Förbannelsens Hus eller Skurken i Skinnarviksbergen
FÖRBANNELSENS HUS
eller
Skurken i Skinnarviksbergen
af
e* e* e*
*
STOCKHOLM,
1877.
FÖRBANNELSENS HUS
eller
Skurken i Skinnarviksbergen
af
e* e* e*
STOCKHOLM,
1877.
Prolog.
Längst ut vid Skinnarviken låg vid denna berättelses
början, ungefär 1800, ett litet enstaka hus. I
detta hus bodde en, som det sades, ung enka med sina
tvänne barn och en gammal trotjenare, som skötte
barnen och vårdade henne, ty den stackars qvinnan
behöfde i sanning vård, ty hon var vansinnig. De små
barnen, en gosse och en flicka, de två små täckaste
barn i verlden, kallades derföre »den vansinnigas barn»
och ehuru de af den gamle trotjenaren vårdades med
en sådan omsorg, att det var svårt för någon att
komma i beröring med barnen, väckte de likväl hos
alla, som sågo dem och som kände deras sorgliga
förhållanden, stort medlidande. De voro tvillingar och
vid denna tid 4 år.
Det var en mörk oktoberafton. Stormen tjöt
mellan bergen, vågorna slogo entonigt mot stranden
och himlen var mörk utan den minsta lilla
stjerna. Inne i stugan stod ett ljus och brann,
och såg man efter i det skumma rummet, så kunde
man se längst inne i en vrå en ännu ung qvinna med
förvridna anletsdrag liggande i en säng och två små
barn, riktiga Guds englar, sittande vid sängens fötter,
samt en gammal gubbe, vridande sig af och an på en
stol. Om man betraktade denna qvinna, på hvars
ansigte döden redan tryckt sin stämpel, kunde man se
spår af en genom lidande och sorg förtärd skönhet, en
ädelhet i uttrycket, en renhet i dragen, som eljes
annars icke plär komma på mångas lott. Ett par svarta
ögon blixtrade fram ur det bleka, aftärda ansigtet,
ännu svartare och hemskare genom den natt, vansinnet
och feberglöden lagt i den.
»Max . . . jag kommer . . . hvar är du? Hvad
vill du? jag älskar dig . . . Ah . . . de vilja mörda dig!
Akta dig . . . Nu kommer han, den förfärlige —»
Under ett förfärligt anskrik, så rysligt, att barnen
sutto som förstenade, sjönk hennes hufvnd ner. Och
alldeles som om han väntat pä dessa ord . . . inom
dörren trädde en man, iklädd en lång mörk kappa,
som bruket på den tiden var, och sedan han väl stängt
dörren efter sig, trädde han fram i rummet och
kastade af sig kappan. Den gamle upphäfde ett rop,
hvaruti förvirring, hat och smärta blandade sig, det
måtte ha funnits förfärliga minnen mellan dessa båda
män. . . . . . Den gamle reste sig i hela sin längd,
det hvita skägget böljade ner på bröstet, den väldiga
gestalten tycktes växa under inflytandet af den känsla,
som den andre väckte till lif hos honom. Denne andre var
icke mindre till vexten, svart som den natt, ur hvilken
han kommit och blek som en fallen engel. Äfven han
syntes beherrskas af hat emot den andre, ty hans
ögon flammade som den halfslocknade elden i spiseln.
Barnen kröpo ihop af rädsla. Den vansinniga låg
utan sans.
»Hvad vill du här?» frågade den gamle.
»Det kommer dig ej vid».
»Aflägsna dig eller brukar jag våld».
»Våld! akta dig sjelf gubbe . . . jag vill dig intet
ondt . . . endast det att du går din väg».
»Aldrig! jag öfvergifver aldrig min herres hustru.
Men för sista gången säger jag dig, gå innan jag
brukar våld . . .»
Den gamle gick den andre på lifvet . . . hastigt
som blixten drog han en knif, men den andre, lika
snabbt, kastade sig öfver honom, ryckte knifven ur
hans hand, och fortare än vi kunna beskrifva hade han
stött densamma i gubbens bröst, att denne raglade
tillbaka och föll tungt på golfvet. Vid detta buller
vaknade den vansinniga; knappt hade hon fått ögonen på
den främmande förr än hon utstötte ett skri i det hon
famlade efter barnen, liksom hon velat skydda dem
för den främmande.
»Du här?!!» skrek hon i förtviflan; förnuftet
hade återvändt.
»Ja, Anna, att kräfva hämd har jag kommit.»
»Hämd? Är du ej nog hämnad?»
»Nej, först då, när I alla lidit så som jag, då är
den fullbordad.»
»Och när blir det?»
»Fädrens missgerning straffas inpå barnen, så står
det, ser du, och jag . . .»
Han kastade en blick på barnen, att blodet stelnade
i den vansinnigas ådror.
»Hvad vill du?»
»Minns du, Anna, 6 år sedan . . . då var du lika
röd och vacker som du nu är blek och aftärd. Då
var jag lika glad och god, som jag nu är dyster och
ond. Jag älskade dig så, som min själ kan älska.
Alla mina tankar, alla mina känslor hade endast ett
mål, och det var du. Och du sade att du älskade
mig tillbaka . . . Då kom denne eländige i din och
min vän . . . Du blef hans hustru och jag . . . jag
tillbragte dagarne utanför din boning för att ett enda
ögonblick få se dig, och nätterna utanför ditt fönster,
beherrskad af alla svartsjukans onda andar, förbannande
dig och honom, som njöt af den lycka, han stulit
från mig. Hastigt en dag för 3 år sedan försvann
din man — han var död — och det var jag som
dödat honom.»
»Oh . . . jag anade det.»
»Men denna hämd var icke nog. Fädrens
missgerningar skola straffas på barnen — och nu har jag
kommit att kräfva den ut hel och hållen.»
»Vill du döda dem ock?» Den sjuka andades
knappast.
»Nej, bättre hämd vill jag taga . . . Din son får
du behålla; uppväxt i fattigdom och elände, omgifven
af alla frestelser, skall hans straff nog komma . . .
men din dotter, henne tager jag hand om . . . och när
hon en gäng blifvit fullväxt . . . då skall hon bli
försoningen för allt . . . jag skall fostra henne till min
älskarinna . . . till min frilla . . . och den sorg och
skam . . . jag känt . . . den skall hon gälda . . .»
»Nåd, barmhertighet!» qvidde den stackars qvinnan.
»Nåd . . . ha! ha! ha! Och ha"n I känt någon
sådan med mig . . . ha"n I icke behandlat mig som ett
oskäligt djur, det man kunde behandla efter behag.»
»Miskund . . . för Herrans skull!»
»För Herrens skull . . . Nej, om du besvor mig
vid min egen mor, jag slöte ändå till mitt hjerta . . .
Farväl . . . nu tager jag henne med på färden.»
Barnen hade krupit tillsammans . . . med anleten,
stelnade af fasa, hade de slagit armarna kring
hvarandras hals. Den förfärlige slet flickan, som jemrade
sig högt, från brodren och skyndade sig ut i den
mörka natten.
Morgonen derpå, när grannarne kommo in, funno
de en döende gubbe, blödande ur ett sår, en qvinna,
som låg död och vid sängens fot ett sofvande barn.
Vid gossens fötter låg ett papper, och på detta papper
stod med skälfvande, nästan oläsliga bokstäfver:
»Jag . . . anklagar . . . Curt Armsköld . . . för
min död . . . och jag förbannar ho . . .»
Meningen var oafslutad. Döden hade afbrutit
förbannelsen.
Då man efterhörde den som bar detta namn var
han försvunnen. Gossen togs i vård af några
barmhertiga mennniskor . . . men huset ville ingen bo uti.
Det stod i många år tomt och öde. Folket kallade
det för »Det förbannade huset.»
*
Förbannelsen.
Tretton år efter den tidpunkt, under hvilken
ofvanskrifna tilldragelse egde rum, satt i samma hus, i
in i dessa svarta ögon, blicka vi omsorgsfullt på denna
dystra hotfulla gestalt, så skulle vi igenkänna Curt
Armsköld, hjelten från vår prolog, För tre år sedan
hade han kommit åter, glömd och icke mera igenkänd,
och under namn af Georgsbrown, amerikanare, hade
han köpt huset och inflyttat dit med en ung flicka,
hans dotter sade somliga, hans brorsdotter andra, hans
älskarinna ett tredje parti. Ingen hade dock talat
vid honom, annat än i affärer, och hans hotfulla väsen
gjorde, att just ingen ville knyta hans närmare bekantskap.
En egen mystisk hemlighet hvilade dock öfver
hans personlighet. Vissa tider försvann han, utan
att man visste hvart, man talade om hemliga
beskickningar och dylikt, men om någon tid kom han åter, men
alltid dyster och frånstötande. »Han har haft stora
sorger» sade somliga, men andra ruskade betänksamt
på hufvudet och sade: »han har begått något stort
brott.»
