Fosterbröderna

Fosterbröderna

Fosterbröderna Emilie Fly gar e-C ar lens

Basta Romaner

Utgivna under redaktion av

Författaren Ragnar Holmström

i moderniserad och förkortad upplaga EMILIE FL YGARE- CARLÉN

FOSTERBRÖDERNA

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG TRYCKERI AKTIEBOLAGET THULE

STOCKHOLM I942

420775 Första kapitlet

En vacker söndagsmorgon i slutet av juni anträdde den

förmögne spannmålshandlare Dahl i staden M., en

längre resa, beledsagad av sina släktingars varma lyck-

önskningar.

Början av resan hade icke minsta inverkan på honom i

fråga om skingrandet av hans tungsinthet efter hans unga

hustrus död. Landskapen voro desamma, som han hundra

gånger sett, och gungningen i vagnen tillräckligt bekväm, att

låta honom fortsätta de vanliga grubblerierna så mycket han

behagade. Följaktligen avbröt ingenting den gamla enfor-

migheten. Som dagen var kvalmig och het, medförde aftonen

en välgörande svalka, och i följd därav förklarade Dahl för

sin betjänt, att han ville resa hela natten och hellre vila över

andra dagen i B., dit man borde hinna i daggryningen. Ef-

ter detta beslut gick allt sin jämna gång: man spände ur och

spände i vid varje gästgivargård, utan att Dahl varseblev

huru lång tid som åtgick att invänta hästar. Då denna emel-

lertid blev ganska försvarlig, hände helt naturligt att det

var middag i stället för morgongryning, då man framkom

till B.

Man levde då ännu i okunnighet om det uppryckande sor-

let under en järnvägstur.

På det högst enkla värdshuset fanns enligt försäkran ej

något annat rum ledigt än en vindskammare, varför han på

anvisning gick ut i staden för att få ett annat bättre rum.

Framkommen till det anvisade huset trädde Dahl in i för-stugan och knackade med en viss lindrig blyghet på den ut-

visade dörren. Lätta steg närmade sig... dörren gick upp

och ett huvud tittade ut, ett huvud, vilket på vår resande

gjorde ett mycket fördelaktigt intryck, vilket ej minskades,

då han fick se hela personen. Det var ett ungt fruntimmer

med ett par stora, blå, talande ögon och en vit panna, över

vilken det mest glänsande bruna hår var slätt nedkammat på

bägge sidorna.

— Ödmjukaste tjänare... jag ber om ursäkt! sade Dahl,

vilken liksom av instinkt återfick sin naturliga hövlighet. Jag

är resenär och söker att erhålla ett rum, emedan alla på

värdshuset äro upptagna. Skulle jag möjligtvis gått rätt, då

jag här, efter hänvisning, tager mig friheten göra denna

fråga ?

— Jo, jag hyr ut ett par små rum, min herre... Var god

och stig in!

Dahl lät icke bedja sig två gånger och stod nu artigt bu-

gande med hatten i hand inför änkefrun som blott räknade

tjugutre år. Onekligen var hon ganska behaglig... anspråks-

lös i sin klädsel, i väsende, i ord. Hon gjorde en varken stel

eller tillgjord nigning och gick därefter förut till tvenne små

rum, som lågo på sidan om det som de lämnade, vilket var

hennes lilla förmak.

Dahl kastade tillfredsställda blickar omkring sig; allt var

enkelt men nätt och renligt.

— Här skall jag trivas förträffligt! sade han.

— Det skulle fägna mig! svarade den unga änkan vänligt.

Är det något ni behöver, så. ring. På denna sidan har ni ut-

gång åt gatan! Hon gjorde åter en lätt nigning och var på

väg att avlägsna sig, då Dahl kvarhöll henne med ett akt-

ningsfullt: — Jag ber om förlåtelse, min fru!

Hon stannade och såg frågande på honom.

Dahl kände sig nu icke obetydligt förlägen. Han hade, utan

att egentligen kunna redogöra för sin mening yttrat detta:

— Jag ber om förlåtelse, min fru! Det var måhända en viss

obestämd önskan att kvarhålla henne, och nu, då hennes

milda, blå ögon frågande vändes mot honom, önskade han

att han ej talat till henne. — Är det något min herre befaller? frågade hon och kas-

tade en prövande blick omkring i rummen, för att se om

något saknades.

— Jag ville blott utbedja mig den godheten att någon

måtte sändas till värdshuset, där jag lämnat mina saker, med

underrättelser att jag blir här, jämte tillsägelse till min be-

tjänt, då han kommer, att förfoga sig hit och hämta nyckeln

till rummet, där mina koffertar stå.

— Det skall bli uträttat.

Andra kapitlet

I en bekväm säng sträckte vår resande snart ut sina trötta

lemmar, och innan hans betjänt Petter kom, hade han

redan sovit gott i flera timmar. Denne, som väl visste

huru mycket hans husbonde var i behov av vila efter så

ovanliga besvärligheter, aktade sig att väcka honom. För-

siktigt smög han fram till bordet, tog där den omnämnda

nyckeln och förrättade i största tysthet flyttningen av sa-

kerna. Dahl förblev således ostörd, till dess solen andra mor-

gonen stod högt på himlen, då han häftigt ropade: — Pet-

ter, var håller du hus, din slyngel ?

Petter, som makligt vilade på soffan i yttre rummet, hade

så när kommit på huvudet, i stället för på fotterna, in till

sin herre, så yr och förvånad blev han, då han hörde denna

gamla, välkända röst, som icke på år och dag ljudit för hans

öron i sådana toner, ty den liknöjdhet, som bemäktigat sig

Dahl efter hans hustrus död, hade gått så långt att han ej

ens för att tillrättavisa ett fel av sin betjäning ville rycka

sig ur sin vanliga släpiga sinnesförfattning.

Med rocken halvvägs över axeln inställde sig Petter och

frågade vad patron befallde så tidigt. Klockan var visst icke

mera än 4. -— Hon är tre kvart på 7, din rumlare! inföll husbonden

i samma ton. Var höll du till i går, efter jag själv blev nöd-

sakad att såsom en besatt springa omkring och höra efter

rum?

— Jag ber ödmjukast om förlåtelse, svarade Petter, herr

patron va ju så god och sa själv, då vi kom till värdshuset

i går, alldeles som herr patron på sistone ofta sagt: ”Pet-

ter”, sa patron, ”gå och sköt dig så gott du kan... jag vill

vara ensam.”

Dahls överläpp krusade sig till ett slags leende. Därefter

tilläde han: — Gott, Petter, hädanefter får du mindre fri-

het. Jag finner, att det icke är nyttigt för din tjänst, att läm-

na dig på egen hand. Gå nu och hör efter om jag kan få

kaffe! Jag är hungrig som en varg.

Med bevingade stövlar flög Petter, som var en ärlig och

beskedlig gosse, att uträtta sin herres uppdrag; och medan

tjänstflickan var inne hos matmodern och fick ut allt till-

behöret till den enkla kaffeserveringen, övervägde Petter i

sitt huvud den hastiga förändring, som försiggått med hans

herre. Fastän han visserligen icke kunde begripa huru denna

omvändelse tillgått, var han likväl hjärtligt glad däråt, ty

han hade tillräcklig urskillning för att finna att en sådan

måste vara hans herre till nytta. Förändringen var påtaglig,

emedan patronen, i stället för att som vanligt synas lidande

och sjuk, i dag hade utseende av en människa vid full vigör.

”Det var ändå som hans svåger, doktor Bundler, sa”, slöts

Petters tankegång: ”bara han kommer sig ut att resa, blir

allt bra!”

Då betjänten inträdde med kaffebrickan, var Dahls första

fråga: — Petter, vet du vad frun heter, som vi bo hos?

— Jaha bevars, vad jag det vet... hon heter Ahlberg och

är änka efter en fattig handlande, som dog förra året, utan

att lämna en styver efter sig. De hade varit gifta i fyra år,

och han hade nästan hela tiden legat i lungsot. Därför var

det skuld över öronen och bara elände, när han dog.

— Stackars människa! suckade Dahl. Det måste vara

svårt för ett ungt fruntimmer att draga sig fram på det sät-

tet... men hon har likväl rätt snyggt omkring sig. Dessa- saker, ehuru enkla, vittna likväl om att hon har något i be-

håll.

— Ja, hon har nätt opp det, som står i rummen! genmälte

Petter, innerligen förnöjd över att en gång bli tillfrågad om

något, han, som ständigt visste så väl besked på allting.

— Huru vet du det, Petter? frågade hans herre förund-

rad.

— Å, herr patron, man får veta varjehanda, då man har

ögon och öron med sig. När jungfrun kom ut ur fruns rum

med sakerna, som skulle vara till kaffet, frågade jag: ”Var

är sockertången, mitt hjärta?” — ”Sockertång, herr Petter”,

svara hon, ”behövs alls inte, och dessutom har frun inte nå-

gon.” — ”Vad”, sa jag, ”har hon ingen sockertång?” — ”Nej,

hör han”, fräste den lilla jungfrun vresigt, ”tycker han det är

något underligt i det, så kan jag säga honom, att frun inte

äger mera silver än den fattiga teskeden, som ligger på kop-

pen där. .. och jag kan också gärna lägga till, vad som inte är

någon hemlighet, att på auktionen efter salig herrn inropade

fruns släktingar åt henne allt det, som nu finns i huset. De

kunde inte ropa in allt heller.”

— Nog, nog, Petter ! avbröt Dahl. Om man någon gång

råkar göra dig den minsta fråga, så är det alldeles som man

toge tappen ur en tunna.

— Befaller herr patron att jag nu går och beställer häs-

tarna ?

— Hästarna! Hm.. . nej, det är för varmt i dag, Petter.

Vi vilä över till i afton — svalkan är så angenäm.

— Ja, den fattas inte nu heller... det får nog patron

känna, då han kommer ut. Det blåser så att stickor och strån

ryker kring.

-—• Blåser det? Så mycket värre... jag tycker ej om att

resa i storm.. . vi få se i kväll. Emellertid kan du taga upp

ombyte av kläder. .. kanske jag går ut i staden längre fram

på dagen.

När Dahl blev ensam, gick han tankfull fram och tillbaka.

Han ville tänka på sina hemmavarande vänner, på sin lille

son Herman, men förmågan följde icke med viljan, och tan-

karna blevo hos den stackars unga, fattiga frun, vars "bleka,vackra och sörjande bild stod för hans ögon. ”Om jag kunde

göra något för henne”, tänkte han, ”men vad? Icke kan någon

alldeles obekant bjuda henne hjälp. Därtill fordras närmare

bekantskap. Jag kunde likväl besöka henne, efter jag ändå

stannar kvar i dag. Jag har ju ändå ingenting annat att ta

mig till.” Och härmed inropades Petter och befalldes att

bedja jungfrun anmäla Dahl hos värdinnan.

Inom några minuter inkom Petter med hälsning att pa-

tronen var mycket välkommen. — Gott! sade Dahl. Giv hit

min andra bonjour, Petter, och borsta hatten väl, medan jag

knyter halsduken!

I dag kom rosen icke på sned, och diamantnålen fästes

blygsamt under skydd av de rika bröstvecken. Icke långt

därefter inträdde Dahl i fru Ahlbergs rum. Pion satt vid

fönstret och arbetade på ett broderi. Vid Dahls ankomst steg

hon upp och bjöd honom, med ett leende fullt av artighet,

en stol icke långt ifrån den, hon själv innehade.

— Förlåt, om jag stör, min fru! yttrade Dahl. Jag kände

en stor lust att frambära min tacksamhet för den lugna natt,

jag tillbragt. Så gott har jag icke sovit sedan mycket lång

tid tillbaka.

— Det fägnar mig! svarade hon okonstlat. Ni ser verk-

ligen mycket friskare ut än då ni kom hit i går.

— Ni är alltför god att märka detta! återtog Dahl, som

inom sig erfor en egen känsla av glädje, vilken länge varit

honom främmande... Och ni har även rätt! tilläde han. Det

är första gången, sedan jag för halvtannat år tillbaka hade

den olyckan att bliva änkling, som jag.känner en fläkt av

trevnad, ett återuppvaknande till livet och dess verksamhet;

och jag börjar verkligen tro, att min redlige svåger, som är

läkare, hade fullkomligt rätt, då han påstod att en resa var

det enda som kunde gagna mig och bliva till nytta för både

kropp och själ.

— Ack, är ni änkling? svarade fru Ahlberg. Våra öden

hava i det hänseendet varit lika. En tår föll från de långa

ögonhåren och stannade på hennes hand, som vilade på stols-

karmen, över vilken hon lutade sig.

Dahl skulle känt sig i bryderi, om han sökt förklara ett

xobegär att få kyssa bort den där tåren. Men han reste sig

hastigt, och utan att våga se på sin unga värdinna, mätte han

tyst och tankfull med sina steg golvets längd.

Fru Ahlberg, ifall hon märkt något, behandlade det lilla

extra uppträdet som en naturlig följd av deras upprörda

känslor och talade lika ledigt som förut.

— Har herr Dahl den lyckan att äga barn efter sin fru?

— Ja, en son, halvtannat år gammal, som blivit uppfödd

av min svägerska, ett förträffligt fruntimmer. Hon delar den

ömmaste modersvård lika emellan mitt och sitt eget barn.

— Det är en rik tröst för er. Ni har då ännu mycket att

glädja er över.

— Visserligen, men det ligger ett stort svalg emellan den-

na lycka och den jag fordom njöt. Likväl... Dahls vidare

tankegång i detta ämne avbröts genom en knackning på dör-

ren, och strax därpå inträdde tvenne damer, vilka hade bro-

deri att lämna åt den fattiga fru Ahlberg. Dahl bugade sig

och återvände till sin kammare.

Följande morgon fann honom ännu kvar i B., liksom den

därpå och därpå följande dito, men då han slutligen började

inse att detta alltför brådstörtat avbröt hans stillsamhet, tog

han avsked av den intagande änkan, hyrde rummen till sin

återkomst från brunns- och badturen samt betalade hyran i

förskott, för att, såsom han av grannlagenhet försäkrade, när

fru Ahlberg vägrade detta, vara säker att erhålla dem, då

han kom tillbaka.

— Nå, Gud vare lov, yttrade Petter, då de äntligen sutto

i resvagnen, herrn inuti och Petter på kuskbocken, Gud vare

lov! Jag började tro att vi icke skulle resa längre än till B.

— Petter, sade Dahl strängt, under det han satte sig till

rätta, jag förbjuder dig att hava någon tro med avseende på

min resa... förstår du?

Att följa Dahl på hans brunns- och badtur, kan ej bliva

fråga om. Huvudsaken var, att åtta dagar efter hans åter-

komst till B., efter sex veckors brunnskur, skrev han följande

brev till sin svåger, doktor Bundler:

”Hedersbror!

Som du av alla mina brev måste ha märkt, att en förmån-lig förändring icke allenast försiggått med mitt lynne och

min hälsa utan även välgörande inverkat på själen, tänker

jag att du och din Karolina icke lära bliva mycket förund-

rade att höra att jag, för att tala utan omsvep, något vi båda

hata, beslutat träda i nytt gifte. Ja, så är det, min bror! Icke

att jag är egentligen kär, nej, det har jag varit så mycket

jag kan bliva det, men en känsla besläktad därmed behärskar

mig nu, och den har min lilla änkefru, om vilken jag skrivit

till dig, väckt och underhållit, även då jag var skild från

henne.

Elfrida är både vacker och älskvärd, men detta har min-

dre fängslat mig än hennes stilla, angenäma väsen, hennes

milda kvinnlighet... Min evigt oförgätliga Berta yttrade

på sin dödssäng: ’Om du i en framtid skulle göra ett nytt

val, så lova mig att endast se på hjärtats godhet!’ Dessa ord

hava beständigt svävat för mitt minne, och därför har El-

frida, så fattig hon är, blivit imitt val. Vilken mor min lille

Herman skall finna i henne!

Som jag ej behöver vänta på någonting och mitt hus ju

förr dess hellre behöver en ordnande hand, ämnar jag i nästa

vecka taga ut lysning. Sedan kommer jag till M. på tre vec-

kor, och därefter, om Gud vill, resa vi ju alla samtliga hit

till B. att fira mitt bröllop.

Och nu, Gud vare med dig, hedersbror! Hälsa på det var-

maste din Karolina, kyss våra gossar å mina vägnar och

emottag försäkran om den fasta vänskap, varmed jag teck-

nar mig

din tacksamme vän

Eberhard Dahl.”

■—- Vad sade jag om fördelen av resan! yttrade doktorn

leende, då han tyst genomläst detta brev och med ett tydligt

uttryck av tillfredsställelse räckte det åt sin hustru.

Anande innehållet, tog Karolina emot det. Länge vilade

hennes ögon på detta. — Berta hade rätt... hon skulle snart

bliva glömd!

— Nå, ni kvinnor äro då för besynnerliga! återtog dok-

torn. Har du icke många gånger själv önskat, då du sett denstackars Dahls "bedrövliga tillstånd, att det måtte givas något

medel att rycka honom ur denna dvala, detta slags levande

död? Och nu, när detta medel är funnet, ser du med miss-

nöje en händelse, vilken skall återgiva åt staten en nyttig

medlem, åt den lille Herman, din gunstling, en far, som vill

och kan sörja för hans framtid!

— Ja, jag är rätt barnslig, min vän! svarade Karolina och

räckte sin man handen. Det var ock endast det första intryc-

ket som kunde ha denna verkan på mig. Måtte i verkligheten

den unga änkan vara sådan som han beskriver henne, måtte

hon älska Herman såsom jag gör det, så vet Gud att mitt

hjärta skall mottaga henne som en syster!

— Amen, min ädla Karolina... Vi skulle göra orätt i att

ej hoppas det bästa.

Tredje kapitlet

1 Dahls hus var allt arrangerat. En stor frukost stod, på

doktorns och hans frus föranstaltande, färdig att mot-

taga de nygifta, då de skulle anlända klockan 12 på för-

middagen, och stadens förnämsta handlande med deras fruar

jämte brudgummens övriga vänner voro anmodade att in-

finna sig.

Då resvagnen höll utanför trappan till grosshandlare

Dahls vackra, stora hus, beläget vid torget, blev den unga

frun icke litet överraskad av att finna alla fönster uppfyllda

med lockar, band och blommor. I den stora förstugan stod

en dubbel rad med högtidsklädda herrar, och hon, som aldrig

varit van vid sådana uppmärksamheter lika litet som vid

större sällskap, blickade nästan rädd och frågande på sin

make. Drömde hon icke eller var det verkligen hon, den

fattiga, förbisedda Elfrida, som skulle bli värdinna i detta

präktiga hus? Dahl såg hennes blyga känsla och sade uppmuntrande:

—• Det här, min Elfrida, är den unga frun till ära! Vi ha

härför att tacka Bundler och vår goda Karolina... Var

icke förlägen, min älskade! tilläde han med ett oroligt ut-

tryck. Jag önskar att alla de vänner, som är församlade i

vårt hus, måtte finna att du är fullt värd den plats du skall

fylla!

Elfrida hann endast med en lätt handtryckning lova sin

man, att hon skulle bjuda till att göra rättvisa åt hans för-

hoppning. Det föreföll henne som den tillit, vilken uttalade

sig i hans sista ord, även övergått till henne själv. Med ledig-

het och behag räckte hon sin man handen, då han hjälpte

henne ur vagnen, och med blygsamt behag hälsade hon den

stora hedersdeputationen i förstugan.

— Hon är rätt söt! viskade Karolina till sin man.

— Ja, hon för sig bra! svarade doktorn. Man skulle tro

att hon vore van vid sådant här.

I förmaket, bespejad av alla damerna, blev det värst för

den unga frun. Men på det hela taget passerade revyn täm-

ligen till hennes fördel, och innan frukosten avslutats, hade

man kommit därhän att inviga den ”lilla anspråkslösa varel-

sen” i hela den vackra mystär, som kallas societéns förtro-

ligare sida.

Skulle Elfrida verkligen bli den lilla ”anspråkslösa varel-

sen”? Tiden visade vad hon blev.

Fjärde kapitlet

Vi skola nu förflytta oss ett antal år längre fram.

Skymningen hade nyss börjat utbreda de första vec-

ken av sin dunkelgråa slöja, då tre unga snöbolls-

krigare återvände från den stora planen vid hamnen, där de

övat sin favoritförlustelse. Vi behöva knappt nämna, att de

tvenne voro våra båda hjältar, de nu tolvåriga fosterbröder-na, såsom de ännu kallades. Den tredje var Hermans bror,

den nioårige Ludvig.

— Hör, Gotthard, sade Herman, medan de påskyndade

sina steg, jag tror att vi gjorde bättre, om vi försakade det

här nöjet. Tant Karolina skulle förgås av ångest, om hon

visste vad vi företogo oss.

— Huru skulle hon få veta det, svarade Gotthard. Jag

skall ensam springa upp på vår kammare, och möter jag nå-

gon, så säger jag att vi ännu kasta snöboll en stund. Vi bru-

kar ju aldrig komma hem så tidigt, och i afton blir det mån-

ljust.

— Det kan väl vara, menade Herman, men det är orätt,

och bäst är att vi bli hemma. Kom, Gotthard, kom, Ludvig,

gå vi upp och roa oss! Jag har ingen lust att vara ute i kväll.

— Gör hur du vill, svarade Gotthard bestämt, men sedan

jag beslutit något, så gör jag det, och du, Ludvig, skall följa

med.

— Ja, men Ludvig får icke följa med, det säger jag, åter-

tog Herman, det är min plikt att se efter honom, och...

—... alltid vill du styra mig, inföll Ludvig gråtande, lik-

som du vore en stor herre, fast du bara är på tolvte året. Jag

vill följa med Gotthard, och det skall jag! Mamma har sagt

att jag icke alls behöver lyda dig.

— Jag begär ingen lydnad av Ludvig, sade Herman mera

saktmodigt, men om mamma nu visste varom frågan vore,

så skulle hon ge mig rätt.

Medan de båda bröderna tvistade om det ifrågavarande

ämnet, hade Gotthard med några språng varit uppe på gos-

sarnas kammare och återkom nu med ett knyte på armen.

— Nå, hur blir det? ropade han emot dem. Vill ni vara med

eller icke? Jag har tagit med dina också, Herman, ifall du

vill ha dem. Har du lust, så kom... jag väntar icke en minut

längre! Och härmed satte han av utåt gatan i fullt språng,

i hack och häl åtföljd av Ludvig.

—• Då jag icke kan hindra honom, är det så gott att jag

följer efter dem! yttrade Herman för sig själv och hann

lagom ned till hamnen för att bevittna Gotthards första slag

på den spegelblanka isen. — Dina skridskor ligga vid stora stocken! ropade Gott-

hard glättigt, i det han svängde omkring i allt större cirklar.

Det är härligt, det är det roligaste man kan tänka sig! och

han ilade allt längre bort.

— Snälle, snälle Herman, bad Ludvig, låna mig dina

skridskor! Jag ville så gärna vara med, men med bara stöv-

larna slår jag omkull: det är så halt.

— Nej, jag kan icke göra det: jag får knyta dem på mig

själv. Icke därför att jag vill åka med dem, men ifall någon

olycka händer Gotthard, är det bra att de äro på. Och här-

vid ropade han så högt han förmådde: Gotthard, för Guds

skull gå icke så långt... du vet ju att isen är så osäker att

knappt någon vågar sig ut!

— Men jag vågar det, skrek Gotthard i sitt vilda pojk-

mod, jag är ingen kruka! Jag gör vad jag vill, och... kras,

kras... det brakade i isen, och med ett genomträngande

skrik, som hördes vitt omkring, sjönk gossen till armarna

i vattnet.

Ögonblickligt var Herman på fötter. — Flyg, Ludvig, till

stugan där nere! skrek han. Där bo båtkarlar. Ropa på

hjälp. .. Gotthard drunknar. . . vi drunkna kanske bägge.

Och skyndsamt flög han utåt den glatta banan. Månen

var nyss uppgången och kastade sina klara strålar på det

sorgliga uppträdet. Gotthard kämpade med isstyckena. Vid

varje kant han grep, lossnade ett nytt stycke... han arbetade

med hela sin styrka för att hålla sig uppe. Då kom Herman.

Han misströstade om möjligheten att rädda den äldre bro-

dern, men han ville hellre dö med honom, än återvända utan

honom till sin goda, kära tant. Han lade sig ned på isen och

sträckte halva kroppen över sidan av den avgrund, där Gott-

hard kämpade. — Slå armarna omkring min hals, ropade

han, och svinga dig tipp på det sättet!

Med glädje grep Gotthard efter detta räddningsmedel.

Hans sinnen tilläto honom ingen annan tanke än hoppet.

Herman, mera kallblodig, suckade till Gud för sin unga själ.

Han fruktade att isen vid den stora tyngden skulle brista

undan dem bägge. Detta inträffade även: i ett ögonblick

sjönko båda under vattnet. Med yttersta ansträngning lyc-kades det dem dock att åter komma upp. Hermans ena arm

var fast sluten omkring Ciotthards liv, och med den andra

arbetade han med en styrka och rådighet vida över hans år.

Detta var så mycket nödvändigare som Gotthard var alldeles

uttröttad av köld och ansträngningar och kunde hålla sig

uppe endast därigenom att han höll sig fast i Herman, vilken

också troget uppoffrade sig för honom.

Slutligen syntes hjälp vid stranden. Tre karlar nalkades

och kastade en lång lina ut till dem. — Icke mer än en i sän-

der ! ropade de. Avståndet är för långt, och komma båda,

förmå vi icke dra upp er.

— Fort, tag fast, Gotthard! sade Herman och skilde den-

nes armar ifrån sig.

— Nej, icke jag, utan du, Herman! svarade Gotthard.

Låt mig bli här.. . du är oskyldig och har kommit hit för

min skull.

— Skynda, skynda bara! utbrast Herman otåligt. Du kän-

ner mig, Gotthard, och tager du icke genast linan, så sänker

jag mig under vattnet. Tror du att jag vill återvända ensam

hem ?

Tiden medgav ingen vidare strid. Gotthard fattade tåget

och drogs lyckligt till land, där han strax därpå slöts i sin

faders armar. Ludvig hade ilat hem och lyckligtvis träffat

doktorn på gatan, vilken förbjöd honom att nämna ett ord

för sin tant, innan han själv kom tillbaka. Då Bundler an-

lände till hamnen, låg Gotthard redan på stranden, och kar-

larna bemödade sig nu att rädda även Herman, vilket syn-

tes mera tvivelaktigt, emedan hans krafter voro nästan all-

deles uttömda och han med högsta möda famlade efter och

fasthöll sig vid linan, som han flera gånger var på väg att

släppa. Äntligen var han uppdragen på den fasta isen, och

nu tog doktor Bundler honom på sina kraftfulla armar och

bar honom i land.

Dagen ^ter denna olyckshändelse gick Karolina fram och

åter i det rum, där hennes älsklingar vilade efter sin mödo-

samma kamp. Bägge hade fått en stark feber efter den

stränga förkylningen och slumrade nu röda och heta på var

2 Fosterbröderna.sitt läger. Karolinas ögon, vilka stodo fulla av tacksamhets-

tårar, vändes än åt den ene, än åt den andre.

Hon lyssnade än på den enes, än på den andres häftiga

andedräkt och såg stundom på klockan och medikaments-

flaskorna. Herman hade börjat svettas, och nu sköt Karo-

lina de svarta lockarna från hans panna, som var överkor-

sad med bindlar, vilka höljde de sår, isstyckena rispat. Med

lätt hand borttorkade hon de stora dropparna, som pärlade

däromkring, och slutligen böjde hon sig sakta ned och vid-

rörde hans kind med sina läppar.

Genast uppslog Herman ögonen, fäste dem med ett kär-

leksfullt uttryck på sin ömma vårdarinna och sade: — Goda

tant Karolina, jag såg just nu tant i drömmen och tyckte då

att tant stod bredvid mig och blickade så vackert på mig.

— Älskade barn, viskade fostermodern och kysste ännu

en gång den blossande kinden, på dig kan jag aldrig se annat

än milt. Gotthard, min stackars, oförvägne gosse, har be-

rättat mig allt, riktigt skriftat sig, och jag vet att jag utan

din uppoffring, som lätt kunnat kosta dig livet, aldrig fått

återse mitt barn.

— Det var ingen uppoffring! svarade Herman. Huru

skulle jag kunnat återvända utan Gotthard, och om jag även

drunknat för att rädda honom, så skall tant tro mig att jag

gärna velat dö för att skänka tant Karolina en stor lycka.

— Men, Herman, jag hade icke kunnat njuta den varken

då eller någonsin, om jag nödgats gällda den med förlusten

av min andre son. Tror du ej det? Karolinas tårar föllo på

Hermans panna.

-—• Jo, det tror jag, tant! Men gråt nu icke, ty det gör

mig mera ont än såren i min panna. Men också håller jag

mera av tant Karolina än jag håller av någon annan, ja, mera

än av pappa, av mamma, av farbror, av Gotthard...

—... men icke mera än du håller av Hulda! inföll fos-

termodern, då en liten guldlockig ljusalv sprang fram till

Herman. Det var Karolinas andra barn, en femårig dotter.

—- Ack, Hulda, är det du? Herman sträckte fram sina

händer, och Hulda klängde sig utan krus upp i sängen och

lindade sina små armar om hans hals. Det är sant, du lillatroll, tilläde han, dig håller jag lika mycket av, ty du är så

lik din mamma.

— Och så är jag så vacker! inföll den lilla oskyldigt.

— Gud hjälpe mig för den flickungen... hon blir redan

bortskämd av smicker! suckade Karolina med bekymmer.

Det oaktat kunde hon icke återhålla ett svagt leende vid den

lillas allvarsamma försäkran.

— Ja, nog är du vacker, lilla Hulda, svarade Herman,

men om ditt hjärta ej är lika gott som din mammas, så tyc-

ker jag att ditt ansikte blir fulare än gamla Lisas, ty det är

gott.

— Blir jag ful, om jag icke är god? frågade Hulda und-

rande.

— Ja, Hulda, i mina ögon... men du blir nog god, det är

jag viss om.

Nu inträdde fru Elfrida Dahl, hälsade artigt på sin svä-

gerska, beklagade med deltagande den ledsamma händelsen,

men lyckönskade sig i samma andetag till glädjen att se gos-

sarna räddade och utan fara. Elfrida bibehöll sig ännu för-

träffligt, men i hela hennes yttre älskvärdhet låg dock ett

bemödande, som aldrig fanns hos Karolina.

— Hur är det med dig, käre Herman? frågade fru Dahl

och satte sig vid sin styvsons säng.

— Jo, jag tackar, svarade Herman och kysste pliktskyl-

digast styvmoderns hand, det är så där. Min panna värker.

— Ja, det vore önskligt, om det avlopp utan värre följder,

min gosse! tilläde hon mycket vänligt. Emellertid var det en

Guds lycka att lille Ludvig hade rådighet att påkalla hjälp.

Det oaktat har han likväl fått sig en ganska allvarsam skra-

pa, för att han ville vara med om ett så farligt nöje, och jag

föreställer mig att både du och Gotthard fått detsamma.

— Vi ha ännu icke hunnit annat än att tacka Gud för

våra barns lyckliga räddning, svarade Karolina litet miss-

lynt, och vi tro för övrigt, att själva deras olycka ska bli

dem den kraftigaste varning att icke ånyo utsätta sig för

något dylikt. Men eljest är det endast Gotthard som skulle

behöva skrapan. Herman ville aldrig följa med ut: han är

alltid förnuftig och varnade såväl Gotthard som Ludvig. — Å, vad Ludvig beträffar, ville han endast springa

utåt hamnen och se på de andra gossarna. Han är minsann

ej uppfödd på det sättet, att han efter det förbud han er-

hållit skulle gå ut på isen vid denna tid, då man har fullt

töväder. Nej, nej, unga junkrarna behöva hållas vid sträng-

are tyglar! Svägerskan har alltid varit något flat.

— Onekligen ha vi ett utmärkt väder i dag! avbröt Karo-

lina, som fann samtalsämnet opassande i gossarnas närvaro.

— Ja, jag har också tänkt begagna det för att göra flera

visiter! svarade Elfrida. Farväl, min käre Herman, bliv

snart frisk! Snart kommer pappa och hälsar på dig. Fru

Dahl tog avsked, och Karolina sade vänligt till Herman, vil-

ken syntes något mulen: — Din mamma menar alltid gott

med dig, ehuru hon har sitt sätt att uttrycka det.

— Ja, och det sättet är så olika ditt, tant! Mamma tror

att Ludvig är ett underverk av lydnad. Jo, visst! Han hade

gärna gått på isen, om han fått mina skridskor.

— Men, ser du, Herman, det är hennes barn, och därför

är hon svag för honom, liksom jag är det för dig och Gott-

hard ...

Femte kapitlet

Under loppet av några år utvecklade sig alltmera våra

hjältars olikhet. Gotthard var dristig, häftig, lättsin-

nig och oförsiktig, men god i hjärtat som arv efter

Karolinas milda ande, men med ett lynne vars självrådighet

icke gärna lät kuva sig. I övrigt var han en artig, livlig och

väl uppfostrad yngling, som nog med tiden fick lära vad

bristen på självbehärskning kunde kosta. Hermans karaktär

gick i en annan riktning. Tänkande, allvarlig och älskande

arbetet, var hans själ på en gång det mest fasta och veka

man kunde föreställa sig: den var danad av godhet, styrka,

försakelse och orubblig redlighet, djup i känsla och plikt-trogen av övertygelse. Med den mest innerliga vänskap var

han fästad vid sin fosterbroder och bemödade sig ständigt

att jämna de vassa kanterna i dennes lynne. Då Herman

stod vid Gotthards sida, utövade denne också vida mindre

dårskaper, än då han var på egen hand. Han älskade Her-

man varmt, och denne hade näst hans mor, vilken båda gos-

sarna dyrkade, mera inflytande över honom än någon an-

nan. I ännu en känsla förenades de: den stränga hedern.

Då dagen var inne för att ynglingarna skulle besöka gym-

nasium, tog Karolina dem in i kabinettet, där deras vagga

stått. — Ni ha icke, mina älskade söner, sade hon, vilat under

samma hjärta, men väl vid samma hjärta. Jag har delat min

kärlek emellan er lika, och båda har ni så växt vid mitt eget

väsen, att vi utgöra ett. Den smärta, ni lider, lider jag dub-

belt; den glädje, ni erfar, uppfyller mig med fröjd. Måtte

ni då aldrig genom ett mindre gott uppförande kasta en

fläck på ert rykte eller i er själ! Det skulle uppfylla mitt liv

med namnlös bitterhet. Lova mig därför, lova mig heligt, du

i synnerhet Gotthard, vars vilda sinne så ofta förskräckt

mig, att lägga band på ditt lynne.

Under uppriktiga tårar tryckte Gotthard sina läppar mot

moderns hand. — Mamma, älskade mamma, jag har varit en

verklig vildhjärna, snyftade han vid det stundande avskedet,

och aldrig har jag känt det så som i denna stund, och heligt

lovar jag att icke mer göra mig skyldig till sådana dårska-

per, som utmärkt mina pojkår. Jag vill bli stadig och redbar

som Herman.

Karolina smålog. — Måtte du hålla ord, min älskade

gosse... Och du, min Herman, stå troget såsom ett stöd i

alla skiften vid Gotthards sida. Överse icke med hans fel,

utan förehöll honom dem med den fasthet, som du finner

i ditt lugna förstånd och din stränga känsla av det rätta och

sanna!

Karolina slöt tyst ynglingen i sin famn. Hennes kyss, hen-

nes tårar, hennes moderliga välsignelse var lika varm för

dem båda.

Och nu voro de borta. Men i stället kom varannan lördag

en liten kär laddning med biografiska notiser ur deras nyaliv. Hur ljuvt var ej att läsa härom, att glädjas, ängslas och

spå i framtidskorten . . .

Under jul- och midsommarferierna vistades de dessutom

alltid hemma, och då ägde icke sällan små uppträden rum

emellan båda familjerna i anledning av Elf ridas, kanske även

Dahls, icke alltid undertryckta känsla av avund, när de sågo

Gotthards och Hermans stora framsteg på lärdomsfältet

framför deras Ludvig, vilken, ehuru kvick i små, älskvärda

skälmstycken, likväl var ganska trög i den väg, där för-

äldrastoltheten i synnerhet önskade se honom lysa genom

företräde.

Men det är onödigt att följa våra unga herrar under den

tre år långa gymnasiitiden. Vi vilja därför endast nämna att

de, försedda med hedrande betyg, lämnade gymnasium för

att avresa till Uppsala; och först efter tvenne års vistande

därstädes återfinna vi dem i hemmet. Början av hösttermi-

nen nalkades, själva ferierna hade blivit använda till träget

arbete och endast ett par veckor återstodo att vistas inom den

kära kretsen av anhöriga och vänner.

En eftermiddag voro båda familjerna församlade i dok-

torns förmak. De äldre herrarna spelade bräde vid ett fön-

ster, Elfrida och Karolina stickade på resskärp åt sina söner,

ty Ludvig skulle på samma gång göra sin första tur till gym-

nasium, Gotthard tecknade ett utkast till en familjetavla, vil-

ken han avsåg bli ett minne åt sin mor, och Ludvig slog som

vanligt ”dank”, det vill säga att han låg än i fönstret och

kikade utåt gatan, än var han vid brädspelet, än hos Gott-

hard, än hos de äldre damerna, besåg, mönstrade, pratade

överallt med en ledighet, åt vilken till och med den fördrag-

samma Karolina gav namn av självsvåld.

I en fönsterfördjupning vid andra ändan av rummet satt

den nu trettonåriga Hulda och arbetade ivrigt på ett par

hängslen av vit silkesstramalj, över vilka hennes små fing-

rar med tillhjälp av den magiska nålen strödde de skönaste

rosor och förgät-mig-ej. Herman satt bredvid henne. Han

nystade silke åt sin lilla kusin, som leende såg upp och sade:

— Vad det blir ledsamt, Herman, då du reser! Du är långt

rarare än Gotthard: du retas aldrig med mig och tvingar migicke att gråta, såsom han ofta gör... därför syr jag också

bara ett urband åt honom.

•—■ Och likväl, Hulda, svarade Herman, håller Gotthard

lika mycket av dig som jag! Men över hans kind flög dock

vid denna försäkran en skiftning, vilken tycktes antyda att

han inom sig kände att han törhända talade emot sin över-

tygelse.

— Varför hjälper han mig icke då med mina översätt-

ningar såsom du alltid gör? Han säger till och med ofta, att

jag är envis och självsvåldig, då jag icke vill allt det han vill,

och han har flera gånger, förstår du, skaffat mig bannor av

mamma, som tror att Gotthard är klokare i allt än jag.

I detta ögonblick hördes ett ljudligt gapskratt från Lud-

vig, vilken låg med båda armarna mot en fönsterkarm och

med hela ansiktet inpå rutan, för att betrakta ett uppträde,

som ägde rum på gatan och vilket oemotståndligt retade

hans skrattmuskler. Nu sågo även Herman och Hulda ut,

och med en missnöjd blick på sin yngre bror, utbrast Her-

man: — Blygs, Ludvig, att vara så hjärtlös... du skrattar

ju åt den mest rörande händelse!

— Å, tig du, moralpredikant, svarade Ludvig stucken,

vem utom du skulle kunna låta bli att skratta åt något så

löjligt? Gubben föll på det mest befängda sätt, under det

han svingade sin dråpliga fiol högt i luften, för att ej draga

den med sig i fallet.

— Gud, så bedrövligt! utbrast Hulda. Se Herman, blodet

strömmar från den gamle mannens huvud... och den stac-

kars unga flickan, som alltid följer honom, gråter och söker

att med sitt förkläde hämma blodflödet! Och nu grät även

Hulda, i det hon otröstlig vände sig om och frågade: Kunna

vi icke hjälpa dem?

Men den, vars blick hon sökte, var redan borta. Herman

kom nu jämte Gotthard ut till de olyckliga människorna på

gatan.

Det var en fattig musikant i den torftigaste dräkt. Emel-

lertid röjde denna, såväl som hans rena, ehuru grova linne,

att en vänlig och flitig hand ordnade omkring honom. Den

arme mannen låg sanslös. De silvervita lockarna, vilka de-lade sig över en hög, fårad panna, voro sölade av blod, men

hans ena hand fasthöll ännu krampaktigt en gammal fiol.

Denna klenod förskaffade honom och hans dotter ett mödo-

samt förvärvat levebröd.

— Är detta din far, barn? frågade Gotthard milt och be-

traktade deltagande den unga flickan, vilken snyftande knä-

böjde vid gubbens sida.

Hon svarade med ett sakta: — Ja! och Gotthards blick

förmådde ej slita sig från flickans själfulla ansikte. Det

kunde icke kallas skönt, icke felfritt vackert, men själva

dragen ägde en finhet och en ädelhet, som förtjuste honom.

Gotthard var passionerad målare och förenade därmed en

vurm för anslående modeller, var han fann dem.

— Men, Gotthard, stå då icke så tafatt, ropade Herman,

du ser ju att här behövs hjälp... kom, skynda dig! Vi måste

bära in honom i vår kammare och be din far komma dit...

— Så tokigt, utbrast Ludvig och slog tillsammans hän-

derna av förundran, de dra in gubben hit, och flickan trip-

par efter med hatten och fiolen. Nå, det blir ett rörande

uppträde!

—■ Men vad är det då egentligen, min söte gosse? frågade

Elfrida leende och såg upp från arbetet.

— Å, ingenting annat, än att en avdankad blind musi-

kant, som ofta stryker kring gatorna med sin fiol och sin

dotter, råkade göra en kullerbytta, som var värd en hel tolv-

skilling att se på.

Modern teg, och det var kanhända första gången som hen-

nes leende icke uppmuntrade den lättsinnige gunstlingens

munvighet. Elfrida var egentligen icke elak och bibehöll än-

nu, sedan den tid hon själv var fattig, ett oskrymtat med-

lidande för alla nödställda. Detta oaktat öppnades icke hen-

nes läppar till en allvarlig tillrättavisning. Hon åtnöjde sig

med att tiga. Ludvig var så ung, hade ingen erfarenhet av

världen och trodde ännu livet vara en lek -—- huru kunde

man då strängt behandla en tanklöshet!

Karolina tänkte annorlunda, och när hon steg upp, för

att själv underrätta sig om förhållandet, träffade hennes

blick med ett uttryck av smärtsam förundran Ludvigs verk-ligt tanklösa ögon. Han slog ned dem och gick från fönstret

fram till Hulda för att tala med henne. Men den unga skön-

heten sade helt snäsigt: •— Det är visst bättre du går ned

och ger den gamle musikanten din tolvskilling för det nöje,

han gjort dig, än att du sysselsätter dig med mitt silke.,,

det reder nog Herman åt mig.

Doktorn och Dahl voro så upptagna av spelet och så vana

att höra ungdomens tvister, att de icke givit ringaste akt på

vad som försiggick, förrän Herman inträdde, gick fram till

Bundler och yttrade: -—- Farbror, kom ut och se på den

gamle... jag fruktar ej att det slag, han erhållit, kan ha

några svårare följder, men kom ändå!

— Vad säger du, min son? svarade doktorn förundrad.

Jag vet icke om något slag. Kanske du redan börjat skaffa

dig patienter till övning för din blivande praktik?

— Å nej, yttrade Herman med lätt otålighet, jag trodde

att vi alla sett den olyckshändelse, som nyligen hände på

gatan. Vid första ordet härom steg Bundler upp och följde

Herman till hans och Gotthards rum.

På soffan låg den fattige musikanten utsträckt. Doktorn

betraktade dessa drag, vilka syntes honom så bekanta, ehuru

han icke i hast kunde erinra sig var eller när han sett dem.

Bredvid huvudgärden stod den intagande flickan, tyst spa-

nande i doktorns ansikte efter hopp i sin ångest; och så snart

passande medel blivit använda av den erfarne läkaren, åter-

kom gubben till sans.

Han syntes emellertid smärtsamt berörd, mindre av sin

blessyr än av de många främmande rösterna, men då han

bland dem förnam sin dotters och kände hennes lätta, vana

hand ordna hans huvud till ett bekvämare läge, viskade han

i en ton, som röjde den högsta oro: — Hedda, barn, gick

fiolen sönder eller har jag den i behåll?

— Den är hel, pappa! svarade hon, och rösten uttryckte

så mycken sann glädje, att den tydligt vittnade om vilken

oändligt rik mening för dem båda låg uti de tre orden: ”Den

är hel!”

Den gamle mannen knäppte sina händer och sade sakta:

— Gud vare lov, vi hade annars kanske nödgats svälta ihjäl! — Nå, mina raska gossar, yttrade Bundler, vilken ännu

förgäves i sitt minne sökte erinra sig den fattige musikan-

tens drag, låt se att ni sedan varsamt för den gamle mannen

hem och drager försorg om att han erhåller vad han kan

behöva, varav finnes sådant som är angelägnare än medicin!

Doktorn tog härvid åt bröstfickan och lämnade Gotthard en

del pengar, varefter han vände sig till flickan med orden:

Följ du med mig, mitt vackra barn, så skall du erhålla

vad min hustru funnit fram åt er under tiden!

Ett par timmar därefter, sedan såväl far som dotter nju-

tit några för dem ovanliga förfriskningar, voro de jämte

ynglingarna stadda på väg till sitt torftiga hem. Herman

stödde gubben, och Gotthard gick bredvid flickan och talade

tröstande ord till henne.

— Har din far länge varit så fattig, goda Hedda? frå-

gade han slutligen, för att skaffa sig närmare upplysning om

de bådas ställning.

-—• Ack ja, alltför länge! svarade hon tyst, emedan fadern

icke gärna hörde detta ämne. Min far fick avsked för många

år sedan och kom då alldeles av sig, eftersom Herran på-

lade honom det tunga korset att mista sin syn. Ack, om män-

niskor blott visste huru god, huru tålig och gudfruktig min

far är, så skulle de nog värdera honom! Han har lidit myc-

ket, men fordom har även han sett bättre dagar.

I flickans mjuka, klangfulla röst låg ett alldeles oförklar-

ligt behag. Hennes uttal, såväl som hennes språk, vittnade

om en uppfostran, som man ej kunde sluta till av hennes

grova kläder och kringvandrande yrke. På Gotthard gjorde

det romantiska häri ett livligt intryck.

Man tog nu av in i en tvärgränd, där ingen människa

syntes, och den stolte ynglingen böjde sig ned till flickan och

bad att hon måtte tillåta honom att få bära det stora knytet.

Hon skakade vägrande på huvudet.

— Giv mig knytet och även krukan! sade han med en-

trägen häftighet.

•—• Nej, visst icke, svarade hon vänligt, men fast, det pas-

sar sig icke.

— Men jag vill det så gärna! yttrade Gotthard, och Heddalämnade tyst och undergivet knytet, liksom hon funnit det

omöjligt att längre strida mot denna vilja. — Krukan, sade

hon, får ni icke, om ni ej vill rycka den ifrån mig och därvid

slå ut den styrkande föda, den innehåller åt min stackars far!

Gotthard nöjde sig med vad han erhållit.

Strax därefter möttes vårt lilla sällskap av en flock gym-

nasister, vilka, med hela vikten av den snart stundande stu-

dentvärdigheten, tyckte sig berättigade att redan antaga to-

nen av självhärskare över stadens gator och gränder.

— Hallå, gossar, vad ha ni fiskat upp... låt oss se det!

Några omringade Herman och de andra Gotthard.

■—• Blygs, sade Herman med sin djupa, fylliga röst, blygs

att störa folk, som icke ofredar er!

— Ur vägen, lymlar, röt Gotthard och knuffade åt sidan

ett par förnäma junkrar, som ville fatta i Hedda.

— Åhå, vackert, vackert, go herrar! yttrade en till re-

presentation färdig framstående rese. Ingen stolthet... det

tål vi icke! Om ni också är två års-gamla studenter, så står

ni likväl här endast två emot sex... det ställer sig något

ojämnt. Mitt förslag är således, att vi uppgöra saken i

godo... Vår förfrågan är ju dessutom den billigaste i värl-

den: vi vilja helt enkelt veta vad ni gjort för fångst... Gott-

hard har onekligen valt den bästa delen.

Gotthards heta blod var på väg att sjuda över, men Her-

man, kall och självbehärskad, drog honom i armen och vis-

kade i hans öra: — Vad blir följden av ett uppträde så här

mitt på gatan? Tänk på den blinde stackarn och den arma

flickan... Var tyst och låt mig tala. Han vände sig därpå

till de väntande, vilka ställt sig tvärsöver gatan, och yttrade:

— Kamrater! Den här gamle mannen är en avskedad

musikant, som föder sig med sin fiol och hans dotter leder

honom, ty han är blind. Nu ville olyckan, att gubben för ett

par timmar sedan snubblade, föll och slog sitt huvud blodigt

utanför våra fönster. Vi förband hans sår och sedan han

återhämtat krafter och dottern av min fostermor erhållit litet

hjälp, beslöt Gotthard och jag att ledsaga den gamle till sin

boning... och nu vill jag blott tillägga, att ni skulle handlat

på samma sätt. Gubbens krafter började svikta. — Bravo, Herman Dahl! ljöd det från gruppen. Vi an-

taga din förklaring och vilja endast följa med såsom heders-

vakt.

