåglinier och mötas på högsta punkten i takets midt.Detta stolta slott byggdes af Gustaf Yasa för mer än

tre hundra år sedan. I dess salar firade den kraftfulle

monarken vid femtioåtta års ålder sitt bröllop med sin

tredje hustru Katarina, en rodnande brud om sexton vårar,

och det oaktadt ungmön redan var förlofvad med en ung

ädling och sprang och gömde sig i sin faders trädgård, då

den gamle kungen kom för att fria till henne.

Men de minnen, som kringsväfva slottet, äro icke alla

lika angenäma. Det var nämligen här, som Gustafs dotter,

prinsessan Cecilia, dref

sin bedröfliga

kärlekshandel med Grefve

Johan, och man kan ännu

se det fönster, hvarifrån

konungens son Magnus,

den vansinnige fursten,

störtade sig i sjön,

lockad af sirenernas sånger.

Bland det

fraktgods, som fördes i land

från ångbåten, fanns en

trälåda, med väl bekanta

och fryntliga drag. Jag

vände upp och ned på

den, och adressen, som

då blef synlig, medde-

lade mig på god engel- katarina stenbock,

ska, att den innehöll två Gustaf Vasas tredje gemål,

dussin burkar hummer

från Portland i Maine. Jag kunde ej skaka hand med min

landsman, men jag tog af mig hatten för honom. »Hur

mår du, gamla gosse? Hur kom du hit? Och hade du

en angenäm resa öfver hafvet?»

I Vadstena finnas två gamla kyrkor, byggda i början af

femtonde århundradet, och man känner sig ledsen öfver, att

ångbåten ej stannar länge nog, för att man skall kunna

taga dem i betraktande. Klosterkyrkan har intet torn, och

dess väldiga massa af blå kalksten står där lik en stor af

väder och vind hårdt medfaren lada, bildande en skarp mot-sats till sin grannes höga fyrkantiga torn, som är bygdt af

högröd tegelsten.

Då man far norrut på Yettern, ser man länge den

stora blåa ladan, det röda tegelstenstornet och det väldiga

gamla slottet. Dessa tre byggnader från en försvunnen tid

resa sig som jätteverk högt öfver den nutida småstaden. I

sanning, »det fanns då för tiden jättar på jorden».

I den blåa klosterkyrkans sakristia finnas inneslutna i

ett relikskrin, öfvertäckt med röd sammet, de förmenta

qvar-lefvorna af den heliga Birgitta, den ryktbaraste qvinna, som

Sverige någonsin egt. Hon föddes i början af

trettonhundratalet, grundläde det frejdade klostret, omkring hvars murar

staden Vadstena växte upp, och blef kanoniserad i Bom.

Under hela sin långa lefnad hade den heliga Birgitta syner,

vid hvilka hon trodde sig tala med Kristus, jungfru Maria

och helgonen. Hennes uppenbarelser blef vo upptecknade

och fylla flera band, hvilka ha blifvit samvetsgrant

bevarade. I fråga om syner tyckes den heliga Birgitta vara

föregångare till sin store landsman Svedenborg.

Hon förklarar, att samtliga regler för hennes kloster

voro föreskrifna af Kristus själf, och efter denna förklaring

tjockes det vara något öfverflödigt, då man läser, att de

voro gillade af påfven. Den första regeln ålägger kyskhet,

ödmjukhet och frivillig fattigdom. Ingen medlem af

klostret kunde ega den ringaste penning eller ens röra vid

silfver eller guld, utom när det var nödvändigt för broderi,

och då först efter erhållen tillåtelse af abbedissan. Enligt

andra regler förtärde nunnorna den enklaste föda, fastade

tre dagar i veckan, voro klädda i den gröfsta drägt och

buro en kappa, som hopfästes på bröstet med en häkta af

trä. För att påminna dem om deras dödlighet stod alltid

en likbår vid kyrkdörren, och i närheten af klostret gapade

en öppen graf. Dit vallfärdade dessa fromma qvinnor

hvarje dag, och abbedissan kastade en handfull jord i

graf-ven, medan systrarna läste psalmer och böner.

Det tilläts ingen nunna att tala, förrän högmässan var

firad. All gemenskap med den yttre världen var afstängd,

med undantag däraf, att systrarna på vissa dagar kunde få

tillåtelse att från särskilda fönster och i en tredje personsnärvaro tala några ord till föräldrar eller kära vänner, som

stodo utanför.

Då vi seglade på den öppna sjön i det strålande

solskenet, föreföll det i sanning underligt, att sköna damer,

många af dem unga, rika och af ädel börd, kunnat

frivilligt egna sig åt ett sådant lif, och att äfven en drottning

VADSTENA KLOSTER i femtonde seklet.

— Filippa — sökt vinna salighet genom att inom dessa

dystra murar offra allt hvad jorden kunde gifva. En

egendomlig ödets lek är det, att livad som qvarstår af

den heliga Birgittas kloster, nu för tiden begagnas till

dårhus.

Men under de långa, ensliga timmarna lärde sig

nunnorna att förfärdiga vackra spetsar, och ehuru klostret

upphäf-des genom reformationen och den sista nunnan utdrefs, bibe-håller befolkningen i Vadstena än i dag den fina konsten

att knyppla spetsar.

En bondqvinna, som nu kommer ombord med en stor

korg på armen, utbreder spetskragar och manschetter,

mössor och näsdukar. Jag är säker på, att ni skall köpa

några spetsnäsdukar, ty de äro mycket vackra, de bästa i hela

Sverige, med

egendomliga mönster,

som ni ej kan få

annorstädes; de skola

passa förträffligt

till gåfvor åt edra

qvinnliga vänner, då

ni kommer tillbaka

till Amerika, och

hvad som är ändå

bättre, alla skola

tro, att de kosta

fyra gånger mer,

än ni betalt för

dem.

Ni bar

knappast hunnit sluta

edra uppköp,

förrän ångbåten glider

in i den lugna

kanalen vid Motala.

Här kan ni vandra

omkring en q varts

mil långs stranden

NUNNA I VADSTENA, knypplande spetsar. Under alléer af reS-

liga träd och utmed

vackra trädgårdar, och endast ångbåten, som far förbi,

påminner om, att ni icke befinner er i en kunglig park.

Men man behöfver icke skynda sig; tiden räcker nog

till att bese »Baltzar von Plåtens graf)). Här i den lilla

inhägnaden under de susande almarna hvilar den

kraftfulle man, som anlade den stora vattenvägen tvärs igenom

Sverige, på den plats, han själf utvisat:»Vid de vågor, själf han diktat,

på den strand, han själf har byggt.»

Längre fram utmed kanalen kan man gå öfver på den

sotiga lilla färjan, som drifves fram med en kedja, titta

in i den stora maskinverkstaden och se, huru den jättelika

ånghammaren — Yrede — med sina mäktiga slag krossar

en göt af rödglödgadt stål och slungar strömmar af

eldgnistor rundt omkring hela rummet. Och ändå har man

tillräcklig tid för att

hinna upp ångbåten,

innan den har gått

utför de fem slussarna

vid Borenshult.

Här står en grupp

flickor vid sidan af

ångbåten. Huru nätta äro

de icke i sina pittoreska

kostymer! Men då

man kommer närmare

och riktigt får syn på

dem, nej, se bara, huru

af skräckan de fula de

äro! Och detta till och

med i Sverige!

En af dem är

ombord på båten. Hon

är öfverhöljd med

buketter, som bilda ett

bredt Y af blommor öfver bröstet från skuldrorna till

lif-vet. Men hon gråter jämmerligt, och hennes kamrater,

som stå på stenkajen vid slussen och luta sig öfver

fartygets reling, klappa henne, kyssa det tårdränkta ansigtet

och bedja henne fatta mod och låta sorgen fara, ty allt

är till det bästa.

I)e voro från en qvinnlig läroanstalt i grannskapet;

flickan om bord var den enda utexaminerade, och

oak-tadt hon måste hafva tagit de högsta- betygen i sin klass,

var den stackars varelsen förkrossad öfver skilsmässan från

sina kära skolkamrater, och dessa hade prydt henne med

HELIGA BIRGITTA.blommor och kommit ner till båten för att bjuda henne

ett kungligt svenskt farväl. Sannerligen började de icke

att blifva vackra i mina Ögon!

SLUSS VID SÖDERKÖPING.

Nu öppna sig

portarna till den nedersta

slussen, och von Plåten

ångar med full fart

ut på den lugna sjön

Boren. Skolflickorna

sluta sig tillsammans

på bron, veckla ut

sina näsdukar och

vifta och vifta, som

endast svenskor kunna

vifta, sina välönskningar

efter den resande

väninnan, hvilken sorgsen

lutar sig öfver

akterrelingen och viftar tillbaka.

En q var t senare, då jag

tittade akterut, såg jag, att flickorna ännu höllo på att

vifta, ehuru deras näsdukar sågo ut som små hvita

punkter, hvilka rörde sig på den grönskande kanalbanken.

Men jag var icke tillfredsställd med dessa skolflickors

utseende. Jag hade i fråga om svensk skönhet mitt eget

UTSIGT ÖFVER SJÖN ROXEN VID BERG.ideal, och det hade fått en svår stöt. Senare på

eftermiddagen, då jag promenerade på däck med en hedervärd

borgare från Stockholm, anförtrodde jag honom med någon

tvekan den missräkning, mina känslor rönt.

»Jaså, är det icke något annat)), sade han; »det kan

jag förklara. Ser ni, två gamla ogifta systrar köllo från

början denna skola. De blefvo oense och skildes åt. Den

BERGS SLUSSAR.

ena tog alla de vackra flickorna, och den andra alla de

fula; och de, som vi sågo i dag, voro utvalda

representanter af den senare skolan.» Jag tackade denne

aktningsvärde borgare på det hjärtligaste; min sönderslagna vas

var hel igen.

Yid Berg gick vår ångbåt ned genom femton slussar

till sjön Boxen, hvilket tog två timmar. Under tiden

vandrade vi hort till Vreta klosterkyrka, som står på en kulle

bland de gröna fältea, omgifven af en lummig lund. Det

är knappt tio minuters väg från kanalen, och det lönar väl

mödan att besöka den. Den vackra kyrkan är byggd på

ruinerna af en äldre, som tillhörde cisterciensernas kloster,

Thomas, Från Slott till Koja. 5hvilket anlades härstädes i det tolfte århundradet. I detta

kloster vistades Ebba Leijonhufvud under sitt enkestand,

och här dog hon år 1549. Hon var den store Gustaf

Yasas svär moder, men ville det oaktadt icke af svärja

katolska läran, och vår vägvisare berättade som ett rörande

exempel på sonlig tillgifvenhet, att Gustaf icke lät rifva

ner klostret förrän efter den gamla damens död. Man

visade oss ett fragment af den gamla klostermuren. Det var

genombrutet af ett litet ödsligt bågfönster eller en glugg

ungefär två fot hög och knappast mer än fyra tum bred

på den smalare innersidan.

Inne i kyrkan utvisa de gyllene kronor, som

hänga öfver flera grafvar, att kungliga personer hvila där.

Här visas graf vårdar öfver kung Inge och hans drottning

Helena, öfver konungarne Ragvald Knaphöfde och

Valdemar Birgerson och öfver den danske prinsen Magnus

Nilsson. Då man genom ett galler verk tittar in i ett af

graf-kapellen, får man se fem likkistor, pyramidformigt

uppstaplade på hvarandra. De innehålla qvarlefvorna efter

medlemmar af familjen Douglas. I den öfversta kistan

ligger liket af Robert Douglas, som dog i Sverige 1662. Han

var en medlem af den stora clanen Douglas från Skottland,

men en yngre son och följaktligen en »frilans». Han kom

till Sverige, ingick i Gustaf Adolfs här och kämpade

tappert i trettioåriga kriget samt hlef svensk grefve, och hans

af-komlingar räknas ännu i dag hland rikets förnämsta ädlingar.

Vi gingo tillhaka till kanalen en annan väg, förbi

Bergs rödmålade gästgifvargård, en af de bästa

gästgifvar-gårdar på landet i Sverige, och stannande på den

grönklädda sluttningen, utför hvilken slussarna liksom

terrassfor-migt sänka sig ned till Roxen, njöto vi af den vidsträckta

utsigten öfver den lugna sjön. Snart ångade vi ut på dess

hreda vattenyta i den inbrytande skymningen. Bakom oss

i norr lågo de vidsträckta grönskande sluttningarna vid den

trefliga gården Kungsbro, som är belägen just, där Motala

ström faller ut i insjön, och som en gång egdes af Gustaf

Vasa. I söder åter syntes den höga, smärta tornspiran på

Linköpings väldiga domkyrka majestätiskt resa sig öfver

staden vid dess fot.På tredje morgonen af färden seglade Baltzar von

Plåten bland Östersjöns vackra skogbevnxna Öar. Yid

middagstiden kommo vi in i den djupa kanalén vid Södertelje.

Yi slingrade oss sakta fram mellan höga gröna

bankar. Middagssolen utgöt sina brännande strålar på oss och

lät sitt ljus och sin värme flöda öfver kanalen. Flaggorna på

sommarvillorna hängde slappa, och hela skaror af invånarei söndagsdrägt drefvo omkring på kanalbankarna utmed den

sakta framglidande ångbåten och stirrade på den ovanliga

utländska flaggan i fören. Yid slussen kommo snygga

gamla gummor, med sjaletter knutna kring de vissnade

kinderna, ombord med korgar fulla af kringlor, och hvarje

passagerare köpte en bräddfull strut, ty Södertelje kringlor

äro ju de bästa i Sverige, och deras rykte går öfver hela

landet.

Vidare gick färden öfver den stora sjön Mälaren, som

ligger blott en till halfannan fot öfver Östersjön. Vi foro

mellan branta skogklädda stränder och bland otaliga skogbevuxna

holmar med förtjusande villor, som stucko fram från sina

gömmor i barrskogen. Öfverallt svajade flaggor,

familjegrupper stodo samlade på stränderna, och lustpartier seglade eller

rodde i båtar målade i bjärta färger; näsdukar viftade från

båtar och stränder, och sångtoner sväfvade öfver vattnet.

Så gingo vi förbi Kungshatt på dess klippbrant och sågo

slutligen Stockholms tornspiror och kupoler majestätiskt resa

sig framför oss.KAPITEL IV.

AUDIENSEN.

n minister från Förenta Staterna medför alltid ett

kreditivbref från presidenten till herskaren öfver

det land, till hvilket han är sänd. Det är

inneslutet i ett stort fyrkantigt livitt kuvert, hvarpå

Unionens stora sigill är anbragt, och det hela

företer en öfverväldigande, för att icke säga fruktansvärd anblick.

Försedd med ett så beskalfadt dokument afreser

ministern till sin post, i medvetande af att ega, om ej hjärtat

på rätta stället, åtminstone en viss imponerande värdighet;

och han befrias från all fruktan, att sändebrefvet skall

innehålla en anmodan att hänga honom vid framkomsten, där- •

igenom att statsdepartementet med lofvärd omsorg

tillhandahåller honom en öppen trogen kopia af detsamma.

I sådana bref helsas den främmande herskaren med

orden »Höge och gode vän)), och presidenten själf

undertecknar ))Er gode vän». Jag förmodar, att samma form

alltid brukats, ända sedan vi skickade Franklin till det

franska hofvet, och när man tänker på sådant som pudrade

peruker, snusdosor af guld, fraserna »Eders Excellens» och

»uttrycken af den mest oinskränkta högaktning», hvilket

är betecknande för diplomatien, kännes det uppfriskande att

veta, att folkens styresmän helt enkelt helsa hvarandra

såsom höga och goda vänner.

Omedelbart efter min ankomst till Stockholm gick jag

till utrikesdepartementet, öfverlemnade afskriften af mittkreditivbref och anhöll om företräde hos konungen, för att

personligen tillställa honom originalet. Man sade mig, att

Hans Majestät var bortrest för att hålla en fältöfning, men

att så snart han komme tillbaka, skulle jag blifva

underrättad, när han kunde taga emot mig.

Denna omständighet var litet förarglig, ty det anses

icke passande för en minister att besöka sina embetsbröder,

de andra makternas sändebud, eller någon af det svenska

KUNGLIGA SLOTTET I STOCKHOLM.

statsrådets medlemmar eller att aflägga några officiella

besök alls utom i utrikesdepartementet, innan han blifvit

mottagen af konungen. På det sättet kom jag att just på

tröskeln till min nya verksamhet få sväfva mellan himmel

och jord, lik Muhammeds likkista.

Men tiden går aldrig långsamt i den svenska

hufvud-staden, och dagarna förflöto ganska angenämt, ända till dess

jag en vacker dag från utrikesdepartementet mottog ett

meddelande, hvari man underrättade mig om, att konungen

hade återvändt och skulle bevilja mig audiens den 6 Sept.

■ t

HANS MAJESTÄT KONUNG OSCAR II.kl. ett, samt att en kunglig vagn skulle liemta mig en qvart

förut ocli föra mig till slottet.

Klockan precis tre qvart till ett knackar det på dörren

till mina rum på Grand Hotel. En koflakej träder in. Han

framlemnar ett visitkort från ceremonimästaren vid

konungens kof. Jag köjer på hufvudet, ock lakejen aflägsnar

sig. Därpå kommer ceremonimästaren Grefve Arvid Horn

i full uniform med katten i kand ock värja vid sidan. Jag

keder konom sitta ned. Yi språka några ögonklick på

svenska, därefter gå vi, företrädda af lakejen, genom

korridoren, stiga ned för trappan ock kana oss genom den

utanför samlade mängden väg till kofvagnen, som står framför

kotellet. Grefven ock jag stiga in; lakejen tager plats

kakpå; kusken piskar på de ystra kästarna; vi rulla fram

utefter den stenlagda kajen, fara öfver Norrbro ock upp

för slottskacken förki vakten, som skyllrar gevär, ock svänga

in i vestra kvalfvet af det kungliga slottet. Här stiga vi

ur; det kär upp för en kög stentrappa mellan två rader

livréklädd ock karkufvad kofketjening ock genom en sal

mellan leder af soldater, som, klädda i Carl XII:s

drabanters blåa ock gula uniform, göra konnörsvakt; vi mottagas

därpå af två kabinettskammarherrar, Grefve Carl Gustaf

von Kosen ock Erling Ribking, ock gå sedan från sal till

sal alltjämt mellan rader af uppvaktande kerrar,

kammarherrar ock högre hoftjenstemän, alla i Jfull uniform med

ordnar på bröstet, tills jag vid slutet af den långa filen af

rum mottogs af konungens förste hofmarskalk, Grefve

Nils von Kosen. Yi samtalade ett ögonblick, hvarpå

någon sade, att tiden var inne. Yi gingo fram till en

dubbeldörr i andra änden af rummet. Grefven öppnade

dörren, jag steg öfver tröskeln ock stod ansigte mot

an-sigte med konungen; i samma ögonblick stängdes dörren

bakom mig.

Hans Majestät var klädd i full generalsuniform. På

bröstet kar kan den högsta ordens i Sverige, Serafimerordens,

kommendörsstjärna ock blåa band samt Norges enda

ordens, S:t Olafsordens, stjärna ock trefärgade kommendörsband.

Hans liufvud var oketäckt, och han bar sin plymagerade

hatt på venstra armen, som kan höll böjd framför sig.En ståtlig herskargestalt, sex fot fyra tum hög, js>i

livarje tum en konung», med tätt kortklippt hår, gråsprängdt

skägg, rödlett färg på kinderna och milda blåa ögon —

sådan stod konungen där — och midt emot honom stod

jag. Yi voro ensamma. Konungen höjde helt lätt på

hufvudet, och en behaglig glimt af igenkännande lyste i

hans ögon; för öfrigt stod han orörlig och ändrade ej en

min i sitt an sigte.

Jag framsade då på svenska ett tal till Hans

Majestät af följande lydelse:

»Eders Majestät!

I det jag härmed uppfyller min pligt att till Eders

Majestät öfverlemna mitt kreditivbref såsom Amerikas Eörenta

Staters sändebud hos Eders Majestät, beder jag att på

samma gång få frambära uttrycken af Eörenta Staternas

Presidents och folks djupa aktning och uppriktiga vänskap

för Eders Majestät och för de Förenade Eikenas, Sveriges

och Norges, folk.

Den stora republiken på andra sidan Atlanten vet väl,

att hon står i gammal tacksamhetsskuld till Skandinavien,

hvars djärfve sjömän upptäckte vår kontinent redan fem

hundra år före Columbus.

Våra största förbindelser äro dock af nyare datum.

Eörenta Staternas folk har icke glömt den ande af

sann humanitet, som utmärkte den första svenska

kolonisationen på Delaware’s stränder; det har ej heller glömt, att

vid dess själfständighetskrig Sverige var det första land —

näst efter vår bundsförvandt Frankrike — som af egen god

vilja erkände den nyfödda republiken.

Eders Majestät! Det är i år ett hundra år, sedan

den första traktaten mellan Sverige och Eörenta Staterna

ratificerades.

Traktaten inledes med en försäkran om fred och

vänskap. Detta löfte har nu hållits i helgd under ett århun-drade, och det skall vara min högsta uppgift och sträfvan,

under den tid jag innehar det ämbete, som blifvit mig

an-förtrodt, att verka i dess ande och mening för att därmed

ytterligare befästa de förbindelser af vänskap och godt

förstånd, som hittills aldrig varit brutna.

Jag manas därtill äfven af den personliga grund, att

jag under en föregående vistelse i detta land lärt mig

högakta och älska de båda nordiska folk, som lyda under Ers

Majestäts regering och hvilkas välfärd, i förening med mitt

eget lands bästa, det därför skall vara mig kärt att kunna

främja.))

Då jag slutat mitt tal, bugade jag mig och räckte

Konungen mitt kreditivbref från President Arthur.

Konungen bugade sig, tog mig hjärtligt i handen och svarade

på svenska:

))Herr Minister!

Det är mig kärt att i eder helsa representanten för

en stor nation, som på flera områden af mänskligt arbete

tillkämpat sig ett af de främsta rummen.

Det är mig ock kärt att från Förenta Staternas

President och folk mottaga den helsning, ni framfört.

Det land, som hos sig mottager så många af den

Skandinaviska halföns söner och döttrar och blifver deras

andra hem, har särskilda kraf på vår uppmärksamhet och

vårt intresse.

Den redan sekelgamla vänskapliga förbindelsen mellan

de Förenade Eikena och Amerikas Förenta Stater är det

ock min lifliga önskan att bevara och än fastare tillknyta;

och jag är förvissad, att Ni, Herr Minister, som kommer

hit med en på gammal bekantskap grundad tillgifvenhet

för Sveriges och Norges folk, skall väl och värdigt, fylla

eder uppgift ibland oss.

På min medverkan därtill kan Ni alltid räkna.))Under sitt tal höll konungen blicken riktad mot sin

hatt. Då han slutat, tog han fram manuskriptet till sitt

tal ur den trekantiga hatten och räckte det till mig med

en behagfull böjning på hufvudet, sägande: »Ni kan göra

bruk af mitt tal, Herr Minister, hvarhelst ni finner för

godt att offentliggöra edert eget.))

Därefter gick han med ens öfver från formell artighet

till en vänlig hållning, skakade hjärtligt hand med mig och

sade på svenska: ))Och nu bjuder jag er af allt hjärta

välkommen tillbaka till Sverige.))

))Kom)), sade han, ännu hållande mig i handen och

drog mig fram till en stol, ))sitt ned och låt oss språka

en stund.))

Härpå förde vi ett mycket angenämt samtal om den

gamla goda tiden, då jag förr vistades i Sverige, medan

konungen var arffurste och jag konsul.

))Vi äro alla glada öfver att hafva Er tillbaka i Sverige»,

sade den artigaste af alla monarker; »vi skola sköta väl

om Er och se till, att Er vistelse här blir så angenäm som

möjligt.»

Slutligen steg konungen upp, och då han tryckte min

hand till afsked, bad han mig ej lemna hufvudstaden, ty

han skulle snart sända mig ett bud och ville inom kort se

mig igen.

Då jag nu med en bugning drog mig tillbaka,

öppnades dörren bakom mig liksom af sig själf, och de

uppvaktande herrarne voro nog vänliga att säga, att mitt tal var

det första, som vid ett sådant tillfälle af en utländsk

minister till Sveriges konung framförts på svenska språket.KAPITEL V.

EN MIDDAG PÅ HOFVET.

udet från konungen kom snart och var särdeles

angenämt. .Det var en inbjudning till middag den

12 September på Drottningholms lustslott.

En inbjudning från konungen är en

befallning. Den kan icke afslås utan någon särskildt

tvingande grund, men den förnämsta orsaken, b varför man

icke kan afslå en inbjudning från konungen af Sverige, är

nöjet att vara gäst bos en så intagande värd. Den

ifrågavarande middagen gafs till ära för den japanske ministern

och mig. Vi hade anländt till Sverige på samma gång och

bbfvit mottagna af konungen på samma dag.

En mils åktur, hvarunder sista delen af vägen leder

genom en ståtlig granskog, förde oss till en flottbro. Vi

foro rasslande däröfver samt vidare genom en allé af stolta

popplar och stannade framför bufvudingången till

Drottningholms slott. Detta stora och vackra lustslott byggdes under

senare delen af sjuttonde århundradet af drottning Hedvig

Eleonora, Karl den X:des enka. Det är det nuvarande

ko-nungaparets mest omtyckta sommarresidens, där det b varje

år tillbringar sensommaren och en del af hösten. Erån den

östra fasaden sänker sig sakta ned åt Mälaren en

trädgårds-terrass, öfver hvilken man har den mest förtjusande utsigt

till de skogbeklädda stränderna på andra sidan, medan från

den vestra ingångens trappa, som vi gingo uppför, blickarna

irra omkring på en vidsträckt yta af stora rätvinkliga, afbreda sandade gångar genomskurna, gräsplaner. Dessa

planer voro prydda med blommor, stöder och en springbrunn

samt på båda sidor omslutna af alléer med majestätiska

träd, som sträcka sig i raka linier fram till en skogbeklädd

kulle, hvilken fyller synkretsen emellan dem, och från hvars

topp en marmorbild af Flora glänser fram ur den gröna

skogen. Palatsets stora och höga vestibul med sin dubbla

stentrappa, som leder upp till galleriet där of vanför, samt

sina skulpturarbeten och freskomålningar, bildar en af de

vackraste entréer jag sett — ett mästerstycke af Tessin

den yngre.

DROTTNINGHOLMS SLOTT.

Från vestibulen gingo vi till ven ster, och sedan vi

vandrat igenom flere rum, inträdde vi i en stor

rektangulär sal, där vi mottogos af konungens förste

hofmar-skalk, Grrefve Nils von Rosen. Där voro redan församlade

omkring trettio svenska herrar, hvilka af Grefve v. Rosen

föreställdes för den japanske ministern och mig. De buro

alla höga titlar, och många innehade särdeles höga poster.

Yi blefvo därpå föreställda för drottningens två hoffröknarr

fröknarna Eketrä och Stierncrona, vackra unga damer med

ett lugnt och okonstladt, men på samma gång värdigt sätt.

Jag började ett samtal med fröken Eketrä och fann, att

hon talade engelska utan någon utländsk brytning och utan

att stappla samt var lika hemmastadd i amerikanska

angelägenheter som en graduerad medlem af Vassar College.*

Stort universitet för qvinnor i staten New-York vid Hudsonfloden.Snart inträdde tre prinsar — ståtliga, vackra unga

män, öfver hvilka h varje fader med skäl kunde känna sig

stolt. Vi föreställdes för prinsarne Oscar, Carl och Eugen.

Prins Oscars utseende antyder kallblodighet, energi och

kraft. Liksom sin fader, hvilkens namn han bär, har han

blifvit uppfostrad till sjöman. Han har samvetsgrant

fullgjort sina åligganden i de olika grader af tjensten, till

hvilka han vunnit befordran och är nu (1891)

kommendörkapten i flottan. Ar 1888 förvånade prins Oscar hela

Sverige genom att frivilligt afstå från alla anspråk på kronan

och sina kungliga företrädesrättigheter för att få gifta sig

med sitt hjärtas utvalda, en svensk undersåte, den älskande

och älskliga fröken Ebba Munck.

Prins Carl är en ståtlig kavallerist, en ung jätte om

sex fot och sju tum i strumplästen. Då han, iklädd sitt

regimentes uniform af blått och silfver, spränger fram på

sin svarta hingst, är han så vacker, att man svårligen lär

kunna finna en vackrare officer, åtminstone om man ej rest

längre än jag. Alla damer äro förtjusta i honom och hans

lediga och rättframma sätt gör honom mycket populär bland

officerarne som bland folket. Men prins Carl är vida mer

än en intagande riddersman. Både i sitt regemente och i

generalstaben har han visat sig såsom en mycket arbetsam

och skicklig officer och har uppfyllt alla åligganden

tillhörande de olika poster, på hvilka han blifvit satt i

armén, med samma flit och framgång, som i flottans tjenst

utmärkt hans broder Oscar.

Prins Eugen, den yngste sonen, hade just nyss fyllt

ader-ton år. Han är en flitig student. Hans uttrycksfulla och

lifliga anletsdrag antyda sällsynt intelligens och fin bildning.

Man kan lätt hos honom upptäcka en bestämd likhet med

hans farfars far, den franske marskalken Bernadotte. Prins

Eugen har under de senare åren röjt en märklig

begåf-ning för målning, har ifrigt arbetat i sin atelier i Paris och

gjort snabba framsteg i den konst, han älskar. Jag

förutspår den svenske prinsen en hög och aktad plats bland

konstnärerna i Frankrikes hufvudstad. Kronprinsen och

Kronprinsessan voro borta på besök i Danmark.1. GUSTAF PEN III:s SÄNGKAMMARE.

2. »SALLE DES CONTEMPORAJNS.»

3. STENSALEN,

alla i Drottningholms slott.HENNES MAJESTÄT DROTTNING SOPHIA.På slaget sex, och medan jag höll på att besvara några

artiga frågor af prins Eugen, öppnades dörren, och

konungen och drottningen visade sig i dörröppningen. Jag

säger visade sig, men detta är alls icke rätta uttrycket.

Hvarken en konung eller en drottning kommer in i ett rum

eller nalkas på samma sätt som andra. Dörrarna slås

alltid upp af osynliga händer, och konungaparet stiger

plötsligt fram med öfverväldigande verkan, som en raket i

nattens mörker.

Ögonblickligen vände sig alla mot deras majestäter

och gjorde en djup bugning. Konungen gick fram i

rummet med drottningen vid armen. Efter att hafva samtalat

med japanske ministern kommo de till mig. Ett

behagligt småleende skimrade fram på konungens anlete.

dHoiv are youfi) sade han på god engelska och tog

mig därvid i hand. Han föreställde mig därpå för

drottningen och sade till henne på svenska: »Han talar svenska

lika bra som du.»

Drottningen bugade sig, som hvarje artig värdinna

skulle hafva gjort, och räckte mig sin hand — något som

vissa värdinnor, det har jag erfarenhet af, hålla sig själfva

för goda att göra. Hennes sätt var mildt och behagligt

och hennes hållning utmärkt genom sin lugna värdighet.

Drottning Sophia är djupt religiös. Hon öfvar i rikligt

mått barmhertighet och en god del af sin tid och sitt

intresse egnar hon åt att hjälpa personer, som förtjena hjälp.

Framför allt är hon en god maka och moder och har

uppfostrat sina fyra söner bokstafligen i tukt och Herrans

förmaning, så att de i sanning äro hennes skönaste juveler.

Det dröjde ej länge, förrän konungen, alltjämt med

drottningen vid armen, gick till matsalen. Den äldste af

de närvarande prinsarne, Oscar, kom näst efter med en

hof-fröken, sedan öfverståthållaren i Stockholm med den andra

hoffröken och efter dem de två återstående prinsarne, Carl

och Eugen.

Japanske ministern Yosimoto Hanabusa och hans

sekreterare K. Ftatsbashi ledsagades af förste hofmarskalken

och jag af öfverceremonimästaren baron Palmstierna. Med

oss giugo omkring fyrtio svenska herrar. Matsalen var

Thomas, Från Slott till Koja. 6

PRINS OSCAR BERNADOTTE" -

PRINSESSAN EBBA BERNADOTTElång och smal. På ena sidan var en rad fönster, som vette

ntåt Mälaren; den andra var prydd med en serie historiska

målningar, sådana som man ser i Versailles. Ett långt

bord stod dukadt i midten af den smala salen.

Då vi inträdde, voro alla stolarna dragna från hordet.

Bakom hvarannan stol stod en lakej med en hand på

hvar-dera, och så snart vi intagit våra platser skötos stolarna

ledigt och lätt under oss. Konungen och drottningen

satte sig, så fort de kommit till sina platser, de andra

omedelbart därefter, allt som de hunno fram.

Konungaparet satt sida vid sida vid midten af bordet,

drottningen till höger om konungen. Två af prinsarne

sutto till höger om drottningen; den tredje prinsen,

öf-verståthållaren och de två hoffröknarna på konungens

venstra sida.

Midt emot konungen, på andra sidan om det långa

bordet, satt förste hofmarskalken, en ståtlig man, öfver sex

fot lång. Till höger om hofmarskalken satt japanske

ministern, till venster jag och till venster om mig

öfver-ceremonimästaren. Den plats, som anvisats mig, var således

midt emot drottningen. Bakom konungen stod hans jägare,

en storståtlig karl, klädd i en lysande, af silfver glittrande

uniform. Bakom drottningen stod hennes löpare.

Drottningarna af Sverige hafva nämligen sedan lång tid

tillbaka alltid haft en lakej benämnd löpare.

I den gamla goda tiden sprungo alltid löparne vid

sidan af den kungliga vagnen, när helst drottningen åkte ut,

och höllo jämn fart med hästarne. De goda karlarne voro

ock snabba att löpa. Man har ännu i dag en berättelse

om, huru i Grustaf d. IILdjes tid en löpare sprang från

Drottningholm till Stockholm — en mil — då

drottningen for till operan; hvarefter löparen, emedan natten var

kylig och han fruktade för att blifva styf i sina makalösa

ben, om han stod stilla, fortsatte att springa upp och ned

genom hufvudstadens gator, till dess operan var slut.

Sedan sprang han frisk, som en nötkärna, bredvid den

kungliga vagnen lika fort, som hästarne kunde trafva, tillbaka

till Drottningholm. Men nu för tiden står löparen på drott-PRINS CARLningens vagn paraderande bakpå. I själfva verket

misstänker jag, att hvad en löpare minst af allt gör är att löpa.

Den karl, som jag såg midt emot mig på andra sidan

bordet, var bestämdt allt för vördig och ståtlig för att röra

sig annat än med fnll värdighet. Ett har löparen dock

alltid att göra — han står bakom drottningens stol på

galamiddagar.

Han bar vid tillfället en hög mössa af svart skinn,

hvilken stod upp öfver hufvudet alldeles som en grenadiers

björnskinnsmössa. Från venstra sidan af den präktiga

huf-vudbonaden och omedelbart of vanför venstra örat svajade fyra

stora strutsfjädrar, åtminstone tre fot öfver hufvudet. Två

af dessa fjädrar voro blå och gula, Sveriges nationalfärger;

två voro hvita och röda, betecknande tillsammans med den

blå plymen Norges röda, hvita och blå färger.

Middagen bestod af tolf rätter utom desserten. En

stor matsedel tryckt med guldbokstäfver låg vid hvarje

kuvert. Hela bordservisen utom dessert- och sopptallrikarna

var af massivt silfver. Allting* var utsökt väl lagadt och

serverades naturligtvis utmärkt, eftersom en lakej passade

upp på hvarannan person. Hvarje rätt bjöds konungen af

hans jägare och drottningen af hennes löpare.

Konungen, drottningen och prinsarne voro mycket

förbindliga och underhöllo ett lifligt samtal med japanske

ministern och mig. Snart blef samspråket allmänt, och

man hörde ett sakta mummel af röster rundt omkring

bordet.

På tal om järnvägar anmärkte konungen, att hans

konungariken snart skulle få den nordligaste järnbana i

världen. Den är ämnad att gå genom både Sverige och

Norge och förena norra delen af Bottniska viken med

Is-hafvet; största delen af järnvägen kommer att ligga norr

om polcirkeln. Hans majestät gjorde oss äfven

uppmärksamma på det faktum, att ehuru Sverige först sent började

bygga järnvägar, det likväl i förhållande till sitt

invånareantal egde flere mil järnväg än något annat land i världen.

Under middagens lopp var konungen nog vänlig att säga:

»Jag håller det för en ära, att presidenten i Förenta

staterna har sändt till mitt hof en amerikanare, som talar mitt

PRINS EUGEN,lands språk.» Vi samtalade därefter om president Arthur.

Hans majestät var intresserad att få veta allt möjligt om

honom.

»Känner ni presidenten personligen?» frågade konungen.

»Ja, jag har den äran.»

»Vet han, att ni varit i Sverige förr och talar vårt

språk?»

»Het gör han visst. Och det var just af det skälet,

han utnämnde mig.»

»Hå», sade hans majestät, »håller jag det för en

dubbel ära, att han har sändt er till mitt hof.» Efter ett

ögonblicks uppehåll tillade han: »skrif och säg honom det

från mig», hvarvid han på ett betecknande sätt förde högra

handen till hjärtat.

»Och nu», sade konungen, höjande sitt glas, »er skål!

Välkommen till Skandinavien och till mitt hof; måtte ni

trifvas bland oss!» Han drack sedan ur glaset till sista

droppen och höjde det tomma glaset, behagfullt böjande på

hufvudet. Hans majestät hade förut druckit med min

ämbetsbroder från Japan.

Hrottniugen var särdeles intresserad af vår stora

Yellow-stone Park och mycket nyfiken att veta något om våra

vilseledda bröder, mormonerna. Hon hade svårt att tro,

att någon sådan sekt kunde finnas i ett kristet laud. Prins

Oscar skulle just begifva sig ombord på ett örlogs fartyg för

att segla kring jorden, och både drottningen och prinsen

hoppades, att han, efter att hafva gått rundt Kap Horn, skulle

blifva i tillfälle att fara uppåt Stilla hafvets kuster så långt

som till San Eransisco, hvarifrån han då kuude göra ett

besök hos mormonerna och i Parken. Men då seglatsen

kom till stånd, visade sig tiden vara för kort att tillåta

denna omväg, och prinsen for från södra Amerika direkt

öfver Stilla oceanen.

Middagen varade omkring en timme. Vi hade alla våra

blickar fästa på konungaparet och reste oss, när konungen

och drottningen stego upp. Alla knäppte därpå ihop sina

händer och bugade sig rundt omkring bordet. Vi lemnade

salen i samma ordning, i hvilken vi inträdt.När vi kommit in i salongen, gick konungen en gång

förbi mig, hvarvid han tog mig i banden och sade i

hjärtlig ton: »Vi ska’ nog bli goda vänner.»

Omkring en half timme efter middagen drogo sig

konungen och drottningen tillbaka. Hela sällskapet vände

sig emot dem och bugade sig djupt, då de lemnade oss.

Strax därefter togo vi farväl af prinsarne, hoffröknarna,

grefve v. Rosen, baron Palmstierna med flere hof män och

begåfvo oss ut ur rummet. Lakejerna i försalen hjälpte

oss på med öfverroekarna. Våra vagnar körde upp till den

stora porten öfver den krusade sandplanen, och vi hade

snart lemnat Drottningholm. Natten var klar och lugn,

luften ljuf och mild. Den glänsande fullmånen belyste hela

sjön, utom där skogarna på andra stranden kastade sina

dystra skuggor mot oss. Dte på vattnets silfveryta gled en

båt sakta fram; hvarje årtag förde vågor af smält silfver

till bägge stränderna. Någon ombord spelade på gitarr,

och en klar manlig röst sjöng en fosterländsk sång.

Några dagar därefter skref jag till president Arthur

så, som konungen gifvit mig i uppdrag och mottog med

omgående följande svar:

Executive Mansion.*

Washington, October 27, 1888.

Bäste Mr. Thomas.

Det har beredt mig ett stort nöje att få edert bref af d. 15

September och att emottaga den vänliga helsning, som det behagat

Konungen att sända mig.

Var god och uttryck för Konungen de vänskapliga känslor, jag

hyser för honom, och försäkra honom om den personliga

tillfredsställelse, det har varit för mig att få veta, hvilken ära han visat vårt

lands representant.

Eder tillgifne

Chester A. Arthur.

Jag skyndade mig att meddela dessa vänliga rader från

vår president till konungen, hvilken uttryckte sin

tillfredsställelse öfver dem.

* Regeringslokalen eller »Hvita huset».

KAPITEL VI.

STOCKHOLMS GRUNDLÄGGNING.

r Stockholm grundlädes, vet ingen. Sigtuna, Birka

och Upsala voro alla tre hufvudstäder i Svea land,

innan Stockholm ännu hade blifvit en plats af

betydelse. Men långt innan historien började dagas,

byggde utan tvifvel nordens vilda jägare och fiskare

sina hyddor på de skogbeklädda holmarna i Mälaren, och

vi kunna ännu uppfånga en och annan stråle af ljus, som

från de gamla sagorna faller öfver platsen.

Sägnen om den gamle Kung Agne roar mig alltid.

Det är den första sägnen om Stockholm och kommer till

oss från en så aflägsen tid, att, som det heter i vårt

lagspråk: »Mannaminne räcker icke så långt, att det kan

bevisa motsatsen.» Och hvarför, minsann, skulle vi icke tro

på sagorna? Det finnes alls intet motbevis, så att de hafva

åtminstone det vitsord, som första intrycket gifver.

En dag på sensommarn kom Agne, den store

upsala-konungen, så täljer sagan, seglande från Östersjön med sin

flotta af drakskepp och ankrade nedanför de holmar, som

nu utgöra Stockholms medelpunkt. Agne återvände från

ett vikingatåg i österled mot kung Froste. Tåget hade

varit lyckosamt för konungen från de »höga salarna». Han

hade dräpt Froste och härjat hans rike, och upsalaskeppen

voro lastade med hy te och trälar. Ibland de senare voro

kung Frostes son Loge och hans dotter, den sköna

Skialf.

BIRGER JARL

med forntidens Stockholm i bakgrundenNu egde upsalakon ungen åtskilliga af de egenskaper,

som utmärkte »gamle kung Cole», * ock kan ville gärna

göra sig en glad dag på den vackra skogkevuxna kolmen,

i livilkens närket kans flotta låg för ankar. På kans

be-fallning klef ett stort tält uppslaget under en ek, som

ut-kredde sina grenar vidt omkring, på en låg, jämn udde, k

vilken stack ut från kolmen åt söder till, ock kudkaflar

utsändes med snakklöpare till köfdingarne rundt omkring för att

kjuda dem att komma samman till fest kos konungen med

tillsägelse, att de skulle medföra stora förråd af mat ock diyck.

Postväsendet då för tiden var kristfälligt i flere

kän-seenden; men då krig utkröt — ock möjligen vid ett

sådant tillfälle, som kung Agnes fest erbjöd — kan man

vara säker om, att käpparna, på k vilka kudet var inristadt

i runor, sändes omkring från köfding till köfding med all

den skyndsamhet, som utmärker vår extra postbefordring;

ty ena ändan af käppen var bränd, ock på den andra var

fäst ett snöre, tecken, hvarigenom mottagaren på ett lika

plumpt som kraftigt sätt underrättades, att kan skulle bli

kängd och kans gård bränd, om kan icke med all

skyndsamket befordrade budet till nästa man.

Så församlades ett stort ock utvaldt sällskap i det

kungliga tältet på den låga landtungan i Östersjön, ty kär,

sådan var kung Agnes mening, skulle kan fira bröllop med

sin vackra fånge, prinsessan Skialf. Men den sköna

bruden besvor konungen att först kålla graföl till ära för

hennes ihjälslagne fader, kung Proste; ock kon bad så länge

ock så bevekande om detta bevis på vördnad för hennes

döde fader, att hennes kön slutligen blef körd till ock med

af hennes faders kaneman, hvilken tillika var hennes

till-bedjare. Kanhända var ock Agne långt ifrån okågad att

uppfylla hennes begäran, ty när var en viking någonsin

känd för att försumma ett tillfälle till gästabud?

Kung Agne förordnade därför, att båda festerna skulle

följas åt; grafölet skulle firas först ock sedan

bröllopshög-tidligheterna, hvilka skulle förbindas med det förra så nära,

att begrafningskakorna kunde varma sättas fram vid bröllops-

En i gamla engelska sägner omtalad konung, känd såsom en »glad själ».NORDISK SKÖLDMÖ FEAN VIKINGATIDEN,festen. Alla intogo nu sina platser rundt omkring det

kungliga bordet för att fira kung Frostes begrafning.

»Det är nu väl kändt», säger sagan, »att hvarbelst

graf öl dracks, det dracks grundligt»; och vid detta tillfälle

gick dryckeshornet ur hand i hand bordet rundt med

sådan hastighet och tömdes så samvetsgrant, att alla snart

voro »fulla som borstbindare».

Kung Agne hade tagit på sig en lång kedja af

massivt guld. Det var en slägtklenod, och konungen bar den

O O J o

kring halsen och på bröstet, stolt som en lordmajor i

London. När alla hade druckit med besked, började de råa

nordiska krigarne uppföra några af sina vikingalekar.

Den rodnande bruden hviskade nu till sin herre och man,

att han borde bättre akta sin dyrbara guldkedja, ty annars

skulle han förlora den i villervallan. »Hvilken rar liten

hustru jag har fått», tänkte kungen; »så klok hon är och

en sådan omtanke hon har om mig och mina smycken.»

Han lindade därför kedjan flere gånger omkring halsen,

till dess han kände, att den omöjligen skulle kunna falla

af. Sålunda lugnad fortsatte han diyckeslaget med sina

gäster på gammalt nordmannavis, tills ingen kunde dricka

mera. Därpå föllo de alla raklånga under bordet för att

sofva bort ruset.

Men Skialf och hennes medfångar hade endast låtsat

dricka. De voro nu nyktra och vakna. Prinsessan

fastgjorde ena änden af en fartygstross vid det yttersta hvarfvet

af den starka guldkedjan, som hennes älskare hade så

säkert lindat omkring sin hals; den andra änden stack hon

ut under tältet till sin broder Loge och de öfriga fån garn e.

Dessa kastade genast linan öfver en af de starka grenarna

på den stora eken öfver deras hufvud. Tältet störtades

omkull, och i nästa ögonblick dinglade kung Agne högt i

luften bland trädets grenar, hängd medelst sin egen

guldkedja. Så hämnades prinsessan sin faders död, och så blef

den sköna Skialf kung Agnes bane.

Sedan begåfvo sig prinsen, prinsessan och alla fångarne

ombord på flottan, lyfte ankar, utan att någon hindrade

dem därifrån, och seglade i all trygghet hem till sitt

fädernesland. Då de druckna vikingarne vaknade, funno de,att i stället för bröllop de hade ännu en begrafning att

fira. De brände nu konungens lik på ett kungligt grafbål,

som uppfördes på det låga, grönklädda näset. Askan lade

de i en urna och uppkastade däröfver en väldig jordhög

samt drucko på kungligt sätt sin berskares graf öl. Den

landtunga, där dessa händelser egde rum, kallades sedan

Agnesnäs, så länge något näs fanns qvar.

Det är nämligen i själfva verket antagligt, att

»Agnesnäs)) icke var en udde, utan en låg landtunga, samt att det

förenade den stora holme, som nu kallas staden, med södra

UTSIGT VID MÄLAREN, efter en tafla af Edv. Bergh.

fastlandet. Omkring fem sekler efter tiden för denna saga

eller år 1007 märkte den norske konungen Olof Haraldson

(Olof den Helige) till sin öfverraskning, att hans flotta hade

genom kedjor spända tvärs öfver Norrström, hvilken då för

tiden var Mälarens enda utlopp, blifvit instängd i denna

sjö af hans medtäflare och motståndare, Olof Skötkonung i

Sverige. Konung Olof gräfde därför tvärs öfver det smala

Agnesnäs en graf, genom hvilken Mälarens vatten störtade

ut i Östersjön och snart öppnade en bred kanal, genom

hvilken konungen och hans skepp komtno undan. Menkonung Agnes näs, hans grafhög, urna och aska samt

hans ödesdigra guldkedja bortspolades för evigt.

Flere sägner omtala Stockholms grundläggning. De

flesta af dem utgå från stadens namn. »Holm» hafva vi

tydligt nog i Holmen — staden inom broarna — eller

kanhända rättare i Helgeandsholmen; men hvarifrån kommer

Stock? Det är hvad sagorna söka att förklara.

Hvad mig själf beträffar, har jag alltid med en viss

känsla af, att någon oförrätt tillfogats staden och mina

poetiska känslor för densamma, förkastat det tomma pratet,

att emedan några af husen nära sjön voro byggda på pålar,

det skulle hafva varit dessa stockar, som gifvit namn åt

staden. Men cfet finnes en annan sägen, som gör ett helt

annat intryck.

Under tolfte århundradet seglade en gång en

plundrande flotta österifrån in i Mälaren samt härjade och

förstörde den rika och gamla staden Sigtuna. De utplundrade

invånarne togo sina få återstående smycken och

dyrbarheter och lade dem i en ihålig stock, som de kastade i

Mälaren. Denna stora med dyrbarheter fyllda kista dref

därpå vind för våg ut på sjön. Med begärliga blickar

följde Sigtunas husvilla inbyggare efter i sina båtar. Mil

efter mil flöt stocken alltjämt framåt utför Mälaren och

dref slutligen i land vid Agnesnäs. Här hade således

slumpen bestämt boningsplatsen. Här byggde folket en stad, och

holmen, där stocken dref i land, fick helt naturligt namnet

Stockholmen.

Det finnes äfven andra sägner om stadens

grundläggning; men jag har aldrig trott på någon af dem, ty jag

har alltid tyckt bäst om den sist anförda. Och hvarför

skulle man i dylika saker ej följa sitt eget tycke?

Fordom kunde Stockholm ej hafva varit någon

angenäm plats att bo i. Det var genom sin belägenhet

blott-stäldt för anfall af sjöröfvare och fientliga stammar, hvilka

hade ett godt öga till Mälaren, såsom framgår särskildt af

esternas ryktbara härjningståg år 1181.

Den barske gamle Birger Jarl, konung i allt, utom

till namnet, insåg vikten af Stockholm såsom ett lås förMälaren. Denna präktiga insjö är nära tolf mil i längd.

Den sträcker sina långa armar djnpt in i det inre af

Sverige, både åt norr och söder, och ett tusental öar och

holmar äro strödda öfver dess yta. Dess stränder äro bland

de tätast bebodda och vackraste trakterna i hela riket, och

en liflig sjöfart eger rum på dess vatten.

Sjöns yta ligger" vanligen blott en till halfan nan fot

öfver hafvet. Fallet är litet, det är sant, men vattenmassan

är så stor, att den rinner ned i en lång fors med bred och

stark ström. Just där denna är starkast, brytes den och

delas af de tre holmarna i hjärtat af Stockholm, hvilka

pressa ihop utloppet till trånga öppningar mellan dem

själfva och de närliggande stränderna af norra och södra

fastlandet.

I midten af trettonde århundradet fanns det redan på

dessa holmar en jämförelsevis ansenlig folkmängd, hvilken

lockats dit af det beqväma läge, som Mälaren egde för

handel och sjöfart. Ar 1255 byggde den kraftfulle Birger Jarl,

sedan han beslutat stänga Mälaren mot fientliga flottors

anfall, vallar och torn af granit omkring anläggningarna på

den största holmen. På den högsta punkten uppförde han

ett högt rundt torn af sten — »Kärnan)) — hvilket i sanning

var kärnan för hans stad, hans befästningar och hans slott.

Den framsynte Jarlen gaf den befästa platsen en stads

rättigheter. Han gjorde den till Sveriges hufvudstad, och

hans makt och inflytande drogo dit både befolkning och

handel. Birgers store son, som verkligen förtjenade

namnet Magnus (den store), och som egde titeln af konung,

en titel, hvilken hans fader aldrig bar, fullbordade det verk,

som Jarlen så förträffligt börjat.

Stockholms tre holmar blefvo nu ett stort och starkt

fäste. Mälaren — Norr och Söder ström — samt Östersjön

omgåfvo det på alla sidor med en graf, större och bredare,

än menniskor någonsin gräft. Till fastlandet kom man på

båda sidor öfver vindbryggor, som voro ställda i förbindelse

med starka torn och kunde dragas upp när som helst.

Så tedde sig Stockholm under medeltiden — en

vidsträckt fästning, som höjde sig ur nordens vatten, ett lås

icke blott för Mälaren, utan för hela Svea land.

Thomas, Frän Slott till Koja.Stockholm, betraktadt som stad, räknar sitt ursprung

från år 1255 och är stolt öfver att erkänna gamle Birger

Jarl som sin grundläggare. På Riddarkolmen hafva stadens

invånare rest en minnesvård till hans ära. På en

marmorpelare står en bronsstod af Jarlen, klädd i den tidens tunga

rustning. Med hjälmtäckt hjässa, sköld vid sidan, ocli

händerna hvilande på svärdet, skådar den barske gamle

krigaren i dag ned på en stad, större och skönare, än han

någonsin kunde tänka sig.

STOCKHOLM, från Storkyrkans torn.KAPITEL VIL

DE FÖRSTA DAGARNA I STOCKHOLM.

J .

JjflgJTnder århundraden var Stockholm faktiskt inskränkt

JBäV till de tre befästa holmarna i strömmen. De få

J hus och hyddor, som uppbyggdes på fastlandet, bort-

sopades af krigens stormar; och styresmännen då

T för tiden främjade icke heller uppförandet af några

byggnader, hvilka kunde utgöra betäckning för en fiende,

som ville anfalla Stockholm »inom broarna».

Icke, förrän danskarne hade utdrifvits från Sverige

af Gustaf Vasa, år 1523, kunde Stockholm utsträcka sig

till fastlandet.

I midten af sjuttonde århundradet återvände hjältarne

i trettioåriga kriget i stort antal till hemmet. Kika på byte

så väl som på ära, gjorde de sitt bästa till att nybygga

och försköna landets hufvudstad. Kungliga slottets

ombyggnad påbörjades nu; efter en härjande brand 1697

återupptogs arbetet och fullbordades år 1754. Under senare

delen af förra århundradet lät Gustaf III midt emot på

andra sidan Norrström uppföra operahuset, i hvilket han

åtskilliga år därefter blef skjuten på en maskeradbal.

Under de sex århundradena från Birger Jarl till

Bernadotte gick emellertid Stockholm långsamt framåt, och så

sent som 1840 räknade det endast 84,000 invånare.

Stockholms hastiga tillväxt började först i vår tid, på 1870-talet.

Ar 1881 hade befolkningen i Sveriges hufvudstad ökats till

175,000. Sedan dess har denna vuxit nästan lika hastigtsom en amerikansk stad i vestern. Den har ökats med

8- a 10,000 invånare om året, och vid början afår 1891

räknade den i rundt tal 250,000 invånare.

Från medeltidsfästet i strömmen har den svenska

huf-vudstaden ntbredt sig till de närliggande holmarna i

Mälaren och Östersjön samt till fastlandet både i norr och

söder. Stadens område vidgas allt mer i utkanterna; dit

flyttar man, där bygger man. De nya gatorna äro breda

och öppna, stundom med en allé i midten, och om nät-

terna äro de på stora sträckor upplysta af elektriskt ljus.

Vidsträckta qvarter med höga, beqväma och prydliga hus

resa sig på alla håll. Men ögonblicket, efter det man

passerat byggnadsställningen till det sista nja huset, kommer

man ut i den gröna skogen. Stockholm är omgifvet af sjö

eller skog rundt omkring; och de höga, grönskande

skogarna af ståtliga tallar, granar och ekar sträcka sig från

stadens gränser vidt in på fastlandet, som det tyckes,

afbrutna blott af någon brant klippa, en leende insjö eller

kanske här och där af en liten nätt villa. Den stora

staden är liksom infattad i en ständigt grön skog, genomfluten

VAKTPARADEN, efter cu tafla af J. W. Wallander.af en mäktig ström samt badad af insjön ofvanför och

saltsjön nedanför.

Stockholm kallas ofta »Nordens Venedig», men med

undantag af, att där finnes vatten öfverallt, synes mig

liknelsen icke rätt lycklig. Skandinaviens höga klippbranter

hafva ingenting gemensamt med Adriatiska hafvets flacka

öar; icke heller kan fjordarnas klara, af vinden lätt krusade

vatten påminna om lagunernas

liksom drömmande dvala. Det

finnes också blott få smala

kanaler i Stockholm; dess

vattenrymder äro nästan alla breda och

vidsträckta. Ej heller resa sig husen i den nordiska

huf-vudstaden omedelbart från vattenranden, som fallet är med

palatsen i Venedig, utan det finnes alltid en bred, väl

sten-lagd och väl hållen gata eller kaj mellan raden af

byggnader och vattnet.

Det gifves en stad, om hvilken Stockholms läge och

utsigter ofta påminde mig, nämligen Turkiets hufvudstad.

Sveriges sköna hufvudstad höjer sig från Östersjöns och

Mälarens vatten, lika som Konstantinopel reser sina tinnar

GEAND HÖTEL.öfver Bosporen och Gyllene hornet. När jag blickar öfver

Stockholms hamn uppåt söder, där husen äro byggda

ter-rassformigt öfver hvarandra på den höga, branta stranden,

och där de högsta punkterna krönas af torn och spiror,

erinrar jag mig gärna Konstantins stad, där den, sedd just

öfver Bosporen från Asiens stränder, glittrar i den

uppgående solens strålar. I staden vid Östersjön har man också

alltid framför sig denna stora vatten-

RIDDARHOLMSKYRKAN.

då man skådar öfver Bosporen, och som gifver åt hvarje

sceneri en viss storhet och värdighet.

Liksom Bom låg på sina sju kullar, så är Stockholm

bygdt på sina sju holmar. Det måste, ser ni, vara just

sju, ty annars skulle man tappa bort jämförelsen — så att

det kanske är bäst att ej räkna dem. Holmarna ligga

lagom långt från hvarandra samt från norra och södra

fastlandet för att taga sig väl ut; och en förtjusande grupp

bilda de, dessa hafvets sju systrar, där de öfver breda

vattenrymder blicka mot hvarandra, förenade genom fasta broar

af sten eller lätt järnbyggnad och liksom kantade medmaster af skepp från när och fjärran, med otaliga små

ång-slnpar, som rykande kila fram öfver de täcka vattnen

mellan holmarna.

Hufvudfignren i sceneriet — den, som man först ser,

och till hvilken ögat alltid återvänder — är den stora,

väldiga, gråaktiga fyrkant — det kungliga slottet —,

som reser sig från en höjd på holmen i midten af

staden. Yid solnedgången riktar sig blicken tjusad mot

GUSTAVIANSKA GRAFKORET I RI DD ARH O LM S K YR K AN.

det fina järnverket på den tornspira, som höjer sig strax

bredvid — Riddarholmskyrkans. Det fina, genomskinliga

järnarbetet på detta väl proportionerade torn framträder

som ett spindelnät mot de röda skyarna i vester. Under

dess luftiga byggnad hvila många af de konungar och

hjältar, som gjorde Sverige stort och mäktigt, och för hvilkas

namn världen darrade.

Min bostad var först på Grand Hotel — ett af de

bästa hotell i Europa eller i världen — och utsigten

från min lilla balkong var ett ständigt sällskap och ett

aldrig trytande nöje. Midt framför mig låg Norr-ström, som med stark fart störtar fram mellan Norrbros

stenkvalf ocli vidgar sig till den rymliga hamnen nedanför.

Från motsatta stranden reste sig det stora, fyrkantiga

slottet, bakom det och till venster södra bergen. En bred kaj

sträcker sig från hotellet till strömmen. Utmed dess

gra-nitmur lade ångbåtar ständigt till och från. Små ångslupar

gingo från strand till strand. Hvita fiskmåsar flögo öfver

vattnet eller slogo ned på dess }da för att gripa de

läckerbitar, som strömmen förde med sig, och deras i luften

sväf-vande vingar och missljudande skrik tycktes bringa hafvets

hela friska och kraftiga natur in i hjärtat af staden.

Men bäst tyckte jag om detta skådespel nattetid, ty

det var nu i slutet af Augusti, och nätterna började blifva

mörka. Från vattnets dunkla sköte lyste ångsluparnas röda

och gröna ögon, och deras kulörta ljuslågor voro alltid i

rörelse, där de gledo förbi och korsade hvarandra. Kajerna

både vid hotellet och på den andra sidan om hamnen voro

upplysta af tusentals gaslågor. Man kunde väl följa

strändernas ytterlinier, utprickade som de voro med punkter af

ljus, och långt bort till venster, där raden af glimmande

bloss i bågform höjde sig sakta uppåt, kände man igen

Skeppsholmsbron. Långs kajerna på andra sidan strömmen

lyste på vissa mellanrum höga elektriska lyktor som

hvit-glänsande månar öfver de gula gaslågorna. Högt uppe på

en af de branta bergshöjderna i den södra stadsdelen

flammade de mångfärgade ljusen på Mosebacke i ett strålande

knippe; och till höger nära Grand Hotel, alldeles invid

vattenbrynet, glimmade Strömparterren med sina tusentals

ljuslågor, nästan lik en juvelprydd fot, som just i

ögonblicket från Norrbro höll, på att klifva ned i strömmen.

Den glada musiken från Strömparterrens väldiga

orkester trängde genom luften, och under uppehållen kunde

man höra det dofva bruset af den framilande strömmen,

öfver hvars vatten myriader ljus från kajer, höjder, broar

och holmar kastade långa, dallrande eldstrimmor, hvilka

liksom flöto tillsamman i ett enda ljussvall.

Det har aldrig lyckats mig att besvara den frågan,

hvilket är vackrast, Stockholm eller dess omgifniugar. De

trefliga utflykter, som man kan företaga ensamt till sjös,äro oräkneliga. I öster möter en sex mil lång labyrint af

öar och holmar, innan man kommer nt i Östersjön; i vester

Mälaren, nära tolf mil lång och beströdd med ett tusental

af holmar. Omkring två hundra ångbåtar befara dessa vatten.

Tag plats på hvilken som helst af dessa båtar, och ni tar

icke miste, ty hvarenda en för eder till naturscenerier, i

hvilka klippiga höjder, skogklädda holmar och nätta villor

i ständig omvexling tjusa ögat.

Det var ett ungt engelskt par, som kom till

Stockholm på sin bröllopsresa. Ingendera talade ett ord sven-

sta lilla ångbåt, som de funno i sin smak, och tillbragte

dagen med en angenäm utfärd. Följden häraf blef, att de,

i stället för att stanna en vecka, passerade hela sommaren

i Stockholm. Hvarje dag företogo de en utflykt; de foro

aldrig samma väg två gånger och förklarade alltid, att den

sista utfärden var den angenämaste.

Medan jag väntade på, att konungen skulle återkomma

till Stockholm och bevilja mig audiens, gick jag en dag

om bord på den snabbgående ångaren Victoria, just som

den lade ut från kajen vid Grand Hotel.

Vi följde först stora farleden till Östersjön. Ångbåtar,

med vimplar och flaggor svajande från för och akter,

ångade fram öfverallt. Till venster ligger den stora parken

Djurgården och till höger höjderna på söder. Längre framäro dessa höjder betäckta med mörk tallskog och krönta

af villor. För att från stranden komma npp till några af

dessa villor, måste man stiga uppför en spiralformig trappa

inom ett högt trätorn, från hvars öfversta ände man går

öfver en bro, som tyckes lik en sträfbåge vara slagen från

torn till klippspets, och följer sedan en brant gångstig

genom skogen.

Yi taga nu af till höger och komma in i ett smalt sund,

hvars inlopp försvaras af tvenne små holmar, som på skämt

INLOPPET TILL BAGGENSTÄKET.

kallas Sverige och Danmark. Två ångbåtar kunna

knappast gå förbi hvarandra genom den trånga farleden. Dess

dystra gråa bergväggar resa sig tvärbrant från det djupa,

klara vattnet, och tall och gran stå däruppe på höjden,

nästan lutande sig öfver klippranden. Man kan verkligen

kalla Skuru sund en norsk fjord i miniatyr.

Där sundet vidgar sig och dalar och landsträckor blifva

synliga, äro dess stränder behagligt kransade med täcka

villor, omgifna af vackra promenader, blomstersängar och

vattenkonster. Framför villan står alltid den höga,

hvitmålade flaggstången midt på den runda gräsplanen, hvilkenholmar, där tallar och granar liksom skjuta fram ur den

gråa hällen, medan man knappast kan upptäcka en enda

liten jordfläck. Yi anlöpa många grupper af villor, men

slutligen kastas linan och fastgöres vid sin påle af en flicka

i dalkulledrägt. Yi gå alla i land vid Dalarö, Stockholms

förnämsta badort — en liten vacker köping med

sommarvillor, fiskarhjddor och lotskojor långs efter en sluttande

strandbrädd, från hvars höjd man har en präktig utsigt

öfver fjärden och skären.

Här väntade en vagn med kusk och betjent i livré

på mig, och jag åkte en half mil genom den gröna skogen

INLOPPET TILL GUSTAF SBERG.

omslutes af en grusad gångväg. Man kan vara säker att

få se flaggan hissad på söndagar och helgdagar samt för

öfrigt, när helst villan hedras med besök af en ärad gäst.

Yi glida med sakta fart genom Stäket, en smal, grund

och krokig farled emellan villor och skogsdungar, och ånga

sedan ut på Baggensfjärdens »krabba)) vatten. Längst bort

till venster se vi det skogbekransade inloppet till

Gtustafs-berg, en för sina porslinstillverkningar berömd fabrik, och

snart slingra vi oss in bland skärgårdens höga, skogbevuxnaDALARÖ.

Efter en tafla af L.

Zorntill Sandemar, den förnäme och angenäme kammarherren C.

F. Brannerhjelms ståtliga egendom. Yi foro in genom

grindarna, körde genom en lång allé af gamla ekar och lönnar

och stannade vid hufvndingången till boningshuset. Till

venster och höger lågo stall, vagnshus samt arbetarbostäder

— ekonomibyggnader, som svenskarne så betecknande kalla

dylika hus.

Den stora

gårdsplanen

mellan

byggnaderna var

sandad och

så

omsorgsfullt krattad,

att den

liknade ett

jämnplöjdt

fält i

miniatyr; icke ett

enda fotspår

UTSIGT VID EN SOMMARVILLA. kunde Upp-

täckas på

dess regelbundna, krattade yta utom

de spår, som hästar och vagn åstadkommo,

då vi körde upp till boningshuset.

Vår värd tog emot oss i en hög

ve-stibul, där en dubbel trappuppgång ledde

till en rymlig salong i första våningen.

Väggar och tak voro allt igenom af trä och

utsirade med vackra målningar, utförda af

skickliga artister för ett par hundra år sedan.

Gramla familjeporträtt blickade öfver allt ned

från väggarna, och i hörnen voro uppställda blanka

rustningar, hvilka togo sig ut nästan som krigsmän på post;

huset är nämligen ett af de äldsta i skärgården och bland

de få, som skonades af ryssarne, då de härjade på kusterna.

Från salongen kommer man genom stora glasdörrar ut

till en balkong på andra sidan af huset. Här ser man

framför sig en vacker trädgård, ett riktigt litet Versailles

med »långa banor» af jämnklippta träd, täta häckar och

gräsplaner, rader af livita stenar, som kanta gångarna, höga

granpyramider, Dianas tempel i en lund samt

vattenkonster och bildstoder och längst hort, till råga på utsigten,

något, som Versailles icke eger — vikens glittrande vatten.

Men med ens ljuda starka trumhvirflar genom luften.

Jag spritter till vid detta oväntade ljud, men min värd

småler och säger: »Det är så vi på Sandemar pläga kalla

till middagsmåltiden.» Middagen förtjenade också, att man

slog på trumman för den. Den hedrades genom

kammarherrens två älskvärda döttrars närvaro, och vid den saknades

icke skålar och muntert glam eller äkta svensk gästfrihet.

KAPITEL VIII.

VALLEN.

(Ås

.?J|§ agten i Sverige är väl skyddad. Den står under

lagens hägn och ofta under en skogvaktares

nog-^31 granna tillsyn. Man kan ej taga sin bössa på axeln,

hvissla på sin hund och draga ut för att skjuta, hvad

| helst en lycklig slump för inom håll, såsom

bruket är hos oss amerikanare. Och likväl är gästfriheten

i Sverige så stor, att en främling, om han endast eger

vederbörliga introduktionsbref, får flere inbjudningar att jaga

på omsorgsfullt vårdade jagtmarker, än han kan efterkomma,

och han blir alldeles öfverhopad med vänlighet, hvart hans

vägar bära.

En sval septemberafton foro min vän v.

häradshöf-ding Axel Carlson och jag genom en lång, af dubbla

trädrader skuggad allé och åkte in genom grindarna, hvarpå

vår vagn rullade öfver en stenlagd gård samt körde fram

till slottet Vallens port. Herresätets egare, kammarjunkaren

Theodor Gyllenskiöld, mottog oss här, betjeningen tog hand

om vår packning och våra hundar, och åtföljda af vår

värd gingo vi till gästrummen genom en lång korridor

med golf af stora stenar.

Gamla sällsynta möbler prydde rummen; sängarna voro

behängda med vida draperier, och spetsgardiner voro

uppsatta framför fönstren eller rättare framför de stora

öppningar, som ledde till fönstren, ty Vallens stenväggar ärosex fot tjocka. Jag gick in i en sådan sex fot djup

fönstersmyg, slog upp de tunga, massiva ekluckorna och

skådade ut på sjön, hvilken, glittrande i månskenet, med sina

vågor smekte slottets fot nedanför. Så hördes ljudet af

ett par träskor, som slogo mot stenarna på gården, och

slottsväktaren ropade, då han gjorde sin hvarje timme

återkommande rund: »Nu är klockan tio slagen.»

Nästa morgon gingo vi till skogs vid den beqväma

nio-tiden. Skogvaktaren åtföljde oss med en liten röd

irländsk »setter», med namnet »Miss». Yåra hundar — en

stor engelsk »setter», »Don», och en fint byggd

»pointer», »Beauty» — sökte tvärs öfver de vida stubbåkrar, som

sträckte sig på båda sidor, ty Vallens egor innefatta bortåt

tjugufem tusen tunnland jord, och öfver hela denna vidd

kunde vi fritt ströfva omkring med hundar och bössor. Vi

vandrade under tre timmars tid utan att upptäcka något

villebråd, då midt i ett svart, nyligen plöjdt fält »Beauty»

och »Miss» avanserade steg för steg, färdiga att »stå», och

med ens hoppade en stor brun hare fram alldeles under

nosen på dem. Detta var för starkt för deras dressyr;

trots hvisslingar, skrik och protester galopperade hundarna

efter den bortkilande haren. Vid andra sidan af fältet

vänder haren om och kommer springande tillbaka. Då

detta iltåg af hare och hundar far förbi, sigtar jag i hast

— ett godt stycke framför — och trycker af. Haren

gör en kullerbytta och faller på ryggen stendöd,

genomborrad af mina fina rapphönshagel. Inom en sekund har

»Beauty» den i munnen, och med hvarje muskel i hals,

rygg och ben spänd kommer den lilla silkeslena

hönshunden släpande på honom. — Detta var icke någon

lätt sak, ty den stora bruna fången vägde fulla tio

skålpund, och ehuru den lille hunden höll käkarna högt i

vädret, släpade både hufvudet och de långa bakbenen på

haren tungt mot marken. »Beauty» stretade så, att jag kunde

se de hårdt spända ådrorna på hennes hals, hon viftade

med svansen och var så stolt öfver att få öfverlemna det

väldiga bytet i mina händer, att, ehuru jag redan hade

piskan färdig för att gifva henne det straff, hon så väl

för-tjenade, därför att hon förföljt en hare, jag likväl icke egdeVALLEN.

hjärta att slå henne, utan nöjde mig med att tillrättavisa

henne i en mycket allvarsam och klagande ton.

Alldeles vid kanten af en sumpig och buskbeväxt

sänka, som skar in i fältet, for en kull rapphöns i vild

yra upp vid »Beautys» stånd, flög till foten af en

skogsbacke och slog ned midt för mina kamrater. Jag lemnade

denna kull åt mina vänner och fortsatte min väg. Inom

några ögonblick gjorde »Beauty» stånd vid en häck. En

kull af tolf rapphöns flög upp ur den, och det med ett

sådant surrande och smattrande, att jag blef alldeles bragt

ur fattningen, fyrade af på måfå midt i flocken och sköt

bom med båda piporna. Kullen flög tillbaka och slog ned

i den sumpiga sänkan. Denna upptog omkring tre

tunnland; i bottnen var den våt som ett träsk, där

becka-siner hålla till; dess yta var betäckt med ett tjockt lager

af ljung, och ungbjörkar växte här och där alldeles som i

ett morkullsnår i Nya England. Det var en svår mark

för rapphönsjagt, men den hade en stor fördel — här

måste fåglarna ))trycka» — som stenar.

Jag trängde in i snåret, hållande »Beauty» till hands,

och gick öfver h varenda fläck. Den lilla hunden gjorde

sin sak bra och sökte forsigtigt på marken inom tjugu

steg från mig. Grång efter gång gjorde hon stånd.

Bapp-hönsen flaxade upp, en och en eller parvis, alldeles vid

mina fotter. Stundom sköt jag bom, men stundom fällde

jag de små feta varelserna, som, skjutna i flygten, fingo

sätta lifvet till i fria luften. Under hela denna tid

hördes skott från mina följeslagare som jagade å den skogiga

sluttningen på några bösshålls afstånd. Då och då kom en

fågel, på hvilken de skjutit, till min stora tillfredsställelse,

för att slå ned i träsket, medan alla de fåglar, som sluppo

undan mig, flögo rakt på mina vänner. Efter en timme

hade jag vadat genom träsket. Sex bruna, feta rapphönor

lågo i min korg; en sjunde hade fallit död framför mina

jagtkamrater och tagits upp af dem. Under tiden hade de

fått fem rapphöns samt en orre, och vi satte oss ned att

frukostera med vårt byte liggande på gräset framför oss.

Vid middagstiden skildes vi åt. Jag kunde omöjligt

hitta den kull, som jag sökte, och då jag såg Tallens

hvita murar, som höjde sig öfver de gröna träden, gick jag i

sakta mak tillbaka till det gästfria hemmet, dit jag anlände

vid tvåtiden. Mina följeslagare hade bättre lycka. De

återkommo vid sextiden efter att hafva funnit två nya

kullar och fått åtta rapphöns på eftermiddagen. En hare, en

orre och tjugu rapphöns, upphängda på muren, voro en

ganska artig samling vildt.

Vi voro snart klädda i högtidsdrägt och satte oss ned

till en måltid, som kunnat anstå en furste. En del af

bordservisen var öfver två hundra år gammal. Vallens

stora egendom har sina anor från tolfte seklet och är ett af

landets äldsta historiska herresäten. Kammarj un karen

Gyllen-skiöld har varit medlem af första kammaren. »Hennes nåd»,

hans maka, vår vackra och eleganta värdinna, är

syskonbarn med Grefve Carl Lewenhaupt, förut Sveriges och

Norges minister i Washington, och nu minister för

utrikes-ärendena.

Vår värd och vår värdinna med sina två små blonda

döttrar gåfvo en vacker bild af det fina och eleganta

lif-vet bland Sveriges adel. Hemma i sina förfäders åldriga

sal, omgifna af flydda seklers minnen, välkomnande en

främling från Amerika med en lugn och stilla och på samma

gång förekommande gästfrihet, som gjorde, att denne med

ens kände sig nästan som en medlem af deras egen krets,

bildade de en familjegrupp, hvars intagande behag jag icke

kan förgäta, och hvars minne jag städse skall hålla kärt.KAPITEL IX.

OSCARSTRÖ M.

pittoreskt fall i ån; därofvanför en

järnvägs-station, där lokomotivet nnder färden till

Halm-PXcSA; stad stannar för att taga en klunk, och på kullens

^ \\ topp ett större landthus med bred gårdsplan,

hvar-^ ifrån man kan blicka ut öfver hela trakten rundt

omkring och äfven har utsigt långt nedåt Nissans dalgång,

där tloden lik ett silfverband slingrar sig fram mellan

skogbeklädda höjder. Så ter sig Oscarström.

Jag tog in där hos disponenten Jonsson, en fetlagd,

sällskaplig man, som förstår sig särdeles väl på hästar och

hundar. Där finnes ock en rörlig liten mamsell, väl

förfaren i hushålls- och köksbestyr, samt ett hälft dussin

tje-nare och tjenarinnor. Till de förra hör Josef, hvilken

känner till, hvar rapphönskullarna ligga och hvart de flyga,

när man väl lyckas att få upp dem. Jag bör ej heller

förbigå de väl hållna vagnshästarna, mängden af

rapphöns-hundar och stöfvare samt en liten »terrier»,

hushållsmamsellens synnerliga favorit.

Rundt omkring ser man skogbevuxna kullar och

ljunghedar, där bondgårdar och torp sticka fram här och där.

Jagträtten sträcker sig öfver tre tusen tunnland.

Sannerligen är icke Oscarström ett paradis i smått för en idrottsman.

Det finnes här jämväl godt laxfiske under

sommaren, och nedanom fallet är ett litet hus för fiskodling.Sextio laxar voro för tillfället intagna i bassängen, och man

hoppades i November kunna taga rom i tusental från

dem, hvarefter de skulle åter sättas i frihet. De äro mörka,

slemmiga varelser, dessa laxar, som under månader vistats

i ån, helt olika de silfverblänkande fiskar, som nyss

kommit från hafvet.

Vid fallet finnes en damm, men den gamla qvarnen

har längesedan gått all världens väg. Vattnet rinner öfver

dammen med jämn, glatt och glänsande yta och faller

sedan i bugtigt lopp hvitskummande från omkring åtta fots

höjd ned i forsen därunder. I denna ser man i det klara

solskenet under septembermiddagarna, huru laxarna gång på

gång hoppa upp under fruktlösa försök att komma upp för

fallet och i ån därofvanför. En middagsstund räkuade

jag dem med klockan i handen. Under en tid af fem

minuter hoppade femtio laxar i höjden. Jag fortsatte att

räkna. N:o 74 kom upp på kanten af fallet, där det klara,

nästan bernstensfärgade åvattnet, som jag skulle vilja likna

vid en bugtig glasyta, kröker sig öfver den högsta stocken.

Där hänger han nu; i nästa sekund har han kommit fram

en tum i det snabbt framflytande vattnet; en sekund

till, och han far pilsnabbt uppför strömmen och är snart

utom synhåll. På tolf minuter hafva ett hundra laxar

försökt att hoppa upp, men blott för n:o 74 har försöket

krönts med framgång. Dock är det helt annat vid högt

vattenstånd; då komma laxarna lätt nog uppför fallet.

Under mina vandringar omkring Oscarström visade

man mig en stuga, som var något större än de närliggande,

under uppgift, att den beboddes af en amerikanare. Skulle

en landsman verkligen hafva kommit till denna aflägsna

dal och där slagit sig ned? Jag besökte honom. Han

öppnade dörren för mig, ledande vid handen en liten

dotter. Jag visste, att han var svensk, innan han sagt ett ord.

Han hade utvandrat till Amerika, hade varit grofsmed

under fyra års tid någonstädes i staten New York och hade

återvändt med en penningsumma tillräcklig till att köpa

den lägenhet, där han nu bodde. Han hade nu i tio år

vistats i sitt fädernesland och glömt bort all den engelska,

han hunnit tillegna sig.»Ja», sade han på svenska; »arbetaren får mycket bättre

betalt i Amerika. Här i Sverige skulle jag aldrig kunnat

förtjena nog penningar till att köpa denna lägenhet.»

»Men hvarför återvände ni då?»

»Jo», sade han småleende, »jag hade hemsjuka, jag

längtade hela ^tiden efter gamla Sverige

och stod icke ut med att längre vistas i

främmande land.»

Det r-SÉÄ faDns ytterligare tre

så kallade amerikanare bosatta

inom en iBHBMHBMiliMMMBBBBBBBBBÉWBHK dagsmarsch från

ström. De hade

Oscar-

1. LAXFISKE VID OSCARSTRÖM.

2. FALLET VID OSCARSTRÖM.

alla kommit tillbaka af samma anledning. De längtade

efter det gamla hemmet och kunde aldrig lemna det igen.

När jag vaknade onsdagen den 3 Oktober, regnade det

starkt. Det hade regnat hela natten och fortfor att regna

hela dagen — ett hällande ösregn, som höll oss alla inom

fyra väggar. Natten föll på, men regnvädret fortfor.

Nissan svällde upj) till en brusande fors, och dånet af fallet

vid Oscarström trängde med sina djupa toner igenom

stormens hvinande. Torsdagens morgon grydde kall och gråmed en tät dimma, som insvepte allt utanför huset i sitt

tjocka omhölje och kändes kylig till och med, där vi sutto

inomhus vid hrasan. Men det hvarken regnade eller blåste,

så att jag gaf mig ut i dimman med Josef såsom

vägvisare och den gamla settern Don bakefter mig. På en

stubbåker fick Don slag, men kullen hade flugit sin kos.

Yi genomsökte ljungbacken bortom åkern. I en sänka

hejdade Don sitt lopp lika plötsligt, som om han kommit

emot en stenmur, och med hufvudet i rät vinkel mot

kroppen gjorde han med sin långsträckta kropp och yfviga,

hvita svans ett stånd, som det var en glädje att se, och

som förtjenade att ritas af. Kullen flög upp. Pang, pang.

Två rapphöns föllo för hvart skott. Jag skrattade af

hjärtans lust. En sådan tur hade jag aldrig förr haft.

Josef stoppade de fyra fåglarna i väskan och vi fortsatte vår

jagt efter den nu kringspridda kullen bland de låga

tallarna på höjden, där rapphönsen hade sökt tillflykt. Här

fick jag några bra slängskott på fåglarna, som flögo af

och an mellan trädtopparna, och fyra till stoppades i

väskan.

Det var ännu tidigt på morgonen. Luften var tung

och vädret hotande, men vårt blod var i svallning. Yi

gingo på en spång öfver den brusande Nissan, och,

följande en smal stig, som slingrade sig genom ljungen, kommo

vi öfver höjden på åns venstra strand och stego ned i

en bredare dalgång längre bort, i hvilken ett tillflöde till

ån flöt fram. Marken bildade där tre tydligt åtskilda

terrasser. De jämna sträckorna voro odlade, backarna

mellan dem åter betäckta med ljung och buskar samt lågväxt

björk- och tallskog. Då vi blickade ned i den inbjudande

dalen, glänste mot oss från horisonten en klar fläck med

en blå sky, nästan liknande en nordisk gudinnas milda,

blåa öga, och medan vi gingo nedför den ljungbeväxta

sluttningen, sågo vi, huru dimmans gråa slöja kastades

tillbaka, och en strålande sol log från en klarblå himmel.

Det var middag, då vi började jagten på den

busk-beväxta backen. Plötsligt flyger en kull af omkring trettio

rapphöns med ett starkt surrande ljud upp ett stycke ifrån

Dons stånd, sträcker i höjden och försvinner öfver terras-sens höga kam. Jag skjuter en fågel på långt håll. Vi

följa efter de bortflygande öfver det jämna fältet ofvanför,

men, se, då står framför oss längst uppe på den högsta

terrassen den oundviklige lille pojken, hvilken förekommer

lika ofta i Sverige som i Amerika, han, som kommer fram

vid knallen af geväret

och följer jägaren i

hälarna hela dagen,

vid h varje skott

tittande fram från sitt

gömställe bakom en

stenmur eller ett träd;

en välbekant

uppenbarelse, isynnerhet

när man bommar

— framtidens jägare.

»Grå undan! Spring,

spring till ven ster

därborta! Vi ämna

skjuta», ropa vi —

och i väg bär det för

pojken. Men nu,

första gången under mitt

jagtlif, var pojken till

nytta; ty då han

sprang in bland

björkbuskarna skräm de han

upp en orre, hvilken

från höjden flög rakt

öfver våra hufvud,

där vi stodo på jämna

gamla norreport i halmstad. marken nedanför. Där

kom fågeln seglande

i luften, skarpt tecknad mot den blåa himlen, just lik en

svärta, som skjuter förbi udden Bald Head på kusten af

Maine. Ett präktigt skott för mig! Jag lyfte min bössa

i sakta mak, och sigtande framför honom jämt hans egen

kroppslängd tryckte jag af. Han föll ögonblickligen ned

och låg död på den mjuka ljungen. Det var min förstaorre. Jag satte i min hatt lians utåtböjda, svarta

stjärtfjädrar.

Sedan vi vederbörligen tackat den lille pojken och

gif-vit honom en slant, gingo vi upp på den jämna öfversta

terrassen. Där låg kullen midt i ett busksnår. Jag sköt två

stycken, en till höger, och en till venster, då de flögo upp

vid Dons stånd. Vid knallen kilade en hare fram,

hvilken skuttade af åt höger, men jag handterade mitt

bak-laddningsgevär så fermt jag kunde, lyckades få in en ny

patron och fällde haren, innan han kom ur håll för mig.

Nu spridde sig den stora kullen, hvilken i själfva

verket bestod af två eller tre förenade sådana, öfver den

ljungbeväxta backsluttningen, och vi fingo en god jagt.

Med hjälp af den förträffliga hunden Don sköt jag dem

en och en eller parvis, och fick så åtta till i väskan. Och

just som solen gick ned, flög ur en fuktig skogsremsa upp

en stor morkulla, tyst som en hök på rof. Jag sköt ett

slängskott; röken fyllde luften framför mig, men när jag

kom ut ur skogen, stod »Don)) på öppna fältet, och då jag

gick fram, låg m orkull an död framför honom. En väldig

krabat var hon i en amerikanares ögon med sina långa,

spetsiga vingar och en kroppsvigt af inemot ett skålpund.

Men se, våra amerikanska morkullor! Små äro de, det är

sant, men ingenting går upp mot den muntra klang,

liknande silfverne slädbjällrors, med hvilken våra rödbruna

skönheter i medlet af Oktober svinga sig upp i luften från

Nya Englands albuskar.

Yid skymningens inbrott gingo Josef och jag hemåt

på den slingrande stigen öfver bergkammen — uttröttade

och smutsiga, men friska och lyckliga. Remmen på Josefs

jagtväska skar hårdt in i hans axlar, där han stretade

framför mig. Väskan var full och äfven utanpå betäckt

med vildt, som dinglade ned från banden och från hvarenda

stropp. En hare, en orre, en morkulla och nitton

rapphöns voro dagens byte — den bästa jagt, som jag dittills

haft i Skandinavien.

Den svenska rapphönan är den för hela Europa

gemensamma -— Perdix cinerea. Mina nitton vägde

tillsammans sexton skålpund eller ej fullt fyra femtedels skålpundTIVOLIPARKEN T HALMSTAD.per stycke. En af dem, en gammal tupp, vägde ett

skålpund, hvilket antagligen är maximum af en rapphönas vigt.

Kapphönsjagten i Europa liknar ganska mycket vår

jagt efter den amerikanska vakteln, dock med den

skillnad, att rapphönan icke, i likhet med vår lilla sluga vaktel,

kan hålla in »vittringen» så länge som en eller två timmar,

^ sedan hon slagit ned, hvarför jägaren i Europa hör förfölja

kullen omedelbart efter hvarje uppstöt och, om möjligt,

drifva den i ljungen, där fåglarna gång på gång flyga

upp en och en eller parvis och så lemna tillfälle till

flere skott.

Orren är samma art som Skottlands och Alpernas

svarta skogsfågel — Tetrao tetrix. Min var en ungfågel

och vägde två och ett halft skålpund. De vackra, utåtböjda

stjärtfjädrarna äro i Tyrolen ganska eftersökta såsom

hattprydnader, och de taga sig också ganska bra ut, när de

svaja i en jägares hufvudbonad.

I allt vägde mitt byte för dagen nära tjugusex

skålpund, så att man icke kunde undra på, att remmen skar

in i Josefs skuldror.

Ett par mil nedanför Oscarströrn faller Nissan ut i

Kattegat mellan staden Halmstads hamnarmar. Denna lilla

stad räknar knappt tolf tusen invånare, men berömmer sig

dock af att ega större antal invånare än någon annan stad

i Halland och är provinsens landshöfdingssäte.

Halmstad är bekant för sin utmärkta rökta lax, sin

vackra götiska kyrka, den gamla norra porten och sin täcka

Tivolipark, där man kan sitta i fria luften och sm utta på

en kopp té, allt medan man öfver en mellanliggande jämn

gräsplan skådar bort till Slottsmöllans lundar och hus eller

med blicken följer Nissan, där den slingrar sig fram

genom slätten och flyter alldeles förbi den höjd, där man

själf har sin plats.

Men de bästa och varaktigaste minnen, jag eger af

Halmstad, äro de, som bevara dess artiga invånares

gästfrihet. Där bor landshöfdingen i Halland, Carl Nordenfalk,

en särdeles angenäm man, antingen man möter honom i

salongen eller på fältet med hund och bössa; där har min

trogne jagtkamrat, v. häradshöfding Axel Carlson, sitt hem;

och i stadens närhet ligga de präktiga bostäder, som hysa

bröderna Isak och Wilhelm Wallberg, de största

klädesfabrikanter i Sverige, hvilka göra sig ett nöje af att

inbjuda en resande till en »middag i all enkelhet» och

öfver-raska honom med en präktig festmåltid om trettio till

fyratio kuvert.KAPITEL X.

BALGÖ.

usken piskade på kästarne. Damerna till viftade oss

sitt farväl från den gästvänliga verandan.

Vagnen rullade öfver stenbron bredvid den gamla, af

sten uppförda qvarnbyggnaden, och det bar åstad

tvärs igenom landskapet bortåt en mil på en god

makadamiserad väg. Steumurar kantade på ömse sidor

vägen, och hvart man såg, reste sig kalla gråstensklippor

öfver den af höstråg gröna slätten. Vi svängde sedan

rätt till venster och foro på en biväg bort till en halfÖ,

som skjuter ut i det stormiga Kattegat, samt stannade till

sist på ett gammaldags svenskt bondhems kringbyggda,

fyrkantiga gårdsplan.

Den gamle bonden var välsignad med åtta duktiga

söner, alla fullväxta, alla öfver sex fot långa, alla blåögda

och ljushåriga, alla boende i fädernehemmet. Två af dessa

unga jättar gingo med oss till den klippiga stranden. Det

blåste en riktigt frisk bris. Vågorna bröto sig fradgan de

af vrede mot stranden. Hvart man såg, gingo »hvita gäss»,

som rullade in emot oss, och skummet yrde i långa banor

från lovart. Nej, båten skulle icke vara i stånd att »vaka»

i sådan sjögång med oss sex ombord; det vore bäst att gå

inåt viken och ro ut pråmen. Snart fingo vi också se,

huru våra unga vikingar, vadande upp till knäna i det

långgrunda vattnet, sköto på och halade ut en väldig, något

Thomas, Från Slott till Koja. 9

ramponerad Diktare». Denna var stor nog att gå öfver

Atlanten, hvadan vi beslöto att trotsa Kattegats vågor, och

under ett hårdt arbete vid de grofyxade årorna rodde

vi-kingarne oss öfver till ön Balgö.

Denna ö, om närmare fyra hundra tunnlands vidd,

ligger vid Sveriges vestkust nära staden Yarberg. Den

tillhör godsegaren Alfred Bexell, hvilkens gäst jag var, och

som nu följde mig till ön. I vårt sällskap voro hans son

Alfred Bexell J:r, en ljuslagd och glad yngling om femton

år, och dottern Ebba, en blåögd tolfåring, hvilken framför

DEN SVENSKA HAREN.

oss kilade åstad öfver fälten med håret fladdrande för

vinden, smidig och behaglig som en ung gazell.

Vi kommo snart till gården på ön, och jag fick

tillfälle att beundra de två bastanta lador af huggen sten,

hvilka herr Bexell, som aldrig gör något till hälften, kort

förut hade uppfört för inrymmande af den ökade gröda,

hvilken ön frambringar, tack vare hans öfverlägsna

skicklighet i jordbruket. Alfred J:r, Ebba,

roddarne-vikin-garne och några af gårdsfolket på ön sprungo med käppar

och bleckpannor i händerna tvärs öfver ön vesterut, medan

jag och min värd gingo öfver ett åkerfält ned till en vik

på öns norra sida.För sju eller åtta år sedan hade herr Bexell

utplanterat harar på Balgö. Dessa hade ganska hastigt

mångdubblats till antal, och vid tillfälle beredde egaren sina

vänner en sällsynt förträfflig harjagt. En sådan skulle ega

rum dagen därpå, men min värd sade: »Ni är främling,

ni känner ej till vårt sätt att jaga harar; ni måste i dag

fara öfver med mig till Balgö, och vi skola hålla en liten

jagt eudast för oss själfva, hvilken kan tjena eder som en

inledning till den större.»

Yi voro alltså på ön. En stenmur strök utmed

randen af åkerfältet, ej långt från den innersta änden af viken.

DEN SVENSKA HAREN I VINTERDRAGT.

Jag ställde mig bakom ett hörn på muren, lade patronerna

i rad på en slät sten framför mig och tog en noggrann

öfverblick af situationen. Yikens vatten befann sig inom

ett afstand af fyratio steg. Det var således gifvet, att

hararne måste passera inom skotthåll. Omkring trettio

steg från mig och parallel med såväl vattenytan som den

väg, hararne måste komma, fanns en halft nedrasad

stängselmur, uppförd af stora klapperstenar. Emellan min plats

och denna mur var en gräsvall, som erbjöd ett

förträffligt håll, men bortom den måste jag knäppa jössarne

med ögonblicksskott emellan stenarna. Lyckligtvis fanns

nästan midt emot mig i den förfallna muren en öppning,

där en liten bäck, som kom från åkerfältet, flöt ned tillhafvet. Jag kröp därför bakom hörnet på muren och

väntade. Ett stycke från mig satt min värd på stenmuren ocli

rökte sin cigarr med samma lugn, som general Grant

strax före en drabbning. Han hade ingen bössa, ty han

jagar aldrig, men är det oaktadt en stor älskare af jagt.

Nu synes en hare högst uppe på den vestra

betesmarkens backsluttning; han hoppar upp på en tufva, reser

sig kapprak på bakbenen, som en känguru, klipper med

öronen, svänger blixtsnabbt rundt om och försvinner med

ilande fart ur vår åsyn, tydligen icke rätt nöjd med sin

rekognoscering. Tre harar till bete sig på samma sätt.

Yinden blåste starkt från oss till dem. Yädrade de oss

kanske?

Men nu höra vi fjärran skrällarna från bleckkärlen

och dreffolkets rop. En hare kilar nedför sluttningen; med

öronen liggande flata bakåt nacken rusar han med vindens

fart tvärs öfver gräsvallen och förbi mig. Jag sigtar

framför honom, ungefär på hans egen kroppslängds afstånd,

och trycker af. Han gör en kullerbytta och ligger med

fotterna i vädret stendöd.

En annan jösse kilan nu förbi bortom den förfallna

muren. Ett slängskott — och han tumlar ned i

bäcken. Yid smällen vände fem harar, som hoppade ned för

backen, och sprungo tillbaka i ordets fulla bemärkelse »för

brinnande lifvet». Men »tram, tram, hallå, hallå!» Allt

närmare kommer drefvet, och öfver larmet ljuder liten

Ebbas klara barnröst.

Och nu »gupp uti gupp» kila harar efter harar förbi,

nästan liknande den hvitulliga skytteln i en väf, hvars varp

här bildades af klapperstensraden. Pang, pang. Bara ladda

och skjuta; det gick hett till. Hur fort jag än kunde

lägga i patronerna, fortare kommo dock hararna. Sköt jag

en, skumpade samtidigt fem undan; offer strödde jag dock

öfver gräsvallen, bakom stängselmuren, i bäcken och bortom

densamma. Ofverallt rundt omkring hopade jag dem under

två heta minuter. Drefvet hann nu fram, och jagten var

slutad. Min värd satt alltjämt på stenmuren och rökte

cigarr. Jag skyndade fram till honom, kastade min hatt

på marken, tryckte hans hand och tackade honom hjärtligtKLArpJAGT*

för den bästa jagt, som jag någonsin varit med om. »Aldrig

ha vi sett någon, som kunnat ladda och skjuta så fort som

ni», sade dreffolket. Nu hopsamlades hararna och lades i

en rad på gräset; deras antal var femton, en härlig syn!

Ung Alfred plockade upp mina förbrukade patronhylsor.

De voro tjugu. Tre harar hade kräft skott ur andra pipan.

Jag hade således blott skjutit två riktiga bommar.

Under det herr Bexell och jag stodo och samtalade, kom

en hare skuttande österifrån, och då jag såg upp, märkte

jag, hurusom min värd beredt mig en öfverraskning, i det

drefvet nu pågick från ostsidan. Jag sprang i hast bort

till mitt förra håll vid muren, ställde mig i

skjutposition och fick ännu nio jössar, just som de kilade förbi.

Männen hade händerna fulla med byte. Tjugu fyra harar

buro de hem. Jagten hade hållit på i tre qvarts timme.

Det var koncentrerad sport.

Den svenska haren — Levits timidus — är en egen

art, skild från den art, som finnes i mellersta Europa —

Lepus europceus. Den svenska haren är mindre och

spensligare, har kortare öron och eger den utmärkande

egenskapen att hvitna om vintern, alldeles som fallet är med

hararna i Nya England och Kanada.

Några af hararna vägde nio marker, en tio, och en

präktig gynnare gick ända upp till elfva och en q vart. Och

detta var den lilla jagt, som skedde för oss själfva — i

sanning en utmärkt inledning till den stora.

Dagen därpå, den 17 Oktober 1883, gick den stora

jagten af stapeln. Tolf bössor voro i linie; trettio

drif-vare öf verf oro ön, och vi sköto öfver två hundra harar,

af hvilka jag hade den turen att nedlägga jämt fyratio. Men

jagten saknade det romantiska, friska och tilltalande i

gårdagens, då min värd satt och rökte på stenmuren, hans

lilla fagra dotters hår flög för vinden ibland dreffolket på

backen, och hararna skuttade som »yra i mössan» i det

trånga passet mellan den gamla stenmuren och hafvet.

Samma dag var stor middag på Gröingegården, min

värds gästvänliga landtställe. Kyrkoherden och de

förnämsta personerna i Varberg voro samlade där, och vi tillbragte

en angenäm afton. Skålar föreslogos i högstämda ordalag,DET INRE AF EN SKÅNSK BONDSTUGA.och åtföljdes af hurrarop för Amerika och Sverige. ))Vårt

land» och »Star-Spangled Banner» sjöngos enstämmigt.

Nästa morgon bjöd jag farväl till mina goda vänner

och for till järnvägsstationen. När vi åkte ut genom

grindarna, sänktes amerikanska flaggan, som under min vistelse

svajat från en stång i midten af den vackra trädgården,

och min jagt för året var af slutad.

Herr Bexell eger icke blott egendomen Göingegården

om nära sju hundra tunnland, utan också, halfannan mil

längre bort, godset Thorstorp, nära tre tusen fem hundra

tunnland i ytvidd. Han är född i Sverige, men lika fullt

amerikanare; ty den sanna amerikanska anden af manlig

själfständighet samt den vilje- och handlingskraft, som

rödjer alla hinder ur vägen, finnas hos honom. Han är sin

egen lyckas smed och har svingat sig upp till en af rikets

ledande jordbrukare. Han var en af de första, som

använde märgel i det svenska jordbruket. Vidsträckta

trakter i Sverige ligga som ljungbevuxna, ofruktbara och

ödsliga hedar. Herr Bexell fann, att märgeln var

egnad att fruktbargöra jorden och utrota ljungen. Han lät

genast med betydliga kostnader bygga makadamiserade

vägar från sina märgelgrafvar till de aflägsnaste ljungbackarna.

På dessa vägar forslar han årligen många tusen märgellass

och förvandlar hundratals tunnland vildmark till fruktbara

fält. Här ljungheden är för olän dig till odling af något

slags säd eller gräs, besår han den med barrskog. Om

den är en människoslägtets välgörare, som kommer »två

grässtrån att spira upp, där förr blott ett fanns», så är

Alfred Bexell, herre till Göingegården och Thorstorp, en

sann människovän.

På de släta berghällarna vid Thorstorp låter min värd

inrista sina vänners namn, äfvensom satser, valspråk,

tänke-språk och träffande uttryck i versform, många författade

af honom själf. Het finns på godset en gammal

stenhuggare, och jag misstänker starkt, att hela hans tid går åt

till att inrista namn och motton.

»Man säger», anmärkte herr Bexell, »att Sverige är ett

litet land, och att den tid icke är allt för aflägsen, då dess

folk skall blandas med andra och dess språk upphöra attfinnas till. Men om ock alla andra vittnesbörd gå

förlorade, skola dessa evigt bestående berg fortplanta till

kommande slägten ett ädelt tungomål, taladt af ett folk, som

väl spelat sin roll på världens skådeplats.))

))Men jag önskar)), tillade han, ))att jag på ett af

världsspråken kunde få ett motto, hvilket i någon mån

kunde vara en nyckel till mina hällristningar.))

Jag erinrade mig då en vers af Yirgilius, utbytte ett

ord mot ett annat och föreslog: i>Lapides loquentes sem per

habemusj) (Vi hafva alltid talande stenar).

))Grodt)), sade min värd, ))det skall i morgon blifva

in-ristadt.))

Herr Bexell låter äfven inhugga namnen på sina

ovänner och på statsmän, hvilkas politik han ogillar, men de

sättas upp- och nedvända. Särskildt har jag en säker

aning, att om den store Bismarck skulle komma på besök

till Thorstorp, han skulle finna sitt namn i en allt annat

än smickrande ställning.

Efter mitt besök har jag till min stora förnöjelse fått

veta, att Hallands landsting erkänt herr Bexells duglighet

och tjenster genom att välja honom till medlem af första

kammaren. Han har sedan utbytt platsen i denna mot en

dylik i den andra.

Marken är hvit utanför mina fönster i Sveriges

huf-vudstad, där jag sitter och skrifver, men angenämt är det,

att i tankarna blicka tillbaka på scener och vänner från

de skumma oktoberdagarna — på min vistelse å Thorstorp,

då ung Alfred och jag lefde ungkarlslif och gingo

tillsammans på jagt, icke att förglömma en klar

månskens-qväll, då fröken Junis Bexell, en smärt, behaglig flicka om

sjutton vårar, kom galopperande på sitt favoritsto —

half-annaa mil öfver backarna — med vår post, och vidare på

besöket å Gröingegården, där fru Bexell med ett moderligt

behag, som påminner om Nya Englands hem, fullgjorde

en värdinnas pligter, och där allt sammanstämde till att

gifva amerikanaren det intryck, att han icke längre var en

främling i ett främmande land.STOCKHOLM FRÅN SÖDRA BLASIIHOLMSUAM.NFN.KAPITEL XI.

HEMMEN I STOCKHOLM.

e svenska städernas inbyggare bo i våningar. Man

träffar högst få familjer i Stockholm, som

upp-^ w taga ett helt hus. I de förnämsta qvarteren i

yjL\. staden finnes alltid en bred portingång till huset och

[ sedan en bugtande stentrappa. Denna trappa

begagnas så, som vore den en gata. Man är alldeles för

sig själf i sin våning eller sin våningsdel och behöfver

ej hafva någonting att göra med grannarna i samma hus.

Våningen två trappor upp, eller, som vi amerikanare

skulle kalla densamma, den tredje, är, eget nog, den

förnämsta. Bottenvåningen är ofta fuktig och första våningen

ej sällan låg i tak, nästan i samma stil som de franska

en tresol-våningarna; men våningen två trappor upp är hög

och rymlig samt husets dyraste och mest eftersökta våning.

Källaren är indelad i små hvälfda afdelningar, af hvilka

två eller tre höra till hvarje bostadslägenhet, och äfven

vinden är afplankad i små rum, af sedda för de olika

familjerna i huset.

Vid dubbelporten åt gatan till finnes ett litet rum,

som bebos af portvakten. Jag hade bott öfver en månads

tid i min våning, innan jag visste, att porten till gatan

alltid var läst. När man vrider på knappen, får man icke

porten att gå upp, utan ringer i själfva verket på en liten

klocka i portvaktens rum. Portvakten har tätt intill denplats, där han sitter, en annan knapp, och då han hör

ringningen, skjuter han från regeln, och han är så van att

göra detta i samma ögonblick, man ringer, att jag under

mer än en månads tid trodde, att det var jag själf, som

sköt ifrån regeln.

Portvakten tittar ut genom en rund fönsterglugg,

hvar-ifrån han har utsigt åt porten både utan- och innanför,

och om den, som står utanför, icke är en i allo respektabel

LINNÉS BILDSTOD I HUMLEGÅRDEN.

person med hyggligt utseende, måste han undergå ett

»korsförhör», innan han får tillåtelse att inträda. På detta sätt

utestängas många obehagliga besökare.

De svenska kakelugnarna skola hos mina landsmän

helt visst uppväcka både beundran och vördnad. De äro icke

små järnpjeser, som våra amerikanska kaminer, utan gå ända

upp till taket. De förfärdigas af porslinskakel och stå, lika

stora kolonner eller monument, som verkliga prydnader för

de rum, i hvilka de äro uppförda. Kakelugnen i mitt

förmak gjorde ett så mäktigt intryck på mig, att jag icke gaf

mig någon ro, förrän jag hade mätt upp den. Jag fannden vara fyra och en fjärdedels fot bred, tre fot djup samt

tolf och en half fot hög. Den var byggd af hvitt

porslin. Dess pelare voro, som sachsiskt porslin, utsirade med

upphöjdt arbete, och ofvanpå densamma fanns en

porlins-engel, hvilkens vingar skuggade hela den öfversta ytan.

Kakelugnens storlek väckte hos mig en hemsk aning om

kölden under vintern.

Yid foten af kakelugnen nära golfvet finnes en

öppning liknande en ugn. Denna öppning är omkring en fot

KATARHSTAHISSEN I STOCKHOLM.

liög, åtta till tio tum bred samt två eller två och en half fot

djup. I den tändes hvarje morgon under hela vintern en

vedbrasa. Då denna brunnit ned till glödande kol och

de röda kolen täckas af ett tunnt, spindelväfslikt lager af %

hvit aska, vet den svenska husjungfrun, att alla osunda

gaser försvunnit. Hon skjuter då till och reglar

järnluckorna till eldstaden jämte de yttre, blankskurade

mäs-singsluckorna och stänger spjället uppe vid taket. Den

svenska kakelugnen är till hela sin höjd genombruten af

murade rör. Röken från brasan måste gå upp och nedgenom kakelcylindern flere gånger, innan den kan komma

upp och ut genom skorstenen. Hela denna porslinsmassa

blir sålunda upphettad. När spjället stänges, hindras

värmen i det inre af kakelugnen från att strömma ut, och

denna sprider under tjugufyra timmar en mild, behaglig

värme i rummet. Äfven under den strängaste köld

be-höfver man vanligen tända blott en måttlig brasa två

gånger om dagen. Det är den behagligaste värme, jag

känt, och man får på detta sätt mera värme af en viss

qvantitet ved än medelst något annat slag af kamin eller

ugn, som jag sett. Den enda olägenheten är, att med

detta sätt att elda ofta icke finnes förenad någon

ventilation. Men svenskarne hafva en viss fäderneärfd

motvilja mot ventilation.

En gång om året komma två herrar med

anteckningsbok och blyertspenna i handen för att omsorgsfullt undersöka

kakelugnarna i hela våningen. De taga äfven

skorstenspiporna i skärskådande. De äro ett slags kommunala

tjenstemän, ty Stockholms patriarkaliska styrelse vill

förvissa sig om, att det ej är någon fara för, att man skall

bränna upp sig.

Skorstenarna i Sverige fejas ännu af sötare. I Amerika

känna vi till detta slags folk endast genom bilder; men i

Sverige ser man dem ofta på taken eller möter dem på

gatan. De äro små, svarta, grinande, sotiga pojkar, som

bära en med järnkrok försedd lina hängande om halsen

eller öfver axeln, jämte en skrapa, och flina med röda läppar

samt ögon, som tindra fram genom det svarta sotet på

deras ansigten. De få äfven göra tjenst som busar till att

skrämma barn. »Sotar n kommer»! ropar den svenska

modern till sitt barn, då hon vill få det att lyda.

I allmänhet brukas till bränsle ved. Denna fraktas

i stora, breda skutor till hufvudstaden från kringliggande

bygder. Långs kajen vid Nybrohamnen ser man alltid

långa rader af dessa vedskutor ligga fastgjorda sida vid

sida, med stäfven intill stenkajen. På denna stå framför

skutorna väldiga ställningar af trä; somliga öfver

manshöjd. I dessa ställningar trafvas den sålda veden för att

mätas. De hålla en hel, en half och en qvarts famn.Man kan, om man så vill, själf gå ned till kajen, dår

skutorna ligga, och köpa sitt lass ved; men det år båttre

att anförtro detta uppdrag åt en tjen are.

Det finnes i hvarje hus en vedkarl. Han år ofta från

Dalarna och iklädd detta landskaps vackra drägt; han är

ELDEN ÄR LÖS.

Efter en tafla af Knut Ekvall.

husets tomte. Han köper veden och lagar, att den blir

riktigt inlagd i källaren, hugger och sågar den samt bär

upp den hvar dag eller en gång i veckan, så att det

alltid finnes ett tillräckligt stort förråd i den stora vedlåren

i tamburen.

Brandsynen, d. v. s. kakelugnsbesigtningen, anblicken

af sotarne och veduppköpet förde naturligtvis mina tankarpå eldsvådor ocli följaktligen äfven på brandförsäkring.

Jag gick till en agent.

»Huru hög är afgiften för brandförsäkring af mitt

bohag till ett belopp af tio tusen kronor för ett år?»

»Fem kronor.»

Jag trodde, att han icke förstått mig, och upprepade

min fråga.

Samma svar — »fem kronor.»

Jag såg på mannen; han tycktes vara fullkomligt klok.

»Hvad för slag?» Yill ni försäkra mitt bohag på ett

års tid mot en afgift af femtio cents för ett tusen dollars?»

»Ja.»

Jag började att räkna i procent. Ar det en procent

eller en half eller en fjärdedels eller en tiondedels? Nej,

afgiften är precis en tjugondedels procent. Jag hade några

månader förut försäkrat mina kontorsmöbler, förvarade i

hvad vi kalla ett första klassens tegelstenshus i Amerika,

för en procent om året, jämt tjugu gånger så mycket, som

den svenske agenten nu fordrade.

»Ar ert bolag riktigt säkert?» frågade jag.

»Ja, fullkomligt. Yårt kapital utgör tolf millioner

kronor, och den försäkringspremie, jag uppgifvit, gäller

icke blott hos oss. Den utgår efter gemensam taxa.

Hvarje bolag, som gör dylika affärer i Stockholm, försäkrar

lösegendom förvarad i ett första klassens hus mot samma

premie, och denna ger i själfva verket tillräcklig ersättning

för den obetydliga risk, man löper. Yi hafva inga större

eldsvådor i Stockholm.»

Grodt och väl. Detta var en nyhet i försäkrings väg.

Amnet intresserade mig. Jag började sätta mig in i saken.

Jag fann då, att premien för första klassens fastighet,

ehuru högre än för lösegendom, utgjorde endast sjuttiofem

cents för ett tusen dollars. 555 Men om man vill betala

sjutton dollars och femtio cents per ett tusen dollars, kan

man försäkra sitt hus för all framtid, och icke blott det

särskilda hus, som nu står där, utan hvarje första klassens

hus, som kan blifva bygdt på samma tomt i dess ställe, *

* En dollar är omkring 3 kr. 72 öre; på en dollar gå 100 cents.

ocli alla dem, som komma efter till tidens ände, ifall denna

vigtiga tidpunkt någonsin inträffar. Det vill säga för en

och tre qvarts dollars pr hundra — detta belopp betalar

en amerikanare för att

försäkra sitt boningshus för

två år — kan en svensk

försäkra sitt hus i

Stockholm för all framtid.

Jag gjorde en annan

beräkning i fråga om

lösegendom. I Amerika kan

man försäkra bohag till tio

B ALTESPAN NAKNE,

grupp af J. P. Moliu.

tusen dollars’ värde

för en procent eller

för hundra dollars

per år. I Stockholm

kan man taga denna

premie af ett hundra

dollars och förränta

den efter fem

procent för år. Den skall

naturligtvis inbringa

fem dollars om året, och med denna ränta å årspremien i

Amerika kan man försäkra sitt bohag till värde af tio

tusen dollars för all framtid och behålla sitt kapital af ett

hundra dollars.

MOLINS FONTÄN I KUNGSTRÄDGÅRDEN

Thomas, Från Slott till Koja.

10Hvad är nu skälet härtill? Stockholm har en

förträfflig brandkår. Det har äfven New-York, Chicago, Boston

och San Francisco, ja, hvarje amerikansk stad, som det

är något värdt med. Hvad brandservisen beträffar, äro de

amerikanska brandsoldaterna de bästa i världen, åtminstone

borde de vara det, ty de hafva den största praktiken.

Stockholm har en utmärkt vattenledning. Det har nu för

tiden i Amerika hvarje stad och köping, ja, snart sagdt

hvarje by.

Stockholm har ett gynnsamt läge invid stora

vattenytor. Detta är ock fallet med Chicago, Boston, Portland*

och Lynn; ** och hvilka förfärliga eldsvådor hafva icke

hemsökt dessa städer!

Nej, Stockholms frihet från eldsvådor och den nästan

fabulöst billiga försäkringen bero hufvudsakligen på de

kloka bestämmelser, efter hvilka husen skola byggas, samt

det ärliga och hederliga sätt, h varpå dessa bestämmelser i

praktiken tillämpas.

Dessa bestämmelser gälla visserligen hufvudsakligast

första klassens hus, men nästan alla hus, som byggts i

Stockholm på de senare åren, höra till denna klass.

Hvilka äro dessa bestämmelser? De förnämsta äro

följande: ***

1. Ett första klassens hus måste byggas af sten

eller tegel.

2. Trapporna i hvarje hus måste vara af sten eller

järn, i senare fallet omslutna af stenmurar till minst en

fots tjocklek från källaren till vinden.

3. Källare skall muras af sten och göras livälfd;

stenen skall läggas i bruk eller med cement, och

källar-hvalfven skola uppbära bottenvåningen. Denna våning

h vilar i de flesta fall på järn balkar, emellan hvilka ligger

fyllning af tegelsten sbitar, grus, ler och murbruk, hvarigenom

den blir verkligt brandfri.

4. Vindens golf skall muras brandfritt, och det icke

blott i mellanrummen mellan bjälkarna, utan så, att det

* Stad i Maine med omkring 40,000 invånare.

** Stad i Massachusetts med omkring 40.000 invånare.

*** De här upptagna bestämmelserna afse delvis byggnadsordningen för

Stockholm af år 1876, icke den 1890 antagna, som i vissa fall är strängare.hela bildar en sammanhängande brandbotten af tegel, lagdt

i bruk, eller af cement.

5. Källare- och vindstrappor skola vara med

järndörrar mot sten- eller järnanslag stängda; dessa dörrar skola

hållas stängda samt vara lästa om natten, och när helst man

icke behöfver bruka dem.

6. Där användande af hiss medgifves, skall

hissinrättningen vara på alla sidor omsluten af tegelmur samt vid

sidoöppningarna hafva järnluckor i sten- eller järnomfattning.

7. Byggnader skola täckas med tegel, skiffer eller

plåt af metall.

8. På båda sidor om hus, liggande vid grannes

tomtgräns, skall finnas brandmur af en eller halfannan fots

tjocklek.

9. Boningshus må ej uppföras till större höjd än

bredden af den gata, vid hvilken byggnaden lägges, ökad

med ett proportionerligt antal fot, och i intet fall högre

än sextioåtta fot. De flesta af de nybyggda vackra husen

i Stockholm äro fyra eller fem våningar höga; därutöfver

får icke byggas.

10. Högst två tredjedelar af tomten få upptagas af

byggnader, dock att å hörntomt i visssa fall gårdsutrymmet

kan inskränkas till en tredjedel mot byggnaderna eller en

fjärdedel af det hela.

11. Alla skorstenspipor och rör skola vara rymliga

och ofta sotas. Skorstenspipa från köksspis skall vara

åtminstone en fot till en och en fjärdedels fot på insidan

samt skall sotas minst en gång i månaden ända upp från

skorstenen ned till spishällen.

12. Alla kakelugnar, rör och skorstenar undergå,

såsom vi redan funnit, en gång om året officiell besigtning.

Dessa äro de tolf förnämsta bestämmelserna. Jag

tänker nog, att de för oss amerikanare kanske förefalla

stränga och godtyckliga samt antagligen skola klandras

såsom inkräktande på den enskildes rätt; men om

amerikanska städer genom att antaga dessa bestämmelser kunna sätta

sina invånare i stånd att för all framtid försäkra sina hus

för sig själfva, sina arfvingar, testamentsexekutörer och

rätts-innehafvare mot en och tre qvarts procent, samt sina lös-ören mot räntan å en procent af värdet och rädda oss från

de talrika och fruktansvärda eldsvådorna med alla af dem

förorsakade ohyggliga förluster af lif och egendom — i

sådant fall är det häst för oss att så fort som möjligt

antaga dessa eller andra liknande bestämmelser.

Men tillåt mig nu från denna för en familjefader så

vigtiga fråga öfvergå till en annan, som är af lika stor vigt

för en husmoder — jag menar tjenstefolket. Denna fråga

är i Sverige löst på ett lyckligt sätt.

De svenska tjensteflickorna äro erkändt de bästa i

världen. De äro vänliga, förekommande, höfliga, snygga

och dugliga i sina göromål samt tyckas stå på sitt

husbondfolks bästa.

De tjena ock för hvad man i Amerika skulle anse en

mycket ringa lön. En svensk kokerskas lön är i många

städer omkring tre kronor i veckan, och en husjungfrus

två kr. De ega dessutom att få tio kr. samt en ny

kläd-ning till jul och tio kr. till midsommar; därjämte

erhålla de ibland drickspengar af gäster, som besöka huset;

detta är allt.

Jag var en gång på besök hos en af mina vänner på

landsbygden, en kapten i svenska arméen. Hans hustru

var sjuklig, och hushållet sköttes af en förträfflig

hushållerska. Jag fick veta, att hon hade endast hundra

kronor i lön.

I Stockholm gifvas dock, såsom jag sport, högre löner

åt mycket skickliga kokerskor; men å andra sidan få många

pigor mindre, än hvad jag uppgifvit, så att de belopp, jag

nämnt, torde kunna betraktas såsom medeltal.

Här man antager tjenstefolk i Sverige, brukar man

gifva ett mindre belopp, fem å tio kr., i städja för att slå

fast kontraktet. En tjenare, som blifvit stadd, känner sig

juridiskt och moraliskt bunden att uppfylla sitt kontrakt.

Tjensteflickorna taga icke plats för vecka, som hos

oss i Amerika. De antagas för helt eller halft år, sällan

för kortare tid. Det heter alltid, att de få hundra eller

hundrafemtio kr. om året — aldrig två eller tre kr. i

veckan. Flyttningstiden är i April och Oktober, och om

GUSTAF II ADOLFS BILDSTOD.

Alla i Stockholm.

man vill skaffa sig tjenare emellan dessa tidpunkter, är det

oftast kinkigt nog.

Men ehuru tjenarne enligt lag kunna lemna huset

efter ett halft eller ett helt år, tillträda de vanligen icke

sin tjenst med den af sigten. Eegeln är den, att om de

behandlas väl, de stanna, så länge man önskar. Det är

alls icke ovanligt att vid besök i svenska vänners hem

höra värdinnan tala om tjenare, som varit hos henne tio,

femton, ja, till och med tjugu år.

Det ligger någonting patriarkaliskt och vackert i ett

hem, där tjenarne behandlas nästan som barn i huset,

och där de efter många års trogen tjenst anse sin lycka

och välgång liksom förbunden med husbondfolkets.

Jag påminner mig, hurusom jag en morgon för

åtskilliga år sedan i Gföteborg såg en hop landtfolk, väl ett

par hundra personer, samlad framför amerikanska

konsulatet på Grustaf Adolfs torg. Jag frågade en svensk herre,

hvilken i detsamma besökte mig, om orsaken till

folksamlingen.

»Jo», sade han skrattande, »det är den svenska

slaf-marknaden. Kom och se.»

Det var bondgossar och bondflickor från bygden rundt

omkring, hvilka kommit in till staden för att taga tjenst

till nästa år. De stodo där helt allvarsamma med sina

papperslappar, — sina betyg — i handen, allt medan

göte-borgarne gingo omkring och togo reda på deras »orlofssedlar».

Flickorna voro af medellängd, groflemmade, friska och

starka. De voro klädda i grofva, hemmaväfda klädningar,

men buro alla på hufvudet en under hakan knuten vacker

sjalett, vanligen af silke. Alla hade de ljust hår, blåa

ögon och ärliga, oftast fräkniga, ansigten, och bildade en

pittoresk grupp, där de stodo på torget.

Snart trängdes de omkring oss. Flickorna frågade:

»Behöfver herrn en piga?» och ynglingarne: »Behöfver herrn

en dräng?» De små gossarne skreko med sina gälla röster:

»Vill herrn ha en springpojke?»

En af dem stack sitt betyg i handen på mig. Det

innehöll: »Denne min hemmavarande son, Karl, har

tillstånd af mig, sin fader, att för nästa år taga tjenst,hvar helst han kan få en anständig sådan, och han är en

ärlig yngling. Johan Renström.»

»Huru gammal är du?»

»Sjutton år», sade han. »Yill icke herrn ta mig?»

Det var lätt att se, att i Sverige tjenarinnan söker

upp sin husbonde. Hos oss måste husbonden söka upp

tjenarinnan. Han söker henne länge, med all möda och

bevekande. Månne han finner henne?

Men huru obetydlig lön än den svenska tjensteflickan

får, har hon dock alltid en tjenarinna under sig, vanligen

en äldre qvinna, — en »hjelphustru» — som förrättar den

gröfre delen af arbetet, såsom att borsta skodon och bära

upp vatten från gården.

Huruvida åter den gamla qvinnan har ett biträde att

passa upp på sig, vet jag ej, men misstänker, att så är

fallet. Hvar gumman bor, hvarifrån hon kommer, hvad

hon lefver af, hvad hon får i betalning och hvart hon

tager vägen, är och förblifver en hemlighet. Man ser henne

sällan; blott ifall man råkar titta in i köket i något obevakadt

ögonblick, kan man få syn på gumman, där hon sitter i

ett hörn och dricker kaffe, som pigorna kokat för hennes

räkning. Måhända är detta den enda lön, hon begär för

sitt arbete, utom då och då en ringa drickspenning af

tjensteflickan.

Svenskarne tycka mycket om kaffe; de hålla ständigt

på att koka sådant, och på landet är bondfolket icke nöjdt

med mindre, än att det kan få dricka kaffe åtminstone

fem gånger om dagen. Svenskarne älska äfven socker, och

landtbefolkningen har en lustig vana att sätta en

sockerbit mellan tänderna och sålunda göra sitt kaffe sött, då

det inmundigas i och genom sockret. Detta kallas att

»dricka på bit», och man är fullt öfvertygad om, att man

får till godo sockrets hela sötma mycket säkrare, om man

har biten i munnen, än om den löses i koppen.

Det finnes i Stockholm en särskild klass af gamla

gummor, hvilka hafva eller säga sig hafva i uppdrag att

sälja sidenklädningar, smycken och grannlåt m. m. till

mycket nedsatta priser — naturligtvis därför att de förnäma

egarinnorna äro alltför höga af sig för att vilja själfva

synas i saken. Dessa gummor komma tidt ock ofta till

pigorna för att till dem få sälja broseker, klädningar ock

småsaker af ena eller andra slaget. Yare sig de sälja något

eller icke, så gå de ej miste om en kopp kaffe, ock få de

blott sådant, gå käringarna sin väg kelt förnöjda.

Ni kan vara säker på, att den lilla kopparkitteln

alltid ångar på spisen, och att kaffelukten genomtränger

rummen.

Om man kommer till det simplaste värdshus i en stad

eller till den fattigaste torpares koja på landet, blir man

alltid bjuden på en kopp kaffe, som vanligen är godt,

kuru tarfligt än där för öfrigt må vara.

Man skulle kunna säga som så: en resande kan

vara säker på att aldrig få riktigt dåligt kaffe i Sverige

och aldrig riktigt godt

kaffe i England.

I mera välbergade

svenska kus ombesörja oftast

tjensteflickorna beköfiiga

uppköp, ock de få

mycket mera för de penningar

man gifver dem, än man

själf skulle kunna få. De

köpa grönsaker, frukt, kött

ock fisk på torgen ock i

saluhallarna, ofta nog i

första kand från landtfolket, ock bära sedan kem sina

uppköp om tjugu till trettio skålpunds vigt i stora bruna

korgar.

MJÖLKKARRA I STOCKHOLM.

Stockholm kar en utmärkt fiskmarknad. Fisken kommer

till staden i båtar från Östersjön ock de omkringliggande

insjöarna. Ett stort rum i aktern är fylldt med vatten,

ock där äro små kål borrade. I följd häraf rinner alltid

friskt vatten igenom denna sump, kvari många olika

fisksorter föras lefvande till staden. Det skulle icke falla

någon svensk tjensteflicka in att till sin husbondes bord köpa

en död abborre eller gädda.

Fisktorget ligger nära Carl Johans bildstod. Det

består af en stor flytande brygga i form af ett U. Långs

liela ytterkanten af denna bro äro båtarna fastgjorda med

aktern närmast bron; och då man går förbi, lyfta

fiskförsäljarn e upp den sprattlande fisken i små kassar och bjuda

en att se på och köpa den.

På inre sidan af bryggan stå tjocka gamla gummor,

duktigt tjocka, feta och rödbrusiga samt alltid lindade

och stoppade med en massa sjalar och insvepta i ett helt

bylte af kläder likaväl om sommarn som om vintern, och

köpa fisk »en gros» samt förvara den i små fasta sumpar

för att fresta den förbigående tjensteflickan. Då en fisk

dör i någon af dessa sumpar, kastas den bort eller

försvinner på något hemlighetsfullt sätt. Den utbjudes icke

gärna till salu.

Svenskarne äro rätt sparsamma och taga noga vara

på allting. Sko mmjölk i glasflaskor föres på kärror genom

staden och säljes; men den säljes också som skummjölk.

Deras sätt att slagta djur är oftast skonsamt och mildt,

och hvad djuren beträffar, göra de endast ett svagt och

öfvergående motstånd mot att spela sin roll i den lilla

tragedien. Slagtaren lägger armen omkring djurets liufvud,

och håller en skål under den af skurna halsen, för att i den

samla upp blodet. Detta begagnas till att göra soppor

och puddingar, hvilka visserligen äro svarta som skor, men

särdeles omtyckta af svenskarne. För egen del har jag

dock aldrig kunnat förmå mig att smaka dem. Svartsoppa,

gjord af gåsblod, anses i Skandinavien som en sällsynt

läckerhet.

Då man har hushåll, lär man sig snart, att olika delar

af Sverige äro beiyktade för olika produkter. Södertelge

är berömdt för sina kringlor; Halmstad för sin rökta lax;

Vesterås för sina gurkor; Jönköping för sina tändstickor;

Kungelf för sina pepparkakor; Enköping för sin

pepparrot ; Arboga var förr i tiden bekant för sitt öl; Gfrenna

är kändt för sina päron; Eskilstuna för sina stålarbeten,

Falun för sitt brännvin och Norrköping för sina ylle varor.

Svenskarne äro ett mycket renligt folk. Renlighet

iakttaga de i afseende på sina personer, sina hem och sina

städer. Stockholms gator sopas rena hvarje morgon, och

hemma i husen dammas och borstas det, och golfven skurasså väl, att det var ett vanligt tal bland resande

amerikanare, att man skulle kunna äta middag på hvilket golf

som helst i ett svenskt herrskaps hem.

Skulle ni komma i tillfälle att använda en läkare i

Sverige, skall ni finna honom vara icke endast en skicklig

läkare, utan en fint bildad och mycket respektabel man.

Ett annat exempel på svenskarnes redbarhet och det

förtroende, de sätta till hvarandra, vill jag nu meddela.

De svenska läkarne pläga icke gärna skrifva eller

sända räkningar till sina patienter. Man betalar sin

läkare helt och hållet efter råd och lägenhet. De rika

ersätta honom frikostigt, antingen de behöfva hans biträde

eller ej, så snart han en gång anmodats att vara till deras

tjenst. De fattige betala honom en liten summa, och de

fattigaste ingenting alls; likväl besöker han dem och tager

vård om dem lika omsorgsfullt som om de rika.

På sista dagen af det gamla året, den 31 Dec. på

aftonen, inlägger man i ett till läkaren adresseradt kuvert

en summa penningar, som man kan anse icke endast

tillräcklig att tillfredsställa hans anspråk, utan ock

öfverens-stämmande med ens egen ställning i lifvet, samt innesluter

därjämte sitt visitkort och sänder en tjenare med kuvertet

till läkaren. Tjenaren återkommer med ett i försegladt

kuvert inneslutet kort från doktorn, hvilket bevisar, att

denne har fått penningarna, och är det enda qvitto, som

erhålles. Något vidare tal om honorar förekommer icke.

Jag har sport, att det vanliga läkararvodet, som

årligen gifves af en familj — och detta belopp lemnas

regelbundet, antingen denna under året anlitat sin läkare eller

icke —, är från etthundra till femhundra kronor, allt

efter familjens ställning i samhället. Om man ej skulle

sända honom någonting, kommer han likväl och ordinerar

året därpå och så vidare, ty han är oftast för stolt att

påminna om sin fordran.

Svenska regeringen sörjer för sina undersåtars kroppar

så väl som för deras själar. Det finnes alltid en läkare

inom ett icke alltför stort afstånd från den mest aflägsna

stuga, och då i fjärrbelägna landsdelar menniskorna bo

långt ifrån hvarandra, äro fattiga och icke kunna erlägga

livad som fordras till läkarens uppehälle, gifver regeringen

läkar ne i dessa aflägsna distrikt en aflöning, som plägar

vara större, i samma mån de utöfva sin verksamhet på

af stånd från de stora centra för lif och rörelse.

Regeringen sörjer också för, att äfven i de långt bort belägna

församlingarna en prest må finnas.

Många ungherrar samt några familjer i Stockholm

äta middag på restaurationer. Sådana finnas till stor mängd

i staden, och de äro alla goda. Man kan också spisa på

månad, hvilket ställer sig ganska billigt.

Kyparne på värdshusen vänta alltid att få drickspengar,

och om man ej gifver dem sådana, råkar man snart nog i

fara för att bli illa serverad. Drickspengar brukas allmänt

i Sverige. Jag vet, att mången beklagar sig däröfver, men

för min del kan jag ej se något ondt däri. Det är landets

bruk, och betjeningen har anspråk därpå. På sådant vis

får uppassaren hela eller största delen af sin lön, och jag

känner icke till något sätt, hvarigenom man kan få så

mycket för sina pengar, som genom en klokt beräknad

frikostighet mot uppassare. Om man vid slutet af hvarje

vecka eller månad ville räkna ihop det belopp, man

utbetalat i drickspengar, skall man finna, att det utgör blott en

ringa bråkdel af utgifterna, och att man för denna del

erhållit mer än för ett lika stort belopp, som utgifvits till

ett annat ändamål.

Det är icke endast åt kypare och uppassare, som

drickspengar gifvas, utan då man gör besök hos sina vänner på

en eller flera dagar, fordrar seden, att man vid sin afresa

lemnar drickspengar till betjeningen.

I Sverige tillsäger man aldrig en tjenare att draga

upp fönstret. Han kan icke efterkomma en sådan

tillsägelse, ty det går ej för sig att draga upp fönstret.

Fönstren gå i allmänhet utåt, som dubbeldörrar. De fästas på

små krokar i fönsterposterna, och när de öppnas, anbringas

ofta, för att de må hållas stadiga, långa hakar af järn;

tillslutandet åter sker så, att de skjutas intill en lodrätt

uppstående stolpe i midten af fönsteröppningen och

fast-göras vid denna medelst små hakar.I Oktober månad insättas dubbelfönster. Detta var

ett betydelsefullt tecken till hvad som komma skulle och

stegrade den hemska aning, som de väldiga kakelugnarna

hade ingifvit mig. Dubbelfönstren infogas på innansidan

och öppnas inåt, liksom de egentliga fönstren gå utåt. Yäl

förståendes, om de alls öppnas, hvilket i Sverige ej så ofta

är fallet. Så snart dubbelfönstren insatts, plägar man

öfver h varje springa vid de båda omgif vande

fönsterposterna, liksom vid midtstolpen, klistra hvita

pappersremsor af omkring halfannan tums bredd. Dessförinnan

lägger man nederst i mellanrummet mellan de yttre och

inre fönsterrutorna en remsa bomullsvadd, med flockar lika

hvita som snöflockarna derutanför.

I många hus ställer man ofvanpå denna remsa af

bomullsvadd små leksakshus af trä, tennsoldater med en

tennkanon, och grupper af små gröna träd — naturligtvis

för att det på den två tum breda remsan må finnas ett

litet pittoreskt landskapspanorama att betrakta under den

långa vintern.

I en hel rad af rum lemnar man kanske en enda

fönsterluft, som kan öppnas på hakar, ty man önskar

icke och vill ej underkasta sig någon annan ventilation.

Sådant var åtminstone förhållandet för ett tio- eller tjugutal

år sedan. Och ännu har man i Sverige en dödlig

förskräckelse för drag. Man talar gärna om drag, och huru

farligt sådant är. Man får en lefvande inre. öfvertygelse

om, att alla sjukdomar, för hvilka kroppen är utsatt,

komma af drag i en eller annan form. Om en person

känner smärta eller värk någonstädes — från hjässan till

fotabjället — så är den stående frågan, när och huru

han eller hon råkat ut för drag. Det fins drag från

fönstren, drag från dörrarna, drag från taket. Men golfdrag!

O fasa! Det är allra farligast. I följd häraf täpper man

för vintern noga till alla öppningar; omkring och nedanför

fönsterposterna sättas ofta filtar och tjocka lister af

matt-väfnad.

En äkta svensk vill icke ens om sommarn sofva för

öppet fönster. Om pigan märker, att fönstret varit öppet

en natt, lyfter hon upp armarna i helig fasa och förespårdöden inom en månads tid. Härunder gifver hon helt

visst noga akt på tecknen till det stundade slutet, och när

detta ej inträffar, kommer hon från saken med följande

förklaring: »Ja, det går för en utländing, men det skulle

aldrig gå för en svensk.»KAPITEL XII.

DEN AMERIKANSKA FLAGGAN HISSAS.

å jag öfvertog Förenta Staternas

handlingar och tillhörigheter i Stockholm,

märkte jag till min öfverraskning, att

där icke fanns någon amerikansk flagga.

Yid samtal med mina ämbetsbröder,

mi-nistrarne från andra länder, fick jag

höra, att ingen främmande makts

minister i Stockholm någonsin hissade

sitt lands flagga, och att det skulle komma att betraktas

såsom ett brott mot den diplomatiska etiketten, om någon

gjorde det.

»Men», invände jag, »när en högtidsdag för er nation

inträffar, skulle ni då ej tycka om att se ert lands flagga

svaja öfver hufvudet?»

