Framstående mäns tankar om svenskt folklynne

Framstående mäns tankar om svenskt folklynne

SVENSKT

FOLKLYNNE

af P. G. LYTH

Stockholm, Fahlcrantz & C:o

FRAMSTÅENDE MÄNS TANKAR

OM

SVENSKT FOLKLYNNE

MED FLERA UPPSATSER

AF

P. G. LYTH

STOCKHOLM

FAHLCRANTZ & C:o

Hvad menas med svenskt folklynne?

I en tid som vår, då Sverige allt mer och mer börjat

ådraga sig utlandets uppmärksamhet och man i utländska

tidningar läst stundom smickrande, stundom klandrande

omdömen om Sverige och svenskarne, kan det vara af intresse

att sammanställa dessa uttalanden med de skildringar af svenskt

lynne, som några af Sveriges förnämsta författare gifvit oss.

Det svenska folklynnet har blifvit tecknadt af sådana män

som Geijer, Tegnér, C. J. L. Almqvist, von Heidenstam m. fl.

En sammanställning af de resultat, till hvilka dessa författare

kommit, bör naturligtvis för oss svenskar hafva intresse, då

dessa skildringar, jämförda med hvarandra, gifva en så

allsidig bild som möjligt af den svenska nationalkaraktären.

Det är min afsikt att i en följd af uppsatser redogöra

för nämnda författares framställning af svenskames lynne,

och det är alltså i sin ordning att inledningsvis angifva hvad

som menas med folklynne eller nationalkaraktär.

Den som en längre tid vistats i ett af Sveriges landskap

och därunder lärt känna dess befolkning, har kanske bildat

sig ett klart formuleradt omdöme om folkkaraktären i det

landskapet. Flyttar han sedan till en annan trakt af landet

och gör liknande studier därstädes, finner han antagligen en

ny typ. Så t. ex. äro skåningarne och hälsingarne tämligen

olika hvarandra och utgöra två skilda landskapstyper. Men

jämte denna olikhet hafva de något gemensamt, och detta

något, som är lika och gemensamt för alla

landskapsbefolk-ningar och alla samhällsklasser i Sverige, skulle vi kunna

kalla för den svenska nationalkaraktären eller det svenska

folklynnet.

Dock måste vi ytterligare göra en begränsning. Tiden

förändras och vi med den. Sveriges befolkning i våra dagar

är icke densamma som för hundra år sedan; och för

femhundra år sedan företedde det dåvarande Sveriges

inbyggare stora skiljaktigheter vid en jämförelse med nutiden.

Bildningsgraden, åsikterna om ganska viktiga saker och äfven

intressena hafva växlat hos vårt folk under mansåldrarnas

och århundradenas lopp, liksom man växlar kläder om

söndagarna och vid nyinträdande årstider. Men det är något,

som hos vårt folk sitter djupare än denna ofta förändrade

bildningsgrad och de växlande åsikterna i politik och religion,

i filosofi och konst, det är de med blodet fortplantade

ursprungliga anlagen och fallenheterna, beskaffenheten af

folkets känslolif och graden af dess viljekraft.

Att utforska dessa själens och lynnets grunddrag, som

trots vårt folks upprepade förnyelser under århundradenas

lopp, dock förblifva desamma, det är den stora uppgiften

för den, som vill med evärdliga drag teckna den svenska

nationalkaraktären, vare sig i bild, såsom Tegnér i Fritjofs

saga, eller i ett klart formuleradt omdöme, såsom Geijer i

Svea rikes häfder.

Det naturfriska och hurtiga i det svenska folklynnet.

En tysk författare, Th. Miigge, som skildrat

förhållandena i vårt land, prisar den svenska våren, som efter

hans åsikt räcker till midsommaren. Då vill hvar och en

njuta efter den långa vintern och stärka sig till den

kommande. Därför resa så många svenskar ut på landet om

sommaren, och den, som icke kan det, han söker åtminstone

att få några dagar lediga till att lefva i Guds fria natur

och besöka lyckligare lottade vänner på deras landställen.

Endast den fattige, som lefver blott för att arbeta och äta,

vet ingenting om den svenska sommarglädjen och om

svenskens djupt rotade behof att fly bort från de trånga

stads-gränderna och deras kvalmiga luft.

Svenskarne, säger Miigge, äro ännu, i stort sedt, ett

naturfolk. Om vintern vill grefven och den rike grosshandlaren,

likaväl som bonden, sitta vid en flammande eldbrasa, och i sin

stora hufvudstad hafva de ännu icke på långt när

underkastat sig de inskränkningar, som påbjudas af

nödvändigheten i andra stora städer. Hos stadsbon i Sverige finnes

ännu kvar en djupt rotad motvilja mot maskinhjulens

surrande och mot den instängda luften i en trång våning. Och

denna motvilja är allmän. Till och med den fattigaste vill

hafva utrymme, så att han kan andas, och den, som det kan,

skaffar sig många rum, helst i en lång rad. En liten våning,

där icke alla rum äro eldade, anses i Sverige som tecken till

fattigdom eller snålhet, och man beklagar dem, som bo där,

eller också skrattar man åt dem.

Tankar, som likna denna tyska uppfattning af det svenska

lynnet, hafva blifvit uttalade af professor Hjärne. “Det ligger“,

säger han, “i svenskarnes lynne, sådant det i historien

utbildat sig, en obenägenhet emot de små synpunkterna, de

alltför smala arbetsfälten, den lekamliga och andliga

trångboddheten. För Sverige vetter det sunda, det själfständiga

framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya

samhällen för friska växande krafter, som ej få uppfrätas i

trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags ofruktbar partiäflan.“

Denna längtan efter en vidsträcktare verksamhetskrets

är en yttring af det gamla vikingalynnet, sådant det blifvit

tecknadt af Geijer i hans dikt “Vikingen“. Stugan blef trång

för den femtonårige gossen, och han började drömma och

tänka vemodsfulla tankar.

Med häftigt sinne på fjällen jag språng

och såg i det vida haf.

Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,

där de gå i det skummande haf.

De komma från fjärran, fjärran land,

dem hålla ej bojor, de känna ej band

uti hafvet.

“Vikingafärderna“, säger Hans Hildebrand, “verkade utan

fråga välgörande på nordborna. Det fanns hos dem ett

begär efter verksamhet, som måste skaffa sig luft och för

hvil-ket det var kärare, ju mer man gjorde och ju farligare det

var. Denna verksamhet blef gärna något stormande och vild,

ty folket befann sig ännu på ett stadium, som motsvarar

ynglingens; det behöfde rasa ut, för att småningom vinna

den sans, som höfves den mognade mannen. Man vann under

dessa färder erfarenhet, och de, som gingo åt väster, kommo

i tillfälle att se mången god frukt af en odling högre än

vikingarnes. Men mer än allt detta är att skatta det

medvetande af kraft, som dessa färder skänkte; ett medvetande,

som icke inskränkte sig allenast till dem, som voro med, utan

ock till hela det uppväxande släktet, som vande sig att tänka

på kommande stordåd.“Dessa ord föra tanken tillbaka till Gustaf Vasas

omdöme om svenskarne, att de äro ett styfsint folk, fallet för

storverk. I våra dagar har en svensk författarinna yttrat,

att för henne uppenbarar sig den svenska nationens drag i

kärleken till det idealiskt vågsamma, och att Tegnér vann

hela folkets hjärta genom att förhärliga det förvägna

äfven-tyret och det ideala syftet. Huru har han icke i “Axel“

tecknat en nyare tids vikingalynne hos den växande ungdomen!

Han talte om, hur mången gång

den gamla djupa kämpasång,

de läderbundna sagoskrifter

hans längtan väckte till bedrifter.

Huru detta vikingalynne ännu i dag lefver kvar hos vår

ungdom, har B. E. Malmström skildrat i sin dikt “Fosterlandet“.

Men nog jag minns, hur pilten drog

i härnad genom mark och skog

med bågen i sin hand;

hur vårens vindar ringde då

på ängarna med klockor blå

till strid för fosterland!

Och nog jag minns — ur fjärdens djup

omkring den unge seglarns slup —

de vilda böljors ord

om Birger Jarl och Engelbrekt,

om Vasars och om Hornars släkt,

som stred för fosterjord.

Hos svensken finner man jämte denna längtan efter

bedrifter äfven en brinnande lust efter heder och anseende och

ära. “Främst står äran i det svenska sinnet“, säger Tegnér.

Men jämte ärelystnad och mannamod finns det äfven fåfänga

hos svensken. Detta är ett karaktärsdrag, som ofta blifvit

påpekadt. Johan Brovallius skrifver i förra hälften af

1700-talet, att svenskarne äro en trumslagerisk nation med

fattigdom, apehögfärd och puttelkrämeri. I senare hälften af samma

århundrade säger Ehrensvärd om sin tids svenskar: “De supa,

de skryta, de slåss, de öfva fåfänga, och deras högsta glädje

är att blifva smickrade“.I detta skryt och denna fåfänga kan man dock se en

skugga af ynglingens längtan efter bedrifter. “Drifven af

behofvet“, säger Gustaf Ljunggren, “rycker nordbon upp sig

till arbete och med en förvånande kraft sköter han undan

sitt värf. Sjunker han nu åter ned i dvala, så tager han

dock med sig medvetandet om den kraft han nyss pröfvat

och hvilken hvarje ögonblick åter kan bryta fram likt elden

glimmande under askan“. Detta stundom skrytsamma

kraftmedvetande under den sömniga hvilans långa ögonblick är

uttryckt i Tegnérs sång:

Det gamla Göta lejon hvilar,

med öppna ögon sofver det.

Dess dröm är om de brutna pilar

och om de rifna jägarnät.

I “Karolinerna“ hånar den svenske kaptenen Oxehufvud

den svenske sprätthöken Måns Fransöske för hans peruker,

men på slagfältet säger han till samme Måns: “Kamraten är

inte den första, som visat mig, att de svenska icke alltid

skola skratta åt sina sprätthökar. Sir kamraten, det händer

ibland här i världen, att det, som börjar med en grann peruk,

kan sluta med en grann gärning“.

Svenskens längtan efter bedrifter upplöser sig i tomma

ord och skryt och fåfänga, om han ej kommer i tillfälle att

utföra bedrifter. Men blir det verkligen allvar af, då reder

han sig som en man. “Karaktären, som naturen frambringar

och öfverlämnar till lifvets kamp, är“, säger Taine, “som ett

fartyg, som från sin docka glider ut i hafvet. Allt efter som

det är en julle eller en fregatt, har det behof af stark eller

svag vind. Stormen, som påskyndar fregattens gång,

uppslukar jullen, och den svaga vindfläkt, som drifver jullen

framåt, lämnar fregatten orörlig i hamnen“. Svensken är

trög, men hjältekraftig, och därför behöfver han starka yttre

eggelser, för att hans längtan efter bedrifter skall bli

omsatt i handling. Om honom gäller därför hvad Tegnér sade

om Luther: “han var en af de väldiga själar, hvilka, likt

vissa träd, endast blomma under stormen“.

Trögheten i det svenska folklynnet.

En af de många motsatserna i det svenska lynnet är en

stor tröghet vid sidan af en rörlig inbillning. V. E.

Svede-lius säger, att nordens natur bjuder åt inbillningskraften en

näring, så rik som söderns, men af annan art. Betrakte man

månskenet! månen, som belyser vår snö och danar

under-samma bilder mellan skogens träd och emot bergens väggar!

och vintersolen öfver blank is och gnistrande snö och

barrskogens gröna träd på den hvitklädda marken! och

sommarens ljusa nätter! I en sådan natur kan inbillningen dikta

och känslan andas djupt, om hon ock mindre brinner.

I sportpaviljongen på 1897 års industriutställning såg

man den allmänt beundrade vinterbilden från Lappland. På

det vida snöfältet låg renhjorden och sof och därbredvid en

drömmande gosse och hans vallhund. Luften var ljusfattig

och kall, men högt hvälfde sig det klara himlahvalfvet med

blinkande stjärnor och flammande norrsken. Denne sofvande

herdegosse, som drömde stjärnedrömmar i vinternatten, var

en bild af det svenska lynnet. Den svenska trögheten döljer

en lättrörlig fantasi, liksom isen döljer det strömmande

vattnet i flodens djup.

Motsatsen mellan höga drömmar och svårigheten att

förverkliga dem är den djupast liggande grunden till den

melankoli, som finns i det svenska lynnet. Immanuel Kant

säger, att svårmodet stundom beror på den fasa, som

öfver-väldigar en människa, då hon, full af en stor föresats, ser

framför sig hindren hon har att öfverstiga, farorna, som hota,

och den svåra, men ärofulla segern öfver sig själf. En sådan

svårmodighet lär ha funnits hos den store Gustaf Adolf.

Det berättas, att då han var yngling, såg man honom ofta

tankfull och någon gång med tårfyllda ögon; och då någon

frågade honom hvad som gjorde honom ledsen, svarade han,

att han tänkte på de svenska sakerna, så många krig från

alla håll och sin faders dödlighet, och då fylldes hans själ

af sorg, att hans öde skulle vara det att bära en sådan börda.

Förhållandet mellan en föresats och kraften att

förverkliga den är framställd på annat sätt i Tegnérs “Axel“.

Kung Karls drabant har blifvit dödligt sårad och ligger

nu maktlös och medvetslös på sin bädd. Slutligen vaknar

han upp igen; han börjar tala om sina krigarplikter och den

uppgift, som kungen gifvit honom: han måste upp,

ögonblicken äro dyra.

Så talar han i feberyra,

men dödsblek sjunker stridens vän

på fredlig kudde ned igen.

Den svenska trögheten, sedd från denna ideala synpunkt

och uppfattad som en förlamande tyngd, som lägger sig öfver

en uppåtsträfvande vilja, är tecknad af Heidenstam i “Hans

Alienus“.

En annan i någon mån besläktad bild af den svenska

trögheten är framställd af fru Angered-Strandberg. För några

år sedan utgaf hon sin med mycket beröm mottagna roman

“Den nya världen“, som skildrar ett svenskt par midt i det

brusande amerikanska lifvet. Man ser den svenska trögheten

och modlösheten mot en bakgrund af amerikansk arbetslust

och företagsamhet.

Romanens hjälte Tore Hultman har kommit till Amerika

för att söka sin lycka. Han är en grufarbetares son och

f. d. elev vid konstakademien i Stockholm; för resten ideellt

anlagd, med en djup känsla och liflig fantasi, men alldeles

redlös, då han står vid en skiljeväg och måste afgöra själf.

Då känner han, att det brister honom viljekraft, och han

tycker, att det är fatalt, att omständigheterna så fullständigtkunna behärska en människas lif. Men hjälplösheten och

viljesvagheten är hos honom blandad med öfvermod och

ärelystnad. Ibland är han blyg och skygg, ibland sangvinisk

och öfverspänd i sina förhoppningar. En prinsessa vill han

ha till brud eller också ingen, och så skulle han bli den

störste af alla målare, den svenska konstens Messias. Kunde

han icke nå det målet, så var det icke värdt att vara artist.

När han behärskas af sina storslagna framtidsdrömmar,

är det så lätt för honom att fatta ett hjältemodigt beslut att

offra allt för inneboende ideella drifter. Men när han från

beslutet skall skrida till handling, blir han tystlåten och trög,

han blir håglös och vankelmodig. Han känner, att han icke

med ens kan komma så högt, som han vill, och det gör

honom nedslagen; han mister sin energi och viljekraft, och ett

bittert medvetande om att vara förbigången gnager på honom.

Med en viss glädje förnimmer han nu, huru de konstnärliga

drömmarna, de purpurlagda synerna dö bort. Och så börjar

den ideellt anlagde mannen trifvas i den prosaiska

verkligheten, blott han där kan få hvila och ro. Han blir nöjd

med allting, som det är, och vill helst gå i gamla nötta

hjulspår. Han vill slippa att omplanteras och förädlas, han vill

slippa en konstnärs kamp och ansvar.

Följden var, att den begåfvade mannen, som lofvat att

blifva något stort, svek sin högre kallelse. Det hade

kommit en dåsighet öfver hans själ, och han mäktade ej blifva

sin lyckas smed. Moraliskt och kroppsligt ruinerad, dukade

han slutligen under för sitt öde.

Det är ett afgjordt släkttycke mellan Hans Alienus och

Tore Hultman. På bägge kan man tillämpa Tegnérs ord:

Människan är aldrig nöjd.

Lik en man af måttlig höjd,

som med jättar mäter växten,

mäter hon sin lefnads fröjd

med de höga idealen,

Och jämt däri är hon galen.

Både Hans Alienus’ och Tore Hultmans mål äro höga

och alldeles för höga för deras förmåga. När de icke kunnahinna det högsta tänkbara, bli de modfällda, och hellre än

att förverkliga en del af sin föresats, afstå de med en

resignation, som gränsar till liknöjdhet, från alltsammans. Valet

står för dem mellan att bli fullkomliga eller att icke bli

någonting alls.

Fru Angered Strandberg har i “Den nya världen“ låtit

åtskilliga personer uttala sina åsikter om svenskarne. Dessa

erkänna, att svensken har stor duglighet och begåfning

och att han i Amerika gjort en god insats som landt-

brukare och maskinarbetare. Men han håller sig i allmän-

het borta från det politiska lifvet och träffas just icke på

de högre stadierna af Amerikas utveckling. Orsaken härtill

säges vara, att svensken är trög; och trögheten yttrar sig

hos honom på flera sätt.

Först och främst har han icke snabb uppfattning. Han

saknar blick, den stora blicken för hvad som är att göra just

då det skall göras. Denna brist beror till en del på hans

bokliga och opraktiska uppfostran. Han har tillbragt sitt

lif i dammiga studiesalar, bland dammiga böcker, och på sin.

ålders höjdpunkt är han yrvaken och skumögd, ett barn, då

han borde vara man.

Vidare saknar svensken kraft att vilja och energi att

utföra. Han är ängslig och reflekterar för mycket öfver sina

krafters otillräcklighet; han är rädd för att misslyckas. Han

har icke den drifvande kraft, som ligger i en fordrande

hänsynslöshet: han vill icke synas framfusig och han är nöjd,

blott han har mat och dryck och behandlas aktningsfullt.

Liknande tankar hafva nyligen uttalats af en i svenska

förhållanden hemmastadd amerikan, mr. Griffin, som erinrar

om att “ett lands rikedom står i proportion till dess tillgångar

i råmaterial och naturliga produkter, dess invånares flit,

driftighet och sparsamhet, dess närhet till stora

afsättningsmark-nader och dess möjligheter till lätta kommunikationer och

transporter“.Hur ställer det sig i dessa hänseenden för Sverige? I

fråga om det första villkoret, råmaterial och naturliga

produkter, är ju Sverige ytterst lyckligt lottadt. Dess skogar

äro outtömliga, fiskerierna ypperliga, ehuru icke utvecklade

tillnärmelsevis så, som de kunde vara, järngrufvorna

ofantliga och innehållande en malm, som icke öfverträffas af någon

malm i världen.

Hvarpå beror det då, att ni alltid säger och kan säga:

det fattiga Sverige? Beror det på folkets natur? Ja, något

måste fattas detta folk, som dock står så högt, som är starkt,

kraftigt, fruktsamt och flitigt. Hvad är det som fattas? Se

på skillnaden — ur industrisynpunkt sedt — mellan Holland

och Sverige! Holland har varit och är ännu ett rikt land.

Holländaren har tvungits att afvinna hafvet det mesta af

den jord, han äger. Där finnas, praktiskt taget, knappast

några verkliga råmaterial eller naturprodukter att tala om.

Grufvor gifves det inga, jordbruksproduktionen är begränsad,

fiskerierna obetydliga. Och likväl har Holland centraliserat

i sitt lilla, hafomgifna land åtskilliga viktiga industrier.

Detsamma kan i hufvudsak sägas om England och Belgien,

hvilka, med undantag för deras kolgrufvor, ha få och

obetydliga råmateriella tillgångar. Och likväl ha de gjorts till

centra för världsmarknaden på många områden. Deras bomull,

ull, lin, metaller m. m. importeras för att exporteras i

förädlad form. Det är detta, som gör dem rika. Hvad hindrar

Sverige att göra på samma sätt? Sverige har ojämförligt

större och bättre kraftkällor i sina vattenfall, i hvilka

miljoner ton obrukad kraft ligga och vänta på den kraftiga hand,

som skall binda dem vid det nyttiga arbetet. Lägg härtill

det faktum, att svenskarna äro af naturen begåfvade med

hög intelligens, anlag för mekanik och en välkänd förmåga

af snabb uppfattning och mottaglighet för idéer. Blifva de

icke bland de främsta öfverallt i andra länder, där de slå

sig ned?

