Flickan i stadsgården. Novell

Flickan i stadsgården. Novell

NYA

Svenska Parnassen.

BIBLIOTEK

FÖR

SVERIGES ROMAN-LITTERATUR.

———

V.

FLICKAN

I

STADSGÅRDEN.

STOCKHOLM. Tryckt hos N. H. Thomson, 1847.

FLICKAN I STADSGÅRDEN.

NOVELL

AF

AUGUST BLANCHE.

———

STOCKHOLM. TRYCKT HOS N. H. THOMSON, 1847.

Förord.

Efterföljande berättelse, hvilken nu öfverlemnas åt

allmänheten, hvilar, liksom de flesta af författaren, på

verkligheten, och utgår från ett blad af de anteckningar,

dem han i tidigare år fört sig till minnes.

Åtskilliga af dessa anteckningsblad, hvilka sålunda hafva

minnet af barndoms- och skoltiden att tacka för sin

tillvaro, hafva flera år derefter eller under författarens

mognare ålder vunnit en viss fulländning, enär han

stundom varit nog lycklig att få förnya bekantskapen

med just samma personer, hvilkas barndomsöden riktat

hans anteckningsbok. Denna lyckliga tillfällighet

gjorde för författaren möjligt att, med stöd af dessa

personers egna berättelser om hvad som sedermera händt

dem, bringa de förr lösa, osammanhängande utkasten

till någorlunda hela taflor, utan att alltför mycket

behöfva begagna sig af den torftiga diktens pensel, som

fallit på hans lott.

Men innan författaren tager ihop med ifrågavarande

berättelse, anser han sig böra med några ord vidröra

en af de svårigheter, den svenske roman- eller

novellförfattaren har att bekämpa, och hvilken utgör en

egenhet inom vårt samhälle. I ett land så glest bebodt

som Sverige och i en hufvudstad af så låg folknummer

som Stockholm måste, naturligtvis i förhållande till

större länder och större hufvudstäder, icke allenast de

märkligare tilldragelserna blifva färre, utan äfven en

och hvar göra anspråk på att känna dem, hvaraf följer,

att man icke gerna vill tro på möjligheten af något

annat, än hvad man antingen sjelf erfarit eller hört

offentligen publiceras, vare sig i tidningarne eller inför

domstolarne. Nästan allt annat anses orimligt och

tillskrifves författarens större eller mindre färdighet i

diktkonsten. I större och händelserikare samhällen

anser man deremot och merendels för orimligt, att allt

märkligt, som tilldrager sig, kan hinna refereras, och

derföre är man derstädes ej heller så benägen att,

såsom fallet är hos oss, anse allt, som en romanförfattare

berättar, för taget ur luften och utan motsvarighet

i verkligheten. Och likväl, huru mycket har ej

inträffat och inträffar dagligen hos oss, som aldrig

framkommit eller framkommer på allmänhetens tunga?

Om murarne inom vår folkfattiga hufvudstad kunde tala,

hvilka volymer af händelser, den ena ovanligare och

hemskare än den andra, skulle icke skåda dagens ljus?

Man må vara huru stor psykolog som helst och tro sig

hafva upptäckt alla möjliga vinklar och vrår af

menniskosjälen, den praktiska erfarenheten förblifver i alla

fall ens mästare och uppdagar beständigt nya gömslen,

dem hvarken psykologen förutsett eller skalden i sin

fantasi drömt om. Om någon, t. ex., före offentliggörandet

af de Attarpska facta, hade tagit sig till att

göra dylika rysliga händelser till ämne för en roman,

så skulle man helt enkelt hafva förklarat dem för en

orimlighet, samt helt och hållet tillskrifvit dem deras

författares öfvervägande benägenhet för att presentera

det ”låga” och ”dåliga”, på mensklighetens bekostnad,

en beskyllning, som författaren af följande berättelse

någon gång fått uppbära, derföre att han icke kunnat

smickra menskligheten på sanningens bekostnad. En

annan blir frågan, huruvida detta ”låga” och ”dåliga”,

äfven om det är sant, bör framhållas, och författaren

svarar derpå hvad han flerfaldiga gånger förut svarat

och sökt bevisa, nemligen att han anser framställandet

deraf nödvändigt, och det för det ”högas” och ”renas”

egen skull. Det sedliga kan lika litet förlora på

framställandet af det osedliga, som dagens ljus förlorar på

omvexlingen med nattens mörker. Fastmer blifver just

derigenom det enas skönhet och det andras fulhet desto

skarpare markerade, det ena mera och det andra mindre

lockande och efterföljansvärdt. Och för öfrigt,

huru vill man bota det onda, utan att känna det,

tillämpa straffet, utan att fatta brottet, tillvägabringa

försoning, utan att veta hvad som försonas bör?

För att likväl på förhand lugna dem, hvilka af modet

och det s. k. högre societetslifvet fått finare näsor, än de

vanliga, som den råa, enfaldiga naturen består menniskor

i allmänhet, tillkännagifves, att berättelsen:

”Flickan i Statsgården” så litet som möjligt kommer att

sätta den moderna finkänsligheten på prof, samt att den

naturliga så väl som den konstlade blygsamheten, utan

att behöfva rodna, kunna följa med både till Stadsgården

och till de öfriga ställen, dit författaren nu tager

sig friheten att inbjuda läsaren och läsarinnan.

*

FÖRSTA KAPITLET.

Adolf Axner.

En eftermiddag i September månad 1822 var en

del af ungdomen i Clara trivialskola samlad innanför

den ena af de östra portarne till Clara kyrkogård, eller

den, som vetter åt Odens gränd. En stor och vigtig

rådplägning förehades mellan de unge, att döma af den

ifver, hvarmed de på en gång talade, nästan

öfverröstande hvarandra.

»Håll mun och låt mig tala, era skrikhalsar!»

ropade en af gossarne, hvilken syntes vara af omkring

14 års ålder, och utmärkte sig bland de öfrige för sin

längd och sitt befallande utseende; »jag har lofvat

råttorna i Catharina stryk, och stryk ska’ de ha.»

»Gif dem då hvad du lofvat; men jag har ingenting

lofvat, jag, och derföre har jag heller ingenting att

hålla i den vägen,» svarade en annan gosse, något

mindre och yngre än den förre, men axelbred och

undersnätsig, ehuru hans ansigte var fint och vackert som

en flickas.

b££ lät bli då,» yttrade den förre med en

försmädlig min; »Adolf Axner var alltid en stackare ... får

lugg af mamma, om han kommer hem för sent . . .

ha, ha, ha! . . .en kruka, den der Adolf Axner!»

»Jag kan inte få lugg af mamma, hör du, Pauli,»

svarade Axner; »för, ser du, jag har ingen mamma

• . . skulle hellre vilja ta stryk af henne, än vara henne

föratan,» tillade gossen med en suck.

»Nå, så far du af pappa då,» genmälde Pauli, med

fortfarande gäckeri.

»Har ingen sådan heller, och för resten angår det

dig inte, ditt långben!» yttrade Axner, förargad så väl

af Paulis smädeord, som af det skratt, hvarmed

kamraterna beledsagade infallen.

»Angången ringes om söndag,» utlät sig Pauli; »du

har ansigte som en mamsell . • • bara man blåser p!

skinnet, så blir det rispor uti det ... ha, ha, ha!»

»Ha, ha, ha!» instämde kören.

»Men jag har lika tjockt skinn i näfvarne som du,»

ropade Axner, i det han med hotfull uppsyn närmade

sig den hånande anföraren.

Pauli gapskrattade och gick honom till mötes,

svängande öfver sitt hufvud en lång påk af färsk en, mera

dock i afsigt att skrämma, än att anfalla, ty Adolf

Axner var ej en motståndare, som Pauli ansåg

värdig sig.

»Är du tokig, Adolf!» ropade flere af gossarne, som,

med kännedom om Paulis ovanliga styrka och vighet,

bvilka egenskaper hade gjort honom till dera9

sjelf-skrifne anförare, ansågo Axner för verkligt galen, helst

denne i allmänhet var känd för mycken säflighet och

fromhet.»Lägg du bara bort käppen,» sade Adolf, »och lät

oss ta ett ordentligt liftag, så ska’ jag visa dig, om jag

är mamsell eller inte.»

»Ja, det är rätt . . . lägg bort käppen, Pauli . . .

ärliga tag ska" det Tara,» tillade de ofriga, slutande

en ring omkring de begge kämpame; »hvem kunde

tro Axner vara en sådan huggare!»

Pauli kastade ifrån sig träsvärdet, och rusade

Asner på lifvet och det med sådan fart, att denne, vid

första sammanträffningen, förlorade balansen och föll

till marken med Pauli ofvanpå sig.

»Vill du medge, att du är en mamsell?» frågade

Pauli, i det han triumferande satte ena knäskålen på

Axners mage och nöp honom i näsan,

Axner svarade icke,

»Jaså, du tiger som ett godt barn,» yttrade Pauli;

»nå, så vill jag Hunsa dig ända tills du får mål i

mun.»

Den under skoltiden så väl bekanta och så ofta an*

litade »flunsningen» bestod deruti, ätt man for med flata

handen öfver motståndarens ansigte, börjande från pan*

nan och fortsättande öfver näsan ner till hakan samt

sedan baklänges ifrån hakan upp till pannan igen. Vid

båda dessa rörelser fick naturligtvis alltid näsan sitta

emellan och merendels känbart pog, b vartill kom, att

metoden hade något skymftigt med *sig, som visst icke

förminskade smärtan deraf.

Pauli verkställde hvad ban sagt, till kamraterna?

stora förnöjelse.

»Nå, vill du fram med mamsellen eller ha en fluna»

aiog till?» repade Pauli, hvars öfvermod ökades vid

jublet och skrattet oipkring honom.

Axner teg,Till den ändafn begtf han sig en afton alldelfe*

eneam till Soder och fatude posto

utanför/Catfaferinleakol-faus. I förbigående må anmärkts, att trivialskolans ecb

kyrkskolans gossar alltid ansågo hvarandra lår natar»

liga fiender. De förre voro s. k. båttre mans barn,

med rena skjortkragar och bela skodon, hvaremot de

sednare merendels hade hverken det ena eller andra.

De förre bildade sig för gymnasium och akademien,

men de sednare förnämligast för verkstäderna och i

lyckligaste fall för handelsbodarne. Det var i smått

samhällets patricier och plebejer som bekämpade

hvarandra.

Pauli stod utanför Catharinæ skolhus med kinder

och ögon blossande af stridslust. Flere gossar ur

ifri-gavaraude skola visade sig snart med katekesen och

bibliska historien, iemligen ut trasade, under armarne.

De läste inga andra böcker och hade icke det ringaste

begrepp om Cornelius Nepos eller Dahls grekiska Gram*

matika, hvilka arbeten deremot utgjorde de klassiskfe

trivialskolornas stolthet.

»Har ni fått i er de tio buden än, era kyrkråttørt»

ropade Pauli till dem. Det var den klassiska

lärdomen, som kastade utmaningsbandsken åt den anspråkst»

lösa kristenheten.

De barfotade Cathrinistcrna, ortodoxiens försvarare*

studsade i början vid detta utrop några steg tillbaka*

men de bemannade sig snart och störtade ötfver den

ensamme Cltristen, bultande med salig Hobners

lärobok David och Salomo in i en nacke, hvaruti Han*

nibal och Julius Cesar ditintills utöfvat det största

väldet, samt förvandlande hans bruna ögon till hkn+

melsblå, medelst permarne af doktor Martin Lutbfers

katekes.Pauli kämpade värdigi sin gamla krigsära och sina

mänga slutar, men måsle slutligen vika för

öfvermak-(en och taga till flykten. Han flydde dock utan att

behöfva blygas, ty en hel skola var honom i hälarne,

steniäggande m<}d öfvade händer den flyendes rygg.

Pauli hade fått, som nämdt är, blåa ögon och många

knölar i hufvudet, men han hade också fått sin vilja

fram. Anledningen till kriget var gifven.

»Hvar har du nu varit igen, din slagskämpe?»

frågade läraren honom den följande dagen.

»Jag har nedfallit från en murareställning,» svarade

Pauli fräckt.

Han narrades dock icke alldeles, ty märkena i

ansigtet voro af timmermans- och muraresöners händer.

Under frukositimman genomgick Pauli alla klasserna

i sin skola och visade sina många, men lätt medburna,

troféer för kamraterna, förklarande deras rätta upphof

och uppmanande till bämd. Man skyndade att låta

anteckna sig i anförarens rullor. Till en så vigtig och

långväga expedition kunde endast de tappraste och mest

öfvade kämpar utväljas. Alla ville höra till deras

antal; men Pauli gjorde sitt urval och antecknade blott

dem, som redan förut förvärfval sig ett namn för

tapperhet och mod. De öfriga drogo sig flata och med

gråten i halsen tillbaka, ty alt vara ansedd för feg,

var det värsta som kunde hända ett medborgarämue

inom skolans verld. Att anses för lat, betydde på

långt när icke så mycket. Man kunde gerna bära

åsnan på ryggen, bara man hade lejonet i sin barm.

Bland dem, som kasserades, var åfven Adolf

Ax-oer, af sina lärare och kamrater serdeles omtyckt för

sin flit och beskedlighet, ehuru del fina

Adonis-ansig-tet icke rätt ville behaga Odins och Thors ättlingar.

Flickan i Stadsg. 2»Du är én kruka, visserligen af porslin, men en

kruka ändå,» bade Pauli en gång med sitt vanliga

öf-vermod sagt till honom, i flere kamraters närvaro.

Detta förtröt honom; men den fromme gossen knöt

näfven i byxfickan och teg. Han höll länge till godo

med porslinskrukan, liksom han ännu längre tåligt

burit det tillnamnet: mamsell, hvarmed han, vid sitt

första inträde i skolan, hugnades af käckare kamrater.

Liksom de fleste, hade Adolf Axner framträdt till

mönsterbordet, för att söka plats i de tappres leder.

Pauli mätte honom med sina blickar länge ifrån

topp till tå.

»Nog ser du tjock och bastant ut,» sade anföråren

slutligen; »men Gud vet, om det inte är mera bomull

än jern uti dig . . . mera mjölk än blod.»

»Jag är inte rädd för någon, jag . . . inte en gång

för dig, Pauli!» svarade Axner.

Detta oförskämdt djerfva yttrande af »mamsellen»

framkallade ett sorl af förvåning på de ungas läppar;

men mest förvånad syntes Axner sjelf, ty han skiftade

färg och slog ned ögonen.

»När vi komma att slåss mot flickskolorna,» yttrade

Pauli hånande, »så ska vi skicka mamsell Adolfina

Axner emot dem.»

»Adolfina! Adolfina!» ropade hela skaran, utbristande

i skratt.

Det vackraste röda blod, värdigt en Adolfinas

kinder, genombröt liljorna på Adolfs ansigte.

»Nej, men se på mamsellen ... se hur hon rodnar!»

skriade alla.

Adolf vände sig bort, gick till vattflaskan och

tömde ett helt flasklock vatten, för att skölja bort de

olycksaliga rosorna, hvilkas betydelse ingen ville förstå.Derefter lemnade han klassen och tog vägen ner till

bakgårdeu, för att ensam kunna reflektera öfver sitt

olyckliga öde.

Bäst han så stod och funderade, fick han ögonen på

en stege, som låg på marken. Han erinrade sig nu,

alt dagen förut hade flere af hans kamrater bvar efter

annan försökt att uppresa denna stege emot muren,

men ingen lyckats deruti.

»Kan den der vara så tung?» frågade han sig sjelf;

»jag hade bra god lust att försöka . . . och efter ingen

ser mig, så ... nå ja, hvarför inte?» . . .

Axner fattade uti stegen, samlade alla sina krafter

och lyckades verkligen ställa den mot muren.

»Hurra!» jublade han och stötte ner stegen igen;

»jag undrar om Pauli kan göra hvad mamsellen gjorde!»

tillade han med en viss bitterhet.

Derefter uppreste han stegen för andra gången med

mindre ansträngning än förut.

»Håhu!» ropade han; »var det inte värre än så? . . .

ner. med dig på marken, din långbente krabat! . . .

jag ska lära dig mores, jag.»

Anyo stötte han stegen från muren och skrattade af

bjertans grund åt dammet, som. hvirflade upp mellan

pinnarne. Derefter slog han med armarne omkring

sig, utdelande puffar i luften åt höger och venster,

under del han, eriurande sig sina kamraters slridsord,

utropade:

»Der har du på smalbena, din Jakobist! . . . der har

du en sexstyfver för sotningen, svartmurre! . . . vill

du jag ska sunda dig upp i masttoppen, din beck byxa?

. . . der sitter du ... ha ha! ... ska ni vara två mot

en, fyra mot en, åtta mot en, era barkran kar! ... hit

med er . . . hur många ä’ ni på en slump? . . . jag tarer alla, eo på hvart flager och tvl till (5r jemnans

skuli . . . summa summarum tio på en gång ... ha ha

ha! . . . Pauli, Pauli! . . . adsum ... Jag så, du är

här . . . kanoer du Kalle Bager? .. . vill du ha på sota

knoln? . . . der ligger du med beneo i vådret . • . hvad

tycker du om mamsellen ? ... syr hon bra, stickar bon

bra, bakar och brygger hoo bra? . . . upp med benen

i vädret en gång till, gosse lilla . . . husch, hvad det

går . . . kyss mamsellen på hånd . . . be om nåd, be

om nåd . . . ack, hvad det år roligt, hvad det år

roligt!» . . .

Så fäktade, hoppade och jublade inferioren i tertia,

den trettonårige Adolf Axner. Allt omkring honom

var nederlag, jeramer och förstörelse; men sjelf. stod

han på* Capitolii höjder med triumfatorns lager kring

högburen tinning.

Adolf var lycklig. Hade han icke skål dertill?

Ack, jo. Den tid, då man tror sig bafva utfört ett

storverk derigenom, att man från marken upplyfter en

stege, och då man ej bar andra fiender att spänna

bälte med och besegra, än de ljusa, oskyldiga,

barhal-sade bilderna ur en trettonårig hjerna, då — då är

man visst lycklig, så lycklig man någonsin kan blifva

här i verlden!

Klockslagen, förkunnande slutet på frukosttimman,

bröt den sköna förtrollningen, och Adolf Axner

återvände till sin klass. Sällan kunde någon sina lexor

så bra som han; men denna dag var han tankspridd

och hörde icke på de frågor,, som läraren tillställde

honom.

»Hur är det fatt med Axner i dag?» frågade läraren;

»jag känner inte riktigt igen honom.Axner hörde ej hyad läraren sade. Hans tankar

uppehöllo sig på bakgården, sysslande med stegen och

idrotterna i luften. Några mindre skickliga kamrater

flyttades till och med öfver honom, utan att detta alls

syntes bekomma honom.

»Hvarföre svarar du icke på frågorna?» frågade ånyo

läraren, förvånad öfver den annars så flitige och

uppmärksamme lärjungens beteende.

Axner stirrade på läraren, utan att svara.

»Du har ej läst öfver dina lexor,» fortfor läraren;

»du kan ju icke det minsta ord i dag.»

»Kan jag inte?» frågade gossen, nu vaknande ur sina

heroiska drömmar och dervid först märkande, att han

blifvit nedflyttad under åtskilliga kamrater, dem han

alltid förut varit van att se under sig.

»Ja, du kan inte, min gosse,» upprepade" lärarens

milda stämma.

»Jo, visst kan jag, herr magister,» svarade Adolf

med en tår i ögat, ty verkligheten af hans nederlag i

klassen hade nu skingrat hans dröm om seger på

bakgården.

Och Adolf Axner kunde verkligen, ty det dröjde icke

många minuter, förrän ban icke allenast återvunnit sin

gamla plats, utan äfven hoppat öfver några af sina öfre

kamrater. Men ånyo invaggades han i den sköna

drömmen och förblef deruti till skoltimmans slut.

Läraren begrep honom ej, och ernade taga honom i

ser-skildt förbör, men gossen var försvunnen.

Adolf Axner hade inga föräldrar i lifvet, utan var

såsom fosterson upptagen af en fattig kopparslagare,

hvilken bodde och hade sin verkstad vid Stora

Vattu-gränd inom Clara församling. Mästaren vid det lofliga

kopparslagareembetet, Isak Brundström, hade aldrig haftnågra välmaktsdagar, utan ständigt lefvat i stor

fattigdom med sin hustru och sex barn. I samma hus

hade bott en fattig enkling och kamererare med namnet

Axner, hvars ende son var vår Adolf. Ka me rera ren

dog, innan hans son uppnått sitt sjette år. Alla

men-niskor tyckte synd om den stackars fader- ocb

moderlöse gossen; men den fattige kopparslagaren gjorde hvad

alla menniskor endast tyckte. Han tog Adolf i sitt

hus, ty en gryta för sex barnamunnar räcker nog för

sju, tänkte han, och en sjundedel af en kaka bröd är

visserligen mindre än en sjettedel, men har större

värde, om ej i menniskors ögon, åtminstone i Guds. Den

fattige kopparslagaren lät bonom gå i kyrkskolan

tillsammans med sina egna sex söner, som alla voro

äldre än Adolf.

»F-n till pojke!» sade kopparslagaren en dag till

sin hustru; »han är mycket snällare än mina egna

pojkar, de drularne . . . magistern säger, att han är ett

riktigt ljushufvud.»

»Ja, ett snällt barn är det,» svarade fru

Brund-ström; »under de tre år, vi haft honom, aldrig har

han gjort någon elakhet . . . god och undfallen är han

som ett lamm . . . aldrig rifver han sönder sina

kläder, som de andra . . . också tycker jag. Gud förlåte

mig, nästan mera om honom, än om de andra . . .

bibeln och psalmboken läser han som cn prest . . .

det är lust och glädje att höra honom läsa.»

»Och han skrifver som en kunglig sekter,» inföll

mästaren; »se på de här råkningarne bara, som han i

dag skrifvit åt mig ... se på mitt namn, så vackert

det är tillpetadt ... se sådana slängar och krumelurer

. . . jag kan fl ondt i magen, när jag tänker på, att

ingen af mina egna kan skrifva så bra.»»Aldrig breder han tjockt smör på smörgåsen, som

de andra,» tillade frun; »inte heller rusar han fram

som en varg till bordet . .. alltid tar han sist för sig

.. . aldrig springer han bort ulan att be om lof . . .

aldrig prutar han emot, när man ber honom gå något

årende ... en snäll unge är det, och det går nog bra

lör honom här i veriden, om han får lefva.»

»Men den satans pojken gör mig bekymmer i alla

fall,» pustade mästaren.

»Hur då, kära Brundslröm?» frågade hustrun med

förvåning.

»Ahjo, ser du, Christian och Fredrik havi nu, Gud

vare lof, ute i läran, och Jakob och Gustaf bli vi snart

af med i rappande taget, och om några år få väl Kalle

och Petter lunka samma väg . . . men folk tycker det

är underligt, att, när vi inte lägga iingerna emellan

hvad våra egna barn anbelangar, så borde vi inte

heller vara så rädda om ett fremmande barns skinn.»

»Ja men, ser du, Adolf är så svag, spenslig och

fin . . . inte kan vi sätta honom i lära inte, för inte

duger han till handlverkare, det ser ju hvar menniska.»

»Låta honom läsa, är visst godt och väl, men det

kostar schabber, ska jag säga, och tiderna äro så

svåra, så» . . .

»Men Gud är god,» svarade hustrun, klappande sin

man på axeln.

»Och skrifva kan han,» fortfor mästaren, »skrifva

som en karl . . . kan ändå ha nytta af honom . . .

kommer dag, kommer råd . . . hör du, Märtha, min

gumma, vänd mina grå byxor och gör deraf ett nytt

plagg åt Adolf; ty,» tillade han skrattade, »cn

borgare, som har råd att hålla sig skrifvare, kan också

alltför väl bestå honom hela byxor.»Dermed slut på öfverläggningen om fostersonens öde

för den gången. Ofta hörde kopparslagarens barn sin

fosterbror sålunda berömmas på deras bekostnad, och

de kastade vreda blickar på honom; men Adolf var då

alltid tillreds med vänliga ord och smekningar, som

snart gjorde allt godt igen. Gossarne Brundström

kände nog inom sig sjelfva, att mamma och pappa hade

rätt, ty känslan för det rätta är omutlig i barns

bjer-tan. Det är först när man blifvit äldre och

förståndigare som man börjar pruta både med rättskänslan

och samvetet.

Så förilöto åren. Ju äldre Adolf Axner blef, desto

mera nitisk blef han i sina bemödanden att varä

kopparslagaren och dess hustru till glädje och fromma.

Om söndagarne läste han för sin fostermor med hög

och klingande stämma en uppbygglig predikan; om

hvardagarne förde han böckerna och utskref

räknin-garne åt sin fosterfader, alltid så korrekt och

summorna så väl uträknade. Ju äldre han blef, desto tunnare

smör bredde han på brödet; ty hans förstånd sade

honom, att han icke hade det ringaste anspråk på deras

frikostighel och välvilja, i hvilkas hus han var, och

djupt i hans bröst slog lacksamhelens rot, som kunde

uppryckas endast af döden.

Kopparslagaren och hans kära hälft hade ofta

mycken förargelse af sina egna söner. Fadren svor och

modren gret; men vid fostersonens vänliga röst och

milda blickar, tystnade den förres svordomar och

upptorkades den sednares tårar.

»Har ni många barn, kära mästare?» frågade ofta

förnäma kunder vår hederlige handtverkare, ty de

förnäma tycka ibland, att det år roligt att språka med

handtverkaren, isynnerhet om det år obeqvåmligt fördins att på dagen liqvidera de räkningar, han

presenteran

»Jag bar sju, och det yngsta af dem är min

bokhållare,» svarade kopparslagaren med stolthet i

blicken, men en suck i hjertat vid tanken derpå, att

bokhållaren endast vore hans fosterson.

»Hvad frun har för en vacker gosse till son!»

hördes lika ofta, när kopparslagarens hustru, åtföljd af

sin kära Adolf, visade sig ute vid hamnarne eller på

torgen.

Mamma Brundslröm besvarade utropet med blickar,

hvaruti lindrade många ljufvas tårar likaledes af stolt

belåtenhet; men sex af dem voro ändå alltid bittra,

ty de framkallades af tanken på de sex sönerna, som

aldrig tillskyndat den hederliga frun så mycken glädje

och triumf.

»Förb—dt skada, alt han inte ska heta Brundström,

i stället för Axner!» yttrade kopparslagaren till sin

hustru, i del han ref sig bakom örat.

Frun gaf med en betydelsefull nickning enahanda

önskan tillkänna och kunde aldrig förstå, huru det

vore möjligt, att ett barn, som icke legat under

hennes bjerta. ändock kunde ligga detta hjerta så nära,

som det nu gjorde.

Sålunda fick man lära känna del sällsynta

fenomenet af menniskor, som, oaktadl de, till följd af sina

knappa vilkor, nödgades skicka sina egna söner ut i

verldcn, likväl icke hade hjerta att släppa ifrån sig en

annans barn, utan tvärtom sökte bereda detta barn

alla möjliga tillfällen till utveckling af de lofvande

anlag, det tidigt röjde. De voro öfvertygade derom,

att Adolf kunde blrfva ett ljus, om han finge studera,

men att deras egna barn deremot aldrig kunde blifvadet, om de också läste i hundrade år, och del var

denna öfvcrtygelse som bestämde deras handlingar.

Adolf, sålunda omhuldad af kopparslagaren och dess

hustru, kunde dock icke dölja för sig sjelf, att han

intagit det första rummet i deras hjertau, och

förebrådde sig många gånger för det han beröfvat sina

fosterbröder detta rum. Mången gång beklagade han

sig öfvcr alt ej hafva en egen fader och en egen

moder i lifvet, till hvilkas kärlek och ömhet han kunde

hafva rättighet. Ju mera han tänkte derpå, desto

mera led han, och detta lidande undföll ej hans

fosterföräldrars ögon.

»Hvad hänger du läpp för?» frågade en dag

kopparslagaren honom.

»Jo, nu är jag så gammal, att jag kunde komma i

någon lära,» svarade Adolf.

»Hvad skulle du der att göra, min gosse?»

»Kors, jag som de andra.»

»Nå, hvilken lära då?»

»Det är detsamma.»

»Vill du bli smed?»

»Nej, inte just det, inte.»

»Släggan är för tung och förskinnet för svart, det

märker jag nog . . .nå, vill du bli skomakare?»

»Nej, inte skomakare.»

»Prylen och sylen smaka inte gunstig herrn ... nå,

skräddare kanske?» "

»Nej, inte det, men» . . .

»Har du ledsnat vid att läsa?»

»Nej, ack nej!»

»Du kan bli en bra prest eller magister, men du blir

bestämdt en skral handtverkare, det ska* jag säga dig,

min kära gosse . . . den handtverkare, som ska* tagasig fram i dessa tider, lar inte ha något annat i

skallen på sig, för annars går det åt Tanders, om han också

pratade latin, så han storknade ... en handtverkare

som super mycket och som läser mycket, kan just

komma på ett ut.»

»Men om jag skulle komma i bod, så» . . .

»Ja så, bli hökare eller kryddkrämare kanhända?» . ..

»Ja.»

»Nej, pass, min gosse . . . den som vill stå innanför

disken och inte genast slå vantarne uti den, måste

kunna prata mycket, ljuga mycket och från morgon till

qvåll ge sig f- n på att han säljer varan under

inköpspriset . . . skulle f-n ta hvar minuthandlare pä orden,

så fick han lof att göra den brinnande ugnen mycket

större och rymligare, än han har rättighet till.»

Kopparslagaren skrattade rätt hjertligt åt sitt eget

mustiga infall.

»Men jag tycker, all grosshandlare» . . .

»Kontorist, menar du,» inföll den ohjelplige

kopparslagaren; »ty den som blir grosshandlare med två

toma händer, blir slutligen mera handlös, än om han

varit född utan dem ... du blir kontorist i alla dina

dar, en annans dräng så länge du lefver, beroende af

andras omständigheter och nycker .". . bättre att ega

litet för egen räkning, än sköta mycket för andras. . .

jag vill hellre rå om den lilla jordlapp, hvarpå mina

fötter stå, än vara arrendator af de största säterier i

verlden. . . . Nej, fortfar du med dina böcker, gosse

lilla, och tacka din Gud för det att du får lära dig det,

som smakar dig bäst ... du skall bli en lärd man, och

dervid blir det.»

Och dervid blef det också. Adolf Axner fortsatte

sina studier, läste latin och grekiska samt blef en afde flitigaste och mest omtyckta lärjungar i Clara skola.

Sällan såg man honom ute tillsammans med andra

gossar eller deltaga i deras lekar. Var han utev så

var det alltid i något ärende åt fosterföräldrarne, än

för att köpa kaffe och socker, när pigan icke hade tid,

än för att hemta ett halfstop starkt bränvin från

brån-yinsmagasinet för kopparslagarens hushåll, eller med

räkningar till mästarens kunder vid början af hvarje

qvartal.

Derigenom, att han nästan aldrig deltog i sina

kamraters tidsfördrif på lediga stunder, tilltog den

naturliga vekheten i hans själ, hvilket också hade, såsom

ådagalagdt är, till följd en mängd speord från

kamraternas munnar. Vi hafva sett, huru hans

långmodig-het slutligen tröttnat vid det beständiga gycklet och

flinet omkring honom. Kunde väl öknamnen:

porslinskrukan och mamsellen anstå honom, som med

beundran räknade Rolf tiötriksons bragder och med

förtjusning följde kämpen Ubbe, vadande i blod på Bråvalla

hed? Och Hannibal sedan, denne skolungdomens

oförliknelige hjelte, som med solbrända Afrikaner öfversteg

Alpernas isspelsar, som i 12 år trotsade de mäktige

Romarne midt i deras eget land, som slutligen,

förjagad af otacksamme landsmän, tömde giftbägaren, för

att icke lefvaride falla i dödsfiendens hand! — Ack!

han hade solat sig i glansen >af hjeltens ära, lidit

nederlag med honom och gråtit vid hans döda kropp! —

och ändå blifva ansedd för feg, ändå kallas för

mamsell — det var för mycket skymfligt för

hjeltevålna-derna i en trettonårig hjer na.

Förtrytelsens tårar befuktade hans ögon. Den veka

hinnan kring själen upplöstes deraf och brast, och

ru-stadt med svärd och sköld, steg hans manligare jagfram i dagen nr djupet af hans bröst, liksom Bfinerva

ar Jnpiters hnfvud.

Han kände icke mera igen sig sjelf; men han var

stolt öfver den nya bekantskapen och skyndade att

än-bu innerligare sammanknyta sig dermed. Han kunde

bli en bjelte, ty han ville det. Han ville taga ett

djerft steg på den nya banan, och hvilket djerfvare

kunde väl tänkas än det, att utmana och besegra den

starke och modige Pauli, Clarislernas beundran och

Jakobisternas skräck — denne Pauli, som icke skydde

för skorstenarnes Mohrer och vanternas gastar!

Sotar-pojkar och sjömän ansågos alltid för skolgossarnes

farligaste motståndare. Det var Pauli hau ville besegra*

Det var öfver dennes fallna kropp han skulle krossa

porslinskrukan och för evigt afkläda sig mamsellens

kjortlar.

Under dessa storartade förespeglingar flög han på

väldiga örnvingar den *korta vägen till sina

fosterföräldrars hem.

»Det var bra att du kom, Adolf!» ropade

kopparslagaren emot honom; »Stina ligger hos Holmgrens och

klappar kläder . . . spring fort efter ett halfstop

brän-vin, och flyg som en tätting hem igen.»

För första gången rodnande öfver ett dylikt uppdrag,

emottog Adolf halfstopsbuteljen och lemnade rummet

med nedböjdt hufvud. En örn flyger ej som en

tätting, och det är icke med bränvinsbuteljen i hand man

blir en Rolf eller en Hannibal. Adolf glömde, att

det var med brän vinsbuteljen som Europa eröfrade

Amerika. Han svor för första gången och slungade

bannstrålen öfver köksan Stina, Holmgrens klappbrygga

och Blomners bränvinsmagasin. En tanke af bitterhet

mot føn hederlige fosterfadern flög äfven genom hanshufvud; men han blygdes snart for denna tanke,

stoppade buteljen under jackan och lunkade derefter

tålmodigt åstad, ehuru med långsamma steg, för att

ut-råtta ärendet. Hemkommen, 6ck han några snubbor

för sin långsamhet, dem han ansåg sig väl förtjena för

den oblida sinnesstämning, han ett Ögonblick hyst mot

sin välgörare.

Sedan han väl slutat sin middagsmåltid, gick han

ner i verkstaden och började, till arbetsfolkets stora

förundran, pröfva sin armstyrka med att lyfta släggor

och klippa sönder rimsor af kopparplåt med den stora

plåtsaxen. Icke nöjd dermed, fattade han tag uti en

hel kopparplåt och bar den till saxen.

»Hvad vill han med plåten att göra?» frågade en af

gesällerna.

»Klippa sönder den,» svarade Adolf, fullkomligt

ogenerad.

»Han låter bli det, förstår han,» förklarade

gesällen; »låt han plåten ligga bara . . . klipp han sönder

bokblan med fruns sax, det är mycket bättre, det . . .

se så, låt plåten vara, har jag sagt.»

»Alltför gerna,» genmälde Adolf, i det han släppte

plåten; »han är i alla fall för tunn, den der . . . jag

ska leta fram en tjockare.»

Gesällerna och lårgossarne, som högst sällan

hugnades med något besök af mästarens fosterson och

ännu mindre väntade något arbetsbiträde af honom,

gapade på honom, utan att rått veta hvad de skulle

tänka. Men när de sågo den unge volontören

verkligen nappa uti en annan plåt och föra den fram till

saxen, trodde de helt enkelt, att han blifvit »yr i

nattmössan», såsom de mangrant uttryckte sig.Adolf hörde ej på det örat, utan rustade sig till att

visa sin oväntade skicklighet i det lofliga

kopparsla-garyrket.

»Kom hit, Kalle!» ropade han till en af lärgossarne,

hvars svarta, grinande ansigte följt alla hans rörelser,

»kom hit, Kalle, och håll i plåten.»

»Hvarför ska jag hålla i plåten?» frågade Kalle,

med händerna under förskinnet och den trubbiga

näsan i vädret.

»Jo, jag vill knipsa af den, kan du väl begripa,»

svarade Adolf.

»Knipsa af den sjelf, så får han känna hur godt det

är,» uppmanade gesällen.

Adolf försökte, men si, det gick icke så lätt för sig,

som han trodde, ty plåten måste handteras med

ven-stra armen på samma gång som saxen af den högra.

Med den skönaste metalliska klang föll kopparplåten

på golfvet; men mindre skön var den skrattsalfva, som

fråu alla hörn af verkstaden smattrade mot vår hjeltes

örhinnor.

Den som skrattade värst, var den trubbnäsige Kalle.

Man skrattar icke ostrafladt åt en hjelte, en

Hannibals och Cesars like. På ögonblicket var Adolf vid

den storflinande lärpojkens sida; och innan denne ens

visste b varom frågan var. hade vår hjelte satt ena

foten bakom- honom och lagt honom till golfvet,

hvaref-ter han, stolt öfver sin seger, skyndade utur verkstaden.

Eodast en Ulysses kan besegra Cy k loper.

Efter dessa och dylika förberedelser till den strid,

han hade i sinnet, gick Adolf till skolan, och när

eftermiddagens skoltimmar förflutit, deltog han, såsom

redan beskrifvet är, objuden i rådplägningen mellan

Pauli och kämparne vid östra kyrkogårdsporten. Hansökte gräl med anföraren pS det säU, all ban

opponerade sig mot det q va kriget. Han lyckades och

bese*-grade den ditintills oöfvervinnelige, och med

outsläcklig törst drucko hans öron det bifall, som höjdes ur de

förvånade kamraternas ring.

»Del var ett knep, bara ett knep,» ropade Pauli *

hvars håtndlusl, hejdad i dess utbrott, nu gifvit vika

för flatheten.

»Jag låg inunder, du ofvanpå,» svarade Adolf, »du

hade öfvertaget . . . var det ett knep att då komma

öf-ver dig, så var det också genom knep som den ende

Horatius besegrade de tre Guratierna; men det är i

alla fall slutet som afgör allt.»

Vår hjelte var, som man finner, älven stark i

historien.

»Låt mig ligga öfver en gång till och försök att

komma upp, om du kan,» fortfor segraren, skådande

omkring sig med stolla blickar.

Pauli tycktes icke hafva lust att gå in på förslaget

och hade heller ingenting att invända mot det

historiska exemplet. Ju mera han betraktade Axner, desto

mera tyckte han att bredden på dennes skuldror var

vida öfver medelmåttan, samt alt den fordna mamsellens

bröst och armar sågo respektabla ut. Han begrep ej»

hvar han förut haft sina ögon och fördömde för första

gången sitt öfvermod.

»Eller har du lust,» började Axner ånyo, »så

försöka vi en ordentlig brottning, bröst mot bröst ock

knä mot knä ... nu är det min tur all leka litet . . .

försök att ta porslinskrukan i öronen . . . kom och kyså

mamsellen!»

Den fruktansvärde Pauli studsade och vågade icke

slå upp ögonen, af fruktan att kamraterna deruti skulles*

lås* hans tvekan för att .inlåta sig i håndgerning med

en kamrat, som nyss brutit ett blad ur hans lager och

nöjligtvis åfven kunde lyckas att bryta ett UIL

»En annan gång ska jag talå med dig,» svarade faan

slutligen, »och det ska bli ord och inga visor; men

klockan sex har jag ståmt möte med Cathrinisterna i

Sista Styfverns trappor på Söder.»

»Som du vill,» ropade Asner; »jag följer med till

Sista Styfverns trappor.»

»Bra, bra!» sade PaulL

»Bra, bra!» instämde de Öfrige.

»Du medger väl ändå, att jag är den starkaste?»

yttrade Pauli, efter ett kort uppehåll.

Asner mumlade några otydliga ord, men tviOet lästes

i hans Cgon.

»Du måtte väl medge, att jag år starkare än alla

andra?» frågade Pauli med häftighet.

»Åhja, ån alla de andra,» svarade Asner, med

eftertryck på de sista orden.

»Och starkare än till och med du?» tillade Pauli»

något mjukare.

Det låg något bedjande i tonen, hvarmed detta sades.

Asners milda, eftergifvande lynne återtog sitt välde.

Han erinrade sig också, att de största bjellarne alltid

varit de mest milda och försonliga.

»Ja, jag medger, att du år starkare än jag,»

förklarade han slutligen och beledsagade förklaringen med en

blick, som intog alla.

Pauli fattade bans hand och såg på honom med en

hjertlighet, som sällan uppenbarades hos denne vilde

slagskämpe.

»Du är en dugtig pojke, Asner!» sade han; »vi ska

bli vänner, vänner i lif och död!»

Flickan i Stadeg. $

»Hjalmar och Orvar Odd,» tillade Adolf med

blixtrande ögon.

»Hjalmar och Orvar Odd,» upprepade Pauli; »du är

Hjalmar, du, och jag är Orvar Odd, ty om jag är

starkare än du, så är likväl du mycket beskedligare och

bättre än jag» ...

Och de båda fosterbröderna tryckte hvarandras

händer med tårbeglänsta, men leende blickar.

