Filurer - humoresker

FILURER

HUMORESKER

AF

W. W. JACOBS

ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN

AF

ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM

JOS. SELIGMANNS FÖRLAG

STOCKHOLM 1904

ISAAC MARCUS" BOKTR.-AKTIEBOLAG

INNEHÅLL:

AF SAMME

FÖRFATTARE:

LÄTT GODS

SJÖGASTAR

FRISK BRIS

SPARBÖSSAN.

%

Sjömän ha vanligtvis intet handlag med att lägga

af pengar, sade nattvakten och lekte tankfullt

med en falsk shillingslant på sin klockkedja, fast nog

kan man tro tvärtom, då man hör dem tala om att

spara pengar, då de ä" till sjös och det inte finns

någon krog på tusen mils afstånd.

Nog för att de göra sina försök, flere af dem,

och jag känner dem, som ha gjort allt möjligt för

att spara, då de ha fått ut sin hyra. Jag kände en,

som brukade lägga alltihop så när som på en shilling

eller par i ett bälte inpå bara kroppen, så att han

inte så lätt skulle komma åt det, men det hjälpte

inte. Han blef alltid pank på de olämpligaste ställen.

Jag har sett honom slingra och vränga i fem minuter,

medan en spårvagnskonduktör stod för och de andra

passagerarne i spårvagnen läste i sina tidningar med

det ena ögat och tittade på honom med det andra.

Jacobs, Filuren. i2

SPARBÖSSAN.

Ingefärs-Dick och Peter Russet — dem har jag

talt om historier om förut — försökte en gång att spara

sina pengar. De hade blifvit så förargade och trötta

på, att de alltid gjorde af med dem halfannan vecka

sedan de kommit i land, och sedan voro tvungna att

ta hyra igen förr än de hade ämnat, så att nu hade

de beslutat sig för att ställa det annorlunda på ett

eller annat sätt.

De voro på väg hem med en ångare från

Melbourne, då de fattade sitt beslut; och Isaac Lunn,

den äldste eldaren om bord — en gammal inbiten

absolutist — gaf dem en hel hop goda råd. De

ämnade alla tre följa med fartyget, då det seglade

igen, och han erbjöd sig att hyra ett rum i land

tillsammans med dem och förvara deras pengar och

ge dem, som han uttryckte sig, ett moderat belopp

hvar dag.

Hvilken annan som helst skulle de bara ha

skrattat åt, men de visste, att gamle Isaac var en

genomhederlig själ och att deras pengar skulle vara

säkra hos honom, och till sist, efter en hop om och

men, skref de på ett papper, att de gick in på, att

han skulle ta deras pengar i förvar och ge dem litet

i sänder, tills de seglade igen.

Hvilken annan som helst utom Ingefärs-Dick och

Peter Russet eller en galning skulle ha vetat bättre

än att göra något sådant, men gamle Isaac hade

munnen så i gång och tycktes ha sådana sunda åsikter

om hvad han kallade måttlighetssupande, att de inte

hade en tanke på, hvad det var de hade gett sig in i,3 SPARBÖSSAN.

och då de fingo ut sin hyra — inemot sexton pund

hvar —, stoppade de de ojämna pengarna i sina

fickor och lämnade resten till honom.

Den första dagen voro de glada och lifvade som

spelmän. Gubben Isaac hyrde ett snyggt och

anständigt rum åt dem alla tre, och sedan de fått sig några

supar, gjorde de honom till viljes och drack en kopp

hederligt, varmt te, och sedan gick de med honom

för att se på en laterna-magica-föreställning.

Det hette »Drinkarens förfall», och det började

med en ung man, som gick på ett fint kafé och lät

servera sig ett glas öl af en stilig kaféflicka. På

nästa tafla ökades det till halfbuteljer och helbuteljer,

och sedan Dick hade sett den förlorade unge mannen

svepa i sig sex buteljer på omtrent en minut, kom

det på honom en sådan förskräcklig törst, att han

inte kunde sitta stilla, och han hviskade till Peter

Russet att följa med honom ut.

»Ni går miste om det bästa, om ni går nu»,

hviskade gubben Isaac, »på nästa tafla sitter det små

grodor och djäflar på kanten af glaset, då han skall

till att dricka.»

Dick steg upp och nickade åt Peter.

»Se"n mördar han sin mor med en rakknif»,

sade gubben Isaac, och han höll honom i rocken

och försökte öfvertala honom.

Ingefärs-Dick satte sig igen, och då mordet var

öfver, sade han, att han kände sig skral, och han

och Peter Russet gick ut för att få sig en munfull

frisk luft. De drack tre på det första stället, och4

SPARBÖSSAN.

sedan gick de till ett annat och glömde alldeles bort

Isaac och laterna-magican till klockan tio, då Dick,

som hade varit mycket spendersam mot några vänner

han fått på ett kafé, upptäckte, att han gifvit ut sin

sista penny.

»Så där går det, då man hör på nykteristernas

dumheter», sade han mycket förargad, då han fick

höra, att Peter också hade gjort af med alla sina

pengar. »Kvällen är nyss börjad, och vi ha inte ett

öre i våra fickor.»

De gick hem i mycket dåligt lynne. Gubben

Isaac låg och sof i sin säng, och då de väckte honom

och sade, att de ville ta hand om sina pengar själfva,

somnade han tvärt igen och snarkade, så att de

knappt kunde höra sin egen röst. Sedan gaf Peter

Dick en vink och pekade på Isaacs byxor, som hängde

öfver sänggafveln.

Ingefärs-Dick smålog och tog försiktigt upp dem,

och Peter Russet smålog också, men han tyckte just

inte om, att Isaac också smålog i sömnen, som om

han haft roliga drömmar. Allt hvad Dick hittade

var en kopparslant, en nyckelknippa och en

bröst-pastilj. I rocken och västen hittade han några

nykterhetsskrifter, en trasig pennknif, ett snörnystan och

litet annat skräp. Sedan satte han sig vid sängfoten

och gjorde ögon till Peter.

»Väck honom igen», sade Peter förargad.

Ingefärs-Dick reste sig, lutade sig öfver sängen,

tog gubben Isaac i axlarna och ruskade honom, som

om han varit en medikamentsflaska.5 SPARBÖSSAN.

»Är det dags att stiga upp, gossar?» sade Isaac

och stack ut ett ben utanför sängen.

»Nej, inte än», sade Dick mycket vresigt, »vi

ha inte gått och lagt oss än. Vi vill ha igen våra

pengar.»

Isaac drog in sitt ben igen. »God natt», sade

han och somnade hårdt.

»Han gör sig till, det är hela saken», sade Peter

Russet. »Låt oss ta reda på pengarna. De måste

vara någonstans här i rummet.»

De vände nästan upp och ned på hela rummet,

och sedan drog Ingefärs-Dick eld på en tändsticka

och tittade upp i spiseln, men allt hvad han fann var,

att den inte hade varit sotad på inemot tjugu år,

och af ilska och sot såg han så faslig ut, att Peter

nästan blef rädd för honom.

»Nu är jag trött på det här», sade Dick och

gick fram till sängen och höll sin sotiga näfve under

Isaacs näsa. »Hör nu, hvar ä" pengarna? Om ni

inte ger oss våra pengar, våra surt förvärfvade pengar,

inom två minuter, slår jag er sönder och samman.»

»Det är tacken för att man försöker göra er en

tjänst, Dick», sade gubben förebrående.

»Jag vill inte höra något dumt prat», sade Dick.

»Seså, hvar ä" de?»

Isaac såg på honom, och sedan suckade han

och steg upp och tog på sig byxor och stöflar.

»Jag tänkte nog, att ni skulle komma att bråka»,

sade han långsamt, »men det har jag beredt mig på.»

»Vi komma att bråka värre än så, om ni6

SPARBÖSSÄN.

inte skyndar er», sade Dick och spände ögonen i

honom.

»Vi tänka inte göra er något illa, Isaac», sade

Peter Russet, »vi vill bara ha våra pengar.»

»Jag vet det», sade Isaac. »Nu tiger ni, Peter,

och bär er hyggligt åt, annars får ni smörj.»

Han sparkade undan ett par stolar, spottade i

händerna och började marschera af och an och knyckte

på nacken och slog omkring sig i luften på ett högst

besynnerligt sätt.

»Jag har inte klått upp någon på fem år», sade

han och fortfor att klifva af och an, »det är syndigt

att slåss, utom för ett godt ändamål — men innan

jag blef en annan människa, Dick, brukade jag klå

upp tre så"na karlar som ni före frukosten, bara för

att skaffa mig aptit.»

»Hör på», sade Dick, »ni är en gammal man,

och jag vill inte göra er något illa; tala om för oss,

hvar våra pengar ä", våra surt förvärfvade pengar,

så skall jag inte röra er med ett finger.»

»Jag förvarar dem ju åt er», sade gubben.

Ingefärs-Dick gaf till ett tjut och rusade på honom,

men i det samma flög Isaacs knytnäfve ut och

smockade till honom, så att han flög som en snurra

tvärsöfver rummet, tills han ramlade ner som en hög

i spiseln. Det var som att bli sparkad af en häst,

och Peter såg mycket allvarsam ut, då han lyfte

upp honom och dammade af honom.

»Du skulle ha hållit ögonen på hans näfve»,

sade han skarpt.7 SPARBÖSSAN.

Det är dumt att säga så, efter det just var det

han hade gjort, och Dick talte om, hvad han ämnade

göra med honom, då han hade slutat med Isaac.

Han tog åter itu med gubben, men han kom aldrig

åt honom, och efter ungefär tre minuter var han glad,

att Peter ville hjälpa honom till sängs.

»Nu är det din tur att klå honom, Peter», sade

han. »Ta bort den där kudden, så jag kan se».

»Kom an, pojke», sade gubben.

Peter skakade på hufvudet. »Jag tänkte inte

göra er något illa, Isaac», sade han vänligt,» så"na

upphetsande saker som slagsmål ä" farliga för en

gammal man. Ge oss våra pengar, så ska vi inte

säga ett ord mer om den här saken.»

»Nej, mina gossar», sade Isaac. »Jag har åtagit

mig att förvara de där pengarna, och det ämnar jag

göra, och jag hoppas, att då vi allesammans ta hyra

på »Planeten», skall det vara ungefär tolf pund per

man kvar. Nå, jag vill inte vara ovänlig mot er,

men nu går jag och lägger mig igen, och om jag

måste stiga upp och klä mig igen, ska ni komma att

önska, att ni vore döda och begrafna.»

Han gick åter till sängs, och utan att fråga efter

Ingefärs-Dick, som bara gick på och kallade honom

en pultron, gick Peter och lade sig i sin säng

bredvid Dick och somnade.

Följande morgon åt de alla tre frukost på kaféet,

och sedan det var gjordt, sade Dick, som inte hade

sagt ett ord förut, att han och Peter Russet ville

ha litet pengar att röra sig med. Han sade, att8

de hellre åt sina mål ensamma, ty de miste aptiten,

då de såg Isaac.

»Nåja», sade gubben, »jag vill inte tränga mig

på någon», och sedan han hade funderat ett par

minuter, stoppade han handen i byxfickan och gaf

dem aderton pence hvar.

»Hvad skall det här vara till?» sade Ginger och

såg på pengarna. »Tändstickor?»

»Det är ert dagtraktamente», sade Isaac, »och

det är mer än tillräckligt. Nio pence till er middag,

fyra pence till ert te, och två pence till lite ost och

bröd till kvällen. Och om ni nödvändigt måste gå

och dränka er i öl, så blir det tre pence per man

öfver att gå och göra det för.»

Dick försökte säga något, men hans känslor

öfverväldigade honom, så att han inte kunde det.

Peter Russet sväljde något, som han hade ämnat säga

och bad Isaac mycket artigt att punga ut litet åt

honom, för han ämnade sig ner till Colchester för att

hälsa på sin mor, och han ville inte komma tomhändt.

»Ni är en god son, Peter», sade Isaac, »och jag

önskar, att det funnes många sådana som ni. Jag

följer med er dit ner, om ni inte har något emot det;

jag har ingenting att göra.»

Peter sade, att det var vänligt af honom, men

han ville hellre fara ensam, för hans mor var mycket

blyg för främmande.

»Nåja, då skall jag gå med till stationen och

köpa biljett åt er», sade Isaac.

Då blef Peter himlaarg och slog näfven i bordet,9 SPARBÖSSAN.

så att hälften af porslinet gick i kras. Han frågade

Isaac, om han trodde, att Ingefärs-Dick och han

voro ett par barnungar, och han sade, att om han

inte lämnade ut alla deras pengar på fläcken, skulle

han låta arrestera honom af första poliskonstapel de

mötte.

»Jag är rädd, att ni aldrig ämnade fara och hälsa

på er mor, Peter», sade gubben.

»Hör nu», sade Peter, »ämnar ni ge oss de där

pengarna?»

»Inte om ni faller på edra bara knän», sade

gubben.

»Det är bra», sade Peter, och så reste han sig

och gick ut. »Kom då, så ska vi ta rätt på en

poliskonstapel.»

»Gärna för mig», sade Isaac, »men jag har ju

det där papperet, som ni skref under.»

Peter sade, att han struntade i, om han också

hade femtio papper, och så gingo de ut för att ta

reda på en poliskonstapel, och det brukade de just

aldrig göra.

»Jag hoppas för er skull, att det inte måtte vara

samma poliskonstapel, som ni och Ingefärs-Dick

skällde ner på Gun-Alley kvällen innan ni gick

ombord på »Planeten», sade Isaac och drog på

munnen.

»Det är inte troligt», sade Peter och började

önska, att han inte varit så talför den gången.

»Men om jag talar om det för honom, kan

han kanske nog snart fa tag i honom», sade Isaac;10

SPARBÖSSAN.

»där kommer det en, Peter, skall jag ropa an

honom?»

Peter Russet såg på honom, och sedan såg han

på Dick, och de gingo förbi och gnisslade med

tänderna. De klibbade sig fast vid Isaac hela dagen

och försökte få af honom sina pengar, och de namn

de gaf honom va" en öfverraskning till och med för

dem själfva. Och om kvällen vände de upp och

ner på rummet igen, medan de letade efter sina

pengar, och fingo ännu mera obehag, då de ville

ha Isaac att stiga upp och låta dem söka i hans

säng.

De åto frukost tillsammans igen följande morgon,

och Dick försökte ett annat sätt. Han talade mycket

artigt till Isaac och drack tre stora koppar té för

att visa honom, hur mycket han började tycka om

det, och då gubben gaf dem deras aderton pence,

småskrattade han och sade, att han gärna skulle

vilja ha några shillings extra den dagen.

»De ska bli väl använda, Isaac», sade han.

»Jag skulle inte vilja ta en sup, om ni också bjöd

mig. Ni ser ju, att jag inte bryr mig om det nu.

Det sa" jag också i går kväll, gjorde jag inte det,

Peter?»

»Jo», sade Peter, »och det sa" jag också.»

»Då har jag gjort er nytta, Dick», sade Isaac

och klappade honom på axeln.

»Ja, det har ni», sade Dick mellan tänderna,

»och det tackar jag er för. Jag vill inte supa, men

jag tänkte gå på en varieté i kväll.»11 SPARBÖSSAN.

»På en hvadfa sade Isaac, i det han rätade upp

sig och såg mycket stött ut.

»En varieté», sade Dick och försökte

behärska sig.

»En varieté?» sade Isaac. »Det är ju värre än

krogen, Dick. Jag skulle vara en mycket dålig vän

till er, om jag lät er gå dit — det kan inte komma

i fråga.»

»Hvad har ni med det att göra, ni gråskäggiga

orm?» röt Dick halfgalen af ilska. »Hvarför låter ni

oss inte vara i fred? Sköt er själf, ni! Är det

edra pengar?»

Isaac försökte tala reson med honom, men han

ville inte höra på, och han förde ett sådant väsen,

att kafévärden till sist bad honom gå. Peter följde

honom ut, och så ilskna som de voro, gingo de och

förstörde sitt dagstraktamente på en timme, och

sedan drefvo de omkring på gatorna och disputerade

om, hvilken död Isaac skulle få, då hans stund var inne.

De gingo tillbaka till sitt logis, då det blef

middagsdags, men där syntes inte en skymt af gubben,

och som de voro hungriga och törstiga, gingo de

med alla sina öfverflödiga gångkläder till pantlånaren

och fingo tillräckligt med pengar för att kunna

fortsätta. Bara för att visa att de voro karlar för sina

hattar, gingo de på två varietéer, och i en oklar

föreställning om, att de spelade Isaac ett spratt därmed,

gjorde de af med hvartenda öre, innan de kommo

hem, och sedan sutto de i sängen och talade om

för honom, hur lifvadt de hade haft.12

SPARBÖSSAN.

Klockan fem på morgonen vaknade Peter och

såg till sin förvåning, att Ingefärs-Dick var uppe

och klädd och höll på att ordentligt vika ihop Isaacs

kläder. Först trodde han, att Dick hade blifvit tokig,

då han skötte om gubbens kläder så där, men innan

han hunnit säga något, märkte Dick, att han var

vaken, och gick bort till honom och hviskade till

honom, att han skulle klä sig utan att göra något

buller. Peter gjorde som han hade blifvit tillsagd,

och mera förvånad än någonsin såg han Dick lägga

ihop gubbens kläder till ett bylte och smyga sig ut

på tå.

»Skall du gömma hans kläder?» sade han.

»Ja», sade Dick och gick utför trappan, »hos

en pantlånare. Vi ska låta gubben bjuda oss på

litet roligt i dag.»

Peter begrep nu putset, och han började skratta

så högt, att Dick måste hota att hugga hufvudet af

honom för att få honom tyst. Dick skrattade själf, då

de kommo ut, och sedan de drifvit omkring, tills

bodarna öppnades, gingo de till en pantlånare och

stampade på Isaacs kläder för femton shillings.

Det första de gjorde var att få sig en bra frukost,

och sedan gingo de ut och va" idel solsken och

började göra sig en glad dag. Dick var vid det allra

bästa lynne, och det var Peter också, och tanken på,

att Isaac låg i sängen, medan de söpo upp hans

kläder, roade dem mer än något annat. Två gånger

den kvällen blef Dick tilltalad af polisen för att

han dansat på gatan, och då pengarna va" slut,13 SPARBÖSSAN.

hade Peter den största möda i världen att få hem

honom.

Isaac låg i sängen, då de kommo hem, och hans

lynne var rent af anstötligt, men Dick satte sig på

hans säng och småskrattade mot honom, som om

han sagt honom artigheter.

»Hvar ä" mina kläder?» sade gubben och hötte

med knytnäfven åt denne.

Dick smålog mot honom, sedan slöt han till

ögonen och lurade till.

»Hvar ä" mina kläder?» sade Isaac och vände

sig till Peter.

»Hvafalle?» sade Peter och gapade på honom.

»Hvar ä" de?» sade Isaac.

Det dröjde en lång stund, innan Peter kunde

förstå, hvad han menade, men så snart han det

gjorde, började han leta efter dem. Sprit verkar

olika på folk, men på Peter verkade det alltid så,

att det gjorde honom till den artigaste människa i

världen. Han höll på halfva natten med att krypa

omkring på alla fyra och söka efter kläderna, och

fyra eller fem gånger vaknade Isaac ur sina drömmar

om jordbäfning och upptäckte, att Peter satt fast

under hans säng och undrade, hvad som hade händt

honom.

Ingen af dem var just vid så godt lynne, då de

vaknade följande morgon, och Dick hade knappt fatt

upp ögonen, förr än Isaac frågade honom efter

kläderna igen.14

SPARBÖSSAN.

»Bråka inte med mig om edra kläder», sade

Dick, »tala om något annat för omväxlings skull.»

»Hvar ä" de?» sade Isaac, där han satt på

sängkanten.

Dick gäspade och kände i sin västficka — för

ingendera af dem hade klädt af sig — och sedan

tog han fram pantsedeln och kastade den på golfvet.

Isaac tog upp den, och sedan började han dansa

omkring i rummet, som om han hade varit galen.

»Ni ha väl inte pantsatt mina kläder heller?»

skrek han.

»Jo, det ha Peter och jag gjort», sade Dick, i

det han satte sig upp i sängen och beredde sig på

slagsmål.

Isaac föll ner i en hög på sängen. »Och hvad

skall jag nu ta mig till?» sade han.

»Om ni vill vara en snäll gosse», sade Dick,

»och ge oss våra pengar, ska Peter och jag gå och

ta ut dem igen. Det vill säga, då vi ha ätit frukost.

Det är ingen brådska.»

»Men jag har inga pengar», sade Isaac, »de va"

allesammans insydda i rockfodret. Jag har bara

omtrent fem shillings. Jo, nu ha ni ställt till"et bra,

Dick!»

»Du är en förbannad åsna, Dick, det är visst

och sant», sade Peter.

»Insydda i rockfodretr» sade Dick och gapade.

»Ja, sedlarna», sade Isaac, »och tre pund i

guld va" gömda i mössan. Ha ni pantsatt den

också?»15 SPARBÖSSAN.

Dick sprang upp, så ifrig blef han, och gick af

och an i rummet. »Vi måste gå och ta ut dem

genast», sade han.

»Och hvar ska vi ta pengar att göra det för?»

sade Peter.

Det hade Dick inte tänkt på, och nu blef han

lång i synen. Ingen af dem tycktes kunna tänka

ut något sätt att få de tio shillings, som fattades,

och Dick var så till sig, att han inte frågade efter

hvad Peter sade.

»Vi kan ju gå och be att få se på dem och

säga, att vi hade glömt kvar en järnvägsbiljett i

fickan», sade Peter.

Isaac skakade på hufvudet. »Det finns bara

ett sätt», sade han. »Vi måste pantsätta edra kläder,

Dick, att lösa ut mina med.»

»Det är det enda sättet, Dick», sade Peter och

klarnade upp. »Hvad tjänar det till att gå på så

där? Det är inte värre för dig att vara af med

kläderna en stund än för den stackars gubben

Isaac.»

Det tog minst en halftimme, innan de kunde få

Dick att inse det. Först ville han, att de skulle ta

Peters kläder i stället för hans, och då Peter

påpekade, att de voro för dåliga att få tio shillings på,

hade han en hel hop obehagligheter att säga om

den, som gick klädd i sådana gamla paltor, och till

sist tog han, i ett förskräckligt lynne, af sig sina

kläder och slängde dem i en hög på golfvet.

»Om du inte är tillbaka inom en halftimme,16

SPARBÖSSAN.

Peter», sade han och spände ögonen i honom, »så

skall du få med mig att göra, det lofvar jag.»

»Var inte orolig för det», sade Isaac och

småskrattade. fjag skall lösa ut dem.»

»Ni?» sade Dick. »Det kan ni inte. Ni har

ju inga kläder.»

»Jag tar på mig Peters», sade Isaac och drog

återigen på munnen.

Peter försökte få honom att ta reson, men det

lyckades inte. Han hade pantkvittot, och glömmande

alla förmaningar han gifvit Dick att inte begagna

fula ord, tog han till sist af sig sina klädesplagg, ett

i sänder, och kastade dem på golfvet och sade Isaac

en del af hvad han tänkte om honom.

Gubben hörde inte på honom. Han klädde sig

mycket långsamt och ordentligt i Peters kläder och

gjorde dem sedan nästan vansinniga genom att hala

ut på tiden med att bädda upp sin säng.

»Skynda er så mycket ni kan, Isaac», sade Dick

slutligen, »tänk på oss två, som sitta här och vänta

på er.»

»Det skall jag inte glömma», sade Isaac, och

då han kommit halfvägs i trappan, vände han om

och tittade i dörren och bad dem inte gå ut och

supa, medan han var borta.

Klockan var nio, då han gick, och half tio

började Dick bli orolig och undrade, hvad som hade

händt honom, och då klockan blef tio och ingen

Isaac kom, lutade de sig bägge tvä ut genom fönstret

med filtar öfver axlarna och tittade ner på gatan.17 SPARBÖSSAN.

Klockan elfva var Peter mycket nedsatt till humöret

och Dick var så bindgalen, att han var rädd for

att tilltala honom.

Hela den dagen hängde de ut genom fönstret,

men inte förr än half fem på eftermiddagen syntes

Isaac nere på gatan, ännu klädd i Peters kläder och

bärande ett par stora bladväxter under armen, och af

hans belåtna min drogo de den slutsatsen, att allting

var klart.

»Hvarför har ni varit så länge?» sade Dick med

dämpadt ilsken röst, då Isaac stannade nedanför

fönstret och nickade upp till dem.

»Jag träffade en gammal bekant», sade Isaac.

»Träffade en gammal bekant?» sade Dick häftigt.

»Är det skapligt, det, att spilla tiden så där, medan

vi satt här uppe och väntade och va" hungriga?»

»Jag hade inte träffat honom på åratal», sade

Isaac, »och tiden gick, innan jag visste ordet af.»

»Jo jo men», sade Dick bittert. »Nå, är det

klart med pengarna?»

»Jag vet inte», sade Isaac, »jag fick inte kläderna.»

»Hvad?» skrek Dick och hade så när ramlat

ut genom fönstret. »Nå, hvar har ni gjort af mina

då? Hvar ä" de? Kom upp.»

»Jag vill inte komma upp, Dick», sade Isaac,

»för jag är inte riktigt säker på, om jag har gjort

rätt. Men jag är inte van att gå till pantlånare,

och jag gick af och an och försökte få mod att gå

in, men jag kunde inte.»

Jacobs, Filuren. 218

SPARBÖSSAN.

»Nå, hvad gjorde ni då?» sade Dick, som knappt

kunde lägga band på sig.

»Medan jag gick där och försökte komma på

det klara», sade Isaac, »fick jag se en karl med en

dragkärra full med vackra bladväxter. Han begärde

inte pengar för dem, bara gamla kläder.»

»Gamla kläder/» sade Dick med en röst, som

om han höll på att kväfvas.

»Jag tyckte ni kunde behöfva litet grönt att titta

på», sade gubben och höll upp bladväxterna, »man

kan inte veta, hur länge ni kommer att sitta där

uppe. Den stora är åt er, Dick, och den andra är

åt Peter.»

»Har ni blifvit tokig, Isaac?» sade Peter med

darrande röst, sedan Dick hade försökt säga något,

men inte kunde.

Isaac skakade på hufvudet och smålog mot dem,

och sedan han bedt Peter svepa filten bättre om

Dicks axlar, så att han inte skulle förkyla sig, sade

han, att han skulle be värdinnan skicka upp en

smörgås och en kopp té.

De hörde honom tala med värdinnan i

farstudörren, och sedan gick han sin väg i en fart utan att

se sig om, och värdinnan gick af och an på andra

sidan gatan med sitt förkläde instoppadt i munnen

och låtsade sig titta på sina skorstenar.

Isaac kom inte alls hem den kvällen, och

följande morgon begrepo de båda stackars kräken hur de

hade blifvit lurade. Det var alldeles klart, att Isaac

hade dragit dem vid näsan, och Peter var nästan19 SPARBÖSSAN.

säker på, att han hade tagit fram pengarna ur

sängen, medan han var så beskäftig med att bädda upp

den. Gubben Isaac lät dem sitta där i tre dagar,

skickade upp deras kläder till dem plagg för plagg

och två shillings om dagen att lefva på; men de

sågo inte skymten af honom förr än den dagen, då

de alla tre mönstrade på »Planeten», och de sågo

inte en skymt af sina pengar, förr än de voro en

half mil nedanför Gravesend.DEN SKEPPSBRUTNE.

Fru John Boxer stod i butikdörren med händerna

i kors öfver förklädet. Den korta dagen var

slut, och lyktorna i den smala lilla gränden i

Shing-lesea voro redan tända. En stund stod hon och

lyssnade på hafvets regelbundna slag mot stranden

ett stycke därifrån, och sedan drog hon sig med en

lätt rysning tillbaka in i boden och stängde dörren.

Den lilla boden med sina stormunnade

glasburkar med karameller var ett af hennes tidigaste

minnen. Ända till sitt giftermål hade hon ej vetat

af något annat hem, och då hennes man förliste med

»Nordstjärnan» för ungefär tre år sedan, flyttade hon

från sitt hem i Poplar och återvände till modern för

att hjälpa henne i butiken.

I sin oroliga sinnesstämning tog hon en

virkning, och ett par minuter därefter lade hon den

ifrån sig igen. Då hon kastade en blick genom

glasdörren, som ledde in till det lilla förmaket, sågDEN SKEPPSBRUTNE.

21

hon fru Gimpson sitta i länstolen och sofva med en

röd schal öfver axlarna.

Fru Boxer vände sig om, då det ringde på

butikklockan och sedan uppgaf hon ett vildt utrop

och stod där och stirrade på mannen, som stod i

dörren. Han var kortväxt och skäggig med en

besynnerlig form på axlarna och ben, som tycktes vara

omaka; men i nästa ögonblick låg fru Boxer i hans

armar och skrattade och grät på en gång.

Fru Gimpson, hvars nerver ännu vibrerade,

emedan hon blifvit så hastigt väckt, kom ut i butiken;

Boxer lösgjorde en arm, lade den om hennes lif

och kysste henne på hakan med en viss ömhet.

»Han har kommit tillbaka!» utropade fru Boxer

hysteriskt.

»Gud ske lof», sade fru Gimpson efter ett

ögonblicks funderande.

»Han lefver!» utropade fru Boxer. »Han

lefver!»

Hon halft drog och halft ledde honom in i det

lilla förmaket, sköt ned honom i länstolen, som fru

Gimpson nyss lämnat, och satte sig i hans knä, utan

att lägga märke till, att hennes mor med afsiktlig

noggrannhet valde ut åt sig den obekvämaste stolen

i rummet.

»Tänk, att han har kommit tillbaka!» sade fru

Boxer och torkade sig i ögonen. »Hur blef du

räddad, John? Hvar har du varit? Tala om allt

för oss!»

Herr Boxer suckade. »Det skulle bli en lång22

DEN SKEPPSBRUTNE. 22

»

historia, om jag hade förmåga att berätta den»,

sade han långsamt, »men nu vill jag göra det kort.

Då »Nordstjärnan» sjönk där nere i södra trakterna

af Stilla hafvet, räddade de flesta af besättningen

sig i båtarna, men jag kom för sent. Jag fick det

här hålet i skallen af någonting, som föll ner på mig

uppifrån. Se här...»

Han böjde fram hufvudet; fru Boxer skilde

hårstubben med fingrarna och uppgaf ett rop af

medlidande och oro, då hon såg, hur stort ärret var.

Fru Gimpson sträckte sig fram och gaf ifrån sig ett

läte, som kunde betyda hvad som helst, äfven

medlidande.

»Då jag kom till sans», fortfor herr Boxer, »höll

fartyget på att sjunka, och jag hade nätt och jämt

hunnit resa mig upp, då det sjönk och tog mig med

sig. Jag vet inte, hur jag blef räddad. Jag tyckte,

att jag höll på att kväfvas och kippa efter andan i

åratal, men så befann jag mig flytande i vattnet och

hakande mig fast vid ett stycke spjälverk. Det höll

jag mig fast vid hela natten, och följande dag blef

jag upptagen af en inföding, som paddlade omkring

i en kanot, och fördes i land på en ö, där jag lefde

i öfver två år. Det var alldeles ur vägen för alla

fartyg, men slutligen blef jag upptagen af en skonare

vid namn »Pärlan», hemmahörande i Sydney och på

väg dit. I Sydney gick jag ombord på ångaren

»Marston Towers» och landsteg i Albert Docks i morse.»

»Stackars John», sade hans hustru och lutade

sig intill honom, »hvad du måtte ha lidit!»DEN SKEPPSBRUTNE.

23

»Ja, det gjorde jag», sade herr Boxer. »Har

svärmor förkylt sig?» frågade han och betraktade fru

Gimpson.

»Nej», svarade denna. »Hvarför skref ni inte

från Sydney?»

»Jag visste inte hvart jag skulle adressera

brefvet», svarade herr Boxer förvånad. »Inte visste jag,

hvart Mary hade tagit vägen.»

»Ni kunde ha skrifvit hit», sade fru Gimpson.

»Det tänkte jag inte på då», sade herr Boxer.

»Först och främst var jag så upptagen i Sydney

med att ta reda på en skeppslägenhet. Nu är jag

i alla fall här.»

»Jag kände alltid på mig, att ni skulle komma

igen en dag», sade fru Gimpson. »Det var något

inom mig, som sa" mig det. Mary var säker

på, att ni var död, men jag sa", att det vet jag

bättre.»

Det var någonting i fru Gimpsons sätt att säga

detta, som gjorde ett ofördelaktigt intryck på mågen.

Detta intryck stegrades ytterligare, då hon, efter ett

kort, torrt skratt utan anledning, fnös till tre gånger.

»Ja, ni hade ju rätt», sade herr Boxer kort.

»Det har jag alltid», blef svaret. »Det är inte

många, som kan lura mig.»

Åter fnös hon.

»Va* infödingarna snälla mot dig?» frågade fru

Boxer hastigt och vände sig till sin man.

»Mycket snälla», sade denne. »A, du skulle ha

sett den där ön. Vacker gul sand och palmer,24

DEN SKEPPSBRUTNE. 24

kokosnötter var det bara att plocka, och ingenting

att göra på hela dagen, bara ligga i solen och simma

i hafvet.»

»Fanns där inga kaféer?» frågade fru Gimpson.

»Naturligtvis inte», sade hennes måg. »Det var

en liten ö, en af de små öarna i södra delen af

Stilla hafvet.»

»Hvad sa" ni att skonaren hette?» frågade fru

Gimpson.

»Pärlan», svarade herr Boxer med en min, som

om han vore plågad af detta förhör.

»Och hvad hette kaptenen?» sade fru Gimpson.

»Thomas Henry Walter Smith», sade herr Boxer

litet motvilligt.

»Och styrmannen?»

»John Brown.»

»Vanliga namn», kommenterade fru Gimpson,

»mycket vanliga. Men jag visste, att ni skulle komma

tillbaka helskinnad — jag var aldrig orolig. »Han

har det godt och bra, kära du», brukade jag säga.

Han kommer tillbaka, när det faller honom in.»

»Hvad menar ni med det?» frågade den

ömtålige herr Boxer. »Jag kom tillbaka, så fort jag

kunde.»

»Du minns nog, att du var orolig, mamma»,

inföll hennes dotter. »Du ville ju nödvändigt att

vi skulle gå till gamla herr Silver och rådfråga

honom.»

»Ja, men sedan var jag inte orolig längre», sade

fru Gimpson och knep ihop läpparna.DEN SKEPPSBRUTNE.

25

»Hvem är herr Silver, och hvad skulle han kunna

veta om det?» frågade herr Boxer.

»Han är en spåman», svarade hans hustru.

»Läser i stjärnorna», sade svärmodern.

Herr Boxer skrattade — riktigt hjärtligt. »Hvad

sa" han till er?»

»Ingenting», sade hans hustru hastigt.

»Jaså», sade herr Boxer skämtsamt, »det var

förståndigt af honom. På det viset kunna vi spå

litet hvar.»

»Nej, detta är orätt», sade fru Gimpson skarpt

till sin dotter. »Rätt skall vara rätt. Han sa", att

han hade reda på allting angående John och hvad

han hade haft för sig, men han ville inte säga oss

det, för han var rädd att såra våra känslor och ställa

till obehag.»

»Hör nu», sade herr Boxer och sprang upp,

»nu har jag fatt nog af det här. Hvarför säger ni

inte rent ut, hvad ni menar? Jag skall ge honom

jag, den skojaren, den gamle skälmen ...»

»Lugna dig, John», sade hans hustru och lade

sin hand på hans arm. »Här är du ju, frisk och kry,

9ch hvad gamle herr Silver beträffar, så är det fullt

med folk som inte tror på honom.»

»Det behöfva de inte heller», sade fru Gimpson

hårdnackadt. »Men glöm inte, att han förutsade min

hosta i vintras.»

»Hör på», sade herr Boxer och efterapade så

godt han kunde en stolt fnysning med sin lilla

trubbiga näsa, »jag har berättat er min historia, och det26

DEN SKEPPSBRUTNE. 26

finns vittnen, som kunna intyga den. Ni kan skrifva

till kapten på Marston Towers, om ni vill, och andra

personer också. Men låt oss nu gå till den där

utomordentliga spåmannen. Ni behöfver inte säga,

hvem jag är; säg, att jag är en god vän till er, och

be honom, att han inte alls tar i betänkande att ställa

till osämja, utan säger rent ut, hvem jag är och hvad

jag har haft för mig hela den här tiden. Jag hoppas,

att det skall kurera er för er vidskepelse.»

»Vi ska gå dit, sedan vi ha stängt, mamma»,

sade fru Boxer. »Först ska vi ha oss en bit

kvällsmat, och sedan gå vi strax.»

Fru Gimpson tvekade. Det är aldrig roligt att

låta sin vidskepelse nagelfaras af otrogna, men efter

den hållning hon intagit var hon ytterst obenägen

att låta sin måg triumfera.

»Nåja, vi ska inte tala mer om den där saken»,

sade hon gravitetiskt, »men jag har mina tankar för

mig.»

»Jag kan tänka mig det», sade herr Boxer, »men

ni törs inte låta oss gå till er spåman. Han skulle

kanske bli genomskådad.»

»Det är inte värdt, att ni försöker förarga mig,

John Boxer, för det lyckas ändå inte», sade fru

Gimpson med af ilska darrande röst.

»Naturligtvis, om folk tycker om att låta lura

sig, så må de då i Guds namn det», sade herr Boxer;

»hvar och en måste lefva, och det skulle inte

spåmännen kunna, om alla människor hade sitt sunda

förnuft i behåll. Spår han i kaffe eller i händerna?»DEN SKEPPSBRUTNE.

