Filippas öden.

Filippas öden.

—VM» ■

■

?

Andra upplagan.

FILIPPAS ÖDEN

ROMAN AV FRIDA STÉENHOFF

*

Wahlströms & Widstrands Förlag

FRIDA STÉENROFF

FILIPPAS ÖDEN

FILIPPAS ÖDEN

ROMAN

AV

FRIDA STÉENHOFF

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRANDStockholm 1918. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

Prinsessan var ond.

Alla på Solvik kände sig mer eller mindre

skakade därav. Det var något nytt ock

skrämmande i prinsessans vrede. Hur skulle det gål

Man sade sig ovillkorligen, att det var fara i

situationen.

Hade det ej varit ett faktum, kon själv sett,

skulle Filippa Skermans trettonåriga

medvetande vägrat fatta det möjliga däri.

Prinsessan Caroline var ju den mildaste ock

fullkomligaste varelse på jorden, en ängel

redan i livstiden. Oek nu kade denna ängel talat

kårda ord oek visat människor ut ur sina rum.

”Människorna” var visserligen endast barn,

tre gossar oek två flickor i ålder från nio till

femton år, men när lakejen stängde dörren efter

dem, kade Filippa, mitt i sorgen ock skammen,

nästan kaft en stolt förnimmelse av att de

blivit behandlade som kerrar ock damer i

miniatyr.

Den natten dröjde sömnen att komma till

Filippa, det var en allt för smärtsam tomhet is

hennes huvud för att hon skulle kunna slumra

in. Hon grubblade och ville förstå prinsessans

ord om ”ett rent hjärta”. Men det var

besynnerligt! Det var som om alla förstående

tankar varit försvunna!

I stället bultade Filippas puls som en

hammare i hjärnan, blodet gick i vågor genom hela

hennes kropp, i takt med vågorna därute i

havet.

Hade Berta varit vaken, skulle Filippa velat

prata med henne. Men Berta hade visst

somnat fortare än vanligt av trötthet efter den

gemensamma sinnesrörelsen.

Och prinsessan som alltid varit så god mot

Filippa! Och som hon älskade så oerhört!

Prinsessans ögon hade inte velat besvara

Filippas blickar, när de tiggde om vänlighet!

När kärleksfulla ögon inte längre svarar...!

Sömnen kom till slut i ett virrvarr av

underliga fantasier, som smälte samman med

bränningarnas brus genom de öppna fönstren.

Det bruset hade allt för många gånger lullat

Filippa till ro för att icke också nu segra till

sist. Det blev denna gång till en vaggsång med

tavlor, vilka hopades och trängdes och övergick

i de mest brokiga drömmar. Men på morgonen

tänkte Filippa ej mera därpå, hon brukade

skaka av sig nätternas drömmer ier som

ingenting att lägga på minnet.

Det var Berta, som grep fast:$

— Du pratade så mycket i sömnen1?

— Gjorde jag? Jag drömde så besynnerligt

Om en tung vagn, som jag måstc dra med mig.

Den var så konstig, ocli jag visste inte, vad som

var inuti. Den såg ut som ett avgudatempel

med väldiga hjul. Och väggarna var randiga

som här inne, gröna och vita.

— Var den tapetserad? frågade Berta

vetgirigt, Jag har en drömbok. Påminn mig, när

vi kommer till Stockholm. En vågn? Det står

nog upptaget.

— Jag vet, var jag har vagnen ifrån, sade

Filippa. Jag såg den härom dagen i en

mis-sionstidning, som farfar fick från Indien. Den

hade likadana tillbommade fönster och dörrar.

Men det hemska var, att alla — Gud och

farfar och prinsessan och alla mina bekanta —

skulle bli rysligt onda, om jag släppte av

vagnen, bara ett enda litet tag...

Nu kom en norsk kammarjungfru —

kvar-lämnad efter en norsk hovfröken, som hade

ständig tjänstledighet — in med flickornas vita

klädningar i händerna. Hon kom från

strykrummet, där tre strykerskor varje morgon

pressade Solviksgästernas kläder för dagens bruk.

Berta hade hopfogat sitt stora hår av rödbruna

lockar till ett torn på huvudet för att

bekvämare kunna tvätta sig, och avbröt mitt i

intvål-ningen:

~ T dag är väl prinsessan glad igen?Filippas blickar hängde vid den norska

kammarjungfruns mun. Hon måste veta det! I

strykrummet var det nog bekant, fem minuter

sedan prinsessan vaknat, huruvida den

kungliga vreden försvunnit eller ej!

— Jag har hört, svarade norskan, att

prinsessan haft en god sömn. Hon har inte alls

berört ledsamheten från i går.

Filippa drog en suck av lättnad och ämnade

stiga upp. Men till de andras bestörtning blev

hon i stället vit som lakanet och svimmade.

Längre fram på dagen fick hon feber.

Prinsessans läkare kom och lade is på hennes

huvud. Prinsessan kom också själv, hon lät bära

sig i sin bärstol till Bertas och Filippas rum,

som var beläget i översta våningen.

Prinsessan var en åldrig dam med svag hälsa, särskilt

var hennes lungor dåliga, och hon fick hosta,

om hon gick i trappor. När prinsessan satt vid

Filippas säng, var Filippa ej fullt redig, men

trots yrseln uppfattade hon, att de stora, bruna

ögonen åter strålade av vänlighet. Sedan blev

Filippa snart frisk igen.

Farfar hade naturligtvis i timmar suttit vid

sängkanten, han vek knappt Hån Filippas sida,

hans ömhet var blandad med stor ängslan, ty

för honom var barnbarnet som den fattige

mannens enda lam.

På så sätt hjälpte sjukdomen till att inrista

den märkliga vredesdagen i Filippas minne.Vad som för de andra blott blev en tråkig, men

hastigt glömd episod, stannade kvar i Filippas

medvetande som ett outplånligt intryck. Det

hela var knappast något att minnas, smått och

obetydligt, ingenting att göra affär av,

barnslighet från ovan och nedan. Men åratal efteråt,

när Filippa och Berta fördjupade sig i

erinringar, kom det fram alltsammans. Det Berta

förgätit, fick Filippa komplettera. Och då påstod

Filippa, att det för henne varit en sorts

begynnelse. Då hade hon börjat reflektera.

Händelsen var följande.

Prinsessan hade varit på inspektion i sina

barnhem. Hon kom åkande över heden, söder

om parken.

— Vad är det som rör sig där borta? hade

lion plötsligt undrat.

Terrängen höjde sig terrassformigt. Från

vagnsfönstret behärskade man en vid utsikt

över havsstranden, som sträckte sig i en

halvcirkel längs bukten på ön, där Solvik var

beläget. Prinsessan hade pekat långt bort på den öde

stranden, mot badhuset, som sköt ut som en pir

i det grunda vattnet.

Sällskapet, som utgjordes av hovfröken och

pastor Hjalmar Sherman, Filippas farfar, kunde

ej genast svara prinsessan. Sällskapet var

närsynt och urskiljde ingenting tydligt.

— Vi har ju en kikare! utbrast hovfröken.

Ur en väska i vagnens inredning tog honfram en kikare, som kon skruvade upp ock

räckte prinsessan. Denna lät klicken vila vid

den avlägsna platsen. Det skulle vara

omöjligt att återgiva den bestörtning, som speglade

sig i prinsessans drag vid anblicken av vad hon

såg. Hon lät kikaren sjunka ned i sitt knä och

satt ett ögonblick liksom överväldigad. Sedan

räckte hon den utan ett ord till pastorn. Denne

justerade och betraktade — lämnade sedan,i sin

tur kikaren till hovfröken, vilken äntligen

talade, mest för att bryta den tryckande

stämningen.

— Det är Filippa och Berta i en liten båt!

Så liten, att flickorna knappt får rum! Och den

rullar som en bytta på vågorna!

— Vattnet är grunt som väl är, inföll

pastorn. Det är ingen fara, att dom drunknar.

— Men ser ni inte, utropade prinsessan

upprörd, att flickorna inte är ensamma? Gossarna

är med flickorna i vattnet!