Beror då efterblifvenheten på det svenska kapitalets

stupida konservatism eller på detta samma kapitals brist på

initiativ och tro på sig själft? Sveriges grannskap till destora marknaderna gör landets läge afundsvärdt. Och de

billigaste transportvägarna — vattenvägarna — stå till

Sveriges förfogande. Det har en gång yttrats om Sverige, att

‘‘världen ligger vid dess fötter; bortom de vågor, som röra

de stränder, hvilka en gång varit Sveriges, ligga alla världens

land!“ Ja, så är det! Det behöfs blott att Sverige

verkligen brukar de rikedomar, Gud har gifvit landet, till att

etablera industrier och manufakturella verk och till att skapa

kommersiella förbindelser i den utsträckning, som det finnes

möjligheter till. Landet måste utveckla de obrukade

kraftkällor, som nu förslösas i saknad af en dem betvingande

hand.

Då skola landets unga män och kvinnor stanna hemma

i stället för att, som nu, göra sig själfva fäderneslandslösa

och gå ut för att bruka sin förmåga att göra främmande

länder rika."

Med dessa yttranden af amerikanske män må man jämföra

ett tyskt omdöme om svensken. I tidskriften “Kraft und Licht“

lästes för några år sedan en uppsats med titel “Sverige

framtidens land“. Det säges där, att Sverige har naturliga

rikedomar och att dessa visat sig äga ett alldeles oanadt

omfång. Dock har detta land hittills varit rätt försummadt af

sina egna invånare, som saknat företagsamhetsanda. Men

bland turisterna har det funnits praktiskt folk, som icke nöjt

sig med att beundra minattssolen och Sveriges egendomliga

skönheter, utan som utsträckt sina upptäcktsresor till de

omätliga rikedomarna där i landet för att tillgodogöra sig dem.

Sedan författaren visat, att Sveriges förnämsta rikedomar

ligga i de stora malmfälten och i strömmarna och att på grund

af dessa billiga drifkrafter nya och omfångsrika utsikter öppna

sig för industriell verksamhet af många olika slag, fortsätter

han: “Men svensken, som vid sidan af sina många goda

egenskaper äger naturliga fel i sin flegma och långsamhet, visar

sig föga värdera dessa gynnsamma hjälpmedel, ty i motsatt

fall skulle den närvarande industrien ha antagit ett helt annat

omfång. Svensken går icke till mötes stort anlagda

industriella företag med det mod, den säkra tillförsikt och den energi,som i så hög grad gjort tyskar, engelsmän och amerikaner

till herrar på världsmarknaden.“

Dock erkänner författaren, att svenskarnes

företagsamhets-anda redan har vaknat, och han bekräftar alltså en ofta gjord

erfarenhet, att svensken, då han får yttre eggelser, visar sig

vara snabbtänkt, energisk, djärf och i hög grad uthållig. Det

gäller om honom hvad Runeberg sagt om den finske bonden,

som påverkas af ett lika hårdt klimat som vi, att han är

inom sig sluten; alla krafter i hans väsen verka inåt, så att

de blott sällan och slappt öfvergå i yttre handling. Han

synes handfallen, slö och oförmögen till all bragd, där

liflig-het och fattning komma i fråga. Det har dock genom mer

än ett exempel blifvit bestyrkt, att detta skenbart kaotiska

väsen, då han blifvit förflyttad i andra förhållanden, inom

kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat sig

outtömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda än

man af en rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta.

Härmed äro vi inne på frågan om svenskarnes känsla.

Den är trög och likväl djup; den kan under ett omhölje af

liknöjdhet dölja stor innerlighet. Denna företeelse söker

Troels Lund härleda ur klimatets beskaffenhet. “Naturen

själf“, säger han, “med dess långt utsträckta öfvergångstider,

uppfyllda af töcken, regn och kyla, var att betrakta som ett

tjockt omhölje för årets tvenne mindre kärnor, den egentliga

sommaren och den verkliga vintern. Till och med hvarje

särskild dag började och slutade med en långvarig skymning.

Trots denna svårhandterliga tröghet var dock allting

om-bytligt, ingenting att lita på. Midt i vintern kunde i ett

ögonblick solen bryta fram eller månskenet lysa på snön,

midsommarens fröjd gå förlorad i töcknig regntid. Från

släkte till släkte hade man sålunda sedan urminnes tid fått

vänja sig att aldrig med säkerhet lita på någonting, hvad

väderleken beträffade. En viss gråvädersstämning, en blödig,

tjockhudad förnöjsamhet hade blifvit sinnesstämningens

grunddrag. Och ofvanpå detta grunddrag låg, såsom en mer eller

mindre medveten öfvertygelse, vissheten därom, att i alla

händelser allting gick, såsom det på förhand var bestämat.En egendomlig, okänd, stark, långsamt verkande makt, ödet

eller hvad namn den kunde få, styrer allting. Den var det,

som korsade de säkraste beräkningar af väderlek eller andra

omständigheter; den var det, som vid godt lynne kunde

försköna ett sorgset ögonblick med solsken, öppna utsikt till

lycka, sätta en gräns för plågorna. Allt efter som denna

tro uppvuxit på klippgrund, slättland eller en blandning af

båda, gaf den sinnelagets mjuka sidor hårdhet eller

spänstighet, gjorde den gråblå blicken hvass eller mildt urblekt. Men

åt allas sinnen gaf den liksom en dubbel botten, en öfre,

belägen nära ytan, och en annan djupare ned i hemligt

samband med det myckna, som aldrig kan fattas i ord.“

Svenskarnes tröghet har väckt främlingars

uppmärksamhet, och resenärer från skilda tider hafva omtalat den. En

sådan är den holländske publicisten Just van Effen, som

1719 reste i Sverige. Han skildrar först svenskarne, sådana

de första gången visade sig för honom. De voro alla åldriga

män, af hvilka den yngste tycktes vara omkring sextio år:

alla hade stora, hvita skägg, torr, men senig kropp, lifliga

ögon, tänder af bländande hvithet, gången fast, växten hög

och upprätt. Allt detta åtföljdes af ett allvarsamt utseende,

som ingaf honom djup vördnad för dem; man skulle hafva tagit

dem för en skara patriarker eller filosofer.

Det förvånade honom, att i det af kriget utarmade landet

gästgifveriernas kuskar voro antingen barn eller gubbar. Elfva

till tolf års gossar och flickor fullgjorde sitt åliggande med

raskhet och skicklighet. De gubbar, som varit soldater,

utmärkte sig genom ett vaket, lustigt och litet stolt väsende;

gingo utan krus på sin sak och gjorde sin skyldighet som

bra karlar. De vanliga bönderna hade däremot något mera

tafatt, ängsligt och dumt. Ett enda groft och uteslutande

intresse tycktes leda dem: deras stora syfte var att spara

sina krakar. När man bad dem gifva dessa en pisksmäll,

rörde de sig ej mera än stockar; detta var ett språk, som

de ej förstodo. För att röra dem, måste man tala till dem

i en dundrande ton och lyfta käppen öfver dem, som omman ämnade slå dem fördärfvade. Någongång var det rent

af nödvändigt att slå dem.

Denna tröghet härleder reseskildraren från det förtryck,

i hvilket de försmäktade. Dessa stackars människor förlora

den aktning, som de äro skyldiga sig själfva, därigenom att

de misshandlas. De hafva tagit sig en vana att betrakta

tvånget som den stora regeln för deras plikt. När man

behandlade dem med mildhet, kände de icke, att man var deras

herre, och trodde det på grund häraf till och med icke; de

gjorde sig jämlika med dem, som de borde betjäna, och

möjligen skulle denna mänsklighet, fortsatt och vidmakthållen,

gjort dem oförskämda. Men den befallande tonen, hotelserna,

slagen förbytte i samma ögonblick deras känslor och tankar;

deras öron och axlar läto deras själ öfvergå till en träldom,

ur hvilken hon för några ögonblick trodde sig hafva utträdt.

Så tedde sig saken för den holländske resenären vid

tiden strax efter Karl XII:s död. I slutet af samma

århundrade reste italienaren Acerbi genom vårt land. Han skildrar

den tidens svenska kvinnor på följande sätt. “De äro

mycket vackra. I deras ansikte finner man tydligt utpräglad

denna för den nordiska fysionomien karaktäristiska typ,

hvilken ger uttryck åt ett det fullkomligaste lugn och jämnmod

i sinnet och hvari ej är att finna ett spår af den eld och

lidelse, som så märkbart känneteckna de franska och

italienska fruntimrens anletsdrag. På grund af den ringa

uppmärksamhet och höflighet, som från männens sida visas dem, och

då de tillbringa sin mesta tid antingen helt allena eller med

hvarandra, så är, trots den goda uppfostran de i allmänhet

fått åtnjuta, deras konversation hvarken liflig eller intressant.

Omsorgen om utseendet upptager nästan all deras tid

och hela deras uppmärksamhet. Detta härrör dock mera

från ett äregirigt sträfvande hos dem att genom elegans och

prakt fördunkla hvarandra än af någon längtan att behaga

männen. Det oaktadt kan man ej helt och hållet fritaga

dem från förebråelsen för koketteri, ty de hafva en

utomordentlig lust och fröjd uti att blifva prisade och beundrade.

Det är af det skälet som de vilja se männen för sina fötter.

2 Lyth, Svenskt folklynne.Deras högsta stolthet är tillfredsställd, då man kallar dem

för nordens skönheter. Deras härskande lidelse består i

bemödandet att blifva offentligen bemärkta och utmärkta. De

starka och häftiga känslor af vänskap, ömhet och kärlek,

som utmärka de varmare ländernas kvinnor, hafva däremot

intet hem i den svenska kvinnans kalla hjärta.“

Några årtionden därefter framställde Tegnér en bild af

den svenska kvinnan i Ingeborgs gestalt. Om henne skref

han själf några år efter diktens utgifvande, att Ingeborgs

uppförande mot Fritjof är trolöshet, huru det än

fram-ställes, men det är omöjligt t. o. m. i poesien att ge

fruntimren någon annan märkvärdighet. På 1880-talet fällde den

författare, som döljer sig under märket Robinson, följande

omdöme: “Denna Ingeborg, som företer endast en passiv,

handlingsfiendtlig, viljeskygg själs styrka, är ingenting annat

än den stiliserade typen för alldeles samma kvinnlighet,

hvar-till hvarje flicka och hvarje hustru då för tiden (d. v. s. på

1820-talet) dagligen och stundligen uppfostrades. Själfva

hennes förallmänligade yttre — hennes abstrakta skönhet af

ros och lilja, fyllig barm och smidig midja — var så att säga

allas; en hvar såg sig i prinsessans bild som i en

förstorande spegel. Och inför detta kvinnoideal hurrade hela

nationen. Det var stort nog och blomstrande och tanketrögt

och negativt nog att ännu för några mansåldrar skymma

önskningsmålet af verklig individuell, själfansvarig kvinnlig

utveckling. “

Så långt Robinson. Det vore dock orätt att säga, att

Ingeborg saknar känsla. Hennes känsla är innerlig och

förenad med ljuft behag, men alldeles blottad på viljekraft.

Därför synes den trög.

Särskildt har den art af känsla, som heter

fosterlandskärlek, ofta under lugna tider varit slumrande och skenbart

död hos Sveriges befolkning, och i allmänhet påminner han

rätt mycket om den matta färg, som norrskenet sprider öfver

snöhvita fält. Genom amerikanska glasögon synes svensken

passiv i sin fosterlandskärlek. Han önskar sitt land allt godt,är vänligt stämd och allt det där, men han resonerar, och

det går öfver hans omedelbara känsla.

Fru Angered-Strandberg ger i “Den nya världen“, mot

en bakgrund af amerikansk hänförelse och amerikanska

folkfester, en skildring af svenskars kalla sätt att älska sitt

fädernesland. Tore Hultman och hans hustru känna

“drömmande människobarns osläckliga, vanmäktiga lifslust“. När

denna grep dem starkare, då följde de folkströmmen ut till

Fairmount Parks jätteängar, foro med jublande festskaror

uppför Skoughill Rivers bedårande stränder, där amerikanska

lifvets puls kunde slå så världsstarka slag. Här hörde de

ofta underbara kvinnor af Filadelfias finfina värld tala

tändande ord till massorna. Genom hvarje spänd nerv kände

de dessa kvinnor hålla väl hundratusen andlöst stilla själar

i sin hand och stiga med dem till hänförelsens bergstopp,

där själfmedvetandets stolta, klara aftonstjärna brann, allt

medan musiken brusade, blossen flammade, raketernas

mång-färgade solar sköto upp mot himmelen och belyste de dunkla

strändernas vilda skönhet och ett jublande folk, berusadt

endast af att vara till och att vara amerikaner. Och i dessa

stunder slog en underlig låga upp i deras bröst, och de lyfte

sina armar och ropade genom larmet på sitt eget tungomål:

“O Sverige, Sverige, att vi kunde älska och förstå som dessa!“

Med fosterlandskärleken sammanhänger det politiska

intresset, hvilket, som bekant, är föga utveckladt i Sverige.

En svensk-amerikansk tidning jämför en svensk man och en

okunnig irländare med hvarandra vid deras landstigning i

Amerika. “Den förre har alla fördelar med undantag af

språket, hvilket han ju dock i regeln obehindradt behärskar efter

ett eller annat år. Men se på dem båda efter fem år.

Irländaren är medborgare, han får politiska “job“, ty han är

en faktor att räkna med, men svensken har endast sina starka

armar att lita på. Folkskolan därhemma har trumfat i honom

katekes och bibelspråk, men politik känner han knappast till

namnet. Icke såsom om ett aktivt dagdrifvargöra i

politikens tjänst skulle vara att förorda, men det går dock för

långt, när en man gifter sig och bildar familj utan att enstaga ut sina första papper, fastän hans medborgarrätt i

Sverige redan är förverkad. Men dylika karaktärer ha ej behof

af ett fosterland. De togo emot hvad Sverige gaf dem,

såsom något helt naturligt, och nu anse de sig ej heller hafva

det stora gifmilda Amerika att tacka för något.

Svensken, säges det vidare, har ett öfvermått af

kroppsstyrka och viljekraft, men han förstår ej att använda dem

så, att de gifva det största möjliga utbytet. Han nöjer sig

med att låta sina muskler tröttas under andras kommando,

och för att rycka upp sig till själsliga ansträngningar behöfver

han en ledare, den han blott allt för sällan finner bland

landsmännen. Stora förmågor har förvisso vår nation haft att

uppvisa här ute, men den brist på samkänsla och enighet,

som alltid stämplat oss, har afhållit de andra från att samla

sig kring dem, och sålunda hafva vi nöjt oss med att

beskedligt följa med eller rent af träda åt sidan, när vi

obe-tingadt bort gå i spetsen.

Svensk-amerikanaren står högt i de flesta afseenden,

högre än de flesta andra inflyttade folkslagen, men han har

dock ej nått så högt upp på toppen, som hans naturliga

fö-utsättningar hade medgifvit. Den svenska kärnfriska stammen

har så många förutsättningar att nå högt, att det är synd

och skam, att ej dess representanter stå som målsmän i

Amerika.“

Den svenska trögheten är en yttring å ena sidan af ett

melankoliskt och å andra sidan af ett flegmatiskt

temperament. Melankolikern sörjer öfver att han ej kan utveckla

de krafter, som slumra i djupet af hans bröst, att han icke

kan bli så fullkomlig som han önskade. Känslan af brist

på kraft och af hindrens storhet förlamar hans mod och gör

honom böjd för ensamhet och grubbel och likgiltig för

människors omdömen. Modlösheten vid jämförelsen mellan målets

höjd och det uppnådda resultatets litenhet beror därpå, att

man stirrar för mycket på sitt ideal. Ett botemedel är, attman begränsar sig och försöker med glädje tänka på hvad

man uträttat genom sitt arbete.

Därför bör den lycklig skattas,

som den gyllne regeln minns,

att värdera hvad som finns

och ej endast hvad som fattas.

Ett annat botemedel är uppmuntran och moraliskt solsken.

Ett solsken af detta slag är berömmet. Så kan man möjligen

förklara nordbons längtan efter erkännande och begär efter ära.

Flegmatikern däremot synes helt och hållet sakna

viljekraft: han har inga ideal och han tycker mest om lugn och

bekvämlighet och vällefnad. Denna lojhet måste botas genom

starka yttre eggelser. Detta förhållande påpekar Ellen Fries,

då hon skildrar betydelsen för Sveriges utveckling af

1600-talets krigspolitik. “Har man närmare reflekterat öfver det

svenska nationallynnet med dess rika anlag och ohjälpliga

tröghet, tror jag ej“, säger hon, “att man skänker något

beklagande åt att under 1600-talet folkets bästa krafter togos

för krigens räkning. Nationen i sin helhet behöfde denna

hårda skola för att ryckas upp ur sin dåsighet. Det finns

många bevis för att äfven under 1600-talet det svenska folket,

som fick namn om sig att vara Europas största krigare, i

grund och botten ej var krigiskt. Både soldater och

officerare fingo uppfostran af utländingar till sitt yrke; men en

gång uppfostrade till krigare, kunde de bättre uthärda och

modigare strida än några andra. Men denna

krigareuppfostran var för nationen i sin helhet väckande“.

Heidenstams Hans Alienus.

I.

— Men, mitt kära barn, han måtte väl

ha något bestämdt mål för lifvet?

— Han lefver för att vara lycklig,

påstår han själf.

Prästen började storskratta.

— Det var också en sysselsättning.

Hans Alienus I: 129.

Hans Alienus, ‘‘främlingen“ — ett namn, som han tagit

sig i stället för släktnamnet Alenius, “enstöringen“ — är son af

en allvarlig svensk professor och en glad och förnöjd

italienska. Professorn skilde sig snart från sin hustru och flyttade

tillbaka till Sverige med sin lille son. I det tysta och nästan

öde fadershemmet uppväxte Hans som en främling vid faderns

sida. Han var blyg, sjukligt tyst och hade gamla

anletsdrag. Han lärde sig emellertid att tycka om ensamheten

och lekte för sig själf på vinden. Med en bordduk till

kungamantel och en damborste till spira härskade han öfver hela

världen. Så växte han upp till yngling, och då blef hemmet

honom för trångt. Han tog helt oförmodadt afsked af sin

far och for till sin mor i Rom. Där sattes han i en

jesuitskola, och med ens blef han förändrad till hela sitt sätt.

Han fick en glad blick, han sjöng muntra sånger och var

med om alla lustiga upptåg. “Hvad skall du bli, min son?“

frågade modern. “Lyckans söndagsbarn.“ — “Hvad skall du

få för en titel?“ — “Det är nog att kallas herre. Så kallas

gud och göteborgsgrossörerna.“

Vid 22 års ålder förlorade han sin mor. Han var då

anställd vid det vatikanska biblioteket, där hans dagar

för-flöto som en dröm bland bokskatterna. Stundom begaf han

sig dock ut på ystra ströftåg. Under en af af dessa

vandringar kom han till Tyskland och sammanträffade i en

westfalisk by med några konstnärer. Han föreslog dem att åter

komma tillsammans om femtio år för att fira en fest för

människan. I byn fanns en träbild med ett påsatt

Kristus-hufvud, som det var “en skräck att se“. Detta Kristushufvud

skulle vid femtioårsfesten tagas bort och ersättas med en

värdigare bild af människan. Genom lott blef Alienus utsedd

att verkställa det fattade beslutet. Det gällde då för honom

att finna en person, som hade ett hufvud, kungligt nog att

passa till en symbolisk bild af människan. Men ingen af

de närvarande tyskarne hade ett sådant idealhufvud. I deras

anlete läste man endast sjuklighetens trötta tankar och

tungsint svärmeri. Helt annorlunda hade han tänkt sig en

idealmänniska. Det är en,

som lugnt och klart kan se och tänka,

en jordisk Zevs med hälsans bruna änne,

fullkomligt nöjd och lycklig med »i dag».

Och endast hennes klassiskt rena drag

vill också jag åt bildens hufvud skänka.

Sådan skall han själf bli, och hans ideal är från denna

stund Phidias’ Zevsbild.

Och i min ringhet skall jag stund för stund

betrakta denna bild, som i er rund

en gång skall kransad blicka ned på eder.

Åt mina drag jag röfva vill från hans

en bleknad glimt, en mattad återglans.

Det är detta löfte, som Hans Alienus har att infria under

loppet af ett halft sekel. Diktens uppgift är att visa, huru

han misslyckas i detta sträfvande.

Någon tid efter detta löfte finna vi åter Hans Alienus i

Rom vid strålande lynne och full af sjudande lifslust. Detvar honom ett välbehag att känna bröstet lyfta sig och andas,

att känna musklerna knyta sig vid fotens steg. Han ville

njuta lifvet i fulla drag, så länge han var ung. Att lefva

lycklig var hans stora mål. Han skulle icke en gång som

gubbe kunna förebrå sig, att han mördat sin ungdoms glädje

med onödigt själfplågeri. Han skulle läsa, tjänstgöra vid

påf-liga biblioteket, spela fiol och trifvas i storslagen enslighet.