27

»Skratta ni, John Boxer», sade fru Gimpson

iskallt, »men jag skulle inte ha lefvat nu, om inte

herr Silver hade »varnat mig.»

»Mamma låg till sängs de första fjorton dagarna

i juli», förklarade fru Boxer, »för att slippa bli biten

af en galen hund.»

»Tji tji tji», fnittrade herr Boxer med handen

för munnen och gjorde aktningsvärda ansträngningar

att behärska sig; »tji tji tji ...»

»Jag förmodar ni hade skrattat ännu mera, om

jag hade blifvit biten?» sade fru Gimpson eldröd i

ansiktet.

»Nå, hvem bet hunden, då det kom till kritan?»

frågade herr Boxer, som nu hämtat sig.

»Ni förstår inte alls», svarade fru Gimpson

medlidsamt. »Då jag låg där tryggt i min säng med dörren

stängd, var det ingen galen hund. Han behöfdes

inte.»

»Ja», sade herr Boxer, »Mary och jag ska gå

och hälsa på den där gamla skojaren efter

kvällsmaten, antingen ni kommer med eller inte. Mary

skall säga, att jag är en bekant, och be honom säga

henne alltsammans om hennes man. Ingen känner

mig här, och Mary och jag ska vara kärvänliga mot

hvarandra och låta honom förstå, att vi vill gifta oss.

Då blir han inte så rädd för att ställa till oreda.»

»Det är bättre ni låter bli det där», sade fru

Gimpson.

Herr Boxer skakade på hufvudet. »Jag har

alltid varit road af små upptåg», sade han. »Det28

DEN SKEPPSBRUTNE. 28

skall bli roligt att se hans min, då han får veta, hvem

jag är.»

Fru Gimpson svarade icke; hon såg sig om efter

torgkorgen, och sedan hon funnit den, lämnade hon

de återförenade makarna att vakta huset, medan hon

gick ut för att göra i ordning en supé, som kunde

i dotterns ögon vara värdig den stora dagen.

Först gick hon till High Street och gjorde sina

uppköp och var på hemväg därifrån, då hon plötsligt

kom på en idé, just som hon kom till mynningen

af Crowners Alley; hon vek af in i denna smala

gränd och knackade på astrologens dörr.

Långsamma, hasande steg nalkades, och då

astrologen kände igen en af sina trognaste och

lätttrognaste kunder, bad han henne stiga in. Fru

Gimpson slog sig ned på en stol och betraktade sin värds

vördnadsvärda hvita skägg och små rödkantade ögon,

litet tveksam, hur hon skulle börja.

»Min dotter kommer på besök till er om en

stund», sade hon slutligen.

Astrologen nickade.

»Hon . . . hon vill göra er frågor om sin man»,

stammade fru Gimpson; »hon ämnar ta med sig en

vän — en man, som inte tror på ert vetande. Han . . .

han vet alltsammans om min dotters man, och han

vill höra, hvad ni säger, att ni vet om honom.»

Den gamle mannen tog på sig ett par

horn-bågade glasögon och fixerade henne.

»Ni har någonting på sinnet», sade han slutligen.

»Det är bäst, att ni talar om allt för mig.»DEN SKEPPSBRUTNE.

29

Fru Gimpson skakade på hufvudet.

»En fara hotar er», fortfor herr Silver med låg,

men genomträngande röst, »en fara i förbindelse med

er måg.» Han förde sin magra, skrynkliga hand

fram och tillbaka, som om han skingrat en dimma,

och stirrade ut i fjärran. »Det är någonting, som

samlar sig öfver er. Ni — eller någon annan döljer

något för mig.»

Häpen öfver hans allvetande sjönk fru Gimpson

tillbaka i stolen.

»Tala», sade den gamle mannen vänligt; »det

finns intet skäl, hvarför ni skall uppoffras för andra.»

Fru Gimpson var af samma åsikt, och hon

redogjorde i korthet för kvällens händelser. Hon hade

godt minne, och hon hade ej glömt någon detalj.

»Märkvärdigt, märkvärdigt», sade den

vördnadsvärde herr Silver, då hon hade slutat. »Han är en

skarpsinnig man.»

»Ja, inte sant? Han säger, att han kan bevisa

det. Och han ämnar ta reda på, hvad ni menade,

då ni sade, att ni var rädd att ställa till obehag.

Han gör spektakel af er förmåga.»

»Han skall få göra bekantskap med den», sade

den gamle mannen med en trotsig blixt i ögonen.

»Det lofvar jag er.»

»Men inte skulle det ha ställt till några obehag,

om ni hade talt om det där för oss», sade fru

Gimpson. »Inte kan man rå för, att man är skeppsbruten.»

»Nej, det är sant», sade astrologen betänksamt.

»Men låt dem komma och fråga mig, och hvad ni30

DEN SKEPPSBRUTNE. 30

gör, så låt för er egen skull inte en själ veta, att

ni har varit här. Om ni gör det, blir faran för er

själf så stor, att inte ens jag skall kunna hjälpa er.»

Fru Gimpson ryste, och mer än någonsin

imponerad af hans underbara förmåga gick hon långsamt

hem; där satt den intet anande Boxer och berättade

med välbehag om sina äfventyr för ett gift folk, som

bodde i huset bredvid.

»Det är ett underverk, att han lefver», sade

herr Jern Thompson och såg upp, då den gamla

frun kom in, »det låter som en saga. Visa oss ärret

ni har i hufvudet.»

Boxer lydde beredvilligt.

»Vi ska följa med dem, sedan de ha ätit kväll»,

fortfor herr Thompson, i det han och hans hustru

reste sig för att gå. »Det skall bli riktigt roligt för

mig att höra, hur Silver blir utskämd.»

Fru Gimpson fnös och såg föraktfullt efter dem,

då de gingo. Fru Boxer började, påskyndad af sin

man, duka bordet till kvällen.

Det blef en lång måltid, hufvudsakligast tack

vare Boxer, men ändtligen var den slut, och sedan

han hjälpt till att stänga butiken, gingo de ut till

Thompsons, som väntade utanför, och styrde kosan

till Crowners Alley. Promenaden dit kryddades af

Boxers skämt, då han för hvart tionde steg ryste af

fasa vid tanken på de öfvernaturliga saker han skulle

komma att bli vittne till, och af herr Thompson, som

inte ville vara sämre och oupphörligt stannade orörlig

som en stenbild, tills hans skrattande bättre hälftDEN SKEPPSBRUTNE.

31

försäkrade honom, att han inte skulle bli insvept i

ett rökmoln och uppgå i gasform.

Då de kommo till herr Silvers bostad, hade

sällskapet återtagit sin allvarliga min, och utom att Boxer

öfverfölls af en hemsk rysning, då han fick se de

båda dödskallarna, som prydde trollkarlens bord,

lämnade deras uppförande ingenting öfrigt att önska.

Fru Gimpson redogjorde med några förlägna ord för

deras ärende. Boxer presenterade hon som en vän

till familjen från London.

»Jag skall göra hvad jag kan», sade den gamle

mannen, medan de togo plats, »men jag kan endast

säga er, hvad jag ser. Om jag inte ser allt eller ser

det klart, kan jag inte hjälpa det.»

Boxer blinkade till Thompson och fick ett

betydelsefullt nyp till svar; fru Thompson bad dem i en

ifrig hviskning hålla sig i skinnet.

De hemlighetsfulla förberedelserna voro snart

gjorda. En liten röksky, genom hvilken astrologens

hvassa, röda ögon tittade skarpt på Boxer, uppsteg

från bordet. Sedan hällde han åtskilliga vätskor i

en porslinsspillkum och tittade oafvändt i den, i det

han lyfte upp handen för att påbjuda tystnad. »Jag

ser syner», tillkännagaf han med graflik röst.

»Hamnen i en stor stad; London. Jag ser en illa växt

man med krokigt vänsterben stå på däcket af ett

fartyg.»

Thompson spärrade upp ögonen af förvåning

och knuffade Boxer i sidan, men Boxer, hvars

oformliga växt var hans ömtåliga punkt, svarade icke.32

DEN SKEPPSBRUTNE. 32

»Fartyget löper ut ur hamnen», fortfor

lien-Silver och tittade alltjämt i spillkummen. »Då det

glider ut ur hamnmynningen, ser man tydligt dess

akter, där namnet är måladt. Det heter . . . det

heter ...»

»Titta en gång till, min gubbe lilla», mumlar

Boxer mellan tänderna.

»Nordstjärnan», sade astrologen. »Den

krokbente mannen står ännu i fören af fartyget; jag vet

inte hans namn eller hvem han är. Han tar upp

porträttet af ett ungt, vackert fruntimmer ur fickan

och ser allvarligt på det.»

Fru Boxer, som ej hade några illusioner angående

sitt utseende, rätade upp sig, som om hon fått ett

styng; Thompson, som ämnat knuffa Boxer i sidan

igen, kom på andra tankar och antog en min af

flinthård dygd.

»Synen försvinner», sade herr Silver. »Ah! Jag

ser . . . jag ser . . . Ett fartyg i storm på hafvet. Det

är Nordstjärnan; det håller på att sjunka. Den

krokbente mannen fäller tårar och är förtviflad. Jag kan

inte upptäcka mannens namn.»

Boxer, som flera gånger varit nära att afbryta,

harskade sig och försökte att se ogenerad ut.

»Fartyget sjunker», fortfor astrologen med

genomträngande röst. »Ah, hvad är detta? En vrakspillra,

hvarvid en apa klänger sig fast? Nej, nej. Det är

den krokbente igen. A, herre min skapare!»

Ahörarne sutto som förstenade. Endast Boxers

flämtande andedräkt störde tystnaden.DEN SKEPPSBRUTNE.

33

»Han är ensam på det bottenlösa hafvet»,

fortfor siaren. »Mörkret faller på. Dagen bräcker och

en kanot rodd af en smärt och vacker men

mörklagd flicka närmar sig den skeppsbrutne. Hon hjälper

honom att stiga i kanoten, och hans hufvud hvilar i

hennes sköte, då hon med kraftiga årtag ror kanoten

mot en liten ö kantad med palmer.»

»Nej hör nu ...» börjar den öfverväldigade

Boxer.

»Tyst! tyst!» utbrast den lifligt intresserade

Thompson. »Kan ni inte tiga?»

»Synen bleknar», fortfor den gamle mannen.

»Jag ser en ny syn: ett infödingsbröllop. Det är den

mörka flickan och mannen, som hon räddade. Ah!

Bröllopet afbrytes. En ung man, en inföding, rusar

in i gruppen. Han har en lång knif i handen. Han

kastar sig öfver den krokbente och sårar honom i

hufvudet.»

Ofrivilligt trefvar Boxer med handen efter sitt

ärofulla ärr, och de andra sticka fram hufvudet för

att titta på det. Fru Boxers ansikte hade ett

fruktansvärdt uttryck, men fru Gimpson satt där med den

melankoliska och tåliga triumfen hos en, som känner

karlarne och inte blir förvånad öfver någonting, som

de göra.

»Synen försvinner», fortfor den entoniga rösten,

»och en annan träder fram. Samme man står på

däcket af ett litet fartyg. Namnet i aktern är Pel.. .

nej, Parr . . . nej, Pärlan. Det glider ut från stranden,

där den mörka flickan står och sträcker ut händerna

Jacobs, Filurer. 334

DEN SKEPPSBRUTNE. 34

bönfallande. Den krokbente mannen småler och tar

fram porträttet af den unga vackra flickan.»

»Nej, hör nu», sade den ursinnige Boxer, »nu

tror jag vi ha fått nog af den här smörjan. Jag har

fått . . . mer än nog.»

»Det undrar jag inte på», sade hans hustru och

darrade af förbittring. »Du kan gå, om du har lust.

Jag ämnar stanna och höra på alltsammans ända till

slut.»

»Sitt kvar, du», förmanade den ofantligt

intresserade Thompson. »Han har ju inte sagt, att det är

du; det måtte väl finnas mer än en vanskaplig

människa i världen?»

»Jag ser en oceanångare», sade siaren, som

tycktes ha befunnit sig i trance under detta samtal.

»Den seglar från Australien till England. Jag ser

tydligt namnet: Marston Towers. Samme man är

ombord. Fartyget kommer till London. Synen

försvinner, en annan träder fram. Den krokbente

mannen sitter tillsammans med ett fruntimmer med vackert

ansikte — inte den samma som på fotografien.»

»Jag kan inte begripa hvad de se på honom»,

mumlade Thompson i en afundsjuk hviskning. »Han

är ju riktigt skrofful ...»

»De sitta hand i hand», fortfor astrologen med

höjd röst. »Hon småler mot honom och smeker

sakta hans hufvud; han ...»

En högljudd klatsch genljöd i rummet och

öfver-raskade hela sällskapet; fru Boxer hade, ur stånd att

behärska sig längre, långt ifrån att följa exemplet,DEN SKEPPSBRUTNE.

35

gätt till den andra ytterligheten och gifvit sin man

en duktig örfil. Boxer sprang ursinnig upp, och

under den villervalla, som nu uppstod, stötte han

till den magiska spillkummen, så att dess innehåll

rann ut, till Thompsons stora förargelse.

»Jag kan inte se mera», sade siaren och sjönk

hastigt ned i en stol bakom bordet, då Boxer gick

emot honom.

Fru Gimpson knuffade undan sin måg, och i

det hon lade en anspråkslös betalning på bordet,

tog hon sin dotters arm och förde henne ut.

Thompsons följde efter, och med en obeslutsam blick på

herr Silver följde Boxer efter dem och bildade

efter-truppen. De andra gingo tysta en stund; sedan

hördes Thompson med känsla och öfvertygelse

förklara, att om det bara funnes flera spåmän i världen,

skulle människorna bli bättre.

Boxer gick fram till sin hustru. »Hör på, Mary...»

började han.

»Tala inte till mig», sade hans hustru och drog

sig närmare intill sin mor, »jag svarar inte.»

Boxer skrattade bittert. »Jo, det här var en

treflig hemkomst», anmärkte han.

Han drog sig efter igen och gick där alldeles

ursinnig, och inte förbättrades hans dåliga lynne, då

han såg, att fru Thompson, troligen i fast tro på

ordspråket, att »dåligt sällskap fördärfvar goda seder»,

fattat ett säkert tag i sin mans arm. Hans ställning

som bannlyst var alldeles tydlig, och han skar

tänderna af raseri, då han såg fru Gimpsons ryggs36

DEN SKEPPSBRUTNE. 36

kappraka dygd. Då de kommo hem, var han i en

sådan stämning, att han kunnat begå långt värre

saker än dem astrologen beskyllt honom för.

Då han ämnade följa med sin hustru in,

betraktade hon honom med en så frågande blick, att han

stannade med foten på tröskeln.

»Har du glömt något här inne, som du vill ha?»

frågade hon.

Boxer skakade på hufvudet. »Jag ämnade bara

gå med in och bekänna allt», sade han i besynnerlig

ton; »sedan skall jag gå.»

Fru Gimpson drog sig undan för att låta honom

gå förbi, och Thompson lät ej afvisa sig, utan följde

tätt efter med sin svagt protesterande hustru. De

satte sig i en rad utmed väggen, och Boxer, som

satt midtemot dem som en skållad pudel, betraktade

dem ilsket.

»Nå?» sade fru Boxer slutligen.

»Allt hvad han sade var fullkomligt sant», sade

hennes man trotsigt. »Det enda är, att han inte

talte om hälften ens. Jag gifte mig med inalles tre

mörklagda flickor.»

Alla utom Thompson ryste af fasa.

»Sedan gifte jag mig med en hvit flicka i

Australien», fortfor Boxer med drömmande min. »Det

förvånar mig, att inte Silver såg det i spillkummen;

han är då bara en half spåman ...»

»Hvad i all världen se de på honom?» hviskade

den förvånade Thompson till sin hustru.DEN SKEPPSBRUTNE.

37

»Och gifte du dig med den vackra flickan på

fotografien?» frågade fru Boxer med darrande röst.

»Ja, det gjorde jag.»

»En så"n slampa!» skrek fru Boxer.

»Jag gifte mig med henne», sade Boxer

tankfullt. »Jag gifte mig med henne i Camberwell, anno

nittitre.»

Nittitreh utbrast hans hustru öfverraskad. »Det

kan inte vara möjligt. Du gifte dig ju inte med mig

förr än nittifyra.*

»Hvad hör det hit!» frågade vidundret lugnt.

Blek som döden reste fru Boxer sig från stolen

och stod och stirrade på honom med förfärade

blickar; hon kunde inte få fram ett ord.

»Skurk!» skrek fru Gimpson häftigt. »Jag

misstrodde er alltid.»

»Det vet jag nog», sade Boxer lugnt.

»Ni har begått tvegifte!» skrek fru Gimpson.

»Gång på gång», medgaf Boxer muntert. »Det

har riktigt blifvit en vana hos mig.»

»Lefde er första hustru, då ni gifte er med min

dotter?» frågade fru Gimpson.

»Lefde? Naturligtvis lefde hon. Hon lefver

än — Gud välsigne människan.»

Han lutade sig tillbaka i stolen och betraktade

innerligt belåten de andras förfärade ansikten.

»Ni. . . ni kommer på fästning för det där!»

stönade fru Gimpson. »Hvad är er första hustrus

adress?»

»Jag vägrar att besvara den frågan.»38

DEN SKEPPSBRUTNE. 38

»Hvad är er första hustrus adress?» upprepade

fru Gimpson.

»Fråga siaren», sade Boxer med ett retsamt

leende. »Och låt honom sedan komma inför

domstolen som vittne, med sin lilla spillkum och hela

bråten. Han kan tala om mera för er än jag.»

»Jag fordrar att få veta hennes namn och adress»,

skrek fru Gimpson och lade sin seniga arm om den

darrande fru Boxers lif.

»Jag vägrar att uppge den», sade Boxer helt

trankilt. »Det är inte troligt, att jag skall ge er

sådana vapen mot mig; för resten är det inte

till-låtet i lagen att anklaga sig själf. Gå på ni och

stäm mig för tvegifte och kalla in den rödögda

gubben som vittne.»

Fru Gimpson såg på honom med mållös vrede,

lutade sig sedan fram och hviskade ifrigt med fru

Thompson. Fru Boxer gick fram till sin man.

»A, John», jämrade hon, »säg, att det inte är

sant, säg, att det inte är sant.»

Boxer tvekade. »Hvad tjänar det till, att jag

säger något?» sade han trotsigt.

»Det är inte sant», envisades hans hustru. »Säg,

att det inte är sant.»

»Hvad jag talade om för dig, då jag först kom

hem i kväll, var fullkomligt sant», sade hennes man

långsamt. »Och hvad jag nu har talat om är lika

sant som hvad den lögnaktige gamle spåmannen

berättade dig. Du får tro hvad du vill.»

»Jag tror dig, John», sade hans hustru ödmjukt.DEN SKEPPSBRUTNE.

39

Boxers ansikte klarnade och han drog ned henne

på sitt knä.

»Det är rätt», sade han gladt. »Så länge du

tror på mig, bryr jag mig inte om, hvad andra tänka.

Men innan jag blir många dagar äldre, skall jag nog

ta reda på, hur den där gamla skälmen kunde veta

namnen på de fartyg jag var ombord på. Det ser

ut, som om någon hade skvallrat.»BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

enia Turnbull hade roligt på sitt stilla, oskyldiga

sätt. Det svala hvardagsrummet på Turnbulls

gård var en behaglig kontrast mot det heta solskenet

utanför, och surret af bina, som kommo in genom

det öppna fönstret, var ofantligt sömngifvande för

medelålders personer. Från sin plats vid fönstret

åsåg hon med småleende intresse, hur fadern — som

genom hennes bägge tillbedjares besök hindrats från

att ta sig sin vanliga middagslur på söndagen —

gjorde vilda ansträngningar att inte bli oartig.

»Far blef så glad öfver, att ni båda kom», sade

hon, »det är mycket tråkigt för honom att vara

ensam med mig hela eftermiddagen.»

»Jag kan inte tänka mig, hur man skulle kunna

ha tråkigt, då man är ensam med er», sade sergeant

Dick Daly och betraktade henne med sina käcka

bruna ögon.BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

41

John Blundell rynkade pannan; det var tredje

gången som sergeanten sade just det han skulle ha

velat säga, om han bara kommit att tänka på det.

»Jag har ingenting emot att ha tråkigt», inföll

Turnbull.

Ingendera af herrarne sade något.

»Jag tycker om det», fortfor Turnbull sömnigt,

»det har jag alltid gjort, från det jag var barn.»

De bägge unga männen sågo på hvarandra;

sedan sågo de på Venia; sergeanten antog en sorglöst

obesvärad min, medan John Blundell satt där i sin

stol, som om han vore fastväxt vid den. Turnbull

nästan stönade, då han kom ihåg, hur trög han var

i vändningarna.

»Trädgården är ganska vacker», sade han och

såg nästan bedjande på de andra.

»Ja, utomordentligt», instämde sergeanten. »Jag

såg den i går.»

»Några af rosorna på den där stora busken ha

slagit ut litet mera sedan dess», sade Turnbull.

Sergeant Daly uttryckte sin glädje däröfver och

sade, att det alls inte förvånade honom. Det var

knappt fjorton dagar sedan han kommit till byn för

att hälsa på en släkting, men under denna korta tid

hade han, till herr Blundelis stora förargelse, gjort

sig förvånande hemmastadd hos Turnbulls. För

Venia berättade han sällsamma äfventyr till lands

och sjös, och beträffande ämnen, hvarom gubben

naturligtvis inte visste det ringaste, hade han massor

af upplysningar att meddela. Han började tala half-42

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 42

högt med Venia, och Blundell blef alldeles förskräckt,

då han såg, hur intresserad hon var. Deras röster

hördes snart endast som ett mummel, och

sergeantens välborstade hufvud lutade sig närmare

åhörarin-nans. Då han blef befriad från hans

uppmärksamhet, somnade Turnbull utan vidare.

Blundell satt bortglömd och åsåg motvilligt en

kurtis, som han ej var i stånd att hindra. I

betraktande af sina begränsade tillfällen utvecklade miss

Turnbull en skicklighet, som förvånade honom. Till

och med sergeanten blef förvånad och misstänkte

henne för långvarig öfning.

»Jag undrar, om det är mycket hett ute?» sade

hon slutligen, i det hon reste sig och tittade ut

genom fönstret.

»Bara lagom varmt», sade sergeanten. »Det är

säkert härligt där nere vid sjön.»

»Jag är rädd, att vi störa pappa med vårt prat»,

sade den omtänksamma dottern. »Vill ni säga honom,

då han vaknar, att vi ha gått ut och gått ett slag?»

tillade hon, vändande sig till Blundell.

Blundell, som hade rest sig i tanke att spela

den anspråkslösa, men enligt hans åsikt högeligen

nödvändiga rollen af förkläde, satte sig igen och

stirrade ut genom fönstret, tills de försvunnit. Han

var nästan böjd för att anse, att förhållandena

manade honom att väcka Turnbull genast.

En timme därefter vaknade denne och fann, att

han var ensam med Blundell, en omständighet, förBLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

43

hvilken han envist bemödade sig att välta skulden

på denne.

»Hvarför gick ni inte med dem?» frågade han.

»Emedan de inte bad mig», svarade den andre.

Turnbull satte sig upp i stolen och betraktade

honom föraktfullt. »Det är märkvärdigt, så litet

kurage ni har, stora, starka karlen», utbrast han.

»Jag har inte lust att hänga mig på dem, som

inte vilja ha mig med», svarade Blundell.

»Det är alldeles misstag», sade den andre och

gaf honom en sträng blick. »Flickor tycka om

till-tagsna karlar, och i stället för att göra som ni har

lust, sätter ni er här helt beskedligt och gör hvad

man säger till er, alldeles som en tam . . . tam...»

»En tam hvad för slag?» frågade Blundell stött.

»Jag vet inte. . . det tamaste ni kan tänka er.

Nu skrattar Daly i mjugg åt er och talar med Venia

om Waterloo och Krim, som om han hade varit med

där. Jag trodde, att det var så godt som uppgjordt

mellan er.»

»Det trodde jag också.»

»Ni är en stor karl, John», sade Turnbull, »men

ni är trög. Ni är bara muskler, men intet hufvud.»

»Jag tänker alltid efteråt», sade Blundell

ödmjukt, »vanligen sedan jag har gått och lagt mig.»

Turnbull fnös föraktfullt och gick ett slag af

och an i rummet; sedan stängde han dörren och

gick åter fram till sin vän.

»Ni är kanske förvånad öfver, att jag är så

angelägen att bli af med Venia», sade han lång-44

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 44

samt, »men saken är den, att jag funderar på att

gifta om mig.»

»Ni!» utbrast Blundeli förvånad.

»Ja, just jag», sade den andre litet skarpt. »Men

hon vill inte gifta sig, så länge Venia är hemma.

Det är en hemlighet, ty om Venia finge höra det,

skulle hon själf gå ogift bara för att hindra det.

En sådan flicka är hon.»

Blundell hostade, men nekade ej för det. »Hvem

är det?» frågade han.

»Miss Sippet. Hon kunde inte reda sig en timme

mot Venia.»

Blundell, som var pedantiskt samvetsgrann,

reducerade tiden till fem minuter.

»Och nu», sade Turnbull bekymrad, »är hon,

så vidt jag kan se, förtjust i Daly. Om de bli

förlofvade, dröjer det i åratal, innan de kunna gifta sig.

Hon tycks vara galen i hjältar. Hon talade om

honom härom kvällen. Eller rättare sagdt, hon talade

om er.»

Blundell rodnade af förtjusning.

»Hon sa", att ni inte var någon hjälte»,

förklarade Turnbull. »Jag tog er naturligtvis i försvar.

Jag sa", att ni var för klok att våga lifvet. Jag sa",

att ni var en mycket försiktig människa, och jag

talte om för henne, hur noga ni är med fuktiga lakan.

Det har er hushållerska berättat för mig.»

»Dumheter», sade Blundell, blodröd i ansiktet.

»Jag skall ge den där gamla tokan respass, om hon

inte kan hålla munnen.»BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

45

»Det är mycket förståndigt af er, John», sade

Turnbull, »och en förståndig flicka skulle sätta värde

på det. Men i stället rynkade hon bara på näsan,

då jag talade om för henne, hur noga ni alltid är

med att ha flanell på bara kroppen. Hon sa", att

hon tyckte om våghalsar.»

»Hon tycker väl, att Daly är en våghals», sade

den förolämpade Blundell. »Och jag tycker folk

kunde låta bli att tala om mig och min bara kropp.

Hvarför kan de inte sköta sig själfva?»

Turnbull betraktade honom med ovilja, satte sig

kapprak upp i stolen, stoppade långsamt sin pipa,

nekade att ta emot en erbjuden tändsticka, reste sig

och tog en från spiselhyllan.

»Jag sa" det i ert eget intresse», sade han och

gaf den otacksamme en skarp blick. »Jag försökte

få Venia att inse, hvilken omtänksam man ni skulle

bli. Miss Sippet själf är mycket noga med sådana

saker — och Venia tycktes verkligen fundera litet

på det, ty hon frågade mig, om ni begagnade

säng-värmare.»

Bill reste sig från stolen, och utan att bry sig

om formaliteten att ta afsked af sin värd lämnade

han rummet och slog häftigt igen dörren efter sig.

Han var eldröd af förargelse, och under hemvägen

gjorde han dystra reflexioner öfver det dumma i att

fullfölja en öm moders traditioner och inte tänka själf.

Under de närmaste två, tre dagarna underlät han,

till Venias hemliga förtret, att visa sig på gården —

en omständighet, som gjorde flirten med sergeanten46

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 46

tämligen ointressant. Hennes enda ersättning var

faderns förargelse, och för hans räkning orerade hon

vidt och bredt om krigareståndets välsignelser på ett

sätt, som kunde ha varit lärorikt för en värfvare.

»Hon är alldeles galen i soldater», sade han till

Blundell, som han försökte sporra till förtviflade

ansträngningar. »Jag har iakttagit henne noga, och

nu ser jag, hur det hänger ihop: hon är romanesk.

Ni är för trög och hvardaglig för henne. Hon vill

ha en, som är mera bländande. Senast härom kvällen

sa" hon till Daly, att hon tycker om hjältar. Sa"

honom det rent ut. Jag satt inne och hörde på. Det

är synd att ni inte är någon hjälte, John.»

»Ja», sade Blundell, »men om jag vore det, skulle

hon nog tycka om något annat.»

Den andre skakade på hufvudet. »Om ni bara

kunde göra någonting käckt», mumlade han, »slå

halft ihjäl någon, eller rädda någons lif, och låta

henne se på, då ni gjorde det. Kan ni inte hoppa

i sjön och rädda någon från att drunknar»

»Jo, det kunde jag», sade Blundell, »bara någon

ville trilla i.»

»Ni kan säga, att ni tyckte någon höll på att

drunkna», föreslog Turnbull.

»Och bli utskrattad», sade Blundell, som kunde

sin Venia utantill.

»Ni tycks alltid gå och tänka ut invändningar»,

klagade Turnbull. »Det är inte första gången jag

märker det.»%

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 47

»Jag skulle hoppa i straxt, om det låg någon i

sjön», sade Blundell. »Jag är just ingen skicklig

simmare, men ...»

»Så mycket bättre», afbröt den andre, »då vore

det så mycket modigare.»

»Och jag frågar inte mycket efter, om jag

drunknar», fortfor den unge mannen dystert.

Turnbull stoppade händerna i fickorna och gick

ett par slag af och an i rummet. Han rynkade

ögonbrynen och knep ihop läpparna. Blundeli iakttog en

aktningsfull tystnad, då han såg hans inre spänning.

»Vi ska alla fyra ta oss en promenad på kajen

om söndag eftermiddag», sade Turnbull slutligen.

»Hvarför det?» frågade hans vän och spärrade

upp ögonen.

»För att Daly möjligen skall ramla i», sade den

andre.

»Ja, det gör han kanske, om vi gå af och an

fem millioner gånger», sade Blundell surmulet.

»Han kanske gör det, om vi gå tre eller fyra

gånger», sade Turnbull, »i synnerhet om ni råkar

snafva.»

»Jag snafvar aldrig», sade den fantasilöse

Blundell. »Jag vet ingen så säker på foten som jag.»

»Eller så tjockskallig», tillade Turnbull förargad.

Blundell betraktade honom tåligt; han misstänkte

starkt, att hans vän hade druckit ett glas för mycket.

»Att snafva», sade Turnbull och blef med en

ansträngning herre öfver sin förargelse, »att snafva

är något som kan hända hvem som helst, Ni stöter48

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 48

er fot mot en sten och gör en öfverhalning åt Daly

till; han ramlar i sjön, och ni kastar af er rocken

och dyker ner efter honom. Han kan inte ta ett

enda simtag.»

Blundell höll andan och såg på honom med

mållös häpnad.

»Det är säkert rätt mycket folk nere vid kajen,

om det är en vacker eftermiddag», fortfor hans

instruktör. »Ni får halfva Dunchurch omkring er, de

berömma er och klappa er på axeln — alltsammans

inför Venias ögon, kom ihåg det. Det kommer i alla

tidningar, och ni får medalj.»

»Men tänk, om vi drunkna bägge två?» sade

Blundell helt lugnt.

»Drunkna? Dumheter! Men gör- som ni vill.

Om ni är rädd ...»

»Jag skall göra det», sade Blundell beslutsamt.

»Men kom ihåg, att ni inte gör det, som om

det vore lika lätt som att kasta en slängkyss; ni

måste själf vara halft drunknad, eller åtminstone låtsas

vara det. Och då ni ligger uppe på kajen, så tag

tid på er, innan ni kvicknar till. Låt Daly hämta

sig först; ni skall inte låta honom få allt medlidandet.»

»Det är bra», sade den andre

»Efter en stund kan ni slå upp ögonen. Sedan

skulle jag säga, om jag vore som ni: »Farväl, Venia»,

och blunda igen. Gå på med att spela komedi, och

skicka hälsningar till edra mostrar.»

»Det låter ju helt naturligt.»BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

49

»Det är helt naturligt. Det där är bara en idé

jag har gifvit er. Det blir er ensak att brodera ut

den. Ni har två dagar på er att tänka på saken.»

Blundell tackade honom, och under de närmaste

två dagarna tänkte han knappt på något annat. Som

han var en omtänksam människa, gjorde han sitt

testamente, och det var i jämförelsevis glad

sinnesstämning han på söndags eftermiddag begaf sig till

Turnbulls gård.

Sergeanten var redan där och satt och pratade

tyst med Venia i fönstret, medan Turnbull satt

midtemot i en ekstol och betraktade honom med en

min, som till och med Jago skulle ha ansett

öfverdrifven.

»Vi tänkte just på att ta oss en promenad ner

till sjön», sade han, då Blundell kom in.

»Hvad? En så het dag?» sade Venia.

»Jag tänkte just på, hur svalt och skönt det är

här inne», sade sergeanten, som hoppades på en

repetition af förra söndagens föreställning.

»Det är svalare ute», sade Turnbull med en

af-siktlig förvridning af fakta, »mycket svalare då man

blir van vid det.»

Han gick före med Blundell, och Venia och

sergeanten följde efter och höllo sig så mycket som

möjligt i skuggan af de dammiga häckarna. Solen

gassade, och knappt ett dussin människor syntes till

på den lilla halfrunda kajen, som utgjorde den vanliga

söndagseftermiddags promenaden. Vattnet slickade

kallt och grönt stenfoten tio, tolf fot nedanför.

Jacobs, Filurer. 450

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 50

Vid yttersta ändan af kajen, under lyktan,

stannade de alla, skenbart för att beundra ett fullriggadt

skepp, som seglade långsamt på afstånd, men i

själfva verket för att åstadkomma det ombyte af

följeslagare, som var nödvändigt för den scen, som

skulle utspelas. Ändringen vållade Turnbull litet

hufvudbry, men till sist lyckades han, och gående

bakom de bägge unga männen, väntade han litet

nervöst på, hur det skulle gå.

Två gånger promenerade de hela kajen i ända,

och ingenting hände. Skeppet var ännu synligt, och

då sergeanten stannade för att se på det, förlorade

sällskapet sin sammansättning, och han tog bort den

tillmötesgående Venia midt för näsan på hennes far.

»Jo, ni är just en präktig regissör, ni, John

Blundell», sade Turnbull förargad.

»Jag vet, hvad jag gör», sade Blundell lugnt.

»Nå hvarför gör ni det inte då?» frågade den

andre. »Ni ämnar väl vänta tills det blir mera folk,

men då ser kanske någon af dem att ni knuffar

honom i.»

»Det är inte det», sade Blundell, »men ni

uppmanade mig att brodera ut en plan, och nu har jag

tänkt ut ett litet tillägg.»

»Nå?»

»Det gör just inte stor nytta att rädda Daly»,

sade Blundell; »det är det jag har tänkt på. Han

skulle vara i lika stor fara som jag och bli föremål

för lika mycket medlidande, kanske mera.»BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

51

»Är det er mening att dra er ur spelet?»

frågade Turnbull.

»Nej, men det skulle vara mycket bättre, om

jag räddade någon annan. Jag vill inte, att Daly

skall bli föremål för medlidande.»

»Bah, ni ämnar dra er ur spelet», sade den

uppretade Turnbull. »Ni är rädd för litet kallt vatten.»

»Nej, det är jag inte», sade Blundell, »men det

skulle vara bättre på allt sätt att rädda någon annan.

Då får hon se Daly stå där och göra ingenting,

medan jag kämpar för mitt lif. Jag har tänkt ut

det mycket noga. Jag vet, att jag inte är rask i

vändningarna, men jag är säker, att då jag föresätter

mig att göra en sak, gör jag det. Det borde ni veta.»

»Allt det där är mycket bra», sade den andre,

»men hvem annan finns det att knuffa i?»

»Det skall nog gå bra», sade Blundell

undvikande. »Bekymra er inte om det, jag skall nog

hitta på någon.»

Turnbull vände sig om och tittade fundersamt

nedåt kajen. Han litade vanligen på Blundells

beslutsamhet, men vid detta tillfälle hade han sina tvifvel.

»Hm, det är en gåta för mig», sade han. »Jag

afstår från att fundera. Det tycks... nej, stopp!

Herre Gud, var försiktig! Nu hade ni så när haft

mig i sjön.»

»Verkligen?» sade Blundell. »Jag ber om ursäkt.»

Förargad öfver denna ovårdsamhet, mottog

Turnbull ursäkten vresigt och lunkade vidare under tystnad.

Men han ryste till nervöst, då en vidunderlig och ovär-52

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 52

dig misstanke dök upp inom honom. Det var ett

alldeles otroligt antagande, men på samma gång

kände han, att det var bäst att sätta sig i säkerhet,

och i ganska betydelsefull ton uttalade han sin önskan

att byta plats med sin klumpige vän.

»Det är ju bra som det är», sade Blundell.

»Det vet jag nog», sade Turnbull och såg skarpt

på honom, »men jag föredrar den här sidan. Det

var alldeles på vippen, att ni hade puffat mig i nyss.»

»Jag snafvade.»

»En tum till, och jag hade plumsat i», sade

Turnbull med en rysning. »Det hade just varit trefligt.»

Blundell hostade och såg utåt hafvet.

»Olyckshändelser kunna ju inträffa», mumlade han.

De voro åter vid ändan af kajen och stodo där

och pratade, och då de vände om ännu en gång,

blef sergeanten förvånad och glad öfver, att det gick

så lätt att snappa bort Venia. Turnbull och Blundell

följde efter ett litet stycke bakom, och den förres

misstankar söfdes litet, då han såg att hans vän ej

gjorde något försök att få gå på insidan. Han såg

sig intresserad omkring efter ett eventuellt offer, men

förgäfves.

