Från Fyrisån till Capris klippor

ELLEN LUNDBERG-NYBLOM

FRÅN

FYRISÅN

TILL

CAPRIS

KLIPPOR

STOCKHOLM. HUGO GEBERS FÖRLAG

ELLEN LUNDBERG-NYBLOM

FRÅN FYRISÅN

TILL

CAPRIS KLIPPOR

FRÅN FYRISÅN

TILL

CAPRIS KLIPPOR

AV

ELLEN LUNDBERG-NYBLOM

STOCKHOLM

HUGO GEBERS FÖRLAG

UPPSALA 1931

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

31541

Innehåll.

Sid.

Min första resa ... 7

Vid Islandsbron ... 15

Julen ... 20

Jubelfesten 1877 ... 25

Slottet och Hamiltons ... 29

I Geijers hus ... 45

Skoltiden ... 53

Resa till Norge ... 60

Uppväxtåren ... 66

Konstnärsbesök ... 72

En familjefest ... 80

Förändringar ... 84

Geijersgårdens grannar. Baler under skoltiden ... 90

Ett original. Flickor och Valborgsmässafton ... 99

Besök på Österby bruk. Uppsaladômens torn slopas ... 104

Teater. Det nya hemmet ... 109

Ett bröllop och en förälskelse ... 116

Konfirmationsvintern, ungdomsvänner ... 121

»Lyran». Snoilskys ... 125

En vän i familjen ... 133

Prins Eugen i Uppsala ... 136

Stockholmsflickor. Uppsalavår ... 146

Ett danskt hem ... 157

Hösten i Uppsala. Två studenter. Björnstjerne Björnson ... 165

Sommar. Hos Ellen Key i hennes barndomshem ... 173

Paris ... 180

Fransk gästfrihet ... 185

Ett parisiskt hem ... 190

Pensionsliv och atelierarbete ... 196

Opera och Offenbach ... 205

Nike och flickorna Sand. Théâtre Français ... 209

Strövtåg ... 216

Konstnärssocietet. Jul ... 222

Napoleons stad ... 233

Vår ... 239

Mot södern ... 243

Italia la bella ... 251

Romadagar. Ett Romahem ... 260

Capri. Doktor Munthe innan San Micheletiden ... 269

S. Antoniofesten ... 277

På väg norrut ... 291

Ett bolognesiskt hem ... 297

Venedig ... 305

Paris ännu en gång ... 311

På hemväg ... 316

Min första resa.

»Wenn Jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen»,

heter det.

Det slår dock inte alltid in. -- Den första resa jag företog

mig, var, då jag, vid den lindrigt avancerade åldern av tre

månader, reste på ångbåt till Köpenhamn för att avlägga visit

hos mina morföräldrar. Under resan blev jag placerad i en

hängmatta i taket på ångbåtshytten. Senare i tiden utstod

jag mycket spe och hån, för att jag tvärsäkert påstod mig

komma ihåg händelsen. Faktum är, att jag tydligt ser mig

själv svängande fram och åter under hyttens låga tak. Är

det ett verkligt minne -- eller en inbillning?

Vad som emellertid är absolut säkert är, att mitt minne

av Kongens By med dess gemytlighet och nöjen daterar sig

åtskilliga år senare. Den första lilla trippen måtte i alla fall

ha bekommit mig väl, ty tre år därefter var jag åter på väg

dit ner med min far, min mor och syskonen för att gästa

morföräldrarna. Från den resan minns jag faktiskt, att vi

bodde i Snæckersten vid Sundet, och att vi barn vadade i

det grunda vattnet tillsammans med Vilhelm Bissens -- den

kände bildhuggarens -- båda barn. Jag minns också min

obetvingliga fasa att bada i badhuset, dit man gick ut på en

lång, smal och klapprande bro. En dag, medan vi badade,

slog åskan ned i havet strax utanför badhuset. Det

ösregnade och haglade, då vi stodo färdiga att gå hem, och en

gammal fröken bjöd oss in i sin villa strax bredvid, där hon

trakterade oss med choklad och tjocka skivor äkta

»Sandkage». Sedan dess är »Sandkage» och åskväder olösligt

förbundna i min föreställning.

Våra resor ned till morföräldrarna blevo under årens lopp

rätt så många och alltid under sommarferierna. Min morfar,

den kände målaren Jörgen Roed, var professor i

Konstakademien i Köpenhamn och bebodde den vackra boställsvåningen

i Charlottenborgs slott vid Kongens Nytorv. Den låg en

halv trappa upp med de flesta rummen, stora och vackra, ut

emot »Torvet». Hela detta morföräldrarnes hem var en

ovanligt förnämlig och konstnärlig interiör, fylld av de

utsöktaste möbler och tavlor. Av möblerna återfinnas en del

i Köbenhavns Kunstindusti-museum, dit de inköptes efter

morföräldrarnes död.

Det var en ganska sällsynt stämning av fullödig kultur,

som härskade där. Morfar tillhörde den kända grupp av

konstnärer, som på sin tid förde den danska konstens runor

med den äran. Wilhelm Bissen (far och son), Wilhelm

Marstrand, Köbke, Constantin Hansen, Sonne -- för att endast

nämna några namn -- hade stått honom nära. Märkvärdigt

nog har den konst de frambragte överlevat tidens och

modets stridiga omkastningar och betraktas ännu i våra dagar

med både veneration och beundran.

I morföräldrarnes hem samlades alltjämt Köpenhamns mera

bemärkta personligheter, och där gjordes också utmärkt musik.

Jörgen Roed var en vacker gammal man, mycket kultiverad

och älskvärd, särskilt i sällskap, och ovanligt soignerad i sin

klädsel. I synnerhet lade han stor vikt vid sina fina broderade

västar. Men han var danskt spydig och road av att retas.

Ett särskilt nöje fann han i att säga ironiska saker om

Sverige. Han var nog aldrig fullt belåten med, att hans enda

dotter valt en svensk man och »övergett» Danmark, och han

njöt av att pika oss för vårt språk och våra egenheter. Med

honom lyckades jag aldrig riktigt komma på vänskaplig fot.

Längre fram, då mina syskon och jag kommo ner och

bodde där under sommarferierna som halvvuxna, fordrade

han, att vi skulle gå igenom Torwaldsens museum vissa gånger

under vårt besök och sedan avlägga ett slags examen i vad

vi sett. Men det var varma, soliga sommardagar, och vi

voro inte upplagda för skulpturlektioner. Vi travade

falskeligen igenom museet i halv språngmarsch, lärde oss noga var

sina två eller tre statyer, och så rusade vi ner till

»Jordbær-Andersen», där vi, i hans »Kælder», smorde oss med lass

av de härligaste jordgubbar och grädde. När vi kommo

tillbaka hem, voro vi mätta och belåtna, men hälsosamt fria från

konstkritisk överansträngning. »Examen» gick nog si och så,

och jag minns, att min morfar fann min ungdomliga kritik på

Torwaldsen upprörande kättersk.

Min mormor var en ovanligt vacker, rakryggad gammal

dam, som ingav oblandad respekt. I sin ungdom hade hon

varit känd som en stor skönhet. Hennes mycket originella

åsikter och sätt att ogenerat yttra dem väckte ängslan, ibland

anstöt, hos många. Men lärde man känna henne närmare,

försvann det intrycket, och man kom att varmt hålla av henne.

Hon levde liksom sitt liv för sig. Hennes tankar rörde sig

i en egen sfär, där hennes begåvade, ende son, Holger, som

varit målare, och som rycktes bort vid tjugosex års ålder,

intog främsta platsen. Den förlusten kom hon aldrig riktigt

över. -- Hon var djupt gudfruktig och därjämte förvånande

väl bevandrad i de klassiska författarnes verk. Sofokles var

hennes älsklingsskald. Mycket anspråkslös och snarare

tystlåten kunde hon bli eld och lågor, om talet föll på någon

konstnärlig eller litterär personlighet, som fyllde henne med

intensivt intresse. Och detta ända till hennes sista tid.

Hon var änka och åttiotre år, då min man och jag

besökte henne på vår bröllopsresa. Fastän hon led av en

plågsam sjukdom, höll hon sig uppe, lugn och rak, och hon

hade lagt fram en del konstböcker och biografier över

Michelangelo, som hon önskade diskutera med min man.

Michelangelo var hennes konstnärliga ideal, fastän hon aldrig sett

ett enda av hans arbeten i verkligheten. -- Den enda

utländska resa hon företagit var till Dresden, där familjen bodde

ett år, medan morfar kopierade Rafaels Sixtinska madonna

för en rik dansk professors räkning. För övrigt förflöt hennes

åttioåttaåriga liv i Köpenhamn. Där skötte hon sitt hem

exemplariskt eller satt och sydde -- mest såg jag henne

sprätta på och ändra gamla klädningar. Klädpengarna voro

kanske litet sparsamt tillmätta. Morfars svaghet för

konstnärliga möbler, antikt silver och gott vin i vinkällaren måste

först tillgodoses. Mormors enformigt framlevda liv märktes

alldeles inte i hennes samtal. Tvärtom. Det verkade, som

om hon rest över hela världen och sett allt hon talade om.

Hennes själ levde med i allt som var stort, både i det

närvarande och det förflutna. I all sin spartanska stränghet och

stolthet gjorde hon intryck av något rörande; -- en

resignation, som bar huvudet högt -- en eldsjäl, som brann

ensam och i tystnad.

Det hörde till, då vi gästade morföräldrarna, att vi skulle

göra ett besök ner till Ringsted, den gamla staden ute på

den själländska slätten, där morfar haft sitt föräldrahem. Hans

ganska lastgamla tre systrar levde alltjämt och bodde kvar i

staden i en liten våning. De voro alla tre så ålderdomliga

och antidiluvianska i utseende och klädsel, som jag tror

endast gamla danska damer cirka åttio år kunna vara. Men de

voro hjärtans vänliga och hänryckta över att få oss dit. De

togo emot oss under jubel och bullade upp för oss på ett

sätt, som till och med för oss barn var nästan ansträngande

trots vår goda aptit. Och de hyste oss ett par nätter i sina

ganska små, tätt möblerade rum, där det förresten fanns en

och annan mycket värdefull möbel och inte så få utmärkta

danska konstverk på väggarna. Deras förtjusning var utan

gränser, och en av dagarna var en stor »Landauer» beställd,

i vilken vi alla stuvades för en dagsutfärd till det ståtliga

gamla slottet Næsbyholm, mellan Ringsted och Sorö, ett

praktfullt herresäte från 1300, och vissa perioder bebott både

av Brahar och Bielkar. Där promenerade vi omkring i parken

och skogen, beundrade slottet på vederbörligt avstånd, där

det låg som i en grön oas på den bördiga slätten, och åto

slutligen pick-nick i gräset, trötta och varma. I

sommarkvällens blekblå dager stuvades vi åter i vagnen och reste

tillbaka till Ringsted. En sådan kväll står tydligt för mitt

minne, hur plötsligt en stor citrongul fullmåne steg upp

bakom de milsvida vetefälten och nästan skrämde mig;

hästarnes lugna trav, ljusen i de små byar vi foro förbi -- och

slutligen tornet på Ringsteds kyrka, som dök upp mot luften.

Man halvsov, då man kom fram, och för ännu en natt

stoppades man om på någon obekväm soffa eller tillfällig bädd.

Men det hade varit en härlig dag, och man glömde den inte.

När vi nästa dag reste tillbaka till Köpenhamn, voro

vi lastade med askar och korgar, fulla av små presenter

-- ofta verkliga gamla dyrgipar, som de snälla små

gummorna -- troligen efter gemensam omröstning -- hade kommit

överens om att lyckliggöra oss med. Men som alla ungdomar

i uppväxtåren hade vi mycket litet respekt för »gamla saker»,

så att det mesta förkom och förstördes. Jag har senare ett

par gånger i Nordiska museet återsett föremål, identiska med

dem jag fick av »tanterna i Ringsted». Men på den tiden

hade man ingen känsla för tingens värde.

En sommar, då jag var tolv år, var jag också nere i

Danmark -- den gången med min mor och min yngste bror,

Holger. Det var 1881. Första tiden bodde vi i Köpenhamn

nere vid Fredriksholms Kanal 28, där Vilhelm Bissen d. y.

hade sin stora atelier inne på gården, medan hans mor

bebodde det lilla huset åt gatan och kanalen. Hans far hade

bott där före honom och arbetat i samma atelier. Och den

lilla gården var ett verkligt paradis. Man trodde sig nästan

förflyttad till Italien, då porten till gatan föll igen bakom en.

Stora nerie- och citronträd stodo längs muren i väldiga

krukor, rosor och nejlikor blommade överallt, tama sköldpaddor

promenerade gravitetiskt omkring på den med flata stenar

lagda gården, och dörrarna stodo vidöppna in till den svala

ateliern. Vilhelm Bissen var alltid soligt älskvärd trots sin

tystlåtenhet. Men han förstod barn och visste att roa oss på

sitt stillsamma sätt.

I det lilla huset residerade hans gamla mamma, en fin

liten gumma i spetsmössa och schal. Hon satt oftast i en av

fönstersmygarna utåt kanalen och sydde. Rummen voro

dekorerade i pompejansk stil -- lackröda väggar med svarta

omramningar, här och där en svävande liten figur inplacerad

på ett väggfält -- direkt kopierad efter antiken. Gamla fru

Bissen hette Sonne i sig själv och var syster till den berömde

målaren Jörgen Sonne, vars utomordentliga fresker runt

Torwaldsens museum kommit till så före sin tid, att Sonne inte

förrän egentligen på sin dödsbädd 1888 fick verkligt

erkännande för dem. Och då var det de franska konstnärer, som

den sommaren gästade Köpenhamn för en konstnärskongress,

vilka insisterade på att få uppvakta honom. Men de kommo

för sent. Han var för sjuk att taga emot dem.

Den sommaren vi voro i Köpenhamn levde Sonne ännu

och kom ofta till gamla fru Bissen. Han var liten,

bredaxlad och mycket tyst, med ett rött ansikte och de snällaste

och blåaste ögon, som lätt tårades, då han skrattade. Hans

händer voro små och röda, och han drog alltid in dem i

rockärmarna, så att de gömdes helt och hållet. Man skulle

aldrig kunnat drömma om, att denne lille, oerhört

anspråkslöse man skapat ett så monumentalt konstverk som de

omtalade freskerna.

Längre fram på sommaren voro vi bjudna att gästa ett

stort gods, Islinge, på Själlands södra kust, nära Vordingborg.

Det ägdes av en professor Hammerich, en fin, äldre man,

professor i sanskrit och känd författare och översättare. Hans

fru var en vacker gammal dam (eller kanske föreföll hon

endast gammal), som alla den tidens något äldre damer klädd

i spetsmössa. Det var denne professor Hammerich, som

beställt den kopia min morfar utfört i Dresden av Rafaels

Sixtinska madonna, samma storlek som originalet, och på

Islinge hade ordnats ett helt rum för att ge den rätta miljön

åt tavlan, som fällts in direkt i väggen. Islinge var ett stort,

flott ställe, med en vacker park och vida områden, men man

måste åka till badet i stora vurstar, vilket förresten bara

bidrog till nöjet. En av husets döttrar var gift med den

kände skalden Christian Richardt, och hon och ett par av

deras barn tillbragte också sommaren på Islinge. Det var

en verkligt glad tid, med mycket barn och ungdom, utfärder,

bad i havet, pick-nickar och besök på andra herregårdar.

Då vädret inte var tillräckligt vackert till att sitta i

trädgården eller att gå promenader, läste professor Hammerich

högt för de äldre inne i trädgårdssalongen. Där hörde jag

första gången, gömd bakom ett draperi, Turgenjefs »Elena»

läsas. Naturligtvis förstod jag inte hälften, med vad jag

förstod fascinerade mig oerhört. Särskilt slutkapitlet gjorde

ett outplånligt intryck på mig. Kanske var det första gången

min fantasi berördes av något tragiskt. Jag glömde det aldrig.

Ännu, när jag tänker därpå, ser jag för mig en mörk åskvädersluft,

mot vilken en bländvit mås med tysta vingslag

försvinner ut över det upprörda havet.

Vid Islandsbron.

Under de första åren av mitt liv bodde mina föräldrar

nere vid Islandsbron i Uppsala, i det stora, ganska

ogemytliga trevåningshus vid Östra Ågatan 65, som fick öknamnet

»Värshuset», i dubbel bemärkelse. Där bodde och umgingos

en hel del författare, och den muntra gästfrihet, som rådde i

de olika unga familjerna, var ganska vittberyktad.

Min mor lärde mig läsa, och samtidigt fick jag var dag

en lapp, där sex franska ord voro uppskrivna, som jag skulle

lära mig. Jag minns ännu, hur viktig jag var över den där

listan, och hur jag gick omkring och inbillade mig, att jag

»parlerade». Den enkla lilla metoden blev mig i alla fall till

god hjälp, när jag började skolan.

Ungefär samtidigt med att jag lärde mig läsa, började

jag skriva vers. För att få vara i fred, gick jag in i

föräldrarnes sängkammare och författade min första dikt. Jag

lade mig på knä framför en taburett med rottingsits -- den

enda stol, där jag vågade ställa ett bläckhorn -- och där

jag brett ut ett ljusrött brevpapper. Och så diktade jag

friskt på utan att ta notis om husan, som gick och

dammade omkring mig. Dikten var en kärleksdikt. Jag hade

tänkt sluta den tragiskt. Men så greps jag av ett så häftigt

medlidande med de båda älskande, att jag lät dem få

varandra på slutet. Det hela rann i väg in einem Guss, med

många plumpar, där pennan gick ner genom hålen i

rottingsitsen, och när jag slutat, läste jag upp mitt opus för

jungfrun. Om det gjorde något intryck eller höjde mig i hennes

aktning, kan jag inte säga. -- Innan jag kunde skriva

bokstäver, brukade jag improvisera långa, melankoliska sånger

med många rim. Jag sade mig vara »en vandrande fattig

speleman, som måste sjunga för sitt bröd», och jag valde då

alltid jungfrurna till mitt auditorium. Antagligen för att jag

instinktivt ville undvika kritik, och jag kände på mig, att

jag i köket kunde räkna på en viss naiv sympati.

Under alla mina uppväxtår fortfor jag att skriva vers.

Men jag var nästan liksom generad över det som över en

svaghet, och visserligen skrev jag in dem snyggt i ett

skrivbokshäfte, men jag gömde undan det och tog endast fram

det någon sällsynt gång, för att läsa någon liten dikt för

någon sympatiserande vän. Men så kom naturligtvis den dag,

då kritikens kalla stråk svepte fram över mina stackars

barnsliga försök. Jag kunde vara omkring tio år, och jag hade

en svensk lärarinna, som undervisade mig i franska; en

förnäm, ganska stel ung dam. Hon hade hört, att jag »skrev»,

och hon bad mig upprepade gånger att få läsa mina dikter.

Efter mycken tvekan och verkliga själskval lät jag henne få

boken. Hon satte på sig pincenén, och jag avvaktade

resultatet med hjärtklappning. Slutligen räckte hon mig mitt lilla

häfte utan ett ord. Till sist stammade jag -- men

naturligtvis i hopp att bli motsagd:

»Ja -- allt det där är ju mycket dåligt. Egentligen borde

jag kanske bränna upp hela boken?»

Varpå hon med iskall röst svarade:

»Ja, vet du, om jag vore som du, skulle jag bestämt

göra det!»

Den känsla av tillintetgörelse jag kände över denna kalla

dom, kan jag inte beskriva. Men jag tog emot boken, gick

direkt bort till brasan och slungade in mitt lilla dikthäfte i

elden. Min lärarinnas råd var säkert ett utmärkt råd, men

under lång tid kände jag mig bestulen på något, som

tillhört mitt allra innersta, och jag hade länge svårt att återse

den välvilliga damen.

Under åren vid Islandsbron njöt jag ännu av ett

fullständigt »författare-inkognito». Hemmet där nere i det stora

stenhuset var trevligt, fast själva huset, såsom jag i senare år

någon sällsynt gång återsett det, förefaller mig dystert och

ogemytligt med sin trånga, kullerstenslagda gård. Men det

är utan allt tvivel, att föräldrarnes hem var, för tiden,

ovanligt personligt och konstnärligt. Jag minns, att salongen

hade turkosblå väggar, och mot dem gjorde sig de gamla

danska konstverken av Jörgen Roed, Vilhelm Marstrand m. fl.

säkert utmärkt, liksom de vackra stolar och bord efter

antika modeller, som min mor fått i bröllopsgåva av sin far.

Det betydde ju mindre, att vi barn avskydde de där stolarna,

då frambenen voro så utsvängda nedtill, att vi alltid snavade

över dem. Säkert väckte detta lilla hem, genom sitt

främmande tycke, ett visst uppseende bland de sanktionerade

professorsbostäder, som på den tiden florerade i Uppsala,

och av vilka jag senare lärde känna en del.

Redan tidigt hade jag stort intresse för människor och

var road av att »se, hur de hade det». Den där kärleken

till interiörer och önskan att avläsa personernas karaktär

efter deras hem, har alltjämt bibehållit sig.

I föräldrarnes hem vid Östra Ågatan kommo och gingo

skaror av människor. Ett litterärt sällskap, N. S. (Nio Signaturer),

som i själva verket räknade ett mycket större antal medlemmar

än vad namnet antydde, hade ofta sina sammankomster där, och

bland dem funnos namn sådana som Carl Snoilsky, C. D. av

Wirsén, Professor Gödecke, Östergren (Fjalar) och många andra.

Av dem minns jag föga. Men Harald Wieselgren, röd i

ansiktet med kisande ögon och alltid färdig att fyra av ett

skämt, Vilhelm Svedbom, med sitt stora, rufsiga, ljusa hår,

tjock och fryntlig och litet hes; Ivar Afzelius, vars kvicka

tunga jag senare i livet förstod att uppskatta -- och ha

respekt för; Doktor Johan Waldenström, lång, ljus och med

ett strålande uttryck av godhet och klokhet, och Hans

Forsell, en kraftig, blond och talför ung man, ser jag tydligt.

Så som jag minns dem, föreföllo de mig alla mycket

stora, gamla och högljudda. Den som talade högst av alla

var Hans Forsell, sedermera statsråd vid knappt fyllda

trettiotvå år. Hans hårda, dominerande röst smattrade som en

fanfar, och hans genomträngande blå ögon och käcka tupé

verkade ganska skräckinjagande på ens barnasinne. Men

såg man närmare på honom, hade han något vänligt i

blicken, och man kom att hålla av denne blonde, bullrande

»farbror». Professor Frithiof Holmgren med familj bodde

många år i samma hus som föräldrarna. Han verkade redan

då (omkr. 1875) en åldrande bard, med sitt ärevördiga skägg

och sin stillsamt brummande bas. Hans talrika barnskara

var hela tiden nere vid Ågatan våra dagliga lekkamrater.

Att det inte fattades fantasi hos ungdomarna i den

familjen, bevisar en lustig episod vi barn blevo vittne till en

dag. Björn Holmgren -- då omkr. 7 år -- kom gående ute

på trottoaren på alla fyra, iklädd sin vördade faders

doktorshatt. Han gick på det sättet bort till takrännan, som rann

ymnigt efter ett regn, och började dricka. »Jag är en

arabisk häst!» förklarade han belåtet.

En av de mera milda och lågmälda herrar, som umgicks

hos föräldrarna, var professor Häggström, professor i latin.

Liten och tjock, rund och röd i ansiktet som en eidamerost,

men innerligt välvillig och älskvärd. Företrädesvis minns jag

honom, skjutande ett kuvert över julbordet till mig. Det

innehöll hundra kronor. Han var min gudfar, och det var

hans julgåva. De utgjorde längre fram, samlade,

grundplåten till min första utländska resa.

En annan »farbror», som vi redan då, i tidernas gryning,

funno mycket gammal, men som ännu lever, och som vi barn

älskade, var Adolf Hillman, sedermera spansk konsul och

översättare av en hel del spansk litteratur. Han var bjuden

till oss på julafton, och han kom alltid lastad med massor

av »roliga böcker». Honom har jag att tacka för min allra

första kännedom om god ungdomslitteratur. Louisa M.

Alcotts: »Unga kvinnor», »Polly» m. fl., likaså »Barnen i Nya

skogen» och andra skatter. De kommo förseglade som

julpaket, och några av dem existera ännu i min ägo.

Julen.

Julen, ja; det var årets kulmen för oss barn. Den första

jul jag minns var ännu nere vid Islandsbron. Min far hade

komponerat en vacker julvisa till oss, med ord av en nästan

okänd poet, Beckman, som dött helt ung. Min yngste bror,

Holger, föddes den jul, 1875, då vi äldre för första gången

lärde oss ett par verser av den nya julvisan. Sedan har den

följt oss hela livet, och den sjunges på julafton ännu i dag.

Samma jul blevo vi också utklädda till de tre vise männen,

med guldpapperskronor och mantlar, och gingo genom

rummen, avsjungande den vackra gamla sången: »De vise män,

de kommo ifrån Österland»....

Så länge jag kan minnas tillbaka gjorde vi själva all

grannlåt, varmed vi skulle pryda julgranen -- askar, kedjor;

nät av guld, silver och papper i granna färger. Och det

gällde att vara flitig, ty det var inte bara vår egen gran, som

skulle prydas. Fem, sex fattiga familjer skulle på julaftons

eftermiddag avhämta granar, presenter och gotter till sina

respektiva hem. Och tiden innan jul var spännande som en

saga.

Staden såg inte längre ut som vanligt under terminen. De

flesta studenter hade rest till sina hem. Infödingarna hade

Uppsala för sig själva, med undantag av en och annan gammal

överliggare, som inte förmådde slita sig från sin lya och sitt

matlokus. Ofta låg vinden in från slätten, vass som en rakkniv.

Klingande av bjällror över allt, bondskjutsar, lastade med

harar och vilt, slirande i gathörnen; knarrande skarsnö och

väldiga, gnistrande stjärnor på en kolsvart himmel. De enda

stjärnor jag kände igen var Sirius, som min mor föredrog, ty

den liknade en jättebriljant, och Orion, som min far svärmade

för. Längre fram i tiden valde jag Jupiter till »min» stjärna.

Långt innan jul gick man omkring för att välja julklappar

för sina sparpengar. Man var klädd i messingsskodda kängor,

harskinnsvantar, pälsmössa och -- rödfrusen näsa. Timtals

kunde man stå och trängas i Rosenbergs cigarr- och

leksaksbod, tumma på frestelserna, tveka och beräkna. Det var inte

så lätt. Ens sparade slantar måste räcka. Jag hade samlat

mina hela hösten i ett par tändsticksaskar. Men jag är rädd,

att det var många kopparslantar ibland dem. Längre fram,

när man börjat skolan, sydde man julklappar om kvällarna

efter läxläsningen. Dussintals med penntorkare broderade vi,

och lampskärmar »prickades» till alla snälla tanter och

farbröder, däribland främst till »Hamiltängerna» på Slottet. När

vi blevo större fingo vi ha en vaknatt, då någon läste högt,

medan vi arbetade, och då man drack kaffe och avsmakade

julbaket med alla sina traditionella julkakor. Till traditionen

hörde också att vi barn, kvällen innan julafton, berättade en

liten historia -- saga eller verklig händelse -- som berörde

julen. Det var ett hedrande uppdrag för den som åtog sig

det, och det försatte oss i en alldeles särskild stämning.

På julafton var det obligatoriskt, att man skulle sova en

stund i skymningen. Men det var inte så lätt. För skams

skull låg man där en stund och blundade med tankarna långt

borta, men man blev glad, när man blev tillsagd, att gå upp

och kläda sig. Innan middagen läste min mor julevangeliet

för oss i barnkammaren vid skenet av ett ljus. Det var

tradition. Två ljus skulle ha varit otänkbart. Julmiddagen åts

så sent som klockan sex, och det var alltid några inbjudna,

bland dem farbröderna Häggström och Adolf Hillman. Och

så tändes då äntligen granen. Den tiden fick man

hjärtklappning, när dörrarna slogos upp, och man såg den stråla emot

sig som en drömlik uppenbarelse. Min far satt vid pianot,

och med en underlig känsla av rörelse, gränsande till bävan,

intonerade vi julvisan. --

Det är underligt med julklapparna. I och med att de

börja hopa sig på bordet, försvinner helgden från helgen.

Barnen glömma granen. Dess ljus brinna ned utan att någon

fäster sig vidare vid det. Luften i rummen doftar av vaxljus

och bränt barr. Man knaprar gotter i otillåtliga mängder,

högar av denna världens goda ligga staplade framför en.

Vart har den verkliga julstämningen tagit vägen? Hela

rummet liknar mest en skräpig marknadsplats. Där har lästs en

del kvicka julklapps verser, och man har skrattat åt en del

barnsliga rim. Nu är det förbi. -- Kvällen är så gott som

förrunnen....

När jag blev äldre brukade jag, sent på natten, smyga

mig ut och se på julgranen, där den stod med nedbrända

ljus; mörk, doftande och -- ensam. Jag minns, att jag tyckte

den var förskräckligt ensam. Och innerst inne var det liksom

något sorgligt med alltsammans. Först ett onaturligt jäktande,

en våldsam spänning -- och så reaktionen. Det snörde ihop

i halsen. Som om man ätit för mycket gotter och ändå inte

vore mätt. Men den där kväljande känslan satt djupare.

Något oförklarligt -- otillfredsställt. Kanske var det

förkänslan av disproportionen mellan dröm och verklighet?

Vad som länge fäste sig i mitt minne var första gången

jag hörde, att döden härjat i det hus, där vi bodde. Det var

husägarens unga dotter, som dött i vad som på den tiden

kallades »tvinsot». Fadern, som var guldsmed och känd som

en onaturlig gnidare, sades ha snålat på även det

nödvändigaste medan hans enda dotter låg sjuk. Men när hon dog,

hade han satt en dyrbar briljantring på hennes finger. Den

skulle följa henne i graven. Den hemska historien satte min

fantasi i rörelse. Döden? Vad var döden? Inte länge sedan

hade jag sett den unga flickan stå i ett fönster och se ut på

den dystra gården. Hon hade smålett och nickat åt mig.

Hon var levande. Och nu var hon plötsligt borta för alltid,

och på hennes orörliga hand gnistrade en stor diamant, sedan

hon, medan hon levde, fått försaka det nödvändigaste. Det

gick kalla kårar över ens rygg, när man tänkte på det, och

hela livet fick plötsligt något gåtfullt, beslöjat, gråblekt som

vid en solförmörkelse.

Medan jag är inne på kapitlet om de mörka intrycken

man fick som barn, kommer jag ihåg en barnjungfru vi hade

nere vid Ö. Ågatan, som hette Augusta. När föräldrarna

voro borta på supé, brukade hon samla oss för en trevlig

sagostund runt brasan i barnkammaren och berätta en historia

för oss. Det var alltid samma historia, och det rysliga var,

att hon själv bevittnat den. Det var, rätt och slätt, en

halshuggning. En känd brottsling hade blivit avrättad i Gävle.

Den tiden hade ännu allmänheten tillträde till sådana älskliga

folknöjen. Ohyggligt oberörd berättade hon i minsta detalj

den hårresande episoden. Och med barns oförklarliga

nyfikenhet på det rysliga, blandad med oerhörd fasa, lyssnade

vi, med ögonen på skaft, till hennes omänskliga berättelse.

Men den förföljde mig i åratal i mina drömmar. Och då gällde

det alltid mig själv. -- Det är mycket ett barn går igenom

i ensamheten och utan föräldrarnas vetskap. Och här liksom

väl oftast är fallet, vågade vi inte skvallra på

»sagoberätterskan».

Lyckligtvis hade vi tjänare av helt annat slag. I många

år sköttes köket av en rejäl bondflicka, Anna; ful, vattkammad

och naturligtvis klädd i schalett, duktig och god som gull.

Hon var redan tandlös och gammal, då hon gifte sig med en

rätt försupen skräddare på landet. Mina föräldrar höllo

bröllopet uppe i Geijers gård. Annas ny bakade kringlor smakade

bättre än något annat, när man fick dem på sängen om

fredagskvällarna, sedan man badat varmbad -- en mycket

krånglig procedur i en tid, då badrum i hemmen ännu voro en

myt. Jag är henne också tack skyldig för att hon en gång

räddade mig till livet. Bröderna och jag lekte sjuk och doktor.

Jag var naturligtvis det sjuka offret, och bröderna övertalade

mig att »som medicin» dricka ut -- en hel flaska Eau de

Cologne! Lyckligtvis kom Anna in och fick se mig, gav mig

genast som motgift ett stort glas het mjölk att dricka, och

därmed var saken klarad -- om också inte utan vedermöda.

Helena Nyblom

f. Roed

Jubelfesten 1877.

Den första storartade tilldragelse jag erinrar mig i mitt

liv, var jubelfesten 1877. I föräldrarnes hem kommo och

gingo dagarna i ända resande -- både svenskar och

utlänningar. Hos oss bodde en italiensk advokat, Venturi, Roms

dåvarande sindaco (borgmästare). Han var en vacker man,

med ett par innerligt goda ögon, rar och vänlig mot oss

barn, något som är medfött hos alla italienare, tror jag.

Tyvärr blev han hindrad att stanna till festens slut, ty han fick

underrättelse om, att hans bror dött, och han reste genast

tillbaka till Italien. Flera år senare fick jag, som fullvuxen,

glädjen att besöka honom i hans hem i Rom tillsammans

med min mor.

Det var oerhört spännande dagar, som genomlevdes, och

man ville ju gärna ha fått förklaring på en hel del, som

passerade under den märkliga festen, men ingen hade just tid

med en i de brådskande dagarna, och man fick gissa så gott

man kunde. Så mycket visste jag, att min far var

»promotor» och skulle sätta en lagerkrans på en berömd författare,

som hette Ibsen, och på flere andra stora män. Men det

var också allt.

När tiden var inne för promotionen, begåvo sig alla i väg

till domkyrkan, där högtidligheten skulle gå av stapeln. Men

jag hade i all tysthet föresatt mig, att också jag skulle se

min far förrätta den märkvärdiga akten. När alla hade gått,

kilade jag ensam i väg till domkyrkan. Väl framme vid

kyrkans huvudportal hade jag tänkt, att jag obemärkt kunde

smyga mig in. Det blev emellertid ingenting av med den

saken. Två soldater med gevär posterade vid kyrkporten.

Dem kunde ingen dödlig krångla sig förbi. Men när jag

tittade upp på de väldiga bassarne, kände jag igen den ene

av dem. Han var bror till vår snälla Anna, kokerskan. Jag

hade ofta sett honom i vårt kök och var till och med »du

och bror» med honom. Jag förtrodde honom, varför jag

sprungit dit, och han viskade något till sin kamrat. Och så

togo de hederliga pojkarna och lyfte upp mig i »gullstol»,

och med en arm om halsen på var och en av dem såg jag,

över den packade mängden, ända längst in i kyrkan.

Långt, långt borta såg jag min far som en liten mörk

silhuett uppe vid högaltaret. Han talade högt och tydligt

-- jag kan ännu i dag höra klangen av hans röst, som ekade

genom den djupa tystnaden -- men orden förstod jag inte,

ty han talade latin. Så lyfte han armarna. Han höll en

lagerkrans med båda händerna. Det var doktorskransen.

Och nu såg jag en liten, liten skepnad, som böjde sig framåt,

i det min far satte kransen kring hans huvud. Om det var

Ibsen, lämnar jag därhän. Kanonerna saluterade, klockorna

ringde och dånade; inne under de oändligt höga valven sutto

människorna, stumma och högtidliga. En stund innan

ceremonien var slut, gled jag ned på marken igen och sprang hem.

Ett annat vackert minne från Jubelfesten är synen av min

mor, sådan jag såg henne en dag, då hon stod färdig att

åka upp till en stor fest i Linnéanum i Botaniska

trädgården. Hon var klädd i en mjuk, blekrosa sidenklädning, över

axlarna bar hon en antik, kinesisk schal, broderad i vitt på

vitt, och kring hennes praktfulla hår låg en tät krans av

blekt skära rosor. Jag mins hur hon stod i tamburen, då

hon skulle gå; mycket rak och smärt, vacker som en antik staty,

stolt, litet överlägsen och förnämt oåtkomlig. En

dominerande företeelse med en stor förmåga att fängsla och

behärska, och som samtidigt liksom höll sitt innersta jag på

avstånd från alla.

Det var inte underligt, att hon var medelpunkten -- och

blev det än mer -- i ett hem, där den andliga atmosfären

var fylld av så många intensiva krafter, starkt laddad av

sympatier och antipatier. Längre fram i tiden märkte man

ju, att vågorna gingo mycket höga, och att striderna stodo

heta, då det gällde tidens konstnärliga och litterära frågor

och personligheter. Den tiden talades inte om »psyke» eller

»mentalitet», men man »tyckte» mycket eftertryckligt och

diskuterade med en kläm, som i sin intensitet vägde nog så

tungt.

Min mor var vacker, ung, rikt begåvad, sprudlande av

livslust och kvickhet, full av oemotståndlig charm. Hon var

van att deltaga i männens debatter, och det föll sig helt

naturligt, att de lyssnade till henne. Hennes starka

temperament gjorde, att hon kände sympati och antipati i högsta

potens, och hennes kritik slog ned hänsynslöst som en

stridslysten ung falk på allt vad hon inte gillade, och som inte

passade med hennes orubbliga åsikter. Den äkta danska

egenskap av lätt ironi, som ibland kryddade hennes

uttalanden, låg sida om sida med en oerhörd dyrkan av allt, som

var skönt -- i konsten, människorna, musiken, naturen, och

som gav hennes personlighet en rent av hellenisk prägel. --

Som motvikt mot hennes ofta skarpt uttalade kritik över vad

som misshagade henne, stod hennes översvallande entusiasm

för vad hon beundrade. Då skänkte hon rikligt och med

båda händer, utan reservation, som den generösa natur hon

var.

Slottet och Hamiltons.

Av alla de vänner, som ofta kommo i föräldrarnas hem,

voro Hamiltons de, som vi barn höllo mest av. »Slottet»

var för oss nästan som slottet i sagan. Vägen dit upp var

brant, men vi traskade den med förtjusning i alla väder.

Hela familjen Hamilton älskade barn, och deras

hjärtevärme och gästfrihet var utan gränser. De gjorde sig ett

otroligt besvär för oss, offrade tid och tankar på oss på ett

rent av rörande sätt. Där uppe fanns alltid överflöd av skratt,

gott lynne, skämt och överraskningar. Alla de hamiltonska

ljusblå ögonen strålade av liv och av en sund, välgörande

humor, och alltid vankades där något roligt. Men så var

också värdfolket -- landshövdingen och hans fru -- ett

idealiskt par. »Farbror Adolf» var vänligheten, godheten själv,

och »Tant Agnes» verkade som en fédrottning, som

egentligen hade makt att trolla fram vilken glädje som helst.

Vilket intryck tant Agnes Geijer-Hamilton gjorde på mig

som barn, kunde jag naturligtvis inte då klargöra för mig.

Men när jag nu ser henne tillbaka i tankarna, tror jag, att

jag kommer det närmast om jag säger, att hon var en

ståtlig kvinna, omutligt sann och orubbligt svensk. Både hennes

blick och klara skratt hade något soligt och lyckligt, och

hennes röst lät ljus, nästan munter i klangen. Tant Agnes

gick mycket rak, och jag minns mig aldrig ha sett henne

sitta bekvämt uppkrupen i en stol eller en soffa, då hon

läste eller sydde. Aldrig kan jag känna doften av aurikler,

dessa gammalmodiga, sammetslena blommor, utan att tänka

på tant Agnes och terrassen framför slottet i Uppsala. Där

ute växte de i en lång brokig bård. Och på hennes

skrivbord i kabinettet stod en skål fylld med dem -- omväxlande

med doftvioler.

Jag minns henne sittande i en stor korgstol ute på

terrassen, i trädens lätt gröna skugga i livligt samspråk, omgiven

av en skara vänner. Ty där var aldrig brist på besök. Eller

jag ser henne vintertid i sitt lilla skrivkabinett -- med

spiraltrappan upp till entresolvåningen -- medan snön faller

utanför på borggården och lägger en vit mössa på Gustav Vasas

svarta bronshuvud, och en glad brasa sprakar i kakelugnen.

Hon sitter vid fönstret, läsande eller broderande.

Där inne lästes också söndagspredikan högt under de

längre perioder vi barn bodde på slottet, då det var sjukt

hemma eller då föräldrarna voro på resor. Som regel blevo

vid då bjudna som gäster dit upp, avhämtades i den gamla

landån av den lille krokbente betjäntkusken Zettersten och

tyckte, att det hela var ett äventyr. -- Men tant Agnes

ingav också stor respekt. I vissa stunder blev hon för mig

bilden av rättvisans gudinna. Hennes runda, ljusblå ögon

kunde då fästas på en så intensivt, som om de ville

genomborra en. Ibland kände jag mig rent av knäsvag, då hon

såg på mig så där. Säkert hade jag vid sådana tillfällen ett

tämligen fläckat samvete på grund av något extra skoj jag

varit med om, och tillrättavisningen uteblev inte. Men när

man väl fått sin skrapa och sin förlåtelse, var saken absolut

utagerad.

Den gammalmodiga, rymliga interiören på nedre botten

var ett paradis för oss barn. Först var det den stora avlånga

salongen med blekgröna väggar. Där stod flygeln. Till

vänster om den låg biblioteket, men dit in kommo vi mera

sällan. Från salongen gick också en dörr in till

skrivkabinettet. Sedan var det den stora salongen, som gick genom hela

slottets bredd, vars trymåer mellan fönsterna imponerade

kolossalt på mig. Och slutligen kom matsalen. Också den

upptog hela slottets bredd och hade två dörrar ut till

terrassen.

Bortom matsalen låg köksdepartementet, med bl. a. två

handkammare, stora som rum. Det hörde till de mera

minnesrika stunderna, då man fick gå med »tant Anna» (äldsta

dottern i huset, sedermera doktorinnan Geete och författarinna

till: »I solnedgången») in i dessa mystiska förvaringsrum, där

det på hyllorna fanns allt av »gotter», som ett barn kan

drömma om. Där vankades massor av härligheter.

Egentligen fingo vi leka och leva rövare i hela huset. Och ofta

deltogo de yngre av familjen i våra vilda påhitt, medan de

äldre med änglalik välvilja lyssnade till våra indiantjut. Tant

Anna tecknade också ovanligt roligt. Ofta berättade hon

sagor för oss, som hon illustrerade, medan hon berättade.

Hon hade alltför mycket humor för att bli sentimental, och

att hennes förmåga höjde sig långt över dilletantismen

bevisar en sådan saga, tecknad och målad i sepia, på 10-12

blad, som jag ännu har i min ägo. Vilka »tanter» ha

numera tid och lust med något liknande? Och finns det barn,

som skulle uppskatta det?

Uppe i entresolvåningen bodde »flickorna», Anna och Eva

(den senare numera överstinnan v. Krusenstierna). När »tant

Anna» var 27-28 år, föreföll hon mig ofantligt ålderstigen.

Hon bar hänglockar, klädningar med många garneringar och

om halsen -- vilket jag ansåg som höjden av elegans -- en

svart emaljmedaljong, besatt med små pärlor, buren i ett svart

sammetsband. Hon påminde något om sin mor men var

nervösare och kantigare i sina rörelser och hade, som alla

Hamiltonarna, en hög, genomträngande röst och ett klingande

smittsamt skratt. Eva var förtjusande som ung; smärt,

kvinnlig och intagande, trots sin något bleka hy och utan att kunna

kallas någon skönhet. Det minne jag har av deras små

jungfruburar är: djupa fönstersmygar, omrankade av murgröna,

mollklädda toalettbord, och då och då en tyllklädning som

ett luftigt moln utbredd på sängen och ämnad att bäras på

någon bal samma afton.

På julen -- annandagen -- voro vi alltid bjudna på supé

på slottet. Det var tradition, och stackars den, som den

dagen låg förkyld och inte kunde följa med. Då stod en

väldig julgran tänd i matsalen, min mor samlade oss kring

taffeln mellan fönsterna, och så sjöngo vi barn, alldeles

ogenerat och av hjärtans lust, en hel del gamla julsånger, som

vi övat hemma om söndagarna. Därpå sjöngo vi vår julvisa

till min fars ackompagnemang. Men senare på kvällen, då

vi lekt lekar, dragit långdans genom hela slottet och ätit så

mycket gotter, att vi knappt kunde andas, med andra ord

nått ett relativt lugn, sjöng ibland tant Agnes för oss. Jag

minns en gång då hon, med sin ljusa, genomskinliga sopran

sjöng: »Jag vet en hälsning mera kär» -- och flera andra av

Geijers sånger. Jag ser henne vid taffeln, belyst av de

Greve Hugo Hamilton

fladdrande ljusen, och runt om henne vi alla, i högtidlig tystnad,

i det stora, halvskumma rummet.

Till de där julfesterna voro också andra barn inbjudna.

Dem jag särskilt minns, voro pojkarna Wikner med sin far,

den milde, allvarlige Pontus Wikner och hans stilla, fina

hustru. Pojkarna Wikner voro oerhört väluppfostrade och

uppförde sig oklanderligt, men jag misstänker, att jag fann

dem ledsamma. Om vårt uppförande var korrekt, vågar jag

inte garantera, men jag är rädd för motsatsen. Emellertid

roade vi oss kungligt, och alla tolererade våra påhitt med

kärleksfullt tålamod. Inte minst tant Agnes" bror, dåvarande

major Gustaf Geijer -- Erik Gustaf Geijers ende son. Han

var i våra ögon en lastgammal krigare, röd i hyn, med stora

mustascher och väldiga, buskiga ögonbryn men full av humor,

pojkupptåg och äkta »gosselynne», som kom oss att avguda

honom. Vi tyckte också om hans fru, stor och martialisk,

men även hon begåvad med en god portion humor. Jag kan

ännu höra hennes bullrande skratt, när någon yttrat något

kvickt eller träffande -- och det var ganska ofta.

Hösten efter jubelfestens firande, 1877, kom det en lång

vistelse for oss alla sex på slottet. Min yngste bror, Holger,

var då bara två år och ovanligt vacker. Våra föräldrar hade

rest till Italien första dagarna av september och väntades inte

hem förrän dagarna innan jul. Jag var åtta år. Min

undervisning sköttes på slottet av en fröken Betty Kellberg, som

under många år varit tant Agnes" husliga hjälpreda och vän.

Hennes lilla rum låg i entresolen, innanför den enorma

stryksalen, där alltid två eller tre strykerskor skötte in tvätten.

Det var ett riktigt gammalfrökensrum, lågt i taket, med

oändligt med småplock på bord och skåp, antemackassar,

pärlsydda kuddar, blommor i fönsterna och -- en ganska kraftigt

ovädrad atmosfär. Jag undrar, om fönstret någonsin

öppnades? Kanske berodde det på den svarta knähunden Trick,

ett litet argsint bylte, som låg i bästa stolen, otvättad och

omgiven av en allt annat än välluktande »aura». Jag var

mycket rädd för Trick, ty jag visste, att han bet. Också

tant Betty var jag ganska rädd för, fast hon i botten var

snäll och vänlig. Det är först nyligen jag har fått klart för

mig, att hon var ansedd som en för sin tid litterärt begåvad

kvinna. Den gången såg jag i henne bara en gammal fröken

med ovanligt lång näsa, hängande hårgardiner och långa

dinglande örhängen, som skulle förhöra mig i en mängd svåra

och ledsamma läxor. Hon var också strängt kyrklig och tog

min uppfostran ur strikt katekessynpunkt. Egentligen andades

jag inte lätt -- också fysiskt -- förr än jag åter var ute i

stryksalen, där det luktade friskt av rent linne, och där jag

skojade med strykerskorna och kände mig befriad från

läxtvånget för den dagen.

En kort tid efter vår uppflyttning till slottet blev emellertid

tant Agnes, farbror Adolf och Eva tvungna att resa till Italien.

Eva var klen och måste komma till Södern. Anna var då

redan gift med doktor Geete och uppflyttad till Skellefteå.

De enda återstående av familjen Hamilton voro alltså Knut

-- yngste sonen, och nyss 22 år -- snäll och rar, och Hugo

(sedermera Minister, Landshövding i Gävleborgs län, Talman

i första kammaren), vid denna tid tjuguåtta år gammal. Hugo

var en vacker ung man med ett sällsynt stilfullt och intressant

huvud. Hans ansikte var både ovanligt intelligent och

sympatiskt, med sin kloka, humoristiska blick, sin stramt skurna

profil och vackra panna. Hans blå ögon, starka röst med de

skorrande r-en, och hans höga, smittsamma skratt voro äkta

hamiltonska. Han älskade allt i naturen: skogar och vatten,

blommor och djur -- men också jakt, kanske mest för att

han då fick tillfälle att ostörd vandra omkring i vildmarkerna.

Hans humor var outsinlig och personlig, ofta djupt mänsklig

med en ganska stor bottensats av melankoli.

Den gången märkte ju inte vi, barn, någon mollklang i

hans väsen, men den röjer sig, ibland mycket starkt, i de

brev han skrev just den tiden till mina föräldrar i Rom.

Säkert var han en alltför konstnärlig och poetisk natur till

att, utan kamp, uppge sitt innersta jag och ägna sig helt åt

juridiken. Att hans längtan och håg den tiden stod i kraftig

opposition mot den väg han valt, och att han befann sig i

sin verkliga Sturm und Drang-period, därom talar tydligt ett

av dessa brev:

»Genuabrevet fyllde mitt kvalda hjärta med en sådan

res- och livslust», skriver han, »att jag måste lätta min själ genom

att sparka Sveriges Lag kring rummet; ett förfarande som

kanske var orätt, då jag ju är vigd med det odjuret för livet.

-- -- Men hade vi ej varit förenade i åtta år, så skulle jag

min själ söka skilsmässa för "missämja i levernet"!» --

När jag läser dessa förtjusande, varmhjärtade, på en gång

poetiska och humoristiska brev, fylles jag av en stilla undran:

var vänskapen vänner emellan starkare, större, offervilligare

då än nu? -- Denne älskvärde, unge »farbror» Hugo var det

alltså, som, glad och förtjust, övertog den sex man starka

barnskara, som lämnats på slottet »i förvar». Och att vår

vistelse där varken föll honom ledsam eller besvärlig, bevisa

några ord i det sista brevet innan föräldrarnes hemkomst, där

han skriver: »Jag skulle säga lika många hurran med lika

många utropstecken som din son Knut i sitt brev i dag, om

ej er hemkomst vore förknippad med den oundvikliga följden,

att jag då blir av med mina adoptivungar, men det lär väl

ej kunna hjälpas!» -- På ett annat ställe heter det, då

grevinnan Agnes rest: »Jag kan visserligen ej ersätta mamma,

men jag skall väl ändå kunna se om dem någorlunda. För

övrigt, då de bo i ett palats, ha mig till hovmarskalk, Betty

Kellberg till hovmästarinna, Knut (Hamilton) till

ceremonimästare, Mia till kammarjungfru, Janson till guvernör och

dessutom kusk, betjänt och fem pigor, så böra de kunna reda sig.»