»Jo, det skulle nog vara förträffligt», svarade man,

»men vi bedyra, bäste herr minister, det går aldrig, det

går rakt icke för sig. Det är icke landets sed.»

»Kom ihåg», tillade man, »ni har ännu icke en äldre

ministers erfarenhet; gör er icke skyldig till ett*svårt

misstag, som utan tvifvel kommer att skada er framtid.»

»Dessutom bör ni icke förgäta», sade en god vän, »att

er flagga tillhör en republik, medan Sverige däremot är

ett konungarike. Den råd lyder, är vis.»

Hvad skulle jag göra? Jag ville icke förolämpa mina

goda vänner, svenskarne; det var hvad en minister sist af

allt borde göra sig skyldig till. Men för ingen del ville

jag låta en amerikansk högtidsdag gå förbi, utan att den

amerikanska flaggan hissades från den amerikanska

beskickningens lokal. Frågan vållade mig åtskilligt bryderi.

Men med ens fick jag en idé, nästan en ingifvelse.

Jag skref efter en flagga från Amerika, skaffade mig

flaggstång och linor och lät efter egen ritning förfärdiga en örn,

som förgylldes och fästes på flaggstångens spets. Flaggan

ocli stången med örnen

gömde jag omsorgsfullt

i beskickningens lokal

och bidade så min tid.

Utan tvifvel är

Gustaf II Adolf den

största personlighet,

Sverige egt. Hans lif ocli

bragder höra icke

ensamt Sverige, utan hela

världen till. tian

framstår i historien såsom

den förnämsta

hjältegestalten i det sjuttonde

århundradets väldiga

fejd — denna fejd, som

i hela trettio år

skakade det europeiska

fastlandets stater ända till

grundvalarna.

Efter tolf långa år af strider hade kejsarens härar

under de stora fältherrarne Tilly och Wallenstein öfverallt

vunnit seger. De protestantiska furstarne voro kufvade,

söndrade och modfällda, och de fria riksstäderna lågo

blödande för* de kejserliga härskarornas fotter. Tankefrihet

och religionsfrihet syntes på väg att utplånas från den

europeiska kontinenten. Hvad händer då? Jo, en ringa hop

svenskar, tretton tusen man, segla från hemlandet i norden

öfver Östersjöns vågor och stiga i land på den tyska kusten,

och i spetsen för dem går guldkonungen, lejonet från

norden, Gustaf Adolf.

GUSTAF II ADOLF.!-r *

zwm

jgjgffipl ! "iä

GUSTAF II ADOLFS DÖD.

Thom as,

Från Slott till Koja.

11»Ja, så», sade hånande kejsar Ferdinand, »vi hafva

fått oss en liten fiende till på halsen.»

Hans hofmän svarade skrattande: »Snökonungen skall

smälta, allt som han kommer närmare intill söderns sol.»

Men den store fältherren var icke af det ämne, som

smälter i solskenet. »Han är en af de sju härförare i

världen, hvilka åstadkommit en omhvälfning i krigskonsten»,

sade Napoleon den store. »Att ofta bedja är nästan

detsamma som att segra», sade Grustaf själf. Hans tåg var

en hel rad af framgångar. De protestantiska furstarne

fingo nytt mod och samlade sig under hans fana; de fria

städerna öppnade sina portar på vid gafvel för att välkomna

hans segerrika härar.

Med segern till följeslagare och segern till mål ilar

han fram genom hela mellersta Europa från Östersjön till

Donau. Han möter och slår kejsarrikets väldigaste här,

anförd af veteranen Tilly, hjälten i talrika fältslag, och

hans segerbana hejdas först af de eviga bergshöjderna. Från

Alperna till Ishafvet sträcker sig nu den store

sveakonungens mäktiga välde. Knappast har någon före honom egt

en sådan maktställning. Knappast ock någon efter honom.

Men kejsarrikets krafter samlas ännu en gång under den

mörke, gåtolike lyckoriddaren Wallenstein. Denne

förskansar sig på Liitzens slätter.

Den svenska hären bivuakerar framför hans

förskans-ningar och sjunger före drabbningen den krigspsalm, som

dess store konung själf författat:

»Förfäras ej, du lilla hop.»

»Tag på harnesket, tag på harnesket», sade

generalerna till konungen. Men konungen vägrade.

»Grud är mitt harnesk», svarade denne korsets kämpe.

Han galopperade fram i spetsen för sitt rytteri och ledde

själf dess anfall, störtande sig midt i drabbningens fasor.

Den lilla skaran af Herrens kämpar ryckte fram för

att segra eller dö, och i vild strid man mot man tumlade

den om med despotismens krigarhopar. Men se, i slagets

mest kritiska ögonblick kommer ur det häftigaste

stridsvimlet hjältekonungens springare i vildt galopp utan

ryttare och med sadeln höljd af blod.•5. •"■G mk

f -> s, • -3. ■ fc V

i %

VxSg! = 1

VID GUSTAF ADOLFS BILDSTOD D. G NOV.Den store konungen var fallen. Men han föll i

segerns stund, en seger, som räddade religionsfriheten för

eder och för mig, för hela världen och för alla tider. Ja,

»Grustaf Adolfs svärd var i sanntng mäktigt som Luthers

penna.» •

Nåväl, när årsdagen af den store svenske

härförar-konuugens död och seger firades — det var den 6

November 1883 — och när Stockholms sångkörer under

sina fanor, åtföljda af

stora folkskaror,

tågade genom den

svenska hufvudstadens

gator och stannade

utanför Riddarholmskyrkan,

i hvars grafkor den

store döde har sin

hviloplats, för att där

af sjunga sånger till

hans ära — då

inträffade den egendomliga

händelsen, att, i strid

med förutvarande bruk

och vanor, den fria

republikens flagga,

flaggstång och örn stuckos

ut från den

amerikanska beskickningens

balkong, och

Nordamerikas stjärnströdda baner vid sidan af Sveriges fana med

det gula korset svajade till ära för vår trosfrihets

kraftigaste kämpe.

Min åtgärd vann bifall öfverallt i Sverige. I)en

prisades både af folket och af pressen. Det måhända bästa

uttryck, som gafs åt det allmänna erkännandet, var en

ledande uppsats i Nya Dagligt Allehanda, en af Stockholms

förnämsta tidningar. Det hette där:

»En särskild hyllning, vacker, men enkel och flärdfri, såsom det

liöfves det land, från hvars härvarande representant, de

nordamerikanska Förenta Staternas sändebud, Mr W. W. Thomas J:r, denna hyllning

CARL XII.1 dag utgått, förtjeuar ett tacksamt erkännande. Mr Thomas har

nämligen i dag från balkongen i sin bostad (Hamiltonska huset N:r

2 C vid Östra Trädgårdsgatan) hissat det amerikanska stjärnbanéret.

Den svenskälskande amerikanen, som under en längre tids vistelse i

Sverige såsom sitt lands konsul lärt sig känna och värdera vårt land

och dess befolkning, har i dag för första gången hissat den

nordamerikanska flaggan — ej för att fira någon sitt eget lands hedersdag —

utan för att därigenom gifva sin hyllning åt minnet af den störste

bland stridsmän för den

religiösa friheten.

Sannolikt har Mr Thomas på

samma gång velat hedra

grundläggaren af den

svenska kolonien Nya Sverige

i Amerika, hvilken koloni

vid Delaware, såsom väl

kändt är, anlades af

konung Gustaf II Adolf.»

Härefter svajade,

som man lätt kan

föreställa sig, den

amerikanska flaggan utan

någon invändning i

Skandinaviens

hufvud-stad. Den hissades på

Washingtons

födelse-dag, på den minnets

dag, då vi bekransa

våra »blå gossars»,

Unionens räddares, grafvar,* och likaså den 4 Juli, republikens

födelsedag. Men jag hissade vår flagga fullt opartiskt på

svenska högtidsdagar likaväl som på våra egna, och

stjärnor och strimmor fladdrade för vinden lika hedersamt på

konung Oscars födelsedag som på Washingtons.

Mer än en gång har en amerikansk resande tittat in

på beskickningen och därvid yttrat sig ungefär så: »Huru

* Till minne af de i slafemancipationskriget fallne krigarne firas i

nordstaterna årligen i Maj månad en fest, hvarvid dessa krigares grafvar prydas med

lommor och kransar.

AXEL OXENSTJERNA.står det till, min herre? Jag har intet ärende hit och vill

icke taga upp er tid; men jag kunde icke låta bli att titta

in och tacka er, för att ni låtit mig få skåda den kära

flaggan här långt uppe i höga norden. Det gör mitt hjärta

godt, min herre.»

Det är icke blott Gustaf Adolf, utan ock andra

konungar, som gifva glans åt svenska historiens årsböcker.

En sådan konuug var Gustaf Yasa, hvilken stötte tyrannen

Kristian från tronen,

befriade sitt land, blef

grundläggare för

vasako-nungarnes frejdade ätt

och ännu i dag i Sverige

vördas ungefär, som hos

oss Washington,

nämligen såsom »sitt lands

fader».

Vidare Carl XII,

»Europas galning».

Konung vid femton års

ålder satte denne med egna

händer kronan på sitt

hufvud utan att afgifva

någon konungaförsäkran

till ständerna. Vid

sexton år var han sitt rikes

ESAIAS TEGNÉR. starkaste jägare, hvilken

lade bort bössa, spjut

och svärd och, väpnad med blott en klubba, ensam anföll

den nordiske björnen och slog de svenska skogarnas raggige

konung.

Fyra makter förena sig för att bekriga honom,

Kyssland, Danmark, Sachsen och Polen — och ännu en

yngling, om nitton vårar, besegrade han dem alla inom ett år.

Med en styrka af endast åtta tusen hungriga och

utfrusna svenskar anfaller han en kall novembermorgon

fyratio tusen ryssar inom deras förskansningar vid Narva,

tillfogar dem ett fullständigt nederlag samt tager till fånga ett

antal fiender mer än dubbelt så stort som hans egna truppers.))En hög gestalt i mantel blå», så tycker jag mig se

honom nu, sådan han var vid Bender, då han nästan

ensam och utan hjälp med blottad sabel bjöd en hel turkisk

här spetsen.

Ja, som norrskenet flammar öfver snöfjällen, så

glimmar Carl XII:s goda svärd öfver historiens blad.

Då man tänker på svenskarnes väldiga bragder, är det

svårt att föreställa sig, att de utförts af ett till antalet så

litet folk.

Sverige har nu en

talrikare befolkning än

någonsin förr, och ändå räknar

det icke fullt fem millioner

invånare, d. v. s. mycket

mindre än staten New-York.

På sin storhets tid under

Gustaf Adolf och Kristina

— då det var en af

världens ledande makter — hade

det, de eröfrade provinserna,

äfven Finland, inbegripna,

blott två och en half

million.

Man har sagt — och det

i öf verensstämmelse med

sanningen — att, med särskildt

afseende på antalet,

svenskarne gjort större fälttåg, kämpat i flere drabbningar och

vunnit flere segrar än någon annan nation på jorden. Med

skäl kan också frågas: har någonsin ett så litet folk spelat

en så vigtig och betydelsefull roll på världens skådeplats?

Men Sverige eger utom sina konungar och krigare

andra stora namn — Oxenstjerna, konungen utan krona,

det trettioåriga krigets ypperste statsman, hvilken bragte

Gustaf Adolfs stora företag till ett lyckligt slut; Linné,

»botanisternas konung», sin tids störste naturforskare,

hvil-kens rykte går lika långt som den menskliga civilisationen;

Berzelius, »som höjde kemien från svartkonst till

lagbestämd vetenskap»; Svedenborg, den nya tidens inspireradesiare, för hvilkens mystiska lärors förkunnande vi den dag,

som är, bygga tempel i Amerika; Geijer, Viktor Rydberg,

Topelius och Fredrika Bremer, alla dessa särskildt berömda

i prosalitteraturens historia, samt slutligen de frejdade

skalderna Tegnér, Runeberg ocb Bellman.

Jag behöfver väl icke omtala, huru högt Sverige står

i fråga om musik och sång, eftersom många af mina läsare

och läsarinnor hänryckts af Kristina Nilssons toner eller

kanske lyssnat till själfva den svenska näktergalen —

Jenny Lind.KAPITEL XIII.

LUTHERS FÖDELSEDAG.

§ÉTf%iei1 10 November 1883 var den fyrahundrade [-års-(^^H}-] {+års-

(^^H}+} dagen af Mårten Luthers födelse. Den svenska

" statskyrkan är lutheransk, ocli den ifrågavarande

årsdagen högtidlighölls i Stockholm genom en

j ubelgudstj en st.

Jag åkte till slottet tre qvart till ett e. in. En stor

mängd folk hade samlat sig vid hufvudingången, men jag

åkte förhi den och for till en port, som ledde till

sakristian. Vid hvarje hörn stod en uniformsklädd officiant,

som visade mig vägen; på det sättet tog jag mig utan

svårighet fram till mottagningsrummet och därifrån genom

en smal, af stearinljus svagt upplyst, gång bakom altaret,

till en trappa, som jag steg uppför, tills jag befann mig

i en loge en trappa upp i högra hörnet af slottskapellet.

Logen hade två fönster, det ena vettande åt

församlingens bänkar, det andra åt altaret. Fastän ljus föll in

genom fönsteröppningarna, var denna loge ganska mörk,

så att det dröjde en stund, innan jag fick klart för mig,

att de personer, som jämte mig sntto i logen, voro de

danska, tyska och holländska ministrarne samt deras

fruntimmer.

Det lilla dunkla rummet var den kungliga logen.

I denna pläga konungen, drottningen och prinsarne sitta

under gudstjensten, men nu var det en stor högtid, och

de kungliga skulle sitta bland folket. Med anledning härafhade den kungliga logen nådigst stälts till diplomatiska

kårens förfogande. För min del kunde jag icke låta bli

att undra, om kunglighetens alla företräden, ståt och glans

SLOTTSKAPELLET.

skulle komma att visa sig lika skumma, qvafva och

obe-qväma, om man en gång trädde i full besittning af dem.

I logen sitter icke hela konungafamiljen.

Konungens enda syster, prinsessan Eugenie, hvilken, efter att hafva

egnat hela sitt lif åt goda gärningar, gick hädan 1889,

djupt sörjd och saknad, led vid tiden för min berättelseaf kronisk sjukligket och var urståndsatt att bi vista den

offentliga gudstjen sten. Man har emellertid sagt mig, att

en telefontråd var ledd från predikstolen till prinsessans

våning, och att den fromma Eugenie, där hon låg på sin

soffa, plägade ifrigt lyssna till hvarje ord af predikan.

Kapellet ligger i själfva slottet. Det rymmer omkring

tusen personer, och för dagen var det till trängsel

upp-fylldt af folk. Där finnas inga sidoläktare, och den för

orgel och sångkör af sedda läktaren är anbragt högt uppe

i främre delen af kapellet öfver ingången. I midten finnes

en bred gång, som skiljer bänkraderna.

En tredjedel af kapellet, näst intill altaret, var

af-skild för hofvets räkning. Här voro långa dynbeklädda

bänkar eller soffor utan lyggstöd ställda på kapellets

långsida i rät vinkel mot bänkarna nere i kyrkan. De voro

alla täckta med mörkblått kläde, med därpå broderade

gula kronor. Till venster, från ingången räknadt, sutto

hof-fruntimren. De, som hade plats på de tre främsta

bänkarna, voro klädda i hvitt med hvita glacéhandskar; de

bakom sittande voro svartklädda och buro svarta handskar.

Högra sidans bänkar upptogos af herrar med lysande

ordensdekorationer.

På slaget ett reste sig hela församlingen. Från venstra

sidan bakom altaret inträdde konungen i full uniform, som

dock delvis skyldes af en öfver axlarna löst kastad

militärkappa. Han förde vid sin arm den unga, vackra

kronprinsessan. Hon bar en vinfärgad klädning med hvit

mantilj och hade på hufvudet en hvit hatt, fäst under

hakan med breda hvita band. Kronprinsen samt prinsarne

Carl och Eugen följde efter. Därpå kommo sex

kammarherrar och sedan åtta gardesofficerare.

Sex vida, med purpur och guld klädda, länstolar stodo

i en rad midt för den breda gången ungefär vid

tredjedelen af rummets längd. Konungen satte sig ned i den

högra af de två mellersta stolarna; till höger om honom

sutto först kronprinsessan och därnäst kronprinsen. Stolen

närmast till venster om konungen förblef tom; drottningen

var nämligen opasslig. Till venster om den lediga stolen

hade de två arffurstarne sin plats.Bakom konungafamiljen stodo de sex kammarherrarne

i en rad, bakom dem åter de uppvaktande officerarne. Två

bland dessa senare buro blanka försilfrade kaskar med hvita

fjäderbuskar och ljusblåa vapenrockar. De öfriga hade

svarta kaskar med svarta plymer och vapenrockar af

mörkblått kläde. De åtta militärerna voro de enda af hela

församlingen, som hade hufvudet betäckt.

Nu afsjöng kören en psalm. Sången beledsagades af

orgelmusik, och dessutom förstärktes och utdrogos de sista

tonerna i hvarje vers genom trumpetstötar och pukslag.

Härefter steg en prest upp i en till ven ster befintlig

predikstol, med förgyllda änglar i taket, en förgylld snirkel

baktill samt nedtill en oxe och ett lejon, likaledes förgyllda.

Han höll en predikan, hvilken — den må för öfrigt hafva

haft hurudana förtjenster som helst — dock saknade en

gyllene förtjenst, — korthet —, ty den varade mer än

en timme, och en timme så lång, att den alltid

väl-villige konungen kände medlidande med kammarherrarne,

som stodo bakom honom. Jag såg nämligen, huru

konungen hviskade något till en af dem och så godt som

omärkligt med sin handskbeklädda högra hands tumme pekade

utåt. Ögonblickligen makade sig de sex kammarherrarne

åt höger och satte sig ned med en märkbar suck af lättnad.

De åtta officerarne däremot förblefvo stående under en och

en half timme; så länge räckte nämligen hela gudstjensten.

När denna var slut stego konungen och kronprinsessan

upp och gjorde en lätt bugning först åt venster och sedan

åt höger. Fruntimren å den ena och herrarne å den andra

sidan bugade sig i täta rader, liksom mognade sädesax för

sommarvindens fläkt. Härpå reste sig prinsarne, också med

en bugning. Kronprinsessan tog konungens arm.

Konungafamiljen och hela hofvet gingo ut samma väg, de kommit,

d. v. s. genom sakristian. Den öfriga församlingen

lem-nade kapellet genom hufvudingången, och den kyrkliga

högtiden var förbi.KAPITEL XIV.

STOCKHOLM OM VINTERN.

Sverige förminskas höstdagarna med oroväckande

hastighet. Hela hösten igenom är hvarje

efterföljande dag fem minuter kortare än den

föregående; nätterna tilltaga i samma mån; solen sjunker

allt lägre och lägre i söder, tills den slutligen tyckes

alldeles bli borta och lemna hela vår värld i fullständigt

mörker.

Man må sträfva emot så tappert som helst, verkan af

dagarnas hastiga aftagande är i sanning nedstämmande.

Hvart ögonblick af förloradt dagsljus utsläcker en

förhoppning; hvart ögonblick af tilltagande mörker framkallar

en farhåga.

I Stockholm går solen tidigt i Oktober månad ned

före kl. fem, och man får förkorta sin middagspromenad

för hvar dag, ty solen försvinner en hel timme tidigare,

innan månaden är till ända.

November blir ännu mera hemskt mörk, ty solen går

ej upp förr än efter kl. åtta, men ned före tre. I

December krymper dagen ihop till ett minimum af icke

fullt sex timmar, på hvilka följer en mer än aderton timmar

lång natt. Tre fjärdedelar af dygnet lefver man i mörker,

och sedan, när dagsljuset kommer, huru dunkelt och matt

är det icke!

Och huru trög är icke Decembersolen i Stockholm! Hon

stiger upp i sakta mak inemot kl. nio på morgonen, höjersig vid middagstiden nätt och jämt till sju grader öfver

hafsytan och går ned strax efter half tre. Hennes stora

röda skifva — jag skulle vilja likna den vid en lysande

pumpa — tyckes nästan rulla fram långs den södra

horisonten under några timmars tid för att sedan åter sjunka

nedom densamma.

Vid middagstiden faller skuggan från den stora

slotts-fyrkanten öfver strömmen därutanför och skymmer utsigten

från fönstren på den motsatta stranden. Knappt någon

stråle af vinterns sol kan hitta väg till de smalare

gatorna i staden, och bodarna därstädes äro likaväl på dagen

som på qvällen upplysta med gas, elektriskt ljus eller

fotogen.

Man står vid sitt fönster och iakttager, huru solen

går ned, tänder därpå sin lampa och läser en timme eller

så vid lampsken, tills man, vid en blick på uret, finner,

att klockan ännu icke hunnit till fyra e. m. Man går

ut på morgonen för att uträtta ett ärende, och så framt

icke vägen är tämligen kort, gäller det att skynda för

brinnande lifvet; annars blir det lätt kolmörkt, förrän man

hinner hem igen. En dylik känsla af tidens korthet och

nödvändigheten att skynda sig blifver qvar i sinnet nästan

hela vintern igenom.

Det är visst sant, att med almanackan i handen och

matematiken i hufvudet man bör känna sig fullt och fast

öfvertygad, att det går tjugufyra timmar på dygnet likaväl

midt i vintern som under sommaren, men mörkrets timmar

hafva aldrig synts mig mycket värda, och när dagsljuset

oj räcker öfver sex timmar, tycker man sig sannerligen icke

hafva tid att uträtta någonting alls.

Sådant är förhållandet under klara dagar. Men

vädret i Stockholm under November och December plägar

vara mulet, med dimma och regn. Vid sådan väderlek

kommer ljuset blekt och svagt liksom sipprande ned

genom det väldiga gråa molnhölje, som hvilar öfver landet,

och man märker knappt, att det är dag, förrän det åter

börjar skymma på.

Det är ingalunda kölden och snön, som göra nordens

vintrar af skräckan de — köld och snö verka lif vande och

STOCKHOLM OM VINTERN. 175

stärkande — det är de korta dagarna ocli tunga skyarna,

det långvariga mörkret med dess hemskhet, den ständiga

känslan af mörkrets välde, hvilken trycker liksom en mara,

den ständiga brådskan om dagen, då man äflas att uträtta

DEN KUNGLIGA

SKRIDSKOBANAN I FESTBELYSNING

något, innan skymningen

öfverrumplar en och

»nat-kommer, då ingen kan verka»,

samt den städse närvarande

obestämda, instinktlika och lurande

fruktan, som framför allt i December smyger sig på,

nämligen fruktan, att den lifgifvande solen skall för alltid

försvinna.

En person, hvilken hade en fördelaktig anställning

såsom disponent öfver en grufva någonstädes inom pol-cirkeln, där det var ständig natt under flere veckors tid,

berättade mig, att han under den vinter, då han vistades

därstädes, fann sig nödsakad att kasta sig i en släde,

förspänd med renar, och i full fart åka fram i bygden, backe

upp och backe ned, för att rädda sitt förstånd. Han

stannade också ej mer än en vinter, utan lemnade sin plats

och flyttade söderut, därför att hans läkare sade honom, att

han skulle blifva vansinnig, om han ännu en gång

till-bragte den mörka årstiden däruppe.

När man pröfvat på en svensk vinter, börjar man

förstå den nordiska mytologien och fatta anledningen,

hvar-för forntidens nordbor föreställde sig världen skapad af

mörker, mist, dimma och kalla dunster.

I hela Skandinavien är julen en tid af särskild

betydelse och af hjärtlig glädje, ty huru långa än nätterna,

huru mörka än dagarna äro, vet en hvar, att det värsta

nu är öfver, samt att solen har nått sin yttersta gräns i

söder och anträdt återfärden till norden — långsamt, ack,

mycket långsamt till en början; men om ock hennes gång

är långsam, så är dock ansigtet vändt emot oss, och det

går säkert framåt. Dagarna förlängas kanske blott med

en bråkdel af en minut, — men de förlängas i alla fall.

Hvarje dag ger oss åtminstone några sekunders vinst.

Hoppet vaknar inom oss, och om äfven kölden blir strängare,

i samma mån dagen blir längre, såsom det heter i ett

gammalt ordspråk, så sjunga dock vårens fåglar allaredan

i våra hjärtan.

Intet under således, att de gamla hedningarne i

norden firade julen af hjärtans grund, eller att deras ättlingar

hängifva sig åt julhelgens festligheter med en uppsluppen

glädje, som söderns bebyggare ej känna.

Under hela hösten och vintern 1888—1884 väntade

jag på den starka köld, hvilken vi allmänneligen antaga*

såsom oskiljaktig från Sverige. Men November gick till

ända i dimma, fuktighet och duggregn; intet spår af snö

eller is i Stockholm.

Den 3 och 4 December fingo vi snöglopp, men snön

smälte snart och gröngräset visade sig ånyo. Därpå blef

det mulet och fuktigt i luften med alltjämt fortfarandeThomas, Från Slott till Koja,

YTTRE SLOTTSBORGGARPEN EN VINTERMIDDAG.grönska, ända till den 16, då ett nytt snöfall kom, ocli

den 18 frös det till. Snö föll till några tums höjd under

de följande dagarna, men före den 81 December hade den

smält bort, och den dagen antecknade jag i min dagbok:

ännu ingen vinter.

Den 5 Januari 1884 var den första verkliga

vinterdagen, den första dag, då det sved i öronen, när man gick

utom dörren. Termometern visade 12° Fahrenheit (— 11°

Celsius), och man hoppades allmänt inom kort erhålla

skridskois.

Jag väntade fåfängt, att det skulle blifva kallare,

men qvicksilfret föll ej lägre under hela vintern. Den

vanliga temperaturen en morgon i Januari eller Februari

vexlade mellan — 4° C. och -f- 1° C.

Yi hade icke vid något tillfälle fulla sex tums snö

på marken, och hela vinterns snömängd gick ej till två

fots höjd. På landsbygden rundt omkring åkte man på

släde, men i Stockholm var det icke en enda dag godt

slädföre. Yid ett tillfälle begagnades medar för en eller

ett par dagar på ungefär halfva antalet vagnar och åkdon

i staden, men med detta undantag brukades mest hjuldon

under hela vintern.

De talrika ångsluparna gingo fram och tillbaka

mellan stränderna hela vintern igenom utan att försumma en

enda tur, och det i sötvatten. Stundom fingo de arbeta

sig fram genom tunn drifis, men svårare hinder mötte ej.

Den tjocklek, hela vinterns köld gaf isen i

stillastående grundt vatten — och detta är, i förbigående sagdt,

en riktigt noggrann själfregistrerande termometer — var

elfva tum. Endast smärre sjöar och de innersta ändarna

af vikarna voro tillfrusna.

Den därpå följande vintern, 1884—1885 års, var

kallare, men termometern gick blott en enda morgon till

Fahrenheits nollpunkt (— 177/9° C.) och föll aldrig

därunder.

Jag hade förut tillbragt två vintrar på Sveriges

vest-kust i Göteborg. Där var klimatet varmare och fuktigare

än i Stockholm. Snön smälte vanligtvis bort inom några

timmar, sedan den fallit, och jag kan icke erinra mig, att

SKRIDSKOSEGLING.den någonsin låg qvar på marken mer än tre dygn. Där

fanns också intet verkligt slädföre.

Man sade mig, att det stundom var nödigt att till

Göteborg införa is från Norge, och egare till stora, söder

om Gröteborg belägna, mejerigårdar berättade mig, att de

ofta funno sig nödsakade att från Norge hemta den is,

som de beliöfde för sina mejerier.

Det är en obestridlig sanning, att i de inre och ännu

mer i de norra delarna af Sverige snön är djup och kölden

stark under vintermånaderna, men själf har jag i Sveriges

folkrikaste bygder tillbragt sex vintrar, två på vestkusten

och fyra på ostkusten, och jag har mig genom personlig

erfarenhet bekant, att mina landsmän hysa en alldeles

oriktig föreställning om. beskaffenheten af vintrarna i dessa

trakter.

Eätta förhållandet är, att vintrarna i Göteborg och

Stockholm samt på hela kusten söder om dessa städer icke

äro på långt när så stränga som i Nya England eller

New-York. Göteborg och kusten söder om denna stad synas

hafva Yirginiens vintrar jämte Labradors somrar. Men

om man på världskartan följer Stockholms breddgrad åt

vester, träffar man vår världsdels fastland blott några mil

söder om Grönland.

Det är i sanning en underbar inverkan, som

Golfströmmen utöfvar på klimatet i både Europa och Amerika. Dess

vatten flyter från oss i norra delen af Förenta staterna

och i Kanada, prisgifvande oss åt nordvestvindarnas och den

arktiska vinterns hela stränghet, men strömmar däremot

till och lemnar sin värme åt norra Europa, så att den

förvandlar England, som ligger på Labradors breddgrad, till

en trädgård, håller hvarenda saltvattenshamn på hela

Norges vestkust öppen året om, i trots af att detta land

sträcker sig upp till 19° 20" från nordpolen, samt skänker den

vid nära 60° nordlig bredd belägna staden Stockholm en

vinter, som är varmare än New-Yorks.

Men i alla fall är det i Stockholm tillräckligt kallt

för skridskoåkning — och präktig sådan. Dock har, om

man lemnar utom räkningen några vågsamma pojkar, som

glida öfver den tunnaste isskorpa på grundt vatten, iseni allmänhet icke tillräcklig tjocklek för att kunna

begagnas till skridskogång förr än ett stycke inne i Januari.

Men den plägar stå sig till slutet af Mars, och det stärkande

tidsfördrif, som man sålunda kan skaffa sig i fria luften,

ger god hjälp till att uthärda den långa vintern.

På eftermiddagen och qvällen äro fjärdar, vikar och

insjöar i och omkring staden fulla af skridskogångare, gossar

och flickor, män och qvinnor, hvilka på alla håll ila omkring

och fram och tillbaka under behagfulla rörelser; isen knastrar

och gnistrar under deras skarpa stålskor, och i den friska

luften ljuder deras muntra skratt.

Snön sopas efter hvarje storm omsorgsfullt bort från

isen af karlar, som taga en obetydlig afgift för tillträdet till

den på sådant sätt i fria luften åstadkomna banan, och man

kan roa sig med skridskoåkning hela vintern, tills isen

smälter för de ljumma vårvindarna.

Ett af de vatten, som först tillfrysa, är det

långsträckta, bugtande sund, som skiljer Djurgården från fasta

landet och gifver denna stora park önatur. Detta sund

är omkring en fjärdingsväg långt och har ett namn nästan

lika långt som det själft — Djurgårdsbrunnsviken.

En vinter började det till min stora glädje att frysa

på tidigt i December. Den första skridskoisen bildade sig

på den grunda bugten alldeles vid ingången till

Djurgården. Hvarje natt var det stark frost, och hvarje dag fanns det

ett nytt band af jungfrulig is att åka på. Under de från

strandbrädden utskjutande trädens kronor gled man fram

öfver kristallklar is, som icke hade en enda spricka på sin

glittrande yta, och vid en blick nedåt kunde man se

hvartenda grässtrå, hvarenda qvist och hvarenda sten på

den gulbruna bottnen lika klart, som om där icke funnits

is eller vatten emellan och man flugit fram i luften. En

eller annan fisk, som forsigtigt kilade undan för den

oväntade uppenbarelsen af en skridskogångare, bidrog att öka

illusionen.

Huru påminde icke detta om skridskogången på

skogsbäckarna i Maine med deras tunna, klara is, som bildats

tidigt på vintern, innan någon snö fallit!Kort efter jul var sundet i sin helhet tillfruset, och

där vimlade hvar dag Stockholms ungdom — flickor

likaväl som gossar — i hundratal. En eftermiddag, då jag

närmade mig den tillfrusna viken, hejdade jag mina steg

för att betrakta en vinterbild full af lif. I den mörka

massan af skridskoåkare sågos tjugu till trettio hvita segel sakta

flyga öfver isen; somliga seglade för förlig vind, andra

kryssade och gjorde sina slag från den ena stranden till den

andra; alla glänste de hvita i den låga Decembersolens

nästan vågräta strålar.

Seglen voro der för visso, men hvar fanns båten —

och hvar masten? Ingendera fanns där, eller rättare en

pojke i egen person ersatte båda. Hvart segel hade formen

af ett stympadt stort t\, skridskoåkaren lade tvärstången

öfver ena axeln, och lofvande upp i vinden rusade han i

väg med ilens fart.

Seglet sköt omkring halfannan fot upp öfver hufvudet,

och seglaren befann sig alltid i lä om detsamma. Under

kryssningen vändes icke seglet i svängningen, det är blott

pojken, som svänger om och tar seglet på den andra axeln

för att så börja ett nytt slag.

Den lätta duken spännes, så att den är jämn som ett

golf, och den åkande kan kryssa och lofva bra upp i vinden,

om brisen är stark. Fortast går det dock, när man har

vinden på låringen. I sådant läge har man i Sverige

seglat en engelsk mil (= 5,410 fot) på mindre än två

minuter. Behagligt och utan all ansträngning förd öfver

isen af vinden, erfar man i högre grad än under någon

annan rörelse en känsla, som om man höge framåt.

Ett så beskaffadt skridskosegel är, skulle jag tro,

egendomligt för Sverige. Det är enkelt och praktiskt samt

så lätt, att en svensk gosse efter slutad färd rullar upp

seglet på stängerna och så bär hela rullen hemåt lika ledigt,

som han bär sina skridskor.

Längre fram på vintern, sedan marken täckts med snö,

var det under några nätter stark rimfrost. Djurgårdsskogen

blef alldeles k vit; tallarna stodo där som pudrade skönheter

på en hofbal, och hvarenda liängbjörk tycktes vara en frusen

springbrunn med tusentals strålar.Medan jag beundrade den frosthöljda skogen, fick jag

syn på en skara pojkar, livilka med en egendomlig,

skril-lande rörelse åkte öfver snödrifvorna. De gledo fram mel-

SKADE JAGANDE RENAR.

lan trädstammarna från skuggan till solljuset, nådde så spetsen

af en kulle ocli sköto därifrån förbi mig lika snabbt som

en kälke i full fart. Förhållandet var också, att bvarje

pojke stod på två långa, smala kälkar eller kälkliknande

medar. Det var de i norden brukliga »skidorna».En skida är en lång och smal träskifva, som liknar

en med af en viss bredd och, liksom denna, är böjd uppåt

i främre änden. Den är ungefär fyra tum bred och sju till

nio fot lång. Långs undre sidan löper en hålkäl, så att vid

tvärgenomskärning skidan ter sig nästan i form af en låg

båge. Denna hålkäl gör skidan lättare, minskar friktionen

mot skarhård snö och bidrager helt visst till, att skidan

icke halkar åt sidan.

De bästa skidorna göras af fur eller björk; dock

användas äfven ask, ek och bok. Skidlöparen står ungefär på

midten af de långa skidorna och har fotterna fastgjorda med

remmar, hvilka hålla tårna fjättrade, men lemna hälen fri

att röra sig upp och ned. I handen håller han en lätt,

omkring fem fot lång staf, nedtill försedd med en ring.

Denna staf gör god nytta, då skidlöparen skall uppför en

brant, och hjälper honom att hålla jämvigten och styra

farten, då det bär nedför en sluttning.

Under vintern 1884—1885 försiggick en täfling mellan

Stockholms bästa skidlöpare. Den egde rum å en brant,

trädbeväxt höjd på Djurgårdens norra sida. Då jag

närmade mig platsen, fann jag att en terrass af hård snö hade

blifvit anlagd halfvägs utför sluttningen på sådant sätt, att

den horisontala planen var tvärt afskuren af en lodrät

tvärbrant om sex fots höjd.

Plötsligen rusar en man på skidor ut ur skogen och

utför höjden, alldeles som om han fallit från skyarna.

Han ilar ned och ut på terrassen, som örnen slår ned på sitt

rof. Nu kryper han ihop och hoppar ut från branten;

i nästa ögonblick flyger han upprätt genom luften, och

en sekund därefter rör han vid marken nedanför. En hel

sky af snö insveper honom liksom i ett svall af ånga, och

ur dess omhölje kommer han fram i halft sittande

ställning. Men nu reser han sig hastigt och rusar åstad,

svängande i luften sin korta staf, far af utför sluttningen

och åker långt ut på vikens frusna yta. Mannen var en

norsk soldat från Telemarken och tillhörde den af delning

af norska gardet, som då var förlagd i Stockholm. Hans

präktiga hopp, då han flög genom luften, mätte öfver

femtio fot nedför sluttningen.Många andra försökte samma hopp. Somliga föllo och

rullade om i snön; andra tappade sina skidor, hvilka gledo

utför sluttningen för sig själfva, som löskomna kälkar;

några svängde åt sidan och ilade med förtviflad fart

in i åskådarnes leder; andra däremot gjorde hoppet bra,

men ingen så ledigt och behagligt som krigaren från

Telemarken. I detta landskap åka också gossar och flickor

på skidor, jag var nära att säga, så snart de kunna gå.

Skidlöpare hafva sedan flera århundraden tillbaka

an-vändts till aktiv tjenst i de svenska och norska härarna,

inom hvilka de bilda ett slags kavalleri på snön. Gustaf

Yasa upprättade en särskild kår skidlöpare, och Grustaf

Adolf gjorde bruk af dem såsom budbärare och spejare.

Det berättas, att den svenske generalen Jakob de la

Gardie hade ända till fyra tusen skidlöpare i sin här under

fälttåget i Ryssland vintern 1610. Ännu i dag äro många

svenska och norska soldater, särskildt sådana från de norra

provinserna, öfvade skidlöpare.

De hästa skidlöparne i världen äro dock lapparne på

fjällen. Alla lappar, män så väl som qvinnor, unga och

gamla, färdas under vintern på skidor. De tillryggalägga

med stor hastighet och tämligen beqvämt långa vägsträckor.

Yid sin färd till Grönland 1883 sände Nordenskiöld

två lappar på skidor inåt halfön. Under femtiosju timmars

oafbrutet lopp tillryggalade dessa en våglängd af omkring

fyratiotre mil. De njöto ingen sömn på de nära två

och ett halft dygn, färden varade, men vid ett

tillfälle bäddade de ned sig i snön, för att söka skydd mot

en häftig stormby, och hvilade på det sättet i fyra timmar.

Om förhållandena äro gynnsamma, kan en lapp på skidor

åka en svensk mil i timmen och hålla ut därmed under

ett helt dygn. En svensk mil motsvarar i det närmaste

sex och tvåtredjedels engelska mil. En lapp kan således

på tjugufyra timmar åka en våglängd af etthundrasextio

mil enligt amerikansk räkning. Och detta sker icke på

jämn landsväg, utan backe upp och backe ned, öfver

de obefarna snöfälten i hans hemlands fjällbygder.

Skidor hafva varit i bruk på den skandinaviska halfön

från en långt aflägsen forntid. Ja, bruket af dem gårlängre tillbaka, än historien kan spåra, och ända till

mytologiens tider. I den nordiska gudasagan täljes det, att

gudinnan Skade, en mö från jättarnes hem i bergen, gifte

sig med hafsguden Njord oeh drog bort för att bo med

honom i Noatun invid hafvet. Men Skade kunde icke

sofva för vågornas oupphörliga brus och hafsmåsarnes skrik.

Hon återvände därför till sitt hem i bergen — Trymkem.

Där åker hon öfver fjällen på skidor samt jagar villebråd

med pil och båge. Hon kallas i följd häraf för Öndergud

eller skidornas gudom.

Skidorna äro både till skapnad och bruk väsentligen

skiljaktiga från våra nordamerikanska snöskor. Med

snöskor kan man blott gå eller, i bästa fall, springa. Med

skidor kan man göra detsamma, och därtill på jämn eller

sluttande mark glida fram med utomordentlig hastighet

— såsom vi redan funnit — och tillryggalägga afstånd,

som med snöskor äro omöjliga att öf verf ara.

Men med hvilketdera som helst kan man ila fram åt

alla håll öfver snötäckt mark, fri som fågeln i skog,

medan en vanlig dödlig är inskränkt till de banade vägarnas

smala farleder. Och må vi ej glömma, att de civiliserade

folken hafva att tacka vildarne för båda dessa sätt att

befara jungfruliga snöfält. Yi hafva nämligen fått snöskorna

från Amerikas indianer och skidorna från lapparna.

Skidor hafva nu kommit i bruk i Amerika genom de

svenska och norska invandrarnes tillskyn delse. Jag erinrar

mig, hurusom jag en dag besökte en skola i New-Sweden

i Maine. I förstugan var en lång rad skidor uppställd mot

väggen. Det var en sällsam syn i ett skolhus i Nya

England, men saken var, att de svenska nybyggarnes barn

hade på dessa skidor åkt till skolan genom Maines skogar

— somliga nära en svensk mil. Skidorna äro också kända

i de nordvestra staterna, och man håller nu skidtäflingar i

Minnesota. Vidare har ett antal erfarna skidlöpare år 1890

liemtats från Norge af Argentinska republiken, så att

norrmän på skidor af norsk fur nu föra posten öfven Anderna

från Argentina till Chile.

På farvägarna i Djurgården ser man ofta en hop

gossar, som i upprätt ställning glida fram på ett sätt, hvilketen amerikansk pojke skulle kalla »steady by jerks» (röra

sig framåt stötvis). De glida nämligen fram på en

särdeles lätt slädstomme, — benämnd »sparkstötting» (fritt

öf-versatt »the kicker»). Det är, enligt hvad nyss antydts,

bkasom skelettet af en släde med två uppstående, omkring

tre fot böga stolpar, bakom hvilka medarna sträcka sig till

omkring fyra fots längd, från stolparna räknadt. Den

svenske ungersvennen fattar med båda händerna tag i

upp-ståndarnas ändpunkter, står med ena foten på en med och

SPARKSTÖTTING.

stöter med den andra foten kälken och sig själf fram utåt

vägen medelst regelbundet återkommande, kraftiga sparkar.

När han blir trött i benet, byter han om, ställer sig på

den andra meden och sparkar med det andra benet.

Sparkarna anbringas mellan medarna, och kälken styres med

händerna, som hafva tag om stolparna.

Jag såg, att pojkarne hade små järnplattor fästa

under fotbladen, och att å hvarje platta funnos fyra skarpa

broddar, alldeles som på hästskor vintertiden.

Konsten i denna idrott består i att först sätta hälen

på marken, som när man går, och omedelbart därefter

sparka till med hela fotbladet.Det är öfverraskande att se, huru fort det går. På

jämn väg far en kälkåkare förbi en aldrig så snabb

fotgängare; där marken sluttar något, glider han fram lika

fort, som en häst traf var, ocli i en utförsbaeke, som är

sär-skildt gynnsam för kälkidrotten, åker han lika hastigt som

en släde i starkaste fart. Uppför backar plägar kälkåkaren

gå till fots och skjuta sitt lätta åkdon framför sig.

Aldre och mera i bruk än »sparkstöttingen» är den

vanliga kälken. Båda slagen brukas af unga gossar som ett

slags leksak, men kälken är därtill ett synnerligen

användbart medel att fortskaffa menniskor och lätt fraktgods. I

den vidsträckta svenska norrlandsbygden begagnar man sig

på farvägarna allmänt af kälken, liksom af skidor på

obanad mark. Tidigt i dagningen om vintern får man se

långa rader af norrländska skogsarbetare, som hvar och en

på sin kälke, glida fram utåt de jämna, snöklädda farlederna

och så tillryggalägga den mer än milslånga vägen till

arbetsplatsen. En svensk författare påstår, att kälken är lika

nödvändig för norrländingen som hästen för kossacken, och

man berättar, att en norrländing en gång på sin kälke åkte

från Piteå till Torneå — en väg af omkring tjugu mil —

på tjugufyra timmar.

Sparkstöttingen är, så vidt jag kan finna, egendomlig

för Sverige och dess bruk en uteslutande svensk uppfinning,

hvilken dock väl förtjenar att upptagas af amerikanarne.

Denna kälkes lätthet och snabbheten i farten göra den till

en velociped bland slädar. Den kostar endast en obetydlighet

och har därtill ett annat företräde framför velocipeden — man

kan forsla en tämligen duktig packning på ett säte

framför uppståndarna eller ock låta sin käresta taga plats på

detta — naturligtvis, om hon icke gör någon invändning

däremot.

Illustrationen å sidan 187 gifver en god föreställning

om en sparkstötting och om sättet att anbringa sparken.

En och annan vacker vinterdag i Januari — sådana

äro sällsynta nog —, då molnen försvunnit från himmelen

och solen skiner öfver det snöbetäckta landskapet, får man

se skaror af gossar, som på sina kälkar röra sig framåt

öfver Djurgårdens farvägar, medan andra på skidor glida

genom skogarna och. ila utför sluttningarna. På den frusna

viken utmed stranden kretsa unga karlar och flickor i

hundratal omkring på skridskor, och ibland dem fladdra

skrid-skoseglarnes hvita dukar af och an. Skogen och viken och

hela luften upp emot det klarblåa himlahvalfvet genljuda

af ungdomens jubelrop och muntra skratt, och den bistre

gubben Vinter upplifvas emot sin vilja till fröjd och glädje.

Den största af skridskobanorna i och vid Stockholm

är den på Nybroviken, hvilken ligger åt öster till. Denna

viks innersta del slutar i form af en behagligt afrundad

båge, och inom dess mjukt svängda gränslinier ligger

banan. När det är mörkt, upplyses den genom strålande

elektriska lampor, som äro fästa i toppen på höga utefter

stränderna uppsatta stolpar, och banan vimlar af tusentals

skridskogångare, hvilka midt på dagen af sina olika

göro-mål tvingas att hålla sig inom fyra väggar. Rundtomkring

den ovalforrniga platsen är en särskild täflingsbana utstakad.

Under vintern 1889—1890 egde på densamma täflingar

rum mellan svenska soldater, af hvilka hvar och en bar på

ryggen ränsel, filt, kappa, gevär och öfrig packning — allt

tillhopa vägande omkring trettiofem skålpund — i trots

hvaraf soldaterna åkte både fort och väl. Där hölls ock den

2 Mars 1890 en internationell skridskotäfling, då, i närvaro

af konungen och hofvet samt omkring tiotusen åskådare,

världsrecordet för amatörer af skridskoidrott blef slaget, för

såväl lång som kort bana. Svensken Thomas åkte en

engelsk mil (= 1,610 meter) på 2 minuter 553/5 sekunder,

och norrmannen Fredrikssen tillryggalade på skridskor en

väglängd af 5,000 meter på 9 minuter 194/5 sekunder.

Vid samma tillfälle förekom en mycket tilltalande

uppvisning i figuråkning, i hvilken både flickor och ynglingar

deltogo.

När allt kommer omkring, är dock den kungliga

skridskoklubbens bana det bästa stället för skridskoidrott.

Denna bana är något öfver halftannat tunnland i vidd.

Den ligger mellan Skeppsholmen och Kastellholmen, och

en tredje sida bildas af bron mellan dessa.

Vattnet bringas där att frysa så fort som möjligt.

Under bron bygges en dam af plankor för att utestängaströmdraget, och en timmerbom lägges på yttersidan såsom

bålverk mot böljogången och mot svallvågorna från de

ångbåtar, som gå ut och in i viken.

Styrelsen är patriarkalisk, så att det är förbjudet att

gå ut på isen, innan den blifvit i vederbörlig ordning

förklarad säker. Sedan är banan på eftermiddagarna en kär

tillflyktsort för konungen, hofvet ocb den förnäma världen

i hufvudstaden. Också är den en treflig oeh nöjsam

förlustelseplats.

Grranar, ställda rundtomkring banan, gifva denna

utseendet af en inbjudande skogssjö. Inom den rund, som

granarna bilda, bar man ställt beqväma gröna soffor, på

hvilka »förkläden» ocb äldre herrar taga plats, ungefär som

vid ett dansnöje, dock med den skillnad, att de äro

bebö-rigen klädda i pelsverk ocb bafva beqväma fotbräden eller

pallar att sätta fotterna på. Två dagar i veckan spelar

flottans musikkår på bron mellan holmarna, ocb

skridsko-gångarne, herrar ocb damer, tyckas åka i takt efter

musikens toner.

Detta är ock i själfva verket ofta fallet, ty de ordna

sig i par ocb dansa på skridskor »lanciers» eller fransäs

under glädtigt glam samt göra då ocb då på isen en

kullerbytta, som framkallar stor munterhet.

På Kastellholmens strand är uppförd en ny, vacker

paviljong af tegel. I den finnes ett större rum i midten

för klubben samt särskilda rum, till höger för drottningen

ocb till venster för konungen. Paviljongen bereder åt

»förklädena», när det är kallt i luften, en angenäm

reträttplats, där de bafva tillfälle att värma sig, tills de åter kunna

våga sig ut på de gröna sofforna.

IKggnaden uppfyller två ändamål på en gång.

Under sommaren är den lokal för det Kungliga Svenska

»Segelsällskapet», ocb dettas lustjakter ligga då förtöjda vid sina

moringar på just samma plats, där vi nu i snabb fart glida

fram på skridskor.

När man slutat sin skridskogång, sätter man sig på

en dynklädd soffa; en tjenare tager af skridskorna samt

torkar ocb hänger upp dem på en pinne med egarens namn

ocb nummer. Nästa eftermiddag, då man kommer tillbaka.står vaktmästaren där med de blanka och skinande

skridskorna i handen, tillreds att sätta dem på fotterna. Huru

skulle ja g ej hafva njutit af denna lyx i uppassningsväg,

då jag såsom liten gosse åkte skridskor på en vattenpuss

i Amerika!

Sven skårne äro goda skridskoåkare. I)e flesta män

och många fruntimmer kunna åka på yttre skären både

framåt och baklänges, och några herrar äro väl öfvade i

figuråkning.

Isen hålles under hela årstiden i bästa skick. l)en

sopas hvar morgon; när den blir skroflig, af jämnas ytan

åter, så att den blir slät, och senare på vintern, då den

blir tjock och spricker, hälles hett vatten i sprickorna, så

att de frysa till likformighet med ytan däromkring.

Kungen och prinsarne åka ofta på banan och röra

sig bland mängden fritt och utan all ceremoni på ett

nästan demokratiskt sätt. Hans majestät är icke blott en

god skridskogångare, utan ock en artig riddare och ilar

ofta utåt isen hand i hand med någon af hofvets vackra

damer, eller också inbjuder han en minister eller

kammarherre att göra honom sällskap.

Omkring kl. två på eftermiddagen fy lies banan af

huf-vudstadens sköna och eleganta värld, hvars medlemmar i

behagliga kurvor ila fram öfver isen eller vid musikens

toner genomgå turerna i en kadrilj. Under midvintern går

solen ned kl. tre, men de skridskoåkande dröja ännu en

timme, medan reflexen af den nedgående solen glöder i

vester. Vid fyratiden går man hem för att spisa middag,

och banan utrymmes.

En q väll i Februari var banan illuminerad.

Tjärtunnor ställda på snöpelare, lågade och rykte rundtomkring;

raketer sköto upp och sprungo sönder i luften; romerska

ljus och bengaliska eldar spredo sin bländande glans öfver

det hela; musikkåren spelade sina lifligaste stycken; banan

vimlade af folk, och de åkande ftyttade sig flitigt och raskt

från ljuset till skuggan samt tillbaka i ljuset, liknande

rörliga bilder i ett kaleidoskop, och i den ojämna,

skiftande belysningen tycktes en och hvar rusa framåt med

en verkligt öfverdådig fart.I mars månad, då isen var borta på alla andra ställen,

höll sig vår lilla bana ännu, omgärdad som den var af den

skyddande stockbommen. Det var ett nöje att gå på

skridskor under de allt längre och längre dagarna, medan

vårsolen spred sitt sken ocli sin glöd öfver kinderna, och det

föreföll eget att därvid se, huru ångbåtarna gledo förbi i

det öppna vattnet vid sidan af banan.

I samma mån som isens yttersta rand brytes upp af

vågorna från sjön, lägges bommen allt längre inåt,

naturligtvis medan det ännu finnes en isrymd stor nog att åka

på. Våren 1885 åkte vi skridsko för sista gången den

28 Mars; dagen därpå borttogs bommen, och med en känsla

af saknad sågo vi på, huru det isfält, som hade varit vår

bana, med många behagfullt formade kurvor ännu ristade

på ytan, följde med strömmen utåt sjön.

Då jag en vinterdag gick öfver Norrmalmstorg, märkte

jag, att ett stort träskjul var uppfördt i ett hörn på

torget. Svenska, norska och danska flaggor fladdrade ut från

byggnaden, och en person höll just på att å en af

väggarna i stora bokstäfver måla: De skeppsbrutna. Jag gick

in i’ skjulet och fann, att därinne var alldeles mörkt utom

i den bortre änden. Där stod en ofvanifrån belyst

plastisk grupp, som tog sig särdeles fördelaktigt ut. Den

framställde ett litet sällskap af skeppsbrutne sjöfarande på

en flotte, som vräktes omkring i ett upprördt haf.

Sällskapet bestod af några sjömän, en gosse, en qvinna med

ett barn i armarna och liket af en olycklig man, hvilken

hade kämpat ut och nu låg liflös utsträckt på de groft

tillyxade plankorna. En stång med en hvit flagga i vädret

höjde sig från midten af flotten, och en starkt byggd

sjöman stod bredvid, med ena handen stödjande sig mot

stången, och svängde med förtviflans kraft sin hatt mot ett

skepp, hvilket syntes som en punkt vid horisonten, och

mot hvilket hvar enda lefvande si‘äl på flotten riktade sin

blick.

Det var svårt att öfvertyga sig, att denna

hvitglän-sande plastiska grupp, så full af lif och kraft, icke var

huggen i marmor; den bestod i själfva verket af is och

snö. Dylika utföras så, att först uppställas oformade is-

Thomas, Från Slott till Koja. 13block, som frysa tillsammans till en grnpp; därefter

pålägges våt snö, hvilken utan svårighet, innan den fryser, af

bildhuggaren kan formas för hand och knif. Hvilket

underbart framsteg från våra gossårs snögubbar med ögon af

träkol och en bredt grinande mun af apelsinskal!

Mycket folk kom för att se isgruppen, och en hvar

lade en frivillig afgift i »bössan» vid ingången. Allt, som

flöt in, lemnades till byggnadsfonden för det nya sjömans-

DEN BERGTAGNA.

hemmet i Stockholm, och »de skeppsbrutnas» vädjan till

menniskorna att visa barmhertigliet mot sjömän var så

kraftig, att omkring sjutusen femhundra kronor på det

sättet insamlades under vintern.

Ett litet stycke därifrån, på Stureplanen, visades ett

skepp af is för insamling af medel till ett annat

barmher-tiglietsverk för sjömän, och i den stora kungsparken

utställdes till främjande af ett tredje godt ändamål en snögrupp,

som afbildade den nordiska folksägnen om »den bergtagna».

Denna grupp var i det hela taget det bästa arbete i snö-plastik, som jag dittills sett i Stockholm. Yid det tillfälle,

då jag var där, såg jag ett femtiotal personer, som stodo

och beundrade gruppen.

En skön jungfru kade af bergakungen blifvit lockad

bort till bergsbygden. Trollfursten hade förledt jungfrun

att inträda i hans kvälfda sal i bergets sköte. Han

brinner af kärlek till henne och vill göra henne till sin

drottning. Snöbildhuggaren har framställt paret i det ögonblick,

då den gamle bergakungen räcker jungfrun ett skummande

horn fy lidt med glömskans och kärlekens dryck. En

gammal berghexa söker under smekningar öfvertala flickan att

dricka, och bergets varg skubbar inställsamt sitt hufvud mot

hennes sida.

Om jungfrun tömmer trolldrycken, blir följden den,

att hon glömmer bort hem och vänner samt den yttre

världen och dagens ljus, älskar trollkonungen och blir hans

maka. Med händerna korslagda öfver bröstet och ögonen

lyfta mot den himmel, som det mörka hvalfvet hindrar

henne från att se, frågar jungfrun sig själf i tvekande

ångest: »skall jag?»

Enligt sägnen var jungfrun förlorad, när hon tvekade.

Hon drack och blef bergakungens maka.

Skulle icke vi amerikanare kunna taga för god

lärdomen från Sverige och låta vår is och vår snö — af båda

hafva vi fullt upp — hjälpa oss i våra barmhertighetsverk.

I alla våra nordligt belägna städer skulle grupper af

bild-huggeri i snö kunna utställas under vintern, och våra många

prisvärda barmhertighetsverk vinna en välbehöflig ny

inkomstkälla. Yi kunde dock förbättra den svenska

uppfinningen genom att bygga skjulen af is. Snöplastik i ett

ispalats skulle i sanning blifva en nyhet, som sloge an.

Men jag bör ej glömma slädpartierna, hvilka ge lif åt

en vinter i Sverige. Kort efter ett snöfall möttes vid

skym-ningstiden femton slädar på ett torg i midten af

hufvud-staden. Hvarje släde var förspänd med ett par vackra

hästar, och öfver hvarje sådant par var lagdt ett stort hvitt

nät, som på båda sidor nästan gick ned till marken.

Nätets främre sida var fäst vid selarna, och den bakre gick

ända öfver slädskärmen.Då vi i rask fart åkte ut ifrån staden, kom jag*

underfund med den nytta, som nätet gjorde. Det tog emot

all snö och is, som sparkades upp af hästarna, och jag fann

mig snart ej behöfva frukta hjVad man under slädpartier i

Amerika så ofta råkar ut för, nämligen att få i hufvudet

eller till och med i ögonen en snöklump, som med blixtens

fart slungas upp från hästh of varna.

I hvarje släde sitta, förstås, en herre och en dam,

och ehuru de flesta af herrarna och alla damerna voro gifta,

SVENSKT VINTERLANDSKAP, efter en tafla af J. Silvén,

åkte ingen af de äkta männen i samma släde som hans

hustru.

»Man skulle skratta åt honom, ifall han gjorde det»,

— så förklarades saken för mig af en vacker svenska.

»Hvilken olikhet i bruk!» svarade jag. »I Amerika

åter skulle man helt säkert skratta åt honom, om han icke

gjorde det.»

Vi åkte något öfver en mil och for o genom

en mörk granskog, där livarenda gren dignade under sin

hvita börda, samt gjorde halt vid Drottningholm för attstiga af vid ett eget, gammaldags värdshus med en kolossal

spiselhärd och sällsamt oregelbundna rum. Där serverades

»lunch». Sedan foro vi i strålande månljus raskt tillbaka

till vår värds, den amerikanske vice-konsuln Axel Georgiis,

bostad och slutade dagen med middag, bal och supé i hans

gästfria hem.

Under midvintern plägade jag omkring kl. tre e. m.

— eller strax efter solens nedgång — vandra till en

gymnastikanstalt, som låg helt nära legationen vid Hamngatan.

Där var samlad en skara af omkring fyratio herrar, som,

klädda i lätta ylleskjortor och pantalonger samt smärtingsskor,

stodo ordnade på led med gymnastikföreståndaren, en lång

löjtnant, i spetsen. Alla gjorde vi, som han kommenderade,

och på samma sätt som han — så godt vi kunde — och

genomgingo sålunda en hel rad af rörelser för armar, ben,

händer, nacke och hela kroppen. Inga tyngder, klubbor

eller andra redskap förekommo, och rörelserna

kännetecknades af sin mjukhet samt af den lätthet, med hvilken

man kunde utföra dem.

Detta slags öfning i trupp varade i tjugu minuter;

sedan marscherade vi kolonn vis kring salen och mellan de

olika gymnastikredskapen. Farten ökades, ju längre vi

kommo, och vi slutade med språngmarsch. Under hela

tiden, medan vi marscherade och sprungo, rörde vi armarna,

höjde dem i vädret samt böjde dem utåt och tillbaka,

alldeles som vår ledare gjorde.

Nu följde tjugu minuters allvarligare gymnastik på

ribbstolar, stänger och bommar, omvexlande med hoppning,

eller ock kunde vi fäkta på florett, om vi så ville, sedan

togs i all hast en kall afrifning i bottenvåningen, och så

gingo vi omkring kl. fyra ut i det becksvarta

midnatts-mörkret, som här och där genombröts af gaslampornas strålande

punkter, där de till tusental glimmade utåt kungsparken

och långs hamnkajerna.

Svenskarne hafva under flere mansåldrar teoretiskt

studerat och praktiskt idkat gymnastiken. Denna hjälper

dem icke blott att bibehålla kroppens lielsa och utveckla

muskelkraften, utan ock att bota åtskilliga sjukdomar, som

köttet fått i arf.Den svenska sjukgymnastiken uppfanns i århundradets

början af en framstående svensk, Prof. Per Henrik Ling.

Hans system är kändt och värderadt icke blott i Sverige,

utan hos de flesta europeiska folk, och det har äfven

blif-vit infördt i åtskilliga amerikanska städer under benämning

»den svenska rörelsekuren».

Jag pröfvade denna kroppsöfningskur för många år

sedan i Giöteborg. En mörk vintermorgon klockan half

DET INRE AF EN ANSTALT FÖR MEKANISK GYMNASTIK.

åtta vandrade jag genom de stilla, med gas upplysta, gatorna

och trädde in i den långa och breda gymnastiksalen.

Trettio till fyra tio herrar sågos där gå i sakta mak fram

och tillbaka i salen eller öfverlemna sig åt rörelsegifvares

behandling.

Jag gick först för att rådfråga den tjenstgörande

läkaren, hvilken mottog patienterna i ett enskildt rum.

Eftersom ingenting fattades mig med undantag däraf, att

jag, i följd af för mycket stillasittande på mitt ämbetsrum,

behöfde litet mera kropprörelse i allmänhet, så räckte vårt

samtal icke länge.Den gode doktorn behandlade mig efter konstens

regler och skref nt tio rörelser på en papperslapp ungefär så

stor, som den en läkare i Amerika plägar begagna för att

skrifva ett recept på.

När jag fick min lista, fann jag, att den innehöll

några kabbalistiska och skräckinjagande ord, såsom

halflig-g andetvåarmframnedför ing, Jiögmotståendebenbakåtdragning och

det ännu förfärligare

Imlfsträckandehögsidvandsittandébakåt-dragning.

Detta var fasaväckande, men jag förlorade i alla fall

icke förtroendet till svenskarne, utan lät det olycksbådande

receptet fästas bak på min rockkrage och sällade mig till

hopen af promenerande, hvilka samtliga voro prydda på

liknande sätt, allt under känsla af, att jag nu var iklädd

den riktiga uniformen och var en af dem. Snart kom till

mig en rörelsegifvare, som bugade sig, vände mig om, läste

receptet på ryggen och gaf mig den första rörelsen. Efter

att sedan hafva promenerat i ett par, tre minuters tid fick

jag numro 2 och så vidare.

Några af rörelserna gjorde ett komiskt intryck, men

alla gåfvos med full värdighet och precision, ja, med en viss

högtidlighet. Jag lade märke till en hederlig gammal herre

med hvitt hår och ett särdeles menniskovänligt

ansigtsut-tryck. Han hade spetat upp på en pinne, som var fäst

i en upprättstående stång omkring fem fot ofvan golfvet.

Han stod med ena benet på denna, medan hans lediga ben

— om jag får begagna mig af det uttrycket —, hvilket

han höll styft som en eldgaffel, sakta »pumpades» fram och

tillbaka af en allvarlig rörelsegifvare med guldglasögon.

Den gamle mannen berättade mig sedan, att han

behandlades för en kronisk hufvudvärk, som varat i tjugu

års tid; att pumpningen jämte andra rörelser hade dragit

blodet från hufvudet till de nedre extremiteterna, och att

den mångåriga hufvudvärken hade försvunnit.

På en annan sida af salen ses en man ligga på

ryggen, medan två rörelsegifvare långsamt öppna och sluta

hans ben, liksom hade dessa varit en sax.

En tredje man ligger bakåtlutad med öppen väst och

får en kraftig magknådning. »Var på stor middag i går;vin i öfverflöd; mår illa på morgonen; skall bli bra inom

en halftimme; bättre än seltersvatten», upplyser doktorn.

Grundtanken i den svenska sjukgymnastiken syntes

mig vara att genom därför afpassade rörelser antingen draga

blod bort från de delar af kroppen, som fått för mycket

sådant, så att en stockning kunde uppstå, eller ock leda

det till delar, som hade för litet däraf och tynade af i

brist på den lifgifvande strömmen. Jag fann ock, att

kuren var särskildt verksam vid fall af partiell förlamning,

reumatism, nevralgi, kronisk hufvudvärk, dålig

matsmältning, allmän svaghet och ryggradskrökning.

Af ven i ett annat af seende verkar sjukgymnastiken

godt. Efter fyllda fyrtiofem år tilltager mannen icke mer

i styrka eller rörlighet; tyvärr inträffar motsatsen. Hans

rörelser blifva också småningom svagare. Gymnastiken

gifver åt armarnas, benens och hela kroppens rörelser

ungdomens »schwung)) och spänstighet i fullt mått samt bidrager

sålunda till att hämma årens flygt — till att föryngra den

åldrande.

Sjukgymnastikens rörelser äro till större delen passiva

eller med andra ord de framkallas af rörelsegifvare, under det

att man själf gör starkare eller svagare motstånd. Detta

förorsakar behof af en hel mängd medhjälpare och i samma

mån större utgifter, men har också gifvit upphof åt den

mekaniska gymnastiken. Uppfinnaren af systemet med denna

är Prof. Gustaf Zander, en läkare ännu i sin fulla lifskraft

och verksamhetsförmåga.

När man inträder i hans stora gymnastiksal i

Stockholm tycker man sig i förstone hafva kommit till en väldig

fabrik, en sådan som i Lawrence eller Lowell.* Där finnas

nämligen axelledningar, som gå utefter hela salens längd ända

upp i taket; från ledningarna löpa remmar till en mängd

maskiner af ganska invecklad beskaffenhet, hvilka arbeta med

lika mycket buller och bång som maskineriet i en stor

ång-qvarn. Men råämnet består här af menskliga varelser —

sjuka och lidande menniskor — och produkten är ofta helsa.

Här ser man ett par skinnklädda hjul bearbeta en

persons hela mage i den riktning, i hvilken matsmältningen

* Stora fabriksstäder i Massachusetts.bör försiggå; där ses tre små på samma sätt klädda

hammare, liknande sådana, som. slå mot strängarna på ett

piano, hastigt fara npp och ned på en patients ryggrad.

Där borta fattar en maskin en man under armvecken och

lyfter upp skuldrorna, livarvid han vidgar ut bröstkorgen;

längre hort kan man sitta upp i en sadel, sticka fotterna

i ett par stigbyglar, fatta i tyglarna och sätta i gång en

därunder befintlig motor, som åstadkommer en rörelse

liknande den på en häst i skarpt traf, och därmed bör man

hålla på, tills det lilla timglaset bredvid har tömts två

gånger, sedan stanna hästen med hjälp af en vef och sitta

af för att lemna plats åt nästa man.

I sjuk- och friskgymnastik stå svenskarne främst bland

alla folk, och en timme hvar dag i gymnastiksalen håller

kroppen vid helsa och kraft under hela vintern med dess

mörker och dysterhet samt dess — alla fester.KAPITEL XV.

JULEN I NORDEN.

;JuaTj ela Sverige hängifver sig åt jultidens glädje. Först

kommer julaftonen, så juldagen, därefter annandagen,

sedan tredjedag jul; under alla dessa fyra dagar

fortgår julfirandet. Därefter mattas festandet

nå-17 X ^ got, men det upphör icke. Det kommer igen med

slägtbjudning och middagar på sista dagen af det gamla

året samt på nyårsdagen och så åter den 6 Januari, en

helgdag, som svenskarna kalla trettondag jul. Den dagen

och aftonen förut firas ofta nästan lika mycket som. själfva

julaftonen och juldagen, och icke förrän den 13 Januari

eller tjugondag jul anser en äkta svensk familj firandet af

julen väl öfverstökadt.

Anda ifrån början af November hafva alla varit i färd

med att köpa och förfärdiga julklappar eller att uppgöra

planer och öfverlägga om sådana; allt pågår i största

hemlighet, ty ingen får veta eller ens gissa, hvad som väntar

honom till jul.

Under loppet af December äro Stockholms gator och

torg ända till trängsel uppfyllda af menniskor, som göra

sina juluppköp. De till julpresenter ämnade sakerna

utställas i fönstren på ett så lockande sätt som möjligt, och

bodarna stråla i full belysning, hvilket är oundvikligt,

eftersom det är mörkt redan kl. tre e. m. Söndagen före jul

tillåter man ett undantag från den svenska lagens bestämdastadgande, att bodarna skola vara stängda på söndagarna.

Den söndagseftermiddagen — och ensamt på den under

hela året — äro bodarna öppna. Man har då tillfälle att

vandra omkring på den friska nyfallna snön, med den

nordliga himmelens kalla stjärnglans öfver hufvudet, och blanda

sig med mängden af köpare och åskådare, som betrakta de

strålande bodfönstren.

Man drages framåt med massan uppför

Drottninggatan, genom Hamngatan, nedför Kegeringsgatan, öfver

Gustaf Adolfs torg, öfver Norrbro och sedan genom den

trånga Vesterlånggatan i staden, ty på den vägen finnas de

bäst upplysta bodarna, de vackraste artiklar att se på och

de tätaste folkmassorna. Icke blott trottoarerna, utan hela

gatan är full af folk; men ingen brådska eller trängsel kan

märkas, ej heller högljudt prat eller svordomar. Alla äro

stillsamma och skicka sig väl, och den ståtlige, hjälm prydde,

poliskonstapeln behöfver ej göra annat än med imponerande

hållning skrida framåt bland mängden, som iakttager den

bästa ordning.

Yi gå därpå uppför Storkyrkobrinken och vidare på

höger hand om slottet, Storkyrkan och Börsen, passera

genom Trångsund och komma plötsligen ut på Stortorget,

Stockholms gamla salutorg. Här är nattens mörker

bannlyst. Torget är uppfylldt af hundratals små salustånd med

tak af hvit bomullsväf, och alla trefligt upplysta af lampor

och lyktor. Utefter ståndens rad tränges den muntraste

folkmängd, man kan få se, skrattande, pratande och

prutande med de fryntliga gummorna, som, insvepta i en hop

sjalar, stå bakom de smala diskar, på hvilka deras varor

äro uppstaplade. Här finnes till salu allehanda smått kram,

leksaker, konfekt, billiga stålvaror, askar med lock af

snäckskal, varma vintermössor, ostindiska näsdukar, plånböcker,

underkläder, dragharmonikor, trummor och trumpeter samt

de oumbärliga pepparkakorna.

Allt är billigt, mycket billigt, ty detta är en folkmarknad.

Åtskilliga saker kosta icke mera än tolf till tjugufem öre

och somliga ett å två öre stycket. Det hela såg nästan

ut som hvad amerikanska gossar kalla »playing-store» (leka

butik), men det var roligt att se, hvilken vigt det goda

■4.-J

¥mmm

i *>* i

Eai it t &

*M£E9K? > ■

ast mmm ■:%g

n i i r- 1 K^Ék 1 v^^Bi \ X V iKjCjP 7ViA * ywMV, a+\.

L" 1 ,’jl i&l folket fäste vid alltsammans, och huru menniskorna kunde

stå qvar i hela tio minuter, i fullkomligt god tro och på

fullt allvar bemödande sig att med några öre pruta ned

priset på en eller annan småsak.

Här på samma torg hafva dessa julmarknader i fria

luften hållits i hundratals år, och förr i tiden räckte de

ända till »tjugondag jul». Nu för tiden gifva stadens

myndigheter tillåtelse att sätta upp salustånden den 20

December, men de måste tagas ned på årets sista dag. Egaren

till ett salustånd betalar sex kronor för rättigheten.

De mest omtyckta pepparkakor, som säljas i stånden,

äro julbocken och julgrisen, hvilka i tusental tagas hem

och hängas upp i julgranarna samt slutligen ätas upp af

barnen. Man finner således, att nordens gamla religion —

den religion, som först gaf namn åt julen och först firade

denna högtid — genom dessa bruk ännu håller sig vid lif

eller liksom glimmar under askan i Skandinavien.

Julbockarna äro ingenting mer och ingenting mindre än

af-bildningar af dundraren Tors bockar, — dessa mystiska

springare, som, enligt sägnen, spända för dundergudens

vagn med blixtens hastighet ilade fram genom rymden.

Julgrisen åter är blott en miniatyrbild af den afhållne

guden Freys gris, denna förtrollade gris, som fordom sprang

fortare än någon häst, till lands liksom till sjös, och hvars

gyllene borst lyste genom det tjockaste mörker. Men huru

lågt har icke den gamla religionen sjunkit, då dess gudars

helgade tjenare och följeslagare blott förekomma under

formen af pepparkakor för okunniga barn!

Redan den 17 December såg jag på Stockholms gråa

torg julgranar sprida sin mörka, upplifvande grönska, och

efter den dagen blef granskogen på torgen allt rikare.

Träden införas till staden med anlitande af alla möjliga

fort-skaffningsmedel — på kärror och slädar, på järnvägsvagnar

och ångbåtar. De stora, grofva skutor, som pläga gå på

Mälaren ned åt Stockholm, lastade med höga vedstaplar,

hafva vid jultiden ännu högre staplar af granar. En

oräknelig mängd af dessa träd säljas och bäras bort, och likväl

kommer dagligen ett ännu större antal till staden.Den 24 December voro Stockholms alla torg fyllda

med »lefvande grönt». Norrmalmstorg var fullständigt täckt

af en tjock granskog. Några af träden voro femton fot

höga, och medan jag stod och antecknade hvad jag såg,

dök en af egarne fram ur skogen och frågade med ett

vänligt leende: »Får jag sälja en vacker gran åt herrn?»

ST. JAKOBS KYRKA JULAFTONEK.

Den stora parken Humlegården är full af barn, som

gå på skidor öfver den nyfallna snön eller åka kälkbacke

genom de långa, af gamla, jättelika lindar bildade, alléerna,

och vid skymningstiden på julaftonen är det en upplifvande

anblick för sinnet att, när man vandrar hemåt, se, hur Jakobs

kyrka står liksom förvandlad till en flod af ljus, som från

dess höga bågfönster strömmar ut öfver torget och

Kungsträdgården.Men det är helt visst på

landet, som man mest gläder

sig åt julen. Det är alltid så

mycket att göra på julaftonen,

att middagen ätes mycket

tidigt, och på vissa landtgårdar,

där gamla bruk bibehållit sig,

försiggår den i köket, dels för

att arbete må sparas, och dels

för att familjen må vara

tillsammans med tjenarne i all

hjärtlighet och gamman. Det är

»gående» middag. Man

vandrar omkring i köket med

tallriken i handen ibland familjens

medlemmar och tjenarne samt

äter sin middag på stående

fot. Salt bringa och skinka

utgöra »piece de résistance»,

och efter häfdvunnet bruk doppa

alla sitt bröd i det fräsande

spadet i grytan, hvari skinkan

kokats. »Yi måste alla doppa

i grytan», säga svenskarna på

julaftonen. Så snart middagen

är slut, klädes julgranen af de

äldre medlemmarna i familjen.

Julklapparna hängas icke upp

i granen, som bruket är hos

oss amerikanare, utan den

pry-des med papperskarameller, band

och flaggor samt små glaskulor

i brokiga färger. Ytterst på

hvarje gren och qvist sitta små

vaxljus, och då alla dessa ljus

äro tända, kan man verkligen

tro, att trädet vuxit i någon

féträdgård. Ibland lägges på

grenarna bomull, men den bör

JULOTTA I EN SVENSK

LANDTKYIiKA.lifliga uttryck af förtjusning. De taga hvarandra i hand

och dansa omkring trädet en glad, af lif och lust

sprittande, julpolska, medan de äldre på afstand i lugn och ro

njuta af ljusens strålande glans, af granens: skogsfriska

grönska och framför allt af barnens oskyldiga glädje. Nu

tändes ljus i alla stakar och lampor, och frukt, konfekt,

nötter samt namnam b judes omkring. Därefter taga de

unga hvarandra åter i hand och springa i en lång kedja

genom hela våningen. De rusa ut i köket, taga fatt på

vara mycket tunn och hvit, så att den liknar snön

därutanför. Då det skymmer på, hvilket sker mycket tidigt

i Sverige, tändas ljusen, och granen står där som en

pyramid af ljus och färgspel.

Nu först få barnen tillåtelse att komma in i förmaket.

De tränga sig fram med nyfikenheten målad i ögonen och

JULMARKNADEN PÅ STORTORGET.tjen stflickorna och draga dem med sig i den långa kedjan.

Gamla mormor sitter vid pianot och spelar sin gladaste

gammalmodiga polska, och genom alla rummen, ut och in

igen, flyga och flänga barnen omkring i julens muntra

långpolska under sång och glam.

Strax därpå samlas familjen omkring ett stort rundt

bord i midten af rummet, hvarefter familjefadern från stora

korgar tager fram julklapparna, en och en, och läser upp

adresserna. Julklapparna äro inlagda i pappersomslag och

förseglade; de flesta åtföljas af verser, hvilka läsas högt

och väcka mycken munterhet. Hvilket undrande och

gissande och pekande och tittande rundt omkring bordet!

Huru stråla icke barnens an sigten af sällhet, och huru lysa

icke deras klara, blåa ögon! Hela timmar tillbringas med

att utdela och öppna julklapparna, och det är redan långt

lidet på aftonen, då den lyckliga familjen sätter sig ned

för att äta julgröten.

Kl. sex på juldagsmorgonen är julotta i kyrkan. Ute

är det lika mörkt som vid midnatt, men stjärnorna tindra

klart, där man med ilande fart åker fram i sin släde.

Hvarje träd vid vägkanten tynges af snö. I hvarje

bondstuga långs vägen lyser julgranen. Kyrkan strålar af ljus,

och fjärran från det höga tornet ljuder klockornas lifvande

klang, som dallrar vidt och bredt genom den klara och

kalla nordiska luften.

På landet räcka festligheterna oafbrutet i fjorton dagar,

ja, ibland ända till tre veckor. Vänner och grannar fara

och helsa på hvarandra samt stanna ofta flere dagar; och

under hela denna tid ätes den häfdvunna julmaten.

Jag kan aldrig glömma den första jul, jag

till-bragte i Sverige. Jag bodde då i Göteborg. Då jag

vaknade på morgonen den 24 December och tittade ut genom

fönstret, var torget förvandladt till en riktig skog; så tätt

var det besatt med julgranar; men skogen var som en

försvinnande hägring, ty det ena trädet efter det andra

lem-nade sin plats och bars bort af starka svenska tjenarinnor.

Jag var bjuden att tillbringa julaftonen i det gästfria

hemmet hos herr Hawkes Lyon, en framstående och aktad

köpman i Göteborg. På vägen dit i skymningsstunden

Thomas, Från Slott till Koja. 14såg jag, att gatorna voro uppfyllda af maskerade gestalter.

Det var tjenare och tjenarinnor, som voro utklädda till

konungar och drottningar, till sjömän, soldater och harlekiner.

De marscherade truppvis i små skaror under skratt, stoj

och sång, bärande stora korgar med julklappar från

husbondfolket till dess vänner. Den ena maskerade gruppen

helsade på den andra med den största vördnad, då de

passerade förbi hvarandra. Den, som icke gjorde så, hade

enligt jullagen att vänta sig ett duktigt slag på hvartdera

örat. Skådespelet i sin helhet gjorde intryck af en

protestantisk karneval.

Hos min värd var församladt ett stort sällskap af slägt

och vänner. En väldig julgran stod, flammande af

vaxljuslågor, längst borta i salen. Snart trädde fem maskeradefigurer — en kung, en drottning, två sjömän oclr en dam

— in genom dörren. Sjömännen voro tydligen utklädda

flickor. Maskerna framskredo till midten af rummet och

ställde sig under ljuskronan. Därpå togo de fram.

julklapparna, den ena efter den andra, från de rymliga

korgar och påsar, i hvilka de lågo, samt uppläste för hvar

julklapp namnet på den lycklige emottagaren, hvilken

JULAFTON I GÖTEBOEG.

gick fram från den omkring de främmande bildade

kretsen och mottog gåfvan med en bugning och ett »tackar så

mycket».

Då utdelningen var slut, bjödos maskerna på vin och

kakor. De ansattes med alla möjliga frågor, men hade

alltid fyndiga svar till hands och lemnade ingen antydning

om, hvem gifvaren var. Jag lade också märke till, att de

mera erfarna hade med sig halmstrån, genom hvilka de

sögo vinet utan att behöfva taga af maskerna.Sedan gaf värden

drickspenningar åt hvar

och en, och de gingo sin

väg, men hade knappast

gått, förrän ett annat

ma-skeradt sällskap, lastadt

med presenter, trädde in

samt sedan det ena efter

det andra. Så kommo de

inmarscherande hela

aftonen.

Julklapparna voro

insvepta i omslag af

mångskiftande art och försedda

med all möjlig »skyddande

förklädnad». En stor låda

befanns, sedan den med

mycken svårighet blifvit

öppnad, innehålla

någonting, som liknade ett

oxlår, och i detta låg den

verkliga gåfvan, en vacker,

alldeles färdig

sidenkläd-ning.

En ung dam hittade,

sedan hon med stor möda

borttagit ett tusental

pappersomslag, såsom »pudelns

kärna», ett par skoklackar.

Men en half timme

därefter, då hon uppvecklade

ett annat paket, fann hon

sig vara egarinna af ett

par vackra hvita

sidenskor, till hvilka klackarna

passade förträffligt. En

annan dam, som varit

för-lofvad i sju år, och

hvil-kens fästman stod vid hen-

JULKÄRFVEN.nes sida, fick en hel bröllopspresent-koffert, full af nyttiga,

men särskildt betydelsefulla persedlar, som en ogift qvinna

icke kunde ha bebof af. Ett muntert skratt utbrast vid

denna väl tydliga vink, och det blifvande äkta paret

skrattade lika hjärtligt som alla de öfriga.

Gråfvorna voro af alla möjliga slag, från »dansmästare»

och tändsticksaskar till silfveruppsatser, oljemålningar och

sidenklädningar. Deras antal var också någonting oerbördt

för en son af Nya England. Jag är säker på, att dottern

i huset, fröken Hanna, fick åtminstone hundra julklappar.

Hon satt och öppnade paketen, så godt som insvept i

pappersomslag, hvilka två tjenarinnor buro bort famntals, men

till sist måste hon sluta upp af bara trötthet, och det,

fastän en hel hög af julklappar var oöppnad.

Supéen serverades kl. tio. Sockerskålen har särskildt

fäst sig i mitt minne. Det var en fyrkantig ask af

cise-leradt silfver. Locket var läst och jag skall aldrig glömma,

med hvilket moderligt allvar vår goda värdinna, fru Lyon,

tog från sin gördel en nyckelknippa — sinnebilden af

hennes makt och myndighet som fru i huset — läste upp

sockerskålen och lyfte upp locket. Hvarken tjenare eller

barn kunde snatta socker i detta hus, huru begärliga efter

sötsaker de än månde vara. Den i sig obetydliga

tilldragelsen gjorde på mig ett godt intryck. Den var ett i

ögonen fallande exempel på den noggrannhet och vaksamhet,

hvarmed den svenska husmodern sköter sina sysslor i

hemmet. Den återkallade i mitt minne med hvilken omsorg,

samvetsgrannhet och värdighet våra goda mormödrar i Nya

England förestodo sina hushåll. Jag undrar ibland, om

nutidens flickor skola blifva lika utmärkta mormödrar, som

våra fordom voro.

Men jag återvänder till vår svenska supé. Den

första rätten bestod af lutfisk, en läckerhet under julen. Det

är långa eller stockfisk, som legat i aska under flera dagar.

Då man lägger en bit lutfisk på sin tallrik, faller den

genast sönder i tunna skifvor; h varje skifva är genomskinlig

och dallrar som gelé. Då den ätes utan någon tillsats, har

den ingen smak, men tillredd med salt, peppar och två

sorters smörsås samt väl blandad med mjölig potatis är lut-fisken en läckerhet. Nästa rätt var risgrynsgröt med kanel

och grädde, den tredje och sista, en stor och fet, lagom

stekt, gås. Dessa äro de tre häfdvunna rätterna på

julaftonen. Medan vi superade, spisade man helt visst på alla

håll i Sverige, hos bonden som hos konungen samma slags

rätter; och i hvarje hem i hela landet, från slottet till

kojan, stod julgranen med brokiga band fladdrande från

grenarna och tända vaxljus strålande från qvistarna.

En eftermiddag vid jultiden hade jag varit ute och

åkt skridsko på den vackra Dalsjön, en knapp half mil

från Göteborg. På hemvägen märkte jag, att på hvarje

bondstuga vi passerade var midt för dörren en stång

uppsatt, vid hvars öfversta ände var fastbunden en stor

sädes-kärfve full af »korn och kärna».

»Hvarför har man satt upp den där kärfven?» frågade

jag min kamrat.

»Jo, det är för de små fåglarna i luften; de måste

också hafva en glad jul, ser ni.»

Ja, så är det; det finnes i hela Sverige knappt någon

bonde, som vill sätta sig ned med sina barn till

julmiddagen innan han först gjort i ordning en julmiddag åt de

små fåglarna, som lefva utomhus i köld och snö.

KAPITEL XVI.

EN RYSK BEGRAFNING.

Jrv* ans Ma.iestät Czarens i Ryssland minister vid

Konun-9 K gens af Sverige och Norge hof, Okouneff, dog på

sista dagen af det gamla året. Klockan elfva på

förmiddagen den 5 Januari 1884 gick jag för

r att bevista hans begrafning. På hela gatan och

trottoaren utanför ryska kapellet var strödt fint granris,

hvilket likt en matta täckte snön. Svenska gardister i

paraduniform med gevär på axeln bildade häck i vestibulen

och trappuppgången.

Jag gick två trappor upp och kom in i en försal,

där jag blef mottagen af förste sekreteraren vid ryska

legationen, Herr de Berends. Denne tog alla ankommande i

hand alldeles som en värd på en bjudning, endast på ett

mera lugnt och stillsamt sätt. Därefter gick jag in i

kapellet. Detta var ungefär af en vanlig salongs storlek,

och all dager var utestängd därifrån.

I midten af det skumma rummet låg den döde

ministern på en smal bår. Det var en kraftigt byggd man

med stark färg samt med rödaktiga, något gråsprängda,

polisonger och mustascher. Han såg ut som en engelsk

sjökapten och tycktes vara omkring sextio år. Han var

iklädd en svart rock med broderier i rödt och guld;

händerna voro hopknäppta öfver bröstet, den venstra bar och

den högra betäckt af en hvit handske; hufvudet hvilade på

en hvit sidenkudde, kantad med breda spetsar.Öfver liket var bredt ett rödt täcke, som föll ned på

båda sidorna, ocli som var kantadt med silfverfransar,

medan i hörnen sutto stora guldtofsar, hvilka föllo utåt

golfvet. Ofre delen af täcket var uppviken öfver bröstet

på den döde, och dess foder af hvitt siden såg ut som ett

lakan, som vikits tillbaka öfver ett sängtäcke. Båren lutade,

så att den dödes hufvud befann sig högre än fotterna, och

han låg så naturligt och lugnt, som om han efter slutad

toalett för en fest hade lagt sig ned för att hvila ett

ögonblick.

Ett ofantligt stort ljus brann vid hufvudgärden och

ett dylikt på hvardera sidan om liket. Yid fotterna stod

på hvardera sidan ett palmträd omkring sex fot högt, vid

bröstet likaledes på hvardera sidan ett olivträd; bakom

hufvudet vajade en hög palm upp mot taket. Nedanför

fotterna stodo sju små runda bord, ordnade i två linier,

med tre i h varje, och ett mindre emellan. På dessa lågo

röda hyenden med alla ordenstecken, hvilka i lifstiden

tillhört honom, som nu aldrig skulle bära sådana, och på en

stol mellan de bortersta borden lågo hans hatt och värja.

Han låg med fotterna mot altaret. Till höger stodo

mina kolleger i diplomatiska kåren, medlemmar af svenska

kabinettet, högre dignitärer, äfvensom legationssekreterare,

alla i lysande uniformer och rikt dekorerade samt med

värja vid sidan och plymagerad hatt på armen.

Venstra sidan af kapellet var upptagen af damer; äfven

de måste stå, ty det är icke tillåtet att sitta under en

rysk gudstjenst. Midt framför oss var golfvet upphöjdt en

fot. Ofvanpå upphöjningen stod en förgylld, omkring tio

fot hög, skärm, hvilken räckte från ena sidan af kapellet

till den andra. Helgonbilder voro målade på skärmen;

och på dubbeldörarna i midten voro Frälsaren och Jungfru

Maria framställda. Till venster nedanför estraden stod

en sångqvartett, hvars medlemmar hade ansigtena vända

mot hvarandra. Hela fonden och sidoväggarna voro

draperade med tjockt svart kläde, hvilket såg ut som sammet,

kantadt med silfverfransar och silfvertofsar och högre upp

här och där utsiradt med silfveränglar. Fönstren voro »-fulla

af gröna växter, men inga blommor syntes till.Då jag kom in, hörde jag, huru en prest sjöng bakom

skärmen, och kören svarade melodiskt från sin plats

därutanför. Snart trädde presten ut från en sidodörr,

alltjämt sjungande.

Därefter ställde han sig framför midtdörrarna oeh sjöng;

sedan svängde han det brinnande rökelsekaret framför liket,

framför Frälsarens och den heliga Jungfruns bilder, framför

herrarne, hvarvid vi alla gjorde en bugning, när den

ångande rökelsen böljade mot oss, och slutligen framför

damerna, som äfven bugade sig, medan presten bugade sig

hela tiden. Presten bar en hvit underklädning, men denna

var nästan skyld af en svart kappa med silfverbårder; på

hufvudet hadc han en svart hög hatt utan brätten, hvilken

tilltog i bredd uppåt, så att den liknade en omvänd

sockertopp.

Presten. gick därpå in bakom skärmen igen och kom

så ut, hvarefter han fortfor att gå in och ut; under tiden

sjöng han alltjämt, och kören svarade alltjämt. Sedan kom

han ut igen utan hatt; han bar nu på hufvudet ett litet

silf verf at öfverhöljdt med en röd silfverkantad duk; detta

fat höll han fast med ena handen och i den andra hade

han ett liknande fat. Det tycktes, som om hela

guds-tjensten med sång och responsorier genomgicks ännu

en gång.

Till sist gick presten in igen och sjöng innanför

skärmen. Men än en gång visade han sig, bärande två andra

heliga kärl — nämligen en silfverkalk på hufvudet och en

annan i handen. Nu följde ännu mera sång och svar;

och allt emellanåt svängde han rökelsekaret och gjorde

korstecknet. Faten och kalkarna innehöllo utan tvifvel

de heliga nattvardselementen — brödet och vinet —, och

gudstjensten var den ryska begrafningsmässan, motsvarande

katolikernas reqviem. Men den hölls på gammalslaviskt

tungomål, på hvilket språk den ryska bibeln är skrifven,

och icke på den ryska, som talas nu för tiden, i följd

hvaraf naturligtvis ingen utom de få närvarande ryssarne

kunde förstå ett enda ord af hvad som talades och sjöngs.

Yi tftodo därför och läto kroppens tyngd hvila än på det

ena, än på det andra uttröttade benet samt skänkte denfrämmande gudstjensten en uppmärksamhet förenad med

undran, mest med undran, när den skulle taga slut.

Nu kommer presten åter ut från skärmen med en stor

bok, Nya Testamentet, i lianden; denna bok håller han upp

i olika ställningar, samt omfamnar och trycker den till sitt

bröst. Under hela tiden sjunger presten, och kören svarar.

Därefter ilar han plötsligt ner till församlingen, går

raskt förbi venstra sidan af håren, ställer sig bakom

huf-vudet på den döde och genomgår åter hela tjensten från

början; så föreföll det mig åtminstone.

En tjenare går nu omkring och gifver hvar och en

ett långt och smalt vaxljus; vi tände ljusen det ena på

det andra. Här stodo vi nu i det till trängsel fyllda

rummet, damerna till venster och herrarne till höger, hvar

och en med ett tändt vaxljus i handen, hvilket spred en

varm glöd öfver ansigtet i det skumma kapellet, där den

döde låg tyst och orörlig på den rödklädda båren i midten.

Då alla vaxljusen voro tända, gick presten fram till

venstra sidan af båren och talade under några minuter,

synbarligen vändande sig till den döde. Härpå hölls en

ny mässa vid likets hufvud.

Nu buros ljus ut från rummet innanför skärmen,

och ytterligare sång utfördes. Därefter kom en tjenare

fram med en mindre kateder, som var draperad i svart med

garnering af silfver. Presten ställde sig innanför katedern,

tog fram ett skrifvet tal och uppläste det. Han bar

fortfarande det brinnande vaxljuset, men under hela tiden, då

han vandrat omkring, hade han användt sin handbok som

ljusstake på sådant sätt, att ljuset var fastsatt mellan

bladen.

Det tycktes nästan, som om vi alla skulle blifva

lif-lösa, innan allt var slut. Alla sågo förfärligt trötta ut

och mina fingrar ville nästan domna bort; så länge hade

de fått hålla i det smala vaxljuset. Midt emot mig, på

andra sidan om de små horden med ordnarna, stod en

smärt och blond ung dam, som blickade omkring sig med

ett uttryck af dödlig trötthet. Hon lutade allt mer och mer

framåt, och man kunde lätt se, hvilken ansträngning det

kostade den stackars flickan att stå på benen. Från hennevandrade mina blickar till den döde, och jag såg nu, att

händerna höllo en miniatyrbild i guld af vår Frälsare, och

att på sidenkudden till venster om hufvudet låg ett stort

grönt kors, prydt med kamelior.

Jag väcktes slutligen upp ur mina drömmerier, då

presten med stark betoning uttalade ett visst ord.

Ögonblickligen blåste alla ut sina ljus, och jag hann släcka mitt

i god tid, liksom om jag hade vetat, hvad meningen var

med det hela. En tjenare hopsamlade de halfbrända

vaxljusen, och presten hann ändtligen till slutet af sitt tal.

Sedan förekom ännu mera sång, delvis låg och afmätt,

högtidlig och tilltalande.

Därefter närmade presten sig intill venstra sidan af

båren och tog bort bilden från de kallnade händer, som

omslöto den. Men ett papper innehållande syndaförlåtelse

sattes i likets högra hand, och ett annat pappersblad med

bilden af Kristus och den heliga Gudsmodem lades på

den dödes panna, till tecken, att han var kristen. Jag

förmodar, att dessa papper betraktas som ett slags

kreditiv-bref för den aflidne ifrån Guds församling här nere till

Gud själf i himmelen och utan tvifvel hafva stor betydelse

i alla rättrogna ryssars uppfattning.

Presten bar en liten aflång glasask, ungefär af ett

saltkars storlek, fylld med ljusgrå jord. Alltjämt

sjungande strödde han en spade af denna jord på den dödes

mun och polisonger, en annan på hans bröst och händer,

samt, sedan ett biträde lyft upp täcket, en tredje på hans

mage. »Af jord är du kommen, jord skall du åter varda.»

Fyra eller fem högre officianter trädde därpå fram i tur

efter hvarandra, och en hvar af dem strödde jord på liket,

mest på bröstet, men ibland på benen; några kastade tre

spadar, andra en spade här och där. Sedan borttogs det

röda täcket från hela kroppen. Jag såg de obegagnade

sulorna på de skor, i hvilka den döde skulle göra sin sista

färd. Jag märkte nu också, att hvad jag tyckt vara den

långa och smala bår, hvarpå liket hvilade, var den undre

delen af en likkista, som stod på en katafalk. Den dödes

fötter och ben lågo i kistan, men den öfriga delen afkroppen höjde sig därur, så att hufvudet och bröstet

hvilade som på en bädd.

Nu lades ett tunnt blecklock, liknaude ett åt båda sidor

sluttande tak med en långs midten löpande ås, öfver liket

och ofvanpå detta lock ett högre och spetsigare tak af trä

med vackra sniderier. Locket utgjorde i själfva verket

hela öfre delen af kistan och slöts tätt till utan hjälp af

skrufvar. De breda spetsarna, som kantade sidenkudden,

hängde dock utanför. Herrarne tittade i smyg på sina

klockor; vi hade stått precis en och tre qvarts timme.

Därefter tog den artige ryske legationssekreteraren oss

alla i hand och tackade, för att vi hade infunnit oss, hvarpå

vi gingo ned för trappan emellan de med svarta

hjälmbuskar utstyrda svenska grenadierernas leder.

Likvagnen drogs af fyra svarta hästar med

silfver-mundering, och kuskens svarta hatt var likaledes garnerad

med silfver. Vagnen var öppen på båda sidorna, och

bottnen och taket sammanhöllos endast af de fyra hörnstolparna.

Det oaktadt kunde man ej se kistan, ty den var

fullkomligt inhöljd i det röda täcket, på hvilket, såsom jag nu

fann, ett stort silfverkors var broderadt.

Så fördes det ryske rikets minister till sin graf i

Sverige. I de många vagnar, som deltogo i hans likfärd,

skulle man förgäfves hafva sökt en slägting till honom.

Det sades också, att Herr Okouneff icke lemnade någon

anförvandt efter sig, och att hans egodelar skulle hemfalla

till ryska staten.KAPITEL XVII.

RIKSDAGENS ÖPPNANDE.

en svenska riksdagen öppnas med stor pomp och

ståt, ja, kanske med större sådan än någon annan

parlamentarisk församling i hela världen.

Det riksmöte, som hölls år 1884, öppnades

af konungen den 17 Januari. I Sverige kommer

berget till Muhammed — Muhammed går icke till berget.

Båda kamrarna begifva sig från riksdagshuset till slottet

för att få sina sammanträden öppnade af konungen.

Kl. elfva f. m. bevistade de gudstjensten i Storkyrkan,

som ligger helt nära intill det kungliga slottet, och gingo

därifrån till detta för att intaga sina platser i den stora

rikssalen. Första kammaren satt till höger, Andra

kammaren till venster om den breda gången i midten, allt räknadt

från salens öfre ände.

De båda talmännen, hvilka dagen förut blifvit

utnämnda af konungen, sutto hvar framför sin kammare på

blåklädda taburetter innanför skranket.

Diplomatiska kåren, som inbjudits att närvara, hade

plats på en läktare till höger från tronen. Drottningen

med sina hofdamer och statsrådinnorna upptogo läktaren

midt emot.

Något efter kl. tolf på dagen hördes en musikkår,

försedd med försilfrade blåsinstrument, hvilken hade sin

plats på en läktare högt uppe öfver stora ingången till salen,

spela upp en ståtlig marsch, och från en dörröppning underdrottningens läktare intågade en pluton kungliga drabanter,

två i ledet, klädda i den gamla välkända blågula uniformen.

Därefter kommo pagerna, nätta ynglingar. Klädda i

knäbyxor samt hvita silkesstrumpor och skor, med uppvikna

hattar och håret flätadt till stångpiska, togo de sig ut

alldeles som pager på scenen vid en operaföreställning.

Nu inträdde, föregången af härolder, konungens förste

hofmarskalk, med hvilken följde hofstaten och kansliet samt

staberna m. fl. I den lysande skaran märkas bland andra

stabsofficerarne med granna blåa och gula strutsfjädrar

vajande från hattarna, som bäras på armen; öfverhofjägmästaren,

förste hofstallmästaren, öfverceremonimästaren,

kammarherrar och hofmarskalkar; vidare högsta domstolens (sexton)

ledamöter, hvilka icke, såsom hos oss, äro klädda i fotsida

kaftaner, utan i uniformsfrackar med värja vid sidan, samt

de högt uppsatta och med talrika utmärkelsetecken prydda

medlemmarne af det norska och det svenska statsrådet.

Efter dem inträda, föregångna af härolder och

riksmarskalken, som bär sin ämbetsstaf i handen, de kungl.

prin-sarne en i sänder, med krona på hufvudet och iklädda långa

purpurmantlar, hvilkas släp uppbäras af kammarherrar.

Därpå kommer konungens stora vakt, högre officerare

i arméen och flottan i lysande uniformer, som glittra af

dekorationer. Nu ljuda med ens trumpeter i mäktig

samklang, musikkåren blåser upp ett nytt stycke, och medan

de högtidliga tonerna af »Ur svenska hjärtans djup en gång»

brusa genom salen, inträder Konungen med den af

ädelstenar strålande konungakronan på hufvudet, riksspiran i

högra handen och en lång kunglig purpurmantel, med

därpå här och der broderade kronor och bräm af hermelin,

nedhängande från axlarna. Två öfverste kammarjunkare

uppbära på sidorna släpet, hvars yttersta ända hålles af

öfverste kammarherren. På ömse sidor om konungen gingo

de svenska och norska statsministrarne samt ministern för

utrikes ärendena.

Med värdiga steg går konungen fram till midten af

salens öfversta ände, böjer sakta på hufvudet för hvardera

kammaren, äfvensom för diplomatiska kåren och

drottningen, stiger därpå uppför de med sammet klädda trapp-stegen till en upphöjd estrad och tager plats på den

ståtliga hvitglänsande silfvertronen, hvarvid de tre höga

hof-ämbetsmännen lägga den kungliga mantelns släp öfver

tronens ryggstöd.

Nu bjuder riksmarskalken tystnad, i det han stöter

sin långa staf mot golfvet. Alla resa sig och förblifva

stående — alla utom en.

Sittande på tronen, med kronan på hufvudet och spiran

i högra handen, uppläser konungen det tal, med hvilket

DET INRE AF STORKYRKAN I STOCKHOLM.

han öppnar riksdagen — det s. k. »trontalet». »Gode herrar

och svenske män!» Orden ljuda tydligt och klart som en

trumpetsignal, och konungen framsäger sitt tal från det

första ordet till det sista, såsom det egnar och anstår en

monark, med fulltonig basröst, som återskallar genom den

stora rikssalen i dess hela längd och bredd.

Därpå uppträder statsministern med en vidlyftig

»berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista

riksdagssam-manträde sig tilldragit». Han gled dock öfver berättelsen

med mycken takt, ty han läste några paragrafer här ochdär och hoppade öfver en tio till tolf sidor i taget, så att

det snart blef slut med läsningen.

Nu uppträder Första kammarens talman och frambär

en kortfattad helsning till konungen med uttryck af

kammarens underdåniga vördnad och tillgifvenhet för Hans

Majestät. Kammarens samtliga ledamöter resa sig och

för-blifva stående, medan helsningen framföres.

Efter honom kom Andra kammarens talman med en

likadan helsning, hvarvid hela kammaren steg upp och

för-blef stående. Sedan fick hvardera kammarens talman ur

finansministerns hand mottaga »Kongl. Majts proposition

angående statsverkets tillstånd och behof», och 1884 års

riksdag var högtidligen öppnad.

När jag dagen därpå mötte Hans Majestät på

skridskobanan, gjorde jag honom min komplimang för hans

ståtliga tal och präktiga röst. Jag sade honom, att hans

talar egåf va var så framstående, att om han blott ville komma

till Amerika och uppträda i tribunen — naturligtvis på vår

sida —, så skulle vi vara säkra på att segra vid nästa val

af elektorer för utseende af president. Detta val skulle

nämligen ega rum på hösten. Olyckligtvis var konungen

upptagen af andra åligganden, så att han icke kunde komma,

och jag förmodar, att detta var anledningen, hvarför jag

fick lof att återvända till Amerika och där utarbeta mina

anteckningar för att utgifva just den här boken.

KAPITEL XVIII.

EN HOFBAL.

:^»är solen sjunker allt lägre och nätterna blifva allt

längre, börjar det glada sällskapslifvet i Sveriges

bufvudstad att taga fart. Den 1 December

är Konung Oscars namnsdag, en högtidsdag, som

alltid firas med middag bos ministern för utrikes

ärendena. Såsom jag fann, var detta en helt och hållet

officiell middag; endast medlemmar af diplomatiska kåren

och af det svenska utrikes kabinettet voro inbjudna, och

ingen dam var närvarande utom värdinnan, den ståtliga

Friherrinnan Hochschild. Då balfva middagen var förbi,

reste sig vår värd, Baron Hochschild, den talangfulle och

fine utrikesministern, från sin plats och utbragte på franska

»Suveränernas och Statschefernas skål». Efter nästa rätt

uppsteg diplomatiska kårens »doyen», * den elegante

portugisiske ministern, Vicomte De Soto Maior, med hår och

polisonger hvita som snö, och föreslog »Hans Majestät

Konungens af Sverige och Norge skål». Båda skålarna

druckos i stående ställning; de besvarades icke.

Under December månad gifvas små

tillfällighetsmidda-gar och kanhända en eller par privata baler. I början af

Januari firar Innocence-orden sin årsbal i börsvåningen, och

kort därpå kommer Amaranter-ordens lysande bal på Hotel

* Den i ämbetet äldste af de utländske ministrarne.Continental. Båda äro talrikt besökta och eleganta baler

samt hedras med den kungliga familjens närvaro.

Ama-ranten är den mest lysande af de svenska sällskapsordnarna.

Den stiftades redan år 1653 af den nöjeslystna Drottning

Kristina, Gustaf Adolfs dotter; och mottot på dess lilla

förgyllda medalj, »Memoria DuIcisd (ett ljuft minne), kunde

lika gerna sättas på hvarje minne, som man för med sig från

det land, hvaröfver denna snillrika, men ombytliga

drottning en gång herskade.

Men ännu anser ingen Stockholmare »säsongen»

öppnad. Tills vidare likna festerna det tillfälliga smattrandet

af ett eller annat gevär utefter stridslinien. Den 21

Januari är Konungens födelsedag; då är riksdagen öppnad, och

en hvar, som har för afsigt att flytta från sitt gods och

tillbringa vintern i hufvudstaden, har anländt. Den dagen

gifver Konungen en stor bal på slottet. Detta är vinterns

egentliga tilldragelse inom sällskapsvärlden, man skulle

kunna kalla den »hofkanonens» bal, ty dess affyrande är

signalen för societetens tunga artilleri att köra fram i striden,

och säsongens batalj börjar nu på allvar. Från nu och

ända till Maj månad blir man bombarderad med

bjudnings-kort och biljetter, helsad med småleenden, klappad på axeln

och tilltalad med valda uttr}Tck af artighet. Ofta får man

fara från middag till bal eller från en bal till en annan

ocb kanhända till en tredje, allt på samma afton.

Bjudningarna till hofbalen sändas ut ungefär tio dagar

förut. Eftersom jag icke har qvar den, som sändes mig

1884, tillåter jag mig här bifoga en trogen kopia (se

illustrationen på nästa sida) af den, som lemnades i

amerikanska legationen 1890. Den är alldeles lika utom datum,

emedan balen 1890 hade blifvit uppskjuten en månad till

följd af tyska kejsarinnan Augustas död.

Ar icke detta kort ett praktiskt, enkelt, affärsmässigt

dokument? Damerna behöfva ej göra visit hos hvarandra och

undra, hvad slags toalett man skall bära, och hvad Fru

Den eller Den och Fröknarna Den eller Den o. s. v.

skola hafva på sig, och hvad de själfva efter rådplägning

med sin sömmerska kunna komma att bära. De behöfva

ej tänka på, huru de skola vara klädda, i annan mån, änBJIJDNIJSG SKORT TILL HOFBALEN.att de beställa just den toalett, som anbefallts i

bjudnings-kortet.

De måste emellertid bestämma sig, huruvida de skola

dansa eller icke, innan de kläda sig, och kunna ej efteråt

ändra sitt beslut, ty icke dansande damer äro svartklädda,

de dansande åter klädda i hvitt — hvilket naturligtvis

bidrager att gifva en högst önskvärd stadga och bestämdhet

åt det täcka könets tankegång.

Och om man är ovillkorligen hindrad att infinna sig

på balen, så behöfver man icke ens göra sig besvär med

att skriftligen framställa sin ledsnad att icke kunna komma

— hvad man har att göra, är helt enkelt att skicka

kortet tillbaka till konungens förste h of marskalk, ty det

bör väl ikågkommas, att det icke är konungen själf, utan

hans förste hofmarskalk, som meddelar H. M:ts nådiga

vilja »på Konungens befallning».

Det var bjudet till kl. half nio, men redan långt förut

vimlade »Slottsbacken», den breda stenlagda sluttningen

söder om slottet, af ekipager. Yår kusk var försedd med

två stora gröna kort. När han visade dessa, fick han

tillåtelse att köra förbi skyltvakterna vid södra hvalfvet och

fara snedt öfver den stora fyrkantiga borggården fram till

trappan i vestra hvalfvet. En officer, iklädd hästgardets

uniform i blått och silfver, stod med en trupp soldater strax

innanför porten. Grardister bildade häck i den stora

stentrappan, orörliga som bildstoder, då vi gingo upp.

Officerarne gjorde honnör, och så kommo vi två trappor upp

till toalettrummen. När vi gjort oss i ordning, gingo vi

genom drabantsalen och rummet bakom denna mellan rader

af uppvaktande till rådsalen, en stor sal i nordvestra hörnet

af slottet. Här välkomnades vi af förste h of marskalken,

som helsade oss å konungens vägnar och tog gästerna i

hand, allt som de anlände.

Därifrån gingo vi åt höger och vandrade i sakta mak

genom en lång fil af präktiga gemak, som, glittrande af

tusentals gaslågor, dekorerade med utsökta draperier samt

prydda med målningar och skulpturverk, nu voro fyllda med

den sköna och eleganta världen i landet samt med all dess

pomp och ståt. Den mest imponerande af alla salarna ärmåhända »Stora galleriet», etthundrafemtiotvå fot långt

med hvälfdt tak, väggar i marmor och guld, samt dörrar

af massiv ek, hvilkas snideri förskrifver sig från nära två

hundra år tillbaka.

De breda dörrarna mellan dessa salar voro vidöppna,

men högre hofämbetsmän stodo vid hvarje dörr. De

inbjudnas antal var omkring tvåtusen. Jag antager, att de

allra flesta hade infunnit sig. Men huru vackra och för-

träffliga de inbjudna än månde vara, var det likväl endast

ett fåtal, som fick komma längre än till Stora galleriet.

Till rummet innanför hade endast damer af hög rang med

sällskap tillträde. Längre fram ligger Hvita förmaket.

Detta var reserveradt för diplomatiska kåren, medlemmar

af svenska och norska kabinetten, serafimerriddare och tre

eller fyra af rikets högsta dignitärer; inga andra än dessa

och deras fruar fingo komma dit.

Man behöfver icke gissa sig till eller vara villrådig

om, huru det förhåller sig med societetsetiketten i Sverige,

Allt, som rör sällskapslifvet, är bestäm dt genom en lag,

oföränderlig som »The Meders och The Persers». På

rangordningen hålles strängt. Jag eger en hok, som upptager

namnen på nära ett tusental af svenska dignitärer, offi-cerare, ämbetsmän m. fl., grupperade i klasser och ordnade

så, att man får noggrann upplysning om hvars och ens

rang och rätta plats vid alla festliga tillfällen. För öfrigt

är det lätt att i andra böcker få visshet om hvarje svensk

civil och militärisk tjenstemans sociala ställning.

Och så vandrade vi fram genom rum efter rum, alla

fyllda med hvad norden egde skönt och ridderligt i full

gala, och stannade här och där för att språka med någon

gammal vän, tills vi slutligen kommo fram till det längst

bort belägna Hvita förmaket, där de flesta af mina

ämbetsbröder samt kabin ettsm edlemmarne redan voro samlade.

Klockan precis half tio förnimmes en rörelse, och

därpå inträder en allmän tystnad i hela den långa filen af

rum. Ku synes Konungen skrida fram genom våningen.

Han för Drottningen vid armen, och efter dem följa

Kronprinsen samt Prinsarne Carl och Eugen. Den kungliga

familjen måste ha kommit in i det närmast trappan

belägna rummet; den vandrar nu med långsamma steg rakt

fram genom alla gemaken, hvarvid dess medlemmar buga

sig till höger och venster. Detta är all den helsning,

gästerna i de andra rummen få: en bugning på en af femtio

eller en af hundra.

På ena sidan af vår salong står diplomatiska kåren

uppställd i halfmånform med sträng iakttagen rangordning;

efter den komma de svenska och norska statsråden samt

serafimerriddarne. På andra sidan stå damerna, bildande

en annan halfcirkel. De båda halfmånarna förena sig vid

ändan af rummet, så att sällskapet i sin helhet bildar en

oval omkring detta.

Vid dörren stanna majestäterna och skiljas åt.

Konungen går fram till herrarne, tager dem i hand och samtalar

med hvar och en under en minut eller par. Drottningen

går samtidigt till damernas halfcirkel, talar med dem och

tager dem i hand. Vid bortre ändan af ovalen mötas

konungen och drottningen och gå förbi hvarandra.

Konungen fortsätter sin väg för att helsa på damerna, och

drottningen räcker handen åt samt talar med herrarne.

Kronprinsen följer med konungen, prinsarne Carl och Eugen

med sin höga moder.Då Konungen kom fram till mig, tackade kan mig

hjärtligt, för att jag den dagen kissat den amerikanska

flaggan till hans ära. Drottningen var mycket nådig.

Hennes Majestät sade sig med glädje hafva kört, att jag i

Sverige både gjorde nya bekantskaper ock återknöt

angenäma äldre sådana, samt uttryckte sin tillfredsställelse,

att jag trifdes i landet. Kronprinsen förunnade mig ett

långt samtal, ock jag kade äfven en behaglig konversation

med den vackre Prins Carl, som var klädd i hästgardets

uniform i blått ock silfver.

Konungen bar svensk generalsuniform, likasom vid den

audiens, då kan först mottog mig, samt serafimerordens

breda ljusblåa band öfver bröstet. Jag vågar icke säga,

kvad slags toalett drottningen hade. Jag tror ej, att det

någonsin kan lyckas för en karl att beskrifva det täcka

könets klädsel; likväl var jag säker om, att mina qvinliga

vänner i Amerika skulle helst af allt, som rörde balen,

vilja veta, huru drottningen var klädd, ock för att

tillfredsställa deras längtan bad jag en af kofdamerna för min

räkning göra en beskrifning af drottningens toalett. Denna

beskrifning lyder, som följer:

»Drottningen bar en röd, guldblommig ock

guldpric-kig sidenklädning. På bröstet kade hon i medaljonger,

infattade med diamanter, porträtt af sin gemål, Oscar II,

ock sin svärfader, Oscar I. Hon bar kungliga portugisiska,

ryska, rumäniska, spanska ock turkiska ordnar. Ett

diadem af smaragder ock diamanter smyckade hennes kufvud.

Kring halsen kade kon ett halsband af ovanligt stora

diamanter ock smaragder.»

Så långt min sköna väninna, ock helt visst skulle icke

ens en ogift herre hafva kunnat undgå att se, huru

konstrikt vecken på drottningens klädning föllo nedåt, bildande

ett präktigt släp, som bibehöll sin jämna tjocka vidd, huru

än egarinnan rörde sig.

Just som den kungliga familjen kade hunnit samtala

med alla de i rummet närvarande, öppnades ögonblickligen

dörrarna å den bortre änden liksom af sig själfva, ock en

ståtlig orkestermusik sände sina ton vågor emot oss genom

de vidöppna dörrarna. Ku gingo samtliga, konungen ock

1 FÖRSTE HOFMARSKALKEN MOTTAGER GÄSTERNA.

2. KONUNGEN OCH DROTTNINGEN FRAMSKRIDA GENOM STORA GALLERIET.

3. I »HVITA HAFVET».

4. DROTTNINGENS LÖPARE.

drottningen främst och efter dem prinsar, diplomater och

statsråd, in i »Hvita h af ve t», den stora balsalen i slottet

med dess hvitglänsande marmorpelare. Efter oss följde så

många af gästerna, som kunde tränga sig in i salen. Detta

präktiga rum, ehuru etthundratrettiofem fot långt och

etthundrafjorton fot bredt, var snart till trängsel fylldt. Jag

antager dock, att knappt hälften af gästerna kom in förr

än efter en dryg timmes förlopp.

På midten af långväggen till venster från ingången

var den kungliga estraden uppförd till omkring trettio fots

längd. Den var klädd med blå sammet, öfversålladt med

små gyllne kronor och kantadt med hermelin. I midten

prunkade konungakronan och svenska riksvapnet i lysande

färger. På båda sidor om estraden stodo ståtliga palmträd.

Konungen och drottningen intogo sina platser på

estraden, uppvaktade af hofdamer och kammarherrar. Efter

första dansen slöt sig drottningen för en stund till

damernas krets, medan konungen gick omkring och språkade

gladt och obesväradt med herrarne, hvarefter Hennes

Majestät, som var något opasslig, drog sig tillbaka till sin

våning för att ej mera visa sig på aftonen. Sedan drottningen

lemnat salen, spelade den väldiga orkestern upp till andra

dansen.

Eörfriskningar serverades under aftonens lopp i

vestibulen, som ligger mellan Hvita hafvet och kronprinsens

våning. Denna rymliga genomgång var för tillfället ordnad

till buffet; den var rikligen prydd med alla slags tropiska

växter och uppfriskades af spelande springbrunnar. Då man

satt i skyddet af denna yppiga grönska och lyssnade till

sin dams angenäma konversation, var det svårt att tro, att

det utomhus var vinter med snö och is, och att man

befann sig på Grönlands breddgrad.

Strax före tredje valsen passerade konungen med

hof-vet genom vestibulen, där buffetten var anordnad, gick en

trappa ner och deltog i en präktig supé, som serverades

i drottningens våning. De andra gästerna superade i olika

salar, allt efter sin rang.

Under supéen vinkade konungen mig till sig, fyllde i

två glas och sade på god engelska: »Er skål!», tilläggande:»Föreställ er mig ej blott som konung. Jag är icke

endast konung, utan jag är också menniska; en menniska

med hjärta» — liär slog han sig för bröstet — »och ni

bör veta, att ni alltid är välkommen i mitt hus.»

Sällan har väl någon monark visat sig så vänlig och

förekommande. Jag uppskattade till fullo Hans Majestäts

godhet och de känslor af hjärtlig välvilja, som lade de

vänliga orden på hans läppar; men det oaktadt kunde jag ej

låta bli att le åt konungens anspråkslöshet, då han kallade

RÖDA SALONGEN I STOCKHOLMS SLOTT.

sitt storartade palats för sitt »hus». Det är i sanning en

ganska komfortabel bostad!

Under måltiden klingade kronprinsen i glaset.

Ögonblickligen vändes allas blickar mot honom, och han sade

på svenska: »Jag har den äran att föreslå Hans Majestät

Konungens skål.»

Skålen dracks och åtföljdes af de sedvanliga fyra

hurraropen. Sedan tog konungen kronprinsen i hand, tackade

honom, smålog och tycktes vara så nöjd, som en fader

någonsin kan vara med sin son.

Efter supéen blef trängseln i Hvita hafvet mindre, och

det var bättre utrymme för dansen. Då svenskarne dansa

kadrilj, bildas vanligen blott en eller två fransäser i salen,

huru stor denna än må vara. Det kan vara hundra

dansande par, men de ordna sig oftast i en enda stor fyrkant,

som sträcker sig öfver hela salen.

Jag antager, att det nu var närmare hundra par, som

uppställde sig till en jättestor fransäs i den vida balsalen.

Damerna buro alla hvita hofdrägter och glittrade af

juveler. Herrarne voro klädda i uniformer med rika

guldbroderier samt talrika stjärnor och ordensband.

Och då den långa linien af lysande kavaljerer, hvilken

sträckte sig från den ena änden af salen till den andra,

figurerade ut för att möta den motsatta raden af hvitklädda

skönheter, som sväfvade fram mot dem, bildade den anblick,

som tedde sig utefter den kungliga balsalens hela längd,

ett af de präktigaste skådespel, jag någonsin sett.KAPITEL XIX.

VÅRENS UPPVAKNANDE.

Ia g undrade mången gång, livad som kunde vara

det första vårtecknet i norden. Det var icke

ankomsten af göteborgsångbåten William med råg

från Libau, ty ångfartyget Express hade gjort

[ sina vanliga turer hvarje vecka under vintern

genom att öppna en ränna i isen och söka sig fram till

Hangö i Finland, vid hvilket ställe passagerarne kunde

stiga på tåget till Petersburg. Det var icke fiskmåsarna,

som flögo öfver Norrström, ty där hade varit öppet vatten,

och samma fiskmåsar flugit däröfver hela vintern. Jag är

alldeles säker därpå, ty jag gjorde personlig bekantskap

med flere af dem ■— en, som mist en fjäder på ena

vingen, och en annan ovanligt grå gammal mås med stolt

näbb och trotsig blick.

På det hela taget tror jag, att det första vårtecknet

år 1884 var den ensamme fiskaren, som sänkte sin not

från den lilla båten och därefter lyfte upp den, användande

båtens akter som stöd för den långa liäfstången. Detta är

det vanliga sättet att fiska nors i strömmen. Jag

brukade stå och se efter, när de tre spetsarna på noten kommo

upp ur vattnet, liknande en roffågels skarpa klor, och därpå

hela noten, drypande af vatten, höjde sig i luften, men

jag såg aldrig någon nors. Men om också ej tillfredsställd,

förlorade fiskaren — såsom naturligtvis fallet måste vara

med fiskare i allmänhet — icke hoppet, ty han fortfor attkasta ut sin not, och hvad han fick var åtminstone min

tacksamhet, om ock ingenting annat, ty att fiska i öppet

vatten, antingen man får någonting eller ej, är en vår- och

sommarsysselsättning; och det var nu den 13 Februari.

De små ångbåtarna, som ångade så flinkt omkring

förra sommaren, med flaggorna muntert svajande för vinden,

lågo nu helt lugnt

förtöjda långs stenkajen

på samma plats, där

de hade fastgjorts på

hösten. Jag tyckte att

det var roligt att läsa

deras namn, då jag gick förbi — Ostanå, Vermdö,

Lju-sterö, Tenö, Blidö, Stafsnäs, Norrtelje, Dalaröström. Hvarje

namn återkallade i mitt minne behagliga bilder från

sommarens färder bland vikar, öar och sund.

Men efter några dagar hördes ett hamrande och

slamrande ombord på de små ångbåtarna, och på dessa, liksom

på de stora ångfartygen midt emot nedanför slottet hade

röda blommor af nyanbragt målarfärg slagit ut öfverallt å

NATIONALMUSEUM FRAN

NORRBRO.de gråa sidorna. Och huru kunde man nu tvifla på, att

våren var i annalkande?

Samtidigt började isen i Mälaren att gå upp, och stora

hvita isblock kommo seglande ner i Norrström. Det var

detta, som fiskmåsarna väntat på, och de fingo nu riktiga

högtidsstunder. De slogo ned på hvartenda isblock, just

som det hvirflade ut från broöppningen, och hade en

munter seglats utför strömmen. När dessa flytande isstycken

hunnit fram till Grand Hotel eller möjligen till

Nationalmuseum, hade passagerarna snappat upp hvarenda läckerbit

afskräde från deras yta, sträckte därpå ut sina långa vingar

med ett gällt läte af förtjusning och flögo åter uppåt strömmen

för att slå ned på nya isstycken och friska jagtmarker samt

åter glida nedför strömmen. Och detta höllo de på med hela

dagen, liksom en hop skolgossar, hvilka åka kälke utför en

backe, men fiskmåsarna hade en fördel — de behöfde icke draga

upp sina kälkar efter hvarje åkning. Det fanns alltid ett

nytt isblock, som kom seglande nedåt och mötte dem samt

skänkte dem på samma gång deras middag och en åktur.

Ibland uppstod strid mellan måsarna på ett af

isblocken om någon särskild läckerbit. Då sågo alla fiskmåsarna,

som kommo seglande ner för strömmen, noga efter, att de

stridande behörigen lyfte på vingarna, hoppade mot hvarandra och

skreko och sträckte ut näbbarna enligt »stridsreglerna», till

dess slutligen den största måsen segrade och flög uppåt

strömmen med segerpriset i sin näbb, och alla de andra

fiskmåsarna med ett belåtet kraxande flögo efter honom,

naturligtvis för att åter börja sin seglats nedför strömmen.

Den 26 Februari kom ett engelskt fartyg, Ingram från

London, seglande upp på strömmen, lastadt med tvåtusen

tvåhundra tons majs direkt från Newport News i

Vir-ginien. Jag såg på de gyllene kornen, då de fördes bort

från det sotiga skeppet. De bragte helt visst med sig en

sommarhelsning till mig från mitt fädernesland.

Den sista vinterdagen var jag modig nog att företaga

en utflykt, och kl. 10 på morgonen for jag bort med den

lilla ångbåten William Lindberg. Det blåste sydlig vind,

och solen strålade fram mellan de jagande skyarna. Snön

hade redan smält på Djurgårdens stränder, men den låg:ännu qvar på de södra bergen, och på ett eller annat

klippstycke hängde isen ned, bildande ett slags glacierer i smått.

På en holme, där vi lade till, gol en tupp sitt gälla

budskap om våren, och samma sol, som hade tinat upp

hans hals, glödde på mina kinder. Ett isfält låg ännu

ut-bredt öfver Kyrkviken; vi lade till ytterst vid Lidingön

och gingo sedan öfver till Vermdöo. Derefter slingrade

vi oss igenom en ränna, som var huggen i isen och

uppfylld af isstycken. Vi hade likväl en fördel, nämligen den

VAXHOLMS FÄSTNING.

att hafva fast mark på ömse sidor — vi stannade och togo

passagerare och saker ombord långs iskanten utan att

någonsin behöfva vika ur vår kurs. Slutligen, och sedan vi

stakat oss igenom en issträcka af en half sjömil, anlände vi

till Vaxholm.

Solen sken klart, men kallt på de gråa, runda

stenmurarna å fästningen midt emot, och staden tedde sig på

samma sätt, som då jag lemnat den förra hösten, utom att

på högsta punkten af ön höll på att byggas ett stort

trähus, hvilket skulle hysa fyrahundra beväringar under deras

sommaröfningar.Tiden tillät mig icke att bese Vaxholm, hvilket kunde

just vara detsamma på denna tid af året, och kl. half ett

foro vi tillbaka till staden. En dvärg med stort hufvud

och krokiga taxben samt svart skinntröja är nog artig att

fiere gånger aftaga sin skinnmössa för ångbåten, just som

den lägger ut. Under kampen för tillvaron stanna endast

de mest välväxta qvar i den heta striden i städerna.

Dvärgar, dårar, idioter och krymplingar ge sig ut på

landsbygden, där de dyka upp på sido vägar samt i köpingar och

byar. I Vaxholm träffar man dem lättare än i Stockholm.

HASSELBACKEN.

Sedan jag nedskref of vanstående, har dock den

stolthet, jag kände öfver att hafva förkunnat en betydelsefull

lag inom den menskliga tillvarons område, fått en svår

knäck. Jag har nämligen kommit att tänka på Italien och

de krymplingar och dvärgar, som tigga rundtomkring

kyrkorna i Neapel och Rom. Jag får väl inskränka

tillämpningen af min lag till Skandinavien eller de länder, där

tiggeriet icke är ett yrke, och då är det knappt någon lag

alls. Men hvarhelst dessa olyckliga befinna sig, tycka de

om att vara ute och sola sig. Jag förmodar, att jag skulle

Thomas, Från Slott till Koja. 16snarare kunna våga mitt goda namn och rykte på denna

senare sats, och den omständigheten, att dvärgen nu var

ute och gick, var ytterligare ett vårtecken, så att jag kände

mig stå i synnerlig förbindelse till den krokbente lille

mannen.

I slutet af Februari

voro pilträdens grenar

hvit-sprängda af hängen, som

höllo på att slå ut. En sälg

i Karl den XIII:des torg,

hvilken jag kunde se från

mina fönster, tycktes lyfta i

vädret spön besatta med

pärlor.

Den 1 Mars sålde

bondflickorna på Skeppsholmsbron

vilda blåsippor — Anemone

hepatica.

Utan tvifvel hade nu

med dessa vilda blommor

våren själf kommit och den

kalla vintern med sina fasor

och spöken, sitt mörker, sin

köld och sin dysterhet hade

försvunnit.

Den 15 mars öppnades

Hasselbacken, och massor af

folk strömmade ut till denna

bellmans stod a hasselbacken. frejdade sommarrestauration

och utvärdshus på

Djurgården. Det finnes ingen plats

på jorden, där en svensk hellre skulle vilja sitta och äta

och dricka, göra sig en glad stund och lyssna till musikens

toner, än i skuggan af de väldiga ekarna, med vikens

vatten glittrande nedanför, däruppe på det kära Hasselbacken,

ett klassiskt ställe alltsedan Bellmans dagar. Och däri har

svensken alldeles rätt.

Den 16 Mars visade termometern 5° C. i skuggan,

och i solen framför hotell Kydberg gick den upp till 25°.Gamla herrar sutto och solade sig på de gröna sofforna i

Kungsträdgården; barn med små spadar och räfsor lekte i

den torra sanden; damer promenerade med uppspända

parasoller, och en skäckig hund låg utsträckt på stenläggningen

och sof tungt i solvärmen; allt detta vid 60° nordlig bredd.

Fyra dagar därefter gick jag ut till Djurgården.

All snö och is hade smält bort i staden; blott i

landskapet bredvid såg man ännu snöfläckar i skogarnas skugga

eller drifvor i en eller annan klyfta. Min våröfverrock

kändes så varm, att jag slog upp den. Nu hade

flyttfåglarna kommit tillbaka från södern, och skogarna genljödo

af deras sånger. Jag räknade sex olika melodier; således

måste det hafva varit sex fågelarter. Jag såg dock högst

få. De svenska sångfåglarna äro små med matta färger,

och man kan stå flera minuter under ett träd, som

genljuder af sånger, utan att vara i stånd till att upptäcka

någon fågel. Det finnes inga gyllne Orioler här, men huru

mörk än fåglarnas fjäderbeklädnad var, ljöd deras sång ljuf

och stark, ja, helt visst ljuf och stark nog för att

uppväcka vårens slumrande gudinna.KAPITEL XX.

EN PROMENAD PÅ DJURGÅRDEN.

tom! Hvad tjenar det till att sitta inne på denna

härliga dag, den 28 Mars, då därute vårsolen

strålar i all sin glans? Klockan på Jakobs

kyrktorn ofvanför Kungsträdgården visar en qvart till

elfva, och vi hafva just afslutat våra göromål för

morgonen. Hpp, låt oss skynda och företaga en lång och

treflig utflykt.

Huru härligt gjuter icke solen sitt ljus och sin värme

ned på den breda stenkajen och stänker sitt guld öfver

Norrströms brusande böljor! Hvilken flit där råder

ombord på de små ångbåtarna långs kajen, hvilket skrapande,

målande och hamrande! Och nu visar sig en städerska,

som, med en sjalett på hufvudet, piskar röda plysch

-dynor på akterdäcket.

Hoppa ned med mig i denna lilla ångslup — puff,

puff, puff! Vi ånga ut från Blasiiholmen till staden.

Slottets väldiga fyrkant höjer sig framför och till höger

om oss, och Grustaf III står Apollolik i hrons vid

landningsplatsen. Huru väl båten lägger till! Fören skulle knappast

ha krossat ett ägg, då den stötte mot bron. Priset för denna

lilla tur var tre öre. Man blir ej utfattig därpå! Vi

följa Skeppsbrons granitkaj, passera stora ångbåtar, som gå

på Nordsjön och på Ryssland, samt hoppa i en annan

liten ångslup, just som klockan ringer och den backar ut.

Raskt skära vi vår väg genom det blåa vattnet, med Sö-dermalm till höger samt Skeppsholmen och Kastellholmen

till venster, allt medan clen härliga friska vårluften smeker

vår panna, där vi stå i fören af den lilla gröna ångslupen.

Nu lägga vi till vid Beckholmen; det kostar åtta öre,

men vi stå ut dermed. Här finnas två stora dockor

uthuggna i klippan och försedda med järnportar; en ångbåt

ligger i den ena, två i den andra; där hamras och slamras,

och en lukt af målarfärg och tjära möter oss.

Yi gå öfver en liten smal brygga, som för oss till

Djurgården, Stockholms präktiga park, en skogbeväxt ö,

mer än en hel fjärdingsväg i längd och en

half i hredd. En majestätisk skog pryder

den med jättelika ekar, tornhöga tallar och

täta granlundar; här och där ses en

grönskande äng, och skogen genomskäres af

slingrande gångstigar och trefliga vägar.

Långs den hreda körvägen kommer ett

muntert ridparti från Stockholms finaste

säll-skapsvärld galopperande, ståtliga damer i

GUSTAF IILS BILDSTOD.

vid hästgardet i sina ljusblåa

uniformer. De rida väl lyktade,

eldiga engelska springare.

Damerna buga sig småleende, då

vi lyfta på hatten till helsning,

och officerarne föra händerna till

sina mössor med militäri sk

nog-granhet. För ett ögonblick hör

man klingandet af svärd och sporrar, och sedan har den

lysande kavalkaden ilat förbi och försvunnit under träden

på höjden.

Nu kommer en öppen vagn framrullande; den tillhör

en af Stockholms rikaste köpmän och drages af två

präktiga hästar i den långsamma moderna traf ven. Två ståtliga

damer med svarta parasoller åka i den, och en vördig kusk

och betjent sitta på kuskbocken; kokarder pryda deras höga

svarta hattar, och silfverknappar glittra i långa rader på

deras ljusa rockar; de sitta förtvifladt raka, betjenten med

korslagda armar och kusken med piskan i den föreskrifnavinkeln. Man kan vara fullt säker, att allting på ekipaget

är i den rätta stilen för en formiddagstur.

Men se, där kommer med snabb fart framilande på

vägen ett spann af fyra hästar, hvilka äro liksom skapta

att gå ihop med hvarandra. I den öppna vagnen sitter en

ung dam, som bugar sig lik en drottning eller en gudinna.

Det är den vackra grefvinnan Stephanie von Plåten, den

för tillfället mest hyllade skönheten inom den hna världen

i Sveriges hufvudstad. Man hinner nätt och jämt lägga

VÄG PÅ DJURGÅRDEN NÄRA BELLMANSRO.

märke till, att rosetterna på hästarnas hufvud hafva samma

lysande färg som grefvinnans klädning, och hon är

försvunnen.

På spetsen af den kala gråsten sklippan till venster om

oss sitta tre gossar midt i solen med hufvuden tätt

intill hvarandra, betraktande en illustrerad tidning. Sanden

på gångstigen, som vi vandra på, är fuktig, mjuk och

elastisk, just af rätta sorten för gossarna att göra

fördjupningar i, då de spela kula. En mörkbrun fjäril med

inströdda gula fläckar flyger upp från den fuktiga markenvid våra fötter. Han sväfvar omkring i luften som en

lefvande tigerlilja. Hvilken oregelbunden, fladdrande flygt;

intet mål i lifvet — en dagdrifvare är han, men clock

intagande och — förkunnare af vår och odödlighet.

Låt oss nu hvila på denna soliga plats under de höga

gamla träden. Se, huru de mjuka knopparna öfver våra

hufvud hålla på att spricka ut; huru klibbiga och

glänsande som af fernissa dessa äro, och huru duniga och

kattfotlika sälgens och alträdens midt emot. Och hvilken

]j uflig sång där tonar från osynliga fåglar någonstädes

högt uppe i trädens grenar öfver oss. Samtidigt ljuda

hammarslagen på järn fartygens skrof borta vid Finnboda

slip öfver fjärden. De slå takt till fåglarnas sång.