Hans hus skulle vara ljust och stilla som ett kapell, helgadt

åt landtlifvets gudar. Han skulle vara lyckans och glädjens

öfverstepräst, lyckans söndagsbarn.

Under sådana framtidsförhoppningar ingick han med

ungdomen i en romersk familj en ‘"sammansvärjning", att de

tillsammans skulle framlefva ett helt år i största möjliga

munterhet och lycka. “Låt oss“, sade han, “taga vara på hvart

ögonblick med en yster snålhet, som om vi lefde under pesten

i Florenz!“ Skulle öfverenskommelsen ej kunna hållas, lofvade

han att offra halfva sitt mödernearf på ett storartadt

karna-valståg i Rom. Det skulle föreställa, huru den moderna

anden efter sin seger öfver skönheten och lefnadsglädjen firade

sitt intåg i Tiberstaden.

Men förbundet bröts sönder. Ledsnad och missförstånd

smögo sig in i vänkretsen. Hans Alienus, den glädjesökande,

opraktiske, puerile enstöringen, mäktade ej uppfylla sin

föresats att lefva lycklig i sällskap med andra, utan han blef

allvarlig, inbunden och människoskygg. Han stängde in sig

på sina rum och sysselsatte sig med studier, och fastän han

dignade af trötthet och öfveransträngning, kunde han likväl

ej slita sig loss ifrån dem. Han, den fordom glade,

behärskades nu endast af sin tanke, hvars viljelösa träl han blifvit.

Denna plötsliga förändring hade delvis sin grund i hans

ytterst känsliga, fantasirika och i grunden disharmoniska

natur. Han hade icke umgåtts många dagar i den romerska

familjen, förr än han fann, att verkligheten icke motsvarade

den bild, som han tänkt sig af den; och å andra sidan hände

det stundom, att hans inbillning liksom en slöja svepte sig

omkring verkligheten, eller att den ställde sig mellan honom

och den såsom ett färgadt glas.Karnavalståget blef alltså en verklighet. I detta tåg

kommo först den moderna tidsandans besegrade fiender, främst

Zevshufvudet, bilden af den kungligt sköna idealmänniskan,

och därefter bekransade gossar med gyllene lyror och en

talrik skara af sköna gestalter från olika tidsåldrar; vidare

en idealkvinna, föreställd genom en frisk, vacker tjugutvåårig

bondkvinna. Efter dessa gestalter som alla gingo i rasslande

kedjor, kom triumfatorn, som öfvermannat dem alla. På ett

papplokomotiv red den möderne anden, ett helt och hållet

svartklädt beläte af papp. Det hade glasögon, långbyxor,

långrock, grofva, solida snörkängor och skorstenshatt. En

blytung tröghet låg dum och förstockande öfver det trinda,

blankfernissade ansiktet, och för hvarje gång munnen

öppnades af en mekanism, hvilken doldes i den ofantliga buken,

föllo aktiebref, kemikalier, romanböcker och amerikanska

uppfinningar öfver läpparna. Efter tåget kom en kärra lindad

med grönt och fylld med hundratals hvita flaggor, på hvilka

Alienus låtit måla en röd pion, glädjens symbol. Men den

helige fadern hade honom ovetande på afvigsidan låtit måla

den heliga jungfruns bild, som också var en symbol. De,

som icke hyllade den möderne anden, skulle taga en sådan

flagga och ansluta sig till tåget; de andra skulle vifta med

näsdukarna för den svarta pappdockan. Tåget banade sig

under hårda strider väg till den helige faderns palats, där

en kostlig måltid var tillredd.

Efter festens slut vill Alienus genast resa, men åt öster

— icke mot solens nedgång, utan mot dess uppgång — och

den helige fadern hoppas, att han först skall hvila ut vid

den heliga grafven. Han for till Asien och lefde där under

långa år som pilgrim, och i minnenas värld for han genom

århundrade efter århundrade för att söka sitt ideal: ett lif

i lycka och skönhet. Till slut fann han, att endast det

är beståndande, som klädt sig i den eviga skönhetens

och konstens form. Ändtligen blef hans hemlängtan för stark.

Han for tillbaka till fadershemmet i norden, där ålderdomens

tynande höstafton väntade honom. Det tycktes till en början

vara omöjligt att åvägabringa en försoning mellan den slutne,frånstötande fadern och den efter lycka trängtande sonen.

Men ändtligen böjde sig Hans för den gamles nycker och fick

i honom en vän, och bägge lefde sedan förtroligt tillsammans

i det nordiska hemmet, till dess fadern dog. Sedan satt Hans

ensam på sin gård och blef trög och viljeslö. Men under

tiden kom femtioårsdagen af det gifna löftet allt närmare,

och nu kallades han till Tyskland för att fira den beramade

halfsekelsfesten och därvid framställa sig själf som en afbild

af det klassiskt sköna Zevshufvudet. Men han hade på

dessa femtio år icke mäktat blifva hvad han ämnade; han

liknade icke den gudabild, som var det högsta uttrycket af

mänsklig fullkomlighet. Då krossar han med förtviflans

resignation det härliga hufvudet, hans ungdoms ideal, och faller

död ned öfver dess spillror.

Sådana äro de yttre konturerna af denna djuptänkta dikt,

hvars författare röjer en omisskännelig släktskap med både

Bellman och Tegnér. Äfven hos Heidenstam finner man

vemodsdraget öfver pannan, det nordiska sångardrag, som

kallats sorg i rosenrödt. Själf sjunger han:

Jag sörjer ej, och äfven om jag sörjer,

i purpur sörjer jag och ej i svart;

ty också i det största kval vill varmt

jag prisa detta lif, som kallas armt.

Ack dö ej, dö ej, kraft att stolt förlåta

hvart mulet öde och i tårar le,

att som en dåre glädjedrucken gråta,

där andra gråta af förtviflans ve!

Diktens hjälte är också en äkta svensk typ; en man,

hos hvilken vi finna det “lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga"

i förening med ett “anlag för vemod och tungsinthet“. Det

heter om Hans Alienus i början af dikten:

Han är ett barn af tvenne dödsfiender:

de slitas om hans själ med jättehänder,

som sol och töcken brottas i en däld,

som öknens horder föra krig om källan,

ty han är frukten af ett famntag mellan

en nordländsk enslighet och sydländsk eld.Hans landsmaninna Betty skildrar honom på följande

sätt: “Du har på fädernet ärft tungsinthet, och det

kände du redan som barn. Därför vill du med en oerhörd

kraftansträngning fängselsätta ditt medfödda svårmod bakom

så många stadiga galler och under ett torn af så många

muntert färgade rum, att det aldrig skall kunna lyfta

hufvu-det i dagsljuset. Där har du grunden till alla dina löften

och föresatser. Men du vet, att tungsintheten sitter väntande

nere i fängelset, redo att när som hälst kasta hela den

utvändigt så ljusa byggnaden öfver ända. Och hvar gång

grundpelaren skakas, går du förtviflad från århundrade till

århundrade efter hjälp. Nu, Hans Alienus, har jag förklarat

hela ditt lif. “

Själf säger han: “Jag går som i ett främmande hus,

där ingen hand söker min, där ingen förstår mitt språk. Jag

sitter till bords midt i en ring af talande, utan att själf kunna

tala med någon. Ensamheten växer upp omkring mig, och

jag trampar fram och åter mellan rummets fyra mörka hörn.

Jag kan se ut öfver en samlad människomassa, med känslan

af att vara en uppstånden död, hvars fränder längesedan

gått ur tiden och hvars boning jämnats med marken. Hvar

tidning jag öppnar, hvar ny bok jag skär opp svarar mig:

“Gå bort i öknen och lef i din inbillning, om du vill lefva!

Här finnes ingen bänk för dig.“ På ett annat ställe heter

det: “På mina knän ville jag tacka ödet, om jag vore en

af dina sorglösa söner, Nineve. Min mun ler och min tunga

gycklar, men mig själf kan jag icke bedraga. När jag skalar

fikonet, när jag klyfver oliven, beständigt hviskar min tanke

sitt hvarför? eller hur? och jag längtar från kvinnornas

dans till tomt ordgnabb med en grubblare."

Hans Alienus vill bli fullkomlig, icke endast vinna kunskap

om fullkomligheten. Detta är hans storhet och hans olycka.

“I blomstringstiden" säger han, “ledes människan

hufvud-sakligast af sin inbillning och sin naturliga lust att vara.

Är det icke äpplets mål att bli det mest friska och

fullkomliga af äpplen och icke att bli kunskapen om hvad ett äpple

var?“ Under hans oroliga jäktande efter idealet försvinnerdet allt jämt från honom. I sin tanke vallfärdar han till

Nineve. Där skall han finna sin ungdoms dröm, Sardanapal,

han som besitter den öfverlägsne andens förmåga att leka.

Där skedde intet, där begärdes intet, som ej åsyftade att

försköna lifvet. Men äfven där försjönk han i tungsint grubbel.

Det säges om honom vid något tillfälle, att “då han på

byarnas torg såg ungdomen samlas till lekar i månljuset och

hörde de djupröstade tegelflöjterna spela, betänkte han, huru

snart han själf och alla de tusen, han mötte, skulle vara

borta, och han gick bort i öknen för att gråta i ensamhet“.

Se här en annan skildring: “Hans syner buros ej längre

af förnuft. De mörknade till skummaste vanvett. Han

började halfhögt berätta likgiltiga händelser från sin tidigaste

barndom och skrattade klart. Han sade sig se sin

ålderstigne fader hvithårig sitta under en risig idegran och skära

en docka af ett barkstycke. Dessemellan talade han om sitt

ödelagda skönhetsrike och tryckte hufvudet i sina händer,

så att det yfviga håret föll fram mellan fingrarna och

skylande hängde ända till knäet. Snibben af hans purpurtoga

halkade i vattnets skvalp och målade där en afspegling, som,

då natten bröt in, liknade bloddroppar, långsamt sipprande

från ett genomstunget hjärta.“

På ett annat ställe heter det: “Hans pulsar bultade i

våldsam harm och kränkt stolthet, men hans öga strålade af

munterhet och han lekte och gycklade.“ Och åter en annan

skildring af hans mellan tvenne ytterligheter svängande väsen:

”Hans Alienus uppfyllde faderns önskan. Men när han sedan

blef allena om aftonen, och natten kom med sina strypande

händer, brann framför honom hvart och ett af faderns ord i

hemsk klarhet. Han sjönk icke ihop med bultande tinningar

och förlamad hjärna. Han erfor tvärt om nu, som i alla

stunder af kval och ytterlig oro, ett sprittande

handlingsbegär, en känsla ef öfvermodig, krigslustig hälsa till kropp

och själ. Han liksom återfick sin ungdoms spänstighet, och

hans tankar hade aldrig i ett ögonblick af lycka och glädje

jagat rundt i en sådan spelande upphetsning som nu. De

förenade sig till rimmade verser, som ena stunden med trot-sets njutning gycklande drogo en narrkåpa öfver lifvets alla

skuggsidor och den andra med en snyftnings lättnad andades

ut i dof klagan.“

Han säger själf: “Jag är ett skrin, fullt med motsägelser,

och jag kan ej ens särskilja dem i två olika lådor.“ — —

“I min själ bor en kvinna och en man, och därför att de

äro äkta makar, vända de hvarandra ryggen och motsäga

hvarandra med stor fyndighet.“ Och Betty säger om honom:

“Så är det, när man är excentrisk; antingen går man och

hänger hufvudet eller också slår man öfver till munterhet,

som kan taga ned huset.“

Slutligen må anföras följande yttrande af Hans Alienus:

Det bloss, som lyser jordens tidsfördrif,

af kvalets nötta kors du helst ser spintadt;

men hvart mitt ord skall tacka detta lif,

som mången natt jag önskat helt förintadt.

Än vill jag forma mina egna drag,

än vill jag bröstet bredt och lyftadt bära.

Där må mitt hjärta bränna och förtära,

min mun skall le som i min barndoms dag.

Än skall det hviskas, när mot folkfylld gata

rundt spridda flockar, hvilka muntert prata,

en soldag spänner sina gyllne garn:

där kommer, redan prydd med många år,

men ännu rak med sina gråa hår,

Hans Alienus, lyckans skötebarn.

Denne högtsträfvande, på en gång glädjetörstande och

tungsinte Hans Alienus, som dolde sina kval djupt i sitt bröst

och klädde sig i glädjens rosenkransar, hade därjämte en

trotsig motsägelselusta och ett stolt, nästan titaniskt sinne.

Han säger på ett annat ställe i dikten: “Omättad ärelystnad

blir en tagg i min svepning, blir den mörkaste skuggan öfver

min sotbädd. Där finnes ingen plåga så stor, att den ej

blir en lättnad, om den bär ett världsrykte till lön. Men

icke heller handklappningar båta, så länge min önskan kan

bygga en fullkomlighet, bredvid hvilken jag själf står som

en vanför narr. Att bli en af dem, hvilka människorna kalla

gudomliga sändebud, må det ej åtrås af hvarje, äfven om

han dör på en risknippa i ett lider!“Hans manliga stolthet är förenad med en tystlåten

resignation, men bägge äro gigantiska. Hans ideala sträfvan

ter sig som öfvermod. ‘‘Tron mig, säger han, “de beryktade

män och kvinnor, hvilkas namn vi se på tempelväggarna, hafva

lekt — lekt med ett strålande öfvermod, om hvilket I,

godmodige borgare, icke ens tillnärmelsevis hafven en aning“.

Till kvalens gudinna säger han:

För mig hvarhälst du vill; det finns ej tinne

så hög, att jag ej längtar högre upp.

Låt allt gå raskt och med en vildsint kupp,

sak samma, om jag stupar och beskrattas.

Mod fattas ej, blott tålamodet fattas.

Samma hänsynslöshet visade han mot sig själf, då det

gällde att blifva herre öfver de kval, som söndersleto hans

hjärta. Har du icke sett svartfåglarna, sade han, hvilka

envist kretsat öfver min hjälm i hopp att finna ett godt mål,

att finna förruttnelse, där jag går fram? I det längsta skall

jag väl ändå låta fåglarna svälta. För er, döttrar af Babylon,

är det en glädje att dräpa fiender, men mig är det en dubbelt

större glädje att tolf gånger om dagen kunna kasta mitt eget

hufvud för mina fötter och säga till det: Ser du, att jag är

din öfverman, att jag icke är det jag är, utan det jag önskar.

Dessa äro de väsentligaste sidorna af Hans Alienus’

karaktär. Hans gycklande dysterhet har en motsättning i pater

Pavianis af ett ädelt själslugn burna världsåskådning. Denne

säger: “När jag ser mossa växa på denna kultur, som dock

varit så rik på möjligheter och ännu i sitt förfall skänkt

mitt korta lif så många stunder, hvilka med stilla stjärnors

glans betrakta mig ur det förflutna, fattar mig samma

vemod som vid afskedet från en bostad, där jag länge lefvat

lycklig, och mi dt i förstörelsen vaknar en åtrå att bekransa

det, som går under.“

Raka motsatsen till denne pater är en annan italienare,

som säger: “Jag är ända in i det minsta en fånge, fastän

kedjorna icke synas, och det enda jag förstår af min samtid

är upprorslusten.“Aftonstjärnan framlockade under tiden

hela sitt oräkneliga följe af fladdrande ljus,

hvilka speglades i hafvet, så att skeppet

tycktes glida fram genom rymden med en

åskådlig evighet öfver sitt segel och under

sin köl.

Hans Aliemts II: 178.

Man kan kalla Hans Alienus, för en allegorisk dikt.

Dess författare säger: “I inspirationens ögonblick framträdde

hela landskapet förädladt för Hans Alienus, och han kunde

se in i själfva tingen såsom genom glas och spåra världs

-tankar, där han nyss endast sett våta stenblock och

plaskande vatten1". I ungefär samma syfte säger Tegnér: “I högre

bemärkelse är väl egentligen all poesi till sitt ursprung

allegorisk, ty det sköna, som den söker, hvad skulle det väl

vara annat än symbolen af en högre världsordning? Sällan

antydt, men alltid närvarande, går detta allegoriska, obemärkt

såsom jordens axel genom jorden, hela dikten igenom och

sammanhåller det hela. Borttar man eller, hvad som är det

samma, öfverser man det, så återstår ingenting annat än en

mängd af spridda taflor, präktiga utan tvifvel, men likväl

utan någon enhet och sammanhang; och hela den härliga

dikten ramlar tillhopa och fyller läsarens inbillning med idel

fragmenter.“

Just detta öde har drabbat Hans Alienus, därför att

man icke har förstått den tanke, som går igenom dikten.

Men vill man förstå detta konstverk, hvars grundidé tyckes

vara klädd i en ganska genomskinlig dräkt, måste man

framför allt sätta sig in i författarens världsåskådning. Vi se en

själ, som trånar efter lycka, men äfven efter ljus och frihet

och ett himmelshögt ideal, fastän det döljer sig för honom i

guldmoln och purpurfärgade dimmor. Hans syn på lifvet

kan i korthet uttryckas i följ ands ord.

Den evige Fadren drager i segertåg från värld till värld

och hyllas af glada släkten, som få sin skönhet och härlighetgenom att böja sig under hans vilja. Men jorden är en

värld, som ännu ej erkänt himlafaderns välde, och därför

härskar öfver henne en sträng tuktomästare, kvalens gudinna,

som smular den syndiga glädjen till stoft. Kristus, som från

himmelen en gång betraktade den fjärran vandrande jorden,

sade om henne:

Den bleka gnistan, som du skönjer, heter jorden,

men änglarna få icke nämna hennes namn.

Hon söker väl fullkomligheten, men förhärdar

med underliga påfund lika fullt sitt sinn.

Hon hör ej till de elfva tusen världar,

i hvilkas städer re’n vår Fader dragit in.

I denna värld vandra människorna såsom resenärer, som

blifvit inkvarterade i ett dunkelt natthärbärge utan sängar,

såsom andar inneslutna i en dödlig kropp. De likna

“Vati-kanens marmorfångar“, dessa härliga konstverk, där de eviga

idéerna sitta drömlikt fängslade i en form af stelnad marmor.

Och Furierna, nattens döttrar, straffets och kvalens gudinnor,

förfölja människorna. Dessa Furier gå med etterfyllda skålar

från dörr till dörr och fröjda sig åt människors tårar. En

af dessa Furier uppträder i dikten under namn af Tisifone

eller den Gamla Heliga.

Uppe i himmelen hände det en gång, att Dionysos,

glädjens gud, kom på den tanken, att den evige Fadern var

orsaken till det onda på jorden. Han har skapat denna värld,

och då bär han också ansvaret för att den är, som den är.

Därför steg Dionysos, Himlafadern oåtspord, ned till jorden

för att af den tredska undersåten och med hjälp af dess

egna drifter göra något stort och gudomliggöra det jordiska.

Men glädjens gud hade icke vandrat länge på jorden, förr

än det visade sig, att han misslyckats i sin mission. I stället

för att, såsom han hoppades, gudomliggöra det jordiska, sjönk

han själf ned i djurisk fröjd. Han somnade på en vintunna

och vid den satt han sedan ohjälpligen fängslad.

Då kom Kristus till jorden för att uppsöka sin förlorade

broder, kring sitt hufvud hade han en krans af rosor för att

blifva igenkänd af den försvunne glädjeguden; men då hanfick se honom försjunken i djurisk sömn, slet han

rosorna ur kransen, och endast törnena voro kvar, och de

stungo hans hufvud, så att bloddropparna runno ned öfver

hans kinder. “Länge“, sade Kristus, “skall jag hålla min hand

öfver det jordiska, om det skall få styrka att bära sig själft.“

Under sitt jordelif satt Kristus en kväll framför en eld,

och hans skugga aftecknades på berghällen bakom honom.

Aposteln Johannes tecknade skuggans konturer med kol. När

sedan Kristus och hans apostlar gått sin väg, kommo många

människor och sökte gissa, hvem teckningen skulle föreställa.

Den ena gissade så, den andre så. Dit kom också en man

med ett mildt och vänligt ansikte, som påminde om ett barns.

Då han stod där och betraktade teckningen, sade han:

“Hvil-ken ädel panna! Hvilken ädel upphöjdhet i hela gestalten!

Ack, den som vore lik den där bilden! Men hvarför önska det

omöjliga?“ Då han stod där ödmjuk och tyst, var han så

påfallande lik teckningen, att alla veko tillbaka och hviskande

pekade på honom. Häpen och blyg aflägsnade han sig utan

att förstå, hvarför de sågo efter honom. Han liknade ej

Kristus, ty hvilken skulle kunna det? Han liknade endast

hans skugga, men utan att veta det.