Att vi mådde bra och trivdes härligt förstår man av ett

annat brev: »Ellen ser ut som en ros och Holger som en

köttbulle, och de andra äro övergångsformer mellan dessa

båda existenser. De äro min tröst och min glädje i mitt

nuvarande övergivna tillstånd.» Om min yngste bror Holger

(då två år) skriver han: »Han är förtjusande, och jag funderar

på att tjyvadoptera honom och rymma min väg. -- Här är

nu tomt och otrevligt», fortsätter han. »Vi håller på att

sätta in dubbelfönster och möblera om rummen (vi stänga av

matsalen och salongen) och med ett ord göra det så

otrevligt som möjligt.» Av den »otrevnaden» märkte vi barn

ingenting, även om utrymmet för våra lekar blev litet

reducerat. -- Om min bror Lennart skriver han, att han »tycks

ha en riktig mordlust mot leksaker; han är en olycksfågel,

och har slagit sönder både sina egna och syskonens. Jag

ämnar alltid gräla på honom, men han avväpnar mig alltid

med att komma och klappa mig på benet och säga: "Förlåt

mig, snälla farbror!" med en liten trubbig och botfärdig

stämma.» »Barnen äro fortfarande krya och snälla» heter

det på ett annat ställe. »Ellen gör visst stora framsteg på

bildningens bana. Hon förvånade mig här om dagen med

att vid frukostbordet ge mig till livs en blodig skildring av

Drottning Jesebels beklagansvärda ändalykt. Jag tänkte på

statsrådets Forsells yttrande: "Skall man låta kristna barn

läsa sådana ogudaktigheter!" Med kännedom om Bettys

gudsdyrkan antar jag, att Ellen i hemlighet läser teologi, och

att hon vid din hemkomst kommer att förvåna dig med några

skarpa anmärkningar över Waldenströmianismen. Strängt

högkyrklig blir hon, det är säkert! -- Gossarna äro däremot

mindre gudaktiga och erbjödo sig härom kvällen att uppföra

"professor Cornelius, predikande i skolkyrkan", vilket jag dock

med stränghet (ehuru ogärna) avböjde!»

Fram i november står allt alltjämt bra till. Vi förklaras

vara: »förträffliga så till kropp som själ. Jag har ej märkt

det minsta tecken till sjuklighet hos någon av dem. Den

enda, som jag misstänkt skulle taga någon skada, är Ellen,

därför att hon pratar så förskräckligt, att hon aldrig hinner

äta. Jag söker ibland vid bordet lägga munlås på henne,

men det har blott haft den effekten, att hon är alldeles

överfull av citater angående pratsjuka: sagor, ordspråk, fabler,

visor, som angå denna last har hon under de senaste dagarna

regalerat mig med. Gud vet var hon får tag i allt! Jag

börjar bli riktigt rädd för henne och tror, att hon har några

slags uppenbarelser. I går kväll t. ex. då hon, när vi stego

upp, ännu ej lyckats sluta sin första smörgås, och jag sade

henne, att hon bara pratat och inte ätit, svarade hon: "Ja,

farbror! Jag ska tiga, ty tala är silfver men tiga är guld; och

"man förstår inte mycket för att man pratar mycket", sade en

apa till en pratsjuk pappegoja! Hon är förresten mycket

söt och snäll liksom hela högen.»

Att stämningen i Uppsala stad led av en något färglös

reaktion efter jubelfestens fröjder förstår man:

»Att leva här i staden under nuvarande förhållanden är

verkligen en prövning, som Ni kunna vara tacksamma för att

Gud besparat er», skriver Hugo en annan gång. »Uppsalas

innevånare angripas med varje dag mer och mer av den stora

reaktionen och draga in sina såväl praktiska som moraliska

flaggstänger. Skräddare och skomakare skicka alldeles

omotiverat ut sina räkningar, ens umgängeskrets reser till Italien,

ens familj likaså, och själv förtäres man av samvetskval över

en förspilld ungdom! -- Man kan verkligen hålla sig för

gapskratt.» - Det ligger nog en hel del menat allvar under de

halvt skämtsamma orden.

Slutligen några originella rader ur ett av de sista breven

innan föräldrarnas återkomst:

»Din far (morfar, Jörgen Roed) skrev härom dagen ett

mycket kostligt brev till gossarna, som i hög grad grumlade

deras unga själar. Han uppmanade dem i vältaliga ordalag,

att ej gå så mycket i skolan, och att framför allt med

våldsamma medel motsätta sig att bli uppkörda så tidigt om

morgnarna. De fundera nu dagligen på myteri. -- Den ende

av dem som skriver i dag, är Sven. Knut förklarade, att

han "skrivit så mycket, att han inte hade något att säga på

ett år". -- Överproduktion är farlig för unga författare!» --

Var det underligt, om vi barn dyrkade denna

ungdomlige »farbror» som ett högre väsen? Och den outtröttliga

kärlek och omtanke han gav oss, upplivad av tusen glada

påhitt och humoristiska samtal, hans vänliga deltagande i våra

små bekymmer och farbroderliga förtjusning över våra

barnsliga fröjder gav honom ett skimmer av något alldeles

enastående, som han väl förtjänade. Ja -- än en gång -- hur

många liknande bevis på verklig vänskap ha vänner nu för

tiden lust och tid att skänka varandra? För min personliga

del avgudade jag Hugo blint och oreserverat, och jag är nog

rädd, att jag ibland hängde efter honom på ett kanske nästan

besvärande sätt.

»Farbror» Hugo studerade flitigt, tror jag, på sin juridiska

examen uppe i sitt lilla entresolrum, längst bort i den

oändliga korridoren, en trappa upp. Och han hade varit nog

oförsiktig att lova mig, att om eftermiddagarna få sitta mitt emot

honom vid hans skrivbord, bara jag kunde hålla mig tyst.

Följden blev, att jag, så gott som varje dyster

hösteftermiddag, med andan i halsen, rädd för troll och råttor

(råttorna voro jättestora!) och med hjärtat bultande av ångest,

sprang genom den ändlösa, svagt upplysta korridoren bort

till farbror Hugos studerkammare.

Att bli insläppt där var som en saga. Där luktade

visserligen starkt av piprök, men en brasa sprakade i den gamla

blåblommiga kakelugnen, framför vilken den bruna jakthunden

låg och sov. Och vid bordet satt farbror Hugo i en grå,

rätt så nött, gammal nattrock och arbetade. Så fick jag

papper och penna och satte mig också att arbeta mitt emot

honom. Jag skrev rim-brev till Roma-fararne, och jag satt

verkligen ganska tyst. Bara då och då bad jag om hjälp

med stavningen av ett ord. Snön föll ljudlöst utanför de

små fyrkantiga fönsterna, ibland tjöt stormen till, så att

brasan flämtade och gnistorna sprakade ut på golvet. Då och

då ökade jag på min poetiska inspiration med en mindre

poetisk sysselsättning. Jag torrökte farbror Hugos pipor.

Men han lät mig hållas, och jag satt där i timtal och

diktade och sög luft och kände mig fullkomligt belåten med

tillvaron.

Så länge hösten ännu var vacker, gingo vi ofta med

farbror Hugo och Knut bort till slottets gamla trädgård: Lugnet.

Den låg bortom fängelset, och man måste gå genom

Sturevalven för att komma dit. Den tiden stodo Sturevaiven

orestaurerade och vårdslösade men fulla av sagor och mystik.

Som barn gick man inte gärna igenom dem i mörkret. Inte

heller hade man lust att möta fångarna, som fördes från

rannsakningshäktet uppe i slottsgaveln tillbaka till fängelset.

Aldrig glömmer jag första gången jag såg en fånge komma

där med sin väktare. Han var klädd i någon gråaktig

fångkåpa med kapusjong. Det var en solig vårdag, och gräset

var fullt av tussilago, men jag skall alltid minnas den

beklämning jag kände, då jag såg honom gå förbi med sänkt

huvud.

Det enda man kunde bli rädd för nere i Lugnet, var den

gamle trädgårdsmästaren, Holmström, som var verkligt

trollful. Trädgården var gammal och rätt vanskött, men

fruktträden dignade av de härligaste klara astrakaner och de

största blå plommon. Om våren doftade den dövande av

vita narcisser. Vi barn hade många högtidsstunder där, då

vi fingo gå och plocka massor med astrakaner och taga emot

de blå plommonen, som farbror Hugo skakade ned åt oss.

En dag samma höst bjöd oss farbror Hugo på att se

ett menageri. Det höll till någonstans långt borta på

Vaksalagatan. Det var första gången Uppsala skulle uppleva ett

lejon. Det låg något mystiskt lockande och vilt över det,

och jag hade glatt mig långa tider i förväg. Vi kommo dit

ner. Men då lejonet började ryta, ville jag inte fortsätta

Friherrinnan Ebba Hochschild

f. Gyllenstierna

bekantskapen längre. Jag smög mig ut i mörka natten, och

så lade jag benen på ryggen och stannade inte, förrän jag

lyckligt och väl var inom slottets skyddande murar. När

farbror Hugo och bröderna kommo tillbaka, funno de mig

där, förödmjukad och generad -- men räddad. Vad jag fick

utstå av hån och smälek för mitt harhjärta är bäst att kasta

en slöja över.

Hugo Hamilton var också den förste, som invigde oss i

Karl Michael Bellmans sånger. Han lärde oss sjunga: »Se,

dansmästar Mollberg, bröder» och en del andra. Men på

mig var det förspilld kultursträvan. Då föräldrarna kommo

tillbaka från Italien, beklagade jag mig över farbror Hugos

simpla smak och förklarade indignerad, att jag inte begrep,

hur »så fula visor får stå på tryck». Allting fordrar tydligen

sitt psykologiska ögonblick.

Men så randades småningom den dag, då vi skulle stiga

ned från höjderna och resa tillbaka till vårt hem vid

Islandsbron. Som jag alltid varit passionerad för poesi och hade

ganska lätt att lära mig utantill, hade jag den hösten lärt

mig Victor Rydbergs jubelfestkantat. Ett par dagar innan

flyttningen från slottet, stod jag i fönstret och såg ned mot

huset vid Islandsbron, medan jag salvelsefullt deklamerade:

»Salem, Salem ses i fjärran!

Fram till fadershemmet I Fram I»

Strax innan jul kommo föräldrarna hem. Naturligtvis

hade de med sig en mängd små presenter till oss. Men den

enda, som gjorde ett varaktigt intryck på mig, var ett

granatäpple, som min far lyckats förvara åt mig. Något

underbarare hade jag aldrig sett, och ännu i dag tycker jag, att

ett nyss brustet granatäpple är liksom symbolen för

överflödande sydländsk glöd och rikedom.

En annan bild från Uppsala ungefär under de åren,

1875-1879, var det Gyllenstiernska hemmet vid Nedre

Slottsgatan. Änkefriherrinnan Beata Gyllenstierna från Krapperup

i Skåne hade slagit sig ned där under de vintrar, då hennes

son Nils, Krapperups fidekommissarie, gick igenom

elementarskolan. Utom Nils funnos tre döttrar i familjen: Viveca, gift

med baron August Stjernstedt, vän i föräldrarnas hem,

Elisabeth minns jag som en formfulländad skönhet, mild och

drömmande. Sorgligt nog dog hon som helt ung i tuberkulos.

Baron Nils var typen för en ung aristokrat, ridderlig och

älskvärd redan som pojke. Men det var Ebba, några år

äldre än jag, som var min egentliga lekkamrat. Hon hade

redan på den tiden -- och äger ännu -- min stora beundran.

Hon var en vacker, väluppfostrad, änglasnäll flickunge på nio,

tio år, då vi först gjorde bekantskap. Men man behövde inte

känna sig besvärad i hennes sällskap, ty hon förstod skämt

och hade mycket lätt för att skratta, då hon fick de sötaste

gropar i kinderna.

För mig var det en upplevelse av alldeles nytt slag, att

bli bjuden i det Gyllenstiernska hemmet. Där härskade en

stämning av dämpad förnämlighet, som gjorde intryck till

och med på min pratsamma och livliga natur, och det var

säkert också mycket nyttigt, att komma tillsammans med en

flicka sådan som Ebba Gyllenstierna, som hälsosam motvikt

mot det dagliga ganska vilda pojkumgänge, som bestods mig.

Ebba var snarare robust och, också hon, livlig, fast med

moderation. Emellertid hade vi kolossalt roligt under våra

lekar i hennes rum. Längre fram fingo vi ibland tillåtelse

att skicka efter en liten pojklekkamrat, som Ebba kände.

Det var den unge Edward Lagerbring, son till general

Lagerbring, som skulle förhöja stämningen. Men sanningen att

säga var han både blygare och stillsammare än vi flickor,

vilket inte hindrade, att vi voro förtjusta över ombytet.

»Gamla» friherrinnan, som vid den tiden kanske ej var så

gammal, såg man inte mycket till. Hon var klen och höll

sig mest på sina rum. Men då hon visade sig -- i

spetsmössa och eleganta, vida klädningar -- var hon alltid

vänligheten själv.

Det trevliga umgänget fortfor ända till dess baron Nils

tagit sin studentexamen och hela familjen avflyttade från

Uppsala. Inte många år senare samlades de dock där ännu

en gång för att fira baron Nils" bröllop med den strålande

vackra fröken Ellen Stiernstedt, dotter till baron Lars Oskar

Stiernstedt.

Jag hade ofta sett och beundrat henne under mina

besök hos Gyllenstiernas, där hon var äldsta dotterns,

Elisabeth, bästa vän. Nu fick jag se henne som brud skrida

fram under domkyrkans höga valv. Ett vackrare brudpar

och ett par vackrare brudtärnor än Ebba och Elisabeth vore

svårt att uppleta. Jag minns, att tärnorna voro klädda i en

egendomlig kombination av milt ljusblått och milt guldfärgat

-- färger som ingingo i familjevapnet, och att Ebba föreföll

mig som en skön egyptisk prinsessa. Hennes långa, mörka

hår var utslaget, endast prytt med två band, som höllo det

tillbaka över huvudet, och hennes vackra uttryck och

kungliga hållning skall jag aldrig glömma. Strax efter bröllopet

lämnade de åter Uppsala. Sedan dess har jag endast råkat

Ebba -- numera änkefriherrinnan v. Hochschild -- en sällsynt

gång -- ofta med flera års mellanrum; ett par gånger

nere på Krapperup och en gång i Venedig. Men hon inger

mig alltjämt samma känsla. För mig står hon, i högsta

bemärkelse, som inbegreppet av vad som menas med a perfect

lady.

I Geijers hus.

Ett år efter jubelfestens firande flyttade familjen upp

till Geijers hus vid Carolina Rediviva, med sin

lönnbeskuggade trädgård, sina knotiga äppelträd och sin långa, röda

gårdslänga som, utom brygghus och vedbodar, inrymde några

tarvliga små studentrum en trappa upp. De där små lyorna

beboddes den tiden av några unga studenter, som senare

fingo stora och kända namn: Greve Fredrik Wachtmeister

(Utrikesminister, Universitetskanslär, Praeses i

Konstakademien), Greve Herman Wrangel (Minister m. m.) och Baron

Louis de Geer, (Minister, Landshövding m. m.). De

umgingos alla i mina föräldrars hem tillsammans med deras

jämnåriga: Hugo Hamilton, den kvicke och älskvärde baron

Gustav Lagerbring och den sympatiske Conrad Cedercrantz.

När jag blev närmare bekant med ungdomarna i röda längan,

brukade jag gå upp och hälsa på dem och sitta och prata,

titta i deras album och bli begåvad med gotter. Jag tyckte

ofantlig mycket om dem allesammans.

Geijers gård var som ett litet rike för sig. Och dit kom

nu ofta tant Agnes Hamilton (som själv bott där som flicka)

och hela familjen Hamilton. Dit kommo också två av min

mors kvinnliga, yngre vänner, som sedan, så länge de levde,

även förblevo mina, och som båda voro mina gudmödrar.

Det var doktor Johan Waldenströms förtjusande unga fru,

född Gibson, och Julia Anckarcrona, gift med dåvarande

kapten Henric Anckarcrona. Både Elisabeth Waldenström

och Julia Anckarcrona kunna var på sitt sätt betecknas som

exponenter på äkta kvinnlighet och charm. Julia var

vackrare, mera sprittande, kvick och pikant; Elisabeth

Waldenströms charm kom också både från hjärta och huvud, och

från hennes varma, personliga väsen utströmmade en atmosfär

av så mycket äkta, vackert och innerligt, en konstnärlig

uppfattning av och en förmåga att glädjas åt allt skönt, en längtan

att hjälpa och sprida solsken omkring sig, som jag sällan

råkat. Hon var bara allt för anspråkslös, hade allt för litet

tilltro till sig själv och vågade aldrig tillräckligt hävda sin

personlighet. -- Minnet av henne kommer alltid att stå för

mig dyrbart och solljust liksom hennes vackra, litet breda

leende, som lyste upp hennes oregelbundna, intagande

ansikte. Innan hennes mans död kom hon mycket ofta i

föräldrarnes hem. Sedan flyttade hon till Stockholm, men

bibehöll alltid kontakten med och vänskapen för vännerna i

Uppsala. Hon gifte senare om sig med professor Jonas Wærn.

Höstar och vårar satt man mest i trädgården, men

annars -- hälst om kvällarna -- i min fars arbetsrum, där hans

skrivbord stod på samma plats, där en gång Erik Gustaf

Geijers arbetsbord stått. I salongen utanför hängde samma

ljuskrona, som på sin tid lyst över Malla Silverstolpe och

hela det intelligenta och glada Uppsala, som om kvällarna

samlades hos Geijers, och som föräldrarna förvärvat på auktion

efter rektor Annerstedt.

Det var bibliotekarien Claes Annerstedt, som erbjudit

föräldrarna att få hyra huset, då hans syster gifte sig och

flyttade till Stockholm. Han utbad sig bara, att för sin räkning

få disponera två rum på nedre botten, och två små rum åt

gatan, en trappa upp. Där uppe bodde de båda äldsta

sönerna till Baron Gustaf Tamm, disponent vid Österby bruk,

Gösta och Vilhelm, jämte deras informator, herr Rundgren.

Både farbror Claes, pojkarna Tamm och deras informator

skulle vara inackorderade i vår familj, och vi skulle alla ha

våra gemensamma måltider i den stora geijerska matsalen på

nedre botten. Det var ett rum, som gick tvärs igenom

husets bredd, där de Annerstedtska möblerna stodo kvar jämte

en lång soffa från Geijers tid, och där stora porträtt av

1700-talets kungar och drottningar prydde väggarna. Utanför

matsalen låg på den tiden en lång veranda. Ett litet nätt

hushåll på tolv personer plus tre tjänsteandar.

Men där fanns god plats och stora ekonomiutrymmen,

och vi hade en underbar tid ute på den lilla gården, som

fortsatte utmed röda längan till höger och trädgården med

sitt staket till vänster, ända bort till Carolinaparken. Vi fingo

också gå i trädgården. Men vi voro naturligtvis förbjudna

att skaka ner frukt eller äta bär utan lov. Det finns väl

knappt ett svårare förbud än just detta. Det är som

enkom gjort att överträdas! Den gamla trädgården var

emellertid en ljuvlig tillflyktsort med sin blandning av skönhet och

nytta. Fruktträd och jordgubbar i mängder och krusbär av

sagolik storlek funnos där. Snår av maidenblush-rosor, som

doftade långa vägar, och en egendomlig, enkel ros, som vi

döpte till »spansk nyponblomma», därför att den var

lackröd inuti och gul utanpå. Framför verandan blommade

redan i februari under drivan julrosor i mängd, och auriklerna

kantade rabatterna senare på våren.

Men bäst av allt var nog de två jättestora lönnar, som

ännu i dag breda sig i nästan skymmande frodighet på

trädgårdens övre plan. På våren, under skoltiden, kände man

sig fullkomligt lycklig, då man fick äta frukost därute i

frukostlovet. Mamma, som älskade naturen kanske mera än

någon människa jag känt, njöt bestämt lika mycket som man

själv av den trevliga friluftslunch hon ordnade där under

träden. Bofinkarna väsnades i grenarna över ens huvud,

humlorna surrade med dov orgelton bland lönnblommen, då och

då skramlade en bondkärra förbi på Övre Slottsgatan bakom

staketet och syrenhäcken. Och inne i salen, vars dörrar

stodo öppna, satt mamma vid pianot och spelade -- ofta

Bach. Få minnen från min barndom ha bibehållit sig så

ofläckat ljusa som de stunderna.

Bach var det första jag mins av musik. Min mor spelade

hans preludier och fugor nästan dagligen. Också under

läxläsningen hade jag ofta Bachs fugor som ackompagnemang.

Och långt ifrån att denna kombination gav mig avsmak för

Bach, verkar ännu i dag ingen musik i världen på mig med

den kraftinspirerande rytm och manliga målmedvetenhet som

just Bachs fugor och preludier. Att arbeta med sådan

musik på lagom avstånd verkar mera stimulerande än något

annat.

Musik var förresten ett av huvudintressena i vårt hem.

Min far sjöng baryton, en s. k. »ljus» baryton. Hans röst

hade en alldeles sällsynt vacker timbre, och han sjöng med

ett både musikaliskt och dramatiskt uttryck och föredrag,

som var ganska enastående. Åt allt vad han sjöng gav han

en utomordentlig karaktär. Han kunde tolka alla mänskliga

själsrörelser, från de mest tragiska till de mest humoristiska.

Egendomligt nog hade han aldrig tagit en enda sånglektion,

varför han var beroende av sin hälsa och stämning, då han

sjöng, och jag mins hur mamma, som var angelägen att hans

röst skulle bibehålla sig, sökte förmå honom att öva skalor.

Men då blev han bortkommen och tafatt som en skolpojke,

och hans röst lät plötsligt konstlad och ansträngd. Jag mins

t. o. m. en gång då han, medan mamma blev utkallad i

köket ett ögonblick, med blixtens hastighet smet från lektionen,

tassade in i sitt rum och stängde dörren. Det var bara att

låta honom sjunga på sitt eget temperament, olärd och orädd.

Då kunde han, när han var som bäst, sjunga som ingen

annan. Men det var inte bara i hemmet vi fingo glädas åt

hans sång. Han sjöng ofta offentligt, nästan alltid till min

mors ackompagnemang; ibland till orkester;

Mamma samlade också tidigt oss barn kring pianot och

lät oss sjunga kyrksånger och andra kompositioner. Som

små sjöngo vi naturligtvis unisont, längre fram i stämmor.

Vi lärde oss tidigt att ha respekt för musik, att sitta tysta

så fort det spelades och sjöngs, och att aldrig skoja, när vi

själva skulle prestera något.

Mellan musikstunderna, d. v. s. hela dagen så när som

på någon timme, skötte mamma hemmet och sydde, på

handmaskin, alla våra kläder. Legio av randiga pojkbyxor och

blusar till sommaren åt fem slitstarka ungdomar, och med

legio av knapphål. Jag fick ganska snart hjälpa till med

både knapphålen och strumpstoppningen. Jag undrar om

nutidens ungdomar göra lika enorma hål på sina strumpor, som

de gjorde den tiden? Det är underbart, när man tänker på

det, hur knogigt ens föräldrar hade det med att skaffa livets

nödtorft, och hur besvärliga alla detaljer voro, som tillhörde

varje nödvändig syssla. Och ändå -- hur oerhört mycket

fingo de inte ut av de samma dagens tolv timmar, som nu

-- trots alla underlättande hjälpmedel -- förefalla oss som

tolv minuter.

Och när man tänker på, hur mycket som lästes! Vem

läser numera högt om kvällarna? Också vi barn fingo

tidigt höra allt möjligt läsas högt. Och det skedde inte alls

så, att vi tvingades ned på en stol i vardagsrummet vissa

timmar på kvällen. Långt därifrån. De där lässtunderna

voro dagens glans- och höjdpunkter. För det mesta låg

boken uppslagen på den sida där man slutat, och man väntade

med spänning, hur mamma, som alltid stickade strumpor

medan hon läste högt, ordnade sin stickning och satte sig till

rätta i soffan. Och vad läste vi? Allt av värde, som

någorlunda kunde smältas av ungdomar som vi: Shakespear,

Holberg, Thackery, Björnson (aldrig Ibsen, som min mor inte

kunde tåla!), Geijer, Bret Heart, Mark Twain. Naturligtvis

tyckte vi inte alla lika mycket om samma böcker, men man

enades ändå ganska bra. Och de, som inte hade lust att vara

med, uteblevo helt enkelt. Blev lektyren ibland litet för tung,

kunde min far komma ut och läsa en skiss av Mark Twain,

vilket han gjorde på ett överlägset sätt, och som mottogs

med förtjusning. Han hade själv infört Mark Twain i Sverige

genom sina översättningar. För att nu inte tala om

Runebergs »Fänrik Stål», som pappa föredrog på ett så fulländat

sätt, att våra hjärtan smälte som vax, och t. o. m. bröderna

glömde sin skolpojksvärdighet och sutto dödstysta, medan

tårarna vätte deras kinder.

Mamma hade en liten svaghet, när hon läste högt, och

det var, att då hon kom till ett spännande ställe, glömde

hon ibland, att hon hade ett auditorium och tittade i förväg,

läste fort och tyst vidare. De vilda protester vi upphävde,

då vi ropade på fortsättningen, voro lika frenetiska som när

nutidens ungdom ropar: »Heja! Heja!» i en fotbollsmatch.

Ja, det var en underligt lugn tid -- de där aftnarna, då

lampan tändes, och då man som regel samlades för att

tillbringa kvällen tillsammans. Ingen telefon ringde, ingen

grammofon genljöd genom rummen, ingen radio ropade goda och

onda -- mest onda -- nyheter i ens öron, ingen biograf

lockade med sagolikt tjusande filmstjärnor och flämtande

ljusreklamer, och ingen jazz hoppade omkring på spasmodigt

synkoperade ben.

Alltså tomhet! Idel, ohygglig tomhet! skulle säkert de

flesta modärna ungdomar tänka, fyllda av medlidsam fasa.

Men -- det man inte känner, kan man ju inte sakna, och

ibland undrar man, vilken tid, som kan anses vara den mest

givande och utvecklande.

Naturligtvis dansade vi också -- »de där gräsliga,

gammalmodiga danserna». Ja, jag erkänner villigt, att den tidens

danser voro både fulare och bråkigare än de modärna. De

fordrade oerhört utrymme, och man svängde omkring,

hoppade och snurrade på det mest oestetiskt våldsamma sätt.

Och när man tänker på under vilka obeskrivligt enkla former

sådana danstillställningar avnjötos, vet jag med mig, att jag

inte skulle våga bjuda modärna åtta-tio-åringar på vad vi,

sjutton-aderton-åringar förtjusta gingo med på. Med andra

ord -- vi voro inte blaserade. Vi kände ingenting av den

oro, som liksom pressar ut ungdomarna ur hemmen nu för

tiden de flesta av veckans kvällar, för att söka sina nöjen

på offentliga lokaler.

Den tiden fanns det också, märkvärdigt nog, ett slags

vardagsumgänge. Vem som hade lust kom, utan att vara

bjuden, och pratade bort kvällen, som avslutades med en

kopp te. Det var varken tysta eller dystra samkväm; tvärtom,

där pratades och skämtades tappert, lästes ibland högt,

lektes lekar, gjordes musik -- allt efter gästerna. Ibland

kunde det komma en hel del personer av olika kategorier;

hela arrangemanget bestod i, att det sattes fram några flera

tallrikar på kvällsbordet. Av den enkla anrättning som bjöds,

brukade det alltid finnas tillräckligt.

Skoltiden.

Med uppflyttningen i Geijersgården blev det bestämt, att

jag skulle börja skolan.

Nere vid Östra Ågatan hade jag läst litet privat

tillsammans med professor J. A. Josephsons dotter. Men Hilda

Josephson överglänste mig med lätthet. Jag hade alltid svårt

att samla mig på läxläsning och skoltryck. Nu skulle det

emellertid börja på allvar. Men ärligt talat kände jag mig

aldrig hemmastadd i den dåvarande Alexandersonska skolan.

Själva skolan, med sina kala, fult tapetserade rum, där det

alltid låg som en svag ånga av nyskurade golv, var

ogemytlig och trist; lärarinnorna, med all respekt för deras goda

vilja, voro strängt pietistiska och ålderdomliga i tänkesätt

och uppträdande. Bland flickorna var det endast ett par,

med vilka jag kunde tala så att säga det språk jag var van

vid. Och det var inte under de första skolåren. Den ena

av dessa var Cecilia Lilliehöök, sedermera gift med en av

professor Yngve Sahlins söner, och Ingeborg Wærn Bugge.

Varje liten framgång (i språk hade jag, privat, hunnit längre

än klassen) betraktades med mycket sneda blickar, och varje

nederlag avtittades med det, som Carl G. Laurin en gång,

kanske i ett tillfälligt anfall av missmod, förklarat vara

svenskens enda glädjekänsla: skadeglädje.

Skämt åsido, så led jag ganska mycket de få år jag, med

långa pauser, var tvungen att gå i skolan. Jag ansågs, utan

»dom och rannsakan», som klassens svarta får. Ibland var

det rättvist, ty jag pratade för mycket och hade en ödesdiger

fallenhet att imitera. Men många gånger fick jag stå

hundhuvudet för mycket skoj i klassen, som jag inte alls haft

med att göra. Det roligaste vid hela skolgången var, att,

när vi bodde uppe i Geijersgården, min bror Knut om

vintermorgnarna skjutsade mig utför Carolinabacken på sin kälke

och sedan drog mig sista stycket in på Trädgårdsgatan.

Han började skolan senare än jag den tiden, och han var

alltid hjälpsam och vänlig och tyckte om att göra små

tjänster. Över de skumma, snöiga morgnarna, då vi susade

utför den ganska folktomma backen, låg något sagolikt och

ovant, som tilltalade mig. Men -- det hörde ju egentligen

inte till undervisningen! Och förtrollningen bröts, så fort

man kom in i den fullpackade bönsalen och uppropet

började. Vi hade upprop varje dag och middagsbön varje dag,

då vi -- i korus -- läste upp varannan vers i en av Davids

psalmer. Föreståndarinnan läste varannan. Sällan har väl

en skön diktarskapelse till den grad profanerats. Inte förrän

på allra senaste åren har jag läst om dem och kommit

underfund med, att de inte alls likna dem vi den gången rabblade

upp, ivriga att få smälla igen boken och störta ut till friheten.

Examensdagen var den mest fruktade och den mest

efterlängtade under läsåret. Men den pötsligt festliga prägel,

som allt och alla ansågos skyldiga att skylta med under de

korta timmarna, föreföll mig osann och tillgjord. Över allt

var prytt med blommor. Över svarta tavlan hängde en

gullvivskrans, från vilken dröp en smal vattenbäck, så att kritan

inte ville »ta». Och på katedern hängde syrenerna

huvudet. Vi hade alla, dagen till ära, krusat håret så intensivt,

att vi mer eller mindre liknade ljusa infödingar; här och där

lyste en väldig sidenrosett, som höll en alltför vild peruk i

styr. Bästa sommarklänningen var man naturligtvis skrudad i.

Föreståndarinnan var ett enda, värdigt leende. Schismer,

tårar, anmärkningar och varningar hade aldrig existerat.

Vem som helst hade rätt att tränga sig in i de

överfyllda, överhettade klassrummen och lyssna till våra

förskrämda examensprov. Ärkebiskop Sundberg, som nästan

alltid hedrade skolan med ett besök den dagen, skrämde oss

ohyggligt med sin suveräna, satiriska uppsyn. Jag minns en

gång, då det var så trångt, att han satt nästan på mina

fötter, där jag hade ytterpulpeten åt fönstret under en

ohygglig tysk lektion. Dagen var smältande het, och jag fick

många frågor. Tyska grammatikan har nu aldrig varit min

pet child, och sällan har väl de stackars verben blivit så

fantastiskt konjugerade. Som i en dimmig dröm såg jag den

höge prelatens brett leende mun, för var gång jag yttrade

någon ny dumhet. Jag antar, att jag fick underbetyg, ty

det hörde liksom till pjäsen.

En karakteristisk episod från skolan har fast sig i mitt

minne. Vi hade samma lärarinna i kristendom och

handarbete. Under handarbetstimmarna lästes högt;

moraliserande, uppfostrande böcker. Men en dag voro vi utan lektyr.

Lärarinnan, den gamla fröken B. (hon var faktiskt gammal)

med sin chinjong och sina glasögon, bakom vilka ett par

skarpa blå ögon sågo ut över klassen, kemiskt fria från

humor och förståelse, vände sig till mig.

Hon bad mig skaffa någon bra bok att läsa högt under

nästa lektion. Jag kände mig naturligtvis smickrad av ett

så viktigt uppdrag, och nästa dag kom jag stolt tillbaka med

Thackerays: »Rosen och Ringen», försedd med hans egna

muntra karrikatyrer, just översatt till svenskan av kapten

Herman Annerstedt, en bror till farbror Claes. Jag hade fått

den i present av översättaren själv och var naturligtvis stolt

över det. Vi hade redan läst den högt hemma, njutit av

den dråpliga satiren och skrattat åt den mänskliga humorn.

Lärarinnan tog den betänksamt i sina magra händer,

bläddrade litet i den och tittade på mig över glasögonen:

»Varifrån har du fått den här boken?» frågade hon med

inkvisitorisk stränghet.

Jag berättade det, och så fortfor hon:

»Vet dina föräldrar av, att du läser så"na här böcker?»

»Vi ha läst den högt hemma och haft förfärligt roligt åt

den», svarade jag med kläm.

»Ja, jag ska ta" hem den och se vad slags bok det är»,

slöt hon.

Nästa dag blev jag framkallad till katedern. Fröken B.

tycktes mig mest se ut som Ödets norna, färdig att klippa

av min livstråd med en brodersax. Hon stirrade iskallt

på mig, slog med sin beniga hand på boken, talade och

sade:

»Det är sorgligt, att sådant skal behöva hända i klassen!

Att ett barn som du (jag var 13 år) ska ka tillåtelse att läsa

sådana böcker. Jag beklagar det hem, där ingen bättre

lektyr står till buds och hoppas det är sista gången jag blir

erbjuden en sådan bok till högläsning!»

Hon räckte mig boken som om hon befriat sig från ett

skadligt djur, och höljd av skam lomade jag tillbaka till

min pulpet, följd av tjugu par stirrande, nyfikna, många av

dem skadeglada, ögon. Där satt jag, sjudande av vrede

över den oförrätt, som drabbat mitt hem och mina föräldrar

och med dem mig själv, och försökte svälja tårarna. Säkert

är, att flera av klasskamraterna efter den betan i mig sågo

en sannskyldig paria. Vad hade jag för ett hem? Vad hände

inom dess fyra väggar, där de oskyldiga barnen tillätos läsa

oanständiga böcker? (Ingen enda av dem hade naturligtvis

en aning om »Rosen och Ringen».)

Det är verkligen mycket lyckligt, att lärarinnetypen så

kapitalt förändrats under de senaste tjugofem-trettio åren.

När jag tänker på hur mina söner, som gått i Whitlocks

skola, blevo behandlade och förstådda av de allra flesta av

sina lärarinnor -- unga, livaktiga, fulla av både allvar och

humor -- verkar det som sekler mellan nu och då. Jag

minns, hur min yngste son under sitt första läsår i första

förberedande i Whitlock -- han var 6 år - en dag

utbrast: »Ja ser du, våra lärarinnor, de är helt enkelt

helgonabarn!» Och den stämningen fortfor i stort sett under

hela skoltiden.

I skolan i Uppsala vankades ideligen enskilda och

allmänna »varningar» -- ofta visste man knappt för vad, men

de skrämde och tröttade en. Och känslan av den absoluta

bristen på förståelse för ens brister gjorde att man upphörde

att visa sig enkel och naturlig. Inte ett ögonblick tvivlar

jag på de goda avsikterna hos de ledande och undervisande,

men att metoden var absolut galen och inte bidrog till några

särdeles lysande resultat, står jag fast vid.

Men trots att man tog skolgången med blandade känslor,

voro åren uppe i Övre Slottsgatan 2 huvudsakligen fyllda av

sol och glädje.

Farbror Claes Annerstedt, skallig, mager, försedd med

röda polisonger och glasögon, var visserligen en äldre ungkarl,

ibland knarrig och butter, men i botten godhjärtad och

välmenande, strängt upptagen av sitt biblioteks- och

författararbete. För vår obändiga livslust stod han ofta som »busen».

Men när jag nu tänker på det vansinniga leverne vi förde i

matsalen strax utanför hans arbetsrum, förstår jag inte, att

han inte blev spritt galen. En gång brast det i alla fall.

Han kom rusande ut som skjuten ur en kanon och bara slog

i hopen. Vi störtade som ett skott upp i övre våningen,

där ingen var hemma just då. Han efter -- i nattrock och

tofflor. Jag kröp ner på golvet bakom Gösta Tamm, men

farbror Claes hade visst föresatt sig, att ge just mig en

ordentlig uppsträckning. Han ansträngde sig att nå mig med

en reell örfil. Då hörde jag Gösta Tamm helt ridderligt

utbrista:

»Farbror Claes! Man slår inte en kvinna!»

Aldrig hade jag drömt om, att få höra så stolta och

förnämliga ord från en skolpojkes läppar. Från den stunden

betraktade jag honom som en fullständig Lohengrin. Farbror

Claes blev faktiskt en smula slokörad och traskade iväg ner

igen, medan vi, något skamfilade, började någon stillsammare

lek i en annan del av huset.

Det hade ju onekligen sina sidor för oss, ungdomar, att

alltid censureras av en så lärd och sträng vetenskapsman som

Claes Annerstedt. Det svåraste var, att han inte hade någon

särskild förståelse för humor. Och om någon vågade antasta

hans hjärtebarn -- historien -- med något ungdomligt eller

förmätet skämt, kunde man vara säker på, att farbror Claes

drog blankt som en sann karolin.

En dag vid middagsbordet, då pojkarne voro mer än

vanligt skojfriska, föll talet på Karl XII. Min bror Knut

upplät då sin röst och yttrade följande hädiska replik:

»Jaså, han som stupade i slaget vid Lützen»!

Farbror Claes" nyss så vänliga ansikte förvandlades i en

sekund. Han förstod inte skämtet utan kände sig endast

sårad i sin allra ömmaste punkt. Med en ursinnig blick

bakom glasögonen och en befallande gest mot dörren,

ropade han:

»Ut! -- Bort från bordet! En pojke, som inte kan sin

historia bättre, är inte värd att sitta ner och äta tillsammans

med oss andra! Ut!»

Min far var inte närvarande, och vi sutto alla gravtysta

men hade svårt att hålla oss allvarliga, medan Knut mycket

lugnt reste sig och traskade ut ur salen, varefter middagen

avslutades under allmän förstämning.

Sedan kom naturligtvis en förklaring och en försoning.

Men efter den betan aktade man sig väl att tala skämtsamt

om de odödliga hjältekonungarne.

Resa till Norge.

Sommaren 1879 följde jag min mor till Norge. Luften

ansågs bra för klena lungor, och min mor behövde också

litet frihet från sitt stora hushåll. Bröderna gästade olika

kamrater på landet, och min far var kvar i Uppsala, vilket

han nästan alltid trivdes bäst med.

Vi stannade i Skövde, där vi gästade major Geijer, tant

Agnes Hamiltons bror och hans vänliga fru, och med dem

foro vi till Kinnekulle, där vi några dagar voro bjudna till

det vackra gamla Blomberg, som då ägdes av greve Hugo

Hamilton -- bror till landshövdingen i Uppsala -- och hans

grevinna, född Nordenfelt.

Blomberg var den gången typen för en gammal hemtrevlig

svensk herregård, med sina klängrosklädda gästrumsflyglar

och låga, ljusmöblerade rum på nedre botten. En trappa

upp var en stor salong, som gick genom hela husets bredd.

Jag minns en härlig åktur med vidare promenad över Röjerna

med sin underbara vegetation, upp till Högkullen, där man

hade en storartad utsikt över Vänern. Men ett särskilt starkt

intryck har jag av grevinnan Sophie Hamilton; -- liten och

ljus, med leende mun och stora, ljusblå ögon, elegant och

rörlig, full av ett slags sirlig humor. Hon verkade som en

levande avbild av någon av de rokokodamer, vilkas porträtt

prydde väggarna i salongen där nere. Av någon anledning

fattade hon tycke för mig. Hon påstod, att vi liknade

varandra så mycket, att jag bestämt var släkt med henne, och

i ett av de roliga, långa brev hon skrev till mig under ett

par av de följande åren, häntyder hon på denna släktskap

och säger: »Saken är på långt när icke avgjord» och tecknar

sig ibland som: »din ½ mor».

Brevskrivningen förr i världen är ett kapitel för sig; en

förmåga, som liksom så gott som alldeles försvunnit ur mänskligheten.

Vilka »tanter» ge sig numera tid att skriva långa,

utförliga brev till en tioårig flickunge, med beskrivning på

allt som försiggår och alla dagens händelser. Också från

Anna Geete har jag många brev t. o. m. på vers, liksom

från tant Agnes Hamilton och Hugo Hamilton, som gav sig

tid att dikta rimbrev till mig, där han satt ting ute hos en

häradshövding på landet. Även min far skrev ofta på vers

till mig; vänliga, älskvärda utgjutelser som redogjorde för

livets realiteter i rim och meter. Men allt mera har

brevskrivningskravet och konsten att skriva goda brev tynat bort.

Jag påminner mig en liten melankolisk italiensk folkdikt, där

en ung flicka klagar över, att hennes älskare inte skriver till

henne, och visan slutar med den realistiska anmärkningen:

»Un francobollo! -- Quanto ti costa?» -- »Ett frimärke? --

Vad betyder det för dig?» Men det är inte där det klickar.

Intimiteten i ett vänskapsförhållande, där parterna förr i

världen voro hänvisade till brevskrivning, har liksom fått en

ohjälplig bräcka, sedan telefonen kom och alla meddelanden

och känslor kunna ropas ut »på tråden» ja -- till och med

utan tråd.

Från Kinnekulle reste vi till Göteborg, varifrån vi på

ångbåt fortsatte till Kristiania, som det på den tiden kallades.

Sjöresor ha alltid varit min förtjusning. Att »stäva» ut mot

något okänt över ett glittrande hav hör, i mitt tycke, till

något av det mest tjusande bland äventyr. Och intet ljud

äger mera mystisk lockelse för mig än det dova tutandet av

en stor ångare, när den i mörkret, med tända lanternor, går

obekanta öden till mötes.

När jag många, många år senare än min första Norge-resa,

gick uppför landgången på en Hamburg--Amerika-ångare,

som lade ut från Kuxhafen, för att resa över till

New York, var jag alldeles ensam; ingen att vifta farväl till

på kajen eller att säga några ord till avsked. Men jag kände

mig endast förväntansfull och glad, och då båtens bassignaler

började ljuda, erfor jag en hemlig rysning av fröjd över

det äventyr jag fick vara med om. Mina förhoppningar

svekos inte häller. -- Den lilla anspråkslösa första turen till

Norge var en späd början, men det var en härlig färd. Jag

minns, att min mor satt länge uppe på däck i den ljumma

sommarnatten och samtalade med en vacker ung fransk dam.

Hon hette Geneviève. Jag kan ännu tydligt se hennes eleganta

profil mot den bleka sommarnattshimlen; det var första

gången jag hörde franska talas av en infödd, och första

gången jag såg en dam bära ett flor, som endast räckte till

nästippen.

När vi kommo fram till Modum, ösregnade det, och det

blev sedan nästan vår dagliga musik under de veckor vi

vistades där. De tunga granarna droppade av fukt, och

de små trävillorna voro skäligen enkla -- och fuktiga också de.

Något slags »skötsel» blev det egentligen inte tal om.

Vi åto på hotellet, och mamma blev genast omsvärmad av

en massa människor, som ville bli bekanta med henne.

Jag ser henne för mig i en stor »picture hat», prydd med

ängsblommor, och klädd i en lätt, ljusblå sommarklädning,

sittande som en mycket suverän, ganska kylig mittpunkt i

en krets av beundrande, mer eller mindre attraktiva herrar.

Att de alla voro mycket betagna i henne föll av sig självt,

men att hon själv var absolut likgiltig för dem, kunde man

se på långt håll. Bland dessa beundrare fanns den danske

författaren Bergsoe, mycket ful, med blå glasögon och

hängande mustascher. Honom tyckte jag inte om. Han höll

på att skrämma livet ur mig en dag, då de alla varit på en

lång utfärd, och jag varit ensam hemma. Jag fick se honom

komma i promenaden och frågade genast efter mamma,

varpå han helt lugnt svarade: »Din Mo"r? Hun faldt i Hönefossen!»

Jag måtte ha varit nervös av lång väntan, ty jag började

gråta alldeles vilt, något som inte alls var min vana, och

sedan den dagen hade jag inga sympatier för mannen. Mamma

brukade själv på skämt säga, att »Fossen» drog! Fallet i

närheten av Modum var stort och dånande, och man hörde

talas om en mängd olyckor som hänt där, så att jag kände

ofta under tiden i Modum en plågsam ängslan, att något

hemskt skulle hända. Men det var lyckligtvis bara barnsliga

inbillningar.

På ett sådant där s. k. »badställe» får man en massa

vänner, även om man bara är en tioårs flickunge. Slutligen

kände man så gott som de flesta. Och när det så en dag

skulle spelas teater och arrangeras tablåer, blev jag ombedd

att vara med och uppträdde i norsk nationaldräkt i ett par

tablåer, föreställande tavlor av Tideman, tror jag. Allt

detta var ju mycket roligt, men man kom alltför sent i säng,

sedan man, varm och trött, plaskat sig hem genom regnvädret.

En familj minns jag särskilt, därför att flickorna voro

skönheter, varenda en. De hette Dahl. Den äldsta, som

var mycket sjuk, låg mest på en schäslong på verandan. Men

de andra verkade friska och glada, dansade och roade sig

och voro helt enkelt praktfulla att se på. På senare tid har

jag fått åtskilliga norska vänner, och min sympati för de

norska damerna har bara ökats med varje nytt besök. De

ha något så fullkomligt naturligt, spänstigt och personligt över

sitt väsen, och så äro de ofta så vackra, av en skönhet, som,

också den, är personlig och tilldragande. Även deras sjungande,

käcka, nästan litet förmätna språk, fritt från varje spår

av sentimentalitet, tilltalar mig. Jag känner mig hemmastadd

i deras sällskap och blir glad i samvaro med dem. Kanske

för att de nog innerst äro mera livsbejakande och »frejdiga»

till sin natur än vi svenskor. Jag har faktiskt aldrig träffat

en norska, som »gnällt» över livets motigheter.

Min far, som den tiden inte alldeles gillade Norge, skrev

ofta till mig under Modumvistelsen och uppmanade mig att

hävda min svenskhet, inte glömma att jag var svensk, inte

låta någon »trampa mig på tårna.» Det var överflödiga

förmaningar. Jag har inte ett enda tråkigt minne från denna

första sommar i Norge -- annat än att jag kom hem lika

klen som då jag reste.

I Kristiania möttes vi av min far, och där stannade vi

ett par dagar, sågo på staden och gjorde utfärder i omgivningarna.

Bäst minns jag ett stort, vackert hus i en trädgård

Professor Carl Rupert Nyblom

vid Drammens Vej. Det beboddes av professor Gustaf Storm,

historiker och vän till min far. Dit ut voro vi bjudna en

eftermiddag. Från det vi kommo bjöds hela tiden uteslutande

på champagne -- d. v. s. jag fick naturligtvis ingenting.

Då tiden för supé nalkades (vi hade ätit en tidig middag

och började bli glupskt hungriga) reste sig min far för

att taga avsked. Men värden protesterade: »Dere skal da

ha noget at spise först»! Och så öppnades dörrarna till

matsalen, och där stod bordet dukat, »dignande av underbara

rätter», som det står i sagan.

Det blev en sannskyldig festafton.

Ett gedignare och intressantare minne av professor Storm

äger jag i den utomordentliga bok om Maria Stuart, som

han skrivit, grundad på några då nyupptäckta dokument, och

där han rentvår den olyckliga drottningen från många av de

mörkaste beskyllningar, som i tidernas lopp stabiliserats som

historiska fakta.

Uppväxtåren.

Från morgon till kväll arbetades för full maskin uppe i

Geijersgården. Men det låg ingen tyngd över arbetet. Jag

måste bekänna, att allt eller det allra mesta rörde sig inom

de estetiska områdena. Min mor var personligen mycket god

emot fattiga, men direkt socialt och filantropiskt arbete låg

inte för henne och var inte heller den tiden så vanligt som

nu. Min far som professor i litteratur och konsthistoria,

min mor som lovande författarinna och båda som goda

musikaliska begåvningar, leddes därför osökt in på de glada

konsternas vägar.

Atmosfären i hemmet bars av en starkt konstnärlig fläkt.

Men man skall därför inte föreställa sig, att där härskade

permanent solsken. Inkomsterna voro små, det dagliga livet

för den månghövdade familjen slukade summor, även om allt

gick i enkelhetens tecken. Svårigheterna voro ibland ganska

betungande, vilket också nötte på nerverna. Därtill kom, att

mina föräldrar, båda begåvade, våldsamt livliga och dominerande,

i många fall hade mycket olika åsikter och livsåskådning.

Det gemensamma livet kunde omöjligt förrinna utan

en hel del sammandrabbningar, explosioner, ja till och med

en och annan jordbävning.

Ett par så utpräglade och passionerade personligheter,

med så impulsivt temperament måste »råka ihop». Närmast

skulle jag vilja beteckna vårt hemliv som dramatiskt -- ibland

t. o. m. nästan väl mycket så till att verka förmånligt på ett

uppväxande släktes nerver. Men -- där det finns djupa

skuggor, finns det också starkt ljus. Och säkert är, att de

många solljusa och harmoniska stunder -- och tider -- vi

upplevde i hemmet, voro fyllda av en stor andlig rikedom.

Kanske äro konstnärligt anlagda personligheter mindre än

andra människor begåvade med den själv- och samhällsbevarande

egenskap, som kallas självkontroll. Där det finns

litet för mycket på ett håll, uppstår ju vanligen brist på ett

annat. Och, som Emerson så sant säger: »Everything in

life you must pay for». Säkert är, att denna egenskap,

som är en så storartad hjälp för samlivet, var ett absolut

okänt medel inom vår familj. Ibland frestas jag nästan att

tro, att självkontroll är en modärn produkt, direkt importerad

från England. Människorna av i dag tyckas faktiskt besitta

en ganska god portion av den egenskapen. Eller beror människornas

liksom rädsla för att delge något av sitt innersta

med någorlunda livliga uttryck -- vare sig det gäller klander

eller uppmuntran -- särskilt det senare -- helt enkelt på

frånvaron av intensiva och spontana känslor?