Vare det hur som helst, Curt Armskölds hemlighet
var väl förvarad och till och med den vansinnigas
dotter, Ellen, som han hade med sig och hvars fosterfader
han sade sig vara, anade intet. Hon hade icke
mycket minne af det förflutna qvar . . . hon var ju
endast 4 år, då hon bortfördes.
Var han natten, så var hon dagen . . . Hon
var ljus som en nordisk sommarmorgon; hennes
ögon voro blåa som himmelen en vårdag och kring
en hals, marmorhvit och skön, ringlade sig lockar
så guldgula, som sagan säger att skön Ingeborg
hade. Det låg öfver hela hennes väsen en
jungfrulighet och en blyghet, parad med en viss
melankoli, som gjorde henne till en afgjord motsats till
hennes mörke fosterfader. Också hade hon i alla
dagar kännt en instinktmässig om icke afsky, så
åtminstone misshag mot denne fosterfader, hvars uppförande
mot henne, om ock någongång strängt, likväl aldrig
burit prägel af hårdhet eller grymhet.
Den qväll, som vi införa läsaren i »det fördömda
huset», satt Curt Armsköld, som vi vilja kalla honom,
försänkt i dystert betraktande af elden i sin spis.
Ellen satt och stickade och i hela rummet rådde en
dysterhet, en glädjetomhet, en ljudlöshet, som endast
någon gång afbröts af Ellens suckar.
Plötsligt reste Curt sig och gick fram till Ellen.
Han kunde ännu gälla för en vacker karl. En
distinguerad hållning och ett nästan bildskönt anlete skulle
gjort honom till en farlig fruntimmershjelte, om ej
naturen i hans anlete lagt något afgrundslikt
förtärande, som stötte tillbaka.
»Ellen», sade han, »du är nu sjutton år och det
är på tid att vi tala med hvarandra om din framtid.»
»Framtid — behöfver den då bli annorlunda än
nu?»
»Du vet, Ellen», fortfor Curt, »att jag icke är
din fader, att jag kände din moder och din fader
äfven (här sköt en blixt ur hans öga); det är på tid
att jag sörjer för din framtid så som de skulle gjort.
. . . Jag har ock tänkt göra detta och frågar dig nu
om du vill blifva min hustru.»
Förskräckt vacklade den unga flickan tillbaka . . .
Som en åskvigg skulle slagit ned för hennes fötter och
antändt golfvet som hon stod på, så blef hennes
tankekraft förlamad; nästan utan sans sjönk hon tillbaka på
stolen. Hans hustru! Hade hon en gång tänkt på att
blifva någons hustru . . . och om hon tänkt någon
gång i sina jungfruliga drömmar derpå, inte hade det
varit den mörke, förfärlige mannen med det hotfulla
draget kring pannan, som hon tänkt på. Snarare hade
det väl varit någon af dessa hjeltar med fagra kinder
och svallande lockar, som ungmön så gerna drömmer om.
»Vill du bli min hustru?» frågade Curt henne
ånyo.
»Inte ännu», vågade hon framstamma.
»Inte ännu? . . . nu skall du afgöra! Nu genast!»
utropade han och hans ögon sköto eldkulor, som
kommo henne att darra, »jag har nu i 12 långa år sett
dig uppväxa under mina ögon, dag för dag har jag
sett dig blifva allt fagrare och fagrare, för hvarje dag
har jag sett rosens blad slå ut i allt skönare glans . . .
nu äro de utslagna . . . nu lyster mig ock plocka denna
väna blomma – och nu kommer du med ditt: "inte ännu".
Vet du hvad . . . tänk om hösten kom med detsamma,
om kylan plockade min ros ifrån mig . . . eller om
en annan tog den . . . då, hvad hade jag lefvat för . . .
hvad hade jag arbetat för . . . nå svara mig!»
»Hvad skall jag svara Er, annat, än att bedja
Er om anstånd. Gif mig tid att tänka på och jag
vill nog . . .»
»Nej . . . vid den lefvande Guden . . . nu skall
du afgöra . . . nu skall du säga ja eller nej.»
Den unga flickan såg upp till Curt, och det smög
sig en känsla af hat in i hennes själ emot denne man.
Hon visste icke sjelf hvar hon tog kraft ifrån, men
liksom utan besinning och nästan fasande för sina egna
ord och den verkan de skulle göra, hviskade hon: »nej
jag kan icke.»
Det var som om dessa ord återgifvit Curt hela
hans kallblodighet. Med ett lugn, som i sanning
kunde kallas förförande, sade han:
»Här i detta rum dog din mor, här dog hon med
ett välsignelsens och ett förbannelsens ord på sina
läppar. Välsignande dig i det hon lemnade dig åt
mig, förbannande dig om du icke en dag ville lyda
hennes vilja.»
Hur förhärdad Curt också var, kunde han här
icke tillbakahålla en rysning. Hur trängde sig inte
scenen fram för hans ögon, som då timade och nu . . .
nu höll han ju på att mörda denna flickas lycka som
han en gång dödat hennes mor. Men liksom han
ansett, att denna svaghet vore föraktlig, bekämpade
han den och gick fram till sin pulpet, derifrån han
tog fram ett skrin, hvarur han kastade framför Ellen
några papper.
Ellen satt som förstenad. Här i detta rum hade
hennes mor dött . . . Hennes mor! Hur klingade inte
detta namn, hon hade knappt hört det förr. Hade hon
någon gång velat tala med Curt om modren, hade denne
antingen icke svarat, eller ock afböjt frågan. Således
hade hon dött i detta rum, kanske just der hennes dotter
nu satt! Kanske hon just der hållit henne i sina armar.
»Se der äro papperen! vill du jag skall läsa dem
för dig . . . Åh nej, du kan läsa dem sjelf sedan . . .
Se här blott slutet.»
Och skurken läste för henne ett uppdiktadt testamente,
deruti modern gaf sin välsignelse åt sin dotter
om hon gifte sig med den man, som gaf henne del af
denna hennes sista vilja, men deremot hela sin förbannelse
om hon ej åtlydde denna modrens sista vilja.
»Jag reser nu bort på 14 dagar igen», sade Curt.
»När jag kommer hem vill jag hafva svar . . . men
glöm ej din moders bref!« Dermed tog han hatt och
kappa och försvann.
Ellen var ensam. Väl var hon van att vara det,
ty Curt försvann ofta så på långa tider utan att hon
visste hvart, men nu föreföll henne ensamheten dubbelt
tryckande. Det skumma rummet hade aldrig varit så
mörkt som nu, månstrålarna utifrån hade aldrig varit
så bleka och spöklika som i qväll, vågorna nere vid
stranden hade aldrig sjungit så dystra sånger som nu
och stormen aldrig klagat så hemskt i knutarna
som denna natt, då hon satt ensam med som, hon
trodde, sin moders bref. Och hon läste och läste.
men orden dansade för hennes ögon. Ständigt stod
det förfärliga budet för henne, att hon skulle gifta sig
med denne förfärlige man, eller ock . . . förfärliga
tanke, förbannas af sin egen moder!
Hur en ordenslokal ser ut.
Under det att vi lemna Ellen åt sina tårar och
sin förtviflan, så vilje vi följa Curt ut i den mörka
natten. När han kommit ut vek han af åt höger och
gick med ljudlösa steg utåt bergen åt Långholmen till.
Längst ut på afsatsen af en klippa stannade han och
slog tre slag i handen. Knappt hade det sista slaget
klingat förr än en mörk figur kom fram alldeles inunder
honom. Den nykomne sade halfhögt: »lösen». Curt
svarade: »fullmåne». Svaret tyckten vara det rätta,
en stege upprestes mot berget och på denna gick Curt
ner och alldeles som om berget hade öppnat sig så
gingo de genom en öppning in i detsamma, hvarefter
en lucka åter slöt sig tillsammans. De befunno sig
der i ett medelstort ljust rum, der några personer sutto,
liksom i väntan på någon. Då Curt inträdde reste
sig alla och helsade honom som man plägar helsa på
en förman. Curt gick fram till ena väggen, der en
stol stod framför ett bord. Der ställde han sig och
höll till dem följande tal:
»Bröder och kamrater! det är i dag 10 år sedan
detta förbund bildades, ehuru det icke är mer än 7 år
jag tillhört detsamma. Af edert förtroende kallad att
vara styrande mästare i detta sällskap, fullgör jag min
pligt då jag enligt stadganden frågar Eder huruvida I
viljen upplösa förbundet?»
»Nej», svarade alla med en röst.
»Nåväl, då I hafven beslutat att fortsätta med
Edert förbund, så bören I alla veta, att det betyder
tio års fortsatt arbete, d. v. s. tio års fortsatt strid
mot samhället, mot de lagar som förtrycka oss och
mot de menniskor, som handhafva dessa lagar. I
veten ju alla, att vi äro missnöjda med den bestående
ordningen, att den utveckling sakerna tagit icke
anstår oss och att det är vårt fasta beslut, att om vi
kunna och på hvad sätt som helst, söka ändra denna
ordning.»
»Ja», svarade honom alla.