Detta, att under lifvets kval böja sig tyst under den

Gamla Heligas hand och ödmjukt söka att likna Kristi skugga,

det är jordelifvets mål. Rosenkransad vandrar människan

upp på lifvets höjder, men rosorna falla af så småningom,

och endast de stingande törnena bli kvar. Den, som vinner

lifvets strid, han bär sin blomlösa, blodiga tömekrans så,

som Kristus bar sin. Lifvets uppgift är att lära sig

under-gifvenhetens konst, konsten att dö — dö bort från allt, som

en gång fröjdade människan här på jorden. Lifvets gång

har författaren skildrat i följande ord: “Midt i spegeln sprang

den frustande strålen i höjden, liksom den nya människan

i den första kärlekens blomstermånad, ett ögonblick

speglande allt hvad lifvet har färgfullt och ljust, svingar sig upp

mot en solhimmels höjd, som aldrig kan nås, för att

sammanstörtande snart åter försvinna i den mull, ur hvilken hon

framgått.“

3 Lyth, Svenskt Folklynne.Hela dikten vittnar om en skald, som druckit djupt ur

lidandets kalk; men han har också druckit ur diktens

evig-hetsbrunn.

Mot hvarje kval hans hjärta sårar

dess hälsodryck en läkdom fått.

Den källan är ej jordens tårar,

nej, hon är himlens spegel blott.

Skalden säger själf på de första bladen af sin bok, att

han söker ett svar på den frågan, huru jordens dunkla natt-

härberge blef likt ett tempel.

Därmed är icke sagdt, att diktens hjälte är ett moraliskt

ideal. Tvärt om. Han har en egoistisk uppfattning af lifvet,

är egenkär, äregirig, fåfäng. Men dikten visar, huru lifvets

kval hafva till ändamål att utrota dessa fel. “Måtte

människorna icke förgäfves hafva lidit sina kval!“ Det är den

helige fadrens bön vid festen i hans palats.

*4. *

Hans Alienus är en idealistiskt anlagd natur med anlag

för att bli konstnär och skald. Hela hans varelse samlas i

en brännpunkt. Han har en lika outsläcklig skönhetstörst,

som om han lefde vid renässansens midsommar. Han vill

blifva en lifskonstnär och omforma världen efter sitt ideal.

Att lefva ett verkligt lif, ett lif, som är värdt att lefva,

är för honom att lefva ett lif i skönhet, i lifskraftig, ursprunglig

glädje, i skapande kraft. Så tror han åtminstone i det längsta.

Men då lifvet för honom är fantasiens skapande kraft, är det

för hans samtid förståndets förklarande och särskiljande

förmåga. Han finner alltså ingen lefvande glädje omkring sig.

Människorna ha mist förmågan att njuta det närvarande, och

allt, som de vidröra, vissnar. De äro en skam för sitt släkte,

de äro andligt spetälske, de lefva i en atmosfär af andlig

förruttnelse. De kunna ej njuta lifvet, de kunna endast

reflektera öfver det såsom uttröttade sjuklingar. Därför innesluter

Hans Alienus allt hvad han önskar, all sin verksamhet, allasina tankar både natt och dag i den till passion uppsvällande

föresatsen att bryta loss sitt lif från denna tid, från detta

decadence-sekel.

Men han misslyckas. Han söker ogrumlad lifslycka och

finner den icke. Redan vid unga år insnärjes han af straffets gudom,

den Gamla Heliga, i ett nät af frågor. Han blir skeptisk

och börjar tvifla på lifvets mening. Men på färden till

Österlandet mötes han öfver allt af orden: “Kristus är

uppstånden!“

Under forskningens vallfartsår umgås han endast med de

dödas skuggor. Han hör tonfallet i deras röst, ser

skiftningen i deras ögon och känner deras hand i sin. Han

genom-ströfvar århundrade efter århundrade; under vaken dröm

lefver han i det gamla Babylon och i Nineve, i den fattige

väfvarens idylliskt lyckliga hem och i Sardanapals palats,

där intet begärdes, som ej åsyftade att försköna lifvet. Han

far till det heliga landet och frågar Pilatus om hvad som är

sanning. Men denne “upplyste“ man brydde sig föga om

hvad som var sanning; han intresserade sig endast för

sanningens kvarlämnade galoscher. Under denna färd fick Hans

Alienus emellertid göra bekantskap med en pärla, som jämte

andra tankar blifvit förd till västerlandet från Jerusalem,

nämligen ödmjukheten. Vidare besöker han konstens Hellas och

maktens Rom och stiger upp till solborgen för att skapa om

jorden, men störtas snart åter ned igen, ty icke ens i

himmelen kan han vara lycklig. Där sitter han och somnar, ty

lifvet bland de saliga är så ointressant. Och när han kastas

ned till jorden, säger Mikael: “Var mig tacksam, du kryp,

att jag kastar dig ned till ditt rätta hemvist, där värjstötarna i

gathörnen och de tvistandes röster hålla dig vaken!“

Under hans vallfärd genom århundradena, då han sökte

utforska lifvets dunkla gåta, hade forntidens män skrifvit på

hans sannsägande vaxtafla, hvad som var lifvets mening, men

deras ord hade utplånats af en osynlig hand, och först uppe

i solborgen skrefs det svar, som blef beståndande. Det var

en bild, tecknad af en hellenisk konstnär, som sett gudarnes

förlorade guldtaflor.Till slut blir dock Hans Alienus trött på att söka efter

lifvets ändamål. Från orons värld längtar han till

det bo,

där ljus och mäktig som eu gud från Hellas,

oss når det evigt sköna ordet ro.

Han längtar till hvila i fadershemmet, och eremiten, som

genomvandrat århundraden, tror, att hans önskans syn

är framtidsriket bortom seklers bryn,

som han af irring kallat det förflutna.

I skönheten ser han nu icke den enda formen för det

eviga. Därför har dikten till motto:

Was hier als Schönhelt wir empfunden

wird einst als Wahrheit uns entgegengehn.

Därför slutar också berättelsen med att Hans Alienus

krossar sitt skönhetsideal.

Före sin återfärd till fadershemmet säger han till den

straffande gudinnan, den Gamla Heliga:

Säg, att min vandrings långa ökenstig

blott sökt ett rike, som vi söka alla!

Säg endast detta! Låt mig sedan falla,

och än i döden skall jag tacka dig.

Men den Gamla Heliga svarar:

Tro eller tvifla! Pröfva att förakta

ditt ödes röst, som dig till landsflykt dömt.

I eldskrift kan du lifvets lögu betrakta,

men bakom töcken är det sanna gömdt.

Den dag, då lifvets gåta är förklarad,

du sofver i den mull, som jag beträder.

I mörker skall du dö likt dina fäder,

och frågan på din läpp dö obesvarad.

Nu nalkas dödsminuten; och han hälsar denna stund

med dessa ord:

Jag stiger, skuggor, till er stilla flod,

på hvilkens strand jag satt så många dar

och stred min strid mot detta bleka blod,

som sjukt min samtid till mitt hjärta bar.Med öppna armar jag mot lifvet gick,

och allt var mitt, som nu jag skall förlora.

Jag speglat sekler i ett ögonblick;

jag vet ej jubel, som har ord nog stora.

Jag kommer upprymd, bländad, yr och het.

Jag lekt på ängen med de glada unga,

jag gråtit mig till sömns i salighet.

Hör dån af dans . . . Hör Hades" döttrar sjunga.

Min rygg är krökt, mitt finger lamt och stelt.

Men hvad jag icke kan som fordom bära

på höjda händer, att bedårad ära,

kan jag vid mina fötter krossa helt.

Hans Alienus lyfte uppåtsträckt

ur nischen svaghändt samt med nöd

det sköna hufvudet och lät det falla —

och öfver bildens spillror låg han död.

Verner von Heidenstams teckning af det

svenska folklynnet.

Såsom tecknare af svenskt folklynne har Heidenstam

förvärfvat sig en af de främsta platserna i vår litteratur. Men

det är icke med de af skalden Heidenstam mejslade

hjältegestalterna vi nu skola sysselsätta oss, utan med tänkaren

Heidenstams omdöme om det svenska folket, sådant det nu är

och sådant det varit de sista årtiondena.

Det är en väsentlig skillnad mellan hans uppsats ‘om

svenskames lynne“ och hans "Karolinerna“. I sistnämnda

prosadikt tecknas svenska folket, sådant det bör vara och

sådant det var i den tolfte Karls dagar; boken “om

sven-skarnes lynne“ däremot skildrar vårt folk, sådant det nu är och

sådant det — i vissa fall åtminstone — icke borde vara.

Författaren framställer först det påståendet, att vi svenskar

äro rädda för att bli beslagna med själföfverskattning. Vi

tvifla på oss själfva; vi tro icke på vår egen förmåga och

vårt eget värde; med ett ord, vår själfkänsla håller på att

slockna.

Hvad innebär denna rädsla för själföfverskattning? Vid

första påseendet förefaller den som en förtjänst, och inom

hela samtiden finnes icke ett förnämare och mer vinnande

folkdrag än denna nationella folkironi. Huru på en gång

blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan

af de andra nationernas förgudning af det inhemska? Men

vid en närmare undersökning framställer sig den frågan, om

vårt själftvifvel icke snarare är ett sjukdomssymptom och

om det kanske beror på ålderdomssvaghet hos vårt folk.

Ett sådant inåtseende öga som hos de nuvarande

sven-skarne öppnas först hos en hög och gammal kultur och under

skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten

skärpes ända till ytterlighet, ja till en tragiskt förstörande

makt. Men å andra sidan är svenskames lynne ännu för

rikt på möjligheter, att den genomskinligt kalla dager, i

hvil-ken vi betrakta hvarandra, nödvändigt skulle vara höstens.

Kanske hafva vi ännu att vänta en rik nationell blomstring.

Huru yttrar sig då vår brist på själfkänsla? Vi

underskatta hvad vi själfva ha åstadkommit och hvad vi fått i

arf af våra fäder eller som en gåfva af naturen. Detta åter

står tillsammans med ett löjligt öfverskattande af det utländska.

Men huru skall man psykologiskt kunna förklara vår

underskattning af det inhemska? Den beror därpå, att vi i

grund och botten äro idealister. Vi behöfva något stort och

högt, inför hvilket vi kunna böja vårt hufvud, och detta höga

tro vi oss finna i utlandet. Men vår beundran för utlandet

är blott en dröm, en tom inbillning, som försvinner vid nykter

pröfning af det verkliga förhållandet. Frampressa ur de

stora kulturlandens odling själfva dess quinta essentia och

pröfva den vid sidan af det förnämsta, som vi under de sista

trehundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och

konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen

utfaller icke till vårt men. Och jämför nutidens Sverige med

utlandet i våra dagar. Då skall det visa sig, att vi i rätt

många fall stå på höjden af vår tid och att de brister, som

kunna upptäckas hos oss, äfven äro till finnandes i utlandet.

Allt beror på vårt eget sätt att betrakta vårt folk och vårt

land. För den, som blott fäster sig vid de lokala

intressestriderna och de hvardagliga tilldragelserna, förefaller det

mesta här hemma lumpet och tarfligt; men betrakta vi vårtfolks hela historiska lif och icke blott dess tillfälliga, så

öppnar sig för oss en vid och imponerande öfverblick. Vill

du ha denna öfverblick, res då bort från ditt land och från

hvardagslifvets småaktigheter! Res så länge, att du vid

hemkomsten, likt Odyssevs, icke känner igen din egen

fädeme-kust! Dess mäktigare skola linierna lyfta sig.

Sedan författaren nu angifvit orsaken till vår benägenhet

att öfverskatta det utländska, visar han, att denna böjelse har

en viktig följd för den svenska konsten. Eftersom man hos oss

underskattar det inhemska, kan en svensk konstnär ej räkna

på att blifva rättvist bedömd i Sverige. För att vinna

rättvisa, måste han vända sig till utlandet. På grund af

slocknande själfkänsla har Sverige blifvit en styfmoder mot sina

egna barn. Det föder talanger utan att bekymra sig om

deras växt och omhuldar icke begåfningen, utan stryper henne

med skuggrädsla, afund och ämbetssysslor.

Fosterlandskärleken i Sverige ligger död bakom ihåliga ord, och ingen

Medea har sin mördarknif så sölad af egna söners

hjärtblod som Sverige. Man kastar bort det egna, som har värde,

för att schackra med utländska lumpor.

* *

*

Den andra anmärkningen, som författaren framställer mot

oss svenskar, är, att vi sakna konservatism. Vi hafva en stor

mottaglighet och en smidig fattningsgåfva, men dessa vinnande

egenskapers frånsida är bristande trohet mot oss själfva och

mot vår forntid och vårt bättre jag. På grund häraf kunna

vi icke göra någon påtaglig insats i det allmänna

kulturarbetet. Vår ytterliga modernitet, vår rastlösa brådska att

tillägna oss alla nyheter göra oss mer än rättvist obemärkta.

Vi synas lika alla andra. Vi äro en spegel, i hvilken

ut-ländingen dunklare eller tydligare igenkänner sig själf. Men

den djupa obestickliga utveckling inifrån, hvilken för ett folk

är lika fruktbringande som för individen och dagligen slår

klingande mynt af lynnets alla möjligheter, står oss

ödesdigert fjärran.Deita allmänna omdöme kan bestyrkas genom talrika

exempel ur vårt offentliga och enskilda lif. Se på våra

byggnader och våra dräkter, på våra seder och bruk! De

sakna nationell prägel och beteckna blott summan af det för

tillfället modernaste. Söker du konservatism, så res hvart

dig lyster, blott icke inom Sveriges gränser! Här finner du

raka motsatsen, du finner en ytterlig modernitet och en

rastlös brådska att tillägna sig alla nyheter, särskildt sådant,

som kan öka bekvämligheten och lyxen.

Men trots dessa talrika bevis på bristande konservatism

hos svenskarne, säger man likväl rätt ofta, att vi äro

stillastående och konservativa. Men detta är ett misstag. Vi

hålla på det gamla, icke just därför att vi älska det, utan

därför att vi icke ha nog viljekraft och karaktärsstyrka att

handla själfständigt och efter vår innersta öfvertygelse. Denna

brist på kraft och energi i viljan yttrar sig stundom i en

tillbakadragen tystlåtenhet, som kan lämna spelrum åt den

lumpnaste egennytta och feghet. Svenskens ord, då han yttrar

sig offentligt, äro icke alltid ett uttryck för hans verkliga

mening. Tvärtom gör han sig ofta skyldig till en nihilism,

en demoraliserande dubbelhet, som erinrar om förhållandena

i despotiskt styrda land och utmynnar i likgiltighet. Vår brist

på viljekraft tager stundom en mera oskyldig form och

yttrar sig då i en viss anspråkslöshet och skygg tafatthet. Vi

äro för blyga, för att någon bland oss skulle våga uppträda

med handlingar och förslag, hvilka kunde uppfattas som ett

personligt jäktande efter uppmärksamhet. Därför blir allt

torrt och formellt. Det är väl äfven därför som reformernas

man hos oss alltid framträder först i elfte timmen. Men

denna långsamhet är konservativ blott till skenet.

Ett annat bevis för vår konservatism tror man sig hafva

funnit, då man säger, att vi äro konungskt sinnade. Men

äfven detta är en missuppfattning. Vårt folk har älskat sina

konungar mera på grund af personliga egenskaper än för

kronans glans, och ännu i dag skulle en andligt och

kroppsligt underlägsen furste möta samma ovilja, som fordom

Kristoffer af Bayern. Vi sakna känsla för legitimiteten, och detär den som är det rätta märket på ett monarkiskt lynne.

Däremot äro vi ett ämbetsmannafolk. Ämbetsmännen lyfte

redan tidigt hufvudet högt och samlade makten på sitt bord.

I och för sig är en ämbetsman icke något märkvärdigt. Han

är en person, som behöfver en anställning för att kunna lefva.

Men genom sin ställning uppfordras han till själfdisciplin

och måttfullhet och då han, såsom fallet är hos oss, ledes

af ansvarskänsla och en i regeln omutbar hederlighet, fyller

han en stor kulturell uppgift. Våra ämbetsmän äro

plikttrogna hvardagsmänniskor, men icke glorvvrdige herrar som

i de stora kulturlanden.

Den tredje anmärkningen som författaren framställer mot

nutidens svenskar är, att vår verkliga nationalkaraktär, som

utmärker sig genom något ridderligt och aristokratiskt, genom

kärlek till det storslagna och upphöjda, allt för mycket

påverkats af den halft amerikanska ande, som under det

nittonde århundradets senare hälft gått öfver världen. Den

långa freden har förvandlat svenskarne till köpmän med

välståndet till mål. Sverige har hemfallit åt en materialism,

som är blottad på allt idéinnehåll och på hvarje annan känsla

än egennyttan. Förvärfstörsten och njutningsbegäret hafva

undergräft vår sista återstod af själf känsla; vi lefva blott för

oss själf va, vi ha förlorat vår blygsel för framtiden.

Detta materialistiska tidslynne är raka motsatsen till vår

ridderliga och idealistiskt anlagda nationalkaraktär. Det blir

därför ett lifsvillkor för tidsandan att arbeta på

national-karaktärens och den fäderneärfda odlingens förfall. I denna

strid har materialismen fått en bundsförvandt i pietismen.

Författaren erkänner villigt, att pietismen hos de djupare

leden upprinner ur ideella kraf, att den har ett uppfostrande

inflytande på folket och att den aldrig i och för sig behöfde

bli en fiende till högre intellektuella värf, utan godt kunde

tänkas som dessas folkliga syster. Men, säger han, pietismen

blir dock ett förtryck, när dess träklubba svänges mot allahögre kulturella traditioner och när okunnigheten sätter sig

till censor öfver en gammal nations förädlade bildning.

Njutningslystnad, okunnighet och intolerans, se där de vapen,

med hvilka tidsandan söker bekämpa det ridderliga och

aristokratiska i vårt lynne.

Hvilket inflytande hafva nu dessa förhållanden på

vitterheten och konsten i vårt land? Författaren vänder sig mot

den delen af pressen, som svurit pietismens fana. I stället för

att arbeta på smakens höjande, sänker sig mången tidning

ned under publikens nivå och vidmakthåller grollet mot den

inhemska konsten. Och allmänheten själf längtar efter

materiella njutningar, men icke efter intellektuella förströelser.

Hos våra bildade klasser finner man därför en

förvånansvärd obeläsenhet och en underbar kärlek för det

medelmåttiga. Våra stora klassiska författare ligga förgätna, och

nyare vitterhet och konst betraktas ungefär som en icke

straffbar förbrytelse.

Men denna förnedringstid skall taga slut en gång.

Liksom frihetstiden föll för en återväckt själfkänsla, så skall

också en gång vår tid förgöras af samma korrigerande makt.

Denna kulturstrid tyckes vittna om, att svenskarne sakna

estetiskt sinne. Men så är det dock icke. Vi äga en rik

inbillning. Vi sakna kanske förmågan att samla våra intryck

till hoptimrade helhetsbilder, och hafva en stark böjelse för

formalism. Men frigöra vi oss från denna formalism, så

hafva vi en tillräckligt ‘"urkraftig" arm för att styra efter ännu

oupptecknade stjärnor.

* v. *

Slutligen ger författaren en konturteckning af det svenska

lynnet. Han börjar med det svenska landskapet. Det har alla

trappsteg från haf till snöfjäll. Det är en lika brokig mosaik

som det svenska lynnet och lika svårt att öfverskåda i

samlade linier. Vidare prisar han det nordiska klimatet. Dess

växlande årstider bjuda en vederkvickelse och förströelse,

som sydländingen saknar, och vända vår uppmärksamhet motnaturen. Vi ändra landskap och lefnadsvanor fyra gånger

om året utan att behöfva förflytta oss, och vi vänja oss att

granska himmel och luft. Skönast är dock senhösten,

hemmets och det andliga arbetets årstid, då brasan brinner, då

dagarna bli allt kortare, vägarna allt tystare och då

julgranarna tåga upp på torget. Det är årets högtidligaste och

mest obeskrifliga stund, då den första snön börjar falla och

hela folket bereder sig till den midvinterfest, som framför

allt gäller den egna härden och känslan för det ärfda landet.

Det svenska lynnet liknar vårt landskap och vårt klimat.

Det är så fullt af motsättningar och så skiftande, att ingen

någonsin lyckats att sammanföra färgerna till en helgjuten

bild. Ytterligheterna slingra sig om hvarandra som i Kanaan

öknarna och vingårdarna och som taglet och guldet i

värin-gamas mantelsnodd. Snikenhet och slösaktighet,

världsklok-het och öfverdåd, tröghet och inbillning — allt ligger sida

vid sida.. Du hinner knappt tillräkna svenskame ett fel,

innan du märker, att det är en dygd, och knappast en

förtjänst, innan du upptäcker, att den är ett lyte. Men sådant

svenskarnes lynne gestaltat sig, är det skandinaviens rikaste

och intressantaste —- ehuru underskattadt af grannfolken och

förnekadt af sin egen tunga.