Genom trädens grenar skimrar det klara vattnet och

öfver trädtopparna ler den blåa himlen. Hviika präktiga

ekar! — stora, skrofliga, duktiga bjässar, femton fot i

omkrets. Man vill gå fram och klappa dem, såsom man gör

med en stor hund. Sådana vackra, klart gula fläckar på

vestra sidan af stammen på träden! Det är, som om man

stänkt gulockra på dem. Se på de stora svenska,

lummiga granarna, huru de stå där i sin ständiga grönska!

Deras ståtliga grenrader — den ena öfver den andra —

skjuta fram som otaliga spetsiga armar, behängda med gröna

draperier, alldeles som manteln hänger från den vatikanske

Apollos utsträckta arm.

Men hvad är det, som fladdrar från ljuset till skuggan

därborta i skogen? Ahå, det är två bondqvinnor med

röd-kantade sjaletter på hufvudet och uppvikna förkläden, i

hviika de troligen förvara några skogsrariteter. De hafva

spetsiga spadar i händerna, gå nedlutade och undersöka

noggrant marken. Nu gräfva de i jorden.

»Hvad har ni där?» frågar man, då de nalkas.

»Blåsippor», svara de, öppna sina förkläden och visa

en mängd blåsippsknoppar. »Yi sätta dem i vatten hemma,

och då de slå ut, sälja vi dem på bryggan.»

När vi träda ut ur skogen, fläktar den friska vinden

emot oss. Solen strålar så varmt, men luften kännes

isande kall.Yi vandra ut på Blockhusudden, yttersta udden på

Djurgården, nära en tredjedels mil från det ställe, där vi

stego i land, en f. d. tullstation med sina gammaldags hus

i holländsk stil. Från bryggan har man en vacker utsigt

öfver viken till fastlandet midt emot, hvilket är helt och

hållet betäckt med skog och kransadt af torn prydda villor.

På viken ånga små slupar fram, och där glida helt sakta förbi

de utmärkta roslagsskutorna, som föra grus och tegel till staden.

KOSENDALS SLOTT.

Strax bakom udden ligger en fiskarstuga; näten äro

uthängda på stänger för att torka. Små hoprullade

näfver-stycken, fästa på öfre kanten af nätet, med omkring fem

fots mellanrum, hålla detta uppe vid vattenytan;

näfver-rullar tjena likaledes som sänke, sittande vid nedre kanten

af nätet. Huru hänger detta ihop? Näfver kan bestämdt

icke både sjunka och flyta! Yi taga fast i en näfverrulle

i nedre delen af nätet. Den kännes bra tung. Åhå, det

finnes en sten däri. Ypperligt! Flöte och sänke kostaiiskaren ingenting i ett land, där det är godt om björk;

det kostar honom endast tid, och af sådan har han fullt upp.

Nätet var lätt och mycket grundt, endast en famn

djupt. För en amerikansk not skulle allt behöfvas litet

mer än en näfverbit till flöte.

Yi gå nu tillbaka till skogen. Huru? Se, där är en

rödbröstad sångare; dock ej vår amerikanske, ej mer än

hälften så stor; men bröstet glöder i mera mörkröd färg.

Ofvanpå är han grå och har ett hvitt tecken på vingen,

ungefär som en sergeant på rockärmen. Det är en bofink,

berömd öfver hela Europa för sin vackra sång, och ett af

de mest välkomna förebuden till våren här i norden. Men

huru ljuf än hans sång är, skulle jag bra gärna byta ut

honom mot en af våra rödhakesångare med bara det tidiga

vårlätet i strupen.

Yi återvända på slingrande stigar vid bortre stranden

af Djurgården, långs Djurgårdsbrunnsviken och förbi det

vackra lustslottet Rosendal — drottningens vanliga

vistelseort på försommaren — med dess sköna trädgård, på hvars

högsta plats står en röd porfyrvas, nära tolf fot i

genomskärning.

Yi lemna Djurgården och gå öfver en bro till

Östermalm, hvarifrån vi vandra hemåt långs Strandvägen, där

man på ena sidan har palatslika hus och på den andra

den breda viken. Säg, har det ej varit en angenäm

promenad ?KAPITEL XXI.

EN HUMBUG.

Såren i Sverige är bestämdt en humbug. Den

28 Februari kunde jag på pilträdet å

Skeppsholmen skära af qvistar med redan utslagna

hvita hängen. I dag, den 26 April, gick jag förbi

samma träd, efter åtta veckors mellantid, men där sitta

alltjämt hängena, bredare och längre visserligen, men samma

gamla hängen, och ännu har ingen enda blädknopp visat

sig. Den 10 April lade jag märke till, att gräsplanerna

började grönska. Sedan dess har grönskan knappt visat

den minsta skiftning till ett bättre.

Under de två sista veckorna har det hela tiden blåst

skarp nordostvind. Vi tala om vårens otrefliga östanvindar

i Nya England. De äro som vestanlläktar från »Lyckliga

Arabien» i jämförelse med nordosten i Stockholm. Denna

stryker fram tvärt öfver Bottniska viken, omedelbart från

Finland och Norra Ishafvet, kall, genomträngande, skärande

till märg och ben. Det finns i den icke ett grand fuktighet,

intet af dimma eller mist; nej, den blåser torr, hvass och

skarp och — den blåser utan uppehåll. Den bränner i

halsen som eld och kyler kroppen allt igenom; alla få röda

ögon och gråta, så att det är ömkligt att skåda. Det

gif-ves intet skydd, ingen trefnad, ingen värme någonstädes

utomhus.

Sedan fjorton dagars tid fryser det hvarenda natt,

frosten tinar knappt upp midt på dagen, och torrt, kyligt,sandblandadt dam blåser omkring öfverallt, men dess

käraste mål är mun och näsborrar.

En ocb hvar säger, att våren skulle infinna sig, om

det bara ville »komma ned», d. v. s. om det ville bli ett

härligt regn. Himmelen har nu mulnat, låt oss därför bedja

om regn. Att hafva kallare väderlek än för två månader

sedan är tillräckligt, för att äfven ett helgon skulle blifva

modstulet, och bevisar utan gensägelse, att våren i

Stock-är en oförsynt humbug. Så är det ställdt med April.

I midten och senare hälften af Maj föllo täta

regnskurar, det blåste mild sydvest, späda löf sprucko ut på

träden, dagarna blefvo längre och vackrare med en

behaglig värme, och hela naturen tog ett väldigt språng framåt

— icke till vår, utan till nordens fulla, klara, strålande

sommar.

KAPITEL XXII.

»VID DEN VILDA ÖSTERSJÖNS STRAND.»*

tanför det öppna fönstret krusar sig vattnet i solens

sken — krusar sig i små vågor, hvilka, mjuka

som en katts tassar, lägga sig mot stranden

om-j f kring tjugu fot från huset. Remsan mellan detta

och stranden utgör en trädgård — gräs och några

äppelträd. Ett stenkast längre bort på andra sidan vattnet

ses de glatta klipphällar, som bilda vikens motsatta strand.

Ett halft dussin roddbåtar ligga och flyta i det

glittrande vattnet. Simpla, groft tillyxade, fiskarbåtar, mörkröda

eller bruna, så innan som utan, och öfversmetade med ett

tjockt lager af tjära, ligga fastgjorda vid tre små bryggor,

som skjuta ut från lika många fiskarkojor på den glatta

och sluttande strandhällen.

Den låga och jämna berghällen längre ned åt viken

till är täckt med mörkbruna fiskarnät, som äro utlagda för

att torkas af vårsolen och vårvinden.

I norr, söder och vester, så långt blicken når —

naturligtvis ifall man går utom dörren och stiger upp på en

rund granitklippa om trettio fots höjd, sträcker sig ett haf

uppfylldt af en oräknelig mängd afrundade, glatta,

blank-slipade klippskär af alla storlekar, från en större ö till en

liten häll, hälften så stor som en vanlig fiskarbåt, och som

nätt och jämt ur vattnet sticker upp sin runda skuldra —

* Afser ett uttryck hos skalden Longfellow.on slät mattfärgad skuldra, öfver hvilken de älskande vågorna

mötas och skiljas.

Så ser det ut i norr, söder och vester, men österut

finnas blott några få, låga skär nära intill, och sedan

Östersjöns vida, blåa rymd, som utbreder sig ända till

synkretsen utan något land på andra sidan, till dess man når

Rysslands kust.

Åt vester får man fara nio sjömil genom en labyrint

af öar och holmar, hvilka blifva högre och mera

skogbevuxna, ju längre man kommer, och slutligen visa sig prydda

med ståtliga villor, innan man till sist hinner fram till

Stockholm.

Detta haf med sina otaliga klippholmar kallas af

svenskarne för »skärgården)) och en präktig »skärgård» är

det också — stor nog att hafva tjenat till lekplats åt

»rimtur-sarne». Måhända var det dessa nordens jättar, som

slungade hit alla dessa klippor.

När man seglar från Stockholm utåt haf vet, äro på

en sträcka af sex till sju sjömil, alla holmar rikt och

vackert klädda med mörka granar och tallar, samt lummiga

ekar och björkar; längre bort blifva träden glesare och den

odlade jorden mera sällsynt; nakna klippor visa sig allt

oftare, och när man kommer till det yttre bältet af holmar,

befinner man sig i en hel arkipelag af klippref och skär,

som piskas af vind och våg och stormar, nakna, rundade,

grå hällar af granit; icke ett träd eller en grön fläck står

att upptäcka från däcket, när man seglar förbi; dock kan

man på några af de större holmarna få se de hvita

skorstenarna och en bit af det röda tegeltaket på en eller annan

fiskarkoja skjuta upp öfver gråstensmassorna; tilläfventyrs

blickar också en ensam ko från en klippbrant mot

seglaren, så att man nödsakas tro, att, när allt kommer

omkring, denna ödemark af vatten och berg kan egna sig att

nära lefvande varelser.

Yi äro nu på ett af de större bland dessa skär, som

kransa Östersjön och bilda den svenska kustens yttre

bålverk. Holmens yta är ojämn som en sjudande vattenmassa.

Det är icke klippor, nej, det är en enda granitklippa, som

sjuder, upp i oändliga vågbildningar, men den är icke skrof-lig. Hvarje bergvåg, om jag får bruka det ordet, är så

afrundad och slät, att det skulle vara roligt att springa

barfota öfver hela holmen — icke en enda spets eller

söndersprängd topp eller en skarp klint. Under tusentals år

hafva glaciererna hållit på att afnöta och forma dessa

klippbranter, och tusentals år efteråt har hafvet slipat dem,

alltsom de skjutit högre upp ur vattnet, tills de blifvit lika

vackra och runda som en leende fiskarflickas feta kinder.

FISKARSTUGA I STOCKHOLMS SKÄRGÅRD,

efter en tafla af J. P. Södermark.

Holmen är nära en sjettedels mil lång och hälften så

bred. I de större fördjupningarna har något jord bildats.

Där växer litet gräs och några låga träd hafva skjutit

rötter, men de akta sig väl för att någonsin höja sina kronor

öfver de omgifvande bergsklintarna. I en större sänka vid

innersta änden af bugten står en grupp af fyra små hus.

I dem bo fem familjer, alla beslägtade med hvarandra. De

lefva af jagt och fiske — dessa sysselsättningar, för hvilka

menniskan blef skapad, eller åtminstone af hvilka hon först

fick sitt uppehälle. Det torde också, synes det mig, blifvasvårt att bevisa, att menniskorna äro i någon mån

lyckligare, eller att det gått dem bättre, sedan de upphörde

med sina första sysselsättningar och öfvergingo till andra

värf samt bildade sig nya föreställningar.

Min värd, Johan Sjöblom, är uppenbarligen kung på

ön. Hans hus är större än de andras och ligger ett stycke

ifrån dessa längst nere vid viken. Dessutom har han förut

varit tjensteman, nämligen tulluppsyningsman, fastän det

är längesedan han öfvergaf kronans tjenst och flyttade

till Långviksskärs klippbranter, där han byggde ett hus

efter egen smak och bosatte sig för att njuta af en frisk

ålderdom tillsammans med sin på ön barnfödda täcka

hustru, som han här tog till äkta.

De öfriga tre husen ligga hopgyttrade längre upp

i fördjupningen mellan klipporna. Det är väl en tjugu

steg till dem, och stundom, när Sjöblom känner sig något

ensam i sin afskilda storhet säger han: »Jaha, jag går

allt upp åt byn och ser efter, huru de ha det däruppe.»

Den hederlige karlens tal och »sätt att vara», då han tager

på sig hatt och vantar samt begifver sig åstad på sin tjugu

stegs färd, röja klarligen, att han anser sig höjd öfver och

skild från allt det bråk och den nervspännande oro,.som

måste vara förenad med lifvet i det folkrika stadssamhället

på ön.

Man skulle knappt vänta sig att kunna bo så beqvämt

på denna klippa i hafvet. Huset har en våning och väl

en half därtill. På nedra botten har jag två rum;

hvardagsrummet är 12 X f 5 fot och möbleradt med en hvil-

soffa, två bord, en byrå, en skänk och ett halft dussin

trästolar. Ofvanför de tre fönstren löper en smal förgylld stång,

från hvilken nedhänga spetsgardiner, öppna i midten och

uppfästa med hvita snören. Af ven finnas blåa rullgardiner,

tecknade i hvitt. Ett af fönstren är uppfylldt af

krukväxter på en ställning. Bland dem finnas en cactus, en

geranium och ett olivträd, som skjutit upp ända till taket.

Ett amerikanskt väggur i ett mörkt fodral af valnöt

lät höra sin pickning ofvanpå byrån, och på golfvet äro

lagda lösa stumpar af hemväfdt mattyg. Erån detta rum

leder en dörr till min lilla trefliga sängkammare.På ön finnas tolf kor. Hvad dessa åto, kunde ja g

icke föreställa mig förr än just nyss, då jag såg Frans Ömans

fader och moder ro in i viken med någonting, som liknade

tre stora bruna bolstervarssäckar, hvilka höjde sig från båtens

akter alldeles som suffletten på en trilla. Jag sprang ned

på bryggan och fann, att säckarna voro fulla af gråmossa,

hvilken det fattiga folket hade samlat på en närbelägen

klippa, samt fick höra, att denna mossa utgör kornas

huf-vudsakliga föda. Söt mjölk och välsmakande tjock grädde

få vi likafullt.

Vi ega äfven en hund — den lilla, svarta, lurfviga

»Pera» med en kort, stubbad och yfvigt uppstående svans,

som alltid är i rörelse, samt tillräckligt många kattor för

att bereda Pera sj^sselsättning och nöje.

Här finnes ingen skjuts- eller poststation, ingen

telegraf, inga tidningar, ingen järnväg, och icke ens en ångbåt

lägger till — den närmaste tilläggningsplatsen är nu tre

sjömil härifrån — och bär lefver jag som ett slags svensk

Robinson Crusoe — och en lycklig sådan.

Och b varför är jag här? Jo, det kan hvilken jägare

som helst gissa sig till. Han vet nog, likaväl som jag,

att. på våren vildgäss och ej drar flyga norrut långs den

svenska skärgården, likasom utmed Nya Englands kust.

Men bvar är det bästa stället att träffa dem under sträcket?

Det var, hvad jag önskade förvissa mig om, och jag är

min gode vän hamnkaptenen Fingal von Sydow tack

skyldig, för att han meddelat mig det. Och icke nog med,

att han gjorde mig bekant därmed; han tog mig ock

ombord på sin lilla ångslup »Lärkan» vid middagstiden en

dag af April, och i sällskap med andra vänner och hans

tre söner, Georg, Björn och Fritiof — duktiga pojkar för

resten — ångade vi åstad ut i den yttre skärgården, och

i den dröjande, rödaktiga skymningsdagern gledo vi in i

Långviksskärs trefliga hamn.

Vi voro ute på ej der jagt två morgnar och foro så

tillbaka till Stockholm, med sjuttiotvå ej drar hängande som en

bred krans rundtomkring Lärkans reling.

Det lugna lifvet bland den enkla fiskarbefolkningen

på den ensliga Ön föll mig i smaken, och ej der jagten påklipporna långt ute i hafvet tidigt på morgonen, då solen

gick upp öfver Östersjön, hade för mig en dragningskraft,

som ingen salong kunde ega. Jag beslöt därför att

tillbringa en vecka i skärgården och iakttaga en ny sida af

det svenska folklifvet.

På middagen den 16 April fick jag genom den ryske

vice-konsuln Fredrik Möllers benägna medverkan gå ombord

på ångaren »Express)), som då afgick till Finland, och steg

kl. fyra på eftermiddagen jämte lotsen af vid Sandhamns

tull- och lotsstation i skärgården.

Jag hade från Stockholm telegraferat efter en båt med

fyra roddare för att i den färdas vidare. Båt och roddare

voro i ordning, men det blåste balf storm från norden, och

alla sade, att det var farligt att begifva sig åstad. Medan

jag funderade, hvad jag skulle göra, kom lotsåldermannen

kapten Rosenberg, en lång man med vänligt utseende, fram

till mig och bjöd mig att stanna hos honom, tills det

mojnade ut. Jag tackade kaptenen förbindligast, följde med

honom till det lilla trefliga stationshuset, från hvars tak

ett fyrtorn reste sig, och blef hjärtligt emottagen af hans

lilla knubbiga äkta hälft.

Hela natten rasade stormen med täta vindstötar mot

huset och skakade tornet öfver oss. På morgonen svepte

en orkan utöfver hela kusten. Det yrande skummet frös

på klippor och broar, på båtar och nät, hvarhelst det föll

ned. Termometern hade sjunkit till 6,5° C. under

fryspunkten .

Kl. sju kommo mina roddare och sade: »Nog går det

för sig att fara åstad, men vi bli isklumpar, innan vi

komma fram.»

»Vi stanna väl då.»

Utomhus var det ohyggligt kallt. Inga kläder

tycktes hjälpa mot denna förfärliga nordan storm, som trängde

genom märg och ben. Ack, hvilken falsk varelse den är,

denna nordiska vår, som tidigt i Mars lockat oss ut med

fågelsång och blommor och i medlet af April låter en

isande storm, som den här, piska oss i ansigtet.

Ett enda försök att utom hus trotsa stormen var

tillräckligt. Jag skyndade mig tillbaka inom lotshusets gäst-

Thomas Från Slott till Koja. 17

vänliga hägn och tillbragte dagen invid elden i en öppen

spis, sysselsatt med att läsa Nordenskjölds minnen från

Ishafvet och iakttagande, huru skummet stänkte upp och

frös på klippsluttningarna. En engelsk kolångare, ett stort,

mörkt skrof, låg för ankar i sundet, och jag fann ett slags

själfvisk tillfredsställelse i att tänka, att den likaväl som

jag qvarhölls af stormen.

Under natten mojnade det ut, och öfver ön rufvade

dödens stillhet och tystnad. I dagningen kom en svag

vestsyd ve stbris, qvicksilfret hade stigit till 4,5° under frys-

SANDHAMN,

efter en tafla af Alb. Berg.

punkten, och vid sjutiden rodde de fyra karlarne mig ut

ur hamnen och styrde sydvart mellan klippholmarna.

Himlen var ovanligt klar och luften kall med strålande solsken.

Skummet frös på båtens skuggsida. Yinden friskade

emellertid snart upp och blåste rakt emot oss, men vi rodde på

med lif och lust.

På halfva vägen passerade vi Bullerö med dess två

stugor och ett enstaka träd längst inne i bugten. Detta

var det enda bebodda skäret under vägen. Roddarne

pustade där ett ögonblick i lä bakom ett klippref; sedan bardet i väg igen, och under kraftiga årtag letade vi oss fram

genom klipplabyrinten. Kl. tio sågo vi Långviksskärs

skorstenar som hvita båkar höja sig öfver det gråa berget,

och efter ytterligare en qvarts timme kilade vi in i vikens

stilla vatten, hvarvid öns hela befolkning rusade ner på

bryggan för att helsa oss välkomna. Vår båt var ett bredt,

klinkbygdt timmerskrof, högt i för och akter, och lika

fullt hade de fyra duktiga lotsarne rott de tre sjömilen mot

vinden på tre och en qvarts timme.

Sedan de tillbragt en timme på land, vexlat alla

möjliga nyheter med öboarne och druckit kaffe med mig, satte

de i väg hemåt och lemnade »skäret vid den långa viken»,

dess gästvänliga inbyggare och deras främmande gäst

ensamma med klipporna och hafvet.

Detta hände i förgår. I dag var jag tidigt i rörelse,

ty kl. ett på morgonen denna A^älsignade 20 April kom

fru Sjöblom sakta in i mitt rum, med ett ljus i handen,

för att väcka mig. Jag skulle hafva velat gifva mycket

till, i fall jag hade kunnat få lof att vända mig om i min

bädd och somna in igen. Men ejderskytten måste i alla

väder stiga tidigt upp, och vid den höga breddgrad, på

hvilken jag befann mig, betyder under våren »tidigt»

detsamma, som ohyggligt kort efter midnatt. På en half

timme var jag klädd och i ordning, och den goda

husmodern kom nu tillbaka med en rykande kopp kaffe.

Vid tvåtiden trefvade jag mig i mörkret fram öfver

klippafsatserna och ned till den lilla af två plankor

bestående brygga, där Frans och hans lille farsgubbe sutto

och väntade på mig i båten. Vi satte ut på det mörka

vattnet. Det var tyst öfver allt. Ärornas plaskande

förnams som ljudet af en ångbåts hjul. Stjärnorna tindrade

klart, som i en kall vinternatt. Det bar af till hafs.

Inom en halftimme började ett matt gråaktigt ljus att

genomtränga horisonten i nordost, en dunkelgrå skepnad

flaxade alldeles öfver våra hufvud i mörkret, och vi hörde

det hesa lätet af en hafstrut.

Kl. tre voro vi framme vid Tärnskär, en klippa i det

yttersta hafsbandet, slät och smal, men mer än en half

fjärdingsväg i längd. Strax utanför dess bortersta uddesatte kaiiarne i gryningens dunkla dager ut »vettarna».

Dessa »vettar» eller lockfåglar äro uppstoppade ej drar, kvar

och en flytande på en liten träbit så tunn som ett spån.

De förankras parvis, honan alltid omkring fyra fot framför

hanen. Ätta par förtöjdes i vattnet, sextio till åttio fot

från klippan. Därpå satte karlarne upp en »skåre» eller

ett skjul för oss att krypa in i på udden. De uppreste

en stomme af två eller tre fot höga stänger och täckte den

med gamla, urblekta remsor af hemmagjord mattväfnad

samt lade däröfver hafstång och sällsamt formade

drifveds-stycken, så att vår skåre i sitt färdiga skick såg helt

oskyldig ut och liksom tillkommen genom en slump.

Den gråa dagern har under tiden Öfvergått till röd,

och med det tilltagande ljuset infinna sig ejdrarne. Snabbt

röra de sina vingar; hvinande skjuta de fram, först en och

en eller i par, sedan i flockar på tio och tjugu, och snart,

då den rodnande dagern på en enda mäktig punkt samlar

sin glöd, då den väldige, som gifver oss ljus och värme,

höjer sitt hufvud ur Östersjöns vågor, då komma mäktiga,

ett hundratal starka, sqvadroner flygande genom luften:

»himmelens lättrytteri till anfall ordnadt mot polen».

Man ser dem först längst bort vid horisonten, såsom

en dunkel svart linie, liknande ett blyertsstreck på en bit

papper; inom ett ögonblick bryter sig linien i prickar, som

likna kulorna på ett radband; efter ännu ett ögonblick,

och då de komma närmare, ser man, att ett par raskt svängda

vingar äro fästa vid hvarje kula, och så har en flock om

hundra ej drar skjutit förbi med en fart af en engelsk mil

i minuten. Många tusen flyga förbi vid soluppgången.

Dock — ej alla komma förbi. Då och då locka våra

vettar en ensam fågel eller två, och någon gång råka de

närmaste flygelmännen i en flock inom skotthåll. Pang,

pang, ned falla de, två eller tre, och Frans skyndar från

en undangömd bugt ut i båten för att plocka upp de

skjutna.

Yid åttatiden togo vi ned skåren, plockade upp

vet-tarna och rodde hem med tretton stora, feta ejdergäss, om

fem skålpund per stycke, i fören jämte fyra alfåglar, syskon

till dem, som flyga utmed Förenta Staternas kuster.Ett godt jagtbyte eller hur? Nog tyckte Frans så,

då jag gaf bonom hälften, och så tyckte äfven min värd

och hans goda hustru, då de fingo återstoden. Hvarje

fågel är nämligen en Gruds gåfva för det fattiga folket.

Efter frukosten gjorde Frans ren min bössa, ett dubbelt

tio-kalibers bakladdningsgevär om tio skålpunds vigt, och

jag lade mig på soffan i arbetsrummet för att taga en

lur, men jag kände mig, när allt kom omkring, icke sömnig.

Ejdrarnes flygt hven för lifligt i min hjärna, för att jag

skulle kunna sofva. Jag steg därför upp, och som det ej

föll mig in att »gå ut i staden», nedskref jag dessa

rader om mitt paradis i norden.

Det hårdt pickande uret bakom mig har just slagit

tolf, då jag vid en blick genom fönstret får se, huru Frans

i viken gör båten klar; kl. ett skola vi nämligen ut igen

för att försöka vår lycka på eftermiddagssträcket.

Våra vettar hafva stått på taket till fiskboden för att

torka i solen hela förmiddagen. Frans tager nu ned dem

och ställer dem parvis midt i båten; till hvarje par lindar

han fyra eller fem famnar ref omkring den sten, med

hvilken de förankras. Detta erinrar mig om, att de

uppstoppade fåglarne icke äro de enda lockmedel, som vi

använda. Både Frans och hans fader ega goda sådana i sina

strupar. I samma ögonblick en ej der visar sig vid

horisonten, sticka de hufvudet under skåren och börja

ned-hukade att locka med ljudlig stämma, som öfvergår från

bas till falsett och så åter till bas.

A—oo—a.

y—00—00—00—a

A 00 a

Detta är hanens lock. Mina karlar sjunga det

hundratals gånger på morgonen och blanda det alltjämt medhonans lock — ett skarpt snattrande åstadkommet nere i

halsen och frambragt staccato på samma låga ton.

Kåck— kåck— kåck,

Kåck— kåck— kåck— kåck— kåck,

Kåck— kåck— kåck.

En större flock ejdrar skänker ej mycken

uppmärksamhet åt dessa lock eller ens åt vettarna. Fåglarne hafva

tillräckligt sällskap med hvarandra, och de hålla rätt

nordvart lika orubbligt, som om de vore ett expresståg på en

luftbana, destinerade som de äro till de härliga markerna

och sällheten att få uppföda hela familjer af ungejdrar i

den nordiska sommaren.

Men en enstaka fågel svarar ofta på locket, ändrar sin

kurs och flyger inom skotthåll. Jag blef nästan öfvertygad,

att detta lock, liksom »en rättfärdig mans bön, förmår

mycket», höjde därför min stämma och skrek högt

tillsammans med mina karlar. Men ögonblickligen lade Frans

sin varnande hand på min axel och tystade mig, så att

ännu så länge får jag öfva mig blott, när inga fåglar äro

inom synhåll.

Saken är den, så vill det synas mig, att Frans är

alltför nogräknad i fråga om att locka på ej drar. Denna

morgon var skåren så trång, att ej mer än två personer

kunde komma in, hvarför Frans körde gubben in i en

remna längre upp på klippan. Yinden blåste igenom,

och den gamle var på vippen att frysa ihjäl, såsom jag

märkte efteråt, då han kröp in i skåren för att värma upp

sig, medan sonen var ute och plockade upp fåglarne.

Jag lexade upp Frans för hans föga sonliga tilltag

att låta fadern frysa, och framkastade, att som den gamle

fiskaren var något klen af sig och knappt kunde frakta

fram mer än sin egen vigt i båten, vi hädanefter skulle låta

honom stanna hemma.

»Nej, för all del», ropade Frans med stor bestämdhet.

»Yi måste hafva honom med för att locka på ejdrarna.»

»Prat», svarade jag; »du kan ju själf locka så

kraftigt, att alla ej drar i hela skärgården kunna höra dig.»»Ja, det kan nog vara, men vi måste i alla fall ha

pappa med», förklarade Frans. »Som ni hör, har han en

mycket bättre dialekts

På Frans’ ansigte märktes alldrig ett småleende. Jag

andrar just, om han tänkte, att hans pappa verkligen

talade till fåglarne på deras eget tungomål.

Jag sköt denna morgon några skott, som jag kände

mig stolt öfver. En ejderhane, som flög skyhögt

ofvan-för mig, sänkte sitt hufvud för mitt skott och föll

lif-lös ned, dödsskjuten långt uppe i luften. Medan jag nu låg

i skåren och funderade för mig själf, med tankarna

tusentals mil från stället, hörde jag helt plötsligen vingar snsa.

Jag rusar upp och får sigte på en flock, som ilar fram

öfver mig bakifrån. På ögonblicket skjuter jag åt höger

och venster, och tre stora ej drar tumla ned i morgonens

rosiga dager. Fyra alfoglar kommo, skjutande med

snäll-tågsfart öfver vattnet, på omkring två hundra fots af stånd

från mig. Jag tog sigte tio fot framför dem. Rätt gissadt.

De flögo rakt in i hagelsvärmen; tre tumlade ned liflösa

och dansade utefter vattenytan som småstenar, när pojkar

»kasta smörgås»; och med det skott, som var qyar i min

venstra pipa, skickade jag den fjärde att hålla de förra

sällskap på färden.

KAPITEL XXIII.

DEN STORA EKAN.

#en 21 April, då vi rodde tillbaka från vår

morgon-jagt, märkte vi, att en ovanlig rörelse rådde i den

lilla hamnen. Grubben Öman skulle segla till

Stockholm, nio sjömil därifrån, i »den stora ekan», och

den lilla byn, bestående af fyra hns och

tjugu-sex själar, var i ett tillstånd af liflig spänning. Allt folket

hade samlats nere vid den lilla viken och så många, som

fingo rum, fjäskade omkring på den smala bryggan. Öman

och en annan inbyggare voro redan om bord på den stora

ekan. Detta var en klinkbyggd skuta af groft timmer,

aderton fot lång, mörk, och ruskig att se på, öfversmetad

som den var flere gånger med tjära. Men det oaktadt

var det uppenbart, att döma efter de ordalag, i hvilka alla

talade om den, och efter kapten Ömans högvigtiga

uppträdande, att farkosten egde sällsynta egenskaper, hvad både

stadighet och fart beträffar, och att den i själfva verket

var öns stolthet.

Ekan låg fastgjord vid bryggan; kaptenen hade redan

satt upp båda masterna, och hela världen på Långviksskär

sökte, med hand eller mun, hjälpa till att lasta henne.

Man hade redan fört om bord flera tunnor salt

strömming — Östersjöns läckra småsill —, och ställde däruppå

stora »trummor» med färsk strömming, morgonens fångst,

skinande som silfver, samt flera knippor ejdergäss, af hvilka

jag skjutit de flesta och delat ut bland öboarne som gåfvor.»Ni ursäktar väl, att vi sälja fåglarne», sade de; »vi

visste, att er mening var, att vi skulle få så stor nytta af

dem som möjligt. Yi kunna lefva mycket billigare på

rågbröd, och vi behöfva så väl de penningar, ejdrarne

inbringa; vi kunna lätt få två kronor paret för dem på

torget i Stockholm.»

Och nu komma Frans’ moder och syster öfver en

bergshöjd, dragande och släpande på en liten mörkbrun, sex

veckor gammal, tjurkalf. Alla händer sträckas ut för att hjälpa

till vid denna tjurfäktning, och efter mycket dragande och

knuffande af slagtet homo och mycket sparkande och

stretande från den unge tanri sida lyckas man hala honom

ut på bryggan och ner i båten, där han ställes på tvären

i en liten trång lår, full med hö, att ligga varmt och godt

på, när han hinner öfvervinna sin rädsla och blir trött

på att stå. Han har ett litet ok om halsen, och Oman

binder honom med repstumpar framifrån både till höger

och venster, och rep anbringas likaledes bakåt till höger

och venster. Så säkert surrar man fast den lilla bruna

tjurkalf ven.

Nu hoppar Omans dotter ner i båten.

»Hvart skall ni föra kalfven?»

»Till slagtaren i Stockholm.»

Nu kastade hon öfver honom ett stycke grof säckväf,

lånade sin fars knif, skar hål i väfven, drog segelgarn

igenom och band väl om sin älskling. Öfver den grofva

säck väfven lade hon ett gammalt stoppadt täcke, sådant som

man plägar lägga öfver små barn i vaggan, lappadt, men

rent, och knöt det omkring honom med repstumpar.

»Nu skall du inte frysa, min lilla kalf. Och här är

hans mjölk, far; glöm ej att gifva honom den, när du

kommer så långt som. till Fjäderholmarna.» Hon satte ner

mjölkflaskan på toften, klappade det lilla djuret på ena

sidan af hufvudet och såg in i kalfvens stora bruna ögon.

»Adjö, min lilla kalf», sade hon, och lutande sig framåt

kysste hon den hvita stjärnan på hans panna.

»Och här har du din frukost, gubben min», sade mor

Öman; »och allting är i ordning för att koka kaffe i

pannan.» Ty, ser ni, den anspråkslösa lasten medgifver ickeatt anlita något värdshus eller betala några slags räkningar

på vägen. I qväll komma de till Fjäderholmarna, om

vinden är god. Här kasta de ankar och sofva i den öppna

båten med täcken öfver sig. Tidigt i dagningen äta de

några bitar af hvad som kan vara öfver från qvällsvarden

och skölja ned det med den oumbärliga koppen varmt

kaffe, gifva kalfven den återstående hälften af mjölken och

segla — eller ro, ifall det är stiltje -— i dagningen till

Stockholm, dit de anlända till äfventyrs så tidigt som klockan

fem. Här sälja de lasten, göra sina uppköp, uträtta sina

ärenden, anträda återfärden, innan skymningen faller på,

och komma under den följande dagens lopp hem till sitt

skär ute i hafvet, så att hela turen tager tre dagar.

Nu är allt färdigt; de kasta loss och ro sakta ut ur

den lilla viken, innan de hissa seglen.

»Men, mor, du har glömt att be far köpa tändstickor;

vi hafva ej en enda i huset; skall jag skrika till honom?»

hviskade Christine.

»Hvad för slag? Så att allt folket hör det? Nej då, .

inte för allting i verlden!»

Jag såg mig omkring på »allt folket», den lilla flocken

af öbor, alla heslägtade med hvarandra, där de stodo och

tittade på det hvita seglet, som försvann bakom udden.

Men Christine fick sina tändstickor. Och hon behöfde

ej heller vänta, tills »den stora ekan» kom tillbaka.

KAPITEL XXIV.

dius.

nedåt

MORKULLJAGT.

en tillåtna tiden för morkulljagt i Sverige tager

sin början den 11 Maj. Kl. fem e. ra. den

dagen åkte jag till stentrappan midt för

Nationalmuseum och välkomnades om bord på ångslupen

»Finnboda Slip» af min vän, Ingeniör O. A.

Fresta-Båten lade genast ut och ångade med stark fart

strömmen. Jag begaf mig akterut och träffade i

den lilla salongen tre andra jägare, omgifna af en hel

arsenal med bössor, patroner, matkorgar, extra öfverplagg och

annat jagttillbehör.

Vi foro genom det vackra Skurusund, hvilket tog sig

betydligt ståtligare ut från vår låga slup än från det öfre

däcket på en passagerarbåt, och stego i land vid Österviks

landtegendom å högra stranden.

Förbi den präktiga villan, hvars sommargäster ännu

icke flyttat ut från staden, förde oss vår värd till skogs. Där

ställde han oss i spridd ordning i skogen på omkring tre

å fyra bösshålls af stånd från hvarandra och å ställen, där

han, efter sin kännedom af förhållandena, trodde att

»sträcket» skulle gå fram.

Jag fick plats på en bergshöjd med fri utsigt emellan

träden uppöfver och framför mig. Jag kunde höra, huru

Ingeniör Frestadius gaf de öfriga herrarne anvisningar och

råd, allt som han lemnade en och hvar på hans post; sedan

hörde jag, huru han trängde sig fram genom snåren bakommig för att själf fatta posto; därefter hvisslade lian på sin

hund och så blef allt tyst — så tyst, som det kan vara

vid en solnedgång i en nordisk skog om våren. På

himmelen fanns icke ett moln, i luften icke en fläkt, men i

skogen klingade fågelsång än här, än där, än öfverallt

omkring mig. Klockan hade nyss slagit åtta; solen hade just

gått ned, och den klara himmelen glödde med en af guld

och purpur strålande färgskiftning, mot hvilken de mörka

trädtopparna framför mig aftecknade sig i sina dunkla, men

ståtliga spetskonturer.

Omkring en qvart efter solnedgången förnam jag hland

sångfåglarnes qvitter ett aflägset, men fullt tydligt

grymt-ljud, som upprepades två gånger i sänder och liknade det

själf belåtna grymtandet af en »nasse», som äter ur ett fullt

tråg. »Knarr, knarr! Knarr, knarr! Knarr, knarrb) Det

höres allt starkare och närmare. Det höres ofvanifrån, och

då jag nu blickar uppåt till venster, får jag se en mörk

fågel, som flyger emot mig öfver de höga trädtopparna.

Då den närmar sig, förnimmer jag en hväsande hvissling

efter grymtningen: »Knarr, knarr, hvist! Knarr, knarr,

hvist!.))

Jag hade god tid att bli färdig, lyfte mitt gevär i

sakta mak, då fågeln kom inom skotthåll, och fyrade af.

Den föll genom luften i en vacker båge död ned vid mina

fötter, och jag tog upp min första morkulla, skjuten på

»sträck», såsom man i Sverige benämner qvällsskyttet.

Sedan blef allt tyst igen, med undantag af skogssångarnes

aftonhymner, och vi stodo stilla, hvar och en på sin post,

i den vackra, dröjande nordiska skymningsdagern.

Ater och åter hör jag »knarr, knarr! knarr, knarr!»

ljuda ett stycke ifrån mig och därefter ett skott från någon

af mina kamrater samt en gång ett dubbelt eko genom den

stilla luften. Två gånger flög en morkulla förbi, jämt och

nätt utom skotthåll. Se’n förnam jag ett allt närmare

grymtande ljud. Nu höres hvisslingen.

»Knarr, knarr, hvist!» Hvar kan fågeln vara? Äter

ljuder alldeles intill mig »kuarr, knarr, hvist». Bestämdt

bakom mig. Jag vänder mig om. Öfver toppen på en

tjock tall kommer morkullan emot mig. Jag träffar henne,DEN EUROPEISKA MORKULLAN.

nr vinnan hon hunnit halfvägs i den trånga öppningen emellan

tallen och en lummig lönn. Hon faller ned i en

fördjupning, som var fylld med vissnade löf från förra hösten, och

jag måste söka en god stund för att finna henne, men får

fatt i henne till sist och just i samma ögonblick, som

Fre-stadii svarta och hvita rapphönshund kommer till min hjälp.

Klockan var nu nio. Yi väntade ännu en qvarts

timme i skymningsdagern, hvilken tyckes alldrig vilja

försvinna. Därpå kom min värd till mig, och vi gingo

tillsammans genom skogen och plockade upp våra följeslagare.

Ingeniören själf hade icke skjutit ett enda skott. Hans

brorson, Löjtnant E. A. Frestadius, hade skjutit ett och

bommat. Löjtnanten stod sig bättre sommaren därpå, då

han i Lysekil dansade bondpolska med vackra flickor. Herr

(xeorge Eastman hade bommat på en morkulla, men

skjutit en annan. Herr E. Björck hade aflossat båda piporna,

på långt håll, men hans fågel fortsatte sin ftygt.

Läsaren kan härutinnan se ett ögonskenligt bevis på

svenska jägares artighet; främlingen fick den bästa platsen,

värden tog den sämsta. En uppfriskande sexa serverades

i den lilla hytten, då vi i rask fart ångade hemåt, och vi

stego i land på stenkajen, just som klockan i St. Jakobs

kyrktorn slog elfva. Jag gick hem i den bleka, spöklika

aftondagern, som inträder i stället för allt midnattens

mörker, när Maj kommer till Norden.

Alltifrån den tid, då morkullan anländer till

Skandinavien, i Mars och April, under hela våren och

försommaren, sträcker hanen h varje afton efter solnedgåogen, då

det är vackert väder. Hans grymtljud och hvissling äro

hans kärlekstoner — hvilket röjer en af gjord brist på smak

hos denne konung bland villebråd i fågelverlden. Hans

drottning, som ligger gömd i någon träskmark, svarar på

hans lock, hvarpå hanen flaxar ned genom trädens grenar

för att hafva en tre flig afton. Morkullan flyger i bestämd

sträckning öfver skogen, och följer den ena qvällen efter

den andra samma vägar i luften, hvilka snart blifva

bekanta för traktens jägare.

Den 11 Maj har Fru Morkulla lagt alla sina ägg

och sitter i lugn och ro i sitt bo. Den gamle herrenstjenster lia då icke längre någon betydelse, men han tyckes

icke komma ihåg detta och håller alltjämt i med att flyga

omkring och grymta och hvissla fram sitt joller, men hans

brud svarar sällan därpå, ty vid den tiden har den gamle

herrn hunnit blifva ett verkligt påhäng på hushållet.

Sveriges lag ger honom därför ej längre något skydd, och

jägaren blandar sig med glädje i leken och befriar frun

från hennes lifs nu onyttiga följeslagare och — plågoris.

Den europeiska morkullan (Scolopax rusticola) skiljer

sig vida från den amerikanska. Den är nära dubbelt så

stor. Jag har skjutit morkullor, som vägt fyra femtedels

skålpund, och en gång såg jag en i närheten af Göteborg

skjuten morkulla, som vägde i det allra närmaste ett

skålpund. Fjäderbetäckningen går mera i grått än våra

rödbruna morkullors, vingarna äro längre och spetsigare. På

hösten lemna fåglarne icke tillfälle till någon riktigt god

jagt. Då och då kan man under jagfc efter annat villebråd få

skjuta en eller par, men sällan därutöfver. De ligga då

väl för hunden, men man hör ingen munter klang, när de

flyga upp, och de förflytta sig bort med en ovig, vacklande

flygt, som går nästan ryck vis, ungefär som en läderlapps.

Ett par dagar efter den nyss beskrifna jagten for ett

litet sällskap jägare från Stockholm med bantåg kl. fem

e. m. och anlände till Bro station en qvart öfver sex. Där

mötte oss v. Häradshöfding Hjalmar Tauvon med vagnar,

i hvilka vi åkte till landtegendomen Thoresta. Vi helsa

-des där välkomna af hans fru moder och undfägnades med

förfriskningar, som stodo på bordet, väntande på vår

ankomst. Sedan delade vi oss i två partier och gingo till skogs.

Häradshöfding Tauvon hade allt väl ordnadt för

qvälls-skytte på sträck. Jag fick taga plats på en ställning, som

var uppförd till sex fots höjd från marken. Rundtomkring

mig hade i gransnåret gjorts en uthuggning med sextio

fots diameter. Den tycktes mig påminna om en gammal,

af forntidens Druider begagnad, offerplats i skogen, men

den var af sedd endast för morkulljagt.

I den stilla qvällsluften hörde jag orrtuppens klara

soprandrill, då han lockade på sina fruar. Därpå gol

göken, alldeles som från ett schweiziskt väggur.Jag satte mig ned på en stolpe, hvilken höjde sig

lagom från mellersta delen af ställningen, och tänkte för

mig själf, huru tidsbesparande jagten på sträck är — man

behöfver nämligen icke fara med tåg eller båt före kl. fem,

när dagens arbete är gjordt — och huru patronbesparande

den dessutom är — ty det är icke ofta en fågel råkar

komma inom skotthåll — då mina funderingar afbrötos af

det redan välbekanta grymtandet och hvisslandet, och jag

sköt en morkulla, som bakifrån kom i sakta mak seglande

öfver mitt hufvud.

Efter en timmes förlopp hörde jag personer tala till

höger om mig, och Häradshöfding Tauvon samt GrrefveF.

Wran-gel k omm o fram ur skogen. Till min stora förvåning hade

de icke fått någonting alls, och de skott, som jag hört,

hade affyrats för att kalla tillbaka hunden, hvilken hade

tagit sig för att ströfva genom skogen och jaga för egen

räkning. Yi återvände nu hemåt och funno där den andra

afdelningen redan anländ, och som den var utan jagtbyte,

så blef vår enda fågel utan gensägelse »högsta hönset i

korgen». Yi trädde därpå in i huset, där vi satte oss ned

för att intaga en utsökt supé, och det blef midnatt, innan

vi kommo i säng. I öfverensstämmelse med bruket och

med vår värds särskilda tillsägelse voro ljusen tända i våra

rum, hvilket dock tycktes vara en ren formsak, emedan det

var ljust öfverallt både utom och inom hus.

Det som mest förundrar mig på en herrgård d. v. s.

en svensk herremans bostad på landet — är dess storlek.

Här ligger på den jämna randen af kullen i skuggan af

höga sekelgamla träd ett stort hvitt trähus med rymliga

matsalar, samtalsrum och sängkamrar. Jag mätte mitt rum;

det var tjugufyra fot i fyrkant. Träarbetet är något groft

och linierna icke så noggrant af passade och räta, som hos

oss. Grolfven skuras hvita och äro bara med undantag af

några mattstumpar här och där; möblemanget är enkelt efter

amerikanska begrepp, och det finnes föga af de vackra, men

besvärliga småpjeser, som man hos oss ser ligga eller sticka

upp rundtomkring, men i hela huset är allt rymligt,

rundligt och storartadt, som den svenska gästfriheten. Ett slags

trädgårdsanläggning med blommor och buskgrupper ochgångar bildar en stor fyrkant under de gamla almarna

framför byggnaden, och rundtomkring yttersidorna af denna

fyrkant äro lagda låga, af löfverket dolda, byggnader för

husfolket samt emellan dem redskaps- och arbetsskjul.

Bakom hufvudbyggnaden ligger en stor köks- och

fruktträdgård jämte lador samt stall och ladugårdshus, ty

egendomen sträcker sig ända till de skogkransade kullarna. Det

hela är typen för herrgårdarna i det mellersta och i det

sydligare Sverige, ty därstädes finnes ännu ett slags landtadel

(»gentry»), som tillbringar större delen af året på landsbygden

och i sitt lif inflätar något af friskheten och skönheten i

den storartade natur, som omgifver menniskorna. Från den

höjd, där Häradshöfding Tauvons herresäte är beläget, har

man utsigt öfver sjön Mälarens norra arm, som sträcker

sig fram mot Upsala, och då vi på morgonen vandrade

omkring i trädgården och inandades den friska

morgonluften, var det, som om vår själ vidgade sig, när vi från

kullens rand blickade ut öfver Mälarfjärdens mörka,

skogbevuxna dalgång.

Kaffe serverades, som vi stego upp. Kl. nio åto vi

frukost och öfvade oss sedan ett par timmar med att

skjuta på dufvor af järn, hvilka från öfversta änden af

en stång svängde rundtom i väldiga kretsar. Därpå gingo

vi till en intressant gammal runsten, som höjde sin grofva

form från marken, och ströfvade sedan djupt in i

skogen för att se på en fiskgjuses näste uppe i toppen

af en förtorkad tall. Honan var i boet, och hennes make

kretsade öfver oss i luften. Jag hvisslade åt dem, och de

svarade med sina korta, raskt upprepade hvisseltoner,

alldeles som fiskgjusen plägar göra på Nya Englands holmar

och vid dess sjöstränder. Detta par återkommer hvarje år

och begagnar samma näste i den ensliga tallen. Yi spisade

middag kl. tre, och sedan vi druckit kaffe i trädgården,

körde vagnarna upp, hvarpå vi åkte genom bygden och

aflade besök hos vår värds broder.

Vid solnedgången voro vi åter på våra platser i

skogen. Denna afton var det Grefve Wrangel, som sköt

morkullan, och vi andra — ja, vi betraktade den långsamma

solnedgången och lyssnade till fåglarnes sånger.

Thomas, Från Slott till Koja.Några dagar därefter, då jag med min ämbetsbroder,

den turkiske envoyéen Prins Karadja Pascba, talade om

morkulljagt, uttryckte han en önskan att få försöka sig

därmed. Ingeniör Frestadius var välvillig nog att ordna

ett jagtparti för den muselmanske prinsen. Yi foro med

ångbåt långt ut i skärgården och stego i land på

Tynning-öns skogiga strand. Där fanns icke någon väg, ej ens en

gångstig, och vi letade oss fram i skogen på rätt besvärlig

mark något öfver en balf fjärdingsväg. Därpå anvisade

ingeniören oss våra platser, och vi stodo där i djupa

skogen, väntande att få höra morkullans grymtljud. Det var

en kall, blåsig afton, och fåglarne sträckte sparsamt.

Frestadius sköt en, och då ingen mer kom inom håll, beslöt

han sig för att med ens af sluta jagten och gick därför själf

omkring för att ropa på jägarne.

Yi. möttes vid foten af ett berg, men Prins Karadja.

var icke tillstädes.

))Kopade ni på honom?»

»Ja visst.»

»Då hörde han kanske icke. Låt oss ropa på honom

igen.»

Yi ropade nu så högt vi kunde.

Intet svar.

»Högst märkvärdigt.»

»Låt oss skjuta af våra gevär. Jag är säker, att han

då hör smällarna.»

Pang, pang, pang, pang! Fem jägare aflossade en salva

af tio skott. Yi stodo alla i spänd uppmärksamhet och

lyssnade under den tystnad, som följde på skotten. Icke

ett ljud till svar.

»Nå, ja», sade vår värd; »prinsen har sin betjent med

sig. Bestämdt skulle endera svara, om de vore qvar.

Saken är klar. Karadja har tröttnat att vänta, då han icke

fått några fåglar att skjuta på, och gått tillbaka till

ångbåten. Därom är också ingenting att säga; qvällen är icke

den trefligaste.»

Yi bröto nu upp och återvände till båten. Blåsten

tilltog, himlen öfvertäcktes af moln och svartnade till; det

blef nästan kolmörkt i skogen. Yi voro alla glada, då vihunno ned till stranden och sågo det inbjudande röda

skenet från eldstaden på ångslupen midt framför oss.

»Ar prinsen där?» skreko vi.

»Nej; ingen har kommit tillbakaännu», svarade

kaptenen.

»Fan!» utbrast Frestadius.

Klockan gick nu på elfva. Vår värd tog en

jagtbro-der med sig och fördjupade sig åter i den mörka skogen.

Strax efter midnatt kommo båda tillbaka med prinsen,

hvilken gick styf och rak som en tamburmajor, medan den

lille betjenten stultade bakom honom.

»Huru har det här gått till, Karadja?» frågade jag.

Vi ropade ju på er och skreko och aflossade skott, så att

ni borde hafva hört oss.»

»Ja, det gjorde jag nog», svarade prinsen småleende;

»men, ser ni, jag bar aldrig förut varit med på

morkull-jagt. Jag vill nog göra, som seden bjuder, men jag

känner icke riktigt till seden. Jag stod stilla en god stund;

inga morkullor kommo i min närhet, och så hörde jag

eder alla skrika och skräna. Ahå, sade jag för mig själf,

mina goda vänner, nu skrämmen I upp fåglarne med edert

skrikande, så att de komma flygande till mig, och då skall

jag skjuta dem, och så gömde jag mig bakom en buske

för att icke skrämma fåglarne. Sen fyradenlalla af; åbå,

nu måste fåglarne komma; och så kröp jag allt längre in

i skogen. Men inga morkullor kommo, och jag väntade

och väntade. Men», fortsatte prinsen, i det han rätade

upp sig med militärisk hållning, »jag stod qvar på min

post, tills jag i behörig ordning blef aflöst af min

närmaste förman, som ställt mig där.»KAPITEL XXV.

LAXFISKE.

skarnes konung är laxen. Den mest konungsliga

fiskarsport är laxfångsten, nämligen när den

idkas såsom en äkta sport — med ett metspö

elastiskt som en stålfjäder, med en afsmalnande

ref, tafs af silkessena och en krok med fjädrar,

hvilken flyger som en pil genom sommarluften och faller

som en snöflinga på den hvirflande forsen nedanför fallet.

Då jag nu vistades i Sverige, måste jag alltså idka

laxfiske. Jag satte mig in i saken under vintern och

samlade en hel packe bref med svar på mina förfrågningar,

hvar den silfverglänsande fisken skulle kunna fångas.

Jag fann, att ehuru det är särdeles godt om lax i

nästan alla floder i Sverige, denna fisk dock ej tar på

»fluga» i någon af de floder, som hafva sitt utlopp i

Östersjön eller Bottniska viken, d. v. s. på hela östra kusten

af den skandinaviska halfön. På Sveriges vestkust

däremot och på hela vestra kusten af Norge förstår laxen att

mycket säkrare uppfatta sportsmännens önskningar och

nappar gärna på fluga i hvarje lämplig fors.

Märkvärdigt nog eger raka motsatsen rum i Norra

Amerika. Där tar laxen villigt på fluga i de floder, som

falla ut i Atlantiska oceanen, men aldrig i floderna på

Stilla hafvets kuster. »Nå ja, laxen tar icke på fluga där»,

sade de engelska ombuden / föraktligt, då de till slut upp-gåfvo alla Englands anspråk på vestra delen af vårt land

söder om fyrationionde breddgraden.

Jag skref och förfrågade mig rörande den ena

strömmen i Skandinavien efter den andra, men erhöll alltjämt

det stående svaret: Fisket i denna ström är för så,och så

många år utarrenderadt till en engelsman o. s. v. Till

slut trängde dock en stråle af ljus genom mörkret; fiske

stod nämligen till huds i Lagaån i Sverige. Man erbjöd

mig i ett bref »rättigheten att meta med spö, ref och krok

från Kassefors till Hofmölle, så långt Uddekulla egor sträcka

sig», och vattnet sades vara särdeles laxrikt. Jag nappade

på kroken. Jag tillförsäkrade mig genast arrendet i ån,

och en vacker sommardag befann jag mig vid dess strand.

Det var en rätt ansenlig å med många fall och några

förträffliga forsar. Allt lofvade godt. Jag satte ihop de

olika delarna af mitt bambuspö, fäste en frestande »Jock

Scott» * på tafsen och kastade behörigen ut den öfver

närmaste fors. Intet napp. Då jag gick till forsen näst

intill, hvad fick jag då se, om ej en kraftfullt byggd viking,

som med uppkallade byxor stod till knäna i vattnet och

metade med en väldig tallstör från skogen och en röd fluga,

stor som en rapphöna?

»Hvad betyder detta?» sade jag. Karlen där fiskar ju

i det vatten, som jag arrenderat.»

»Ja», sade den, som arrenderat ut vattnet till mig,

»det är allt, som det skall vara. Den där karlen har också

rättighet att fiska här. Om ni riktigt noga läser igenom

ert arrendebref, så finner ni, att det ger er rätt att fiska,

men icke med uteslutande af andra.»

»Ahå, jag begriper. Finns det kanske flere ?»

Bara en till, och jag hoppas, att ni tre skolen trifvas

bra tillsammans.»

Ku visade sig på höjderna å den motsattaTstranden en

hel här af män, alla väpnade med metspön, som tycktes nå

upp mot skyarna. Jag räknade dem — männen förstås,

icke skyarna — de utgjorde sjutton och företedde en högst

imponerande anblick, där de, med sina väldiga spön lyfta i

* Så kallas en i Skottland mycket använd artificiell fluga.höjden, marscherade efter hvarandra, en och en, utför

sluttningen och nedåt strömmen.

»Hvad är detta för en trupp?» frågade jag.

»Jo, detta är de jordegare, som hafva rätt att fiska

på motsatta stranden. Om ni riktigt noga läser igenom

ert arrendebref, så finner ni, att era rättigheter gå så

långt, som Uddekulla egor sträcka sig, och Uddekulla egor

sträcka sig icke tvärs öfver strömmen. Ni förstår väl?»

»Ja, jag förstår — för sent»; och så lindade jag upp

min ref, torkade svetten ur pannan och satte mig ned

FALKENBERG.

på en sten, för att begrunda den makt, språket har, när

det med skicklighet begagnas i ett arrendekontrakt.

Nå ja, jag var fast. Det fanns lax i ån, och ehuru

jag icke hade mer än en tjugondedel af fisket, så egde jag

dock rätt att kasta ut min fluga, och kasta ut den skulle

jag, och det gjorde jag ock. I tio dagars tid svängde jag

mitt spö Öfver strömmen, med en bolagsman of vanför och

en annan nedanför mig, under det att sjutton väldiga spön

susade i luften midt emot. Det värsta af allt var, att

dessa svenska bönder med sina otympliga tjugu fots spön

och hemmagjorda don kastade ut sina flugor ganska bra

och då och då metade upp en fisk.På femte dagen fick jag på kroken en lax, hvilken sköt

nedåt strömmen som en pil, svängde omkring en hvass,

kantig sten i den grunda forsen och bröt af min tafs,

som om den varit af blånor. På sjunde dagen fick jag

på kroken en annan eller tilläfventyrs samma en, ty han

gjorde enahanda manöver med enahanda resultat. Detta

slags laxfiske började blifva enformigt.

Sommaren förut hade Friherre Dickson i Gröteborg vid

något tillfälle sagt, att han skulle bjuda mig att fiska i

Atran. Tänk, om han ville bjuda mig nu! Det skulle ju

vara härligt. Jag gaf noga akt på den ankommande

posten, men intet bjudningsbref anlände. Jag antager, sade

jag för mig själf, att om Baron Dickson visste, huru

ohyggligt illa stäldt jag nu har det här vid Lagan, så skulle

han inbjuda mig just nu. Hvarför icke skrifva och

underrätta honom? Nej — det skulle icke vara taktfullt —

att tigga sig till en bjudning. Jag fortfor alltså att fiska,

omgifven af den stolta hären af fiskare, men utan ett enda

napp. På tionde dagen stod jag icke ut längre. Jag gick

till telegrafstationen, icke till ån, och af sände följande

telegram:

»Baron Oscar Dickson, Gröteborg. Haf godheten

telegrafera mig, när ungefär jag får fiska i Atran.))

Se’n gick jag tillbaka till mitt hotell i staden, satte mig

helt makligt ned i en länstol med benen i vädret och läste

beslutsamt en tidning. Efter omkring två timmars tid

hördes en knackning på dörren; den lilla flickan från

telegrafstationen steg in, neg och lemnade följande telegram:

»Atran ställes till eder disposition för en vecka.

Oscar Dickson.))

Jag gaf till ett jubelrop, hoppade upp ur stolen,

beställde hästar och rullade vid middagstiden på den

dammiga vägen åstad mot norr. Friska hästar spändes för i

Halmstad, och vid åttatiden en klar nordisk sommarqväll

åkte jag på en stenbro öfver Atran och körde fram till

hotellet i den lilla nätta staden Falkenberg.

Tidigt på morgonen följande dag var jag nere vid

åstranden, åtföljd af gubben Nilsson såsom handtian gare.

I forsen n:o 2 fick jag på kroken och drog lyckligt uppmin första svenska lax. Ett stycke längre ned drog jag

upp den andra. Erån båt tog jag midt i den lägre forsen

en silfverblank lax, nyss kommen från hafvet och vägande

tretton skålpund; sen for jag öfver till stranden midt emot

och drog där upp två till — den största om tolf skålpund.

Kl. nio vindade jag upp refven och gick hem för att

frukostera, med en fångst af fem laxar. Jag kom nu på den

tanken, att jag kunde lätt förmås att sälja mitt arrende i

Lagan med betydlig rabatt på hvad jag själf betalt därför.

På eftermiddagen metade jag på högra stranden, men

det ville ej nappa. Jag for därpå Öfver ån och drog strax

STORGATAN I FALKENBERG.

upp en tolfmarkare. Sedan fick jag på kroken den tyngsta

laxen på hela dagen. Han kilade nedför strömmen som

en raket och slutade sin första stora »löpning» med ett hopp

fyra fot i vädret, men kroken höll. Jag lät honom

forsigtigt löpa ut, och inom en qvarts timme halade jag in honom

långs bergsklinten, där Nilsson stod med sin väldiga håf.

Gtubben höll håf ven under, lyfte upp laxen och höll

honom en tre fot i vädret, då laxen med en mäktig duns

bröt igenom den murkna håfvens maskor och tumlade

tillbaka i ån. Skrämseln gaf fisken nytt lif. Han for som

en pil nedför strömmen. Jag ropade åt Nilsson; han höllupp håfven — alldeles som »clownen» på circus håller upp

pappersballongen för Mademoiselle Victoria,

»världshjältin-nan på osadlad häst», när hon skall hoppa igenom —

och med refven löpande genom det usla nätets sönderrifna

maskor släppte jag efter, tills fisken höll sig fullkomligt

stilla och hade gått till botten midt i strömmen. Sedan

rullade jag långsamt in refven, allt som jag förde metspo’t

fram, sköt spetsen af detsamma in i hålet samt körde

så hela spö’t igenom och — andades lätt igen. När

Nilsson hade lagat håfven, halade jag in laxen, som nu var

alldeles utmattad och låg på sidan. Nilsson håfvade upp

laxen ännu en gång; ännu en gång slängde laxen till och,

o fasa, ännu en gång bröt han igenom den fördömda

håfven och tumlade ned i strömmen. Luften blef genast

qval-mig och tung af de tillmålen, med hvilka jag icke kunde

låta bli att öfverösa gubben för hans kolossala dumhet att

nyttja en i så förfärande grad murken håf. Underbart att

säga, höll kroken ännu. Jag kommer hädanefter att alltid

hålla mig till dubbelkrokar, men från murkna nät. Äter

spelade gamle Nilsson en circusclowns roll, åter lät jag

genom den upplyftade ballongen laxen löpa ut, och åter förde

jag spö’t lyckligt genom de ruttna maskorna. Nu halade

jag laxen genom forsen, tills lifvet tycktes vara haladt ur

honom. Först då han vände upp sitt perlhvita bröst, förde

jag honom intill berghällen, hvarpå gamle Nilsson, som nu

kastat bort sitt usla nät, med säkra näfvar tog tag i

gälarna på munsjör lax och slängde honom flämtande upp

på stranden. Det var en sextonmarkare.

Jag skickade ögonblickligen Nilsson till hotellet efter

min laxhake, lade mig ned i gräset på strandbacken och

betraktade den stridt frambrusande strömmen. Mellan

trädbevuxna strandbräddars löfhvalf böljar den brusande Ätran

fram i sin klippiga bädd med hvirflande vågsvall. Fallet

har omkring fjortonhundra fots utsträckning och bildar sex

till åtta förträffliga forsar på hvardera sidan. På fem

minuter kan man gå till stenbron och på ytterligare fem

minuter till öppna hafvet och Kattegats salta vatten. I

fallet träffar man den nyss från hafvet komna silfverblanka

laxen med den perlhvita halsen. I världen finns måhändaBARON OSCAR DICKSON.något vattendrag med bättre laxfiske; för min del känner

jag dock intet dylikt.

På venstra strandbrädden löper en af träd skuggad väg,

som följer åns slingringar — »Doktorns väg». Tjuguett

år före denna sommar hade jag — ännu en yngling med

lätt hjärta — vandrat samma Doktors väg framåt och

blickat på samma å, och nu runno för mitt minne dessa

Ho-ratii verser:

»Bonden, han väntar å strand, tills floden förrinner, men floden

hvälfver sin ilande våg och skall den hvälfva för evigt.»

Ett lätt skratt bakom mig kom mig att vakna ur

mina drömmar. Jag vände mig om och fick se tre täcka

svenska flickor, som gingo vägen framåt. En hvar af dem

hade en blomma i handen, men blommorna voro hvarken

solrosor eller liljor, och flickorna voro inga romaneska

svär-marinnor, utan helt enkelt tre blåögda, gullhåriga, täcka

ungmör från södra Sverige.

Småleende och svängande sina blommor i händerna,

satte de sig ned på en bänk nära intill mig och väntade

för att få se, huru jag metade. Klockan var nio på

aftonen, och qvällens skuggor började redan sänka sig, till

och med här i den solbelysta norden, men jag kände, att

det gällde Amerikas ära. Jag satte en silfverglänsande

fluga på refven och började kasta ut öfver strömmen.

Efterhand kastade jag allt längre ut och till sist lyckades jag,

kanske inspirerad af mitt trefliga sällskap, att med flugan

nå ett ställe, som jag under dagens lopp väl ett dussin

gånger fruktlöst försökt att hinna. Snabbt och säkert som

en lans flög den fjädrade, glittrande kroken till den

skum-omhvirflade kanten af en undervattenshäll långt bort i

strömmen. Det skimrar till liksom af silfver; en lax

hoppar upp, tager flugan i luften och dyker ned i vattnet.

Flickorna klappa i händerna. Nu kilar han tvärs öfver

strömmen. Han hoppar upp än här, än där och nästan

i samma ögonblick långt, långt borta; så blixtsnabbt följa

hoppen på hvarandra; man skulle knappt hafva kunnat tro,

att det var samma fisk. Småningom uttömmes hans kraft,

och då jag halar honom in till stranden, slungar en ungersven

BARON A. E NORDENSKIÖLD.med ett snabbt ryck af sin »kläpp» laxen skälfvande upp

i gröngräset.

Jag vände mig om mot de tre flickorna och tog af

mig hatten. De stego npp och nego; sedan gingo de,

alltjämt svängande sina blommor, långsamt nedför Doktorns

väg åt staden till.

Ynglingen, som så i grefvens tid kom med laxhaken,

var Nilssons son. Han tjenstgjorde sedan såsom vägvisare

och passupp åt mig, så länge jag var qvar. Gubben

syntes aldrig mera till. Var han kanske fallen för att »märka

ord» och hade stött sig vid några uttryck, som fälldes till

honom »i debattens hetta», såsom politici säga?

Jag kastade ut igen och fick en lax till, hvarpå jag

vid tiotiden rullade upp refven, med nio laxar såsom den

första dagens fångst.

Men ehuru min värd arrenderat fisket, så får han dock

ej behålla de fiskar, som tagas. Dessa säljas samtliga

enligt gammalt bruk, och af det belopp, som försäljningen

inbringar, går hälften till staden Falkenberg, en fjärdedel

till borgmästaren och återstoden till rådmännen.

Jag var närvarande vid försäljningen, som egde rum

morgonen därpå kl. nio. Min fångst låg i en rad på

golf-vet. Fiskarne vägdes först, och hvars och ens vigt

in-skrefs noggrant i en bok; sedan togos de fram, hvar fisk

för sig, och såldes på auktion. Omkring ett tjog personer

närvoro, och man bjöd friskt. Auktionsförrättare var den

äldste rådmannen, och han lät för hvar lax sin

elfenbens-klubba falla på bordet. Prisen vexlade mycket. Jag köpte

den första fisk, som jag tagit, för sjuttiofem öre marken,

medan en mager »täflare», hvilken måtte hafva varit i ån

en månad och krympt till sex marker, slogs bort för

trettiofem öre till en fryntlig gumma från landet med en stor

korg på armen.

Nästa dag fick jag sex laxar. Tredje, fjärde och femte

dagen var mitt fiske helt beskedligt; jag tog fyra laxar

om dagen.

Sjette dagen steg jag upp kl. tre f. m. och fick fyra

laxar före frukosten. På förmiddagen tog jag sju präktiga

fiskar, af hvilka en vägde sexton marker, och halade på

eftermiddagen npp tre till, tillsammans fjorton den dagen

och fyratioen under mitt fiske, som räckte sex dagar efter

hvarandra.

Lika gifmild som strömmen är den högt ärade

fiske-rättsinnehaf varen, Friherre Oscar Dickson. Han är

Sveriges Vanderbilt, men han är icke endast en kung inom

köpmannavärlden; han är en frikostig främjare af hvarje

stort och godt företag, som röner erkännande inför hans

omdöme eller tillvinner sig hans sympatier. När helst han

med sitt hjärtas känsla omfattar ett sträfvande, vare

sig till vetenskapens eller humanitetens fromma, flöda hans

rikedoms skatter lika ymnigt som Atrans brusande vatten.

Det var Friherre Dicksons furstliga frikostighet och

framstående handlingskraft, som i förening med konung

Oscars och en rik rysk mans — Hr Sibiriakoffs —

likartade bidrag, satte den store arktiske forskningsresanden

Nordenskiöld i stånd att för första gången kringsegla Asiens

fastland. Ja, Oscar Dickson är sannerligen Nordens

Maece-nas, och länge må han lefva för att svinga sitt laxspö eller

för att utsända expeditioner till polen.KAPITEL XXVI.

MIDNATTSSOLEN.

<71 (3 k en 21 December var dagen i Stockholm ej fullt

sex ^mmar lång — eller snarare kort; men

yfkzs hvarje dag sedan dess hafva vi i fråga om

dags-7/i\ ljus vunnit på inbyggarne i sydligare länder.

Den 2 Februari gick solen för första gången

upp före klockan åtta, och ned efter kl. fyra, så att vi

fingo njuta en dag af åtta timmar, den längsta på tre

månader; och den 21 Mars är dagen i Skandinavien lika lång,

som den är hos något annat folk på hela det rullande

jordklotet. Och de följande sex månaderna! Ah, det är en

underbar tid. Nu blir folket i norden för den långa

vinterns mörker rikligen godtgjordt med den strålande

sommartidens klara dager. Hvarje dag ända till midsommar

går solen upp längre bort i nordost och ned allt längre

och längre bortom vesterns rand åt norr till. Hvarje dag

genomlöper hennes glödande skifva en längre och större

båge på himlen och sjunker alltjämt mindre djupt under

horisonten längst bort i norr. Hon går snart upp så

tidigt, att endast en fiskare eller jägare kan stiga upp

så dags, och om aftonen glider hon bort vid horisonten

norrut, dröjande ännu, timme efter timme, liksom om hon

ogärna ville lemna det sköna land, som hon blickar

ned på.

Landtborna måste sitta uppe långt efter den vanliga

tiden, om de skola få se solen gå ned, och man kan gärnauppgifva hoppet att se den gå npp. Nu kan man vara

så lat man vill; man kan på furstligt sätt slösa med

timmarna; tiden och ljuset räcka till för allting. Om man

går ut och spatserar en sommarafton, kan man knappast

tro sina ögon, då man ser, huru visarna på kyrkklockan

peka på IX, medan det höga tornet alltjämt strålar i

solens glans.

Den 21 Juni går solen upp öfver de sofvande stock

-holmarne redan trettiotre minuter öfver två och går ned

fem minuter öfver nio, då alla människor äro utomhus på

sina aftonpromenader, och hela luften ljuder af musiken

från de inånga kaféerna och restaurationerna.

Dagen är mer än aderton och en half timme lång,

och det finnes ingen natt, ty innan den nedgående solens

röda sken förbleknat vid horisonten i nordvest, tändes den

uppgående solens glöd i öster. Mörker! Sådant finnes icke.

Solen försvinner, det är sant, men hon sänker sig endast

nedom horisonten för en kort stund, och innan hon har

sjunkit sju grader, börjar hon åter höja sig. Hon glider

jämt och nätt ur sigte; och då himlen är klar, kan man

alltid märka, hvar solen befinner sig, på det klarare skenet

rätt öfver densamma. På en punkt rätt i norr flyter

solnedgångens purpur samman med soluppgångens glöd utan

något mörker emellan.

Ack, huru härliga, huru ljusa äro icke sommarnätterna

i norden, med den klara luften strålande i präktiga

färgskiftningar och genljudande af lustpartiers sånger, där de

i glada lag ströfva öfver bergens höjder eller gunga fram

på sjöarnas spegelblanka yta! Man kan sitta vid ett

fönster, som vetter åt norr, och läsa sin tidning vid midnatt;

och man blir lätt frestad att taga en promenad vid den tiden

och betrakta den röda strimman bakom bergen i norr samt

det spöklikt gråa sken, som sväfvar igenom rymden, utan

att man kan upptäcka någon punkt, hvarifrån det kommer.

Man känner sig just ej böjd för att gå och lägga sig

eller att sofva vid midsommartiden. Man sätter upp dubbla

gardiner för fönstren i sängkammaren; men ljuset tränger

igenom öfverallt, och man är tvungen att draga lakanet

öfver hufvudet, innan man kan somna. Om man vaknarIh oma s, Frän Slott till Koja,

NORDKAP MED MIDNATTSSOLEN.

Efter en tafFa af P. Balke.under natten, kan man se allting i rummet lika tydligt,

som i det klaraste månsken.

En svensk sade en gång till mig, då han berättade

om en tilldragelse: »Nej, det kunde icke hafva varit på

sommaren; det måste hafva varit på hösten, ty jag

kommer ihåg, att vi hade mörka nätter, då det hände.» Skulle

en amerikanare någonsin kunna uttrycka sig så?

Under två månaders tid äro gatulyktorna i Stockholm

aldrig tända, och fyrarna i skärgården släckas. De

behöf-vas icke.

Detta är i södra och mellersta Sverige. Långt uppe

i norr går solen icke ned på många veckor, så att

sommaren blir nästan en enda lång och oafbruten dag.

Den egendomligaste och mest storartade anblick i hela

norden är midnattssolen. En af svenska turister omtyckt

utsigtspunkt är Avasaxa, ett berg ej långt bortom

Bottniska vikens norra ände och strax på andra sidan finska

gränsen. Erån berget Dundret har man en ännu bättre

utsigt. Man kan nu för tiden lätt komma till detta berg

med anlitande af den nya järnvägen från Luleå, och en

två timmars promenad från järnvägsstationen för upp till

Dundrets topp. Men vill man hafva den bästa utsigt, som

är möjlig att få, bör man resa till Nordkap och vid

midnattstiden betrakta solen, då hon glider fram öfver Ishafvet.

Jag for en gång upp till dessa höga trakter i den

solbelysta norden. Under mitt uppehåll därstädes, som

räckte öfver en månad, såg jag solen göra sin rund öfver

himlen i majestätiska kretsar, som aldrig sjönko nedom

horisonten, så att den månad, jag vistades där, blef en enda

oafbruten dag, hvilken kom mig att tänka på beskrifningen

öfver himlen: »Där skall ingen natt vara.» Det föreföll

mig, som om jag befann mig i en annan värld — den

oförgängliga dagens rike.

En klar Julinatt gingo tre af mina reskamrater och jag

i land på stranden af en ishafsfjord och bestego en klippa,

som reste sig omkring ett tusen fot öfver hafvet. Det var

sent, men ännu solljust. Yid våra fötter utbredde sig

Is-hafvets vidsträckta rymd i sin stilla ödslighet; bruset af dess

vågor nådde knappast upp till vår luftiga utsigtsplats.MIDNATTSSOLENLångt bort i norr sväfvade . det stora röda solklotet lågt

nere vid horisonten, liksom en mäktig ljusets sköld mot

mörkrets legioner.

Yi stodo alla tysta och sågo på våra ur. Då de båda

visarna möttes på tolf — midnatt — hängde det stora runda

solklotet triumferande öfver vågen — en bro af guld flöt

på vattnet emellan oss och solskifvan rakt bort mot norr.

Där strålade hon i tyst majestät, som icke visste af någon

nedgång.

Yi aftogo ofrivilligt våra hattar — intet ord yttrades.

Om man ville -— och kunde — till ett sammanföra

den mest lysande soluppgång och den mest lysande

solnedgång, som man någonsin sett, skulle det helas skönhet

förblekna mot den glänsande kolorit, som nu upplyste

haf-vet, himlen och bergen.

Efter en half timme hade solen märkbart höjt sin

skifva; färgerna öfvergingo till morgondager; en frisk bris

krusade fjordens yta; den ena sångfågeln efter den andra

stämde upp sin morgonsång i lunden bakom oss — vi hade

glidit in i en ny dag.KAPITEL XXVII.

MIDSOMMMAR.

et är intet under, att folket i norden med fröjd

och gamman firar ljusets och värmens triumftid

på året, då solen stiger högst på himlen, då

ljuset är segerrikt, men mörkret dukar under

och flyr.

När man är ute och reser vid midsommartiden, får

man i livarje by se en majstång upprest på gräsplanen.

Majstången är femtio eller sextio, stundom hundra fot hög;

den är till hela sin längd klädd med ljusgröna björkqvistar

samt utsirad med kransar och slingor af löf och blommor,

hvilka hänga från tvärstänger, som sitta här och där, och

öfverallt fladdra flaggor och vimplar i glada färger, medan

från toppen den svenska blågula flaggan svajar för vinden.

På midsommaraftonen — den 23 Juni — samlas hela

landtbefolkningen från när och fjärran omkring majstången;

och här fördrifver man tiden med musik, sång och dans

hela Gruds långa natten, hvilken dock i själfva verket icke

är någon natt, utan en härlig rödskimrande skymning från

solens sena nedgång till dess tidiga uppgång.

Då solen går ned, upptänder folket lusteldar på

bergen. Det är då en ovanligt gynsam tid att segla utefter

Sveriges vestkust. Berguddarna lysa af eldar, som kasta

sitt flammande sken öfver fjärdarna, och den vilda

storslagenheten i de nordiska klipporna glöder i brokiga färger,

som efterlemna en i minnet städse lefvande bild.Midsommarfesten, liksom julhögtiden, härleder sig från

den urgamla hednatiden, och de eldar, som nu tändas på

klipporna, äro endast ett återsken af de bål, som

uppfördes på helgade höjder och antändes midsommarqvällen af

de hedniska presterna — »bleka gubbar med silfverskägg

och med flintknif i hårda händer»; och dessa bål tändes

långt tillbaka i tidens gryning till ära för solguden, den

milde, sköne och strålande Balder, ty midsommaren var

tiden för ljusets seger öfver mörkrets makter.

Och liksom granen finnes i hvarje hus i norden vid

jultiden, så ser man björken öfverallt vid midsommar. Den

ena, mörk och dyster, är en lämplig sinnebild för julen,

den andra är med sina ljusgröna löf, hvilka glänsa som

öfverstrukna med fernissa, och sin hvita bark det rätta

tecknet för den ljusa och glada midsommartiden.

Men om julgranen är mörk, är den dock ännu grön,

ja, alltid grön, och sålunda är den ett löfte om

återkomsten af det ljus och det lif, hvars fulla njutning den

grönskande björken, »skogens brud», betecknar.

Uuder hela dagen den 23 Juni ser man skaror af

ynglingar och flickor vandra omkring på vägar och stigar eller

ströfva kring berg och dal, bärande friska björkqvistar i

händerna. Otaliga laster af ungbjörk föras dagen förut till

Stockholm, på båtar öfver Mälaren och på vagnar från det

kringliggande landet. Långs stenkajen vid Biddarholmen

hålles en löf marknad, på hvilken landtfolket säljer

björk-träd, blommor och små majstäDger. Bundtomkring i hela

staden prydas bodar, portgångar, gårdar och fönster med

björklöf. Stockholms otaliga ångbåtar klädas rundtomkring

däcket med grönskande löfverk. Arbets- och droskhästarne

på gatorna prydas med björkqvistar. Små björkdungar

höja sig öfver hästarnes manar och tunna gröna qvistar vaja

öfver deras öron. Från alla vagnar och kärror sticka

björkqvistar upp, och stundom får man se en »utkörare», som

åker framåt, sittande i en riktig löfsal; så väldig är den

massa björklöf, som spirar upp kring sitsen och flyter

samman öfver hans hufvud.

Festligheterna under sommarsolståndet fortsättas hela

den 24 Juni — midsommardagen — med utfärderLÖFM ARK NÅDEN I STOCKHOLM.och lustpartier; på natten är åter dans omkring

majstången .

Det föreföll mig besynnerligt, att den stång, som reses

i Juni, skulle kallas Majstång, och således bära samma

namn som den majstång, vi uppresa den 1 Maj för att

fira vårens återkomst. Grenom noggrann forskning fann

jag, att det svenska ordet Maj i detta fall icke bar samma

betydelse som månaden Maj, utan är ett gammalt svenskt

uttryck, som betyder »grönt löf)). Majstången är således

bokstafligen, hvad den i verkligheten är, en stång med

gröna löf, och den står som bilden af grönlöfsfestligheterna.

Har kanske vår majstång från början haft samma betydelse?

Många andra midsommarbruk fortfara ännu oförändrade

i gamla Sverige. I Luleå begifver sig folket på

midsommaraftonen till ett närbeläget berg, »Mjölkuddsberget». På

denna höjd tändas en mängd lusteldar. Omkring dessa lägra

menniskorna sig familjevis i små grupper, och här dricka

de enligt häfdvunnet bruk sitt midsommarkaffe.

Ivaffekit-teln måste sättas på elden, just som solen går ned. Men

innan kaffet är färdigt, har solen redan gått upp.

I många provinser vandra de svenska flickorna öfver

ängsfälten för att under midsommarnatten samla blommor.

De äro tysta och gå för sig själfva, och skulle man möta

dem, svara de icke ett ord på någon fråga, ty deras

uppgift är alldeles säregen. I Dalarne bör flickan plocka tre

olika slags blommor och behålla tre af hvart slag. Hon

får svara endast genom tecken och icke öppna sin mun,

hvarken när hon går ut, eller när hon återvänder hem.

I Dalsland skall ungmön plocka icke mindre än nio olika

slag af blommor, hvilka måste samlas från nio olika

gårdar, tillhörande nio olika egare. Hon måste vara ensam

och iakttaga fullkomlig tystnad hela natten igenom — och

till dess hon stiger upp morgonen derpå. Flickan binder

blommorna samman till en krans eller, som bruket är i

somliga provinser, till en bukett, vanligen kallad

blom-sterqvast, och lägger den under sin hufvudgärd, då hon

går till hvila; och om hon samvetsgrant uppfyller alla dessa

vilkor, får hon på natten se sin tillkommande man,

hvilken visar sig för henne i drömmen.I samband med blommornas poetiska förutsägelser står

en annan mera prosaisk spådom, nämligen pannkakeoraklet,

hvilket ännu anlitas inom flere landskap i Sverige. Och

här råka vi åter på det magiska tretalet. Ty tre flickor

måste tillsammans taga ned skålen från hyllan.

Tillsammans måste de slå sönder äggen, slå i mjölken, hålla i

vispen, då de med tre händer vispa massan, tillsammans hälla

i mjölet och till slut strö dit saltet. Vanligen lägger hvar

och en dit så mycket salt, att pannkakan knappast är

ätbar. Alla tre måste därefter

hjälpas åt att grädda kakan.

De slå tillsammans degen i

stekpannan och vända på den,

hvilket sällan sker utan något

lustigt äfventyr. Ett ännu

hårdare vilkor är, att de

under hela tiden hvarken få

säga ett enda ord eller skratta.

Samma vilkor måste iakttagas,

medan hvarje flicka äter sin

tredjedel af läckerbiten, och

till dess hon gått till sängs

och insomnat. Ingen af

flickorna får dricka något, sedan

hon ätit af den salta

pannkakan, ty hon skall »dricka

i drömmen», d. v. s. en

vacker yngling skall framträda,

och bjuda henne en

läskedryck. Och denne yngling kan naturligtvis ej vara någon

annan än den, som skall föra henne i brudstol.

I Norrland brukar bondfolket på midsommarqvällen

binda tillsammans alla möjliga slags blommor och örter

till stora buketter, som kallas midsommarsqvastar. Dessa

hänga de upp i alla gårdens byggnader, framför allt i stall

och ladugårdar, på det att djuren ej må blifva förtrollade.

Johannesgräset [Hypericum) får icke saknas i dessa

buketter, ty det har en egendomlig, oemotståndlig makt att från

djuren afvärja alla slags sjukdomar./

Förr i tiden var det i Medelpad och närgränsande

bygder brukligt att på midsommaraftonen svepa in sig i ett

lakan ocb under natten ligga ute på taket. Den, som låg

ocb vakade där, fick då se syner ocb böra ljud, bvilka

kunde innebära förutsägelser ocb varningar för hans

framtid. Ocb om han ställde ett tvättfat ocb en bandduk

bredvid sig, skulle han alldeles gifvet få se sin utvalda, ty hon

skulle komma ocb tvätta sig — som en fin flicka.

I åtskilliga svenska landskap är det på

midsommarnatten äfven ett bruk att gå ut i skogen eller på öppna

fältet till ett ställe, bvarest tre vägar mötas, samt där lyssna

ocb vänta på hvad som kan komma att ske. På detta sätt

kan den, som bar förstånd, ofta samla ämnen till många

förutsägelser för framtiden.

Prämst bland de många egendomliga ocb

intresseväckande midsommarsbrilken i norden, stå dock majstången

ocb dansen på den gröna planen vid byn.

En vacker 24 Juni, medan jag tog mig en rastestund

vid Atrans strand, efter att nyss bafva balat upp en lax,

berättade min bandtlangare, Carl, att det skulle bli dans

omkring majstången den aftonen ett stycke upp i bygden,

ocb tillade, att det nog skulle roa mig att fara uppåt ån

ocb se på.

Detta tycktes mig skola blifva ett angenämt afbrott

i att slunga ut metspöet öfver strömmen, ocb kl. fem foro

vi af i ett enbetsåkdon, som Carl hade skaffat. Landet

visade sig allt mera kuperadt, ocb kullarna voro allt mera

skogbeväxta, ju längre vi aflägsnade oss från den kala

kusten. Dalarna sågo äfven grönare ocb mera fruktbara ut.

Sedan vi åkt balfannan mil, togo vi af rakt åt höger ocb

foro i stark fart ner för en backe samt på en bro öfver

Ätran. En äreport af björklöf reste sig öfver mellersta

delen af den bastanta järnbron. En hvit lustjakt låg för

ankar i ån, med svenska flaggan svajande för vinden ocb

masten klädd med gröna löf. En stor bvit kyrka med ett

högt hvitt torn reste sig på den gröna sluttningen midt emot,

ocb där syntes ock två eller tre röda gårdar med

framskymtande låga, omålade ocb gråa ekonomibyggnader. Det var

Vessige — icke någon by, utan endast hjärtpunkten i en landt-socken. Yagnar foro förbi i rask fart, fulla med bondgossar

ocb flickor. Gröna björkqvistar svajade öfver hästarnes

huf-vud och stucko upp öfver manarna. Höskrindor, fulla af

folk, anlände. Skrindorna voro en enda rörlig massa af

björklöf, h varur här och där ett flickan sigte tittade fram.

Nästan alla flickorna hade sjaletter knutna öfver hufvudet

— på b ondmaner.

Vi körde in till en bondgård, som var nästan

öf-verfylld af åkdon, och då vi stego ur vårt, hörde

vi på af stånd musik och det jämna trampandet af

dansande folk. Vi gingo igenom en grind, som förde ut

till ett åkerfält, och kommo snart till krönet af en kulle,

hvarifrån en vacker sjm tedde sig för våra blickar. Ett

par hundra fot nedanför oss rörde sig en dunkel mängd

af gossar och flickor. De dansade på en dansbana af bräder,

som var omkring fyratio eller femtio fot i fyrkant.

Ungbjörkar voro ställda rundt omkring banan och bildade en grön

ram kring den mörka, sammanträngda massan af dansande.

I midten var upprest en majstång, från hvars topp svajade

den blågula flaggan. Vid foten af majstången sutto midt

ibland de dansande på en bänk af brösthöjd en fiolspelare

och en karl, som spelade dragharmonika, och läto just nu

en munter melodi ljuda.

På den gröna kullen, som sluttade nedåt, liksom en

amfiteater, stodo spridda grupper af åskådare. Flickornas

brokiga drägter togo sig särdeles väl ut mot det gröna

gräset. Vägen krökte sig, lik ett gult bälte, till venster

ned för kullen. Längre bort utvisade resliga träd, hvar ån

lopp fram. Till höger syntes ett fält med högväxt

höstråg, som vaggade sakta för vinden.

Rundt omkring uppstego skogklädda höjder med

klippiga spetsar; emellan dem sträckte sig midt framför oss en

lång och jämn grönskande dal, ur hvilken här och där en

röd stuga med brunt torftak och hvit skorsten tittade fram.

En boskapshjord gick långsamt hemåt från den aflägsna

betesmarken. Den nedgående solens nästan horisontala

strålar gåfvo åt qvällslandskapet en präktig belysning, i

hvilken boskapen antog en högröd färg och gräset fick en

särskildt liflig grönska.

DANS KRING MAJSTÅNGEN.

Då jag vandrade ned för sluttningen, kom en herre

fram till mig ocli presenterade sig själf som Herr W.

Toshach. Han egde ett stort mejeri strax i närheten och

ett nära Falkenberg samt producerade smör för den engelska

marknaden. Afven hade han ett par vackra döttrar för

hvilka lian föreställde mig, och det dröjde ej länge, innan

jag dansade kring majstången med den ena.

En polka spelades upp, men dansen liknade den

kraftiga svenska bondpolskan, i hvilken man starkt markerar

takten på det första af de tre stegen. Stampandet och

skrapandet skedde så högljudt, att då man kom bakom

musiken, man ej kunde höra en ton, men man fortsatte

likväl att dansa, stampa i takt och snurra rundt omkring

dansbanan ocli huru glad var icke en och hvar, då han

-eller hon åter kom inom hörhåll, att känna sig vara i takt

med musiken! Men trångt var det här med besked.

Hvarje par försökte att snurra omkring i en så liten sväng

som möjligt för att kunna hålla sig inom »den

tongif-vande kretsen». Och alla voro snart så tätt sammanpackade,

att man ej kunde vända sig alls; under långsam rörelse,

men ifrigt stampande takten, drog sig hvarje karl

baklänges, medförande sin sköna, tills vid de allt mera

försvagade tonerna af musiken hopen glesnade, och vi kunde

svänga om i takt med det allmänna stampandet för att

snart åter vara framme vid musiken och midt i trängseln.

Alla voro muntra och vid bästa lynne. Gossarne

skrattade åt allt, som sades, och bondflickornas fylliga

kinder blefvo ännu bredare genom det ständiga småleendet.

Bidragen till musiken voro frivilliga; tjugufem öre

motto-gos med tacksamhet, och en krona framkallade en sådan

mängd bugningar och handslag, att jag fick klart för mig,

att det var en utomordentligt frikostig gåfva. Alla tyckte,

att »det var så roligt». Det syntes icke vara någon, som

»styrde för det hela», i amerikansk mening, och hade någon

förtjenst därpå. Det var en fullständigt improviserad fest

af landtfolk, som kommit tillsammans från sina ensamma

gårdar för att hafva roligt och fröjda sig öfver sol och

ljus, öfver de långa, härliga dagarna och de ljusa nätterna,

YNGEREDSFORS VID ÄTRAN.då det alltid finnes en rodnad på himlen och alltid är ljust

nog, för att man skall kunna urskilja sin nästas anlete.

Yid midnatt gick jag öfver kullen med familjen

To-skack, tvärs öfver kyrkogården, där vi sågo tre nya graf var,

på hvilka efterlefvandes kärlek lagt blommor, och ned för

sluttningen längre bort till mejeriet, kvarifrån man kade

utsigt öfver Atrans vackra dal. Här i en stor sal i öfre

våningen, var uppdukad en riklig varmrättssupé, som

serverades med äkta landtlig gästfrihet. Efter supéen vandrade

vi alla tillbaka öfver kullen till majstången.

Klockan ett började natten, som icke alls varit mörk,

att ljusna till gryning. Jag lyckades slutligen få Carl bort

från en lång bondflicka med junonisk växt efter »blott en

dans till», ock vi lemnade nattsvärmarne, hvilka dansade

ock stampade lika lifligt som någonsin.

Den gamle hvithårige bonden, i hvilkens lada vår bäst

var insatt, kom fram, blickade in i mitt anlete i balfdagern

ock öfvertalade mig att gå in ock tömma ett glas

hemma-brygdt dricka med honom till Amerikas ära.

Därefter åkte vi kem i den spöklika skymningen, då

det kvarken är dag eller natt, utan väger mellan båda —

en skymning egen för norden, med soluppgångens förebud

på himlen i norr ock kela rymden genomträngd af en

dager, som röjer tingens konturer, men icke låter deras

färger framträda, så att den böljande rågen kade samma

färgton, som den dammiga landsvägen; skuggor fanns det icke,

ty spöken kasta ingen skugga.KAPITEL XXVIII.

KONUNGEN OCH HANS KRIGSMÄN.*

slutet af Augusti 1884 befann jag mig i

Stockholm. Här sammanträffade jag med konungen och

kort därefter vid den sedvanliga fältmanövern, som

hålles hvartannat år, såg jag hans krigsmän.

Hvad jag var vittne till vid dessa två tillfällen

var, liksom allting annat i den underbara norden, alldeles

olika hvad jag sett af dylikt i andra europeiska länder;

ja, till den grad olika, att hvarhelst jag berättat det, som jag

då upplefde, mina åhörare visat ett intresse så långt öfver

hvad min förmåga som berättare hade kunnat tillförsäkra

mig, att jag däraf känt mig uppmuntrad att träda fram

inför den vidare krets, för hvilken dessa blad äro afsedda.

Jag fick underrättelse, att jag skulle erhålla företräde

hos Konung Oscar den 29 Augusti kl. ett e. m. på

Drottningholm. Detta stora och solida slott, med sina räta

byggnadslinier och sitt enkla tak, är alldeles olikt våra

sommarbyggnader i Drottning Annas tidehvarfs stil. En

smal arm af Mälaren bildar Lofön, på hvilken

Drottningholm ligger; men det finnes intet, ej ens den korta bro,

hvilken är lagd öfver det smala sundet, som gifver

tillkänna, att man lemnat fastlandet. Då vår vagn stannade

utanför hufvudingången till slottet, gjorde två ordonnanser,

en på hvardera sidan om vagnen och vänd emot denna,

* Detta kapitel är på min begäran skrifvet af min broder, Henry Goddard

Thomas, General i Förenta Staternas armé. Förf.sedvanlig honnör. Yäl hunna upp för den höga trappan,

lingo vi en likadan salut. Vid ytterdörren mottogos vi

af en lakej, som, djupt bugande sig, följde oss till en annan,

hvilken åter beledsagade oss genom flera höga och rymliga

gemak till Kabinettskammarherren Ribbing. Denne förde

oss till audiensrummet och samtalade några ögonblick med

oss. Strax därpå öppnades dörrarna till audiensrummet

liksom af sig själfva; Kabinettskammarherre Ribbing

försvann med en artig bugning, och vi trädde in.

En medelålders man, klädd i svart bonjour om två

knapprader och perlgrå benkläder, med helskägg och mörkt

gråsprängdt bår, uppbärande sina sex fot och fyra tum med

ett behag och en liflighet, som, om han helt okänd hade

vandrat framåt på Broadway, skulle föranledt de fleste

mötande att vända sig om och se efter honom, kom emot

oss och sade på fulländad engelska till min broder.

»Glod dag, Mr. Thomas. Hvar har ni varit i sommar?»

Detta var Konung Oscar af Sverige. Efter ett par

ögonblicks samtal med min bror, vände han sig till mig,

och jag blef föreställd för honom. Jag var naturligtvis,

såsom officer i Förenta Staternas armé, klädd i full

uniform, och min bror anmärkte, i det han tydligen

hänsyf-tade på ett föregående samtal öfver samma ämne:

»Ehuru jag själf icke bär uniform, är jag glad öfver

att vara i tillfälle att för Eders Majestät få föreställa min

hroder, som bär en sådan.»

»Ja, väl», sade konungen, »det är mig ett stort nöje

att se honom och se honom i uniform.» Därefter tillade

han, vändande sig till mig: »Då jag vid högtidliga till-

fällen bär min uniform och mina ordnar och pryder mig

med all möjlig omsorg och värdighet, för att bevisa

främmande makters sändebud vid mitt hof tillbörlig heder,

förefaller det mig något sällsamt, att en af dem icke skall

hafva rätt att gengälda uppmärksamheten. Jag tror, att

jag skulle emottaga er broder, till och med om han vore

utan rock, ifall er regering önskade det; men i alla fall

skulle det göra mig större nöje, om han hade tillstånd att

visa sig i en kostym, i hvilken jag, då han vänder ryggen

till, kunde skilja honom från en vaktmästare.»

Thomas, Från Slott till Koja.Efter några minuters samtal frågade konungen migr

om jag kade uppdrag att bevista den stora fältmanövern,

ock då han körde, att det ej var fallet, var kan nog nådig

att inbjuda mig att åse den, utan officiell egenskap, som

kans gäst.

Strax därpå bad kan min bror ock mig stanna qvar

till frukosten, artigt tilläggande, att kan ej riktigt visste,,

kuru annars någon presentation för drottningen skulle

kunna ega rum. Han sade, att vi skulle träffa

kammarherren Bibbing ock drottningens öfverkammarherre Grrefve

Claes Cronstedt i nästa rum, ock att dessa herrar skulle

visa oss slottet före frukosten, som skulle serveras en kalf

timme därefter.

Frukosten intogs på ett slags balkong, som var

omkring fyratiofem fot lång ock tjugu fot bred, täckt

ofvan-till ock på båda sidorna, men öppen framtill, där man

mellan hvalfbågar ock öfver några utsökt väl anordnade

terrasser kade utsigt öfver den vackra Mälaren. Bordet

sträckte sig utefter nästan kela verandan. Yid ena änden

satt konungen med drottningen till venster om sig, så

att kåda kunde öfverskåda bordet i dess kela längd.

Bredvid drottningen satt kronprinsen, därnäst en hoffröken*

sedan jag, Grrefve Cronstedt, Major Bergman ock efter

honom några andra kofmän. På andra sidan satt närmast

konungen en hoffroken, bredvid henne Prins Eugen,

därnäst min broder, så Kammarherre Pikbin g, Kammarherre

Celsing m. fl. Bakom drottningen stod hennes löpare, med

sin ståtliga plymagerade mössa på kufvudet, ock bakom

konungen kans jägare, klädd i sin uniform af blått ock

silfver. Het är i vårt land ett nästan allmänt vedertaget

bruk för officerare vid armén ock flottan att lägga af

värjan, innan man sätter sig till bords. Så är icke fallet i

Sverige. Hå jag skulle sätta mig till bords, förde jag

antagligen min venstra hand ofrivilligt till värjfästet för

att som vanligt taga af mig värjan. Konungen, k vilkens

uppfattningsförmåga är snabb som blixten, sade: ))Het är

rätt, general; ni kan gärna lägga af värjan.»

Konungen och drottningen ledde konversationen ock

talade mest med mig, naturligtvis för att visa artighet motfrämlingen. Mormonfrågan, dynamitattentat, den expedition,

som utsändts för att hjälpa polarfararen Greeley,

möjligheten att i kommande krig begagna fartyg af

monitortypen, negrernas ställning och utsigter för framtiden, det

amerikanska folkets karakter och böjelser voro de

ämnen, som afhandlades. Ej ett ord förekom om den

politiska ställningen eller striden om presidentvalet, hvilken

just då försiggick. Denna hvart fjärde år återkommande

stora rörelse i vårt land tycktes icke intressera deras

maje-stäter.

Då det under samtalets gång kom fram, att jag i

tre veckors tid hade vistats vid Saltsjön hos Daniel H.

Wells, äldste rådsherre hos Brigham Young och

generallöjtnant vid Nauvoobrigaden, samt varit gäst i hans

familj eller rättare i en af hans sex familjer, blefvo deras

majestäter, isjmnerhet drottningen, mycket intresserade att

höra talas om generalen, hans sex hustrur och några

och tettio barn samt om anordningarna inom de tre hus,

i hvilka alla dessa bo. Konungen anmärkte, att han

skulle behöfva ett fjärde för sig själf; men drottningen

slog fram, att mannen skulle få ett relativt lugn, om han

lät hustrurna gräla sins emellan.

Varmrätterna serverades på porslinstallrikar af sällsynt

skönhet, de kalla på silfvertallrikar; till frukten

begagnades guldknifvar. Det svarta brödet, som ätes öfverallt i

Sverige, förekommer äfven på konungens bord. Det

uppträdde i dag i tunna smörgåsar, »sandwichs», hvilka voro

gjorda af hvitt bröd på ena sidan och svart på den andra.

Hvad beträffar dryckesvarorna, hade vi till de olika rätterna

ungefär samma viner, som vid liknande tillfällen pläga

förekomma i Hvita Huset, naturligtvis, utom under den

märkliga tid, då vi till president hade Hayes, vid hvilkens

fester, för att citera hans vördnadsvärde och skämtsamme

statssekreterares ord, »vattnet flödade som champagne».

Dessutom serverades äfven här, liksom öfverallt i Sverige,

det mest välsmakande och lätta öl, jag någonsin druckit.

Det är beredt efter pilsnermetoden, har nästan samma

färg som sauterne, är utomordentligt godt och läskande

samt fräser och skummar som champagne. Efter frukostentog konungen min broder afsides för att tala enskildt

med honom, och drottningen var nådig nog att fortsätta

samtalet med mig. Efter en haiftimme aflägsnade sig de

kungliga, och strax därefter togo vi afsked och gingo

öfver till andra sidan af slottet. Till vår stora förvåning

kom konungen ut från en dörr i nedersta våningen, arm

i arm med en ung jätte, hvilken med sina sex fot och sju

tum nådde ett stycke öfver sin fader. Jätten var Prins

Carl. Konungen frågade skrattande, då jag blef föreställd

för prinsen, om vi hade längre män i vår armé. Prinsen

ser mycket bra ut, har rak och behagfull hållning, trots

sin längd, och blixtrande ögon samt är i h varje tum en

krigare. Efter denna sista presentation foro vi hem.

Fältmanövern i Sverige.

Följande dag, den 30 Augusti, lemnade jag

Stockholm med tåget tio minuter efter sex e. m. och for till

Malmö för att bevista fältmanövern. Malmö, en stad med

50,000 invånare, är konungarikets tredje stad och ligger

på Sveriges sydvestra kust vid sundet midt emot Danmarks

hufvudstad, Kjöbenhavn. Yi hade en sofvagn; en smal

gång, som lopp långs ena sidan af vagnen, förde till tre

små salonger, hvar med två bäddar, samt ett toalettrum.

När vagnen var full, rymde den alltså endast sex personer.

Smårummen eller salongerna voro särdeles rymliga;

sofplat-serna voro midt emot hvarandra och anordnades på dagen

utan vidare till sittplatser.

Yi anlände till Malmö omkring half åtta morgonen

därpå, och på Hotell Kramer fann jag en vacker

lägenhet reserverad för mig på konungens befallning. Jag hade

just gjort toalett och slutat min frukost, då Major Malmborg,

tillhörande konungens militära uppvaktning, och Löjtnant

Kibbing vid hästgardet, båda anställda hos de utländska

officerarne, kommo på besök för att se till, att jag hade allt,

som jag behöfde eller önskade. De gjorde besök hos oss

alla efter vår rang. Då denna skyldighet var fullgjord,

tog Löjtnant Kibbing med sig den yngste af de främmande

officerarne och gjorde med honom visit hos den i rang

närmast hö^re. Sedan besökte alla tre den nästa och så

Ovidare, så att sällskapet alltjämt ökades, tills samtliga

uppvaktat den äldste. Vi voro i allt elfva. Från Italien hade

infunnit sig Ofverste-löjtnanten Guerini och Löjtnanten

Markis Spinola, son till italienske ministern i Stockholm. Major

Ceurvorst representerade Belgien och Öfverste Sologoub

Kyssland; Ofverste-löjtnant Jensen, kommendant på

Kronborgs slott, å hvars vallar Hamlet såg sin faders vålnad,

hade kommit öfver sundet från Danmark; Ofverste-löjtnant

Donop, Kapten A ppert och Kaptenen Grefve du Moriez

voro skickade från Frankrike. Från Preussen hade anländt

General von Hahnke och Majoren Prins Salm;

undertecknad var den långväga gästen från Förenta Staterna.

Preus-sarne hade kommit fullständigare utrustade än vi andra.

En ordonnans, typen för en ståtlig krigsman, hade skickats

med en hvar af dem. Då alla besök voro gjorda, satte vi

oss till aktivt arbete, nämligen att instudera de program,

PROGRAM: 31 AUGUSTI.

1,45 e. m. Presentation för Hans Maj:t Konungen.

2.3 0 e. m. Åka till stationen för att närvara vid Hans Maj:t

Konungens afresa.

4 e. m. Middag på Hotell Kramer.

6.3 0 e. m. Infinna sig vid stationen för att fara med bantåg till

Ska-bersjö station; därifrån i vagn till Torups herregård. Bagaget skall före 6 e. m.

lemnas till portiern, hvilken ombesörjer dess afsändande från Malmö. Det

möter alltså på Torup.

1 SEPTEMBER.

Frukost 6,3 0 f. m. Till häst 7,3o f. m. Hvarje officer skall rida den

häst, som framföres af en ordonnans, hvilken i sin mössa har namnet på den

officer, hos hvilken han är anställd. Efter slutad manöver skola officerarne

rida tillbaka till Torup, lemna sina hästar och på tid, som skall

tillkänna-gifvas längre fram, fara i vagn för att spisa middag hos Hans Maj:t vid

Skabersjö.

2 september lika med nyss föregående dag.

3 september, ombyte af qvarter.

De främmande officerarne hemtas till Yidarp, där de skola bo till

manöverns slut. De skola hvarje dag spisa middag hos Hans Maj:t Konungen vid

Svenstorp. Då de återkomma till Malmö efter manöverns slut, stå samma rum,

som förut, på Hotell Kramer till deras disposition, tills de afresa.

Axel Ribbing, Löjtnant.

Adolf Malmborg, Major.som tillställts oss, och taga reda på den stundande

fältmanövern med hjälp af de militärkartor och planer, som

vi fått. Program och förhållningsorder för manövern,

såväl skrifna som muntligen meddelade, voro på franska, och

i en not på förra sidan äro här upptagna några utdrag,

som läsaren kan behöfva känna, ordagrant återgifna från

originalet.

Klockan tre qvart till två e. m. hegåfvo vi oss till

landshöfdingeresidenset, där vi i en stor sal blefvo föreställda

för konungen. Salen var, med undantag af den för

presentationen reserverade platsen, öfverfylld af folk från staden.

Konungen var i full uniform, med bröstet strålande af

ordnar. Yi buro alla sidogevär och voro naturligtvis barhufvade.

Klockan 4 spisade vi en utsökt middag i Hotell Kramer

med viner af så utmärkt beskaffenhet, att jag undrar, om

de ej kommo från konungens egen källare. Klockan half sju

foro vi enligt order med tåget till Skabersjö. Yid ankomsten

dit voro oss till mötes vagnar, som förde oss till Torup,

den fetlagde och treflige Kammarherren Coyet’s egendom.

Byggnaden, målad i gult med hvita lister, är ganska

stor. Hufvudpartiet har rektangulär form och är tre

våningar högt, fasaden omkring åttio fot i längd med femtio

fots djup. Midt igenom huset går en vestibul af femton

fots bredd, hvilken delar första våningen i två hälfter.

Stentrappor på båda sidor föra till våningarna däröfver.

Från ena sidan af vestibulen kommer man till den stora

matsalen om femtio fots längd och trettio fots bredd;

från den andra till kök och skafferier m. m. Andra och

tredje våningen af delas af en tio fot bred korridor; på

båda sidor om denna ligga rum, alla omkring tjugu fot

långa, men af olika bredd. Både hus och rum äro, så

vidt jag kunde se, större i Sverige, än de äro hos

personer af samma ekonomiska villkor i Förenta Staterna;

men ej inredda med sådan lyx. Man kan gå omkring i

sin kammare utan att se en massa småsaker, såsom

imitationer af hanjos eller tamburiner, stycken af gammalt

poi’S-linsgods, uppsatta på väggarna, träspadar dinglande på

band och väntande att bli nedstötta, små fotografier och

andra konstverk i miniatyr, stående helt osäkert, såsomstödda på ett enda bräckligt bakben, sängöfverkast,

hvil-kas hopvecklande och undanläggande tager lika mycken

tid, som en rask karl behöfver för att kläda af sig;

kort-ligen allt detta tillbehör och dessa lapprisaker ntan värde,

men mycket besvärliga, hvilka så störande inverka på en

persons trefnad i vårt fria land.

Åkningen hade gifvit oss aptit i trots af den utmärkta

middagen, och då Kammarherre Coyet omkring kl. half

elfva e. m. öppnade dörrarna till den stora matsalen, voro

vi särdeles belåtna att få träda in och gjorde full rättvisa

åt den präktiga måltiden.

Det var nära midnatt, då vårt bagage anlände. Efter

att hafva användt en timmes tid för att fördela detsamma

och få det fördt till de olika rummen, voro vi så trötta,

att vi gingo och lade oss.

Nästa morgon, den 1 September, ringde klockan för

andra gången till. frukost med militärisk punktlighet kl.

half sju, såsom föreskrifvet var; och precis i samma

ögonblick gick jag, med rocken knäppt till hakan och värja

vid sidan, ner för den stora trappan och inträdde i

matsalen. Jag blef obehagligt öfverraskad att se alla

officerarne utom mig själf sitta vid bordet. Ej heller

minskades min känsla af obehag, då alla, som voro yngre i

tjen-sten än jag, reste sig och förblefvo stående, tills jag hade

satt mig. Efter detta infann jag mig i matsalen strax

efter första ringningen, färdig att sätta mig till bords med

de andra, då klockan ringde för andra gången. Ofverallt

i Europa fäster man mera vigt vid dessa detaljer än

hos oss.

Yi stego till häst kl. precis half åtta och begåfvo oss

i väg utan ett ögonblicks dröjsmål, med Major Malmborg

i spetsen. Yid detta ställe i min berättelse vill jag

förklara situationen:

Niotusen niohundratjuguåtta svenska soldater deltogo

i manövern. Denna styrka var delad i två kårer, A och

B. Kåren B (fienden), som anfördes af General

Ceder-ström, bestod af andra och tredje infanteribrigaderna,

hvar-dera om fyra bataljoner, en kavalleribrigad om åtta

sqva-droner, fyra batterier och en trängkolonn. Denna kår an-tages hafva gjort en landstigning vid Trelleborg på Sveriges

södra kust; och kåren A (en styrka, som uppbådats för

att drifva fienden tillbaka) bar samlats vid Eslöf, omkring

fyra och en balf mil norrut. Ofver kåren A förde

General Abelin befälet; den bestod af första infanteribrigaden,

sex bataljoner, två kavalleribrigader, hvardera om åtta

sqvadroner, den första kommenderad af kronprinsen, samt

tre batterier och en trängkolonn. Innan manövern, hvilken

vi skulle åse, började, hade kåren A (försvarsstyrkan)

marscherat till Svedala, en liten by omkring tre mil söder om

Eslöf och ungefär halfannan mil norr om Trelleborg. Kåren

B (fienden) hade tågat norrut nära en mil inåt landet och

stod stridsfärdig vid Ahlsta, en järnvägsstation tre

fjär-dingsväg söder om Svedala. Vi, utländska officerare, rida

emellertid kl. halfi åtta f. m. ut till stridsplatsen. Yi

befinna oss nära en mil från den ena hären samt halfannan

mil från den andra och hafva i dag att göra en lång ridt.

Yi sätta af i jämnt traf öfver fält, genom skogar och förbi

landtgårdar, vid hvilka en rik skörd står mogen, samt göra

ibland halt för att få några upplysningar af Major

Malmborg. Yi rida omkring kåren A:s olika afdelningar, då

de rycka framåt för att försvara sitt land. Därefter

ömsom flott galopp, ömsom traf, ty tiden är knapp och vägen

lång, till dess vi kunna nå fienden (kåren B). Yi stanna

längsta tiden vid kronprinsens kavalleribrigad. Den står

samlad på en liten höjd, ryttarne af suttna och med lossade

sa-delgjordar. Emellertid gör en infanteribataljon halt nedanför

höjden, och en munter löjtnant kommer upp, presenterar

sig för mig och säger på flytande engelska, att Grefve von

Rosen, en af konungens kammarherrar, icke är den ende

svenske tjensteman, som gift sig med en amerikanska; att

han själf troget följt grefvens exempel och gifvit sitt hjärta

icke blott till en amerikanska, utan ock till en flicka från

Philadelphia, alldeles som grefven gjort; samt att jag borde

lära känna mina halfbröder i den svenska arméns

officerskår. Härtill lade han annat skämtsamt tal. Löjtnanten

hade fått nästan så mycket mull på sig, som om han

verkställt sin egen jordfästning, och var lika munter som

damm-liöljd.

Just nu vid middagstiden möttes de båda kårernas

förtrupper på flera ställen, tämligen långt bort från oss,

vid Aggarp, Brännemölla och Svedala station; där

skärmyts-lades med gevärseld, och då och då hördes dundret från

en kanon. Kåren A var vid skymningens inbrott hårdt

ansatt. I alla händelser drog den sig tillbaka till den

ställning, som den på morgonen innehaft vid Svedala, för

att bivuakera där. Som reträtten begynte, skyndade vi

oss hem till Torup — omkring tre femtedels mil —, där

vi, så godt sig göra lät, från vår drägt togo bort spåren

af dagens mödor. Efter en otroligt kort stund visade

sig Greneral von Hahnke och Prins Salm på borggården

i full militärisk ståt: deras uniformer, som sutto utmärkt

väl och klädde dem förträffligt, sågo ut, som om de varit

på för första gången, deras lackerade, eleganta ridstöflar

voro spegelblanka, deras värjor glänste som nypolerade, det

hela tack vare de två väl inöfvade ordonnanser, som de

hade med sig från Berlin. Vagnarna körde nu upp och

förde oss till Skabersjö gård, där vi skulle spisa middag

med konungen. Middagen serverades i ett långt, vid

ändarna halfcirkelformigt tält af blå- och hvitrandig segelduk.

Bordsgästerna voro fyratiotvå. Den kungliga intendenturen

bjöd på sherry, madera, champagne samt rödt och rhenskt

vin, hvarförutom vi ur stora glas drucko samma slags

pilsner, som jag här of van beskrifvit. Vinerna voro utmärkta,

såsom man kunde vänta vid en kunglig taffel, men huru de

varma rätter, som serverades, kunnat hålla sig så förträffligt,

oaktadt färden i fria luften, var och förblef en hemlighet.

Kabinettskammarherre Bibbing hade tillsyn öfver

köksde-partementet, och om Sverige skulle få krig under den

närmaste framtiden, borde det kunna påräkna de främmande

officerare, hvilka åskådade 1884 års fältöfningar, såsom

allierade, om de blott kunde vara säkra på, att samme

kammarherre skulle få högsta inseendet öfver förplägningen. Två

förnäma damer sutto med oss till bords, på konungens högra

och venstra sida. Midt emot Konungen satt Kammarherre

Ribbing, till höger om honom General von Hahnke, till

venster jag och så undan för undan, omvexlande med

hvarandra, en främmande officer och en svensk.Det var nästan farligt att blicka npp. Om man så

gjorde, var det gifvet, att en svensk officer uppfångade ens>

blick. Härvid spred sig öfver hans hela anlete ett leende

fullt af broderlig hjärtlighet och gästvänskap, allt medan

han höjde sitt glas med en bugning lika uttrycksfull och

menande, som hans småleende. Därpå sade lian »skål» —

hvilket är ungefär likbetydande med vårt »how» — och

tömde glaset i botten; sedan svängde han det ånyo för att

visa, att det var alldeles tomt, och satte ned det, alltjämt

med en leende min.

Dessa vikingaättlingar äro ett lifskraftigt slägte. En

butelj vin verkar på dem icke synnerligen annorlunda, än

en half kanna hafre på en percheronhäst. De voro tre

mot en, och fastän de icke på ringaste sätt hade någon

sådan af sigt, som att vi snart nog skulle ramla under

bordet, kände jag dock, att jag för min del borde

undvika att få för mycket till bästa af deras goda kamratskap

vid en middagsmåltid.

Konungen drack vid middagen med en och en i

sänder af de främmande officerarne, hvarvid han för hvarje

gång talade till den, som han »bjöd upp», några artiga

ord, alltid på dennes eget språk, och således på ryska till

Ofverste Sologoub, på danska till Jensen, på engelska till

mig o. s. v. Han tycktes alltid vara fullkomligt herre

öfver det språk, som han begagnade, och det var för

honom tydligen icke förenadt med någon svårighet att

omedelbart öfvergå från det ena språket till det andra. Också

har han fått allmänt erkännande såsom den störste

språkkännare bland monarker.

Efter middagen promenerade vi omkring i fria

luften, rökande och lyssnande till musiken. Konungen

språ-kade med hvar och en af oss särskildt. Yid tiotiden drog

han sig tillbaka. Dessförinnan kunde naturligtvis ingen af

gästerna lemna samqvämet. Yid återkomsten till vårt

qvar-ter anmärkte General von Hahnke och jag, som åkte jämte

hvarandra, på samma gång, att vi icke förut hade sett

bildstoden i nischen. Yår förundran häröfver stegrades,

då denna ståtliga bildstod lyfte upp ena armen och gjorde

honnör samt därefter lemnade nischen. Det var vår skämt-samme värd, Kammarherre Coyet, som hade klädt sig i

hofuniform och tagit plats i nischen, då han hörde

rullandet af de återkommande vagnarna. Vi intogo därpå kalla

förfriskningar, uttalade våra ömma bekymmer för

hvarandras »helsa och välgång» — vid bägaren — och gingo se’n

till sängs.

Den 2 Sept. Vi stego upp lika tidigt på morgonen

som dagen förut och redo åstad till stridsplatsen i jämnt

traf. Kåren A hade dragit sig något tillbaka åt norr och

stod i en stark position på omkring en fjärdingsvägs

utsträckning, emellan Yddingen och Fjällfotasjön. Kåren B

sökte drifva den från denna ställning. I sådan af sigt hade

B-kåren kastat större delen af sin styrka vester om sjön

Yddingen, hvaremot den mindre delen hotade A:s högra

flank öster om samma sjö vid Bökebergs slätt. Kåren A

låtsade, som om den ville upptaga striden därstädes, men

retirerade i stället en tredjedels eller en half mil norrut

till Hy by och började där förskansa sig. B följde efter

och utbredde sina flyglar som vingarna på en stor fågel,

tills den venstra sträckte sig öfver Torup, hvilket nu kom

att ligga vester, icke, såsom förut, norr om den anfallande

styrkan. A retirerar tre fjärdingsväg till Staffan storp;

fienden rycker fram och besätter Hyby, som A alldeles

nyss lemnat.

B:s kavalleri, som nu hinner upp A:s eftertrupp,

sitter af, och en liflig skärmytsling eger rum. Skådespelet

är härligt: den vågformiga marken betäckt med rika

skördar; husen med sina halmtak; de två vackra sjöarna;

kri-garskarorna, som röra sig än åt ett, än åt ett annat håll;

den hvita röken, som ringlar upp vid den smattrande

gevärselden, och slutligen kanonernas dofva ljud, allt förenar

sig till en underbar verkan.

Vi hade en skarp ridt denna morgon. Det var en

varm, solig dag. Jag blef förfärligt törstig, och mina

kamrater gjorde sig lustiga öfver, att jag höll vid en bondgård

och drack nära på ett stop mjölk. För att bemöta dem,

utbredde jag mig bland annat öfver deras otur att icke

liafva någon sådan törst att släcka, och sade, att jag icke

skulle vilja sälja min törst för tusen kronor. Detta skämt,som hos oss redan blifvit utnött, var för dem alldeles nytt

och slog ofantligt väl an — ja, så väl, att det framfördes

till konungen. Vid middagen sade nämligen Hans Maj:t

med en blick på miua fulla vinglas:

»Hur kommer det till, general, att ni efter en sådan

dag icke rör på glasen? Tycker ni ej om mina viner?

Mig smaka de väl. Om vinet är godt, är jag icke så

nogräknad med maten. Hvart har den tagit vägen, den där

härliga törsten, som ni skröt öfver i dag på morgonen?»

Med en lätt skiftning i sätt och hållning, omöjlig att

be-skrifva, men så beskaffad, att den kungliga vinken nästan

tog form af en befallning, höjde han därpå sitt glas och

sade: »Er skål!»

Jag svarade så, som alla gjorde, när konungen drack

med en af sina gäster. Jag reste mig upp, så fort min

värja och stolen, som måste skjutas tillbaka, det medgåfvo,.

rätade upp mig till hela min längd, med styf militärisk

hållning och klackarna tillsammans, och drack konungen till i

champagne, konungen bland viner. De tillstädesvarande

damerna reste sig, då konungen drack med dem, likaledes

nästan helt och hållet och nego. Jag sade till Hans Maj:t,,

att han i viss mån påminde om den gamle herren från

Kentucky, hvilken tillrättavisade en ung man, som talade om

dålig whisky, med följande ord: »En sorts whisky kan vara.

bättre än en annan, men ingen whisky är dålig.»

Konungen svarade, att jag nog hade rätt, ty han tänkte om vin

ungefär på samma sätt, som Kentuckyherren om whisky.

Konungen bar under fältöfningarna generals

släpuniform, härmed, likasom genom sitt sätt i det hela,

antydande, att han ville hafva fältlif och icke hofetikett.

Ingenting tycktes undgå hans uppmärksamhet. Jag

bar mina militära utmärkelsetecken, när jag föreställdes för

honom på Drottningholm, och vid den officiella

presentationen i Malmö, men hade icke satt dem på mig för

fältmiddagen. En adjutant sade mig, att konungen hade

lagt märke till, att jag ej bar dem, och han frågade, hvad

skälet var. Jag meddelade honom, att de icke voro

dekorationer och buros endast vid högtidliga och officiella

tillfällen. »Men», sade adjutanten, »de beteckna ju aktiv krigs-tjenst?)) Jag svarade, att så var fallet, ocli vårt samtal

härom afstannade, men längre fram sade han sig hafva

fått det intrycket, att konungen skulle tycka om, ifall jag

bar dem vid middagen. Detta var naturligtvis i själfva

verket en helsning från konungen och ett bevis på, huru

noggrant han gaf akt på. livarje bruk och hvarje olikhet

i sådana i fråga om de främmande officerarne. Yid

återkomsten till Torup fingo vi af Major Malmborg följande

order för morgondagen på franska:

»Edra kappsäckar, mina herrar, skola vara packade

strax före nio f. m., på det att I mån gå ned till

frukosten precis kl. nio. Kl. half tio vänta vagnar, som skola

föra eder till Skabersjö station, hvarifrån I kommen att

befordras med extratåg, via Malmö och Lund, till Yidarp.

Tåget stannar i Lund en timmes tid, hvarunder tillfälle

är beredt för eder att bese domkyrkan och universitetet.»

Domkyrkan såg ut att vara af hög ålder. Den har

också icke brunnit ned och blifvit ersatt med en annan,

såsom fallet är med större delen af de gamla byggnader,

som man får se i Europa.

Sägnen mäler, att den blifvit byggd af jätten Finn.

En bekräftelse härpå finner man i en basrelief-bild af

jätten själf, hvilken klättrar uppför en af pelarna i den

ofantliga kryptan, i ställning af en gosse, som klifver upp i

ett träd. Tydligen håller mäster jätte på att stiga upp i

första våningen för att se, i hvad mån det går framåt med

hans kyrkobyggnad. Den gamla universitetsstaden räknar

bland sina minnen den frejdade författaren till »Frithiofs

saga», Esaias Tegnér, och dennes bildstod pryder platsen

framför »Akademiska föreningen». Sedan vi besökt

domkyrkan och universitetet, åkte vi till en ädlings hus, hvilket

i provinsen var bekant för sina gobelintapeter. Dessas värde

hade en gång i tiden varit så föga kändt, att rummet

begagnats till sädesbod, utan att man brytt sig om att

borttaga tapeterna, livilka också voro tämligen mycket skadade.

Till sist kommo vi med tåget till Ortofta station och vårt

nya qvarter på Yidarps i närheten däraf belägna herresäte.

Under tiden hade kåren A, såsom vanligt, retirerat, denna

gång något öfver en mil åt nordost till Hardeberga, och Bhade, likaledes efter vanan, följt efter och bivuakerade på

de ställen, A innehaft natten förut, vid Staffanstorp och

i byarna i dess grannskap.

.Efter middagen inbjöd konungen den svenske

generalen Björnstjerna samt Greneral von Hahnke och mig att

följa honom till ett litet rum en trappa högre upp. Sedan

vi tändt våra cigarrer och samtalat en stund om manövern,

vände sig konungen till mig och sade: »Vi tro oss veta,

att amerikanarne i allmänhet äro starka i fantasiskapelser,

och Klippbergen, där ni varit stationerad, äro framför allt

kända för sina uppfinningsrika berättare; ni skulle väl nu

kunna duka upp för oss en riktig godbit från vestern.»

Jag försökte att göra heder åt den talang, som han

tillerkände oss, genom att berätta om en björnjagt i Kanada,

då jag träffade på en gammal griselbjörn och afsköt all min

ammunition på honom. Han var så gammal och seg och

lurfvig, att kulorna icke ens trängde genom raggen, ännu

mindre genom huden. Sedan min ammunition tagit slut,

jagade han mig, i ren elakhet, med underförstådd af sigt

att till sist taga fast och äta upp mig, men också för att

hafva roligt åt min förskräckelse under tiden. Jag lopp

i nära två dygn, alltjämt med björnen i hälarna, tills jag

hade kommit igenom Dakota, Montana och Wyoming,

hvarpå jag uppnådde den stora landthöjden i Colorado.

Jag vände där mina steg åt den vestra sluttningen, hvilken

är skogrikare än den östra, och klättrade upp i ett träd.

Björnen blef nu så förbittrad, att han stod qvar vid

trädet hela eftermiddagen, kastade sten på mig och svor åt

mig, i det han utstötte ett läte, som »vuff» eller »uff», som

är dessa djurs enda sätt att uttrycka en svordom invärtes.

)) Tell thai to the marines» ())det var en äkta

skepparhisto-ria»), sade konungen. Då jag tog mig friheten att fråga,

h varifrån Hans Majestät hemtade så karakteristiska

språkuttryck, svarade konungen, att han tillbragt sommaren i

England ombord på sin jakt.

Den 4 September. Yi stiga till häst och rida ut

vid vanlig tid kl. half åtta. Då vi kommit fram till

stridsplatsen, finna vi förhållandena sådana: Kåren A har

intagit ställning vid Hardeberga, med en kavalleribrigad om-kring en half mil åt vester, vid Eåby station, och en annan

omkring en lialf mil i sydost, vid Dalby. Kåren B drog

sig nära Lund och framryckte sedan öfver Eåby och

Viby-holm mot kåren A-s högra flank vid Arendala, och en

ganska liflig strid egde rum vid Hardeberga, hvilken

slutade därmed, att kåren B tog denna plats i besittning.

Kåren A drog sig något öfver en mil norrut, gick öfver

Kjäflinge å och intog ny ställning, med högra flygeln stödd

på Örtofta och den venstra på Vidarp, där vi nu bodde.

Den hade nu retirerat till en mils afstånd från Eslöf, där

den först samlades för att rycka mot den anfallande fienden.

Emellan tio och elfva på natten besökte vi en lägerplats.

I följd af missförstånd eller dröjsmål eller otur hade

provianten för dagen först nyss anländt. Soldaterna hade icke

haft något att äta, berättade de, sedan tidigt på morgonen.

Där förekom intet knot, ingen klagan, ja, ej ens en

missnöjd min. Jag kunde icke upptäcka några tecken till

utmattning, trötthet eller retlighet, sådant som man naturligt

nog kunnat vänta sig under ett dylikt sakernas läge.

Den 5 September, som var sista dagen af manövern,

befann sig kåren B i färd med att tilltvinga sig

öfver-gången af vaden i Kjäflinge å vid Örtofta, Yidarp och

Gårdstånga. Den vann sitt syfte och dref tillbaka

försvars-styrkan, af hvilken en del koncentrerade sig i en god

ställning på en höjd i närheten. B:s kavalleri galopperade

bakom höjden och tog dem i ryggen. Längre fram kom

B:s artilleri öfver ån, ryckte upp för den kuperade terräng,

där vi stodo, och begynte bombardera motståndarne ur

deras ställning på höjden.

Det är nu manöverns galadag. Vagnar med damer

i köra upp på den sluttning, där vi stå, men sprida sig

åt alla håll, när bombarderandet börjar. Öfverh of

stallmästaren Tornérhielm sitter, i trots af sina sjuttiosju år, på

hästryggen hela dagen. Krigsministern, General Eyding,

visar sig på vår höjd i all sin glans, ridande på en ung

svart häst, och vexlar några artiga ord med de främmande

officerarne. Diplomat lika mycket som soldat, försummar

han icke de sköna i vagnarna. General Björnstjerna, en

Thomas, Från Slott till Koja. 21satt och kraftigt byggd gestalt, med rödlett ansigte och

snabb blick, bärande sina sextiosju år, som om han blott

haft trettiosju på nacken, galopperar fram till oss.

Konungen och hans stab svänga strax härpå upp i raskt traf.

Prins Eugen och hans militärguvernör äro med. Den unge

prinsen beböfver åtminstone icke någon guvernör i ridning.

Ehuru han ännu icke blifvit officer, sitter han till häst

lika väl som någon kavallerist. Under tiden har B sändt

upp mera artilleri, hvilket dammar på A å höjden häftigare

än någonsin. A besvarar elden allt mattare och mattare.

Yi, främlingar, rikta nu våra blickar mot de skogar och

dalgångar, där B:s infanteri är lägradt, för att uppfånga

första anblicken af dess skaror, när de bryta upp, samla

sig och göra anfall på A:s ställning; tydet är nu den sista,

afgörande kampen i krigsleken. Fram tåga de, ordnade

på två kolonner; med tiraljörkedjor framkastade i fronten

och på båda flankerna, rycka de under eld upp mot höjden.

Emellertid dundra salvorna från artilleriet, och kavalleriet,

som suttit af, har kommit bakom A och ansätter dess

trupper i ryggen. Detta är för starkt för en ung gardesofficer,

hvilken med en liten afdelning har blifvit detascherad till

en gård i närheten. Han för fram sitt folk med

stormsteg till att taga del i segern, för hvilken hans här har

marscherat och stridt hela veckan. En af stridsdomarne

upptäcker honom dock på långt håll, rider lös på honom

i galopp och skickar honom med hans afdelning helt

snöpligt tillbaka till hans post.

Och nu har B:s infanteri ryckt fram nästan intill

fiendens ställning. Det gör halt för ett ögonblick i den

mest skyddade position, som det kan intaga; därpå kunna

vi genom kikarne uppfånga glittrandet af bajonetterna, när

karlarna sätta fast dem på gevären. Nu svärma de upp för

kullen, hvilken ter sig helt svart nedifrån och ända upp,

när dessa menniskor likt myror kräla uppåt. På det afstånd,

där vi befinna oss, tyckas de gå snäckgången, och ändå

bär det uppför i språngmarsch; vi se, allt med hjälp af våra

kikare, huru de ett ögonblick vackla, men sedan rusa på

igen, tills de nästan kunna röra vid motståndarne, hvarvid

dessa bryta sina leder och rädda sig med flykten; i nästaögonblick äro de drifna på flykten, skingrade, ohjälpligt

sprängda och slagna.

Nu rida vi, främlingar, till nästa kulle, där vi sluta

oss till konungen och hans stab, samt vidare till Igelösa

kyrka. Där mönstras kavalleriet af konungen.

Kronprinsens husarregemente defilerar ännu en gång, i galopp, och

svänger sedan till venster, hvarvid det på återvägen stiligt

sätter öfver ett ganska styggt dike.

Härpå rida vi till kåren B:s i närheten uppställda

infanteri, hvilket mottager konungen med rop af »Lefve

Konungen! Hurrak-rah-rah-rah!» — i korta och raska tempi

och fyrfaldt upprepadt. Kåren mönstras och defilerar förbi

konungen. Sedan rida vi en tredjedels mil till Ortofta,

där vi galoppera omkring den besegrade kåren A:s

trupp-afdelningar. Dessa helsa likaledes sin konung med fyra

hurrarop samt mönstras i sin tur och defilera. Se’n hemåt

till Yidarp och därifrån för att spisa middag sista gången

med konungen och med hvarandra.

Ingenting kunde öfvergå konungens vänsälla, nästan

stridskamratlika sätt mot alla hans gäster denna afton. Han

frågade mig, om jag tyckte, att hans folk var vänligt, och

detta ord gifver en fullt riktig föreställning om det intryck,

som svenskarne i sitt eget land göra på en främlings sinne.

I det stycket liknar monarken sitt folk, och det var med

verklig saknad, som vi bjödo honom farväl och togo

afsked af de högst förträffliga män, som bildade hans

militära stab.

Till slut vill jag, utan att inlåta mig på en

fullständig redogörelse, omnämna en eller par omständigheter, som

särskildt gjorde intryck på mig. En sådan är krigarnes

märkvärdiga seghet. Kom ihåg händelsen med provianten,

som icke framkom förr än på natten. Soldaterna kunde icke

gärna hafva ätit frukost senare än kl. fem f. m. De voro

dock ännu på natten friska och krya efter en ansträngande

dag utan föda. De tycktes i själfva verket vara

fullkomligt i stånd att genomgå en sådan fasta utan att däraf

röna någon allvarsam olägenhet. De fingo icke något

regelbundet middagsmål, och efter att ha marscherat strängt

under en hel dag ryckte de ändock in krya och nöjda. Omen så beskaffad praktik hade medtagit deras krafter, kunde

de omöjligt hafva varit så muntra och vid så godt mod.

Officerarnes utseende skiljer sig i regeln från soldaternas; de

äro ett halft hufvud högre, mera smärta och smidiga,

mörkare och olika till anletsdragen; de tyckas nästan tillhöra

en annan ras än de ljushåriga och knubbiga soldaterna.

Hästarne gjorde på mig ungefär samma intryck, som

soldaterna — stillsamma, lugna, i stånd till att uthärda

ansträngningar och umbäranden i en sådan utsträckning,

att ett retligare och mera exalteradt djur skulle blifva

utslitet däraf. Helt plötsligt tagna från baracklägrens

stallrum, goda skötsel, starka föda och lätta exercis, baxnade de

uppenbarligen icke för veckans hårda fältstrapatser. Sista

manöverdagen utfodrades hästarne kl. fyra på morgonen,

och när de nio timmar senare, efter oafbruten ridt och

med öronen fulla af kanonernas dån och gevärens

smattrande, utan att hafva fått någon föda, satte af i fullt

galopp under defileringen, såsom jag förut nämnt, och sedan

hoppade öfver ett verkligen styggt dike, fanns det icke en

enda häst, som såg utsläpad, trött, svettig eller modfälld

ut, och det på sjette dagen af en fältöfning på skarpa

allvaret, föregånget af en dags marsch till stridsplatsen. Dessa

hästar äro utmärkta, vackra och stiliga att se på.

Svenskarne få många dylika djur från Tyskland och betala höga

pris för dem, omkring en tredjedel mer, än vi i Förenta

Staterna gifva för våra kavallerihästar. Den särdeles

respektable stallmästaren, alltid i sadeln, ger ett godt

exempel på officerarnes uthållighet och kraft. Generalerna äro

för det mesta äldre män med ynglingars muskler, lifsandar

och — matsmältning. Under hela min vistelse ibland

officerarne hörde jag aldrig någon anspelning, som jag kan

erinra mig, att någon morgonen därpå vaknat vid

mindre goda vätskor efter nattens festande. Jag hörde aldrig

talas om magsyra eller »kopparslagare». Och ändock lefver

man högt och äter och dricker mycket mer än vi. Ar det

klimatets förtjenst? Eller rågbrödets? Hvarpå beror det?

Förmodligen mest på klimatet. Nationens frihet från

krämpor och nervositet, till själ som kropp, gör svenskarne själfva

lika soliga, som deras långa sommardagar. Man blir före-mål för småleenden, bugningar och skålande vid alla

möjliga tillfällen.