»Jag går då att redogöra för vår ställning. Tack
vare den försigtighet, vi alltid iakttagit äro våra
hemligheter väl bevarade. Ingen vet att detta krig, som
i nattens mörker, i det tysta och obetydliga föres mot
våra fiender, har sitt ursprung i det obemärkta och det
till utseendet obetydliga sällskap, utaf hvilket vi äro
medlemmar. Ingen vet att det spindelnät, som omärkligt
men säkert drager sig samman kring våra ovänner,
härstamma från denna håla i dessa berg, den en af
oss upptäckt och som ingen tyckes hafva någon reda
på. Våra moraliska tillgångar äro sålunda okända;
hvad de ekonomiska beträffar så kan jag meddela Eder,
att den sista skörden vi gjort ansenligt förökat den,
och att jag sålunda anser mig befogad att föreslå Eder
att nu utvidga vårt fält. Många gånger har det
varit frågan om att för vår räkning inköpa ett fartyg,
dels för att med detta anställa ett krig i smått under
dessa tider, då hela Europa är i uppror, dels för att i
händelse af behof hafva ett sådant till hands för vårt
eget behof. Jag har nu gått i författning om inköpandet
af ett sådant och har tillhandlat mig på min sista
resa i Tyskland ett fullt riggadt skepp, som derjemte
kan föra kanoner och hvars besättning dessutom har
förklarat sig villig att träda i vår tjenst, hvartill jag
också antagit dem, sedan de först aflagt eden, en ed,
den I veten, att man ej gerna bryter. Detta skepp
uppkommer hit om tre veckor.»
»Bravo», ropade de närvarande, »hurra för
mästaren!»
»Som I veten», fortsatte Curt, efter att med en
böjning på hufvudet hafva besvarat deras hyllning,
»har jag varit sjöman före den tid jag blef mästare i
denna orden. Viljen I nu anförtro detta skepp åt mig
och låta mig dermed handla efter eget behag till nästa
sammanträde sker eller i dag tre månader till?»
Härtill lemnade de närvarande sitt bifall.
»Då förklarar jag sammankomsten vara afslutad
och tackar bröderna för deras förtroende.»
Härmed var, om man så får säga, den officiella
delen af festen slut. Men derpå började den mera
enskilda. Man drog fram ett ankare som var fyldt med
vin och började ett pokulerande och ett drickande, som
skulle förvridit hufvudet på andra än dessa väldiga
naturer.
Långt in i hörnet satt emellertid en ung man,
som tillföljd af hans bleka hy och afmagrade gestalt
utgjorde en ytterlig motsats mot de andra. Han läppjade
helt litet på bägaren och tycktes föga road af de
andras skämt. Curt gick fram till honom och slog
honom på axeln. Den unge mannen såg upp med slö
likgiltighet, som om hela verlden icke angått honom
det ringaste.
»Hur står det till, Klas», frågade Curt.
»Illa, mästare.»
»Ah! en rask karl glömmer lätt sådana der
småsaker. Vill du ha något, så säg?»
»Nej mästare, ingenting.»
»Är det någon vacker flicka som leker dig i
hågen, eller vill du hafva pengar?
»Nej, mästare.»
»Nå hvad felas dig då? Ångrar du att du gifvit
dig till oss?»
»Inte det heller. Men jag vill ha verksamhet,
jag vill arbeta.»
»Jaså, du är ärelysten; nå det låter höra sig.
Välan Klas, du skall få något att göra och det af
sådant slag, att du aldrig kan ha tänkt dig maken. Hör
hit, go" vänner! Ni ser ju denne här unge mannen, som
nyss inträdt i vår orden. Han har förr varit sjöman
och jag utnämner honom härmed till löjtnant på vårt
skepp. Är du nu nöjd?»
Den unge mannen såg upp och ett drag af
tillfredsställelse for öfver hans ansigte. Snart sjönk han
dock tillbaka i samma likgiltighet och det var med ett
slags medlidsamt smålöje han emottog de andras
lyckönskningar.
»Nå, är du nu nöjd, Klas?»
»Nej kapten.»
»Vid alla djeflar, du har ett oförnöjdt sinnelag,
min vän, och hvad fattas dig mera?»
»Allt.»
»Allt?»
»Ja, allt, ty hedern är allt i lifvet. Hvad är jag
och hvar är jag! Jag tillhör ert förbund, det är sannt,
och det är derför mig fattas allt. Då andra kunna
gagna menskligheten och älska sitt land och arbeta
för det, hvad kunna vi göra? . . Kriga mot alla
menniskor och icke öppet med svärd i hand utan lömskt
och lönligt som tjufven om natten med dolken till
vapen. Detta land, som födt oss alla, dess lagar kränka
vi, dess lugn störa vi. Och hvad beträffar oss sjelfva
— fridlösa, utan aktning hvarken hos andra eller för
oss sjelfva . . . fram och oupphörligt fram . . . men
icke som andra mot ljus, frihet och Gud, utan mot det
onda, mot brottet, mot eländet . . . mot schavotten. Se
der mästare, hvad som fattas mig.»
Under det den unge mannen talade värmdes hans
drag. Hans åhörare, som först ville rusa på honom,
stannade liksom fastspikade vid de förfärliga ord han
utslungat. Curt tillochmed blef allvarsam. Sedan han
slutat satte han sig ner, fyllde en bägare, steg upp
och sade högt:
»Alla stupstockskandidaters skål! Dricken, mina
vänner, det är icke blod i bägaren. Lefve vi sjelfva!»
Curt hviskade för sig sjelf, under det han med
ett hånleende drack i botten: »guldet glimmar ändå
under slaggen . . . men vänta du, den vansinnigas son
skall nog sluta der du tänkt» . . . högt tillade han
sedan: »kamrater, vår unge löjtnants skål.» Orgien
fortsattes tills morgonen grydde.
Vin och kärlek.
Några dagar efter ofvanstående händelse gick
Edgar Pistolhjelm försänkt i djupa funderingar öfver hur
han skulle fördrifva sin dag som bäst. Han stod
alldeles ensam i verlden, hade en liten nätt förmögenhet
och skulle få en ännu större efter sin morbror,
amerikanaren, som han kallades derför att han deltagit i det
sista amerikanska frihetskriget. Denna onkel var en
i sitt slag märvärdig menniska, och som han kommer
att ingripa i vår berättelse, skola vi framställa honom
för läsaren.
Det finnes menniskor som i ett hårdt skal gömmer
det varmaste hjerta, som alltid äro redo att stå
sina medmenniskor till hjelp i råd och dåd. Deras
resa genom lifvet är full af uppoffringar för andra.
Blott deras eget samvete säger dem att de gjort rätt,
äro de belönde så, att de kunna hoppas att en dag nå
hamnen. Det är i den säkra tron, som de med lugn
tänka på grafven. Sådan var amerikanaren. Med flit
och sparsamhet hade han efter krigets slut i Amerika
sammanspart en förmögenhet, som satt honom i stånd att
utöfva den vidsträcktaste barmhertighet. Af hans lif
derute kände man inte mycket. Han talade sällan om
sina bedrifter. Det enda man visste var att han varit
gift, haft egna barn, men att begge två blifvit honom
frånryckta genom döden. Nu hade han fästat all den
ömhet han var mäktig vid Edgar och de fattiga.
Edgar förtjenade också detta deltagande. Utrustad af
naturen med ett godt hjerta, ett öppet sinne för det
goda och sköna, ett vackert yttre, hade han aldrig i
sitt lif, om man undantager ett och annat litet
snedsprång, begått någon handling, som kunnat förverka
denna onkelns goda tanke om honom. Han var som
sagdt är denna dag i färd med att öfverlägga om hvar
han lämpligast skulle tillbringa sin dag. Till slut
beslöt han sig för att helsa på sin onkel och sedan rida
ut. Men så fick visiten uppskjutas, och snart var han
på väg till häst ut åt söder. Det var en varm
dag; solen brände ganska het och hästen svettades
jemmerliga, hvarförutom ryttaren började att känna sig
mer än vanligt torr i halsen. Som han lemnat staden
kunde han inte träffa på något förfriskningsställe, men
snart fick han syn på ett hus, som låg alldeles ensamt
strax till venster om vägen. Han red dit och knackade
på. Det var »det fördömda huset.» På hans
knackning svarade en fruntimmersröst: »stig in.»
»Aha!» tänkte vår unge vän, det artar sig till ett
litet äfventyr» . . . (ni hör att han inte var felfri.)
»Desto bättre», tänkte han och steg på. Då han fick
se Ellen, ty det var naturligtvis hon, blef han
förlägen. Hon var också öfvermåttan skön i sin sorg.
Edgar studsade ovilkorligt tillbaka, men han fattade
sig snart.
»Jag ber er om förlåtelse, fröken, att jag så
dristigt klappade på dörren, men jag var nära att förgås
af törst och vågar derför be Er om ett glas vatten.»
»Med nöje min herre, var så god och stig in och
tag plats.»
Ellen bjöd honom en stol och slog sedan i ett
glas vin, hvilket hon bjöd honom i det hon rodnande
sade: »Försmå icke ett glas vin, jag tror att det läskar
bättre i denna värme än bara vatten, var så god.»
