Fiskepatrullens berättelser

Fiskepatrullens berättelser

THE LIBRARY

OF

THE UNIVERSITY

OF CALIFORNIA

LOS ANGELES





FISKEPATRULLENS

BERÄTTELSER



FISKEPATRULLENS

BERÄTTELSER

AV

JACK LONDON

ÖVERSÄTTNING AV

ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM

BOHLIN & Co

STOCKHOLM

1917

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG

San Francisco-viken är så vidsträckt att dess

stormar ofta äro mera olycksbringande för oceanångare

än själva oceanen i dess våldsamma ögonblick.

Vikens vatten innehåller alla slags fisk, varför dess yta

plöjes av alla slags fiskarbåtar bemannade med alla

slags fiskare. För att skydda fisken mot denna

brokiga båtbefolkning ha många kloka lagar stiftats,

och det finns en fiskepatrull som tillser att dessa lagar

tillämpas. Det finns många spännande ögonblick i

fiskepatrullens tillvaro; i dess historia har mer än en

fiskevakts död markerat nederlag, och oftare ha döda

fiskare vid sina olagliga nät markerat framgång.

Som de vildaste bland fiskarefolket kan man räkna

de kinesiska räkfångarna. Räkan har för vana att

krypa på bottnen i stora härskaror, tills den träffar

färskvatten, då den vänder om och kravlar tillbaka

igen till saltvattnet. Och där ebb och flod verka

starkt, sänka kineserna stora håvar till bottnen med

gapande mynningar, genom vilka räkorna krypa in

för att sedan ösas i kokkittlarna. Detta skulle inte

i och för sig vara så farligt, om inte nätens maskor

vore så små att de minsta fiskar, små nykläckta

varelser, som inte äro en kvarts tum långa, inte kunna ta

sig ut igen. Point Pedros och Point Pablos vackra

stränder, där räkfångarnas byar ligga, förpestas av

stanken från myriader ruttnade fiskar, och mot denna

skövling har det alltid varit fiskepatrullens skyldighet

att inskrida.

Då jag var en sexton års yngling, duktig

kutterseglare och hemma överallt i viken, förhyrdes min

kutter Renen av fiskenämnden, och jag blev tills vidare

ordinarie fiskevakt. Efter åtskilligt arbete bland de

grekiska fiskarna vid Övre viken och floderna, där

knivar blixtrade i stridens början och man endast

kunde få karlarna att ge sig fångna genom att sätta

dem en revolver för pannan, hälsade vi med

förtjusning en expedition till Nedre viken mot de kinesiska

räkfångarna.

Vi voro sex i två båtar, och för att undvika

misstankar gåvo vi oss ut efter mörkrets inbrott och kastade

ankar under en utskjutande klippudde som kallades

Point Pinole. Då den första ljusningen visade sig i

öster, gåvo vi oss i väg igen och sneddade med

landbrisens tillhjälp över viken åt Point Pedro till.

Morgondimman böljade och släpade på vattnet, så att vi

ej kunde se något, men vi sysselsatte oss med att driva

kylan ur kroppen med varmt kaffe. Vi måste också

ta i tu med det otrevliga arbetet att ösa, ty på något

obegripligt sätt hade Renen fått en ganska

försvarlig läcka. Vi hade hållit på halva natten med att

överhala ballasten och undersöka nåtarna, men vi

hade ej haft något för vårt besvär. Vattnet

sipprade fortfarande in, och två av oss måste ge oss ner i

sittrummet och ösa ut det igen.

Efter kaffet gingo tre av karlarna över till den andra

båten, en laxbåt från Columbia River, och vi tre andra

stannade kvar i Renen. Sedan följdes de båda

kuttrarna åt, tills solen steg upp över horisonten i öster.

Dess glödande strålar skingrade de klibbande dimmorna

och där midtför våra ögon låg nu, som en tavla,

räkflottiljen spridd i en stor halvmåne med drygt tre

sjömil mellan spetsarna och varje jonk förtöjd vid

en räkhåvs boj. Men allt var stilla, inte ett tecken

till liv.

Vi förstodo situationen. Medan de väntade på att

tidvattnet skulle lyfta deras tunga nät från vikens

botten, hade alla kineserna kojat. Vi blevo helt

upprymda, och vår stridsplan uppgjordes hastigt.

»Låt dina två karlar ta hand om var sin jonk»,

viskade Le Grant till mig från laxbåten. »Själv skall

du haka dig fast vid en tredje. Vi ska göra likaså,

och det finns intet skäl i världen, varför vi inte skulle

fånga minst sex jonker.»

Vi skildes åt. Jag lät Renen gå över stag, styrde

upp i lä om en jonk, skevrade storseglet och gick med

sakta fart framåt, gled förbi jonkens akter så långsamt

och så nära, att en av fiskevakterna lätt kunde kliva

ombord. Sedan föll jag av, fyllde storseglet och styrde

kurs på en annan jonk.

Ännu hade inte ett ljud hörts, men på den första

jonken som laxbåten tagit fast uppstod nu ett oväsen.

Det var gälla österländska skrik, ett pistolskott och

ännu mera skrik.

»Nu är det förkylt. De varna de andra», sade

George, min andre fiskevakt, där han stod bredvid

mig i sittrummet.

Vi voro nu midt inne i flottiljen, och alarmet spred

sig med otrolig hastighet. Däcken började myllra

av halv vakna och halvnakna kineser. Varnande och

förbittrade tjut flögo över det lugna vattnet, och

någonstädes trumpetade man i en snäcka med stor

effekt. Till höger om oss såg jag kaptenen på en

jonk kapa sin förtöjningslina med en yxa och springa

för att hjälpa besättningen hissa det stora,

besynnerliga loggertseglet. Men till vänster tittade de första

huvudena upp ur en annan jonk, och jag lade bi med

Renen så pass länge att George kunde hoppa ombord.

Hela flottiljen var nu i rörelse. Till hjälp för seglen

hade de stuckit ut långa åror, och viken plöjdes i alla

väderstreck av de flyende jonkerna. Jag var nu

ensam i Renen och sökte med feberaktig iver fånga

en tredje pris. Den första jonken jag försökte med

blev ett komplett fiasko, ty den satte till alla klutar

och länsade undan med förvånande fart. Den gick

betydligt fortare än Renen, och jag började få aktning

för den klumpiga farkosten. Jag insåg det hopplösa

i en förföljelse, föll undan, släckte på storskotet och

styrde dikt bidevind mot jonkerna i lä, där jag kom

över dem oförhappandes.

Den jag valt ut tycktes inte veta vad han skulle

ta sig till, men då jag gjorde en stor sväng för att

lägga bi försiktigt, tog han plötsligt sina segel fulla

och rusade i väg, och de listiga mongolerna höllo

skarpt takten med sina åror. Jag lovade plötsligt.

Jag höll ner rorkulten med hela min tyngd och

skotade an storseglet allt vad jag kunde för att få så stark

fart som möjligt. Jonkens båda styrbordsåror

bräcktes, och så törnade de båda båtarna ihop med ett brak.

Renens bogspröt sträcktes fram som en jättehand coh

sopade bort jonkens undersätsiga mast och höga segel

Det framkallade ett kvävt tjut av raseri. En lång

kines med ett ovanligt obehagligt utseende,

koppärrigt ansikte och en gul näsduk svept om huvudet

stämde en båtshake mot Renens bog och började

skjuta de hoptrasslade båtarna i sär. Jag väntade

tills klyvarfallet blivit klart, och just som Renen

blev lös och började sacka bakut, hoppade jag ombord

på jonken med en lina och gjorde fast. Han med den

gula näsduken och det koppärriga ansiktet kom

hotande emot mig, men jag stoppade handen i

revolverfickan, och han tvekade. Jag var obeväpnad, men

kineserna ha lärt sig att vara skuggrädda för

amerikanska revolverfickor, och det var det jag litade på

för att kunna hålla honom och hans vilda besättning

på avstånd.

Jag befallde honom att fälla jonkens förankare,

varpå han svarade: »Icke förstå.» Besättningen

svarade på samma sätt, och ehuru jag förtydligade

min mening med tecken, ville de inte förstå. Inseende

det olämpliga i att diskutera saken gick jag själv

för ut, firade ut linan och lät ankaret gå.

»Gå nu ombord, fyra av er», sade jag med hög röst

och angav med mina fingrar att fyra av dem skulle

gå med mig och den femte stanna kvar i jonken.

Gula näsduken tvekade, men jag upprepade ordern

ilsket (mycket ilsknare än jag kände mig) och förde

på samma gång handen till den bakre byxfickan.

Gula näsduken lät åter skrämma sig, och med vresig

min tog han tre av sina karlar med sig ombord på

Renen. Jag lät genast gå, lät klyvaren vara nere

och styrde kurs på Georges jonk. Här var det

lättare, ty nu voro vi två och George hade en pistol att

gripa till i värsta fall. Även här blevo fyra kineser,

liksom i min jonk, överflyttade till kuttern och en

kvarlämnad för att sköta båten.

Vår passagerarelista ökades ytterligare med fyra

från den tredje jonken. Nu hade laxbåten samlat

in tolv fångar och kom långsides, svårt överlastad.

Det värsta var, att som det var en liten båt, voro

patrullkarlarna så hopträngda med sina fångar, att

de skulle ha haft mycket svårt för att reda sig i en

strid.

»Du måste hjälpa oss», sade Le Grant.

Jag mönstrade mina fångar som hade samlats i

kajutan och på dess tak. »Jag kan ta tre», svarade

jag.

»Säg fyra», föreslog han, »och jag tar Bill med mig».

(Bill var den tredje fiskevakten). »Vi ha inte

armbågsrum här, och blir det slagsmål, så är en vit mot

två av dem just lagom proportion.»

Utbytet gjordes, och laxbåten satte till sitt sprisegel

och styrde kurs nedåt viken mot San Rafaels

sumptrakter. Jag hissade klyvaren och följde efter med

Renen. San Rafael, där vi skulle överantvarda vår

fångst till myndigheterna, stod i förbindelse med viken

genom en lång och slingrande kanal eller gyttjig å,

som endast var segelbar under flodtiden. Det var nu

stillvatten, och som ebben snart skulle börja måste

vi skynda oss, om vi ville slippa vänta en halv dag till

nästa flodtid.

Men landbrisen hade börjat dö bort i soluppgången

och kom nu endast i allt svagare fläktar. Laxbåten

tog till årorna och vi kommo snart långt efter. Några

av kineserna stodo i främre delen av sittrummet nära

kajutdörren, och en gång, då jag lutade mig över

räcket för att skota an klyvaren litet, kände jag att

någon rörde vid min ländficka. Jag låtsade om

ingenting men såg med en snedblick att Gula

näsduken hade upptäckt att fickan, som han hittills varit

så rädd för, var tom.

Till råga på allt hade vi under allt bråket med att

äntra jonkarna inte kunnat ösa Renen, och vattnet

började stiga över sittrumsgolvet. Räkfångarna

pekade på det och sågo frågande på mig.

»Ja», sade jag, »grip er an några stycken, och det

genast ändå, och ös. Ni förstår?»

Nej, de förstodo inte, åtminstone skakade de på

huvudet för att antyda detta, men de pratade högst

förstående sins emellan på sin rotvälska. Jag tog

bort tre eller fyra av toftplankorna, hämtade ett par

hinkar ur en lår och uppmanade dem med tydliga

gester att gripa sig an. Men de skrattade, och några

trängde ihop sig inne i kajutan, medan andra klättrade

upp på taket.

Deras skratt bådade intet godt. Det hade ett

hotande tonfall, en illfundighet som bekräftades av

deras mörka blickar. Gula näsduken hade, sedan

han upptäckt att min ficka var tom, blivit högst

oförskämd i sitt sätt, och han smög sig fram bland de

andra fångarna och talade mycket allvarligt med dem.

Jag sväljde min förargelse, steg ner i sittrummet

och började ösa. Men knappast hade jag börjat förr

än bommen svängde över mitt huvud, storseglet

fylldes i en blink och Renen krängde. Dagvinden höll

på att blåsa upp. George var en äkta landkrabba,

så att jag måste avstå från att ösa och ta till rorkulten.

Vinden låg direkt på från Point Pedro och de höga

bergen där bakom och var följaktligen byig och

osäker, än spände den ut seglen, än lät den dem slå.

George var nästan den hjälplösaste människa jag

någonsin träffat på. Oavsett alla sina andra

svagheter var han lungsiktig, och jag visste att om han

försökte ösa, kunde han få blodstörtning. Det

stigande vattnet sade mig emellertid att något måste

göras. Jag befallde åter räkfångarna att hjälpa till

med hinkarna. De skrattade trotsigt, och de som

stodo inne i kajutan med vatten upp till fotknölarna

växlade tillrop med dem som stodo på kajuttaket.

»Det är bäst att du tar till pistolen och tvingar dem

att ösa», sade jag till George.

Men han skakade på huvudet och visade blott

alltför tydligt att han var rädd. Kineserna sågo lika

tydligt som jag, i vilken byxångest han befann sig, och

deras oförskämdhet blev outhärdlig. De som voro

inne i kajutan bröto sig in i matskåpen och de där uppe

hoppade ner och hjälpte till att kalasa på våra skorpor

och konserver.

»Vad kan vi göra åt det?» sade George matt.

Jag skummade av vanmäktig vrede. »Om de få

övertaget, är det för sent att göra något åt det. Det

bästa du kan göra är att hålla dem i schack just nu.»

Vattnet steg högre och högre, och vindstötarna,

förelöparna till en jämn bris, blevo allt starkare och

starkare. Fångarna, som nu gjort av med en veckas

proviant, togo sig för att mellan vindstötarna skocka

sig först på den ena sidan och sedan på den andra,

tills Renen guppade som ett musselskal. Gula

näsduken närmade sig mig, pekade på sin by på

Point-Pedro-stranden och lät mig förstå, att om jag lät Renen

styra kurs dit och sätta dem i land, skulle de i sin tur

ösa. Vattnet i kajutan hade nu nått kojerna, och

sängkläderna voro genomblöta. Det stod en fot över

sittrummets golv. Jag vägrade emellertid och såg

på Georges min att det var en missräkning för honom.

»Om du inte visar dig karl för din hatt, kasta de sig

över oss och vräka oss överbord», sade jag till honom.

»Det är bäst att du ger mig din revolver, om du vill

komma undan med livet.»

»Det säkraste vi kunna göra», sluddrade han fegt,

»är att sätta dem i land. Jag för min del vill inte bli

dränkt för en handfull usla kinesers skull.»

»Och jag för min del ämnar inte ge vika för en

handfull usla kineser för att slippa drunkna», svarade jag

häftigt.

»Ni kommer att sänka Renen med oss allesammans,

om ni får hållas», jämrade han. »Och vad det skall

tjäna till kan jag inte alls förstå.»

»Var och en har sin smak», svarade jag.

Han sade ingenting, men jag såg att han darrade

ömkligt. Mellan de hotande kineserna och det

stigande vattnet var han utom sig av förskräckelse,

och mer än för kineserna och vattnet var jag rädd

för honom och vad hans rädsla kunde förleda honom

att ta sig till. Jag såg honom kasta längtande blickar

på den lilla jollen, som vi hade på släp, och därför

halade jag jollen långsides nästa gång vinden stillnade.

Hans ögon lyste upp av hopp, då jag gjorde detta,

men innan han hunnit gissa sig till min avsikt, klöv

jag dess tunna botten med en handyxa, och jollen

fylldes till relingen.

»Här gäller det att gå till botten eller hålla

tillsammans», sade jag. »Om du ger mig din revolver,

skall jag ha Renen öst i en handvändning.»

»De äro för många för oss», gnällde han. »Vi

kunna inte slåss med dem allesammans.»

Jag vände honom ryggen med ovilja. Laxbåten

hade för längesedan försvunnit ur sikte bakom en liten

ögrupp som kallades Marin-öarna, så att från det

hållet kunde man inte vänta sig någon hjälp. Gula

näsduken kom helt förtroligt fram till mig; vattnet i

sittrummet plaskade om hans ben. Jag tyckte inte

om hans min. Jag kände att det låg onda avsikter

bakom det älskvärda leende han försökte anlägga.

Jag befallde honom att dra sig tillbaka och det så

skarpt att han lydde.

»Håll dig nu på avstånd», kommenderade jag,

»och kom inte närmare!»

»Varför det?» frågade han harmset. »Jag vilja

tala-tala micke goda ting.»

»Tala-tala», svarade jag bistert, ty jag visste nu att

han hade förstått allt vad George och jag hade sagt.

»Vad för tala-tala? Du förstår dig inte på tala-tala.»

Han gjorde en liten grimas. »Jo, jag förstå micke

bra. Jag hederli kines.»

»Nåja», svarade jag, »om du förstår dig på att tala,

ös då vatten allt vad du orkar. Sen ska vi tala.»

Han skakade på huvudet och pekade över axeln

på sina kamrater. »Omöjligt. Micke stygga

kineser, micke micke stygga. Jag tänker ...»

»Bort med dig!» ropade jag, ty jag hade sett att

hans hand försvann under blusen och att hans kropp

beredde sig till språng.

Han gick skamflat tillbaka in i kajutan, tydligen för

att rådgöra, det hördes på det snatter som nu

började. Renen hade tagit in betydligt med vatten och

dess rörelser hade blivit helt vaggande. I svår sjö

skulle den säkert ha gått till botten, men vinden låg

på från land, då den blåste, och på vikens yta syntes

knappt en krusning.

»Jag tänker det är bäst vi styr kurs på stranden»,

sade George hastigt och i en ton som röjde att

hans rädsla tvingat honom att besluta sig för att

handla.

»Det tycker inte jag», svarade jag kort.

»Jag befaller er det», sade han morskt.

»Jag har fått order att föra de här fångarna till

San Rafael», svarade jag.

Vi hade höjt våra röster, och vår tvist lockade ut

kineserna ur kajutan.

»Vill ni styra kurs mot stranden?»

Det var George som sade detta, och jag hade framför

mig mynningen av hans revolver — hans revolver

som han vågade höja mot mig, men som han var för

feg att använda mot fångarna.

Det flög som ett klart sken genom min hjärna.

Hela situationen med alla dess följder framstod skarpt

för mig — skammen att släppa fångarna, Georges

oduglighet och feghet, mötet med Le Grant och de

andra patrullkarlarna och den tafatta förklaringen ...

och så den hårda kamp jag utkämpat, segern som

ryckts ifrån mig just som jag trott att jag hade den i

min hand. Och en snabb sidoblick sade mig, att

kineserna trängdes i kajutdörren och flinade

triumferande. Det dugde inte.

Jag slog upp med handen och böjde ner huvudet.

Den första rörelsen ändrade revolverpipans riktning,

och den andra bragte mitt huvud ur vägen för kulan

som vinande flög förbi. Min ena hand slöt sig om

Georges handled, den andra om revolvern. Gula

näsduken och hans följe rusade emot mig. Nu eller

aldrig. Jag lade in hela min styrka i en plötslig

ansträngning och slungade George emot dem. Sedan

drog jag mig lika hastigt tillbaka, ryckte ifrån honom

revolvern och knuffade omkull honom. Han föll

emot Gula näsdukens knän, denne snavade över honom,

och bägge ramlade ner i öshålet där sittrumsgolvet

var upprivet. I nästa ögonblick siktade jag på dem

med min revolver och de förskrämda räkfångarna

hukade sig ner och kravlade sig bort.

Men jag upptäckte snart att det var en helt annan

sak att skjuta på karlar som angrepo och karlar som

inte göra något annat än vägra att lyda. Ty de lydde

icke, då jag befallde dem att ösa. Jag hotade dem

med revolvern, men de sutto envist kvar i den

översvämmade kajutan och på taket och ville ej röra sig

ur fläcken.

En kvart gick. Renen sjönk djupare och djupare,

och storseglet slog i vindstillan. Men utanför Point

Pedro såg jag en mörk rand bilda sig i vattnet och

nalkas oss. Det var den jämna brisen jag väntat på

så länge. Jag ropade på kineserna och pekade på

den. De hälsade den med utrop. Sedan pekade jag

på seglet och vattnet i Renen och antydde med

tecken, att då vinden nådde seglet, skulle vi kapsejsa,

så mycket vatten som vi hade ombord. Men de

flinade trotsigt, ty de visste att jag kunde lova och

fira på storskotet för att dämpa seglet och slippa lida

någon skada.

Men jag visste vad jag ville. Jag halade in

storskotet en fot eller två, gjorde fast det, tog spjärn med

fotterna och stämde min rygg mot rorkulten. Jag

fick alltså en hand till skotet och en till revolvern.

Den mörka linjen kom närmare, och jag såg att de

sågo ömsom på den och ömsom på mig med en rädsla

som de inte kunde riktigt dölja. Min intelligens och

vilja och uthållighet stodo nu mot deras, och det gällde

vem som kunde se den hotande döden längst i ögonen

och inte ge tappt.

Nu var vinden framme hos oss. Storskotet

stramades till med ett starkt rassel i blocken, bommen

lyftes upp, seglet svällde ut och Renen krängde, krängde

och krängde tills relingen i lä låg under vatten,

kajutfönstren lågo under och sjön började forsa in över

sittrummets räcke. Kuttern hade krängt så våldsamt,

att karlarna i kajutan ramlat om varandra i kojen på

läsidan, där de sprattlade och slingrade sig och

blevo översköljda så att de understa voro nära att

drunkna.

Vinden friskade i litet och Renen krängde mer än

någonsin. Jag trodde att den var förlorad och visste

att en sådan vindstöt till helt säkert skulle välta båten.

Medan jag höll den under vatten och tvekade, om jag

skulle ge vika eller ej, ropade kineserna på försköning.

Det var visst det ljuvligaste budskap jag någonsin

hade hört. Nu, men först nu, lovade jag och firade

på storskotet. Renen rätade långsamt upp sig, och

då den låg på rätt köl, hade den tagit in så mycket

vatten att jag undrade om den skulle kunna räddas.

Men kineserna rusade med vild fart ner i sittrummet

och började ösa med hinkar, krukor och pannor och

allt vad de kunde komma över. Det var härligt att

se vattnet flyga ut över relingen! Och då Renen åter

låg hög och stolt på vattnet, flögo vi framåt för förlig

vind och passerade i allra sista minuterna dybankarna

och löpte in i kanalen.

Kinesernas trots var brutet, och de blevo så fogliga,

att innan vi kommo till San Rafael, knogade de i land

med bogserlinan, Gula näsduken i spetsen för dem.

Vad George beträffade var det hans sista expedition

med fiskepatrullen. Han tyckte inte om sådant där,

förklarade han, och han ansåg att en bokhållarplats

på landbacken passade honom bättre. Och det tyckte

vi också.

Långa Alec hade aldrig blivit fasttagen av fiske-

patrullen. Han skröt över att ingen kunde ta fast

honom levande, och det hörde till hans historia att

av de många som försökt få död på honom hade ingen

lyckats. Det hörde också till historien att minst två

fiskevakter som försökt få död på honom hade dött

själva. Vidare överträdde ingen fiskelagarna mera

systematiskt och avsiktligt än långa Alec.