De andra hade avsiktligt undvikit att beröra

denna häpnadsväckande upptäckt. De visste ej,

vad de skulle säga, de märkte vibreringen i

prinsessans stämma och ville ej med ett enda ord

gjuta olja på elden.

Pastorn vågade lätt framkasta, med en

skymt av försvar i tonen:

— Allesammans är klädda i baddräkter.

Anmärkningen föll till marken. Strax därpå

var man hemma. Hovfröken fick order, att låtaen lakej gå ued till stranden och hämta barnen.

Prinsessan ville tala vid dem. Hon gick in i

sina rum, dit de hade att infinna sig. Under

tiden samlades barnens föräldrar till

rådplägning i biblioteket. Där överlädes, hur man bäst

skulle kunna breda ett förmildrande ljus över

barnens tanklösa uppförande.

FÖräldrahjär-tan förnekar sig sällan. Man insåg visserligen

tydligt det brottsliga i, att utan lov företaga

något, som aldrig brukats på Solvik, men barn

är barn, de vill hitta, på nyheter. Dessutom hade

dessa barn i så många år träffats på Solvik

var sommar och lekt tillsammans som

kamrater. De glömde rent av bort, att de bestod av

gossar och flickor.

Pastorn visste, att herrar och damer badade

tillsammans utomlands. Han framdrog denna

synpunkt, men den gjorde mindre effekt.

Bertas mor, fru van Niethen, som varit hovdam

hos prinsessan, genmälde milt klandrande:

— Ja, pastorn! Men det är världens

lättsinniga. väsen. Är det inte det, som vi alla är så

rädda för?

Pastorn höll naturligtvis fullständigt med

henne däri, hans ton hade ju även varit

ogillande oeli bedrövad. Han ville blott påvisa, att

barn ofta tar efter det förkastliga utan att

förstå, vad det innebär. Pastorns tro var, att

barnen kände sig som syskon. Det var

förklaringen över det ogenerade uppträdandet. Dettaville han framhålla för prinsessan, när han hos

henne talade barnens sak. De samlade

föräldrarna lade därpå försvaret i pastorns händer, de

hade stort förtroende för pastor Skerman.

När lakejen kom till stranden, fann han där

endast gossarna, som klädde sig bakom några

stora stenar. Flickorna, hade gått in i badhuset

och syntes följaktligen ej till. Lakejen

framförde prinsessans befallning, skrämde upp

gossarna så gott han kunde (han kände ej till

förbrytelsen, men märkte åskan i luften) oeh gick.

Gossarna var vanliga pojkar på gott och ont,

mest gott. De hade självbevarelsedrift och var

ej utan anlag för ridderlighet. Skulle de ha

bannor för att de lekt skeppsbrott med den lilla

båten, kunde de taga bannorna ensamma, de

behövde ej blanda in flickorna, i leken. Lakejen

hade ju ej sett flickorna.

Dessa förblev tills vidare ovetande om detta

välmenande bedrägeri, som tänktes skola

minska obehaget för båda parterna. Men bedrägeri

är en ful last — särskilt hos barn — och

gossarnas tvetydiga omtänksamhet förlängde persen

inför prinsessan. Den trasslade till förhöret och

blev droppen, som hennes sinnesrörelse behövde

för att övergå från ledsnad till vrede.

— Att ni velat göra mig denna skam och

sorg! bröt prinsessan ut i en ton, som kom

Filippa oeh Berta, att gråta.

Gossarna gjorde sig bårda och låtsade obe-rörda för att ej gråta de också. Alla de fem

barnen älskade prinsessan. De skulle varit

odjur, om de ej älskat henne.

Leken hade varit oskyldig. På stranden

råkade gossarna hitta en stor leksaksbåt, som

barnhemspojkarna förfärdigat. Vid åsynen

därav hade idén sprungit upp, att man borde leka

skeppsbrott.

— Men vi måste ha någon att rädda,

förklarade ledaren.

— Vi ska rädda flickorna!

— Det är bra att öva sig!

Tanken på övningar i räddningskonst har

sedermera blivit populär. På Solvik var den då

ännu av ondo.II.

Villan låg åt väster, högt över havet. Om

aftnarna såg man solen gå ned som en stor

gyllne tallrik i böljorna. Bakom villan låg

parken, åt söder sträckte sig heden bort till vilda,

klippor, där barnen lekte rövare. Norrut fanns

en låg, ogenomtränglig granskog, tät som en

mur, grå till färgen, mera lik en fårpäls än en

skog. Genom denna, snåriga trädmassa, som

lörde tanken på en förhäxad skyddsmur kring

en förtrollad Törnrosa, var landsvägen

upphuggen, bred, jämn, vit av kalkdam. Den hamnade

i norra porten i den krenelerade mur, som

omslöt den gamla staden på ön.

Som en ändlös kedja av sorglösa somrar

hade livet på Solvik fortgått för de fem

barnen. De hade aldrig tänkt på att något kunde

ändras, kedjan borde väl fortsätta att rulla upp

sig som en evighetsantomat. För dem var

solskenet på denna plats mera strålande än annat

solsken, vattnet i bukten mera skönt än annat

vatten, stranden hade finare sand än som kunde

finnas annorstädes.

När Filippa första gången kom till SolvikTST hon bara ett litet knyte av liv och glädje

oen ljusa lockar.

i /har vi henne! hade prinsessan atro-

fi iekan °PPnat St°ra famnen för den lilla

K ,.;Fl.]lpfa mi:ades sä väl den dagen. Prinsessan

, i 1 glasverandan utanför salongen och

må-|6 Storkort till en basar. Filippa fick

s ,a bred^d och se på. Nästa dag fick Filippa

ni arglada och fick måla på ett litet bord

bred-v 1d prinsessan.

Det var samma år Filippa* föräldrar dött.

Svik mdS h°n Snart’ h°n hade så på

En morgon kom hon in i prinsessans

skriv-nim> nar denna satt och skrev.

se ~ "Kaf du Vara alldeles shilla, föreslog

prinsessan, så ska jag- rita av dig?

n JTu1""i f °d °rÖrIig’ prinsessan doppade pen-

ettonr S? °Ch På 6n Hten Stund var där

farfar ^ ’ SOm fattades oeli skänktes till

Alla de fem barnens föräldrar var mer eller

mindre ivriga pietister. Barnen var så vana

vid religiösa talesatt, att dessa inte gjorde mera

mtryck på dem än en allt för ofta börd melodi

eller det milda plaskandet av fontänen utanför

Prinsessans fönster. Barnen tog religionen på

kolvik som en vattenkonst, som hörde till stäl-

2 — Filippas 6den.let» De rymde från predikningarna i parken om

6Öndagarna. Där var så mycket folk, att det

inte kunde kontrolleras, om barnen hörde på

eller ej. Men från och med vredesdagen, kunde

Filippa ingenting företaga utan att hon kände

av, att hon hade ett samvete. Det hade hon

naturligtvis haft förut också, men hon hade ej

tänkt vidare däröver. Kanske rösten inom

henne förut varit så svag, att den ej gjort sig

gällande. Nu hördes den ständigt mycket

starkt, med oavbrutet samma fråga: ”Är det

rätt?”

Samtidigt gick det upp för Filippa, att det

måtte finnas något i världen, som verkligen var

”Det onda”. Hon kunde ej göra sig reda för, vad

det var, eller hurudant det borde tänkas. Det

var allt för mycket böljt i dunkel. Var det en

stor svart klippa med avgrunder, eller ett

jättelikt, mörkt troll, eller ett levande nät, som

kastade sig över alla människor? Det Onda var och

förblev henne en hotande hemlighet. Men vad

hade det för obegripligt sammanhang med

prinsessans vrede?

Hon talade med Berta om samvetet.

— Ett samvete, sade Berta, ska inte bråka i

tid och otid. Då vet man till slut inte på vilken

fot man ska stå. Ett samvete ska vara måttligt.

Det skulle inte fallit Filippa in att tala med

någon av de äldre om sitt samvete. Då. skullehon fått till svar en ström av ord, som hon hört

hundra gånger förut.