»Hvad ser ni på?» frågade han otåligt, då

Blundell plötsligt stannade och tittade nyfiket ner i vattnet.

»En manet», sade den andre lakoniskt. »Aldrig

har jag sett ett sådant vidunder. Den är visst en

meter tvärsöfver.»

Turnbull stannade, men kunde ej se någonting,

och till och med, då Blundell pekade på den, lycka-BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

53

des det honom ej bättre. Han tog ett steg framåt,

och hans misstankar vaknade med förnyad styrka,

då en hand vänskapligt lades på hans axel. I nästa

ögonblick ramlade han med ett vildt skrik ner i

vattnet och försvann. Venia och sergeanten, som

hastigt vändt om, kommo just lagom för att se den

vattenkonst han framkallat.

»O, rädda honom!» ropade Venia.

Sergeanten sprang fram till kajbrädden och såg

med hjälplös oro, hur Turnbull kom upp till ytan

och försvann igen. Blundell, som kastat af sig

rocken, hoppade i, och kom snart upp till vattenytan

igen och höll den nästan kväfde Turnbull i kragen.

»Var stilla», skrek han barskt, då Turnbull

försökte få tag i honom, »var stilla, annars släpper

jag er.»

»Hjälp!» skrek gubben och tittade upp på den

lilla grupp af människor, som samlats på kajen.

En korpulent fiskare, som inte hade sprungit på

trettio år, kom i knegande traf utmed kajen med en

hoprullad lina öfver armen. John Blundell såg honom,

och ihågkommande Turnbulls ord om slängkyssen, lyfte

han upp sin lediga arm och doppade den ursinnige

mannen ännu ett tag. Då de kommo upp, var han

för sin egen del glad åt att få gripa tag i linan,

som fiskaren skickligt kastat ut, och bli helt sakta

och varligt dragen intill stenfoten.

»Jag skall bogsera er till trappan», sade fiskaren.

»Släpp inte linan.»

Turnbull såg, hur det förhöll sig; han lindade54

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 54

repet omkring sin handled och började återfå sin

sinnesnärvaro, då de sakta och vackert närmade sig

trappan. Beredvilliga händer drogo upp dem ur

vattnet och hjälpte dem upp på kajen, där Turnbull,

sittande i sin egen vattenpuss, hostade upp

saltvatten och stirrade ilsket på den sanslöse Blundelis

orörliga kropp. Sergeant Daly och en atinan karl

höllo på att i god tro ge den skenbart drunknade

den första behandlingen, medan den tjocke fiskaren

med bägge händerna för munnen i hj ärtslitande ton

skrek på en tunna att rulla honom i.

»Han . . . han . . . puffade mig i», stönade den

halfkväfde Turnbull.

Ingen gaf akt på honom; till och med Venia,

som sett, att det inte felades honom något, låg på

knä bredvid den sanslöse Blundell.

»Han. . . han gör sig till!» bölade den

försummade Turnbull.

»Fy skäms!» sade någon, utan att ens se på

honom.

»Han puffade mig i», upprepade Turnbull. »Han

puffade mig i.»

»O, pappa», sade Venia med en skandaliserad

blick på honom, »hur kan du—?»

»Det är skamligt!» sade åskådarne helt kort och

liknöjdt, medan de ängsligt väntade på, att Blundell

skulle ge några lifstecken ifrån sig. Han låg stilla

med tillslutna ögon, men hans hörsel var lika skarp

som vanligt, och dånet af en tunna, som rulladesBLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

55

fram af en andfådd samaritan, verkade mera

upp-lifvande på honom än något annat.

»Farväl, Venia», sade han med mattröst, »Farväl!»

Miss Turnbull suckade och fattade hans hand.

»Han gör sig till», skränade Turnbull, utom sig

af raseri öfver att han så troget utförde hans

instruktioner. »Han puffade mig i.»

Ett vredgadt mummel hördes från de

omkring-stående.

»Ni skall vara rättvis, herr Turnbull», sade

sergeanten litet skarpt.

»Han var nära att sätta lifvet till för er skull»,

sade den tjocke fiskaren. »Det är den modigaste

karl jag nå"nsin har sett. Om jag inte hade varit till

hands med linan, skulle ni ha drunknat bägge två.»

»Hälsa . . . alla . . .» sade Blundell matt. »Farväl,

Venia. Farväl, herr Turnbull.»

»Hvar är tunnan?» frågade den tjocke fiskaren

otåligt. »Kommer den i dag eller i nästa vecka!

Seså, tag i nu, två stycken ...»

Med en stor ansträngning och stödd af Venia

och sergeanten satte Blundeli sig upp. Han kände,

att han hade gjort ett godt intryck, och han hade

ingen lust att fördärfva det genom att låta rulla

sig i en tunna. Med ett undantag betraktade alla

honom med af beundran fuktiga ögon. Undantagets

ögon voro kanske de fuktigaste af alla, men det

fanns ingen beundran i dem.

»Ni ä" lurade allesammans», sade han, i det han56

BLUNDELLS LILLA TILLÄGG. 56

steg upp och stampade i marken. »Jag säger er

ju, att han knuffade mig i med flit.»

»A, pappa, hur kan du —?!» frågade Venia

ond. »Han har ju räddat ditt lif.»

»Han puffade mig i», upprepade Turnbull. »Sa"

till mig att titta på en manet och puffade mig i.»

»Hvarför?» frågade sergeant Daly.

»Emedan ...» sade Turnbull. Han såg på den

intet anande sergeanten, och orden dogo bort i ett

oartikuleradt läte.

»Hvarför?» upprepade sergeanten triumferande.

»Tag ert förnuft till fånga, herr Turnbull. Hvad är

det för mening i att knuffa er i och sedan nästan

sätta lifvet till för att rädda er? Det skulle vara

galenskap. Det var den vackraste bragd jag

någonsin sett.»

»Det var ni, herr Turnbull», sade den tjocke

fiskaren och klappade honom på armen, »som fick

ett litet solstygn.»

»Det kände ni som en knuff», sade en annan

karl, »och så stöp ni i.»

»Det är alldeles klart, det», sade en tredje.

»Ni är röd i synen nu», sade den tjocke fiskaren

och betraktade honom kritiskt, »och edra ögon äro

utsprängda. Lyd ni mitt råd och gå hem och lägg

er, och det första ni gör, då ni blir klar i hufv"et

igen, blir att gå och tacka herr Blundell för allt

hvad han har gjort för er.»

Turnbull såg på de omkringstående och blef så

ursinnig, att deras ansikten försvunno i en dimma.BLUNDELLS LILLA TILLÄGG.

57

En man, som inte visste, hur genomblöt han var,

ordinerade våta omslag på hans panna.

»Jag vill inte ha någon tack, herr Turnbull»,

sade Blundell matt, då de hjälpte honom att resa

sig upp. »Jag skulle göra det samma för er ännu

en gång.»

Den tjocke fiskaren klappade honom beundrande

på ryggen, och Turnbull kände sig som en profet,

då han såg, hur åskådarne trängdes omkring

Blundell och följde fiskarens exempel. Ömt men stadigt

ledde de hjälten hem i triumf, ropande vältaliga

skildringar af hans bragd till nyfikna grannar, då de

gingo förbi. Turnbull, som vresigt gick sist i

processionen, mottog med bister tystnad sina vänners

lyckönskningar.

Den märkvärdiga hallucinationen, som framkallats

af solstygnet, varade för honom i öfver en vecka,

men sedan klarnade hans förstånd och han såg saken

i samma ljus som klokt folk. Venia var den första,

som lyckönskade honom till hans tillfrisknande, men

hans besynnerliga beteende, då han friade till miss

Sippet samma dag hon själf blef fru Blundell,

öfver-tygade henne, att hans tillfrisknande endast var

partiellt.DEN BESKEDLIGE BILL

Styrka och beskedlighet, sade nattvakten

fundersamt, i det han kände på sina armmuskler, styrka

och beskedlighet följs alltid åt. Ibland träffar man

på en stark karl, som inte är beskedlig, men då ä"

alla, som han kommer i beröring med så mycket

beskedligare, så att det kan komma på ett ut.

Den starkaste och beskedligaste karl jag

någonsin har träffat på var Bill Burton,, kamrat till

Ingefärs-Dick. Han var för resten kamrat till Peter Russet

och Sam Small också. Han var inte öfver sig lång,

ungefär vid min längd, hans armar va" lika grofva

som andra karlars ben, och hans bröst och rygg

och axlar kunde ha passat för en jätte. Men så

hade han fromma blå ögon som en flicka (blått är

min favoritfärg på flickögon) och ett vackert, lent,

lockigt brunt skägg. Han hade tagit

maskinistexamen också, och det visade, hur beskedlig han

var, att han ändå ville vara i lag med eldare.60 DEN BESKEDLIGE BILL.

59

Han var så förtjust i dem, att då de

allesammans hade mönstrat af från »Hafskungen», bad han

att få hyra ett rum tillsammans med dem i land.

Det tyckte alla om, för det blir alltid billigare för

fyra än för tre, och Bill var ju så beskedlig, att han

fann sig i allting, och då någon af de tre andra var

fallen för gräl, brukade han uppträda som

fredsmäklare.

Det enda hos honom som de inte tyckte om

var att han var absolutist. Han gick på kaféer med

dem, men han ville inte dricka något, det vill säga,

han ville inte dricka öl, och Dick brukade säga, att

han blef riktigt sjuk, då han såg Bill kolka i sig en

butelj lemonad hvar gång de togo sig litet till bästa.

En kväll, då han hade druckit sjutton buteljer, kunde

han knappt komma hem, och Peter Russet, som

förstod sig litet på aloëpiller och tocket där,

påpekade för honom, hur skadligt det var för hans hälsa.

Han bevisade, att lemonaden skulle alldeles nöta ut

Bills bukhinna, och om han gick på så där, kunde

han falla ner död när som helst.

Det skrämde upp Bill litet, och följande kväll

drack han ingen lemonad, utan i stället fem buteljer

ingefärsdricka, sex olika slags nykterhetsöl, tre

sodavatten och två koppar kaffe. Jag räknade inte hvad

han drack på apoteket efteråt, för det tog han in

som medicin, men han var så konstig invärtes

morgonen därpå, att han började bli rädd för, att han

skulle bli tvungen att alldeles sluta upp med att

dricka.60

DEN BESKEDLIGE BILL. 60

Följande kväll drack han ingenting, men han

var så spendersam, att han ville betala hvar fjärde

gång ändå, och det var inte roligt för de andra

pojkarna att se honom betala och inte få något med.

Det fördärfvade kvällen för dem, och alldenstund de

bara hade fått hälften så mycket som de va" vana

vid, va" de inte alls vid sunda vätskor morgonen

därpå.

»Hvarför kan du inte dricka litet öl, Bill?»

frågade Dick.

Bill hängde med hufvudet och såg litet generad

ut. »Det vill jag helst inte», sa" han till sist. »Jag

har varit absolutist i elfva månader nu.»

»Tänk på din hälsa, Bill», sade Peter Russet,

»din hälsa är viktigare än nykterhetslöftet. Hur

kom det sig, att du blef absolutist?»

Bill hostade. »Jag har mina skäl», sade han.

»En af mina kamrater ville, att jag skulle bli det.»

»Han borde ha haft bättre förstånd», sade Sam.

»Han hade sina skäl», sade Bill.

»Ja», sade Dick, »så mycket kan jag då säga,

att det är bra ovänligt af dig, Bill.»

»Ovänligt?» sade Bill och ryckte till. »Säg inte

så, kamrat.»

»Jo, det måste jag säga», sade Dick mycket

bestämdt.

»Du behöfver inte dricka för mycket, Bill», sade

Sam, »det begär ingen, att du skall göra. Drick

måttligt, som vi gör.»

»Det slår i hufv"e», sade Bill slutligen.60 DEN BESKEDLIGE BILL.

61

»Nå, än se"n då?» sade Dick. »Det slår i hufVe

på hvar och en, vet jag. En kväll gick Sam bakom

en poliskonstapel och kittlade honom under armarna,

inte sant, Sam?»

»Det gjorde jag visst inte», sade Sam och

blef arg.

»Jo jo men, du fick plikta tio shillings för det

dan därpå, så mycket vet jag då», sade Dick.

»Jag fick plikta tio shillings för att jag knuffade

honom», sade Sam ursinnig. »Aldrig i mitt lif har jag

kittlat någon polis. Det skulle aldrig kunna falla mig

in. Lika gärna kunde jag vilja flyga som kittla en

polis. Den, som säger, att jag gjorde det, han är

en lögnare. Hvarför skulle jag göra det? Hvad

tjänade det till? Hvarför skulle jag vilja göra det?»

»Nej, nej, nej», sade Dick och stoppade fingrarna

i öronen, »då gjorde du det väl inte då.»

»Nej, det gjorde jag inte», sade Sam, »och

kom ihåg det. Det här är inte första gången du

har sagt den där lögnen om mig. Jag kan tåla ett

skämt af hvem som helst, men den, som går och

säger, att jag kittlade ...»

»Seså, tig nu», sade Dick och Peter Russet

på en gång. »Vi ska kittla dig, vi, om du inte

tiger nu.»

Sam satte sig ner och brummade, och Dick

vände sig återigen till Bill. »Ibland slår det i hufv e

på hvar och en», sade han, »men hvad gör det?

Det är ju det, som är meningen.»

Bill skakade på hufvudet, men då Dick kallade60

DEN BESKEDLIGE BILL. 62

honom ovänlig igen, gaf han efter och bröt sitt löfte

samma kväll och drack öl som de andra.

Dick blef förvånad öfver att se, hur han drack.

Efter tre fyra buteljer väntade han sig, att han skulle

bli litet lifvad eller sjunga eller göra något i den

vägen, men Bill bara gick på, som om han hade

druckit vatten.

»Tänk ett så"nt oskyldigt nöje du har gått miste

om i alla de här månaderna, Bill», sade Dick och

småskrattade.

Bill sade, att det ville han inte tänka på, och

på nästa kafé de kom till sade han några ganska

hårda ord om den, som hade manat honom att

aflägga det där löftet. Där drack han ett par tre

buteljer till, och nu såg de, att det började göra

verkan på honom. Den förste, som märkte det, var

Ingefärs-Dick. Bill hade just tändt sin pipa, och då

han kastade tändstickan, sade han: »Jag tycker inte

om de här säkerhetständstickorna.»

»Inte det?» sade Dick. »Men det gör jag.»

»Jaså, gör du det, du?» sade Bill och vände

sig emot honom som en blixt. »Där har du för att

du säger emot mig!» sade han och gaf Dick en

sådan örfil, att hufv"et så när hade ramlat af honom.

Det kom så hastigt att Sam och Peter satte

ner sina ölglas och stirrade på hvarandra, som om

de inte kunde tro sina ögon. Sedan lutade de sig

ner och hjälpte upp stackars Dick igen och började

borsta af honom.

»Bry er inte om honom», sade Bill och såg60 DEN BESKEDLIGE BILL.

63

ilsket på Dick. »Nästa gång har han kanske inte

så brådt att tala om för mig, hvad han tycker. Låt

oss nu gå på ett annat kafé och ha lite roligt.»

Sam och Peter följde honom ut som lamm

och vågade knappt se sig om efter Dick, som kom

ragglande efter dem på något afstånd och höll en

näsduk för ansiktet.

»Nu är det din tur att betala, Sam», sade Bill,

då de kom in på nästa ställe. »Hvad blir det? Säg

ifrån!»

»Tre glas svagdricka, miss», sade Sam, inte för

att han var snål, men för att det inte var hans tur.

»Tre hvad?» sade Bill och vände sig emot honom.

»Tre halfva öl, miss», sade Sam i en fart.

»Det var inte så du sa" nyss!» sade Bill. »Där

har du för det!» sade han och gaf Sam en dansk

skalle, så att han stöp. »Och där har du till

till-tugg!»

Peter Russet stod och stirrade på Sam och

undrade, hurudan Bill skulle bli, då han hade fått

litet till. Sam kraflade sig upp om en stund och

gick ut för att tala med Dick om saken, och då

slog Bill armen om Peters hals och började gråta

litet och sade, att han var den ende vän han hade

kvar i världen. Det var mycket genant för Peter,

och ännu mera genant blef det, då kafévärden kom

fram till honom och sade till honom att föra ut Bill.

»Seså, ut med honom!» sade han.

»Det är inte något fel med honom», sade Peter60

DEN BESKEDLIGE BILL. 64

darrande, »han är den mest godhjärtade gentleman

i hela London. Är du inte det, Bill?»

Bill sade, att det var han, och han bad

kaféägaren gå och gömma sitt ansikte, för han påminde

honom om en liten hund, som han hade haft en

gång, och som hade dött.

»Gå er väg, annars klår jag er», sade kafévärden.

Bill slog efter honom öfver disken, men då han

inte kunde nå honom, kastade han Peters ölbutelj

på honom. Det blef en faslig uppståndelse, och

värden hoppade öfver disken och stod i dörren åt

gatan och hvisslade på polisen. Bill slog omkring

sig åt alla håll, och kafégästerna stupade som käglor,

Peter bland de andra. Sedan gingo de sin väg, och

efter att ha gifvit värden en puff i ryggen, så att

han så när hade sväljt hvisselpipan, kastade Bill sig

upp i en droska och drog upp Peter också.

»Dig skall jag tala vid sedan», sade han, då

droskan rullade bort i galopp, »det är inte utrymme

till "et här i droskan. Du får ge dig till tåls, min

gosse lilla. Du får ge dig till tåls, tills vi komma

ur; då skall jag klå dig både gul och blå.»

»Hvarför det, Bill?» sade Peter och gapade på

honom.

»Tala inte till mig!» röt Bill. »Om jag behagar

klå upp dig, så är det min ensak, eller hur? För

resten vet du det mycket väl.»

Han ville inte låta Peter säga ett ord till, men

då de kommo till ett folktomt ställe nära hamnen,

lät han droskan hålla och drog ut honom ur vagnen60 DEN BESKEDLIGE BILL.

65

och gaf honom ett så duktigt kok stryk, att Peter

trodde hans sista stund var kommen. Till sist släppte

han honom, och sedan han låtit honom betala

droskan, tog han honom med sig till ett kafé och

lät honom bjuda på öl.

De stannade där tills klockan var nära elfva,

och sedan gick Bill hem; den stackars Peter höll

han i nackskinnet och undrade högt, om han skulle

ge honom litet mera smörj eller inte. Men innan

han hunnit bestämma sig, blef han sömnig; han

kastade sig ner på sängen, som var afsedd för dem

bägge två, och somnade,

Sam och Ingefärs-Dick kommo hem en stund

därefter, bägge två med fula märken efter Bills

framfart, och satte sig och hviskade med Peter om, hvad

som var att göra. Dick, som var en modig karl,

ville, att de allesammans skulle ta och klå honom,

men det ville inte Sam höra talas om, och hvad

Peter beträffar, var han så illa skamfilad, så han

knappt kunde röra sig.

Till sist gick de alla tre och lade sig i den

andra sängen, men de va" nästan rädda för att röra

sig, för att inte väcka Bill, och då de vaknade på

morgonen och såg, att han hade satt sig upp i sängen,

låg de tysta som små råttor.

»Hör nu, Dick, min gosse», sade Bill med ett

kärvänligt leende, »hvarför ligger ni alla tre i en

säng?»

»Vi fryser lite», sade Dick.

Jacobs, Filurer. 560

DEN BESKEDLIGE BILL. 66

»Fryser?-» sade Bill. »I det här vädret? Vi hade

ganska lifvadt i går kväll, min gosse lilla, eller hur?

Jag är alldeles torr i halsen.»

»Lifvadt vill jag inte precis kalla det», sade

Dick, som nu satte sig upp och såg på honom.

»Herre Gud, Dick», sade Bill och ryste till,

»hvad i all världen har du gjort med ditt ansikte?

Har du ramlat ner från en omnibus?»

Dick kunde inte svara, och Sam Small och

Peter satte sig upp i sängen, och Bill drog sig så

långt undan i sängen som han kunde och stirrade

på deras illa tilltygade ansikten, som om han haft

en hemsk dröm.

»Titta på Sam då», sade han. »Hvar i alla

tider har du fått den munnen ifrån, Sam?»

»På samma ställe, där Dick fick sitt öga och

Peter sitt ansikte», sade Sam och skar tänderna.

»Du menar väl inte», sade Bill i bedröflig ton,

»att jag har gjort det?»

»Det vet du alltför väl», sade Dick.

Bill såg på dem, och hans ansikte blef alnslångt.

»Jag hade hoppats, att jag växt ifrån det där,

gossar», sade han till sist. »Men starka drycker

verkar alltid på mig så där. Jag blir osams med

hvarenda kamrat.»

»Nej, hvad säger clu?» sade Dick försmädligt.

»Tala inte så där, Dick», sade Bill halft

gråtande. »Det är inte mitt fel, det är min svaghet.

Hvarför gjorde jag så där?»60 DEN BESKEDLIGE BILL.

67

»Det vet jag inte», sade Dick, »men du skall

aldrig komma i tillfälle att göra om det, så mycket

du vet det.»

»Jag blir nog beskedligare i kväll», sade Bill

mycket ödmjukt, »det verkar inte alltid så där.»

»Vi vill inte ha dig i sällskap vidare», sade

Sam och knyckte på nacken.

»Du får gå och dricka ditt öl ensam, Bill», sade

Peter Russet och kände på sina bulor med

fingerspetsarna.

»Då blir jag ändå värre», sade Bill. »Jag vill

ha trefligt sällskap, då jag är så där dan. Annars

kommer jag troligtvis hem och slår halft ihjäl er alla

tre i edra sängar. I natt var det rakt ingenting att

tala om, annars skulle jag nog ha kommit ihåg det.»

»Trefligt sällskapP» sade Sam. »Hur kan du

begära, att sällskapet skall vara trefligt, då du bär

dig åt så där? Hvarför kan du inte ge dig af och

låta oss vara i fred?»

»Därför att jag har ett hjärta», sade Bill. »Jag

kan inte släppa af goda vänner så där lättvindigt.

Då jag väl har fäst mig vid någon, kan jag göra

livad som helst för honom, och jag har aldrig träffat

på någon, som jag har tyckt så mycket om som er tre.

Tre så"na hyggliga och rättframma kamrater har jag

aldrig förr haft.»

»Du kan ju bli absolutist igen, Bill», sade Peter

Russet.

»Nej, kamrat», sade Bill med ett vänligt

småleende, »det är bara en svaghet, och jag måste för-68

DEN BESKEDLIGE BILL.

söka lägga bort den. Jag skall knyta ett snöre om

mitt lillfinger i kväll, som en påminnelse.»

Han steg ur sängen och började tvätta sig i

ansiktet, och Ingefärs-Dick, som suttit och funderat

litet, hviskade något till Sam och Peter Russet.

»Det gör du rätt i, Bill», sade han, i det han

steg ur sängen och började ta på sig kläderna, »men

först ska vi försöka ta reda på, hur det är med

kafévärden.»

»Kafévärden?» sade Bill, som fnös och frustade

i handfatet. »Hvilken kafévärd?»

»Kors, den som du klådde upp», sade Dick

med en blinkning till de andra två. »Han hade

inte fått igen sansen, då Sam och jag gick.»

Bill gaf ifrån sig ett stönande och satte sig på

sängkanten, medan han torkade sig, och Dick

berättade, att han hade kastat en butelj i hufvudet på

värden, och att värden hade blifvit uppburen i öfre

våningen och doktorn efterskickad. Han började

darra i hela kroppen, och då Dick sade, att han

skulle gå ut och höra efter hur landet låg, kunde

han knappt tacka honom nog.

Dick var borta i två timmar, och då han kom

tillbaka, såg han så högtidlig ut, att Sam frågade

honom, om han hade sett ett spöke. Dick svarade

inte; han satte sig på sängkanten och funderade.

»Det är. .. det är väl vackert väder i dag. . .

lite kyligt kanske?» sade Bill slutligen med darrande

röst.60 DEN BESKEDLIGE BILL.

69

Dick ryckte till och såg på honom. »Det la"

jag inte märke till», sade han. Se"n steg han upp

och klappade Bill på axeln helt deltagande, och så

satte han sig igen.

»Är det något på tok, Dick?» frågade Peter

Russet och såg på honom.

»Det är den där kafévärden», sade Dick, »det

ligger halm utbredd på gatan utanför, och det sägs,

att han är döende. Stackars Bill vet inte själf hur

stark han är. Det bästa du kan göra, kamrat, är

att ge dig i väg genast så långt bort du kan.»

»Jag skulle inte dröja en minut, om det vore

jag», sade Sam.

Bill stönade och gömde ansiktet i händerna,

men så fördärfvade Peter Russet alltihop genom att

säga, att det säkraste gömstället för en mördare var

London. Bill gaf ifrån sig ett förfärligt stönande,

då han sade ordet mördare, men han gaf genast

Peter rätt, och allt hvad Sam och Ingefärs-Dick än

ansträngde sig, kunde de inte få honorn att ändra

sitt beslut. Han sade, att han skulle raka bort sitt

skägg och sina mustascher, och då natten kom, skulle

han smyga sig ut och skaffa sig logis alldeles i andra

ändan af London.

Han stannade inne hela dagen med gardinerna

nerfällda och ville inte äta något, och då Dick tittade

in vid åttatiden för att se efter, om han hade gått,

såg han honom sitta på sängkanten slätrakad och

med skråmor öfverallt i ansiktet, där rakknifven hade

snafvat.70

DEN BESKEDLIGE BILL.

»Det är snart mörkt», sade Dick, »och nu skulle

inte din egen bror känna igen dig, Bill. Hvart

ämnar du gå?»

Bill skakade på hufvudet. »Det får ingen veta,

kamrat», sade han. »Jag måste hålla mig gömd så

länge jag kan — så länge mina pengar räcker; jag

har bara sex pund kvar.»

»Det räcker länge, om du är sparsam», sade

Dick.

»Jag behöfver åtskilligt mera», sade Bill. »Den

här silfverringen vill jag, att du skall ha som ett

minne, Dick. Om jag hade så där en sex pund

till, skulle jag känna mig mycket säkrare. Hur

mycket har du, Dick?»

»Inte mycket», sade Dick och skakade på

hufvudet.

»Låna mig det du har», sade Bill och sträckte

ut handen. »Du kan lätt ta hyra på ett annat

fartyg. A, jag önskar jag vore i ditt ställe; då skulle

jag vara så glad, så glad, om jag också inte hade

en penny.»

»Jag är mycket ledsen, Bill», sade Dick och

försökte dra på munnen, »men jag har redan lofvat

att låna ut dem åt en annan person, som vi ha

träffat i kväll. Ett löfte är ett löfte, annars skulle

jag låna dig dem med nöje.»

»Vill du, att jag skall bli hängd för några pund,

Dick?» sade Bill och såg förebrående på honom.

»Jag är i förtviflan, Dick, och jag måste ha de där

pengarna.»60 DEN BESKEDLIGE BILL.

71

Innan stackars Dick hann röra sig ur fläcken,

lade han plötsligt sin hand öfver hans mun och

kastade honom på sängen. Dick var som ett barn i

hans händer, fastän han spjärnade emot som en

galning, och inom fem minuter låg han där med en

handduk knuten öfver munnen och armar och ben

surrade med ett rep, som tagits ur Sams kista.

»Jag är mycket ledsen, Dick», sade Bill, då han

tog litet öfver åtta pund ur Dicks ficka. »Jag skall

betala igen pengarna endera dagen, om jag kan.

Om du hade repet om halsen liksom jag, skulle du

göra alldeles det samma, som jag har gjort.»

Han lyfte upp täcket, lade ner Dick och

stoppade om honom. Dicks ansikte var eldrödt af ilska,

och ögonen ville trilla ur hufvudet.

»Atta och sex är femton», sade Bill, men i det

samma hörde han någon komma uppför trappan.

Dick hörde det också, och då Peter Russet kom in,

gjorde han allt hvad han kunde för att dra till sig

hans uppmärksamhet genom att rulla med hufvudet

från den ena sidan till den andra.

»Hvarför har Dick gått och lagt sig?» sade

Peter. »Hur är det med dig, Dick?»

»Det är ingenting», sade Bill, »bara litet

hufvudvärk. »

Peter stod och tittade på sängen, och sedan

lyfte han upp täcket och såg den stackars Dick

ligga där bunden och hur han gjorde ohyggliga

grimaser åt honom och bad honom lösa upp repen.

»Jag måste göra det, Peter», sade Bill. »Jag72

DEN BESKEDLIGE BILL.

behöfde mera pengar, för att kunna hålla mig gömd,

och han ville inte låna mig dem. Jag har inte så

mycket jag behöfver. Du kommer just i grefvens

tid. Hade du kommit en minut senare, så hade du

inte träffat mig. Hur mycket har du?»

»A, jag önskar jag kunde låna dig litet, Bill»,

sade Peter och bleknade, »men tjufvar ha tagit ifrån

mig mina pengar; det är därför jag kom hem för

att få litet af Dick.»

Bill sade inte ett ord.

»Nu hör du, hur det är, Bill», sade Peter och

sneglade på dörren. »Tre karlar togo fast mig och

länsade mig på hvartenda öre.»

»Nå, då kan jag ju inte råna dig», sade Bill

och höll honom som i ett skrufstäd. »Hvems pengar

det här nu är», sade han och tog upp en handfull

ur Peters ficka, »så kan det inte vara dina. Om du

ger ett enda ljud ifrån dig, så slår jag ihjäl dig, innan

jag binder dig.»

»Bind mig inte, Bill», sade Peter och stretade

emot.

»Jag kan inte lita på dig», sade Bill, i det han

drog honom bort till tvättstället och tog upp det

andra repet. »Vänd dig om.»

Peter var mycket lättare att få bukt med än

Ingefärs-Dick, och sedan Bill hade fått honom färdig,

lade han honom i sängen bredvid Dick och höljde

öfver dem, efter att först ha bundit om munkaflarna

med ett snöre, så att de inte skulle glida.

»Kom ihåg, att jag bara har lånat pengarna»,60 DEN BESKEDLIGE BILL.

73

sade han, där han stod bredvid sängen, »men det

vill jag säga er, kamrater, att jag har misstagit mig

på er. Om någondera af er hade råkat ut för samma

olycka som jag, skulle jag ha sålt mina egna kläder

för att hjälpa er. Och jag skulle inte ens ha väntat,

tills ni bad mig.»

Han stod där en liten stund mycket ledsen, och

sedan klappade han dem bägge två på hufvudet och

gick utför trappan. Dick och Peter lågo en stund

och lyssnade, och sedan vände de sina stackars

ombundna ansikten emot hvarandra och försökte tala

med ögonen.

Dick började sedan vrida och vända sig och

försöka vränga af repen, men lika gärna kunde han

ha försökt att krypa ut ur sitt eget skinn. Det

värsta var, att de ej kunde meddela hvarandra sina

afsikter, och då Peter Russet lutade sig öfver Dick

och försökte få af sig sin munkafle genom att gnida

den mot hans näsa, blef denne nästan utom sig af

förargelse. Han dängde till Peter med hufvudet, och

Peter dängde igen, och så gick de på, tills bägge

två fick en förskräcklig hufvudvärk, och till sist gaf

de tappt i förtviflan och låg där i mörkret och

väntade på Sam.

Sam satt hela tiden på Röda lejonet och väntade

på dem. Han satt där helt lugnt till klockan tolf,

och sedan gick han långsamt hem, undrande öfver,

hvad som händt och hvart Bill hade gått.

Dick var den, som först hörde hans steg i trappan,

och då han kom in i rummet i mörkret, började hanT

74 DEN BESKEDLIGE BILL.

och Peter Russet rista sängen, så att Sam blef halft

vettskrämd. Han trodde, att det var Bill, som var

i farten igen, och han kilade ut genom dörren och

halfvägs utför trappan, innan han hunnit dra andan

ens. Hau stod där och darrade i tio minuter, sedan

gick han långsamt upp igen på tå, som om

ingenting händt, och så snart Peter och Dick hörde dörren

öppnas, började de återigen föra ett himla väsen med

sängen.

»Är det du, Bill?» sade Sam med darrande röst

och stod färdig att rusa utför trappan igen.

Ingen annan än sängen svarade, och Sam visste

inte om Bill låg döende eller om han hade fått

delirium tremens. Men så mycket hade han klart för

sig, att i det rummet ville han inte sofva. Han stängde

dörren försiktigt och gick ner igen, trefvade i sin

ficka efter en tändsticka, och då han inte hittade

någon, valde han ut det mjukaste trappsteget han

kunde finna, lutade hufvudet mot väggen och somnade.

Klockan var väl inemot sex, då han vaknade,

och då var det stora ljusa dagen. Han var stel och

mor i hela kroppen, men som han kände sig modigare

vid dager, smög han sig upp och öppnade dörren.

Peter och Dick väntade på honom, och då han tittade

in, såg han två figurer sitta i sängen med håret på

ända som en svabb och ansiktet ombundet. Han

blef så rädd, så han nästan skrek, och sedan steg

han in i rummet och stirrade på dem, som om han

inte kunde tro sina ögon.

»Är det du, Dick?» sade han. »Hvad menar60 DEN BESKEDLIGE BILL.

75

ni med att styra till er på det clar viset? Ha ni

blifvit tokiga?»

Dick och Peter skakade på hufvudet och rullade

med ögonen, och då såg Sam, hur det stod till med

dem. Det första han gjorde var att ta upp sin knif

och skära af Dicks munkafle, och det första Dick

gjorde var att ösa öfver honom med alla skällsord

han kunde hitta på.

»Vänta litet», skrek han, nästan gråtande af

raseri, »vänta, tills jag får mina händer fria, så skall

jag hacka dig i bitar. Hur kunde du låta oss ligga

så här hela natten, du gamla krokodil! Jag hörde,

då du kom in. Jag skall ge dig, jag.»

Sam svarade honom ej. Han skar af Peter

Russets munkafle, och Peter Russet kallade honom

ett halftjog fula saker i ett enda andedrag.

»Då Dick har slutat med dig, skall jag ta vid!»

sade han. »Skär af clet här repet.»

»Genast, hör du!» sade Dick. »A, vänta bara,

tills jag får mina händer fria!»

Sam svarade dem inte, han fällde igen knifven,

och sedan satt han på Dicks fötter och såg på dem.

Det var inte första gången de hade varit oförskämda

mot honom, men vanligtvis hade han måst tåla det.

Han satt och hörde på, medan Dick svor, så att

han nästan svimmade af ansträngning.

»Nu kan det vara nog», sade han slutligen.

»Säger ni ett ord till, så drar jag täcket öfver hufvudet

på er. Innan jag gör något mera, vill jag veta, hvad

allt det här skall betyda.»76

DEN BESKEDLIGE BILL.

Peter berättade, sedan han först gifvit honom

ytterligare några öknamn, eftersom Dick inte orkade

längre, och då han hade slutat, sade Sam, att han

var förvånad öfver, att de låtit Bill hållas, och lärde

dem, hur de borde ha gjort för att hindra det.

Han satt där och talade, som om han njöt af att

höra sin egen röst, och han räknade upp för Peter

och Dick alla deras fel och beskref, hvilken sorg de

vållade deras vänner. Två gånger måste han dra

upp täcket öfver deras hufvud, så väsnades de.

»Ämnar — du — skära — af— repen P» sade Dick

slutligen.

»Nej, Dick», sade Sam, »det kan jag inte för

min egen skull. Efter hvad ni ha sagt — och efter

hvad jag har sagt —, skulle jag inte vara säker för

mitt lif. För resten skulle ni vilja dela mina pengar.»

Han tog sin kista och gick utför trappan med

den, och ungefär en halftimme därefter kom

värdinnans man upp och befriade dem. Så snart de kunde

stå på benen igen, rusade de ut, för att ta reda på

Sam, men de träffade honom inte förr än nästan ett

år därefter, och hvad Bill anbelangar, så sågo de

aldrig mer skymten af honom.ADVOKATEN.

Advokaten Quince — så kallades han af sina

grannar i Little Haven på grund af sin

beredvillighet att alltid stå dem till tjänst med den juridiska

visdom han inhämtat ur några gamla böcker, medan

han sysslade med att göra skor — satt i ett slags

träskjul bredvid sin stuga och arbetade i sitt yrke.

Londondiligensen hade rullat förbi i ett dammoln

för öfver tre timmar sedan, och sedan hade den

breda bygatan slumrat nästan ostörd i solskenet.

Tunga steg och högljudda, disputerande röster

kommo honom att se upp från sitt arbete. Herr

Rose på Flädergården, mjölnaren Hogg och ett par

grannar af lägre rang tycktes vara i allvarlig debatt

om någon ovanligt kinkig fråga.

Advokaten tog sig en pris och tog åter i tu

med sitt arbete. Herr Rose var en af de ytterst få,

som öppet tviflade på hans lärdom, och han kom

blott alltför ofta med speglosor om den. Därtill hade78

ADVOKATEN.

han cn vana att drifva med folk, som var högst

kränkande för en allvarlig man.

»Nå, här är han», sade Hogg till Rose, då

gruppen stannade framför skjulet. »Fråga nu

advokaten och hör efter, om jag inte har rätt. Jag är

beredvillig att böja mig för hans utlåtande.»

Quince lade ifrån sig hammaren, borstade litet

snus från västen, lutade sig tillbaka i stolen och såg

på dem med allvarsam och själfbelåten min.