C. J. L. Almqvists teckning af det svenska

folklynnet.

En originell analys af det svenska folklynnet har

Almqvist gifvit i “Svenska fattigdomens betydelse“.

Författaren visar först, att den viktigaste förutsättningen

för ett starkt och okufligt sammanhang mellan de skilda

folkklasserna i Sverige är en för hela vårt folk gemensam

nationell bildning. Men en nationell bildning hvilar ytterst

på nationens egen uppfattning af naturen och lifvet, på

nationens särskilda sätt att känna och vara. En nationell

svensk bildning måste därför stå på grundvalen af svensk

känsla, den måste ha sprungit fram ur ett behof af svensk

skönhet, ur ett tycke för svenskt behag; den förutsätter ett

lyssnande till naturens ljud rundt omkring oss.

Hvad svenskhet är, det skall kännas, och det skall

kännas djupt. Det är ett odödligt, ett genom olyckor outrotligt

sinnelag hos den, som har det. Svensk natur med folk, sjöar,

berg och skogar står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Därför skall man icke undervisa om hvad som menas med

detta svenska sinnelag. Den, som är gammal och icke har

det sinnelaget, den kan man knappast bibringa någon

undervisning därom. Ungdomen åter, som ännu är bildbar och går

att uppfostras, behöfver man icke undervisa. Och hör,

hvar-för det icke behöfs. Det är så ljuft att en frisk vårmorgon

inandas luften och den balsamiska ångan ifrån träd och örter.

Är det icke så? Men skulle man då hafva en vän vid sin

sida, och man begynte utreda strupens handlingssätt vid

inandningen eller hvad det egentligen är som gör, att lungan

finner sig så väl af vårluften, och huru kolet i blodet lättas

eller afdunstar genom det i atmosfären utvecklade syret vid

denna årstid, — hvilket spektakel? En sådan undersökning

behöfs icke för den, som vill uppfriskas af våren. Likadant

skulle företaget vara att undervisa om svenskhet. Men du

kan lära dig känna den, och det skall du lära dig själf.

Är du född i Sverige och ännu har ett ungt, för intryck

möjligt sinne, så gå ut bland folket, framför allt förakta ingen

och intet. Se på de ljusgröna löf våra träd bära; de äro

icke saftfulla och mörkgröna som söderns — vår rätta kärlek

här i landet är icke af brånad, men mer af svalka, af armod

och enslighet och nöd, af själ och himmel. Det är svårt

att säga hvarför, men det är så. Fattar du det, så är det

bra. Lär dig att uthärda en och annan bitterhet, som hör

till detta land, som kanske sårar din kropp eller dina

kläder, men rifver icke ditt hjärtas botten. Förstå att umbära.

Men när du uthärdar och umbär, så var glad därunder.

Svenskheten består i att vara svensk mera än att ropa, att

man är svensk.

* *

Till ett enda — ett visst stort — har svensken framför

andra i Europa blifvit ämnad; det är till fattigdom.

Fattigdom är den hufvudkaraktär, som Gud gifvit oss svenskar.

Hvad menas då med att vara fattig? Det är att vara

hänvisad till sig själf. Här är det icke fråga om att söka

fattigdom. I Sverige är den en hemgift af naturen. Fattigdomen

är icke målet hvartill, utan det gifna skötet hvarifrån. Och

när man nu en gång är fattig, då är man hänvisad till sig

själf. Att då icke förgås, utan stå, att ur sig själf organiskt

utveckla all den förmåga, som nu behöfs — det är att kunna

vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet,

själfständighet; att i sig själf finna en outtömlig hjälpkällaoch därur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphämta

hjälpmedlen i alla omständigheter — denna kraft är

grundväsendet i svenskheten, sådan den af Gud och vår natur

blifvit utstakad.

H: *

*

Från nu angifna synpunkt skildrar författaren Sveriges

land och folk. Han ber oss slå upp en kartbok och se på

Skandinavien. Det är nästan en ö nära polen; vi äro isolerade

redan i geografiskt afseende. Men vårt lifs hela inre tycke

är också en övärld, lämnad åt sig själf. Det skandinaviska

måste bära sig på egen hand, eller det faller. Svensken

skall icke se på något annat land som på sitt bistånd i

nödens stund. Han skall hålla sig fast i det lynnet att utan

afsaknad och smärta kunna undvara Europa.

I detta ensliga land bor ett folk, som kan finna sig i stor

fattigdom. Svensken kan väl arbeta och samla, men

merendels förslösar han det samlade. Han arbetar icke för

förkofringens skull såsom mål, utan för att hafva något att

gifva ut; han samlar för att kasta bort och rätt ofta utan

njutning, utan afsikt. Man gör så, när fattigdomen är ens

natursätt och förmögenheten blott ett skämt. Men i förmågan

att kasta bort penningar har svensken en styrka, som, ehuru

den till ytan stundom liknar svaghet och lättsinnighet, likväl

är motsatsen häraf och gör honom fri på ett

förundrans-värdt sätt.

Härmed har författaren ej velat säga, att det är svenskens

plikt att utan gagn kasta ut och förslösa hvad han sparat.

Nej, han kan allt för väl behålla det, men han bör och skall

vara så sinnad, att han kan lämna det. Detta är det

förnäma, det verkligt folkförnäma, som ligger i allt svenskt

blod. Det yttrar sig i en medfödd gifmildhet och

gästvänlighet i förening med stolthet och storsinthet hos den

lägste svensk fullt ut så mycket som hos den högre.

Hvar och en af oss bör såsom sin dyrbaraste skatt

hos sig bevara detta lynne “att oafsaknadt kunna gifva bort".

Härigenom skulle vi blifva en oöfvervinnelig nation. Ty ett folkär starkt icke blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom.

Om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar

eller njutningar de bereda, så är det folket fegt, fullt af

fruktan, utan tapperhet och kraft. Men tänk dig ett folk,

som arbetar och förkofrar sig, som äger, men utan att med

hjärtat hänga vid ägodelarne. Det är någonting, det kan

uträtta någonting, ty det kan när som helst utan sorg gå

från hus och hem. Med detta sinnelag gör man sig ett nytt

hem lätt igen.

Detta bör dock icke så förstås, som skulle svensken

hafva det ädelmodet att utan knot gifva ifrån sig det gods,

som han samlat. Nej, kommer någon bakslugt eller dumt

och fordrar penningar af honom, så visar han sig vanligen

karg; men det är ej af snålhet, det är af förargelse. Men

en annan gång kan han med lätt lynne kasta bort stora

summor på något, som har en vacker, en storartad utsikt

för sig. Grunden till svenskens synbara vresighet mot små

utgifter någon gång och hans bevågenhet för stora

omkostnader en annan gång ligger i en finkänsla, i ett behof af

grace till och med i ekonomien. Säkert är, att man ibland

hundra svenskar, som behålla sina penningar, icke skall finna

en, som gör det af egentlig snålhet, af penningkärlek. Vi

hafva här i landet en järnaln, som går midt igenom oss

och håller oss raka. Den glödgar hastigt upp och blir stål;

elastiskt böjer den väl sig undan för en skicklig hand, men

den ger också lätt ett slag. Låtom oss tacka Gud för ett

stål, som varit, är och blir vårt yttersta värn.

* *

*

Fattigdom och rikedom äro ord, som också kunna lämpas

på skön konst. Äfven härutinnan är svenska folket hänvisadt

på sig själf, d. v. s. fattigt. Men fattigdom hos svensken

är icke uselhet och elände, utan koncentration, samlandet af

krafterna, personlighet: öppnandet af en inre individuell källa

med outtömlig åder. Den, som är fattig på det sättet, han

söker inom sig själf medlen till skapandet af en värld; han

är på en gång den fattigaste och den rikaste.Sveriges uppgift är alltså att skapa en nationell

litteratur och en nationell konst. Det första villkoret härför är,

att våra konstnärer och vittra författare hafva svensk känsla,

d. v. s. att det svenska landet förmår slå an på dem.

Naturen hos oss är en tyst, inom sig sluten skogsflicka, mycket

försynt. Hon hviskar så sakta och talar så svagt eller rättare

icke svagt, men likt eolsharpan ur ett underbart fjärran.

Det finaste gehör behöfs, det ömmaste, lättretligaste sinne

måste man ha för att varseblifva skönheter, liksom ämnade

till en evig hemlighet. Det andra villkoret för skapandet af

en nationell litteratur är, att vi tro oss hafva förmåga att

ur oss själfva och vårt land utveckla de rika tillgångar

där finnas.

* Hs

*

I Sveriges djurvärld vill Almqvist se skuggor och

sinnebilder af det svenska folklynnet. Han ber oss att än en gång,

men nu med djurvännens ögon, betrakta vårt fattiga land.

Våra strömmar och sjöar äro ganska fiskrika, våra skogar,

särdeles de stora och nordligare, äro mycket rika på

vildfågel. Både fåglar och fiskar äro af den mest försynta och

för människan undansprittande natur. Den, som vill se

fiskarnas lek, måste vara ganska tyst och uppmärksam. Lika

blinksnabba och undanfarande äro vildfåglarna. Blott den,

som smyger sig tyst fram i skogen, kan få höra deras kvitter

och åse deras lätta, behagfulla rörelser, då de hoppa eller

flyga mellan kvistar och löf. De äro en bild af vårt lynne,

som har mycket otamt uti sig, men icke obändigt och groft,

utan tvärtom skyggt, likt fågel och fisk.

Bland “vår boskap och våra tama djur“ fäster sig

författaren vid oxen, hästen, hunden och svinet.

Oxarnas gestalter hafva en underbar prägel af

aktningsvärdhet. De se icke glada ut, ej heller melankoliska, sällan

onda, men icke heller skämtsamma. De äro gravitetiska

och förekomma alltid, som de ginge i värf. Kan man se

något mera värdigt, mera ämbetsmannamässigt än den anblick

en oxe företer i hela sin gång, i sättet att bära hufvudet

4 Lyth, Svenskt Folklynne.och blicka omkring sig! I oxen finner författaren en

sinnebild af det i sitt kall gående. Svensken är trög som en oxe,

men han har oxens pliktkänsla.

Se på hästen däremot! Visserligen är en väl inkörd häst

högst snäll och beskedlig för åkdonet; men man ser så väl

på halsens själfsvåldiga krökningar, på ländens rörelser

och isynnerhet framfötterna, att han en smula skämtar med

sitt åliggande. Kommer han i en backe, då det gäller att

dra upp hans herrskap, så tar han nog uti duktiga tag,

men har han ej därunder något ridderligt i fasonerna? Är

det icke, som om han satte sin heder i att komma upp? Får

han en pisksläng, så mottager han den icke som påminnelse

om försummad plikt, utan blir förargad, lättretlig för smärtan

och för skammen. Han tycker mycket om att talas vid

och få beröm, blir stolt genom påsatta prydnader, gör mycket

för syns skull och behandlar alla sina göromål, så ofta han

kan få, som nöjen. Han uppeldas lätt till krigiska och raska

bragder, han tilltar i energi, allt som faran växer. Att han sätter

till lif och lefverne för någonting helt onyttigt, tyckes icke

bekymra honom, men han gör icke sina fantasier af dumhet,

utan af begäret att färdas framåt. Hästen är en sinnebild

af det chevalereska, det ridderliga i vårt lynne. Detta är

icke så gagnlöst eller rasande, som mången kanske tycker.

Det bär dig ofta fram till samma mål som pliktkänslan

och stundom ännu längre, ehuru det vämjes vid att göra

som tvunget och ålagdt hvad det vill göra dubbelt af glädje

och kärlek.

Hunden har hvarken oxens pliktkänsla eller hästens

hederskänsla. Han uträttar egentligen ingenting. Han älskar

att gå i ditt sällskap, och oaktadt sina oräkneliga omvägar

och bukter är han ständigt mot dig den trognaste. Han

följer dig på jakt för sitt enskilda nöje och för att

tilläfven-tyrs få en bit med i skogen. Mer än du tror jagar han dock

af eget liebhaberi; han nappar fåglar och biter hararna själf,

så ofta han hoppas vara obemärkt af dig. Däremot är det

för din räkning han skäller på främmande. Skälla är

visserligen hans sak, och han är stundom mer än billigt envis däruti;men så allvarsamt, som det låter, är det nästan aldrig menadt,

och det slutar ofta lika oförmodadt och utan reson, som det

börjat. Vi svenskar hafva en bit hundnatur uti oss.

Om svinet vore mycket att säga. Det är argsint och af

alla våra husdjur det svinaktigaste. Det går helst på egen

hand och småknottrar med en ganska ful röst, men utan

anspråk. Dess lefnadssätt och hela konfiguration visar oss

den lägre jordiska trefnaden, som njuter afsides, inhumant

och utan att generas af smuts. Vi hafva äfven litet af

svinnaturen i oss, men dock icke på långt när så mycket som

andra nationer, t. ex. det svinrika England.

Sveriges växtvärld påminner äfven om det svenska

lynnet. Se på nyponbusken! Betrakta dess lilla enkla ljusröda

blomma och känn den utomordentligt fina, nästan svaga lukten,

den ädlaste likväl som luften bär! Den är gestalten af

fattigdom, vildt behag och kyskhet. Kyskhet och dygd är

grundfärgen nästan på alla de taflor våra landskap visa. Något

liknande — en viss barndomsoskuld och något friskt,

ungdomligt — hgger det i vårt folks lynne. Den första

ungdomen, isynnerhet vid själfva öfvergången ifrån barndomen,

ger den utmärktaste bild af “sinne för allt, utan att vara

ett gement eller orent sinne“. Det svenska folket har

bibehållit detta sinne och äger det merendels i ungdomens mening,

naturgladt, men upphöjdt. Det har lust — fri, vacker.

Liksom Sverige är det fattiga landet i Europa, så är det

äfven det företrädesvis unga. Icke historiskt, men till

naturen. Svensken har föga af den andliga odling, som Europa

erkänner för kultur. Men han har det sättet att se hastigt

och tvärt igenom sakerna, hvilket man brukar kalla det svenska

sunda förståndet. Egentligen är det ett ungt sinnelag. Kloka

af erfarenhet och kultiverade på tyskt, fransyskt eller engelskt

sätt, det bli vi väl i stort taget aldrig.

Tegnérs teckning af det svenska folklynnet.

Sin uppfattning af det svenska lynnet har Tegnér

utförligare än eljest framställt i tre dikter, nämligen “Svea“,

“Fritjofs saga“ och dedikationen “Till H. M. Konung Karl XIV

Johan“, författad efter 1840.

I “Svea“ har han tecknat en idealbild af det svenska

folket och bredvid den har han ställt en verklighetsbild af

svenskarne i nittonde århundradets början.

Liksom Rousseau predikar han återgång till naturen.

Ett idealiskt lif är ett naturenligt lif, och ett folk lefver som

sig bör, när det öfverensstämmer med sin omgifning, när

det lefver i harmoni med sitt lands natur. Men Sveriges

natur är hög, allvarsam och karg, Sverige är ett äkta nordiskt

land. Att det har en varm sommar och en hänryckande vår,

nämner ej skalden. Han har blott öga för den majestätiska

vintern, han ser sitt land i februaridräkt. Det begränsas af

isfyllda vågor och fjällväggar. En stjärnprydd himmel

hvälfver sig öfver hvita snöfält. Ett sådant land fostrar en

fri och stolt ätt; här bör alltså finnas ett släkte, som är

plikttroget och bevakar sin rätt, ett folk, som älskar äran, icke

rädes faran och trotsar döden.

Men vid jämförelsen med denna idealbild kommer 1811

års svenska folk till korta. Det är ett lättsinnigt och

flärd-fullt, ett ytligt och njutningslystet folk. Det jollrar menings-

löst om dygd och fosterlandskärlek och låter de vackra

föresatserna dunsta bort i ögonblickliga stämningar. Det är

därjämte ett sömnaktigt och trögt folk, som, när det en gång

räddats från ett öfverhängande fördärf, makligt slumrar in

och lättroget drömmer om en ständig lycka och en huldrik

försyn.

•r* V

❖

Tegnérs förnämsta teckning af det svenska lynnet är dock

“Fritjofs saga“, och bland dess figurer är Fritjof mer än någon

annan representant för det nordiska, det skandinaviska

lynnet. Man bör ej glömma, att Fritjof är norrman, och skalden

har i hans person sammansmält den svenska och den norska

nationalkaraktären.

Fritjof har en hög grad af kraft, som i början är en

otyglad kraft. I sina anmärkningar till “Fritjofs saga“ säger

Tegnér, att han i sin dikt ville framställa det storartade och

heroiska i det gamla nordiska hjältelifvet. Han säger vidare,

att all heroism, och alltså äfven den nordiska, utmärker sig

genom ädelhet, högsinthet och mod, och att den nordiska

därjämte kännetecknas af lefnadsfriskhet, trots och öfvermod.

Detta trotsiga och titaniska släktdrag är ännu icke utdödt

hos Skandinaviens folk. Huru förslappadt, flärdfullt och

för-därfvadt det än må vara, ligger likväl ännu en vikingaåder

på bottnen af nationallynnet. Nordbon är, liksom Fritjof,

egensinnig. Han skall ha sin vilja fram, och kommer han

på det humöret, kan han utsätta sig för hvilken risk som helst;

han ger sig icke, förrän han stupar.

Vid bedömandet af Fritjofs karaktär är det att märka,

att tempelbranden är en vändpunkt i hans lif. Fritjof

förrän han blef tempelbrännare är densamme och dock en annan

än han visar sig efter den ödesdigra tilldragelsen.

Betrakta vi först den unge Fritjof, se vi en egensinnig,

ouppfostrad varelse, utrustad med rika, men sins emellan

stridiga anlag. Därför är han oberäknelig. Hans äregirighet

står tillsammans med en makalös likgiltighet och tanklöshet;

hans tröghet är parad med en uppbrusande häftighet; hanskraft styres icke af omdömesförmågan, utan af en otyglad

fantasi och tillfälliga stämningar.

Hans historia är i korthet följande. Ynglingens i ett

hög-stämdt ögonblick fattade beslut att för Ingeborgs skull

för-värfva sig en kungakrona åtföljes af en lång overksamhet,

då han går i skogen och drömmer, men icke kan komma

sig för med att utföra de bragder, som skulle göra honom

till en vikingakonung. Till slut blef han dock retad af Björns

närgångna skämt, och då vaknade åter hjältekraften för ett

ögonblick. Han gick, men icke för att strida, utan för att

fordra segerlönen — Ingeborgs hand; men då fick han veta,

att hans plats var bland konungens husfolk och icke bland

kungadotterns friare. Efter denna kraftyttring kom

trögheten åter öfver honom. Han satt hemma på sin gård länge

och väl och gjorde ingenting, endast spelade och drack

och drömde om kärlek och lycka. Ur denna dåsiga

njutningslystnad kunde ingenting rycka upp honom, icke fosterfaderns

böner, icke fäderneslandets fara, icke ens faran att förlora

Ingeborg, ty det var själfklart, att henne skulle han i alla

fall ha. Men då det blef ifrågasatt, huruvida han var vuxen

ett så äfventyrligt företag som att hämta hem skatten från

Angantyr, då for han i värsta storm ut på vikingafärd och

trotsade elementens raseri, men Ingeborg och kung och

fosterland, dem lämnade han åt deras öde. När han sedan, efter en

vinter af hvila och välfägnad kom hem, tanklöst glad och

förhoppningsfull, blef han på ett obehagligt sätt öfverraskad.

Han hade förlorat sitt hem och sin brud och sitt lifs lycka.

Då brusade han upp af harm, och sig själf ej mäktig, tände

han eld på templet.

Detta är Fritjofs historia under förra hälften af hans lif.

Vi se en ung man, som, trots sin öfverbrusande kraft, saknar

all styrka och fasthet i sinnet för att utföra hvad han

föresatt sig. Ögonblicket hänför honom, och frestelsen behöfver

blott visa sig för att vara viss om sin seger. Han är

opålitlig, utan att vara egentligen falsk, dubbel utan att vara

egentligen hycklare.

Fritjof, sådan vi känna honom efter tempelbranden, sökerbekämpa denna svaghet och obeständighet i karaktären.

Sedan han efter årslånga inre strider fått klart för sig, att

tempelbranden berodde på honom och att hans förnämsta fel

var bristande herravälde öfver egna begär, ägnade han sitt

lif åt viljans uppfostran. Så småningom lärde han sig

viljestyrkans, uthållighetens och själfbehärskningens dygder, och i

slutet af dikten står han för oss som en man i ordets

vackraste bemärkelse.