Han kallades »långa Alec» på grund av sin jättelika

kroppshydda. Han var sex fot och tre tum lång och

bredaxlad och högbröstad i mån därefter. Han hade

präktiga, stålhårda muskler, och det gick otaliga histo-

rier bland fiskarbefolkningen om hans vidunderliga

styrka. Han var lika morsk och härsklysten som

han var stark, och av den anledningen var han känd

vida omkring under ett annat namn, »grekernas kung».

Fiskarbefolkningen bestod till stor del av greker och

de sågo upp till honom och lydde honom som sin höv-

ding. Och som deras hövding kämpade han för dem,

såg till att de åtnjöto beskydd, räddade dem från

lagen då de råkade i dess klor och förmådde dem att

hjälpa varandra och honom i oroliga tider.

I gamla dagar hade fiskepatrullen många gånger

förgäves sökt fånga honom och slutligen uppgivit

*9

Fiske patrullens berättelser. 12.

det, så att då det spordes att han skulle komma till

Benicia, var jag mycket nyfiken att få se honom.

Men jag behövde inte söka upp honom. Det första

han gjorde då han kom var att på sitt vanliga morska

sätt söka upp oss. Charley Le Grant och jag tjänst-

gjorde då under en patrullkapten vid namn Carmintel,

och vi tre voro ombord på Renen och höllo på att

rusta oss till en expedition, då långa Alec kom

ombord. Carmintel kände honom tydligen, ty de

skakade igenkännande varandras händer. Långa Alec

tog ingen notis om Charley och mig.

»Jag har kommit hit ner för att fiska stör i ett par

månader», sade han till Carmintel.

Hans ögon lyste av trots då han sade detta, och vi

lade märke till att patrullkaptenen slog ned sina ögon

för honom.

»Gärna för mig, Alec», sade Carmintel med dämpad

röst. »Jag skall inte bråka med er. Kom med in i

kajutan, så få vi tala om saken», tilläde han.

Då de hade gått in och stängt dörren efter sig, blin-

kade Charley illparigt åt mig. Men jag var endast

en ung spoling och oerfaren av människorna och några

av deras vägar, så att jag förstod inte. Charley för-

klarade sig ej heller, men jag kände att det var något

galet med den här historien.

På Charleys förslag läto vi dem rådslå i lugn och ro,

stego i jollen och rodde över till gamla ångbåtsbryg-

gan, där långa Alecs flatbåt låg. En flatbåt är en

däckad båt av små men praktiska dimensioner och är

lika nödvändig för Övre vikens fiskare som nät och

jollar. Vi voro båda nyfikna att få se långa Alecs

flatbåt, ty historien förmälde att den hade varit skå-

20deplatsen för mer än en häftig strid och att den var

prickad med hål efter kulor.

Vi funno hålen (igentäppta med träpluggar och

övermålade), men det fanns ej så många som jag hade

väntat. Charley såg min besvikna min och skrattade,

och för att trösta mig gav han sedan en autentisk

skildring av en expedition, som hade slagit ned på

långa Alecs flytande bostad för att fånga honom, helst

levande, men i nödfall död. Efter en halv dags strid

hade patrullen måst dra sig tillbaka i skamfilade båtar

med en av de sina dödad och tre sårade. Och då de

följande morgon kommo tillbaka med förstärkning,

funno de endast förtöj ningsstakarna efter långa Alecs

flatbåt; själva flatbåten låg i månader gömd i den

säkert skyddande Suisunvassen.

»Men varför blev han inte hängd för mord?» frå-

gade jag. »Nog måtte väl Förenta staterna vara till-

räckligt mäktiga att skipa rättvisa mot en sådan

karl.»

»Han överlämnade sig själv och ställdes inför rätta»,

svarade Charley. »Det kostade honom femtio tusen

dollars att vinna processen, och det gjorde han tack

vare formaliteter och hjälp av de bästa advokaterna

i hela staten. Varenda grekisk fiskare vid kusten

bidrog till summan. Långa Alec drev in dessa utskyl-

der midt för näsan på hela världen som en kung.

Förenta staterna må vara allsmäktiga, min gosse,

men det är ett faktum att långa Alec är en kung inom

Förenta staterna med sitt eget land och sina egna

undersåtar.»

»Men hur ska ni bära er åt med hans störfiske?

Han måste ju fiska med kinesisk långrev.»

21 Charley ryckte på axlarna. »Vi få väl se», sade

han gåtfullt.

En kinesisk långrev är en illfundig apparat uppfun-

nen av det folk vars namn den bär. Genom ett enkelt

system av flöten, tyngder och ankaren äro tusentals

krokar var och en på sitt särskilda snöre anbragta på

ett avstånd av sex tum ä en fot över bottnen. Det

märkvärdiga på en sådan rev är kroken. Den är utan

hulling och i dess ställe är kroken filad lång och avsmal-

nande till en udd så vass som en nåls. Dessa krokar

sitta endast några tum ifrån varandra, och då flera

tusen av dem sväva över bottnen som en frans av

ett par hundra famnars längd, utgöra de ett fruktans-

värdt hinder för fisken som drar fram nära bottnen.

En sådan fisk är stören som går omkring och bökar

som ett svin och därför ofta kallas »svinfisk». Stuc-

ken av den första krok han kommer emot gör stören

ett våldsamt kast med kroppen och kommer i beröring

med ytterligare ett halvt dussin krokar. Sedan rusar

den vildt omkring, tills den får in krok efter krok i

sitt lösa kött, och krokarna som strama från många

olika håll fjättra den stackars fisken tills han kväves.

Emedan ingen stör kan komma över en kinesisk lång-

rev kallas detta påfund en snara för fiskelagarna,

och emedan den hotar att utrota stören brännmärkes

den av fiskelagarna som olaglig. Och en sådan lång-

rev voro vi övertygade om att långa Alec ämnade

lägga ut i öppen och oblyg kränkning av lagen.

Flera dagar gingo efter långa Alecs besök, varunder

Charley och jag höllo skarp utkik efter honom. Han

förtöjde sin flatbåt i närheten av Solanobryggan i

den stora viken vid Turners skeppsvarv. Vi visste

22att viken var ett präktigt störvatten, och där voro

vi övertygade 0111 att grekernas kung ämnade börja

sina operationer. Tidevattnet löpte som en kvarn-

ränna in och ut ur bukten och gjorde det endast möj-

ligt att lägga ut, sänka eller ta upp en kinesisk långrev

vid dödvatten. Så att Charley och jag föresatte oss

att mellan ebb och flod hålla utkik från Solanobryggan.

Den fjärde dagen låg jag i solskenet bakom bro-

vassen, då jag såg en jolle lägga ut från den avlägsna

kusten och ro ut på viken. I en blink hade jag kikaren

för mina ögon och följde varje rörelse av jollen. Det

var två män i den, och ehuru den var en dryg sjömil

borta kände jag igen att den ene av dem var långa

Alec, och innan jollen återvände till stranden hade

jag sett tillräckligt för att veta att greken hade satt

ut sin långrev.

»Långa Alec har en kinesisk långrev ute i viken

utanför Turners skeppsvarv», sade Charley Le Grant

på eftermiddagen till Carmintel.

Ett flyktigt uttryck av förtret gled över patrull-

kaptenens ansikte, och sedan sade han: »Jaså?»

i frånvarande ton. Det var allt.

Charley bet sig i läppen med kvävd förargelse och

svängde sig om på klacken.

»Är du livad, min gosse?» sade han till 111ig senare

på kvällen, just som vi slutat skrubba Renens däck

och beredde oss att koja.

Jag fick något i strupen och kunde bara nicka.

»Nåväl då», och Charleys ögon glittrade beslutsamt,

»vi ska fånga långa Alec, du och jag, och det ska vi

göra trots Carmintel. Vill du hjälpa till?»

23 »Det är ett djärvt tilltag, men vi kunna göra det»,

tilläde han efter en paus.

»Naturligtvis kunna vi det», ifyllde jag förtjust.

Sedan sade han: »Naturligtvis kunna vi det», och

det togo vi varandra i hand på och gingo till kojs.

Men det var ingen lätt uppgift vi hade åtagit oss.

För att beslå en man med olagligt fiske var det nöd-

vändigt att gripa honom på bar gärning med alla bevi-

sen på brottet till hands — krokarna, revarna, fisken

och mannen själv. Det betydde att vi måste haffa

långa Alec på öppet vatten, där han kunde se oss

komma och bereda oss ett sådant där varmt mottagande

som han var känd för.

»Det finns ingen möjlighet att använda några bak-

vägar», sade Charley en morgon. »Bara att komma

direkt på honom är en glupsk tur, och vi ha ingen

annan utväg än att försöka komma direkt på honom.

Kom nu, min gosse.»

Vi foro med laxbåten från Columbia River, samma

en som vi hade begagnat mot de kinesiska räkfångarna.

Dödvattnet hade kommit, och då vi veko om ändan

av Solanobryggan, sågo vi långa Alec i full fart med

att vittja långreven och ta upp fisken.

»Låt oss byta plats», sade Charley. »Styr litet

akter om honom som om du vore på väg till skepps-

varvet. »

Jag tog rorkulten, och Charley satte sig på en toft

midskepps med revolvern till hands bredvid sig.

»Om han börjar skjuta», sade han, »så lägg dig på

bottnen och styr på det sättet, så att det inte syns

mera av dig än handen.»

24 Jag nickade, och sedan höllo vi oss tysta; båten

gled stilla genom vattnet och långa Alec kom allt

närmare och närmare. Vi kunde alldeles tydligt

se honom gripa störarna och kasta dem i båten, medan

hans kamrat tog upp reven, klarade krokarna och

sänkte dem i vattnet igen. Vi voro emellertid på

fem hundra yards’ avstånd, då den långe fiskaren

ropade oss an.

»Hallå, ni! Vad vill ni?» ropade han.

»Far vidare», viskade Charley, »alldeles som om du

inte hört honom.»

De närmaste ögonblicken voro mycket spännande.

Fiskaren granskade oss skarpt, medan vi nalkades

honom i varje sekund.

»Håll undan, om ni förstå ert bästa!» ropade han

plötsligt, som om han förstått vilka och vad vi voro.

»Annars skall jag ge er, jag!»

Han kastade upp en bössa till axeln och siktade på

mig.

»Vill ni ge er i väg?» frågade han.

Jag hörde Charley brumma missbelåtet. »Fall

undan», viskade han, »det är förbi för den här gången.»

Jag föll och släckte på skotet, och laxbåten avlägs-

nade sig en fem sex streck. Långa Alec betraktade

oss tills vi voro utom räckhåll, sedan återtog han sitt

arbete.

»Det är bäst att ni låta långa Alec vara i fred», sade

Carmintel tämligen bistert till Charley om kvällen.

»Jaså, han har beklagat sig för er?» sade Charley

spetsigt.

Carmintel blev het om öronen. »Det är bäst att

ni låta honom vara i fred, säger jag», upprepade han.

25»Han är en farlig karl, och det lönar sig inte att leka

med honom.»

»Ja», svarade Charley i beskedlig ton, »jag har hört

att det lönar sig bättre att låta honom vara i fred.»

Det var en direkt pik åt Carmintel, och vi sågo av

uttrycket i hans ansikte att den hade träffat. Ty det

var allmänt känt att långa Alec var lika villig att muta

som att slåss och att på de sista åren mer än en patrull-

karl haft fiskarens pengar att röra sig med.

»Menar du» — började Carmintel i barsk ton.

Men Charley avbröt honom. »Jag menar ingen-

ting», sade han. »Ni hörde vad jag sade, och om

mössan passar, så ...»

Han ryckte på axlarna, och Carmintel spände ögo-

nen i honom men sade ingenting.

»Vad vi behöva, det är påhittighet», sade Charley

till mig en dag, då vi hade försökt smyga oss på långa

Alec i dagningen och han hade skjutit på oss för be-

sväret.

Sedan bråkade jag min hjärna i många dagar med

att försöka hitta på något sätt för två karlar att på

öppet vatten komma på en annan som förstod konsten

att handtera en bössa och aldrig kunde träffas på utan

en sådan. Regelbundet varenda dag, då dödvattnet

var inne, såg man långa Alec vittja sin långrev utan

att göra någon hemlighet av det, käckt och öppet

så att vem som helst kunde se det. Och vad som

gjorde det särskilt retsamt var att varenda fiskare

från Benicia till Vallejo visste att han trotsade oss

med framgång. Även Carmintel tråkade ut oss, ty

han höll oss sysselsatta med staksillfiskarna i San

Pablo, så att vi hade föga tid att ägna åt grekernas

26kung. Men Charleys hustru och barn bodde i Benicia,

och vi hade gjort den platsen till vårt högkvarter, så

att vi alltid kommo tillbaka dit.

»Jag skall säga dig vad vi kunna göra», sade jag

sedan flera veckor gått till ingen nytta, »vi kunna

vänta under dödvattenstiden tills långa Alec har

vittjat sin långrev och farit i land med fisken, och

sedan kunna vi ge oss dit och lägga beslag på lång-

reven. Det tar tid och pengar för honom att skaffa

sig en ny, och sedan ska vi nog lyckas få tag i den

också. Om vi inte kunna få honom fast, kunna vi

trötta ut honom, förstår du.»

Charley förstod och sade att det inte var någon dum

idé. Vi passade på och under nästa dödvatten, då

långa Alec hade vittjat reven och farit i land, gåvo

vi oss ut i laxbåten. Vi hade tagit märke i land på

var långreven låg och vi trodde inte vi skulle ha svårt

för att träffa på den. Flodtiden hade just börjat då

vi kommo till platsen, där vi trodde att långreven var

utlagd, och vi läto ett fiskbåtsankare gå. Vi gåvo

ankaret kort tross så att det nätt och jämnt nådde

bottnen och drogo det långsamt framåt tills det fast-

nade och båten stod kav stilla.

»Det gick bra», utbrast Charley. »Hjälp nu till

att hala upp det.»

Vi halade tillsammans upp trossen tills ankaret blev

synligt med långreven fastnad på ett av dess flyn.

Dussintals av de niordiska krokarna kommo i sikte

medan vi klarade ankaret, och vi hade just börjat

ro utmed långreven till dess ända, där vi kunde börja

ta upp den, då vi ryckte till vid en skarp smäll i båten.

Vi sågo oss omkring men upptäckte ingenting och togo

27åter i tu med arbetet. Ett ögonblick därefter hördes

en likadan skarp smäll och relingen splittrades mellan

Charley och mig.

»Det var märkvärdigt likt en kula, gosse», sade han

fundersamt. »Långa Alec skjuter på långt håll.»

»Och han begagnar rökfritt krut», fortfor han sedan

han fixerat stranden, som låg på en mils avstånd.

»Därför höra vi inte knallen.»

Jag tittade bort till stranden, men kunde ej se en

skymt av långa Alec, som troligen låg gömd i en bergs-

klyfta, varifrån han kunde komma åt oss. En tredje

kula träffade vattnet, studsade, flög sjungande över vårt

huvud och träffade åter vattnet ett stycke längre bort.

»Det är väl bäst att vi ge oss av», anmärkte Charley

kallt. »Vad tycker du, gosse?»

Jag tyckte som han och sade att vi inte behövde

bry oss om långreven. Vi gjorde loss och hissade

spriseglet. Kulorna upphörde genast, och vi seglade

bort i det obehagliga medvetandet att långa Alec

skrattade åt vår motgång.

Och vad värre var, följande dag på fiskbron, där

vi höllo på att se på nät, ansåg han lämpligt att göra

narr av oss och det inför alla fiskarna. Charley blev

svart i synen av förargelse, men förutom att han lovade

långa Alec att han nog till sist skulle få honom inom

lås och bom behärskade han sig och sade ingenting.

Grekernas kung skröt av att ingen fiskepatrull någon-

sin hade tagit honom eller kunde få honom fast, och

fiskarna hurrade för honom och sade, att han hade

rätt. De blevo upphetsade, och en stund artade det

sig till slagsmål, men långa Alec gjorde bruk av sin

kungliga myndighet och lugnade dem.

28 Även Carmintel skrattade åt Charley och fällde sar-

kastiska anmärkningar och gjorde livet surt för honom.

Men Charley lät inte reta sig, fastän han sade mig i

förtroende att han ämnade fånga långa Alec, 0111 det

också skulle ta hela hans återstående liv.

»Jag vet inte hur det skall gå till», sade han, smen

göra det skall jag, så sant jag heter Charley Le Grant.

Var inte rädd, jag kommer nog på en idé i rätta ögon-

blicket. »

Och i rätta ögonblicket kom den och det alldeles

oväntat. En dryg månad hade gått, och vi flackade

ständigt upp- och nedför floden och av och an på

viken och hade ingen ledig stund att ägna oss åt fiska-

ren som vittjade sin kinesiska långrev i viken utanför

Turners skeppsvarv. En eftermiddag hade vi lagt

till vid Selbys masugn, medan vi voro ute på vår

vaktgöring; då kom vårt tillfälle helt oförhappandes.

Det uppenbarade sig i skepnad av en hjälplös yacht

lastad med sjösjuka människor, så att man kunde då

knappt begära att vi skulle förstå att detta var vårt

tillfälle. Det var en stor yacht, och den var hj älplös,

emedan passadvinden blåst upp till halv storm och

det inte fanns några dugliga sjömän ombord.

Från Selbys brygga åsågo vi med liknöjt intresse

de tafatta manövrer yachten gj orde för att kasta ankar

och dess lika tafatta manöver för att skicka jollen i

land. En herre, som såg högst ynklig ut i sina genom-

våta, vita lärftsbyxor och som varit nära att få sin båt

att kapsejsa i de svåra sjöarna, kastade till oss fångli-

nan och klättrade upp. Han raglade som om bryggan

gått i vågor och berättade om sin nöd, d. v. s. yachtens

nöd. Den ende erfarne segelkarlen ombord, den man

29som de alla hade litat på, hade blivit kallad tillbaka till

San Francisco genom telegram, och de hade försökt

att fortsätta färden på egen hand. Den starka blåsten

och den väldiga sjögången på San Pablo-viken hade

varit för mycket för dem; hela besättningen var sjö-

sjuk, ingen visste något eller kunde göra något, och

så hade de lagt till vid masugnen antingen för att

lämna yachten eller få någon att segla den till Benicia.

Kort och godt, kände vi några sjömän som ville segla

yachten till Benicia?

Charley såg på mig. Renen låg säkert förankrad.

Vi hade inga patrullsysslor för oss förr än vid midnatt.

Med den nuvarande vinden kunde vi segla yachten till

Benicia på ett par timmar, vara i land några timmar

och komma tillbaka till masugnen med kvällståget.

»All right, kapten», sade Charley till den tröstlöse

yachtägaren, som smålog matt åt titeln.

»Jag är bara ägaren», förklarade han.

Vi rodde honom ombord på mycket korrektare sätt

än han hade kommit i land och övertygade oss om pas-

sagerarnas hjälplöshet. Det var ett dussin herrar och

damer, alla för sjuka för att ens visa någon glädje över

vår ankomst. Yachten rullade vildt, med bredsidan

till, och ägaren hade knappt satt sin fot på däck förr

än han föll ihop och delade de andras öde. Ingen var

i stånd att ge en handräckning, så att Charley och jag

måste på egen hand klara de illa tilltrasslade grejorna,

sätta till segel och hissa ankar.

Det var en hastig men svår resa. Carquinez-sunden

vältrade sig i }^rande skum och vi passerade dem för

den vildaste förliga vind; storseglet dök ömsom ner

eller slungade sin bom mot skyn medan vi jagade

30framåt. Men människorna frågade inte efter någon-

ting. Två eller tre av dem, däribland ägaren, spratt-

lade i sittrummet, hisnade då yachten slungades upp

eller sjönk ner i en vågdal, och litet emellan kastade

de längtande blickar på stranden. De övriga hade

kastat sig på kajutgolvet, på kuddar. Då och då

stönade någon, men för det mesta voro de som döda.

Då viken utanför Turners skeppsvarv öppnade sig,

styrde Charley in i den för att komma på lugnare

vatten. Benicia syntes, och vi ströko fram över

jämförelsevis smult vatten, då vi fingo se en liten

farkost dansa framför oss som en prick, direkt i vår

kurs. Det var ebbens dödtid. Charley och jag sågo

på varandra. Ingen sade ett ord, men plötsligt bör-

jade yachten göra de märkvärdigaste manövrer, den

girade och vinglade som om den oerfarnaste amatör

stått vid styret. Det var en syn för sjömän, Det

såg ut som om en vilsekommen yacht rusat i vild

ångest över viken och då och då saktat farten litet

för att förvissa sig att den höll rätt kurs i sina förtviv-

lade ansträngningar att komma till Benicia.

Ägaren glömde sin sjösjuka så pass att han kunde

sätta upp en orolig min. Båtpricken blev större och

större, och till sist kunde vi se långa Alec och hans

medhjälpare med långreven upphakad på ett knap

sitta där och skratta åt oss, medan de gjorde en paus

i sitt arbete. Charley drog ner sin sydväst över ögonen,

och jag följde hans exempel, ehuru jag inte hade någon

aning om vad han hade i sinnet och vilken idé han tyd-

ligen ämnade sätta i verket.

Vi kommo farande i yrande skum tätt inpå båten,

så nära att vi genom blåsten kunde höra långa Alec

3Toch hans kamrat ropa till oss med allt det förakt som

yrkessjömän känna gentemot söndagsseglare, i syn-

nerhet då dessa göra sig till ett åtlöje.

Vi rusade förbi fiskarna, och ingenting hade händt.

Charley flinade åt min besvikna min och ropade sedan:

»Pass på med storskotet!»

Han lade rorkulten hårdt i lä och yachten svängde

lydigt. Storskotet slaknade och sänkte sig, flög sedan

över våra huvuden efter bommen och stramade till,

så: att det knakade i travaren. Yachten stod nästan

på näsan, och det kom ett tjut från de sjösjuka passa-

gerarna, då de rullade i en enda röra över kajutgolvet

och staplades upp i högar i styrbordskoj erna.

Men vi hade ingen tid med dem. Yachten full-

bordade sin manöver, fick vinden rätt förifrån med

fladdrande segel och reste sig sedan på rätt köl. Vi

rusade alltjämt framåt, och flatbåten låg direkt i vår

kurs. Jag såg långa Alec hoppa överbord och hans

kamrat kasta sig upp på vårt bogspröt. Sedan kom

kraschen då vi körde på och en följd av gnisslande

stötar då vi hade båten under vår köl.

»Där fick han för sitt skjuta», hörde jag Charley

mumla, i det han sprang ut på däck för att titta efter

långa Alec någonstädes akter ut.

Vinden och sjögången hejdade hastigt vår rörelse

framåt, och vi började sacka bakut över den fläck,

där båten hade legat. Långa Alecs svarta huvud

och mörkhyade ansikte tittade upp på en armslängds

avstånd, och alldeles omisstänksam och mycket arg över

vad han antog vara dilettantens klumpighet halades han

ombord. Han var också andfådd, ty han hade dykt

djupt och hållit sig länge nere för att undgå vår köl.

32

I nästa ögonblick hade Charley till ägarens stora

häpnad kastat sig över Alec i sittrummet, och jag

hjälpte till att binda honom med sejsingar. Ägaren

raglade omkring helt upprörd och fordrade förklaring,

men nu hade långa Alecs kamrat kravlat sig akterut

från bogsprötet och tittade med ängslig min över

räcket ner i sittrummet. Charley högg honom i nac-

ken och snart låg karlen på rygg bredvid långa Alec.