»Så här är det», sade Rose. »Unga Pascoe har

hängt efter min dotter Celia, fastän jag har sagt

henne, att hon inte får ha något med honom att

göra. För en halftimme sedan kom jag för att sätta

in min pony i stallet, då jag fick se en ung man

sitta där och vänta.»

»Nå?» sade Quince efter en paus.

»Han är där än», sade Rose. »Jag stängde in

honom, och Hogg här säger, att jag har rätt att

hålla honom instängd där så länge jag vill. Jag

påstår, att det är olagligt, men det bestrider Hogg.

Jag säger, att hans familj skulle kunna komma och

försöka bryta upp mitt stall, men Hogg säger, att

om de göra det, kan jag stämma dem för åverkan

på annans egendom.»

»Det kan ni», inföll Hogg bestämdt. »Få se,

om inte advokaten Quince säger, att jag har rätt.s

Quince rynkade pannan och blundade, för att

kunna tänka bättre. Tre af hans åhörare passade

på och blundade med hvar sitt öga.

»Det är ert stall», sade Quince, i det han opp-ADVOKATEN.

79

nåde ögonen och talade mycket betänksamt, »och ni

har rätt att stänga det när ni vill.»

»Där hör jii», sade Hogg. »Hvad sa" jag?»

»Om där är någon, som inte har där att göra,

så är det hans ensak», fortfor Quince. »Ni bad

honom väl inte gå in?»

»Nej, visst inte.»

»Jag har sagt, att han kan hålla honom kvar

där så länge han vill», sade Hogg triumferande, »och

räcka in vatten och bröd till honom genom fönstret;

där finns galler.»

»Ja», sade Ouince och nickade, »det kan han

göra. Om hans anhöriga drifva omkring där, så. . .

om ni vill binda en eller ett par af edra arga hundar

vid stallet, så är det ert stall, och ni kan binda edra

hundar där, om ni har lust. Och på gården kan ni

ju låta någon af ert folk gå på vakt.»

Hogg slog sig på låret af förtjusning,

»Men ...» sade Rose.

»Så är lagen», sade den myndige Quince skarpt.

»Men naturligtvis, om ni tror, att ni känner till den

bättre än jag, så har jag ingenting mer att säga.»

»Jag vill inte göra något, som jag kan råka i

obehag för», mumlade Rose.

»Ni kan inte råka i obehag genom att göra som

jag säger er», sade skomakaren otåligt. »Men om

jag vore i ert ställe, skulle jag, för att vara riktigt

säker, förlora nyckeln.»

»Förlora nyckeln?-» sade Rose förvånad.

»Förlora nyckeln», upprepade skomakaren och80

ADVOKATEN.

fick nästan tårar i ögonen af beundran för sin egen

skarpsinnighet. »Ni kan ju hitta den igen, när ni

vill. Håll honom kvar där, tills han lofvar att afstå

från er dotter, och säg honom, att så snart han gör

det, skall vi anställa spaningar efter nyckeln.»

Rose betraktade honom med hvad skomakaren

lätt förstod vara stum beundran.

»Jag.. . jag är glad, att jag kom hit till er»,

sade Rose slutligen.

»Håll till godo», sade skomakaren stolt. »Jag

är alltid villig att ge råd till dem, som behöfva det.»

»Och ett godt råd är det», sade Hogg

småleende. »Hur bär ni er åt, Joe Garnham?» frågade

han och vände sig häftigt till en af åhörarne.

Garnham, hvars ögon voro fuktiga af rörelse,

försökte förklara sig, men så blef han hysterisk,

stoppade en stor röd näsduk i munnen och leddes

bort af en vän. Quince såg efter honom med mildt

förakt.

»Små saker roa små sinnen», anmärkte han.

»Det är sant», sade Hogg. »Jag kunde aldrig

tro . .. Hvad går åt er, George Askew?»

Askew vände honom ryggen, slog hjälplöst ut

med händerna och följde efter i Garnhams kölvatten.

Hogg tycktes ämna be om ursäkt, men plötsligt

ändrade han åsikt och tog hastigt och oceremoniöst

till reträtten, följd af Rose.

Quince drog upp ögonbrynen, och sedan han

snusat länge och tankfullt, tog han åter till sitt arbete.

Solen gick ner, och det började långsamt skymmaADVOKATEN.

81

på; aflägsna röster trängde genom aftonluften, och

fragment af hest skratt skorrade i hans öron. Det

var tydligt, att historien om den instängde

ungersvennen roade Little Haven.

Han reste sig slutligen från sin stol, sträckte på

sin långa magra kropp, tog af sig förskinnet, och

sedan han tvättat sig vid pumpen, gick han in i sin

stuga. Kvällsmaten var framsatt, och han betraktade

gillande den hemmagjorda korfven, den kalla

fläskbiten och osten, som väntade på hans angrepp.

»Vi bry oss inte om att vänta på Ned», sade

fru Quince, då hon bar in en stånka öl och ställde

den bredvid mannen.

Quince nickade och fyllde sitt glas.

»Du har gifvit råd nu igen, hör jag», sade fru

Quince.

Hennes man, som var mycket sysselsatt,

nickade åter.

»Det gör i alla fall hvarken från eller till för

unga Pascoe», sade fru Ouince tankfullt.

Quince fortsatte med sitt arbete. »Hur så?»

frågade han slutligen.

Hans hustru smålog och skakade på hufvudet.

»Unga Pascoe har inga utsikter att slå vår Ned

ur brädet», sade hon pösande af moderlig stolthet.

»Hä?» sade skomakaren och lade ifrån sig knif

och gaffel. »Vår Ned?»

»De ä" så kära i hvarandra, som det är möjligt

att bli», sade fru Quince, »men inte tror jag, att

Jacobs, Filurer. ^ 682

ADVOKATEN.

herr Rose tycker om det, fast nog är vår Ned lika

så god som han.»

»Ar Ned där uppe?» frågade skomakaren och

bleknade, då han plötsligt kom att tänka på

Garn-hams skrattlystna ansikte.

»Det är han säkert», myste hans hustru. »Och

tänk dig den stackars unga Pascoe instängd i det

där stallet, medan vår Ned kurtiserar Celia!»

Quince tog åter till sin knif och gaffel, men hans

aptit var borta. Hvem som än uppvaktade miss Rose

i det ögonblicket, så nog var han säker på, att det

inte var Ned, och han darrade af förbittring, då han

förstod, i hvilken orimlig situation den humoristiske

herr Rose hade försatt honom. I åratal hade Little

Haven böjt sig för hans utlåtande och inför

grannbyarna skrutit med hans skarpsinnighet, och mången

bonde hade kommit till honom med sina stöflar till

lagning en hel vecka i förtid, för att få ett samtal med

honom.

Han flyttade sin stol från bordet och rökte en

pipa. Sedan steg han upp, stack ett par

fruktansvärdt imponerande juridiska böcker under armen och

styrde långsamt kurs åt Flädergärden till.

Vägen var mycket folktom, och »Hvita svanen»,

som vanligen brukade vara full så dggs, var nästan

tom, men om några tvifvel angående fångens

identitet ännu funnits i hans själ, skingrades de mycket

hastigt af de få kunderna, som trängdes i "dörren,

för att se honom gå förbi.

Ett sorl af röster trängde till hans öron, då hanADVOKATEN.

83

nalkades gården; halfva den manliga och en dryg

del af den kvinnliga befolkningen i Little Haven

lutade sig mot staketet eller stodo i små grupper

på vägen, medan några af honoratiores stodo på

själfva gården.

»Kommer ni för att se på fången?» frågade herr

Rose, som stod omgifven af en liten grupp af

beundrare.

»Jag kommer för att tala med er angående det

där rådet jag gaf er i eftermiddags», sade Quince.

»Jaså.»

»Jag var sysselsatt, då ni kom», fortfor Quince

i obesvärad ton, »och jag gaf er rådet ur minnet. Då

jag tänkte på saken, sedan ni gått, kom jag under

fund med, att jag hade orätt.»

»Nej, hvad säger ni?» sade Rose. »Om jag har

handlat orätt, så har jag ju bara gjort, hvad ni

förklarade att jag kunde göra.»

»Missta sig kan till och med den bäste», sade

skomakaren så högt, att ett par af de kringstående

skulle höra det. »Det har händt förr, att en man

gift sig med en kvinna för hennes pengar och

sedan kommit under fund med, att hon inte hade

några.»

En individ i gruppen skilde sig från de andra

och gick med spelad likgiltighet mot grinden.

»Nå, jag hoppas, att jag inte gjort något orätt»,

sade Rose ängsligt. »Ni gaf mig rådet; här finns

personer, som kunna intyga det. Jag vill inte göra

något olagligt. Hvad skall jag ta mig till?»84

ADVOKATEN.

»Jo, om jag vore som ni», sade Quince, som

hade svårt att dölja sin belåtenhet, »skulle jag släppa

ut honom genast och be honom om ursäkt och säga,

att ni hoppas han inte gör sak af det. Om ni vill,

skall jag säga några ord till gamla Pascoe till er

förmån.»

Rose hostade och sneglade på honom.

»Ni är en hedersman», sade han varmt. »Jag

skall gå och släppa ut honom genast.»

Han gick till stallet, trots Höggs protester, och

där stod han vid dörren och tycktes vara djupt

försjunken i tankar; sedan kom han långsamt tillbaka

och kände i sina fickor.

»William», sade han, vändande sig till Hogg,

»ni såg väl inte, hvar jag lade den där nyckeln?»

»Nej, det gjorde jag inte», sade Hogg, och hans

ansikte klarnade plötsligt.

»Jag hade den i min hand för inte en halftimme

sedan», sade Rose ifrigt, i det han körde ner handen

i fickan och gräfde. »Den kan inte vara långt borta.»

Quince försökte säga något, men kunde inte

och snöt sig i stället ljudligt.

»Mitt minne börjar bli klent», sade Rose. »I

alla händelser hittar jag den nog om ett par dagar.»

»Ni. . . ni kunde ju bryta upp dörren», föreslog

Quince, ansträngande sig att se lugn ut.

»Nej, nej», sade Rose, »jag vill inte förstöra

låset. Jag kan ju stänga och öppna min stalldörr,

när jag har lust; om folk går in där, som inte har

där att göra, är det deras ensak.»ADVOKATEN.

85

»Det är efter lagen», sade Hogg, »jag vill vara

skapt som en nors, om det inte är så.»

»Är det verkligen ert allvar, att ni har förlorat

nyckeln?» frågade Quince och såg skarpt på Rose.

»Det ser så ut», sade Rose. »Men han skall i

alla fall inte behöfva fara illa. Jag skall sticka in

vatten och bröd till honom, som ni rådde mig.»

Quince betvingade sin vrede med en

ansträngning och aflägsnade sig utan att förråda någon

sinnesrörelse och utan att med ett ord antyda, hvem

den olycklige i stallet var.

»God natt», sade Rose, »och tack för att ni

kom och gaf mig det rådet. Hvem som helst skulle

inte ha gjort sig det besväret. Om jag inte hade

förlorat den där nyckeln ...»

Skomakaren rynkade pannan, och med de båda

digra luntorna under armen gick han förbi de

lyssnande grannarna med minen af en tänkare, som är

ute på en aftonpromenad. Men då han väl kom

hem till sig, ändrades hans sätt, och hustruns sätt

att tala och bete sig hindrade honom för öfrigt att

bibehålla sitt lugn.

»Det tjänar till ingenting, allt hvad du säger»,

sade han slutligen. »Ned skulle aldrig ha gått dit,

och hvad det beträffar att stämma Rose, så kommer

det aldrig i fråga, det skulle aldrig ta något slut.

Jag ämnar låtsa, som om ingenting hade händt, och

då Rose tröttnar på att ha honom där, måste han

släppa ut honom. Jag skall bida tiden.»

Fru Quince sänkte rösten till ett otydligt mummel86

ADVOKATEN.

om hvad hon skulle göra, om hon vore karl, jämte

strödda stänk på herr Roses karaktär, utseende och

släktförhållanden, hvilka något tröstade henne för

hennes egna förhållanden.

»Han har alltid gjort narr af dina råd», sade

hon slutligen, »och nu ska alla ge honom rätt. Jag

kan inte se en människa i ansiktet mer. Jag skulle

ha genomskådat det genast, om det hade varit jag.

Jag skall gå dit och säga honom, hvad jag tänker

om saken.»

»Du stannar där du är», sade Ouince skarpt,

»och kom ihåg, att du inte talar om det med någon.

Rose önskar ingenting högre än att se oss oroliga.

Jag har inte slutat med honom än. Ge dig till tåls,

säger jag.»

Fru Quince hade intet annat val, hon måste ge

sig till tåls, men ingenting hände. Följande dag

var Ned Quince ännu fånge, fastän vid märkvärdigt

godt lynne, i betraktande af omständigheterna. Han

vägrade bestämdt att afstå från sina barocka

giftas-planer och sade, att då han nu bodde på gården,

kände han sig redan halft som måg i huset. Han

sade också herr Rose artigheter för hans goda bröd.

Följande morgon var han ännu lika oböjd, och

på Roses tillfrågan förklarade han, att han trifdes

utmärkt bra och kände sig allt mer och mer

hemmastadd.

»Om ni är belåten, så är jag det också», sade

Rose bistert. »Jag skall hålla er kvar här, tills ni

lofvar; kom ihåg det.»ADVOKATEN.

87

»Här mår man som en prins i en bagarbod»,

sade Ned och tittade ut genom fönstret, »och jag

börjar hålla af er som min egen far.»

»Inga oförskämdheter, om jag får be», sade

Rose och rodnade.

»Ni kommer att tycka bättre om mig, då ni har

haft mig här litet längre», sade Ned. »Ni vänjer

er nog vid mig. Hvarför inte ta reson och vara

nöjd med partiet? Det ä" Celia och jag.»

»Jag ämnar skicka bort Celia om lördag», sade

Rose. »Till dess önskar jag er mycken trefnad där

inne i stallet. Vill ni ha en brödkant till eller en

extra flaska vatten, så behöfver ni bara säga till.

Då hon är borta, skall jag anställa spaningar efter

den där nyckeln, så att ni kan få återvända hem

till er far och hjälpa honom studera sina lagböcker

bättre.»

Han gick sin väg med en triumfators min, och

då han hade ett ärende ner till byn, tittade han in

genom skomakarens fönster, då han gick förbi, och

smålog bredt. I åratal hade Little Haven betraktat

Quince med respekt såsom varande en alldeles för

farlig människa för en olärd att inlåta sig med, och

i ett slag hade nu herr Rose blottat ihåligheten i

hans anspråk. Senast i morse hade en

hemmansägares hustru varit där och bedt honom skynda på

med att laga ett par stöflar. Hon var en talför kvinna,

och sedan hon öfvervunnit sin första nervositet,

hade hon tydligt låtit honom förstå, att om han

ägnade mindre tid åt juridiken och mera åt sitt88

ADVOKATEN.

yrke, skulle det vara bättre både för honom själf

och för andra.

Miss Rose fann sig i sitt öde med dotterlig

undergifvenhet, och på lördags förmiddagen, sedan

fadern förmanat henne att inte glömma, att

diligensen körde ifrån Hvita svanen precis klockan tu, gaf

hon sig ut för att göra ett par afskedsvisiter. Half

ett hade hon slutat, och då advokaten Quince märkte,

att en skugga föll öfver hans anlete, såg han upp

och fann, att hon stod utanför fönstret. Han

nedlät sig till ett förtrollande småleende och en liten

nick och fortsatte därefter med sitt arbete.

Celia stod kvar en stund, sedan öppnade hon

till hans förvåning grinden och gick förbi husets

gafvel in i trädgården. Med stigande förvåning

märkte han, att hon gick in i hans redskapsskjul

och stängde dörren efter sig.

I tio minuter fortfor han att arbeta, men så blef

nyfikenheten honom öfvermäktig, han gick långsamt

till skjulet, öppnade dörren på glänt och tittade in.

Det var ett litet lider fullt af landtbruksredskap. På

golfvet stod en upp och nedvänd skottkärra, och på

den satt miss Rose med sin mjuka kind lutad mot

väggen, och sof djupt. Quince hostade flera gånger,

hårdare för hvarje gång, och han ämnade just gå

tillbaka till sin verkstad, då flickan rörde sig och

mumlade något i sömnen. Först var det ohörbart, sedan

urskilde han tydligt orden »idiot» och »pundhufvud».

»Hon drömmer om någon», sade Quince för sig

själf i tvärsäker ton. »Undrar, hvem det är?»ADVOKATEN.

89

»Han ser — inte längre — än näsan — är lång»,

mumlade den sofvande sköna.

»Celia!» sade Quince skarpt. »Celia/»

Han tog ner en hacka från väggen och petade

till henne litet med handtaget. Det gick ett

märkvärdigt retligt uttryck öfver de mjuka dragen, men

det var allt.

»CeliaI» sade skomakaren, som var rädd, att

hon fått solstygn. »Celial»

»Tänk om — han hade — så mycket vett»,

mumlade Celia dåsigt, »att han — låste dörren.»

Advokaten tappade hackan med en skräll och

stod där och gapade och såg på henne. Han skötte

alla sina tillhörigheter mycket ordentligt, och den

bastanta dörren hade ett säkert lås. Han smög sig

på tå in i stugan, tog nyckeln från sin spik i köket

och återvände till skjulet, och efter att ha kastat

ännu en öfverraskad blick på den sofvande flickan,

stängde han in henne.

I en halftimme satt han och njöt tyst af

situationen — en njutning, som skulle ha blifvit ännu

större, om han kunde ha sett herr Rose stå i

Flädergårdens grind och ängsligt speja utåt vägen. Celias

bagage hade skickats ner till Hvita svanen, och i

salen stod en smaklig kall frukost och väntade på

henne.

Klockan blef half tu, men ingen Celia kom, och

fem minuter därefter gåfvo två drängar och en pojke

sig ut i olika riktningar för att söka den saknade

flickan och säga till henne, att hon skulle gå direkt90

ADVOKATEN.

till Hvita svanen, för att passa på diligensen. Rose

själf gick ner till värdshuset, i det han repeterade i

minnet en enkom för tillfället sammansatt

straffpredikan, men diligensen kom, och efter litet stim

och spring och förtärandet af åtskilliga sejdlar öl

rullade den vidare.

Han återvände hem under stum häpnad och sökte

förgäfves en tillfredsställande förklaring på

hemligheten. Det var högst märkvärdigt, att en stor, stark

flicka kunde försvinna midt på ljusa dagen och inte

lämna något spår efter sig. Men plötsligt fick han

hjärtat i halsgropen och på samma gång en ide.

Han gick ner till byn igen, och idén slog allt

fastare rötter. Advokaten satt och arbetade flitigt

som vanligt, då han gick förbi. Han gick tre gånger

förbi fönstret och tittade in. Till sist kom han till

den slutsatsen, att fyra ögon se bättre än två i ett

sådant fall; han gick till kvarnen och frågade efter

Hogg.

»Ni har alldeles rätt», sade mjölnaren, då han

gaf uttryck åt sina misstankar. »Jag har hela tiden

tänkt, att advokaten nog skulle spela er ett spratt.

Han är märkvärdigt slipad. Låt oss nu gå försiktigt

till väga. Försök att se ut, som om ingenting händt.»

Rose försökte.

»Försök bättre», sade mjölnaren litet strängt.

»Var inte så röd i synen och rulla inte med ögonen

och se inte ut, som om ni ville bitas.»

Rose sväljde ett förargadt svar, och bemödande

sig att se obesvärad ut följde han med mjölnarenADVOKATEN.

91

bort till skomakaren. Quince satt ännu och arbetade

och såg frågande upp, då de stannade framför honom.

»Skulle ni kunna låna mig en skottkärra på en

stund?» sade den diplomatiske Hogg. »Hjulet har

gått af min.»

Quince tvekade och gaf honom sedan en blick

afsedd att påminna honom om hans nedriga beteende

för tre dagar sedan.

»Det kan gå för sig», sade han slutligen och

reste sig.

Hogg var så ifrig, att han nöp vännen, och

bägge fixerade Quince med återhållen andedräkt,

där han gick med långa steg mot redskapsskjulet.

Han kände på dörren och gick sedan in i stugan,

och långt innan han hann ut igen, visste bägge

herrarne blott alltför väl, hvad som skulle komma att

hända. »Röd» vore ett alldeles för färglöst ord att

använda om herr Roses ansikte, då skomakaren kom

emot dem, trefvande i sina västfickor med tummen

och pekfingret, medan Höggs uttrycksfulla drag

antogo en inställsam min.

»Behöfde ni skottkärran alldeles nödvändigt?»

frågade skomakaren med ett beklagande tonfall.

»Ja, alldeles nödvändigt».

Quince spelade hela komedien att känna i alla

sina fickor och stod sedan och gned sig tankfullt

på hakan.

»Dörren är låst», sade han, »och jag begriper

inte, hvar jag har gjort af nyckeln ...»

»Ni öppnar den där dörren!» röt herr Rose.92

ADVOKATEN.

»Annars bryter jag upp den! Ni har min dotter i

det där skjulet, och jag vill ha ut henne!»

»Er dotter?» sade Quince med ett uttryck af

stilla förvåning. »Hvad skulle hon göra i mitt skjul?»

»Släpp ut henne!» väsnades Rose och försökte

tränga sig förbi honom.

»Gör inte åverkan på min egendom», sade

advokaten Quince och ställde sig i vägen för honom.

»Om ni vill ha den där dörren öppnad, måste ni

vänta, tills min son Ned kominer hem. Jag förmodar

han vet hvar nyckeln är.»

Roses händer föllo slappt ned vid sidan, och

hans tunga vägrade, af hänsyn för det passande, att

göra tjänst. Han vände sig om och stirrade på Hogg

i stum häpnad.

»Han har aldrig låtit lura sig, så vidt jag vet»,

sade denne väderflöjel med djup beundran.

»Ned har varit borta i tre dagar», sade

skomakaren, »men jag väntar honom hem snart.»

Rose gaf ifrån sig ett besynnerligt strupljud,

men fann sig sedan i sitt nederlag och begaf sig

skyndsamt på väg hemåt. Inom en märkvärdigt kort

stund, i betraktande af hans ålder och korpulens,

sågs han komma tillbaka, och bredvid honom gick

Ned Quince, upphettad och okammad.

»Här är han», sade Rose. »Nå, hvar är nyckeln?»

Advokaten tog sin son vid armen och förde

honom in i stugan, hvarifrån de nästan genast kommo

ut; Ned hade nyckeln i handen.ADVOKATEN.

93

»Jag kunde just tro det, att den inte var långt

borta», sade Hogg snusförnuftigt.

Ned satte in nyckeln i låset och slog upp dörren,

och där satt Celia Rose, blinkande och förlägen i

det plötsliga solskenet. Hon drog sig tillbaka, då

hon fick se sin far, och började gråta ganska ymnigt.

»Hur har ni kommit in i det där skjulet, miss?»

frågade hennes far och stampade i marken.

Miss Rose darrade.

»Jag . . . jag gick dit in», snyftade hon. »Jag

ville inte resa.»

»Nå, då kan ni stanna där ni är», skrek den

förbittrade Rose. »Jag vill inte veta af er längre.

En flicka, som tar parti mot sin far . . . henne . . .

henne ...»

Han slog sin högra knytnäfve i den vänstra

handen och rusade ut på vägen. Quince och Hogg

följde med, efter ett ögonblicks tvekan.

»Folk kommer att skratta åt er, Rose», sade

den senare och fattade hans arm.

Rose gjorde sig fri.

»Det är klokast att hålla god min», fortfor

fredsmäklaren.

»Hon är en flicka, som man kan vara stolt

öfver», sade advokaten, som höll jämna steg med

Rose på andra sidan. »Hon har ett hufvud, som

uppväger ert och mitt tillsammanstagna . . . och med

Höggs också som fyllnad i vågskålen.»

»Och här är Hvita svanen», sade Hogg med

en dunkel förnimmelse af att Quince sagt honom en94

ADVOKATEN.

artighet, »och allesammans a vi torra i halsen. Om

vi skulle gå in och ta oss ett glas för att täppa till

munnen på folk?»

»Och komma öfverens om, att vi ä" kvitt», sade

skomakaren.

»Och låta det förflutna vara glömdt», sade Hogg

och tog åter Roses arm.

Denne stannade och skakade envist på hufvudet,

men vid Höggs arm lotsades han sedan i riktning

mot Hvita svanens gästfria dorr. På tröskeln gjorde

han ett sista försök att göra sig lös, men så försvann

han dit in. Advokaten Quince bildade eftertruppen.MEDEL MOT HÄXERI.

Trolldom? sade den gamle mannen tankfullt.och

ref sig i sina glesa polisonger. Nej, jag har

inte hört talas om något sådant här på trakten på

länge. Då jag var pojke, var det litet i svang här,

och litet taltes det också om det, då jag växte upp,

men folket här i Claybury fäste sig aldrig mycket

vid det. Det sista jag minns af det var för omkring

fyrtio år sedan, och det var mera dumhet än trolldom.

Det var en karl här på platsen då — Joe

Barl-comb hette han —, som trodde fullt och fast på det,

och han gjorde allt möjligt för att skydda sig emot

det. Han var nykommen till Claybury, — och det

var så mycket trolleri i svang på den trakten, där

han kom ifrån, att folk knappt tänkte på något annat.

Han gjorde sig till börja med mycket omtyckt,

i synnerhet af äldre fruntimmer, för han var så artig

mot dem, att de brukade framhålla honom som ett

exempel för de andra karlarna och tala om, ett så"nt

fint och städadt sätt han hade. Joe Barlcomb var96

MEDEJ. MOT HÄXERI.

allt möjligt vackert i början, men då de fick höra,

att han var så där artig, emedan han trodde, att

hälften af dem var häxor och inte visste hvilken

halft, kom de på andra tankar.

Om en månad eller par var han ett åtlöje för

hela orten, men ändå värre för honom var det, att

han hade fatt alla äldre fruntimmer till sina fiender.

Några af dem va" tilltagsna fruntimmer, och han

kunde inte sofva, då han tänkte på den skada de

kunde göra honom.

Han var förskräckligt orolig för det i början,

men då ingenting hände och allting tycktes gå bra

för honom, började han glömma sina farhågor, men

så kom han hem en dag och fann, att hans hustru

låg i sängen med ett ben afbrutet.

Hon stod på en trasig stol för att räcka sig

upp efter något i skåpet, då det hände, och man

påpekade för Joe Barlcomb, att det där var något,

som kunde ha händt hvem som helst, utan att han

blifvit förtrollad; men han sade, att det där förstod

han bättre och att de hade haft den trasiga stolen

stående där år från år, för att spara de andra, och

ingenting hade någonsin händt förr.

Inom mindre än en vecka efter detta låg tre af

hans barn i mässlingen, och som hans hustru låg

till sängs, skickade han efter hennes mor, för att hon

skulle komma och sköta dem. Det är så sant som

att jag sitter här, men den stackars gumman hade

knappt varit två timmar i huset, förr än hon fick

bädda ner sig för gulsot.97 MEDEJ. MOT HÄXERI.

Joe Barlcomb blef nästan ifrån sig. Han hade

aldrig tyckt om sin svärmor, och han skulle aldrig

ha haft henne i huset, men han ville bara ha henne

att sköta hustru och barn, och då hon kom och la"

sig till sängs och ville ha skötsel, hon också, kunde

han inte tycka nog illa om henne.

Han var alldeles säker på, att någon hade öfvat

häxeri mot honom, och då han kom ut ett par

morgnar därefter och fann sin bästa gris ligga död

i ett hörn af stian, blef han alldeles utom sig och

gick in i huset och sade till dem allesammans, att

de måste dö, ty han kunde inte göra något mera

för dem. Hans svärmor och hans hustru och alla

barnen började gråta, och då Joe Barlcomb tänkte

på sin gris, satte han sig också ner och grät.

Han satt uppe länge den kvällen och funderade,

och sedan han tänkt sig riktigt noga för, beslöt han

sig för att gå och söka upp fru Prince, en gammal

gumma, som bodde alldeles för sig själf i en stuga

nära Smiths gård. Henne ansåg han för att vara

en så kallad hvit häxa; det är den bästa sorten, som

bara gör nyttiga konster som till exempel att trolla

bort vårtor och spå unga flickor om deras blifvande

män; och följande eftermiddag, sedan han sagt till

sin svärmor att ombyte af luft och resor var det

bästa medlet mot gulsot, gaf han sig i väg.

Fru Prince satt i sin dörr och matade sina tre

kattor, då han kom dit. Hon var en liten ful gumma

med genomträngande svarta ögon och örnnäsa, och

hon hade någonting stilla och illistigt i sitt sätt, som

Jacobs, Filurer. 798

MEDEJ. MOT HÄXERI.

gjorde henne mycket illa omtyckt. Först och främst

gjorde hon alltid spektakel af folk, och för det andra

var det alldeles, som om hon kunnat läsa deras

tankar, och en sådan person blir aldrig omtyckt, i

synnerhet om han inte behåller dem för sig själf.

Hon hade varit kammarjungfru i hela sin ungdom,

och det var hårdt att bli tagen för häxa, bara för

att hon var gammal.

»Vackert väder», sade Joe Barlcomb.

»Mycket vackert», sade fru Prince.

»Jag gick förbi, och så tyckte jag, att jag skulle

titta in», sade Joe Barlcomb och tittade på kattorna.

»Var god och sitt ner», sade fru Prince, i det

hon steg upp och dammade af en stol med sitt

förkläde.

Joe satte sig. »Jag är illa ute», sade han, »och

jag trodde, att ni kanske skulle kunna hjälpa mig.

Min stackars gris har blifvit förhäxad, och han är

död.»

»Förhäxad?» sade fru Prince, som hade hört talas

om sådant. »Dumheter. Prata inte sådant slarf.»

»Det är inga dumheter», sade Joe Barlcomb.

»Tre af mina barn ligga i mässlingen, min hustru

har brutit sitt ben, hennes mor ligger i gulsot i min

lilla stuga, och grisen är död.»

»Jaså, en till?» sade fru Prince.

»Nej, den samma.»

»Nå, hur skall jag kunna hjälpa er?» sade fru

Prince. »Vill ni, att jag skall komma och sköta

dem?»99 MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Nej, nej», sade Joe och bleknade. »Så vida

ni inte skulle vilja komma och sköta min svärmor»,

sade han, sedan han hade tänkt sig om litet. »Jag

hoppades, att ni skulle veta, hvem som har förgjort

mig, och kunna tvinga honom att ta tebaks

förtrollningen.»

Fru Prince reste sig och såg sig omkring efter

sin sopkvast, men då hon inte fann den, satte hon

sig igen och tittade nyfiket på Joe Barlcomb.

»Jag förstår», sade hon och nickade. »Ni tror

väl, att jag är en trollpacka.»

»Ni kan inte lura mig», sade Joe, »därtill har

jag varit med om för mycket; jag såg det genast

på formen af er näsa.»

Fru Prince reste sig och gick ut i sin bagarstuga

och ansträngde sig att dra sig till minnes, hvar hon

hade gjort af kvasten. Hon kunde inte hitta den

någonstans, och till sist kom hon tillbaka och satte

sig att stirra på Joe så länge, att han blef halft

vettskrämd. Och småningom fick hon ett otäckt leende

i sitt ansikte och satt där och gned sin näsa med

ett finger.

»Om jag skall hjälpa er», sade hon slutligen,

»vill ni då lofva mig att tiga som muren och göra

precis som jag säger till er? Om ni inte gör det,

skall döda grisar vara ett intet mot alla de olyckor,

som ska komma öfver er.»

»Ja, det skall jag», sade Joe Barlcomb mycket blek.

»Häxeriet», sade fru Prince, i det hon blundade

och höll upp händerna, »har kommit öfver er genom100

MEDEJ. MOT HÄXERI.

en man. Det är en af de sex män, som ä"

afundsjuka på er för att ni har så godt hufvud, men hvilken

det är af dem, kan jag inte säga utan ert bistånd.

Har ni pengar?»

»Ja litet», sade Joe ängsligt, »mycket litet.

Anbelangande gulsoten och det andra ...»

»Det första ni skall göra», sade fru Prince,

alltjämt blundande, »är att gå upp till

»Blomkålshufvu-det» i kväll; där ä" alla de sex männen, och ni skall

köpa sex halfpennies af dem, en af hvar.»

»Köpa sex halfpennies?» sade Joe och stirrade

på henne.

»Upprepa inte hvad jag säger», sade fru Prince,

»det bringar otur. Ni köper sex halfpennies för en

shilling hvar, utan att säga hvad det är för. Det

går nog att få köpa dem, om ni är artig...»

»Jag tycker, att det inte kan behöfvas mycket

artighet för det», sade Joe och blef lång i synen.

»Då ni har fått kopparslantarna», sade fru Prince,

»så kom till mig med dem; jag skall då säga er,

hvad ni skall göra med dem. Men skynda er, för

jag ser, att någonting värre kommer att hända, om

det inte hindras.»

»Kanske min svärmor skall bli sämre då?» sade

Joe Barlcomb, som var en praktisk karl och inte var

angelägen att ge ut sex shillings.

»Nej, det är någonting, som kommer att hända

er själf», sade fru Prince.

Joe Barlcomb fick en kall kåre öfver ryggen, och

sedan lämnade han henne några ägg, som han hade101 MEDEJ. MOT HÄXERI.

tagit med sig åt henne, och gick hem igen, och fru

Prince stod i dörren med en katt på hvardera axeln

och såg efter honom, tills han försvann ur sikte.

Om kvällen gick Joe Barlcomb upp till

värdshuset »Blomkålshufvudet», som han hade blifvit

tillsagd, och sedan han fått sig en mugg öl, såg han

sig omkring, tog upp en shilling ur fickan, lade den

-på bordet och sade: »Hvem vill ge mig en half

penny för den här?»

Ingen af de andra gästerna tycktes göra sig

någon brådska. Bill Jones tog upp den och bet i

den, slog den i bordet och sneglade på den, sedan

bet han i den igen, vände sig om och frågade Joe

Barlcomb, hvad det var för fel med den.

»Fel?» sade Joe. »Inte alls något fel.»

Bill Jones lade ner den igen. »Ni är klarvaken,

Joe», sade han, »men det är jag också.»

»Vill ingen ge mig en half penny för den?»

sade Joe och såg sig omkring.

Då kom Peter Lamb fram och tittade på den

och lät den klinga, och till sist gaf han Joe en half

penny för den och tog den med sig, och alla tittade

på den.

»Den är naturligtvis falsk», sade Bill Jones, »men

den är så väl gjord, att jag önskar jag hade köpt

den.»

»Tss!» sade Peter Lamb. »Låt inte värden

höra er.»

Värden hade nyss kommit in, och Peter steg

upp och beställde en mugg öl, och han fick tio pence102

MEDEJ. MOT HÄXERI.

tillbaka utan ett knyst. Sedan köpte Joe Barlcoinb

ytterligare fem halfpennies i en blink, och alla, som

sålde en, gingo fram till disken och fingo tio pence

tillbaka och drucko Joe Barlcombs skål.

»Det tycks vara mycket pengar ute i rörelse i

kväll», sade värden, då Sam Martin, den siste af

dem, höll på att dricka ur sin mugg.

Sam Martin var nära att kväfvas af skrattlust

och satte ifrån sig muggen på disken med en smäll,

och han och de andra fem rusade på dörren med

sina tio pence, innan värden hann blinka. Han stod

innanför disken och ref sig i hufvudet och gapade,

men han begrep inte ett dugg, förr än en man,

som hade kommit för sent för att sälja sin halfpenny,

talte om alltsammans för honom. Han ställde till

ett förfärligt oväsen. Shillingslarttarna lågo i en liten

hög på en hylla bakom disken, och han gjorde alla

möjliga konster med dem, för att se, om de voro

falska, och hotade Joe Barlcomb med polisen. Men

till sist förstod han, hur dumt han bar sig åt, och

sedan han nästan hade fördärfvat sina tänder på

dem, kastade han dem i en låda och rörde ihop dem

med de andra.

Följande kväll gick Joe Barlcomb till fru Prince,

och hon gjorde honom en hel hop frågor om

männen, som hade sålt kopparslantarna till honom.

»Det första har ni gjort mycket bra», sade hon

och nickade åt honom. »Om ni gör det andra lika

bra, får ni snart veta, hvem er fiende är.»

»Grisen lefver inte upp igen för det», sade Joe.103 MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Det är värre olyckor än så, har jag ju sagt er»,

sade fru Prince skarpt. »Hör nu på, hvad jag säger

er. Då klockan slår tolf i natt...»

»Vår klocka slår inte.»

»Då måste ni låna en, som slår. Och då den

slår tolf, skall ni gå omkring till alla de sex

männen och sälja till dem en half penny för en

shilling.»

»Hur skall det gå till?» sade Joe Barlcomb och

tittade på henne.

»På samma sätt som då ni sålde en shilling till

dem för en half penny», sade fru Prince. »Det gör

detsamma, om de köpa edra halfpence eller inte.

Allt hvad ni har att göra är att gå och fråga dem,

och den, som bråkar värst, är den, som har

förhäxat er.»

»Det där blir ett besvärligt göra», sade Joe.

»Hvad?» skrek fru Prince och sprang upp och

slog med armarna. »Gå er väg, jag vill inte ha

något att göra med er. Och nu är det inte mitt fel,

hvad som än händer. Det är mycket farligt att gå

till en häxa och be henne om råd och sedan inte

göra som hon säger. Det borde ni veta.»

»Jag skall göra det», sade Joe Barlcomb

darrande.

»Det är rådligast», sade fru Prince, »och kom

ihåg — inte ett ord till någon.»