Faktum är, att vi voro alla mycket både intensiva och

spontana -- två farliga egenskaper i ett litet, och i många

avseenden bornerat, samhälle. Kommer därtill en okuvlig

fallenhet för humor. Ja, då står man sig bra!

De stunder, som för mitt minne stå allra ljusast under

mina uppväxtår voro, då det gjordes musik. Då glömde en

var sig själv och gick upp i den stora helheten, lycklig att

få medverka -- eller lyssna. Min äldste bror, Carl Göran,

började spela violin vid elva år, och den gamle professor

Jacob A. Josephson, Uppsalas director musices, ansåg, att

hans anlag voro i högsta grad sällsynta. Han ivrade på, att

Carl Göran genast skulle sluta skolan och skickas ut till

någon verkligt överlägsen lärare. Men det förslaget var helt

enkelt omöjligt att realisera. Han fick nöja sig med, att

spela för en rätt god lärare i skolan, Carstensen, och hemma

spelade mamma och han en massa härlig klassisk musik

tillsammans. Redan vid 12 år var han för sin ålder ovanligt

skicklig, och både hans uttryck och ton ägde något innerligt

och stort, som betog alla som hörde honom. Sorgligt nog

dröjde det mycket länge, innan han fick tillfälle att studera

några år hos Isaye i Brüssel; -- så sent hade han kommit

dit, att tiden för att utbilda sig till virtuos var försutten.

Då han sedan kom tillbaka till Sverige, spelade han i

Operakapellet och blev senare musikrecensent. -- Men det var

inte vad han drömde om som halvvuxen uppe i

Geijers-gården.

Föräldrarna hade också lyckats samla en hel del

musikälskande vänner för att om söndagarna sjunga körverk till

pianoackompagnemang. Det var goda förmågor, som bidrogo.

Fru Olena Rabenius, gift med professor Rabenius, hade en

mjuk, mörk alt, som gjorde sig präktigt, och -- främst av

alla -- fru Dina Edling, vars varma sammetsröst jag ännu kan

höra, då hon sjöng sopranen i Södermans Katolska Messa.

Det var verkliga högtidsstunder. Och vi barn fingo

naturligtvis höra på så mycket vi ville. Ja, det hände, att man

fick tillåtelse att vara med i sopranstämman i någon kör, där

ens »voix blanche» varken bidrog till -- eller störde

helhetsintrycket. Men man kände sig stolt och glad att få

»leka med» på ett hörn. Pianoackompagnemanget och

ledningen sköttes som regel av doktor Robert Schultz,

regementsläkare vid Upplands regemente, men uppfylld av en

okuvlig kärlek till musiken; skicklig, förstående och älskvärd,

och inte fullt lycklig förrän han kände tangenterna under

fingrarna och fick fördjupa sig i någon god komposition. --

De fyra äldsta bröderna gingo nu alla i Elementarskolan

eller den s. k. »Storskolan». Där åtnjöto de samma

undervisning och antagligen lika mycket stryk som sina

kamrater. Jag vet inte vilketdera, som utgjorde broderparten.

På den tiden togo lärarne föga notis om den s. k. »individen».

Det var en karg skolgång. En och annan av lärarne verkade

på beskrivning som om han utfört sitt kall, till bredden fylld

av en förutfattad antipati mot skolpojken-delikventen och

med handen hårt kring käppen, färdig att slå till.

Naturligtvis inte allesamman. Men de exempel som konstaterades

voro mer än tillräckliga. Min äldste bror, Carl Göran, som

i botten var en vek och ömhjärtad natur, led oerhört under

denna regim. Likaså min bror Knut. Sven, som var

kyligare och av annat virke, tog saken lugnare, men Lennart

hade stundtals riktiga raseriutbrott, när han talade om vissa

av lärarnes tillvägagångssätt. Man kan i alla fall tryggt säga,

att det inte var utvecklande eller förädlande för karaktären.

»Stryk är nyttigt», hette det då för tiden, och efter den

maximen handlade man. Ja, här är inte tillfället att ingå på

några djupare funderingar i ämnet, men det är min fasta

övertygelse, att »stryk» är ett medel, som endast bör

tillgripas i yttersta nödfall mot förhärdade och råa naturer.

Ingen kan få mig att tro, att en skolpojke, som blivit

mörbultad och pryglad gul och blå, och som står darrande av

gråt, förskräckelse och sveda, kan vara i stånd att konjugera

latinska verb bättre efter den proceduren än före den.

En höst inträffade ett långt avbrott i skolgången. Vi

fingo mässlingen och lågo sjuka alla sex på en gång. Men

när den värsta plågsamma stämningen var över, tillbragte

vi en sagolikt trevlig tid i den stora, rymliga övre våningen.

Pappa satt den hösten i en kommitté i Operan i Stockholm.

Det gällde avgörandet om ett nytt operahus eller inte. Han

kom bara på besök hem till oss då och då och stördes inte

av det något lägerartade tillståndet i hemmet. Vi fingo inte

läsa för att inte fördärva våra ögon, men längre fram sydde

vi litet julklappar. Den styvaste i att brodera var min bror

Sven, som excellerade i stora korsstyngsbroderier och andra

arbetsamma presenter. Han skrev också vers, kvicka men

ganska satiriska. Hans musa var inte av det sentimentala

slaget. Mamma och den trogna »gamla Anna» vakade över

oss och skötte oss som om vi varit en hop fågelungar, och

det var nästan vemodigt, att återvända till den snöruskiga

verkligheten och skolarbetet efter en sådan drömlik

latmansperiod.

Samma vinter kom en -- jag vore frestad att säga --

tillökning i familjen, som bragte - om möjligt - ännu mera

liv i sinnena. Det var tre flickor Petre; Lina, Elinor och

Helène. Deras far, Hjalmar Petre, hade ägt ett stort gods,

Hammarby Bruk, i Gästrikland, och blivit tvungen att lämna

det. Strax efter det att de flyttat till Uppsala, dog deras

mor, född Berg, dotter till hovsångaren, och en god vän till

mamma hade bett henne taga sig litet an flickorna, ty de

voro ensamma och obekanta i staden. Mamma tog emot

dem med all den entusiasm hon kände för de tilldragande

och temperamentsfulla ungdomarna. De voro alla tre söta,

älskvärda och naturliga. Men de båda äldsta, Lina och Non,

voro helt enkelt något av det vackraste man kunde se. Och

nu blev vänskapen så livlig, att de kommo till oss så gott

som var dag. Visserligen voro vi redan tolv personer kring

det stora matsalsbordet. Men för mamma fanns inga

svårigheter. Där fanns alltid plats och mat, om än aldrig så enkel,

för ännu ett par, tre friska ungdomar. Pjäser och tablåer

blevo vår vildaste hobby. Jämt klädde vi ut oss och

»uppförde» någonting, ibland till och med uppe i pappas stora

arbetsrum. Det var avdelat med ett grönt draperi strax

nedanom hans skrivbord och var som enkom gjort för

teaterföreställningar. Pappa var själv mycket svag för de söta

flickorna och hade svårt att motstå dem, då de spontant

kastade sig om halsen på honom, som om de känt »farbror

Calle» i alla sina levnadsdagar. Vi hade oerhört roligt

tillsammans, ty de voro lika anspråkslösa och hjärtliga som de

voro vackra, och hela familjen beundrade dem i kapp.

De två åren umgänget varade mellan oss, voro fyllda av

många ungdomliga glädjestunder och roliga lovdagar. När

slutligen familjen Petre flyttade bort från Uppsala för att bo-

sätta sig på en egendom på landet, uppstod ett mycket

kännbart tomrum. Många år senare blev jag bjuden som tärna

på Linas bröllop i Gävle, men sedan reste jag till Paris, gifte

mig, flyttade till Stockholm, bodde många år i Italien; Elinor

gifte sig i Amerika, och så kom det sig, att livet skilde oss

som det gör med de flesta av ungdomstidens vänner och

kamrater.

Konstnärsbesök.

Strax efter julen 1880 var en ung -- då alldeles okänd --

konstnär gäst i vårt hem några dagar.

Det var Anders Leonard Zorn. Han var på den tiden

tjugo år. Min far hade genast uppmärksammat hans talang

på elevernas utställning i Konstakademien i Stockholm. Där

hade Zorn utställt den lilla laveringen »I sorg», som kanske

kan räknas som början till hans berömmelse. Min far hade

blivit så betagen i den, att han genast vänt sig till den unge

konstnären med förfrågan, om han skulle ha lust, att komma

till Uppsala några dagar och måla ett porträtt i akvarell av

min yngste bror, Holger, som då var en vacker, mörkögd

liten pojke på fem år. På min fars förfrågan om hans pris

erbjöd han sig att göra det för hundra kronor.

Jag kan inte neka, att det visar både käckhet och intuition

hos min far, fattig som han var, att nödvändigt vilja offra

denna -- för honom antagligen ganska stora -- summa för

att få äga ett konstverk, som han kände var verkligt

värdefullt. Att han inte bedrog sig, har tiden visat.

Det var ett ovanligt svart och dystert väder den veckan

mellan jul och nyår, och så vitt jag minns lekte Holger mest

på golvet, då han skulle föreställa att sitta modell. Men det

tycktes inte bekymra Zorn det allra minsta. Då och då

böjde han sig ned och tog en hastig titt på pojken, och

åstadkom på några få dagar ett alldeles ypperligt porträtt -

även som likhet. -- Kanske ett av de bästa han målade vid

denna tidiga period av sitt konstnärsskap.

Zorn var vid den tiden en tunn, nästan gänglig pojke,

ganska fåordig, litet kort om huvudet, och med håret

nedkammat i en lugg i pannan. Stundtals satte han på sig en

pincené med blå glas. -- Helt nyligen har Emma Zorn

berättat mig, varför han bar den där pincenén. Inte alls på

grund av klena ögon. Nej, han var så obeskrivligt blyg och

generad för människor, att han då och då satte den på sig

som ett slags skydd mot yttervärlden. Man har svårt att

föreställa sig den mäktige Anders Zorn anfäktad av blyghet,

då man kände honom längre fram i livet.

Om kvällarna samlades vi uppe i salongen, och då

tecknade han; mest huvuden, där den vackra flickan i sorgslöjan,

i olika varianter, föresvävade honom som modell. En enda

av de förtjusande teckningar han kastade omkring sig utan

att fråga efter dem, tillvaratogs av min bror Carl Göran

och hängde många år i hans rum. Det gjordes också musik

om kvällarna nere i stora salen, och Zorn lyssnade

uppmärksamt, liksom han med intresse såg på allt i konstväg, som

föräldrarne visade honom. På det hela taget verkade han

anspråkslös och snäll och egentligen road av allt, fast han

själv var mycket tystlåten. Som elvaårig flicka fick jag

naturligtvis bara lyssna till de äldres samtal. Föga anade jag,

att Anders Zorn och jag i tidernas lopp skulle bli så verkligt

goda vänner och uppleva så många intressanta och enastående

stunder tillsammans. --

Sommaren förut kommo mina morföräldrar på besök till

Uppsala, varför vi stannade i staden. Det var en ovanligt

varm sommar, och jag minns, att vi mest vistades i

trädgården, nere under de höga lindarne intill planket, som gränsar

mot Carolinaparken. Där visste man, att man inte störde

farbror Claes i hans arbete. Men på det hela taget tror jag

inte det var något vidare lyckat besök. Morfar hade aldrig

varit i Sverige förr; han hade nöjt sig med att avsky det på

avstånd. Och jag är rädd för att hans Sverige-antipati ökades

under den sommaren i stället för tvärt om. Jag ser honom

promenera i Carolinaparken, bister i hågen, med huvudet litet

på sned och svängande sin käpp med utseendet av en man,

som har förtvivlat ledsamt. Mormor läste, promenerade, satt

i trädgården och sydde, lugn och behärskad som alltid. Men

jag minns, att jag fick mycket bannor av henne en dag, då

hon upptäckte ett par strumpor jag stickat i skolan -- den

ena hade jag avslutat hemma -- och på vilka jag, lätt och

lekande, stickat den ena foten betydligt mycket mindre än den

andra. Hon gav sig inte, förrän hon fick »trævle» upp garnet

och sticka om foten så att båda blevo lika stora -- till stor

skam för mig. På det hela voro nog de båda gamla inte riktigt

sig själva i den främmande ramen. Och, liksom fallet är med

de flesta människor, klädde det dem bäst att ses i sin egen

omgivning.

Sedan de lämnat Uppsala, reste min mor och jag på några

veckor till Limnells på deras härliga landställe, Lyran, utanför

Stockholm, på vägen till Drottningholm. Till Lyran vill jag

gärna återkomma senare.

Och så kom hösten. Lönnarna i Geijers gamla trädgård

började skifta i glödande färger, och frukten var länge sedan

nedplockad och tillvaratagen. Men det var ingen munter

vinter som väntade mig. Vår husläkare, som måtte haft

underliga åsikter, gav mig den abnorma ordinationen för mina

lungor att jag hela vintern, från 15 september till 15 maj,

skulle sitta instängd i rummen. När den verkliga vintern kom,

fick jag t. o. m. bara, med en sjal om munnen, spring ner i

matsalen till middagen. Jag nämner denna »kur» som en

jämförelse med den, som numera brukas, då den första och

sista lösen heter: »Frisk luft!» Att detta interneringssystem

var helt enkelt vanvettigt faller av sig självt. Däremot gjorde

det ingenting, att jag vistades i samma rum, där husan gick

och sopade så att dammet yrde. Men att närma sig en s. k.

»lättruta» var förbjudet.

Två vintrar å rad måste jag underkasta mig detta

plågsamma fängelseliv. Med näsan tryckt mot rutan fick man

sitta och se på alla de lyckliga pojkar och flickor, som åkte

kälke och skidor i Slottsbacken utanför. De vinkade till en,

rödkindade och glada, och man kände sig faktiskt som en

ynklig liten fågelunge i en bur. Det oerhört enformiga liv

man förde måste ju utfyllas av något, och följden blev, att

man var allt för flitig. Jag lärde mig göra konstgjorda

blommor och knyppla. Men tyvärr kom längre fram en tid, då

jag blev förbjuden också det.

Till kamrat i min privatläsning fick jag en ungefär jämnårig

flicka, Ebba von Bahr, dotter till revisionssekreterare Carl

von Bahr och hans fru, född Boström (från Östanå). Vi

trivdes utmärkt tillsammans och allt det bästa i lärareväg

slösades på oss. Särskilt språk lärde vi oss bra. För

fransk konversation hade vi en infödd fransyska, M^lle Godard.

En ståtlig, vacker och gråhårig dam med ett fulländat uttal

och sätt. Under de sista åren i skolan, dit jag sedan kom

tillbaka, fortsatte jag att ha konversationstimmar för henne.

Men de rönte just ingen framgång i skolan. Vår

distinguerade lärarinna använde hela sin övertalande vältalighet till

att öppna munnen på de blyga uppsalaflickorna. Men utan

skryt var det bara två av eleverna: Betty Wærn (Bugge) och

undertecknad, som kommo den stackars damen till hjälp.

Men när väl våra tungors band lossats, stodo vi inte längre

att hejda. Ty om det var något vi två kunde, så var det

att prata. Vår djärvhet, vår talförhet och vårt dödsförakt

voro hejdlösa -- och räddade många gånger den tryckta

stämningen.

Docenten Hugo v. Feilitzen lärde oss fransk grammatika

under privatläsningen hemma. En kunnigare och hjärtans

godare man får man leta efter. Men han var överdrivet

elegant, nervöst artig, nästan till sirlighet, och hans lilla magra

person med de långa taniga polisongerna och en mycket stor

näsa, fick oss ibland att skratta, fastän vi höllo hjärtligt av

honom. Till och med franska grammatikan gjorde han så

levande och intressant för oss och undervisade den så

konsekvent och ingående, att jag ännu i dag är honom uppriktigt

tacksam för vad jag minns därav. Senare flyttade han till

Stockholm, där han tyvärr dog efter en lång tid av lidanden.

Längre fram läste jag ett år för kandidat Otto v.

Zweigbergk, sedermera redaktör för Dagens Nyheter, den gången

en ungefär tjugoårig yngling, späd och blond, mycket kunnig,

men oerhört blyg -- utom då det gällde att sätta underbetyg

för mina tyska skrivningar; -- någon gång också för mina

historiska uppsatser, där min fantasi då och då skenade iväg

med mig på ett något otillbörligt sätt. Ibland, när jag diktat

dit något riktigt extra klämmigt för att stärka situationen,

fick jag ett hotande: »Källan?» eller »Historiskt?» ritat med

rött bläck i marginalen, och då återstod ju ingenting annat

än att bekänna kort. Men också med honom kommo vi

utmärkt bra överens.

En oväntad ljusning i de två vintrarnas fångenskap var,

att jag fick tillåtelse, att »resa» ner till von Bahrs, i

Trädgårdsgatan 16, strax på nyåret och stanna där fjorton dagar

som gäst. En täckt släde avhämtade offret -- och så kom

man då, för en kort tid, till en ny miljö, bland en hel del

ungdom och andra julgäster i ett stort, gästfritt hem.

Revisionssekreterare Carl v. Bahr var husets herre i alla

bemärkelser; ofta mulen och tillknäppt och mycket despotisk i det

dagliga livet i hemmet. Lika butter som han var, lika god,

vänlig och hjärtlig var tant Elisabeth. Där funnos sex barn,

två pojkar, varav den äldsta, Johan, sedermera borgmästare i

Uppsala, redan var student och läste på en juridisk examen.

Hela familjen darrade av respekt för den stränge husfadern.

Men på mig verkade hans mörka lynne och mullrande

tillrättavisningar mera osympatiska än skrämmande. Man höll

sig till den rara tant Ebba och avvaktade lugnt, att det skulle

klarna igen.

Lovet gick med en massa bjudningar, danser och lekar.

Dansa och leka fick jag inte, men jag fick klä" ut mig, och

det betydde mera än alla andra nöjen. Och där gjordes

tablåer och uppfördes sagopjäser i det oändliga. Ett par söta

små gossar, som några gånger kommo på besök, fäste jag

mig särskilt vid. I synnerhet den ena av dem fattade något

tycke för mig, och en gång, då vi voro ensamma, slog han

armen om min hals och frågade: »Vill du inte bli min lilla

syster?» En mycket rörande framställd önskan. Men då

förslaget tyvärr var litet för sent väckt, lät jag det falla. -- Jag

återsåg honom betydligt många år senare ute i Washington

som svensk minister. Det var Wollmar Boström.

Nere i von Bahrska familjen gjorde jag också bekantskap

med professor Knut Kjellbergs blivande fru, Helga von Bahr

och hennes syster, Maria. De voro ungefär jämnåriga med

mig, men ganska små. De kommo in en kväll i salongen,

hand i hand, nego djupt och hälsade artigt och leende på

alla. Den ena var klädd i rosa, den andra i ljusblått; små

eleganta, utstående klädningar av idel volanger med korta

ärmar. Därtill buro de halsband och hade kortklippt hår i

lockar. På mig, som alltid var ytterst enkelt utstyrd, men

som beundrade allt vackert och elegant, gjorde de ett

bländande intryck.

Där lästes också högt om kvällarna i vardagslag. Men

det var inte samma stämning över de stunderna som i vårt

hem. Man samlades i det stora vardagsrummet med sina

tunga mahognymöbler, med storrutigt blått och vitt överdrag

på soffor och stolar, och en del förstorade porträtt över soffan.

Tant Elisabeth satt i soffan med spetsmössa på håret, som

var uppsatt i chinjong. Alla arbetade. Farbror Carl

föreläste själv. Det var tung, hårdtuggad lektyr, som han

föredrog med djupt mullrande och salvelsefull röst. Det var inte

utan, att det kändes som en lättnad, när det anmäldes att

supén var serverad, även om den ofta avnjöts under absolut

tystnad, endast avbruten av en och annan skygg viskning.

För det mesta var där dock besök, och det bröt isen

något, och tillställningarna avlöste varandra under de glada

ferieveckorna, så att ungdomens munterhet lät sig inte avsevärt

dämpas.

Men så en vacker dag satt man åter i den gamla täcksläden

och stannade framför den gula porten till gården i

Övre Slottsgatan, och livet återtog sin enahanda gång. Sommaren

tillbragtes i Danmark, och så kom åter vintern med

samma instängningsregim och privatläsning.

En familjefest.

I mars 1882 fyllde min far femtio år. Han föreföll mig

oerhört gammal.

En gång, då jag var mycket liten, hade min mor

överraskat mig med att jag, inne i min fars arbetsrum, där han

försökte njuta en liten siesta på sin soffa, gick fram och

tillbaka längs soffan, medan jag ur en liten korg tog mossa och

blad, som jag plockat i skogen, och strödde över pappas

byxor i det jag deklamerade: »Re"n hundraårig mossa betäcker

hjältens ben».

Hur gammal skulle jag då inte finna honom nu, när han

faktiskt hunnit till ett halvt sekel?

Den vintern tillbragte prins Carl och prins Oscar vid

Uppsala universitet, åtföljda av landshövding Wennerberg som

guvernör, löjtnant Ernst v. Krusenstjerna och löjtnant

Sundström, i flottan, som adjutanter. De voro ofta gäster hos

föräldrarna i Geijersgården, och det var en starkt traditionell

anda över deras besök i den gamla gården, där ett knappt

halvsekel tidigare Oscar I:s söner gästat Erik Gustaf Geijer i

samma rum.

Den vintern -- 1882 -- voro vi redan uppflyttade på

övre botten, Tammarne hade flyttat helt och hållet; matsalen

var ordnad i ett av de rum, där de hade bott, och den var i

allra minsta taget. Därför brukade ibland desserten serveras

vid en trevlig soffplats inne i pappas skrivrum -- en sed,

som mamma tagit med sig från Danmark. Vi barn fingo

naturligtvis inte vara med vid bjudningarna, men av det glada

sorlet från matsalen hörde vi, att gäster och värdfolk hade

roligt. Och på pappas femtionde födelsedag fingo vi

tillåtelse att komma in i salongen efter middagen. O. D. skulle

nämligen uppvakta med en serenad. -- Ja -- där kommo

de också -- sedan mörkret fallit på. Man hörde dem viska

och röra sig nere på gården, och i den tidiga och kyliga

förvårskvällen ljöd plötsligt en flod av toner upp mot

fönsterna: »Ja, vi elsker dette Landet!» Det var pappas

speciella älsklingssång. Det hjälpte inte att den var norsk. Det

var en praktfull komposition -- både ord och musik, och då

fick politiken maka åt sig. Efter den följde sång på sång.

Man hade Öppnat fönsterna, och vi stodo alla, väl

påpälsade och dödstysta, lyssnande till dem. Därute lyste

stjärnorna på en halvdunkel himmel, blek av aningar och löften.

Och i fönstret stod prins Carl, ung, vacker och -- för min

barnsliga föreställning -- sagolikt lång. Sedan blev det tal,

hurrarop och mera sång. Pappa talade -- bra och levande

som alltid. Allting var som vid studenthyllningarna på

Geijers tid -- i samma historiska hus, i samma omgivningar ...

Det var likt länkarna i en osynlig kedja, som grepo i

varandra och förde vidare fram.

Ända sedan jag var barn ha sådana stunder gjort ett

överväldigande och melankoliskt intryck på mig. -- En

stämning, som inom ett ögonblick måste brytas, en festsång,

som förklingar, en vårkväll, som övergår i frost och

nattmörker ...! Oförmågan att hålla kvar och föreviga det, som

på något sätt, för en snabb minut, förefaller fullkomligt

harmoniskt, lägger sig som en skugga även över det lyckligaste

ögonblick....

Det slags feststunder jag här skildrat ha dock -- trots

sin underklang av melankoli -- ett skimmer av upphöjd

skönhet, som försonar en med dess efemära egenskaper. Men

det finns ett uttryck för festglädje, som, för min känsla,

överträffar allt i melankoli. Det är -- messingsorkester i en offentlig

park. Ännu i dag kan jag inte höra messingsinstrument spela

i en offentlig park, utan att jag hälst vill skynda mig

därifrån med sjumilasteg. Den enda offentliga plats, där jag

verkligen kan njuta av messingsorkester, är friluftskonserterna

på Piazza S. Marco i Venedig. Men -- så är det ju ingen

park -- och hela stämningen är så pärlande av sydländsk

tjusning, att där finns inte plats för melankoli.

Kanske beror denna stämning på barndomsminnen. Det

var många somrar nere vid Islandsbron, då vi inte fingo resa

ut på landet utan nöja oss med att göra promenader ut till

skogsbrynet, »Sandgropen», och någon gång bort till

Kronparken. Men redan det var nästan en utfärd. Om

sommarkvällarna somnade man vid de skrällande tonerna från

Flustrets just inte förstklassiga orkester, (tvärs över Fyrisån), och

sådana somrar kände man sig liksom skamligt bedragen på

den riktiga sommaren i skog och mark -- utesluten från

paradisets ängder -- där man traskade i Flusterpromenaden

eller lekte bland Trädgårdsföreningens snår och bersåer.

Aldrig glömmer jag den dramatiska episod jag upplevde

vid sex, sju års ålder just inne i Trädgårdsföreningens

planteringar. Jag hade en dag kommit in i en hel skog av hallon,

och jag kunde absolut inte låta bli att stjäla några och

stoppa i munnen. I detsamma kom trädgårdsmästaren, och

jag tog ett skutt åt sidan för att försvinna -- som jag trodde

ut på en grön äng. Men det gröna var en tät hinna av

»andmat» på en damm, och med ett vilt skrik sjönk jag ner

och försvann i gyttjan. Det var min lycka, att en ung man,

Ludvig Kallenberg, son till källarmästaren på Flustret, befann

sig i närheten. Hur han fick upp mig, vet jag inte, men

det lyckades! Och så bar han mig hem, gallskrikande, grön

från topp till tå, otäckt skuldbelastad och medveten om, att

jag skulle stånda till ansvar för mina handlingar. Ännu i

dag är jag min unge räddare tack skyldig. Ty -- hur det

är -- jag tycker det är roligare att sitta här och skriva ned

dessa rader, än om jag drunknat i gyttjan under den gröna

»andmaten».

Förändringar.

Några veckor efter den vackra festen på min fars

födelsedag, hände något sorgligt. Min kära studiekamrat, Ebba von

Bahr, dog efter en helt kort sjukdom. Hon lämnade ett

stort tomrum efter sig, och jag sörjde henne mycket. Själv

var jag allt annat än stark, varför samme uppfinningsrike

läkare som stängt in mig, kom på den fina idén, att jag

genast borde resa till Egypten. Det var enda utvägen.

Emellertid blev ett sådant outförbart förslag onödigt.

Doktor Ernst Westerlund, som då tjänstgjorde vid

Upplands regemente, steg in i vårt hem som den räddande

ängeln. Hans oskrymtade och imponerande personlighet

glömmer man aldrig. Han var bred, trygg och fåordig, men

djupt förstående och varmhjärtad, och begåvad med den blick

och den sällsynta klokhet, som gjorde honom till den nästan

avgudade läkare han var. Han tog i tu med mig på allvar,

och resultatet blev storartat.

Sommaren tillbragte vi på Furusund. På den tiden var

det en härlig, lantlig idyll, där man levde kräseligen för en

ringa penning på kycklingar, strömming och ett sagolikt

överflöd av smultron. Föräldrarne hade hyrt ett gammalt hus,

Lugnet, tillsammans med Elisabeth Waldenström, änka efter

vår saknade doktor Johan Waldenström, och hennes små

gossar, Henning och Johan (nu berömda läkare). Där kunde

jag sköta mig efter alla konstens regler, liggande i en

hängmatta i den härliga barrskogen. Det var en varm och

underbar sommar -- av det där slaget, som fanns i den gamla,

goda tiden, med strålande sol i dagar och veckor och en

värme, som stärkte och gjorde gott. Vi rodde ganska

mycket ute på fjärden och hade en del trevliga tillställningar

tillsammans med våra grannar, kapten Littorins från Uppsala

med två döttrar och sonen Christer, och baron Mauritz

Wrangel med sin norska friherrinna, född Rehbinder, och deras

båda barn, Herman och Lily. Där var födelsedags- och

namnsdagskalas, utklädningar och picknicker -- riktigt en

äkta svensk, gammalmodig och förtjusande sommarferie.

Sommarens clou var dock, då två stora monitor-båtar ankrade

strax utanför Furusund -- den ena hette John Ericson -- och

som min far kände kommendanten, blevo vi bjudna ombord.

Min mor och jag hämtades i en av flottans skeppsbåtar och

roddes dit över. Officerarna voro artiga och trevliga, och en

massa läckerheter stodo framdukade på akterdäcket. Det

högtidligaste var dock, att jag blev rodd ensam tillbaka till

Furusund strax innan solnedgången, insvept i en

officerskappa, med fyra bålde sjömän vid årorna och en officer vid

rodret. Jag minns ännu, att han var mycket ung och såg

mycket bra ut. Han var nog mitt första svärmeri -- i alla

händelser ett av de första!

När vi på hösten kommo tillbaka till Uppsala, efter att

jag gjort en resa med min mor till Westerlund i Enköping

och förklarats alldeles frisk, fick jag vara ute så mycket jag

ville oeh längre fram på vintern åka både skridsko och kälke.

»Och jag lät mig det inte sägas två gånger», som det står

i de gamla barnberättelserna.

Det var ett glatt »gäng», som samlades nere på

skridskobanan vid Svartbäcken. Av flickorna tyckte jag, ända från

början, bäst om »Tuttan» Thestrup, dotter till

överstelöjtnanten vid Upplands regemente och hans fru, född friherrinna

Wrangel. Hon var en söt, kvick och varmhjärtad flicka, och

mycket personlig och livlig. Vi två höllo ihop som mycket

goda vänner, och fast vår skämt- och livslust ibland tog sig

uttryck, som missuppfattades av en och annan kälkborgerlig

tant, hade vi ingenting annat för oss än en del oskyldigt

skämt, som vi gott kunde stå för. Oberörda av en tämligen

trångsynt småstadskritik gingo vi i alla fall vår väg fram

och hade kolossalt roligt tillsammans. Till Thestrups kom

jag ganska ofta, både i vardagslag och på större tillställningar.

Det låg en hel del tradition över de låga rummen, där gamla

möbler och småsaker vittnade om god kultur, och där allt

gick mycket stilla och ordnat till. Det var bara ibland, då

Tuttan fyrade av någon av sina kraftrepliker, som hennes

lilla lågmälda, fina mor plötsligt kunde se på henne i

förvåning, som om hon undrat, varifrån hon fått en så ovanligt

livaktig telning. Jag kan också ännu höra den tyste,

stillsamme Herman Wrangels inåtvända skratt, då han, med en

glimt i ögat, njöt av Tuttans spontana yttranden. -- Tuttan

gifte sig och flyttade till Boden, men vi ha i alla år

uppehållit kontakten med varandra per brev, och helt nyligen

personligen återknutit vår vänskap på det mest osökta och

trevliga sätt.

Herman Wrangel var en kär vän i familjen under hela

skoltiden. Sedan skildes våra vägar helt och hållet. Men

för tre år sedan möttes vi oväntat igen -- i en korridor i

ett stort sanatorium, där vi båda besökte anhöriga.

värdigt nog kände han genast igen mig, och det blev ett

glatt återseende. Som jag hade bott så många år utomlands,

att jag just inte följt med utnämningar och liknande, frågade

jag honom: »Nåå -- och vad är du nu för tiden?» Varpå

han svarade -- nästan generad -- och med den stillsamma

anspråkslöshet, som jag så väl kände igen sedan gamla tider:

»Joo, jag ... jag är general!» Vi måste skratta båda två,

Det var ju ett ganska nätt litet språng, sedan jag råkade

honom som volontär vid Svea artilleri!

Återigen gick jag i skolan. Men nu gick det bättre och

var gladare och lättare. Varför? Därför att jag hade lärare.

Säga vad man vill! Det är ett obestridligt faktum, att

kvinnan som lärare oftare är lagd för partiskhet, småsinthet och

misstänksamhet än mannen. Det är sorgligt -- men sant.

Mannen kan vara brysk, torr, alltför vetenskapligt

svårförstådd, men ganska sällan småaktig och orättvis. Bland de

duktiga lärarne var professor Johan Wising, som på den tiden

var docent, en av dem, vilkas undervisning jag höll styvast på,

även om den ibland föreföll något torr. Men jag gjorde mitt

bästa för att göra honom heder -- vilket lyckades betydligt

bättre i franska än i tyska -- de båda ämnen vari han

undervisade. Han lär sedan ha fällt några både vänliga och vackra

yttranden om sin f. d. lärjunge, men han lär också ha varit

ledsen för att jag ritat en karrikatyr av honom -- en

lindrig beskyllning, men som jag härmed ber att få rentvå mig

ifrån. Jag kunde helt enkelt inte rita karrikatyrer -- annars

är det högst antagligt, att jag gjort det. Däremot har jag

en och annan s. k. »nidvisa» på mitt samvete - men inte

om honom. De drabbade en annan lärare, och han

förtjänade dem ganska bra. Han var en s. k. charmant herre,

som kanske ansåg, att hans vackra profil tillät honom att ta

sig en och annan frihet. Mer än en gång måste man skaka

av sig den arm han »kamratlikt» lade om ens hals. Men

han utgjorde ett undantag.

Professor Hugo Hildebrandson, den berömde meteorologen

och kännaren av molnformationer, undervisade oss i astronomi.

I början, då han höll sig till de rent elementära grunderna,

kunde man ju någorlunda följa hans skildringar. Men längre

fram tog vetenskapsmannen överhanden, och han travade vidare

med sjumilasteg in i okända labyrinter av matematiska

beräkningar och antaganden, som lämnade mig, sorgligt förbluffad,

långt på efterkälken. Låt oss hoppas att andra, klyftigare

kamrater -- åtminstone någon -- ansåg sig ha något utbyte

av de senare astronomilektionerna. Kanske var det endast

mitt absolut omatematiska huvud, som vägrade att fatta de

invecklade kombinationerna. Säkert är, att han själv eldades

av ett glödande intresse, som fullständigt glömde

omgivningen, och som steg och steg -- ända upp mot stjärnorna.

Lektor Matts Falk, för vilken vi studerade matematik och

särskilt geometri, tyckte jag också mycket om. Han såg bra

ut, var fin och försynt, och besynnerligt nog fick jag både

intresse för och verkligt begrepp om geometri. Det ämnet

faktiskt roade mig. Lektor Falks förmåga att rita cirklar på

svarta tavlan hade också min odelade beundran. De voro

perfekta. Som jag alltid var intresserad av allt, som hade

med teckning att göra, blandade sig kanske något av

konstnärlig syn i min förtjusning över de elegant uppritade

geometriska figurerna.

Men det gäller ju här i världen att söka taga upp allt,

som kan förhjälpa en till ett gott resultat och införliva det

med ens erfarenheter. Mitt kanske naiva intresse för geometri

fick en stimulans, som förhjälpte mig att ordna mina

begrepp på en hel del inte oviktiga punkter, just genom

det pietetsfulla och klargörande sätt, varpå den stillsamme

och älskvärde lektor Falk utlade sin vetenskap för oss.

Geijersgårdens grannar. Baler under skoltiden.

Det hus, som gränsade intill Geijersgården åt norr och

hade No. 4 målat på sin plankport, var rätt likt »vårt» hus

men hade varken samma stora utsikt eller den härliga

trädgården att förfoga över. På övre botten bodde första åren

en gammal fröken Fries, som jag tror syster till den kände

botanikern, professor Robert Fries. Man såg henne nästan

alltid sitta vid samma fönster, nedlutad över sin sömnad,

svartklädd med slätt, flätat hår.

Nedre botten disponerades av major Atterbom i Väg- och

Vattenbyggnadskåren, son till den store Per Daniel Amadeus

Atterbom. Han var liten och satt, med yvigt, lockigt grått

hår, rödblommigt ansikte och runda, vänliga blå ögon; hans

fru och han hade syskontycke, båda vänliga, fylliga och

ljusögda. Och alla barnen liknade dem, mer eller mindre.

Ebba, den äldsta dottern, var min jämnåriga, en

intelligent och rar flicka, en av de få, med vilka jag under

uppväxtåren kunde tala om mitt stora intresse -- böcker.

Vår första bekantskap gjorde vi, uppkrupna på var sin

sida om planket, som skilde våra respektiva gårdar. Och där

möttes vi sedan ofta och sutto och resonerade, medan

hennes yngre syster, Hedvig, jämnårig med min bror Holger,

låg på magen över planket, gulhårig, rödblommig och tjock,

och lät sig flirtas med av Holger, som vid det laget var en

skön och mörkögd gentleman på sju vårar, ungefär. John

och Axel Atterbom passade i ålder för Knut och Lennart,

och snart var ett mycket flärdfritt dagligt umgänge i gång

oss emellan.

De voro alla vakna och snälla och hade ansatser till

intressen för en hel del -- mest litteratur. Förresten voro de

med på alla slags påhitt, som t. ex. då vi ställde till

begravningar för alla de svalor, som, sorgligt nog, slogo ihjäl sig

på telegraftrådarna, som gingo över gården. Vi hade valt

ut en fridfull plats längst ner på vår gård, mitt emot röda

längan, och med pomp och ståt, blommor och avsjungande

av vackra sånger, jordades de små stackarne.

Under de år major Atterboms voro våra grannar, var det

ett ständigt promenerande fram och tillbaka mellan de båda

familjernas barn, d. v. s. när vi inte hoppade över planket.

Vi voro alltid välkomna dit in på samma villkor som de till

oss, att man fick »hålla till godo». Där var intet knussel på

någondera sidan, men heller ingenting extra arrangerat för

att pynta på vardagsstämningen. Det var en faktiskt

omöjlighet med »stugan full» av så många barn. Det bekymrade

oss inte heller det minsta. Ja, det är otroligt, vad man den

tiden var litet blaserad på denna världens goda! -- Hårda

smörgåsar med mesost och därtill mjölk; kanske varsitt äpple

till dessert, var utmärkt att bjuda på. Var det bakdag, så

att man dessutom fick var sin hemmabakad kringla, var det

extra festligt. I den vägen har världen förvandlats långt över

proportionen på årens antal.

Till min födelsedag brukade jag få bjuda ett par

flickvänner till middag och själv välja matsedeln. Jag minns ännu,

att jag tyckte det var höjden av flotthet, att få servera

lammstek och därpå katrinplommon med grädde åt mina gäster.

Det kan ju hända att katrinplommon den tiden ansågs som

en särskild delikatess?

Lika anspråkslös var man i klädväg. Till min födelsedag

fick jag regelbundet två sommarklädningar av bommullstyg,

och av Elisabeth Waldenström, som var min gudmor, en

sommarhatt med band att klä" den med. Men det fick jag

alltid göra själv. Med tiden blev jag en ganska skicklig

modist och både sydde, av sammet, och klädde mammas

hattar. Ett litet modistgöra, som också föll på min lott,

var att åt mamma »vika» de »krås» som några år

ansågos som det enda saliggörande för en välklädd dam. Man

vek breda, fållade lenongremsor i små, små veck, som

sedan bildade motveck och slutligen, färdiga, kring halsen

och händerna stodo som ett yvigt krås »à la Maria

Stuart». Ja -- sätten och bruken äro legio i denna

komplicerade värld.

Farbror Claes Annerstedt hade visserligen ämnat ge mig

en riktig ordentlig och välförtjänt örfil en dag i mina yngre

flickår. Men vår vänskap led intet men av detta krigiska

intermezzo. Ty i botten var han en hjärtans snäll och

välmenande man. Ibland, när han var vid sitt allra bästa lynne,

lät han en tömma sin »koppargruva» -- en tunna av

kolmårdsmarmor, som stod på hans byrå, och där han förvarade

kopparslantar. Man kunde komma rent av rik från en

liknande expedition och vara i stånd att »se» syskonen på

gotter, vilket var en så sällsynt lyx och bestämt är något så

nödvändigt för det uppväxande släktet, att vi nästan ledo en

smula av brist därpå.

Men farbror Claes gick ännu längre i sin välvilja. Han

erbjöd mig en dag att göra en bal för mina klasskamrater

-- och naturligtvis en del andra flickvänner. -- Han skulle

bestå trakteringen och »spelfröken», och vi skulle få dansa

i stora salen. Nyheten väckte sensation i klassen. Och

alla blevo i ett nu rent rörande älskvärda. Men jag hade

aldrig ämnat att bjuda alla -- därtill var det också för få

kavaljerer -- utan jag höll mig strikt till dem jag tyckte om.

Mina aktier sjönko omedelbart under pari, då man fick

detta klart för sig. Men jag stod på mig, ty jag ville ha

en trevlig tillställning, och det blev det också i all sin stora

enkelhet. Det var på våren, så att man kunde gå ut i

trädgården mellan danserna, och jag minns, att en blek måne

lyste över de nylövade lönnarna. Mina bröder och pojkarna

Tamm uppträdde som värdar för en hop skolkamrater, så

absolut bortkomna i sitt sätt, som pojkar på den tiden voro.

Men den snälla pianofröken dunkade vals, polka, française

och hambo så att taket kunde lyfta sig, och flickorna

dansade så att deras praktfullt extrakrusade hår räknade. Mera

kunde man ju ej begära.

Som traktering vankades endast apelsiner, karameller och

nötter, som vi själva knäckt, och därtill saft; och sedan té,

mjölk, smörgåsar och någon efterrätt. Jag vill minnas, att

vi hade ordnat något slags kotiljong med »dekorationer»,

men de voro säkert av mera underordnat slag.

Hur som helst -- kvällen ansågs ha varit en succés. Som

hedersvärd gick farbror Claes omkring, riktigt i solskenslynne

och angelägen att prata och skämta med alla, vilket gjorde,

att ungdomarna gingo hem med den uppfattningen, att han

var en ovanligt bussig farbror -- vilket han också var.

Bland de klasskamrater, som bjödo på baler -- minst ett

par gånger om året -- var Lovisa Berlin, dotter till bryggare

Berlin, och dit var jag alltid bjuden.

Där kom jag in i en miljö, som hittills varit mig absolut

främmande. Hela familjen verkade lycklig och belåten, med

god samhörighetskänsla. Bryggaren själv var en pampig

man, stor och mörklagd med små polisonger, trygg och

vänlig, medveten om sin värdighet och sin goda ekonomi. Frun

var en lång, benig kvinna, med ett par snälla ögon och ett

väldigt hår, som låg i många flätade varv högst upp på

huvudet. Sonen Carl blev sedan en duktig arkitekt och

rektor för Malmö tekniska skola. Han levde till helt nyligen.

Min lilla klasskamrat, Lovisa, blyg, späd och väluppfostrad,

rätt musikalisk, har jag alldeles förlorat ur sikte. Där fanns

också en yngre syster. Hela interiören var av det slag av

burgen, enkel medelklass, som inger respekt för sin soliditet

och frånvaron av påklistrat kultursnobberi.

Det var bara deras modus vivendi som var en så

främmande.

De bodde i Qvarngränd -- Uppsalas mörkaste, smalaste

och bråkigaste gränd. Där inhystes också bryggeriet i ett

hus inåt trädgården, vilken vette mot Fyrisån -- ett

mystiskt komplex med källare och väldiga ölfat, stora, grova

karlar, buteljsköljerskor och en stark, nästan berusande lukt.

De av rummen i våningen, som lågo mot gränden, voro

mörka som en gruva, fulla av 50-60-tals möbler, och dit

bjödos till dessa baler så många människor som kunde få

plats med fötterna på golvet.

Fru Berlin gick själv och bjöd omkring alla världens slag

av godsaker, staplade på jättestora silverbrickor, följd av ett

par jungfrur, som buro bischoff, mandelmjölk och saft åt

damerna. Brickorna återkommo under kvällens lopp vid pass

en gång i kvarten, men varje gång med nya läckerheter, och

man satte i sig av »alla de sju sorterna» så att man storknade.

Inne i sängkammaren, nedanför den hopskjutna äkta

sängen med sitt virkade täcke, dunkade herrarna priffekorten i

bordet och tömde punsch- och toddyglas i en sky av

tobaksrök. Ute i salen spelades dansmusik på en taffel, och man

trängdes bland kontorister och bokhållare, röda och

punschdoftande, och som lade sina rätt så dävna händer på ens

ljusa ylleklädning och armbågade sig fram under den

gungande taklampan i en tung s. k. vals. Utrymmet tillät inga

häftiga snedsprång. I en paus satte sig Lovisa vid pianot

och underhöll sällskapet med några -- för mig absolut

obekanta -- sånger, som mottogos med jubel.

Sent på natten kom supén; våldsam, utan gränser. En

flod av mat vällde in och förvandlade hela våningen till en

kvav, matluktande restaurang. Men -- så skulle det vara!

Det var gästfritt och flott! Herrarna upphörde med sin

priffe och ägnade i stället ett par timmar åt att stoppa i

munnen allt som kunde fångas på en gaffel -- eller en kniv.

Något kvickt eller roligt yttrades just inte. Det hörde

egentligen inte dit. Man hade kommit för att dansa, spela kort

-- och äta. Och vilket än resultatet av aftonen var,

säkert är, att man gick därifrån mätt!

Hos professor Teodor Hagberg förekommo också en del

danstillställningar. Där gick enkelt till, men man hade

roligt och råkade alltid trevliga ungdomar. Vid sådana

dansaftnar voro också ibland äldre gäster bjudna, såsom en eller

annan professor.

En kväll var professor Svedelius närvarande. När supén

var framdukad, stod han länge vid bordet och såg på

anrättningarna med sina besynnerliga, halvöppna ögon under de

slappa ögonlocken. Plötsligt stack han ned hela handen i

i en stor karott med spenat. En annan herre, som stod

bredvid honom, skyndade sig att säga:

»Förlåt, professorn, men det där är spenat!» Professor

Svedelius tog hastigt upp sin gröna näve ur spenatkarotten

och klappade den andre herrn på ryggen med den:

»Tack! Tack!» brummade han. »Det var riktigt vänligt

av er att tala om det för mig!»

Liknande små episoder hörde till vanligheten, när

professor Svedelius var närvarande.

Men den vackraste och gladaste bal jag minns sedan

skoltiden, var inte alls någon barnbal, utan en, som mina

föräldrar ställde till, medan familjen ännu disponerade den stora

salen på nedre botten i Geijershuset. -- Den kvällen fingo

vi barn vara uppe med.

Av de unga damerna minns jag särskilt fröken Greta

Gahn -- en verklig skönhet, med stora mörka ögon, lockigt

hår och ett förtjusande leende. Ännu på gamla dagar, som

rektor Leonard Wærns hustru, då jag någon gång återsåg

henne, tänkte jag på, hur egentligen alldeles lik sig hon var,

sådan jag mindes henne från min barndom. Fröknarna Nisbeth

voro också mycket intagande; fröken Hedvig (sedan

friherrinnan Lagerbring) var snarast vacker. -- Hon höll just på

att förlova sig med -- eller var just förlovad med -- baron

Gustaf Lagerbring den kvällen. Jag kommer ihåg hur

generad jag blev, då jag kom upp i salongen ett tag, och fann

dem sittande i en liten soffa i en mycket öm situation. De

ville verka obesvärade genom att be mig komma och prata

med dem. Men jag flydde hals över huvud i känslan av att

vara en intruder.

Den kvällen var också den förtrollande unga norskan, Lily

Egeberg, bland gästerna, tillsammans med de

Uppsalasläktingar hon gästade, professor Otto Petterson och hans

norska fru, född Irgens. Fröken Egeberg var mycket

omsvärmad, och -- jag tror -- med fullt skäl. Hon var

vacker, intelligent, stilfull och med norskornas fria, naturliga

väsen. Hon gifte sig sedan med minister Gude i Berlin. August

Lindberg var också där, fast han kom sent, ty han kom

direkt från en resa.

Stämningen var strålande. Så barn jag var, hade jag dock

sett så många människor komma och gå i vårt hem, och hört

rummen genljuda av munterhet i så olika tonarter, att jag

kunde förstå, att detta var en festafton hors concours.

Så många vackra, unga, glada och lyckliga människor

samlade! Det låg en naturlig glädjekänsla i luften, och

livet var ungt!

Ett glatt ungt konstnärspar, som då och då kom på

besök i Geijersgården, var målaren Gustaf Cederström med

sin fru och lilla dotter Carola. Föräldrarne hade gjort

bekantskap med Gustaf Cederström en sommar, då vi bodde

mitt emot hans gamla fadernegård, Krusenberg, vid Mälaren.

Nu var han gift och bosatt i Paris men gästade Sverige

varje år. Det låg alltid en fläkt av utländskt över dem

och av något flott, levnadsglatt och lyckligt. Friherrinnan

Amy hade ett egendomligt utseende och klädde sig parisiskt

och -- för Uppsala -- ovanligt. Hon var kvick och

livaktig liksom sin man och hade alltid en mängd roliga saker

att berätta. De lyste upp atmosfären när de kommo.

Carola var söt och en smula lillgammal och talade den

elegantaste franska. Vid ett sådant besök minns jag, hur mamma

lade framför Carola Dantes: Divina Commedia, illustrerad av

Gustave Doré. Carola satt lydigt under timmar och

fördjupade sig i de ohyggliga helvetes-scenerna. Slutligen lade

hon ihop boken och vände sig till sin mor:

»Mamma», sade hon högtidligt, »jag lovar dig, att

hädanefter ska jag alltid vara snäll, för att dit vill jag inte komma».

Ett original. Flickor och Valborgsmässafton.

Kapten Herman Annerstedt, översättaren av Thackerays

roliga »Rosen och Ringen», och som blivit den oskyldiga

anledningen till mitt verkligt dåliga rykte i skolan, var en

egendomlig gammal typ. Han hade tillbragt så gott som

hela sitt liv på havet som kofferdist, men på äldre

dagar hamnade han som kapten i det gamla hemmet i

Uppsala och slog sig ner i ett par rum på nedre botten, bredvid

farbror Claes, sedan vi flyttat upp i övre våningen. Där

bodde han några år, och vi barn blevo alla goda vänner

med honom.

Han var liten och satt till växten med korta ben, klädda

i otroligt vida byxor. Hans ansikte var stort och rött, med

kupiga, ljusblå ögon, ett ganska långt, tätt skägg, och han

var betydligt skallig. På huvudet bar han nästan alltid ett

slags bask. Han älskade barn och var full av humor och

välvilja, även om han ibland var ganska hårdhänt, och hans

barkade nävar togo tag i en med en kraft, så att man såg

rött för ögonen. Men det var aldrig illa menat. Dessutom

tuggade han buss och kunde spotta skickligt och verkligt

artistiskt, och hans hesa basröstskratt rungade, doft och

ihållande, som om man rullat tomma vinfat i en källare.