*

ANDRA KAPITLET.

Slaget i Sista Styfverns trappor.

Nu framåt marsch! färdigt gevär!

Tågom emot de Cathrinister!

Tappert och modigt hjertat är

Jemt hos de lysande Clarister.

Cathrinister! Cathrinister!

Klockan slagen är.

Se Cathrinisten kommer der

Trasig och med en uppsyn bister.

Rysligt han muckar, skrålar, svär.

Gen honom på hans nakna vrister.

Cathrinister! Cathrinister!

Klockan slagen är.

Får rektorn veta af det här,

Kanske vi komma uti klister.

Men den en feg och kruka är,

Som räds för ett rapp af sin magister,

Cathrinister! Cathrinister!

Klockan slagen är.

Ja, framåt marsch! färdigt gevär!

Tågom emot de Cathrinister!

Tappert och modigt hjertat är

Jemt hos de lysande Clarister.

Cathrinister! Cathrinister!

Klockan slagen är.

Sådan var den krigssång, som, författad af en tolfårig

skald i secunda, Klaristerne uppstämde, under det

de, tågande ut genom kyrkogårdsporten, togo vägen åt

Staden, passerade Norrbro och Skeppsbron; hvarefter

de gjorde halt vid Blåa Slussen, för att hemta andan

och rådslå om hvad som vidare borde företagas till

vinnandet af den seger, hvarom de redan på förhand

gjort sig förvissade.

Mången har ogillat och ogillar dessa excesser af

skolungdomen, hvilka på den tiden hörde till ordningen

för dagen, på samma gång man beprisar den småningom

tilltagande och nu rådande säfligheten hos det

uppvexande slägtet; men medgifvas måste dock, att

under dylika ystra lekar, som de ifrågavarande, de

inneboende anlagen hos en Odins ättling tidigare utvecklas

och antaga en fastare karakter, jemte ett större

sjelfförtroende, begge så nödvändiga i farans stund, hvaremot

den beprisade säfligheten merendels har något förvekligande

med sig både för själens och kroppens krafter.

Att leka krig och soldater, kan aldrig illa anstå barn

till ett folk, som städse bör vara beredt på kampen för

frihet och fädernesland. Kärleken för leken öfvergår

lätt till kärleken för det dermed beslägtade allvaret.

Låt vara, att öfvermodets känsla derunder en och

annan gång kan insmyga sig i ett och annat ungt

sinne; men bättre än intet mod är öfvermod, och den

mognare åldern, illusionernas dödgråfvarc, bar nog sina

oollskoflar för öfvermodet, liksom för andra bättre eller

sämre känslor, hvilka den rymliga själen innesluter.

Författaren bar för sin del funnit, att de af hans

skolkamrater, hvilka, med bjerna och hjerta fyllda af de

gamla kämpasagorna, sökte bilda sig efter de heroiska

mönstren samt likna dem i styrka ocb mod, till största

delen blifvit raske och oförskräckte män, då deremot

flertalet af de s. k. beskedliga gossarne, hvilka greto

för den minsta skråma och sqvallrade om allt som ej

behagade dem, framgent visat sig som veklingar,

opålitliga och krypskyttar under hela lefnaden.

Det är icke med hufvudet bittida och sent i mammas

knä man uppfostras till kraftfulle män. Af morsgrisar

blifva inga Götha lejon, och man gör inga hjeltar

der-igenom, att man »skrämmer barn för busen». Pojken

bör fö uppvexa fri oöh oförhindrad att deltaga i sin

ålders nöjen, aldrig beröfvas umgänget med lifliga, om

också något ostyriga, kamrater. Moralens bud blifva

ej derföre åsidosatta; ty mera oblandade sanningar

Annas ej, än dem ett barn får höra af sina lekkamrater,

emedan deras omdömen alltid äro omutliga samt deras

begrepp om rätt och orätt alltid klara och lättfattliga.

Derföre ser man också i skolorna, t. ex. vid premiers

utdelande åt de flitigaste, hurusom lärarne alltid

öfver-lemna bestämmandet deraf åt skolungdomen sjelf,

öf-vertygade derom, att dess omdömen och beslut flyta ur

den strängaste rättskänsla; och aldrig går den förtjente

miste om sin belöning, äfven om denne i andra

afseen-den icke förstått att* vinna sina kamraters sympatier.

Hos barn är den personliga oviljan ett och det

objektiva omdömet ett annat. Högst sällan, om ej aldrig,

inverkar den förra på det sednare. Författaren minnetännu från sin barndom gossar, som ständigt voro i tvist

med hvarandra, men som, detta oaktadt, aldrig

förnekade trätobrodern rättvisa, när den vid omröstningen

till ett premium togs i anspråk.

Menniskonaturen är visst icke till roten så ond, som

presterna påstå. Det är blott oförståndiga föräldrar

och lärare som förstöra densamma.

Men hvar var det som Glaristerne gjorde halt? Jo,

vid Blåa Slussen, denna ännu i dag lik sig, som han

på den tiden gick och stod. Det är blott hans röde

broder som helt nyligen fått ändra form och ikläda sig

en annan kostym, mera lämplig för tidehvarfvets smak

och beqvämlighel.

»Gossar! vi måste fördela oss i två hopar,»

förkunnade Pauli.

»Hvarför det då . . . hvarför få vi inte följas åt?»

frågade kamraterna.

De voro barn i ett konstitutionellt samhälle, som

man kan höra, och anförarens: måste måste derföre

motiveras, innan det kunde vinna gehör.

»En del af oss måste gå öfra vägen och en annan

den nedra,» yttrade anföraren, som hade svårt för att

respektera den konstitutionella formen, oaktadt den

de-konfityr, hans avtokratiska grundsatser genom Axners

kraftfulla opposition nyss lidit; »ty kyrkråttorna vänta

oss, som ni velen, i Sista Styfverns trappor, och dit

kommer man på tvenne vägar . . . går man blott den

ena, så kunna de lätt springa bort och fly på den

andra . . . jag tycker man derför bör så ställa till, att

man på en och samma gång kan taga dem i hakan

och nacken . . . har jag inte rätt kanhända? . . . hvem

känner den här saken bättre än jag? . . . har någonannan af er varit i Sista Styfverns trappor? . . .

fcvasa!» . • .

Ingen mer än Pauli hade varit pä denna

märkvärdiga plats, och ingen mer än han kände följaktligen dess

lokalbeskaffenhet; men fördelen af att på samma gång

blifva mästare öfver en fiendes haka och nacke låg klar

för allas ögon, hvarföre icke heller någon vidare

invändning kom i fråga.

»Vi äro inalles femtio man,» började nu Pauli igen,

i det hans öfverräknande blickar mönstrade de

bar-halsade kämpar, som slutit sig omkring honom; »trettio

man marschera, med A xner till anförare, den nedra

vägen och fatta posto nedanför trapporna.»

Adolf Axners kinder började glöda, och han höjde

sig stolt på tåspetsarne, i det hans tacksamma blickar

sökte fosterbroderns.

»Jag behöfver endast tjugu,» fortfor generalissimus,

•och med dem går jag den öfra vägen ... jag och

tjugu äro detsamma som trettioen,» tillade han med en

viss tillförsigt; »vi hafva således lika många att

kommendera, A xner!»

Denne öfvcrsåg gerna med fosterbroderns skryt, ty

han kände sig obeskrifligen lycklig öfver den

generals-befattning, honom blifvit anförtrodd, utan att någon ens

med ett ord sökte bestrida honom densamma. Han

skakade väldigt sin påk, kännande en hel armé i sina armar.

»Hälften af artilleriet fördelar sig på hvardera

trupp-afdelningen,» befallde Pauli; »fram med artilleristerna!

... jag vill se, att allt är i ordning!» . . .

Tio gossar närmade sig anföraren och slogo en ring

omkring honom.

»Laddadt, förmodar jag! . . . fram med strutarna!»

kommenderade han.I ett enda tempo utdrogo de tio nr sina fiiekor hvar

sin stora strut, hvarmed de skyldrade för anföraren

med en skicklighet, som röjde mycken öfning.

Pauli öppnade hvarje strut och undersökte den

gan-ska noga. Ammunitionen bestod af aska och snus,

sammanblandade.

»Godt! allt är som det .ska vara,» förklarade

gene-ralissimus; »konsten beror nu bara på att icke i otid

använda detta vigtiga vapen . . . bruken det aldrig mot

gossar, som äro lika stora eller starka som ni, för dem

bören J kunna sköta med edra påkar; men då ni

träffen sjömän och stora lärpojkar, som de här

kyrkråttorna alltid ha i släptåg med sig, så fatten strutarne

med venstra handen och kasten snuset och askan i

ögonen på dem, så ska ni få se, att korpgluggarne

snart blifva som fönster, h vilkas luckor man tillskruf*

vat • . . bommen derefter till med edra käppar, så ska

ni få se på ett lustigt spektakel ... in med strularne!

. .. raskt undan med tassarne!» . • .

De tio strutarne försvunno, h varefter händerna i ett

tempo föllo åt sidorna.

»Och glömmen inte heller,» fortfor fältmarskalken,

»att passa på, att ni hafven vinden på ryggen, för an*

nars händer det att edra egna ögon få sitta emellan pä

kalaset, och ni blifven sjelfve lurade på konfekten . • .

vinden på ryggarne, har jag sagt!»

»Vinden på ryggarne, ja,» upprepade artillerister na

och gjorde ställningssteg.

»Sköldarne i beredskap!» hördes ånyo anförarens

befallande stämma.

Sköldarne voro större böcker, kring hvilka gossarne

spänt sina bokremmar, hvaruti de med venstra

händerna höllo tätt invid spännet, så att de kunde sträcka/rara boken, för alt parera de slag som riktades

mol dem. Företrädesvis begagnades lexica, såsom

varande mest tjenliga för detta ändamål. Pauli bar sjelf

Schenbergs latinska lexicon, bundet i ovanligt tjockt

pappband, hvilket också bar märken efter många

strider, då deremot sjelfva bladen inuti, fullkomligt

frem-ntande för dagens ljus och lärjungens ögon, bibehöllo

sig i samma släta och vackra skick, som de hade när

de kommo från bokbindaren. Schenberg, den

hedersgubben, kunde väl aldrig ana, att detta med så

mycken möda sammanfogade värn mot bockarne i latinska

språkel så der skulle begagnas till skydd mot

rottingar, hasselkäppar och gatsten. I brist på salig

Schenberg, måste salig Sjögren släppa till sin rygg och sina

sidor. Dock ansågs den sednarc i allmänhet för liten

och tjock, så att han, som sagdt är, endast i nödfall

kunde nyttjas.

Sedan generalmönsterherrn omsorgsfullt och

samvetsgrant granskat den lilla krigshärens vapen och

ammunition, fördelades densamma, såsom anbefaldt blifvit.

Pauli med sina tjugu tog vågen öfver Glasbruksgatan,

och Axner, i spetsen för återstoden eller de trettio,

marscherade Stadsgårdsvägen.

Sista Styfverns trappor, belägna alldeles vid slutet

af Stadsgården, äro af trä samt mycket smala och

ännu mera branta. På dem kommer man från

Stadsgården upp till ryggen af det berg, hvarpå Södermalm,

den till omfånget betydligaste delen af Stockholm,

hvilar. Berörde trappor, som sålunda slingra sig

utefter den branta bergväggen, äro onekligen den mest

farliga plats man kan välja för lekar af det slag, som

det ifrågavarande; ty om också den styrka, hvilken

uraehafver och beherrskar dem, utan svårighet kanförsvara sig mot de fiender, som anfalla nerifrån, si

riskerar den på samma gång, för den händelse anfallet

kommer ofvanifrån, att med lika lätthet blifva kastad

utför trapporna rakt i gapet på fienderna dernere, i

fall man dessförinnan icke brutit halsen af sig.

Pauli, detta generalsämne, hade noga uppfattat dessa

båda omständigheter och på dem byggt sin stora strå«

tegiska plan. Det var hans afsigt att låta Axner börja

anfallet nerifrån trapporna, dem han förutsåg

Cathri-nisterne redan hafva intagit, hvarunder han sjelf,

medan fiendernas uppmärksamhet uteslutande riktades

nedåt, skulle med de sina störta ofvanifrån och som

en förhärjande storm falla öfver de enfaldige

Cathri-nisternes hufvuden. Han hade derföre gifvit Axner,

underbefälhafvaren, order att göra min af liksom

ämnade han bestorma trapporna, men likväl akta sig

för att bestiga dem, utan endast tillbakaslå alla, som

sökte komma ner på den smala träbron, som var

lagd mellan trapporna och kajen, hvarinvid saltsjöns

vågor plaskade, erbjudande en svalkande famn åt de

kämpar, som under stridens hetta kunde hitta på att

blifva nedstörtade deruti. Axner skulle icke börja den

allvarligare attacken, förrän Pauli anländt och gifvit

signal till striden. På detta sätt skulle man fånga

hela Cathrina kyrkskola i ett enda notvarp och

vinna en seger, hvarom samtid och efterverld skulle tala.

1 allt detta hade Axner blifvit invigd, under marschen

till Söder, och hans hjerta klappade af otålighet vid

tanken på verkställandet af en plan, den han

jemför-de med forntidens störste hjeltars.

För att icke väcka för mycken uppmärksamhet,

fördelade Axner sin skara i trenne hopar och befallde

dem iakttaga ett större afstånd från hvarandra. Hanbeordrade vidare, att de under framtSgandet stundom

skulle springa in i gränderna eller husportarne och

der en kort stund hålla sig dolda, hvarefter de

småningom skulle smyga sig ut igen och skrida framåt. I

denna ordning började nu framryckandet tätt utmed

sidan af den långa husraden, under den djupaste

tystnad samt en och en i sender. Genom dessa visa

anstalter skulle fienden icke vela ordet af, förrän den

hade Claristerne alldeles inpå lifvet; ty om desse, ehuru

sm& till vexten, icke kunde undvika att synas på

gatan, så skulle likväl, derigenom att dc så der ofta

för-svunno åt sidorna, man lätt kunna tro, att de ej hade

den ringaste afsigt på Sista Styfverns trappor, utan

helt enkelt vore andra skolgossar, med ett helt annat

mål i kikaren ån stridens.

Axner, åtföljd af en yngre, serdeles liflig och rask

vapenbroder, hvars namn var Gustaf Hök, skilde sig

ett godt stycke från sin första truppafdelning och

skyndade raskt förut, för att undersöka terrängen och

upp-vädra fiendernas spår. ,

»Hvar ä’ Sista Styfverns trappor?» frågade han en

stor, groflemmad karl, till utseendet en murare, som

stod nedanför en krogtrappa och rörde med fingerna

i en snusdosa af näfver.

»Nästa gränd,» svarade muraren, utan att se tipp

från snusdosan.

»Nästa gränd!» yttrade Axner förvånad; »är nästa

gränd då den sista i Stadsgården? ... är det säkert,

att det år Sista Styfverns trappor?»

»Kan du inte se det, din losing!» var murarens

vresiga svar, i det han med ena ögat bligade på den

frågande.

»Tosing kan du vara sjelf, ditt kalktråg!» inföll Hök.»Hrasa?» ntl&t sig muraren, betraktande de begge

gossarne med trenne röda, vidriga ögon.

»Jag tycker, nlr man frågar höfligt, sa kan man A

ett köfligt svar,» anmärkte Axner, i det han bad sifi

båftige kamrat lugna sig ocb tiga.

»Det är inte värdt att du kyckar dig, din långa

drummel!» tillade den ohörsamme Hök, med en blick

på kamraterna, som med stora steg närmade sig.

»Ä* ni ovettiga, era skol råttor!» ropade karlen och

tog ett steg fram mot generalmajoren och hans

adjutant.

»Ska jag mura till ögonen på honom?» hviskade

Hök, som tillhörde artilleriet, till sin anförare.

Axner gaf sin kamrat ett nekande tecken, vände sig

om och ville aflägsna sig, ty tanken på närheten af

den blifvande valplatsen fyllde uteslutande hans

huf-vud, men kände sig i detsamma hårdt fattad vid

nacken af en grof hand.

»Var det du, din tjufpojke, som skällde mig för

drummel?» hördes murarens basröst.

»Nej, det var jag,» svarade Hök, »och här har du

fullmakten.»

Muraren uppgaf ett jemmerskri, släppte Axners

hufvud och slog händerna mot sina egna ögon.

Hök hade, i samma ögonblick karlen vidrörde

Axners hufvud, blixtsnabbt ryckt upp sin strut och kastat

hälften af dess innehåll midt i murarens ögon, hvarefter

han tappert och ihärdigt, såsom det anstod en lärjunge

i Paulis skola, ansatte den förblindade muraren med

sin knöliga käpp. Axner, uppretad af svedan, som

den grofva handen qvarlemnat i hans nacke, dröjde

ej att låta äfven sin käpp deltaga i dansen på jettens

hreda rygg, sidor och ben.Några pigor och sjömän, som stodo ett stycke der*

ifrån, skrattade så de kunnat kikna, när de sågo, bu«

ruledes den berkuliske arbetaren, vrålande som en

retad tjur, sparkade omkring sig åt alla sidor, utan att

träfifa någonting annat än de mötande käpparue,

hvilkas fart ökades af de åskådandes högljudda löje,

»Nej, men se på muraren,» ropade ena sjömannen;

»så har ban väl aldrig arbetat och stretat i sina dar

•. . länk, om det skulle ta latmäsken ur honom . . *

läggen till, gossar små! . . . friska tag! , , . så der ja

.. • så ska de tryckas ... fan anamma de pojkarne!

.. . de borde pressas till matroser, om de bara vore

ett årblad längre!» ...

»Fan refva mig, är det icke Storken, den

slagskämpen, den storskräflarnJ» instämde den andre sjögasten;

»han som skryter öfver att han är den starkaste i hela

Stadsgården, och nu får han huden full med stryk af

två pojkar, som jag kunde peka omkull med lillfingret

• .. men se hur han bär sig åt bara . . , är han tokig

eller full! . . . se, tockna krumelurer han gör med be**

nen och armarne.»

De muntre sjömännen voro obekante med Clarister-»

nes artilleri och märkte icke, att den olycklige i en hast

blifvit blind på begge ögonen. Denne, som förgäfves

uttömde sitt raseri i luften, kraflade sig slutligen,

vägledd af vana och instinkt, fram till krogtrappan och

började krypa uppföre densamma, samt försvann genom

krogdörren i det moln af kalkdamm, som Claristernes

kippar npprifvit.

Blossande af stridens. hetta och segerns fröjd,

om-gåfvos nu Axner och hans tappre vapenbroder af de

ankomne Claristerne, hvilka, underrättade om hvad

som händt, storligen förargades öfver att (le ej fått vargmed i uppträdet med den jettelika muraren samt läng«

tade efter det tillfälle, då äfven dc kunde få gifva

luft åt hjelteblodet, som svallade i deras unga bröst.

Axners bröst svällde som en Romersk triumfators.

Han hade skurit sin första lager, visserligen ur en

mu-rares rygg, men en lager ändå.

»Gossar!» utropade han, efter att hafva for sina

kamrater nöjaktigt förklarat den nyss slutade stridens

anledning och utgång, »vi äro i grannskapet af Sista

Styf-verns trappor ... jag behöfver inte säga mer . . •

framåt marsch!» . . .

Store hjeltar äro merendels lakoniska i sina

uppmaningar. Truppen satte sig i rörelse och stod snart i

fullständig slagtordning nedanför de ofta omnämnda

trapporna.

Men obegripligt! så när som på en stor grå katt»

hvilken hoppade från det ena trappsteget till det andra»

syntes ingen lefvande varelse till i dessa trappor. Som

det nu icke var kattor, utan »råttor», trivialskolans

kämpar sökte, så faller det af sig sjelft, att deras

öf-verraskning skulle blifva ofantligt stor. Valplatsen var

funnen, men en valplats utan fiender är som en

bagarbod utan bröd.

»Hvad vill det här betyda!» utropade Axner; »inga

Cathrinister här! ... men hvar i Guds namn äro de då?

... det här begriper jag alls inte.»

»Huru få tag i dem?» frågade Hök, med en viss

förtviflan i sin röst.

»Hvad ska vi nu göra?» skriade de öfrige otåligt om

hvarandra?»

»Kanske det inte är Sista Styfverns trappor ... vi

faa tagit vilse.»

»Låt oss läsa på hörnet.»»Ja, Mt oss läsa på hörnet.»

»Jo, visst är det här Sista Styfverns trappor,» yttra*

de Axner, efter att hafva läst inskriptionen på hörnet;

idet kan väl inte vara möjligt, att Pauli sagt galet

heller . . . hvad det vore försmädligt det!»

»Hvad det vore ledsamt! Kors, så förargligt!»

beklagade sig kämparne.

»Det kan också hända, att de inte vågat komma,»

menade Axner.

»Du säger något, du... de ha inte vågat sig hit, dc

stackrarne.»

»Ack, så’na krukor!» . . .

»Det är så vanligt med de der kyrkråttorna» . . .

»Så likt dem.»

»Åhja, man känner dem nog ... det år inte första

gången de lurat oss» . < .

»Men vänta, vi träffa dem nog» . . .

»Då voro Jakobislerne mycket ärligare ... de

kora-mo ändå alltid» . . .

»Det är inte så lätt att komma, när man vet att

man får stryk» . • .

»Men gå en så lång väg och gå förgäfves • • . man

kan spricka af förargelse» . . •

»Det år som pappa säger, på Söder bor det bara

pa-trask* • . .

»Ja, det gör det . . . bara patrask • . . Gud vare lof

att man inte bor på Söder!»

»Jag vill inte flytta till Söder för aldrig det» . . .

»Gud bevars för att bo i ett sådant hål!» . . .

»Men hvad ska vi göra?» . . .

»Springa uppför trapporna till Gathrina skolhus och

passa på dem der» • ..»Nej» klockan är sex, och de ha för längese"n gått

ur skolan.»

»Om man ändå kunde stöta på en enda . . . hvad

faan skulle må!» . . ,

»Alla mot en enda? . . . nej, fy! . . . så talar ingen

äkta Clarist.»

»En mot en, mente jag» . . ,

»Nej, en mot två . . . en Clarist mot två Cathrini*

ster» .. .

»Mot tio Cathrinister ... en Svensk mot tio Ryssar

. . . alldeles som vid Narva» . . .

»Som vid Narva, ja.»

»Men om det bara kommer en enda Calhrinist?»

»Han ska slåss mot den klenaste biand oss . . . det

är afgjordt, det.»

»Men hvem är den klenaste?»

»Du.»

»Hvad sa’ du? . . • akta dig! ... säg om det ordet

en gång till, om du törs.»

»Det kan jag säga . . . mins du på Kirsteinska plan,

du? ... i förrgår, du?» . . .

»Det ska du få äta opp, du» . . .

»Så kom då» . . •

»Här är jag, far din, du» . . .

»Slå första slaget» . . .

»Nej slå första, du» . . .

»Tyst! intet slagsmål . . . tyst, säger jag!» befallde

Axner, trädande emellan de tvistande ,* »det fins ingen

klen bland oss .. . alla äro vi lika tappra.»

»Bra sagdt, alla lika tappra!» . . .

»Och klenast den som skryter,» tillade Axner, med

en sträng blick på vederbörande.»Klenast den som skryter . .. Asner är alltid

rätt-Tis • • • Axner är en krona.»

»Och ädlast den som först räcker handen till

forsoning,» fortfor anföraren.

»Axner har rätt ... här är min hand,»

»Och min.»

»Vänner» . . .

»I lif och död!»

»Träffad t!»

»Lefve Clara!»

»Död åt Catharina!»

»Hurra 1 hurra!» skallade Claristernes rop, så att det

genljöd öfver saltsjöns vågor.

»Men hur kommer det till, atl Pauli dröjer så länge,»

yttrade Axner, sedan hurraropen tystnat; »han borde

nu ha hunnit fram på öfra vägen.»

»Ja, det är obegripligt . . . inte syns han till och

inte hörs han af det minsta.»

»Hvem kommer der i trapporna?» . . .

»En madam med en liten flicka.»

»Låt oss fråga henne.»

»Ja, ja!» . . .

En medelålders qvinna, med en svart halsduk på

bufvudet och ledande vid handen en liten flicka,

syntes på Sista Styfverns öfversta trappsteg.

»Vänten härnere, gossar!» befallde Axner, »jag ska

fråga henne, jag.»

Efter dessa ord sprang han uppför trapporna, de

Bedgående till mötes.

•Förlåt, madam lilla,» sade han, höfligt aftagande sin

mössa; »bar madam sett till några gossar?»

Flickan i Stadig.»Hvad för ena gossar?» frågade madamen, blickande

med välbehag på den ange och artige kavaljerens

vackra och milda ansigte.

»Gossarne i Catharina skola.»

»Ja så, skolgossamej» *

»Äro de deroppe nånstans? vet madam, om de äro

der?»

»Inga har jag sett deroppe.»

»Inte det?»

»Men nyss, då jag gick bort uppför de hår

trapporna, mötte jag en hel skara» . . .

»Som gick utföre?»

»Ja, visst gick de utföre.»

»Såg madam, hvart de togo vägen?»

»Nej, det gaf jag inte akt på.»

»Vet madam, om det var Cathrinisterna?»

»Cathrinisterna? hvad är det för» . . .

»Jo, gossarne som gå i kyrkskoln.»

»Jo, jag tror väl.»

»Var det längese’n madam såg dem?»

»För något öfver en qvarl sedan.»

»En qvart sedan!» upprepade Axner förvånad,

tilläggande derefter för sig sjelf: »det dr märkvärdigt, att

vi då inte mötte dem.»

»Såg madam, om . . . om» . . . började Axner ånyo.

»Hvad för slag?»

»Om de voro klädda som» . . .

»Hursom?»

»Som . . . som» ...

Som sämre mans barn, ville Axner säga; men han

rodnade och hans tunga hade svårt för att få fram

de sårande orden. Han fann framför sig en qvinna

af arbetsklassen, säkert moder till det barn hon ledde,och hvilket derföre naturligtvis måste vara ett sämre

mans barn. Han sväljde den påbörjade frågan och tog

fram en annan till ersättning.

»Vet madam, hur många de voro?»

»Hvem kan räkna bina» när de svärma!» var

madamens svar.

»Hade de käppar i händerna? ... det vore så bra

alt veta det, lilla, snälla madam?»

»Min själ, jag det minnes, lilla herre . . . hur är

det, Lalla lilla, kommer du ihåg om gossarne, som vi

mötte när vi nyss gick uppför trapporna här, hade

kåppar? . . . kommer du ihåg det, så säg den lilla,

vackra herrn det.»

»Joo, mamma,» svarade den lilla flickan, »käppar,

mycket stora käppar ... så här stora» . . .

Flickan gjorde dervid med den lediga handen en

gest, som skulle utvisa läpparnes storlek, och fattade

derefter tag uti Axners käpp.

Axners blickar föllo nu på den lilla flickan, ocb en

gång fastade vid henne, tycktes de hafva svårt för att

draga sig derifrån. Derpå var ej att undra, ty ett

skönare barnansigte än detta hade aldrig förr lett emot

honom och englablicken i de stora blå ögonen hade

något så till den grad förtrollande med sig, att vår

hjelte var nära alt glömma både äfidamålet med

samtalet och sina väntande kamrater.

»Du heter då Lalla, lilla flicka ?» sade han, sålunda

försjunken i hennes betraktande.

»Ja, Lalla, Lalla,» svarade engeln, ryckande i hans

käpp; »Lalla får käppen, för Lalla är snäll ... får

Lalla käppen, mamma, för Lalla är snäll?» . . .

»Visst är Lalla snäll,» medgaf Adolf; »men hur

gammal är Lalla?»»Fem år, går på det sjette,» svarade barnet.

»Tycker inte Lalla mera om det hår, än om den

stygga käppen?» frågade Axner, i det han framtog elt

äpple ur sin ficka.

Lalla gaf till elt rop af glädje och hoppade upp,

för att taga äpplet, och när hon fått det i sin hand,

var hon ej sen alt låta tvenne de hvitaste och finaste

perlrader till länder sluta sig kring frukten, som

tycktes rodna vid återskenet af de rödaste läppar.

»Axner! Axner! kom ner . . . skynda dig!» hördes

nerifrån kamraternas röster.

Adolf spratt till, lyfte på mössan till afsked och

ilade utför trapporna.

»Tack, lilla, snälla herre! Gud välsigne honom!»

ljöd efter honom madamens stämma.

»Tack, tack! Lalla år snäll, Lalla är snäll!»

klingade barnets.

Anföraren, nedkommen, omgafs på ögonblicket af

kamraterna, hvilka, under tystnad, men högst

betydelsefulla åtbörder, pekade på en stor uppslagen port

till ett af de närmaste husen bitom Sista Styfverns

trappor och hvilken port Claristerne vid förbigåendet

funnit stängd.

Nedanom porten syntes en mängd fotter, några af

dem blottade och andra beklädda med grofva, söndriga

kängor eller skor, mellan hvilka här och der visade

sig ändarne af grofva påkar. Ett svagt sorl derifrån

tillkännagaf, att, utom fötterna, äfven funnes munnar

hos dem som stodo bakom den fatala porten.

»Skulle de kunna vara derinne?» hviskade Axner t)U

Hök, som stod honom närmast.»Medan du Tar deroppe,» svarade Hök lika sakta,

»så började den der porten långsamt skjutas opp . . .

säkert åro de derinne ... vi ha dem, vi ha dem t» . . .

»Bara de inte ha oss i stället,» mumlade anföraren

mellan tänderna, anande en krigslist å fiendernas sida,

hvilken satte honom myror i hufvudet, emedan han nu

i en hast måste påhitta en annan plan, än den Paulis

vishet utstakat.

»Att inte Pauli ska vara hår än!» sade han, icke

utan en viss oro, ty oro han också fullkomligt litade

på sitt mod och sina krafter, så kunde han likväl ej

dölja för sig sjelf, att han saknade all praktisk öfning

i den ädla krigskonsten och att den, som på morgonen

varit mamsell, icke har så lätt för att blifva general

ionan aftonen.

Han började nu eftertänka, hvad en Hannibal eller

en Epaminondas skulle hafva gjort i hans ställning.

Men han fick ej länge ostörd sysselsätta sig med den

aflägsna forntiden, ty sorlet bakom den uppslagna

porten ökades, tillkännagifvande, att del kritiska

ögonblicket nalkades.

Claristerne trängde sig tillsammans och sågo på sin

anförare, likaledes orolige, ty dennes obeslutsamma

blickar hade ej undgått deras uppmärksamhet. En

och annan började till och med snegla åt sidau uppåt

Sista Styfverns trappor, för att efterräkna icke allenast

bur snart Pauli kunde hinna ner, utan äfven hur fort

de sjelfva kunde hinna opp, ty att samma väg, de

kommit, var dem afskuren, var ingen konst att finna.

Andra läto sina blickar ila mot sjön, afundande

fiskmåsar ne deras vingar.

Axner var för skarpsynt, för att icke kunna läsa

hvad som föregick i vapenbrödernas innersta. Dettastudium for som eo vind genom hans själ och satte lif

i dess slokaude vingar.

»Kamrater!» ropade hao, si patetiskt som möjligt,

»hallen er färdiga och uppgifven ett härskri, så alt

fiskmåsaroe darra af förskräckelse!» . . .

Glaristerne uppgåfvo ett härskri, som gällt

genomskar den blåa rymden. Fiskmåsarne flydde på snabba

vingar utåt sjön; men, tyvärr, blef effekten ej

densamma på Gathrinisterne. Den fördömda porten slogs

nu upp på vid gafvel,.och ur en ruskig gård vid

bergets fot störtade södra kyrkskolans krigare, en vild,

oräknelig hord, emot S:t Glaras riddare, och det med

ett skri så fasansfullt, att man kunnat tro, det

midnatten lånat dagen alla sina gastar.

»Tillbaka, tillbaka! till trapporna, trapporna!»

ropade Axner till de sina, inseende nödvändigheten af att

invänta Pauli, innan han inlät sig i strid med en så

öfverlägsen styrka, hvilken, utom det att den var mer

än dubbelt så talrik som Axners, äfven räknade i sina

leder ett helt dussin långa och grofva sjömanspojkar,

med stora daggar i beckiga händer.

Glaristerne retirerade, såsom befaldt var, drogo sig

några steg uppför Sista Styfverns trappor och intogo

derigenom en fast position, hvarutur var omöjligt att

fördrifva dem, åtminstone genom något anfall nerifrån.

De stodo på fem led, det ena ett trappsteg högre än

det andra, svängande sina ensvärd öfver fiendernas

hufvuden och färdige alt med sitt artilleri gjuta

graf-vens natt in i de ögon, som vågade blinka deras leder

för nära.

Axner, i likhet med forntidens anförare, ehuru i

olikhet med sednare tiders, höll sig i främsta ledet,

uppmuntrande sina kämpar både med ord och åthäfvor.Det rar eo lust och glädje att skåda in i hans

blixtrande ögon.

Catbrinisternes massor skockade sig framför

ingången till passet. Dock gjorde de ännu ingen min af

att anfalla. Deremot började de med bvarjebanda

glåpord öfverhopa Claristerne, bvilka icke beller, å

sin sida, underläto att liqvidera med samma klingande

mynt. Sammaledes gjorde Homeri och Virgilii hjeltar,

innan de slungade hvarandra ned till Plutos mörka rike.

»Kommen ner, sockergossar!» ropade en Cathrinist,

»så ska vi piska dammet ur jackorna på er, ocb det

ska inte bli en tråd qvar, vill jag lofva.»

»Borsta våra skodon på samma gång,» svarade en

af Claristerne; »för ni ä* skapta till att borsta skor och

piska kläder.»

»Och hvad det angår, att ingen tråd ska bli qvar,»

tillade Hök, »så tvifla vi inte på det, för den som

vore nog dum att lemua sin jacka åt er, hade nog sett

den för sista gången.»

»Hade jng dig härnere,» yttrade Cathrinisten, »så

skulle jag hår i sjön blöta både dig och din jacka, så

du skulle se ut som en uppblött tvålbit.»

»Vet du hur en tvålbit ser ut, du?» genmälde

Höken.

»Kanske hans mor är tvätterska,» inföll en annan

Clarist.

»Och för resten, din trafvarlapp!» återtog Hök,

»be-höfver jag inte tvätta mig, för det brukar jag göra

en gång om dagen; men du, som blott gör det en gång

om året och det om julen, du kunde just beböfva dig

ett bad . . nulla regula sine exceptione, vet du hvad

det betyder? jo, två tvättningar på året äro ett

undantag, men skada inte regeln.»»Om han inte vill ha bad, så kan han få sig badd

i stället,» inföll en ordryttare bland Claristerne.

»Ska det vara qvickt, det der?» frågade en af

Cathri-nisteme.

»Ja, så framt det inte är dumt,» svarade en annan

bland dem.

»Hur många risbastur ha ni fått, edra lindbarn?»

frågade en lång hamnbuse, som tillhörde

Cathrinisler-nes allierade.

»Det kan du fråga våra mödrar om,» svarade Höken;

»men hur många du bar fått, det skall jag fråga

ge-valdigern i trakten, eller vaktmästarn under rådstun.»

»Åh, var lagom stursk du, fast mor din går med

batt!» ropade flere af Cathrinisterne på en gång.

»Det göra edra mödrar också,» genmälde den

outtröttlige Hök; »men inte gå de, utan de ro mellan

Munkbron och Ragvaldsbro.»

»Ska vara bättre mans barn,» anmärkte en af de

äldre Cathrinisterne; »och ändå ha de värre trutar, än

någon af oss.»

»Man matar inte grisar med pannkakor,» svarade den

omedgörlige Höken.

»Tyst, Hök!» hviskade Axner till det obarmhertiga

qvickhufvudet; »det är orätt att så der fara ut mot dem,

som äro fattigare än vi . . . hundar och supiga käringar

bruka skälla, men aldrig hederligt folk ... för att byta

hugg, ha vi kommit hit, men inte för att byta ord.»

»Åh, när man kan slåss med dem, så kan man också

munhuggas med dem,» svarade Hök, som ännu hade

många infall qvar inom läpparne.

»Ja, du har rätt, Hök, och jag ångrar nästan, att

jag gick med, för det är ändå vi som börjat.»»NI, så gå din väg då . . . öfra vägen är fri och

vi ha redt oss förut utan dig.»

»Ingen ska säga, att jag sprungit från mina

kamrater,» svarade Axner med stolthet; »den som gifvit sig

i leken, får också leken tåla.»

»Hur länge ska vi stå så här och tjurhållas?»

brummade det otåliga qvickhufvudet.

»Tills Pauli kommer . . . hans dröjsmål förvånar

mig . . . hvad kan uppehålla honom så länge?»

»Men vore det inte mera skäl att göra ett utfall och

ge der der gatstrykarne på söta knöln?» frågade ånyo

Hök, som bestämdt ville slåss, när han icke ostörd fick

vara qvick.

»Nej, det vore den största dumhet vi kunde begå,»

försäkrade Axner; »ser du inte på förhand, att, om vi

lemna denna plats, blifva vi öfvermannade?»

»Öfvermannade, men ej öfvervunne.»

»Det der, tycker jag, kan just komma på ett ut,

och för resten år jag inte bland dem, som tro, att en

Clarist kan besegra tio Cathrinister.»

»Men en Svensk har besegrat tio Ryssar.»

»Ja, men inte har jag hört, att en Svensk besegrat

tio Svenskar . . . och de äro väl Svenskar ändå, fast

de gå i Catharina skola.»

»Men hvårföre angripa de oss inte, när de äro så

manstarke?»

»De finna, att det inte skulle löna mödan ... vår

ställning här är den bästa . . . den liknar Spartanernes

vid Thermopyle.»

»Men ändå tycker jag de borde försöka ... de äro

fega, de krukorna!»»Vet du, det faller mig något in . . . har du märkt,

hur de b viska sinsemellan och peka uppåt höjden,

uppåt trapporna?» . . .

»Jo, jag tror väl . . . hvad kan meningen vara med

det? ... se, hur de grina åt oss.»

»De ha bestämdt något i sinnet". . . hör du, Hök,

skynda dig uppför trapporna och se efter på gatan

deroppe; märker du något ovanligt, så kom fort till*

baka. . . . Gud vete, om det inte vore bäst att draga

oss högre opp . . . skynda dig, Hök!»

Hök sprang uppför trapporna det snabbaste han

förmådde; men innan han hunnit det öfversta steget,

hördes ofvanifrån ett starkt buller och larm af

springande och stojande personer. Hök stannade, och det

dröjde ej länge, förrän han såg en väldig skara af

gatpojkar jaga förbi Sista Styfverns trappor, förföljde

af Pauli och hans trupp.

»Pauli! Pauli!» ropade Hök.

Pauli och hans kämpar gjorde halt, när de

igenkänt den ropande.

»Se, hur de fly, de uslingarne!» ropade

generalissi-mus andtruten; »vi ha förföljt dem ända från början

af Glasbruksgatan . . . hvar är Axner?» . . .

»Ser du inte, att vi stå dernere?» svarade Hök; »vi

ha väntat långe på dig . . . Cathrinisterne äro

dernere . . . hvilka var det ni förföljde?»

»Aha!» skrek Pauli; »ha vi också der Cathrinister . •

så mycket bättre . . . fort ner! . . . dem der ska vi

snart sabla ned! . . . skyndom!» . . .

Pauli och hans följeslagare flögo utför trapporna och

förenade sig med Axners trupp, hvilken med hurrarop

emottog sin fältmarskalk och den förstärkning, han förde

med sig.»Se så, AxnerJ» sade Pauli, tryckande dennes band;

»nu ska vi lära abcdarierna dernere grekiska och

latin .. . min goda påk är ännu varm efter de rapp, jag

gifvit Gathrioisterne deroppe ... nu äro de i fullt fläng

till Danviken, och om de äro sluga, så stanna de qvar

der.»

»Men de kunna återkomma,» anmärkte Axner, »och

tycker du inte det vore klokare att draga oss

tillbaka uppför trapporna och uppställa oss på gatan

deroppe ?»

»Hvad skulle det tjena till?»

»Jo, då kunde tio eller tolf af oss, ty flere

behöf-vas inte, hindra hela skaran dernere från att komma

opp på gatan, medan de öfrige satte efter de flyende

och nedgjorde dem, innan de hunnit förena sig med

dem, vi ha nedanför oss.»

»Det hörs på dig, att du inte varit med förut,» sade

Pauli leende; »tro mig, de springa nu bort sin väg allt

hvad benen förmå.»

»Men de som ha ben att springa bort med, ba också

ben att springa tillbaks med,» invände Axner.

»Det der begriper du inte.»

»Ingenting är lättare att begripa än det,»

försäkrade underanföraren, vändande sitt ansigte tätt och ofta

upp mot den öfverliggande gatan.

»Neråt, neråt! utfall, utfall!» kommenderade Pauli

med så stark stämma, som målbrottet medgaf.

Clarislerne hastade ner mot den sammanträngda

massan; men i detsamma hördes ett nytt härskri

ofvan-ifrån, och de bestörte Claristerne sågo en ny skara

fiender rusa utför trapporna från öfra gatan, för att falla

dem i ryggen. Det var desamma som nyss hade flytt

för Pauli, men som återvändt, sedan det lyckats dematt oarra denne och hans kämpar ner utför de

olycksaliga trapporna.