Prinsessan utmärkte ingen som favorit hland

barnen, men Filippa var den enda, som saknade

moi. Det tyckte prinsessan var ömmande,

därför gav hon henne bevis på särskild moderlig

omtanke. Hon sysslade med Filippas behov och

önskningar, hennes kläder, hennes

undervis-ning, utvecklingen av hennes musikaliska

anlag. Och hon talade med henne om hennes själ.

Men då var Filippa fåordig.

.. möjligt, frågade prinsessan

känsligt, att pastor Skermans barnbarn icke

skulle älska Gud?

hilippa kunde ingenting svara. Hon visste

ej, om hon älskade Gud.

Var kväll tog prinsessan ett innerligt god

natt av sina fem små vänner. Hon drog dem

intill sig, hon klappade och smekte dem.

— Tack kära ni för i dag! sade hon. Vad det

är roligt att ha er. Vad ska jag kunna tänka ut

åt er för i morgon?

Nasta dag talade hovmarskalken om, vad

prinsessan tankt ut under natten för att roa sina

unga gäster. Det var utfärder i vagn med

matsäck, eller ridpartier, eller resor till märkliga

ställen på ön. Eller till någonting i staden, som.

kunde locka.

Prinsessan lekte Bjälv med barnen. Då kom

hennes glada, sydländska temperament till sinK»

fulla rätt. Hennes naturliga väsen var livligt

ocb muntert.

Källan till all den glädje och godhet, som

regnade ned över dessa fem barn, var

prinsessans hjärta. Utan att barnen närmare gjort sig

reda därför, var dock nog i alla fall prinsessans

hjärta det som mest imponerat på dem i

världen. Hennes hjärta skulle de alltid minnas som

något särskilt i sitt slag, olikt alla andra

hjärtan. Det var som om där funnits outtömliga

skatter av tillgivenhet att ösa ur.

Denna prinsessa Caroline med det franska

blodet, den fromma själen och det underbara

hjärtat var mest känd över land och rike för

sin välgörenhet. Hon hade grundat barnhem,

ålderdomshem och sjukhem, vilka hon underhöll

och personligen omhuldade. I sin glödande iver

att omsätta tron i goda gärningar, liknade hon

de varmaste katolikerna, men hennes

bekännelse var den protestantiska pietismen, närmare

bestämt Rosenius’ pietism. Hon liksom pastor

Sherman hörde till det andliga uppbåd i

Sverige, som haft Rosenius till lärofader.

Prinsessan Caroline och pastor Sherman var jämnåriga

ej blott i ålder utan också i omvändelse. De

brukade leende säga, att de vakat hundvakten

tillsammans den tiden, man slet ont för sin tro.

Det har verkligen funnits en tid, då ”Guds

barn” förföljdes, då fritänkeri härskade även

vid hovet, och då en prinsessa, som sade sig äl-ska Jesue, förlöjligades. Hur svårt ha vi ej nu

fltt föreställa oss, att religiositeten ej alltid

varit ”koffähig”. I de dagarna kade prinsessan

Caroline oek pastor Sherm an bedit tillsammans

ona tålamod ock utkålligket. De kade tröstat

varandra med den kommande friden däruppe.

Sådana minnen blir band, som förenar för livet,

också blev deras vänskap livslång, de åldrades

i ömsesidigt förtroende. De fann glädje och stöd

i varandras sällskap. För Filippas ögon var de

tillsammans som en tavla, ståtliga båda trots

åi en, finare ock älskvärdare än människors

flertal, gengångare från en mera belevad tid

än vår.

I Stockholm var pastor Hjalmar Skermans

kus ett av de förnämsta tillhållen för den

hort-döende pietismen. Den hängivna ska-ra, som

vandrade dit för tröst ock uppbyggelse var de

sista på skansen, människor av olika typer ock

villkor, men alla bundna samman i tack ock lov

över Jesus’ försoningsdöd ock den väntande

saligheten. De talade om Eosenius som om kan

ännu levde mitt ibland dem, fast han var död

for en människoålder sedan.

Åven i prinsessan Carolines höga rum i

slottet med fönster åt Logården samlades troende

vänner till andaktsstunder. Känslofulla sinnen

i den kretsen kände sig där som de första

kristna i katakomberna, fast omgivningen ju

onekligen var åtskilligt bekvämare. Men inbillningenförsatte dem tillbaka i deras ungdom, då de fick

lida för sin övertygelse, och intrycket därav

fastnade för livet. De trodde sig alltjämt på

flykt undan världens förföljelse. De hade ingen

aning om att helt andra grupper människor

blivit tidens martyrer och att de själva vördades

som samhällets stödjepelare.

Farfar hade berättat Filippa, att när

Ro-senius kom med sin förkunnelse, längtade

folket efter evangelium så som den torra jorden

längtar efter vatten. Det var då farfar blev

vunnen för Herren, övergav sin juridiska bana

och blev präst.

Pastor Hjalmar Shermans varma,

känslo-fyllda predikningar kom starkt i ropet.

Åhörar-skarorna växte år från år, man såg i honom

ett Guds redskap, som kunde tala med lika

mycket kraft som innerlighet. Många ville

kanske blott njuta av hans vackra språk och

sällsynt gripande stämma, men omvändelsernas

talrikhet tydde på, att själarna tog hans ord på

allvar. Under pastor Shermans bästa tid nådde

pietismens bölja sin höjdpunkt i Stockholm.

När Filippa var liten hade pietismen som

folkrörelse redan sjunkit undan och

försvunnit, den hade givit plats för modernare

andliga strömningar. Men ännu när Filippa blev

vuxen, var kyrkan alltjämt full, då den gamle

pastorn predikade.

På Solvik märkte Filippa, tidigt, att farfarvar den mest bildade och mest underhållande

bland gästerna. Hon iakttog, hur värderad han

var, vilken viktig roll han spelade för

umgängeslivet i villan. Ingen kunde samtala som han

och få omgivningen intresserad. Han var så

fängslande, att åhörarna vidöppnade sina öron

oeli sträckte fram sin andes skäppor för att

fånga så mycket som möjligt. Ingen kunde stå

emot det intagande i hans sätt att sällskapa.

Och det var det märkliga med hans pietism,

att den aldrig hindrade honom att tala om

världsliga ting, men hans fantasi drog allt mot

höjden. Det blev en flykt uppåt och mot nya

vidder, som folk ville vara på, det blev liv och

spänning och vibration. Trivialitet och

tråkighet försvann i hans närvaro, som dimmor för

solen.

— Vår käre pastor är en charmör, sade

prinsessan.

Filippa var van att höra prinssesan

använda. franska ord, men charmör var en nyhet, som

Filippa och Berta tecknade sig till minnes.

De båda flickorna hade så gott som ett

gemensamt arkiv av hågkomster. De

kollationerade sina erfarenheter, broderade över samma

ämnen och ventilerade mer och mindre

djupsinniga spörsmål, som flickor har för sed.

Berta var pigg och glad, omedelbar och pålitlig.

Filippa fann henne nästan alltid på samma sida

som sig själv. Berta var lika refraktär motpietism, som pietistbarn brukar, men stod den

lika nära och var lika avväpnad som Filippa.

Lika bunden som hon av lojalitet för att

kritisera. De hade sett och hört det samma, var

det underligt, att de förstod varandra?

Finns det flickor, som aldrig talar om män

och kärlek? Filippa och Berta hade lika

mycket anledning som andra att sysselsätta sig

därmed, fast de bodde i en troende miljö. Även

pietisterna pa Solvik var människor, därför

kunde somrarna ej förflyta alldeles utan

böjelser och passioner av det vanliga mänskliga

slaget. Det uppstod tycken, det skvallrades om

strider och slitningar, men fiendens

anfäktel-ser kom på skam bland de äldi’e i skaran. Do

yngie var emellertid mindre försvar sdugliga,

där fanns nämligen ungdom på Solvik, ej

endast barn och gamla. Allt som oftast inbjöd

piinsessan unga talanger* av olika slag,

konstnärer, arkitekter och ingenjörer, i synnerhet

när något skulle ritas, uppföras eller ersättas.