»Mera sejsingar!» ropade Charley, och jag skyn-

dade mig att ge honom dem.

Den förolyckade båten rullade långsamt ett litet

stycke bort i lovart, och jag skötte skoten medan

Charley tog hand om rodret och styrde bort till den.

»De här båda karlarna ä’ gamla syndare», förkla-

rade han för den vredgade ägaren, »inpiskade över-

trädare av lagarna för jakt och fiske. Ni såg ju hur de

ertappades på bar gärning, och ni kan bereda er på att

bli vid vite inkallad som vittne, då målet kommer före.»

Medan han sade detta lade han bi utmed båtens

långsida. Den hade slitits lös från långreven, men

en del av den släpade ännu efter. Han halade

in fyrtio eller femtio fot med en ung stör som ännu satt

fast i en röra av hullinglösa krokar, skar av denna del

med sin kniv och kastade ner den i sittrummet bredvid

fångarna.

»Och där är beviset, inlagan A, för publikens räkning,»

fortfor Charley. »Se noga på det, så att ni kan identifiera

det inför domstolen jämte tid och plats för fångsten.»

Sedan seglade vi i triumf, utan att gira det allra

minsta, in till Benicia med grekernas kung hårdt fast-

bunden i sittrummet och för första gången i sitt liv

tillfångatagen av fiskepatrullen.



Av de patrullkaptener Charley Le Grant och jag

tjänade under vid olika tillfällen voro vi säkert ense

om att Neil Partington var den bäste. Han var

varken oredlig eller feg, och fastän han fordrade sträng

lydnad, då vi voro under hans kommando, rådde på

samma gång ett obesvärat kamratlikt förhållande och

han tillät oss en frihet som vi annars ej voro vana vid,

enligt vad som framgår av denna historia.

Neils familj bodde i Oakland, som ligger vid Nedre

viken inte mer än sex mil tvärsöver vattnet från San

Francisco. En dag, medan han rekognoscerade bland

de kinesiska räkfångarna utanför Point Pedro, fick

han underrättelse om att hans hustru var mycket

sjuk, och inom en timme var Renen på väg till Oak-

land för en styv nordvästbris. Vi löpte in i Oaklands-

bukten och kastade ankar, och under de följande

dagarna medan Neil var i land sågo vi över Renens rigg,

kompletterade ballasten, tafsade sladdarna och för-

satte kuttern i prydligt skick.

Sedan detta var gjort, blev tiden lång för oss. Neils

hustru var farligt sjuk, och utsikterna voro att vi

skulle få ligga stilla i en vecka och vänta på krisen.

Charley och jag drevo omkring på bryggorna och

undrade vad vi skulle ta oss till, och så kommo vi till

ostronflottiljen, som låg vid Oakland City Wharf

Det var på det hela taget prydliga, nätta båtar avsedda

för snabbsegling och dåligt väder, och vi slogo oss ned

på bryggan för att se närmare på dem.

»Präktig fångst, tänker jag», sade Charley och pekade

på ostronhögarna, fördelade efter tre olika storlekar,

som lågo på däck.

Månglare stannade med sina kärror på bryggan, och

av det köpslående och schackrande som nu började fick

jag litet begrepp om vad ostron kunna vara värda.

»Den där båten måste ha minst två hundra dollars

värde ombord», beräknade jag. »Jag undrar hur

lång tid det tog att ta in lasten?»

»Tre eller fyra dagar», svarade Charley. »Inte

dålig dagspenning för två karlar — tjugufem dollars

var om dagen.»

Båten som vi talade om, Gasten, låg rakt nedanför

oss. Den hade två mans besättning. Den ene var

en undersätsig, bredaxlad karl med ovanligt långa

aparmar, medan den andre var reslig och välväxt

med klara, blåa ögon och kortklippt, tjockt svart hår.

Denna kontrast mellan håret och ögonen var så ovanlig

och slående, att Charley och jag sutto där litet längre

än vi hade ämnat.

Det var bra att vi gjorde det. En korpulent, äldre

herre med klädsel och hållning som en förmögen köp-

man stannade bredvid oss och tittade ner på Gastens

däck. Han tycktes vara ond, och ju längre han tit-

tade desto mera förargad såg han ut.

»Det är mina ostron», sade han slutligen. »Jag

vet att det är mina ostron. Ni ha plundrat mina

bankar i natt och stulit dem ifrån mig.»

35

Fiske pairullens berättelser. 13. Den långe och den kortväxte på Gasten tittade upp.

»Tjänis, Taft», sade den korte i oförskämt förtrolig

ton. (Han hade bland sjöfolket på viken fått till-

namnet »Hundr af otingen» på grund av sina långa

armar.) »Tjänis, Taft», upprepade han i samma

näsvisa ton. »Vad står ni och gruffar om?»

»Det är mina ostron, säger jag. Ni ha stulit dem

från mina bankar.»

»Ni måtte vara väldigt knepig», svarade Hundra-

fotingen spetsigt. »Känner ni igen edra ostron, var

ni träffar på dem?»

»Så vidt jag förstår», inföll den långe, »ä’ ostron

ostron var man träffar på dem, och de ä’ ungefär lika-

dana i hela viken och i hela världen för resten. Vi

vill inte gräla med er, mr Taft, men nog kunde ni låta

bli att insinuera, att de här ostronen ä’ edra och att

vi ä’ tjuvar och rövare, tills ni kan bevisa er vara

ägare till dem.»

»Jag vet att de ä’ mina, det skulle jag kunna våga

mitt liv på!» fräste mr Taft.

»Bevisa det», trotsade den långe, som efter vad vi

sedan fingo veta kallades »Tumlaren» på grund av

sin utomordentliga simkonst.

Mr Taft ryckte hjälplöst på axlarna. Naturligtvis

kunde han inte bevisa att de voro hans, om han kände

sig aldrig så säker på det.

»Jag skulle vilja ge tusen dollars för att få er inom

lås och bom!» utropade han. »Jag ger femtio dollars

för var och en av er allesammans, om jag kan få er

arresterade och dömda.»

Man hörde dånande skrattsalvor från alla båtarna, ty

även de andra tjuvfiskarna hade hört på diskussionen.

36 »Då förtjänar inan mera på ostron», anmärkte

Tumlar en torrt.

Mr Taft svängde sig otåligt om på klacken och av-

lägsnade sig. Charley såg förstulet efter, vart han

gick. Några minuter därefter, då han hade försvun-

nit bakom ett hörn, reste Charley sig långsamt. Jag

följde med honom, och vi drevo åt motsatt håll mot

mr Tafts.

»Kila på! Rappa dig!» viskade Charley, då vi

kommit ur sikte för ostronflottiljen.

Vi ändrade genast kurs, veko om hörn och sprungo

upp- och nedför gränder, tills vi sågo mr Tafts bastanta

kroppshydda ett stycke framför oss.

»Jag ämnar intervjua honom om den där belö-

ningen», förklarade Charley, då vi hastigt hunno upp

ostronbankägaren. »Neil kommer att bli uppehållen

här en vecka, och du och jag kunna ju gärna

ta oss något för under tiden. Vad säger du om

det?» —

»Naturligtvis, naturligtvis», sade mr Taft, då Char-

ley hade presenterat sig och sagt sitt ärende. »De

där tjuvarna plundra mig på tusentals dollars om året,

och jag skall med glädje låta arrestera dem till vad

pris som helst — ja, till vad pris som helst. Som

sagt, jag ger femtio dollars per styck, och det anser

jag ändå för billigt. De ha plundrat mina bankar,

rivit ner mina märken, terroriserat mina vaktare,

och i fjol dödade de en av dem. Jag kunde inte bevisa

det. Alltsammans försiggick i. nattens kolmörker.

En död vaktare och inga bevis, det var hela resultatet.

Detektiverna kunde ingenting göra. Ingen har kun-

nat komma åt de där karlarna. Vi ha aldrig lyckats

37arrestera någon av dem. Så att jag är er mycket

tacksam, mr . . . hur sa’ ni att ni heter?»

»Le Grant», svarade Charley.

»Så att jag är er mycket tacksam, mr Le Grant, för

den hjälp ni erbjuder mig. Och jag skall med glädje

samarbeta med er på allt sätt. Mina vaktare och båtar

stå till ert förfogande. Sök upp mig på mitt kontor

i San Francisco när ni vill, eller telefonera på min

bekostnad. Och var inte rädd för att ge ut pengar.

Jag ansvarar för edra utgifter, 0111 än aldrig så stora,

så länge de hålla sig inom rimlighetens gränser. Ställ-

ningen börjar bli förtvivlad, och någonting måste göras

för att det skall bli klart, om det är jag eller det där

rövarbandet som rår om ostronbankarna.»

»Nu ska vi söka upp Neil», sade Charley, sedan han

sett mr Taft fara med tåget till San Francisco.

Neil Partington lade icke allenast icke något hinder i

vägen för vårt äventyr, utan han visade sig också

vara till en ofantligt god hjälp. Charley och jag för-

stodo oss alls inte på ostronindustrien, medan hans

hjärna var som en riktig uppslagsbok därvidlag. Och

efter en timme kunde han skicka till oss en grekisk

pojke på sjutton, aderton år, som var fullständigt

invigd i allt vad som rörde ostrontjuveri.

Här vill jag skjuta in den anmärkningen, att vi

fiskevakter voro ett slags löshjon. Neil Partington,

som var ordinarie patrulltjänsteman, uppbar en be-

stämd lön, men Charley och jag, som endast voro

extra, fingo bara vad vi förtjänade — det vill säga

en viss procent av plikten, som ådömdes dem som över-

bevisades oni att ha överträdt fiskelagarna. Vidare

erhöllo vi alla belöningar som vi kunde förtjäna. Vi

3Serbjödo oss att dela med Partington vad vi möjligen

kunde få av mr Taft, men det ville han inte höra talas

om. Det var ett riktigt nöje för honom, sade han,

att göra oss en tjänst; vi hade ju gjort honom så många.

Vi höllo ett långt krigsråd och gjorde upp följande

stridsplan. På Nedre viken voro våra ansikten

okända, men som Renen var välbekant som fiske-

patrullkutter, skulle den grekiska pojken, vars namn

var Nicholas, och jag segla med någon båt, som såg

oskyldig ut, ner till Sparris-ön och sluta oss till ostron-

tjuvarnas flottilj. Enligt Nicholas’ beskrivning på

bankarna och sättet att plundra dem var det här

möjligt för oss att ertappa rövarna på bar gärning då

de stulo ostron och på samma gång få dem i vårt våld.

Charley skulle vara i land med mr Tafts vaktare och

en avdelning poliskonstaplar för att hjälpa oss i rätta

ögonblicket.

»Jag har just reda på en sådan båt», sade Neil, då

diskussionen var slut, »en skröplig gammal kutter som

ligger där borta i Tiburon. Du och Nicholas kunna gå

över med färjan, hyra den för en spottstyver och segla

direkt till bankarna.»

»Lycka till, gossar», sade han då vi skildes två dagar

därefter. »Kom ihåg, att det är farliga människor,

så att var på er vakt.»

Nicholas och jag lyckades hyra kuttern för mycket

billigt pris, och medan vi satte till seglen kommo vi

skrattande överens om, att den till och med var skröp-

ligare och äldre än det låtit på beskrivningen. Den

var stor, flatbottnad, bred i aktern, tacklad som kut-

ter, med bräckt mast, sliten rigg, trasiga segel och

murkna grejor, klumpig att sköta och osäker i vänd-

39ningen, och den hade en obehaglig lukt av stenkols-

tjära, med vilket besynnerliga ämne den hade blivit

översmetad från fören till aktern och från kajuttaket

till centerbordet. Och till råga på allt stod Koltj är-

Maggie målat med stora, vita bokstäver längs vardera

sidan.

Det var en händelselös ehuru löjlig färd från Tiburon

till Sparrisön, dit vi kommo följande eftermiddag.

Ostronpiraterna, en flottilj på ett dussin kuttrar,

lågo för ankar vid de så kallade »Övergivna ban-

karna». Koltj är-Maggie kom hasande midt in ibland

dem för en lätt förlig bris, och de samlades på däck

för att titta på oss. Nicholas och jag hade tillägnat

oss det gamla båtskrällets stil och skötte det på det

drumligaste sätt.

»Vad vill ni?» ropade någon.

»Ja, säg bara ifrån!» ropade en annan.

»Nå så ta mig tusan är det inte själva Noaks ark!»

flinade Hundr af otingen från Gastens däck.

»Hej! Ohoj där, snällseglare!» ropade en annan

spjuver. »Vad är destinationsorten?»

Vi togo ingen notis om skämtet, utan betedde oss

på gröngölingars vanliga sätt som om Koltj är-Maggie

krävde vår odelade uppmärksamhet. Jag lät henne

löpa in i lovart om Gasten, och Nicholas sprang för ut

för att kasta ankaret. Det gjorde han tydligen som

en klåpare, ty kättingen trasslade in sig så att ankaret

inte nådde botten. Och Nicholas och jag föreföllo

ofantligt oroliga, medan vi strävade med att klara oss.

Vi lyckades i alla händelser slå puder i ögonen på

tjuvfiskarna, som hade ofanligt roligt åt vår belä-

genhet.

40 Men kättingen var fortfarande intrasslad, och medan

man slösade spefulla råd på oss, drevo vi ner på Gasten,

vars bogspröt rände tvärsigenom vårt storsegel och

rev ett hål i det så stort som en laddörr. Hundrafo-

tingen och Tumlaren lågo dubbla av skratt på kajut-

taket och läto oss klara oss bäst vi kunde. Det lyckades

vi göra på vårt tafatta sätt, och vi klarade också

ankarkättingen, av vilken vi firade ut omkring tre

hundra fot. Som vi bara hade tio fots vatten under

oss, skulle Koltj är-Maggie komma att driva med

sexhundra fots diameter och törna ihop med minst

halva flottiljen.

Ostronpiraterna lågo ordentligt tillsammans med

korta ankarkättingar, efter det var vackert väder,

och de protesterade högljudt mot vår okunnighet att

släppa ut en sådan onödigt lång kätting. Och de inte

allenast protesterade, utan de tvingade oss att hiva

in den igen så när som på trettio fot.

Sedan vi tillräckligt övertygat dem 0111 vår allmänna

oduglighet, gingo Nicholas och jag ner för att ha roligt

åt vår komedi och laga till kvällsvarden. Vi hade

knappt slutat måltiden och diskat, förr än en jolle

skrapade emot Koltj är-Maggies sida och klumpiga

fötter klampade på däck. Sedan visade sig Hundra-

fotingens fräcka ansikte i kajuttrappan, och han kom

ner åtföljd av Tumlaren. Innan de hunnit slå sig

ner på en brits, lade en annan jolle till, och sedan ännu

en, och ännu en, tills hela flottiljen var representerad

av samlingen i vår kajuta.

»Var ha ni knyckt det här gamla badkaret?» frågade

en undersätsig och luden karl med elaka ögon och

mexikansk ansiktstyp.

4i »Vi ha inte knyckt den», svarade Nicholas i en ton,

som ännu mera stärkte dem i den tron att vi hade

stulit Koltj är-Maggie. »Och om vi också hade gjort

det — än se’n?»

»Jo, jag beundrar inte er smak, det är alltsammans»,

hånade han med den mexikanska typen. »Jag skulle

hellre mögla på landbacken än jag gav mig ut på en

båt, som inte kan komma ur vägen för sig själv.»

»Hur skulle vi kunna veta det, förr än vi hade för-

sökt henne?» frågade Nicholas så oskyldigt att det

narrade dem att skratta. »Hur bär ni er åt för att

fiska upp ostrona?» inföll han ivrigt. »Vi vill ha

en last så’na, det är därför vi ha kommit hit . . . för

att få en last ostron.»

»Vad ska ni med dem till?» frågade Tumlaren.

»Ge bort dem till våra vänner naturligtvis», svarade

Nicholas. »Det är väl så ni gör med edra.»

Det framkallade nytt skratt, och som våra besö-

kande blevo allt mera skämtsamma, förstodo vi att

de inte hade den ringaste misstanke om vilka vi voro

eller vad vi hade för ärende.

»vSåg jag er inte på bryggan i Oakland härom dagen?»

frågade Hundrafotingen mig helt plötsligt.

»Jo», svarade jag dristigt, i det jag tog tjuren vid

hornen. »Jag tittade på er och funderade på om vi

skulle ge oss ut på ostronfiske eller inte. Det är en

ganska bra affär, tänker jag, och nu ha vi gett oss ut.

Det vill säga», tilläde jag hastigt, »om inte ni ha något

emot det.»

»Jag skall säga er en sak så god som två», svarade

han, »och det är att ni måste skynda er att skaffa er

42en bättre båt. Vi ämna inte låta skämma ut oss

för en så’n här pråms skull. Förstår ni?»

»Ja visst», sade jag. »Så snart vi ha sålt lite ostron,

ska vi stila opp oss.»

»Och om ni visar er ärliga och av rätta sorten»,

fortfor han, »kan ni ju få fara med oss. Men annars»

(här blev hans röst sträng och hotande), »får ni upp-

leva den värsta dagen i hela ert liv. Begriper ni?»

»Ja, för all del», sade jag.

Efter denna och flera andra varningar och förma-

ningar i samma stil blev samtalet allmänt, och vi

fingo veta att bankarna skulle plundras samma natt.

Då de gingo i sina båtar efter en timmes besök hos oss

inbjödos vi att vara med om företaget, och man försäk-

rade oss att det var »roligare ju flera man var».

»Lade ni märke till den där lilla karlen, som ser ut

som en mexikanare?» frågade Nicholas, då de hade

givit sig av till sina respektive kuttrar. »Det är

Barchi vid Sportbandet och hans kamrat heter Skil-

ling. De ha bägge blivit frigivna nu mot fem tusen

dollars’ borgen.»

Jag hade hört talas 0111 Sportbandet förr, en svärm

av lösdrivare och brottslingar som terroriserade de

nedre kvarteren av Oakland och av vilka två tredje-

delar vanligen sutto i fängelse för brott, som genom-

löpte hela skalan från mened och valsedelfusk till

mord.

»De ä’ inte vanliga ostrontjuvar», fortfor Nicholas.

»De ha bara givit sig ut för roskull och för att förtjäna

några dollars. Men vi måste hålla ögonen på dem.»

Vi sutto i sittrummet och diskuterade enskildheterna

i vår plan tills klockan blev elva, då hörde vi en åra

43plaska från det håll där Gasten låg. Vi halade in vår

egen jolle, kastade ner några säckar och rodde över.

Där funno vi alla j ollarna samlade, ty det var meningen

att företa ostronplundringen i sluten trupp.

Till min förvåning fann jag endast en fots vatten,

där vi hade kastat ankar på tio fots. Det var juni-

fullmånens stora ebb, och som den ännu skulle räcka

i halvannan timme, visste jag att vår ankarplats skulle

bli torr innan dödvattnet kom.

Det var tre mil till mr Tafts bankar, och en lång

stund rodde vi tyst i de andra båtarnas kölvatten;

då och då satte vi på grund, och våra årblad träffade

ständigt bottnen. Slutligen kommo vi till en mjuk

dybotten med endast två tums vatten — där kunde

båtarna inte gå fram. Men ostrontjuvarna stego

genast ur och sköto de flatbottnade j ollarna framför

sig så att vi ändå kommo framåt med jämn fart.

Fullmånen doldes ibland av högt flygande skyar,

men tjuvfiskarna hittade vägen med en ledighet som

vittnade om gammal vana. Efter en halv mils dy-

botten kommo vi till en djup kanal, uppför vilken vi

rodde; på vardera sidan lågo högar av torra skal efter

döda ostron. Slutligen kommo vi fram till området,

där dådet skulle utföras. Två män på ett av skären

ropade oss an och förbjödo oss att komma närmare.

Men Hundrafotingen, Tumlaren, Barchi och Skilling

togo ledningen, och åtföljda av oss andra rodde minst

trettio man i hälften så många båtar direkt fram till

vaktkarlarna.

»Det är bäst ni packa er i väg», sade Barchi hotande,

»annars ska vi skjuta er så fulla av bly att ni ska gå

till botten om det så vore i sirap.»

44 Vaktarna drogo sig visserligen tillbaka inför en

sådan övermakt och rodde uppför kanalen åt det

håll där stranden låg. Det var för resten dags för

dem att ge sig av hem.

Vi drogo upp våra båtar utmed det stora skäret,

åt landsidan till, och alla spredo sig med sina säckar

och började plocka. Då och då glesnade skyarna

framför månens ansikte, och vi kunde alldeles tydligt

se de stora ostronen. Säckarna blevo fulla nästan i

en handvändning och buros tillbaka till båtarna, där

man hämtade upp nya. Nicholas och jag återvände

ofta till båtarna med våra små bördor, men mötte

alltid någon av tjuvfiskarna som kom eller gick.

»Det gör ingenting», sade han, »vi ha ingen brådska.

Som de plocka allt längre och längre bort, blir det för

lång väg att bära säckarna till båtarna. Då ställa

de de fulla säckarna på ända och ta upp dem, då flo-

den kommer och jollarna driva fram till dem.»

En dryg halvtimme gick, och flodtiden var inne;

då hände följande. Vi lämnade tjuvfiskarna vid

deras arbete och smögo oss tillbaka till båtarna. Vi

sköto ljudlöst ut dem och bundo ihop dem till en klum-

pig flottilj. Just som vi sköto ut den sista jollen, vår

egen, kom en av karlarna över oss. Det var Barchi.

Hans pigga ögon uppfattade situationen i en blick,

och han rusade fram till oss, men vi sköto ut båten

med en våldsam ansträngning och klarade oss ifrån

honom, och han stod där och plumsade i vatten upp

till halsen. Så snart han kom tillbaka till skäret,

höjde han rösten och allarmerade de andra.

Vi rodde allt vad vi förmådde, men det gick lång-

samt med så många båtar på släp. En pistol smällde

45på skäret, så en till och en till, och sedan började en

ordentlig salva. Kulorna veno rundt omkring oss,

men tjocka moln hade betäckt månen, och de kunde

endast skjuta på måfå i mörkret. Det skulle ha varit

en ren slump om vi blivit träffade.

»Önskar vi hade en liten ångbarkass», flämtade

jag.

»Det är lika bra att månen håller sig gömd», fläm-

tade Nicholas tillbaka.

Det gick långsamt, men varje årtag förde oss längre

bort från skäret och närmare stranden. Slutligen

dog skjutandet bort, och då månen kom fram igen,

voro vi för långt borta för att vara i fara. Icke långt

därefter besvarade vi en anropning från stranden, och

två polisbåtar, var och en rodd av tre par åror, kommo

ilande emot oss. Charleys välbekanta ansikte lutade

sig över till oss, och han tryckte våra händer och

utropade: »A, ni ä’ ena präktiga pojkar! Präktiga

pojkar! Båda två!»

Då flottiljen kommit i land, rodde Nicholas och jag

och en vaktare ut i en av polisbåtarna med Charley i

aktern. Två andra polisbåtar följde efter, och som

det nu var klart månsken, upptäckte vi lätt ostron-

tjuvarna på deras ensliga skär. Då vi kommo när-

mare, fyrade de av en dånande salva ur sina revolvrar,

och vi drogo oss hastigt utom skotthåll.