Pauli och hela hans krigshär hade således råkat i

samma snara, som han med så mycken klokhet utlagt

för Cathrinisterne.

Axners ögon sökte Paul is.

»Förbanna, hade du icke rätt,» mumlade denne med

nedslagna ögon.

»Den som gräfver en grop åt en annan, faller sjelf

lätt deruti,» tänkte Adolf, men teg.

»Hvem kunde tro de der trashankarne vara så

slipadel» yttrade Pauli.

»Jo, den som bara dömer folk efter utseendet och

kläderna,» svarade Axner.

Det blef nu ingen tid hvarken till att tala eller

tänka, ty i detsamma började striden. Glaristerne

kämpade, om ej som lejon, åtminstone som lejonungar; men

de obeqväma trapporna hindrade alla deras rörelser, ty

vid hvarje slag, de utdelade; löpte de fara att sjelfva

falla omkull och blifva nedtrampade, hvarigenom de

mera besvärade bvarandra än fienderna, som påträngde

både ofvan- och nedifrån. De snygga kläderna

sönder-sletos, de fina ansigtena öfverhöljdes med blånader och

blod och de förr så gladt hurrande läpparne hade

numera ej utrymme för annat, än klagoljud och

jem-merrop.

Huru många ögon skulle ej hafva blifvit utstungna

och näsor inslagna, om ej ett skyddande öga vakat öfver

den stridande ungdomen! När barn leka männers lekar,

sökande likna dem i våldsamhet och vildhet, sörjer

merendels Gud för, att ingenting värre händer. Det

år blott det fullmogna oförståndet som rättvisligen får

sitta emellan.Glanslernes nederlag blef fullkomligt. De fleste af

dem hade redan bortkastat sina vapen oeh bådo om

försköning. Endast Pauli. Axner och Hök, jemte de

£1 som stodo omkring dem, tänkte på ingenting mindre

in att gifva sig. Deras tapperhet vSckte sjelfva

fiendernas beundran; men detta skulle ej hafva råddat

dem, om ej några sjömän ocb andra opartiske åskådare,

tillhörande arbetsklassen, hvilka i början haft rätt ro^

ligt åt skolornas martialiska upptåg, förbarmat sig öfver

de innestängde Claristerne och börjat undanvräka de

ifrigast påträngande, samt derigenom öppnat något rum

till flykt för de besegrade. Derunder råkade Axner,

som hunnit utför trapporna och nu befann sig nere på

träbron, att alldeles blifva skild från sina kamrater

och kom der vid öga mot öga med en storvext lärpojke,

som under vilda utmaningsrop och svordomar svängde

en tjock påk öfver sitt hufvud. Axner lyftade sin

käpp, men fick i detsamma af lärpojkens tunga påk ett

slag i bufvudet, så att barn sanslös föll till marken.

»Polisen! polisen kommer!» hördes flere röster ur den

stridande hopen.

Några polisbeljenter syntes också verkligen bland

tumultet.

Detta blef signalen till en allmän flykt både för

se-grarne och de besegrade, ty polisen betraktades såsom

deras gemensamma fiende och buse. Somlige flydde

uppför Sista Styfverns trappor och de öfrige utefter

hamnen. Bland de sednare befunno sig Pauli och Hök

samt andra Glarister. De stannade ej förrän de

hunnit Blåa Slussen.

»Hvar är Axner? bvar är Axner?» ropade Orvar

Odd, som nu först saknade sin Hjalmar.

»Axner, Axner ja!» skreko alla om hvarandra.»Han var bredvid oss under slagsmålet,» upplyste

Hök; »men sedan såg jag inte till honom mera ...

säkert blef han skild från oss under trängseln . . . det

var bra ledsamt det.»

»Vi måste ha rätt på honom ... vi få inte öfverge

honom!» skrek Pauli.

»Men han kan ju komma än . . . det är ju flera

som saknas,» yttrade någre.

»Se der ha vi Holmberg och Blanche . . . kanske

de ha reda på honom.»

Tvenne tio- a elfvaåriga Glarister kommo springande,

med sönderrifna kläder och händerna för sina

blödande näsor.

»Gud trösta mig, när jag kommer hem!» klagade

Holmberg.

»Hvarför det då?»

»Herre Gud! det fins ju inte en hel tråd på min kropp

... se hur jag ser ut.»

»Så mycket bättre,» tröstade Pauli, »du får då gå

med helgdagskläderna, medan de andra lagas ... ser

jag bättre ut, tycker du? . . . har du sett till Axner?»

»Nej.»

»Jag har fått ett så rysligt slag öfver näsan!»

klagade Blanche.

»Det bar du heder af, och för resten är du van vid

det,» yttrade den deltagande anföraren. »Men hur är

det, såg du till Axner derborla? . . . det år

angelägnare, det, ån edra byxor och näsor.»

»Nej.»

»Inte? . . . tänk om . . .. om polisen fått tag i

honom,» utbrast Pauli, bleknande, »tänk om de fört

honom till stadshuset ... det vore ett vackert

spektakel.»Bestörtningen stod tecknad på allas ansigten.

»Men om jag också ska rifva ned stadshuset sten för

sten, så ska jag ba ut honom,» ropade Pauli; »jag har

slagitsmed polisen en gång förut,jag, ska jag säga er.»

»Det var för olyckligt, att det skulle sluta så,» inföll

en af Claristerne, som höll en gatsten för en kula,

den han fått midt i pannan; »och om inte de

beskedliga sjömännen varit, så» . . .

»Det fins inga beskedliga sjömän!» afbröt honom

Pauli; »det var jag som öppnade väg . . . jag som

hjelp-te er ur klämman.»

»Åtminstone uti den,» inföll Hök, i trots af sina

nästan igensvullna läppar.

Flere af trivialskolans kämpar kommo nu sättande

från samma håll som de förre, alla lika illa tilltygade.

»Hvar är Axner?» frågade Pauli, springande emot

dem.

»Vet jag inte.»

»åo, jag kommer ihåg,» svarade en af de sist

ankomne, »att jag såg honom falla omkull inte långt ifrån

det ställe der jag var.»

»Men du såg väl honom resa sig upp igen?» sporde

anföraren.

»Nej, det såg jag inte; men det kan jag väl tro att

han gjorde.»

»Så framt han inte ligger qvar än,» tillade Hök.

»Vi måste springa tillbaka,» förklarade Pauli; »Hök

tager några med sig och skyndar till stadshuset och

hör efter, om några polisbetjenter fört dit honom.

Den som inte är en kruka, han följer mig . . .

tillbaka, tillbaka!» . . .

Hök begaf sig genast i väg, åtföljd af några

kamrater. Ännu förre följde Pauli, som hastade åter tillStadsgården. De fleste, missbelåtne med sin dag, men

belåtne med hvad de fått, gingo hem hvar till sitt»

ängslige för det arboga-öl, som med qvällsvarden

väntade dem af mammas och pappas bånder.

Pauli genomströfvade bela Stadsgården, tittade i

h varje gränd, b varje portgång. Han ropade Axners

namn, tilldess han blef hes och icke förmådde ropa

mera. Alla, han träffade, tillfrågades, om de sett någon

gosse med blå kläder och förgyllda knappar i jackan,

som hade ansigte likt en mamsell, men för öfrigt

var stark och modig, som ett lejon. Men ingen hade

sett något lejon med förgyllda knappar i jackan och

ansigte som en mamsell. Efter en balf timmas förlopp

kom åfven Hök dit. Ingen fånge, hvarken stor eller

liten, hade på aftonen blifvit förd till stadshuset.

Pauli och Hök började nya efterspaningar, men med

lika liten framgång. Den förlorade vännen och

vapenbrodern var ej att finna. Hade jorden redan

Öppnat sig och emottagit den döde, eller hade

himmelen upptagit den lefvande?

Pauli slet i fört villan sitt hår och ropade med

tårar i ögonen:

»Hade jag följt hans råd, hade jag inte förlorat

segern och inte heller min bäste vän! . . . stackars,

stackars min Axner! . . . Gå hem till dig, Hök! . . . jag

stannar qvar, jag, om jag också ska vaka och lunka

här hela den långa natten!» . . .

*

TREDJE KAPITLET.

Flickan i Stadsgården.

»Hvar . . . bvar är jag nånstans!» stammade Adolf

Axner för sig sjelf, öppnande ögonlocken, men icke

finnande annat än det djupaste mörker omkring sig;

»är jag lefvande eller död! . . . jag tyckte att jag . . .

min Gud, b vad är det här!» . . .

En stark lukt af bränvin ocb ättika trängde iu i

bins näsa och kom honom att nysa.

De gamle auktorer hafva visserligen ganska mycket

att berätta om nektarn, Olympens gudadryck, och om

Styx’ svarta vågor, hvarmed underjordens skuggor

lä-skade sina tunna, torra läppar; men ingenting förtälja

de om ättika eller bränvin.

Den fallne bjelten kunde således hvarkén befinna sig

i den ena eller den andra af dessa begge

odödlighetens regioner, utan var följaktligen ännu qvar i denna

jemmerdalen, om hvars verklighet han dessutom

öf-vertygades genom den plåga och värk, han kände i

sitt hufvud.

»Jag tyckte han sa något . . . han är visst vaken,»

bördes en mild röst tätt invid hans ena öra.

Adolf tog med händerna öfver sina ögon och fick tag

uti en våt bindel, som var lindad kring den öfra

delen af hans hufvud och tillknuten bak. Han slet af

sig bindeln. En stråle från ett i kammaren tändt ljus

trängde inom sparlakanen, och dervid upptäckte han en

qvinnas ansigte, som böjde sig öfver hans och såg på

honom med en viss hjertlighet i sin blick.

»Gud ske lof, det var då inte farligt!» sade

qvin-nan; »gör det mycket ondt i hufvudel?»

Axner tyckte sig hafva sett detta ansigte förut, och.,

funderande efter bveha det kunde tillhöra, förnam han

ej den milda frågan.

Qvinnan upprepade den.

»Om jag har ondt i hufvudet,» svarade ban and

Higen; »men hvar är jag då . . . hur, i Guds namn,

har jag kommit hitl . . . jag ligger ju i en säng . . .

men . . . men . . . hvar äro mina kamrater t . . . Pauli!

Hök! . . . jag måste till mina kamrater!» . . •

Derefter reste han sig upp i sängen och ville stiga

utur den.

»Ligg stilla, lilla herre!» bad qvinnan, hejdande

honom; »jag måste lägga på ett nytt omslag ... det är

mycket svullet än, ser jag.»

»Lalla vill se, Lalla vill se,» ljöd ett barns röst

nära invid sängen.

Denna röst och detta namn erinrade nu Axner om

samtalet i Sista Styfverns trappor med den beskedliga

madamen och den englasköna lilla flickan, åt hvilken

han gifvit äpplet.

»Bekymra sig inte om kamraterna, för de äro redan

borta,» sade qvinnan.

»Men Cathrinisterna! Gathrinisterna!» ropade Axner,

bjudande till att komma upp.»De åro också borta . . • alla sin kos . . . de

komma visst inte tillbaks i q väll.»

»Men . . . men» . . .

»Polisen kom och gjorde slut på oväsendet . . . alla

sprungo sin våg, hvar och en åt sitt håll . . . herrn

låg afsvimnad på gatan utanför det här huset . . . jag

tog och bar in honom hit . . . se så, låt mig blöta

på hafvudet litet . . . det var inte ett slag att leka

med, del der ... de barnen, de barnen! . . . tänk

om det träffat vid tinningen!» . . .

Der vid doppade hon en handduk i en tallrik med

brånvin och ättika och började dermed badda vår

hjel-tes hufvud.

»Lalla med, Lalla med!» ropade den lilla flickan,

ryckande madamen i kjorteln och stickande fram det

ljuslockiga cherubshufvudct, liksom ville hon ha litet

med af brånvinet och ättikan.

»Hur ska jag kunna tacka madam för så mycken

godhet emot mig!» yttrade Axner, något lugnad så

vål af den goda qvinnans milda ord, som af det lilla

barnets joller.

»Det blir nog bra med det,» svarade madamen, »bara

han nu väl kommer hem till de sina ... de äro väl

mycket oroliga för hans skull • . . bra med bannor lår

ban väl få, nar han kommer hem, stackars gosse!»...

»Åh, bannor får jag vål inte,» genmälde Adolf; »men

nog oroas de öfver alt jag är borta så länge . . . jag

skyndar derföre strax hem . • . tack, lilla, goda

madam! . . . Herre Gud, att jag inte ska ha någon» . . .

»Hvad för slag?»

»Någon . . . någon slant.»

»Hvad ville han med den?» frågade madamen med

några rynkor i pannan.»Ge den ål ... ål lilla flickan der,» svarade Axner,

som mårkl rynkorna och blygdes öfver alt vilja bjuda

den goda qvinnan en så ringa gåfva.

»Behåll han sina slantar,» sade madamen, »för

inte behöfver Lalla dem ... se på henne bara . . . år

hon inte fin och grann som en liten prinsessa?»

Axner, som nu först tog den lilla flickans drftgt i

ögonsigte, fann, alt hans värdinna talat/sant, ty en

liten prinsessa kunde knappast vara grannare klädd,

än lilla Lalla. Hon hade på sig en ljusblå

sammets-kolt, vid halsen och armarne kantad med hvila

sam-metsremsor af två fingrars bredd, hvaruti små svarta

ovala lappar, likaledes af sammet, voro fåstade, så att

det liknade bräm af hermelin. Underkläderna voro

af det finaste cambridge med påsydda dyrbara spetsar,

och de blå sammetsskorna, som omslöto de äfven för

ett barn underbart små fötterna, fulländade den

stor-ståtliga barnkostymen.

Detta sålunda praktfullt klädda barn bildade en

högst märkbar kontrast mot madamens visserligen

snygga men grofva ylleklädning samt mot kammarens fula

tapeter ocb simpla möbler, hvilka röjde den största

fattigdom. Den säng, hvaruti vår hjelte blifvit lagd,

utgjorde likväl ett undantag från den öfriga

möbleringen. Den var af betsad björk, hade de finaste

lakan och det vackraste täcke samt var försedd med

sparlakan af rödrutigt bomullstyg. Ju mera Axner

betraktade den lilla flickan, desto mer sagolik föreföll

honom hennes tillvaro i denna torftiga boning.

»Ack, hvad madam har för ett litet sött barn t»

utbrast vår hjelte.

»Ja, är hon inte bra söt! yttrade qvinnan,

småleende mot barnet; »det är Lallas egen säng, som lilla herrn

nu ligger i.»»Lalla vill till gossen,» ropade den lilla, sträckande

lina smi armar upp mot vår bjelte.

1 stället för svar, böjde sig Adolf ned mot flickan,

tog henne i sina armar, smekte och kysste henne.

Flickan tog honom jollrande i håret och lufvade

honom rätt allvarsamt; men oaktadt hans blesserade

huf-vud icke medgaf slika karesser, utan började ännu

värre svida och värka, hade han icke hjerta att

befria sina lockar från den tyranniserande engelns bänder.

Han kunde icke se sig mätt på de himlasköna ögonen.

Madamen, som derunder gått omkring och stökat i

kammaren, återkom med vår hjeltes kaskett i handen

och räckte honom den.

»Det är oartigt att be lilla herrn gå,» sade hon;

»men klockan är nära åtta och det är redan mörkt . . .

de tro väl derhemma, att trollen tagit honom.»

»Gerna må trollen taga mig,» tänkte Adolf,

»notabene om de likna den här lilla sötnosen.»

»Ja, jag får inte dröja länge,» yttrade han, i det han

nedsatte flickan på golfvet och sjelf steg upp för att

taga afsked och gå.

Detta behagade ej den lilla prinsessan, som började

gråta och slutade med ett skrik, som kunnat höras långt

ut på gatan.

Vår hjclte stannade i förlägenhet öfver delta första

prof på hans fruntimmerstycke och såg med

bedröfvel-se på de stora, ymniga tårarne, som flödade utför

barnets kinder, hvita och genomskinliga som liljans

nyss utspruckna blad. Han kunde ej underlåta att

trösta den gråtande skönhelen, och han tog henne

der-före för andra gången i sin famn. En stråle lyste i

barnets öga, ocb ögonblickligen voro alla tårar

försvunna, så att knappast spåren efter dem förmärkles*Nfir man fir barn, gråter man ofta och alltid bäckar

af lårar; men vid en enda blick af barndomens vårsoi

upptorkas de, lemnande efter sig ett, om möjligt,

finnu mera leende ocb skönare blomsterfält fin förut. Rfir

man fir gammal, gråter man sfiltan och alltid så få

tårar; men de försvinna icke så lått, utan ligga

förstelnade qvar på kinden, ty vintersolen bar ingen makt

öfver dem, och det vissnade fält, hvaröfver de fallit,

har ingen blomma, som af dem kan lifvas och

förskönas.

Ett buller hördes från farstutrappan.

»Hemma så Lidigt!» mumlade madamen, blickand«

oroligt mot dörren.

Ett dunkande och klampande hördes nu tydligare,

liknande en karls steg, som har svårt för att gå uppför

en trätrappa.

»Jaså, han fir redan deran,» suckade madamen; »då

blir det en svår qväll igen. ... O, min Gud!»

»Kryp upp i sängen igen och lägg sig,» sade hon

derefter, vändande sitt bekymmerfulla anlete mot

Ax-ner; »det fir man min som kommer . . . han går

snart in i kammarn der och lägger sig.» Hon pekade

dervid på en låg dörr. som Axner förut ej blifvit

varse.

Vår hjelte, delande sin värdinnas oro, utan all just

Teta hvarföre, räckte henne sin sköna börda och

hoppade sedan upp i sängen, hvars gardiner hon

omsorgsfullt efter honom tillslöt och fästade ihop med en

knappnål.

Adolf kunde således icke se hvad som föregick i

kammaren; men han spetsade desto mera sina öron.

Hans bjerta klappade våldsamt ocb han önskade sig

vara långt ifrån detta ställe. Han föreställde sig sinafosterföräldrars bekymmer öfver hans (Daga bortovaro

och såg hela kopparslaga re verkstadens arbetspersonal

springa kring gator och gränder» för aU söka rått på

hooom. Dertil! kom tanken på den beskedliga

qvin-eans dystra blickar» förorsakade af bullret i farstun

och hvilket äfven föraaledt hans döljande bakom

sänggardinerna, hvaraf han drog den naturliga slutsatsen»

att hans upptäckande beslåmdt skulle medföra fara så

vål för honom sjolf, som för henne» hvilken gömt

honom. Han ångrade bittert» att han ej i tid begifvil

sig af. hvilket han sÄkerUgen skulle halva gjort» om

den lilla förförerskan i hlä sammetskolten icke hade

funnits. Han hade följsdttligen redan gjort den

erfarenheten» att en hjelte, han må vara stor eller liten» gör

båst uti alt så litet som möjligt fördjupa sig i ett par

stora himmelsblå ögon.

Dessa reflexioner afbrötos nu af den upplåsta

dörrens knarrande ljud, hvarpå följde slamret af

jernbe-slagna becksömssulor mot golfvet.

»Hvarför ligger inte ungen . . . hvarför skriker hon,

som hade hon knifven på strupen?» trängde till Adolfs

öron en basröst, på en gång rosslande och sväfvande,

som en druckens.

»Herre Gud! barnet är ju tyst och beskedligt, min

snälla gubbe!» svarade hustrun med samma milda

stämma, som så intagit vår hjelte.

»Gubba mig hit och gubba mig dit,» hördes

basrösten; »skrek hon inte kanhända och jamade som en katt,

når han fastnat i en dörrspringa ... nej, men barman

sett på sjelfvaste f-n! . . . är hon inte utspökad som

en ärtskrämma, en tealerdocka . . . kärng! vill du sälta

högmod i ungen, du?»»Herre Gud! du vet ju, kära Anders, att de vill,

att hon ska vara klädd på det här viset, och det är

ju inte vi som kosta på det.»

»De vill, de vill!» röt basen; »här vill ingen an«

nan än jag . . . är jag inte herre i huset . . . svara

mig, kärng! ... är jag inte det? . . . har du mål i

munn?» . . .

»Jo, visst är du det. Anders lilla! . . . visst är du

herre i huset . . . hvem har nekat för detf»

»Så tig då och käfta inte emot . . . annars vet du

jag kan mura ibop läppar på folk, så att inte ett

mjölkorn en gång kan komma in eller pt.»

En minuts djup tystnad följde på denna dialog, som

mer än en gång kommit håren att resa sig på vår

bjeltes hufvud.

»Sätt fram mat . . . jag är hungrig som en varg,»

började ånyo denne vargens like.

»Strax, Anders lilla! . . . men jag tänkte du var

sömnig och att du derföre» . ..

»Hvad sa du? ... är jag sömnig? . . . vill du säga,

hvarför jag är sömnig?» . . .

»Hå kors, jag tyckte så bara.»

»Du vill säga, att jag är full, din markatta! . . .

svara mig, är jag full?»

»Har jag nånsin sagt, att du varit det? . . . när har

jag sagt det? . . . aldrig, Anders lilla!»

»Du går omkring i granngårdarne och sprider ut för

alla satans kärngar, att jag super.»

»Hvem har sagt det, Anders lilla? . . . kan du tro

mig vara så elak? ... det är, vid den lefvande Guden,

den största osanning ... det är bra obeskedligt att

säga så.»»Har du nånsin sett mig taga mera fin en sup om

dagen?» skrek basen.

»Nej, det har jag inte.»

»Se, så falsk du år ... du har sett mig taga två,

tre, fyra och vfil flere, du . . . bur du kan ljuga mig

midt opp i ansigtet . . . akta dig, akta dig bara! . . ,

bur går det med maten . . . bar du skafsår på

hfi-larne?» . . .

»Strax, bara du år beskedlig, som . . . som du

alltid dr.»

»Som du alltid år,» upprepade basen under hån;

»ack, hvad du är fullklappad af dig! ... jo, du år god,

du . . . den som har dig till hustru, han mår som en

fisk i en stekpanna.»

Axner hörde en skåpdörr öppnas, jemte skrammel

af tallrikar, knif och gaffel.

»Hvad är det för slag? . . . sill, spicken sill . . .

ack, din svedda anka! . . . hvarför steker du den inte?

. . . har du inte ved, inte balster? . . . hvaba?» . . .

»Jag visste inte, att du skulle komma hem så fort i

dag . . . annars hade jag nog stekt den.»

»Ocb oskalad potatis se’n ... är du hustru, du?...

har du stickor i fingrarne, efter du inte kan skala

potatisen? . . . hä?» . . .

»I går var du ond på mig, för det jag skalat den

. . . mins du inte det?»

»Det ljuger du . . . det år lättare att få en kamel

genom ett nålsöga, än ett sant ord in i din mun.»

»Som du vill, kära Anders! ... gå på, du ... gräla

på mig, misshandla mig ... en gång skall ditt samvete

vakna, och då . . . då» . • .

Soyftningar afbröto den arma qvinnans röst;

Axner knöt krampaktigt sina nåfrar. Han darrade, menicke roera af fruktan, utan af harm öfver hvad han

hörde.

»Bränvin hit! ... bit med bränvin, det f-n må ta

dig!» skrek mannen.

»Här har du huteljen och der står glaset,» stammade

hustrun.

»Las; vill jag ha . . . hvar har du laxen . . . stekt

ska den vara, för annars blir du kokt, och det kan du

såtta dig på.»

»Jag har ingen lax bemma, goda Anders!»

»Inte?»

»Du vet ju, bur dyr han är i år . . . kostar

tjugu-fyra skilling marken» . . .

»Det angår mig inte . . . spring och köp, annars . . .

ja ja, du kftnner mig.»

»Jag har inga pengar, Anders.»

»Har du inga pengar?»

»Nej, du har inte gett mig en enda styfver på hela

veckan.»

»Och del står du och säger mig midt opp i

synen!» . . .

»Jag svarade bara på din fråga . . . men om du inte

längre vill vara ond på mig, så ska jag skaffa dig både

lax och pengar tills i morgon.»

»Nu, nu genast vill jag ha . . . på eviga fläcken, hör

du inte?» . . .

»Jag kan inte stjäla, Anders!»

»Men jag kan, menar du . . . dq är mig ett hår af

hin håle och ett af de längsta till på köpet.»

»Gud i himmelen! ... låt bli dessa rysliga ord,

åtminstone så länge det lilla oskyldiga kräket hör det.»

»Hvad rör ungen mig! . . . hvad har jag med den

der strömmingsnacken att göra?»»Det fir ändå godt, Anders, att få sina tjugu

ribsdaler i månaden för ett så litet barn . . . jag undrar

just, bur det annars skulle ha gått för oss.»

»Nå, än mjölken och skorporna, som du proppar i

den nådiga fröken, kostar det ingenting det? . . .

räcka de tjugu riksdalerna till, du?»

»Det måtte väl du bäst veta, som får jemt hälften

af pengarne i böTjan af hvarje månad . . . med den

öfriga hälften föder jag både mig och barnet, och

byran får jag äfven betala . . . ljuger jag kanske nu

med?» ...

»Och jagger ingenting, jag?»

»Nej, Anders, det gör du inte . . . och aldrig har jag

betler bedt dig om något för barnets skull.»

»Tag hit ungen!»

»Hvad vill du med barnet?»

»Tag hit det, säger jag!»

»Hvad, vill du det?»

»Jag ger ingenting, säger du . . . men jag ska visa

dig på andra ruter, jag . . . jag vill visa, att jag kan

ge det något, jag, och det som ska smaka fläsk ändå.»

»Hvad vill du ge flickan för slag?»

»Brfinvin . . . begriper du inte det, ditt nöt! . . .

tror du, jag gitter ocb super ensammen . . . fröken

ocb jag ska dricka kusin-skål ... är det inte

hederligt, det? ... nå, skynda dig . . . hvad står du och

bläoger på ?» . . .

»Anders, det kan aldrig vara ditt allvar att» . . •

»Hit med lilla kusinen . . . har hon fått tänder, så

Ir det också tid på att hon får sig en tår på tand . . .

langa bit kusinen, har jag sagt!»

Du vill ta lifvet af barnet . . . nej, det kan du inte

vilja ... du gycklar bara.»»Vet du inte, att supen just är lilla lifvet ... det

aka pigga opp den lilla siklöjan, det»

Gossen inom sparlakanen kände sina lemmar

öfver-gjutasaf kallsvett.

»Bär du inte hit henne med godo, 9å drager jag er

begge fram till buteljen, om jag också 9ka ta er beg*

ge vid kalufven!» ...

Adolf hörde honom resa sig upp från stolen och

kände sitt blod stelna.

»Anders, goda beskedliga Anders!» hördes den

arma qvinnan bedja; »det är ju inte vårt barn . . . inr

för Gud och barnets föräldrar måste vi ansvara för att

ingenting ondt händer del . . . du måste vara

barmhertig . . . inte mot mig, ty jag skall tåla allt, för?

draga allt, liksom jag förr har gjort ... du vet bur

jag lidit och ändå aldrig klagat för någon menniska

. . . och när jag klagat inför Gud, så har jag ändå

alltid bedt för dig . . . var menniska, Anders, om da

vill, att Gud ska vara nådig mot dig på den yttersta

dagen!» . . .

Ett skallande hånskratt besvarade denna bön.

»Nej, Anders, du är ingen menniska,» fortfor den

förtviflade hustrun; »den onde har fått makt med dig,

och Gud nåde dig i din sista stund!» ,

»Supa först och predika sedan,» var den oblidkeliga

basröstens svar.

Adolf, som hörde den vilde mannen gå öfver

golf-vet, satte sig upp i sängen och kramade sina fingrar

emot hvarandra, så att det knäppte i hvar led.

»Jag vill ut! ... jag ska anropa alla menniskor

ute på gatan om hjelp!» hördes qvinnan ropa.

»Ja så, din fullritade!» svarade mannen; »det skalle

du nog ha lust till . . . men det ska vi bli två pm . . •försök ati komma ut nu, om du kan . . . försök att

skrika, om du kan . . . det ska bli lås för lädersäck

och det som ingen smed ska dyrka opp, det lofvar

Storken ocb jag . . . och Tranan ropar amen!» . . .

Ett sönderslitande jemmerrop, hvarmed barnets

klagande röst förenades, pressade sig fram ur qvinnans

läppar.

»Nåd! nåd!» klagade hon med balfqväfd stämma,

»slå mig, men akta . . . akta flickan . . . aj! . . . Gud!

.. . Gud! ... oh!» . . .

Ax ner slog upp sänggardinerna, kastade sig ur

sängen och störtade fram på golfvet med blossande

kinder, framsträckta armar och hårlestarne utspärrade

som taggarne på en igelkott, samt med blickar så

brinnande, att glansen af ett varglos ögon skulle

haf-va fördunklats deraf.

Den vildsinte husfadern bleknade af fasa, lösgjorde

sin hand från den olyckliga hustruns lockar och drog

sig på skälfvande ben tillbaka mot väggen, bvarinvid

han lutade sig med gapande mun och stirrande ögon.

Hvarifrån hade väl denne objudne gäst kommit?

från taket eller golfvet, himmelen eller afgrunden? I

beggedera fallen kände sig den bestörte värden lika

mycket besvärad af besöket.

Hade vår hjelte, begagnande sig af del intryck, ban

genom sin oförmodade uppenbarelse åstadkommit,

antingen strax gått ut sin väg genom dörren, eller också

krupit upp tillbaka i sängen och dragit gardinerna igen

efter sig, så hade utan tvifvel karlen, som nu

bäfva-de för honom, blifvit lemnad i den öfvertygelsen, att

det varit ett bestraffande öfversinligt väsende som

uppenbarat sig för honom, hvilket möjligtvis kunnat

ut-öfva något helsosamt inflytande på hans förhärdadesjäl; men vår hjelte, som under loppet af hela denna

dag i fantasien svafvat omkring i sällskap med de

största hjeltar, bland b vilka han icke räknade sig för dem

minste, kunde nu icke föreställa sig annat, än att det

var hans egen personlighet, som injagat sådan skrick

hos Lallas obarmbertige fosterfader.

Den der, som redan blifvit så förkrossad af min

blotta åsyn, tankle han, hvad skall han då icke blifva,

när han får höra min rosi! . . . hvad annat, än stoft

ocb aska! . . .

Axner letade efter något mustigt uttryck, tog

minnet af kopparslagareverksladens gesäller och lärpojkar

tillbjelp, samt fick på detta sätt slutligen tag uti

följande, hvilket han icke underlät att med tillbörlig

deklamation framsäga:

»Vet du inte hut, din långa djefvul!» . . .

Madamens kära hälft spratt till vid delta kraftuttryck,

och hans nyss förut nästan förstelnade ögon började na

rulla i sina gropar, som eldkulor.

Jcke kan ett budskap från himmelen föra ett så

ohyfsadt språk och icke heller är det tänkbart, att en

ande från afgrunden så der kan stå och huta sig sjelf.

Nej, visst icke. Snarare klingade det i den elake

karlens öron som en hemlandston från hans egen

syndfulla jord. Han började resa sig från väggen och

nyfiket betrakta den objudne, ungdomlige

moralpredi-kanten.

Denne, för att öka effekten af del förra uttrycket,

hvilken han ansåg ofelbar, återtog ånyo:

»Du vill pina bränvin in i lilla flickan der och

se’n slår du och luggar din hustru, för det hon inte

vill tillåta det . . . skäms du inte? ... är du karl,

du? . . • packa dig genast på dörren, eller sundarjag dig strax ut genom fttostret! . . . vill du supa,

nog ska jag bestå tilltugg, och vill du slåss, nog ska

du få ditt lystmdte! . . . fege usling, som slår

qvin-nor och pinar små barn!» . . .

Under det vår bjelte, som till yttermera visso satte

armarne i sidorna, så predikade, höll den, till hvilken

han ställde sitt heroiska tal, sina ögon oupphörligen

fåstade på den modige gossen, hvilken så der

skurpen-sade upp honom i hans eget rum. Ju mera han be*

traktade gossen, desto lifligare gnistrade pupillerna i

hans ögon, och det vidrigaste leende började, till vår

bjeltes stora förvåning, spela på bans skäggiga läppar.

Men ännu mera förvånad blef Adolf Axner, när den

groflemmade karlen öppnade sin mun och

öfverraska-de honom med följande:

»Jo, så är det med . . . hvar f—n hade jag ögonen!...

din hundsvotl! du är densamme, som kastade snuset och

askan i ögonen på mig . . . jag känner nog igen dig,

hta på det . . . hur har du kommit hit in i rummet?

... du vill ha betaldt för snuset förmodligen ... det

ska du få, min gosse ... om jag så visst hade den

andra karnaljen bår med, för två var ni . . . men du ska

få för den andra med . . . fem och tjugo för egen

räkning och fem och tjugo för kamratens . . . summa:

femtio . . . tror du inte jag kan räkna, fast jag inte*

gått i skola, som du?» . . .

Nu blef det vår hjeltes tur att isas öfver ryggraden.

Alltför väl igenkände han nu den förfärlige muraren,

hvilken han och Hök, understödde af Claristernes

artilleri, hade besegrat utanför krogen i Stadsgården.

Detta var, i förbigående sagdt, det enda tillfälle på

hela den äfvenlyrliga aftonen, då Claristernes artilleri

med fördel blifvit begagnadt; ty under striden i SistaStyfverns trappor hade vinden varit så obestämd, att

Glaristerne icke vågat begagna sina strutformiga

papperskanoner, af fruktan att få hela laddningen i egna

ögon, hvilket också håndt en af artilleristcrna, som

vid sammandrabbandet vågat ett försök med detta

farliga vapen.

Men hur hårdt af ödet! hur föga uppmuntrande för

dem, som göra nyttiga uppfinningar i den ädla

krigskonsten! Denna enda gång på dagen, den nya

uppfinningen med fördel blifvit använd, skulle slutligen

upplösa sig till nackdel för en af Glaristernes

tappraste kämpar, och Adolf Axners fina lemmar skulle nu

i rågadt mått få gälda hvad den förfärlige murarens

ögon lidit.

Förtviflad såg Axner omkring sig i rummet Hans

ögon sökte den beskedliga madamen, somen gång

förut räddat honom. Men hon var försvunnen ur

kammaren med sin lilla fosterdotter. Derefter sökte han

sjelf dörren, men råkade i stället på murarens arm —

denna arm så tjock och knölig, som grenen på en

sek-lergammal ek.

»Du vet kanske inte, hur prygel smakar?» frågade

honom muraren; »du är kanske mera van vid

rottingen, den gamla kakan för skolråttor . . . men ett godt

och ordentligt prygel går bäst med hasselkäppen . . .

jag vill minnas, att jag ska ha en så’n der bakom

kakelugnen, bara han inte är för torr ... det vore

ledsamt, det.. . ett stort och färskt björkris vore inte heller

så oäfvet och byxorna lida inte det minsta deraf . . «

passar kanske bättre för så fint skinn som ditt. . .

det är väl skräp till risbaslur du fått ... de der fina

frufingrarne daska på, så det är ömkligt och löjligt

. . . men har man sig en dugtig svege och en dugtigarm att basa på med, så gör det godt för bela

månaden, ser du, min gosse lilla.» Under denna

tröste-rika monolog förde muraren med ena banden sitt offer

med sig till kakelugnen, i hvars ena vrå ban famlade

med den andra.

»Ja så, det finns bara eldgaffeln här i vrån,»

fortfor den humoristiske muraren; »något för bård, den

der tingesten . . . kan dock gå för sig i nödfall . . .

kom med, så ska vi se efter i andra vrån . . . ge

sig till tåls, min lilla grefve . . . den väntar inte för

långe som väntar på något godt . . . jag svarar för att

hans nåd ska spritta på golfvel der, somen mört i

vattenbrynet ... det ska nog bli lif i alla ändar, det

lofvar jag . . . vattnas det inte om mun redan?» . .

Man måste, till vår hjeltes ära, medgifva, alt

föreställningen af den blifvande smärtan mindre oroade

honom, än tanken på det vanärande i bestraffningen.

Han, som aldrig fått någon aga af föräldrars,

fosterföräldrars eller lärares händer, ty han hade aldrig gjort

sig fortjent deraf, skulle nu böja sin rygg under en

rå arbetares grofva näfvar, — Gesars, Hannibals och

Paulis vän läggas upp för prygel af en simpel

murare!

»Döda mig! döda mig tusen gånger! men slå mig

iote, goda herre!» bad ban med tårar i ögonen.

»Hå kors, hvad tänker lilla baronen på! ... han

ska få ligga framstupa på mitt venstra mjuka knä . . .

men ligger ban inte stilla och beskedligt, så får hans

nåd hålla till godo med hårda golfvel . . . hans nåd

lipar, tror jag . . . bättre ha tårar i ögonen, än snus

och aska, din lymmel!» tillade han, i det han ruskade

sin fånge af alla krafter och bet ihop tänderna af

ilska.

Flickan i Stadig.Jätten släpade sitt- rof till andra kakelugnsvrån,

stack sin lediga band deruti, ocb när den återdrogs,

följde dermed — icke den eftersökta svigtande

hassel-käppen, utan ett gigantiskt — klappträd, förmodligen

tillhörigt murarens hustru och fördt af hennes idoga

händer vid någon af de aödra tvättbryggorna.

»Ja så, det lär väl inte finnas något bättre,» började

ånyo muraren, som återvunnit sitt gamla glada och,

jovialiska lynne; »det här är väl inte alldeles

detsamma, men man kan hjelpa sig fram med det ett godt

stycke ... det smäller så förbannadt och gör mer

oväsen ån nytta, men det är sant, man kan nyttja defe

på tvären, så smäller det inte så hårdt, men kännes så

mycket bättre ... ser du, jag gör alltid det geda &

tysthet, jag.» . . .

Vår hjelte drog en djup suck, serdeles med

afseen-de på det gigantiska klappträdet. Att läggas under

detta träd, liksom simpelt byke, upprörde ännu mor

hans unga blod. Hasselkäppen bade då varit mycket

bättre, ty deruti låge åtminstone något militäriskt,

och hvem vet dessutom så noga, om ej den store

Na-poleons marskalkar. hertigaF, vicekonungar, jo till oeb

med konungar, hvilka tjent sig upp från de lägsta

grader, hvem vet så noga, säga vi, om ej alla desse haft

en äldre bekantskap i hasseln , än i lagern!

»Se så, min lilla fiffiga herre!» återtog nu muraren,

som icke var någon gnidare på artiga epiteter; »na

ska vi muntra oss på en liten stund. . . aldrig har ni

varit och aldrig blir ni hädanefter så klappad som ni

nu ska bli . . det ska gå så lätt som att gipsa tak och

marmorera väggar . . . kom. min sockergrh! den här

konfekten skadar hvarken tänderna eller magen.»Dervid drog han den stackars trettonårige gossen

med sig till en stol, tog derpå sjelf plats, framskjöt

derefter, sitt venstra knä och inbjöd vår hjelte,

medelst en höflig gest, att lägga sig framstupa öfver

det framsträckta knäet.

Både forntidens och alla tiders hjelteminnen

för-svunno i denna stund för vår hjeltes blickar, och

hvem kan väl undra på del? Han började så bittert

gråta och så innerligt bedja, att del kunnat röra

stenarne i ett fyravåningshus; men hvad som biter på

mursten, biter icke alltid på murare.

»Om du varit äldre,» svarade den vilde hämnaren,

»så skulle jag hafva bräckt refbenen på dig, så att du

blifvit lös i köttet som en daggmask; men nu är du

blott en pojke, och derföre slipper du först med femtio

slag för snuset och askan, och sedan med femtio till,

för du blandar dig i tvisten mellan man och hustru . . .

skriker du, så qväfver jag dig med mitt förklä . . .

ner med dig, din unga spetsbof! . . . efter fem minuter

ska det inte finnas en hvil fläck på din kropp!»

Dervid grep han med venstra handen öfver nacken

på Axner, för alt vräka omkull denne; men vår hjelte,

hvilken det afgörande ögonblicket förlänade förlviflans

krafter, mod och beslutsamhet, svängde sig med hela

kroppen öfver murarens knä och, innan denne hunnit

få ett nytt tag, hoppade han upp invid dennes venstra

sida, slog armarne om jettens hufvud, tryckte sidan

deraf hårdt till sitt ansigte och bet af hans halfva öra.

Efter delta förtvillade anfall, som vågades och

lyckades vida fortare, ån det nu hunnit beskrifvas, släpper

bao sin blesse rade finde, störtar på dörren och

upp-r."cker den.I sin rygg känner han klappträdet, hvilkel den

6f-verraskade, blödande och vrålande muraren slungat

efter honom. Delta ökar farten, och den flyende gossen

står nu på en gård, omgifven af höga murar, invid

hvifka han ilar med andan i halsen, för att finna

någon port till gatan.

Fotsteg och röster höras. Han stannar, tveksam om

han bör springa fram eller tillbaka. Han lyssnar med

handen på sitt bultande hjerta.

Då framkomma ur en smal och mörk gång flera

personer, hvilka, mera springande ån gående, begifva sig

till den gårdsport, som ledde till murarens trappa och

hvarifrån Adolf nyss kommit.

Vår hjelte drager sig tätt intill ett af gårdshörnen

och håller sig der dold, tilldess de ankommande

försvunnit från gården.