Herman teg och fortsatte sin gång. Gotthard följde efter

med Hedda och tänkte på förmånen av att äga Hermans

köld och behärskning. Hela gymnasisthopen kom par om

par efter, alla så tysta och lugna som om de tågat i en lik-

procession. — Här bo vi, sade slutligen flickan och stan-

nade vid ett eländigt litet hus. Hon sprang förut, öppnade

dörren och snart var hela skaran inne i en låg kammare,

vars väggar tycktes hota att varje ögonblick begrava sina in-

vånare ... så förstört var murbruket. Det lilla bohag, som

fanns i rummet, var dock väl vårdat och vittnade om en

ordnande hand. På en gammal soffa, som hade en snygg

halmmadrass jämte dyna av samma slag, satt Herman ned

gubben. Hedda hängde fiolen på en spik över faderns huvud

och ställde sedan de saker, hon medfört, på det renskurade

bordet.

— Ta mig böveln, sade den långe resen, när han såg

Gotthard ta fram pengar och meddela flickan vad som var

angelägnast att köpa, tag mig den och den, om ni ensamme

skall bestå kalaset! Vi ha väl ej mycket, men någon hacka

äger väl envar... hit med den! Han framräckte sin hatt,

varuti gymnasisterna lade var sin skärv. Den lilla insam-

lingen tömdes i Heddas förkläde; och då hon, med tårar

i ögonen betraktade gåvorna, sade den långe med sänkt ton,

i det han gav sina kamrater en vink att följa sig: Farväl,

flicka!

De avlägsnade sig tysta, och på hemvägen yttrade Herman

till Gotthard: — Mitt hjärta riktigt klappar av glädje vid

att se huru oskuld och dygd väcka hedervärda känslor även

hos sådana vildfåglar.

Gotthard teg, men han kände livligt sin väns ord. Han

tackade Gud också därför att dessa vildfåglar icke mera

skulle slå efter den vackra duvan...

Samma afton, då bröderna voro ensamma på sin kam-

mare och övertänkte sitt äventyr, sade Herman: — Jag ville

gärna göra någonting bättre för dem än dessa dagars lind- ring. Jag ville, om jag ägde medel, hyra åt dem en snygg

kammare, där de icke fore så illa i vinter som i det uthus,

där de nu bo.

— Jag också, sade Gotthard ivrigt, och jag har funnit ett

medel.

■—- Vilket då? Våra egna besparingar räcka knappt till för

tre månader.

-— Men den här... den räcker för ett helt år! sade Gott-

hard och framtog en av de guinéer, som han erhållit i fad-

dergåva av farbror Dahl och vilka förvarades för extra

ändamål.

— Ja, den kan icke användas bättre! menade Herman.

Dagen därefter var guinén växlad, och åt musikanten och

hans dotter hyrdes två små kamrar, vars ägande uppfyllde

såväl den gamle som dottern med en fröjd, vilken rikligen

belönade Gotthards uppoffring.

ilo- och fröjdedagarna hade nu tilländalupit. Våra

tjuguåriga hjältar voro båda vid denna tid höga och

kraftfulla gestalter. Gotthard var blond, Herman

var mörklagd, med ett utseende som påminde om södern.

Men den öppna pannan, där redlighet och trofast mod tryckt

sin stämpel, det milda leende, vilket så gärna dröjde på hans

läppar, det talade om norden.

Men utom ett lyckligt yttre, ägde fosterbröderna så många

sällskapstalanger, att man med öppna armar emottog dem

inom alla kretsar i M. såsom fulländade unga män och önsk-

värda kandidater till blivande mågskap.

Glädjens tid var dock nu förliden: kappsäckarna stodo

packade, matsäckarna inlagda och åkdonet framför dörren.

Snart var även avskedet överståndet... och med kinderna

Sjätte kapitletännu våta av tårar, foro våra studenter ut genom tullporten

och stannade ej förrän vid den gästgivargård, där första

rasten skulle hållas. Det var tre mil från M.

Under vägen satt Gotthard mörk och sluten, och ehuru

han icke berättade något därom, kunde Herman förstå att

Gotthard aldrig förut blivit så uppskakad aV något avsked

som detta sista — varför kunde Herman likväl icke utgrun-

da. Emellertid sökte han uppmuntra sin vän och talade om

den ärofulla framgången av deras bemödanden, om den rena,

oblandade glädje, de skulle erfara, när de under sommar-

ferierna nästa år, åter reste samma väg. — Då, slöt Herman,

sjunga vid tedeum, i stället för att nu uppstämma en sorge-

psalm, vartill du synes mig ha god lust, Gotthard!

— Säg snarare en botpsalm! inföll Gotthard, och ett säll-

samt, bittert leende flög över hans vackra drag.

— Nå, även det, svarade Herman skämtande, även det,

käre Gotthard! Du borde nog göra bot för ditt älskliiigsfel,

att tio gånger om dagen retas med vår lilla förtjusande

Hulda.

— Sådana småsaker! utfor Gotthard förtretad. Därefter

teg han tvärt.

— Nå, men vad kommer åt dig? frågade Herman, nu

verkligen bekymrad för sin väns sinnesstämning. Du grubb-

lar väl aldrig på att ej kunna gå igenom examen, ty, utan

skryt, har du väl tio gånger så stora förhoppningar som

många andra, vilka halka igenom.

— Vad är det för dumt prat, avbröt Gotthard stolt, var-

för spilla en tanke på vad man icke betvivlar! Jag säger dig,

Herman, jag ville hellre taga alla slags examina på ett halvt

år, än dragas med... Men lika mycket, jag mår ej bra. ..

så är det. Och ännu en sak, Herman — vi måste nu leva

ofantligt hushållsaktigt.

— Är det du som vill predika för mig om hushållning?

yttrade Herman, i det han leende och förundrad såg på sin

vän. Det mörka uttrycket i dennes ansikte förrådde likväl,

att meningen av hans ord var fullkomligt allvar. Skakande

på huvudet, tilläde Herman: Jag förstår dig ej, Gotthard,

och jag tänker att vi nu som vanligt skola leva ordentligt,varken slösa eller gnida. Våra tillgångar tillåta oss, gudske-

lov, att följa den gyllne medelvägen.

— Nej, det går heller icke, utbrast Gotthard med häftig-

het, vi måste gnida, Herman, gnida på varje styver!

— Är du sjuk, käre broder? frågade Herman deltagande

och fattade Gotthards arm. Jag tror det nästan. Vid Gud,

jag tror det blir bäst att vi vända om.

—• Vända om? ropade Gotthard med ovilja. Nej, tänk

icke på sådant! Det är sant att jag ej mår väl, men det blir

bättre, bara jag blir van därvid.

— Van vid att vara sjuk?

— Ack, om du kunde tiga och låta mig vara i fred! Gott-

hard drog vresigt kappkragen tätt upp under öronen, emedan

det började regna, satte sig tillbaka i kärran och lät Herman

sköta tömmarna bäst han ville och kunde i det tilltagande

ovädret.

Äntligen kom man fram till gästgivargården och tog ett

enskilt rum. Herman ämnade sig ut att beställa middag.

— Jag äter ur matsäcken ! sade Gotthard i bestämd ton.

— Det må du göra, svarade Herman, men jag vill ha varm

mat i sådant väder, och genomvåt som jag dessutom är!

Gotthard bet sig i läppen. Då maten kom in, smakade han

icke en bit, och vad han tärde på den rikt försedda matsäc-

ken, var icke heller mycket. Det var tydligt att han endast

rörde den, därför att han väckt förslaget därom.

En knapp dagsresa från Uppsala togo våra ungherrar det

sista nattkvarteret, och här råkade de åter i tvist om frågan

att taga in varm mat, något för vilket Herman hade myc-

ken förkärlek.

— Jag vet ej vad det är för en gnidaranda som kommit

över dig! yttrade han, tydligt misslynt. När jag är i tillfälle

att betala min aftonmåltid, så måste jag kunna intaga den

opåtalt. Detta är dessutom ett ämne, varöver jag aldrig skall

anse det värdigt att tvista.

— Lika mycket, men jag för kassan! yttrade Gotthard

med egendomlig ton.

— Om du eller jag för den, menade Herman, måste vi

likväl leva ordentligt. Men i händelse detta icke behagar dig,så låt oss med avdrag av resekostnaden och första kvartalets

hyra, dela kassan! Vid vår vanliga lottkastning föll turen

av den ekonomiska befattningen denna gång på dig, och

dagen före avresan lämnade våra fäder dig för oss vardera

300 riksdaler. Är du verkligen ledsen över besväret, så följa

vi mitt förslag. Ty vida bättre är det att hushålla var för

sig, än att beständigt råka i tvist om de lumpnaste småsaker.

Under Hermans korta tal satt Gotthard tillbakalutad i

soffan. Hans huvud vilade i händerna, och han förblev tyst

en lång stund. Slutligen reste han sig upp med en våldsam

rörelse. Han var alldeles blek, och hans anletsdrag hade ett

vilt och förvandlat utseende.

Häpen, med korslagda armar, stor Herman framför ho-

nom. Deras blickar möttes. Hastigt uppdrog då Gotthard

plånboken, kastade den på bordet och yttrade blott det enda

ordet: — Dela! Härefter sjönk han åter ned på soffan.

Med en orolig känsla tog Herman plånboken och öppnade

den långsamt. En tyngande stillhet härskade i rummet, och

väl tio gånger vände han de i en pappersbunt med snöre

hopslagna penningarna, innan han tog mod till sig att upp-

lösa den och räkna innehållet... Nu räknade han och räk-

nade om igen (utgifterna för resan voro antecknade på ett

bredvid liggande blad) ... det var ej svårt att utreda, att

det fattades något mer än 200 riksdaler.

— Gotthard, sade Herman i deltagande ton, du har haft

den olyckan att tappa en tämligen betydlig summa! Varför

har du icke nämnt det för mig? Han trädde fram till sin vän.

— Jag har icke tappat den! svarade Gotthard dovt.

—• Var har du då gjort av den? frågade Herman med

oförställd förvåning.

— Jag har givit bort den.

-— Givit bort så mycket pengar! Hur kan detta vara

möjligt?

— Så är det likväl... och jag har kastat det, som var av

oändligt högre värde än de iumpna pengarna: min sam-

vetsfrid. O, Herman, Herman! Nu veknade den kalla tonen

och han viskade — Heddas namn. I detta ögonblick låg han

i vännens armar... — Gotthard, min bror, sade slutligen Herman, vill du

vara uppriktig emot mig? Jag fattar det icke, jag hörde dig

aldrig nämna att du besökte henne, sedan den dagen vi skaf-

fade dem den lilla prydliga bostaden.

— Och ändå var jag hos henne ett par gånger varje dag,

än under en, än under en annan förevändning. Slutligen be-

hövde jag icke någon, ty Hedda såg mig lika gärna komma

som jag beständigt längtade att se henne. Jag kan icke för-

klara vilken ond ande som förmådde mig att hålla dessa be-

sök hemliga för dig, men det svär jag att aldrig någon brotts-

lig beräkning föranledde dem, ty de känslor, som drog mig

till den fattiga, oskyldiga Hedda, var så rena och heliga som

de någonsin tändes i en ynglings hjärta. Jag ville likväl äga

denna skatt för mig allena. Icke ens du borde känna den.

Och vad blev följden? Med mitt liv hade jag önskat skydda

henne för all förförelse och kastade likväl själv ångerns

bittra galla i hennes skuldfria hjärta... Herman, jag har

under dessa dagar lidit helvetiska kval! Vid min avresa

trugade och tiggde jag henne att mottaga den summa, som

fattas, på det de ej mera skulle taga sitt uppehälle från ga-

torna, och det under vintern till: ”Gotthard, pengarna

bränna mig som eld, men jag vill behålla dem för hans skull:

för min fars skull vill jag lida dessa plågor, varje gång jag

vidrör dem.” Gotthard tystnade.

Herman andades tungt. .. han led nästan lika mycket som

Gotthard själv. Hans strängt moraliska anda avskydde vän-

nens lättsinne, men han skilde likväl detta med hänsyn till

den renare sidan i Gotthards unga kärlek från brottslighet;

och ehuru det ledde till olyckliga följder, kunde han icke

förmå sig att med stränga ord gå till doms över vännen.

Till en början sökte Herman endast att upprätta Gott-

hards sjunkna mod, men efter hand ledde han honom till

den punkt, varifrån lian kunde se olyckan både från dess

moraliska och världsliga sida samt gemensamt med vännen

överväga dess många följder för den arma Hedda.

Allt detta talande mot och med gjorde Gotthard mer nytta

än varje annat vänskapsbevis. Herman lyckades övertyga ho-

nom om att den, som med kraft upprättar sig efter en av-

3 Fosterbröderna.

33vikelse från det rätta, den, som med varje uppoffring söker

gottgöra det onda, har i erfarenheten funnit ett slags skydds-

ängel, som varnande kan visa på den rätta stråten, då under

årens växlande lopp samme vandringsman står tvekande vid

skiljevägen, som delar de olika stigarna.

— Nej, nu kommo vi för långt ifrån ämnet: penningfrå-

gan! sade Gotthard i sin naturliga ton och någorlunda åter-

kommen till besinning. Du skall dela min bror... det är bil-

ligt att jag ensam lider av de följder, min förvillelse drager

med sig.

— Aldrig! utbrast Herman. Någon delning går jag ej in

på... Vänner i liv och död! Han räckte sin fosterbroder

handen.

— Ja, vänner i liv och död, det är min tröst! svarade

Gotthard. Men delningen måste det oaktat äga rum, ty nå-

gon gemensam kassa kunna vi icke hava numera. Det kände

jag också från första ögonblicket, vi anträdde vår resa, men

högmodsdjävulen höll mig fängslad i sina klor, varje gång

jag genom en uppriktig bekännelse ville underrätta dig om

min ställning... Herman, förlåt mig detta, förlåt mina löj-

liga nycker under resan! Men om du visste vilken helvetisk

tanke blotta ordet förödmjukelse innebär, så skulle...

— Icke ett ord mera, avbröt honom Herman hjärtligt,

varken om det ena eller det andra... det blir vid vad jag

sagt!

— Nej, det blir det icke... När jag kommer till Uppsala,

får jag, liksom många andra, vigilera upp ett litet lån. Lik-

väl skall jag arbeta natt och dag för att äga nog ledighet att

genom mina talanger skaffa medel till betalning, ty det för-

stås av sig självt, att jag icke förrän i laga tid gör pappa

penningpåminnelser. Jag önskar minsann inga frågor!

— Av främlingar vill du låna, utbrast Herman förund-

rad, och icke av din vän? Vill du förolämpa mig, Gotthard,

eller vill du pröva mig, så var det bra överflödigt.

— Intetdera, bäste Herman! Jag ville blott icke missbruka

ditt förtroende. Men jag känner med mig själv, att om det

varit du, skulle jag handlat på samma sätt, och därför går

jag in på ditt förslag, likväl med samma föresats att åter-förvärva mig den borttagna summan, ty utan den kunna vi

icke klara oss. Dessutom är jag ju för all framtid pliktig

att spara åt henne.

— Däruti har du fullkomligt rätt, menade Herman, men

gemensamt skola vi arbeta därför. Ja, Gotthard, vare allt

gemensamt, den onda dagen med den goda, arbete, kassa,

hjärta och ära!

erman och Gotthard höllo ord. Inga föreläsningar

försummades, men däremot fann man dem nästan

aldrig vid dryckeslag, baler eller andra förlustelser.

Och Gotthard, vilken förut alltid varit med och ofta lett de

glada upptågen, satt nu tyst på sitt rum, arbetande nästan

strängare än själve Herman och vederkvickte sig endast med

en promenad varje afton.

Kamrater, som besökte dem, voro alltid välkomna. Men

då våra vänner icke hade annat bjuda på än ett vänligt

samtal och ett glas svagdricka, blevo besöken mindre täta,

och efter hand lämnades ”filosoferna”, såsom de på skämt

började kallas, att filosofera på egen hand.

Gotthard och Herman slöto sig allt innerligare till var-

andra, och även sedan de erhållit rätt betydliga penning-

remissor från hemmet, fortfor samma levnadssätt, ty Gott-

hard hade hållit sin föresats och hade anförtrott Herman att

lian bett Hedda skriva i händelse ...

— Jag förstår! hade Herman svarat. Och förutsatt även

att det icke behöves för detta ändamål, så delar jag full-

komligt din åsikt, att det alltid blir din plikt att vid behov

och brist skydda den arma flickan och hennes far, ty vem

vet huru djupt nöden kunde skada det olyckliga barnet, se-

dan hon... Men bevare mig Gud att anse denna tanke ofel-

Sjunde kapitletbar! tilläde Herman hastigt, vid en blick på Gotthards blek-

nande kinder. Jag ville blott säga, att du vinner din egen

aktning genom att bevara hennes, och den vinner du säkert

genom att icke mera återse henne. Då vi en dag återkomma

hem, uppsöker du henne icke... giv mig ditt ord därpå!

— Jag vet ej om din begäran är billig! svarade Gotthard.

Vad skulle hon tänka om ett sådant uppförande... vöre det

icke hjärtlöst?

■—• Långt därifrån, Gotthard! Det är vad plikten mot er

båda bjuder dig. Dessutom... den starkaste känner icke

sin svaghet. Du återser henne ej, du ger mig ditt ord, var-

emot du erhåller mitt i utbyte, att jag skall besöka henne

och ingiva henne den övertygelsen att detta är bäst. Var för

övrigt fullt trygg! Jag skall aldrig övergiva henne, och en-

dast genom mig bör hon erhålla dina bidrag. Tänk på din

mor och framtiden!

— Nåväl... du har mitt löfte, Herman, och det vet du

att jag icke bryter, men, tro mig, så anspråkslös Hedda än

är, så -— är hon mig outsägligt dyrbar. Hon var min första

kärlek, innan en annan intager det rum, hon innehar.

Herman ägde för mycken klokhet att häruti motsäga Gott-

hard. — Jag har ditt ord! var allt vad han yttrade...

Emellertid förgingo veckor och månader, postdag efter

postdag. — Gud vare lov! sade Gotthard, under det han åter

någon gång besökte de livliga sällskapskretsarna och blev

själen i ett och annat litet samfund. Gud vare lov, Herman,

mitt bröst andas friare.

Men en morgon, i slutet av februari månad, då Herman

varit på posten, erhöll han bland andra brev ett med obekant

handstil, likväl med M:s poststämpel, adresserat till stude-

randen Gotthard Bundler. En rysning genomlopp Herman.

Emot all vana gick han in på en restaurang och fick sig ett

enskilt rum. Där vandrade han fram och åter med stora

steg, hållande brevet hårt tryckt i handen... stora svett-

droppar stodo på hans panna — i hans huvud välvde sig

många tankar.

— Skall jag lämna honom det och låta hans själ, som nu

kommit till sans och lugn, åter nedsjunka i detta djup avånger, kärlek, blygsel och samvetskval... ty ovillkorligt

måste läsningen av detta brev uppriva det halvläkta såret...

Vinner han något därpå? frågade sig den redlige vännen yt-

terligare. Intet, såvitt jag kan inse. Men det kan oberäk-

neligen skada honom. Skall han icke bliva helt och hållet

oförmögen att bereda sig till den förestående tentamen, och

sedan vet blott Gud vilka griller denna nyhet kunde väcka i

hans huvud... Nej, han skall icke, han får icke, så långt det

kan undvikas, veta det! Jag vill göra allt vad jag förmår och,

strängt taget, mera än jag har rättighet till... Men nu vill

jag också veta vad här står.

Han höll upp brevet, men fällde det åter.

■—- Hm, en vacker fruntimmersstil... den gamle har va-

rit en omsorgsfull far... Stackars, stackars unga varelse,

skall du förlåta att jag griper in i ditt öde... för hans skull,

som du älskar, förlåter du det nog... Gotthard måste räd-

das från ett bråddjup... Ja, jag tar denna börda på mig, ty

anförtrodd åt min heder, skall den ömmaste mor skonas

från ett så stort bekymmer... Och nu nog!

Han bröt brevet och läste följande:

”Förrän jag lärde känna dig, Gotthard, var jag fattig,

men dock lycklig, ty jag var skuldfri. Sedan kom en liten

tid, o, hur kort, då jag i den lilla kära kammaren, sittande

vid din sida, icke ville byta ut min lott med någon dödlig!

Men efter denna kom en annan... När jag ännu gick om-

kring med min far, då han spelade sin fiol och jag stundom

sjöng mina små visor, hade jag blott tvenne önskningar: den

ena att kunna erhålla arbete, den andra att förtjänsten måtte

räcka till att skaffa bränsle för vintern — min far tycker

om att sitta vid den värmande brasan — och tobak till hans

pipa... det är hans högsta njutning att få röka. Nu har min

far den värmande brasan och den kära pipan, men han fröj-

das icke mera däråt, ty han hör sitt barns suckar, han kän-

ner dess tårar väta hans händer och han gråter med mig.

Ingen förebråelse har gått över hans läppar: han är tålig och

mild... han förmanar mig att vara detsamma. Ja, jag vill

vara tålig och undergiven. Men, Gotthard, ett skall du lovamig: låt aldrig min far lida brist! Dyrt har jag av dig köpt

rättigheten till din vård om hans sista dagar, ifall jag skulle

lämna honom. Du får icke heller övergiva oss åt vårt elände,

om jag måste leva. Dagligen ber jag Gud för dig, men ditt

namn nämner jag endast i min själ eller tyst för mig själv.

Ingen får veta det, lita därpå, Gotthard!

För den stora lyckan att i mitt kvalfulla bekymmer kunna

skriva till dig, att kunna kläda mina tankar i ord, har jag att

tacka min far. Mycket skönt och nyttigt har han lärt mig,

som flickor av mitt stånd ej veta om... Men nu ropar han

mig... Jag slutar med den varma bönen, att du snart skic-

kar några tröstande rader till

Hedda Klinting.”

En tår darrade i Hermans öga. — Arma, oskyldiga barn,

för vars fötter ett helt liv ligger skövlat! suckade han. Vad

hennes hjärta lider, vad den gamle känner vid detta sista

hårda slag, det vet blott Han, som täljer de olyckligas tårar!

Och jag vet att varken hon eller hennes barn skall lämnas

utan skydd.

Herman blev trogen sitt löfte. Gotthard anade ingenting

om brevet. Och sedan en så lång tid tilländalupit under tyst-

nad, kände han sig alltmera lugn och slutligen, med undan-

tag av ett och annat ögonblick, fullkomligt som han varit

förut, glad, fri, häftig och stolt. Vad han likväl aldrig glöm-

de, var vissa små besparingar, vilka han stillatigande läm-

nade åt Herman, som hade i uppdrag att, då han fann tjän-

ligt, översända dem till Hedda.

Herman hade skrivit till henne ett långt, hjärtligt brev,

varuti han enkelt och klart utvecklade sina åsikter och nöd-

vändigheten, som bjöd Hedda och hans vän att undvika allt

återseende. Däremot gav han henne de löften, han redan

givit sig själv, och Heddas svar andades den innerligaste

tacksamhet, den aktningsfullaste tillgivenhet. Hon lovade vil-

ligt att följa Hermans råd, som hennes egen medfödda

grannlagenhet gillade. ”Jag tackar er”, skrev hon, ”jag kän-

ner att ni har rätt, att ni vill mitt sanna väl, och jag hyser

ingen önskan att återse Gotthard, ehuru hans bild beständigtlever och skall leva i min själ. Vartill skulle vårt återseende

tjäna!”

”Den flickan hade förtjänt ett bättre öde!” tänkte Herman.

”Men vem vet vad det framdeles kan bliva...” Tankar,

ännu formlösa, rörde sig i hans huvud, och under det han

for med handen över pannan, mumlade han: ■— Hade det

varit jag!...

Vintern och våren voro förbi. Juni stod åter i sin hög-

tidsskrud, och våra ynglingar tänkte med förtjusning på

den stundande återresan till M. efter denna långa, i träget

arbete tillbragta vinter.

Med det nästkommande årets slut hoppades Herman taga

medicine och filosofie kandidatexamen, och Gotthard tänk-

te då söka inträde såsom auskultant i Svea hovrätt. Under

så angenäma utsikter för framtiden, vunna genom flit och

ihärdighet, var det naturligt att de båda vännerna kände en

viss tillfredsställelse med sig själva.

Vid denna tid emottog Herman det första brev, han kun-

de erinra sig hava erhållit från sin styvmor.

Elfrida skrev:

”Min högt älskade son!

Med den fullaste modersglädje har jag tid efter annan

erfarit de framsteg, du gör på den vetenskapliga banan, och

tackar innerligt Gud att du genom ditt tidigt mognade för-

stånd, din flit och goda uppförande, ligger före många an-

dra ynglingar vid din ålder. Men det, som mest av allt fäg-

nar mig, är din själs och ditt hjärtas renhet.

Jag har tänkt, min gode Herman, att ditt dagliga um-

gänge mycket skulle bidraga att giva Ludvig den fasthet i

lynnet, han ännu saknar, ehuru med de bästa anlag för öv-

rigt, och utom det att ditt exempel och dina förmaningar om

arbetsamhet skulle komma att inverka på honom, som med

sitt livliga sinne icke gärna tål band och ej utan svårighet

kan fästa sig vid allvarligare saker. Ja, min älskade son, jag

vågar hoppas, att du under ferierna, såsom det ägnar och

anstår en äldre bror med dina tänkesätt, vill åtaga dig den

yngre; och för detta ändamål är min hjärtliga önskanoch vänliga begäran att du vid din hemkomst, i stället att,

som förut varit vanligt, bo hos doktorns, måtte slå dig ned

i dina föräldrars hus, vilket ock jag tycker, för att vara upp-

riktig, är det naturligaste.

Det skall bliva mig ett nöje att söka bereda din trevnad,

och jag känner mig förvissad att du icke avslår den första

bön, som göres av

din tillgivna moder

Elfrida Dahl.

P. S. Jag behöver knappt tillägga, att det särdeles skulle

bedröva din far, om du avslog vår välmenta inbjudning.”

Herman räckte brevet åt Gotthard, vilken under läsningen

därav syntes ganska missbelåten. — Den listiga kvinnan,

yttrade han förtrytsamt, när egennyttan är med i spelet, då

inser hon ditt värde. Du avslår det naturligtvis ?

— Avslår min fars hus, då jag inb judes dit! Nej, Gott-

hard, det gör jag aldrig. Jag vill komma dit och bo där, så

länge min ärade styvmor är nöjd med mina bemödanden.

Troligen blir junker Ludvig nog svår och egenmäktig att

taga reda på, men då jag, uppriktigt sagt, för hans eget väl

länge önskat erhålla den förtroendepost, hans mor nu er-

bjuder mig, så vill jag göra ett försök och...

— ... få skam till tack, sladder, krångel och oberäkne-

ligt obehag! avbröt Gotthard.

— Må vara... jag har dock gjort min plikt, och den

vill jag ej undandraga mig, ehuru det alltid kommer att

kosta på mig att ej få emottaga mitt morgonkaffe av tant

Karolinas älskade händer. Men det kan icke hjälpas.

Gotthard teg. Han kände Herman och visste att, sedan

denne fattat ett beslut, som hans förnuft gillade, skulle in-

vändningar föga gagna. Saken antogs såsom avgjord och

avhandlades icke mera, förrän herrarna på en av M :s gator,

vid sin återkomst från universitetet, stodo i beredskap att

skiljas.

— Du stiger väl först av hos oss, Herman? yttrade Gott-

hard i en ton mittemellan fråga och bestämd förmodan. — Nej, min bror! Det vore ej grannlaga emot mina för-

äldrar, då jag skall bo hos dem och deras hus ligger vid

torget här strax bredvid, att då åka så gott som förbi och

sedan fara samma väg tillbaka igen. Det går icke an, Gott-

hard, så gärna jag än vill, men det skall icke dröja lång

stund, innan jag är hos er. Farväl!

Herman körde in på sin fars gård, och knappt hade han

kommit ur kärran, förrän Elfrida, smickrad av denna sin

styvsons uppmärksamhet, på nedersta trappsteget mottog

honom med öppna armar; och för Hermans enkla sinne syn-

tes denna hjärtlighet så naturlig, att han nära var färdig

att taga alltsamman för gott.

Dahl fröjdades av hela sitt hjärta vid anblicken av sonens

utbildade gestalt, det allvarliga, men likväl milda uttrycket i

hans anletsdrag, dock i synnerhet över hans manliga väsen,

på en gång stadgat och behagligt.

Ludvig var artig, ja uppmärksam, och biträdde tjänstak-

tigt vid uppbärandet av alla Hermans saker, vilka fördes

till de tvenne vackra och trevliga rum, styvmodern anordnat

åt honom och vilka hade samband med Ludvigs kammare.

Så snart man ätit middag, ty Herman anlände just vid

mattimmen, förde styvmodern honom själv upp till de nya

rummen. Ludvig var beordrad att följa med, och nu hade

Elfrida fått i sitt huvud, att hon borde låta det hela på-

minna om doktorns hus. Själv ville hon spela Karolinas roll

och förena de båda ynglingarna genom ömma ord och väl-

taliga tårar.

Men Herman märkte snart genom de hemliga vinkarna

till Ludvig, att det gällde ett teateruppträde och avbröt där-

för helt artigt: — Jag ber mamma vara övertygad om att

jag älskar Ludvig som en bror, och jag ger mitt löfte, att

göra allt vad jag förmår till förkovran av hans kunskaper

och till den goda utvecklingen av hans karaktär. Men nu

måste jag hasta till doktorns: jag längtar till mitt gamla,

kära hem.

Detta var alldeles icke efter Elfridas uträkning, men nå-

got var dock vunnet, ty på Hermans ord kunde man lita.

Med en önskan, att det nya hemmet måtte bliva honom en-dast hälften så dyrbart som det gamla, lämnade hon rum-

met och vinkade åt Ludvig att följa sig.

Så snart Herman blev ensam, klädde han sig i största hast

och ilade till Bundlerska huset.

Åttonde kapitlet

Samma afton, då Herman kom ifrån Bundlers hus och

med förut oanade känslor återsett den vackra Hulda,

tog han vägen åt en avlägsen del av staden. Han stan-

nade utanför ett litet, men snyggt hus och var tydligt osäker

på om han skulle stiga in eller gå tillbaka. Han bestämde sig

likväl för det förra och klappade på.

— Kom in!

Han öppnade dörren och trädde med en viss ängslig för-

siktighet över tröskeln till en ganska trevlig kammare.

I en säng med rena, vita lakan låg den gamle musikanten.

Han hade redan gått till vila, ty aftonen var långt framliden,

men vid andra sidan av rummet satt Hedda på en pall och

vaggade sitt barn. Den tysta vaggsången sammansmälte med

återhållna snyftningar.

Herman nalkades med lätta steg för att ej väcka den

gamle. — God afton, goda Hedda! viskade han. Hur är det

med din hälsa... känner du igen mig ?

— Ack ja, herr Dahl, skulle jag icke det! svarade hon milt

och log genom den tårslöja, som omtöcknade hennes ögon.

Skulle jag icke känna igen er, som skänkt mig så outsägligt

mycket gott genom edra tröstande och vänliga brev... tro

mig, jag har dem att tacka för mycket! De ha gjort mig lug-

nare, tåligare till sinnes.

— Och likväl finner jag dig gråtande! sade Herman del-

tagande. Du ser så blek och lidande ut.

—- Ja, naturligtvis har jag lidit och måste länge lida, mendet bör jag endast förtro åt Gud. Man får icke klaga över

det öde, man själv berett sig... Vill ni ej se mitt barn, herr

Dahl? Det är min glädje att i aftonskymningen, sedan pappa

lagt sig, sitta vid den lilles vagga. Det gör mitt hjärta gott,

och när morgonen återkommer, är jag friskare till mods och

kan arbeta raskare och modigare.

— Du goda Hedda! Hermans röst darrade av rörelse.

Han tog gossen, tryckte sina läppar på hans panna och sade

långsamt: Jag vill vara din far, jag vill aldrig övergiva dig,

du stackars värnlösa... Och för dig, Hedda, vill jag bliva

en vän, en bror. Sörj ej varken för din eller barnets fram-

tid ! Men åt Gotthard, som lidit så mycket genom den olycka,

han berett dig, säga vi ingenting, såvida ej någon oförutsedd

händelse yppar för honom hemligheten. Är du nöjd därmed,

Hedda?

— Ja, herr Dahl, det är jag. Jag vill icke återse honom.

Jag lider av blygsel och ångest vid blotta tanken att han

kunde komma hit. Nej, det är bäst som det är.

Herman besökte ofta de stackars människorna och pratade

mången timme med fadern, vilken aldrig kände sig lyckli-

gare, än då den unge mannen satt vid hans sida och med

deltagande avhörde berättelsen om hans öden.

De voro varken märkvärdiga eller skiftade i stora omväx-

lingar, ty deras färg hade alltid varit svart. Herman erfor i

korthet följande:

Gubben Klinting var född i M. och son av en därvarande

förmögen borgare, vilken också ägde en äldre son, faderns

förklarade gunstling. Under tiden, då denne, som skulle äg-

na sig åt handeln, var stadd på en längre utrikes resa, blev

den yngre Klinting skickad till universitetet i Lund att full-

borda sina studier. Han var av ett gott, lätt och jovialiskt

lynne, och som hans håg i synnerhet stod till musiken, hände

icke sällan att han råkade i åtskilliga glada sällskaper, vilkas

medlemmar med lika smak tyvärr förenade en mängd andra

egenskaper, dem han icke dyrkade, men för vilka han likväl

blev känd genom sin umgängeskrets. Musik förblev hans

vurm, och för den glömde han allt annat. Fåfängt hade han

anhållit hos sin far, att få ingå vid något kapell och uteslu-tande ägna sig åt denna sin älsklingsböjelse, emedan han

saknade fallenhet för studier. Fåfängt. Han skulle bliva

präst, antingen han ville eller icke. Tiden gick. De dåliga

sällskap, i vilka Klinting råkat genom sin passion för musi-

kaliska sammankomster, urartade alltmera. Han fick små-

ningom mindre avsmak för deras backanaliska nöjen, och

mången dårskap begicks i ungdomsyra. Bland dessa var en,

vilken skulle bliva för vidlyftig att här anföra, men som

hade den olyckliga följden att han, jämte några av hans

kamrater, förvisades från akademien. För egen del skulle

Klinting icke sörjt häröver, ty han önskade ingenting högre

än att få välja en annan bana och skrev bönfallande, ånger-

fulla brev till sin far. Men denne, till ytterlig grad uppbragt,

berövade honom allt understöd och avstängde honom för all-

tid från hemmet.

Då började för Klinting en tid av ånger, bekymmer och

elände. Hans tillryggalagda liv stod klart och anklagande i

bakgrunden... framtiden låg mörk och hotande. I sin själ

kände han djupt att faderns förlåtelse, jämte återinträdandet

i en verkningskrets, vilken som helst, skulle hava upprättat

honom. Men därpå var icke att tänka. Han återvände till sin

fars hus och böjde under brännheta tårar sina knän för den

obeveklige. ”Bort ifrån mig!” voro de enda ord, den upp-

retade yttrade, föraktligt bortstötande den knäböjande sonen.

Då reste sig Klinting. Vilda tankar välvde sig i hans bränn-

heta huvud... han störtade ut och lämnade sin födelsestad.

Under en följd av år svärmade den förskjutne omkring,

utan vänner, utan hem, utan fristad, långt från den bygd,

som sett honom under bättre dagar. Han uppehöll sitt liv

med den mödosamt förvärvade dagspenningen att läsa för

barn på landet och spela sin fiol vid alla tillställningar på

herrgårdarna. Slutligen ledsnade han på detta kringirrande

liv och gick in som oboist vid ett infanteriregemente.

Efter en frånvaro av tjugufem år återvände han till sin

födelsebygd, fattig, avskedad och med en liten pension,

knappt tillräcklig för hälften av hans inskränkta behov. Han

medförde en femtonårig dotter, ty han hade varit gift med

en fattig flicka av borgerlig släkt, men ensam i världen lik-som han. Hans hustru dog efter ett tolvårigt äktenskap, de-

lat i djupaste nöd, men även i hjärtlig förnöjsamhet. Ända-

målet med Klintings färd hit var förhoppningen att erhålla

något arv efter sin för flera år sedan avlidne fader, om vil-

kens affärer han ej erhållit någon upplysning, oaktat de par

brev han skrivit därom.

Men i M. fanns numera knappt en enda människa, som

kände eller ville känna honom. Ett fjärdedels sekel föränd-

rar märkbart ställningar och förhållanden, och hoppet om

arvet försvann helt och hållet, då han erfor att hans bror,

som kommit hem efter några år och enligt testamentet varit

utnämnd till faderns ende arvinge, strax därefter flyttat från

M. Man kunde icke lämna någon upplysning var han nu-

mera befann sig.

Med djup grämelse för sin dotters skull, emottog den

stackars Klinting de nedslående underrättelserna. År och

bekymmer hade nedtryckt honom, och redan länge hade han

tillhört dessa naturer, vilka finna sig i varje skickelse, utan

att genom några kraftfulla ansträngningar söka förbättra

sitt läge.

”Det var så Herrans vilja!” sade Klinting tröstande till

sig själv.

Han hyrde sig en eländig kammare, där han, glömd av

forna bekanta, levde med sin dotter ett sorgligt liv. Men det

skulle bli ännu bittrare. Han förlorade sin syn, och även då

yttrade han med undergivenhet: ”Det var så Herrans vilja!”

Sedan fattade han fiolen, och när icke annat återstod, vand-

rade han genom gatorna, ledd av Hedda, spelade och lät

stundom henne sjunga till hans trogna instrument. Många

mötande gåvo sin skärv för nöjet att se den vackra flickan

och höra hennes röst, andra gjorde det av medlidande för

gubbens blindhet, och mången bekant, vilken igenkände ho-

nom från forna dagar, kastade en ”hacka” i dotterns för-

kläde, rysande vid tanken på tingens växlingar. Så hade två

år förflutit. De förblevo fattiga på jordiska tillgångar, men

rika i kärlek och hopp; och då Hedda om aftonen vid sitt

arbete lyssnade till faderns berättelser om de underbara ting,

han upplevat i krigets tummel, eller de för henne ännu under-barare om hans första ungdomshem, som nu var i främ-

mande händer, om hans mors kärlek och tidiga bortgång,

hans fars hårdhet och brodern, som varit vänlig, men aldrig

rätt förstått honom emedan de nästan alltid levat skilda —

då bävade Heddas själ, och hon fördubblade sina bemödan-

den att sörja för sin gamle far och ingjuta tröst och frid i

hans hjärta.

Vid denna tid gjorde olyckshändelsen på gatan henne be-

kant med Gotthard och hans vän.

Såsom redan blivit nämnt, besöktes Hedda nu nästan dag-

ligen av Herman, vars varma hjärta fann en glädje i att sys-

selsätta sig med utbildandet av de gåvor, med vilka den arma

flickan utrustats av naturen. Han gav henne smak för läs-

ning och valde efter sin fina känsla vad han ansåg lämpligt

att på en gång bilda förståndet och förädla själen. Han lärde

henne även att teckna samt att till ackompanjemang av gi-

tarr sjunga de nyare små sångstycken, han gav henne. Med

förundransvärd lätthet fattade Hedda allt, och den nya

värld, i vilken hennes tankar ordnade sig, drog en slöja över

hennes nästan omedvetna förvillelse. Hon levde helt och

hållet för sitt barn, sin far och sina nya sysselsättningar, och

varje tanke, varje önskan på ett återseende försvann allt

längre i bakgrunden av hennes alltmera utvecklade kvinn-

liga känsla.

Men om Hermans bemödande å denna sida kröntes med

framgång, så gick det så mycket trögare med hans mentors-

befattning hos Ludvig, vilken av naturen var både lat, egen-

mäktig och lättsinnig.

Väl hade denne, påverkad av sin mor, i början uppfört sig

rätt artigt mot Herman, men redan efter åtta dagar var han

fullkomligt utledsen vid denna sakernas nya ordning.

Herman steg upp klockan 5 och arbetade till klockan halv

9, då modern serverade kaffet i salen, där man samlades vid

den tiden.

Första, andra, till och med tredje morgonen fann Ludvig

sig i sitt öde, och då Herman stod vid hans säng och vän-

ligt yttrade: — Stig upp, min bror, skyndade han sig, ehuru

gäspande, så mycket han förmådde för att vinna i Hermanstycke. Men som ej allt bestod uti att komma på fötter, utan

förnämsta meningen låg i ett flitigt arbete, så gäspade Lud-

vig förtvivlat, mådde illa och sökte än den ena, än den andra

förevändningen att slippa undan.

Då blev Herman otålig och läste ganska skarpt lagen för

unga herrn. Ludvig gick genast till modern och bedyrade

heligt, att han omöjligen kunde vinna något genom att läsa

tillsammans med Herman, emedan denne icke ville göra an-

nat än gnata.

Med mild värdighet förebrådde Elfrida nu sin styvson

hans brist på tålamod, då Herman utan omsvep förklarade

att Ludvig var en odugling, vilken aldrig skulle komma nå-

gonstans på vetenskapsbanan och att man förspillde både

möda och pengar utan ändamål, om man längre ävlades att

få honom fram på den vägen.

— Det är brist på kärlek till din yngre bror som bibringar

dig dessa skeva åsikter om honom! yttrade Elfrida förebrå-

ende. Du har varken hjärta eller tankar för annat än det som

står i beröring med Bundlers.

-—■ Det är icke brist på kärlek, min mor, svarade Herman

aktningsfullt och bestämt, men om det tillåtes mig säga vad

som brister Ludvig, så är det tukt... Han är bortskämd.

■—• Ack, du själviske pedant, utbrast Elfrida, nu kastande

sin tilltvingade behärskning, är det den belöning, jag får

uppbära för allt mitt tålamod med det onda, du stiftat emel-

lan föräldrar och barn? Ja, nu begriper jag allt och inser,

att din fars förvända uppförande emot den stackars gossen

har sin grund i de predikningar, du lär hålla. Men vänta,

min stolte herre, och lita på att jag icke glömmer ditt över-

mod.

Hermans kinder blossade. Han var på väg att giva ett

skarpt svar, men tyglade sig, bugade och lämnade rum-

met.

Elfrida beredde sig på ett uppträde med sin man, ty hon

tog för avgjort att Herman skulle vända sig till fadern med

en förklaring samt återflytta till doktorns hus, men hon be-

drog sig. Herman lät saken i all tysthet passera och stannade

kvar. Men Elfrida, i stället för att hålla sin styvson räkningför denna humanitet, övertänkte oavbrutet någon passande

hämnd, vilken kunde gottgöra henne den skymf, hennes stolt-

het lidit. Tyvärr trädde händelsen i förbund med henne, och

det tillfället, som infann sig, översteg hennes djärvaste för-

hoppningar.

Nionde kapitlet

En eftermiddag första dagarna av september satt El-

frida ensam och grubblande med moderligt bekymmer

över Ludvig och hans framtid, ty trots sin stora blind-

het för honom, erkände hon dock för sig själv, att det såg

ganska tvivelaktigt ut med de lysande förhoppningar hon

byggt på sin älsklings snille, då detta nämligen kom till ut-

veckling och pojkåren tagit ut sin rätt. Såsom det ofta in-

träffar, förvandlades Elf ridas missnöje till avund mot hen-

nes närmaste omgivning. Gotthard och framför allt Herman,

vilken hon nästan hatade, sedan han svikit hennes hopp att

göra något av Ludvig, fick hon aldrig ur tankarna. Mörka

idéer välvde sig just nu i Elf ridas huvud, men de ville icke

klarna. Då knackade det sakta på salsdörren. Hon spratt till,

och vid det vanliga: ”Stig in!” gick dörren långsamt upp,

och till hennes stora förvåning trädde ett ungt, rätt välklätt

fruntimmer med ett barn på armen in i rummet.

Ödmjukt och blygt neg hon vid dörren. Men då Elf ridas

blick med ett forskande uttryck vilade på den obekantas an-

sikte, överfölls denna av en häftig darrning... hennes kin-

der glödde och det tycktes som om hon nu först fann något

opassande och otillbörligt i den anledning, som fört henne

dit, där hon nu stod, nästan färdig att brista i tårar.

— Vem är ni, min fru, och vad är ert ärende? frågade

Elfrida, oviss i vad ton hon egentligen borde tilltala denfrämmande, hos. vilken hon fann något värdigt, men likväl

antog tillhöra den enklare samhällsklassen.

— Jag heter Hedda Klinting! nästan viskade den tillfrå-

gade.

— Hedda Klinting... kors, det namnet har jag hört för-

ut... Ack, nu erinrar jag mig... musikantens dotter...

Hon har icke gått omkring nu på länge. Men hon är gift, ser

jag, och hennes man försörjer väl också hennes gamle far?

— Jag är icke gift! stammade Hedda, och allt högre brann

rodnaden på hennes kinder, varvid tvenne tårar föllo på bar-

net, som hon höll fast tryckt intill sig.

— Huru, icke gift! utbrast fru Dahl. Vad är hon då ? Fy,

hon skulle blygas att inträda i ett hederligt hus, när hon till-

hör den klassen av kvinnor! Vad vill hon här? Vem söker

hon?

— Herr Herman! snyftade hon. Elfridas hårda ord och

föraktfulla blick hade såsom vassa styng gått genom Hed-

das hjärta. Nu först ibegrep hon klart sin dom. Hon var fär-

dig att sjunka till jorden av blygsel, och bittert, ehuru för

sent, ångrade hon den oförsiktighet hon begått i att med

sitt barn på armen uppsöka Herman, så angeläget det dock

var för henne att i denna stund träffa honom.

I Elfridas kaotiska tankar hade emellertid ett ljus upp-

gått, och inseende huru dyrbart varje ord var, som hon kun-

de avlocka den oerfarna, förvandlades hastigt hennes ton

från det kränkande övermodet hos en kvinna, till det mest

välvilliga deltagande.

— Vad säger du, stackars fattiga barn! Söker du Her-

man !

— Ja, sade Hedda, är han hemma?

— Nej, icke nu, men han kommer strax. Sätt dig lite.. .

du ser så trött och rädd ut... var utan fruktan, sätt dig!

Du kommer väl för att hämta pengar?

■— Ack, nej! svarade Hedda, fastnande i den öppna sna-

ra, Elfrida utlagt. För dem hade jag visst icke gått, men

min stackars far har insjuknat så häftigt och frågar oupp-

hörligt efter herr Herman, vilken ej varit hos oss på ett par

dagar.

4 Fosterbröderna.

49 — På ett par dagar, nå, jag kan säga... Han plägar då

komma mycket ofta?

— Ja, nästan var afton.

Nu hade Elfrida hört nog, och besinningslöst ryckande

barnet från den försagda och bävande Hedda, sprang hon

därmed in i nästa rum, där hennes man satt vid sitt skriv-

bord.

— Jo, du är just en klarseende far! utfor hon, darrande

av okuvlig ångest att icke fort nog få avbörda sig sin stora

nyhet. En exemplarisk far är du, som dagen igenom ger din

ene son förebråelser, vars högsta fel, om det skall vara nå-

got, är hans lekande lynne, under det du fjäskar och krusar

för den andre, som är en lättsinnig människa, vilken förstör

de pengar, du i din dåraktiga blindhet slösar på honom. ..

och här ser du frukten av den förträffliga uppfostran i din

högtärade svågers hus! Hon räckte honom det vid den häf-

tiga behandlingen högt skrikande barnet.

— Men, Elfrida, har du då blivit alldeles tokig? frågade

Dahl förundrad, sköt undan papperen, reste sig upp och tog

tre steg tillbaka, då hans uppretade hustru kom honom allt

närmare med ”frukten” av hans svågers uppfostran. Vad

kommer åt dig? Bruka då för himlens skull ditt förnuft, ty

även om saken skulle förhålla sig så som du säger, något,

som jag håller för alldeles otroligt, så är väl detta icke sättet

att behandla den.

Efter detta utslag från mannens sida inträdde några

ögonblicks tystnad.

Elfrida var så förvånad, så uppbragt över hans ”dumma”

lugn, att hon knappt kunde återkomma till fattning; men

slutligen lossnade ändå hennes tungas band, och över de

darrande läpparna flödade en ordström så brusande, att Dahl

med båda händerna för öronen var på väg att fly, då han

plötsligt fängslades av en ny syn. På tröskeln stod den arma

Hedda och bönföll under tårar att återfå sitt barn. Men El-

frida varken hörde eller såg.

Mitt under detta uppträde öppnades en annan dörr, och

Herman inträdde. Vid första ögonkastet såg han vad som

förefallit. — Se, här ha vi honom så lagom din aktningsvärde son!

utbrast den högljudda styvmodern. Tala då, Dahl... du är

ju far!

— Varom är frågan? sade Herman lugnt.

— Frågan, upprepade Dahl harmset och förvirrad, är om

det där barnet. Skall jag nödgas för oljuds skull fly mitt

eget hus ... Om du åtagit dig något slags beskyddarroll, så

var god och sköt den på passande sätt!

— Ett vackert exempel för min sedlige Ludvig! inföll

Elfrida. Men där ser man följderna av tant Karolinas vek-

liga uppfostringssätt.

Herman kände vid de giftiga orden sitt blod i en för ho-

nom högst ovanlig svallning. Likväl förmådde han behärska

sitt sinne, gick fram och tog, med ett: — Ber om ursäkt,

min mor! barnet från Elfrida och lämnade det åt Hedda,

öppnade dörren och viskade i hennes öra: Lugna dig, stac-

kars liten... om en stund skall jag vara hos dig!

Därpå vände han sig till föräldrarna, och med en blick och

en hållning, som inverkade på bägge, utan att likväl över-

tyga Elfrida, ty skenet var för mycket emot honom, yttrade

han: — Jag drar försorg om denna flicka och hennes barn,

icke emedan jag är skyldig till hennes olycka, utan därför

att det gjort mig lycklig att söka återskänka henne lugn

och samvetsfrid, och så länge jag kan arbeta och hon är i

behov av min hjälp, förblir det så!