Vi äro säkra på, att Edgar skulle druckit ur glaset,
om det varit gift i detsamma.
»Ett härligt vin», sade Edgar sedan han tömt
glaset.
»Ett glas till?» frågade Ellen.
»Tack och hjertlig tack . . . men min vackra
värdinna, tillåt att jag presenterar mig; mitt namn är
Edgar Pistolhjelm, jag är en ung man, som ni ser,
utan anspråk, utan någon hög samhällsställning, men
oberoende och fri som vinden i luften.»
Ellen smålog. Så hade ingen talat med henne förut.
»Ett glas till, min herre?»
»Tack; men hvem är ni, min artiga värdinna?
om jag djerfves fråga.»
»Hvem jag är: en stackars fader- och moderlös
flicka, som endast har sin onkel i verlden.»
»Han är nu borta?»
»Ja.»
»Och ni vågar bo här ensam?»
»Hvarföre inte det?»
»Ni är ju en riktigt tapper ung dam ni, nästan
lika tapper som vacker . . . Åhnej! det är då inte
möjligt. Men jag vågar inte uppehålla Er längre nu.
Vågar jag fråga Er: om jag en gång till skulle blifva
trött, får jag hvila ut här då?»
»Ja», hviskade Ellen, i det hon rodnade som en
den vackraste ros om sommaren.
»Tack», hviskade Edgar tillbaka, i det han tryckte
hennes lilla vackra hand. Derpå kastade han sig upp
på hästen och red derifrån.
Det är klart att Edgar kände sig »trött» hvarje
dag och hvilade sig alltid i »det fördömda huset», öfver
hvilket den första kärleken hos två unga oskyldiga
personer kastade sitt försonande skimmer. Efter 8 dagar
var Edgar så förälskad i Ellen att han inte kunde
lefva utan henne, och en vacker morgon vid 10-tiden
tillstod hon å sin sida, att hon ville både lefva och dö
för honom och med honom. Och så bredde kärleken
sitt solsken öfver dem, oskulden bevarade dem, och
några dagar flöto sålunda fram under glädje och under
ett aldrig fördunkladt solsken, till dess Ellen en dag
påminde sig Curts återkomst. Berusad af sin nyfödda
lycka, hade hon alldeles glömt honom. Det sälla
ögonblicket kom henne att glömma, det som varit och som
skulle komma. Men nu ställde verkligheten framför
henne i sin förfärliga skepnad, med Curt i förgrunden.
Att blifva hans maka . . . nej och tusen gånger nej.
Förr, innan hon sett Edgar, då skulle hon möjligen
kunnat öfvervinna sin motvilja för honom och räddat
sig på sådant sätt, men nu: förr dö än blifva en
annans hustru än Edgars.
Till slut beslöt hon att omtala allt för Edgar. Hon
gjorde det. Han, likasom hon, blef förtviflad, men
hastigt ljusnade hans anlete och i det han reste sig upp
sade han: »Ellen, sätt på dig dina ytterkläder och
följ mig . . . men genast hör du, genast.»
»Edgar!»
»Missförstå mig ej . . . inte en gång en fläck får
hvila på den, som en dag skall blifva min hustru.
Men jag skall föra dig till min onkel. Vänta mig,
jag är strax tillbaka med en vagn.»
Sagdt och gjordt. Ellen lade ihop sina småsaker,
sin moders bref och några andra papper och följde med
Edgar. När de kommo till »amerikanaren» satt denne
och undervisade två små barn, som han fått reda på
under sin promenad.
»Här onkel», sade Edgar, »får jag föreställa dig
min blifvande hustru.»
Onkeln såg upp utan att blifva så särdeles
missnöjd. Derpå såg han den högt rodnande Ellen i
ansigtet, skarpt och dock på samma gång mildt.
Undersökningen måtte ha utfallit till hennes fördel, ty mildt
och allvarligt sade han till den unga flickan: »Vi
välkommen i mitt hus min dotter!» Djupt rörd och
tacksam kastade Ellen sig till hans bröst. O huru
annorlunda kändes icke detta emot Curt, hvars faderliga
omfamning alltid kom henne att darra af rädsla.
Derpå berättade de unga hela Ellens historia. Djupt
intresserad hörde den gamle på och när det var slut
begärde han att få se det papper Curt lemnat henne
från hennes mor. Så snart han fick se detta papper
bleknade han. De unga skyndade till, men då fattade
han sig hastigt i det han sade: »Låtom oss tacka
Gud, mina vänner, ty du, min dotter, har undgått en
stor fara. Jag känner den som du kallar din onkel.
Denne man har förfalskat dina papper. Jag svär dig
det vid min heder.»
»Hvem är då denne man?» frågade Edgar och
Ellen på samma gång.
»Denne man är djefvulen i menniskogestalt, nu
känner jag honom; denne man är det onda och jag
är . . .» här afbröt sig den gamle i det han bleknade.
»Du, onkel, är . .»
»Jag är rättfärdighetens röst och vedergällningens
utöfvare. Varen lugna mina barn.»
Och nu var det sista molnet bortsopadt från deras
lyckas himmel.
Men då Curt efter den sagda tiden återkom, var
Ellen borta.
Till sjös.
Ellen hade naturligtvis blifvit qvar hos Edgars
onkel, som ingenting högre önskade, när han lärt
känna henne, än att få behålla henne hos sig för alltid.
Edgar simmade som i ett haf af sällhet och aldrig
hade himmeln synts Ellen hvarken så blå eller så nära
som nu.
Men den som kände något helt annat i sitt bröst
det var Curt. Utom sig af raseri och hat, företog han
sig att forska efter Ellen med alla de honom till buds
stående medel. Snart upptäckte han också hennes
vistelseort och nu började han rufva på ett bofstycke,
som var honom fullkomligt värdigt. Det var underligt
. . . men denne man älskade Ellen, om man annars
vill vanhelga denna känsla med att antaga det han
kunde känna den. Hela hans kärlek till hennes mor
med den förtviflade passion han för henne hyste,
flammade upp på nytt och det med desto väldigare glöd,
som den länge blifvit qväfd. Nu flammade den på
nytt, nu brann den lika starkt som förr och nu svor
han, att han skulle ega denna qvinna, att han skulle
famna henne så att hela jorden skulle stå stilla för
hans själ, om också han skulle röfva bort henne, om
också detta famntag skulle ske med våld. Han kallade
till sig Klas, sin medhjelpare och löjtnant.
»Låt skeppet vara färdigt att afgå kl. 1 i natt.»
»Ja, kapten.»
»Dernäst skall du låta gossarna möta mig kl.
half tolf. Vi ha en expedition att utföra.»
»Skola stråkarna med?»
»Ja, och instrumentet de skola spela på är
mödan värd.»
»Får jag gå med?»
»Du?»
»Ja hvarför icke?»
»Nej hvarför inte? du skall få gå först, det gäller
att föra bort en flicka.»
»Godt, jag skall gå i spetsen»; dermed gick Klas
sin väg.
När han hade gått gick Curt upp. »Ha, ha, ha,
ypperligt», utropade han, »nu blir Ellen min och jag
hämnad. Det blir den vansinnigas son som skall föra
den vansinnigas dotter i mina armar!»
Klas var Ellens bror.
På samma dag sutto de båda älskande trygga och
säkra i sitt hem hos onkeln. Det kändes dem likväl
så tungt i själen denna qväll. Förr hade himlen synts
dem så fager och blå, de sågo visserligen inga moln,
men de fruktade dem. Isynnerhet kände sig Ellen
mera olycklig denna dag, än hon gjort på länge. Det
är ju alltid så med qvinnan, att hon i den högsta
fröjd också bär inom sig aningar om den högsta smärta.
Och i sanning! de hade skäl att frukta, dessa begge
älskande.
»Onkel, hjelp mig du att beveka Ellen!»
»Hvartill då?»
»Att redan nu bli min hustru, att bli min egen
lilla trofasta Ellen; det är som jag inte skulle ha
henne säkert förr, än hon bär mitt namn och sitter i
mitt hem.»
»Kära Edgar», sade Ellen, »äro vi icke lika
lyckliga här. Ännu kunna vi ju vänta någon tid. Ser
du, jag är ännu för mycket uppskakad, för mycket
sorgsen, att med lugn kunna träda in i ett så vigtigt
kall som en husmoders. Derför låtom oss dröja, ännu
någon tid.»
Klockan slog tio.
»Ja, kära barn», sade onkeln, »får jag säga så
gillar jag Edgars plan. Äfven jag känner mig orolig,
jag vet ej hvarför, men det blir bättre då du är hans
hustru, helt och hållet hans, då kan han skydda dig
bättre än jag kan det, jag som endast är en gammal
gubbe som snart lutar ner mot grafven. Ellen, gör
du som han vill.»
»Ja, Ellen», sade Edgar, »blif min hustru, nu
snart, genast, i dag bättre än i morgon, i morgon
bättre är i öfvermorgon. Tro mig min egen älskling,
äfven jag är lycklig i det nuvarande, äfven jag
finner det helt naturligt, att du önskar ännu en tid
återhemta dig; men ser du, Ellen min, i mitt hem,
hvad säger jag, i vårt hem skall du nog känna dig.