Betecknande för Fritjof är hans förhållande till äldre

personer. Den unge Fritjof behandlar stundom sin

fosterfader rätt kamratlikt och öfvermodigt. Känslan af vördnad

var främmande för honom. Då Hilding kom med hälsning

från konungame, slutade Fritjof ej upp med sitt spel och

svarade icke på den gamles tal, utan pratade endast med Björn

under kvicka hänsyftningar på fosterfaderns ord. Detta

mottagande framkallade följande fråga af Hilding:

Fritjof, vill du icke svara?

Skall din fosterfader fara

ohörd från din gård, emedan

ej ett dockspel vill ta slut?

Annorlunda betedde sig den genom lifvets pröfningar

uppfostrade Fritjof, då han mötte Balders åldrige öfverstepräst.

En ovan vördnad intog Fritjofs stolta själ,

och örnevingarna på hjälmen sänktes djupt

inför den gamle.

Tegnér själf har i sina anmärkningar till "Fritjofs saga"

framställt en annan motsats mellan Fritjof före och Fritjof

efter tempelbranden. Hos den unge Fritjof märker man mest

det lefnadsfriska, trotsiga, öfvermodiga, men hos den Fritjof,

som bränt templet, är svårmodet och tungsintheten

öfver-vägande. Ur de i svårmodets stunder utkämpade inre

striderna framgick den Fritjof, som kände vördnad för det höga

och heliga, som hade ansvarskänsla och omdömesförmåga

och som lärt sig att utan tvekan och vankelmod vilja det

rätta. Det var denna vilja, som gjorde Fritjof till en ädel

och helgjuten karaktär.Sin tredje skildring af den svenska nationalkaraktären

har Tegnér gifvit i dedikationen till Karl XIV Johan. Där

säger skalden, att det svenska lynnet är en förening af

motsatser. Det påminner å ena sidan om fransmannens

fjäder-lätta sinne och å andra sidan om tyskens grundliga och tunga

allvar. Grundfärgen vittnar dock om ett germaniskt ursprung.

Ett framstående karaktärsdrag hos svenskame är

stoltheten. Den bibehålla vi från tidehvarf till tidehvarf under

växlande öden. Men den är blandad med ett lugn, som

vittnar å ena sidan om hjältemod, å andra sidan om

tröghet och lojhet. Vare sig vi segra eller blifva besegrade,

äro vi trygga och bekymmerslösa. Äfven i vår förnedring

känna vi oss nöjda, blott vi få sitta och drömma om våra

fäders ära. Men hur fattiga och utarmade vi än äro, ha vi

dock ett hjältehjärta i barmen. Vi klaga icke öfver vårt öde,

men vi dölja det för andra under en dräkt af purpur och för

oss själfva genom minnet af hvad vi varit.

Ett annat karaktärsdrag är flärd och fåfänga. Vi tycka

om yttre prydnader och vi älska att höra skrytsam sång

om forntidens minnen och om fädernas bragder, som vi själfva

ej kunna utföra. Vi älska också att uppgöra stora

framtidsplaner, som vi dock sällan förverkliga. Vi vilja lefva ett

drömlif i forntid och framtid, men draga oss för att lefva

ett verklighetslif i nutiden.

Ett tredje karaktärsdrag är oförvägenheten och

djärf-heten, som äro förenade med alldeles motsatta egenskaper.

En svensk kan våga allt, men han kan också darra för allt.

Han är djärf i krig, men i fred däremot ohjälpligt loj och maklig.

Hans mål är högt och hans handlingskraft icke ringa, men

sällan hinner han sitt mål, ty han skjuter öfver målet eller

också förbi det. Vid utförandet af ett företag känner han

i början en mäktig hänförelse, men han saknar uthållighet

och energi; han tröttnar lätt på halfva vägen. Därför blir

så mycket halfgjordt här i Sverige.

Geijers teckning af det svenska folklynnet.

Geijer har i “Svea rikes häfder“ klarare och mera

djup-tänkt än någon annan formulerat det svenska folklynnets

beskaffenhet. Liksom Tegnér har han insett, att vårt lynne

utmärker sig genom skarpa motsatser, och han visar, att

samma motsägelser uppenbara sig i den natur, som omger oss.

Sin teckning af den svenska nationalkaraktären inleder han

därför med en skildring af den svenska naturen.

För att förstå ett folk, är det väl värdt att betrakta

den natur, hvari det lefver. Det är så mycket nödvändigare,

ju mera denna natur äger någonting utmärkt, af

människohand outplånligt och därigenom öfvar en så mycket mäktigare

inflytelse, med hvilken människan har att kämpa eller hvilken

hon måste underkasta sig. En sådan outplånlig egendom-

lighet för vårt lands natur är växlingen mellan vinter och vår.

Den svenska vintern erinrar om att Sverige ligger till en del

inom polcirkeln. Fastän det är det mildaste och bäst

be-gåfvade land på jorden under en så nordlig bredd,

påminner oss dock naturen, att vi äro grannar till de nejder,

där hon ensam härskar och där hennes förskräckliga

fattigdom och vildhet äro hinderliga för den mänskliga odlingens

framsteg. Jämte denna från odlingens synpunkt afskräckande

sida har den svenska vintern något som tilltalar skönhets-

sinnet. Dess ofruktbara storhet är majestätisk och hänyckande.

Geijer erinrar om den klara vinternatten, då stjärnorna tyckas

ha fördubblat sitt antal och sin glans, medan det hvita

snötäcket rundt omkring insveper allt i enformighet. En sådan

på en gång afskräckande och upplyftande vinter utöfvar ett

hemligt välde öfver befolkningen och uppfyller sinnet med

höga, fantastiska och melankoliska tankar.

Men icke blott vintern här i Sverige, utan äfven våren

ger betraktaren motsatta intryck, å ena sidan af ett vaknande

lif, å andra sidan af en stundande förgängelse. Våren synes

i norden mer än annorstädes liksom röra naturens eget hjärta

och ger, särdeles i bergstrakter, där öfvergången är hastigare, ett

skådespel, som måste genomtränga äfven det dunklaste, mest

nedtyngda bröst med en stråle af tillvarelsens ljufva lycka.

Den för solens värme smältande snön, som i otaliga bäckar

störtar från bergen ned öfver dalarnas svällande grönska;

de ur isens fängsel lossade mäktiga vattnen, som med ökad

fart framskynda på sina banor; de nästan med ens löfvade

träden, ur hvilka de åter norden hälsande sångfåglarna,

liksom druckna af förtjusning, fylla den spänstiga, skära

vårluften med sitt kvitter; den i ett haf af ljus simmande

himmelen, som snart ej mer vet af någon natt; den fröjd, som

bemäktigar sig allt lefvande — allt sammanstämmer i den

nordiska våren att ingifva en öfversvämmande känsla af ett

på en gång ur långvarig dvala vaknande lif.

Men detta härliga lif väcker äfven vemodiga känslor.

Man kan icke värja sig för den tanken, att vårens skönhet

är dömd till en snar förgängelse. Öfver hufvud taget har

all naturens skönhet här i norden ett visst spädt tycke. Den

utsprickande rosens skära färger och gräsens och löfvens

lifliga, ljusa grönska äro ett bevis på växtlighetens svaghet.

Därför liknar skönheten i norden nästan alltid ett spädt och ljuft

barn, hvars rörande oskyldiga täckhet redan i vaggan tyckes

bedja om försköning för den hårda lott, hvaraf det en gång

skall till förgängelse dömas.Huru inverkar nu denna natur på Sveriges folk? Geijer

betraktar frågan först från praktiskt-ekonomisk synpunkt.

Då den svenska naturen är sådan, att den väl belönar

omtanken och fliten, men likväl aflagt alla dragen af en klemande

mor, som ger mycket och fordrar litet, måste det släkte af

landtbrukare, som skall kunna bebo vårt land, vara härdadt,

arbetsamt och förståndigt. Eljest dukar det under. Men

å andra sidan utvecklar och underhåller lefnadssättet här

i Sverige moralisk spänstighet och kraft hos landets

inbyggare; det är härdande och stålsättande, och det har varit en

förskola för vårt folks politiska lif. Det har fostrat vår

allmoge till strid för sin personliga frihet och sin egendom.

Men här möta vi en af de många motsägelserna i det svenska

lynnet. Naturen tvingar svensken till att arbeta och

för-värfva, men hon har icke i samma mån lärt honom att

spara. Ännu i allmänhet taget ger han ut hvad han genom

sin idoghet förvärfvat, såsom han i forntiden förtärde hvad

han i härnad eröfrat, älskande ej mindre njutning än arbete,

hellre färdig till ständigt nya mödor än att spara sig dem

genom omtanke, och om han någon gång slår sig på egentlig

vinning, merendels viljande vinna för snart och för mycket,

sökande njuta för snart och för mycket.

Huru skall man psykologiskt förklara denna slösaktighet

hos vårt folk, denna benägenhet att ständigt förspilla ett

genom arbete vunnet resultat? Det beror icke på bristande

förstånd. Svensken visar, både genom arbetskraft och

förmåga att umbära, den största skicklighet att fylla sina behof

och vara sig själf allt i allom. Det finnes ingen nöd, som

han icke är öfverlägsen; han har stora tillgångar inom sig

själf, då han uppfordras att använda dem, och hos intet

annat folk torde en naturlig uppfinningsgåfva vara

allmännare än hos Sveriges allmoge, som dessutom genom en

uråldrig frihet och däraf följande deltagande i fäderneslandets

angelägenheter ostridigt öfverträffar mängden i andra länder.Vår slösaktighet måste alltså hafva någon annan orsak.

Den beror ytterst på vår rörliga inbillning. Vi äro oroliga

varelser, ögonblickets barn, som älska ombyte och därför

hafva svårt att fullfölja en föresats, som vi en gång fattat.

Geijers viking for till sjös för att bli kung. Men när han

väl fått ett rike, blef han på en enda vinter trött vid sina

konungaplikter, och så kom den nya våren med sina friska

fläktar.

Då grep mig det forna osynliga band,

mig lockade böljornas ras.

Jag strödde mitt guld öfver städer och land

och slog min krona i kras,

och fattig som förr, med ett skepp och ett svärd

emot okända mål drog i vikingafärd

uppå hafvet.

På grund af vår rörliga inbillning älska vi svenskar

mera ungdomlig lek och glad kraftyttring än ett följdriktigt

utförande af en plan. Vi kasta bort en vinst, så snart vi

fått den, för nöjet att jaga efter en annan. Sällan, säger

Geijer, bruka svenskarne sina naturgåfvor, äfven där de

finnas till en förundransvärd höjd, för annat än fyllandet af

ögonblickets behof, eller ock förslösas de i försök, i hvilka man

mer förmärker en lek af stora förmögenheter än afsikten på

någon verklig båtnad. Med en utomordentlig rikedom af

enskilda krafter svara därför framstegen i det hela ej däremot.

Det ofta resultatlösa arbetet här i Sverige beror dock icke

blott på vår böjelse för ombyte, utan äfven på bristande

uppmuntran. Liksom det saknas värme i den fysiska

världen, så lida vi äfven brist på värme i den moraliska. Den,

som känner sig fylld af en stor föresats, finner ofta rundt

omkring sig liknöjdhet och tröghet, han saknar understöd

af liktänkande och besläktade själar; med ett ord, han saknar

den bildande värme, som drifver en rik, lycklig, inom sig

fulländad natur till full mognad.

Hittills har Geijer visat, hvilket inflytande den nordiska

naturen utöfvar på oss, särskildt från praktiskt-ekonomisksynpunkt. Nu öfvergår han till att undersöka, i hvad mån

de politiska förhållandena och beröringen med en större värld

inverkat på vårt folk. Om vi som enskilda personer äro

drömmande och fantasibegåfvade naturbarn, så äro vi i det

politiska lifvet ohjälpligt tröga medborgare. Men mot denna

tröghet finns det en motvikt, nämligen de moraliska

drif-fjädrarna, som hafva förmåga att kunna höja människan

öfver både naturliga förmåner och brister. Om denna deras

kraft må Sveriges häfder tala, må de odödliga namn, som

dem pryda, bära vittne. Men dessa driffjädrar måste hos

svenskarne dragas upp liksom fjädern i ett urverk, och

vanligen har den inneboende kraften satts i rörelse genom

fäderneslandets faror eller stora konungars föredöme. När

så icke varit fallet, har vårt folk för det mesta sjunkit ned

i andlig dvala, kännetecknad genom afundsjuka, partianda

och brist på politiska vyer.

* *

*

Huru skall man nu kunna förklara den inneboende

trögheten hos vårt folk? Geijer yttrar sig först om den

arbetande klassen. Den måste i vårt land värja sitt lif med

sina händer. Den gör det med mod, skicklighet och stor

kraft, och genom ansträngningens höjd blir hvilan dess nöje,

hvarför man ock hos den allt för ofta saknar den omsorg

för hvad som förljufvar och förskönar lifvet, hvilken eljest

plägar vara den vackraste frukten af genom arbetsamhet

fyllda behof, ehuru en betydlig skillnad häruti märkes mellan

slättbon och bergsbon.

Hos de arbetande klasserna är alltså trögheten och

be-hofvet af hvila en rent fysisk företeelse; de högre klasserna

däremot hafva en andlig tröghet, som är dold och därför

mera farlig. De hafva att kämpa emot en lättja i själen, en

förlamande tyngd, som lägger sig på sinnet och långsamt,

säkert och eländigt förstör människan, om hon ej med

allvarlig verksamhet upprätthåller sig själf.Denna själsdvala är en sjukdom, som lätt erhålles under

vår hårda himmel med de långa, ljusfattiga vintrarna. Dess

förnämsta kännetecken äro, att den döfvar alla högre

förmögenheter, att verksamhetsbegäret slappas och att man icke vill

handla, blott drömma. Ur denna hufvudkaraktär förklaras

följande symptom: man lider af äresjuka och fåfänga, man

famlar efter sken och yttre utmärkelser, man förlorar allt

begrepp om verkligt värde; man känner afund mot yttre

företräden och lider brist på samhörighetskänsla och

allmänanda. Botemedel mot denna sjuka är allt, som väcker,

förenar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska

krafterna, såsom en strängt rättvis, en kraftfullt

sammanhållande borgerlig ordning.

"I* *}•

Sålunda är Sveriges natur, liksom svenskens lynne, en

sammansättning af ytterligheter och motsägelser. Men den,

som blott ser dessa skenbart oförenliga motsatser, han har

ej trängt till djupet af svenskens bröst. Ty i djupet ligger

det bästa och mest väsentliga af hans väsen. Där finnes ett

naturligen allvarligt och genomträngande förstånd, en djup,

men, liksom tankekraften, helst inom sig sluten känsla och

framför allt ett sinne, som är mäktigt af stora uppoffringar,

i afgörande ögonblick aldrig känner fruktan och lätt höjer

sig öfver det förgängliga. Denna tapperhet i ordets bästa

bemärkelse har varit vårt folks ädlaste arfvedel, är den

gedigna metall i själen, hvilken ur olyckornas slipning alltid

framgått lika hvass och ren.

En svensk nationaldag.

Frågan om en svensk nationaldag väcktes för ett tiotal

år sedan till lif i vårt land och omfattades på många håll

med stort intresse. Är det ur politisk synpunkt af vikt för

vårt folk att hafva en för hela Sverige gemensam

nationaldag? Hvilken dag bör i sådant fall väljas? Det var dessa

bägge spörsmål, som framför allt behandlades. Snart blef

man ense om att saken i och för sig var beaktansvärd, men

däremot voro åsikterna delade, då det gällde att bestämma

dagen. Så mycket tycktes dock vara klart, att den borde

vara årsdagen af något stort historiskt minne och att den

borde ligga i juni månad.

Däremot talades jämförelsevis litet om sättet för dess

firande. Naturligtvis skulle man hafva tal och sång på en

nationalfest. Men hvarifrån skulle man få goda talare på

dessa många platser i vårt vidsträckta land? Och äfven om

man erhölle lämpliga personer för det första årets fest, huru

skulle det lyckas under den långa följden af år? Det vore

fara värdt, att dessa fosterländska högtider mycket snart

skulle upphöra, om ett högtidstal blefve deras medelpunkt

och kärna.

En fest, som skall kunna firas årligen och bestå under

en längre tid, måste hafva sin grund i ett behof hos folket

själft och framväxa ur dess vanor och bruk. Till utgångs-

punkt för en blifvande svensk nationaldag skulle man kunna

välja våra kapplöpningar, kappseglingar, skjuttäflingar och

öfriga idrottsfester. Konsten är blott att förena idrotten

och täflingslekarna med de nationella minnena och de

nationella framtidsförhoppningarna.

En nationalfest måste firas med tal och sång, därom

torde icke kunna vara mer än en mening. Men kärnan

i festen bör dock vara lek och täflingar. Det fosterländska

intresset skulle icke därigenom förfelas, det kan man tryggt

påstå; men en annan sak är, om sådana fester i närvarande

ögonblick skulle kunna anordnas i vårt land.

Leken, som folknöje betraktad, är på de flesta ställen

en bortglömd konst. Den lefver ännu kvar på Gotland

i dess pärkspel och varpkastning, och på flera ställen hafva

under de sista åren sportföreningar och andra ungdomsgillen

vuxit upp. Men i det hela taget leker icke folket i Sverige.

Går man ut i det fria för att roa sig, så vilja de flesta föra

en maklig tillvaro i gröngräset och, när tiden blir, taga fram

sin matsäck och förpläga sig för att därefter i lugn och ro

smälta sin middag under tyst betraktande af naturens fägring

och ett stilla lyssnande till fåglarnes sång. Emellertid finnes

det goda ansatser hos den uppväxande ungdomen, och med

klokt begagnande af vanor och bruk i hvarje särskild trakt

torde det icke vara omöjligt att under loppet af några år

utbilda ett lekdugligt släkte och därigenom bana väg för den

omtalade nationaldagen.

Leken kan alltså under vissa förhållanden blifva en

nationell angelägenhet. Men ofta har den hos oss uppfattats

som en yttring af lättja och som en motsats till allvar. Ser

man saken från denna synpunkt, så måste man äfven anse, att

lek är något, som möjligen kan tålas, men icke behöfver

och icke bör uppmuntras. Emellertid har vår tid

nödgats se saken på ett annat sätt. Under de sista årtiondena

kommo vi allt mer och mer till den erfarenheten, att

förmågan att leka dog bort, icke blott bland de äldre, utan

äfven hos ungdomen. Man fann till slut, att den naturliga

leken är ett behof för friska människor, att det endast ärfriska människor som leka och att leken är ett bevis på en

stark kropp och en sund själ. Därför hafva under de sista

åren så stora ansträngningar gjorts för att pånyttföda leken

i vårt land.

Hos hvarje kraftigt folk hafva gemensamma lekfester

varit verkliga folkhögtider. Historien har särskildt på sina

blad inristat de grekiska lekfesterna och deras stora

betydelse för att samla det i småstater splittrade Grekland till

medvetandet om ett stort gemensamt fosterland med

gemensamma kulturintressen och gemensamt ansvar. I de

världsbekanta olympiska spelen täflade icke blott sportmän med

hvarandra, utan vid dessa lekar voro äfven poesien och sången,

ja till och med historieskrifningen representerade.

Fester af det slag, som här förordas, äro något nytt

i vårt land. Men man kan ju försöka, och försöket har

stora utsikter att lyckas, under förutsättning att det anordnas

af personer med fosterländsk hänförelse och kraftig vilja

och arrangeringsförmåga.

En sådan fosterländsk täflings- och lekfest borde räcka

en hel dag och vara rik på omväxling. Programmet skulle

vara på förhand kändt, så att de, som icke kunna disponera

en hel dag, visste hvad som skulle förekomma de timmar,

då de äro lediga. Festen kunde börja med ett hälsningstal

och sång. Förmiddagens hufvudintresse borde vara täflingar

af ett eller annat slag. Efter middagen kunde prisutdelningen

försiggå, hvarjämte det kunde under någon kortare tid blifva

lekar eller någon annan muntration. Sedan man därpå fått

höra sång och ett kortare föredrag, kunde det bli dans, och

festen kunde vid en icke allt för sen timme slutas med sång

och några manande ord i fosterländskt syfte.

De föredrag, som skulle hållas vid en sådan fest, borde

vara korta och innehållsrika samt burna af fosterländsk värme

och hänförande kraft och därjämte visa tillbaka på något

vackert minne eller peka framåt mot något hägrande

framtidsmål. Hvad förtäringen beträffar, borde all spirituösa vara

bannlyst.

5 Lyth, Svenskt Folklynne.Genom smärre fester af detta slag, anordnade på tider,

som för hvarje särskild ort kunde anses bäst passande, skulle

vägen inom kort banas för en gemensam svensk nationaldag.