— Jag trodde just något ditåt... sade Dahl, som kände

alltför mycket aktning för sin son, att icke fullt lita på

hans ord.

Herman hälsade med en hjärtlig åtbörd sin far. Men utan

att kasta en blick på sin styvmor, lämnade han rummet. El-

frida försummade icke ett ögonblick, klädde sig skyndsamt

och hastade att göra ett besök hos doktorns.

*

— Ack, vad jag beklagar dig, min goda Karolina! Vilket

slag för ditt hjärta att, till tacksamhet för dina ömmabemödanden, se hela din omsorg förspilld, ditt utsäde ligga på

hälleberget... O, hur en mor måste lida av sådant!

De båda fruarna sutto ensamma i kabinettet.

— Vad menar du? frågade Karolina, och en orolig aning

hävde hennes bröst.

Elfrida njöt av hennes ångest. — Gud, har du icke hört

det? utbrast hon med mästerlig förvåning. Stackars Karo-

lina! Jag hade ej velat vara den första att meddela dig det.

— För himlens skull, bästa Elfrida, tala ut!

— Nåväl, min vän, efter du vill det, må det ske... Er-

inrar du dig den blinde musikanten och hans vackra dotter,

sångar flickan, som gick omkring och sjöng?

— Ja, rätt väl. Jag har ej hört av dem på länge. I början,

efter gubbens fall (det var i somras ett år sedan), skickade

jag dem ofta mat och vad jag kunde finna passande, men

sedan flickan ej hördes av, tog det slut som mycket annat.

— Hon har haft sina goda skäl att låta bli det! menade

Elfrida och sänkte sin röst till en betydelsefull viskning: Ser

du, denna flicka, som utgjorde sin fars enda tröst och enda

hopp för ålderdomen, denna sista förhoppning har krossats

för den olycklige mannen; och den, som obarmhärtigt sköv-

lade de arma människornas sista skatt är — Herman. Jag har

det av flickans egna läppar. Hon var nyligen hos mig.

— Herman? stammade Karolina. Nej, aldrig skulle han

vara i stånd till ett sådant... Orden dogo på hennes läppar.

— ... nidingsstreck! fortsatte Elfrida. Jo, lita på det, sa-

ken har sin riktighet. Han underhåller flickan, och nyligen

förklarade han i både min och sin fars närvaro, att han är-

nade försörja henne, så länge han kunde arbeta.

— Ja, det tror jag gärna! svarade Karolina. Är han skyl-

dig, glömmer han visst icke offret... Men, förlåt mig, bästa

Elfrida, denna underrättelse, som utan tvivel stöder sig på

något misstag, har i alla fall så angripit mig, att jag behöver

vara ensam och tänka på egen hand.

Elfrida tog avsked, med skadefröjd i hjärtat.

Några timmar senare trädde Herman, kallad genom ett

bud, in i kabinettet, där Karolina förblivit ensam. — Herman! Herman, har du ... ack, nej, du har ju icke

del i flickans olycka?

Detta var för Herman en hård prövostund. Han kunde

eller ville ej förråda Gotthard. Men att inför den kvinna,

han högst på jorden värderade, frambära en osanning, vilken

för alltid under sakernas närvarande läge skulle nedsätta

honom i hennes aktning, det var för mycket. Han tvekade.

Han teg. Men blicken, den frimodiga blicken, som mötte

hennes, uttryckte det mest vältaliga försvar.

— Du är oskyldig, Herman! utbrast Karolina. Jag ser

att du är det, och jag vet att du omöjligt med denna innerliga,

rena kärlek kunde vara min Hulda tillgiven, om du under-

hölle en brottslig förbindelse. Nej, ehuru hon ännu blott

är ett bam, kunde du icke så förolämpa den, du ärnar till

din maka.

— Nej, älskade, dyra tant, det kunde jag icke! svarade

Herman och tryckte hennes händer emot sina läppar. Men

fråga mig nu icke mera! Jag kan ej svara vidare.

-—■ När du är oskyldig, Herman, vad är det då för hem-

lighet därvid?

Herman såg bedjande i sin tants ögon. Karolina suckade

och teg. Det blev henne åter tungt om hjärtat. Men då Her-

man nalkades dörren för att gå, överfölls hon av ett slags

ångest. — Du har icke hävt alla mina tvivelsmål, Herman!

sade hon sakta.

Tionde kapitlet

Morgonen efter denna händelse gick Bundler, som av

sin hustru erfarit den plågsamma historien, upp

på Gotthards kammare. Doktorn hade sina egna

tankar om saken.

Sedan han en stund samtalat om likgiltiga ämnen, frågade

han hastigt: — Huru har Herman egentligen levat? Har hannågonsin gjort sig känd för lättsinne... i fruntimmersväg,

menar jag?

— Herman? Långt därifrån! Ingen ung man kan leva mer

ordentligt än han. Han är allmänt känd som kronan för vår

nation vid universitetet.

— Gott! Det är just vad jag alltid trott. Men nu sägs

det dock, att han förfört gamle Klintings dotter, den sköna

Hedda. Det var ett dåligt streck av Herman.

—- Av Herman? utbrast Gotthard, och hans panna ryn-

kades. Det är en svart lögn, min far! Vem har kunnat säga

det?

— Tant Dahl var här i går afton och berättade historien

för din mor. Man har så mycket större anledning att anse

den grundad som flickan varit hos Hermans föräldrar med

barnet.

-—• Med barnet! upprepade Gotthard långsamt, och hans

ansikte blev nu lika blekt som det nyss var blossande. O,

Herman, Herman! Och utan ett ord till förklaring störtade

han ut.

— Det var precis vad jag tänkte! mumlade vår hederlige

doktor och ryckte häftigt i polisongerna, vilket hos honom

var ett tecken till stor sinnesrörelse. Precis vad jag tänkte ...

Fan besitta den pojken... Nu skall ”Dahlskan” få något att

springa med... Men varifrån kom hans utomordentliga för-

våning ?

Vid samma tid Bundler, med någorlunda återhämtad fatt-

ning, omsorgsfullt tillslöt sängkammardörren för att börja

en underhandling med sin hustru, störtade Gotthard in i

Hermans rum. Denne satt vid sitt skrivbord, utan att likväl

kunna fästa tankarna på något, som hade samband därmed.

Ur den vakna drömmen uppväcktes han av Gotthards röst:

— Herman, Herman, detta har du gjort! För att skona

mina känslor, och på det mitt hjärta icke skulle brista av sam-

vetskval, har du sörjt för allt... Du har åtagit dig den arma,

du har tröstat henne, då hon stod ensam och övergiven, du

har nästan burit min skuld... Och hon, den milda, tåliga

ängeln, vad hon måste hava lidit! Huru fann du henne, säg

mig allt... O, Hedda, Hedda, har du utstått smärta och smälek så skall du ock en gång få det ersatt... Jag vill dit,

Herman, jag vill genast dit! Jag vill se henne, jag vill se bar-

net och säga henne, att jag nu och alltid erkänner det som

mitt.

— Sakta, sakta, Gotthard! bad Herman och lade sin hand

på den stormande ynglingens axel. Jag har ditt löfte... det

kan, det får du icke bryta! Och om du sätter minsta värde

på min goda avsikt att befrämja ditt eget bästa, så gå icke till

Hedda! Att arbeta för henne, är din skyldighet, men den

enda och som hennes blygsamhet vill ha, är att aldrig förnya

en förbindelse, som bör vara glömd.

— Och det kan du begära, Herman! Jag skulle resa, utan

att medtaga hennes förlåtelse, utan att se mitt barn? Du är

orimlig. Alla äga icke din järnnatur.

— Jag är icke av järn, Gotthard! Men hedern är mig

dyrbar, och även du, såvitt du är min vän, skall vörda den.

Betänk nu vad jag säger! Besöker du Hedda, så stör du ge-

nom löften och tomma förhoppningar, om vilka du icke själv

vet huruvida du i en blivande framtid kan uppfylla dem, det

lugn och den sinnesfrid, jag med möda ingivit henne.

Några minuters tystnad inträdde. Gotthard stred en kamp

mellan plikt och plikt, och det värsta var att han ej klart insåg

att Herman hade rätt. Det var blott ett han med säkerhet

visste, nämligen att förlusten av den beprövade fosterbro-

derns aktning och vänskap var ett ont, som varken tid eller

förhållanden kunde ersätta.

Tigande stodo de bägge ynglingarna mitt emot varandra.

Slutligen räckte Gotthard sin hand åt Herman. — Du har

segrat! yttrade han sakta. Säg henne allt vad ditt hjärta in-

giver dig, att hon måtte vara lugn för framtiden, lugn för

sig och barnet. .. det blir ej värnlöst.

— Frukta icke, Gotthard! svarade Herman med glädje-

strålande blick. Hedda är mig bliven så kär som en syster.

Hon hyser ock förtroende för mig och skall lära högakta ditt

uppförande, vilket hon kanske eljest föraktat. Efter en timmes samtal om det, som för Gotthard ännu

icke var klart, gingo båda ynglingarna arm i arm till doktorns

hus. I salongen satt Hulda ensam. De ungdomsfriska sinnena

tycktes vara frånvarande, ty hon varken hörde eller såg de

inträdande. Hon satt djupt framåtböjd och över det vackra

huvudet hade hon dragit förklädet som en tät slöja.

— Vad betyder detta? yttrade Herman, och i tonens ut-

tiyck låg en nästan sträv ovilja. De mörka blixtarna i hans

öga träffade först Gotthard och föllo sedan på dörren till

kabinettet, varifrån han hörde sin tants röst, likväl icke nog

hög för att urskilja varom frågan var.

— Begriper du det där, Gotthard? Herman ryckte den

lyssnande vännen i armen och visade på Hulda. Skulle tant

av ovarsamhet hava fällt något yttrande, som... Herman

kunde icke sluta meningen. Men den mörka rodnaden på

hans kinder, den djupt rynkade pannan talade om den högsta

grad av förtrytelse och smärta.

— Tänk dig ej en sådan galenskap! svarade Gotthard

lugnande. Huru kan du tro att mamma ... Men stanna här ...

jag vill gå in ensam! Gotthard öppnade dörren till kabinettet,

och Herman nalkades Hulda.

— Vad har så bedrövat dig, Hulda? frågade han lugnt,

likväl under den häftigaste hjärtklappning.

— Sätt dig här hos mig, Herman, så skall jag berätta dig

det! svarade hon sakta. Och sedan han uppfyllt hennes ön-

skan, lutade hon sitt huvud mot hans arm och började:

— 1 går afton, då jag kom hem från en av mina bekanta,

träffade jag tant Dahl i tamburen. Hon såg så ovanligt glad

och vänlig ut, att jag bad henne hjälpa mig att klippa till en

morgonmössa, som jag vill sy åt mamma. ”Icke i afton, söta

du, jag har ej tid!” svarade hon. Och när jag då påminde

henne om att mammas födelsedag är om åtta dagar och att

jag behövde börja mössan genast.. . kan du tänka dig vad

hon sade?

— Nej, det förmår jag verkligen icke göra, min älskling!

— Jo, att mamma nu har helt annat än mössor och födel-

sedagar i sitt huvud ... ”Hon lär minsann icke komma att

stort tänka på de där småsakerna!” Jag blev så rädd, då hontilläde det sista, att jag knappast kunde stå på fotterna, och

bad henne säga mig vad som hänt mamma. Då skrattade hon,

och när hon sprang utför trappan, ropade hon: ”Det är för

den söte, hygglige Herman, din mamma gråter!” Men då jag

vet att tant Dahl är bra elak, tänkte jag att hon narrades

med mig och flög skyndsamt genom alla rummen för att söka

upp mamma. Slutligen knackade jag på kabinettsdörren, som

var stängd, och bad att få slippa in. ”Nej, min lilla flicka,

jag har något för mig!” svarade mamma med så förställd

röst, att jag tydligen hörde att hon var verkligt upprörd. Jag

gick på min kammare, och när jag kom ner till kvällsvarden,

mådde mamma icke väl och gick ej till bords. Jag fick icke

ens komma in och ta god natt, och då hon nu även varit inne

med pappa hela morgonen, begriper jag att något oroande

inträffat, som rör dig, Herman! Och, ser du, just därför

gråter jag.

Outsägligt rörd, klappade Herman de heta kinderna och

försäkrade henne att allt snart skulle bliva gott. — Det var

blott ett litet missförstånd, ett bland de många, som så ofta

förefalla därhemma hos oss, emedan min styvmor lyssnar

till varje rimligt och orimligt prat. Oroa dig därför ej längre,

min flicka!

— Nej, icke sedan jag ser dig så lugn. Jag trodde nog att

du ej kunde hava gjort något så illa, Herman, att mamma

finge gråta däröver... Men tant Dahl har ett så bittert

språk... det är icke första gången hon med sitt skvaller be-

drövat mamma.

— Vet du, kära Hulda, det lönar ej mödan att tänka på

saken en sekund längre! sade Herman. Kom ska vi sluta vår

teckning, det är vida bättre, och sedan får du tänka på mös-

san och födelsedagen! Vänta bara, du får se huru vi ska

ställa till med transparanger, kransar och körer! Och Her-

man, den allvarsamme Herman, dansade med sin tilltänkta

lilla brud ned genom salongen in i förmaket, allt för att

muntra upp henne, vilket även fullkomligt lyckades...

Vad som emellertid föreföll i kabinettet, veta vi icke. Men

när doktorn, som först kom ut, inträdde i förmaket, tryckte

han kraftfullt och med en blick, vilken Herman väl förstod,dennes hand. Först om middagen syntes Karolina, något blek,

och Gotthard, mulen och nedstämd, men allt tycktes dock

gott mellan honom och föräldrarna.

Längtande efter ett vänligt ord, smög Hulda genast till mo-

derns sida. -—• Har du gråtit för Hermans skull, mamma

lilla... Han skall då snart göra det gott.

— För Herman ? frågade Karolina något brydd, i det hon

tryckte en hjärtlig kyss på dotterns panna. Varför just för

hans skull? Men nu trädde denne hastigt fram och viskade

sin tant några ord i örat om Elfridas tanklöshet. Karolina

skakade missnöjd på huvudet. Det är ett missförstånd av tant

Dahl, min lilla Hulda, var du utan oro! Herman är så

god, så förståndig, att han icke gör mig annat än glädje...

Strax efter middagen gick doktorn till sin svågers hus och

meddelade helt kort och torrt att den skyldige var Gotthard

och icke Herman. Därefter bifogade han några ord till El-

frida enskilt, vilka innehöllo en artig, men bestämd anmodan

att, så vida släktvänskap och grannsämja vore henne av

värde, aldrig i något av deras barns närvaro syfta på denna

händelse, vilken borde förbliva en hemlighet, som den hittills

varit.

Elfrida bet sig i läppen, men teg. Hon hade alltid haft

respekt för Bundler och fogade sig vanligtvis i hans anord-

ningar för att undvika hans ofta rätt bitande sarkasmer.

Hennes svar blev nu en böjning på huvudet och en liten för-

smädlig knipning på munnen.

— Gott, sade doktorn, som förstod det språket, gott! Svä-

gerskan skulle dessutom hava föga heder av att sätta den

historien i omlopp, ty naturligtvis skulle det löjliga uppträde,

som ägde rum här i går, komma att figurera med i pjäsen.

Annars bleve däri ej nog effekt.

Bundler tog sin hatt, och darrande av harm ryckte Elfrida

stolen fram och åter. — Den människan tar livet av mig!

sade hon åt sin man, sedan doktorn tillslutit dörren. Vilken

grobian han är ...

Efter denna händelse inträdde mellan de bägge familjerna

ett slags neutralt tillstånd, vilket fortfor under den återstå-

ende korta tiden av ungherrarnas hemmavaro. Men för den arma Hedda var det olyckliga besöket i Dahl-

ska huset början till en lång kedja av nya lidanden. Hemma

vakade hon i oavbruten ångest vid sin faders sjuksäng. Nu

var även Herman borta, och ett par veckor därefter — den

gamle kämpade ännu —■ låg Hedda på knä vid sitt döda barns

vagga. En smittosam sjukdom hade bortryckt det, trots dok-

tor Bundlers ivriga bemödanden.

Heddas hjärta var nära att brista av de dubbla slagen. Hen-

nes barn hade varit henne så outsägligt dyrbart: hon älskade

det högre, ju mera hon led för dess skull; och nu stod hon

snart alldeles ensam med sin vanära och sitt förkrossade

hjärta. Fåfängt sökte Karolina, Gotthards mor, som själv

kommit dit, att trösta henne med den trofasta försäkran, att

hon i henne skulle finna en mor för sin värnlösa ungdom.

Den lille låg redan bäddad i sin kalla säng, då Hedda en

afton med en korg höstblommor på armen smög sig till hans

grav. Sedan hon smyckat det gröna täcket och vattnat det

med sina tårar, kysste hon för sista gången till god natt det

lilla korset på graven och begav sig hem.

Den gamle hade slumrat, då Hedda gick ut, och hon hop-

pades vara tillbaka innan han vaknade, men då hon nu in-

trädde i sitt hem, låg gubben och med nästan barnslig fröjd

och undran vände ett brev, som han höll mellan händerna.

— Är det du, barn? frågade han.

— Ja, kanske jag dröjt för länge ... pappa är redan vaken!

— Postbudet har varit här med ett brev. Är det från Her-

man? Sätt dig här och låt mig höra! .

— Det är icke Hermans stil, pappa! sade Hedda och bröt

sigillet.

Innehållet av detta brev skola vi spara till en annan del av

vår berättelse . .. nog, att Hedda på knä, med sammanknäppta

händer, läste och åter läste det för den gamle, som icke

tröttnade att höra och sakta upprepa det namn, med vilket

det var undertecknat.

Då Hedda slutligen vek hop brevet och efter faderns be-

gäran lade det under hans huvudkudde, sade han med över-

strömmande andakt: — Herre, jag tackar dig, ty nu kan din

tjänare fara i frid! Tre dagar senare hade den fattige, men redlige och hårt

prövade Klinting gått till vila. Den högsta sällhet, han njutit

i livet, emottog han på sin dödsbädd, och glädjens känsla, för

honom den ovanaste av alla, besparade honom kanske några

dagars längre kroppsliga plågor. Han insomnade lugn och

stilla som ett barn, och hans sista ord voro en varm hälsning

till Herman, förlåtelse för Gotthard och en djup välsignelse

över hans ömma dotter.

Doktor Bundler besörjde gubbens begravning, och då Ka-

rolina meddelade den bedrövade Hedda, att ett stilla heder-

ligt prästhus på landet var utsett till hennes blivande vistelse-

ort, tackade hon rörd för de hulda omsorgerna, men bad att

det måtte tillåtas henne att några dagar få överlämna sig åt

sig själv.

Doktorn och hans fru funno denna begäran från en sör-

jande dotter helt naturlig, men då Bundler, efter de bestämda

dagarna, gick till Heddas boning för att hämta henne, var

hon borta och ett pappersblad på hennes bord allt vad som

fanns efter henne.

Bundler tog det och läste:

”Långt ifrån att vara otacksam, kan intet hjärta klappa

varmare av erkänsla än mitt, men förhållanden, dem jag ej

äger rätt att nämna, föranleda mig att alldeles obemärkt be-

giva mig härifrån. Måtte de, som velat mitt väl, icke bäva

för min framtid! Minnets smärtor skola följa mig överallt,

men för mitt yttre liv kan jag hoppas lugn, lilcsom jag även

vågar hoppas att bliva nyttig, vilket är det högsta, som kan

begäras av

Hedda Klinting.”

Förvånad höll vår hederlige Bundler biljetten i sin hand.

”Vad i all världen betyder det här?” frågade han sig själv,

och samma fråga gjorde han en grannkvinna, som ofta gick

till Hedda, men vilken icke kunde lämna någon annan upp-

lysning, än att mamsell Klinting dagen förut varit hemma,

men haft mycket att bestyra med den flyttning, hon ämnade

företaga. Missbelåten begav doktorn sig till pastorn i församlingen,

men som han och Bundler icke voro vänner, fick han endast.

ett undvikande svar på sin förfrågan om flickan uttagit sitt

prästbetyg, och då alla efterspaningar om hennes försvin-

nande voro fruktlösa, måste doktorn slutligen lämna ämnet.

Emellertid hade denna sak, liksom varje annan, som kom-

mer i omlopp, fått biomständigheter och tillägg, och på detta

sätt bestyrktes många anmärkningar, vilka ansågos grundade,

att Hedda själv slutat sitt liv. I alla händelser var och för-

blev hon borta. Men ännu efter åratal levde minnet av

sångarflickans roman.

redje sommaren efter de händelser, vi i det föregå-

ende skildrat, satt en vacker juniafton en något äldre

man, av ett vördnadsbjudande utseende, på ett

bekvämt gungbräde, vilket hade sin plats framför ett stort

elegant boningshus i nyaste stil.

Lagman Thorsén hade läst sina brev och särdeles fäst sin

uppmärksamhet vid ett, som flera gånger avlockat honom

ett godmodigt leende jämte några ord, såsom till exempel:

”Ja, ja, det var den tiden det! Mången vår har blomstrat

sedan dess, mången höst mognat icke anade skördar och åter

förstört det mest lovande utsäde. Nå, det hör till världens

gång. Det gläder likväl mitt hjärta att se den gamle heders-

vännen vara sig så lik. Samma kärna, kraft och redliga vilja

som hos ynglingen, endast tillbörligt omklädd i mannens mog-

nande styrka.” Med ett leende vek lagmannen ihop brevet och

hade nyss börjat läsningen av de mest eftersökta tidnings-

artiklarna, då en medelålders dam långsamt trädde nedför

den breda trappan och intog sin plats på brädet bredvid den

läsande.

Elfte kapitlet Sedan fru lagmanskan — det var ingen mindre person —-

någon tid förgäves väntat att bli bemärkt, yttrade hon:

— Vad nytt, min vän? Har du något brev för min räkning?

— Jaha, vänta lite, du skall strax få dem! Lagmannen

läste i allsköns ro ut sin påbörjade artikel och framtog sedan

tre brev. Se här, min gumma, ett till dig och två till Hortense.

Kors, att hon ej redan återkommit från Wallby!

— Redan! svarade lagmanskan. Det vore väl tidigt. Dess-

utom förmodar jag, att de göra allt för att kvarhålla henne.

Uppriktigt sagt, min kära Thorsén, hörde jag tydligt av

friherrinnans vinkar under vårt korta samtal på kyrkbacken

i söndags, att man ämnade hålla henne kvar för längre tid.

Nå så, se icke så storögd ut! Du förstår nog... flickan få

vi väl hem igen, men hjärtat torde bli kvar.

— Det är något särskilt hos baron Karl, som icke beha-

gar mig, yttrade lagmannen undvikande, och jag hör ej gärna

någon syftning åt det hållet... Men jag kan berätta dig, min

vän, att vi nästa vecka få vänta den nye medlemmen i vårt

hus, hovrättsnotarien Bundler.

Kort därpå hördes trampet av en kavalkad närma sig på

landsvägen. Lagman Thorsén såg upp, satte glasögonen på

näsan, och utbrast: — Besitta, ha vi icke där hela sällskapet,

på gamla nåden när... Men vad ser jag, är det icke den

bedagade tanten, hennes friherrlighets syster fröken Char-

lotte Antoinette Heloise Eleonore von Schmoll! Då man icke

har tillräckligt vidlyftiga namn på längden, få de ökas på

bredden. Nå, gudskelov, nu blir här en härlig afton! Jag ön-

skar att jag i all stillhet suttit på min kammare och icke hittat

på det orådet, att ute njuta den vackra aftonen och tidnings-

bladen ... De ha sett mig, och jag får ålägga mig den bot-

.övningen att taga emot herrskapet.

Emellertid tågade den ridande skaran närmare. Främst

på en blackig, mager kamp syntes en lång dam, sällsamt ut-

styrd i en slags mosaik-kostym, vilken bar titeln och värdig-

het av riddräkt. Detta var fröken Charlotte Antoinette von

Schmoll. Hon höll i handen ett litet spö, vilket varannan mi-

nut uppmuntrade blacken att icke förfalla i tankspriddhet,

vartill han syntes något benägen. Nästefter tanten, som utgjorde förtruppen, kommo tvenne

ungdomliga, men därför icke så synnerligen graciösa gestal-

ter. Det var friherrinnan Silverspåres båda döttrar, Selma odi

Ebba, bleka, fina, nobla, genomskinliga fröknar med him-

melsblå ögon och silkeslent, askblont hår, vilket i lätta bucklor

stack fram under de svarta hattarna, vars gröna flor fläktade

kring deras kinder. Vid sidan av fröknarna red en av ortens

mindre notabiliteter, en kort, starkt byggd herre med ett ski-

nande ansikte, eldfärgade polisonger och dito hår. Det var

hovkamreraren herr Mathias Mathiasson Fuselberg, vars ge-

nealogi visserligen i största behändighet kunde vara gjord,

men den vi dock, av skyldig aktning för de sista personerna,

förbehålla oss att få spara till ett annat tillfälle. Hovkam-

rern red i smått lunk, för att hålla jämn skritt med de unga

damerna, vilka begagnade familjens vagnshästar, som natur-

ligtvis ansågos mycket för mer än blacken, men likväl av

ovana vid denna förlustelse icke visade sig stort äregirigare

om sitt anseende. Alla tre voro mest förtrogna med den

mediterande rörelsen framför plogen.

Tåget slöts av tvenne personer, dem vi synnerligen rekom-

mendera till läsarens uppmärksamhet, nämligen baron Karl

Silverspåre och Hortense Thorsén. På en korpsvart springare

av god ras, vilken utgjorde löjtnant Silverspåres hela väsent-

liga egendom, satt han själv i en ställning, som utvisade lika

mycken stolthet i det yttre som medfött naturligt behag och

ledighet. Baronen var omkring tjugufem år.

Hortense hade ännu icke fyllt sjutton år. I den första fäg-

ringens morgonglans, log hon emot livet liksom livet log emot

henne. Hennes mor hade full rätt, att kalla henne vacker.

Frisk purpurglöd täckte kinderna, och trotsigt leende svällde

de vackra läpparna under samtalet med hennes kavaljer. Tolfte kapitlet

• •

Ödmjukaste tjänare, ödmjukaste tjänare! sade lagman

Thorsén, och nalkades fröken Charlotte Antoinettes

häst, i avsikt att bjuda ryttarinnan sin hand vid ned-

stigandet.

— Jag tackar, jag tackar, herr lagman! Det blir alltför

mycket besvär. Men för att säga sanningen, så var vår landå

litet i olag, och lilla jaktvagnen kunde inte rymma oss alla.

Och då barnen ville rida, så tyckte syster att jag gärna kunde

sätta mig i spetsen... På vägen mötte vi hovkamrer Fusel-

berg, en anspråkslös ung man ... I förtroende skulle jag just

fråga min kusin ...

Nu anlände, till lagmannens outsägliga lättnad, hans hustru.

Och lämnande den tacksamme mannens arm, skyndade frö-

ken emot sin förtrogna väninna, lagmanskan.

Medan de båda äldre damerna gingo förut uppför trappan,

hälsade lagman Thorsén på de yngre, kysste Hortense på pan-

nan och skakade lätt baronens liksom hovkamrerns hand, i

det han bad herrarna ursäkta att oundvikliga göromål ford-

rade hans närvaro vid skrivbordet. En flyktig rodnad flög

över baronens drag vid denna icke så sällan bristande upp-

märksamhet å lagmannens sida, och han besvarade ursäkten

med en stel bugning.

Lagmanskan, som förträffligt förstod konsten att vara

både förut- och efterseende, ställde snart saken till rätta så

att de oundvikliga göromålen fingo åtminstone ett sken av

trovärdighet i följd av ene skrivarens frånvaro och den

andres hastiga insjuknande samt den tredjes dåliga ögon,

vartill kom det instundande tinget. Nog: lagmanskan var

charmant och pratade själv så tillräckligt, att hon fullkomligt

fyllde tvenne platser.

Snart satt sällskapet från Wallby på den vackra verandan,

vilken genom ett par glasdörrar stod i samband med förma-

ket, där Hortense ordnade ett bord med förfriskningar. Det

i början allmänna samtalet hade nu blivit mera enskilt, och

medan fröken Charlotte Antoinette och lagmanskan dragit sigtill ett hörn för sig själva, hade hovkamrer Fuselberg öd-

mjukt närmat sig fröken Selma. Stående framför henne i den

mest vördnadsfulla ställning, gjorde han i en viskande ton ett

andragande, varvid den unga fröken bleknade och sänkte hu-

vudet. Då hon efter några ögonblick åter -lyfte det, tycktes

stolthet, fruktan och ångest strida i hennes själ, ty alla dessa

känslor spelade på hennes anletsdrag. Slutligen sade hon täm-

ligen lugnt: — För en så kinkig angelägenhet synes mig att

en grannlaga man bort välja ett annat tillfälle. Emellertid får

man tänka på någon utväg.

■—■ Om förlåtelse, stammade hovkamreren, tillfället är ty-

värr snart förlorat, och därför, då jag ej hade den lyckan att

träffa herrskapet hemma, så ...

— Myggen är alldeles odräglig i afton! sade fröken och

tog sin syster under armen. Kom, Ebba, låt oss gå ett par

slag genom salen!

Med blicken vänd från det yttre livet till det inre, stod

baron Karl under detta lilla uppträde på tröskeln, som skilde

förmaket från verandan. Ett drag av djup tankfull-het låg

över hans panna. Och det var liksom med våld han offrade

åt konvenansen då han fann att Hortense slutat sina för-

beredelser.

— Vad Forshälla har för ett gudomligt läge! yttrade han

och visade med handen åt solen, som nu sjönk och lät sina

strålar skimra på den breda ån, över vars yta höga "björkar

läto sina slokande kronor svaja.

— Ja, är icke vårt Forshälla det behagligaste hem man kan

önska sig? svarade Hortense livligt. Herr baron skulle genom

pappas tub se utsikten uppe på höjden!

•—• Den njutningen önskade jag verkligen få uppleva, åter-

tog baronen, och någon morgonstund, då jag under jakten be-

söker Forshälla, kanske ni kunde förskaffa mig den.

— När det behagas! försäkrade Hortense. Men baronen

vet ännu icke, tilläde hon hastigt, att vi även inomhus ha

något utmärkt skönt att bjuda konstälskande vänner. Det är

en stor tavla... den hänger i inre förmaket här bredvid, i

händelse ni önskar se den.

Baronen bugade förbindligt, och Hortense sköt upp dörren.

S Fosterbröderna.

65 I en präktigt förgylld ram sågs en oljemålning, täckt med

ett grönt flor, som den unga damen hastigt drog undan.

— Nå, vad sägs om den här?

Med korslagda armar och spända blickar betraktade baro-

nen målningen. Det växlande uttrycket i hans anletsdrag för-

rådde ett plötsligt intryck.

— Är det icke härligt? utbrast Hortense otåligt... Nu

skall jag förklara alla dessa figurer. Det är en familjetavla,

som pappa fått sig tillsänd från sin ungdomsvän doktor Bund-

ler i M. Herr baron inser, att det där paret under skuggan

av kaprifoliehäcken är doktorn och hans ädla husfru. Konst-

nären har mästerligt förstått återgiva uttrycket av ljuv älsk-

lighet hos henne och uttrycket av kraft och human frimodig-

het hos honom. Men baronen ser ju ej på dem... Aha,

ögonen hava redan fastväxt vid den andra gruppen, som jag

ville gömma till sist. De bägge unga, manliga figurerna äro

doktorns ståtliga söner, och flickan där med änglahuvudet är

den förtjusande Hulda, doktorns enda dotter. Vad tycker ni

om en sådan gestalt, en sådan panna och sådana ögon...

säg, har ni någonsin sett maken? Aha, jag tror baron verk-

ligen blivit förhäxad... jag tror att ni ej hört ett enda ord

av allt vad jag sagt!

Nu ropade lagmanskan utifrån: — Hortense lilla ... Vart

har du tagit vägen... få vi ej serverat ?

— Kom, kom! ropade Hortense till sin följeslagare, men

då han icke gav akt på den vänliga inbjudningen, drog hon

honom utan krus i armen, ooh höjande sin välljudande röst,

sade hon litet förtretad: Men hör då ej baronen, att sällska-

pet väntar på sin limonad?

Långsamt, nästan mekaniskt, vände den unge mannen sin

blick från tavlan. Fullkomligt förvirrad frågade han: — Var

det limonad, min nådiga befallde?

-—■ Om ni täcktes tillåta mig en befallning, sade Hortense

litet spefullt, så blir det den, att ni ej smälter upp min vackra

grupp med ögonen! Härvid fällde hon blixtsnabbt floret ned

över tavlan och skyndade ut i yttre förmaket.

Baronen följde henne långsamt.

— Nej, ser man bara! yttrade tant Charlotte Antoinettemed ett småslugt leende och nöp därvid lagmanskan i armen.

Vad menar min... kusin det där ser ju icke så oävet ut?

— Men, Hortense, yttrade modern, skämtsamt hotande,

passar det sig att så där glömma sina gäster?

— Ack, därtill är jag skuld! inföll baronen ursäktande.

Han tog för avgjort att lagmanskan härledde dröjsmålet från

tavlan, men då fru Thorsén något förundrad såg på honom,

tilläde han ännu tankspridd: Förlåt, fru lagmanska, jag

fängslades så helt och hållet att... att... Han glömde slutet,

ty han begrep nu äntligen sitt misstag.

— Du är alldeles för öppenhjärtig, Karl! läspade fröken

Ebba, och hon såväl som tant Charlotte Antoinette och själva

herr Mathias vågade småskratta. Endast Selma teg.

Lagmanskan försökte se generad ut.

— Innebär det då en löjlighet att beundra en skön mål-

ning ? frågade Karl och blickade med ett uttryck av förundran

från den ena till den andra. Han hade genast lyckats återtaga

sin vanliga lugna behärskning.

— En skön målning! utbrast lagmanskan. Beundrade herr

baron det där lappverket, så får jag tillstå att baron är mycket

överseende. Det är ett sudderi av en skrivare, som min man

väntar hit nästa vecka, och tavlan skall föreställa hans släkt,

hederligt folk, som trott sig göra oss ett särdeles nöje genom

hitsändandet av denna artiga cadeau.

Lagmanskans varma förklaring väckte ganska olika känslor

hos hennes åhörare.

Trettonde kapitlet

Efter ett par dagar red baronen en morgon över till Fors-

hälla. Lagmanskans utseende vägde mellan sött och surt,

lagmannen var vid en ägodelningsrätt och Hortense,

intagande som alltid, tycktes ha förfärligt bråttom i dag med

förfärdigande av gardiner. Baronen hälsade på damerna ledigt och behagligt och fram-

förde därefter något obetydligt uppdrag från sin mor till fru

lagmanskan, vilken genom den förtroliga tonen, i förening

med de förbindliga orden, fann sig särdeles upptinad och

snart kände sitt hjärta liksom smälta under de solstrålar,

baronens lugna artighet riktade mot detsamma. Så fort den

gamla tonen med värdinnan var i gång, vände baron Karl sig

till Hortense med frågan om hon i dag ville låta honom njuta

det nöje, hon vid hans sista vistelse på Forshälla lovat honom.

— Tuben, svarade Hortense, står gärna till herr barons

tjänst, men jag har ännu lite göra kvar på mina gardiner,

vilka jag sedan vederbörligen måste drapera, så att jag med

bästa vilja icke får tid att följa baronen. Vägen blir icke

svår att finna.

— Jag kan uppskjuta min önskan till en annan gång! ytt-

rade han. I tonen röjdes likväl en lätt missräkning.

— Men vädret är i dag det lämpligaste man kan tänka sig!

inföll lagmanskan. Kammarpigan får gärna sätta upp gardi-

nerna. De bli då fullt ut lika bra: hon är mera van därvid

än du.

— Ja, men, söta mamma, pappa tillsade mig vid sin avresa,

att själv lägga hand vid allt, och han tilläde att han ville

se rummen i ordning till sin återkomst.

Lagmanskan skickade Hortense en av de innehållsrika blic-

karna, men Hortense såg icke upp, utan sydde desto flitigare

på fransarna.

— Så, så låt oss sätta upp gardinerna först! sade baronen

medlande. Jag har många gånger gått tant Charlotte An-

toinette tillhanda därmed och hoppas, om jag får erbjuda mitt

biträde vid detta göromål, att jag kan visa att jag verkligen

äger någon talang däri.

— Det ska vi pröva! svarade Hortense småleende. Jag

har snart alla styckena färdiga, och efter baronen själv be-

römmer sin skicklighet, så skall jag gärna tillåta en övning,

varvid jag kunde behöva undervisning.

— Topp! genmälde baronen och vidrörde med sin hand den

vackra sömmerskans yttersta fingerspetsar. Lagmanskan logoch önskade i sitt hjärta, att ägodelningsrätten måtte upptaga

hela dagen för hennes nu totalt överflödige äkta hälft.

När Hortense var i ordning med sitt arbete, vilket hon helt

prydligt lade på armen, emottog baron Karl ur den förtjusta

lagmanskans egna händer de förgyllda stängerna och orna-

menterna, varefter de unga hastade till den flygel, i vilken

den väntade notariens rum voro belägna.

— Kommer icke unga Bundler att bo alldeles magnifikt

här? frågade Hortense, då de stodo i ett luftigt, glatt rum

med vackra tapeter och förtjusande utsikt.

— Bundler, Bundler! upprepade baronen, ooh det tycktes

som ljudet av detta namn alldeles omstörtat hans tankegång.

Hortense märkte detta tydligare nu än förra gången, ehuru

hon redan då undrat över skiftningen på baronens anletsdrag,

när modern angrep de personer, som buro det. Helt nyfiket

frågade hon således:

— Kanhända herr baron känner honom ?

— Nej, visst icke, svarade Karl hastigt, men detta namn

har likväl för mig ett eget intresse, förbundet med minnen,

vilka alltid skola bliva mig dyrbara.

— Kanske har baron varit i M. ?

— Icke det heller.

— Nå, så lämna vi detta mysterium ... hjälp mig nu i

stället att träda upp ringarna, så att vi få börja!

Lydigt och tjänstaktigt hjälpte han den glättiga unga da-

men i sitt arbete, och han blev själv därunder lättare till mods,

mildare och nästan glad.

Då lagmanskan sedan tillkallades att överse det fullbordade

arbetet, kunde hon icke nog beundra baronens smak och fär-

dighet.

-—- Vi ha andra rummet kvar! sade Hortense och följde

ned med modern för att hämta de sista gardinerna.

— Andra rummet? upprepade Karl, då fruntimren till-

slöto dörren. Lagmannen låter honom bo såsom avsåge han

en vida bättre plats för honom, än den av blott medhjälpare.

Jag har just anat något dylikt... Mekaniskt stötte Karl upp

dörren till sängkammaren, och det första föremål, som mötte

hans blick, var den omtvistade tavlan, vilken han för någradagar sedan sett i familjens våning, men som nu genom lag-

manskans försorg i allsköns hemlighet blivit flyttad.

I snabbt lopp växlade rodnad och blekhet på baronens an-

sikte ... blodet skockade sig i varma strömmar omkring hjär-

tat. Det glödde, det brände, och däremellan fläktade iskalla

luftdrag genom hans själ. Huru skulle det nu gå med hans

föresats, att förinta varje motsträvig inre rörelse? Inom ett

par ögonblick fann han sig så hjälplös som den ensamme sjö-

mannen, vilken på en otillräcklig spillra drivs omkring på

havet. Men kraftfullare voro redan hans rörelser, då han

gick fram och med stadig hand sköt för den gröna florsgar-

dinen. Likväl blev han stående alldeles stilla, försänkt i be-

grundan, till dess Hortense inträdde och sakta vidrörde den

vakne drömmaren.

— Den här tavlan har bestämt gjort ett obehagligt intryck

på baronen. Även mitt intresse drager den till sig, men det

är helt olika. Säg mig uppriktigt, vad är det som så väcker

ert intresse?

— Vill ni veta det uppriktigt, Hortense? Det var första

gången baronen uteslöt den vanliga titeln.

— Ja, om det ej misshagar er.

— Nåväl, det är hon... Karl drog hastigt tillbaka be-

täckningen och visade med handen på Huldas strålande bild

— det är hon som uppfyllt min själ med känslor, vilka likna

ett slags dyrkan. Men betrakta henne nu, betrakta henne noga,

och säg om det icke är förlåtligt, att man känner sig djupt

ooh mäktigt dragen, då blicken vilar på dessa, som ni i går

kallade undersköna ögon, ooh på dessa drag, över vilka livets

smärtor säkert skola komma att kasta endast lätta skuggor!

— Men, baron Karl, invände Hortense, och hennes leende

återspeglade det vackraste, som finnes hos kvinnan, nämligen

ett sinne utan avund vid en annan kvinnas beröm, det är ju

endast en bild utan liv. Huru kan ni förfalla i en sådan

avgudadyrkan? Jag finner detta en liten smula narraktigt.

— Vad ni är ädel, Hortense! utbrast Karl med värme.

Ni harmas icke över mitt förtroende, och likväl skall mången

finna att ni i skönhet, ehuru i en helt annan genre, kan tävla

med henne. -—• Verkligen? utbrast Hortense muntert. Varför finner då

icke ni detsamma? Varför har ni icke fallit på den tanken

att tillbedja även mig i min genre?

— I detta ögonblick känner jag mig nästan frestad därtill,

återtog Karl. Men, tilläde han allvarligt, om jag också icke

kan ägna er en svärmande dyrkan, så vill jag dock städse

helga er min djupa aktning, min trofasta vänskap, om ni

icke försmår det sista.

— För ingen del! svarade Hortense, på en gång milt och

skälmaktigt. Jag samlar, utan att råka i misshumör, gärna

tillsammans "smulorna och säger sedan: Tack, baron Karl!

Jag vet att sätta värde på de känslor, ni tilldelar mig och

vilka behaga mig mera, än dem ni helgar åt ert ideal!

— Mitt ideal, ja! Baronen log, men det var icke ett vackert

leende... onda makter blandade sitt hån däruti. Med mörk

blick lade han armarna i kors över bröstet och såg på Hor-

tense. Var han sårad?

—■ Seså, herr baron. Håll stegen rätt nu!

— När kommer den väntade?

— I morgon!

Fjortonde kapitlet

Notarien Gotthard Bundler till medicine licentiaten

Herman Dahl.

Forshälla den 5 juli 1828.

Nu är jag här, Herman, i mitt nya hem, och lika troget

som vi för varandra hittills redogjort för våra tankar,

känslor och förhållanden, lika troget skola vi även

hädanefter fortsätta vårt lovvärda bruk; ty det är dock

ett samliv, om än icke det förnämsta, det att dagligen kunna utbyta intryck och åsikter. Men den tidigare ynglinga-

ålderns vårblommor betraktar jag nu lika utknoppade som

pojkårens — låt se om den stundande mannaåldern bär oss

rosor eller törnen!

Vi hava nu fullt inträtt i livet och utgöra länkar i sam-

hällskedjan. Vi äro nära våra tjugufyra år, således män, så

vida nämligen redlig vilja, kraft och beslutsamhet i handling

stämpla ynglingen till man ... och det första prov, vi be-

stått, är vår skilsmässa. Men vi hade en glad beredelsetid,

medan jag tjänstgjorde i hovrätten. Uppsala och Stockholm

— det var blott ett handtag. Och sedan du kom till Stock-

holm, skulle vi njutit mer än möjligt, om icke du kastat dig

in i det fullständigaste slavliv, medan jag njöt mitt sorgfria

väsen, tills min herr fader förklarade att min juridik måste

skötas på annat sätt, vilket jag just icke heller hade något

emot. Du vet att det var med möda jag tillkämpade mig tvenne

månader att tillbringa i den älskade familjekretsen. Du stan-

nade kvar i Stockholm, emedan du aldrig föredrager ditt nöje

framför din stränga plikt. Men, Herman, då du senare på

sommaren äntligen kommer till M., för att även hålla rast-

dagar efter tre års arbetsjakt, då skall du finna en ersättning,

värd ditt strävande, ty Hulda ... dock nog härom. Det kapit-

let blir för vidlyftigt, och egentligen har jag nu kommit ifrån

det, jag ville säga, nämligen att vi måste försona oss med

den nödvändighet, som bjuder oss att på skilda banor ila

framtidens skiften till mötes, och att tills vidare blott genom

hoppets synglas skåda en stundande återförening.

Seså, broder, låtom oss emellertid nu i vanlig ordning börja

med början ...

... nämligen hovrättsnotarien, den blivande häradshövding-

en Gotthard Bundlers ankomst till lagmansgården Forshälla.

Det var den 3 innevarande månad, således i förrgår, en

fördömt ruskig och regnig eftermiddag, då bemälte person

höll sitt intåg i en högst elegant, blåmålad söndagskärra, vil-

ken gästgivaren på Hallen låtit framdraga, av särskild upp-

märksamhet för möjligen påräknade råd och dåd av den nye

notarien. Såsom en sak, den där faller av sig själv, behövs

knappt nämnas, att gästgivaren i egen person skjutsade denuppgående tingssolen och att han därunder omtalade alla de

mål, som varit, voro odh skulle komma före vid vällovliga

tingsrätten, så långt hans minne och vetande sträckte sig,

vilka båda egenskaper efter mitt sätt att se sakerna, voro

vidlyftiga både till längd och bredd. Äntligen var man fram-

me. På gården syntes ingen levande varelse, och de stora,

välvda förstugudörrarna voro tillslutna, vilket ingav mig en

känsla av obehag, som tilltog i mån av dröjsmålet med deras

öppnande.

Våt och otrevlig hade jag, i synnerhet under den sistj^är-

dingsvägen, förespeglat mig behaget av en hjärtlig välkomst-

hälsning, förenad med en kopp gott, varmt te, kort sagt av ett.

hem. Nu däremot stod jag där med mitt hattfodrafe&gpa

handen och paraplyet i den andra, drypande av vatten, sju-

dande av harm, och stod där, utan att någon varelse tycktes

det ringaste bekymra sig om min ankomst.

— Tag ner kappsäcken och schatullet och följ mig! sade

jag med väldig röst till gästgivaren. Därefter tågade jag löst

på de stora förtugudörrarna och slog ett par slag därpå, vilka

man måste hava hört, ty strax därefter förnam jag lapp-

ningen av ett par jungfruskor, de där, som du vet, hava ett

eget ljud; och omedelbart därpå gläntades det på en av dör-

rarna. Men icke må du tro, att jag därmed slapp in... nej,

bevars!

— Är detta notarien? frågade den kippande nymfen och

ställde sig mitt på tröskeln.

— Ja, jag förmodar det! svarade jag med all den vikt, jag

ansåg första uppträdandet kräva. Är herrskapet hemma?

— Lagmannen är borta, men hennes nåd är hemma och har

bett mig tillsäga, att hon väntar notarien, sedan han klätt om

sig.

— Nå, det skall väl ej ske mitt på gården heller! svarade

jag, helt vresigt stämd.

— Nej, bevars, i den där flygeln skall herr notarien bo!

och med en sneglande blick på mitt paraply, vilken jag likväl

icke låtsade förstå, trippade min sköna i hällregnet över går-

den. Jag jämkade mig efter och inträdde snart i ett par särdeles vackra, glada och bekväma rum, fullkomligt ägnade

att återställa mitt lynne och viska om blivande trevnad.

Allt var också i den fullkomligaste behagliga ordning. Se-

dan jag likviderat gästgivaren och med mycken möda fått

honom att begripa att jag nu fått tillfyllest upplysningar, be-

gav han sig slutligen iväg, och jag förfogade mig till säng-

kammaren, för att göra en så utmärkt toalett som tillfället

fordrade.

Men vad menar du jag här till min största förundran var-

seblev? Ingenting mindre än den familj etavla, som kostat mig

^BÖ|&ändligt och träget arbete och vilken jag nyligen slutat,

»■pr hade skickat den till sin gamle vän lagman Thorsén.

det förnämsta prov han kunde giva av sin aktning,

Era®Wiå ifrån denna klenod, vilken utgjorde vår gemensam-

ma stolthet, och du inser lätt att jag stannade i mycket bry-

deri huru jag skulle tyda den omständigheten, att den var

uppsatt i mitt rum — såsom förakt mot målningen och konst-

nären var det för plumpt, såsom uppmärksamhet för mycket.

Jag var villrådig, men beslöt emellertid att visligen uppskjuta

allt omdöme härom till morgondagen.

Snart stod jag omklädd, och det var icke utan en liten

släng av välbehag... för skams skull säger jag ej stolthet...

som jag vid den sista manövern med hårborsten såg spegeln

återgiva min moderna dräkt och just icke så särdeles miss-

lyckade figur. Hastigt kommo galoscher och slängkappa på,

odh ett tu tre var jag över gården och inne genom de nu blott

tillskjutna förstugudörrarna, där min jungfru väntade i tam-

buren.

Jag tyckte, men kanske var det blott inbillning, att hon

betraktade mig med högsta belåtenhet... jag måtte ha sett

ryslig ut i den drypande skinnkragen! Jungfru Gustava neg

ooh uppslog dubbeldörrarna till salen med en viss grad av

högtidligt slammer. Djupt bugande med hatten i hand, stod

jag mittpå golvet, osäker om jag borde våga mig längre

fram.

På en upphöjning vid ett av fönstren satt på en taburett

den höga damen, vilken troligen med avsikt sökt den högsta

platsen rummet erbjöd. Hon såg ut som om hon fordratnågot icke ringare, än att den inträdande skulle nedkasta sig

på jorden oeh ödmjukt framstamma en bön om tillåtelse, att

få andas i närheten av ett så sublimt väsen.