Derefter kastar han sig in i den mörka gången,

spritter till af glädje, när han hör vågornas plaskande,

och befinner sig nu med lättadt bröst i

Stadsgårds-hamnen.

Han sträcker händerna upp till den månskensklara

himmelen och tackar sin Gud och Skapare, såsom det

en tapper och from riddare anslår.

Derpå viker han af till venster och börjar springa

af alla krafter, skådande sig ofta tillbaka, liksom

fruktade han, alt bakom sig upptäcka den förfärlige

murarens blodiga ansigte.

Under det han så springer, stöter han i mörkret

emot en rörlig kropp, som är i hans väg, men hvilken

knuffar den springande några steg tillbaka.

»Vill du springa omkull folk, din stryker!» ljuder i

Axners öra en välkänd röst.

»Pauli! Pauli!» skriker han gladt till och stannar.

»Axner! Adolf!» svarar en lika glad stämma.

Vår hjelte känner sig omfattad af sin vapenbroders

armar och uppger ett nytt rop af förtjusning.

»De ville mörda mig,» svarar Axner sin väns

frågande blickar.

»De bofvarne!»

»Och prygla mig» ...

»Det ska kosta blod!»

»Hu! det var rysligt!»

»Hvarifrån kommer du?»

»Från Fenrisulfven.»

»Du är barhufvad ... hvar är din mössa?»

»Hos Midgårdsormen.»

»Men så säg då, i Guds namn! ... hvar har du

varit?»

»Hos Loke ... Utgårda-Loke!»

*

FJERDE KAPITLET.

(Ett fyalft öra, i stället tor taft øtora Ijint

mrløblå ögon.

Dagen efter nyssberörde våldsamma uppträden i

Stadsgården var en lördag. Det var på eftermiddagen.

På en stol framför sin fostermoder, fru Brundström,

satt Adolf Axner. Den goda frun var som bäst

sysselsatt med att peta i sin fostersons hufvud ocb

undersöka den stora kulan, hvilken, lik en ny på byggd

våning till ett äldre hus, utbredde och upphöjde sig öfver

vår hjeltes hjessa.

Midt på golfvet stod den hederlige kopparslagaren,

borstande sin gamla helgdagssurtut, så att dammet,

likt ett moln, skockade sig omkring honom.

»Det är väl bättre nu, söta mamma?» frågade Adolf.

»Vackert bättre,» svarade frun; »den der kulan får

du behålla länge och vil . . . men det skadar inte åt

dig . . . hvad hade du der att göra? ... är det skick

och skäl att ge sig i slanger med så’na der gatpojkar

och» . . .

»Inga gatpojkar, mamma lilla,» afbröt henne

fostersonen; »det var mina kamrater jag var med.»»Vackra kamrater som springa och förföra dig . .

aldrig har du varit med om locket förut . . . jag

känner dem nog, jag: det var de som narrade dig.»

»Tvärtom, de ville inte ta mig med; men jag

tvingade dem att göra det.»

»Om du gör om det der en gång till, så blir jag

aldrig god p§ dig mera.»

»Se så, min gamma, käksa inte mer om den der

saken.» blandade sig kopparslagaren i samtalet; »en

pojke ska vara pojke och inte flicka.»

»Men om han blifvit ihjelslagen?» frågade frun, med

eo bekymmerfull blick på gossen.

»Nå, då hade det varit tids nog att beskärma sig,»

svarade mannen; »inte skadar en några skråmor inte

.. . jag har fått många åkarnyp på min skalle i min

dar, med ändå är deo bastant som locket på den stora

kopparpannan dernere.»

»Men, kära Brundslröm,» frågade frun, »är det då

ditt allvar att gå till Stadsgården?»

»Ja, det är det.»

»För att leta rätt på det der vilddjuret?»

»Ja visst.»

»Men hvad ska det tjena till?»

»Hvad det ska tjena till? . . . jo, jag vill se hvitögat på

den skurken, som bar händer på en trettonårig gosse.»

Jag vill se de stora blåa ögonen, tänkte Adolf.

»Och som misshandlade sin hustru,» fortfor

mästaren; »får jag tag i honom bara, så» . . .

»Hvad har du med det att göra?» inföll frun.

»Och som ville hälla bränvin i den lilla vackra

flickan,» utlåt sig Adolf.

»Kanske du tänker följa med, din toker?» yttrade

fostermodern.»Ja, mamma, pappa bar lofVat mig det.»

»Men om muraren slår armar och ben af er?»

frågade hustrun.

»Kan man se,» svarade mannen med ett sjelfförnöjdt

leende; »den som förlorat ett balft öra, aktar sig nog för

att mista andra hälften» . . .

»Men om ban tager edra örlappar i stället?»

»Det får han gerna, notabene om han kan,» svarade

kopparslagaren och såg lugnt på sina stora näfvar.

Adolf såg också lugnt på sina.

»Det gör mig ondt om den arma hustrun!» sade frun.

»Och lilla Lalla se*n!» tillade Adolf; »hvad hon är

vacker . . . så"na ögon, må mamma tro . . . och hennes

händer, så fina och små som vingarne på en fjäril.»

»Stackars barn!» suckade frun; »säkert har bon

föräldrar i lifvet, kanske rika och förnäma med . . . jag

tyckte du berättade det.»

»Så hörde jag den beskedliga madamen säga . . . det

betalas tjugo riksdaler i månaden för lilla Lalla . . .

hon hade de grannaste kläder» . . .

»Att lemna sitt barn på ett sådant ställe!» anmärkte

frun; »är det föräldrar det? . . . Hur stå till svars

för det? . . . finns det något rysligare än en mor, som

kastar sitt barn ifrån sig och öfverlcmnar det i så’na

bänder! . . . Gud nåde den, som inte bar någon buld

och skyld som ser om sig, när man är liten och späd!»

Adolf höjde upp sina ögon till fostermodern. I

b vardera ögat perlade en tår. Äfven han bade kunnat

vara utkastad i verlden utan buld eller skyld. Han

hade alltid känt det; men djupast kände han det nu i

denna stund. Derföre utvidgades de båda tårarne allt

mera och brände i de svällande ögonlocken. Utan att

såga ett ord, drog han fostermoderns ena hand ner tillsina läppar, och när hon drog handen tillbaka, hvilade

pi den de begge dyra, klara perlorna, skimrande i

ro-senrödt, liksom bure de återskenet af det bjertblod,

hvarur de flutit.

Fostermoderns läppar hade icke heller något annat

svar än den kyss, de lemnade på gossens rena panna.

I hvilketdera af dessa båda hjertan såg Gud i detta

ögonblick sin afbild klarast? I hennes, hvaruti

tillfredsställelsen af en ädel gerning bodde? eller i hans,

som glödde af en tacksamhet, för hvilken tungan icke

hade ord?

Kopparslagaren var nu klädd och letade efter sin

hatt. Frun steg upp, framtog bans käpp, temmeligen

grof, åfven för en murares rygg, och räckte

honom den. Adolf var snart rustad och hade i handen

en vacker filthatt, den han köpt för de penningar han

sjelf förtjent på liksång och likbäring inom Clara

församling. Hvardagsmössan låg q var i Stadsgården.

»Ställ nu inte till något värre spektakel, än hvad

som redan skett,» förmanade den omtänksamma frun

både mannen och fostersonen.

»Bekymra dig inte, min gumma,» svarade mannen;

»jag år vål inte något barn heller.»

»Jo jo men, är du så,» menade frun; »når det är

fråga om så’na der äfventyrliga upptåg, så är du,

minsann, inte den siste i leken . . . jag känner dig nog, din

gamle toker! . . . man ska få se, a(t du inte ger dig,

förrän äfven du kommit i krakel med den der

menni-skan.»

»Kanske du tror, att han vill prygla mig också?»

genmälde mästaren skrattande.

»Abja, bara det inte blir för mycket, så kan det väl

inte vara så farligt,» skämtade hustrun; »men,» tilladehon allvarsamt, »laga nu att du får reda på någon af

det stackars barnets anhöriga, så att man kan underrätta

bonom eller henne om hvad som passerat i går och

säkert passerat många dagar förut, så att det arma

kräket får komma på något bättre ställe.»

»Ska ske, ska ske, min gumma!»

»Adjö, mamma lilla!» sade Adolf, kyssande

fostermoderns band.

»Far varligt fram, min gosse!» varnade frun, »och

akta dig för flera knölar . . . den som läser måste vara

rädd om hufvudet . . . hör du det?» . . .

»Var obekymrad, mamma ... det ska nog gå bra.»

»Laga äfven att du får rätt på din mössa . . .

Brund-ström du, dröj nu inte länge borta i afton, för det är

hafregrynsgröt till qvällen . . . adjö! adjö!»

Kopparslagaren ocb hans fosterson lofvade att tidigt

vara hemma, hvarefter de gingo.

Man kunde se och höra på allt, att hustrun var

den som hade högsta väldet der i huset. T

borgarehus, ja till och med i andra, lider aldrig det

gemensamma goda deraf att en förståndig hustru utöfvar

husbond vä Idet. Erfarenheten visar och har visat, att

slika hushåll alltid stått sig bäst, och en förståndig

hustru ställer icke just mannen under toffeln för del;

men gör hon det, så gör hon det merendels så fint,

att hvarken han sjelf eller andra komma underfund

med det.

Klockan klämtade 4 i Catharina? kyrktorn, då Adolf

Axner med sin fosterfader stannade utanför porten

till det hus, hvaruti han aftonen förut spelat en så

betydande roll och hvarifrån han, lik en jagad hare,

slutligen hade (lytt. Nu stod han åter framför samma

port vid sidan af den väldige kopparslagaren, hvilken

han så många gånger sett kasta storsläggan med

samma lätthet, hvarmed en annan handterar en boll. Han

hade således ingenting mer att frukta af murarens

näf-var. Men fast han ännu harmades på denne, för det

han velat prygla honom och det med ett klappträd till

på köpet, så ville han honom dock ingenting ondt

numera, dels af det skäl, att hämndkänslan icke slår

någon djupare rot i ett barns hjerta, dels ock för det,

att han ansåg denne, genom förlusten af halfva örat,

redan hafva lidit ett tillräckligt straff.

Hvad murarens hustru beträffade, så tyckte han

visserligen synd om den beskedliga madamen, som

upptagit honom från gatan och förbundit hans hufvud; men

han var missnöjd med henne, för det hon, efter det

han genom sin mellankomst räddat henne från den

svåraste misshandling, sprungit utur rummet och

lem-nat honom ensam i sticket, utan att sedan fråga efter

honom det ringaste.

Nej, det enda mål, hvartill han både med hufvud

och fötter sträfvade, var två stora himmelsblå ögon.

För iqindre ögon än så hafva stora hjeltar dragit

svärdet ur skidan och stora härar massakrerat hvarandra.

Ho kan uppräkna alla de kulor och bomber,

sabelklin-gor och bajonetter, som haft sin arsenal under den

emaljerade kupolen af en qvinnas öga! Om det är en

sanning, och detta är det utan tvifvel, att ingen dödlig

har beredt jorden så mycket godt och ljuft som qvinnan,så lärer det väl icke heller kunna nekas, att

ingen ställt till så mycket ondt som hon. Men hvarifrån

har hon då fått denna allsmäktiga trollstaf, hvarmed

hon, ena stunden, kallar himmelen med alla dess englar

till jorden och, den andra, besvärjer afgrunden att med

alla sina lågor öfversvalla land och sjö? — Hvårföre

är det för henne en sådan småsak, att vid sitt

rosen-band, af millioner nycker sammanväfdt, fästa oss

män-ner, förståndets och kraftens symboler, och sedan

obarm-hertigt låta oss dingla mellan himlen och afgrunden,

tilldess vi blifvit tunnare än sjelfva den omgifvande

luften? Huru förklara detta? — Det ligger i hennes

natur, säger man; men hvaraf består då denna natur?

Hvem kan mäta ett haf, som b varken bar botten eller

gräns, om man också satte för sina ögon förståndets

skarpaste synglas? Hvem kan lita på en våg, som, ena

stunden, vaggar oss så lugnt mot den drömda hamnen,

en tom luftbild af lycka ocb sällhet, och, den andra,

kastar oss vredgad på en klippa? och ändå ledsnar man

ej på alt förnya den vådliga seglatsen. Tusen gånger

bedragen, vill man äfven blifva det för den

tusende-första och så vidare. »Ho kan utransaka menniskones

hjertan!» utropar profeten. Monne den gudsmannen,

när han uttryckte sig så, icke menade »qvinnones» i

stället? Det förstås, att vi här icke tala om dessa

med-görliga, beskedliga qvinnor, hvilkas själsbotten man

finner utan optiska instrumenter. Vi tala om de

»riktigt äkta». Den man, som kan hålla en sådan i tygel,

förtjente tvenne lifsens kronor i evighetens land.

Men vi förlora oss i vidlyftigheter, fremmande för

bufvudämnet. Så gör man alltid, när man talar om

fruntimmer. — De femå riga ögonen i Stadsgården hade

redan förorsakat vår trettenårige bjelte en sömnlösnatt. Han tänkte icke mera pä Hannibal och Cesar.

För dem hade ju brustna blickar på ett slagfält varit

vida kärare, ån det blixtrande ögonparet under en

qvinnas panna. Hur kunde han då längre älska dessa

stenhjertan? Deremot fann han det helt naturligt, att

Antonius, följande sin flyende Cleopatra, lemnade sin

flotta i sticket vid Aclium. Så går det. Mer än en

hjelte bar qvinnan förvandlat till en kruka.

Adolf låg hela förmiddagen öfver sin beskedlige

fosterfader med böner, att på eftermiddagen vara honom

föl jäktig till Stadsgården, ty medan han sjelf solade sig *

i de blå ögonen, ville han hafva någon med sig,

som kunde hålla de grofva näfvarne på tillbörligt

af-slåud.

Till stöd för sina böner begagnade han sig naturligtvis

icke af de blå ögonen, ty instinkten sade honom, att

dessa icke kunde hafva någon dragningskraft för en

menniska, som bankar ihop kopparkitltar och

brän-vinspannor. Deremot höll han immerfort för dennes

ögon murarens grofva näfvar och vågade till och med

understundom sticka fram ett tviflande ord, om

kopparslagarens kunde uthärda en jemförelse med den

förres, både hvad dimensionerna och intensiteten

angin-ge. Handtverkare i allmänhet och smeder isynnerhet

tala mycket om sin styrka och medgifva ingens

öfver-lägsenhet derutinnan. Kopparslagaren firundström

med-gaf, att hofslagaren Ekberg var stark och att

bofsla-garen Löfgren var ännu starkare — desse ansågos

också för de starkaste på sin tid; — men när någon sade

honom, att Löfgren ensam kunde lyfta upp bakvagnen

till det största täckta åkdon som fanns, så svor

Brund-ström på, att han sjelf en gång ensam upplyftat en

brånvinspanna, hvaruti hela täckvagnen kunnat stå.På detta sått lyckades det ulan svårighet vår hjelte

att öfvertala sin fosterfader. Om stora blå ögon

försvaga senan i armen och modet i barmen, så gifva de

deremot i ersättning åt hufvudet de diplomatiska strän*

garne.

»Jaså, det är då här han bor, den der farlige

muraren?» frågade kopparslagaren sin fosterson, i det han

plirade med ögonen och drog öfverläppen föraktligt

upp till näsan, för att på detta sätt visa, huru litet han

baxnades för ett möte med denne.

»Ja, pappa lilla, derinne på gården . . . bara man

går uppför en liten trätrappa.»

»Godt! . . . men det vore f-n om han skulle vara

borta!»

»Så mycket bättre,» tänkte Adolf, men aktade sig

visligen för att säga det.

De gingo in på gården och uppförden trånga,

bristfälliga trätrappan.

»Den der dörren är det,» hviskade Adolf,

utvisande en låg, lika bristfällig dörr.

»Vi ska väl knacka på för artighetens skull,» sade

kopparslagaren och dängde på dörren med knytnäfven

det värsta han förmådde. Derefter öppnade han, utan

vidare krus och ceremonier, dörren.

Midt på golfvet i kammaren stod en q vinna, som

betraktade de inträdande med förgråtna Ögon. Det var

den beskedliga madamen.

Adolf skådade ål höger och vensler, på sängen ocb

under bordet, men upptäckte hvarken den store

muraren eller den lilla flickan. Detta oroade honom

och han nedslog försagd sina ögon. Men man får icke

alltid vara i fred, fast man nedslår ögonen. Vår

bjel-tes ögon började vända ut och in på sig vid åsynen:af ett gigantiskt klappträd, som låg framför faans fÖUer.

Han gaf det en spark, så att det dansade af inåt

golf-vet och försvann under sängen.

»A b, den lille herrn!» yttrade qvinnan, torkande

sina ögon med förklädet; »han kommer för att söka sia

mössa ... jag har tagit vara på den.»

Hvad frågar den efter en mössa, som har en fin,

splitter ny filthatt på nacken och ett par blå ögon

i hjertat? Adolf runkade på hufvudet och teg, liksom

han varit rädd för att framställa någon fråga.

Kopparslagaren, som icke heller kunde upptäcka

någon grof karl till murare, drog ögonbrynen

tillsammans och syntes äfven något förlägen.

»Är det madam,» frågade han slutligen, »som i går

bjelple gossen min tillrätta?»

»Jaså, är herrn far till lilla herrn der?» gaf hon till

svar, under det hennes jemförande blickar irrade

mellan den äldres grofva, koppärriga anletsdrag och den

yngres fina, vackra ansigte, liksom tviflade hon på

möjligheten af att kunna plocka astrakanen från

qvi-slen på ett granträd.

»Ja» jag är hans far . . . år det madam som är gift

med muraren?»

»Ja, min man är murare ... jag vet inte, om det

går an att be herrarne stiga fram och sitta ... det

är så ruskigt och oslädadt här, för i dag har det» . . .

»Gör ingenting, madam . • . hur är det, år madams

kära herr man hemma?»

»Nej, det är han inte.»

»Kommer han snart?»

»Det vet jag inte.»

»Hvar är han då nånstans?»

»Det vet jag inte.»»Jaså, madam vet inte alls, hvar han uppehåller

sig?»

»Nej.»

»Hur ska man då bära sig åt för att träffa honom,

den gynnarn?»

»Herrn vill då träffa honom?»

»Ja, det är orsaken hvarföre jag kommit hit . . •

inte går man så lång väg för roskull.»

. »Nej, det kan jag väl tro.»

»Hur . . . hur mår han annars?»

Madamen såg på kopparslagaren, liksom förstode

hon icke, eller icke låtsade förstå meningen af

denna fråga.

»Hur är det med hans . . . hans öra?» frågade

kopparslagaren, som gick rakt på saken.

Madamen flyttade sina ögon till vår hjelle och såg

på honom med blickar, hvaruti den djupaste ängslan

uppenbarades.

»Kanske har han fått sitt öra hopplåslradt igen?»

yttrade kopparslagaren, något nedstämd af denna

förmodan.

»Nej, han har fått lyte för hela lifvel.»

»Skönt! . . . och det är för den skull som madam

ser så ledsen och bedröfvad ut?»

»Ja, jag är mycket ledsen . . . mycket bedröfvad,»

svarade hon med ena banden öfver sina ögon.

»Hade det varit bättre kanhända, om min son låtit

handtera sig som eu hund?»

»Nej, del har jag inte sagt ... Gud bevare er

son!»

»Låtit slå ihjel sig, som ett får af slagtaren?»

»Nej, nej! ... det var en Guds försyn att han kom

undan.»»Nå?» 4 . .

»Men Storken ska aldrig glömma det . . . han ska

förfölja er son så länge han lefver.»

»Såå ... ja, må han försöka bara . . . hade ban

varit hemma, så skulle jag ha spart honom besväret.»

»Lyd mitt råd, herre! . . . sök honom aldrig . . .

herrn skulle bittert ångra det . . . lilla herre,»

fortfor hon, vändande sig till Adolf, »möter ni honom

någon gång, så fly . . . spring så fort ni kan . . . haf

ögonen omkring er hvar ni går . . . stanna aldrig, när

ni får se honom ... om ni är ute och leker med

andra gossar, så tänk alltid på att han är i grannskapet

. . . när ni går hem de mörka aftnarne, så gå aldrig

in i porten förrän ni är säker på att ingen står der

förut . . . Herre Gud, hvad det gör mig ondt att

jag så nödgas förskräcka den raska, vackra gossen!

... men jag måste, jag måste det!» . . .

»Håhå! min son förskräcks inte af så’na småsaker

.. . var lugn för det, kära madam!»

»Min man har svurit att hämnas . . . han ska

hålla sitt löfte, för det är de enda löften han håller.»

Adolf hörde knappast hvad qvinnan sade;

åtminstone lade han ingenting deraf på sinnet. Han undrade

oupphörligen på den lilla flickans bortovaro och ville,

så gerna han lefde, vinna upplysning derom; men man

håller alltid länge på den fråga, hvarpå man anar sig

ett ofördelaktigt svar.

»Det blef väl f-n till väsen efteråt,» återbörjade

kopparslagaren, »när gossen så der behändigt undkom

er mans klor? ... ni fick väl sitta emellan, som

vanligt, stackars qvinna! . . . men det var i alla fall

besynnerligt af er, att ni sprang ifrån min son, när ni

visste hurudan er man är, den krabaten!»

Flickan i Stads g. 7»Jag kade ett annat mycket mindre barn att beskyd

-da,» svarade madamen.

Adolf slog nu först upp sina ögon och fästade dem

frågande på henne.

»Jag måste först se det tillgodo,» fortfor hon; »men

hade jag då vetat hvad jag efteråt visste, eller att er

son förut varit ihop med min man, så hade jag visst

inte baft hjerta att springa ifrån honom . . . När jag

Sedan kom tillbaks med hjelp, så var berrns son borta,

Gud ske lof!»

»Vilja slå armar och ben af ett barn för det man

fått litet snus i ögonen,» utlåt sig kopparslagaren.

»Föreställ sig då, goda herre, hvad han nu skulle

vilja göra,» var hennes svar.

»Men det var sannt det,» inföll herr Brundström;

madam nämnde del lilla barnet . . . hvar år den lilla

flickan? ... det ska ju vara det sötaste knyte till barn!»

»Ack ja, hvar är hon?» kom nu ändtligen Adolf fram

med sin fråga.

»Hon är inte mera här,» svarade qvinnan med en suck

så sorglig, att till och med kopparslagaren, ehuru

obekant med de blå ögonens allmakt, genomträngdes deraf.

»Inte mera här . . . hvar är bon då?» frågade haa.

»1 morse bar jag bort henne.»

»Hvart?»

»Till den som bon tillhörde, den som har större

rättighet till henne än jag.»

»Hvem?»

»Det kan jag inte säga.»

»Kan inte?»

»Jag får det inte.»

»Det var emellertid bra för barnet . . . del var

mycket hederligt gjordt af madam, för madam hade säkert

mycket betaldt för flickan ?»»Ja, jag hade mycket betaldt, men äntra fnera

glädje ... jag har kraft henne ända se’a hon kom till

veriden . . . hon kallade mig för mamma,» tillade hon

med en stråle af glädje i sin bliek.

»Ni har inga egna barn?»

»Nej . . . jag hade ett som dog; . . . men när jag

hade lilla Lalla vid bröstet, så tyckte jag det var

detsamma som mitt eget.»

Denna qvinna var således ej en af de »riktigt äkta»,

som vi nyss påpekat. Hon var en af dessa, hvarS

sjåtebelten man finner utanf lod, och bvaruti dcrföre _

en man, utan fara att drunkna, tror sig kunna sticka

båda benen, för att uppsparka botten och dferigenom

nppgramia det klara elementet, hvaruti solen stnlle

hafva älskat att skåda sin bild. Hvem vet derföre

så noga, om ej de »riktigt äkta» enkom bhrfvit

skapade till ett syndastraff för oss, nränner, som

vanligtvis äro lika starka mot de svaga, som svage mot de

starka.

kopparslagaren kände sig djupt röfd. Fostersonens

sinnesstämning behöfver icke beskrifvns. Att till den

olycklige älskaren tala om den förlorade älskarinnans

eoglaegenskaper, är detsamma som att gjuta olja i elden.

Man kan aldrig göra en sådan herre större tjenst, än

när man talar det som är raka motsatsen.

»Hur länge har ni varit gift med honom?» frågade

kopparslagaren med mycken vekhet i rösten.

»Sja år, herre!»

»Är han gammal er man?»

»Några och trettio år.»

»Hos hvilken mästare arbetar han ?»

»Han är hos ingen . . . han arbetar för sig sjelf.»

•Och super opp hvad han förtjenar?»»Han är mycket svär, herre!»

»Men hur kan ni lefva tillhopa med en sådan

ore-gerlig sälle?»

»Jag är ju hans hustru, herre!»

»Men ni har inte gift er med honom, för alt fä

stryk eller svälta ibjel.»

»Han var inte så när vi gifte oss.»

»Men när han nu är så, hvarför flyttar ni inte ifrån

honom ?»

»Det är mitt öde, goda herre, och jag får väl dragas

med det.»

»Vackert öde!»

»Skulle jag flytta ifrån honom, så blefve det alldeles

förbi med honom.»

»Nå, det vore just en stor förlust» . . .

»Men det vore mitt fel, om den olyckan skedde.»

»Tror ni er då kunna förbättra honom?»

»Jag hoppas del.»

»Men om ni inte går i land med saken?»

»Så har jag ändock ett lugnt samvete.»

»Men en förstörd själ och en sönderslagen kropp.»

»Han grälar inte alltid och inte slår han mig jemt

heller.»

»Tacka honom f - n för det han inte grälar och slåss

när han sofver!»

»Men om jag bara fått behålla henne!» klagade den

arma qvinnan; »jag skulle gerna lidit mycket värre,

om jag fått ha henne qvar! . . . bara jag såg på den

lilla engeln, så blef jag strax glad igen, om jag var

aldrig så ledsen ... ack, hvad det var roligt att höra

henne pjollra, att klå på henne och se henne dansa

der på golfvet i sina vackra kläder, som klädde hennesi vil... na är Lalla grann, nu är Lalla snäll, sl ro*

pade hon, och begge delarne var hon också» . . .

»Den lilla vackra blå sammetskolten!» inföll Adolf,

som hängde sig fast vid den beskedliga madamens

blickar, under det hon talade i fullkomlig paroxysm.

»Och de små blå kängorna!» fantiserade hon,

stirrande på golfvet, liksom såge hon dem dansa der.

»Och de stora blå ögonen!» tillade vår hjelte, som

icke längre nöjde sig med sådana småsaker, som koltar

och kängor.

»Men allt förbi! . . . bon återkommer inte mer . . .

aldrig får jag se henne mera . . . hvarföre skulle jag

bära bort henne? . . . jag rør tokig . . . jag var

vansinnig!» . . .

Qvinnan nedsjönk snyftande på en stol med händerna

för sina ögon. Adolf gret och snyftade i kapp med

henne. Kopparslagaren vände dem ryggen, närmade

sig fönstret och upptog sin plånbok, bläddrande deruti.

Han nöp i en riksgäldssedel på två riksdaler och drog

fram den till hälften ur plånboken. Men något, som

skymde i hans ena öga; gjorde, att han skjöt tillbaka

riksgäldssedeln in i plånboken och framdrog i dess

ställe en bankosedel på tre riksdaler, med hvilken han

gick till bordet, hvarinvid den snyftande qvinnan satt.

»Kära madam!» sade han, läggande sedeln på

bordet nära den sittande, »blif då förnuftig igen ... er

lilla fosterdotter är ju hvarken död eller begrafven . . .

belsa på oss i morgon, så få vi närmare språkas vid

... kanske hittar min hustru på någon råd, för att

bjelpa madam . . . jag beter Brundström, jag,

kopparslagare och bor på Norr i Stora Vattugränd . . . alla

menniskor känna kopparslagar Brundström ... Gud vare

bos er, stackars qvinna! ... se så, kom nu, Adolf!»Dervid tog han sia fosterson vid handen, förde

honom med sig till dörren och derefter ut i farstun.

Qviuaan spratt upp fria stolen och skyndade efter

dem.

»Gosse, gosse! akta dig för muraren!» ropade hon;

»men han vet inte hvad ni heter och inte heller hvar

ni bor, och Stockholm är stort;. . . men akta dig i alla

feU för muraren!» . . .

Derefter ilade hon tillbaka och slog igen dörren efter

sig, för att få vara ensam med sin sorg.

Besynnerligt bär i verlden! sorgen är vål den

obehagligaste gäst man kan tänka sig, och likväl, när han

kommer och slår sig necj vid ens sida, stänger man

igen sin dörr och säger sig borta för alla andra

besökande, till och med för sjelfva glädjen, som man så

väl kunde behöfva.

Kopparslagaren och hans fosterson begåfvo sig på

hemvägen, tyste och knappast seende på hvarandra.

När de hunnit till källaren vid Södermalmstorg,

stannade kopparslagaren.

»På den der fisken kan man just behöfva sig en

liten perla,» sade han; »det är så förbannadt dumt alt

lägga sig i andras bekymmer och elände, för man mår

bara illa af det . . . kom in med, så ska du få en

smörgås med stek på.»

Adolf följde fosterfadern in på källaren och slog sig

ned jemte honom vid ett bord, bvarpå kyparen,

hvilken helsade på kopparslagaren som på en bekant kund.

snart hade framsatt en sup med tilltugg för den äldre

och tilltugg utan sup för den yngre.

»Kanske det skulle smaka gunstig berrn att få sig

ett glas muskat limnell?» frågade kopparslagaren; »det

är sött det, och passar för en sidan strupe som din.»»Nej, jag tackar, pappa, jag orkar hvarken äta eller

dricka,» svarade Adolf, som tyckte att smörgåsen små-"

kade bittert och möjligtvis icke hade större förtroende

till vinet.

»Det är f-n hvad du ser kallhamrad ut, min gosse!

jag tror du är kär i den lilla mamsellen» . . .

Adolf rodnade ända upp till öronen och gömde sitt

ansigte bakom smörgåsen. Smörgåsar kunna ibland vara

nyttiga för annat än för magea.

»Hvad tusan har du på Söder att göra, bror Brundr

ström!» hördes en röst från det inre källarrummet;

»bar du kommit hit, för att knipa kunder ifrån mig?»

Brundslröm hof upp sina ögon och igenkände en

embelsbroder, som stod på golfvet i den inre

kammaren.

»Morjens, morjens, bror Pallin!» helsade han

tillbaka; »du gissar inte så dumt, notabene så vida

supar-oe äro dina kunder.»

Brundström skrattade rätt bjerlligt åt sitt eget

infall, och Pallin, som ej var snarsticken, skrattade

åfven.

»Har du inte lust att kila in på ett ögonblick?»

frågade den scdnare; »jag ska säga dig ett ord så godt

som två och bjuda dig på en spetsis så god som fyra.»

»Kan jag tjena dig med så litet, så hjertans

ger-na,» svarade Brundström, hvarefter han steg upp för

att gå.

»Sitt du mans qvar, Adolf,» sade han, »och är du

törstig, så säg till att du får dig ett glas svagdricka

med socker i ... jag kommer snart ut igen.»

Kopparslagaren på Norr gick derpå in till

kopparslagaren på Söder. Adolf anammade det tidningsblad,

som fosterfadern qvarlemnat, och började flitigt studeraderuti. Han hade hunnit ungefär till hälften af

tidningen, då hans uppmärksamhet uppfångades af ett

samtal i källarsalen.

»Nå ändtligen efter sju sorger och åtta bed röfvel ser!»

hordes kyparens röst.

»Hade inte tid att komma i går,» svarade en

basröst, som förorsakade en våldsam ryckning i Adolfs

axlar.

»Men vi skulle ha tid att vänta, vi,» yttrade

kyparen; »källarmästarn höll på att skicka efter en

annan.»

»Nå, hvad är det om?» frågade basrösten med

samma effekt på Axner som nyss.

»Några stenar ha fallit ur slekugnen i köket,»

svarade kyparen.

»Är väl snart lagadt,» yttrade den andre.

För att öfvertyga sig om han hört rätt, drog Adolf

ner tidningen mot sina knän; men den syn, hans ögon

mötte, betog honom förmågan att lyfta upp bladet igen.

Hans armar föllo åt sidorna och tidningsbladet ned

på golfvet.

Nära invid ingången till källarsalen stod en jettelik

gestalt, öfverhöljd af kalkdamm och med hvita fläckar

af torkadt murbruk på det vidriga ansigtet. Venstra

profilen deraf var vänd mot Adolf, hvars ögon icke

kunde slita sig från den smutsiga plåsterlapp, som

innehade venstra örats plats, men icke mycket

öfver-steg hälften af ett vanligt karlöra.

Intet tvifvel mer. Det var muraren.

»Gosse, gosse! akta dig för muraren!» genljöd i Adolfs

öron rösten af qvinnan i Stadsgården.

Gestalten vid dörren vred i detsamma sitt hufvud åt

▼enster och hans ögon mötte gossens. Adolf tycktevisserligen, att resens fötter qvarstodo vid dörrtröskeln,

men deremot att hans hufvud och hals sträckte sig fram

emot stället, der han satt, liksom hufvudet på en drake.

Ju mera han såg derpå, desto mer tyckte han, att det

rysliga hufvudet närmade sig.

Adolf tillslöt ögonen och vände sitt hufvud åt sidan.

Han ville ropa, men rösten svek honom.

»Gosse, gosse! akta dig för muraren!» ljöd det

oupphörligen i hans ögon.

»Nå, hvad glor ni på?» hördes kyparen fråga; »kom

in i köket . . . här år ingen stekugn.»

Hade kyparen med mera uppmärksamhet betraktat

murarens gapande mun och utsperrade ögon, skulle

han hvarken hafva saknat ugnen eller de brinnande

kolen.

När slutligen Adolf vågade öppna sina ögon, var

muraren försvunnen. Han uppsteg för att gå in i det

rum, hvaruti de båda kopparslagarne slagit sig ned,

men råkade i sin tankspriddhet nalkas den dörr, som

ifrån källarsalen bar till det derinvid befintliga köket.

Dörren stod på glänt och fräsandet af stekpannor

hördes tydligen derifrån; men igenom fräsandet trängde

den hemska rösten till hans öron.

»Herr kypare! hvad heter den der vackra välklädda

gossen, som sitter derute i källarsalen?»

»Han, som satt vid dörren derute?» yttrade

kyparen.

»Ja.»

»Han är son till kopparslagar Brundström.»

»Jaså ... är han ensam?»

»Hvad rör det er?»

»Hå kors, jag . , . jag tyckte det var underligt, att

en så liten gosse går på källare.»»Han år med sin far, kan ni väl begripa.»

»Hm, hm! . . bvar bor kopparslagaren?»

»På Norr, tror jag.»

»Hvar der?»

»Känner inte ... se på ugnen nu, ocb ni får inle

gå förrän den är färdig, har källarmästarn sagt . . .

rappa på nu friska lag!» . . .

Adolf torkade kallsvetten ur sin panna, lemnade

köksdörren, och närmade sig det inre källarrummet,.

Det v*r, att börja med, hans afsigt att för fosterfadern

omtala alll hvad ban sett och Jiort; men ju mer haa

tänkte derpå, desto djupare i bakgrunden trädde denna

lians afsigt. Han såg sin fosterfader rusa ut i köket

och anfalla muraren; men han såg den förre i

detsamma blödande digna ner under den sednares slag,

ty starkare och förfärligare, än han förut ansett

muraren vara, föreställde han sig honom nu. Förtroendet

till den hederlige kopparslagarens näfvar började

förminskas. och han bade icke hjerta alt utsätta honom

för en så säker fara. Han beslöt tiga, men hafva ett

vaksamt öga på allt.

Kopparslagaren utkom i källarsalen.

»Hur är det med dig, min gosse?» frågade denne

bestört; »du ser ju ut i synen som ett stycke Engelskt

tenn! . . . hvad går åt dig?»

»Jag bar så ondt i mitt hufvud,» svarade Adolf.

»Jag kan väl se del . . . bar du fått svagdricka?»

»Nej, jag var inte törstig.»

»Vill du ha något annat att läska dig med? . . .

kypare, sätt fram ett spetsglas gammalt franskt.»

Adolf nekade denna gången icke.

»Du har väl haft tråkigt, medan du var ensam

härute?»»Abjo,» stramade Adolf, som icke gerna kande söga

»tt bao baft roligt.

»Drick nu, så ska du få se, att du blir kry som en

vintern y.»

Adolf drack ur glaset och kände sig uppfriskad

deraf.

»Få vi gå nu, pappa lilla?» frågade han med

serde-les ifver.

»Strax . . . kypare, hvad är jag skyldig?»

Kopparslagaren betalte sin skuld, tog derefter hatt

och käpp samt skred åt dörren.

»Är muraren i köket?» frågade Adolf kyparen med

låg stamma.

»Ja, visst är han i köket,» svarade denne.

»Är ban qvar der än?»

»Ja, visst år ban qvar . . . hvar skulle han annars

vara?» frågade kyparen och såg förundrad på vår

bjelte.

»Jaså, det är säkert det?»

»Känner herrn honom?»

»Nej!»

»Vill herrn tala med honom?»

»Nej, nej! . . . god natt, herr kypare!»

»Mjukatjenare! . . . herre! ska inte herrn ta sin hatt

med sig?»

»Ah, det var sannt det, jag glömde det.»

»Herrns näsduk har fallit på golfvet . . . här är den.»

»Tackar ödmjukast!»

»Nå, kommer du inte?» frågade kopparslagaren med

handen på dörrlåset.

»Här är jag, pappa!»

»God natt!» . . .

»Mjukatjenare!» . . .Fosterfadern och fostersonen voro na ate i fria luften,

tagande vägen åt Norr. Adolf fattade

kopparslagarens hand, slöt sig nära intill honom och såg sig

oroligt omkring åt alla sidor af de gator de passerade.

»Du har feber, gosse!» ropade kopparslagaren; »din

hand bränner som eld.»

»Det var så qvaft inne på källaren,» svarade Adolf.

»Tyckte du det?»

»Ja, pappa!»

»Det var roligt att träffa en bekant.»

Adolf hade också träffat en bekant, men det tyckte

han icke var roligt.

»Pallin är en af våra bästa kopparslagare . . .

för-tjenar pengar; men gnider inte på styfvern,» försäkrade

Brundström; »spekulerar på att bli ålderman ... ni

nå, min röst har han.»

»Jaså.»

»F-n tog vår murare, Adolf.»

»Gifve Gud, det vore så väl!» sade denne för sigsjelf*

»Men vi ska väl träffa bonom någon gång.»

»Det ska vi akta oss för,» mumlade Adolf mellan

tänderna.

Vår hjelte på hemvägen var på långt när ej

densamme som på bortvägen.

Så går det, när man träffar ett halft öra, i stället

för två stora himmelsblå ögon,FEMTE KAPITLET.

Skugga^ af en ijjelte.

Når Adolf Axner, åtföljd af sio fosterfader,

hemkommit, befanns han så illamående, att han genast

måste intaga sången.

Detta var i midten af September månad. Oktober

och November hade öfversköljt Stockholm med sina

regnskurar och December hunnit förvandla dem till is

samt deruppå lägga sina tjocka snömassor, förrän vår

bjelte var så pass återställd, alt han kunde lemna

sjukbädden. De våldsamma ansträngningar både till kropp

och själ, hvilka under loppet af tvenne dagar ansatt

honom, förut fullkomligt ov*n vid den minsta

tillstymmelse af slikt, hade så till den grad inverkat på

hans fysik, att den, oaktadt sin ungdom och styrka,

med möda förmådde uthärda hela denna storm af

scharlakansfebrar och frossor, som hopat sig öfver

densamma.

Vi behöfva icke beskrifva den massa af

feberfantasier, som under denna långa sjukdom fyllt vår hjeltes

unga hjerna, huru han i yrseln talat om Alpernas

spetsar och Sista Styfverns trappor, om Olympiskastridsvagnar och snus och aska i strutar, om englar

och murare, om lagerkransar och klappträn, om två

stora himmelsblå ögon och hälften af ett plåstradt öra

o. s. v. — Både himmelen och jorden hade handlöst

kastat sig om bvarandra i hans brinnande hufvud.

Döden stod på tröskeln af hans sofrum och förvandlade

honom till skuggan af en hjelte, när han icke fick sin

vilja fram att förvandla hjelien liH lik.

Det var en onsdagseftermiddag i December, då Adolf

Axner, med läkarens tillstånd, fick lemna sängen.

Stödd af den goda fostermoderns band, linkade

skuggan fram till fönstret, satte sig derinvid och såg ut i

den snöyrande dagen. De tre månaderna hade för

honom försvunnit som en dag, och en djup suck banade

äg väg otur hans bröst vid tanken derpå, alt en hel

skoltermin för honom gått förlorad.

Den beskedliga frun hade visserligen många

bugsvalande saker att förtälja: Magistern i skolan hade

flera gånger stått vid hans sjukbädd, och frun hade till

ocb med upptäckt tårar i hans ögon samt hört honom

säga, att en flitigare och snällare gosse än hennes

Adolf icke fanns i hela skolan: de fleste af

skolkamraterna hade flera gånger om dagen varit på sjukbesök:

afla meunwkor hade intresserat sig för hennes

fosterson: hon hade vakat öfver honom den ena natten ocb

hennes man den andra; — men allt det der hjetpte

foga. Han hade kommit efter sina kamrater i skolan

ocb han kunde icke få premium, som han var van vid.