Trefligt kamratlif föder lätt vänskap, och starka

känslor af ömsesidig tillgifvenhet började svälla inom våra hårdt

tillknäppta vapenrockar. Sedan vi kommit hem från

middagen sntto vi uppe inpå småtimmarna, ty vi drogo oss

för att bryta upp sista gången. Prins Salm, kusin till

prins Salm-Salm, som var anställd i Greneral Hookers stab

under vårt senaste krig, var en riktig lustigkurre. Det

var underbart, med hvilken lätthet han kunde förvandla

sig från en styf och stel preussisk uhlanofficer till en

fullständig tjufpojke. Hans sprittande lifsandar och

irländska lynne kommo oemotståndligt i strid med hans

preussiska militärdressyr och krigsmannatendenser. Yi fingo

höra en tysk öfversättning af »Yankee-Dudel», såsom man

stafvade ihop det, offentliggjord i Norge under titeln:

»Nordamerikanska folksången (Yankee Dudel)» af F. Schubert.

Den lydde:

Der Yankee Bub ist nett und schlank,

Und nimmer all zu fett, Mann;

Bei Spiel und Tanz, bei Bali and Schwank,

So munter, wie ein Frett, Mann.

CHORUS.

Yankee Doodle, halte Wacht,

Yankee Doodle dandy;

Furchte nicht die drau’nde Macht,

Yankee Doodle dandy.

Ofversatt låter detta ungefär så:

En Yankeesven är lång och smal,

Och aldrig fet han var, sann;

I lek och ras, på dans och bal

Han som en råtta far, sann.

CHORUS.

Yankee Doodle, håll du vakt,

Yankee Doodle dandy;

Frukta ej fientlig makt,

Yankee Doodle dandy.Denna sista natt skulle en hvar af oss berätta en

historia, sjunga en visa’ eller göra något annat. Prinsen kom

därför öfverens med mig, att han och jag skulle utföra

»Yankee Dudel» i duett, han på tjska och jag på engelska,

stående sida vid sida i ställning, som soldater i ledet, utan

att draga på smilbandet eller röra en muskel,

undantagandes förstås munnens, och så fortsätta att skråla fram en

vers den ena gången efter den andra, tills man enstämmigt

både oss att sluta. Resultatet motsvarade i allo våra

förväntningar. Vår första vers mottogs med högljudt bifall,

men när den upprepats fyra gånger, hotade hela sällskapet

att rusa på oss och rifva oss i stycken, om vi icke

upphörde på ögonblicket.

Till slut sade vi »god natt» och »farväl». »Skulle vi

någonsin träffas igen?» så frågade vi hvarandra. Ingen

kunde säga det, men jag är viss på, att alla kunde säga,

hvilken saknad en hvar af oss efter denna vecka af

angenämt kamratlif kände öfver att nödgas fara ensam till sin

vrå af världen.

Och nu, gode läsare, ett ord, innan jag bjuder

farväl. Jag har aldrig läst en redogörelse för fältöfningar,

hvilken meddelat mig hvad jag velat veta. Alla hafva

varit tabellartade sammanställningar, kartor, planer och torra

officiella rapporter om gevärs kaliber m. m., och när jag

slutat genomläsningen, har jag egt en lika lefvande

föreställning om, huru det hela tagit sig ut för deltagarne,

som anblicken af ett lik skulle gifva mig om, hurudan den

döde varit i lifvet. Jag har här nedskrifvit just hvad jag

alltid åstundat att lära känna, när jag varit läsaren. Jag har

blandat hvardagliga, personliga och skämtsamma element

med de officiella och allvarliga i ungefär samma proportioner,

i hvilka alltsammans ingick i vårt dagliga lif, och satt alla

mina statistiska siffror på ett enda, för det ändamålet

sär-skildt förbehållet, ställe, såsom Timothy Dexter* gjorde med

skiljetecknen. Huruvida jag gjort väl eller icke i och

genom en sådan afvikelse från det häfdvunna förfaringssättet,

får läsaren af göra.

* En rik och originell amerikanare, som utgaf en skrift, i hvilken han

satte alla skiljetecknen på sista sidan.Statistisk tablå öfver svenska arméen (på fredsfot):

Generaler i tjen st ...................................... 9

Generalstaben............................................ 38

Artilleri, tre regementen, hvart om tio batterier ... 4,288

Kavalleri, åtta regementen, fyratiosju sqvadroner... 5,030

Infanteri, femtiotre bataljoner...................... 27,775

Fortifikationstrupper, två bataljoner................... 962

Träng, två bataljoner................................... 616

Totalsumma 38,718

Af denna styrka äro 8,869 i ständig tjenstgöring. De

öfriga kallas »indelta)), således under fanorna, men aflönade

hufvudsakligen medelst eftergift af jordräntor. De inkallas

hvarje år under sex till åtta veckor och äro under tiden

regelbundet samlade i öfnings- och mötesläger.

Det finnes ock ett tredje slag af trupper, »allmänna

bevaringen», motsvarande våra »reservtrupper». Med denna kan

svenska härens styrka på krigsfot uppbringas till 179,000

man. Beväringen bildas af alla vapenföra män från och

med det tjuguförsta till och med det trettioandra åldersåret.

Under första hälften af denna åldersperiod tillhöra

bevärings-männen den aktiva reserven; men från och med det

tjugu-sjunde till och med det trettioandra året höra de till andra

uppbådet eller »landtstormen» och inkallas, alltsom första

uppbådet strukit med. Beväringsmännen genomgå sex

veckors lägeröfningar under de två första åren af tjenstetiden.

De äro alla väl beväpnade och utrustade, hållas under

förträfflig tukt och tycktes mig vara ganska bra öfvade.

Deras skjutskicklighet känner jag icke. Skillnaden mellan de

»värfvade», som tjenstgöra regelbundet, och de öfriga, är,

såsom naturligt, skarpt utpräglad.

KAPITEL XXIX.

EN »REPORTER.»

a g kan just undra, om vi i Amerika hafva

»reporters». Hvilken fråga! Aro icke våra »reporters»

de bästa och mest outtröttliga i världen, och är

icke »interviewande» en företrädesvis i Amerika idkad

ädel konst? Men nu menar jag icke en homo

såsom »reporter»; det är en sådan af slägtet canis, som min

undran gäller. Hafva vi i Amerika hundar, som äro

»reporters»? Ifall så är, har jag hvarken sett eller hört talas

om några sådana. Yåra berättelser om hundar, som »stå»,

hvälfva sig omkring »ståndet» och om hunden, som håller

fast därvid, envis som. synden. »Han är så fast i sitt stånd,

att man icke kan sparka honom fram till fågeln», säger

dressören, när han skall som mest prisa en hund, som

han vill sälja. I friskt minne hos alla är också

berättelsen om en stilig hund någonstädes i de vestra staterna,

hvilken tappades bort vid slutet af en jagtdag. Man sökte

honom morgonen därpå, och hunden påträffades i ett snår,

helt nära intill det ställe, där han borttappades qvällen

förut, alltjämt på stånd för det villebråd, som han fått

slag efter, när mörkret föll på. Jag betviflar alltså, att vi

hafva någon »reporter» i »frihetens land», och måhända kan

en »rapport» angående en »reporter», som jag träffade och

»interviewade» i Sverige, hafva ett visst intresse för

amerikanska läsare.Jag var en vacker dag ute på rapphönsjagt vid

Oscar-ström. Josef var, som vanligt, med mig för att visa vägen

och bära patroner och vildt, och vi voro på jagten åtföljde

af en gammmal tysk »pointer», som jag hade lånat af en

vän, för att låta min egen hund få en hvilodag. Yi hade

haft en ganska god jagt under dagen och mot aftonen

anträdt återfärden nedåt Nissans dalgång till vårt beqväma

högqvarter. Yi voro trötta; jagten var slut, och hunden

fick ströfva omkring efter behag. Som vi nu vankade

framåt, fick jag se gamla Lila komma fram högst uppe på

en aflägsen ljungbacke. Hon tittade uppåt och nedåt

dalgången, och så snart hon fick sigte på Josef och mig,

sprang hon i rask galopp rakt emot oss, glädtigt viftande

på svansen. Då hon kom fram, lyfte hon upp ena

fram-tassen, lade den på mitt ben, tittade mig i ansigtet, viftade

ifrigt på svansen, svängde sig om och tog en tio, tolf

skutt åt det håll, hvarifrån hon kommit, vände hufvudet

mot mig och viftade återigen på svansen.

»Nå, hvad betyder det där?» frågade jag.

»Jo, Lila har fått tag på en rapphönskull på andra

sidan backen därborta och kommit hit för att rapportera»,

svarade Josef.

»Nonsens!»

Men Lila sprang åter lika många steg framåt, och när

hon såg, att jag ej följde med, kom hon fram till mig, lyfte

upp tassen och genomgick än en gång alla de förra rörelserna.

»Nåväl, kila på, gumman min!» sade jag till slut.

»Yi få väl i alla händelser följa efter och se, hvad du

fått tag i.» Yi gingo alltså öfver backen — Lila sprang

förut, då och då tittande tillbaka — ned öfver en dal och

därpå rätt uppför den motsatta sluttningen, livarest hunden

gjorde stånd vid ett busksnår. Förrän jag kom inom

skotthåll, började rapphönsen flyga upp; det var åtminstone ett

dussin, som flögo, men nu höll gamla Lila ut med ståndet,

och när jag kom fram till henne, lyfte den sista fågeln i

kullen, hvarpå jag sköt den, och Lila bar den till mig.

Vi jagade nu bland buskarna på sluttningen. Lila stod,

och jag sköt ett halft dussin till af kullen, hvarigenom mitt

byte för dagen gick upp till nitton rapphöns och en hare.EN RAPPORTÖR.

Efter en tatia af J. von Holtz

»Ministern visste då icke, att Lila är rapportör?» sade

Josef.

»Nej, jag har icke förr än i dag vetat, att det fanns

en sådan kund i världen.»

Sedan dess har jag under lediga stunder sökt taga reda

på hvad som rör rapporterande hundar. Sådana förekomma

mest hland tyska »pointers» eller hos korsningar emellan

tyska och engelska; men äfven bland dylika lär man icke

finna mer än en dresserad hund på tjugu, som rapporterar.

Den ifrågavarande egenskapen är sällsynt inom den

engelska fullblodsrasen, ehuru jag sett några utmärkta

rapportörer af den typen. Det finnes också ej så få rapportörer

bland »setters» i Sverige, och man har sagt mig, att en

välbekant svensk idrottsman en gång dresserade ett par

Gror-don-setters så förträffligt, att när hundarne träffade på vildt,

den ene stod säkert, medan den andre kom fram och

rapporterade.

Man påstår, att en hund icke kan dresseras till att

rapportera: till rapportör, liksom till skald, måste man födas,

icke utbildas. För min del lutar jag dock till den

meningen, att hvilken hund som helst, som »ringar» vildt eller

af någon anledning lemnar sitt stånd för att göra ett

annat, kan dresseras till att rapportera, därigenom att man

hvisslar in honom, när han gjort stånd, och sedan

avanse-rar med honom till villebrådet. Rapportörer hafva mer än

ett sätt att göra sina meddelanden; icke alla hundar gifva

så klart besked, som gamla Lila. Somliga gå tillbaka,

endast tills de lyckas göra sig sedda, och återvända sedan

direkt till villebrådet; andra springa upp på en upphöjning eller

en sten och hoppa och vifta på svansen, tills jägaren nalkas.

Men att på ett eller annat sätt rapportera villebråd,

visar utan allt tvifvel en mycket högre grad af förstånd

än att stå orörlig på en fläck, vare sig jägaren är inom

synhåll eller icke. Och denna grad af förstånd värderas

behörigen i Sverige, ty där får man för en rapportör

betala en tredjedel mer än för en lika god hund, som icke

har den egenskapen.

Då nästa jagttid närmade sig, började jag se mig om

efter en rapportör och lyckades till slut få köpa en storoch präktigt byggd »pointer» af tysk och engelsk korsning.

Den tyska hunden är särdeles from, trogen och lydig, men

alltför tung och trög; den engelska pointern åter är, med

alla sina goda egenskaper för öfrigt, fallen för att blifva

väl het och envis. En korsning af båda är häst för jagt

i Sverige och, så vidt jag kan förstå, särskildt väl lämpad

för Amerika.

Under den första delen af jagttiden var jag ofta ute

med Nero, och vi hade god jagt, men som jag alltid

höll mig nära honom, såg jag honom aldrig rapportera

och hade nästau glömt bort, att han förstod den konsten.

Men en vacker dag klämde skon mig, hvarför jag satte

geväret mot en gärdesgård, drog af sko och strumpa och

ställde min fotbeklädnad i ordning. Just som jag snörde

till, kom Ner o fram öfver en backsluttning, tittade på

mig, svängde sedan om och gjorde ett halft stånd, hvarpå

han än en gång såg upp till mig och se’n kilade åstad åt

samma håll, hvarifrån han kommit. Jag följde efter öfver

backen och såg snart framför mig sjön Näfdens blåa vatten.

Nero kilade alltjämt framåt i rak linie öfver fältet. När

han hunnit fram till sjöstranden, gjorde han stånd vid en

samling torra vass-strån, men det var ett tämligen ledigt

stånd. Han såg sig nämligen allt emellanåt om på mig,

och uttryckte, då jag nalkades, sin belåtenhet med en enda

viftning på svansen, hvilken omedelbart därpå blef styf,

som tjenstgöringen fordrade. Då jag kom fram till honom,

flaxade där upp en liten flock rapphöns — det var sju

stycken — och jag fick det nöjet att skjuta ett par och

Nero den glädjen att apportera fåglarne. Efter den

stunden har jag låtit Nero jaga så långt och så vidt, han finner

för godt, fullt förvissad, att han kommer och rapporterar

allt vildt, som han finner utom synhåll för mig. Jag

hvisslar ofta in honom, när han står ett stycke hort, och

går sedan fram öfver fältet med hunden vid min sida.

Stundom, när Nero gör stånd långt bort och är säker på, att

jag ser honom, brukar han lägga sig ned, antingen för att

hvila sig eller för att icke skrämma fåglarne, samt då och

då resa sig på framtassarna och titta tillbaka på mig,

liksom förebrående, ifall jag dröjer längre, än skäligt är.En dag stod Nero långt borta på ett vidsträckt,

upp-plöjdt fält. Han tittade sig om, och, säker på, att jag

såg honom, backade han några steg och försvann sedan ur

min åsyn helt plötsligt, som om det svarta fältet hade

uppslukat hans hvita kropp. Vi gingo fram mot det ställe,

där han sist hade synts, och efter en qvarts knogande

öf-ver den mjuka, upplöjda marken, steg munsjör Nero upp

ur ett torrt dike alldeles framför oss och återtog helt lugnt

sitt stånd. Då vi kommo fram till hunden, flögo två

kullar rapphöns upp; min vän sköt med hvardera pipan en

fågel i flocken till höger, och jag fick en dubblett i den

venstra flocken.

En hund, som kan rapportera, är mera fri och ledig

i sitt stånd; han liknar mindre en gjutjärnsstod och mera

en förnuftig varelse. Då Nero och jag avansera på en

löpande kull, spetsar han öronen, tittar på mig och

fattar situationen som ett menniskobarn, i det han gör stånd

än här, än där och, om det blir nödigt, ringar in

villebrådet emellan oss.

När Nero får slag, gömmer jag mig ofta nog för att se,

huru han går igenom sina rörelser. Varsamt framskridande,

styfnar han till ett säkert stånd och tittar sig därpå

omkring, först åt ena sidan och se’n åt den andra. Ingen

husbonde i sigte. Nu drager han sig långsamt baklänges från

ståndet, steg för steg, ett dussin steg eller så; därpå

svänger han omkring, listigt som en orm, smyger sig sen bort

och rusar ögonblicket därpå i full fart mot det ställe, där

han sist såg mig. Jag tager alltid emot honom med en

klapp på hufvudet och ett: »Bravo, Nero!» Han tyckes i

själfva verket genomgå en hel tankekedja ungefär som så:

»Här är villebrådet, men hvar är min husbonde? Ensam

kan jag icke uträtta någonting. Jag vet. Jag skall gå

och få upp honom, ty vi måste vara med båda två, för att

fåglarne skola blifva skjutna.» En sådan hund är mer än

en tjenare; han är ens kamrat och vän och fosterbroder på

jagten.

Det synes mig, som om det för amerikanska jägare

skulle vara en ögonskenlig förmån att hafva rapportörer,

vare sig på vesterns vidsträckta prärier eller bland östernskullar eller i Nya Englands täta mor kullssnår. Huru be-

qvärnt och behagligt skulle det icke vara att hafva en hund,

som först kommer och rapporterar villebrådet och sedan i

sakta mak för jägaren till det! Huru många ansträngande

marscher i alkärren skulle man icke spara sig, och huru

makligt skulle man icke ströfva öfver berg och backar,

medan man i lugn och ro inväntade sin trogna fyrfotaväns

rapport! Amerikanare nöja sig ej, om de icke få det allra

bästa. Om vi i Amerika icke ega rapportörer, så ega vi

icke de bästa möjliga hönshundar.

Är icke ämnet värdt uppmärksamhet af våra

hunduppfödare och hundvänner? Hvarför införa vi icke rapportörer

från Sverige? Eller hvarför utveckla och fullkomna vi ej

rapportörsinstinkten, när helst den visar sig hos våra egna

hundar?

Ett är jag säker på: en amerikansk jägare, som en

gång har skjutit med rapportör, har lärt känna en ny

njutning, och denna skall han, om han kan det, bibehålla åt

sig bland de många, hvilka bidraga att förljufva lifvet för

en hvar, som älskar frisk luft, älskar skog och mark.KAPITEL XXX.

TJÄDER OCH ORRE.

fr n vacker dag i Augusti månad var jag ute och

ja-gade på de vida, ljungbevuxna höjderna i vestra

Sverige, då Nero syntes högt uppe på en ås och

^ \\ kom framspringande emot mig med alla möjliga

^ fröjdyttringar. Han hoppade upp mot mitt an-

sigte, dansade omkring mig, gjorde krumsprång i luften och

var liksom utom sig af glädje.

Jagr hade nu blifvit nära bekant med Nero och kunde

af hans sätt att rapportera märka, om han träffat på

rapphöns, orre eller morkulla. Men nu rapporterade han på

ett alldeles nytt sätt; hunden tycktes säga: »Ah, hvilket

stort, väldigt, präktigt djur har jag icke snokat upp åt dig!

Någonting splitt nytt! Du kan icke gissa hvad det är, men

kom med; jag skall visa dig. Ja, vi ska’ ha riktigt trefligt.»

Jag följde med. Efter omkring tio minuters vandring

öfver ljungbackar, gick Nero ned i en sänka, där några

martallar växte, avanserade forsigtigt och gjorde ett löst

stånd. Då jag hann intill honom, avanserade han åter steg

för steg, stod och gick framåt — gång på gång. Jag

märkte naturligtvis, att villebrådet, hvad det än måtte vara,

lopp på marken och antagligen snart skulle lyfta. Jag

skyndade därför att komma högre upp, ungefär tjugu steg

till höger om Nero, och gick framåt parallelt med honom,

men omkring ett halft bösshåll framför.Snart stod Nero orörlig, och i samma ögonblick flög

där npp från marken under den sista martallen en

ofantligt stor svart fågel. Från min högre plats på ena sidan

om tallen hade jag lätt att träffa. Skottet smällde, och den

stora fågeln föll som ett bylte ned i ljungen, medan ett

helt moln af svarta fjädrar rök omkring i luften och

småningom sväfvade hort för den milda sommarvinden.

Nero kom fram och satte sig ned bredvid mig, med

käkarna öppnade till ett bredt grin, som kunde tolkas så:

))Var det icke det jag sade?» Jag lade en ny patron i

pipan och klappade Ner o. »Bra gjordt, min gosse. Så ja.

Nu apporteh> Genast rusade han åstad, grep fågeln vid

ena vingen, släpade sin tunga börda genom ljung, lika hög

som han själf, och satte sig framför mig på bakbenen.

»Ldcheh ljöd det nu, och Nero lemnade mig min första

tjäder, en väldig gammal tupp, vägande något öfver tio

marker och stor som en kalkon. Han var tydligen alltför

tung för att bäras omkring under en hel dags jagt. Sedan

jag vederbörligen beundrat fågeln, hängde jag därför upp

honom i en tall, hvarpå Nero och jag gingo våra färde,

glada öfver bytet.

I)et var en verklig sommardag. Klar hvälfde sig

himlen därofvan, och luften sattes nätt och jämt i rörelse af en

mild vestanfläkt. Omkring mig rådde en nästan fullständig

tystnad, hvilken blott stördes af det svagt förnumna

bruset från ett tåg, som ilade fram genom den aflägsna dalen

nedanför mig och snart försvann ur synhåll, efterlemnande

endast en bortdunstande rökstrimma bakom sig och en

stillhet ännu mera öfverväldigande än förut. Ur den grönskande

dalen stack Lena kyrka upp sitt höga, hvita torn, som

glänste i solens sken. Så långt blicken nådde, utbredde sig

odlade slättbygder. Här och där tittade en rödfärgad stuga

fram ur en omgifvande lund af grönskande björkar och

röjde, hvar landsvägen gick fram i dalen.

Högt öfver denna, på en sten bunden ås, som var

ansenlig nog att närma sig ett bergs rang, heder och

värdighet, fortsatte Nero och jag vår jagt i godt kamratskap.

Som jag trängde igenom en tät grandunge, hörde jag

bakom mig ljudet af vingar och förstod genast, att en få-ge 1 hade hållit sig gömd, medan jag gick förbi, och sedan

llugit tillbaka åt. det håll, hvarifrån jag kom. Jag

hviss-lade in Nero. Hunden gjorde ett löst stånd på det ställe,

der fågeln hade varit gömd, jag utpekade för honom den

riktning, i hvilken han måste hafva flugit, och så gingo

vi tillbaka långs åsen.

Yi vandrade framåt mer än en half fjärdingsväg, och

jag började redan misstro mina egna örons vittnesbörd —

eller rättare den slutsats, till hvilken jag kommit på grund

af detta — då Nero gjorde stånd vid kanten af en

träsk-artad sänka. Han väntade tills jag hann fram, hvarpå

vi gingo varsamt framåt genom tufvorna i kärret, medan

Nero emellanåt stannade och flere gånger gjorde löst stånd

med några få stegs mellanrum. Till sist flaxar en stor

rödbrun fågel upp i luften med ett buller, som i

Augustimiddagens ljudlösa stillhet lät som ett åskdunder, så att

hjärtat nära på hoppade upp i halsgropen på mig. Jag

sköt en ordentlig bom, men lugnade mig, fick hjärtat

tillbaka på rätta stället och stålsatte mina nerver — och ned

störtade fågeln, träffad till döds på långt håll af sko"ttet

från den andra pipan.

Het var en tjäderhöna, af annan färg och mindre än

tuppen, men likafullt en stor fågel om sex marker.

Het var en särdeles lycklig jagt: två tjädrar på en

morgonstund, för hund och på öppna fältet. Tjädern är

nämligen företrädesvis skogsfågel, och i skogen plägar han

spela jägaren samma puts, som den amerikanska hjärpen

har sådan skicklighet i att utföra. Han lomar undan den

förföljande hunden, tills han hinner en tät trädgrupp, där

han flyger bort till andra sidan, hvarest det är rakt

omöjligt för jägaren att få se en skymt af honom. Men med

en forsigtig, säker och förståndig hund kan man bli herre

öfver både den amerikanska hjärpen och tjädern.

Liksom vår hjärpe, »träar» tjädern för en skållande

byracka och blir då ofta skjuten af landtfolket, där han

sitter i trädet. Hetta är visserligen icke någon verklig

jagtidrott, men det är rent af ridderligt i jämförelse med

ett annat sätt att gå till väga.

Thomas, Från Slott till Koja.I nordens härliga majmorgnar kallar den furstlige

tjädertuppen damerna i sitt harem att samlas omkring

honom. Sittande i en hög tall i skogen, uppstämmer han

vid första daggiyningen sin kärliga kallelsesång. Denna

sång är kort, men upprepas ofta, och då den

kärleksglödande fågeln låter sin längtans sista toner ljuda, råkar han

i en sådan yra af hänryckning, att han hvarken ser eller

hör. Då är tillfället inne för krypskytten. Han smyger

sig mot slutet af tjäderns »spel» några steg fram, men

gömmer sig igen, så snart det upphör, och på det sättet

listar han sig inom godt skotthåll, hukar sig ned bakom

ett passande träd och väntar, tills den ädle fågeln åter går

upp i spelets hänförelse, hvarpå han utan all tvekan fäller

honom i krypskytte.

Nu har likväl den svenska jagtlagen, som förbjuder

tjäderjagt under viss tid, nämligen från medlet af Februari

till medlet af Augusti, stämplat sådant smygskytte såsom

olagligt, men det lär dock ännu någon gång öfvas af

tjuf-skyttar i aflägsna landsändar.

Det har öfverraskat mig att höra, hurusom denna

föga ridderliga tjäderjagt idkas i Österrike af landtjunkare,

som ega vidsträckta skogsmarker och själfva benämna sig

idrottsmän. Man kunde lika gärna skjuta en amerikansk

hjärpe, medan denne »trummar», och kalla det för idrott.

Men kanske är det nyhetens behag i att vara uppe och

ute i den tidiga morgonstundens friska luft, som tjusar

och hänrycker dessa herrar.

Tjädern förföljes i Sverige också på snön af jägare,

som i rask fart på skidor glida fram genom skogens dunkla

hvalfgångar.

Tjädertupparne samla sig nämligen under vintern i stora

flockar — bortåt hundra i flocken — och de väldiga, svarta

fåglarne äro goda skottaflor, där de sitta i träd, som glänsa

hvita af snö. De äro dock ganska skygga och

svåråtkomliga, hvarför de måste skjutas med reffelbössa och kula,

vanligen på långt håll. En sådan jagt förtjenar namn af

idrott. Det kräfver en hög grad af skicklighet att

handt-tera så väl bössa som skidor.Men jag återvänder till min egen jagt. När jag hade

tagit npp min tjäder N:o 2, såg jag en bonde komma i

rask fart klifvande uppför sluttningen och emot mig. Till

min öfverraskning tilltalade han mig på engelska. Han

hade nämligen vistats i Amerika hela sju år. Då han

fått höra, att jag var ute och jagade på backarna vid Lena,

hade han gått ifrån sitt arbete och kommit för att språka

engelska med mig. Det var så roligt att tala engelska,

och han tyckte också mycket om Amerika. Hvarför

återvände han icke? Jo, han hade alltid tänkt göra så och

hade kommit hem blott på ett kort besök; men så hade

han här träffat en flicka och gift sig med henne, och så

hade han slutat upp att resa. Och hade jag skjutit en

tjäder? Nå, det var lyckosamt. Amerikanare vore alltid

goda skyttar. Och en till se’n! Nå, ja; han skulle taga

den ena och leta reda på den andra i trädet och bära båda

två hem till sin stuga vid landsvägen, och jag kunde komma

in och hemta dem, när jag passerade förbi på qvällen.

Den välvillige mannen stod också vid sitt ord.

Långt bortom höjderna, djupt nere i en bergsravin,

där höga ormbunkar vajade öfver ljungen, gjorde Nero

ett fast stånd. Jag skyndade ned från åsen; en orrtupp

flaxade upp och föll så ögonblickligen till marken. »Apporte,

Nero!» Men hunden ville icke röra sig ur fläcken. Han

såg på mig med en skygg, bedjande blick, vände

långsamt på hufvudet ocb stod tvärs för dalsänkan. Jag tog

ett steg framåt, så att jag kom bredvid honom, och strax

flög ett orrpar upp alldeles under nosen på hunden, jag

sköt både till höger och till venster, innan de hunno höja

sig öfver bergåsen. Vid smällen lyfte en fjärde fågel och

flög snattrande bort från mina tomma bösspipor.

Nu vandrade jag framåt under en half timme, tills

jag kom upp på ett bergskrön och fick syn på en vacker

insjö, som glittrade ett stycke bort nedanför mig.

Samtidigt hörde jag »po! po! po!» Detta är svenskarnes »hallå»

och ropen kommo från mina vänner, hvilka hade gått ut

för att möta mig. Jag såg dem snart långt nedanför

bergsluttningen och tog ut stegen för att träffa dem; men då

jag redan var dem nära, gjorde Nero stånd emellan oss.»Gå åt venster och håll skarp utkik», ropade jag; »här finns

vildt.» Tre orrar flaxade upp. Men tre jägare, stående

midt emot hvarandra, voro alltför många; vi skämde bort

jagten för oss, och fastän vi alla sköto, var det blott en

fågel, som föll, till bekräftelse på den gamla regeln, som

jag troget håller på: »ju flere jägare, dess mindre vildt.»

Det var Mr Fred. W. Stoddard och Mr Oscar

Lindberg. Mr Stoddard eger den sällsynta förmånen att vara

en svensk-amerikansk skotte, ty han har full rätt att räkna

sig till alla tre nationaliteterna, och Mr Lindberg är en

svensk-amerikanare och en gammal vän, med hvilken jag

varit på jagt i Maine’s urskogar för tjugu år sedan.

Vi hade åkt ut tillsammans på morgonen, sedan skilts

åt och jagat på olika håll, tills vi nu, efter aftal, möttes

för att frukostera vid Ekenäs’ gård. Mina vänner hade

fått ett par orrar hvar, och en stor tjädertupp, en broder

till min, hängde ned utefter Oscars rygg.

Men först måste jag doppa mig i sjön. Som vattnet

var djupt ända intill stranden, så hoppade jag bums i. Jag

hade icke tagit mer än några simtag, då jag kände, huru

vattnet rörde sig bakom mig, liksom om fiskar summe

med rask fart tätt intill mig. Jag sam raskt på för att

komma undan dem, då jag kände två starka slag på ryggen.

Store Gfud, kan det finnas odjur i denna bergssjö? Jag vände

mig skyndsamt om, och då var Hero strax efter mig. Den

trogne hunden hade tydligen summit ut för att rädda mig

från att drunkna. Jag skrek åt honom, stänkte vatten på

hans nos, och gaf honom det ena skymfordet efter det andra,

innan jag kunde få honom att lemna mig och simma

tillbaka till stranden, där han satt drypande af vatten,

en bild af olycka och fÖrtviflan, tills jag kom upp ur sjön.

Mina kamrater hade lånat ett bord på gården och på

det uppdukat frukosten i den vida inkörsporten på ladans

skuggsida. Herre Gud, hvad den frukosten smakade godt!

Bergsluften, den långa vandringen på de ljungbeväxta

höjderna, badet i sjön, allt detta samverkade till att krydda

vår spis så härligt, som världen någonsin känt från Adam

till våra dagar. Och hvilken skön siesta efteråt, då vi

lade oss ned i höet och språkade om morgonens äfventyr.Det var sent på eftermiddagen, då vi gåfvo oss i väg

igen. Nu skulle vi jaga efter de två orrar, som vi

bommat på. Mina vänner gingo för att söka upp den fågel,

som flög åt höger, medan jag knogade uppför sluttningen

efter den, som försvunnit öfver bergshöjden. Kommen

half-vägs upp stannade jag för att hvila ut, och då jag vände

mig om, fick jag se en härlig syn. Långt nedanför mig

sökte Walli, och Oscar gick tätt efter, uppmuntrande sin

unga pointer att avansera. Ett bösshåll framför vid ett

gär-desgårashörn stod Mr Stoddard, med spändt gevär,

uppmärksam och redo. Inom ett ögonblick ser jag, hur fågeln lyfter

under nosen på Walli och flyger rakt i ansigtet på

Stoddard. Denne låter orren passera, men nu synes ett

rökmoln, fågeln faller ner, och Walli rusar fram för att

apportera, innan sent omsider smällen ljuder i mitt öra.

Då vi kommo upp på bergskammen, fann Nero den

fågel, som vi sökte, och jag fick nätt och jämt tid till

ett slängskott, då den försvann öfver krönet. Jag sände

åstad Nero för att söka i dalen bakom, men ett ögonblick

efteråt stack hans hufvud upp öfver det branta krönet med

orren i de röda käftarna.

Yi påträffade icke något mera vildt den dagen, men

voro nöjda med hvad vi fått. Tre tjädrar och tio orrar,

allt tillsammans vägande öfver två och ett halft pund,

kastades på jagtvagnen, och med våra hundar inbäddade i det

varma höet bakom oss åkte vi i rask fart hemåt öfver

half-annan mil.

Oscar och jag höllo vid hans beqvämt inrättade landtgård,

Lindås. Där utbytte vi i hast våra jagtkavajer mot frack

och hvit halsduk, och foro vidare till Bryngelsnäs, mr

Stod-dards förtjusande och gästvänliga hem, och slutade dagen

på ett mycket angenämt sätt genom att deltaga i den stora

middag, som vår treflige jagtkamrat gaf till vår ära.

Den dagen, liksom ofta annars ute på marken och

hemma hos mig, kom den tanken för mig: »Hvarför icke

införa tjäder och orre till Förenta Staterna?» Jag känner

nämligen ingen bland gamla världens fågelarter, som skulle

så lätt och med så stor förmån för oss låta acklimatisera

sig i vårt land.Tjädern — Tctrao urogallus — är den största och

ädlaste af orrfåglarnes familj, till hvilken ock vår prärihöna

och hjärpe höra.

En full växt tjäder väger från tio till t olf .marker och

i enstaka fall betydligt mer. I storlek närmar sig denna

fågel Amerikas vilda kalkon.

Tjädern häckar inom ett vidsträckt område i två

världsdelar, på olika breddgrader och med olika temperatur. Han

träffas från norra Spaniens och Greklands skogsberg i

söder genom hela Europa norrut i de flesta högt belägna

skogslandskap, hvilka utgöra en lämplig vistelseort för

honom, och där han ännu icke blifvit utrotad af menniskan.

Särskildt förekommer han ymnigt i de stora tall- och

granskogarna på Skandinaviska halfön, i Finland och Kyssland

samt i norra Asiens vida skogstrakter.

Tjädern är en ovanligt härdig fågel. I Sverige och

Norge förekommer han talrikt upp till och norr om

polcirkeln ända till sjuttonde graden nordlig bredd. Han kan

stå ut med den starkaste köld bland den djupaste snö

under de längsta vintrar; ofta håller han ut i hård

väderlek genom att gräfva sig ned i snön och sålunda få värme

och skydd.

Denna fågel lefver af den gröfsta och tarfligaste föda.

Han lifnär sig med frön, knoppar och blad, barr af tall

och gran, späda tallkottar, klöfver och gräs, alla slags bär,

frön och sädeskorn samt många sorters insekter. Man har

exempel på, att en tjäder midt i vintern under mer än en

veckas tid uppehållit sig i ett och samma träd, där han

lif-närt sig uteslutande med tallbarr och späda tallkottar.

Tjädern är en fågel, som företrädesvis vistas i skog

bestående af tall eller af tall, blandad med björk, gran, lönn

samt andra träd. Han älskar mer skogklädda sluttningar

än skogstrakter med jämn mark och vill alltid hafva friskt

vatten i närheten, vare sig en bäck eller en sjö eller ett kärr.

Han är icke flyttfågel, utan har stadig vistelseort, om

han ock stundom af brist på föda eller andra orsaker

finner sig nödgad till längre vandringar.

Till sina vanor liknar han i mycket vår amerikanska

hjärpe, ehuru han är nära tio gånger så stor, och jag antager, att han kan trifvas hvar som helst i Förenta Staterna,

där vår hjärpe förekommer, hvilken i Nya England kallas

rapphöna och i de mellersta staterna fasan.

Orren — Tetrao tetrix — vistas i ungefär samma slags

trakter som tjädern. Han är lika härdig som denne och

kan stå emot de strängaste nordiska vintrars köld och

snö-massor.

Han väger omkring tre marker eller ungefär lika

mycket som vår prärihöna. Hanen har glänsande svart färg,

hvaraf ock det engelska namnet black game (= svart

villebråd) härleder sig. Han har emellertid en hvit fläck på

vingen och igenkännes lätt på sina kolsvarta, utåt böjda,

stjärtfjädrar. Honan är något mindre och har

gråspräck-lig fjäderbeklädnad. Hon kallas i England »gråhöna)) (the

grciy hen).

Afven orren är en tetraonid (grouse) och förekommer

ofta i sällskap med tjädern eller åtminstone i dennes

omedelbara närhet. Likaså är orren en skogsfågel, men hans

älsk-lingsträd är björken, hvilket dock ej hindrar, att han

träffas i blandskogar med alla möjliga träd.

Orren uppehåller sig ej så mycket i djupa skogar, som

tjädern. Han tycker mer om skogens utkanter samt

glesare skog och dungar. Grärna vistas han också i kärr, där

tranhär växa, och i sumptrakter träffas han ofta på tämligen

långt af stånd från skog. Han är mera sällskaplig än

tjädern och begifver sig oftare än denne ut på afrödda

marker och ängar samt närmare menniskoboningar.

Hans föda är till stor del densamma som tjäderns, ehuru

icke fullt så tarflig. Den består hufvudsakligen af

trädknopp och löf samt bär och insekter. På sommaren har

orren särskildt smak för blåbär, hallon och lingon.

Vintertiden lifnär han sig med knopp af björk, hassel, al, sälg

och bok och kan, ifall han har ondt om föda, förtära späda,

gröna tallkottar. Orrfågeln synes tycka lika mycket om

animalisk föda och äter utan svårighet snigel, mask, larver

af myror, flugor, skalbaggar m. m.*

* Med afseende på en mera fullständig beskrifning på tjäder ocli orre

tilllåter jag mig hänvisa läsaren till A. E. Brehms förträffliga arbete om »Fåglarnes

lif», hvilket jag har att tacka icke blott för många faktiska uppgifter i detta ka-Tjädern och orren äro Sveriges och Norges mest

betydande vilda fåglar och lemna ett värderikt bidrag till de

skandinaviska folkens föda. Båda äro läckra rätter på

bordet; deras kött liknar vår prärihönas. Under hösten och

större delen af vintern får man se tjäder- och orrfåglar hänga

i stora knippor eller ligga uppstaplade i högar på

Stockholms torg, där de förekomma lika ymnigt, som vildänder på

handelsplatserna i Chicago eller Minneapolis i Oktober månad.

ORRE.

Kunna tjäder och orre trifvas i Förenta Staterna?

Härpå bör enligt min mening icke rimligtvis kunna tviflas.

Det är ett sakförhållande, att en stor del af vårt land —

åtminstone en tredjedel, möjligen hälften — väl egnar sig

att hysa dessa värdefulla fågelarter. Där finnes nämligen

ett passande klimat, en passande bruten terräng med

höjder och dalar, rikt vattnad och klädd med ett passande

pitel, utan ock för den illustration, som återgifver tjäderns bild, likasom för de

i andra delar af min bok meddelade teckningarna af rapphönan, morkullan,

vildgåsen och ejdern.skogsbestånd, hvilket, tillsammans med därtill börande

småskog ocb busksnår, kan icke blott lemna fåglarne

erforderligt skydd, utan ock förse dem med all den föda, som de

beböfva, tills de blifva lika talrika, som de europeiska

sparf-varne nu äro på våra gator och i de offentliga parkerna.

Det är min fasta öfvertygelse, att både tjädern och orren

skola trifvas i alla de skogstrakter, som förekomma i Nya

England, New-York och Pennsylvanien, samt vesterut i

större delen af staterna Michigan, Wisconsin och Minnesota.

De skola också finna trefliga vistelseorter utefter hela

längden af Klippbergens skogkransade sluttningar, likasom i de

skogiga dalgångarna och bergssluttningarna i Kalifornien,

Oregon och Washington.

Men icke nog härmed. På grund af det faktum, att

de ifrågavarande fåglarne träffas på Europas höjder och i

dess bergstrakter så långt mot söder, som i Grekland,

Italien och Spanien, kan man anse det så godt som gifvet, att

de skola finna för sig passande klimat och jordmån utöfver

Alleghanybergen samt de Blå och Cumberlandsbergens hela

sträckor, med därtill hörande utsprång, sidosluttningar och

närgränsande skogsområden, och således lätt blifva

hemmastadda i vida trakter i Virginien, Yestra Virginien,

Kentucky, Tennessee, Norra och Södra Carolina, Georgia och

Alabama.

Huru kunna fåglarne införas till oss? Det enklaste

och billigaste sättet vore att skaffa sig ägg, skicka dessa

till Amerika och låta kläcka dem. Jag beklagar, att jag

icke kan förorda den utvägen. Agg hafva upprepade

gånger sändts till Tyskland och Storbrittannien, men alla försök

härmed hafva gjort fullständigt fiasko. Det finnes ännu ett

sätt, nämligen att skaffa fullvuxna fåglar och föra dem

öf-ver hafvet. Äfven detta har försökts, och resultaten af

försöken äro väl egnade att uppmuntra till efterföljd.

Tjädern fans af gammalt i Skottland. Hans storlek och

läckra kött gjorde, att han blef föremål för ifrig jagt, och

för några mansåldrar tillbaka var han fullständigt utrotad.

För omkring femtio år sedan fraktades ungefär femtio

stycken tjädrar, alla fullvuxna, från Sverige öfver Nordsjön till

Skottland. De anlände välbehållna, släpptes i en passandetrakt, lefde och förökade sig. Deras afkomlingar lefva och

öka sig ännu i dag, och tjädern har åter blifvit en af

Skottlands matnyttiga fåglar.

Jag har ock förnummit, att under den senaste tiden

både tjädrar och orrar flera gånger fraktats från Sverige

till åtskilliga ställen i Tyskland, Österrike och Ungarn —

naturligtvis till trakter, där dessa fåglar antingen blifvit

utrotade genom jagt eller ock aldrig förekommit.

I alla de fall, då särskild omsorg egnats åt företaget,

har flertalet af fåglarne an län dt vid god hels a samt funnit

sig väl i den nya hemorten och fortplantas där förträffligt.

För några år sedan skeppades orrar i större antal från

Sverige med bestämmelse till södra Österrike nära den

italienska gränsen, och ehuru fåglarne voro tio dagar på vägen,

och tågen ofta ombyttes, dog ingen enda under färden, utan

alla anlände friska och sunda. Angbåtslägenhet finnes nu

från Göteborg i Sverige till Amerika med omlastning i Hull i

England, och från Kjöbenhavn, som ligger i Danmark på

andra sidan Öresund, direkt till New-York och Boston. Färden

tager sommartiden omkring tolf eller tretton dagar.

Besvärligheterna och vedermödorna på en sådan färd skulle

otvifvelaktigt blifva mindre än under tio dagars resa i en

godsvagn.

Ej heller skall saltsjöluften inverka skadligt på

fåglarne. Båda sorterna trifvas på de skogklädda holmarna

vid kusten, och flyga gärna från holme till holme öfver

vida vattenrymder. *

Såsom jag finner, kostade de fåglar, som sändes till

Tyskland tolf dollars (— omkring 45 kronor) stycket för

tjäder och sju dollars (= 26 kronor) för orre. Dessa pris

tyckas mig vara väl höga. Jag hör emellertid, att många

af fåglarna skadas, när de fångas med snara, och att ännu

flere dö efter att hafva varit instängda några dagar.

De fåglar, som lämpa sig för export, och för hvilka

ofvanstående pris fordras, äro starka och fullvuxna

exemplar utan ringaste vank eller skada. De hållas fångna

under en längre tid och äro i själfva verket till hälften

* Sedan detta skrefs, har jag fått höra, att orrar införts till Newfoundland

och trifvas väl därstädes.tama, innan de anses lämpliga att skickas åstad på en så

lång resa. De ifrågavarande prisen torde därför måhända

endast vara skälig ersättning för uppoffringen af tid och

arbete samt för den oundvikligen höga dödsprocenten bland

fåglarna under den första tiden af deras fångenskap.

Jag antager, att minst ett hundratal fåglar af

hvar-dera sorten borde afsändas, om försöket skulle kunna göras

med god utsigt till framgång. Kostnaderna skulle således

blif va:

100 tjädrar ä 12 dollars ................1,200 dlrs — omkr. 4,500 kr.

100 orrar ä 7 dollars .................. 700 dlrs = omkr. 2,600 kr.

S:a 1,900 dlrs = omkr. 7,100 kr.

Fåglarna böra insättas i rymliga burar af bästa

konstruktion, och icke för många i hvar. Burarna böra om

bord ställas så, att fåglarna få tillräckligt ljus och luft,

och antingen bör en person medfölja för att taga vård om

djuren, eller ock bör en matros eller uppassare på fartyget

särskildt inöfvas till att på lämpligt sätt mata och sköta

dem. Kostnaderna för burarnas anskaffande samt för frakt

och vård om bord blifva helt visst betydande, och till

dem måste läggas frakt och omkostnader från hamnen i

Amerika till bestämmelseorten, så att, med allt, som kan

ifrågakomma, inberäknadt, ett belopp af tre tusen dollars

( = 11,250 kr.) torde kräfvas för ändamålet.

Vill icke ni, ärade läsare, visa eder som en

verklig amerikansk fosterlandsvän, hvilken får skörda tack af

edra landsmän och af eftervärlden för tillskottet af det

belopp, som behöfves, för att Amerikas fauna må ökas

med de ädla fåglar, jag nu beskrifvit?KAPITEL XXXI.

EN KUNGLIG MIDDAG.

tr en 24 November 1884 bevistade jag en hofmiddag,

W som konungen gaf på Stockholms slott för

diplomatiska kåren. Jag for klockan sex till slottet.

En lakej med hatt på hufvudet öppnade

vagnsdörren. I tamburen stod en hel rad af lakejer,

kappraka som på parad, i präktigt livré, med stora

silfver-knappar och silfversnören. Den lilla truppens anförare hade

hatten på armen och bugade sig, hvarpå en lakej genast

steg fram ur raden och tog min öfverrock.

Jag gick genom en lång fil af festligt upplysta gemak

och mottogs af förste hofmarskalken Grefve Nils von Rosen

samt af drottningens kammarherre Printzsköld och helsade

därefter på öfverhofmästarinnan Grefvinnan De la Gardie

och på drottningens hoffröknar.

Rummen fylldes snart af diplomater jämte ministern

och byråcheferna i utrikesdepartementet, äfvensom af

hof-män och damer. Alla herrarne voro klädda i lysande

uniformer, med bröstet öfversålladt af ordnar. De buro alla

värjor vid sidan och plymagerad hatt under venstra armen.

Det fanns endast ett svart får i denna lysande samling.

Nu hördes ett prasslande; vi stodo uppställda precis

efter vår rang, herrarne vid ena väggen och damerna vid

väggen midt emot; jag kunde nu se konungens höga

gestalt; han gick fram utefter vårt led, i full uniform med

det blåa serafimerbandet öfver bröstet. Drottningen talademed damerna på andra sidan; kronprinsen, kronprinsessan

och prins Eugen följde efter deras majestäter.

Konungen talade vänligt med mig om min lyckosamma

jagt och gjorde förfrågningar om en ny amerikansk

handgranat, af sedd för eldsläckning.

Drottningen har en låghalsad klädning. Det var en

i rika färger skiftande sidenklädning, garnerad med

blommor, och en svart spetsmantilj hängde som en lätt sky

öf-ver den. Mantiljen var hopfäst baktill och föll i behag-

MATSALEN I KUNGLIGA SLOTTET.

fulla veck öfver släpets öfre ände. Dettas sidor tycktes

skifta i regnbågens alla färger, och otaliga, i alla möjliga

färgnyanser vexlande, små sidenband voro på hvarje

upptänkligt sätt fästa därpå och fladdrade ut för hvarje

steg, som hennes majestät tog. Ett diadem af briljanter

glittrade på drottningens panna, och ett smalt, med

diamanter besatt, sammetsband omslöt hennes hals. Från detta

band nedhängde ett helt knippe af briljanter, som voro

ordnade till ett kungligt emblem. Långs öfre randen af

lifvet sutto åtta eller tio aflånga diamanter af ovanlig storlek.Allestädes gnistrade diamanter, i håret, på bröstet och

knipp-vis på klädningen.

Kronprinsessan bar en hvit sidenklädning med här och

där inväfda mönster af annan färg. Den var naturligtvis

låghalsad och försedd med långt släp. Kring halsen hade

hon ett diamanthalsband, hvarifrån stora diamantkläppar

nedföllo, och i midten var ett kors af diamanter. Hon bar

äfven en stor diamantbrosch, på hvars båda sidor voro fästa

tätt invid axlarna rosetter af likadana dyrbara stenar. Hen-

KROXPRINSESSANS ATELIER.

nes armar voro bara och omslötos af flere armband, som

gnistrade af ädelstenar.

På mindre tid, än jag användt för att beskrifva dessa

toaletter, tog drottningen kronprinsens arm; konungen bjöd

armen åt kronprinsessan; de stora dörrarna längst ned i

rummet Öppnades som af sig själfva, och vi tågade in i

matsalen med drottningen och kronprinsen i spetsen.

Den stora salen var upplyst med elektriskt ljus

(Edisons glödlampor). Ljuset glimmade från fem gyllene

kronor, en stor och präktig krona i midten och fyra mindreH. K. H. KRONPRINSESSAN

(i sin bröllopsdriigt).

II. K. II. KRONPRINSEN,

Tkomas,

Från Slott till Kojx.i de fyra hörnen. Många ljus, hvilkas sken mildrades af

färgade pappersskärmar, brunno dessutom i gyllene

ljusstakar långs midten af bordet.

Omkring femtio personer deltogo i middagen.

Konungen satt vid midten af bordet med drottningen till venster;

bredvid drottningen satt kronprinsen; till böger om

konungen kronprinsessan samt bredvid benne prins Eugen. Bakom

drottningen ocb kronprinsessan stodo deras löpare, ståtliga

att åse i sina silfverglänsande hufvudbonader med svajande

plymer i olika färger. Bakom konungen ocb kronprinsen

stodo deras jägare, iklädda präktiga uniformer i blått ocb

silfver.

Bordspr}"dnaderna voro alla af guld; alla tallrikar ocb

fat voro också af guld, likasom knifvar, gafflar ocb skedar,

undantagandes vissa knifblad, bvilka voro af stål, ocb på

allt, till ocb med på saltskedarna, var det kungliga vapnet

graveradt.

Denna präktiga bordservis af guld bar sin särskilda

historia. Den var en skänk från Fredrik den store af

Preussen till hans syster, Lovisa Ulrika, den begåfvade

drottningen af Sverige, Gustaf III:s moder.

Då desserten serverades, togos guldtallrikarna bort, ocb

i stället fram sattes det utsöktaste porslin, hvilket egde större

värde, än som motsvarade dess vigt i den ädlaste af metaller.

Konungen drack med bvar ocb en af ministrarne i

tur ocb ordning, därvid begagnande de enklaste ordalag.

Ministern steg upp, bugade sig, tömde sitt glas, bugade

sig igen ocb återtog sin plats. Det förekom intet annat

svar ocb intet slags tal.

Rummets väggar voro mörkröda, ocb på livarje sida

sutto grupper af det dyrbaraste ocb skönaste Sevres-porslin.

Konung Oscar är nog lycklig att ega många

uppsättningar af det vackraste Sevres-porslin. En uppsättning

isynnerhet är af nästan omätligt värde. Den är af det

sällsynta och genomskinliga blåa porslinet, kändt som »bleu

celeste», hvilket tillverkades under en helt kort tid för mera

än hundra år sedan. Denna uppsättning skänktes af

Ludvig XY af Frankrike till Gustaf III af Sverige år 1772>

ocb porslinet i den har bibehållits helt sedan den tiden.Då konuug Oscar var i

Paris för några år sedan,

vandrade han omkring för att bese

allting incognito, klädd som en

vanlig medborgare. Ibland am

nat, som ban besökte, var

porslinsutställningen i Sévres. Där

voro de olika årstillverkningarna

ordnade i tidsföljd med all

möjlig noggrannhet. Af somliga

slag fanns full uppsättning, men

af »bleu céleste» funnos blott

tre pjeser, och

uppsynings-mannen sade till konungen, att

det var omöjligt att få flere,

samt att de voro af ett

omätligt värde.

))IIuru?)) sade konungen,

))har ni endast dessa tre?))

))Det är alltihop.))

))Ja så)), sade konungen,

xjag bar många flere än ni.))

))Ni)), sade

uppsyningsman-nen helt förvånad. ))Hvem är

ni då?))»Konungen af Sverige.»

»Ah, Eders Majestät, värdigas förlåta mig, men vågar

jag fråga, huru inånga pjeser af detta utsökta porslin Ers

Majestät eger?»

»Hör du, Kils», sade konungen, vändande sig till sin

förste hofmarskalk, Grefve von Kosen, som åtföljde honom,

»huru många hafva vi?»

»Tvåhundrafjorton stycken, Ers Majestät.»

»Herre Gud!» utropade den förvånade

uppsyningsman-nen; »och huru kan det vara möjligt, att de hafva kunnat

bibehållas hela under så lång tid?»

»Det är ganska lätt uträknadt», sade konungen, »ser

ni, i Sverige hafva vi inga revolutioner.»

Eransmannen bugade sig under tystnad.

Men under det vi hade talat om porslinet, hade den

sista af de femton rätterna serverats och tagits bort. Yi

stego alla upp från bordet; en hvar af lakejerna fattade

tag i två stolar och sköt dem tillbaka, och vi gingo ut ur

salen i samma ordning, som vi inträdt.

Efter middagen blef jag hugnad med ett långt

samtal med kronprinsessan Victoria, som talar engelska

flytande och utan den minsta brytning. Hon är dotterdotter

till Wilhelm I, Tysklands store kejsare, och i hennes ådror

flyter Yasakonungarnes blod — dessa hjältekonungar, som

gjorde Sverige stort.

Hon förmäldes vid nitton års ålder och var nu (1884)

blott tjugutvå år. Det är en ståtlig och behaglig dam med

vackra drag och ett i allo naturligt och i sin enkelhet

vinnande sätt.

Hon kallas »den söta prinsessan»; hon är också söt

och älsklig, men man finner dock snart, att hon eger

själf-beherskning och hållning samt förstår och förmår befalla.

Hon dansar utmärkt, modellerar mycket väl i lera, är

en god och öm moder för sina små prinsar, sköter sin

ekonomi med omsorg och är en stor favorit hos litet hvar,

men mest hos sin svärfader, konung Oscar.

Hon är äfven god diplomat och politiskt anlagd. På

en supé, som konungen gaf för riksdagsmännen i första

och andra kamrarna i Januari 1885, uppträdde hon vidfesten med så mycken hjärtlighet och fin takt, i det hon

tog riksdagsgubbarne, adelsmän som bönder, i hand samt

vänligt frågade efter deras hemmavarande hustrur och barn,

att de allvarliga lagstiftarne icke tröttnade att sjunga

hennes lof och kanske kände sin tillgifvenhet för hela

det-kungliga huset liksom uppfriskad.

Jag var en gång vittne till hennes takt, lugn och goda

omdöme. I Mars 1885 gaf kronprinsen en bal i sin vå-

KRONPRINSESSANS SKRIFRUM.

ning i östra delen af slottet. Balsalen strålade i elektrisk

belysning och vimlade af ungdom och skönhet.

De elektriska lamporna hade blifvit uppsatta i största

hast och voro tända för första gången. Strömmen hade

erhållits därigenom, att trådar provisoriskt ledts till

maskinerna i konungens våning. Allt gick bra till omkring

midten af festen, då plötsligen i ett ögonblick ljusen

slocknade och lemnade balsalen i fullständigt mörker, utom att

ett svagt sken strömmade in genom dörrarna från ett rum

bredvid. Dörröppningen var dock stängd af personer, som

åsågo dansen, och det sken, som spred sig öfver derasr

DE SMÅ TEINS AENE GUSTAF ADOLF OCJI VILHELM.liufvud, var just lagom att låta mörkret därinne

framträda.

Vi köllo just på att dansa en fransäs; orkestern, som

kunde melodien utantill, fortsatte att spela, och

kronprinsessan förde med beundransvärd sinnesnärvaro damerna

fram i dansen utan ett ögonblicks tvekan, som om

ingenting hade händt.

Med kronprinsessan i spetsen sväfvade damerna fram

som spöken i den dunkla skymningen.

Innan turen ännu var slut, flammade det till i kronan

öfver våra kufvud; femtio ljus tändes i ett ögonblick, och

dansen, som börjats i elektrisk belysning och fortsatts

under mörker, slutades vid sken af kronljus.

I)en allvarlige och kunskapsrike kronprinsen af

Sverige är en man med godt förstånd, omfattande bildning och

mycken karaktersstyrka, men helt säkert handlade han

aldrig klokare i hela sitt lif, än då han förde till den

svenska hufvudstaden denna ros från Tyskland, och med den

både skönhet och makt till det svenska och norska

konungahuset.

Men jag får ej glömma, att vi ännu äro gäster vid

konungens middag, och för att sluta detta kapitel vill jag

tillägga, att de kungliga klockan half nio drogo sig

tillbaka, och att vi strax därefter togo afsked af hofvets

herrar och damer och foro hem genom stadens klart upplysta

gator.KAPITEL XXXII.

FREDRIKA BREMER.

re stentrappor upp till en liten förstuga. Då jag

knackade på dörren, kom en svensk tjensteflicka

ut ock visade mig nigande in i en treflig salong.

Strax därpå inträder en liten krokryggig gumma,

går mig tillmötes med framräckta känder ock ett

vänligt leende samt keder mig vara välkommen med en

röst, som var en af de kekagkgaste, jag någonsin kört.

Detta var en förmiddag i Januari 1864; den trefliga

salongen låg i Stockkolm, Sveriges kufvudstad, i fjärde

våningen af ett stenkus på den långa Drottninggatan, ock

den lilla gumman var Fredrika Bremer, den stora svenska

författarinnan.

»Jag väntade er», sade kon, ock satte sig ned i en

kögkarmad länstol, anvisande mig en något lägre stol

bred-vid kennes egen; berätta mig nu, kvad ni vet om mina

goda vänner i Aten.

Jag framförde kelsningar från kerr ock fru Hill, de

äldsta amerikanska missionärerna i Grekland, ock det gladde

mig att se, kuru ett vänligt småleende lifvade kennes drag,

då mina ord påminde kenne om vänner ock scener från ett

aflägset land.

»Såg ni många vackra qvinnor i Grekland?»

frågade kon.

»Icke så många, som jag kade väntat.»

»Jag såg knappast några», fortsatte kon, »ock denna

brist på skönket kar befäst mig i min tro, att den gamla

FREDRIKA B REMER.hellenska stammen är utdöd. De nuvarande inbyggarne i

Grekland äro förmodligen ättlingar af albaneser ocb andra

stammar i norr, ocb alla qvinnorna bafva en stor,

nedhängande potatisnäsa, hvilket är allt annat än klassiskt eller

skönt»; ocb härvid skrattade den lilla gumman rätt hjärtligt.

Jag bad om hennes namnteckning för

helsovårdskom-missionens stora bazar, hvilken snart skulle hållas i New

York, och meddelade, att hvad som inflöte skulle tillfalla

de sjuka och sårade soldaterna.

»Från Nordstaterna?» frågade hon.

»Ja, vi hjälpa endast dem, som kämpa för friheten.»

Hon fattade min hand och tryckte den med värme. »Det

skall vara mig en stor glädje», sade hon, »att göra någonting

för frihetens sak i Amerika eller till att hjälpa de soldater,

som blifvit urståndsatta att kämpa för den.» Hennes ögon

lyste klart, medan hon talade, och hela hennes sätt visade,

huru lifligt intresserad hon var för vår sak och vårt land.

Hon gjorde många frågor om slafvarne och deras herrar,

om våra krigshärar och våra generaler, om hvad vi

upp-lefvat och hvad vi väntade. Hennes konversation bar

alltigenom prägeln af uppriktig sympati för vår republik. Jag

fann äfven, att hon fullt och fast trodde på en slutlig

seger för oss; med sann qvinnlig instinkt kunde hon ej förmå

sig tro, att icke det rätta till sist skulle segra.

Medan vi voro inbegripna i ett så beskaffadt,

allvarligt samtal, kom en ovanligt vacker flicka inspringande.

Nästan knäböjande, tryckte hon sina läppar mot den gamla

damens panna, och, utan att tyckas bry sig om en tredje

persons närvaro, hviskade hon i sin gamla väninnas öra

ljufva barnsliga förtroenden om det senast tilländalupna

dygnet, icke förglömmande balen natten förut.

Författarinnan åhörde allt detta med en moders ömma

uppmärksamhet, ibland yttrande några ord af förmaning eller af

uppmuntran.

Denna intressanta téte-ä-téte gaf mig det bästa tillfälle

att iakttaga Fredrika Bremers person. Hennes

krokryggig-het var nu dold af de svällande dynorna i länstolen. En

hvit spetsmössa prydde hennes hufvud; hennes gråa hår var

slätkammadt och tillbakastruket från en hög, ädel panna,kvit som marmor, ock hennes milda blåa ögon lyste af en

ömhet och ett deltagande, som gjorde, att man glömde den

stora författarinnan för den kärleksfulla väninnan; ja, jag

skulle till och med vilja kalla henne skön, ty själens

skönhet lyste fram i hvarje blick.

Flickan mötte hennes välvilliga blickar med den värme,

det intresse och den förhoppningsfullhet, som pläga stråla

i en ungmös ögon, och när de två sålunda meddelade sig

med h varan dra, tyckte jag mig aldrig kafva sett en så

vacker bild af ungdom och ålderdom.

Då meddelandet var slut, föreställde fröken Bremer

mig för sin unga vän, fröken Nilsson, och strax därpå tog

jag afsked.

Några dagar därefter var jag på en liten tésupé hos

Fredrika Bremer. Tio till tolf personer voro samlade där.

Fröken Bremer mottog mig med det behagliga småleende,

som tycktes vara en del af hennes väsen, och presenterade

mig för alla gästerna i tur och ordning. Där var en

gammal professor, »mycket litterär», kviskade värdinnan till mig;

en svensk adelsman, ett nygift par, en ung vacker

lands-förvist polack med blixtrande ögon, några äldre damer och"

en ung engelska med själfull blick, dotter till Mary Howitt,

och som bodde hos fröken Bremer samt höll på att lära

sig svenska för att en dag kunna efterträda sin moder och

gifva oss perlor från norden.

Denna técirkel var en af fröken Bremers vanliga

aftonmottagningar, hvilka hon gaf h varje vecka under vinterns

lopp för utländingar, som vistades i den svenska

hufvud-staden; och kom någon amerikanare till staden, fick

författarinnan till »Hemmen i Nya Verlden» genast reda därpå

och inbjöd honom till sitt hem i norden.

Efter en stund tog fröken Bremer den äldsta damen

vid handen, oeh vi gingo alla ut till supéen. Yi sutto vid

två små bord. Adelsmannen satt till ven ster om värdinnan.

Jag hade den äran att sitta till höger, enligt det svenska

gästvänliga bruket, som, ifall en utländing är med, anvisar

den förnämsta platsen vid bordet icke åt den högste i rang,

utan åt den förnämste utländingen.En tjensteflicka bjöd först omkring potatis, och då vi

hade skalat dessa, serverades små hackade oxkotletter att

ätas med potatisen. Därefter bjöds té med mycket goda

tunnrån och till sist bakelser med sylt af åkerbär — Rubus

arcticus. Dessa bär hafva en naturlig aromatisk smak, som

påminner om den höga nordens doftande ormbunkar och

granskogar.

»Ni får icke glömma, att ni har ätit åkerbär hos mig»,

sade fröken Bremer; »det är en äkta nordisk läckerhet, som

blott finnes vid höga breddgrader. Och får jag nu»,

fortsatte hon, »bjuda er ett glas vin, som icke är importeradt,

ntan äkta svenskt vin och tillverkadt af mig själf. Jag

kan ej bjuda er mycket», tillade hon helt naivt, »ty jag

eger endast litet och är mycket sparsam med det.»

Hon fyllde i ett litet vinglas åt hvar och en af oss,

hvarpå vi klingade med glasen rundt omkring bordet och

drucko vår värdinnas skål.

»Hvad tycker ni om vinet?» frågade hon.

»Det är utmärkt.»

»Ni ser således, att Sverige icke ligger så långt upp

i norr, att vi ej kunna hafva inhemska viner, om de också

är o gjorda af krusbär från våra egna trädgårdar.»

Då vi hade stigit upp från bordet, tog hvar och en

värdinnan i hand, bugade sig och sade »tack för maten».

Detta är ett allmänt bruk i Skandinavien och härleder sig

från den gamla goda tiden. Det har någonting enkelt och

hjärtligt med sig och påminner om de aflägsna tider, då

ett godt mål var en Gruds gåfva, som sällan njöts, men

alltid till fullo uppskattades.

Under aftonens lopp läste fröken Bremer, sittande i

sin högkarmade länstol, med klar och tydlig röst två af

Hans Christian Andersens sagor på originalspråket och

stannade ibland för att kritisera eller för att göra oss

uppmärksamma på någon mening, som hon tyckte om. »Andersen

är en af mina favoritförfattare», sade hon; »få män ega en

sådan barnslig enkelhet och renhet.»

Då läsningen var slut, började värdinnan föra

samtalet på franska för polackens skull, hvilken ej talade

svenska.Det, som i fröken Bremers konversation gjorde det

starkaste intrycket på mig, var hennes hänryckta skildring

af en svensk roman, som just då hade kommit ut — »Den

siste Atenaren». »Den borde läsas i Amerika», sade hon;

»amerikanarne skulle säkert tycka om den. Ni, som är

amerikanare, kunde gärna öfversätta den för edra landsmän.»

Då jag smålog åt hennes förtjusning, tillade hon: »Ni

måste öfversätta den, det yrkar jag på.»

Yi sade #farväl före klockan elfva. »Grlöm icke bort

mig och glöm icke Den siste Atenaren’», sade hon, då jag

tog farväl af henne. Icke kunde jag då ana, att jag

aldrig skulle återse henne.

På senhösten 1865 reste jag från Sverige hem till mitt

fosterland. Dessförinnan hade jag skrifvit till fröken

Bre-mer, att hennes befallning blifvit åtlydd.

Strax sedan jag kommit till Amerika, erhöll jag

följande svar, skrifvet på engelska med en jämn och redig

handstil :

Årsta den 8 December 1865.

Herr W. W. Thomas J:r:

Bäste Herr Thomas!

Det har gladt mig mycket, att ni ej glömt mina afskedsord om

»Den siste Atenaren» af min unge landsman, Viktor Rydberg.

Mottag mina hjärtliga lyckönskningar och tacksägelser, för att

ni genom er öfversättning skänkt den amerikanska publiken den bästa

och snillrikaste historiska roman, som någonsin blifvit skrifven på

svenska språket.

* *

❖

Jag skulle sända detta bref direkt till er, om jag blott visste

er adress. Men jag fattar ej af ert bref af den 18 November, hvilken

af de tre adresserna är den rätta — »New-York, Liverpool eller

Portland, Maine». Emellertid, om ni händelsevis skulle befinna er litet

hvarstädes, som en äkta amerikansk kosmopolit, naturligtvis andligen,

skall jag försöka det sätt, som ni anvisat, och vända mig till herr

Campbell, som nog skall taga reda på er.

Men skämt åsido, ni borde verkligen ha en bostad äfven i

Sverige, ty att döma af mina intryck från våra korta samtal och af hvadjag läst af edra artiklar i våra tidningar, måste ni hafva många

vänner i svenska hem och hjärtan. Ej heller fruktar jag att göra

ett misstag, då jag beder er tänka er mig som en sann och

upp-riktig gammal vän. Fredkika Bremer.

P. S. Min adress är fortfarande Stockholm, ehuru jag kommer

att, om det så behagar Gud, för mina återstående lefnadsdagar vara

bosatt i mitt gamla fädernehem på landet, tre svenska mil från

Stockholm.

Tyvärr voro hennes lefnadsdagar räknade. Redan

innan hennes bref kom fram till mig, hade det vänliga hjärta,

som dikterade det, upphört att slå. Hon förkylde sig vid

jultiden, fick lunginflammation och gick stilla hädan sista

dagen af det gamla året, 1865, vid sextiofyra års ålder.

Fröken Bremer är utan tvifvel i Amerika mera känd

än någon annan svensk författare. Hon reste vida

omkring i Förenta Staterna och var en välkommen gäst vid

mången härd. Hon har skrifvit mycket om oss och vårt

land, och det kan sägas till hennes heder, att hon aldrig

hrutit mot gästfrihetens heliga lagar. Ingenstädes i

hennes arbeten finnes en rad eller ett ord, som kan gifva

rättmätig anledning till missnöje eller kan stöta eller såra

någon medlem af den stora, unga, förtroendefulla nation, hvars

gäst hon var. Hvilken aktningsvärd kontrast bildar hon

icke till många framstående författare af vårt eget kött och

blod på andra sidan Atlanten, hvilka vi mottagit med öppna

armar och öfverhopat med uppmärksamhet och vänskap!

Men Fredrika Bremer var ännu större som qvinna än

som författarinna. Hennes hjärta var rikt på kärlek för

hvarje mensklig varelse, och denna kärlek uppenbarade sig,

hvarhelst hon fick kännedom om en lidande varelse, som

behöfde tröstas, eller ett nödställdt hem, där hon kunde

sprida ljus och glädje. Hon tillbragte sitt lif med att göra

andra lyckliga, och helt visst får hon nu skörda hvad hon

utsått.KAPITEL XXXIII.

KARAKTERSDRAG, SEDER OCH BRUK.

fet förlierskande karaktersdraget hos svenskarne är

vänlighet. »Finner ni mitt folk vänligt (’kindly’)?»

frågade konungen på engelska en amerikansk

resande, och om han sökt hela språket igenom,

skulle han icke hafva kunnat träffa ett ord bättre

egnadt att uttrycka den mest utmärkande egenskapen hos

hans folk.

Svenskarne äro goda mot hvarandra, goda mot sina

hustrur och barn, goda mot en främling, som kommit

inom deras dörrar, goda mot husdjuren och goda mot

hvarje litet vildt djur eller liten fågel, som slumpen

sänder i deras väg.

Deras höflighet, gästfrihet och belefvenhet, ja, alla

deras goda egenskaper härflyta ur denna enda källa —

deras goda hjärta — och deras fel — ifall de hafva

sådana — och dessa äro icke många — hafva samma rot

och upphof.

På landet nalkas nötkreatur, hästar och får den

ankommande med en viss förtrolighet, såsom vore han en

gammal bekant, och man ser lätt, hurusom de vänta sig

att blifva klappade, icke sparkade. Hönorna sätta icke i

väg, liksom toge de för afgjordt, att hvarenda pojke skulle

kasta sten på dem, gässen äro alltför belåtna för att hväsa

åt en, och katten spinner i fönstret, lycksaligt sorglös, där

han ligger i solskenet.Svenskarne lägga alltjämt sin vänlighet i dagen genom

ett höfligt och förbindligt sätt att skicka sig. De äro

världens höfligaste folk. Jag har hört dem benämnas

»nordens fransmän», men deras höflighet är mera hjärtlig

och sann än de romanska folkens. Man känner alltid,

att där ligger uppriktighet, redbarhet och hjärtevärme

bakom allt.

På gatan lyfta herrarne alltid på hatten, och det icke

blott för mötande damer, utan ock för hvarandra, ocli om

GRIND3LANTEN. Efter en tafla af J. A. Malmström.

man blott går med en svensk ett halft gatuqvarter, tager

han en i handen, när det är tid att skiljas, lyfter på hatten

och säger: »Tack för godt sällskap.»

När man åker på en landsväg, niger hvar flicka, som

man möter, helt sirligt, hvarje ung man tager af hatten,

och om man händelsevis kastar en slant åt någon hoppfull

ungdom bland en svärm af bytingar, störtar hela skaran

fram för att taga en i hand. När man nyser, går det

till precis, som Longfellow yttrar, i det en hvar säger:

»Gud hjälp.»

Svenskarne äro i sin uppfattning ganska konservativa.

Själfva qvinnorna hafva mycket gammalmodiga åsigter ifråga om sitt köns. skyldigheter. De betrakta det som en

hustrus pligt att mest hålla sig hemma och sköta om

huset, öfvervaka matlagningen, uppfostra barnen, göra hemmet

trefligt och hjälpa mannen, allt hvad hon förmår, på

lef-nadens bana. Barnen hållas till att vara vänliga mot

hvarandra, uppmärksamma mot de äldre och höfliga mot alla.

Familjelifvet i Sverige är patriarkaliskt och vackert.

Familjen håller tillsamman, så mycket den möjligtvis kan.

Fadern är med hustrun och barnen, så långt hans

göro-mål medgifva. När en utflykt skall företagas till landet

eller en badort eller en stad, för en dag, en vecka eller

en månad, far alltid hela familjen åstad, såvidt det låter

sig göra.

På sommaren kan man å Djurgården vid

Stockholm alltid få se den ena familjegruppen efter den andra,

där den sitter under en gammal ek eller hängbjörk, för att

i lugn och ro tillbringa dagen tillsamman, hvarvid barnen

leka rundt omkring, och de äldre se på med en leende och

belåten min, eller också alla samlade intaga en enkel

frukost, som uppdukats i gröngräset.

Svenskarne äro belåtna med enkla nöjen. De njuta

af allt likt barn. I själfva verket tyckas de ofta —

sär-skildt inom medelklassen — ännu såsom fullvuxna

bibehålla barnasinnet. A Djurgården finnes en karusellgunga,

där man kan sitta upp på en trähäst och rida rundt

om efter musik af ett skrällande positiv. Denna gunga

har sina talrikaste kunder bland fullväxta personer,

landt-folk, handtverkare och fabriksarbetare, hvilka gå ut för

att göra sig en glad dag, hvar och en med sin käresta.

Det är flere fullvuxna än barn, som rida på

karusell-hästarna.

Det finnes en annan karusellgunga, som består af

fullriggade fartyg för fulla segel. Dessa fartyg svänga

icke blott rundt om i krets, ntan gunga ock upp och ned,

såsom i sjögång. Låt oss se på fartygens namn, när de

komma omkring, uppfyllda af unga män och flickor, hvilka

alla »ha så roligt»; helt säkert skall ett af namnen

tilldraga sig mina amerikanska läsares uppmärksamhet. Det

Thomas, Från Slott till Kqja. 24heter »Puke»,* ett namn, som, tillagdt ett skepp under

sjögång, utan tvifvel skulle för en amerikanare vara

betecknande nog; men mina landsmäns finkänslighet och

aktning för Sverige behöfva icke taga någon anstöt, ty jag

vill meddela dem, att »Puke» är ett tvåstafvigt ord, som

uttalas Pu-ke, och namnet på en stor sjöhjälte, öfver

hvilken Sverige med skäl känner sig stolt.

I Sverige förekomma många enkla lekar inom hus. Jag

kommer ihåg den första afton, då jag deltog i sällskapslifvet i

ett svenskt hem. Blindbock lektes i ett halft dussin nya

former. En består däri, att blindbocken ställes midt i rummet

med en käpp i handen. De öfriga deltagarne bilda en ring och

springa hand i hand rundt omkring honom. Blindbocken

slår på golfvet. Detta betyder så mycket, som att

»församlingen kallas till ordningen», och alla stå stilla. Nu

pekar blindbocken med käppen. Den, som blindbocken

pekar åt, träder ut ur ringen och fattar i käppens andra

ände. Därpå närmar så väl blindbocken som hans offer

munnen till hvar sin ände af käppen, hvilken de använda

som en telefontråd. Blindbocken säger något, t. ex. pip,

pip eller annat, och offret svarar på samma sätt.

Blindbocken upprepar detsamma, offret svarar i falsett, sedan

låter blindbocken höra ett par sångtoner, och för tredje

gången måste offret svara. Nu gissar blindbocken jublande,

hvem det är, som har hållit det intressanta samtalet med

honom; gissar han rätt, lossas bindeln, offret blir i stället

blindbock, och leken fortsättes under allmänt skratt.

Ett annat sätt att leka blindbock består däri, att hela

sällskapet sätter sig i rund, med undantag af blindbocken,

hvilken går omkring. Han trefvar efter eget tycke, sätter

sig ned i någons knä och gissar efter en stunds funderande,

i hvilkens knä han sitter.

Jag lade märke till, att ungherrarne, ehuru de

naturligtvis icke kunde se, alltid satte sig i knäet hos någon

ung flicka och vanligen använde en oskäligt lång tid på

* Det engelska verbet, liksom substantivet, pulce betyder hvad som plägar

vara förenadt med sjösjuka och i Sverige stundom betecknas med användning af

namnet »Ulrik», hvilket dock knappast torde begagnas som fartygsnamn.att skaffa sig indicier att grunda en riktig gissning på.

Då jag nu, i ljuset af en mognare erfarenhet, reflekterar

häröfver, kommer jag till det resultat, att jag knappt

skulle vilja rekommendera detta slags lek för amerikanska

barn om mer än tolf års ålder, såvida icke sällskapet är,

såsom det heter i tékonseljspråk, »utsökt fint».

En annan hemlek kallas »låna, låna eld». Alla utom

en sitta i ring omkring rummet. Denna enda antaga vi

vara en vacker svensk flicka med ljust hår och blå kläd-

VÄFVA VADMAL.

Efter en tafla af J. A. Malmström.

ning. Hon går fram till någon af de sittande och stöter

i golf vet med en käpp, i det hon säger: »låna, låna eld.»

Den tilltalade ungersvennen svarar: »gå till nästa granne.»

Den blåögda flickan gör så helt lydigt, stöter käppen i

golfvet, upprepar samma fråga och får samma svar, och

så vidare. Under tiden vinka de sittande åt hvarandra

samt springa upp och tvärs öfver golfvet för att byta stolar.

Det lustiga och fina i leken ligger däri, att flickan, som

vill låna eld, " skall slå sig ned på en af stolarna under det

ögonblick, den är ledig. Lyckas det, får den, som blifvit

utträngd från sin innehafvande stol, taga käppen och gå

omkring för att söka den efterlängtade elden.Denna lek är utan tvifvel äldre än strykstickorna,

för hvilka Sverige nu med rätta är så bekant, och den

uppkom nog på den tid, då elden var en dyrbar

egendom, som vårdades omsorgsfullt och, ifall den gick

förlorad, var värd en tur i grannskapet för låns skull.

Aldrig skulle någon nu för tiden uppfinna en lek med titeln:

»låna mig en tändsticka.»

En vacker afton på försommaren tittade jag in i

Lysekils societetshus. Yid pianot satt Knut Almlöf —

den snillrike mästaren i svensk skådespelarkonst — helt

tjenstvilligt spelande hvad vi amerikanare skulle benämna

en liflig uppbrottstur (break-down). På golfvet dansade

en skara ynglingar och flickor en behaglig danslek med

invecklade turer, alla sjungande i och till dansen. De stodo

i två linier, och dansen liknade i viss mån vår Virginia

Reel — utom att den var mera invecklad, och att i en

tur båda raderna hukade sig ned, hvarvid alla sjöngo och

klappade i händerna, medan det dansande paret hand i

hand och med armarna öfver de nedhukade kamraternas

hufvud ilade ned förbi den ena raden och upp förbi den

andra.

Musik och ord äro särskildt lämpade för dansen,

hvilken är ett arf från urminnes tid. Den heter »väfva

vadmal» och härmar med sina skiftande turer noga alla

rörelser, som förekomma, då man väfver för hand i en

af de gamla och respektabla väfstolarna. Det är en äkta

svensk nationaldans, särdeles omtyckt inom alla

samhällsklasser.

Svenskarne ega också en ringdans, som heter »skära

hafre». De dansande härma med sina åtbörder och

beskrifva i sin sång, huru säden sås, huru den mogna

grödan afmejas, huru kärfvarna bindas, och huru kornet

tröskas.

Man behöfver sannerligen icke hysa några bekymmer

för ett folk, som är så förtroligt med landthushållning och

husslöjd, att till och med dess danser ordnas efter arbetet

med sådden och skörden samt efter rörelserna vid den

väf-stol, där den goda husmodern väfver mattor för

stugu-golfvet och kläder för familjen.Svenskarne vistas sommartiden mest i fria luften. Alla,

som kunna, begifva sig till sina villor. Jag tror icke,

att det i hela världen finnes någon stad med samma

in-byggarantal som Stockholm, hvilken bland sina

omgifnin-gar har så många förtjusande och täckt belägna villor.

De, som icke hafva tillgång till en villa, fara till badorterna.

De, som icke få lemna staden, tillbringa eftermiddagarna

eller åtminstone qvällarna utom hus. På det sättet skaffa

de sig ersättning för all den tid, de måste hålla sig

innestängda inom fyra väggar under de långa vintrarna.

UTSIGT FRÅN KUNGSTRÄDGÅRDS GATAN I STOCKHOLM.

Hvar helst man sommartiden åker eller seglar fram

i närheten af en stad, får man se svenskarne utom hus,

damerna stundom klädda i vackra bonddrägter och

vandrande med långa stafvar i händerna; och hvarenda dag gå de

ned till badhuset för att taga en simtur i fjärden eller insjön.

Svenskarne tycka särdeles om musik. I städerna spela

musikkårer under sommaren i fria luften, och på alla sidor

omkring stå små runda bord i mängd, med stolar

grupperade kring borden; personer af alla klasser sitta där,

ätande, drickande och samtalande, allt under lifliga åtbörderI Stockholm tågar dessutom hvarje middag

vaktparaden, åtföljd af en fulltalig musikkår, från kasernerna å

Östermalm till slottet.

Från mina rum vid Kungsträdgårdsgatan kunde jag

höra tre stora orkestrar spela om aftnarna hela sommaren

igenom. En skulle hafva varit treflig att höra, men tre,

det var för mycket; jag befann mig nämligen på lika

af-stånd från alla tre, och ljudet af slagen på bastrumman i

en af orkestrarna skar obehagligt igenom takterna från de

båda andra.

I Stockholm kan man på sommaren sitta ute hela

natten. Det är nämligen icke mörkt, så att man känner sig

föga frestad att begifva sig inom hus, och dagg faller

sällan. När jag satt i Kungsträdgården sent på natten,

försökte jag ofta att med fingret skrifva mitt namn i

fuktigheten på bordet, såsom jag kunde göra i Amerika, men

det fanns ingen fuktighet att skrifva i.

I Sverige kör man alltid till venster, och äfven vid

gående passerar man förbi en mötande på venstra sidan. Det

anses också öfverensstämmande med god sed att gå på

venstra trottoaren, och man får därför på Stockholms lifligast

trafikerade gator, till exempel på Drottninggatan, se,

hurusom folkmassan går uppför den ena sidan af gatan och nedåt

den andra. Man råkar också sällan i fara att stöta emot

en mötande.

Det är också sed i Stockholm, att en person, som går

på kantstenen å venstra trottoaren, eller, såsom svenskarne

säga, »en person, som hänger högra armen öfver

rännstenen)), har särskild förmånsrätt. En och hvar går ur vägen

för honom; själf går han ej ur vägen för någon, och om

man råkar att gå på orätt trottoar, är det alltid säkrast,

ifall man gör afseende på sin beqvämlighet, att gå tvärs

öfver gatan och. sätta sig i besittning af den dominerande

positionen på venstra trottoarens kantsten.

Svenskarne hafva icke några särskilda anlag för

köpmanskap, och många butiker i de större städerna egas och

skötas af utländingar, mest tyskar och judar. Då

svenskarne träda in i en butik, taga de alltid af sig hatten.

En svensk har lika litet tanke på att behålla hatten påhufvudet i en butik, som han skulle hafva i ett

mottagningsrum .

I butikerna betjenas man företrädesvis af unga

fruntimmer. Kunden tager af hatten och helsar »god morgon»

på dem lika artigt, som han skulle helsa på en förnäm

fru i hennes salong. Om han har för afsigt att köpa en

aldrig så ringa artikel, kommer han helst till föremålet på

indirekt väg, och på det sättet uppstår ett lifligt och alltid

SLÄTTER I DALARNE.

Efter en tafla af G. Pauli.

angenämt samtal mellan herrn-kunden och butikfröken.

Därpå följer ofta prutande, ty svenskar tycka sig aldrig

hafva gjort sin skyldighet, om de icke användfc någon tid

till försök att pruta pris på en sak, och för sanningens

skull måste jag säga, att fruarna hafva en särskild talang

härutinnan.

Slutligen säger kunden: »Är det allra yttersta priset?»

»Ja», säger butikfröken, skakande på hufvudet med en

min af ledsnad, »det är mitt sista ord», och då blir saken

vanligen såld.Naturen har gifvit Skandinavien en hård jordmån och

ett kallt klimat samt tvingat jordbrukaren att i allt tillämpa

den strängaste hushållning.

Då man reser på landet i Augusti, får man se små

gula knippor, som hänga på björkarna. Yid närmare

undersökning finner man, att dessa gula knippor innehålla

hopbuntade qvistar från trädet själft. Qvistarna af skäras,

B ÅKNING AF RÅGBRÖD.

Efter en tafla af G. O. Cederström.

bindas ihop och hängas upp, tills de blifva fullt torra, och

tagas sedan hem till vinterföda åt fåren.

I den kalla norden är solhettan icke tillräckligt stark

att torka höet. Öfver allt på ängsmarkerna i norra

Skandinavien får man se af stänger åstadkomna ställningar, som

likna korta afdelningar af höga gärdesgårdsstängsel. Dessa

ställningar kallas »hässjor». På hässjorna lägges gräset för

att torka, omedelbart sedan det slagits, och på det sättet

får vinden hjälpa solen att torka höskörden.

Majs mognar icke någonstädes på Skandinaviska halfön,

och det är endast i de mellersta och södra landskapen, somh vetet blir fullmoget. H ve tebröd är sällsynt utom i

städerna och i de burgnare klassernas hem.

Håg, korn och hafre trifvas däremot väl, och

rågbrödet tjenar i främsta rummet till lifsuppehälle i Sverige,

ehuru förr under bård tid

halm och trädens inre

bark stundom maldes

och blandades med

rågen, som skulle blifva

nordbons bröd.

En svensk rågbröds*

kaka är hård och mör, stång med brödkakor.

1 ■ Élifll liPi

- |#| ; ilji", H i

som det torraste hårda

bröd, hvilket begagnas ombord på våra fartyg, men

rågbrödet är ganska helsosamt, och om man bara har goda

tänder, lär man sig snart att tycka om det och föredrager

det framför hvetebröd. Det hårda rågbrödet träffar man

öfverallt i Sverige, i

städerna och på landet, vid

kungens bord och i den

simplaste bondstuga. Det

förekommer i väldiga runda

kakor, till omkretsen lika

stora som ett hjul på en

skottkärra, men är ofta

tunt som ett knifblad.

Dessa hjulformiga

kakor hafva ett hål i midten,

och bondfolket plägar träda

upp dem på en stång,

såsom en flicka träder upp

knappar på en

strump-sticka. När stången är

fullsatt, upphänges den i

taksparrarna, och brödet bry tes dag efter dag, allt som det

behöfves i huset. När man kommer in i en bondstuga,

kan man stundom få se ett halft dussin stänger, en livar

af en bön störs storlek, fullsatta med stora brödkakor, hänga

bredvid hvarandra alldeles uppe vid taket.

BRODVAGN I STOCKHOLM.Man kan slå sig i backen på, att landtbefolkningen i

Sverige förtär mycket litet färskt bröd. I många

bondehem bakas bröd ej mer än fyra gånger om året. Ett större

bak hvart qvartal förser familjen med en qvantitet bröd,

som räcker till nästa qvartal, och jag är förvissad, att, om

vi kunde byta ut våra varma sodabullar mot Skandinaviens

helsosamma rågbröd, sådant icke blott skulle lätta mången

DET INRE AF EN BONDSTUGA.

Efter en tafla af M. Therkildsen.

öf ver ansträngd amerikansk qvinnas tunga arbete, utan ock

visa sig välgörande för allas vår matsmältning.

I större städer plägar man icke gärna köpa mjöl eller

baka i husen, utan begagnar mest bagarbröd. Bagarne

sälja ej endast det hårda spis- och knäckebrödet, utan ock

sött bröd af hvete och råg i bullar, hvilka vexla till form

och storlek — än små, tunna »gifflar», än långa och tjocka

som vedträn.

De svenska landtbrukarne drifva ofta tillika

boskapsskötsel, och i deras ekonomi spela nötkreaturen en

betydande roll. Nordbon tycker om mjölk i alla former, ihvilka den kan bringas till användning, men jag

misstänker, att, om lian föredrager någon, det är den sura mjölken.

Filmjölk, hvilken är fast och hård som gelé, är en

vigtig beståndsdel af födan i ett svenskt bondehem. Den

sättes fram midt på bordet i ett stort trätråg. Det är den

enda rätten. Familjen och dess gäster sätta sig

rundtomkring det festliga måltidsbordet, en hvar beväpnad med en

stor träsked. Därefter strör husmodern, för att höja

smaken, brun socker och ingefära uppå grädden, som utgör det

öfversta lagret. Sedan utmärker en och hvar i form af

ett V hvad han betraktar såsom sin rättmätiga del i den

stelnade mjölken, och träskedarna hugga in på en gång

och med all kraft, tills hela tråget är tömdt.

Jag har ofta fått njuta af ett dylikt mål och ofta

därvid sett de mest aktningsvärda yttringar af

själfförsa-kelse och artighet förekomma, men det gör mig ondt att

behöfva tillägga, att en amerikanare, hvilken en gång i

mitt. sällskap reste i nordens skogsbygder, vid ett eller

annat tillfälle röjde en klandervärd lust att flytta de

häfd-vunna rågångarna och göra inkräktning på grannens

område, där grädden var tjockast.

Mjölk i sådan form benämnes filbunke, och man

berättar, att en gång en svensk sjöman, som låg för döden

i ett sjukhus i Neapel, i hågkomst af sitt barndomshem,

ropade i full yrsel: »filbunke, filbunke».

»Ack!» sade de fromma italienska sjuksköterskorna.

»Hör, han anropar sitt fosterlands skyddshelgon.»

Det träffade sig så, att det ögonblicket blef en

vändpunkt i sjukdomen, så att sjömannen, hvilken läkarne

gif-vit förlorad, sedan blef bättre. »Det är Sanda Fillebunca,

som har räddat honom», sade sjuksköterskorna. »Hvilket

mäktigt helgon måtte icke i själfva verket den vara, som

så kan rycka en man ur dödens käftar.»

De skyndade sig därför att gifva det svenska

skyddshelgonet plats bland sina helgon, ocli ännu i dag — så

säger vår historia — ropa de naiva neapolitanarne, när de

äro sjuka: »Sanda Fillebunca! Sanda Fillebunca! or a pro

nobis!)") eller i trogen öfversättning: »O du heliga filmjölk,

o du heliga filmjölk, bed för oss!»När vi nu återvända till byn, se vi den stora öppna

torgfyrkanten fullsatt med simpla bondvagnar i långa

banor. I ena änden af dessa smala vagnar sälja jordbrukarne

grönsaker och frukt, medan i den andra deras små hästar

mumsa hötappar till frukost.

Torgplatsen är omgifven af stånd, hvilkas innehafvare

drifva liflig handel med karameller, pepparkakor, leksaker

och grannlåtskram. Hopar af svenskt bondfolk i brokiga

drägter ströfva omkring på torget utefter stånden och

vagnarna under köpslagande, prat och skratt. På en ställning

Ett trefligt skådespel erbjuder en svensk bymarknad.

Om man en marknadsdag går upp i ottan och beger sig

till byns utkanter, får man se bondflickorna i långa rader

vandra åt byn till. De hafva alla silkessjaletter knutna

öfver det ljusa håret och äro barfotade. Skor hafva de

nog, men de bära dem i händerna, och icke förr, än de

nalkas intill byn, sätta de sig ned för att taga på de

dyrbara skorna, hvilka kostat dem en så stor del af den ringa

lönen.

SCEN FRÅN EN VINTERMARKNAD.

Efter en tafla af Axel Borg.vakbergs fästning,af bräder ute på marken ett stycke därifrån dansa under

tiden gossar och flickor dagen i ände vid tonerna af en

fiol och en dragharmonika. De dansa med så mycket lif

och lust — framför allt flickorna — att man har svårt

att öfvertyga sig, att det är samma förståndiga flickor, som

nyss på morgonen togo sig så väl i akt för att hafva

skorna på.

Beträffande dragharmonikan bör jag nämna, att det icke

finnes något musikaliskt instrument, som bonddrängarne

tycka så mycket om att spela på. Dess långt utdragna

och klagande toner anses också hafva den mest förtrollande

verkan på de landtliga skönheterna i de lägre folkklasserna

inom Sverige. Den kallas af herrefolket på landsbygden

ofta på skämt för »piglock».

Hi Hi

A Sveriges vestkust ligger den lilla staden Yarberg.

På en klippa högt öfver hafvet finnes där en gammal

fästning, hvilken vid tiden för mitt besök användes såsom

offentlig straffanstalt.

En afton, då jag från vallarna blickade på

fyrahundra straffångar, hvilka öfver en vid borggård marscherade

in till sina celler, lade jag märke till en mörk,

svartmu-skig karl, som gick framåt med släpande gång och

nedslagen blick.

»Hvem är det?» frågade jag.

»Jo, det är Antonellos», svarade den svenske

underofficern. »Han är icke svensk, utan grek. Han var

matros på ett svenskt fartyg i Medelhafvet. En qväll kom

han i gräl med den svenske sjökaptenen och mördade

honom. Antonellos är här på lifstids straffarbete.»

Då han passerade alldeles nedanför oss, vid foten af

vallen, ropade jag till honom på nygrekiska: »Kala spera

sas, kala spera sas», (»god afton åt dig, god afton åt dig»).

Då greken hörde sitt eget tungomål ljuda, stannade

han, blickande upp och omkring sig; ett ljust småleende

skimrade fram på hans trumpna anlete. »Kala spera sas,

kala spera sas, kyrie», (»god afton, god afton åt eder, herre»),

svarade han. Därpå tog han af hatten och såg sig om,småleende och nickande, tills han uppnådde den dystra

fängelseporten.

Aret därpå besökte jag åter Yarberg, men Antonellos

var borta.

»Han har fått nåd och blifvit fri», sade underofficern.

»Hafva nya bevis kommit i dagen?» frågade jag.

»Nej.»

»Har den grekiska styrelsen lagt sig ut för honom?»

»Nej.»

»Huru kommer det sig då, att han blifvit benådad?»

»Jo, ser ni, min herre», sade underofficern.

»Antonellos var så ensam här uppe, så långt borta från sitt hem

i södern, att det verkligen var alltför hårdt att hålla

honom qvar här längre. Kungen lät honom därför få nåd

och sände honom litet pengar också — ja, det gjorde

kungen — så att han kunde betala resan hem till sitt

fädernesland.»KAPITEL XXXIV.

NAGRA SVENSKA UTTRYCK.

venskarne tycka om pomp och ståt, uniformer

och dekorationer. Officerare förekomma ofta

på gatorna och kaféerna i uniform, och

klirrandet af deras sporrar och skramlet af

värjorna är en ljuf musik i deras öron, liksom i

de unga flickornas, hvilka de möta och helsa på äkta

mili-täriskt sätt, med handen förd till högra tinningen, och helt

visst gifves det för en svensk, civil eller militär, få saker

så angenäma som att se sitt manliga bröst prydt med

stjärnor, ordnar och band.

Hand i hand med denna smak för ståt går förkärleken

för titlar. En svensk vill alltid blifva tilltalad med sin

titel, och han är mycket noga att helsa en annan med den

högsta titel, som denne kan göra anspråk på.

Naturligtvis tilltalas grefvar, baroner, generaler och häradshöfdingar

med dessa titlar, och om en person hvarken har någon

titel eller något embete, får han benämning efter sin

sysselsättning eller sitt yrke. Köpmannen tilltalas »Herr

Grosshandlaren»; likaså säger man »snickaren» eller

»bleckslaga-ren» till dessa yrkesidkare. Och om man vill vara riktigt

artig, bör man vidfoga tillnamnet på den, som man talar

till. När man t. ex. träder in i en bleckslagarebutik,

frå-man icke: »Har ni ett spann att sälja», utan: »Har

bleck-slagare Pettersson ett spann att sälja?» Och äfven om

någon icke själf gör väsen af sitt yrke i Sverige, så fårhan det ofta på det vänligaste sätt likasom upphöjdt och

adladt. Så kallas öfverkyparen på ett hotell eller en finare

restauration vanligen »Hof mästare», ett ord som,

bökstafli-gen tolkadt, angifver något vida högre.

Den artighet, som är utmärkande för svenskarne, yttrar

sig ock däri, att titlarna öfvergå på hustrurna. En

generals fru heter ))generalskan)) och en konsuls äkta hälft

))konsulinnan)). En grefves maka heter »grefvinnan», och

en friherres eller barons »friherrinnan)), och när en

adelsman får en följeslagerska genom lifvet, blir denna »hennes

nåd». En köpmans hustru tilltalas som »fru», naturligtvis

i förening med tillnamnet, och man får gå ända ned till

tjenstfolket, innan man kan använda en så låg titel som

»madam». Den gamla qvinnan, som skurar ens golf, får

man höra benämnas »skurmadamen». Ogifta adelsdöttrar

tilltalas alltid med ordet »fröken»; förr i tiden kallades

döttrar tillhörande familjer af de bättre klasserna »mamsell»,

men bondflickor och tjenarinnor »jungfru». De två sista

benämningarna hålla dock nu på att komma ur bruk,

förmodligen såsom en gärd åt tidens demokratiska ande, och i

städerna vilja nu alla flickor utan undantag, likgiltigt,

hvilken samhällsklass de tillhöra, heta »fröknar», och när det

gäller en så ringa sak som detta, gör man dem utan

tvif-vel gärna till viljes.

Det är märkvärdigt, huru språken ofta fela mot både

det sunda och det grammatikaliska förståndet, när man skall

visa sig artig i och genom bruket af tilltalspronomina.

Så upphöja vi i engelskan en person till två eller flere, då

vi tilltala honom, med ni ("i/ou). Om en italienare skulle

vilja bedja er att följa med honom, säger han: »Vill han

gå», ty det är oartigt att begagna andra personen.

Engelskans och italienskans grunder förenade bestämma tysken

att säga: »Vill de gå», hvarigenom den tilltalade först

mångdubblas till flere och sedan nämnes i tredje personen.

Men svenskan öfvergår alla. Den finner intet pronomen

tillfredsställa artighetens fordringar, då man skall tilltala

en herre eller dam, ty pronomina brukas vid tilltalande

af tjenare och barn; språket kör därför de stackars

pronomina på porten och ut i kölden samt upprepar en persons

Thomas, Från Slott till Koja. 25hela titel, hvar gång han skall tilltalas. Jag tillåter mig

att här sammanställa några moderna språks tokigheter i

afseende å tilltalspronomina:

Det ärliga, enkla grammatikaliska uttryckssättet: »Vill

du gå?»

Engelskan och franskan: ))Vill ni gå?))

Italienskan: »Vill han gå?»

Tyskan: »Vill de gå?»

Svenskan — vi förutsätta, att det är fråga om en

konsuls fru: »Vill fru leonsidinnan gå?»

I det svenska sällskapslifvet måste en hvar, som vill

anses ega god ton, göra sig lika mycken möda att inlära

namn och titlar på personer, som hos oss talmannen i

representanthuset.

Jag vet väl, att sedan många år försök pågått att i

svenskan införa ordet ni, men bruket af detta har knappast

gått utom en viss klass af professorer och lärde. Det har

icke trängt till massan af folket, och jag erkänner, att

till och med för mig ordet ni tar sig ut ungefär som

ett slag på örat. Jag erinrar mig, att en af de unga

bodfröknarna i Lejas stora butik i Stockholm en gång skickade

en helsning till en herre, att hans gosse hade förolämpat

henne. Då herren frågade flickan, hvari förolämpningen

bestod, svarade hon: Han kallade mig »ni».

Men det finnes ett pronomen, som brukas i Sverige,

det behagligaste af alla, det lilla tvåbokstafs-ordet — »du».

Öfverflyttadt till engelskan heter det »thou», men vi kunna

icke öfversätta den ömma, förtroliga tillgifvenhet, som detta

lilla ord innebär för svenska öron, när det uttalas inom

hemmets ljufva värld. Stundom händer det, att två herrar,

som hålla på att bli goda vänner, blifva »du» med

livar-andra. Denna tilldragelse utmärker ett vigtigt skede i

deras vänskap och försiggår med ett slags ceremoni. Den,

som är äldst eller högst i rang af de två, säger: »Låt oss

lägga bort titlarna.» De slå i två glas, och på stående

fot klinga de med hvarandra och dricka »brorskål», hvarpå

de gifva hvarandra ett kraftigt handslag, sägande: »Tack,

bror.» Sedan äro de »dubröder» och tilltala hvarandra all-tid med »du» eller »bror». De tala om li varan dra såsom

»bröder» och börja b ref till b varan dra med »broder»!

Detta »fosterbrödralag» kommer ända från forntiden.

Det fanns redan tidigt under vikingaåldern. Om tvenne

nordiska kämpar skulle blifva fosterbröder, gjorde

hvardera en skåra i sin kropp, och de två läto sitt blod flyta

tillsammans på marken; därpå knäböjde de och svuro, att

HJALMARS AFSKED FRAN ORYAR-ODD.

Efter en tafla af M. E. Winge.

de skulle med hvarandra dela medgång och motgång i

lifvet, samt att, såsom bröder höfdes, den ene skulle

hämnas den andres död. Till sist anropade de gudarne att

höra eden, hvilken de bekräftade genom ett handslag. När

de väldiga kämparne Hjalmar och Orvar-Odd ingingo

fosterbrödralag, skuro de ut en bred torfremsa på sådant

sätt, att, medan ändarne hängde fast vid marken, midten

lyftes i vädret- på spjutspetsarna, och under detta gröna

jordhvalf aflade hjältarne den ed, som gjorde dem till

bröder i lif och död.Det svenska språket är rikt på hjärtliga ord och

vänliga, förtroliga talesätt. Dessa komma så lätt på en svensks

läppar, låta så artiga och springa upp ur en så förträfflig

källa — ett varmt och godt hjärta —, att vårt befallande,

affärsmessiga engelska språk kommer att låta hårdt i

jämförelse därmed.

»Kallprat» löper, såsom man snart skall finna, mycket

lättare och ledigare på svenska hjul än på engelska. I

Sverige finnes det så mycket oskyldigt nonsens, som man

kan säga för hvarje blick från en dams öga, hvarje

vift-ning af hennes solfjäder eller hvarje böjning på nacken,

och det på samma gång så fullt af artighet och så utan

all mening, att, enligt min åsigt, det icke finnes något

tungomål, som lämpar sig så väl för snack — och verkligt

angenämt snack — som den musikaliskt flödande svenskan;

här sjunges nämligen snarare än talas hvarje uttryck och

hvarje ord, liksom buret på musikaliska toners vågor. Om

någon skulle vilja uttala språket så, som vi uttala

engelskan, skulle ingen förstå honom.

Många svenska ord likna, när de förekomma i tryck,,

tyska eller engelska sådana, men när de talas, låter språket

mera likt italienskan än något tungomål, som jag hört.

Jag kommer ihåg, hurusom jag en gång på en bal

stod midt i en grupp af ungherrar och flickor och lyssnade

till det behagliga sorl af en konversation på svenska, som

göt sina toner rundt omkring, likt smekande vågors svall,

då med ens en sten plumsade pladask i vår stilla njutnings

sjö och häftigt upprörde dess vatten. Hvem var det, tror

ni, som spelade stenens roll? Jo, det var helt enkelt en

vän till mig, en lång och smal engelsman, hvilken

seglade fram och affyrade sin bredsida mot oss på vårt hårda

praktiska tungomål.

Det svenska sättet att sjunga fram orden, i förening

med det breda, fulla uttalet af vokalerna, har utan tvifvel

bidragit att skapa så många goda sångröster i Sverige.

Engelskan är, så menar jag, det rätta språket att

bruka i ett fältslag, eller när det gäller att föra befäl på

ett fartyg. Vårt språk utbreder sig oemotståndligt öfver

världen. Engelska, icke Yolapuk, blir världens framtids-språk, men mycken ljuflighet, behag och musikalisk

skönhet gå förlorade, om en gång svenskan upphör att talas.

Det finnes i svenska språket ett uttryck af

allmängiltig användning. Jag svarar för, att jag skall kunna passa

in det hvar som helst i hvarje samtal, och så, att det icke

kommer på orätt plats. Det är »ja så», ordagrant det

affirmerande »ja», med ett »så», men till betydelsen mera

liknande: »är det så?» Det brukas alltid i svar och

betyder hvad som helst eller ingenting, allt som man finner

för godt att uttala det.

Om ni någonsin får höra två personer tala ett

främmande språk och känner er osäker om, hvilket folk de

tillhöra, så lyssna bara. Ifall hvarken den ene eller den

andre inom två minuter säger »ja så», är det ett slående

bevis, att de icke äro svenskar. Det finnes ett »ja så»,

som tillkännagifver bifall till den uppfattning, ni vill göra

gällande: »just så»; vidare ett »ja så» af gillande och

beundran, med en bugning och ett småleende; ett »ja så»

af öfverraskning, undran och förvåning öfver den rysliga

berättelse, som ni håller på att framlägga. Nu stå

svenskens ögon och mun vidöppna af häpnad, och han drager

ut sitt svar i ett långt ja så—å—å—å—å—å—å!» Det

gifves också ett tvekande, tviflande »ja så»; det tvära »ja

så», »ja så!» hvilket, två gånger upprepadt, angifver, att

er vän icke tror ett enda ord af ert tal; det sarkastiska,

menande, förringande »ja så»; det bistra »ja så», som är

ett »bleklagdt nej»; förbittringens »ja så», fullt så tydligt

som en ed; det hotande »ja så», likbetydande med: »jag

är färdig att slå dig i skallen»; det behagliga, smeksamma,

hartasslika »ja så», hvilket företrädesvis brukas af det

täcka könet, och är ett slags ackompagnemang på

obligat-fiöjt till edert tal och gifver tillkänna, att den sköna lyssnar

till och finner behag däri samt uppmuntrar er att fortsätta.

Det finns ock andra »ja så», alltför talrika att omnämnas

i denna bok. Jag skulle vilja uttrycka den förmodan, att

det i menniskosjälen icke gifves någon rörelse, hvilken ej

af svenskarne kan uttryckas genom »ja så», blott med

skiftning i accentuation och tonfärg för de olika fallen. Hvarje

känsla har sitt särskilda »ja så», och det finnes åtminstonelika många sådana, som eau-de-cologne-parfymer, hvilkas

antal de finast utbildade luktorgan angifva, om jag ej

misstager mig, till sjuttiotre.

Vissa svenska ord äro särdeles uttrycksfulla. Ett sådant,

till hvilket vi icke ega något fullt motsvarande, är »lagom».

Detta betyder »just det rätta» eller »det gyllne medium».

Köttet är lagom stekt (»done to a turnD.) Ni kommer i

lagom tid (i rätta ögonblicket). Nu är det lagom (rätta

tiden) att gå. Detta stycke kläde är lagom (precis

tillräckligt) till en rock åt mig. Nu är det lagom (fullt

passande) bris till att gå för fulla segel. Lagom betyder icke

det allra bästa eller det bästa möjliga, utan något, som

riktigt lämpar sig, precis passar för förhållandena. Det är

ett ord, som man bör fatta med känslans instinkt, icke

blott med förståndet, och ett af de mest användbara ord,

som något språk eger.

På engelska kan man tala om sin fader och sin moder

i ett enda ord — »my "parentsD (mina föräldrar").

Likaledes kan man tilltala alla sina söner och döttrar med ett

enda ord: »my ctiildreni.> (mina barn). På samma sätt kan

man yttra sig om alla sina bröder och systrar i ett ord:

»my . . . .», what? (mina . . . ., hvad?) Ja, ha. Ni kan

genomsöka hela engelska språket och ändå icke finna det

ordet, men svensken kan säga det: »mina sysJcom. Med

syskon menas alla bröder och systrar i en och samma familj,

och det är just det ord, som vi mer än något annat

be-höfva i engelskan, — ett hemlifsord, ett ömhetens och

till-gifvenhetens ord, hvilket omfattar hela den grupp af barn,

som växa upp tillsammans vid sin moders knä.

Jag är ingen vän af ny tillverkade ord eller

konstgjorda språk. Jag tror ej, att Volapuk eller något

tungomål bildadt af lärde, någonsin skall talas i världen. Men

engelskan har alltid med beredvillighet upptagit befintliga

ord från andra språk. Vart är framför andra ett

blandspråk. Däri bestå dess mångfald, rikedom och smidighet.

Välan, här i svenskan finna vi ett ord, som vi hafva

behof af. Hvarför icke upptaga det? Eller snarare

hvarför icke återupptaga det? Långt tillbaka i tiden

och i Europas mörka skogar utgjorde de två språken ettenda. Yi tältade tillsammans. Det dagliga lifvets ord,

kvilka brukades om de föremål, som kvarje stund mötte oss

under ett primitivt skede af lifvet, voro desamma ocli hafva

föga ändrats under de tusental år, som vi varit skilda.

»Fader)), »moder», »broder», »syster» äro alla fyra svenska ord,

men finns det någon amerikanare eller engelsman, som icke

förstår dem? »Syskon» begagnades utan tvifvel af våra

gemensamma förfäder på den äldre stenålderns tid, men

under de många flyttningar, som vår gren af den germanska

stammen fått företaga, bar ordet tappats bort. Låt oss

kemta det tillbaka. Det är icke ett nytillverkadt ord, ej

keller en konstgjord samling bokstäfver. Det har brukats i

sekler. Det är en del af vårt arf. Det står så nära vårt

»sister», att vi kunna få en föreställning om dess betydelse,

men på samma gång så pass långt därifrån, att det icke

behöfver förvexlas därmed. Det är det enda hemlifsord,

som vi nu sakna, det enda, som kvarje barn, hvilket eger

bröder ock systrar, kar bekof af. Låt oss göra det till

vår egendom ock så sammandraga tre ord till ett.

I språkforskare — i Amerika ock England — jag bugar

mig vördnadsfullt för eder ock önskar långt lif, kelsa ock

välgång åt eder, edra föräldrar, edra barn och edra »syskon».

Svenskarne äro icke hädiska af sig. De svärja sällan

vid Gfud eller vid någon af ljusets makter. Om de alls

svärja, så är det vid mörkrets makter, ock äfven då draga

de sig för att nämna djäfvulen vid hans rätta namn. De

»gå som katten kring ket gröt» ock kalla honom »fan»,

hvilket ord härledes från »fienden», d. v. s. den lede

fienden eller »den onde». Svenskarne, som vilja säga »djäfvul»,

men tycka, att det icke passar sig, nedtysta således sina

betänkligheter ock lugna sina känslor genom att säga »fan».

Det vanligaste sätt, k varpå mörkrets makt anropas,

består i att säga »ta mig fan», men stundom, när en svensk

är mäkta ond, vill kan svärja vid mer än en djäfvul, ity

att en enda sate icke förslår för tillfällets kraf. Det antal,

som vanligen tillfredsställer en svensk, när kan blifvit

riktigt förgrymmad, är sjutton. »Ta mig sjutton djäflar» är

den då brukliga svordomen, ehuru en mera hyfsad person

utelem nar »djäflar» ock svär vid »sjutton».FOSTERBRÖDER I VIKINGATIDENNär helst man i Sverige hör ordet »sjutton» brukas

ensamt, kan man slå sig i backen på, att det hänför sig

till djäflar. På samma sätt lär enligt uppgift af en herre,

hvilken jag en gång åhörde, då han vittnade inför en

lag-komité i staten Maine, med orden »tre hundra», när de

begagnas i Maine utan något tillägg, alltid menas antalet

krogar i staden Portland.

Det linnes dock ett tal, som går öfver sjutton, ty en

svensk, som är alldeles utom sig af raseri, ropar »ta mig

tusan djäflar» eller »ta mig tusan».

Några uslingar, tillhörande kretsen af de exemplar af

slägtet »homo», som gifva stöd åt åsigten om ett

genomgående förderf, tillåta sig att svärja: »djäfvulen i min själ»,

och efter den kännedom, jag har om den sortens folk, har

jag aldrig behöft tvifla på, att den svordomen gifvit ett

fullt riktigt uttryck för situationen.

Mera noggranna svenskar hafva dock tämligen

oskyldiga synonymer till satan. De kalla honom stundom

»katten», hvarvid »ta mig katten» eller »fy katten» blir deras

älsklingsord. En viss grefve, som hade vant sig vid detta

uttryckssätt, blef en dag förskräckt, då han hörde, hur hans

byggmästare lät undfalla sig den rysliga svordomen: »Ta

mig tunnor tusan djäflar». Och hvad som gjorde

förseelsen ännu styggare, var den omständigheten, att

byggmästaren för tillfället hade fått i uppdrag att uppföra en

kyrka åt grefven. Ädlingen fann sig också föranledd att

ge mannen en sträng tillrättavisning. Han blef emellertid

betydligt häpen, då byggmästaren skrattande svarade: »Nå

ja, men när allt kommer omkring, så äro allt grefvens katt

och min djäfvul samme herre.»

Det bör dock erinras, att dessa olika svordomar och

anropanden af hans majestät den onde alltid hänföras till den,

som använder dem, och icke brukas till att förbanna någon.

Hvad svensken säger är: »må fan taga mig)"), icke dig, men

när någon vill näpsa en annan, så är ett af de värsta och

i alla händelser det vanligaste uttryck, som begagnas: »vet

hut», hvilket likväl är ganska mildt, om det jämföres med

de möjligheter, som engelskan i det afseendet har att

bjuda på.Naturligtvis gäller allt detta uteslutande karlar. Det

värsta ord, som fruntimmer begagna, är »jo, pytt», hvilket

motsvarar vårt pshaw (bak). Detta ord slunga de stundom

med en grimas mot hvarandra, men bruka det mycket

sällan i herrars närvaro.

Innan jag slutar detta kapitel om svenska uttryck,

vill jag meddela två svar, gifna af personer inom de lägre

klasserna, svar, som, ehuru förskrifvande sig från en

längesedan gången tid, bibehållit sig i mitt minne under det

att många uttryck från folk af vida större bildning alldeles

försvunnit därur.

I Gröteborg knackade en gång två dalkullor på min dörr.

De öppnade sin målade kramlåda och visade några vackra

hårflätningar: urkedjor, armband, halsband och dylikt mera.

Jag köpte några stycken och gaf dem i liqvid en sedel,

som de icke kunde vexla. Som jag för tillfället var strängt

sysselsatt, sade jag, antagligen något otåligt: »spring och

vexla.»

»Ja», skrattade en af kickorna, som hon kilade ut ur

rummet, »jag skali springa som en plockad höna.»

Hur smakade icke denna flickas svar af ladugården i

hennes, hem långt borta i Dalarne! Det har roat mig, hvar

gång jag efteråt kommit ihåg det.

Det andra svaret fick jag en qväll i en aflägsen svensk

skogsbygd. Jag satt vid dörren till en bondstuga och

betraktade afton rodnaden, som småningom förbleknade långt

borta på himlen bakom de skogklädda bergen. På

sluttningen midt emot mig fanns en af rödd skogsvidd,

öfver-sållad af hundratals stubbar. Marken var svart, och de

gamla, hvitnade stubbarna sågo bleka och spöklika ut i

den tilltagande skymningen. En liten flicka af omkring

tolf års ålder stod bredvid mig.

»Se, Selma», sade jag och pekade på de otaliga

stubbarna. »Tänk, om alla de där vore spöken och allihop

komme inpå dig.»

»Ah», svarade flickan med ett småleende, »om de vore

så många, skulle jag vänja mig vid dem och inte bli det

ringaste rädd.»KAPITEL XXXV.

MIDDAGAR OCH BALER.

Wn enkel, hjärtlig*, patriarkalisk gästfrihet

genom-går nmgängeslifvet i norden, i förening med en

Ä ande af manlighet, som påminner om vikingarnes

hjältebragder.

Om ni besöker en stad i Sverige, blir ni

genast välkommen i mångens hem och härd, och så varma

äro värdarnes helsningar, så många vänligheter säga de,

och så artigt tacka de för den heder, som ni gör deras

hns genom att infinna eder där, att ni med ens känner

er fullt hemmastadd och glömmer, att ni är »en främling

i ett främmande land».

Utan tvifvel skall den siratlighet, som herrarne

ådagalägga vid sina helsningar, hos eder uppväcka både beundran

och afund. Den artige svensken tager värdinnans utsträckta

hand i sin, sluter ihop hälarna med en smäll, som en

kavallerist, och bugar sig djupt; därpå återtager han sin raka

militäriska hållning, stiger ett stycke åt sidan, slår hälarna

tillsammans igen och bugar sig än en gång djupt öfver

den lilla hand, som han håller i sin, samt för den till

sina läppar.

Fruntimmer från det gamla modets tider och unga

damer i gammalmodiga landsbygder niga ännu. I deras

sätt att niga röjer sig en behaglig värdighet, som erinrar

oss om menuetten och andra höfviska dansar i våra

mormödrars tid. Min första erfarenhet af nigandet

var enöfverraskning. Jag hade just tagit i hand en ung flicka,

för hvilken jag föreställdes, då den sköna helt plötsligt

ryckte till och tycktes med hull och hår sjunka genom

golfvet. Min instinkt var snabbare än mitt förstånd, och

under försök att rädda henne från att falla ned i källaren

kramade jag hennes hand med en värme, hvilken, såsom

jag fruktar, var mera hedrande för mina känslor än för

min takt.

När ni träder in i matsalen, förvånas ni att se alla

förblifva stående. Bordet är dukadt och prydt, och stolar

stå rundt omkring det. Hvarför sätta sig icke de goda

varelserna? Ni börjar känna er nervös.

Vid en blick omkring rummet upptäcker ni i ett hörn

af detta ett sidobord, hvarpå stå tre stora karaffiner af

slipadt glas, fyllda med svensk potatis-whisky — brännvin.

Omkring karaffinerna äro ordnade oräkneliga små tallrikar,

hvilka innehålla bröd (af hvete och råg), smör, flere sorters

ost (äfven gammal och stark), mörkröda bitar rökt

renkött, anjovis, röda skifvor af utsökt rökt lax, små

korf-var, kokta räkor, små kotletter, kaviar, kräftstjärtar,

champignoner, färska rädisor, omeletter, »delikatessill», skuren

på tvären i små bitar, inlagd hummer, kallskuret kött,

sardiner, stufvad kalfbräss, inlagd ål och lax, tunna bitar

bräckt rökt korf, inlagda nejonögon, gåslefverpastej, rökt

makrill, stekt strömming, små biffstekar (med brynt potatis

och lök), rökt gåsbröst, rostade kastanjer, utsökt rökt

strömming (benämnd böckling och påminnande om ön Mans

»kipper»), rentunga, sillsallat, skifvor af rå lax, beströdd

med peppar, salt, socker och dill, samt benämnd graflax

(en rätt, som endast en svensk kan äta), lefver, stekta

kroketter (med persilja), njure, köttbullar, rökt ål (skuren i

små bitar), oliver med stuff, pickles, ostron au naturel,

gurkor, sallat och många andra af de läckerheter, som

svenskarne tycka om.

Just som ni slutar er räkning, tar värdinnan den

äldsta eller förnämsta frun i handen och för henne

småleende till sidobordet. De öfriga damerna följa efter. En

hvar tager ett stycke bröd, breder smör därpå och går

sedan med en gaffel i handen rundt omkring assietternasamt söker ut en munsbit åt sig här och där, lika varsamt

som en beckasin, hvilken undersöker de sumpiga stränderna

af en insjö.

Damerna äro mycket artiga och göra ferm expedition

vid smörgåsbordet. Snabbt »gifva de eld och retirera»,

och nu framrycka herrarne. Deras anfall är långt

fruktansvärdare. Nu angripas karaffinerna. Icke ens de

silfver-plåtar, som äro hängda kri Dg deras halsar och skyl dra med

så rysliga inskrifter, som »renadt», »pomerans» och

»kummin», kunna skydda dem från anf al Isstormen. Grlas fyllas,

höjas, klinga. »Grutår» ropa dessa nittonde seklets vikingar,

då de »störta» drammarna. »Halfvan går», säger värden,

fyllande glasen ännu en gång, fastän, med undantag af

namnet, jag aldrig kunde märka någon skilnad i storlek

mellan »helan» och »halfvan». Och där stå två »glada laxar»

i ett hörn och taga tersen, »tredjedelen», ur ett glas —

hvilket alltid är bräddfullt — medan de med kraft och ifver

gifva uttryck åt sina varma välönskningar för

hvarandras helsa.

Ett glas af landets lätta öl serveras nu till alla. Ett

sorl af samtalande röster fyller salen. Nu hafva alla

blif-vit bekanta och kommit i godt lynne; sällskapet ställer sig

rundt omkring det stora middagsbordet, och, stående för

ett ögonblick i tyst bön med hopknäppta händer, buga sig

alla på en gång, innan de intaga sina platser. Snart låter

värden, blickande rundt omkring bordet med ett behagligt

småleende, den första skålen gå af stapeln, hvarvid han

brukar säga: »Välkomna till bords!»

Vid middagen förekomma många rätter, alltid väl

lagade och utmärkt serverade, och ingenstädes i hela världen

kan man få en bättre middag än i Sverige.

I egenskap af främling får ni en särskild skål,

föreslagen i ett genomtänkt tal, hvari ni och ert land

upp-höjes och prisas i de mest högstämda ordalag. Härefter

dricker värden med hvarenda gäst vid bordet, i noggrann

ordning efter gästernas rang, och mellan dessa regelbundet

fortlöpande helsningar vänder han sig till gästerna med

förebråelser, därför att de icke nog ofta dricka

hvarandra till.Yid slutet af middagen bör ni föreslå värdens och

värdinnans skål i ett tal, så nätt och vackert, som ni kan

åstadkomma.

Därpå resa sig alla, knäppa ihop händerna och buga

sig ännu en gång rundt omkring bordet. Sedan tager en

hvar värdinnan och värden i hand och tackar helt enkelt

med orden: »Tack för maten.» Värden svarar: »Väl

bekommet.» Några dagar efteråt, då ni gör visit hos

värdfolket, är det första, som ni säger: »Tack för sist.»

När man är på bjudning hos en svensk familj, kan

man svårligen tro, att icke Sverige är ett land, som vältrar

sig i rikedomar. Men svenskarne äro lika stolta, som

gästvänliga, och ehuru de lefva enkelt i det hvardagliga,

så undfägna de eder gärna, i fall ni blir bjuden till

middag, med ett slöseri, som är ej mindre öfverdådigt än

älskvärdt.

Vid middagar Den familleD är det en vacker nordisk

sed att låta det yngsta af barnen, som kan tala, läsa

bordsbönen. Den ljuslockiga småttingen står vid fars och mors

sida, och alla böja sina hufvud, medan barnet med klar

och behaglig röst framsäger en vers, i hvilken man beder

Gud att välsigna maten. När måltiden är slut, står samma

lilla barn upp igen och tackar Gud för maten.

Hos de fattiga kan måltiden bestå endast af sill och

potatis eller måhända i någon tarflig koja af välling eller

gröt, men ingenstädes frambäras till alla goda gåfvors

gif-vare mera fromma tacksägelser för hans godhet.

När det i en familj finnes tre eller fyra småbarn,

pläga de stundom tura om, så att en hvar har sin dag

för att läsa till och från bordet, och den, som har turen,

känner sig stolt däröfver.

När ett stort middagssällskap är bjudet eller en

främling gästar familjen, plägar dock den ifrågavarande seden

få hvila, såsom varande allt för svensk och enkel. Enkel

är den nog, men ej dess mindre vacker. Först sedan man

flere år vistats bland svenskarne, lärt sig tala deras språk och

vunnit deras förtroende, kan man till sist blifva ansedd

såsom en inföding och få bevittna många vackra bruk ihemmet, hvilka undangömmas för vanliga turister ocli

främlingar.

Svenskarne äro mycket noga ock stränga i alla

etikettsaker. En bjudning till en middag eller bal besvaras

alltid genast, d. v. s. samma dag, då den mottages. När

man varit bjuden i ett kus, bör man visa sig ega god ton

genom att göra en tacksägelse visit inom några dagar eller

åtminstone inom en vecka. Om man uppskjuter den längre,

gör man sig skyldig till oartigket.

Fruntimren äro vanligen »icke kemma» för rena

artig-ketsvisiter, så att man kelt enkelt lemnar sitt kort ock på

det sättet kan göra många visiter på en middagsstund. En

svensk berättade mig en gång, att, när det ringer på

tamburdörren, frun i huset säger åt en tjenarinna eller ett

barn att titta ut genom ett fönster ock se efter, om den

besökande åker. Grör han det, är svaret gifvet: »frun är

icke kemma.» Nu är det icke många Stockholmare, som

åka i egen vagn. Om man i vagn far omkring på visiter,

så sker det antagligen i hyrvagn, ock ingen svensk fru

är nog ovänlig att upptaga tiden, när den värderas till tre

kronor i timmen. Detta sades mig naturligtvis på skämt,

men jag kar alltid föreställt mig, att det ligger en god

del sanning däri.

De unga flickorna i Sverige äro i sällskapslifvet ganska

blyga ock tillbakadragna, dels af naturen, ock dels emedan

de blifvit hållna därtill af sina mödrar eller så uppfostrade.

På supéer samla de sig för sig själfva i ett särskildt rum,

som en kull unga rapphöns, och omkring dem får man

se de svenska gardesofficerarne, i full uniform, om det är

en stor bal, med sina danslistor i handen, mycket ifriga

och otåliga att få dem fullskrifna. När en dans är slut,

ledsagas flickan omedelbart tillbaka till det rum, k varifrån

kon fördes ut till dansen, ock hennes kavaljer bugar sig

ock går.

Det finnes några supéer ock baler, till hvilka de

kungliga komma. När det är fallet, infinna sig de kungliga

icke gärna vid början af festen, utan inträda under ståtliga

fanfarer, när balen kar fortgått en timme eller så omkring.

Afven om det är midt i en dans, afstannar denna ögon-blickligen, och en hvar ser mot dörren. Musiken afbryter

det stycke, som den håller på med, spelar upp en kunglig

marsch och in träda konungen, drottningen eller

kronprinsessan och prinsarne, föregångna af adjutanterna och följda

af uppvaktande herrar och damer.

De kungliga bjuda aldrig upp till dans i förväg. Ni

kan redan tidigt på aftonen hafva bjudit upp en

förtjusande ung flicka till en dans, exempelvis tredje valsen, och

just som den spelats upp, och ni står i begrepp att bjuda

er dam armen, framträder kronprinsens adjutant, hvilken

med en bugning säger till den unga damen: »Hans

Kungliga Höghet önskar få den äran att dansa denna vals med

Fröken X», hvarpå hon småleende tager hans arm, och ni

får stanna qvar och trösta er, så godt ni kan. Men det

kan också hända, att ni längre fram får revanche härför,

då kronprinsessans adjutant kommer till er och med en

bugning säger: »Hennes Kungliga Höghet önskar dansa

denna polka med Herr Z», och det qvittar lika, om ni

också till samma polka har bjudit upp balens förnämsta

skönhet — i fall det kan finnas en annan* skördiet, när

kronprinsessan är närvarande —; ni måste lemna henne

och efterkomma den kungliga befallningen.

Men ni skall icke blott bjuda upp en dam till dans;

ni måste också vidtala en herre att blifva er vis-å-vis i

kontradansarna, och det i regeln för hela aftonen. Ni

behöfver således aldrig sväfva i ovisshet om, hvem som

skall dansa midt emot er, och den, som anför dansen,

behöfver aldrig gå och söka salen rundt för att finna ett par,

som kan dansa vis-å-vis ett annat, hvilket försenat sig.

Skulle ni händelsevis icke vara bekant med den dam, som er

vis-å-vis dansar med, presenterar han er, innan dansen

begynner, och vid dess slut avansera alla paren, tills de

mötas, buga sig till afsked och tacka det motstående paret

för äran att hafva fått dansa emot det.

De kungliga låta tillsäga icke blott dem, som de

önska dansa med, utan ock de personer, som de vilja hafva

till vis-å-vis. Så säger t. ex. kronprinsessans adjutant till

eder: »Hennes Kungliga Höghet önskar Herr Z till vis-å-vis

för nästa fransäs och Herr Z torde vara god och till sinmoitié välja Friherrinnan N. N.» I sådant fall får den

dam, som ni bjudit upp, träda tillbaka, och det är

Friherrinnan N. N., som har att dansa med eder, antingen

hon tycker om det eller ej.

Svenskarne dansa utmärkt väl. De egna sig med all

flit åt dansen, och under de långa vinternätterna pläga de

alltjämt »tråda elfvadansens lätta fjät».

De dansa raskare och med mera lif än någon annan

nation. Den svenska valsen — ett slags half-galopp —

är en hvirflande, yrande rörelse, vid hvilken alla sinnen

liksom tappas bort under berusningen af den snabbaste

och lifligaste sväng till musikens takt.

På större baler — såsom Amaranterordens —

uppställa sig de valsande i kolonn, som ett regemente soldater

under marsch. Kolonnen sträcker sig från salens nedre

ände till den öfre med tre till fyra pars front. Den

uppmarscherar till höger, och de fyra par, som bilda hvarje

rad, svänga, när de komma fram till salens öfre ände, till

venster och valsa utefter den lediga sidan af salen till dess

nedre ände, där de intaga sina platser i regementets kö.

Det ena paret jagar efter det andra nedåt salen, snabbt,

som. bollar, hvilka rulla fram på en kägelbana. Det gifves

hvarken tid eller rum att vända, rakt framåt går valsen

för brinnande lifvet. Nästa par är alldeles in på er;

tvekar ni, är ni förlorad, och om ni kan slippa undan att

blifva trampad under fotterna och ändå stanna, innan ni

»kör hufvudet i väggen», är ni en man med både tur och

skicklighet.

Thomas, Från Slott till Koja.

26KAPITEL XXXVI.

FÖRLOFNINGAR OCH BRÖLLOP.

Sverige bevakas de unga damerna mycket nogare

än i Amerika eller England. De bevista aldrig

någon bjudning eller gå på en förlustelselokal, utan

att ett »förkläde» åtföljer dem, och emottaga

aldrig en herre i sitt hem, om icke far eller mor

eller någon annan gift slägting eller vän är närvarande.

Den svenske yngling, som vill gifta sig, får ofta

vänta i månader, innan det yppar sig ett tillfälle att säga

den sköna ett ord mellan fyra ögon. Slutligen kommer

det efterlängtade ögonblicket, på skridskobanan, vid någon

badort eller i en hvirflande vals.

Om någon är nog modig att »komma fram med

frågan» midt under en yrande vals, förtjenar han i sanning

att få den sköna. Och om hon samtycker och hennes

föräldrar likaså, blir det unga paret förlofvadt på ett mycket

mera offentligt sätt än hos oss.

Den unge mannen gifver den unga flickan en slät

guldring, på hvars innersida hans namn och dagen för

för-lofningen äro graverade. Han sätter ringen på fjärde

fingret af hennes venstra hand, och i samma ögonblick trycker

hon en liknande ring på hans finger. Förlofningen blir

då tillkännagifven i tidningarna, under passande rubrik, i

samma spalt, där annonserna om födda, gifta och döda stå.

Afven skickas kort, på hvilka endast de två namnen äroSVENSK BONDBRUDtryckta, till alla vännerna, livilka till gengäld sända

lyckönskningar, ofta per telegraf. Sedan gifva flickans föräldrar en

stor bjudning för att fira den lyckliga tilldragelsen, och

de unga tu äro nu hedersamt, öppet och på bindande sätt

förlofvade, ja, så bindande, att — det må sägas till

svenskarnes heder — en förlofning sällan bry tes.

De förlofvade visa sig ofta ute tillsammans och, om

de gå till fots, alltid arm i arm. När de promenera i vän-

TROLOFNING I SKÅNE.

Efter en tafla af N. Simonsen.

ners sällskap, hafva dessa alltid brådtom att skynda litet i

förväg, hvarvid de med ett småleende säga: »De förlofvade.

skola alltid komma sist.» Bekanta nicka betydelsefullt åt

hvarandra och hviska: »Nu äro de ute och profgå.»

Före bröllopet lyses det af presten i församlingens kyrka

tre söndagar å rad. Dessa lysningssöndagar betraktas som

ett slags förberedande bröllopsdagar. Skulle en förlofning

blifva bruten, sedan lysningen är kungjord, anses det

nästan som en äktenskapsskillnad.Nu gifver fästmannen sin käresta någon vacker

prydnad — lysningspresenten —, ocli på hvar och en af dessa

tre söndagar har det unga paret mottagning under flera

timmar i brudens föräldrars hem. Stående bredvid hvarandra

taga de emot sina vänner. Bröllopspresenter skickas och

framläggas till åskådande, och buketter och

lyckönsknings-telegram regna öfver dem.

Då bröllopsdagen inträffar, är det så mycket bättre,

om det händelsevis regnar — de unga äro då säkra på att

blifva rika. »Det regnar guld i brudkronan», ropa alla

gästerna.

Yid ett fashionabelt bröllop i en stadskyrka smyckas

altaret och koret med utvalda blommor och prydas med

härliga tropiska växter. De inbjudna gästerna, hvilkas

antal ofta uppgår till flera hundra, uppträda i stor

aftontoalett. Orgeln spelar en bröllopsmarsch, och

bröllopsprocessio-nen intågar genom hufvudporten och skrider uppför

skeppet. Först kommer bruden, ledd af sin fader och följd af

en lång rad brudtärnor och marskalkar. Brudgummen

inkommer från sakristian, åtföljd af sin fader eller hans

ställföreträdare. Han möter bröllopståget i koret,

mottager där sin brud af hennes fader och går med henne

fram. till altaret, medan brudtärnorna och marskalkarne

uppställa sig bakom det unga paret i en lång rad tvärs

öfver koret.

Bruden är klädd i hvitt med en lång, hvit slöja; på

hufvudet bä.r hon en krona af myrten och orangeblommor

och i sin hand en bukett af samma slags blommor.

Buketten är omsluten af spetsar, och vid den äro fästa två

långa, hvita, breda band, på hvilka i guldbokstäfver äro

tryckta brudens namn och bröllopets datum.

Bröllopsceremonien efter den svenska kyrkans ritual

är mycket högtidlig. Den släta guldringen spelar i den

en vigtig rol. På ringens innersida äro brudens och

brudgummens initialer graverade och mellan dem siffror med

dag, månad och år för bröllopet. Presten håller ringen i

vädret och nedkallar i en varm bön Gruds välsignelse öfver

den förening, af hvilken ringen är en sinnebild. Därpå

hålla brud och brudgum tillsammans upp den gyllne rin-gen — brudgummen med sin högra och bruden med sin

venstra hand — och brudgummen säger till sin brud:

»Jag tager dig nu till min äkta hustru, att älska dig

i nöd och lust, och till ett vårdtecken gifver jag dig denna

ring.»

Bruden svarar:

»Jag tager dig nu till min äkta man, att älska dig i nöd

och lust, och till ett vårdtecken emottager jag denna ring.»

VASAGATAN I GÖTEBORG.

Brudgummen sätter nu ringen på samma finger, där

han förut satt förlofningsringen. Dessa två släta

guldringar bär den svenska hustrun bredvid hvarandra, så länge

hon lefver, och ingen lär taga dem från fingret, då detta

stelnat i döden: de begrafvas med henne.

Sent i November ett år reste jag ned till Grö teborg

för att öfvervara min gamle vän, Doktor Hedlunds, dotters,

fröken Emmas, bröllop med Konsul Svahn.