Om prinsessan då fattade behag i

vederbörande och deras prestationer, blev de bjudna att

återkomma, snart nog hörde de till de

permanenta gästerna. Denna konstnärliga falang

satte en viss prägel på livet i villan. Det gamla

gardet drogs ofrivilligt en smula över till den

nya tiden, en liten smula, dock aldrig mera än

att ett svalg förblev befäst mellan detta och

tidsandan. För pietisterna måtte tidsandanstädse mött farligast i den moderna

skönlitte-aturen? Berta ock Filippa fick åtminstone den

PPta^nmgen, när de märkte, hur böckerna för

v;refn ,®tandlgt 1ystea i bann. Men biblioteket

ta j ,a.V gamimd fransk litteratur i

utsök-no J* tmn1;and med gUld °°h k™s-liga

mo-kornn „r u* ?nnS romaner 1 mängd, som flic-

sä mvckJ ^ läSte’ d6t ansåss ej betyda

" ^ ’ Gct ^ar 3U e5 moderna böcker!

det som k1°nS.tnärliga mödomar var

nådd i lcken kai‘jade segerrikt. En dag

ädde ryktet prinsessan, att en av de unga ber-

STbhvil ** kna i ea bersä !t;xZ

Prinsessan hade då klagande utbrustit:

mani ® det var ™ »* hygglig ung

»“ ““trdäa

z och7„rrJ° r;,Iitoirøviird“

° " Iyek™*ade dem hjärtligt.

taäcba, av de mtoga bärleta ^ M

Om han inte fallit på knä sade Ffiir.

** aldrig blivit uägo^vnS

- Och om hon inte sagt ja, inföll Berta, skul-26

le prinsessan kanske aldrig mera trott, att han

var hygglig? Det hade väl varit synd?

Slutligen uppdagade de sanningen.

— Det ska vara förlovning med detsamma.

Utan någonting förut. Knäfallen får komma

efteråt.

— Tror du, du blir förlovad på det sättet?

frågade Filippa.

— Inte om jag ska göra min förlovning

själv, svarade Berta, Men om mamma gör denl

Det var den norska kammarjungfrun, som

berättade för de båda flickorna om prinsessans

egen kärlekshistoria, sådan den cirkulerade

bland betjäningen.

— Det kan ni väl se, att den som har

sådana ögon som prinsessan har haft en

kärlekshistoria?

Flickorna låtsades inse detta klart och

tydligt

— Det var en prins, började norskan, där

hon satt på själva fönsterbrädan och

svärmiskt såg ut över vattnet — som sedan blev

kejsare. Partiet gjordes upp utan att dom

någonsin sett varandra. När allt var klart

mellan bådas familjer, fick dom träffas vid en

utländsk badort. Prinsessan blev förtjust i sin

blivande man, han slog an på kvinnor. Och

man hade sagt henne, att han var troende. Men

så kom skandalen.Flickornas ögon blev stora ock frågande,

under det berätterskan gjorde en paus.

En kväll var alla dom kungliga på

cirkus, det var föreställning för välgörande

ända-mal. Där uppträdde en mycket skön

skolryt-tarinna. Att hon var prinsens älskarinna, kade

Prinsessan förstås ingen aning om. Det fick

hon veta av en slump. När föreställningen var

slut och man trängdes vid vagnarna, hörde hon

några herrar tala om ryttarinnan. ”Hon är

skön som en gudinna”, sa dom. ”Prinsen har

smak, det kan ingen förneka.” — Sedan ville

prinsessan inte ha prinsen.

— Då blev det väl ett förfärligt hallå?

utbrast Berta deltagande.

_ Naturligtvis. Men prinsessan stod på sig.

Tdl sin mor, som var katolik, sa hon ifrån, att

hon baia ville gifta sig med en man som var

kristen. Då försäkrade änkedrottningen, att

prinsen var kristen, han hade till och med den

enda rätta kristendomen. För han var katolik

kan med! Men prinsessan invände, att det

kunde hon inte tro. Och nu kommer det bästa

-kammarjungfrun gestikulerade överlägset med

sin lilla vita hand — prinsessan förklarade

avgörande, att en kristen man lockar inte en

kvinna till något, som blir en skam för henne. Oeh

du blev änkedrottningen ställd. Hon kunde ju

inte påstå, att det gör en kristen man?

— Nej, det är solklart, sa Berta.28

— På det sättet blev prinsessan aldrig gift!

— Kunde hon inte bli förtjust en gång till

— i någon annan — undrade Filippa.

— Sådana upphöjda kvinnor som

prinsessan Caroline, utlät sig norskan med

sakkännedom, älskar bara en gång. Deras hjärtan går

minsann inte från man till man. Prinsessan

ville aldrig mera tänka på jordisk kärlek. —

Men änkedrottningen tyckte, det var tråkigt.

Berta liöjde ögonbrynen och gjorde en lustig

min.

— Det är kanske ändå förargligare för

drottningar än för vanliga mammor, när

döttrarna krånglar?

— Prinsessan är i alla fall inte olycklig,

och har nog aldrig varit, kom det från Filippa

som ett tröstande svar på en inre fråga. Då

skulle hon inte kunna göra andra så lyckliga?

Man måste nog vara glad inom sig för att

kunna vara så god?

Det blev en filosofisk paus.

— Jag tycker det var väl, att hon inte blev

gift, inföll norskan och lämnado fönstret för att

småningom ge sig av till andra plikter.

Annars hade Solvik och alla somrarna här

kanske aldrig blivit av? Och kanske inte allt det

andra häller? Jag menar välgörenheten? Vem

vet om prinsessan fått ordna sitt liv efter eget

behag, om hon blivit gift? — För övrigt hade

det inte funnits någon man god nog åt henne!— År det så alldeles otänkbart, yttrade

Filippa långsamt.

En lätt skugga hade flugit över Filippas

ansiktsuttryck. Det vore väl underligt? Skulle

försynen ha åstadkommit något så osymetriskt?

— Jo, det påstår jag, fortsatte

kammarjungfrun. Konsten är för resten att veta, hur god

man ska vara för att vara lagom för en man.

Det är nog bättre med för litet än för mycket.

Någon knackade på dörren.

— Stig in, ropade Berta.

En lakej blev synlig, som framförde

häls-ningen, att småfröknarna fick följa med

prinsessan ut och åka, om de hade lust.

I rykande fart blev Bertas ostyriga hår en

smula städat och Filippa bytte ut sina leriga

skor mot ett par blanka. Hon hade strövat med

gossarna hela morgonen i sumpig skogsmark.

Sen rusade flickorna i kapp utför

trapporna för att inte komma för sent. Om barnen ej

var tillstädes, när prinsessan steg i sin kupé,

blev det ingen åktur av för dem. Det

väntades ej.

Men nu hade de skyndat sig i onödan. Det

var ingen brådska. Inne i salongen satt

prinsessan och underhöll sig med besökande. En

utländsk sångerska hade kommit körande i

ponnyekipage med en liten groom bakom sig.

Hon var strålande vit och charmant och utbad

sig nåden, att prinsessan skulle hedra henneskonsert i stadens domkyrka med sin närvaro.

Även -landshövdingen med grevinna hade

infunnit sig på ordinarie somrnaruppvaktning.

Det stod därför tre åkdon ntanför entrén.

Berta oeh Filippa gick fram till de små

pon-nierna.

— Tror du att det är äkta ”russar”, Filippa?

— Säkert 1

— Det syns nästan på dem, att dom är

vilda om vintrarna!

Filippa var längre än Berta, fast denna var

några månader äldre. Båda var klädda i

sjö-mansblusar och enkla vita hattar på det fritt

hängande håret. De var i den ålder, då de

flesta flickor pryder upp en tavla, även om de ej

är vackra, blott för ungdomscharmens skull.

Men Berta oeh Filippa kunde kallas vackra.

Den ena var brun och den andra blond oeh

gossarna disputerade om, vilken som var

stiligast.