Del var endast detta som numera oroade bonom.

Händelserna i Stadsgården tänkte han ieke det

ringaste på, ty han hade förblandat dem med sina

feberdrömmar, och de hade följaktligen upphört att för

honom vara en verklighet.Dörren öppnades. Pauli ocb Hök rusade in i

kammaren under mycket buller ocb bång. Skuggan

omfamnades och försvann nästan belt och bållet i de

friska och lifliga gossarnes armar. Fru Brundström

rynkade på näsan, ty hon hade alltid tillskrifvit dessa

gossar sin fostersons sjukdom; men när hon närmare

eftertänkte det hjertliga deltagande, som isynnerhet

dessa båda ostyringar hade visat Adolf under bans

sjukdom, samt nu såg den i deras ord och åthäfvor

rådande glädjen öfver hans tillfrisknande, kunde hon

icke länge vara ond på dem, utan lemnade småleende

rammet, för att låta de tre vännerna ostörde få språka

med hvarandra.

Samtalet mellan de tre rörde sig naturligtvis i

början kring den långvariga sjukdomen, men tog snart en

friskare vändning.

»Axner du.» ropade Pauli, »vet du, jag slipper gå

i Clara skola längre ... är det inte roligt det? . . .

ja ja, vi ska ändå träffas, vi få ändå leka tillhopa...

det dr inte farligt med den saken ... vi ska inte

skiljas för det.»

Adolf såg undrande på Pauli.

»Finns del något roligare, ån att gå i skoln?»

frågade han.

»Är du tokig, Adolf? . . . hvad är det för roligt

der?.. . tror du jag längre har kust att bandteras som

eo åkarkamp från morgon till qväll? ... att fl ta emot

dryk den ena gången efter den andra, utan alt fi ge

Hka godt igen, det är ju opp åt väggarne! . . . nej,

pass mante, nu år det slut med den smörjelsen! . . .

de ha lön för att låra oss, men inte för att slå oss, de

tvarirockaroe!» • • •Orsaken till Paulis vrede mot sina lärare var

följande: 1 November månad hade han börjat ett nytt

krig, men denna gången mot Tyska skolan. Detta

hade så till vida aflupit lyckligt, som Tyska skolan midt

på Tyska kyrkogården lidit det fullkomligaste

nederlag, men slutligen rätt olyckligt för Clarislernas

segerdruckne anförare, hvilken för detta sitt välförhållande

måste tillgodonjuta sin femte offentliga skolslut. Detta

hade alldeles uttömt hans tålamod och gjort honom

harmsen mot allt hvad skola och lärare hette.

»Är det inte nedrigt!» ropade han, springande upp

på golfvet med knutna näfvar; »hvad får man lära

annat i skolan än att slåss? ... i Cornelius Ncpos slåss

de, i Julius Cesar slåss de, i Svenska historien slåss

de, i Bibliska historien slåss de ... Israels barn, Guds

egna barn, bevars, hvad göra de annat än slåss? . . .

och sjelfva den fromme Jacob var ju den störste

slagskämpe mah kan tänka sig . . . han brottades ju med

Gud fader sjelf ... i allt b vad man läser, får man

lära sig att slåss, och när man nu sjelf vill slåss» . . .

»Så slåss magislrarne,» inföll Hök, delande sin

vapenbroders förtrytelse.

»Ja, det ska Gud och min rygg vela,» gnisslade

Pauli; »men nu är det stopp . . . jag slipper skolan .. .

Axner du, vet du, det var bra synd alt du inte var

med i Tyska kriget,» tillade han, glömmande snart, för

minnet af sina bragder, de otacksamme landsmännen i

svartrockarna.

»Det tackar jag Gud för att jag inte var!» sade

Adolf.

»Hvarför det då?» frågade Pauli och Hök med en

^ mun.

»Då hade jag också fått stut,» svarade bjeltens skugga«»Och det hade da kanske lipat før, som ett barn,»

yttrade Pauli något föraktligt.

»Jag fick också mina modiga rapp,» berättade Hök;

»men sa’ jag ett enda ord, Pauli ? . . . gret jag en

enda tår?»

»Hök var en karl,» svarade Pauli; »han bet i

läp-parne, så de blödde; men han var tystare än

skolbänken, som han låg på.»

»Jo, du är så säker, Adolf!» sade Hök med

gnistrande ögon.

»Men da, Axner!» yttrade Pauli; »jag känner alls

inte igen dig . . . annan var du, när du var med oss

mot Cathrinisterne.»

»Cathrinisterne!» upprepade Adolf, sprittande upp

från stolen.

»Minns du inte Sista Styfverns trappor?»

»Sista StyfVerns trappor? .. . hvad är det om Sista

Styfverns trappor?»

»Murarens öra» . . .

»Murarens öra!»

»Murarens öra, som du bet af . •. har du glömt det?»

»Ha!» ropade Axner, lik en som vaknat ur en lång

dröm.

»Vet du, jag har träffat din murare en gång.»

»Träffat honom!»

»Och talt med honom.»

»Talt med honom!»

»Han har bara ett och ett halft öra • • . f-n må

bitas med dig, Adolf!»

•Det kan man kalla att visa folk tänderna!» tillade

Hök.

Pauli och Hök skrattade åt infallet» men Axner

skrattade icke.

Fikkan i Stad$g.»Ed eftermiddag för tvä månader se’n,» berättade

Pauli, »kom jag ur skolan och skulle gå hem, då jag

i norra kyrkporten blef varse en riktig grofhuggare till

murare, lång och fyrkantig som kyrktornet . . , han

stod och drog sig mot gallerporten . . . murare stå

alltid och dra sig, tänkte jag och ernade gå vidare. Går

herrn i Clara skola? frågade han, just som jag skulle gå

förbi. Ja, svarade jag. Är det många som gå i

skolan? frågade han. Visst är det många som gå i

skolan, svarade jag. Det pundhufvudet, som inte kunde

begripa, att skolhuset är bygdt för flere än en eller

två!»

»Nå?» frågade Adolf med svag stämma.

»Jo, fortfor Pauli; »sedan frågade han mig, om det

var någon bland skolgossarne, som hette Axner? Visst

är det så, svarade jag. Är han gången sin väg?

frågade han derefter. Axner bar inte varit i skolan sedan

i höstas, för han är sjuk, var mitt svar. Jaså, han är

sjuk än, yttrade karlen och mumlade fram något som

liknade en kötted .. . Jag började betrakta karlen

närmare och upptäckte snart, att hälften af ena örat var

borta. Strax rann mig i minnet ditt uppträde med

muraren i höstas, honom som du gaf på örat, Axner«»

»Tog af örat, mente du,» inföll Hök.

»Hvad vill ni Axner för slag? frågade jag. Ah just

ingenting, svarade han. Har ni något att fordra af

honom? frågade jag. Han teg och plirade på mig med

de otäckaste ögon. Hvar har ni gjort af ert ena öra?

frågade jag. Karlen hväste till som en orm och tog ett

steg fram mot mig. Har ni pantsatt det på krogen

för en bläcka starkt? frågade jag och retirerade, ty

han hade armar som två gånger magisterns och jag

hade ingenting i händerna, som jag kunde damma tillhonom med. Tälj er ett nytt öra af klappträdet, som

ni har hemma hos er, ropade jag till honom.»

»Här har ni ett öre att lösa ut ert öra med, skulle

jag ha sagt,» yttrade Hök, värdig sitt namn af skolans

störste ordryttare.

»Derefter tog karlen upp en stor sten,» fortfor Pauli,

»och kastade den mot mig; men jag kilade undan åt

sidan och hörde, hur stenen krossades i stycken mot en

grafsten. Jag blef arg naturligtvis och var ej sen att

taga upp en annan sten. Vill du ha bomull alt stoppa

i örat, ropade jag och sundade stenen midt i flinten på

bonom. Jag hörde honom skrika och svärja, men

sprang i detsamma min väg det fortaste jag kunde . . .

Sedermera har jag inte sett till honom.»

»Tänk om han nu kommer och fordrar betalning af

dig för halfva näsan, Pauli!» yttrade Hök; »på det

sättet bli ni båda skyldiga honom . . . jag är den ende

som har att fordra af honom jag, för jag har ännu

inte fått betaldt för snuset och askan, som jag slog i

ögonen på honom . . . jag skulle bra gerna vilja råka

den lurken.»

»Akta dig för muraren!» mumlade Axner, ett svagt

återljud af rösten, som ånyo varnande höjde sig i hans

öron.

Under detta samtal hade det börjat mörkna och

kamraterna reste sig upp för att gå.

»Vi ska till Blanchen,» sade Pauli, »och se på nans

lilla dockteater, som han nyss fått färdig . . . skada att

du inte kan gå med ... i öfvermorgon ha vi examen,

Gud vare lof! . . . För att förarga magistern, har jag

beslutit att inte svara på en enda fråga . . i får jag

skämmas, så får han det med, och det ska bli roligt.

. . . Axner du, vi ha röstat på dig till premium, fastda Tark sjuk, och du ska se att du får premktm ändå

. . . Hök fick tio röster, meu det räckte inte , , . jag

fick en enda och den gaf jag mig sjelf på spektakel, det

kan du väl förstå . . . adjö med dig! ... i morgon

komma vi upp till dig igen och då ska jag ha med

mig en käpp, som jag tänkt skänka dig när du blef

frisk . . . tjock som min handlofve, Axner, och en

blykula i ändan, stor som ett päron . . . det ska bit

för din murare det . . . adjö med dig, ditt benrangel!

. . . du är gul i ansigtet, som mor mins tofflor, och du

får äta upp många brödkakor, innan du kan ta en bra

karl i kragen . . . hur är det, har du Rinaldo Rinai*

di ni ?»

»Nej.»

»Det var dumt det ... inte för det jag behöfver

den, för den kan jag utantill från perm till perm, fast

de ändå säga att jag aldrig läser något . , . ser du,

jag har lofvat Rinaldo Rinaldini åt en liten flicka i

fru Nissons pension.»

Hjeltarne Pauli och Hök skyndade derefter bort,

lemnande hjeltens skugga allena.

Adolf Axner genomgick nu i minnet de två märk*

värdiga Seplemberdagarnes händelser, hvilka, under

hans långvariga sjukdom, endast föresväfvat honom i

feberdrömmarnes tunna, men fantastiska drägt.

Samma förskräckelse, som gripit bonom på källaren vid

Södermalms torg, högg nu ånyo sin tand i bans hjerta.

Den vilde håmnaren hade då icke glömt det löfte,

hvarom madamen i Stadsgården talat. Han hade

således hela tiden sedan dess stått lurande på sitt rof,

och det var endast sjukbädden som, lik en

oöfverstig-lig mur, hade skyddat offret, eller, rättare sagd t,Sparat detsamma tills vidare. Med sjukbädden skulle

muren ramla ocb med helsan bämnaren komma tillbaka.

Adolf spratt till, började blifva rädd för att sitta

ensam i mörkret och steg upp från fönstret, för att

begifva sig ut i det yttre rummet, hvarifrån en

ljusstråle inträngde, då han hörde sin fosterfader tala derute.

»Är du säker på att det var han?» hördes

kopparslagaren fråga.

»Ja, mästare, det var det,» svarade en röst, hvaruti

Adolf igenkände en af lärgossarnes.

»Och han stod innanför porten, sa’ du?»

»Ja, mästare.»

»Och det var densamme, som du flera gånger förut

sett smyga omkring?»

»Han med örat ja.»

Adolf behöfde icke höra mera. Han sjönk maktlös

tillbaka på sin stol.

»Nå, hvarför sprang du inte opp och sa* mig till?»

frågade mästaren.

»Jo, jag sprang strax in i verkstaden, för att få tag

i mästarn, men mästarn var inte der . . . jag visste

inte att mästarn var uppgången.»

»Nå, hvarför sa* du inte till åt gesällerna ... jag

har ju befallt er alla, alt passa på den f-n och hålla

honom fast tills jag kommer.»

»Jag sa* till i verkstan och alla sprungo ut på

gården; men innan vi hunnit till porten, så var han sin

kos . . . det är eviga sanningen det.»

»Ocb ingen såg, hvart ban tog vägen?»

»Nej, ingen syntes till på gatan . . . befaller mästarn

något vidare?»

»Nej, gå din väg och haf ögonen öppna, för annars

får du ett öra mindre, liksom muraren.»»Har man sett pi något si himlabefängdt!» fortfor

mistaren i yttre rummet; »den bofven gir ännu och

vädrar kring knutarne!»

»Jag kan knappt andas, si förskräckt är jag!» hördes

fru Brundströms upprörda stämma; »men i Guds namn,

Brundström, kan*du inte ta reda pi hvar han bor!»

»Jag var för längese"n bort till Stadsgården, men den

skurken har flyttat och ingen vet hvart . . . och inte

heller har hustrun hans hörts af, fast jag sa* henne min

adress, när jag var der med Adolf... en sidan

ärts-karnalje!»

»Du måste säga till i polisen» . . .

»Hvad hjelper det? . . . nog går det an si länge

gossen är inne; men när han blir si frisk, att han ka&

gå ut, då» . . .

»Tyst, för all del, han kunde höra oss derinne . . .

den stackarn kan knappast slå på benen, och hörde han

det här, så fick han sig visst ett nytt anfall,» varnade

den beskedliga borgarfrun.

Samtalet i det yttre rummet upphörde. Den

omtänksamma fostermoderns varning kom för sent. När

kopparslagaren och hans hustru, den sednare med eU

brinnande ljus i handen, inträdde i Adolfs rum, funno

de honom afdånad liggande på golfvet.

Af hjelten återstod ingenting annat än hans skugga,

lidande skuggornas qval.SJETTE KAPITLET.

€tt Ctk ot i) tit Simmerøtodu

Arels tyrann, vintern, med bjertat af is, lockarne

af snö och döden i blicken, flydde. Solens härar

förföljde honom med fällda blixtrande lansar och jagade

hans ilande skaror utför berg och branter ner i sjöar

och haf. Nordens vår utvecklade den stora segerfanan

ined dess ljusblå himlaglob på ljusgrönt fält, smyckadt

af tusentals olika blad och blomster. Allt var lif och

glädje — allt syntes dansa på rosor.

Men på en gata, beströdd med hackad t granris,

gingo fyra svartklädde gossar. Dock kunde man icke

upptäcka någon sorg i deras ansigten; ty glädjen och

det deraf födda skämtet dansade obehindradt sin

blom-aterbana emellan glänsande öga och leende mun.

»Vi fl väl vin i dag,» yttrade en af dem.

»Det förståsk» svarade en annan, »och konfekt med,

han du lita på.»

»I påsar eller på bricka; hvad tror du?»

»Inte i påsar, för det är bara ett borgarhus.»

»Men kringlor då?»

»Det vill jag inte svära på, men det kunde hända.»»Under tjugufyra skilling per man kan man Täl inte

ge oss.»

»Tjugufyra skilling är det minsta och en riksdaler

det högsta.»

»I det der hnset år det.»

»Låt oss gå in.»

Granrismattan förlorade sig in i en portgång,

hvar-uti äfven gossarne försvunno. De bade således ingen

egen sorg att bära på; det rar föremålet för en

annans de skulle båra till grafven.

Tvenne af dessa gossar, som alla tillhörde Clara

trivialskola, voro Adolf Axner och Gustaf Hök.

Vintern hade således aflupit ganska lyckligt för vår

bjelte. Han hade tillfrisknat, ätit upji sig, som det

heter, under julen, blifvit större och starkare samt

börjat sin vanliga skolgång. För att betrygga hans

personliga säkerhet, hade alla möjliga försiktighetsmått

blifvit vidtagna; ty

l:o hade kopparslagaren anmält saken för gevaldigern

i trakten, och denne, den höga öfverhetens nitiske

representant, sprang dagligen upp till kopparslagaren»

tog hos honom sin morgon- eller aftonsup med tilltugg

och öl, allt efter omständigheterna, samt fick sina

kopparpannor förtenta för intet;

2:o beordrades, genom rektorns i Clara skola

försorg, kyrkcjrängarne, att hafva ett vaksamt öga på alla

groflemmade karlar, helst murare oeh allrahelst

såda-ne murare, som, vare sig genom naturen eller konsten»

endast blifvit beskärde med ett och ett halft öra, och

hvilket åliggande drängarne, som ofta fingo sin goda

förplägning hos mamma Brundström» med berömviifU

nit fullföljde;3» gick aldrig Adolf ensam till eller från skolan,

ty på ditvägen beledsagades ban af en stark lärpojko

och på hemvågen hade han nästad hela skolan i

sillskap, dels af personlig tillgifvenhet för vår hjeite, dels

ock af nyfikenhet, att någon gång fl se det fruktade

ridundret, hvars undergång, i fall det anträffades,

ur beslutad;

4o bar alltid Adolf i sin hand, när han rar ute

på gatorna, den af Pauli honom skflnkta käppen med

blykulan i ändan, kallad Tirfing efter Angantyrs

dråpliga svärd, och i hvars begagnande han af Pauli erhöll

dagliga lektioner; samt

5:o hade fru Brundström föranstaltat om ett större

sammanträde af alla madamer och pigor i q varieret,

och hvarvid alla med en mun utfästat sig, att bafva

ögonen på hvarje misstänkt karlöra i grannskapet samt

att, när något dylikt förmärktes, genast rapportera

derom i kopparslagareverkstaden. Bittida och sent var

det ett tillopp af jungfrnr i berörde verkstad, helst

sedan en huspiga i qvarteret, som under en rapports

afjgifvande gjort sig bekant med en af

kopparslagar-gesällerna, blifvit dennes fästmö med kopparslagarfrus

lar och befordringsrätt, hvarefter rapportrisernas antal

så till den grad ökades, att kopparslagarmästaren fantt

sig föranlåten att sätta en damm mot den alldagliga

stormen. Aldrig har väl någon murare, med eller

atan öron, förorsakat en sådan uppståndelse, som den

ryslige Storken.

Antingen nu denne * verkligen blifvit afskräckt fria

faltööljandet af sin hämnd genom alla dessa

servietter, som öfverallt brötos och värmdes för hans

emot-lagande, eller han på annat sätt hindrades från att

uppträda på skådeplatsen, nog af, han syntes icke merntill, och man glömde snart bide honom och hans

halfra öra.

Hvad nu serskildt beträffade vår hjelte, föremålet

för så mångas intresse ocb omsorger, så var del

naturligt, att allt detta skulle göra honom till en i

högsta grad vigtig och dyrbar person äfven i egna ögon.

Med den innerligaste förnöjsamhet och stolthet såg

han, fast han ej låtsade se, huru allas blickar riktades

på honom, samt hörde, fast han ej låtsade höra, huru

allas läppar framhviskade hans namn och bragder hvar

han visade sig. Allt detta återväckte och fördubblade

modet i hans bröst, purprade hans kind och ökade

glansen i hans ögon. Dock hade han icke glömt de

stora himmelsblå ögonen i Stadsgården. Äregirighetens

känsla må vara huru stor och uppslukande som helst,

så lemnar den, åtminstone i en hjeltes bröst med

tret-tonåriga pulsar, ändå alltid åtminstone ett rum bredvid

sig åt kärleken. Hvarje liten flicka, han mötte,

mönstrade han med en öfvad kurtisörs blickar. Han såg

ögon, stora och små, bruna och blå, men hennes fann

han icke och de blå sammetskoltarne hade med lilla

Lalla försvunnit från jorden.

Hvad man ej ser på jorden, det ser man i himlen.

Adolf såg lilla Lalla sväfva i luften högt öfver Stora

Vat-tugränd, såg henne flyga från stjerna till sljerna, lånande

dem en gnista af sina ögon, för att de desto klarare skulle

lysa Öfver Adolfs hufvud. Detta såg han tydligt, når

han var vaken. När han sof, drömde han om, huru

han följde henne öfver land och sjö, huru han samm

efter henne bland vågorna, hvilka alla samt ocb

synnerligen liknade blå sammetskoltar med hermelinsbräm,

huru han dök ner efter henne i djupet, upptäckte att

alla fiskar hade blå ögon, kraflade bland skal oc|isnäckor pi botten, som alla skiftade i samma himmels*

bli färg.

Si svärmade vår hjelte. Alla svärmande bjeltar

blifva melankoliska och alla melankoliska hjeltar

farliga för det täcka könet. Adolf var pi god vig.

Sidan som liten, hvad skulle han icke blifva som stor!

Akten er, j väna mör! för Amor fanns blott en endå

Psyche.

Ken lemnom lifvet med dess förgängliga

blomster-gårdar, dess gäckande bilder! Dröjom för en stund

vid den svarta döden, lifvets klaraste verklighet!

Ski-dom denna lilla likkista med hoppets gröna stjernor

pi oskuldshvit botten. Betraktom, huru den tunna

hvita gasgarneringen breder sig ut åt båda sidorna,

liksom vingarne på en flyende engel! Och denna lilla

krans af vårens förstlingar, de späda hvitsipporna,

som sluter sig vänligt till ljusa lockar kring förbleknad

tinning, hvad är den väl annat, än en vår som följer

en vår i grafven! Skådom denna lilla, af den ömma

sorgen festligt smyckade, hydda, hvad är den annat än

det tomma brustna skalet efter en kärna af oskuld,

hvilken nu skall gömmas i jorden, sedan en engels

finger plockat kärnan derutur! Du lilla slumrande

engel! hvad hade du bär på jorden att göra? Var det

blott för att lyssna till lifvets farväl, innan du

knappast hört dess välkommen! —

De fyra svartklädde skolgossarne stodo i likrummet,

läsande pi lockets begge plåtar. På den ena stod:

”LAURA WILHELMINA,

6 dr och 4 dagar.”

Pi den andra följande vers ur Svenska

psalmboken:"Säli da, som, menlös, fann din graf för Amn,

Lik späda blomman, som föll af om Tåren!

" Da i det stilla

Gick ner, da lilla,

Forr’n ondskan hunnit ditt förstånd förvilla.”

Således, för att icke ondskan skulle ditt förstånd

förvilla, bäddades din tidiga graf och skänktes dig

evighetens sällhet. Hvarföre skulle du vinna en

seger utan kamp, medan så många andra måste kåmpa

för densamma? Förutsåg den Högste, som vill allt sitt

skapade godt, din oförmåga att emotstå ondskan och

frestelserna och derföre i lid ryckte dig bort

undan striderna och nederlaget? Men förutsåg han ej

detsamma hos dem, som ohejdadt fått störta sig in i

striden och dukat under deruti? Hvem kan fatta

betydelsen af Guds vilja? Och hvem behöfver fatta den?

Gifverej det goda, sköna, herrliga, visa, som öfverallt

omgifver oss i naturen, oss en säker borgen för den

källas klarhet, hvarulur allt flödar?

Tre af gossarne hade mycket att tala om den vackra

likkistan, den smakfulla svepningen och de friska, nyss

brutna blommorna, som förhöjde det hela. Den fjerde

talade deremot ingenting, utan stod vid sidan af

kistan , med blicken oaflåtligen fästad vid den lilla

slum-rerskan.

Det var Adolf Axner.

Hvarföre ser han så innerligt på det vissnade

barnaan-letet, hvars fina drag, bibehållande den barnsliga mild«*

heten, sjelfva döden ännu icke vågat vanställa? Hvad

betyder den lår, som från hans öppna blick faller ner

på de för evigt tillslutna ögonlocken? Hvarföre

bleknar han nu, rodnar han nu och bleknar ånyo, under

det hans läppar med möda framhviska namnet Laura?»Nej, men se på Axner, gosur!» ude Hök takt*

till sina tvenne kamrater, i det ban för dem utvisade

dennes besynnerliga ställning ocb aasigtsrörelser.

De tvenne kamraterna följde Höks finger och syn«

les förvånade öfver hvad de sågo,

»Han gråter,» sade den ene.

»Ja minsann gråter ban icke,» sade den andre.

»Hur fir"det fatt med dig, Axner?» frågade Hök,

nårmande sig vännen och vidrörande hans arm.

»Lalla . . . Lalla,» rörde sig Adolfs mun.

Ha! vore det väl möjligt! Hon der i svepningen

densamma som bon i Stadsgården! Ansigtet, de sex

åren, namnet, ty Lalla var Laura sammandraget, allt

allt Öfverensstämde. Ju mera Adolf betraktade den

döda, desto mera öfvertygades ban derom, att det var

den lefvande, den i hans minne, i hans drömmar lef«

vande. I denna stund bade han velat gifva sitt lif,

om de tillslulna ögonen endast för en sekund af lifvet

fått öppna sig. Ack! de bade säkert varit så blå, så

biå, innan dödens kalla läppar uppsugit, himlafärgen.

Hök och kamraterne hörde honom visserligen

nämna namnet Lalla; men de förstodo ingenting, ty de

kände icke förhållandet med den döda flickan. Axner

hade hvarken för dem eller ens för Pauli nämnt ett

ord om de stora blå ögonen, som flögo mellan hans

hjerta och bjerna. Det var ea för dyrbar och helig

skatt, för att våga lägga den på läpparne till verldens

ögonfägnad och roflystnad.

Likbjudaren inträdde, åtföljd af en kyrkdräng,

hvilken sednare skrufvade locket på kistan.

Lycklige Adolf! han hade ändå fått fälla en tår på

det kära, bleka anletet. En gång skulle hon återgifvahonom donna tär, fast som diamanten, stor och

strålande som solen.

Något lugnad af denna tanke, lade han den svarfa

listen om sin hals och bar, jemte sina kamrater,

kistan utur rumibet, utför trapporna, ner på gatan, tin

kyrkogården, till grafven. Han suckade och svettades

under sin börda.

Idealet, när det sväfvar på purpurskyn, huru tunnt,

huru genomskinligt! Men ack! huru tungt, huru

tryckande, huru nedböjande, när det båres till grafven!

Jordfästningen slutades och igenskottningen följde

derpå. Det sved i Adolfs bröst för hvarje sten, som

dunkade på kistlocket, för hvarje sandkorn, som

tillra-de mot blekplåtarne.

»God afton, gossar!» hördes en känd röst tätt invid

de fyra bärarne.

»Åb, se Pauli!» ropade Hök; »det var roligt att

träffa dig!»

»Fick ni kringlor?»

»Nej.»

»Skräp! . . . fick ni mycket vin och konfekt?»

»Något.»

»Strunt! . . . hur mycket pengar då?»

»Trettiosex skilling per man.»

»Går an! . . . ändå en strömming ... vi ska rumla

i q väll, gossar! . . . skynda er förut till Sporrongs

gård . . . bakgården, som ni vet.. . jag kommer strax

efter ... ska först bort och få pengar för ett par

duf-vor, som jag sålde i går . . . tumlarne med hvita

ögonen, som ni vet .. . tre riksdaler banko ... hit med

några bitar . . . bara karameller? . . . och gamla som

galan se"n! . . . Ax ner! Hök! skynda er . . . jag är

efter som blixten!»Derefter försvann Pauli genom norra

kyrkogårdsporten. Hök fattade Axner vid handen och drog honom

med sig till den vestra.

»Sporrongs gård . .. bakgården» . . . mumlade bland

folket, som öfvervarit jordfästningen, en grofvext karl,

hvars breda rygg varit vänd åt gossarne och bvars

huf-vud betäcktes af en svart skinnmössa, som gick ner

öfver öronen.

Dervid skyndade karlen med stora steg öfver

kyrkogården emot södra porten, sprang derefter nedåt

Kyrk-gatan och försvann i Lilla YattugrSnd.

»Hvad går åt dig i dag?» frågade Hök den tyste

och sorgsne kamraten, som gick vid hans sida och,

under det han gick, ofta såg sig om, liksom han väntat

någon efter sig.

»Hå, ingenting,» svarade Axner.

»Hvarför gret du vid liket?»

»Gret jag vid liket?»

»Du vill väl inte inbilla folk, att du skrattade heller?»

»Nej.»

»Hvarför kikar du baklänges så der? .. . hvem ser

du efter?»

»Efter . . . efter . • • Pauli skulle ju komma efter»...

»Yisst kommer han ... ska vi fara ut på sjön i

afton?»

»Nej.»

»Ska vi leka på land?»

»Nej.»

»Hvad vill du då?»

»Det vet jag inte.»

»Du är tokig!»

»Kanhända.»Ben s. k. Sporrongs gård bildar ensam ett helt

qvar-åer, omslutet på trenne sidor af Clara vestra

Kyrko-gata, Karduans- och Lilla Vat tugränderna samt på den

fjerde af Clara sjö, ett bottenlöst träsk som förpestar

den omgifvande trakten.

Sedan äldre tider hafva smeder och yagnmakare

bebott denna vidsträckta lägenhet, och hammarens

klingande slag och sågens sträfva ängskäretoner

förkunnade för vandraren och grannskapets innevånare den

verksamhet och idoghet, som rådde inom det

Sporrong-ska qvarleret.

Gården, som hade sitt namn af en vagnmakare,

hvilken byggt densamma och på den tid, som omsluter

dessa händelser, ännu lefde, var medelst ett högt

plank delad i tvenne hälfter, hvaraf den närmast sjön

belägna, bakgården kallad, var en upplagsplats för

vagnmakarens varuförlager samt derjemte en reservoir

för allt möjligt afskräde.

Blidt på denna bakgård stod en gigantisk stapel af

ek- och bokvirké, väldiga stockar, uppresta mot

hvarandra och bildande inom sig ett rum, visserligen icke

oåtkomligt för himmelens regn, men otillgängligt för

dens blickar, som stod utanför stapeln.

Gården erbjöd, genom sin rymlighet och

aflägsen-het, en högst tjenlig tummelplats för skolungdomens

lekar» Hvarje onsdags- och lördags-eftermiddag var

det ett lif och ett stoj på densamma, som skallade

kring alla stränderna af den lilla sjön. Der lektes

röf-vare och soldater, der firades begrafnjngar efter

hundar och kanariefoglar, på ett eller annat sätt kära för

gossarnes minnen, der vältrades stora stenar ner i del

mörka vattnet, der brottades, exercerades, byggdes

fi-sten och torn sommar och vinter.Den stora stapeln var städse hufvudresidenset, som

skulle bestormas ocb försvaras. Hvarje stock deruti

betraktade gossarne såsom sin egendom, sin broder,

ty de hade ju införlifvat den med sina lekar. Derföre

var det stor saknad, när den försvann, för att böja sig

under sågen och yxan, men stor glädje, när en ny dit*

sattes i stället, hvilken då döptes och erhöll namn

efter den gosse, som först blifvit den varse och derpå

satt sitt bomärke. Sålunda hade Pauli sin stock, Hök

sin och Axner sin, och ve näsan på den, hvars hand

vågade nypa i dess bark och rifva i dess näfver!

Att illa medfara och sarga en stock, var i gossarnes

ögon detsamma som att plundra ett lik. Och dessa

stockar, hvad voro de väl annat, än liken af skogens

jettar? Hade ej äfven de haft sitt sköna, starka lifl

De hade ju stått med djupa, Icfvande rötter i jordens

sköte, hviskat kärlekens språk med vänliga vindar,

brottats med stormen, bjudit menniskorna skydd och

skugga vid sina stammar och fåglarne nästen under

lummiga kronors hvalf. Frysande och skälfvande i den

långa vintergrafven, hade de med tillförsigt höjt sina

nakna, men glittrande armar mot den kalla vintersolen,

starke i sin tro på uppståndelsen och det

återvaknan-de lifvet, utlofvande nya vårar, nya somrar, nya blad

och blommor.

Så kom den otacksamma menniskan. Sågens tänder

och yxans egg frossade i den trofasta, saftfulla

stammen, och med ett dödsrop, likt åskans dån, föll

skogens jette till marken. Gagnande och förskönande i

lifvet, skall han ännu gagna och försköna, efter döden.

Är det ej han som mot isande kölden värnar den, som

han förr beskyddat mot brännande sol? Är det ej

han som på mångfaldigt sätt och under tusende former

Flickan i Stadsg. 9beqvämligar och förskönar lifvet för henne, för

men-niskan, som tagit dess lif, som mördat detsamma?

Betrak tom då med rörelse dessa döda stockar, som

stå lutande mot hvarandra i stapeln derl betraktom

dem med vördnad, ty äfven i dem har klappat Skapa*

rens hjerta!

Det var på denna gård och vid denna stapel som

Pauli stämt möte med sina kamrater. När Axner och

Hök inträdde på gården, blefvo de genast varse

tven-ne arbetskarlar, sysselsatte med att såga bräder ur en

stock för vagnmakareverkstadens behof.

»Hvems stock kan det vara som nu stryker?»

ropade Hök, skyndande fram till arbetarne; »ah! det är

min stock . . . min som jag haft i fyra år . . . hvad

har ni med min stock att göra?» . . .

»Är det hans? ... det är så f-n heller!» svarade en

af arbetskarlarne. som icke förstod det andliga

sambandet mellan gossen och stocken.

»Milt namn står på den . . . Herre Gud! nu sitter

det på kanten af plankan der! det är obeskedligt, det

är rysligt! stackars min lilla vackra stock!»

»Hå. går ingen nöd på den,» yttrade karlen

skrattande; »har inte hört den yttra ett enda ord ...

raspade emot i början, men teg sedan, som ett godt

barn.»

Det var blott Hök som hörde och förstod dess

klagan.

»Paulis och din, Axner, stå ännu qvar,» sade Hök;

»hvarföre skulle min vara den första! . . . ska jag dö

före er? . . . få se hvem som blir den nästa! ... se

si vacker och hvit plankan är . . . nånå, den är också

ur min vackra och stora slock.»

Hök klappade och smekte den hvita brädan.»Men det säger jag,» ropade Hök, »alt den nästa nya

stock, som kommer, den är min . . . jag tar dig till

vittne på det, Adolf.»

Adolf hadc satt sig nära invid stapeln pi en af de

stubbar, som blifvit ditfördc af gossarne, för att tjena

till stolar vid de vigtiga öfverläggningar, dé derstädes

nästan dagligen höllo. Han tänkte pi den lilla

flickan i Stadsgården och på det lilla liket i

kyrkogården. Huru hade den förra bliTvit det sednare? Hade

bon slitit mycket ondt, sedan hansist sig henne, och

bade hon varit mycket sjuk, innan hon dödt? Huru

underligt, att han, som en gång burit henne pi sina

armar, haft så roligt åt hennes pjoller och icke

kunnat se sig mätt pi hennes ögon, huru underligt, att

ban äfven skulle bära henne till grafven! Se der de

frågor och tankar, som genomkorsade hans innersta,

ty att det var hon, det var han säker på. Nej, det

kunde icke vara någon annan. Men de stora bli

ögonen, dem han saknat i kistan? Ett sådant litet

vackert lik, med så rika ljusa lockar, kunde icke hafva

andra ögon än blå och stora blå ögon till på köpet.

Han fick icke mera se och pjollra med henne; men

han ville plantera små vackra blommor på den lilla

grafven. Dem ville han sköta och vattna och dem

skulle han språka med, så ofta han besökte

kyrkogården. Det skulle ändå blifva nigot roligl.

Hök kom nu till honom, sedan han tagit afsked af

sin stympade kära slock, och tog plats på en annan

stubbe vid Axners sida.

»Ni, h vad ska vigöra, när Pauli kommer?» frågade han.

»Hvad ni viljen,» svarade Axner, något gladare, ty

föreställningen af de vackra blommorna pi grafven

hade mildrat hans sorg.»Det år roligt alt Pauli inte glömmer oss, fast han

nu går i en annan skola,» yttrade Hök.

»Ja, det tycker jag med,» svarade Adolf; »Pauli &r

den bäste af våra lekkamrater.»

»Pauli ska bli militär, det vet du väl af?»

»Jag har hört det.»

»Det passar han till ... vet du, jag tänker också

bli det . . . jag tycker det är så tråkigt att läsa.»

»Behöfver man inte läsa, när man ska bli militär?»

»Nej, inte mycket.»

»Men kadetterne få läsa rätt många saker.»

»Men inte Grekiska och inte Latin . . . det är ju

en god sak del . . . finns det något så ledsamt,

som att pina hufvudet med det man aldrig kan lä*

ra sig?»

»Men Dahls Grekiska Chrestomali är rätt rolig.»

»Åh, går an så der.»

»Cornelius Nepos är inte heller så otreflig.»

»Åbja, på somliga ställen.»

»Nå?»

»Men tycker du om Liber Memorialis?»

»Nej, det är svårt att få så der många ord i minnet.»

»Nå, än Grammatikan då?»

»Den är inte rolig.»

»Än Syntaxen då?»

»Den är omöjlig att förstå.»

»Ser du, har jag inte rätt kanske . . . och ändå ha

vi läst på allt det der i flera år; tycker du inte det

är bra dumt, Axner?»

»Men hvarföre gc de oss sådana böcker att läsa?»

frågade Axner, som närmare började tänka på saken.

»Fråga dem bara, så får du dig ett nyp på ena örat

och en sittopp på det andra . . .vet du, det var enherre hemma här om dagen, som rille förhöra mig i

Tyskan och Fransyskan . . . jag skämdes så jag inte

kan tala om’et, för jag kunde inte ett enda ord . . .

kan du Tyskan oeh Fransyskan?»

»Nej.»

»Hvarföre få vi inte läsa det?»

»När man kan Latin, så kan man allt annat, säger

magistern.»

»Men vet du, hvad den der herrn sade? . . . han sa,

att det är högst få, som kunna lära sig Latin riktigt,

om de också hölle på med det i hundra år ... på

det viset skulle man aldrig hinna lära sig de lefvande

språken . . . hör du, finns det något land, der man

talar Latin?»

»Nej, inte det jag vet . . . åtminstone inte sedan

Romarne lefde.»

»Äro inte Romarne döda?»

»Jo.»

»Lefva inte Tyskarne och Fransoserne?»

»Jo bevars.»

»För att nu hinna låra sig tala med de döde, så

tår man inte lära sig tala med de lefvande ... är det

inte åbers det!»

Dessa och dylika reflexioner äro visst icke klyftigare,

än att de alltför väl kunna uppstå i en trettonårig

gosses hufvud. Det gamla förvända skolsystemets

tallösa brister äro för allmänt kända och för ofta

påpekade, för att här behöfva någon ny analysering. Hvad

lefvande språken beträffade, så hörde man på den tiden

blott talas om dem, och man visste icke ens, att det

för eget modersmål fanns en grammatik, som man

behöfde känna. Latin och Grekiska, Grekiska och

Latin, se der nästan allt som kom i fråga. Dessabåda språkens glosor och reglor skulle man

fullproppa hufvudet med. Det faller af sig sjelft, alt när ett

barn måste läsa hvad han icke begriper, så blifva

skol-timmarne tråkiga; ty hvad väckelse, uppmuntran och

glädje har han väl af blotta utanlexor, dem han lätt

glömmer för nya utanlexor? Hvad angick

Natural-historien, så visste man knappast om det var jorden

som rörde sig kring solen eller solen kring jorden,

om elemenlerna voro tolf, i stället för fyra, om det

fanns några andra örter på Guds herrliga jord, som

kunde vara nyttiga för menniskan, än fläderté, som

man tog in när man var sjuk, och kummin, som man

lade på bränvin.

Nu hafva likväl Latinet och Grekiskan något fått

maka åt sig och lemna rum åt nödvändigare och

angenämare studier. Vi tvifla på, alt de gamle Greker

och Romare vändt sig i sina grafvar för det, och

hoppas, att våra gamle hänsofne magistrar och professorer

icke för det skola gräla på oss, när vi eu gång råka

dem på yttersta dagen.

»Ja, det är bestämdt, att jag blir militär, blir

officer,» förklarade Hök.

»Hvad för ett regemente tänker du gå in på?»

frågade Axuer.

»På artilleriet.»

»Du har alltid varit road af artilleriet.»

»Jo, jag menar det.»

»Du har varit vår förste artillerist.»

»Jo, det kan du glädja dig åt . . . jag har snusat

opp många hvitögon jag . . . kommer du ihåg, hur jag

trakterade den der murarn i Stadsgården? Jag tycker

jag ännu ser honom, hur han dansade på träbron,

som en hopptotla.»»Det målte jag väl komma ihåg ... det höll på alt

kosta mig vackert det.»

»Men det kostade honom mera . . . hårdt att mista

ett halft öra, när man har bara två.»

»Medges . . . men hvad skulle jag göra?»

»Du har inte sett till honom se"n?»

»Inte se’n jag såg honom på källaren, som du vet.»

»Och han står heller inte mera och passar på, när

du går ut?»

»Ingen har sett till honom på mycket länge.»

»Jag tycker sa söt han ska bli i synen, när han får

se dig en gång.»

»Det tror jag visst . . . men jag längtar allsicke

efter att se honom.»

»Men det gör jag.»

»Hvarför det då?»

»Jag vill göra den hedersmannen en tjenst.»

»Och det?»

»Jo, ser du, jag skulle ha bra god lust att knipa af

den biten som är qvar.»

»Han har ju inte gjort dig något ondl.»

»Kan väl vara.»

»Han ville inte prygla dig.»

»Hade han fått tag i mig, så hade han nog velat,

var så säker du.»