Ibland roade han sig med att ställa till ungdomskalas

nere i den gamla matsalen. Då gick det alltid mycket flott

till, om än något originellt. En av dessa tillställningar har

särskilt fäst sig i mitt minne, ty middagen, som man bjöds

på, bestod uteslutande av sötsaker. Den var tillställd till ära

för Märtha Cederström från Löfsta, sedermera friherrinnan de

Geer, omgift med general Ernst Linder. Hon var den

gången en bachfisch på tolv år, men hade redan alla

förutsättningar att bli den strålande kvinna hon sedan utvecklade sig

till. Till den middag farbror Herman bjöd på den dagen

hade hon fått bestämma matsedeln, och den bestod av:

choklad i koppar med skorpor, därpå våfflor med sylt och

slutligen -- maräng suisse! Ohyggligt! Och till detta drack

man -- mjölk och sockerdricka. Mjölken serverade farbror

Herman på sitt eget patenta sätt. Han satte glasen tätt

tillsammans på en bricka, och så tog han en stor tillbringare

med mjölk och hällde runt i alla glasen med blixtsnabb fart,

flera, flera varv, tills de voro fyllda. Han kallade det: »Spola

däck». Vi barn beundrade hans skicklighet och försökte

imitera tricket, men det blev inte alls med samma effekt.

Det dröjde inte många år, innan Märtha blev den okrönta

drottningen bland flickorna. Hennes »stora» syster, Thérésine,

som var några år äldre och som senare blev min läskamrat,

var en helt annan typ: mera begåvad, mera intellektuell,

men fysiskt klenare; tunn, lång, med ett elegant, något tärt

utseende. Hon, liksom vi alla, beundrade oreserverat sin

sällsynt vackra syster Märtha. Hennes skönhet utvecklade

sig under årens lopp till något högst ovanligt. Och hon

bibehöll alltid sitt ljusa, skimrande väsen, även om uttrycken

därför dämpades med åren. Hon var alltid fullt naturlig,

och hon verkade aldrig bortskämd, trots den dyrkan, som

ägnades henne, vart hon kom. Vänfast och älskvärd, utan

några »höga miner», ägde hon, bredvid sin skönhet, i allra

högsta grad detta obeskrivliga, som kallas charm. I yngre

år, innan hon fått mera junoniska former, verkade hon ofta

som ett väsen, bäst hörande hän i skog och mark, en Diana

eller något liknande. Och det fast hon inte var poetiskt

lagd. Tvärtom! Hennes uttryckssätt och vokabulär voro

ganska kraftfulla, späckade av käckt skämt och en helt

personlig humor, och hon skrädde inte sina ord allt för noga.

Hon skrev också i hög grad personliga brev. Det var ingen

elegans över dem -- ja, man liksom kände, att det var en

stor, kraftig hand, som fört pennan -- men de voro fulla av

karakteristiska beskrivningar och träffande uttryck. -- Hennes

stora händer gjorde henne ledsen ibland. Jag minns en bal

i Uppsala, då vi superade vid samma bord, och talet föll på

vackra händer. Märtha såg ned på sina stora, ganska röda händer.

»Vill ni inte vara barmhärtiga», sade hon slutligen

bedjande, »och låta bli att tala om extremiteter, när jag är

närvarande!» Men den lilla ofullkomligheten rubbade inte ens

beundran för det hela.

Den enda gång jag sett Märtha i en stämning av vårligt

svärmeri, var en Valborgsmässafton uppe på slottet i

Uppsala. Hon var omkring aderton år.

Grevinnan Agnes Hamilton var då redan död, men

farbror Adolf var alltjämt landshövding, och hans unga

svärdotter, Ebba Hamilton, f. Åkerhielm, nyss änka efter sonen

Adolf Hamilton, gjorde les honneurs som värdinna på det

älskvärdaste sätt. Vi ungdomar voro bjudna på supé och

dans där uppe och hade sprungit upp i norra tornet för att

se studenterna komma och höra dem sjunga.

Det kan nu inte förnekas -- det var alltid en syn. Vare

sig snön föll, som den ofta gjorde, i små ilskna

eftervinters-flingor -- eller att luften lyste blekt vårskimrande, glasgrön,

med dallrande stjärnor och en fin månskära, slätten prickad

av eldar och med en berusande doft av mylla stötvis

ångande upp från den nakna marken -- alltid kände man som

ett styng av rörelse, då den breda floden av vita mössor

började skymta nere i backen. Nu klingade slottsklockan

genom den kyliga luften, och strax därpå började sången

höras. Den nådde dit upp, ojämnt i vägsvängarna, fanorna

svajade och smällde sakta, otydligt skymtande i spetsen för

tåget. Närmare och närmare ljöd sången. Tystnaden bland

de packade människoskarorna under tornet var ljudlös och

förväntansfull. Nu glimmade mössfalangen som en väldig

snödriva i dunklet vid foten av slottstornet, och mot himlen

steg, i gravlikt långsamt tempo: »O, hur hääärligt majsol

ler!» Man stod och stirrade ut i den skymmande vårnatten,

rörd och upprörd av underliga, oförklarliga känslor. Man

tyckte livet var en saga och ändå -- så liksom ofattligt

melankoliskt.

Märtha kom att stöta ihop med mig, just då vi voro

på väg ned från tornet. Plötsligt slog hon armen om min

hals, gav mig en smällkyss på kinden och såg på mig med

ett par ögon, som i halvdunklet lyste av något mycket mera

strålande än reflexen från Valborgsmässoeldarna.

»Ellen! Jag är förälskad!» viskade hon, och så försvann

hon utför trappan.

Vem som den kvällen fått hennes ögon att lysa på det

sättet, vet jag inte ännu i dag. Men i det ögonblicket verkade

hon som en personifikation av själva ungdomen och kärleken.

Hon gifte sig mycket tidigt -- nästan ett barn -- och

flyttade till en egendom på landet. Men då och då under

årens lopp råkades vi, och även under hennes andra

äktenskap möttes vi någon gång ute på middagar o. s. v.

Sin sällsynta skönhet och sin solskenssjäl behöll hon så länge

jag minns henne. -- Alltför ung försvann hon ur livet!

Besök på Österby bruk. Uppsaladömens torn slopas.

De äldre bröderna brukade ofta under ferierna bli bjudna

upp till Österby bruk, men någon gång hände det, att vi

alla fingo följa med, och det var mycket festliga dagar.

Baron Gustaf Tamm var disponent på bruket den tiden, och

själva det stora huset, som de bebodde -- snarast ett slott

-- var imponerande, både som dimensioner och interiör.

Runt om huvudbyggnaden bredde sig en stor park, rummen

voro väldiga och -- vilket mest gjorde intryck på mig --

prydda med en hel del utomordentliga porträtt av mestadels

1700-tals konstnärer. Familjen Grill, målad av Roslin, minns

jag bland annat som något ganska underbart i färg och

levande uttryck. Vidare fanns där en stor, härlig vind, med

väldiga bjälkar och skorstensmurar, halvmörk och lockande.

Där funnos hemlighetsfulla vråar, fulla av gamla roliga möbler

och lårar -- en riktig sagovind, där vi lekte glada och vilda

lekar och tillbragte många roliga timmar, då det regnade ute.

En sport däremot, som pojkarna allesammans hade ett

speciellt nöje av, och som fyllde mig med oblandad fasa,

var att hoppa över masugnskransen på smälthyttan. Den

lilla episoden hörde liksom till programmet för dagen,

naturligtvis i djupaste hemlighet, ty jag var strängeligen

förbjuden att andas ett ord om saken till någon människa. Men

Märtha Cederström

Sedermera generalskan Linder

det var ett förtroende, som var nästan allt för spännande att

bära på. Emellertid hände, gudskelov, ingen olycka.

Hela det stora Österbyhemmet var glatt, rikt, oerhört

gästfritt och hemtrevligt. Om dagarna lekte vi -- ute eller

inne, beroende på vädret -- och någon gång företogs en

lång utfärd i vagn. Baron och friherrinnan Tamm voro ett

par ståtliga personligheter; riktigt typen för ett svenskt

aristokratiskt par på en stor svensk herregård. Det rådde också

det bästa förhållande mellan dem och deras underhavande,

och det hela bars av den patriarkaliskt älskvärda och

gedigna anda, som numera börjar bli en saga blott.

Särskilt friherrinnan Tamm minns jag som en ytterst

korrekt dam, mycket mån om form och en ladylik hållning.

Man var oerhört uppmärksam på sig själv i hennes närvaro.

Men en gång har jag sett henne absolut glömsk av all

konventionell stelhet, helt och hållet fylld av ögonblicket och

sitt hjärtas oemotståndliga känslor. Det var en vårdag, då

hennes son, Vilhelm, tog studenten i Uppsala, samtidigt med

mina äldre bröder, Carl Göran och Sven.

Jag ser friherrinnan Tamm och mamma springa med

stormsteg, hattarna på sned, eldröda i ansiktet, med vitt

uppspärrade munnar, ropande vilt och ideligen: »Hurra!» utför

Skolgatan från Elementarskolan, med de nybakade

studenterna i spetsen för tåget, ner till Järnbron, där de, enligt

gammal tradition, måste kasta sina skolmössor i ån.

I det ögonblicket fanns det inte en tanke på att vara

friherrinna; en stel, välklädd dam av stadgad ålder. Här

var det bara en mamma, som fröjdade sig obehärskat åt sin

pojkes första seger.

En vinter började jag studera arkitekturhistoria för min

far. Det var nog den konst han satte högst näst efter

musiken. Skam till sägande har jag aldrig fått höra en enda

av hans berömda föreläsningar. Han ville det inte. En

gång, då jag bad att få gå upp i universitetet och höra

honom tala, svarade han, nästan generad: »Asch! Vad ska"

det tjäna till! Det är så fullt av mamseller i salen förut.

Där har du ingenting att göra!» Hans alltför stora

underskattning av sin förmåga gjorde honom orättvis mot sig själv.

Men av de timmar han undervisade mig (jag var då 16

år) fick jag klart för mig, vilken ovanlig förmåga han hade,

att göra sitt ämne levande och påtagligt. Det fanns också

alltid en fläkt av poesi över hans framställningssätt,

ingenting av akademisk torka. Men det påbörjade studiet blev

tyvärr inte av någon särdeles lång varaktighet. Han var för

jäktad av tentamina, examina, tidningsartiklar och andra

skriverier. Med tiden blevo lektionerna sporadiska och

upphörde slutligen helt och hållet.

När Uppsala domkyrka blev dömd att restaureras,

tillsattes en kommitté för att se till, att allt skedde efter alla

konstens regler. Min far blev invald i denna kommitté. Hans

hopp var, att hans kunskaper och konstförstånd här skulle

kunna utnyttjas till kyrkans bästa, och han gick ända från

början i härnad för att, såvitt möjligt, dess konstnärliga

detaljer måtte komma att bibehållas.

Men han bedrog sig. Inom kommittén stod han nästan

ensam som konstnärligt förstående. De andra medlemmarna

-- professorer ur olika fakulteter, ämbetsmän och affärsmän

av skilda yrken -- voro så gott som alldeles främmande

för den kolossalt ansvarsfulla uppgift det gällde, och vars

resultat var ämnat att stå för alla tider. Önskemålet tycktes

huvudsakligen vara: Bort med allt det gamla, det s. k.

»stilvidriga», som tillkommit under olika konstepoker. Låt oss

få en schablonmässigt gotisk kyrka, och det så billigt och så

fort som möjligt. Vilken kamp han stred för att man skulle

behålla Prechts ståtliga altare! Men det hjälpte inte. Till

hans oerhörda grämelse blev det ratat och hamnade slutligen

i Stockholm, där det uppsattes i Gustav Vasakyrkan, dock

endast delvis. Fyra av de praktfulla, vinrankskransade

pelarne återsåg jag en dag många år senare inne på en gård i

ett känt, rikt stockholmshem. Där lågo de i väntan på att

användas -- som hörnpelare i ett kapprum! Jag kan inte

beskriva vad jag kände över en dylik vandalisering av ett

kyrkoföremål. Och den magert utstyrda, bufféartade möbel,

som ersatte Prechts mästerverk i domkyrkan, fyllde en med

sorg.

Det var faktiskt min fars förtjänst, att Prechts underbara

predikstol inte fick dela samma öde. Han kämpade hela

tiden mot en oförstående och halsstarrig trångsynthet -- och

med föga framgång. Hur väl minns jag inte, när han en

afton kom hem från ett sådant kyrkosammanträde, så

upprörd, att han knappast var i stånd att berätta om det

förslag som framlagts av en »andans man» inom kommittén,

som önskade »att valven måtte tapetseras, så att prästens

predikan bättre måtte höras!» »Men gör de det, då går jag

i Fyris!» utbrast pappa. »Den skammen vill jag inte vara

med om.»

Lyckligtvis kom man på bättre tankar, och den

kommittémedlem, som framkommit med det barocka förslaget, måste

taga det tillbaka. För min far var allt detta en konstnärlig

heders- och hjärtesak av djupaste betydelse. För de andra

betydde den konstnärliga sidan ingenting. Man kan invända,

att han kunde ha utgått ur kommittén. Men då hade de ideella

intressena stått alldeles försvarslösa, och han kände, att något

litet kunde han dock kanske uträtta för att ett och annat av

det gamla sparades. När äntligen kyrkan stod där färdig

med sin cement, sina ledsamma torn och sina taniga dekorationer,

var det bara att resignera. Men säkert är, att min

far kämpade tappert för ett värdigt resultat och led av att

behöva uppge det.

Teater. Det nya hemmet.

Många känna kanske den gamla teaterlådan i Uppsala,

ruskig att skåda, doftande av damm och mögel, ja, på den

tiden också av gas; med trånga, eldfarliga korridorer, nött,

röd sammet på parkettens och »amfiteaterns» stolar -- ett

mycket defekt Taliatempel, men det oaktat med en alls inte

föraktlig teaterhistoria. Där uppträdde en gång på åttiotalet

till och med den stora italienska tragediennen Ristori --

många andra att förtiga.

För oss ägde denna råttätna helgedom en obeskrivlig

dragningskraft alltsedan vi voro barn. Första gången vi

tillätos komma innanför dess murar var en minnesrik afton.

Vid den tiden kunde jag väl vara sju, kanske åtta år. Vi

tre äldsta skulle få följa med föräldrarna och se och höra

sångspelet Preciosa. Det var den då berömda operettdivan Magda

Dolcke, som utförde huvudpartiet. Jag minns, att jag hade en

klarblå s. k. bahytt, kantad med svandun, på huvudet. Hur

jag för övrigt var skrudad, vet jag inte. Jag var allt för

exciterad av det förestående nöjet till att tänka på den

saken. Bahytten minns jag, för att jag hade klätt mig färdig

i ytterkläder så där en timme i förväg och gick och

spankulerade i matsalen, tills jag fick tillsägelse att klä av mig

ytterplaggen igen och vänta »som en snäll flicka».

Kvällen blev oförgätlig. Tydligast mins jag Preciosa, då

hon kommer in i månskenet iklädd en ytterst minimal,

paljetterad trikå. Hon sätter sig på en klippa och sjunger.

Hennes klädsel gjorde mig sittlich entrüstet. »Men mamma!»

ropade jag upprörd. »Hon är ju alldeles bar-naken!» Det

var ju en tämligen olämplig anmärkning mitt i allt

månskenet, paljettglittret och något lutspel eller liknande, som hon

exekverade. Jag är rädd att det något störde stämningen.

Men värre blev det. Så fort ridån gick ned, vände sig min

bror Sven till pappa och frågade, mycket högt och ljudeligt:

»Säg pappa! -- Hur mycket kan det kosta nu för oss fem

att sitta här i kväll?» -- Trots dessa något oväntade

intermezzon hade vi en underbar afton, och sent glömde vi Magda

Dolcke, hennes purriga, halmgula peruk och knapphändigt

tillmätta trikå.

I vår familj fanns en medfödd kärlek till allt, som hade

med dramatik att göra. Min mors morfar hade varit en av

den köpenhamnska teaterns framstående namn som

buffasångare och särskilt som en utmärkt skådespelare. Min far hade

som ung haft stor fallenhet för scenen och reciterade ovanligt

medryckande och fullständigt naturligt. Hans sätt att

deklamera dikter var ganska enastående, liksom han ägde en

sällsynt förmåga att hålla improviserade tal. En ung man, som

en gång frågade honom, hur han »bar sig åt», fick tillsvar:

»Rem tene, verba sequentur».»Låt dig gripas av ämnet, så följa orden (av sig själva)».

Förf. anm.

När vi blevo så stora, att vi med fördel kunde avnjuta

ett bra skådespel, fingo vi ganska ofta tillfälle och tillåtelse

att gå på teatern. Särskilt under de rätt långa perioder, då

August Lindberg turnerade i landsorten under sin allra

första teatertid och väckte uppseende med sin Hamlet; --

inte minst för att han spelade rollen i ljus peruk, vilket ju

stred mot traditionen, och därför upptogs onådigt av en del

kritici. Han kom ofta i vårt hem, och mina föräldrar

uppmuntrade livligt hans konstnärsskap, som de värderade som

äkta och personligt.

Vi barn voro lyckliga, när några fribiljetter föllo på vår

lott. Jag vet inte, hur många gånger vi sågo Hamlet, men

vi tröttnade aldrig på det. Vi fingo också se Angust

Lindberg i franska lustspel, bland vilka Fruarna Montanbrèche

står tydligast för mitt minne. Att Lindberg den tiden kunde

ge glada, t. o. m. uppsluppna roller med den äkta verve och

naturliga skämtstämning, som stycket krävde, kan man knappt

föreställa sig, när man såg honom spela på äldre dagar. Men

det var verkligen så, och det var inte bara vi ungdomar,

som vredo oss av skratt, utan hela teatern var ett enda

jubel, från golv till tak.

Längre fram kom den tid, då Julia Håkansson och Tore

Svennberg reste Sverige runt med en ofta utmärkt repertoar.

Det var ett par sällsynta dramatiska konstnärer, hängivna

sitt yrke och naturliga i sitt uppträdande, verkliga människor

-- passionerade och starka, som kunde tolka de mest olika

mänskliga affekter, kraftigt, men utan överdrift.

Det var bara en gång det »ville sig» litet galet med en

av deras föreställningar. De gåvo ett lätt fransk lustspel,

som, jag tror, hette »Lilla markisinnan». Marika

Stiernstedt hade nyligen kommit hem från Paris och hade ännu

aldrig varit på en teater. Men hennes mor, som var mycket

korrekt och ganska sträng, ansåg, att man borde mycket

noga välja det första stycke hon skulle tillåtas att få se.

Jag vet inte hur vi buro oss åt, men jag och min bror

Holger lyckades övertala friherrinnan Stiernstedt, att låta

Marika gå med oss på »Lilla markisinnan». Det skulle vi

aldrig ha gjort. Vi kände inte stycket. Alldeles olikt fru

Håkanson och Tore Svennberg var det ett av de mest

vågade, ja, rent av opassande lustspel, (åtminstone för den

tiden) som man gärna kunde se. Jag hade ju åtagit mig, att

det skulle vara något »bra och lämpligt», något som på inga

villkor skulle kunna grumla Marikas oberörda själ. Och där

satt jag som en brottsling och förförare och önskade mig

långt därifrån! »Vad följden blev, och vad folket sa"»,

mins jag inte, men jag är rädd, att jag inte passar till duenna

för unga flickor. I alla fall hoppas jag, att Marika inte tog

någon nämnvärd skada.

Men som regel vågar jag påstå, att det inte var några

dåliga impulser vi fingo i den gamla teaterlådan. Det var

god dramatik man fick till livs och ofta utmärkt spelad. Den

enda av oss syskon, som inte hade minsta sinne för

dramatisk konst, var min bror Carl Göran. Till vår stora grämelse

sov han under hela Hamlet-föreställningen, och vaknade

endast, då »Ofelia kom in och jamade med halmstrån i skallen»,

som han helt vanvördigt uttryckte sig.

Våra teaterbesök hade börjat redan sista åren av vår

vistelse uppe i Geijersgården, och vårt starka intresse för

teatern har bibehållit sig genom hela livet. --

På hösten 1884 blevo vi tvungna att lämna vårt Eldorado

där uppe i Geijers hus, ty farbror Claes gifte sig och ville

själv bo i hela huset, och jag undrar heller inte på, om han

önskade en smula frid på gamla da"r. Vi hade lekt, stojat

och skojat omkring honom i sex år. Farbror Herman hade

dött ett par år tidigare. Alltså återstod ingenting annat än

att packa och resa, men att det inte skedde utan ett ganska

kännbart styng i sinnet, är ganska naturligt. Vi flyttade ned

till den s. k. Lagerbringska gården, 16 Trädgårdsgatan, en

trappa upp. Under de första åren bebodde revisionssekreterare

Carl v. Bahr en större våning på nedre botten. Det

behövdes litet tid till att vänja sig att bo som »vanligt folk», när

man under flera år åtnjutit så många extra privilegier. Men

-- som en klok man lärt mig: »Allting går! -- Bra eller illa,

men -- det går!» I detta fall gick det rätt så bra.

Våningen bestod av ganska många, soliga rum, som vette

dels mot Trädgårdsgatan, dels mot den öppna, i mitten

planterade gården. Uppgången var ryslig, trätrappan mörk och

knarrande, tamburen smal och gammalmodig; gungande,

kvistiga skurgolv överallt och tunna väggar.

I våningen bredvid bodde en docent Burman med fru,

en ovanligt musikalisk familj, där det gjordes utmärkt musik,

som vi gärna lyssnade till, ty vårt vardagsrum låg vägg om

vägg med deras. Docenten Burman själv spelade violin.

Jag mins en gång, då föräldrarnes goda vän doktor Georg

Göthe, också stor musikvän, kom från Stockholm på besök

till föräldrarna. Sedan var han bjuden in till docenten

Burmans på middag. Efter middagen gjordes musik därinne,

och doktor Göthe satte sig och spelade en av Aug.

Södermans härliga kvartetter till Runebergs ord: »Flickan binder

i Johannisnatten» etc. När han slutat, svarade vi med att

sjunga en annan av kvartetterna i samma cykel: »Minna satt

i lunden och på kransen såg», som vi övat länge och

verkligen presterade ganska vackert. En kraftig applåd och

bravorop belönade oss genom väggen. Det kan man kalla

verklig grannsämja!

Ofta i skymningen kom till docenten Burmans en ung

student, Stavenow, Han spelade och fantiserade så ovanligt

vackert, att jag en dag i vårskymningen, då jag ensam satt

uppkrupen i soffan och lyssnade, diktade en visa till honom.

Men naturligtvis gav jag honom den inte. Slumpen ville

att jag, sedan jag flyttade till Stockholm, inte återsåg honom

förrän i oktober 1926, då han, som rektor för universitetet,

-- nu gammal och vithårig -- lade en krans på min mors

grav vid hennes begravning i Uppsala. Ett helt liv låg

mellan nu och då, och det var märkvärdigt, vad det föreföll

långt just i det ögonblicket.

Den dikten var inte den enda jag skrev. De duggade

ganska tätt under uppväxtåren, mer eller mindre ofullgångna

men framkallade av ett oemotståndligt inre tvång, vilket väl

får gälla som en ursäkt för deras tillblivelse. Förresten kunna

de ju lyckligtvis inte genera någon dödlig, då de gömmas i

det fördolda -- de få, som ännu existera.

Under sommaren, som jag hade tillbragt nere i Sörmland

på von Bahrs lantställe, hade jag emellertid tagit mig för

att dikta en längre »Ballad», som jag skickade in till en

anonym tävlan i en tidning, kallad »Sveriges ungdom».

Balladen hette »Furst Ivans jakt» och belönades i

septemper med första pris (25 kr.). Jag vet inte, hur 15-åringar

skriva dikter nu för tiden -- i fall de alls befatta sig med

något så gammalmodigt -- men jag vill inte direkt döma

den som dålig, om än något starkt påverkad av Tegnér med

en lätt bismak av Snoilsky. Min lilla segerfröjd blev

emellertid av kort varaktighet. Dagen därpå fick jag ett ganska

tarvligt anonymt brev, författat av en diktarrival. Särskilt

upprörd blev jag över att han insinuerade, att min »pappa

nog fuskat ihop den». Jag säger »han», ty min far, som

blev ursinnig på mina vägnar, gick genast till

tidningsredaktionen, och där lyckades han identifiera stilen, som den unge

mannen, oförsiktigt nog, inte tänkt på att förvränga.

Flera gånger senare i livet har jag mött personen i fråga,

men jag kan inte neka, att hans lilla dåd föreföll mig

ovanligt omanligt.

Ett bröllop och en förälskelse.

På hösten 1884 blev jag för första gången bjuden som

tärna på ett bröllop i Stockholm. Det var doktor Vilhelm

Svedbom, den kände kompositören, son till fru Fredrika

Limnell i hennes första gifte, och den vackra unga pianisten,

Hilma Lindberg, som skulle fira bröllop. Men det var mycket

om och men och mycket diskuterande, innan tillåtelsen blev

given. Jag skulle börja min konfirmationsläsning något senare

på hösten, och frågan var, om det ansågs lämpligt att inviga

en sådan höst med en bröllopsfest. Men äntligen fick saxen

sättas i det luftiga, blekrosa tyg, varav tärnklädningen skulle

framtrollas. Den syddes med plisséer, alldeles som

klädningarna i dag, kantade med smala sidenband, och blev

verkligen så lyckad som man kunde begära av en hemsömmerska,

som tog en krona om dagen, och som hade en så sagolik

uppnäsa, att jag alltid hade all möda, att inte stirra på den

som på något ofattbart. Som brudgummen var allt annat än

ung -- Vilhelm Svedbom var fyrtioett år -- voro inte heller

marskalkarna så särdeles unga. På min lott föll docenten

Carl Bovallius, som jag kände sedan länge, då han umgicks

i vårt hem, och jag kallade honom farbror. Han var långt

ifrån någon »beau», ty han var riktigt ful och därtill skallig,

men han var till den grad älskvärd, vänlig och flott, att det

överskylde både ålder och brist på hår.

Mamma och jag reste in till Stockholm några dagar före

bröllopet, ty det var många fester planerade, och vi bodde

på hotell. Hela tiden roade jag mig kungligt. Aldrig hade

jag drömt om att bli så uppvaktad och omhändertagen. Där

regnade med blommor och bons-bons-askar från första dagen

(ty bröllopet varade i dagarna tre!), vagnar stodo till

disposition, och oväntade presenter överraskade en i hotellrummet,

då man kom från en promenad. Det hela verkade nästan

som i en bra roman -- utan hjälte! En av dagarna var det

middag ute på Lyran. Gästerna fördes ditut på en särskilt

förhyrd båt, och kvällen var underbar med musik och

fyrverkeri och slutligen det praktfullaste månsken, som lyste upp

den ljumma indiansommarnatten och gjorde den vissnande

skogen runt om dubbelt trolsk. En annan dag var det fest

med tablåer inne i tant Limnells stora våning,

Malmtorgsgatan 1. Allt vad Stockholm ägde av framstående fanns där

-- musici, vetenskapsmän, konstnärer, höga ämbetsmän. Min

mor hade skrivit kvicka och roliga verser till de tablåer, som

föreställde scener ur Vilhelm Svedboms liv som man och

kompositör, och själv framställde hon Italien, med murkrona

på huvudet, i en scen, där Vilhelm slits mellan Södern och

Norden. Det var en glansfull fest.

Nästa dag stod bröllopet -- också det i tant Limnells

mycket rika och dyrbara hem. En av tärnorna var verkligen

yngre än jag, nämligen Holga Börjeson, dotter till

professor Börjeson. Hon hade min bror Carl Göran till marskalk.

Och så var sagan all. -- Calle Bovallius hade varit en

riddare sans peur et sans reproche och på det mest

förtjusande sätt bidrog han till, att de glada dagarna blevo ett

soligt minne.

Det finns ett franskt ordspråk, som säger: »II faut bien

choisir son moment». -- Det är gott och väl. Men ibland

är det helt enkelt omöjligt. Det finns saker och ting, som

komma över en »som en nysning».

Till sådana höra förälskelser. Man kan inte bestämma över

sina känslor, så att de endast uppträda vid tillbörlig ålder

och på lämplig tid. Ledsamt nog blev jag kolossalt förälskad

den hösten. -- Dock inbillar jag mig visst inte, att jag är

ensam om, att ha blivit verkligt förälskad vid 15 år. Det var

naturligtvis inte heller min första förälskelse, men den var

mycket intensiv.

Cirkus Schumann hade kommit till Uppsala tidigt på

hösten. Visserligen höllo de till i ett tält, men det hindrade

inte, att det var en verkligt förnäm anda både över deras

prestationer och de uppträdande själva. Marta Schuman

(senare rysk furstinna) såg redan då ut, som om hon vore van

att bära en krona, och den verkligt manligt vackre jockeyen,

Cook, ett under av vighet och elegans, kom damernas hjärtan

att klappa mycket fort. Några år senare dog han av

överansträngning, ännu ung, på ett sjukhus i Stockholm.

Honom beundrade jag mycket. Men den, som jag ägnade

min stormande fast blyga förälskelse, var en italiensk ung

man, Joe Hodgini, som tillsammans med sina båda ovanligt

vackra systrar tillhörde sällskapet. Mina drömmars föremål

var bara jonglör. Men han var vacker som en dag -- nästan

litet väl vacker, så som jag nu minns honom. Jag är rädd

för, att han hade rätt mycket av reklamskönhet. Men jag

dyrkade honom. Olyckligtvis bodde han i ett av de stora

gårdshusen inne på den öppna gården, mot vilken vår våning

vette. Jag såg honom ofta komma och gå, och hans närhet

störde betydligt min dag och mitt lugn, ty jag kunde stå

timtals bakom gardinen i mitt rum bara för att fa se en

skymt av honom.

Mina fickpengar gingo till cirkusbiljetter. Gunnar G:son

Wennerberg och jag följdes åt. Han uppvaktade Marta

Schumann med buketter, men det kunde jag ju inte göra. Jag

kunde bara sitta och sucka och känna en våldsam

hjärtklappning, då Joe -- ung, elegant, litet vårdslös i hållning och

rörelser, visade sig på sågspånsgolvet, belyst av någon extra

gaslåga, och utförde sina skickliga nummer, följda av

hänryckta applåder. Jag erkänner, att jag gick mycket ofta på

cirkus de veckorna, och mina tankar kretsade kring cirkuslivet

som något farligt och oändligt lockande. Men sport hade

just aldrig varit min svaga sida, och tanken att t. ex. bli

tvungen att gå på lina, skrämde mig som en mardröm. -- Ja

-- så randades snart den dag, då sällskapet skulle försvinna

från Uppsala. Solen skulle gå upp, och jag skulle inte få se

Joe mera. Den tanken gjorde mig förtvivlad.

Jag gick hem och skrev ett brev till den unge mannen.

(Med rött bläck!) Jag talade om allt för honom, erbjöd mig

att följa honom till världens ände, bli hans tjänare och slav

och förljuva livet för honom till hans ålders höst. Jag fick

aldrig svar på det brevet, och jag tror det var ganska lyckligt.

Sällskapet reste -- och jag nyktrade till, ganska snart till

och med. Jag vaknade liksom ur en dröm och insåg

tydligt, att mitt öde inte ämnat mig till hustru åt en jonglör.

Eller var det kanske den eventuella dansen på lina, som

skrämde mig och kom mig att lättare finna mig i det

oundvikliga?

Flera år senare återsåg jag Joe Hodgini i Köpenhamn som

jockey vid Cirkus Schumann. Han var då redan utarbetad,

hålig under ögonen, tunn i kinderna och andfådd. Han

såg sjuk och olycklig ut. Illusionen var borta! -- -- Sic

transit....

Gunnar G:son Wennerberg

Konstnär

Konfirmationsvintern. Ungdomsvänner.

Min konfirmationsläsning började i november samma år.

Vår lärare var docenten J. Ekman (sedermera ärkebiskop).

Bland mina läskamrater kände jag bäst och höll mest av

Thérésine Cederström.

Om någon förtjänade titeln: en ärans man, så var det

docenten Ekman. Hans anspråkslöshet och blyghet gingo

bara nästan för vitt ibland. Men hans ärliga, goda och

ödmjuka väsen kunde inte undgå att inge den största respekt,

ja vördnad. Hans undervisning var lugn, allvarlig, fri från

all sentimentalitet. Men den kristendomsförklaring han

framlade för oss, var ett djupsinnigt, för utomstående mycket

svårfattligt och komplicerat system, till vilket vi fingo göra

vidlyftiga anteckningar. Det hela var en sannskyldig

vetenskaplig labyrint, där svaren på frågorna voro oundvikligen

förutbestämda av själva frågan, och som lika oundvikligt ledde

vidare fram, som en länk i en kedja, till labyrintens kärna

eller slutpunkt. Efter förhöret sade min far till mig: »Hur i

all världen kunde ni svara på alla de där invecklade frågorna?

Jag skulle inte ha kunnat besvara en enda. Och de skulle

säkert ha kuggat vilken teologie kandidat som hälst». Men

trots torrheten hos denna invecklade och vetenskapliga

undervisning, lyckades han göra den både verkligt intressant och

fullt fattbar för oss, och det äkta kristna väsen, som låg till

grund därför, kände vi och uppskattade till fullo.

Däremot kunde jag inte, liksom mina kamrater, fälla tårar

vid den högtidliga akten. Jag kunde inte uppfatta det som

en sorgeakt. Säkert ansågs jag kall på grund av min oförmåga

att gråta. Det är en olycklig egenskap, att ofta inte ha

förmåga att stämma in med omgivningen i de rituella uttryck

för glädje och särskilt för sorg, som fordras av en i livet vid

speciella stora tillfällen. Emellertid var jag sexton år, då jag

»gick fram» en ljuvlig vårdag i den hederliga och uråldriga

Trefaldighetskyrkan i Odinslund, och den gångna vinterns

läsning hade haft en hel del gott med sig, inte minst på

grund av vår lärares ödmjuka och äkta personlighet.

Just i början av vintern hade jag råkat ut för ett något

störande inflytande, som en tid ängslade mitt sinne en smula,

men som jag sedan lämnade åt sitt värde. Birger Mörner

hade börjat umgås i vårt hem, och han gjorde ett visst

intryck på mig. Han var elegantare, mera belevad än de

andra ungdomar, som besökte bröderna. Vid sidan av den

yttre gentlemannasilhuetten var han mycket rabulistisk,

dyrkade Strindberg, hade läst en massa och talade lätt och ledigt

om vad det skulle vara.

Han tog sig för att vänta på mig, då jag kom från

läsningen hos docenten Ekman och följde mig hem. Det vore

synd att säga, att vi flirtade. Vi talade enbart livets allvar,

och han ansträngde sig så gott han kunde, att förmå mig

att avstå från att konfirmeras. Sista gången vi möttes innan

den dagen, sade han mycket högtidligt, med en nästan

olycksbådande röst, i det han tog farväl:

»Jaså, du är således besluten att börja ditt liv med en lögn?»

Jag måste bekänna, att hans ord gjorde mig ängslig och

illa till mods för en kortare tid. Men när det gällde, lyckades

jag ändå behålla huvudet kallt och gick mina egna vägar,

utan att låta mig imponeras något djupare av hans

livserfarna ton och halvt uttalade förakt.

En annan ung man, som första gången gjorde sin entré

i vårt hem uppe i Geijersgården, och som sedan alltid gick

ut och in hos oss som barn i huset, var Gunnar G:son

Wennerberg, den längre fram bekante blomstermålaren. I senare

år blev han anställd vid Gustafsbergs porslinsfabrik, där han

skapade en hel del, för sin tid utmärkt, keramik samt införde

åtskillig ny dekor och här okända vackra metoder för

tillverkning och utsmyckning av keramiska alster.

Den gången han först kom till vårt hem (1882) trodde

han, att han läste på en juridisk examen. Men det var

snarast en inbillning. Hela hans håg stod till teckning och

målning. Varje ögonblick han hade tillfälle tecknade han; varje

papperslapp han kom åt, fyllde han med blommor, blad och

figurer -- mest blommor. Han hade en medfödd lätthet och

färdighet och ägde en ovanligt elegant och distinkt

formkänsla för och uppfattning av en växt eller en blomma, som

han återgav med -- man skulle vilja kalla -- fransk espri

och smak.

Själv var han anspråkslös ända till ängslan. Han

underskattade sig själv på ett sätt, som nästan skadade honom,

och ansåg aldrig att något dugde som han gjorde. Hjärtlig

och genomgod sade han aldrig ett ont ord om en människa,

och hans vekhet gick också för långt. Men han var en

ovanligt älskvärd, begåvad, fint kännande ung man, vänfast som

få. Han trivdes att sitta i vardagslag och rita i timtal, eller

han satte sig vid pianot och spelade, ty hans musikaliska

begåvning var också av värde. Dessutom älskade han

litteratur och gladde sig åt allt, som var vackert. Han och jag

förblevo goda vänner så länge han levde, och det var också

han, som ledde mig in på att måla, vilket jag aldrig ångrat.

Vi tecknade tillsammans, och han korrigerade mig, alltför

försynt, men alltid riktigt och konstnärligt.

De tvungna studierna i Uppsala kvalde honom, och min

mor hade lovat, att försöka »tala förstånd» med hans far,

landshövding Wennerberg. Men det var ingen lätt uppgift.

»Gamle» Wennerberg var en despot och en egensinnig

»dundergud». När min mor första gången talat Gunnars sak,

(en kväll nere vid Trädgårdsgatan) stirrade han bara på henne

med sina vitblå ögon och så kom det ett ljungande: »Nej!

säger jag! Nej och nej!»

»Men varför?» undrade mamma slagen.

»Därför att jag säger det! Och jag är herren!»

Det sades med en kläm så att man bleknade. Men mamma

gav sig inte. När hon tagit sig an en sak, gick hon i

härnad för den med formligt dödsförakt. Det kom den dag, då

unge Gunnar började ta lektioner för målaren W. Gegerfelt,

som för några år bosatt sig i Uppsala, och gamle

Wennerberg satte sig märkvärdigt nog inte emot det. Och det var

första steget ut mot den konst, som han sedan ganska snart

fick ägna sitt liv åt.

»Lyran». Snoilskys.

Sommaren därpå vistades jag en längre tid på Lyran.

Lyran ägdes av allas tant, Fredrika Limnell, redan då änka.

Alltjämt ligger det och lyser över trädtopparna halvvägs

mellan Stockholm och Drottningholm. Men vem som nu

lever där, är mig obekant. På den tiden var det en

underbar plats och medelpunkten för allt intellektuellt,

konstnärligt och musikaliskt liv i Stockholm. Det har skrivits så

mycket om denna berömda miljö, att nästan ingenting

återstår att säga.

Då jag första gången fick följa med till Lyran på några

dagar, var jag en helt liten flickunge. Men jag bevarar bland

mina allra yngsta minnen en solig hågkomst både av stället,

av tant och av farbror, Carl Limnell. Bakom sin tystlåtenhet

och allvarliga uppsyn, med de täta polisongerna, och sin

ganska massiva kroppshydda, gömde han på en poetisk och

musikalisk själ och en humor, som, om man vågade titta

noga på honom, glimtade i hans ögon och plötsligt lyste

upp hans ganska grova drag. Han och jag blevo tidigt goda

vänner (jag var 8 år), och han förklarade, att vi båda »slutit

ett vänskapsförbund, som skall vara genom livet». Och det

gjorde det också. En dag lät han fotografera oss båda i

Lyrans trädgård, och som bevis på sin vänskap tillät han

mig plocka en bukett av de allra vackraste rosorna. Annars

var det strängt förbjudet. Där såg jag också första gången

den blomma, som alltsedan dess föresvävar mig som symbolen

för kontinental förfining: heliotropen.

De åren kommo massor med gäster dit ut med

middagsbåten. Ett fåtal bodde därute i de lustiga, minimala, men

tjusiga små gästrummen i tornet eller, då doktor Vilhelm

Svedbom var på resor, i hans vackra rum med utsikt över

inloppet till Stockholm. En sommar bjöds där dagligen på

härlig musik. Då bodde den unge sångaren Teodor

Björksten där -- han konserterade sedan med Kristina Nilsson --

ung och vacker, med en högst ovanlig tenor, och han sjöng

ofta både ensam och tillsammans med Amalia Riégo (Jenny

Linds elev). Redan den gången var varken hon själv eller

hennes röst ung längre, men hennes utomordentliga

konstnärsskap kom en alldeles att bortse från bristerna på

klangskönhet. I sina bästa stunder var hennes sång präglad av

en storhet, som man aldrig glömmer. Hon var ett stort

original, rättfram till brutalitet, men i botten en varm och

generös själ. Med tiden kom jag att känna henne närmare och

att hålla mycket av henne. --

Tyvärr var farbror Limnell nu redan borta ur tiden, och

med honom en stor del av den glans, som skimrat över

Lyrans strålande fester.

Tant Limnell ägnade sig numera mycket åt välgörenhet,

och gästerna, som bodde på Lyran, voro ofta personer, som

hon ville bevisa en särskild vänlighet. Både den sommaren

och ända till tant Limnells död förblevo vi ovanligt goda

vänner. Hon var betydligt äldre än min mor, men hon

förstod sig sällsynt bra på ungdom, och hon var begåvad med

så mycket humor, att hon inte blev det minsta förargad om

man skämtade med henne. Liten och rund som en boll,

med ett fräscht ansikte, krokig näsa, ljusblå och ytterligt

närsynta ögon, var hon livaktigheten personifierad, trots sin

ganska inskränkta förmåga att röra sig på grund av sin

korpulens.

Hon hade den vanan, att hon -- som sov mycket litet

om nätterna -- kunde somna när som hälst om dagarna,

mitt i ett samtal, sittande i en stol, med sina små händer

hopknäppta över sin kullriga mage och så -- vakna upp,

helt plötsligt, och med det vänligaste leende och ett par yrvakna

ögon bakom pincenén, kasta sig in i samtalet, obehindrat

som om ingenting hänt. Om man då skrattade åt henne,

skrattade hon själv med, så att pincenén föll av hennes

näsa. Vad för tokerier man än kunde hitta på att säga,

kände man sig aldrig generad eller tvungen i hennes sällskap.

Några år senare bodde jag en hel vinter i hennes hem

i Stockholm och kom henne då mycket nära. Tant Limnell

intresserade sig för allt på jorden. -- Kanske man kunde

anmärka, att hon försökte omfatta väl mycket. Men det låg

i hennes natur. Hon hade ett oerhört stort hjärta, och för

att fylla det behövdes en massa av alla slag. Hon hade

också ett ganska gott huvud, men hon såg inte alltid så

klart kanske, när det gällde intellektuella problem.

Däremot besatt hon i högsta mått den ganska ovanliga gåva,

som blivit kallad hjärtats intelligens, och som »til syvende

og sidst» betyder så oändligt mycket mera än all annan

begåvning.

Den tid av sommaren, som jag tillbragte ute på Lyran,

var ovanligt stillsam. Man läste högt, gick ner och badade,

gjorde en promenad, skrev en dikt och njöt livet och

solskenet i lugn och ro.

Ibland gick jag ner till direktör Edward Fränckels på

Petersberg, som låg nere vid sjön, nära Lyran, och hälsade

på Harriet Fränckel, som gjort visit på Lyran för att fråga,

om jag inte hade lust att komma dit ner. Petersberg var

en, i sitt slag, förtjusande hemtrevlig sommarbostad. Den

Fränckelska familjen var älskvärd och gästfri. Där var alltid

gott lynne, hemtrevnad och vänliga ansikten, och de låga,

gammalmodiga rummen med sina kretonneklädda möbler och

sin utsikt över vattnet med alla sina förbipasserande ångbåtar

och seglare gav en typisk stockholmsk sommarnöjes-stämning

i dess bästa bemärkelse.

Livet nere på Petersberg hade en lycklig, ungdomlig ton.

Där kom ofta gäster, men nästan allra trevligast var det i

vardagslag, då familjen var ensam. Av de fyra döttrarna

var Harriet min jämnåriga, fin och glad, redan då strålande

vacker. Längre fram utvecklade hon sig inte blott till en

stor skönhet, utan till en klok och varmhjärtad kvinna. Hon

stod senare modell till Julius Kronbergs på sin tid

beundrade tavla: Drottningen av Saba. En sommar blev jag

bjuden på ett par veckor till Petersberg och upplevde en

mycket ungdomlig och festlig tid. Också i Stockholm

återsågos vi vid olika tillfällen. Sorgligt nog bortrycktes

Harriet av döden -- ännu ung och vacker -- från man och

barn.

Sommaren började redan lida mot sitt slut. Men där

emotsågs ännu med verklig spänning ett epokgörande besök

på Lyran. Det var greve Carl Snoilsky, den berömde

skalden, med grevinna. De hade återvänt till Sverige på besök,

efter en mångårig vistelse utomlands, huvudsakligen i

Italien, och de funderade på, att nu möjligen bosätta sig här

hemma. De romantiska omständigheter, som knöto sig till

deras avresa från Sverige, satte många sinnen i rörelse, och

Carl Snoilskys diktning räknades ju numera till något av det

främsta inom svensk lyrik.

Tant Limnell som en av de tongivande inom Stockholms

intellektuella värld, ville också hälsa dem välkomna med en

middag ute på Lyran. Man hade dukat förtjusande, vid

småbord, i den rätt begränsade matsalen. Men för att vinna

utrymme och trevnad hade man tagit ut fönsterna och

placerat ett bord innanför och ett bord utanför på altanen,

endast skilda av fönsterbrädet, som var dolt av blommor.

Altanen löpte längs hela fasaden, bort mot en hög loggia,

innanför vilken den lika höga och mycket rymliga salongen

låg. Då de stora dörrarna till loggian stodo öppna,

bildade det hela ett ofantligt rum, briljant i akustiskt

avseende.

Det tålde vid, att vädret var vackert med dessa festbord

på altanen och uttagna fönster. Och det var också ett

strålande väder, då gästerna på »Sjöfröken» landade vid Lyrans

brygga.

Vi, som bodde på Lyran -- jag tror knappt det var

andra än tant Limnell, Amalia Riégo, mina föräldrar och

jag jämte några redan anlända gäster -- begåvo oss nedåt

skogsvägen för att möta dem. Vad mig beträffar hade jag

hjärtklappning. Sedan år tillbaka kände jag Snoilskys

dikter och beundrade dem. Längre fram erfor man nog här

och där både i form och ordval en saknad av något -- var

det musik? Där fattades ibland en viss obeskrivlig böljande

mjukhet och naturligt skiftande rytm, som gjorde, att ett och

annat, trots den glänsande virtuositeten och den konstnärliga

elegansen, lämnade en ganska kall. Men den tiden var han

Sveriges korade diktarekung, och det var ett högtidligt

ögonblick, att få se honom i verkliga livet.

Och där kommo de. Carl Snoilsky och hans grevinna

gingo framför de andra. Han var lång och elegant,

vänligt blygsam i blick och röst. Hela hans uppträdande

verkade försynt, nästan undfallande, och han gjorde intryck av

en vek, ytterst känslig natur. Kanske hade det öde han

skapat åt sig genom sitt uppseendeväckande andra

äktenskap, framkallat den andliga skygghet, som ibland gjorde en

ont att se hos honom. Dessemellan kunde det glittra till i

hans ögon, och ett både vackert och smittsamt skratt kunde

liva hans litet vemodiga och slutna drag. Han var heller

inte renons på humor eller snarare en fin satir, men den kom

endast fram i det intima umgänget i hans hem, där han visste

sig fullt förstådd.

Varför jag i min inbillning diktat upp grevinnan Ebbas

utseende som något orientaliskt, med böljande gång à la

odalisk, vet jag inte. Ingenting av allt detta fanns där. Hon

var mycket fyllig, ljushårig, rödlätt i hyn med ett par stora,

tämligen utstående ljusblå ögon med tunga ögonlock och en

starkt svängd mun. Hela hennes apparition hade mycket av

rockoko. Och hon -- talade skånska. Men när den första

förvåningen var över och isynnerhet senare i livet, då jag

fick umgås som en yngre vän i Snoilskys hem, vann hon

ens hjärta absolut.

Hon var kvick och spirituell utan att hennes kvickhet

slog över i elakhet, och i sin stora människokännedom var

hon fylld både av värme och förståelse. Dessutom var hon

verkligt »rolig».

Det är ju en ganska vanlig uppfattning, att det att vara

»rolig» nästan är synonymt med »elak». Ordet »spirituell»

anses av många som något farligt, och man missuppfattar

också lätt ordet »humor». Men att se klart och livaktigt

på människor och situationer , och att uppfatta såväl andra

som sig själv med en glimt i ögat, har ingenting med

»elakhet» att göra. Det drabbar varken ens nästas moral eller

heder. Ebba Snoilsky såg alla livets manifestationer oerhört

klart och beskrev dem på sitt eget personligt levande sätt,

kvickt och målande, men hon sprang inte med fult skvaller

eller slippriga skandalhistorier, som så många -- långt ifrån

»roliga» -- personer ofta »roa» sig med. Hon kunde vara

drastisk och var långt ifrån pryd, men hon hade hjärta för

allt stort och värdefullt, och jag kände mig glad att få

räknas som hennes vän, fastän hon var jämnårig med min

mor. --

Långsamt vandrade den lilla festliga cortégen uppför den

branta vägen under de doftande granarna till Lyran, och

middagen blev festlig som få -- inte minst på grund av

vädrets fläckfria skönhet.

Att uppifrån den stora altanen se solen sjunka, medan

ljusen i Stockholm och längs stränderna började glimma och

skymta på uddar och öar, medan tysta ångbåtar gledo fram

djupt under trädtopparna med lantärnor och ljus, var som

en saga. En massa gäster deltogo i festmiddagen. Av dem

minns jag professor G. Retzius med fru, professor Montelius

med fru, professor Curman med fru, mina föräldrar och

många andra. Det var sent på kvällen, då vi åter följde

gästerna ned till ångbåtsbryggan, medan stjärnorna började

pricka himlen, och skogens sensommardofter stego genom

mörkningen. Men innan dess hade det förekommit många

tal, mycken sång, och många av rörelse beslöjade stämmor

hade ljudit under salongens höga tak och genom de öppna

balkongdörrarna tonat ut i nattdunklet från det förtrollande

nästet ovanom skogstopparna.

En vän i familjen.