»Vi ha god tid», sade Charley. »Floden stiger

hastigt, och då den står dem upp till halsen, förlora

de nog stridslusten.»

Vi vilade alltså på årorna och väntade på att tid-

vattnet skulle göra sitt. Tjuvfiskarnas belägenhet

var nu den, att strömmen på grund av den starka juni-

46floden forsade in med våldsam kraft, och det var

omöjligt för den yppersta simmare i världen att arbeta

sig emot den de tre milen bort till kuttrarna. Mellan

stranden och tjuvfiskarna voro vi, som hindrade dem

att komma undan åt det hållet. Å andra sidan steg

vattnet hastigt över grynnorna, och det var endast

en tidsfråga när det skulle ha stigit dem över huvudet.

Det var härligt lugnt, och i det klara vita månske-

net iakttogo vi dem genom våra nattkikare och berät-

tade Charley om Koltj är-Maggies resa. Klockan blev

ett och tu, och piraterna klängde sig fast på det högsta

skäret med vatten ända upp till midjan.

»Där ser ni, hur bra det är att ha fantasi», sade

Charley. »Taft har i åratal försökt komma åt dem,

men han gick till väga med den råa styrkans medel

och misslyckades. Vi ha däremot användt vår intel-

ligens ...»

I detsamma hörde jag ett nästan ljudlöst plaskande

i vattnet, och i det jag lyfte upp handen för att påbjuda

tystnad, vände jag mig om och pekade på en ring i

vattnet som vidgade sig allt mer och mer. Det var

inte mer än femtio fot ifrån oss. Vi höllo oss alldeles

stilla och väntade. Efter en minut klövs vattenytan

på sex fots avstånd, och ett svart huvud och en vit

axel visade sig i månskenet. Med en förvånad fnysning

och ett hastigt andetag försvunno huvudet och axeln.

Vi togo några årtag och drevo med strömmen.

Fyra par ögon rannsakade vattenytan, men ingenstä-

des visade sig någon ny ring och vi sågo ej vidare någon

skymt av det svarta huvudet och den vita axeln.

»Det är Tumlaren», sade Nicholas. »Om det vore

stora, ljusa dagen, kunde vi kanske ta fast honom.»

47 En kvart över tu gåvo tjuvfiskarna ifrån sig sitt

första kapitulationstecken. Vi hörde nödrop, tyd-

ligen från Hundrafotingen, och denna gång sköt man

inte på oss då vi rodde närmare. Hundrafotingen var

verkligen i en svår klämma. Endast huvudet och

axlarna av hans kamrater stucko upp över vattnet,

och de togo spjärn mot strömmen för att hålla honom

upplyftad, ty hans fötter kunde ej längre nå bottnen.

»Seså, gossar», sade Charley muntert,» nu ha vi

er fast, och ni kunna inte komma undan. Om ni

bråka, måste vi lämna er i sticket och då tar vattnet

bukt på er. Men om ni ä’ snälla, ska vi ta er ombord,

en karl i sänder, och så bli ni alla räddade. Vad

säger ni?»

»Ja», ropade de alla hest mellan sina skallrande

tänder.

»En karl i sänder, de minsta först.»

Hundrafotingen var den förste som lyftes ombord,

och han kom villigt, fastän han gjorde invändningar,

då konstapeln satte handbojor på honom. Sedan

halades Barchi in, helt mjuk och undergiven i sitt

genomblöta tillstånd. Då vi hade tio i vår båt, drogo

vi oss undan, och den andra polisbåten tog in sin last.

Den tredje fick endast nio fångar — en fångst påtjugu-

nio inalles.

»Tumlaren fick ni inte», sade Hundrafotingen trium-

ferande, som om hans flykt betydligt minskat vår

framgång.

Charley skrattade. »Men vi sågo honom i alla fall,

han knogade i väg mot land som ett frustande svin.»

Det var ett beskedligt och frysande rövarband vi

förde uppför stranden till ostronmagasinet. Vid

48Charleys knackning slogs dörren upp, och en behaglig

värmebölja strömmade emot oss.

»Ni kan torka edra kläder här, gossar, och få er lite

varmt kaffe», tillkännagav Charley, då de

marscherade in.

Och där satt Tumlaren helt lugnt vid brasan med

en rykande kaffekopp i handen. Nicholas och jag

fixerade Charley som på tyst överenskommelse. Han

skrattade muntert.

»Där ser ni nyttan av att ha fantasi», sade han.

»Då man förstår en sak, skall man förstå den

grundligt, vad tjänar det annars till att förstå? Jag tänkte

på stranden, och därför lämnade jag kvar ett par

konstaplar att hålla ögonen på den. Det är

alltsammans.»



Vår mest retsamma upplevelse av fiskepatrulle-

ringen var kanske då Charley Le Grant och jag i två

veckor belägrade en stor engelsk fyrmastare. Innan

vi hade slutat den affären, hade den hunnit bli ett

riktigt matematiskt problem, och det var av en ren

slump vi kommo över det vapen, som möjliggjorde

ett lyckligt slut.

Efter vår expedition mot ostrontjuvarna hade vi

återvändt till Oakland, där ytterligare två veckor gingo

innan Neil Partingtons hustru var utom fara och på

god väg till förbättring. Det var alltså noga räknat

efter en månads frånvaro vi vände Renens stäv mot

Benicia. Då katten är borta, dansa råttorna på bor-

det, och under dessa fyra veckor hade fiskarna blivit

mycket djärva i sina lagbrott. Då vi passerade Point

Pedro sågo vi många tecken till verksamhet bland

räkfångarna, och då vi väl kommit in i San Pablo-

viken observerade vi en vidt utbredd flottilj av fiske-

båtar från Övre viken, som hastigt halade in sina nät

och satte till segel.

Detta var tillräckligt misstänkt för att framkalla

en undersökning, och den första och enda båt vi lyc-

kades äntra visade sig ha olagliga nät. Lagen tillät

ej mindre maskor för staksillfångst än på sju och en

halv tum mellan knutarnas insidor, men det ifråga-

varande nätet hade endast tretumsmaskor. Det var

ett grovt brott mot reglementet, och de båda fiskarna

arresterades genast. Neil Partington tog den ene

av dem med sig som hjälp vid Renens manövrering,

medan Charley och jag seglade före med den andre i

den beslagtagna båten.

Men staksillflottiljen hade i vild flykt styrt kurs

mot Petaluma-kusten, och under hela den återstående

färden över San Pablo-viken sågo vi ej till några andra

fiskare. Vår fånge, en solbränd och skäggig grek,

satt dyster i hågen på sitt nät, medan vi seglade hans

båt. Det var en ny laxbåt från Columbia River,

tydligen på sin första resa, och den skötte sig utmärkt.

Till och med då Charley berömde den, vägrade vår

fånge att tala eller ta notis om oss, och vi lämnade

honom snart i fred som en högst otillgänglig krabat.

Vi gingo uppför Carquinez’-sundet och styrde kurs

in i viken utanför Turners skeppsvarv för att få smult

vatten. Här lågo flera engelska stålångare och vän-

tade på veteskörden, och här, just på den fläck där vi

hade fångat långa Alec, råkade vi helt oväntat på två

italienare i en båt lastad med en fullständig »kinesisk»

långrev. Överraskningen var ömsesidig, och vi voro

över dem, innan varken de eller vi visste ordet av.

Charley hann nätt och jämnt lova och styra kurs rätt

på dem. Jag sprang föröver och kastade till dem en

tross med befallning att göra fast den. En av itali-

enarna gjorde ett slag omkring ett knap, medan jag

skyndade mig att fira ner vårt stora sprisegel. Sedan

detta var gjort sackade laxbåten akterut och släpade

tungt efter vår båt.

51

Fiske patrullens berättelser. 14. Charley kom föröver för att ta prisen ombord, men

då jag grep mig an med att ta hem fånglinan, läto

italienarna den gå. Vi började genast driva åt lä,

medan de stucko ut två par åror och rodde sin lätta

farkost rakt mot vinden. Denna manöver förbryl-

lade oss för ögonblicket, ty med vår stora och tungt

lastade båt kunde vi ej hoppas hinna upp dem med

årorna. Men vår fånge kom oss oväntat till hjälp.

Hans svarta ögon blixtrade och hans ansikte blossade

av kvävd iver, då han släppte centerbordet, sprang

för ut med ett enda skutt och hissade seglet.

»Jag har alltid hört att greker inte tycka om itali-

enare», skrattade Charley, i det han sprang akterut

till rorkulten.

Och aldrig i mitt liv har jag sett en man så ivrig

att ta fast en annan som vår fånge nu visade sig vara.

Hans ögon riktigt rullade, och hans näsborrar skälvde

och vidgade sig på ett bes}rnnerligt sätt. Charley

styrde medan han skötte skoten, och ehuru Charley

var pigg och snabb i sina rörelser som en katt, kunde

greken knappt stävja sin otålighet.

Italienarna voro avskurna från kusten, till vars

närmaste punkt det var en dryg mil. Om de försökte

styra kurs ditåt, kunde vi med sidovindens tillhjälp

sätta efter dem och hinna upp dem innan de tillryg-

galagt en åttondel av avståndet. Men de voro för

kloka att försöka det och inskränkte sig till att ro

med fart åt lovart längs styrbordssidan av ett stort

fartyg, »I,ancashires drottning». Men bakom skeppet

låg minst två mils öppet vatten till kusten åt det hållet.

Ej heller det vågade de sig på, ty vi måste nödvändigt

ta fast dem innan de hunnit tillryggalägga den sträc-kan. Så att då de kommo till Iyancashires drottnings

förstäv, hade de ingenting annat att göra än att svänga

rundt och ro längs dess babordssida till aktern, d. v. s.

ro i lä om oss och ge oss övertaget.

Vi i laxbåten höllo dikt upp i vinden, gingo över

stag och passerade skeppets stäv. Sedan styrde

Charley längs skeppets babordssida; greken släckte på

skotet och grinade av förtjusning. Italienarna hade

redan hunnit halvvägs till aktern, men vår friska

medvind jagade oss efter dem mycket fortare än de

kunde ro. Vi kommo närmare och närmare, och jag

lade mig i fören och sträckte ut armen för att hugga

tag i båten, då den dök under Lancashiredrottningens

höga akter.

Jakten stod nu på samma punkt som i början.

Italienarna rodde utmed skeppets styrbordssida, och

vi fingo motvind och gledo långsamt ut från fartyget

åt lovart. Sedan svängde de om förstäven och bör-

jade ro längs babordssidan, och vi gingo över stag, pas-

serade bogen och förföljde dem i stark medvind. Men

just som jag räckte ut handen efter båten, dök den

under aktern och var utom fara. Så gick det oupp-

hörligt rundt, och varje gång räddade båten sig med

knapp nöd.

Skeppets besättning hade nu märkt vad som för-

siggick, och vi kunde se deras ansikten i en lång rad

titta ner på oss över relingen. Varje gång vi för-

felade vårt rov nere i aktern hurrade de vildt och

rusade över till andra sidan av Iyancashiredrottningen

för att åse jakten på lovartssidan. De överöste oss och

italienarna med skämtord och råd och gjorde vår

grek så förbittrad att han minst en gång under varje

53rond lyfte knytnäven och skakade den mot dem i

raseri. De märkte detta och hälsade varje sådant

utbrott med larmande munterhet.

»En sådan cirkus!» ropade en.

»Om det finns karuseller till sjöss, måtte det här

visst vara en», försäkrade en annan.

»Jag vågar en veckas hyra!» förklarade en tredje.

»Vem påstår att inte italienarna vinna?»

Nästa gång vi gingo över stag åt lovart erbjöd gre-

ken sig att byta plats med Charley.

»Ivåt mig segla båten», bad han. »Jag kniper dem,

jag hugger dem, var så säker!»

Det var att kränka Charleys yrkesstolthet, ty han

hade höga tankar om sin skicklighet som seglare,

men han lämnade ändå styret till fången och övertog

hans plats vid skotet. Tre gånger kretsade vi åter

rundt, och greken upptäckte att han ej kunde få större

fart i laxbåten än Charley.

»Bäst att avstå», rådde en av matroserna där uppe.

Greken blängde ilsket och skakade sin knytnäve

som han brukade. Under tiden hade min hjärna ej

varit sysslolös, och till sist kläckte jag ut en idé.

»Gå på, Charley, en gång till», sade jag.

Och då vi nästa gång svängde om aktern, gjorde

jag fast en tross vid en liten änterdragg, som jag hade

sett ligga i ösrummet. Trossens ända fäste jag vid

ringbulten i fören, och gömmande draggen väntade

jag på nästa tillfälle att använda den. Ännu en gång

rodde de längs skeppets babordssida, och ännu en gång

flögo vi efter dem i fördevind. Vi kommo närmare

och närmare, och jag låtsade räcka ut armen efter

dem som förut. Båtens akter var inte sex fot ifrån

54oss, och de skrattade hånfullt åt mig då de döko under

skeppets akter. I detta ögonblick reste jag mig plöts-

ligt och slungade ut änter dr aggen. Den tog ordent-

ligt fast i båtens reling, och drogs bakåt då jag tog

hem trossen och laxbåten flög vidare.

Ett stönande hördes från matroserna där uppe,

men det övergick till hurrarop, då den ene italienaren

drog en lång slidkniv och skar av trossen. Men vi

hade hindrat dem från att komma undan, och från

sin plats vid akterskotet sträckte Charley sig fram och

högg tag i båtens akterspegel. Alltsammans gick på

en sekund, ty den förste italienaren höll på att skära

av trossen och Charley hakade sig fast vid båten, då

den andra italienaren gav honom ett slag i huvudet

med en åra. Charley släppte sitt tag och dignade

bedövad ner på laxbåtens botten, och italienarna

kastade sig över sina åror och flydde nedanför skeppets

akter.

Greken tog både styre och skot och fortsatte jakten

omkring Lancashiredrottningen, medan jag tog hand

om Charley, på vars huvud en otäck svullnad hastigt

visade sig. Vår matrospublik var vild av förtjusning

och applåderade enhälligt de flyende italienarna.

Charley satte sig upp med en hand på sitt huvud och

såg sig slött omkring.

»Det duger inte att låta dem komma undan nu»,

sade han och drog sin revolver.

Under vår nästa rond hotade han italienarne med

vapnet, men de rodde hårdnackat och energiskt och

frågade icke det bittersta efter honom.

»Om ni inte stanna, skjuter jag», sade Charley

hotande.

55 Men det gjorde ingen verkan, ej heller läto de skrämma

sig att ge sig då han lossade flera skott på farligt nära

håll. Ingen kunde tänka sig att han skulle skjuta

ner obeväpnade människor, och det visste de lika väl

som vi, så att de fortforo att ro envist rundt och rundt

skeppet.

»Då måste vi hinna upp dem!» utropade Charley.

»Vi ska trötta ut dem och ta fast dem.»

Jakten fortgick alltså. Ytterligare tjugu gånger

rände vi rundt I/ancashiredrottningen, och till sist

sågo vi att till och med deras järnmuskler liöllo på att

ge tappt. De voro nästan utmattade, och det gällde

tydligen endast några varv till; då tog leken en ny

vändning. Under rodden i lovart vunno de alltid

på oss så att de hunnit halvvägs längs skeppets ba-

bordssida, då vi passerade bogen. Men den sista gången

vi passerade bogen sågo vi dem springa uppför skeppets

gångbord, som plötsligt fällts. Det var en taktisk

rörelse av besättningen tydligen understödd av kapte-

nen, ty då vi kommo fram dit, där gångbordet hade

varit, var det intaget, och italienarnas båt hade anam-

mats av skeppets dävertar och flög också i luften utom

räckhåll.

Den därpå följande underhandlingen med kaptenen

var kort och häftig. Han förbjöd oss absolut att

komma ombord på Iyancashiredrottningen, och lika

bestämt vägrade han att utlämna de båda männen.

Charley var nu lika ursinnig som greken. Han hade

icke allenast blivit besegrad i en lång och löjlig jakt,

utan han hade också slungats sanslös omkull på bott-

nen av sin båt av karlarna som hade undkommit

honom.

56 »Ni ska få piska mig gul och blå», förklarade han

patetiskt, i det han slog den ena knytnäven i den

andra flata handen, »om de där båda karlarna nån’sin

gå säkra för mig! Jag stannar här för att fånga dem,

om det också skall ta hela mitt återstående liv, och

om jag inte får dem fast, lovar jag att leva onaturligt

länge eller tills j ag haffar dem, så sant j ag heter Charley

L,e Grant!»

Sedan började belägringen av Iyancashires drott-

ning, en belägring som förevigats i både fiskarnas och

fiskepatrullens annaler. Då Renen kom tillbaka

efter en fruktlös jakt efter staksillflottiljen, uppma-

nade Charley Neil Partington att skicka ut sin egen

laxbåt med filtar, proviant och en träkolkamin, en

sådan som fiskarna begagna. I solnedgången för-

siggick detta utbyte av båtar, och vi togo avsked av

vår grek, som nödvändigt måste följa med till Benicia

och sättas inom lås och bom för sin egen överträdelse

av lagen. Efter kvälls var den höllo Charley och jag

turvis fyratimmarsvakt till daggryningen. Fiskarna

gjorde intet försök att rymma den natten, men far-

tyget skickade ut en jolle i spejareärenden för att ta

reda på om farvattnet var rent.

Följande dag förstodo vi att en riktig belägring var

oundviklig, och vi utarbetade vår plan med tanke på

vår egen bekvämlighet. En brygga kallad Solano-

bryggan, som stack ut från Beniciastranden, var oss

till god hjälp därvidlag. Lancashiredrottningen,

stranden vid Turners varv och Solanobryggan bildade

spetsarna av en stor, liksidig triangel. Från fartyget

till stranden, den triangelsida som italienarna måste

begagna sig av för att komma undan, var avståndet

57lika stort som från Solanobryggan till stranden, den

triangelsida som vi måste använda för att komma i

land före italienarna. Men som vi kunde segla mycket

fortare än de orkade ro, kunde vi låta dem tillrygga-

lägga ungefär halva sin triangelsida, innan vi gåvo oss

ut på vår linje. Om vi läto dem komma längre än

halvvägs, skulle de säkerligen komma före oss i land,

men om vi gåvo oss ut innan de voro halvvägs, skulle

de lika säkert hinna ro tillbaka till skeppet.

Vi räknade ut, att en imaginär linje dragen från

ändan av bryggan till en väderkvarn längre bort på

stranden skar precis i tu den triangelsida, längs vilken

italienarna måste söka sin räddning i land. Denna

linje gjorde det lätt för oss att bestämma hur långt vi

kunde låta dem ge sig i väg innan vi gåvo oss ut för

att förfölja. Dag efter dag skulle vi vakta dem genom

våra kikare, medan de rodde i sakta mak mot halv-

vägspunkten, och då de nästan voro i jämnhöjd med

väderkvarnen, skulle vi springa i båten och hissa seg-

len. Då de fingo se våra förberedelser, skulle de vända

om och ro långsamt tillbaka till Iyancashiredrottningen,

säkra i medvetandet att vi ej kunde hinna upp dem.

I händelse av vindstilla — då vår laxbåt skulle bli

till ingen nytta — höllo vi också i beredskap en lätt

roddbåt försedd med kupbladiga åror. Men vid så-

dana tillfällen då vinden svek oss måste vi ro ut från

bryggan så snart de rodde ifrån fartyget. Om natten

voro vi å andra sidan tvungna att patrullera alldeles

i närheten av skeppet, och det gjorde vi; Charley och

jag turade om att göra fyratimmarsvakter. Ita-

lienarna föredrogo emellertid att fly vid dagsljus, och

hittills hade våra långa nattvakter varit utan resultat.

58 »Vad som retar gallfeber på mig», sade Charley,

»är att vi måste försaka våra goda sängar, medan de

där bovaktiga lagbrytarna sova sött varenda natt.

Men det skall inte hjälpa dem!» sade han hotande.

»Jag skall hålla dem kvar på det där fartyget, tills

kaptenen låter dem betala kostpengar, så sant en

stockfisk inte är en havskatt!»

Det var ett Tantalusproblem vi hade framför oss.

Så länge vi voro vaksamma, kunde de ej slippa undan,

och så länge de voro försiktiga, kunde vi inte fånga

dem. Charley bråkade ständigt sin hjärna, men för

en gångs skull lämnade hans fantasi honom i sticket.

Det fanns tydligen ingen annan lösning på problemet

än tålamod. Allt berodde på att vänta; den som vän-

tade längst måste vinna. Till råga på förargelsen

etablerade vänner till italienarna ett signalsystem

med dem från stranden, så att vi aldrig vågade låta

belägringen slappas ett ögonblick. Dessutom stodo

alltid ett par fiskare med misstänkt utseende och hängde

på Solanobryggan och bevakade våra rörelser. Vi

kunde inte göra något annat än »bita ihop tänderna

och knyta näven i fickan», som Charley sade, men det

tog all vår tid och hindrade oss från att utföra annat

arbete.

Dagarna gingo och ställningen undergick ingen för-

ändring. Men nog gjordes försök att ändra den.

En natt kom det folk från stranden ut i en roddbåt

och försökte konfundera oss, medan de båda italienarna

togo till flykten. Att det ej lyckades berodde på,

att skeppsdävertarna voro litet osmorda. Vi avbröto

förföljandet av den främmande båten, då vi hörde

dävertarna gnissla, och vi kommo till Iyancashire-

59drottningen just som italienarna höllo på att fira ner

sin båt. En annan natt rodde ett d^gt halvt dussin

båtar omkring oss i mörkret, men vi sögo oss som blod-

iglar fast vid skeppets sida och gjorde deras plan om

intet, så att de blevo ursinniga och överöste oss med

otidigheter. Charley skrattade för sig själv på bott-

nen av båten.

»Det är ett godt tecken, gosse», sade han till mig.

»Då karlar börja svära, så kan man vara säker på att

de hålla på att tappa tålamodet, och då de ha tappat

tålamodet, tappa de snart huvudet. Kom ihåg mina

ord, om vi bara hålla ut, ska de bli oförsiktiga en vac-

ker dag, och då ha vi dem fast.»

Men de blevo ej oförsiktiga, och Charley erkände

att detta var ett av de tillfällen då alla tecken sveko.

Deras tålamod tycktes vara lika stort som vårt, och

den andra veckan av belägringen släpade sig enformigt

fram. Då piggade Charleys slappnade fantasi upp

sig så pass att han hittade på en list. Peter Boyelen,

en ny för fiskarna okänd fiskevakt, kom händelsevis

till Benicia, och vi invigde honom i vår plan. Vi höllo

den så hemlig som möjligt, men på något outrannsak-

ligt sätt lyckades vännerna i land tillställa de beläg-

rade italienarna en uppmaning att ha ögonen med sig.