»Men nu Ock han inte lag i dig ... du år således

inte skyldig honom något.»

»Hörde du inte, att jag ville göra honom en tjenst?

. . . bättre ett enda öra, än ett och ett halft.»

EU buller hördes i stapeln bakom de sittande

gos-sarne, och i detsamma ramlade en af de gröfsta

stoc-karne ner öfver deras hufvuden. Med ett

genomträngande skrik störtade begge till marken.Lyckligtvis hade stocken fallit midt emellan dem

och dervid bändt omkull de begge stubbarne, hvarpå

gossarne suttit, så att desse derigenom kastats åt hvar

sin sida, men skadat ingen dem. Stocken hade icke

bjerta att krossa sina unga lekkamrater.

Mållöse och nästan lame af förskräckelse öfver den

dödsfara, som så ögonskenligen sväfvat öfver deras

hufvuden, lågo gossarne länge på marken, vändande

mot hvarandra sina dödsbleka ansigten.

»Hvad ligger ni efter? . . . vill ni ha flera stockar

öfver er?» ropade den ene af arbetskarlarne, hvilka

båda, vid stockens fall. rusat fram mot stapeln, utan

att likväl våga sig den för nära.

Arbetskarlens varnande rop satte lif i de liggande

gossarne. De rusade upp och ilade från det farliga stället.

»Obegripligt,» sade den andre arbetskarlen, »att

stocken föll på det viset! . . . den stod lutad mot stapeln,

det är ju klart det? . . . Men ändå föll han rakt

baklänges.»

»Jaså, den föll inte på sidan?» frågade den förre.

»Du kan väl se, ditt blindstyre, att den ligger med

lilländan rakt emot oss och med storändan invid

stapeln . . . underlig balans det! det ser nästan ut som

hade någon stått innanför och skjutit ut den.»

»Det kan väl ingen vara i stapeln ... en hund eller

en kattt kanske?»

»En hund eller en katt som skjuter omkull en stock!

. . . du är visst dum som en hund, du!»

»Och du fräser som en katt, du!»

»Prata mindre och gör mer, du!»

* »Det angår dig inte, du!»

Under denna korta och enkla monolog, gingo de

båda karlarne åler till sitt arbete.Axner och Hök hade sprungit ner till bryggan, på

hvilken de nu stodo, reflekterande öfver hvad som

håndt.

»Det var nära att jag följt min stock,» sade Hök.

»Evig lycka, att det inte hände oss det minsta!» sade

Axner.

»Guds försyn!»

»Ja, min goda fostermor har rätt,» yttrade Adolf

med rörelse; »man kan aldrig nog mycket tacka och

prisa Gud!»

»Nej, Adolf!»

»Gossar! gossar!» hördes Paulis röst.

•Pauli! . . . här äro vi,» svarade gossarne på en

gäng.

Det dröjde ej många sekunder, förrän Pauli stod

bredvid dem på bryggan och han af dem fått veta

den fara, som de nyss varit utsatte för. Men vid den

åldern sysselsätter man sig ej länge med det som är

ledsamt och man tänker efteråt icke länge på den fara,

man undsluppit — knappast på den, som man fått

känningar af. Det beslöts att ro på Clara sjö och leka

qömän på Engelska linieskepp.

Under det de nu som bäst sysslade med den båt,

de skulle begagna, och arbetskarlarne, svärjande och

grälande med h varand ra, sågade på sin stock, framstack

ur en öppning i stapeln ett bredt och fult

menniskoan-sigte, hvilket med ett uttryck af den svartaste ilska

och harm följde med ögonen gossarnes alla rörelser på

bryggan.

»Satt då satan i stocken, som inte smetade fast

deras skallar vid jorden!» mumlade munnen i detta

rysliga ansigte; »har då sjelfva helvetet skickat mig på

halsen de der begge latryggarne som stå och sågader . . . hade inte de varit, så ... Alt de så skulle

undkomma mig, när jag hadc dem på en gång!... jag fick

ändå rätt på den andra . . . Hök, så var det han hette

. . . ska inte glömma det . . . den ene skär jag öron

och näsa af . . . den andre ska gå på kryckor så länge

han lefver! ... det ska smaka som salt i surt öga, era

ormungar, och hin håle ska skratta sig kikhosta på

halsen!» . . .

Båten var nu klar att lägga ut, och Axner skulle just

stiga om bord efter kamraterne, som redan intagit sina

platser, då han händelsevis kom att kasta ögonen upp

åt gården.

Med en rysning drog han foten tillbaka och stod

orörlig med likblekt ansigte.

»Kommer du inte . . . hvad ser du på?» ropade

Pauli.

»Såg ni inte! ... såg ni inte!» . . .

»Hvad för slag?»

»Karlen!» . . .

»Karlen? . . . hvilken karl?«

»Han som smög sig ut genom porten!»

»Hvar var han?»

»Han kom från stapeln! ... ha! ... det var han som

var i stapeln!» . . .

»Hvilken?»

»Muraren! muraren!»

»Muraren ?»

»Ja, muraren! han . . . han!»

»Din murare?»

»Ja, ja! . . . store Gud!»

»Du har sett i syne och» . . .

»Nej, nej! . . . nu förstår jag . . . stocken!

stocken!» ...»Du tror då?»

»Ja, jag kände igen honom . . . Gud vare oss

nådig!»

»Hörpå, gubbar deroppe!» ropade Pauli till

arbets-karlarne; »såg ni någon karl på gården?»

Karlarne fortsatte sitt arbete och hörde förmodligen

icke frågan.

»Ä* ni döfva, era krubbitare!» ropade Hök.

Detta skulle Hök säkert icke hafva yttrat, om han

anat, hvilken stor tjenst dessa båda karlar genom sin

blotta närvaro gjort honom och hans kamrat.

»Låt oss se efter . . . springa efter bonom!» uppma- "

nade Pauli sina kamrater, i det han sjelf tog ett skutt

upp på bryggan.

»Ja, ja, efter honom, efter honom!» skrek Hök,

följande Paulis exempel.

»Nej, nej!» sade Axner, fattande begges händer och

tryckande dem hårdt i sina; »nej, nej! ... låtom oss i

stallet ro ut på sjön!»SJUNDE KAPITLET.

ttør tøelte är författare ocl) øøker eig en

förläggare, men finner i stället

nägot Ijelt annat.

Våren ocb sommaren blommade, tynade af och

för-svunno. Med mulen blick åsåg deras syster, hösten,

sina vackrare syskons hädanfård, bredde vissnade blad

och utgjöl strida tårar på deras grafvar. Sjelf började

hon, såsom det en god, omtänksam husmoder egnar

och anstår, beställa om sitt hus, samla de gyllene

frukterna af deras och egen verksamhet samt, ännu medan

tider var, med varm hand räcka dem åt den giriga,

allt uppslukande menniskan, för att slutligen sjelf med

godt samvete kunna lägga sin gulnande kind på

snö-fa vi t kudde.

Vår hjelle hade, alltsedan händelsen och synen på

Sporrongs bakgård, hållit sig mycket hemma. För

att ej oroa sina fosterföräldrar, bade han för dem

förlegat murarens sednaste uppenbarelse och äfven

bedt sina kamrater hålla tyst dermed. När han var

ute på gatorna, iakttog han den största

uppmärksamhet och försigtighet. Hans blickar ilade omkring åtalla sidor. Icke heller inträffade någonting vidare«

som kunde gifva näring åt hans misstankar. Allt syn*

tes fredligt och lugnt, liksom blommorna på lilla

Lal-las graf. Innan han på den planterade sina, hade

visserligen några blommor af andra händer blifvit

dit-satta; men dessa voro på långt när icke så vackra

som bans och trifdes icke heller så väl som hans, så

tyckte han sjelf åtminstone. Men så är det också

knappast troligt, att do kunde haffa så djupa rötter som

hans, hvilka så innerligt sammanhängde med ett

oskyldigt, älskande hjerta.

I fredens dagar hvilar svärdet i slidan och sköld

hänger på vägg, men deremot uppblomstra konster

ocb vetenskaper. Adolf hade ledsnat vid bataljerna

på gatorna och de vilda lekarne på gårdarne. När

han öfverläst och lärt sig sina lexor — ocb raskt gick

det alltid med den saken, ty han var, såsom

fosterfadern ofta uttryckte sig, ett »riktigt ljushufvud» — hvad

skulle han taga sig till på lediga stunder? Icke kan

man i evighet sitta framför en graf,hittande på

blommorna, och icke heller är det nyttigt att vattna dem i

hvar minut. Men han hade ju annat än sina skolböcker

att läsa? Sann t; men för den, som gerna vill tänka

på egen hand, år det icke alltid lika roligt, att läsa

andras tankar. Kan man ej blifva en Hannibal eller

en Julius Gesar — hvilket ändå alltid hafver sina stora

obehagligheter med sig, äfven om man ej räknar

giftbägaren i den förres hand och dolk arne i den sednares

hjerta — så har man ju alltid vägen öppen för sig

att blifva en Homerus eller en Thycydides,

hvilket-dera man helst vill slå sig på. Lager som lager, tänkte

Axner, ocb sak samma, om den vinnes med bläck

eller blod. Allt beror bara på att hafva snille, ochhvem tror sig icke hafva snille, som har fjortonåriga

bruna lockar kring hufvudet? Del finnes ju rätt

mången, som tror sig hafva detsamma, fast hans

huf-vud icke har något annat ljusare märke, ån den ljusgrå

peruken.

Men på hvilken gren af litteraturen skulle vår hjelte

inympa de blomsterrika qvistarne af sitt snille? —

Poesien var för gammal och mossbelupen; historien för

knölig och tung. Samtiden kunde ieke med deras gamla

och sega frukter. Deremot smakade röfvar-romanen

ser-deles godt och dess romantiska skimmer fattades af

alla. Axner beslöt blifva

röfvareanförare-romanförfat-tare. Han hade, liksom de fleste af skolkamraterna,

studerat sig in i detta slags litteratur, lack vare Ben

Westmans lånbibliothek på Stora Nygatan och den

matsked af silfver, som han fått låna af fostermodern, att

såtta i pant för lånet af röfvar-romanerna! Han ville

dock ej. liksom sina föregångare, teckna en »ädel

röf-vare», hvilken hans sunda förstånd icke mäktade fatta.

Ej nog dermed, han ville äfven bygga på fosterländsk

grund; han ville förlägga Apenninernas och Alpernas

vilda, pittoreska scener på svenska jorden.

Och så sammanskref han under sommarferierna en

stor roman, kallad:

DEN FÖRSKRÄCKLIGE I SÖDRA BERGEN,

eller

Adolfs och Lallas märkvärdiga och sorgliga

Lefnadsöden.

Röfvitr-roman i 3 delar.

Sreu&kt origioal

afKlokbeten förbjöd honom att utsätta hela sitt namn.

Är boken väl tryckt, läst och omtyckt, tänkte han, s&

kan det först vara tid på, att få de öfriga bokstäfverna

i namnet utsatta på samma titelblad, ett högst

obetydligt besvär för boktryckaren och följaktligen icke

underkastad! någon serdeles kostnad för författaren eller

förläggaren.

Denna stora roman kostade honom myckel arbete,

isynnerhet förorsak ad t af de många »gärdesgårdar», som

hans obekanlskap med modersmålet beständigt uppreste

i hans väg och dem han, när de befunnos alldeles

oöf-verstigliga, med verklig själs- och kroppspina måste

krypa igenom; ty, såsom vi of van nämnt, var Svenska

språkets grammatik länge en terra incognita för

Svenska medborgarämnen.

Innehållet af denna märkvärdiga roman var i största

korthet följande:

En ung löjtnant vid Lifgardet till häst är ute och

promenerar en midsommarsafton i Humlegården. Han

heter Adolf och är mycket utmärkt för sitt utseende

och sin tapperhet. Han få{ se en flicka, som står och

köper pepparkakor. Han närmar sig, köper ett äpple,

gifver henne det och gör derpå sin kärleksförklaring.

Denna flicka är öfverjordiskt skön. »Hennes ögon,» så

beskrifver henne Axner, »äro blåare än det vackraste

berlinerblått och de äro så stora, som ögon, hvilkas

ögonlock man borttagit.» Adolf talar med flickan, som

kallar sig för Lalla. Gråtande berättar hon, att hon

bevakas af en ryslig röfvaranförare, hvilken röfvat

bort henne och fört henne till sin kula i Södra bergen,

idolf svär att rädda henne, och hon lofvar befriaren sil t

hjerta. I detsamma nalkas en ryslig gestalt, fyra och

eo half aln lång och med ett ansigte, som bär otaligamärken efter sabelhugg och pistolkulor, men som

saknar hälften af det ena örat. »Den förskräcklige» är

förklädd till murare; men Adolf upptäcker bakom

förskinnet kolfvarne till sex dubbelpistoler och fästena till tre

dolkar. Som Adolf är i civila kläder och icke har sin

sabel vid sidan, så aflägsnar han sig, vexlande en

betydelsefull blick med den sköna flickan. Följande

natten, som är sjelfva midsommarsnatten, varm, ljuf och

dertill på köpet, för effektens skull, försedd med

fullmåne och de klaraste stjernor, sätter sig löjtnanten i

spetsen för sin sqvadron och rycker an mot Södra

bergen. Han rider till Sista Styfverns trappor och

upptäcker snart ingången till kulan. Han rider in med de

sina, följer en lång underjordisk gång, hvilken

slutligen leder honom och hans sqvadron upp på en stor

gräsplan, omgifven af höga berg och rysliga skogar.

Der finner han hela röfvarbandet församladt och i full

dans omkring en hög majstång, färgad med blod och

prydd med dödskallar, i stället för löf och blommor.

En faslig strid uppstår. Nu äro, som man vet,

röf-vare alltid tapprare än soldater, äfven om desse äro vid

Lifgardet till häst. Derföre var det naturligt, alt

häst-gardisterne skulle duka under. Hälften af dem

hug-ges i små stycken och andra hälften upphänges på

majstångens armar, för att se på den uppgående

midsommarssolen, i fall de andas till dess. Löjtnanten, efter

att ensam hafva nedhuggit hundra röfvare,

tillfångata-ges och bakbindes. Röfvaranföraren befaller, att

löjtnanten skall sättas på spetsen af majstången ocb

svänga omkring för vinden, som eri flöjel eller vimpel. För

detta ändamål framträder en röfvare med en stor borr

i handen, för att drilla ett hål genom hans

huf-vud och vidare träda en slake genom delta hål samtderefter pS vederbörligt ställe fösta staken med den

der-rid sprattlande löjtnanten, hrars ben skulle stå ut som

trenne tungor, i likhet med en vanlig flöjel. Då

passar Lalla på och med en knif afskär hjeltens band.

Befriad nedgör löjtnanten ytterligare femtio röfrare och flyr

in i skogen, der han, maktlös och dignande af

trötthet, icke desto mindre uppklättrar i det största träd,

gömmande sig i dess lunftniga krona. Nu dömer »den

förskräcklige» den stackars Lalla till döden. Hon

tvingas att tömma en kanna af det starkaste

brän-vin, dör naturligtvis och nedgräfves — underliga ödets

skickelse! — precis vid foten af samma träd, i hvars

krona bjelten sitter. När röfrarne gått, hasar sig

löjtnanten ner utför trädet, gråfver i mullen med en

skatt-gråfvares ifver, upptager Lalla, för henne till en källa

och låter henne dricka vatten, bär henne till en

bondstuga och låter henne dricka mjölk. Lalla qvicknar

till och uppslår ögonen, ty vatten och mjölk äro, som

hvar man vet, det bästa motgift mot den förfärliga

drycken. Adolf tager Lalla på sina armar och

springer med henne till staden. Följande dagen står i

tid-ningarne en kungörelse, hvaraf inhemtas, att konun*

gen i landet förlorat sin enda dotter och att den, som

befriade henne ur »den förskräckliges» händer, skulle

få henne till gemål samt ärfva land och rike.

Löjtnanten tager Lalla på sina armar, springer med henne

till slottet, hör ej ens huru högvakten ropar i geväfr

för prinsessan, rusar upp till kungen, som sitter på

thronen och gråter, samt nedlägger, andtruten, den

af-dånade prinsessan framför thronens fot. Nu blir det

en mäkta stor glädje på hofvet och i hela landet.

Kungen omfamnar löjtnanten, kallar honom för bror och

tillåter honom säga farbror i utbyte. Vidare hänger

VUtkan i Stadsg» 10han pi honom svärdsordens stjerna och Iofvar honom

kommendörsbandet, när »den förskräcklige» blifvit

besegrad. Löjtnanten springer till tvenne af sina gamla

skolkamrater, som äro officerare vid Svea Artilleri, och

beder dem ömhjelpemdt »den förskräcklige.» De följa

honom genast med tjugufyra fyrtiåttapundiga kanoner

och göra naturligtvis underverk af tapperhet.

Röfvar-bandet innestånges på alla sidor och nedhugges, -jemte

»den förskräcklige», till sista man. Löjtnanten

upp-höjes i en hastig vändning till ryttmästare, major,

öf-verste, general, m. m., hvilket är vanligt med kungliga

personer, och blifver slutligen kronprins. "Den

lycklige Adolf glömmer ej sina tvenne gamla skolkamrater.

Han gör dem på ögonblicket till generaler och gifver

dem hvar sin den vackraste hoffröken till maka. Sjelf

blir han naturligtvis förmäld med prinsessan och får

med henne i hemgift Haga slott och parker.

Romanen slutar med ett stort fyrverkeri på Drottningholm,

hvarvid Adolfs och Lallas namn synas i briljanterad

eld med krona öfver.

Detta var innehållet af en roman, som Axner uttänjt

till tre delar, stark på naturbeskrifningar, monologer och

dialoger, med ett pistolskott på hvaije sida och ett

sabelhugg i hvarje rad. Dels för att vara olik vanliga

författare till dylika romaner, dels ock för att

ådagalägga en innerligare bekantskap med de klassiske

auk-torer, hade han speckat texten med åtskilliga latinska

glosor, lånade ur syntaxen. Så låter han, t. ex.,

löjtnanten, när denne i Humlegården gör sin

kärleksförklaring för prinsessan, vemodigt säga: »Pulvis et

umbra sumus» (ett stoft och en skugga äro vi), samt

muraren, »den förskräcklige», i det afgörande ögonblicket

utropa till sina förtviflade, omringade röfvare: »Dulceest pro patria mori» (ljuft är att dö för

fäderneslandet); alla andra klassiska godbitar att förtiga.

Men det var icke nog, att den var författad; den

måste äfven ut, för att sprida ljus bland den läsande

menigheten. Vår hjelte hade hört talas om

förläggare, hvilka gifvit ända till femtio riksdaler banko för

den minsta och obetydligaste brochyr. Kunde han

då icke med största skäl i verlden begära hundra

riksdaler riksgäld för sin stora roman? Han behöfde

också verkligen denna summa; tyenpennknif med

per-lemoskaft och fyra blan uti, en större färglåda af

Hasselgrens fabrik, ett par stöflor med hela skaft, en

kapprock af det finaste blå kläde samt en guldklocka med

berlocker hade länge lekt i hans håg. Hela denna

herrlighet kunde han erhålla för ifrågavarande summa.

Kunde möjligtvis fås för femtio banko; men dum är

den, som icke tar hvad han får, tänkte Axner.

Adolf tog »den förskräcklige» under armen och

skyndade till en boktryckare, hvilken, efter hvad han

hört, brukade köpa lönande manuskripter.

Boktryckaren emottog »den förskräcklige» och

började läsa på titeln. Adolfs bjerta klappade våldsamt

och hans ögon vågade icke se upp på den läsande.

»Titeln är inte så oäfven,» yttrade boktryckaren.

Nu slog författaren upp sina ögon och hans hjerta

klappade mindre.

»Hvem har skrifvit det?» frågade derefter

boktryckaren.

»En ... en herre på landet,» svarade Axner, som

dels tyckte, att romanen var för utmärkt, för att vara

författad af en fjortonåring, dels ock trodde, att egiden

af en äldre person skulle vara mera kufvande i

förläggarens ögon.»Ser ut som det skulle rara ett fruntimmer ,» yt*

trade boktryckaren.

Det klack i Adolfs hjerta. Ett fruntimmer skrifva

en sådan roman! hvilken dålig tanke redan på förhand

om hans verk!

Emilie Garlén och Fredrika Bremer voro säkert på

den tiden två sköna dansande yrhättor, som visst icke

hade någon aning derom, att två verldsdelar en gång

skulle läsa deras skrifter.

»Hvad begärs det för manuskriptet?» var boktryc*

karens nya fråga.

»Jo . . . det begärs antingen hundra riksdaler

riksgäld . . . eller femti banko,» svarade Adolf, hvilken

kände det gamla ordspråket: den som kommer i valet,

kommer i qvalet, och, till hämnd för pratet om

fruntimmersstilen, förmodligen ville försätta boktryckaren

i ett slikt obehagligt predikament, eller också sade

honom en inre röst, att han icke borde hugga till för

mycket, för att icke gå miste om allt.

Han kunde möjligtvis nöja sig med en pennknif med

två blan, med en mindre färglåda och ett par stöflor

med halfva skaft, i stället för hela.

»Rom igen i morgon, så ska jag lemna svar,» sade

boktryckaren, i det han temligen vårdslöst kastade

manuskriptet ner i en bordslåda.

Adolf gick, sof ej den natten och var tidigt följande

morgon tillbaka hos boktryckaren.

»Jaså, det var om det der manuskriptet,» sade

denne; »jag har läst det . . . och ... det är inte så illa;

men jag ska säga, det lönar sig inte nu för tiden att ge

ut annat än öfversättningar ... om det varit en

öf-versättning, så bade vi kanske kommit öfverens . . .

men nu så» . ..Dervid, och utan att det ringaste synas hugad att

emottaga några yidare propositioner och jemkningar,

räckte han »den förskräcklige» åt Adolf, som, förvirrad

och nedslagen, sprang sin väg med det olyckliga

manuskriptet.

»Om det varit öfversättning!» sackade han;

»hvårföre satte jag inte öfversättning! ... det hade ju sedan

gått an att få bort det ordet med samma lätthet, som

jag kan fä in mitt hela namn, när boken blifvit läst

och fallit på läppen.»

Han skyndade hem, raderade ut orden: »Svenskt

original af — — r», och ditskref i stället:

»öfversättning från Italienskan,» detta sednare tillägg af det skäl,

att Italien vore röfvar-romanernas förlofvade land.

Nu bar det af till en bokhandlare, ty boktryckare

hade han förlorat smaken på.

»Det är öfversättning, ser jag . . . hvad kostar den?»

frågade bokhandlaren med den mest iskalla

likgiltighet.

»Femti ban . . • nej, femti riksgäld,» svarade vår

författare med en suck, ty han såg pennknifven,

färglådan och halfstöflorna smälta bort som smör i solsken.

»Menas det riksdaler eller skillingar, min unga vän?»

»Riksdaler, riksdaler!» svarade författaren med den

ömkligaste ton i verlden.

»Yar god och kom igen en annan dag,» sade

bokhandlaren; »för jag kan naturligtvis inte köpa grisen i

säcken.»

Bokhandlaren bestämde dagen och vår författare

attägsnade sig.

»Grisen i säcken,» mumlade han under hemgåendet,

tänkande med bedröfvelse på, att hvarken grisar eller

säckar åro serdeles lyckliga epiteter för författare ochderas arbeten. Misstaget med skiilingarne låg åfven

som ett berg öfver hans bjerta.

Den bestämda dagen kom, och vår författare stod i

boklådan.

»Jaså, det Tar om ’’den förskräcklige/’» sade

bokhandlaren och såg på vår författare med stora, leende

ögon.

Adolf log tillbaka, lifvad af den första uppmuntran,

han nu så ögonskenligen fick emottaga för sitt

snillefoster.

»Öfversättning och från Italienskan till på köpet t»

fortfor bokhandlaren, städse betraktande vår

öfversäl-tare med, om möjligt, ännu gladare blickar.

»Ja, från Italienskan,» svarade Adolf, ytterst lycklig

och högligen välsignande sin goda idé, att göra »den

förskräcklige» till Italienare. Det enda, som

beskuggade hans glädje, var, att han ej hållit i sig med sina

femtio banko, utan genast släppt »den förskräcklige» för

ett sådant röfvarpris.

»Hör på, min unga herre!» började nu bokhandlaren

igen; »det kan visst vara möjligt, att det finns ett

Lif-garde till häst i Italien; men hur det kan vara med

Humlegården och Sista Styfverns trappor, det år jag

osäker på . . . det skulle vara roligt att få se det

Italienska originalet» . . .

Derpå föll bokhandlaren i det våldsammaste skratt,

hvaruti tvenne bodbetjenter, icke mycket större än

Axner, på det lifligaste instämde.

För myckel och för litet skämmer allt. Vår

författare bleknade vid detta glädjeutbrott och syntes liksom

träffad af åskan. Bokhandlaren, som var en beskedlig

menniska, fast han skrattade gerna, såg medlidsamt på

den förkrossade gossen.»Vi köpa inte öfversättningar,» sade han tröstande;

»om det vore original, sS kunde det hända; men,»

tillade han, utbristande i nytt skratt, »nog är väl det

här ett original, om något är det . . . tjenare,

Italienare! ... ha, ha, ha!»

»Ha, ha, ha!» skränade bodbetjenterna, hållande sig

för magarne.

Adolf ryckte till sig »den förskräcklige» och rusade

pi dörren.

»Så skratta ej, menniskor!» ropade han ursinnig;

»men jag träffar er väl, era bodknoddar! . . . jag ska

ge er för grina, jag ... den der rödhårige gapade

värst. . . . Hade jag Pauli och Hök med mig bara, så

skolie jag in i boklådan igen . . . det ska snart bli

anoat ljud i skällan ... era solvargar! Nog såg jag,

att ni hade stora och breda munnar alltid; men ni ska

också få tjocka och blodiga näsor , det lofvar jag.» -

Ingen må förtänka Adolf hans billiga harm. I den

mon författaren krympte ihop, tillvexte hjelten åter.

Samma dag uppläste Axner »den förskräcklige» för

Pauli och Hök. Förut bade han hållit arbetet hemligt

fördem, för att sedan kunna bereda dem en desto

gladare öfverraskning. De voro förtjuste, jublade och

klappade händerna.

»Du menar mig med den ena artilleriofficeraren,»

ropade Pauli.

»Ja, jag visste ju, att du skulle gå in på artilleriet,»

svarade Axner.

»Och mig med den andra?» frågade Hök ifrigt.

»Ja visst, kära Hök!»

»Förtjust ... du är ett snille, Adolf!»

»Ett geni, Adolf!»»Ni ä* mina bästa ränner,» ropade Axner och slog

sina armar om begges bufruden; »jag har det största

förtroende till er ... ni ä’ de enda, som begripa

något.»

»Och du sa’, att de skrattade T» frågade Pauli,

blossande af vrede.

»Ja, var det inte skamlöst?»

»Det var bofaktigt!» röt Pauli, knytande händerna.

»Och den rödhårige grinade värst?» utlät sig Hök;

»jag skall slita hårtestarne från hans skalle, om jag

Också skulle bränna fingerna på mig.»

»Ut med rutorna i boklådan!» ropade Pauli,

uppspringande.

»Ut med dem, ut med dem!» instämde Hök.

Monne väl en äldre författare här i landet

någonsin har vänner, som vilja göra så mycket för honom,

som Pauli och Hök då ville göra för Axner?

»Men,» anmärkte Axner något eftertänksammare,

»det är inte rutorna som skrattat.»

»Det är sant,» medgaf Pauli, »det var bokhandlaren

och bofinkarne.»

»Vore det inte bättre,» föreslog Adolf, »att sälja

manuskriptet till en annan och, sedan det väl blifvit

tryckt»... ■ *

»Ta ett exemplar,» inföll Pauli» »och kasta det i

flinten på bokhandlaren och hans skrangelben till

pojkar?»

»Så mente jag med,» förklarade Axner.

»Inte så dumt!» gillade Hök; »men alla ska vi vara

med.»-

»Ja, ja.»

»Skönt! ypperligt! och derpå tomma vi.»

»Der.»»Der.»

»Topp!»

Det tummades och saken rar afgjord. Tre förenade

skoltnmmar voro lika kraftiga som förftdernes eder rid

Oden , Thor och Frej.

»Men lås opp för oss en ging till det der stället om

de två artillerilöjtnanlerne.» anhöll Pauli; »det stod ju,

att de gjorde underverk af tapperhet?»

»Ja, gör det, läs opp det,» bad Hök.

Axner lät ej be sig tvä gänger. Hvilken författare

gär ej gerna sädana önskningar till mötes! Adolf

gjorde ännu mera. Han uppläste »den förskräcklige»

för andra gången och stället om de två artilleristerne

minst fyra.

»Jag får en hoffröken,» sade Pauli.

»Jag också en hoffröken,» sade Hök.

»Axner är sig alltid lik!» ropade den förre med sann

hjertlighet; »det är rättvist, att han får prinsessan, för

när han har något godt, så delar han alltid med sig

åt andra.»

Det dröjde några dagar, innan Axner ånyo satte sig

i rörelse, för att utbjuda »den förskräcklige»,

genomsedd och betydligen förbättrad. Bland de väsendtligaste

förbättringarne var äfven utraderandet af orden:

»öf-versättning från Italienskan», på det förläggaren eller

läsaren skulle sväfva i ovisshet om det vore original

eller öfversåttning. Det var den gyllne medelvägen.

Det var en eftermiddag i slutet af September,

blåsig och regnig, så att ingen gerna begaf sig ut på

gatorna, som icke hade desto angelägnare att sköta.

Adolf hade hört, att vid Drottninggatan bodde en

bok-bindare, som icke allenast klistrade ihop vackra permartill böcker, utan äfven förläde vackra visor till folkets

gamman och uppbyggelse.

Dit styrde Axner sina steg. Han hade inskränkt sina

pretentioner, ty han ämnade endast begära trettio

riksdaler riksgäld. Kapprocken hade krupit i skrinet; men

guldklockan, som man möjligtvis kunde få för trettio

riksdaler, ville han ej släppa ur den nya urfickan,

hvarmed fostermodern på hans enträgna böner redan

försett honom.

Adolf hade hunnit till hörnet af Stora Vattugränd

och Drottninggatan, då han stannade, väckt ur sina

drömmar af en bekant röst bakom hans rygg.

»Se lilla herrn!» ropade rösten; »hvad han har

blif-vit stor, sedan jag sist såg honom!»

Adolf vände sig om och blef varse en medelålders

qvinna, mycket blek, mager och förfallen.

»Lilla herrn känner inte igen mig,» sade hon med ett

sorgset uttryck i ord och ansigte; »nå nå, det är jemt

ett år sedan den tiden.»

»Madamen i Stadsgården!» utropade Adolf, förvånad

öfver den förändring hennes utseende undergått. Han

hade icke sett henne sedan besöket i sällskap med

fosterfadern.

»Ja, det år jag . . . herrn hade svårt för att känna

igen mig ... jo jo men, jag undrar inte på det . . .

jag känner knappast igen mig sjelf.»

»Herre Gud, att madam aldrig kom till oss!» sade

Axner.

»Inte visste jag, hvar herms mamma och pappa

bodde,» svarade hon, under det.hennes ögon irrade åt alla

sidor, liksom sökte hon någon; »herrns pappa var en

god och hederlig menniska . . . han gaf mig en heltrea banko och det glömmer jag aldrig sä länge jag

lefver.»

»Pappa sa’ ju, hvar vi bodde?» ....

»Gjorde han det? . . . Ack, det hörde jag inte . . .

det var mycket svårt då, men svårare, mycket svårare

är det nu.»

»Har madam varit sjuk? . . . madam är så blek.»

»Sorger och nöd göra inga rosiga kinder.»

»Är madam bättre nu?»

»Sjuk eller frisk, lika eländigt för det . . , det blef

mitt öde att vara olycklig i alla mina dar . . . har

ingenting att hoppas af lyckan.»

»Herre Gud, hvad det var ledsamt!»

»Men den, som inte är van vid annat, vet heller inte

af annat.»

»Är madams . . . madams man lika elak?»

frågade Adolf, men såg sig i detsamma hastigt

omkring, ty han hade på länge icke tänkt på denne och

kände sig derföre öfverraskad och förskräckt af sin egen

fråga.

»Min man!» stammade hon med ökad oro; »han har

arbetat på landet hela sommaren ... i förra veckan

kom han hem . . . han gick ut tidigt i morgse . . .

jag har sökt honom hela dagen .. . jag vet inte hvar

ban arbetar .. . den olycklige . . • ban har stökat väl

till åt sig . . . bvad ska det ta för en ända! . . .

stackars Anders!»

Adolf teg, ty han kände sig alls icke hågad att

deltaga i hustruns klagan, hvad mannen beträffade.

»Och lilla Lalla se’n!» utbrast han efter en stund

och såg sorgset på madamen.

»Lilla Lalla!» ropade hon med en stämma, hvars

glada ljud tvärt bröt af mot det dystra, den pyssanslagit; »har lilla herrn sett henné? ... är hon i goda

händer?»

Adolf såg förvånad på den frågånde. Visste hon di

ej hvad han visste, nemligen, att den lilla flickan var

i de bästa händer, då hen var i Guds? Det borde hon

väl åtminstone känna, äfven om hon icke hade sig be*

kant, ätt lilla Lalla slumrade under Adolfs blommor

på Clara kyrkogård.

»Lilla Lalla är ju död,» hviskade han till madamen.

»Död! Lalla död!» skrek qvinnan, så att det väckta

de förbigåendes uppmärksamhet.

»Ja, bon är död. Men att inte madam» . . .

»Död! död!» klagade qvinnan med stora tårar i

ögonen; »ja, så skulle det gå . . . hvarföre fick jag inte

ha henne q var, inte sköta henne! *. . • hon dog för det

hon inte fick vara hos mig . . . hon kallade mig för

mamma! ... ack, hon var ändå så frisk och rarer, när

jag lemnade henne!» tillade hon, liksom hon i

minnet af den ömma vård, hon skänkt barnet, ännu hade

sin tillfredsställelse och belöning samt slutliga tröst.

I detsamma slog klockan fem i Clara kyrktorn.

Qvinnan spratt till dervid.

»Fem, redan fem!» ropade hon; »och ännu inte har

jag träffat honom! . . . Gud nåde honom och mig, om

jag inte träffar honom i afton! . . . men hvar? . . .

hvar? ... Ve mig, som står och pratar bort tiden! • •.

hvar ska ijag söka honom? . • . Finns det ingen kristen

själ, som kan säga mig, hvar han är!»

Efter dessa ord ilade hon som en vansinnig upp åt

Vattugränden och försvann snart för den bestörte

gossens ögon.

Denne, som nu först kom ihåg, att han hade »den

förskräcklige» under armen, samt att hans ärende ejtar att bela eftermiddagen stå ?id gathörnet och titta

efter madamer, lyckliga eller olyckliga, fortsatte

rågen uppåt Drottninggatan, hittade rätt på huset,

hvar-uti bokbindaren bodde, och gick in uti porten, dock

icke utan möda, ty tätt invid huset, som var under

reparation, befanns upprest en bög murareställning,

hvilken försvårade passagen för alla som ville gå in i

lamma hus.

Adolf steg uppför tvenne trappor och befann sig

snart framför en äldre herre med hvass näsa och gröna

glasögon på den.

»Är det herr ålderman Norgren?» frågade Axner

något ängslig, ty han tyckte icke om den hvassa näsan.

»Ja, det är det,» svarade bokbindaren.

»Jag skulle be om att få lemna det här

manuskriptet,» sade vår författare, i det han med en djup bug*

ning lemnade bokbindaren »den förskräcklige».

Åldermannen emottog »den förskräcklige», tittade

först på titeln, bläddrade sedan genom bladen och såg

slutligen på det sista halfarket. Adolf började lugna

sig, ty han hade aldrig förr sett »den förskräcklige» med

sådan omsorg handteras och granskas.

»Åbjo, det här kan nog bli bra,» sade slutligen

bokbindaren; »jag ser inte något hinder . . . det kan visst

bli bra . . . mycket bra.»

Det vore fruktlöst att räkna antalet af de strålar,

som glädjen, i delta ögonblick spred öfver den unge

författarens ansigte. Den hvassa näsan var icke längre

ful i hans ögon. Han hade velat kyssa den, äfven med

fara att klyfva sina läppar deremot.

»Ja, jag visste väl det,» ropade han hänryckt; »jag

visste väl, att det skulle bli bra!»Han hörde med förtjusning den vackra guldklookan

picka.

»Ja, gubevars, hvad det går för sig,» fortfor

bok-bindaren, »att binda in det här . . . skadet vara

fran-syskt band eller vanligt pappomslag?»

»Det år detsamma, alldeles detsamma,» svarade Adolf;

»herr ålderman behagar påsätta hvad slags band som

helst . . . men nog ville jag gerna, att det blefve sl

vackert som möjligt.»

»Det går nog an,» yttrade bokbindaren; »men det

är stor skilnad på priset.»

»Ack, jag begår inte mer än tretti riksdaler

riksgäld,» ropade författaren.

»Muh!» bölade bokbindaren till, i det han lyfte

något på de gröna glasögonen.

»Bara tretti riksdaler vill jag ha, goda herr

ålderman!» upprepade Adolf.

»Baba? . . . vill han ha tretti riksdaler? . . .

hvar-för vill han ha tretti riksdaler?»

»För arbetet, vet jag.»

»Arbetet? ... ska jag göra arbetet och dertill

betala dretti riksdaler? . . . hvad år ban för en kund?»

»Herre Gud, ålderman ville ju köpa?» . . .

»Hvad ville jag köpa?»

»Den förskräcklige . . . den förskräcklige i Södra

bergen, som herr ålderman håller i.»

»Hå f-n! skulle den inte bindas! ... var det

meningen att sälja det här åt mig?»

»Ja, visst var det så, goda herr ålderman!»

»Den här smörjan?» ropade bokbindaren, i det han

slängde »den förskräcklige» långt ifrån sig fram på

bordet.Om den, som från spetsen af ett kyrktorn fallit

ned med hufvudet i gatan, efteråt.kunde berätta, huru

den skjutsen smakade, den skulle utan tvifvel kunna

gifva oss en beskrifning öfver den plåga, som i denna

stund genomskar vår författare både till kropp och själ.

Han såg af hela bokbindaråldermannen endast den

favassa näsan, och han ryste vid denna syn, så att

håren reste sig på hans hufvud. Mot denna hvassa

klippa skulle hans hopp om ära och odödlighet slutligen

stranda.

»Jag vill bara ha tjugu riksdaler!» ropade han i

för-tviflan.

Klockan af guld förvandlades till en klocka af silfver.

»Är du tokig, gosse!» utbröt bokbindaren med

slocknande tålamod.

»Ge mig tie . . . bara tie riksdaler, goda herre!...

bara tie riksdaler för den förskräck» . . .

»Nej, inte tie runstycken en gång, och packa dig

genast på dörren, din galning!»

Nu strök äfven silfverklockan. Ur, tafla och boett

försvunno snabbare, än fjunet försvinner i stormen.

Det var förbi, förbi! —

Med vacklande steg och nedböjdi hufvud skred Adolf

utför trapporna, med »den förskräcklige» under armen.

»Den förskräcklige» brände under denna arm och han

flyttade honom derföre under den andra. »Den

förskräcklige» härjade och brände äfven der. Han

fattade det beslutet, att svalka »den förskräcklige» i Claras

svarta böljor och sedan aldrig mera skaffa ett dylikt

vidunder till verlden.

Något uppiggad af detta raska och förståndiga

beslut, trädde han utom porten och höll just som bäst

på med att leta sig väg ut på gatan mellan de mångakorslagda bjelkarne och bräderna, som utgjorde gran*

den för den stora mnrarställningen.

Då — då hördes* ett förfärligt dån öfver hans

huf-vud, och rundt kring honom nedrasade stora

tegelstenar, som störtade mot gatan och krossades till grus.

Genom en högst underbar slump undkom Adolf

stenregnet och rusade genom ställningen ut p§ gatan. Äf*

vendetta skedde i grefvens tid, ty ögonblickligen

derpå följde en stor balja, full med murbruk, hvilken

nedstötte i gatan, så att den flyende gossen fick hela

ryggen öfverstäukt med bruk.

Hunnen ett stycke från den farliga murarställningen >

vände sig Adolf om, för att öfverskåda den nya fara,

han undsluppit.

Hvad såg han då?

Han såg högt upp på murarställningen det rysliga

motstycket eller originalet till »den förskräcklige», han

sjelf bar under armen; — han såg den vilde hämnaren,

muraren med halfva örat, som blickade nedåt på det

undkomna offret med vanställda anletsdrag,

sammanbitna tänder och knutna näfvar, en sammangjuten

bild af den gäckade hämnden och det vanmäktiga

raseriet.