Hem, hvad det ordet ändå har en underbar klang,
isynnerhet nu då du följer mig dit . . . då blir du
solstrålen i mörkret, tröstarinnan i sorgen, och det är
detsamma som en hustru i ett hem. Så följ mig då
dit, Ellen.»
»Edgar» . . . Hon behöfde inte säga något mer,
ty i detta enda lilla ord låg så mycken trofasthet, så
mycken kärlek, att han förstod hennes hjertas mening
lika väl, som om hon tydligt sagt det åt honom.
»Godnatt då, min älskling, nej, min hustru, mitt
lif, mitt allt; god natt och dröm om mig. Gud gifve
att jag en dag kunde göra dig lifvet så gladt, som jag
i denna stund vill det.»
Och så kysste han henne och gick. Hennes blick
följde honom som när det käraste man har försvinner.
Om man vill se ett vackert uttryck i en qvinnas ögon,
så skall man se i dem då hon ser efter den hon älskar.
Deruti ligger tro och hopp och kärlek så harmoniskt
fördelade, att uttrycket inte lemnar rum för några
känslor af lägre art. Onkeln och Ellen voro
allena.
»Jag vet ej hur det är, onkel, men mitt hjerta
känner sig så beklämdt denna qväll; det är som jag
kände, att något ondt skulle hända oss; men jag oroar
dig ju onödigtvis. Godnatt, onkel lilla, hur skall jag
kunna tacka dig hvar qväll, som du förtjenar.»
»Godnatt, Ellen min; äfven jag känner en oro,
sådan som jag förr kände vid en annalkande fara, men
det har dervid alltid varit min tröst, att Gud vakar.
Låtom oss hoppas på hans mäktiga beskydd. Godnatt!»
De gingo hvar och en till sitt, lade sig och trots
oron tog sömnen snart ut sin rätt, och inom kort
sofvo de båda så godt som den gör, hvilken har ett rent
samvete.
Under denna tid samlade sig 10 man, utom Curt
och Klas, för att störa denna sömn. »Du Klas»,
kommenderade Curt, »tager befälet. Sedan du inkommit
i trädgården öppnar Johan, som är van vid sådant der,
dörren till huset, ni inträden så fort I kunnen och så
tysta som möjligt; till venster i korridoren är hennes
rum, här ha"n I nyckeln till dem. I öppnen dörren
. . . ve eder om I kröken ett hår på hennes hufvud.
Alla edra skola då icke vara tillfyllest för mig. Skulle
någon annan göra väsen, gören I processen kort. Dolken
och knifven, men icke pistolen, förstån I! Och
nu till verket.»
Expeditionen lyckades öfver förväntan. Man hade
kommit in i korridoren och hade nästan ljudlöst öppnat
Ellens dörr. Der låg hon så skön, så fager och i en
så lugn sömn, att till och med dessa bofvar ryggade
tillbaka för det majestät af oskuld, som hvilade öfver
henne. Den förste som inträngt var Klas. Han kände
något besynnerligt i sitt hjerta . . . Der låg hon så
värnlös, så förtroendefull, alldeles som han en gång
varit, och nu skulle han hjelpa till att röfva henne
för att kasta henne i armarne på denne mästare, hvilken
på honom utöfvade det inflytande, ormen har öfver
den stackars fogeln. Men här var ingen tid till
djupare reflexioner. Som blixten kastade Klas sig öfver
henne, och innan hon hunnit vakna, var hon insvept i
täcken och med ljungeldens hastighet utförd i den
vagn, Curt hade utanför. Det bar af i galopp till
fartyget och sedermera bars Ellen ner i kajutan. Men
Gud vakar! Ellen hade fått en hjelpare. Om en
timme var fartyget ute och Ellen i Curts våld. Men
som sagdt. Gud vakar.
Gud vakar.
Ellen hade svimmat af under åkningen och det
var först, sedan hon en god stund legat i kaptenens
kajuta, som hon vaknade till sans och besinning. Hela
hennes själ var som omtöcknad af vansinnets dimmor,
hela hennes kropp darrade och en lång stund förgick
utan att hon visste hvar hon befann sig. Till slut
vaknade hon upp ur sin dvala och hela den
förfärliga sanningen stod för hennes själ och ropade till
henne med förtviflans stämma, att hon var förlorad för
Edgar, förlorad för sig sjelf, förlorad för hedern,
menniskorna och samhället. Ehuru hon inte sett Curt
tviflade hon inte ett ögonblick på, att det var han som
bortfört henne och som nu skulle göra allt för att
fullgöra sitt hot mot henne och taga henne till hustru.
Och kanske icke en gång den, kanske skulle han den
ovärdige! . . . Ah, hon var nära att svimma en gång
till, då hennes tanke föll på, att hon befann sig der
i en föga passande drägt. Utom sig af blygsel sökte
hon dölja sig, då hon till sin outsägliga glädje fann,
att det låg kläder bredvid henne. Curt hade nämligen
låtit föra dit sådana. Hon klädde sig hastigt och
kände sig sedermera något lugnad af att veta sig
åtminstone icke vara så blottställd för hans ögon, om
hon ock annars var i hans våld. Knappt hade hon
fullbordat denna klädsel förr än Curt kom ned i
kajutan. Han såg lugn och besinningsfull ut och kring
hans mun lekte detta smilande leende, som så ofta
förskräckt Ellen. Han gick fram till henne och sade i
en så kall, förfärande isig ton, att det i hennes hjetr:a
skälfde af fruktan. »Förlåt min lilla dufva, att jag
tagit igen min egendom. Den befann sig i händer, som
jag inte tyckte om. Nu tror jag vi kunna göra upp
räkningen med hvarandra.» Han närmade sig henne
med flammande ögon och brinnande kinder.
»Tillbaka, usling!» ropade Ellen.
»Usling? ett sådant kärälskeligt språk du talar,
min egen lilla dufva.»
»Ja usling, ty hvarför vill du plåga en stackars
flicka såsom aldrig gjort dig det minsta förnär i hela
sitt lif. Jag visste icke förr skälet till den motvilja
du ingaf mig; nu känner jag det, du är en usling
inför både Gud och menniskor, en man den en qvinna
icke kan älska, ty han är icke en gång värd hennes
hat, ty det enda jag kan känna för dig är förakt.»
»Ha, detta skall du ångra, vet du ej hvem jag är?»
»Jo väl vet jag det, du är en usling, en man den
der är feg, ty du anfaller icke männer utan svaga
qvinnor, men du glömmer en som kan hjelpa mig och
som är starkare än du är, en som hjelpt mig en gång
förr, och som kan hjelpa mig äfven nu.»
»Ah, jag förstår, du menar honom som röfvade
dig ifrån mig, åh, var lugn för honom du, han sofver
sött nu och drömmer om dig; nu då du är ute och
förlustar dig med en annan.»
»Nej, jag menar Gud.»
»Ja bed honom då, jag tror inte att han besvärar
sig med att hjelpa en sådan der liten svag flicka,
som inte ser hvar hennes sanna lycka finnes. Förstår
du icke, barn, att som jag älskar dig finnes ingen som
gör det; den som lik mig fortäres, brinner och
förbrinner af kärlek till dig, endast han är värd att ega
dig. Hör mig, Ellen, jag är en brottsling, det är
sannt; i djupet af min själ hafva alltid onda lidelser
hvilat. Det var din moder, som en gång väckte dem
till lif. Då svor jag att jag åtminstone skulle njuta
lifvet på mitt vis. Jag ville fara som en blixt genom
denna verlden och hvar jag for fram antända och
förstöra. Men dig hade jag sparat i den tro, att du
med ditt kärleksfulla småleende en dag skulle komma
mig att glömma hatet. Och nu! Vet du hvad det vill
säga att rycka undan brödet för den som hungrar,
bägarn för den som törstar . . . då vet du ock hvad jag
kände då man tagit dig ifrån mig . . . jag hungrade
och jag törstade, jag svalt och jag ville blifva mätt,
jag törstade i lidelsernas qval, men ville dricka svalka
i dina ögons ljus. Och nu skall du blifva min, du
stolta flicka. Jag skall trycka dig i mina armar så
starkt och så varmt, att du skall glömma hela verlden,
tills din kyss brinner lika varm som min.»
Och den uslingen närmade sig Ellen för att
verkställa sitt hot. Hon ville klösa honom med sina
naglar, hon kämpade emot som en vansinnig, men han
var henne för stark. Hans armar slingrade sig kring
henne, hans kyssar brände hennes läppar, hans ögon
blixtrade som solens blickar, allt varmare och varmare
kändes hans andedrägt och . . . Men Gud vakar.
Om vi gå tillbaka i tiden, just till den timma då
Edgar gått ifrån onkeln, så finna vi honom om en
stund gående vid skeppsbron. Han bodde nemligen
vid jerntorget. Huru glad han var kände han sitt
hjerta dras ihop af en onämbar ångest. Det kändes
honom alldeles som om Ellen varit i fara eller att
deras unga lycka vore på vägen att förgås. Han
kunde inte gå in och lägga sig, det kändes omöjligt.