Den natt då vi skulle bringa vår list i verkställighet

intogo Charley och jag vår vanliga plats i vår roddbåt

utmed I^ancashiredrottningens långsida. Sedan det

blivit nedmörkt, kom Peter Boyelen ut i en liten

nätt jolle, en sådan där som man kan ta upp och bära

under armen. Då vi hörde honom komma ljudlöst

paddlande, drogo vi oss ett stycke in i mörkret och

vilade på våra åror. Midtför gångbordet ropade

60han muntert an Lancashiredrottningens ankarvakt

och frågacle, var han skulle få tag i »Skotske höv-

dingen», en annan vetebåt, och i det samma kapsej-

sade han med låtsad drumlighet. Matrosen som gjorde

ankarvakt sprang utför gångbordet och drog upp

honom ur vattnet. Det var just vad han ville, näm-

ligen komma ombord på fartyget, och nu väntade

han sig att få komma upp på däck och sedan gå ner

för att värma sig och bli torr. Men kaptenen lät

honom helt ogästvänligt sitta på gångbordets nedersta

bräde, ynkligt frysande och med fotterna dinglande

i vattnet, tills vi tyckte synd om honom, rodde ut ur

mörkret och togo upp honom. Besättningen hade

vaknat, och deras gyckel och stickord läto allt utom

behagligt i våra öron, och till och med de båda itali-

enarna klättrade upp på relingen och skrattade åt

oss länge och skadegladt.

»Skadar inte», sade Charley så dämpat att endast

jag kunde höra det. »Jag är väldigt glad åt att det

inte är vi som skratta först. Vi ska spara vårt skratt

till sist, eller hur, gosse?»

Han klappade mig på axeln, men jag tyckte att

hans röst lät mera beslutsam än hoppfull.

Det skulle nog ha varit möjligt för oss att få hjälp

av hamnfogden och komma ombord på det engelska

fartyget i lagens namn. Men fiskenämndens instruk-

tioner gingo ut på att patrullen skulle undvika för-

vecklingar, och denna kunde, om vi påkallade offi-

ciella myndigheter, lätt sluta med internationellt

trassel.

Den andra veckan av belägringen hade gått till

ända, och ännu syntes intet tecken till ändring i situa-

61tionen. På morgonen den fjortonde dagen inträffade

förändringen, och den kom i lika oväntad form för oss

som för de män vi ville ta fast.

Efter vår vanliga nattvakt långsides med Iyanca-

shiredrottningen rodde Charley och jag till Solano-

bryggan.

»Åhå!» utbrast Charley överraskad. »Vad i all

världen är detta? Har du nå’nsin sett maken till

konstigt fartyg?»

Det kunde han gärna säga, ty där låg, förtöjd vid

bryggan, den besynnerligaste barkass jag någonsin

hade sett. Den kunde inte kallas barkass heller, men

den tycktes likna en barkass mer än någon annan

båt. Den var sjuttio fot lång, men så smal och utan

överbyggnader att den föreföll mycket mindre än den

verkligen var. Den var byggd helt och hållet av

stål och svartmålad. Tre skorstenar ganska långt

ifrån varandra och lutande starkt åt aktern reste sig i

rak linje midskepps, medan bogen, lång och smal och

vass som en kniv, tydligt angav att båten lade an på

snabbhet. Då vi rodde akter om den, läste vi nam-

net »Pilen» målat med små vita bokstäver.

Charley och jag kunde ej styra vår nyfikenhet.

Om några minuter voro vi ombord och talade med en

maskinist, som betraktade soluppgången från däck.

Han var beredvillig att tillfredsställa vår nyfikenhet,

och snart visste vi att Pilen hade kommit dit efter

mörkrets inbrott från San Francisco, att det var vad

man kunde kalla en provresa, och att den tillhörde

Silas Tate, en ung californisk gruvmillionär som vur-

made för snabbgående yachter. Vi talade litet om

turbinmaskiner, direkt ångverkan och frånvaron av

62pistonger, drivstänger och svänglar, vilket allt var

arabiska för mig, ty jag kände endast till segelbåtar,

men maskinistens sista ord förstod jag:

»Fyra tusen hästkrafter och fyrtiofem mil i timmen,

men det tro ni kanske inte på», sade han stolt.

»Säg om det, herrn! Säg om det!» utbrast Charley

i upphetsad ton.

»Fyra tusen hästkrafter och fyrtiofem mil i timmen»,

upprepade maskinisten och flinade godmodigt.

»Var är ägaren?»lydde Charleys nästa fråga. »Finns

det någon möjlighet att jag kan få tala med honom?»

Maskinisten skakade på huvudet. »Nej, det går

nog inte. Ser ni, han sover.»

I detta ögonblick kom en ung man i blå uniform upp

på däck längre akterut och stod och såg på solupp-

gången.

»Där är han, det är han, det är mr Tate», sade

maskinisten.

Charley gick akterut och talade vid honom, och

medan han talade allvarligt, hörde den unge mannen

på med ett roat uttryck i sitt ansikte. Han måste

ha frågat hur djupt vattnet var nära stranden vid

Turners skeppsvarv, ty jag såg att Charley gjorde

gester och förklarade. Några minuter därefter kom

han tillbaka utom sig av förtjusning.

»Ge dig av, gosse», sade han. »Upp på bryggan

med dig. Nu ha vi dem fast.»

Det var tur för oss att vi lämnade Pilen, då vi gjorde

det, ty strax därefter dök en av spionerna upp. Char-

ley och jag intogo våra vanliga platser på bryggan litet

framför Pilen och ovanför vår egen båt, där vi be-

kvämt kunde vakta Lancashiredrottningen. Ingen-

63ting hände förr än klockan nio; då sågo vi de båda ita-

lienarna lämna fartyget och ro längs sin triangelsida

mot stranden. Charley såg så likgiltig ut som möj-

ligt, men innan de hunnit f j ärdedelen av vägen, viskade

han till mig:

»Fyrtiofem mil i timmen . . . ingenting kan rädda

dem ... vi ha dem fast!»

De båda männen rodde långsamt tills de nästan

voro i jämnhöjd med väderkvarnen. I det ögonblic-

ket brukade vi alltid hoppa i vår laxbåt och sätta till

segel, och de båda karlarna, som tydligen väntat sig

detta, sågo helt överraskade ut, då vi ej visade något

tecken därtill.

Då de voro alldeles i nivå med väderkvarnen och

hade lika nära till stranden som till skeppet och voro

närmare stranden än vi någonsin förr låtit dem komma,

blevo de misstänksamma. Vi följde dem i kikaren

och sågo dem stå i båten och försöka ta reda på vad

vi hade för oss. Även den spionerande fiskaren, som

satt bredvid oss på bryggan, föreföll förvånad. Han

kunde inte förstå vår overksamhet. Männen i båten

rodde närmare stranden, men reste sig åter och under-

sökte den med blicken, som om de trott att vi lågo

gömda där. Men en karl kom ut på stranden och vif-

tade åt dem med en näsduk för att upplysa att det

inte var någon fara. Det lugnade dem. De kastade

sig över årorna för att riktigt sätta fart i båten. Ännu

väntade Charley. Icke förr än de tillryggalagt tre

fjärdedelar av avståndet från I/ancashiredrottningen.

så att de knappt hade mer än en kvarts mil till kusten,

slog Charley mig på axeln och ropade:

»Vi ha dem! Vi ha dem!»

64 Vi sprungo de få stegen till Pilen och hoppade om-

bord. För- och aktertrossar lossades i en blink. Pilen

sköt ut från bryggan. Spionen som vi lämnat kvar

på bryggan tog upp en revolver och sköt fem skott i

luften tätt på varandra. Karlarna i båten uppfattade

genast varningen, ty vi sågo dem ro som galningar.

Men om de rodde som galningar, undrar jag hur

vår fart skall kunna beskrivas? Vi riktigt flögo.

Den fart varmed vi trängde undan vattnet var så för-

färlig, att en våg reste sig på vardera sidan om vår

bog och forsade akteröver i en serie av tre väldiga,

uppstående vågor, medan en stor toppig bölja glupskt

förföljde oss akterut som om den i vilket ögonblick

som helst kunde falla över oss och förinta oss. Pilen

flämtade, skalv och dånade som en levande varelse.

Iyuftdraget, på grund av farten, kändes som en storm

— en fyrtiofemmilsstorm. Vi kunde ej ta emot det

rätt i ansiktet och andas utan att storkna. Det drev

röken tillbaka från skorstenarnas mynningar i precis

rät vinkel. Vi flögo faktiskt framåt lika fort som ett

blixttåg. »Vi riktigt filade i väg», sade Charley efteråt,

och jag tror att det uttrycket kom sanningen när-

mare än något annat.

Vad italienarna i roddbåten beträffar, så hade vi

knappt givit oss ut förr än vi voro över dem, tyckte

jag. Vi måste naturligtvis sakta farten långt innan

vi kommo fram till dem, men ändå sköto vi förbi dem

som en virvelvind och måste göra en sväng tillbaka

mellan dem och stranden. De hade rott långsamt

och rest sig från roddbänken efter varje årtag, ända

tills vi gingo förbi dem och de kände igen Charley

och mig. Det betog dem deras sista motståndskraft.De lade upp sina åror och underkastade sig surmulet

arresteringen.

»Nå, Charley», sade Neil Partington, då vi sedan

talade om saken på bryggan, »jag kan inte se vad din

mycket omtalade fantasi spelade för roll den här

gången.»

Men Charley vidhöll troget sin fixa idé. »Fantasi?»

frågade han och pekade på Pilen. »Se på den där!

Se bara på den där! Om inte uppfinningen av den

där är fantasi, så vet jag inte vad det är.»

»Naturligtvis», tilläde han, »var det en annan

människas fantasi, men det var i alla fall den som gjorde

det.»

Vår lustigaste och på samma gång farligaste bragd

under patrulltiden var kanske då vi i ett enda drag

håvade in jämnt ett tjog ursinniga fiskare. Charley

kallade det en kupp, ett ord som han hört Neil Par-

tington begagna; men fiskarna borde ha kallat det ett

Waterloo, ty det var det svåraste nederlag som någon-

sin tillfogats dem av fiskepatrullen, och de hade själva

ådragit sig det genom att öppet och fräckt trotsa lagen.

Under den s. k. »frisäsongen» fingo fiskarna fånga

så många laxar de kunde komma över och deras båtar

kunde rymma. Men det fanns en betydande inskränk-

ning. Från solnedgången på lördagskvällen till sol-

uppgången på måndags morgonen fingo de ej sätta

ut ett nät. Det var en klok förordning av fiskenämn-

den, ty det var nödvändigt att ge den lekande laxen

tillfälle att gå uppför floden och kasta sin rom. Och

denna lag hade, blott med en enda tillfällig överträ-

delse, lydigt iakttagits av de grekiska fiskarna som

fångade lax till konservfabrikerna och torghandeln.

En söndagsmorgon fick Charley telefonbud från

en vän i Collinsville, som talade om för honom att

hela fiskar flottilj en var ute med sina nät. Charley

och jag sprungo i vår laxbåt och gå vo oss av till ort

och ställe. För en lätt förlig bris passerade vi

Carquinezsundet och över Suisunviken förbi Ship Island

LÅght och ertappade hela flottiljen i full verksamhet.

Men först måste jag beskriva deras sätt att arbeta.

Det nät de använde är det s. k. gälnätet. Det har

enkla, snedt rutformiga maskor som mäta drygt sju

och en halv tum mellan knutarna. Fem till sju ä

åtta hundra fot i längd äro dessa nät endast några fot

breda. De äro ej fastgjorda, utan flyta med ström-

men, den övre ändan uppehålles av flöten, den nedre

sänkes med blyvikter.

Denna anordning håller nätet upprätt i strömmen

och hindrar alla fiskar utom de små att komma uppför

floden. I^axen som simmar nära ytan efter sin vana

ränner huvudet genom maskorna och hindras från

att tränga igenom av sin omfångsrika kropp och från

att gå tillbaka av sina gälar som fastnat i maskorna.

Det måste vara två fiskare som sätta ut ett sådant

nät; en ror båten, medan den andre står i aktern och

försiktigt släpper ut nätet. Då det är utlagt tvärs-

över strömmen göra fiskarna fast sin båt vid den ena

ändan av nätet och driva med det.

Då vi kommo fram till flottiljen av de lagöverträ-

dande fiskarna, varje båt två ä tre hundra yards från

grannens och båtar och nät här och där på floden så

långt vi kunde se, sade Charley:

»Jag är bara ledsen över en sak, och det är att jag

inte har tusen armar, så att jag kan ta fast dem alla.

Som det nu är kunna vi endast fånga en båt, ty medan

vi hållas med den, ta de andra upp näten och ge sig

av.»

Då vi kommo närmare, märkte vi ingenting av den

vanliga förvirringen och uppståndelsen som vår an-

68

komst annars alltid framkallade. I stället låg varje

båt helt lugnt kvar vid sitt nät, och fiskarna bevär-

digade oss inte med en blick.

»Det var egendomligt», mumlade Charley. »Kan

det bero på att de inte känna igen oss?»

Jag sade att det var omöjligt, och Charley instämde,

men där var nu en hel flottilj bemannad med karlar

som blott kände oss alltför väl och som ej togo mera

notis om oss, än om vi varit en höpråm eller en lust-

yacht.

Så fortgick det emellertid inte, ty då vi styrde kurs

på det närmaste nätet, lossade karlarna som rådde

om det sin båt och rodde långsamt i land. De andra

båtarna visade intet tecken till oro.

»Det var komiskt», anmärkte Charley. »Men vi

kunna i alla fall konfiskera nätet.»

Vi beslogo seglen, togo upp den ena ändan av nätet

och började hala upp det i båten. Men genast hörde

vi en kula väsa förbi oss över vattnet följd av en svag

gevärssmäll. Karlarna som rott i land sköto på oss.

Nästa gång vi halade susade en annan kula förbi,

farligt nära. Charley hakade upp nätet på ett knap

och slog sig ned. Det kom inte flera skott. Men så

snart han började hiva, small det igen.

»Jaså, är det på det viset», sade han och kastade

ändan av nätet överbord. »Ni vill ha det värre än

vi ha ämnat, nåja, då ska ni få det.»

Vi rodde till nästa nät, ty Charley ville övertyga

sig om vi hade att göra med ett organiserat trots.

Då vi närmade oss, gjorde de båda fiskarna loss sin

båt från nätet och rodde i land, medan de båda första

rodde tillbaka och togo i tu med nätet som vi hade

69släppt. Även vid det andra nätet hälsades vi med

gevärsskott tills vi avstodo och förflyttade oss till det

tredje, där samma manöver upprepades.

Då avstodo vi, fullständigt besegrade, och hissade

segel och gåvo oss ut på den långa kryssningen till-

baka till Benicia. Några söndagar gingo, och varje

söndag blev lagen hårdnackat kränkt. Men utan

väpnad militärtmpp kunde vi ingenting göra. Fis-

karna hade hittat på en ny idé och satte den i verket

fullkomligt hänsynslöst, och det tycktes inte kunna

finnas någon möjlighet för oss att få bukt på dem.

Vid den tiden kom Neil Partington tillbaka från

Nedre viken, där han hade varit i några veckor. Till-

sammans med honom var Nicholas, den grekiske yng-

lingen som hade hj älpt oss vid vår expedition mot ost-

rontjuvarna, och dessa båda gåvo oss en handräckning.

Vi vidtogo omsorgsfullt våra anordningar. Det var

överenskommet att medan Charley och jag lade beslag

på näten, skulle de ligga gömda i land och kasta sig

över fiskarna som rodde i land för att skjuta på oss.

Det var en präktig plan. Det tyckte till och med

Charley. Men vi hade inte räknat ut det hälften så

bra som grekerna. De förekommo oss genom att

lägga sig i bakhåll för Neil och Nicholas, kulor viss-

lade om våra öron, då Charley och jag försökte lägga

beslag på näten. Då vi åter blevo tillbakaslagna,

sluppo Neil och Nicholas lösa. De voro tämligen

skamflata då de visade sig igen, och Charley gjorde

obarmhärtigt narr av dem. Men Neil svarade i samma

ton och bad att få veta, varför inte Charleys fantasi

för längesedan hade undanröjt svårigheterna.

»Vänta bara, idén kommer nog», lovade Charley.

70 »Sannolikt», medgav Neil. »Men jag är rädd att

laxen blir utrotad först, och då behövs inte idén, när

den kommer.»

Neil Partington var mycket missbelåten med sitt

äventyr, gav sig av till Nedre viken och tog Nicholas

med sig, och Charley och jag överlämnades åt oss

själva. Det betydde att söndagsfisket också skulle

bli lämnat åt sig självt, tills dess Charleys idé behagade

komma. Jag bråkade min hjärna för att kunna hitta

på något sätt att hålla grekerna i schack, det gjorde

Charley också, och vi tänkte ut tusen utvägar som

befunnos värdelösa, då de diskuterades.

Fiskarna å sin sida voro vid ett briljant lynne, och

deras skrävel ekade i stränderna till vår stora föröd-

mjukelse. Överallt bland dem märktes en tilltagande

uppstudsighet. Vi voro slagna, och de höllo på att

förlora respekten för oss. Med förlusten av respekten

började föraktet sticka fram. Charley fick öknam-

net »gamla käringen», och jag fick min beskärda del

som »lilla pysen». Ställningen höll på att bli outhärd-

lig, och vi förstodo att vi måste rikta ett dråpslag

mot grekerna för att återvinna den gamla respekten.

1 Så kom idén en morgon. Vi voro nere på ångbåts-

bryggan, där flodångarna hade sin tilläggsplats och

där vi träffade på en grupp av kustfarare och dag-

drivare, belåtet lyssnande till ynkliga jeremiader från

en ung karl med dåsiga ögon, klädd i höga sjöstövlar.

Han var ett slags amatörfiskare, sade han, och fiskade

för den lokala marknaden i Berkeley. Berkeley låg

vid Nedre viken, trettio mil därifrån. Föregående

natt, sade han, hade han satt ut sitt nät och fallit i

sömn på bottnen av sin båt.

71 Han vaknade inte förr än på morgonen, och då

han slog upp ögonen låg hans båt och gned sig mot

pålarna vid ångbåtsbryggan i Benicia. Han såg

också flodångaren »Apachen» ligga framför honom

och ett par av dess matroser sysselsatta med att befria

sin propeller från hans trasiga nät. Sedan han som-

nat, hade hans lanterna slocknat och Apachen hade

kört över hans nät. Ehuru illa sönderslitet, hade det

ändå inte ryckts loss från hans båt, och den hade bog-

serats trettio mil ur sin kurs.

Charley gav mig en knuff med armbågen. Jag

förstod genast hans idé, men invände:

»Inte kunna vi hyra en ångbåt.»

»Det ämnar jag heller inte göra», svarade han-

»Men låt oss gå över till Turners skeppsvarv. Jag

tänker på något som kan bli oss till nytta.»

Vi gingo till varvet, där Charley styrde kurs bort

till »Mary Rebecca», som var upplagd i dockan för

att rengöras och överhalas. Det var en stor, flat-

bottnad skonare som vi båda kände väl till, den lastade

hundrafyrtio ton och förde större segel än någon

annan skonare på viken.

»Hur står det till, Ole?» hälsade Charley på en stor

svensk i blå skjorta, som höll på att gnida klorna på

storgaffeln med en bit fläsksvål.

Ole brummade, blossade på sin pipa och fortfor att

gnida. Kaptenen på en kustskonare måste förrätta

grovarbete liksom besättningen.

Ole Ericsen bekräftade Charleys gissning att Mary

Rebecca, så snart hon blev sjösatt, skulle gå upp till

San Joaquin-floden nära Stockton och lasta vete.

7 2Sedan kom Charley med sitt förslag, och Ole Ericsen

skakade på huvudet.

»Bara en krok, en ganska stor krok», övertalade

Charley.

»Nej, tack så mycket», sade Ole Ericsen. »Mary

Rebecca skulle fastna på varenda dybank med den

kroken. Jag vill inte förlora Mary Rebecca. Hon

är allt vad jag äger.»

»Nej, nej», skyndade sig Charley att förklara. »Vi

kunna borra in ändan av kroken i bottnen utifrån och

fästa den på insidan med en skruvmutter. Sedan

den har gjort tjänst, kunna vi ju gå ner i lastrummet,

ta bort skruvmuttern och så faller kroken bort. Se’n

driva vi in en träplugg i hålet, och Mary Rebecca är

all right igen.»

Ole Ericsen envisades en lång stund, men till sist,

sedan vi hade bjudit honom på middag, fingo vi honom

att samtycka.

»Ja, för tusan, jag skall göra det», sade han och slog

sig med knytnäven i flata handen. »Men raska på

med den där kroken. Mary Rebecca sjösättes i kväll.»

Det var lördag, och Charley måste skynda sig.

Vi gingo till varvs smed j an, där under Charleys ledning

en starkt böjd krok av stål förfärdigades. Vi skyn-

dade tillbaka till Mary Rebecca. Akter om den stora

centerbordslådan, genom vad som egentligen skulle

vara kölen, borrades ett hål. Krokens ända trängdes

in utifrån, och Charley skruvade fast den stadigt på

insidan. Då allt var färdigt, sköt kroken ut en dryg

fot ur skonarens botten. Den liknade en skära, men

var starkare krökt.

Sent på eftermiddagen sjösattes Mary Rebecca,

73och alla förberedelser gjordes för dess avgång uppåt

floden följande morgon. Charley och Ole betraktade

uppmärksamt aftonhimlen för att spå väder, ty utan

en bra bris var vår plan dömd att misslyckas. De

enades om att det var alla tecken till styv västlig vind

— inte den vanliga eftermiddagsbrisen från havet,

utan halv storm som just höll på att sticka upp.

Följande morgon bekräftades deras förutsägelser.

Solen sken klart, men någonting värre än halv storm

tjöt genom Carquinez-sundet och Mary Rebecca gav

sig i väg med två rev i storseglet och ett i klyvaren.

Vi hade det ganska svårt i sundet och på Suisunviken,

men då farvattnet blev trängre, fingo vi det lugnare,

fastän vindens styrka icke avtagit.

Bortom Ship Island Light stuckos reven ut, och på

Charleys förslag beredde vi oss att sätta till ett stort

stagsegel, och toppseglet på stormasten gjordes i ord-

ning till att kunna sättas till när som helst.

Vi rusade framåt med saxade segel och vinden rätt

bakifrån, med klyvaren på styrbords sida och stor-

seglet babord, då vi träffade på laxflottiljen. Där

voro de, båtar och nät, som den första söndagen då

de hade vunnit på oss, jämnt fördelade över floden så

långt vi kunde se. En smal passage till höger var

lämnad fri för ångbåtar, med den återstående delen

av floden var betäckt med vidlyftiga nät. Den smala

rännan var vår naturliga kurs, men Charley, som stod

vid ratten, styrde Mary Rebecca direkt på näten.

Det framkallade ingen oro bland fiskarna, ty fartyg

som seglade uppåt floden voro alltid försedda med

»skor» på ändarna av sina kölar, varigenom de kunna

glida över näten utan att skada dem.

74 »Nu tar hon det!» utropade Charley, då vi gingo

midtöver en rad flöten som markerade ett nät. Vid

den ena ändan av denna linje var en liten tunnformig

boj, vid den andra de båda fiskarna i sin båt. Boj

och båt började plötsligt dras tillsammans och fiskarna

att skrika, då vi ryckte dem med oss. Ett par minu-

ter därefter hakade vi upp ett annat nät och sedan ett

tredje, och på det sättet gingo vi fram midt igenom

flottiljen.