När Filippa även klappat landshövdingens

bruna hästar på nosen, hamnade hon vid

huvudena på prinsessans stora svartingar. Men

där aktade hon sig att klappa. Livkusken, som

satt på bocken som ett assyriskt beläte, hade

en gång för alla klippt av ”alla ungarnas

kravsande på djuren”.

Filippa kunde aldrig se de svarta

jättehästarna köra fram i sin gyllne mundering, utan

att det klack till i henne av beundran. Den sy-ueu var för henne det ståtligaste av all den

kungliga ståten.

Se så orörliga dom står, viskade hon till

Berta,

Hon vågade ej tala högt för att ej oroa

belåtet på bocken.

Dom är som polerad marmor, viskade

Berta tillbaka. Vad tänker dom på? Jag ser

På ögonen, att dom tänker.

Det måste vara på något högfärdigt,

ti"odde Filippa. Att deras anherrar drog

kejsarinnan Joséphine till hennes kröning 1

Plötsligt lyftes belätets piska raskt mot den

galonerade hatten, prinsessan steg ned på

perrongen, omgiven av bugande damer och herrar.

Flickorna fick niga för de främmande, sedan

hoppade de efter prinsessan och hovfröken in i

kupén och tog plats på det lilla baksätet, som

prinsessan låtit anordna för att kunna ha

barnen med sig på sina åkturer.

Idag far vi till sjukhemmet i staden, sade

prinsessan. Där har vi kalas! Vad det ska bli

roligt att se alla de stackars människornas

glädje!

— Får dom ha kalas, fast dom är sjuka?

frågade Berta.

Prinsessan log vemodigt.

— Dom har inget hopp att bli bra. Det ärm

förfärligt sorgligt att se dem. Men vi ska vara

vlada, kör ni detl Dom behöver glädje.

I det luftiga, blomsterprydda

sällskapsrummet på sjukhemmet var framdukat den mest

aptitliga lunch med kaffe. Snart satt

prinsessan med en invalid på var sida. Hon lade

armarna om deras axlar och drog dem intill sig

och pratade så rart med dem, att tårarna

trillade ur de flesta gamla ögonpar. Filippa kän-,

de, att gråten kom henne i halsen.

När den gamla spetälska kvinnan rullades

in i sin sjukstol, blev prinsessan om möjligt

ännu mera rörande öm. Hon tog en stol och

satte sig bredvid den spetälska och jollrade med

henne länge och humoristiskt. Den arma

kvinnan hade föga kvar av sitt ansikte. Det gav

prinsessan anledning att försäkra henne, att i

himlen skulle hon bli den vackraste av dem

alla.

— Det är Guds rättvisa, sade prinsessan.

Vad man lider här, blir man ersatt där. Guds

rättvisa kan vi lita på. Gumman ska bli så

vacker, så vacker!

Filippa tyckte, att den spetälska strålade av

himmelsk sällhet — det hon hade kvar, som

kunde stråla — men det var kanske mindre av hopp

om att bli skön än av hänförelse över

prinsessans vänlighet Filippa visste, att det var

denna kvinnas tårar, som givit upphov åt detbevingade ord av prinsessan Caroline, som gått

ut över landet: ”Här får jag igen mina

diamanter!”

Sjukhemmet för obotligt sjuka hörde till de

ärleksverk, som åstadskommits genom

försälj-uing av prinsessans juveler.

3 - Filippas öden.III.

Det Shermanska hemmet låg bara fem

minuters väg från Gustav Adolfs torg, i ett

gammalt prästkvarter, som sades vara årsbarn med

reformationen. Där hade prästerna och

klockaren var sitt lilla hus, omgivet av trädgårdar och

murar. Den fordomtima byggherrn hade gjort

sig möda om prästerskapets familjeliv, att det

ej måtte störas. Murarna mellan gårdarna var

så solida under sina tegelprydda krön, att man

ej hörde vardagssorlet från hem till hem.

Den smala gatan åt väster, där portarna låg,

var knappt en gata efter nutida begrepp, utan

en kullrig väg med stenar, som såg ut att aldrig

ha blivit omlagda. Trottoaren var från

perioden före den släta kantstenens uppfinning och

oanvändbar, därför att den sluttade som en liten

backe ned till rännstenen. Husen låg med

gavlarna mot gatan, deras rappning var mörkt

gulbrun, delvis bortfallen, fönstren var

kvadratiska, med fyra stora rutor. Ovan de två

våningarna fanns vindskupor, som skuggades

av mossiga fruktträd. Portarna var randade

på snodden och försedda med rostiga, skrällanderingklockor. I var och en av de små

trädgårdarna stod ett litet lusthus i

sjuttonhundratals-stil.

Detta var ovan jord. Under jorden fanns

åtskilligt, som stammade från munktiden, källare

och långa gångar, som fört från ett kloster till

en Sjöstrand och till yttre sidan av stadsporten

På andra sidan om den stora åsen, där så många

härar drabbat samman.

1 ill Pilippas barndomsböcker hörde

Star-mcks romaner. På hennes fantasi verkade

de-i"as historiska romantik livligt stimulerande.

Hon och hennes kusin Per Egger blev ivriga

att ströva omkring i de underjordiska gån-

n<"U|X1

ykt och Per en riddare eller ett sändebud från

den påvliga stolen, eller något annat, som

passade att leka.

Dessemellan upplivade kusinerna varandra

’ , °S,tefrlaindsk “tusiasm. De skulle utforska

net d! ,?r‘Bade °Ch glömda där nere i

dju-pet. De skulle g0ra sig högt förtjänta om

forskningen x Sveriges medeltid genom att gräva upp

dø gångar, som i*asat igon.

Men dessa vittflygande planer kvävdes i sin

lmda av fru Augusta Egger - kallad tant Agga

- som ej förstod, vilka storverk barn skulle

utföra, om de fick vara i fred för de vuxna

Tant Agga skötte pastor Skermans hushåll

Hon lat stapla veden så i pastorns källare att"barnens enda passage till de underjordiska

gångarna stängdes. Förgäves vädjade Filippa till

farfars utpräglat historiska intresse. Stackars

farfar bade blivit nervös, när han fick veta, att

Per och Filippa lekt i gångarna och han förbjöd

barnen att någonsin vidare sätta sin fot under

jorden, där man aldrig var säker att icke bli

levande begravd.

Lekarnas art och prägel var delvis en följd

av pastor Shermans sätt att handleda barnen.

Han hade brukat roa dem med historier; han

själv fabricerade om söndagseftermiddagarna.

En av dessa räckte i fyra år och rörde sig om

en svensk riddare, som kom med i korstågen

och hade tusen äventyr.

Ett bevis på pastor Shermans historiska

smak var namnet Filippa, som lian valt åt sin

sondotter.

— Det hade väl kunnat få bli Margareta

eller Ingeborg, om det nödvändigt skulle vara

kungligt, hade barnbarnet knotat i den åldor,

då man tror ett namn har inflytande på livets

öden.

— Filippa var en av de bästa drottningar

Sverge haft, sade farfar. Det är en stor beder

att heta som hon.

Per hade retats om namnet, vilket kom

Filippa att finna det ännu löjligare. Per hade

sagt, att hon troligen aldrig -skulle komma attintressera annat än historiskt. Sedan hade han

tillagt i riktig översittarton:

Det är ju möjligt, att en kar blir kär i

dig i alla fall. Han sväljer väl namnet, om du

blir tillräckligt vacker.

Det får gärna fastna i halsen på honom,

svarade Filippa trumpet. Det är nedrigt! Det

äi väl barnet, som ska ha glädje av namnet,

inte den som döper!

Detta var som sagt, när Filippa var liten

och barnslig.

Om hennes namn ej var vidare glatt så var

hennes humör dess mera strålande. Till sitt

väsen var hon lätt och rörlig, full av roliga

ankar, men allt för känslig för att ej redan

i fortid lida av isolering i det religiösa

hemmet med dess ensidiga umgänge, så föga

lämnad för barn.