De otaliga lönnarna i Uppsalas parker och alléer började

skifta i brons och guld. Livet återtog sitt vanliga utseende,

fastän där hemma saknade vi de båda äldsta bröderna, Carl

Göran och Sven, som blivit studenter på våren. Sven hade

gått in som volontär vid Upplands regemente och var nere

på Karlsborg, varifrån han skickade drastiska brev, mest

handlande om, hur han längtade efter mat. Jag minns också ett

brev, där han beklagade sig över prästen där nere: »Nu har

han två söndagar i rad predikat för oss bara om helvetet»,

skrev han, »och det så i minsta detalj, att det är, som om

han vore barn i huset». Carl Göran studerade violin vid

Musikaliska Akademien i Stockholm, där han bodde hos baron

Gustaf Tamm, som nu var statsråd.

Emellertid hade i familjen inträtt en person, som alltsedan

denna höst, 1885, förblivit ett stöd och en trofast vän åt oss

alla. Hon heter Tilda Ahlin och är född 1849 på Skoklosters

ägor, där hennes släkt arrenderar jord. Hon kom

först i vårt hus som kokerska. I tjänst hade hon förut endast

varit hos inspektören på Sko. Där tillkom det henne också

att mjölka korna. En gång ville det sig inte bättre, än att

en arg ko fick henne på hornen, och hon slog henne i backen

tre gånger, men Tilda lyckades kränga av sig klädningen och

undkomma med livet.

När min far tog avsked från sin professorsbefattning, följde

Tilda med till Stockholm, dit föräldrarna flyttade. Där skötte

hon deras hushåll ensam till min fars död 1907, och blev

sedan min mors allt i allo under hela hennes återstående liv.

Tilda är nu över åttioett år, glad och frisk, full av liv och

sprudlande humor, och hennes kärlek och trofasthet gentemot

den familj hon tjänat i 41 år, äro outsläckliga.

Numera njuter hon sitt otium i ett soligt litet rum (med

kokvrå), där hon har sina gamla minnen omkring sig, och

där hon förklarar sig vara »den lyckligaste mänska som finns».

Hon ägnar sig åt att gläda sig åt livet, sköta sitt lilla hushåll

-- och odla sitt sinne med god litteratur. Hennes syn på

livet är originell och full av älskvärd skärpa. Något som hon

uppriktigt, och dagligen, lyckönskar sig till, är sitt ogifta

stånd. Giftermålet har inte hennes gillande. När jag en dag,

helt nyligen, erbjöd henne en bok, men anmärkte, att hon

kanske inte skulle tycka om den, för att den handlade om

olyckliga äktenskap, svarade hon med ett förtjust leende:

»Jo, just sånt tycker jag är roligt att läsa om! För att

då ser jag riktigt tydligt, vad jag har sluppit ifrån.»

En annan gång, för många år sedan, då jag vädjade till

henne angående något i familjen och frågade henne: »Tycker

inte Tilda det?» svarade hon mycket betänksamt: »Jag tycker

nog en hel hop, jag! Men se, jag har lärt mig att tycka

tyst!»

Tilda är ett original och en ovanlig karaktär. Är det

inte något ganska storartat i detta, att glatt och offervilligt

avsäga sig sin rätt till ett eget liv, bara för att gå upp i en

-- från början främmande -- familjs sorger och fröjder,

bekymmer och framgångar; att stå färdig att hjälpa i ur och

skur, tidtals både natt och dag. Modig, glad, tacksam och

otroligt arbetsam har Tilda varit hela sitt liv. Detta slags

människor bli allt sällsyntare. Men de förtjäna mycket mera

än guldmedaljer på bröstet. Deras segrar äro oftast osynliga

för världen, men deras livsverk är närmast oumbärligt. Man

kan aldrig tacka dem tillräckligt.

Prins Eugen i Uppsala.

Emellertid närmade sig oktober 1885, ocn denna vinter

skulle jag få vara »ute», som det kallades även inom Uppsalas

societet. Och flickorna började vid bra unga år den

tiden. Jag var sexton och ett halvt.

Balerna i Uppsala voro inte många. De förnämsta voro

ärkebiskopens baler, därpå Oscarsbalen och nationsbalerna,

en och annan privat, mindre bal och slutligen en del

ungdomsdanser »i all enkelhet».

På slottet hos Hamiltons gåvos inte längre några baler,

ty tant Agnes hade samma år gått bort.

Men denna vinter väntade man sig litet mera glans över

säsongen, ty en av kungafamiljens yngre medlemmar skulle

göra universitetet den äran under några terminer.

Prins Eugen slog sig ned i huset vid Bävernsgränd den 1

oktober. Han åtföljdes av landshövding Gunnar Wennerberg

som sin guvernör och ryttmästare Gustaf Nyblæus som sin

adjutant. Den andra oktober var Gunnar Wennerbergs

födelsedag, och mina föräldrar hade då middag för den unge

prinsen och den gamle landshövdingen jämte prins Eugens

adjutant. Av andra gäster var endast Gunnar Wennerberg

junior inbjuden.

Det var första gången jag som fullvuxen skulle niga för

Prins Eugen och Landshövding Gunnar Wennerberg

en kunglig prins, och jag var förfärligt blyg, som jag förresten

alltid var -- mer eller mindre -- då det gällde att första

gången hälsa på en främmande. Visserligen hade man redan

i Uppsala hört talas om prins Eugens självständiga åsikter

och enkla väsen, men den tiden rörde sig ännu inte de kungliga

så ogenerat bland »vanligt folk», och man var inte van att

möta dem. Men om jag var blyg, tror jag, att jag denna

gång fick en överman i prins Eugen själv.

Det är också ganska troligt, att vår månghövdade och

ovanligt livliga familj verkade en smula ängslande på honom

just i inkörsporten till universitetsvistelsen. Men den känslan

gick lyckligtvis snart över.

Prins Eugen skulle ha min far till lärare i litteratur och

konsthistoria, och det föll sig därför ganska lämpligt, att de

skulle få råkas litet närmare, sedan min far gjort sin

uppvaktning i »Prinsgården», innan de sutto ansikte mot ansikte

vid den första lektionen. Likaså lär kung Oscar ha yttrat

sin önskan till min far, att prins Eugen skulle bli mottagen

»i vardagslag» i föräldrarnas hem, om han hade lust att

komma.

Så blev det också. -- Och den vintern blev uppslaget till

en livslång vänskap mellan prins Eugen och mina föräldrar,

och senare mellan prinsen och min man och mig; en vänskap,

som, långt ifrån att slappas med åren, har knutits allt fastare.

Prins Eugen tog sina studier på allvar, ty han tog allting

på allvar. Att hans begåvning och energi sökte ett varaktigt

uttryck för hans personlighet, märktes snart, och det dröjde

ju inte heller länge, innan han fann det.

Tydligen trivdes han också i familjen, ty han kom ofta,

när han hade tid och lust.

En afton minns jag, då vi sutto i vardagsrummet, ej

särdeles upplagda för någon av de påringningar, som brukade

annonsera någon hemtörstande student, som längtade efter en

pratstund i en varm och ljus vrå. Då ringde det. Min far

gick själv och öppnade, och vi hörde honom fråga, i tämligen

sträv ton, ut mot den halvmörka trappuppgången:

»Vem är det?»

»Det är bara jag!» svarade en försynt, nästan litet ängslig

röst. Det var prins Eugen.

Och det var verkligen »i vardagslag» han blev mottagen.

Jag minns aldrig att några särskilda anstalter gjordes vid

sådana improviserade besök. I den gamla goda tiden var

det ett faktum, att man till vardags fick »en enkel smörgås»

-- inte bara i mitt föräldrahem. Huvudsaken var, att man

kände sig välkommen. Och det hade prins Eugen all anledning

att göra. Det blev snart ett glatt och naturligt umgänge

mellan prinsen och de olika familjemedlemmarna. Särskilt

då man märkte, att han hade mycket sinne för humor och

»förstod skoj», så att man slapp väga sina ord på någon

akademisk guldvikt i hans närvaro.

Föräldrarna brukade ibland tillsammans med Prinsen se

igenom portföljer med teckningar och målningar (huvudsakligen

av kända danska konstnärer), som min mor fört med sig

från Danmark. Och prins Eugens sätt att se på dem var

mycket karakteristiskt. Inte en detalj undgick honom. Allt

»hafs» var uteslutet från hans person och uppfattning. Och

samtidigt med denna känsla för detaljer var han alltid angelägen

att söka skilja huvudsak från bisak -- en egenskap som

han behållit genom livet.

Under dessa kvällar, vid vilka »gamle Wennerberg» ibland

var närvarande, gingo diskussionens vågor höga. Vi barn

bara lyssnade. Landshövding Wennerberg -- om vilken en

av mina bröder på skämt yttrade, att »han hakar sig

krampaktigt fast vid bronsåldern» -- hyllade de gamla idealen och

gick till strids för historiemåleriet. Allt annat måleri kritiserade

han skarpt. En kväll minns jag, då han stirrade kallt på oss

unga med sina vitblå ögon, slog handen i bordet och sade:

»Kom bara inte till mig och påstå, att det är lika mycket

konst att måla en ost, så att den ser verklig ut, som att måla

Gustaf Adolf i slaget vid Lützen». Men hans intensiva utfall,

framslungade med mäktig, domderande stämma, verkade mest

som salvor av löst krut på oss ungdomar. Och förresten

togo vi aldrig upp hans utmaningar, fast jag inbillar mig att

det var meningen. Ty han tyckte om att väcka dispyt, liksom

han i verkliga livet gillade krig.

Det var ju onekligen ett slags ödets ironi för denna

mäktiga personlighet, som säkert gärna själv ville styra --

åtminstone sin familjs -- öden, att hans son Gunnar, då han

slutligen tilläts att bli konstnär, uteslutande ägnade sig åt

att måla blommor. Ty kanhända landshövding Wennerberg

inte heller satte blommor som konstverk särdeles högt.

Då prins Eugen kom till universitetet, var det nog endast

hans mening, att utfylla sina kunskaper inom det humanistiska

området. Men han hade alltid haft ett livligt intresse för

konst, och i Uppsala mognade hos honom beslutet att pröva,

om han hade tillräcklig begåvning till att helt ägna sig åt

konsten. Ty hade han ej utsikt att bli en verklig konstnär,

finge det hellre vara.

Hans lektioner för min far i konsthistoria och estetik

öppnade nog en hel del nya perspektiv för hans vakna och

mottagliga natur. Likaså voro utan tvivel de konstsamtal, som

fördes i vårt hem, och alla de teckningar och konstreproduktioner,

som prinsen där fick tillfälle att fördjupa sig i, inte

utan sin betydelse. Men vad som mest bidrog att stärka

prinsen i hans beslut, var nog den undervisning han tog i

målning för Wilhelm Gegerfelt, där han arbetade tillsammans

med Gunnar G:son Wennerberg.

Den uppmuntran prins Eugen fick av Gegerfelt, gav honom

mod, att meddela kungen och drottningen sitt beslut att på

allvar bli konstnär.

Drottning Sofia kom då och besökte prinsen i Uppsala,

och min far blev nedkallad till drottningen för ett intimare

samtal angående prins Eugens framtidsplaner. Säkert är, att

han talade prinsens sak på ett entusiastiskt sätt, och möjligen

medverkade det en hel del till det slutliga resultatet.

Prins Eugen fick tillåtelse, att resa till Paris och börja

måla på en atelier fr. o. m. nyåret 1887. Men han skulle

kvarstå vid regementet och infinna sig till mötena.

Kammarherre G. Celsing med friherrinna medföljde till Paris och

ordnade ett tilltalande hem för honom, där såväl skandinaviska

som utländska konstnärer ofta möttes, vilket gav prinsen

tillfälle att komma i kontakt med alla de konstnärliga intressen,

som den tiden blommade så rikt i Paris.

Den tid prins Eugen genomlevde i Uppsala, blev alltså --

under ögonskenligen helt lugna och jämnt flytande dagar --

en avgörande och skickelserik vistelse -- ett slags allvarlig

Sturm- und Drangperiod, under vilken hans framtid

avgjordes.

Att det fordrades det starkaste inre krav, stor energi och

målmedvetet allvar för en ung prins -- som därtill var

officer -- att genomdriva ett så viktigt beslut, faller av sig

självt.

Bara detta, att få den närmaste omgivningen att förstå,

hur bottenallvarligt hans uppsåt var, fordrade både

karaktärsstyrka och förmåga att tala sin sak så, att den uppfattades

i sitt rätta ljus. Ty just det, att »bli tagen på allvar», när

det gällde hans konstnärskap, var ända från början prins

Eugens brinnande önskan. Det fick inte tydas som en lust

att »leva bohême», utan så som det verkligen var menat: en

ärligt känd längtan att finna ett starkt och äkta uttryck för

hans personlighet.

Hans beslut bröt helt och hållet med de traditionella krav,

som hittills ställts på en prins, och det yrke -- officerens --

som man varit van att anse som det enda möjliga för en man

i hans ställning. Att »syssla med målning» var en angenäm

lyx, som redan då gärna kunde tillåtas en kunglig person.

Men att »bli målare» på allvar var något alldeles nytt.

Det var en stor seger prins Eugen hade vunnit. Och han

har aldrig haft anledning att ångra sig.

Atelierarbetet för Gegerfelt tog naturligtvis en hel del av

den tid och det intresse, som skulle ägnats åt universitetsstudier.

Det blev nog huvudsakligen konsthistoria och estetik

för professor Nyblom och rent historiska studier för

bibliotekarien Claes Annerstedt, som kvarstod som det väsentliga.

Men bredvid arbetet blev det ju alltid också tid till en

och annan förströelse. Så fort årstiden tillät, gjorde prinsen

ridturer. Under många år var prins Eugen känd som en god

ryttare och vann personligen en hel del pris på kapplöpningar.

Om vintern åktes skridsko på Fyrisån, nedanför fallet vid

Islandsbron, och ibland ordnades ett slädparti. Skidor var

den tiden ingen allmänt utbredd sport. Och så var det att

hålla till godo med de mer eller mindre enkla baler och

danser, som fyllde ut »nöjesprogrammet» under terminerna,

vilket dock onekligen var skäligen magert, jämfört med vad

Stockholm hade att bjuda på.

Men om jag rätt förstått prins Eugens karaktär, var han

redan då så inriktad på huvudsaken -- sin blivande

konstnärsbana -- att några flera eller färre s. k. nöjen betydde

ganska litet för honom. --

Bjudningskortet till höstbalen hos ärkebiskopens var

tecknet till att säsongen var invigd. Den tiden var

ärkebiskopshusets interiör gammalmodig och tung; salongerna

möblerade med massiva mahognymöbler, klädda med kanariegult

siden, mellan fönsterna trymåer, pendyler och biskuitgrupper

under glaskupor. Byffé serverades litet varstans i rummen.

Jag glömmer aldrig en balafton några år senare, då det

var ovanligt många gäster, och en del ungdomar hade

förirrat sig ända in i de gamla makarna Sundbergs allra heligaste

-- sängkammaren. Där serverades också supé. Då alla

platser voro upptagna, hade min kavaljer och jag krupit upp

och satt oss i den stora äktenskapliga sängen, där vi all sköns

trevnad åto glass och drucko portvin. Det var ingen, som

stötte sig på det eller fann det respektlöst. Sådana kvällar

var hela huset till gästernas disposition.

I salen fanns endast en taffel, och på den dunkades

dansmusiken av en hyrd pianist. Inte ens vid festliga tillfällen

bjöds på en tillökning i musiken i form av en violin. Golvet

var det genuina hederliga skurgolvet, och på detta golv

hoppade, svängde och skuttade man på ett halsbrytande och

mycket tröttande sätt. Någon sällsynt gång inleddes en bal

med en lancier. Annars dansades vals, polka och française.

På enklare danser dansades hambo och schottis.

Denna afton var ett slags bemärkelsedag för mig. Det

var min första riktiga bal. (Dansa hade jag aldrig lärt mig.

Det gick på intuition som så mycket annat, ännu viktigare,

här i livet.) Och dessutom skulle jag skrudas i min första

balklädning. I vardagslag gick jag med så obeskrivligt

enkla klädningar, att jag ibland svalde en hel del, när jag

var tillsammans med andra jämnåriga. Men däremot hade

min mor den bestämda åsikten, att på bal skulle det vara

tyll -- helst tyll på siden! Det hade hon haft på balerna i

Köpenhamn, alltså skulle jag ha det. Jag erfor nästan något

à la Askungen den kvällen, då jag kastat mitt vardagshölje

och »svävade in i en sky av rosafärgad tyll», som det stod

i de missromaner jag rätt gärna slukade, och jag kände mig

ganska högtidlig till mods. Antagligen hade jag rysliga skor.

Sådant hade man inte råd att vara så särdeles noga med på

den tiden. Men jag var ung och glad, och det var tillräckligt.

Först neg man djupt för det ärevördiga värdfolket och

sedan för en hop gamla farbröder och tanter. De senare

tyckte säkert, att jag var allt för elegant, ty normen för en

balklädning, som bäst, var en röd, blå, gul eller skär

sidenklädning. Det var något som varade och som var

praktiskt.

Värdfolket tog sig pampigt ut. Ärkebiskopen stor och

myndig, med biskopskorset på bröstet och en perfekt friserad

peruk, varunder hans vassa, stundom vänliga ögon, skärskådade

de inbjudna med kritiskt överseende. Ärkebiskopinnan

småleende mot alla, slät och rosig om kinderna som en ung

flicka, med slätt benat hår under spetsmössan och vid,

gungande klädning, som böljade omkring hennes ganska massiva

figur. Men hennes ansikte var märkvärdigt ungdomligt. Intet

under, att en gång vid en barnbal i ärkebiskopshuset, där

jag var bjuden med som ett slags förkläde för mina yngre

bröder, min bror Lennart (då ungefär 12 år) stegade fram

och bjöd upp -- ärkebiskopinnan till första valsen. Det länder

henne till beröm, att hon tackade och dansade ut med sin

lilla partner, värdigt och vackert och alls inte generad av

situationen. -- Jag minns, att ärkebiskopen slagit sig ned

bredvid mig, och att vi samtidigt sutto och diskuterade Ibsen.

-- Och så spelades första valsen upp.

Vid vilken av dessa baler det var, minns jag inte, men

plötsligt stod prins Eugen framför mig, bockade sig och

mumlade med ett främmande, allt annat än förtjust uttryck

i sitt annars så glada och vänliga ansikte: »Det är visst vi,

som ska" börja!» Vi båda skulle alltså »öppna balen».

Det kändes ganska obehagligt, att behöva dansa runt

ensamma ett helt varv på det stora, tomma trägolvet. Längs

väggarna satt och stod Uppsalas societet och slök oss,

viskande, med ögonen, och jag tror vi båda två kände oss

ganska lättade, då golvet började fyllas av andra dansande

par. Som väl var, behövde man ju inte på den tiden dansa

hela dansen i ett sträck. Förresten hade man helt enkelt inte

kunnat överleva mer än ett fåtal av dem, om man under en

hel lång dans varit tvungen att rusa omkring så vanvettigt

som det då fordrades.

En av de där balaftnarna i ärkebiskopshuset hände ett

ganska dramatiskt intermezzo. Ärkebiskopen, som var oerhört

metodisk och därtill betydligt despotisk, hade strängeligen

befallt, att balen alltid skulle avblåsas klockan halv ett. Men

den kvällen hade anföraren av balen, notarien Radhe, en

systerson till ärkebiskopinnan, varit nog oförsiktig att vrida

tillbaka den stora klockan i salen en halv timme. Det skulle

han aldrig ha gjort. Vi dansade och hade roligt utan att ana

oråd. Men antagligen började ärkebiskopen bli sömning.

Plötsligt kom han på den idén, att gå ut i balsalen och

jämföra sin klocka med salsklockan.

Man kan lugnt säga, att »hans ansikte förvandlades».

Genast förstod han, vem som var syndabocken, och med en

röst som en domsbasun kallade han brottsligen till ansvar.

Det är nästan bäst, att med tystnad förbigå den s. k. »skrapa»,

som den stackars oskyldige unge mannen fick stå och taga

emot inför gästernas mångfald.

Säkert är, att de inbjudna, efter ett brådstörtat farväl,

flydde i vild oordning till kapprummen, där man slet åt sig

sina ytterplagg och hastade ut i vinternattens mörker, glad

att befinna sig utom -- skotthåll.

Stockholmsflickor. Uppsalavår.

Eftersom man nu hade slutat skolan, måste man hitta på

något att sysselsätta sig med. Ty att gå och slå dank hemma

var otänkbart. På den tiden var det inte så lätt för en ung

flicka, att bli »självförsörjande», och om man inte hade

någon utpräglad talang, som ovillkorligen fordrade, att man

lämnade hemmet, återstod endast att taga vara på varje

liten resurs, som fanns inom räckhåll, och göra det bästa

av den.

Till att börja med studerade jag italienska för min mor

på ett verkligt rationellt och effektivt sätt. Hon lät mig läsa

de Amicis" »Spagna», och jag måste skriva upp vartenda

ord jag inte förstod i den samt lära mig böja alla i boken

förekommande verb. Med andra ord -- det blev att slå upp

så gott som vartenda ord! Men när jag hederligen knogat

igenom den digra volymen, vilket tog mig hela vintern, kunde

jag verkligen en hel del italienska. Då var jag nog djärv

att taga mig för att översätta de Amicis" just utkomna berömda

bok: »Cuore». Till min glädje antogs den av Seligmans

förlag till publicerande och utkom på hösten; ny

upplaga utkom så sent som 1923 (hos Almqvist & Wiksell).

Uppmuntrad av framgången översatte jag en del korta italienska

berättelser, bl. a. av G. Giacosa, Verga m. fl., vilka

utkommo något år senare under titeln »Det unga Italien».

Giacosas noveller erbjödo verkligt stora svårigheter. Men

det avskräckte mig inte. Svårigheter i den vägen ha alltid

tilltalat mig ända sedan jag, som liten, gjorde »hårdknutar»

på segelgarnssnören för att få nöjet att lösa upp dem. Dessa

första översättningar följdes under årens lopp av en hel del

andra.

Också engelsk litteratur läste jag med min mor. Vi läste

Longfellow, som jag beundrade och lärde mig utantill så

grundligt, att jag ännu minns en hel del av dikterna.

Dessutom, med förkärlek, Elisabeth Brownings dikter, som min

mor dyrkade. Jag var ganska tjusad av hennes varma, starkt

kvinnliga lyrik, men den av hennes böcker, som jag flera

gånger återkommit till, och som varje gång gett mig något

nytt, är »Aurora Leigh». En roman på vers! Det låter

avskräckande. Men den innehåller så mycket mänskligt vackert

och stort, att man aldrig glömmer den. En hel del fransk

litteratur intresserade mig också. Alla George Sands romaner

passerade revy. De fascinerade mig genom sitt rika språk

och sina ofta fantastiska ämnen, men andra fann jag ganska

ledsamma. Hennes välstuderade -- och ändå inte påtagliga

-- bondhistorier hade jag inte tålamod med eller sinne för.

Victor Hugo och Alphonse Daudet väckte min stora

beundran. Alphonse Daudet i synnerhet, vars elegiska läggning

och underbara språk slog an på mig i hög grad, liksom också

Alfred de Mussets dikter, som jag dock alltid fann kallare

och mera beräknande.

Strindberg, som då var en helt ny och nästan skrämmande

uppenbarelse, verkade både tilldragande och repellerande.

Några av hans berättelser i »Utopier» fängslade mig mycket.

»Giftas» läste jag med den spänning det halvt förbjudna alltid

inger, och med ett slags fasa inför den nakna sanning den

diktade om. Tiderna förändras! Helt nyligen berättade mig

en litterär dam, att hennes nyss uppvuxna dotter läst »Giftas»,

och på moderns fråga: »Nå, vad tyckte du om den?» svarade

hon med ett förtjust leende: »Jo, vet du mamma, det tycker

jag var en riktigt söt liten bok!»

Heines »Buch der Lieder» kunde man ju så gott som

utantill, liksom J. P. Jacobsens och Björnsons lyrik. Ett och

annat av Goethes lyrik hade man »insupit med

modersmjölken». Men Faust läste jag först långt senare, och då

med mycket blandade känslor, när det inte gäller de rent

lyriska momenten. Dock erkänner jag villigt, att jag säkert

inte förstår den ännu i dag. Däremot ha Björnstjerne

Björnsons korta dikter så vuxit in i mitt medvetande, att de ännu

i sena år verka lika outrotligt strålande och nya, då däremot

hans prosa -- både drama och berättelser -- sakta börja

sjunka undan i glömska. Ibsen har alltid skrämt mig. Kanske

beror det också på, att man i vårt hem gick runt om hans

namn som katten kring het gröt. Min mor blev »Fyr og

Flamme» så snart han nämndes. Hans intellektuella köld

isade henne, och hon hade mycket starka ord för sin

antipati. Alltså läste jag honom i smyg och försökte bilda mig

en egen mening. Det ledsamma var, att ingen av mina

ungdomsvänner hade minsta litterära intresse, undantagande

Gunnar Wennerberg junior. Man hörde endast den äldre

generationens åsikter, och det blev i längden ensidigt och

hämmande.

Det finns så många, som anse det som ett uteslutande

oskattbart privilegium, att redan som barn få en massa kultur,

bildning och åsikter till skänks. Och det är onekligen sant,

att tillvaron därigenom blir rikare och större. Man får

tillfälle att lättare och tidigare förstå och njuta av en hel del

saker, medan andra få kämpa sig fram till sina personliga

resultat i ensamhet och tvivel. Men om det är så enbart

givande för den personlighet, som strävar att utveckla sig

inom en, att alltid vistas i skuggan av ett par dominerande

och rikt begåvade »färdledare», vet jag inte. Man får allt

för mycket tillrättalagt åt sig, som man kan gripa utan möda,

vilket kan alstra ett slags andlig lättja, och samtidigt med

att man blir tidigt mogen, blir man sent självständig. Under

ett sådant andligt förmyndareskap fordras det en väldig

kraftansträngning och ett starkt inre tvång till att bryta sig ut

och bli en självständigt tänkande och målmedveten individ.

Det kräver många, långa tider och strider och en intensiv

längtan att »stå på egna ben».

På den tiden hade jag ännu inte nått därhän, men

jag gjorde mig till godo vad som bjöds mig i hemmet och

försökte, så gott jag kunde, att arbeta på egen hand. Det

fanns alltid massor att göra, särskilt skrivarbete. Jag började

översätta min mors danska manuskript till svenska och skrev

min fars föreläsningar efter diktamen, då han en tid led av

skrivkramp i handen. Och under tiden skrev jag naturligtvis

vers. Den första dikt, som publicerades i en »ordentlig»

tidning, var en, som Ny Illustrerad Tidning tryckte och

betalade med -- 5 kronor. Längre fram steg honoraret till 15

kronor.

Som rekreation hade man skridskobanan. De vintrar

prins Eugen vistades i Uppsala, ansågs banan vid Islandsbron

som den enda rätta. Om kvällarna kommo besök, mest

ungdomar. -- Prins Eugen kom ofta. Gunnar Wennerberg var

självskriven, och dessutom kommo ett par unga jurister, Carl

Skogman och Frithiof Grafström. Carl Skogman hade

utmärkta anlag att spela komedi och uppträdde åtskilliga gånger

i sällskapsspektakel. Frithiof Grafström var en trygg,

rödblommig och välmående ung man, full av en stillsam,

älskvärd humor, som ibland exploderade i ett och annat

genom-roligt spex, som t. ex. det kvicka »Claire eller Surströmming»

han skrev tillsammans med en ung jurist, Widmark, och vilket

spelades briljant och väckte odelat jubel på teatern.

Den första december var Oscarsbalen. Till den var jag

bjuden av Gösta Tamm, som hämtade mig med hyrvagn. Så

här många år efteråt må det vara mig tillåtet att säga, att

han var skön som krigsguden Mars. Klädd i Upplands

dragoners uniform med en guldhjälm på sitt lockiga, uppstrukna

hår och därtill den mest formfulländade profil, var det nästan

så att man miste andan. Och att känna sig »bäras i

dansens vågor» av en sådan riddersman var onekligen något

alldeles underbart. Balen avhölls på Gillesalen, som dagen

till ära var prydd med flaggdekorationer och H. M. Konungens

byst. Såvitt jag minns spelades och avsjöngs Kungssången,

och hela kvällen bar en stämning av extra solennitet.

Och så, på vårterminen, kom den mest eftertrådda av

nationsbalerna, nämligen den på Stockholms nation. Den

framkallade en hel del nervositet hos oss Uppsalaflickor.

Till den rekvirerades nämligen långa rader av unga damer

från huvudstadens societet; stockholmsstudenternas systrar,

kusiner och flammor, och det var inte utan att vi, enkla

provinsrosor, darrade för vår plats i solen.

Carl Skogman hade bjudit mig på balen. Dit kommo

också Frithiof Grafströms båda systrar; Clara, känd för sin

skönhet, sedermera gift med baron v. Born i Finland och

hans andra, charmfulla syster, Fanny, och med dem många

andra unga skönheter, bland vilka fröknarna Zethelius,

fröknarna Sandströmer m. fl.

När alla dessa unga damer började sväva in i festsalen,

klädda i eleganta, luftiga toaletter, sydda på Stockholms

förnämsta syateliéer, och allesammans gamla vänner sins emellan

och vänner med »pojkarna» inom nationen, kunde man inte

hjälpa, att man fick en beklämmande känsla av att vara

outsider i ett celebert sällskap.

Men så fort orkestern spelade upp och man dansade ut,

glömde man sin obetydlighet och hade bara roligt.

Den kvällen dansade jag med Carl Staaff, som, om jag

minns rätt, var nationens kurator. Han gjorde ett bistert

och otillgängligt intryck, trots att han var artigheten själv,

men jag kände mig generad för honom, ty han gick inte alls

i samma stil som den vanliga pojkaktiga och öppenhjärtiga

studenttyp jag var van att råka. Förgäves brydde jag min

hjärna för att finna något att säga honom, och jag föreföll

mig själv mycket dum, där jag hoppade omkring i armarna

på denne fåordige unge herre med stora röda mustascher

och rött uppstruket hår; en man som längre fram skulle

komma att spela en så mäktig roll i vår politik» Jag har

senare hört, att han led av en oerhörd blyghet.

Dagen efter balen på Stockholms nation hade Carl

Skogman och Frithiof Grafström kafferep uppe i sin dublett i

Bredgränd för flickorna Grafström, som de ville att jag skulle

bekanta mig med. För mig föll det sig alltid lättare att

prata med pojkar än med flickor. Mina fem bröder hade

varit mina dagliga kamrater, och vi voro mycket goda vänner

trots en och annan sammandrabbning, och med de flesta av

deras pojkvänner kom jag gott överens. Senare hade jag

fått en del goda vänner bland studenterna -- både flammor

och kamrater. Mina flickvänner voro däremot alltid få.

Fröknarna Grafström voro vackra, särskilt Clara, som var berömd

för sitt regelbundna ansikte, sina sällsynt vackra ögon och

sitt stora, härliga hår, som då ansågs som ett nödvändigt

attribut för en skönhet. Men Fanny var ovanligt intagande

och lättare att tala med. Det var så gott som den första

beröring jag hade med ett par unga Stockholmsflickor, utom

Harriet Fränckel. Längre fram blev jag bjuden in på baler

till Stockholm, till biskopinnan Grafström och amiral

Skogmans, men just då hade jag ingen kännedom alls om

Stockholmslivet.

Och så kom våren! Den kom verkligen, så omöjligt det

än sett ut ibland, då de knivskarpa vindarna från

uppsalaslätten svepte in över gatorna, och isen låg orörlig som om

Fyris bottenfrusit. Men så plötsligt en dag var det milt i

luften, några hängen på sälgen lyste som guld i solen --

och »Svartbäcksgubbarna» hopade sig i ån, klumpade sig

tillsammans, reste på sig, tumlade omkull och rasade med

dunder och brak utför fallet vid Islandsbron, under

ungdomarnas vilda hurrarop. Studenterna hade sjungit in våren

på Slottsbacken på Valborgsmässafton, och så, en dag i maj,

gick studentkårens vårkonsert av stapeln.

Under mina första uppväxtår hölls den i Carolina

Redivivas stora festsal. Där fick jag också höra Kristina Nilson

sjunga. Hon hade en stor, härlig röst, men jag erinrar mig

Författarinnan vid 16 år

inte vilket intryck hon för övrigt gjorde på mig, endast att

jag tyckte, att hon var mycket affekterad, när hon sjöng:

»Fjorton år tror jag visst att jag var» -- en ohygglig

komposition, som på intet sätt kan inrangeras under benämningen

konst, men som, ofattligt nog, slog an på den stora publiken.

Lyckligtvis är den nu ur tiden. Jag minns, att

landshövding Wennerberg sade om Kristina Nilson:

»Och så ordentligt, som hon öppnade munnen se"n!

Man såg alla hennes trettiotvå tänder, och de voro friska,

varenda en!» Men säkert hade hon en hel del stor konst

att ge sitt auditorium, och hon blev frenetiskt hyllad.

Då universitetshuset blivit invigt (1887) var det aulan där,

som apterades till konsertsal. Av dirigenter minns jag ingen

tidigare än Ivar Hedenblad. Han hade entusiasm och schwung

i sitt sätt att anföra och en stor förmåga att sammanhålla

och liva ungdomarna, fast man ibland inte riktigt kunde följa

med hans abrupta övergångar från det starkaste forte till det

mest drömlika piano och den mängd eleganta små detaljer,

som ibland störde helhetsintrycket. Men det var kraft och

hänförelse över den ungdomliga kören, och hela konserten

var en upplevelse, som aldrig förfelade sitt intryck.

Den något grådaskigt dekorerade aulan livades av alla de

nya, med plymer, blommor och band, garnerade

sommarhattar, som den dagen debuterade på damernas huvuden.

Även om det var ganska blåsigt och kyligt -- och det var

det nästan alltid -- hade man den nya vårdräkten i ordning.

Det var vår, och det skulle vara vår; det stod i almanackan!

Alltså måste man vara vårklädd.

Och när sångarna marscherade in, frackklädda och

högtidliga, från en dörr i absiden, omsvepta av en svag -- aldrig

så svag -- våg, doftande av punsch, som serverades i

artistrummet för att klara struparna -- och intonerade: »O Gud,

som styrer folkets öden», kunde man aldrig undgå, att

genomilas av en högtidlig rysning. Det var ett högtidligt

ögonblick! Sångarna växlade ju under årens lopp, och kören

ljöd inte alltid lika fyllig, men bland de bästa tenorerna under

några år av min flicktid var otvivelaktigt Nils Bellander, vars

fräscha unga röst bar över de andra med sin ljusa, intensiva

klang. --

Våren förde också med sig en sensation, som bara kan

upplevas i en universitetsstad -- och som tyvärr numera är

så gott som utdöd: serenaderna. Det kan inte bortresoneras.

Det är en ganska enastående stämning över en serenad.

Ibland visste man ju av, att den skulle komma, och då höll

man sig vaken och låg och hade hjärtklappning i väntan på de

första tonerna långt borta i gatan. Men det kunde också

hända, att den kom som en överraskning och väckte en ur

sömnen. Först vågade man inte »ta" åt sig». Det kunde

ju finnas flera flickor, som bodde i närheten! Men när man

märkte, att det var man själv, som var föremål för denna

sångarhyllning, som väckte hela kvarteret i den bleka

vårnatten, kände man sig ganska överväldigad. -- Skulle man

tända ljuset genast eller vänta? Skulle man dra" upp

rullgardinen helt och hållet? Gömd bakom gardinen försökte

man lista ut vilka som voro med, men i vårnattens ovissa

skymning såg man endast en klunga vita mössor och

uppåtvända ansikten, och när man stod där i sin nattdräkt,

huttrande en smula av spänning och kyla, medan ljusets rödögda

låga kämpade med vårhimlens grönbleka ljus, kände man sig

långsamt fyllas av de mest stridiga, på en gång lyckliga och

beklämmande, känslor.

Om Södermans underbara: »Skjön Jomfru luk dit Vindu"

op» var med på programmet, då smalt man ju genast. Och

den var med i de serenader jag fick lyssna till, för att

»pojkarna» visste, att det var en av mina älsklingssånger. -- --

Och så intonerades slutligen avgångsmarschen. -- Man hörde

sanden knastra under sångarnas steg, grinden till gatan slogs

igen, och i gränden utanför förtonade klangen småningom.

Snart låg natten åter tyst, ljus, aningsfull, så som endast en

nordisk vårnatt kan göra det. Man släckte ljuset och gick

till sängs igen. Men det dröjde länge, innan man somnade.

Det var inte lätt att komma till ro efter ett sådant avbrott.

Romantik! -- En ny tid rynkar på näsan, drar kanske

på munnen åt en sådan liten episod. Den, som fått vara

med om den, vill inte undvara den.

Längre fram i maj firades vårfesten i Botaniska

trädgården. Som regel var den inte särdeles tilltalande, ty på

den tiden flödade punschen i fast otroliga strömmar från

buteljer och glas, och Alma Maters unga söner voro inte

särskilt fördelaktiga att skåda under herraväldet av denna

ohyggliga, sliskiga läskedryck. Men de vårar, då studentkåren

ställde till en stor friluftskarneval, var det ett annat liv över

festen. En hel del vackra och roliga grupper och figurer

voro ypperligt maskerade och kostymerade, och då de nått

fram till Botaniska trädgården upplöstes tåget, och de gingo

omkring bland publiken, så att man fick se dem på nära

håll och hälsa på sina vänner. Som några av de bästa minns

jag en gång Nalle Halidén (då för tiden svarthårig) förklädd,

eller rättare avklädd, till Pan, endast i solbrända trikåer och

en panterhud, med ett par små horn i pannan och en

panflöjt i handen. Han var verkligen Pan, personifierad, och

han hanterade sin lilla flöjt, som om han aldrig trakterat

något annat instrument i hela sitt liv.

En annan mycket ståtlig uppenbarelse var »Sommaren»,

framställd av baron Jean Jacques de Geer, i svart lockperuk,

gul sidenklädning med långt släp och prydd med en massa

små buketter av konstgjorda, röda rosor, från halsen till

fötterna. Varje rosenbukett var alltjämt försedd med sin

prislapp för att dagen därpå återlämnas till den modehandel,

där de lånats. Men det störde inte ensemblen, då baron de

Geer med högburet huvud och majestätisk hållning skred

fram genom vimlet. Dagen var kylig och ganska grå. Man

förvånade sig över, att inte studenterna dogo så gott som

allesammans i lunginflammation efter så lång väntan och de

flesta klädda i så litet kläder. Men sorgligt nog var det

verkligen en och annan, som fick släppa livet till i den

förrädiska »blomstermånaden» maj, vars kyliga solsken ofta inte

ens lockade fram knopparna på träden.

Ett danskt hem.

Sommaren 1886 voro min bror Carl Göran och jag bjudna

ned till Köpenhamn av morföräldrarna. Där blevo vi, som

alltid, mottagna med värme och förtjusning av de gamla,

som alltjämt residerade i Charlottenborgs slott, och det var

med en glatt högtidlig känsla man steg ned i deras svala,

förnämliga salong, vars blekblå väggar lystes upp av

alltigenom utmärkta danska konstverk.

Morfar sade sig intressera sig för mina tecknings- och

målningsförsök. Men som han var en mycket gammal

akademiker, satte han mig att kopiera gipser i sommarvärmen,

vilket jag inte fann så vidare spännande. Han fordrade, att

man skulle se allt med hans ögon, också då man försökte

sig på något mera självständigt, och som ungdomen i alla

tider varit oppositionell, reagerade jag starkt mot hans s. k.

undervisning, som jag tydde som alltigenom förtryck.

Efter en tid blevo vi bjudna ut till Ny Taarbæk, till

höjesteretssagförer Octavius Hansen, och med en ganska

otacksam förtjusning, vad morföräldrarna beträffar, begåvo vi

oss dit. Fru Ida Hansen, dotter till en amiral Wulff, var

en av min mors allra äldsta vänner. Barnen i huset, tre

flickor och en gosse, voro alla vackra, livliga och mycket

fritt uppfostrade. Deras stora, hemtrevliga villa ute i Ny

Taarbæk låg med trädgården mot Sundet, och över vägen

kom man ned till badstranden.

Där fördes ett glatt, otvunget liv. De många ungdomarna

skämtade, grälade och hade roligt från morgon till kväll.

Emma, den äldsta och vackraste av flickorna, var jämnårig

med mig, och vi bodde tillsammans i ett stort, trevligt rum

en trappa upp. För mig står denna tid som något ovanligt

ungdomligt och soligt.

Själva Sundet har nu alltid förefallit mig som det mest

solfyllda och glittrande av alla de hav jag sett och bott vid.

Det är så levande och fullt av trafik och rörelse, vattnet är

verkligen salt och luktar hav; Sveriges kust, med Kullen

som slutpunkt, tar sig så lockande och drömlik ut bortom

det blå vågskvalpet.

»Strandvejen» den tiden hade ännu sin lantliga charm i

behåll. Villorna stodo då inte så tätt, att de knuffade

varandra i sidorna, och badstranden var inte överbefolkad. I

villan bredvid Hansens bodde bröderna Alfred och Otto

Benzon, den senare den kände komediförfattaren. Alfred var

chef, och är det ännu, för det gamla välbekanta apoteket

Svanen i Köbenhavn. Båda voro intelligenta och kvicka,

men Ottos ovanligt kraftiga, äkta humor, tillsatt med en god

portion spydighet eller ironi, var en ganska sällsynt produkt

av dansk intellektualitet. Otto var daglig gäst i Hansens

hem.

Eftermiddagarna tillbragte vi i trädgården, spelade krocket

eller sköto till måls, under ett vilt pratande och diskuterande.

Ibland gjorde vi utfärder i Benzons vagn, från vilken jag

bl. a. för första gången åsåg en kapplöpning vid Eremitaget,

en strålande julidag, med bokskogen likt en grön kuliss

bolmande på tre sidor om det väldiga fältet, som var

inramat av massor med glada, sommarklädda, pratande människor.

Om kvällarna sutto vi oftast nere vid stranden på en lång

gungbräda, lyssnande till vågskvalpet, och sågo månen gå

upp över Sundet och bilda en lysande bro från svenska

kusten ända fram till våra fötter. Ingen har väl gett den

stämningen en så levande och poetisk form som P. Heise i

sin sång: »Ingen Blomst i Verldens Lande» ...

Sådana kvällar tyckte jag nästan bäst om. Jag var

ganska svärmisk och mycket förälskad och ville hälst få sitta och

drömma i fred. Men det var inte så lätt med Otto Benzon

på samma bänk. Han hatade allt, som kunde kallas

sentimentalt, och så fort stämningen började luta ditåt, skyndade

han sig att störa den med något påhitt som att hoppa upp

på bänken och härma en kråka -- slå ut med armarna som

vingar och kraxa -- eller genom att berätta, med sin torra,

litet läspande röst, någon så hårresande historia, att vi nästan

trillade baklänges från bänken. Konversationen var allt

annat än pryd -- tvärt om. Men man använde mindre slang

än nu för tiden, och man var en smula noggrannare med

språket. Men trots Ottos profanerande avbrott i

sommarnattsstämningen, var det en säregen tjusning över dessa varma

julikvällar vid Sundet, som jag aldrig skall glömma. Det

svaga, jämnt andande vågslaget, det dova tutandet av någon

stor ångbåt, som stävade ut mot Kattegatt -- en och annan

röst från en närbelägen dunkel trädgård -- någon som

spelade med altandörrarna öppna mot nattluften -- -- --!

Det ges stämningar, som göra en ung i själen igen, när man

tänker tillbaka på dem.

En liten episod från en vandring i Dyrehaven minns jag

för att den var vacker.

En hel flock rådjur sprang upp och undan oss, där vi

terrängvandrade bland ängar och skogsdungar. När vi kommo

fram till ett djupt dike, som flocken satt över, funno vi en

liten, nästan nyfödd rådjursunge stående där nere. Den

orkade helt enkelt inte klättra uppför vallen. Min bror Carl

Göran tog försiktigt upp den i famnen och bar bort den till

modern, som hade stannat bakom de andra, ängsligt darrande

för hur det skulle gå med hennes unge, som nu kom

springande fram till henne. Jag hoppas modern tog henne till

nåder. Sägnen säger nämligen, att ett rådjur aldrig mera

bryr sig om den unge, som en människa rört vid.

En annan, men komisk, djurepisod inträffade också den

sommaren i Hansens hem. Fru Ida Hansen hade en liten

apa, som ofta försvann ut på olovligt skoj. En dag hände

det, att den fru, som bodde i en villa bredvid, kom in i sitt

skafferi för att se över husets matförråd. En stor skål med

äkta dansk »Rödgröd» (geléartad saftkräm) stod där färdig

att serveras som efterrätt vid middagsbordet. Men mitt i

skålen satt apan, skinande av belåtenhet och mjukt gungande

upp och ner på den lagom fasta krämen. Den försvann som

ett skott, men man kan lugnt säga att den dagen var

förstörd. Åtminstone efterrätten!

Fru Ida Hansen var en praktfull kvinnotyp i sitt slag.

Vacker, stark och intelligent, lakonisk i sitt tal och och

kemiskt fri från sentimentalitet, men med hjärtat på rätta stället.

Eget nog var hennes käraste sysselsättning den, att brodera

blommor efter levande modell. Hon satte dem mitt i solen

och broderade med tunt ullgarn på mörk bakgrund, alldeles

Fru Ida Hansen, f. Wulff och Fröken Emma Hansen, sedermera Fru Scavenius

(i danska nationaldräkter)

realistiskt, i stora flotta drag, med solfläckar, skuggor och

käckt angivna detaljer. De inbragte henne en hel del

hedersbetygelser vid olika utställningar och inköptes även till

konstindustrimuseer. Denna hobby var egentligen det enda, som

röjde någon vekhet i hennes karaktär.

Octavius Hansen, husets herre, var en storväxt, mild och

ovanligt musikalisk man. Han spelade vackert violoncell.

Men då ingen i familjen delade hans kärlek till musiken,

måste han hålla sina prestationer i sitt rum, på tu man hand

med sitt instrument. Det hindrade inte, att han, då han

visade sig i familjen, såg vänlig och genombelåten ut. Han

spelade en ganska betydande roll i politiken som utpräglad

vänsterman. Bl. a. avskaffades, på grund av hans förslag,

Gjældfaengelset (vårt s. k. »Bysis»), som existerat i Danmark

så sent som 1872. Sommaren 1886 förekom han i

dagspolitiken och figurerade i högerns politiska nidvisor, som hans

barn uppvaktade honom med att sjunga för honom. Men

ingenting rubbade hans älskvärdhet och goda lynne.

En enda gång opponerade han sig mycket milt mot

barnens prat och skratt vid bordet, och som gjorde det absolut

omöjligt för de äldre, att »få en syl i vädret».

»Synes du ikke», föreslog han sin fru, »at Börnerne ikke

burde raabe fuldt saa höit?»

Vartill fru Ida på sitt drastiskt lakoniska sätt svarade:

»Det vilde vaere bedre, hvis vi selv holdt Kæft!»

Man talar så mycket om amerikanska barns fria fasoner

och deras nonchalanta sätt att tala och uppföra sig. Men

jag tror nästan, att de danska barnen slå rekordet.

De Hansenska barnen voro älskvärda, vänliga och rara i

allt sitt öppenhjärtliga prat och stojande skämt. Men jag

har ganska ofta råkat danska barn, som varit besynnerligt

brådmogna och kyliga, och som haft en hel del av den

danska spydigheten, som förtagit den mjukhet och

omedvetenhet, som göra barn till verkliga barn.

I Amerika äro barnen visserligen vana, att säga vad de

tycka och att ogenerat yttra sina åsikter. De kunna ha

klumpiga fasoner och taga föga notis om de fullvuxna i samma

rum. Men de äro vänliga och varken spydiga eller surmulna,

och »barnet» sitter kvar i dem, kanske längre än hos någon

annan nation. I New York kände jag en liten gentleman

på 10 år, som hade börjat skriva vers och t. o. m. i skolan

fått pris för en dikt. En dag, då hans mor bjudit mig på

lunch i Hotel Plaza, där familjen bodde, innan de anträdde

sin sommartripp till Europa, berättade jag unge George, att

också jag skrev vers. Han var ivrigt upptagen av, att forma

»en hemlighetsfull grotta» av sin rosafärgade glace, men han

lade ned skeden och svarade mycket torrt och lugnt:

»Well -- läs då opp några av dina dikter för mig, så

sk"a jag se"n tala om för dig, vilken som är bäst.»

Då han fick veta, att de voro skrivna på ett språk han inte

förstod, återvände han genast till sin glace, men inte förrän

han med ett »Sorry!» beklagat det omöjliga i situationen.

Italienska barn kunna vara intagande och vackra som

änglar ibland, men de bli litet för fort fullvuxna damer och

herrar, och isynnerhet flickorna se sällan verkligt unga ut.

Bland folket på landet och i aristokratien har jag där funnit

de mest tilltalande barntyperna. Men så finns det ett helt

brett lager av medelklassen i Italien, där barnen ofta äro

absolut utan självkontroll eller uppfostran, och där deras liv

och leverne t. ex. i ett pensionat eller på ett hotell, kan

bringa vanliga hyfsade medborgare till förtvivlans brant. Dock

har antagligen den nya tiden med sin sport, sina naturligare

vanor och sin strängare disciplin fört med sig nya impulser

även inom barnens uppfostran och skänkt Italiens uppväxande

släkte ett sundare och ungomligare liv. Låtom oss hoppas!

Hos Hansens umgingos en massa människor. Men den

jag särskilt minns, var den då uppburna författarinnan Amalie

Schram. Det var första gången jag såg en dam bolma på

en tjock cigarr, och hennes ofantligt »tydliga» jargon slog

mig med häpnad, fast jag inte fann den särskilt tilltalande.

Några år senare gifte sig Emma Hansen med Otto

Benzon. I sitt andra gifte är hon hustru till den danske

ministern i Stockholm, Eric Scavenius. Hennes vackra syster

Estrid är en känd ögonläkare i Köpenhamn. Gerda, den

yngsta, är gift med den bekante konstnären Möhl. Tyvärr

är Ulf, den ståtlige, ende sonen, inte längre i livet. --

Resten av sommaren tillbragte Carl Göran och jag

tillsammans med den övriga familjen, utom Sven, som var på

mötet, på ett ställe, Vassbo, nära Ornäs i Dalarna. Den

tiden beboddes det av doktor Herman Juhlin-Dannfelt, chef

för Lantbruksskolan där, sedermera professor, f. d.

sekreterare i Lantbruksakademien.

»Farbror» Herman hade vi känt sedan vår barndom i

Uppsala, då han var en ung, glad och oförvägen student, som

lät sig toppridas av oss barn på det mest tålmodigt

älskvärda sätt. Det gick ända därhän, att han gav oss tillåtelse

att gå in i hans rum, även när han inte själv var hemma,

och han hade visat oss, var han gömde nyckeln. Särskilt

spännande var det om vintern, då han helt enkelt slängde

nyckeln i en snödriva utanför förstukvisten, och där grävde

vi upp den och klevo in.