När nu Axner såg allt detta och tänkte på de

forsåt, detta odjur under loppet af ett helt år satt för

honom, tänkte på de dödsfaror, denne hopat öfver hans

hufvud, då greps äfven hans unga bröst af hämndens

hvassa klor. Han hötte åt sin dödsfiende med

knyt-näfven och upptog derefter från gatan cn sten, för att

kasta den i hufvudet på muraren, som icke stod nog

högt, för att vara fredad från stenkastning. För Adolfs

öfvade hand var stenen hvad kulan är för den skicklige

jägaren: den var säker om sitt mål.Men Adolf besinnade sig och släppte stenen. Det

låg en vacker tanke till grund för delta hans

handlingssätt. Hade han ej sjelf varit orsaken till denne

mannens hat? Var det ej han sjelf, som, biträdd af

en kamrat, tändt den första gnistan till de lågor, som

rasade i denna vilda själ? Hade han ej gjort honom

lytt för hela lifvet, och var det väl att undra på,

om denna råa raenniska, i saknad af de mildare seder

och de upphöjdare tänkesätt, som en vårdad

uppfostran alstrar, nu skulle vara otillgänglig för

förlåtelsens och försoningens ljufva känslor? — Flera gånger ^

förut hade han gjort sig sjelf dessa frågor. Endast

Guds beskydd hade Adolf att tacka för sin räddning.

Borde han ej derföre ställa hämnden till honom, låta

honom pröfva, döma och straffa? Den gudsfruktan,

som i fosterföräldrarnes hus hägnat hans barndom,

talade ännu med oförsvagad stämma i hans öra om de

himmelska sanningar, religionen innehåller. I ett

fjor-tonårigt öra ljuda dessa sanningar sällan förgäfves.

Det är först när man blir äldre, blir verldsman och »

•förståndig», som man vanligtvis ler åt dem, liksom

man i minnet ler åt barnkammarens sagor.

Under tiden hade folk samlat sig, såsom fallet

vanligtvis är äfven vid mindre märkvärdiga händelser än

så. Somliga stodo och sågo på de nedfallna krossade

stenarne och på murbruksbaljan, hvars innehåll

öfver-höljt gatan; andra omgåfvo Adolf och mönstrade hans

öfversmetade kläder, nyfikne att få veta, huru det gått

till, om han blifvit skadad o. s. v., alla samt och

synnerligen förklarande, att om gossen fått stenarne

eller murbmksbaljan på sitt hufvud, hade han aldrig

mer skådat Guds dag. Äfven på murarställningen

höjdes röster, tvistande med hvarandra om roten och

Flickan i Stads g. 11»pphofvet till olyckan. Adolf igenkände basrösten på

den förfärlige, som svor oeh regerade bland

kamraterna der uppe, bedyrande, vid himmel och afgrund, att

s& vfil tegel stenar ne som baljan fallit ner af sig sjelfva*.

Några polisbetjenter trängde sig i detsamma genom

folkhopen och skådade upp mot ställningen.

»Är det inte Storken?» frågade den ene af dem.

»Jo, min själ,» svarade den andre; »ab, då ha vi

honom!»

»Hör du. Stork!» ropade den förre; »var så artig

oeh stig ner från ställningen.»

»Och rappa dig sen,» tillade den sednare; »vi ha

varma servietter åt dig.»

Kongl. polisens tjensteandar äro alltid skämtsamma

och humoristiska, att börja med.

»Polisen, polisen!» skallade både från gatan oeh

ställningen.

»Hvad ska jag nere och göra?» frågade muraren med

halfva örat, i det han såg ner i gatan med en

trotsan-de blick.

»Kors, kom ner du bara, så får du väl se,» svarade

den ene pol is betjenten.

»Du har g töm t, att du är bjuden till polisen,» sade

den andre; »vi ska friska opp minnet på dig, vi . . är

det inte beskedligt af oss, det? . . skynda dig nu,

eller ska vi skicka efter vakt, för att peta ner dig med

bajonetterna, din kråogelmakare.»

»Hvad vill ni mig? hvad har jag gjort för ondt?»

»Kara hemgång, min gosse!» svarade polisbetjenten;

»oeh så har du slagit vakte» . . . har du ock glömt det?

. . . glömmer du så fort dina välgerningar? . . . Ner

med dig bara! ... rör på benen lika lifligt som du rör

på armarne!»»I morgon ska jag ha den äran,» sade muraren gäö-*

kande; »helsa och taeka, i morgon ska jag komma . , .

har inte tid nu, som ni ser.»

»Kom genast,» ropade polisbetjenten; »vi ba inte

tid att vävta ... du är så efterlängtad så.»

»Och dröjer du ett ögenblick till, drn lymmel 1»

tillade den andre mera allvarsamt, »så bar du inom fem

minuter vakt omkring dig och handklofvar på dig! . . .

förstår du rena svenskan, du?»

Muraren tycktes en stund fundera på rena svenskan *

innan han fattade sitt beslut. Slutligen såg man ho-"

Bom knäppa af sig förskinnet och kasta det ner pl

pofisbetjenterna.

»Tag det bär i stället,» ropade han, »oeh orkar ni

iote bära det till polisen, så skicka efter vakt, fö# att

hjelpa er.»

Derefter satte ban sig sjelf i rörelse, men icke

ned-åt, utan uppåt, till polisbetjenternas synnerliga

förargelse.

»Håll fast honom, håll fast honom!» ropade desse

till de öfrige arbetarne på ställningen.

»Den som rör mig, ligger i gatan!» ropade Storken

till sina kamrater, som visserligen syntes bafva god

vilja att efterkomma tillsägelsen nerifrån, men

fruktade för ginvägen uppifrån.

Hånande högljudt sina vanmäktiga förföljare,

klättrade Stork uppför stege efter stege och upphann

taklisten, i trots af sorlet och förbannelser nä neré i djupet.

»Kom efter, kom efter! välkomna, välkomrtal»

rö-päde han; »här är vackert . . . här är utsigt öfver

Mälaren, öfvér rådstun, stadshuset och till öch" med Öfver

gälgen för den som har ögon dit . . . det vore mumma

för er det, era korpar dernere med tennbrickorna!. . .hurra för polisen! hurra för kopparmatte, den

kungliga polisens högst betrodde man! hurra!» . . .

Derefter fattade muraren tag i plåtkanten och

svin-gade sig upp på taket. Men den Götbiska

byggnadsstilen lägger inga hustak, som duga till promenader, och

det tak, hvaröfver muraren nu låg framlutad, hållande

sig fast med händerna i takteglen, var så spetsigt och så

tvärt sluttande, alt han med största möda förmådde

fasthålla sin tunga kropp der vid. Det närmaste

hustaket syntes deremot något plattare och beqvämligare,

hvarföre också muraren sökte uppnå detsamma. Under

dessa bemödanden, hvilka i början kröntes med

framgång, aflägsnade han sig alltmer från ställningen. Haa

var nära att hinna ifrågavarande tak och den frihet,

för hvars skull han vågat en så åfventyrlig färd, då

några murkna taktegel lossnade under hans händer. Haa

förlorade fästet och rakade utföre.

Ett gällt skrik från folkmassan dernere

genomträngde luften, hvarpå följde en graflik tystnad. De af

folket, som förskräckelsen icke beröfvat synens sinne för

ögonblicket, sågo upp och funno muraren hängande vid

en stor takränna, som löpte ner till gatan.

»Hjelp honom! för Guds skull, rädda honom!»

af-bröts tystnaden af en qvinnas jemrande röst; »rädda,

rädda honom! å’ ni menniskor, ni! . . . nej, vilddjur ä*

ni! . . . hjelp honom! det är min man, min man!»

Adolf, ehuru knuffad fram och tillbaka i trängseln,

hade icke förlorat sin dödsfiende ur sigte; och när

han nu såg honom hängande emellan himmel och jord,

färdig att i hvarjc ögonblick nedstörta i djupet och

förgås, läste han deruti Guds dom och rättvisa!

tänkande derjemte med glädje och tacksamhet på sin egenbefrielse från en varelse, som syntes hafva för afsigt

att förfölja honom i döden.

Men då han hörde den arma qvinnans skrik, hvars

röst han så väl igenkände, glömde han, att det varen

fiende, som hängde på den svigtande rännan, och

började, liksom hon, ropa på hjelp och räddnings

»Hvad skriker du efter, pojke!» ropade en karlröst

nära bonom; »klättra upp på muren och hjelp honom

bäst du vill, men skrik inte örhinnorna af menniskor!»

Adolf vände ansigtet åt den sidan, hvarifrån rösten

hördes, och mötte de vreda blickarne från en till

utseendet förnäm herre, som satt i en öppen kalesch, bakpå

hvilken stod en betjent med silfverband kring den

la-kerade hatten. Vagnen, hindrad af folkskarorna,

kunde ej komma ur stället och trängseln var naturligtvis

värst deromkring. Vid sidan af den förnäme herrn i

kaleschen satt ett ungt skönt fruntimmer med blekt och

förskräckt ansigte, men baklänges en äldre fru med ett

barn i sitt knä, hvilket var inveckladt i en stor sjal,

fom dolde allt utom det lilla ansigtet.

Adolf trängdes, i detsamma han vände sig om, emot

kaleschen, så att han måste fatta tag i densamma med

händerna, för att ej klämma bröstet mot vagnsdörren.

Sålunda placerad, fick han hela den åkande familjen i

så nära Ögonsigte som möjligt.

»Nej, men se på murarn!» ropade högt en röst bland

massan; »sådan galgfågel! se, hur han hasar sig ner

utfor rännan . . . tänk om rännan går sönder!»

Adolf hörde ej detta rop, fast det höjdes helt nära

honom.

»Jaså, du kommer ändå ner, din bof!» ropade en af

polisbetjenterna; »tyckte du mera om deji hår vägen

än den andra? . . . hvar och en har sitt tycke.»»Aktø dig, Anders lilla! . . . tyng inte för mycket

på rännan!» förnams ånyo den stackars hustruns slä

ro-0>a; »det går nog bra, bara du är försigljg . . . Gud

hjelpe honom!»

Icke heller denna kända röst fann väg till Adolfs

öron. AUa hans sinnens förmågor hade samlat sig i

dan blick, hvarmed han betraktade den äldre frun,

Som satt baklänges i vagnen, eller, rättare sagdt, barr

nel, som satt på hennes knä.

»Förb— mig» kommer han icke lyckligt ner på

gatan!* ropade en.

»Han är värre än Foureaux, värre ån alla voltjgör

rer jag sett!» ropade en annan.

»Gör det efter!»

»Akta dig, Anders! akta dig . . . min stackars

gub-be! . . . inte så fort, inte så fort!»

»Det var en best att klättra!»

»gom en gast utför en skeppsmast!»

»Som en katt utför ett träd!»

»Nu är du nära gatan, Anders . . . jag står bär» jag

. . . jag ska ta emot dig, jag! . . . Gud i himmelen,

råqnan brister!» . . .

»Är det en menniska och inte en ekorre, så bar han

f-n i sig!»

För alla dessa rop om hvarandra förblef Adolfs öra

lika döft; men blicken — blicken!

»Gud ske lof! Gud ske lof!» hördes nu qvinnan

triumferande ropa.

»HäO är nere!»

»Nere är han!»

»Hurra!»

»Hurra!» skränade den böljande massan, så att det

genljöd i gränderna.»Lalla! Lalla!» ropade Adolf UB, sträckande sin ena

arm in i kaleschen emot barnet.

»Lalla! Lalla!» svarade barnet, vändande sina ögon

mot Adolf; »gossen, gossen!» tillade bon derefter,

mysande på munnen, liksom åt en gammal bekant.

Adolf behöfde icke böra hennes röst; han såg de

siora himmelsblå ögonen.

»Grip honom! bort med honom!» hördes

poltsbeljen-ternas befallande röster.

»Slå honom inte!» hördes qvinnan bedja;»se, så

blodi« b an är förut!»

»Bind honom! bastanta lag!»

»Nej, nej! inte så hårdt! slå bonom inte . . . inte»...

Det vildaste tumult uppstod nu bland massan. Slag,

jemmer ocb svordomar rasade om hvarandra »ed

dånet af en rytande orkan. Adolf rycktes i trängseln

långt ifrån vagnen och bortfördes med en spåns lätthet

af den våldsamma folkhvirfveln ett godt stycke uppåt

samma gata.

När haa and t ligen fått fotfäste på en plats, der

ingen trängsel mera var, gaf han sig likväl ingen ro, för

att hemta andan, utan rusade tillbaka, på nytt kastande

sig in i hvirfveln, som då slingrade sig åt motsatt håll

med riktning åt staden. Han sprang förbi

murarställningen, såg mycket menniskor, men inga hästar och

ännu mindre någon kalesch. Han rusade vidare efter

den hojtande folkhopen, som stormade långt framför

honom; men ingen vagn kunde faan upptäcka, ingen vagn

som liknade den han sökte. Alla han sprang fatt,

frågade hau, om de sett någon kalesch »ed en liten

englaskön flicka uti; men ingen svarade honom. Alla

talade blott om muraren, som klättrat ner från takr

rännan utföre väggen till ett fyravåningshus, och somnu var arresterad, för det han någon dag i samma

vecka rusat in i en bökarbod på Söder och slagit bodens

egare samt, till råga på brottet, äfven öfverfallit och

slagit stadsvakten, som infunnit sig, för att gripa

honom.

Men hvad frågade han numera efter muraren och

det onda, denne velat och ännu ville honomf hvad

frågade han efter tegelstenarne och murbruksbaljan,

som varit nära att petrificera honom till lik?

»Ack, hvad jag var för ett nöt,» ropade han för

sig sjelf, »som trodde att hon var död, att hon kunde

dö! . . . kan väl en engel dö! . . . Men att jag skulle

få se henne, höra henne tala och se hennes ögon . . .

hennes ögon! . . . Herre min Gud, hvad jag varit

lycklig, hvad jag haft roligt i dag!»

Han välsignade muraren, som velat döda honom;

han välsignade den hvassnäsige bokbindaren, som

dödat hans författareära, ty utom desse båda skulle han

ju icke hafva råkat henne! Och »den förskräcklige»

— »den förskräcklige», som gjort honom så många

bekymmer, så många drömfulla dagar och sömnlösa

nätter, hade ju i första rummet varit orsaken till bana

lycka, hans sällhet!

Han hade velat kasta »den förskräcklige» i Clara

sjö; nu ville han trycka honom till sina läppar. Men

— men hvar var då »den förskräcklige?» Han hade

honom ej mera i sina händer. Han letade, vände ut

och in på sina fickor. »Den förskräcklige» var borta,

försvunnen. Han erinrade sig, att han hade haft

manuskriptet i sin hand, när han stod vid kaleschen, vid

charen, hvari engeln satt. Men sedan visste han

ingenting om dess öde; men han visste ju icke heller till

sig sjelf.Länge sprang han fram och tillbaka på

Drottninggatan, icke för att leta rätt på sin förlorade roman.

Man letar ej efter det förskräckliga, när man är

bevingad af det himmelska.

Slutligen begaf han sig uttröttad på hemvägen och

kom derunder att springa genom Clara kyrkogård.

Han stannade framför Lallas förmenta graf och såg

de blommor, ban planterat på densamma. Hvad hade

hans blommor der att göra? hvad anginge väl honom

denna lilla graf?

Han böjde sig ned, för att upprycka sina blommor.

Men han dröjde, hans hand drog sig hastigt derifrån.

Han saknade förmåga att taga sin gåfva tillbaka.

I lindens gulnande krona, som hvälfde sig öfver den

lilla bädden, susade det så sorgligt för hans öron.

Han tyckte, att blommorna så enträget bådo honom

om att få stå qvar, trognare i döden, än de varit i

lifvet, och han tyckte sig höra ur djupet en späd röst

som sade:

»Gosse! vill du taga bort hvad oskuld oskuld gaf!

... vet du inte, att blommornas rötter flätat sig kring

mitt hjerta! . . . vill du beröfva den döda dess enda

glädje i grafven! ... låt mig behålla mina blommor!»

Adolf lät blommorna stå och hastade hem till sina

fosterföräldrars hus. Aldrig hade han haft en skönare

natt, aldrig skönare drömmar.

Konungar belöna kungligt. Englar belöna

gudomligt.Andra Tidskiftet.

YNGLING ARNE.

O, hvar är min sälla framtid?

Hvar det hopp, som faran tog verlden ?

Svara, Öde, da, som throoar

Öfver himlens alla stjernor,

Mörkt och dystert! Du, som krossar

Allt det stora, allt det ädla

Med en grym demantrspira!

Se! min sol, vid åskors dander,

Sjanker liäpen ned i natten

Mellan blodbestänkta skyar — —

Säg, hvad vill du? Ej mitt öga

Mäktar läsa i ditt öga,

Ej din mening kan jag fatta,

Stränge! Kommer da som ovän,

Dölj det icke, att mitt hjerta

Döende må dig bespotta.

Kommer du som himlens budskap

Ned med fröjdens evangelium,

O, så säg det, att med kärlek

Jag må störta dig om halsen.

Stagnelius,ÅTTONDE KAPITLET,

irumpctøignaler oct) Sabctyugg.

"4rmkring tre år efter de händelser, som första

tidskiftet af vår berättelse innehåller, sutto tillsammans»

en höstmorgon, vid frukostbordet på Tallbergs, f. d.

Lamberts, spisqrarter vid Regeringsgatan trenne

ynglingar med blomstrande kinder, strålande ögon ocb af

kraftfull kroppsbyggnad. Tvenne af dem buro Svea

Artilleriets underoflicersuniform, men den tredje var i

civila kläder.

Nämnde spisqvarter förtjenar att ej med likgiltighet

förbigås och omnämnas, ehuru del för flera år sedan

upphört att finnas. Det var bekant för sin väl lagade

mat, sina stora portioner ocb serdeles billiga priser.

Många familjer hade detta ställe onekligen att tacka

för sin existens; ty man kunde der antingen på stället

spisa eller hemta sina två rätter för fjorton skillingar på

person, och ändå var hvarje portion så väl tilltagen,

att till och med två munnar kunde hafva godt deraf.

Mången har för vida mindre berömliga gerningar än

så fått belöning. Fru Tallberg fick icke allenast ickebelöning, utan hon, som bespisat sa mSnga tusende

likar, dog slutligen i brist på det nödvändigaste.

»Gntår, gossar!» ropade den längre och äldre af

underofficerarne , i det han höjde maderaglaset; »när

gammal vänskap kredensar vinet, sa frågar man inte efter,

om drufvan vuxit på Madera eller skjutit npp bland

svamparne i våra nederlagskäl lare! . . . drick, Axner,

och se glad nt! . . . vet. att du dricker med

officerare!»

»Tack, bror Pauli!» svarade ynglingen i civila

kläderna, »lack, icke just för vinet, sem åa vet att jag

inte ger na dricker så tidigt på dagen, men tack for du

på min te om gammal vänskap, fast del behöfde du visst

inte påminna om.»

»Nej, det behöfde jag visst inte,» sade Panli, i det

han klingade med skolkamraten . . . »har dn laddad!,

Hök?» tillade han, vänd till den yngre underofficeraren;

»en treklang, bröder! trinmvirer i pokalen, liksom vi

varit det i skolan! . . . Axners skål!»

»la, Axners skål! professor Axners skål!» ropade

Hök med sin vantiga liflighet; »din slåt, präktige

pojke, fast du inte har sabel vid sidan, liksom Paoii

och jag!»

Tre%fulla vinglas möttes, klingade och tömdes till

Sista droppen. »Dn är en huggare, Axner!» började

Panli ånyo; »på tre år genom q var ta och gymnasium

... det har gått som en dans för dig ... om en vecka

är de liber studiosus och far slåss nied gesällerna i

Upsäfa ... jag vill begära permission, för att heha

på dig och se, bur du bär dig åt.»

»Mycket ledsamt, att vi inte få behålla dig!»

fifflade Hök; »inte veC jag heller, huf du kan triffas

ölan oss.»»Ja, jag kommer mycket att sakna er båda,» svarade

A mer; »men terminerna äro inga evigheter... vi skola

vara desto oftare tillsammans, när jag kommer till

Stockholm igen.»

»Hvar postdag ett bref från dig,» erinrade Hök.

»Ja, det får du inte glömma,» tillade Pauli.

»Nej, nej, tycker ni det!» . . .

»Och innan du reser,» utlät sig Panli, »ta vi oss ett

litet rummel på Stallmästargården . . . skiljas utan

tårar?.. . omöjligt, bror!»

»Om vi inte ha gråtit förr, så skola vi gråta då,»

förklarade Hök, tryckande med ömhet gymnasistens

hand.

»Är det frågan om sådana tårar, som ögat gjuter,»

yttrade Axner med rörelse, »så kommer jag nog att

spendera tillräckligt; men blir det frågan om buteljens

dier vinets, så fruktar jag, att nöden blir den

Ifoses-staf, som upptorkar det röda bafvet, så att vi kunna

gå torrskodda deröfver, liksom Israels barn.»

»Har ingen fara med den saken,» menade Pauli, i

det han fyllde på sina vänners glas; »jag bjuder, jag

... officerare låta inte bjuda sig, så länge de sjelfva

ha mynt.»

»Gud bevare oss väl, för att försvaga din stackars

reskassa!» sade Hök; »jag och Pauli skola nog

repartise-ra, det är säkert, det . . . men roligt måste vi ka.»

»Ni Tär väl inte ha mer än ni behöfver, tänker jag,»

yttrade Axner.

»Jag har krita, Axner!» genmälde Pauli, »krita

öf-verallt!»

»Akta dig, Pauli!» varnade Axner; »kritan har

dödens färg.»»Strunt! b var dag hafver sin omsorg, del är det enda

jag kommer ihåg af mina skolstudier.»

»Dkt gymnasiibelyg måste blötas,» förklarade Hök,

»och din studentexamen skall gå upp som eo sol ur

hafvel.»

»Men hur har du fåll så mycken kredit?» frågade

Axner.

»Genom milt ärliga ansigte, bror!» svarade Pauli.

»Men om de bli lurade på ditt ärliga ansigte?»

»Så blir jag värst lurad sjelf, för då ... då skjuter

jag mig en kula för pannan.»

»Och du tror dig derigenom kunna förnöja dina

kreditorer?»

»Nej, det tror jag inte . . . men de skola säga, att

jag uppfört mig som en bra karl . . . bättre att dö

som bra karl, än lefva som stackare.»

»Bättre att dö skuldfri, än skuldbelastad,» anmärkte

Hök, hvilken, hvad penningeaffärer anginge, icke

delade Paulis åsigter.

»Vet du, jag törs knappt smaka på ditt vin, Pauli,»

sade Axner; »det börjar se ut som blod i mina ögon,

och jag tycker det ligger en pistolkula på botten.»

»Du är en tok! . . . Än om jag gör ett rikt parti

då? ... de rika arflagerskorha äro enkom till för oss

militärer ... får en vacker, rik flicka mitt bjerta, så

tar hon gerna mina skulder med på köpet . . . men

låt oss inte tala om det der nu . . . hör du, hur

mycket pengar får du med dig till Upsala af gubben?»

»Så mycket, att det räcker till studentexamen, och

det är vackert nog, del . . . kan jag vål begära mer?

. . . när jag tagit examen, tar jag genast kondition.»

»Och du blir prest?»»Min fostermoder vill det • . den dagen, dS hon fir

höra mig predika, blir heooes största glädje, har hon

sagt • . . en enda predikan, hållen af mig, skall

belöna henne för alla hennes omsorger om mig . . . det

goda, ädla hjerlat, som nöjer sig med så litet! . • »

Nå, gossar, hur smakar militärståndet er?»

»Tråkigt, så länge man är bara underhuggare,»

svarade Pauli; »men nästa år blir jag ofOcer . . . vet du,

då tänker jag begära tjenstledighet och resa ut till

Grekland * . . dit står min håg, min traktan både

natt och dag.»

»För att slåss mot Turkarne?»

»Ja . . . här i landet grönskar ingen lager och man

blir maläten både till kropp och själ . . . jag vill böra

kanonerna dundra på annat ställe, än på

Ladugårdsgärdet.»

»Och du, Hök?»

»Jag följer med Pauli,» svarade denne, liksom Pauli

uppeldad af vinet; »jag tyckte inte om Grekiska

språket, men jag älskar ett folk, som kämpar för sin

frihet . • . Palikarerna äro mina gossar!»

»Lefve friheten!» jublade Pauli; »en Museiman på

hvar bajonett och åt hvarje segrare en sultaninna pi

hvar arm!»

»En skål för friheten!»

»Lefve de gamle Greker!» fortsatte Pauli; »lefve

Mii-tiades, Themistokles, Cimon och Epaminondas,

ypperlige i striden, men f-n så tråkiga i Cornelius

Ne-pos!»

»Sokratis och Platos fädernesland!» tillade Axner,

delande sina vänners entusiasm.

»Vi skola blidka deras skuggor,» ropade den

exalterade Pauli; »bort med slafvarnes kedjor från frihetens

Flickan i Stadig. 12vagga! ... de besudlade tempelruinerna skola renaa

med blod!»

»Ned med tyrannerna!» uppstämde Hök; »vara svärd

skola klyfva turbaner till bundradetals . . . hvart

tagel ur de Turkiska hästsvansarne skola vi slita! . . .

lefve Grekland och friheten! friheten och Grekland!»

Skålen tömdes och dracks under ynglingarnes lifliga

hurrarop.

»Om vi gå qvar bär i Sverige,» återtog Pauli, »detta

arma Sverige, som inte törs bitas, sedan det släppte

tänderna i det Finska kriget, hvad blir det väl då af

oss? . . . jo, på sin höjd, tvenne luggslitna kapitencr,

dåsiga som sköldpaddor . . . tvi tusan, bröder! . . .

Men ut i kriget bara, och inom ett år major och

Öf-verste . . . inom två, general! busch, hvad det skall

gå mellan blanka vapen och hvinande kulor!»

»Inom två år, general . . . inom tre, fältmarskalk!»

ropade Hök; »fåltmarskalkarne Hök och Pauli, det skall

låta något, det!»

»Stackars Axner, som inte får vara med!» beklagade

Pauli.

»Du får gå hemma och torka, du, stackars gosse!»

beklagade Hök.

»Kan jag bli regementspastor, så får jag vara glad,»

menade Äxner.

»Du bara regementspastor! . . . nej, biskop skall du

bli,» förklarade Pauli.

»När vi en dag komma hem, öfverhöljda med

ordnar och blessyrer,» sade Hök, »då gifva vi dig hvilket

biskopsslift du vill ha . . . vill du bli erkebiskop?»

»Tack skall du ha, Hök!»

»Vill du bli ledamot af serafimerorden?»

»Tack, Pauli!»»Du är det och du har det. • . eu skäl för hans

högvördighet, herr doktorn och erkebiskopen Adolf

Axner, han och ingen annan!» proponerade Pauli.

Fältmarskalkarne Pauli och Hök klingade med sin

Yän, erkebiskopen Axner. Det var, minsann, i denna

stand ett icke obetydligt sällskap, som frukosterade på

Tallbergs anspråkslösa spisqvarter. Mamsellen, som

stod vid skänken, drog på munnen. Hvad gör det,

allenast ödet, som sväfvar högt öfver alla spisqvarter

och skänkmamseller, icke gör detsamma!

Pendylen på väggen slog nie.

»Redan nie!» ropade Hök, i det han steg upp från

bordet; »klockan half till tie ha vi profskjutning på

Ladugårdsgärdet . . . hur tråkigt, att jag måste

skiljas från er!»

»Vi följa dig till artillerigården,» sade Axner,

lem-nande bordet.

»Ja, och sedan följer jag med Axner, ty jag är

ledig i dag,» yttrade Pauli; »vi ha inte många dar qvar

att språkas vid . . . men i middag klockan tu kunna vi

ju alla tre råkas på källaren Äpplet ... det är skäl

att begagna den korta tiden! . . . klockan tu på

Äpplet, det är ju så?»

»Ja, det göra vi,» inföll Hök; »du vill ju det,

Axner? ... du hinner nog läsa och tugga, när du vål

hunnit till Upsala.»

»Jag kommer säkert,» svarade denne; »men dröj nu

inte, Hök! . . . tjensten går framför allt.»

Pauli liqviderade frukosten, hvarefter de trenne

vännerna lemnade Tallbergs spisqvarter och togo vägen

till artillerigården.

»Ett bra ställe och billigt pris är det,» sade Pauli;

•men det har två olägenheter.»»H vilka då?»

»Jo, för det första får man ingen krita der.»

»Du är tokig med din krita, Pauli!» sade Axner;

»den kommer beslämdt alt dra ett stort kors öfver

din fältherrebana.»

»Det blefve annat, det, än svärdsordens stora kors,»

förklarade Hök, som ännu icke glömt sina ordlekar.

»Och för det andra,» fortfor Pauli, utan att besvara

de gjorda anmärkningarne, »så finns det inga vackra

flickor der . . . skänkmamsellen och de båda

uppasser-skorna äro b vita i håret, som silfverkanin.»

»Utgöra tillsammans hundrafemtio år,» tillade Hök;

»och lägger man nu dertill värdinnan sjelf, den

he-dersgumman, som också har sina modiga femtio på

nacken, samt trillan, som hon ibland åker uti och

hvilken säkert är hundra år gammal, så har man på

en gång tre århundraden ... är det inte respektabelt,

det?»

»Hvad som är respektabelt bör aldrig förlöjligas,»

anmärkte Axner; »hvad vi äro har ålderdomen varit,

och hvad den är kanske vi inte bli» . . .

»Du tycker således om gamla uppasserskor, bror

Axner?»

»Ja, b varför inte? det är ju vackert, att menniskor

kunna vara nyttiga, fast de äro gamla.»

»Du tycker om gamla trillor med?»

»Ja, och det af till och med större skäl ... en af min

fosterfaders kunder köpte, ena dagen, en splitter ny

chäs, och den andra sprang chäsaxeln i tu, så att den

åkande fick sin arm afbrulen ... det är således både

orått och otacksamt alt begabba ålderdomen.»

»Hör på moralpredikanten bara,» sade Hök.»Axner förstår sig inte på vackra flickor, tror jag,a

sade Pauli.

»Jo, nog gör han det,» menade Hök; »men då

måste de gå i kolt och ha stora blå ögon, liksom hans

flicka i Stadsgården ... nå, har du aldrig sett henne

sedan.»

»Nej, inte sedan jag såg henne på Drottninggatan den

der märkvärdiga aftonen,» svarade Axner, meden lätt

rodnad på sina kinder.

»Och du är ännu lika förtjust i henne?»

»Hon tillhör mina barndomsfantasier,» svarade

Axner; »men jag kan inte neka till, att det skulle vara

bra roligt att få se henne ännu en gång.»

»Hur gammal kan bon nu vara?»

»Hon bör vara nie år.»

»Och vacker som en dag, i fall hon inte haft

kopporna,» skämtade Hök.

»Det vore mycken skada på det lilla vackra

ansigtet,» svarade Axner.

Af dessa yttranden finner man, att Axner

ändtli-gen yppat den stora hemligheten för sina vänner.

Förmodligen hade innerligheten af hennes bild aftagit, i

den mon vår hjelte införlifvat sig med sina studier och

fått allvarsammare saker att tänka på. Säkert var,

att han, de sednare åren, oftare drömde om den dag,

då han, iklädd den arlekinska promotionsdrägten, skulle

få emottaga magisterkransen i IJpsala domkyrka.

Lagern hade något öfvervuxit de späda myrtenbladen. Men

stundtals, när han hvilade sig efter dagens trägna

arbete vid boken och han svärmade utåt landsbygden, för

att hemta frisk luft och nödig kroppsrörelse, tänkte

han likväl på händelsen i Stadsgården, på de ögonenbil och de lockarne ljusa, som utgjort medelpunkterna

för bans barndoms drömmar.

Våra tre vänner voro nära artillerigården, då de

gingo om en storvext, uselt klädd mansperson, hvilken

gått framför dem med lutande hufvud och blekt, magert

ansigte.

»Såg du inte honom, Axner?» hviskade Hök, i det

han sakta knuffade sin vän i sidan.

»Hvilken honom?» frågade denne.

»Karlen, som vi gingo om.»

Axner vände sig om och betraktade karlen, som nu

gick efter dem.

»Hvad är det för en figur? . . . inte känner jag

honom.»

»Kors, känner du inte igen honom? ... din gamle

vän, muraren?»

Axner vände sig om för andra gången och

beskådade den ifrågavarande personen med mera

uppmärksamhet.

»Ja, du har rätt,» sade han med någon oro; »hvad

han är förändrad!»

»Jo jo, tre års fästning är allt en svältkur som suger

på hullet.»

»Han har då utstått sitt straff och är fri nu? . . .

jag undrar om han ännu har lika godt öga till mig,

som han fordom hade.»

»Jo, det kan du lita på,» svarade Hök; »du minns

väl för en månad tillbaka, då jag var kommenderad

på Waxbolms fästning?»

»Det har jag glömt . . . hvad var det då?»

»Kommer du inte ihåg, att jag i ett bref nämnde

några ord om honom?»

»Jo, det var sannt, det .. . men jag minns inte»...»Han är inte för god på mig heller, må du tro; ty,

ser du, jag skaffade honom litet extraförplägning

emellanåt.»

»Hvarföre gjorde du det?»

»Jo, han var nog oförskämd att säga mig midt upp

i ansigtet, att han skulle bryna en hel kappe potatis

för din räkning, det första han kom ut från fästningen

.. . och derföre lät jag gifva honom något i förskott

på betalningen för sitt blifvande besvär . . . han fick

sina fem och tjuge, kan du väl begripa.»

»Och se’n?

»Se’n svor han på, att han skulle bryna en hel

Innna åt mig . . . den mcnniskan får, min själ,

mycket att göra,» tillade han skrattande.

»Det är synd om den stackarn!» yttrade Axner;

»tre års fästning för ett slagsmål är allt ett bra hårdt

straff.»

»Det var hemgång med öfverläggning, bror!»

»Och så slog han vakten, det var sannt, det.»

»Dålig vakt, som låter slå sig,» menade Pauli.

»Jag ville bra gerna ge den olycklige några hackor,»

sade Axner.

»Låt bli det, det är mitt råd,» varnade Hök; »han

kunde sluka dig lefvande, om du kom honom så nära

. . . ser du inte så utsvulten han ser ut?»

»Hvad är det han bar innanför rocken?» frågade

Pauli, som också tagit muraren i ögonsigte; »det såg

ut som messing.»

»Jag tror, min själ, att det är en trumpet,»

svarade Hök; »hvad skall muraren med trumpeten att göra?

• . . nog har jag hört, alt murar ramlat genom

trumpetstötar, såsom Jerichos till exempel; men aldrig, att

de blifvit uppresta med samma medel.»»Vore jag intc i uniform,» sade Pauli, »så skulle

jag ge den lymmeln för hans brynta potatis . . . men

jag hade ändå god lust att» . . .

»Nej, låt honom vara,» bad Axner; »det har

alltid gjort mig ondt om bonom och han thar

dessutom lidit nog . . . jag undrar, hur det är med hans

hustru nu för tiden, om hon lefver eller är död . . .

var hon ute någon gång på fästningen?»

»Jag tror Väl, att jag såg henne några gånger.»

»Du talte inte med henne?»

»Nej, jag har inte den äran att känna henne.»

»Den arma qvinnan! ... om jag vetat hvar hon

hållit till, så skulle jag hafva besökt henne . . . jag

har heller inte sett henne, sedan uppträdet på

Drottninggatan ... det var en god varelse, som hade

för-tjent ett bättre öde.»

De tre vännerna voro nu vid artillerigården, der

de togo afsked af hvarandra, med löfte att åter träffas

klockan tu, på källaren Äpplet.

»Glöm det bara inte, herr erkebiskop!» ropade Hök

skrattande.

»Nej, herr fältmarskalk!» svarade Axner; »glöm det

bara inte sjelf.»

»Var du lugn,» yttrade fältmarskalken Hök; »jag

kommer, om det också regnade småsten eller gamla

kärngar.»

Hök gick in på artillerigården; men Pauli och

Axner fortsatte vägen, för att göra en förmiddagsrund

kring Djurgården.Något längre fram på samma formiddag, eller

omkring kl. tie, stodo invid Ladugårdslandstullen å

Ladugårdsgärdet tvenne sexpundiga kanoner, med bvar sin

tillhörande servis af fem man, för verkställandet af

s. k. »försöksskjutning», eller for att få utrönt, huru

långt kulorna kunde gå. Ute på fältet, för att

utmärka hvar kulan tog mark, befann sig sergeanten

Hök, biträdd af nödigt manskap. Till signalers

gif-vande fanns en trumpetare vid batteriet och en

trumpetare vid pass 1200 alnar derifrån till

ven-ster om skottlinien på den såkallade Borgbacken, samt

en trumslagare, Som höll sig i samma böjd som

underofficeraren, hvilken skulle utmärka hvar kulan tog.

Vid skjutningens början blåstes först signal från

batteriet, att allt var färdigt, hvilken signal besvarades af

trumpetaren och trumslagaren på linien, hvareftcr, för

hvarje skott, till betecknande att linien var fri, först

trumslagaren, på underofficerarens befallning, slog

trumsignal, som af begge trumpetarne repeterades.

Underofficerarens tecken till trumslagaren bestod

der-uti, att han böjde upp den hand, hvaruti han höll

papperet, derå skottvidden af honom antecknades.

Första skottet, företrädt af vederbörliga

signaler, hade gått, och Hök stod nu på 1600 alnars

distans från batteriet och omkring tvenne alnar från

skottlinien, sysselsatt att annotera kulans första

gräs-ning. Han stod framlutad, med papperet på sitt

ven-stra framsträckta knä, och skref på detta sätt. I

förbigående må anmärkas, att man från batteriet invid

tullen icke kunde, i anseende till markens vågiga

beskaffenhet, se till det ställe, bvarest Hök med sin

trumslagare och sitt öfriga manskap uppehöll sig.Hök, sålunda sysselsatt, tyckte sig visserligen höra

en trumpetsignal från fältet; men som denna var olika

den, som på skottlinien nyttjades, så lemnade han deråt

ingen vidare uppmärksamhet, utan fortsatte med sina

annotationer. Men när han straxt derpå igenkände

trumpetsignalen från batteriet vid tullen, vände han

förvånad sina ögon åt det håll, der hans trumslagare

stod och hvilken först borde bafva signaliserat, innan

batteriet kunde göra det. Trumslagaren runkade på

bufvudet och syntes lika förvånad.

I detsamma hördes knallen af ett skott från

batte-riet, jemte hvinandet af en kula, och ögonblickligen

derpå störtade både Hök och den af manskapet, som

var honom närmast, till marken, begge träffade af

kulan, den ene i venstra benet och den andre i högra.

De i närheten stående artilleristerne uppgåfvo

nödrop och rusade fram till hjelp.

»Det kommer en kula till!» ropade några röster.

Hök omfattade med begge händerna sitt

sönderskjutna ben och hoppade på det friska några alnar till

utom skottlinien, tills han ånyo nedföll, badande i sitt blod.

»Gif mig en skjorta, att förbinda mig med,» ropade

han till artilleristerne, som stodo bandfallna omkring

honom; »ser ni inte, att jag förblöder! . . . hjelp er

kamrat; äfven han förblöder, den olycklige!»

En af dem tog af sig skjortan och hjelpte honom

alt hämma blodflödet.

Hök emottog linnet, slet det itu och kastade

hälften deraf åt den sårade artilleristen, hvars klagan och

svordomar gjorde ett tvärt afbrott mot Höks lugn.

»För mig sedan hem till mina föräldrar,» bad Hök

med mattare röst; »unna mig åtminstone att dö i

deras armar!»Efter en stund bortburos de blesserade från faltet,

dock icke hem till sina anhörige, utan till det i en

af-lagsen trakt af Stockholm belägna garnisonssjukhuset.

Förmodligen hafva de högvise forlagt

garnisonssjukhuset på en från garnisonskasernerna så aflägsen plats,

på del att de patienter, som ditföras, skulle hinna dö

under den långa transporten och derigenom icke

be-höfva falla likarkonsten och de storståtliga sjuksalarne

till last och tunga. Någon annan rimligare orsak

hafva vi åtminstone icke kunnat upptäcka.

Undersökning om denna olyckshändelse hölls

naturligtvis af krigsrätten, hvarvid upplystes och styrktes,

att hvarken trumslagaren eller trumpetaren ute på

filtet gifvit signal till det skott, hvaraf olyckan

tima-de, samt att signalen vid batteriet, som vållat

densamma, blifvit föranledd af trumpetblåsning af någon

annan person å Ladugårdsgärdet. Men hvem denne

»någon annan» varit, kunde aldrig till fullo upplysas

och blef följaktligen aldrig med visshet bekant.

Men ungefär på samma timme, som Hök och hans

olyckskamrat bortbpros från Ladugårdsgärdet, smög sig

derifrån ut på annan väg, genom tullbommen vid

Fre-drikshof, en karl af reslig vext, men klädd som en

hamnbuse. Han hade mössan djupt neddragen öfver

örenen och höll båda armarne tätt intill bröstet,

liksom hade han något gömd t i barmen, hvilket han

fruktade skulle upptäckas af nyfikna ögon.Det blef således ej på källaren Äpplet å

Ladugårdslandet de trenne vännerna råkades. Vid Höks

sjuksäng å garnisonssjukhuset på Kungsholmen stodo Pauli

och Axner, lefvande bilder af en tröstlös sorg. Midt

på golfvet var ett bord uppslaget, hvaromkring läkare

och kirurger sysslade.

»Jag kunde inte komma till Äpplet,» sade Hök

småleende; »det regnade hvarken stenar eller gamla

kärn-gar . . . men jag glömde att taga kanonkulor med i

beräkningen . . . Axner, min trofaste vän! du bar

alltid rätt . . . den gamla trillan var bättre än den

nya chåsen.»