Får man blott klart för sig, livad det vill säga att i

sommartid fira en fosterländsk täflings- och lekfest och blir det ett

nöje och ett gladt behof för vårt folk att förena fosterländsk

hänförelse med lifskraftig glädje och munter täflan, så

kommer man till slut också öfverens om en gemensam dag. Det

kommer att i sinom tid bestämma sig själf. (1903)

Heidenstam säger i sin bok om svenskarnes lynne, att

det icke finnes någon afkrok i Europa, där fosterlandskärleken

ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss.

Detta kan nog vara sant. Fosterlandskärleken ligger

död hos oss, men på samma sätt som sipporna ligga döda

om vintern. Det behöfves blott några solvarma dagar och regn

och friska vårvindar, så titta de blå och hvita blommorna

fram ur sina knoppar och förkunna, att en ny tid har

kommit med nytt lif och nya förhoppningar.

Ett lynne som det svenska, hvars bästa skatter dölja

sig under ett djupt lager af köld och is, behöfver starka,

yttre eggelser för att kunna frigöra den fond af högstämd

känsla, genomträngande förstånd och dödsföraktande

tapperhet, som jämte vemodet ligger slumrande på bottnen af ett

svenskt hjärta.

Och dessa eggelser hafva icke saknats i våra dagar. En

ny ström af känsla och lifskraft har blåst fram öfver vårt

land, och yttre faror och märkliga tilldragelser hos våra

grannar hafva omstämt våra tankar och födt nya behof för

hjärtat och gjort det till en plikt och en ansvarsfull uppgift

att värna vårt iand. Försvarsrörelsen och den ny vaknande

fosterlandskänslan äro utmärkande för detta årtionde.

Hvad vilja vi försvara, då vi försvara vårt land? Vi

vilja värna vår frihet, vår rätt att skrifva våra egna lagar,

att bestämma våra egna skatter, att fastställa de personliga

uppoffringar, som böra göras för staten, t. ex. i form af

värnplikt. Vi vilja värna vår svenska odling: resultatet af

våra fäders strider med tanke, svärd och plog. Vi vilja

värna vår ära, som är ett arf från våra fäder och ännu

kastar sin glans öfver vårt land. Vi vilja värna vår framtid

och våra barns och barnbarns rätt och deras möjlighet att

utveckla sig i frihet och ljus.

Så har det öfver vårt land blåst vårliga vindar, nya

känsloströmningar, under det att tidens ur snart pekar på

sekelslutets sista timme. På samma gång som det gamla

går ned i sin graf, stiger ett nytt sekel upp ur

oändlighetens ocean.

Särskildt för ungdomen är det egendomligt att stå vid

tröskeln till ett nytt århundrade. Det nya århundradet är

ungdomens tid. Och när man blickar på denna ungdom,

gör man sig den frågan: hvad skall blifva af detta barnet?

Den frågan har blifvit gjord många gånger förr. För trehundra

år sedan skref man 1599. Då växte också en barnaskara upp

under allvarligt dystra tider, och bland de barnen var det

en gosse, som hette Gustaf Adolf, och en annan gosse, som

hette Axel Oxenstjerna. Ingen kunde den tiden veta, hvad

de gossarne skulle uträtta i världen. Men den lille Gustaf Adolf

blickade sorgset mot framtiden, och någon gång smög sig en

tår fram i hans öga, då han tänkte på den tunga börda

han skulle få att bära. Och han bar den som en man. Och

hans gossebild hviskar till nutidens ungdom de ord, som en

gång uttalades af gudinnan Athene till den unge Telemakos:

‘‘Blif en man, på det att kommande släkten må välsigna

ditt minne!“

Vi gå ytterligare hundra år tillbaka i tiden till året 1499.

Då uppväxte bland Sveriges ungersvenner Gustaf Eriksson Vasa.

Hvad han blef för sitt land, det veten I alla. Ännu ett år-hundrade till, och vi skrifva 1399, Kalmarunionens tredje år.

Då lefde en liten gosse, som hette Engelbrekt, han, som skulle

blifva den svenska frihetens räddare och grundläggaren af

det stora svenska fäderneslandet.

Hvarom skola dessa namn påminna eder, I gossar ? Äfven

Gustaf II Adolf, Gustaf Vasa och Engelbrekt voro gossar

som ni. De hade att utkämpa samma inre strider som ni.

De hade kanske, liksom ni, att öfvervinna den svenska

trögheten, samma tröghet, som fängslar våra floder under vintem

och fördröjer vårens ankomst. Men att de segrade öfver

sig själfva och öfver sin tröghet och med små medel

uträttade stora ting, det är för dem en evärdelig ära.

Det är i dag ungdomens dag och försvarsfestens dag.

Är det endast gossar och ynglingar, som i högtidsstunden böra

stanna inför frågan: Hvad kan jag göra för mitt fosterland?

Säkert kan den frågan framställas äfven af en flicka. Men

huru skall den besvaras?

Skalderna hafva sjungit kvinnans lof och framför allt

prisat flickan och ungmön. De hafva berömt hennes skönhet

och fägring och behag, och de hafva hyllat henne som en

drottning. I många fall har berömmet varit allvarligt menadt,

ofta har det varit blott smicker och klingande ord. Och

flickorna hafva tagit emot hyllningen. De hafva vant sig

att blifva beundrade och prisade. Men flickan har dock en

högre uppgift än att blott taga emot beröm. Hon skall

äfven gifva något. Först då, när man har något att ge,

som är ens eget, först då har man verkligt värde.

Mannens värde ligger i hans vilja, och det mest

utmärkande för kvinnan är hennes känsla, hennes förmåga att älska.

Kvinnans känsla bör vara en ren eld, som flammar i hennes

bröst. Tegnér har liknat kvinnans skönhet vid en eldskärm.

Den kvinnliga skönheten och det kvinnliga behaget böra vara

liksom transparanger, genom hvilka hjärtats godhet och

själens adelskap lysa fram. Och med denna känsla, hvad kan

icke en kvinna uträtta? Det berättas hos en forntida skald

om Amor, kärleksguden, att han andades in sin kärleks låga

i människors bröst och oförmärkt omskapade dem med sinförtrollande kraft. Och i vår tid har Finlands skald och

barnens skald berättat om Adalminas pärla: den pärlans namn

var ett ödmjukt hjärta.

Det är på detta sätt, i det tysta, oförmärkta, som I flickor

skolen verka för ert fosterland. I skolen vara doftande

blommor, icke för att prisas och berömmas, utan för att sprida

glädje omkring er. I skolen vara ett solsken i hemmet, en

kvittrande fågelsång, som stämmer er omgifning till glädje

och samkänsla och lockar fram hjärtats bästa perlor, liksom

vårsolen lockar fram hvitsipporna och gullvifvorna.

När I blifven större, I gossar och flickor, då fån I större

uppgifter. Men uppgiften är i det hela taget densamma.

Fosterlandet är en byggnad af lefvande stenar. Hvarje

medborgare, såväl man som kvinna, är en sten, som skall

infogas i det stora templet, som blifvit grundlagdt för årtusenden.

Byggmästarne äro de stora statsmännen och de, som besluta

om fosterlandets öden. Det är af vikt, att byggnadsritningen

är väl genomtänkt, att de politiska idealen äro verkliga

statsmannatankar och att byggnadsarbetet är godt och

ärligt. Men det är lika viktigt, att hvarje sten är tuktad

och väl formad och af godt ämne, så att han kan bära

den tyngd, som kommer att hvila på honom, och sluta sig

tätt till de andra stenarna, som tillsammans uppbära de

höga hvalfven.

* %

Rundt omkring i Sveriges städer firas i dag fester för

fosterlandets försvar. Öfverallt bland Sveriges ungdom ljuda

i dag sånger om vår gamla, vår fria, vår fjällhöga nord.

En sådan samtidighet och samstämmighet af känslor är icke

betydelselös. Själen är som en lågande brand. Han

flammar högre i samma mån som det rundt omkring finns andra

flammande bränder. En sådan gemensamhet i kärleken till

ett frejdadt fosterland är den jordmån, ur hvilken stora män

växa fram. Gustaf Vasa kunde ingenting göra för sitt lands

räddning, förrän Sveriges folk själf upptändes af begär att rädda

sitt land. Villkoret för att en Gustaf Adolf skulle kunnautveckla sig till en världshistorisk hjälte var, att hans folk

vågade tro, att det vågade känna med hänförelse, tänka med

allvar och handla med kraftig öfvertygelse.

Detta må vi besinna på ungdomens fest för Sveriges

försvar. Försvaret ligger icke blott i kulor och krut eller kanoner

och gevär, utan näst Guds hjälp, ligger hjälpen i ett modigt,

tillitsfullt bröst och en innerlig kärlek till det land, där vi

äro satta att verka.

Människan har medborgarrätt i tvenne världar, och

huru mycket hon än är fäst vid det jordiska och

hvardagliga, känner hon dock ett behof att på känslans och aningens

vingar stiga upp i en högre och renare luft, vare sig att

kyrkklockorna klinga en stilla söndagsmorgon eller hon i den

ensliga kammaren öfverblickar sitt eget lif och häfdernas lif

och knyter forntid och framtid samman med den

försvinnande minuten.

Och så som det är med den enskilda människan, är det

äfven med nationerna. De gå stundom likt trälar i nyttans

tunga dagsverken och glömma bort det högre mål, som är

satt äfven för dem. Men så komma himmelens friska vindar,

som blåsa fram öfver folk och land, och då väckas nya

tankar i människosjälar och ett högre lif börjar klappa i

nationernas bröst.

Så har äfven under de sista åren ett nytt, ett friskt lif

strömmat in i vårt land. Det svenska folket, som snart ett

helt århundrade fått ostördt ägna sig åt fredens värf, har

under hvilans tid hämtat nya krafter efter de sår, som slagits

af fiendehand; men kanske har det äfven slumrat in i dröm-

mar om en evig fred och en aldrig svikande lycka. För oss

svenskar, som under långa månader kämpa med den kalla

vintern, är det så lätt att sjunka ned i andlig dvala, liksom

de strömmande floderna och hafvets böljor fängslas af frosten.

Men nu är isen bruten, och det har blåst en frisk vårfläkt

öfver vårt land. Känslor, som varit vaggade till sömns,

hafva vaknat upp till nytt lif, och åter klinga orden

fosterland och fosterlandskärlek på folkets läppar. De gamla stå

upp att fira sina fäders minnen, och jämte dem reser sig

ungdomen att under den högt svajande fanan i blått och

gult sjunga Luthers psalm: “Vår Gud är oss en väldig borg1-,

och Gustaf Adolfs sista hälsning till sitt kämpande folk:

“Förfäras ej, du lilla hop!“

Om det svenska folket, lifvadt af denna nyvaknade

fosterlandskänsla, vill fira sitt fäderneslands minnen, så saknar det

sannerligen ej anledningar och tillfällen därtill. Vårt land

är de gamla kämpasagornas land; och äfven de yngre

hjältesagorna från Engelbrekts och Sturarnes och den förste

Gustafs dagar äro så storslagna, att ett yngre släkte dröjer

inför dem med blottadt hufvud. Men bland dessa stora minnen

är det ett, som från fordomtima blifvit särskildt hågkommet

af svenske män, och ännu i dag samlar det tusendens och

hundratusendens hjärtan omkring sig; det är Gustaf Adolfs

sista segerdag.

Det kan synas underligt, att de två konungar, som dött

en blodig död på slagfältet, framför andra blifvit svenska

folkets hjältar. Och dock är det en lätt begriplig sak. Trots

all olikhet för öfrigt hafva de ett drag gemensamt, ett drag

som ligger på djupet af det svenska lynnet. Såväl Gustaf

Adolf som Karl XII voro storslagna idealister. Utan att vara

blinda för den timliga verklighetens kraf satte de hjälteäran

högst af allt. Från njutningens lockelser blickade de upp

till plikten, som för dem lyste som en högtvandrande stjärna;

och när de en gång funnit sitt mål och den väg, som ledde

dit, gingo de oförskräckt, obekymrade, om död och faror

lurade på deras väg.

Det är därför ingen tillfällighet, att den konung, somgjorde Sverige till en stormakt, gjorde det under strid för

ett af mänsklighetens mest ideala intressen. När Gustaf

Adolf löst sin första stora uppgift, som pålades honom af

nödvändigheten: när han räddat sitt land från mäktiga

fiender, som trängde på från alla sidor, då steg han fram ur

sin ärorika obemärkthet. Hittills hade han varit Sveriges

konung; nu blef han Europas hjälte, när han gick att kämpa

religionsfrihetens heliga strid.

Hvad är religionsfrihet? Man kan tvista om betydelsen

af detta ord, och säkert är, att det under olika tider uppfattats

på mycket olika sätt. Kanske att vi lättast utforska dess

mening, om vi göra oss reda för innebörden i ordet religion.

Religion är människans förening med Gud, hon är

människosjälens osynliga lif i Gud. Ingen kan blicka in i själens

innersta djup, och förhållandet mellan människan och Gud

är fördoldt för spanande blickar. Därför är religionen

oåtkomlig för mänskligt tvång, och religionsfrihet är en af

människosjälens oförytterliga rättigheter; hon är en af

grundla-garne i det rike, som icke är af denna världen.

Men religionen har äfven en yttre, för sinnena förnimbar

sida. Däraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen, och tungan

bekänner hvad den sökande anden hoppas och tror. Men

vi äro ofullkomliga och ensidiga varelser, och därför fatta

vi icke den eviga sanningen på samma sätt. På olika vägar

söka vi oss fram till den högtstrålande gudasalen. Vår andes

ögon äro färgblinda på olik sätt, våra tungor tala olika språk,

och vi missförstå hvarandra, äfven då vi tala om evighetens

under. Detta är en ofullkomlighet, som aldrig kan fullt

utplånas i denna världen. Må vi därför mot olika tänkande

tillämpa den himmelska kärlekens och den kristna

fördragsamhetens heliga dygd.

Jag har sagt att religionsfriheten, sedd från den inre

sidan, är en af mänsklighetens oförytterliga rättigheter; hon

kan icke gifvas eller tagas genom konungabud. Men om vi

företrädesvis fästa oss vid den yttre sidan af saken, om med

religionsfrihet förstås detsamma som bekännelsefrihet, då är

hon en rätt, som kan skänkas af människor. Och det är enkonungs plikt, det är en lagstiftande församlings skyldighet

att befria sitt folk från otillbörligt religiöst tvång och skydda

dem, som bekänna sitt hjärtas tro, från religiös förföljelse.

Det var denna stora framtidstanke, som förde Gustaf

Adolf öfver till Tyskland. Han gick för att värna sitt eget

folk för faror, som likt mörka åskmoln drogo sig samman

öfver dess hufvud; han gick för att skydda själsfränder och

kämpa för de förtrycktas sak. I tjugu långa år hade han

beredt sig för denna uppgift, och den en gång sjuttonårige

konungen hade i en hård skola utbildat sig till

protestantismens räddare.

När han steg upp på sin faders tron, var han yngre än

de äldste bland eder nu äro. Ej underligt då, om han med

fruktan och bäfvan fattade den spira, med hvilken han skulle

härska öfver ett genom partistrider splittradt och af mäktiga

fiender hotadt rike. Hans ställning var nästan förtviflad.

Men han hade lärt sig konsten att likt forntidens krigare kämpa

på knä bak skölden, kämpa på knä bakom den sköld, som

heter en orubblig tro på Gud och en fast tro på sin egen

kallelse. I hans öron genljödo alltjämt hans höge faders ord:

“ille faciet“, “han skall utföra mitt verk“, och detta ord gaf

honom kraft i striden och mod i farorna. Och när han, den

hårde faderns kärleksfulle son, med hänförelsens värme i

blick och röst vädjade till sitt af strider och pålagor tryckta

folk, då kunde ingen säga nej, när han bad; och när

kanonerna ljungade på stridens fält, då sade ingen nej, när han

själf ställde sig fram för faran, utan hans ord ryckte

härskarorna med sig, och den högtklingande stämman förde Sveas

kämpar fram till seger och framtidslycka. Och när han till

slut föll i sin sista strid, då hade han redan utpekat de vägar,

på hvilka hans folk skulle vandra i århundraden; och ännu

i dag förnimma vi hans röst: “där hafven I en väg till

räddning; följen den!“

Nu hafva mer än två och ett haft århundrade förflutit

efter den stores död, och Sveriges folk samlar sig för hvarje

år i större och större skaror kring den fallne hjältens minne.

Men det är icke för att dådlöst sola oss i förfädernas brag-der som vi i dag fira hans lifsgäming, utan vi vilja ur hans

rika hjältelif, liksom ur en aldrig sinande källåder, hämta

krafter till att likna våra fäder och deras ädla höfdingar i

hugstort sinnelag och offrande kärlek till ett frejdadt

fosterland.

Låtom oss bedja till härskarornas Gud, att han åter

uppväcker en hjälte i vårt land, icke en hjälte, som färgar

marken röd med utgjutet blod, utan en man, som ingjuter sin

stora ande i folkets bröst och lär oss att glömma oss själfva

och våra egna små bekymmer och att lefva ett lif för stora

mål, en man, som lär oss, att det arf vi fått från våra fäder

är ett heligt arf och en skatt af ovanskligt värde. När våra

fäder i hundratal och tusental af år arbetade, ledo och stridde

i detta land, då stridde de icke blott för sin egen skull med

en karg natur och påträngande fiender och frost och köld,

utan de samlade skatter åt sina söner. När de kämpade

frihetens kamp under Engelbrekt och Sturarne och den förste

Gustaf, då kämpade de för att lämna ett fritt land åt sina

afkomlingar. När de stridde de världsfamnande tankames

strid under vår äras strålande dagar, då hoppades de, att i

Svithiod aldrig skulle saknas inbyggare, hvilkas hjärtan kunde

klappa af fröjd vid minnet af de ädlaste bedrifter. Och när

stora konungar och framsynta män skrefvo lag och rätt för

landet eller gudasända siare i smekande ljud och glänsande

bilder tolkade sina himlasyner eller skarpsinniga forskare

i klara formler löste tingens gåtor, då lefde och verkade de

icke endast för sig själfva och sin snart försvinnande samtid,

utan de skänker de gåfvo sitt land voro präglade af det stora

snillets oförgängliga märke. Och öfver detta land med det rika

arf vet af skatter, som ligga dolda i jorden, och gyllene kom,

som vagga för vinden, och en sekelgammal frihet hvälfver

sig den stjärnströdda vinterhimmelen i kristallisk prakt, och

de ljusa sommarnätterna hviska öfver en sofvande jord samma

himmelska frid, som de hviskat öfver våra förfäder i

längesedan hänsvunna tider. Ja, det mesta vi hafva i vårt svenska

land är en skänk af himmelen eller ett arf af våra förfäder.

Svika vi vår plikt att värna detta arf, då väntar oss hånoch förnedring och slafveri; men försvara vi det med

offrande kärlek och, om så behöfves, med vårt hjärtblod, då

hägrar framför oss, fastän vi äro en liten nation, en tid af

ära och lifskraftig utveckling; då kanske att de svenska

fanorna med himmelsfärgerna på sina dukar ännu en gång

komma att fladdra öfver ärorik strid för mänsklighetens högsta

intressen.

Må därför denna dag hos svenska män och kvinnor och

hos Sveriges ungdom föda en allvarlig föresats att lefva för

Sveriges ära! Låtom oss betänka, att stora män och ärorika

hjältar icke födas af folk med små tankar och själfviska

bevekelsegrunder! Endast ett folk med sann gudsfruktan

och varm fosterlandskärlek, endast ett folk med ädla känslor

och höga tankar kan föda män, som leda dem fram på

bragdernas ärorika bana. Därför låtom oss hvar och en i sin

ringa mån arbeta på det stora målet: fäderneslandets ära!

Låtom oss på denna erinringens och löftets dag inprägla i

vårt minne en stor mans minnesvärda ord: “Hvarom skola

vi bedja Gud? Om stora tankar och ett rent hjärta.1- Hafva

vi i dag lärt oss att bedja den bönen, då hafva vi icke

för-gäfves firat Gustaf Adolfs dag.

“Allt närmre tränger jätten“.

Tegnérs “Svea“, som alltid ansetts som en af vår litteraturs

vackraste skatter, har för dagen fått ett särskildt intresse

genom händelserna i Finland. Den Tegnérska diktens

huf-vudtanke är nämligen Finlands förlust, lättsinnet,

sömnaktig-heten och det nationella förfallet hos den generation, som

själf gjort denna för Sveriges ära kränkande landafträdelse,

och de kraf, som de krigiska förvecklingarna och de

bekymmersamma politiska förhållandena ställde på det svenska

folket.

Skalden talade till en mansålder, som var uppfostrad i

den franska upplysningsfilosofiens läror. Samma år som

“Svea“ diktades karaktäriserade Geijer denna upplysning i

följande ordalag :

“En tradition hade tillagt forntidens stater medborgerliga

dygder i hög grad. Nå väl, man lämnade dem den äran;

men däremot påstod man på det högsta, att nu först hade

människan kommit så långt, att hon blifvit riktigt människa

och ej behöfde skämmas för sin mänsklighet med allt hvad

därtill hörde.