Han gjorde kemiska experiment för oss, och han brukade

i ett mörkt rum sätta in ett tänt ljus i munnen, ja, en gång

doppade han t. o. m. insidan av händerna i sprit och tände

på, för att göra oss barn ett extra nöje.

För oss var han i yngre år en verklig fakir, som nästan

förvände synen på oss. Han hade länge varit i Amerika,

och han tyckte om, att skänka oss kinesiska saker, som han

köpt där borta. Jag fick bland annat ett litet kinesiskt

pappersparasoll, som jag ståtade med på Uppsala gator. Men

en vacker dag upptäckte jag, att jag hade stadens alla

gatpojkar och flickungar i en svans efter mig för att titta på

det. Något så underbart hade de aldrig sett. Och sedan

föredrog jag att promenera inkognito, utan parasoll.

Doktor Juhlin-Dannfeldt var inte längre en levnadsglad,

munter student utan en tämligen ordknapp, men vänlig och

vänfast, medelålders ungkarl. Vassbo låg litet ensligt, vid

en sjö med mycket vassbevuxna stränder, och bakom

byggnaden tog vid en stor mörk och mäktig skog, som verkade

något trist och beklämmande. Men promenaderna voro vackra

och luften var barrmängd och skön.

Ibland höllos middagar för länets Hushållningssällskap.

Jag minns en middag, då sällskapets ordförande höll tal för

farbror Herman, i vilket han, väl ett dussin gånger,

upprepade : »Kopparbergs-läns-Hushållningssällskaps-förvaltningsut-

skotts-sekreterare!» -- Det gjorde mig faktiskt ont, att en

så rar och snäll man som farbror Herman skulle behöva kallas

något så långt, krångligt och fult och det många gånger

under en kort stund. Men -- such is life!

Hösten i Uppsala. Två studenter. Björnstjerne Björnson.

På hösten 1886 återkom prins Eugen till Uppsala, men

det var endast för att stanna där till höstterminens slut.

Denna gång åtföljdes han, utom av landshövding

Wennerberg, av kammarherre August Stjernstedt. August

Stjernstedt var vän till föräldrarna sedan deras första gifta år i

Uppsala, där han tagit sin doktorsgrad och tillhört det

illustra sällskapet N. S. Han var gift med Viveca Gyllenstierna

från Krapperup, äldsta dotter till den friherrinna Gyllenstierna,

som några år varit bosatt i Uppsala. Viveca hörde, liksom

hennes syster Ebba gör, till den kategori av förnäma kvinnor,

som kunna tjäna som föredöme för sitt kön. Hon var vacker,

ståtlig och stolt, men mjuk och äkta kvinnlig i själ och hjärta,

med ett väsen, som aldrig glömde det krävande valspråket:

Noblesse oblige. God, glad och anspråkslös, med omtanke

för alla som omgåvo henne och behövde hennes värme och

kärlek, var hon vad man menar med en verklig aristokrat.

Det tjänar ingenting till, att försöka nivellera människorna!

Topparna -- de bästa -- komma lyckligtvis alltid att sträva

högre och lyfta sig över den vanliga småskogen. Lika gärna

kunde man försöka nivellera jordytan och göra det hela platt

som en pannkaka. Allt, som lever, rör sig, utvecklas och

fungerar på sitt eget personliga sätt, och ingenting är väl

onaturligare och ledsammare än det jämnstrukna.

August Stjernstedt och hans familj bebodde senare ett

rätt stort ställe, Kockenhus, på Kullen i Skåne, där vi sedan

gästade dem ett par gånger under olika somrar. Det ligger

i södra skogsbrynet av den bokskog på vars norra sida

Arildsläge befinner sig. August Stjernstedt såg mycket bra ut och

var en älskvärd, sympatisk man, med en omättlig kärlek till

poesi. Nere på Kockenhus skulle han föreställa lantbrukare,

som han nog inte passade så vidare bra för. Ibland brukade

jag skämta med honom om, hur han, med ett absolut

frånvarande uttryck, stack en likgiltig hand in bland höet i ett

hölass för att känna om det var torrt, medan han sakta och

drömmande deklamerade: »Wenn sich zwei Herzen scheiden»

eller någon liknande Heinedikt -- när han inte citerade

Snoilsky, som han avgudade. Som anställd hos prins Eugen

passade han utmärkt, fin och kultiverad som han var och

med en hel del intellektuella intressen.

Det blev en glad och angenäm höst. Vi arbetade alla

flitigt, var på sitt håll -- prins Eugen inte minst, som satte

in hela sin energi och sitt intresse på de ateljéstudier han

börjat hos Gegerfelt. Om kvällarna råkades vi ofta, och

samma trevliga och naturliga vardagston i umgänget rådde

även nu. Allt varmare lärde vi oss uppskatta prins Eugens

levande och klara personlighet, och hans vakna intresse för

allt, både mänskligt och konstnärligt, var ända från början

av äkta och fullödig art. Hela familjen kände den

uppriktigaste saknad, då han, vid höstterminens slut 1886, lämnade

Uppsala för alltid för att på nyåret bege sig ut till sina

drömmars mål -- Paris -- där han på allvar skulle börja

ägna sig åt den konst han valt till sin.

Prins Eugens Uppsalavistelse hade varit kort, och den var

nu endast ett minne. Men han hade lämnat efter sig en

atmosfär av värme och sympati, som långt ifrån att fördunsta

snarare förtätades med tiden. Det var ganska många och

innehållsrika stunder han tillbragt i vårt hem, och vi kunde

inte undgå att känna det tomt. Man kunde ju inte veta, om

man skulle råkas någonsin mera i livet, ty därtill fanns det

ju föga utsikt.

Uppsala sjönk tillbaka i sin vardagsstämning. Glansen var

borta. Man fick vänja sig att ha roligt utan någon prins.

Hos revisionssekreterare Carl von Bahr gjorde jag en

balafton bekantskap med Carl G. Laurin.Vår bekantskap daterar sig egentligen tre år senare. Men jag

skrev ned dessa rader redan i november 1930, en tid innan Carl

Laurins »Minnen», Del II, kom i mina händer, och jag låter därför detta

»första möde» inflyta redan här, då det bildar en lustig motsättning till

Carl G--s uppfattning om mig samma afton. Förf. anm. Jag minns tydligt,

när han första gången presenterades för mig, gänglig, blond

och litet blek, med ett par pigga, nästan oroliga ögon,

våldsamt entusiastisk och kunnig, färdig att dryfta alla slags

konstnärliga och estetiska frågor, vilket jag, skam till sägande,

alls inte ansåg mig mogen för på den tiden. Och redan då

hade han samma lilla kast med huvudet, som han bibehållit

ännu i dag, då han yttrar något överbevisande argument

eller sätter en snärt på en bra historia.

Jag minns inte hur han dansade, men jag tyckte att han

var nästan förkrossande lärd, och jag kände mig mycket

liten, där jag stod och lyssnade till honom, som om han

varit en ung professor. Jag är rädd, att hans spiritualitet

den tiden var nästan för subtil för mig. Men trots mina

brister måtte jag ändå ha funnit nåd för hans kritiska ögon,

vilket bevisas av ett yttrande av honom för endast två-tre år

sedan. Jag hade honom till bords vid en middag, och vi

kommo att tala om gamla tider, och om den bal, där vi

första gången råkades.

»Ja, du ser precis likadan ut nu som den kvällen», sade

han helt lugnt. »Du har bara en annan klädning!»

Den som känner Carl G. Laurin (och mången gör väl

det!) vet, till vilka excesser hans oerhörda älskvärdhet kan

förleda honom och kan själv subtrahera i huvudet. Det

lustigaste var, att jag satte honom på prov i fråga om

klädningen. Och, tänk! Han beskrev den i detalj! Man skulle

inte vara kvinna, om man inte blivit rörd över en sådan

minnesgodhet hos en man.

I ett stilfullt gammalt hus vid Östra Ågatan, som med.

prof. Glas ägt under sin livstid, bodde nu hans dotter och

måg, professor Hammarsten. Huset är i två våningar med

en hög »nedre botten», gråreveterat och försett med en

frontespis. Hammarstens bebodde hela huset, och det var

hemtrevligt och gammalmodigt, mycket gediget och med en

prägel av förmögen trygghet. Där fanns endast ett barn,

dottern Mathilda, som senare gifte sig med häradshövding

Edward Lagerbring, och hon förstod redan tidigt att vara en

älskvärd värdinna för sina gäster.Professor Hammarsten bebor alltjämt samma hus, nu änkling och

90-årig. Förf. anm.

Där mötte jag första gången en ung man, som förblev

Carl G. Laurin

min mycket kära vän så länge han levde. Det var med.

kand. Knut Kjellberg, som längre fram i tiden blev professor i

anatomi i Konsthögskolan i Stockholm. Han var en högst

ovanlig personlighet; varmhjärtad, klok, vidsynt och

humoristisk. Intet mänskligt var honom främmande. Han förstod

allt -- utom möjligen musik, som han dock kände varmt för.

Inte därför att jag upptäckte alla dessa egenskaper, när jag

dansade med honom på Uppsalabalerna som en 17-18 års

flicka. Men hans rika personlighet uppenbarade sig för mig

småningom, i årens lopp.

Knut eller »Julie», som han mest kallades, blev med tiden

en kär gäst, som ofta kom i vårt hem då jag blev gift.

Ibland kom han tillsammans med sin fru, född v. Bahr, eller

ensam, då han var »gräsänkling». Ibland med ett par tre

goda vänner, och ibland med alla de andra

akademiprofessorerna. Men alltid förde han med sig en atmosfär av

godhet, friskhet och levande liv, som det endast är få förunnat

att äga. Hans allvar och humor hörde samman och blandades

på ett strålande och personligt sätt, och han blev aldrig fadd

eller elak.

Hur många gånger hände det inte, att han, vid någon

liten middag i vårt hem, där han kände sig absolut fri och

ogenerad, förstådd av alla, lät sin outtömliga källa av gemyt,

kvickhet och allvar strömma för fulla bräddar, och ingen

tänkte på annat än att lyssna till honom och glädjas åt, att

han fanns i rummet.

Med sin på en gång genomträngande och barnsligt goda

blick bakom glasögonen, sin kantiga haka, korta mörka

mustasch och sitt vågiga hår, hade han, i mitt tycke, utseende

just av vad han var -- en vetenskapsman. Utan att vara

vacker, var han begåvad med en sällsynt charm. Och när

han började tala, lugnt och ledigt, som om han talat för sitt

eget nöje, behövde man aldrig vara rädd, att inspirationen

skulle sina.

Från en middag, där »Julie» presiderat, reste man sig,

uppfriskad som efter ett bad i ett rent och stimulerande vatten.

Själv drack han aldrig annat än vatten. Men det skulle

fyllas i alla de vinglas, som voro placerade vid hans kuvert,

och han höll mycket noga på att svara på en skål med

»rätta årgången».

En dag, då jag förundrade mig över hans vattenglas,

svarade han:

»Men, mitt älskade barn! När jag är så vansinnigt full

av livsglädje bara med vatten i glasen, hur tror du jag då

skulle bete mig, om jag till på köpet drack vin?»

Ja, jag har aldrig råkat någon, som till den grad haft

förmåga att känna sig inspirerad av själva glädjen. Han

behövde ingen extra stimulans. Livet var i sig självt

tillräckligt stimulans för honom, och hans entusiasm var äkta. Några

goda vänner samlade, ett par förstående ögon, som sågo på

honom, och »Julie» var genast rustad till en tornering för livets

djupa och glada problem.

Just detta, att han var en tänkare och en vetenskapsman,

att hans väsen bottnade i allvar, gav hans skämt en ännu

klarare relief. Mest av allt, framför allt var han mänsklig

och därför -- förstående. Om hans livsgärning (hans

förhoppning, att föra kulturen ut bland de breda lagren som

en förandligande faktor för de arbetande klasserna), om denna

livsgärning blev vad han hoppats, är jag inte den rätta att

bedöma. Men att hans glada eldsjäl gav sig helt åt vad

han gått in för, är ovedersägligt. Och när han försvann ur

vår åsyn, var det, som om det blivit skymning omkring oss.

Han var en personlighet och en vän, som man saknar och

aldrig glömmer.

På våren 1887 kom Björnstjerne Björnson till Uppsala

för att hålla föredrag i samband med den turné han gjorde

i de nordiska länderna.

Mina föräldrar hade känt och hållit av Björnson ända

sedan unga år i Rom, och på den tiden svärmade han mycket

för min mor, som då för första gången reste i Italien med

morfar. Det var många intressanta och glada minnen, som

band dem. På senare år hade de dock något grumlats på

grund av de politiska åsikter, som Björnson låtit lysa fram

både i diktning och föredrag. Men -- i alla fall -- när

Björnson annonserade sin ankomst till Uppsala, föll det av

sig självt, att han skulle besöka mina föräldrar. Min far

var emellertid så intensivt svensk, att -- som vi på skämt

brukade säga -- det »osade blått och gult» omkring honom.

Och nu satte han sig absolut till motvärn mot att råka

honom.

»Han sätter inte sin fot i vårt hem!» utbrast han mycket

barskt. »Och om han vågar att komma hit upp, kommer

jag själv att öppna dörren för honom och säga: »Jag bugar

mig för skalden Björnson! -- Jag respekterar människan

Björnson! Men politikern Björnson kastar jag utför

trapporna! Därmed jämt!» -- Punkt! Slut!

Den ödesdigra dagen kom. Jag vet inte, hur mamma

kände det, men jag var i andlös spänning. Nu ringde det!

-- Jag hörde, från mitt lilla rum min far, som öppnade

dörren... han talade... några låga ord... Jag väntade, att

få höra rammel och skrik i trappan! -- I stället hördes

plötsligt ett sorl av två intensiva röster, som pratade i munnen

på varandra, och så ett dunkande av händer mot breda

ryggar! -- Skratt och jubel!

I samma ögonblick min far fått syn på Björnstjerne

Björnsons strålande ansikte, smalt han som vax för solen och

kapitulerade, men inte motvilligt, utan med den helhjärtade

entusiasm, som också var en av hans mest tilldragande egenskaper. Politiken var skrinlagd för den gången och vågade

inte sticka fram huvudet. Vad mig själv beträffar, fick jag

naturligtvis inte alls vara med. Bara stiga in och niga och

hälsa. Och det gjorde jag -- med beundran och bävan, ty

jag kände och älskade Björnsons dikter och kunde de flesta

av dem utantill. Nu fick jag bara se, helt flyktigt, hur han

såg ut, men det glömde man inte, ty han verkade

imponerande. Han tog mig i hand, varmt och stadigt, och såg

genomträngande på mig under sina buskiga ögonbryn, så

genomträngande, att jag kände mig nästan ängslig.

Han hade sedan sagt till min mor: »Vad skal det blive

av den? -- Med de Öjne?» -- Ja, det blev ingenting så

extra av »den». Men föga anade jag den dagen, att jag

1904 skulle få den glädjen att nere i Florens taga emot

Björnson i mitt eget hem, och att han skulle komma att bli

mycket god vän både med min man och mig under en tid,

då vi dagligen råkades.

Nu däremot hade, särskilt mamma och han, så mycket

att »passiare» om, att min närvaro var fullständigt överflödig.

Men jag tog, som sagt, skadan igen senare i livet.

Sommar. Hos Ellen Key i hennes barndomshem.

På försommaren 1888 reste min far till Italien. Han

skulle representera Uppsala universitet vid Bologna

universitets 800-årsjubileum. Han hade skrivit ett utmärkt tal på

italienska och lär ha framsagt det på ett ovanligt

medryckande sätt. Vi följde med förtjusning alla de intressanta

upplevelser han skildrade i sina brev.

Samma sommar blev det bestämt, att jag skulle resa

utomlands ett år. Tant Limnell, som var god och generös

mot alla, som hon ansåg borde uppmuntras och hjälpas,

hade erbjudit mig att få tillbringa vintern i utlandet --

Italen eller Paris; jag fick själv välja.

Naturligtvis borde det vara en plats, där jag kunde lära

mig något och utveckla någon talang. Och som jag hade

målat ett par vintrar för fru Gegerfelt i Uppsala och visat

en del anlag, valdes Paris. Det var ett storartat erbjudande,

och jag var både djupt tacksam och en smula yr i huvudet

av det plötsliga, helt nya framtidsperspektivet.

Sommaren tillbragte min mor och mina tre yngre bröder,

Knut, som just blivit student, Lennart och Holger, vid en

en liten badort nere i Tjust, Källvik, där vi förde ett

verkligt idylliskt och trevligt liv. Knut hade först varit i Danmark, men kom senare dit upp, lycklig att ha skolan bakom sig.

Vi seglade ofta, och då alltid i en ordentlig fiskarbåt,

som ägdes av en ung fiskare, som hette Hanson. Han satt

själv vid rodret, och han var både en präktig karl och en

styv seglare, så att man kunde tryggt överlämna sitt unga

liv i hans händer, även när vinden var hård och sjön hög.

Flera gånger bjöd han oss på kvällsvard i sin stuga, som

låg i ett slags fiskläge ute vid kusten. Det var stora rum

och allt var så putsat och fint och gardinerna så styvstärkta

-- ett väl hållet, glatt och soligt hem -- innanför de stängda

fönsterna. Där trakterades vi med alldeles nyfiskad

strömming och pannkakor, och Hanson gjorde les honneurs med

lugn värdighet.

I Källvik gjorde vi också bekantskap med en fin och

älskvärd familj från Kristianstad, kammarherre Rosentwist.

Både fru Rosentwist och hennes båda förtjusande döttrar,

några år yngre än jag, blevo våra goda vänner. Den yngsta,

Anna, som med tiden blev mycket vacker, kom längre fram

och hälsade på oss ibland. Särskilt minns jag henne en

gång på en välgörenhetsfest på Börsen, som min mor

ordnat, då hon var kostymerad som Carmen och krossade

många hjärtan med sina smäktande ögon och sitt förföriska

leende. Båda systrarna äro sedan många år gifta i Tyskland.

Efter Källviksvistelsen gjorde vi en tur i Tjust och

besökte flera gamla ställen vid Storsjön och uppåt

Gamlebytrakten. Första natten stannade vi i en gästgivaregård vid

Eds bruk och fingo se ett utslag i masugnen under en

dunkel augustihimmel, där stjärnorna började komma fram. Det

var mystiskt och fullt av storslagen poesi. Jag minns

särskilt, att människorna voro så ovanligt tysta. Vi hade sett

»utslag» både i Dannemora vid Österby bruk och även vid

Borlänge. Men här nere var det ännu vackrare, mitt ute i

tystnaden och naturen. Nästa dag hyrde vi en liten

ångbåt och reste runt sjön. Där låg på en udde Vinäs, drotsen

Bo Jonsson Grips härliga gamla, nu förfallna slott, omgivet

av en förvildad trädgård. I sjöns norra ända låg herresätet

Stensnäs, bebott av en gammal grevinna Stackelberg, som

tog emot oss så vänligt, som om vi varit väntade och

välkomna gäster. Hon var omgiven av skaror av barn och

barnbarn, och det dukades upp kaffebord under träden på

gårdsplanen som för ett helt regemente. Äkta svensk,

gammaldags gästfrihet!

Sedan följde oss några av de yngre för att låta oss få

en blick över Öknadalen, med sina blånande höjder och

böljande terränger; lummigt, vackert och med en ovanligt

vidsträckt horisont.

Därefter gick vår väg åt Blekhemshållet, och vi sågo även

Ankarsrum, då bebott av familjen de Maré. Vid Blekhem

stannade vi några dagar på ett trevligt ställe -- en mindre

gård, som hyrdes av en son till landshövding Hamilton i

Uppsala, Adolf, gift med Ebba Åkerhielm från Högfors bruk

i Västmanland. Han var här kommenderad som chef för en

avdelning av kustförsvaret. Augustivädret var utan vank och

lyte, och vi gjorde utfärder både till lands och till sjöss.

Särskilt minns jag en ö i Gamlebyviken, där vi åto picknick

i gräset, och vars raka, cypressliknande enar gav den ett

sydländskt tycke. -- Innan vi lämnade Blekhem, nådde oss

underrättelsen om min morfars död. Han var vid sin

bortgång 80 år gammal.

Samma sommar gjorde min mor och jag en resa in i

Småland för att hälsa på Ellen Key, som bodde på sin

fädernegård, Sundsholm. D. v. s. gården var redan såld, och

avverkningen av skogen hade börjat på ett mycket sorgligt

och i ögonen fallande sätt. Men Ellen kunde icke förmå sig

att slita sig loss från det gamla barndomshemmet. Hon

kamperade alltjämt i en flygelbyggnad, och några mäktigt

skuggande träd ute på gårdsplanen, för vilkas liv hon bett,

stodo ännu kvar likt benådade brottslingar, väntande på en

uppskjuten exekution.

Ellen Key hade jag endast sett helt flyktigt, då hon

besökt min mor i Uppsala. När hon nu kom gående emot oss

i den lätta, gyllengröna skuggan från de väldiga lindarna,

blev jag nästan en smula bestört.

Hon var den tiden inne i en period, då hon fullkomligt

åsidosatte alla krav på att vara någorlunda välklädd. Hon

var iförd ett slags fotsid skjorta av blå- och vitrandigt linne,

på huvudet bar hon en jättestor halmhatt, nästan liknande

dem man på avbildningar ser bäras av vissa infödingar, och

på fötterna hade hon något slags sandaler. Men hon talade

vänligt och milt med sin låga, jämnt flytande röst. Och fast

hon inte var vacker utan snarare motsatsen, glömde man

det snart för det uttryck av äkta godhet, som lyste ur hennes

ögon -- inte heller de av någon märklig form eller storlek.

Hela hennes väsen utstrålade värme och önskan att förstå

och omhulda. Man talar om människor, som i sin

hjärtegodhet »vilja ta" hela världen i famn». Till dem hörde Ellen

Key framför andra. Tre år senare hade jag under ett par

vintrar i Stockholm Ellen Key först som granne och sedan

som värdinna. Hon svek aldrig den uppfattning jag fick av

henne från första början. (Till detta vill jag gärna

återkomma.)

Professor Knut Kjellberg

Vi tillbragte alltså några dagar i lantlig frid och sällsynt

skön natur under Ellens gästfria tak. Hon hade bara en

liten hjälpreda, som städade och diskade. Men hon lagade

själv våra enkla måltider, och trädgården bidrog med

grönsaker och bär. Som nästan alltid var jag ensam ung

tillsammans med äldre. Och som vanligt var det min lott att

sitta och lyssna till deras samtal, vilket förresten roade mig,

i synnerhet denna gång, då det talades i ämnen man

förstod. Där fick jag för första gången se ett porträtt av

Verner von Heidenstam, som Ellen nästan högtidligt lade

framför mig till beskådande. Långa stunder satt jag försjunken

i betraktandet av hans stolta profil och käcka tupé. Men

jag skulle narras, om jag sade att hans utseende åstadkom

någon farlig chock inom mig. Ellen Keys moderliga

varningar för hans förföriska geni voro faktiskt onödiga. Han

var helt enkelt inte »min typ». Förresten var jag just då

så uppfylld av tanken på en helt annan »typ», att jag inte

hade plats för några varianter, av vad slag de vara månde.

Jag tycks ha varit fullkomligt immun för andra intryck.

Men innan jag första gången vände Uppsala ryggen för

att pröva mina krafter på egen hand, gjorde jag bekantskap

med Heidenstams »Vallfart och Vandringsår».

Min far hade fått den med dedikation från författaren.

Jag satt i pappas skrivrum en eftermiddag, då han tog upp

en bok och sade:

»Här ska" du få höra något vackert!» Och så började

han läsa:

»Från lägerbålet i öknen

står röken i vindlös natt» -- -- --

Då fick jag faktiskt en chock.

Jag lät honom läsa dikten till slut, men sedan nästan rev

jag boken ifrån honom, tog den med mig in i mitt rum och

behöll den där. Jag tog den med mig till Paris och gav den

aldrig tillbaka. Den var i åratal min »nattduksbordsbok»,

och jag reste aldrig utan den. För mig var den en

uppenbarelse -- fullständigt ny och oväntad -- och jag läste den

med den oreserverade tjusning, som det är härligt att kunna

känna någon gång i livet. Särskilt var det »Ensamhetens

tankar», som gåvo mig det lyriska svar på mina egna känslor

och tankar, som jag sökte och behövde just då. Men där

bredvid beundrade jag »Djufars visa», »Namnlös och odödlig»

och många andra i den rika, färgstarka och ungdomliga

samlingen.

Emellertid nalkades uppbrottet. På den tiden var det

ju inte samma »ingenting» som numera, att en ung flicka

på nitton år begav sig ut till Paris, ensam, för att studera

målning. Hade jag haft min mor eller någon äldre person

att hylla mig till, hade det varit all right. Nu ville

emellertid ödet, att den enda människa jag kände i hela det stora,

farliga Paris var en ung svensk målare, min gamle vän

Gunnar G:son Wennerberg. Han hade lovat ta hand om

mig första dagarna och hjälpa mig att finna ett hyggligt

pensionat. Men mina föräldrar fingo lyssna till många

varningar från vännerna i Uppsala och många mörka spådomar,

som just inte verkade vidare upplivande, varken på dem

eller mig. Emellertid slog jag dövörat till. Jag skulle ut!

Jag behövde komma bort från Uppsala. Den föregående

vintern hade varit ganska upprivande och vemodigt innehållsrik

på mera än ett sätt. Det var nyttigt och välkommet

att få bryta ett slag med allt det gamla och invanda

och pröva på att vara självständig. Jag var glad och tacksam

att få resa.

Paris.

En av de första dagarna av september 1888 begav jag

mig alltså ut mot okända öden. Det var uppgjort att min

mor på vårsidan skulle hämta mig i Paris, och därifrån skulle

vi fortsätta söderut till Italien på några månader.

I sista stund fick jag också sällskap till Paris av den

mest respektabla och stabila person man kunde önska sig --

den vithårigaste bland alla universitetets professorer, professor

Robert Thalén. Han var fysiker och matematiker och bodde

i Kemikum med sin lilla rödblommiga, vänligt leende fru.

Deras enda dotter, Ellen, blev senare gift med Johan v. Bahr,

Uppsalas nyligen avlidne borgmästare. Professor Thalén,

som var ledamot av Comité International des poid et mésures

skulle resa ned till Paris för att få det första metermåttet för

Sverige justerat och stabiliserat av auktoriteterna vid La

Conférence générale des poids et mésures i Paris. Han hade

med sig det dyrbara metermåttet, i stål, inlagt som ett smycke

i ett elegant etui, och vi måste turvis vakta dyrgripen, så

att intet ont skulle hända den. Vi kunde inte båda på en

gång gå ned och äta vid stationerna (den tiden funnos inga

restaurangvagnar), ty »lindebarnet», som vi döpt det till, fick

inte vara ensamt i kupén.

Resan började något olustigt. Ty redan när jag kom till

Köpenhamn hade jag ådragit mig någon plågsam förkylning

och var inte värd många ören.

Jag bodde hos våra gamla vänner, de älskvärda Vilhelm

Bissens över natten, i deras ytterligt gammalmodiga och

gyttriga våning vid Langebro. Där luktade alltid danskt

»surbröd» i den lilla mörka tamburen och inne i matsalen, bland

stora flaskor florentinskt vin, som alltid stodo uppradade på

buffeten, hade de placerat en väldig glasburk, fylld med

vatten, och innehållande några ohyggliga reptiler --

salamandrar eller kameleonter, som voro hemtama och

fasaväckande. Men familjen fiskade kärleksfullt upp dem -- som

korvar ur spad -- och lät dem kräla omkring på matbordet.

De kunde inte förstå, att jag inte fann dem »söde». Men

så långt förmådde omöjligt min vänskap att sträcka sig.

Nästa morgon, då jag skulle resa vidare, var jag så sjuk,

att den snälla fru Anna Bissen rådde mig att vända om

hem. Men min stolthet förbjöd mig det. Det skulle ha

varit att affischera ett ömkligt fiasko. Och jag såg i

andanom alla vänner och bekanta rygga av förvåning med

den gement oskyldiga frågan färdig på läpparna: »Har du

inte rest än?»

Nej! Jag måste iväg och jag kom iväg, fast på något

skrala fötter, och min ankomst till den sköna synderskan vid

Seinestranden var något duven.

Den snälle Gunnar Wennerberg var oss till mötes, vi

följdes alla tre till det lilla hotell i Rue St. Roch, där vi

beställt rum, och sedan gingo vi tillsammans ut för att få »en

titt på sta"n».

Varför har jag alltid haft en så olycklig benägenhet att

ställa mina förväntningar allt för högt? -- Inte längre än

för tre år sedan, ungefär, då jag stod på däcket av en

atlanterångare som styrde in mot New York en morgon, då

den silvervita dimman just gled undan och avtäckte

skyskraporna, spelade mig mina överdrivna förväntningar ånyo

ett spratt.

»Nu ska ni titta riktigt noga! Det är en underbar syn,

som man aldrig glömmer», sade en älskvärd amerikansk

universitetsprofessor, som varit min bordsgranne på

överresan. Och jag tittade! Men jag fäste mina ögon något väl

nära zenit, i tro att få se skyskrapornas tinnar uppe bland

molnen.

»Nej, nej! Det är måtta i allt», invände amerikanaren

skrattande. »Ni begär ju det omöjliga! Titta rätt fram!»

Manhattans glimmande kuber och minareter,

silverskimrande och med klart blå skuggor, som nu plötsligt

framträdde ur det lätta töcknet likt en klump gigantiska

silverbägare på en silverbricka, föreföllo mig små -- riktigt små!

Det var först senare de började växa för min syn till

något underbart, nästan övernaturligt. --

Alltså -- operan, som var det första jag såg av Paris

den där länge sedan förflutna septemberkvällen, då vi kommo

ut på den berömda Avenuen, var en stor desillusion. Jag

vill inte säga, att jag senare har lyckats få någon

överdriven beundran för dess arkitektur. Men den har en så

starkt parisisk prägel, att man slutar med att gilla den. Man

kan helt enkelt inte tänka sig någon annan byggnad på den

platsen.

Något vidare fylligt intryck av så mycket nytt i en

sådan där allra första lilla »titt» kan man ju inte begära

att få.

Och även om man kommer från ett kultiverat hem, där

man -- teoretiskt -- fått lära sig en hel del om

skönhetsvärden och annat vackert och nyttigt, så är det egendomligt

hur omvälvande det känns, att plötsligt stå inför levande

fakta, som man själv skall klargöra för sig. Man kände

sig onekligen något »bondis» -- direkt avpolletterad från en

liten fornnordisk provinsstad, och man behövde andrum

och tid.

Nästa morgon tog jag farväl av min älskvärde gamle

reskamrat, professor Thalén. Och så stod jag där ensam i den

okända världsstaden med min koffert, min unge vän Gunnar,

och det mesta av mina jordiska ägodelar i en liten pung,

fästad om halsen. Livet skulle börja!

Det första vi gjorde var att äta lunch på en liten

restaurang i en passage. Gunnar bjöd, som pariservärd. -- Det

var intet raffinerat ställe, men fullt av liv, prat, skratt,

cigarettrök, doft av olika, starka parfymer, nästan kvävda i en fet

lukt av pommes frites. En del rätt eleganta, men mest

halveleganta, personer fyllde lokalen; damerna voro målade, vilket

för mig var något absolut nytt, kyparna svartmuskiga, med

ganska fläckiga frackar och inte allt för rena händer. Okänd,

men god mat, ganska enkelt serverad. Kort sagt! Man var

i Paris!

Gunnar berättade mig, att han äntligen, med mycken

möda, lyckats få sina franska vänner, som han gästade på

landet, att förstå, att mellan oss två inte existerade skuggan

av något annat än »la pure amitié», -- ett ord som inte står

att uppleta ens i det tjockaste franska lexikon, när det gäller

förhållandet mellan könen.

Men nu ville de taga emot mig som Gunnars vän.

Tidigt på eftermiddagen samma dag togo vi alltså tåget vid

Gare du Nord och reste ut till Chantilly station, där vi

hämtades med vagn till ett litet château: »Les Bouleaux»,

(»Björkarna», antagligen kallat så efter en liten björkdunge i

parken), där några av hans vänner väntade oss till middag,

och där jag var bjuden att stanna över week-end.

M. Henri Amic

Efter en pennteckning av Dagnan-Bouveret

Fransk gästfrihet.

Den gästfrihet, som jag allt ifrån första dagen fick röna

av ägaren till det vackra Les Bouleaux -- M. Amic --

var ganska enastående. I mitt tycke föreföll han att vara

en äldre man, med sina spetsiga drag, sitt svarta, spetsiga

skägg och sin svarta, vassa ögon. Men vad jag mest lade

märke till, var hans naturliga vänlighet och hans iver att

uppfylla sitt värdskap på ett älskvärt och trevligt sätt. Och

däri lyckades han också.

Han var mycket rik och mycket konstintresserad. Det

enda arbete han företog sig var att skriva små -- rätt

obetydliga -- teaterpjäser, som ibland uppfördes på något slags

halvprivata teatrar.

Hans mor var också där ute. Hon var född i Provence,

i Grasse, ovanför Cannes, där hennes far varit en rik

mjölnare. Hon var mycket grovlemmad och massiv,

vänlig men myndig, långsam i rörelserna och med ett par stora,

svarta ögon, som betänksamt välvde sig i hennes stora

ansikte.

Genom sitt andra gifte var hon änka efter en arkitekt,

Borget, som varit anställd hos Napoleon III, och som bl. a.

byggt Les Bouleaux.

Det var ett typiskt franskt litet château, byggt i tegel,

med sandstensorneringar, och omgivet av en rätt stor park

med en svandamm och tårpilar, och vaktat av två enorma,

svarta ulmerdoggar.

Interiören var elegant och -- efter den tidens smak --

också konstnärlig. Det vackraste rummet var musikrummet.

Det gick genom hela husets bredd, och flygeln stod placerad

mitt i rummet med en mängd bekväma sittplatser trevligt

ordnade överallt. Man kom dit in genom ett litet kabinett,

vars ena vägg, mot musikrummet, utgjordes av ett enda

glas. De andra voro blekt gröna stuckväggar, dekorerade

med naturalistiska blomstermålningar av den kända målaren

Duez. Där fanns särskilt en vägg med stockrosor, som jag

beundrade.

Antagligen skulle man i våra dagar utan dom och

rannsakan döma en sådan interiör som absolut förkastlig. Men

den hade onekligen sin starkt franska charm; en omgivning

passande till en Maupassant-novell eller en Bourget-roman,

med sina tavellfyllda väggar, mjuka draperier och läckra

mattor, blomstergrupper och bric-à-brac på bord och

étagèrer. En trappa upp hade värden sina privata rum,

däribland ett stort sovrum, dyrbart och vackert, och där ett

enda konstverk prydde väggen: Ary Scheffers teckning av

George Sand. I samma våning funnos några mycket trevliga

gästrum.

Då jag reste hemifrån, hade jag inbillat mig, att jag både

kunde tala och förstå franska tämligen tillfredsställande --

men -- »jag blev dess mer bedragen», som det står i

Hamlet. Konversationen runt omkring mig rullade i väg med

svindlande fart. Man kände sig nästan som på en bergbana

-- och man hissnade i guppen. Den rörde sig också mest

om aktuella händelser och personer, som de alla kände, så

att det var inte så alldeles lätt, när alla talade på en gång.

Ett ämne, som tydligen omhuldades med stort intresse, var

allehanda brottmål. De diskuterades ur psykoanalytisk

synpunkt på det mest passionerade sätt.

Bland de inbjudna voro några damer, och Gunnar

beundrade ett par av de yngre som vackra. Men det var en

typ, som jag var fullständigt främmande för. Deras bleka,

starkt pudrade ansikten, det blanka, svarta håret och de

mycket fylliga figurerna förstod jag mig inte på. En äldre,

älskvärd dam, M:me Jauret, vände sig särskilt till mig, och

då gick det riktigt skapligt att föra ett samtal. Under hela

min Pariservistelse visade hon mig sedan den allra största

vänlighet, och jag kom ofta i hennes hem. De första

franska konstnärer jag råkade, voro också gäster därute den

dagen: Dagnan Bouveret, stilla, försynt och fåordig, Gustave

Courtois, ljusskäggig och nordisk, holländaren van Stetten,

som såg ut som en italienare från renässanstiden, och M.

Guignard, gift med M. Amics syster, och ansedd som en

mycket duktig målare samt ett par andra, vilkas namn jag

glömt.

Det var en munter och utmärkt middag, som avåts i den

trevliga matsalen, serverad av betjänten Joseph, som var son

till kocken och hushållerskan -- riktigt i den gamla

patriarkaliska stilen.

Sent på kvällen reste alla gästerna utom M:me Borget och

jag. Men nästa morgon var jag för sjuk att stiga upp. Till

min glädje och förvåning hade M:me Borget bjudit mig, att

bo hos henne i Paris till dess jag funnit ett lämpligt

pensionat; en gästfrihet, som inte kunde annat än accepteras

med förtjusning. Men hon var tvungen att, samma dag,

resa tillbaka till Paris. Och så blev jag lämnad därute,

ensam med de två ungherrarna och den präktiga gamla

hushållerskan, Louise.

Hon erbjöd sig genast att sköta om mig -- jag skulle

bara ligga stilla och vara lugn -- och pysslade om mig

gjorde hon också på det vänligaste och omsorgsfullaste sätt.

Tyvärr höll mitt elände i sig mycket längre än jag trott

möjligt, men det fanns ju ingenting att göra åt saken, även

om situationen var ganska plågsam för mig. Där låg jag

sjuk i en vilt främmande herres hem, på ett främmande ställe,

i ett främmande land. Bara jag försökte resa på mig,

svimmade jag (en konst, som jag aldrig förut kunnat) så det var

bara att hålla sig lugn. -- Men så, äntligen, efter en tio--

tolv dagar, voro smärtorna förbi, och jag gick, något

vacklande, ner i matsalen och åt för första gången déjeuner

tillsammans med de båda herrarna. Dock dröjde det ännu

flera dagar, innan jag fick tillåtelse att resa tillbaka till

Paris.

Hösten stod nu i sitt färgrikaste flor. I parken ute vid

Les Bouleaux gulnade tårpilar, akasior och plataner.

Krysantemerna blommade överallt i myllrande mängder och i de

underbaraste färgskiftningar; nere i den blanka dammen

simmade svanorna omkring och speglade sig tankfullt i det

mörka vattnet, och på de fina grusgångarna tassade de båda

svarta Ulmerdoggarna med mjuka steg liksom leoparder.

Björkdungen, varav stället fått sitt namn, hade redan fällt

sina gullöv. Stämningen där ute var romantisk och liksom

halvt sövande. Gunnar började måla ett porträtt av mig,

som blev ganska bra, tror jag; vi läste högt och förde en

ytterst stillsam men mycket trevlig tillvaro, tills jag slutligen

ansågs kunna återvända till Paris. I tre veckor hade

jag tagit denna oförlikneliga gästfrihet i anspråk, och fast

jag ju haft det kungligt, hade tre dyrbara veckor av min

studietid gått förlorade, och det var ju inte så fördelaktigt.

Ett parisiskt hem.

I Paris fortsattes under en veckas tid detta latmans- och

rikemansliv. Jag bodde hos M:me Borget, och det var ingen

oäven inkvartering. Hennes magnifika våning låg i 28

Boulevard des Capucines, 4 trappor upp. Hennes andre man, arkitekten, hade ordnat och inrett den, och den hade utsikt över

Place de l"Opéra.

Den enorma salongen var möblerad med en verkligt

praktfull gammal rockokomöbel, klädd med äkta Beauvais -- och

allt var i samma stil. Utom en sak. -- Lunchen i den stora,

präktigt inredda matsalen avåts -- på vit vaxduk; en

gammal borgerlig tradition, som massor med pengar och ett nytt,

elegantare levnadssätt inte avskaffat. Själv sov jag i en röd

sidensäng, och första morgonen blev jag av kammarjungfrun

bjuden choklad ur en gedigen guldkopp, graverad med

herdescener, som arkitekten Borget en gång fått i gåva av kejsarinnan Eugénie. Jag kände mig något à la »Jeppe i Herremandens Seng» de där första dagarna.

M:me Borget vakade över mig med moderlig ömhet. Hon

hade en underligt hes röst, som är ganska vanligt hos en del

franska damer, men hennes stora svarta blick var full av

vänlighet. I öronen bar hon alltid ett par briljanter av en så

sagolik storlek, att jag, enkla barn från en arktisk liten stad,

aldrig kunnat drömma om något liknande.

Vid måltiderna uppassades vi av en hovmästare i frack,

och det hela gick med verklig stil -- undantagande, som sagt,

lunchen med sin vaxduk.

M:me Borget var angelägen att jag skulle ha roligt. Först

och främst ville hon, att jag skulle se något på teatern. Jag

var ju i Paris! Man fick inte försumma tiden. Det allra

första jag såg var -- lustigt nog -- den berömda

varietedivan Thérésa -- Yvette Guilberts föregångerska och

parisarnes avgudade gunstling. Hon hade den kvällen sin

avskedsrecett på Châtelet, och jag tyckte att hon var fasansfull att

skåda; oerhört yppig, med många fettvalkar i nacken och

under hakan, våldsamt rosapudrad och med en mun, som

hade starkt tycke av ett tryne. På håret bar hon en

guldkrona, på vilken topparna voro prydda med riktiga

mandariner. Hon sjöng en visa om »La mère», där det gjordes

anspelningar på »La belle mère», »La grand" mère» och »La

mer». I den senare beskrev hon havet i olika stämningar

och agerade sjösjuk på ett i högsta grad illusoriskt sätt.

Publiken var fullständigt vild. Jublet var frenetiskt.

Det var egendomligt att höra folk ropa, stampa och skrika

som galningar av hänryckning och otålighet, och radens

busar blanda sig i prestationerna med högljudda och

närgångna anmärkningar. En gång gällde det en kyss, som en

ung man på scenen skulle ge en söt ung flicka. Men det dröjde

och dröjde. Äntligen flögo de i famnen på varandra! I

detsamma hördes en rå karlröst ropa från raden: »Enfin que

ça y est!» Det blev ny applåd och flera skrattsalvor.

Fransmännen äro kanske i ännu högre grad än andra

söderns folk en underlig blandning av naivitet och

världsklokhet, brådmogen livserfarenhet och på andra håll ett ganska

outvecklat psyke. Jag har aldrig blivit rätt klok på, huruvida

deras goda och älskvärda egenskaper sitta djupt eller på ytan.

Men får jag döma efter mina egna erfarenheter, skulle jag

på det varmaste vilja taga dem i försvar, när de beskyllas

för kalla och beräknande.

De personer, som visade sig älskvärda och goda mot mig

i Paris, och de voro ganska många, hade verkligen ingenting

att vänta av mig annat än min tacksamhet. Men det var

tack vare dem, som vintern blev innehållsrik och värmande,

och det utan min egen »förskylian eller värdighet», som det

heter på gammalt språk.

I M:me Borgets vackra hem var livet som en fest från

dagens början till dess slut. I skymningen brukade jag ofta

stå och se ned på Place de l"Opéra, där lyktorna tändes, och

på den glada, myllrande trängseln av människor och vagnar.

Det var liksom en festfläkt även över djupaste vardagslag,

ett sprudlande liv, en glädje i själva atmosfären, som

smittade ifrån sig. Men där voro också luncher och middagar,

utfärder i vagn i »le Bois» och andra teaterbesök.

Till lunch kom en dag den då uppburna författarinna,

som skrev under pseudonymen Henry Gréville, gift med en

M. Durand. Hon var liten och fyllig, med rufsigt, grått hår

och nonchalant klädd. Hennes man var hennes skugga, och

hon behandlade honom därefter. Längre fram på vintern var

jag ibland bjuden till te i deras hem. Där var hela

salongsgolvet täckt av små djurhudar, tätt intill varandra, som man

gick och snävade över, och alla soffor och divaner voro klädda

med stora djurfällar. Det verkade mitt emellan en

exposition i en pälsvaruhandel och en bättre eskimåhydda. Men

när man väl makat sig till rätta bland allt pälsverket, hade

ETT PARISISKT HEM 193

man det ganska varmt och bra. Madame Gréville, som

tillbragt långa tider av sitt liv i Ryssland, hade tagit med sig

en och annan traditionell sak därifrån. En av dem var

samovaren, som alltid puttrade på tebordet. Dit kommo ofta ryska

vänner, och då resonerades litteratur; mest på franska, men

ibland gled samtalet in på ryska, och då -- kunde man lika

gärna taga sig en lur. Hon gav mig också ett par av sina

romaner. En av dem var »Sonja», som jag den gången

slukade med en viss förtjusning, fast behållningen antagligen

blev rätt mager.

Ett par mera tjusande bekantskaper gjorde jag hos M:me

Borget i George Sands båda originellt vackra sondöttrar,

Aurore och Gabrielle Sand. Första gången jag såg dem

var på en middag i Boulevard des Capucines, dit också prins

Eugen mottagit inbjudning. Det var en glädje att återse honom.

Han var nu alldeles hemmastadd i Paris och arbetade ivrigt

för Bonnat -- senare för Gervex. Själv var han sig lik, glad,

naturlig och vänlig. -- Fröknarna Sand kommo svävande in

i salongen, klädda i mjuka, svepande draperier och med kort,

yvigt hår, som stod som en mörk gloria kring deras små

huvuden. Deras hållning och sätt att se sig omkring hade

något förnämt och i ögonen fallande; mest av allt liknade de

ett par vackra unga florentinskor från renässanstiden. Och

när de så började tala sin utsökta parisiska, var det hela

fulländat.

M:me Borgets middagar utmärkte sig alltid för stor elegans

och kulinarisk fullkomlighet. Därför förvånade det mig, att

dessa båda unga skönheter åto så gott som ingenting. De

läto t. o. m. flera rätter gå sig helt och hållet förbi. Inte

ens fasanen, som, klädd i hela sin fjäderskrud, presenterades

av hovmästaren, imponerade det minsta på dem. På mig

imponerade den i högsta grad. Jag märkte tydligt, att här

inte var frågan om någon vanlig uppländsk orre. Vid

närmare bekantskap visade sig emellertid de eteriska unga

damerna vara ett par intelligenta, personliga och inte det minsta

tillgjorda unga flickor.

Under vinterns lopp kom jag ganska ofta i deras hem och

tillbragte flera verkligt roliga aftnar i deras villa i Passy, där

de bodde tillsammans med sin mor. Deras far, Maurice, som

modern låtit skilja sig ifrån, levde ute på George Sands gods,

Nohan i Barry, där han dog ett par år senare.

Den aftonen blev jag också bekant med M:me Borgets gifta

dotter, M:me Guignard. Hennes man var djurmålare och

ansågs som en kapacitet -- en fetlagd, flegmatisk man,

älskvärd och humoristisk. M:me Guignard var en stilfull, elegant

kvinna, intelligent och personlig. Hon hade starkt rödfärgat

hår och var ganska målad, men hennes uttryck var vackert,

och hennes underligt hesa röst kunde ibland smälta till ett

intagande mezzavoce i de små rörande eller fräcka gatsånger,

som hon föredrog med mycken artistisk känsla. Från

Guignards utsökta och gästfria »hotel», nära Avenue Villiers, har

jag många vackra minnen.

En annan av gästerna -- och den intressantaste -- var

den berömda skådespelerskan vid Théâtre Francais, Jeanne

Samary -- Paris" Ellen Hartman, elegant, full av espri och

oemotståndlig ungdom och sinnesfriskhet. Hennes

konversation var lika sprudlande som hennes ansiktsuttryck var

talande och roligt. Senare hade jag den glädjen, att se henne

som Suzanne i Paillerons bekanta komedi: »Sällskap, där man

har tråkigt», en roll, som passade henne förträffligt, och där

hon var i tillfälle att spela ut alla sina trumfer som äkta,

oöverträffad ingenue. Hon var förresten den första dam, som

jag sett bära monokel. Sorgligt nog dog Jeanne Samary endast

ett par år senare i glansen av sin ungdom och framgång

och sörjd av hela Paris.

En afton sådan som denna rådde en verklig fläkt av ungdom,

skönhet och konstnärligt liv i de stora, eleganta, litet

kyliga rummen i 28 Boulevard des Capucines.

Pensionsliv och atelierarbete.

Ja, allt det där var ju förtjusande upplevelser och härliga

sötebrödsdagar. Men det var ju inte därför jag hade kommit

till Paris. En vacker dag gällde det, att finna ett pensionat

och komma i gång med arbete på en målareatelier. Den

älskvärda M:me Borget var mig behjälplig även med den

saken.

Vi droskade omkring till en mängd adresser. Men vi

funno ingenting åt mig som M:me gillade. Slutligen en dag

hamnade vi, övertrötta och leda vid vårt resultatlösa sökande,

i ett pensionat vid Boulevard des Batignolles, där det bodde

många svenskor, och som ägdes av en M:me Tissier, änka

efter en professor vid Académie des Beaux Arts. Där fanns

en och annan medelmåttig »oljefärgstavla» på väggarna i

salongen, och gumman verkade beskedlig.

Hon beskrev senare för mig, hur rysligt andra

pensionsfruar bära sig åt. Hur de blanda vinet med vatten. Fullkomligt brottsligt! -- Gudskelov! Något sådant skulle inte

kunna snudda hennes tanke. Aldrig!

Mycket kort efter det att jag slagit ned mina bopålar i

hennes pensionat, hade jag oturen komma ut en dag i

serveringsrummet, där den lilla renhåriga gumman stod, döv och

blind för allt omkring sig, och fyllde de knappt halvfulla

vinkaraffinerna med friskt vatten, som skvalade ymnigt ur

vattenledningen.

Vi beslöto oss alltså för Boulevard Batignolles, ett av de

mest banalt ovårdade och karaktärslösa stråken i Paris. Jag

fick ett minimalt rum 5 trappor upp mot en gata, men nästan

i hörnet av boulevarden, och det hade en balkong. Det

bestämde mig. Jag har alltid haft en stark förkärlek för

balkonger. Det hjälper en att inte känna sig så instängd, ger

en tillfälle att se en massa saker, som passera på gatan, och

liksom ökar rummets utrymme. En klar oktoberdag flyttade

jag alltså dit upp efter ett varmt farväl till M:me Borget,

som snart skulle lämna Paris för att resa ner till sin villa i

Cannes. Man var åter, helt plötsligt, en fattig »étudiant».

Jeppe hade vaknat ur sin dröm och förstod alldeles tydligt,

att han inte var någon herreman.