Till en viss grad bragt ur min vanliga hållning genom de

skarpa, uthållande blickar, vilka mätte mig från topp till tå,

jämte den majestätiska rörelsen av ett huvud, iklätt en helt

majestätisk huvudbonad, bugade jag än en gång, emedan jag

svårligen kunde göra bättre, och yttrade därefter något, som

liknade en presentation av min personlighet samt ett par ord

om nöjet att, efter en lång och tråkig resa, få kasta ankar i

en behaglig hamn. /"ÄSSC

Men nu fick jag ett ögonkast, vilket tillräckligt lat m jj§

känna att den ton jag begagnat varit alltför familjffl^M®

utan att bevärdiga mig med ett välkomstord, yttrade’ÖBÉfös

nåd liksom svar på mitt vackra föredrag endast följande:

— Notarien har haft fult resväder!

Jag bugade mig för tredje gången och beklagade, att herr

lagmannen icke var hemma.

Plennes nåd värdigades nu med handen anvisa mig, att taga

plats på en stol vid kakelugnen samt yttrade vidare: •—■ Sedan

vi druckit te, vilket herrn i afton kommer att göra här uppe,

skall jungfrun visa vägen till de andra skrivarnas rum, så att

han där kan få sig någon förströelse.

Blodet steg mig i ansiktet... de andra skrivarnas rum och

benämningen han klingade högst oharmoniskt i mina öron.

— Om förlåtelse, fru lagmanska, sade jag uppstigande, jag

är icke anställd hos herr lagmannen såsom skrivare, utan så-

som medhjälpare vid tingsgöromålen, och...

— Lika mycket, avbröt hon hastigt, och den flämtande

andedräkten, den häftiga darrningen, varmed stickorna på

spetsremsan foro upp och ned, vittnade om att hennes sinnes-

rörelse ingalunda var mindre än min, lika mycket, jag har

den vanan, vilken jag också kommer att bibehålla, att benäm-

na alla herrarna vid min mans kansli såsom skrivare och gör

ingen skillnad emellan dem.

I detsamma lagmanskan slutat och jag åter satt mig, osä-

ker om vad jag borde företaga mig för att bringa min per-

sonlighet i något anseende hos min förnäma patronessa,inträdde jungfrun med tillkännagivande, att teet stod färdigt

i förmaket. Lagmanskan steg upp och lät med en lindrig böj-

ning på huvudet förstå att jag borde följa henne ... och nu

”Vad nya scener öppnas för min blick!”

I sanning, Forshälla har en liten gudomlighet, som icke

är av vanligaste slaget. Den admirabla mademoiselle Hortense

satt vid ett elegant piano. Men hon spelade icke, utan en av

hennes fina, vita händer vilade stilla över tangenterna ... den

JjffifT"-svävade över de guldbrunaste lockar. På sidan om

‘ iienne stod en ung man av ett särskilt intressant utseende,

med enj flöjt stödd emot axeln. Det var något egendomligt,

r^SPJfnsom jag ville kalla på en gång stolt frånstötande och

varmt tilldragande i hans väsende. Husets andra härskarinna

steg genast upp, och nu presenterade lagmanskan sin dotter

och baron Silverspåre för sin mans nye skrivare, herr Bund-

ler.

Jag bedrog mig icke, då jag såg Hortense rodna vid denna

sin mors besynnerliga ohövlighet. — Jag hoppas, sade hon

och neg för mig med all den okonstlade grace, en sjutton-

årig flicka kan äga, jag hoppas herr notarien skall finna sig

väl hos oss, ty notarien har redan en stor vän i pappa.

Med några förbindliga ord tackade jag den gudasöta varel-

sen för hennes vänliga uppmärksamhet, och emottog sedan

med stort nöje det kraftfulla, oförklarligt hjärtliga handslag,

varmed baron Silverspåre hälsade mig. Nu uppstod ett litet

avbrott, som lyckligtvis avbröts genom den mest välkomna

händelse.

—■ Se där är pappa redan! ropade Hortense ooh ilade ut

för att emottaga sin far. Att redogöra för de känslor som

intogo mig vid närmandet av det egentliga avgörandet för

min ställning inom detta hus, bleve bra svårt, emedan de

voro så delade. Hade lagmannen ej i sina brev till min far

givit sitt hedersord på att jag skulle behandlas som hans egen

son? Men vad hade jag att hoppas efter det sätt, varpå hans

fru emottagit mig? Mina ögon riktades på lagmanskan, och

jag såg att hon synbart oroades av någon tanke: hon blev så röd och varm, att de fylliga kinderna lyste av en strålande

glans. Nu knarrade starka manliga steg i salen, och snart

stod en stor, vördnadsbjudande och hygglig man framför mig.

— Välkommen, hedersgosse! sade en djup och fyllig-bas-

röst, och ett par väldiga armar tryckte mig till ett riktigt

fadersbröst. Första ögonblicket av detta möte övertygade mig

om, att lagman Thorsén var en man, som höll sitt ord heligt.

Sedan han lösgjort mig ur sina armar, hälsade han med ett,

såsom jag tyckte, något kallt ”tjänare, herr löjtnant!” på

baronen, nickade vänligt åt sin hustru och frågade mig om

hälsningar och brev ifrån min far.

Jag tog åt bröstfickan, och då jag lämnade brevet, yttrade

jag: — Gud vare lov, min far kan glädja sig över hälsa och

trevnad, och jag är övertygad om, att detta blad innehåller

allt vad en öm far kan säga, för att rekommendera sin son i

herr lagmannens bevågenhet.

•—■ Du ser mig, min själ, ut att kunna rekommendera dig

själv, gosse! inföll den hedersmannen. Men för att genast i

början fördriva allt främmande i vårt förhållande, tilläde han,

skall du helt enkelt kalla mig farbror, och här är din tant. ..

han visade på sin hustru.

Men nu, Herman, önskade jag att du sett henne, denna

högdragna fru! Endast skiftningen av färgen på hennes kin-

der bröt sig i tusende blixtar... huru många som bröt-o sig

i hennes sinne, lämnar jag därhän. Men med mera dämpad

röst, än jag väntat, yttrade hon: — Vi äro ännu så obekanta

för varandra, att det troligen skulle förefalla lite bakvänt,

att så där halsbrytande, min söta vän, vända upp och ned

på vanlig ordning.

— Det kan jag icke finna! svarade lagmannen. Då unga

Bundler i alla fall skall anses som en medlem av familjen,

tycker jag det kan vara så bra att börja därmed i dag som i

morgon eller övermorgon... Men huru är det, har ni redan

druckit te ?

Svajande liksom en vimpel på en tremastare vid stark

storm, flög lagmanskans stora schal kring axlar ooh rygg, då

hon i häftig fart sköt fram mot tebordet. För att genom

någon mekanisk rörelse hindra svallningen i blodet att över-stiga sina gränser, nedlät hon sig till ett göromål, varmed

hon annars icke befattade sig, nämligen tebestyret. Men det

blev endast ett omrörande bland kopparna och ett gruvligt

kringskvalpande med teköket. Som hon var på stående fot,

närmade jag mig artigt.

— Tillåt mig att få bjuda tant en stol! sade jag förbindligt

ooh såg därvid, det vet jag bestämt, så gentilt ödmjuk ut som

möjligt.

Men en medusablick träffade mig, och den innehöll den

fullkomligaste tillrättavisning, en ung man någonsin erhållit.

— Hortense, ropade hon strängt, jag trodde att detta var ditt

göromål! Den svårt sårade damen gick till fönstret och lät

den friska aftonkylan svalka sina kinder.

Medan mademoiselle Hortense skötte teaffären, tog lag-

mannen mig litet smått i förhör om de stycken, vari jag borde

vara hemma och vilka jag, till hans tillfredsställelse, besva-

rade på det mest lyckliga sätt. Att jag däremellan blickade

över till den sidan, där förtrollerskan på en gång serverade

odh ogenerat skämtade med baron Silverspåre, tycktes han

ioke taga illa, tvärtom log han med faderlig godhet om mitt

svar under det ofrivilliga lyssnandet blev litet på sned.

Då du läser detta, Herman, torde du draga på munnen och

tänka på varjehanda, men tänk vad du behagar, jag bedyrar

dig vid min heder, att jag icke är på väg att förälska mig.

Kapitlet om kärlek kan jag icke avhandla utan att rysa. Det

förefaller mig alltid som om jag en gång skulle få återse

Hedda samt att hon odelat har anspråk på mitt hjärta. Och

likväl, Herman, känner jag det nu, sedan det första svärme-

riet ej mera lånar sin färgprakt åt minnet av denna tid, att

detta återseende, varefter jag förut mycket längtat, skulle

bliva min olycka. Vår bildningsgrad stod på för mycket olika

ståndpunkter, och sedan, för att vara fullt uppriktig, har den

känsla som jämnade allt, så fullkomligt försvunnit, att dess

beståndsdelar äro upplösta i stoft ooh spridda i den vida

rymden.

Är detta lättsinne eller förnuft, Herman, eller blott ännu

ett bidrag till mänskliga förmågan att glömma? Jag vet det

icke. Men ett vet jag med visshet, det, att Hedda bör ha attfordra den enda upprättelse, jag kan giva henne, ty aldrig

blir jag nog låg att anse en sådan överflödig, därför att hon

icke tillhörde mitt stånd eller, ännu sämre, därför att för-

eningslänken brustit. Nej, lever ihon, förer oss ödet tillsam-

mans, är hon mig trogen så... Men jag har förut sagt dig

mina tankar i detta hänseende och jag upprepar dem nu en-

dast av den orsaken, att jag icke vill att du skall draga några

falska slutsatser av mina närvarande och blivande berättelser

om Hortense ...

Men detta var i sanning en bra lång avvikelse från äm-

net ... Sedan teet var borttaget, föreslog lagmanskan, vilken

litet återhämtat sig av den friska luften, att Hortense och

baronen skulle göra musik. De gingo, utan att låta bedja sig,

till instrumentet; men på lagmannens vridningar i soffhörnet

fann jag tydligt, att saken icke behagade honom.

— Spelar du något instrument, Gotthard? frågade han

hastigt.

— Ja, farbror, fiol hjälpligt... Dessutom blåser jag något

valthorn.

— Gott, min son, det gläder mig! Du skall då emellanåt

ackompanjera Hortense. Flöjt är ett instrument, vars kvinn-

liga toner jag en gång för alla icke kan fördraga.

Lagmannen slog med en viss vårdslös likgiltighet benen i

kors och knackade hörbart ur pipan.

Med en mörk rörelse lade baron Silverspåre flöjten på

pianot och fattade snart därefter sin mössa. Jag var icke i

stånd att för mig förklara detta förhållande, men den minst

skarpsinnige betraktare skulle hava funnit, att i lagmannens

väsende låg en grad av uppriktighet, som betydligt gick över

det kvantum, bildat folk tillåter sig mot varandra. Många

hemliga krafter röra sig och verka åt olika håll inom huset,

det är klart. En förstämning röntes nu i sinnena, vilken tilltog

i mån av den hastighet, varmed baron Silverspåre tillknäppte

sin bonjour. Lagmanskan skickade sin man en förebrående

blick, och Hortense gjorde sig något ärende fram till soffan,

för att rätt bedjande se sin far i ögonen. Jag vet ej om gubben

icke kunde motstå detta (jag skulle åtminstone icke ha gjort

det) eller om han verkligen kände med sig, att han föroläm-pat baronen, nog av... han sade riktigt vänligt: — Är det

så bråttom, herr löjtnant ? Vad jag sade om musiken var icke

så illa menat... jag hör till gamla världen och förstår mig

icke på den nya skolan.

Baronen bugade sig stum, men i denna bugning låg en

känsla av högdragen förödmjukelse. Jag tyckte mig nästan

kunna höra hans hjärtas häftiga slag, då han tog flöjten

jämte handskarna ooh sedan framträdde till värdinnan med

ett par avskedsord.

— Ursäkta, min goda fru lagmanska, jag är hindrad av

göromål!... Åter en bugning för Hortense. I hennes klara

ögon stodo tårar... han såg det och tackade henne med en

flyktig rörelse av de slutna läpparna. Nu kom han fram till

lagmannen. De bjödo varandra tysta farväl. Mig räckte han

även handen, och då han några ögonblick senare lik en ljung-

eld sköt förbi fönstren på sin svarta häst, viftade Hortense

sitt sista farväl med näsduken, och min hedersgubbe, som lär

hava sina stora egenheter och antipatier, mumlade något om

fattigdom och högfärd. Därefter blev allt tyst för flera

minuter.

Äntligen bröt han denna oblida förhäxning. Liksom ingen-

ting förefallit, yttrade han: — Nå, min hjärtans gosse, jag har

ännu icke tackat dig för den kära och dyrbara gåvan av hela

din familj. Kom nu själv och se om vi icke satt upp den

på ett ställe, där den sitter bäst i dagern.

— Jag ber om ursäkt, farbror, svarade jag litet förundrad,

men i det lilla täcka rummet, så helt och hållet skuggat av

de högsta träd i trädgården, kan knappt någon för tavlan

tjänlig dager infalla.

— Är du tokig! sade lagmannen skrattande. Hela denna

sida av huset ligger ju åt ån och gården . . . tyvärr finnes där

för litet träd, och trots din konstnärsblick, vill jag bevisa dig

att du har orätt. Följ med, Hortense, och du även, min gum-

ma! Den här unga herrn skall få se och medgiva, att vi

förstått saken och att han själv sett i syne.

— Min snälle gubbe, det där kunna vi ju spara tills i mor-

gon! inföll lagmanskan ivrigt. Det lärer nu vara dukat, och

unga Bundler måste, efter sin ruskiga resa, behöva en styr-kande aftonmåltid. En kopp te är just ingenting efter några

dagars skakning på bondkärra.

Huru mycket lagmanskans solskenslika artighet förundrade

mig kan du lätt inse. Men farbror log och menade att jag

troligen icke undergått en så stor hungersnöd under min

resa, att jag icke kunde vänta en kvart längre; och utan

vidare tidspillan tog han mig under armen och förde mig

till ett inre rum, vilket jag ännu icke sett, och där, enligt

hans förmenande, tavlan var upphängd.

Men nu ville jag att du hade sett de ljungeldsblickar, som

ur gubbens grå ögon sköto ned på hans hustru, vilken kom

långsamt efter med Hortense, då vid öppnandet av dörren,

i stället för min tavla, han skådade sin egen bild i en stor

spegel.

— Louise, ropade han i en ton av koncentrerad harm,

Louise, vem har föranstaltat detta?

— Jag, min vän, svarade lagmanskan, jag ville hava sagt

dig att det tycktes mig den käraste överraskning, vi kunde

bereda herr Bundler, om vi uppsatte den i hans egna rum.

Lagmannen gav åter sin fru ett par ögon, ja, ett par ögon,

vartill jag aldrig sett maken. Därefter sade han endast;

-— Den uppmärksamheten är jag säker du efterskänker, Gott-

hard ... Gå, Hortense, och tillsäg om att man med försik-

tighet bär hit målningen! Det regnar icke mera, och jag

sätter mig icke till bords med nöje, förrän jag åter ser den

på sitt ställe ... ty ordning i allt.

Hortense flög ut, och tio minuter senare såg jag tavlan

till min innerliga tillfredsställelse hava intagit spegelns plats.

Fru lagmanskan tycks ha svurit ovilja mot hela min släkt.

Likväl har jag ännu icke hunnit utforska varifrån den egent-

ligen härleder sig.

Sedan allt var bestyrt, vandrade vi till matsalen, där fyra

herrar, lagmanskans så kallade skrivare, voro samlade. I

följd av deras olika ställning och intagna platser av rummet

kunde jag ungefärligen sluta till de olika grader av värdighet

de innehade. Tvenne av dessa herrar — de voro mycket unga

— stodo vid ett av fönstren, vårdslöst stödjande sig emot

karmen. Den ene av dem strök med handen ett par dammkorn

6 Fosterbröderna.

81från uppslaget på sin frack, den andre gnolade sakta melodien

till en studentsång, i det han ackompanjerade sig med knäpp-

ningar på fönsterrutan. Men vid första skymten av lagman-

skans mössband reste sig båda till sin fulla längd och gjorde

en artig bugning. Dessa voro tvenne juris studiosi, vilka under

mellanterminen reste på ting med lagmannen. De presentera-

des såsom sekreterare Wall och Thorsman. Nu vändes min

blick längre ned till vänster bakom brännvinsbordet. Där stod

en av dessa tusen, vilka alltid behöva snoka upp en skrivares

plats, nämligen en fattig underofficer, och allra sist» nere vid

kakelugnsvrån, en lång, mycket mager man i en luggsliten

frack, vars knappar utvisade, att dess ägare fordom varit

lantmätare, men — himlen vete av vilken orsak — nu blivit

förvist till nedersta platsen av den rike mannens bord.

Sedan alla, som ville hava den, tagit aptitsupen, sade lag-

mannen : — Kom fram, kom fram, Lidner! Kan han då aldrig

komma ihåg att göra det av sig själv? Den magra gestalten

närmade sig bugande och blickade därvid försiktigt omkring

åt sidorna, liksom rädd att råka i någon beröring med frun-

timrens svajande klänningar. Hans ena hand vilade nästan

oavlåtligt på bröstet, antingen han där kände någon smärta

eller han hyste någon fruktan, att den mellersta knappen,

vilken tydligen lossnat, alldeles skulle brista. Vid bordet hade

Lidner den nedersta platsen intill dörren och öppnade icke sin

mun till annat än att svälja, förrän lagmanskan liksom i för-

bigående yttrade: — Jag har icke sett till någon fisk nu på

flera dagar! Vid dessa för mig likgiltiga ord tycktes en elek-

trisk stöt fara genom Lidners både kropp och själ. Liksom

inspirerad, utropade han: — Helt säkert blir morgondagens

väder gynnsamt... jag kunde möjligen i afton utlägga nä...

Men här avbröt lagmannen med ett kort: -—- Vi ha nu annat

att bestyra, än att ligga och fiska.

Tåligt och ödmjukt böjde sig den stackars mannens huvud

så djupt, att dess få återstående glesa hårstrån nästan vid-

rörde tallriken. En lätt suck av Hortense drog min uppmärk-

samhet från Lidner till henne.

— Den stackars beskedlige mannen, viskade hon, har blott

en känsla som kan sätta liv i honom: hans passion för fiske .. För denna gång får du icke mera, Herman, blott det, att

efter ett långt samtal med lagmannen följande dagen tycktes

han fatta, om möjligt, ännu mera välvilja för sin redan tyd-

lige gunstling... Gud vare med dig, broder! snart skall du

få höra mera ifrån

öljande morgon hölls ett stort och långt familjeråd i

friherrinnans sängkammare: där diskuterades och dispu-

terades, glödheta och iskalla ord växlades efter omstän-

digheternas temperatur. Gamla friherrinnan predikade med

stränghet över texten om barns lydnad, fröken Charlotte

Antoinette talade sakta och rörd om romaneska idéer, opas-

sande stolthet och nödvändigheten att taga skeden i vackra

hand m. m., Ebba utbredde sig om nöjet att kunna se folk,

hålla ett gott hus och vackra vagnshästar.

Selma grät, men vägrade ståndaktigt, under det Karl med

korsslagna armar gick fram och tillbaka på golvet. Han hörde

på vad de andra sade, men själv teg han, ty hans dom hade

redan utfallit till Selmas förmån, ooh fåfängt arbetade fri-

herrinnan att få honom på samma punkt, där hon sist hade

honom.

— Nåväl, otacksamma barn, utbrast hon slutligen, er en-

vishet bäddar min grav! En av er kunde rädda oss alla, men

denne ende fanns icke bland de varelser, som legat under mitt

hjärta. Bägge vägrar ni att följa den väg, som kunde åter-

föra oss till ett hjälpligt läge, och vi sjunka nu alla djupt

ned i den mörkaste natt, o, så mörk, att icke ens en stråle

av ljus skall finna vägen dit. Friherrinnans huvud sjönk mot

den vissnade handen... hennes sinnesrörelse var så stor, att

hon nästan svimmade.

din Gottliard.

Femtonde kapitlet Då närmade sig Karl, knäföll och lade sin arm stödjande

omkring den vacklande modern. — Älskade, älskade mamma,

bad han, tvinga inga band på barnens hjärtan! De skola utan

dem, så sant det gives en Gud, aldrig förgäta vad den öm-

maste mor har rätt att fordra, och så länge våra händer för-

må arbeta, skall ingen verklig brist tränga hit. Ooh sedan, o,

hur mycket ljuvare att se vår tacksamhet ooh kärlek, än be-

höva se vårt livs förspillda lycka! Mjuk och varm blir den

säng, barnslig ömhet med glada uppoffringar bäddar, hårt

och kallt det läger, främmande händer behövt ordna. En

ångerfull mor vänder sig kanske sömnlös fram odh åter på

det senare, då däremot fridens ängel står vakt vid det förra.

Övervunnen, men icke övertygad, lutade sig modern mot

sonens bröst. Seflma hade bönfallande nalkats ooh fick även

sin del av den vackra kärleksfulla stunden. — Nu tala vi ej

vidare om det ena eller det andra! sade friherrinnan med

verkligt hjältemod. Uppgör, Karl, vad du kan med Fusel-

berg... är anstånd ej möjligt, så, i Guds namn, må det gå!

Jag är åtminstone fri från förebråelsen att icke hava velat

styra allt till det bästa.

•—- Ja, ha velat, ha velat, mumlade tant Charlotte Antoinette,

det är just som vi blivit vridna allesamman! Nå nå, man får

väl erfara huru det i verkligheten smakar att frukost, middag

och afton leva av luft. O, min Gud, där har jag gått och

med möda och väl beräknad klokhet planerat för en lycklig

utgång med frieriet i lagmansgården, då ...

Fortsättningen blev ej uttalad, ty just nu hördes bullret

av en vagn. Den gamle betjänten anmälde lagmanskan Thor-

sén, som frågade om herrskapet ”tog emot”.

Det gick liksom en elektrisk stöt genom hela sällskapet vid

ljudet av detta namn. •— Lagmanskan! stammade friherrin-

nan, nu rysligt obenägen mot sin nyligen visade medgörlighet.

Vad i Guds namn kan föranleda ett så tidigt morgonbesök?

— Vad som kan föranleda det? svarade hennes syster.

Vad annat än en önskan att med oss rådgöra i den angelä-

genhet, som både du själv och jag bragt å bane så många

gånger? Jo, nu är det verkligen väl ställt. Jag kan just undra

vem som skall taga emot henne, åtminstone blir det icke jagefter det här spektaklet. Ställ som ni behagar, mitt herr-

skap .. . som man kokar får man äta! Med en vresig blick på

Karl, slog tanten igen dörren och tog vägen till kökskamma-

ren, där hon genom de glesa rullgardinerna kunde se lagman-

skan ännu sitta i vagnen, väntande och undrande, med spe-

jande blickar till höger och vänster, om ingen skulle komma

och taga emot henne.

— Karl, Karl, Karl, mitt hjärtas barn, sorgebarn, stam-

made friherrinnan i den djupaste ångest, tänk om hon kom-

mer med ett önskvärt förslag, vill du, säg att du vill, och på

mina knän välsignar jag dig... Ebba, Selma, skynda er ut

och tag väl emot henne! Säg att jag är litet opasslig, men

kommer strax... Vad säger du, söta Karl, ger du mig livet

eller döden?

Med ogillande allvar skakade Karl sitt huvud. — Om mam-

ma, svarade han med fast ton, värderar sina barns aktning

och icke vill uppoffra även det heligaste för tillfredsställande

av äregiriga önskningar, så lämna detta gyckel! En gång

fingo mammas tårar och böner en makt över mig, vilken de

aldrig borde hava ägt över mannens fasta sinne, och den

stunden skall jag beständigt ångra såsom en svaghet, ty sät-

tet, varpå jag ville uppoffra allt, var icke det rätta. Knappt

hade jag också börjat spela min lumpna roll, förrän jag var

utvisslad. Lagmannen genomskådade vår plan, och så visst

som jag i samma stund gjorde det heliga löftet, att aldrig

mera nära tanken på en förbindelse med hans hus, lika visst,

lika säkert skall jag även hålla det. Och därför, min mor,

inga uppträden med lagmanskan! Så " svårt det än är,

vill jag först gå ut och hålla henne sällskap och sedan för-

bliva inne, till dess hon reser.

Vid slutet av detta kraftiga tal gick baron Karl över en

baktrappa upp till sitt eget rum kastade på sig en annan rock

och kom, efter några minuter med sin vanliga lediga hållning

in i salen, där lagmanskan på alla håll ansatte fröknarna med

kvistiga frågor. Baronen inträdde för dem just i grevens tid.

Lagmanskan blev dock härigenom obehagligt avbruten i sin

lovliga vetgirighet.

Men Karl lyckades snart att artigt inblanda henne i såmånga och olika ämnen, att hon knappt fått andrum, då dör-

ren öppnades och friherrinnan, styv och stel som hon tyckte

det bäst anstå sin rang, när ett närmare förhållande ändå ej

kunde uppstå, inträdde ooh hälsade den riktigt förbluffade

lagmanskan med formlig och avmätt hövlighet.

— Vad jag beklagar, att ers nåd icke befinner sig väl!

yttrade lagmanskan, helt förbindligt.

— Jag tackar! svarade friherrinnan lakoniskt, intagande

sin stora audiensstol. Jag menar fru Thorsén mår icke heller

rätt väl, eller är den starka värmen orsak till den briljanta

färgen ?

I högsta grad stucken såväl över den listiga anmärkningen

som över den magra titeln ”fru Thorsén” i stället för ”min

nådigaste kusin, min lilla, söta, nådiga fru lagmanska”, m. m.,

svarade denna: — Jo, Gud vare lov, jag befinner mig full-

komligt väl! Vore det ej händelsen ber jag fru Silverspåre

vara förvissad, att jag icke lämnat mitt hem. Men efter väd-

ret var vackert, befallde jag fram vagnen för att göra en

morgonpromenad och med detsamma taga tillfället i akt att

avlägga ett gratulationsbesök. Jag hörde i går afton av läns-

man Fuselberg, att hans son har hopp om att träda i närmare

förbindelse med herrskapets familj.

— I så fall, svarade friherrinnan skarpt, är visitens både

uppgivna och icke uppgivna ändamål misslyckat: vår familj

ingår inga äktenskapsförbindelser inom bourgoisien.

Nu blossade lagmanskans kinder likt ”sol i blod”, och him-

len vete huru långt de bägge uppretade damerna kunnat föras

utom gränserna för de antagna levnadsreglerna inom säll-

skapslivet, om icke baronen varit närvarande odh genom en

hastig och avgörande vändning i samtalet avböjt alla vidare

fientliga utbrott i ord.

Lagmanskan, vilken verkligen gjort en stor missräkning

med sitt morgonbesök, avlägsnade sig snart, och under hela

hemvägen bråkade hon förgäves sitt huvud över orsaken till

den hastiga förändringen på Wallby. ”Vare den vilken den

vill”, tänkte hon, ”det är troligen Thorséns fel — så för-

lora de därvid mera än jag. Sant är, att jag velat uppoffra

mycket för att få Hortense till friherrinna, till hustru åt enså verkligt nobel och älskvärd man som baron Karl, helst

under nuvarande tid, då jag med djup rysning ser gubbens

svaghet för den näsvise nykomlingen, men dessa bekymmer

oaktat, kan jag umbära den högmodiga familjen, om den kan

umbära mig. Få se, om de icke snart återkomma och vilja

smila sig in.”

Vid denna punkt i funderingarna svängde lagmanskan in

på sin egen stora, rymliga gård och inträdde i sitt stora, sköna

hus, där envar, ifrån själva lagmannen ned till den fredlige

Lidner och ifrån Lidner till den lurvige vallgossen, fingo

uppbära följderna av hennes elaka lynne.

Sextonde kapitlet

I stora Brobenda kyrka hade klockorna redan slutat sam-

manringningen till tingspredikan. Lagmannen satte sig till

rätta i herrskapsbänken framme i koret, lade glasögon

och psalmbok på sin plats, men viskade sedan till notarien

Bundler, under nämndens stora harskningsceremoni och kloc-

karens fjäsk i sakristian före psalmens upptagande: — Gott-

hard, min gosse, såg du, att just som processionen satte sig i

ordning att vandra åt kyrkan, sprängde en ryttare in på går-

den, och vid hans anblick blev Fuselberg så kuriös till mods,

att han föregav plötsligt illamående och vände om. Vad me-

nar du, såg jag miste?

— Det tror jag icke, farbror, ty, såvitt jag kunde urskilja,

var det baron Silverspåre.

— Hm, sade lagmannen, liksom ovilligt, skall jag tro att

han får krypa till korset? Det vore lumpet, då han redan för

några dagar sedan skickat skriftligt avslag.

— Aldrig är ett sådant handlingssätt möjligt hos en man

med baronens ädla väsen! invände Bundler livligt.

— Bah, ädla väsen — nej, nobla högmod kunde något

vara, men ... Vad lagmannen vidare ville säga avbröts genomklockarens uppträdande. Sedan tog pastorn vid och predikade

väldeliga över den stora texten broderlig enighet och dem,

som se grandet i sin broders öga, men icke bjälken i sitt eget,

m. m. Hela föredraget slöts med vackra uppmaningar till do-

maren såväl som de särskilda parterna, att var och en måtte

taga sitt samvete först och främst till domstol, och ej falske-

ligen tyda lagens bud, där de kunde ses från mer än en sida.

Gudstjänsten hade dragit långt ut på tiden. Bönderna suc-

kade och pustade, nämndemännen hade sina händer andäktigt

sammanknäppta, skrivarestaten räknade otåligt minuterna på

klockan och kronofogden gäspade och överräknade i tankarna

huru många köpekontrakt, uppbud och inteckningar skulle

komma före innan klockan 7, då han såsom vanligt ville ha sitt

viraparti. Lagmannen själv satt där mild och ljus, men när

prästen sade amen, viskade han åter till Gotthard, vilken med

oförställd rörelse avhörde sin första tingspredikan: — Det

var för väl att vi hunnit så långt, ty jag hade ingen matlust

vid frukosten. Det är en ledsam vana som vår hederlige

kyrkoherde har, att predika en halvtimme längre än som är

nödvändigt.

Medan församlingen ännu är i kyrkan, kunna vi som hasti-

gast titta in i tingshuset, vilket ligger helt nära. I befallnings-

man Fuselbergs rum, till vänster om förstugan, gingo tre

personer i häftigt samtal upp och ned på golvet eller, rättare,

det var endast de tvenne som förde ordet, nämligen befall-

ningsmannen själv och baron Silverspåre... den tredje, hov-

kamreraren Mathias, höll sig litet på sidan om sin herr far

och intonerade endast efter omständigheterna de ord, denna

lade synnerlig vikt på, såsom: ”Tusan ock!” — ”åhå, åhå!”

— ”jo, jo!” — ”mjuka tjänare!” — ”radikalt omöjligt på

andra villkor”, m. m.

Nu hade några minuters tystnad inträtt, men herrarna fort-

foro att gå så taktmässigt upp och ned som det bäst övade

soldatled. Då stannade baronen tvärt på hälften av vandringen

emellan fönstret och dörren. — Herr befallningsman, yttrade

han, i en ton av våldsamt kvävd sinnesrörelse, är då varje

känsla av heder och rättsinnighet förvist från ert handlings-

sätt? Vill ni av låg hämndlystnad bringa en redan nog be-tryckt familj ännu ett steg mot bråddjupet, därför att den ej

kunnat ingå på ett förslag, vilket snarare liknar en handel än

ett ärligt giftermålsanbud, när ni på ett sådant sätt drager

parti av den makt, tillfälligheten kastat i edra händer, och

då ni, utan att skada er huvudmans fördel, kunde avstå från

detta våldsamma steg? Jag har dock lämnat, som ni själv fått

erkänna, fullgoda mäns borgen för hälften av summan till

betalning tvenne månader från dato —• baronen lyfte på ett

papper, som han höll i handen -—- den andra hälften måste

er huvudman utan fara kunna låta innestå ett halvt år i går-

den. Han kan säkerligen icke vara så sträng i sina fordringar

som ni uppgiver och skulle utan tvivel misstycka, om han

erfore, att ni begagnat hans namn till att utkräva självhämnd;

ty ni inser klart, att tvisten om Wallby ej låter så hastigt

utreda sig och att inflytandet av pengar på det sättet skall

draga mycket längre ut på tiden, än om ni antager det förslag

jag gjort.

— Tusan ock... aldrig på andra villkor, än som redan

äro bestämda! svarade befallningsmannen, och Mathias junior

förmenade detsamma.

— Jag tycker herrn kunde lika gärna tiga som utgöra ett

sådant där gnatande eko! utbrast baronen förtörnad, i det

han mätte den tillämnade svågern med en föraktlig blick.

— Tand för tunga om jag får be, sade kronolänsmannen

och ställde sig, med hela vikten av sin höga personlighet, skyd-

dande framför sonen ... Vad är eljest meningen med så-

dana ohöviska talesätt? Tror ni att hederligt borgarfolk kru-

sar för en lumpen adelsman, vilken är nödsakad stryka byg-

den omkring för att tigga sig till en fattig borgen? Nej, nej,

herre, lägg bort den där förnäma tonen, som kanske passar

vid mötena bland kamrater . .. här, i vårt fria tingshus, inför

en man, vilken har i sin makt att klämma adelshögmodet så

tunt som en tvåstyversslant, är den, förb ... mig, på orätt

plats!

För baron Karls öron forsade och brusade det liksom höga,

starka vågor under den häftigaste storm... Likväl var hans

yttre lugnt. Aldrig hade den fattige baronen känt sig så djupt

förnedrad, aldrig i så hög grad erfarit hela bitterheten av sittläge. Men att spilla ett enda, blott ett halvt ord på den råa

människan, därtill kunde han ej förmå sig. Tigande stoppade

han i fickan borgensförbindelsen, vilken han med stor möda

förskaffat sig och som nu tjänade till intet, och gick sedan

med tillkämpad hållning till dörren, ut genom förstugan och

ned på gården, där han mötte den återvändande tingspro-

cessionen. Lagmannen hälsade med en djupare bugning än

vanligt, baronen däremot helt flyktigt. Hans häst stod ännu

sadlad, och han var just i begrepp att svänga sig upp, då han

erinrade sig att fodret, varmed hans gunstling fröjdat sig,

ännu icke var betalt. Hastigt kastade han tygeln om staketet

och skyndade in i gästgivarestugan för att göra upp. Sedan

han åter kommit ut på gården och, utan att se varken till

höger eller vänster, ämnade sig fram till stället, där hästen

gnäggande väntade, lade sig en hand på hans axel, och en

ödmjuk röst yttrade: — Om förlåtelse, att jag är så när-

gången och på det här sättet stör herr baronen men notarien

bad mig för all del laga, att herr baronen fick detta, förrän

han satte sig upp!

Karl vände sig om, och vid hans sida stod, i vördnadsfull,

lutande ställning, med ena handen som vanligt på bröstet,

den beskedlige Lidner och räckte honom en pappersremsa,

den han höll i den andra. Bladet innehöll endast dessa med

blyerts i brådska tecknade ord:

”Om herr baronens tid medgiver att i mitt rum avbida slu-

tet på de mål, som i dag äro utställda, så hoppas jag på den

lyckan att kunna bidraga till en lugnare sinnesstämning än

den, som nu bemäktigat sig herr baronen.

Högaktningsfullt

G. Bundler.”

En skimrande ljusstråle flög över Karls drag. — Jag

skall låta sätta in min häst, och sedan, om jag får be herr

Lidner visa mig vägen till notarien Bundlers rum, blir jag

mycket förbunden.

— Ödmjukaste tjänare!... Lidner bugade sig vördnads-

fullt ... Han var den mest tjänstaktiga och vänliga människapå jorden, aldrig lyckligare än då någon behövde honom. Om

jag tordes föreslå, sade han långsamt, och de hjärtegoda

ögonen blickade frågande på baronen, så, efter jag ännu har

ledighet, kunde jag först ledsaga herr baronen till det be-

stämda rummet och sedan draga försoi-g om hästen. Jag älskar

så mycket hästar och skall laga, att den kommer att må som

lagmannens husarer... jag menar vagnshästarna.

— Tack, kära herr Lidner! Anbudet är så välvilligt, att

jag icke kan avslå det. Och nu gick baronen med sin vägvisare

till Gotthards rum, vilket låg vid ena ändan av tingssalen och

således tillät Karl att höra allt vad som föregick därinne.

Klockan 5 erfor han med en oemotståndlig rysning att må-

let uppropades, varvid befallningsmannens grova röst, ja, till

och med det vidriga skrapandet av handlingarnas gnidning

emot varandra, då de vandrade ur Fuselbergs händer till

domarebordet, hördes och genljöd i hans innersta. Med stora

steg mätte baronen golvets längd, och såväl hans spända sin-

nesförfattning som förmiddagens heta uppträde, i förening

med den omständigheten att han vakat hela natten och icke

.förtärt det minsta, utom en kopp kaffe på hela dagen, för-

orsakade ett slags febertillstånd, vilket med varje minut tilltog

så, att han slutligen kraftlös sjönk ned på soffan.

Omkring en timma senare inträdde Gotthard och blev

med djupaste deltagande varse baronens belägenhet. Han

gissade till anledningen och skyndade utan tidspillan efter en

halv butelj vin jämte en stekt kyckling med tillbehör. Sedan

Gotthard ensam dukat det lilla bordet, framträdde han och

bad baronen på det enträgnaste förlåta, att han så illa sörjt

för sin gäst. — Men, tilläde han, jag har oavbrutet suttit

vid protokollet och icke förr kunnat komma därifrån. Nu

däremot får jag rå mig själv hela aftonen, och om herr baro-

nen endast först vill dela min sena middagsmåltid, skola vi

därefter gemensamt tala om affären, för vilken jag, efter

inhämtandet av namnet på den person, vars ombud Fuselberg

är, icke mera hyser någon fruktan.

Med en blick av innerlig tacksamhet sträckte Karl sin

feberheta hand emot Gotthard, vilken med det livligaste del-

tagande besvarade den varma tryckningen. Därpå gingo detill bords. Med glad, älskvärd beställsamhet gjorde Gotthard

mera tjänst som hovmästare än som värd: han var outtrött-

lig att förekomma sin bleke, tyste gästs önskningar, vilka

likväl voro ganska få, ty hans kroppsliga illamående tilltog i

mån av hans försök att behärska sig och övervinna det onda.

Stödjande sig på Gotthards arm, nådde han åter soffan, där

båda satte sig.

■—• Herr notarie, sade han hjärtligt, vad har jag att tacka

för detta uppriktiga och varma deltagande, vilket i denna

stund likt himlens välgörande dagg faller på mitt hjärta? Den

skurken Fuselberg har i dag bragt mitt blod i jäsning, som,

i förening med vad jag förut utstått, satt mig ur stånd att

tänka redigt. Jag förstår icke juridiska saker, men tror med

visshet, att han denna gång handlar emot lag och rätt, att han

handlar alldeles egenmäktigt... Men jag lämnar er icke tid

att besvara min första fråga.

Gotthard smålog, såg Karl öppet och frimodigt i ögat och

sade sedan med sin trofasta, välljudande röst: — Jag kan

förstå vad dessa hopade styng kosta. Och jag känner att jag

icke skall bedömas sämre för det min ungdomliga iver kom-

mer mig att kanske tala väl öppet.

-—- Låt oss bli bröder och vänner! sade baronen utan alla

förberedelser. Vi kunna då tala med mindre tvång.

— Ja, bröder och vänner! svarade Gotthard livligt. Näst

min fosterbroder, vilken jag önskade du kände, skall du vara

mig kär, ty jag bedrager mig icke på den instinkt, som säger

mig att även ditt hjärta erfar en stark dragning mot den vän,

du ännu knappt känner... Och låt oss nu tala öppet... säg

mig allt, som rör saken med Fuselberg! I går afton hörde jag

av lagmannen varom frågan varit och tänkte genast, att om

du kom till tinget i dag, skulle jag kunna giva dig någon tröst,

ty köpmannen i M., vilken nu äger inteckningen, är min

farbror, en hjärtans hederlig karl, som visserligen kan hava

givit Fuselberg bestämda order, men ingalunda är omed-

görlig.

Nu omtalade baronen befallningsmannens årslånga spekula-

tion med partiet emellan hans son Mathias och Selma, huru

många förtretligheter, han ställt till med och påskyndat, föratt driva saken till önskat mål. — Jag antager att det var han

som gav inteckningens förre ägare en vink om uppsägning,

för att kunna hålla ett svärd över oss, vilket han efter behag

kunde hålla tillbaka eller låta falla ... huru många lysande

utsikter för framtiden har han ej utställt såsom lockmat...

och äntligen, då allt slagit fel, med glädje och hopp om full-

komlig framgång begagnat den utväg, denna händelse oför-

modat lämnat honom. Då Karl ytterligare visat Gotthard den

borgensförbindelse, han erhållit och vilken han på förmidda-

gen företett Fuselberg, utbröt Gotthards uppbrusande lynne

i verkligt raseri mot den gamle skurken, vilken kunde handla

på detta sätt, med åsidosättande av all mänsklighet, och detta

i en annans namn, och till på köpet i hans hederlige, sakt-

modige onkels.

— Var lugn, Karl, sade han slutligen, den där karlen skall,

så sant jag lever — därpå sätter jag min ära i pant — få

lägga ned målet och lämna handlingarna i mina händer! Låt

honom hållas ... några postdagar gå snart om, och när han

tror sig vara säkrast om sitt rov, skall det halka honom ur

händerna. Lita på mig... vi skola nog ställa saken på rediga

fötter!

— Du är min goda ängel, Gotthard, i nöden tillsänd mig

till tröst och hopp! svarade baronen. Men om du kunde ana

huru betrycket på alla håll piskar mig med sina järnklor...

ljusnar det i öster, så mulnar det i väster. För den borgen,

jag nu skaffat mig, står min lön, vårt återstående bohag,

och våra kreatur såsom säkerhet. Vart skall det taga vägen,

var skall det sluta? Bekymrets stråt har väl stundom vilo-

punkter, men ingen ända, förrän några skövlar mull betäcka

den trötte vandraren. Och, Gotthard, väl vore det, ty i mitt

hjärta är även natt... jag måste bege mig av, medan jag

ännu kan rida hem.

— Icke i afton, Karl, bestämt icke i afton! bad Gotthard

enträget. Dela mitt rum i natt, och för att icke oroa de dina,

i händelse de säkert vänta dig, må du skriva ett par tröstande

ord... Jag har ju ditt löfte?... Och ännu ett, Karl, som

bör bidraga till ditt lugn: jag vill aldrig kallas hederlig karl,

om jag ej leder saken därhän med Dahl, att inteckningen i all-sköns ro får stå kvar i gården, och då, förstår du ju, behöver

du ej din borgensförbindelse.

-—• Ack, jag förstår dig fullkomligt, sade Karl, djupt rörd,

och längre fram, då vi bliva lugnare och stormen lagt sig,

skall även du fullkomligt förstå mig.

Gotthard fruktade att Karl börjat yra. — Kan du skriva

själv, frågade han, eller får jag?

— Nej, giv mig pennan... jag skall skriva ett par rader

till min stackars Selma!

*

Under natten tilltog baronens illamående, och innan mor-

gonen låg han i den häftigaste yrsel. Detta blev i flera hän-

seenden en ganska svår omständighet för vår unge jurist,

som menade så väl med hans kvarhållande, men nu med skäl

fruktade, att den sjuke ej kunde erhålla en så ordentlig sköt-

sel i detta vimmel, som han skulle haft hemma. Även syntes

lagmannen, lindrigast sagt, icke riktigt belåten; och ehuru

han ej gjorde Gotthard någon förebråelse för den beredvillig-

het, varmed han inrymt tingshuset till sjukhus, eller för den

oro, han åstadkommit ibland skrivarestaten, av vilken nästan

ständigt någon i hans ställe måste vara inne hos den sjuke,

så var det dock klart att lagmannen hjärtligt önskade att hans

unge medhjälpare ej måtte inblanda sig i några extra göro-

mål, emedan tinget gav tillräckligt arbete dem förutan.

Men vad som en gång skett kunde icke ändras. Dag efter

dag försämrades baronens tillstånd och provinsialläkaren, som

blivit tillkallad, förklarade att det skulle bliva nervfeber, om

icke hjärnfeber. Sjuttonde kapitlet

Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss nu till Stock-

holm, men några dagar längre tillbaka, än de hän-

delser vi senast skildrat.

Det var en regnig afton som vi finna tvenne herrar, arm

i arm, insvepta i sina kappor, med raska steg mäta västra

trottoaren av Norrbro. De vandrade över Gustav Adolfs torg,

styrde åt Blasieholmen till Nybrogatan och sedan rakt fram

över Ladugårdslandstorget till Djurgården.

Alltsom det milda regnet började övergå till ett omärkligt

dugg, saktades även deras steg. Den ene av våra vandrare var

en fin herre av den sorten, som alltid är tillreds att utgöra an-

dras sällskap. Vanligen med klen kassa, men god aptit på nö-

jen, såväl som på mat och dryck, ha de icke heller någon kallel-

se för meditationer,utan prata gärna, och så gjorde även denne.

Herrarna stodo nu vid ingången till teaterhuset på Djur-

gården. Och sedan de först skaffat sig biljetter och därefter

försett sig med ett glas punsch, begåvo de sig till första loge-

raden på sidan, andra bänken.

Som de kommit i tämligen god tid, begagnade den ene av

våra bekantskaper, i vilken vi hoppas läsaren redan igenkände

vår länge saknade andre hjälte, numera medicine-licentiaten

Dahl, tillfället att öppna ett av de tvenne brev, han avhämtat

från postkontoret, men som han av berörde sällskapsvän bli-

vit hindrad att bryta förrän nu.

Men Herman hade icke hunnit längre, än att förvissa sig

om det brevet var ifrån hans fosterfader, doktor Bundler,

samt att det icke inneslöt något mindre brev, förrän orkestern

började; och med en viss känsla av förtrytelse stoppade han

åter brevet i fickan och satte sig så bekvämt som möjligt för

att njuta av musiken.

Men huru det nu var, antingen felet låg i det, som utfördes,

eller hos dem, som utförde det, eller hos Herman själv, det

veta vi icke, men vad vi säkert känna är, att Hermans ögon

ofrånvänt och med det mest spända uttryck voro fästade på en

gammal herre i fin blå överrock, vilken satt framför honom.

Profilen av hans granne var fullkomligt tydlig för Herman,och anletsdragen väckte med förnyad styrka erinringar av

knappt slumrande minnen. Bredvid den gamle herrn satt en

ung dam, klädd i en ljusbrun sidenrock. Herman, annars icke

behäftad med överflödig nyfikenhet, kikade likväl nu oför-

synt till höger och vänster för att uppsnappa en skymt av

hennes ansikte, men den vita sidenhatten täckte det. Då hon

lutade sig ned, blev likväl en liten frans av fina, bruna lockar

synliga på den vita nacken. Färgen på dessa lockar syntes

Herman icke obekant.

■—• Vad fan kommer åt dig? viskade hans sidokamrat för-

undrad. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig, att jag skulle

ertappa dig på sådana vägar... Du väcker uppmärksamhet

med ditt kikande.

Skarpt såg Herman sin sällskapsbroder i ögat. •—-Vad

menar du? svarade han förtrytsamt, men vände sig därefter

åt sidan, emedan han anade att rodnaden på hans kind likväl

förrådde, att han visste med sig att han nästan omedvetet

trätt det övliga brukets gränser för nära.

Sedan första pjäsen var slutad och herrarna stego upp för

att hämta luft och förfriskning, reste sig även Flermans

granne i den blå överrocken. Då han kommit ut till andra

bänken, sträckte han handen efter den kvarblivna guldsnus-

dosan, och hastigt som tanken fattade en liten hand i kleno-

den, räckte den åt sin ägare och vände sig tillika åt samma

håll. Herman hade nu det önskade tillfället att ögonblickligt

få betrakta det ädla, bleka ansiktet, de svarta, strålande ögonen,

och ju mera han såg därpå, trängre blev det honom om hjär-

tat : han kunde knappt andas. Liksom till en lättnad för hans

minne hörde han ljudet av en röst, bekant från längesedan, i

den renaste ton säga: — Bli icke länge borta! Jag känner

mig ängslig bland alla dessa främmande människor. Därefter

vände hon sig om. Ingen enda blick hade fallit på Herman.

Och för Hermans ögon nästan svindlade det. Den ena

gången efter den andra lutade han sig fram.. . mer än tio

gånger öppnade han läpparna, men fruktan för ett möjligt

misstag, fruktan för ett bländverk av hans i afton ovanligt

upprörda sinne, i förening med kammarskrivarens närvaro,

avhöll honom att skaffa sig visshet. — Vill du förtära något, bror A., så genera dig icke! sade

Herman artigt. Jag vilar över den här mellanakten.

— Tack, bror, genmälde denne herre försmädligt, du gör

mer än nog att betala min biljett, för att jag utomdess skulle

ådraga dig några ytterligare utgifter.

Herman bet sig i läppen: han förstod det skäl, som be-

vekte hans sällskap att spela en så blygsam roll och föresatte

sig att icke genom sitt uppförande under senare delen av afto-

nen giva denna sin flyktiga vardagsbekantskap ämne för un-

derhållandet av den fatala misstanken. Men knappt hade ridån

åter gått upp till efterpjäsen, förrän Herman fick en annan

tanke. — Jag är utledsen av att se det här, vilket jag flera

gånger sett förut! yttrade han till kammarskrivaren. Är du

road att stanna kvar, så gör det... annars följas vi åt.

— Jag följer med dig; vi kunna ju på hemvägen gå in på

Blå Porten och äta en abborre.