Han ville ha svalka i natten och så gick han fram
och tillbaka på skeppsbron. Hastigt fick han se en
vagn som närmade sig i fyrsprång. Han undrade
naturligtvis hvem det kunde vara, som så sent i den
tysta natten närmade sig. Han misstänkte genast att
här var något dåligt på färde och han beslöt att följa
den, kosta hvad det kosta ville. En oförklarlig
nyfikenhet dref honom dertill. Vagnen stannade vid
skeppsbron vid ett fartyg som tycktes färdigt att afgå.
Edgar gömde sig bakom vagnen så snart den kommit
ner till skeppsbron och ur vagnen steg en herre i
kappa som i sina armar bar Ellen. Edgar kunde dock
icke se. En ung man steg derpå ur och den förste
mannen sade i lågmäld ton till honom: »nå, min kära
Klas, det gick ändå efter uträkning; flickan är min
och när hon vaknar skall du få se om inte Ellen är
vacker nog för att du skall kunna förstå mig.»
Ellen! Denna flicka hette då Ellen, kanske var
det hans Ellen. Ljudlöst smög han sig fram; just när
de skulle gå öfver landgången så föll täcket tillbaka
och i månskenet såg Edgar till sin stora förskräckelse
sin egen fästmö i händerna på denne man. Han var
färdig att kasta sig öfver honom för att kämpa på
lif och död med honom om sin brud. men lyckligtvis
försvann Curt med sin ljufva börda och qvar stod
Edgar. Hvad var att göra? Jo, att han skulle våga
allt, sitt lif om det så behöfdes, för att rädda henne,
det visste han; men på hvad sätt? Inte kunde han
med våld anfalla hela fartyget, då hade han sjelf
blifvit dödad. Och det kunde dock ingenting göra, men
hon blef ju icke räddad för det. Edgars hufvud
svindlade, hastigt fattade han dock ett beslut; ljudlöst
som en skugga smög han sig ombord på fartyget,
gömde sig i en vrå förut, och på så sätt kom han att
följa med. Skeppet lade ut och Edgar var med, fast
besluten att om det gällde hans lif aldrig tillåta Ellen
att bli den andres älskarinna. Så satt han der
obemärkt en timme eller två. Skeppet gick för fulla
segel och snart befunno de sig utom skärs. Ingen
hade varit fram till Edgars gömställe, då han i hast
hörde steg närma sig. Det var Klas som gick för-ut
för att se efter ett segel. Ljudlöst tryckte Edgar sig
närmare intill däcket för att ej blifva observerad.
Han hörde Klas säga till förtoppsvakten att han
kunde gå ner och »skaffa». Gudskelof, vakten gick och
nu var det åtminstone icke mer än en fiende i första
handen att öfvervinna. Han vågade dock knappast
andas, men detta kunde dock ej fortsättas. Klas skulle
förr eller sednare märka honom och det föll Edgar in
att det kunde vara lika godt att förekomma som
förekommas, och då Klas passerade förbi honom en gång
kastade han sig öfver honom, slog honom i däcket
med en bedöfvande fart, och innan Klas hunnit betänka
sig, var Edgars näsduk i hans mun och han sålunda
förhindrad att hvarken skrika eller röra sig. Då han
vaknade till besinning, tog Edgar hans egen knif, och
satte den för hans bröst.
»Du vet att man fört en qvinna ombord här.»
Intet svar.
»Svara eller dödar jag dig.»
Klas gjorde en rörelse med hufvudet.
»Denna qvinna är min trolofvade, och jag tänker
taga henne åter. Förstår du?»
Klas nickade.
»Om du är mig behjelplig dermed skall du få
10,000 banko. Vill du det?»
Klas svarade ej; Edgar tyckte sig se att det
låg en lugn beslutsamhet i hans ögon.
»Då dödar jag dig», sade Edgar; men knappt
hade han sagt ut orden förr än Klas med styrka slog
tillbaka knifven och det började en brottning på lif
och död. Men ännu en gång föll Klas inunder.
Under striden hade hans skjorta slitits sönder och på
hans bröst hvilade en medaljong som gått sönder
under striden och vid månljuset kunde Edgar skönja att
deruti satt ett porträtt. Af en oförklarlig känsla
lutade han sig ner för att se hvems porträttet var och
hastigt hörde man honom gifva till ett rop.
»Hvar har du fått detta porträtt och denna
medaljong?» Klas teg. »Svara i Guds namn, menniska,
och vet då, eländiga, att den qvinna som är derinne
kanske är dig närmare än någon annan i verlden. Se
här!» Och Edgar tog fram en medaljong alldeles lik
den som Klas bar.
»Denna medaljong fick jag af den qvinna som du
röfvat. Detta porträtt som är så likt ditt är det enda
minne hon har af sin mor. Säg mig, är detta också
kanske din moders?»
Klas svarade intet, men ångesten och kallsvetten
talade tillräckligt i hans ställe.
»Ah, det är således din moder, hvars bild du
der bär och det är verkligen din syster, som du bunden
fört i denne uslings armar. Din syster förstår du, din
syster, som hvilat under samma hjerta som du, som
burit samma moders bild vid sitt hjerta som du. Eländige,
du har dödat din syster och dödat hela hennes
lycka.»
Utom sig af smärta och förtvifian släppte Edgar
sitt tag och tog bindeln ur hans mun.
»Hennes broder kan jag dock ej döda», sade han.
»du är fri, gå nu till din herre och säg honom att
jag är här, att jag är din systers fästman, och han
skall döda mig, liksom han skall skända din syster.»
Men Klas gick inte. Utom sig af blygsel,
ångest, qval och förnedring kastade han sig till Edgars
fötter och ropade snyftande: »förlåt, förlåt, förlåt.»
Edgar lyfte upp honom och sade till honom: »Allt
kan vara förlåtet i himmel och på jord, men hvad
du brutit får du ock försona. Vill du nu dö för
henne du som jag, så låtom oss rädda henne.» Klas
lofvade under tårar att rädda henne eller dö med dem.
»Nej», svarade Edgar, »jag tror inte på döden nu,
ty hoppets stämma talar på nytt i min själ. Du Klas
går att fira ner förbåten i sjön, så att vi tre kunna
taga plats deri. Mig visar du först till Ellens kajuta,
att jag måtte först rädda henne från honom. När
detta är gjordt kommer du åter till kajutan och vi tre
smyga oss ner till båten, taga plats der och, ännu äro
vi icke längre från land än att vi ju kunna på något
sätt taga oss i land der. Kom nu och följ mig.»
Sagdt och gjordt, de följdes åt till kaptenens
kajuta, dit Klas visade Edgar. Då de närmade sig hörde
de efter och till sin stora förskräckelse fingo de höra
ett förskräckligt buller, halfqväfda rop och en ursinnig
strid. »Tänk om vi komma försent», ropade Edgar och
skyndade in. Den syn som mötte honom nästan stelnade
blodet i ådrorna på honom. Ellen i denne mans
armar, afdånad, blek, och utan kraft att kämpa emot,
och han tryckande sina läppar mot hennes. Utom sig
af hat kastade Edgar sig öfver honom, stötte knifven
i hans ena axel så djupt, att han tumlade tillbaka
utan att gifva ett ljud ifrån sig. Derpå tog Edgar
Ellen i sina armar och skyndade ut och till Klas igen;
denne höll just på att fira ner båten då de kommo.
Just som de skulle lägga sista handen vid verket
närmade sig en sjöman som ropade: »Ohoj, löjtnant, hvad
tar du dig till, tänker du fira ner lasten och hvad är
det för passagerare den der i kappan du. Hvad fan
smugglar du i kjortlar du. Ohoj, kamrater! Glo hit
skall ni få . . .
Han hade knappt talat ut förr än Klas snabbt som
blixten kastade sig öfver honom och innan han hann
ropa ut hade han en knif ända till skaftet i sitt bröst.
»Nu fort till verket, herre, kom med fort.»
Han firade ner båten, sprang sjelf i och tog emot
Ellen, derpå sprang Edgar i båten. Allt detta gick
fortare än vi kunna beskrifva. Men manskapet skyndade
till och snart var hela besättningen på benen.
Edgar och Klas rodde dock af alla sina krafter för
att aflägsna sig från skeppet. Man sköt efter dem.
Plötsligt uppkom en stor förvirring ombord.
»Vi äro räddade» skrek Klas, »man har upptäckt
mästaren.»
»Mästaren?»
»Ah ja», svarade Klas undvikande, »vi kalla
kaptenen ibland så.» Och de voro verkligen räddade. De
kommo i land dagen derpå och hem till Stockholm,
Gud vakar!
Enleveringen.