Det fanns en hel del svenskor i pensionen. Den jag

genast fäste mig vid, var en av mina grannar där uppe i

höjden -- en ung sångerska, Ida Moritz, som studerade för den

berömde sångpedagogen Delle Sedie.

Litet längre bort i korridoren studerade en annan ung

svenska, Agnes Wiksell. Dessa två sjöngo oftast samtidigt

-- den ena Aida och den andra Amnéris. Det verkade ju

onekligen ganska fylligt, att få höra båda de kvinnliga

partierna utföras på samma gång, men ibland var det något

ansträngande.

Förresten genljödo alla korridorer av sång och pianospel,

genom vilket en och annan intensiv violinton försökte borra

ett litet hål. Nåja -- man vänjer sig vid allt.

Vägg om vägg med mig, men med ingång ute i den stora

vestibulen, bodde Alfred Wahlberg, vår berömde

landskapsmålare. Min far hade gett mig ett rekommendationsbrev till

honom, men när jag kom att nämna det för några av

damerna, upphävde de en kör av varningar. Han var en

»farlig karl», en sann don Juan etc, som man i det längsta borde

undvika. De ansatte mig så hårt, att jag till sist ansåg mig

böra lyda rådet. Men väggen mellan Alfred Wahlbergs rum

och mitt var så tunn, att jag var morgon hörde portvakten

komma upp till honom med morgontidningen, som han satte

sig och läste högt för honom, tills konstnären steg upp för

att börja dagens »id». Många år senare, som gift, mötte

jag Alfred Wahlberg en sommar i Ronneby, och vi blevo

riktigt goda vänner. Han envisades, att jag skulle kalla

honom Alfredo och han var en älskvärd och förtjusande man,

fast han ibland ganska tydligt röjde, att han hade mycket

av vad fransmännen kalla »fripon». När han hörde, att vi

varit grannar i Paris, blev han förtvivlad, knäppte ihop

händerna och utropade: »Och tänk, vad vi kunde ha haft roligt

tillsammans!» -- Emellertid blev det ingen bekantskap den

gången, och så gott var det.

Pensionatet var, som vanligen sådana inrättningar äro, en

exponent på de mest olikartade existenser -- allt för många

för det lilla utrymmet. Man trängdes vid matsalsbordet,

trängdes i den lilla salongen efter kaffet. En av de personer,

som jag ännu särskilt minns, för att jag tyckte det var synd

om henne, var en dam av obestämd ålder, danska, med ett

förnämt namn och ett härjat, starkt uppfiffat ansikte. Hon

var där som ett slags fruns hjälpreda och hade att kläda skott

för allt otrevligt och tråkigt som hände, både ekonomiskt

och i andra avseenden. Hon levde naturligtvis gratis; en

olycklig parasitexistens, som måste hålla på värdinnans fördel

och samtidigt stå väl hos gästerna. Det var ingen lätt

mellanställning, och alla de sorgliga och flödande skildringar

hon gav av sitt nödläge, voro faktiskt tragiken nära. Men

hon slutade alltid med en axelryckning och ett: »Vel! --

Man maa le for ikke at graede!» Hon gjorde mig ont.

Av en dam i pensionen hade jag fått introduktion till en

blomstermålare, Jeannin, mycket känd och beundrad, och jag

gick och sökte honom, försedd med mina ytterligt enkla små

akvareller, för att höra om han ville befatta sig med min

undervisning. Han bodde högt upp på Montmartre vid Rue

des Dames. I den trånga portgången måste jag kliva över

en stor död hund, som stängde vägen. Han var en vacker

och älskvärd man -- nästan allt för älskvärd. Han synade

mig från huvud till fot, som om han tänkte be mig stå

modell, och yttrade en hel hop vackra fraser om svenskornas

charmanta figurer. Om den undervisning han gav, hade han

föga att förmäla. Redan innan jag ännu en gång klev över

den döda hunden i portgången, hade jag beslutat mig att

aldrig komma tillbaka.

Men för att alls få något ordnat, ty tiden gick, började

jag måla hos en M:lle Collin, syster till den då uppburne

målaren, vars stora duk i Fürstenbergska galleriet i Göteborg

på sin tid väckte mycken beundran. Men det blev bara ett

par, tre lektioner. För det första kunde hon inte måla. Den

berömde broderns talang tycktes inte ha smittat ifrån sig.

Och så en dag frågade hon mig på fullt allvar, om jag inte

var förvånad över att finna hus i Paris, riktiga hus med

fönster och dörrar? Då jag svarade, att det inte förvånade

mig det ringaste, stirrade hon på mig och utbrast, helt

upprörd:

»Inte? Och ni, som själva bo i jordkulor!»

Då jag bestämt förnekade, att vi hade för vana att leka

vildar, fortfor hon energiskt, nästan ironiskt:

»Ni har kanske inte heller björnar promerande på

gatorna?»

»Nej!» invände jag eftertryckligt och betydligt indignerad.

»Det ha vi verkligen inte!» Den dagen uppgav hon mig

som omöjlig. Jag hade uppgivit henne redan förut.

Men så äntligen fick jag, med hjälp av mina franska

vänner, anmodan att söka en mycket beundrad

blomstermålare, Albert Aublet. Han bodde nästan ute i Neuilly, vid

Boulevard Bineau 75, där han tillsammans med sin mor ägde

en villa i en liten vacker trädgård. Den ateljé jag blev

införd i, och som var hans privata arbetsrum, har han

förevigat på en av sina tavlor, och Carl G. Laurin har återgivit

den i »Konsthistorisk Bilderbok» (sid. 117), som speciellt

karakteristisk för tiden. Massenet, den kände kompositören,

sitter vid flygeln, omgiven av några 80-tals skönheter i vida

klädningar och håret uppsatt à la Odette. En av dem står

vid pianot och sjunger till Massenets ackompagnemang. Uppe

på galleriet ser man Aublet själv stå och betrakta gruppen

vid pianot. Interiören är den varmt färgade, litet för

övermöblerade och kvava, som utmärkte 80-talet, och man

förvånar sig nästan över, att en konstnär kunde hämta verkligt

friska inspirationer i en sådan omgivning.

Aublet själv visade sig vara en ovanligt fin och sympatisk

man med ett vackert och uttrycksfullt ansikte -- riktigt en

fransman av bästa sorten, och han tog emot mig så

naturligt älskvärt, att man kände sig väl till mods. Jag blev också

presenterad för hans mor, en rar gammal dam, som fäste

Ida Moritz

Operasångerska

sig vid mig och under hela vintern tog sig an mig på ett

rent av rörande vänligt sätt. -- Jag önskade bara måla

blommor, men inte småpetigt och »mamsellaktigt», utan stort,

flott och koloristiskt. Så var min dröm. -- Aublets

blomstermålningar voro mästerliga, schwungfulla och glödande, då

däremot hans porträtt ofta voro petiga och rent av litet

sliskiga.

Elevateljén låg på nedre botten och var lika spartanskt

enkel som Aublets egen var elegant. Vi voro endast få elever.

Några tystlåtna, ganska skickliga, engelska flickor och ett

par franska. Men man trivdes där, och redan från första stunden

fann jag arbetet oerhört intressant. Blomstermodellerna gick

Aublet själv ut och plockade i trädgården, där ännu rosor

och crysantemer stodo i blom, och så satte han dem i

verkligt fascinerande belysningar och lät mig anlägga teckningen

med kol -- i distinkta ljus- och skuggplan och fixera den,

innan jag började med färg. Om det var den enda

saliggörande metoden, lämnar jag därhän, men den åstadkom

ganska snart resultat, som min lärare var rätt belåten med.

Utanför, i Boulevard Bineau, hade lövet fallit; vintern var

i annalkande, ofta låg dimman så tät, att spårvagnen knappt

kunde gå, och då jag bodde långt från ateljén, måste jag

taga en tidig buss ditut. Men de där morgonfärderna roade

mig. Man väcktes först, ganska tidigt, av mannen, som lagade

fönsterglas, och som spelade sin lilla låt på en flöjt eller pipa.

Den melodien kan jag höra ännu i dag, när jag vill. De

spela den förresten alltjämt. Och det var en mängd roliga

typer man såg och slutligen blev bekant med under färden

ditut -- både i bussen, som gick till hörnet av Avenue

Villiers och Boulevard Courcelles, på gatorna och i de

närliggande kaféerna och bodarna.

Nere på boulevarden började butikerna att öppnas.

Gumman, som sålde rostade kastanjer, satt redan på sin plats vid

sitt legitimerade gathörn, och man tog alltid några i muffen

för att värma fingrarna, ty det behövdes. De flesta unga

och gamla kvinnor, som höllo mjölkaffärer, bagarbodar och

matvaruhandel, visade sig ogenerat i papiljotter, medan de

fejade, grälade och snattrade i munnen på varandra och lätt

och elegant läto sopborsten vippa fram över golv, stolar och

bord -- ofta också över brödlagret i skyltfönstret.

Tidningsutroparna vädrade sina rostiga röster i vilda och hesa rop;

var och en hade sitt särskilda tillhåll, sina vitsar och sina

vänner och ovänner. Blomstergubben i hörnet av Avenue

Villiers, där man bytte från buss till hästspårvagn, sköljde

alltid, allvarligt och pietetsfullt, sina blombuketter i

rännstenen, skakade av dem och satte dem åter »daggfriska» tillbaka

i sitt stånd.

Luften hade en alldeles särskild lukt -- av något syrligt,

blandat med lukten av kaffe och gasen från alla de stora

kaffekokare, som just stodo på fullt kok i kaféerna. Alla

människor hade brått men på ett måttfullt, angenämt sätt.

Det var ingen rusning. Man var ute i tid och var säker på,

att hinna dit man skulle.

Som regel var också jag den första på ateljén. Jag

tyckte om att sitta ensam därute, i lugn och ro göra i

ordning mina grejor och få en stund för mig själv, innan de

andra kommo rusande. En av de franska flickorna pratade

högt i ett kör, medan hon arbetade. Alla, utom jag, ritade

modell. Den unga fransyskan satte sig ner. Modellen var

ställd. Så började hon:

»Me voilà donc bien installée pour mon travail! Mais --

qu"est ce que c"est que ça? Où donc sont mes fusains? Je

ne les vois plus! Qui les a donc pris? Vous pouvez me

prêter quelques fusains, Mademoiselle? Ah! -- Merci bien!

Mais c"est charmant, voyons. Me voilà!... J"y suis!...

Mais -- ce modèle ne pose pas! Qu"est ce qu"il a donc,

cet homme?... Hier c"était toute autre chose!»... Och

på det sättet fortfor hon så gott som oavbrutet. -- Men en

vacker dag uteblev hon och kom sedan aldrig igen -- till

föga saknad.

Ateljéarbetet därute hade ingenting av den högljudda och

gaskiga bohêmeton, som var vanlig i andra ateljéer inne i

Paris, men jag saknade det inte. Kanske lärde man sig också

mera, när man inte distraherades så mycket av allt, som

försiggick omkring en.

Madame Aublet, som av en händelse upptäckte, vilken

oaptitlig lunch jag förde med mig från pensionen, tog sig för

att flera gånger i veckan bjuda mig på lunch, och ibland fick

jag gå upp i Aublets atelier och se, vad han målade. Ett

par gånger, då Aublet var sjuk, kom Gustave Courtois och

korrigerade. Han var djärvare än Aublet, men när det gällde

blommor saknade han Aublets poetiska elegans och

färgkänsla. Courtois ansågs vara en duktig målare. Hans mest

kända porträtt hänger i Luxembourg. Det föreställer en

rödhårig dam, M:me Gautreau, känd för sin skönhet, och som

jag senare råkade hos Guignards.

I pensionen hade jag huvudsakligen närmat mig Ida

Moritz, då förlovad med den norske sångaren Bratbost. Hon

var en ovanligt varmhjärtad och präktig karaktär, i högsta

grad musikaliskt begåvad och utrustad med mycken humor.

Då hon sjöng, satt jag ofta inne hos henne och beundrade

hennes varma, fylliga röst och starkt dramatiska temperament.

Många år senare, sedan hon idkat fleråriga studier i Berlin

hos Lilly Lehman, blev hon min lärarinna i sång under några

år. Och en utmärktare pedagog torde vara svårt att uppleta.

En annan ung flicka, som med allt skäl väckte ett visst

uppseende i pensionen, var den unga danska violinisten Frida

Schytte. Hon var en verklig skönhet och mycket begåvad

för sitt instrument, fastän ganska kylig. Hon genomgick

musikkonservatoriet i Paris med höga utmärkelser och började

därefter en framgångsrik turné i Europa. Särskilt vid ryska

och tyska hoven gjorde hon furor. Hon konserterade också

två skilda gånger på operan i Stockholm. Sedermera blev

hon gift med målaren, professor Kaulbach d. y. i München.

Sista gången jag hörde något om henne var av den berömde

konstnären Franz Stuck, som jag hade till bords på en

konstnärsmiddag i Venedig 1909. Hon levde då alltjämt i München

med sin berömde man och tre små flickor. Efter kriget vet

jag ingenting om hennes liv.

Opera och Offenbach.

Med Gunnar Wennerberg reste jag ofta om söndagarna

ut till lunch och middag på Les Bouleaux. Där vore de

vanliga konstnärerna samlade, någon gång också löjtnant

Sigurd Ehrenborg (då ogift). Vi promenerade i parken,

diskuterade konst, teater, litteratur och hade trevligt. Av de damer

jag såg där, minns jag mest en ung, yppig skönhet, M:me

Colzon, och M:me Jauret, som bjöd mig på min första

operaafton.

Det var Romeo och Julia, som gavs -- en av de tre

operor, varmed det varierades under så gott som hela

vintern. De andra två voro Faust och Hugenotterna. Jag fick

tillfälle att se dem -- mycket ofta, ty den vänliga gamla

damen bjöd mig titt och tätt på dessa aftnar, som föregingos

av middagar i hennes trevliga och komfortabla hem (jag

mins ej, var det låg). Hon hade också en liten fin »coupé»

med betjänt på bocken, och i den åkte vi då och då en tur

i le Bois, nu avlövad och berövad all sin sommarskönhet.

Hennes loge i Operan var en av de allra bästa -- första

raden »entré les colonnes».

Hur jag vågade taga emot en så elegant inbjudning,

begriper jag inte. Jag var verkligen i besittning av ett par

dedkolleterade klädningar -- inte så dumma. Men jag ägde

intet plagg, som ens den starkaste fantasi kunnat förväxla

med en s. k. aftonkappa. Den hyggliga Ida Moritz, som

var min hjälp i allt, lånade mig helt storsinnat sin egen

kappa. Det var ädelmodigt av henne. Men kappan var

inte vacker, det var hon den första att erkänna. Den var

av svart ylle, kantad med svart kaninskinn och fodrad med

något rött ylle -- kanske flanell. Ledsamt nog kände jag

mig inte situationen riktigt vuxen, då jag skrudade mig i

den, och ändå var jag mycket tacksam, ty annars hade jag

fått stanna hemma. Men när unge M. Jauret, hyperelegant,

med monokel i ögat och en vit nejlika i knapphålet, lätt och

lekande svepte den kring mina axlar i logens bakgrund efter

slutad föreställning, skulle jag helst velat smyga mig bort,

alldeles ensam. Det gick dock inte. Man följdes alla

nedför den praktfulla trappan och stannade alltid i »La Rotonde»,

rotundan, där damerna skredo ned från sina loger och stodo

och väntade på sina vagnar. De verkade alla som

uppenbarelser i sammet, guld och pärlor, säkra på sig själva, säkra

på sin ställning i samhället och livet. Varför skall ett yttre

hölje i ett sådant ögonblick betyda så ömkligt mycket för

en ung och oförståndig kvinna?

Det oaktat njöt jag dessa operaaftnar som något hittills

osett och ohört. Den berömde tenoren Jean de Reszké sjöng

varje gång jag hörde en opera där, och jag fick glädja mig

åt hans fulländade sångkonst, liksom åt hans uppburne bror,

bassångaren, som bland annat utförde paterns roll i Romeo

och Julia. Av sångerskor fick jag beundra Eames, Melba

och slutligen Patti; en sällsynt strålande konstellation av

världsberömda namn. Operan, som rum betraktat,

imponerade på mig. Det var en bländande festprägel även över

en vanlig föreställning, och då jag som ung flicka hade

privilegium på att få sitta i en av de främsta fåtöljerna i logen,

hade jag en avundsvärd plats.

Men mina nöjen voro inte inskränkta till

operaföreställningar. Offenbach gavs på Varietés, med Judic i La belle

Hélène och senare Jeanne Granier i Barbe Bleue.

Dessutom såg jag Judic både i Niniche och Nitouche. Judic

tjusade mig. Stor och voluminös, med en barm och en

hals, som enligt nutida uppfattning endast existerar i sagorna,

hade hon ett bedårande ansikte, och hennes mun och leende

voro berömda för sin skönhet. Hon verkade, trots sitt

väldiga yttre, ung och oskuldsfull, och hon sade sina repliker

på ett fullkomligt medryckande sätt. Jag glömmer aldrig

hur oemotståndlig hon var, då hon som Sköna Helena stod

där i sin grekiska lockfrisyr, som stack ut genom den

borttagna kullen på hennes sommarhatt, och troskyldigt och

intagande älskvärt tog publiken till vittne på sina lidna

oförrätter. Också hennes motspelare voro briljanta. Bland dem

befann sig den berömde Baron, och jag erinrar mig det

överlägsna samspelet. Charm är ordet för Judics konstnärsskap.

Och det förefaller ofattbart och är tragiskt, att en

konstnärinna av hennes rang och rykte skulle behöva sluta så

eländigt som hon gjorde.

Den andra briljanta skådespelerskan, som ännu lever, var

Jeanne Granier, som spelade i Barbe Bleue. Hon hade

större käckhet och fräckhet över sitt spel; inte Judics mjukt

kvinnliga och eleganta charm, men hon var blixtrande kvick

och souple som en ung tigrinna, och full av det djärva

gaminerie, som har förmågan att fängsla. Det var,

allesammans, spirituella och förstklassiga föreställningar, som mycket

bidrogo att belysa en sida av fransmännens konstnärliga psyke

och framhäva deras »lätta sinne». Ibland kunde det verka

rent av komiskt att observera den barnsliga förtjusning,

varmed publiken reagerade för ett opassande ord eller en

tvetydig replik. Både gamla och unga fransmän njuta ju av att

gå på gränsen av det otillbörliga, och ibland frågar man sig

undrande: Varför?

En god sak är ju i alla fall, att de inte tåla något

verkligt klumpigt skämt. Espri och form! Det är de två

lösenord, genom vilka snart sagt allt blir tillåtet och beundrat av

en fransk publik -- vare sig i skrift eller tal. Ja, deras känsla

för formen överskuggar till den grad allt annat, att man

ibland frestas att tycka, att för den t. o. m. innehållet

uppoffras. Men det är ingenting att förvåna eller »oja» sig över.

De äro nu en gång sådana. Var nation har sin karaktär

och sina svagheter, och det skulle näppeligen löna sig att

försöka omskapa dem.

Nike och flickorna Sand. Théâtre Français.

Första gången jag hade lyckan att stå inför verkligt stor

bildande konst, gav det mig en fullständig chock. Det var

då jag gick uppför trapporna i Louvre-muséet och fick syn

på Nike från Samotrake. Sällan har något kommit mig att

reagera så blixtlikt och oemotståndligt. Något evigt levande

och övernaturligt skönt kom brusande emot mig med en sådan

styrka, att jag nästan tappade andan. Vanan -- den

bedrägliga och nivellerande -- har med tiden förvandlat också

denna glädjekälla av frisk och nyskapad härlighet. Numera,

då jag återser den underbara statyn, tar jag det mycket lugnt.

Man konstaterar, att den är ett härligt konstverk, trots

ilappningar och sprungen ur en icke alldeles förstklassig konstepok.

Men vårmorgonskänslan för den är borta. Varför skall det

gå så med det mesta i livet? När det gäller smärta, är det

ju det enda tröstande, att ens känsla avtrubbas. Men en

glädjekänsla borde ha förmågan att hålla sig på samma friska

nivå mycket längre. Snart sagt ingenting i världen tyckes

riktigt tåla vanans nötning.

Efter mötet med Nike föreföll mig Venus Milo loj och fet;

en uppfattning, som jag skam till sägande behållit intill denna

dag. Men jag unnar henne att bli respekterad, och det upprör

mig, när jag ser henne annonserad till »praktiskt» ändamål,

med en klocka infälld i magen. Ännu straffvärdare tycker

jag det är, när Nike annonseras -- med en stor elektrisk glob

apterad direkt på den stympade halsen! Och detta av en

fransk firma! -- »När detta sker på det friska trädet», kan

man i sanning utbrista. Ett annat mondialt konstverk, som

jag heller aldrig lyckats tillbedja på rätta sättet, är Leonardos

Mona Lisa. -- I god reproduktion kan jag njuta henne, men

mig har alltid hennes färg varit väl gulgrön (och den är det

ännu mera efter hennes hemliga eskapad), hennes leende rätt

så slugt och ironiskt, och hennes kinder sakna den »maigresse

intelligente», som någon känd fransk författare anser

nödvändigt för en verkligt vacker kvinnas ansikte.

En dag på Musée du Louvre såg jag i stället med ganska

stort intresse, hur Aurore Sand kom in i den sal, där Mona

Lisa hänger. Hon styrde rätt fram till henne och stannade

mycket länge i tyst begrundande inför hennes outrannsakliga

leende. M:lle Sand gick alltid ensam på gatorna. Den tiden

ansågs det vara ett mycket djärvt tilltag av en vacker ung

parisiska; men hon hade nog tagit ett och annat i arv av sin

berömda farmor. Hennes eleganta silhuett med det yviga

lockhåret instucket i en liten florentinsk sammetsbarett, blev

mycket betittad och beundrad, men det brydde hon sig inte

om. Hon gick sin väg fram fullkomligt oberörd och

målmedvetet lugn. Jag ville inte gå bort och störa henne, ty

jag hade ingen lust att diskutera Mona Lisa, och hon hade

säkert funnit min brist på översvallande entusiasm mycket

upprörande.

Ungefär var fjortonde dag samlades en del vänner i M:me

Maurice Sands villa ute i Passy, där nu stora hyreskasärner

trängas. Det var ett gammalt hus i en rätt stor trädgård,

ganska dystert, och med en egendomlig stämning av något

försummat, nästan hemlighetsfullt. Alla färger i rummen voro

brungrå och djupröda. En hel del minnen av George Sand

fyllde rummen: byster, teckningar, porträtt, gamla möbler från

kejtartiden. En trappa upp fanns ett stort bibliotek, svagt

upplyst, och där en brasa brukade vara tänd i den öppna

spisen. Vi pratade, diskuterade konst, lekte lekar, spelade

små pjäser och -- mest av allt -- uppförde levande charader.

Det tycktes vara det mest omtyckta nöjet. Gunnar

Wennerberg och jag brukade följas åt dit ut; M. Amic kom från

Les Bouleaux, ibland voro Guignards med, tre eller fyra unga

flickor, som voro fröknarna Sands vänner, och ett par unga

konstnärer -- den ena, så vitt jag minns, italienare.

Åtminstone hette han Romeo Palazzi, den andre var fransk målare.

De voro båda hemligt förlovade med de båda flickorna Sand

och gifte sig ganska snart med dem.

Tvärt emot alla då rådande franska konvenansbegrepp

fingo de unga damerna råka sina sweet hearts på ett mycket

naturligt sätt, och under kvällens lopp fann man dem då och

då uppkrupna i någon soffa i halvmörkret, helt modärnt och

fördomsfritt.

M:me Maurice Sand var en liten korpulent, vänlig och

gråhårig dam, som bara tycktes glädja sig åt, att vi roade

oss. Och vi hade verkligen mycket muntert med så barnsliga

påfund som dessa gammalmodiga charader, förresten ofta

riktigt kvickt både ordnade och uppförda; man bjöds på

sandwiches och lemonad, och flickorna gjorde les honneurs, klädda

i sina originella och vackra klädningar; graciösa, belevade --

och mycket förälskade.

En afton hade jag rest dit ut ensam, och när jag skulle

resa hem, och droskan redan stod för dörren, sade plötsligt

Aurore Sand:

»Ni borde resa med bussen och inte med droska. Kusken

kan ju mörda er.»

Det var med ovanligt hemtrevliga känslor jag steg upp i

ekipaget i den kolsvarta novembernatten. Vad hjälpte det,

att M:me Sand tog kuskens nummer? -- Varför vet jag inte,

men faktum är, att han skramlade omkring med mig på okända

vägar och stigar mellan kl. 12 och kl. 2 på natten. Jag brukar

vara mycket förtjust i att »åka vagn». Men den natten var

jag inte speciellt upplagd för någon utfärd. När vi äntligen

hamnade framför mitt logis i Boul.-Batignolles, uppsände jag

ett stilla tack till försynen. Från den lilla restaurangen i

porten bredvid min ljöd skrik och gräl och vilda röster,

och jag hade brått att rycka i »le cordon» och komma

innanför.

Nästa morgon undrade min snälla, något småsnuskiga

städerska, om jag inte blivit vittne till mordet? En kvinna

hade blivit mördad inne i restaurangen på nedre botten vid

tvåtiden på natten. Jag kände mig ganska tacksam, att jag

inte behövde inkallas som ens det oskyldigaste vittne till den

spännande »affären».

Äntligen kom en afton, då jag skulle gå på Théâtre

Français. Det hade jag glatt mig åt och -- som vanligt --

med kolossala förväntningar. Man spelade Sofokles" Oedipe

Roi med Mounet Sully i huvudrollen.

Det sätt att tala, som av tradition användes vid Théâtre

Français, ljöd alldeles bouleverserande för mina invanda

grepp om diktion. Här förstod man visserligen allt som

sades. Varje ord föll som modellerat, mjukt, men ändå

tydligt, och dock var vartenda ett liksom inskrivet i en cirkel av

konvention och konstlad effekt, som kom varje fras att verka

något slags medveten onatur eller aristokratisk affektation.

Jag visste redan, att man inte fick skorra på r i Théâtre

Français liksom också i musikkonservatoriet. Det hade jag

lärt mig av Jeanne Granier i Barbe Bleue. Hon säger där

med hårt rullande r: »Je crains la mort!» Varpå domaren,

som dömt henne till döden, anmärker: »Ah -- elle vibrre

comme au conservatoire!» --

Men hela detta sätt att tala slog mig som något underligt

uppkonstruerat. I början. Innan jag lämnade teatern, hade

Mounet Sullys storstilade och förnäma konst helt betagit mig.

Det är ett faktum, att han överdrev. Hans manierism var

påtaglig, och i vissa förtvivlans stunder rent av vrålade han.

Men jag har helt nyligen hört en modärn ung konstnär göra

detsamma. Det var den unge skådespelare, som utförde

Golems roll i det judiska sällskapet Habima. Även han

vrålade av en maktlös förtvivlan, som trängde rakt till åskådarnas

hjärta, och det trots den nästan groteska masken och

situationen.

Mounet Sully var absolut övertygande i sina stora moment,

och hans underbara makt över stämma, tonfall, rytm och

gester, hans förståelse för dramats piano och forte, gav

skådespelet dess rätta ljus- och skuggvalörer, var stor konst, trots

maneret.

En dag, på tal om Oedipe Roi, kom jag att nämna för

M. Amic, som kände honom sedan gammalt, om den lätthet,

varmed Mounet Sully -- sedan han blivit blind och faller i

trappan utanför palatset -- samlar vecken i sin toga, då han

reser sig upp, och kastar den över axeln. M. Amic svarade,

att det var nog inte så lätt, som det såg ut. Han visste

nämligen, att Mounet Sully övat ensamt denna gest framför

spegeln ett par timmar var dag under en hel vinter. Det

kan man kalla att gå upp pietetsfullt i sitt arbete.

Senare på vintern såg jag honom i Hernani, Ruy Blas

och Henri III et sa Cour. Åt alla roller han uppbar, gav

han den karaktär, färg och kultiverade konstnärliga prägel,

som gjorde dem levande och gripande. I Henri III et sa

Cour hade han den vackra och fascinerande M:me Brandès

till motspelerska. Det ganska uppkonstruerade stycket var

inövat och iscensatt med så mycken utsökt stil och en sådan

blick för tidstonen, att det inte kunde undgå att verka

intressant -- särskilt med dessa två överlägsna konstnärer i

huvudrollerna.

I Scribes berömda Adrienne Lecouvreur spelade M:me

Julie Bartet titelrollen. Hon var en fulländad konstnärlig

uppenbarelse. Hon ägde alla förutsättningar: skönhet, stil,

elegans, kvinnlig värdighet och passion, och en mjuk, fyllig

röst, som väl lånade sig till de mest uttrycksfullt nyanserade

tonfall. Den scen, som där fäst sig varaktigast i mitt minne,

är den, där Adrienne i teaterns artistfoyer har ett långt samtal

om teaterkonst med den gamle regissören. Dennes roll

spelades alldeles briljant av Théodore Feraudy. Hans

konstnärsbana fortfar alltjämt, trots hans 72 år. Det är inte

längesedan han återvände från U. S. A. där han skurit nya

lagrar.

Tyvärr fick jag inte den vintern uppleva Paris" två

förnämsta kvinnliga dramatiska genier: både Sarah Bernhardt och

Réjane voro utomlands. Det var en kolossal förlust. Först

flera år senare fick jag se Sarah spela i Paris, och sedan,

en gång, i Italien. Hon stod på en plats för sig och kan

ej jämföras med någon annan -- ej heller med Duse. De

voro inkommensurabla storheter, var och en i sin stad.

Strövtåg.

Teateraftnarna voro nog glanspunkterna i pariservistelsen,

som småningom allt mera började flyta fram, lugnt och vant,

i arbetets och vardagens tecken.

Men, strängt taget, var egentligen ingenting helt

vardagligt under denna underbara vinter. Man var ung, och man

rörde sig, fri och glad, utan nämnvärda bekymmer, i

världens centrum. Man gick omkring som hemma hos sig i detta

Paris med sin silverdisiga luft, sina oändliga boulevarder och

sitt skimmer över Place de la Concorde, vars fantastiska vista

upp mot Triumfbågen förlorade sig i ljus. Och på soliga

dagar glimmade det längs hela Champs Elysées av täta

rader av eleganta, lätt gungande vagnar och piruetterande

hästar på väg till eller från le Bois. Numera te sig de

tusentals stängda bilarna mest som härar av jättelika skalbaggar,

brummande, pustande och berövade all elastisk rytm.

Den tiden verkade allting stimulerande på ens sinne och

fantasi. Det låg som ett uppsving över tillvaron, som

kändes eldande och bländande även för en anspråkslös

utanförstående. Man fick i alla fall vara med på ett hörn. På något sätt hörde man dit, trots allt.

Det var fest över varje dag. Endast att gå ned till

Madeleinekyrkan och trängas bland alla blomsterköpare, som

flanerade längs blomstermarknaden där utanför, var ett spel

av liv och färger, som var konstnärligt njutningsrikt. Eller

att stå i skymningen på en av broarna, när »l"heure bleue»

sjönk över staden, och se Seinen förvandlas till blått, smält

glas, över vilket de alldeles ljudlösa små båtarna, »les mouches»,

arbetade sig fram med sina tända lyktor. Det är en så

helt annan stämning än över Stockholms vattenvägar och

nattbelysningar. Eiffeltornet var den vintern under byggnad,

och dess gigantiska skelett lyfte sig med varje dag allt mera

sagolikt i höjden.

Louvrens väldiga massa imponerade både ut- och

invändigt, och besöken där voro också både täta och grundliga;

liksom även i Luxembourg, i sin förtjusande och förnämliga

trädgård.

Det hade också sitt nöje, att leta upp någon lustig liten

restaurang på andra sidan Seinen. Ibland slog man sig ner

vid en av de många »Rendez-vous des Cochers» och åt lunch

på en duk, ymnigt fläckad med »le petit bleu», där man satt

omgiven av lustiga typer, som högt och ogenerat diskuterade

alla möjliga intima spörsmål, som man aldrig trott kunde

beröras annat än diskret och i förtroende. Eller man trängde

sig in i någon överfull lokal, bland örondövande skratt och

prat, där oftast damerna dominerade, med sin blixtsnabbt

flödande konversation, sina små axelryckningar och sina

talande handrörelser. Där kunde man bevittna många

sorglustigt mänskliga scener -- jalousi och tvister, ibland lätt

överstökade, ibland i full gång ännu sedan »madame» blivit

hjälpt på med kappan och seglat ut före mannen, sedan hon

kastat mördande blickar bakom sig på den arme älskaren,

som troppar efter, skuldbelastad och ödmjuk.

När man var mycket renons på guld, kröp man ibland

ned under gatan till något mystiskt lokus, där det serverades

middag med ostron till 90 cent. Säkert var menun »second

hand» från något lyckligare lottat restaurangkök, men den

stank av »graisse», som låg som en dimma i rummet, kom

direkt från köket, så att man kände det som om man ätit

middag flera gånger om, innan maten äntligen kom på bordet.

Det är intressant att lära känna de olika kontrasterna i en

storstad som Paris.

När man t. ex. kommer från boulevarden in i Musée de

Clunys omgärdade trädgård med dess stillhet och medeltida

mystik eller vandrar fram genom de små kyliga gatorna på

andra sidan Seinen, där man andas liksom en helt annan

atmosfär, och där det också luktar helt annorlunda än i gatorna

kring Operan. Då för tiden var naturligtvis skillnaden ännu

mera märkbar än nu. Bilar och bilbussar ha stört friden.

Men man kan fortfarande glädjas åt de stilfulla gamla husen

i smågatorna på »la rive gauche», vilkas slutna, förnäma

arkitektur alltjämt ger en stark stämning av oberörd ro, och

där man kan drömma sig tillbaka i tiden. Ännu existera ju

också en hel del roliga gamla bodar, och de alltjämt

oantastade frilufts-boklådorna utmed vänstra Seinestranden längs

Quai Voltaire höra till de kvarlevor från den goda gamla

parisertiden, som man blir glad att återfinna. Där kan man

ännu i dag göra intressanta fynd. Man behöver ju inte lägga

an på att få »le livré le plus obscene qu"on puisse trouver»,

som en av försäljerskorna, en liten svart rulta, förtjust viskade

till mig, då jag en dag letade bland hennes förråd. Och så

slog hon upp boken och stack en liten elegant gravyr under

näsan på mig med ett hest: »Ça vous tente -- hein?»

Det var också roligt att färdas i omnibussar --

hästbussar -- och se Paris ur den synvinkeln -- allra helst från

taket. Buss- och spårvagnspubliken i Paris hade aldrig det

nedtryckta och misslynta uttryck, som man så ofta möter

här hemma. Jag har ibland undrat, varför folk i spårvagnar

se så särskilt olyckliga ut. Kanske använda de sina

spårvagnsfärder till att i tankarna genomgå sina ekonomiska och

äktenskapliga desillusioner?

I Paris kunde man tvärtom många gånger se roliga typer

och höra lustiga, ogenerade samtal mellan olika slags

människor -- arbetare och välklädda herrar. Här fanns ingen

klasskillnad, och man behövde ingen presentation. T. ex.

som en dag, då jag i en buss hörde ett samtal mellan en

grovlemmad blusman med ett vänligt, allvarligt ansikte och

en äldre, elegant gentleman. De talade om de motioner, som

just framlagts i deputeradekammaren.

»Om jag vore medlem av parlamentet», sade arbetaren,

»skulle jag först och främst laga, att det blev flera cabinets

d"aisance i Paris. »Ça va bien pour nous autres hommes»,

fortfor han, »mais regardez moi ces pauvr" petites femmes! Il

faut qu"elles se retiennent des heures et des heures avant

d"arriver à un lieu convenable».

Den äldre gentlemannen tog upp anmärkningen älskvärt

och allvarligt som en fråga, värd att beaktas, och ingen i

bussen verkade chockerad av dess natur eller fnissade som

åt ett »exkrementalt» skämt.

I sitt naturliga sätt att tala om naturliga ämnen äro de

diametralt motsatta engelsmännen, som, i grund och botten

världens enklaste och mest rättframma folk, ha en ingrodd

fördom mot vissa ord. Ordet »mage» existerar ju inte i en

anständig persons vokabulär i England, utan omskrives på ett

skämtsamt, poetiskt sätt som »Little Tommy» etc. -- Nåja,

det går ju en sägen, att även i vårt friborna land finns en

stad, där pianobenen i gamla tider försågos med »byxfodral»

för att inte exponera sin nakenhet för familjen, och att de

unga flickorna lärdes att säga »fågelstjälk», emedan ordet

»stjärt» ansågs opassande. Se non à vero, è ben trovato!

I Paris kunde i alla fall aldrig hända, vad som en gång

hände i en Stockholmsspårvagn för några år sedan. En man,

som tydligen var obekant med staden, vände sig till en herre,

som satt bredvid honom, och yttrade sin förvåning över

något han såg på gatan utanför. Den andre svarade inte utan

stirrade bara surmulen rätt framför sig. Den främmande

upprepade sitt yttrande. Ny, plågsam paus. -- Slutligen lyfte

den tilltalade på hatten och sade: »Mitt namn är Larson! --

Ja, det är verkligen mycket egendomligt!» (Detta är kanske

inte en vidare god historia, men den har den förtjänsten, att

vara en absolut sann historia.)

Fransmännen, liksom också italienarne, taga verkligen

saker och ting mycket ogenerat och naturligt. Ibland nästan

en smula väl naturligt. En dag var jag med en god vän på

Bouffes Parisiennes och såg en våldsamt kvick och vågad

fars, briljant spelad. Vi sutto allra högst och billigast. Där

fanns varken mattor, klädda stolar eller ryggstöd, men vi

hade plats på främsta bänkraden och kunde stödja oss mot

barriären. Bredvid mig satt en enorm karl, mest liknande

en gorilla, med kortsnaggigt, gråsprängt hår, små ögon och

ett väldigt käkparti. Under pjäsens gång blev han varm och

drog ogenerat av sig sina resårkängor, varpå han, för att lufta

sina fötter, som voro klädda i grova, grå, yllestrumpor, stack

ut dem genom barriärgallret. Ingen av de omgivande

karlarna (vi voro de enda damerna) hade program. Men en

mycket smutsig hand sträcktes plötsligt fram efter mitt

program med ett hest och artigt: »Vous permettez -- n"est ce

pas, Madame?» varpå han lugnt tog det, och lät det

cirkulera bland alla de övriga. Hälften av åskådarne där uppe

bestod av en claque. Alla de uppträdande voro verkligt

utmärkta skådespelare utom en. Men hans claque där uppe i

höjden applåderade hans ingång och utgång på det mest

frenetiska sätt. Jag hoppas de voro bra betalta, ty de gjorde

skäl för slanten.

En teater, där det gavs oerhört kvicka och väl spelade

farser var Palais Royal, dit man ibland gick med några

vänner efter en glad middag i någon av de små

restaurangerna i närheten.

Så länge M:me Borget ännu var kvar i Paris, var jag ibland

bjuden ned på middag till Boul. Capucines och efteråt blev

det alltid teater. Men snart försvann min älskvärda

beskyddarinna till Cannes, där hennes villa väntade henne. Hennes

vänlighet mot mig upphörde dock ej. Varje vecka skickade

hon mig en korg med blommor och mandariner, som en

hälsning från södern -- och solen, som vi den tiden hade ganska

litet av i Paris.

Konstnärssocietet. Jul.

Alltjämt bodde jag i mitt lilla kalla rum vid Boul.

Batignolles, men jag trivdes med det. Det hade något av

äventyr att, om morgnarne, nästan innan det blivit full dager,

dricka sitt kaffe och ge sig ut på den långa färden till

ateljén och sedan komma tillbaka hem till en brasa, en

nattrock, en tekopp, och nästan alltid en trevlig pratstund med

någon av flickorna -- Ida Moritz, Agnes Wiksell eller Frida

Schytte. Vi höllo troget tillsammans och hade många roliga

stunder med varandra.

Men som ingenting trevligt får fortfara, så kom också här

en skräll -- i form av förtal och tarvlighet utan like --

tyvärr från svenskt håll i pensionatet. Det var nog den

kungliga svenska avundsjukan», som var ute och luftade på sig,

och när därtill kom en fantasi, som endast tycktes inriktad

åt ett visst håll, så var snart »skandalen» färdig. Jag höll

på att säga: Man borde aldrig vara uppriktig mot folk,

ty då tror de att man döljer något -- helst något fult.

Jag hade nog allt för entusiastiskt skildrat mina franska

vänners gästfrihet. Emellertid förklarade Ida Moritz en

vacker dag helt energiskt, att nu skulle jag flytta med henne

och hennes kamrat, Agnes Wiksell, ty atmosfären i den där

pensionen lämpade sig inte för oss. Idas fästman, Michael

Bratbost, hade rest ned till Milano för att fullborda sina

sångstudier, och vi fingo övertaga hans lilla våning 30 Rue St.

Petersbourg.

Där slogo vi oss alltså ned, lyckliga att ha skuddat

pensionens stoft från våra fötter. Vi hade tre rum och en

sovalkov, kök och entré. Våningen låg 6 trappor upp och det

var 130 trappsteg dit upp. »Ganz himmlisch», skulle man

kunna säga -- för den tiden. Det var en vackert och

hemtrevligt, ganska elegant möblerad våning, med en del bra

antika möbler och prydnader tillhörande Bratbost, och vi.

trivdes genast utmärkt.

På ateljén gick arbetet sin gilla gång, fast i allt för

långsam takt vad framstegen beträffade, tyckte jag. Emellertid

hade jag åstadkommit några saker, som vunnit Aublets

gillande, och det var en stor uppmuntran för mig. Madame

Guiguard bjöd mig ofta till deras vackra hem, ett äkta

parisiskt hotel vid en förnämlig gata i närheten av Avenue

Villiers. Hon var naturlig och vänlig, gästfri, som alla de

fransmän jag råkade, och hade »par caprice» inrättat en liten

ateljé i sitt hem, där hon roade sig med att »kludda» litet.

Ibland målade vi båda två där. En tid slog hon sig på att

måla ute hos Aublet, och då åkte vi tillsammans tillbaka till

staden i den kyliga vinterskymningen och drucko te i

hennes lilla boudoar, medan hennes tre små barn lekte omkring

oss framför brasan.

Vi diskuterade konst, litteratur, teater, också någon gång

erotik, fast mycket försiktigt. Dock förstod jag, att M:me

Guignard var en oerhört passionerad natur, och just den

vintern genomlevde och genomled hon en ganska dramatisk

historia, som gjorde henne olycklig, fast hon höll modet uppe

med sitt gaminerie. Några år längre fram dog hon av

tuberkulos, ännu i sina bästa år. Hon var då redan änka och

hade, »par caprice», sålt alla sina juveler, tavlor och andra

dyrbara tillhörigheter och levde sina sista år frivilligt i

spartansk enkelhet.

Guignards hem den tiden var allt annat än spartanskt

enkelt. Deras salonger voro eleganta och konstnärliga, och

väggarna prydda med många och verkliga konstverk. Där

fanns alltid blommor till överflöd, färgerna voro förnämt,

kanske en smula blekt stämda, men det var raffinerat.

Bland de vackra och intressanta middagar jag var bjuden

hos dem, minns jag särskilt en, då hela duken var belagd

med de praktfullaste rosor. Vid det tillfället hade jag den

berömde målaren Gervex till bords. Han såg bra ut. Som

den tidens, även yngre, män, bar han ett kort, spetsigt skägg.

Han var spirutuell och förde en kvick, fast ganska vågad

konversation. På gamla dagar gifte han sig och lever ännu

i Paris. Jag vet inte, om han alltjämt producerar.

Den kvällen var prins Eugen bland gästerna med sin

adjutant, löjtnant Carl Gustaf Platen, vidare Roll, den store,

beundrade målaren, hög och bredaxlad, och vars gråsprängda

lejonman dominerade alla de andra. Dessutom Courtois och

den uppburne kompositören Lalò, liten, stillsam och

överskuggad av sin hustru, en mäkta stor kvinna, med

passionerade ögon och en väldig kontraalt, som hon efter

middagen lät höra i några av sin mans, då mycket sjungna,

romanser. Även Rolls hustru var en stor och imponerande

dam. Hon var vacker, fast hon i håruppsättning och toalett

verkade gammalmodig även för tiden, där hon skred fram

genom rummen i sin invecklade lockiga frisyr och sina yviga

paniéer i starkt bleu-royalsiden, svallande kring sina

monumentala former.

Gunnar Wennerberg var självskriven. Och M:me Gautreau,

vars pikanta skönhet frestat både Sargent och Courtois att

måla hennes porträtt, lyste upp samlingen med sina

bländvita skuldror och sitt röda hår. Senare på kvällen sjöng

M:me Guignard några av de populära visor, som passade så

bra för hennes beslöjade, litet pojkaktiga röst. Jag kan ännu

se henne stå vid flygeln i sin nilgröna toalett, med stora

smaragder i öronen och kring halsen, med sitt röda hår, sina

vita armar och leende, eldröda mun. I det ögonblicket visste

jag ingenting om den passion, som brann inom henne. Hon

såg glad och road ut.

Den fransman har nog rätt, som sagt: »Kvinnan är den

underligaste av allt skapat. Om hon sticker sig med en nål

i ett finger, ger hon till ett galltjut, så att det hörs genom

hela huset. Men hon kan i åratal bära på en tragisk

kärlekshistoria utan att förändra en min, och utan att hennes

närmaste ha en aning om, vad som försiggår inom henne».

Jag kan ännu återkalla bilden av, ja t. o. m. doften i de

vackra rummen med sin starka prägel av fransk kultur och

konst. Både miljön och människorna och den underhållning

man bjöds på voro intressanta som typiska exponenter på

tidsepoken och landet, som alstrat dem.

Och så kom julen!

Vi firade den i vårt nya lilla hem och firade den trevligt.

När jag kom hem från ateljén dagen innan julafton, låg ett

telegram från den vänliga M:me Jauret, som bjöd mig på

operan på julafton. Opera på julafton! Hur ohyggligt!

Det föreföll mig otroligt. Det var Romeo och Julia, som skulle

spelas. Men jag började, oförskämt nog, bli liksom litet led

vid Romeos och Julias evinnerliga kärlek, som jag nu

bevittnat vid pass ett halvt dussin gånger. Jag telegraferade

genast återbud, och så hade man gudskelov julaftonen till sin

disposition. Vi hade köpt julgran för dyra pengar, lagat

mat, kokat konfekt och ordnat blommor. Frida Schytte med

mor och en yngre syster, som gick i klosterskola, voro

inbjudna. Gunnar Wennerberg hade rest hem för att jula i

Sverige.

Strax innan den sena middagen hade jag stått i

salsfönstret och i skymningen sett ut över de kringliggande

husen och kvarteren, över vilka regnet öste i floder. Bredvid

oss, i ett enkelt kvarter, såg man rätt in i rummen, fem, sex

trappor upp. Högst upp i ett stort halvdunkelt kök, där

elden glödde från spisen, en genuin Millet-tavla. En arbetare

i blå blus står vid det dukade bordet tillsammans med två

små barn. Ljuset faller varmgult över deras ansikten från

lampan i taket. Nu kommer modern, bärande »le pot au

feu» -- den stora, rykande lersoppskålen, som hon sätter

framför sig på bordet. Ett av barnen läser en bön, och så

häller modern upp soppan i deras framsträckta tallrikar. En

vacker illustration till »vårt dagliga bröd», men inte vad vi

mena med julfirande.

Längre bort i ett fint kvarter nere i en gata ser man ett

litet elegant privathus. I övre våningen, i ett rum med rosa

väggar, håller en ung dam på att kläda sig till middagen.

Slarv av kammarjungfrun, att inte draga för gardinerna! I

matsalen, en trappa upp, sysslar en frackklädd hovmästare

kring bordet.

Nu stannar ett elegant ekipage framför huvudentrén. En

ung herre i hög hatt och vita handskar stiger ur. Han bär

en bukett i handen. Strax därpå ser man honom uppe i

salongen, bredvid matsalen, bakom de halvt fråndragna

gardinerna. Han går fram och åter. Rättar nervöst på sin

halsduk. Petar på blommorna i buketten. Den unga damen

uppe i det rosa rummet är färdig. Kammarjungfrun öppnar

dörren i fonden. Den unga flickan försvinner -- vitklädd.

Ett ögonblick senare öppnas salongsdörren mot någon hall,

och hon svävar in....

Men i detsamma drar hovmästaren, som öppnat dörren

för henne, diskret igen gardinerna i salongen. Som om han

ville säga »-- Hit -- men inte vidare!».... Nere i det stora

köket under matsalen står en tjock, vitklädd kock i hög

mössa och vispar något för brinnande livet i en kastrull.

Men -- var är julstämningen?

Vi, för vår del, hade den verkligen. Vi avåto vår

middag under mycket skämt och många skålar för absent friends

and sweet hearts. Sedan tändes granen. De mycket enkla

julklapparna voro uppfiffade med lustiga eller sentimentala

verser. Breven och paketen hemifrån öppnades andaktsfullt.

Därpå gjordes musik. Frida Schytte spelade violin till Idas

ackompagnemang. Ida sjöng -- vackert.

Det var första gången vi alla voro borta från våra hem,

så att det kändes ju en smula »eget». Inom en molade en

känsla av saknad, blandad med äventyrsglädje. Livet låg

rikt framför en -- och så oändligt långt. Framåt midnatt

åkte vi ner till Madeleinekyrkan och hörde midnattsmässan.

Hela kyrkan var ett bländande ljushav, packad med

människor och ekande av sång. Det imponerade ovillkorligen

på oss.

I ösande regn åkte vi tillbaka till våra avlägsna trakter,

genom ett Paris, som låg dött och vardagligt i vinternatten.

Och så strävade vi åter upp för våra 130 trappsteg. Men

i den mörka entrén stannade vi och drogo ett djupt

andetag. Inne i den lilla salen stod granen och doftade starkt,

milt -- fylld av tusen minnen långt bort ifrån. Den doftade

Sverige! Finns det någon doft i världen, som för oss är så

fylld av påminnelser som grandoft?

På nyårsaftonen gick en av mina kamrater, Agnes W.

och jag ned till Operan på kvällen. Vi hade föresatt oss,

att vi skulle höra Adelina Patti sjunga. Det lyckades också

fast efter en del svårigheter. Det var naturligtvis Romeo

och Julia som gavs. Jag vill inte påstå, att vi tillbragte

aftonen bland the upper ten. Ingen skulle ha behövt avundas

oss någon plats i solen.

En liten elegant och obeskrivligt envis herre erbjöd oss,

utanför Operan, sina två charmanta platser. Visserligen på

femte raden, men »avgjort de bästa i salongen», och detta

för en spottstyver -- 20 francs stycket. Vi nappade på

betet och togo dem. Men i min nervositet gav jag honom

två louisdorer i stället för en (jag tog dem för 1

o-francsstycken) så att kvällen blev ju inte särskilt billig.