Klockan sex for jag till D:r Hedlunds stora nya hus

på Vasagatan och välkomnades där af en lycklig slägtkrets,

som var samlad i våningen. På en gång inträdde en plöts-lig tystnad, därpå ett sakta sorl af väntan, och in skrider

bröllopståget. Tio brudtärnor och tio marskalkar gingo

framför det lyckliga paret. Brudtärnorna voro naturligtvis

alla klädda i hvitt och buro buketter, och hvar och en af

marskalkarne hade en liten grön krans på sitt bröst.

Brudgummen såg manhaftig ut och bruden älsklig, med en krona

af myrten och orangeblommor på hufvudet och den långa

hvita brudslöjan böljande utåt golf vet.

Därpå skildes tärnor och marskalkar åt samt delade

sig på två rader, och brud och brudgum trädde fram,

så att de bildade spetsen af de konvergerande linierna;

presten ställde sig framför dem, och så blefvo de vigda och

fingo mottaga många lyckönskningar, ungefär som hos oss

i det fria Amerika.

Då de muntliga lyckönskningarna voro öfver, framträdde

en marskalk för att öppna och uppläsa några och tjugu

telegram med välönskningar, hvarpå han lade ihop depescherna

och lemnade dem till brudgummen. Sedan allt var slut, följde

de tjugu tärnorna och marskalkarne brudparet ned till

vagnen och gåfvo de nygifta tre kraftiga hurrarop, då de

åkte bort.

Sedan fingo vi en öfverdådig gående supé, vid hvilken

brudens närmaste manlige ogifte slägting föreslog

brudgummens faders och moders skål i ett långt, utarbetadt tal.

Därefter kom brudgummens broder med ett ännu längre

tal, hvari han föreslog en skål för brudens fader och

moder; och denne samme fader, »radikal», som han är, och

fallen för att sätta sig öfver allt traditionellt, bröt den

sedvanliga ordningen genom att föreslå »den ärade gästens»

välgång, och som denne individ kom ihåg, att det fanns

tre ogifta döttrar, svarade han på möjligast bästa svenska

med en skål för »de tre gracerna», hvilka ännu voro qvar

till det gamla hemmets välsignelse.

Nu steg en af marskalkarne fram och föreslog skålen

för tärnorna i lediga och q vicka verser. Så vackra de tio

flickorna sågo ut, då de slöto sig tillsammans, rodnande

och småleende öfver det fina smickret i qvädet, höllo ned

sina buketter, blickade i smyg på hvarandra och se’n

smålogo igen, undrande — de små vackra hvita dufvorna —,när deras tnr skulle komma att få spela den första rollen,

i stället för den andra, i en dylik glad scen!

Sedan föreslog vår värd skålen för marskalkarne, och

alla skrattade och pratade och hade mycket trefligt till kl.

half elfva, då vi samtliga togo hvarandra i hand, och

hvar-enda ungherre lät hvarenda ungmö veta, hvilken liten söt

varelse hon var, och tillade, att världen skulle vara från

vettet, om den länge läte henne gå ensam. Därpå klappade

vi värd och värdinna lätt på axeln, och blefvo klappade

BRÖLLOPPSTÅG PA LANDET.

Efter en tafla af J. V. Wallander.

igen och sade hvarandra, hvilka kära föremål vi voro, och

begåfvo oss hem, leende och lyckliga.

Men detta var ett modernt bröllop i en

kosmopolitisk stad. Om ni vill se ett verkligt gammaldags-svenskt

bröllop, så får ni lemna staden och fara ut på

bondlandet.

När man åker på en landsväg i södra Sverige, kan

man stundom råka ett bröllopståg på dess hemfärd från

ceremonien i kyrkan. Först kommer en eskort af unge

män, alla ridande på rikt munderade hästar, liknande enryttaresqvadron, och alla med blommor i hattar och

knapphål. Ibland dem rida spelmännen med oboer, klarinetter och

fioler, med all kraft blåsande och spelande en landtlig

bröllopsmarsch. Enligt ett gammalt bruk sitta brud och

brudgum också till häst, prydda med blommor och grönt. De

rida vid h varan dras sida, bruden med kronan på hufvudet.

Sedan följer ett långt tåg af bröllopsgäster, antingen till

häst eller åkande i vagnar och andra slags åkdon.

Många i kavalkaden hafva bössor, och det skjutes fli-

FÖRSTA BESÖKET HOS DE GAMLA.

Efter en tafla af B. Nordenberg.

tigt under vägen. Hela processionen har i själfva verket

ett militäriskt utseende och erinrar i viss mån om de gamla

oroliga tiderna, då det ofta kräfdes en väpnad skara af

tjenare, för att hindra, att bruden blef gripen och bortförd

genom något plötsligt anfall af en fiendtligt sinnad stam.

När bröllopståget kommit till brudens hem, skrider

det fram under en äreport af gröna löf, och de unge

männen rida tre gånger i vild fart omkring en majstång,

som är upprest midt på gården, allt medan det smälles med

piskor och skjutes med bössor.Sedan blir det kalas och dans. Här går det mycket

grundligare till än på en bröllopsfrukost eller bal i en stad,

det kan jag försäkra. »Bröllopet står i dagarna tre», säger

man, och under tre dagar och tre nätter efter hvarandra

festas, sjunges och dansas, dansas, festas och sjunges, så

att det åldriga boningshuset skakas och rister under de

festandes yra hopp och ringdansarna med deras ljudliga

gamman. Men de muntra svenskarne äro ofta icke nöjda med

att dansa tre dagar. En sommarafton, då jag rodde i min

GUDMORS BESÖK.

Efter en tafla af J. F. Höckert.

båt långs stranden af en ö, träffade jag på en karl, som

satt på trappan till en liten röd koja nere vid vattnet och

spelade fiol för brinnande lifvet.

»Bravo! gamle gosse!» ropade jag från båten, »bravo,

du spelar fiol som en riktig mästare.»

»Åh ja, det gör jag väl», svarade han. »Hade bra

öfning häromsistens; har spelat på ett bröllop.»

»Hå spelade du väl i tre nätter?»

»Tre nätter», upprepade han nästan hånfullt, »jag skall

säga er, att det var inte ett af era vanliga bröllop; vidansade fyra dagar och fyra nätter och en på köpet för att

ha riktigt roligt, ja, det gjorde vi.»

En vacker sed bibehåller sig ännn på landet, nämligen

att dansa kronan af bruden. Under bröllopsfestligheterna

binder man för ögonen på bruden, som ställes midt uti

rummet; musiken spelar upp, och brudtärnorna taga

hvarandra i hand och dansa i ring omkring bruden, ända

tills denna tar af sig kronan och på måfå sätter den på

någon tärnas hufvud. Och denna lyckliga flicka kommer

säkert att blifva den första af hela skaran, som får bära

egen brudkrona på eget bröllop.

Ingen svensk flicka gifter sig utan att bära krona.

Denna är i allmänhet af myrten, men i somliga provinser

af guld eller förgylldt silfver. Bruden bär kronan endast

för några få korta timmar, det är sannt, men nordlandens

blåögda, gullhåriga dotter är under denna korta stund en

drottning. Gramla svenska krönikor tala om bruden, som

väntade på sin brudgum, »med ärones krona på sitt

hufvud och dygdenes perlor på sitt bröst». En af mina

vänner råkade en gång en bondflicka bland emigranter, som

foro på järnväg till svenska kusten, för att sedan med

ångbåt resa till Amerika. Hon medförde som sin dyrbaraste

skatt en liten myrtenplanta i en blomkruka. »Ty vet ni»,

sade flickan helt uppriktigt, »jag kan i nya verlden träffa

på någon bra karl, som vill gifta sig med mig, och då

måste jag hafva med mig myrten från mitt fädernesland

till min brudkrona.»KAPITEL XXXVII.

EJ DERJ AGT.

tet är märkvärdigt, hvad man får lof att skjuta

långt framför sjöfåglar, som flyga förbi en, om

man skall träffa dem. Det säkraste sättet att fälla

dem är, såsom jag finner, att, som de komma

hvinande förbi, hålla sex till tio fot framför. Detta

vill med andra ord säga, att man vid sidoskott aldrig

skjuter på fågeln, där han är, utan där man förmodar, att han

skall vara, när skottet råkar hans flygbana.

Detta är nu ett ganska vackert problem, och det

är åtskilliga faktorer, som ingå däri — fågelns

flyghastighet, afståndet, haglens hastighet och till sist, men visst

icke minst vigtigt, den personliga eqvationen, d. v. s.

den tidslängd, som förflyter från det man besluter sig att

trycka af och tills man sätter beslutet i verket. Denna

tidslängd är, det vill jag medge, blott en bråkdel af en

sekund, men det är en högst betydelsefull bråkdel. Den

vexlar hos olika individer, i den mån de äro flinka eller

tröga af sig; ingen kan därför lära er, huru ni skall skjuta

i flygten; det måste ni lära er på egen hand, och det bär

olika till hos er själf, min vän, olika morgnar, allt som ni

är klen, frusen, slapp och nervös eller kraftfull, lifvad,

spänstig och full af förtröstan. Det kan också hända, att

förbiseendet häraf bär skulden därför, att ni ibland skjuter

så nedrigt illa.

Problemet att skjuta i flygten kräfver alltså

matematisk beräkning, instinkt och gissningsförmåga i förening ochEJDERär en ganska intressant och brydsam gåtonppgift; och om

ni tror er om att kunna lösa den riktigt vid h vårten da

tillfälle, så var bara god och försök er på sjöfågelsjagt vid

den svenska eller amerikanska kusten eller på hvilket

annat ställe som helst för resten.

Somliga morgnar kommer ni att befinna er bra och

skjuta bra och kan känna er stolt däröfver, men följande

morgon skall blott alltför sannolikt öfvertyga er, att er

stolthet liknade det högmod, som »går till fall» — icke

för ejdrarna, utan för ert hopp att få skjuta dem. Och

dock är det icke, när allt kommer omkring, just den där

ovissheten, om ni kommer att skjuta som en hel karl eller

som en stackare, som ger »piffo åt jagten och till

dubbelt mått stegrar glädjen öfver ett lyckadt skott, om och

när ni gör ett sådant?

Om ett torde alla jägare blifva öfverens, nämligen att

man vid sträckskytte på sjöfågel får lof att hålla två gånger

så långt framför fågeln, som vid jagt på landtfåglar, och

det af två goda grunder.

Den första är, att dessa sträckfåglar flyga mycket fortare

än de fåglar, som vi pläga skjuta på land; några sjöfågelsarter

flyga från tio till tretton mil i timmen, således fortare än

något expresståg i världen.

Den andra är, att sjöfåglar, hvilka man ser öfver en

stor vattenyta, alltid äro längre bort, än de synas vara, så

att skottet behöfver längre tid för att nå dem.

Dessa reflexioner gjorde jag, medan jag en lugn

Aprilmorgon låg inkrupen i min skåre och blickade ut öfver

Östersjön.

Ett år har gått, sedan jag först satte min fot på

Lång-viksskär; nu är April månad återkommen och med den det

stora ejdersträcket mot norden, och jag är här för att möta

fåglarne, nämligen om de verkligen infinna sig. Men när

inga fåglar komma flygande, och man har fått nog af att

skåda långt bort öfver världens stora blåa böljande golfyta,

så kan man i min tanke icke hafva någon lämpligare plats

för sina reflexioner än det lilla skjul af stänger, vadmal,

hafstång och drifved, bakom hvilket man ligger, osynlig

för fåglarne. Jag vill just icke påstå, att reflexionerna all-tid äro riktiga; om så vore fallet, så skulle det icke finnas

någon plats på jorden, där man med större fördel kunde

författa en bok, än i skåren.

En skåre och en stenograf gifna, men inga

sträckfåglar, och i en handvändning är boken sprungen ur hjärnan

och färdig. En hel värld af bryderi och besvär skulle

sparas genom detta sätt att göra böcker.

Jag var ofta ledsen öfver, att Erans icke var

snabb-skrifvare, ty jag är viss på, att, medan vi lågo på de

yttersta skären i de friska, ljusa vårmorgnarna och talade

förtroligt till hvarandra med sänkt röst, för att icke skrämma

bort ejdrar, som i vår inbillning flögo emot oss från något

poneradt streck på kompassen — jag är viss på, jag

upprepar det, att vi då och då yttrade ord af visdom eller

åtminstone hade visa tankar, om hvilka nu världen,

beklagligt nog, för alltid gått miste.

Men svara mig, allvarsamt taladt: har ni någonsin

efter återkomsten från en utflygt försökt att nedskrifva den

storslagna tanke, som blixtlikt korsade er själ, då ni

vandrade i djupet af skogen eller satt vid det öppna hafvet?

Hvilken klen, sjuklig stackare blifver icke denna tanke i

den lugna, makliga stillheten inom arbetsrummets fyra

väggar! Tankens blomdoft, styrka och storslagenhet ha stannat

utanför dörren i den friska luft, där den föddes till lif.

Men tyst, ett sätt att lösa svårigheten slår mitt sinne.

Om ni icke kan föra edra tankar med till hemmet,

hvar-för icke taga blyertspenna och anteckningsbok med er

under edra ströftåg i Giuds fria natur? Månne icke hela

hemligheten af styrkan och sanningen i Thoreaus* skrifter

och af det alltjämt stegrade intryck, som de göra på

menniskornas hjärtan och sinnen, ligger däri, att han

författade under sina vandringar, ensam, i fria luften, ansigte

mot ansigte och hjärta mot hjärta med naturen, hvilken

alltid är sann?

Men för att kunna författa på allra bästa sätt i fria

naturen, skulle jag dock, menar jag, söka försäkra mig om

en något varmare väderlek än denna Aprilmorgon, ty mina

fingrar äro så stela, att jag icke kan hålla i pennan, och

* Amerikansk författare.jag har alldeles nyss skrillat och hoppat på en liten

vattenpuss, som frös till förliden natt, medan Frans gjort sitt till

att stegra den förträffliga effekten däraf, att jag så sorglöst

visat mig för allt fågelherrskapet, genom att springa

omkring vår klippas lilla rnnd, ungefär som en häst i

ringbanan på cirkus.

Ingen jägare är så beroende af väderleken, som

ejder-skytten, och ingenstädes, så tyckes det mig, är April så

opålitlig, som på Östersjön. Tärnskär är det hästa stället på

alla holmarna, men vinden måste vara vestlig och icke för

hård; annars kan man lika gärna ligga och vänta på ejdrar

å ett torg i Stockholm.

En morgon hade jag träffat stora förberedelser för

Tärnskär, men innan vi nått hälften af vägen, som är tre

qvarts sjömil, slog vinden om till rent nordlig, och

Tärnskär var omöjligt, hvarför vi stego i land på Svarte Knöl.

Yi hade kommit för tidigt till knölen och blefvo nödsakade

att vänta en stund i den kolmörka del af natten, som går

omedelbart före gryningen, tills det var ljust nog för att

se, hvar vi skulle sätta ut vettarna. I dunklet hörde jag

ett sus af vingar öfver mig, och en skepnad, liknande en

läderlapp, svepte förbi. Jag sköt i mörkret, snarare efter

hvad jag hörde än efter hvad jag såg, men en duns mot

klippan gaf tillkänna, att någonting hade fallit. Carlson

sprang öfver bergknölen och återkom med en storskrake,

såsom han kallade fågeln, den store Mer gm merganser.

Det var en ståtlig hane, och till och med i den tidiga

gryningens matta dager voro vi i stånd att beundra hans

vackra fjädrar. Morgonen var emellertid föga lyckosam.

Jag fick blott ett par ejdrar, och vid sjutiden rodde vi hem.

Efter frukosten gick vinden på nordvest. Det passade

för Tärnskär, så att vi hoppade i båten och rodde åstad.

Snöglopp piskade oss i ansigtet under hela färden, och

omedelbart efter det vi hunnit fram till skäret, kom en

mörk snöby öfver oss, så att vi voro glada att kunna söka

skydd bakom en bergsklint. Därpå följde fullständig stiltje.

Snögloppet upphörde, och det blåste sydvestbris. Carlson

satte ut vettarna bortom udden, och skrämde därmed hort

stora ejderflockar, som nog hade kommit inom skotthållifall de icke sett Carlson, där han for omkring i sin båt. Han

rodde nu tillbaka, och vi kröpo in i skåren, men icke en

enda ejder syntes till. Snart började det snöa igen och

de runda, hvita kornen ruskade ned, som om de ville

be-grafva oss. Nu friskade vinden upp med stötar från

nordost och piskade sjön, så att den började »bryta». Brisen

växte helt plötsligt till storm, och vågorna slogo öfver

vet-tarna. Vi sköto ut båten; Carlson tog till årorna och

backade ned på våra uppstoppade fåglar, och jag fick dem i

båten, men det var med svårighet, som de blefvo bergade.

Sen blåste det, som om alla luftens onda andar hade

sluppit lös; vågorna bröto mot udden, och det yrande

skummet dref oss ut ur skåren. Vi leta oss genom snötjockan,

slasket och skummet fram till närmaste klippbrants skygd

och vänta för att se, hvad som nu skall komma. Vi hafva

det just ej så beqvämt, där vi äro, men vi föredraga det

afgjordt för att ro hemåt och gå till botten i stormen.

Hvar gång det lättar på en smula, kunna vi se stora

ejdersqvadroner — tjugu, fyratio till femtio i flocken —

flyga förbi därute. Vilda gäss passera jämväl, och en

väldig trupp svanar, hvilka, ordnade en och en efter

hvarandra, bilda en lång rad öfver vattenytan, sväfvar majestätiskt

fram mot norr. En solstråle bröt i sned riktning genom

molnen, och svanarnes hvita linie glänste för ett ögonblick

som silfver mot den mörka himmelen; och dessa stora

fågelsvärmar flyga rakt fram tvärt emot en hvinande nordoststorm!

Sjöbloms teori, att ejdrarne vänta på vackert väder och

sydvestvind för att flyga norrut, håller icke streck.

Sakförhållandet är, att ej drar, gäss och alla andra sträckfåglar

flytta på vissa dagar och äro härutinnan nästan lika noga,

som solen i sitt lopp. Jag kan icke förutsätta, att

sträckfåg-larne blifvit försedda med almanackor eller kalendrar genom

lifförsäkringsbolag eller försäljare af patenterade läkemedel,

men i alla händelser känna de data, och när tiden är inne,

flytta de allt, utan att bry sig om, hurudan väderleken är,

om regn eller solsken.

Jag var så upptagen af dessa funderingar om

fåglar-nes flyttning, att jag icke lade märke till, att stormen

saktade sig, förrän Carlson fäste min uppmärksamhet därpå.

Thomas, Från Slott till Koja. 27Yi kvilade dock en liten stund, tills det skymde på, frestade

då på att skjuta ut båten ock lyckades utan all fara ro

kem, medan skummet yrde öfver oss kela vägen ock frös>

så snart det föll på våra guttaperkakappor.

Morgonen därpå kom icke fru Sjöblom, med ljus i

handen, sakta in i mitt rum för att väcka mig. Den

tjutande stormen, som riste kuset, så att det knakade i

knutarna, angaf tydligt nog orsaken. Jag var glad käröfver,

drog filten öfver mig, så tätt jag kunde, ock vände mig för

att somna in igen.

När jag steg upp, hvilket skedde så sent som kl. sex,

voro fönstren frusna. Jag gjorde med fingret en öppning

i isen på rutan ock fick då se, att det smala sundet

nordost om viken delvis var tillfruset. Termometern — en

Celsius — hos Carlson’s, den enda, som fanns på ön, stod

på— 5,5. I sanning en treflig vårmorgon i dag den 14 April!

Nordoststormen tjöt ock härjade kela dagen. Jag tror

be-stämdt, att svenskarne skulle kafva kallat den en »blizzard»*,

— om de blott känt till det ordet. Hvar ock en, som

kan, håller sig inom kus.

Öfver mitt kufvud kör jag det regelbundet

återkommande slamret ock dundret, som väfbommen gör, då

Ingeborg, arbetande med känder ock fötter, väfver tyg till

sommarkläder åt sin mor ock sig själf. Hon tyckes föra ett

slags opposition mot stormen. Hå ock då visar sig på

klipphällen någon arm anka till öbo, omsvept ända upp

till ögonen med ytterhalsdukar, ock med händerna

instoppade i stora kvita muddar, med två tummar, en på kvar

sida, hängande ut, som öronen på en mulåsna; eller också

passerar en qvinna, med samma slags mulåsnemuddar ock

en svart yllesjal knuten om kufvudet, så att endast ögonen

äro synliga mellan vecken — snarlik ett fruntimmer från en

turks harem. Men de kila qvickt inom kus igen, ock den

vackra våren lemuas ensam utom kus med sin nordost.

Höljande morgon gaf mig full ersättning. Tinden

kade gått tillbaka till nordvest, ock fastän det blåste skarpt

ock termometern ännu stod vid — 5,5°, tog jag med mig

* Härmed förstås i Norra Amerika en kall, genomträngande stormby,

synnerhet föreDad med häftigt snöglopp.Frans och hans unge kusin, Fridolf, ock rodde till

Kalkskarsgrund i södra skärgården. En stund, efter det vi hade satt

ut vettarna, fin go dessa ett sällsamt utseende. På näbbarna

bildade sig nämligen ispiggar, som hängde ned till

vattenytan, så att de, där de redo på vågen, tycktes oupphörligt

sticka omkring sig med snablar af is. Kropparna blefvo

därtill öfverdragna med ett blankt isharnesk, undantagandes på

bröstet, där vågsqvalpet bröt sig. Ejdrarne flögo duktiga

tag under hela morgonen i trots af kölden, och vi rodde

hem med fjorton stycken i båten.

Ejderhonan är en anspråkslös brun fågel, men hanen

är en stor, ståtlig herre, präktig i sina fjädrar, som skifta

i hvitt, svart, brunt, gult och grönt; men de prunkande

fjädrarna bereda hans undergång. De lifiiga färgerna draga

oemotståndligt blicken till sig, och när en hel svärm far

förbi, är det utan undantag hanen, man sigtar på. Cfå

genom bytet efter en morgonstunds jagt, och ni skall finna,

att han arnes antal förhåller sig till honornas, som fyra till

en. Hanar och honor se så olika ut, att skärgårdsfolket

gifvit dem olika namn. Om jag af ett par sköt det bruna

fruntimret, plägade Frans ropa: ))Ni har fått en åda)), men

om det var hanen, som damp, hette det: »Nu strök

gudungen.»

Ejdrarne flyga på våren vanligen parvis. De kunna

visserligen, det är nog sant, uppträda flockvis, men det är

lätt att dela upp en flock i de par, af hvilka den består.

När en flock flyger i en utsträckt linie, omvexla de bjärt

färgade hanarne med de bruna honorna, och på visst

af-stånd ser hela skaran ut som en vackert skiftande rad af

kulor på ett snöre. Man märker snart, att det är ådan,

som flyger först, medan gudungen, som en lydig äkta man,

följer efter. Om man vid rodd på vattnet kommer på ett

par, så är det alltid honan, som först blir skrämd och först

flaxar sin kos.

När ett ejderpar flyger in till vettarna, så inträffar

det gifvet, att ifall man skjuter gudungen och bommar på

ådan, denna flyger bort i en så rak linie, som någonsin

en ej der eller kråka följt, och man får aldrig mer se den

fågeln. Om det åter är ådan, som ligger dödsskjuten, såvänder gudungen och flyger tillbaka öfver sin fallna maka,

en, två och i regeln tre gånger, ifall han icke dessförinnan

blir skjuten. Hyser hanen en varmare tillgifvenhet eller är

han dummare än makan? Kanske skulle vi kunna få

upplysning härom af de dyra fruarna inom vårt slägte.

Måhända var det sådana karaktersdrag, som Trans

tänkte på, när han en morgon, med blicken fäst på de

för-bifarande fåglarne, yttrade nästan i form af ett orakelspråk:

»Fåglar hafva inga tankar, men de hafva sin natur.» Kan

någon, när allt kommer omkring, erinra sig hafva hört en

LABB.

bättre eller kortare utredning af skillnaden mellan instinkt

och förnuft än detta yttrande?

En gång har jag dock sett en hane, som fick sina

varma känslor afkylda. Ett ejderpar flög förbi, och jag

sköt på båda två. Gudungen faller, ådan fortsätter sin

flygt. Inom ett ögonblick faller ådan död ned i vattnet,

så att det plaskar om henne. Nu lyfter herr gudunge på

hufvudet, skådar omkring sig, fattar situationen och —

flyger sin väg lika känslolöst, som någon åda.

När man ligger i skåren, kan man aldrig säga, hvad

som kommer härnäst. Jag sköt för en stund sedan en

mörk fågel, som var snarlik en kråka, med undantag däraf,att den hade simfötter och de två mellersta stjärtpennorna

förlängda. Det är i själfva verket ett slags mindre, svart

mås. Gamle Öman kallar den »labb», och jag finner, att

det är den långstjärtade hafslabben — Lestris parasitica.

Den påminner mig om några verser i Longfellows ))Skeleton

in Armor» (skelettet med pansarskjortan):

Men skall ej dufvan med

hafslabb på fjärran led?

Hvi blef ej burens fred

på natten vaktad?

I skärgården finnes alltid lif och rörelse. För ett

ögonblick sedan susade en »tejst» förbi med snabba

vingslag; nu glida fem alfåglar i en rad, likt biljardbollar

öf-ver bafvets släta b or d}-ta.

Det finnes ett medel att alltid kalla fram en flock

ejdrar. Det är osvikligt. Det gör intet till saken, om

man bar legat timtals utan att få sigte på en enda ejder;

låt bara karlen ro ut för att taga upp vettarna, och en

ejderflock infinner sig gifvet, och lika gifvet är, att karlen

och båten hålla fåglarna på vederbörligt afstånd. Vi blefvo

småningom så vana vid denna manöver, att den icke längre

väckte någon förvåning bos oss. Vi sade blott till b

varandra när fåglarne flögo förbi: »vettflocken» ocb fortsatte

med att taga upp våra lockfåglar.

En eftermiddag kunde vi icke skjuta från Tärnskär,

emedan vinden var ostnordost, bvarför vi satte i land på

Tärnskär Ivobb, en liten bergknalle, strax innanför det större

skäret. Här bar jag nu uppehållit mig en timme.

En tejst, som dyker ned ocb kommer upp på ytan

för att sluka sin föda samt dyker ned igen, är det enda

föremål, som stört mina betraktelser. Tejsten är en liten

fet ocb tjock, svart varelse med en b vit fläck på vingen

ocb ljusröda fotter. Hans latinska namn är JJria gr ylle,

ifall han bara känner till det. Han är nog mera belåten,

när skärgårdsfolket kallar bonom grisla, ty detta namn

påminner honom naturligtvis om »gris» och är ganska

lämpligt. Den lilla tejsten är nämligen fet som en gödd

gris ocb bibehåller sitt goda hull genom att ofta skaffa sig

sådana »glupmål», som kan haft denna eftermiddag, samtgenom att aldrig flyga långt i ett kör eller eljest onödigtvis

anstränga sig.

Bergknallen är så liten, att Carlson dragit npp båten

på ett skär i närheten och ligger därstädes utom synhåll.

Klippan höjer sig rätt upp som en mur, två fot öfver

mitt hufvud. Jag sitter på en liten afsats, och muren bakom

ger mig förträffligt lä och bryter ostvindens kraft.

Eftermiddagssolen glöder på mig, och jag känner mig varm för

första gången utomhus i år, sedan jag kom till Långviksskär.

GEISLA.

Nå, detta är icke att skjuta, och det blir ingen

skjutning af denna eftermiddag. Vädret är alltför vackert.

Jag misstänker också, att det hufvudsakliga sträcket är

förbi. Och här sitter jag och blickar ut öfver hafvet.

Östersjön, Atlanten — allt är samma stora hemlighet, på

hvilken vi aldrig tröttna. Jag hör vågornas brus mot

klippans vindsida. Det påminner mig om ett hotell vid en

badort någon stades i världen, jag kan icke säga hvar; jag

har där haft några glada stunder, men jag kan icke reda

eller hålla fast dem. Det är en erinran och en angenäm

sådan, men erinringen är ett chaos.Klockan är nu fyra på eftermiddagen. Jag är ute

här för att skjuta fåglar. Jag har två gevär, två påsar

och en låda fulla med patroner, ett särskildt öfverplagg att

sitta på, en skåre att dväljas i och sex par uppstoppade

ejdrar vaggande på de små vågorna framför mig, och nu,

när jag kommer att tänka därpå, tycker jag, att jag icke

alls bryr mig om att skjuta. Nej, jag bryr mig inte ett

fnask om, huruvida ejdrarne komma eller icke.

Detta erinrar mig om hvad Frans sade för ett par

morgnar sedan. Efter ett långt begrundande anmärkte han:

»Ministern kommer ut hit och betalar rum och mat

för sig?»

»Ja.»

»Ministern förser sig själf med krut och hagel?»

»Ja.»

»Och betalar mig, för atfc jag skall ro ut ministern till

skären och passa upp där?»

»Ja.»

»Och sedan ger ministern oss alla fåglar, som

ministern skjuter?»

»Ja.»

»Ja, se, hvad jag inte kan begripa, är, hvad ministern

har för gagn af allt detta.»

Och jag begriper det knappast själf.

Klockan nio på morgonen i dag satte den »stora ekan»

af på en tur till Stockholm. Fridolf, stående i aktern, med

rodret emellan sina fötter, styrde den ut ur viken, medan

Edla och Ellen skötte de tunga årorna. Detta är den

svenska tillämpningen af qvinnans rättigheter. Hvilken mängd

plagg, koftor, hufvor och sjalar hade icke flickorna på sig!

Och hvita vantar se’n med en tumme på hvardera sidan,

hvilket, såsom de förklarade saken, satte dem i stånd att

vända på vantarna, så att den andra sidan kom upp, när

flatan blifvit våt, och så räckte vantarna dubbelt så länge.

An frakten? Ombord funnos två kalfvar, några

tunnor strömming och fyratiosju ejdrar. Etthundra kronors

värde hade efter den allra lägsta beräkning, såsom Carlson

i förtroende meddelade mig, ensamt frakten från

Långviks-skär. Men så skulle de lägga till vid Bullerö och tagaom bord ytterligare en kalf och ännu mera strömming

med annat, och så öka besättningen med en man, för att

segla stora farleden till Stockholm; på hemvägen åter skulle

de fara genom Skurusund, ifall isen var borta, och det

torde den nu vara inom tre dagar, ty tänk bara, så länge

den legat q var allaredan. Det sista erinrade mig, att jag

hade legat länge nog på bergknallen, hvarför jag ropade

på Carlson, och vi rodde hem, utan att ett enda skott

lossats.

* #

❖

Då dagarna blefvo varmare och vädret behagligare,

seglade vi på eftermiddagarna stundom ut i den stora

ekan och togo med oss flickorna och en matkorg för att

»festa» i det fria. Medan vi lågo på udden för att passa

på ejdrarne, ströfvade flickorna öfver skäret för att söka

haf strutägg och återkomna o ibland med ett dussin eller så

af dessa stora mörkspräckliga ägg. Se’n gömde de sig bakom

bergklinten, så att endast de öfversta spetsarna af deras

hufvudkläden stucko fram öfver branten, och applåderade

våra goda skott, men hånade bommarna, tills vi plockade

upp vettarna och gingo till flickorna, hvarpå vi öppnade

korgen och »afåto» en treflig lunch på klippan.

Eör flera år sedan plägade skärgårdsfolket skatta ägg

efter ej der och annan sjöfågel, men nu finnes det en lag

mot dylikt äggplundrande, och denna lag gillas och åtlydes

allmänligen af öboarne.

Stundom kan man på en enslig udde få se ett stycke

af en ihålig stock, hvilket är uppspikadt på en stam af

ett öfver vattnet framskjutande träd. Denna ihåliga stock

(»hålk») är försedd med lock och botten af trä, och ett

hål att komma in genom är sågadt i dess framsida. Ett

så beskaffadt primitivt näste är just, hvad storskrakhonan

ser sig om efter, hvarför hon flyger in, bygger bo och

lägger ägg. Dessa togos regelbundet i allsköns ro af den

hårdhjärtade egaren, och skraken tvangs att lägga

åtminstone två hvarf ägg till hyran, innan hon kunde lägga

en omgång för sig själf att rufva på. Sådant var

åtminstone förhållandet i den gamla goda tiden, innan den nugällande lagen stiftades. Det finnes dock ingen lag, som

förbjuder att plundra den stora hafstrutens ägg, ty denne

är själf den argaste plundrare af fågelbon i skärgården,

ocb öboarne skulle vara ganska belåtna, om han utrotades.

Det är ett af fiskarflickorna särdeles omtyckt nöje att

ro omkring från skär till skär för att söka ägg af

hafs-truten, och stundom komma de hem med en hel korg full

af sådana. Dessa äro ganska goda att äta och likna till

smaken rätt mycket våra ankägg.

En vacker dag kom en främmande båt seglande in i

viken. Sjöblom sprang ned på bryggan och helsade

hjärtligt på en högväxt man och hans två duktiga söner, när de

gingo från bord. De voro slägtingar till honom och hade

seglat hit på besök för att få skjuta ej der.

Det svenska ordet »ejder» uttalas temligen lika med

det motsvarande engelska. Jag märkte genast, att de

nykomne alltid uttalade det »hejder», och då jag kom i

samtal med dem, fann jag, att alla tre utelemnade h, där det

skulle höras, men satte det förut, där detta ej var fallet,

med samma slags regelmässighet, ihärdighet och naivetet,

som i så hög grad roar en amerikanare när han samtalar

med en Londonbo.

Sjöblom förklarade för mig, att de voro från Roslagen

eller kustlandet strax nordost om Stockholm, och var

förvånad, att jag icke kände till, hurusom hvarje »rospigg»

utelemnar Ji.

Att en annan folkstam, som talar ett annat

tungomål och bebor ett annat land, skulle inom ett litet

områdes gränser hafva just samma egenhet i uttalet, som

en engelsman, född och uppfödd inom Londons City, var

för mig ett högst öfverraskande och intressant

sammanträffande af omständigheter. Finnes det kanske i de

mensk-liga röstorganen hos alla folkstammar en viss naturlig

böjelse att på sådant sätt leka kurra gömma med

aspi-raten?

Jag kan också ej underlåta att här sammanställa ett

par anekdoter, hvilka, sanna, som de båda äro, väl lämpa

sig att belysa den för vissa engelsmän och svenskar

gemensamma egenheten i fråga om uttalet af Ji. Mr Hall L.Davis är en skicklig ock högt aktad köpman i min

födelsestad. En af hans grannar fick en dag besök af en

ståtlig engelsman, hvilken frågade efter Alt Hell (hela

helvetet) Davis, lika ogenera dt, som rospiggen, hvilken för

en resande omtalade, hvad församlingens båda prester hette,

med orden: »Prosten äter (= heter, med ä för e) Halm

(= Alm) och komministern äter ägg (== heter Hägg).»

Omkring den 23 April kommer det sista ejdersträcket

till Stockholms skärgård. Det består till större delen af

yngre, ej fullvuxna fåglar, ungarne från förra sommaren,

af öboar ne benämnda »helsingar». Helsinghanen är en

varelse med lustigt utseende. Såsom barn hade han samma

anspråkslösa bruna fjäderbeklädnad, som modern, men nu,

då han är en yngling om nära ett år, hafva på hela

kroppen fläckar af svarta och hvita fjädrar slagit ut, ty

han skall nu hafva gudungens manliga drägt.

Tillsammans med helsingarne anlända de hemfödda

fåglarne, d. v. s. de, som häcka på holmarna här i

skärgården. Emedan de hafva en kortare väg att

tillrygga-lägga från sina uppehållsorter under vintern, göra de sig

god tid och flytta i mera sakta mak. Ejderns vårflyttning

i Östersjön börjar tidigt i April. Först komma de

starkaste och härdigaste fåglarne, hvilka till bestämmelseort

hafva de aflägsnaste trakterna upp emot Ishafvet. De, som

lägga sina reden längre söderut, långs Bottniska viken,

följa efter dag för dag, och sist af alla anlända till

Stockholms skärgård de fåglar, som äro barnfödda och år efter

år häcka därstädes.

Dessa traktens ejdrar gå till väga på annat sätt än

de väldiga flockar, som sträcka upp emot norden. I stället

för att flyga ute i hafsbandet, komma de halft skyggt in

i skärgården samt tränga allt längre och längre in i denna.

Omkring den sista April smyga de sig ur vattnet och vanka

upp på mindre och aflägsnare skär eller »börja gå i land»,

såsom det heter. Tidigt i Maj är ådan i färd med att

bygga sitt bo, hvilket hon bekläder något glest med dun

från eget bröst, och rufva på äggen å stranden, medan den

ridderlige, präktige gudungen simmar fram och tillbaka

i viken där bredvid, och hvar afton, då det är lugnt,lian man höra, huru de locka på hvarandra långt ute på

fjärdarna:

A a

Kåck— kåck— kåck,

Kåck— kåck— kåck—,

A "

Den visa svenska lagen förbjuder ejderjagt i

Stockholms skärgård efter den 23 April. Om man före denna

tidpunkt kan komma i tillfälle att skjuta på de främmande

fåglarne, när de flyga förbi långs de yttre skären på färd,

man vet ej hvart, så är det godt och väl, men hemmets

lag sörjer för en förbjuden tid till skydd för hembygdens

fåglar. Ejdrarne tyckas veta, när den förbjudna tiden

begynner. De begifva sig då utan all fruktan in i

skärgården och lägga stundom sina reden inom bösshåll från

fiskarstugorna.

Detta gäller för ostkusten. På den skandinaviska

halföns vestkust, långs Sveriges och Norges stränder, flyttar

ejdern alls icke, utan förblifver inbyggare hela året igenom

och hela lifvet igenom. Grolfströmmens varma temperatur

håller hvarje hamn på vestkusten öppen under hela året,

likasom ock saltvattens-fjordar, -vikar och -skärgårdar.

Där kan ejdern alltid simma och dyka i öppet vatten och

så skaffa sig sitt uppehälle. Han lämpar sig därför utan

vidare förståndigt nog efter den omgifvande naturen, och

samma ej der, som i stora flockar flyttar fjärran bort långs

kusterna på halföns ena sida, alldeles som fallet är medhonom på Amerikas kust, tillbringar på den andra sidan

sitt lif inom ringa af stånd från den klippholme, där han

häckat. Ligger icke häri någonting mer än instinkt?

På Norges kust åtnjuter ejdern fullständigt och

beständigt skydd. Han jagas aldrig. I många trakter är

det alls icke tillåtet att skjuta med gevär i närheten af

häckningsplatserna. Stadiga och passande lägenheter för

ejdrarnes bon tillredas af norrmännen på vissa öar, hvarest

de häcka i hundratal och tusental, och ejderskötsel blir, för

dunets skull, en regelbunden sysselsättning. Jag har besökt

några sådana bygder och sett ej drar lika tama som vanligt

fjäderfä.

tomater ia mollissima — den mjukaste ejderfågeln —

är det väl valda vetenskapliga namnet på den fågel, som

skänker oss så präktigt dun till kuddar och bolster samt

till vadd i vinterkläder. Den 23 April lemnade jag ejdrarne,

för att låta dem i fred och ro bygga sina nästen, och

ångade tillbaka till Stockholm.

När jag från öppna sjön kom inom holmarnas skydd,

sågo gräsplanerna mera gröna ut än förr, knopparna på

träden tycktes mera svällande, och genom luften

strömmade en värme från land, hvilken hafvet aldrig känner till.KAPITEL XXXVIII.

LÅNGVI K SS KÄR.

%n morgon i början af Maj gick jag med ångbåten

Dalaröström genom Skurusund och vidare öfver

Baggensfjärden m. m. till Små Dalarö. Frans och

Fridolf stodo på plankbron, väntande på mig; vi

hoppade med ens i stora ekan och satte af.

Vinden var stick i stäf och frisk; vi gjorde, medan

skummet yrde kring bogen, duktiga slag upp i vinden tvärs

öfver den stora Jungfrufjärden; sedan letade vi oss fram

mellan de oräkneliga holmarna bortom den och anlände till

Långviksskär klockan half sex på eftermiddagen efter sex

timmars segling.

Den ensliga krusbärsbusken i Sjöbloms trädgård sköt

ut små grupper af tunna gröna blad utefter grenarna, och

grässtrånas spetsar hade stuckit upp litet högre genom den

lösa halm, som låg strödd öfver planen. Korna och fåren

voro ute, i teorien för att beta, i verkligheten för att lufta

och sola sig uppe på de glatta bergshällarna och med

undrande blickar se sig omkring på hafvet och skären, efter

att hela den långa vintern hafva varit innestängda i det

låga skjulet.

Medan ejderjagten pågår, ligga alfåglarne i flockar om

tusental och söka sin föda långt ute till sjös ett godt stycke

utanför de yttersta skären. Tidigt i Maj borde de på

morgnarna flyga in i skärgården för att proviantera i det

lugna vattnet och på aftnarna flyga ut till liafs igen föratt få hvila beqvärat under natten. Detta är hvad

alfåg-larne skulle göra, om de skickade sig på ett passande sätt

och så, som alla på Långviksskär vänta; men detta är just

hvad de icke göra. De qvarstanna ihärdigt ute i

hafsbandet, utan ringaste hänsyn därtill, att öboarne och jag sitta

på klipporna hela de vackra Majmorgnarna och vänta på

dem, med vettarna flytande framför oss och gevären på knäna.

Då och då kan det hända, att en eller par alfåglar

flyga förbi och bereda oss förmånen af ett tillfälligt skott,

och det finnes en liten grupp af sådana, som simma

omkring i fjärden innanför, hvilka kommit in på någon okänd

led, men den stora massan har i god ro stannat qvar ute

till sjös.

Den lilla flocken i fjärden sjunger för oss hela

morgonen med toner gälla som klarinettens:

Ank-av—a—link

ANK-ank—av—a—link

Ank-av—a—link

Av—a—link går upp på skalan en ters och en qvint.

Det är precis do-mi-sol, som vi lärde oss i sångskolan. Hvar

fågel sjunger för sig, och det är en harmonisk smältande

musik i ackorder af terser och qvinter, som hela morgonen

igenom klingar öfver viken, liknande pinglandet af många

tusental slädbjällror.

Jag inbillade mig också, att det var ett lätt

sarkastiskt ljud i dessa toner, liksom om de sjungit till hälften

för nöjes skull och till hälften för att håna oss, där vi

sutto i allsköns lugn i solskenet på klipporna och väntade

på fåglar, som aldrig infunno sig.

Vi haf va samma slags dykänder i Förenta Staterna på

Atlantens kust, och Nya Englands fiskare, som så ofta

lyssnat till deras ständiga pladdrande, hafva, påverkade af

minnet från mer än en sparlakanslexa i hemmet, gifvit dem

namnet »gamla hustrur», ehuru helt visst »unga hustrur»

^skulle lämpa sig bättre för fåglar, hvilka sjunga så ljufligt

som dessa.

Den långstjärtade dykanden — Harelda glacialis —

är det passande namnet på denna fågelart, men hvilketnamn vi än vilja gifva henne, finnes det bestämdt ingen

sjöfågel, hvars sång är så musikalisk. Hon är också en liten

vacker varelse, synnerligast hanen i vinterdrägt, med hvitt

hufvud, mörkrödt bröst, rostbrun rygg med en hvit fläck

på hvardera sidan, och två långa, svarta stjärtfjädrar, som

skjuta ut bak, nästan till hela kroppens längd och, då han

flyger, gifva honom utseende af en fasan.

Och hennes flygt! Hon skär genom luften med en fart

af halfannan engelsk mil i minuten, skjutande fram än här,

än där, med hela osäkerheten hos en beckasin, i det hon

pipande glider öfver vattnet; och det spratt, som hon mest

tycker om, är att — just som man fattar sin bössa — kila

förbi bakom ens rygg.

Hennes lock kan fullkomligt angifvas på vår

musikaliska skala sålunda

AN K - AV-A-LINK.

Svenskarne kalla denna and alfågel, och på ön

Grott-land har en där boende musikidkare af hennes sång

komponerat en vals, som han benämnt alvals.

Den börjar så:

AL VALSEN.

t ^ r > s\

lyV «r 1 / A" &

1® ✓ V 1 k j L p

D 8 I 1 ei ^

* 1 i

Grif ver oss icke detta en vink om, huru folkets sånger

hafva uppkommit? Från fåglarnes läten, vindens sus

genom trädtopparna och vågornas slag mot stranden. Under

mansåldrar hör menniskoslägtet dessa naturens stämmor, tills

någon mera begåfvad återgifver dem eller en efterbildning

af dem, vare sig medelst rösten eller ett enkelt instrument,

och, se, vi hafva folkets sång.

Yi veta, att alfågeln icke har gått norrut ännu, ty i

går eftermiddag, då Frans och jag seglade ut åt sjön bortomTärnskär, skrämde vi upp en flock af väl ett tusen, som

flögo ett stycke väg ock slogo ned igen. Till dem sällade

sig snart en mängd af flere tusen, som kommo flygande

söderifrån. Emellanåt höjde sig de förenade flockarna från

vattenytan ock kretsade omkring i vida cirkelformiga banor,

lyftande sig allt högre ock högre, fyllande luften som

höst-löf, kringblåsta af en hvmfvelvind, ock lockande med en

klang, lik ljudet af klockor från myriader kyrktorn.

Men snart slogo de sig åter ned på hafsytan,

skockade sig tillsammans, jagade hvarandra, foro omkring, tills

vattnet af vingarna piskades till skum, lyfte sig sedan för

att kretsa uppe i luften ännu en gåug, ock kela tiden ljöd

från oräkneliga strupar deras harmoniskt klingande sång.

Mången Majmorgon kar jag suttit på kusten af min

födelsestat Maine, vid Old Orchard Beack ock sett flockar

af tusentals »gamla hustrur» köja sig från den breda

hafs-bugten ock beskrifva sina kretsande banor i luften, allt

medan de låtit köra sin muntra klang, ock att nu kär

»vid den vilda Östersjöns strand» se samma slags fåglar

utföra samma rörelse och sjunga i samma muntra toner, det

var i sanning liksom att träffa gamla vänner från hembygden.

Alfågeln kommer snart att flytta, ty dessa stora

kretsrörelser i luften företagas helt enkelt för att pröfva

vingarna under några dagar eller kanske en vecka, innan kan

börjar sin långa färd mot norden.

Det är ett intressant sakförhållande, att, under det

Skandinaviens landtfåglar, tjäder, ripa, orre, rappköns,

morkulla, kråka, lärka ock alla sångfåglar utan undantag äro

vidt skilda från våra amerikanska landtfåglar, däremot de

flesta sjöfåglar äro eller åtminstone synas vara i

verkligheten lika: måsar, tärnor, ej drar, långstjärtade dykänder,

svärtor, knipor, gräsänder ock lommar, labbar, alkor och

grislor, samt andra sim- ock dykfåglar syntes mig vara fullt

identiska med dylika fåglar i våra amerikanska vatten.

Dessa vattenfåglar äro flyttande; de käcka långt uppe i

norden. Så långt våra härdade upptäcktsresande framträngt,

kafva de sett sjöfåglarne flyga ännu längre bort mot polen.

Förhåller det sig kanske så, att åtskilliga af Europas,

Amerikas ock Asiens flyttande kafsfåglar mötas ock församla

Thomas, Från Slott till Koja. 28sig till en enda stor familj på häckningsplatserna långt upp

mot norden, bortom de yttersta gränserna för menniskans

besök, för att där i glad sam vistelse tillbringa den långa,

ljusa, oafbrutna sommardagen med att bygga sina bon och

uppföda sina ungar, utan all fruktan för den store

förstöraren, menniskan, samt sålunda bevara identiteten mellan

den gamla ocb den nya världens arter? Och när sedan

hösten inbryter, skulle då ej kanske några fåglar följa sina

nya bekanta, måhända sina makar, söderut långs en ny

världs kuster, så att samma fågel, som på våren flög mot

norr utefter Amerikas kust, på hösten tilläfventyrs flyger

söderut långs Skandinaviens?

Men om jag också under dessa angenäma vårmorgnar

sköt helt obetydligt med fåglar, så hade vi däremot långa,

och förtroliga samtal, där vi sutto bredvid hvarandra på.

klipporna, och jag kom underfund med mycket af

lefnads-förhållandena hos de enkla menniskor, bland hvilka jag nu

vistades.

De ega icke blott Långviksskär, utan ock den talrika

grupp af klippholmar och skär, som ligger rundtomkring

i en krets med två eller tre engelska mils radie. I själfva

verket är det en hel arkipelag, inom hvilken Långviksskär är

den mest centrala och största af de öar, som tillhöra dem, och

denna öflock är från den öfriga skärgården skild af kända

rännor, sund och fjärdar. Långviksskär bebyggdes först

af deras gemen samme stamfar för omkring etthundrafemtio

år sedan. Han hade tre barn, och ön delades mellan dem

i tre lotter. Denna delning har sedan alltid bibehållits,

så att de fem familjerna den dag, som är, besitta ön i

tredjedelar. Delningen inskränker sig ej till hufvudön, utan

sträcker sig öfver hela öflocken, och en särskildt angifven

samling af holmar följer med hvar tredjedel af

Långviksskär.

Sällsamt nog, byta dessa öboar hvarje år sina innehaf

med hvarandra. De, som i år odla de få och obetydliga

jordlapparna mellan klipporna och lägga ut sina nät

mellan skären i den norra delen, öfvertaga nästa år den östliga

delen, med Tärnskär, samt året därpå den södra och

återkomma till sitt område i norr på det tredje året. Sålunda

GUDSTJENST 1 SKÄRGÅRDEN.

Efter cn tafia af Alb. Edelfelt.efterträda de h varandra i besittningen och nyttj anderätten

till de olika trakterna i ett kretslopp, hvilket är lika

regelbundet som solens och går i samma riktning.

Jag är så godt som säker på, att korna veta, hvar

rågångarna löpa fram och på pricken känna, hvilken ögrupp

som tillhör deras husbonde, ty de simma lika ledigt som

själar omkring från klippa till klippa, afgnagande det

sparsamma gräset, och jag har aldrig ännu sett en ko bortkörd

eller tillropad på ett sätt, som kunnat antyda, att hon icke

befann sig på rätt skär.

Mot aftonen komma alla nötkreaturen simmande hem

till Långviksskär, lyftande hornen i vädret och otåligt

piskande vattnet med svansen. De tycktes mig alltid vara

grymma odjur från djupet, hvilka hotade vår fredliga ö

med ett fruktansvärdt fiendtligt anfall. Det var en verklig

lättnad, när de, glatta och drypande af vatten, kommo upp

på stranden, och jag i dem kunde igenkänna gamla vänner.

En hvar af öflockens tre delar har sina särskilda

förmåner; en lämpar sig bäst för jagt, en annan för fiske,

den tredje för bete, men genom den regelbundna

omvex-lingen blifva alla företräden lika fördelade. Oboarne ega

också gemensamt vissa rättigheter i fråga om fiske,

jordbruk och bete, ehuru jag aldrig kunnat riktigt begripa,

hvar de enskilda rättigheterna slutade och de samfällda

be-gynte. Ett är jag dock säker på, nämligen att jag aldrig

sett en koloni, där så mycket varit gemensamt, som hos dessa

öboar, eller där så litet kif eller slitningar förekommit. I

själfva verket fanns där icke någon tvist eller stridighet af

hvad slag som helst, ingen afund och intet groll. Den

enda känsla, som i någon mån närmade sig till antagonism,

var, att, när helst Sjöblom eller Carlson begick något litet

misstag i fråga om jagt eller fiske, familjen Oman städse i

all beskedlighet gjorde sig lustig däröfver, ty Ömans voro

barnfödda på ön, men Sjöblom och Carlson voro »utbölingar»

och hade gift sig in där med de öflickor, som de tagit till

äkta, och naturligtvis föll det af sig själft, så tänkte man

hos Ömans, att ingen utböling, huru förträfflig han än månde

vara, kunde ega lika stor kännedom om fiskar och fåglar,

som de därtill födda och uppfödda, och Ömans hade allt rätt.

Skärgårdsfolket hyser en misstänksam fruktan för och

hat mot lifländarne, d. v. s. inbyggarne i den ryska

provinsen Lifland, hvilken ligger österut på andra sidan om

Östersjön. Om de miste någonting, så hette det alltid,

att lifländarne måtte hafva gått i land och stulit det, och

om mina vänner lade åror och segel i säkert förvar i någon

bergsklyfta, brukade de säga: »Här skola allt lifländarne

låta bli att hitta reda på det.» Om någon seglare syntes

långt ute till sjös och kryssade på ett mera ovanligt sätt,

så voro öboarne säkra på, att det var en lifländsk

sjöröf-vare, som låg därute, tills det blef mörkt, då manskapet

skulle gå i land och utplundra dem.

Helt visst är svensken i lika hög grad en buse i

stugorna på kusten af Lifland och på öarna därintill. Fruktan

är ett arf från forna tider och var då fullt grundad, ty

ehuru Sverige och Lifland nu hålla god fred, så härjade

de kusterna för hvarandra för mer än ett tusen år sedan

under den gamla »goda» tiden. Men säkerligen var

svensken i det hela taget icke den, som förlorade på den

tvungna samfärdseln.

Nere i en fördjupning på ön påträffade jag en dag

ett förfallet stenskjul. Jag tittade in och såg där en stor

i tegelsten murad panna med eldstad inunder samt

åtskilliga rör och kanaler. Ja, här på denna aflägsna ö,

bland dess fåtaliga inbyggare, fanns ett bränneri. Det

hade blifvit inrättadt förr i tiden, då »husbehofsbränning»

var tillåten, men nu hade det i många år begagnats blott

för att koka fiskolja.

Huru måste icke denna orm hafva uppslukat de

spott-styfrar, som dessa hafvets arbetare förtjenade, och i gengäld

åt dem gifvit ifrån sig blott förbannelse. Inga statistiska

sammandrag eller sifferberäkningar öfver allt ondt, som

dryckenskapen åstadkommit, hafva på mig gjort ett så

starkt intryck, som den öfverraskande anblicken af denna

bränneriapparat på den ensliga ön. Den lag, som upphäfde

husbehof sbränningen, antogs för nära fyratio år sedan, och

den har verkat mycket godt.

Det är från hafvet, hvars vågor på alla sidor skölja

deras hem, som öns inbyggare hufvudsakligen hemta sittI FARFARS SYDVEST.

Efter en tafla af Alf ^Vallander.lifsuppehälle. Hvarenda vacker Majafton ro de ut i öppna

sjön och lägga ut sina nät på grund, som varit kända af

dem själfva och deras förfäder mansåldrar igenom.

Tidigt i dagningen ro de ut igen och taga upp näten,

hvilka de lägga upp i båten, med fisken qvarsittande i

maskorna. Med solen plägar brisen friska upp, så att de

komma seglande hem med sin morgonfångst. Ni kan ju

vid sjutiden gå upp på den runda klippan, och ni skall få

se, huru deras båtar muntert glida hemåt; det är en, två,

tre farkoster, fastän ni hvarken kan skönja båtar eller

besättning, utan endast topparna af de hvita seglen, där de

sväfva framåt öfver de gråa stenmassorna.

Nu komma de, med vågorna sqvalpande omkring, in

i viken, lova upp och göra fast båtarna vid de små

bryggorna under den flata hällen på norra sidan. Låt oss

springa dit bort för att möta dem. De dunkla näten

glittra öfverallt af silfverhvit strömming, och karlar som

qvinnor äro i fullt arbete med att taga näten ur båtarna,

plocka fisken i baljor och korgar samt breda ut näten på

berghällen för att torka.

Qvinnorna dela med karlarne både mödor och faror.

Tillsammans med dem ro de ut till de aflägsna

fiskegrunden, tillsammans hala de upp näten, plocka upp fisken och

salta ned den; och jag kunde aldrig märka annat, än att

qvinnorna fullgjorde halfva arbetet.

Någon gång, då en karl var sjuk eller upptagen med

annat arbete, plägade två flickor »bemanna» båten och taga

lika mycket strömming, som någon farkost i hela flottan;

de tycktes också sköta arbetet med mera lif och lust än

männen. Medan deras flitiga och qvicka fingrar plockade

fisken ur näten, sladdrade och skrattade de alltid och voro

alltid redo att blicka upp med ett gladt småleende, när

man gick förbi, samt gifva ett muntert svar eller en snabb

replik på ens helsning.

»Och här», sade Edla, blickande upp med en skälmsk

min, »har ni ett halft dussin strömming till frukosten,

sär-skildt utplockade för er — god strömming, romströmming,

och den är, som ni vet, alltid bäst.»

Strömmingen, som står ungefär midt emellan sill och

sardiner, förekommer i stim i Östersjöns kalfsalta vatten.

När man äter strömmingen nyupptagen och nystekt i den

friska luften på ön, allt emellanåt smuttande på kaffet, är

man färdig att svärja på, att det icke finnes någon

läckrare fisk. Om man är mycket hungrig, äter man den

till en början hel med hen och allt; efter en stund, då

man blir mera »gretten», delar man, som det anstår en

finare smak, den lilla fisken i två delar långs efter och

afskiljer ryggbenet. Det bör också kännas tillfredsställande

att tänka, när man så gör, att man får njuta mera frihet,

än som någonsin till staddes den store Grustaf Adolf, medan

han var en ung prins, ty det var ett af hans faders, den

stränge Carl IX:s, påbud, att det icke skulle vara någon

tillåtet att bena strömming vid det kungliga bordet. Den

gamle konungen kunde icke tåla någon så beskaffad

petighet. Inga morsgrisar vid hans bord. Alla måste där

förtära sin strömming hel eller också bli utan. Hans drottning

var lika sinnad. Gustaf Adolfs moder fordrade, att hennes

hoffröknar skulle spinna och väfva en viss föreskrifven

qvantitet för hvar dag, och hon mätte med alnmått ut

åt dem tråd att sy med.

Bland öboarne fanns det en, som alltid bar en blå

mössa med en skärm, som gick lågt ned och skuggade för

ögonen. Han vandrade omkring på bergen i det hela som

de andra, blott med den skillnad, att han alltid höll ögonen

sänkta, och ansigtet hade ett behagligt, nästan tankfullt

småleende, likasom om han talade för sig själf eller

erinrade sig sälla stunder eller långt bort belägna ställen.

Jag tyckte mig stundom märka en viss osäkerhet i

hans gång, men var ej viss därpå. Öfolket kallade

honom Carl Johan; han var bror till fru Sjöblom, och Johan

Sjöblom hade honom alltid till båtkamrat; ibland rodde dock

Carl Johan ut ensam, men for aldrig långt ifrån ön. Han

syntes lika verksam och flink som någon, när det gällde

att sätta ut eller taga upp näten eller plocka ut den

silfverglittrande strömmingen, men på hans ansigte

hvi-lade alltid det där nedåt riktade, tankfulla, frånvarande

småleendet. Jag plägade möta honom, då han rodde ibåten eller vandrade omkring ön, och lian talade om

skärgården, himmelen och fåglarnes flygt, alldeles som om han

sett allt, och det var visst ej förr än vid mitt tredje

besök på ön som jag upptäckte, och det endast af en

händelse, att den stackars Carl Johan var blind.

Den gode mannen var dock alltid glad, alltid solsken,

och han arbetade som en hel karl h varen da dag på året

utan att klaga eller knota, gick, som hvar och en af de

andra, öfver de glatta klipporna, som hans fötter kände så

väl till, eller rodde utefter stränderna af den ö, där han

var född, ständigt med denna inåtvända småleende min på

läpparna och i dragen. Hans slägtingar tycktes icke komma

ihåg, att han var blind. De talade aldrig därom, lika litet

som Carl Johan själf, och jag kom också att förgäta det,

utom att, hvar gång jag begaf mig åstad till Långviksskär,

jag tog med mig en liten present, på hvilken den blinde

— det var verkligen rörande att se -— kände visst hundra

gånger, medan han smålog så vänligt och tackade mig.

Öboarne nedsalta största delen af sin strömmingsfångst

i heltunnor, halftunnor och fjärdingar. När hösten

kommer, och den mogna rågen på åkrarna långt inne i landet

är skuren, torkad och tröskad, lastar det goda folket på

Långviksskär sina båtar fulla med salt strömming och

seglar vestvart in i skärgården. Dagen därpå kommer den

lilla flottiljen af fyra eller fem farkoster fram till

Stockholm, men den stannar icke därstädes för att sälja fisk

och köpa råg. Nej, bevars; de sluga öboarne hafva finare

näsa än så. Båtarna gå genom slussen eller segla, om

strömmen icke är för stark, upp under Norrbro och sträcka

färden ut på den stora sjön Mälaren. An nu en dags

lyckosam segling för den lilla flottan mot aftonen till en

be-qväm hamn invid en strand, på hvilken ligger en grupp

bondgårdar, omgifna af bördiga fält, som slutta behagligt

ned mot sjön. Bönderna och öboarne äro trogna vänner.

De hafva varit det i många, många år. De ena taga

skörd af landet, de andra af sjön. Bönderna hafva hållit

utkik efter flottan. Den kommer hvart enda år. De gifva

sina ovänner en hjärtlig välkomsthelsning, och dagen därpå

bytes öfverskottet af skörden från hafvet ut mot öfverskottetaf skörden från landet. Öboarne få nn dubbelt af det

senare, ty äfven hvarje vår göra de en resa in i Mälaren

och föra till bönderna vårfångsten; men åkerns arbetare

hafva då intet att betala med, hvarför båtlasterna

godt-skrifvas djupets arbetare, och vid sin höstfärd få dessa så

mycket säd, att det förslår till att betala både vårens och

höstens laster.

Strömmingen bytes med råg efter en viss

beräkningsgrund, som fastställes efter årets priser. Det förekommer

inga mellanhänder, inga agenter, ingen frakt, ingen

kursförlust, inga magasinshyror, inga läckager, inga provisioner,

inga hamn- och broumgälder eller andra »Gelder». Det är

en ursprunglig, klar och enkel byteshandel och öboarne

få i säd och potatis, hvilka de icke kunna odla på sin

klippa, fulla värdet af hvarje strömming som från sjöns

öfverflöd fallit i deras nät.

Sedan komma stor lustighet och glada festligheter,

med bord, öfverfulla af goda saker, och musiken från en

fiol eller dragharmonika och dans och den trefligaste dagen

på hela året. Man håller på hela natten, och då morgonen

är inne, kasta öboarne loss och segla utåt sjön med

full-lastade båtar, lätta hjärtan och förnöjda sinnen.

Men vi återvända till alfågeln. Johan Sjöblom säger,

att orsaken, hvarför han icke ftyger inåt, är, att vi haft

en mild vinter och fåglarne egt mycket att äta. ))Se, när

vi hafva en isvinter och det är fruset långt ute i sjön,

föder sig alfågeln långs kanten af isen, allt efter som den

smälter, och flyger in i skärgården, så fort det blir öppet

vatten; men nu äro fåglarne feta och lata. Yi kunna

icke få något trefligt med dem, om det ej blir en dimmig

morgon. Då blifva de förvillade och flyga hvar som helst,

rätt öfver mitt hus lika väl som annorstädes.»

En dimmig morgon kom slutligen, och Sjöblom och

Carl Westerlund rodde mig ut till en liten klippa,

»Gås-grundeb), hvilken låg midt i ett sund, som från hafvet

leder in till skärgården. Karlarne byggde en skåre åt

mig, satte ut vettarna, drogo upp båten på bortre sidan

af klippan och lade sig ned där. Dimman insvepte oss

»tjock som hafregröt» — icke en enda klippa af alla dehundra, som lågo omkring oss, var synlig. Några få

alnar längre bort kunde man icke se, hvar vattnet slutade,

och dimman började. Icke en vindfläkt rörde sig.

Snart hörde jag genom dimman och lugnet det

glada, klingande »av—a—link, av—a—link». Inom ett

ögonblick skjuter en alfågel fram ur dimman, som en kula

ur en kanonmynning, susar förbi mig och försvinner i

dimman igen, innan jag hinner sätta bössan till ansigtet.

Jag samlar mig, svänger armarna, lutar mig framåt

och ställer mig i den vaksammaste skjutposition, som är

möjlig. Åter hörs det musikaliskt klingande locket. Tre

fåglar skjuta förbi. Jag hejdar en med hvardera pipan,

fåglarne studsa mot det stilla vattnet med ett dussin

ofrivilliga krumsprång; den tredje svänger om och försvinner

i dunklet; men ett ögonblick efteråt ser jag honom flyga

rakt på mig. Jag klämmer i en ny patron och lägger

ned honom mellan kamraterna. På det viset fortforo »de

gamla hustrurna» att komma flygande under en timme

eller något mer, parvis eller i små grupper af sex till sju

eller en och en. Det gällde att vara rask i vändningarna.

De sköto hvinande inom synhåll, svepte förbi och försvunno.

Ett slängskott, och de voro åter borta i den allt

genomträngande dimman. De visade ingen böjelse att slå sig

ned bland vettarna — de hade i själfva verket icke tid

att hejda farten, och jag fick alltjämt anstränga mina ögon

under försök att genomtränga tjockan utåt hafvet och

uppfånga den första möjliga skymt af fåglarne, ty det

be-höfdes bara ett ögonblicks ouppmärksamhet, och de voro

sin kos.

Jag sköt åtskilliga bommar, men också då och då

träffar, som gladde mig; att fälla den snabbaste af alla

andfåglar med ett slängskott och se honom dansa bort öfver

hafvets insjölika yta var ett stort nöje. Två gånger, när

Carl rodde bort efter en sårad fågel, hade jag dödsskjutit

tre åt honom att plocka upp vid återkomsten.

Plötsligen komma under väldig klang och låt två

stora dunkla skepnader ned ur luften och slå ned nära

bortre stranden af det smala sundet. Tjockan lättar helt

litet. Aha, det är vildgäss, men utom skotthåll. De sträckaGRÅGÅS

upp halsarna och simma fram och tillbaka, korsa

hvarandras vägar och fixera skarpt flocken af alfågelsvettar,

hvilken ligger så märkvärdigt stilla. Deras nyfikenhet

stegras, de böja fram halsarna och simma rakt emot mig.

Under tiden svepte alfåglarne förbi, men naturligtvis kunde

jag icke skjuta. Grässen summo fram till omkring

hundra-tjugu alnars afstånd från mig, förenade sig och vände för

att simma bort. Det var den enda möjligheten för mig,

men en svag sådan. Jag sköt på dem. De lyfte båda,

med sidan emot mig, och jag gaf gåskarlen ett skott i

fiygten ur den andra pipan, men de stora fåglarne fortsatte

sin färd och försvunno i dimman. Detta var alltför galet,

men nu voro åtminstone gässen borta, och jag kunde skjuta

alfåglar igen.

En gång, när Carl Westerlund skulle plocka upp två

döda alfåglar, rodde han, i stället för att återvända till

klippan, bort åt vester och försvann i tjockan. Omkring

tio minuter efteråt förnam jag plaskandet af årorna, då

han rodde tillbaka. Jag hör ett dämpadt utrop af

förvåning från Sjöblom, och ett ögonblick därefter klifver Carl

fram öfver skäret och lägger framför mig på den glatta

klipphällen vildgåsen med utbredda vingar.

Ett godmodigt grin drog sig öfver Carls väderbitna,

ärliga anlete. »Det var någonting, som sade mig, att jag

borde ro dit ut i dimman just i den riktningen, så skulle

jag hitta en skatt. Jag rodde ut och strax därpå, då jag

tittade rakt förut, dit båten pekade, fick jag se ministerns

gåskarl ligga död på vattnet, med vingarna utbredda,

alldeles som nu.»

Det var en präktig och fet varelse, denna min första

europeiska vildgås. Jag betraktade honom med en liflig

känsla af tillfredsställelse. Hufvud och hals hade en

grå och ryggen en gråbrun färg, hvilken småningom gick

öfver i de ljusare färgerna på bröstet. Det fanns icke det

ringaste tecken till den hvita halsen och det svarta

hufvu-det, hvilka känneteckna den amerikanska vildgåsen; ej

heller hade den fågel, jag skjutit, den långa svanlika halsen,

som vår art eger. Han var i alla händelser en mera fast

och korpulent fågel — typen för våra ladugårdars gäss,Ii vilka i hans art hafva sin nrstam. Denna art är af

ornitologerna känd såsom grågåsen —- Anser cinereus — och är

måhända den mest spridda af gåsslägtet, ty hon

förekommer i hela Europas fastland österut tvärs igenom Asien

ända till Stilla hafvet. Hennes vinterflyttningar sträcka sig

i söder till Norra Afrika, Indien och China. Då jag noga

undersökte min fågel, fann jag, att tre hagel hade träffat

honom i sidan nnder den högra vingen. Det var skottet

från den andra pipan, hvilket lossades uppåt luften, som

dödade honom. Mina små andhagel hade träffat honom,

medan vingarna voro spända, just där fjäderbeklädnaden

var tunnast, och på det sättet haft en förträfflig verkan i

trots af det långa hållet. Han vägde åtta och ett halft

skålpund och utgjorde en värdefull tillökning i mitt förråd

på ön, hvarmed det nu var temligen klent bestäldt.

Strax efter sju trängde den brännande vårsolen, som

nu stod högt, genom dimman, och sträcket var förbi.

Under hemfärden sågo vi en liten flock alfåglar, som plaskade

omkring och ilade öfver vattnet, alldeles som en hop

skolpojkar, hvilka leka ta fatt på hvarandra. Sex hanar

hoppade, flögo och döko omkring, förföljande en enda hona -—

och denna — en riktig kokett, — listade sig undan dem lika

framgångsrikt, som hon lockade dem till sig. Så upptagna

voro alla af sin älskogslek, att de icke syntes det minsta

bry sig om vår närvaro, och jag sköt två af hanarne, utan

att de öfriga tycktes skänka den ringaste uppmärksamhet

åt den del, jag tog i leken.

Sjöblom säger, att det icke sällan händer, att många

hanar på detta sätt äro tokiga i en enda hona; men

att denna alltid är en vacker fågel med vissa egendomliga

fjädrar och ett egendomligt lock — en houri på hafvet.

Så kommo vi hem klockan åtta på morgonen, med

femton alfåglar och en vildgås uppstaplade i fören på båten.KAPITEL XXXIX.

SKÄRGÅRDEN.

et fria lifvet bland holmarna lockade mig åter en

gång ut i skärgården. Då jag språkade med den

muntre kaptenen på Gustaf sberg III i det lilla

åttkantiga styrhuset på öfre däcket, under det

att vi seglade utåt Östersjön, fick jag till min

ledsnad veta, att ångbåten skulle gå endast så långt som till

Runmarö. Detta var en missräkning, ty man hade sagt

mig, att båten skulle gå till det aflägsna Nämdö, och jag

hade gjort upp med Edla och Ellen, att de skulle ro öfver

till landningsplatsen Bunkviken och möta mig.

Efter att liafva satt passagerare och gods i land vid

Runmarö, skyndade kaptenen sig godbetsfullt i väg och

förde mig till Östanvik, vid norra änden af Nämdö, och

här förmådde jag gubben Nils Melan der att ro mig till

Bunkviken på södra änden af ön.

Den gamle sjömannen rodde mycket långsamt, och

hans rankiga båt läckte betydligt; men just som jag tittade

mig omkring efter en passande plats, för att stiga i land

och ösa vattnet ur båten, upptäckte jag till min glädje

en stor eka, hvars båda segel voro uppe och slogo för

vinden, fastgjord vid den glatta klippstranden. En karl i

blå ylleskjorta, med byxorna nedstoppade i stöflarna och

händerna i fickorna, stod uppe på klippbranten.

))Hör där! kan du föra mig ned till Bunkviken?»»Nej det kan jag icke», svarade han; »men jag kan

segla med Herr Ministern öfver till Långviksskär, dit han

skall fara.»

I sanning, jag började blifva känd här i skärgården.

Skepparen Johan Sundberg hade redan alla sina nät

ombord. Då vi landstego, kom större delen af hans familj

ned öfver berget, släpande på spann och lådor med

lifs-förnödenheter, ty de voro på väg att fara till sjös för att

lägga ut strömmingsnot och skulle icke komma tillbaka

förr än dagen därpå.

Snart gungade vi gladt i väg öfver den breda, men

af grund uppfyllda och förrädiska yttre fjärden för en

frisk sydvestbris. Tärnor flögo i stora massor upp från

klipporna, då vi foro förbi. De sköto ryckvis genom

luften med ett hårdt och skärande läte; eller också sväfvade

de öfver en särskild punkt i vattnet med snabbt flaxande

vingar ocb sjönko helt plötsligt som ett lod, med näbben

först, pladask ned i sjön, döko hastigt upp igen och flögo

så bort med en liten fisk i näbben. Detta var den elfte

Maj och tärnorna, likasom ock svärtorna — en stor svart

and med en hvit fläck på hvarje vinge —, hade anländt

söderifrån inom de sista fyra dagarna.

Klockan fem satte skepparen mig i land vid

Långviksskär och for med familj och nät ut på hafvet, och

en och en half timme efteråt kommo flickorna roende

hem från Bunk viken. De förebrådde mig att vara en

förrädare, såsom jag verkligen var; men en dubbel sats

drickspengar framkallade småleenden och nigningar, och de

förklarade, att jag, så ofta jag ville, kunde vara en

förrädare till samma pris.

Morgonen därpå foro vi ut klockan två. Det var

redan ljust, och solen gick upp kl. tre. Det var trefligt

att bada sig i dess strålar. Uppåt viken af bröt en liten

skock alfåglar morgonens stillhet med sina glada läten;

men ej en enda fågel flög till våra vettar, och klockan

fem togo vi upp dem och rodde hem.

Snart återvände båtarna med en vacker fångst

strömming, och under det att alla händer sysslade med att plocka

den glänsande fisken ur näten och lägga den på hällen,åstadkom jag en liten öfverraskning med att skjuta ett

par tärnor, som flögo rätt öfver våra hufvud, så att de

föllo ned midt ibland ström min gsplockarne.

»Ack, nu regnar det fåglar», ropade de från klippan.

Yid middagstiden, strax efter vår tidiga middag,

öfver-talade jag Frans att segla ut till Tärnskär. Nio vildgäss

böjde sig i luften, just som vi nalkades klippan, och flögo

TORDMUL.

långsamt sin väg utåt sjön. »De ämna häcka här», sade

Frans; »de stanna här öfver hela sommaren.»

När vi landat och stigit upp på klippan, fingo vi se

en glänsande brun utter hoppa fram från en liten

bassäng midt i skäret. Hans långa, låga, böjda kropp

kilade öfver klippans glatta yta, och med ett hopp och en

dykning försvann han i bränningarna.

Yi gingo härpå till den sydöstra klippudden. Där

syntes icke en enda fågel; men just som vi stodo och

talade med hvarandra, kom en alka flygande in från sjön,

Thomas, Från Slott till Koja. 29och vare sig af nyfikenhet eller förvirring flög hon midt

för näsan på oss. Jag fällde henne, då hon kom inom

bösshåll. Då började Frans att hoppa på klippan som en

förryckt, svängande sin näsduk i luften på en käpp, och nu

kommo alkorna flygande in från sjön. Ju mera väsen vi

gjorde, dess bättre flögo de. Det var, som om man

vinkat på »andar från det oändliga djupet» och äfven fått dem

att komma fram.

Snabbt rörande sina vingar skjuta de långt utifrån

hafvet i rak linie inpå oss. De flyga i allmänhet på, tills

de komma inom beqvämt bösshåll, svänga sedan rundt om

och schappa ut åt sjön, blott för att komma igen — visa

först svart och sedan hvitt, allt som rygg eller bröst

blifva synliga —, och svepa emot oss som kulor. Det var

stilig jagt att skjuta på de små fåglarne. De flögo mycket

snabbt, och när de träffades, beskrefvo de en lång kurva

i luften och plumsade ned i vattnet som stenar. Jag fällde

snart två till. Då gick Frans efter båten. Som han

plockade upp den första fågeln i den lilla viken till höger,

fick jag ännu en, som flöt in i samma vik, och fyra till,

hvilka drefvo till venster.

Nu kommo Frans’ syster och fader och hela familjen

Öman vandrande öfver skäret. De hade seglat ut i den

Stora Ekan för att söka trutägg, men satte sig nu ned

på klippan för att se mig skjuta. Och så fortsatte jag,

tills jag hade fällt tretton, hvarefter vi begåfvo oss af

med de nykomna att söka ägg efter den stora

hafs-truten.

Den fågelart, som jag hade skjutit, kallas af öboarne

för tordmul. Den har af ornitologerna fått namnet Alca

tor da och är helt visst den dummaste eller nyfiknaste bland

fåglar. Men mina följeslagare voro mycket belåtna med

tordmularnes dumhet, ty nu hade de ett styft dussin af

dem, och öboarne prisa både deras kött och deras fjädrar.

Medan jag sökte efter trutägg, som jag icke kunde

finna, ropade Frans på mig från en högre klippa på

skäret. När jag kom upp till honom, såg jag i riktning af

hans utsträckta finger en ejderhona, som satt i en liten

fördjupning på en klippafsats. Vi gingo sakta uppåttill inom tio fots afstånd från lienne. Hon satt med

huf-vndet nedböjdt och fullkomligt orörlig, med undantag af

en tillfällig blinkning från de klara, bruna ögonen.

Då gick Frans forsigtigt fram ensam, med handen

utsträckt, och talade till henne, tydligen på andspråket.

Han närmade sakta sin hand till inemot en fot från

hennes rygg, då hon med en ryckning framåt flög nedåt

skäret och bums i sjön, hela tiden ljudligt »kåck— kåck—

kåckande». Det fanns sex ägg i hennes bo. Klippafsatsen,

på hvilken det var byggdt, var just lagom stor för

ändamålet, och klippan steg på ena sidan alldeles lodrätt upp

öfver det. Eljest låg boet fullkomligt blottadt, utan en

buske eller ett grässtrå i närheten.

Nu kommo flickorna upp med sex trutägg, och på

deras inbjudning satte vi oss ned att intaga en

improviserad lunch med dem, för att sedan segla hem i Stora Ekan,

med lilla båten i släptåg. Och brisen var gynsam, qvällen

angenäm och flickorna ströko tillbaka sina sjaletter från

pannan och sjöngo behagligt och sakta sina sånger från

den aflägsna norden. Ack! detta var, hvad de gråa, vilda

klipporna saknat — röst, uttryck, själ. De talade nu till

mig i fiskarflickornas veka, klagande folkvisor.

En dag, då jag ensam ströfvade omkring på en liten

klippholme, alldeles midt emot bugten vid Långvikskär,

träffade jag på en ejderhona, som rufvade på ägg. Hon

tillät mig att nalkas, ända tills min hand nästan rörde

vid henne, flög sedan ut i sjön, slog ned inom ett halft

bösshåll, och simmade snabbt fram och tillbaka med

utsträckt hals, hela tiden uppgifvande sina oroliga läten

kåck— kåck— kåck. Hennes bo låg under de

framskjutande grenarna på en låg buske. Hon hade gjort en

urhålkning i den grofva sanden samt rundt omkring lagt

några qvistar och litet torrt gräs och inuti fem stora,

olivgröna ägg, nästan lika stora som gåsägg. Eundt omkring

dem låg det mjuka, svällande, vackra dunet, som hon

plockat från sitt bröst, och icke blott omkring dem, utan

dunet var nätt och omsorgsfullt instoppadt mellan alla

äggen, så att det nästan betäckte dem. Då jag såg efter

närmare, fann jag två ejderbon till under samma buske,det ena med fem och det andra med sju ägg. Detta

lilla skär ligger inom hörhåll från boningshusen, och jag

tviflar icke på, att det finnes ett dussin eller kanske tjugu

ejderbon däruppå, och inom Långvikskärs öflock häcka,

därom är jag öfvertygad, två hundra par ejdrar. Det är

intressant att veta, att dessa nyttiga och vackra fåglar

snabbt förökas i Stockholms skärgård, sedan förbudet att

plundra deras bon och att efter den 28 April skjuta dem

utfärdats och, hvad mera är, blifvit åtlydt; svenskarne

äro nämligen ett laglydigt folk och det behöfves inga

detektiver för att hålla uppsigt öfver dem.

Frans berättade mig, att ejdrarna lägga från tre till

sju ägg. De lägga blott tre första året, som de bygga bo,

och föröka antalet, allt eftersom de blifva äldre, men lägga

aldrig flere än sju.

En dag seglade Frans och jag omkring fjärden och

stego i land på Utterkobben. Då vi gingo uppför klippan,

såg jag rätt framför mig en lång, glänsande brun orm

med svarta strimmor — en huggorm. Han låg på en

afsats af klippan, som höjde sig lodrätt bakom honom.

Jag sigtade strax under honom och fyrade af; den otäcka

ormen slungades upp i luften tjugu fot högt, som en mjuk

tågstump. Skottet hade också nästan klufvit honom midt

i tu, och han föll tillbaka på klippan — död. Tre steg

längre bort låg hans torra, gamla, ihåliga fjolårsskinn,

hvarur han just nyss måste hafva krupit; men hans första

vårpromenad var ganska kort. Några steg längre bort

sköt jag en orm till och strax bakom en tredje.

»Frans» sade jag, »detta är en vacker holme, men jag

har sett så nrycket jag vill af den, och jag har haft så

mycket jagt, som jag åstundar. ^Låt oss återvända till

båten och segla vidare.»

En af de sista flytt-änderna, som komma från södern,

är svärtan. En morgon i medlet af Maj rodde Frans och

Fridolf mig ut just vid spöktimmen, klockan två, för att

jag skulle få knäppa några sådana.

Yi stego i land på en liten »knöl», ett litet stycke

från hemmet, och som vi icke hade några svärte-vettar,

lade vi ut en fiffig blandning af ejder, alfågel, storskrakeoch gräsand, i det hoppet, att tout ensemble skulle få utseende

af svärtor; och äfven om det icke lyckades, voro vi

ändå ej utan hopp, ty »svärtan är en mycket dum fågel»,

sade mitt orakel Frans, »och hon kommer till hvad som

helst.»

En naturlig urhålkning i klippan, med ett bröstvärn

af två drifstockar framför, tjenade oss till skåre, och vi

hade knappast sträckt ut oss helt beqvämt därinne,

förrän en svärthane kom flygande genom den guldskim rande

morgonluften. Jag sköt honom »mellan himmel och jord»,

och han föll ned i stilla frid bland vettarna. Därnäst

flög en alfågelhane nyfiket fram, sökande efter sällskap.

Han fann det vid sidan af svärtan. Två grisslor kommo

surrande fram, och jag sköt dem med högra och venstra

pipan.

Sedan bommade jag på en grissla med högra pipan,

men fick henne med den venstra. ]STu kommo tio svärtor

flygande på ett ojämnt, ostadigt sätt, som ytterligt förvirrade

mig, och jag sköt icke. Ett par skiljer sig från flocken,

flyger rakt på oss och kretsar rätt öfver våra hufvud,

icke tio fot ofvanför, med ett förskräckligt flaxande, i det

vingarna tycktes nästan snudda vid våra öron. Som jag låg

på sidan, kunde jag icke skjuta öfver hufvudet; men

resande mig upp på knäna, knäppte jag paret med högra

och venstra pipan, innan fåglarne kunde flyga ur skotthåll,

och häröfver blef Fridolf så förtjust, att han klappade mig

på axeln och utropade: »Nu har Ministern skjutit som

en karl!»

Klockan var nu tre qvart på fyra. Yi sutto och

pratade i vårsolens sken till klockan sex, men ingenting kom.

Då plockade vi upp våra vettar. Medan vi höllo på

härmed, visade sig vettflocken, som alltid brukar komma vid

den tiden. Nu var det ett dussin alfoglar. De foro förbi

två gånger, men båten skrämde dem, så att de förblefvo

utom skotthåll. Sedan flögo tre lösdrifvare förbi långt

bort, just som vi togo in de sista vettarna af vår vackra

komposition.

Det var intressant att undersöka vår svärta — Anas

fusca — då vi rodde hem. Hanen är en stor svart fågelEN FRÅGA.

Efter en tafla af Ang. Hagborg.af omkring fyra skålpunds vigt, med en hvit fläck på hvar

vinge. Honan är mindre och dunklare; i stället för att

hafva en glänsande svart, sammetslik beklädnad, som

hennes make, ser hon något ruggig ut — tvifvelsutan af

familj ebekymmer. Både hona och hane äro precis samma

fåglar, som vi hafva godt om långs Amerikas kuster

vid Atlantiska hafvet. Våra fiskare och skyttar, som bäst

känna dem och skjuta dem i mängd, vår och höst, kalla

dem ))hvitvingade sothönor»; men af våra vetenskapsmän

och sportsmän äro de kända under namnet sammetsand

— Melanetta velvetinna.

Denna eftermiddag packade jag, för att följande

morgon klockan ett begifva mig af och hinna den tidiga

ångbåten, då jag såg Åkerlunds från Bullerö storväxte son

komma fram bakom klipporna i sällskap med en sjöman.

De medförde en inbjudning från Ingeniör William Millde,

som var ute på en jagttur till Bullerö på sin ångslup, att

segla in till Stockholm på morgonen med honom. Jag

antog bjudningen med ett hurra för min broder,

sportsmannen, och ett annat för en god nattsömn.

Jag hade hört skotten från Millde och hans sällskap

ljuda tidigt i dagningen, och de hade hört mina. Yi hade

ingen annan bekantskap med hvarandra, men det oaktadt

skickade ingeniören en båt med två karlar att ro en

dryg sjömil och inbjuda mig att beqvämt segla in

till staden med honom. Sådan var den gästfrihet, jag

rönte af alla i Sverige, ifrån konungen till bonden. Jag

undrar, huru den man skulle vara beskaffad, som kunde

alltjämt taga emot sådana bevis på välvilja och icke älska

det folk, som bevisade honom den.

Denna afton gick jag upp på den runda, fristående

klipphöjd, som tjenade till utkikspunkt, och skådade vidt

och bredt öfver fjärd och skär och öfver den slumrande

Östersjön. Det var fullkomligt lugnt, och solnedgångens

guld återkastades i djupare färgskiftningar från sjöns stora

spegel. Inuti fjärden lekte en flock ejdrar. Det var så

lugnt och stilla, att man kunde se strimman i vattnet

efter fåglarne, där den skilde sig i divergerande linier,

som ett stort Y, då de summo mot hvarandra, och höra— dämpadt af aftonluften — deras fylliga, smekande lock

__oo—

a a.

Det var min sista afton på Långvikskär; morgonen

därpå skulle jag lem na den klippiga ön och dess enkla,

hederliga, vänliga folk och snart därefter återvända till

Amerika. Huru hade jag icke alltmer och mer fattat

tycke för dem och deras härdiga lif på ön och sjön!

Af-skedets dysterhet hvilade öfver solnedgången och åter ljöd

långt ute på fjärden i ejderns klagande läten.

Jag gick tillhaka till mitt rum och såg ut öfver den

lilla viken — de grofva, bruna båtarna, fastgjorda vid den

lilla bryggan, och de gammaldags fiskarkojorna på klipporna,

allt hvilande stilla i nordens rödaktiga, dröjande skymning.

Snart kom en svag dyning rullande in från Östersjön. De

långa vågorna rullade öfver »Smörasken)), en liten rund

klippa, som låg just i vattenbrynet vid inloppet till den

lilla viken. Jag kunde höra det svaga plasket, när de långa

böljorna möttes och skildes och möttes och skildes öfver

den glatta, runda toppen af den lilla klippan, och hvarje

vågplask tycktes genom aftonluften hviska »farväl! farväl!»

Klockan tolf dagen därpå ångade den lilla nätta

jakten Marianne in i den tysta viken, Hon föreföll stor

som en oceanångare ibland de simpla fiskarbåtarna. Jag

skyndade ned till stranden och presenterade mig för

Ingeniör Milide, hvilken i sin tur föreställde sina vänner

för mig.

Sedan tog jag dem alla med mig upp till Sjöbloms

för att frukostera. Det var i sanning ett riktigt

mästerstycke för att vara i skärgården. Fru Sjöblom och jag

hade arbetat hela morgonen för att få allt i ordning. Vi

hade naturligtvis smörgåsbord, så buljong, därpå sik

(hvilken Johan lyckligtvis hade tagit aftonen förut) — en god fisk,

en Östersjösalmonid (i Wales kallad »gwyniad, i Amerika

okänd, tror jag) —, sedan kalkon — som hade kommit hela den

långa vägen från Förenta Staterna i en burk — tillika med

kon-servad amerikansk majs, äppelkaka (gjord af amerikanska

äpplen), konserverade persikor och kaffe. Och det glada

goda kamratskapet och den gamman, som alltid råder blandsanna sportsmän, saknades icke vid denna internationella

déjeuner på stranden af Östersjön.

Efteråt skakade jag hand med hvarenda man, qvinna

och barn på Långvikskär och skyndade mig ombord på

jakten.

Då vi glida ut ur viken, står den lilla kolonien

samlad på klippbranten, gamla farmor något afsides, stödjande

sig på sin käpp. Alla vifta farväl till oss och fortfara att

vifta på det ihärdigaste, tills vi försvunnit bakom udden.

Till och med den blinde Carl Johan svänger sin hatt, och

lilla svarta »Pera» viftar med sin lurfviga stubhsvans.KAPITEL XL.

ÖN GOTLAND OCH DEN GAMLA STADEN

VISBY.

rån forna tider, då ännu ej den noggranna

historieforskningens Ijns grytt, sväfvar ned till oss nr

myters och traditioners dimmor följande saga från

den höga norden. Långt ute i den vilda Östersjön

flöt fordom en underbar ö. Då och då fick någon

dristig eller af stormen kringvräkt seglare sigte på de låga och

otydliga konturerna af denna sagolika ö, där den glimmade

i månskenet. Men om seglaren lade till med sin skuta

och inväntade dagningen, se, då försvann ön i gryningen,

och endast en vidsträckt rymd af högt skummande böljor

gungade fram, där under nattens långa timmar mörka

skogsdungar skymtat. Ty denna sällsamma ö sjönk ned

under hafsytan hvarje morgon, och hvar den åter skulle visa

sig, när natten nalkades, visste ingen menniska, ty den dref

omkring bland vågorna lik ett spökskepp.

Men omsider seglade en kraftfull nordisk höfding vid

namn Tjälvar ut från den svenska kusten för att uppsöka

den spöklika ön. Ödet stod den djerfve seglaren bi. Det

lyckades honom att stiga i land på kusten af det

kring-drifvande, sjunkande, obebodda landet. Grenast lät han

göra upp stora eldar. När de från himlen stammande

lågorna stego upp mot höjden, dref vo de bort de onda andar,

troll och mörka makter, som förhexat den kringirrande

ön, och så fick Gfotland en fast och stadigvarande plats.

From I lurper’ø Mngazine. Copyright, 1888, by Harper & Brothers.Nu är detta helt visst endast en saga, men det kan

i alla fall uttrycka sakernas historiska gång. Att ön dref

omkring än hit än dit, det kan betyda blott och bart, att

det var svårt för sjöfarande att finna en ö så långt bort

från land, såsom det i sjelfva verket äfven måste hafva varit,

innan kompassen upptäcktes. Att den än flöt på vågorna,

än åter försvann i dem, må väl betyda, att, då man seglade

bort från en så låg ö, man snart förlorade den ur sigte.

Den duktige böfdingens namn Tjälvar betyder »den idoge»,

och i sjelfva verket måste bvar och en, som framgångsrikt

vill bryta sin bana, vara så beskaffad. Att ban bosatte

sig på ön och dref ut de onda andarne med eld, är blott

ett annat sätt för att säga, att ban, genom att rödja landet

med eld, förstörde de vilda skogarna, dref bort rofdjuren,

uttorkade kärren med deras smittosamma dunster, kom

gyllene skördar att vaja för vinden, där fordom mörka

skogar växte, ocb förvandlade ön till ett stadigt hemvist

för menniskor.

Tusenden af Tjälvars arbetsamma landsmän äro nu

bland banbrytarne i Nordamerikas Förenta Staters skogar,

ända från Maine till Oregon, sysselsatta, just som deras idoge

stamfader, med hårdt arbete, för att drifva ut mörkrets

makter ocb kalla till sig ljusets, med att plöja landet ocb

rödja trefna bem åt sig i de täta skogarna. Myter ocb

sagor innefatta, när allt kommer omkring, endast ett

poetiskt sätt att tälja oss historisk sanning.

Det lilla nybygge, som anlagts af Tjälvar, utbredde

sig småningom öfver ön. Från sin afskilda ö begåfvo sig

nybyggarne ut på vattnet, ledda, likt sjöfåglar, af en

naturlig instinkt, byggde skepp ocb seglade ut på

handels-resor, icke blott till Sverige, utan äfven till Tyskland,

Danmark ocb Eyssland. De foro långt uppför Norra

Europas floder ocb drefvo handel med invånarne å dessas

stränder. I själfva verket tyckas de hafva ledts af samma

anda, som karakteriserar Yankee-folket på Nya Englands

kuster — de voro alltid färdiga att gå till sjös och idka

handel. Så blefvo de driftiga ocb äfventyrslystna gutarne

småningom rika genom de lyckliga resultaten af

kandels-resorna ocb bytena från vikingatågen.Många konungar stredo om besittningen af ön, och

ehuru gotländingarne alltid förblefvo segerrika och

fortfarande bibehöllo sin själfständighet, funno de det slutligen

rådligast att söka ett starkt förbund och ställa sig under

en mäktig konungs beskydd. De sände för detta

ändamål en beskickning till konungen af Sverige.

Ambassadören var en gammal och vis höfding, Avajr Strabajn.

Grutarne hade god lycka i och med sändebudets namn.

»Strabajn» betyder »Långben», och en man med långa ben

var naturligtvis en mycket lämplig person att skicka ut

som ambassadör i forna tider, då det i så hög grad

berodde på de egna benen att kunna fortskaffa sig.

»Långben» anlände på sin beskickning till Upsala, som då var

Sveriges hufvudstad, och kom så till kungliga slottet, där

han fann konungen och drottningen sittande till bords med

hoffolket. Han gick fram till matsalens tröskel och

upp-gaf sitt namn och sitt ärende. Nu var konungen missnöjd

med gutarne för deras stolthets och envishets skull, och

därför bjöds icke »minister Långben» att stiga in i salen,

ännu mindre att taga plats vid bordet. Han fick alltså

stå qvar vid dörren. Slutligen blickade konungen upp och

frågade: »Hvad nytt från Gotland?» — »Tngenting», svarade

Långben, »utom att en märr på ön gifvit lifvet åt tre föl på en

gång.» — »Ahå», sade konungen, »hvad gör det tredje fölet,

när de två andra dia?» — »Det gör, som jag nu», svarade

Långben; »det står och ser på.» Vid detta träffande infall

skrattade konungen och hans hofmän ljudligt — äfven

drottningen smålog — och Långben inbjöds till taffeln

och förplägades riktigt kungligt. Saken slöts med ett

fördrag, genom hvilket gotländingarne gingo in på att betala

sextio mark silfver årligen, fyratio till konungen och tjugu

till hans jarl, samt att med sju skepp åtfölja konungen

på hans härnadståg. Till gengäld skulle konungen alltid

beskydda gotländingarne, när det var af nöden

på-kalladt.

Detta fördrag afslöts någon gång i nionde århundradet.

Genom detsamma ställde sig Gotland under Sveriges krona,

och ehuru andra makter icke så sällan eröfrat och behållit

denna ö, har den alltjämt efter någon tid kommit till-KRUTTORNET JÄMTE EN DEL AF RINGMUREN I VISBY.baka till moderlandet, hvilket den efter tusen års förlopp

ännu tillhör.

Ön Gotland är en lågländt kalkstensplatå, som reser

sig midt i Östersjön, nästan lika långt från Sverige som

från Ryssland. I följd af sitt beherskande läge har

Gotland fått namnet »Östersjöns öga», och, som Lektor

Bergman riktigt anmärker, det har funnits en tid, då

för århundraden detta ögas glans strålade vidt öfver land

och haf.

Gotland är den största ö, som tillhör Sverige. Den

är något mer än 11 mil i längd och 5 mil i bredd, samt

har en ytvidd af 56 qv.-mil. Terrängen är nästan jämn,

jordmånen i allmänhet god och klimatet ovanligt mildt vid

en så hög breddgrad. Den räknar i den dag, som är, en

befolkning af omkring 53,000 invånare, hvilka

hufvudsak-ligen äro sysselsatta med åkerbruk, uppfödandet af hästar

och hornboskap samt fiske.

Under medeltiden fanns i norra Europa ingen plats

så väl lämpad till hem för ett folk af sjöfarande, som

Gotland. Dess handel utvidgades oupphörligt, och i början af

elfte århundradet växte en stad upp nära en säker hamn

och nedanför en bergklint, på hvilken i gamla tider

hedna-prester plägade offra.

Man kallade staden Visby, som betyder offerplatsens

stad. Visby ligger på Gotlands vestkust och ungefär midt

emellan dess norra och södra spets. Stadens handel och

rikedom, liksom dess makt och betydenhet, ökades under

elfte, tolfte och trettonde århundradena.

Den handel, som drefs af Ryssland och andra öster

om Östersjön belägna länder, hade sin medelpunkt i

Now-gorod eller Smolensk, och därifrån gick den utför

Finska viken eller floden Diina till Visby. Här upplades

produkterna från Rysslands skogar och åkerfält i stora

magasiner och faktorier. För att möta öns handel på

östern kommo till Visby köpmän och skeppare — från

Tyskland, Flandern, Sverige, Danmark och England —

med yllevaror, skarlakanstyg, vapen, verktyg och

lyxartiklar. Långs Visbys kajer och gator och i dess magasiner

och faktorier rådde alltid en liflig trafik. Dess köpmänutskeppade regelbundet laster till eller mottogo dylika från

nästan alla delar af den kända verlden. Många värdefulla

och dyrbara varor från Indien, Persien ocb den aflägsna

Orienten sökte sig väg uppför Volga, Dnjepr och andra ryska

floder och sedan öfver land och haf till Visby, hvarifrån de

spriddes öfver vestra Europa. Under trettonde århundradet låg

VISBY.

Visby på en af

världshandelns mest anlitade

stråkvägar och var

otvif-velaktigt den förnämsta

nederlagsorten på denna

väg. Hundratals rika

köpmän flyttade sina affärer från tyska och andra hamnar

vid Öster- och Nordsjön till Visby. Nästan hvarje nation

och hvarje bekännelse i norra Europa byggde sin egen

helgedom i denna välmående hamnstad. Sexton stora

kyrkor — några af dem nära tvåhundra fot i längd — och

tre kloster anlades, och deras höga torn och spiror blickade

ned på den lifliga handelsrörelsen i staden. En fast sten-mur, trettio fot hög och öfver en tredjedels mil lång,

byggdes kring staden. Fyrtioåtta höga torn reste sig öfver denna

sten gördel, och från torn till torn vandrade väpnade

soldater dag och natt fram och tillhaka långs muren.

Visby biet nordens förnämsta handelsplats. Det var

Östersjöns drottning, liksom Venedig var Adriatiska hafvets.

Visby var i själfva verket i trettonde århundradet, hvad

London är i dag, den mest betydande handelsstad i norra

Europa. Huru stor befolkning Visby hade, kan icke med

bestämdhet uppgifvas. De gamla krönikorna omtala, att

antalet blott af köpmän inom murarna var tolftusen.

Deras gillesalar voro dyrbart inredda, och i dem undfägnades

pilgrimer och resande med kunglig gästfrihet. Alla arbetare

och handtverksmän, utom bagare och guldsmeder, bodde i två

förstäder utanför murarna. In vån arne blef vo så rika, att

dörrarna på många enskildas hus voro gjorda af koppar

och fönsterkarmarna förgyllda.

En gammal ballad säger:

»Guld väga de gutar på lispunds-våg

och spela med ädlaste stenar.

Svinen äta ur silfvertråg,

och hustrurna spinna på guld-tenar.

Och denna de nordiska städernas drottning var icke

blott rik, utan hade ett så betydande handelsvälde, att hon

gaf ut en sjölag, hvars bestämmelser efterföljdes i hela

norra och vestra Europa — från Rysslands hamnar till

Medelhafvets. I själfva verket ligger Visby sjölag i

väsentlig mån till grund för nutidens.

Under tolfte århundradet bildade de köpmän från alla

länder, som hade sitt hemvist i Visby, ett förbund, hvars

beslut och påbud åtlyddes af alla han sestäderna. Af detta

Visby förbund uppväxte det mäktiga Hanseförbundet, i

hvilket Visby var en af de styrande medlemmarne, och som

vid en tidpunkt omfattade åttioen städer och var nog starkt

att strida mot konungar.

Den blomstrande stadens stora rikedomar, uppväckte

den danske konungen Valdemar Atterdags roflystnad. Han

landsteg med en här på Gotlands kust. Visbys stolta

Thomas, Från Slott till Koja. 30VALDEMAR ATTERDAG BRANDSKATTAR VISBY.

Midtgrupp från Hellqvists stora tafla, skuren i trä af artisten själf.borgare tågade ut för att möta honom. Ett ordnadt

fältslag utkämpades strax utanför murarna, och Visby här en

blef slagen med en förlust af adertonhundra man. Staden

öppnade då sina portar för segraren. Men för att visa, att

han besegrat Visby med svärdet och icke genom

kapitulation, lät Valdemar bryta ned en del af stadsmuren, och

genom den stora, sålunda åstadkomna öppningen, marscherade

hans här i slagordning in i staden. Krönikorna berätta,

att Valdemar lät på stora torget sätta de tre största ölfat,

som funnos i staden, och befallde, att de skulle fyllas med

guld och silfver inom tre timmar. De förskräckta invånarne

gingo till torget, förande med sig sina penningar och

skatter, och inom ej fullt tre timmars tid blef vo de tre stora

faten fyllda. Men den rofgirige eröfraren var ej nöjd med

denna brandskatt. Så snart den var gäldad och bragt i

säkerhet, plundrade han skoningslöst boningshus och

magasiner, kyrkor och kloster och tog sålunda ett omätligt byte.

Detta skedde år 1861. Härmed började förfallets tid för

detta stora nordiska handelscentrum. En olycka kommer

aldrig ensam, hvarken för enskilda eller för städer.

Omkring trettio år, sedan Valdemar plundrat Visby, angreps

Ryssland af de mongoliska horderna, under anförande af

Tamerlan. Dessa förstörde staden Astrakan vid Volgas

utlopp i Kaspiska hafvet och beröfvade sålunda Gotland

större delen af Orientens lifliga handel. Ett århundrade

senare, år 1498, sex år efter Amerikas upptäckt, fann man

en ny väg till Indien genom att segla omkring Goda

Hoppsudden. Detta var en beqvämare väg för österns handel

än landvägen öfver Ryssland, och så gick handeln omkring

Afrikas södra udde och öfvergaf Östersjön och Visby.

Kl. sex eftermiddagen den 22 Maj 1885 for jag från

Stockholm på ångbåten Gotland till Visby. Vi lade ut

precis på minuten, och vänner på stranden viftade med

näsdukarna farväl till oss, såsom endast svenskar kunna vifta.

Vår kurs gick först icke ut i Östersjön, utan åt

motsatt håll uppför Mälaren. Våren, som är så välkommen i

norden, höll just på att vakna till lif. Arets första späda

löf fladdrade rundt omkring på björkträdens hvita grenar,

nästan liknande en tunn gulgrön dimma.Snart seglade vi förbi Kungshatt. Å en klippbrant

högt öfver sjön är här på en stång uppsatt en väldig

järnhatt, ty här, säger sagan, är den plats, där kung Olof, hårdt

förföljd, sporrade sin präktiga gångare till ett fruktansvärdt

hundra fots hopp ned i vattnet. Konungen och hästen

uppnådde i säkerhet motsatta stranden, lemnande åt de gäckade

fienderna bakom sig endast kungens hatt, som fallit ned

på klippan.

S:T HANS’ GATA I VISBY.

Efter en tafla af G. W. Palm.

Klockan åtta voro vi vid staden Södertelje, och efter att

hafva passerat slussen samt den korta kanal, genom hvilken

Mälaren har ett konstgjordt utlopp i hafvet, ångade vi ut

bland Östersjöns holmar.

Icke förr än nära midnatt passerar ångbåten Landsort

och kommer ut på öppna hafvet. Dessförinnan har den

sjösjuke resanden forsigtigt krupit till kojs, och han kan

lugnt stiga upp kl. sju nästa morgon; ty ångaren ligger

då säkert förtöjd vid kajen i Visby.

En sömnig hotellpojke, åtföljd af en lång rödnäsig

karl i mörka kläder, förde mitt bagage till hotellet, anvisademig ett rum och försvann ögonblickligen. Ur stånd att

träffa eller väcka någon, åt hvilken jag kunde meddela min

ifriga längtan efter kaffe och frukost, gick jag ut för att

promenera på måfå, hvilket i alla händelser är det bästa

sättet att göra första bekantskapen med en ny stad. Stora

massor af starar foro fram och tillbaka och struttade

omkring på de stenlagda gatorna, tafatta som kråkor.

Löf-ven på träden voro mycket större än i Stockholm. Våren

var här en vecka, kanske fjorton dagar, tidigare än där.

Maskrosor i full blomning voro kringströdda på

gräsmattorna som ett guldregn. Tulpaner i många färger

blommade i trädgårdarna. Det var blomdoft i luften. Ett bi

surrade förbi; ja, sommaren hade kommit till denna

välsignade ö.

En gammal grå stenmur står midt framför mig tvärs

öfver gatan. Muren är genombruten af en hvälfd gång.

En gammal borgare — helt och hållet svartklädd och med

en gammal svart hatt, uppviken på sidorna samt med

skyggen fram och bak — visar sig nu, gående genom porten, så

naturligt, som hade han varit ett tillbehör till densamma.

På min fråga svarar han: »Lilla strandporten».

Utanför porten, och invid sjön torkade fiskare sina nät,

som voro upphängda i festoner öfver vågräta stänger.

Stadsmuren löper här parallelt med sjön och på helt kort

af-stånd från denna. Jag går förbi ett högt torn, hvilket

lekande gossar kallade »Kruttornet», och inträder genom

»Stora strandporten» åter i staden. En trädbeskuggad

gång, med namnet »Studentalléen», löper långs innersidan

af muren emot nordvest. Beqväma gröna bänkar äro

ställda på visst af stånd från hvarandra, och genom ett hål

i muren ser man öppna hafvet.

Nära bredvid låg en vacker park och trädgård med

en frodig plantering af mullbärsträd. Här var äfven en

ny restaurationsbyggnad i villastil. På dess stora veranda

njöt jag af en god frukost och en rykande kopp kaffe,

som jag hade längtat efter.

Under en del af dagen var jag lycklig nog att till

ciceron hafva Lektor Bergman, Grotlands lärde

häfdateck-nare, till hvilken jag står i skuld för många upplysningarIHHRi

From Ilarper’s Magazine.

DOMKYEKAN S:T MARIAi detta kapitel. Vi gingo tillsammans bland Visby

kyrkoruiner.

Af dess sjutton kyrkor kan blott en begagnas den

dag, som är, nämligen domkyrkan S:t Maria. Tio andra

stå. q var, men äro blott ruiner. I storslagenhet och de

arkitektoniska formernas skönhet kunna de väl uthärda

jämförelse med många ruiner af kyrkor och kloster i England

och Skottland.

En af de skönaste är S:t Katarina,

fransiskanermun-karnes klosterkyrka. Det är en basilika, etthundrafyratio

fot lång, byggd i midten af trettonde århundradet.

Emellan midtskeppet och sidoskeppen stå tolf åttkantiga pelare,

sex på hvarje sida. Kyrkans tak har för länge sedan

rasat, men de sex spetsbågiga hvalf, som stödde detsamma,

stå ännu qvar. De springa upp från hvart par pelare,

spännande öfver mellanrummet sina götiska båglinier.

När man blickar uppåt skeppet, kan man icke

underlåta att beundra det fina spetsverket i dessa härliga bågar,

där de i det långa perspektivet hvälfva sig, den ena bakom

den andra, mot den blåa himmelen, och intrycket förhöjes

genom bågfönsterna vid änden af koret.

Sida vid sida stå systerkyrkorna S:t Lars och S:t

Drotten. De byggdes redan i tolfte århundradet och af två

systrar, om man får sätta tro till sägnen. Systrarna

voro rika och ondskefulla och hatade hvarandra så

innerligt, att de icke kunde bedja i samma kyrka. Därför byggde

hvar och en sin kyrka och bad där i frid och sällhet. Huru

de fingo det ställdt för sig, när de kommo till himmelen,

förmäler icke historien.

Hvita dufvor flaxade omkring och slogo sig ned

under skyddet af S:t Lars’ bräckliga hvalf. Dess murar äro

sju och en half fot tjocka, och i dem löpa flere trånga

gångar och gallerier, som gå rundt omkring hela kyrkan.

Lektor Bergman lät en liten gosse springa genom dessa

gallerier, och då denne ibland syntes i hvalföppningarna, ibland

försvann och åter visade sig, kunde jag föreställa mig, huru

stämningsfullt det måtte hafva varit, då en procession af

prester och korgossar, klädda i rika drägter och sjungande

under vandringen, i sakta mak gingo omkring kyrkan — änsynliga genom en hvalfbåge, än försvinnande i muren till

helgedomen, medan sången dog bort inuti muren och åter

brusade fram med full kraft, då spetsen af den lysande

processionen ånyo trädde fram i ljuset.

Hvardera kyrkan har ett massivt fyrkantigt torn,

hvilket utan tvifvel förr i tiden begagnats som fästning.

Tornet på S:t Drotten är 31X45 fot vid marken; det reser

sig till en höjd af etthundratjugu fot och dess murar äro

åtta och en half fot tjocka.

Helgeandskyrkan byggdes omkring år 1250. Den

består af ett åttkantigt torn, som är förenadt med ett aflångt,

rektangulärt kor. Tornet är deladt i två våningar. Hvarje

våning har utsigt åt koret genom en vid hvalföppning, så

att en gudstjenst, som pågick i koret, kunde ses och höras

lika väl i tornets båda våningar. Det hvälfda taket i nedre

våningen uppbäres af fyra åttkantiga pelare, och midt

emellan dem finns en åttasidig öppning, sju fot i diameter,

hvilken går upp genom taket och står i förbindelse med den

öfre våningen. I denna uppbära fyra mindre pelare ett

hvalf med lätta spetsbågar. Nedre våningen har

rundbågar. Första våningen kan icke i någon mening kallas

för krypta, eftersom den ligger helt och hållet of van jord.

Jag tviflar på, att det finnes någon annan kyrka i hela

världen med så egendomlig arkitektur.

Grunderna för denna byggnadsstil äro ej kända. Med

kyrkan voro emellertid förbundna hospital, där de sjuka

kärleksfullt vårdades af barmhertighetssystrar, och man

antager, att andra våningen i tornet blifvit byggd till dessas

begagnande, ty där kunde dessa fromma qvinnor, hvilkas

löften skilt dem från världen, åhöra gudstjensten i

helgedomen, utan att behöfva frukta, att något nyfiket öga skulle

tränga in i deras tillflyktsort.

Yi stego upp till spetsen af tornet. Det var

öfver-vuxet med ett snår af buskar; ibland dem stod ett träd,

omkring tolf fot högt, som sköt upp ur muren. Yid

trädets fot hade man ställt en liten träbänk. Sittande under

skuggan af det luftiga trädet, blickade vi ut öfver den

lugna staden, med dess ståtliga ruiner och det slumrande,

men majestätiska hafvet.From Harper’s Magazine.

HELGE^NDSKYRKAN.Yi passerade genom en trädgård och kommo så fram

till »S:t Nikolaus», dominikanernas klosterkyrka. Denna

kyrka byggdes omkring 1240. Det är en basilika,

sextiofem fot bred ocb etthundranittionio fot lång. Rund- och

spetsbågar äro bär anbragta utan åtskillnad ocb framträda

sida vid sida i fönster ocb portar. Ett lummigt

valnötsträd stod nära byggnadens södra mur ocb trängde med sina

grenar in genom en götisk fönsteröppning. Yinrankor

slingrade sig långs ruinen.

Högt uppe å vestra gafveln, som hgger åt sjösidan,

sitta två stora rosformiga fönster, eller snarare fönsterlika

fördjupningar, ty de genomtränga icke muren. En sägen

berättar ännu, att under Yisbys storhetstid två ofantliga

karbunklar af omätligt värde prydde vestra fasaden af S:t

Nikolaus, en i midten af bvart rosfönster.

Nattetid skeno dessa karbunklar lika klart som

middagssolen och tjenade till ledstjärnor för mången af

stormen kringvräkt sjöfarande långt ute på Östersjöns vågor.

Tjugofyra soldater stodo ständigt på vakt, för att skydda

dessa ädelstenar, kyrkans dyrbaraste egodelar, ocb ingen

vågade, vid dödsstraff, nalkas helgedomen efter solens

ned-gång.

Men när konung Yaldemar plundrade staden, bröt ban

ut dessa gnistrande juveler ur muren ocb förde dem

ombord på det största skeppet i sin flotta, tillsammans med

det guld ocb silfver samt de heliga kärl ocb annat byte,

som ban frånröfvat kyrkorna. Men Grud, i sin vrede,

följde skändaren af hans tempel. Knappast hade Yaldemar

gått till sjös, förrän en häftig storm uppväxte. Skeppet,

som förde det heliga bytet, förolyckades ocb sjönk med

sitt orättfångna rof nära Karlsöarna invid Gotlands kust.

Konungen själf räddades med svårighet ocb togs ombord

på ett annat skepp.

Ocb ännu i dag, när stilla lugn bvilar öfver sjön,

kommer ett sällsamt förtrollande sken uppflödande från

Östersjöns djup ocb sprider sig vida omkring öfver bafvets

spegelblanka yta.

Ocb då den gotländske fiskaren torkar sina nät på

stranden ocb blickar ut öfver vattenrymden, hvilken upp-KYRKAN S:T NIKOLAUS.lyses af »det ljus, som aldrig blifvit sedt till sjös eller

lands», vet han, att de förlorade heliga kyrkjuvelerna nu

skina från oceanens djupa afgrunder.

Vi ströfvade genom staden. Gatorna äro smala,

krokiga och helagda med knaggliga stenar. Några af de gamla

hanseköpmännens boningshus stå ännu qvar. De äro smala

och höga, de flesta ställda med gafveln mot gatan, och

framsidan af det spetsiga taket är uppförd till likhet med

dubbla trappgångar, som mötas i spetsen. Ibland är en

hvälfd gång byggd öfver den smala gatan från hus till hus,

liksom »Suckarnas bro» öfver kanalen i Venedig.

Dessa gamla hus antyda genom sin storlek och sina

väldiga rum de första egarnes rikedom. De hafva hvälfda

taklister, uppburna af korta, massiva stenpelare samt marmorsäten

i fönsterfördjupningarna, och öfver källargolfvet går ännu i

dag en ström af rinnande vatten, hvilken medelst små

dammar, plägade förvandlas till en hel rad af fiskbassänger.

Taken på några af dessa boningar äro ännu betäckta med de

gamla munk- och nunneteglen.

Ungefär i midten af staden, står ett intressant trähus

från en senare period — Burmeisters hus, byggdt af en

köpman med detta namn år 1662. En rymlig sal i

andra våningen är fullmålad — till väggar, taklist och

bjälkar — med scener, många hemtade ur bibeln, men

somliga ur artistens egen fantasi.

En tupp, vaksamhetens sinnebild, är afmålad nära den

stora eldstaden, tvifvelsutan för att erinra de vårdslösa

tje-narne att akta elden.

På yttre sidan ser man den forna bodluckan, som nu

i lodrät ställning är infattad i väggen, men fordom brukade

nedfällas på sina gångjärn till en horisontal yta, och så

blef en öfver gatan utskjutande disk, på hvilken egaren,

utan att behöfva gå utom hus, sålde sina varor till de

på gatan stående kunderna. Södra gafveln är fullständigt

betäckt med en tät massa murgrön. Öppningar för

fönstren hafva blifvit anbragta i denna vägg af yppig grönska.

På sina ställen har murgrönan två till tre fots tjocklek,

och, icke nöjd med att utbreda sig öfver hela gafveln, har478

FRÅN SLOTT TILL KOJA.

rankan skjutit upp stora lösa grenar, hvilka svaja för

vinden som trädtoppar.

Då jag såg murgrönan frodas härstädes, påminde jag

mig, att den saknas i Stockholms omgifningar och fick

således ett nytt vittnesbörd om det milda klimatet på den

hafsomflutna ön.

I ett afseende är Yisby likt staden Quebec. Det har

en nedre och en öfre stad. En brant klippa eller

bergklint, etthundra fot hög, löper nästan parallelt med stran-

den och ett stycke ifrån den. Yisby är byggdt till en del på

låglandet vid sjön och till en del på krönet af bergklinten.

Ganska branta gator, som gå i zigzag, och på somliga ställen

i klippan uthuggna trappsteg leda till den öfre staden. Från

hamnsidan vid sydvestra änden af Yisby klättrar den gamla

stadsmuren uppför bergsbranten, går förbi fästningen

Yis-borg och löper österut till södra porten. Muren gör sedan

en sväng åt nordost och går nästan parallelt med stranden,

omkring en half fjärdingsväg, förbi den östra porten, till

norra porten. Här kröker sig muren åt nordvest och

följer bergssluttningen till tornet »Cames», nära intill sjön.

Yid detta torn gör muren en rät vinkel och löper åt syd-

From Harper’s Magazine.

BURMEISTERSKA HUSET.vest långs sjön och hamnen till sin utgångspunkt nära

fästningen Visborg.

Landmuren, som innesluter staden på tre sidor, från

Visborgs ruiner rundt omkring till tornet Cames, är sjutusen

tvåhundra fot och sjömuren på den fjärde sidan fyratusen

fot lång.

Den ursprungliga muren var omkring tjugu fot hög,

med bröstvärn och antagligen utan torn. Tvifvelsutan

byggdes den i början af trettonde århundradet, ehuru ingen

bestämdt känner tidpunkten. Ar 1289 började borgarne

befästa landmuren. De byggde på den åt innersidan, ända

tills den var sex och en balf fot tjock, och böjde den till

trettio fot sarat tilläde tornen. Detta väldiga arbete

upptog tio år och slutades 1299.

På sjösidan — särskildt långs hamnen — äro stora

sträckor af muren nedrifna, men öfverallt åt landsidan är den i

allmänhet i godt stånd, och det skulle fordras blott en ringa

reparation för att göra den lika stark, som någonsin förr.

Endast på två ställen har landmuren bröstvärn. För

det mesta afslutas den med långa och breda, flata stenar,

lagda som taksparrar i sned xiktning uppåt till en punkt

och sålunda bildande ett tak åt muren.

På mellanrum af omkring tvåhundrasextio fot långs

hela muren stå de höga tornen, framskjutande utanför

denna. Många af dem äro fyrkantiga vid marken, men visa

of vantill fem sidor af en åttkant mot fienden, i det att de

yttre hörnen blifvit afskurna till själfständiga ytor. Hela

den mot staden vettande sidan är öppen. Dessa torn äro

sextio till sjuttio fot höga och delade i fyra till fem

våningar. Murarna äro i livarje våning genombrutna af smala

öppningar för pilskott. Ofvanpå äro tornen försedda med

bröstvärn, och på deras öfre golf eller tak voro

kastmaskiner ställda i skjutposition. Tornen äro af olika storlek;

det närmast norra porten emot sjön belägna är tretton fot

bredt och sexton fot djupt på innersidan, och dess

sido-murar sju fot tjocka. Kruttornet är trettiofyra fot i

fyrkant på yttersidan.

Halfvägs mellan högtornen voro byggda små vakttorn

eller »sadeltorn», såsom gotländingarne uttrycksfullt kalla dem.STYCKE AF LANDMUREN.Dessa små låga utbyggnader äro icke uppbyggda

från marken, utan sitta grensle öfver muren som sadlar.

Många hafva ramlat ner och dragit ansenliga delar af

muren med sig i fallet.

Nära murens öfversta kant hafva på innersidan

fyrkantiga öppningar blifvit lemnade mellan stenarna på ringa

afstånd från bvarandra och i horisontal linie. I dessa

öppningar insatte man träbjälkar. Uppå dem hvilade en

träbro, på hvilken i gamla tider skildtvakterna i Yisby

brukade göra sin upphöjda rund i solsken som i storm.

Tre portar öppna sig i muren åt landsidan. De

kallas södra, östra och norra portarna. Ett massivt torn höjer

sig öfver hvar. Dessa portar äro i själfva verket hvälfda

gångar genom den nedre våningen af stora fyrkantiga torn.

Rännor på sidorna om porten utvisa, hvar fällgallret föll

ned, och på utsprång därutanför hvilade fordom

vindbryggan. Genom hvarje portgång leda gator från staden till

landet. En bred löpgraf följer yttersidan af hela muren,

och mot norr funnos åtminstone två, kanhända tre,

löpgraf-var, som gingo parallelt med h varan dra.

På eftermiddagen gjorde jag en utflygt till Visborgs

torn. Blott några bräckliga fragment finnas qvar af detta en

gång så mäktiga fäste; men då jag stod där på den höga

klippan med utsigt öfver Östersjön framför mig, var det lätt

att i inbillningen åter uppbygga fästningen, som höjde sig

stolt med sina sju torn, prydda af vajande fanors och

fladdrande vimplars glada prakt.

En gång en konungs palats, en annan tillhåll för

sjö-röfvare och fribytare. Här:

»Med gillen gång på gång

förkortats vinter lång.»*

Ett af dess torn kallades »Kik-ut», ett annat

»Sluk-upp». På ett tredje lästes denna inskrift på gammal svenska:

”Slitt nam|m är Slatten O ra,

2a rör mig cij, men tall) mig §tä.”

* Från Longfellows »Skeleton in Armor».Högst uppe på ett annat torn, i vestra hörnet, hängde

en korg af järn. Här lyste nattetid en signaleld till de

sjöfarandes tjenst.

Kolosseum var för århundraden det stenbrott, hvilket

försåg de romerska furstarne med sten till deras palatser;

på samma sätt hafva murarna i det stora fästet Visborg

blifvit nedbrutna stycke för stycke och brända i ugnar

From Harper’s Magazine. Copyright, 1888, by Harper i Brothers.

VISBOEGS FÄSTNINGSRUIN.

nära intill för att skaffa kalk till senare tiders boningar.

Hen kalk, som begagnades vid byggandet af Stockholms

slott, brändes af stenarna i Visborgs murar.

Jag fortsatte min promenad omkring yttersidan af den

gamla muren. Af de fyrtioåtta höga tornen stå

trettioåtta ännu qvar, nästan fullständigt bibehållna. Ett

begagnades för tillfället till statsfängelse. Man hade satt ett

billigt spetsigt trätak på ett annat torn, hvilket användes till

upplag för hö. Ett tredje, åt sjön till, tjenar till kruthus.Hvarje tom har sitt namn och sin historia.

Kruttornet påstods i äldre tider hafva burit namnet

»Silfverhät-tan», med anledning af det silfverglänsande taket, hvilket nu

ersatts med det matta teglet. »Caesar» är det ståtligt

klingande namnet på fängelset.

Åt sjösidan till, nästintill tornet »Cames», reser sig

»Jungfrutornet». I detta, så berättas det, blef en olycklig

flicka på det skoningslösaste och grymmaste sätt i världen

bokstafligen inmurad af en förbittrad folkhop. Ty det var

hon, som hade förrådt staden till sin älskare, konung

Valdemar af Danmark. En fullständig myt är flickan, men

hon kunde tjena som en syndabock, på hvilken Visby

borgare fingo kasta skulden för sitt nederlag och stadens

er öf ring.

Grående långs östra muren, kom jag till en bastion,

hvilken skjuter ut hästskoformigt nästan tvärsöfver

fäst-ningsgrafven och är genombruten af stora gluggar. Längre

bort funnos, på visst afstånd från hvarandra, två likadana

bastioner, den ena med en brunn i midten.

Medan jag ströfvade tvärs öfver jämna, gröna fält,

kom jag till det stenkors, som restes af konung Valdemar

för att utmärka begrafningsplatsen för de adertonhundra

Visbyborgare, hvilka han nedgjorde i den strid, som afgjorde

stadens öde.

Korset står i en liten lund af nyligen planterade träd,

ett litet stycke utom stadsmuren. Det är nära tio fot högt

och har en ring omkring korspelaren. Det är prydt med

en basrelief af frälsaren på korset och en inskrift huggen

i den gamla munkstilen. Utskrifna utan afkortning lyda

orden sålunda:

»ANNO DOMINI MCCCLXI FERIA T ERTIA POST JACOBI ANTE

PORTAS WISBY IN MANIBUS DANORUM CECIDERUNT GUTENSES. HIC

SEPULTI. ORATE PRO EIS.»*

För en amerikanare är det öfverraskande, att en pelare

kan efter förloppet af mer än femhundra år stå qvar,

* I Vår Heries år 1361 den 27 Juli föllo framför Visby portar gutarne för

danskarnes händer. Här begrafne. Bedjen för dem!From Harper’s Magazine. Copyright, 1888, by Harper a Brothers.

DET INRE AF KYRKAN S:T NIKOLAUS.knappast rörd af tidens tand, ined sin basrelief alldeles

tydlig och sin inskrift fullkomligt läslig.

Den gamla muren, kyrkorna, fästningen och

monumenten i Yisby äro alla byggda af Gotlands kalksten. Att

de äro så utomordentligt väl bibehållna, beror till en del

på stenens beskaffenhet, men förnämligast på öns milda och

jämna klimat.

Nära bredvid låg en nutida kyrkogård. På den fann

jag en vacker grafsten till minne af en gammal man och

hans hustru. Nedtill fanns denna inskrift:

»TACKSAMMA ARFVINGAR RESTE VÅRDEN.»

Hvarför arfvingarna voro tacksamma, är icke svårt att

gissa. Jag undrar just, hur många engelska och

amerikanska grafskrifter äro så sanna, som denna okonstlade inskrift.

Jag fortsätter min gång utanför ringmuren. Stättor

göra det lätt att klättra öfver stängslen. Väderqvarnar

svänga sina armar från tjocka stentorn. Genom remnor

och öppningar i muren ser jag stadens tak och gaflar titta

fram genom gröna massor af löfverk. En lärka svingar

sig upp från ängen och fyller luften med sina toner.

Denna klara vårafton var det svårt tänka sig in däri,

att den gamla muren byggdes, innan det fanns eldvapen,

att från skottgluggarna i dessa torn skötos pilar och icke

kulor, att kastmaskiner voro ställda öfverst på tornen

i stället för kanoner, och att hvarken bomber eller

granater, utan stora stenar slungades mot den annalkande

fienden.

På denna långt bort i Östersjön belägna ö har man

bevarat ett stycke medeltid, och detta har kommit till oss

lika väl bibehållet, som flugan i bernstenen.

Några tusen fot norr om staden, reser sig tvärt upp

ur hafvet en utskjutande klippa. Tre ensliga pelare stå

där uppresta på bergtoppen. Dessa pelare äro byggda af

fyrkantiga stenar, som lagts på hvarandra, och äro tjugu

fot höga. Kring deras fot löper en låg stenmur, som

bildar en cirkel med fyrtiotvå fots diameter. Tre träbjälkar

hvilade fordom på dessa pelares spetsar, löpande från den

ena till den andra och bildande en triangel, i hvars hörnpelarne stodo. Hvar och en af dessa bjälkar hade ett antal

järnhakar fästa på den nedre sidan, och från hvarje hake

nedhängde en snara.

Under mer än sexhundra år hafva lifdömda brottslingar

blifvit här af rättade, och fordom, så har man sagt,

lemna-des deras kroppar dinglande i luften, till föda för roffåg-

From Harper’s Magazine. Copyright, 1888, by Harper & Brothers.

GATA I VISBY.

larne. En hemsk qvarlefva från medeltiden utgöra i

sanning de tre ensliga pelarna på Galgberget.

Jag satte mig ned att hvila på stenmuren. Nedanför

låg sjön — en mild sunnanvind blåste öfver dess yta,

krusande den till fläckvis mörkblå färgskiftning. En strimma

af svart rök långs horisonten utvisade någon ångbåts kurs,

under det att på närmare håll en skonare och ett barkskepp

med hängande segel ljudlöst gledo fram på vattnet. Solenstod lågt öfver hafvet i vester och färgade staden och

stranden med ett lifligt sken. At söder slutade kustlinien tvärt

med den väldiga klippudden »Högklint)). Närmare mig låg

staden, hvilkens vågbrytare med krokig arm grep om en

liten del af Östersjön, och innanför den lågo tre eller fyra

små fartyg.

Yisby nu för tiden är en liten stad om endast

sjutusen invånare. Det har sjunkit ihop inom sina murar,

som en gammal man i sin ungdoms rustning.

Lugnt hvilar den sällsamma gamla staden ibland sina

sköna trädgårdar och det förflutnas mäktiga ruiner.

Mur-grönan och den vilda vinrankan klänga yppigt öfver de höga

tornen och vackra hvalfbågarna i dess kaliförstörda

helgedomar. Högt öfver den trädoraskuggade staden resa sig dessa

minnesvårdar från en ärofull forntid, och rundt omkring

deras murgrund ligga nutidsfolkets små hus och boningar

i klungor, som pygméer vid jättars fötter.

Det hela omslutes liksom med en gördel, af den

åldriga muren, hvilken omgifver den gamla staden med sina

fridfulla, högtidliga medeltidslinier. Denna gamla mm" är

otvif velak tigt den mest fulländade militära minnesvård från

medeltiden, som ännu finnes i norra Europa. Dess höga

torn stå alltjämt som skildtvakter långs mursträckorna och

blicka alltjämt från sina tak och bröstvärn ned på den stad,

hvilkens storhet deras stenfasta styrka icke mäktade rädda.

Nästa morgon i ottan rullade jag ut genom den östra

porten och åkte bort öfver de öppna fälten.

Ett par af de små, starka hästar, för hvilka Grotland

är ryktbart, voro spända för droskan och trafvade åstad i

rask fart. Häckarna slogo ut till full grönska på alla

sidor, och på små åkerlappar här och där stod ljusgrön

höstråg till en fots höjd och vaggade för sunnanvinden.

Landet utbredde sig åt alla håll, fullständigt öppet och

nästan slätt.

En eller annan gång foro vi genom en liten

skogspark med små tallar. Hängbjörkens lutande grenar voro

fulla af tunna gulgröna löf och svajade för vinden likt

glänsande lockar. Lärkorna sväfvade uppe i luften och

sjöngo från ängarna. Stararne gin go tafatt och vankadeGAMMALT HANSEATISKT BONINGSHUSpå vägen och på fälten, nyfiket snokande i hvarje liten

vrå. Husen voro små, med halmtäckta tak och hvitstrukna

väggar. Hemtama kråkor med grå beklädnad sutto på

gärdesgårdsstörarna och gingo utanför stugdörrarna lika

obe-sväradt, som skatorna.

Grotland har många myrar och torfmossar, men vi

sågo ingen sådan under vägen. Yi passerade Roma kyrka.

Dess två våningar höga, monitorslika tak och låga, smala

torn, gifva det ett slags puckelform. Strax bakom

ligger Roma kloster, en gång säte för cisterciensermunkarne,

nu förvandladt till stall. Jag undrar just, hvad det är för

samband — ofattligt för resten — mellan kyrkor och

hästar; gamla kyrkor och kloster tyckas ofta ha blifvit

använda till stall.

Vackra hvalfbågar, hvilande på pilastrar, löpte rundt

omkring sidan af det gamla klostret. Brutna stycken af

kapitäler, kolonner och piedestaler lågo strödda rundt

omkring. Bland dem sågs en grof träplog med blott ett

handtag och en mycket lång tistelstång. Plogbillen var beslagen

med järn; allt annat var af trä. Plogen var ny och

tydligen i bruk, men jag är viss på, att en amerikansk

farmer skulle hafva trott, att den var gjord samtidigt med

klostret och bildade en passande del af ruinerna, som lågo

så rikligen kringspridda rundtomkring.

Sedan vi farit ett par mil vidare i sydostlig riktning,

svängde vi in på en tvär väg, åkte förbi Halla kyrka och

kommo snart på en annan landsväg, som gick åt nordvest

tillbaka till Visby. Långs vägarna funnos alléer af askar,

hvilkas ofantliga rötter, likt slingrande ormar, började stupa

utåt från stammen, två eller tre fot från marken.

Hvarje träd tycktes stå på en p}Tamidisk piedestal af

sammanslingrade rötter. Från skogen bredvid flödade mot

oss den aromatiska doften af sol värmda tallar.

Vi foro upp till Dalhems kyrka, och körsvennen satte

in hästarne i prestgårdsstallet för att fodra dem. Hela

församlingen var utanför kyrkan för att njuta af vårens varma

middagssol. Qvinnorna togo sig sällsamt ut med sina

bred-skyggiga, hvita halmhattar, hvilka voro satta ofvanpå svarta,

kring hufvud och kinder hårdt knutna, silkessjaletter.PORTAL I EN LANDSKYRKA.Karlarne och gossarne sntto på en lång stege i gräset

eller stodo lutade mot träden och gärdesgårdarna framför

kyrkan, medan qvinnorna och flickorna vandrade omkring

bland grafvarna på kyrkogården där bakom. Aro måhända

qvinnorna de enda, som sörja?

Presten, en lång ståtlig man, klädd i svart och med

en bredskyggig svart hatt, träder nu ut från pastorsgården

och går sakta öfver vägen. Han sade några ord till hopen

af karlar och gossar, som sutto på stegen, och orden måtte

hafva varit skämtsamma, ty alla brusto ut i skratt.

Han skakade hand med en hvithårig veteran, böjde

på hufvudet åt de andra och gick in i kyrkan. Klockan

klämtar några slag, och församlingen går in i sakta mak.

Snart hör jag orgelns toner

brusa fram genom den öppna

dörren och förnimmer sedan,

huru församlingskören sjunger

en psalm.

Yi begåfvo oss af

klockan ett; vägen var jämn och

slät, och våra hästar lika krya,

som på morgonen. Det

ramlade af med fart, och vi gammal släde i visby forns al.

voro tillbaka i Yisby vid

tretiden, sedan vi åkt omkring fem mils väg på den fridfulla

lilla ön.

Många gossar, som vi mötte på gatorna, voro prydligt

klädda och hade handskar samt buketter på bröstet. De

voro nattvardsbarn och hade i dag »gått fram». Flickorna

buro buketter i händerna, somliga af dem hade en Calla,

med småbiom mor i kalken.

Klockan fem infann jag mig på en middag, som till

min ära gafs af Landshöfdingen på Gotland, Emil Poignant,

i landshöfdingeresidenset. Militärbefälh af varen på ön och

några af stadens förnämste män voro närvarande.

Middagen var särdeles treflig och angenäm. Vår värd

föreslog en skål för Amerika, med uttryck af aktning och

beundran, och jag tackade därför på den bästa svenska, som

stod mig till buds.>41. røJWMtt JttWREltAÖOv

jf&M "å^ JWWOWRMK. *1

-Vfusotj uwftd

ZumAi/jii-ttifrm&fyHiwi t)*riw*5d

From Harper’a Magazine.

HEMSE KYRKA UNDER EN GUDSTJENST.Efter middagen visade mig Landshöfding Poignant sin

trädgård, öfver hvilken han hade goda skäl att känna sig

stolt. Allting hade hastigt spirat upp i den varma

vårluften. Landshöfdingen förevisade sina vinrankor med särskild

tillfredsställelse och berättade mig, att hans drufvor

mognade hvarje år i fria luften — och detta vid nära 58

From Harper’s Magazine. — Copyright, 1S88, by Harper .t Brothers.

RINGKORSET TILL MINNE AF DE 1,800 VISBYBORGARE, SOM FÖLLO I STRIDEN

MOT VALDEMAR.

grader nordlig bredd eller på samma latitud, som norra

Labrador.