Axner lade sin hand på vännens kalla, fuktiga

panna, men hade icke styrka att yttra något.

»Hör du, Pauli!» fortfor Hök; »det är förbi med

Grekland ... du får resa utan mig ... det är

förbi med fältmarskalken ... du får bli det ensam.»

»Jag skall strida för både dig och mig,» sade Pauli

med ett leende i tårar.

»Hårdt att stupa vid en simpel profskjutning!»

suckade Hök; »och det enda som glädjer mig är, alt det

inte skett genom mitt eget förvållande . . . detta är

också en tröst för mina stackars föräldrar.»

»Kronprinsen bar besökt dig, hörde jag nyss,» sade

Pauli; »du får behålla din lön, och hans kunglig

höghet ger dig en årlig pension, så långe du lefver.»

»Jag är tacksam för denna stora nåd,» svarade Hök;

»men hvad är det i alla fall för den, som tänkt eröfra

verlden!»

»Du har qvar dina armar och framför allt ditt goda

hufvud,» sade Axner, »och det är numera inte alltid

med svärdet som man eröfrar verlden.»»Du menar, Alener, att ett ben mer eller mindre in«

genling gör . . . hårdt ändå för den som fått bara två

af det slaget . « . flugan bar fått sex, bon, och vingar

till på köpet . . . hvad den stackars menniskan är

vanlottad! « . . men du bar rätt, ännu kan jag bli

nyttig . • . och jag skall bli det, mina vänner!» genmälde

Hök, beseglande orden med en blixt, som för ett

ögonblick tände lif i bans matta Ögon.

Läkarne nalkades sjuksängen med tillsägelse, att den

blesserade ej finge uttrötta sig genom talande och att

allt vore färdigt till amputationen.

»Ni måste gå, mina vänner!» hviskade Hök, »ni skulle

lida mycket mer än jag, och det kunde modfälla mig

. . .Ja, mine herrar, jag är färdig! ... låt det bara

gå som en dans ... det blir den sista dans, milt ben

får göra i denna verlden.»

Axner och Pauli lemnade sjukrummet och trädde

ut på gården. Der mötte Pauli en annan sergeant vid

artilleriet, med hvilken han kom i samtal; men Axner

fortsatte långsamt sin väg ut på den öde gatan och

hade hunnit några famnar från sjukhuset, grubblande

öfver sin barndomsväns olycksöde, då han oförmodadt

kände sig bakifrån omfattad af tvenne grofva armar

och hörde öfver sitt hufvud en ihålig basröst utropa:

»Så har jag dig ändlligen, din ertskarnalje! nu skall

du icke mera undkomma mig!»

Axner igenkände med förskräckelse den vilde

bäm-narens röst.

»Pauli! Pauli! hjelp! hjelp!» skrek han, i det han

ansträngde alla sina krafter, för att slingra sig ulur de

jernarmar, som omslöto honom*

Muraren makade den högra af sina breda näfvar upp

mot Axners strupe och qväfde bans stämma.

*Du får inte skrika dig hes i otid, min gosse!» sade

den förfärliga rösten; »bara jag vål fått stubba öronen

af dig, så skall du se"n få skrika så mycket du orkar

. . . bvar f-n stoppade jag knifven!»

Axner vågade icke röra sig ur stället; ty vid hvarje

rörelse, han gjorde, kände han sin strupe tillklåmmas

af den rysliga handen, som icke lemnade sitt

fördelaktiga tag, under det att muraren med den andra tycktes

leta efter något i sin barm. Någon annan lefvande

varelse, än hämnaren och hans skålfvande offer, syntes

ej till på hela gatan.

Axner greps af en dödande ångest och han befallde

sin själ i Guds hand. »Helvetets alla djeflar, bar jag

icke tappat min knif!» hördes ånyo muraren utropa;

»men . . . men det skall gå för sig ändå . . . bättre

brödlös än rådlös!» . . .

Axner kände sitt ansigte närmare beröras af

murarens flåsande andedrågt, till ljudet liknande en

spinnande tigerkatts.

Ynglingen samlade i detta fasansfulla ögonblick hela

sia styrka och lyckades visserligen slita sig ur det

lefvande skrufstådet, men raglade med detsamma

fram-stupa omkull på gatan.

Rytande till, likt ett lejon som fruktar gå miste

om sitt rof, kastade sig muraren öfver den fallne,

be-tåckande honom med sin kropp. Rampen var vild.

Det var en oförsvagad och förtviflad ynglings sista

krafter som kämpade mot en jettes, fördubblade af

hämndens raseri. Utgången kunde dock ej länge

blif-va oviss. Axner kände sig förlamas och dödens natt

började uppstiga för hans blodsprängda ögon.

»Släpp, du niding! eller hugger jag dig i tusen

stycken!» ljöd i lagom tid en stämma, klingande i Adolfsäron med ljudet af den basun, hvarmed engeln på den

yttersta dagen blåser lif i de dödas grifler.

Derefter hördes bugg på hugg af en dragen

sabelklin-ga, uppblandade med murarens vrålande läten.

Ax-ner, som icke mera kände sig qvarhållen, sprang upp

från gatan och fick nu se, huru hans vän Pauli, liken

rasande berserk, hoppade omkring den liggande och

ur flera sår redan blödande muraren, samt tilldelade

denne immerfort nya hugg med den ljungande

sabel-eggen.

»Håll! du gör dig olycklig!» ropade Axner, ryckande

tillbaka vännens outtröttliga arm

Under tiden hade en mängd arbetsfolk samlat sig,

som, icke kännande orsaken till uppträdet, med

bestörtning och förtrytelse åsett, huru en militär med

dragen sabel farit fram emot en obeväpnad och på

gatan liggande karl, mera lik en tiggare än en arbetare.

De skockade sig, under svordomar och hotelser,

omkring de båda vännerna, af hvilka den ene förgäfves

sökte lugna den andre. Axner höjde sin röst, för att,

sanningen likmätigt, förklara, att det var han som

blif-vit öfverfallen och att hans kamrat endast vore hans

befriare. Men hans röst hördes icke af de skrikande

och påträngande. Några af desse lade till och med sina

armar på den unge krigaren, för att gripa honom.

Detta tillintetgjorde frukten af Axners bemödanden.

Pauli ryckte sig lös ifrån sin vän och slog omkring

sig i hopen med den blottade klingan, rödjande sig

på detta sätt väg igenom folket, hvarvid flere sårades.

Man började till vedermäle kasta stenar på honom och

bans vän.

Med möda lyckades det slutligen för Axner att draga

den ursinnige med sig från valplatsen.»Si skall det skötas, det packet!» ropade Pauli, i det

han med en segrares strålande blick stötte sabeln i slidan.

Axner suckade och teg, ty han tänkte på följderna.

Och följderna uteblefvo ej. Följande dagen var Pauli

arresterad och inom kort tid skild från regementet, all

annan förödmjukelse och skymf att förtiga.

»Det är förbi!» ropade han tröstlös i Axners armar.

»Allt, utom äran och vänskapen i döden!» svarade

denne, blandande sina tårar med hans och

lillskrif-vande sig skulden till sin väns olycka.

På en enda dag hade tvenne lysande luftslott gått

upp i rök — tvenne marskalksstafvar, skimrande som

solens strålar, brustit i stycken.

Trumpetsignaler och sabelhugg, hjeltars uppkomst

på stridens bana, lemna helt andra resultater i fredens

dagar.

Hvem hade kunnat ana, att den gamla beskedliga

skänkmamscllen, som på Tallbergs spisqvarter drog på

munnen åt de tvenne underofficcrarnes högljudda

förespeglingar om lycka och åra, skulle vid detta tillfälle

icke vara någon mindre personlighet, än sjelfva det

personifierade ödet, hvilket, med säker blick in i det

tillkommande, belog vanskligheten af de drömmar, som

uppstått i sjuttonåriga ynglingars bjernor! —NIONDE KAPITLET,

oct) äterfinnanire.

Då i en berättelse af så ringa omfång, som denna,

endast bufvudmomenterna af våra hjeltars lefnadsöden

kunna anföras, nodgas vi återigen öfverhoppa en

tidrymd af tre år och några månader dertill på köpet.

Under loppet af denna tid hade Adolf Axner, som

dels legat vid akademien ocb dels vislats på landet

såsom informator, likväl lyckats taga sin filosofie

kandidatexamen ocb det med ett antal betyg, som icke

tillhörde vanligbeten ocb, med afseende på bans

ungdom, ty han var nu icke äldre ån tjugu år, ansågs

vara en sällsynthet. Med sitt utmärkta bufvud och sin

flit intog ban fortfarande sina lärare; med sitt redbara,

vänfasta hjerta sina kamrater ocb var genom sitt vackra

ansigte, b vartill hörde en väl proportionerad kropp,

icke heller försmådd af damerna. Också fruntimmer

kunna rått väl med läskarlar, med vilkor likväl, att

de ej läsa så, att ansigtet liknar pergamentsbandet

kring en klassisk auktor, eller benen få tycke af en

stengets. Äfven ryggen måste bafva sin tillbörliga

rakbet och sträckning; ty från den spända bågen af en

Flickan i Stadsg. 13*krokig rygg flyga inga kärlekens pilar. Den fordna

»mamsellens» anletsdrag hade visserligen mycket qvar

af sin barndomsvekhet; de milda, blå ögonen, den ra*

ka, fina näsan och de vackra, purpurröda läpparne

stötte väl myckel på fruntimmer, och en karl, som

alltför mycket liknar fruntimmer, anse de, snart sagdt, för

en rånare af deras egna behag; — men, himlen vare

tack, vår hjelte hade fStt den vackraste svarta

skäggbotten och ämnen till de mest lofvande polissonger,

hvilka herrligheter lyckligtvis icke kunna väcka det

täcka könets afund. Det enda, de sköna klandrade hos

honom, var hans oeftergifliga blyghet, som bestod

der-uti, att han icke fläktade omkring dem, som vanliga

fjärilar bruka göra, hvilket måste bevisa en oförlåtlig

obekantskap med botaniken eller blommornas

konstruktion, samt att han i deras sällskap var tyst som en

nåldyna, ulan mod att låta sig begagnas dertill,

hvilket äfven måste bevisa, att han på en gång vore tafatt

och feg. Är man blyg, är man dum; är man oblyg,

år man en bof; är man hvarken det ena eller det

andra, så är man som hvita plåstret. Kinkigt hvart

man vänder sig, och Gud vete, hur man skall bära sig

åt, för att göra Evas nyckfulla döttrar till lags! Att

vara lagom, är en svår konst, och den kan lätt hvarje

karl lära sig, som — icke har något annat att göra.

Vår hjelte var således i allo väl begåfvad, men

saknade praktisk skicklighet. Dock, detta hjelper sig väl

med tiden. Låtom oss ej misströsta om honom!

Gustaf Pauli, sedan han nödgats säga krigskonsten

ett sorgligt farväl och icke kunde resa till Grekland

med två tomma händer, hade slagit sig på b varjehanda.

Om vintrarne gaf han lektioner i fäktkonsten, om

som-rarne i simning (han var en af de första lärarne vidLinds simskola), och alla tider på året gaf han, tro*

gen sin barndoms va na, informationer i konsten att för*

vandla alla slags ögon till blå och ombilda alla slags

näsor, de Romerska så väl som de Grekiska, till äkta

Göthiska modeller. Det fanns knappast något slagsmål

i Stockholm på den tiden, hvaruti han icke tog en

verksam del, och han gjorde det alltid med framgång*

ty han var lång som en flygelman vid Svea garde och

axel bred som en spannmålsbärare. Om han lefvat i

näfrättens tider, hade han bestämdt blifvit en annan

Richard Lejonhjerta. Farlig för män med knytnäfvar,

var han lika farlig för män med hustrur, för att icke

tala om jungfrur och mamseller, ty han hade ett an*

sigte, ja, ett ansigte, som kunde göra den klokaste

qvinna galen, på samma gång del gjorde den galnaste

man klok. Alla fruntimmer förbannade honom, men

alla sökte honom icke deslo mindre. Så flyga luftens

bevingade skaror midt i de nät, man till deras fån*

gande utlagt i träden, ulan att varnas af sina .syskon,

som redan förut sprattla i garnet, qviltrande sin

sorgliga svanesång. De enda varelser, han fruktade pi

jorden, voro slottskanslibetjenterna. Dessa kunde

aldrig träffa honom hemma, ty han hade aldrig något

eget hem, utan bodde hos bekanta eller »sof på skölda,

såsom det heter, når man tillbringar sin natt på en

soffa med en stolsdy na under hufvudet och kläderna

på sig. På gatorna stod del icke heller till att råka

honom. Slottskanslibetjenter åro snabblöpare, men

Pauli var en Lunkentus. Sådana ben, som hans, får

man endast genom gymnastiska öfningar eller medelst

charterade dokumenter. En gång förföljdes han af

tvenne dylika herrar ända in i Lindska simsumpen,

der han vanligtvis om somrarne höll till både natt ochdag. Der nappade de tag i honom. »Ja, mina

herrar, jag skall genast följa er,» sade han; »men får jag

inte lof att innandess bjuda på en liten lögsup?» De

hade ingenting emot lögsupen. Derpå fattade han uti

dem, en vid hvardera banden, och hoppade, såsom han

gick och stod, ner med dem båda i sumpen, så att

▼attnet slog sig tillsammans öfver deras hufvuden. Det

blef ett förfärligt kafvande och skrikande i sumpen,

under alla deras hurrarop, som beskådade promotionen.

»Den, som vill ha lögsupen, måste först löga,» ropade

Pauli, i det han doppade ner den ena efter den andra.

Slutligen hjelple han sina förskräckta gäster ur det våta

elementet, som visserligen är fiskarnes, men icke de

»fula fiskarnes». Slottskanslibetjenterna störtade på

porten, drypande som svabbar och sprutande vatten som

hvalfiskar. En annan gång, en het sommardag,

inställde sig på samma ställe, för att bada, en

proceu-tare, hvilken hade att fordra af Pauli hundra

riksdaler, utom ränta och expenser, och förgäfvcs användt

alla tjenliga medel för utbekommande af sin fordran.

Pauli emottog artigt sin gamle vän och erbjöd sig gifva

honom en liten lektion i den ädla simkonsten.

Pro-bentaren bade ingenting emot gratislektionen, utan lät

sig påklädas den vanliga simgördeln, hvarvid Pauli

festade simstången och förde derefter sin gamle vän

till det djupaste stället af sumpen. Der körde han ner

honom ett godt stycke under vattnet och drog derefter

upp honom igen. »Hur är det med våra affärer?»

frågade han; »jag är ju inte skyldig herrn något mera?»

— »Hva, hva, visst, visst ä’ ä’ herrn, herrn skyldig,

Skyldig . . hu! oh!» flåsade procentaren, medan det

spelade som en vattenkonst mellan hans läppar. — »Är

jag det verkligen?» sade Pauli. »Var god och tänknärmare efter; jäg tror visst, att vi äro qvitt.» Der*

efter körde simläraren ner sin lärjunge en gäng till

och höll honom nägot längre under vattnet, innan han

iter drog upp honom öfver vattenbrynet. »SI ja, det

tar sig nog,» yttrade Pauli; »men hur var det nu, det

år ju betaldt, jag är ju ingenting skyldig?» — »Buhl

oh! hjelp! hu!» — »Jag är ju inte skyldig herrn

något?» upprepade Pauli, i det han gjorde min af att föra

ner sin gamle vän för tredje gången; »en gång till, så

går det bra, skall herrn få se.» — »Nej, nej! pyh! puh!»

pustade den gråhårige simkandidaten. — »Inte en vit*

ten år jag skyldig?» fortsatte Pauli; »sätt lummarne i

öronen, sä kommer det inte vatten i dem.» — »Ntj,

nej! hu! hu!» — »Är jag skyldig herm något?» —

»Nej, nej! oh!» — »Inte en vitten?» — »Nej, nej!

inte . . en . . vi . . vi . . vitten . . . bu! åhå! herre

Gud!» suckade den nästau andlöse procentaren. — »Jag

tar herrarne till vittnen,» sade Pauli till de

omkringstående, »att jag inte är skyldig den här herrn ett

enda öre ... se så, herrn simmar ju som en panka

eller som ett stycke fläsk . . . torka sig nu väl, så gör

det godt för porerna, och sätt hatten på hufvudet, så

blir det inte hufvudvärk.» — Procentaren gick sin väg,

svärjande öfver den dyra lektionen, som endast gått

ut på att lära honom dyka, hvilket han kunde förut.

— Men med alla dessa olater hade likväl Pauli sina

goda sidor. Han var lika vänfast som handfast, ty

var det fråga om att tjena en vän, så såg han aldrig

på besväret och skydde intet tillfälle och ingen

väderlek, för att uträtta ett åliggande, till fromma för

andra. Punktlig var han i sina lektioner, äfven mot

andra än procentare och slottskanslibetjenler. Han var

för stolt, för att kunna förfalla. Alltid såg manhoøom ate pi gatorsa fint klidd och i bästa

sällskaper, tjr han hade litt för att uttrycka sig och rar

der-jemte kannig i de lefvande språken, dem ban med

outtröttlig flit sluderade. Aldrig syntes han sorgsen eller

ens modfälld, ehuru svårt det ofta kunde vara för bo«

nom, ja så svårt, alt ban ibland icke hade något att

lefva af för dagen och likväl icke ville vara en

objuden gäst hos någon af sina bekanta. Sådan var Pauli,

känd i Stockholm såsom den största äfventyrare och

dagdrifvare på sin tid.

Lika mycket känd, ehuru på helt annat sätt, var en

annan yngling, som gick på träben och hade ett

svärmiskt, men sjukligt och lidande ansigte. Det var f. d.

sergeanten Hök, den tredje af våra hjeltar. På sin lilla

lön, som han ännu fick uppbära vid regementet, jemte

en årlig pension, den han erhöll af dåvarande

kronprinsen, lefde han ett lif, som icke slafvade under

några stora behof. Som det var hans afsigt att beträda

den civila tjenstemannabanan, nödgades han återfly till

sina afbrulna studier, för att bereda sig till

studentexamen, hvilken var nödvändig för delta hans ändamål,

lied tungt sinne letade han rätt på de Latinska och

Grekiska böckerna, dem han en gåog förut med glädje

bortbytt emot artillerisabeln. Det hade sig icke så lätt

för honom att förbrödra sig med dessa sträfva herrar,

ehuru hans hufvud var vida öfver medelmåttan. Det

enda, som i vetenskaplig väg roade honom, var

matematiken, och denna utgjorde också hans bufvudstudium,

innan annat grubbel fått makt med honom. Hans

fordna lifliga och humoristiska lynne hade dukat under

med de svikna ungdomsförhoppningarne, och de

kroppsliga lidanden, hvilka, förorsakade af nästan alldaglig

värk i det stympade benet, ansatte honom, bredde öfverhela hans själ en skymning af melankoli, som lätt

skulle hafva öfrergått i den djupaste natt, så framt icke

en innerlig religiositet hade öfversållat det nattliga få»

stet med de rikaste stjernor af hopp, förtröstan och

tillförsigt. Ju mera Hök säg upp mot dessa stjernor,

desto mera bländades han af deras magiska skimmer,

och snart trodde han, att de endast vore till för att lysa

öfver honom, väntandepå de nya stora hvärf, som från

honom skulle utgå under deras inflytande och hägn*

Försynen, tänkte han, ville icke göra mig till en hjelte

med svärdet i hand och med foten på en blodbestänkt

jord, den ville göra mig till något annat, något bättre,

något sublimare, något för hela menskligheten

gagnande, oumbärligt, stort. Så började han utfundera

planer till menniskoslågtets reformerande och totala

omstöpning. Som det var ett behof för honom att

meddela andra sina åsigter, så sökte han med rastlös

ifver alla möjliga tillfällen att komma i beröring med

sådana, som han förmodade vara intresserade af det stora

verket. Ofta hörde man honom midt på gatan, med

den mest flytande svada och en af entusiasm uppjagad

rodnad på de gula kinderna, högt orera inför någon

bekant, hvilken han fasthöll i knapphålet vid kroken af

sitt finger. Man svor inom sig sjelf öfver en talare,

hvilken, med gatstenen till tribun, skydde hvarken regn

eller snö, som besvärade åhöraren; men man hade så

svårt för att afbryta en talares ord, som det varmaste

och mest välmenande hjerta hade helgat. Deremellan

deltog han i det gladare och oskyldigare sällskapslifvet

och var gerna sedd deruti, ty han var mycket

musikalisk och tyckte mycket om fruntimmer. »Hvårföre

skola dufvorna fly för den vingskjutna höken?» brukade

han ofta yttra till de hulda sköna. Men dufvornaflydde icke för en hök, som, ehuru han ej kunde

dansa, likväl sjöng för dem si vackra visor och alltid

hittade på så roliga lekar; ty när Hök icke var i farten

med sina krångliga och svårfattliga deduktioner, så

uppflammade alltid hans fordna sprittande lynne, och

då var han en af de angenämaste sällskapsmenniskor.

Gerna omtalade han för damerna kulans första gräs*

ning, som kostat honom hans venstra ben; ty tårarne,

som dervid perlade i de skönas ögon, föllo som en

betande balsam öfver hans kroppsliga plågor. Det

faller af sig sjelft, att en själ, sådan som hans, skulle

vara tillgänglig och öppen för allt det goda, som fanns

till i naturen och menskligheten, och alt han

följaktligen äfven skulle omfatta det med den största kärlek

tillbaka. Skulle den icke älska menskligheten, som

gjort till sitt hufvudmål att blifva dess välgörare? —

Sent omsider tog Hök, på sina många vänners

uppmaningar, studentexamen och blef civis academicus.

Det var en afton i slutet af November år 1829. Den

med stora steg inträdande vintren bredde sin första snö

öfver Stockholms gator och närgränsande landsvägar,

så att man kunde hjelpa sig fram med släddon. Det

var en rörelse af åkande och ett klingande af bjellror

öfverallt, så det var lust och glädje deråt.

Bland de slädar, hvilka kuskade af öfver

Norrtulls-gatan, de flesta för att inviga vintern på

Stallmåstar-gården, Norrbacka och Hagalund, värdshus som då voroi högsta flor, var det en, hvaruti tvenne unga herrar

sutto och på bvars medar bakpå en skjutsbonde stod.

Sjelfva slädan och hästen hade vanlig bondsnitt, så att

man alltför väl kunde märka, alt de åkande berrarne

icke hade blott oeh bart en lustfärd i kikaren, åfven

om man ej sett kappsäcken och vargskinnspelsen, som

lågo nedanför de åkandes fötter."

»Kappsäcken ligger väl inte och generar ditt ben,

Hök?» frågade den ene.

»Nej, Axner, jag sitter bra,» svarade den andre;

»jag undrar just hvad klockan kan vara?»

»Fem minuter öfver sju, förmodar jag.»

»Det var ju sju vi skulle träffa honom?»

»Ja, så framt han inte sölat på vägen.»

»Men om de få tag i honom på den andra vägen?»

»Det tror jag inte, ty han har ingen tull der att

passera och jag skulle förmoda, att det blott är vid

tullarne de posterat sig.»

»Du tror således, alt vi ha dem här vid tulln?»

»Ja, de ha fått hum om, att han i afton skulle resa

ur staden, och ha nog tagit sina försiglighetsmått, lita

på det.»

»Porten är väl, som vanligt, stängd mellan Bellevue

ocb lilla Stallmästargården?»

»Ja, och nyckeln är att tillgå på vanligt ställe . • •

men känner jag honom rätt, så behöfver man alls inte

besvära sig med någon nyckel . . . med ett enda skutt

är han öfver porten.»

»Men det år bra nära tulln . . . tänk om de finge se

honom.»

»Betyder ingenting . . . han är då utom tulln och

kan skratta åt sina förföljare , . . utom tulln ha de

intet att säga.»»Har han pass?*

»Ja.»

»I sitt eget namn?»

»Nej, i mitt.»

»I ditt, Axner! . . . hvad tankte du på?»

»Att han en gång räddat mitt lif.»

»Men du kan få olägenhet deraf.»

»Han har haft större olägenhet för min skull, än

jag någonsin kan få för hans.»

»Jag medger det. . . men det är i alla fall ett

bedrägeri, som» ...

»Som räddar vår geraensamme vän från förderfret,»

inföll Axner. »Hade du velat se bonom på gäldstugan

bela hans lif?»

»Nej, min bror! . . . Gud bevare mig från att vilja

någon menniska så ondt, allraminst honom!»

»Runde han på annat sätt komma ur staden?»

»Jag tror inte del . . . men alt rymma från sina

skulder, är ett brott.»

»Som inte är större än det, att stanna q var och

aldrig kunna betala dem . . . jag tror dock, att i en

rymning mera ligger ett straff än ett brott; ty hvilken

man med hjerta i bröstet lemnar gerna det land, som

sett honom födas! ... för öfrigt har jag det bästa hopp

om bonom . . . kommen till ett annat land, skall han

finna ett större och mera lönande fält för sin

verksamhet . . . och när han funnit det, skall han också

finna medel att betala sina skulder, om han får lefva.»

»Och Gud så vill!» tillade Hök med en djup suck.

»Tyst, nu äro vi framme . . . vänta nu, hvad var

det jag sade, der ha vi dem.»

Slädan hade stannat utanför den tillstängda

tullbommen; men innan denna öppnades, framträdde frånsidan tveone karlar, klädda som folk af medelklassen.

De intogo hvar sin sida af slädan, den de mönstrade

med serdeles uppmärksamhet.

»Ber om förlåtelse,» började den ene af dem» »är

det någon af herrarne som heter Pauli?»

»Nej, det är det inte,» svarade Axner; »i faU

herrarne känna någon som heter Pauli, så måtte ni väl

se, att han inte är här.»

»Ja, det är just det vi ha svårt för att se,» svarade

den karlen, som stod vid Axners sida och spände sina

ögon i dennes uppvikta rockkrage.

»För öfrigt rör det mig inte,» sade Axner; »var god

och öppna bommen derborta ... det brukas väl inte

visitera folk, som kommer från staden.»

»Ber alldraödmjukasl om förlåtelse,» återtog karlen,

»men jag trodde det var herr Pauli . . . känner herra

honom ?»

»Det kan väl händ«!, att jag hört det namnet.»

»Vet herrn om han ämnar resa ur staden i qväll?»

frågade karlen, med en misstänksam blick på

vargskinns-pelsen och kappsäcken.

»Det vet jag inte,» svarade Axner; »men jag anhålr

ler att inte bli uppehållen längre.»

De begge karlarne bådo ånyo om förlåtelse och

af-lågsnade sig, hvarefler bommen öppnades och slädan

for ut genom tullen.

»Vet du hvem det var som talte med mig?» sporde

Axner sin vän, sedan de väl kommit på landsvägen.

»Nej, det vet jag inte, Gudi vare lof!»

»Det var Högberg, en af de värsta vargarne ... då

är inte Pira, den allra värste, långt borta.»

»Men det är ändå rysligt att så ljuga!» suckade

Hök.»Vet da, hvad Fonteneile säger om sanningen?»

frågade Axner.

»Nej.»

»Jo, han säger, att om han hade alla sanningar i

sin hand, så skulle han akta sig för att öppna den.»

»En gudlös sats!»

»Du gillar inte nödlögnen en gång?»

»Jag hatar lögnen i alla dess modifikationer.»

»Men tror du då inte, att det gifves tillfällen, då

det mest christliga sinne tillåter en osanning?»

»Det tror jag inte . . . derom talar hvarken moralen

eller den Heliga Skrift.»

»Jag vill anföra ett exempel.»

»En sofism, som skall bli lätt att vederlägga.»

»Du blir varse en person, som, blek och skälfvande,

flyr in på en väg till venster och försvinner.»

»Nå väl?»

»Strax derpå ser du en annan, som, med blottad

knif i hand och under de vildaste åtbörder, frågar

dig, om du sett hvart den flyende sprang, om han

sprang till höger eller till venster? . . . utpekar du

då för mördaren offrets väg? . . . visar du inte honom

då åt höger, i stället för åt venster?»

»Jag söker hejda mördaren.»

»Men om du inte ser dig god dertill?»

»Så säger jag hvarken det ena eller andra ...

pekar lika litet åt höger som åt venster.»

»Nå väl . . . mördaren väljer nu på slump den

ven-stra vägen, upphinner den flyende och mördar

honom ... är du inte på sätt och vis en orsak till

detta mord?»

»Möjligtvis . . . men» . . ,»Skall din blinda kärlek för sanningen lugna ditt

samvete? . . . tror du det?»

»lag medger, att» . . .

»Ett enda ord af dig hade kunnat förhindra ett

rysligt brott, ett enda ord rädda tvenne lif, del ena

undan mördarens knif, det andra undan straffets bila!

. . . tro mig, kära Hök, jag känner nog ditt bjerta

. . . du skulle icke hafva vägt sanningen på guldvigt,

i det ögonblick du kunnat göra en god gerning, som

icke uppväges med guld.»

»Djefvulen är lögnens fader,» sade Hök.

»Jag vet det . . . men om man med en lögn kunde

lura lögnens fader och derigenom hämma hans onda

inflytande, så tror jag inte, att Gud skulle straffa en

för det.»

»Gud är sanningens fader . . . man är skyldig

sanningen inför honom.»

»Äfven det vet jag . . . men alla menniskor äro

inte sanningens syskon och man är derföre inte skyldig

alla densamma, så vida den nemligen blir för dem ett

medel till befrämjandet af det onda ... en sann chrislen

lemnar inte gerna en god klinga i dens hand, som han

vet ämnar använda den till sin nästas skada och

för-derf.»

»Ja, det är som jag alltid har sagt,» började nu

Hök, »menniskoslägtet är förderfvadt i roten, det är

följden af en förvänd uppfostran . . . en ny

uppfostrings-låra blott och ett nytt ljus skall uppgå öfver

mensk-ligheten ... ty, ser du, min bror,» tillade han, i det

han drog sig närmare intill Axner och till yttermera

visso tog honom i kappkragen, emedan intet

knapphål var öppet, »ty, ser du, första vilkoret för en sann

uppfostran är» ...»Vänta,» afbröt honom Axner, »vi måste stänna här

. . . sitt qvar du, medan jag går till porten och tar

emot honom . . . säkert är han orolig öfver vårt

dröjsmål.»

Hök suckade och teg, under det Axner steg ur

slädan och lemnade tömmarne åt honom.

Axner skyndade derefter tillbaka och begaf sig till

den port, som visserligen nu för tiden är borttagen,

men. då alltid slängde passagen emellan Bellevue och

Norrtull. Axner bullade tre slag på denna port och

lade örat tätt intill, för att lyssna. Som intet svar

inifrån följde, så blef han orolig.

Hastigt fattade han sitt beslut och sprang tillbaka

till slädan.

»Hök!» sade han, »kör fram ett stycke bortom

Stall-mästargården och håll der med slädan . . . jag måste

gå in i Bellevue, ty Pauli höres ännu inte af . . . jag

begriper inte hur det kommer till . . . klockan är

qvarten öfver sju, och sju borde han redan varit der.»

»Man skall få se, att det är något nytt uppträde

igen,» svarade Hök; »den illa gör, han illa far.»

»Far du bara,» påminde Axner, »och spå inte elakt

väder ... det är nog ruskigt och kallt förut.»

Hök satte slädan i rörelse och Axner ilade in på

krogen eller den s. k. lilla Stallmästargårdcn, för alt,

såsom bruket var, der få låna nyckeln till porten.

»Var god och läs upp porten till Bellevue.» bad

Axner.

En tullbetjenl, som stod framför krogdisken, vände

sig, vid detta yttrande, om och betraktade Axner med

nyfikenhet.

»Ska herrn så sent in i Bellevue?» frågade han.»Skulle tro, att det inte är någon bestämd tid

föreskriften, då man får slippa in,» svarade Axner; »var så

god och skynda . . . jag bar brådtom.»

»Väntar herrn på någon?» frågade tull betjen ten.

»Ja, jag väntar på att porten snart blir uppläst,»

genmälde Axner.

»Kors, visst slipper herrn in i Bellevue,» yttrade en

qvinna, som stod innanför krogdisken.

Axner tyckte sig igenkänna rösten och betraktade

qvinnan närmare.

»Madam Stork!» ropade han och nalkades disken.

Qvinnan såg på honom med stora ögon.

»Madam känner inte igen mig,» sade han.

»Nej, jag har inte den äran, söta herre.»

»Kommer madam inte ihåg Stadsgården, för sju år

sedan?» frågade Axner med låg röst.

»Ah, min Gud!» ropade madamen; »skulle benrn

vara densamme som . . . ack, hvad herrn blifvit stor

och vacker! ... då var herrn bara barnet . . . hur

kunde jag nu känna igen herrn!»

»Hur är det med madam nu för tiden?»

»Jag håller den hår krogen, som herrn ser.»

»Och det går bra?»

»Slinker af en dag i sender . . . hyr rättigheterna

. . . mycket svårt den här tiden på året.»

»Och madams man? ... är han ännu qvar i

Stockholm? . . . kanske han bor här?»

»Nej, ban bor inte här, men han kommer ofta hit,»

svarade madamen med en suck.

»Och är ännu lika svår, förmodar jag?»

»Ack, goda herre! det blir aldrig bättre.»

»Stackars madam! nå, är han ännu lika hämndgirig

mot mig?»»Jag bar aldrig hört honom nämna ett ord om herrn,

men» . . .

»Men T»

»Men han bar inte glömt herrn, det fir jag säker

om . . . nar han ibland slår framför spegeln och ser

på sitt stympade öra, hör jag honom utfara i de

rysligaste svordomar.»

»Märkvärdigt, alt jag inte sett honom sedan

händelsen på Kungsholmen . . . men del är sannt, jag har

sedandess inte varit i Stockholm mer än tre gånger,

och då alltid på några dagar blott ... nu lärer jag

väl hafva vuxit ur hans minne.»

»Herrns utseende möjligtvis, men inte hcrrns namn

. . . får han reda på namnet, så skall han nog leta

sig fram till utseendet . . . akta sig alltid för honom.»

»Jag har många gånger ämnat besöka honom, för

att till vägabringa en försoning oss emellan ... det är

obehagligt att veta sig ständigt hafva en dödsfiende i

bälarne, äfven om man icke fruktar honom mera . . .

om jag skulle tillbjuda honom någon ersättning i

penningar» . . .

»Nej, nej, herre!» ropade hon häftigt; »låt bli det,

herre! . . . med ena handen skall han emottaga edra

penningar och döda er med den andra.»

»Hvilken förfärlig menniska! . . . men jag står och

glömmer mig . . . hur var det med nyckeln till porten?»

frågade han högre och vände sig till lullbeljenten;

»jag tänker ej besvära er för intet.»

»Se så, kära Tungren, läs upp porten åt herrn,»

uppmanade madamen.

»Nå gubevars, nog går det an,» svarade

tullbetjenten och gick ut.Axner och madamen följde honom. Det var starkt

yrväder, och lyktan, som hängde ofver krogdörren,

lyste med matt sken genom de hvirflande

snöflingorna.

»Och madam har aldrig sett den lilla flickan sedan?»

frågade Axner sin följeslagerska.

»Jo, ack jo!» svarade hon lifligt; »hon är inte död

• . . jag vill minnas, att det var herrn som en gång

berättade så.»

»Ni har sett henne?»

»Ja, för ett år se’n,» yttrade hon; »jag kände genast

igen henne ... ja, bland tusende skulle jag bafva kännt

igen henne . . . Ack, hvad hon var vacker! hvad hon

vuxit!»

»Kände hon igen madam?»

»Nej, del gjorde hon inte,» svarade qvinnan

sorgset.

»Hvad heta hennes föräldrar? hvilka äro de?»

»Det vet jag inte . . . hon åtföljdes af ett fint äldre

fruntimmer med en betjent efter sig . . . men det var

inte samma förnäma dam, som hade tillsyn ofver

flickan på hela den tid hon var hos mig.»

»Och madam frågade inte, hvad det obekanta

fruntimret helte?»

»Jag var så illa klädd, att jag inte vågade tala till

dem.»

»Men madam känner det förra fruntimret ?»

»Ja.»

»Bor hon i Stockholm?»

»Ja» jag tror det, men jag vet inte hvar.»

»Och madam vill inte säga mig hennes namn?»

»Jag har en gång heligt lofvat att förtiga det och jag

kan inte bryta mitt löfte.»

Flickan i Stadig.»Det är aktningsvärd! tänkt och handladt, madam,

och bevare mig Gad för att vilja göra er till

löftesbry-terska i»

»Nu är porten uppe,» afbröt tull betjenten.

»Adjö, madam lilla,» helsade Axner; »en annan gång

vill jag besöka madam ... det vore så mycket alt

tala om.»

»Välkommen, goda herre! men kom då ingen afton,

för då är han kanske bär.»

»Tag den här tolfskillingen,» sade Axner till

tull-betjenten, »och låt porten vara öppen, ty jag kommer

snart tillbaka, och då skall ni få en tolfskilling till.»

»Det kan nog gå an . . . tackar ödmjukast!»

Axner skyndade in i Bellevue.

»Hvarföre läser ni igen porten?» frågade madamen

tullbetjenlen, som verkligen läste igen den efter Axner

och stoppade nyckeln i fickan.

»Derföre att den inte får vara öppen,» svarade

tullbetjenlen.

»Men ni lofvade ju herrn det . . . det hörde jag med

egna öron.»

»Då hörde ni galet, kära madam! och för resten har

jag inte tid att stå här och posta ... har nog af de

åkande och behöfver alls inte passa opp på de gående.»

»Lemna nyckeln åt mig.»

»Det går inte för sig.»

»Det har gått för sig förut.»

»Men inte i qväll.»

»Men om han nu kommer tillbaka?»

»Så är jag i tullstugan ... om det roar madam att

vara ute i det här vackra vädret, så stå qvar och säg

mig till, når han kommer tillbaka.»

Derefter skyndade tullbetjenten till tullen.»Hvad ban nu bar brådtom!» mumlade madamen

för sig sjelf; »men hvad kan den unga herrn ha att

göra i Bellevue så här sent! . . . och hvarföre såg

tull-bet jenten så underlig ut, när han läste porten! ... det

målte väl inte gälla något kontraband heller.»

Axner fortsatte derunder sin obehagliga promenad

inåt Bellevuc och befann sig vid Brunnsvikens strand,

hvaremol de mörka vågorna våldsamt bröto sig. Den

nya vintern hade ännu ej hunnit tämja Ägirs döttrar.

Ofta stannade Axner lyssnande; men länge hörde han

ingenting annat än grenarnas slag mot hvarandra i de

afklädda lunderna, som suckande och klagande sökte,

ehuru förgäfves, alt böja sig undan för den ovälkomna

snödrägten, som nordanvinden påtrugade dem. Men

slutligen kunde han urskilja de snabba stegen af en

springande person. Han stannade och igenkände snart

Paulis resliga figur, som störtade fram emot

honom.

»Pauli! Pauli!» ropade Axner och skyndade den

springande till mötes.

»Axner, är det du!» svarade Pauli, andtruten och

flåsande; »de äro efter mig, de sporrhundarne . . . mitt

ena rockskjört ha de q var, men lyckligtvis inte det,

hvaruti reskassan ligger ... de slodo på lur vid

ingången till Bellevue ... jag helsade dem god afton med en

kurril vid hvardera örat ... de nappade tag i mig,

men, tack vare det Svenska klädet, rocken brast och

jag kom lös. ... Hå! låt mig andas ut!»

»Hvilka var det?»

»Pira och Haglund.»

»Högberg står på post vid Norrtull.»

»Så har jag dem då alla tre på halsen, Algier,

Tunis och Tripoli . . . men bara jag väl kommer ut påUndsvägen, så skall jag hissa Svensk flagg ocb gifva dem

hvar sitt glatta lag.»

»Skynda dig; porten är öppen och Hök håller med

slädan några famnar bortom Stallmästargården.»

»Ja ja, här i Bellevue äro vi ännu inom stadens

område.»

»Skynda! . . . hör du inte stegen af de

efterföljande?»

»Men . . . men borde jag inte först dränka de

ulf-varne i Brunnsvikens vågor!» ropade Pauli, fattad af

sin vilda demon; »hur ha de icke dag ut och dag in

förföljt mig! . . . hur ha de icke jagat andra . . . hur

många tårar ha de ej utpressat! . . . hur många

olyckliga hafva de ej bragt i förtviflan!»

»Du yrar, Pauli! . . . deras kall är rysligt, men de

måste uppfylla sin pligt!»

»De hjertlöse! de bödiarne!»

»Skarprättaren hugger hufvudet af delinqventcn, men

han är lagens hand och icke sin egen; hvem bar

der-före rättighet att säga, att hans hand är befläckad med

blod?,. . . hvarför dröjer du?»

»Jag vill! jag vill!» röt Pauli, knytande händerna

och fradgande af raseri.

»Du vill rymma från gäldstugan, för att hamna på

galgbacken, din galning! . . . kom! hör du inte, alt de

närma sig?»

Steg af flera springande personer hördes verkligen

allt tydligare och tydligare. Axner släpade Pauli med

sig och nådde med honom snart porten.