■—• Du lägger bort din nyss åberopade grannlagenhet! an-

märkte Herman leende, icke särdeles nöjd med förslaget.

— Alldeles — jag gick för långt.

Nu hade Herman intet val. Långsamt reste han sig, och var

det av en händelse eller var det med flit, alltnog: han fällde

på bänken framför sig det ännu ouppbrutna brevet, vilket

hans hand omslöt. Det unga fruntimret upptog det, innan det

föll till golvet. Hon vände sig hastigt därvid åt sidan, och då

Herman återfick brevet ur hennes hand, såg han den omärk-

ligt darra. Kindernas blossande rodnad avlöstes av en märk-

bar blekhet. Blott ett ögonblick möttes deras blickar, men det

var nog.

Den gamle herrn talade i detsamma till sin unga följe-

slagarinna. Skrämd lik en rädd duva, vände hon sig om, och

Herman, som fruktade att ådraga henne den ringaste obehag-

lighet, skyndade ur logen, åtföljd av kammarskrivaren.

Med möda blev han av med den annars väl tålde, men nu

besvärlige kamraten och skyndade sedan, uppfylld av många

olika tankar, åt Kungsholmen till sin boning i närheten av

Serafimerlasarettet.

— Var det hon, var det verkligen hon? sade han för sig

7 Fosterbröderna.

97själv, i det han vred om nyckeln i låset och inträdde i sina

vackra, trevliga rum. Och vad är hon nu ? Hennes klädsel...

Gud, skulle det vara möjligt?... Herman kände en dödande

ångest, men sedan han flera gånger i minnet upprepat det

lilla uppträdet med brevet och de föregående ord hon yttrat

till sin följeslagare, kände han sig lugnad för vissa obestämda

farhågor. Men desto mera grubblade han däröver hur hon

kommit till Stockholm samt det möjliga förhållandet till hen-

nes följeslagare. Då flög hastigt tanken på den förvånande

likheten emellan denne tydligt välmående man och den fattige

musikanten i M. genom hans själ, och hoppfulla dröjde hans

tankar vid det önskvärdaste av alla de fall han kunde före-

ställa sig.

Med föresats att nästa dag söka utforska något mera tände

han ljus, satte sig i soffhörnet, drog bordet till sig och bör-

jade läsningen av sina brev.

Bundler skrev:

”Med djupaste bekymmer ser jag mig nödsakad att för-

bereda dig på ett hårt slag, min son! I förrgår afton fick din

far, utan att egentligen hava varit sjuk, ett häftigt slaganfall,

vilket förorsakat en fullkomlig lamhet i hela högra sidan.

Hans huvud är oredigt, och ehuru han visserligen kan komma

sig, är det, efter vad jag nu kan döma, icke mycket hopp där-

om, och det vore därför önskligtoch nödvändigt att du, ju förr

desto hellre, begav dig hem. Du hade i alla fall ämnat resa

nästa månad, och jag är övertygad att du ställer dina saker

så, att vi ofördröjligen hava dig här. Svägerskan rasar i för-

tvivlan, men den sorgen är det icke bevänt med. Gud förlåte

mig, jag har aldrig tålt den kvinnan! Ludvig, den oduglingen,

har, som du vet, varit hemma nära ett år. Det heter att han

är ohjälplig att sköta affärerna och att hans egentliga håg

ligger åt spekulationslivet, men hans håg ligger åt ett lättje-

fullt rummelliv; och när föräldrarna slutligen funno, att

ingenting kunde göras av honom, togs han hem, för att ställa

till med split emellan bokhållarna och patronen och ännu mera

emellan far och mor. Och skulle, det Gud förbjude, min heder-

lige svåger vandra ur världen förrän du kommer, så lär härbli vackra historier. Min Karolina, liksom Hulda, äro växel-

vis hos dem, för att sköta och se om honom riktigt efter mina

föreskrifter. Elfrida ligger i oavbrutna spasmer och floder

av tårer, ja, krokodiltårar... Många varma hälsningar från

din lilla fästmö ... förstås att detta är en titel, som hon icke

känner till, förrän du själv begär att få sätta ringen på fing-

ret ... Välkommen hem, min son, och skulle Gud så hava

beslutat, att du då ej mera finner din far, har du likväl din

gamle djupt tillgivne fosterfader

Bundler.”

Klockan var ungefär 2 följande middag, då Herman, ut-

tröttad av spring och besvärligheter, kastade sig i vagnen.

Det bar av åt söder, och medan den evigt långa Hornsgatan

prövade hans tålamod, erinrade han sig gårdagsaftonens hän-

delser. Han såg åter liksom levande för sin blick den bleka,

fina gestalten: varje drag, varje uttryck i hennes ansikte stod

klart för honom, till och med hennes klädsel, då ett hastigt:

— Se upp där och kör icke ihop med vagnarna! väckte honom

ur sin synvilla. Rösten var honom icke obekant: den levde i

drömmen efter sistlidne afton. Han blickade dit, varifrån

den kom, och igenkände herrn i blå överrocken, sittande vid

sidan av den levande uppenbarelsen.

Det var hon själv.

Då hennes blick träffade Hermans, spred sig en vacker

skimrande purpur över kinden. De sköna ögonen sände honom

en hälsning, och en lätt och hastig rörelse med handen åt den

sidan, där hennes följeslagare satt med blicken riktad på nå-

got annat föremål, tycktes anropa Herman om försiktighet.

Ännu ett långt, dröjande ögonkast, talande om aldrig glömd

tacksamhet, en sakta viftning med parasollen, och synen för-

svann. Det var klart, att i de förhållanden, hon nu befann

sig, blev det henne maktpåliggande, att aldrig någon häntyd-

ning uppstode på hennes forna liv ... Och sedan — Hermans

tankar föllo här på Gotthards så fullkomligt förändrade

känslor, på hans brev ifrån Forshälla .. . vartill skulle det

tjäna att tala? — Måtte hon blott vara lycklig... kunde jag

hoppas det... Arma varelse! Arma Hedda! Adertonde kapitlet

Vid midnattstiden fem dagar senare (man levde då

ännu icke i järnvägarnas tid) slog Herman med ett

par lätta slag på porten till sin fars hus. I fönstren

till sängkammaren såväl som i de angränsande rummen, fläk-

tade ljus fram och åter. Slutligen hördes steg ljuda nedför

den långa trappan... de kommo skyndsamt närmare. Reg-

larna frånskötos, och gamle Petter, som fordom varit med på

herr Dahls märkvärdiga friareresa, öppnade och uppgav ett

glädjerop, då han fick se sin unge, käre husbonde. Petter

hade icke hela tiden varit i Dahlska huset. Men nu var han

åter gammal på stället efter sina sista flyttningar.

■—• Kors är det inte herr Herman! Nu skall det bli en

glädje hos doktorns.

•— Huru är det med min far, Petter? frågade den unge

mannen häftigt.

— Jo män, herre, det är nu så där. Inte tror jag, och det

gör doktorn ej heller, att han stiger upp mera, men det kan

allt dröja länge för det, innan den välsignade herrn inträder

i himlen.

— Gud ske lov att jag inte kommit för sent hit! Och lyck-

lig över att ännu få emottaga faderns välsignelse ilade Her-

man uppför trapporna, förbi Petter, vilken fåfängt förma-

nade till varsamhet, emedan man skulle rakt förbi fruns sov-

rum.

— Var ligger min far? frågade Herman, då han, med

handen på låset till den bekanta sängkammaren, hejdades av

Petter, vilken lade sin tass emellan och såsom svar på sin

herres fråga yttrade:

— Sakta, sakta... herr Herman träder inte över den här

tröskeln nu. Patrons sjukrum är mittöver och därinne ligger

(Petter blinkade betydelsefullt med ögonen) ... mamsell

Hulda ligger därinne på soffan. Hon har varit här i huset

alltsedan patron sjuknade, men just för det att hon vill vaka

mera än skäligt är, har doktorn själv kommit hit i natt och

utan krus kört den Guds ängeln till vila. Sakta och upprörd drog Herman sig tillbaka. Sedan följde

han sin vägvisare och inträdde snart i ett stort, rymligt och

svalt rum, där hans fars av sjukdomen vanställda kropp vi-

lade på sin bädd. Något litet på sidan om sängen stod en stor,

bekväm länstol, ur vilken doktor Bundlers kraftfulla gestalt

reste sig. Med sakta, men hastiga steg skyndade han emot den

hemkomne och slöt ynglingen till sitt bröst.

—• Gud vare lov att han lever! viskade Herman, i det han

böjde knä vid sin fars bädd. Han sover... Har medvetandet

återvänt ?

— Ja, men han är svag — han kommer sig icke.

Herman suckade djupt och böjde sitt huvud mot sängkan-

ten ... tvenne stora tårar föllo ned på faderns hand.

— Låt honom ännu slumra i ro min son, sade Bundler,

och sätt dig här bakom sparlakanet, så att icke lampskenet

faller på ditt ansikte! Om han vaknar, kunde den häftiga

rörelsen utan förberedelse mycket skada honom.

Herman lydde. Doktorn intog åter sin förra plats i länsto-

len, varefter ett tyst, men efterlängtat samtal tog sin början.

— Nå, bäste farbror, huru mår min kära, goda tant, och

huru mår Hulda? Vad jag brinner av längtan att se dem

båda... men vad jag bävar, här tryckte Hermans hand

häftigt den värderade fosterfaderns, vad jag bävar för den

tanken, vilken ofta vill tränga sig på mig och förstöra mitt

hopp om sällhet, att jag icke hos Hulda skall kunna uppväcka

en likartad känsla med den, vilken redan länge kommit mitt

eget hjärta att klappa.

— Åhå, ingen fara därmed! menade Bundler. Kärleken

gör dig för mycket blygsam. Dessutom har hon ju älskat dig

alltsedan hon börjat tänka... det går av sig självt.

— Ja, men farbror, jag begär väl något mera... Dock,

avbröt sig Herman, stunden är ej passande för ett sådant

meddelande... Hur är det med min styvmor ? Det blir ett

stort och kännbart slag att förlora en make, vars kärlek och

tålamod voro outtröttliga att överskyla hennes fel, att med

mildhet förlåta henne de många stunder, hennes oblida lynne

förskaffat honom.

— Ja, han var för svag i det hänseendet! sade doktorn.Ju mera han, utledsen av hennes gnat, släppte efter töm-

marna, desto stadigare fattade hon dem. Vad den plågade

mannen lidit av hennes och den olycksfågeln Ludvigs upp-

trädande det vet endast Gud och han själv. För mig klagade

han aldrig, men tydligt märkte jag hur det stod till, då han

upphörde att taga henne i försvar. Likväl har han i en sak

hållit sig tapper: hon har icke kunnat förmå honom att etablera

Ludvig såsom egen handlande. Gudskelov, i det hänseendet

såg han som affärsman fullkomligt klart.

— Men vad skall det bliva av honom i fall...

— Ja, vad det skall bliva av honom är svårt att säga! åter-

tog Bundler. Men dör min hederlige Dahl, så är Ludvig ännu

nära ett år omyndig och kommer troligen under min vård.

Han skall då, vid Gud, få lära sig det första han borde fått

lära, nämligen att lyda. Eljest blir ingen duglig att befalla.

Nu gåvo sakta rörelser bakom de nedfällda gardinerna till

känna, att den sjuke vaknat. Bundler steg upp och framträdde

till sidan av ett bord, såg på klockan och fattade en flaska

medikamenter, med vilken han närmade sig till Dahls vilobädd.

— Hur är det med dig, hjärtans bror? frågade doktorn

med verklig ömhet.

— Klent, svarade den sjuke sakta, klent, klent! upprepade

han långsamt. Din konst förmår icke mera på mig, gode svå-

ger ... men medan jag har en klar stund, så sätt dig här och

lyssna till min bön: Då jag är borta, så bliv icke för sträng

mot Elfrida! Hon har haft sina fel, det är sant, men hon har

även sina goda egenskaper. Mitt hus har förkovrat sig under

hennes händer, och en tid gjorde hon mig till en lycklig man.

För min böns skull, Bundler, får du icke vara hård emot

henne! Du var ej hennes vän.

-—• Det är sant, men varför? Jo, för det att hon ej uppskat-

tat din överseende kärlek, och dessutom av den orsak, att hon

från barndomen förstört alla goda anlag hos Ludvig. Detta

oaktat skall din begäran alltid vara mig helig.

En svag tryckning av Dahls hand tolkade hans tillfreds-

ställelse. Därefter återtog han: — Enligt det testamente, jag

låtit upprätta, är du förordnad till Ludvigs förmyndare. Detta

är ett viktigt ansvar, och endast på dina skuldror kunde jagtryggt lägga det, övertygad om att du, bättre än jag själv,

skall taga reda på honom och med Guds hjälp giva honom

andra grundsatser än de, som hittills behärskat hans flyktiga

sinne. Mycket har jag sörjt och grubblat över den gossens

framtid, och min sista kraft skall jag spara till ett enskilt sam-

tal med honom.

Doktorn böjde djupt sitt huvud... han var för upprörd

att tala.

Nu inträdde åter ett avbrott, vilket Bundler, så ont det än

gjorde honom om den väntande Herman, icke vågade störa,

emedan han väl visste, att den sjuke behövde återhämta de

krafter, denna ansträngning kostat. Sedan Dahl en stund

legat med tillslutna ögon, öppnade han dem åter, och ett frid-

fullt uttryck, ett sådant, som tillkännager att de jordiska ange-

lägenheterna äro avgjorda, syntes i dem, då de med kär-

leksfull tacksamhet häftades på Bundler. — Redlige svåger,

oföränderlige vän i nöd och lust, sade han långsamt, men klart,

dig och din ädla hustru har jag att tacka för den högsta säll-

het jag njutit, då jag till mitt hjärta kunnat trycka en son,

vilken genom hela sitt uppförande rättfärdigat de förhopp-

ningar, vi vågade fästa vid hans tidigare barndom, Herman,

min älskade bortgångna Bertas avbild. Denna lycka har ersatt

mången glädjetom stund, och får jag endast före min död

välsigna honom, skulle jag icke hava mera att önska.

— Du vet att vi vänta honom! sade Bundler forskande.

Tror du dig äga styrka att se honom, i händelse han snart

skulle vara här?

— Ja, ja... Bundler, min bror, är det så, låt mig då icke

förgäves längta!

Nu undansköts omhänget... Dahl rörde otåligt den vänstra

handen, och i nästa ögonblick låg sonen djupt nedböjd över

det älskade anletet. Den starke, järnfaste unge mannen grät

som ett barn ...

Flera timmar voro förflutna. Övertalad av Bundler, hade

Herman, när fadern emot morgonen åter inslumrat, sökt en

stunds vila eller, kanske rättare, en stund till samlande av

sina tankar. Då fosterfadern med egen hand slutit dörrenefter honom, hade han meningsfullt sagt: — Jag skall själv

hämta dig, då tid blir.

Herman kastade sig på soffan, men den förflutna nattens

högtidliga möte och förespeglingen av det, som stundade, upp-

fyllde så helt och hållet hans huvud, att han fåfängt blundade

i hopp om sömn. Som tiden blev outhärdligt lång i denna oro-

liga, retliga sinnesförfattning, företog han sig att tidigare än

som behövdes öppna sina koffertar och utbyta sin neddam-

made resdräkt emot en annan. Sedan gick han fram och till-

baka ... de snart mötande bilderna dansade växelvis av och

an för hans ögon, och hans tålamod var nästan totalt uttömt,

då äntligen de kraftfulla stegen, hans fosterfaders välbekanta

gång, närmade sig.

— Å, kom in, farbror! sade Herman otåligt. Det var väl

icke att tänka sig att jag skulle kunna sova.

— Huru, herr kollega, är du redan i parad ? svarade Bund-

ler, hotande med fingret. Jag trodde du hade använt tiden

bättre. Men vill du först se Hulda ensam, eller vill du se henne

inne hos din styvmor? Karolina är hemma: jag ville att hon

skulle sova ut... därför får hon icke veta av din ankomst,

förrän jag kommer hem. Sedan kan du komma efter.

— Dyraste farbror, låt mig se henne först och ensam!

— Nåväl, jag trodde just det. Hon ställer nu i ordning

kaffet i förmaket... skynda dig dit, så skall jag hålla svä-

gerskan sällskap! Ludvig har ännu icke lämnat sängen.

Nittonde kapitlet

Med bevingade steg hastade Herman till det anvista

rummet. Högt slog hans hjärta, varm var glöden på

hans kinder. Vid fönstret stod Hulda lutad över

det lilla orangeri, Herman fordom uppdragit till nöje för sin

far, som älskade blommor. Genom lövens skugga såg Her-

man de små vita händerna sysselsatta med att binda upp enlossnad gren. När dörren slöts, vändes hennes blick ditåt, och

föga mindre förvånad än Herman blev hon, som flög emot

honom med till hälften utsträckta armar.

Denna minut avgjorde Hermans liv. Vad han hittills älskat

hade endast varit en luftbild av henne, som nu stod framför

honom: det hade blott varit aningen om detta ljuva väsendes

slutliga uppenbarelse, gryningen till den morgon, som nu ran-

dades.

— Känner du ej igen mig, gode Herman? frågade Hulda,

blygt förändrande den tillämnade välkomsthälsningen från

en systerlig omfamning till ett lätt berörande av handen.

— Nej och ja! Rösten är din, men hela ditt väsende, o

flicka, är så förändrat, och jag... och jag... jag fattas av

en känsla för svindlande att tolka — käraste Hulda! Han tog

den erbjudna handen och förde den till sina läppar. Det var

första gången han så hälsade henne.

Hon kände sig förlägen. — Herman, min bäste Herman,

det förefaller mig som om du vore helt främmande för mig,

icke hölle av mig så som när du reste.

— Tusen, tusen gånger mera, Hulda! Hans armar slöto

sig oemotståndligt omkring den smärta gestalten, och på hen-

nes kind och panna kände hon hans heta kyss.

Skrämd av det häftiga utbrottet i hans känslor, vilka Hulda

beständigt vant sig att betrakta som en brors lugna tillgiven-

het, drog hon sig tillbaka, likväl icke annorlunda än att hen-

nes hand blev kvar i hans. På det sättet förde hon honom

hastigt med sig fram till soffan, nödgade honom att sätta sig

och sade leende: — Nu, min stackars Herman, skall du få

dig lite kaffe. Låt nu se, att du doppar bra mycket skorpor,

ty jag vet att du ej förtärt det minsta, sedan du kom hem!

Aldrig var Herman mindre stämd för jordisk spis, och

icke behagade det honom heller så synnerligt att Hulda tänkte

därpå, men då hennes vackra händer beställsamt ordnade kop-

parna, och sedan räckte honom en, då måste han taga emot ;

och när hon sedan omgav hela tefatet med kringlor och skor-

por, tog han den rikligt givande handen och behöll det ena

goda med det andra.

— Nå, men, Herman, du är icke alls lik dig. Har du lärtdig sådant i Stockholm? frågade Hulda, i det hon brydd

rörde i sin egen kaffekopp.

— Nej, Hulda, om jag verkligen är mig olik, är det visst

icke i Stockholm jag lärt mig det. Det är först från och med

denna stund som jag blivit sådan... Men nu, du goda, låt

mig tacka dig av hela mitt hjärta, för din ömhet om min stac-

kars far! Vi ha i natt talat om dig... han älskar dig såsom

sin egen dotter, såsom den, som i lång tid utgjort hans ögons

ljus och fägnad, hans glädje och hans hopp.

— Ack, ja, han håller så mycket av mig, sade Hulda hjärt-

ligt, och även jag, det förstår du nog, Herman, har gjort allt

vad jag förmått för att trösta honom, när han saknat dig.

Gud vare lov, nu är du hemma, och vi skola gemensamt ägna

honom våra omsorger... Men, gode Herman, har du hälsat

på tant Elfrida?

— Nej, först måste jag ju se dig: min själ har längtat

efter denna stund. Du kan ej veta huru mycket, efter jag oav-

brutet fortsatt min kurs, utan att taga mig ledighet och resa

hem. Men jag har ej vågat det — för avskedets skull. Säg

mig nu, har även du ibland längtat efter mig, har du ofta

tänkt på mig?

— Varje dag, bäste Herman! Vid allt vad jag företagit mig

har du varit liksom mitt samvete. ”Skulle Herman gilla detta,

skulle han ogilla det?” Dessa hava varit de tvenne viktiga

punkter, omkring vilka alla mina tankar och handlingar rört

sig.

— Och dina känslor, Hulda — har jag även hos dem varit

ditt samvete?

— Mina känslor ?... När vill du gå hem till mamma,

Herman? återtog Hulda, helt och hållet uteslutande fortsätt-

ningen av sitt svar.

— Nu strax... jag skall blott först hälsa på min styvmor

och bjuda min far farväl på en liten stund, om han är vaken.

Det var också hög tid, att Herman tänkte på att bryta den

förtrollning, som omgav honom, ty nu öppnade doktorn dör-

ren och smålog, då han yttrade: — Ser man bara, sitter icke

herrskapet där, som ett ungt nygift par vid sitt morgonkaffe!

Nå, Hulda, vad tycker du om honom, är han sig lik? — Nej, pappa, det är han visst icke! Jag vet ej säkert,

men kanske det är de svarta polisongerna som förändrat

honom.

— Nå, men du tycker ju, att polisonger klär ett manligt

ansikte.

— Jag sade icke heller, att de missklädde honom: de gör

honom blott olik sig, och sedan ...

— Och sedan måtte han väl aldrig ha lärt sig några nya

fasoner? inföll fadern med låtsad förundran.

— Jo, det är icke utan.

— Söta Hulda, är du förtörnad på mig, har jag varit för

dristig? frågade Herman.

— Det vet jag icke... stammade Hulda. Men förtörnad

på dig, Herman, det kan aldrig falla mig in. Jag ville... jag

önskade blott, att du vore sådan du alltid varit.

— Nå, därmed blir nog bra! menade doktorn. Du kan just

ta honom i skola, och håll du efter honom lika strängt som

han gjorde med dig, då du icke kunde dina läxor! Om någon

tid bli ni nog ense om den rättaste och bästa metoden.

Härvid tog doktorn sin tillämnade måg under armen och

förde honom till dörren av sjukrummet. Ett ögonblick stan-

nade de där.

— Nå, Herman, vad säger du om din unga brud?

— Vad skall jag säga? Jag är så överraskad. Blir hon min,

kan jag vinna hennes hjärta, då... store Gud, det vore för

mycken sällhet!

— Bah, sådant prat! Du var ju alltid en förståndig gosse,

Herman... börja nu icke att sväva i himlen, förrän du väl

kommer dit... Emellertid fägnar det mig av hjärtat, att du

finner dig nöjd med den jordiska delen. Och nu farväl...

kom snart efter, annars blir Karolina förtvivlad!

De skildes, och Herman inträdde i sin fars yttre rum. Mitt-

på golvet stod Elfrida, nu genom tre års tillökning i ålder

betydligen förändrad till yttre behag, vilka brister så mycket

mera blevo synliga om icke några själens bättre egenskaper

återspeglades på de magra, bleknade kinderna.

— Nå, äntligen kommer turen till din mor att erhålla en

hälsning! yttrade hon med föga välkomnande mildhet, dåHerman aktningsfullt närmade sig, för att kyssa hennes hand.

Men jag begriper att du är dig lik, att mannen hemför sam-

ma egenskaper, som ynglingen bortförde. Jag hade hoppats,

att tid och eftertanke skulle bevekt dig att visa mera aktning

för henne, som du hedrar med titeln av mor.

—- Förlåt, bad Herman, mitt bemödande ska bli att som en

tillgiven sons stå vid min mors sida i den svåra prövning,

som snart väntar oss!

Vid dessa i hjärtlig ton uttalade ord förändrades märkbart

uttrycket i Elfridas blickar. Över de bleka läpparna drog sig

till och med en liten fläkt av hennes forna så behagliga leende,

och i det hon artigt bjöd en välkomstomfamning, yttrade hon

mycket vänligt: — Tack, Herman, för dessa ord.

Tyst och med en grad av aktning, som han ännu aldrig

visat henne, förde Herman styvmodern vid sin hand in i det

inre rummet till faderns sjuksäng.

I detta ögonblick inträdde Ludvig. Oaktat den djupa rö-

relse, varuti Herman befann sig, varseblev han att hans unge

brors hela utseende vittnade om ett oordentligt liv.

Dahl vinkade med handen, och brödernas händer slöto sig

i varandras; men Ludvigs utseende uttryckte snarare en känsla

av tryckande förlägenhet än glädje. Han syntes tvungen och

var det även vid de milda ord fadern yttrade. Slutligen till-

kännagav den sjuke sin önskan att tala ensam med Ludvig.

Elfrida stängde sig då inne i sitt rum, och Herman ilade

till doktorns hus.

Tjugonde kapitlet

Nu, ärade läsare, låtom oss återvända till tinget.

Baron Karls tillstånd var något förbättrat. Yrseln

hade helt och hållet upphört, men efterlämnat en mat-

tighet och tillika en retlighet, som fordrade en varsammare

behandling än själva sjukdomen. Han hade övertalat sin moroch tant att icke göra flera besök i Brobenda, utan överlåta

honom helt och hållet åt den nyförvärvade vännens vård. Karl

visste, att han var lagmannen skyldig detta bevis av uppmärk-

samhet emot honom och hans tingshus. Dessutom plågades

hon outsägligt av de eviga frågorna: ”Hur är det nu med dig,

söta Karl? Vad äter du? Tänker du något på Fuselbergs

affär?” m. m.

Postdagen var inne och Gotthards väntade svar från sin

hederlige farbror Dahl anlände även. Men utanskriften var

icke av Dahl själv, vad betydde det? Sigillet slets upp, men

hur tolka hans bekymmer, sorg och harm, då han endast fann

dessa rader av unga herr Ludvigs hand:

”Min bror!

Jag beklagar, att under närvarande svåra förhållanden ing-

enting kan uträttas för din önskan. Min far har i går haft ett

anfall av slag, och vi kunna således icke tänka på den nämnda

affären, vilken jag, uppriktigt talat, anser lämnad i så goda

händer, att det vore föga grannlaga å vår sida att visa miss-

nöje.

Hasteligen vännen

Ludvig.’’

— Fördömde pojke! utbrast Gotthard med häftig ovilja,

och de högljutt uttalade orden väckte baronen.

— Ha, du har fått brev! ropade han. Vad bådar det?

— Ett ögonblicks tvärstreck, hedersbror, svarade Gotthard,

som lade band på sina uppbrusande känslor, men likväl ingen-

ting som motsäger det hopp, jag givit dig och vid vilket du

bör trygga dig. Se här, läs! Min farbror är sjuk. En vettlös

pojke, stolt över rättigheten att kunna giva ett inbillat avslag,

har uppsatt detta ... men med omgående skriver jag till min

far om saken. Han skall veta att skaffa farbror Dahls under-

skrift på det dokument jag önskar. Och skulle, det Gud för-

bjude, den hedersmannen vandra till sina fäder, så inträder

min ädle Herman, såsom äldste sonen, i sin fars rättigheter,

och då är det en fullkomligt avgjord sak att målet lägges ned.

Med en mörk blick skakade baronen sitt av bekymmer ned-tyngda huvud. — Detta fattades ännu! mumlade han knappt

hörbart. En förbindelse till honom, ett beroende av hans

ädelmod, det blir järnkedjor mera tryckande, än de som

fängsla slaven. Och med handen hårt tryckt mot pannan ned-

sjönk han åter mot huvudkuddarna.

Fåfänga voro alla Gotthards bemödanden att numera väcka

en känsla till liv eller hopp. Ju mera han talade om Hermans

högsinta karaktär, hans varma hjärta, desto mera mulnade

Karls blick, och slutligen sade han i en vresig, nästan befal-

lande ton: — Tyst, jag vill icke höra ett ord mera!

Emellertid skredo dagarna fram, tingsgöromålen gingo sin

jämna gång och efter hand återvände Karls krafter, men en

omätlig sorgbundenhet hade lägrat sig på hans panna. Herr

kronolänsmannen Fuselberg hade uppbjudit hela sin förmåga

att driva på målet, men Gotthard, invigd i juridikens alla

mysterier, gäckade såsom familjen Silverspåres advokat hans

bemödanden; och i fullt beslut att nästa söndag låta lysa ut

auktion på Wallby, reste Fuselberg från Brobenda på aftonen

sista expeditionsdagen. I sitt sinne svor han en dyr ed att,

om han också skulle få plikta aldrig så mycket för det nit,

varmed han pådrev sin huvudmans fördel, finge det stå sitt

kast, endast han vunne ändamålet, nämligen att fröjda sig åt

den högmodiga tiggarfamiljens fullkomliga förödmjukelse.

Ett par dagar förut hade Karl velat lämna Brobenda, men

vår hederlige lagman, genom Gotthard så där tämligen un-

derrättad om sakernas ställning, trädde själv artigt in till ba-

ronen och bad honom hjärtligt taga plats i hans vagn för

återresan. Efter några invändningar blev så beslutat. Och

morgonen efter, sedan man intagit en god frukost och lag-

mannen, vid ypperligt lynne —■ ty tinget hade varit indräktigt

— bjudit på ”rövin över lag”, spändes hästarna för, och

samtliga herrarna sprungo om varandra för att få allt ned

och i ordning till avresan, vilken skulle ske på ögonblicket,

ty lagmannen stod redan på gården i den vida kamlottskappan

och skakade hand med kronofogden, assessor Brun. Tjuguförsta kapitlet

Då Gotthard följande dag ämnade sig upp till frukosten

på Forshälla, inträdde lagmannen i hans rum. Han

höll i handen ett brev med svart lack.

—• Ack, utropade Gotthard bleknande, den fridsälle man-

nen har då gått till sitt hem! Han var en god och värdig med-

borgare ... Giv mig brevet, farbror!

Det var ifrån Gotthards far och innehöll, utom sorgposten,

det äskade dokumentet, undertecknat av Herman. Det inne-

fattade order till Fuselberg, att överlåta alla till Wallby-

målet hörande handlingar på hans kusin, notarien Bundler,

enär annan uppgörelse av skulden i anledning av fordrings-

ägarens död komme att äga rum.

Av Hermans hand voro endast dessa rader:

”Broder!

I det tillstånd, vari jag nu befinner mig, kan jag ej säga

mera, än att jag är tacksam för det förtroende, du satte såväl

till min bortgångne fars som min egen heder. Innelyckt följer

stadfästelsen härpå. Hembär till baron Silverspåre uttrycket

av min aktning och mitt deltagande! Från vår sida skall han

icke oroas, och långt ifrån att stanna i förbindelse härför, är

det tvärtom en förmån för oss, att inteckningen står kvar i

gården. Så snart de sorgliga tillredelserna äro överståndna,

skall du få höra mera från

din Herman.”

Aftonen samma dag red Gotthard över till Höghus, befall-

ningsmannen Fuselbergs egendom, och presenterade ägaren,

med ett leende icke alldeles fritt från en hemlig triumf, det

erhållna dokumentet från M., utan att likväl med ett enda ord

förråda dess innehåll.

— Vad behagas, min gunstige herre? Var god och tag

plats! Befallningsmannen letade i sina ofantliga fickor efter

glasögonen, vilka slutligen också funnos och mycket gravite-

tiskt flyttades ur fodralet i mån av läsningen.

— Jag vet icke... jag begriper icke, min herre, vad dethär är för ett narrverk! stammade han, blodröd och darrande

av harm. Först skriver man och överlämnar saken till mig,

och sedan ... och sedan ...

—- Och sedan skriver man och begär handlingarna till-

baka. Ingenting kan vara enklare, inföll Gotthard, då

fordringsägaren eller hans arvingar funnit sitt ombud mera

nitiskt, än nödigt var till deras bästa. För min del finner jag

denna process så obehaglig, då familjen Silverspåres ställ-

ning är känd, att jag trodde mig göra herr befallningsmannen

en tjänst genom ett befriande från fortsättningen.

— Mycket tacksam för notariens möda, svarade Fuselberg

med illa dold förtrytelse, men tillåt mig tro, att den snarare

härleder sig från enskilda bevekelsegrunder än från en hand-

ling av allmän rättvisa ... Och låt mig också tillägga, att unga

jurister, som smyga krokvägar för att hindra en ärlig man i

utövandet av sin rättvisa sak, bliva sällan skickliga eller aktade

domare, om de ens bliva det, ty förundransvärt fort sprida sig

dylika underrättelser och rekommendera ingalunda, varken i

hovrätten eller hos folk, som kunde vilja anlita dem.

—• Tig, storpratare, utbrast Gotthard uppbragt, och blygs,

om ni har någon skam, att vilja föra min ärliga, öppna hand-

ling på smygvägarnas lista! Själv har ni av de mest förakt-

liga skäl hållit er på dessa, och för att ni icke genom tillfreds-

ställandet av en enskild hämnd skulle få nedsudla en hederlig

mans namn, har jag korsat edra planer. Och nu nog med

ord ... giv hit handlingarna!

—-Fan ock... tror ni att de stå genast tillreds? Jag skall

först utskriva räkningen på mitt arvode. Känner ni icke ens

så pass av det juridiska väsendet, att ni vet att ingen för en

process för intet. Jag behöver tid på mig och har dessutom

icke alla handlingarna hemma — det borde ni väl begripa.

—■ Lämna vad ni har! De, som finnas i arkivet, skall jag

nog söka upp. Skriv emellertid ut räkningen! Processen har

ännu icke varat så länge, att den bör bli så vidlyftig. Jag kan

vänta, medan ni avslutar den.

Som Fuselberg fann, att den unge notarien var för mycket

bestämd att huttla med, nödgades han finna sig uti den smärt-

fulla nödvändigheten att utlämna handlingarna. Då räkningen,i högsta grad tilltagen, var utskriven, betalde Gotthard, utaii

att yttra ett ord, stoppade dokumenterna i bröstfickan, svinga-

de sig upp på hästen och red hem . ..

Glad och till freds med sig själv, icke anande de mörka pla-

ner, som välvde sig i Fuselbergs huvud, gick Gotthard vid sin

hemkomst till sängs. Hela natten drömde han om den ange-

näma överraskning, han skulle bereda Karl, då han visade

honom de farliga handlingarna, vilka i befallningsmannens ägo

varit ett så skarpt vapen mot familjens lugn, men nu endast

medförde ett budskap om fred.

Så snart konvenansen följande förmiddag medgav att göra

friherrinnan Silverspåre ett besök, klädde sig Gotthard om-

sorgsfullt, stoppade de dyrbara dokumenterna i fickan och steg

själv ned på bakgården för att tillse att hästen blev sadlad.

På vägen dit, vilken gick över en stor med träd omgiven plan,

mötte han Hortense, som kom från trädgården. Hon bar i

handen en liten fin videkorg, fylld med utsökt vackra blom-

mor.

— Se, det kallar jag ett angenämt möte! sade Gotthard, i

det han, artigt svängande hatten, hälsade Hortense. Frukosten

blev icke i dag bevärdigad med unga värdinnans närvaro.

— Jag hade lyckligtvis ingenting att besörja i salen.

— Lyckligtvis — är det då för en så öm dotter plågsamt,

att bevisa sin far de små uppmärksamheter, han fordrar av

henne ?

—• Nej, visst icke: vore pappa ensam så... Men ju flera

herrar vi få i huset, desto obehagligare måtte notarien inse

det vara för mig, att visa mig utom vid middagar och aftnar,

då mamma är närvarande. Hortense yttrade detta med en ton,

vilken tydligt röjde hennes hjärtas lust att retas med Gott-

hard. Likväl log hon därvid så behagligt, att hon förfelade

sitt ändamål.

— I allmänhet, svarade han, äter jag icke gärna frukost

och vill hädanefter alldeles lägga bort denna ovana, emedan

den dragningskraft, som lockade mig ned, så ogärna hugnar

mig med ett par vänliga ord.

Den lugna, allvarsamma böjningen av Gotthards röst betog

Hortense lusten att skämta, och genom en av dessa hastiga

8 Fosterbröderna.

113 övergångar, som i den unga oskyldiga flickans sinne äro så

vanliga, emedan erfarenheten ännu icke lärt henne rätt

maskera sina känslor, utbrast hon: — Nej, vad är detta...

har jag sårat er, så förlåt mig! Hon såg honom i ögat med

en blick så god, att Gotthard kände huru värmen omkring

hjärtat steg upp på ansiktet.

— Jag har intet att förlåta, svarade han, men oändligt

mycket att tacka er för, då ni värdigats visa mig en sida av

ert lynne, som inger mig den högsta aktning.

— Och ni vill således även hädanefter frukostera? avbröt

Hortense åter leende.

— Visserligen, om ...

— Jag tror notarien tänker rida ut? Jag ser stalldrängen

sysselsatt med hästen. Ritten gäller säkert Wallby?

— Ja, jag tänker göra min första visit där i dag.

— Vad notarien skall bli välkommen! Genom pappa vet

jag också huru väl notarien förtjänar det. Hälsa fröknarna

att jag ofta tänker på dem!

Hon böjde lätt på huvudet till avsked och fortsatte sin väg.

Gotthard följde några steg efter.

egravningshögtiden efter den allmänt saknade och akta-

de köpmannen Dahl var förbi. De klara och rediga affä-

rerna handhades av den avlidnes svåger, och Herman

undandrog sig icke heller deltagandet i de göromål, där hans

närvaro var erforderlig, men att han gärna överlämnade dem

åt sin fosterfar var tydligt.

Hulda hade genast efter dödsfallet återvänt till sitt eget

hem. Och ehuru de gamla, kära rummen i doktorns hus stodo

i ordning för Herman, kvarhöl! honom dock en känsla av

grannlagenhet i sin styvmors hus. Likväl besökte han en eller

Tjuguandra kapitlet ett par gånger varje dag sina älskade anhöriga, och den gamla

förtroligheten tycktes åter till en viss grad hava inträtt emel-

lan honom och hans unga kusin. Aldrig hördes, varken i för-

äldrarnas närvaro eller då de voro ensamma, minsta ord und-

falla honom, som hade någon likhet med dem, som vid åter-

seendet den första morgonen kommo från hans överfyllda

hjärta.

Så sutto de åter en afton på den vanliga platsen, som var

Herman så kär. Karolina var på besök hos en vän, doktorn

hos sina patienter.

Hulda, med den lilla sybågen på knäet, arbetade på en res-

väska åt Herman. Han läste Tegnérs ”Axel” för henne, men

hade nyss lagt från sig boken. De tego båda.

— Är du redan trött, min gode Herman? frågade Hulda

deltagande. Jag tycker det är som ditt bröst lidit. Du andas

stundom så kort... säg mig, är du sjuk?

— Nej, icke alls ... men under nedresan från Stockholm hit

förkylde jag mig under de dimmiga nätterna. Jag har litet

hosta, som besvärar mig och hindrar mig att läsa länge i

sänder.

— Jag hoppas att du snart blir återställd... Liksom halv-

drömmande tilläde hon: Då du själv är läkare, Herman,

tycker jag det skulle vara lätt att bli frisk igen.

— Kanske, svarade han, kanske också icke!

— Varför talar du så Herman? Hulda satte hastigt bågen

ifrån sig och fäste sina ögon på hans.

— Jag kan icke, eller rättare, bör icke säga dig det nu!

svarade han sakta, och hans ton vittnade om en djup och på

samma gång häftig rörelse, vilken han synbart bemödade sig

att fullt bemästra.

Allt häftigare slog Huldas hjärta under oroliga aningar.

— Min barndomsbror, min älskade vän, viskade hon och

sänkte sitt huvud mot Hermans axel, tala, vad är det som

oroar dig... tala, jag ber dig.

Ett par sekunder vilade hans blick på hennes ansikte.

— Vill du veta det, Hulda ? Vill du veta vad som rör sig här ?

frågade han milt och lade hennes hand på sitt klappande

hjärta. Hennes enda svar blev tårar .. . hon förmådde icke tala.

— Gråt icke, bad han varmt och mjukt, var lugn, jag skall

tiga! Frukta icke... du är mig alltför dyrbar att jag skulle

vilja draga fördel av denna stund. Han lade hennes huvud

sakta emot soffans dynor och bekämpande de lidelser, som

tumlade i hans bröst, lämnade han rummet.

Emellertid vandrade Herman fram och åter genom de

skuggrika gångarna i den gamla trädgården. Här, varest han

lekt som gosse, drömt som yngling, här kämpade nu mannen

med de stridiga makter, vilka växelvis härskade över hans

kraftfulla själ. Han kunde icke förmå sig att rycka hoppets

rot alldeles ur sitt hjärta. Tanken på den tröstlösa, tunga

framtida ensligheten förmådde honom att liksom dölja för

sig själv, att hans förnuft förenade sig med den oroliga

aningen i hans hjärta. •— Hon älskar mig icke, icke ännu!

Hon älskar kanske en annan... Nej nej, nej! mumlade han

otydligt. Jag måste ha ljus i detta mörker! utbrast han slut-

ligen. Jag skall rådgöra med tant Karolina... I morgon, i

morgon! sade han tystare och återvände till sitt hem.

Efter en evigt lång natt vaknade han följande morgon med

det beslut, han aftonen förut fattat. Vid tiden för doktorns

vanliga rond hos sina patienter begav han sig på väg.

Karolina var ensam. Hulda syntes icke, varken i salongen

eller förmaket.

Förmodligen låg i Hermans väsende något besynnerligt, då

han nalkades sin tant och bad om ett enskilt samtal, ty hon

betraktade honom med undran och frågade, hastigt överfallen

av en ängslande aning: — Du har väl ingen ledsam under-

rättelse från Gotthard, Herman?

— Jag har ingen underrättelse att lämna, min goda tant:

jag vill tvärtom inhämta sådana. Men säg mig först hur

Hulda mår?

-—• Bra... hon har gått ut en stund på morgonen, emedan,

som hon sade mig, en stark huvudvärk i går afton förmått

henne att gå tidigt till sängs. Jag kom ej hem förrän sent

och träffade henne icke då.

Herman förblev tyst några ögonblick. Därefter yttrade

han hastigt och med ansträngning: — Bästa tant, jag ber digpå förhand: var uppriktig emot mig! Det är bättre att jag

fullkomligt lär känna vad jag har att hoppas eller förlora,

vad gäller Hulda. Är det någon annan?

— Du är en man, min Herman, min älskade son, sade Ka-

rolina och lindade kärleksfullt sin arm om hans hals, du var

alltid stark, var det då även nu, och allt skall bliva gott, ty

det är icke så illa som du möjligen föreställer dig det. Vill du

höra mig med lugn, skall jag anförtro dig allt.

—• Jag är lugn, tant! svarade han strävt.

Lugnare reste sig Karolina, ty ett löfte av Herman var

henne som en helig ed. Och hållande hans händer emellan

sina, började hon berättelsen 0111 det förhållande, som läsaren

under handlingens fortgång till en del anat.

id början av sommaren förlidet år erinrar du dig

att Hulda ej varit frisk en tid. Pappa tillrådde en

månads vistande på landet och vi antogo en ofta för-

nyad bjudning av min ungdomsväninna, majorskan W. Re-

san till Billingsdal utsattes så, att vi inträffade där mid-

sommarafton.

— Jag skrev dig till, som du nog också minns, från vårt

nya hem. Men jag vågade ej ingå i vissa detaljer. Major W :s

hus har alltid varit en gästfri samlingsplats för vänner och

grannar, synnerligast under sommartiden. Detta visste jag

förut, och det förundrade mig således icke att vid vårt inträde

i salongen finna ett större antal gäster där församlade. Det

första uppträdandet tillät mig likväl icke att närmare granska

dem, men sedan vi, efter att ha klätt oss, återfunnit sällskapet

på gården, märkte jag genast en ung officer, vilken stod på

något avstånd och blott betraktade den övriga ungdomens för-

lustelser. Han närmade sig, och majoren, vår värd, presen-

terade honom för oss. Det var baron Karl Silver ...

Tjugutredje kapitlet -—• Ah, baron Silverspåre! avbröt Herman häftigt. Var det

icke en aning i min själ, från första stund jag hörde omtalas

den mannen, att han skulle ingripa i mitt öde... Nu förstår

, jag alltsammans ... Berätta vidare, tant! bad han med till-

tvingad fattning.

— Ja, Herman, det var han... det var denne fattige,

olycklige adelsman, som nu kämpar om en fristad för sin

värnlösa mors återstående dagar. Han bar då sorgdräkt efter

sin far.

— Som Hulda ej vågade springa med de andra flickorna,

satt hon bredvid mig på en av de gröna sofforna. Baronen slöt

sig till oss och underhöll med fin belevenhet samtalet, och

jag vill tillstå för dig, Herman, att till och med jag fann mig

road av hans umgängeston. Midsommardagen började jag

likväl redan märka, att han mera underhöll sig nied Hulda än

med de övriga unga damerna. Jag fann dock icke å hennes

sida något synnerligt deltagande och lugnade mig således,

men — dag efter dag samma farliga sällskap blev väl dock

i längden ett för stort prov för ett ungt hjärta, som ännu icke

vaknat; och det enda, jag har att förebrå mig i denna sak,

är att jag icke genast vid första tecknet av den uppvaknande

böjelsen hos honom lämnade Billingsdal.

— När månaden var förliden, återstodo högst få gäster,

men som baronen var bland dessa, förblev jag bestämd i min

vägran att lägga ännu ett par veckor till de passerade. Den

25 juli utsattes till avresan. Aftonen förut var jag av stark

huvudvärk hindrad att göra sällskap vid den vanliga pro-

menaden till ån, där ett av älsklingsnöjena var att meta kräf-

tor, men överfallen av en oemotståndlig oro, emedan jag från

fönstret sett baronen bjuda Hulda armen, beslöt jag i trots

av min opasslighet följa efter. Kommen till ån, fann jag

där endast mitt värdfolk och några äldre personer. Man un-

derrättade mig att de unga ännu svärmade i parken, och före-

bärande att jag fruktade att Hulda kunde överanstränga sig,

skyndade jag att uppsöka henne.

— Nu är parken vid Billingsdal icke efter nyaste skolan,

utan avdelad i en otalig mängd gångar, och det var utan

tvivel blott den moderliga instinkten som förde mig på denrätta. Snart nog märkte jag på ett litet avstånd ifrån mig

under de höga trädens gröna valv baronen och Hulda sit-

tande på en torvbänk, och... Karolina gjorde här ett litet

uppehåll.

— Jag skall icke dölja något, Herman. Sanning lovar jag

dig så heligt som jag stode inför Gud... De sutto på bän-

ken ... hennes hand vilade i hans.

— Vad talade de?

— Då icke ett ord, men när Hulda liksom uppvaknad

gjorde en rörelse för att stiga upp, sade han med djup, ve-

modig röst: ”Hulda, ni vet det nu, jag har sett att ni vet, att

jag älskar er, men jag är fattig, så fattig, att jag icke vågar

bjuda er ...”

— Jag tordes icke höra mer, utan gjorde ett lätt buller. De

reste sig båda. Rodnande, men likväl med fattning hälsade

mig baronen. Huldas kinder glödde. Med förvirring kastade

hon sig om min hals. Mitt modershjärta blödde, men det för-

blev starkt. ”Får jag besvära baron Silverspåre att gå litet

förut?” sade jag tämligen kallt. ”Vi komma snart efter.”

— Då jag var ensam med Hulda, öppnade hon genast för

mig sitt hjärta. Mitt bröst sammanpressades av ångest. Jag

såg redan då dina förebrående ögon och jag tvekade om jag

icke i denna stund borde meddela Hulda att hon var ämnad åt

dig, men försiktigheten segrade över det upprörda sinnet:

jag valde en annan väg och sökte så mycket jag förmådde

lugna henne. Långt ifrån att genom förebråelser stegra hen-

nes känslor, bjöd jag till att på det mildaste och mest skon-

samma sätt övertyga henne, att en man så fattig som baron

Silverspåre och med en stark känsla av heder aldrig skulle

försöka att vinna den kvinnas hand, som han älskade, om än

en svag, obevakad stund förrått huru dyrbar hon var för hans

hjärta.

— ”Finnes då alls intet hopp, icke det ringaste?” frågade

hon.-O, vad mitt hjärta led... och hade jag icke då som nu

varit övertygad om att mitt barns jordiska sällhet icke kunde

anförtros i bättre händer än i dina, så hade hennes blick bevekt

mig. Nu sade jag djupt upprörd, i det jag tryckte den dar-

rande varelsen till mitt bröst; ”Intet, min Hulda! Denna dinungdomskärleks korta dröm måste blekna liksom många andra

rosor i livet. Säg, ville du väl att den du älskar, i världens

ögon, till och med din fars, skulle anses som en egennyttig

lycksökare? Jag vet att hans heder är dig dyrbarare än hans

kärlek. Har du förstått mig, min älskade dotter?”

—• ”Nej, mamma”, sade hon kvalfullt, ”jag förstår icke

detta fullkomligt, men jag vet att du gör det, och jag vill lyda,

ty icke för ett helt livs lycka vill jag att man skulle kasta

en skugga på hans heder.” Hon var modig mitt i sin smärta.

■—- Andra morgonen helt tidigt, medan Hulda ännu slum-

rade, gick jag ned i trädgården. Jag visste att baronen brukade

vara där vid den tiden, och i förlitande på hans ädelhet,

ämnade jag göra honom till min förtrogne. Jag fann honom

snart, sittande i en berså ... hans blick var tankfullt häftad

på marken.

■—- ”God morgon, herr baron!” yttrade jag så lugnt som

möjligt. ”Det gläder mig att få träffa er.”

— Jag underrättade honom om, att jag i går varit vittne till

samtalet emellan honom och min dotter, vilket i hög grad

oroat mitt modershjärta.