Joe lofvade henne det, och han gick och lånade

en klocka af Albert Price, och klockan tolf om natten

steg han ur sängen och började klä på sig och låt-104

MEDEJ. MOT HÄXERI.

sades inte höra, då hans hustru frågade honom,

hvart han skulle ta vägen.

Det var en mörk och ruskig natt med blåst och

regn, och alla människor hade naturligtvis gått till

sängs för längesedan. Den första stuga Joe kom

till var Bill Jones"s, och som han kände till Bills

lynne, stod han en stund, innan han kunde komma

sig för med att knacka; men till sist lyfte han upp

käppen och bankade på dörren.

En minut därefter hörde han dörren till sofrummet

öppnas, och Bill Jones stack ut hufvudet och frågade,

hvad som stod på och hvem det var.

»Det är jag — Joe Barlcomb», sade Joe, »och

jag vill tala med er enskildt.»

»Nå, sjung ut då», sade Bill. »Gå in i lilla

kammaren», sade han och vände sig om till sin

hustru.

»Hvarför det?» sade fru Jones.

»Jo, för jag vet inte, hvad Joe har att säga

mig», sade Bill. »Gå nu, annars skall jag hjälpa

dig . . .»

Hans hustru gick brummande, och sedan bad

Bill Joe Barlcomb skynda på med hvad han hade

att säga, för han hade inte mycket på sig, och det

var just inte så varmt i luften.

»Jag sålde en shilling till er för en half penny i

går kväll, Bill», sade Joe.

»Vill ni sälja flera?» sade Bill Jones och förde

ner handen till det ställe, där han annars hade

byxfickan.105 MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Inte precis det», sade Joe Barlcomb. »Den här

gången vill jag, att ni skall sälja till mig en shilling

för en half penny.»

Bill sträckte sig ut genom fönstret och såg skarpt

på Joe Barlcomb, och sedan sade han med halfkväfd

röst: »Är det därför ni kommer och väcker mig

så här midt i natten?»

»Jag måste ha den.»

»Nåja, om ni vill vänta ett ögonblick», sade

Bill och försökte tala höfligt, »skall jag komma ner

och ge er den.»

Joe tyckte inte om hans ton, men han väntade,

och plötsligt kom Bill Jones utrusande genom dörren

som en kanonkula och kastade sig öfver Joe

Barlcomb. Bägge voro starka karlar, och då de hade

slutat, voro de så trötta, att de knappt kunde stå

på benen. Bill Jones gick nu och lade sig igen, och

sedan Joe Barlcomb suttit och hvilat sig litet på

trappan, gick han och knackade på hos Peter

Lamb.

Peter Lamb var en liten karl och inte värst

duktig till att slåss, men det han sade till Joe

Barlcomb, då han sträckte sig ut genom fönstret och

hötte åt honom med knytnäfven, var svårare att ta

emot än stryk. I tio minuter skrek han högst uppe

i diskanten, och sedan slog han igen fönstret, så att

det skallrade och gick och lade sig igen.

Joe Barlcomb var mycket trött, men han gick

vidare till Jasper Potts"s hus och försökte under vägen

tänka ut, hvilkendera af de första två som bråkat106

MEDEJ. MOT HÄXERI.

värst. Sedan han kommit från Jasper Potts, var han

mera villrådig än någonsin, ty Jasper hade varit

precis lika svår som de andra två, och Joe gick ifrån

honom, just som han höll på att ladda sin bössa.

Då han hade varit hos den siste — det var

Sam Martin —, var klockan öfver tu, och han kunde

lika litet säga fru Prince, hvem som hade bråkat

värst, som han kunde flyga. Det var alltihop hugget

som stucket, och alldeles ifrån sig gick han direkt

till fru Prince och knackade upp henne för att säga

henne det. Först trodde hon, att elden var lös, och

kom skrikande ut i farstudörren i bara linnet, och

då hon såg, hvem det var, blef hon ännu värre att

handskas med än karlarne hade varit.

Hon hade lugnat sig, då Joe kom till henne på

kvällen, och bad honom noggrant göra reda för,

hvad de sex hade sagt och gjort. Först satt hon

och hörde på alldeles lugnt, men efter en stund gaf

hon ifrån sig ett sådant besynnerligt kluckande

strup-ljud, att Joe blef helt förskräckt, och till sist steg

hon upp och gick ut i bagarstugan. Där var hon

en lång stund och gaf ifrån sig samma konstiga ljud,

och till sist gick Joe till dörren på tå och tittade

genom springan och såg henne sitta i en stol med

armarna i kors öfver bröstet, och hon vaggade

af och an och kippade efter andan och tycktes ha

något slags anfall. Joe stod där, nästan som om han

varit förstenad, och sedan smög han sig tillbaka till

sin stol och väntade, och då hon kom in i rummet

igen, sade hon, att det var Bill Jones, som hade107 MEDEJ. MOT HÄXERI.

ställt till hela häxeriet. Hon satt tyst i nära på en

halftimme och tänkte skarpt, och sedan vände hon

sig till Joe och sade:

»Kan ni läsa?»

»Nej», sade Joe och undrade, hvad det nu skulle

komma.

»Det är bra», sade hon, »för om ni kunde

läsa, skulle jag inte kunna göra hvad jag nu skall

göra.»

»Där ser man, hur skadligt det är att få

uppfostran», sade Joe. »Jag har aldrig trott på tocket.»

Fru Prince nickade, och sedan gick hon efter

en butelj med någonting i, som såg ut som

brännvin, och så tog hon fram penna och bläck och skref

några ord på en papperslapp och klistrade den på

buteljen och satt sedan och tittade på Joe och

funderade.

»Gå upp till "Blomkålshufvudet" med den här»,

sade hon, »försona er med Bill Jones och bjud honom

på så mycket öl, som han vill dricka, och slå i litet

af det här brännvinet i hvar sejdel. Om han dricker

det, är förtrollningen bruten, och ni blir lyckligare

än ni någonsin har varit i ert lif. Då han har druckit

några gånger af det, men inte förr, skall ni ställa

ifrån er buteljen på bordet.»

Joe Barlcomb tackade henne, och med buteljen

i fickan gick han till "Blomkålshufvudet" och hvisslade.

Bill Jones var där och Peter Lamb och två eller tre

till, och först sade de honom några ganska mustiga

glåpord för att han väckt dem om natten.108

MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Var inte långsint nu, Bill», sade Joe Barlcomb,

»utan kom och drick ett glas med mig.»

Han beställde två sejdlar öl och slog sig sedan

ner bredvid Bill, och om fem minuter voro de som

bröder.

»Vill ni ha en droppe brännvin i ölet, Bill?»

sade han och tog upp buteljen ur fickan.

Bill tackade och fick litet brännvin i sin ölsejdel,

och sedan ville han, att Joe också skulle ta sig litet,

men Joe sade nej, han hade litet ondt i hufvudet,

och då var det inte bra.

»Jag skulle inte ha något emot att få en droppe

i mitt öl, Joe», sade Peter Lamb.

»Inte i kväll», sade Joe, »nu är det bara Bill.

Jag har köpt det enkom för hans räkning.»

Bill skakade hand med honom, och då Joe

beställde en ny sejdel och hällde litet brännvin i den,

sade han, att han var den ädlaste människa i hela

världen.

»Så sa" du inte för en halftimme sedan», sade

Peter Lamb.

»Nej, jag kände honom inte så väl då», sade

Bill Jones.

»Du är allt litet ombytlig af dig, du», sade

Peter.

Bill svarade honom inte. Han lutade sig tillbaka

mot väggen och stirrade på buteljen, som om han

inte kunde tro sina ögon. Hans ansikte var

döds-blekt och blankt, och hans hår var så vått, som om

det nyss doppats i handfatet.109 MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Ser du spöken, Bill?» sade Peter och såg på

honom.

Bill gaf ifrån sig förfärliga strupljud och fortfor

att stirra på buteljen, så att de trodde han blifvit

tokig. Jasper Potts lutade sig ner och började läsa

högt, hvad som stod på buteljen. »G—i—†—t—gift

för Bill Jones», sade han i en ton, som om han

icke kunde tro det.

Man kunde ha hört en nål falla. Alla vände

sig om och tittade på Bill Jones, där han satt och

darrade i hela kroppen. De, som kunde läsa, togo

sedan buteljen och läste upp det högt.

»Stackars Bill», sade Peter Lamb. »Jag kände

just på mig, att något var på tok.»

»Ni är en mördare», sade Sam Martin och högg

Joe Barlcomb i kragen. »Ni kommer att bli hängd

för det här. Tänk på stackars Bill, skördad i

blomman af sin ålder.»

»Spring efter doktorn», sade någon.

Två af dem sprungo allt hvad de orkade, och

sedan kom värden fram och bad Bill gå och dö

utanför, för han ville inte bli inblandad. Jasper Potts

bad honom att dra åt häcklefjäll, och då lutade han

sig ner och frågade Bill, hvar han hade ondt.

»Jag tror inte han kommer att fa svåra plågor»,

sade Peter Lamb, som låtsade sig veta allting bättre

än andra. »Det är snart öfver, Bill.»

»Förr eller senare måste vi alla gå hädan»,

sade Sam Martin.110

MEDEJ. MOT HÄXERI.

»Bättre att dö ung än öfverlefva sig själf», sade

Bob Harris.

De talade precis, som om de tyckte, att det

var en riktig lycka för Bill Jones, men det tyckte

inte Bill Jones själf.

»Jag är inte beredd att dö», sade han rysande.

»Ni vet inte hur dålig jag har varit.»

»Hvad har du gjort då, Bill?» sade Peter Lamb

mildt. »Om det kan vara någon lättnad för dig att

bekänna det, innan du går hädan, så ä" vi ju bara

vänner här.»

Bill stönade.

»Och det är för sent för dig att bli straffad för

någonting», sade Peter om en stund.

Bill Jones stönade om igen, och sedan skakade

han på hufvudet och började hviska fram sina

illgärningar. Då doktorn kom en halftimme därefter,

sutto alla karlarne tysta som möss, och den stackars

Bill gick på och hviskade.

Doktorn föste undan dem i en handvändning

och lutade sig sedan ner öfver Bill och kände honom

på pulsen och såg på hans tunga. Sedan lyssnade

han på hans hjärta och luktade förvånad på buteljen,

som Jasper Potts påminde honom om, och fuktade

sitt finger och smakade.

»Någon har drifvit med er och med mig också»,

sade han förargad. »Det är bara brännvin, och

mycket godt brännvin till och med. Stig upp och

gå hein.» —111 MEDEJ. MOT HÄXERI.

Alltsammans kom i dagen följande morgon,

och Joe Barlcomb blef till ett åtlöje i hela orten.

De flesta sade, att fru Prince hade gjort alldeles

rätt, och de hoppades, att det skulle bli en läxa för

honom, men sedan taltes det just aldrig om häxor

i Claybury. Först och främst därför, att Bill Jones

aldrig tålde höra det ordet nämnas.DEN HEMKOMNE SONEN.

Richard Catesby, andre styrman på ångaren

»Wizard», var i det briljantaste lynne på väg

upp ifrån hamnen för att tillbringa en kväll i land.

Dagens sorl hade tystnat, och Wappings invånare

sutto, för att söka svalka och frisk luft, vid sina

öppna dörrar eller fönster och pratade med alla,

som kommo inom hörhåll.

Då Catesby vek af in på Bashfords Lane, vände

han ryggen till detta brokiga folklif. Sorlet af

aflägsna röster trängde visserligen hit, men det var

alltsammans, ty Bashfords Lane hade statuerat ett

exempel af korrekt stillhet, som granngatorna för

längesedan uppgifvit hoppet om att kunna täfla med.

Dess prydligt marmorerade fönsterluckor gjorde ett

intryck af behaglig enformighet, och de hvita

trappstegen och de blanka portklapparna af mässing

vittnade om nästan holländsk renlighet.DEN HEMKOMNE SONEN.

113

Catesby gick i sakta mak, men stannade

plötsligt för att kasta ännu en blick på en flicka, som

stod i ett fönster på nedre botten i n:o 5. Han

gick några steg till, vände sedan långsamt om och

försökte se ut, som om han hade glömt något. Flickan

stod där ännu och mötte obesväradt hans eldiga

blickar: en vacker flicka med stora, mörka ögon och

en hy, som var föremål för många giftiga

anmärkningar bland fruarna i grannskapet.

»Det måste vara något på tok med fönsterglaset,

eller också är det den skumma dagern», sade Catesby

för sig själf; »ingen flicka är så där vacker.»

Han gick förbi ännu en gång för att öfvertyga

sig. Föremålet för hans beundran stod ännu kvar,

skenbart omedveten om att han fanns till. Han gick

förbi mycket långsamt och suckade djupt.

»Nu är du ändtligen träffad, Dick Catesby», sade

han högtidligt, »midt i den farligaste delen af hjärtat.

Den här gången är det allvar.»

Han stod stilla på den smala trottoaren och

funderade och mumlade sedan, för att ursäkta sitt

oförsvarliga beteende: »Odet har så velat», och gick

förbi igen. Den gången tyckte han sig upptäcka ett

något högdraget uttryck i de mörka ögonen — en

svag höjning af de vackert hvälfda ögonbrynen.

Han hade stämt möte vid Aldgate-stationen med

förste maskinisten, för att de skulle tillbringa kvällen

tillsammans, men någonting så tråkigt kunde inte

komma i fråga nu. Han stod och tvekade ett

ögonblick, gick därefter långsamt in på hotell »Bikupan»

Jacobs, Filurer. 8114

DEN HEMKOMNE SONEN. 114

i hörnet, slog sig ned i kaféet och rekvirerade ett

glas öl.

Han var den ende gästen, och värden, en

korpulent karl i skjortärmarna, var själfva artigheten. Efter

åtskilliga allmänna fraser gjorde Catesby några

förfrågningar angående en onkel — fem minuter

gammal —, som han trodde skulle bo vid Bashfords Lane.

»Honom känner jag inte», sade värden.

»Jag har för mig, att han skall bo i numro 5»,

sade Catesby.

Värden skakade på hufvudet. »Det är fru Truefits

hus», sade han.

Catesby funderade. »Truefit, Truefit», upprepade

han. »Hvad är hon för slags fruntimmer?»

»Hon är änka», sade värden, »och hon bor där

med sin dotter Prudence.»

»Verkligen!» sade Catesby, och som han hade

en utmärkt talang att höra på, fick han veta, att fru

Truefit var änka efter en pråmskeppare och att hennes

son, Fred Truefit, efter sju års bortavaro på Nya

Seland, nu var på väg hem. Han drack långsamt

ur sitt glas, och då värden aflägsnade sig för att

servera en annan kund, gick han ut på gatan igen.

Han gick långsamt, tänkande på den länge

frånvarande sonens återkomst. Det var besynnerligt

ordnadt här i världen: Fred Truefit skulle förmodligen

inte sätta något värde på sina privilegier som bror.

Han undrade, om han var lik Prudence. Han

undrade . . .DEN HEMKOMNE SONEN.

115

»För tusan, jag gör detl» sade han beslutsamt,

i det han vände om. »Bara för roskull.»

Han gick hastigt tillbaka till Bashfords Lane, och

utan att ge sitt mod tid att svalna, knackade han

käckt på vid numro 5.

Dörren öppnades af en äldre kvinna, mager och

med litet jämmerlig min. Catesby hann endast lägga

märke till detta, sedan slog han armarna om hennes

lif, ropade: »Mamma!» och gaf henne en varm

hälsning.

Vid den förvånade fru Truefits svaga utrop kom

hennes dotter hastigt ut i tamburen. Catesby var

inte den, som tyckte om halfgjordt arbete, han släppte

därför fru Truefit och kysste Prudence med all den

glöd, som sju års frånvaro väl kunde antagas alstra

i en tillgifven brors hjärta. Till gengäld fick han

en sådan örfil, att det susade i hans öron.

»Han är drucken», flämtade fru Truefit med

ovilja.

»Känner du inte igen mig, mamma?» frågade

Richard Catesby med sorgsen förvåning.

»Han är tokig», sade hennes dotter.

»Är jag så förändrad, att du inte heller känner

igen mig, Prudence?» frågade Catesby med patos.

»Känner du inte igen din Fred?»

»Gå er väg!» sade fru Truefit, som nu hämtat

sig. »Gå genast!»

Catesby såg häpen än på den ena, än på den

andra.116

DEN HEMKOMNE SONEN. 116

»Jag vet, att jag är förändrad», sade han

slutligen, »men jag kunde aldrig tänka mig. . .»

»Om ni inte går genast, skickar jag efter polisen»,

sade frun skarpt. »Ropa, Prudence!»

»Jag ämnar inte ropa», sade Prudence och

betraktade inkräktaren med det största lugn. »Jag är inte

rädd för honom.»

Trots sin motvilja för ett uppträde — någonting,

som i hög grad stred mot Bashford Lanes

traditioner — hade fru Truefit kommit ända till tröskeln

för att söka hjälp, då en plötslig, förfärlig tanke rann

upp för henne: Fred var död, och den främmande

mannen hade hittat på detta besynnerliga sätt att

meddela dem den nyheten skonsamt!

»Stig in i förmaket», sade hon med matt röst.

Catesby betvingade sin öfverraskning och följde

henne dit in. Prudence tog plats bredvid sin mor,

rak i ryggen och stadigt mötande hans blick med

sina stora ögon.

»Ni har med er dåliga nyheter?» frågade frun.

»Nej, mamma», sade Catesby okonstladt, »jag

har ingenting annat med mig än mig själf.»

Fru Truefit gjorde en otålig åtbörd, och hennes

dotter fixerade honom skarpt och försökte påminna

sig något, som hon hade läst en gång, att man kan

upptäcka vansinne i ögonens uttryck. Catesbys ögon

voro blå, och de uttryckte för närvarande ingenting

annat än en öm och vördnadsfull beundran.

»När såg ni Fred sist?» frågade fru Truefit, i

det hon försökte på annat sätt.DEN HEMKOMNE SONEN.

117

»Mamma», sade Catesby mycket patetiskt, »känner

du verkligen inte igen mig?»

»Han för med sig sorgliga underrättelser om

Fred», sade fru Truefit till sin dotter, »det är jag

säker på.»

»Jag förstår dig inte», sade Catesby och såg

hjälplöst från den ena till den andra. »Jag är Fred.

Är jag mycket förändrad? Ni ä" er alldeles lika, och

det är som om det varit i går jag gaf Prudence

afskedskyssen nere vid hamnen. Du grät, Prudence.»

Miss Truefit svarade ej; hon såg på honom med

orubbligt lugn och böjde sig sedan fram till modern.

»Han är tokig», hviskade hon, »vi måste

försöka bli af med honom i all sämja. Motsäg honom

inte.»

»Håll dig tätt intill mig», sade fru Truefit, som

var alldeles förskräckligt rädd för dårar. »Om han

blir våldsam, så öppna fönstret och skrik. Jag trodde,

att han hade med sig dåliga nyheter om Fred. Hur

kan han känna honom?»

Hennes dotter skakade på hufvudet och tittade

nyfiket på den bedröfvade gästen. Hon räknade ut,

att han kunde vara tjugufem år gammal, och hon

kunde inte lata bli att tycka, att det var synd, att

en så vacker karl skulle ha förlorat förståndet.

»Ja», fortfor Catesby drömmande, »då jag tog

afsked af Prudence vid hamnen, sköt du in mig bakom

en hop resgods och la" ditt hufvud på min axel.

Jag har tänkt på det alltsedan dess.»

Miss Truefit förnekade det icke, men hon bet118

DEN HEMKOMNE SONEN. 118

sig i läppen och gaf honom en skarp blick. Hon

började misstänka, att hennes medlidande inte var

på sin plats.

»Tala om för mig allt hvad som har händt,

medan jag har varit borta», sade Catesby.

Fru Truefit vände sig till sin dotter och hviskade.

Det berodde kanske på hans onda samvete, men han

tyckte, att han uppfångade ordet »polis».

»Jag skall gå ut ett litet slag, bara till hörnet»,

sade fru Truefit, i det hon reste sig och hastigt gick

till dörren.

Den unge mannen nickade ömt och satt där

tveksam, då farstudörren stängdes efter henne. »Hvart

går mamma?» frågade han i en ton, som förrådde

en lätt förlåtlig oro.

»Inte långt, hoppas jag», sade Prudence.

»Jag tror verkligen», sade Catesby och reste sig,

»jag tror verkligen, att det är bäst, att jag går efter

henne. Vid hennes ålder ...»

Han gick ut i den lilla förstugan och lade handen

på låsvredet. Prudence, som nu var alldeles säker

på, att han var klok, var högst obenägen att låta

en sådan fräckhet vara ostraffad.

»Går ni?» frågade hon.

»Ja, jag tror det är bäst», sade Catesby

allvarsamt. »Mamma ...»

»Ni är rädd», sade flickan lugnt.

Catesby rodnade, och hans säkerhet försvann.

Han kände sig litet enkel.

»Ni är tillräckligt morsk, då ni bara har att göraDEN HEMKOMNE SONEN.

119

med två kvinnor», fortfor flickan föraktfullt, »men

det är bäst, att ni går, om ni är rädd.»

Catesby betraktade fresterskan osäkert. »Vill

ni, att jag skall stanna?» frågade han.

»Jag?» sade miss Truefit och skakade på

hufvudet. »Nej, jag vill er ingenting. Dessutom är ni rädd.»

Catesby vände om och gick med fasta steg

tillbaka in i rummet; Prudence slog sig, halft småleende,

ned på en stol nära dörren och betraktade sin fånge

med skadeglad triumf.

»Jag skulle inte vilja vara i edra kläder», sade

hon artigt, »mamma har gått efter polisen.»

»Gud signe henne för det», sade Catesby, »men

hvad ska vi säga till honom, då han kommer?»

»Ni blir arresterad», sade Prudence, »och det

är rätt åt er, så illa som ni har burit er åt.»

Catesby suckade. »Det är hjärtats fel», sade

han allvarligt. »Jag är verkligen inte så klandervärd.

Jag såg er stå i fönstret, och jag såg genast, att ni

var vacker och god och vänlig.»

»Jag har aldrig hört maken till oförskämdhet»,

fortfor miss Truefit.

»Jag blef själf öfverraskad öfver mitt beteende»,

medgaf Catesby. »Jag är vanligtvis mycket lugn och

korrekt af mig, för att inte säga blyg.»

Miss Truefit såg vredgadt på honom. »Jag tror

det är bäst för er, att ni slutar prata dumheter och

går er väg.»

»Vill ni inte, att jag skall bli straffad?» frågade

den andre saktmodigt.120

DEN HEMKOMNE SONEN. 120

»Jag tycker det är bäst att ni går, medan ni

kan det», sade flickan, och i detta ögonblick hördes

en hård knackning på ytterdörren. Catesby växlade

färg, trots sin kallblodighet; flickan såg tveksamt

på honom. Sedan öppnade hon den lilla tapetdörren

i rummets bakgrund.

»Ni är bara — dum», hviskade hon. »Fort!

Gå in där! Jag skall säga, att ni har gått. Håll er

tyst, så skall jag släppa ut er sedan.»

Hon sköt honom in och stängde dörren. Från

sitt gömställe hörde han ett lifligt samtal vid dörren

åt gatan jämte noggranna uppgifter rörande den tid,

som förflutit, sedan han gick, och det håll, hvaråt

han gått.

»Aldrig har jag hört talas om en sådan

oförskämdhet», sade fru Truefit, i det hon gick in i

rummet utåt gatan och sjönk ned i en stol, sedan

konstapeln hade gått. »Jag tror inte, att han var

tokig.»

»Bara litet klen till förståndet, tror jag», sade

Prudence med hög röst. »Han blef mycket rädd,

då du hade gått; jag tror inte, att han skall besvära

oss vidare.»

»Nej, det är allt lådligast», sade fru Truefit

skarpt. »Aldrig har jag hört maken — aldrig.»

Hon fortfor att brumma, och Prudence försökte

lugna henne med dämpad röst. Hennes bemödanden

lyckades troligen, ty efter en stund hörde fången

till sin förvåning den gamla frun skratta — först

dämpadt, men sedan så muntert, att hennes dotterDEN HEMKOMNE SONEN.

121

hade litet svårt för att hejda henne. Han satt där

tåligt, tills det blef alldeles mörkt och en ljusstrimma

vid tapetdörren antydde, att man tändt lampan i

rummet utåt gatan. Ett trefligt skrammel med porslin

underrättade honom, att de sutto vid kvällsbordet,

och han spetsade öronen, då Prudence ännu en gång

talade om honom.

»Om han kommer i morgon kväll, medan du är

ute, öppnar jag inte dörren», sade hon. »Du kommer

väl hem till nio?»

»Ja.»

»Och du går inte härifrån före sju», fortfor

Prudence. »Då är jag lugn.»

Catesbys ansikte glödde, och hans ögon blefvo

ömma; Prudence var lika klok som hon var vacker;

den finkänslighet, hvarmed hon meddelat honom, att

fru Truefit var borta följande kväll, var höjd öfver

allt beröm. Den enda nedslående tanken var, att

denna fintlighet förrådde vana.

Han satt så länge i mörkret, att till och med

Prudences närhet ej var tillräckligt vederlag för

enformigheten, och klockan var öfver tio, då

tapetdörren öppnades, och han stod blinkande inför den

unga flickan i lampskenet.

»Fort!» hviskade hon.

Catesby gick ut i det upplysta rummet.

»Farstudörren står öppen», hviskade Prudence,

»Skynda er. Jag skall stänga den.»

Hon följde honom till dörren; han gjorde ett

fruktlöst försök att fatta hennes hand, och i nästaDEN HEMKOMNE SONEN. 122

ögonblick sköts han sakta ut, och dörren stängdes

efter honom. Han stod en stund och stirrade på

huset, och sedan skyndade han tillbaka till sitt fartyg.

»Sju i morgon», mumlade han, »sju i morgon.

När allt kommer omkring, är det ingenting här i

världen, som lönar sig så bra som fräckhet.»

Han sof godt om natten, fastän hvad förste

maskinisten sade honom om, att han låtit en stackars

arbetsträl förspilla sin afton, borde ha legat tungt

på hans samvete. Det enda, som oroade honom,

var vännens tydliga föresats att ej låta honom slippa

undan följande kväll. I ren förtviflan öfver att inte

kunna skaka honom af sig måste han till sist tala

om för honom, att han hade ett möte med ett

fruntimmer.

»Då kommer jag med», sade den andre och

blinkade åt honom. »Hon har nog en väninna hos

sig; det ha de vanligtvis.»

»Jag skall kila dit och säga till henne», sade

Catesby. »Jag skulle ha arrangerat det förut, men

jag trodde inte, att du brydde dig om sådant där.»

»Kvinnligt sällskap verkar uppmjukande», sade

förste maskinisten. »Jag skall gå och ta på mig en

ren krage.»

Catesby såg honom gå in i hytten, och fastän

klockan ännu bara var sex, lämnade han hastigt

fartyget och gömde sig inne på »Bikupans» kafé.

Där väntade han till en kvart öfver sju, och

sedan han för tionde gången den kvällen ordnat sinDEN HEMKOMNE SONEN.

123

halsduksknut framför spegeln bakom disken, gaf han

sig i väg till numro 5.

Han knackade lätt och väntade. Intet svar.

Han knackade omigen. Då den fjärde knackningen blef

obesvarad, tappade han modet och försjönk i

fruktlösa funderingar angående orsaken till detta oväntade

streck i räkningen. Han knackade på nytt, och nu

öppnades dörren plötsligt, och Prudence tog ett steg

tillbaka inåt förstugan med ett litet utrop af

öfverraskning och ovilja.

»Ni!» sade hon och såg på honom med stora

ögon.

Catesby bugade sig ömt, steg in och stängde

dörren efter sig.

»Jag ville tacka er för er godhet i går kväll»,

sade han ödmjukt.

»Ja, det är bra», sade Prudence. »Adjö.»

Catesby smålog. »Det drar lång tid, innan jag

hinner tacka er som sig bör», sade han. »Och så

måste jag be om ursäkt; det tar också tid.»

»Gå er väg», sade Prudence strängt. »Det lönar

sig inte att vara beskedlig mot er. Jag borde ha

låtit er få bli straffad.»

»Därtill är ni alldeles för god och snäll», sade

han och lyckades utan svårighet praktisera sig in i

förmaket.

Miss Truefit svarade inte; hon följde honom in

i rummet, slog sig ned i en gungstol och satt där

sedan och väntade helt lugnt.124

DEN HEMKOMNE SONEN. 124

»Hur vet ni, hurudan jag är?» frågade hon.

»Det säger ert ansikte mig», sade den förälskade

Richard. »Jag hoppas ni förlåter mig min

påflugen-het i går kväll. Jag handlade uteslutande i

ögonblickets ingifvelse.»

»Det gläder mig, att ni ångrar er», sade flickan

något blidkad.

»Men om jag inte hade gjort det», fortfor

Catesby, »skulle jag nu inte sitta här och prata med er.»

Miss Truefit såg upp på honom och slog sedan

blygsamt ned ögonen. »Det är sant», sade hon lugnt.

»Och jag vill hellre sitta här än någon

annanstans», fortfor Catesby. »Det vill säga», tillade han,

i det han reste sig och satte sig på en stol tätt

bredvid henne, »utom här.»

Miss Truefit tycktes darra och ämnade visst resa

sig. Men hon satt kvar och sneglade på Catesby.

»Jag hoppas ni inte är ledsen för att jag är

här?» sade denne.

Miss Truefit tvekade. »Nej», sade hon slutligen.

»Ar ni — är ni glad?» frågade den

anspråkslöse Richard.

Miss Truefit vände bort ögonen. »Ja», sade

hon halfhögt.

En egendomligt högtidlig känsla kom öfver den

triumferande Richard. Han fattade den hand, som

låg honom närmast, och tryckte den sakta.

»Jag . . . kan knappast tro på min lycka»,

mumlade han.

»Lycka?» sade Prudence oskyldigt.DEN HEMKOMNE SONEN.

125

»Är det inte en lycka att höra er säga, att ni

är glad öfver, att jag är här?» sade Catesby.

»Det förstår ni bäst själf», sade flickan och drog

undan sin hand. »Det tycks mig inte vara mycket

att vara lycklig öfver.»

Catesby såg förvånad på henne och ämnade

säga henne några ord, då hon fick ett plötsligt

host-anfall. Han ryckte till i detsamma, ty han hörde

hasande steg i farstun. Någon knackade på dörren.

»Stig in», sade Prudence.

»Jag kan inte hitta skurpulvret, miss», sade en

gäll röst. Dörren öppnades, och i den visade sig

en lång, knotig kvinna på fyrtiotalet. Hennes röda

armar voro bara upp till armbågen, och det syntes

tydligt, att hon hade en lång och arbetsam dags

grof-sysslor bakom sig.

»Det finns i skåpet», sade Prudence. »Hvad

står på, fru Porter?»

Fru Porter svarade icke. Hennes mun stod

vidöppen och hon stirrade på Catesby, som om ögonen

ville tränga ut ur hufvudet. »Joe!» sade hon i en

hes hviskning. »Joe/»

Catesby fixerade henne under isande tystnad.

Miss Truefit såg ytterst förvånad från den ena till

den andra.

»Joe!» sade fru Porter omigen. »Vill du inte

säga något till mig?»

Catesby fortfor att stirra på henne i mållös

förvåning. Hon hasade sig klumpigt förbi bordshörnet

och stod framför honom med korslagda händer.126

DEN HEMKOMNE SONEN. 126

»Hvar har du varit hela den långa tiden?» frågade

hon med höjd röst.

»Ni — ni tar miste», sade den förbryllade Richard.

»Tar jag miste?» tjöt fru Porter. »A, hvad du

är hjärtlös!»

Innan han hann dra sig undan, slog hon sina

armar om den förfärade unge mannens hals och gaf

honom en våldsam kyss. Öfver hennes knotiga

vänstra axel mötte den vettskrämde Richard miss Truefits

triumferande blick, och han förstod genast i hvilken

snara han fallit.

» Fru Porter I» sade Prudence.

»Det är min man, miss», sade amazonen och

släppte motvilligt den blossande och rufsige Richard.

»Han for ifrån mig och mina fem barn för halftannat

år sedan. På halftannat år har jag inte sett hans

kära ansikte.»

Hon lyfte upp förklädessnibben till ansiktet och

brast i omusikaliska snyftningar.

»Gråt inte», sade Prudence mildt, »jag är säker

på, att han inte förtjänar det.»

Catesby såg förkrossad på henne. Ingenting

kunde nu mera förvåna honom, och då fru Truefit

kom in med en berömvärd ansträngning att se

öfverraskad ut, lade han knappt märke till henne.

»Det är min Joe», sade fru Porter helt lugnt.

»Ä, herre Gud!» sade fru Truefit. »Ja, nu har

ni fått igen honom; akta er, så att han inte rymmer

ifrån er en gång till.»DEN HEMKOMNE SONEN.

127

»Det skall jag nog sätta p för», sade fru Porter

med en blick på den förfärade Richard.

»Hon är mycket öfverseende», sade Prudence.

»Hon kysste honom nyss.»

»Nej, gjorde hon?» sade fru Truefit beundrande.

»Jag önskar jag hade varit här.»

»Jag kan göra om det», sade den tjänstaktiga

fru Porter.

»Om ni kommer mig nära en gång till . . .»

flämtade Richard och tog ett steg tillbaka.

»Jag skulle inte tvinga mig till hans kärlek»,

sade fru Truefit, »den kanske kommer i sinom tid.»

»Kärleksfull tror jag att han är», sade Prudence.

Catesby betraktade sina plågoandar under

tystnad; Prudences och hennes mors ansikten uttryckte

oskyldig glädje, men fru Porters min var lika

obevekligt sträng som förut.

»Det är bäst att låta det förflutna vara glömdt»,

sade fru Truefit. »Han kommer nog så småningom

att ångra allt ondt han har gjort er.»

»Han kommer att blygas för sig själf — om ni

bara ger honom tid», tillade Prudence.

Catesby hade hört nog; han tog sin hatt och

gick mot dörren.

»Akta, så att han inte rymmer ifrån er igen»,

sade fru Truefit.

»Det skall jag nog dra försorg om», sade fru

Porter och tog honom i armen. »Kom Joe.»

Catesby försökte skaka henne af sig, men

förgäfves, och han skar tänderna, då han tänkte på sin128

DEN HEMKOMNE SONEN. 128

löjliga belägenhet. En karl kunde han ha redt sig

med, men fru Porter var osårbar. Hellre än att gå

med henne på gatan ville han stanna här inne och

fortsätta. Han återtog sin förra plats vid spiseln

och stirrade dystert framför sig på golfvet.

Fru Truefit tröttnade till sist på skämtet. Hon

ville ha sin kvällsmat, och efter en menande blick

på dottern gaf hon den fruktansvärda och motsträfviga

fru Porter en vink att lämna rummet. Catesby hörde

köksdörren stängas efter dem, men han rörde sig ej

ur fläcken. Prudence stod tyst och såg på honom.

»Om ni vill gå», sade hon, »så passa på nu.»

Catesby följde henne ut i farstun utan att säga

ett ord och väntade helt lugnt, medan hon öppnade

dörren. Alltjämt tyst satte han på sig hatten och

gick ut på den skumma gatan. Då han gått några

steg, vände han sig om för att kasta en sista blick

på huset, och med en plötslig känsla af jubel såg

han, att hon stod på trappan. Han tvekade och

gick sedan långsamt tillbaka.

»Nå?» sade Prudence.

»Jag skulle gärna vilja säga er mor, att jag ångrar

mig», sade han dämpadt.

»Det är sent», sade flickan vänligt, »men om ni

verkligen vill säga henne det, så är fru Porter inte

här i morgon kväll.»

Hon gick in, och dörren stängdes efter henne,OMBYTTA NUMMER.

Klockan i den lilla salen hade nyss slagit åtta, då

herr Samuel Gunnill kom smygande utför

spiraltrappan, öppnade dörren och steg in i rummet med

ofantligt ödmjuk min. Han lade med en viss oro

märke till, att hans dotter Selina tycktes vara

alldeles fördjupad i att sköta krukväxterna i fönstret

och att alls inga förberedelser gjorts till frukosten.

Miss Gunnills trädgårdsbestyr tycktes aldrig vilja

ta slut. Hon nöp af vissnade blad med pedantisk

noggrannhet och gaf växterna vatten med

försiktigheten hos en apotekare, som blandar till ett

medikament; med ryggen fortfarande vänd mot honom drog

hon sedan en suck alldeles för intensiv för att kunna

stå i samband med sådana obetydligheter som

krukväxter. Hon suckade två gånger, och andra gången

hostade herr Gunnill nästan omedvetet, som om han

bedt om ursäkt.

Hans dotter vände sig om oroande hastigt, rätade

upp sig och gaf honom en blick, hvari ovilja och

förvåning voro effektfullt blandade.

Jacobs, Filurer. 9130

OMBYTTA NUMMER.

»Den hvita — som står där ytterst», sade herr

Gunnill med en min af djupt koncentreradt intresse,

»är min favoritblomma.»

Miss Gunnill knäppte ihop händerna, och hennes

ansikte fick ett uttryck af oändligt, långvarigt lidande,

men hon svarade icke.

»Det har den alltid varit», fortfor herr Gunnill

krampaktigt, »alltsedan . . . alltsedan den bara var en

stickling.»

»Utsläppt», sade miss Gunnill med djup, tragisk

röst, »utsläppt klockan ett på natten, kom du hem

sjungande med full hals, så att det lät som ett halft

dussin skrålhalsar . . . och så talar du om blommor!»

Herr Gunnill hostade åter.