För att ej en sådan skatt skulle händelsevis gå förlorad,

beslöt man att enkom låta till eftervärlden komma en race

af sådana mänskliga människor, och i hast upprättades en

mängd filantropiska anstalter och undervisnings- och

bild-ningsinstitut, hvilka dock —• på det att ej så dyrbara plantor,

själfva framtidens hopp, genom någon åverkan skulle

förstöras — samtliga kommo att likna drifhus. Därifrån skulle

då den eftervärld utgå, som ej behöfde några hjältar, några

svärmande snillen, staters och systemers omkullstörtare, utan

skulle bestå af idel bildade människor, som makligt skulle

sitta ner, befordra jordens fruktbarhet under njutningen af

huslig sällhet, sprida humanitetens söta lukt öfver hela

världen och slutligen om några år uppnå mänsklighetens högsta

mål: den tid, då mat ej fattas för någon mänsklig mage.

O, I upplysare, I bildare, I humanitetens förädlare!

Hvilken torndönsstorm har ej väckt er ur edra ljufva

mat-smältningsdrömmar för mänsklighetens bästa och framsopande

förstört edra kålgårdar, edra drifhus, edra filantropiska

anstalter, ja själfva edra stater!“

Dessa ord af Geijer antyda den allmänna stämningen

1811, det år då Tegnér diktade sin “Svea“.

I den första tredjedelen af sin sång visar oss skalden en

idealbild af det svenska folket.

Han börjar med att angifva sin ställning till den tidens

upplysning, som ville förverkliga ett enligt hans mening falskt

och osvenskt ideal. Han älskar icke denna franska odling,

han kan icke prisa dess nya ljus och dess milda seder, som

medfört en kraftlös veklighet, brist på själfkänsla och en

njutningslystnad, som hotade att både moraliskt och

ekonomiskt tillintetgöra folket. För ett fattigt folk i polens

grannskap kan njutningen icke vara lifvets högsta uppgift. I

sydliga länder med ett härligt klimat och rika skördar må ett

sorgfritt och af njutningar uppfylldt lif vara naturenligt, men

icke i norden.

Och Sverige är ett land med äkta nordisk natur. Det

begränsas af isfyllda vågor och fjällväggar. En stundom

molnhöljd, stundom norrskenslyst och stjärnprydd himmelhvälfver sig hög öfver ett hvitt snötäcke. Landets natur

präglas af vild skönhet och stämmer sinnet till högtidligt

allvar. Huru bör ett sådant lands befolkning lefva ett

natur-enligt lif ? Hurudant är det af naturen själf diktade idealet

för det svenska folket? På den frågan gifver skalden detta

svar:

Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,

här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.

Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,

som själfmant gör sin plikt och kräfver ut sin rätt

och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,

omfamnar faran glad och döden oförfärad.

Denna af naturen själf diktade idealbild af svenskt

folk-lif har en gång blifvit förverkligad i fomstora dagar.

Så växte fordom upp bland fjällarna en släkt,

som kufvat österns våld och söderns bäfvan väckt.

Detta släkte, som var Europas segrare och hvars ära

fyllde världen, lefde i anspråkslösa hyddor, en förkroppsligad

bild af lugn storhet, af frihetskänsla och fosterlandskärlek.

Hvad en svensk man behöfde, det åstadkom han den tiden

själf och med ett klokt användande af sitt lands hjälpkällor.

Andras skydd behöfde han ej, ty hans eget svärd var hans

försvar. Vänskapen var hans rikedom, och hans upphöjda

syn på lifvet gaf honom kraft att med en vis mans

under-gifvenhet och en hjältes mod bära ödets hårda slag. Detta

djärfva sinne röjde sig äfven i hans djupa, själfständiga

forskning och i hans höga, manliga sång.

Sådan är idealbilden af det svenska folket: ett fritt och

stolt, ett plikttroget och sin rätt bevakande släkte, som älskar

äran, icke rädes faran och trotsar döden.

% *

*

t

Därpå gifver skalden en i mörka färger hållen

verklighetsskildring af sin tids svenskar:En annan värld står upp. Välan, välan, I fäder!

Hvem är den människoätt, som på er aska träder?

O blygd! Är detta er, är detta göters stam,

fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, afundsam,

med sina små begär, med sina halfva dygder

och söderns yppighet i fattigdomens bygder?

Svenskarne hafva alltså vansläktats från sina fäder.

Sveriges folk är ett lättsinnigt folk, flärdfullt, ytligt och

njutnings-lystet. Det har glömt forntidens kraft och allvar. Det leker

tanklöst och utan blygsel på fädernas heliga grifter. Det

jollrar innehållslösa ord om dygd och fosterlandskärlek och

njuter af vackra idéers blomdoft, af ögonblickets

stämningsrus, som väl kan stå tillsammans med ett pliktförgätet och

föga fosterländskt sinnelag.

Gå! Jag har ingen sång för dylika bedrifter.

Lägg bort ditt ärfda namn och köp dig andra grifter!

Hvad säger jag? O Gud, o Sverige, Vasars jord!

Förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,

som ville ge sitt lif, sin sällhet tusen gånger,

blott att ej se ditt fall, din blygd, din sena ånger.

Men till lättsinnet kommer ännu ett fel. Sveriges folk

är ett sömnaktigt och trögt folk. Nyss stod det svindlande

på fallets brant och bärgades då af några få modiga och

behjärtade män. Men nu, när faran icke för ögonblicket

är öfverhängande, har det åter slumrat in. En sådan

tacksamhet visar den frälsta Svea sina räddare.

Skall aldrig deras namn ditt dufna sinne väcka?

Skall evigt ditt fördärf hvar ädel möda gäcka?

Och är den enda lön du ämnar deras dygd

ett fortsatt skådespel, o Svea, af din blygd?

Ännu är dock Sverige ett fritt land. Ännu har det ej

böjt sig under en främmande furstes makt, men det har böjt

sig under det, som värre är.

Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.

Hvar slaf af sitt begär har en tyrann till herre.

Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band,

och svärdet trifves ej uti hans snåla hand.

Q Lyth, Svenskt Folklynne.Den räddade Svea har icke råd att försvara sig. Det

kostar för mycket. Hon litar på sin underbara lycka, på en

huldrik försyn. Med sådant hopp och sådan förtröstan sofver

hon säkerhetens ljufva sömn, icke märkande farorna, som lura

rundt omkring henne.

Du sofver, Svea folk! Hvem vill din hvila rubba?

Men sveket med sin dolk, men våldet med sin klubba

de vaka omkring dig. O väckte dig min sång

med djup af grafvens röst, med dån af åskans gång!

Skalden visar på offret för folkets synder: Finland är

förloradt. Skölden är ryckt från Sveas bröst. Snart är

kanske allt förbi.

Allt närmre tränger jätten,

han står på fjällets spets, och ögat slukar slätten. —

»Men han ger frid och skygd». Välan, tag honom mot

och kyss hans hjältehand och slumra vid hans fot!

Förskräckligt vaknar du.

Farväl, du Sveas värn! Farväl, du hjältars land!

Se, Bottnens bölja för vår gråt intill din strand.

Hvartill manar oss nu, säger skalden, det öde, som

drabbat Finland? Det manar oss att inom Sveriges gräns

eröfra Finland åter med kraft och arbete, med vett och odling.

Det Sverige, som ännu finnes kvar, bör vara ett rikare land än

förr; det bör vara en ljusets och frihetens riddarvakt i norden.

Blif åter, Svea folk, blif åter hvad du varit!

Lär af hvad andra folk, af hvad du själf erfarit!

Det frihet är och rätt och ljus du vakar för.

Hör mänsklighetens bön, om du ej skaldens hör!

Men för att kunna vara frihetens och bildningens utpost

mot barbariet, måste Sverige först och främst kunna försvara

sig själft. Och farorna hopa sig rundt omkring det.

Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art.

Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart.

Betänksamt ödet står med griffeln höjd att rista

i kopparn in din dom, den eviga, den sista.

Ett ögonblick ännu — det plånar ut med köld

de nötta kronorna, o Svea, af din sköld.

Upp! Ännu är det tid att deras helgdom bärga.Ännu hafva vi ett fritt fosterland och vi kunna försvara

det. Vi hafva män, som kunna kämpa, och vapen kunna vi

sätta i deras händer, blott vi vilja.

I diktens sista tredjedel skildras den strid, som förr eller

senare måste utkämpas. På den flammande himmelen ser

skalden en underbar syn. Den svenska hären står uppställd,

och till den talas eldande och uppmuntrande ord. “Soldater,

i dag skolen I kämpa den stora, den afgörande striden om

Sveriges vara eller icke vara. I dag kommer eder tapperhet

att afgöra om nationens öde. I skolen svara inför forntid

och eftervärld för edra handlingar i dag. Försvaren arfvet

från edra förfäder och bevaren det åt edra efterkommande!"

Striden börjar. Snart äro de kämpande insvepta i

mörker. Ingen af dem vet, huru striden går eller hvart segern

lutar. Men hvar och en vet, att han måste fram. Han måste

spränga fiendens leder, ty han kämpar för Sveriges frihet,

för maka och barn. Vägen framåt är segerns väg, men vägen

tillbaka är flyktens väg och nederlagets och träldomens.

Stridens häftighet tilltager, och nu kämpar den svenska

hären med förtviflans mod. Men i det mest kritiska

ögonblicket kommer räddaren. Han sätter sig i spetsen för sitt

folk, och fienden flyr, jagad af bäfvans och förfärans

demoner.

Landet har blifvit räddadt genom sina söners tapperhet,

och nu går det en ny ärorik utveckling till mötes.

Skalden slutar sin sång med en hoppets och

tillförsiktens bön till Sveriges skyddsänglar, de höga Karlarne, som

med gyllene tömmar köra sin stjärnevagn på nordens himmel.

Måtte dessa skyddsänglar leda våra öden, så att Sverige

aldrig blir en slaf under mäktiga eröfrare, som plåna ut

dess namn på Europas karta. Men — säger skalden —

var ert minne, var er dygd förgäfves,

skall Svea falla här i tidens höst,

en slaf bland folken utan namn, och kväfves

er hjältelåga evigt i dess bröst,då styren stjärnbeströdda tistelstången

mot hafvets afgrund med förtviiladt mod,

att med vår jord vår skam må bli förgången,

och ingen veta, hvar ert Svea stod!

Tegnérs “Svea“ är en dikt för svenska folket, och ännu

i dag och just i vår tid har den sin stora betydelse. Det är

en maningens och väckelsens sång till en lättfärdig och

dådlös och loj samtid att lyssna till naturens röst och till

verklighetens kraf. Det är ett rop med torndönsröst i

molnhölj da tider till hjältefädernas söner att besinna sin

plikt, förr än det är för sent, och att utan klenmod kräfva

ut sin rätt. Det är en bön till Sveriges folk, att det må

värja sin urgamla frihet och bevara sin fädemeära fläckfri.

(1899)

Folklynne och nationell uppfostran.

De i det föregående lämnade skildringarna af det svenska

lynnet peka, trots sin olikhet för öfrigt, alla åt samma håll. De

lära oss, att svenskarne, för att blifva hvad de på grund af

sina anlag äro ämnade att blifva, måste utbilda sin

omdömesförmåga, stärka sin viljekraft och lära sig att lita på sig

själfva. Och då den närmaste framtidens historia kommer

att skapas af nutidens ungdom, är det af vikt, att den svenska

ungdomens uppfostran afpassas efter det svenska lynnets

egendomligheter och det svenska klimatets beskaffenhet.

Xenofon berättar i sin “Anabasis“, att de 10,000 greker,

som följde Kyros på hans fälttåg emot den persiske konungen,

voro härdade och tappra män, vana att finna sig i alla

förhållanden. De kunde uthärda strapatser och vara utan mat

och likväl ha kraft att segra. Men när de kommo upp bland

Armeniens snöiga berg under själfva högvintern och blefvo

utsatta för både köld och brist på mat, voro de nära att

duka under. Hvad som då höll dem uppe, var det

uppmuntrande föredömet af den viljestarke Xenofon och hans

uppmaning, att de så mycket som möjligt skulle hålla sig

i rörelse. Men på dem, som voro riktigt illa däran, hjälpte

ingenting, hvarken vreda ord eller hotelser. De blefvo icke

människor igen, förr än de kommo in i värmen och fingo mat.

Denna enkla skildring visar de yttre

förhållandenas makt öfver människan. Vi hafva ett kallt, men

framför allt ljusfattigt klimat. Denna omständighet gör, att

vi mer än sydländingarna måste taga vara på solljuset, om

vi vilja utveckla den kraft, som ligger dold i vårt inre.

“Solen“, säger en författare, “är källan till hälsa och glädje,

till ljusa tankar och käck vilja; solen är lifvets brunn, ur

hvilken hela vår värld hämtar krafter till växt och förkofran

och välmåga. Därför borde de, som bo i ett land, som lider

brist på sol, inrätta sig så, att de uppsamla allt, som de

kunna få däraf, alldeles som folk i regnfattiga trakter träffar

anstalter för att tillvarataga nederbörden.“

Man talar om utvandringen till Amerika och om

sven-skarnes större arbetsförmåga därute. Säkert är det en hel

mängd omständigheter, som medföra ökad arbetskraft i det

nya landet, men ljusförhållandena äro väl icke alldeles utan

sin betydelse. Klimatet i norra Amerika är i vissa afseenden

mera frestande och hälsopröfvande än i Sverige, men våra

utvandrande landsmän lefva där under en betydligt lägre

breddgrad och hafva en sydländskt varm sol. Flera

hemvändande landsmän hafva också sagt, att ju närmare man

kommer Sverige, desto mera känner man, huru trögheten

får makt med en och huru man kommer in i en underlig

drömvärld, som på ett egendomligt sätt inverkar på ens

viljekraft och energi.

Om man nu vill uppfostra ungdomen i ett sådant klimat,

måste man taga hänsyn till de klimatiska förhållandena.

Det går icke an att här i Sverige anordna undervisningen så,

att man stänger in barnen från morgon till kväll i

skolrummet och läskammaren i hemmet, utan man måste låta dem

komma ut i friska luften, ut i solskenet.

Man har framhållit leken som en motvikt mot

skolarbetet och läxläsningen; en och annan röst har höjts för

att ungdomens lektid skulle förläggas till den ljusare,

solbelysta delen af dagen, och man har uttalat önskvärdheten

af att rektorer och skolföreståndarinnor finge klart för sig,

att lek icke är ett nödvändigt ondt, som man måste ha

fördrag med, utan något verkligt godt, något hälsostärkande

och kraftförnyande, ett medel, som ger själen ökad spänstig-het vid studiernas bedrifvande. Man kunde äfven tänka sig,

att studierna finge en annan motvikt än lek och att studierna

själfva icke blefve endast läxläsning. En gosse eller en flicka

kunde i undervisningsintresse få lämpliga uppdrag att

utföra, hvarigenom de finge praktisk erfarenhet, och denna

erfarenhet kunde ökas och förklaras genom teoretiska studier,

som ginge vid sidan af det praktiska arbetet eller förlädes

till längre hvilotider mellan de praktiska öfningarna.

Vi hafva redan nu åtskilligt, som påminner om ett

upp-fostringssystem af detta slag. Då ett barn kommer in i [-småskolan,-] {+små-

skolan,+} har det redan fått en viss bekantskap med lifvet,

och den sexåring, som sett mest och lärt sig att bäst reda

sig på egen hand, skall i småskolan utmärka sig framför

andra jämnåringar med lika god begåfning och lika stor flit.

Samma erfarenhet gör man under skolarbetets fortgång.

Hvad en gosse eller flicka kan, är icke blott resultatet af

läsning i böcker eller åhörande af muntliga föredrag i skolan,

utan de ungas bildningsgrad står i ett visst förhållande till

den omgifning, i hvilken de lefva, och till det, som de i

hemmet och utom hemmet få se och höra.

Men konsten är att, i den mån det kan ske, afpassa

det ena efter det andra. För en gosse, som läser tyska

i skolan, kan det ju vara af en viss betydelse att komma

tillsammans med människor, som tala tyska och tala om

sådant, som för honom har intresse och alltså kan sporra honom

att höra och förstå och möjligen äfven uttrycka sina egna

tankar på det främmande språket. För den, som studerar

naturvetenskap, är det ju nyttigt att gå i skog och mark

med en jägare eller en skogvaktare och att på det sättet få

öppen blick för den omgifvande naturen eller att deltaga i

det mekaniska arbetet på en fabrik eller att få vara med

om att sköta en ångbåt. Sådant kommer honom sedan till

godo, dels direkt i fråga om inlärda detaljer, dels indirekt

såsom en viss mogenhet i uppfattningen och en större

lätthet att tillägna sig det bokliga vetande, som bjudes honom.

Läraren å sin sida kan anknyta undervisningen till

lärjungarnas utom skolan vunna erfarenhet, fastän sådant endast iringa mån förekommer hos oss. Här är en stor uppgift, som

framtidens skola får att lösa, den uppgiften nämligen att på

ett förståndigt sätt förena de bokliga studierna och den

teoretiska utbildningen med praktiska öfningar och själfständig

verksamhet i lifvet.

En sak, som man redan nu kan göra, är att se till, att

de ungas krafter icke allt för tidigt fängslas genom

läxläsningens bojor. Våra barn skulle vinna på att man väntade

ett eller i vissa fall två år med att sätta dem i skolan. Men

detta har sig icke så lätt, ty redan när barnen blifvit

fem år, önska de att få komma dit. Och hvarför? De

känna, att de hafva krafter, och de vilja utveckla dem. De

hafva mottaglighet och intresse, och det gör, att de vilja lära.

Men ju vetgirigare barnen bli och ju mera de längta efter att få

något att göra, desto mera börja föräldrarna tröttna på dessa

ständigt frågande barn, som aldrig hafva någon ro, utan

ständigt skola sysselsättas. Men hvad blir följden af att

tidigt sätta in dem i skolan? Under årens lopp får man vid

jämförelsen mellan alla kamraterna i en klass se, hvad en

åldersskillnad på ett år kan göra, och många barn, som

kommit tidigt in i skolan och redt sig bra i de lägsta

klasserna, slappna så småningom af och bli allt sämre och sämre,

och när de slutligen komma till skolans hcgsta afdelningar,

hafva dessa en gång pigga och lifliga varelser blifvit tröga

och intresselösa och hafva svårt för att lära. Och det blir

icke bättre för dem, om de sommar efter sommar få hänga

öfver sina böcker och läsa upp sig i sin klass på grund af

vägrad flyttning tillsammans med deras kamrater.

Man kan icke nog betona, att vi hos vår svenska

ungdom måste utveckla själfständigheten och viljekraften. Detta

är icke detsamma som att åsidosätta lydnaden. Tvärtom

sade de gamla, att endast den kan rätt befalla, som lärt sig

att riktigt lyda. Men vissa gränser böra uppdragas för

ungdomen, inom hvilka de få röra sig fritt, såvida de icke bryta

mot fastställd lag eller god sed; och det borde anses som

något lofvärdt, att de unga inom vissa råmärken utveckla

en hög grad af själfständighet och fyndighet, af kraft ochihärdighet och att de fullgöra sitt arbete med lust och

glädje och själfförtröstan. I de konstitutioner, som Gustaf II

Adolf lät utarbeta för Uppsala universitet, säges det, att

“ynglingarna skola lära att icke hafva låga och klenmodiga

tankar om sig själfva och rikets nuvarande tillstånd, hvaraf

vanligen alstras klagan och jämmer, beundran för allt

utländskt och misstro till egen förmåga att utföra stora

handlingar, hvilket är det största hindret i en stats styrelse. Detta

bör genom uppfostran och undervisning rättas, så att

ynglingarnas sinnen må tidigt vinna den lyftning, som det vissa

hoppet om goda gärningar gifver.“

Detta är ett svenskt skolprogram från vår storhetstid.

Innehåll:

Hvad menas med svenskt folklynne?................... sid. 3

Det naturfriska och hurtiga i det svenska

folklynnet .............................................. » 5

Trögheten i det svenska folklynnet................... » 9

Heidenstams Hans Alienus ............................ » 22

Heidenstams teckning af det svenska folklynnet » 38

C. J. L. Almqvists teckning af det svenska

folklynnet .............................................. » 45

Tegnérs teckning af det svenska folklynnet » 52

Geijers teckning af det svenska folklynnet .......... » 57

En svensk nationaldag................................ » 63

Gustaf Vasas dag..................................... » 67

Gustaf Adolfs dag ................................... » 72

Allt närmre tränger jätten .......................... » 78

Folklynne och nationell uppfostran................... » 85