Klockan nio den ljusa aftonen ångade jag på den

be-qväma ångbåten Tjälvar från Gotland tillbaka till

Stockholm.

Eör den tänkbara händelsen, att vestra eller mellersta

Europas makter skulle förena sig mot den stora makten

i öster, skulle ön Gotland blifva den bäst möjliga kolstation

och upplagsplats för krigsförnödenheter vid hvarje expedition,

som kunde riktas mot S:t Petersburg, Finland eller Öster-sjöprovinserna. Skulle de allierade för det ändamålet sätta

sig i besittning af Glotland?

EU kunna vi vara säkra på, nämligen att, om något

sådant krig skulle utbryta, Sveriges både konung och folk

skulle hafva den enda önskan att bibehålla en ärofull

neutralitet mellan de krigförande makterna.KAPITEL XLI.

FISKE VID FALKENBERG.

. umro ett bland gentlemen är Baron Oscar

Dick-son!» Så jublade jag, när jag genomläst en

artig biljett från honom, hvari han frikostigt

ställde sitt beryktade laxfiske — i Atran — till

mitt förfogande under första hälften af Juli 1885.

Stockholm höll på att blifva hett och öde. De flesta af

mina vänner hade redan begifvit sig af till sina

sommarvillor, och jag längtade efter vestkustens gröna fält,

saltsjövindar och skummande forsar. Denna vänliga

inbjudning från baronen var således hvad jag för tillfället mest

af allt önskade.

Jag for med nattåget från Stockholm till Göteborg.

Morgonen därpå, klockan åtta, var jag ombord på den

präktiga ångbåten Halland, hvilken gick söderut långs kusten

genom den labyrint af klippöar, som bildar den svenska

skärgården. Vid middagstiden ångade vi inom stenarmarna

till Varbergs trygga hamn, och efter en hastig frukost på

hotellet, hoppade jag upp i en gammal, men komfortabel

och utan tvifvel respektabel vagn och rullade bort öfver

den ojämna stenläggningen på stadens gator.

Snart åkte vi genom de gröna fälten på den öppna

bygden. Det var en varm, lugn, disig och dåsig

sommardag — denna andra Juli 1885. Det blåa Kattegat

låg slumrande till höger. Den högväxta höstrågen vajade

sakta och majestätiskt för de lätta vindfläktarna; lärkornaFISKARBARN FRAN VARBERG.flögo upp från ängarna, och, sväfvande i höjden med snabbt

flaxande vingar, utgöto de i sången sin oskuldsfulla själ.

Skjutskarlen slog takten med sin smällande piska, våra små

nordiska »ponies» trafvade duktigt framåt på den dammiga

landsvägen, och jag lurade till på mitt beqväma säte och

föll i ett slags halfslummer, hvarunder jag såg allting som

i en dröm. Men medelpunkten i mina drömmar var

alltid den höga fyrbåken på Morup, som stod på half va

vägen till vårt mål på en blåsig udde och beherskade haf

som land.

Jag vaknade upp, just som vi rullade in på

Falkenbergs enda långa gata. Midt på denna stod min passupp

Carl Nilsson. Han välkomnade mig med ett fryntligt leende

och med orden: ))Massor med lax; ingen har fiskat här på

mer än en vecka.))

Vi körde genast till stadens gamla värdshus.

»Gäst-gifvargård)) kallas ett dylikt värdshus i Sverige, men jag

skulle skratta, om jag finge höra någon af mina

amerikanska läsare försöka uttala det ordet.

Jag slängde på mig min fiskardrägt så fort som

möjligt, satte ihop mitt metspö och var jämte Carl vid

åstranden klockan sex, utvalde ur min flugbok en liten ))slagtare))

och kastade forsigtigt ut öfver strömmen. Intet napp i

den öfre forsen, ej heller i den nästa. I den mellersta

forsen vid andra kastet, åhå! — silfverskimmer från djupet,

glänsande skumstänk på ytan, ögonblicklig spänning af

refven, rullens surr, då refven lopp ut öfver strömmen, och

den silfverblanka laxens hopp, hopp, hopp, då han tre

gånger efter h varan dra svingade sig upp tre fot i luften

nära den bortre stranden! Ah! sådant kommer blodet att

brusa fram genom ådrorna och själen att på nytt känna

den fulla njutningen af lifvet.

Laxen hade nyss kommit in från hafvet och gaf mig

fullt upp att göra, men slutligen visade sig hans perlhvita

sida öfver vattenbrynet. Jag drog honom tätt intill den

sluttande stranden, och Carl slungade honom högt upp på

strandbrädden. Sedan fäste Carl min fickvåg i fiskens mun

och lyfte upp honom. Jag lutade mig öfver och såg på

vågtungan. Han vägde precis elfva skålpund.

Thomas, Från Slott till Koja.I den nedre forsen fick jag ännn en lax och på den

motsatta stranden tre till. Klockan tio foro vi ned för

strömmen, i nordens rosiga skymning, med fem laxar på

bottnen af vår lilla båt.

Morgonen därpå väckte Carl mig klockan tre; men

vid denna höga breddgrad var det redan full dager. Vi

slängde i oss en kopp kaffe, och klockan fyra kastade jag

ut min fluga. Laxarne nappade bra. Jag fick upp sju

stycken före klockan nio. Sedan rodde vi hem för att

frukostera. Himlen var klar, solen strålande, och vattnet i ån

lågt, hvarför jag gick hem och tog mig en lur efter frukosten.

Vid middagstiden väckte Carl mig. Himlen var

alldeles mulen. Vi skyndade oss tillbaka till strömmen. Jag

bytte om flugsort och satte en »Jock Scott)) på kroken.

Huru nappade icke laxen på den flugan! Hästan vid hvarje

kast tog eller visade sig en fisk. I en enda fors fick jag

fem laxar, och klockan fyra hade jag fått i land sexton.

Mitt förråd af skottska flugor var nu förbrukadt och

slut. Vi rodde tillbaka till staden. Ja, posten var

kommen, och här var det efterlängtade brefvet från Skottland,

hvilket innehöll ett nytt förråd af flugor. Vi stanna icke

för att äta middag, utan dricka endast en skål mjölk och

skynda tillbaka till ån. Laxarne nappa alltjämt, och jag

tager ytterligare fem före solnedgången. Nu spatserar en

hop stadsbor uppåt doktorns väg utmed åbrädden för att

se, huru jag metar. Jag sätter en stor »silfverdoktor» på

och får i land två laxar till, innan mörkret faller öfver

den brusande strömmen.

Trettio laxar! Ett godt dagsverke! Mer, än jag

någonsin förut tagit, mer, än jag någosin hoppats kunna taga

på en dag.

Följande dag förtog jag mig icke och fick två laxar

på morgonen samt tre på aftonen. Vid middagstiden åkte

jag nära en tredjedels mil på en slingrande väg genom

fält med vajande råg till ett litet badhus vid hafsstranden.

Här doppade jag mig i Kattegats vågor och sköljde af

och ur mig all svett och ansträngniog efter laxfisket.

Jag hade ett litet trefligt påklädningsrum, rena handdukar

samt erforderlig uppassning, och priset för det hela vartolf öre eller tre cents i vårt mynt. Jag kan just undra,

livad våra fashionabla badorter på Atlantens kust skulle

säga bärom.

Nu kom en Söndag, ocb jag var glad att få b vila mitt

spö ocb mig själf.

Värdshuset, där jag bor, är öfver två hundra år

gammalt. Jag bar ett arbetsrum om tjugutvå qvadratfots

golfyta, lågt i tak, samt därinnanför en sofkammare.

Arbetsrummet bar utsigt åt den stenlagda gatan, men

sängkammarfönstret ligger åt en stor trädgård med blommor

och fruktträd, hvilken sänker sig ned emot ån.

Törnros-buskar klänga uppför husets väggar, ocb mitt fönster är

liksom inneslutet i en löfsal af röda ocb hvita rosor i full

blom. Sommarbrisen vaggar sakta in, afkyld af åvattnet

ocb genomträngd af blomdoft. Jag går ned i trädgården.

Där får jag se en hängmatta, som är fäst i två träd, ocb

lägger mig ocb gungar i den. Det är vid middagstiden ocb

alltför bett att med trefnad gå ocb vandra i solskenet,

men bär, där jag ligger i skuggan, gungande mellan en

lönn ocb ett körsbärsträd, är temperaturen utmärkt.

Ljudet af åns vågsqvalp hinner nätt ocb jämt till mina öron;

ett bi surrar tätt intill mig ibland blomstren. Jag skulle

tycka om att blifva qvar bär beständigt. Ocb på hvilken

annan plats, säg mig det, skulle jag kunna få trettio laxar

på dagen eller ett hafsbad för tre cents?

På aftonen for jag öfver strömmen till en liten

kyrkogård, som jag hade sett uppe på sluttningen, ditlockad af

ett groft granitblock, hvilket stod där likt en gammal

runsten. Jag fann, att denna för norden karakteristiska

vård prydde den graf, som gömde stoftet af den gode

läkaren, hvilken utkastat planen till ocb skaffat stadens

befolkning den vackra, skuggrika promenaden långs åstranden.

Graf skriften är rörande enkel ocb vacker. På den grofva

graniten är inmejsladt:

))HÄR HVILAR LÄKAREN OCH MENNISKOVÄNNEN.))

Under ännu tio dagar hade jag ett så rikligt laxfiske,

som mitt bjärta kunde önska eller mina bänder sköta.

Det var varmt i luften, himlen klar ocb solen strålandeNAPP.

Efter en tafla af J, von Ilolst.

hela tiden. Vattnet i strömmen var lågt, då jag kom,

och det blef lägre och lägre för hvar dag. Stenar, som

man icke hade sett på många år, trädde fram öfver

vattnet. Men fisket var alltjämt godt. Laxen öfvergaf

för visso de öfre forsarna, men de djupare, vid foten af

fallen, voro fulla af lax. En dag kommo några vänner,

som fiskade i Nissan vid Oscarström, åkande inifrån

landet och åto middag med mig. Jag lemnade mitt spö

till en af dem, som han kom ner till stranden, och han

fick en lax på kroken i första kastet.

Torsdagen den nionde Juli var jag mycket tidigt

nere vid ån. Upp och ned åt strömmen, så långt man

kunde se, hoppade laxar oupphörligt. De voro alla

blank-skinande fiskar, tydligen ett under natten nyinkommet stim.

Det hade icke regnat, strömmen hade ej stigit, det var

ingen blåst och ingen anledning till större tillopp, såvidt vi

visste, men icke dess mindre var fisken där. Den nappade

härligt. Klockan nio hade jag fått i land tio laxar. Då

skickade jag Carl till hotellet efter en smörgås och

fortsatte. Dagen var mulen, och som jag begagnade ett litet

))troll» till fluga, nappade fisken bra, till och med vid

middagstiden. Klockan tre på eftermiddagen hade jag fått i allt

trettioen fiskar. Jag hvilade en qvart, åt en lätt lunch,

som Carl burit till mig, och började åter kasta ut. Men

laxarne voro icke så ifriga — de nappade mycket forsigtigt.

Klockan nio hade jag fått upp trettiosju och sedan kunde

jag ej få ett enda napp.

Det fanns, halfvägs emellan fallet och staden, ett

strömdrag, där jag ofta sett fiskar hoppa, men där jag

aldrig lyckats taga några. Vi rodde nu dit ned, och efter att

hafva kört ökstockens för upp på en sten, som syntes i

vattenbrynet, och satt på en »silfverdoktor», afslutade jag

mitt dagsarbete med ytterligare fyra laxar, tog den sista,

när klockan i det höga kyrktornet slog elfva, och gjorde

så upp min räkning för dagen med summan fyratioen.

Vid middagstiden den sextonde Juli nystade jag upp

min ref för sista gången i Sverige. Första hälften af Juli

var förliden och min tid ute. Mitt konto för den lilla

fisketuren ställde sig sålunda:502

FRAN SLOTT TILL KOJA.

Den 2 Juli efter klockan sex e. m. fem laxar; den

3 Juli trettio laxar; den 4 Juli fem laxar; den 5 Juli

Söndag; den 6 Juli nio laxar; den 7 Juli åtta laxar; den

8 Juli åtta laxar; den 9 Juli fyratioen laxar; den 10 Juli

tretton laxar; den 11 Juli tjuguen laxar; den 12 Juli

Söndag; den 13 Juli sex laxar; den 14 Juli femton laxar;

den 15 Juli åtta laxar, och den 16 Juli till klockan 12

middagen femton laxar.

Den första och sista dagen voro endast halfva dagar;

om jag räknar ihop dessa två halfvor till en hel dag, blir

totalsumman etthundraåttiofyra laxar på tolf efter

hvarau-dra följande dagar, utom söndagarna, eller i medeltal öfver

femton laxar om dagen. Dessa laxar voro visserligen icke

stora; ingen af dem vägde öfver sexton skålpund, och

ganska få gingo öfver tolf, ehuru det var rätt måuga, som

höllo denna vigt. Tager man hänsyn till det antal laxar,

som kan fås genom vackra kast med fluga, hvar finnes då

en å, som öfverträffar Atran ?

Baron Dickson har egt fisket i denna å under många

år och har utgifvit stora penningesummor för att odla lax

och göra ån fiskrik. Baronen är otvifvelaktigt den bäste

fiskare på fluga i hela riket och har troligen tagit mera

lax med fluga än någon annan svensk man. Han har i

själfva verket nästan hlifvit led vid detta tidsfördrif. Han

berättade mig helt öppenhjärtigt, att det enda, han nu brydde

sig om var att kasta ut flugan och få fisken på kroken.

Se’n var han fullt villig att lemna sitt spö åt hvem som

helst. Han vårdade sig ej alls om att låta laxen löpa ut.

Jag begagnade ett lätt sexton fots Leonards

))split-barnboo")"), troligen det första amerikanska spö af den sorten,

som någonsin användts i Sverige, och ett femton fots

Scrib-ners »green TiearU, omvexlande än med det ena, än med det

andra, och glad att finna en viss hvila i ombytet. Jag

kastade ut, fick på kroken, lät löpa ut och förde fram till

laxhaken eller håfven alla de etthundraåttiofyra laxarne, och jag

måste bekänna, att jag aldrig varit så grundligt uttröttad,

som vid slutet af dessa tolf dagars härliga idrott.

KAPITEL XLII.

EN UTFLYGT TILL DALARNE.

redrika Bremer säger någonstädes: »Det lönar sig icke

att resa, om man ej har tur med vädret»; och lefde

den goda författarinnan nu, skulle hon tillägga:

tur med att undvika lustresor.

Så snart en hop menniskor blifvit nog

demoraliserade att begifva sig ut på en lustfärd, utveckla de en

ödesdiger förmåga att tillskansa sig alla beqvämligheter, äta

upp all mat, fylla alla järnvägsvagnar och ångbåtar, trängas

och pina allt tålamod och all höflighet ur hvilken som helst.

Lyckan har alltid gynnat mig i det nämnda afseendet,

hvar-för jag fortsatt att resa. Lustresande tycktes aldrig bry

sig om mitt sällskap, och som jag alltid önskar full frihet

för mitt dödliga jag och lagom utrymme att dväljas, röra

mig och hafva min varelse, ha lustfärder och jag alltid

kommit beundransvärdt väl öfverens — nämligen på olika

färdvägar.

Jag höll likväl på att förlora modet, då jag gick

ombord på ångbåten (Lefle, som låg vid kajen i Stockholm, ty

däcket var, från den ena relingen till den andra, ända till

trängsel uppfylldt af lustfarande grufarbetare från Falun.

Det fanns icke plats att sätta sig och knappast något

rum att stå på, och huru dessa grufarbetare och deras

talrika familjer kunde trifvas på detta sätt, det kan jag ej

fatta, såvida de icke uppehöllos af det lyckliga

medvetandet, att de reste på godtköpsbiljett.■

RÄTTVIKSKULLOR.

EN UTFLYGT TILL DALARNE.

505

Det är alltid bra att vara vän med kaptenen,

stewar-ten eller till och med styrmannen på fartyget; men den

dyrbaraste ädelstenen ombord på en svensk ångbåt är

akterstäderskans välvilja. Jag vet, att det är den tjocke

kaptenen, som säljer biljetter och anvisar hyttplatserna, men

då man träder in i salongen, kommer man inom den lilla

städerskans särskilda område, och det gör alldeles detsamma,

hvad man har för nummer på sin biljett; hon kan.alltid

ordna och ställa så, att man får det riktigt beqvämt, om

hon vill. I trots således af den ogenomträngliga massan

af återvändande grufarbetare och den dystra

och medlidsamma ton, med hvilken kaptenen

sade, att det var omöjligt att gifva mig

ensam hyttplats, var jag icke lik dem, som

ej hafva något hopp, ty det återstod mig

att vädja till herskarinnan på Grefle.

Det var en vacker Juliafton, då vi

ångade åt nordost genom den stora farleden

förbi Furusund; men massan af grufarbetare

var nästan ogenomtränglig, och det var

särdeles svårt att tvärsigenom den taga en

noggrann öfversigt af sceneriet rundt

omkring, hvarför jag snart

för-fogade mig till mitt trefliga rum

och kröp till kojs. Då jag

för-vingåkersflicka. sökte att göra mig i ordning att

sofva, torde jag hafva — så

befarar jag — varit brottslig nog

att med nöje lyssna på samtalet utanför min dörr, under

hvars fortgång städerskan öfvertygade den herre, som hade

fått platsen på andra sidan om lavoaren i min hytt

anvisad åt sig, att det var ett fullständigt misstag, och att han

måste gå till en helt annan del af fartyget. Men min lycka

var af kort varaktighet, ty trampandet af grufarbetarnes

fötter på däcket alldeles öfver mitt hufvud gjorde det lika

omöjligt för mig att sofva, som om jag varit på ett stort

valmöte, och icke förr hade jag gjort pinan häraf dräglig

genom en ihärdig reflexion öfver fördelarna af reformeri den inre förvaltningen, förrän båten började rulla nedrigt

i följd af en otäck dyning på Östersjön.

Jag kände mig därför glad öfver att få gå upp på däck

tidigt i dagningen. »Nöden för folk samman» beter det —

och sjösjukans jämmer eller det elände, som är oskiljaktigt

från lustresor, hade föranledt menniskorna från Falun att

lägga sig på däck i klungor tätt intill hvarandra. Mellan

högarna af liggande grufarbetare var det möjligt att röra sig,

och öfver dem kunde man se de låga stränderna i vester.

Där var icke mycket att se, endast en lång, låg rand af

skogar, som tycktes växa upp ur vattnet och sträcka sig

åt babord, så långt ögat kunde nå. Hvad landskapets

skönhet beträffar, kan man lika gärna fara utefter kusten af

Norra Carolina. Dessa låga stränder äro egendomliga för

Bottniska viken och sträcka sig, med undantag för

Vester-norrlands kust, i enformig långtrådighet ända till dess

nordligaste bugt. Hvilken motsats till de höga norska fjällen,

som på den vestra kusten af den Skandinaviska halfön resa

sina toppar till flere tusen fots höjd öfver hafvet! Jag

var mycket glad, då vi ångade in mellan långa hamnarmar

af trä vid Grefleåns utlopp i viken och utbytte båten Grefle

mot staden af samma namn.

Första åsynen af Grefle är, då man kommer från

Bottniska viken, icke till stadens fördel. Man ser endast en

massa höga trävarustaplar. Träet utgöres mest af

tall-och granplankor. Det är ljusgult till färgen och

uppstap-ladt i stora regelbundna fyrkanter, som äro så höga, att de

helt och hållet dölja staden bakom dem. Men då man väl

kommit in i Grefle, känner man sig tilltalad af dess breda

regelbundna gator och dess stora, fyrkantiga, stenbelagda

torg, där duktiga bondqvinnor, stående bakom sina små

åkdon, bemöda sig om att få sälja till en hvad som helst,

från en stor ost till ett par varma ullstrumpor. Jag tror

också, att man knappt kan göra en angenämare promenad

än i den långa och täta parken på stränderna af Gefleån, som

forsande, yrande och skummande strömmar genom den

gröna lunden och för till stadsparken det vilda lifvet från

sin källa fjärran bland bergen..

■■■ /•

, «>y*. :»• .

FLICKA FRAN ÖSTERÅKER.

Min värd och följeslagare på promenaden, sedan många

år amerikansk konsul i denna sjöstad, är nu ej mera till;

men jag är säker på, att minnet af den välgörande

grosshandlaren John Eettig alltid skall bibehålla sin friskhet i den

stad, till hvars skönhet och välstånd han bidrog med så

frikostig hand.

Jag hade icke tänkt stanna i den lifliga och tillväxande

trähandelsstaden, men jag hade en aning, att grufarbetarne

väntade rent spel af mig, och att våra två rivaliserande

lustfärder icke skulle företagas på samma tåg. Därför lät

jag dem ädelmodigt nog fara vidare på morgonen, och med

den tillfredsställelse, som kommer af ett godt samvete och

personlig beqvämlighet, reste jag på aftonen vesterut till

grufarbetarnes hem — Falun.

Detta är Dalarnes hufvudstad, och där ligger den stora

koppargrufvan, som hlifvit bearbetad, ingen vet huru länge.

Helt visst under mer än fem hundra år. Sedan jag

intagit en sen aftonmåltid, gick jag till utkanterna af staden.

Här höjde sig en vidsträckt bergssluttning, svart och

ödslig; en ofantlig mängd slagg från grufvan, ångande och

rykande ur »rosthögarna)), var, som en svart eruption,

upptornad öfver dess yta. Scenen påminde mig om de stora

vidder med stel lava, som man ser på sidorna af berget

Yesuvius, eller om de rykande ruinerna af en nedbränd

stad. H varje träd, buske och grönt blad hade dödats af

röken från den glödande malmen, och ingenting var( qvar

utom »förödelsens styggelse». Klockan var tio på

aftonen, då jag återvände till Falun, men solnedgångens rodnad

glödde på kyrktornets röda tegeltak, och där skulle den glöda

på norra muren under hela natten.

Hvad man har att göra i Falun, är att gå ned i

.grufvan; men Kopparbergets ödslighet nedtryckte mig så,

att jag skyndade mig därifrån med det tidigaste

morgontåget. Likheten mellan Sveriges natur och staten Maine’s

är i synnerhet slående långs vägen uppåt sjön Siljan.

De dalgångar, vi här foro öfver, påminde mig starkt om

Öfre S:t John-floden, och elfvens dal från Djurås till

Insjön, återkallade lifligt i minnet dalen vid floden

Madawa-ska, strax bortom norra gränsen af min fädernestat. Det

SILJAN FRAN BERGSANG.var samma breda, gröna, jämna dal, kransad på ömse sidor

af låga skogbevuxna berg och genombruten af den klara,

brusande elfven. Men dessa på ringa af stånd från

hvarandra kringströdda låga bondgårdar voro bestämdt icke hem

för amerikanare. På ängsmarkerna stodo hässjor, på hvilkas

stänger det nyslagna höet lagts att torka. Slåttermännen

voro klädda i gröna liftröjor, framför hvilka deras röda

skjortärmar vaggade fram och tillbaka, då de svängde sina

liar. Bondqvinnor med breda ansigten, i tätt åtsittande

röda mössor, vida utpuffade hvita ärmar och förkläden

randade på tvären i många färger, räfsade höet eller buro

KYKKBÅT PÅ SILJAN.

det i stora fång till hässjorna, medan gossar i långa,

gulgröna koltar, hvilka gåfvo dem utseende af små gubbar,

ströfvade omkring och icke tycktes hafva något särskildt

att göra.

Järnvägen slutade vid Insjön, och vi fortsatte vår färd

uppför Dal elfven ombord på den lilla bruna ångaren

Oster-dalarne. Ibland passagerarne var en medelålders man af

medelstorlek, med ett »vederhäftigt» utseende, behagliga

drag och trelligt, intelligent ansigtsuttryck. Han var klädd

i en hvit kort tröja, ljusgula knäbyxor af sämskskinn,

långa hvita ullstrumpor och låga skor med massiva

silf-verspännen. Han bar också ett långt skinnförkläde, somliknade en grof smeds, endast med den skillnad, att hans,

hvilket räckte från bröstet ned på halfva smalbenen samt

var hopspändt öfver skuldrorna och knutet kring lifvet, var

alldeles nytt och rent.

Sedan jag gifvit mig i tal med honom fick jag snart

veta, att han var ingen mer och ingen mindre än Broms

Olof Larsson, en af Dalarnes störste jordegare och mest

inflytelserike män. Det finns i provinsen endast en till, lika

SÖNDAGSAFTON I EN TORPSTUGA.

Efter en tafla af Amalia Lindegren.

betydande som han, och det är den långe mannen med sitt

uppseendeväckande yttre, hvilken kommer ned till Stockholm

till öppnandet af den svenska riksdagen, i hvars Ändra

Kammare han flere år varit vice talman, klädd i sin

bond-drägt, med håret deladt midt i pannan och klippt så, att

det hänger jämnt ned rundt omkring hans stora hufvud.

Han är en af hufvudstadens ryktbarheter. Man kan icke

vistas där en vecka på vintern utan att få se honom, och

man frågar gifvet, hvem han är. Svaret skall blifva: Liss

Olof Larsson. Det är litet underligt, att dessa båda ledandeVID LEKSANDS KYRKOPORT EN SÖNDAGSMORGON.

Efter en tafla af J. J. Exner.

män i Dalarne hafva samma namn — Olof Larsson, ty

Bröms och Liss äro endast namnen på gårdarna, och de

sättas före personnamnen enligt bruket i landskapet.

Jag tillät mig göra min följeslagare några frågor om

hans drägt. Det var den, som brukades i den församling,

till hvilken han hörde. Han hade burit den från

barndomen, och som han tyckte bättre om den än om någon

annan, kunde han icke inse, hvarför han skulle göra

någon förändring. Och det långa skinnförklädet var inte

alls i vägen, och han var säker om, att han skulle känna

sig ganska frusen och förkyla sig, om han lade bort det.

Jag var road af min reskamrats öppenhjärtiga samtal

och fann det lustigt, att han kallade mig »du». En äkta

dalkarl tilltalar -aldrig

någon n

hvilket annars aldrig brukas i Sverige, undantagandes såsom

ett uttryck af stor förtrolighet eller tillgifvenhet.

Som vi stodo och pratade på ångarens däck, fingo vi,

i följd af en krökning i elfven, sigte på en udde, hvilken

sköt ut från den östra stranden och var betäckt med

granskog. Ofver trädens spetsiga toppar höjde sig en klotrund

kupol, som svällde ut från ett smalare underlag och med

sina bugtande linier ofvantill lopp ut i en spira. Det var

tornkrönet på Leksands kyrka, och jag kände mig

öfver-tygad, att denna egendomliga, globliknande tornstapel —

den enda af den sorten, som jag sett i Sverige,

undantagandes på Grustavianum i TJpsala — måste hafva blifvit gjord

efter en rysk modell.

Här steg Bröms Olof i land, efter att hjärtligt hafva

inbjudit mig att besöka honom vid min återfärd, och

Thomas, Från Slott till Koja. 33

som andra svenskar,

utan säger, som våra

qväkare, »du» till alla,

LEKSANDS KYRKA.bland dem, som kommo ombord, upptäckte jag till min

glädje mina stockholmsvänner kabinettskammarherren Dardel

och hans vackra dotter Amelie.

Vi svängde rundt omkring kyrkan, lemnade så elfven

och ångade ut på sjön Siljans vida yta. Stränderna af

denna sjö äro hvarken branta eller höga. Låga berg,

hvil-kas toppar krönas af skog, stiga liksom sakta upp öfver

vattnet. På deras sluttande sidor äro öfver allt

kringströdda små odlade sträckor i qvadrat-, triangel- och

parallelogramform i olika färgskiftningar. Allt är lugnt, fridfullt

och landtligt, och den luft, man andas, liksom inbjuder till

hvila. Vi foro in i sjöns stora östra vik och lade till vid

Rättviks kyrkoby.

På sjön Siljan märker man, att Norge icke är långt

borta. Hästarne, som komma traf vande ned till kajen, äro

små, stubbade och pony-lika, och deras manar, klippta i

form af en cirkelbåge, till hvilken halsen bildar kordan,

resa sig i vädret som rygghåren på en arg hund. Husen

hafva en öfverhängande andra våning, roddbåtarna äro långa

med smal akterstäf och både i fören och aktern högt

uppstående som vikingadrakar, och då vi åter segla ut på öppna

sjön, se vi bergen resa sig allt högre och högre i norr och

vester mot de norska fjällen.

Det fanns ombord en lång och skranglig gammal tyskr

som ådrog sig en mindre behaglig uppmärksamhet genom

att oupphörligt falla in, då någon prisade en vacker

ut-sigt: »Es giebt viel schöneres in Deutschland.»

Den gamle teutonen hade något, som påminde om en

elgtjur, och min vän Dardel, hvilken är artist likaväl som

hofman, tog af den ranglige tysken en skiss, i hvilken han

så beundransvärdt väl träffat hans elglika uttryck, att man

genast tittade efter det par horn, som skulle hafva skjutit

ut från hans panna.

Vi seglade förbi den stora Sollerön — »Siljans öga»

— och på en tid af dygnet, då det öfverallt i Förenta

Staterna skulle hafva varit mörkt, slingrade vi oss igenom

en trång bugtande ränna, som var utprickad med pålar,

och lade till vid Mora by. Som solen ännu stod högt på

Efter J. F. Ilöckerts tafla.himlen och dagen var vacker, gingo vi efter supéen ut att

promenera.

Gående utmed släta fält, ungefär en half fjärdingsväg,

kommo vi till en allé, vid hvars ände stod en liten vacker

byggnad af huggen sten, utan fönster, men upplyst

ofvan-ifrån genom ett orneradt monitorsformigt tak. Den har

endast en våning och tager ej större plats än en

bondstuga. En tillsyningsman, boende i ett hus nära intill,

vände om nyckeln i låset och slog upp de massiva

ekdörrarna, hvarpå vi trädde in i den lilla salen.

På midten af stengolfvet lyfte vår ledsagare upp ett

par trappdörrar, och vi nedstego, en i sänder, i en liten

stenkällare om ungefär åtta fots golfyta och sex fots höjd.

I detta lilla hål gömde den duktiga bondqvinnan Margit,

Tomte Matts Larssons hustru, den store Gustaf Vasa, då

de danska soldaterna voro nära att spåra upp honom, och

ställde med en qvinnas snarfyndighet ett stort kar fyldt

med julöl, som hon nyss bryggt, Öfver trappdörren, hvilket

alldeles dolde den för de snokande danskarnes ögon, när

de ett ögonblick efteråt inträdde.

Väggarna till den lilla källaren äro murade med grofva,

kullerstenar, lagda den ena på den andra utan bruk

emellan och uppstaplade lika huller om buller, som

stenmurarna å en farm, belägen på en backsluttning i Nya

England. Taket utgores af ett tegelhvalf, muradt med cement.

Vår ledsagare omtalade för oss, att hela källaren stod

alldeles, som den var, då Margit stoppade ned Gustaf i

densamma, och jag förmodar, att detta är sannt, hvad de

grofva stenarna angår; men det hvälfda tegeltaket är

sådant, som ingen bonde under det sextonde århundradet

någonsin byggt, och ehuru ett och annat gammalt datum

var inhugget i teglet, hör detta otvifvelaktigt till en mycket

senare tid, än den förste Vasas, en tid, då källaren hade

blif-vit ett historiskt minne, och ett bemödande gjordes att

bevara den.

Vi betraktade de taflor, som hängde på murarna. En

af dem föreställde den händelse, till åminnelse af hvilken,

monumentet blifvit bygdt. Gustaf, som har en

vedhuggares yxa i handen, håller just på att stiga ner i källaren.Margit, med båda händerna på ölkaret, står färdig att sätta

det öfver honom. Eöken från ölet, som hon brygger, stiger

upp från en stor kittel, som hänger på en järnarm i den

stora öppna spisen, och genom fönstret kan man se de

danska ryttarne komma galopperande.

Då vi van- åsigter fullstän-

ker icke alls, att det är något monument öfver Gustaf

Yasa. Det är visst sannt, att han blef räddad här, men

det var Margit, som räddade honom. Påhittet, förtjensten

och framgången af handlingen tillhöra henne, och Gustaf

var endast ett viljelöst verktyg i hennes hand. I mitt

tycke är denna lilla sal ett minnesmärke öfver dalkullan

Margit och öfver qvinnans fyndighet.))

Till denna åsigt ropade vi alla ))bravob)

Med berättelsen om den store grundläggaren af

Vasa-ätten i våra tankar, gingo vi till Mora kyrka och bestego

den höjd, där Gustaf stod och uppeldade sina landsmäns

hjärtan den kalla och klara vinterhelgdagen

trehundrasextiofem år tillbaka i tiden.

Dalelfven rann i den rödaktiga skymningen förbi oss,

som en flod af guld, kyrkan stod badande i solnedgångens

glöd, och den stora klockan i tornet slog tio med starkt

klingande slag, som genljödo när och fjärran öfver det

fridfulla landet.

Jag vandrade in på kyrkogården. Alla grafvårdarna

äro låga, hvitmålade träkors, och inskrifterna prentade

MORA KYRKA. VASAMONUMENTET. MORA STRAND.FLICKA FRAK SKÅNE.

på papper, som fastsatts i träet och betäckts med glas.

På framsidan af korset står namnet på den, som hvilar

därunder, jämte födelse- och dödsdagen. På motsatta sidan

är grafskriften. Det var midnatt, innan jag återkom till

hotellet, men jag kunde likväl med lätthet se att läsa, och den

norra sidan af hvarje stenmur, hus,

träd och bergklint var röd af

solnedgångens och dagningens

sammanblandade glöd.

Nästa morgon foro vi tillbaka

nedför sjön och landade vid

Rättvik. Yi gingo förbi den gamla

kyrkan och upptäckte den lilla

prest-gården på sluttningen bakom midt

i en trädgård med träd och

blommor. Utsigten från balkongen öfver

sjön och till de vågiga, odlade

höjd-sluttningarna, som resa sig från den

bortre stranden, är en af de mest

förtjusande i hela Dalarne.

Den ärevördige komministern mötte oss, klädd i en lång

och fladdrande nattrock. En rökmössa satt på hufvudet, och i

handen höll han en stor och kär

gammal pipa. Både han och hans hustru

voro mycket artiga, utpekade för oss

de vackraste utsigterna och visade oss

sina blommor och grönsaker. Detta

vördnadsvärda par hade bott där i

trettio år. De voro barnlösa och

hade plantorna i sin trädgård att kela

med. Man hade ofta erbjudit

komministern ombyte af tjenst och

befordran. »Men», sade han, »ingen

komminister i Sverige har en sådan

utsigt som denna. Jag skulle icke

känna mig lycklig annorstädes. Nej,

här vill jag lefva, här vill jag dö.»

På eftermiddagen höll ett stridt regn oss i

fångenskap på den lilla gästgifvaregården; men kammarherre

GOSSE FRÅN DELSBO.

UNG RÄTTVIKSFLICKA.VINGÅKER SFLICKA.Dardel förkortade tiden med att i hotellboken öfverflytta sin

skiss öfver tysken med de tänkta elghornen. Klockan

sex upphörde regnet, och jag tog då farväl af mina

stock-holmsvänner och reste med en norsk pony och hvad som

skulle hafva kallats en norsk karriol, om det varit plats

för blott en person. Men mitt fortskaifuingsmedel var

stort nog, för att skjutsgossen skulle få rum bredvid mig —

en liten vacker skälm, med kort tröja, ny blå mössa och

nyss borstadt gult hår. Skyarna hade visserligen slutat

upp med att låta regnet falla, men de ångrade tydligen

denna handling och hängde därför kalla, gråa och

blytunga, och gåfvo sin egen dystra färgton åt hela

landskapet. Sådan kolorit må vara modern; angenäm är den

bestäm dt icke.

Ljusare färgpartier erbjödo oss däremot de flickor, som

vi mötte utefter vägen. Kjolarna till deras drägter voro

af något mörkblått tyg, utom framtill. Här var ända ned

från lifvet på den plats, som skulle blifva betäckt med

ett stort förkläde, kjolen färgad hvit, svart, gul, röd

och grön i tvärränder af omkring två tums bredd; hvarje

rand var utefter hela sin längd afdelad med en smal

strimma af rödt, och dylika granna strimmor sutto äfven

nedtill omkring kjolen. Lifvet till drägten var mycket lågt,

icke högre än ett bredt bälte, och öfver det svällde den

hvita skjortan fram, betäckande bröst och armar och vid

halsen kantad med en smal spetskrage. Utanpå kragen

var fäst en stor grann halsduk, sammanhäktad på bröstet

genom en liten rund silfverbrosch med tre nedhängande

prydnader. På hufvudet buro de en svart hätta af tjockt

kläde med en smal röd rand i sömmarna. Hättan löpte

ut i en spets i toppen och gick långt ned i nacken, där

det hängde två röda band med klotrunda ylletofsar, som.

slängde kring skuldrorna. Under hättan syntes kanten af

en hvit duk, som var bunden omkring hufvudet, och under

duken ringlade sig vågor af guld öfver ljusblå ögon och

därunder röda, solbrända kinder. Så länge man möter dessa

flickor och ser dem artigt småle och deras läppar röra sig

till ett gladt ))god afton», behöfver man icke sakna bjärta

och lifliga färger. När det är kallt, bära flickorna och

SVENSK FLICKA I RÄTTVIKS VINTERDRAGT.

BLEKING SFLICKOR.hustrurna i Bättvik en kort jacka af snöhvitt lammskinn,

med ullen inåt.

Bättviks församling är Dalarnes Arkadien. Här finnas

de vackraste flickorna och de grannaste drägterna. Hvarje

församling omkring sjön har sin kännetecknande drägt,

men endast Bättvik har den regnbågsfärgade fram våden.

I Mora bäres endast en kulört sjalett på hufvudet. I

Leksand sätter man en liten röd mössa långt bak på hufvudet.

Då en leksandsflicka gifter sig, byter hon ut sin röda mössa

mot en hvit af samma fason, garnerad med en spets; men

om hon blir en ka, borttages spetsen.

Förr hade h varje provins i hela Sverige sin egen

särskilda drägt, hvilken bars af alla dess inbyggare. Men

Sverige håller nu på att blifva kosmopolitiskt, liksom

det öfriga Europa, och enhvar, som tycker om det

pittoreska, måste beklaga, att dessa vackra drägter bäras mindre

och mindre för hvart år. Utom drägterna från

dalförsamlingarna, äro de mest tilltalande, som ännu brukas,

måhända de i Vingåker i Södermanland och Delsbo i

Helsing-land samt den lätta och behagliga drägten i provinsen Blekinge,

hvars flickor äro i hela Sverige bekanta för sin skönhet.

Dalarnes inbyggare lofordas för sin ärlighet, flit och

arhetsamhet. De fara ofta utom provinsen för att söka

arbete i Sveriges större städer. De äro villiga att utföra

nästan hvilket arbete som helst, om det är aldrig så

simpelt, blott det är hederligt, och arbeta för ganska låg

betalning, om denna bara är säker.

I Stockholm är den karl, som uträttar småsysslorna i

huset, vanligen dalkarl, och flickorna, som bära hem de

saker, man köpt i bodarna, äro ofta från Bättvik. De

komma trippande upp till dörren, klädda i sina vackra

drägter, och äro idel småleende och tacksägelse, om man

ger dem en liten slant för deras besvär.

När man far ut till Strömsborg för att där

intaga sin frukost, är det en dalkulla — ljus, vacker och

stark — som sitter vid årorna i den lilla båten och ror

en öfver.

Dessa ljusklädda, ljusletta landsflickor möter man

ofta på gatorna i Stockholm, och de gifva sannerligen enPET INIIE AF EN BONDSTUGA I RÄTTVIK.viss glad färgton åt hufvudstadens utelif, likaväl som åt

den ensliga landsvägen, på hvilken jag åkte.

Dalfolket har större mekaniska anlag än andra

svenskar. Karlarne äro goda smeder, korgmakare och urmakare,

qvinnorna utmärkta i hårarbete. De göra långa färder för

att af yttra sina varor, och flickorna bära då sina

hårarbe-ten i nätta små träaskar, målade i egendomliga mönster.

Hvar de än färdas eller arbeta, stannar dock hjärtat qvar i

deras hemlands dalar, och deras mål är alltid att spara

ihop så mycket penningar, att de kunna blifva i stånd att

bo i Dalarne, och då de genom ytterlig försakelse och

hushållning hafva lagt ihop en tillräckligt stor summa,

återvända de för att sluta sina dagar inom den kära bygd,

där de först sett dagens ljus.

På själfva krönet af Bergsängsbackarna lät jag

vagnen hålla, gick öfver en betesmark och steg upp i ett

träskelett till observatorium. Den blytunga himmelen lät

mig få endast en molnbeslöjad utsigt öfver sjö och berg,

utom på en enda punkt. Tvärs öfver sjön, bortom Mora

och långt uppåt elfvens dalgång, bröt solen fram genom

en smal remna i skyn och genomträngde rymden med

låga, stupande strålar, hvilka upplyste en enda grupp långt

aflägsna berg med en gloria lik den, som skiner på ))de

ljufliga kullarna».*

Följande dagen, den 25 Juli, gick jag tidigt från

hotellet genom en skogspark till Leksands kyrka, där den med

sitt ryska kupoltorn reser sig på udden och blickar ut öfver

sjö och elf. Öfver sjöns yta ser man på söndagsmorgonen

församlingsmedlemmarna ro fram mot denna udde i långa,

låga båtar, några af dem. rodda med tio par stora åror.

Pramstäfven vänds mot stranden vid Barkdalen, en liten

granomskuggad dal, alldeles norr om kyrkan, och här pläga

Dalbygdens skönheter fiffa upp sina lockar, med tillhjelp

af en kam och en bit spegelglas, innan de i brokig skara

tåga långsamt uppför den trånga dälden till Gruds hus.

En gräskant^d gångstig under en rad vackra björkar

löper långs sidan af vägen till Bröms Olof Larssons hus.

* Afser ett uttryck om paradiset i Buuyans skrift »Kristens ooh Kristin-

nas resa».Han mottog mig vänligt ocli förde mig till ett stort rum

i öfre våningen, väl möbleradt och rymligt nog att vara sal.

»Vi äro ett fattigt folk här i Dalarne», sade han;

»men vi skulle hafva det mycket bättre, ifall vi icke hade

vissa lagar och sedvänjor i fråga om hemmansklyfning.

Då en fader dör, styckas hans gård och delas bland alla

LEKSANDSFLICKA.

hans barn. Modern har vanligen också en gård, och denna

delas på samma sätt; så går det från slägte till slägte, så

att hela landet nu är uppdeladt, som ett schackbräde, i en

mängd små hemman. Endast några få gårdar hafva

sammanhängande egor, och nästan alla bestå af små jordlappar,

ett tunnland här och ett eller par där, alla kringströdda öfver

hela bygden. Och sällsamt nog hänga menniskorna fast

vid sina små af skilda jordstycken med en vidskeplig

envishet och vilja sällan genom byte samla sina egor på en punkt.FAMILJ FRÅN DELSBO.»Nå väl», fortsatte Bröms Olof, »jag köpte för icke

länge sedan en liten gård, som kunde föda endast två kor

och en häst. Denna gård var delad i tjugusju särskilda

små bitar, och det var mer än tre mil från den ena änden

till den andra. Föreställ dig, hvilken förlust af tid och

arbete måste vara förenad med att gå från den ena biten

till den andra för att berga in hela skörden och med att

hägna m. m. Ibland eger en man några qvadratfot invid

vägen, under det en annan har rättighet att slå gräset vid

dikeskanten. Han får gå flera mil för att slå det och

sedan bära hem hela slåttern i sina armar.»

Yid min ankomst aftonen förut hade postmästaren

varit nog tillmötesgående att öppna sitt kontor och lemna

mig min post, och jag gaf honom ett kabeltelegram, att

skicka till Amerika, hvilket, sade han, var den första

telegrafdepesch, som gått från Dalarne öfver oceanen. Han

skickade nu upp ett kort, på hvilket stod skrifvet på

svenska: »General Grant är död.» Detta sorgliga budskap

af-bröt allt samtal om Dalarne.

Efter en tidig middag for jag nedför elfven på

ångbåten Gustaf Vasa. Bröms Olof följde mig till båten och

skakade med värme min hand, då han sade mig

farväl, och några timmar efteråt förde ett snabbt bantåg mig

bort från Dalarne och från dess enkla, redbara, kyrksamma

och gudfruktiga folk.KAPITEL XLIII.

STOCKHOLMS BLODBAD.

•r hvarje svensk är provinsen Dalarne en helig

mark, ty den var skådeplatsen för Grustaf Vasas

vandringar, äfventyr och räddning — ofta på

ett hår när — undan fienden. Här uppmanade

han först sina landsmän att resa sig och af kasta

danskarnes ok, och här vann han sina första segrar.

Grustafs lysande bana inleddes af det blodigaste dramat

i Sveriges historia. Sent på hösten år 1520 blef den danske

konungen Kristian den andre krönt till konung i Sverige

i kyrkan S:t Nikolaus i Stockholm. På kröningen följde

festligheter af mer än vanlig prakt. I tre dagar varade

oafbrutet festandet och lustbarheterna på slottet, och

tor-neringar utfördes af tappre riddare i närvaro af hofvets

vackra damer. Konung Kristian själf var vid ett ovanligt

godt lynne; han skakade hand med många af gästerna,

omfamnade och kysste dem.

På fjärde dagen, då festligheterna nått sin höjdpunkt,

blefvo många af landets förnämste män, tillika med

Stockholms rikaste borgare och några af kyrkans mest

framstående prelater, plötsligt kallade till slottets stora sal. Här

blefvo de till sin ytterliga förvåning anklagade för kätteri,

och på denna svaga förevändning kastades adelsmän och

borgare i tornets fängelser, medan presterna sattes i arrest

för sig själfva i ett rum i slottet.KRISTIAN TYRANN MED FACSIMILE AF HANS NAMNTECKNING

(Porträttet reproduceradt från ett samtida kopparstick.)Morgonen därpå, Torsdagen den åttonde November,

förkunnade en trumpetare i staden, att ingen vid dödsstraff

fick lemna sitt hem, förr än tecken gafs. Soldater

uppställdes utefter gatorna, och kanoner uppfördes och sattes i

position rundt omkring slottet, med mynningarna vända mot

de förnämsta gatorna.

Yid middagstiden öppnades slottets portar, och ut

tågade en sorglig procession — Sveriges förnämste män,

om-gifna af soldater och bödlar. Först gingo biskoparne

Yin-centius och Mathias, klädda i sin presterliga skrud; efter

dem rådsherrar med sina embetsinsignier, följda af

borgmästare och råd och de förnämste borgarne i Stockholm.

De fördes till stora torget bredvid. Här bildade soldaterna

en fyrkant omkring de lifdömda. En skog af lansar och

hillebarder glänste öfver truppernas slutna led. Nu

ropade en dansk kansler till befolkningen, att den ej skulle

oroas öfver hvad som här komme att ega rum, ty dessa

fångar hade syndat mot kyrkan.

Då höjde biskop Yincentius sin röst och utropade:

))Det är icke sannt. Jag fordrar laglig dom. Konungen

är en förrädare mot svenskarne, och Grud skall straffa

honom.))

Många andra började att tala på samma sätt, och

flere bådo ömkligen, att det åtminstone måtte tillåtas

dem att få emottaga det heliga sakramentet; men allt

för-gäfves. Deras rop förklingade under legosoldaternas larm.

Konung Kristian, hvilken, som det sades, från ett fönster

i rådhuset såg allt, som egde rum, gaf nu tecken, att

af-rättningen skulle börja.

Biskop Mathias blef först framledd. När han

knäböjde, med händerna hopknäppta som till bön, sprungo

hans broder och hans kansler fram för att taga ett sista

farväl; men i samma ögonblick svängde bödeln sitt svärd;

biskopens hufvud föll och rullade på marken mot hans

vänner, under det blodet sprutade från den hufvudlösa

kroppen.

Därnäst blef biskop Yincentius halshuggen, och sedan

föll bödelns svärd tidt och tätt på de knäböjande offrens

halsar. På detta sätt mördades tolf rådsherrar och adels-pitinKr

itimwn

n.vm-

-nullllii—1,l**tt’-

•mmiinni.

.M-I*

STOCKHOLMS BLODBADmän, tre borgmästare, fjorton af Stockholms rådmän och

sedan i snabb följd många af dess mest ansedda

medborgare. Då en af dem, som stodo bredvid, brast i tårar

vid detta grymma skådespel, blef han ögonblickligen gripen,

hans hufvud af hugget och kroppen kastad bland den stora

hopen af döda. Nagra af stadens invånare blef vo gripna

i sina hem samt af soldaterna släpade till torget och

af-rättade.

Ättiotvå af rikets förnämste män, blomman af

Sveriges adel och af borgarklassen, blefvo på detta grulliga sätt

dödade denna sorgliga Torsdag den 8 No v. 1520.

Denna dag är den hemskaste, som Sveriges sköna

hufvudstad någonsin upplefvat. Stadens gator voro röda

af dess mest älskade inbyggares blod, och ännu i dag kan

ingen svensk utan rörelse tala om »Stockholms blodbad».

Om natten plundrade soldaterna de mördade männens

hus och våldförde deras hustrur och döttrar. Under de

följande dagarne fortsattes det gräsliga mördandet. Några

borgare hängdes eller ledo en ändå grymmare död i sina

hem. De mördades hufvud uppsattes på pålar —

undantagandes biskop Mathias’ — hvilket lades mellan hans

fötter. Kropparna lemnades på afrättsplatsen att

sönderslitas af hundar.

På Lördagen blefvo liken förda ur staden. En

gammal gravyr framställer, huru de blefvo bortkörda på

arbetsslädar — de hufvudlösa kropparna huller om buller

och hufvuden ujipstaplade i tunnor, af hvilka en stod

framtill på hvarje släde. Ett stort bål upprestes på de södra

bergen, där Katarina kyrka nu lyfter sitt höga torn mot

skyn, och här blefvo offrens kroppar brända, efter som

de blifvit dömda för kätteri. Dessutom blefvo den ädle

fosterlandsvännen Sten Stures och hans späda barns lik

uppgräfda ur grafven och vräkta på bålet.

Många ädla svenska qvinnor fördes till Köpenhamn

och kastades i fängelsehålorna i »Blå tornet», ett hemskt

häkte, där flere sjuknade och dogo; ibland dem voro

Gustaf Vasas moder och systrar. Konungen utskickade också

fogdar på landet, hvilka fortsatte blodbadet. Icke en gång

den nära åttioårige Hemming Gadd skonades.I December återvände Kristian till Danmark, hvarvid

hela hans väg från Stockholm fläckades med blod. I

Linköping firade han julen med att låta rådbråka två trogna

tjenare hos Sture. I Jönköping lät han halshugga Lindorm

Ribbing och dennes två små söner, den ene åtta och den

andre sex år gammal. Den äldste sonen blef först

halshuggen. Då den yngre såg sin broders blod rinna på

kläderna, sade han till bödeln »Käre man, bloda inte ner

min skjorta, som min brors, ty då får jag ris af mamma.»

Den barnsliga bönen rörde till och med den grymme

bödelns hjerta. Slungande sitt svärd långt bort ropade han:

»Förr skall min egen skjorta blodas, än jag blodar ner

din, stackars gosse.» Men den vilde konungen vinkade

åt en annan bödel, som först högg af hufvudet på den

lille gossen och sedan den medlidsamme skarprättarens.

I Nydala kloster blefvo abboten och munkarne på

Kyndelsmässodagen släpade från altaret, där de utdelade

sakramentet, och sedan de blifvit grymt piskade, bundos

de och kastades i sjön. Munkarne sjönko med ens till

botten, men abboten, som fått sina händer lösa, höll sig

uppe på ytan; då körde man ett långt spjut i ryggen på

honom och höll honom under vattnet, tills han uppgaf

anden.

Of ver sexhundra af Sveriges förnämste män hade

sålunda blifvit mördade, innan det blef slut på blodbadet.

Man kan ej undra på, att Kristian af svenskarne alltid

kallas för »Tyrannen».

Ingen klok man handlar utan att hafva något mål i

sigte. Kristians mål kunde icke hafva varit blott och bart

att utöfva djäfvulsk grymhet, oaktadt den djäfvulska

fint-lighet, med hvilken han grep saken an. Hans verkliga

syftemål var utan tvifvel att förlama och, om möjligt,

tillintetgöra det fosterländska partiet i Sverige.

Han hade tvungits att med vapen i hand strida mot

detta parti för att vinna Sveriges krona, och i striden hade

han lidit förödmjukelse, då han med all sin makt till

lands och sjös ej kunde intaga Stockholm, inom hvars

murar den modiga och ädla qvinnan Kristina, Sten Stures

enka, gjorde ett tappert och framgångsrikt motstånd.Grenom list ocli falska löften förmådde Kristian

slutligen de tappre försvararne att öppna Stockholms portar

och emottaga honom som konung. Till hans kröning

inbjödos med af sigt de förnämste fosterlandsvännerna i

Sverige. Anklagelsen mot dem för kätteri uppfanns såsom

den mest passande förevändning, och blodbadet tillställdes,

på det att konungen skulle kunna med ett enda slag göra

sig af med de förnämste motståndarne inom landet och

genom det sätt, hvarpå de röjdes ur vägen, skrämma alla

andra från att höja sin röst eller lyfta sin hand emot hans

herravälde i Sverige.

Men det var detta blodbad, som kostade Kristian hans

svenska krona.KAPITEL XLIV.

GUSTAF VASA.

bland de adelsmän, som halshöggos på den blodiga

Novemberdagen, var en vid namn Erik Johansson.

Han var säkert en bebjärtad man; ty just som han

knäböjde med skarprättaren bakom sig, kom en

budbärare att erbjuda honom nåd; men den tappre

Erik svarade: »Mina medbröder äro ärlige herrar; jag vill

GRIPSHOLMS SLOTT VID MÄLAREN.

i Guds namn dö döden med dem.» I nästa ögonblick föll

hans hufvud ned på torgets stenläggning.Eriks son Gustaf hade också blifvit kallad att infinna

sig vid kröningen, och full amnesti lofvades honom, men

klokare än fadern uteblef han. Nyheten om blodbadet

nådde snart Gustaf i hans gömställe på Gripsholms slott,

hvarför han omedelbart for öfver sjön Mälaren och flydde

till den aflägsna provinsen Dalarne.

Det finnes intet mera romantiskt kapitel i svenska

historien än det, som omtalar Gustafs äfventyr i Dalarne.

Ofverallt i provinsen träffar man på spår efter denne

fosterlandsälskande anförare.

LOGEN VID RANKHYTTAN.

Sedan han förklädt sig i en hemmaväfd

vadmals-drägt, klippt sitt hår, så att det föll jämnt ned omkring

hufvudet enligt seden hos folket på landsbygden, satt

på sig en rund hatt och tagit en smal svensk yxa på

axeln, drog den unge Gustaf en kulen Novembermorgon Yår

Herres år 1520 ut att fullfölja sin farliga uppgift. Han

var endast tjugufyra år gammal, men hade likväl under

mer än två år varit fånge eller flykting. Nu var han

fågelfri; ett pris var satt uppå hans hufvud, och danske

spejare och kunskapare följde honom i hälarna som

blodhundar.På södra stranden af sjön Bunn står ännu logen vid

Bankhyttan, med sina väggar byggda af kärnfasta, groft

tillyxade timmerstockar. I denna loge arbetade Gustaf

hos den gode dannemannen Anders Persson och tröskade

säd, tills tjenstflickan en vacker dag upptäckte, att ett

stycke af en guldstickad krage stack fram under hans

vadmalströja. Ungdom är icke alltid en fördel, och om

Grustaf varit äldre, hade kanhända flickan icke varit nog in-

OBNÄSSTUGAN.

tresserad för att kunna göra den upptäckt, som förrådde

honom. Därför måste Gustaf fortsätta sina vandringar.

På sjöns vestra strand finnes en lång och låg stuga,

byggd af hugget timmer, med utskjutande andra våning

och lågt tak. Man kan fullkomligt väl från järn

vagnsfönstret, då man far förbi, se huset, där det står på

en udde, omgifvet af en lund med björkar. Detta är

Ornässtugan. Hit hade Gustaf flytt, och härifrån släppte

den modiga qvinnan Barbro Stigsdotter i nattens mörker

med en handduk ned vår hjälte ifrån ett fönster på loftetpå den snöbetäckta marken utanför, hvarifrån en pålitlig

tjenare, som stod färdig med häst och släde, förde honom

till ett säkert ställe. Och då hennes man tidigt på

morgonen kom tillbaka med en dansk fogde och en trupp af

tjugu man, fann han fågeln utflugen. Kröuikeskrifvaren

tillägger mycket förnumstigt: »Det säges, att Arendt

Persson aldrig förlåtit sin hustru denna gärning»; och det tyckes

sannerligen icke finnas något skäl, hvarför han det skulle göra!

I Isala by, på stranden af en bäck, som flyter ut i sjön

Eunn, fann den ädle landsflyktingen en tillflykt i skog-

LÅDAN OCH MONUMENTET VID ISALA.

vaktaren Sven Elfssons stuga. Just som han stod och

värmde sig framför ugnen, i hvilken den flitiga husmodern

bakade bröd, kommo de danska spejarne inrusande i

rummet. De började kasta misstänksamma blickar på Grustaf,

i trots af den hemväfda drägten, hvarför den goda qvinnan

gaf honom ett duktigt slag öfver ryggen med sin

brödspade, ropande: »Hvi står du här och gapar? Har du

aldrig sett folk förr? Packa dig strax ut i ladan och tröska!»

Spejarne kunde aldrig tänka sig, att en bondhustru vågade

behandla en ung adelsman på det sättet, livarför de gingo

in väg.Snart såg det dock ut, som om danskarne riktigt snärt

in Gustaf i nätet. Skogvaktaren Sven bäddade därför ner

honom i ett halmlass och körde honom längre inåt skogen.

Plötsligt omringas de af en fogdes folk.

»Hvad har du i halmen där?»

»Ingenting.»

»Vi skola se efter.»

Då togo soldaterna och stungo sina spjut genom

halmen, men upptäckte ingenting, och Sven fick fortsätta sin väg.

Men soldaterna skyndade efter honom igen, ty de

hade sett bloddroppar på snön utefter hela vägen. Ett

spjut hade sårat Gustaf i benet; men den sluge bonden

hade märkt det före fogdens män ocli skurit sin häst i

benet strax nere vid hofven. Detta förklarade blodet på

snön, och Sven fick ostörd fara vidare.

Slutligen, efter måDga vandringar, en gång gömd

under en kullfallen tall i skogen och en annan gång på en

skogshöjd i ett moras, styrde vår flykting kosan till sjön

Siljan — »Dalarnes öga» — och kom till Mora kyrkoby.

Här gömdes han strax utanför byn i Tomte Matts Larssons

koja, och här räddades han ännu en gång från sina

förföljare, denna gång, såsom vi redan veta, genom den goda

hustru Margits fyndighet och själsnärvaro.

Yid middagstiden, en helgdag under julen, då

vintersolen stod lågt och nordan vinden blåste, kom, enligt

gammal sed, det goda dalfolket utströmmande från kyrkan efter

slutad gudstjen st.

Men nu visar sig plötsligt den unge Gustafs ädla

gestalt på en snöbetäckt backe bredvid vägen. Från denna

backe talar han till sina landsmän, redogör för de

oförrätter, som tillfogats dem, och besvär dem att resa sig

som män och befria sitt land. Då han talade om

blodbadet, i hvilket hans fader omkommit, göt han tårar.

Folket, som var uttröttadt af fejder och stridigheter,

önskade lefva i ro och bad Gustaf draga dädan och endast

söka att rädda sitt eget lif. Dessa kraftiga bönder voro

Gustafs sista hopp. Hvar helst han förut vandrat, i

Småland och i Östergötland, hade han under alla

motgångar tröstat sig med den tanken, att .här, i hjärtat af Da-lar ne, ibland detta tappra och frihetsälskande folk, skulle

han bilda kärnan till en krigshär för att rädda sitt

fädernesland. Hit hade han tillryggalagt sin väg under otroliga

mödor och lidanden, jagad likt ett vildt djur, med fara

för lifvet. Nu hade också dalamännen svikit honom.

I förtviflan spände han sina långa skidor på fotterna

och försvann i skogen. Dag efter dag ströfvade han

genom ödemarken uppför den vestra elfgrenens dalgång, dyster

och förtviflad. Men han måste skynda sig, ty ett högt

pris hade blifvit satt på hans hufvud, och danskarnes

lego-hjon förföljde honom ifrigt. Trött och utledsen banade

han sig väg norrut genom de stora skogarna och såg

slutligen de majestätiska norska fjällen resa sina toppar

framför honom. Han hade förlorat allt hopp att kunna rädda

sitt förödmjukade och förtryckta fosterland och ville nu,

såsom en biltog landsflykting, söka sig en fristad bland

Norges oändliga fjäll.

Men tyst! Han hör ett ljud bakom sig. Då han

vänder sig om, får han se två snabba skidlöpare, som ila

efter hans spår. Yoro de kanske danska tjensteandar, som

kommit för att släpa honom till en neslig död, när

räddningen var så nära? Hör! De tala! ))Kom tillbaka, Gustaf!»

ropa de. »Yi dalkarlar hafva ångrat oss. Yi skola som

män kämpa för fäderneslandet. Kom tillbaka och anför oss.»

Skulle han vända om? Sveriges öde, ja, resultatet af

det trettioåriga kriget, Europas öde, den protestantiska trons

räddning, allt hängde på det beslut, som denne ljushårige,

skäggige unge svensk skulle fatta, där han under den kalla

vinterdagen stod lutad mot sin staf midt i djupa snön i

nordens skogar.

Ja, han vände med glädje tillbaka. Med sina två

vänner skyndar han ned till Mora. Bönderna i öster- och

vesterdalarne utvälja honom här till »sin och menige

Sveriges rikes herre och höfvidsman». Sexton raska drängar

sattes genast vid hans sida såsom lifvakt. Och snart

ställde sig tvåhundra man själfmant under hans befäl.

Gustaf själf var öfver allt tillstädes, uppmuntrade folket

och skaffade nytt manskap; de gamle anmärkte, att när-

Thomas, Från Slott till Koja. 35helst han talade, blåste alltid nordanvind, och detta var

dem af gammalt ett märke, att Gud skulle gifva lycka.

Tidigt i Februari hade Gustaf fyrahundra bönder

under sina fanor. Med denna lilla styrka uppträdde han

plötsligt på Kopparberget, tillfångatog den kunglige

bergsfogden, bemäktigade sig alla penningar, som inbetalts i

räntor och utskylder, samt tog i besittning de danska och

tyska köpmännens gods och varor. Han utdelade pennin -

KONUNG GUSTAF VASA.

garna och varorna bland sina följeslagare och försvann lika

fort, som han kommit. På denna första expedition visade

Gustaf sig som en skicklig anförare. Han slog ett slag

för att bli herre öfver »krigets senor» och utdelade

penningarna bland sina män med frikostig band.

Men snart återvände ban i spetsen för en styrka af

femtonhundra man. Det var en Söndag. Han talade till folket

utanför kyrkan, just som han gjort vid Mora. Hans ord

voro öfvertygande och hans lilla bär kraftig. Kopparbergets

grufarbetare svuro honom tro- och buldbetsed. Gustaf gafnu befälet öfver sin tillväxande armé åt sin löjtnant, Peder

Svensson, och reste själf till de angränsande provinserna,

Helsingland och Gestrikland, för att äfven där förmå

allmogen till resning.

Men nyheten om upproret i Dalarne hade omsider

nått Stockholm, och anförarne för det danska partiet fram-

GUSTAF VASAS BILDSTOD PÅ RIDDARHUSTORGET.

ryckte med en armé af sextusen man för att qväfva

resningen. Svensson mötte dem med femtusen dalkarlar

utmed Dalelfven nära södra landskapsgränsen vid

Brunhäcks färja.

Anförarne för den kungliga hären blefvo mycket

förvånade öfver de upproriskes antal och styrka, ty dalkarlarne

sköto sina pilar tvärs öfver den breda elfven midt in i detdanska lägret. »Hur kan en så stor trupp förses med

lifs-förnödenheter från detta vilda land?» frågade en af de

danske anförarne; och då några svenska herrar berättade

honom, att dalkarlarne nöjde sig med att dricka vatten och,

i nödfall kunde äta barkbröd, anmärkte han visligen:

»Menni-skor, som äta trä och dricka vatten, tvingar ej fanden, än

mindre någon annan.»

Snart började den danska styrkan bryta upp för att draga

sig tillbaka. Men under tiden hade Svensson i hemlighet

gått öfver elfven på en färja en mil nedanför och öfverföll

nu den danska hären, som just höll på att lemna sitt läger.

Dalkarlarne voro väpnade endast med bågar och pilar, yxor

och klubbor; men så häftigt var deras anfall, och så väl

skötte de sina hemmagjorda vapen, att de körde en del af

fienderna i elfven, där de drunknade, och drefvo de andra

på flykten samt förföljde deras sprängda och flyende skaror

långt ned i Yestmanland.

»Så», säger den gamla visan, »körde de dansken ur

Sverige.»

Ännu återstodo två år af strider och belägringar, men

Gustaf gick med sin fosterländska här alltjämt framåt från

seger till seger. Den sjette Juni 1528 blef han af

riksdagen enhälligt vald till konung af Sverige. Därpå gaf

sig Stockholm, och midsommaraftonen, den tjugutredje Juni

1523, gjorde Gustaf Vasa, då endast tjugusju år gammal,

sitt segrande intåg i sin hufvudstad. Han red på en rikt

munderad häst och var omgifven af riddare och unge

adelsmän, alla till häst och i lysande rustningar, samt åtföljdes

af en stor folkmassa.

Processionen red först till storkyrkan, där Gustaf

knäböjde framför altaret och tackade Gud Allsmäktig, som så

underbart hade ledt honom till seger och gifvit honom och

hans folk makt att fullborda fosterlandets befrielse.

Så blef Sverige för alltid befriadt från det danska

oket, och så grundades Yasakonungarnes frejdade ätt.KAPITEL XLV.

KONUNGEN.

Hn af de mest begåfvade, artiga och intagande

gentlemen, som jag någonsin haft den lyckan att

träffa, är Hans Majestät Oscar den andre,

Sveriges, Norges, Grötes och Vendes Konung —

för att gifva honom hans fullständiga titel, öfver hvilken

hans undersåtar också äro stolta. Har det någonsin funnits

så tappra krigare, som göter och vandaler? Fråga deras

nutida afkomlingar. Och var det icke de, som eröfrade

det kejserliga Kom, världens herskarinna?

Det är knappast troligt, att Oscar i sin ungdom

någonsin hade en allvarlig tanke på, att han skulle få uppstiga

på tronen. Två äldre bröder stodo emellan honom och

den kungliga värdigheten, och längre fram blef den äldste

lyckligt gift och fick en arfvinge, hvilket ännu mera

af-lägsnade Oscars utsigter att få bära purpurn.

Prins Oscar uppfostrades för sjön, gick in vid flottan

och blef en utmärkt sjöman, en tapper befälhafvare på ett

örlogsfartyg och en skicklig eskaderchef. Han idkade trägna

studier, inhemtade kunskaper lätt samt hade den vanan att

genomtränga allt, hvarmed han sysselsatte sig, och det

förhållandet, att en regents bördor och ansvar troligen aldrig

skulle falla på hans lott, gaf honom både tid och håg att

skaffa sig kunskaper och bildning i vida högre grad, änfallet skulle hafva blifvit, om han varit kronprins. Oscar

drog också nytta af alla dessa förmåner. Han utvecklade

sig till en af nutidens mest bildade män — en ovanlig

språkkännare, som flytande talar ett hälft dussin språk utom

sitt modersmål, en författare med särdeles lyckligt

framställningssätt, en skald, hvilkens arbeten icke endast läsas

allmänt i Sverige, utan ock blifvit öfversatta på tyska samt

CAEL XV.

prisbelönats i Svenska Akademien, och en talare, som, hvad

beträffar tankens skönhet, uttryckssättets finhet och

föredragets höghet under mer än tjugu års tid varit erkänd

som den förste i riket — facile princeps.

Undeiv tiden dog hans broder prins Gfustaf, den

be-gåfvade skalden och kompositören, i Norge, sörjd och

saknad af två konungariken. Den lilla kungliga högheten,

hans brorsson, följde honom snart efter, ännu i sin späda

barndom, och då slutligen hans äldre broder, konung Carl

XY, den glade och afhållne monarken, blifven bräcklig

och sjuklig, på resa hemåt uppnådde sitt kära gamla Sve-rige endast för att dö i Malmö, då blef det, i kraft af

försynens skickelse, Oscar, som fick upptaga den

konungsliga manteln. Yid fyratiotre års ålder blef han

brödrafolkens konung.

Konung Oscars regering har varit vis, måttfull, human

och frisinnad; med hvarje år har han vunnit ökad aktning,

förtroende och kärlek af sitt folk. Dettas vördnadsfulla

tillgifvenhet uttryckte sig tydligt vid de lysande och

entusiastiska festligheter, med hvilka det svenska folket öfver

hela riket i Januari 1889 firade den då sextioårige konung

Oscars födelsedag. Hans undersåtar äro stolta öfver honom,

och detta med skäl, ty de veta, att han står främst bland

alla världens monarker genom sina kunskapers och talangers

omfattning och mångsidighet.

Då han uppsteg på tronen, tog han till sitt valspråk

»Brödrafolkens väl» — och detta valspråk har han alltid

varit trogen i känsla, tanke och handling.

Om en järnväg skall upplåtas till begagnande, en

frimurarloge invigas, en utställning högtidligen öppnas eller

grundstenen till en byggnad läggas hvar som helst i

Sverige, inbjudes alltid konungen att närvara och hålla

festtalet; hans svar blir vanligen gynnsamt, ty han älskar att

resa omkring i sitt rike och dväljas bland sitt folk. Jag

förmodar också, att han är road af att tala, ty bestämdt

kan ingen tala så bra som han utan att finna nöje däri.

Hans Majestät är ofta stadd på resor i sina länder.

Han sparar tid genom att resa om nätterna. Den

kungliga järnvägsvagnen står alltid färdig; han lägger sig, så

fort han kommit in i den, och sofver lika godt som i sin

egen sängkammare på slottet.

Yi talade en gång om hans resor, och då berättade jag,

att vi Yankees hade länge förgäfves försökt att uppfinna

ett perpetuum mobile, men tillade, att Hans Majestät tycktes

hafva löst problemet i och med sin egen person. Konungen

smålog, och svarade allvarligt, att det hörde till hans

statskonst att röra sig ibland folket så mycket som möjligt,

att blanda sig med undersåtarne, att lära känna deras

be-hof och önskningar, och det icke endast i hufvudstaden,

utan ock att resa vidt omkring till befolkningen i de bådarikena, för att göra sina undersåtars personliga bekantskap

och vexla handslag med dem.

»Jag vet icke», tillade konungen, »huru det kan

förhålla sig i en republik, men i ett konungarike finnes

antagligen ännu eller borde åtminstone finnas qvar något af

det patriarkaliska i styrelsen, och det är en konungs pligt

att visa sig som en fader för sitt folk. För min del nöjer

jag mig icke med att låta sådant ingå i min personliga

statskonst, utan jag ålägger mina befallningshafvande i

provinserna — länens höfdingar — att handla på samma sätt,

så att de icke bara hålla sig hemma på ämbetsrummen i

residensstäderna, för att där endast befatta sig med de

löpande ärendena, som en sekreterare ofta kan sköta fullt lika

bra som de, utan begifva sig ut, resa omkring och vistas

bland länets inbyggare samt i största möjliga omfattning

taga reda på hvad de önska och åstunda, hoppas och åsyfta.»

Konungen hade just återkommit från Halmstad, där

han invigt en järnbana. Under sin vistelse därstädes

besökte han bröderna Isak och Vilhelm Vallbergs

klädesfabrik. Bland arbetarne bar ett betydligt antal, omkring

etthui^drafemtio stycken, medalj för långvarig och trogen

tjenst. Kungen tog hvar och en af dessa i hand och

hugnade dem med några vänliga och uppmuntrande ord.

Oscar II är född 1829. Ar 1856, då han som ung

prins vid tjugusju års ålder reste omkring i Europa, såg han

den älskliga prinsessan Sophia af Nassau, som då var tjugu

år gammal. Hans varma kärlek till henne besvarades i

rikt mått, och deras förmälning egde rum följande år.

Deras äktenskap blef lyckligt och välsignades med fyra söner,

Gustaf, Oscar, Carl och Eugen. Under hägnet af faders

och moders kärlek, under ett förfinadt hems rena

inflytande hafva alla dessa vuxit upp till mönster af unge män,

jämförliga med hvilka prinsar som helst i hela världen.

Jag påminner mig, att Geografiska sällskapet på

hösten 1886 hade anordnat ett möte på Grand Hotel i

Stockholm för att välkomna Af rik aresanden löjtnant

Gleerup, hvilken tillsammans med tvenne kamrater återvändt

från sin långa färd. I första raden af åhörarne sutto

konungen och de fyra prinsarne, konungen i midten medtvå prinsar på h vardera sidan. Det var en tilltalande och

ståtlig, liksom sant kunglig, familjegrupp, som de sålunda

bildade, konungen-fadern och de fyra konungasönerna. Af

de förtroliga och hjärtliga blickar, som de utbytte med

hvarandra, kunde man lätt se, med hvilken innerlig

tillgif-venhet fader och söner voro fästa vid hvarandra, och huru

lyckliga de kände sig tillsammans. Af ven kunde man lätt

märka, att fadern var stolt öfver sina söner, sönerna stolta

öfver sin fader och församlingen stolt öfver dem alla. Och

alla hade skäl därtill.

En eftermiddag på skridskoklubben kom konungen

åkandes mot mig i rask fart. Han viftade lifligt med

handen och gaf upp ett glädjerop: »Ack, jag är så lycklig i

dag», sade Hans Majestät, »så lycklig! Yet ni, min son

Eugen har i dag tagit sin mogenhets"examen i alla sina

ämnen, och han har goda betyg i hvart och ett. Jag är

så glad! Ack, min son, min käre Eugen!»

Eugen är den yngste och kanhända mest estetiskt

anlagde af prinsarne. För honom klappar konungens hjärta

varmt, och säkerligen har aldrig en amerikansk fader,

hvil-kens son aflagt sina prof med högsta vitsord, varit, mera

förtjust öfver sin sons framgång, än konung Oscar var den

dagen.

Vintern 1884—85 företogo prinsarne Carl och Eugen

en lång rese- och studietur i Asien och Europa. Prins

Oscar var vid den tiden stadd på en världsomsegling, och

Carl och Eugen mötte sin broder i någon ostindisk hamn,

gingo ombord på fregatten Vanadis, där han tjenstgjorde,

och färdades med den vesterut öfver Indiska oceanen och

Eöda hafvet, om jag mins rätt, ända till näset vid Suez. Här

lemnade de Oscar och hans örlogsfartyg, hvilket skulle taga

vägen hem öfver Medelhafvet, och foro själfva landvägen

norrut. Då prinsarne hunnit så långt som till

Konstanti-nopel, insjuknade Carl, och snart ankom till Stockholm ett

telegram, som meddelade, att sjukdomen var tyfoidfeber.

Konungen och drottningen blefvo med ens mycket

bekymrade för sin son. Carl hade visserligen sin broder med

sig samt sin egen adjutant och därtill Eugens, två

synnerligen exemplariska och pålitliga unge män, och han flytta-des till ett af de beqvämaste husen i Pera, som är det

sundaste och vackrast belägna qvarteret i Konstantinopel, de

bästa sjuksköterskor anskaffades, och sultanen var nog

förekommande att sända honom sin egen läkare.

Om allt detta telegraferades till konungen och

drottningen, men de voro icke nöjda. Deras son var sjuk;

ingen kunde vårda honom så, som fader och moder, och

faders- och modersvård skulle han få. Alltså ställdes ett

extratåg genast i ordning, och efter så korta förberedelser

som möjligt begåfvo

sig konungen och

drottningen åstad på

sin långa resa till den

turkiska

hufvudsta-den.

Jag hade gått

ned till

centralstationen för att taga

farväl af dem, och jag

har aldrig sett

föräldrar så ängsliga och

djupt bekymrade för

sitt barns lif, som

konungen och

drottningen voro för prins

Carls. Konungen hade

haft så brådtom, att han glömt att taga med sig en

res-hatt och måste låna en från uppvaktningen.

Eftersom jag hade varit i Konstantinopel, talade jag

med Hans Majestät om Peras sunda och friska läge, men

konungen ville icke låta trösta sig. Han skakade sorgset

på hufvudet och sade: ))Min stackars Carl! Hans mage

har aldrig varit stark, och jag vet, att febern kommer att

fara illa med honom, stackars gosse. Nå», ropade han

till adjutanten, »är tåget icke i ordning, skall det

aldrig gå?»

Konungaparet uppnådde lyckligen Konstantinopel, och

under en faders och en moders ömma vård tillfrisknade

prins Carl.

KONUNG OSCARS SIGILL.Oscar II är den förste svenske konung, som gästat

Turkiet efter Carl XII. Huru olika voro ej de syftemål,

i hvilka dessa tvenne monarker besökte sultanens rike!

H varje Tisdag, då konungen är i Stockholm eller

någon-städes i grannskapet, gifver han en allmän mottagning i

kungliga slottet för hvem som helst, som önskar tala med

honom. Den dagen kan den fattigaste undersåte i hans

rike, ja till och med tiggaren i sina trasor, träffa sin

konung ansigte mot ansigte, tala med honom och framställa

sina klagomål, om han har några. Han kan också vara

säker på, att han skall blifva höfligt mottagen, och att

konungen skall tålmodigt lyssna på honom och behandla

honom icke blott rättvist, utan äfven vänligt.

När den tretungade flaggan svajar öfver slottet, vet

man, att konungen är hemma, och allt, som man har att

göra för att förskaffa sig tillträde till konungen, är att

vandra upp till slottet, gå in i en väntsal i första

våningen och skrifva in sitt namn i en bok. Sedan blir man

inkallad i sin tur och införd i mottagningsrummet, där

man får träffa konungen ensam. Ingen tredje person är

närvarande för att åhöra, hvad besökaren har att säga.

Dessa allmänna mottagningar börja kl. tio

förmiddagen och fortsättas ofta till två eller tre på eftermiddagen,

eller till dess den siste har fått företräde; och kungen skulle

hellre stanna qvar ända till midnatt än neka att mottaga

någon af dem, som inställt sig för att träffa honom.

Man har berättat mig, att långt uppe i norra Sverige

bland de kala och dystra fjällen bodde en stackars lapp,

som ej egde mer än en obetydlig renhjord. Lappen

råkade i tvist med nybyggarne i grannskapet, hvilka blefvo

uppretade på honom och dödade renarne, som voro det enda,

han hade att lifnära sig med. De svenska tjenstemännen

i distriktet nekade honom rättvisa, och han blef hånfullt

afvisad af de myndigheter, till hvilka han vändt sig. Det

var en kall och ruskig vinter med djup snö, men lappen

band på sig sina skidor och ilade snabbt öfver snödrifvorna

den många tiotal mil långa vägen till Stockholm. En

fattig son af vildmarken var han och klädd i renskinn,

men han var dock en svensk undersåte, och nästa Tisdagblef han mottagen af Hans Majestät och fick förtälja sin

historia. Konungen åhörde honom med samma intresse,

som om det varit en af de högst uppsatte männen i riket,

lät noggrant undersöka saken och fann, att lappen

verkligen hade lidit den orätt, som han beklagat sig öfver.

Härefter blefvo de, som dödat renarne, i laga ordning tillhållna

att gifva den stackars lappen full skadeersättning, och

konungen lät straffa de tjenstemän, som nekat att gifva

honom rättvisa.

Detta är den berättelse, som jag hört. Jag kan icke

gå i god för, att den är i allo sann, men helt visst

förtje-nar den att vara sann och är i alla händelser karakteristisk

för konungen, hvilken verkligen är en fader för sitt folk.

Det glada umgängeslifvet i Sveriges hufvudstad har

en framför alla klart strålande stjärna, och det är Sveriges

konung.

När konungen uppträder i sällskapslifvet, visar han

sig icke mindre till sin fördel, än när han skall tala i en

offentlig församling. Lysande i sin konversation, ledig

talare, ståtlig riddersman och den artigaste kavaljer,

uppfattar han ögonblickligen en kompliment och ger blixtsnabbt

ett nådigt eller skämtsamt svar. Han är medelpunkten i

hvarje sällskap, som han hedrar med sin närvaro. Smärt

och behaglig till sin gestalt, sex fot och fyra tum lång,

höjer han sig öfver de fleste män och är vanligen den

längste samt alltid hufvudpersonen i Stockholms

elegantaste salonger.

Konungens ansigtsdrag afspegla en sällsynt intelligens

och finhet. Hans uttrycksfulla blåa ögon, som hafva något

vemodigt, då de så att säga hvila sig, flamma upp af poetisk

eld, då han talar, och hans småleende har en så vinnande

älskvärdhet, att han tjusar alla, som träffa honom.

Han eger i hög grad den sällsynta, för offentlighetens

män så nyttiga egenskap, som vi amerikanare kalla

»personlig magnetism», en egenskap, som särskildt utmärker

Elaine bland Amerikas statsmän. Jag påminner mig, att

en svensk dam, som hade blifvit föreställd för Mr. Blaine

och haft en half timmes samtal med honom, utropade: »Ah,

han är ståtlig, han är glänsande; han liknar min konung!»Det, som gjorde ett så djupt intryck på denna dam, var den

personliga magnetismen, en egenskap, som framträder

starkare hos dessa två män än hos någon annan, jag träffat.

En dag berättade jag för konungen, att jag höll på

att skrifva en bok om Sverige, och bad om tillåtelse att

få tillegna Hans Majestät mitt arbete. Han gaf mig

tillstånd därtill på ett särdeles älskvärdt och nådigt sätt.

Därpå tillade jag: »Boken kommer att innehålla ett kapitel

om Ers Majestät, och som det är troligt, att åtskilligt däri

icke skall vinna Ers Majestäts bifall, vill jag gärna lemna

manuskriptet till Ers Majestäts granskning, innan boken tryckes.»

Konungen gaf mig ett af sina mest behagliga

småleenden och sade, i det han gjorde en af visande rörelse med

handen: »Eftersom jag känner er så väl, som jag gör, Mr.

Thomas, skulle jag föredraga att icke se manuskriptet.»

Ar det möjligt att hitta på ett finare, artigare eller

vänligare svar än detta?

Konungens sätt att sällskapa med de herrar och

damer, som blifvit presenterade på hofvet, är obesväradt,

ledigt och hjärtligt. Och på skridskobanan finnes det ingen,

som så mycket tycker om att ila omkring hand i hand

med en vacker följeslagerska, som konungen.

En eftermiddag, då jag åkte skridsko baklänges,

följdes jag af konungen, som förde den unga och älskvärda

fröken Constance de Kantzow vid handen. Jag vände först

åt höger och sen åt venster för att åka undan för dem,

men fÖrgäfves. Konungen och den unga fröken följde mig

skrattande, tills de fått mig in i ett hörn.

»Ni kan ej motstå oss, ni kan ej motstå oss», ropade

konungen muntert.

»Nej, icke jag åtminstone, och hvem skulle väl kunna

motstå majestätet och skönheten i förening?»

»En sådan smickrare ni är!» sade konungen.

»Tack så mycket», sade lilla fröken de Kantzow.

»Och för att belöna er för edra vackra ord», tillade

konungen, »skall jag gifva er frökens andra hand.»

Så åkte vi nu alla tre hand i hand, med den lilla

intagande fröken midt emellan oss, fram och åter i vimlet

af skridskogängarne.Kung Oscar tycker om att behaga andra; han har en

utpräglad sympatisk natur, och hans hjärta önfmar för

hvarje mensklig varelse. En gång beviljade mig Hans

Majestät en särskild audiens, kort efter det en svår sorg

drabbat mig. Då jag trädde in i audiensrummet, där

konungen stod allena, sträckte han bägge händerna mot mig,

fattade mina och uttryckte på det mest finkänsliga sätt sitt

deltagande i min stora förlust.

»Ack, min käre vän», sade konungen, »äfven jag vet,

huru det känns att förlora en god och älskad moder. Det

är en förlust, som aldrig i denna världen kan ersättas.»

Under talet kommo tårar i den gode konungens ögon, och

en tår droppade ned för kinden.

Konungen är en lycklig fiskare, stor jagtvän och

öf-ver hufvud taget älskare af alla slags idrotter i det fria.

En dag såg jag mig i stånd att till slottet medföra ett

forellspö af split bamboo, hvilket skickats till mig från

Amerika som en skänk åt Hans Majestät. Spöet behagade

honom; det var också riktigt vackert, och, ehuru tio fot

långt, vägde det blott fyra och ett halft uns.* Det var

hopsatt och iordningstäldt med en ledighet, symmetri och

skicklighet, som man aldrig lyckats få se utom Förenta

Staterna. Men konungen var ej nöjd med att betrakta

spöet. Han tog upp det, satte ihop det led vid led,

skakade och svängde omkring det, utförde alla de rörelser,

som fordras för att kasta ut en fluga, och beundrade dess

lätthet, smidighet och styrka.

I sundet mellan Danmark och Sverige ligger ön Hven,

fordom berömd såsom platsen för Tycho Brahes slott och

underjordiska observatorium, men nu för sin rikedom på

harar. Konungen eger jagträtten på ön, och hvarje höst

anordnar han därstädes en storartad jagt. Såsom gäster

inbjudas bland andra konungen af Danmark samt hans söner,

kronprinsen, konung Georg af Grekland och prins

Valdemar, jämte mågarne, kejsaren af Kyssland och prinsen af

Wales. Ett verkligt kungligt familjelif råder, när konungens

af Danmark söner och döttrar samt deras gemåler äro sam-

* Ett uns är = 31 gram.lade i den vackra gamla hufvudstaden Köpenhamn eller å

Fredensborgs slott. Och konungen af Sverige inbjuder dem

alla att jaga på Hven, och likaledes deras kammarherrar,

adjutanter och öfriga uppvaktning. Jägarne, till ett antal

af trettio eller fyratio, ställas i linie tvärs öfver ön; därpå

drifver uppbådadt folk — ett hundratal eller något mer —

villebrådet öfver ön och salvorna från de bakladdningsgevär,

som affyras från de olika hållen, när hararne galoppera

förbi, påminna nästan om en skärmytsling.

På en hög kulle, som beherskar hela stridslinien,

ställer konungen en markör. Denne gör sina streck för de

bommar, som hvarje jägare — kejsare, kung eller prins

— skjuter, och jag misstänker starkt, att när markören är

tveksam, han sätter två streck för den olycklige jägaren.

Och när skjutningen är slut, måste hvar och en betala en

krona för hvarje bom, och hvad som på det sättet fås ihop,

går till öns fattiga, hvilka alltid hafva en bra recett och

äro mycket glada däröfver.

Kär prinsen af Wales år 1885 besökte Sverige, inbjöd

konungen honom till en elgjagt på det skogklädda

Hunneberg. En kunglig jagt var det. Ett regemente soldater

dref fram djuren genom skogen och fyratiosju elgar, lika

grofväxta och stora som våra amerikanska moose, fälldes

af de i linier ordnade jägarne.

Kär allt kommer omkring, tror jag dock, att

konungen tycker mest om att taga sina söner med sig ombord

på den kungliga ångjakten Sköldmön och i all stillhet fara

ut i skärgården för att med prinsarne idka en eller två

dagars fiske och jagt bland de vackra och skogbevuxna

holmarna vid den svenska kusten.

Konungen älskar högligen musik och är en god

sångare. Små enkla musiksamqväm hållas då och då i slottet,

och konungen tager alltid själf del i sången.

Ingen kan närmare lära känna Hans Majestät utan

att komma till klar in sigt om, att hans hjärta är

genom-trängdt och hans lif ledt af djup religiös öfvertygelse.

Hvarje sak blir för konungen en samvetssak, och i allt

ser han upp till konungars konung. Att intaga en

bedjandes ställning, att blicka mot höjden med begäran omledning och hjälp ofvanifrån i alla lifvets förhållanden, i

smått likasom i stort, är ett märkligt drag hos konung

Oscar.

En eftermiddag i Januari åkte jag skridsko på den

kungliga klubbens bana, då konungen kom fram till mig.

Det var kallt, och Hans Majestät hade en skinnmössa på

hufvudet och var iklädd en ända upp till halsen

igenknäppt pels.

Efter en stund sade jag: »Ers Majestät! Jag har länge

väntat på ett tillfälle att få bedja Ers Majestät om. en

ynnest, och jag vet knappt, om jag någonsin skall få ett

bättre tillfälle än nu, då jag har Ers Majestät så alldeles

för mig själf och utan uppvaktning här på isen.»

Konungen smålog. »Säg ifrån, säg ifrån», sade han

hjärtligt, »och om det är något, som står i min makt, skall

jag säkerligen bevilja det.»

»Nåväl», svarade jag, »för någon tid tillbaka öfversatte

jag en bok från svenska språket till mitt modersmål, och

det skulle vara en stor ynnest, om Ers Majestät af mig

ville mottaga ett exemplar af min öfversättning.»

»Det vill jag visst, det vill jag visst; det skall göra

mig ett verkligt nöje att få den», och medan han talade,

slog han med mycken värme sin arm omkring min hals.

Yi åkte just framåt tillsammans, och konungen är så lång

och storväxt, att då hans arm sänktes ned mot min hals,

den snuddade vid bakre brättet på min hatt, så att denna

föll af och rullade några hvarf omkring på isen.

Jag A-ände mig om, så fort jag kunde, men konungen

var raskare än jag. Han fiskade upp min hatt från isen i

flygande flänget och räckte mig den med en artig bugning,

sägande: »Jag her om ursäkt, det var icke min mening,

sannerligen icke.»

»Jag tackar Ers Majestät tusenfaldt», sade jag, »ty

den bästa fjäder, hvarmed jag kunde pryda min hatt*, är,

att konungen af Sverige och Norge tagit upp den åt mig.»

Hans Majestät tog mig därefter i handen, och så åkte

vi rundt omkring på den vida isbanan i fria luften. Denna

* Engelskt talesätt, som betecknar utmärkelse, heder.

Thomas, Från Slott till Koja.eftermiddag var banan mycket besökt. Unga damer gledo

omkring öfver allt på isen, under det att »förklädena» sutto

på de gröna sofforna vid kanten, pratade och sågo på.

Tyska och franska ministrarne voro där samt många

damer och herrar från hofvet. Flottans musikkår spelade

från kanten af isen, och Stockholms kyrktorn och spiror

aftecknade skarpt sina mörka konturer mot rodnaden på

himmelen i vester. Bundt omkring banan åkte konungen

och jag.

Jag sade Hans Majestät, huru glad jag var att få

skänka min bok åt en monark, som själf var författare och

språkkännare. Yi talade om hans dikt »Ur svenska

flottans minnen». »Den dikten är målande och full af lif och

rörelse», sade jag, men Ers Majestäts ’Bolandseck’, som jag

läst i ’Litterärt album’, är djupare.»

»Ja», svarade konungen, »mina qväden om flottan äro

endast sånger af en ung entusiastisk sjöman, men om ni

vill känna mina djupaste tankar, så läs min dikt om

’Lif-vet\ Har ni sett den?»

»Nej, Ers Majestät.»

Konungen var nu nog vänlig att gifva mig en

fullständig redogörelse för dikten och de omständigheter,

under hvilka den författats. Den börjar med barnet, då det

först ser den yttre världen som ett fenomen, och fortsätter

med dess uppväxt, pröfningar, synder, ångest och förtviflan.

Därpå uppenbarar sig för den unge Guds ord — »logos»

— sedan försoningen och friden hos Gud.

»Kanhända», tillade konungen, »påminner något af

detta eder om den store Goethe, och jag vet, att jag i all

enkelhet behandlat livad den store skalden framställt på ett

storartadt sätt, men jag har icke lånat från honom; hvad

jag uttryckt, är mina egna tankar, mitt eget hjärtas

innersta känsla, medan jag hade tid att dikta. Men nu», tillade

han vemodigt, »taga andra omsorger min tid och mina

tankar i anspråk.»

Och så fortforo vi att åka rundt omkring banan.

Bod-naden i vester blef matt; skridskogängarne lemnade, den

ene efter den andre, isen, och då konungen slutade upp

att åka, voro vi ensamma.

»Farväl», sade Hans Majestät och skakade hjärtligt

hand med mig. Det kungliga ekipaget körde fram, och

inom ett ögonblick var han försvunnen.

När jag i Juni 1885 infann mig hos konungen for

att lemna honom skrifvelsen om mitt återkallande och taga

afsked af honom, hade jag öfvertänkt ett tal, som jag

skulle hålla till honom, men det talet blef aldrig framfördt.

Ögonblickligen, som jag trädde inför konungen, och innan

BERNADOTTE.

jag fick tid att öppna munnen, gick konungen emot mig, tog

mig i hand och klappade mig på axeln, utropande på god

engelska: »Ack, Mr. Thomas, det är för ledsamt! för

ledsamt!» Efter denna mottagning kom aldrig något tal i fråga,

och hvad som tilläfventyrs skulle hafva utgjort en

glanspunkt i min lefnad, stannade för alltid inom mig.

Yi talade om framtiden, och hvad den kunde bära i

sitt sköte, och konungen tillade tankfullt: »men h varför

skulle vi låta oroa eller störa oss af tanken på framtiden?

Min egen erfarenhet har lärt mig, att aldrig någonting ilifvet utfaller så bra, som vi hoppas, eller så illa, som vi

frukta.» Ett i sanning kungligt yttrande; så sant och så

väl sagdt!

))Och nu)), sade Hans Majestät, ))skall ni lemna oss.

Hvad kan jag gifva er att taga med som ett minne af

mig?))

»Ingenting skulle glädja mig mera)), svarade jag, ))än

en fotografi af den monark, som har visat mig så mycken

godhet, och som jag vördar så högt.))

»Det är en mycket anspråkslös begäran)), sade

konungen småleende. Han gick in i sitt enskilda arbetsrum, som

ligger bredvid audiensrummet, återkom med en hel packe

stora fotografier och räckte mig en.

))Se der, hur tycker ni om den?))

))I sanning utmärkt. Hen är förträfflig, ja, den bästa

jag någonsin sett.))

))Het tycker jag också)), instämde konungen, ))och det

är den sista, som tagits.))

Han gick nu till skrifbordet, skref ))Oscar)) nederst på

porträttet och gaf mig det.

»Glöm mig icke)), sade han, ))skrif till mig då och då;

och skulle ni få se någonting af intresse om mitt land i

edra tidningar, så skicka mig ett exemplar; jag skall läsa

det med stort nöje. EU vet jag: om någonsin mitt land,

min dynasti eller jag själf skulle blifva anfallen i

Amerika, skola vi aldrig, så länge ni lefver, sakna en försvarare.

Och nu farväl, och Gud välsigne er.))

* *

Konung Oscar är sonson till den franske marskalken

Bernadotte.

Under det första tiotalet af detta århundrade var

nästan hela Europa öfversvämmadt af Napoleons krigshärar

och uppfylldt af den store kejsarens och hans marskalkars

rykte och ära.

Ar 1810 satt på den svenska tronen en bräcklig och

barnlös gammal man, den siste af de frejdade

Vasakonun-garnes ätt. Ej under då, att, när svenskarne sågo sig omefter en tronföljare, de vände sina blickar till Frankrikes

lysande härförare, med hvilkas hjälp Napoleon tycktes skola

eröfra världen, ty detta var före Moskva.

Ibland dessa fältherrar var en, som tjenat sig upp

ur ledet och genom sin bana bevisat sanningen af

Napo-leons ord: ))hvarenda fransk soldat bär en marskalksstaf i

sin ränsel.D Bernadotte, betraktad i sin helhet, som både

krigare och statsman, står främst bland Frankrikes mar-

KONUNG OSCAR I.

skalkar, och med undantag af Napoleon själf är han

otvif-velaktigt den största karakter, som franska revolutionen

lyft till ärans höjder.

Under en synnerligen lycklig gång af händelserna och

nästan genom en ingifvelse, såsom det vill tyckas, valde

Sveriges riksdag den 21 Augusti 1810 Bernadotte till

kronprins af Sverige.

Men Napoleon ville icke gärna skiljas från sin

marskalk. Månne hans klarsynta öga genomträngde framtidens

dunkel? Slutligen fäste Napoleon på Bernadotte en

pröf-vande blick, och efter ett ögonblicks tystnad utropade hanmed hög röst: »Nåväl, res! Må våra öden gå i full-

bordan.»

Den 20 Oktober landsteg Bernadotte i Sverige vid

Helsingborg. Han adopterades strax därpå af den gamle

konungen, Carl XIII, under namn af Carl Joban, ocb blef

med ens Sveriges verklige herskare ocb ledaren af dess öden.

Det var Bernadottes öfvertygelse, att det låg i Sveriges

sanna intresse att sluta sig till de allierade ocb ej till

Napoleon; ocb ban förblef trogen denna öfvertygelse ocb det folk,

som bade kallat bonom till sin herskare, äfven då ban

måste vända sina vapen mot sin forne befälbafvare.

Jag tror, att man icke gjort Bernadotte full rättvisa

för den del, ban tog i Napoleons störtande.

Då kejsaren uppgjorde planen till sitt märkliga

fälttåg mot Alexander i början af år 1812, försökte ban att

förmå Bernadotte till att anfalla Ryssland med fyratiotusen

svenskar ocb erbjöd sin gamle vapenbroder såsom belöning

därför Finland, hvilket Ryssland nyss eröfrat från Sverige,

likasom ock vidsträckta besittningar i Tyskland utmed

Östersjön.

Hvad hade väl följden blifvit, om Bernadotte hade

antagit kejsarens förslag ocb kastat sin fältherretalang tillika

med Sveriges hela makt i vågskålen till förmån för

Napoleon? Skulle måhända icke Napoleons dröm om en

världs-monarki då hafva förverkligats?

Men kronprinsen af Sverige vägrade att antaga det

frestande tillbudet. Han vände sig till Sveriges gamle

fiende, Ryssland, med hvilket ban af slöt ett förbund, ocb då

Napoleon i Augusti samma år med sin »stora armé» om

en balf million man — den största Europa någonsin sett

— marscherade på Moskva, för att besegra Alexander ocb

blifva världens beherskare, satt hans forne marskalk inom

skål ocb vägg med czaren i Finlands gamla hufvudstad.

Där afslöt Bernadotte ett fast förbund med Alexander,

ocb icke nog härmed; ban gaf bonom värdefulla råd med

afseende på fälttåget mot Napoleon ocb uppehöll hans

sjunkande mod vid denna tid af yttersta fara.

Det var Napoleon, som i Tilsit in gaf czaren tanken

på att rycka Finland från Sverige; men det var kronprin-

Lsen af Sverige, som, fem år senare, i Finlands gamla

hufvudstad, ingaf czaren tanken på att åstadkomma

Napo-leons fullständiga undergång, visade honom, huru den skulle

sättas i verket, och för det ändamålet ingick ett fördrag med

honom.

Mötet mellan czaren och Bernadotte har icke gjort så

mycket väsen af sig, som mötet mellan czaren och

Napoleon på skeppsbryggan vid Tilsit; men det hade större och

varaktigare följder.

JOSEPHINE SÅSOM KRONPRINSESSA AF SVERIGE OCH NORGE.

Det följande året, 1813, under det stora fälttåget mot

Napoleon, slöt sig Bernadotte till de förenade härarna med

en styrka af tjugufemtusen svenskar — en liten styrka,

det är sant, men likväl nära två gånger så stor som den

här, med hvilken Gustaf Adolf landsteg på Tysklands kust.

Och Bernadotte gjorde mer än detta. Under ett möte

mellan Bysslands czar och Preussens konung uppgjorde han

planen till hela fälttåget.

Napoleons gamle marskalk kände instinktlikt, hvilken

taktik hans förre chef skulle följa, och visste på pricken,hvilket krigföringssätt bäst egnade sig till att utmatta och

besegra honom.

De allierades styrka delades i tre armékårer. Den

nordligaste af dessa, hundratusen man stark, anfördes af

Bernadotte i egen person. Småningom slöto sig de tre

häraf-delningarna tillsammans omkring den store kejsaren. De

stängde för honom vägen till Berlin, de omringade honom

vid Leipzig. Sedan följde de blodiga striderna omkring

denna stad, Leipzigs stormning och intagande genom de

förbundne, Napoleons olyckliga återtåg öfver Bhen, hans

korta och förtviflade strid på Frankrikes mark, hans

fullständiga nederlag och hans tronafsägelse.

Då czar Alexander och konung Fredrik Wilhelm

sammanträffade med Bernadotte i Leipzig, omfamnade de

honom och kallade honom sin räddare. Napoleon själf sade

till den svenske generalen Sköldebrand, som blifvit

tillfångatagen af fransmännen: »Ingen i hela världen har gjort mig

så mycket ondt, som er kronprins.»

Helt säkert ligger det inom möjlighetens område, att,

om Bernadotte icke blifvit vald till kronprins af Sverige,

Napoleon skulle hafva dött på Frankrikes tron, och ej å en

ödslig klippö midt i oceanen. Och huru olika skulle ej

Europas karta sett ut i dag! Huru olika skulle ej

ställningen i Europa vara!

Det är ett anmärkningsvärdt faktum, att, under det

att alla bröder, slägtingar och gunstlingar, som den store

Napoleon satte på gamla eller nya troner i Europa,

förlorade sina kronor och herradömen, däremot Bernadotte, som

mottog ett rike tvärt emot Napoleons önskningar och vände

sina vapen mot honom, blef q var på tronen, lade Norges

krona till Sveriges, uppnådde den höga åldern af öfver åttio

år och dog som konung.

Men husen Bernadottes och Bonapartes historia har

en annan sida, som är särskildt fortjent att tagas i

betraktande. Den grymmaste handling, Napoleon någonsin

gjorde sig skyldig till, var att stöta från sin tron, sitt

hem och sitt hjärta sin ungdomskärleks brud, den sköna

och älskande Josephine. Och för hvilken orsak, om ej för

att kunna knyta förbindelse med ett af de mäktigaste husi Europa och grundlägga en dynasti, som kunde blifva

beståndande? Maka, kärlek, hjärta, hem, ja allt, som var

bäst i hans väsen, offrado han på sin ärelystnads altare för

att grundlägga en napoleonsk dynasti.

»Människan spår, och Grud rår.» Napoleon själf, hans

ende son och hans brorson hafva alla blifvit stötta från

Frankrikes tron. Och familjen Bonapartes sista möjliga

hopp slocknade för en vildes spjutstyng, då den unge

prinsen blef dödad i Zululandet; men en ättling i rätt

nedstigande led af den frånskilda, förskjutna och förkrossade

Josephine sitter på tronen ännu i dag och bär två

konungarikens kronor. Ty Josephines son i hennes första gifte,

Eugéne de Beaubarnais, blef gift med prinsessan Augusta

af Bajern. At dem föddes en dotter, som Eugéne uppkallade

efter sin moder. Då den lilla Josephine hade vuxit upp

till en skön ungmö om sexton år, blef hon förmäld med

Oscar den förste, Bernadottes ende son — och med tiden

moder till konung Oscar den andre.

»Herrens qvarn mal sakta, men säkert.»KAPITEL XLVI.

MARSTRAND.

n förändring i Förenta Staternas styrelse föranledde,

att jag måste lemna min post i Sverige i Juni

1885. Den följande hösten och vintern tillbragte

jag i Amerika, men när våren återkom, kom med

den en oemotståndlig längtan efter nordens långa

sommardagar och ljusa sommarnätter.

Jag erfor nu samma känsla, som måste röra sig hos

sjöfåglarnes väldiga skaror, när de flyga åstad på sin långa

vårflyttning mot polen. Jag for därför öfver oceanen för

att tillbringa min sommarledighet i det gamla, kära Sverige.

En vacker Julimorgon år 1886 befann jag mig på

däcket å den snabba ångaren Vestkusten, hvilken letade sig

fram norrut genom den irrgång af skär, som kransa

Sveriges vestkust.

Plötsligen utbrast en vän: »Där ha vi Marstrand.»

Då jag vände blicken mot norr, fick jag se ett högt grått

rundtorn, som reste sig öfver kustens klippmassor och

skådade ned på det stormiga Kattegat.

Tornet blef högre, i samma mån vi närmade oss intill

det. Högt uppe på framsidan blickade halfcirkelformiga

skottgluggar ned på oss, likt halfslutna ögon på en nordisk

rimturs, bastioner sprungo fram nedantill, och uppe på

vallarna hotade kanoners gap.

Vi segla in genom en smal ränna, som öppnats

mellan klipporna för femtio år sedan, för att gifva den tidenssmå kanonbåtar af trä tillfälle att draga sig tillbaka under

skyddet af fästningens kanoner — och nu utbreder sig för

våra blickar staden Marstrand; dess bus med de röda

tegeltaken, dess gröna trädgrupper och det fyrkantiga b vit a

kyrktornet, allt samladt nedanom klippbranten.

Den första känsla, som bemäktigar sig en

amerikanare, då han nalkas Marstrand, är öfverraskning, i

förening med en viss oro. Har man blifvit illa underrättad?

Man ser sig förgäfves om efter ett större hotell, bknande

dem, som vi känna till vid Coney Island, Isles of Sboals

eller Mount Desert.* Ingenting sådant står att upptäcka.

Här finnes en småtreflig fiskarplats, där ingen enda byggnad

MARSTRAND.

böjer sig öfver de gammalmodiga stugorna, utom kyrktornet

samt Carlstens fästning, bister att skåda, och man känner

sig icke böjd för att fråga efter rum på någotdera stället.

Men resehandboken säger oss, att fyratusen gäster

besöka Marstrand under sommarens lopp. Det måtte också

vara sant, ty, när Yestkusten glider fram långs kajen,

strömma flockar af menniskor ut från de trånga gatorna

och ned till landningsplatsen för att taga emot oss. Det

kan icke vara stadens inbyggare. Flickor i nätta

sjömanshattar och blåa matrosdrägter, med garnering af breda hvita

band, och herrar i spatserkäppar och smertingsskor höra

bestämdt icke till den svenska kustbefolkningen. Det är

flanerande sommargäster. Så vackra flickorna äro med sina

* Större badorter i Förenta Staterna vid Atlantiska hafvet.blåa ögon och sitt bloncla hår samt kinderna blossande efter

gången och smått purprade af solljuset, som flödar ned på

dem genom de röda parasollerna!

Nu lägges landgången ut, och öfver den strömma

passagerarne. Hvilka varma helsningar de få af vänner på

stranden! Hur ofta man får höra: »Välkommen,

välkommen, min lilla, snälla vän!» Sådana handtryckningar och

vänliga klappar, i förening med småleenden,

nickningar och kyssar, kan man knappt

bli vittne till annorstädes än i Sverige.

Men huru är det ställdt med hotellet?

Jag kommer ihåg, att vid mitt besök i den

världsberömda sidenfabriksstaden Lyon jag på qvällen samma dag,

jag anlände, gick ut på vandring utan någon vägvisare och

öfverallt sökte efter en stor fabriksanläggning, en sådan

som i Lowell, Lawrence eller Lewiston. Ej en enda

fabriksbyggnad var till finnandes. Hur kom det sig? Jo,

hvarenda en af de många tusen sidenväfvarne och sidenväf-

ALPHYDDAN.verskorna arbetade i sitt lilla hus eller rum, och på det

sättet var hela Lyon en enda stor fabrik.

Och hela staden Marstrand är ett hotell eller rättare en

hyreslägenhet. Prospekten för Marstrands hafsbad ger vid

handen, att ))inbyggarne lefva för och på gästerna». Detta

kan ju anses för ett något drastiskt uttryckssätt, men hvad

rum angår, så har det nog sin riktighet, att invånarne

lemna hus och hem åt de besökande, och hvar de under

tiden göra af sig själfva, är en gåta, som det aldrig lyckats

mig att lösa.

Jag fick snygga och trefiiga rum samt det bästa af

allt, en beqväm säng, i byggmästaren ^ndréns hus. Detta

låg alldeles bredvid kyrkan, och det beredde mig särskild

trefnad, framför allt om nätterna, om jag händelsevis var

vaken, att höra, huru den gamla klockan i det stora,

fyrkantiga tornet slog qvarterna i hög diskant och sedan, när

slaget för fjärde qvarten ljudit, dundrade fram timmen i

djup baston.

I Marstrand stänger en hvar dörren, när han går ut,

men hänger hvarenda gång nyckeln på en spik bredvid.

Man behöfver vid en svensk badort icke låsa in någonting,

och dörren låser man blott och bart, på det att nyckeln,

som hänger bredvid den, må för besökande tillkännagifva,

att man ej är hemma.

Då jag gick utför den med breda fyrkantiga stenar

belagda storgatan, kom jag till en liten park, rikt

skuggad af rader med ståtliga träd. Där »blåser», som

svenskarne fullt korrekt uttrycka sig, en dubbel

messingsqvar-tett, och där tager den fina världen om morgnar och aftnar

sin promenad.

Jag gick upp för en backsluttning vid ena sidan af

parken och spisade middag i en ljus och luftig paviljong,

med namnet »Alphyddan». Den obetydliga höjden

rättfärdigar knappast det upphöjda namnet, men den goda mat,

som där serveras, kan göra den fortjent af ett högt

vitsord. De flesta badgäster intaga där både frukost, middag

och qvällsvard. Till det stället äro ock förvisade all

matlukt, allt slamrande med tallrikar och allt skratt och sorl,

som stundom förekommer vid en sen middag eller supé.Men häremot gör ingen några invändningar, ty hvad som

försiggår vid Alphyddan kan icke störa en i den långt

af-lägsna kammarens stillhet.

Nedanför parken ligger »Societetshuset» — en stor och

hög sal, med estrad och läktare, omgifven af läs-, samtals-,

toalett- och biljardrum. I Societetshuset dansas det hvar

Onsdag och Lördag. Där hållas kalas och anordnas

sällskapliga samqväm, och där, inom fyra väggar, eller på de

breda öppna platserna utanför, har Marstrand sin

samlingsplats och sitt högqvarter.

SOCIETETSHUSET.

Ä andra sidan om parken kommer man upp till en

höjd på en brant och mödosam väg, åt hvilken

svenskarne gifvit det passande namnet »Dygdens stig». Vägen

bredvid nedanför höjden är jämn och har fått det lika

lyckligt valda namnet »Lastens bana».

Nära ångbåtens tilläggsplats finnes en annan park,

benämnd »Paradiset» — fastän jag aldrig kunnat förstå,

hvarifrån den fått ett så himmelskt namn. Här blåser musiken

från åtta till nio på morgnarna, och hit kommer hela

världen i Marstrand för att dricka alla möjliga slags helso

vatten — naturliga och artificiella — samt skaffa sig matlust

till frukosten genom att arla i morgonstunden vandra

omkring i Paradiset.Det är i sanning »det förlorade paradiset», om man

lem nar parken, isynnerhet ifall man följer »lastens bana», men

nnder frukosten tröstar man sig med, att man kan vända

åter på »dygdens stig» och njuta af »det återvunna paradiset».

Om man är hågad för en promenadtur, kan man

taga mer än en sådan på denna kuperade, luftiga ö, och

när det blåser vestanvind, försummar man nog icke att

ströfva öfver de klippbranter, som resa sig öfver det vida

Kattegat, och betrakta, huru vågorna här och där bryta

sig mot bergsuddarna. För blicken sträcker sig Kattegat

oändligt som oceanen, ty hvarken Danmarks sanddyner

eller Korges höga fjäll skymta fram vid synranden,

och när vinden öfvergår till en sakta sommarbris,

och böljogången efterträdes af en lätt krusning på

| ytan, finnes det ingen plats, där

hafvet ler och glittrar i solskenet

med en sådan glans, som utanför Marstrand.

Långs hamnkajen är en hel flottilj af segelbåtar

förtöjd. De ligga där sida vid sida, med fören intill

sten-kajen, och det är uppfriskande att läsa deras klingande

nordiska namn, då man vandrar där framåt — Gudrun,

Ingeborg, Svithiod, Erik, Svea, Svalan.

Svalan ser trefligast ut, i det att sätet helt beqvämt

kröker sig kring aktern. Vi hoppa i och glida ur sundet

ut i öppna sjön. Brisen friskar till, och vi sticka rätt upp

i vinden och gunga mjukt på de rullande vågorna,

ämnande oss till de fruktade Pater-Noster-skären, hvilka kanta

horisonten på en sjömils afstånd.Hamnskär är det största af dessa skumomhvirfiade skär.

Där reser ett fyrtorn af järn sin höga byggnad mot skyn.

De järnfasta stagen, sträfvorna och pelarne, som uppehålla

fyren, förefalla lätta och bräckliga som spindelväf, och det

lodräta röret i midten, inom hvilket trappan är byggd,

synes icke större till sin omkrets än den blyertspenna, med

hvilken jag skrifver. Yid foten af fyrtornet ligger

fyrvak-tarens hus, bygdt af sten och hvitrappadt, och strax bredvid

två små röda torn; det ena innehåller mistklockan och det

andra vindspelet, som sätter i rörelse klockan, hvilken slår

sina varningsslag för den mistomtöcknade seglaren. Allt

annat är sten, haf och skummande bränningar.

Då vi seglade närmare, sågs en lotsbåt — med den

breda röda randen löpande nedför midten af seglet och lastad

med oljefat — lägga bi i lä af skäret, och då vi lovade

upp, lopp en karl ut från fyren emot oss med en tågrulle

i handen och gjorde min af att vilja kasta en ände till

oss, men vi skakade på hufvudet, viftade med handen till

afsked, vände med Svalan och seglade raskt hemåt för

sträckta skot.

En qväll i Augusti mojnade den susande vestan vinden

ut till stiltje; i norr voro skyarna genomträngda af

afton-rodnadens glöd; högt uppe i luften sågos tunna cirrusmoln,

hvilkas fina väfnad nästan tycktes vara ett verk af

ängla-händer, lysa klart, som det finaste silfverskir, och så skulle

de lysa, hvita, klara och genomskinliga hela natten igenom,

tills de rosenfärgades af gryningens ljusglöd. Yattnet i

sundet låg slätt och jämnt som olja, återspeglande rodnaden

på himmelen. Klockan nio gled en segelbåt, festligt

upplyst af lanternor, ut i den ljusa skymningen, och musiken

ombord blåste en nordisk melodi. Hvarenda båt i

hamnen följde med. Ehuru det icke var någon vind, voro

seglen hissade. Ett årtag då och då förde båtarna framåt efter

musiken. Hvilka trolska och sällsamma uppenbarelser från

det aflägsna nordanlandet bildade icke dessa små båtar

med sina låga master, sina mörka sprisegel och sina

klumpiga skrof, där de aftecknade sig mot den ljusa himmelen

i norr eller de dunkelgråa klipporna. Längre bort voro

roddbåtar, rundtorn behängda med kulörta lyktor, ochombord sjöngo glada sällskap sina fosterländska sånger.

Alla menniskor voro ute; den långa kajen var fylld af en

beundrande mängd, som rörde sig framåt midt emot

musiken och med kraftiga handklappningar helsade hvartenda

stycke.

När säsongen stod på sin höjdpunkt, höllo de

älskvärda damerna en basar för åtskilliga välgörande ändamål.

Vid femtiden på eftermiddagen skred ett tåg fram

genom parken. I spetsen gick gudinnan Svea, som föreställ-

SÖDRA BATTERIET VID MARSTRAND.

des af en vacker flicka från grannstaden Göteborg, klädd

i de svenska färgerna — blått och gult — och vid hennes

sida gick frihetens gudinna i gestalt af en behaglig ungmö

från Amerika, i en klädning med stjärnor och strimmor

och med en frygisk mössa på hufvudet.

Jag erinrar mig icke någonting i det glada och lysande

tåget så bra, som »hästen i Marstrand» — ett mycket

saktmodigt — för att icke säga modstulet — djur, som helt

stilla skred fram i truppen, föga anande, att den hade

blif-vit ryktbar i sin egenskap af den enda hästen, men också

utan tvifvel kännande den enslighet, som måste vara förenad

med ryktbarheten, eftersom den i sjutton år hade varit skild

från alla medlemmar af hästslägtet.

T ho ma 8, Från Slott till Koja.

Parken var omgifven af stånd, i livilka spådomar

meddelades och dryckesvaror såldes, och där fanns äfven en båt

— en verklig sjögående båt — hvilande på trästöttor och

med seglen hissade, där barnen kunde gå ombord för en

ringa penning och fiska öfver relingen med riktiga

fiskkrokar, refvar och sänken, få napp och därtill draga upp

riktiga fiskar, hvilka en tillmötesgående fiskare, som höll sig

gömd under båten, i väl valda ögonblick satte fast på

kroken.

Därpå följde tablåer i societetshuset och, såsom

afslutning på det hela, en stor bal, vid hvilken frihetsgudinnan,

trogen sina färger, dansade den amerikanska Boston.

Nettoinkomsten af festligheten var ett tusen dollars i klingande

mynt, hvarmed de välgörande damerna — och de

välgörande ändamålen — kände sig tillfredsställda.

En morgon steg jag ombord på ångfartyget Uddevalla

och ångade uppför den långa Udde vallafjorden, hvilken

löper långt in i hjärtat af landet. Ångfartyget var särskildt

väl anordnadt för att hindra en och hvar att se någonting

af det landskap, som vi foro igenom. Alldeles framför

styrhytten lopp ett stängsel tvärs öfver hela öfre däcket,

och det var så högt, att man nätt och jämt kunde blicka

öfver det genom att stå förtvifladt rak på en liten upphöjning.

Vidare hade de olika hytterna på däck samt soltält och

gardiner fått en sådan plats, att man icke kunde hafva

någon obehindrad utsigt annat än längst akterut. Hvarje

resande känner den ohyggliga skillnaden emellan en utsigt,

som aflägsnar sig och förtonar, och en, som närmar sig och

uppklarnar.

Jag skaffade mig en stol och gick för-ut samt tog plats

bland passagerarne på fördäcket. Men nu kommer

styrmannen. Han lyfter på mössan och säger, att han tror

sig kunna anvisa mig en plats, med hvilken jag skall bli

mera belåten, och frågar, om jag vill vara så god och följa

med honom.

»Ja visst.» På öfre däcket har han ställt en hög

kontorsstol med tre ben och sitsen skrufvad högt upp medelst

den stora träskrufven i dess midt. Beqvämt uppflugen på

denna pinne, njuter jag af hvarenda utsigt, medan den höga

skärmen skyddar mig mot blåsten. Det är visst och sant,

att svenskarnes artighet och deltagande vänlighet finna väg

öfver alla stängsel, som kanna resas.

När vi kommo längre in i landet, började de väldiga

klippmassor, som bilda fjordens strandväggar och öar, att

visa fläckar med grönt och här och där spridda grupper af

tallar, som med möda höllo sig fast vid den magra

jordskorpan. Blåkullen, en bergshöjd, kring hvilken afstån det

svepte en blånande mantel, lyfte sin runda klipphjässa

majestätiskt öfver vikens djupa vatten.

Yi anlöpte den skogbeväxta Stenungsön, där alla

sommargästerna kommo ned till den lilla bron för att skåda

på oss, och lade sedan till vid den nya badorten

Ljungs-kile, där festliga flaggor svajade från de vackra villorna

på backsluttningen, och två träsoldater, uppställda på ett

klippskär, höllo vakt om stället, och ångade sedan vidare

till Grustaf sberg. Där reste sig en hög lnnd af jätteaskar,

ekar och björkar; vid deras fot var en grön plan med

slingrande gångar, beqväma soffor och här och där

framskymtande röda parasoller. Hvilken skillnad emellan Marstrands

blåsiga klippor och denna fridfulla, skuggiga lund!

Jag sjönk ned på en inbjudande soffa, vinden susade

i trädtopparna öfver mitt hufvud, och jag kunde se fjordens

vatten, som häfde sig till hvita gäss midtför den trånga

ljusningen mellan trädstammarnas långa rader.

Nu kom en lång och smärt flicka gående förbi, och

just som jag inom mig kännetecknade henne såsom en

»smultronblondin»,* ropade hon till en ledsagare: »Oh, come

along!» (Kom, kom). Så underligt engelskan ljöd i

den svenska lunden! Därpå framträder en hedervärd herre

i hvit väst och svart bonjour och presenterar sig såsom

borgmästare i Uddevalla, hvilket ligger omkring en

tredjedels mil längre in, vid innersta änden af fjorden, och

erbjuder sig artigt att följa mig dit och visa mig staden.

En vacker dag klef jag uppför klippbranten vid

Marstrand till den bistra gamla fästningen — Carlsten. Jag

blef öfverraskad att se den stora ytvidd, som var inneslu-

* Ett i Amerika brukligt uttryck om ett rödhårigt fruntimmer.

HAMNEN VID MARSTRAND. — NORRA INLOPPET.ten inom dess murar, de rymliga fästningsgårdarna och de

höga bastionerna. På somliga ställen äro murarna sprängda

i den fasta klippan, på andra åter byggda af granit med

vackert afslutade kornischer.

Carlsten är icke på minsta sätt någon ruin, utan en

väl bibehållen fästning från en försvunnen tid, med kanoner

i skjutposition och gaifelformiga järnstöttor alltjämt stående

vid själfva ingången, till bruk för vakterna — att lägga

musköterna på — och blott en enda soldat, en

tillsynings-man, finnes q var i hela fästningen. Hvilket högt fäste vid

hafvet har icke denne gamle vaktare till residens!

Från murarna har man en vidsträckt utsigt öfver de vilda

bergmassor, hvilka, strödda huller om buller långs kusten,

bilda skärgården, med mer än en strimma af djupblått

vatten liggande i stilla frid emellan skären, och när man vänder

sig åt vester, far blicken öfver det öppna Kattegats vida yta.

I Marstrand kan man få alla slags bad, varma och

kalla, jämte gnidning och knådning med hafstång eller gyttja

från hafsbottnen, eller ock kan man hoppa i sjön.

Simbad-huset täcker ett godt stycke land eller snarare vatten, ty

det reser sig helt och hållet ofvan sjön och hvilar på

järnpelare, som äro fästa i bottnen, och sålunda är en stor

fyrkantig del af viken inhägnad af detsamma. I den stora

bassängen kunna samtidigt femtio karlar bada, dyka och

simma utan minsta olägenhet och utan den ringaste fara,

att någon af deras "vackra moitiéer på sista qvällens bal

skall störa eller skrämma dem. En hvar har ett litet rum

att kläda sig i, och alla rummen öppna sig ut åt en

platform eller ett galleri, som löper rundtomkring, på ungefär

tre fots höjd öfver vattnet, ned till hvilket leda trappor,

anbragta på passande af stånd. Det finnes icke ebb och

flod i Kattegat, så att vattnet i bassängen i regeln håller

sig vid samma höjd — en stor fördel. Ett likadant

badhus afsedt för fruntimmer ligger bredvid herrarnes.

En hvar går eller hoppar i vattnet klädd helt och

hållet au naturel, och detta sätt att taga hafsbad sjmes mig

hafva åtskilliga företräden framför det, som brukas hos oss,

där man måste ikläda sig badkostym, springa ned öfver

en bred strandbrädd, vada ut i vattnet steg för steg och

»få en ny afkylning för hvarje tum af ens kroppslängd samt till

råga på allt känna sand emellan tårna en hel vecka efteråt.

Hafsvattnets temperatur vid Marstrand är omkring

+ 18° C., luftens vanliga temperatur, allt under

högsommaren, omkring + 20° C. Ar det möjligt att uttänka en

angenämare värmegrad i det ena eller andra af seendet?

Temperaturen är här föga olika under dagen och

under natten. Marstrand har ett gynnsamt läge vid en

framskjutande krök af kusten, nära en mil från det egentliga

fastlandet. Det är i själfva verket en stor klippö, något

mer än en fjärdingsväg i omkrets. Den stora klippan

upphettas af solen under de långa sommardagarna och lemnar

ifrån sig den sålunda magasinerade värmen under

sommarnätterna, då det är ett ljufligt nöje att vandra utom hus,

blicka på de ljusa skyarna och inandas den balsamiska,

genom utstrålningarna från klippan värmda, luften. Klimatet

är så mildt och jämnt, att Marstrand kallas »det svenska

Madeira».

Det är nöjsamt att sitta på klipporna längst ute vid

hafvet och blicka ut öfver sjön. Vestan vinden blåser från

Kattegat sakta in åt land, och man kan sitta där timtals,

säll, lugn och nöjd, och hvila på en gång sin utmattade

kropp och sin trötta själ.

Midt på stranden åt hafssidan öppnar sig vid

Marstrand en bugt. Denna är i söder begränsad af en rad

klippholmar. Där jag sitter å branten of vanför, ser jag

tre familjer ej drar, som simma omkring och söka sin föda

långs den södra stranden. De hafva samtliga, både de gamla

och de unga, en rödbrun färg, liknande haf stån gens —

icke en enda h vitfläckig, grann hane finnes ibland dem.

Ty just som ungarne krypa ur skalet och börja snattra om

natten, säger pater familias: »Hvad för slag? Det här

är något, som jag icke beräknat. Det står icke i

äkten-skapskontraktet.» Och nu samla sig alla patres familiarum

i skärgården och hålla ett protestmöte. De komma

öfverens om, att de icke kunna tåla sig med det, skocka sig

tillsammans och flykta milsvidt ut åt hafvet mot norr till,

där de bilda en ungkarlsklubb och så njuta frid och ro

för återstoden af sommaren med den fullständigaste själf-viskhet, som ejdervärlden känner, och utan ringaste tanke

på de älskade och mistade. Hvilket lyckligt sällskap

ejd-rar, som så kunna fara vind för våg med sina husfaderliga

pligter!

Alltså blir den mörkbruna honan lemnad hemma med

sina mörkbruna barn, och jag märker, när hon simmer långs

stranden och lär ungarna att dyka ned efter de saftiga

musslorna, att hon uppfostrar dem noggrant efter sina

åsig-ter, och kanske till och med är ganska belåten med, att

hennes late, vackre och onyttige herre och man håller sig

undan långt ute på hafvet, där han icke kan gifva några

dåliga exempel åt hennes lilla flock af bruningar.

Segelbåtar med ett och annat gladt lag i glida fram

öfver vågornas kammar. Man kan uppfånga en skymt af

en röd sjal eller en fladdrande hvit näsduk eller höra en

stump af en svensk sång. Brisen friskar i, och båtarna

segla framåt med lif och lust. Låga, dimmiga, hvita skyar

hvälfva sig upp öfver hafsranden och komma framdrifvande

öfver mig. Dagen är het, och huru svalkande fläktar icke

hafsbrisen på pannan! Nu skjuter en pipare förbi, på flygt

söderut. Jag hör hans välkända, gälla hvissling, blickar

upp och får syn på honom, just som han sveper förbi inom

skotthåll. Yi äro ej längre komna än till midten af

Augusti, men fåglarne flytta redan till sina vinterbostäder i

södern. Ljungen är i full blom, och hvarenda liten

moss-beväxt klyfta och fördjupning emellan de gråa klipporna är

höljd i kejserlig purpurskrud, bildad af otaliga små blommor.

Jag möter en munter svärm flickor, som gå genom

S:t Eriks park, en liten grön lund emellan

gråstenshäl-lar. Flickorna i Sverige se alltid lyckliga och nöjda ut,

och deras anleten äro alltid just färdiga att vidga sig till

ett behågligt småleende. Yackert ljust hår hafva de också.

Jag känner ingenting mer intagande än de krusiga,

nedringlande lockar, som svälla fram från en svensk ungmös

slätt uppkammade hakhår och bölja, som fint gyllene silke,

öfver hennes rosiga och hvita nacke.

I Sverige är det »skapelsens herre», som helsar först.

En dam kan aldrig vara nog ohyfsad eller djärf att taga

initiativet i helsning. Där går hon, ett stycke på sidan omer -— den flicka, som ni dansade med i går afton. Hon

blickar rakt framför sig, alldeles så, som hon blifvit

uppfostrad att blicka, och hon är färdig att gå förbi, utan

ringaste tanke på, att ni finns till. Ni tänker kanske, att hon

ser bara hvad som är i vägen för blicken. För ingen del.

Hon har alltid åtminstone en half cirkel under sina ögons

iakttagelse. Sätt henne på prof! Hon är långt borta på

stigen och nästan förbi. Ni gör med handen en rörelse

mot hatten, och då vändes mot er hennes vackra, strålande,

småleende ansigte, lika piggt, som bogen på er jakt, när

ni lägger rodret i lä för att

vända, och hon bugar sig,

lik en Diana, just i samma

ögonblick, som ni lyfter på

hatten.

Högt uppe på

bergskrönet, icke långt nedanför

fästningens bistra murar, stod en

beqväm bänk i en vrå, som

erbjöd en vidsträckt utsigt.

Jag hade styrt mina steg till

den bänken åtskilliga gånger,

men alltid funnit den

upptagen af en herre i grå

öfver-rock. En morgon gick jag

åstad utan att först frukostera och fann bänken ledig. »S:t

Erik» var inbrändt i den med svarta bokstäfver. Detta var

icke namnet på herren i den gråa öfverrocken, utan på en

helt annan och mera känd herre, som dött för fiere

hundra år sedan, och hvilkens namn hade upptagits af ett

he-dervärdt Marstrandssällskap, som har till sin uppgift att

sätta ut bänkar på vackra ställen, plantera parker och

anlägga trefliga vägar. Inskriften ))S:t Erik)) skrämde mig

således icke det ringaste; det var i själfva verket

likbety-dande med ))välkommen)), och det var med en känsla af

glädje, jag satte mig ned och i fulla drag njöt af den

storartade utsigten öfver hafvet.

Nu kommer med buller och bång en svärm gossar,

bärande leksaksbåtar, med hvilka de skola anställa en seg-

EN LYCKLIG MARSTRAXDSFAMILJ.lats i saltvattensdammen nära Tåudden. De stiga ned på

berget i motsatt riktning mot den, hvarifrån jag gått upp,

och måste hafva klättrat upp för fästningshöjden från

staden.

Ja, de gingo för att hafva en glad stund, det gjorde

de. Och hvilken af båtarna var snabbast? »Jo, den stora

båten, som Nils hade fått.»

»Men ser ni den lille pojken, som just nu kommer

fram förbi branten med den där ofantligt stora båten?

Tänk, den båten är byggd alldeles som en riktig en —

icke urhålkad, utan hopsatt, ni vet, och den ensam går

utanpå hela Marstrand.»

Och så kila de framåt till saltvattensdammen. Ar

icke lifvet trefligt? Jo visst — åtminstone för gossar.

Kanhända i högre grad än för herrn i den gråa

öf-verrocken. Han kommer nu spatserande på vägen med en

solskärm öfver hufvudet. Han ser mig icke, förrän han

kommit alldeles inpå mig, och då låtsar han genast icke

alls se mig, utan går förbi fullständigt likgiltig, såsom det

tyckes, utan aning om min tillvaro och utan att kasta en

enda blick åt sin kära bänk, endast gnolande på en

gammal visa, där han vandrar framåt nedför vägen, och ändock

hade han hela tiden mycket väl reda på hvad jag tänkte,

och jag hade reda på de mörka och förtviflade tankar

på att stiga tidigt upp följande morgon, hvilka jagade

hvarandra i hans upphettade hjärna.

Midt framför mig, på omkring en sjömils af stånd,

ligga de fruktade Pater-Noster-skären, som vi besökte

häromdagen, med Hamnskärs fyr däruppe i det fina nätverket,

men rundtomkring till venster och åt sydvest i en obruten

synlinie det oändliga hafvet. Öfver dess jämnade yta

fläktar den milda sommarvinden in emot land.

Bäst som jag drömmande blickar utåt hafvet, väckes

jag plötsligt upp ur mina drömmar af en liten bofink, som

under gladt q vittrande kommer f ramhoppande öfver berg

och ljung. Den kilar muntert på, hoppar allt närmare och

närmare, sätter kokett hufvudet åt ena sidan, hoppar i en

annan ställning, vrider igen på hufvudet och qvittrar på

ånyo, sägande som så: »Hvad är det för en karl, som sit-ter så stilla där på bänken? Är han död eller lefvande?

Det skulle jag just vilja veta.»

En liten gulbrun hök kommer framkilande, vacklande

i sin osäkra flygt. Vid denna syn upphör den lilla,

näb-biga bofinkens nyfikenhet, och den skyndar i väg utan att

säga farväl.

En vacker morgon hoppade jag i den förträffliga

slupen Svalan och styrde upp långs norra stranden af

Udde-vallafjorden. Hvilken treflig »vrå bland bergen» är icke

Bäckevik med sina röda tegeltak inbäddade bland träd, som

TÅUDDEN.

stå grönskande och lummiga i den mörkgråa klippans

uppspärrade gap!

Men hör — ett ljud af slag — klapp! klapp! klapp!

— i skarpt staccato når mitt öra. Vid en liten

sötvattens-pöl helt nära hafvet hålla tre svenska bondflickor på att

klappa sin byk. De ligga på knä vid randen af pölen och

bulta med jämna, kraftiga, praktiska slag af träklubbor de

sista vattendropparna ur klädpersedlar, som redan äro bykta

och sköljda.

Två af flickorna resa sig upp, skugga för ögonen med

händerna och titta på oss, då vi segla tätt förbi dem. Jag

viftar med näsduken; ögonblickligen vifta de till svar, ochsedan stå de qvar, skrattande ock viftande, tills de försvinna

ur vår åsyn, när vi segla förbi Rödberget. Här sluttar

berget sakta ned mot stranden, ock på den glatta källen

upptäcker jag kela rader af stora k vita tecken, lika

fornnordiska runor, målade på bergets sluttande plan. Jag

försöker fåfängt att gissa mig till deras betydelse. Men

skepparen Ernst Jonsson, som sitter i aktern, med rorpinnen i

kanden, ger till ett lätt skratt ock säger: »Kors, det är

klädesplagg, som lagts ut på källen för att torka.» Så

förköll det sig verkligen också, ock nedanför sågs en

annan grupp af tvätterskor, k vilka vredo ock klappade

återstoden af byken, skrattande ock sladdrande på det

förtroligaste. Det var tydligen tvättdag utefter kela Udde

vallafjorden. »Men det är icke alla bergkällar, som duga att

torka kläder på», sade skepparen. »Hällen måste antingen vara

släta stenen eller också bära litet grönt. Det finns en gul

mossa, som växer nästan öfverallt på bergen, ock om

kläderna komma i beröring med den, så bli de alltid fulla

med gula fläckar.»

Yi seglade framåt till Mölnebo Strand, en bred vik,

som skär in i ön Tjörn, med en dalkjusa af odlad jord

emellan stranden ock berget ock två stadiga röda kus med

kvita fönsterkarmar ock en större kvit taklist, liknande

ett upp- ock nedvändt Y, utefter båda sidorna af taket

på gafveln. Här vände vi med Svalan för att segla kemåt.

De dystra gråa bergen på vestkusten visa sig nu från sin

bästa sida, prydda som de voro med purpurstrimmor ock

prickar af blommande ljung.

I en liten grön sänka i det gråa berget stod

Rönnängens kapell. Det fanns knappast tillräckligt rum att kila

in det mellan käkarna på berget, kvilket på båda sidor reste

sig högt öfver dess tornspira. Det låg i den trånga

öppningen, lik en barnleksak, som blifvit ditlagd ock glömd.