— ”Jag såg det med smärta, min fru!” svarade han dystert.

”Kölden i er ton sade tillräckligt. Det var ju också dåraktigt

av en fattig löjtnant, att eftersträva en sådan lycka som er

dotters hand.”

— ”Icke därför, herr baron!” svarade jag rörd. ”Den fatti-

gaste man, med er karaktär och ert hjärta sådant som jag tror

ert vara, skulle bliva oss välkommen såsom son, om icke

äldre löften gjort ett annat val omöjligt. Hulda själv känner

ännu icke, att hennes framtida lycka är bestämd och tryggad

genom den ädlaste mans, hennes kusins och barndomsväns

djupa kärlek. Vi ville icke lägga något band på hennes bö-

jelse. Därför ha vi tegat och skola även tiga tills om ett år,

då han själv kommer för att vinna sin unga bruds hjärta. Huru

mycket svårare denna seger numera skall bli honom, tror jag

ni anar, men trygg, i förlitande på er högsinthet, vänder jag

mig till er med detta förtroende och bönfaller att ni icke med

ett enda ord söker fortsätta det samtal med min dotter, som

jag avbröt i går afton!” ■—• ”Ja, min fru, jag förstår. Jag tackar er, att ni besparar

mig en längre strid emellan mitt hjärta och min stolthet. Så

länge jag lever, skall jag älska Hulda; men, jag svär det vid

min ära, ifrån detta ögonblick gör jag aldrig något försök att

återse henne. Hade min ställning varit annorlunda, hade jag

ägt en förmögenhet nog stor att bereda henne ett sorgfritt

liv, då, min fru, ber jag er vara övertygad om att jag icke så

lätt uppgivit mina anspråk!”

— Några timmar senare lämnade vi Billingsdal! Jag för-

klarade för Hulda det ädla i hans uppförande att vara från-

varande vid vår avresa, men lät henne tillika inse att just denna

handling var den, som kraftigast talade för min mening. Hon

började själv tro detsamma, och jag såg huru hon bemödade

sig att bliva lugnare och tåligare.

— Till en början talade jag med henne så mycket och så

länge hon ville om baronen, men småningom tycktes hon själv

undvika detta ämne, och redan innan vi hunnit M., hade vi

kommit överens att icke mera nämna hans namn, förrän hon

lugnare kunde höra det. Hemkommen, ville jag icke bedröva

min man med att gjuta en droppe galla i hans glädje över

dotterns fullt återvunna hälsa; men då han, oaktat hennes

friska utseende, likväl fann en viss förändring i hennes väsen-

de, gav jag honom en vink om. förhållandet, vilket han på mäns

vanliga sätt ansåg av föga betydenhet och långt före

detta bortglömt. Jag åter har ofta blivit oroad av de tecken,

vilka stundom visat att Hulda icke ännu helt och hållet för-

gätit denna tid. Men likväl har jag sedan din återkomst fun-

nit henne så förtrolig och hjärtlig med dig, att jag hoppats

och ännu hoppas det bästa, blott du har tålamod, min älskade

Herman, och endast så småningom, icke med storm, söker

vägen till hennes hjärta ... Och nu, min son, har jag omtalat

allt. Du fördömer mig icke?

Ett sakta ”nej!” gick tonlöst över Hermans läppar. Där-

efter steg han hastigt upp, och innan Karolina hann kvar-

hålla honom, var han redan borta.

* Följande dag inträdde doktor Bundler med ett brev i handen

till sin svägerska. Djupt sorgklädd, satt hon i sin avlidne mans

stora länstol och grubblade på medel att övertala Herman till

att förmå doktorn att låta Ludvig börja egen handel, ty aldrig

lämnade gunstlingen henne i ro för sina påståenden, att det

var ”mammas plikt” att förebygga det han icke blev behandlad

som en pojke av sin förmyndare. Elfridas råd att han borde

tala själv för saken förkastade han likväl. Ludvig fann alltid

bekvämligast att bara emottaga: verka själv, det var för brå-

kigt med en så envis människa som doktorn, och arbeta —

i den skolan var han icke uppfödd.

Elfrida hade föga hopp att kunna uträtta något varken hos

Herman eller Bundler för sin älskling, men doktorns vänliga

utseende, hans ovanligt hjärtliga: — God morgon, kära svä-

gerska! väckte dock en liten gnista inom möjlighetens stora

område. Hon steg upp och bad sin svåger med den förbind-

ligaste artighet vara välkommen.

— Ja, jag hoppas det! svarade Bundler. Jag har en under-

rättelse, vilken jag tror skall glädja svägerskan, som är en

öm mor... för öm ville jag säga. Det har legat mig om hjär-

tat såsom förmyndare, att uträtta något för Ludvigs väl,

övertygad om att svägerskan gillar de mått och steg jag tagit.

— Låt höra, käraste svåger, låt höra! Jag vet och är fullt

förvissad att, ehuru vi ofta under min älskade mans livstid

voro av olika tankar, svåger dock alltid menade väl, fastän

jag, en stackars svag kvinna, icke kunde fatta det så som nu,

sedan sorg och bekymmer skärpt min blick.

— Kors, vad för en förnuftig anda har kommit över dig,

Elfrida? frågade doktorn förundrad och såg på svägerskan . ..

Nå, nå, icke mig emot! Han uppvecklade brevet utan vidare

företal och läste högt följande:

”Högtärade kära bror!

Värda brevet av den i dennes riktigt bekommet och inne-

hållet observerat. Med avseende på brors rekommendation

emottaga vi gossen ju förr desto hellre, och skall bemötandet

bero på hans eget uppförande. Den fallenhet för lättsinne,

bror behagade omnämna, är ungdomen ofta medfödd, menvanan att behandla och dana ynglingar till nyttiga medborgare

inom vårt yrke gör att vi kunna lämna den försäkran, att

hålla honom tummen på ögat. Vad lön m. m. beträffar, får

överenskommelse därom ske, sedan vi inhämtat närmare per-

sonlig kännedom av hans duglighet.

Med fortfarande aktning och vänskap

W. Berg.

Göteborg den.......... 1828.”

Med uppspärrade ögon och skälvande läppar rusade Elfrida

upp ifrån stolen, och häftigt slående händerna tillsamman,

utgöt hon sig i en flod av förebråelser emot doktorn, vilken

helt stilla avhörde henne, endast vikande brevet på olika sätt.

Slutligen, medan Elfrida stannade ett ögonblick för att

hämta andan, tog Bundler tillfället i akt och inkastade den

anmärkningen, att svägerskan helt nyss förklarade sig vara

av en helt annan tanke om bevekelsegrunderna för hans hand-

lingssätt.

— Ja, helt nyss det tror jag! Menar du att jag då tänkte

eller anade, att den man, min stackars Dahl kallade sin bäste

vän, skulle så förfara med hans son, hans käre Ludvig —

skicka honom som en lumpen kontorsbetjänt i främmande

tjänst, sedan han så länge varit van att med sitt ord, sin

vilja nästan styra hela sin fars kontorspersonal?

— Just därföre, fru svägerska, just därföre skall han nu

lära sig lyda. Det är ledsamt, jag medgiver det, att hans upp-

fostran börjat i fel ända, men med Guds hjälp skola vi börja

på nytt. Jag kan försäkra dig, att Berg & Blum är en aktad

firma, och hos dem uppammas duktiga gossar, såvitt det står

i mänklig förmåga att göra folk av dem.

— Ja, men det får icke ske, säger jag! Jag är mor och

tänker ingalunda uppgiva mina rättigheter. Ludvig skall bli

här hemma.

— Han skall så fan heller! Jag är hans förmyndare och

efterskänker icke en hårsmån av min rättighet, att i den tre-

dubbla egenskapen av vän, förmyndare och fars ombud be-

sluta för honom vad mig bäst synes; och därför gör vi klo-

kast i att icke spilla flera ord på denna sak, vilken, om duockså rör upp himmel och jord, likväl går igenom. Låt se ... vi

ha i dag tisdag... inom en vecka kan han vara i ordning. Så-

ledes nästkommande måndag sitter junkern i åkdonet. Dess-

förinnan skall jag väl än en gång tala med honom och lägga

honom mina förmaningar på hjärtat.

Nu började Elfrida snyfta och anropa sin avlidne mans

skugga om rättvisa emot svågerns orättfärdiga handlings-

sätt. — Ack, jag förstår nog hela den avskyvärda politi-

ken ! sade hon. Du vill fördriva härifrån den enda varelse,

som älskar mig, den enda, som vill skydda och bistå mig,

arma, övergivna änka.

■—• Bruka ditt förnuft, sade doktorn allvarsamt, och för-

synda dig icke genom denna klagan emot Herran och även

emot den avlidne! Tro mina ord, Ludvig älskar och smickrar

dig blott så länge han behöver din hjälp, dina besparingar.

Men låt honom bli sin egen herre, ställ dig i beroende av ho-

nom, och du skall få se, jag svär det, så sant jag är en ärlig

man, att han lär visa sig som en äkta despot; och i mån av

den svaghet, varmed du översett med hans fel, i samma mån

skall han utveckla sina elaka böjelser, och ditt liv kommer

då att utgöra en fortsatt ånger över din dåraktiga blindhet.

En förståndig kärlek, en sådan, som avser barnens framtida

väl, deras moraliska och fysiska krafters utveckling, kunna

de gälda med tacksamhet, men en överdriven, ändamålslös

eftergivenhet för alla deras önskningar, en sådan, om svag-

het kunde kallas kärlek, skall förr eller senare lönas med

otack. Kom ihåg mina ord och lägg dem på minnet, medan

tid är!

Bundler avlägsnade sig, och trots Elfridas klemande svag-

het för Ludvig erinrade hon sig månget drag av honom, som

talade för doktorns sats. Tyst började hon tillredel-

serna för resan, och att Ludvig, då han erhöll kunskap här-

om, var nära att storma huset för att väcka hennes inslum-

rande modersömhet, fick denna gång passera utan verkan.

Ett par hotelser, vilka i hettan undsluppo honom, stadgade

hennes beslut; och hur svag och ångerfull hon än var i

avskedsstunden, gick resan likväl för sig. Tjugufjärde kapitlet

Tag hit spetsmössan med de violetta banden, Selma lilla,

och du, Ebba, hämta in min sidenkappa! Se efter,

barn, om malen gjort den någon skada och lägg ett

djupt veck i ryggen under kragen, så att de gula fläckarna

icke synas!

Det var friherrinnan Silverspåre som gjorde dessa anord-

ningar, under det hon, sittande framför den besynnerligt

dekorerade toaletten i sin sängkammare, fäste det grå håret

på ett sätt, som skulle göra det mindre avstickande mot de

bruna löslockarna.

Då friherrinnan själv och hennes döttrar voro färdiga till

avresan, Ebba helt glad, Selma brydd och ledsen, inträdde

baron Karl för att taga avsked. Hans utseende var allvarsamt,

och en tung oro vid anblicken av dessa fåfängans tillredelser

bemäktigade sig hans själ. Likväl, då han såg sin mors barns-

liga triumf, suckade han blott, bjöd henne armen och förde

henne utför trappan.

Snart var inskeppningen i familjeskåpet verkställd, och

kusken fick av friherrinnan befallning att köra vackert i bör-

jan, men däremot taga skadan igen, ju närmare man kom

kyrkan. Samtliga damer nickade ännu ett farväl åt Karl, var-

efter vagnen rullade bort.

Ankomna till den stora planen framför kyrkogården, var

första nageln i friherrinnans öga åsynen av den från andra

sidan framrullande Forshällavagnen, varuti lagmanskan för-

nämt tillbakalutad satt insvept i en splitt ny elegant siden-

kappa. Över den moderna hatten fladdrade en magnifik spets-

slöja, som tog sig oförlikneligt ut i sällskap med en him-

melsblå parasoll, vilken den ståtliga damen lät skugga allt utom

ansiktet. Långt enklare i sin kapott av ljusbrunt kläde och en

italiensk hatt, prydd med en enda blomma, satt dottern vid

hennes sida. Mittemot Hortense hade notarien Bundler plats,

och en opartisk åskådare skulle kunnat märka huru den på

sidan spända parasollen i Hortenses hand lämnade ett för-träff ligt skyddsvärn för de blickar, vilka växlades fram och

åter.

— Det är en fräckhet, sade friherrinnan Silverspåre till

sina döttrar, det är riktigt skandalöst att se borgarfolk spöka

ut sig på det sättet. Nuförtiden har denna klass alls ingen

blygsamhet, och jag tror att varje rik borgarhustru inom kort

mister förståndet av högmod och fåfänga, om regeringen icke

snart låter utgå en förordning, att sådana kvinnor vid högsta

vite icke få bära annat än kattun och bombasin.

Då friherrinnan slutat sin utgjutelse, for lagmanskans vagn

förbi, och fru Thorsén böjde sig med ett förnämt småleende

framåt. Stel som en bildstod satt hennes nåd upprätt... hon

rörde icke huvudet: blott en liten ryckning i ögonbrynen

gällde för ett besvarande av lagmanskans hälsning.

På vägen upp till kyrkan talades man icke vid. Friherr-

innan var angelägen att först komma ur vagnen, för att med

sina döttrar intaga bredden av den granrisade sandgången och

således även få gå först in genom kyrkdörren, vilken lycka

blev henne förunnad, emedan lagmanskan nödgades stanna och

tala ett par ord med prostinnan.

I koret voro Forshällas och Wallbys bänkrum mittemot

varandra. Friherrinnan nödgades således till sin förargelse

hava lagmanskans klädsel för sina ögon under hela guds-

tjänsten, vilken omständighet, förenad med den anmärkningen

att notarien Bundler under hela predikan nästan oavbrutet

hade sina ögon fästade på Hortense, i stället för på prästen

eller — Selma, betydligt störde andakten.

Äntligen sade prästen amen, och nu började uppläsningen

av kungörelserna, bland vilka en väckte stor uppståndelse i

kyrkan1. Kungörelsen lydde så:

”Fredagen den 18 dennes försäljes, genom offentlig exe-

kutiv auktion, hemmansägaren Lars Pehrsons f. d. lott i går-

den Wallby, såvida icke dessförinnan skuldförbindelsen, till

1 Att nämnda kungörelse utgjorde ett brott mot all lag och rätt,

kunde naturligtvis "minst vara en hemlighet för dess författare. Men

om det kostade något att skynda lagen i förväg, så smakade det ännu

mer att utöva hämnden.kapital och ränta, av friherrinnan Silverspåre inlöses hos be-

fallningsmannen Mathias Fuselberg, numera genom laga köp

ägare därav.

Winghult den 13 september 1828.

Nils Olsson,

auktionist.”

Läsare, har du någonsin haft en aning om den yttersta

domens åskor, så kan du bilda dig en föreställning om det

slag, som krossade den friherrliga Silverspåreska familjens

närvarande representant... hon, som skulle triumfera över

denne förmätne kronolänsman, vilken dristat eftersträva äran

av en förbindelse med hennes hus ... hon skulle nu genom

detta vidunder i människohamn inför hela församlingen chi-

kaneras!

För några minuter satt friherrinnan upprätt med kritvita

kinder, men därefter sjönk hon baklänges mot stolskanten

utan tecken till liv. De arma fröknarna kallade gråtande på

hjälp, och Gotthard jämte några personer av allmogen skyn-

dade fram. Hon blev av den förre och — o, huru skulle hon

hava ryst, om hon kunnat se det — en beskedlig bonde in-

buren i sakristian, där allt gjordes till hennes vederfående.

Lagmanskan, med sitt av naturen goda hjärta, kunde aldrig

känna en så låg känsla som skadeglädje. Hon jämte Hortense

befunno sig även i sakristian och gjorde allt vad de förmådde,

ehuru länge fruktlöst. Då den gamla damen slutligen uppvak-

nade, var hennes blick stel, hennes läppar blå och stumma,

hennes händer kalla. I detta tillstånd var det ej möjligt att

föra henne hem. Ett bud avgick till Wallby efter baronen och

gamla fröken, ett annat efter provinsialläkaren, och under

tiden fördes den stackars dödssjuka till prästgården.

Lagmanskan och prostinnan sutto vid hennes säng, Hor-

tense sökte trösta de djupt skakade döttrarna och Gotthard

ordnade med rådighet allt, som kunde göras i denna sakernas

förtvivlade ställning, varefter han avsände ett tredje bud med

ett brev fullt av skarpa förebråelser till den lågsinnade Fusel-

berg för hans skamliga och lagstridiga förfarande att icke

först underrätta den olyckliga familjen i laga form om uppsäg-ningen, utan på ett så skamlöst sätt utlysa en auktion vartill

han ännu icke hade rättighet.. . ”Men vänta, min herre”,

slöt Gotthard, ”vedergällning skall icke utebliva, och inhibe-

rar ni icke genast auktionen, så lita på att ér djärvhet skall

komma att kosta er mera, än ni vill uppoffra! Ni har tagit

livet av den gamla friherrinnan. Se där en hämnd, som över-

stiger era lysande förhoppningar.”

Ett par timmar senare galopperade baronen in på präst-

gården, dit fröken Charlotte snart kom efter. Då Karl in-

trädde i det rum, där hans mor låg utsträckt liksom redan

berörd av dödens hand, ryste han förfärad och hastade fram

till hennes bädd, där han knäböjande nedlutade sitt huvud

emot moderns kalla hand, på vilken tvenne stora tårar ned-

rullade. — Den boven har mördat henne! mumlade han.

O, min mor, min älskade mor, hör du ej mera din son? Gud

fader i himlen, stammade han med bleka läppar, då hon för-

blev stum, denna kalk är bitter ...

Hemsk tystnad rådde i rumniet. På eftermiddagen kom

läkaren. Han gav icke något falskt hopp, utan förklarade

under enskilt samtal med baronen att han ej trodde att den

sjuka kunde uppleva följande afton. Likväl hoppades han,

att medvetandet skulle återvända dessförinnan; men skak-

ningen hade varit för stark för hennes nerver: pilen hade

träffat hjärtat, träffat dödligt.

Stum vandrade Karl under natten i det dunkla sjukrum-

met. Med djupaste deltagande hade lagmanskan och Hortense

skilts från de arma syskonen under löfte att återkomma tidigt

följande morgon. Gotthard stannade kvar för att bistå Karl.

Fröken Charlotte Antoinette vakade vid huvudgärden, de sör-

jande flickorna vid moderns fötter. Klockan var vid pass 2...

Då förspordes en svag rörelse av friherrinnans ena hand, och

ljudet av några sakta uttalade ord nådde deras öron. Karl och

hans systrar hastade fram, och moderns första blick sade

dem att hon igenkände sina barn. Ett svagt glädjerop svävade

över syskonens läppar... de tävlade om att få fatta hennes

händer, att få stilla sin ångest genom en blick från hennes

ögon. Ett knappt märkbart leende svävade kring den insjunk-

na munnen. •— Det är förbi med mig! viskade hon sakta.Mitt liv var på sénare åren glädjelöst, men er kärlek, mina

älskade, jämnade törnestigen. Jag var för svag, hade många

fördomar ... förmådde icke bära olyckan ... Tacka Gud, att

jag får gå till vila... O, gråt icke, jag välsignar er... väl-

signa även ni er stackars mors minne! Jag ville er väl, men

misstog mig om medlen. Bedjen, bedjen att jag blir milt dömd

av Honom, som bär all vår skuld!

Hon tystnade, och då nu även den gamla systern smög sig

fram på tå, räckte friherrinnan henne sin hand. Knappt be-

gripligt viskade hon: — Hav tack för din kärlek och trohet...

Karl — dina systrar ...

Sedan förblev hon alldeles stilla. Klockan 7 på morgonen

inslumrade friherrinnan Silverspåre till den långa vilan.

Och se, nu visade sig lagmannen och hans fru från deras

bästa sida. De erbjödo hela den stackars familjen en till-

flyktsort på Forshälla, till dess deras angelägenheter hunne

ordnas, vilket anbud baronen och gamla fröken antogo för

de unga flickorna. Själva återflyttade de efter begravningen

på någon tid till Wallby, ty målet med Fuselberg hade blivit

inskränkt till ordentlig uppsägning.

Under denna tid utlystes en frivillig auktion på det om-

tvistade Wallby, och försäljningen av gården, jämte inven-

tarier och lösörebo, betäckte nätt och jämnt skulderna, bland

vilka den, som tyngst legat på Karls hjärta, Dahlska inteck-

ningen, av den nye ägaren först skulle inlösas.

Sedan alla dessa bittra ekonomiska angelägenheter med

vanlig kraft voro utförda av Karl, troget understödd därvid

av Gotthard, skred man till den senare, ännu svårare delen:

familjens upplösning. Fröken Charlotte Antoinette ledsagade

Ebba till en avlägsen släkting, som erbjudit sitt hus. Gamla

fröken flyttade själv till en annan släkting, en gammal ung-

karl, som kallat henne till föreståndarinna för sitt hushåll.

Lagmanskan erbjöd, med sin mans bifall och av gott hjärta,

åt Selma ett stadigvarande hem i deras hus, delande Horten-

ses rum, hennes tidsfördriv, arbeten och nöjen; och baronen

slutligen inackorderade sig i den förut omnämnde major W :s

hus. En känsla av grannlagenhet förmådde honom att avslå

anbudet av ett längre vistande på Forshälla.

9 Fosterbröderna.

129 Sålunda var hela friherrliga Silverspåreska släkten sking-

rad. Ett enda slag hade skakat dem alla... Och Fuselberg,

gick han ostraffad? Ja, den listige, beräknande, oumbärlige,

världskloke vinglaren halkar, hal som en orm, uppföre och

utföre livets branter och djup — åtminstone till någon tid.

Aftonen före avresan till Billingsdal sutto, efter afton-

måltiden hos lagmannens, Karl och Gotthard ensamma i den

senares rum, där baronen skulle tillbringa den sista natten.

Förtroligt öppnade de sina hjärtan för varandra, och Gott-

hard sade till sin vän: —• Hör, Karl, nu vid skilsmässan skola

vi ju icke längre ha någon hemlighet för varandra . . . Säg

mig orsaken till din obegripliga motvilja för att stå i förbin-

delse hos min ädle Herman ? Du har ofta talat så besynnerligt,

att du väckt min nyfikenhet ■—• var nu fullt uppriktig!

■—- Nåväl, Gotthard, jag skall vara det, efter jag nu, sedan

denna sak är ordnad, känner mig lugnare och dessutom av dig

önskar en upplysning, vilken länge kvalt mitt hjärta, emedan

jag icke vid ett visst ögonblick av mitt liv handlade så strängt

moraliskt rätt som jag bort under mina förhållanden.

— Varthän skall allt detta föra? frågade Gotthard för-

undrad. Tala utan omsvep, Karl!

— Ja, utan omsvep —■ jag älskar och skall för alltid älska

din syster.

■—• Hulda... Ack, ett ljus går upp för min själ. Se där

orsaken till den långsamhet, varmed Hermans frieri bedri-

ves, orsaken till hennes tysta omedgörlighet, till min mors oro

och pappas brummande, vilket allt breven antyda, utan att de

ingå i närmare omständigheter. Men säg mig då, huru kan

det hänga tillsamman? Hur har du kommit att begå, jag hade

så nära sagt, det helgerånet att stjäla hjärtat från den flicka,

som var bestämd för Herman. Gotthard gick under detta tal

häftigt fram och åter på golvet. Hans uppbrusande känslor

undanskymde nu, liksom ofta förut, hans förstånds och goda

hjärtas klarare blick. Han var nästan uppbragt på Karl, på

Hulda, ja, på hela världen, ty Herman, den bäste av dem,

skulle lida kanske ohjälpligt... Ingen känner honom så väl

som jag! mumlade han sakta. Han skall icke söka sin lycka

på annat håll: kärleken kunde blott en gång blomma för ho-nom. En tår darrade i Gotthards öga ... Allt är förbi! ut-

brast han med våldsam häftighet. Karl, Karl, du har mördat

den bästa människas lycka, ja, en hel familjs ... Jag skulle

kunna hata dig ■—- om icke den olyckan alltjämt kvarstod att

jag älskar dig.

Han störtade fram och slöt Karl i sina armar, men denne

led själv för stora kval för att riktigt uppfatta striden i Gott-

hards själ. Sakta sköt han honom tillbaka och sade:

— Och för mig återstår blott den olyckan, att bli misskänd

av dig. Visste jag, kunde jag ana, kände hon ens själv under

sin vistelse på Billingsdal, att hon var bortlovad?

— Nå, så tala då om själva saken, svarade Gotthard något

fogligare, ty för mina ögon står den ej klar.

— Den är snart klarlagd. Jag älskade Hulda nästan från

samma ögonblick jag såg henne. Så mycken skönhet, oskuld

och enkelhet fängslade med oemotståndlig makt mitt hjärta.

Tro dock ej att jag lämnade mig utan strid åt denna känsla.

Det kom ett ögonblick... Här berättade Karl allt vad Karo-

lina meddelat Herman ... Din mor, Gotthard, fortsatte han,

är en klok, en förträfflig kvinna: hon valde den bästa vägen

och anförtrodde mig allt, vädjande till min heder. Nu har

jag icke mer att tillägga.

— Jag kan icke fördöma dig, yttrade Gotthard upprörd,

tvärtom, Karl. I jämförelse med mig är du ett helgon. Men

tag icke illa upp... så mänskligt ditt fel än var, hade likväl

icke Herman begått det. Därför plågar den tanken mig, att

han lidit skeppsbrott genom denna storm.

—• Och att mitt hjärta även blivit krossat och kanske till

en tid också hennes, utbrast Karl, det är något, som ej är

värt att förlora en tanke på!

■—• Karl, svarade Gotthard allvarsamt, du är för högsint

för att vara självisk. Du har förstört din egen frid, det är

sant, men är det icke ännu bittrare att ha förstört en männi-

skas, vars hela lycka låg i den skatt du ovetande rövade från

honom ?

— Och sedan mottog hans välgärningar! bifogade Karl

hånfullt. Men detta fattar du icke, Gotthard, fattar ej vilka

helvetiska kval som sletos om mitt hjärta då jag fann attderme Herman, Dahls son, din fosterbroder, måtte varit den

barndomsvän, din mor nämnde, utan att uppgiva hans namn.

Lugnare, men allvarligare, sutto de, då dagens första strå-

lar kastade sitt skimmer genom fönstren. Avskedets smärt-

samma stund nalkades. Stormen hade"lagt sig.

Bittert var avskedet mellan Karl och Selma. De förblevo

en hel timma ensamma, men när de återvände, kunde bägge

behärska sig. Med osökta, hjärtliga ord, tackade Karl lag-

mannen och hans fru för deras ädelmod att giva Selma en lugn

fristad i deras hus. Lagmanskan, vilken ännu, trots besynner-

ligheten i baronens väsende, hade sina små förhoppningar,

bad honom enträget att snart komma tillbaka, och lagmannen

sade fryntligt: — Löjtnanten är riktigt välkommen och kan,

när det behagas, anse Forshälla som ett hem!

Rörd kastade baronen sig i vagnen. Gotthard steg upp bred-

vid : han skulle följa sin vän ett stycke på vägen.

Tjugu femte kapitlet

Medan alla dessa händelser hopade sig, hade även i

M. dessa tvenne månader skridit fram, vid vilkas

slut Hermans återresa var bestämd.

Första dagen av den sista veckan ingick.

Herman hade på morgonen haft ett besök av sin fosterfar

vilken förebrådde honom hans söl att njuta av sin lycka den

korta tid, som återstod honom. Hermans kinder glödde...

han tryckte hårt sin fosterfaders hand och sade: — I dag

skall det avgöras!

Doktorn gick hem.

Klockan sex på aftonen kom Herman. Han trädde in i

kabinettet, där Hulda satt.

Hon ville stiga upp, men den starka rörelsen höll henne

kvar. Herman nalkades och tog hennes hand. — Hulda! var

allt vad han sade. — Min Herman! Misskänn icke min rörelse... den här-

leder sig icke av saknad från en tid, vilken längesedan för-

svunnit och som snart till själva minnet skall dö! Nej, det

är icke detta: endast fruktan att icke vara dig värdig plågar

mitt hjärta, fruktan att du icke skall kunna ha fullt förtroende

till mig.

— Jo, Hulda! svarade han, djupt överraskad att höra hen-

ne själv börja det avgörande samtalet. Om någon på jorden

känner huru mycket ditt hjärtas renhet förtjänar ett fullt för-

troende, så är det jag. Men så högt jag än skattar lyckan att

få kalla dig min maka, vill jag hellre försaka, än köpa den

med övertygelsen att den kostar dig tårar.

— Nej, frukta icke det! Men, ack, jag ser... dessa ord

bringar dig ingen lycka.

Herman såg i sanning icke ut som en man, vilken på något

sätt stod i beröring med himlens glädje. Han bemödade sig

att få upp rösten till ett varmt svar... han kunde ej genast

taga emot den lycka, som bjöds honom.

Ett ögonblick betraktade det unga paret varandra under

djup tystnad. Då sade Hulda med en värdighet, som för-

länade henne ett nytt behag: ■—• Herman ... om jag nu inför

Gud begärde av dig ett sannfärdigt erkännande, så vet jag

att du ger mig det... Hade du hellre emottagit ett nej i dag ?

— Då du frågar, svarar jag dig, att en man skulle —■ efter

flera månaders ovisshet — finna sig rättvisare lönad med ett

redigt och öppet nej än med ett ja, som kostat ett hjärta en

sådan strid.

Hulda hade under dessa ord blivit blek. — Och detta,

sade hon, är den man, vars ädelmod och förstånd alltid åbe-

ropas !

— Ädelmod och förstånd... upprepade han, skall då jag

ensam icke behöva något annat för livets lycka. Jag är ej

ädelmodig nu, icke heller förståndig. Jag är olycklig! I strid

med mig själv... Min kärlek, min stolthet, mitt inre lugn,

allt är brutet, allt är... Han tryckte händerna mot ansiktet

och tystnade.

— Herman, sade hon, får jag tala vid dig, icke som den

unga flickan, vilken vid din förklaring kanske borde svimmaav blygsel... icke heller som den försmådda fästmön, vilken

är ur räkningen. Får jag tala till dig som om jag vore din

hustru och från den synpunkten bedöma ditt handlingssätt

nu?

■—• Hulda, utbrast han häftigt, är det dig själv jag hör? ...

Hon såg på honom med en blandning av blyghet och för-

tjusande trots...

Vilken afton firades ej i doktorns hus!

*

Före avresan skrev Herman till Gotthard:

”Genom vår älskade mor, som skrev till dig om allt vad

som tilldragit sig här den senare tiden —■ känner du att Hulda

är... min fästmö. O, Gotthard, jag har lidit mycket! Men

det är förbi, och i mitt hjärta står nu allt i blom. För dig,

som delat mina tankar och känslor från så lång tid tillbaka,

för dig vill jag likväl icke dölja att i den sällhet, jag njuter,

är blandad en droppe bitterhet. Du vet att (jag förstod av

flera yttranden i ditt sista brev att du vet det) hon har älskat

förut, älskat... baron Silverspåre. Utan ansträngning ned-

skriver jag hans namn: han visste ju icke att han rövade en

skatt, bestämd åt en annan. Hans förhållande var dessutom

storsinnat. Jag värderar honom. Men, Gotthard, i ett sådant

hjärta som Huldas slår den första kärleken djupa rötter. Hon

älskar mig ■—- men huru högt vet jag ännu icke.

Emellertid har jag lärt mig älska henne från en ny sida ...

Jag trodde henne icke besitta den djupa blick hon verkligen

äger... och denna lätthet att begagna sitt välde och ändå

icke missbruka det... Ja, hon har fler egenskaper än jag

drömde om.

Nog, Gotthard, jag är lycklig... måtte jag också förbliva

det!

Skriv till mig i Stockholm tills vidare. Hem kommer jag

ej, förrän jag har doktorshatten och tagit min kirurgie-

magisterexamen. Det är så gott att göra ifrån sig på en gång,

och hoppet om den lycka, som vid återkomsten väntar mig,

skall sporra min arbetsförmåga och tiodubbla min verksamhet

och kraft. Jag inser lätt att baron Silverspåre skulle finna skulden

hos mig tryckande, och jag uppskattar hans grannlagenhet.

Men då jag är myndig och ägare av en, såsom du vet, icke

obetydlig förmögenhet, är det en av mina varmaste önsk-

ningar, att kunna göra något för hans väl, icke genom mig

personligen, men genom dig. Kan ingenting uträttas för hans

befordran? Undersök saken och handla för mig såsom du

själv ville göra i ett sådant fall.

Jag trodde en tid, att det var något i fråga med lagman-

nens dotter, men huru kunde jag tro att den, som älskat Hulda,

sedan skulle kunna känna längtan efter en annan!

Men du, min hedersbror, du bör icke neka, att hon lagt

ditt hjärta i bojor. Huru hon kan kvarhålla det, blir hennes

ensak. Men som din redligaste vän ber jag dig, ge akt på

dina känslor, tro icke på deras varaktighet, hur fullkomligt

föremålet för dem än må vara, förrän du noga prövat dem.

Missförstå mig icke, jag menar blott, förråd dem icke, begär

icke hennes genkärlek förr, än du är fullt säker att ingen ny

vindfläkt bortför ditt hjärta på sina snabba vingar!

Förlåt om min uppriktighet misshagar dig! Du vet att

blott den varmaste broderskärlek förestavar varje ord av

din Herman.”

Tjugusjätte kapitlet

Det var julafton.

Framför sin chiffonjé satt lagmannen, sysselsatt

att mellan sina fingrar låta glida fram den ena banko-

sedeln efter den andra. Härefter lades de med all ordning i

olika högar, och för var och en sådan, som sköts åt sidan,

svävade ett nytt namn över lagmannens läppar. Vid Lidners

gjordes ett särskilt uppehåll, och utan att mycket besinna sig,

tog han ett nytt tag i huvudkassan, varvid en tia fastnade vidfingerspetsarna och förflyttades till Lidners lott... Nu rörde

det helt varsamt vid dörrlåset, och lagmanskan, omfladdrad

av sin stora schal, inträdde och ställde sig litet nyfiken bakom

sin mans stol, räknande antalet av de rätt frikostiga högarna.

— Vilken är Bundlers? frågade hon slutligen.

— Bundlers — vad tänker du på, min gumma? Tror du

jag skulle avlöna honom såsom min skrivare eller mina

drängar med en penninggåva! Du vill då aldrig lära dig förstå

skillnaden mellan honom och de andra, och utom det han är

min medhjälpare och icke min renskrivare, så har han en

vida högre titel, den av min vän, min son, ja, min högra hand.

Han har på detta knappa halvår gjort sig så oumbärlig, att

hans drift och nit aldrig kan betalas med pengar.

— Nå, jag måtte säga... jag undrar just varmed du då

vill betala honom? Lagmanskans röst darrade icke obetydligt

vid denna fråga.

— Hm ... det kan komma an på vad han skulle önska.

— Vad han skulle önska... så du talar! Tänk om det nu

fölle honom in att önska sig... men så djärv måtte han väl

aldrig kunna vara.

— Jag ser icke någon djärvhet däri! inföll lagmannen, full-

komligt fattande sin hustrus tankegång. Jag finner tvärtom,

att det vore särdeles lyckligt.

Lagmanskan blev lika blek som nattmössan, vilken ännu

icke blivit utbytt. — Thorsén, min vän, sade hon med en rik-

tigt hjärterörande ton, du vill väl endast skämta?

— För ingen del: vad jag yttrade var mitt fulla allvar.

— Store Gud, suckade lagmanskan, och tvenne stora tårar

började sin bana nedför kinden, är det då därför jag strävat

med hennes uppfostran, är det därför jag sparat varken tid

eller möda att bilda henne för en högre krets, på det att hon

en dag skulle kastas i armarna på en obetydlig skrivare!

— Kvinna, bruka ditt förnuft! röt lagmannen med en röst

så barsk, att han hustru föll, med så mycket behag den korta

tiden medgav, baklänges i soffan, framstammande blott de

tre orden: —■ Vatten... jag svimmar!

— Ack, de kvinnfolken! mumlade lagmannen och famlade

i sin förvirring efter vatten och glas. Framkommen med dennyss fyllda karaffen till soffan, såg han sin hustru ligga där

med slutna ögon, håret i oordning och nattmössan på sned,

så ömklig att lagmannen välvde halva innehållet över henne,

i stället för att endast föra några vederkvickande droppar till

hennes läppar.

Men nu skall man tro, att vår lagmanska hastigt kom på

fötter. — Är du då splitt rasande, vill du dränka mig! ropade

hon häftigt, skakande sitt nydöpta huvud.

— Kors, min vän, sade lagmannen, from som ett barn, jag

tyckte du sade att du svimmade?

— Jag gjorde det, utbrast hans hustru harmsen, men...

men...

— Men jag väckte dig för tidigt, menar du, min skatt! Nå,

det här var på min ära rätt lustigt. Jag trodde du längesedan

glömt de där upptågen ur vårt första äktenskapsliv, men jag

ser, Louise, att du har gott minne och gör det nästan lika

bra nu som då du narrade mig att samtycka till Medevi-

resan.

— Detta går för långt, sade lagmanskan med återvunnen

värdighet, under det hon, vridande vattnet ur håret, bemö-

dade sig att sätta sin morgondräkt i hjälpligt skick. Du antar

en ton med din hustru som om du hade en aktris och icke

en ärbar kvinna för dig.

Vid slutet av dessa ord öppnade lagmanskan dörren, och

då hon i förstugan mötte Hortense, vilken förundrad såg sin

mors tillstånd, yttrade hon med största sinnesnärvaro: — Du

ser förvånad på mig, mitt barn — jag lär också vara bra

tilltygad. Du kan tänka... plågad av huvudvärk som jag va-

rit hela morgonen, skulle jag hälla ett par droppar vatten på

hjässan, men fick en svindel i detsamma, varvid jag släppte

karaffen och blev alldeles översköljd.

— Ack så ledsamt! yttrade Hortense. Bara mamma icke

kommer att må illa därav.

— Å jag hoppas det skall ge sig! Det kalla vattnet på

huvudet gjorde gott för min migrän... Hortense ville följa

modern för att vara till tjänst vid omklädseln, men då lag-

manskan avstyrkte detta, flög hon med lätta steg förbi sinfars dörr gången utför till ett litet rum, där Lidner reside-

rade.

Hortense stannade utanför dörren och lyssnade om hon

skulle höra något annat ljud därinne än Lidners jämna, takt-

mässiga hostningar. Men allt var stilla. Nu gläntades försik-

tigt på dörren, och hon förvissade sig genast om att den

stackars enstöringen var ensam.

Han bugade sig djupt tacksam för hennes godhet och frå-

gade varmed han kunde vara till tjänst.

— Nå, gudskelov, att vi äntligen är där! sade hon och tog

ett litet paket ur förklädesfickan, Lidner fick många och långa

föreläsningar. Smickrad av Hortenses förtroende till hans

skicklighet och tystlåtenhet, lovade han punktlig lydnad; och

glad och snabb ilade Hortense tillbaka över den långa gången

uppför trapporna till sitt eget rum.

Men hennes glättiga sinnesstämning försvann på ögon-

blicket, då hon såg Selma sitta gråtande i ett hörn av soffan.

"Ack, huru bittert att icke äga något verkligt hem!” tänkte

den ömsinta Hortense och slöt Selma till sitt hjärta. Selma

blev lugnare, då hennes huvud vilade emot väninnans bröst.

Gör vi nu ett besök i notariens rum, så få vi se alla hans

målargrejor spridda kring bord och stolar. Själv står han

framför sitt nyligen fulländade verk, med uppvikna rock-

ärmar. Hans spända, förtjusta blick uttrycker vida mera än

konstnärsentusiasm över sitt lyckade arbete: den uttrycker

en ovedersäglig beundran för originalet. Målningen, bestämd

till julklapp åt lagmannen, var den nyss färdigblivna bilden

av Hortense.

— Hon är den skönaste, Gud skapat, sade Gotthard, men

tilläde strax därefter, något som varje älskare borde ihåg-

komma ... åtminstone i mina ögon, och Herman må predika

huru mycket han vill, så är det klart som dagen att mitt hjärta

aldrig undandrager sig den boja, det nu och alltid skall vara

stolt att bära. Men, och vid detta men drog Gotthard en suck,

vilken för några sekunder skymde glansen i hans ögon. Strax

därpå tilläde han sakta: Det är ju påtagligt att hon vill bli

glömd, liksom hon själv glömt, annars hade hon under tre år

låtit höra av sig ... Han for med handen över pannan för attjaga bort bilden av henne, som ännu ofta trängde sig emellan

honom och Hortense. Det hjälpte likväl icke.

Klar och varm sprakade den stora brasan i salskakelugnen.

Vid det på mitten av golvet stående jul- och tebordet sutto de

unga flickorna, sysselsatta med tebestyret. Bakom Selmas stol

figurerade en nyligen ditkommen ung jurist, och Gotthard

stod som en trogen riddare vid Hortenses sida. Några äldre

släktingar intogo soffan och halvcirkeln omkring kakelugnen.

Lagmanskan fladdrade fram och åter, lagmannen vinkade åt

de främmande herrarna att taga pipor och skrivarna av andra

divisionen — sekreterarna voro hemresta — stodo på trösk-

larna, jämkade på löskragarna eller lekande med urkedjan.

Endast Lidner nu som alltid ensam, satt, utan annat sällskap

än knapparna i sin ingenjörs frack, vid hörnet av ett stort

skåp. Hela tavlan hade utseendet av mycken trevnad, men det

förnämsta vid en sådan fest fattades: barnstoj och julgranar.

Allt gick stilla och ordentligt, till dess julklapparna kommo

och satte liv i sällskapet.

Bland dem, som funno sig lyckligast med sina skatter, voro

lagmannen, Gotthard och Hortense. Den före föll i verklig

hänryckning vid anblicken av sin på duken framtrollade

nästan livslevande dotter i den behagfulla ställningen, med

blomsterkorgen på armen, hatten litet på sned och lockarna

fladdrande för vinden. — Du har haft någon trollkonst ut-

över den vanliga som bistått dig, din skälm! viskade lagman-

nen förnöjd i Gotthards öra.

Hortense gladde sig över ett beundransvärt arbetat guld-

kors, vars inskription purprade hennes kinder med en lika hög

färg som den stora rubinens, vilken var infattad i korset.

— Notarien är en talangfull, ung man: jag tror han även gra-

verar rätt bra! sade fadern småleende, i det han över Horten-

ses axel kastade en blick på den vackra prydnaden, vilken

ägarinnan likväl hastigt inlåste i sitt röda sammetsfodral.

Gotthard drog, stolt som en gud, ur det paket, Lidner om-

besörjt, ett långt, rikt, med mycken smak virkat resskärp;

och då skrivarstaten, djupt bugande, strök bankosedlarna i

sina fickor, öppnade Gotthard sin, av lagmannen ombesörjda,

vice-häradshövdinge-fullmakt. Alla njöto i mer eller mindre mån av aftonens lyckskott. Och framför Selma låg en hel

hög av julklappar, vedermälen av den familjs välvilja, i vars

sköte hon var upptagen. Hon var också hjärtligen tacksam,

men hon kände att hon var en främling, att hon var ensam,

och av en besynnerlig instinkt sysselsatte hon sig nästan hela

aftonen med Lidner, som höll Hortenses omtänksamma gåva,

den mjuka, varma morgonrocken, i sina armar och med bug-

ningar och enstaviga ord tillkännagav sin tacksamhet.

rettondagen skulle samtliga ortens notabiliteter be-

vista en stor subskriberad bal, vilken gavs på Bro-

benda gästgivargård, där man ämnade dansa i den an-

senliga tingssalen. Gotthard var naturligtvis en av tillställarna

och hade varken sparat möda eller kostnad, för att inrätta

fru Justitias helgedom till ett fullständigt tempel åt gracerna.

Emellertid hade vår vice häradshövding ombesörjt allt med

så mycken drift, att han middagstiden baldagen befann sig

på Forshälla, till största förtret för lagmanskan, som hoppa-

des att han skulle kvarstanna på Brobenda, för att där emot-

taga dem. Den värda frun hade sina egna små farhågor om

resan över den sex f järdings vägs långa isen, ifall... och

det var tämligen säkert, ty varför återkom han?

— Bevara mig, utbrast hon vid middagsbordet med låtsad

förvåning, är häradshövdingen hemma? Aldrig trodde jag

att någon kunde vara så road av att flacka fram och tillbaka

på landsvägen.

— Jag hade icke min baltoalett i tingshuset! svarade Gott-

hard småleende. Således var det en ren nödvändighet att resa

hem.

— Det inser jag just icke: en biljett till någon av de andra

skriv... En blick av lagmannen hejdade hennes tunga och

Tjugusjunde kapitletmeningen slöts med: En biljett till Lidner hade gjort samma

nytta. Han hade nog ombesörjt allt och skickat det med her-

rarna.

— Jag besvärar icke gärna andra med det jag själv kan

uträtta! återtog Gotthard. Dessutom ... Härvid möttes ett

par karotter mellan honom och Hortense och som därmed gick

litet olyckligt, avbröts förhöret av lagmanskan själv, vilken

nu läxade upp den djupt rodnande dottern och sade sig ej

begripa huru en väl uppfostrad flicka kunde förgå sig till

den grad mot bordsreglerna.

Sedan man stigit upp från bordet, nalkades Gotthard lag-

mannen med all den frimodighet, en förklarad gunstling kan

tillåta sig. — Bäste farbror, viskade han, i det han förde

denne till ett fönster, hjälp mig ur det här bryderiet! Farbror

inser lätt, varför jag nära på strävat livet ur mig för att

komma hem. Jag har Hortenses löfte att få köra för henne,

ifall nämligen ”mamma tillåter”. Men lika gärna kunde jag

anropa någon marmorbild därborta i trädgården som tant om

ett gynnsamt svar, vilken säkert i likhet med dem icke skulle

bevärdiga mig med något, om icke på sin höjd med ett avslag.

— Oroa dig icke för det, min gosse, menade lagmannen,

hav blott allting klart! Damen kommer icke att fattas. Jag

skall nog bedriva saken hos min gumma.

— Hortense, Hortense, hördes i detsamma lagmanskans

röst, följ mig... jag har litet smått, som du skall uträtta åt

mig!

Och uppkommen i mammas rum, fick Hortense alla händer

fulla för den knappa timma som återstod innan avresan. Bal-

dräkterna skulle icke ordnas förrän i tingshuset, där vice

häradshövdingens rum var upplåtet.

— Är du här min gumma? Lagmannen stack först in hu-

vudet och följde sedan efter med den övriga kroppen, då

han fann sin hustru sysselsatt att framför spegeln prova en

blå krusflorshatt med vita panascher.

— Ja visst... men jag får då aldrig vara i fred.

— Lappri, min skatt! Jag vill blott säga dig att Hortense

åker med häradshövdingen och Selma med vår nye fine ung-

herre ... du och jag packa in oss i täcksläden. Som händelsen nu fogade, vilket lagmannen väl kände, att

Hortense var närvarande, fann mamma sig föranlåten att

icke kompromettera sin egen värdighet genom en bestämd

vägran, den hon visste pappa först på skämt och slutligen

på allvar skulle tillintetgöra. Darrande och rodnande fram-

kastade hon blott den anmärkningen, att i täcksläden var

gott rum för flickorna och att det passade sig vida bättre att

åka där än med de unga herrarna.

-—• Passa mig hit och passa mig dit! inföll lagmannen små-

ond. Det är ju ett allmänt bruk att ungt folk åker tillsam-

mans. Dessutom tycker jag icke om att sitta trångt, och även

du, menar jag, behöver utrymme för alla dina askar. Men

jag bara uppehåller er ... klockan precis 3 i slädarna ... Lag-

mannen tillslöt dörren, och lagmanskan mumlade, harmsen

över sitt misslyckade försiktighetsmått:

— Det går aldrig väl, det går aldrig väl!...

Från det upplysta dansrummet brusade de för unga flickor

så förföriska tonerna av den första angläsen. Lagmanskan

Thorsén, i sidenklänning, långsläpande schal och blå krus-

florshatt med vita panascher, gick med en drottnings hållning

hälsande uppåt salen.

Naturligtvis blev mycken oreda i angläsen genom häls-

ningar och jämkningar både för tebrickan och lagmanskan.

Just detta önskade den senare. Under förevändning att aldrig

vilja ingå i danssalongen förrän den var tillräckligt upp-

värmd, väntade hon alltid till dess första dansen väl var i

gång, för att åstadkomma en verklig revolution genom sitt

personliga uppträdande, sin vackra dotter och sitt långa släp

av unga flickor, vilka grannarnas fruar skickat dit med an-

hållan att de skulle få gå upp under lagmanskans skydd.

Hon hade vunnit sitt ändamål och log med mycken förnäm

nedlåtenhet åt misstagen, kryssningarna och promenaden samt

den därav uppkommande lilla oredan.

— Jag är högst ledsen att förorsaka så mycken uppstån-

delse med min ankomst! viskade hon till prostinnan. Du är

lycklig som slipper med mindre bråk.

— Det vet jag just icke! svarade prostinnan stött. Om jag

valde samma tid för min ankomst, tror jag det skulle bli pre-cis lika, ty hela derangeringen kommer påtagligen av de pas-

serande tebrickorna, som ha svårt att komma emellan de sit-

tande och de dansande.

Lagmanskan bet sig i läppen, men som angläsen i detsam-

ma var slut och en mängd herrar strömmade fram, för att

tävla om nöjet att förvissa sig om en dans med Hortense,

fäste lagmanskan sin uppmärksamhet härpå och blev icke litet

förvånad att höra Hortense, som ännu icke talat med någon,

redan vara uppbjuden till tre eller fyra danser. ”Var det icke

som jag sade”, tänkte lagmanskan: ”det kunde aldrig gå an-

norlunda. Jag tror Thorsén har förlorat både syn och hörsel,

men jag skall sätta p för den saken! Klockan precis n blir

jag sjuk, och då är glädjen slut.” Lagmanskan viftade härvid

med sin näsduk fram och åter, för att redan giva tillkänna

att hon plågades av värme. Gotthard, som såg det, ilade fram.