»Jag drömde», fortfor miss Gunnill klagande,

»jag sof sött, då jag väcktes af ett förfärligt oväsen.»

»Det kunde inte ha varit jag», protesterade

hennes far. »Jag var bara litet glad. Det var

Benjamin Elys födelsedag i går, och sedan vi hade

lämnat »Lejonet», började de sjunga, och jag bara

gnolade litet, för att hålla dem sällskap. Jag sjöng inte,

märk det, jag bara gnolade — då kom den där

kits-lige Cooper och arresterade mig.»

Miss Gunnill ryste, och med sin vackra kind

stödd mot handen satt hon vid fönstret som en bild

af förtviflan. »Hvarför tog han inte de andra?»

frågade hon.

»Ah!» sade herr Gunnill med starkt patos, »det

är mer än en af oss, som skulle vilja veta det! Om

du hade varit mera artig mot fru Cooper, i ställetOMBYTTA NUMMER.

131

för att gå och säga till dina bekanta, att hon ser

tillräckligt ung ut för att vara hans mamma, skulle

det kanske inte ha händt.»

Hans dotter skakade otåligt på hufvudet, och

då herr Gunnill gjorde en antydan om frukosten,

uttryckte hon sin förvåning öfver, att han kunde vara

i stämning att äta. Men då herr Gunnill stod på

sig, reste hon sig och började duka bordet. Den

onödiga omsorg, hvarmed hon slätade ut borddukens

veck, och den matematiska noggrannhet, hvarmed

hon placerade hvarje särskild sak, voro lika många

extra ättikdroppar i hans sår. Då hon slutligen

satte på bordet tillräckligt med mat för ett dussin

personer, började han bli litet upplifvad.

»Skall du inte ha något?» frågade han, då miss

Gunnill återtog sin plats vid fönstret.

»Jagr» sade hon med en rysning. »Frukost?

Olyckan är tillräcklig frukost för mig. Jag skulle

inte kunna äta en bit, den skulle kväfva mig.»

Herr Gunnill såg på henne öfver tékoppen.

»Jag kom ner för en timme sedan», sade han liksom

i förbigående, i det han tog sig litet skinka.

Miss Gunnill studsade mot sin vilja. »Jaså»,

sade hon likgiltigt.

»Och jag såg dig äta en ganska stadig frukost

i köket», fortfor hennes far i en ton, som inte var

fri från en nyans af triumf.

Den förolämpade Selina reste sig och stod där

och såg på honom; herr Gunnill gjorde ett fåfängt

försök att möta hennes blick och sysslade med sin mat.132

OMBYTTA NUMMER.

»Tänk, att räkna bitarna i mig!» sade miss

Gunnill tragiskt. »Tänk, att beklaga sig öfver att

jag äter litet frukost! Det hade jag aldrig trott om

dig, aldrig! Det är skamligt! Att missunna din

egen dotter maten hon äter!»

Herr Gunnill såg ängsligt på henne. I sin

förvirring hade han pratat bredvid munnen, och han

ansträngde sig nu förgäfves att svara något på denna

skamliga förvridning af hans mening. lians dotter

stod och betraktade honom med sorg i det ena ögat

och påpasslighet i det andra, och just som han

ämnade ta till orda för att försvara sin yttrandefrihet,

gaf hon ifrån sig en hjärtslitande snyftning och

lämnade rummet.

Ilon höll sig inne hela dagen, men herr Gunnill

måste bege sig ut för att bevisa sin oskuld. I hopp

om mera bråk uppmanade hans grannar honom ifrigt

att hellre gå i fängelse än betala plikt och anförde

som exempel en officer vid Frälsningsarmén, som

under mycket olika omständigheter hade valt ett

sådant förfaringssätt. Herr Gunnill försäkrade dem,

att endast hans kända antipati mot armen och hans

fruktan att bli räknad bland dess anhängare hindrade

honom från att göra så. Han pliktade i stället tio

shillings, och sedan han åhört en predikan, hvari

hans silfverhår utgjorde texten, tilläts han att

afträda.

Hans agg till poliskonstapel Cooper växte med

hvarje dag som gick. Konstapeln betraktade honom,

alldeles som om han varit hans egen tillhörighet,OMBYTTA NUMMER.

133

och fru Coopers yttrande, att »hennes man hade

hållit ögonen på honom länge, och att det var bäst

han aktade sig för framtiden», relaterades orcl för ord

för honom en halftimme efter sedan det uttalats.

Hans dryckeskamrater räknade glasen han drack,

och absolutistiska vänner läto tydligt förstå, att

Cooper var hans skyddsängel.

Miss Gunnills bägge beundrare hade en kinkig

uppgift. De måste tillskrifva Coopers hämndlystnad

herr Gunnills olycka och på samma gång instämma

med hans dotter i att det var rätt åt honom. De

hade en svår ställning mellan far och dotter, ty herr

Gunnills retlighet hade betydligt ökats efter hans olycka.

»Cooper borde inte ha tagit er», sade Herbert

Sims för femtionde gången.

»Han måste väl ha sett er så där dussintals

gånger förut», sade Ted Drill, som i sin ifver att ej

öfverglänsas af herr Sims inte utvecklade sin vanliga

skarpsinnighet. »Hvarför tog han er inte då? Det

borde ni ha frågat domaren.»

»Jag förstår er inte», sade herr Gunnill i en ton

af iskall värdighet.

»Jo», sade herr Drill, »jag menar. . . kom ihåg

den där kvällen till exempel, då...»

Han tystnade plötsligt, ty ej ens hans entusiasm

kunde hålla stånd mot de förfärliga grimaser herr

Gunnill gjorde.

»Då —?» påskyndade Selina och herr Sims på

en gång. Herr Gunnill gaf honom först en trotsig

blick och instämde sedan med de andra: »Då —?»134

OMBYTTA NUMMER.

»Den där kvällen på Kronan », sade herr Drill

förläget. »Ni minns, då ni trodde, att Joe Baggs

var värden. Tala om det, ni; ni talar bäst om det

själf. Jag har så många gånger skrattat åt den

historien . . .»

»Jag vet inte, hvad ni syftar på», sade herr

Gunnill skarpt.

»Hi hi» . . . skrattade herr Drill slött. »Jag

förblandar er med någon annan ...»

Herr Gunnill sade med tydlig lättnad, att han

borde ta sig till vara för det, och påpekade med

känsla och öfvertygelse, att mycket ondt åstadkommits

på det sättet.

»Cooper behöfver en läxa, det är visst och sant»,

sade herr Sims käckt. »Han kommer nog att få sig

ett kok stryk endera dagen.»

Herr Gunnill instämde. »Jag kommer ihåg, då

jag var på "Vipan", sade han tankfullt; »en gång, då

vi låg i Cardiff, var det en poliskonstapel, som satte

en af våra gossar i finkan, och ett par kvällar

därefter var det en annan af de våra, som knuffade

omkull konstapeln i smutsen och sprang sin väg med

hans battong och hans kask.»

Miss Gunnills ögon lyste. »Hur gick det då?»

frågade hon.

»Han måste ta afsked», svarade hennes far, »han

kunde inte uthärda skammen. Den karlen, som

knuffade omkull honom, var en liten parfvel till på köpet.

Ungefär så stor som Herbert här.»

Herr Sims studsade.OMBYTTA NUMMER.

135

»Mycket lik honom i ansiktet också», fortfor herr

Gunnill. »Ja, det var en modig man.»

Miss Gunnill suckade. »Jag önskar, att han bodde

i Littlestowe», sade hon. »Jag skulle vilja ge ut

hvad som helst för att få den där otäcka fru Cooper

förödmjukad. Cooper skulle bli ett åtlöje för hela

staden.»

Herrar Sims och Drill sågo olyckliga ut. Det

var hårdt att nödgas visa sig likgiltiga gentemot miss

Gunnills laglösa lustar, att stå inför henne som

aktningsvärda, laglydiga mesar. Hennes ögon hvilade, stora

och sorgsna, på dem båda.

»Om jag . . . om jag bara kunde komma åt

Cooper!» mumlade Sims, bara för att säga något.

Till hans förvåning sprang herr Gunnill upp från

sin stol, fattade hans hand och skakade den ifrigt.

Han såg sig omkring, och Selina betraktade honom

med en så öm blick, att han alldeles tappade hufvudet.

Innan han kommit till besinning, hade han lofvat att

lägga den fruktansvärde Coopers kask och battong

för miss Gunnills fötter; dag och stund bestämdes icke.

»Jag måste naturligtvis vänta på lägligt tillfälle»,

sade han slutligen.

»Vänta ni så länge ni vill, min gosse», sade

den tanklöse herr Gunnill.

Sims tackade honom.

»Vänta, tills Cooper blir en gammal gubbe»,

rådde herr Drill.

Miss Gunnill, som i tysthet var förargad öfver

den senares brist på mod och offervillighet, mätte136

OMBYTTA NUMMER.

hans ståtliga gestalt med ovilja från topp till tå och

anklagade honom för att vilja göra herr Sims lika

rädd som han var själf. Hon vände sig till den käcke

Sims och gjorde sig så till för denne tappre hjälte,

att herr Drill i ett anfall af vild svartsjuka sade ett

kort godnatt till sällskapet och aflägsnade sig.

Han höll sig undan i nära en vecka, och en

kväll, då han närmade sig huset, bärande en

nattsäck, såg han dess dörr öppnas för den lycklige

Herbert. Han skyndade på stegen och kom lagom

för att följa med honom in. Herr Sims, som

balett i gråpapper inslaget paket under armen, tycktes

bli litet förlägen, då han fick se honom, och efter

en kort hälsning gick han in i salen och ställde sin

börda pä bordet med en triumferande blick på herr

Gunnill och Selina.

»Ni ... ni har inte lyckats?» sade herr Gunnill

och lutade sig fram.

»Så dåraktigt af er att utsätta er för en sådan

risk!» sade Selina.

»Det gjorde jag för miss Gunnills skull», sade

den unge mannen anspråkslöst. Han öppnade

paketet, och till alla de närvarandes förvåning befanns

det innehålla en poliskask och en kort battong af

buxbom.

»Ni ... ni är en underbar människa», sade herr

Gunnill, som slukade dem med ögonen. »Se då, Ted!»

Herr Drill såg, och det är tvifvel underkastadt,

om Coopers eget hufvud skulle ha gjort honom mera

förvånad. Sedan sökte hans ögon herr Sims"s, menOMBYTTA NUMMER.

137

denne tittade ömt på den tacksamma, men oroliga

Selina.

»Hur i all världen bar ni er åt?» frågade herr

Gunnill.

»Jag gick efter honom och slog omkull honom»,

sade herr Sims nonchalant. »Han blef så rädd, att

jag tror jag kunde ha dragit af honom stöflarna

också, om jag hade velat ha dem.»

Herr Gunnill klappade honom på ryggen. »Jag

tycker jag ser honom springa barhufvad genom

staden och ropa på hjälp», sade han småleende.

Sims skakade på hufvudet. »Sannolikt kommer

det att tystas ner för poliskårens anseendes skull»,

sade lian. »Så vida de inte upptäcka, hvem som

har gjort det.»

En lätt skugga drog öfver herr Gunnills

hänryckta ansikte, men den försvann nästan genast, då

Sims påminde honom om Coopers skvalleraktiga

med-konstaplar.

»Ni kan gärna ta ifrån honom stöflarna också»,

sade herr Gunnill och klarnade upp. »Gå på ni

bara.»

Sims sade pliktskyldigast, att det skulle han

gärna göra, men påpekade, att Cooper nog skulle

vara på sin vakt hädanefter.

»Ja, ni har gjort hvad på er ankommer», sade

miss Gunnill med en half blick på herr Drill, som

ännu stirrade häpen på troféerna. »Ni kan komma

med ut i köket och hjälpa mig tappa litet öl, om ni

har lust.»138

OMBYTTA NUMMER.

Sims följde henne med förtjusning, tog ner en

stånka åt henne och betraktade henne ömt, medan

hon tappade ölet. Alla fruntimmer tycka om

tapperhet, men då miss Gunnill melankoliskt betraktade

Sims"s lilla spensliga figur, kunde hon ej låta bli att

önska, att Drill ägt litet af hans mod.

Hon hade nyss slutat sitt göromål, då ett

fruktansvärdt dunsande ljud hördes från salen och tallrikarna

på hyllan voro nära att ramla ner.

»Hvad är det?» utropade hon.

De sprungo in i salen och stannade häpna i

dörren, då de sågo herr Gunnill med händerna i

sidan göra luftsprång som en akrobat, medan herr

Drill satt i en länstol och uppmuntrade honom. Herr

Gunnill smålog bredt, då han mötte deras förvånade

blickar, och efter ett sista hopp sparkade han fram

någonting på golfvet och sjönk flämtande ned på

en stol.

Plötsligt gick det upp ett ljus för Sims, han

uppgaf ett rop af ovilja, böjde sig ned under bordet

och tog upp något, som en gång hade varit en

polis-kask. Sedan ryckte han ut en delvis uppbränd

bat-tong ur spiseln och stod där blek och darrande inför

den förvånade Gunnill.

»Hvad står på?» frågade den senare.

»Ni ... ni har förstört dem», flämtade Sims.

»Än sedan?» sade Gunnill och stirrade på honom.

»Jag ämnade ... ta dem med mig», stammade

Sims.

»Nåja, nu bli de lättare att bära», sade Drill.OMBYTTA NUMMER.

139

Sims såg skarpt på honom, och sedan tog han,

till Gunnills stora förvåning, upp spillrorna, svepte in

dem i papperet och rusade bort. Gunnill betraktade

Drill med en inställsamt frågande blick.

»Det var inte Coopers nummer på kasken», sade

denne.

»Hvadfalls?» utropade Gunnill.

»Hur vet ni det?» frågade Selina.

»Jag råkade få se det», svarade Drill.

Han sträckte ner handen, liksom för att ta upp

nattsäcken, som han ställt bredvid sin stol, men

ändrade sedan tanke, lutade sig tillbaka i stolen och

såg på herr Gunnill.

»Vill ni påstå», sade den senare, »att han har

slagit omkull orätt person?»

Drill skakade på hufvudet. »Det är just gåtan»,

sade han halfhögt.

Han smålog mot miss Gunnill, men denna unga

dam, som tyckte, att han var litet mystisk, såg bort

och rynkade pannan. Hennes far satt och bråkade

sin hjärna med gissningar och kom så till den

slutsatsen, att herr Sims hade anfallit förste bäste

poliskonstapel, som kommit i hans väg, och nu led bittra

samvetskval.

Han lyfte hastigt upp hufvudet, då han hörde

snabba steg utanför. Det knackade hårdt på

farstudörren, och till obehaglig öfverraskning för alla de

närvarande visade en af Coopers kamrater sitt röda

och vredgade ansikte i salsdörren.

Herr Gunnill stirrade hjälplöst på honom. Kon-140

OMBYTTA NUMMER.

stapeln steg nu in i rummet, ställde sig hotande

framför honom och räckte fram en illa massakrerad kask

och en halft uppbränd battong.

»Har ni sett de här förr?» frågade han i

skräckinjagande ton.

»Nej», sade Gunnill med ett försök att spela

öfverraskad. »Hvad är det?»

»Jag skall tala om för er, hvad det är», sade

poliskonstapeln Jenkins argt, »det är min kask och

min battong. Ni har förstört kunglig majestät och

kronans egendom, och det kommer ni i häkte för.»

»Ersade den förvånade Gunnill.

»Jag lånade dem till unga Sims, på skämt»,

sade konstapeln. »Jag kände hela tiden, att det var

en dumhet.»

»Det är inte något skämt», sade Gunnill

allvarsamt. »Jag skall läsa lagen för unga Herbert, som

har försökt lura mig.»

»Att ni har blifvit lurad, betyder ju ingenting»,

afbröt konstapeln. »Hvad ämnar ni göra åt den

saken?»

»Hvad ämnar ni själf göra?» frågade Gunnill

barskt. »Det här är ju en sak mellan er och honom,

tycker jag; ni kommer troligen att bli utstruken ur

poliskåren, och det just för att ni har försökt lura

mig. Jag tvår mina händer.»

»Ni skulle inte ha lånat ut sakerna», sacle Drill,

innan konstapeln hunnit svara. »I synnerhet inte åt

Sims, så att han skulle få påstå, att han hade tagit

dem från Cooper. Det är en kinkig sak, men ni kanOMBYTTA NUMMER.

141

inte blanda in herr Gunnill utan att själf komma i

klistret.»

»Det får jag finna mig i», sade konstapeln

häftigt, »det skall nog bli förklaradt. Det är min

dag-kask till på köpet, och nattkasken är så gammal och

utsliten som den kan vara. Tjugu år vid poliskåren

och aldrig en anmärkning förr än nu.»

»Om ni bara ville hålla er tyst en stund i stället

för att prata så ohejdadt», sade Drill, som funderat

skarpt, »skulle jag kanske kunna hjälpa er.»

»Hur så?» frågade konstapeln.

»Hjälp honom om ni kan, Ted», sade Gunnill

ifrigt, »man skall alltid hjälpa sin nästa, då man kan.»

Drill satt kapprak och såg mycket vis ut. Han

tog den söndertrampade kasken från bordet och

undersökte den noga. Den var bräckt på minst ett

halft dussin ställen, och han ansträngde sig förgäfves

att återge den dess fason. Lika gärna kunde han

ha försökt att göra en cylinderhatt af en

dragharmo-nika. Det enda, som undgått förödelsen, var

metallplåten med numret.

»Hvarför lagar ni den inte?» frågade han slutligen.

»Laga den?» utbrast den upphetsade Jenkins.

»Hvarför gör ni det inte själf?»

»Jag tror nog, att jag skulle kunna det», sade

Drill fundersamt. »Låt mig få vara i köket en

halftimme, så skall jag försöka.»

»Ni kan vara där sä länge ni vill», sade Gunnill.

»Och jag behöfver litet lim . . . och miss Gunill

. . . och litet tenn», sade Drill.142

OMBYTTA NUMMER.

»Hvad behöfver ni mig till?» frågade Selina.

»Till att hålla i åt mig», svarade Drill.

Miss Gunnill skakade på hufvudet, men

samtyckte efter någon tvekan, och Drill frågade ej efter

konstapelns otålighet, utan tog sin nattsäck och gick

ut i köket. Herrar Gunnill och Jenkins, som nu

blefvo ensamma i salen, sökte efter något

neutralt samtalsämne, men förgäfves; samtalet kretsade

oupphörligt kring årslångt släp och förlorad pension.

Från köket hördes hammarslag och därefter ett

»å!» från miss Gunnill åtföljdt af skratt och

handklappningar. Herr Jenkins flyttade sig i stolen och

växlade blickar med herr Gunnill.

»Han är en intelligent man», sade den senare

förhoppningsfullt. »Ni skulle höra honom härma en

kanariefågel; det är alldeles som lefvande.»

Herr Jenkins stod i begrepp att ge ett häftigt

och uppriktigt svar, då köksdörren öppnades och

Selina kom in, åtföljd af Drill. Den dräpande

replik, konstapeln tänkt ut, dog bort i ett mummel

af förvåning, då han tog kasken. Den såg alldeles

ny ut.

Han vände den häpen af och an och sökte

förgäfves efter något spår af de olycksaliga bucklorna.

Den var alldeles slät och hade den rätta formen.

Han såg på numret; det var det rätta. Hans ögon

tycktes vilja trilla ur hufvudet af förvåning. Han

försökte kasken, men nu fick han en annan min i

sitt ansikte.OMBYTTA NUMMER.

143

»Den passar mig inte lika bra som förut»,

sade han.

»Somliga människor bli då aldrig nöjda», sade

Drill med ovilja. »Det finns ingen här i England,

som skulle kunna göra det bättre.»

»Jag gör ingen anmärkning», sade konstapeln

hastigt, »det är ett ypperligt arbete. Ypperligt! Jag

kan inte ens se, hvar den har varit sönder. Hur i

all världen bar ni er åt?»

Drill skakade på hufvudet. »Det är ett

hemligt förfaringssätt», sade han. »Jag kanske kommer

att slå mig på hattmakeri en dag, och därför vill

jag inte lära ut konsten.»

»Mycket riktigt», sade Jenkins. »Men ... ja, det

är ett underverk, det är visst och sant, ett riktigt

underverk. Om ni vill lyda mitt råd, så blir ni

hattmakare i morgon dag.»

»Mig förvånar det inte alls», sade Gunnill, hvars

ansikte dock uttryckte den mest oblandade häpnad.

»Inte ett dugg. Jag har sett honom göra

märkvärdigare saker än så. Ta nu itu med battongen,

Teddy.»

»Jag skall se till», sade Drill anspråkslöst. »Jag

kan inte göra omöjligheter. Lämna den här, herr

Jenkins, så ska vi tala om det en annan gång.»

Herr Jenkins, som ännu var full af beundran

öfver sin kask, samtyckte, och sedan han ännu en

gång påpekat, hvilken framtid hattmakareyrket måste

erbjuda en man med sådana medfödda anlag för144

OMBYTTA NUMMER.

reparationer, svepte han in sin kask i ett

tidningspapper och gick hvisslande sina färde.

»Ted», sade Gunnill ifrigt, i det han sjönk ned

på sin stol med en suck af lättnad, »jag vet inte

hur ni bar er åt. Det är en öfverraskning till och

med för mig.»

»Han är mycket intelligent», sade Selina med

ett välvilligt småleende.

Drill rodnade, och litet uppmuntrad af ett

beröm frän detta håll, satte han sig på en stol bredvid

henne och började tala tyst. Den tacksamme Gunnill,

som kände större lättnad än han ville erkänna,

blundade taktfullt.

»Jag trodde hela tiden, att ni inte skulle låta

Herbert sticka ut er», sade Selina.

»Jag tänker sticka ut honom», sade Drill i

betydelsefull ton.

Miss Gunnill slog ned ögonen och Drill hade just

fått så pass mycket mod, att han vågat fatta hennes

hand, då steg stannade utanför huset och dörren

öppnades och Jenkins upphettade ansikte visade sig

för sällskapet för andra gången den kvällen.

»Kom inte och säg, att det inte är bra gjordt»,

sade Gunnill och sprang upp från sin stol. »Då

har ni handskats illa med den. Den var så godt

som ny, då ni gick härifrån med den.»

Jenkins slog åt honom med handen och fäste

sina ögon på Drill.

»Ni tror visst, att ni är väldigt slipad», sadeOMBYTTA NUMMER.

145

han bistert, »men nog vet jag, att två gånger två

är fyra. Jag har alldeles nyss hört det.»

»Att två gånger två är fyra?» sade Drill och

såg förbryllad ut.

»Jag orkar inte höra edra dumheter», sade

Jen-kins. »Jag är inte i tjänstgöring nu, men jag varnar

er för att säga något, som kan bli användt som

vapen emot er.»

»Det gör jag aldrig», sade Drill med from fasa.

»Någon kastade en handfull mjöl i ansiktet på

den stackars Cooper för ett par timmar sedan», sade

Jenkins och fixerade honom skarpt, »och medan han

torkade sig i ögonen, slogo de omkull honom och

sprungo sin väg med hans kask och battong. Jag

mötte Brown nyss, och han sa", att Cooper väsnas

som en galning.»

»För tusan», sade Drill, »det var ju riktigt bra,

att jag reparerade er kask, annars kunde de ha

misstänkt er.»

Jenkins stirrade på honom. »Jag vet, hvem som

har gjort det», sade han i hotande ton.

»Herbert Sims», gissade Drill i en teaterhvisk-

ning.

»Ni blir en af de första, som får veta det»,

sade Jenkins bistert, »han blir arresterad i morgon.

Tänk, så oförskämdt! Det är riktigt upprörande.»

Drill hvisslade. »Låt bara inte er lilla historia

med Sims bli känd», sade han lugnt. »Håll tyst med

den — om ni kan.-»

Jenkins ryckte till, som om han blifvit stucken

Jacobs, Filurer. 10146

OMBYTTA NUMMER.

af ett bi. I glädjen öfver ett polismål hade han

förbisett ett par omständigheter. Han vände sig om och

såg på den unge mannen med spänd väntan.

»Kalla inte in mig som vittne, det är hufvudsaken»,

fortfor Drill. »Jag har aldrig velat ställa till krångel,

och jag skulle inte gärna vilja tala om, att ni lånade

ut er kask åt Sims, för att han skulle kunna påstå,

att han hade kastat omkull Cooper och tagit den

från honom.»

»Det skulle inte alls ta sig bra ut», sade Gunnill

och nickade förnumstigt.

Jenkins andades häftigt och tittade från den

ene till den andre. Det var tydligt, att det inte

var värdt att påminna dem om, att han inte gjort

någon anmälan till polisen på fem år.

»Då jag säger, att jag vet, hvem som har gjort

det», sade han, »så menar jag bara, att jag har mina

misstankar.»

»Jaså», sade Drill, »det var en helt annan sak.»

»Inte alls det samma», sade Gunnill och slog

i ett glas porter åt konstapeln.

Jenkins tömde det och smackade litet med

tungan.

»Sims behöfver inte veta något om, att den där

kasken har blifvit reparerad», sade han slutligen.

»Nej, visst inte», instämde de bägge andra.

Jenkins suckade och vände sig till Drill.

»Man skall inte sila mygg och svälja kameler»,

sade han, och det lät nästan som en befallning.

»Nej, det är sant», sade Drill fundersamt.OMBYTTA NUMMER.

147

»Och man skall inte göra något till hälften»,

fortfor konstapeln. »Medan jag sitter här och dricker

ett glas med herr Gunnill, kan ni gärna gå ut i

köket med den där innehållsrika nattsäcken och

reparera min battong också.»EN FIFFIKUS.

Den gamle mannen satt på sin vanliga bänk

utanför »Blomkålshufvudet». Bredvid honom stod

en rymlig blå och hvit sejdel med öl, och små

rökhvirflar stego långsamt upp från hufvudet på hans

långa pipa. Två unga män hade lagt ifrån sig sina

ränslar på bordet, och medan de sutto där och

hvilade sig under middagsvärmen, lyssnade de med

artig, om också litet uttråkad min till hans

hågkomster från den gamla goda tiden.

»Tjufskyttet», sade den gamle mannen, som

hade försökt sig på alla möjliga ämnen, från

rof-odlingen förr i tiden till konsten att sko hästar,

»tjufskyttet är det inte mycket med nu för tiden här

på trakten. Ingenting är som det var förr, hvarken

tjufskytte eller något annat; men den där karlen,

som ni nog la" märke till nyss, han som kom ut

för en tio minuter sedan och kallade mig

»sanningsvittne» i förbifarten, han är den värsta jag vet. Bob

Fretty heter han, och af alla de genompiskadeEN FIFFIKUS.

149

skälmar, som någonsin bott i Claybury, är han den

värste — aldrig i sitt lif har han gjort ett hederligt

dagsverke eller förtjänat så mycket som till ett glas öl.

Bob Prettys värsta tid var strax efter se"n gamle

patron Brown dog. Gamle patron kunde inte ha

råd att göra många anstalter för att skydda villebråd,

men så var det en rik herre från London vid namn

Rockett, som köpte egendomen, och då började det

arta sig bättre. Fasaner va" hans favoritdjur, och

han kostade inte på måttligt med pengar för att

uppföda så"na, men för resten var han förtjust i allt,

som duger till att skjuta på.

I början rynkade han på näsan åt den smula

villebråd patron Brown hade lämnat efter sig, men

hur mycket han än ansträngde sig, blef skillnaden

just inte så stor; fågeln försvann på det

besynnerligaste sätt, och skogvaktarne blef alldeles yra i

mössan; och hvad patron själf sa" om Claybury och

Clayburyborna, det var då alldeles förskräckligt.

Alla visste att det var Bob Pretty och ett par

af hans stallbröder från andra byar, men de kunde

inte bevisa det. De kunde aldrig få honom fast,

och till sist gaf patron och två skogvaktare sig till

att hålla ögonen på honom både natt och dag.

Bob Pretty ville inte tro det; han sa" att han

kunde inte tro det. Och till och med då folk tydligt

visade honom, att skogvaktar Lewis följde efter honom,

sa" han, att det kunde väl hända, att de hade samma

väg, det var alltihop. Och ibland steg han upp midt

i natten och tog sig en promenad på ett par mil,150

ÉN FIFFIKUS.

för att han hade hufvudvärk, och Lewis, som inte

hade någon hufvudvärk, var tvungen att gä efter

honom, tills han var färdig att digna. Det var

naturligtvis en skogvaktare mindre att se efter villebrådet,

och det begrep patron till sist, och så gjorde han

slut på det.

De vaktade i alla fall Bob mycket noga, och

en eftermiddag, då han gick förbi Grays gård, rusade

de på honom och frågade, hvad det var han hade

i sina fickor.

»Det är min ensak, herr Lewis», sa Bob Pretty.

Smith, den andre skogvaktaren, for med händerna

öfver Bobs röck och kände något mjukt och knöligt.

»Bort med tassarna!» sa" Bob. »Ni vet inte, hur

kittlig jag är.»

Han marscherade vidare, men de höggo tag i

honom igen, och Lewis stoppade handen i hans

innerficka och drog upp två par rapphöns.

»Följ med», sa" han och grep honom i armen.

»Vi ha haft utkik på er länge», sa" skogvaktar

Smith, »och det är ett riktigt nöje för oss att få er

i sällskap.»

Bob Pretty sa", att han inte ville gå med dem,

men de tvingade honom att följa med och drogo i

väg med honom ända till Cudford, en half mil

därifrån, så att landtpolisen White skulle få ta honom i

förvar öfver natten. White var nästan lika förtjust

som skogvaktarne, och han förmanade Bob

högtidligt att inte säga ett ord, för allt hvad han sa" skulle

användas emot honom.EN FIFFIKUS.

151

»Bry er inte om det, ni», sa" Bob Pretty. »Jag

har rent samvete, och att tala kan inte skada mig.

Det var mycket roligt att träffa er hemma, herr

White; om de här båda slipade och erfarna

skog-vaktarne inte hade fört mig hit, skulle jag ha sökt

upp er ändå. De ha stulit mina rapphöns ifrån mig.»

De, som stodo omkring, skrattade, och till och

med White kunde inte låta bli att dra på smilbandet.

»Det är ingenting att skratta åt», sa" Bob och

knyckte på nacken. »Det är just vackert, att en

arbetare — en, som förtjänar sitt bröd i sitt anletes

svett — inte kan ta hem litet vildt åt sin familj,

utan att bli anfallen och plundrad.»

»De ha kanske flugit själfva ner i er ficka?»

sa" White.

»Nej, visst inte», sa" Bob. »Jag ämnar inte fara

med lögn; jag har själf stoppat dit dem. Rapphönsen

i rockfickan och räkningen i västfickan.»

dRäkningen h sa" skogvaktar Lewis och tittade

på honom.

»Ja, räkningen», sa" Bob Pretty och tittade igen,

»räkningen från herr Keen, fågelhandlaren i Wickham.»

Han tog upp den ur fickan och visade den för

White, och skogvaktarne va" halft från sina sinnen,

för det var tydligt, att Bob Pretty hade gått och

köpt rapphönsen bara för att skoja med dem.

»Jag var nyfiken att få veta, hur de smakade»,

sa" han till landtpolisen. »Det värsta är, att min

stackars hustru vet väl inte, hur hon skall koka dem.»

»Ge er af hem nu», sa" White.152

ÉN FIFFIKUS.

»Skall jag inte buras in?» sa" Bob. »Ha de

tvingat mig att gå hela den här långa vägen, bara

för att jag skulle få prata lite med en poliskarl, som

jag inte tycker om?»

»Gå hem», sa" White och räckte honom

rapphönsen.

»All right», sa" Bob, »och jag kommer att

instämma er som vittne på, att de här båda karlarna

ha anfallit mig och försökt stjäla mina rapphöns. Jag

skall gå och tala med min advokat om den här saken.»

Han gick hem så rak i ryggen som han

möjligtvis kunde, och det var rent af ohyggligt så morsk

han blef efter den dagen. Han lät sin äldsta pojke

skrifva ett långt bref till patron om det där och sa",

att han skulle förlåta för den här gången, men för

framtiden kunde han inte lofva något. Så att de

båda skogvaktarne hade just inte något så trefligt

lif med Bob Pretty på den ena sidan och patron

Rockett på den andra.

Se"n fick patron en öfverskogvaktare, som hette

Cutts, en man, som påstods veta mera om

villebråds-tjufvarnes knep än de visste själfva. Folk sa", att

han hade ränsat bort alla villebrådstjufvar på flera

mils afstånd omkring det stället, där han kom ifrån,

och att fasaner kunde spatsera in på gården hos

folk utan att någon rörde dem.

Han var en man med skarp blick, lång och

mager, med sneda ögon och lite rödt skägg. Den

andra dagen efter se"n han kom var han här uppe

på »Blomkålshufvudet» och fick sig en sejdel öl ochEN FIFFIKUS.

153

tittade på gossarne här, medan han talte med värden.

Det märkvärdiga var, att karlar, som aldrig i sitt

lif hade tagit en hare eller en fasan, knappt kunde

se honom i ögonen, medan Bob Pretty stirrade på

honom, som om han varit en vaxdocka.

»Jag hör, att det har varit lite villebrådstjufveri

här på trakten, innan jag kom», sa" Cutts till värden.

»Ja, jag tror jag har hört något i den vägen»,

sa" värden och tittade öfver hans hufvud långt bort

i fjärran.

»Ni kommer inte att få höra mycket mer af den

sorten», sa" skogvaktaren. »Jag har hittat på ett

nytt sätt att fånga de satans bofvarna; innan jag

kom hit, har jag gjort slut på alla villebrådstjufvar

på tre stora gods. Jag fångade dem som en vessla

fångar råttor »

»I ett slags fälla?»

»Ja, så ungefär.»

»Jag hoppas, att ni kommer att fånga dem här

också», sa" Bob Pretty; »här finns alldeles för många

i mitt tycke. Alldeles för många.»

»Jag skall nog ha dem fast snart», sa" Cutts

och nickade.

»Lycka till!» sa" Bob Pretty och höll upp sin

sejdel. »Vi ha länge behöft en så"n man som ni.»

»Inga oförskämdheter, min gosse lilla», sa"

skogvaktaren. »Jag har nog hört talas om er, och det

just ingenting godt. Akta er bara.»

*Ja) aktar mig», sa" Bob och blinkade till

de andra. »Jag hoppas ni ska fånga alla de där154

ÉN FIFFIKUS.

nedriga villebrådstjufvarna; de bringa hela orten i

dåligt rykte, och jag är nästan rädd att gå ut, se"n

det blir mörkt; jag kunde möta dem.»

Peter Gubbins och Sam Jones började skratta,

men Bob Pretty blef arg på dem och sa", att han

kunde inte finna, att det var något att skratta åt.

Han sa", att villebrådstjufveriet var en skam för deras

hemtrakt, och i stället för att skratta borde de vara

tacksamma mot Cutts för att han kom dit och gjorde

rent hus.

»Jag skall med nöje hjälpa er allt hvad jag kan»,

sa" han till skogvaktaren.

»Då jag behöfver er hjälp, skall jag stöta på er»,

sa" Cutts.

»Tack», sa" Bob Pretty. »Jag hoppas bara, att

jag skall slippa få mitt ansikte så där illa tilltygadt

som ert; hustru min har ett så"nt skönhetssinne.»

»Hvad menar ni?» sa" Cutts och vände sig emot

honom. »Inte har mitt ansikte blifvit illa tilltygadt.»

»A, jag ber om ursäkt», sa" Bob, »jag visste

inte, att det såg ut så där af naturen.»

Cutts blef nästan svart i ansiktet och blängde

på Bob, som om han ämnade äta upp honom, och

Bob blängde tillbaka och tittade först på

skogvaktarens näsa och sedan på hans ögon och mun och

så på hans näsa igen.

»Ni känner visst igen mig hädanefter?» sa" Cutts

till sist.

»Ja», sa" Bob och småskrattade, »jag skulle känna

igen er på en fjärdingsvägs afstånd — i köla mörkret.»EN FIFFIKUS.

155

»Vi få se», sa" Cutts, och så tog han sin sejdel

och vände honom ryggen. »Den af oss, som lefver

längst, får se mest.»

»Jag är glad, att jag lefde så länge, att jag fick

se honom», sa" Bob till Bill Chambers. »Jag känner

mig mera nöjd med mig själf nu.»

Bill Chambers kiknade, och sedan Cutts druckit

ur sitt öl, kastade han ännu en blick på Bob Pretty

och gick sin väg nästan i kokande tillstånd.

Ingen kan tänka sig, hvad besvär han sedan

gjorde sig för att få Bob Pretty fast, och hela tiden

tycktes villebrådet rent af smälta bort, och patron

Rockett gnatade på honom från morgon till kväll.

Han vardt nästan som en skugga af bara vaktande,

och Bob Pretty såg mera välfödd ut än nå"nsin förr.

Ibland vaktade Cutts i ungskogen, och ibland

gömde han sig nära Bobs stuga, och till sist en

kväll, då han höll på att klättra öfver staketet till

Frederick Scotts trädgård, såg han Bob Pretty komma

ut från sin stuga, titta sig försiktigt omkring och

gå uppåt vägen. Han höll andan, då Bob gick förbi

honom, och ämnade just resa sig för att följa efter

honom, då Bob stannade och gick långsamt tillbaka

igen och vädrade.

»En så"n härlig rosendoft!» sa" han högt.

Han stod midt på vägen nästan midtför clar

skogvaktaren låg gömd, och nosade och vädrade så

det kunde ha hörts till andra ändan af byn.