... Pe* bodde ej i prästhuset, men han var ofta

"ar. Forst hade han sitt hem på landet, sedan

under studietiden i Uppsala. Tant Agga var

vh “s 71":i‘an Snka efta « *** ™ t»

11 ’ Pastor Sherman var hans morfar.

linder de talrika uppbyggelsemöten, som

ho s . pastorns hus, blev Filippa mer och mer

kall for religionen, och det var samma sak med

Fer. De hittade båda på undanflykter för att

slippa läsa och höra om Gud och Jesus.

Fi-ippa fann, att hon just mötesaftnarna hade

svåra läxor, hon måste vara ostörd i sitt rum.Hon kände motvilja ocb leda vid tanken pä

alla. harangerna om väckelsen, nåden och

fiendens anfäktelser.

Per uppenbarade sig gärna, när ett möte led

mot sitt slut,

— Det är bra, viskade han till Filippa, att

dom som kommer hit mest är så fint folk, att

tant Agga är tvungen bjuda på något gott,

För dessa två av tredje generationen var

det en självklar sak, att de ej hörde till samma

sfär som de gamla. Och de gamla kände det

också. Pastor Sherman begärde ej på långt när

samma tillslntning av barnbarnen, som han

begärt av barnen.

I sin familjelycka hade Hjalmar Sherman

träffats av hårda slag. Hans älskade maka

rycktes tidigt ifrån honom genom döden. Ende

sonen, Gustav, präst liksom fadern, hade med

sin hustru omkommit, när deras dotter Filippa

var liten. Den unge Sherman hade varit av

en annan läggning än den gamle. Sonen hade

hoppats på en ny teologi och en ny

kristendom. Full av nit och energi hade han

mottagit ett förtroendeuppdrag att inspektera den

svenska missionen i Östafrika. Hans

förtjusande hustru, Jeanne Marie, åtföljde honom på

resan. Ångaren förliste. Filippas föräldrar var

bland dem, som icke räddades.

Enda dottern, Pers mor, blev gift med enlärare i södra Sverge. Hon avled tidigt även

hon.

Föräldralös fick Filippa sitt hem i det

gamla prästkvarteret, i vård hos farfar och tant

Agga. Där fanns för övrigt blott kokerskan

Ina och husan Hilda, som från första stund

blev rivaler om Filippas kärlek, fast på olika

sätt. Ina var vresig och Hilda var vänlig.

Filippa blev lika god vän med dem båda.

På nedre botten i huset låg ett stort rum,

som ursprungligen varit ämnat att hysa ”pigor

och vävstolar”. Där bodde tant Agga, som led

av astma och ogärna gick i trappor. Vägg om

vägg låg köket och, på andra sidan, matsalen

och pastorns mottagningsrum. Genom den

stora, kalla förstugan med dess slitna stenplattor

och monumentala vedlårar kom nian på en

likaledes sliten trappa till ännu en våning på

fyra rum, pastorns bibliotek och sovrum,

förmaket och ett gästrum. På vinden bodde

Filippa åt ena hållet, Ina och Hilda åt det

andra. Den tredje vindskammaren beboddes av

pastor Shermans porträttsamling — som kom

att spela en så ingripande roll i Filippas

tillvaro.

När Filippa slutat skolan fick hon taga extra

språklektioner och därpå anställdes hon av

farfar som sekreterare för hans samling. Redan

långt förut hade hon småningom vuxit in i

skötseln av en porträttsamling. Till att börja medfick hon ta emot paket och anteckna

nysänd-ningarna. Sedan fick hon övertaga den långa,

saxen och jämna kanterna, under noggrann

varning att ej skada marginalerna utan

ihåg-komma det ”skurna” stickets minskade värde.

Som lektyr fick hon det ena verket efter det

andra om ”Le procédé de la gravure”. Så fort

språkkunskaperna gjorde det möjligt, blev hon

korresponderande sekreterare. Från den tiden

var hon så gott som försvirren åt samlingen,

den tog henne helt. Något distraherande

sällskapsliv hade hon ej. Från farfars umgänge

— utom prinsessan — avstod hon gärna.

Någon egen krets hade hon ej haft tillfälle skaffa

sig. Hon hade Berta och Per. Men Per hade

på senare tider kommit mera sällan. Filippa

hade mött honom ute promenerande med en

elegant ung dam. Filippa blev djupt sårad, att

han ej anförtrott henne något om denna

bekantskap. Berta tog reda på att det var en

skulptris, som hette Aina Erling. Filippa var

för stolt att besvära Per med en enda fråga.

När Filippa var tjugo år, hade hon en hel

vinter suttit lutad över det stora bordet i sitt

rum, klippt, klistrat och skrivit. Farfar var

belåten, det såg ut som om hon trivdes utmärkt

med arbetet.

— Jag har minsann tränat upp dig till en

riktig mönsteramanuens, sade han och

klappade henne på huvudet. Glöm bara inte att pro-menera. ordentligt med Berta, så du inte blir

blek!

Filippa var verkligen djupt intresserad av

samlingen, mera än tant Agga gillade.

— Vad är det för framtid för flickan? sade

tant Agga. Det hon lär sig har ju ingen

efterfrågan?

Det var ej tant Aggas mening att kritisera

samlandet i och för sig, det hade haft stor

betydelse för Hjalmar Shermans hälsa. Men hon

tycktet det var överflödigt, att Filippa skulle

bli så indragen däri. Hon skulle föredragit eu

mera kvinnlig sysselsättning, som förberedde

till giftermål.

Samlingen hade sin egen historia. Den

be-gyntes på en tid, då pastorns hälsa var dålig.

Nerverna och hjärtat fungerade uselt.

— Han är en typisk nevrasteniker, sade

hans vän och läkare, doktor Smedman, till tant

Agga.

Det var tiden efter hustruns död, som

hjärtat första gången gjort sig oroande påmint.

När sedan även barnen gick bort blev det

värre. En tung melankoli kunde periodvis breda

sig över pastorns sinne, då tycktes glädjen i

Gud förmörkad och fiendens anfäktelser allt

svårare.

— Du ska lägga bort att röka, Hjalmar,

sade doktorn.

— Det går inte.Hjalmar hade upptäckt, att det absolut inte

gick. Han blygdes, lian ville inte vara slav

under tobakslasten. Men han var det.

Upptäckten gjorde honom ännu mera nedtryckt.

— Gud ska ge mig kraft att bryta bojan!

korn det som ett nödrop ur hans hjärta. Gud

kan inte överge mig!

Under natten vakade han timme efter

timme och bad Gud om kraft att kunna sluta röka.

Nästa morgon tog han emot doktorn med ett

glädjestrålande anlete, bjöd honom en cigarr,

men tog ingen själv.

— Här ser du, Alfred, att Gud hör böner!

Han har hjälpt mig att lägga bort rökningen!

Igår kväll tog jag min sista!

— Förträffligt, sade doktorn och tände. Du

ska få se, att hjärtat blir bättre.

Men både hjärtat och melankolien blev

sämre, när cigarrerna var borta.

Då sade doktorn kategoriskt:

— Du ska börja samla något.

Doktorn var en världslig man, som litade

till världsliga medel. Dit räknade han även

religionen, men det sade han ej till sina troende

patienter. Han höll religionen för ett

ypperligt psykologiskt hjälpmedel vid åtskilliga

sjukdomar, men nu tycktes den hos Hjalmar

Sher-man behöva förstärkning av andra krafter.

— Det är inte förkastligt, förklarade

doktorn, att skingra sina tankar genom att sysslained samlande. Jag talar av erfarenhet, jag

är själv en smula samlare, som du vet.

— Vad ska jag samla, frågade pastorn

håglöst. Ingenting lockar mig.

— Intresset kommer, när man börjar.

Alfred Smedman var den ende icke-pietist,

som pastorn umgicks med på förtrolig fot. Ofta

brukade doktorn dröja kvar i en av

mahognyfåtöljerna i biblioteket, tillbakalutad i sin

karaktäristiska ställning, snett lutad över det

spiralforma de armstödet. De bada vännerna

sprakade oftast politik, de hade samma historiska

syn på världens gång.