— Befaller icke tant ett glas limonad?

— Jo män, här behövs svalka! Det är avskyvärt att härads-

hövdingen låter elda på det sättet. Jag känner mitt huvud re-

dan angripet.

— Min nådiga tant befallde mig ju i går att låta elda rum-

men väl. Dessutom ser jag en stor mängd damer ännu skall-

rande tänderna av köld, ty med bästa vilja har salen, under

denna stränga vinter, icke kunnat bliva riktigt uppvärmd.

— Här är glödhett! avgjorde lagmanskan, och Gotthard

som omöjligen kunde begripa varför hon just påstod det, för

vars motsats han berett sig på skrubbor, skyndade efter limo-

naden, ty valsen blåste i detsamma upp, och han skulle dansa

med Hortense.

Hur snart flyga ej några glada timmar på en festlig bal!

Tredje valsen nalkades... urvisaren närmade sig också n,

och lagmanskan, ur stånd att i detta folkvimmel längre ut-

härda sitt flera timmars kvävda illamående, tillkännagav för

sina flickor att de måste lämna balen. Hortenses blickar mul-

nade härvid alldeles förskräckligt, men Selma, som icke dan-

sade, var rätt nöjd därmed och gjorde sig genast färdig. Med

Hortenses schal gick det något långsammare, och den hade

ännu icke hunnit över halva axeln, då vår unge häradshöv-

ding, åtföljd av den andra tillställaren, hastade fram att medhela inflytandet av deras samfällda vältalighet förmå lag-

manskan att stanna kvar.

— Det är omöjligt, mina herrar! Jag har, för att icke bryta

laget, suttit över min förmåga. Jag skulle svimma, om jag

längre förbleve härinne.

Med det felslagna hoppets förtvivlade uttryck möttes has-

tigt Gotthards och Hortenses ögon. Ett par närasittande fruar

erbjödo lagmanskan vänligen att taga hand om de unga da-

merna, men till detta förslag ville Gotthard icke lägga ett ord.

Han insåg, att med lagmanskans infall var hela balens glädje

förstörd och fattade lika lätt orsaken till den aldrig förut vi-

sade nåden, varmed hans patronessa bevärdigade honom, då

hon tog hans arm och, högtidligen hälsande till höger och

vänster, vandrade utför danssalen till det för dem bestämda

rummet, där hon genast ville gå till sängs.

Gotthard fick ej tala ett ord med Hortense och harmfull

återvände han till sällskapet, för att vidare uppfylla sin plikt

som värd, vilket nu gick ganska trögt... Lagmannen, som

satt vid sitt spelbord långt därifrån, anade intet om sin gunst-

lings missöde, förrän omkring klockan halv 2, då man skulle

supera. — Var har du våra fruntimmer ? frågade han Gotthard

gladlynt och blickade undrande omkring i salen.

■—• Tant gick redan klockan 11! svarade vår hjälte med ett

uttryck av fullkomlig missbelåtenhet. Vårt övertalande var

alldeles fåfängt.

— Din narr, du skulle blott sagt till mig! yttrade lagman-

nen, som högst förargad över denna sin hustrus nyck gärna

hade förekommit den eller åtminstone tillintetgjort ändamå-

let genom sitt utslag, att Hortense skulle stanna kvar.

— Ah, jag kunde väl ej springa ifrån henne, då hon redan

stod med schalen på och störa farbror vid spelbordet. Detta

hade för evig tid satt mig i onåd.

— Sant, min gosse, du kunde ej handla annorlunda! Men

vi skola väl också ha en bal, så litet jag än favoriserar det

bråket, och då får det tagas igen, som nu blivit försummat.

Något uppklarnad, hastade den upptagne värden till sina

plikter. Och först klockan 7 på morgonen fick han, trött och

utledsen, kasta sig på en soffa för att vila något... Lagmannens familj lämnade Brobenda vid pass u på för-

middagen; och då Gotthard svepte slädfällen om Hortense,

satte sig upp bredvid och fick en blick ur hennes vackra,

klara ögon med ett leende av hennes friska läppar, vem var

då åter lyckligare än han? Balen, valsen, lagmanskan, hela

världen, utom den tillbedda, var glömd.

■—-Jag vet icke varför jag längre skall tiga, varför jag skall

fördröja min lycka? Så argumenterade Gotthard inom sig,

medan hans läppar förblevo slutna och hans ögon stadigt

riktades på hästen, för att icke genom några villande sido-

blickar inleda denne till villande sidosprång.

— Varför är häradshövdingen så tyst? frågade Hortense.

Vädret är skönt, solen lyser klar och föret är ypperligt. Jag

tycker därför att lynnet även borde vara gott. Men ni tiger

oavbrutet, ett bevis att förhållandet icke är sådant?

— Det är, vid Gud, en högst oriktig slutsats! Aldrig, nej,

aldrig var jag lyckligare än nu, men själva intrycket av denna

lycka gör mig stum, och ...

— Håll, håll, i himlens namn... drag åt er tömmarna!

ropade Hortense, då ena slädmeden sköt upp på en av de

under natten hopyrda drivorna. Men varningen kom för sent,

och Hortense, hennes körsven, släde och häst voro i ett nu

nedbäddade... Med en kraftig ansträngning arbetade sig

Gotthard lös. Han hade kommit under släden och snärjt

sig i tömmarna. Det gick således icke fort. Men då han änt-

ligen, blek av ångest, sprang upp för att se efter Hortense,

fann han henne, till sin obeskrivliga glädje oskadd, redan på

fötter, men överhöljd av snö. Vid de ansträngningar, Gott-

hard nu måste göra, för att få upp häst och släde, kände han

att högra armen blivit vrickad, och han hade aldrig kunnat

fullborda sitt arbete, om icke den eftersta släden, vari Selma

och sekreteraren åkte, till all lycka kommit som en stormil

efter.

Äntligen var med mycken svårighet allt klart. Och be-

härskande den smärta, han led av sin arm, bönföll Gotthard

och erhöll tillgift av Hortense, som endast var oroad över

att han kunde ha skadat sig. — Ty, sade hon, häradshöv-

dingen gjorde förfärliga miner, då släden upplyftes.

10 Fosterbröderna.

145 — En obetydlighet! försäkrade Gotthard, men huru det

var, hindrade honom denna obetydlighet att vidare sköta töm-

marna. Och således blev gossen, som stått bakpå andra slä-

den, befalld att övertaga körsvensämbetet, vilket icke litet

förtröt Gotthard, som ämnat vida bättre begagna den senare

än den förra delen av vägen. Nu såg han sig föranlåten av

det besvärliga vittnet att inskränka sig till vanligt tal, likväl

med en och annan häntydning, ofattlig för åhöraren.

— Säg mig nu uppriktigt om er arm gör mycket ont...

tror ni att den kommit ur led?

—" Jag tror det, men vi skola låta draga den rätt igen, och

den smärtan är ett lappri, jämförd med förtreten att hava

burit mig så oskickligt åt... Ni vill säkert aldrig mera an-

förtro er åt min vård?

— Det vore högst orättvist av mig! svarade Hortense

leende. Dessutom, om jag icke genom min pratsjuka narrat

häradshövdingen att tala ...

— Nej, säg icke det! Jag var redan, då"ni började, alldeles

yr i huvudet av tankar.

En varm glöd göt sitt skimmer över Hortenses redan förut

av kylan färgade kinder. Hon teg, och sedan tego bägge.

Efter hemkomsten till lagmansgården blev ett förskräck-

ligt alarm över den timade händelsen. Lagmanskan visste re-

dan förut att detta skulle bli slutet, och Hortense, som likväl

var alldeles oskyldig, hade aldrig fått så många snubbor av

mamma som under den därpå följande kvarten.

Emellertid befann sig Gotthard på sina rum, där lagmannen

själv var tillstädes, medan armen drogs i led. Den baddades

sedan oavbrutet med kallt vatten. Detta oaktat tilltogo plå-

gorna och svullnaden betydligt, och vår häradshövding kunde

icke gå ned till middagen, vilket likväl var en lycka, ty den

blev högst orolig genom lagmanskans vassa utfall åt alla håll.

Fru Thorsén var i dag vid utmärkt dåligt lynne och kunde

icke nog förtreta sig över att hon gjort den dumma resan till

den dumma balen. När man slutligen steg upp från bordet,

gick hon in i sin sängkammare, för att under en middagslur

övertänka vad utväg hon fördelaktigast kunde begagna för

att inskärpa en smula förnuft hos sin man. Begrundandedetta kinkiga ämne, somnade hon, men plågades av oroliga

drömmar, rysligare än själva den närvarande verkligheten.

Emellertid troppade den ena efter den andra ur förmaket.

Selma hade huvudvärk: hon gjorde därför såsom lagmanskan,

och Hortense satte sig ensam i ett hörn av soffan. Hela resan

fram och åter tågade förbi minnets spegel.

— Gud låte honom icke ha skadat sig farligt! viskade hon

helt sakta. Och liksom till svar på den därpå följande tanke-

förbindelsen hördes steg i salen, närmande sig förmaket...

därpå några ögonblicks tystnad... slutligen en vridning på

låset, och trots skymningen urskilde hon Gotthards höga

gestalt. Han bar armen i band. Det oaktat hade han gått upp,

i hopp att träffa henne. Hon kände sig blyg och ångestfull.

Många, många gånger förut hade händelsen fört henne några

ögonblick ensam med Gotthard, men hon hade aldrig känt

denna tryckning omkring hjärtat, som hon nu erfor.

— Får jag tala med er, Hortense? Han flyttade sig när-

mare, han tog hennes hand ...

*

Uppskrämd av en hemsk dröm, spratt lagmanskan till. Det

var nästan mörkt. Jagad av besynnerliga aningar, sprang hon

upp och ringde efter ljus. I största hast ilade hon ut med

ljuset i hand. I förstugan mötte hon sin man, som gäspande

frågade: — Vad står på, min gumma? Nog längtar jag också

efter min kaffekopp, men jag går ändå makligt.

— Ja, det skall Gud veta, du går visst makligt med slutna

ögon på ljusa dagen! svarade lagmanskan och flög förut ge-

nom salen. Undrande följde lagmannen efter och var vid

tröskeln till förmaket, just som hans hustru slog upp dörren

och med ett genomträngande rop fattade i dörrposten för att

ej helt och hållet falla.

Lagmannen tog ljuset ur hennes hand och lyste på gruppen

i soffan. Den var intressant nog.

— Aha, står det så till! Nå, det var rätt bra. Jag har just

önskat, att få något särskilt ändamål för vår bal. Nu kunna

vi tillika eklatera förlovningen. I detta ögonblick dignade lagmanskan, med ett rop i hans

armar.

—- Skall jag gå efter vatten, min gumma?

— Gud, pustade hon, en skriv...

Lagmannen slöt hennes mun med en kyss och viskade hen-

ne i örat: — Var jag annat, kära Louise, när jag friade

till dig och fick — ja?

Tjuguåttonde kapitlet

I en av dessa storartade, vilt sköna trakter i Dalsland nära

östra delen av norska fjällryggen, ligger en liten herrgård

bland jättetallar, skrovliga berg och dovt rullande skogs-

strömmar. Hit hade ägaren redan för flera år sedan dragit

sig tillbaka från det bullersamma världslivet, icke därför att

han älskade det romantiska, ty intet lynne kunde vara mindre

disponerat därför än hans, men änkling och barnlös med till-

räckligt kapital, insåg han ej av vad skäl han vidare skulle

sträva att föröka detta, då den tidtals avtagande hälsan er-

inrade honom om vanskligheten av allt jordiskt.

Han gjorde då liksom många andra före honom i sådana

fall: han nedlade sin rörelse, köpte sig en lantegendom och

insatte återstoden av sin förmögenhet på ett sätt, som gav en

förmånlig avkastning. Inflyttad till det nya hemmet, kände

han sina krafter med varje dag stärkta, och alltsom de ut-

vecklade en ny spänstighet, återkom nytt liv i själen, och den

gamle herrn blev en förträfflig lanthushållare, vilken plöjde

sin jord, besådde sina klöverängar, införskrev nya raser av

får och kor, lät hugga sin skog och utskeppa sitt timmer.

Såtillvida var allt gott och väl, men vinteraftnarna blevo

långa och enformiga, och sedan det vanliga nöjet att studera

tidningarna och ett visst kvantum blad i någon resebeskriv-

ning var förbi, kändes timmarna långsamt framskrida i den

ensliga bergstrakten, genom vilken stormen tjutande drev sittspel. Pipan slocknade gång efter annan, och vandringen inom

den stora, öde salen, vars fladdrande eldbrasa upplyste den

mörka, ensamma gestalten, saktade av till dess jätteskuggan

på väggen slutligen försvann bakom sin herre i ett djupt

nedsuttet soffhörn.

Den gamle mannen strävade varje afton tappert mot den

hemliga makt, som drog hans genom dagens mödor tröttade

lemmar till soffans vila. Men dit måste han likväl slutligen,

och de suckar, som hans pressade bröst drog, voro så tunga

att man kunnat förmoda, att dystra minnen drevo sitt spel

med honom därborta i vrån.

Minnet och samvetet äga mäktiga bundsförvanter i enslig-

heten.

— Vad kan jag göra, vad skall jag göra att en gång få ro?

suckade den gamle herrn en afton djupare än vanligt.

— Jag har icke varit någon bror, nej, en syndare har jag

varit, som aldrig delade en skärv av mitt överflöd med den,

vilken ägde lika rätt som jag, ehuru en hämndfull fars testa-

mente lämnade det ensamt i mina händer. Omänsklig var den

högmodiga själviskhet, som förbjöd mig att taga någon känne-

dom om honom, sedan han med fiolen strök bygden om-

kring ... Arma broder... Men i morgon dag skriver jag till

musikdirektören och gör de förfrågningar, vilka längesedan

ålegat mig.

Med detta beslut gick den gamle Klinting till vila, och som-

nade lugnt, i medvetandet av sina goda avsikter.

Någon närmare utveckling av förhållandet emellan de tven-

ne bröderna lär icke vara nödvändig, då läsaren kanske er-

inrar sig den förut givna beskrivningen av vår kringvand-

rande musikants levnad och död.

Följande morgon skrev Klinting det omnämnda brevet.

Svaret medförde den underrättelsen, att den efterfrågade re-

dan för flera år tillbaka tagit avsked och sedermera med en

liten knapp pension och sin fiol återvänt till födelseorten, där

han troligen ännu uppehöll sig, jämte dottern, vilken han fört

med sig.

Klinting skrev nu till kyrkoherden i M., med anmodan att

denne ville giva honom alla möjliga underrättelser om bro-dern och hans barn, likväl med förbud att nämna något till

dem, förrän ännu ett brev anlände.

Det svar, som därpå följde, upprörde på det högsta den

gamle herrns hjärta och även hans stolthet. Han erfor därav

i vilket utblottat och uselt tillstånd hans bror levde, att mu-

sikanten till sin hemort medfört en skön, ren och älskvärd

dotter, vilken blivit offer för en ung mans lättsinne, men

att man sedan icke hört något vanhedrande om henne. Hon

tycktes blott leva för vården av sin sjuke, blinde far, saknaden

av sitt nyss avlidna barn samt en ånger, vilken, enligt kyrko-

herdens ord, säkert skulle bevara henne från flera felsteg.

Djupt skakad, gick Klinting med detta brev i handen fram

och tillbaka i sitt rum. Han levde väl på en enslig ort, skild

ifrån den forna kretsen av umgängesvänner, likväl ville han

icke att dessa ofördelaktiga rykten skulle bliva kända hos de

få bekanta han ägde. De måste komma att kasta en skugga

på hans egen levnad. Den största försiktighet fordrades allt-

så, men med den hederlige kyrkoherdens i M :s biträde, hop-

pades Klinting få saken ordnad så som han önskade.

Med omgående post skrev han tvenne brev, det ena till sin

bror, det andra till pastorn. Vi ha längesedan sett vad verkan

emottagandet av denna skatt gjorde på den arme musikanten.

Den äldre Klinting, som icke föreställde sig att hans brors

sjukdom var dödlig, föreslog däruti, sedan han i korthet tol-

kat sitt hjärtas ånger över den mångåriga förgätenheten av

sina plikter, att hans bror jämte Hedda skulle flytta till ho-

nom, men att deras resa, ombestyrd av pastorn, skulle ske

med så mycken försiktighet, att man i M. aldrig anade vart

de tagit vägen. Ty såväl i anledning av den sorgliga händelsen

med hans brorsdotter som mycket annat ville han ej bliva

erinrad därom varken genom sig själv eller genom någon

annan i sin nya hemort.

Brevet var för övrigt avfattat i de allra vänligaste uttryck

och emottogs av både far och dotter såsom ett himlens bud-

skap.

Samma afton besökte kyrkoherden dem och lovade i den

blinde sjuklingens snart kallnade hand att sörja för Heddas

resa. Kyrkoherden höll ord. Genom en pålitlig man fördes Hedda

till en stad, tio mil ifrån farbroderns lantegendom, där den-

nes egen vagn var henne till mötes.

Med varje mil, som förde henne närmare målet för hen-

nes framtida liv, klappade hennes hjärta mera oroligt. Snart

rullade vagnen genom täta skogar, uppför och utför långa

bergshöjder. Småningom sluttade vägen helt och hållet, och

djupt ned i en vild, romantisk trakt låg Skogeborg, hennes

farbrors egendom, belyst av aftonrodnadens sista glöd.

Vagnen stannade, och en högväxt man, med ännu vackra,

skarpa drag, stod på stentrappan framför förstugan och tog

emot henne.

Knappt hade Hedda vid hans hand trätt in i salen, förrän

hon sjönk på knä, lutade sitt av tårar översköljda ansikte

emot den gamle och bad honom under djupaste rörelse väl-

signa den övergivna, som låg vid hans fot, felande och ånger-

full.

Detta öppna, oskrymtade erkännande av hennes skuld be-

hagade den gamle, vilken tryckte henne till sitt hjärta och

yttrade med kvävd röst: — Måtte Gud straffa den boven,

som förstörde din frid! Jag vill ej veta hans namn, aldrig

höra talas om honom, men ett lovar jag och det tänker jag

även hålla: du skall vara min dotter, och jag försäkrar att

du nu och för alltid funnit ett hem, där du kan söka lugna

ditt hjärta och med säkerhet hoppas, att det skall vara i skydd

för varje förföljelse.

Rörd emottog Hedda sin farbrors välvilja.

Sedan känslans första storm lagt sig, förklarade hennes

farbror sin önskan att hon borde börja ett nytt liv. Emellan

dem skulle ej den ringaste häntydning göras på det förflutna

och Hedda leva såsom hennes farbrors förmögenhet med-

gav, lämpande sig till förhållandet efter det umgänge, som

fanns på orten.

Ganska snart var Hedda hemmastadd. Dagarna försvunno

fort under växlande arbete.

Hur många gånger tackade icke Hedda i sitt inre den hög-

sinte Herman, som utbildat icke blott de små talanger, hen-

nes far lärt henne, utan framför allt för det att han genomvalet av böcker och samtal ordnat för henne en ny värld i

hennes eget väsen, en hittills slumrande värld!

Bland de kringboende grannarna funnos personer av bild-

ning och smak, och en fin instinkt drog Hedda till dem.

Farbrodern sparade ingenting, som kunde göras för hans

kära brorsdotters nytta och nöje. Hon fick så många böcker

och musikaliska verk, hon åstundade, och till lycka för full-

bordandet av Heddas moraliska uppfostran leddes hon i valet

av de förra genom de en gång av Herman iskärpta grund-

satserna.

Efter ett par år, lyckligt och lugnt förflutna, fick den gamle

herrn hastigt det infallet att göra en resa. Han hade själv

aldrig sett huvudstaden och beslöt således, att unna denna

njutning åt sig och sin älskling. Som beslut och handling hos

honom vanligen följde tätt på varandra, sutto de snart i vag-

nen; och snart låg Stockholm med sina härliga omgivningar,

klädda i sommarens sköna praktdräkt, för deras förtjusta

blickar.

Dagen före återresan till hemmet blevo de vid det sista

besöket på Djurgårdsteatern bemärkta av Herman, vilken,

såsom läsaren erinrar sig, fått plats på bänken bakom dem.

Emellertid hade detta återseende häftigt upprivit de nästan

halvläkta såren. Smärtans styng kändes till och med vassare,

ty den ursprungliga orsaken därtill hade antagit en ny och

mörk form, vars skugga växte vid varje tanke tillbaka i det

förflutna.

Sedan Hedda hemkommit till Skogeborg, sökte hon ofta

ensligheten vid den vilt forsande strömmen. Där satt hon

stilla, tyst och blickade på vågornas dans, huru de närmades,

förenades och sjönko djupt ned i sin skummande grav.

Det var då Hedda för första gången gjorde sig den aldrig

förut övertänkta frågan: —■ Var det kärlek ... älskade han

mig verkligen?

Tre års erfarenhet i förening med en djupare blick i sitt

eget väsen hade fört henne till jämförelsen emellan sina egna

känslor och hans. Att hon älskat djupt och att denna kärlek

under de flydda åren med varje dag slagit allt fastare rot i

hennes hjärta, visste hon med säkerhet. Men att detta ickekunde vara händelsen med honom antog hon lika bestämt, ty

då hade Herman icke försummat detta enda tillfälle att träffa

henne, vilket numera kanske aldrig erbjöd sig.

— Glömd således — glömd, kanske föraktad som ... som

en av de uslaste varelser av mitt kön!

Aldrig hade Hedda med så omfattande blick skådat över

den djupa grav, hennes ungdomsförvillelse bildat omkring

det förflutna och det tillkommande. Aldrig, aldrig skulle hon

bliva en redlig mans maka: ensam och glädjefattig måste hon

smyga genom livet.

Och han, han, som med de varmaste ord, de heligaste löften

bedyrade för henne sin kärlek och tro, han skulle aldrig

återkomma och uppfylla dem. Det hade ju icke heller varit

fråga därom. Till och med Herman, den redlige vännen, hade

vid intet tillfälle förutsatt detta. — O, han var för klok och

god att dåra mig med det hopp, vilket han icke trodde Gott-

hard skulle uppfylla, viskade hon gråtande, och det var där-

för jag aldrig borde återse honom. Nu är det förbi: jag har

ej något att begråta, intet hopp att förlora.

Tjugu nionde kapitlet

Sedan resan till Stockholm hade tvenne år stilla förflutit

för invånarna på Skogeborg. Hedda hade förändrats,

jämförd med vad hon var, när hon för fem år sedan

beträdde sin farbrors boning. Den späda, av tidiga sorger

bleknade nittonåriga flickan var en skugga emot den varelse,

vi sist sågo sittande på de branta klipporna, en bild av den

stilla sorgen. Hennes hjärta var ännu lika rent och under-

givet, men med varje år, som förflutit, hade ett drag av

kvinnlig värdighet utvecklat sig i hennes lynne. Hennes tårar

runno icke mera därför att den, vars bild ännu troget levde

i hennes själ, övergivit och glömt henne. Flera giftermålsanbud, som hon fått mottaga under denna

tid, hade hon avslagit. Liksom Guds ord stod det fast i hen-

nes sinne att den flicka, som en gång fallit, aldrig kan göra

en man lycklig eller själv genom honom bliva det. Och därför

ville hon ej blottställa sitt närvarande lugn genom ett försök,

vilket skulle ha avlupit så mycket olyckligare som hennes

hjärta hyllade den första känslan och hon dessutom icke

tvingades av sin farbror.

Man befann sig vid mitten av sommaren 1830. Klinting

hade en eftermiddag gått ned till den något avlägsna stran-

den, där timmervirket utflottades, och vandrade med pipan i

munnen fram och tillbaka under samtal med arbetsfolket, då

han överst i backen på den närbelägna landsvägen såg en

vagn skrida utför. Skjutshästarna syntes nästan uttröttade

och tycktes vid varje steg vilja digna. En ung, kraftfull man,

som jämte skjutspojken satt på kusksätet, höll dem dock med

styrka i tygeln. Men nära slutet av branten snavade den ene

och drog den andre med sig. Ett förfärligt skådespel skulle

ha inträffat, om ej Klinting med sitt folk hastat fram och

lyckligtvis fått hästar och vagn ned till avsatsen, där de spän-

des ifrån.

Den unge mannen jämte tvenne personer, vilka sutto inuti

vagnen, en äldre herre och en vacker, litet förskrämd dam,

uttryckte sig alla i de hjärtligaste tacksägelser för det kraft-

fulla och lyckliga bistånd de erhållit.

Klinting, en gästfri man, sade helt enkelt: — Herrskapet

kan icke komma längre, förrän andra hästar blivit anskaf-

fade, och om en lantmans ringa hus icke skulle försmås, skall

det vara mig ett nöje att få mottaga herrskapet tills allt blir

anordnat.

Den äldre herrn tackade förbindligast och presenterade sig

själv såsom lagman Thorsén, stadd på en resa till Strömstads

bad. Det unga fruntimret var hans dotter, ”och denne herre,

min blivande måg, borgmästare Bundler”.

Klinting bugade artigt, och under ivern att snart se gästerna

under sitt välvilliga tak glömde han den vanliga hövligheten,

att giva sitt eget namn i utbyte. Han förordnade hastigt huru

man skulle förhålla sig med vagnen, och gick sedan förutmed lagmannen, vilken han så invecklade i lanthushållnings-

ämnen, att denne av intresse för en sådan praktikus ej kom

att fråga vem han var.

Skogeborgs sköna läge förtjuste de resande, och icke utan

en känsla av stolthet förde ägaren dem genom däldens många

krökta och väl sandade gångar till själva boningshuset.

Emedan dagen var ovanligt varm, voro salsdörrarna öpp-

nade, och då våra gamla vänner inträdde där, tycktes dem att

de stego över tröskeln till själva fridens tempel... så väl

ordnat, friskt och lugnt kändes det därinne.

Själva rummet, med sina öppna, höga fönster, skuggade

genom de runtomkring slingrande syrenhäckarna och de

innanför blomstrande växterna, gjorde ett särdeles behagligt

intryck. Från ett närbeläget rum ljödo klingande toner av en

kvinnlig röst, förenad med de enkla ackorden på en gitarr...

—• Hedda, ropade den gamle herrn, kom ut, mitt barn. Vi ha

främmande.

Vid namnet Hedda gick en rysning genom Gotthard, och

troligen förstenades aldrig en människa till mera likhet med

en bildstod än han vid åsynen av den som kom in från sido-

dörren med gitarren ännu i hand.

Var detta Hedda? Var detta den bleka, späda varelse, som

smög omkring gatorna med sin blinde far och upptog allmosor

i sitt förkläde? Var det henne, han älskat, vars frid han för-

stört och sedan alldeles glömt? ”Ja!”svarade hans samvete,

och ingen tvekan fanns mera, då. den gamle yttrade: — Jag

heter Klinting, och detta är min goda brorsdotter Hedda, som

delar min enslighet och förljuvar min ålderdom. Och när han

nu för henne skulle presentera sina gäster samt, efter lagman-

nens uppgift om deras namn och förhållanden: •—- Detta är

herr lagmannens dotter, och denne unge herre är hennes fäst-

man, borgmästare Bundler ...

— Huru är det, barn, är det han? viskade farbrodern i

hennes öra, och den gamle mannens kropp skakades av en

våldsam darrning. Hans höga panna hade sammandragit sig

i djupa rynkor, och ur ögonen gnistrade en eld, vilken kunnat

förtära Gotthard, ifall han sett den. Men även hans blick var

sänkt: den stirrade utan föremål ned mot golvet. — Ja, viskade hon hastigt, men om farbror älskar mig,

så gör icke mera uppseende, än som redan skett! Han skall ej

stå här och blygas inför sin fästmö.

Av kärlek till henne, som han älskade och värderade över

allt annat på jorden, behärskade sig gubben Klinting liksom

genom ett underverk, och vändande sig till lagmannen, ytt-

rade han: — Jag skall gå ut och ställa om att mina hästar

blir förspända. De få föra herrskapet till nästa håll.

Lagman Thorsén, som med utomordentlig förundran följt

det skiftande uppträdet och med bävan anade, att något icke

var riktigt emellan det unga fruntimret och Gotthard — verk-

ligheten anade han likväl icke — fann sig nu lika belåten att

komma ifrån denna boning som han nyss varit angelägen att

komma dit. Och Hortense ... huru förhöll hon sig i detta säll-

samma och pinsamma läge? Hon satt orörlig, ty den enda

blick, hon mött ur Gotthards öga, sade henne att han var

skyldig.

Snart återkom Klinting med tillsägelse att allt var klart till

herrskapets avresa. Då spratt Gotthard liksom ur en kval-

full dröm. Han närmade sig Hedda, medan lagmannen, ledan-

de Hortense, gick ut, företrädd av Klinting.

— Hedda, Hedda, vad har jag gjort! sade han i oredig

upprörd sinnesstämning. Du hade de heligaste fordringar av

mig, och likväl tillhör nu min tro en annan. O, Gud, Hedda,

varför skulle du dölja dig då jag under de första åren sökte

dig?

■—- Tala ej därom, Gotthard, svarade hon med fattning och

räckte honom sin hand. Vad du har brutit emot mig var en

gemensam skuld. Intet löfte fäste dig vid mig, Gotthard!

Älska trognare den unga varelse, som skall bli din för livet,

jag vill bedja för er sällhet... Hon sköt honom ut genom

dörren och hastade till sin kammare, där den våldsamt kvävda

rörelsen gav sig luft.

*

Och våra resande?

Sedan man med hövliga bugningar och artigheter tagit av-

sked av värden, steg lagmannen upp i vagnen, hjälpte Hor-tense dit med egen hand och sade därefter tämligen omilt till

Gotthard: —■ Tag plats mitt emot! Drängen kör nog, utan att

du sitter på kusksätet.

Gotthard lydde mekaniskt, och sålunda hade man kommit

i vagnen, som nu rullade vägen framåt.

Aldrig hade tre människor, vilka så innerligt älskade var-

andra och så djupt längtade att emottaga och giva ett öppet

föi-troende, befunnit sig i ett pinsammare läge. Lagmannen

strök sig den ena gången efter den andra med handen över

pannan. Hortense svepte sig i slöjan, och Gotthard satt där ur

stånd att lyfta sina ögon på sin fästmö eller blivande svärfar.

Men nu förmådde lagmannen ej tiga längre. Med en stäm-

ma, som erinrade om domaren, frågade han barskt: — Vad

är det här för djävulstyg? Vad har du gjort? Jag vill veta

det.

—-Jag har för sex år tillbaka hopat en skuld på mitt hu-

vud, vars följder i denna stund djupt trycker mig, svarade

Gotthard sorgset, men jag besvär farbror, bespara mig berät-

telsen härom till dess vi bli ensamma! Då ska jag bikta mig

och överlämna mig och min framtids väl eller ve i dina hän-

der, Hortense! Du skall fälla dom över den, vars hjärta i

detta ögonblick sönderslites av de bittraste kval.

— Nå, nå, jag vill väl också ha ett ord med i laget! inföll

lagmannen. Det var emellertid en himlens nåd att min hustru

icke var med på denna resa... då hade du min själ råkat

i ännu värre klämma. För min del säger jag öppet, att det

blir mig den största hjärtesorg, om du icke kan reda dig,

gosse! Men min hustrus triumf vid detta spektakel skulle

likväl stegrat eländet... tacka därför Gud att hon fick det

infallet att icke vara med!

Troligen gjorde både Hortense och Gotthard detta i sitt

hjärta, men osäkert är om icke den unga fästmön på samma

gång anklagade sin far för hans olyckliga envishet att taga

vägen över Dalsland, ty om man valt den något längre vägen,

hade man ju undvikit den uppskakande händelse, som nu in-

träffat och vars följder måhända skulle förstöra såväl hen-

nes kärlek som hennes framtida lugn. Trettionde kapitlet

Hästar om två timmar! befallde lagman Thorsén med

sin basröst, då han på tröskeln emellan gästgivarstu-

gan och gästkammaren vände sig om till värden, för

att med ett slutligt upprepande giva kraft åt sin begäran.

— Intressant trakt, men dåliga inrättningar, gement dåliga

inrättningar! sade lagmannen, i det han slog sig ned i en

gammal länstol. Jag ångrar att jag fick detta infall... min

själ gör jag inte så.

— Ja, nog hade det varit trevligare att ifrån Strömstad

resa in och bese Fredrikshald, anmärkte Hortense, än att

först besöka Norge.

— Emellertid, tilläde han, sedan betjänten hjälpt honom

ur syrtuten i morgonrocken och därefter på en vink lämnat

rummet, vet jag icke vad detta är för angelägenheter att av-

handla, när vi ha viktigare för hand. Bär hit min pipa och

min tobakspung, Hortense... sedan kan du promenera en

liten stund, min dotter! Jag skall tala ensam... Lagmannen

utsade icke meningen, men vår bekymrade borgmästare, som

hoppats slippa ett sådant mål för andra, nödgades nu själv

stå inför rätta.

— Allt klart! sade lagmannen, men icke en skugga av den

glade, levnadsfriske ynglingen igenkände han i Gotthards

drag. Han var blek, och osäker var den blick, som mötte den

väntande.

— Jag hör! återtog lagmannen med verklig domaremin.

Han böjde sig något tillbaka i länstolen och drog långa drag

ur pipan.

Djupt hämtande andan, förtäljde Gotthard nu om sin ung-

doms förvillelse, sin första kärlek, sitt kval, sin ånger och

sin slutliga glömska av henne, som varit föremålet därför.

Han omtalade vad Herman gjort för honom och erkände

klokheten av dennes råd, att icke binda sin tro genom eder.

Därpå följde Heddas försvinnande, hans först ivriga och se-

dan allt lamare efterspaningar och slutligen hans ankomst tillForshälla och den strid, han där kämpade mellan sin plikt

och sin nya verkliga kärlek, vilken snart besegrade samvetets

svaga invändningar.

— Har du omtalat allt och enligt med rätta förhållandet?

frågade lagmannen nu med en ton av orubbligt lugn, varav

icke det ringaste kunde slutas till utgången.

— Allt! svarade Gotthard. En känsla av blygsel avhöll

honom likväl att fullkomligt följa sanningen, ty då skulle han

ha tillagt, vad som redan tyvärr stod klart för hans själ, att

återseendet av hans första ynglingakärleks föremål icke blott

återväckt, utan till yttersta grad stegrat hans forna känslor

för henne. Men så djupt kunde han likväl icke förödmjuka

sig och därför, då lagmannen upprepade sin fråga, yttrade

han bedyrande: Allt, farbror!

— Gott! återtog lagmannen. Barnet dog... du var ej

bunden genom löften. Mamsell Klinting tycks vara lycklig

och har genom sin långvariga tystnad bevisat, att hon icke

anser sig äga några anspråk varken på ditt hjärta eller din

hand. Såsom domare ser jag inga skäl att fråndöma dig din

närvarande lycka... i egenskap av far däremot kunna mina

tankar vara delade. Likväl vill jag låta allt bero av det utslag,

Hortense ger i saken. Ifall hon, efter vad som förefallit, tror

sig kunna kvarhålla en mans hjärta, som visat sig så ostadig

i sina tycken, kort sagt, om hon vågar lämna sitt kommande

livs väl i dina händer, så är min faderskärlek (jag borde

kanske benämna den svaghet) för dig ännu nog stark att

glömma det framfarna.

Gotthard stod där, icke olik en tuktad skolgosse, framför

den bestraffande läraren.

Några ögonblicks tystnad hade inträtt, men därpå reste

sig lagmannen och yttrade: — Jag går nu att meddela denna

olyckliga sak åt din fästmö. Vänta oss här ... hm ... jag har

ej känt mig så generad på mången god dag...

Det var också ett kinkigt samtal som förestod lagmannen.

Vi skola ej avhöra det... Men efter en timma inträdde han

med Hortense, vilken närmade sig darrande och överhöljd

av brännande rodnad. -—- Nå, mitt barn, yttrade fadern försonande, se en gång

upp på den stackars syndaren! Han vågar knappt nalkas dig.

Allt det här hade likväl passerat långt förrän han lärde känna

dig. Hans största fel består däri, att han icke visste huru han

hade sina affärer ställda, innan han stal sig in i ditt hjärta.

— Men om han upphör att älska även mig? snyftade Hor-

tense, och den blick av smärta, som träffade Gotthard, upp-

löste för ögonblicket trollmakten av Heddas återseende, och

hans hjärta svällde av ånger och kärlek.

■—- Du kan då förlåta mig? sade han och slöt henne till sitt

bröst.

■—• Allt, Gotthard, allt kan jag förlåta och glömma, blott

icke ditt hjärtas avvikelse från mig.

Stilla lade Hortense sitt huvud emot den älskades axel...

förtroendefullt lyssnade hon till hans ord.

Hortense prövade icke, hon blott trodde.

Huru stod det till i Gotthards själ? En hel syndaflod av

orediga känslor, bilder och idéer rullade om där. Hans heder

och den röst, som representerade ena hälften av hans hjärta,

bjöd honom att lugna Hortense: hon var hans fästmö, hon

skulle bli hans maka. Hänförd av denna föreställning, talade

han i dess anda, utan att likväl förmå att låta sin övertygelse

följa med.

Vår hederlige lagman hade hört litet eller intet av Gott-

hards tal till Hortense, det han höll för vanligt kärleksspråk,

sådant som ovillkorligt skulle följa en dylik försoning. I ett

mål, där ej han själv och hans önskningar varit parter, skulle

troligen hans utslag fallit annorlunda, men nu blundade han

med bägge ögonen för sin gunstlings stora svagheter och sade:

— Låt det nu vara slut med den här historien! Du är, som

jag ser, icke omedgörlig, Hortense, och jag vill ej heller vara

det: vi ska bjuda till att glömma hela affären... Men hör

efter om Svensson tagit in våra förnödenheter ur vagnen.

Jag är min själ hungrig som en varg, och ett stycke kall fågel

jämte ett glas madeira skall smaka mig förträffligt.

Icke långt efter intagandet av den sena middagen sutto våra

resande åter i vagnen.

— Nå, gudskelov! pustade lagmannen, då Fredrikshaldsfästning följande morgon glimmade framför dem i solljuset

och därmed gav en bestämd ledtråd för samtalsämnet, vilket

helt naturligt övergick till hjältekonungens död.

Trettioförsta kapitlet

Se så... Nu har den gode guden i behaglig tid gjort allt

väl! sade doktor Bundler med ett uttryck av livlig för-

tjusning och lade i detsamma ett tidningsblad ifrån sig

på bordet. Allt väl, säger jag, ty som regementet ligger så

nära, kan han ha sin station här i staden .. . vad bättre kunna

vi önska. Han med sina nya utländska metoder tar halva sta-

dens praktik ifrån mig och hela den förnäma landsbygdens

från vår gamle slöe provinsialläkare. Men nu skall tiden icke

förnötas i overksamhet: här skall hyras och möbleras en ståt-

lig våning, och i oktober, sist i november, står bröllopet, så

att han för sin unga fru med sig, då vi samtliga gör vår

stora tur, den länge omtalade Forshällafärden till Gotthards

bröllop.

— Ja, ja, det blir idel härliga dagar, svarade Karolina med

strålande blick. Vad jag längtar att se vår lilla sonhustru!

Men, kära Bundler, läs om det ännu en gång.

Villigt tog doktorn åter bladet och läste en artikel bland

utnämningarna.

”Till bataljonsläkare vid kongl. *regemente är utnämnd

medicine doktorn och kirurgie magistern Herman Dahl”,

m. m.

— Ja, det är en välsignad lycka! återtog Karolina. Hade

det varit en annan tjänst, så skulle jag blivit skild från min

Hulda: nu, Gud vare lov, får jag dagligen bevittna hennes

sällhet.

— Har hon talat om baronen, sedan hon erfarit att han

flyttat till M. ?

—■ Aldrig ett ord, icke ens vid återseendet. Jag har ej

heller vågat vidröra detta ämne.

— Bra, min förståndiga hustru! Men jag tycker hon

ii Fosterbröderna.

161redan nu borde vara hemma ... jag brinner av nyfikenhet att

få höra vad hon säger om utnämningen.

Just nu inträdde den väntade. Hon hade tiilbragt afto-

nen hos en vän, vars födelsedag blivit firad med en större

tillställning. Hon var denna kväll blekare än vanligt, men skö-

nare än någonsin svävade över hennes läppar detta leende,

som gjorde henne så hänförande.

— Du ser ej riktigt lugn ut! yttrade doktorn, under det

att han smekande strök hennes lockar åt sidan. Har något

hänt dig?

Hulda svarade ej, men kvinnans vanliga förrädare, rodnad

och sänkta ögonlock, talade högt nog. Bundler såg på sin

hustru. Den sakta rörelsen av hennes huvud sade att deras

tankar möttes. Emellertid fann doktorn för gott att icke ha

märkt något. —- Se här, min dotter, skall du få höra något

som bör ge dig färg och mod... Tidningsnotisen upplästes.

—- O, gudskelov, utbrast Hulda och knäppte sina händer,

han fick då denna plats, som vi så mycket önskat... och då

han nu vid denna tid kanske är nära Göteborg, skall han snart

vara här!

—• Det skall han, mitt goda barn, och du blir ju då, av själ

och hjärta gärna hans hustru ... är det icke så?

■—- Jo, pappa, jag är glad för varje dag, som för mig när-

mare målet, ty när jag är hans maka... Hon teg ett ögon-

blick, men tilläde strax därpå: Namnet hustru är ett så heligt

namn ... jag är förvissad om att jag aldrig skall bli det ovär-

dig. O, att jag redan bure det!

—- Å, är det endast detta som oroar dig, svarade fadern

med ett leende, som uttryckte både hopp och fruktan, så skall

du slippa att vänta länge. Redan i oktober hoppas jag vi få

fira ert bröllop.

— Verkligen? svarade Hulda.

I det aftonsällskap, Hulda nu bevistat, hade kapten Adler-

branth med fru även befunnit sig. Det var första gången hon

såg Karls syster, och en oemotståndlig längtan förde henne

i närheten av den unga frun, vilken, i anledning av sin be-

kantskap med Huldas snart blivande svägerska, Hortense,

hade mycket att förtälja. Men då damerna voro som ivrigast inbegripna i nämnda

samtal, framträdde värden i huset och frågade, vänd till

friherrinnan Adlerbranth, med en ton av felslagen förhopp-

ning: — Få vi ej det nöjet, min nådiga, att se baron Silver-

spåre i afton?

— Har min man icke redan framfört hans ursäkt, yttrade

Selma artigt, så måste jag nämna att min bror, för några

dagar sedan hemkommen ifrån mötet, befinner sig så illa-

mående, att han icke kan lämna soffan. Han var något sjuk-

lig redan före resan.

—- Det är ganska beklagligt! återtog värden. Ungdomen

hoppades få en trogen bundsförvant vid dagens nöjen, och

unga militärer pläga vara tappra dansörer.

— Åtminstone icke Karl! försäkrade Selma. Han har se-

dan ett par år blivit så förändrad, att icke en gång hans när-

maste känna igen honom.

Varje av dessa ord tryckte en tagg i Fluldas hjärta. Sådan

hon en gång mött honom under en promenad, blek, mörk,

nedböjd av bekymmer, tärd av en hopplös kärlek stod han

beständigt för henne; och hennes hjärta led dubbelt, emedan

hon oupphörligt kvaldes av den förebråelsen, att Karls bild

jämte Hermans levde i hennes hjärta. Flon ville rycka honom

bort, men hon förmådde det icke.

En vacker juliafton kort efter den afton vi nyss skildrat satt

Hulda i trädgården, tankfull sönderplockande bladen på en

pilkvist, varmed hon emellanåt fläktade svalka. Hon hörde

icke att steg sakta närmade sig på sandgången, förrän de

voro tätt bakom henne. Då vände hon sig hastigt. En högväxt

elegant man visade sig, och i nästa ögonblick låg hon vid Her-

mans bröst.

Minuter förgingo ... sällheten mäter icke tiden.

Genom trädgårdsstaketet hade Herman sett en skymt av

Hulda, och blixtsnabbt var han ur vagnen och genom den

halvtillslutna porten. Det var honom omöjligt att icke över-

raska henne, och av tjusning och ångest höjdes och sänktes

hans bröst vid tanken på huru hon, så alldeles oberedd, skulle

emottaga honom. Hermans blick, skärpt av den motgång, han

förr rönt i sin kärlek, var skarpsynt. Likväl tycktes det, somdet han vid första återseendet upptäckte sin fästmös väsen,

i själva den stilla utgjutelsen av hennes känslor, fullt till-

fredsställa honom. Han hade ej hoppats så mycket efter den

långa frånvaron, och aldrig slog hoppet så friska skott i

hans hjärta som under dessa ögonblick.

Emellertid hade Bundler och hans hustru sett en lätt, med

koffertar försedd jaktvagn köra upp på gården. De anade

vem ägaren var, erinrade sig att Hulda gått ut i trädgården

och skyndade efter dit.

Doktorn nickade åt sin hustru. — Vad har jag sagt, min

gumma ... vaba ?

Orden nådde Huldas öra. Hon lösgjorde sig ur Hermans

armar, för att lämna de längtande föräldrarna den sällheten

att sluta honom i sina. En så skön stund hade icke på åratal

blivit firad i Bundlerska huset. Varken tvivel eller oro åter-

stodo på någondera sidan. Även den unga fästmön var under

loppet av denna strålande afton fullt övertygad om att Karls

bild aldrig mera skulle besöka hennes hjärta.

Aftonmåltiden var en fest, livad av den unge doktorns rese-

skildringar ... man fick aldrig nog. Och full av trygghet

gick man till vila.

Hur trött Herman än var efter resan, kunde han likväl

icke somna: tanken på det nära stundande målet, för vilket

han strävat i åratal, uppfyllde honom med en känsla av lyck-

salighet, för stor att tillåta fantasien vika för tröttheten...

tvärtom kände han sig själv allt mera livad och svärmade med

sina glada ljusa tankar omkring på framtidens grönskande

område, tills det slutligen blev honom för kvavt och en oänd-

lig längtan efter luft bemäktigade sig hans sinne. Omkring

midnatt steg han således upp, kastade på sig en morgonrock

och steg fram till det fönster i sitt rum, som låg utåt träd-

gården. Det andra mittemot var beläget åt hörnet emellan en

gata och en obebyggd tomt, vilken slöt sig intill Bundlerska

trädgårdens baksida.

Ungefär en kvart hade Herman njutit den uppfriskande

sommarnattens svalka, då han till sin förundran- hörde lätta

steg i en av sidoalléerna, och såg en kvinnlig gestalt smyga

fram mellan träden. Hans anande, högt klappande hjärta sadehonom att det måste vara Hulda, som, troligen i lika grad

upprörd som han, lämnat sitt rum, för att söka den fria luf-

tens välgörande inverkan på sinnet. Emellertid oroades han

mycket av den föreställningen, att hon kunde förkyla sig.

Gräset stod betäckt av dagg, och julinatten, så skön den än var

medförde dock fuktighet och dimma, vilka kunde bliva skad-

liga för henne.

Vad skulle han göra. Han vågade icke skrämma henne ge-

nom att ropa, och att gå ned vid denna tid, att på sina starka

armar bära henne snabbt tillbaka, därtill hade han väl god

lust, men fruktan att möjligen ännu någon av husets folk

kunde vara uppe, lade ett band av försiktighet på hans livliga

önskan. Under dessa överläggningar hade ljuden av stegen

försvunnit, och som Herman hoppades att hon gått in, hastade

han till det andra fönstret, varifrån han kunde se ned till

hennes, vilket låg på nedra bottnen, och möjligen, såsom han

trodde, erfara något som upplyste honom om att hon var

återkommen.

Sedan han en stund väntat förgäves, fästes hans blick på

en jättestor skugga, vars konturer tydligt visade sig på den

förut omnämnda tomma platsen. Herman, sällsamt överraskad

vid denna anblick, vände huvudet åt hörnet av gatan... och

där syntes nästan mittemot honom en karl, insvept i en mörk

kappa. En flik av det gula fodret upplyste honom likväl ge-

nast om ägarens stånd, och genomborrande sökte Hermans

blickar en väg till främlingens drag, vilket dock icke blev lätt,

ty kappkragen var tätt uppslagen omkring ansiktet och mös-

san djupt nedtryckt över pannan. Med korslagda armar stod

den okände och stirrade på samma fönster som Herman nyss

betraktat. Slutligen förde han handen över pannan och ögo-

nen. Då såg vår hjälte ett blekt, avfallet ansikte, med likväl

ännu sköna och ädla drag. Vad Herman i den stunden kände

vore omöjligt att beskriva. Han visste ej att baron Silverspåre

vistades i M., ty doktor Bundler hade ansett rådligast att be-

spara detta meddelande till ett muntligt samtal, men Herman

kände sig likväl övertygad att det icke kunde vara någon

annan än denne, och hastigt, men under en helt annan skep-

nad, än de hittills ägt, flög återseendets stund genom hansminne. Huldas tårar, den nästan krampaktiga tryckningen av

hennes armar, hennes ömma, smekande ord, allt stod nu i ett

annat ljus .. . och slutligen den sena vandringen i trädgården!

Ångestsvetten flöt i stora droppar från Hermans panna.