Den förvirring vi åstadkommo bland fiskarna var

fruktansvärd. Så fort vi hakat upp ett nät drogos

dess bägge ändar, boj och båt, tillsammans och slä-

pade efter oss, och då så många bojar och båtar med

halsbrytande fart samlades ihop i en klunga, måste

fiskarna vara på sin vakt för att undvika samman-

stötningar. De ropade åt oss som galningar att dreja

bi, ty de trodde att flodskepparen var drucken och

inte visste vad han gjorde, och de hade ingen aning

om att vi voro fiskepatrullen.

Ett enda nät är ganska tungt att släpa på, och

Charley och Ole Ericsen kommo överens om att till

och med i så stark medvind voro tio nät det mesta

Mary Rebecca kunde rå med. Så att då vi hade

fångat tio nät och hade tio båtar med tjugu man på

släp, styrde vi kurs åt sidan ut ur flottiljen och stä-

vade mot Collins ville.

Vi voro allesammans vid det briljantaste lynne.

Charley skötte rodret som om han styrt den förste

pristagaren hem efter en kappsegling. De båda matro-

serna på Mary Rebecca flinade och skämtade. Ole

Ericsen gnuggade sina stora händer i barnslig för-

tjusning.

75 »Jag tror att ni fiskevakter aldrig göra så’na kap

som då ni segla med Ole Ericsen», sade han. Då

hördes en skarp gevärssmäll akterut och en kula gjorde

en ränna i den nymålade kaj utväggen, studsade mot

en spik och fortsatte gällt sjungande sin väg ut i luften.

Det var för mycket för Ole Ericsen. Då han såg

sin kära nymålning sålunda tilltygad, for han upp

och knöt näven åt fiskarna, men en ny kula träffade

kajutan inte sex tum ifrån hans huvud, och han hu-

kade sig ner på däcket i skydd av relingen.

Alla fiskarna hade bössor, och nu började de en rik-

tig gevärssalva. Vi måste alla söka skydd, till och

med Charley, som nödgades gå ifrån ratten. Om vi

inte haft de tunga näten på släp, skulle vi oundvikligen

ha kört upp i vinden och råkat illa ut för de ursinniga

fiskarna. Men näten, som sutto fast vid Mary Rebec-

cas botten långt akterut, hindrade dess akter från att

komma i drift, och skonaren fortfor att länsa framåt

ehuru litet nyckfullt.

Charley, som låg på däck, kunde nätt och jämnt

komma åt rattens nedre spakar, och han kunde vis-

serligen styra på sätt och vis, men med stor svårighet.

Ole Ericsen kom att tänka på en stor stålplåt nere i

det tomma lastrummet. Det var en plåt som till-

hört »New Jersey», en ångare som nyligen blivit vrak

utanför Golden Gate och i vars bärgning Mary Rebecca

deltagit.

Vi kröpo försiktigt över däcket, och de båda matro-

serna, Ole och jag fingo upp den tunga plåten på däck

och akterut, där vi ställde upp den som en sköld mellan

ratten och fiskarna. Kulorna klatschade och smällde

mot den, så att den klingade som en målskjutnings-

76tavla, men Charley skrattade i dess skydd och fortfor

helt lugnt att styra.

Så jagade vi framåt; efter oss hade vi ett tjutande

och skränande dårhus av ilskna greker, framför oss

Collinsville, och rundt omkring oss yrde väsande kulor.

»Ole», sade Charley med dämpad röst», jag vet inte

vad vi ska ta oss till.»

Ole Ericsen, som låg på rygg tätt intill relingen och

grimaserade mot himlen, vände sig emot honom och

såg på honom. »Jag tänker vi gå in till Collinsville»,

sade han.

»Men vi kunna inte stoppa», brummade Charley.

»Det har jag inte tänkt på, men vi kunna inte stoppa.»

En förbryllad min spred sig långsamt över Ole

Ericsens breda ansikte. Det var blott alltför sant.

Vi hade ett getingbo bakom oss, och att lägga till i

Collinsville skulle vara det samma som att få dem 0111

öronen.

»Varenda en av dem har bössa», anmärkte en av

matroserna muntert.

»Ja, och kniv också», tilläde den andre.

Nu var det Ole Ericsens tur att brumma. »Ett

så’nt gruff är ingenting för en svensk», sade han för

sig själv.

En kula studsade mot aktern och flög sjungande

åt styrbord till som ett ilsket bi. »Det finns ingenting

annat att göra än att gå handlöst i land med Mary

Rebecca och ta till schappen», utlät sig den förste

gladlynte matrosen.

»Och överge Mary Rebecca?» frågade Ole med en

outsäglig fasa i rösten.

77 »Inte kan vi tvinga er», blev svaret. »Men jag vill

inte vara inom tusen mils räckhåll, då de där kraba-

terna komma ombord» — han pekade på de vansin-

nigt upphetsade grekerna vi hade på släp.

Vi voro nu midtför Collinsville och gingo förbi med

rykande fart ett stenkast ifrån bryggan.

»Jag hoppas bara att vinden står sig», sade Charley

och kastade en blick på våra fångar.

»Vinden?» sade Ole hopplöst. »Floden tar slut,

och se’n . . . och se’n ...»

»Det blir att schappa inåt skogen, och vi ha ju för-

språng för grekerna», tilläde den gladlynte matrosen,

medan Ole mumlade om vad som skulle hända, då vi

kommo till flodens ändpunkt.

Vi hade nu kommit till en skiljoväg. Till vänster

var Sacramentoflodens mynning, till höger San Joa-

quins. Den gladlynte matrosen kröp föröver och lät

klyvaren gå över, medan Charley manövrerade oss åt

höger in i San Joaquin. Vinden, som hittills varit

rak medvind, tog oss nu från sidan och Mary Rebecca

krängde över åt babord som om hon vore nära att

kapsejsa.

Vi skenade emellertid vidare, och fiskarna slä-

pade med. Värdet av deras nät var större än plikten

de skulle få betala för att de överträdt fiskelagarna,

så att det kunde inte falla dem in att göra sig loss från

näten och ta till flykten, vilket de lätt skulle ha kunnat

göra. För resten hålla de instinktlikt på sina nät som

en skeppare håller på sitt fartyg. Dessutom hade

deras hämndlust vaknat, och vi kunde vara över-

tygade om att de skulle följa oss till världens ända,

om vi toge oss för att bogsera dem så långt.

78 Skjutandet hade upphört, och vi tittade åt aktern

för att se efter vad våra fångar togo sig för. Det var

olika avstånd mellan båtarna, och vi sågo att de fyra

närmaste hade slutit sig tillsammans därigenom att

en som gick före hade kastat över en tross akterut till

den närmast följande. Sedan denna förbindelse åväga-

bragts, skulle de göra sig loss från sitt nät och sluta

upp i en linje tills de alla bogserades av den främsta

båten. Men vi gingo med en sådan fart, att denna

deras manöver försiggick mycket långsamt. Ibland

ansträngde karlarna sig till det yttersta men kunde

ändå inte minska trossen med så mycket som en tum;

ibland gick det emellertid fortare.

Då de fyra båtarna voro så nära varandra att man

kunde kliva över från den ena i den andra, steg en grek

från vardera av de tre i den oss närmaste båten och

tog sin bössa med sig. De blevo alltså fem i den när-

maste båten, och det var tydligt att de hade för avsikt

att äntra oss. De grepo sig an därmed med svett

och möda, halade sig in hand för hand med tillhjälp

av ett näts flöten. Det gick långsamt och de gjorde

pauser då och då för att vila, men småningom kommo

de närmare.

Charley smålog åt deras ansträngningar och sade:

»Sätt till toppseglet, Ole.»

Toppseglet sattes till under en smällande gevärssalva

från båtarna, och Mary Rebecca krängde och rusade

i väg fortare än någonsin.

Men grekerna gåvo ej tappt. Ur stånd att med

den ökade farten dra sig närmare med händerna,

anordnade de från segelblocken på deras båt vad sjö-

män kalla en »vakttalja». En av dem, som hölls

79stadigt om benen av sina kamrater, lutade sig långt

ut över fören och gjorde fast taljan vid nätets flötlina.

Sedan hivade de in taljan tills blocken stötte ihop,

då manövern upprepades.

»Vi måste sätta till stagseglet», sade Charley.

Ole Ericsen såg på sin hårdt ansträngda Mary Re-

becca och skakade på huvudet. »Då förlorar hon

masterna», sade han.

»Ja, annars förlorar hon oss», svarade Charley.

Ole kastade en ängslig blick på sina master, en annan

på båtlasten av beväpnade greker och samtyckte.

De fem männen höllo till i båtens för, en obehaglig

plats då man är tagen på släp. Jag iakttog hur deras

båt skulle sköta sig, då det stora stagseglet, mycket

mycket större än toppseglet och endast användt i lätt

bris, sattes till. Då Mary Rebecca gjorde en överhal-

ning och rusade framåt med ett fruktansvärdt ryck,

dök båtens för under och karlarna tumlade om var-

andra bortåt aktern för att inte båten helt och hållet

skulle fyllas med vatten.

»Nu ha de fått så mycket de tål», anmärkte Charley,

men han höll oroligt ögonen på Mary Rebecca, som nu

seglade med långt större segelmassa än hon hade rätt till.

»Nästa station Antioch!» tillkännagav den glad-

lynte matrosen som en järnvägskonduktör. »Och

sedan kommer Merryweather!»

»Kom hit genast», sade Charley till mig.

J ag kröp över däcket och stod upprätt bredvid

honom bakom stålplåten.

»Känn i min innerficka», kommenderade han, »och

tag upp min annotationsbok. Just den, ja. Riv

ut ett oskrivet blad och skriv vad jag nu säger.»

80 Och jag skrev följande:

»Telefonera till Merryweather till fiskalen, konsta-

peln eller domaren. Säg dem att vi komma och att

de ska gå man ur huse. Alla beväpnas. L/åt dem

möta oss på bryggan, annars ä’ vi dödens lammungar.»

»Sätt nu väl fast det på den där märlspiken och

passa på och släng den i land.»

Jag gjorde som han föreskrev. Vi voro nu nära

Antioch. Blåsten tjöt i vår rigg, Mary Rebecca

krängde ursinnigt och rusade framåt som en snabb-

gående oceanångare. Sjöfolket i Antioch hade sett oss

sätta till toppsegel och stagsegel, ett i högsta grad

hänsynslöst beteende i sådant väder, och hade samlat

sig på bryggan i små grupper för att ta reda på vad

detta skulle betyda.

Vi höllo oss tätt intill stranden, och Charley höll

så nära att en man nästan kunnat hoppa i land. Då

han gav signal, kastade jag märlspiken. Den träffade

träbryggan med en smäll, studsade femton, tjugu fot

och uppfångades av de överraskade åskådarna.

Allt detta tilldrog sig i en blink, ty i nästa minut

hade vi Antioch bakom oss och jagade uppför San

Joaquin mot Merryweather, dit vi hade sex mil. Flo-

den rätade här ut sig och gick rakt österut som ju

var dess huvudriktning, och vi länsade undan för

vinden med saxade segel; klyvaren svällande full på

styrbords sida.

Ole Ericsen tycktes försjunken i slö förtvivlan.

Charley och de båda matroserna sågo förhoppnings-

fulla ut, och det hade de goda skäl till. Merryweather

var ett kolgruvsamhälle, och som det var söndag kunde

man ta för givet att männen voro i staden. Vidare

81hade kolgruvarbetarna aldrig hyst någon överdriven

vänskap för de grekiska fiskarna och skulle säker-

ligen hjälpa oss allt vad de förmådde.

Vi höllo skarp utkik efter staden, och den första

åsynen av den beredde oss stor lättnad. Bryggorna

voro svarta av människor. Då vi kommo närmare,

sågo vi ännu flera komma rusande utför storgatan

med bössor i händerna. Charley kastade en blick

akterut på fiskarna, och hans ögon hade nu återfått

sitt tvärsäkra uttryck. Grekerna voro tydligen im-

ponerade av denna väpnade styrka och lade bort sina

egna gevär.

Vi togo in toppsegel och stagsegel, pikade storseg-

lets gaffel och gipade storseglet, då vi kommo midtför

stora bryggan. Mary Rebecca gjorde en sväng med

de fångna fiskarna i en stor båge bakom sig och gled

framåt ända tills hon tog törn och trossarna slängdes

i land och hon gjordes fast. Det försiggick under en

storm av hurrarop från de förtjusta gruvarbetarna.

Ole Ericsen drog en djup suck. »Jag trodde aldrig

jag skulle få se min gumma mer», erkände han.

»Å, vi ha ju aldrig varit i någon fara», sade Charley.

Ole såg misstroget på honom.

»Det är mitt allvar», fortfor Charley. »Allt vad vi

hade att göra, hela tiden, var ju att kapa vår fånglina

— som jag ämnar göra nu, så att de där grekerna

kunna få reda ut sina nät.»

Han gick ner i lastrummet med en mejsel, tog bort

skruven och lossade kroken. Då grekerna hade halat

in näten i sina båtar och gjort allt i ordning, tog en

flock stadsbor dem ifrån oss och ledde dem till

fängelset.

82

»Jag har visst gjort en förbannad dumhet», sade

Ole Ericsen. Men han kom på andra tankar, då de

beundrande stadsborna trängdes omkring honom för

att skaka hand med honom och ett par tilltagsna

tidningsmän togo fotografier av Mary Rebecca och

hennes kapten.



Av vad jag sagt om de grekiska fiskarna får man ej

dra den slutsatsen att de voro alltigenom dåliga. Långt

därifrån. Men det var råbarkade karlar samman-

förda i enstaka fiskarbyar och kämpande med elemen-

ten om sitt uppehälle. De levde fjärran från lagen

och dess tillämpning, förstodo den ej och betraktade

den som tyranni. Särskilt föreföllo fiskelagarna dem

tyranniska. Och därför betraktade de fiskepatrullens

män som sina naturliga fiender.

Vi hotade deras liv eller deras levebröd, vilket ofta

är samma sak. Vi lade beslag på olagliga tinor och

nät, vilkas material hade kostat dem betydande sum-

mor och som det tog veckors arbete att förfärdiga.

Vi hindrade dem från att fiska vid många tillfällen

och årstider, vilket var detsamma som att hindra

dem från att förtjäna sitt uppehälle så bra som de

skulle ha gjort om inte vi funnits till. Och då vi

togo fast dem, ställdes de inför rätta, där de fingo

betala dryga plikter. Följaktligen hatade de oss av

hela sin själ. Liksom hunden är kattens naturliga

fiende och ormen är människans, voro vi fiskevakter

fiskarnas naturliga fiender.

Men för att visa att de kunde handla ädelmodigt

liksom de kunde hata bittert, berättar jag denna

historia 0111 Demetrios Contos. Demetrios Contos

bodde i Vallejo. Näst långa Alec var han den störste,

tappraste och inflytelserikaste mannen bland gre-

kerna. Han hade ej vållat oss något besvär, och jag

tvivlar på att han någonsin törnat ihop med oss, om

han inte lagt sig till med en ny laxbåt. Denna båt

var anledningen till allt bråket. Han hade låtit bygga

den efter sin egen modell med åtskilliga avvikelser

från den vanliga laxbåtstypen.

Till sin stora belåtenhet fann han sin nya båt myc-

ket snabbgående — ja, mera snabbgående än någon

annan båt på viken eller floderna. Han blev genast

stolt och morsk, och sedan vår razzia med Mary

Rebecca mot söndagsfiskarna slagit dessa med skräck,

skickade han en utmaning till Benicia. En av ortens

fiskare förde fram den till oss, och den gick ut på att

Demetrios Contos skulle segla upp från Vallejo följande

söndag och midtför näsan på Benicia sätta ut sina nät

och fånga lax, och att Charley Le Grant, fiskevakten,

skulle komma och ta fast honom om han kunde. Na-

turligtvis hade Charley och jag inte hört något om den

nya båten. Vår egen båt var ganska snabbgående

och vi voro ej rädda för att ta ett nappatag med vil-

ken annan som helst.

Söndagen kom. Utmaningen hade blivit känd,

och fiskarna och sjöfolket i Benicia gåvo sig ut man-

grant och samlade sig på ångbåtsbryggan, så att den

såg ut som stora läktaren vid en fotbollsmatch. Char-

ley och jag hade varit skeptiska, men denna stora folk-

samling övertygade oss om att det måste ligga något

bakom Demetrios Contos’ skrävel.

På eftermiddagen, då havsbrisen tilltagit i stjnrka,

85dök hans segel upp och han kom länsande undan för

vinden. Han stagvände tjugu fot från bryggan,

viftade teatraliskt med handen som en jockey innan

han rider in på banan, fick kraftiga hurrarop till svar

och pilade i väg ett par hundra yards inåt sundet.

Sedan tog han in seglen, lade båten tvärsför vinden

och började lägga ut sina nät. Han lade ej ut mycket

av dem, kanske femtio fot, men Charley och jag voro

som slagna av åskan över mannens fräckhet. Vi

visste ej då, men fingo veta det efteråt, att nätet

han begagnade var gammalt och värdelöst. Man

kunde visserligen ta fisk i det, men en någorlunda stor

fångst skulle ha slitit det i stycken.

Charley skakade på huvudet och sade:

»Jag erkänner att jag är förvånad. Om han nu

också har lagt ut femtio fot, än se’n? Han skulle

aldrig få upp dem, om vi nu sloge ner på honom. Och

varför har han alls kommit hit för att skryta med sina

lagbrott midtför vår näsa? Och i vår egen hemstad

till på köpet?»

Charleys röst fick ett retat tonfall, och han fortfor

en stund att fara ut mot Demetrios Contos’ fräckhet.

Under tiden vräkte mannen i fråga sig i aktern på

sin båt och höll uppsikt över sina flöten. Då en stor

fisk fastnar i ett gälnät, ge flötena det till känna med

sina knyckar. Och det gjorde de tydligen nu för

Demetrios, ty han halade in ungefär tolv fot av nätet

och höll upp en stor blänkande lax i luften några

ögonblick, innan han kastade den på båtens botten.

Åskådarna på bryggan hälsade detta med uppre-

pade hurrarop. Det var mer än Charley kunde stå

ut med.

86 »Kom, pojke», ropade han till mig, och vi sölade ej

med att hoppa i vår laxbåt och sätta till seglen.

Folkmassan ropade varningar till Demetrios, och

då vi lade ut från bryggan, sågo vi honom med en

lång kniv göra sig klar från sitt värdelösa nät. Hans

segel var redo att hissas, och ett ögonblick därefter

fladdrade det i solskenet. Han sprang akterut, sko-

tade till och fyllde seglet till den långa kryssningen

till Contra Costa Hills.

Vi voro nu inte mer än trettio fot efter. Charley

var förtjust. Han visste att vår båt var en snabb-

seglare, och han visste också att endast få kunde mäta

sig med honom i segelskicklighet. Han var övertygad

0111 att vi alldeles säkert skulle hinna upp Demetrios,

och jag var lika tvärsäker som han. Men vi tycktes

inte vinna på honom.

Det var en präktig segelbris. Vi gledo jämnt framåt,

men Demetrios smög sig alltjämt undan för oss. Och

han seglade icke allenast fortare, utan låg också ett

streck högre än vi. Det fingo vi ett tydligt bevis

på, då han vände under Contra Costa Hills och gick

förbi oss på andra bogen drygt hundra fot i lovart.

»Vad nu då?» utbrast Charley. »Antingen är den

där båten en snabblöpare eller också har något tungt ha-

kat sig fast vid vår köl.»

Endera delen tycktes vara det rätta. Och då

Demetrios var framme vid Sonoma Hills på andra

sidan sundet, voro vi så hopplöst efter, att Charley

sade till mig att fira ut skotet, och så styrde vi kurs

på Benicia. Fiskarna på ångbåtsbryggan överöste

oss med gyckel, då vi kommo tillbaka och förtöjde

båten. Charley och jag stego ur och gingo vår väg

87och kände oss ganska skamflata, ty det är ett svårt

slag för ens stolthet, då man tror att man har en bra

båt och förstår konsten att sköta den och det kommer

en annan och överglänser en.

Charley ruvade över detta i ett par dagar; då fingo

vi bud som förut att Demetrios Contos nästa söndag

skulle upprepa sin föreställning. Charley ryckte upp

sig. Han drog upp vår båt ur vattnet, skrapade och

målade om dess botten, gjorde en liten förändring med

centerbordet, såg om riggen och satt uppe nästan

hela lördagsnatten för att sy ett nytt och mycket större

segel. Han gjorde det så stort att vi måste ta in mera

ballast, och vi stuvade in våra fem hundra extra skål-

pund gammalt j ärnvägsskrot i bottnen på vår båt.

Söndagen kom och med den kom Demetrios Contos

för att trotsigt överträda lagen midt i dagens ljus.

Vi fingo åter havsbris på eftermiddagen, och Deme-

trios lade åter ut några och fyrtio fot eller mera av sitt

murkna nät och hissade segel och gav sig i väg midtför

vår näsa. Men han hade anat Charleys taktik, och

hans eget segel reste sig högre än någonsin och var

tillökat med en hel extravåd på bredden.

Över till Contra Costa Hills hade vi jämnt spel,

ingendera av oss tycktes vinna eller förlora. Men

då vi hade stagvändt och styrde kurs mot Sonoma

Hills, sågo vi att medan vi gingo med ungefär samma

hastighet, hade Demetrios kunnat ligga litet högre än

vi. Charley seglade emellertid vår båt så fint som

det var möjligt och åstadkom bättre resultat än någon-

sin förr.

Han kunde naturligtvis ha dragit sin revolver och

skjutit på Demetrios, men vi hade för länge sedan

88funnit det stridande mot vår natur att skjuta på en

flyende man som endast gjort sig skyldig till ett mindre

lagbrott. Och det tycktes vara ett slags tyst över-

enskommelse mellan fiskepatrullen och fiskarna. Om

vi ej sköto medan de flydde, gjorde de ej heller mot-

stånd om vi en gång fasttogo dem. Demetrios Contos

tog alltså till flykten för oss, och vi gjorde endast vårt

bästa för att söka hinna upp honom; och om vår båt

visade sig snabbare än hans eller vi seglade bättre,

skulle han i sin tur, det visste vi, inte göra något mot-

stånd, då vi hunno upp honom.

Med våra stora segel och den friska brisen genom

Carquinezsundet funno vi att vår segling var vad

man kallar »kitslig». Vi måste ständigt vara på vår

vakt för att undvika att kapsejsa, och medan Charley

styrde, höll jag storskotet bara med ett enda slag om

knapet, färdig att låta det gå i vilket ögonblick som

helst. Demetrios seglade sin båt ensam, efter vad

vi kunde se, och var fullt sysselsatt.

Men det var fåfängt för oss att försöka hinna upp

honom. Han hade på egen hand konstruerat en båt

som var bättre än vår. Och ehuru Charley seglade

fullt så bra, om inte litet bättre, var båten som han

seglade med inte så bra som grekens.

»Släck på skotet», kommenderade Charley, och då

vår båt föll undan för vinden, trängde Demetrios’

gäckande skratt ner till oss.

Charley skakade på huvudet och sade: »Det tjänar

ingenting till, Demetrios har bättre båt. Om han för-

söker en gång till, måste vi hitta på någon ny taktik.»