Curt var gudnås icke död. Han var endast
afsvimmad genom den starka stöten, men då hans män
kommo in i kajutan funno de honom med återvaknad
sans fast oförmögen att röra sig ur stället; de buro
honom till sängen. »Hvar äro de?» var hans första
fråga. Sjömännen pekade utåt hafvet. En förfärlig
glöd lyste i Curts öga. »Styr till Stockholm», sade
han matt men ändå bestämdt, och hans befallning
åtlyddes utan prut. Nästa dag var man på redden igen,
och Curt fördes upp till sitt hus, der han snart
tillfrisknade, ty denne man hade en kropp af jern, liksom
han hade numera ett hjerta af sten. Hans själ rufvade
endast på att göra deras planer om intet, att ännu
en gång få Ellen i sitt våld. Hur detta skulle gå till
gjorde honom detsamma, endast han finge ega henne
en timme så skulle han vara i stånd att sönderslita
hela verlden. Men nu herrskade icke blott lidelsen i
hans själ till henne, nej nu sällade sig hatet dertill,
ett lefvande, glödande hat mot denne man, som förrådt
honom, ty han fattade genast, då Klas saknades, att
han varit den som vågat rycka bytet ur lejonets klor.
Edgar hade han ombord på skeppet aldrig sett,
alldenstund han fått stöten så hastigt, att han inte sett
hvarifrån den kom. Men att Klas varit med om det
var klart. Snart började han också att uttänka nya
hämdplaner och en utaf dem ville han sätta i verket.
Genom sina spioner fick han veta att Edgars och
Ellens bröllop var utsatt tills om 14 dagar, så fort
lysningstiden var till ända. Det måste således ske
förut, det som skulle ske. Det måste göras raskt hvad
som skulle göras. Planen var snart uppgjord; han
skulle låta Edgar försvinna, dock icke döda honom, ty
det vore icke hämd nog; nej, han skulle få veta att
hans Ellen var älskarinna åt Curt, och på samma
gång ville han hafva Klas i sitt våld, för att
långsamt döda honom, utan förskoning och under de
gräsligaste marter. Han ville stinga ut hans ögon, för att
mätta sig af hämd, han ville slita lifvet ifrån honom
tum för tum och njuta af hvarje dödsqval han led, af
hvarje plåga han kände. Och så skulle han bädda
sin brudsäng på hans graf. När brodern dött för
hans hand, skulle systern falla i vanära för hans
lidelse. Så vore han hämnad. Så skulle hans hunger
efter hämd mättas och hans törst efter kärlek släckas.
Men denna gång skulle ej hans plan misslyckas, ty
denna gång skulle ingen hindra det.
Han glömde Gud.
Det var en stjernklar afton några dagar sednare,
då Edgar och Ellen sutto tillsammans i onkelns
trädgård; två dagar derefter skulle de vigas samman till
ett. Lyckliga utan gräns försjönko de i hvarandras
betraktande, och hela verlden med undantag af deras
lycka försvann för deras ögon. Det enda som grumlade
deras lycka var att Klas försvunnit. Förgäfves
hade de dock försökt att qvarhålla honom, han hade
enträget bedt dem att slippa stanna qvar i deras
närhet; när han försonat sitt brott, då skulle han
återkomma till dem och då dröja qvar. »Till dess», hade
han sagt, »skall jag vaka öfver eder lycka som
om det gälde min egen och långt mer, ty I ären värda
lycka och jag . . .» dermed hade han gått sin väg.
Förgäfves hade de spanat, Klas var försvunnen,
försvunnen för alltid. Men kärleken och solen äro starka,
då det gäller att torka tårar och regn; snart stod
deras lycka åter i full blomning och denna qväll sutto
de, som sagdt är, i hvarandras betraktande, då en sten
flög öfver träden och föll för deras fötter. Om stenen
var ett papper, och då de öppnade det stod på
detsamma endast dessa rader:
»Akten eder; han lefver; jag har sett honom,
han skall döda Edgar och förgöra eder lycka. Jag
vågar ej nämna Klas.»
»Han lefver den skurken», utropade Edgar, »hvarför
hade jag inte kunnat döda honom riktigt?»
»Edgar!»
»Ja, förtjenar denne usling annat än döden? Nej,
om han kunde dö tio gånger så vore dermed intet att
tveka. Nej och tusen gånger nej. Denne man måste
dö om vår lycka skall växa.»
»Är vår lycka sådan att den skall vattnas med
blod, då fruktar jag att vi få dröja länge nog innan
den blir stor och stark. Jag känner mig så lugn i
din kärleks skydd, om två dagar är jag ju hos dig
för alltid och vet du, Edgar, jag skall luta mig så
trofast och innerligt till ditt bröst, att om man vill
rycka dig ifrån mig så skall jag dö deraf. Ty någon
annans än din . . . det kan jag aldrig blifva.»
»Men om denne man?» . . .
»Om han också, hvad vi ju icke kunna tänka oss,
skulle än en gång taga mig, så se här, min
älskling, huru jag skulle veta att häfda hvad jag
känner och tänker för dig. Aldrig skall jag lefvande
falla i hans armar.»
Och den trofasta flickan drog fram en flaska ur
sin barm och visade Edgar.
»Ser du denna flaska, den har jag fått af onkel,
och skulle, det Gud förbjude, en gång till jag falla i
hans våld, så vore en tår ur denna flaska nog för att
befria mig för alltid från skymf och vanheder.»
»Ellen, min älskade Ellen, men jag skyddar dig
mot alla, mot hela verlden, ja mot honom, men kasta
bort denna flaska, du gör mig rädd med den.»
»Vill du då heldre se mig vanhedrad än död! Vill
du icke heldre se mig som dödens brud än som en
annans? hvad säger du, min älskling.»
»Jag säger att jag älskar dig så högt, så starkt,
att jag känner mig himmelen så nära, att jag vet att
det är en synd att ens i sin djupaste tanke tänka på
döden för egen hand. Men skulle Gud pröfva oss så
starkt, så låt det då i Herrans namn ske. Men nu
hafva vi annat att tala om, min egen flicka; se på
stjernorna som tindra derofvan, se på månen som
glittrar som en stor silfversvan i det blå hafvet
deruppe; det tyckes mig, jag vet inte hvarför, som om
de hviskade hopp och förtröstan till mig. Det är som
om stjernorna hviskade, att liksom vi tindra år från
år och mulna dagar komma emellan, så dagen derpå
glimma vi dock lika skönt, och den kärlek, som har
himmelens eld i sig, den slocknar aldrig.»
»Eller kanske hviska de ock, min egen Edgar,
att här är det mörkt och dystert, men det är derför
de små stjernorna lysa derofvan i natten för att
liksom säga oss, att der åtminstone finnes ljuset
ofördunkladt och klarheten genomskinlig. Der om ej här
finner alltid trogen och ren kärlek sin lön. Men nu,
min egen Edgar, god natt; när nästa dag gryr så . . .»
»Nej, snarare säg då nästa natt kommer, då
säger jag: välkommen natt, du bringar ljuset med dig,
du för stjernan till mig, himmelens ljus till jordens
mörker. Godnatt.»
Och de skildes, dock icke straxt, ty det är
egendomligt hvad älskande just hafva mycket att säga
hvarandra, då de skola taga farväl. Om de också
hela aftonen setat tysta som Egyptens prester, då
hafva de tusen små saker att berätta, tusen små
hemligheter att förtälja. Så ock Edgar och Ellen. Men
till slut måste äfven dessa skiljas.
Man hade knappt lagt sig förr är Ellen hörde ett
förskräckligt klappande på porten. Hon sprang upp
och klädde sig och sprang in till onkeln. När hon
kom in till honom fick hon till sin förskräckelse se
att han var ute. Nu mindes hon att han sagt till
henne och Edgar, att han skulle inte komma hem förr
än kl. 2; nu trodde Ellen att det möjligen var han
som kommit hem. Men han brukade icke klappa så
hårdt. Hon gick nu och väckte pigan, men innan
denna hann upp knackade det så, att hon trodde att hela
huset skulle vakna. Hon tog på sig en sjal och sprang
ner för att fråga hvem det var. »Ett bud från herr
Pistolhjelm» svarade en röst, »han har nyss fått ett
knifstyng af en okänd karl; en annan som skyndade
dit kom för sent, och han kände er och skickade mig
hit med en lapp.» Utom sig af ångest öppnade Ellen
porten och karlen, som såg hygglig ut, lemnade henne
en lapp, hvilken hon darrande läste:
»Skynda dig; Edgar är nära död af ett knifstyng
han fått af honom. Han ropar bara på dig. Klas.»
Utom sig af fasa höll Ellen på att falla ner på
gatan. Men hastigt bekämpade hon sig.
»Skaffa en vagn.»
»Det väntar en här utanför.»
»Hvad?!»
»Ja, den unge herrn som skref lappen bad mig
skaffa en. Vi äro gamla vänner, Klas och jag.»
Han kände således Klas och visste hans namn.