Doktor Smedman var gravyrsamlare och

som vanligt fastnade hans blick på det stick,

som hängde över soffan. Det föreställde en

Sherman, som nått en viss berömmelse.

— I de flesta släkter, sade doktorn, finns det

någon medlem, som kallas ”den store”,

antingen för att han varit stor, eller för att de

övriga släktmedlemmarna varit små. Den där

mannen förtjänar att lieta den store Sherman,

i den förre bemärkelsen. Du skulle ha några

flera bilder av honom.

— Finns det några flera? frågade pastorn.

Det hade jag verkligen inte reda på.

— Jo, svarade doktorn, det finns ett

kopparstick till. Och det har jag i dublett. Det har

jag länge tänkt ge dig.

— Tack ska du ha, käre Alfred, det var

vänligt.— Du bör naturligtvis ha allt, som finns i

tryck av din celebre förfader. Träsnitt också,

dom är bra, när dom är gamla. Ocli litografier

förstås. Hör efter i antikvariaten!

Det lilla senapsfrö, som den kvällen lades i

jorden, blev till ett väldigt trärl. Femton år

därefter hade Hjalmar Sherman den största,

samling porträtt i kopparstick, träsnitt m. m„

som fanns i Skandinavien.

Utan pengar hade det ej gått att hopbringa

en sådan samling. Pastorn var ej medellös.

Den förmögenhet, lian ärvt efter sin hustru,

hade han förut alltid tänkt skulle bli Filippas

kommande levebröd. Nu fick samlingen sluka

kapitalet.

— Det är ingen risk, sade han till tant

Agga. Porträtten finns ju kvar.

— Men räntorna försvinner, sade tant Agga,

som hade hand om affärerna.

— Vi får spara, sade pastorn, vi får leva på

min lön.

Följaktligen blev det knappare hushållning,

men ingen nändes söka stävja den samlareiver,

som återskänkte Hjalmar Sherman hans hälsa.

Det var ej att misstaga sig på, han blev med

åren allt friskare, gladare och spänstigare.

Åren tycktes ej ens snudda vid hans person.

Filippa hörde honom ofta taeka Gud för den

ljusa ålderdom, han fått.Under årens lopp liade många kännare oek

amatörer hittat vägen till Filippas vindsrum,

dit kartongerna hars in till de gynnade, för

vilka de visades på stora bordet. Filippa hade

rent av fått en viss människokännedom och

vana att umgås med främlingar. Hon trodde

sig genomskåda, vilka som hade ett äkta

intresse, till skillnad från dem, som blott var

affärsmän eller snobbar. Dessa sista var dock

1"öga talrika, ty något samlarsnobberi i

porträtt-branschen kunde svårligen sägas existera.

Pastor Skerman hade fått hrev från en

amatör, en baron von Polilkeimer, den ofantligt

rike ägaren av Åminnehergs bruk i Uppland.

Han utbad sig att vid något lämpligt tillfälle

få se samlingen. En dag, då prästkvarterets

gamle snickare hade överläggning med pastorn

om ett spjälkås, som lian fått beställning på

för de mindre dyrbara kartongerna, kom

baronen. Pastorn stod själv med metermått i

banden och dividerade med snickaren om den

lämpligaste platsen på vinden, när Hilda kom upp

med ett visitkort. Pastorn satte på sig lorgnet-ten, som alltid hängde i en svart snodd om

halsen, och ögnade på kortet.

— Bed honom stiga upp, sade han, då han

erinrade sig namnet.

Baronen blev välkomnad av pastor Skerman

med en viss kollegial sympati.

— Ursäkta min påflugenhet, sade

Pohlkei-mer. Men pastorn lovade mig att en gång få

titta lite på gubbarna.

— Så gärna, svarade pastorn. Vilka ska vi

välja? Linné eller Karl XII? Det är mina

finaste.

Baronen valde Linné. Filippa var van, att

Karl XII alltid gick före. Hennes första

in-tryck av Pohlkeimer var en undran, om han

var vetenskapligt anlagd.

Pastorn lät honom se Karl XII också, och

många andra rariteter. Den lilla trion satt

länge vid Filippas bord, visande och skådande,

och Shermans pratade med den nykomne som

med en gammal bekant. Så mycket gör ett

gemensamt intresse.

— Saken är den, sade baronen, att jag nu

slutat ordna mitt bibliotek på Åminneberg.

Som komplement till biblioteket vill jag skaffa

mig en porträttsamling. Den ska

huvudsakligen bestå av svenska stormän, just som

pastorns.

— Det blir att börja samla metodiskt, sade

pastor Sherman vägledande.Då svarade baronen litet häftigt och en

dyster skugga flög över hans ansikte:

— Jag har inte tid till det.

Filippa undrade, vad han hade att göra,

eftersom han inte hade tid, men hans allvarliga

uppsyn hejdade den fråga, hon hade på tungan.

— Mitt verkliga ärende, sade Polilheimer

strax därpå otvunget och hurtigt, är en bön att

få köpa, pastorns samling? Ar den till salu?

Nu var det pastorn, som hastigt avböjde.

Tanken på att göra sig av med samlingen

gjorde honom illa till mods.

Filippa fick en idé, hon vände sig till

baronen:

— Ni borde köpa den Smedmanska

samlingen!

— Är den då till salu? Jag får väl nej där

med!

— Doktorn vill sälja den, sade Filippa.

— Ja, den har vuxit honom över huvudet,

sade pastorn. Hans praktik ökas och han ser

sig ingen tid mera att hålla ordning på

gubbarna.

— Den är i en ryslig oordning, fortsatte

Filippa, men ni kan väl ganska lätt få tag i

någon, som ordnar den?

— Kanske det, utbrast baronen ljusnande.

— Den innehåller många goda saker, sade

pastor Sherman.Tack vare Filippas förslag- lämnade

Pohl-heimer dem ej allt för nedslagen.

— Farfar, sade hon, när de blivit ensamma,

du glömde att presentera honom.

— Glömde jag det? utbrast pastorn

ursäktande. Kära du, så tråkigt!

För den gamle hovmannen Sherman var en

sådan glömska någonting fatalt.

— Det gör ingenting, skyndade sig Filippa

att tillägga. Vem var det?

— Han heter Pohlheimer och är baron. Kår

om det stora fideikommisset Åminneberg. —

Det betyder inte så mycket, att jag glömde

presentationen! Han kommer ändå aldrig igen.

En så bortskämd herre är minsann van att få

allt, han pekar på. Han blev naturligtvis stött,

att jag sa nej.

— Är han så bortskämd, undrade Filippa.

Porträtt bryr han sig inte om, tillfogade hon i

en annan ton.

— Visst gör han -väl det, invände pastorn.

Varför skulle han annars komina hit?

— Jag hade inte den känslan, sade Filippa.

Ej långt därefter stod det i tidningarna, att

doktor Alfred Smedmans gravyrsamling blivit

såld till friherre Otto von Pohlheimer på

Åminneberg för sjuttio tusen kronor.

— Det var den värd, förklarade pastor Sher-

man.Från den tidpunkten kunde det kända, att

doktor Smedmans gamla Brunte fick vänta

timmar i gränden, under det de båda gamla

männen fördjupade sig i intresseväckande blad.

Doktor Smedman måste nu njuta sina

samlare-sensationer som gäst kos vännen Skerman.

Det kunde kända, att tant Agga gick ut med

en sockerbit till kästen ock en kopp kaffe till

kusken, under ett kritiskt mumlande:

— Herrar har då alltid god tid, när det roar

dem!

Till Per sade tant Agga, att kon önskade den

Shermanska samlingen vore lika lyckligt såld.

— Det är tur att i tid bli av med såna där

massor, som man gått ock dragit på sig!

— Väl att ni kar utrymme, sade Per.

I vindskammaren, som fyllts från golv till

tak, satte tant Agga aldrig sin fot. Det var som

om kon kaft en kemlig fruktan för porträtten.