»Det kan inte vara rosor», sade han i undersam

ton, »för det finns inga rosor här i närheten, och156

ÉN FIFFIKUS.

för resten är det för sent på året. Det måste vara

herr Cutts, den nya, skarpsinniga skogvaktaren.»

Han stack hufvudet öfver staketet och sa" god

afton och sa", att det var vackert väder till en

promenad, och frågade, om han väntade på Frederick

Scotts moster. Cutts svarade inte ett ord; han var

nära att spricka af ilska. Han reste sig upp och

hötte med näfven åt Bob Pretty, och se"n rusade

han i väg, som om han blifvit galen.

En tid tycktes Bob Pretty ha tur. Skogvaktar

Lewis fick reumatisk feber, och han påstod, att det

var för att han fick sitta natt efter natt på fuktiga

ställen och vakta på Bob, och medan han var som

sjukast och doktorn kom hvar dag, föll Cutts, då

han klättrade öfver en gärdesgård, och bröt af sitt

ben. Sedan kom allt arbete på skogvaktar Smiths

del, och det lät på honom, som om reumatisk feber

och afbrutna ben vore bättre än allt annat på jorden.

Han bad patron om hjälp, men patron ville inte ge

honom någon, och han talte oupphörligt om, hur han

sedan skulle kunna sofva på sina lagrar, om han

ensam kunde uträtta hvad bägge de andra inte hade

förmått, nämligen få Bob Pretty fast. Det var godt

och väl, sa" Smith, men hellre än att sofva på lagrar

ville han sofva i sin säng, i stället för att som nu

passa på och sofva med ett öga i sänder i en stol

eller med hufvudet mot ett träd. När jag talar om

för er, att han somnade en kväll här på värdshuset,

medan värden tappade i en sejdel öl, som han hade

beställt, då kan ni förstå, hvad han hade lidit.EN FIFFIKUS.

157

Allt detta passade naturligtvis alldeles utmärkt

för Bob Pretty, och han var vid så godt lynne, att

han hade ett vänligt ord för hvar och en, och då

Bill Chambers sa" honom, att han var dumdristig,

skrattade han bara och sa", att han visste nog, hvad

han gjorde.

Men natten därpå fick han anledning att komma

ihåg Bill Chamber"s ord. Han gick utmed Halls åker

— den stötte intill patrons park — och han var så

långt ifrån nervös, att han till och med hvisslade.

Han hade en säck på ryggen, alldeles fullproppad,

och han hade just stannat för att tända sin pipa, då

tre karlar kommo rusande ut ur parken och satte

efter honom så fort de orkade springa.

Bob Pretty kastade bara en blick på dem och

sedan släppte han pipan och satte i väg som en

hare. Det tjänade till ingenting att kasta ifrån sig

säcken, för skogvaktar Smith hade känt igen honom

och ropat hans namn; han bet därför ihop tänderna

och sprang allt hvad han förmådde, och det är säkert,

att om han inte hade haft säcken, skulle han nog

ha klarat sig.

Han sprang nära en fjärdingsväg, och de hörde

honom andas som en blåsbälg, men till sist såg han,

att det inte hjälpte. Han lagade så att han stod ut

till Pinnocks damm; han slängde ut säcken midt i

den och kastade sig sedan ner på marken och

kippade efter andan.

»Den här — gången — fick vi — er fast — Bob

Pretty», sa" den ena af karlarne, då de kommo fram.158

ÉN FIFFIKUS.

»Hvad... är det herr Cutts?t> sa" Bob och

ryckte till.

»Just jag, min gosse lilla», sa" skogvaktaren.

»Jag trodde ... att ni var . . . Och är det där...

herr Lewis? Det är inte möjligt.»

»Jo, det är jag», sa" skogvaktar Lewis. »Vi

blef bra igen, bägge två, alldeles tvärt, då vi hörde,

att ni var ute. Ni är inte fullt så slipad, som ni

inbillar er.»

Bob Pretty satt stilla, fick tillbaka andedräkten

och tänkte sig om litet.

»Jag är riktigt förvånad öfver er», sa" han

slutligen. »Jag trodde ni låg till sängs, bägge två, och

som jag visste, hur öfveransträngd herr Smith är,

gaf jag mig ut för att hjälpa honom vakta. Jag

lofvade ju att hjälpa er, herr Cutts, om ni minns.»

»Hvad var det ni kastade i dammen nyss?» sa"

Cutts.

»En säck», sa" Bob Pretty, »en säck, som jag

hittade utmed Halls åker. Det kändes, som om det

var fågel i den, så att jag tog upp den, och jag var

just på väg till er med den, herr Cutts, då ni sprang

efter mig.»

»Nå, hvarför sprang ni då?» sade skogvaktaren.

Bob Pretty försökte skratta. »Jo, jag trodde

det var villebrådstjufvarne, som satte efter mig. Det

var ju ganska löjligt?»

»Ja, det var det», sa" Lewis.

»Jag trodde ni kände igen mig på en fjärdings-EN FIFFIKUS.

159

vägs afstånd», sa" Cutts. »Rosendoften borde väl

ha underrättat er, att jag var i närheten.»

Bob Pretty ref sig i hufvudet och sneglade på

honom, men kunde inte hitta på något svar. Sedan

satt han där och bet sig i naglarna och funderade,

medan skogvaktarne stodo och disputerade om, hvem

som skulle klä af sig och stiga ner i dammen efter

fasanerna. Det var en mycket kall natt, och

dammen var ganska djup på sina ställen, och ingendera

af dem tycktes vara angelägen att göra det.

»Låt honom klifva i», sa" Lewis och såg på Bob,

»det var han, som kastade i dem.»

»Det var bara för att jag trodde ni va"

ville-brådstjufvar», sa" Bob. »Jag är ledsen, att jag har

gjort er så mycket besvär.»

»Ja, klif i nu och ta upp säcken», sa" Le vis,

som mycket väl förstod, hvem som skulle få göra

det, om inte Bob gjorde det. »Det är också mindre

graverande för er.»

»Jag har ingenting att vara rädd för», sa" Bob

Pretty. »Jag har inte satt min fot på patrons mark,

jag hittade säcken hundra meter därifrån.»

»Förhala inte tiden nu», sa" Cutts till Lewis.

»Af med kläderna och i med er. Det ser ut, som

om ni vore rädd för litet kallt vatten.»

»Hvar ungefär kastade han i den?» sa" Lewis.

Bob Pretty pekade ut precis där han trodde att

det var, men de hörde inte på honom, och efter att

två gånger ha talat om, hur illa förkyld han var,160

ÉN FIFFIKUS.

tog Lewis af sig rocken mycket långsamt och

omständligt.

»Jag skulle gärna gå i för att göra er en tjänst»,

sa" Bob Pretty, »men dammen är alldeles full af

kalla, slemmiga blodiglar, och jag tycker just jag

känner dem på mig . . . för resten är det en hel hop

djupa hål i botten. Och hvad ni gör, så dyk inte

ner med hufv"et, ni vet, hur skämdt och ohälsosamt

det där vattnet är.»

Skogvaktar Lewis låtsade, som om han inte

hörde på honom. Han tog af sig kläderna mycket

långsamt, och sedan stack han ner ena foten och

stod där och skalf, fastän Smith, som doppat ner

handen i vattnet, sa", att det var alldeles varmt. Då

klef Lewis i med andra foten också och började gå

omkring försiktigt, så att vattnet stod honom

halfvägs upp till knät.

»Jag hittar den inte», sa" han och hackade

tänderna.

»Ni har inte sökt», sa" Cutts, »gå omkring mera;

ni kan väl inte begära att hitta den genast. Sök i

midten.»

Lewis sökte i midten, och där stod han i vatten

ända upp till halsen och trefvade med foten och sa"

fula ord om Bob Pretty med hög röst och andra

fula ord om Cutts med dämpad röst.

»Nej, nu går jag hem», sa" Bob Pretty och steg

upp. »Jag är alldeles för blödig för att sitta här och

se en människa drunkna.»

»Ni stannar kvar», sa" Cutts och högg tag i honom.EN FIFFIKUS.

161

»Hvarför det?» sa" Bob. »Ni har ingen

rättighet att hålla mig kvar här.»

»Håll i honom, Joe», sa" Cutts hastigt.

Smith högg tag i hans arm, och Lewis slutade

upp med att leta för att i stället se på brottningen.

Bob Pretty spjärnade väldigt emot, och ett par

gånger var han nära att knuffa Cutts i dammen, men

till sist gaf han tappt och lade sig ner flämtande

och talade om sin advokat. Smith höll fast honom

på marken, medan Cutts pekade ut stället, där Lewis

skulle söka. Det sista stället han pekade ut skulle

ha behöft en mycket längre karl, och det var ett

alldeles förskräckligt väsen skogvaktar Lewis höll,

då han kunde tala igen.

»Det är bäst ni kommer upp», sa" Cutts, »ni

gör ingen nytta. Vi vet, hvar säcken är, och vi ska

vakta dammen, tills det blir dager — så vida inte

Smith vill göra ett försök.»

»Det är nog snart dager nu», sa" Smith.

Lewis steg upp och sprang fram och tillbaka

för att torka sig och hjälpte till med näsduken, och

sedan började han med skallrande tänder klä på sig.

Han tog på sig skjortan, och sedan stod han och

plockade i sina kläder, som om han sökte något.

»Bry er inte om skjortknappen nu», sa" Cutts,

»skynda er och klä er.»

»Skjortknappen?» sa" Lewis vresigt. »Jag tittar

efter mina byxor.»

»Edra byxor?» sa" Smith och hjälpte honom

att söka.

Jacobs, Filurer.162

ÉN FIFFIKUS.

»Jag la" alla mina kläder på ett ställe», sa" Lewis

nästan gråtfärdig. »Hvar ä" de? Jag är halfdöd af

köld. Hvar ä" de?»

»Han hade dem på sig i aftse», sa" Bob Pretty.

»Jag kommer ihåg, att jag såg dem.»

»De måste vara här nå"nstans», sa Cutts. »Har

ni inte ögon att se med?»

Han gick af och an och tittade, och Lewis

hoppade omkring, som om han vore halfgalen.

»Jag undrar», sa" Bob Pretty fundersamt till

Smith, »om inte ni eller herr Cutts sparkade dem i

dammen, medan ni brottades med mig. Jag erinrar

mig nu, att jag tyckte mig höra något, som

plumsade i.»

»Han har gjort det, herr Cutts», sa" Smith.

»Men det gör detsamma, det kommer bara att öka

hans straff.»

»Mig gör det inte alls det samma!» skrek Lewis.

»Det här skall ni få plikta för, Bob Pretty. Sanna

mina ord, ni skall få en månad extra för det

här.»

»Bry er inte om mig, ni», sa" Bob, »spring hem

och ta på er ett par andra byxor. Jag har hittat

säcken, så att mitt samvete är alldeles rent.»

Lewis tog på sig röck och väst och kilade sin

väg, och sedan Cutts och Smith sökt ut en torr plats

åt sig, satte de sig ner och började röka.

»Hör på», sa" Bob Pretty, »jag ämnar inte sitta

här hela natten för att roa er; jag går hem. Vill

ni mig något, så vet ni, hvar jag är.»ÉN FIFFIKUS.

163

»Ni stannar där ni är», sa" Cutts. »Vi släppa

er inte ur sikte.»

»Nåja, så följ med mig hem då», sa" Bob, »Jag

ämnar inte sitta här och förkyla ihjäl mig. Jag är

inte van att vara ute om nätterna som ni. Jag har

fått en anständig uppfostran.»

»Såå?» sa" Cutts. »Vi skulle följa er hem, och

medan vi vore borta, skulle en af edra kamrater

komma och skaffa undan säcken?»

Nu förlorade Bob Pretty tålamodet, och det han

sa" om Cutts var just inte lämpligt för Smith att

höra. Han kastade sig raklång ner på marken och

låg där och tjurade, tills dagen bröt in.

Skogvaktar Lewis kom, nästan så snart det blef

ljust, och hade med sig några långa höräfsor, som

han hade lånat, och jag tror, att halfva befolkningen

i Claybury hade följt med honom för att se på

roligheten. Fru Pretty grät och vred händerna, men de

flesta tycktes vara ganska belåtna med, att Bob hade

blifvit fast till sist.

I en handvändning voro ett halft dussin räfsor

i gång, och man kan inte tänka sig, så mycket saker

de togo upp ur den dammen. Stranden var alldeles

full med rostiga bleckburkar och kastruller och sådant,

och slutligen hittade Lewis det där klädesplagget,

som han hade måst gå hem utan för några timmar

sedan, men tycktes inte hitta säcken, och Bob Pretty,

som samtalade med sin hustru, började se

förhoppningsfull ut.

Men nu kom patron åkande med ett par goda164

ÉN FIFFIKUS.

vänner, som voro hos honom på besök, och han

utlofvade en belöning af fem shillings åt den, som

fann den. Tre eller fyra man vadade ut ända till

midjan och räfsade det värsta de orkade, och till

sist gaf Henry Walter till ett rop och drog säcken

i land, alldeles full af vatten.

»Det är den där säcken jag hittade, patron»,

sa" Bob och steg upp. »Den låg inte alls på edra

ägor, utan på åkern näst intill. Jag är en hederlig,

arbetsam människa, och jag har aldrig förr varit ute

för något krångel. Fråga hvem som helst här, så

ska de säga er det samma.»

Patron Rockett tog ingen notis om honom. Ȁr

det den rätta säcken?» frågade han Cutts.

»Ja, patron», sa" Cutts. »Det kan jag svära på

hur dyrt som helst.»

»Då svär ni bort er», sa" Bob. »Hur kan ni

svära på det? Det var ju mörkt.»

Cutts svarade inte. Han föll på knä och skar

af repet, som säcken var ombunden med, och sedan

studsade han, som om han hade fått ett skott i sig,

och hans ögon tycktes vilja trilla ur hufvudet på

honom.

»Hvad är det?» sa" patron.

Cutts kunde inte tala, han kunde bara stamma

och peka på säcken, och Henry Walker började bli

nyfiken och lyfte upp den andra ändan af den, och

ut rullade ungefär ett tjog de allra präktigaste rofvor.

Aldrig i mitt lif har jag sett folk bli så

förvånade, och Bob Pretty för sin del stod och stirradeEN FIFFIKUS.

165

på rofvorna, som om han inte trodde sina egna

ögon.

»Och därför har jag hållits kvar här hela natten»,

sa" han till sist och skakade på hufvudet. »Så går

det, när man vill vara beskedlig mot skogvaktare

och hjälpa dem med deras svåra yrke. Kanske är

det inte den rätta säcken, när allt kommer omkring,

herr Cutts. Jag kunde ha svurit på, att det var

fasaner i den jag hittade, men jag kanske tar miste,

för jag har aldrig förr hållit en fasan i min hand.

Eller kanske någon har försökt drifva med er, herr

Cutts, och har lurat mig i stället.»

Skogvaktarne bara stirrade på honom.

»Ni borde tänka er litet för», sa" Bob. »Medan

ni höll allt det där bråket med mig och skogvaktar

Lewis höll på att ta döden på sig, va" kanske

ville-brådstjufvarne inne i fasangården och tog allt hvad

de ville. För resten är det inte rättvist, att patron

Rockett betalar ut fem shillings till Henry Walker

för att han har hittat en hop gamla rofvor. Det

skulle jag inte själf tycka om.»

Han sneglade på patron, som inte låtsades se,

att Henry Walker stod framför honom och tog åt

mössan, och se"n vände han sig till sin hustru och sa":

»Kom nu, min tös. Jag måste hem och äta

frukost, och se"n får jag väl gå och lägga mig och

sofva bort en hel dags ärlig arbetsförtjänst.»DIXONS ÅTERKOMST.

Apperpå uppfostran, sade nattvakten fundersamt,

så är det den bästa uppfostran man kan ge en

pojke att skicka honom till sjös. Skolan kan nog

vara bra till en viss grad, men se"n kommer sjön.

Jag har själf varit till sjös och vet, hvad jag talar

om. Allt hvad jag är, har jag sjön att tacka för.

Det sägs, att pojkar ä" pojkar. Det kan nog

vara sant, tills de komma till sjös, men se"n måste

de bli karlar, och duktiga karlar till på köpet. De

få lite smörj, förstås, men det hör till uppfostran,

och då de bli större, låta de den uppfostran, de ha

fått, gå vidare till andra pojkar, som ä" mindre än

de. Se"n jag hade varit till sjös ett år, tillbragte

jag all min första tid i land med att gå omkring

och leta efter pojkar, som hade klått mig, innan jag

seglade ut, och det var bara en af hela surfven, som

jag önskade att jag inte hade träffat.

De flesta gå naturligtvis till sjös som pojkar

eller också inte alls, men jag kommer ihåg en gynnare,DIXONS ÅTERKOMST.

167

som var nära tretti år, då han gaf sig ut. Det är

många Herrans år se"n nu, och han var värd på

ett värdshus i Wapping, Blå Lejonet di kallade.

Hans mor, som hade haft värdshuset före

honom, hade uppfostrat honom mycket stilla och

beskedligt, och då hon dog, gick han och gifte sig med

ett ungt vackert fruntimmer, som hade haft sina ögon

på värdshuset, utan att just tänka så mycket på

honom. Jag fick veta det genom pigan, som

tjänade hos dem. Det var en snäll och beskedlig flicka,

och där försiggick inte just mycket, som inte hon

hörde. Men så hade hon också örsprång i timtal,

stackars flicka.

Som hon inte brydde sig mycket om sin man

och han till på köpet hade skämt bort henne,

började fru Dixon snart lefva röfvare med honom.

Alltid lät hon honom äta upp, att han var så mesig

och beskedlig, och sedan de hade varit gifta i två tre

år, var han inte mera värd där på stället än jag är lörd.

Inte så mycket en gång. Hon hade ett sådant

förskräckligt lynne, att det inte var några händer med

henne, och för husfredens skull gaf han efter för

henne, och så blef det en vana, som han inte kunde

komma ur.

De hade inte varit gifta länge, förr än hon tog

dit sin kusin, Charlie Burge, till att stå innanför

disken, och om en månad eller två kom hans bror

Bob också, som hade slösat bort en hel hop med

tid på att söka arbete i stället för att göra det. De

hade det så bra där, att deras far — målare till168

DIXONS ÅTERKOMST. 168

yrket — kom dit för att höra efter, om han inte

kunde få måla Blå Lejonet, så att det såg gentilt

ut och de skulle fa flera kunder. Han var en

af de där förstklassiga målarna, som kunna somna

på stegen med borsten i ena handen och färgpytsen i

den andra, och då han hade slutat måla huset, var

det färdigt att målas om igen.

George Dixon — så hette han — skulle kanske

inte ha brytt sig så mycket om det där, bara hans

hustru hade varit höflig, men i stället brukade hon

göra spektakel af honom och skicka honom ärenden,

och småningom började de andra försöka sig på det

samma. Som sagdt, Dixon var en mycket fredlig

man, och om det någonsin förekom, att man måste

köra ut en kund, så gjorde Charlie och Bob det.

De försökte köra ut mig en gång, bägge två, men

det lyckades inte för dem, förr än de sa" till mig,

att någon hade gått sin väg och låtit en sejdel öl

stå kvar där ute på marken. Båda två va" väldigt

starka unga karlar och inte va" de rädda för att

skryta heller, och hon talte alltjämt med sin man

om, hur präktiga de va", och hur synd det var att

han inte var lik dem.

Så"nt där prat förargade George Dixon alldeles

förskräckligt. Som han hade fått en omsorgsfull

uppfostran af sin mor och höll ett mycket stillsamt

och anständigt värdshus -—jag var själf kund där —,

så var han ju en ganska fromsint karl, och jag minns

en gång då han sa" mig, att han inte trodde på

slagsmål, och att man i stället för att klå folk bordeDIXONS ÅTERKOMST.

169

försöka öfvertyga dem. Han var ovanligt förtjust i

sin hustru, men till sist en dag, då hon hade gjort

honom till ett åtlöje ute i skänkrummet, morskade

han upp sig och talte skarpt till henne.

»Hvafalls?» sa" fru Dixon, som knappt kunde

tro sina öron.

»Jag sa": kom ihåg, hvem du talar till!»

»Hur vågar du tala till mig så där?» skrek

hans hustru eldröd af ilska. »Hvad menar du med

det ?»

»Du tycks ju glömma, hvem som är husbonde

här», sa" Dixon och darrade på rösten.

»Husbonde?» sa" hon och tog eld. »Jag skall

snart visa dig, hvem som är husbonde. Gå ut från

skänkrummet, jag vill inte ha dig här inne. Hör

du? Gå din väg!»

Dixon vände sig bort och började servera

en kund.

»Hörde du hvad jag sa"?» sa" fru Dixon och

stampade i golfvet. »Gå ut ur skänkrummet! Kom

hit, Charlie!»

»Jaha», sa" hennes kusin, som hade stått och

sett på och fnissat.

»Ta husbonden med dig in i hvardagsrummet»,

sa" fru Dixon, »och släpp inte ut honom därifrån,

förr än han bedt mig om förlåtelse.»

»Jaha», sa" Charlie och kaflade upp sina

skjortärmar. »Gå nu då. Hörde ni inte hvad hon sa"?»

Han tog tag i George Dixon, som just hade

gått innanför disken för att växla åt en kund, och170

DIXONS ÅTERKOMST. 170

med knuffar och sparkar fick han in honom i

hvardagsrummet. George gaf honom en liten enfaldig puff

i bröstet, men fick en sådan örfil till svar, att han

först trodde han var död. Då han kom till sans

igen, var dörren, som ledde ut till skänkrummet,

stängd, och hans hustrus morbror, som hade suttit

och sofvit i länstolen, kriticerade honom för att han

hade väckt honom.

»Hvarför kan ni inte hålla er tyst och stilla?»

sa" han och skakade på hufvudet. »Jag har arbetat

strängt hela förmiddagen med att tänka ut, hvilken

färg jag skall måla bakdörren med, och det här är

andra gången jag blir väckt se"n middagen. Ni

borde vara gammal nog för att förstå det.»

»Gå och sof någon annan stans då», sa" Dixon.

»Jag vill inte alls ha er här, och inte edra söner

heller. Gå och lyckliggör någon annan; jag har fatt

nog af hela patrasket.»

Han satte sig och lade upp fötterna på

spisel-stället, och så snart gubben Burge hade hämtat sig,

gick han ut i skänkrummet och klagade för sin

systerdotter, och hon kom inrusande i hvardagsrummet

som en orkan.

»Du ber morbror och mig om förlåtelse, innan

du slipper ut ur det här rummet», sa" hon till sin

man, »kom ihåg det.»

George Dixon sa" inte ett ord; skammen var

nästan mer än han kunde stå ut med. Han reste

sig och ville gå ut, men Charlie knuffade honomD1X0NS ÅTERKOMST.

171

tillbaka. Tre gånger försökte han, men sedan steg

han upp och såg på sin hustru.

»Jag har varit en god man mot dig», sa" han,

»men det finns ingen möjlighet att göra dig till

lags. Du borde ha varit gift med någon, som hade

pryglat dig; då hade du varit förtjust. Jag tycker

för mycket om ett fredligt lif för att passa för dig.»

»Nå, ämnar du be mig och morbror om

förlåtelse?» sa" hans hustru och stampade i golfvet.

»Nej», sa" Dixon, »det ämnar jag inte. Och det

förvånar mig, att du kan sätta det i fråga.»

»Ja, du kommer inte ut ur det här rummet förr

än du gör det.»

»Det gör ingenting», sa" Dixon. »Jag skulle

inte kunna se någon människa i ansiktet, sedan jag

blifvit utknuffad från mitt eget skänkrum.»

De höllo honom kvar där hela dagen, och som

han ännu var lika istadig, då det blef sängdags, lät

fru Dixon, som inte ville ge sig, bära ner

sängkläder och bäddade åt honom på soffan. Somliga äkta

män skulle ha skickat efter polisen för mindre än

det, men George Dixon var stolt af sig och kunde

inte uthärda den skammen. I stället betedde han

sig som en fjorton års pojke och rymde till sjös.

Han var borta, då de kommo ner om

morgonen och sidodörren var stängd, men inte låst. Han

hade lämnat efter sig på bordet ett bref till hustrun,

hvari han talade om för henne hvad han hade gjort.

Det var kort och vänligt och slutade med en upp-172

DIXONS ÅTERKOMST. 172

maning till henne att akta sig, så att inte hennes

morbror och kusiner åto henne ur huset.

Hon fick ännu ett bref ett par dagar därefter,

hvari han berättade, att han tagit hyra som simpel

matros på ett amerikanskt barkskepp vid namn

»Sjöfågeln», destineradt till Kalifornien, och att han

ämnade vara borta ett år eller så omkring.

»Det skall göra honom godt», sade gamle Burge,

då fru Dixon läste upp brefvet för dem. »Det är

ett hårdt lif på sjön, och han skall sätta värde på

sitt liem, då han kommer tillbaka. Det gör han inte,

så länge han har det bra. Man kan inte önska sig

ett trefligare hem.»

Det var märkvärdigt, så litet det märktes på

Blå Lejonet, att George Dixon var borta. Ingen

tycktes sakna honom mycket, och allting gick sin

gilla gång precis som förut. Fru Dixon stod väl

hos de flesta, och hennes släktingar fingo det nu

riktigt präktigt; gamle Burge började lägga på hullet

till den grad, att han nästan blef sjuk, då han fick

se en stege, och Charlie och Bob gingo omkring och

sågo ut, som om de rådde om hela huset.

De hörde ingenting på åtta månader, och sedan

kom det ett bref till fru Dixon från hennes man,

hvari han sade, att han hade lämnat »Sjöfågeln»

efter ett uppträde, som han ryste vid att tänka på.

Han sade, att besättningen var idel råa sällar och

befälet ännu värre, och att det knappt gått en dag,

sedan han kom ombord, utan att han fått sig en

släng af någon. Andre styrmannen hade misshandlatDIXONS ÅTERKOMST.

173

honom med en handspak, och han hade måst ligga

en hel vecka i sin koj, därför att högbåtsmannen

gifvit honom en spark. Nu var han ombord på

»Rochester Castle», destinerad till Sydney, och han

hoppades på bättre tider.

Det var allt hvad de hörde på några månader,

och sedan fingo de ett annat href, hvari det stod,

att besättningen på »Rochester Castle» var om möjligt

värre än den på »Sjöfågeln», och att han hade börjat

tycka att sjömanslifvet var annorlunda än han hade

tänkt sig, och att han antog, att han varit för

gammal, då han gaf sig till det. Han skickade hjärtliga

hälsningar till sin hustru och bad henne skicka bort

morbror Burge och hans söner, för dem ville han

inte träffa, då han kom hem, de va" orsaken till alla

hans lidanden.

»Han känner inte sina bästa vänner», sa" gubben

Burge. »Hans karaktär har utvecklat sig på ett sätt,

som jag inte tycker om.»

»Jag skall tala ett par ord med honom, då han

kommer hem», sa" Bob. »Nu tycker han, att han

är säker, där han sitter och skrifver bref på tusen

mils afstånd.»

Det sista brefvet de fingo kom från Auckland

och meddelade, att han hade tagit hyra på

»Monarken», som nu var på väg till Albert Docks, och

han hoppades snart vara hemma och fa sköta Blå

Lejonet som i forna lyckligare dagar, innan han var

nog dum att ge sig till sjös.

Det var det allra sista brefvet, och någon tid174

DIXONS ÅTERKOMST. 174

därefter stod »Monarken» på listan öfver saknade

fartyg, och snart blef det kändt, att det sjunkit med

hela besättningen inte långt efter se"n det hade lämnat

Nya Seland. Den enda förändringen det åstadkom

på Blå Lejonet var, att fru Dixon lät färga två af

sina klädningar svarta och att de andra buro svarta

halsdukar i fjorton dagar och kallade Dixon »stackars

George» och sa", att det var en besynnerlig värld

man lefde i, men att det väl ändå var bäst som

skedde.

Det måste ha varit nära fyra år sedan George

Dixon gick till sjös, då Charlie, som satt i

skänkrummet en eftermiddag och läste tidningen, fick se

ett karlansikte titta in genom dörren i en minut och

sedan försvinna. Strax därpå tittade det in genom

en annan dörr, och så försvann det igen. Då det

tittade in genom den tredje dörren, hade Charlie lagt

ifrån sig tidningen och var beredd.

»Hvem tittar ni efter?» sa" han tämligen skarpt.

»Hvem söker ni? Leker ni tittut, eller hvad är det

frågan om?»

Karlen hostade och småskrattade, och sedan sköt

han försiktigt upp dörren och kom in och stod där

och tummade på sitt skägg, som om han inte visste,

hvad han skulle säga.

»Jag har kommit tillbaka, Charlie», sa" han till sist.

»Hvad . . . George!» sa" Charlie och ryckte till.

»Jag kände inte igen er i det där skägget. Vi trodde

alla, att ni var död för flera år sedan.»

»Jag har varit nära däran, Charlie», sa" DixonDIXONS ÅTERKOMST.

175

och skakade på hufvudet. »Å, jag har haft det

förskräckligt svårt, se"n jag for hemifrån.»

»Ni tycks då inte ha samlat någon förmögenhet»,

sa" Charlie och tittade på hans kläder. »Jag skulle

ha blygts för att komma hem så där, om jag hade

varit som ni.»

»Jag är alldeles utsliten», sa" Dixon och stödde

sig mot disken. »Jag har ingen stolthet kvar, den

ha de piskat ur mig. Hur mår Julia?»

»Mycket bra», sa" Charlie. »Hallo Jul ...»

»Tyst!» sa" Dixon och sträckte sig öfver disken

och lade handen på hans arm. »Tala inte om det

för henne så hastigt, meddela henne nyheten

skonsamt ...»

»Dumheter!» sa" Charlie och knuffade undan

hans hand. »Julia! Han har kommit tillbaka/»

Fru Dixon kom springande utför trappan bakom

disken. »Herre min skapare!» sa" hon"och stirrade

på sin man. »Aldrig trodde jag vi skulle fa se dig

mera. Hvar kommer du ifrån?»

»Är du inte glad öfver att se mig, Julia?» sa"

George Dixon.

»Åjo, det är jag väl, om du har kommit igen,

för att uppföra dig hyggligt», sa fru Dixon. »Hur

kan du försvara, att du rymde din väg och skref de

där brefven om, att jag skulle göra mig af med mina

släktingar?»

»Det är längesedan nu, Julia», sa" Dixon och

steg in bakom disken. »Jag har utstått en hel hop

elände sedan dess. Jag har fått stryk, så att jag till176

DIXONS ÅTERKOMST.

sist knappt hade någon känsel kvar i kroppen; jag

har lidit skeppsbrott, och jag har måst kämpa för

lifvet med vildar.»

»Det var ingen, söm bad dig rymma», sa" hans

hustru och slingrade sig undan, då han ville lägga

armen om hennes lif. »Det är bäst, att du går upp

och tar på dig snygga kläder.»

Dixon såg på henne ett ögonblick och hängde

med hufvudet.

»Jag har tänkt på dig och på att få återse dig

hvarje dag se"n jag gaf mig iväg, Julia», sa" han.

»Du skulle vara densamma för mig, om du vore

klädd i trasor.»

Han gick uppför trappan utan att säga ett ord

mera, och gubben Burge, som var på väg ner, kom

fem trappsteg i taget, ty Dixon hade tilltalat honom,

innan han visste, hvem han var. Den gamle mannen

brummade ännu, då Dixon kom ner igen, och sa",

att han trodde han hade gjort det med flit.

»Ni rymde från ett godt hem», sa" han, »och

den bästa hustru i Wapping, och nu kommer ni

hem och skrämmer halft ihjäl folk. Aldrig i mitt lif

har jag sett en så n människa.»

»Jag var så glad att vara hemma, så jag tänkte

mig inte för», sa" Dixon. »Jag hoppas ni inte stötte er.»

Medan de sutto vid kvällsbordet, började han

berätta dem om sina vedermödor, men ingen af dem

tycktes vara angelägen efter att höra på. Bob sa",

att sjön nog var bra för män, men annat folk kunde

naturligtvis inte tycka om den.DixoNs Återkomst.

177

»Och ni ställde själf till alltsammans», sa" Charlie,

»ni har ingen annan än er själf att skylla på. Jag

hade tänkt ge er en uppsträckning för de där brefven

ni skref.»

»Vi ska hoppas, att han har kommit tillbaka lite

förståndigare än han var, då han for», sa" gubben

Burge med munnen full af smörgås.

Då George Dixon hade varit hemma ett par

dagar, såg han, att hans frånvaro inte alls hade gjort

någon nytta. Ingen tycktes ta någon notis om honom

eller hvad han gjorde, och sedan han sagt ett par

ord till Charlie om hans ohöfliga sätt mot kunderna,

gick Charlie in till fru Dixon och sa", att han hade

kvar sitt gamla sätt att blanda sig i allting, och det

ville han inte veta af.

»Ja, det är bäst, att han inte alls visar sig i

skänkrummet», sa" fru Dixon. »Han behöfs där inte

alls, vi skötte det mycket bra, medan han var borta.»

»Vill du säga, att jag inte har rättighet att stå

vid min egen disk?» stammade Dixon.

»Ja, det säger jag», sa" fru Dixon. »Du har

varit ifrån den i fyra år för ditt eget nöje, och nu

kan du vara ifrån den, för att göra mig ett nöje.»

»Jag har kört ut er en gång förut», sa" Charlie,

»och om ni blandar er i mina angelägenheter än en

gång, så skall jag göra det en gång till. Så, nu

vet ni det.»

Han gick hvisslande ut i skänkrummet, och

George Dixon satt stilla en lång stund och funderade,

sedan reste han sig och gick ut till disken, men han

Jacobs, Filurer. 13178

DIXONS ÅTERKOMST.

hade knappt satt sin fot öfver tröskeln, förr än Charlie

tog honom i axeln och sköt in honom i

hvardagsrummet igen.

»Jag sa" dig, hur det skulle gå», sa" fru Dixon

och såg upp från sin söm. »Där har du nu för att

du blandar dig i andras angelägenheter.»

»Det här var en treflig belägenhet i mitt eget

hus», sa" Dixon, som knappt kunde tala, så darrade

han på rösten. »Du har ingen riktig känsla för din

man, Julia, annars skulle du inte tillåta det. Jag

hade det mycket bättre på sjön än här.»

»Ja, då är det bäst att du ger dig till sjös igen»,

sa" hans hustru.

»Ja, det är det kanske», sa" Dixon. »Kan jag

inte vara herre i mitt eget hus, så är det bättre, att

jag ger mig till sjös, hur svårt det än är. Du måste

välja mellan oss, Julia — mig och dina släktingar.

Jag vill inte sofva en natt till under samma tak som

de. Skall jag gå?»

»Som du vill. Jag har ingenting emot, att du

stannar här, så länge du uppför dig skickligt, men

de andra rymma inte fältet, det kan du lita på.»

»Då skall jag gå och se mig om efter ett annat

fartyg», sa" Dixon och tog sin mössa. »Här saknar

man mig inte. Kanske du vill packa ner litet kläder

i en kista åt mig, så att jag kan komma ut som

folk.»

Han såg på hustrun, som om han väntade, att

hon skulle be honom inte gå, men hon tog ingen

notis om honom, och han aflägsnade sig tyst, menDIXONS ÅTERKOMST.

179

gamle Burge, som kommit in i rummet och hört,

hvad han sagt, gick upp i öfre våningen och packade

hans kista.

Om två timmar kom han tillbaka vid bättre

lynne än då han gick. Bob var ute i skänkrummet

och de andra sutto och drucko te; en stor kista,

ordentligt ombunden med rep, stod på .golfvet i ett

hörn af rummet.

»Det var bra», sa" han och såg på den, »det

var just så jag ville ha det.»

»Den är så full den kan bli», sa" gubben Burge.

»Jag har själf packat den. Har ni hittat på något

fartyg?»

»Ja, det har jag», sa" Dixon. »Ett utmärkt trefligt

fartyg. Den här gången kommer jag inte att få det

svårt. Jag har fått plats som kapten.»

»Hvad?» sa" hans hustru. »Kapten? Du?»

»Ja», sa" Dixon och smålog mot henne. »Du

kan segla med mig, om du har lust.»

»Tack så mycket», sa" fru Dixon, »jag har det

bra där jag är.»

»Ar det verkligen ert allvar, att ni skall bli

kapten?» sa" Charlie och stirrade på honom.

»Ja», sa" Dixon, »kapten och ägare.»

Charlie hostade. »Hvad heter fartyget?» frågade

han och blinkade till de andra.

»Blå Lejonet», sa" Dixon i en ton, som kom

dem allesammans att rycka till. »Jag håller på att

skaffa mig ny besättning, och jag afmönstrar den

andra i kväll. Er först, min gosse.»180

DIXONS ÅTERKOMST.

»Afmönstrar», sa" Charlie, i det han lutade sig

tillbaka i stolen och stirrade häpen på honom. i>Blå

Lejoneth

»Ja», sa" Dixon i samma bestämda ton. »Då

jag kom hem härom dagen, tänkte jag, att jag kanske

kunde låta det förflutna vara glömdt, och jag höll

mig stilla litet för att se, om någon af er förtjänade

det. Jag gick till sjös för att härda mig — och nu

är jag härdad. Jag har slagits med karlar, som skulle

kunna sluka er i en munsbit. Jag har fått mera smörj

på en vecka än ni i hela ert lif, ni tjocka landkrabbor.»

Han gick till dörren, som ledde till skänkrummet,

där Bob gjorde hvad han kunde för att servera

gästerna och lyssna på samma gång, och sedan han

stängt den, stoppade han nyckeln i fickan. Sedan

dök han ner med handen i byxfickan och slängde

några mynt på bordet framför Charlie.