Vad Herman under den följande kvarten led, kan blott fat-

tas och förstås av dem, som någon gång själva varit under-

kastade inflytandet av dessa stridiga makter. •—• Vad gör

hon? Vart har hon tagit vägen? frågade han sig varje ögon-

blick. Varför dröjer han därnere, varför kommer hon icke

tillbaka ?

— Vik bort, usla villa... jag vill varken se eller höra!

mumlade han och slog igen fönstret med sådan styrka, att en

av rutorna klingande föll i stengatan. Ack, hade Herman blott

då "åter blickat ut, huru mycket lugnare skulle han icke hava

inslumrat! Ty han hade då fått se huru en liten hand hastigt

undansköt den nedfällda gardinen, öppnade det nedre fönst-

ret och ett huvud stacks ut och skådade upp till hans rum.

Men Herman såg det ej: han kastade sig på sängen, och

under oroliga, feberaktiga fantasier somnade han slutligen.

Då vår unge doktor följande morgon visade sig vid frukos-

ten, vittnade hans utseende om den förändring, som föregått

i hans inre. Väl bemödade han sig att bibehålla all den själv-

behärskning, varav hans starka själ var mäktig, men det

oaktat märktes molnet på hans panna både av hans foster-

föräldrar och Hulda, vilken milt leende närmade sig och

frågade:

— Har du ej sovit gott, min Herman?

— Icke fullkomligt: jag besvärades av dystra drömmar!

svarade han sakta, och emot hans vilja brände flamman av en

mörk rodnad på hans kind.

— Och likväl tror jag du var uppe en stor del av natten!

återtog hon. Ditt fönster var först öppet, och sedan hörde jag

det slås igen med en kraft så en ruta sprang sönder.

—- Verkligen? yttrade Herman med tilltagande sinnes-

rörelse. Var var du då själv, min älskade, när du så väl kunde

höra detta?

•—• Jag.. . var skulle jag varit, om icke i mitt rum, vilket,

som du vet, ligger alldeles under ditt. Jag kände mig ej söm-nig, utan satt uppe och... Även oskulden rodnar och känner

sig förlägen vid en sådan blick som den, vilken nu ur Her-

mans öga träffade Hulda.

Man satte sig till frukostbordet. Doktorn ville ingenting

yttra, förrän han blev ensam med Herman ... han såg likväl

att något var på tok och skyndade därför allt vad han kunde.

Så snart man slutat frukosten, tog han fostersonen under

armen och gick med honom in i sitt enskilda rum.

— Vad i all världen står på? Vad kommer åt dig? voro

de första frågor Bundler gjorde, i samma ögonblick han slöt

dörren.

Herman svarade med en ny fråga: —■ Är baron Silverspåre

i staden?

— Det vet jag, min själ, icke med säkerhet, men är det så,

måste han nyss ha kommit. Han flyttade hit i maj med sin

svåger, kapten Adlerbranth, men reste kort därefter till mö-

tet, vilket, efter vad Gotthard trodde, skulle hålla honom borta

ett par månader. Jag tänkte: vid den tiden är Herman här,

och det är därför bäst att vänta till dess med omtalandet av

en sak, vilken vi naturligtvis i alla fall icke kunna hindra.

Ty, för fan, du måtte väl kunna begripa, att jag icke kan

förbjuda folk att flytta till staden!

Doktorn förivrade sig, emedan han såg Herman blekna

och visa alla tecken till ett upprört sinne.

— Har baronen återsett Hulda? frågade han.

— Blott helt flyktigt under en promenad, då jag och min

hustru var närvarande. För övrigt tycker jag du kunde se

att Hulda icke mera bryr sig om var han vistas... det är så

klart som dagen.

— Tvärtom, svarade Herman med kvävd röst, är det mörkt

som tvivlets dimmor. Baron Silverspåre stod mittemot hennes

fönster klockan i i natt och avlägsnade sig sedan längs träd-

gårdsstaketet.

— Det vore väl knäveln... Men jag inser ändå icke var-

för hon ej skulle vara fullkomligt oskyldig därtill.

— Jag vill hoppas det. Jag söker för min själs lugn över-

tyga mig därom. Likväl... Herman vågade icke uttala denföreställning, han en gång fattat, att Hulda varit i trädgår-

den. Han teg.

— Likväl... upprepade Bundler.

— Sade hon icke, att hon ej kunnat sova, att hon suttit

uppe? inföll Herman med blygsel för de tankar, som välvde

sig i hans huvud.

— Nå, för tusan, du måtte väl icke vilja säga, att hon satt

uppe och väntade på honom ? Hör, min käre måg, om det icke

gjorde mig ont om dig, kunde jag frestas att på allvar bli

förtörnad... men nu ber jag dig som en far och vän, låt icke

kärlekens stallbroder, svartsjukans djävul, löpa bort med ditt

klara förstånd, utan gör bot och bikt för din fästmö, det

råder jag dig till! Och är hon ej ren som solens ljus, vill jag

bli fördömd ...

rån kajen i M. löper en tvärgata, vars hus måhända ha

den vackraste belägenhet staden har att erbjuda. Bland

de våningar, som i denna trakt uthyras, finnes en ganska

behaglig, vilken beboddes av kapten Adlerbranths familj. Dit

vilja vi nu inbjuda läsaren.

Till höger om salen ligga de rum, vilka innehades av det

ganska lyckliga och med varandra belåtna äkta paret, på den

vänstra ett vackert och luftigt kabinett med utsikt åt sjösidan,

där baron Karl residerade. Den i augusti, således några dagar

efter sist beskrivna händelser, inträda vi på detta främmande

område och förflytta oss direkt till Karls rum.

Baron Karl slumrade med ena armen sträckt under huvu-

det; den andra låg vårdslöst nedböjd över soffkanten.

Han var, såsom hans syster sagt, mycket svag. Och som

han nu låg där, syntes icke den gamla fläkten av nobel stolt-

het vila över hans ansikte.

Sakta öppnades en dörr på sidan, och Selma trädde in,

bärande en liten bricka, på vilken tvenne glas limonad hade

plats bredvid en tallrik med bakverk.

Trettioandra kapitlet Vid det sakta ljudet av hennes steg spratt baronen häftigt

upp. — Förlåt mig, bäste Karl, sade hon tyst, jag oroar dig!

Du hade somnat, medan jag var ute.

— Ja, min goda Selma, en stark trötthet plågar mig be-

ständigt. Jag slet alltför ont på mötet... det kommer nu

efter.

— Ack ja, det var för illa att du icke begärde permission!

Man är ibland bra envis, Karl! Likväl är du så god och tålig,

att jag ej har hjärta att banna dig. Gör mig nu till viljes och

smaka litet på det här... Du tycker om sådant, Karl, det

gjorde du åtminstone förr... och Adlerbranth har smakat

det och försäkrar mig att det är förträffligt.

Karl smålog. — Selma, sade han, du är så öm och ord-

nande, att jag aldrig behöver sakna en hustru.

—• Gud give du tyckte så! inföll hon hjärtligt skrattande.

Stackars min Karl, du lär väl ingen annan söka.

— Nej, säkert icke! yttrade han i en ton, som gjorde sys-

tern alldeles ängslig.

— Nu får du ej vara längre ifrån Adlerbranth... jag

märker att han alltid saknar dig.

— Han skall bort i afton, och jag vill ställa litet i ordning

åt honom. Men sedan jag ombestyrt det och fått barnen till

ro, så kommer jag tillbaka och blir hos dig.

Hon kysste broderns panna och avlägsnade sig med en

vänlig blick.

Då Karl blev ensam, sträckte han sig på soffan, knäppte

ihop händerna över bröstet och förblev i samma tankfulla ställ-

ning till dess en knackning på dörren från salen tillkännagav

ankomsten av någon främmande.

— Stig in! sade Karl med en röst, som tillkännagav föga

belåtenhet att bliva störd.

Sakta gick dörren upp och på tröskeln visade sig en reslig

ung man. Baron Karl reste sig något, och liksom av sig självt

återkom det vanliga uttrycket i hans drag.

Den främmande bugade sig artigt. Hans blick tycktes likväl

uttrycka en hög grad av förvåning. — Har jag den äran

att se baron Silverspåre? frågade han med välljudande röst.

—- Alldeles! svarade baronen med en lätt rörelse av handen. -—-Det torde synas oartigt, återtog den främmande, att pre-

sentera sig själv, men jag träffade ingen i salen, som kunde

anmäla mig. Mitt namn är Dahl, jag är läkare och hoppas att

genom vår gemensamme vän, borgmästare Bundler, vara

tillräckligt känd, för att kunna vinna en ursäkt, i händelse

min önskan att få göra herr baronens personliga bekantskap

icke kan gälla som en sådan.

Karl satte sig upp på soffan, och man kunde nästan säga,

att det var med lystna blickar som de båda unga männen mätte

varandra. Slutligen sade baronen artigt: — Doktor Dahl

hedrar mig genom sitt besök: jag känner mig förbunden där-

för.

— Det var vad jag mest önskade! yttrade Herman med

mera hjärtlighet, än han hittills inlagt i sin ton. Jag skulle

helt enkelt vilja vara välkommen hos min fosterbroders för-

trolige vän ... och jag ämnar, om ni tillåter det, förnya mina

besök, till dess jag vunnit mitt syftemål.

Det låg något så gott, så människovänligt och öppet i Her-

mans ansikte, att även hans rival måste erkänna det. Tigande

räckte Karl sin heta, avmagrade hand åt den man, han upp-

riktigt aktade, men icke kunde tåla... tala förmådde han ej.

—• Herr baron är sjuk! sade Herman deltagande, och

hans fingrar vidrörde Karls hastigt slående puls. Besöker er

ingen läkare?

—- Nej, jag har icke ansett min stundom påkommande

opasslighet av den vikt, att den förtjänte behandlas som sjuk-

dom.

— Och likväl är det nödvändigt, att den icke vårdslösas!

anmärkte Herman. Hela ert utseende tillkännager att det är

tid att tillkalla en läkare.

— Och då skulle det vara ni? inföll baronen med ett säll-

samt uttryck i rösten.

•—• Varför icke, yttrade Herman, i det han med allt djupare

rörelse tryckte hans hand, varför icke.

Bägge tego några ögonblick.

— Ni är ändå stundom nog oförsiktig att gå ut sent om

aftnarna, tror jag? började Herman och bjöd till att giva sin

röst all den fasthet han förmådde. — Mycket sällan! svarade Karl. Blott en enda afton, se-

dan jag återkom ifrån mötet, har jag varit ute och hade då,

driven av ett inflytande, som ryckte mig med sig, råkat för-

irra mig till en trakt av staden, vilken jag blott två eller tre

gånger förut besökt... och om nattens skuggor icke fram-

gycklade en fantasibild, tilläde han rodnande, så upptäckte

jag, i det ögonblick jag avlägsnade mig, bilden av den man,

som jag tror är för upphöjd att visa sig misstänksam.

Nu blev det Hermans tur att rodna. Han visste med sig

att han var oförtjänt av baronens vitsord, men utseendet hade

ock varit emot — och ännu var det honom icke riktigt klart,

ehuru hans förnuft längesedan förkastat såsom en omöjlig-

het någon skuld hos Hulda.

— Tillåt mig ändå, hur opassande det än synes, fråga, vart

herr baronen sedan gick? yttrade han sakta.

— Jag gick till nedre trädgårdsporten, där jag en stund

stod och betraktade hennes blommor, och där hade jag kanske

stått tills dagen randats, om jag icke slutligen funnit att jag

måtte stått där till besvär för ett par personer, varav den ena,

troligen skulle släppas ut... den andra var en lättfotad

kvinnofigur som tog till flykten, då hon fann sig upptäckt av

ett obehörigt vittne... förmodligen var det en av husets

tjänsteflickor.

— Helt säkert! svarade Herman med en hastighet, som

föreföll Karl litet misstänkt. Hans redbara sanningsälskande

karaktär förmådde honom således att, till följd av den tanke-

gång, genom vilken nu rätta förhållandet framsköt, tillägga

en förklaring, vilken han eljest aldrig givit.

— Doktor Dahl, yttrade baronen med värdighet, män, som

känna att de måste värdera varandra, kunna vara fullt upp-

riktiga, då nödvändigheten så fordrar, ämnet må vara huru

grannlaga som helst. Detta har jag redan visat och vill nu till-

lägga följande ... jag har älskat er fästmö ... jag till och

med erkänner, att denna känsla icke fullkomligt skall förkolna

förrän med mitt liv. Men vid denna öppna förklaring fordrar

jag att ni tror mig, då jag på min ära försäkrar er, att, sedan

det ögonblick jag erhöll kunskap om att hon var en annans

trolovade, jag blott återsett henne en gång. Med den djupaste rörelse hade Herman hört baronens fri-

villiga och ädelmodiga meddelande. Han uppskattade det till

sitt fulla värde, icke allenast därför att det skingrade det töc-

ken, som omgivit hans själ under dessa dagar, utan framför

allt av den orsak, att det lämnade ett avgörande vitsord om

finheten av Karls omdömesförmåga, ädelheten i hans sinne

och hjärta.

Då vår unge doktor kom hem, uppsökte han genast sin fäst-

mö. Hon befann sig i sitt eget rum. Han öppnade dörren och

såg Hulda ensam. Hon stod i en djupt lutad ställning, stöd-

jande sig emot kakelugnskanten. Herman flög fram och blev

med bestörtning, ja, med dödlig ångest, varse blodfläckar på

hennes näsduk.

— Gud, vad är detta? utbrast han, tog den bleka flickan i

sina armar och bar henne till soffan. Min älskade, vad har

hänt, har jag ...

Med en blick, som uppenbarade den innerligaste kärlek,

vilken någonsin brunnit i en mans hjärta, betraktade han

henne, som låg lutad mot hans bröst.

— Min älskade Herman, svarade Hulda, frukta icke! Det

har varit så flera gånger förrän du kom hem, och pappa säger

att det icke alls är farligt... O, se då ej så bedrövad ut!

Tigande tryckte Herman henne i sina armar.

*

— Var är ni allesammans? Herman, Hulda, Karolina!

ljöd Bundlers basröst genom huset med ett långt djupare ut-

tryck än vanligt. Var är ni? Kom hit! Här äro nyheter som

göra mig tokig.

Karolina var redan i salongen, och Herman, med armen

lindad omkring Hulda, vilken darrande smög sig intill honom,

hastade också dit.

— Nu hörs det då att pappa är riktigt utom sig! sade

Hulda. Jag begriper icke vad det kan vara. Men härom

skulle ingen länge sväva i ovisshet, ty så snart doktorn fick

se dem alla, utbrast han, under det han ivrigt viftade med ett

stort brev: — Ja, det är min själ vackra historier... menvart fan har pojken tagit vägen, vem kan bli klok på det?

Och härmed började han läsa:

”Ärade vän och bror!

Jag känner mig övertygad om, att du icke kan missförstå

vårt handlingssätt, ty vad tusan var att göra? Min hustru

— du vet att fruar äro nogräknade i sådana saker — kunde

på intet villkor ställas tillfreds, och om jag icke till evig tid

ville förlora husfriden, måste jag denna gång ge efter. Och,

oss emellan, hur mycket mitt hjärta sved vid föreställningen

att avsäga mig den präktige gossen såsom måg, så måste jag

likväl inom mig medgiva att han ej förtjänte Hortense. Ty,

ser du, kärleken till henne blev efter den stunden, vilken jag

evigt måste fördöma, sval som en snöbädd, och att så för-

höll sig märkte jag under hela badturen, men blundade med

bägge ögonen, emedan jag tänkte det ger sig väl. Jo, visst...

Han blev kall emot henne, som var trogen, varm och mer än

mänskligt överseende. Så kommo vi hem och... men det

tjänar till intet att upprepa vad du troligen redan känner.

Hör, bror, du får icke vara alltför sträng emot honom! Så-

dant har likväl kunnat hända oss något var i våra unga dagar,

och jag är ond på honom endast därför att han kunde sätta

så litet värde på min dotter, som nog var värd annat.

Min podager befinner sig bättre efter badet, men den här

sorgen har givit mig ett styng i hjärtat, som endast tiden kan

läka. Hortense vill jag ej nämna... stackars liten, hon är

icke van att bära sorger.

Gud vare med dig, bror! Vi förbliva vänner hädanefter

som hittills. Hälsa din fru och dotter, ävensom Gotthard!

Jag älskade den pojken som han varit min egen son, ja, min

själ gjorde jag icke det. Och nog förstår jag huru du skall

deltaga i våra bekymmer.

Din vänfaste

Forshälla den 29 juli 1830.” Thorsén.

Uttrycket av den mest spända förundran tecknade sig på

alla de närvarandes ansikten. Endast för Herman uppgick

en svag aning, likväl alltför otydlig att våga klädas i ord. — Begriper ni det här någon av er, så tala ut! utbrast

Bundler.

■—• Vad ha vi för dato i dag? frågade slutligen Karolina

med förskräckelse. Brevet är tydligen skrivet efter hans av-

resa. Vart kan han då ha tagit vägen?

— Ja, det är ju vad jag längesedan fäst mig vid, inföll

hennes man, men ni kvinnor bli aldrig färdiga med era slut-

satser. Om vi nu antaga att han rest några dagar förut — bre-

vet är skrivet den 29 —• varför har han då icke kommit hem ?

-— Han kan ha tagit någon annan väg! anmärkte Herman.

— Någon annan väg? Nej, säger jag, vad skulle det vara

för dumheter! Är det nu tid att resa land och rike omkring,

när han gjort, knäveln må veta vilken galenskap; och dess-

utom är permissionstiden för åtta dagar sedan tilländalupen.

— Men om han skulle ligga sjuk, pappa? sade Hulda blek-

nande.

— Sjuk? Å nej, du förstår dig ej på sådana åkommor,

mitt barn, ty efter vad jag kan begripa, lär han fått en skruv

lös. Vad annan förödmjukelse kan här syftas på.

— Store Gud, om bara ingen olycka hänt honom! Tänk,

om han kört omkull, om ...

■—• Kära enfaldiga hustru, skall en människa behöva bryta

hals och ben av sig, för det man råkar dröja under en resa?

Därtill torde ju finnas tusen skäl, varom vi icke kunna sitta

här och drömma. Bundler märkte för ingen del, att han

just nu drog fram ungefär detsamma, som han själv nyss

förkastat...

Emellertid ökades familjens oro med varje sol, som gick

ned, utan att medföra den efterlängtade. Redan räknade nian

en hel vecka sedan ankomsten av lagmannens brev, och ännu

hördes icke Gotthard av.

Trettiotredje kapitlet

Med läsarens tillåtelse vända vi oss nu till vår andre

hjälte och följa honom under hans irrande friare-

tåg. Icke anande det moln, lagmanskan sammandragit över

hans himmel, gick han, morgonen efter hemkomsten från

badturen, ensam i förmaket och väntade på sin fästmö, vilken

plägade avleda hans sorgsna lynne, men i stället för Horten-

ses lätta steg hördes de ganska stadiga av lagmanskans knar-

rande marokängkängor, och innan Gotthard hann draga sig

till någon av dörrarna, stod hon redan mittpå golvet med

ett utseende, som innebar allt utom miskund.

— Jag har med undran och sorg förnummit, började hon

med den kalla värdighet, som den stolta kvinnan ägde i sin

makt, att min dotter på det mest onaturligt kränkande sätt

blivit förolämpad, först genom den lättsinniga förbindelse,

vari hennes trolovade var intrasslad före frieriet, ooh sedan

genom den oförlåtliga och ovärdiga och oblyga likgiltighet,

varmed han behagat negligera detta oerfarna barn, som ej

bättre förstod iakttagandet av sin kvinnliga värdighet, än att

med allt tålamod fördraga vad hon fick lida. Men nog härom!

Vad jag tillägger är detta: Alla relationer med vårt hus är

brutna, och jag skall blott, på samma gång jag överlämnar

denna — hon räckte honom Hortenses ring — anhålla att bli

anförtrodd den, som genom en lättrogen fars omsorg kom i så

ovärdiga händer!

Det vore svårt att beskriva de känslor, som vid denna för-

klaring stormade genom Gotthards bröst. Förödmjukelse,

smärta, raseri och likväl bakom allt detta en gnista av något

annat, en gnista, som endast behövde blåsas på, för att fatta

eld.

Blek frågade han, i det han emottog ringen: — Är detta

Hortenses frivilliga gåva åt sin fästman?

— Jag kunde säga ja, svarade hon stolt, men jag föraktar

de krokvägar, herr borgmästaren valt, och erkänner således

att min förvillade dotter icke ännu inser djupet av den av-

grund, vid vilken hon stod, men tro att det skall bli min om-

sorg, att övertyga henne. Hon har med lydnad och under-

givenhet fogat sig i sitt öde, och det är allt vad som för

närvarande behövs.

—- Och herr lagmannen?

— Är numera av min tanke. Jag har talat med honom,och det står er fritt att, när ni behagar, övertyga er därom.

Ni torde likväl först visa mig den artigheten att lämna er

ring!

— Nej, ännu icke: jag skall först tala med Hortenses

far... Gotthard gjorde en kort bugning och hastade över

gården ned i den flygel, där lagmannen hade sina rum.

— Farbror, store Gud, vad är detta? Han visade med en

åtbörd på den emottagna ringen.

— Det är så, min son! svarade lagmannen, skakande på

huvudet. Men, ser du, modern har lockat hemligheten från

den stackars bedrövade flickan, och nu får du finna dig i ditt

öde, ty du är för klok att inbilla dig att något slags försoning

kan äga rum, sedan min hustru känner förhållandet. Du var

för säker på Hortense och skonade henne icke den tid, då

allt ännu kunnat förlåtas odh glömmas.

— Ah, jag hör väl att farbror instämmer i denna obarm-

härtiga dom! sade Gotthard med kvävd röst. Ånger, gott-

görelse, ett helt livs tacksamhet mot den ängel, som skulle

förlåtit mig, då jag återkommit till sans, allt detta blir icke

ens fråga om ... Men, käre farbror, kan denna brytning vara

möjlig?

— Vi ha intet annat val... men tro mig, min gosse, att

denna dag rubbar något här —- den gamle hedersmannen lade

handen på sitt hjärta — som ingen tid förmår hela! Han

räckte Gotthard sin ena hand och sönderkramade med den

andra en tår, som hängde i de buskiga ögonhåren.

Gotthard stod stum. Den aktning och oskrymtade värme,

varmed han från sitt första uppträdande i detta hus varit

omfattad av den redlige mannen, trädde i klara drag för hans

själ.

— Gotthard, min son, låt oss vara män! sade lagmannen

allvarligt. Vad som skett kan icke ändras ... Giv mig ringen

och res sedan med Gud! Var du än hamnar, ledsagar dig min

välsignelse.

Tyst drog Gotthard den älskade klenoden av sitt finger.

— Min far, viskade han sakta, låt mig få se henne blott några

minuter! — Nej, nej, vartill skulle det tjäna? Jag måste neka dig

denna tröst.

Gotthard bad icke mera.

En timma senare, då Hortense vaknade ur sin oroliga slum-

mer och under stum smärta betraktade den tomma platsen,

där hennes kärleks symbol varje morgon förut emottagit hen-

nes kyss, skramlade ljudet av en vagn över gården.

— Vad var det? frågade hon darrande sin uppasserska,

som trätt till fönstret.

— Borgmästarens vagn är redan halvvägs nedåt allén, han

kör så att stenar och stickor yr.

Ett styng av fasa for genom Hortenses lemmar. Hon

knäppte sina händer. Därefter sjönk hennes huvud emot

axeln, och hon slöt ögonen. Hennes unga liv låg liksom krossat

vid hennes fötter...

Gotthard ankom till första gästgivargården ifrån Forshälla.

— Befalles hästar? frågade hållkarlen.

— Nej! Han inträdde i ett av gästrummen, reglade dörren

odh kastade sig på en soffa.

Det blev afton, och alltsom skuggorna förlängdes och solens

strålar gömde sig bakom bergen, gick en svalkande kyla ge-

nom hans brännande kropp samt utövade en välgörande in-

flytelse även på hans själ. Han blev kvar över natten. Dess

timmar användes i vaka, ty rediga tankar hade återkommit,

och han överläde vad plikt odh samvete bjödo honom att göra

i detta förtvivlade läge.

Tidigt på morgonen skrev han ett brev till lagmannen

och ett annat till Hortense. Att redogöra för deras innehåll

är icke nödvändigt.

Sedan han avsänt dessa brev, blev han lugnare. Han tycktes

hava fattat sitt beslut för vilken utgång som helst. Efter

fyra långa timmar återkom det ridande budet odh medförde

ett svar från lagmannen.

Det gick en rysning av ångest genom Gotthards själ, då

han bröt sigillet, men allt blodet flög till ansiktet och färgade

hans panna ända upp till hårfästet, då han fann sitt eget

brev till Hortense inneslutet i hennes fars.

12 Fosterbröderna.

177 Lagmannen skrev:

”Varför uppröra oss bägge på detta sätt, min käre gosse?

Var man! Du kan icke misstaga dig om den väg, du nu har

att följa, sedan denna för alltid är tillsluten. Upptag ej illa

att jag återsänder Hortenses brev, men jag begriper vad det

innehåller, och hon bör ej mera läsa försäkringar om en kär-

lek, som nu måste vara död för henne”, m. m.

Några minuter efter läsningen av detta enkla, men avgö-

rande svar stod Gotthard stum, med handen hårt tryckt emot

pannan. Därefter utbrast han med en ton vittnande om fast

beslutsamhet: — Nåväl, tärningen är kastad ... klagan vore

omanlig, när handling fordras. Jag har gjort allt, allt vad

heder och plikt bjödo. Flera försök skulle kränka min ära,

utan att likväl ändra förhållandet. Nej, det här duger icke ...

Hör ... hästar, gästgivare! ropade han ut genom dörren.

Snart satt han i vagnen, vilken snabbt rullade av på en

helt annan väg än den till M.

Gotthards resa fortsattes oavbrutet, tills hans blickar nådde

den efterlängtade tavlan av Dalslands höga, skogbeväxta

fjäll. Backe upp och backe ned färdades han med halsbry-

tande brådska, och förgäves berättade skjutsbönderna om de

många resande, som kört armar och ben av sig i dessa trakter.

Gotthard hörde icke ett ord av varningarna, till dess en

annan skjutsbonde, modigare än de förre, helt enkelt ryckte

tömmarna ifrån honom med de orden:

— Ni ska väl inte köra ihjäl både mej och ökena ... Vill

ni inte som klokt folk handskas med tömmarna, så försök

inte på att ta åt dem mera!

Gotthard såg upp och fann sig vid början av en lång, krokig

klev, sprängd emellan klipporna, så stenig och knagglig, att

han häpnade för sin egen dumdristighet.

-—- Kör själv... låt bara gå duktigt där vägen är jämn, så

skall du få dubbla skjutspengar!

— Nåja, när ni vill vara klok, så komma vi väl sams.

— Gott... du torde låta det gå ända fram till Skogeborg!

— Skogeborg. .. Menar herrn sågverket, som Klintingen

rår om? — Ja, visst, dit skall jag.

— Varför nämnde ni inte det, när vi for förbi vägskälet?

Skogeborg ligger en styv mil tillbaka på andra sidan kleven.

— Fördömda tankspriddhet! mumlade Gotthard. Högt sade

han: Jag har misstagit mig om vägen... låt oss vända om!

Drickspengar ska icke fattas.

”Den där är nu väl spritt galen!” tänkte skjutsbonden,

när vagnen vände.

Klockan var omkring 7 på aftonen, då de höga fönstren

på Skogeborg, glimmande mot solstrålarna, mötte Gotthards

blick.

Den gamle Klinting stod på trappan, för att välkomna den

främmande, men djupt rynkades hans panna, då han igen-

kände sin gäst. Knappt besvarande Gotthards vänliga häls-

ning, frågade han strävt: — Nå, vad för er åter hit?

— Tillåt, herr Klinting, svarade Gotthard sakta, att jag

för denna natt får taga er gästfrihet i anspråk, så ska vi

snart komma till en nöjaktig förklaring, ty jag hoppas ni är

övertygad att jag icke djärvts taga mig friheten att ånyo

besöka er, om jag ej gjort det med avsikt att söka jämna

alla svåra förhållanden.

— Nog förstår ni att lägga edi"a ord, hör jag! yttrade den

gamle, men rösten var nu icke så sträv som då han först

talade. Ni skall få gästa på Skogeborg över natten. Min

brorsdotter är icke hemma, och det lyster mig att hålla en

rävst med er.

Hästarna blevo frånspända, sakerna buros upp i bygg-

ningen och vagnen sattes in i skjulet. Sedan allt detta var

bestyrt, förde värden sin gäst till salen och lät frambära pipor

jämte en butelj med glas.

— Förrän vi tömma välkomstbägaren och innan vi gå ett

steg vidare, så säg mig ärligt ert ärende! yttrade Klinting.

— Att fria till Hedda. Min förbindelse med lagman Thor-

séns dotter är bruten, och i samma stund ansåg jag mig lika

mycket av böjelse som helig plikt förbunden att erbjuda

Hedda min hand.

— Ett gammalt ordspråk säger: ”Bättre sent än aldrig!”

menade Klinting. Nu skola vi dricka ett glas för den lyckliga

utgången av ert förehavande. Sedan vill jag säga er, att ni

handlat som en sakramenskat dålig karl... men därom sedan!

Gotthard teg och sväljde såväl det bittra utfallet som det

välsmakande vinet. Därpå satte sig herrarna, för att tala re-

digt och klart om saken, och vår hjälte hade en så lycklig

förmåga att advocera i egen sak, att gubben Klinting vid för-

hörets slut ansåg ena hälften av hans skuld borttagen genom

händelserna och den andra gottgjord genom hans närvarande

uppsåt.

Gotthard sov förträffligt och uppvaknade som en man, som

icke alltför hårt ansättes av sitt samvete. Han skyndade ned

för att höra om Hedda var hemkommen. Hon hade gått bort

aftonen förut, att vaka över natten hos en sjuk vän.

Klinting var ensam i salen och menade att de fingo hjälpa

sig huru de kunde med frukosten, ty värdinnan hade ännu

icke hörts av.

Något modfälld gick Gotthard in på att finna sig i sitt

öde, men så snart han frukosterat, trädde han med Klinting

till ett av fönstren, som hade utsikt åt det håll, varifrån

hon skulle komma. Ett par timmar höll han troget vakt och

belönades slutligen med första skymten av en lång, vit slöja.

”Det är hon!” sade hans våldsamt klappande hjärta och även

Klinting yttrade: — Det är hon! i det han lade sin hand med

en kraftig tryckning på Gotthards axel.

— Låt mig gå ... jag vill nödvändigt möta henne! ropade

han häftigt och fattade hatten.

— Nej, nej, god vän, det blir icke av! Jag vill ej veta av

något kärleksjoller i lundarna. Gå vackert upp på ert rum,

och då hon fått tid att ställa om middagen och sätta toaletten

litet i ordning, skall jag ropa er.. . Men alla förklaringar

sparas till efter maten! Medan jag tar min middagslur, kan

herr borgmästaren fria: det blir då lagom avgjort till kaffe-

dags. Trettiofjärde kapitlet

Middagsbordet stod dukat för tre personer. Hedda

lade ordnande sista handen vid verket och frågade

sedan med ett milt småleende: — Nå, vem är nu

gästen? Farbror lovade ju att jag skulle få veta det, då allt

var färdigt.

— Du skall så få, barn. Jag vill strax gå och hämta honom.

Lyssnande hörde Hedda gubben gå uppför trappan till

gästrummet och strax däi"efter återkomma med sällskap. Ny-

fiken blickade hon åt salsdörren och for med ett svagt rop

tillbaka, då nästa ögonblick visade henne bilden av den man,

hon aldrig velat återse.

Med ett uttryck i sina anletsdrag helt olikt det, som stämp-

lade hans föregående uppträdande på Skogeborg, flög Gott-

hard emot sin forna älskarinna. —■ Hedda, huru outsägligt

lycklig jag är att återse dig!

Väl darrande, men med en böjning på huvudet hälsade hon

honom under tystnad.

— Nå, jag menar det var en överraskning att din egen

farbror skulle föra honom till dig, barn! Nå, rodna icke så

fasligt... du är så klokt fruntimmer, att du nog förstår att

■jag ej hade gjort det, om han icke varit fri.

— Vad, utbrast Hedda, fri! Har då borgmästare Bund-

ler brutit med sin fästmö?

■—■ Icke jag, Hedda, de ha brutit, och ...

— Och nu skola vi äta, innan maten kallnar! avbröt Klin-

ting. Sedan blir tid nog till förklaringar.

Så skedde. Men efter måltiden, då allt blev stilla, tog den

gamle sin pipa, och nickande åt de unga såg han på sitt ur

och sade: — Två timmar, barn! Klockan 4 dricka vi kaffe

som vanligt, och då får allt vara klart. Han lämnade dem

ensamma.

— Er förbindelse med mamsell Thorsén är således bruten ?

yttrade Hedda med en ton av uppriktig ovilja.

— De ha brutit, Hedda. Varför misshagar detta er?

— Jo, därför, Gotthard, att jag då vet att ni givit full

anledning därtill. — Och om så vore, borde då du... O, Hedda, se ej så

strängt på mig — borde väl du fördöma detta?

— Jag varken fördömer, eller ens bedömer er i denna

fråga, Gotthard.

— Du tänker då icke på dig själv?

— Jo, Gotthard, mycket! Jag vet vad jag själv lidit.

— Hedda! Du är grym! sade Gotthard, i det han med en

bönfallande blick tog hennes hand. Kan du ej fatta, vill du

ej fatta att från den stund jag återfann dig, gavs för mitt

hjärta ingen sällhet, utan genom dig.

— Det är blott flyktigheten i ert sinne som kommer er att

tro det! svarade Hedda. Er känsla hade ju länge varit ägnad

en annan, då ni blev kär i Hortense. Ni vet huru väl det

gick an att glömma.

•—• Och det är verkligen Hedda ... som blivit så förändrad!

sade Gotthard mera till sig själv än till henne.

— Ja, jag har blivit äldre, Gotthard, jag har tänkt, lidit

och lärt mig att skilja skummet från den sanna delen av

känslan.

— Det har även jag gjort: min innerliga önskan var att

kunna gottgöra det jag emot min vilja brutit. Läs här bevisen

därpå och döm sedan mindre strängt! Han räckte henne

lagmannens svar, jämte brevet till Hortense, vilket han has-

tigt bröt.

Hedda emottog båda och läste dem med uppmärksamhet.

— Som det nu är, yttrade hon, har lagmannen rätt, men

tiderna ska förändra sig, ifall ni visar att ni allvarligt önskar

det. Och vad ert eget brev till Hortense beträffar, så får

ni medgiva, att just detta talat för mitt påstående.

Nu var Gotthard mer än illa i affärerna. Han fördömde

den beredvillighet, varmed han framlämnade brevet. Men han

var ej beredd att finna Hedda så skarpsinnig. Över huvud

kom han sig icke för i detta nya, omvända förhållande. Han

kunde aldrig begripa att det var Hedda, samma fattiga flicka

som gått omkring gatorna med sin blinde far, samlande all-

mosor i förklädet, att det var hon, den okunniga, oskyldiga,

som först väckt hans känslor till liv.

Hedda såg sin fördel måhända icke utan en hemlig triumf,såg huru olika de känslor voro, hon nu och fordom ingav

den man, hon ensam och uteslutande älskat och ännu älskade,

trots allt hans lättsinne.

— Misstyck icke min uppriktighet, bäste Gotthard. Men

om ni sätter värde på att jag återgäldar ert förtroende, låt

mig försäkra er att sådan som jag fann Hortense är det

nu, liksom det alltid skall bliva min övertygelse, att just hon

för er vore den mest passande.

Hedda tystnade. Hennes hittills nedslagna ögon blickade nu

upp emot Gotthard. Hans blick var riktad på henne, och aldrig

hade Hedda trott sig i den få läsa en så stor blandning av

kärlek och kval.

En lång stund förgick under tystnad.

Äntligen sade Gotthard med en röst, vilken tydligen vitt-

nade om de plågor, han led: -— Ni har således lärt er förakta

mig, Hedda! Jag kom hit lycklig av den tanken att kunna

erbjuda er en värdig ersättning för årslånga lidanden, men

ni har visat mig huru mycket jag sjunkit i er aktning och, i

händelse det kan skänka er någon tillfredsställelse, även i

min egen. Hedda, föraktar ni mig verkligen, säg om ni gör

det?

— Nej, svarade hon sakta, men jag beklagar er.

— Förakt är mindre bittert än medlidande. Jag är då så

ömklig, att jag synes er beklagansvärd?

— Icke så, Gotthard! Jag ser er oro, ert bekymmer, er

förlägenhet, och är bedrövad däröver ... vad ont ser ni däri ?

Gotthard hann icke svara, förrän dörren öppnades och

gubben Klinting stack in huvudet. — Klockan 4... har du

kaffet färdigt, Hedda, och är allt det övriga klart... Men

vad skall detta betyda? Jag tror ni ej ens hunnit till halv-

gjort arbete.

Gotthard gick fram till fönstret. Hedda hastade åt köket,

för att giva befallning om kaffets intagande.

— Nå, har borgmästaren icke begagnat tiden? frågade

Klinting. Jag tycker likväl att den saken snart kunde vara

uppgjord. Ärlig fråga och öppet svar: Har ni frågat?

— Icke direkt!

— Nå vad fan har ni då gjort? Därför kom ni ju hit. — Visserligen... men Hedda är så förändrad. Jag har

tydligt låtit henne förstå mina avsikter, men jag har skäl

att frukta att dessa minst av allt behaga henne.

an har rätt, vid min arma själ har han icke det! sade

Bundler, under det han häftigt flyttade sig ifrån

soffans ena hörn till det andra, utan att finna en

dräglig ställning i någotdera.

Hulda lade med vänlig hand dynorna till rätta.

— Tack, tack, barn! Det blir ej därför bättre. Då oron

sitter i själen, är för kroppen ingenting i lag... Men det är

ej värt att tala härom ... När vill du resa, min son?

— I dag, i morgon, i denna stund, endast det blir snart.

Bort vill jag, bort måste jag, om jag icke skall bliva van-

sinnig! svarade Gotthard, som häftigt gick fram och åter.

Karolina grät... o, så smärtfulla tårar, sådana blott en

mors ögon kan fälla, då hon ser sitt barn, sin avgud lida, lida

genom följderna av egna fel.

Herman stod bredvid henne. — O, sörj ej så, min dyra

mor! En trogen vän skall vaka vid "hans sida odh med Guds

hjälp föra honom helad tillbaka efter striden.

— Du säger så, Herman, men borta, långt borta i de främ-

mande landen, skall ingen deltagande hand jämna vägen för

honom: han skall känna sig ensam, ensam i sitt eget hjärta,

förtvina, kanske dö! Hon snyftade högt.

Då trädde Gotthard fram. Den nästan stela blicken fick

liv... till hjärtat trängde blodet i varma strömmar. Vem

hade så älskat honom som hans mor ? Vem sörjde så djupt vid

hans bedrövelse? Han böjde sig ned till henne. — Gråt

ej, bad han vekt, jag skall bliva Jugn och sansad!

Hulda hade gått ut: detta uppträde skakade för mycket

hennes känsliga sinne. Hon ville ensam övertänka Gotthards

förhållanden.

Han hade omtalat allt i den slutna familjekretsen och yttrat

sin enda bestämda önskan att göra en utrikes resa på ett år.

Trettiofemte kapitlet — Låt oss lämna dem ensamma! viskade Herman till sin

fosterfader. Jag har något enskilt att nämna.

De följdes åt till Bundlers arbetsrum.

— Du har rätt, Herman! Och bort måste han, det är klart.

Ty det är fåfängt att hoppas att ej orsaken till hans brutna

förlovning blir känd ... Men vad var det du ville säga mig?

— Att jag ämnar följa Gotthard.

— Vad för slag... följa med honom? Är du tokig! Ha

vi nu icke sorg och oreda nog förut, utan att också du blir

kollrig... Vad tänker du att Hulda skulle säga om denna nya

alldeles obefogade skilsmässa? Akta dig, Herman! Vi äro

båda läkare, men du som älskare kan icke äga min klarsynt-

het. Kom ihåg mina ord: hennes kroppsbyggnad är ytterst

ömtålig... många hjärtekval tål hon ej, förrän rosen faller

från stängeln, odh då, då ...

Doktorn slöt ej meningen, men på ryckningarna i hans

läppar såg man att det var djup rörelse som hindrade honom

att fortfara.

— Jag har sett allt, min far, inföll Herman, och jag har

sett än mera! Detta onda, som stundom smärtar henne, för

vilket hon ej själv vet något namn ... det kommer ur hjärtats

djup. Det är sorgen över att ha nödgats avsäga sig sin första

kärleks korta dröm.

— Ah, förb... dumt prat! Hon älskar dig och ingen an-

nan. Det behövs ju blott vanlig skarpsynthet för att inse det.

Låt mig aldrig mera höra de där dumheterna!

-—-Nå, jag kan tiga, men vid mitt hjärta skall hon icke

förtvina.

— Vad vill det säga... du ämnar väl icke slå upp heller ?

— Jag ämnar, svarade Herman med behärskning och all-

var, grundlägga hennes lycka på det sätt, jag anser den bäst

tryggad, men härtill behövs framför allt hennes faders bi-

träde. Bägge älska vi henne för högt, för mj^cket oegennyttigt

att därvid tänka på oss själva. Så är det åtminstone med

mig. Bör icke då en fars kärlek kunna vara lika så för-

sakande som fästmannens?

— Vart vill du hän? Tala ut... Jag må bli hängd, omjag begriper ett ord! svarade Bundler, hejdad i sin hetta av

Hermans beslutsamma ton.

—- Nåväl, farbror, förrän jag reser med Gotthard, låt mig

framställa den man, som lever i Huldas hjärta... upptag

honom såsom son ... gör Hulda lycklig! Hon kan icke bli

det på något annat sätt.

—■ Herman, sade doktorn helt saktmodigt, jag hyser för

dig icke blott kärlek, utan all den aktning, en rättskaffens

man kan ha för den andre, men, Gud "hjälpe mig, tror jag

icke att du nästan fått en skruv lös i huvudet. Först ävlas

du att påstå det din fästmö icke älskar dig, vilket likväl allt

klokt folk kan se att hon gör, men icke nog härmed, du vill

även prångla bort henne på en annan ... Dock, låt nu de där

galenskaperna fara, annars blir snart vårt hem förvandlat till

ett dårhus!

— Det är tyvärr inga galenskaper. Kunde farbror så läsa

i Huldas hjärta som jag, skulle det ej bli någon tvekan. Men,

förlåt mig, farbror tror blint på allt, varom farbror en gång

fattat en övertygelse.

—-Nå, det vore väl knäveln, om vi icke skulle hava all-

deles samma sjukdom, min käre Herman! svarade doktorn.

Men strax därefter tilläde han med ett uttryck av missnöje

och bitterhet: Älskar du icke mera din fästmö?

— Om jag älskar henne? utbrast Herman. O, min far,

ingen kan älska henne som jag, men just därför att min kärlek

icke är självisk, utan uppoffrar allt för henne, blev det mitt

fasta beslut att låta min sällhet vika för hennes.

— Gott, min son! Fadern blev nu också allvarsam. Huru

vet du att det sker på det sättet?

Herman gav sin fosterfar en noggrann beskrivning av hela

förhållandet. Framför allt fäste han sig vid Huldas egen

oskyldiga bekännelse.

—- Skenet är emot! sade Bundler. Det oaktat förblir jag

förvissad om att hon ej vill ha baron Silverspåre och tror

bestämt, att hon vid ett fritt val emellan er bägge skulle

föredraga dig.

— Aldrig, om hennes sanna känsla finge fälla utslaget. — Hm... jag tycker han ser ut att snart vara tecknad på

dödens lista.

— Fattigdom, olycklig kärlek jämte en oändlig mängd

andra sorger ha kastat ett sjukdomsfrö i hans bröst, men

med hoppet skulle han återvända till livet, det tror jag med

visshet.

— Å... fan ger jag en sådan tröst! Doktorn for med

handen fram och åter i de glesnade lockarna... aldrig hade

han varit i en så förtvivlad ställning.

— Ack, tiden är knapp. Vi måste skynda, sade Herman

sakta.

— Nej, detta är ju förskräckligt... men jag kan ej höra

dig längre. Jag skall tala med min hustru.

— Emellertid får jag ju göra ett besök hos den stackars

baronen ?

— Nej, nej, vid Gud, icke ett ord! Jag vill först rådgöra

med Karolina ...

Om aftonen, medan Herman och Gotthard utgöto sina hem-

ligaste känslor och tankar för varandra och den senare, ge-

nom detta verksamma inblandande i vännens angelägenheter,

väcktes till en skymt av liv, höll det äkta paret en lång över-

läggning, vars resultat blev att Karolina skulle utforska sin

dotter och därefter lämna sin man underrättelse huru hon

funnit förhållandet med fästmöns hjärta. Hade Herman rätt,

så... De lyste för denna möjlighet, ty Hermans mörka, kval-

fulla framtid låg tung på deras själ, och att förlora honom

bleve en sorg, vilken de visste att ingen lycka kunde ersätta.

Men, å andra sidan, hur tvinga honom till en sällhet, på vilken

han själv ej mera trodde? Att dessutom se honom i en fram-

tid genom sitt eget ädla, självuppoffrande hjärtas tvivel plågas

av den föreställningen att hon, som han tillbad, vore olycklig..

— Söta Hulda, sade Karolina följande morgonen, då mor

ooh dotter sutto ensamma i förmaket, har du hört att vår

gamle bekantskap, baron Silverspåre, lär vara återkommen

till M. ? Jag ville att han ej vore det.

— Huru så, goda mamma? Han har ju sitt hem hos sin

svåger.

— Han borde icke vara här... Karolina lade tonvikten påsista ordet, ty modersögats skarpa blick märkte skiftningen

på dotterns kind.

”Icke här!” Hon bleknade och rodnade ömsom.

”Han har rätt!” tänkte Karolina, tryckte dottern ömt till

sitt bröst och viskade nästan andlöst: — Äger ej Herman

ensam ditt hjärta?

Vid dessa ord spratt hon till, slet sig ur moderns armar och

flydde. Inkommen i sitt eget rum, föll hon på knä, sträckte

de hopknäppta händerna mot höjden och sade sakta: — Gud,

min Gud, endast du vet det, endast för dig kan jag omtala

huru mycket, huru innerligt jag älskar honom!

— Nå, vad har du erfarit? frågade doktorn oroligt, då hans

hustru inträdde.

Ett ögonblick lutade hon stillatigande sitt huvud emot hans

axel: hon fick ej ett ord över sina läppar.

— Hade han rätt? Ja eller nej... gör pinan kort!

— Han hade rätt: Vårt hopp är förbi.

— Sista stöten! mumlade Bundler med djup ångest... I

Guds namn, låt oss då skrida till verket! Han pressade den

trogna följeslagerskan mot sitt bröst och lämnade rummet

för att söka Herman, som han mötte i trappan.

Blott en blick behövdes för att övertyga Herman, att hans

åsikt nu gillades. Tigande följdes de åt till Gotthards kam-

mare. Inkomna sade Herman blott det enda ordet: — Nå ?

■—- Allt riktigt, svarade Bundler med darrande röst, allt

riktigt: min hustru har utforskat det.

Herman stod där blek och stel som döden själv. Ett par

gånger strök han sig med handen över pannan, och ett par

gånger trycktes ögonlocken med våldsam ansträngning till-

samman, men icke ett ljud av klagan gick över hans läppar.

Den gamle doktorn vände sig åt sidan. Men Gotthard gick

fram och sträckte sina armar emot fosterbrodern.

— Olyckskamrater... viskade Plerman, ett band mera

som förenar oss.

— Var män, mina söner, sade Bundler, bekämpande sin

egen rörelse, var män! Ni genomgå bägge en hård prövning.

Likväl är din fullt förtjänt, Gotthard! Herman däremot hade bort kunna vänta sig en annan belöning för en vandel utan

fläck, en heder och grannlagenhet, som söker sin like ... Hur

snart kan du erhålla permission, min stackars Herman?

— Huru snart? Jag vet icke ännu! Om åtta eller fjorton da-

gar ... Men vi skola ej avbida den tiden här ... Hur fort kan

det låta ordna sig för Gotthard i avseende på hans härvaran-

de tjänstebefattning? Herman talade i en onaturligt lugn ton.

—- Från sin befattning, sade han, då han såg att Herman

fäste vikt vid svaret, är Gotthard snart. Det skall jag anmäla

i morgon på rådhuset. Borgmästarsysslan stryker naturligt-

vis i skrinet, men, i Guds namn, när så många andra dyrbara

förhoppningar gå i kvav, må också den gå.

— Vi kunna då vara resfärdiga i morgon afton! återtog

Herman. I W. vilja vi invänta min avskedsansökning: per-

mission gör jag icke med ... den blir för långvarig... Men

låt mig se, klockan är nu n ... Jag kan hinna tala med ba-

ronen före middagen... då är jag tillbaka. Men säg icke ett

ord åt Hulda, jag ber, icke ett ord! Det måste vara jag själv

som varsamt bereder henne på övergången. Tyvärr kan icke

heller sällheten bliva fri från smärta. Jag vill spara detta

sista verk för eftermiddagen, och sedan är jag resfärdig! Han

tryckte fosterfaderns hand och lämnade rummet.

— Och honom, den starke, den självuppoffrande, högsinte

ynglingen, skall jag icke få kalla son!-sade doktorn. Till en

främling, en människa, som jag varken älskar eller kan älska,

skall jag överlämna min dyrbaraste skatt... O, de kvinnorna,

de kvinnorna! Jag säger ingenting, Gotthard, ty min själ är