Man borde visserligen kunnat begära att Ellen skulle
varit mera på sin vakt än hon var, men om man
betänker, att hon trodde att hennes egen Edgar var
nära döden, att den som hon med hela styrkan af den
första kärleken älskade, låg förtärd af plågor och
bara ropade på henne, då försvann all besinning, då
hastade hon utom sig in i vagnen, som också liksom
den endast väntade på detta satte sig i den starkaste
fart, liksom den varit rädd för att bli uppehållen en
enda sekund. Utom sig af sinnesrörelse föll Ellen
tillbaka på kuddarna. Utan att hon kunde göra sig reda
för hur lång tid på vägen behöfts, stadnade vagnen;
dörren rycktes upp och innan hon hann göra en
rörelse ur vagnen, kastade sig en man öfver henne och
band en duk för hennes mun, och innan hon visste
ordet af var hon inburen i ett hus. När hon kommit
in i detta hus blickade hon omkring sig och framför
henne stod Curt, litet blekare än förr, men med samma
hemska leende som förr, och när hon blickade kring
sig så kände hon igen sig.
Hon var i det fördömda huset.
Giftet.
Denna gång hade Curt skäl att glädjas. Nu
hade han henne i sitt våld, nu visste han att hon var
hos honom, i hans eget hem, bland hans egna män.
Och han betraktade henne, som ett rofdjur ser på sitt
rof, som en gam ser på sitt byte. Men underligt nog,
denna gång darrade hon inte; hon såg honom lugnt
och klart i ögat, alldeles som om denna situation, hur
förfärlig den än var, aldrig rört henne det
minsta; hon nästan log.
»Jag tror den lilla dufvan icke är så rädd nu
mera», sade Curt med ett djefvulskt småleende, »tror
du nu på varaktigheten af mina känslor?»
»Jag föraktar dig.»
»Åh, min sköna, icke så bråttom, denna gång,
inte så bråttom; denna gång skall ingen Klas rycka
dig ur mina armar. Du vet väl att han är din bror,
eller hur?»
»Jag vet det.»
»Nåväl, men du vet icke allt. Här i detta rum
dog din mor, här i denna säng som står der hvilade
hon, vansinnig af sorg emedan jag dödat din far.
Förstår du, hon hade bedragit mig på hela mitt lifs lycka,
på allt hvad jag hoppats, och han var hennes
medbrottsling; derför dödade jag honom utan försköning.
Derpå svor jag att hämnas mitt öde så stort, så
väldigt och så starkt, att det bål jag ville tända som
försoning åt den bättre del af mig sjelf, som din
moder förstört, skulle lysa vida kring. Jag röck dig
här ifrån din moders sida, hennes förbannelse följde
mig ut i den mörka natten, dit jag skyndade ut med
dig; hennes andra barn, Klas, lika gammal som du,
qvidde vid hennes sida; morgonen derpå var hon död,
men du var i mitt våld och du skulle gälda allt hvad
hon brutit.»
Ellen stod som stelnad af fasa.
»Och så intogs jag af samma kärlek till dig som
till din mor. Du var lika skön som hon, lika vän
och lika blid som hon. Du hade kunnat blifva en
stråle af hopp i min själ, men du föredrog att släcka
ut hvarje hopp hos mig, du föredrog att blifva en
annans . . . men nu skall du blifva min, min egen . . .
min brud, mitt lif, mitt allt, till dess att du en dag
dör i min famn, som rosen för höstens vindar.»
»Tillbaka, mördare!»
»Mördare, ha, ha, ha, mördare, och hvad är det
du menar med mördare. Din moder mördade hela
min ungdomstro, hela den rika natur, som slog ut i
fager blom i min själ, den lät hon vissna. Nu är
det natt der, men icke dödens natt. Nej, en sådan
der sommarnatt, då luften är qvaf och berusande, då
blommorna glöda och sinnet veknar, då hjertat skälfver
och pulsarna slå, en sådan der natt, då njutning,
sällhet och fröjder vinka oss.»
»Tillbaka, mördare, eller . . .»
»Eller du flyr kanhända . . . åh nej, du flyr icke
så långt att icke min arm hinner dig, att icke mitt
hjerta dessförinnan skall hafva klappat mot ditt. Kom,
sköna flicka, ser du icke hur nöjet vinkar och natten
flyr.»
Den uslingen nalkades henne för att fatta kring
hennes lif. Förgäfves sökte han att beherrska henne,
förgäfves bad hon honom vid allt hvad han hade heligt
att han skulle släppa henne, men förgäfves, allt
närmare kom han, allt vildare glödde hans blickar; med
en förtviflans styrka slet hon sig lös och i ett drag
röck hon upp sin lilla flaska och — tömde den.
»Så litet fruktar jag dig», sade hon till Curt,
som stannade utom sig af fasa, »i denna flaska låg
befrielsens ande . . . den skall låta mig fly från dig.»
»Förbannelse!»
»Ja, förbannelse . . . det vare din dom äfven
från mig. — Dock nej . . . nu vill jag icke förbanna
någon, icke en gång dig. Blif hvad du en gång kunnat
blifva, god och mild . . .»
»God . . . ha ha ha, god, och detta säger du nu,
då jag dödat dig också?»
»Ja, just derföre . . . nu ser jag . . . den
mycket älskat varder mycket förlåtet . . . . förlåt du
ock min mor . . . Edgar, jag ser dig . . . jag ser dig —
nu skall ingen skilja oss åt . . . nej ingen . . . ser du
stjernorna . . . ser du hur de glindra — hopp . . .
tro . . . och . . . kärl. . .» Hon hann inte fullborda.
Ellen var död.
— — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — —
När Onkeln kom hem om natten fick han genast
veta att Ellen gått ut till Edgar, som var nära döden.
Utom sig skyndade han till Edgar, men just då han
skulle gå ur sin port fick han syn på en ung man
som stod der.
»Ni här så sent?»
»Ni känner mig då?»
»Ja, hvar är Ellen, hvar har ni henne? säg det
för Guds skull.»
»Hvem är ni, som gör en sådan fråga?»
»Hennes bror.»
»Ah . . . Ni . . . Ellen . . . Gud bevare oss,
stackars barn! Edgar är nära döden och Ellen har
skyndat dit.»
»Ensam?»
»Ja.»
»För Guds skull låtom oss skynda.» Och de
skyndade hem till Edgar och funno honom naturligtvis
liggande i sin säng hel och frisk. Utom sig af raseri
och sorg öfverlade de tre männen hvad som var att
göra. Edgar föreslog att de genast skulle begifva sig
till det fördömda huset och der göra sig underrättade
om hon ej var der. Sagdt och gjordt! Inom mindre
än tjugo minuter voro de der. Dörren var låst, de
sprängde den och . . . Gud hvilken syn som mötte
dem . . . Ellen utsträckt på golfvet, likblek och med
slutna ögon, utan tecken till lif, och knäböjd bredvid
henne med ryggen mot dörren Curt, som inte en gång
märkt att de kommit in. Likasom bedöfvade stannade
de; men strax derpå uppgaf Edgar ett skri, ett
förfärligt skri, som kom Curt att omedvetet resa sig och
se de tre männen.
»Döda mig, döda mig!» skrek han, »jag begär
inte bättre. Jag har inte dödat henne. Nej, nej, nej,
hon drack giftet sjelf. Hon ville inte lefva vanärad,
ser ni . . . men hon förlät mig . . . förlät mig allt . . .
men döda mig — af barmhertighet döda mig . . .
döda mig.»
»Döda dig . . . nej tusen dödar vore icke nog,
tusen marter skulle ändå inte försona hvad du brutit.
Ellen . . . Ellen, min älskling . . . svara mig — det
är ju jag, din Edgar, som ropar dig, din make, ditt
allt . . . hvarför svarar du mig ej.» Och han föll
ner vid hennes lik, smältande af tårar.
Men när den första sorgen lagt sig steg han
upp, till utseendet kall, och i det han torkade af sina
tårar sade han:
»Denne man har dödat min brud; hans eller mitt
lif skall släckas här.» Och med ett lugn, som nästan
var förskräckande gick han emot Curt.
»Nej, denne mans lif är mitt . . . så hören mig.
Denne man har dödat min far, dödat min mor, dödat
min syster, dödat min barndoms oskuld och min
ungdoms lycka. Hör, denne man tillhör mig.»
Edgar böjde sitt hufvud.
»Ni, mina herrar, träden åt sidan, tagen Ellens
lik med eder; innan morgonen gryr skall jag vara
hos eder.»
Edgar dröjde.
»Gån, ty jag är vedergällningen, mig den förut
brottslige har Herren, till bevis på att han förlåter
mig, gifvit hämden att sköta. Faren väl!»
De gingo.
Morgonen derpå fann man utanför det fördömda
huset ett lik, och på detta lik var fästadt ett papper,
hvarpå stod:
Ingen kunde finna klarhet i det dunkel, som hvilade
öfver denna händelse. Den som dödat liksom den
dödade var okänd.
Två dagar derefter afgick till Amerika ett skepp.
På detta skepp befunno sig tre män, dem vi känna
förut.
»Onkel», sade en af dem, »ser du der är Ellens
stjerna.»
»Ja, den lyser vänligt.»
»Ja, som fyrbåken den trötte seglaren: säg mig,
du lilla stjerna, får jag snart nå hamnen?»
Stjernan blänkte med dubbel glans. Med tårad
blick såg Edgar dit upp. Han hade förstått
stjernans svar.
~~~~~~~~~~~~
Pris: 50 öre.
~~~~~~~~~~~~