Denna gång var det min fantasi som kom till und-

sättning.

89 »Hur skulle det vara», föreslog jag följande onsdag,

»om jag jagade Demetrios i båten om söndag, medan

ni väntade på honom på bryggan i Vallejo då han

kommer?»

Charley funderade ett ögonblick och slog sig på

knäna.

»En god idé! Du börjar använda ditt huvud. Det

hedrar din lärare, det måste jag säga.»

»Men du får inte jaga honom för långt», fortfor han

i nästa ögonblick,» annars sticker han ut på San Pablo-

viken i stället för att segla hem till Vallejo, och jag får

stå där ensam på bryggan och vänta förgäves på att

han skall komma.»

På torsdagen kom Charley med en invändning mot

min plan.

»Alla människor få veta att jag har givit mig av till

Vallejo, och du kan lita på att Demetrios också

får veta det. Jag är rädd att vi måste avstå från

idén.»

Detta argument var blott alltför kraftigt, och hela

dagen kämpade jag med min besvikelse. Men om

natten yppade sig en ny utväg för mig, och i min iver

väckte jag Charley ur hans sötaste sömn.

»Nå, vad står på?» brummade han. »Står huset

i lågor?»

»Nej», svarade jag, »men mitt huvud. Hör på.

Om söndag ska ni och jag driva omkring i Benicia

ända tills Demetrios’ segel dyker upp. Det skall

söva allas misstankar. Sedan, då Demetrios’ segel

kommer i sikte, skall ni helt trankilt ge er i väg uppåt

staden. Då tro alla fiskarna att ni är besegrad och

att ni erkänner att ni är det.»

90 »Det där låter höra sig, ännu så länge åtminstone»,

kommenterade Charley, medan jag tystnade för att

hämta andan.

»Det är verkligen mycket bra», fortfor jag stolt.

»Ni går helt lugnt uppåt staden, men då ni har kommit

ur sikte, springer ni allt vad ni orkar till Dan Maloney.

Tag hans lilla märr och rid i galopp landsvägen till

Vallejo. Vägen är i godt skick, och ni kommer fortare

fram än Demetrios, som måste kryssa.»

»Och jag skall göra upp om hästen det första jag gör

på morgonen», sade Charley som utan tvekan gillade

den ändrade planen.

»Men hör nu», sade han en stund därefter, och denna

gång var det han som väckte mig ur min sötaste sömn.

Jag hörde honom fnittra i mörkret.

»Hör nu, min gosse, är det inte någonting alldeles

nytt för en fiskevakt att göra tjänst till häst?»

»Fantasi», svarade jag. »Det är ju vad ni alltid

predikar! Hitta på något före alla andra, så måste

du nödvändigt segra!»

»He he», fnittrade han, »och om inte detta påhitt,

i förening med märren, gör den andre bet den här

gången, så vill jag inte heta Charley Le Grant.»

J ag försäkrade honom så ivrigt 0111 min duglighet,

att han inte nämnde ett ord mera om saken förr än på

lördagen, då han föreslog att vi skulle ta bort en hel

våd ur seglet. Det var förmodligen min besvikna

min som kom honom att avstå, ty även jag var stolt

över min skicklighet att sköta en segelbåt, och jag

var vildt begiven på att få ge mig ut ensam med det

stora seglet och stryka genom Carquinezsundet i den

flyende grekens kölvatten.

91 Som vanligt kommo söndagen och Demetrios Con-

tos samtidigt. Det hade blivit en vana för fiskarna

att samlas på ångbåtsbryggan för att hälsa honom

välkommen och skratta åt vårt nederlag. Han gipade

seglet ett par hundra yards ute på udden och lade ut

sina vanliga femtio fot murket nät.

»De här dumheterna komma väl att pågå, så länge

hans gamla nät står ut», brummade Charley avsikt-

ligt, så att flera av grekerna skulle höra det.

»Då skall jag ge honom mitt gamla nät», inföll en

av dem illparigt.

»Det behövs inte», svarade Charley. »Jag har

själv några gamla nät som han kan få, om han vill

komma och be mig om dem.»

Det skrattade de alla åt, ty de kunde ha råd att

vara tillmötesgående mot en man, som var så illa

däran som Charley.

»Adjö, så länge, min gosse», ropade Charley till

mig ett ögonblick därefter. »Jag går väl uppåt staden

till Maloney.»

»Får jag fara ut med båten?» frågade jag.

»Ja, om du har lust», svarade han i det han

svängde sig om på klacken och avlägsnade sig

långsamt.

Demetrios tog två stora laxar ur sitt nät, och jag

sprang i båten. Fiskarna skockade sig rundt omkring

i skämtsam stämning, och då jag började hissa seglet

överöste de mig med alla slags spefulla råd. De höllo

till och med stora vad med varandra om att jag säkert

skulle fånga Demetrios, och två av dem utnämnde

sig till prisdomare och bådo mig på allvar om lov att

få följa med mig och se hur jag bar mig åt.

92 Men jag gjorde mig ingen brådska. Jag väntade

på att ge Charley så mycket tid som möjligt, och jag

låtsade mig vara missbelåten med seglets sträckning

och spriade det litet hårdare. Inte förr än jag var

säker på att Charley hade hunnit fram till Maloney

och satt på den lilla märrens rygg lade jag ut från

bryggan och tog storseglet fullt. En stark bris fyllde

det och tryckte plötsligt ner relingen i lä så att båten

tog in litet vatten. Sådant kan hända den skickligaste

seglare, och ehuru jag genast släckte på skotet, och

kom på rätt köl, hurrade de sarkastiskt för mig, som

om jag gjort mig skyldig till en svår blunder.

Då Demetrios såg att det bara var en person i fiske-

patrullens båt och det till på köpet en gosse, tog han

sig för att leka med mig. Han gjorde en kort sväng

utåt med mig på trettio fots avstånd, stagvände sedan

och styrde med tämligen löst skot tillbaka mot ång-

båtsbryggan. Sedan gjorde han korta slag, vred och

vände sig och snurrade rundt till stor förtjusning för

den tacksamma publiken. Jag var tätt efter honom

hela tiden, och jag vågade göra efter allt vad han

gjorde, till och med då han gjorde en kovändning —

en högst farlig manöver med så stort segel och i så

stark blåst.

Han räknade på att den styva havsbrisen och den

starka ebben, vilka i förening drevo upp en svår sjö,

skulle bringa mig i olycka. Men jag var på min vakt,

och aldrig i mitt liv har jag manövrerat en båt så

skickligt som den dagen. Jag var till ytterlighet

uppeggad, min hjärna arbetade fort och lätt, mina

händer famlade inte en enda gång, och det såg ut som

om j ag gissat mig till de tusen småsaker, som en seg-

93lare i en liten båt har att iakttaga i varje sekund.

Det var Demetrios i stället som råkade illa ut.

Hans centerbord råkade i olag, så att det krånglade

och inte ville gå ner ordentligt. Under ett ögonblicks

andrum, som han hade skaffat sig genom ett slugt

knep, såg jag honom arbeta otåligt med centerbordet

och försöka tvinga ner det. Men jag gav honom

inte mycket tid, och han måste hastigt vända om till

ror kult och skot.

Centerbordet oroade honom. Han avstod från att

leka med mig och gav sig ut på sin långa kryssning

till Vallejo. Till min glädje fann jag under det första

långa slaget tvärsöver, att jag låg litet högre än han.

Nu kunde han ha haft nytta av att ha en man till i

båten, ty med mig bara några fot akterut vågade han

inte släppa rorkulten och springa midskepps för att

försöka få centerbordet klart.

Ur stånd att ligga så högt upp i vinden som förut

släckte han litet på skotet och ökade farten för att

hinna undan mig. Det lät jag honom göra tills jag

hade kommit i lovart om honom och sedan styrde jag

kurs rakt på honom. Då jag kom nära, låtsade han

vända. Det föranledde mig att lova för att genskjuta

honom. Men det var endast en list, knepigt utförd,

och han fortsatte sin kurs, medan jag skyndade mig

att ta igen vad jag hade förlorat.

Han var onekligen skickligare än jag då det gällde

att manövrera. Gång på gång var jag nära att hinna

upp honom, men varje gång lurade han mig och kom

undan. Dessutom friskade vinden ständigt i, och vi

hade bägge full sysselsättning med att undvika kapsejs-

ning. Vad min båt beträffade kunde den inte ha hållits

94flytande, om jag inte haft den extra ballasten. Jag

satt uppkrupen på lovarts reling med rorkulten i den

ena handen och skotet i den andra, och skotet, bara

med ett slag om knapet, måste jag låta gå vid varje

starkare vindstöt. Det var det samma som att för-

lora vind och därmed även fart, och naturligtvis blev

jag efter. Det var min tröst att Demetrios lika ofta

måste göra detsamma.

Den starka ebben, som jagade genom sundet rätt

emot vinden, framkallade ovanligt stora och ilskna

vågor, som oupphörligt slogo in. Jag var genomvåt,

och till och med seglet var vått halvvägs upp på akter-

våden. En gång lyckades jag överlista Demetrios

så att min förstäv törnade emot hans båt midskepps.

Nu skulle jag ha haft en medhjälpare. Innan jag

hann springa förut och hoppa ombord sköt han båtarna

åtskils med en åra och skrattade mig hånfullt i an-

siktet.

Vi voro nu vid mynningen av sundet i ett svårt

farvatten. Här möttes Vallejosundet och Carqui-

nez-sundet direkt. Genom det förra flödade allt

vatten från Napafloden och de vidsträckta områden

som voro underkastade ebb och flod; genom det senare

flödade allt vatten från Suisunviken och floderna

Sacramento och San Joaquin. Och där sådana ofant-

liga, snabbt ilande vattenmassor stötte samman,

uppstodo fruktansvärda vågor. Och till råga på svå-

righeterna rev blåsten upp San Pabloviken och drev

in en väldig sjögång midt upp i den som redan fram-

kallats av tidvattnet.

Stridiga strömmar rasade överallt, stötte ihop,

bildade virvlar, sugningar och kokande grytor, drevo

95upp konkava vågor, som anföllo oss lika ofta från lä

som från lovart. Och under allt detta dånade de

rykande, med vanvettig fart framstörtande vågorna

från San Pabloviken.

Jag var lika vildt upphetsad som vattnet. Båten

skötte sig utmärkt, hoppade och dansade genom

brottsjöarna som en kapplöpningshäst. Jag kunde

knappt lägga band på min förtjusning. Det stora

seglet, den tjutande blåsten, de drivande sjöarna,

den krängande båten — jag, en pygmé, bara en liten

prick midt upp i allt detta, kämpade mot elementens

raseri, flög fram genom och över allt, triumferande

och segrande.

Men just som jag flög fram som en hjältemodig

erövrare fick båten en förfärlig stöt och tvärstannade.

Jag slungades mot fören och föll framstupa. Då jag

sprang upp, såg jag en hastig skymt av ett grönaktigt,

musselbeklädt föremål och förstod genast vad det var,

de sjöfarandes skräck, en sjunken påle. Ingen kan

försvara sig mot något sådant. Genomdränkt av

vatten och flytande strax under 3i:an var den omöjlig

att i upprört vatten få sikte på i så god tid att man

hann vika undan.

Båtens hela för måste ha blivit inslagen, ty på

några sekunder var båten halvfull. Sedan fylldes

den av ett par sjöar och sjönk på fläcken, dragen till

bottnen av den tunga ballasten. Allt detta tilldrog

sig så hastigt, att jag trasslades in i seglet och drogs

under vattnet. Då jag kämpat mig upp till ytan, halv-

kvävd och nästan med sprängda lungor, kunde jag ej

se till årorna. De måste ha sopats bort av den vilda

sjögången. Jag såg Demetrios Contos se sig om från

96sin båt och horde de hämndlystna och hånfulla ton-

fallen i hans röst, då han uppgav ett rop av triumf.

Han höll samma kurs som förut och lämnade mig

åt mitt öde.

Det fanns ingenting annat att göra än att simma,

och i dessa vilda vågor kunde det i bästa fall endast

förlänga livet i några ögonblick. Jag höll andan

och arbetade med mina händer, så att jag lyckades

bli av med mina tunga sjöstövlar och min kavaj.

Men jag hade mycket litet andedräkt kvar, och jag

upptäckte snart att det var viktigare att andas än att

simma.

J ag fick våldsamma stötar och kallsupar av de stora

vitskummiga San Pabloböljorna och kvävdes av de

kupiga flodvågorna som trängde in i ögon, näsa och

mun. Den starka sugningen grep mig i benen och

drog mig under, för att sedan slunga upp mig i en sju-

dande virvel, där en väldig våg bröt samman över

mitt huvud just som jag försökte dra andan.

Det var omöjligt att uppehålla livet länge. Jag

andades in mera vatten än luft och befann mig hela

tiden i drunknande tillstånd. Mina sinnen började

lämna mig i sticket och det snurrade rundt i min

hjärna. Jag kämpade emot krampaktigt, instinkt-

likt och var endast halvt medveten, då jag kände mig

gripas i axlarna och lyftas över relingen på en båt.

En stund låg jag tvärsöver toften dit jag kastats

med ansiktet nedåt och med vattnet rinnande ur min

mun. Efter en stund vände jag mig om, ännu helt

matt, för att se vem som var min räddare. Och där

i aktern, med skotet i den ena handen och rorkulten

i den andra, satt Demetrios Contos och grimaserade

97och nickade godmodigt. Han hade ämnat låta mig

drunkna, berättade han efteråt, men hans bättre jag

hade kämpat och segrat och förmått honom att vända

om efter mig.

»Har ni kryat till er nu?» frågade han.

Jag formade till ett »ja» med läpparna, fastän jag

ännu inte kunde få fram ett ljud.

»Ni seglar mycket bra», sade han. »Lika bra som

en karl.»

En artighet från Demetrios Contos var verkligen

någonting värd, och jag uppskattade den mycket

högt, ehuru jag endast kunde tacka honom med en

nick.

Vi sade ingenting vidare, ty jag hade fullt upp att

göra med att hämta mig och han med att sköta båten.

Han lade till vid Valle jos brygga, gjorde fast båten

och hjälpte mig ur. Medan vi bägge stodo på bryg-

gan, steg Charley fram bakom en gistgård och lade

sin hand på Demetrios Contos’ arm.

»Han har räddat mitt liv, Charley», protesterade

jag, »och jag tycker inte att han skall bli arresterad.»

Charleys ansikte fick en förbryllad min, men sedan

klarnade det, som om han fattat sitt beslut.

»Jag kan inte hjälpa det, gosse», sade han vänligt.

»Jag kan inte svika min plikt, och det är min obe-

stridliga plikt att arrestera honom. I dag är det sön-

dag, och det ligger två laxar i hans båt som han har

fiskat i dag. Vad kan jag göra annat?»

»Men han har räddat mitt liv», envisades jag, ty

jag hade intet annat argument att komma med.

Demetrios Contos’ ansikte mörknade av vrede då

han hörde Charleys dom. Han hade en känsla av att

98han behandlades orättvist. Hans bättre jag hade

segrat, han hade utfört en ädel handling och räddat

en hjälplös fiende, och till lön förde fienden honom i

fängelse.

Charley och jag voro osams, då vi kommo tillbaka

till Benicia. Jag höll på lagens anda och inte på dess

bokstav, men Charley höll på bokstaven. Så vidt

han kunde förstå hade han ingenting annat att göra.

Lagen sade tydligt ifrån att ingen lax fick fångas på

söndagen. Han var fiskevakt, och det var hans skyl-

dighet att tillämpa denna lag. Det var nog av det.

Han hade gjort sin plikt, och hans samvete var rent.

Hela saken föreföll mig emellertid orättvis, och jag

tyckte stor synd om Demetrios Contos.

Två dagar därefter infunno vi oss i Valle jo till rät-

tegången. Jag var instämd som vittne, och det var

det pinsammaste jag någonsin gjort i hela mitt liv

då jag vittnade inför domaren, att jag sett Demetrios

fånga de båda laxarna, som Charley hade lagt beslag

på hos honom.

Demetrios hade skaffat sig en advokat, men hans

sak var hopplös. Juryn var endast ute i en kvart,

och då den kom tillbaka, lydde dess uttalande: skyl-

dig. Domaren dömde Demetrios till hundra dollars

plikt eller femtio dagars fängelse.

Charley steg fram till magistratssekreteraren. »Jag

vill betala den där plikten», sade han och lade med det

samma fem guldmynt å tjugu dollars på bordet.

»Det . . . det var det enda sättet att lösa den här frå-

gan», stammade han och vände sig till mig.

Jag fick tårar i ögonen då jag fattade hans hand.

»Jag vill betala ...»

99

Fiskepatrullens berättelser. 17.

»Din hälft?» avbröt han. »Det har jag naturligtvis

beräknat.»

Under tiden hade Demetrios fått veta av sin advo-

kat att Charley även hade betalt honom hans arvode.

Demetrios kom fram för att trycka Charleys hand,

och allt hans heta sydländska blod strömmade upp

till hans ansikte. För att inte låta överträffa sig i

ädelmod envisades han att få betala sin plikt och sitt

advokatarvode sj älv och blev nästan utom sig, emedan

Charley vägrade att gå in på det.

Jag tror, att denna Charleys handling mer än något

annat bibringade fiskarna en djupare känsla av lagens

betydelse. Charley steg också mycket i deras aktning,

och även jag skördade litet beröm som en pojke som

kunde sköta en båt. Demetrios Contos överträdde

icke allenast aldrig mera lagen, utan blev en mycket

god vän till oss, och vid mer än ett tillfälle kom han

seglande till Benicia för att prata bort en stund med oss.



»Jag vill inte föreskriva dig några lagar, min gosse»,

sade Charley, »men jag är mycket emot att du skall

göra en sista expedition. Du har kommit oskadd

igenom den här svåra tiden, då du har haft att göra

med svåra människor, och det vore en skam om någon-

ting skulle hända dig alldeles på slutet.»

»Men hur kan jag komma ifrån att göra en sista

expedition?» frågade jag med ungdomens tvärsäkerhet.

»Det måste ju alltid bli ett ’sista’ på allting.»

Charley lade upp det ena benet över det andra, lu-

tade sig tillbaka och tänkte på saken. »Mycket sant.

Men varför inte kalla Demetrios Contos’ arrestering

för det sista? Den har du kommit ifrån frisk och

sund och med heder, fast du blev så ordentligt genom-

blöt, och . . . och . . .» Hans röst svek honom och ett

ögonblick kunde han inte säga något mera. »Och jag

skulle aldrig kunna förlåta mig själv, om det hände dig

något nu.»

Jag skrattade åt Charleys farhågor men gav efter

för hans vänskaps ingivelser och gick in på att betrakta

den sista expeditionen som redan utförd. Vi hade

varit tillsammans i två år, och nu skulle jag överge

fiskepatrullen för att återvända hem och fullborda

min uppfostran. Jag hade förtjänat och sparat så

mycket pengar, att jag kunde uppehålla mig tre år vid

högskolan, och ehuru läsåret börjat för flera månader

sedan, ämnade jag göra förberedande studier till in-

trädesexamen.

Mina tillhörigheter voro ordentligt nedpackade i

en sjömanskista, och jag var färdig att köpa min bil-

jett och fara med tåget till Oakland, då Neil Parting-

ton anlände till Benicia. Renen behövdes genast i

och för tjänstgöring långt nere på Nedre viken, och

Neil sade att han ämnade fara direkt till Oakland.

Som det var hans hemstad och jag skulle bo hos hans

familj, medan jag gick på högskolan, kunde han inte

förstå, sade han, varför jag inte skulle föra min kista

ombord och följa med.

Kistan kom alltså ombord, och midt på eftermid-

dagen hissade vi Renens storsegel och lade ut. Det

var ett opålitligt höstväder. Havsbrisen, som hade

blåst jämnt hela sommaren, hade upphört, och i dess

ställe var det nyckfulla kastvindar och mörka skyar

som gjorde det ytterst problematiskt, när man skulle

hinna fram till sin bestämmelseort. Vi gåvo oss ut i

början av ebben, och då vi passerat Carquinez-sundet

var det sista gången på länge som jag såg Benicia och

viken utanför Turners skeppsvarv, där vi hade belägrat

Iyancashires drottning och fasttagit långa Alec, gre-

kernas kung. Och vid sundets mynning återsåg jag

med inte så litet intresse den plats, där jag skulle ha

drunknat för några dagar sedan, om inte Demetrios

Contos låtit sin bättre natur tala.

En hög dimvägg kom drivande emot oss över San

Pabloviken, och om några minuter gled Renen fram

på måfå genom den fuktiga skymningen. Charley,

102som styrde, tycktes ha en instinkt som ledde honom

vid sådana tillfällen. Han erkände själv att han inte

visste hur han bar sig åt, men han hade ett sätt att

beräkna vindar, strömmar, avstånd, tid, avdrift och

segelfart som verkligen var beundransvärdt.

»Det ser ut som om den skulle höja sig», sade Neil

Partington ett par timmar sedan vi kommit in i dim-

man. »Var säger du att vi ä’, Charley?»

Charley såg på sin klocka. »Sex och ytterligare

tre timmars ebb», anmärkte han liksom i parentes.

»Men var säger du att vi ä’?» upprepade Neil.

Charley funderade ett ögonblick och svarade sedan:

»Ebben har pressat oss litet ur kursen, men om dim-

man höjer sig nu snart, som den säkert kommer att

göra, ska ni få se att vi inte ä’ över tusen mil förbi

Mc Nears brygga.»

»Du kunde ge litet noggrannare miluppgifter»,

brummade Neil, och hans ton röjde att han inte var

belåten.

»Nåja», sade Charley i avgörande ton, »minst en

kvarts mil och högst en halv.»

Vinden friskade i med ett par små ilar, och dimman

tunnades synbart av.

»Där är Mc Nears brygga», sade Charley och pekade

rätt in i dimman i lovart.

Vi tittade alla tre skarpt åt det hållet, då Renen

med ett dovt brak törnade emot något och tvärstan-

nade. Vi sprungo förut och funno dess bogspröt

intrasslat i den barkade riggen på en kort och tjock

mast. Renen hade stött ihop med en kinesisk jonk

som låg för ankar.

103 Just som vi hunno till fören, kommo fem kineser

utsvärmande som bin ur den lilla mellandäckskajutan,

ännu med sömnen i ögonen.

I spetsen för dem gick en lång, muskulös karl med

koppärrigt ansikte och huvudet insvept i en gul silkes-

näsduk. Det var Gula näsduken, kinesen som vi hade

arresterat för olaglig räkfångst i fjor och som då varit

nära att sänka Renen liksom han även nu varit nära att

sänka den genom att inte iaktta navigationslagarna.

»Din gulhyade hedning, vad menar du med att ligga

här i farvattnet utan mistlur?» ropade Charley hetsigt.

»Menar?» svarade Neil lugnt. »Se dit — där ser

du vad han menar.»

Våra ögon följde riktningen av Neils finger, och vi

sågo jonkens öppna midskeppslucka halvfylld, som vi

funno vid närmare undersökning, med nyupptagna

räkor blandade med tusentals småfiskar av vilka de

minsta voro en kvarts tum. Gula näsduken hade

vittjat sitt nät under flod-dödvattnet, och begagnande

sig av dimmans skydd hade han helt dristigt fällt ankar

och väntade nu på ebb-dödvattnet för att vittja ännu

en gång.