Marstrands längst bort liggande låga berg, där dess

yttersta punkt sänker sig i sjön, kar fått det betecknande

namnet Tåudden. När det blåser frisk vestan vind, samla

sig därstädes herrar ock fruntimmer för att se, huru

vågorna bryta ock skummet stänker upp ock fraggan yr i

stora, hvita, ulliga bollar öfver Tåuddens glatta yta. Enstor del af vägen dit går öfver släta berget, och det finnes

icke mera behof att anlägga en väg, än om det vore

ett marmorbord. Men man kan ju ändock gå vilse,

likasom man kommer ur sin kosa på kafsytan. Vi få därför,

när vi lemna S:t Eriks park se ))— ^°lj —»

och sedan en lång

rad cirklar — sålunda:

»oooooo. o»,

KÄRLEKENS GROTTA.

målade hvita på den

glatta bordsskifvan af det

berg, öfver hvilket man

nålsögat. vandrar. Detta betyder,

såsom mina benägne och

snabbtänkte läsare genast fatta: följ i pilens riktning de

runda fläckarna, och på det sättet, när man går på från

den ena cirkeln till den andra, kommer man säkert fram

till udden. Vandringen påminde mig alltid om, huru jag

letade mig fram i Maines skogar med hjälp af

bläcknin-garna på träden.

När man går uppför sluttningen från S:t Eriks lund,

möter där en liten vattensamling, liknande en blå grop påbergets kind. Hvilken liten treflig puss! Alltid leende,

krusig, veckad, blå, strålande och solljus, speglande himlen

ocb lekande med vestan vinden.

Vidare finnes där Nålsögat, genom hvilket man passerar

för att taga sig en promenad utefter vestra stranden, och

har man lust att klättra uppför den branta sluttningen

nära badhusen, kan man träda in i Kärlekens grotta med

dess kalla skrymslen.

Svenskarne sitta timtals på klipporna, utan att göra

eller bry sig om att göra någonting annat än se ut öfver

hafvets vida, jämna yta, höra vågornas sakta sqvalp mot

stenarna, iakttaga bränningarnas ständigt vexlande lek, där

de stiga, brytas och skumma — så att den blåa vågen

lyfter sig till genomskinligt grönt öfverst på den tunna

kammen, täcker sig med skum och rullar öfver ända i fradga,

för att slå mot klippan och stänka mot höjden i ett regn

af perlor. Och hvad kan tal eller arbete hafva att beställa

under detta upplyftande betraktande af hafvet? Själfva

betraktandet är nog, det fyller hela vår själ, och om det kan

finnas rum för någon ting annat, så är det endast för en

förhoppning: »Ack, att vi alltid hade sommar, alltid

inbjudande stränder, och att vi alltid vore unga!»

Det var med saknad, jag lemnade Marstrand och tog

farväl af detta angenäma, helsogifvande ställe. Men om

någonting kan försona en med af resan, så måste det vara

svenskarnes utmärkta sätt att bringa en afskedshelsning.

De öfverhölja i ordets fulla bemärkelse sina afresande

vänner med blombuketter och kransar. Damerna förvandlas

till vandrande buketter, och herrarne förgätas ingalunda.

Alla menniskor gå ner till bron för att se er afresa. De

stå där småleende och nickande, tills ångbåten lägger ut.

Därpå springa de blonda skönheterna i rask fart långs

kajen, tills de komma midt för ångbåten, och då

slänger en och hvar ut sin näsduk med blixtens hastighet.

Mängden tager form af hundratals viftande hvita punkter,

och era nordiska vänner stå och vifta och vifta och vifta

sina välönskningar åt er, tills ni är ur synhåll.

Marstrand, Salve! Yale!KAPITEL XLVII.

LYSEKIL.

ånga andra badorter finnas på Sveriges

vindom-susade vestkust. Mest ryktbar bland dem alla,

Marstrand förstås undantaget, är Lysekil. Denna

plats är kanske mera en helso vårdsan stalt eller

kurort i egentlig mening än flere af de sven-

BADORTEN LYSEKIL.

ska hafskustsanatorierna. I spetsen för anstalten står

Professorn Doktor Carl Curman, hvilken har uppsigten öfver det

hela, och hans anordningar äro så naturenliga och helso-

Thomas, Från Slott till Koja. 38

par lyckliggjorda för lifvet. Godt och

väl med era tretusen och icke en enda

kärleksroman bland dem alla!»

Det var midsommaraftonen 1886,

jag första gången landade i Lysekil. Professor

Curman mötte mig på kajen och ledsagade mig till

sin vackra villa, som är bygd i fornnordisk stil och

af ortens »vitsare», med skämtsam anspelning på

doktorns yrke, blifvit döpt till »Villa medici».

Det egentliga Lysekil är en välmående köping

nära spetsen af den långa Stångenäshalfön och vidt

och bredt känd för sin förträffliga anjovis; men

Professor Curman har inrättat en badort på den

udde, som bortom köpingen skjuter ut i Kattegat.

Här funnos badhus, ett nytt, beqvämt »Societetshus»,

en god restauration och rik tillgång på lägenheter för

sommargäster, ty det var ännu i början af säsongen, och plakat

samma, att en och hvar tycker om att vara under den

skicklige läkarens vänliga vård och lyda hans kloka föreskrifter.

Stockholmarne besöka vanligen Lysekil, medan de goda

göteborgarne samla sig i Marstrand, och emellan dessa båda

badorter eger en viss godmodig täflan rum.

»Vi hafva

tretusen badgäster»,

utbasunar Marstrand.

»Nå, än sen?»

genmäler Lysekil. »Vi

hafva tre splitt nya

förlofningar inom vår

förtroliga krets. Tremed inskriften ))rurn att hyra», voro på ett i ögonen

fallande sätt uppsatta i fönstren i många hus. Jag fann mig

likväl ej behöfva taga någon af de utbjudna lägenheterna,

ty Doktor Curman ställde med en storartad gästfrihet, som

väl anstod kungen i Lysekil, till mitt förfogande en vacker

villa, anlagd högt uppe på berget, hvarifrån man hade

ut-sigt öfver den breda, blåa Gullmarsfjorden med dess

amfi-teatraliskt uppstigande dunkla bergshöjder.

När jag på qvällen satt på min veranda, sågs den

sjunkande solen med sina nästan horisontala strålar ställa

fram i bjärt belysning alla färgskiftningarna i landskapet;

gröna kjusor framskymtade här och där långs den ojämna

bergväggen bortom fjorden, och längre bort i vester

hvi-lade ögat med välbehag på Fiskebäckkils b vita bus, som

stucko fram mellan klipporna. Se’n visade sig ett

präktigt färgspel; de bårda, grå bergmassorna blefvo mjuka

och blå, gingo så öfver till purpur, och öfver hvarenda

dalgång bredde sig en mörk purpurslöja. Då

skymningen inbröt, fördunklades himlen af moln, och en regnskur

föll, men lusteldar kastade sin flammande glöd öfver

klippuddarna långs fjorden, såsom de hade gjort samma natt

tusentals år till ära för midsommarvakan och solguden

Balder.

När man kommer och anmäler sig på restaurationen,

ställer den nätta uppasserskan tre frågor på en: »Vid

hvilket bord behagar herrn sitta? Huru många rätter vill

herrn ha? och »Huru vill herrn bli titulerad?» Hela

hennes sätt visar tydligt, att bon betraktar den sista frågan

som den vigtigaste af dem alla.

Det förnämsta tidsfördrifvet i Lysekil är segling, ett

helsosamt tidsfördrif i sanning. Man kan segla fyra

sjömil upp för den breda Gullm ar sfjorden, man kan leta sig

genom labyrinten af klippor och skär långs kusten i norr

eller söder eller ock hålla vesterut åt öppna bafvet.

Segelbåtarna härstädes äro trettio till trettiofem fot långa, ganska

breda samt säkra och duktiga sjöbåtar. De äro klinkbyggda,

med öfverliggande plankor af en och en half eller två tums

tjocklek, hopsatta med starka spikar och omålade, endast

skrapade och oljade, så att träets naturliga ljusgula färgframträder fullt tydlig. Alla äro slupar ocli kutterriggade,

men skrofvet liknar icke alls den engelska kutterns, ty

det är snarare bredt och fylligt än djupt. De äro

snabb-seglande och kryssa bra. Hela midten af båten är öppen,

med ett säte, som går omkring på tre sidor och kan

rymma ett sällskap om ett dussin eller ett tjog personer.

För om masten finnes en ruff, med en lucka i däcket, och

längst i aktern är i däcket en rund öppning — liknande en

SEGELBÅTAR I LYSEKIL.

brunn — i hvilken skepparen står, då han styr båten,

medan hans pojke sköter focken i för en.

Omkring fyra tio sådana segelbåtar ligga vid bryggorna

i Lysekil. Yid bron n:o 1 äro Lysekilsbåtarna förtöjda;

bron n:o 2 är upptagen af de båtar, som tillhöra de

väderbitna skepparne från Fiskebäckskil på andra sidan

fjorden, medan den sista bron, n:o 3, begagnas af en brokig

samling båtar från alla möjliga ställen i närheten.När man efter intagen frukost kommer ut från

restaurationen, får man se nutidens härdade vikingar stå och

vänta på broarna, medan de hvita seglen på deras präktiga

båtar resa sig där bakom.

Då jag stod och såg på

dem den första morgonen i

Lysekil, kom en splitt ny båt

med fläckfria segel och däck

lovande och gled fram långs

hron. Bestämdt kunde jag

icke få tag i någon bättre båt

än denna. Jag hoppar ombord,

båten faller af, och snart gunga

vi på fjordens klara, blåa

vatten. Framåt går det

alltjämt mellan dunkla

klippholmar och förbi det hvita

fyrhuset högst uppe på Islands Bergs

hufvuds mörka klippbrant.

Nu visar sig framför oss

Gullholmen — en hel klunga

af fiskarstugor uppspetade på

en kägelformig klippa, men

vi lem na detta fiskläge på

styrbordssida, låta bommen

gå öfver och styra in åt

El-löse fjord. Sammetsmjuka

fläckar af odlad jord framträda

här och där, såsom öppningar

i fjordens mörka bergväggar.

Midt i en hvar af dessa gröna fläckar står en röd bondstuga

med rödt tegeltak. En granat infattad i ett smaragdfält och

detta i sin ordning i den kalla gråa graniten! Då vi komma

närmare, få vi syn på den lilla gula stigen, som slingrar sig

öfver gräsmattan från stugan ned till stranden, samt på en

liten i viken utbyggd brygga och en båt till ankars där bredvid.

En fiskarpojke ror förbi, just som vi betrakta taflan,

och en fiskarflicka står i aktern på båten, med en röd mössa

på hufvudet, och lägger ut näten, allt som pojken ror på.Stående i jaktens förstäf, med ryggen mot

fock-staget och lyssnande till vågornas behagliga sorl mot den

framilande bogen, ser jag drömmande kustens panorama

upprulla sig för min blick. Då nu en liten vik öppnar

sig och en grön däld framträder mellan klipporna och,

gömd längst bort i änden af dalen, den svenske

fiskarenian dtbru karens lilla röda stuga visar sin trädöfverskuggade

gafvel, med dess inbjudande hvita fönsterbågar och den

trefiiga trädgården därutanför, föreställer jag mig helt

naturligt, att där, i den undangömda vrån, frid och glädje bo,

och att det irrbloss, som alla menniskor följa efter, men

ingen uppnår, tilläfventyrs där skulle kunna hinnas.

Allt som vi segla längre in i fjorden, blifva dalarna

större. Här, i en gynnande grön dalsänka, ligger emellan

klippväggarna en liten by sammangyttrad, och en stor, mörk,

hafsgående skonare är förankrad i den lilla viken.

Så glida vi framåt mellan den stora Skaftön och

fastlandet, och sedan sticka vi upp i vinden och kila in i den

smala farleden »Strömmarna». Här var strömmen

tillräckligt stark för att rättfärdiga sundets namn, och, liksom

vinden, rakt emot oss. Den klippomslutna rännan var på

sina ställen knappt bredare, än vår båt var lång, men

skeppar Julius Johansson lyckades medelst skicklig manövrering

och raskhet i vändningarna med skot och roder att kryssa

Boråt genom detta »Trångsund».

»Bra gjordt, skeppare!» sade jag, då Johansson släckte

på storskotet, och vi seglade ut i öppen sjö.

»Ja», svarade han, »hon seglar bättre, än jag trodde,

hon skulle göra.» Det kom nämligen fram, att skepparen

just dagen förut fått Dorat från skeppsbyggmästaren. I

dag var det första dagen, som han seglade med skutan.

»Och jag tog det för ett godt varsel», tillade han, »att

första gången, jag seglade med henne fram till bron vid

Lysekil, en herre skulle ropa an mig och taga skutan, till

och med innan jag lade till, och en herre långt bort från

Amerika till.»

Jag blef intresserad för Dorat och öfverfor henne med

mitt bästa nautiska öga. Båtens största längd är trettiotvå fot

och dess bredd midskepps tolf fot. Den ligger fyra fot djupti aktern och tre och en half fot i fören och kan utan

svårighet taga ombord ett sällskap af tjugu personer. Den

bär storsegel, gaffeltoppsegel, fock, som går upp på en stag

från fören, och klyfvare, som fästes på ett tillfälligt

bog-spröt, hvilket stickes ut genom en järnring i bogen. Den

kostar, fullriggad och färdig att gå till sjös, trehundratjugu

dollars eller tolfhundra kronor.

Priset för denna segelbåt, inberäknadt skepparen och

pojken, var fem kronor (omkring en dollar och trettiofem

cents) för dag eller en krona i timmen — d. v. s. unge-

fär en fjärdedel

hela den tid, jag skulle stanna villa i lysekil.

i Lysekil. Vanligen slå sig

badgästerna i Lysekil tillsammans i små lag om fyra till

tolf herrar och fruntimmer, alla bekanta med hvarandra,

och hvarje lag hyr en segelbåt för hela uppehållstiden samt

fördelar på de särskilda medlemmarne kostnaden, hvilken

sålunda blir inskränkt till en obetydlighet. Jag fann, att

min åtgärd att hyra en båt för mig ensam betraktades

såsom en yttring af slöseri och med ens tillförsäkrade mig

namnet af millionär.

Medan skeppar Johansson och jag pratade med

hvarandra, seglade vi förbi Lundviken med dess vackra lundar,

dit badgästerna pläga lustfärda, och snart voro vi ännu en

gång ut på den vida’ G ullmarsfjorden. Efter en seglatsaf trefjärdedels sjömil snedt öfver fjorden lade vi till vid

bron i Lysekil lagom i tid för att se »trampen» —

promenaden på det stora badhusets framsida — uppfylld af

herrar och flickor, hvilka, klädda i ljusa sommardrägter, togo

sin vanliga motion mellan hafsbadet och middagen.

Det är icke blott segelbåtarna, som äro billiga i

Lysekil, utan allting annat i förhållande därtill. Priset på ett

hafsbad, med ett trefligt afklädningsrum, handdukar, en lika

lång som man själf m. m., är sex cents (tjugufem öre),

och man kan få bada hela sommaren för två och en half

dollars (tio kronor). I själf va verket är priset på det ena

som andra vid en svensk badort egnadt att bereda en

amerikanare en ständig och högst angenäm öfverraskning. Man

kan få ett beqvämt rum för en half dollar per dag och

god mat för sjuttiofem cents. Vidare har man sin

segelbåt, med skepparen och pojken inberäknade, för en och en

tredjedels dollar, och om man tillfälligtvis låter dagen räcka

till midnatt, hör man intet knot.

Det är ett klart sakförhållande, hvilket låter bevisa

sig matematiskt, att en amerikanare kan tillbringa

sommaren vid hvilken som helst af uppehållsorterna på den

svenska hafskusten samt betala resan från Förenta Staterna och

tillbaka och det oaktadt inbespara hälften af hvad han

skulle gifva ut vid någon af våra badorter på modet. Det

förundrar mig, att icke någon af mina pungslagna landsmän

vågar försöket. Språket behöfver icke afskräcka dem, ty

inom de bildade klasserna på vestkusten talas ganska

allmänt engelska, hvilket där har första platsen bland de

främmande språken, såsom fallet är med franskan i Stockholm

och andra städer på halföns östra kust.

Många svenska ord likna ganska mycket de

motsvarande engelska. Så får man snart lära sig, att »hus»

betyder »house» och uttalas temligen lika. Vid en badort

får man emellertid se hus med inskriften »Bad*-hus». Detta

är stötande. Det är illa nog, tänker ni helt naturligt, att

haf va sådana hus, utan att man därför behöfver offentligen

kungöra deras stygga beskaffenhet. Men hvem kan skildra

* Bad = dålig, lastbar.edra känslor, kyske läsare, då ni, efter att hafva svängt om

ett hörn, öfver dörren till en stor byggnad, som för öfrigt

ser helt oskyldig ut, får läsa skylten »Dam-Bad-Hus» och

med egna ögon se, huru vackra, småleende svenska flickor

gå in genom dörren, hvars inskrift tyckes vara lika

fasansfull, som den, hvilken Dante såg skrifven öfver porten till

helvetet: »Låten allt hopp fara, I, som här inträden!»

Bed dock, innan ni med vämjelse lemnar den trefliga

platsen, någon af edra svenska vänner att öfversätta orden

åt eder, och ert förtroende till Sverige och dess känsla för

det passande blir på nytt befästadt, när han meddelar, att

»Dam-Bad-Hus» helt enkelt betyder »Badinrättning för

damer». För att gifva Lysekil dess rätt, vill jag emellertid

säga, att det ej var där, utan i Yaxholm, som jag såg den

för en främling öfverraskande inskriften.

Lifvet vid Lysekil är icke blott angenämt, utan väl

regleradt. Allt går efter gifna föreskrifter, och när Doktor

Curman har ledningen, kan man vara säker på, att

föreskrifterna tillämpas. Man stiger upp klockan sju och får

vanligen en kopp kaffe i sin bostad. Emellan åtta och nio

taga många af badgästerna svensk sjukgymnastik i en för

det ändamålet anordnad lokal. Andra promenera i parken

eller vid sjön, under tiden drickande det helso vatten, som

blifvit ordineradt för en hvar, och lyssnande till en

musikkår. Yatten från alla Europas helsokällor kan här

erhållas oförfalskadt. Klockan nio serveras frukost, och

vid tiotiden segla båtarna åstad, en efter annan, med glada

lag ombord. Emellan ett och två komma båtarna seglande

hemåt från fjorden eller hafvet, ty nu tager en och hvar

ett bad, varmt eller kallt, i ett kar, med borstning och

gnidning af alla slag, eller hoppar i sjön, hvarefter följer

en rask promenad för att åter sätta blodet i kraftig

cirkulation. Sedan intages middagsmåltiden omkring klockan tre.

Musiken spelar nu åter under en timme, hvarunder man

smuttar på sitt eftermiddagskaffe i öppna luften, och sedan

allt detta är öfverstökadt, seglar hela verlden ännu en gång

ut på sjön för att njuta af nordens soliga eftermiddagar.

Yid åttatiden serveras supé med mest varma rätter,

stek, kotletter, fisk och dylikt. Sist af allt promenad ochglam i den härliga, långvariga skymningen, och man går

till ro kl. tio eller elfva. Två gånger i veckan dansas det

i societetshusets sal. Dansen börjar kl. åtta och slutar

alltid precis på slaget elfva, ty det är för att vinna helsa,

icke för att dansa bort den, som man far till Lysekil.

Några aftnar seglade vi, ett gladt båtlag, tvärs öfver

fjorden och superade i Fiskebäckskil. Där finnes en

egendomlig" gammal kyrka. I denna hänger ett skepp i

miniatyr, fullriggadt, men utan segel, öfver midtgången, fästadt

i en bjälke nära

dörren. Taket är

hvälfdt; så väggar

som tak äro af trä

samt målade i

klarblå färg. Ofvanpå

denna grund äro

FISKEBÄCKSKIL.

målade bibliska

scener från både Gamla

och Nya testamentet.

Väggar och tak äro

TRÄDGÅRDEN VID SALTKÄLLAN. ftjfc af dylika mål_

ningar; gestalterna äro

framställda i kroppsstorlek och i bjärta färger, med präktig,

rödblommig Eubensby; änglarna och keruberna, som i stor

mängd sväfva rundtomkring de blåa väggarna, äro alla feta

och runda, röda och frodiga, och egnade att ingifva

åskådaren de mest hugnesamma tankar med afseende på de

religiösa känslor, som råda bos ortens fiskarbefolkning.

När man seglar ut åt Kattegats öppna rymd, far man

mellan två klippholmar, bvilka hafva hvar sin lilla

kägel-formiga och hvitstrukna stenvård. Dessa stenmärken

benämnas af fiskarne med de förtroliga namnen »Gubben» och»Grumman)), och artigt nog har man gifvit namnet

»Grumman» åt den, som är prydd med ett rödt tvärstreck.

Om man vänder stäfven norrut, kommer man efter

halfannan mils segling bland skären till Malmön, som är

bekant för sina stenbrott och sliperier samt, enligt en

gammal sägen, för sina äldsta inbyggares småväxtbet. Dessa

små menniskor voro dvärgar till själ som kropp och

kallades Malmö »barn»; de antogos vara en qvarlefva af

Sveriges urbefolkning. De bafva nu utan tvifvel försvunnit,

åtminstone sågo vi vid våra besök på ön intet spår af det

små växta folket.

Ett godt stycke utanför Malmön ligger den höga

klippan Hållö med sitt hvita fyrtorn, som är synligt vidt och

bredt omkring. En dag foro vi, förledda af en gynnsam

bris, upp mot norr långt bortom Malmön. För fulla

segel kilade vi förbi fiskläget Tången på dess klippholme,

med de röda stugorna i klunga mellan de gråa bergen och

en rad af små fiskbodar, stående intill hvarandra, med

gaf-larna mot sjön, liksom ett led soldater, skuldra vid skuldra,

utefter den bugtande klippstranden.

Tången ligger vid ett sund, som är stor farled. Detta

var nu öfverböljdt af de bruna seglen på en hop

fiskarbåtar, som gingo till sjös. Jag räknade etthundratio segel,

som voro synliga på en gång. Det var idel slupar,

omkring trettiosex fot långa, ganska breda och duktiga

last-dragare. Det var den 2 Juli. Makrillen hade kommit till

kusten en eller ett par dagar förut, och fiskarne seglade ut

till fångst i alla användbara båtar.

Yi glida förbi Smögens stora köping, där de rikaste

fiskare på liela kusten äro bosatta, lemna den på

babordssida och fara styrbordshän rundt en udde. Ett rödt

magasin synes nere vid sjön, och se"n en röd stuga med

lummiga träd därbakom i en bergsklyfta; längre bort ses en

båt uppdragen på en klippafsats, och därpå, allt som

hamnen öppnar sig, framträder för våra blickar en mängd röda

bus, alla med bvita fönsterkarmar, vidare en hel skog af

master till fiskarbåtar, långs stranden fiskbodar samt

slutligen en smärt tornspira till en kyrka.Utanför de öppna dörrarna till bodarna höllo qvinnorna

på att rensa makrill. Jag steg i land på en af de små

bryggorna och gick öfver en smal plankbro, som hvilade

på små stolpar, fram till ett gammaldags fiskläge,

»Grafvarna)). Huru kraftigt vittnar icke redan dess namn om

farorna och lidandena på den klippiga kusten! Jag följde

vägen till kyrkogården och gick in genom en trång

öppning i stenmuren. Kring några graf var hade man satt upp

FISKLÄGET GULLHOLMEN.

stänger, på hvilka voro hängda ett slags skärmar af

segelduk, ämnade att skydda blommorna mot blåsten. En graf

var kringstängd med ett stycke af ett gammalt fisknät, som

hängde på björkqvistar, hvilka voro nedstuckna i jorden

vid hörnen af grafven. Dessa bleklagda blommor och

trasiga bitar af segelduk och nät, som svajade för vinden

omkring de nyupptagna grafvarna, täljde sin stumma, men

gripande saga om hemmets hjärtesorger. Öfver grafvarna

höjde sig Gustaf-Adolfs-kapellet med sin vackra tornspira.

Denna nätta kyrka, byggd i nutida stil och af ljusgulttegel, syntes alls icke passa till den gammalmodiga och

knlna fiskarbyn.

Jag såg i denna ett stort och beqvämt hus,

om-gifvet af en treflig trädgård. Jag hade icke behof af att

fråga, hvem som var dess lycklige inneliafvare, ty snart

visade sig en prest, som, med en öppen bok i handen, gick

fram och tillbaka på den breda verandan. Just som vi

seglade vår väg, kommo två flickor roende in i hamnen

med en båtlast ved. Båten var stor och veden högt

uppstaplad, men flickorna rodde på af hjärtans lust. De hade

svarta sjaletter knutna kring hufvudet, och deras rödletta

kinder, blå ögon och präktiga, hvita tandrader visade sig

till sin fördel, medan de nickade och logo åt oss hjärtligt

och gladeligt.

När vi på återvägen foro förbi Tången, mötte vi

ångfartyget Albert Ehrensvärd, hvars däck var alldeles svart

af beväringsynglingar, som från årets möte återvände till

sina hem långs. kusten. De skreko och hurrade med lif och

lust och svängde sina mössor för att lielsa oss, då vi

seglade förbi.

På en af våra utfärder från Lysekil gingo vi i land

vid det lilla fiskläget Gullholmen, ryktbart såsom det äldsta

fiskläge i Bohuslän, i det att denna klippholme blifvit

be-byggd så långt tillbaka, som på Hakon Hakonssons tid,

emellan 1240 och 1260. Men Gullholmen kan grunda

sitt rykte på en giltigare anledning än denna omständighet.

Det är ett gammalt bruk hos bankfiskarne från Gullholmen,

att, när en af båtlaget dör, hans kamrater sedan alltid på

sina kryssningar i Nordsjön föra med sig en rad krokar,

benämnd backa, och all den fisk, som tages på denna,

sättes samvetsgrant åsido för att lemnas till den döde

båtkamratens enka eller minderåriga barn. Fiskarstugorna på

Gullholmen voro kringströdda på den ovala klippan ungefär

med samma regelbundenhet och ordning, som smulor på ett

bord. Stigarna — det fanns ingen möjlighet att bruka

ordet gator — gingo i zigzag mellan de röda kojorna och

klängde upp och ned öfver bergshöjden, sådan denna var af

naturen. Där lutningen var brantast, voro ståltrådslinor

spända, så att man med ett handtag kunde rädda sig från fall.På ett ställe hade en liten aflång hög med jord,

ungefär lika stor som en graf, förts upp på berget. Den var

omsorgsfullt inhägnad och tjenstgjorde som trädgård. I hela

fiskläget fanns icke tillräckligt med jord att tjen a till graf

åt den spädaste af dess inbyggare. Men då jag gått öfver

en bro till den stora Hermanön, fick jag se ett enkelt

kapell och rundt omkring det den lilla kyrkogård, där det

goda folket på Grullholmen får hvila efter döden. Den

smala spång, som för dit, är i sanning en »suckarnas bro».

På kyrkogården funnos små hvitmålade träkors samt flata

hällar och vårdar af sten, och här, i detta aflägsna nordiska

fiskläge, hade de

lef-vande på de dödas

vårdar inristat samma

längtan efter ro, samma

odöd-lighetshopp och samma

brinnande åstundan att

mötas igen bortom

graf-ven, som i hvarje

tidsålder och hvarje luftstreck

funnit uttryck i folkens

böner. Ett tvillingskors

reste sig öfver två sida

vid sida liggande

graf-var. Dessa kors hade

en gemensam horisontal

slå, som gick på tvären från den ena uppståndaren till

den andra och på ett rörande sätt förenade de graf var,

som gömde man och hustru, hvilka innerligt hoppats att

icke hlifva åtskilda i det okända landet bortom lifvets

gräns.

Helt nära reser sig en klippbrant högt öfver både

kyrkogården oeh kapellet. Längst uppe på klippspetsen

står en hög utkiksställning, hvilande på långa rödmålade

sparrar. Jag klättrade på en lång stege upp till detta

lots-näste och blickade ned på skärgårdens väldiga

gråstens-massor, som lågo strödda rundtomkring, och på de blåa

hafsrymderna emellan dem. Det såg ut, som om något

vulkaniskt utbrott hade öfversvämmat hela kusten med smält

SAMMANBYGGDA KORS.

Grafvård öfver en fiskare och hans hustru på Hermanö.lava i oregelbundna vågbildningar, och, när den stelnat,

oceanens vatten störtat in och fyllt alla fördjupningarna.

Dock ej alla, ty jag ser, att fördjupningarna uppe på

de större öarna är o upptagna af små sjöar och pussar med

sött vatten. I en af dessa står en hop kor ända till knäna

i vattnet, och bortom dem ses en smal strimma af grön

betesmark. Sjö, ängsmark och kor — hvilken motsats till

de kala gråa bergväggarna, som utestänga hafvet! Och in-

SMÖRKTJLLEN.

genting annat än gråsten skulle blifva synligt för turisten,

som seglar förbi, beqvämt sittande på däcket af en ångbåt.

När det blåser frisk nord vest vind, är det rätta

tidpunkten att segla djupt inåt landet öfver Grullmarfjorden.

Man kan då segla både upp och ned åt fjorden med

vinden från sidan. Se bara, huru nordvesten kommer kilande

med starka vindstötar från dessa svenska berg, alldeles som

i Amerika, hur den bildar mörka, rörliga fläckar här och

där på fjorden, hur den formar vattnet till lekfull krusning

och snart piskar det, så att skummet häfs i hvita spetsar!

))Hvita gäss» kalla svenskarne dylika brottvågor.De gråa armarna på en väderqvarn svänga alltjämt för

min syn däruppe bortom den gråa bergväggen till fjorden,

där vi skjuta framåt i den tidiga morgonstunden. De gröna

fläckarna odlad mark blifva allt större, ju längre in i landet

vi segla. Trädgårdar och lundar visa sig. Landet är

af-deladt genom stenmurar, ty fläckarna emellan bergen bli

nu stora nog för att delas, och där skär en slingrande

rad af träd ett grönskande fält i två delar och röjer, hvar

bäcken kröker sin väg till sjön.

Här och där på bergsluttningarna stå kringspridda

grupper af tallar, och de vindkårar som komma från Bornö,

kännas varma och mättade med tallskogsångor. Det

mojnar af, då vi komma alltmera in under ön, och vi sätta upp

klyfvaren. Dorat bugar sig till erkännande och glider

framåt med ökad fart.

Långt ute från fjorden hade vi sett den höga

Smörkullen, lik en jätte, hvilken i hela sin längd ligger utsträckt

på marken för att dricka ur fjorden. Där syntes kroppen

och axlarna, fördjupningen bak i nacken och hans väldiga

hufvud utmed vattnet. Tallarna på den kullriga toppen

voro hans hår, och när vi nalkades, visade sig hela

framsidan af det trehundra fot höga berget som ett stort, till

hvarje drag fullt utbildadt, stenanlete, som bistert skådade

ut öfver fjordens vatten — en nordens sphinx eller snarare

en rim turs, förvandlad till sten.

Yi seglade alldeles inunder det tysta majestätiska

anletet, skotade upp focken mot vinden och dröjde nedanför

berget. Där var ett storartadt eko, oaktadt den friska

brisen. »Här ha måsarne förr haft en bra plats att häcka»,

sade skepparen; nu fanns där ingen. Endast några svalor

flögo omkring där, och en hvit fisk hoppade upp ur

fjorden. Yi segla framåt långs en rad af branta klippor, större

och högre än Hudsonflodens »pallisader» — bistra

gråstens-massor — med bälten af hvita qvartsränder — som stupade ned

i sjön. Det finnes i dessa bergmurar en klyfta, som går

på tvären från toppen ända ned till grunden. Skeppar

Johansson utvisar den för mig såsom ett »ormstreck» och

meddelar mig helt allvarsamt, att det är en strimma efter

en ofantlig snok, som från berget glidit ned i fjorden. Det

Thomas, Från Slott tiU Koja.

r,o

VLTKALLAN.gifves ingen ormhistoria, som är för grof att sväljas af

fiskare och bönder på Sveriges vestknst. De flesta tro blindt

på sjöormen. Många hafva sett honom under de

hemskaste omständigheter. En fiskare, som bodde strax norr om

Lysekil, berättade mig, att han en gång förföljdes af en

sjöorm, under det han i sin båt rodde i en insjö. Han

räddade lifvet genom att med all skyndsamhet ro till en

trädbeväxt holme och gömma sig där, men ormen sam tre

gånger omkring holmen, vädrande efter honom, och odjurets

hufvud nådde öfver de högsta träd. Upplifvad af sitt ämne,,

företog han sig därpå att varna mig för »ringormar». Han

hade flere gånger sett dylika. Detta slags kräldjur tar

stjärten i munnen och bildar af sin slemmiga kropp en

ring; därpå rullar det sig själft fram i bygden med ringa

ansträngning och otrolig hastighet. Detta berättades mig

för många år sedan. Jag har sedan tänkt, att den svenske

fiskaren var en profet och hade en uppenbarelse om

velocipeden, som komma skulle.

Gröna fält, som sluttade ned mot stranden, en park

med en flaggstång och en ståtlig svensk herrgårdsbyggnad

där bakom träda nu fram vid innersta änden af fjorden.

Där synas hövålmar på fältet, och som jag stiger i land,

hör jag ett starkt raspande, som påminner mig om

Amerika, och när jag blickar upp, får jag se en slåttermaskin,

som skär sin breda väg genom gräset. En väldig hjord af

svarta och hvita nötkreatur står på betesmarken längre

bort invid sjöstranden. Här råder sommarhetta. Hur

olika mot den blåsiga udden vid Lysekil, fyra mil längre

nedåt fjorden! Här känner jag doften af klöfver och

smörblommor samt hör fågelsång och bins surrande. Här

ligger, skyddad på båda sidor af berg och sluttande mot

solskenet och fjorden, den fruktbara egendomen Saltkällan.

Dess egare, Patron V. Ullman, en kraftigt byggd karl

med rödt skägg, ännu knappt i medelåldern, kommer nu

fram på vägen, klädd i en hvit linnedrägt. Han är nu

på återvägen från sitt dagliga bad i fjorden och yrkar på,

att jag skall blifva hans gäst och följa honom hem för att

spisa middag med honom. Yi styra därför våra steg till

den rymliga salen, där jag blir föreställd för hans kärahälft, och sedan går han med mig öfver en del af

egendomen — endast en liten del, ty egendomen i sin helhet

sträcker sig öfver tvåtusenfyrahundra tunnland.

Jag blef lifligt intresserad af en ny lada, som

patronen höll på att bygga. Den syntes mig i ovanlig grad

förena utrymme och beqvämlighet. Den var byggd af

res-virke, tvåliundratj ugufyra fot lång och femtiotvå fot bred.

Längd 224 fot; bredd 52 fot; restimrets höjd 20 fot; till takåsen nära 40 fot; till

ankarförbandet t fot; spårvidden på skenbanan i takresningen 4 fot.

Den var tjugu fot hög på sidorna, och taksparrarna voro

lagda i sådan lutning, att takåsen var fyratio fot från

marken. Men nu kommer det egendomliga i denna ladas

byggnadssätt. Tvärbjälkarna voro icke lagda på ändarna af de

uppresta stockarna vid takets nederkant, utan uppe på

takstolarna halfvägs mot takåsen. Detta åstadkom ett mycket

större och högre öppet rum i byggnaden, och för att

godt-göra bristen i styrka voro långa och starka timmerförbandanbragta nästan som inre sträf bågar. De nedre ändarna af

dessa förband voro instuckna i restimret, ocb de öfre

ändarna uppburo takstolarna halfvägs, där tvärbjälkarna voro

infogade. Dessa ankarförband fingo erforderlig fastbet

genom tvärförband, som utgingo från restimrets öfversta

ändar och voro rätvinkligt intappade i ankarförbanden

ungefär vid midten af deras hela längd.

Ofver midten af tvärbjälkarna var anlagd en bana af

järnskenor, om fyra fots spårvidd och tvåhundratjugufyra

fots längd, eller från den ena änden af ladan till den

andra. På denna järnbana fanns en vagn. Kedjor, som gingo

ned från denna vagn, uppburo en ställning, som hängde

strax of van golf vet, och på hvilken det inkörda höet

urla-stades. En karl, som stod i vagnen däruppe, kunde vidare,

med tillhjälp af ett vindspel, omkring hvilket de

uppehållande kedjorna löpte, hissa upp den med hö lastade

ställningen så högt, som det behöfdes, och sedan medelst en vef,

liknande den på en dressin, skjuta vagnen tillika med det

under densamma hängande lasset hö till det rum, där hö’t

skulle afstjälpas. Alla bjälkarna voro vid midten itusågade,

och en omkring tre fot vid öppning gjord, för att låta

kedjorna, som uppburo ställningen, passera obehindradt utefter

ladans hela längd, och de framskjutande bjälkändarna

uppe-höllos af järnstänger, som hängde ned från tvärförbanden

of-vanför, såsom det hela är åskådliggjordt i vidstående ritning,

hvilken tjenar till att gifva en tydligare föreställning om

byggnadens konstruktion, än någon beskrifning är i stånd till.

Denna lada skulle icke brukas till annat än

upplagsplats för hö och säd. Inga nötkreatur, hästar eller får

skulle där inrymmas. Planen syntes mig vara ny och

ändamålsenlig samt kunna bringas till användning i norra

delen af Förenta Staterna och i Kanada, äfvensom i hvilket

land som helst, där stränga vintrar och snöfall nödga

jordbrukaren att lägga sitt hö och sin sädesgröda under tak.

Yi drucko vårt kaffe efter middagen i trädgården

framför boningshuset. Här växte smultron, hallon och björnbär.

Här fanns också en präktig fruktträdgård med äpple-,

päron- och körsbärsträd, en köksträdgård med grönsaker i

ymnighet, en gräsplan med uppsatta tennis-nät, en park

QVISTRUM.med resliga träd därbakom, och nedanför blomsterrabatter

med slingrande gångar och bildstoder, som tittade fram

bland buskverket. Här kunde man också njuta af de friska

luftströmmarna från fjorden, nu uppvärmda efter att hafva

strukit fram öfver vida marker och uppfyllda af doften från

blommor och nyslaget hö. Det var angenämt att dröja här,

som amerikansk gäst i ett svenskt hem, och solen hade

skridit fram på sin bana, så att klockan var nära sex på

aftonen, då jag tog farväl af Herr Ullman — hvilken

följde mig ned till bryggan — och seglade min väg utåt

fjorden.

Omkring en fjärdedels mil inåt landet från Saltkällan

ligger den bekanta byn Qvistrum. Vid en senare utflygt

till Saltkällan besökte jag Qvistrum. Vägen dit går norrut

uppför dalen kring Qvistrums å, hvilken brusar emot

vandraren, för att falla ut i Gullmarsfjorden. Vägen är

skuggad af lummiga träd, som nästan bilda en allé, och på båda

sidor resa sig klippor och skogsberg.

Jag fann det vara en behaglig vandring på en

sommardag att gå denna väg fram. Vid Qvistrum finnes en

gäst-gifvargård, som är öfver tvåhundra år gammal. Man kan

skönja den på en skylt, som svajar från en stång framför

huset och framställer en hvit häst i ett grönt fält. I

Qvistrum har en underdomstol, som omfattar fyra härad,

sitt säte, och man kan vara viss om att få en god middag

på gästgifvargården, om och när ting pågår.

Medan man lagade i ordning min middag, gjorde jag

ett besök i tingshuset, en gammal rödmålad byggnad. I

tingssalen hängde bakom domarens plats en stor

oljemålning, som föreställde Rättvisan i dess sedvanliga skick med

bindel för ögonen och en våg i handen, och i taflans fyra

hörn voro anbragta vapnen för de fyra härad — Sotenäs,

Stångenäs, Tunge och Sörbygden — som sammankomma

här för att söka denna »Rättvisa», hvilken stod målad

mellan deras vapensköldar. Jag såg nu, att skylten på

gästgifvargården — den hvita hästen i ett grönt fält — var

Tunge härads vapen.

Vid Qvistrum är dalen ganska smal; höga berg resa sig

på båda sidor, och ån gör en krökning. Här hafva svenskarneofta i forna tider hållit stånd mot norska och danska

liär-afdelningar, som tågat emot dem norrifrån. Passet tyckes

likväl aldrig hafva blifvit försvaradt med den ihärdighet,

som man kunde vänta sig med anledning af dess naturligt

starka läge och den svenska tapperheten, utom en gång, 1675,

då Ascheberg med tvåtusensjuhundra svenskar försvarade

Q vistrum mot sextusen fiender.

Jag klättrade upp för en höjd bakom gästgifvargården

för att bese den så kallade »Kung Carls skans». Uppe på

höjden var ett grönt fält med böljande hafre, och några

dunkla spår af jord ver k funnos vid randen af bergsplatån.

Det är en stark ställning, en bergsudde, som skjuter ut i

dalen och heherskar den of van och nedan, och ehuru

skansen var nästan borta, voro de vackra utsigterna uppåt och

nedåt den skogklädda dalen tillräcklig ersättning för

upp-klättringen på höjden.

Kort efter min utflygt till Q vistrum nödgades jag

lem na Lysekil, dess trefiiga badgäster och den breda blåa

fjorden, men mina vänner, hvilkas hjärtlighet icke hade

några gränser, uppfyllde kajen för att taga farväl af mig

och räckte mig ett antal buketter, som kunde tillfredsställa

en baldrottning. Musiken kom ner till bron och hlåste:

»Till Österland vill jag fara» — hvilket, såsom löjtnant

Rosenblad förklarade det, användes som den bästa till

buds stående ersättning för »Yankee Doodle». En och hvar

viftar med näsduken, då ångbåten lägger ut. Den

amerikanska flaggan är hissad på »Badrestaurationen», och

flaggan på den villa, där jag hade bott, sänkes till en helsning,

hvilken besvaras af ångbåten. Stående på akterdäcket,

viftar jag till tack för alla dessa vänlighetshetygelser, tills

mina vänner på hron förtona i en mörk massa, öfver

hvilken en böljande stjärnhimmel af hvita näsdukar hvälfver

sig, och slutligen försvinna bakom en udde.

Nästa år, 1887, for jag åter öfver Atlanten för att

tillbringa sommaren i Sverige, och kort efter det jag

landstigit i Göteborg, gick jag på ångbåt till Lyeskil. När vi

nalkades, var det en glädje att återse de kalla, gråa

klipporna, den lilla hvita kyrkan, köpingen och den höga

skorstenen på badhuset, hvilken viftade med sin långa, svartarökvimpel. En flagga svajade från villan på berget, och

Professor Curman stod på bron för att helsa mig

välkommen och ledsaga mig till mitt förra hem, som var

fullständigt i ordning för att tagas i besittning, och där jag

ännu en gång drack i fulla drag af den storartade utsigten

öfver den vida fjorden och de nakna klipporna.

Skeppar Johanssons ärliga ansigte vidgades till ett

väldigt, haf svidt grin, då vi ännu en gång seglade åstad i den

förträffliga båten Dorat. Detta år hade jag tagit mina

flaggor med mig, och till skepparns stora glädje hissade jag

den Amerikanska Jaktklubbens flagga på Dorats gaffel och

Portlands Jaktklubbs vimpel på dess toppmast. Båten

syntes vara stolt öfver sin nya flaggklädsel och kilade i väg

fortare än någonsin. Långt in i fjordarna och vidt

omkring bland holmarna seglade den med sina sällsamma,

främmande flaggor och förde utan tvifvel »stjärnor och

strimmor» till månget ställe, där de aldrig förut varit sedda.

Under sommaren hade vi månget nappatag med de

andra segelbåtarna i Lysekil, men Dorat stack duktigt upp

i vinden och lemnade hela flottan bakom sig, så att den

amerikanska flaggan först seglade fram till bron.

I medlet af Juli månad inträffade en omhvälfning af

sällskapslifvet vid Lysekil. De gamla, enkla, regelbundna

tidsfördrifven med seglatser, promenader och små samqväm

togo slut. Det var väntan och oro i luften. Kungen

kommer. »Direktionen för nytta och nöje» håller högvigtiga

sammankomster, och flere komitéer hafva affärsmessiga

sammanträden. En och hvar går omkring med vigtig min,

somliga med hemlighetsfull uppsyn. Den makliga badorten

har småningom antagit ett affärslikt utseende, bar

blif-vit pigg, liflig och riktigt vaken. Soaréerna väcka ej längre

något intresse. De unga flickorna, som dansa h varenda

dans och ledsna först, när den sista gått till ända, bry sig

nu ej alls om dansen. De fara ej heller ut och segla på

förmiddagsqvisten; nej, de föredraga att stanna hemma och

komma tillsammans för att binda kransar i societetshuset.

Herrarne förblifva också hemma. Ar det icke förvånande?

Och framme ligga subskriptionslistor — tolf kronor för herre

och sex för dam — till den stora balen och supéen.Allaredan komma stora, grofva slupar seglande och

lägga till vid bron, fullastade med unga furor och

granar. Dessa föras skyndsamt i land och ställas upp kring

alla broar, vägar och stigar för att hedra Hans Majestät

Konungen. Sannerligen äro icke svenskarne ett lojalt folk.

Då jag tidigt på morgonen den 20 Juli blickade ut

från min villa på berget, såg jag en svensk örlogsman ligga

till ankars på redden strax nedanför, med det svarta

skrof-vets dunkel hvilande öfver det solbelysta vattnet, med

master och rår jämte deras irrgångslika tackling af tusentals

DEN SVENSKA FLOTTAN TILL ANKARS.

hårdt spända tåg tornande öfver alla öfriga fartyg på

fjorden, med utsvängda råstänger och båtar förtöjda vid

dem. Det var skolfartyget Saga, hvilket hade kommit in

på natten.

Nu alfyras en salut från badanstaltens lilla batteri af

fyra kanoner på bergstoppen, och jag får sigte på ett långt,

lågt, blyfärgadt skrof med fyrkantiga skorstenar, tillhörande

den stora pansarbåten Svea, — svenska flottans stolthet —

hvilken glider in på redden, långsamt klyfvande vattnet

med sin framskjutande ramm. Fyra flaggor svaja

signalerande från toppen af dess enda mast. Den går långsamtförbi fören på det efter äldre typ byggda skolskeppet,

tydligt röjande motsatsen emellan dagens pansarbåt och den

höga örlogsmannen från — så att säga — gårdagen.

En annan pansarbåt svänger omkring klippan i Sveas

kölvatten, strax därpå åtföljd af en tredje, en fjärde och

en femte. Blenda, Rota, Disa och Skagul äro deras

kraftigt ljudande nordiska namn; alla äro de bepansrade, alla

målade i blygrå färg. Efter dem komma fyra

torpedobå-tar, nästan gående under vattnet, med den högsta del

uppskjutande öfver det, lik ryggen på en sköldpadda, och sin

korta skorsten, som lutar starkt akterut. Två af dem äro

uppkallade DLugin och Munin, efter allfadern Odens två

fåglar.

Snart hörja kedjorna att rasslande löpa ut, och flottan

går till ankars. Den utgör tio krigsfartyg, alla, utom ett,

nutida pansarbåtar, den största svenska flotta, som samlats

här efter Gustaf den tredjes tid. Jag kunde icke låta bli

att fråga mig, om vi i Förenta Staterna, med vår

befolkning af sextio millioner och våra omätliga tillgångar, kunde

mönstra en så ansenlig sjömakt. (Nu när jag nedskrifver

detta, 1890, kunna vi det, Gud vare lofvad.)

Hela dagen fortsattes förberedelserna för konungens

mottagande. Flickorna bundo korta eklöfsqvistar omkring

ett långt tåg och åstadkommo så en grön slinga, ungefär

lika bred som ett af deras smala lif, och den upphängdes

sedan i festoner rundt omkring badhuset. Stänger i

hundratal voro uppresta parvis långs vägarna, och från deras

toppar svajade små triangelformiga flaggor af alla möjliga

färger och former. Yid landstigningsplatsen hade man

uppfört en triumfbåge af gröna löf.

Den stora dagen, Torsdagen den 21 Juli, var så

vacker, som den mest patriotiske svensk kunde önska.

Himmelen var klar med strålande solsken, och behagliga vindar

blåste sakta från hafvet. Lysekil hade iklädt sig sin

finaste galaskrud. Aldrig hade den lilla köpingen med sina

klippor och badhus tagit sig så väl ut. Alla möjliga

nationers och luftstrecks flaggor böljade för sommarvinden

från villor och bergshöjder samt långs alla vägar.

»Stjärnor och strimmor» svajade ut på en bemärkt plats. Uteftergatorna voro husen prydda med gröna qvistar och guirlander.

Kransar af utsökta blommor prunkade i ymnighet.

Klippbranterna, som höja sig öfver fjorden, voro betäckta med mörka

massor af folk, som strömmat till fjärran och när ifrån.

Fjordens yta var full af segelbåtar, som kryssade

omkring. Dessa tillhörde mest kustfolket, som infunnit sig

från norr och söder, från alla håll rundtorn öarna och

fjordarna. Märkligast bland dem voro de stora nordsjöbank-

»MOSKITOFLOTTAN.»

båtarna, om femtio ton eller så, smala i aktern med

egendomlig rigg och en bom utstående från aktern, ungefär som

bogsprötet står ut från fören. Dessa voro fulla af härdade

nord sjöfisk are jämte deras duktiga hustrur och barn. Och

hela denna sammankomna folkmängd, på sjö och strand,

var intagen af en enda liflig åstundan — att se sin konung.

Omkring klockan två svänger konungens fartyg, Droit,

rundt en udde söderifrån in i fjorden. Hvar och en

känner Drott med dess tre i rad ställda skorstenar, och ett

sorl af belåtenhet och glädje ilar öfver klipporna och

vattnen.Nu blir det lif och rörelse ombord på pansarfartygen,

trumhvirflar ljuda, och matroserna ^ntra upp i tacklingen.

Raskt mannas rå, och ett väldigt rop höres från hela

eskadern.

»Lefve Konungen!)) »Hurrah! Hurrah! Hurrah!

Hur-rah!» Icke det korta, stympade ))rah, rah», som

engelsmännen bruka, utan ett långt böljande, brusande

amerikanskt »Hu-r-r-ah». Det återskallar från fartyg till fartyg,

från strand till strand, och blandar sig med kanonernas dån,

när den kungliga saluten dundrar från flottan och stranden.

I detta ögonblick, medan pansarflottan är insvept i

rök, lägger en annan flottilj, bestående af fyratio jakter, ut

från stranden. Det är Lysekils segelbåtar, fyllda med

damer och herrar och åtföljda af musik. Först kommer Dorat,

ty de artiga sommargästerna i Lysekil hade enstämmigt

satt den amerikanske gästen till amiral öfver den lilla

»moskitoflottan».

På det att de många båtarna skulle komma i väg inom

lagom tid och i full ordning, hade jag tilldelat hvar och

en dess nummer, och sedan jag låtit lägga ut en lina

omkring de tre små bryggorna vid badhusen, öfvertygade jag

mig ora, att alla båtarna voro förtöjda vid denna i

nummerordning och på sådant sätt, att hvarje båt kunde genom

att låta en ände gå segla åstad omedelbart efter den näst

föregående.

Så kommer den lilla flottan efter gifven signal i väg

med full precision. I spetsen för den seglar jag med

Dorat ut åt öppna hafvet, tills jag ser, att alla båtarna gått

ut och ordnat sig i linie efter hvarandra, samt fått signalen

))allt klart» från Vice-Amiral Nathorst, hvilken på jakten

Elise seglar sist i eskadern. Sedan gör jag en väldig sväng

omkring den lilla ensliga klippan Gråskär och låter

bommen gå öfver, då jag seglar rundt om skäret, tills Dorat

styr rätt uppåt fjorden för sida-vind. Flottiljen följer efter

i samma sväng. Därpå sätter jag, med båtarna i linie på

ungefär fyra båtlängders afstånd från hvarandra, kurs rakt

på konungens fartyg.

Det var en vacker syn, då jag från Dorats däck

blickade tillbaka på raden af de fyratio jakterna, med de hvitaKONUNG EX OMBORD PÅ DROTTseglen fyllda af en frisk bris och flaggor svajande från

master och nockar. Framåt gledo de i präktig ordning,

i en rad, gungande öfver fjordens skummande vatten. »Det

var den mest hänförande synen på hela dagen», sade de

svenska tidningarna, när de beskrefvo scenen.

Alla jakterna buro den svenska flaggan på

gaffelnoc-ken, men tusentalen åskådare på klipporna och i båtarna

kunde se, att högst från toppmasten på den jakt, som gick

i spetsen, svajade »stjärnor och strimmor», ty jag hade

tagit mitt fäderneslands flagga till min amiralsflagga, och

svenskarnes artighet och min nationalstolthet voro lika

tillfredsställda med att se stjärnbaneret främst.

Medan flottiljen ordnade sig i linie, hade jakten

Victoria, med musiken ombord, seglat direkt ut till Drott och

låg nu till ankars bortom dess babords låring.

När vi nalkas, blåser musiken upp en kunglig marsch.

Jag seglar tätt under Drotts akter. Vår svenska flagga

på gaffelnocken sänkes ned till vattenytan, och under mitt

anförande höjer den lojala båtbesättningen af svenska

herrar och flickor de fyra sedvanliga hurraropen för konungen.

Drott helsar tillbaka med sin flagga, och Hans Majestät

sträcker, lutad öfver akterrelingen, ut sina båda händer, bugar

sig och småler och tillropar mig några vänliga ord på

engelska. Musiken blåser alltjämt, och jakterna segla fram

snabbt och i god ordning, en hvar under helsning och

hurrarop på samma sätt som flaggskeppet, och Drott

sänker till svar sin flagga for en och hvar.

När den sista jakten väl hunnit förbi Drott, vände

på signal från Dorat hela flottiljen i samma ögonblick och

stod i linie tvärs öfver fjorden, och på en ny signal

seglade den hem kolonn vis, h varvid vice-amiral Nathorst hade

ledningen.

Samma qväll gick konungen i land under den gröna

triumfbågen och mottogs högtidligt af myndigheterna i

Lysekil och sommargästernas direktion. Han helsades

välkommen med tal och sång. Sedan gafs en lysande

bal i societetshuset och en öfverdådig supé i »Restaurant

des Bains». Dagen därpå höll konungen mönstring med

eskadern och hade mottagning ombord på sitt fartyg. På

KONUNGEN OCII HANS SVIT JÄMTE BEFÄLET PÅ DROTT.aftonen promenerade konungen med sin uppvaktning genom

Lysekil och gick ända in i gamla köpingen på halföns

andra sida. På särskild anmodan af konungen hade jag den

äran att beledsaga honom. När konungen gick förbi den

villa, där jag bodde och där den amerikanska flaggan

svajade, stannade han så pass länge, att han hann säga, med

ett småleende:

»Hör på, Thomas! Jag märker, att det är här Ni

bor. Ni får lof att låta er flagga svaja, hvar ni än

håller hus.»

På båda sidor om gatorna stod folk, fönstren voro

fullsatta med menniskoansigten, och bergshöjderna of vanför

hetäckta af folkmassor. Hvarje hus var prydt med flaggor

eller slingor af grönt, här och där med blommor emellan.

Stänger stodo utefter vägarna, likt långa rader vakter, och

från dem svajade flaggor.

Ett sorl af öfverraskning och glädje hördes af en mängd

röster på alla håll, när konungen gick förbi. Stundom gaf

det sig luft i ett utdraget hurrah, som ibland togs upp af

någon mera framstående medborgare och utvecklade sig till

de fyra kungliga hurraropen.

Och qvinnorna, så de betraktade Hans Majestät! Het

var, som de velat sluka honom med sina blickar. När vi

kommo in i gamla köpingen, stod där en stark och bred

madam, med vackra drag. Jag kan aldrig glömma, huru

hennes anlete blossade och glödde, hennes näsborrar

vidgades, hennes ögon blixtrade, och hennes bröst häfdes, då

hon från vecken af den svarta sj alett, som hon knutit om

hufvudet, fäste en lång och stadig blick på konungen.

Jag sade helt sakta till konungen, att, om Sverige

varit en republik och han kandidat till presidentvärdigheten,

jag skulle hafva kunnat förutsäga honom enhällig kallelse.

Från andra änden af den gamla köpingen utpekade

konungen för mig det sund mellan holmarna, där han låg

till ankars med den förenade svenska och norska flottan i

Maj 1864, färdig att löpa ut, om den österrikiska

eskadern, i händelse af fiendtligheternas förnyande, skulle

företaga en hotande rörelse mot de danska öarna.Dagen därpå lemnade jag Lysekil ock for till södra

Sverige för att roa mig med en veckas laxfiske i sällskap

med Hertigen af Chartres. Hertigen är sonson till den

franske konungen Louis Philippe och har anspråk på att

hållas i heder af amerikanare, emedan han var en af de

franska prinsar, som kommo till Amerika i början af vårt

krig och med utmärkelse gjorde tjenst som stabsofficerare

hos General McClellan. Jag hade det nöjet att vara med,

när hertigen fick sin första lax.

Efter laxfisket besökte jag badorten Marstrand. Drott

kom strax därpå dit från en fisketur i öppna hafvet, och

Hans Majestät inbjöd mig att spisa middag med honom

ombord.

De inbjudna gästerna voro sju, två af dem

kommendörer i svenska flottan, och vi hämtades till fartyget i

konungens ångslup. Musikanter från flottan, hvilka hade plats

midskepps, spelade muntra melodier. Klockan sju lade

konungen min venstra arm i sin högra, sägande: »Tillåt

mig föra er till bordet», där han gaf mig hedersplatsen till

höger om sig. Vi voro tolf vid hordet, och under

middagen föreslog den förbindlige monarken »en skål för f. d.

Amerikanske ministern vid mitt hof, numera amiral öfver

en svensk flotta.»KAPITEL XLVIII.

EN SEGLATS I BOHUSLÄNSKA SKÄRGARDEN.

tag hade seglat vidt och bredt med Dorat, så långt

jag kunde segla och ändock komma tillbaka samma

dag. Det var härligt att segla ut pä morgonen.

Det var någonting äfventyrligt, någonting hoppfullt

och underbart däri.

Den unga dagen och de nya vatten, som jag skulle

fara öfver, återförde den försvunna ungdomen. Men

hemfärden, när dagen var framliden, och samma väg tillbaka

hade alltid något tråkigt och hvardagligt med sig. Jag

beslöt därför att segla ut på en vecka, hissade amerikanska

flaggan på båten och for bort från Lysekils badhus, villor

och trefliga sällskapslif.

Yår seglats skulle sträckas omkring de två stora

bohuslänska öarna — Orust och Tjörn. Yi skulle därigenom

alltjämt ha nya scener framför, och vi skulle beröra både

Marstrand och Uddevalla, hvilka tillika med Lysekil utgjorde

de tre vinkelspetsarna på vår färd. Men vinden var stick

i stäf till Marstrand, och det blåste så starkt, att, när vi

hunnit halfvägs öfver Grullmarsfjorden, vi beslöto att fara

triangeln i motsatt riktning och släckte på skoten för att kila

i väg till det fyrkantiga hvita märket på den gråa klippan,

hvilket utvisar inloppet till Strömmarnas trånga farled.

Och här i Strömmarna fanns »stengrisen» högst uppe

på en klippbrant. Hela toppen af berget var i själfva

verket den ofantliga bilden af en gris, i liggande ställning,men med ryggen, hufvudet och de spetsade öronen och

trynet alldeles tydliga och knorren nppböjd baktill. Man

behöfde icke anstränga sin inbillningskraft för att få fram

honom, ty en stengris är han och ingenting annat, och det

kan hvem som hälst se vid ett enda ögonkast, och

märkvärdigare är i alla fall det faktum, som gamle Anders

Olsson förtäljer, sedan han rullat sin tuggbuss i passande läge,

nämligen, att när folket bakar i den röda stugan nedanför

bergshöjden, och vinden blåser åt klippan till, grisen vänder

sig om, så fort han känner lukten af brödbaket, så att

trynet pekar rakt mot byggnaden, under det att, som vi se,

han nu intager en alldeles motsatt ställning. Den gamle

lotsen, som var ganska lik Abraham Lincoln, gaf därpå

till ett bredt, tyst flatskratt, men om det var åt grisen

eller åt mig, kunde jag icke säga.

Yi få nu syn på en fågelskrämma, som står midt i

ett hafrefält; ett mästerstycke till fågelskrämma var det,

anständigt till och med fint klädd. Under hatten hade

karlen ett verkligt hvitt ansigte, med ditmålade ögon, näsa

och mun, medan han, som en glad Lothario, viftade med

en hvit näsduk i hvardera handen. Det är uppenbarligen

en bildad kråkslägt, som behöfver en så fin skrämma.

När man seglar omkring i en jakt, blir man bekant

med landet. Likaså, när man vandrar, och när man rider,

åker eller går på skridsko. Allt detta synes vara naturliga

sätt att färdas. Men då man tager sig för att bruka

ångkraft till en båt eller vagn, tyckes en viss otrefnad följa

med, och man ilar genom landskapet med en så onaturlig

hastighet, att man icke har tid att göra bekantskap med

det. Och så har man röken och gnistorna och lukten, och,

om man far med järnväg, bergskärningar och tunnlar, som

stänga ut både ljus och landskap. Angan är bra, om man

blott åstundar att komma från den ena orten till den

andra, men man får icke vänta sig att se mycket under vägen.

Jag hade tillryggalagt största delen af den väg, jag

nu for, med ångbåt, men nu, då jag befann mig på

jaktens däck, föreföll mig hvarje utsigt ny och öfverraskande.

Yi foro förbi den hvita fläck, som bildades i bergväggen

af fältspatgrufvan, hvilken, såsom skepparen sade, bearbe-tades af en tysk; sedan saxade vi focken med båtshaken

och seglade raskt, med vinden akterifrån, öfver Koljöfjordens

hvita gäss.

Högholmen reser sin rundade gråa klippmassa, liksom

en stor hövålm, upp öfver vattnets fält, och sedan vi tagit

den samt Hjältön på babords sida, glida vi genom den

trånga rännan mellan den senare och den stora ön Orust.

En båt, som ligger uppdragen under träden på den gräs-

GRUNDSUND.

bevuxna stranden, påminner om en insjö. Huru mycket

vackrare är icke ett haf utan ebb och flod! Alltid

högvatten ; skogar och ängar, som gå ned till vattenytan, inga

stinkande bankar eller gyttjiga stenar.

Kattegat saknar, likasom Östersjön, ebb och flod,

men hvarför Nordsjöns väldiga tid vattensböljor, som stiga

och falla till tjugu eller på somliga ställen trettio fots höjd

på Norges och Storbritanniens kuster, icke låta känna af

sig i det öppna Kattegat, synes vara en oförklarad gåta.

Då vi snabbt segla inåt landet, begynna de höga

klippstränderna att bära skog och, liksom orakade ansigten, stickaupp en gles och oordnad växtlighet. Vi gå omkring Kalfön

och styra rätt nordvart, och nu förtälja oss sakta sluttande

åkrar, långa röda lador och vidsträckta gårdar sin saga om

det gifvande jordbruket på Orust. Sommarvinden blåser med

oförminskad styrka, och Dorat länsar undan, med relingen

invid vattenytan och sjöarna alltjämt forsande öfver, som

ett vattenfall, i för en. Vi göra åtta knop, säger skeppar

Johansson, och lotsen Olsson nickar förnumstigt bifall

därtill. Snart ändra vi kurs. Vi våga icke låta bommen gå,

utan lova upp i vinden, göra en sväng och falla af samt

hålla åt vester.

Nu lyfter Hafsten sin stora, nakna, gråa skuldra ur

skogen inne i landet och stupar med sin branta bergvägg

ned i vattnet. Vi segla förbi klippan och glida ut på den

vida egentliga Udde vallafjorden, och ilande fram för den

gynnsamma brisen passera vi den höga Brattön och ligga

snart förtöjda i den långa kanalliknande hamnen vid

Uddevalla. Klockan var half tre. Vi hade seglat från Lysekil

vid elfvatiden. En präktig segling.

Uddevalla tycktes mig föga förändradt, ehuru mer än

tjugu år förgått, sedan jag sist besökte staden. Den vackra

kyrkan låg fortfarande inbäddad i däldens gröna löfverk, och

den stora hvita klockstapeln stod fortfarande för sig uppe

på en passande höjd of vanför gatan.

Jag gick genom staden till den nya kyrkogården, och

efter en vandring under alléer af hästkastanjer, stod jag

snart vid skalden von Brauns graf. Vården utgöres af ett

osli-padt granitblock, liknande en runsten, omkring femton fot

högt. Ett ovalt fält är utmejsladt i stenen, och inom

detta står

WILH. VON BRAUN

FÖDD 1818. DÖD 1860.

VÄNNER AF HANS SÅNGMÖ

RESTE STENEN.UDDEVALLA.

Konvolvler slingrade sig npp omkring vården, ock

framför denna lågo en bnkett af vackra nyplockade

blommor och en krans af förgät-mig-ej.

Yon Brann var en lefnadsglad lustigkurre — en svensk

Byron —- som dog i förtid. Yänner reste likafullt en

tilltalande minnesvård på hans graf, och kärleksfulla händer

pryda ännu denna med friska blommor, fastän tjugusju

långa år förgått.

En liten vacker stad är Uddevalla, där det ligger vid

innersta änden af den långa fjorden, men stadsgator

behagade mig icke efter det fria lifvet i skärgården. Yid

fyratiden lade vi därför ut med Dorat och foro nedför fjorden

till Grustafsberg.

Det var nu blott den tjuguandra Augusti, men den

trefliga badorten var alldeles öfvergifven. Huru bortkomna

de små borden, stolarna och bänkarna togo sig ut emellan

träden utan en enda gäst i närheten! En flicka med

vackert hår står på vakt i fönstret, färdig att springa ned

och servera. Men ingen enda sätter sig ner. Ingen

inkomst för egaren och inga drickspengar för tösen. Tre

pojkar, som fånga kräftor långs kajen, voro de

företagsammaste varelserna vid Grustafsberg, och sedan jag en stund

stått och sett på dem, återstod ingenting annat än att krypa

till kojs.

Morgonen därpå väcktes jag af en musikkår, som

blåste. Jag gick uppför backsluttningen under träden och

fann, att musikanterna voro unga gossar från

»Barnhuset».

Eör hundraelfva år sedan grundläde f. d. sjökaptenen

och handlanden Anders Knape Hansson denna

uppfostringsanstalt för värnlösa barn genom en donation om

närmare en half million kronor. Här finnas flere stora och

beqväma trähusbyggnader på en höjd i skuggan af

lummiga träd. En duktig matrona med vänliga drag, hvilken

stod i en dörröppning, berättade mig, att det var en

inrättning för värnlösa gossar. Dessa mottagas vid nio till

tio års ålder och njuta uppfostran till sexton eller sjutton,

eller tills de blifva delaktiga af Herrens nattvard. Det är

blott trettiosex, som kunna hysas samtidigt, och det antaletär alltid fullt. Barnen måste vara födda i Bohuslän och

af hederliga föräldrar.

Of ver dörren, där qvinnan stod, var en inskrift i

guld-bokstäfver, hvilken förtäljde, att Anders Knape Hansson

år 1776 här offrade frukten af sina mödor för att af

Bohusläns värnlösa barn bereda goda medborgare åt

fäderneslandet.

A en gräsplan framför husen of vanför fjorden står på

en sockel af granit en bronsbyst, framställande Knape med

allongeperuk och i hög gammalmodig halsduk.

Ansigtet har breda drag, en framskjutande romersk näsa och ett

vänligt, nästan heligt uttryck. En inskrift ger tillkänna,

att bysten är en gåfva af tacksamma fosterbarn vid

barnhusets sekularfest 1876.

Här finnes nu en barmhertighetsinrättning, som

arbetar i god ordning och i sin fulla utsträckning och verkar

just så, som stiftarens afsigt var, och det mer än hundra

år efter dennes död. Och här finnes också en vård

upprest för att fira hans minne efter ett sekels förlopp. Ingen

förskingring af fonden eller vrängning eller rubbande af

en död mans sista vilja har förekommit men väl ett

samvetsgrant förverkligande af den väl villige stiftarens af sigter.

Här funnos redbarhet, heder och tacksamhet. Det var i

sanning angenämt att tänka härpå.

Yi kryssade ut från Gustafsberg vid en beqväm

timme på morgonen, och när Brattön hög hvälfde sig rätt

framför oss, begagnade vi oss af en gynsam sväng, som

kusten gör, och släckte på storskotet samt kilade i väg

nedåt fjorden, med en disig vestan vind på låringen.

Den öfre fjorden ligger emellan Orust och

fastlandet. Orust är, med undantag af Gotland och Öland,

Sveriges största ö. Fjordens stränder på båda sidor

skina af bördighet, boskap betar på ängarna, åkerfält

mellan bergen sträcka sig i jämn sluttning nedåt sjön, hvita

villor titta fram ur de gröna lunderna på bergshöjderna,

och framför hvarje villa reser sig ofelbart den hvita

flaggstången.

En engelsk kutter seglade bort, just som vi närmade

oss Ljungskile, och denna badort var lika öfvergifven somUTSIGTER FRÅN STENUNGSÖN.(lustafsberg. Vi stannade därför endast för att bada och

spisa middag och fortsatte seglingen nedåt den långa viken.

Vinden hade nu kastat om till rak motvind. Fjorden

smalnade till inom ödsliga grås tens väggar, och mörkret föll

öfver sjö och strand, när vi seglade in i Stenungssund.

Vi gingo i land på Stenungsö, där jag blef artigt

mottagen af Herr Sirenius, öns egare, en af Giöteborgs

köpmans-furstar och en god vän från forna tider, då jag var

konsul i denna sjöstad.

Det var icke den ringaste bris före middagstiden

följande dag. Då började en svag syd vestvind att blåsa, och

vi kryssade ut ur det smala och grunda sundet. Min värd

helsar med svenska flaggan från bergstoppen, och vi sänka

vårt amerikanska baner till svarshelsning. Fjorden vidgar

sig. Vi hafva farit förbi Orust, och nu är det ön Tjörn,

som bildar den östra väggen till den allt bredare fjorden.

Brattö är ett vanligt namn på Öar vid denna kust, såsom

Hog Island (Svinö) eller Bam Island (Fårö) utefter Maines

kust. Bratt är kustfolkets uttal af ~brant, och det är godt

om branta öar i denna skärgård. Vi hafva på vår seglats

redan farit förbi fyra stycken Brattö. Blåkullen, det

högsta berget vid fjorden, är beläget på en Brattö.

Öarna äro lika nakna och kala, som branta; föga mer

än ödsliga, kalla, gråa klippor. Folket vet likväl berätta,

att öar och holmar en gång voro betäckta med vacker skog,

såsom i Stockholms skärgård, men danskarne skola för

omkring trehundra år sedan i vredesmod hafva bränt ned all

skogen, och kort därefter hade jorden torkat ihop och

blåst bort.

Och så krypa vi sakta framåt, kryssande från den ena

sidan af den stora fjorden till den andra mot den matta

sydvestvinden. Och långt ned åt fjorden, rakt i lovart,

synes hela tiden Marstrands bistra höga fästning resa sig i

det strålande solskenet — den var vårt mål, men det blef

qväll, innan vi hunno dit. Vi funno, att denna Sveriges

förnämsta badort ännu var uppfylld af badgäster och glädje.

De, som varit kunder vid de smärre badorterna, samlas i

Marstrand under säsongens två sista veckor, och

sensommaren är här ofta den trefligaste tiden på året.Det var stiltje, och liafvet låg som en spegel hela den

följande morgonen, men strax före middag kom en

sydvestvind och satte fläckvis sina plumpar på vattenspegeln. Yi

lade därför ut från kajen i Marstrand och gledo sakta fram

öfver den sömniga sjön, med hvarenda klut uppe och

flaggorna hängande slaka från toppmasten och gaffelnocken.

Snart kunna vi se långt uppåt Uddevallafjorden. Det branta

Hittan med sin lotsstation och Elgön midtemot stå som

halft tillslutna käkar vid det trånga infartspasset. Bort åt

KLÄDESHOLMEN.

höger reser Blåkullen sin runda blåa massa mot skyn,

tronande högt öfver landskapet.

Yi gå förbi Holmen Grå med dess två, hvita och

röda, hus, som nästan likna vaktkurar, det hvita ett fyrhus,

det röda en upplagsbod, passera fiskläget Klädesholmen,

med de röda och hvita husen tätt kringströdda på det gråa

berget, och sedan, då vi komma ut ur en liten ränna

emellan klipporna, se vi, huru långt bort öfver sjön ett hvitt

torn reser sig ofvanpå ett svart tak. Det är kyrkan på

Käringön, säger skepparen. Käringön är vår

bestämmelseort. Den ligger längst ut till sjös af alla bebodda öar vidwmsmmmMmm

i"t.

•v.-;, .y.,"*:":

■

FISKARFOLK VID GRUNDSUND.

kusten. Konungen kunde icke nog prisa dess härdade och

redbara inbyggare och det präktiga fiske, han där haft, och

rådde mig ifrigt att icke lemna Sverige utan att göra ett

besök på ön. Jag far alltså till denna ö långt ute i

haf-vet »på konungens befallning» och hoppas, att det under

denna qvalmiga dag ännu måtte finnas tillräckligt med vind

för att bringa oss dit.

Klockan var något öfver tre, då vi gledo in i

Mollö-sund. Här finnas tusentals långor, klufna och hängde på

stänger för att torka. Fiskarfolket måtte hafva haft en

riklig fångst. De långa raderna af klufven fisk kransa

klipphöjderna ofvanför de röda husen, kanta alla bryggor

och betäcka stränderna på motsatta sidan af sundet.

»Här och vid Smögen har h var en da en det bra»,

säger skeppar Julius. »Här är folket rikt och välmående.

Här ha de gator, alldeles som i Lysekils gamla köping.»

Yi få syn på en bankbåt om närmare femtio ton, som

just nu seglar på en fisketur till Nordsjön. Det finnes

ombord många qvinnor jämte alla karlarne. Alla gå

omkring på däcket. Där är mycket lif och rörelse, men hvarför

äro q vinnorna här? Ha de gått ombord för att dricka ett

afskedsglas och festa med männen, innan dessa segla åstad?

Nej, för ingen del, säger skeppar Julius. De ha kommit

för att stufva in det öl, som de själfva bryggt, och hjälpa

till att lägga allting i ordning. Dessa fiskarhustrur på

Sveriges kust äro verkliga hjälpredor.

»Folket förtär aldrig bränvin, hvarken här eller vid

Smögen», fortsätter skepparen till förklaring, »men öl vilja de

ha, och det måste vara starkt, och medan de äro borta på

en tur, brygger hustrun till en af båtlaget allt ölet till

nästa tur, och se’n en annan hustru till turen därnäst och

så vidare, tills alla hustrurna till de sex eller åtta karlarne

i laget ha bryggt. Det är nog tolf till fjorton ombord,

men det är bara sex eller åtta, som tillsammans rå om

båten; resten seglar på lott.

Yi glida förbi den lilla lägenheten Käningsholm.

Skeppar Julius pekade ut ett hus uppe på klippan. »Här

bodde Olsson med fru. Han var den förste, som kom fram

med kabiljosaltning här i trakten, och de blefvo båda tvåså feta, att folket brukade kalla dem »galten och son».

Och så voro de bottenrika och hade inga barn, men de

plägade taga små fattiga töser hem till sig och uppfostra

dem. Alla dessa töser ha blifvit så väl gifta, så! En af

dem är gift med en Österberg, och han är bottenrik, han

också, och seglar inte mer.»

Yi fara nu om en karl och en qvinna i en liten

segelbåt, lastad med flyttgods och husgeråd, och skeppar

Julius, som nu slagit upp sin språklåda, berättar mig, att

karlen var fyrvaktare vid Islands Bergs hufvud, och att de

tillbragt två veckor i Marstrand.

»Han har det bra, han. Två tusen kronor om året

och fri bostad och ved och ljus.» Och hvem sköter

platsen, när han är borta? Ingen alls, ty det är

sommar, och nätterna äro ljusa och fyrarna äro icke tända.»

Men Hållö? »Ja, det är en hafsfyr. Den brinner hela

året om, men icke så fyrarna vid de inre passagerna.»

Ett stort hus höjer sig på Käringö. »Skolhuset»,

svarar skepparn. Det tar sig sällsamt ut på denna vikingaö.

Spetsen af ett hvitt segel synes öfver den mörka

klippan. »Det är allt en Lysekilsbåt», säger skepparn, och inom

ett ögonblick förklarade både han och lotsen Olsson, att

det var »Bele». Och »Bele» var det, som nu gled ut i

rum sjö, med min vän Doktor Billqvist och hans familj

ombord. Och vi få tid att språka och helsa hvarandra med

flaggorna, innan vi segla åt skilda håll bland skären.

Mot solnedgången mojnar det alldeles ut. Johansson

och Olsson lägga ut årorna och ro båten fram öfver den af

aftonhimlens purpur färgade sjön. Yi nalkas långsamt

Käringö. Den låga berghällen på ön är betäckt af tätt

sammanpackade tak och skorstenar. Öfver dem resa sig en

väderqvarn samt kyrktornet och skolhuset. Dessa tre stå

afsides för sig själfva mot vester. När vi blicka åt söder,

kunna vi alltjämt se Marstrands fästning, som dunkelt hvit

skymtar fram öfver vattnets spegel, liknande ett segel

längst borta vid synranden.

På den aflägsna ön fanns en beqväm gästgifvargård

— en bred rödmålad byggnad på bergssluttningen — och

medan aftonmåltiden gjordes i ordning, strö f vade jagomkring på den vågiga bergytan i labyrinten af röda

fiskarstugor. Jag kom snart till ett stort och hvitt

tvåvåningshus, hvilket hade ena gafveln afrundad, som aktern på

ett nutida fartyg, och var försedt med pilastrar på båda sidor

om dörren på framsidan. En trädgård låg framför det.

Då jag gick in genom porten till denna, fann jag midt

emot mig en man, som stod i en blomsterrabatt, med högra

handen instucken i vesten samt ansigtet och ögonen höjda

mot himmelen. Men det var icke presten, som höll på att

bedja, utan endast gallionshilden på ett skepp. »En engelsk

lord», förklarade pastorn själf, som nu kom ut ur

pastorshuset, »och skeppet, till hvilket bilden hört, har strandat här

för många år sedan.»

Pastor Simson är en stor och stark man af omkring

sextio års ålder med vänliga drag och ett uttryck af

godhet, hvilket stämplar honom som en verklig fader för hans

lilla hjord. Oaktadt han hade tre tjog år på nacken, rörde

han sig raskt som en ung gosse, då han gick omkring och

visade mig allting på stället samt godmodigt svarade på

mina frågor.

»Jag har bott här på ön i öfver trettio år», sade han,

»och hvarenda bit jord har måst föras hit. Sälg är det

enda träd, som i början trifves, men när sälgen vuxit upp,

kunna fruktträd uppdragas i dess skygd.

Den gode pastorn utvisade för mig en liten

fördjupning i trädgården, kransad af sälg, och med bänkar ställda

i rund innanför träden. Det var en riktigt treflig plats!

När det blåste östanvind, kunde de sitta ute där, och när

det var vestanvind, sutto de på husets veranda. På det

sättet hade de alltid bra lä.

En blond tjensteflicka lemnade honom en väldig

nyckel, och pastorn gick därpå med mig tvärs öfver vägen och

låste upp de tunga trädörrarna till kyrkan. Denna var

liten och inuti hvitmålad, med förgyllningar här och där.

Predikstolen befann sig på ena väggen, såsom vanligt är i

de svenska kyrkorna, och öfver den var ett bredt tak,

hvilket sträckte sig ut åt bänkarna och helt visst tjenade

såsom resonnansbotten. I koret fanns ett högt och hvitt

altare, hvaruppå stodo sex stora ljus. En åtta fot hög, gam-malmodig, hvitmålad och förgylld klocka lät höra sitt

tick-tack från sin plats bakom altaret. Öfver ingången var en

läktare med orgelverk.

»Ja», sade pastor Simson, i det han omsorgsfullt

stängde kyrkdörrarna, »det är en glad och treflig kyrka och

mycket lätt att predika och messa i.» Sedan följde han

mig till det gamla pastorshuset. Detta var lågt och mörkt,

och han blef sorgmodig och kunde icke trifvas där,

hvar-för han byggde det nya huset. Men trädgården på det

förra stället var äldre, och där växte körsbärs-, päron- och

äppelträd, som nu buro mogna frukter. Pastorn visade mig,

tydligen med en känsla af belåtenhet, trädgården och bad

mig enträget att plocka ett läckert högrödt äpple och taga

det med mig såsom ett minne och ett bevis, att frukt kunde

frambringas på den yttersta och ödsligaste af öarna i den

svenska skärgården.

Och nu fick jag se, hurusom långa rader af stora fiskar

hängde i ett öppet skjul. Presten smålog. »Detta är en

egendomlig församling», förklarade han, »och här får

presten hvad han behöfver till sitt uppehälle helt och hållet

genom frivilliga bidrag. Det är en gammal sed, att hvar

fiskare gifver presten de två största långor och de två

största torskar, som han får under året.» Men detta går ej

till mycket. »Ah, jo. Det är präktiga fiskar, det är sant,

och mycket eftersökta i Gröteborg och hela trakten

däromkring — trekronorsfiskar äro de.»

Yi gingo fram till skjulet. Fiskarne voro skickligt

klufna och spjälade. De voro öfver en mans höjd i längd.

Några hängde ned sju fot eller ännu mer. »De saltas

aldrig», svarar deras belåtne egare; icke ett saltkorn får komma

på dem. Om så sker, duga de icke till lutfisk vid julen.

De torkas endast. Jag får fisken färsk, och mina karlar

klyfva och torka den åt mig. Utom fisken får jag andra

små sammanskott — en och en half krona för hvar

församlingsmedlem — samt andra små gåfvor. Det finnes bortåt

etthundra fiskare på ön, och hela befolkningen uppgår till

femhundraåtta. Den ökas icke, utan håller sig ungefär

vid samma antal, ty hafvet skördar så många. Ja, det

flyttar nog in några stycken, men jag har föga glädje afdera. De föra med sig sina laster, och med lemmarna af

min egen lilla hjord här, dem har jag uppfostrat helt och

hållet till att gå på den väg, som de böra, och jag

tycker ej om, att andra få komma in och leda dem på

villovägar.»

Så pratade den hedersmannen vänligt med mig om

sig och sin församling, då han lotsade mig tillbaka till

gäst-gifvaregården i aftonsolens glöd. Och det var svårt att

HEMKOMST FRAN NORDSJÖFISKET.

föreställa sig, att den saktmodige pastorn och hans blida

hjord voro afkomlingar i rätt nedstigande led af de grymma

vikingar, som från samma vilda klippor seglat ut kring

verlden till strid och seger, eller att knappt trehundra år

förflutit, sedan i kyrkorna på den klippiga kusten höjdes

den brinnande bönen: »Gud välsigne stranden!» Huru hafva

icke kristendomens fridsälla läror mildrat menniskorna och

deras seder och tamt det vilda berserkaraseriet!

Gästgifvargården innehades af en en ka. Hafvet hade

för längesedan skördat hennes man. Två fullvuxna döttrar

och en vacker yngling, hennes son, hjälpte henne med syss-

Th om aa, Från Slott tiU Koja.lorna. Sonen var den ende arbetsföre unge man, som jag

såg på ön. Alla de öfriga voro till sjös.

Döttrarna voro flickor med hufvud, båda

skollärarinnor, ocb förlo f vade med ett par unga män, som voro ute

och fiskade. »Sex bankbåtar segla från ön», sade de. »De

hafva nu gått ut på en månads tur. Det är tretton man i

båten; nio ega del i den och få livar sin hela lott af

fisken, de fyra andra en half lott hvar. Det är i allt

tretton lotter, och de två återstående gå till båten, hvilken skall

svara för hela utredningen. De taga också då och då en

pojke med sig, för att göra en fiskare af honom, och låta

honom få behålla hvad han fångar. Bror här gjorde sin

första resa, när han var nio år.»

Flickorna tyckte rätt bra om ön. Det var nog litet

tyst, när alla männen voro borta, men luften och vattnet

voro så förträffliga, att kanhända Käringön en vacker dag

kunde bli en stor och fin badort, liksom Marstrand, och

den var bestämdt öfverlägsen Marstrand i alla stycken,

förstås, i alla utom namnet — ty det var rätt fult. Men se,

det skulle vara en helt liten ändring, om man kallade den

Kärleksö, och då skulle folk strömma dit från alla håll.

Men modern tyckte, att Käringö var alldeles bra, som

det var. Det var ett gammalt hederligt namn, och ön

födde ju åtta kor, det gjorde den.

Nästa morgon gingo vi till sjös i en liten roddbåt

från ön, medan Måseskärs fyr ännu brann i vester, och

den östra himmelen började förgyllas af den tidiga dagern.

Vi rodde förbi lotsstugan och den höga utkiken, hvilken

stod lik ett skelett mot himlen, och voro ute på det öppna

Kattegat, förrän sommarsolen glödde öfver hafvet.

En veteran från ön var med oss. Nog kände han bäst,

hvar fiskgrunden voro, ty hade han icke utpekat dem för

kungen? Den gamle fiskaren hette Carl Andersson Knopp.

Namnet Carl hade han fått i dopet. De öfriga hade

kommit af sig själfva, ty han var son af Anders, som bodde

på en gård med namnet Knopp, så att han icke kunde

heta annat än Carl Andersson Knopp. Så uppkomma många

namn i Sverige. Många af våra engelska och amerikanska

hafva också ursprungligen bildats på samma sätt.Yi hade till fiskgrunden en lång rodd emot en stark

ström. Nio båtar voro redan förtöjda där. Yi lågo för ankar

den ena timmen efter den andra, medan våra med tunga

sänken försedda metrefvar drefvo långt bort i den starka

strömmen, som gick förbi, lik en qvarnränna.

Yi metade kummel, bvad det nu kan vara för en fisk.

Jag vet icke, bvad den liknar, ty ingen enda båt fick

någonting.* Solhettan var stark, vattnet som olja, och icke en

enda fläkt. Yi voro omkring två sjömil från Käringö. En

gång flögo två ejderhanar förbi. En liten svart dykand

sam rakt mot strömmen, alldeles utmed sidan af båten, i

det hon tidt och ofta dök ned, kom upp igen och körde

bufvudet ned i vattnet för att förtära sin föda. Jag bör

tumlare frusta, och när jag blickar upp, får jag se dem

hvälfva sig om — likt svarta, oljiga vattenhjul. En

fiskmås återspeglas fullständigt i vattnet, där han långsamt rör

sina vingar framåt.

Skeppar Johansson doppar sin frukost — två bitar

salt makrill — i vattnet vid ena sidan af båten och Carl,

Anders’ son, ligger och snarkar i bottnen på båten, förut.

Detta kan omöjligt få namn af sport, hvarför vi lyfta ankar,

och fara trefjärdedels sjömil norrut för att leta efter små

hajar. En båt var där och fiskade. I den sutto en sjuk

gubbe i pelsmössa och en barbufvad liten gosse. Gossen

sjöng, under det ban metade, och fjärran öfver vattnet kunde

vi böra hans friska qvittrande barnröst. Man kunde

verkligen tacka Gud för denna friska stämma och den friska

själ, som gaf sig uttryck i den, men icke för hajar,

oak-tadt gubben sade, att han fått en på morgonen.

Carl från Knopp sade nu, att det var för sent på året

för sådant fiske, och att ingen kunde hoppas på ett sådant,

som kungen hade haft fjorton dagar förut. Och det var

för resten icke en kunglig krok, som jag lade ut för fisken.

Yi begåfvo oss därför ånyo i väg, rodde tillbaks innanför

Måseskär och böllo tillgodo med att helt beskedligt meta

* Senare undersökningar hafva beröfvat kummeln allt det romantiska och

hemlighetsfulla. Det är helt enkelt vår »hake», ganska allmän vid Nya

Englands kust.småtorsk och piggkolja. Af dylika små tingestar fingo vi

så mycket som helst. Nn hade vi kommit i vårt ))esse».

Jag var förvånad öfver att finna, att det gick en så stark

ström långs denna svenska kust, som saknar ebb och flod.

Öboarne säga mig, att den är stadigvarande och löper hela

året om, fastän många omständigheter inverka på dess

hastighet. Denna salta ström lopp för tillfället med två knops

fart. Den går norrut långs svenska kusten till Norge och

vestvart långs Norges kust, svänger sedan rundt om och löper

tillbaka åt öster utmed Jutlands sandiga stränder. Detta

är dess vanliga riktning, och en blick på kartan visar, att

strömmen sålunda bildar ett hvirfveldrag i Skagerak. Den

träffar svenska kusten först norr om Marstrand, och i

allmänhet sträcker den sig icke ut till hafs mer än omkring

en sjömil utanför de yttersta holmarna. Det är en kustström.

Morgonen därpå besökte jag Löjtnant Westberg. Han

är tulluppsyningsman vid Käringö och således ett slags

re-geringsrepresentant på ön. Svenska flaggan svajade

framför hans beqvämt inrättade hem, där jag emottogs gästvän

-ligt af löjtnanten och hans kära maka. Han gaf mig goda

upplysningar med afseende på den del, Sverige tager i

Nordsjöfisket. Det är omkring etthundra svenska båtar,

som sysselsätta sig med fiske på bankarna i Nordsjön.

Alla dessa äro hemma inom Bohuslän och inom den

jämförelsevis obetydliga kuststräckan emellan Marstrand och

Smögen. De kallas bank båtar, och de största hålla

emellan femtio och sextio ton. De hafva alla en bom, som

löper horisontalt ut från aktern, och på hvilken ett litet segel

är hissadt under fisket, för att hålla båten uppe i vinden,

och de hafva en högt uppstående och bred bog, för att utan

svårighet kunna vaka i den farliga sjögången på de grunda

bankarna. Några båtar hafva en besättning af tretton man,

nämligen nio egare och fyra man på half lott, men de

flesta hafva endast tolf man, tio egare och två half lottskarlar,

och då går blott en lott till båten. Hvarje båt har en lina

med etthundra krokar för presten och en annan med lika

många för de fattige — åtminstone är det fallet med

Kä-ringöbåtarna —- och presten och de fattige få all fisk, som

tages på dessa krokar.VÄNTAN.

Efter en tafla af Aug.

Ilagborg.De sex bankbåtarna från Käringö äro bland de största

i den svenska fiskarflottan, i det de hålla nära sextio ton hvar.

De göra fyra resor på året och väntas nu — den 27

Augusti — tillbaka från sin sista tur. De begynna i April.

Båtarna segla först till Haugesund i Norge. Där köpa

fiskarne mera salt, taga in vatten och skrifva hem, och om

det är storm, ligga de qvar i hamnen, tills den är öfver.

Se’n segla de ut till hafs, för att fiska på bankarna,

stundom en hundra sjömil eller ännu mer från norska kusten.

På tre veckor blifva båtarna färdiga. Den första fisk,

som tages, saltas starkt; men sedan blott rimsaltas den,

och det sista, som fångats, tages hem färskt. Vanligen

segla båtarna hem på tre till fyra dagar. De utrustas på

tre eller fyra till och gå sedan omedelbart till sjös igen.

Vintertiden segla de härdiga fiskarne i smärre båtar, men

ej längre än till Jutlands kust, eller också fiska de från

ännu mindre roddbåtar bortom holmarna i Bohuslän.

Pisken räknas i ))våla)> d. v. s. i tiotal. Det är den gamla

fingerräkningen och sannolikt äldre än räkningen efter

dussin. Fiskarne säga också »half våla» eller fem, efter ena

handens fingrar. Ordet våla finnes icke i lexika och är

helt visst ett provinsuttryck, som användes af fiskarne på

vestkusten.

De stora fiskar, som lemnas till presten, äro kända och

prisade vidt och bredt såsom »prestlångor». De betinga

alltid högsta pris. För närvarande äro åttio män från denna

enda lilla ö ute på Nordsjön. Man ser här blott gubbar

och pojkar — utom qvinnorna, som hedja och bida.

Klockan tio togo vi afsked af denna ö i hafsbandet

och dess ärliga, allvarliga, enkla folk. Det blåste ännu en

gång hård sydvest, och Dorat gungade muntert framåt.

Snart försvann Käringö ur vår åsyn. Vid middagstiden

sågo vi åter grisen, som vänder sig, när han känner lukten

af brödbak, och en stund efteråt lågo vi utmed bryggan

i Lysekil. Atta-dagars-seglatsen var nu af slutad.

KAPITEL XLII.

BOHUSLÄN OCH NAGRA AF DESS

FORHISTORISKA MINNESMÄRKEN.

‘ olinslän sträcker sig långs Sveriges vestkust från

gränsen mot Norge vid Fredrikshall, där Kung

Carl, »den unge hjälte», blef skjuten år 1718, ned

till Göta elf, vid hvilken den stora och rika

handelsstaden Göteborg är belägen.

Landskapet upptager hela den del af Sveriges kust,

som vetter mot Skagerak, denna vidöppna hafsarm emellan

Norge och Danmark, öfver hvilken svenska fartyg fara för

att komma ut i Nordsjön, Atlantiska hafvet och den stora

verlden där bortom. Det finnes intet annat svenskt

landskap, som har så nära till länderna vid Nordsjön och

Atlanten, och från hvilket sjöfärder i vesterled kunna så

be-qvämt företagas.

Utefter Bohusläns kust i hela dess längd äro strödda

myriader af klippholmar — skärgården — och talrika fjordar

skära in i den. Vattnet är djupt ända in till stranden,

och goda hamnar finnas öfverallt emellan öarna och i

vikarna.

Såsom man naturligtvis kan vänta med anledning

af landskapets läge och beskaffenhet, var det ett verkligt

stamhåll för de nordiska sjökonungarne under vikingatiden,

och ej nog med det, utan ock under tiden därförut, ehuru

de tidigare färderna icke voro så vidsträckta eller så bekanta

som de, hvilka gåfvo vikingatiden dess ryktbarhet.Bohusläns vilda, stormiga kust är frejdad i nordens

sagor och sägner. Intet annat svenskt landskap är så rikt

på romantiska berättelser från forntiden, och ingenstädes

för öfrigt finner man så många intresseväckande minnen

och lemningar från forna dagar.

Men landskapet har icke alltid hört till Sverige. Tvärtom

har det blott under en kort tid i förhållande till sin hela

historia varit en del af Sverige. Från urminnes tider var

Bohuslän en del — och en ganska betydande sådan — af

Norge, och det fortfor med korta af brott att dela detta

rikes öden ända till freden i Boeskilde 1658.

Under de första skedena af den historiska tiden var

Danmark den främsta makten i Skandinavien, och tidtals

herskade de danska konungarne öfver all nordlanden.

Danmarks öfvermakt nådde sin höjdpunkt i

begynnelsen af det femtonde seklet under Margareta, »Nordens

Se-miramis», drottning öfver de förenade rikena Danmark,

Sverige och Norge.

Det danska väldet bröts, när Gustaf Vasa, efter att

hafva förmått dalkarlarne att resa sig, stötte den danske

konungen Kristian Tyrann från Sveriges tron år 1521, och

det blef på ett fullständigt och afgörande sätt

öfverända-kastadt, när de förbundna makterna samt Bernadottes starka

vilja och hjältekraft skilde Norge från Danmark och

åstad-kommo dess förening med Sverige 1814.

Men under mer än etthundra år, sedan Gustaf Vasa

i sin person gifvit Sverige en svensk konung, fortfor

Danmark att innehafva några af det nutida Sveriges vackraste

och rikaste landskap.

Under hela Gustaf Adolfs lysande regering — till

och med då, när han såsom den protestantiska verldens

ledare vann sina segrar öfver den tyske kejsaren — hade

Danmark, omedelbart eller genom Norge, som var endast

en dansk provins, i sitt våld alla de södra och vestra

landskapen i Sverige, med undantag af en enda smal landremsa

vid Göta elfs mynning. Denna lilla remsa om knappt en

mils bredd var det enda fönster med utsigt öfver länderna

i vester, som Sveriges konung hade i besittning, och mångablodiga strider måste Sverige genomkämpa för att i sin

ego bibehålla denna trånga utfartsled till oceanen.

Ar 1655 seglade Carl X, Gustaf Adolfs systerson,

öfver Östersjön, anföll Polen, intog Varsjava och härjade

landet rundtomkring. Kriget fortsattes, och Danmark, som

ville begagna sig af det gynnande tillfället, då Carl Gustaf

var upptagen af Polen, förklarade Sverige krig 1657. Men

Carl Gustaf tågade, i stället för att fullfölja kriget i Polen,

CARL X CL STAF.

tvärs igenom Europa från Polen till Danmark. Han

kastade sig öfver och intog Holstein, Slesvig och Jutland,

såsom Torstenson gjort före honom. Och han gjorde mer

än så. Den följande vintern var ovanligt sträng. Stora

och Lilla Bält tillfröso. Den 30 Januari 1658 lät Carl

Gustaf med beundrans värdt hjältemod och klok

förtänksamhet sin här — rytteri, fotfolk och artilleri — tåga ut på

isen. Han går öfver Lilla Bält till ön Fyen. Där blir

en dansk styrka om femtusen man slagen och

tillfångatagen. Konungen marscherar därpå tvärs öfver Fyen ochtågar den 6 Februari i spetsen för sitt rytteri ut på Stora

Balts isrymd. Tre dar senare följa artilleriet och fotfolket

under Carl Gustaf Wrangel. Med begagnande af de

mellanliggande öarna och passerande från den ena till den

andra på de broar, som försynen slagit emellan dem,

fortsätter den svenska hären sitt farliga tåg och anländer den 12

Februari till den stora ön Sjælland, det danska

konungarikets hjärta. Carl Gustaf hade lyckligt fullbordat det

omöjliga. Hans

krigshär är den enda,

som någonsin på

isen gått öfver

Bälten. Den

svenska styrkan

räknade blott

tolftusen man, men

inneslöt i sig de

bästa krigare i

Europa. Danmark

var nu prisgifvet

åt den svenske

konungen. Det

var tvunget att

gå in på de

vil-kor, segraren

bestämde.

Den 26

Februari 1658

undertecknades freden i den gamla domkyrkan i staden

Boe-skilde, belägen på omkring tre mils afstånd från Kjöbenhavn.

»Jag önskade, att jag hvarken kunde läsa eller skrifva»,

sade ett af de danska ombuden, då han undertecknade

fördraget. •

I denna fred afträdde Danmark till Sverige, utom

annat landområde, särskildt de danska landskapen Blekinge,

Skåne och Halland samt det norsk-danska Bohuslän. Så

blef Bohuslän en del af Sverige.

De fyra landskap, som afträddes, innefatta, såsom

nutidens kartor visa, hela södra och vestra kusterna af Sverige,

MEDALJ SLAGEN TILL MINNE AF CARL X:s TAG

ÖFVER BÄLTEN.endast med undantag, såsom, redan är nämn dt, af

landsträckan vid Göta elfs mynning. Nu fick Sverige ändtligen sina

naturliga gränser på den skandinaviska halfön. Det kade

Bottniska viken och Östersjön i öster och söder samt Kat-

tegat och Skagerak i sydvest,

och till gränsskillnad mot Norge

den stora bergsträckan Kölen,

som går omkring

etthundrafemtio mil åt norr.

Genom sitt djärfva grepp

att gå öfver isen förvärfvade

Carl X åt Sverige ett område

af större betydenhet, än hvad Gustaf Adolf och Oxenstjerna

vunnit i trettioåriga kriget, och alla de ifrågavarande fyra

landskapen utgöra ännu i dag en stadigvarande del af riket.

Sverige har sedan dess varit den främsta makten i

Skandinavien. Till såväl ytvidd som befolkning är detstörre än Danmark och Norge tillsammans. Från 1814

har Norge varit förenadt med Sverige, och om någonsin

en skandinavisk union skulle bringas till stånd, synes

Sverige komma att blifva den ledande makten i denna.

Man kan emellertid iakttaga, att de af Carl X

eröf-rade landskapen ännu bibehålla många af sina

egendomligheter. En stockholmare igenkänner utan svårighet

skåningen, hallänningen eller bohusläningen på uttalet. Folket

i Skåne och södra Halland har alltjämt för sed att kila

NORDMÄNNENS LANDSTIGNING PÅ ISLAND.

Efter en tafla af O. Wergeland.

öfver till Kjöbenhavn för att gå i bodarna och på Tivoli,

och Stockholms qvickhufvud ha en synnerlig förkärlek

för att skämta på de goda skåningarnes bekostnad, alldeles

som om Skåne vore ett särskildt »Konungarike» — ehuru

det är den rikaste provins, som den svenske konungen har

under sitt välde.

Yi känna alla till vikingatiden — nordlandens mest

lysande tidsskede — och till vikingatågen; vi känna, huru

sjökonungarne togo hyte och vunno segrar långs efter

Europas kuster och floder, huru de upptäckte och bebyggde

Island, Grönland och Amerika, huru de uppreste enklaminnesvårdar af sten för att hedra de aflidne och för att

omtala sina bragder, och huru de på dessa stenar ristade

inskrifter i runalfabet, hvilka nu utan svårighet läsas af

våra tiders lärde. Yerlden kan allt detta utantill.

Den vidtfrejdade vikingatiden började i åttonde

århundradet och varade till omkring medlet af det elfte, eller

till den tid, då kristendomens välde blef för framtiden

be-tryggadt på Skandinaviska hafön. Kristendomens läror

uträttade mer än de kristnes vapen. De uppmjukade och

tamde det vilda vikingasinnet.

STENDÖS VID HAGA PA ÖN ORUST.

Bohuslän är rikt på minnesmärken från vikingaåldern,

men det eger dessutom inskrifter och vårdar från en tid,

som är så aflägsen, att vikingatiden med sina anor och

sagor förefaller ny och modern i förhållande till den.

Ingenstädes i Sverige finner man så många lemningar från

dess stora forntid, som här.

På åtskilliga ställen i detta landskap finnas på bergen

hällristningar, som måste hafva blifvit gjorda omkring

tvåtusen år före vikingatiden. De äro äldre än bruket af

järnredskap. De äro tidigare än bruket af runor eller någon

tillstymmelse till ett alfabet i norden. De bestå af

grupper af bilder, ristade på vidsträckta berghällar, hufvudsak-ligen afbildningar af menniskor, djur, fartyg, åkdon, vapen

och redskap.

Det finnes också här och där utefter kusten stora

stenkummel, uppförda på höjder, som resa sig öfver hafvet.

Dessa kummel hvälfva sig öfver fornnordiska konungars

eller höfdingars grafvar och härröra från samma tid, som

hällristningarna — nämligen bronsåldern.

Man finner i Bohuslän jämväl stora graf kammare.

Väggarna till dessa äro byggda af flata, på kant resta

stenar, öfver hvilka äro lagda en eller flere större hällar.

Dessa grafvar hafva ännu högre ålder. De byggdes under

stenålderns urtid, innan ännu bruket af brons eller någon

metall var kändt.

Stenålderns grafvar tillhöra tre klasser, allt efter den

form, de hafva, och det tidsskede, under hvilket de blifvit

byggda. De äldsta äro »stendösarna)); därnäst komma

»gång-grifterna», och sist »hällkistorna)). En af de mest

regelbundna bland de mystiska gamla dösarna är här

afbil-dad. Den står på en ättehög vid Haga på ön Orust

i Bohuslän.

Menniskor hafva sedan en ganska lång tid tillbaka

dvalts på Skandinaviska halfön. Man har upptäckt

lem-ningar efter arbeten af menniskohand, hvilka synas

ådagalägga, att menniskor bott i Sverige flere tusen år före

den kristna tidräkningen. Huru många tusen, lär ingen

kunna säga.

Min vän, Prof. Victor By dberg, har nyligen utgifvit

ett högst intressant och lärdt arbete, i hvilket han

framställer starka och tilltalande grunder och bevis för, att den

ariska folkstammens vagga icke stått i Asiens högland, utan

i södra Sverige, Danmark och norra Tyskland, hvilka

länder ligga rundtomkring Östersjön, likasom det romerska

väldet låg omkring Medelhafvet, och att den jämförelsevis

ringa asiatiska delen af den ariska stammen småningom

från norra Tyskland eller Skandinavien utvandrat till de

nejder, där den nu har sitt hemvist.

Man tror också nu för tiden, att hällristningarna,

stenkumlen, graf kamrarna och nästan alla de förhistoriska

minnesmärkena i Sverige icke äro verk af en svag urinbyggar-stam, hvilken drog sig undan och försvann för en

starkare, som inträngde i landet, utan att de härröra från

skandinaver, nutidssvenskarnes förfäder i rakt

uppstigande led.

Naturligt är, att stenåldern sträckt sig mycket närmare

vår tid i Vltima Thule än i tidigare civiliserade länder.

Brons började i Sverige nyttjas omkring femtonhundra år före

Kristus. Därförut var bruket af metaller okändt i norden,

och redskap och vapen voro mest af sten, trä, ben och

horn. Sådana ha hittats i ymnighet i de vestra och södra

delarna af Sverige, och en mycket intressant samling af dylika

visas i bottenvåningen till Nationalmuseum i Stockholm.

Verktygen under denna tid voro hufvudsakligen yxor,

mejslar, hålmejslar, sågar, knifvar och skrapor, hvilka

sistnämnda brukades att skrapa djurhudar med. Alla dessa

verktyg förfärdigades af flinta, om sådan kunde erhållas;

eljest af andra stensorter. Stenålderns skandinaver hade

pil- och spjutspetsar, äfvensom dolkar, af flinta eller annan

sten samt metkrokar och harpuner af hen. Detta

forntids-folk kokade sin mat och begagnade grytor och pannor af

lera. Det hade husdjur, bland andra menniskans första

och bästa vän — hunden. Det rodde i urhålkade

trädstammar, lifnärde sig mestadels med jagt och fiske samt

njöt på bästa sätt af lifvet, fastän det sannolikt aldrig led af

magsyra eller nervsvaghet.

Svenskarne lärde sig utan tvifvel af grannfolk i söder

bruket af bronsen. Denna bestod af nio tiondedelar koppar

och en tiondedel tenn, och vapen och verktyg formades af

blandningen, i det den smältes och göts i formar.

Skandinaverna förstodo att af bronsen förfärdiga ganska skarpa

svärd, likasom att göra sina bronsverktyg så hårda och

hvassa, att man knappast i dag kan komma lika långt i

den vägen. Det antages också, att den gamla konsten att

arbeta i brons gått förlorad.

Den svenske riksantiqvarien, Dr. Hans Hildebrand,

har emellertid försäkrat mig, att, om man smälter tillhopa

koppar och tenn i proportion af nio till ett, formar den

och se’n, medan den ännu är i glödgadt tillstånd, kastar

den i kallt vatten, så kan man ännu få ett stycke brons,som kan bli lika hårdt och lika skarpt i eggen, som något

forntida bronssvärd. Den enda hemlighet, som de gamle

kände, men som nn ej längre är någon hemlighet, var att

kasta den glödgade bronsen i vatten. Detta gjorde den

fast och härdig.

Järn började brukas i norden omkring femhundra år

före Kristus. Tusenårsskedet från bronsens första

användning till järnets har namn af bronsåldern. Under detta

tidsskede gjorde de gamle svenskarne betydande framsteg

från stenåldern. De förvärfvade sig en rätt vacker in sigt

i åkerbruk. De plöjde sina fält och afmejade sin gröda

med skäror af brons. De stego till häst, och icke nog

därmed, de förstodo att åka efter hästar i hjuldon. De

malde sin säd för handen, i det de lade kornen i en

ur-hålkad sten och krossade dem med en rund dylik. De buro

på kroppen kläder af grof ylleväfnad, likaväl som

djurhudar. De egde utan tvifvel jämte hästarna, får, nötboskap

och svin, och buro prydnader både af guld och af brons

— eller rättare, några af deras kapitalstarka män gjorde det

— och de hade fartyg, någorlunda stora, men utan segel.

Det är denna bronsålder, som hällristningarna och

stenkumlen tillhöra, och dessa lemningar från en långt aflägsen

forntid i nordanlanden äro talrikast och tydligast i Bohuslän.

I mellersta delen af detta landskaps kuststräcka ligger

Grullmarsfjorden, som går djupt in i landet och nästan

klyf-ver det i två delar. Nära intill denna fjord finnas samlade

några af landskapets eller snarare hela Sveriges mest

intresseväckande fornlemningar.

En vacker Julimorgon 1887 åkte jag med Prof.

Cur-man från Lysekil för att med egna ögon bese några af

dessa gamla fornlemningar. Våra små, men kraftiga

svenska hästar förde oss i raskt traf öfver en höjdsträckning,

hvarifrån vägen stupade ned i den bördiga Lysedalen. Här

lågo jämna gröna fält från den ena bergshöjden till den

andra, och hela dalen, som är två till tre tusen fot bred

och en half mil lång, har utan tvifvel förr i tiden varit

bottnen af en fjord, hvilken torkat ut, allt som landet sakta

höjt sig. Många odlade landsträckor i Sverige hafva en

gång varit hafsbotten.TVEKAMP MELLAN VIKINGAR.

Thomas, Från Slott till Koja.

iiilliUngefär balfannan mil från Lysekil foro vi tvärs öfver

dalen och sedan på en slingrande väg uppför bergshöjden

på andra sidan. Här lemnade vi landsvägen ocb åkte på

en ojämn sido väg till en stuga, som beboddes af en gammal

båtsman. Vi stego af vagnen ocb satte i väg öfver beden

till fots, med båtsmannens lille pojke till vägvisare. Yi

sågo snart det föremål, vi sökte, resa sig likt ett stenaltare

öfver den blåsiga mon ocb skarpt af teckna sig mot

himlen. Het var någon gammal stenålderspatriarks graf.

Graf-kammaren är byggd af sex stora på kant resta stenhällar.

Dessa innesluta ett oregelbundet aflångt rum, öfvertäckt af

en ännu större häll, hvilken skjuter fram öfver dem, som

bilda väggarna, ocb ger det hela utseende af ett altare.

Alla stenarna voro af mörkröd granit. En ingång fanns

emellan två af de upprättstående stenarna. Invändigt var

grafven tio ocb en balf fot lång, måttet taget i rät vinkel

mot ingången, ocb sju fot bred från ingången till stenen

midt emot denna. Den var fyra ocb en fjärdedels fot hög

invändigt från marken till takstenens undre yta. Åtta till

tolf personer kunde bekvämt sitta ned i denna gamla

kammare. De inre ytorna af de stora stenarna voro släta ocb

jämna. Två af dem lutade något inåt, men de fyra andra

bibeböllo den lodräta ställning, i hvilken de hade blifvit

uppresta för tusental år sedan.

När jag kom ut från grafven, klättrade jag upp på

den stora flata sten, med hvilken den var täckt. Denna

stora granithäll är öfver tretton fot lång ocb tio fot bred.

Den båller i medeltal omkring tjugu tum i tjocklek, men

afsmalnar småningom från den ena änden till den andra.

På takhällens öfre yta voro många små skålformiga

hålor, alldeles runda, omkring två tum i diameter ocb icke

fullt en tum djupa. Man bar antagit, att de blifvit

uthuggna för att uppfånga blodet af djur, som offrades på

den flata hällen. Detta tillika med byggnadens altarlika

skapnad gaf uppbof åt den tro, att alla sådana lemningar

voro offeraltaren. Nu bar man emellertid fått klart för sig,

att de voro grafplatser, ehuru det är ganska sannolikt, att

djur offrades på dem för de dödes ro eller för något

liknande ändamål, ocb om detta är förhållandet, låta de smårunda hålorna förklara sig. I folkspråket hafva de

skålformiga fördjupningarna fått det poetiska namnet

»elf-qvarnar».

Ingången till graf ven är på sydöstra sidan och har en

bredd af nära fyra fot. Strax utanför stå två Hata stenar,

som nu luta utåt. Dessa ha utan tvifvel från början stått

upprätt och parallelt mot hvarandra samt utgjort den inre

delen af en steninhägnad gång till graf ven. Denna graf

anses nämligen af några svenska fornforskare tillhöra det

slag, som är kändt under namnet »gånggrifter», och såväl

grafkammaren som den till denna ledande gången byggdes

antagligen efter mönstret af de bostäder, i hvilka denna

aflägsna tids menniskor dvaldes under lifvet. I sitt

närvarande skick liknar denna graf däremot ganska nära en »dös»,

som är den äldsta formen af stenåldersmenniskornas

graf-kamrar. I själfva verket synes det mig sannolikast, att

grafven är af en typ midt emellan dösar och gånggrifter.

Gfrafven ligger å Häggvalls egor på gränsen mellan

Lyse och Brastads församlingar. Församlingsindelningen är

af gammalt datum, och vid den har utan tvifvel det gamla

graf altaret fått göra tjenst såsom ett passande gränsmärke.

En stenmur är nu lagd i rågången, och grafven utgör en

del af muren, men dess stora flata häll höjer sig tydligt

öfver de små stenarna i denna.

Denna graf Var en gång omgifven af en jordhög, af

hvilka några spår ännu finnas qvar. Högen var oval och

dess största längdlinie omkring fyratiosex fot.

Under vårt samspråk på återvägen med båtsmannens

lille son kallade denne grafven för »dyrhus». Detta är en

provinsialism för »djurhus». Men de slags djur, som

enligt allmogens tro bo i dessa sällsamma gamla stenhus, hafva

någonting kusligt med sig, som faunerna i den latinska

mytologien.

Då vi blickade tillbaka, kunde vi långt utifrån heden

se, hur det bistra gamla stenaltaret stod där, såsom det

hade stått under mer än fyratusen år, ty denna

grafkam-mare byggdes antagligen icke långt efter pyramiderna, och

de gamla nordiska höfdingar, som där begrafts, lefde och

älskade, stredo och ledo, innan Abraham var född.Vi åkte vidare genom en annan dal förbi Brastads

nya götiska kyrka och stannade omkring en half

fjärdings-väg längre bort. Vi gingo genom en grind ocb vandrade på

en liten gräsbevuxen biväg framemot en rödmålad bondstuga.

Till venster om oss bade vi jämna, odlade fält, men till

höger böjde sig en lång mörk bergsträckning i sakta

sluttning upp ifrån slätten. Bergsträckningen gick ända fram

till bondstugan ocb de andra röda busen bortom den, ocb

den lilla vägen lopp utmed foten af sluttningen.

Under det vi gingo framåt, kom en starkt byggd flicka

springande emot oss, med två ämbar vatten ocb en

granviska i banden. Hon tömde ut ämbaren på bergets släta

yta ocb viskade omkring vattnet, som rann nedför den

sakta sluttningen, ocb, se bara, där framträdde inhuggna

i stenskifvan fartyg ocb cirklar ocb fy rf o ta djur ocb

fåglar, ett tvåhjuligt åkdon ocb afbildningar af menniskor, en

af dem en stor man, fem fot lång, med svärd vid sidan,

svällande vader, uppsträckta armar ocb en lyft yxa i högra banden.

De andra bilderna voro jämförelsevis mindre. Ett

fartyg hade sex ocb ett annat tre lätt igenkännliga menskliga

gestalter stående ombord. Det var öfver tjugu fartyg

af-bildade i olika ställningar på berget. I några fall var

endast fartygsskrofvet inhugget, i andra åter upprättstående

tecken för att utmärka besättningen.

Alla fartygen voro långa ocb låga, med bög förstäf

ocb aktern böjande sig i behaglig bågform. I några fall

voro både fören ocb aktern uppåtböjda ocb slutade i spiraler,

från bvilka två raka linier sträckte sig upp helt nära b

varandra, liknande från spiralbufvudet utskjutande horn. Denna

senare form säges vara egendomlig för hällristningarna i

Brastads församling. Detta slags ornamentik är en

förebild till drakhufvudet, som förr gapade från

vikingaskeppets höga förstäf, ocb till galjonbilderna på vår tids fartyg.

Det fanns i hällen jämväl uthuggna spår af menniskofot

ocb många obegripliga bilder samt åtskilliga små skålformiga

bål, lika dem, som vi sett på takstenen å grafven vid

Hägg-vall, och som, enligt bvad Doktor Curman sade mig, nästan

gifvet, i större eller mindre antal, återfinnas på alla

hällristningar från bronsåldern.

»SKOMAKAREN», HÄLLRISTNING VID RACKA, i skala 1: 50Alla bilderna äro framställda i förminskad skala.

Mannen med den upplyfta yxan är störst. Han kallas af folket

i hvardagslag för »skomakaren». Några af fartygen torde

hålla öfver fem fot i längd, men de flesta äro mycket

mindre än så; de många bilderna upptaga i alla fall ett

betydligt utrymme på den sluttande berghällen, så att

hällristningen i sin helhet betäcker en yta af tjugunio fots höjd

och femton fots bredd.

Bilderna äro alla uthuggna en ~bloc. Hvarje bild är

med hela sin yta nedsänkt i stenen, som om den vore

intryckt med stämpel. Denna omständighet framstår för oss

såsom en af grundskillnaderna emellan dessa afbildningar

från den urgråa forntiden och dem, som ristats i den långt

senare vikingatiden. Vikingaålderns bilder äro inristade till

sina ytterlinier, men på »hällristningarna» är hvarje bild af

en menniska eller ett fyrfota djur eller en fågel ett

»in-taglio», fördjupadt i stenen, med utseende af en silhuett.

Ristningarna äro rätt grunda. Jag tror knappt, att någon

af dem gått in i stenen mer än en tredjedels tum; många

gå ännu mindre djupt. Vid starkt solsken, då berget är

torrt, kan man svårligen upptäcka något annat än själfva

den dunkelgråa stenhällen. Det var endast, när vatten

östes på, och man ställde sig så, att det blef gynnsam

dager för att betrakta den våta ytan, som man kunde få de

forntida teckningarna fullt tydliga för sig.

Jag hade väntat att finna dessa ristningar gjorda på

den upprättstående ytan af en lodrät bergvägg, men man

finner dem aldrig i sådant läge. Den gamle hällristaren

valde alltid en sakta sluttande, stundom nästan jämn, yta,

å hvilken berget hade nötts och slipats af glaciererna.

Sådan var hans tafla, hvilken han emottog färdig af naturen

själf, och här, nedåt den sluttande bergväggen, afbildade han

sina egna och sin stams väldiga bragder.

Gruppen med »skomakaren» är måhända den mest

bekanta af hällristningarna i Sverige och den första, af

hvilken en afbildning tagits och utgifvits i tryck.

Det är dock antagligt, att hufvudfiguren i denna grupp

är en vida mer betydande person än en »skomakare». Prof.

Oscar Montelius, hvilkens skrifter om Skandinaviens förhi-storiska tid skaffat honom en plats bland vår tids

förnämste forn forskare, framkastade under ett samtal helt nyligen

till mig den tanken, att denna figur sannolikt framställde

Tor — dunderguden.

Säkert är, att han tronar gudalikt bland de öfriga

gestalterna på berget, och han har i handen en yxa, hvilken

stundom brukades i stället för hammaren — Mjölne —

såsom en sinnebild af åskans gud.

I sammanhang härmed kan det vara af intresse att

anmärka, att på en stenrelief från Ninive, likasom på en

relief af fcerracotta från ön Rhodos, dunderguden är

framställd med en yxa i den ena handen och blixten i den

andra. Dessa fornlemningar äro nästan samtidiga med de

svenska hällristningarna.

Skulle denna tanke vara riktig, såsom jag tror, att den

är, så framgår däraf, att djurkan af dundrets och krigets

gud var mycket tidig, och att den föreställningen, att Tor

och icke Oden stod främst bland nordmännens gudar, har

goda grunder för sig.

Yi hade redan gått förbi två hällristningar, den

ena föreställande ett fartyg, den andra en cirkel, och

vandrade nu öfver bergets glatta böljande yta för att undersöka

flere andra. Ristningarna förekommo mest i grupper,

somliga blott några steg från hvarandra, medan andra voro på

ett hundrafemtio fots af stånd. Sen kunde man få gå

öfver ett mellanrum af kanske ettusenfemhundra fot, innan

man träffade på en ny grupp. Bondflickan följde oss med

ämbar och viska samt sprang ibland till stugan vid bergets

fot för att hämta vatten och hälla på det, så att h varen da

bild skulle blifva synlig. Det fanns fartyg med eller utan

besättning i nästan hvar grupp. Af ven voro framställda

menniskor, fyrfota djur, åkdon med två hjul — stundom

med ett par hästar för — fåglar och alltid de mystiska

cirklarna, skålformiga hålorna och fotaftrycken.

Dessa mystiska cirklar äro måhända sinnebilder af

solen. Helt visst hade de gamle nordmännen mer än de

flesta hedningar anledning att dyrka solen, som besegrade den

långa vinterns mörker och kyla samt smälte snön på fälten

och isen på fjordarna.HÄLLRISTNING VID STORA BACKA.I allt finnas fjorton särskilda hällristningar på den

släta bergväggen, de flesta af dem grupper, sammansatta af

många bilder. Den märkvärdigaste näst »skomakargruppen»

finnes nära intill det sista af de små röda husen. I den

ses fem män, alla med utsträckta eller upplyfta liänder;

en håller i banden ett fartyg, en annan en vagn, en tredje

en cirkel — kanske en sköld, kanske solen — och en

fjärde tyckes leda vensterhästen i ett par, som är spändt

för en tvåhjulig vagn. Det finnes åtminstone tjugutvå

olika djur; några äro rätt goda afbildningar af hundar,

medan andra — med höga, greniga horn, långa, klumpiga

hufvud och stora öron — äro omisskännliga och i sanning

förtjenstfulla teckningar af den svenska elgen. Man kan

uppdaga femton fartyg, somliga med besättning, ett med

en karl, som står nära bakstammen, troligen rorgängaren,

ocb ett annat med en man i aktern och en annan bortåt

fören, båda stående med armarna i vädret, likasom ropande:

»Skepp, okoj !» Hör jag verkligen ert rop, gamla nordiske

sjöröfvare, tränga fram till oss genom seklerna, ända från ett

tidehvarf, som var tusen år förr, än Kristus gick på den

stormupprörda sjön? Ack nej, I ären stumma. I gjorden

det bästa I förstoden, bistre gamle krigare,’ för att tälja

oss er saga om manlig idrott till sjös och land, i strid ocb

jagt-, i boskapsskötsel ocb åkerbruk, men I lefden före

runornas tid. De enda tecken, som I kunden ge oss, gåfvos

medelst dessa bilder, som I med edra klumpiga verktyg

ristat på bergen. Men de berättelser, sägner och sagor, som

åtföljde edra afbildningar, som gåfvo dem anda och mening,

hafva för alltid förklingat från menniskoläppar, och edra

bilder äro beklagligtvis stumma, som Egyptens sphinx. Dock

ej helt och hållet stumma, ty ehuru den saga, som I villen

tälja, aldrig skall ljuda från klippan, där hon ristats af eder,

ehuru vi aldrig skola lära känna eder berättelse såsom ett

sammanhängande historiskt helt, så äro dock de spridda

bilder, som I ristat, rika på betydelse och mening och tala

till oss mer om ert lif än några andra fornlemningar från

sten- eller bronsåldern.

Sedda i ett sådant ljus äro hällristningarna de mest

betydande och jntresse väckande minnena från Skandinaviensförhistoriska tidehvarf. De förekomma i åtskilliga svenska

och norska landskap, men flertalet finnes här i Bohuslän.

En af de mest intresseväckande bland dem är den samling,

som jag försökt beskrifva utefter vägen till gården Backa

i Bra stads församling.

När gjordes dessa hällristningar? Icke under

stenåldern, ty det är många tecken, som tyda därpå, att de

in-huggits med metallverktyg. Vidare äro svärd talrikt

framställda, och det vapnet var icke kändt under stenåldern. Icke

heller äro de gjorda under järnåldern, ty, såsom vi sett, äro

de icke åtföljda af några runor, och de äro alla ))intaglios»,

RYTTERI. Från en hällristning vid Tegneby.

ej konturteckningar. Dessutom har bland hela mängden

af fartyg, som aftecknats i hällristningarna, intet enda

spår af någon mast, på hvilket vikingadrakskeppets segel

kunde hissas.

Dessa bilder måste hafva blifvit gjorda af bronsålderns

folk. Bronsåldern sträckte sig, såsom vi anmärkt, från

1500 till 500 f. Kr., och hällristningarna lära oss

genom sina fartyg, att de gamle skandinaverne under detta

tidiga skede voro ett sjöfarande folk. Af det stora antalet

fartyg och dessas förekomst i nästan hvarje hällristning kan

man sluta sig till, att deras förnämsta sysselsättning var

sjöfart. Eftersom master och segel helt och hållet saknas,

och åror stundom äro framställda, veta vi, att nordmännensfartyg måste hafva framdrifvits mecl rodd, och när vi se

ett fartyg fullt af väpnade män, med vapnen i högsta hugg,

lära vi däraf, att sjöstrider måste hafva förekommit i dessa

farvatten tvåtusen år före vikingatiden.

Dessa forntida fartyg måste också hafva varit ganska

stora, ty en hällristning norr om Lysekil i Q ville

församling, framställer ett fartyg med en besättning af

etthundratjugofyra man, hvilka hafva plats

utefter hela fartygets längd, såsom

de skulle hafva haft vid rodd.

Män stående stridsfärdiga midt

emot hvarandra, med sköldar, svärd

och stridsyxor lyfta till hugg, visa,

att dessa skandinaver stredo så till krigsfartyg.

lands som sjös, och män till häst

med lansar och sköldar bevisa, att de hade rytteri likaväl

som fotfolk.

Afbildningar af hundar och elgar samt andra vilda

fyrfota djur och fåglar ådagalägga, att jagt alltjämt

idkades. Hästar spända för två- och fyrhjuliga vagnar gifva

oss visshet om, att dessa djur redan användes för att draga

lass, och en landtman, som kör ett par för plogen spända

oxar, framställd på berget vid Tegneby nära Tanums kyrka,

jämte många i Sverige funna

bronsskä-ror, kasta ymnigt ljus öfver de

framsteg, som bronsålderns gamla folk hade

gjort i åkerbruk.

Och det finnes bland dessa bildliga

framställningar en, som, synes det mig,

icke är stum; den täljer ännu sin saga.

Vid Hvitlycke i Tanums församling är afbildadt ett par i

öm omfamning. Nära intill och öfver dem står den bistra

gestalten af en man, dubbelt så stor, som en hvar af de

båda älskande — mäktig i sin vrede — hvilken håller en

yxa lyft öfver deras hufvud, färdig att slå till. Kan det

råda något tvifvel om arten af den saga, som här täljes?

En saga äldre än den menskliga odlingen, äldre än den

sköna Helena och Paris och Menelaus och Trojanska

kriget, äldre än bronstiden. En saga lika gammal, som den

PLÖJNING.HÄLLRISTNING VID HVTTLYCKE I TANUMS FÖRSAMLING, i skala 1 : 60.

svaga menniskonaturen — sagan om den trolösa hustrun,

den brottslige älskaren, den hemkommande maken och

hans rättvisa hämnd. I många stycken voro dessa gamla

hällristare temligen lika nutidens folk.

Hällristningarna förekomma sällan på långt af stånd

från hafvet, men icke omedelbart invid detta och aldrig

på de mindre öarna utmed kusten. Man träffar dem mest

vid randen af bördiga fält, som varit uppodlade troligen i

sekler. Hafva dessa hällristningar möjligen utmärkt byars

och nybyggens läge?

Grrafkamrarna efter höfdingar

under samma bronsålder stå på

krönet af höjderna rundtomkring.

Man påstår ock, att det i Sverige

knappast finnes en hällristning,

från hvars låga yta man icke kan

se de store dödes ättehögar på

klipporna i närheten.

Förhåller det sig möjligen

så, att hällristningarna äro ämnade

att tälja bragderna af dem, som

ligga därofvanför under

stenkumlen på höjderna, och att

hällristningarna utmärka, hvar en

Ap-pisk väg* i Norden gått fram?

Ack, hvem kan säga det?

Så tänkte och talade vi, doktorn och jag, då vi foro

hem i den långa skymningen.

Bakom min villa i Lysekil höjer sig en rund

bergstopp. Högst uppe på denna, med utsigt öfver hafvet,

finnes ett gammalt stenkummel. Jag klättrade en vacker dag

ditupp; ett par skator, som skrattade på dess spets, flögo

sin väg, då jag nalkades. Det var ett rundt uppstapladt

stenkummel, väl fyratio fot i diameter och fem fot högt.

Stenarna voro runda kullerstenar och så godt som hvar och en

af dem en mansbörda. Två män kunde knappt lyfta upp

och bära några af dem. Midt i stenhögen har utan tvif-

* Vid Appiska vägen utanför Capenska porten i Rom lågo Scipionernas

m. fl. grafvar.

STEN MED HÄLLRISTNING

VID KIVIK.vel en gång funnits en stenkista, som innehöll lemningarna

af den, till hvilkens ära dessa stenar uppstaplats. Men man

hade gått in i och plundrat stenkumlet, troligen för

århundraden se’n. Midtstenarna hade blifvit vräkta åt sidan,

och det fanns icke något spår af en stenkista.

Ett par stenkast längre bort, på krönet af en annan

bergsknalle, var ett annat kummel. Detta har icke den

vanliga runda formen, utan är aflångt och något mer än

etthundra fot i längd. Strax nedanför i dalen står

Lysekils hvita kyrka, och bredvid den de små hvita träkors,

som utmärka de i vår tid hädangångnes grafvar. Det

syntes mig dock, som om den gamle hedniske sjökonungen

hade en mera storartad hvilostad, där han sof i sitt väldiga

stenkummel på klippans topp, hvarifrån blicken far öfver

det vida haf, på hvilket han lefvat, kämpat och segrat. Ett

annat kummel krönte den motsatta klippbranten tvärs

öfver dalen.

Dessa gamla stenkummel äro uppstaplade på höjder

med beherskande läge utefter hela denna vilda kuststräcka.

De äro i allmänhet runda och trettio till femtio fot i

genomskärning samt fem till åtta fot höga. Några äro dock

mycket större. Ett kummel i Bottna församling är

etthundranittiotvå fot i genomskärning eller nära sexhundra

fot i omkrets. De yttre stenarna ditlades antagligen

regelbundet och omsorgsfullt, men det är svårt att bestämma

deras rätta ursprungliga läge, ty nästan alla kumlen hafva

blifvit öppnade och plundrade, i det att de öfversta och

mellersta stenarna vräkts åt sidan.

Det är skäligen säkert, att de döda begrofvos i en

stenkista, som byggdes midt i kumlet, och likaså, att

nästan alla dessa stenhögar höra till samma tidehvarf,

som hällristningarna. Under de tidigare århundradena af

denna ålder begrofvos liken obrända i stora kistor. Under

ett senare skede brändes de döda, och askan lades i små kistor.

Kumlen äro nästan utan undantag uppbyggda på

höjder långs kusten. Många sådana förekomma på de inre

och högre öarna, ingen enda på de yttre låga holmarna.

På öarna och närmare stranden finnas dessa högar stundom

å mindre höjder; längre inåt landet äro de byggda endast

KUMMEL PÅ KUSTEN AF BOHUSLÄN.på de högsta bergstopparna. Allestädes har man från dem

utsigt öfver hafvet. De gamle hedningarne i norden

måste hafva föreställt sig, att deras aflidne hjältar fortfarande

lefde på höjderna, och därför lagt deras graf kummel på

platser, där de alltjämt kunde höra hafvets brus mot

stranden och blicka ut öfver dess stora blåa rymd — det

vidsträckta fältet för deras mödor, faror och segrar.

Sedan en gång mitt intresse blifvit väckt för dessa

gamla graf högar, fortfor jag att under mina seglatser

utmed kusten iakttaga dem, där de, ödsliga och ensamma,

stodo på bergens högsta toppar. En dag seglade vi i

Brofjorden. Då vi närmade oss Byskön, sågo vi fjordens

väldiga bergmassor öfverallt krönta af graf kummel efter

sjökonungar. De mossbetäckta gråa stenhögarna aftecknade

sig mot himlen å nästan hvarenda höjd. På en hög

bergsplatå vester om ön stodo tre stora högar i rad.

Bro-fjorden måste hafva varit en central punkt i bronsålderns

Bohuslän. Det är därifrån icke långt tvärs öfver land till

hällristningarna vid Backa.

Yi seglade in emellan Byskön och stranden och lade

oss bredvid en liten dansk loggert, »Vilhelmine)), som höll

på att lasta in sten till gatorna i Kjöbenhavn. Jag lånade

dess julle och rodde i land. Framsidan af berget reste sig

tvärbrant från stranden till omkring trehundra fots höjd.

Jag steg utan svårighet uppför bergssluttningen längst

utåt fjorden, och kom så upp på den vida hällen högst

uppe, där tre nordiska konungars kummel stodo i stumt

majestät, blickande ut Öfver öar, klippor och fjordar.

Dessa runda gråstensrösen stå i rät linie nästan

parallelt med stranden och på lika afstånd från hvarandra. Det

är väl fyra till femhundra fot emellan dem, och de äro

större än de, som finnas vid Lysekil, samt äfven byggda

af större stenar. Det längst åt norr belägna är, lämpligt

nog, större än de andra och torde hålla femtio fot i

genomskärning samt åtta fot i höjd.

Denna bergshöjd kallas för »Treröseberget». När vi

seglade hort, kunde vi fjärran se de tre gråa högarna, där

de tornade på den höga klippan, beherskande fjorden och

en vid sträcka af synranden utåt hafvet.Thomas, Från Slott till Koja.

43Öfver tolf århundraden hade hvälft fram, sedan

bronsålderns siste höfding lagts till ro i kumlet på klipphöjden,

innan det första vikingaskeppet blef synligt bortifrån

Englands kust. Men under järnålderns långa tidehvarf hade

nordmännen gjort framsteg i både krigets och fredens

idrotter. De förbättrade sina verktyg och vapen, satte segel

till drakskeppet och lärde sig bruket af runbokstäfver. Den

här intagna bilden framställer en nordisk krigare från den

tidiga järnåldern — omkring år 800 efter vår tidräkning.

Hans vapen, hjälm och drägt anstå en af Homeri hjältar.

Och bilden är icke något fantasifoster. ))Hvart enda streck», —

så säger fullt sakkunnigt Prof. Montelius — »i denna bild är

historiskt troget, ty kläder, vapen och prydnader äro

kopierade efter verkliga fynd», bevarade i Jutlands torfmossar.

Att runalfabetet var kändt af detta tidehvarfs svenskar,

bevisas af en vid Tanum i Bohuslän funnen runsten. Denna

är ett af de äldsta runminnesmärkena i norden, och den

måste hafva fått sin inskrift så tidigt som i fjärde

århundradet. Skriften är i äldre runbokstäfver och lyder,

öfver-flyttad till vårt alfabet, TH RA WIN Gr AN HAITINÄR WAS,

eller i öfversättning: [Stenen] kallades Thrawinge’s.

Hära fyrahundra år efter den tid, som betecknas af

den nordiske krigaren och runstenen, slog nordens hedniska

järnålder ut i full blomsterskrud — nästan som glimmande

af stål — i och med vikingarnes mäktiga bragder, när de

under tre århundraden spridde skräck kring Europa, och

vissnade sedan bort, då kristendomen vann seger öfver

asa-lärans gudar.

Två af de mest intresseväckande minnesmärkena från

detta järnålderns senaste skede finnas i Bohuslän.