»Där är en månads lön i stället för uppsägning»,

sa" han. »Ge er af nu.»

»George!» skrek hans hustru. »Hur vågar du?

Har du blifvit tokig?»

»Jag är förvånad öfver er», sa" gubben Burge,

som sett på med gapande mun och nöp sig i armen

för att se, om han drömde.

»Jag går inte på er befallning», sa" Charlie och

steg upp. »Hvad menar ni med att stänga den där

dörren?»

»Hvad?» röt Dixon. »Det var väl fan, jag måtte

väl få stänga min egen dörr utan att be min uppas-DIXONS ÅTERKOMST.

181

sare om lof. Packa dig i väg, din landkrabba, innan

jag ger dig respass!»

Charlie gaf ifrån sig ett brummande och rusade

på honom, och i nästa ögonblick låg han på golfvet,

och i ansiktet hade han den hårdaste örfil han

någonsin fått i sitt lif. Fru Dixon skrek och sprang

ut i köket, åtföljd af gamle Burge, som kom med

för att be henne inte vara rädd. Charlie reste sig

och rusade emot Dixon en gång till, men han stod

där som ett rytande lejon, och han hade ett sådant

hejdlöst sätt att anfalla, att Charlie tappade

andedräkten. Medan Bob smög sig ut från skänkrummet och

sprang omkring och kom in bakvägen, hade Charlie

fått så mycket han behöfde och låg där på

sjömanskistan i hörnet och kippade efter andan.

»Hvad vill ni?» brummade Dixon, då Bob visade

sig i dörren.

Han såg så förfärlig ut med sitt upphettade

ansikte och skägget spärrande rakt ut åt alla håll,

att Bob, i stället för att göra, hvad han kommit dit

för, stod i dörren och gapade på honom utan att

säga ett ord.

»Jag mönstrar af min besättning», sa" Dixon.

»Har ni något att säga emot det?»

»Nej», sa" Bob och drog sig tillbaka.

»Ni och Charlie ge er af genast», sa" Dixon och

tog upp pengar. »Gubben kan stanna en månad,

så att han får se sig om efter arbete. Se inte på

mig så där, då klår jag er.»

Han började räkna upp Bobs pengar, då Burge182

DIXONS ÅTERKOMST.

och fru Dixon, som hört, att allt var tyst, kommo

in från köket.

»Var inte orolig för mig, min kära vän», sade

han till sin hustru, »det här är en barnlek mot hvad

jag är van vid. Först vill jag se de där båda

olycksfåglarna pallra sig af, och se"n ska vi ha oss en

kopp te, medan gubben passar upp på kunderna.»

Fru Dixon försökte säga något, men kunde inte

få fram ett ord. Hon tittade på sin man, sedan på

Charlie och Bob och så på mannen igen, och hon

kippade efter andan.

»Det är bra», sa" Dixon och nickade åt henne.

»Jag är kapten och ägare här på Blå Lejonet, och

du är förste styrman. Då jag talar, tiger du; det

är disciplin.»

Jag var på det där värdshuset tre månader

därefter, och aldrig har jag sett ett fruntimmer undergå

en så"n förändring som fru Dixon. Aldrig i mitt lif

har jag sett en kvinna med så stilla och saktmodigt

sätt att svara och att tala, och bara att höra, hur

hon svarade sin man, då han talte till henne, var

ett nöje för hvarenda gift man i skänkrummet.DET SNIKNA SPÖKET.

John Blows stod och hörde på arbetsförmannen

med en min af stolt förakt. Han var en friboren

engelsman, och ändå hade han helt summariskt blifvit

afskedad klockan elfva på förmiddagen och fått höra,

att hans värdefulla tjänster inte behöfdes längre. Till

på köpet hade förmannen haft åtskilligt att anmärka

på hans utseende, hvilket visserligen kunde vara ganska

sant, »men dock inte stod i något sammanhang med

den omständigheten, att man träffat på Blows

sofvande i ett skjul, då han skulle ha murat.

»Låt oss slippa se er otäcka fysionomi här»,

sade förmannen, »gå hem med den och gräf ner den

på bakgården. Hvem som helst skall med glädje

låna er en spade.»

Blows svarade ganska flytande och gjorde stränga

reflexioner om förmannens närmaste förfäder och den

märkvärdiga brist på människokärlek och allmänanda

de hade ådagalagt genom att låta honom växa upp.

»Gå hem med ert ansikte och gräf ner det»,184

DET SNIKNA SPÖKET.

sade förmannen återigen. »Men inte under någon

växt, som ni vill ska trifvas.»

»Jag förmodar», sade Blows, alltjämt syftande

på fiendens föräldrar och nu bemödande sig att

urskulda dem, »att de blefvo så förtjusta och

öfver-raskade, då de sågo, att ni verkligen var en mänsklig

varelse, att de inte voro så noga med det andra.»

Han gick sin väg med högburet hufvud, och

kamraterna, som gjort en paus i murningen för att

höra på, togo åter till sitt arbete. Ett litet glas öl

på »Den uppgående solen» piggade upp hans

domnande lifsandar, och han gick hem, funderande på

åtskilliga saker, som han skulle ha sagt till förmannen,

om han bara kommit att tänka på dem i tid.

Han stannade vid den öppna dörren till sitt hus,

tittade in och söp in den lukt af grönsåpa och

smutsigt vatten, som strömmade ut därifrån.

Trappstegen voro våta, och en balja stod i den smala

förstugan. Från köket hördes barnens skrik och en

grälande mamma. Unga herr Joseph Henry Blows,

tre år gammal, höll just på att »kikna», och hela

familjen häpnade öfver, att han kunde hålla ut så

länge. Han fick just tillbaka andan, då fadern kom

in i rummet, och öfverröstade nu utan möda de

andras vanmäktiga ansträngningar. Fru Blows

kastade en ilsket frågande blick pä sin man.

»Jag är fockad», sade han vresigt.

»Hvad ... nu igen?» sade den olyckliga hustrun.

»Ja, nu igen.»

Fru Blows vände sig bort, föll ner på en stol,185 DET SNIKNA SPÖKET.

kastade förklädet öfver hufvudet och brast i

missljudande gråt. Två små Blows"ar, som hade slutat

med sitt skrik, började på med det igen af idel

sällskaplighet.

»Tig», skrek den förargade Blows, »tig genast,

hör ni!»

»Jag önskar jag aldrig hade sett dig», snyftade

hustrun under förklädet. »Af alla de lata, supiga,

odugliga ...»

»Gå på, du», sade Blows bistert.

»Du är inte värd, att man fäller så många tårar

för din skull», förklarade fru Blows. »Se på er far,

barn», fortfor hon och tog bort förklädet från ansiktet.

»Titta riktigt grundligt på honom och kom ihåg, att

ni inte få bli likadana som han, då ni bli stora.»

Blows mötte sin oskyldiga afkommas

koncentrerade blickar med vresig min och började sedan dyster

gå af och an i farstun, tills han snafvade öfver baljan.

Det vållade en omkastning i hans lynne, han vände

sig ursinnigt om och sparkade detta nyttiga husgeråd

fram och tillbaka i farstun, tills han tröttnade på det.

»Nu har jag fatt nog af det här», mumlade han.

Han stannade vid köksdörren, dök ner med handen

i fickan, kastade en handfull kopparslantar på golfvet

och gaf sig i väg från hus och hem.

Ett glas öl till stärkte honom i hans beslut.

Han skulle ge sig i väg långt bort och bryta sig

en ny bana. Morgonen var klar och luften frisk,

och en behaglig känsla af frihet och äfventyrslust

behärskade honom, medan han marscherade framåt.186

DET SNIKNA SPÖKET.

Han hade snart Gravelton bakom sig, och då han

kom till floden, slog han sig ner för att röka en sista

pipa, innan han för alltid vände ryggen till en stad,

som hade behandlat honom så illa.

Floden porlade behagligt och vassen susade för

vinden; Blows, som kunde somna på ett upp och

nedvändt ämbar, dukade genast under för det

söfvande inflytandet, pipan föll ur hans mun, och han

snarkade helt trankilt.

Han väcktes af ett halfkväfdt skrik, spratt upp

och såg sig omkring efter orsaken. I vattnet såg

han Billy Clements"s lilla hvita ansikte, han vadade

ut i floden, så att vattnet stod honom till midjan,

grep gossen i håret, drog honom i land och ställde

honom raklång framför sig. Ännu skrikande af

förskräckelse kastade Billy upp litet af vattnet som

han hade sväljt, och utan att vända på hufvudet

kilade han hemåt, ynkligt ropande på sin mamma.

Blows satt på flodbrädden och hackade tänderna

och tittade efter honom, tills han försvann ur sikte.

Han saknade sin mössa och hann just lagom kasta

en sista blick på denne mångårige vän, då den

långsamt sjönk midt ute i floden. Han vred vattnet ur sina

byxor, gick öfver bron och sneddade öfver ängarna.—

Hans frivilliga ungkarlsstånd räckte i jämt tre

månader, men sedan fattade han det beslutet att

spela ädel make och förlåta hustrun allting. Han

skulle inte ingå i detaljer, utan bara afkunna en

stor, högsinnad förlåtelse.

Full af dessa ädla tankar begaf han sig på väg187 DET SNIKNA SPÖKET.

hemåt. Det var tre dagars vandring, och på den

tredje dagens afton var han en dryg fjärdingsväg

från hemmet. Han klättrade upp på gräsvallen

bredvid vägen, sträckte ut sig bekvämt och rökte en

pipa i månskenet.

Ett högt halmlass kom långsamt guppande emot

honom. Körsvennen satt halfsofvande på skalmarna,

och Blows smålog, då han kände igen det första

bekanta ansikte han sett på tre månader. Han

stoppade pipan i fickan, reste sig, klättrade bakifrån upp

på lasset, lade sig på magen i halmen och tittade

ner på den intet anande körsvennen.

»Jag skall göra Joe en syrpris», sade han för

sig själf. »Han skall bli den förste, som önskar mig

välkommen hem.»

»Joe», sade han halfhögt, »hur står det till, min

gubbe lilla?»

Joe Carter öppnade sömnigt ögonen, då han

hörde sitt namn uttalas, och såg sig omkring, men

så kom han till den slutsatsen, att han hade drömt,

och blundade igen.

»Jag ser dig allt, Joe», sade Blows pojkaktigt,

»jag ser dig mycket väl.»

Carter såg hastigt upp, fick sikte på Blowss

flinande ansikte, som stack fram ur halmen, slog ut

armarna med ett genomträngande skrik och ramlade

ner på vägen. Blows reste sig förvånad på

armbågarna och såg honom resa sig upp och klumpigt

springa åt motsatt håll under höga, jämmerliga skrik.

»Joe! ropade Blows. »J—o—e/»188

DET SNIKNA SPÖKET.

Garter höll händerna för öronen och rusade

blindt framåt, medan hans vän satt högst uppe på

halmlasset och åsåg hans beteende med en

blandning af förvåning och ovilja.

»Det kan då inte vara de där sex pencen han

är skyldig mig», tänkte han fundersamt, »men annars

kan jag då inte veta, hvad det är. Aldrig har jag

sett en människa så vettskrämd.»

Han fortfor att fundera, medan den gamla hästen,

obekymrad öfver körsvennens frånvaro, helt lugnt

fortsatte sin lunk. Men en half fjärdingsväg längre

bort klättrade Blows ner, för att gå ginvägen öfvei

ängarna.

»Om inte Joe ser efter sin häst och sin vagn»,

sade han med värdighet, i det han såg efter honom,

»så är det inte mitt fel.»

Gångstigen var inte mycket trafikerad så sent

på kvällen, och han mötte bara en karl. De voro

i skuggan af träden utmed den nya kyrkogården,

då de gingo bredvid hvarandra, och bägge tittade.

Den obekante fick först sin nyfikenhet tillfredsställd,

och till Blows"s stora förargelse tog han ett språng

bakåt, som skulle ha hedrat en akrobat, och satte

sedan af snedt öfver ängen med hiskliga skrän.

»Om jag får tag i dig en gång», sade den

förolämpade Blows, »så skall jag minsann ge dig något

att skrika för.»

Han fortsatte sin väg brummande och saktade

märkligt farten, då han nalkades hemmet. Enkvarlefva

af samvete, som utan all uppmuntran lefde kvar hos189 DET SNIKNA SPÖKET.

honotn sedan trettiofem år tillbaka, hviskade envist

till honom, att han hade burit sig illa åt. Det gjorde

också näsvisa frågor om, hur hans hustru och barn

hade dragit sig fram under de sista tre månaderna.

Han stod utanför huset en stund, men öppnade sedan

sakta dörren och steg in.

Köksdörren stod öppen, och hans hustru satt

svartklädd och sydde vid skenet af en rökig lampa.

Hon såg upp, då hon hörde hans steg, och utan att

ge ett ljud ifrån sig gled hon sedan raklång ner på

golfvet från stolen.

»Ja, gå på du», sade Blows bittert, »genera dig

inte för mig.»

Fru Blows hörde ej, hvad han sade, hennes

ansikte var blekt och hennes ögon slutna Hennes

man började ana hur det förhöll sig, tappade i ett

glas vatten ur kranen och hällde det öfver henne.

Hon slog upp ögonen, uppgaf ett svagt skrik, reste

sig sedan upp, vacklade emot honom och kastade

sig gråtande till hans bröst.

»Seså, seså», sade Blows, »ta inte så illa vid

dig, jag förlåter dig.»

»O, John», sade hans hustru under krampaktiga

snyftningar, »jag trodde att du var död. Det är

bara fjorton dagar sedan vi begrafde dig.»

»Begrof de mig?» sade den öfverraskade Blows.

»Begrafde mig?»

»Jag skall vakna och komma under fund med,

att jag drömmer», jämrade sig fru Blows, »jag vet

det. Jag drömmer alltid att du inte är död. I för-190

DET SNIKNA SPÖKET.

går natt drömde jag, att du lefde, och då jag

vaknade, grät jag, som om mitt hjärta ville brista.»

»Grät?» sade Blows och rynkade ögonbrynen.

»Af glädje, John», utbrast hans hustru.

Blows ämnade just begära närmare förklaringar

på hemligheten, men så afbröt han sig och

betraktade med lifligt intresse en ganska stor ankare, som

stod i ett hörn.

»En ölankare», sade han, och så tog han ett

glas ur skänken och gick dit bort. »Du tycks inte

ha lidit någon nöd, medan jag .. . var ute och sökte

arbete.»

»Vi hade den på begrafningen, John», sade

hans hustru; »vi hade till och med två, det här är

den andra.»

Blows, som hade fyllt sitt glas, satte det orördt

ifrån sig; det var litet hemskt, det här.

»Drick du», sade fru Blows, »du har större rätt

till det än någon annan. Tänk, att du nu står här

och dricker ölet från din egen begrafning!»

»Jag förstår inte, hvad du talar om», svarade

Blows och läppjade försiktigt på glaset. »Hur kunde

det bli begrafning utan mig?»

»Det var ett misstag, alltsammans», sade den

öfverlyckliga fru Blows; »vi måste ha begraft någon

annan. Men en sådan begrafning, John! Du skulle

ha varit stolt, om du hade sett den. Nästan hela

Gravelton gick med i processionen. Smågossarnas

trum- och pipare-kår var med, och Kamelorden, som

du hörde till, hade infunnit sig med mässingsorkester191 DET SNIKNA SPÖKET.

och banér, och allt folket gick i led på fyra och

ibland fem personer.»

Blows"s ansikte klarnade; han hade ingen aning

om, att han varit föremål för en sådan tillgifvenhet

från stadsbornas sida.

»Fyra vagnar med sörjande», fortfor hans hustru,

»och — likvagnen alldeles betäckt med blommor, så

man knappt kunde se den. En krans kostade två

pund.»

Blows sökte dölja sin belåtenhet under en mask

af missnöje. »Så"nt slöseri», brummade han och

böjde sig ner öfver ölfatet för att tappa i ännu ett

glas åt sig.

»Några af godsägarne skickade sina vagnar, för

att de skulle vara med i processionen», sade fru

Blows och satte sig med händerna hopknäppta i

sitt knä.

»Jag känner ett par, som tyckte ganska bra om

mig», sade Blows och rodnade nästan.

»Och tänk, att alltsammans var ett misstag»,

fortfor hans hustru. »Men jag trodde, att det var

du; liket var klädt som du, och din mössa hittades

i närheten.»

»Hm», sade Blows, »ni har ställt till det vackert.

Här har folk gifvit ut två pund för kransar och dragit

ut med mässingsmusik och banér, därför att de trodde,

att det var jag, och så är alltsammans bortkastadt.»

»Det var inte mitt fel», sade hustrun. »Lilla

Billy Clements kom springande hem den dagen, då

du hade gått din väg, och sa", att han hade ramlat192

DET SNIKNA SPÖKET.

i ån, och du hade hoppat i och dragit upp honom.

Han sa", att han trodde du hade drunknat, och då

du inte kom hem, trodde jag det naturligtvis också.

Hvad skulle jag annars tro?»

Blows hostade, höll upp glaset mot dagern och

betraktade det med tankfull min.

»De draggade i ån», sade hustrun, »och hittade

mössan, men de hittade inte liket förr än nio veckor

därefter. Det hölls likbesiktning, och jag identifierade

dig, och hela den där storartade begrafningen

ställdes till, därför att de trodde, att du hade vågat ditt

lif för att rädda lilla Billy. De sa" att du var en

hjälte.»

»Jo, du har ställt till det bra.»

»Kyrkoherden höll talet, och det var ett vackert

tal. Jag önskar att du hade varit med och fått höra

det; då skulle jag ha njutit ännu mera af det. Han

sa", att ingen kunde vara mera förvånad än han öfver

att du hade gjort något sådant, och att det bara

bevisade, hur litet vi känna våra medmänniskor. Han

sa", att det fanns något godt hos oss alla, om vi

bara fick tillfälle att visa det.»

Blows såg misstänksamt på henne, men hon

satt där och funderade och stirrade på golfvet.

»Jag förmodar, att vi måste lämna igen pengarna

nu», sade hon slutligen.

»Pengarna! Hvilka pengar?»

»Pengarna, som samlades in åt oss», sade hustrun.

»Ett hundra åttiotre pund sju shillings och fyra pence.»193 DET SNIKNA SPÖKET.

Blows drog djupt efter andan. »Hur mycket?»

sade han med matt röst. »Säg om det igen.»

Hon lydde.

»Visa mig dem», sade han och skalf på rösten.

»Låt mig se på dem. Låt mig ta i dem.»

»Det kan jag inte», svarade hon.

»Kamelkommittén tog hand om dem, och de betala min hyra och

ge mig tio shillings i veckan. Nu ska väl pengarna

lämnas igen?»

»Prata inga dumheter», sade Blows häftigt. »Gå

till de där oförskämda kamelerna och säg, att du

vill ha dina pengar — alltihop. Säg, att du skall

fara till Australien. Säg, att det var min sista önskan,

innan jag dog.»

Fru Blows rynkade pannan.

»Jag skall hålla mig gömd där uppe, tills du

har fått dem», sade hennes man hastigt. »Det var

bara två karlar, som såg mig, och nu förstår jag,

att de trodde jag var mitt eget spöke. Skicka

barnen till din mor på några dagar.»

Hans hustru skickade bort dem följande morgon,

och en stund därefter kunde hon säga honom, att

hans förmodan angående hans bekantas misstag varit

alldeles riktigt. Hela Gravelton hade tagit vid sig

öfver den nyheten att John Blows"s ande gick

omkring och spökade, och man undrade mycket på,

hvad han hade för orsak att göra det.

»Det var alldeles, som om han hade ett

tjuf-pojkstreck för sig», sade Carter till alla dem, som

stodo omkring honom och hörde på. »Jag ser dig

Jacobs, Filurer. 13194

DET SNIKNA SPÖKET.

allt, Joe», sa" han, och så nickade han med hufvudet,

som om det hade varit af gummi.»

»Han hade något på sinnet, som han ville tala

om för er», sade en af åhörarne strängt. »Ni borde

ha stannat, Joe, och frågat honom, hvad det var.»

»Jag tror nog, att jag vet, hvad det var», sade

den darrande Carter.

»Då skulle han inte ha oroat er längre», sade

den andre.

Carter bleknade och stirrade på honom,

»Det var kanske bara en dödsvarning», sade

en annan.

»Hvad menar ni med det, bara en dödsvarning?»

frågade den olycklige Carter. »Ni vet inte, hvad

ni säger.»

»Min morbror såg ett spöke en gång», sade en

tredje, rädd, att spänningen skulle upphöra.

»Nå, hur gick det?» frågade den, som först talat.

»Det skall jag tala om, sedan Joe har gått»,

sade den andre med utsökt grannlagenhet.

Carter rekvirerade litet mera öl och sade till

uppasserskan att slå några droppar brännvin i det.

I ett ynkligt tillstånd af nervositet satt han på

yttersta ändan af bänken och kände, att han var föremål

för ett osundt intresse bland sina bekanta. Kronan

sattes på allt hans elände, då en välment vän i

sväfvande och osammanhängande ordalag rådde honom

att sluta upp med att dricka, svära och andra dåliga

vanor, som han kunde ha lagt sig till med.

Kamelordens kommitté tog nyheten med lugn och195 DET SNIKNA SPÖKET.

inordnade den bland sådana abnormiteter som att

se flugor och råttor. Till svar på fru Blows"s

begäran att få ut kapitalet uttryckte de sin förvåning

öfver, att hon ville slita sig ifrån hjältens graf, och

talade om den smärta ett sådant beteende af henne

skulle vålla honom, för den händelse han hade något

medvetande af det, där han var. För att visa, att

de voro resonliga beviljade de henne en extra shilling

den veckan.

Hjälten kastade denna allmosa på

sängkammar-golfvet och förvisade, på ett språk vimlande af

personligheter, kommittén till mörkrets rike. Han började

känna sig dålig af kammarluften, och ett par kvällar

därefter, strax före midnatt, smög han sig ut för att

andas litet frisk luft.

Det var en klar natt, och hela Gravelton på ett

undantag när tycktes ha gått till hvila. Undantaget

var poliskonstapel Collins, och sedan han följt efter

Blows"s smygande skepnad och slutligen tvingat den

att fatta stånd i en portgång, fick han ligga till sängs

i fjorton dagar. Som en förståndig man blef Blows

inte egenkär för det, men han kunde ej undgå att

känna en viss tillfredsställelse öfver denna motgång,

som drabbade en medlem af en kår, för hvilken han

länge hyst en stark motvilja.

Gravelton diskuterade denna nya uppenbarelse

med hjärtat i halsgropen, och till och med den

skum-ögda kamelkommittén måste ändra åsikt. De

förnekade ej längre synernas öfvernaturliga karaktär, men

med en egendomlig missuppfattning af Blows"s önsk-196

DET SNIKNA SPÖKET.

ningar förklarade de hans fridlöshet såsom beroende

på hans missnöje med den projekterade grafvården

och ändrade sin beställning från en enkel sten à tio

pund till en af röd marmor för tjugufem.

»Den där kommittén», sade Blows med darrande

röst till sin hustru, då han fick höra talas om

ändringen, »den där kommittén tycks tro, att den kan

husera med mina pengar som den vill. Gå och säg

dem, att du inte vill veta af det där. Och säg,

att du har slagit ur hågen att fara till Australien

och att du vill ha pengarna att öppna en butik

med. Vi ska skaffa oss ett litet kafé nå"nstans.»

Fru Blows gick, men kom tillbaka gråtande, och

i två hela dagar satt hennes man, ett offer för djup

melankoli, och försökte hitta på nya och originella

utvägar att komma åt pengarna. Den andra dagens

kväll var han mycket nedstämd till humöret, han

gick ner i köket, tog ett glas ur skåpet och satte

sig vid ölankaren.

Nästan omärkligt började han få en ljusare syn

på tingen. Det var lördagskväll, och hans hustru

var ute. Han skakade öfverseende på hufvudet, då

han tänkte på henne, och började förstå, hur dum

han hade varit, då han anförtrott ett så kinkigt

uppdrag åt en kvinna. Endast en man kunde tala med

kamelkommittén, en man, som kände till världen och

kunde möta dem med ovedersägliga argument. Sedan

han användt alla kända medel för att öfvertyga sig

om, att ankaren var tom, tog han sin mössa från

spiken och rusade ut på gatan.197 DET SNIKNA SPÖKET.

Gamla fru Martin, en granne, såg honom först

och gaf det till känna med ett skrik, som samlade

ett dussin människor omkring dem. Hon pekade

mållös på Blows.

»Jag. . . jag rörde henne inte», sade denne

högtidligt. »Jag . . . såg inte åt henne ens ...»

Folkmassan stirrade vildt på honom. Det kom

alltjämt nya springande, knuffade sig fram i första

ledet, men drogo sig hastigt tillbaka och väntade i

andlös spänning. Oroad af deras tystnad upprepade

Blows sina försäkringar:

»Jag kom gående ...»

Han afbröt sig hastigt, vände sig om och tittade

litet förebrående på en herre, som sökte förvissa sig,

huruvida en paraply gick tvärs igenom honom. Den

vetgirige drog sig skyndsamt in i högen igen, och

ett svagt mummel af öfverraskning uppstod, då

Blows förargad gned sig på det träffade stället.

»Han lefver ju!» sade en röst. »Det var skojigt!»

»Morjens, Bill», sade Blows jovialiskt.

Bill kom försiktigt fram, och innan han skakade

hand med honom, förvissade han sig med åtskilliga

små puffar och knackningar, att hans vän verkligen

lefde.

»Det är all right», ropade han. »Kom och

känn!»

Minst femtio händer åtlydde uppmaningen, och

utan att fästa sig vid den ofantligt kittlige Blows"s

hotelser och böner trefvade de öfver hela hans leka-198

DET SNIKNA SPÖKET.

men. Till sist slet han sig lös, och stödjande sig på

Bill och en annan vän styrde han kosan till

rådhuset.

Då han kom dit, hade hans följe växt till

ofantliga proportioner. Fönster slogos upp, och det stod

folk i farstudörrarna och ropade frågor.

Lyckönskningar haglade öfver honom från alla håll, och Carters

glädje var så stor, att Blows blef riktigt rörd.

Helt stursk öfver den uppmärksamhet han väckte

trängde Blows sig fram genom folkmassan vid dörren

och gick uppför den korta trappan till det rum, där

Kamelorden höll sina sammankomster. Folket

strömmade upp efter honom.

Dörren var stängd, men då han knackade på,

öppnades den på glänt och en barsk röst frågade,

hvad han ville. Innan han hann svara, ragglade den,

som öppnat dörren, baklänges in i rummet, och

Blows trängde sig in med ett talrikt följe.

Ordföranden och sällskapets högsta medlemmar,

som sutto majestätiskt bakom ett långt bord i ändan

af rummet, rusade upp med skrik af fasa och harm.

Medveten om sin starka position klef Blows fram.

»Blows/» flämtade ordföranden.

»Nej, ni väntade väl inte att få se mig», sade

Blows med ett föraktfullt skratt. »De försöka lu. . .

lura mig på mina pengar, Bill.»

»Du har ju inga pengar», sade hans häpne vän.

Blows vände sig om och fixerade honom stolt;

sedan riktade han åter sitt tal till den stirrande

ordföranden.199 DET SNIKNA SPÖKET.

»Jag kommer f... för att hämta mina p... pengar»,

sade han i imponerande ton. »Hundra åttio pund.»

»Nej, hör nu», sade den skandaliserade Bill och

ryckte honom i ärmen, »du är ju inte död, Jack.»

»Det där begriper du inte», sade Blows otåligt.

»De vet nog, hvad jag menar: hundra åttio pund.

De vill köpa mig en grafsten, men den vill jag inte

ha. Jag vill ha pengarna. Nej, hör nu, låt bli det

där!» Dessa ord aftvingades honom af ordföranden,

som, efter att misstroget ha fixerat honom, medan

han talade, plötsligt petade till honom med ändan

af ordensstafven, som stod lutad mot hans stol. Blow"s

soliditet var obestridlig, och plötsligt återtagande sin

värdighet satte ordföranden sig och äskade tystnad.

»Till min ledsnad måste jag meddela, att ett

misstag begåtts», sade han, »men det gläder mig att

kunna konstatera, att herr Blows kommit tillbaka och

kan själf försörja hustru och barn med sitt arbete.

Endast ett pund eller två af de så människovänligt

insamlade pengarna ha gått åt, och det återstående

kommer att lämnas tillbaka till dem, som tecknat

bidrag.»

»Hör nu», sade Blows ifrigt, »låt mig ...»

»För bort honom», sade ordföranden med mycken

värdighet. »Rym ut lokalen. Bort med alla obehöriga.»

Två af medlemmarna gingo fram till Blows, lade

händerna på hans axlar och uppmanade honom att

aflägsna sig. Till sist gick han, omgifven af ett dussin

starkt upphetsade följeslagare, och där han stod

fast-kilad i den smala trappan, höll han ett vidlyftigt före-200 DET SNIKNA SPÖKET.

drag om så olikartade ämnen som människans

rättigheter och formen på ordförandens näsa.

Han afslutade sitt föredrag på gatan, men då

han till sist märkte en egendomlig brist på sympati

hos åhörarne, gjorde han sig lös från den trogne

Carters arm och lomade nedslagen i väg hem.TERTIUS INTERVENIENS.

Kärlek? sade nattvakten, i det han med frånvarande

min åsåg en skeppares ansträngningar att med

en båtshake nå en annan skeppare på en förbiglidande

pråm; tala inte med mig om kärlek, den har jag

haft tillräckligt med obehag af. Det borde finnas

absolutister i fråga om kärlek lika väl som

anbelangande starka drycker, och de borde ha en bandstump

i knapphålet, som blåbandisterna ha, men inte någon

vacker och lockande bandstump, kom ihåg det. Jag

har sett lika mycket elände förorsakadt af kärlek som

af dryckenskap, och det löjliga är, att det ena ofta

leder till det andra. Sedan kärleken är öfver, leder

den ofta till dryckenskap, och dryckenskap framkallar

ofta kärlek och till att man gör sig olycklig för hela

lifvet, innan den är öfver.

Sjömän falla ofta offer för den; de se så sällan

fruntimmer, att de helt naturligt ha höga tankar om

dem. Vänta tills de bli nattvakter och få vara hemma

hela dagarna, då får man se dem från andra sidan.202

TERTIUS INTER VENIENS.

Om folk bara började sin bana som nattvakter, skulle

det inte vara hälften så många, som blef kära, som

det är nu.

Jag kommer ihåg en pojke, den hyggligaste man

kunde träffa på. Han bar alltid på sig sin fästmös

porträtt, och det var det enda roliga han hade under

de fjorton år han var skeppsbruten på en öde ö.

Till sist blef han upptagen af ett fartyg och kom

hem, och där gick hon ännu ogift och väntade på

honom, och sedan han hade tillbragt fjorton år på

en öde ö, fick han sitta tio år på kurran för att han

hade skjutit henne, därför att hennes utseende hade

ändrat sig så mycket.

Och så var det Ingefärs-Dick, en rödhårig krabat,

som jag har talt med er om förut. Han gick stad

och blef kär en gång, då han bodde här i Wapping

tillsammans med gamle Sam Small och Peter Russet,

och han ställde snart till ett trefligt spektakel.

De hade just kommit hem från en resa, och de

hade inte varit i land en vecka, förr än bägge två

märkte en förändring till det sämre hos Dick. Han

blef stilla och fredlig och tappade smaken för öl.

Han lekte med maten i stället för att äta den, och

i stället för att gå ut om kvällarna med Sam och

Peter, tog han sig för att gå ut på egen hand.

»Det är kärlek», sa" Peter Russet och skakade

på hufv"et, »och han kommer att bli ändå värre

däran, innan han blir bättre.»

»Hvem är jäntan?» sa" Sam.

Det visste Peter inte, men då de kom hem den203 TERTIUS INTER VENIENS.

kvällen, frågte han Dick, som satt i sängen med en

frånvarande min och omfamnade sina knän, men han

svarade inte utan bara stirrade.

»Hvem är det, som har gjort er galen den här

gången?» sa" gamle Sam.

»Sköt er själf, ni, jag skall nog sköta mig», sa"

Dick, som plötsligt vaknade upp och såg arg ut.

»Ta inte illa opp, kamrat», sa" Sam och blinkade

åt Peter. »Jag frågte bara, uti fall jag skulle kunna

göra er nå"n tjänst.»

»Ja, det kan ni göra genom att inte låta henne

veta, att ni är kamrat till mig», sa" Dick försmädligt.

Sam förstod honom inte först, och då Peter

förklarade det för honom, ville han klå honom för att

han försökte förvrida Dicks ord.

»Hon tycker inte om tjocka gubbar», sa" Dick.

»Jaså», sa" Sam, som inte kunde hitta på något

annat att säga, »jaså, gör hon inte det? Jaså,

verkligen?»

Han klädde af sig och kröp ner i bädden, som

han delade med Peter, och höll honom vaken i

timtal genom att med hög röst tala om för honom om

alla de flickor han hade haft kurtis med i sina dar,

och i synnerhet om en flicka, som alltid svimmade,

då hon fick se en rödhårig karl eller en apa.

Peter Russet tog reda på alltsammans dan därpå

och talte om för Sam, att det var en svarthårig och

svartögd uppasserska på »De glada lotsarna», och

att hon inte ville ha något att göra med Dick.

Han talte med Dick om det igen, då de skulle204

TERTIUS INTER VENIENS.

till att gå till sängs om kvällen, och fann till sin

förvåning, att han var riktigt artig. Då han sa", att

han ville göra allt hvad han kunde för honom, blef

Dick riktigt rörd.

»Jag kan hvarken äta eller dricka», sa" han i

jämmerlig ton, »jag låg vaken hela den sista natten

och tänkte på henne. Hon är så olik andra flickor,

hon är . . . akta er, Sam, att jag inte ger er en

minnesbeta! Gå ni och fnittra åt andra, som tycker bättre

om att höra det än jag.»

»Det är bara en bit äggskal, som jag fick i

halsen vid frukosten i morse», sa" Sam. »Jag undrar,

om hon ligger vaken hela natten och tänker på er.»

»Det gör hon kanske», sa" Peter Russet och gaf

honom en liten knuff.

»Ni skall inte fälla modet, Dick», sa" Sam, »jag

har känt flickor förr, som ha haft den allra

besynnerligaste smak.»

»Bry dig inte om honom», sa" Peter och höll

fast Dick. »Hur långt har du kommit med henne?»

Dick stönade och satte sig på sin säng och

tittade i golfvet, och Sam gick och satte sig på sin

säng, men till sist började den skaka så, att Dick

erbjöd sig att gå dit bort och slå skallen af honom.

»Jag kan inte hjälpa, att sängen skakar», sa"

Sam, »det är inte mitt fel. Jag har inte gjort den.

Om den där kärleken gör er så obehaglig mot edra

bästa vänner, Dick, så är det bäst att ni flyttar

härifrån och bor för er själf.»

»Jag hörde något om henne i dag, Dick», sa"205 TERTIUS INTER VENIENS.

Peter Russet. »Jag träffade en man, som jag var

bekant med på Bulls varf, och han talte om för mig,

att hon brukade gå ut och gå med en prisse, som

hette Bill Lumm, ett slags yrkesboxare, och se"n

hon slog upp med honom, vill hon inte se åt nå"n

annan.»

»Var hon så förtjust i honom då?» frågte Dick.

»Jag vet inte», sa" Peter,» men min bekant sa"

till mig, att hon vill inte gå ut med nå"n annan, om

inte med en yrkesboxare. Hennes stolthet tillåter

det väl inte, kan jag tro.»

»Nåja», sa Sam, »då har ni ju inte något annat

att göra, Dick, än att gå och bli boxare.»

»Om ni säger en så"n dumhet till — — —»

sa" Dick och sprang upp.

»Det är rätt», sa Sam, »flyg på folk, då de

försöka visa er en vänlighet. Det är så likt er, Dick.

Hvad hindrar er att säga till henne, att ni är en

yrkesboxare från Australien eller något annat land?

Det kan ju inte hon veta.»

Han reste sig ur sängen och höll upp händerna,

då Dick kom tvärs öfver rummet bort till honom,

men Dick ville bara skaka hand med honom, och

sedan han hade gjort det, klappade han honom på

ryggen och småskrattade.

»Det skall jag försöka», sa" han. »För hennes

skull skulle jag kunna säga hvilken lögn som helst.

Ä, ni vet inte, hvad kärlek är, Sam.»

»Nog har jag vetat det förr», sa" Sam, och se"n

satte han sig igen och började tala om för dem alla206

TERTIUS INTER VENIENS.

kärlekshistorier han kunde komma ihåg, tills Peter

Russet tröttnade och sa", att då man såg honom nu,

var det svårt att tro, att han hade varit en så"n

flickkrossare, för det ansikte han hade nu, det talte

då inte mycket till hans fördel. Se"n slutade Sam,

men midt i natten kom han i krakel med Peter,

därför att han väckte honom för att säga honom

någonting, som han nyss hade tänkt om hans

ansikte.

Ju mera Dick tänkte på Sams förslag, dess bättre

tyckte han om det, och samma kväll tog han Peter

Russet med sig in på »De glada lotsarnas» bar.

Han beställde portvin, för det tyckte han var finare

än öl, och nu började Peter Russet prata med miss

Tucker och talte om för henne, att Dick var en

yrkesboxare från Sydney, och där hade han besegrat

hvar och en, som hade vågat mäta sig med honom.

Flickan tycktes genast bli helt annorlunda mot

Dick, och hennes vackra svarta ögon tittade på