»Tja», sade Neil skrattande, »det här är då den lät-

taste fångst jag någonsin gjort under hela min långa

tjänstgöring på fiskepatrullen. Vad ska vi göra med

dem, Charley? »

»Ta jonken på släp till San Rafael naturligtvis»,

svarade Charley och vände sig till mig. »Gå du över

i jonken, gosse, så skall jag kasta till dig en fånglina.

Om inte vinden lämnar oss i sticket, äro vi inne på

ån innan ebben blir för svår, sova i San Rafael och

komma till Oakland vid middagstiden i morgon.»

104 Därmed togo Charley och Neil åter hand om Renen

och gå vo sig av med jonken på släp. Jag gick akterut,

tog hand om prisbåten och styrde med en gammal-

modig rorkult och ett styre med stora, snedrutformiga

hål, genom vilka vattnet rusade ut och in.

Nu hade den sista dimman försvunnit, och Charleys

uppgift om vårt läge bekräftades då vi fingo se Mc

Nears brygga på en knapp halvmils avstånd. Vi följde

västra stranden, dubblerade Point Pedro midtför de

kinesiska räkbyarna, där det blev stor uppståndelse,

då de sågo en av sina jonkar tagen på släp av den

välbekanta patrullkuttern.

Landvinden var tämligen byig och ostadig, och det

skulle ha varit bättre för oss om den varit starkare.

San Rafaels-ån, som vi måste segla uppför för att

komma till staden och utlämna våra fångar till myn-

digheterna, rann genom vidsträckta sumpmarker och

var svår att befara under tilltagande lågvatten, och

under ebb var den rent omöjlig. Som vattnet redan

sjunkit till hälften, var det nödvändigt för oss att

raska på. Det hindrade den tunga jonken som slä-

pade efter och hindrade Renen med hela sin döda vikt.

»Säg till de där kulis att hissa seglet», ropade Charley

slutligen till mig. »Vi ha inte lust att sitta fast i dyn

hela natten.»

Jag upprepade ordern för Gula näsduken, som hest

mumlade den till sitt folk. Han led av en svår för-

kylning, som gjorde hans ögon tunga och blodsprängda

och tvingade honom att vika sig dubbel under kramp-

aktiga hostanfall. Det gjorde att han såg ännu hem-

skare ut än vanligt, och då han tittade ondskefullt

på mig, kom jag med en rysning ihåg den hårda dust

105jag haft att utkämpa med honom förra gången han

arresterades.

Hans besättning hängde sig surmulet i fallen oeh

det besynnerliga, latinriggade och varmt brunfärgade

seglet sköt upp i luften. Vi hade medvind, och då

Gula näsduken släckte på skotet, rusade jonken framåt

och fånglinan blev slak. Hur fort Renen än seglade,

var dock jonken snabbare, och för att undvika en

sammanstötning, seglade jag litet mera bidevind.

Men jonken hade ändå starkare fart, och om ett par

minuter låg jag på sidan om Renen i lovart. Fångli-

nan hade nu stramat till i rät vinkel mot de båda

båtarna, och belägenheten var löjlig.

»Kast loss!» ropade jag.

Charley tvekade.

»Det är all right», fortfor jag. »Ingenting kan hända.

Vi komma in i ån med det här slaget, och sedan föl-

jer ni mig ju i hack och häl ända till San Rafael.»

Charley kastade alltså loss, och Gula näsduken

skickade nu av sitt folk för ut för att hala in fånglinan.

I det tilltagande mörkret kunde jag nätt och jämnt

urskilja mynningen av San Rafael-ån, och då vi seg-

lade in där, såg jag knappt stränderna. Renen var

drygt fem minuter efter, och den blev allt mera efter

medan vi seglade uppför den smala, slingrande ån.

Med Charley bakom oss tycktes jag inte ha mycket

att frukta av mina fem fångar, men mörkret hindrade

mig att ha skarp utkik på dem, så att jag flyttade min

revolver från byxfickan till sidofickan i min kavaj,

där jag lättare kunde komma åt den.

Gula näsduken var den ende jag var rädd för och

att han visste det och begagnade sig därav, det visade

106de följande händelserna. Han satt ett stycke ifrån

mig, händelsevis på jonkens lovartsida. Jag kunde

knappt se hans konturer, men j ag blev snart övertygad

om att han flyttade sig långsamt, mycket långsamt,

närmare mig. Jag var noga på min vakt. Jag styrde

med vänstra handen och dök ner med den högra i

fickan och grep tag om revolvern.

Jag såg honom flytta sig fram ett par tum och

ämnade just befalla honom att dra sig tillbaka — jag

hade orden på tungspetsen — då en tung kropp kastade

sig över mig med ett luftsprång från läsidan. Det

var en av besättningen. Han höll fast min högra

arm så att jag inte kunde få upp handen ur fickan

och lade på samma gång sin andra hand över min mun.

Naturligtvis kunde jag ha slitit mig ifrån honom och

befriat min hand eller dragit undan min mun så att

jag kunnat ropa på hjälp, men Gula näsduken var

över mig som en blixt.

Jag vred mig och sprattlade förgäves på bottnen av

jonken, medan mina armar och ben bundos och min

mun säkert förseglades med något som sedan befanns

vara en bomullsskjorta. Sedan lät man mig ligga

där på bottnen. Gula näsduken tog hand om styret

och utdelade sina order viskande, och att döma av

vårt läge och ändringen av seglet, som jag nu otydligt

urskilde ovanför mig mot stjärnhimlen, visste jag att

jonken styrt in i mynningen av en liten bäck, som här

rann ut i San Rafaelån.

Om ett par minuter gledo vi sakta fram utmed

strandbanken och seglet sänktes tyst. Kineserna

höllo sig mycket stilla. Gula näsduken satt på bott-

nen bredvid mig, och jag hörde hur han ansträngde

107sig att kväva sin skrällande hackhosta. Kanske sju

åtta minuter senare hörde jag Charleys röst, då Renen

gled förbi mynningen av bäcken.

»Jag kan inte säga hur glad jag är», hörde jag honom

tydligt säga till Neil, »över att gossen har slutat på

fiskepatrullen utan något missöde.»

Här sade Neil något som jag inte kunde uppfatta,

och sedan fortfor Charleys röst:

»Pojken har naturliga anlag för sjön, och om han,

då han slutar i högskolan, går igenom en navigations-

kurs och ger sig ut på långresor, inser j ag inte varför

han inte skulle kunna sluta som kapten på vårt största

och vackraste fartyg.»

Allt detta var mycket smickrande för mig, men

där jag nu låg med munkavle och bunden av mina

egna fångar, medan rösterna blevo allt svagare, då Re-

nen gled fram genom mörkret mot San Rafael, måste

jag säga att jag just inte befann mig i någon lämplig

belägenhet för att njuta av min leende framtid. Med

Renen försvann mitt sista hopp. Jag kunde inte

räkna ut vad som 1111 skulle hända, ty kineserna voro

av en annan ras än min och så vidt j ag visste brukade

deras uppgörelser ej försiggå med någon vidare ridder-

lighet.

Efter att ha väntat i några minuter till, hissade

besättningen latinseglet, och Gula näsduken styrde

nedåt mynningen av San Rafael-ån. Vattnet hade

ytterligare sjunkit, och han hade svårt att gå klar

för dybankarna. Jag hade hoppats att han skulle sätta

på grund, men han lyckades komma ut på viken

utan olyckshändelse.

Då vi löpte ut ur ån uppstod en högljudd tvist, som

108gällde mig, det visste jag. Gilla näsduken var häftig,

men de andra fyra sade emot honom lika häftigt. Det

var tydligt att han röstade för att göra av med mig

och att de voro rädda för följderna. Jag kände till-

räckligt till kinesernas karaktär för att veta att det

endast var rädsla som höll dem tillbaka. Men vilken

plan de föreslogo i stället för Gula näsdukens mordiska,

det kunde jag inte fundera ut.

Man kan tänka sig mina känslor, eftersom det gällde

mitt liv. Meningsutbytet urartade till ett gräl, var-

under Gula näsduken ryckte upp den tunga rorkulten

och sprang fram till mig. Men hans fyra kamrater

kastade sig emellan, och nu uppstod en klumpig brott-

ning om rorkulten. Till sist blev Gula näsduken över-

mannad och återvände surmulen till styret, medan de

andra grundligt läxade upp honom för hans obetänk-

samhet.

Icke långt därefter togs seglet in, och j onken arbetade

sig långsamt framåt med tillhjälp av årorna. Jag

kände att dess botten skrapade mot den mjuka bott-

nen. Tre av kineserna — alla voro klädda i höga sjö-

stövlar — stego ur, och de andra två lyfte mig över re-

lingen. Gula näsduken högg tag i mina ben och hans

två följeslagare togo mig under armarna, och så bör-

jade de pulsa genom dyn. Efter en stund trampade

deras fötter hårdare mark, och jag förstod att de buro

mig uppför en strand. Var denna strand var belägen

var inte svårt att gissa. Det kunde ej vara någonting

annat än en av Marinöarna, en grupp klippöar som låg

utanför Marin County-kusten.

Då de komino till den fasta sanden som utmärkte

flodgränsen, släppte de mig och det inte särdeles

109varsamt. Gula näsduken sparkade mig ilsket i sidan,

och sedan pulsade trion tillbaka genom gyttjan till

jonken. Ett ögonblick därefter hörde jag seglet hissas

och flaxa i vinden då de skotade till. Sedan blev det

tyst och jag kunde få börja fundera på hur jag skulle

bli fri.

Jag kom ihåg att jag sett konstmakare vrida och

slingra sig ur rep varmed de varit bundna, men ehuru

jag vred och slingrade mig av alla krafter, voro knu-

tarna lika hårda som förut, och jag kunde inte märka

att repen töjt sig. Men under mina vridningar kom

jag att rulla mig över en hop musselskal, troligen kvar-

levor efter något segelsällskaps musselkalas. Det

gav mig en idé. Mina händer voro bundna på ryggen;

jag tog ett musselskal och rullade mig uppför stranden

tills jag kom till klipporna som jag visste skulle finnas

där.

Medan jag rullade rundt och sökte, upptäckte jag

slutligen en trång ränna, i vilken jag sköt in mussel-

skalet. Dess egg var skarp, och på den försökte jag

såga av repet som fjättrade mina handleder. Men

eggen var också skör, och jag bröt av den genom att

trycka för hårdt mot den. Jag rullade mig tillbaka

till högen och återvände med så många musselskal jag

kunde få rum med i bägge händerna. Jag bräckte

flera av dem, skar mig i händerna många gånger och

fick kramp i benen av ansträngning och av min tvungna

ställning.

jg Medan jag plågades av krampen och vilade mig,

hörde jag ett välbekant hojtande ute på vattnet. Det

var Charley som sökte efter mig. Kavlen i min mun

hindrade mig från att svara, och jag kunde endast ligga

110där hjälplöst sjudande av raseri, medan han rodde

förbi ön och hans röst långsamt dog bort på avstånd.

Jag började åter såga och efter en halvtimme lyc-

kades jag skära av repet. Resten var lätt. Sedan

mina händer väl blivit fria, dröjde det endast några

minuter tills jag frigjort mina ben och tagit kavlen ur

munnen. Jag sprang rundtomkring ön för att över-

tyga mig om att det var en ö och icke händelsevis en

del av fastlandet. En ö var det, en av Maringruppen,

kantad med en sandstrand och omgiven av ett gyttje-

hav. Jag hade ingenting annat att göra än att vänta

tills dagningen och hålla mig varm, ty det var en råkall

natt för att vara i Californien och tillräckligt mycket

vind för att den skulle tränga genom huden och komma

en att frysa.

För att hålla blodcirkulationen i gång sprang jag

rundt ön ett dussin gånger och klättrade lika många

gånger över dess bergskam — och allt detta gjorde

mig, som jag sedan upptäckte, större nytta än att det

endast värmde mig. Midt under dessa kroppsöv-

ningar kom jag att undra, om jag hade förlorat något

ur mina fickor medan jag rullat om i sanden. En

undersökning ledde till den upptäckten att min revol-

ver och min fickkniv voro borta. Den förra hade

Gula näsduken tagit, men kniven hade jag förlorat i

sanden.

Jag höll på att leta efter den då jag hörde gnisslet

av årtullar. Först tänkte jag naturligtvis på Char-

ley, men vid närmare eftertanke förstod jag att Charley

skulle ha ropat medan han rodde. Jag greps av en

plötslig aning om fara. Marinöarna äro ödsliga, och

man kan knappt vänta sig besökande där midt i nat-

iiiten. Tänk 0111 det var Gula näsduken? Årtullarnas

gnissel blev tydligare. Jag hukade mig ner i sanden

och lyssnade spänt. Båten, som antagligen var en

liten jolle att döma av de täta årslagen stannade i

gyttjan omkring femtio yards uppe på stranden.

Jag hörde en skrällande hackhosta, och mitt hjärta

stod stilla. Det var Gula näsduken. För att inte bli

berövad sin hämnd av sina mera försiktiga kamrater

hade han smugit sig bort från byn och kommit till-

baka ensam.

Jag tänkte mig hastigt för. Jag var obeväpnad och

hjälplös på en liten holme, och en gul vilde som jag

hade skäl att vara rädd för sökte efter mig. Vilket

ställe som helst var säkrare än holmen, och jag styrde

instinktlikt kosan till vattnet eller rättare sagt till dyn.

Då han började pulsa i land genom gyttjan, pulsade

jag ut i den, samma väg som kineserna hade gått då

de buro mig i land och återvände till jonken.

Gula näsduken, som trodde att jag låg säkert bunden,

iakttog ingen försiktighet, utan gjorde en ganska

bullersam landstigning. Detta hjälpte mig, ty tack

vare detta buller och medan j ag sj älv gick så tyst till-

väga som möjligt, hade jag lyckats avlägsna mig

femtio fot då han kom i land. Jag lade mig ner i dyn.

Den var kall och fuktig och kom mig att frysa, men jag

ville inte stå raklång och utsätta mig för risken att bli

upptäckt av hans skarpa ögon.

Han styrde kurs till det ställe på stranden, där jag

hade blivit nedlagd, och jag erfor en flyktig känsla av

saknad över att inte kunna få bevittna hans förvåning

då han inte fann mig. Men det var en högst kortvarig

känsla, ty jag hackade tänderna av köld.

112 Vad han sedan tog sig till måste jag gissa mig till,

ty jag kunde knappast se honom i stjärnornas matta

sken. Men jag var säker på att det första han gjorde

var att gå ön rundt för att se efter om andra båtar

landat. Det skulle han genast ha sett av spåren i dyn.

Sedan han övertygat sig om att ingen båt fört bort

mig från ön, grep han sig an med att ta reda på vad det

hade blivit av mig. Han började vid musselskalshö-

gen och strök eld på tändstickor för att följ a mina spår

i sanden. Jag kunde då tydligt se hans gemena

ansikte, och jag tillstår att jag hackade tänderna ännu

värre än förut, då j ag hörde hans skrällande hosta fram-

kallad av svavlets retning i hans lungor.

Mina intrasslade spår förvånade honom. Han måste

sedan ha kommit på den tanken att jag kunde vara

ute i dyn, ty han gick några steg åt mitt håll, lutade

sig ner och granskade den mörka ytan länge och nog-

grant. Han var nog inte mer än femton fot ifrån mig,

och om han strukit eld på en tändsticka, skulle han

säkert ha upptäckt mig.

Han återvände till stranden och klättrade omkring

bland klipporna, i det han fortsatte sina spaningar

och lyste sig med tändstickor. Farans hotande när-

het drev mig att fly längre bort. Som jag ej vågade

gå rak på grund av gyttj ans sugande och smackande

läten, då jag pulsade genom den, låg jag kvar i smörj an

och släpade mig fram över den med händerna. Jag höll

mig fortfarande i spåren som kineserna lämnat eftei sig,

då de gått till och ifrån jonken, och fortsatte tills jag kom

till vattnet. Jag vadade ut på tre fots djup och vek

sedan av åt sidan och gick parallellt med stranden.

Jag kom på den idén att gå till Gula näsdukens jolle

113och ta till flykten i den, men i detsamma kom han åter

ner till stranden, och som om han befarat just vad jag

hade i sinnet, pulsade han ut genom dyn för att för-

säkra sig om att jollen låg kvar. Jag måste alltså

vända om åt motsatt håll. Halvt simmande och halvt

gående, endast med huvudet över vattnet och und-

vikande att plaska lyckades jag tillryggalägga en

sträcka av hundra fot från det ställe där kineserna

börjat gå i land från jonken. Jag lade mig ner i gyttjan

och låg åter stilla.

Gula näsduken företog en ny undersökning av ön

och kom tillbaka till musselskalen. Lika bra som han

själv förstod jag hans tankar. Ingen kunde landstiga

eller ge sig ifrån ön utan att lämna spår efter sig i dyn.

De enda spår som syntes voro de som ledde från hans

jolle och från stället där jollen hade legat. Jag var

inte på ön. Jag måste ha lämnat den på den ena eller

den andra av dessa bägge vägar. Han hade nyss gått

vägen till sin jolle och var säker på att jag inte hade

gått den. Därför kunde jag endast ha lämnat ön

genom att använda spåren från jonkens landningsplats.

Han övertygade sig nu om detta genom att själv gå

samma väg och lysa sig med tändstickor.

Då han kom till det ställe, där jag först hade legat,

visste jag av de många tändstickor han tände och

den tid det tog, att han hade upptäckt märkena efter

min kropp. Han följde spåren ända till vattnet och ut

i det, men på tre fots vatten kunde han ej längre se

dem. Å andra sidan kunde han, då vattnet fortfor

att sjunka undan, lätt urskilja spåren efter jonkens

bog och skulle även ha sett spåren efter någon annan

båt, om den hade landat på detta ställe. Men det fanns

114inga sådana märken, och jag visste att han var absolut

övertygad om att jag låg gömd någonstädes i gyttjan.

Men att i mörka natten söka efter en pojke på en

sjöbotten av gyttja skulle vara det samma som att

söka efter en nål i en höstack, och det försökte han ej

ens. I stället gick han tillbaka till stranden och stod

där och spejade en stund. Jag hoppades att han skulle

lämna mig åt mitt öde och gå, ty nu plågades jag

mycket av kölden. Slutligen vadade han ut till sin

jolle och rodde bort. Men tänk om Gula näsdukens

avfärd endast varit en list? Tänk om han endast

hade gjort detta för att löcka mig i land?

Ju mera jag tänkte på det, desto säkrare blev jag

på att han hade gjort litet för mycket buller med sina

åror då han rodde bort. Jag låg därför kvar i gyttjan

och frös. Jag frös tills det började värka i korsryggen,

så att det plågade mig lika mycket som kölden, och

jag måste uppbjuda hela min självbehärskning för

att kunna ligga kvar i min pinsamma belägenhet.

Det var emellertid väl att jag gjorde det, ty kanske

en timme därefter tyckte jag att jag hörde någonting

röra sig på stranden. Jag lyssnade uppmärksamt,

och till sist hörde jag den välkända skrällande hostan.

Gula näsduken hade smugit sig dit igen, landat på den

andra sidan av ön och krupit rundt för att överraska

mig, i fall jag kommit tillbaka.

Ehuru det gick flera timmar utan att jag hörde av

honom, var jag rädd att återvända till ön. Å andra

sidan var jag också rädd för att jag skulle dö av de

vedermödor jag fick utstå. Jag hade aldrig haft en

aning om att man kunde uthärda sådana plågor.

Till sist blev jag så kall och stel att jag ej längre skalv.

115

Fiskepatrullens berättelser. 18.Men mina muskler och ben började värka på ett sätt

som vållade mig dödskval. Vattnet hade för länge-

sedan börjat stiga, och fot för fot drev det mig mot

stranden. Högvattnet kom klockan tre, och klockan

tre släpade j ag mig upp på stranden mera död än le-

vande och för hjälplös för att ha kunnat försvara mig

om Gula näsduken kastat sig över mig.

Men ingen Gul näsduk syntes till. Han hade givit

111ig på båten och återvändt till Point Pedro. Jag var

emellertid i ett beklagligt för att inte säga farligt till-

stånd. Jag kunde inte stå på mina fötter, ännu

mindre gå. Mina våta, smutsiga kläder klibbade vid

mig som iskalla lakan. Jag trodde att jag aldrig skulle

få av mig dem. Mina fingrar voro så dvalna och livlösa,

och jag var så svag att jag tyckte det gick åt en timme

för mig att få av mig mina skor. Jag hade inte styrka

att slita av skinnremmarna, och knutarna trotsade

alla mina ansträngningar. Jag slog upprepade gånger

mina händer mot klipporna för att få något slags liv i

dem. Ibland var jag säker på att jag skulle dö.

Men till sist — efter flera århundraden, tyckte jag

— fick jag av mig mitt sista klädesplagg. Vattnet

var nu nära till hands, och jag kröp med svårighet ner

i det och tvättade smutsen från min nakna kropp.

Men jag kunde ännu ej resa mig och gå, och jag var

rädd för att ligga stilla. Det fanns intet annat att

göra än att krypa långsamt som en snigel och under

ständiga smärtor upp och ner i sanden. Det höll jag

på med så länge som möjligt, men då det ljusnade i

öster, började jag duka under. Himlen blev rosen-

röd, och då solens gyllne skiva tittade upp över hori-

sonten, låg jag hjälplös och orörlig bland musselskalen.

116

Som i en dröm såg jag Renens välbekanta storsegel

glida ut ur San Rafaels-ån för en svag morgonbris.

Denna dröm är full av luckor. Det finns döda punkter,

där jag inte minns någonting. Men tre saker kommer

jag tydligt ihåg: den första skymten av Renens stor-

segel; Renen förankrad på några fots avstånd och ut-

sändande en liten jolle; den eldheta, susande kajut-

kaminen och jag själv insvept i filtar utom bröstet och

axlarna, som Charley gned och masserade obarmhär-

tigt, och min mun och strupe svidande av det alldeles

för heta kaffet som Neil Partington hällde i mig.

Men antingen det brändes eller inte, kändes det

skönt, må ni tro. Då vi kommo till Oakland, var jag

lika smidig och stark som vanligt, ehuru Charley och

Neil Partington voro rädda att jag skulle få lungin-

flammation och mrs Partington under mina första sex

månader i högskolan ängsligt höll ögonen på mig och

väntade att få se de första symptomen till lungsot.

Tiden flyger. Jag tycker det var i går jag var en

pojke på sexton år, anställd vid fiskepatrullen. Och

ändå vet jag att jag i morse kom hem från Kina med

en rask hemresa på mitt kreditkonto och kapten på

skonaren »Skördemannen». Och jag vet att i morgon

förmiddag skall jag fara över till Oakland för att träffa

Neil Partington och hans hustru och familj och sedan

till Benicia för att träffa Charley I,e Grant och tala

om gamla tider. Nej, jag far inte till Benicia, då jag

tänker närmare på saken. Jag bereder mig på att

spela en högeligen viktig roll på ett bröllop som snart

skall äga rum. Hennes namn är Alice Partington,

och som Charley har lovat att bli brudgummens mar-

skalk, måste väl han fara ner till Oakland i stället.



*