De charmanta platserna befunnos vara två klaffar utan

ryggstöd på allra bortersta bänken på femte radens fond.

Framför oss hade vi en hissnande backe fullsatt av människor,

och där nedanför parkettens bråddjup. Men -- Adelina Patti

uppträdde! Och vi både sågo och hörde henne. Särskilt hörde

henne. Hennes underbara silverstämma steg, mjuk och fylld

av välljud, ända upp till de himmelska regioner, där vi

dvaldes, och kom oss att stundtals helt och hållet glömma den

yttre situationen.

Vi fingo också bevittna pariserpublikens etusiasm, då den,

under en av Pattis och de Reszkés duetter, lät höra ett doft,

unisont och utdraget: »Aaahhh!» som, sedan duetten slutat

(ja, en gång t. o. m. mitt i den!) utbyttes i de mest

frenetiska applåder och bravorop. Patti gnistrade av äkta

ädelstenar, och hennes lilla graciösa och eleganta apparition tedde

sig på det stora avstånd, varifrån vi sågo henne, som en

älva i en saga -- fulländad -- men av minimala dimensioner.

Vi hade emellertid vunnit vårt mål och återvände hem

belåtna -- också jag, trots den ekonomiska förlusten. --

På nyåret anställde vi en svensk jungfru. Hon hette

Carolina, var helt ung -- kanske tjugutvå år -- ovanligt

vacker och i grunden snäll, men ytterst obsvärad och

hemtam i sitt uppförande. Trots allt kommo vi ändå att tycka

riktigt bra om henne.

Hon hade ganska länge tjänat hos doktor Axel Munthe

under hans första äktenskap, och hon hade många

egendomliga historier att berätta, inte minst om hans berömda hund

Puck. Han lydde blint och endast sin husbonde, berättade hon,

vilket gjorde, att han, när doktorn var borta, nästan skrämde

slag på hans unga fru och Carolina. Doktorn hade gett Puck

befallning att vakta dem, men det tydde han på sitt eget

vis. Var gång de försökte komma ut ur huset, förbi den

morrande Cerberus, måste de vända om, ty han reste sig

upp, färdig att kasta sig över dem. Och så fingo de sitta

där, tills doktorn kom hem och befriade dem ur deras

fångenskap.

Hon talade väl om sitt f. d. husbondfolk och tog doktorns

»egenheter» med jämnmod, men särskilt beundrade hon hans

unga fru, som hon kände stor sympati för. Förresten är

det bestämt säkrast att alldeles ignorera de historier, hon

undfägnade oss med. Kanske skulle hon, för egen del,

gärna instämt i de ord, som doktor Munthe yttrar i

inledningen till den svenska upplagan av sin bok: »Jag begär

inte bättre, än att inte alltid bli trodd.»

Med Carolina kom en frisk fläkt av bohême in i vår

tillvaro. Vi kunde rakt inte behandla henne enbart som

tjänarinna. Det var omöjligt att sätta sig i något slags respekt.

Hon deltog livligt i våra fröjder och bekymmer -- och vi i

hennes. Jämt var hon ute och roade sig -- var och med

vem hade vi ingen aning om. En gång t. ex. kom hon

en morgon, glad och leende, in med kaffebrickan, alltjämt

utstyrd i den guldpapperskrona och långa, vita slöja jämte

ett smycke av »omätligt värde», som hon fatt sig tilldelade

vid en nattlig skönhetstävlan i hallarna som »La Reine des

Halles». Hon var alltid fullständigt ogenerad och

situationen vuxen, något som förresten tycks vara ett vanligt drag

hos verkligt vackra människor -- liksom hos verkligt

välklädda. De känna instinktivt, att de taga sig ut och äro

alltid à leur aise.

Av okänd anledning hade hon döpt mig till »lilla ängeln».

Jag var onekligen i högsta grad oförtjänt av en så

överjordisk titel, men det hjälpte inte.

Om morgnarna stod hon ofta vid min säng med en

drömbok i handen, och jag hade knappt hunnit slå upp »mina

himmelsblå», förrän hon utbrast: »Vad har lilla ängeln drömt?»

En dag tydde hon min dröm så här: »Succès pyramidal

dans toutes les entreprises». Onekligen ett ganska flott

framtidsperspektiv! Det hade bara ett fel, och det var, att det

aldrig kom att realiseras.

Carolina lagade utmärkt mat. Och hon hade tydligen

ögonblickligen lyckats tjusa till Delle Sedies kock. Denne

berömde italienske sångpedagog bodde i samma hus som vi,

men utåt gatan. Jag såg honom ibland, vithårig, med

kolsvarta ögon och en liten kalott på sned på huvudet, trippa

över gården för att gå in och hälsa på kocken, som bodde

på nedre botten -- antagligen för att överlägga om någon

extra delikat middag. Hans kock erbjöd sig alltid att steka

våra stekar, höns och fasaner, och ibland skickade han t.o.m.

upp små läckra efterrätter: »avec l"hommage de l"auteur».

Naturligtvis var det gubben Delle Sedie som fått släppa till

ingredienserna.

Kompaniskapet med vår originella unga landsmaninna

gick förresten mycket bra, och vi skildes längre fram i bästa

sämja. Hon ägnade sig senare en tid åt att stå modell och

försvann slutligen i den flod av vackra och lätta unga damer,

som stråla och falla som stjärnskott i storstäderna.

På det hela gick vintern snarast i arbetets tecken. Vi

voro alla mycket flitiga, var och en med sitt. De små

rummen genljödo av vokaliser och arior. Den konst jag ägnade

mig åt »lät» lyckligtvis inte alls, och hela mitt arbete var

koncentrerat till Aublets ateljé.

Frida Schytte kom ofta till oss och musicerade med Ida

Moritz. De voro verkligt stora förmågor båda två, och det

var intressant att lyssna till dem. Gunnar Wennerberg tittade

upp rätt så träget, pratade, tecknade och spelade piano, och

Martha Tynell, den begåvade unga målarinnan med sitt litet

karska men humoristiska väsen, var en av dem som oftast

besökte oss. Jag tyckte om hennes måleri. Särskilt gladde

mig hennes klangfulla, vaporösa skisser från Paris i

skymningen, och hon presentade mig med en av de allra bästa.

Tillsammans med henne besökte jag en då mycket bekant

målarinna, halvt egyptiska, Madeleine Fleury. Hon var vacker,

rödhårig, orientaliskt drömmande och gjorde les honneurs i

en elegant, rikt möblerad ateljé, där det doftade av allehanda

exotiska vällukter.

På danser och baler bjöd vintern nästan ingenting alls.

Jag gick aldrig på Skandinaviska föreningen. Jag hade

liksom blivit skrämd för mina landsmän genom erfarenheterna

i pensionen.

Den enda familj, där jag var på några baler, var hos ett

ungt amerikanskt par, Drake, som jag gjort bekantskap med,

tämligen nygifta och oerhört rika. De bodde i det moderna

Paris, Avenue Kléber, i ett ytterst charmant, tämligen banalt

hem. Han var en ovanligt vacker man, nästan alltför vacker.

Hon var livlig och vänlig, inte alldeles ung. Där mötte man

också en och annan svensk: främst prins Eugen med sin

älskvärde adjutant, löjtnant C. G. Platen, och så Gunnar W.,

löjtnant Ehrenborg och målaren, greve Louis Sparre. Ofta

lyste någon dollarprinsessa med sin närvaro och sina

extravaganta toaletter, och långt fram på småtimmarna avåts en

glad supé. Det hela var elegant och muntert, men utan

någon särskild personlig prägel.

Napoleons stad.

Redan började dagarna bli mildare, och man kunde

använda helgdagarna till utfärder. Vi slogo oss tillsammans

några stycken och reste till Versailles. Fontänerna spelade,

och det sagolikt väldiga slottet bredde sig i den bleka

förvårssolen, kyligt och dött, på den enorma sandslätt, som det

behärskar. Det betog mig egentligen ej, även om det

imponerade med sina jätteproportioner. Senare i livet har jag

många gånger återsett det -- vackrast i höstsol med

vissnande, röda klängväxter kring det lilla Temple d"Amour ute

på ön. Det hela bländar, men har inte förmågan att värma

eller tjusa, men kanske bidraga de nästan onaturligt stora

proportionerna till denna känsla av kylig overklighet.

Vad som var lättare åtkomligt, var helt enkelt

Boulogneskogen, där det visserligen ännu knappt låg ett vårskimmer

över träden, men där ekipagernas mångfald och variationer

satte livliga fläckar i tavlan. Själv åkte man naturligtvis i

åkardroska, utom en och annan gång, då man var bjuden av

någon rik dam att dela hennes »coupé». Men nöjet var

lika stort i droska. Bara att åka upp genom Champs Elysées

var festligt. Att studera de tusentals vackra, intressanta,

lustiga och fula typer, som man mötte, åkande och gående,

tröttnade man aldrig på.

Och så gick man på Lamoureux" symfonikonserter! En

sådan musik och ett sådant utförande var något sällsynt

fulländat.

För två år sedan var det eget nog tyskar, som anförde

de två yppersta konserter, som då gåvos i Paris, båda på

Théâtre des Champs Elysées. Den första dirigerades av

Furtwängler med hans egen Berlinerorkester. Den senare av

Fried, med teaterns orkester, men med ett par tyska och en

svensk som solister. (Martin Öhman var den svenska).

Paris! -- Den kanske mest överexploaterade punkten på

Europas karta! Nästan ingenting finns att tillägga om det,

som inte alla känna. Men vad som starkast slår mig var

gång jag kommer tillbaka dit, är dess suveräna oberördhet

av tidens växlingar. Paris är och förblir sig likt. En gammal

vän, solig och spirituell, en smula »ravagerad», leende sitt

intelligenta, ofta spydiga, leende, alltid levande, up to date

trots sin efterblivenhet i en hel del praktiska ting --

världserfaren och orubbligt konservativ. Styrelse, konstsmak, moder

skifta. Det angår den inte. Också gator och hus och stadens

traditionella ytterkontur förbli oförändrade.

Och trots sin konventionella gammalmodighet -- evigt

ung! --

Egentligen förefaller det, som om trafiken vore den enda

stora förändringen. Den lugna rytmen och elegansen äro all

världens väg. Men det parisiska vardagslivets manifestationer

äro desamma. Det märker man, särskilt om man bor borta

från centrum; och det verkar på något sätt personligt

trösterikt att se att inte allt, som är över fyrtio år, slopas som

hindrande och obrukbart. Får man kalla det kultur? Eller

skall det bedömas endast som en envis och något bornerad

rädsla för okända förvandlingar?

Jag föredrar den första förklaringen.

Det är ännu något annat, som slår mig, oerhört, var gång

jag återvänder till Paris. När man tänker på alla de

världsomstörtande katastrofer, som utspelats inom dess murar, är

det underligt, att en enda bild stiger verkligt levande bland

alla spillrorna av det förflutna - så levande, att det är som

om den ännu i dag hade kött och blod -- Napoleon I. Det

förefaller som om hans personlighet ännu svävade över staden.

Man väntar nästan att få se honom komma åkande i Champs

Elysées för att resa ut till Malmaison. Det är kring honom

alla stora minnen koncentrera sig. Han är idolen, öppet eller

hemligt, som ingen har rätt att beröva den nimbus, som

omger honom. Det griper t. o. m. en främling, och ju längre

man vistas i Paris, dess tydligare känner man det.

När jag går uppe i Musée Carnavalets salar och kommer

till det rum, där bl. a. Napoleon I:s resschatull försvaras med

sin servis av guld, och jag ser den guldkopp, ur vilken han

drack sin morgondryck (antagligen choklad), kan jag inte

hjälpa, att jag känner mig genomilas av en liten rysning.

Inte någon »helig» rysning, men en -- jag skulle vilja kalla

det -- historisk rysning. Ett sådant litet föremål, som en

stor man använt i sitt dagliga liv, kan ibland göra att han

framträder för en mera levande än genom en lång, vackert

utformad dikt.

En något liknande rysning, men blandad med ömkan,

kände jag en dag i Wallace Collection i London. Där ligger

i en samling, som innehåller en hel del Marie-Antoinette-minnen,

en liten handspegel, rikt arbetad i silver, som tillhört den

olyckliga drottningen. När jag stod där och stirrade in i den

och mötte mitt eget ansikte, tänkte jag på, hur underligt det

är, att detta stycke glas ännu existerar, men att inte ens en

skugga av den döda drottningens drag kan återfinnas på det,

trots alla de gånger hon antagligen sett sin bild däri ...

Man skulle vilja ge mycket för att plötsligt möta blicken i

hennes ögon -- leendet kring hennes mun. Men borta --

försvunnet är det, som en dröm som aldrig varit.

Naturligtvis är uppfattningen om Napoleons storhet, också

den, delad. Men att han som person alltjämt är liksom en

levande makt, deras hjälte, som kräver respekt ännu i dag,

blev jag i tillfälle att se så sent som våren 1929, och då tog

den sig mycket starka uttryck.

Man gav på Théâtre Français som förpjäs en liten

enaktare av Bernhard Zimmer, efter en novell av Pierre Mille.

Stycket hette »Pauvre Napoleon», och väckte ganska mycken

tidningspolemik. Det handlar om Napoleon på S:t Helena,

och han är framställd i en ömklig dager -- en vingskjuten

örn, upprorisk, ryckande i sina länkar, halvgalen av

fångenskapens ensamhet och förnedrande krämpor. Han lider svårt

av gikt -- och av tandvärk.

Åskådarne delade sig ögonblickligen i två läger. Var gång

Napoleon yttrade en plågad replik eller röt en svordom, då

hans smärtor ansatte honom för hårt, uppstod ett vrål i

salongen. Skrik, visslingar och glåpord växte till en verklig

storm. Särskilt hans tandvärk väckte passionerad ovilja,

uppblandad med antagonisternas bravorop. Man tålde inte, att

se sin avgud svära av tandvärk.

Napoleon teg en stund, började åter tala, men slutligen

teg han helt och hållet. Raseriet växte till den grad, att

man slutligen blev tvungen att tända ljuset i salongen. Och

nu marscherade en polisstyrka in, hälsad av vilda ovationer.

De napoleonska upphovsmännen till tumultet omhändertogos

av rättens tjänare och utleddes. Men innan de lämnade

salongen, vände de sig mot publiken, lyfte ostentativt på

hattarna och togo farväl under dånande applåder -- och

visslingar!

Hela uppträdet slog mig som något ytterligt karakteristiskt

för nationen och deras frenetiska behov av hjältedyrkan.

Och i mitt stilla sinne grubblade jag på, vilken av våra

nationalhjältar, som skulle kunna räkna på, att efter hundra

år få sin gloria så eldigt försvarad som denna odödliga skugga?

De politiska lidelser, som rasade i Frankrike och särskilt

i Paris just denna vår (1889) på grund av den roll general

Boulanger spelade, och som, särskilt framåt våren, voro

uppdrivna till sin kulmen, generade en inte väsentligt, fastän man

bodde mitt i kärnpunkten. Som ganska ofta är fallet vid

sådana tillfällen var det, som om dånet ljöd starkare på

avstånd än på nära håll. Tidningarna kommo med sina

koncentrat av allt som hände i Paris, men det var ju för oss,

som bodde där, utspritt över en en viss yta, och man kunde

inte få en helbild av händelserna, som utspelades litet

varstans i staden, varför det verkade mindre intensivt. Från min

far fick jag ängsliga och varnande brev, vilket förvånade mig,

då allt tycktes gå sin gilla gång. Det enda, varpå man

märkte, att något särskilt var på färde, var den myckna

militären, som man mötte överallt, och så, några dagar innan

valen, de stora kulörta affischer, som voro klistrade på

trappstegen till Operan, Madeleinekyrkan och andra publika

byggnader. Här och där gick en sammandrabbning av stapeln.

Men om dem läste vi endast i tidningarna. Naturligtvis låg

det mycket mera oro bakom situationen, än vad som syntes

för en oinvigd. Den granne generalens brådstörtade och

oväntade flykt till Bryssel kom i alla fall Paris att andas

lättare.

»Out of sight -- out of mind!» -- Mycket snart var han

så glömd som den sten man kastar i vattnet. Finns det

något slag av människor, som glömmes så fort och så

obönhörligt som en politiker, som fallit från sin piedestal eller

gjort fiasko? Hans personlighet står plötsligt i ett alldeles

nytt, ofördelaktigt ljus, (fast han inte alls förändrat sig från

den ena dagen till den andra), hans idé kalfatras och

förhånas i tal och skrift, och hans motiv ha i ett nu fått en

ful, nästan brottslig anstrykning.

Det enda han kan göra är att försvinna. Det bästa han

kan hoppas på är fullständig glömska.

Vår.

Det låg ett silverdis över Champs Elysées. Ibland såg

Place de la Concorde ut som ett vatten med öppen horisont

upp mot Triumfbågen. I Luxembourg-trädgårdarne lekte

hundratals förtjusande småbarn under de ny lövade

kastanjerna. Fontänerna spelade. Våren var kommen! Rätt ofta

gick jag i Parc Monceau, denna den mest parisiska av alla

Paris" parker, med sina massor av monument, symbolistiska

eller realistiskt eleganta, med sina grå, murgrönsomslingrade

trädstammar och gröna gräsmattor. Den gången fanns ännu

inte Verlets monument över Guy de Maupassant där. Det

kom till först efter författarens död. Men intet monument

kan väl bättre än detta passa i denna ytterligt parisiska

omgivning till förhärligande av den tidens parisiska. Därmed

menar jag inte att monumentet, som skulptur betraktat, är

ett stort konstverk. Men det är till den grad tidstypiskt,

att det är mycket intressant som konsthistoriskt dokument.

Det förhjälper en, att i en handvändning se epoken framför

sig i all sin korrekta elegans och snörda smidighet.

Den unga damen, som, halvliggande på chäslongen med

benen utsträckta, klädd i en lång, volangprydd klänning,

under vilken en skospets skymtar fram, med håret rikt uppsatt

och friserat och med handen elegant stödd mot kinden, läser

en av Maupassants böcker, är inkarnationen av den kvinna

han diktade om och diktade för.

Bakom chäslongen står författarens byst på en sockel och

blickar ut över parkens skuggiga träd.

Men mera än »Bel-Ami» och »Une vie» komma säkert

hans mästerliga korta berättelser att bevara hans namn åt

eftervärlden. En så mänsklig och fulländad konst kan helt

enkelt aldrig bli gammalmodig.

En av de sista dagarna i mars kom min mor till Paris för

att hämta mig till den Italia-resa vi planerat, innan jag

lämnade Sverige. Dagen förut hade jag känt mig förkyld och,

i min iver att bli frisk, inmundigat en sex, sju gånger för

stark dosis antipyrin, varför jag tillbragt natten innan hennes

ankomst med att hålla på att dö (utan skämt!) och åtskilliga

av förmiddagens timmar med att ligga djupt avsvimmad.

Emellertid skickades det efter en doktor, som skrev någon

oskadlig »sirop», och som länge satt och höll min puls. På

mitt nattduksbord hade flickorna på skämt ställt ett porträtt

av Jean de Reszké, den berömde tenoren. Doktorn tog det

och tittade på det, kände igen det och ställde det tillbaka

med ett menande: »Ah!» Antagligen trodde han, att

antipyrinhistorien var något slags misslyckat självmordsförsök på

grund av obesvarad kärlek till parisoperans avgudade tenor.

Hursomhelst! Jag ville vara vid stationen, då min mor

kom. Annars skulle hon bli ängslig. Och då Gunnar

Wennerberg kom för att hämta mig, orkade jag följa med, fast

det var med knapp nöd. I alla fall gick allt väl. När tåget

rullade in på stationen, skakade mig den hederlige Gunnar

ordentligt i armen med befallningen:

»Nu svimmar du inte eller något sån"t skoj, förstår du!»

Och det gjorde jag inte heller.

Under sin Parisvistelse bodde min mor i vår lilla våning.

Vi klämde ihop oss så gott vi kunde i våra tre små rum

och gjorde det så hemtrevligt som det stod i vår förmåga.

Det lyckades också ganska bra.

Men min mor hade aldrig tyckt om Paris och kunde inte

heller nu gripas av någon entusiasm, varken för staden själv

eller dess innevånare, inte ens för de konstprestationer hon

såg. Hon fann det mesta och de flesta konstlade, kalla och

effektsökande. Det kändes onekligen en smula

nedstämmande och avkylande för den entusiasm man själv var så

fylld av, inför allt det härliga och nya man fått se, höra och

uppleva.

Emellertid strövade vi omkring på museerna och i

kyrkorna, voro bjudna på middag hos M:me Jauret och sedan i

hennes loge på operan, där jag »för sista gången på allmän

begäran» lyssnade till Romeos och Julias berömvärt varaktiga

kärleksförklaringar. Ett par aftnar voro vi på middag hos

prins Eugen, och en kväll tillsammans med prinsen, löjtnant

C. G. Platen och Gunnar Wennerberg på Théâtre Français

och sågo Mounet Sully spela Henri III et sa Cour.

En dag voro vi nog djärva att bjuda prins Eugen och

Gunnar W. till middag i vårt lilla näste uppe under taket.

För själva middagen kände vi oss relativt lugna. Den skulle

nog bli bra. Carolina kunde sin konst. Men -- hur skulle

hon uppföra sig? Vi vågade inte ge henne några

förhållningsorder, och vi kände oss ganska ängsliga. Tänk, om hon

började konversera på sitt ogenerade sätt, eller skratta? Till

vår ytterliga häpnad uppförde hon sig som en väl

dresserad hovlakej. Påpasslig, stum och tyst som en skugga.

Det hela gick riktigt flott, och vi hade en ganska förtjusande

kväll med mycket musik efter middagen.

En gång voro vi med prins Eugen på Hasselbergs atelier

för att se på den byst av prinsen, som han hade under

arbete -- en utmärkt likhet och känsligt, levande utförd. Den

pryder nu musikrummet ute på Waldemarsudde.

Min mor och jag gjorde också ett besök ute hos min

käre lärare, Albert Aublet och hans älskvärda gamla mor.

Jag tror min mor tyckte rätt bra om Aublet och hans

målningar och var ganska nöjd med mina framsteg. En annan

dag begåvo vi oss ut till couvent du Roule för att hälsa

på en liten Uppsala-flicka, som gick i skola där under

uppväxtåren, nämligen Marika Stiernstedt.

Hon kom in i parlatoriet, klädd i sin mörka skoluniform,

med håret undankammat från pannan och en hel mängd

medaljer glindrande på bröstet. Hon var söt att se på och

obeskrivligt, nästan ängslande, allvarlig. Det föreföll mig

att hon just då såg livet -- också i andlig mening -- som

genom klosterfönsterna, och den dagen vi talade med henne

yttrade hon inte någon som helst längtan att komma

tillbaka hem eller att bli fri från klostret. Hon talade lugnt och

klokt, nästan brådmoget för sina fjorton år, och när hon

lämnade oss för att gå tillbaka in i klostersalarna, hade man

en känsla av att dörren för alltid slöt sig efter henne.

Nu kan jag svårligen tänka mig Marika som t. ex.

abedissa i ett franskt kloster. Men den gången verkade en

sådan framtid nästan en självfallen väg.

Mot Södern.

En regnig morgon en av de första dagarna i april sutto

vi så på tåget, som skulle föra oss söderut. För min del

lämnade jag Paris med stor saknad. Jag trivdes härligt både

med staden och människorna, med vårt lilla hem, mina franska

och svenska vänner och ateljéarbetet; teatrarna, muséerna -

ja, själva gatorna! Den frihet jag fått njuta under en hel

vinter, då jag rått mig själv, fått bestämma över min tid,

mitt arbete och min kassa, hade bara gjort gott.

Språnget från det absoluta beroendet i hemmet hade

varit häftigt, men allt annat än skadligt. Ja, jag måste bekänna,

att om det var något jag hade att förebrå mig beträffande

den förflutna vintern, så var det, att jag varit nästan litet

väl nogräknad med de nöjen, som bjudits mig. Kanske var

det den kritiska syn på livet, som jag växt upp vid i mitt

hem, som gjorde att jag tog avstånd från en hel del

»lättare» förströelser, som inte ens frestade mig, och som aldrig

senare ha frestat mig. Förresten hade vintern där nere

varit så rik och givande, att man verkligen inte behövde någon

extra stimulans à la absinth som ett plus till den dagliga

tillvaron.

Och nu -- låg Italien framför mig. Det drömda och anade,

underbara Italien.

Vi gjorde uppehåll i Lyon, där vi ett par dagar gästade

en berömd läkare, professor Lortet, som min mor lärt känna

på en läkarekongress i Köbenhamn. Han var en ovanligt fin

och intressant man; hans hustru var vacker, men mycket

egendomlig, och hans son, Pierre, ett par år äldre än jag,

var en trevlig, naturlig ung man, som det var roligt att prata

med. En förtjusande ung, gift dotter besökte vi också. De

båda dagar vi tillbragte i deras stora, eleganta hem, regnade

det nästan oavbrutet, varför mitt minne av Lyon är förenat

med grå, regnvåta husfasader och smutsiga gator. I alla fall

besågo vi några av sidenfabrikerna och museet med Puvis de

Chavannes berömda fresker, som jag inte uppskattade förrän

långt senare i tiden. Livligast minns jag en enastående

samling Tanagrafigurer, vilkas grace och betagande tycke

fängslade mig i högsta grad.

Jag minns också en underbar syn i en stor park en av

dagarna, strax innan solnedgången. Regnet hade upphört,

alla träd och buskar glindrade av droppar. Emot oss kom,

skridande och glidande, en hel här på över hundra vita

påfåglar, svepande sina långa mjuka stjärtfjädrar över det

smaragdgröna gräset. Stolta, förnäma, med ett slags stelt,

medvetet behag som de mest raffinerade dansöser eller

revystjärnor, trippade de förbi oss i ett långt led och försvunno borta

under de regnvåta, solglittrande träden.

Dagen därpå gick resan åter mot söder, och ju närmare

vi kommo vårt mål, Cannes, dess stoltare och gladare blev

naturen. Bergens linjer drogo en fin blekblå gräns i

landskapets bakgrund, fälten doftade av väldig, nyslagen klöver, och

överallt stodo fruktträden i blom, svällande som lätta,

rosenfärgade moln. I Marseilles såg jag första gången

Medelhavet. Men det imponerade inte alls på mig, ty det regnade.

I min mycket ungdomliga och sarkastiska dagbok har jag

endast karakteriserat Marseilles med: »Regn! Busar!», och

jag minns, att gatorna vimlade av ganska skrämmande

fysionomier. Vi bodde i ett hotell, som låg i själva

stationsbyggnaden med de ankommande tågens brus och dån så inpå

oss, som om de kört in över våra sängar, så att vi fingo

spara vår sömn till en annan natt.

Så mycket mera svalkande och härlig blev nästa dags resa,

då färden gick längs Medelhavet i sol, och där den ena lilla

pittoreska staden efter den andra dök upp utefter kusten,

färgrik och lockande. Och så rosorna, vilkas mängder växte

och växte. Inte i ens djärvaste drömmar hade man anat,

att det fanns så många rosor på jorden. De vällde över

murar och terrasser, klängde utefter väggar och pelare, täckte

trädgårdar och fält, och fyllde luften med en svag, frisk

parfym, som verkade som landskapets egen andedräkt.

I Cannes stannade vi närmare en månad. Prins Eugen

och Gunnar Wennerberg kommo några dagar senare och voro

M:me Borgets gäster.

M:me Borget bodde där nere under halva året i en

präktig villa vid la Croizette, promenaden längs havet.

Hela Cannes gav intryck av en jättekorg, fylld av rosor.

Och här och där bland blommor, grenar och knoppar lyste

vita, soldränkta hus och villor. Promenaden utmed havet,

där den fina världen rörde sig, var glad och elegant, men

Cannes äger också sin gamla stadsdel, med smala, kuperade

gator, gamla små hus med starkt italienskt tycke, och där

en befolkning myllrar, som har mycket litet gemensamt med

de rika främlingarna i de stora hotellen nere vid havet.

Det nästan allra vackraste vid Cannes är de underbara

Esterellesbergen, som bilda en utspringande kedja åt öster,

och vilkas fullkomliga linjeskönhet är utan motstycke. Vi

gjorde promenader upp till La Californie och utfärder till

Golfe Juan, där vi vandrade genom olivlunderna, och där jag

första gången såg snöbergen mot den blå himlen; det hela i

ett solljus av så intensiv styrka, att det verkade som

vitglödgat. Hela luften där nere är ju på något sätt självlysande,

nästan artificiellt bländande; vackert, men i längden nästan

tröttande.

Les Bambous, M:me Borgets villa, var ett komfortabelt och

elegant hus med en matsal i kinesisk stil. Madames

sängkammare, som var hennes stolthet, där himmelsängen och en

hel del andra möbler voro helt och hållet i »boule», var

ofantligt dyrbar och överväldigande att se på. Den stora loggian

ut mot havet var härligast av alltsammans. Där var god

plats att vila och läsa, och där råkades man för det mesta.

Runt om huset var en tämligen stor trädgård, som

överflödade av mimosa, kamelior och eukalyptusträd, en stor

grupp bambubuskar, och några stela palmer, vilkas smala

blad vid minsta vindfläkt klapprade som torra, applåderande

händer.

Vi besökte också ett par av de stora parfymfabriker, som

ligga i utkanten av Cannes. En av dem ägdes av släktingar

till våra franska vänner, och det var intressant att se, i

vilken stor skala en sådan parfymtillverkning går, även vid en

helt privat fabrik. Den dag vi besökte herrskapet Pilard, höll

man på att tillverka rosenvatten i cisterner, ungefär två gånger

en manshöjd, och som i långa led helt och hållet upptogo

ett stort öppet område bakom huvudbyggningen. Hela

luften ångade nästan bedövande av rosendoft. Sedan kom

turen till: »fleurs d"orangers», av vilket fabriceras ett

toalettvatten, som har anor långt tillbaka i tiden.

Det skulle vara omöjligt att beskriva alla de underbara

trädgårdar och villor vi besökte. Till ett av de gladaste

minnena hör en utfärd, som vi alla gjorde upp till Grasse och

därifrån till Gorges du Loup och ett litet världshus i

närheten därav, Pataras, där vi åto en festlig lunch och drucko

ett vin, som verkade den renaste »nektar och ambrosia».

Färden dit upp i vagn efter fyra hästar gick fram genom

Provences" vårgröna höjder, där rosorna, avsedda för

parfymtillverkning, bredde sig på oöverskådliga fält i rosa, vitt, rött

och gult som jättedukar av cretonner, utlagda i solen.

Olivplanteringar, fikonträd och vinjer skuggade de vita villorna;

små bergsbyar hängde som honungskakor vid stupen,

mandel-och persikoträd lyste på ängarna som luftiga rosa

balettklädningar.

Uppe vid Gorges du Loup hade landskapet ett strängare

tycke, men vi voro allt för feststämda till att låta oss

imponeras av några hotfulla bergformationer, eller av Gorges du

Loup, vars bergfors med mullrande basröst störtade sig ned

i dess klyftor. Efter en mycket munter nedfärd hamnade vi

alla, sent på kvällen, till en trevlig middag i Les Bambous.

Efter middagen drogo vi oss ut på loggian och stodo i

stjärnljuset och lyssnade till några italienare, som sjöngo i

trädgården under oss. -- -- --

En annan vacker utfärd vi gjorde, hela sällskapet, var till

öarna St. Marguerite och St. Honorat. Den förra med sin

fästning, där Bazaine (Järnmasken) satt fången, med sin vilda

vegetation, stora pinjer och underskog av ginst och

myrtenbuskar, har mycken karaktär. Då vi skulle över till St.

Honorat, anskaffades en båt av en vacker, svartlockig pojke,

som, genom att blåsa en signal i en stor snäcka, kallade dit

en båt från andra stranden. På St. Honorat åto vid en

trevlig picknick i gräset. Där på ön, runt om den gamla

klosterruinen, som badar sin grundmur i havet, plockade jag för

första gången vilda lackvioler.

I Cannes hade vi upptäckt en liten äng, där det låg ett

gammalt kapell, Notre Dame des Pins. Det var på

sluttningen bakom alla de eleganta villorna, och här var naturen

ännu vild och oberörd. Ett överflöd av rosor fanns där,

skugga och svalka. Ibland möttes vi där uppe, prins Eugen,

min mor, Gunnar Wennerberg och jag. De unga

konstnärerna målade; prins Eugen gjorde en liten skiss av mig i

gröngräset, och jag läste högt ur Heidenstams Vallfart och

vandringsår. Stämningen verkade ganska soligt arkadisk. »I

dag plockade prins Eugen en väldig bukett rosor», läser jag

i min dagbok, »och sedan rusade vi ner till Les Bambous

för att måla av den. Vi kluddade båda två med vild

entusiasm, hjälpte och rättade varandra, och fast resultatet kanske

inte blev så särdeles märkvärdigt, hade vi mycket roligt

medan vi höllo på».

Den första maj reste vi alla till Nizza och därifrån till

Monte Carlo. Den tiden hade man blivit så fullproppad med

hårresande historier om alla de tragedier, som utspelades i

Monte Carlos spelsalar och parker, om folk som sköt och

hängde sig där, att man nästan föreställde sig, att den syn,

som skulle möta en, var något à la »Kung Ludvigs lustgård»

med mänskor hängande i vartannat träd. Men det blev ett

allt annat än makabert intryck man fick. Vi åto lunch i

Nizza och reste sedan till Monte Carlo, där vi började med

att gå upp till Monaco, varifrån vi vandrade ned genom de

praktfulla, fantastiskt blomsterfyllda trädgårdarna, till själva

Monte Carlo. Och så fick man för första gången beträda de

hemlighetsfulla spelsalarna.

De gjorde onekligen intryck. Och faktiskt oändligt

mycket mera än nu för tiden. Inte därför, att man längre fram

i livet återsett Monte Carlo flera gånger och blivit blaserad

på det, utan hela aspektet verkade långt förnämligare den

tiden. Först och främst spelades där ju då med verkliga

guldmynt. »Guldets rassel» kan nästan kallas ett

tjugufem-öres-uttryck. Men inte, när man hörde det där. Då fick det

en ganska betydelsefull innebörd, och även visuellt gjorde det

en annan verkan. Att se högar av guldmynt hopas på gröna

duken framför de spelande, gör ett helt annat intryck än de

billiga jetons, som numera användas som guldets surrogat.

Och publiken var en annan; mycket elegantare, mycket

mera varierande och utpräglad i stil och utseende. Damernas

toaletter och smycken voro mera i ögonen fallande och

rikare. -- Shingeln och de oäkta pärlorna -- dessa båda

nivellerande prydnader hos den modärna kvinnan -- voro ännu

inte på modet. Det fanns absolut mera personlig

självständighet i kvinnosilhuetten just då. De voro inte tjogtals

gjutna i samma form som nu (särskilt beträffande deras

frisyrer) och de »gjorde sig» på ett mera parant och vackrare

sätt. Modet det året var också enkelt och stilfullt, utan

utväxter eller överdrifter, och man upptäckte många bedårande

damer inne i spelsalarnas halvdunkel. Det var spännande

och intressant att studera de olika fysionomierna, men så

oändligt mycket har skrivits om denna unika plats, att något

nytt knappt kan tilläggas. Vi prövade alla vår lycka med

ytterst anspråkslösa små summor -- alla, utom löjtnant Platen,

som, juste och karaktärsfast, fullständigt avstod från rouletten

och lugnt bevittnade våra barnsliga nederlag.

Sedan vi ätit en elegant middag på Hôtel de Paris,

omgivna av damer, klädda i en sagolik lyx, gingo vi äter ett

slag in i spelsalarna, och så reste vi klockan tolv på natten

tillbaka till Cannes igen.

Följande dag, på middagen, återvände prins Eugen till

Paris. Vi voro naturligtvis alla nere vid tåget. Det blev

mycket tomt. Men den fjärde maj lämnade också min mor

och jag Cannes och Rivieran bakom oss och styrde mot

Italien. Våra älskvärda franska vänner följde oss till stationen

med rosor och vänliga önskningar om ett snart återseende.

Men den välvilliga och hjärtliga M:me Borget återsåg jag

aldrig mera, fast vi flera år korresponderade med varandra.

M. Amic mötte jag däremot plötsligt, många år senare, vid

Saltsjöbadsfärjan i Stockholm. Han var på besök här och

väntade på någon, som han skulle resa ut till landet med.

Sedan några få år tillbaka är han inte längre i livet.

Italia la bella.

Ventimiglia, som legat och hägrat för vår syn i Monte

Carlo och Cannes, lika skimrande som dess namn, var vid

närmare påseende ohyggligt smutsigt, fullt av rysliga, svartmuskiga tullkarlar och ett dövande skrik och oväsen.

När man första gången kommer till Italien, förefaller det

en, som om alla människor gräla. Röster och gester äro så

våldsamma och starka, att man omöjligt kan förstå, att de

kunna vara uttryck för någon välvilja eller älskvärdhet. Det

vill tid till att lära känna deras psyke, så diametralt olika

vårt eget. Barzini, den kände italienske tidningsmannen, säger

i sin bok om de skandinaviska länderna, att vad som genast

mest slog honom i Sverige var: »renligheten, kärleken till

blommor och -- tystnaden». Den första och sista

egenskapen passar som regel inte in på Italien. Och dock måste jag

säga, att på landet bland bönderna i Italien äro interiörerna

oändligt mycket friskare och mera inbjudande än de instängda

små stugorna ute på vår egen landsbygd. Under de många

år jag senare i livet tillbragte i Italien, fick jag rikligt

tillfälle att konstatera den saken. Men Ventimiglia -- knutpunkt

för den sydeuropeiska trafiken och tullstation för två länder

som Italien och Frankrike, är ju inte särskilt lämpad att tjäna

som modell.

Vi fortsatte till Genua. Glittrande, trolskt på avstånd.

På nära håll smutsigt, överbefolkat, av en ålderdomlighet, som

man också måste vänja sig vid som vid så många andra

obekanta egenskaper i Italien. Det kommer förr eller senare

den dag, då man älskar den. Vi hade oturen att hamna på

ett ganska ohyggligt hotell. Min far hade bott där -- som

ung! -- Nu var det snarast ett kyffe. Och vi tillbragte

natten i var sin stol, så ruskiga sågo sängarna ut. Nästa

dag flyttade vi, på uppmaning av en svensk dam vi mötte,

och som min mor kände, till Hôtel du Parc, som låg i en

härlig trädgård, och varifrån man fick ett helt annat intryck

av staden. Den enorma kyrkogården med sina täta rader av

rent realistiska monument misshagade intensivt mina

ungdomliga känslor. »Det hela gjorde det allra mest oheliga

intryck», skriver jag i min dagbok. »Dessa hundratals gravar

med pretentiösa monument, föreställande efterlevande

släktingar; farbröder i vinterrockar, med hatten i hand och

krydd-krämarefysionomier, damer i chinjonger eller änkor i draperade

spetssjalar!»

Det är underligt, när man tänker på Italiens gamla

skulpturkonst -- så enkel, sublim, uppriktig, fri från pose, som

den är, (jag tänker då inte på barockens bolmande gipsmoln

och akrobatiskt placerade helgon och stormän) -- och hur den,

på det hela taget, liksom tappat bort enkelheten och med den

det andliga innehållet. Och allra plågsammast uppenbarar

sig väl denna fullständiga brist på äkta känsla och

konstförstånd i de sorgligt skickliga och makabert verklighetstrogna

modärna monument, som pryda många av Italiens kyrkogårdar

-- Genuas kanske främst. På Père Lachaise i Paris förekomma

ju en del realistiska monument, men de flesta ha dock en

viss konstnärlig hållning, som försvarar dem.

Senare i livet har jag flera gånger besökt Genua. De

gamla palatsen imponera med sin bleknade prakt och sina

kungliga proportioner, havet gör sig storartat från vissa

punkter och -- ändå! Jag har aldrig lyckats känna mig gripen

av den skönhet, som gör Genua så ryktbart.

Det ligger nästan alltid en underlig atmosfär över de flesta

hamnstäder, som, mer än hos andra metropoler, verkar liksom

otillförlitlig och beklämmande.

Hamburg, Marseilles, Genua, ja, Neapel i all sin skönhet!

Det är som om luften vore impregnerad av den mystiskt

blandade brygd, som frambringas genom anhopningen av en

massa olika element. Främmande nationer trängas där; smuts,

lastageplatser och hamnmagasin, dockor och sjömanskrogar,

ruskiga kvinnotyper och en så gott som osynlig men

betydelsefull hamnpopulas, som med sitt speciella arbete, sina

nöjen, laster, brott och tragedier bildar liksom en stad i

staden.

Endast en stad mitt inne i ett land har ingivit mig samma

otrygga känsla som en hamnstad. Det var -- många år

senare -- Prag. Det sagolika, mångbesjungna Prag. Där hade

man hela tiden en instinktiv känsla av osäkerhet; av ett folk,

som inte såg en rätt i ansiktet, av svarta, mystiska valv och

portgångar, som ledde -- vart? Sluskiga individer, som stodo

i klungor och viskade, och hemska, kvinnliga skepnader.

Kanske var jag alltför uppfylld av »Golem», Meyrinks

märkliga, halvt förvirrade Prag-roman, som jag läst strax förut,

och som gjort ett starkt intryck på mig. Men Prag -- med

sina sagor och sitt Hradschin -- längtar jag ej att återse.

På Pisas Campo Santo rådde i stället ett lugn som

gravens. Där stördes man inte av något som hälst trivialt inslag.

Och de tre mäktiga byggnaderna, domen, baptisteriet och det

lutande tornet, verkade sammanslutna som en stor,

imponerande enhet. Övergjutna av en guldfärgad solnedgång och

sovande i en tystnad, som intet tyckes ha makt att väcka,

stå de som ett monument över något oförstörbart förgånget.

Det gamla trevliga hotell Nettuno, där vi togo in, är

gammalt och trevligt ännu i dag och har, märkvärdigt nog, inte

förändrats till det sämre. Inte häller har kaj promenaden

utanför, längs Arno, det minsta förändrats. Det skulle

förvåna mig, om ett enda nytt hus blivit uppfört där under alla

dessa år. Ett slags trolldom binder flera av dessa Italiens

småstäder -- en trolldom, som trotsar tiden, och som man

inte skulle ha lust att lösa, i en värld där numera det mesta

kastas undan för det nya, ibland innan det ens fått tid att --

så att säga -- blomma ut.

I Florens öppnades mina ögon för den största av alla slag

av skönhet -- naturens skönhet i intim förening med konsten

-- särskilt arkitekturen. Här mötte den mig i ett

överväldigande koncentrat.

Vädret var hett. I min dagbok kallar jag det scirocco.

Men i Florens existerar egentligen inte scirocco, den

fuktvarma vind, som gör temperaturen tung och feberbringande

och som kommer den, som lider svårt av sciroccofeber, att

sky den plats, där den drar fram. Vi togo in på ett billigt

och ganska rysligt litet hotell, Bonciani, nära järnvägsstationen.

Under de tio-tolv dagar vi vistades i Florens, sågo vi en del

av vad man »bör» se. Att mycket återstod, fick jag klart

för mig då jag, långt senare, för flera år bosatte mig där nere

med min man och mina barn. Då upptäckte jag bland annat

Michelangelo, som jag första gången inte såg skymten av, då

min mor inte älskade Michelangelo som konstnär, och därför

inte var angelägen om att se t. ex. Medicéernas kapell.

Senare i livet blev det för mig toppunkten av all skulptur.

Vad som tycks ha gjort mest intryck på mig, var S. Marco

med Fra Angelicos fresker. Den äkta och stora känsla, som

möter en i dessa naiva konstverk, måste nog ovillkorligen slå

an den rätta strängen i ett ungt sinne. -- Vi tycktes inte ha

varit rädda för att trava på våra apostlahästar, ty jag skriver

om »en skön liten promenad», som vi gjorde »från Lung"

Arno upp till S. Miniato och Piazzale Michelangelo och sedan

runt hela Viale dei Colli och ned till staden igen». Härligt

är det där uppe på Piazzale Michelangelo och oföränderligt

skön är utsikten. Det är underbart, särskilt med Florens, att

det lyckats bibehålla sin medeltida karaktär och silhuett så

orubbade, när man besinnar det starkt modärna tryck staden

varit utsatt för som enastående turiststad.

Och just denna omutliga oföränderlighet verkar

imponerande. Det är sannt, att själva stadens stränga drag mildras

som av ett leende genom de omgivande kullarnas trädgårdar

och bergens blå linjer i fjärran. Men det är ett leende, som

aldrig blir för vekt -- aldrig sött. Därför borgar den enkla

och förnäma silhuetten av Bargellos torn, av Brunelleschis

djärva domkupol, av den lilla Badiakyrkans späda spira och

slutligen dômkampanilen, som är vackrast på långt håll, då

man slipper se dess överdekorerade mosaikytor. I djupet

slingrar sig Arnos silverband, och bakom staden lyfta sig

kullarna, där:

»Cypresserna likt dunkla flammor sträcka

sin skugga mot olivers silverglans,

och vita villor ligga som en krans

kring tinningen av landets mjuka höjder» ...

Det ligger något av evig vår över denna på en gång milda

och manliga skönhet.

Ingenting kan liksom få sorgens obönhörligt svarta ton

där nere. Livet lever med en rik, osläcklig låga.

I skymningen tar medeltidsstämningen överhanden. De

tysta gatorna eka av ensliga steg, broarna över Arno välva

sig mörka mot den gula aftonglansen på flodens vatten; alla

de gamla palatsen stänga småningom sina luckor och

persienner för att skydda sig mot moskitos, de enda farliga fiender,

som numera störa innevånarnas nattro. Man ser nästan inga

öppna fönster eller inbjudande, gästvänliga balkongdörrar med

ljus, skimrande i rummen innanför. De flesta hus stå slutna

inom sig själva, mörka under den sammetssvarta natthimlen.

Hela det aftonskrudade Florens ter sig där nere i dunklet som

en stum, medeltida krigare med hjälmvisiret nedfällt över sitt

ansikte, ett hemlighetsfullt ansikte, vars uttryck man kanske

skulle ha svårt att tyda.

I sådana stunder är Florens, uppifrån Piazzale

Michelangelo, en syn, som man aldrig glömmer.

Under vår florensvistelse voro vi flera gånger inbjudna till

en italiensk-norsk familj. Frun var norska och mannen

italienare, professor i konstakademien och målare -- en äkta italiensk

typ, där allt var till övermått accentuerat: ögon, ögonbryn,

läppar, gester. Han målade rysliga tavlor, vilket ju

egentligen inte hör till det ovanliga, underligt nog särskilt på de

punkter av världen, där den gamla kulturens och konstens

skatter finnas hopade som i ett smyckeskrin. Det måste ligga

något förlamande i känslan av att veta, att det allra bästa

finnes inom räckhåll som ett ständigt memento eller ett slags

stum klagelse.

Varje tid har naturligtvis sina konstideal och sitt speciella

sätt att se livet. Men det tomma och banala måleri, som

under senare perioder florerat i Italiens konstliv, väcker ens

undran. Ett och annat namn stiger ju mot höjden likt en

alptopp -- som Segantini, Michetti, Tito och några andra,

men medelnivån hos den modärna italienska konsten har

vissa tider hållit sig ofattligt låg. Om Boccaccio berättas,

att han länge hade ett porträtt av Dante, som han

dyrkade, infällt i sin skrivpulpet. Var gång han öppnade den

för att arbeta, och hans ögon mötte den »gudomlige»

skaldens bild, överfölls han av ett så tröstlöst missmod, att han

var ur stånd att åstadkomma något av värde. Men så en

dag tog han sitt parti och förstörde bilden; därefter andades

han friare och var åter sig själv.

Ja, något sådant kan ju låta sig göra, när räddningen

hänger på ett enda litet porträtt, som »haefter den Tanke

som vide vil gaa». Men att förstöra många seklers kultur

och konst i hopp att därmed bli i stånd att frambringa något

av högre konstnärligt värde, skulle ju vara ett tämligen

omöjligt, för att icke säga ruskigt, företag. Och tänk, om det

sedan inte hade effekt!

Men faktum är, att i Florens modärn konst nära nog

inte existerar för en. Någon enda utställning påminner en

om den, då däremot de s. k. »konstsalonger» utefter Arno,

där en del modärna alster, målning och skulptur, exponeras

som en varnagel, alltid stå öppna. Värst av allt är, att

åtskilliga bland de personer, som göra sig skyldiga till dessa

ohyggliga alster, ha god avsättning för sin »konst».

Det är intressant med en stor tradition men -- »det är

tusan så ansvarsfullt», som det heter.

I Florens träffade jag för första gången tillsammans med

italienare. De föreföllo älskvärda, vänliga och barnsliga.

Stundom tyckte man ju, att deras lidelsefulla natur kom till synes

litet i onödan, som då mannen i den italienska familj vi gästade,

endast för att beskriva en obetydlighet satte upp alla tio

fingrarne i vädret, beväpnade med mycket långa naglar,

rullade vilt med ögonen och visade alla sina stora, vita tänder.

Ibland försökte han också överbevisa oss om att konsten,

innan han visat världen hur det borde målas, saknat pricken

över i. Men däri lyckades han inte fullt så bra.

Där i familjen fick jag tillfälle att vädra det lilla jag lärt

mig av språket. Visserligen hade jag översatt en del, men

att tala var åter en helt annan sak. Dock gick det snart

ganska flytande. Interiören hos det gästvänliga herrskapet

var mycket slarvig och rent anskrämligt ful, som i de flesta

medelklasshem jag sett i Italien. Men deras välvilja var tydlig,

och då komma de »vackrare vardagsvarorna» i andra rummet.

Mest vistades vi i kyrkor och museer. Men på de få

dagar vi uppehöllo oss i Florens, kunde jag endast få ett tätt

sammanpressat konglommerat av all den konst och skönhet

man i all hast försökte smälta, och som först vid senare och

lugnare besök löste sig till fristående och personliga intryck.

Och så en vacker dag togo vi farväl och startade till Rom.

»Det var en härlig resa. Ej för hett. Hela tiden havet på

ena sidan, bergen och kullarna i blå dimmor; vinrankorna

gröna och glada; stora fält med rödklöver, gamla borgar och

bergstäder på sluttningarna. När solen började sjunka, voro

vi inne på campagnan, som, så långt man såg, gnistrade av

millioner eldflugor bland det nyslagna höet. Det var riktigt

Södern! Och så stannade tåget i Rom.»

Romadagar. Ett Romahem.

I Rom togos vi emot av den Signor Pietro Venturi, som

gästat mina föräldrar under jubelfesten 1877, och som då

varit Roms sindaco (borgmästare). Där umgingos vi så gott

som dagligen under vår Romavistelse.