Det var ett muntert sällskap, som for ut från den lilla

staden Strömstad en vacker dag i Augusti 1887. Främst

kommo en konung och hans drottning, båda till häst.

Deras majestäter buro kronor af förgylldt papp och

kungliga mantlar af brokig kaliko. Det var inga mer och

mindre än Frithiof den djärfve och Ingeborg den fagra.

Konungen svängde i handen ett stort träsvärd och

galopperade raskt framåt med sin drottning, så att hästarne

sparkade upp ett moln af damm, och de kungliga prydna-KUNSTEN VID TANOI.

derna fladdrade för vinden. Sedan kom en lång rad af

enbets- och tvåbetsåkdon, i hvilka sutto äkta par eller nnga

män med sina vackra fästmör eller, i några fall, par, som

just voro på väg att förlofva sig. Ty om icke

förlofningen kommer att eklateras dagen därpå, kan ingen ungherre

i Sverige få åka ut ensam med sin käresta. Sist följde en

mängd höskrindor, prydda med gröna qvistar och fyllda

af hela tjog med personer, som sjöngo och hurrade under

färden. Ty det fanns ju ett tillräckligt antal förkläden i

hvart åkdon. Och flickorna kunde ju vara så muntra, som

det lyste dem.

Efter ej fullt en mils färd inåt landet stannade vi vid

Blomsholms stora landtgård. Denna egendom är både

gammal och ansenlig. Bland dess egare i senare tid var äfven

konung Carl Johan.

Yårt sällskap, som uppgick till ett antal af inemot

etthundra, vandrade sedan på en biväg, hvilken ledde in

i en tät granskog. Här lät kung Frithiof göra halt. Några

få utvalde fingo tillåtelse att fortsätta. De öfriga ålades

vid ögonblickligt dödsstraff att stanna, där de voro, tills

tecken gafs att gå vidare.

Sålunda gingo vi, som tillhörde själfva hofvet, upp

för en sakta sluttning, till dess vi kommo fram till en

öppen plats — en kretsformig uthuggning i skogen. I

midten af denna runda glad var en stor kullersten,

trettiotvå fot i omkrets och sex fot hög från marken. Denna

stora sten var aflång eller oval och ofvantill nästan flat.

I cirkel omkring denna sten såsom medelpunkt voro

ställda tio smärre på ände resta kullerstenar. Dessa voro

tre eller fyra fot i diameter, och somliga fyra fot eller

däröfver i höjd. Jag förvissade mig genom stegande, att

de stodo på lika afstånd — tio steg — från hvarandra,

samt att en hvar af dem var femton steg från stenen i

midten. En noggrann mätning visar, att denna stencirkel

är etthundratio fot i diameter.

Det var med en känsla af bäfvan och vördnad, som

jag trädde in i denna majestätiska ring af gamla stenar,

uppresta af vikingarne och nu omgifna af en tät"

granskog. Hvarför voro dessa stenar ställda här i sluten krets?För hvad ändamål voro de ditsatta? Hvilka scener hafva

egt rum inom denna mystiska krets?

Rundtomkring finnas lemningar af graf högar. Yar

stenringen grafplats för någon stor konung? Eller kanske

midtstenen var altaret, vid hvilket djur eller menniskor

offrades, medan presterna stodo inom stenrunden och folket

utom den. Eller var det icke den forna tingsplatsen,

rättskipningens ursprungliga säte, där domaren eller ordföranden,

sittande på midtstenen, och nämnden, som hade plats på

stenarna rundtomkring, lyssnade till klagomål och skipade

rätt åt stammens medlemmar? Ingen har reda härpå.

Den sista åsigten är emellertid den gängse. Dessa

stenringar kallas af folket i trakten för »domaresäten», och

den, inom hvilken vi hade trädt, är den fullständigaste af

alla sådana i Bohuslän.

Men mina funderingar öfver forntiden afbrötos, då jag

såg konungen och drottningen med ett språng och ett skutt,

som skulle hafva anstått en viking, hoppa upp på midtste*

nen. Herrarne styrde nu ut sig i en fantastisk druiddrägt

och satte sig, hvar och en förklädd med ett långt grått

skägg, på de tio stenarna i ringen.

Allt var nu i ordning. Tecknet var gifvet, och

flertalet af vårt sällskap strömmade inom runden, högljudt

prisande den förhistoriska skogsscenen, medan konungen

öch drottningen intogo en ställning af häpnadsväckande

majestät, tronsatta på midtstenen, och domarn e sutto,

bistra som forntidens druider, på de tio stenarna

däromkring.

Nu följde naturligtvis en rättegång, och brottet var

naturligtvis det alltid lika intressanta, »brutet

äktenskapslöfte». Brottslingen var en ung Grrefve Sparre, känd för

sin uppmärksamhet mot damerna. Han framfördes, klädd

i svart kappa och med en svart spetsformig hatt af

ofantlig storlek på hufvudet.

Åklagare var Fil. Dr. Meyer från Stockholm. Många

vittnen hördes. — Bevisen, såväl att löftet gifvits, som att

det brutits, voro öfverväldigande, och Dr. Meyer ådagalade

sitt historiska och retoriska mästerskap genom att

sammanföra bevisen för svarandens nedrighet.Grefve Sparre blef nu framledd inför konungen och

drottningen i midten af domplatsen. Deras majestäter

förklarade svaranden skyldig och dömde honom till fängelse.

Grefven fördes därpå fram till den äldste af domarne, som

sutto i den omgifvande ringen. Den vördnadsvärde

druiden, med sitt långa gråa skägg och sina blixtrande ögon,

förkunnade högtidligt: »domen är rättvis». Det samma

förklarade alla de öfriga domarne, när brottslingen leddes

inför dem, i ordning efter hvarandra — alla utom en. Jag

hade blifvit hedrad med en plats på domarebänken eller,

för att uttrycka mig mera egentligt, på en af de tio kalla,

skrofliga stenarna. När grefven fördes fram till mig,

upp-gaf jag ett indianskt stridsrop — hvilket var det mest

förhistoriska amerikanska yttrande, som jag kunde tänka mig.

Men det oväntade ropet förorsakade intet trassel, ty det

förklarades genast för det amerikanska sättet att bekräfta

ett utslag.

Den dömde förbryllade nu den lärda rätten genom att

taga till äkta qvinnan i fråga, fick därför tillgift af

konungen, utnämndes till kabinettskammarherre och pryddes

med en gyllne nyckel.

Sedan följde musik och dans och en präktig

frukost-middag på den gamla domareplatsen. De artiga svenskarne

glömde icke att dricka en skål för »vår amerikanske gäst»,

med många fina anspelningar på hans fädernesland och

honom själf, och amerikanaren kände sig lycklig öfver att

kunna besvara hyllningen på det tungomål, som begagnades

af ättlingarne till dessa gamla vikingar, hvilka för tusen

år sedan upprest de stenar, som nu, stumma och bistra,

om-gåfvo vårt glada sällskap.

Det måste väcka förundran, att ändamålet med dessa

stenringar, hvilka utan tvifvel ega sitt upphof från

hedna-ålderns sista tid, icke är med full visshet kändt.

Hösten efter mitt besök i Strömstad hade jag ett

samtal med Dr. Hans Hildebrand om dessa lemningar från

järnåldern. Dr. Hildebrand, hvilken förenar vidsträckta

kunskaper med ett särdeles godt omdöme, frågade mig, på

tal om den allmänna föreställningen, att dessa ringar voro

gamla domarplatser. »Satte ni er på någon af dessa stenar?»»Ja.»

»Tyckte ni att den var beqväm?»

»För ingen del.»

»Det gjorde bestäm dt icke heller järnålderns menniskor.

Våra förfäder», tillade doktorn, »voro sannerligen inga

dum-hufvud, och de skulle icke hafva valt de skarpa öfre

ändarna på upprättstående stenar till sittplatser under en

långvarig rättegång.»

Jag tror, att den fÖrherskande meningen bland de

svenske fornforskarne är, att denna stencirkel och andra nordiska

sådana tjenade såsom offerplatser.

Efter festmåltiden vandrade vi bort genom skogen, och

sedan vi gått öfver en vacker å i närheten af en qvarn,

o a o © ea q

_ c* o o-

o O .c? ^

PLANRITNING AF SKEPPSSÄTTNINGEN.

kommo vi ut på en grön äng. Där stod på en nästan

jämn yta ett stort antal stenar, hvilka, såsom vi till och

med på afstånd kunde se, voro ordnade symmetriskt och

efter en viss plan. Hvad denna plan innebär, förstår man

genast, då man kommer närmare.

Två utåt böjda kroklinier, hvardera innehållande

omkring tjugufem stenar, bilda på ni arken en oval, som

alldeles motsvarar konturerna af däcket på ett vikingaskepp.

Detta vackra och regelbundet bildade stenskepp är,

ehuru icke det största, det mest fulländade och in

trycksfulla i hela norden. Det är etthundrafyratioen fot från

förstäfven till bakstammen, och denna längdlinie går i norr

och söder. Dess största bredd är trettioen och en half fot.

Fören eller den nordligaste stenen är elfva fot i höjd ochfyra i bredd. Aktern eller den sydligaste stenen står

fjorton och en half fot högt öfver marken och är likaså fyra

fot bred. Därifrån bugta stenarna utåt, aftagande i höjd

till blott tre fot midskepps, och återgifva således icke blott

konturerna, utan ock lutningen på skeppet. Antalet af

nu qvarstående stenar är fyrationio. Från början måste det

hafva funnits två till.

Kändt är, att vikingarne icke styrde med roder, utan

med en bred åra, som lades ut från skeppets styrbordslåring,

VIKINGASKEPP, FUNNET VID GOKSTAD I NORGE, (restaureradt).

hvaraf denna sida af skeppet kallades styrbord — på

engelska »steerboard», fÖrvrängdt till »starboard» — och på kort

afstånd från sten skeppets styrbordslåring står en låg, ilat

sten, som föreställer styråran och utvisar, hvar fartygets

akter finnes.

Det råder lyckligtvis icke det ringaste tvifvel om

betydelsen af och ändamålet med »skeppsättningen» — så

kallas nämligen sten skeppet. Den uppfördes under

vikingatiden, och inom den begrofs en sjökonung. En mera

stämningsfull och passande minnesvård tycker jag mig aldrig

ha skådat. Storartad var den gamle vikingens livilostad,

rundtomkring hägnad af öfver femtio vårdar, som, ståendei högtidliga, tysta linier, återgåfvo skapnaden på det goda

skepp, från hvars däck den tappre gamle hedningen

fordom herskade öfver hafvets vågor.

Medan hästarna spändes för, bad egaren till Bloms

-holms gård mig stiga in i hans stora boningshus och

visade mig en i ram infattad tafla, som föreställde en

dansk båtsman, Christian Jacobsen Drakenberg. På

baksidan af porträttet voro klistrade några tidningsurklipp, i

hvilka meddelades, att Drakenberg föddes här på

Bloms-holms gård den 16 November 1626 och dog i Aalborg

den 9 Oktober 1772, nära etthundrafyratiosex år gammal.

Vid etthundraelfva års ålder gifte sig »den store gubben»

med Maren Mickelsdotter Bagge, en blomstrande ung brud

med sextio somrar på nacken. På hundraårsdagen af hans

död d. v. s. år 1872 firades minnet af denna händelse på

den gård, där han var född, och urklippen voro från

svenska och norska tidningar, som vid det tillfället redogjort

för festligheterna.

Senare efterforskningar och min kännedom om den

noggrannhet och ärlighet, med hvilken de skandinaviska

födelse-, äktenskaps- och dödslängderna föras, ställa det för

mig utom allt tvifvel, att den härofvan meddelade

berättelsen om Drakenberg är bokstafligen sann, och att han

verkligen lefde till nära etthundrafyratiosex års ålder. Hvilka

tilldragelser i verldshistorien hafva icke fallit inom området

af denne ende mans lif! Född under Gustaf Adolfs

regering, innan den store konungen deltog i det trettioåriga

kriget, och blott sex år,, efter det våra »pilgrimsfäder» stego

i land vid Plymouth Bock, lefde Drakenberg ända till

omkring tre år före den amerikanska

själfständighetsförkla-ringen.

Sannerligen var icke denne gamle båtsman en värdig

ättling af nordens sjökonungar!3-

KAPITEL L.

U P S A LA.

►ä våren 1889 inträffade åter en förändring i

Förenta Staternas styrelse, och jag blef ånyo insatt

på min gamla post i norden.

Samma år på hösten gjorde jag en utflygt

till Upsala — »de höga salarna». Det finnes

mycket af intresse samladt i denna gamla stad. Den var

fordom hufvudstad i Svea land och medelpunkten för

svenska folkets hedniska kultur. Här stod fordomdags de gamla

gudarnes strålande tempel, och nu är staden säte för ett

stort svenskt universitet.

Upsala ligger sju mil norr om Stockholm och räknar nu

omkring tjugotusen innevånare. Man kan fara med tåget

och kila dit på mindre än en och en half timme eller

också göra en behaglig tur med ångbåt på Mälaren; och

har man icke alltför brådtom, föredrager man bestämdt

ångarens luftiga däck framför den dammiga kupéen på ett

järnvägståg.

Det var en frisk Septembermorgon, då vi ångade ut

från Eiddarholmen. Solen glimmade klart, men kallt på

vågorna i vårt kölvatten, och den hvinande nordan vinden

påminde oss lifligt om, att nordens korta sommar var förbi.

Tre Upsalastudenter, lätt igenkännliga på sina hvita

mössor, viftade med näsdukarna från däcket, och en hel

svärm af »flammor», mödrar och systrar svarade från kajen,

ända tills Stockholm var ur sigte.Yi seglade mellan Scylla och Charybdis d. v. s.

Marie-berg ocb Långholmen — det ena militärskola och

ammunitionsfabrik, det andra statsfängelse — ocb sedan ut på den

allt mer sig vidgande Mälaren. De trädbevuxna höjderna

voro ännu gröna, ehuru här och där en trädtopp färgad

med rödt och gult sköt upp som en eldslåga, och de många

villorna tittade gladt fram ur löfverket.

Snart lemna vi stora sjön för att ånga upp för dess

trånga norra arm, och just som vi passera genom en

flottbro, upptäcka vi de hvita murarna af Drottningholms slott,

som bildar bakgrunden emellan träden i alléen. Emellanåt

visa sig bördiga åkerfält, sakta sluttande nedåt sjön, och

då och då skymtar en villa eller landtgård fram i den gröna

skogen. Men vår väg gick för det mesta mellan skrofliga

berg, betäckta med mörka granar och tallar, undantagandes

där de gråa bergen branta och nakna stupade ned mot sjön.

På vestra stranden ligger herresätet Lennartsnäs, som

en gång egdes af Lennart Torstenson, en af trettioåriga

krigets väldigaste hjältar. Dess stora hvita murar med

svart tak visa sig klart synliga bland åldriga lundar, och

emellan träden framskymta i parken hvita bildstoder.

Yi gå med sakta fart genom Stäkets trånga farled och

upptäcka till venster om oss på ön Almare-Stäket några

förfallna lemningar af slottet S:t Eriks Borg, inom hvars

murar Ärkebiskopen i Upsala, Gfustaf Trolle, länge

försvarade sig mot Sten Stures makt. Slottet blef slutligen

intaget och förstördt af Sture 1517.

Yi fortsätta färden och taga af åt venster mellan höga,

tätt skogbevuxna berg samt inkomma i Tärnsundet, den

mest pittoreska farleden under hela färden. Här står

alldeles bredvid stranden en liten hvit fiskarstuga.

»Ängbåten är alltid artig mot detta hus», sade kapten

Settergren, »se på, hvad den gör nu.» Och sannerligen

lyfte icke »Nya Upsala» sin förstäf och gjorde en två fots

djup bugning.

En smal undervattensbank förklarar denna liöflighet.

Ehuru det är två fots vatten under fartygets köl, lyfter sig

dess bog, när det passerar det grunda vattnet, och dyker

sedan ned i det djupare.Midt framför oss ligger Sigtuna med S:t Pers tornruin,

som reser sig högt öfver nutidens anspråkslösa röda

tegel-takshus. Det är den äldsta staden i mellersta Sverige,

förr en af de rikaste och vigtigaste handelsplatserna i riket,

med många kyrkor, kloster och rådhus. Den förstördes af

estländska vikingar vid deras stora plundringståg år 1181.

Dessa bortförde bland annat såsom byte två massiva

silf-verdörrar, som de brutit ut från koret i en af kyrkorna,

men guldnyckeln tappades i Mälaren, där den ännu ligger.

Dessa dörrar, pryda nu, säges det, en af kyrkorna i

Nov-gorod i Ryssland.

Sigtuna har nu sjunkit ned till en stad med endast

femhundrafemtiotvå innevånare, den minsta i Sverige,

möjligen en enda undantagen, och af dess forna prakt är föga

qvar, utom ruinerna efter kyrkorna S:t Per, S:t Olof, S:t

Lars samt stadskyrkan — förr i tiden Dominikanernas

klosterkyrka — som ännu är bibehållen och i bruk.

Men huru vördnadsbjudande än den gamla staden är,

finnes det dock ett ännu äldre Sigtuna — sagornas Sigtuna,

— i nyare tider bekant under namn af För-Sigtuna eller

Forn-Sigtuna. Detta låg på motsatta eller vestra sidan af sjön

nära det pittoreska Signildsberg, skådeplatsen för den

bekanta sagan om Signe och Hagbart.

Då vi närmade oss nutidens Sigtuna, sågo vi vajande

flaggor och stadens ledande män samlade på

ångbåtsbryggan. Två buro hattar och uniform med guldbroderier. De

voro den tjenstförrättande och den tillträdande borgmästaren.

Man hade gått ned för att" emottaga Landshöfding

Themp-tander, som hade kommit dit med ångbåten i ändamål att

installera den nye borgmästaren.

))En sällsynt tilldragelse», sade kaptenen; »en sådan

har icke inträffat på fyratio år och inträffar kanske icke

igen på fyratio, såvida den nye borgmästaren håller ut

så länge som den gamle.» Detta ingaf mig i sanning nya

föreställningar i fråga om en stads styrelse.

Längre fram fingo vi se Skoklosters torn och murar,

hvilka stolt reste sig öfver skogsdungarna på venstra sidan.

Ett gammalt »skogskloster» för Cisterciensernunnor stod förr

på denna plats, och det gifver ännu sitt namn åt slottet.Denna ståtliga byggnad uppfördes af fältmarskalken Carl

Gustaf Wrangel, som uppfyllde den med allt det byte, han

tagit i det trettioåriga kriget. Yid hans död kom slottet i

hans mågs — Grefve Nils Brahes — besittning och har

sedan dess bibehållit sig i familjen Brahes ego ända till

nuvarande tid.

Skokloster är otvifvelaktigt det största och präktigaste

enskilda slott i Sverige. Det bildar en fyrkant med

ett-hundrafyratio fots sida och innesluter en borggård. Det

är fyra våningar högt, med ett vackert torn i hvart af de

fyra hörnen.

Inuti är slottet ett fullständigt museum af skatter och

märkvärdigheter. Vapensamlingen innehåller tolf hundra

bössor och åttahundra svärd, dolkar och andra vapen —

många af dem inlagda med elfenben, perlemor och dyrbara

stenar. I biblioteket finnas öfver trettiotusen band och

en värdefull samling af gamla manuskript, många vackert

kolorerade.

De stora rummen och salongerna i slottet äro uppfyllda

med antika möbler i ädel stil, och prydda med målningar,

venetianska speglar, gammalt sällsynt porslin och små

egendomliga konstsaker, under det att väggarna äro behängda

med präktiga gobeliner, hvilka ännu bibehålla sina klara,

lifliga färger.

Men där fanns en liten dyrbarhet, som intresserade

mig mer än alla de andra skatterna i slottet. Uti en

glasask låg en smal guldring, besatt med en aflång rubin — röd

som en bloddroppe — omgifven af diamanter. Denna ring

är så liten, att den kanske icke skulle passa åt många af

nutidens flickor.

Det är den ring, som den store Gustaf Adolf gaf sin

första och enda verkliga hjärtanskär, den sköna och

begåf-vade Ebba Brahe, vid deras förlofning. Den diamantring,

som Ebba gaf Gustaf Adolf, förvaras i sakristian i Upsala

domkyrka.

Det porträtt af Ebba, som hänger på en af väggarna

i slottet, visar oss ett ansigte af sällsynt skönhet och

ädelhet, med vacker hy, stora mandelformiga ögon och ett

svall af kastanjebruna lockar. Ett annat porträtt, som tagits,.

Thomas, Från Slott till Koja.

4-1

då hon var äldre, har ett hårdt utseende. Man tycker sig

se, huru tungt hennes lifs svikna förhoppningar trycka

henne. Huru innerligt Gustaf Adolf älskade den flicka, hans

hjärta valt, visa hans bref till henne. Fem sådana finnas

ännu i behåll; de andas alla den djupaste och renaste

till-gifvenhet. Ett, funnet i en lönnlåda i Ebbas byrå långt efter

hennes död, är undertecknadt af Gustaf med ett monogram,

sammansatt af initialerna i bådas namn, G. E. A. B.,

hopflätade med h var an dra.

Men den stränga gamla drottningen ville, att hennes

son skulle gifta sig med en prinsessa och icke med en

svensk undersåte. Genom sina ränker vann hon slutligen

sitt syfte att skilja de båda älskande, ehuru man nästan

är säker på, att när den store konungen afstod från Ebba

Brahe, han för alltid uppgaf sitt lifs glädje.

Ebba blef gift med den namnkunnige svenske

fältmarskalken Jakob de la Gardie, och några år efteråt förmälde

sig Gustaf Adolf med en tysk prinsessa. Men han kunde

aldrig förtro sig åt henne, ty hon var mera en rodocka än

en följeslagerska genom lifvet, och enda frukten af deras

förening, var den ombytliga, kringirrande, obegripliga Kristina.

Bergen blifva lägre och skogarna mindre täta, ju längre

vi färdas framåt; stora, jämna odlade fält visa sig; vi hafva

utbytt skärgårdsnaturen kring Stockholm mot Uplands

fruktbara slätter.

Kaptenen utpekar det hvita tornet på Alsike kyrka

bortom en lund till höger om oss. Från denna trakt

kommer den bekanta Alsikeklöfvern, som odlas så vidt och

bredt omkring i Förenta Staterna.

Yi passera Flottsunds bro och komma så in i den smala

Fyrisån. Till höger framför oss sträcker sig, liknande en

amerikansk präri, den stora Upsala-slätten, genom hvilken

Fyris slingrar fram sitt grumliga kanallika vatten.

Få trakter i Sverige lämpa sig bättre för odling; man

ser i ett enda ögonkast, att fruktbarheten ditlockat de första

jordbrukarne och gjort Upsala till den historiska

medelpunkten i Svealand.

Längst bort vid horizonten synas de tre

kungshögarna, med Gamla Upsala kyrka strax bredvid; närmareoss ligger det nutida Upsala utsträckt på slätten. Bortom

en grandunge resa sig domkyrkans tvillingtorn, och när

vi ånga framåt genom den forna Fy ris vall, få vi sigte på

de stora röda murarna och de runda tornen af det gamla

slottet, som byggdes af Grustaf Vasa på en beherskande

höjd, men aldrig blifvit fullbordadt och nu delvis är

för-stördt af eld.

UPSALA SLOTT.

Sverige har två statsuniversitet — Upsala och Lund

— men universitetet i Upsala är det äldsta, största och

ryktbaraste. Det grundlädes af Sten Sture år 147 7,

femton år, innan Columbus upptäckte Nya verlden, och erhöll

en frikostig gåfva af Grustaf Adolf. Denne riktade det

äfven med byten från både det polska och det trettioåriga

kriget. Efter intagandet af den tyska staden Wurzburg

skickade den store konungen kyrkans hela bibliotek öfver

Östersjön till Upsala; på samma gång afsände han bilder

af de tolf apostlarne i silfver och af Jungfru Maria i guld

till svenska myntet.Både Upsala och Lund äro högskolor i detta ords

bästa bemärkelse, och vid dem båda erhålles tvifyelsutan en

så god allmän- eller fackbildning, som står att få på något

annat ställe i verlden, eller som en student är i stånd att

förvärfva.

Unga män inträda vid dessa universitet vid omkring

nitton års ålder. l)e måste först genomgå en noggrann

examen. Kursen för den filosofiska graden tager i allmän-

DEN NYA UNIVERSITETSBYGGNADEN.

het sex eller sju år; juridisk kandidatexamen sex år,

teologisk fem eller sex och medicinsk doktorsgrad åtta till

tio, hvilket tyckes bevisa, att svenskarne anse, att det

be-höfves mera omfattande och djupare kunskajjer till att

rädda menniskors lif än till att frälsa deras själar eller

egodelar.

I Upsala finnas sextio professorer samt sjuttio

docenter och andra lärare. Där vistas dessutom omkring

ader-tonhundra studenter. Dessa senare bära alla hvita mössor

under den varmare årstiden och förekomma öfver allt på

gator, i parker, värdshus och kaféer. Med anledning däraf,att de alltid finnas där år ifrån år, har Upsala blifvit

kal-ladt »den eviga ungdomens stad».

Då studenten kommer till universitetet, är han skyldig

att inträda i en af de tretton »nationerna». Nation sförenin-

VESTIBULEN I UNIVERSITETSBYGGNADEN".

garna få sina namn från Sveriges olika landskap, och hvarje

nation har sin egen byggnad eller lokal och sin egen fana.

Dessa nationer motsvara ungefär de med grekiska

bok-stäfver betecknade samfunden i våra amerikanska

universitet, men hafva en mera officiell karakter och spela en större

roll vid afgörandet af studentens framtid.Ett af studenternas största nöjen är fyrstämmig

körsång. De hafva däruti uppnått en hög grad af skicklighet.

Det är väl värdt att fara till Upsala för att få höra en

stor kör af två eller tre hundra studenter med sina friska

unga röster sjunga sitt lands höga, fosterländska och

vemodiga sånger. Under världsexpositionen i Paris år 1867

var det Upsalastudenterna, som togo världspriset i sång

vid en täfling mellan körer från alla verldens nationer; och

de togo det med lätthet.

Upsala nya universitetsbyggnad är otvifvelaktigt en af

de största och präktigaste högskolebyggnader i världen.

Den fullbordades år 1886 och har kostat öfver en

million kronor. Den innehåller fyrationio salar och större

föreläsningsrum, sessionsrum för fakulteterna samt rum för

dyrbara samlingar och dylika ändamål. Man inträder först

i en hög vestibul, med belysning från takkupoler, och

kommer sedan in i den präktiga aulan. Denna är en

stor halfcirkelformig sal, med en bred läktare rundtomkring

och en öfver det hela sig hvälfvande stor kupol, från

hvil-kens spets dagsljuset nedströmmar. Aulan rymmer

tvåtusen-femhundra menniskor, och det finnes dessutom på

platformen i apsis rikligt utrymme för ett par hundra studenter

att uppställa sig vid de stora konserterna.

Öfver ingångsdörren till aulan läsas dessa ord af

Tho-rild i guldbokstäfver:

»Tänka fritt är stort,

Men tänka rätt är större.»

En bred trappa leder uppåt på hvardera sidan af

vestibulen. Den åt venster för till konsistorii sessionssal, ett

dyrhart inredt, rätvinkligt rum, med tak af praktfullt

arbete. Långs midten af salen löper ett långt bord,

omgif-vet af höga stolar. Omkring detta bord samla sig

universitetets professorer en gång i veckan under terminerna till

högtidlig rådplägning. Vid bordets ände sitter på sin höga

tron Bector Magnificus, som för ordet vid

öfverläggnin-garna.

Ibland öfriga mera märkliga byggnader är Gustavianum,

med sin klotformiga ryska kupol, nu upptaget af en zoo-logisk samling, ock Carolina Rediviva, beläget längst uppe

på den höjd, som reser sig öfver Odens lund. Denna

rymliga byggnad innehåller Upsala stora bibliotek om

tvåhun-drafemtiotusen band och tolftusen handskrifter. Perlan i

samlingen är den ryktbara )) Codex Argenteusn, ett byte från

trettioåriga kriget. Den innehåller de fyra evangelierna

på gotiska språket och är den enda på detta tungomål

författade bok i hela världen, som blifvit bevarad till våra

dagar. Vi kafva den till största delen att tacka för vår

AULAN.

kännedom om gotiska språket, det äldsta af de teutoniska,

hvilket i det hela står i samma förhållande till dessa, som

sanskrit till hela den ariska språkstammen.

Of versättningen af evangelierna till gotiska verkställdes

af Biskop Ulfilas, som dog 388, och denna afskrift är

antagligen gjord inom ett århundrade efter hans död eller

för omkring fjortonhundra år sedan.

Den gamla boken låg uppslagen vid Herrens bön, och

den aflägsna forntid, då Kristus gick omkring på jorden,

blef på ett underbart sätt närmad till mig, då jag såg på

dessa vår Frälsares ord och tänkte, att de blifvit nedskrifna

på detta pergament omkring fyrahundra år, sedan han

uttalat dem.Strax bredvid låg det äldsta kända manuskriptet af

Snorres Edda, denna värderika öfversigt af den skandinaviska

mytologien. Jag hade alltid tänkt mig detta vördnadsvärda

dokument grått af ålder, men det hedniska pergamentet

tycktes mig en helt modern bok bredvid den kristna

»Co-dex)), som skrifvits åtta århundraden tidigare.

»Codex Argenteus» är prentad med silfver- och

guld-bokstäfver på purpurpergament. Bokstäfverna äro det

gotiska alfabetets, som uppfanns af Ulfilas, och många af

dem hafva stor likhet med de grekiska. De flesta

bok-stäfver äro af silfver; häraf namnet »Argenteus»; men några

begynnelsebokstäfver, särskildt betonade ord och ibland hela

rader äro af guld, i det afskrifvaren begagnat den mera

dyrbara metallen för kursivering.

Bokstäfverna äro icke skrifna med penna, utan hafva

intryckts på pergamentet, troligen med heta metalltyper,

ungefär på samma sätt, som när våra bokbindare anbringa

bokstäfver på permar.

Den gamle munk, som med så mycken möda

full-prentat detta pergament med hjälp af enstaka typer,

bok-staf för bokstaf, anade ej, huru nära han var att uppfinna

boktryckerikonsten; men om han bara hade satt tillsammans

tre eller fyra bokstaf styper och tryckt ett ord på en gång,

skulle kanske den stora uppfinningen hafva blifvit gjord

vid det tillfället.

»Codex» består af etthundraåttiosju pergamentsidor. Det

är icke en fullständig samling af evangelierna; en del sidor

saknas. Den är inbunden i ett vackert silfverband — som

dock är nytt och svenskt — och den vårdas med den största

omsorg samt låses hvar natt in i ett brandfritt skåp. En

gång blefvo tio blad stulna. Tjugu år efteråt bekände en

vaktmästare på sin dödsbädd stölden och tog fram de

felande bladen, som lågo under hans örngåttskudde. För

femtio år sedan fick »Codex» plats i Carolina Bediviva.

Den har endast en gång lemnat byggnaden. Då

orienta-listkongressen besökte Upsala, blef den på dess medlemmars

enträgna begäran förd till den nya universitetsbyggnaden,

på det att alla skulle få se den.»Att komma till Upsala och icke få se ’Codex

Argen teus», sade Max Muller, »skulle vara som att fara till

det Heliga landet utan att få se den Heliga Graf ven.»

Upsala domkyrka är med rätta ryktbar. Het är den

största och mest imponerande kyrkobyggnad i Sverige.

Invändigt är den trehundrasextio fot lång, etthundratre till

etthundratrettiofem fot bred och nittiotvå fot hög.

Utvändigt är den etthundratjugusju fot till takåsen, och de

UPSALA DOMKYRKA (FÖRE RESTAURATIONEN).

nya götiska tornen resa sig till en höjd af

trehundranittio-åtta fot.

Då jag såg kyrkan, stod den under en genomgående

reparation för en beräknad kostnad af en million kronor.

Som den var betäckt med ställningar både utan och innan,

var det icke något gynnsamt tillfälle att bese byggnaden.

Emellertid trädde vi in, beundrade det höga skeppet,

blickade upp till de tre gyllne kronorna i det hvälfda taket,

där spetsbågarna mötas, under hvilket de svenska

monarkerna ända till drottning Ulrika Eleonora, Carl XII:s syster

blifvit krönta, samt besågo konung Erik den IX:s, Sveriges

fskyddshelgons, sarkofag. Sedan drucko vi ur S:t Eriks

källa, som ligger utanför kyrkan ett stenkast mot norr,

och tänkte på sagan, som förtäljer oss, att denna källa

vällde upp ur den döde kungens blod på samma plats,

där han blef dödad år 1160.

Men det intressantaste af allt i den stora katedralen,

är Gustaf Yasas grafkapell bakom koret. Här ligger den

förste store Vasa. Hans stora afkomlingar, Gustaf Adolf

och Carl XII, hvila i Ridd arholm skyrkan i Stockholm

under en skog af baner och troféer, som de tagit i fältslag.

Dessa äro nordens tre lejon, de tre hjältar, som gjorde

Sverige mäktigt och ärorikt, och till deras graf var nalkas

en hvar med obetäckt hufvud och ödmjukt sinne.

En åktur på något mer än en halfmil utåt slätten på

en dammig, solig väg förde oss ut till Gamla Upsala.

Det var med en känsla af bäfvan och dyrkan, som

vi närmade oss det sista och starkaste bålverket för

hedendomen i Sverige.

Framför oss reste sig Odens, Tors och Freys graf

högar — stora, bistra och tysta, som Egyptens pyramider —

medan rundt omkring, på höjdsluttningen och på slätten

lågo kringströdda de mindre grafhögarna efter nordens stora

forntida hedningar.

De tre största högarna hafva från urminnes tider

kallats Kungshögarna — namnen Oden, Tor och Frey hafva

blifvit tillagda i en senare tid. De äro femtioåtta fot höga

samt tvåhundra tjugofem fot i diameter och stå tätt

intill hvarandra i en linie, som går från nordost till

sydvest — Odens grafhög, som är störst af dem alla, längst

åt norr.

Odens och Freys grafhögar hafva blifvit fullständigt

genomsökta. Ungefär midt i hvardera funnos de

skramlande benen efter den gamle konung, som för århundraden

sedan begrofs där, blandade med fragment af guld- och

bronsprydnader, stenkärl samt ben af hästar, hundar och andra

djur, alla brända på samma stora dödsbål; en nordisk

höf-ding måste nämligen på sin väg till det osedda landet

hafva den pomp och ståt, som anstod honom, och på sin

stridshäst helt präktigt rida in genom Valhalls vida port.

Strax bortom Odens kulle, åt nordost och i rad med

den och de andra graf högarna, ligger Tingshögen. Den är

lägre än de andra, endast trettionio fot hög. Till skapnad

liknar den en afhuggen kägla med en stor slät yta

of-vantill.

Detta är den gamla domarehögen, där i gamla tider

sveafolket höll sin riksdag i fria luften, och ifrån den

plägade ännu i historiska tider sveakonungar tala till

folket. *

Nära grafhögarna, åt nordvest till, står en gammal

kristen kyrka, uppförd i rå byggnadsstil af grofva stenar;

inuti den är föga att se, undantagandes en gammal

offerkista, tillyxad af en stor, omkring fem fot lång ekstock

och sammanhållen af flera grofva järnband.

På den plats, som nu intages af den gamla kyrkan,

stod fordom de gamla gudarnes vidsträckta och lysande

tempel. Detta var själfva härden för svenska folkets

hedna-dyrkan, själfva medelpunkten för hjältekraftens och Eddornas

religion, tron på allfadern Oden, den starke Tor och den

älskade Frey — den tro, som uppeldade vikingarnes hjärtan

och stålsatte deras armar.

Detta hedniska tempel stod ännu qvar, och hedniska

prester offrade där till de gamla gudarne ända in i slutet

af elfte århundradet.

Om templet och kulten i det hafva vi lyckligtvis

säkra bevis af en samtida krönikeskrifvare, Adam från

Bremen, hvilken skref omkring år 1070. Han säger:

* Det är ett märkligt faktum, att ännu i dag en riksförsamling i fria

luften finnes på ön Man. Denna församling sammanträder på en kulle vid namn

Tyndwald Hill. Öns guvernör, som representerar drottningen, sitter på spetsen

af kullen, och församlingen, som kallas The House of Keys (nyckelhuset), tar sin

plats på dess sluttande sidor. Hvarje förslag, som skall bli lag, måste läsas på

Tyndwald Hill på både engelska och öns dialekt. On Man intogs af nordmännen

under senare delen af nionde århundradet och innehades af dessa i öfver

tre-hundrafemtio år. De grundläde »The House of Keys», hvilket ännu

sammanträder i fria luften på den gamla högen, ehuru sådana sammankomster för länge

sedan upphört att finnas till i Skandinavien. Man påstår till och med, att Mans

»House of Keys» är den enda riksförsamling i fria luften, som nu för tiden

finnes i hela världen.»I detta gudahus, hvilket öfverallt är prydt med guld,

dyrkar folket bilderna af tre gudar, och det så, att Tor,

som är den mäktigaste af dem, intager högsätet i midten,

medan Oden och Frey hafva plats på hvar sin sida om

honom.» — — — — — — — — — — — — —

»När pest eller hungersnöd råder, offras till Tors

bild; när det är krig, till Oden, vid bröllopsgille till

Frey.»

En så godt som samtida skildring förtäljer, att det

stod »nära templet ett mycket stort träd med vidt famnande

grenar, alltid grönt, både vinter och sommar, men af hvad

slag trädet är, det vet ingen. Där finns också en källa,

OFFERKISTA.

där hedningarne vanligen offra, och i hvilken de bruka

nedsänka en lefvande menniska. Om hon icke mera syns till,

blir folkets önskan uppfylld.»

Det finnes äfvenledes en gammal sägen, att en

guldkedja hängde rundt omkring tinnarna af templet.

Adam berättar också, att nära templet var en lund,

där offrens, såväl menniskors som djurs kroppar

upphängdes »och denna lund är ock så helig i hedningarnes ögon,

att hvarje träd hålles för gudomligt i kraft af de därstädes

offrades död eller blod».

I denna helgedom firades tre stora högtider hvarje år.

En midt i vintern; det var julen — nordmännens störstahögtid. Då offrades för ett godt år, och invid den

helstekta jnigalten gjordes dyra löften om stora bragder under

den kommande årstiden.

Den andra festen hölls i början af sommaren; denna

kallades »Segeroffret)), emedan man då offrade för seger

under sommarens vikingafärder.

Den tredje egde rum på hösten och var en tacksägelse

för ymnig skörd.*

Ar 1889 den fjärde September såg Gamla Upsala en

minnesvärd syn. På den dagen aflade

orientalistkongressen, som då hade sitt möte i Stockholm, ett besök i detta

nordens Mekka. Yi utgjorde ett antal af flere hundra och

ledsagades af tusentals stockholmare och andra närboende

svenskar. När vi nalkades kungshögarna, sågo vi, hur

öfver Odens hög höjde sig ett haf af hvita hjässor, icke

ocean-vågors toppar, utan hufvorna på ett tusen Upsala studenter,

hvilka i halfcirkel stodo ordnade på den ärevördiga kullen.

Öfver dem svajade deras nationers fanor, och högt öfver

den kala toppen af pyramiden fladdrade studentkårens vackra

baner.

Yi orientalister tågade upp för kullen till en öppen

plats framför studenternas led. Ibland oss voro utmärkta

vetenskapsmän från Europa, Amerika, Asien, Afrika och

öarna i Oceanen. Egypter och perser, turkar och araber,

buddhaister och muhammedaner, kristna och eldsdyrkare —

alla voro de här.

När vi stodo där på Odens hög, omgifna, som med en

lefvande mur, af blomman af Sveriges ungdom, blickade

ut öfver det gamla Fyrisvall och drucko ur det kungliga

dryckeshornet i doftande mjöd en skål för allfadern Oden

och gudarne i Yalhall, trängde sig på mången den tanken,

att denna historiska plats, där »de vise männen från

österlanden» och från vestern möttes för att bringa sin hyll -

* Det kan sålunda tyckas, som om Nya Englands ■> Tacksägelsefest»

(»Thanks-giving») endast vore en förnyelse af denna våra gamla förfäders hösthögtid. Vår

Christmas eller Jul är bestämdt ingenting aunat än den kristnade Julen, och det

synes äfven antagligt, att vår Majdag är en qvarlefva af den gamla nordiska

vårfesten.ning åt nordens gamla sagor, verkligen måtte ka varit den

ariska stammens vagga ock nrkemmet för det mäktiga folk,

kvars olika grenar i så många årkundraden kerskande sträckt

sig öfver världen.

KAPITEL LI.

BEFOLKNING, PRODUKTER, INDUSTRI

OCH HANDEL.

Pf^veriges befolkning är nästan uteslutande af ren

skandinavisk stam. Antagligen är intet annat

ci-viliseradt land bebodt af en så oblandad

befolkning. Visserligen äro i landet bosatta 19,000

finnar, 6,400 lappar och omkring 3,000 judar;

men dessa oeb de få andra, som kunna vara af utländskt

blod, utgöra sammantagna föga mer än en half procent

af befolkningen.

I trots af ett kallt klimat, bård jordmån och stor

utvandring, ökas oupphörligen landets befolkning. Ar 1800

den 31 December räknade Sverige en folkmängd af .2,347,303

inbyggare. Den 31 December år 1889 hade

befolkningen ökats till 4,774,409, och således mer än fördubblats

under de åttionio åren i detta århundrade.

Under de sista tjugofem åren har svenskarnes

utvandring, förnämligast till Amerika, varit mycket stor. Den

amerikanska statistiken visar, att Sverige, under tiotalet

1880—1889, lemnade till Förenta Staterna öfver 400,000 af

sina inbyggare, nära en procent om året, och dock ökades

under samma tioårsperiod folkmängden i Sverige i rundt

tal med 200,000 själar. Denna totalsumma af 600,000 för

det tilländalupna tiotalet utgör befolkningens hela naturliga

tillväxt; ty invandringen från utrikes orter till Sverige ärringa och täcker ej ens utvandringen från detta rike till

länderna utom Förenta Staterna.

Antalet svenskar, som bo på landsbygden, i gårdar

ocb byar, är jämförelsevis ganska stort. Vid slutet af 1889

bodde 3,890,667 menniskor på landet ocb endast 883,742,

eller omkring aderton ocb en balf procent af hela

folkmängden, i samtliga städerna. Under de senaste åren bafva

dock städerna tillväxt på bekostnad af landsbygden, och

den smak för stadslif, som tyckes hafva fått makt med alla

andra nationer, gör sig långsamt gällande äfven i det gamla

goda Sverige.

Det finns blott två stora städer i riket, ocb dessa räcka

med både hufvud ocb skuldror öfver alla de andra —

Stockholm med en befolkning af 250,000 invånare i

rundt tal ocb Göteborg med 106,000, enligt

folkräkningen 1890. Ingen annan stad eger fulla 50,000

invånare.

Det täcka könet bar en anmärkningsvärd öfvervigt i

Sverige. Statistiken för 1889 upptager 143,669 flere

qvin-nor än män; eller, med andra ord, för hvarje 1,000 af det

starkare könet finnas 1,062 af det svagare. Detta

missförhållande var ännu större i forna tider. Ar 1748, det

tidigaste, för hvilket dylika siffror äro för banden, fanns

det 1,136 qvinnor mot 1,000 män, en skillnad större, än

som påträffas i något annat lands statistik. Svenskarne

härleda detta förhållande från de ständiga utländska krig,

som utkämpades af Sverige under det sjuttonde ocb början

af det aderton de århundradet, då det tappra lilla

konungariket vann stor ära, men förlorade blomman af sina söner.

Under det sista fjärdedels seklet har jämväl utvandringen

bidragit till att bibehålla olikheten i antal mellan könen,

ty mot 842 qvinnor finnes det bland de svenska

emigranterna 1,000 män i medeltal.

I hvilken beklaglig minoritet skulle icke Sveriges män

komma, om qvinnorna hade rösträtt! Men ställningen

skulle i alla fall icke vara hopplös. En noggrann

undersökning af statistikens siffror visar, att kort efter år 2,000

männen skulle kunna hoppas att hafva lika röstetal med

qvinnorna.

Thomas, Från Slott till Koja.))0 land! Du tusen sjöars land!» sjunges om Finland;

men Eunebergs vackra vers kan sjungas äfven om Sverige,

och det lika sanningsenligt.

Af de 170,700 geografiska qvadratmil, som Sveriges

hela areal utgör, äro icke mindre än 14,000, eller en

tolftedel af landets yta, upptagna af sjöar. Fyra af dessa —

Yenern, Vettern, Mälaren och Hjälmaren — äro stora

insjöar med liflig sjöfart och handel. Den största insjön,

Yenern, är den tredje i Europa och håller 2,150

qvadratmil.

Men Sverige är icke allenast ett land af sjöar; det är

förnämligast ett land af skogar. Hela landets yta har, med

frånräknande af sjöarna, en vidd af 156,700 qvadratmil i

rundt tal. Af dessa uppgifvas icke mindre än 69,000

qvadratmil vara betäckta af skog, så att skogsarealen

utgör omkring fyratiofyra procent af hela det fasta

landets yta.

Dessutom är en ytvidd af 68,000 qvadratmil, eller

nära fyratiofyra procent därtill, icke odlingsbar, emedan den

består af fjäll, klippor, vidsträckta moras, kärr och myrar.

Således utgöras nära åttioåtta procent af Sveriges fasta land

för närvarande af skog, fjäll och myrar. En noggrann

statistisk beräkning visar också, att endast åtta procent af

Sveriges vidsträckta, skogbevuxna, stenbundna yta blifvit

uppodlade.

Om man besinnar detta sakförhållande och därtill ett

annat — nämligen att hela landet ligger så långt i norr,

att allt åkerbruk är omöjligt under samma breddgrad å

Amerikas kust vid Atlanten — måste det i sanning väcka

förvåning, då man hör, att den hufvudsakliga näringen i

Sverige är jordbruk, och, hvad mera är, att Sveriges

jordbruksprodukter äro tillräckliga att föda dess folk och

dessutom under vanliga år lem na ett öfverskott till export.

Skörden af säd och balj växter i Sverige för detta år,

1890, är ensam uppskattad till ett värde af icke mindre

än 275,000,000 kronor i rundt tal och dessutom

potatisskörden till 55,000,000. Det bör ock särskildt anmärkas,

att denna potatisskörd är under medeltalet, såsom värderad

till 20,000,000 kronor mindre än 1889 års.Mer än hälften af den sädesproducerande jorden är

besådd med hafre, och hafren lemnar nu mer än hälften

af hela sädesskörden. Eåg och korn komma därnäst, och

endast en jämförelsevis liten del hvete frambringas. Ehuru

endast omkring en femtedel af skörden består af råg, är

denna dock hufvudbeståndsdelen i födan.

Svenskarne finna det dock fördelaktigare att odla

hafre. Sådan exportera de i stor mängd, i synnerhet till

England, och importera råg, hufvudsakligen från Eyssland,

samt draga fördel af bytesomsättningen. Den årliga

exporten af hafre för de sista fem åren i

medeltalsberäk-ning är i rundt tal 200,000 ton, och importen af råg

150,000 ton.

På samma sätt gör Sverige till fördel för sig ett

varubyte i fråga om artikeln fläsk. Det sänder sina unga svin

till den engelska marknaden, där dessa betinga ett högt

pris, och importera det mera närande amerikanska fläsket,

förnämligast torrsaltade sidor, i stora qvantiteter och till

mycket billigare pris.

I forna tider frambragte landet alltid tillräckligt

säd för sitt eget folk. Men de stora eröfringskrig, som

Sverige förde under flera mansåldrar, uttömde landet på

jordbrukare, så att Sverige omkring år 1650 blef ett

sädes-importerande land. Detta tillstånd varade under etthundra

sjuttio år, eller ända till 1820, då landet åter frambragte

tillräckligt för eget behof. Ar 1840, sedan större

uppmärksamhet egnats åt jordbruket och förbättrade metoder

kommit i bruk, började Sverige alstra ett öfverskott till

utförsel. Det har allt sedan varit ett sädesexporterande

land, ända till början af 1880-talet, eller under en tid af

fyratio år. Men därefter utvisar statistiken öfver

span-målshandeln i regeln större import än export.

Detta bevisar likväl icke någon minskning i

jordbruksproduktionen — förhållandet är i själfva verket motsatt —

det tjenar helt enkelt att ådagalägga den förändring, som

egt rum i jordbruket. Svenskarne hafva på de senare åren

mera vändt sin uppmärksamhet åt mejerihandtering och

uppfödande af hästar och nötboskap, näringsgrenar, för

hvilka Sverige är särskildt lämpadt genom den förträffligabeskaffenheten af gräset på dess vallar, ängar ocli

betesmarker.

Ar 1889 exporterade Sverige smör till ett värde af

27,205,000 kronor, lefvande djur — förnämligast

nötboskap, hästar, får och svin — till värde af 9,646,000 kr.,

fläsk för 4,860,000 kr. samt dessutom kött, ägg och ost

till värde af 600,000 kr., allt runda tal.

Det visar sig således, att ehuru Sverige i dag är och

fortfarande synes komma att blifva ett sädesimporterande

land, det likväl, om man tager jordbrukets hela afkastning

såsom ett helt, frambringar nog för eget behof och har

öfverskott till utförsel. Utom jordbruksprodukter

exporterade Sverige år 1889 fisk — färsk och saltad — till ett

värde af 16,54$,000 kr., således tillsammans »lefvande djur

och matvaror af djur)) till ett värde af omkring 59,000,000

kronor.

Ehuru Sverige har satt endast åtta procent af sitt

landområde under plogen, såsom vi sett, ger oss likväl

denna ringa procentdel, beräknad i tunnland, en ganska

ansenlig egovidd.

Ar 1889 egde Sverige 6,586,000 tunnland åker och

annan odlad jord. Härförutom är landet utomordentligt

rikt på naturliga ängar, hvilkas hela areal uppgifves till

icke mindre än 3,549,000 tunnland eller fyra och tre

tiondedels procent af hela landets yta.

Men öfver och framför allt annat står det vigtiga

faktum, att naturen, liksom för att godtgöra den

skandinaviska halfön för dess hårda jordmån och arktiska läge,

beskärt den ett klimat, ljufiigare och mildare, än något annat

nordligt land fått, och möjliggjort åkerbruk ända upp till

och äfven långt norr om polcirkeln.

I vester eller på norska kusten af halfön, där

golf-strömmens inverkan gör sig mest gällande, mognar rågen

ända upp till 69° nordlig latitud, och både korn och hafre

till 70°. Man har gjort den iakttagelsen, att vid dessa

höga breddgrader kornet är färdigt att skördas nittio dagar

efter sådden — precis samma tid, som åtgår i södra

Frankrike. Tvifvelsutan bidrager det ständiga ljuset, hvilket ver-kar natt såväl som dag, därtill, att säden mognar, och det

säges också åstadkomma en större procent stärkelse.

I regeln äro landtgårdarna i Sverige små, och den

svenske bonden eger i allmänhet den jord, han odlar.

Detta egande alstrar naturligtvis förnöjsamhet och är ett

starkt bidragande skäl därtill, att ett så öfvervägande flertal

af befolkningen ännu nöjer sig med att bo på landet, och

att Sverige ännu åtnjuter lyckan att ega »ett käckt

bondestånd, sitt lands stolthet».*

Åf Sveriges hela odlade jord äro sextiosex procent

delade i egendomar, hvilkas odlade areal är från fyra till

fyratio tunnland uti hvarje, och tjugotre procent i små

gårdar, där landtbrukaren plöjer högst fyra tunnland. Det

antal gårdar, å hvilka från fyratio till tvåhundra tunnland

äro upplöjda, innefattar endast omkring tio procent, och

större gods om tvåhundra tunnland och däröfver af

åkerjord endast en procent af rikets odlade jord.

Näst efter jordbruksalster komma såsom Sveriges två

mest betydande produkter trä och järn. Dessa äro också

landets två förnämsta exportartiklar; och det är med trä

och järn, som Sverige förnämligast gäldar hvad det behöfver

eller åstundar i nödvändighetsvaror och lyxartiklar från den

stora världen bortom hafvet. Säkert kan en nation, som eger

dessa två stora och vigtiga produkter i ymnigt mått, skatta

sig iycklig; de skola alltid vara begärliga, ty de äro två

af det civiliserade lifvets mest nödvändiga varor.

Af dessa två stora exportartiklar stå trävarorna främst.

Det vidsträckta Norrland och äfven den stora mellersta

delen af landet äro ännu till största ytvidden bevuxna med

stor mörk skog, som mestadels består af tall och gran.

Hufvudsträckningen af skandinaviska halfön upp emot

polen går i nord-nordost.

Den höga fjällplatå, som ligger långs gränsen mellan

Sverige och Norge, och hvilken fyndigt kallas Kölen —

Kölen, emedan de sjöfartsidkande skandinaverna liknat sitt

land vid en båt med bottnen uppåt — har samma

nordnordostliga riktning.

Från Goldsmith, »The deserted village».TJMMEItFLOTTNING 1 NORRLAND.

Efter en tafia af Edv. Bergh.På denna fjällvidd, och ofta icke långt ifrån, ehuru

högt öfver Atlantiska hafvet, upprinna talrika floder, hvilka

— flytande i sydostlig riktning utför halföns sluttande

mark och i rät vinkel med dess längdaxel, ej sällan

utvidgande sig till långsträckta sjöar och ibland forsande ned

öfver klippstängslen emellan dem — slutligen utfalla i

Bottniska viken.

Ibland dessa strömmar äro Torne-, Kalix-, Lule-, Pite-,

Skellefte-, Ume elf, Angermanelfven, Indalselfven, Ljusne

elf, Ljungan och Dalelfven. Dessa ligga samtliga norr om

Stockholm och så godt som alla i Norrland.

På denna ofantliga sluttning stå de förnämsta

timmerskogarna. Långs alla dessa strömmar och många mindre

samt alla tillflödena råder skogsafverkning i stor skala. Hvarje

höst gå de svenska timmerhuggarne till skogs, alldeles som

våra skogsarbetare i Maine, Michigan eller Minnesota. De

fälla träden, föra stockarna till stränderna af floden eller

bäcken hela vintern igenom och flotta på våren stockarna

ned för strömmarna till sågverken nära viken. Vid

mynningen af nästan hvarje flod ligger en stad, som vanligen fått

sitt namn, såväl som sin verksamhet och sitt välstånd från

floden. Vid staden äro stora sågverk, med både vatten- och

ångkraft, några af dem byggda af sten, tegel och järn, till

såväl byggnadssätt som maskinerier jämförliga med hvilket

annat sågverk som helst i hela världen. Här sågas

stockarna, mest till plankor, battens och bräder, hvilka alla

uppstaplas i höga fyrkanter, som nästan dölja staden, när

man nalkas den från sjösidan.

Det råder en liflig handel sommartiden långs

Bottniska viken. Stora skepp, både ångbåtar och segelfartyg,

ligga tätt utmed hvarandra långs kajerna för att lasta

trävaror, som de föra till England, där dessa täfla i stor skala

med virket från våra norra stater och Kanada; vidare till

Frankrike, Danmark och Tyskland, till Holland, Belgien

och Portugal, ja till och med till Brasilien och Groda

Hoppsudden samt det aflägsna Australien. För trettio år

sedan seglade månget ståtligt amerikanskt klipperskepp med

hög resning upp åt Östersjön och tog del i denna handel

Men nu har vår flagga försvunnit från Östersjön. Måtteden tid icke vara långt aflägsen, då den svajar både där och

på alla haf!

Söder om Stockholm göras träaffärer både på östra och

på vestra kusten, och ansenlig är exporten från Göteborg, af

hvilken största delen kommer från den stora Klarelfven,

som flyter genom sjön Yenern. Men det mesta virket

hugges och sågas i Norrland, och åttiofem procent af

Sveriges trävaruexport gå från kusten norr om Stockholm.

Det vidsträckta bottniska trävaruområdet sträcker sig

från norra änden af viken ned till Gefle hamn. Denna

stad ligger norr om 60:de breddgraden, och en blick på

kartan visar, att åttiofem procent svenskt virke hugges och

utskeppas från platser, som ligga nordligare än

Cape.Fare-well på Grönland.

Trävaruhandeln har på de skandinaviska halfön pågått

under århundraden. Virke exporterades från Sverige under

Gustaf Vasas regering, åtminstone så tidigt som 1546, och

Milton talar i sitt odödliga diktverk om

»den längsta fur,

som höggs på Norges fjäll att skeppsmast bli

åt väldig amiral.»

År 1639 kallade den framsynte svenske kanslern Axel

Oxenstjerna de svenska skogarna för »rikets dyrbaraste

ädelstenar».

Men det är först i detta århundrade, och i själfva

verket inom de sista trettio åren, som den svenska

trävaruhandeln närmat sig sin nuvarande betydenhet.

Sällsamt nog finnes det icke några statistiska uppgifter

öfver Sveriges trävaruproduktion, undantagandes för

krono-skogarna. Sifferuppgifter om det exporterade virket äro

dock lätta att få, och dessa utvisa, att trä varuhandeln

antagit kolossala proportioner.

Medelexporten af oarbetade trävaror från Sverige

under de fem åren 1886—90 uppgick i värde till det

storartade beloppet af 100 millioner kronor årligen och

motsvarade något mer än en tredjedel af värdet på landets

hela export.De från Sverige exporterade trävarorna utgöras

huf-vudsakligen af sågadt virke, hvaraf fyra femtedelar äro

plankor, battens och bräder; det öfriga består förnämligast

af fyrkantiga bjälkar, vanligen huggna för yxa, granstockar,

begagnade till pålning i Holland, rår och bommar i

England och master på fiskarfartyg i Frankrike, samt pitprops

— korta, smala stolpar, tre till sju tum i diameter och tre

till nio fot långa — hvilka användas till att stötta

stenkols-schakten i Englands kolgrufvor.

Svenskarne exportera äfven arbetade trävaror till ett

årligt värde af fulla 18,000,000 kronor.

Produktionen af trämassa har mycket hastigt tilltagit

under de senare åren. Denna massa göres mest af gran, och

den, som tillverkas genom sulfatprocess, värderas högt och

finner lätt köpare.

Större delen af trämassan användes inom landet.

Likväl exporterades 1885 16,000 ton, och 1889 hade

exporten ökats till mer än 52,000 ton. Största delen går till

England, Danmark och Förenta Staterna.

Det svenska virkets beskaffenhet är förträfflig. Träd,

som växa så långt i norr, tilltaga helt obetydligt för hvarje

år. Arsringarna äro följaktligen mycket smala och täta,

hvilket gifver trädet en god kärna. Men denna

omständighet gör också, att de svenska skogarna, då de äro

nedhuggna, behöfva lång tid, innan de kunna växa upp igen.

Huru länge skogsafverkningen kan fortsättas till samma

omfattning som nu, är en fråga af stor vigt, icke blott för

Sverige, utan äfven för de länder, till hvilka det sänder

sitt timmer, samt jämväl för Förenta Staterna och Kanada,

hvilkas virke i de svenska skogsprodukterna har sin

förnämsta medtäflare på den stora verldsmarknaden.

Den åsigt är allmänt rådande, att den virkesmängd,

som nu hugges, betydligt öfverstiger skogarnas tillväxt och

måste inom en ej allt för långt aflägsen framtid leda

därhän, att afkomsten af Sveriges förnämsta exportartikel år

ifrån år minskas.

Då man kommit till denna åsigt, har dock, synes det

mig, en vigtig faktor icke tillräckligt blifvit tagen med i

räkningen — kronoskogarna.Mer än en sjettedel af Sveriges hela skogsareal — eller

omkring G,700,000 tunnland — tillhör kronan. Den är

värderad till 50,700,000 kronor — omkring sju och en half

krona per tunnland — och gaf 1888 en nettoinkomst af

1,250,000 kronor.

Dessa kronoparker skötas med den största omsorg.

Hela Sverige är deladt i skogsdistrikt, och dessa i sin tur

i re vier. H varje distrikt står under uppsigt af en

öfver-jägmästare, och hvarje revier förvaltas af en jägmästare och

ett antal underlydande. Dessa hålla icke allenast noggrann

vakt mot skogsåverkare, utan, likasom Englands kungliga

tjensfcemän genomgingo Maines skogar före vår revolution och

märkte med »den breda pilen» de höga tallar, som skulle

huggas till master åt »Gamla Englands» krigsfartyg, så gå

nu de svenska jägmästarne genom kronoskogarna och märka

hvarje träd, som de finna moget för yxan, och de träd, som

är o märkta, endast de, få fällas.

Kronoskogarna skötas i själfva verket efter den

grundsatsen, att endast tillväxten får huggas, och att skogen

själf — hufvudstommen, så att säga — skall stå för alltid

på alla kronomarker, som äro otjenliga för odling.

Dessutom har regeringen börjat i stor skala tillämpa ett

praktiskt system att plantera skog på öde och icke odlingsbara

marker.

Dessa förträffliga åtgärder från statens sida hafva också

uppenbarligen haft inverkan på egarne till de enskilda

skogarna, isynnerhet på de större skogsegarne, af hvilka många

nu sköta sina skogsegendomar såsom stadiga inkomstkällor.

Jag hyser i följd häraf den öfvertygelsen, att Sveriges

stora skogar skola bevaras och bibehållas i det hela, sådana

de stå nu i dag, och att Sveriges trävaruexport — dess

största inkomstkälla — skall hållas vid lif och makt för

en oöfverskådlig framtid.

Sveriges andra stora exportvara är järn. Det svenska

järnets rykte går öfver hela verlden. Bättre sådant har

aldrig frambragts. Det är lätthandterligt, smidigt och segt

samt eger stor böjlighet och tänjbarhet jämte styrka. Under

århundraden har svenskt järn försett den civiliserade

verlden med råämnen till de bästa verktyg och vapen, de mestelastiska fjädrar, den finast spunna ståltråd oc*h de smidigaste

spikar till nitning och nagling.

För trettio år sedan sade man, att det icke fanns en

hästskosöm i Förenta Staterna, som ej var gjord af svenskt

järn. Det var verkligen sannt vid den tiden, ehuru nu i

dag upptäckten af bättre järnmalm i Amerika och bruket

af förbättrade smältmetoder satt oss i stånd att i någon

mån ersätta det svenska järnet med vårt eget.

Det är underbart, huru det svenska järnet i kallt

tillstånd kan böjas, hoprullas och utspinnas utan att brytas.

Jag förmodar, att hvar och en, som besökte

verldsexpo-sitionen i Philadelphia år 1876, ikågkommer icke

allenast det svenska skolhuset och de liffulla bildgrupper, som

föreställde svenska bönder, utan äfven de högresta

ställningarna af svenskt stångjärn, och huru stängerna snoddes

och knötos i öglor, böjdes i ormlika ringlar och vredos i

alla tänkbara former, utan att något brott kunde

upptäckas. Jag har hört sägas, att en svensk ångbåt för

full maskin i dimma rände emot en uppskjutande klippa.

Fören snoddes vid stöten ihop i spiral; men icke en enda

plåt af det svenska järnet bröts eller knäcktes, och

farty-get studsade tillbaka utan en enda läcka och fortsatte sin

färd helt obesväradt.

Det svenska järnets förträfflighet beror delvis på

malmens renhet — största delen är nämligen fri från både

fosfor och svafvel — delvis på den utmärkta

smältnings-metoden. Allt svenskt järn framställes med träkol, hvilket

är jämförelsevis billigt, eftersom skogarna växa på järnlagren.

Tillgången på järnmalm i Sverige är i själfva verket

outtömlig. Sådan finnes öfver hela landet. Den påträffas

icke endast i mäktiga lager i klippan, utan bildar till en

stor del hufvudmassan af stora berg i olika landsändar.

Ett bland de största af dessa järnberg är Grellivara,

beläget i svenska Jjappland ofvanför polcirkeln. Malmen

framträder här förnämligast i fyra jättelika lager och

betäcker en så stor areal, att det beräknats, att om man

bryter till blott en meters djup om året, produktionen skulle

blifva 943,600 ton, eller nästan lika mycket, som alla

Sveriges grufvor nu af kasta.Denna Gfellivaramalm påstås äfven vara ganska rik,

såsom inneslutande ända till sjuttio procent järn. En stor

del af densamma innehåller dock apatit, och det i så stora

mängder, att det är starkt fråga om att tillgodogöra den

fosforsyra, som finnes i detta mineral.

En järnväg har nyligen blifvit byggd och håller nu på

att sättas i fullt trafikabelt skick, från Luleå — nära änden

af Bottniska viken — till Glellivara järnlager. Afståndet

från sjön till berget är etthundranittio kilometer, och det

antages, att stor utskeppning af malm snart skall ega rum

till både England och Tyskland.

För det närvarande bearbetas järngrufvor förnämligast

i mellersta Sverige, i det åttiosju procent af all malm

brytas i de fyra landskapen Nerike, Kopparberg,

Vestman-land och Vermland, hvilka tillsammans bilda ett stort

landområde strax norr om de fyra stora svenska insjöarna.

Det allra bästa järnet fås dock något öster om detta

område. Det kommer från de ryktbara

Dannemoragruf-vorna i den närgränsande provinsen Upland, där den gamla

vallonska förädlingsprocessen ännu uteslutande användes och

ihärdigt vidbålles, hufvudsakligast som en garanti för

köparen, att järnet verkligen är från Dannemora.

Antalet järngrufvor i Sverige är utomordentligt stort.

Ar 1889 bearbetades icke mindre än 893; de sysselsatte

6,238 arbetare och gåfvo 983,609 ton malm. Största

delen af malmen smältes inom landet; endast 118,573 ton

utskeppades.

Samma år voro 150 masugnar i verksamhet. I dessa

smältes malmen och lemnade 416,043 ton tackjärn utom

4,622 ton gjutgods, som frambragtes direkt ur

masugnarna.

Detta tackjärn förädlades till 226,000 ton

smältstycken samt 136,000 ton järn- och stålgöten, tillverkade

genom Bessemer- eller Martinprocess.

Af tackjärnet och götena uthamrades och utvalsades i

sin tur 275,000 ton stångjärn; 2,000 ton stål frambragtes

också efter det gamla systemet, och därjämte

producerades 74,000 ton plåtar, spik, järnvägsskenor och andra

artiklar.Ett mindre parti tackjärn ocli göten exporteras utan

vidare förädling.

Uti landets olika järnverk sysselsattes år 1889 icke

mindre än 23,051 arbetare.

Samma år exporterades ensamt af stångjärn öfver

200,000 ton, och värdet af oarbetad metall — nästan

uteslutande järn — som utföres från Sverige nu för tiden,

uppgår i rundt tal till ungefär 35,000,000 kronor årligen.

Men Sverige nöjer sig icke endast med att producera

järn i gröfre form. Det bygger förträffliga första klassens

järnångfartyg. Det finnes åtskilliga skeppsvarf i olika

delar af landet, men det största ligger vid Motala, bredvid

Gröta kanal. Motalaverket bar också upprättat en filial vid

Lindholmen i Göteborg.

Nästan alla ångbåtar, som segla på de svenska

farvattnen, äro byggda inom riket, och Sverige säljer äfven

ångbåtar till andra länder, isynnerhet Byssland, Finland,

Tyskland och Syd-Amerika.

Svenskarne äro mästare i att bygga medelstora ocli

mindre fartyg, och jag tror, att ingenstädes i verlden

byggas så lätta, angenäma, snabba och användbara ångslupar,

som de, b vilka löpa af stapeln i Sverige ocb ses kila

omkring Stockholm, Göteborg ocb andra svenska städer.

Svenskarne bafva äfven blifvit mycket skickliga i

knif-smide. Staden Eskilstuna, som ligger icke långt från vestra

ändan af sjön Mälaren, är bekant vida omkring, ocb förtjenar

äfven att vara det, såsom ))Sveriges Sheffield». Här finnes

mer än ett dussin fabriker, bvilka lernna det finaste

knif-smide ocb stålarbete. Eskilstuna rakknifvar, pennknifvar

och saxar äro väl kända ocb i högt pris i nästan alla

länder på hela jordklotet.

Jag får icke heller glömma »separatorn», en uppfinning

af D:r de Laval från Stockholm, i ändamål att skilja

grädden från mjölken. Denna uppfinning bar i sanning

gjort-en revolution i mejerihan dteringen. Separatorerna tillverkas

i Stockholm ocb exporteras till verldens alla ändar.

Ibland Sveriges många andra manufakturarbeten är

intet, tror jag, mera ryktbart än dess tändstickor. Ex-porten af svenska tändstickor uppgår somliga år till 15,000

ton, och de äro bokstafligen kringströdda öfver hela verlden.

Sverige har sina stora skalder och talare, hvilka hafva

talat bevingade ord, men ingen fras på dess sköna språk

har blifvit spridd så vidt omkring, ingen är så allmänt

läst och så öfverallt känd, som inskriften på den lilla nätta

asken med Jönköpings tändstickor:

Säkerhets-Tändstickor

utan svafvel

och fosfor.

Tända endast mot lådans plån.

Af Sveriges öfriga utförsel må nämnas: papper och

allt, som tillverkas däraf, tjära, granit till byggnadsarbeten,

gatuläggningssten, kalfskinn och renhudar. Landets export

värderades tillsammantagen år 1889 i rundt tal till kronor

802,000,000.

Totalimporten samma år hade ett beräknadt värde af

877,000,000 kronor. Hela handeln på utlandet

representerade således 679,000,000, med en skenbar underbalans

af 75,000,000 kronor.

Sveriges importartiklar bestå förnämligast af säd —

mest råg, hvete och majs — bomull och bomullsvaror, sprit,

viner, sill, hudar och skinn, kaffe, maskiner, mineraloljor

(petroleum), socker, stenkol, tobak, ull och ylle varor.

Nära hälften af Sveriges export går till England, och

större delen af den andra hälften till Frankrike, Danmark,

Tyskland, Belgien, Holland, Norge, Spanien och Finland,

dessa länder nämnda i ordning allt efter deras betydelse i

förhållande till hvarandra i fråga om införseln från Sverige.

Den direkta exporten till andra länder är jämförelsevis liten.

Men England förbrukar icke alla produkter, som det

får ifrån Sverige. En stor del omlastas och fraktas vidare

till andra stater. England står sålunda som mellanhand

eller såsom fördelare af svenskt gods och förstår

tvifvels-utan fullkomligt att draga välberäknad fördel af denna

ställning.KAPITEL LI I.

SVERIGES HANDEL MED FÖRENTA

STATERNA.

ör en amerikansk läsare är Sveriges varuutbyte med

Förenta Staterna utan tvifvel det mest

intresseväckande i fråga om den svenska bandeln.

Detta varuutbyte har under många år pågått i

stor skala, men det är svårt att få fullt noggranna

uppgifter om dess utsträckning och värde i penningar.

Den amerikanska statistik, som jag baft att tillgå,

meddelar totalbeloppet af vår införsel och utförsel till både

Sverige och Norge i klump, och det är således tydligen

omöjligt att utfinna Sveriges del däri. Våra siffror omfatta

för öfrigt icke tredjedelen af de amerikanska varor, som

årligen införas till den skandinaviska halfön.

Sveriges officiella statistik angifver blott två artiklar

af någon betydelse såsom exporterade från Sverige till

Förenta Staterna — järn och trämassa, och totalvärdet af den

exporten beräknades för 1889 till 1,298,000 kronor. Det

är naturligtvis tydligt för en och hvar, som har en något

närmare bekantskap med Sveriges handel på Amerika, att

denna siffra betecknar blott en bråkdel af Sveriges utförsel

till Förenta Staterna.

Förklaringen ligger däri, att den svenska statistiken

uppför på det främmande landets räkning den varumängd,

och endast den, som utföres direlä till landet.

Således om en ångbåt går från Sverige till England,

räknas allt dess fraktgods i statistiken såsom utfördt tillEngland, ehuru måhända den egentliga bestämmelseorten för

en stor del af lasten är Förenta Staterna eller något

annat land.

Enahanda är förhållandet med importen. Om ett

fartyg anländer till en svensk hamn t. ex. från Tyskland,

uppföres hela den lossade lasten såsom importerad från

Tyskland, fastän den kan till en stor del bestå af bomull,

fläsk eller sulläder från Amerika.

Den svenska statistiken öfver handeln med Amerika

omfattar således blott det gods, som föres mellan de båda

länderna i fartyg, hvilka gå direkt från det ena till det

andra.

Men den stora massan af varor, som utbytas emellan

oss, fraktas på ångfartyg, hvilka å regelbundna linier gå

till England, Tyskland och Danmark, där det omlastas in

transitu, och det är dessa länder, och icke Förenta Staterna,

som godtskrifvas för den ojämförligt största delen af vår

handel.

Det finnes dock lyckligtvis ett sätt att erhålla

noggranna uppgifter om Sveriges export till Amerika, och det

är medelst fakturorna, som edfästas inför amerikanska

konsuler i Sverige. Dessa fakturor omfatta nämligen alla

varor, som sändas från Sverige till Förenta Staterna på direkt

eller indirekt väg, i fall värdet af sändningen öfverstiger

etthundra dollars. Genom våra konsulers tillmötesgående

har det lyckats mig att erhålla dessa uppgifter, hvilka jag

sökt sammanfatta i läsbar form.

Sveriges allra förnämsta exportartikel till Förenta

Staterna är järn. Denna hufvudprodukt utgör nu för tiden,

likasom för många år tillbaka, tre fjärdedelar af Sveriges

hela utförsel till vårt land, hvad värdet angår.

Medan de svenska tabellerna angifva exporten af järn

till Förenta Staterna för år 1889 till endast 4,521 ton,

med ett värde af 497,000 kr., visa uppgifterna från de

amerikanska konsulerna, att Sverige i själfva verket det

året skickade oss icke mindre än ö4,889 ton, i värde

uppgående till nära 8,000,000 kr. Detta vill säga, att det

för hvart ton järn, som fraktades direkt, fanns tretton ton,

som befordrades till oss öfver andra länder.Detta järn utgjordes hufvudsakligen af stångjärn i olika

former, tråd- och spikjärn samt gjutstål, tillika med smärre

qvantiteter tackjärn, smältstycken och göten.

Såsom köpare af svenskt järn komma Förenta

Staterna näst efter England, och hvad beträffar öfriga makter,

taga de mer än tre gånger så mycket, som någon af dem.

Samma år, 1889, skeppade Sverige till Förenta

Staterna 8,046 ton trämassa, med ett värde af 1,060,000 kr.

Denna begagnas till pappersfabrikation och konkurrerar

naturligtvis på vår marknad med produkterna af våra egna

skogar.

Yi köpte vidare från Sverige för 318,000 kr.

tändstickor för våra rökare; separatorer till värde af 77,000

kr. för våra mejerier; dessutom andra maskiner värda

84,000 kr., hvassa rakknifvar och pennknifvar till värde

af mer än 26,000 kr., kalfskinn för 21,000 kr. och

filtrer-papper för 7,500 kr.

Dessutom fingo vi från Sverige för mer än 37,000

kr. svenska böcker. Alla dessa gå till våra svenska

medborgare och deras barn, ty hos dem bibehåller sig alltjämt

kärleken till fäderneslandet med dess språk och litteratur.

Därtill skickade oss Sverige smärre qvantiteter

bordsporslin samt bordsskedar af silfver, skinntröjor för våra

idrottsmän, sill och anjovis för svenska smörgåsbord i Nya

världen, äfvensom svensk punsch, bränvin och porter att

kittla gommen och svenskt snus för att i näsborrarna på

våra svenska invandrare åstadkomma den välkända kittling,

som på ett angenämt sätt erinrar om »Gamla Sverige».

Sveriges hela utförsel till Förenta Staterna för år

1889, sådan den blifvit hopsamlad ur konsulsrapporterna,

har beräknats till ett värde af 10,300,000 kr. Detta

belopp är något mer än sju gånger så stort som det i den

svenska statistiken uppgifna, hvilket åter visar, att endast

en sjundedel af vår varuinförsel från Sverige kommer i

fartyg, som gå direkt från Sverige, medan omkring sex

sjundedelar af detta lands hela export till Förenta Staterna

omlastas på vägen i utländska hamnar.

Men icke ens konsulssiffrorna gifva oss hela sanningen.

Ty vi måste till dem lägga alla varor, som skickats i för-

Thom as, Från Slott till Koja. 46sändningar om mindre än 100 dollars’ värde, alla böcker

och varor, som gått med posten, samt slutligen den stora

mängd af kläder, sängkläder, husgeråd och annat gods,

som införts i Amerika af 40,000 svenska invandrare.

Men det är af ännu större vigt för amerikanarne att

känna, hvad Sverige inför från Förenta Staterna. Om vi

taga samma år, 1889, så finna vi, att den officiella

svenska statistiken upptager totalvärdet af denna införsel till

5,904,000 kr. Men hvad Sverige från vårt land

importerat blott i endera af de två hufvudartiklarna — bomull,

och petroleum — uppgick ensamt till mer än det angifna

totalbeloppet; så mycket betydligare är den indirekta

handeln än den direkta.

Sveriges import af petroleum gifver anledning till en

intressant undersökning. Då jag första gången besökte

Sverige, för mer än tjugufem år sedan, fanns där knappt

en bondstuga eller en fiskarkoja, som icke under den mörka

årstiden upplystes med amerikanskt petroleum. Sedan dess

har den ryska mineraloljan vunnit inträde i landet och

tagit upp en liflig täflan med den amerikanska.

Nå, om det finnes något europeiskt land, i hvilket

den ryska oljan skulle kunna framgångsrikt täfla med vår,

borde det vara Sverige, som ligger bredvid Ryssland, men

från Förenta Staterna är skildt af Nordsjön och Atlantiska

hafvet. Den svenska marknaden är för öfrigt värd att

arbeta för, ty det finnes intet civiliseradt land, där

vinternätterna äro längre och behofvet af konstgjord belysning

större än i Sverige och Norge.

Det är därför med synnerlig tillfredsställelse, man hör,

att den dag, som är, efter flere års täflan, den ryska oljan

har så föga vunnit insteg, att åtminstone nittiofyra procent

af det petroleum, som förbrukas i Sverige, kommer från

vårt land.

Stora qvantiteter af amerikanskt sulläder, fläsk, hvete

och majs införas också till Sverige.

Det amerikanska fläsket har i själfva verket blifvit en

nödvändighetsvara. Det användes nästan allmänt inom de

svenska arbetsklasserna i de norra och mellersta landskapen.

Arbetarne föredraga det framför fläsk från hvilket annatland som helst, deras eget icke undantaget, och vilja icke

veta af något i stället för det.

I hvartenda skogsarbetareläger i de vidsträckta

norrländska skogarna är det amerikanska fläsket en lika

oundgänglig beståndsdel af födan, som i Maine eller Michigan.

Den svenska allmogen brukar i stor skala vårt fläsk i

stället för smör.

Ni far på en svensk ångbåt, ni kastar edra ögon på

däcket och passagerarn e därstädes, och vid middagstiden

får ni se, huru den ene efter den andre slår upp locket

till sin träkista, tar fram ett stort stycke bvitt amerikanskt

fläsk, tar en täljknif från bältet, skär af en duktig bit,

lägger den omsorgsfullt på en kaka mörkt rågbröd, och af

detta — det ensamt — får sin enkla måltid, hvilken han

måhända sköljer ned med en halfbutelj öl.

Men Sveriges import från Amerika inskränker sig icke

till de stora bufvudartiklarna. Hvilken amerikanare som

helst, som går på gatan i en svensk stad och tittar in i

bodfönstren, som umgås med folket, går in i dess hem och

ser, hvad det äter, dricker och nyttjar, blir öfvertygad om,

att Sverige inför en brokig mångfald af amerikanska varor,

bvilka icke blifva Amerika godtskrifna i några

offentliggjorda rapporter.

Jag skickade en dag ut att köpa ett dörrlås — »det

bästa lås, ni kan få tag i», sade jag till min tjensteande,

och denne följde ordern till punkt och pricka, ty han kom

tillbaka med ett Yale-lås, gjordt i Connecticut.

Hos bvarenda bokhandlare finner man våra praktiska

Eagleblyertsstift.

Det finnes i Sverige icke någon stad af betydenhet,

där man ej får köpa konserverad hummer, inlagd af

»Portland Packing Campany», och dess brandröda stjärnmärke

möter oss ofta på det svenska smörgåsbordet. En köpman

i Stockholm meddelade mig, att hans bus på ett enda år

importerat konserverad hummer ensamt från det nämnda

bolaget för mer än 75,000 kronor.

Konserverad amerikansk »corned-beef» kan fås hvar

som helst i Sverige, ocli man finner i alla kryddbodar i

städerna ett rikligt lager af konserverade amerikanska fruk-ter och grönsaker — särskildt persikor, päron, aprikoser,

körsbär, plommon, majs och tomater.

Ansenliga qvantiteter konserverade frukter och

grönsaker förtäras i Sverige. Största delen af dem införes dock

från Frankrike, och dessa stå högre i pris än våra. Med

litet företagsamhet och besvär skulle man kunna skaffa denna

grupp af amerikanska artiklar en betydligt större marknad

i Sverige.

Man träffar stundom på konserverade amerikanska

kycklingar, kalkoner, ostron och räkor, och jag får ej

glömma amerikansk honung samt torkade äpplen eller det

värde, som man i Sverige sätter på sådant.

Vårt majsena är- synnerligen omtyckt i Sverige, och

samma omdöme gäller om våra hafre- och majsgryn.

Införseln af amerikanskt hvetemjöl till Sverige är i

tilltagande, och man får se hela lass med sådant forslas på

gatorna till bagerierna. Det föres i stora bruna säckar,

om ungefär etthundra kilo hvar, vanligtvis märkta

»Minne-apolis». Amerikansk ost har också funnit väg till Sverige,

men importen är nu i aftagande i följd af den ökade

tillverkningen af svensk vara.

I början af åttiotalet var en stark införsel af

amerikanska äpplen. Våra rödblommiga »Baldwins» föllo mest

i smaken, och »Amerikanska äpplen» stod på alla matsedlar

å hotell och restauranter. Det gladde mig att återfinna

våra amerikanska Baldwins på Stockholmsmarknaden

hösten 1890.

Det fanns en gång i Sverige god köplust för våra

sy-och åkerbruksmaskiner, men svenskarne hafva nu lärt sig att

själfva tillverka dylika artiklar och beherska den inhemska

marknaden.

För tjugufem år sedan såg jag i många af de

svenska bondgårdar, som jag besökte, att på väggen hängde

ett amerikanskt ur, förskönadt med ett porträtt af George

Washington. För närvarande torde våra små, runda,

för-nicklade klockor med ett väckarverk ofvanpå ses stående

»i långa banor» i butikfönstren och säljas öfverallt i

landet.Och sist af allt får jag icke glömma bort de tusentals

småsaker till dagligt bruk, som gå under den omfattande

rubriken »Yankee Notions» (kramgods). För allt dylikt

finnes stor efterfrågan och god köplust i Sverige.

Yid mitt bemödande att beräkna värdebeloppet af

Sveriges årliga införsel från Förenta Staterna har jag haft

synnerlig bjälp af Dr. Hjalmar Gullberg, Förste Aktuarie i

Kommerskollegium.

Yi hafva närmare granskat den officiella svenska

statistikens siffror, och med tillhjälp af enskilda meddelanden

och beräkningar af svenska importörer hafva vi sett oss i

stånd att jämförelsevis noggrant taga reda på värdet af

amerikanska varor, som införts till Sverige indirekt eller

öfver andra länder. Till detta värde hafva vi lagt Sveriges

direkta import och på det sättet fått fram Sveriges hela

införsel från Förenta Staterna.

Naturligtvis äro dessa siffror icke — och, sådana

förhållandena äro, kunna de icke vara — exakta, men jag tror, att

de äro tillnärmelsevis riktiga, och jag är fullt säker på, att

de äro de enda offentliggjorda siffror, som gifva oss en i

någon mån verkligheten motsvarande föreställning om

utsträckningen af vår handel med Sverige.

Enligt vår beräkning infördes till Sverige år 1889

varor från Förenta Staterna till följande värdebelopp:

Bomull till värde af . 6,696,445 kronor,

Petroleum » 6,418,855 »

Sulläder » . 4,652,490 »

Fläsk » * . 2,803,844 »

Hvete » . 887,180 »

Majs » . 863,587 »

Ur och delar däraf » . 279,843 »

Andra varor » . 7,455,477 »

Summa 30,057,721 kronor.

Denna summa är, enligt hvad man finner, fem gån-

ger så stor som den officiella svenska statistikens

siffer-tal, ett förhållande, som ger vid handen, att fyra

femtedelar af Sveriges införsel från Amerika gå öfver

utländska hamnar.Den är också tre gånger så stor som hela vår export

till Sverige och Norge tillsammans, enligt den amerikanska

statistiken, hvilket tyckes utvisa, att Förenta Staterna, lika

väl som Sverige, beräkna endast den direkta exporten till

hvart och ett af de främmande länderna.

Yi hafva således här för oss ett varuutbyte i stor skala,

i det att Sveriges import från Förenta Staterna i rundt

tal uppgår till 30,000,000 kronor och dess export till

öfver 10,000,000 kronor, allt årligen.

Tillsammans gör detta en årlig handel af 40,000,000

kronor, och därtill en handel, som är i hög grad gynnsam

för oss, enär vi sälja för nära tre gånger så mycket, som

vi köpa för.

Sådant är varuutbytet mellan oss den dag, som är, ett

i sanning fördelaktigt vittnesbörd om våra

handelsförbindelser med det lilla landet högt uppe vid nordens pol.

Men vår handel är icke hvad den borde blifva, icke

hvad den lätt kunde utvecklas till, ty det felas en vigtig

faktor — direkt ångbåtsförbindelse.

Låt oss för ett ögonblick taga i betraktande de

handels- och samfärdselsvägar, som nu finnas emellan de två

länderna.

Den, som skall från Förenta Staterna färdas till

Sverige, går vanligen med en af de stora transatlantiska

ångbåtarna till Liverpool, hvarifrån en järnvägsresa om några

timmar för honom tvärs öfver England till Hull på dess

ostkust; här går han ombord på en ångare och far på två

dagar öfver den stormiga Nordsjön, förbi Skagens blåsiga

udde längst i norr på Danmarks sandkust och slutligen

till den svenska hamnstaden Gröteborg. Han kan från

Amerika också fara med de tyska eller belgiska ångbåtarna,

stiga i land vid Antwerpen, Bremen eller Hamburg och

sedan fortsätta med järnväg eller ångbåt till Kjöbenhavn,

hvarifrån han med ångbåt kan fara tvärs öfver Sundet till

Malmö i Sverige på icke fullt två timmar.

För omkring tio år sedan började det danska

Thing-vallabolaget bedrifva trafik på Amerika. Denna linies båtar

gå en gång hvar fjortonde dag emellan Kjöbenhavn och

New-York, så att man också kan fara från Amerika direkttill Kjöbenhavn, och sedan på ett annat ångfartyg öfver

Sundet till Sverige.

Den hufvudsakliga trafiken emellan Sverige och

Amerika begagnar den först nämnda leden, nämligen från

Göteborg öfver Nordsjön till Hull, därifrån tvärs öfver

England med bantåg till Liverpool och sedan till Amerika med

en atlantångare; i själfva verket välja fem sjettedelar af

de svenska emigranterna denna väg.

Nåväl, alla dessa linier äro goda, och en hvar af dem

har sina särskilda fördelar, men de hafva alla en olägenhet

gemensam — nämligen att allt gods, som på dem skall

föras från Förenta Staterna till Sverige, måste lossas och

ånyo inlastas i en främmande hamn under vägen, med alla

de uppehåll, »bräckager)), läckager, skadeersättningar,

kommissioner, provisioner, tullbehandlingar och besvärligheter,

hvilka en dylik omlastning gifvet förorsakar. Naturligtvis

gäller detsamma i lika hög grad om gods, som skall

befordras från Sverige till Amerika, och dessutom måste alla

passagerare och emigranter från det ena landet till det

andra på samma sätt flytta öfver sig själfva och sitt resgods.

I trots af alla dessa hinder och olägenheter har

emellertid den svensk-amerikanska handeln antagit de

dimensioner, vi angifvit. Dessa äro, synes det mig, fullt

till-fyllestgörande för upprätthållandet af en direkt ångbåtslinie

mellan de två länderna.

Saken är icke ny. Den har behandlats i Sverige, så

vidt jag känner, ända sedan 1868, och man har flere

gånger gjort försök därmed.

Det första egde rum 1884. På våren det året

upprättades två direkta ångbåtslinier från Sverige till Förenta

Staterna, den ena från Göteborg, den andra från Stockholm,

med anlöpande af Malmö och Göteborg.

Därefter sattes i gåug en annan linie från Stettin,

via Göteborg, till New-York, och andra direkta ångbåtar

hafva tidtals varit i gång.

Men alla dessa lioier hafva efter kort kamp upphört,

ej så mycket af brist på understöd, som därför att de rika

och mäktiga transatlantiska bolagen, i förening med lini-erna från Sverige till England och Tyskland, antingen

utträngt eller köpt de nya bolagen.

För närvarande finnes det icke någon direkt

ångbåts-förbindelse emellan Sverige och Amerika. Emellertid

fraktas amerikanska varor till värde af 30,000,000 kronor

årligen från Förenta Staterna till Sverige, och hvad

returlast beträffar, så må vi för ett ögonblick taga i betraktande

blott två svenska exportföremål.

Emigranter och järn — det är blod och järn i full

mening — skickar Sverige till oss och i hvilken

omfattning ! Fyratiotusen af folkets söner och döttrar och

sextiofyratusen ton af sitt järn om året.

Fördela vi detta på ångbåtar med turer hvarannan

vecka, få vi mer än 1,500 utvandrare och nära 2,500 ton

järn på hvar båt.

Ar icke denna samfärdsel eller en betydlig del däraf

ett pris, som det lönar mödan att söka vinna?

Och huru beundran svär dt lämpa sig icke dessa två

exportföremål att supplera hvarandra! Järnet blir ballast

på emigrantfartyget, och emigranterna få förfoga öfver det

stora utrymme, som det tunga järnet lemnar oupptaget.

Försöken att åstadkomma en direkt sjöled hafva

hittills alltid utgått från den europeiska ändpunkten af leden.

Amerika är nu betänkt på att utvidga den utländska

marknaden för sina produkter. Yi hafva också beslutit att

återgifva vår flagga dess forna herravälde på hafven.

I detta gynnsamma ögonblick vill jag fästa mina

landsmäns allvarliga uppmärksamhet på frågan om en direkt

amerikansk ångbåtslinie från vårt land till Sverige.

En stor handel, som redan är till, inbjuder våra

fartyg, och dessa skola utveckla och öka denna handel till

gagn för såväl Sverige som Förenta Staterna.KAPITEL LUI.

SVENSKARNE I AMERIKA.

J1Ä

-■ylffJjnr något mer än tvåhundra och femtio år sedan

^1 kom insegkmde i Delaware-viken ett svenskt

örlogsskepp, »Kalmar Nyckel», åtföljdt af ett

min-vy^ dre krigsskepp, »Fågel Grip». Dessa två fartyg

hade om bord den första svenska kolonien i

Ame-rika. Det var tidigt på våren år 1638. Under

mer än sex månader hade dessa kolonister från gamla

Sverige kastats omkring på oceanen, och så intagna blefvo de

nu i denna nya värld, att de kallade den udde, där de först

landstego, Paradisudden.

Svenskarne förvärfvade genom ärligt köp af

indianerna ett stort område på vestra stranden af

Delaware-viken och floden af samma namn, hvilket räckte från Cape

Henlopen till vattenfallet nära Trenton och omfattade

nästan hela det nuvarande Delaware jämte en god del af

Pennsylvanien samt vesterut sträckte sig utan gräns eller

råmärke. Utvandrarne byggde genast en fästning, hvilken

de pligtskyldigast benämnde »Fort Kristina», efter sin unga

drottning. Sin unga stat kallade de Nya Sverige, ett namn,

hvilket på samma gång påminde om det förflutna och

spådde lycka för framtiden. Svenskarne funno klimatet

behagligt och jordmånen fruktbar. De anlade nybyggen

långs efter Delaware-floden och fingo betydande tillökningar

från moderlandet. Jorden gaf dem riklig afkastning, deras

hjordar och boskap mångdubblades, de lefde i fred och vän-skap med de röde männen, ock deras koloniallif hade en i

allo lycklig början.

Men ett moln hängde öfver den späda staten.

Hol-ländarne i Nya Nederländerna sågo med afundsjuka ögon

den unga och driftiga medtäflarens bosättning invid sina

gränser och sökte på många sätt skrämma och drifva bort

svenskarne. Slutligen visade sig holländarne år 1655 helt

plötsligt i Delawareviken med en styrka af sex till sju

hundra man och sju fartyg. De öfverrumplade svenskarne

helt och hållet. Fiendens trupper voro fyra gånger

starkare än dessas. Holländarne intogo först Fort Trinity och

sedan Fort Kristina, och med dessa fästen föll hela Nya

Sverige under Hollands välde. Men denna eröfring

gagnade holländarne föga. Blott nio år efteråt eröfrade

engelsmännen Nya Nederländerna och med dessa äfven Nya

Sverige; och den mellersta delen af Amerikas fastland kom

för alltid under den engelsk-talande folkstammens herravälde.

Nya Sverige, såsom särskild stat under den svenska

flaggan, egde ej bestånd i mer än sjutton år. Men huru

kort än dess lif varit, intager denna lilla koloni en

minnesvärd plats i Amerikas historia och har utöfvat ett

varaktigt inflytande på detta land. De flesta af de svenska

ny-byggarne bodde fortfarande vid Delawares stränder, och

deras afkomlingar hafva alltid varit och äro ännu i dag

ibland de mest inflytelserika och aktade medborgarne i de

tre staterna Pennsylvanien, Delaware och New Jersey.

Den man, hvilken, såsom medlem af

Kontinental-kongres-sen, afgjorde Pennsylvaniens röstning till fördel för

själf-ständighetsförklaringen, var en svensk af den gamla

Dela-ware-stammen — John Morton. Och då det borgerliga

kriget utbröt i landet, var det en ättling af Nya

Sverige, den tappre general Robert Anderson, som med

en handfull män lugnt och tappert mottog upprorsmännens

första stöt vid Fort Sumter. Säkerligen kommo

frihets-kärlek, patriotism, statskonst och tapperhet till Amerika

icke endast på »Mayflower»,* utan äfven med det svenska

skeppet ))Kalmar Nyckel».

* Det engelska fartyg, på hvilket »pilgrimsfäderna» anlände till Nya

Englaud.SVENSKAKNES LANDSTIGNES G I NORRA AMERIKA

»Nja Sverige skall dessutom alltid förblifva ryktbart

för de grundsatser af sann mensklighet, som kännetecknade

dess grundläggande. Tanken på Nya Sverige upprann i

Gustaf Adolfs själ, ehuru det icke var förr än efter hans

död, som planen sattes i verket af hans store kansler,

Oxen-stjerna. Det var den svenske konungens afsigt, att denna

koloni skulle blifva en tillflykt för de förtryckta i alla

nationer; en fri stat, i hvilken alla skulle hafva lika

rättigheter och i fullaste mått få njuta frukten af eget

arbete. Slafveri skulle aldrig få finnas inom dess gränser,

»ty)), sade Gustaf, »slafvar kosta en hel hop, arbeta med

motvilja och förgås snart genom hård behandling». Det var

visa ord! Hade Amerika lyssnat till denne det Nya

Sveriges grundläggares upplysta politik, skulle vi hafva sluppit

från vårt inbördeskrig med alla dess onämnbara lidanden

och förluster.

Sådana grundsatser af mensklighet voro rättesnören

för verksamheten inom det lilla samhället. Och ej nog

härmed; de iakttogos på ett i ögonen fallande sätt af

svenskarne vid deras handel och vandel med indianerna.

Landet förvärfvades från de förre egarne genom ärligt köp.

Handeln mellan den hvite mannen och den röde skedde

hederligt och redbart. Svensken höll alltid sitt ord till

indianen och hvarken misshandlade eller bedrog honom.

Till gengäld gåfvo skogens mörka barn sin aktning och

kärlek åt nordlandens ljushåriga söner. Folken bodde i

frid och vänskap tillsamman, och ingen indian kunde

någonsin lyfta sin hand eller sin tomahawk mot en svensk.

William Penn kom till detta land år 1682,

fyratio-fyra år efter svenskarne. Han landsteg nära det ställe,

där Fort Trinity legat, inom Nya Sveriges gränser. Det

var de svenska nybyggarne och deras barn, som emottogo

den gode qväkaren, välkomnade honom i Nya världen

samt välvilligt och gästfritt införde honom i sina hem.

Det var äfven svenskarne, hvilka uppträdde som tolkar

emellan Penn och indianerna. Helt naturligt var, att en

så skarp iakttagare som Penn af sina värdar och tolkar

skulle lära sig deras sätt att gå tillväga i handel och

vandel med den röde mannen och taga intryck af dess lyck-liga följder. Alldeles som svenskarne hade gjort före

honom, förvärfvade Penn land af indianerna genom köpaftal,

behandlade dem vänligt och var ordhållig mot dem. Penn

har rättvisligen blifvit lofordad för sitt fredliga och

men-niskovänliga beteende mot de röde männen. Jag vill icke

taga ett enda blad från den lager, med hvilken Amerika

har krönt den store qväkaren. Men »ära den, som äras

bör». Den opartiska historien erkänner, att förtjensten af

att från början tillämpa ett sådant förfaringssätt i vår

kontinent tillkommer icke William Penn, ntan svenskarne i

Nya Sverige.

I ett bref omtalar Penn sitt vänliga mottagande hos

svenskarne och prisar deras idoghet och vördnad för

öfver-heten. Han fortsätter: »Som de äro ett välskapadt folk

med stor kroppsstyrka, så hafva de vackra barn och nästan

hvarje hus fullt upp af sådana; sällan ser man ett hem utan

tre eller fyra gossar och lika många flickor, somligstädes

sex, sju eller åtta söner. Och jag måste göra dem full

rättvisa — jag har funnit få unga män så nyktra och

arbetsamma.» Den gode qväkaren hade sannerligen en

skarp iakttagelseförmåga. Starka och arbetsamma unga

män, vackra unga flickor och husen fulla af barn. Detta

igenkänna vi såsom utmärkande drag för den svenska

stammen.

Så talrika hade svenskarne blifvit och så välmående

genom sin idoghet, att de år 1698, endast sexton år, sedan

Penn landsteg hos dem, uppbyggde en vacker kyrka af

sten, omkring hvars murar staden Wilmington sedan vuxit

upp. Detta vördnadsbjudande Guds hus, kändt såsom »den

gamla svenska kyrkan», står ännu qvar, efter närmare

tvåhundra års förlopp, nära intill den bergudde, där de

svenska fäderna landade, vid Fort Kristina — en passande

minnesvård öfver Gustaf Adolfs Nya Sverige.

Fransmännen hafva ett ordspråk: »det är det första

steget, som kostar». Det är sannt. Det är också det

första steget, som är minnesvärdt. En saks början måste

uppväcka vårt intresse och beundran, och det är åt

grund-läggarne af samhällen, som historien gifver det första

rummet. Nya Sverige skall alltid intaga en hedersplats iDEN GAMLA SVENSKA KYRKAN, WILMINGTON, DELAWARE, BYGGD 1G9Sdetta lands häfder, emedan det var första upphofvet till

den svenska invandringen till Amerika — lika storartad till

sin omfattning som välsignelsebringande till sina följder.

Huru mycket inflytande Nya Sverige haft på denna

invandring, är svårt att säga; men säkert måste det

sakförhållandet, att det i Amerika fanns ett svenskt nybygge,

grund-lagdt af Sveriges störste konung, hafva utöfvat inverkan

på svenskt tänkesätt och svensk handlingskraft. Likväl

var den svenska invandringen obetydlig under hela vår

kolonialtid och äfven under republikens tidigare tiotal.

Under de tio åren från 1820 till 1880 utgjorde hela

antalet passagerare, som kommo till Förenta Staterna från

både Sverige och Norge, efter den amerikanska statistiken,

endast nittiofyra — mindre än tio personer om året från

båda länderna. Sedan dess har antalet skandinaver, som

sökt sig hem i Amerika, med få vexlingar, snabbt ökats.

Men det var ej förr än år 1868 — för blott tjugusju år

sedan — som utvandringen från Sverige började svalla med

den mäktiga flodvåg, hvilken utmärker en af de

egendomligaste företeelserna i fråga om folkvandringarna på jorden.

Under det tiotal af år, som började med 1868,

ökades plötsligt antalet af svenskar, som kommo till Förenta

Staterna, till mera än 10,000 och sedan till öfver 20,000

om året. Ar 1880 anlände till oss, i rundt tal, 40,000

svenskar, 1881 50,000, och 1882 nådde den svenska

utvandringen sin höjdpunkt, i det den steg till det stora

antalet af 64,607 själar. Tänk bara! Hvilken väldig

arbetshär — mer än 60,000 man stark, öfver ett

regemente i veckan — som på den korta tidrymden af ett

enda år seglade öfver oceanen till våra stränder, ensamt

från gamla Sverige, för att hjälpa oss att rödja våra

skogar, lägga under plogen våra vilda marker, bryta våra

gruf-vor, bygga våra städer och järnvägar och i alla riktningar

utveckla vårt vidsträcka lands rika tillgångar.

Ar 1878 tog Sverige plats som den tredje staten i

verlden med af seende på antalet utvandrare till vår

republik och denna plats har det bibehållit till 1890, med

ett enda undantag, år 1887, då Italien kom framför

Sverige med några tusental. Under tolf efter hvarandra föl-jande år, utom ett, kommo till oss flere utvandrare från

Sverige än från Frankrike, från Italien, från Österrike,

från Byssland eller från någon annan stat på hela jorden,

om man blott undantager Brittiska riket och Tyskland.

Under de tio åren från och med 1880 till och med 1889

skickade Sverige oss det stora antalet af 401,330 af sina

duktiga söner och vackra döttrar — i medeltal öfver 40,000

om året. Då vi besinna, att gamla Sveriges hela

befolkning icke vid någon tidpunkt gått upp till 5,000,000,

blifver den svenska utflyttningen till Förenta Staterna i

sanning allenastående till och med i den underbara historien

om invandringen till Amerika.

Antagligen bo nu icke mindre än 2,000,000 svenskar

och deras afkomlingar i vårt land och räkna sig som

amerikanare. I själfva verket skall den dag komma, då Förenta

Staterna ega flere medborgare af svensk härkomst än

Sverige själft; och vi skola blifva icke allenast det nyare, utan

det större Sverige, såsom vi allaredan hafva blifvit det

större England.

Öfver hvilka stater har denna väldiga ström af

svenska emigranter gjutit sina rika flöden? Det är ett märkligt

sakförhållande, att, med få undantag — såsom fransmännen

i Kanada — emigranterna från Europa relativt hafva samma

boplatser i Amerika, som de hade på det fastland, där

deras vagga stod. I själfva verket tyckes det vara vissa

be-stämdt fastslagna isotermala linier, mellan hvilkas paralleler

utvandrarne från gamla världen finna vägen till sina hem

i den nya. Sålunda bosätta sig tyskarne, komna från

mellersta Europa, i Pennsylvanien, Ohio och våra andra centrala

stater; fransmännen och spaniorerna — från södra Europa

och Medelhafvets kuster — söka sig hem i Louisiana,

Florida och långs efter hela Mexikanska viken, under det

att skandinaverna från den skogrika norden fälla skogarna

och bygga sina blockhus öfver hela raden af våra nordliga

stater ifrån Maine till Oregon.

Hvar helst än svenskarne uppslå sina bopålar i detta

stora land, äro de kända för sin ärlighet och arbetsamhet,

sin sparsamhet och idoghet. Våra svenska nybyggare

lefva efter sina inkomster, köpa ej mer, än de kunna be-tala, och sätta sig icke i skuld. Ingen annan främmande

folkstam lär sig vårt språk så fort och talar det så korrekt

och fritt från utländsk accent, och ingen synes mig så

fort omfatta våra amerikanska idéer samt så helt och

hållet sammansmälta med oss och blifva fullständigt

amerikaniserad. Om man frågar efter svenskarne, skall man sällan

finna dem i våra fängelser eller straffanstalter; man skall

finna dem sysselsatta med fredliga och idoga sträfvanden i

våra verkstäder och fabriker eller företrädesvis i urskogarna

och på prärierna i den stora vestern, där de genom ärligt

och mödosamt arbete hafva förvandlat millioner tunnland

vildmark till fruktbara gårdar och lyckliga hem.

Våra svenska medborgare försöka icke att vända upp

och ned på våra institutioner. Det finns inga svenska

anarkister eller dynamitmän. Ordnings-, likasom

frihetsäl-skande, gudfruktiga och laglydiga, söka svenskarne att lära

känna landets lag, icke för att bryta, utan för att hålla

den. Och då upproret hotade nationens lif, såg man

svenskarne kämpa för frihet och enhet i detta land,

som upptagit dem; ja, de stredo lika tappert för

Ame-kas stjärnbanér, som deras förfäder för gamla Sveriges

gula kors.

De män af den svenska stammen, som med ära

deltagit i vårt krig, kunna räknas i tusental; ibland dem må

vi ihågkomma sådana namn, som Amiral Dahlgren,

General Robert Anderson, General Nilson — fallen i

Kentucky — General Stohlbrand, General Vegesack, Ofverste

Hans Mattson och Ofverste Elf vin g.

Svensken för ock med sig från sitt gamla hem

fruktan för Gud, vördnad för bibeln, aktning för heliga ting

och strängt iakttagande af sabbaten; det är min tanke, att

inga af nutidens invandrare i både tro och lefverne så

mycket likna Nya Englands kraftiga pilgrimsfäder, som

svenskarne.

Vi amerikanare värdera och akta de emigranter, som

komma till oss från alla kristna nationer — från Irland,

England och Skotland, från Tyskland och Italien, från

Ryssland och Frankrike, samt dessa skandinaver från Norge

och Danmark, hvilka ega många af de dygder, jag upp-

Thomas, Från Slott till Koja. 47räknat, gemensamma med sina kusiner svenskarne. Yi

välkomna alla kristligt sinnade personer, som trösta på sig

själfva ock hjälpa sig själfva, till lifvets väldiga strid på

denna stora nya kontinent, där, med lika rättigheter för

alla, ärligt arbete får sin säkraste och hästa belöning. Yi

välkomna dem alla att här dela vår rika arfslott, och såsom

en skald från Maine har sagt, få

»Lika röst, när lagar stiftas;

likars dom, när rätt det skiftas;

landtmans hem af ringa mått,

heligt dock, som kungens slott.»

Låt oss likväl aldrig glömma, att det icke finnes något

folk, åt hvilket vi hafva att egna en varmare

välkomsthels-ning, intet, som ger oss bättre medborgare i vår stora

republik än Sveriges söner och döttrar.

Jag kan icke af sluta denna bok utan att särskildt

omnämna en man, som rättvist förtjenade det stolta namnet

»den store svensk-amerikanaren».

Yi, som tillhöra den nuvarande generationen, kunna

aldrig glömma händelserna under det stora kriget, denna

jättekamp, som under fyra år rasade på vår kontinent. Yi

kunna aldrig glömma våra lysande segerdagar, vi kunna

aldrig förgäta våra nederlags och olyckors mörka och dystra

tider, då allt, som var kärt och heligt för oss, såsom nation,

tycktes sväfva ovisst i vågskålen. Skola vi någonsin glömma

den minnesvärda morgonen, då rebellernas skepp Merrimac

ångade ut från Norfolks hamn och med sin bog af järn

slog ned på vårt försvars »trämurar», som lågo för ankar

vid Hampton Eoads? Huru grymt borrade icke detta

järn-klädda vidunder våra ståtliga skepp i sank, medan skotten

från våra kanoner studsade tillbaka från dess

pansarskrud, oskadliga som hagelkorn! Huru ärofullt gick ej det

goda skeppet Cumberland till botten, med stjärnor och

strimmor ännu svajande från masttoppen och med

trehundra odödliga ombord, hvilka fyrade af den sista bredsidan,

just som hafvets vågor trängde in genom kanonmynningarna!

Och se’n hvilken öfverraskning, då denna nyhet

blixtsnabbt flög öfver landet: »Merrimac har kommit ut.KAPT. JOHN ERICSSON.Den har brutit igenom blockaden. Den har horrat i sank

vår flottas ståtligaste skepp. Vi ega intet, som kan hålla

stånd mot detta fartyg.)) Hvarje sjöstad i norr väntade

med fasa, att denna fruktansvärda förstörare skulle visa sig

på redden.

Jag kommer n^cket väl ihåg, huru nyheten mottogs

i Portland. Huru rådslogo icke våra medborgare! Blef

det icke föreslaget att bygga timmerflottar och sammankedja

dem tvärs för inloppet till hamnen, för att om möjligt

rädda vår härliga sjöstad åt h af ssidan från detta upproriska

vidunders bomber och granater? Under några få korta

timmar var detta rebellernas pansarskepp »hafvets

beher-skare».

Hvad "hände sedan? Innan skymningen inbröt, kom

ett litet sällsamt fartyg ångande in från hafvet. ))Yankee

Doodle’s ostlåda på en flotte)) kallades det hånfullt. Men

det intar sin plats framför våra illa medfarna skepp, och

när dagen gryr, ångar det rätt på Merrimac. Det stora

tornet — ))ostlådan)) — börjar svänga omkring, de väldiga

kanonerna skjutas ut, och de väldiga kulorna hvina, den

ena efter den andra, med förkrossande verkan mot de

kon-federades bepansrade kryssares sidor. Striden var

långvarig, kampen hård, men vid dess slut var rebellernas em

våldsherskare på vågorna — illa tilltygad, redlös och

till-bakaslagen — glad att få draga sig ur striden, för att

aldrig mera visa sig på hafvet.

Ha, allt detta känna vi lika bra, som ABC; men låt

aldrig amerikanarne glömma, att det uppfinningsrika snille,

som uppgjorde planen till och byggde och gaf oss Monitor

— detta till utseendet obetydliga försvarsmedel — hvilken

vid tillfället, näst Grud, räddade vår flotta, vår blockad och

vårt rykte på hafvet — låt oss aldrig glömma, säger jag,

att han, uppfinnaren af Monitor, icke var infödd

amerikanare, utan svensken, John Ericsson, son till en svensk

grufarbetare, född och uppfostrad i en grufarbetares stuga

i gamla Sveriges urskogar.

Amerika skall alltid stå i tacksamhetsskuld till Sverige,

om icke för något annat, för att det gaf oss Ericsson.Ocli Amerika har icke glömt sin skuld. En klar

Sep-temberafton, år 1890 kom en präktig hvit örlogsman

ångande in i Stockholms hamn. Stjärnbaneret svajade öfver

honom, och väldiga kanoner blickade hotfullt från hans däck.

Var hans ärende fred eller krig?

Det var fred; ja, fred och hedersbevisning. Ombord

låg på paradbädd, fördt öfver oceanen, som en konung,

John Ericssons lik.

Söndagen, den 14 September 1890 kl. två

eftermiddagen var ett historiskt ögonblick; då öfverlemnade Amerika

John Ericssons stoft till Sverige; då förenades två nationer

i hedersbetygelse åt hans minne.

Scenen ombord på Förenta Staternas örlogsskepp

Baltimore var synnerligen intrycksfull. Den af polerad

amerikansk ek förfärdigade kista, som innehöll John Ericssons

lik, hade tagits från katafalken, på hvilken den hvilat

under resan, och ställts på däck midskepps nära intill

styrbords reling. Den var betäckt med de amerikanska och

svenska flaggorna. Eundt omkring stodo församlade

officerarne på Baltimore, Förenta Staternas minister och

konsuler i Stockholm, medlemmarna af vår beskickning i

Köpenhamn, slägtingar till den döde och dignitärer,

representerande Sveriges regering. Alla barhufvade. Bakom oss

stodo marinsoldater från Förenta Staterna formerade på

linie, och däcket bortom dem var uppfylldt af fartygets

besättning.

Kapten Schley talade nu i ungefär följande ordalag:

))Den 23 Augusti lemnades till mig i staden New-Yorks

hamn denna kista, inneslutande de jordiska lemningarna

efter vår frejdade vän och medborgare John Ericsson, med

befallning att föra den till Sverige och öfverlemna den till

Amerikanske Ministern i Stockholm.

Jag har i dag äran anmäla, att mitt uppdrag är

full-gjordt, i det jag nu, Herr Minister, i edra händer

öfver-lemnar denna vördade kista.»

Jag yttrade då:

»På Nordamerikas Förenta Staters vägnar emottager

jag nu, såsom mitt lands representant i konungarikena

Sverige och Norge, John Ericssons stoft för att öfverlemnadet till Sverige. Oemotståndligt tränger sig härvid uppå

mig den känslan, att betydelsefullare uppdrag svårligen kan

utöfvas af någon stats sändebud, än att vid ett sådant

tillfälle vara en länk i den kedja af tillgifvenbet, med hvilken

tilldragelser af dylik art måste ännu starkare än förr binda

samman två stora och beslägtade nationer.

Och då jag nu fullgör min pligt att till Sveriges land

och folk öfverlemna det dyra stoftet, sker det med djup

vördnad. Ty väl känner jag, med hvilken kraft den arm,

som nu hvilar kall och orörlig i dödens ombölje, har

kämpat för Amerika och menskligheten.

Yid en kritisk tidpunkt i Förenta Staternas historia

blef det John Ericsson förunnadt att genom sitt snilles

skapelse på det härligaste sätt tjena sitt nya fosterland och

rädda det från öfverhängande fara. Också är republiken

icke otacksam. Liksom Agrippina med öm omsorg till

Bom hemförde sin älskade Grermanici aska, så hitför nu

Amerika med kärlek och hedersbevisning John Ericssons

jordiska qvarlefvor, för att det land, där hans vagga stod,

också må gifva honom den sista hvilostaden.

Ericssons stoft återlemna vi således till Eder, men

hans minne älska vi att hos oss bevara i helgad åminnelse,

eller rättare vi skola vårda det gemensamt med Eder —

och med hela världen.

Vi komma ock väl ihåg, att vi genom att hedra

Ericssons namn äfven hedra hans fosterland — ett

frejd-stort land, med hvilket vi alltid lefvat i frid och vänskap,

ett land, som under den långvariga kamp, vi förde för vår

sjäfständighet, var ett bland de första af alla folk, som

erkände den nyskapade republiken, ett land, som gifvit oss

flera hundratusen af våra mest aktade medborgare, och främst

bland dem alla John Ericsson, den store

svensk-amerikanaren, hvilkens helgade stoft Amerika nu anförtror åt den

svenska fosterjordens kärleksfulla vård.»

Konteramiral Peyron vid svenska flottan svarade:

»På den kungliga svenska regeringens vägnar hafva vi

äran att emottaga de jordiska qvarlefvorna af vår ärorike

landsman, för detta Kaptenen John Ericsson, hvilka påERICSSONS HEMKOMST.befallning af Amerikas Förenta Staters regering hafva blifvit

öfverförda på detta skepp till hans fädernesland att här

begrafvas. På samma gång bedja vi, att I godhetsfullt

villen till Förenta Staternas styrelse framföra våra uppriktiga

tacksägelser för de känslor af sympati, som blifvit genom

denna handling visade det svenska folket.»

Kistan svängdes sedan ut öfver skeppets sida och firades

ned på en liten svensk örlogsbåt, som låg därinvid. I samma

ögonblick sänktes Baltimores flagga på half stång,

marinsoldaterna skyldrade gevär, och det första af de tjuguen

kanonskotten — ett i minuten — affyrades från

Baltimore.

Den kungliga flaggan på slottet sänktes äfven på half

stång — en hedersbetygelse, hvilken aldrig förut visats en

person, som ej varit af kungligt blod.

Det svenska fartyget var vackert klädt i svart, och

kistan hvilade på en katafalk på däcket, omgifven af

blommor och palmer. Fem båtar, med amerikanska och

svenska officerare, embetsmän och sjömän ombord, bildade

eskorten till slupen, som förde kistan.

Under salut från Baltimore och det svenska batteriet

på Skeppsholmen gled det högtidliga liktåget sakta

uppför strömmen.

Dagen var utomordentligt vacker. En strålande sol

Uste från en klar himmel, en ovanlig sommarvärme

genomträngde luften, och den lätta brisen var knappast tillräcklig

att låta flaggorna svaja ut. Båda stränderna vid strömmen

voro icke allenast kransade, utan fullpackade med en

ofantlig massa folk, kanske större, än Stockholm någonsin förut

skådat. Fönstren i alla hus voro uppfyllda af åskådare,

taken betäckta med sådana samt kyrktorn, rår och master

fullsatta med folk, medan det å alla håll rundtomkring

flaggades på half stång från offentliga och enskilda

byggnader, likasom från fartygen i hamnen.

På kajen, alldeles midt framför Carl XII:s bildstod,

hade man uppfört en ståtlig paviljong, livars mellersta torn

reste sig till en höjd af nittio fot. Den var klädd i svart,

och från dess fem tornspiror svajade amerikanska och

svenska flaggor.Här lade fartygen i liktåget till. Kistan fördes i land

på åtta svenska matrosers skuldror och ställdes på en

katafalk under paviljongens mellersta torn.

Hvarje hufvud var blottadt, då John Ericssons kropp

åter hvilade på svensk mark, en musikkår spelade en

sorgmarsch, hedersvakten skyldrade gevär, och klockorna ringde

från Stockholms alla kyrktorn.

När tonerna af sorgmarschen förklingat, framträdde

dejDutationer från en mängd sällskap och föreningar och

lade kransar och andra blomsteremblem rundtomkring

kistan, tills denna var nästan öfverhöljd med en ättehög af

blommor.

Härefter sjöngs en hymn af Stockholms förenade

sångsällskap, ett qväde fram sades af den svenske skalden Tiger

-schiöld, och åter fylldes luften af tonerna från en annan

hymn, medan kistan flyttades från katafalken till

likvagnen.

I spetsen för liktåget red ett detachement af kungliga

Lifgardet till häst med dragna sablar. Likvagnen följdes

af två vagnar öfverfulla af blomstergärder. Härefter kom

riksmarskalken, som föreställde Konungen; så Kronprinsens

representant ; de amerikanska diplomaterne, sjöofficerarne och

konsulatsembetsmännen, därpå den dödes slägtingar, alla i

vagnar, efter hvilka följde en lång procession till fots med

musik och fanor.

Emellan stora massor af folk, hvilkas främsta leder

bildades af föreningar med sänkta fanor och musikkårer,

som spelade en sorgmarsch, då vi passerade, framskred

tåget öfver Grustaf Adolfs torg och genom Stockholms gator

till Centralstationen.

Här ställdes kistan på en likvagn, där den hvilade på

en katafalk under en tronhimmel.

Rundtomkring katafalken lades blomsteremblemen; alla

utom ett — monitorn af immorteller med de amerikanska och

svenska färgerna och den hvita dufvan på tornet. Henna

gåfva från svensk-amerikanska damer, hvilken hade kommit

öfver Atlanten med Ericsson, var säkert fastsatt på locket

till kistan och fick på denna hedersplats följa honom till

hans sista livilorum.Sakta och lugnt af gick sorgetåget, likasom draget af

osynliga händer, och kistan af amerikansk ek, monitorn och

den hvita dufvan försvunno småningom ur sigte för den

stora folkmassan, som stod där i stum vördnad med

blottade hufvud.

John Ericssons qvarlefvor hvila nu å Filipstads

kyrkogård nära det ställe, där han föddes. Frid öfver hans stoft!

I lifvet bidrog han på ett storartadt sätt att rädda det

land, som upptagit honom, och lade nya lagrar till det

lands ära, som sett honom födas. I döden förenade han de

båda landen ännu närmare med vänskapens och välviljans

band.INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förord ... ..............................7

Inledning -----...................................13

Kapitel I. Ultima Thule......................- - - 19

II. Ankomsten — Göteborg ----- 29

III. Göta kanal - -...........................46

IV. Audiensen --------- 69

V. En middag på hofvet......................76

VI. Stockholms grundläggning ----- 90

VII. De första dagarna i Stockholm - - - - 100

VIII. Vallen - - -...................- - 114

IX. Oscarström - - - - - - - - - 120

X. Balgö -----.............................129

XI. Hemmen i Stockholm - -.................139

XII. Den amerikanska flaggan hissas - - - - 159

XIII. Luthers födelsedag......................169

XIV. Stockholm om vintern -..................173

XV. Julen i norden -------- 202

XVI. En rysk begrafning......................216

XVII. Kiksdagens öppnande - - - - - - - 222

XVIII. En hofbal --------- 226

XIX. Vårens uppvaknande......................237

XX. En promenad på Djurgården - - - - 244

XXI. En humbug...............................250

XXII. »Vid den vilda Östersjöns strand» - - - 252

XXIII. Den stora ekan..........................264

XXIV. Morkulljagt.............................267

XXV. Laxfiske................................276

XXVI. Midnattssolen...........................287Sid.

Kapitel XXVII. Midsommar............................ 293

XXVIII. Konungen och hans krigsmän - - - 304

XXIX. En »reporter» - - - - - - - 328

XXX. Tjäder och orre - - - - - - 335

XXXI. En kunglig middag ------ 349

XXXII. Fredrika Bremer - - - - - - 360

XXXIII. Karaktersdrag, seder och bruk - - - 367

XXXIV. Några svenska uttryck - - - - - 384

XXXV. Middagar och baler..............- 395

XXXVI. Förlofningar och bröllop - 402

XXXVII. Ejderjagt - - - - - - - - 412

XXXVIII. Långviksskär - 429

XXXIX. Skärgården -------- 447

XL. Ön Gotland och den gamla staden Visby 458

XLI. Fiske vid Falkenberg ----- 495

XLII. En utflygt till Dalarne - - - 503

XLIII. Stockholms blodbad - - - - - - 530

XLIV. Gustaf Vasa ------- 539

XLV. Konungen -------- 550

XLVI. Marsttand - - - - - - - - 570

XL VII. Lysekil..............- - - - 593

XL VIII. En seglats i Bohuslänska skärgården - 626

XLIX. Bohuslän och några af dess förhistoriska

minnesmärken - - - - - 647

L. Upsala --------- 684

LI. Befolkning, produkter, industri och handel 704

LII. Sveriges handel med Förenta Staterna - 719

LUI. Svenskarne i Amerika - - - - - 729ILLUSTRATIONER.

Sid.

Till titelbladet. Författarens porträtt.

Thors strid med jättarne - - - 11

Oden - -- -- -- il

Thor - -- -- --15

Valkyria ------ ig

Lappfamilj ------ 20

Den svenska elgen - - - - 22

Utsigt i Lappland - - - - - 24

Hästombyte vid en gästgifvaregård - 26

Nya konsertpaviljongen i Göteborg - 27

Fästet Lejonet ----- 30

Fästet Kronan ------ 33

Den gamla vallgrafven 34

Göteborg från Tyska kyrkan - - - 36

Gustaf Adolfs Staty i Göteborg 38

Viktor Rydberg - - - - - 40

Dr. S. A. Hedlund - - - - 42

Nya konstmuseum, rättare Valands hus, i

Göteborg - 43

Gullöfallet vid Trollhättan - - - 45

Trollhätte kanals slussar 47

Helvetesfallet vid Trollhättan - - - 49

Toppöfallet vid Trollhättan 50

Sluss vid Karlsborg - - - - - 51

Forsvik vid Karlsborg - - - - 51

Ångbåt på Göta kanal - - - - 51

Karlsborgs fästning - 53

Vettersborgs slott - - - - - 55

Portalen å Vettersborg 56

Stjärnsund vid Vettern - - - - 57

Katarina Stenbock - 59

Vadstena kloster i 15:de seklet - - 61

Nunna i Vadstena, knypplande spetsar 62

Heliga Birgitta ------ 63

Sluss vid Söderköping - - - - 64

Utsigt öfver sjön Roxen vid Berg - - 64

Bergs slussar ----- 65

Södertelje kanal - - - - - 67

Kungliga slottet i Stockholm - - 70

Hans Majestät Konung Oscar II - - 71

Drottningholms slott - - - - 77

Gustaf den III-.s sängkammare å

Drottningholm ----- 79

»Salle des contemporains» å

Drottningholm 79

Stensalen å Drottningholm - - - 79

Hennes Majestät Drottning Sophia - 80

Prins Oscar Bernadotte - - - - 82

Prinsessan Ebba Bernadotte - - 83

Prins Carl ------ 85

Prins Eugen ----- S7

Birger Jarl ------ 90

Nordisk sköldmö från vikingatiden - 93

Utsigt vid Mälaren - - - - - 95

Birger Jarls bildstod i Stockholm - 9S

Skurusund ------ 99

Stockholm från Storkyrkans torn - 99

Vaktparaden ------ 101

Stockholm åt saltsjösidan - 102

Grand Hotel ------ 103

Grand Hotel från Norrbro - - - 103

Riddarholmskyrkan ----- 104

Gustavianska grafkoret i

Riddarholmskyrkan ------ 105

Stockholms hamn nattetid - - - 107

Utsigter vid Skurusund - - - - 10S

Inloppet till Baggensstäket - - - 109

Inloppet till Gustafsberg - - - - H0

Dalarö ------- 111

Utsigt vid en sommarvilla - - - 112

Carl den XIV Johans stod vid slussen 113

Vallen - - - - - - -116

Rapphöns ------ nn

Laxfiske vid Oscarström - - - - 122

Fallet vid Oscarström - - - - 122

Gamla Norreport i Halmstad - 124

Tivoliparken i Halmstad - 126

Den svenska haren ----- 130Sid.

Den svenska baren i vinterdragt - - 131

Klappjagt ------ 133

Det inre af en skånsk bondstuga - - 135

Det inre af Bålastuga landtgård i

Halland ------- 135

Stockholm från södra Blasiiholmsham-

nen ------- 138

Linnés bildstod i Humlegården - - 140

Katarinahissen i Stockholm - 141

Elden är lös ----- 143

Bältespännarne _____ 145

Molins fontän i Kungsträdgården - 145

Linnés bildstod i Stockholm - - - 149

Carl XII:s bildstod » - - 149

Berzelii bildstod » - 149

Gustaf II Adolfs bildstod i Stockholm 149

Mjölkkärra i Stockholm - 152

Karlavägen vid villastaden i Stockholm 155

Gustaf II Adolf - 160

Gustaf II Adolfs död - 161

Tid Gustaf Adolfs bildstod den 6 Nov. - 163

Carl XII ------ 164

Axel Oxenstjerna ----- 165

Esaias Tegnér ----- 166

Jenny Lind 167

Slottskapellet - 170

Den kungliga skridskobanan i

festbelysning 175

Yttre slott sborggården en vinterdag - 177

Skridskosegling ----- 179

Skade jagande renar - - - - 183

Spark stötting ----- 187

Internationel skridskotäfling på

Nybroviken ------ .189

Den bergtagna ------ 194

Svenskt vinterlandskap - - - 196

Det inre af en anstalt för mekanisk

gymnastik ------ 198

Humlegården vid julen - 204

S:t Jakobs kyrka julaftonen - - 206

Julotta i en svensk landskyrka - - 207

Julmarknaden på Stortorget - - 208

Långdans vid julen ----- 210

Färd till julottan - - - - - 211

Julafton i Göteborg - 212

Julkärfven - - - - - -213

Det inre af Storkyrkan i Stockholm - 224

Bjudningskort till hofbalen - 228

Förste hofmarskalken mottager gästerna 233

Konungen och drottningen framskrida

genom stora galleriet - 233

I »Hvita hafvet» - 233

Drottningens löpare - - - - 233

Itöda salongen i Stockholms slott - - 235

Nationalmuseum från Norrbro - - 238

Vaxholms fästning ----- 240

Hasselbacken ----- 241

Bellmans stod å Hasselbacken - - 242

Gustaf III:s bildstod - 245

Väg på Djurgården nära Bellmansro - 246

Bosendals slott ----- 248

Fiskarstuga i Stockholms skärgård - 254

Sandhamn ------ 258

Den europeiska morkullan - 269

Falkenberg ------ 278

Storgatau i Falkenberg - - - - 280

Baron Oscar Dickson - - - - 282

Baron A. E. Nordenskiöld - - - 284

Nordkap med midnattssolen - - 289

Midnattssolen ------ 291

Löfmarknaden i Stockholm - - - 295

Kransbindniug till majstången - - 297

Dans kring majstången - 300

Yngeredsfors vid Äiran - - - - 302

De främmande officerarne - - - 309

Fotgardeskasernerna med

Ladugårdsgärdets exercisfält - 314

Fn rapportör ------ 330

Tjäder ------- 338

Orre................................345

Matsalen i kungliga slottet - - - 350

Kronprinsessans atelier - - - - 351

H. K. H. Kronprinsessan - - - 352

H. K. H. Kronprinsen - - - - 353

Kronprinsens och hans bruds intåg i

Stockholm ------ 355

Kronprinsessans skrifrum - 357

De små prinsarne ----- 35S

Fredrika Bremer ----- 361

Grindslanten ------ 368

Väfva vadmal - 371

Utsigt från Kungsträdgårdsgatan i

Stockholm ------ 373

Slätter i Dalarne ----- 375

Bakning af rågbröd - 376

Stång med brödkakor - 377

Bröd vagn i Stockholm - - - - 377

Det inre af en bondstuga - 378

Scen från en vintermarknad - - 380

Varbergs fästning ----- 381

Hjalmars afsked från Orvar Odd - 387

Fosterbröder i vikingatiden - 392

Svensk bondbrud ----- 403

Trolofning i Skåne ----- 404

Vasagatan i Göteborg - - - - 406

Bröllopståg på landet - 408

Första besöket hos de gamla - - 409

Gudmors besök ----- 410

Ejder ------- 413

Labb - -....................420

Grisla ------- 422

God vind - - - - - - - 430

Gudstjenst i skärgården - 435

I farfars svdvest - 438Grågås -------

Tordmul -------

En fråga ------

Norrport med ett stycke af ringmuren i

Yisby ------

Kruttornet jämte en del af ringmuren i

Yisby ------

Visby och S:t Nikolaus

-Valdemar Atterdag brandskattar Yisby

S:t Hans’ gata i Visby

-Domkyrkan S:t Maria i Yisby

Systerkyrkorna S:t Lars och S:t Drotten

Helgeandskyrkan -----

Kyrkan S:t Nikolaus -

Burmeisterska huset - - - -

Stycke af landmuren -

Visborgs fästningsruin - - -

Det inre af kyrkan S:t Nikolaus

Gata i Yisby - - - - -

Gammalt hanseatiskt boningshus

Portal i en landskyrka - - -

Gammal släde i Yisby fornsal - - -

Hanse kyrka under en gudstjenst

Bingkorset utanför Yisby

-Fiskarbarn från Varberg

-Napp -------

Bättvikskullor - - - - -

Yingåkersflicka ------

Flicka från Österåker - - - -

Siljan från Bergsäng -

Kyrkbåt på Siljan - - - -

Söndagsafton i en torpstuga

-Yid Leksands kyrkoport en

söndagsmorgon ------

Leksands kyrka -----

Margit gömmer Gustaf Yasa - - -

Mora kyrka ------

Vasamonumentet -

Mora strand ------

Flicka från Skåne - - - - -

Ung Rättviksflicka - - - -

Gosse från Delsbo - - - - -

Yingåkersflicka - - - - -

Svensk flicka i Rättviks vinterdrägt

Blekingsflickor

-Det inre af en bondstuga i Rättvik

Det inre af en bondstuga i Delsbo

Leksandsflicka - - - -

Familj från Delsbo - - - -

Kristian Tyrann

-Stockholms blodbad - - - -

Biskop Vincentius halshugges - - -

Liken föras till södra bergen

Liken brännas ------

Abboten och munkarne i Nydala dränkas

Gripsholms slott vid Mälaren

Logen vid Rankhyttan -

r* -i

✓ Dl

Sid.

Ornässtugan ------ 541

Ladan och monumentet vid Isala - - 542

»Kom tillbaka, Gustaf!» - - - - 544

Konung Gustaf Vasa - - - - 546

Brunbäcks färja ----- 547

Gustaf Vasas bildstod på

Riddarhustorget ------- 54S

Carl XV ------ 551

Konung Oscars sigill - 555

Bernadotte ------ 5G3

Konung Oscar I - - - - - 565

Josephine såsom kronprinsessa - - 567

Marstrand ------ 571

Alphyddan ------ 572

Societetshuset ------ 574

Hemsegling utifrån Kattegat - - 575

Södra batteriet vid Marstrand - - - 577

Konungens ångfartyg Drott, lemnande

Marstrand ------ 579

Hamnen vid Marstrand. — Norra

inloppet ------ 5S9

Utsigt öfver skärgården från Marstrand 583

En lycklig Marstrandsfamilj - 586

Tvätterskor vid stranden - 587

Tåudden ------- 589

Kärlekens grotta ----- 591

Nålsögat ------- 591

Badorten Lysekil ----- 593

Min villa på berget ----- 594:

Segelbåtar i Lysekil - 596

Nutidens vikingar ----- 597

Stånge hufvud ----- 599

Villa i Lysekil ------ 599

Fiskebäckskil ----- 602

Trädgården vid Saltkällan - 602

Fiskläget Gullliolmen - - - - 604:

Sammanbyggda kors - - - - 606

Smörkullen ------ 607

Saltkällan ------- 609

Lada vid Saltkällan - - - 611

Q vistrum ------- 613

Den svenska flottan till ankars - - 617

»Moskitoflottan» ----- 619

Konungen ombord på Drott - - 621

Konungen och hans svit jämte befälet på

Drott ------ 623

Grundsund ------ 628

Uddevalla ------ 630

Utsigter från Stenungsön - 633

Klädesholmen - - - - 635

Fiskarfolk vid Grundsund - 636

Hemkomst från Nordsjöfisket - - 641

Väntan ------- 645

Carl X Gustaf ----- 649

Medalj till minne af Carl X Gustafs tåg

öfver Bälten ----- 650

En vikings sal - - - - - - 651

Sid.

444

449

454

459

462

464

466

468

470

472

474

476

47S

4S0

4S2

4S4

4S6

488

490

491

492

493

496

500

504

505

507

509

510

511

512

513

515

517

■ 518

519

520

522

523

525

527

52S

531

533

535

■ 537

537

539

540Sid.

Nordmännens landstigning på Island 651

Stendös vid Haga ----- 658

Tvekamp mellan vikingar - - - 657

»Skomakaren», hällristning vid Backa - 662

Hällristning vid Stora Backa - - - 664

Bytteri från en hällristning - - 666

Krigsfartyg ------ 667

Plöjning ------ 667

Hällristning vid Hvitlycke - 668

Sten med hällristning vid Kivik - - 669

Kummel på kusten af Bohuslän - - 671

Nordisk kämpe från omkr. 300 e. Kr. 673

Runsten vid Tanum - - - - 675

Skeppssättniugen vid Blomsholm - 679

Planritning af skeppssättningen - - 680

Vikingaskepp, funnet vid Gokstad - 681

Från Sigtuna ------ 686

Skokloster ------ 689

Upsala slott ------ 691

Den nya universitetsbyggnaden - - 692

Vestibulen i universitetsbyggnaden - 693

Aulan - 695

Upsala domkyrka - 697

Kungshögarna ------ 699

Offerkista ------ 701

Timmerflottning i Norrland - 710

Svenskarnes landstigning i Norra

Amerika ------- 731

Den gamla svenska kyrkan, Wilming-

ton, Delaware ----- 734

Kapt. John Ericsson - - - - 739

Ericssons hemkomst - 743