Tant Agga kade liaft en smärtsam

erfarenhet av vad det vill säga att handskas

oförståndigt med pengar. Hennes far var en så fin

man, att han klädde sig i frack till middag,

även när han var ensam, ock middagarna

svarade mot fracken. Lilla Augusta fick ärva en

tom portmonnä ock anspråk på livet. Detta

hade satt märke i hennes karaktär, hon blev

nyktert förståndig ock såg livet som en

kassabok, som måste skötas med omdöme. Hennes

4 — Fllippas öden.rädsla för samlingen var en dunkel

föreställning om en porträtt-Moloch, som skulle

förtära Filippas framtid liksom hennes egen en

gäng förtärts.

Det blev inte sammanlagt så många gånger,

Brunte fick socker i gränden i det gamla

präst-kvarteret. Väntetimmarna var snart ute.

Doktor Smedman överlevde ej länge skilsmässan

från sin samling.

— Vi är i skördetiden, sade pastor Sherman.

Han sörjde djupt sin vän, vilken han hade

att tacka för så mycket.

När don första tunga förstämningen genom

dödsbudet i någon mån skingrats i prästhuset,

skämtade Per åter som förr. Han drog sig ej

för att ironisera över sin kära morfars tro,

d. v. s. med Filippa och tant Agga, ej med

morfar själv.

— Stackars morfar, sade han, vad det måtte

kännas otäckt att veta farbror Alfred i

helvetet!

— Tyst Perl sade tant Agga.

— Att du näns? förebrådde Filippa.

— Morfar lyckades ju aldrig omvända

honom? fortsatte Per.

— Du har inte nog pietet, Per, sade Filippa.

Då kan man inte göra narr av deras

illusioner, som man älskar.

— Illusioner! utbrast tant Agga kärvt. Hur

vet ni att det är illusioner?Jag försvarar alltid läsarna, försäkrade

I er. Det är bättre att vara läsare än bnse och

bracka. När man är ärlig som morfar. Men

lian är naturligtvis inte riktigt klok.

Blygs, Perl tillrättavisade tant Agga.

Hur vågar du tala så!

Per började utlägga sin teori, att all

religiositet var en sorts galenskap, då pastor

Sher-mans inträde klippte av ämnet.

— Jag har fått ett brev från den där

Pol-heimer, berättade pastorn. Ett mycket artigt

brev! Han tackar för senast och frågar om jag

och min dotter vill hälsa på honom på

Åmin-neberg. Han vill resonera med oss om

ordnandet av den Smedmanska samlingen. Den

förefaller honom vara en gruvlig röra. Och han

säger, att han själv snart ska resa bort på lång

tid och vill dessförinnan ha allting klart.

Resonera om ordnandet? upprepade

Filippa kritiskt. Det enda vore, om man

stannade där och verkligen ordnade hela rasket! Men

det skulle ta nära ett år. Den stackars baronen

tycks inte ha vidare klart begrepp om vad det

vill säga.

Jag förstår inte heller, hur han tänker

sig... Kanske han hoppats, att när vi väl var

där, skulle han kunna övertala dig att stanna

kvar oeh utföra arbetet. Han tror, att man får

allt vad man vill, bara man betalar bra.— Nu ska ni ju resa till Solvib i nästa

vecka? inföll tant Agga.

— Det kommer naturligtvis inte i fråga, att

vi reser till Åminneberg, sade pastorn. En

överenskommelse med prinsessan ändras inte

för ett hugskott av en baron Pohlheimer. —

Jag tänker i alla fall omgående tacka honom

för den vänliga inbjudningen och beklaga, att

vi måste avböja. Jag ger som skäl, att jag

under sommarmånaderna har min tid disponerad

på annat håll och att jag under vintern aldrig

tar ledigt från min tjänst. Jag skriver med det

samma, så är det gjort.

Pastorn försvann för att besvara brevet.

Filippa såg, att Per hade något särskilt i

tankarna, det syntes på hans viktiga och

hemlighetsfulla min.

— Vad tänker du på? frågade hon.

— På att Pohlheimer är en man, i vars hus

det inte skulle passat, att du stannat kvar

ensam.

— Är det ingen bra mani undrade tant Agga

vetgirigt.

— Hans rykte är dåligt, svarade Per. Det

spelar ju en stor roll för såna som ni.

— Nå för dig dål kom det omedelbart från

kusinen.

— Jag dömmer inte folk konventionellt,

förklarade Per överlägset, med en kraftig för-s var sblick åt Filippa, som om hennes fråga

vant ett angrepp.

— Yet du säkert, att baronen har ett dåligt

rykte? fortsatte tant Agga. Annars är det bra

illa att säga det.

— Det måtte jag väl veta! Om någon vet

det så är det jag!

— Varför just dui frågade Filippa.

Det var ju jag som pluggade fram

honom till studentexamen. Den tiden var han så

förfallen, att han knappt kunde stå på bena. —

Men jag tyckte bra om honom i alla fall.

Tant Agga genmälde, att det var

överflödigt och olämpligt att särskilt tycka om

förfallna personer.

Han går bara och väntar på, fortsatte

Per drastiskt, att giftet ska nå ryggmärgen, så

är han kaputt.

Hu då! utbrast tant Agga med vämjelse.

Filippa blev tankfull. Hon erinrade sig

baronens dystra uttryck, när han förklarat, att.

han inte hade tid att samla metodiskt.

Det blev en paus, som Per avbröt:

— Dom sa i Uppsala, att hans släktingar

gick och hoppades, att han skulle kola av.

Släkten lär ha gjort allt för att få honom att

ruinera sig. Till hälsan förstås — till ekonomien är

det omöjligt.

— Är han så rik? kom det från tant Agga

med en suck.— Eedan som skolpojke fick han leva som

han ville. Ingen tog hand om honom och sa

honom ett förnuftigt ord. Föräldrarna var döda

och förmyndaren lät köpa sig av den andra

grenens huvudman, som blir fideikommissarie

när Otto är sin kos.

— Är du ”Otto” med honomi Men inte

menar du verkligen, att man med flit velat

fördärva honom 1 Låta honom gå under? Det vore

:iu indirekt mord? Så usla kan väl inte

förnämt folk ge sig till att vara?

Tant Agga lät högst tvivlande.

Men Per stod på sig:

— När det gäller trettio millioner, blir en

del samveten åtskilligt medgörliga. Varför

skulle det vara absolut otroligt, att man

försökt rödja honom ur vägen på milda,

indirekta vägar? — För resten vet ingen hur mycket

lian har. Det kan lika väl vara hundra

millioner som trettio. Åminneberg kan inte

värderas. Där finns så’na kolossala outnyttjade

tillgångar. — Men han får inte gifta sig med eu

ofrälse dam, då går fideikommisset ifrån

honom. Så det är inte värt, att Filippa

reflekterar!

— Stackars dödsdömde man, sade Filippa,

utan att fästa avseende vid Pers sista,

skämtsamma ord.

— Nu lär släkten jubla, fortsatte Per. Nufår dom snart ärva. — Så vida inte sista

försöket skulle lyckas?

— Vilket sista försök, frågade tant Agga.

— Jag vet, vart kan reser. Jag mötte

honom och han berättade alltihop. Han talar jämt

om sin hälsa, alldeles för mycket. Oin. det är

någon, han inte generar sig för. Ibland fick

jag dänga böckerna i bordet och be honom

tänka på arbetet och inte bara prata om sitt

befinnande. Sjukdomen grämde honom så han

kunde bli tokig.

— Det är naturligtvis tråkigt att dö, när

man har det så förmånligt ställt, inföll tant

Agga.

— I synnerhet är det ledsamt att lämna

allting till sina fiender! Den tanken gjorde

honom ursinnig. — Men det var det, jag ville

berätta: han hade fått nys om en fransk läkare,

som experimenterat på Sumatra på apor. Det

är till honom, han ämnar sig, till hans klinik

i Paris. Där ställer han sig till förfogande som

försökskanin.

— Att han vågar? utbrast tant Agga.

— Antingen blir han frisk på kuppen —

eller också stryker han med i alla fall.

— Det är sant, medgav tant Agga.

Filippa, som varit tyst, inföll nu:

— Varför har du aldrig förut berättat om

Pohlheimer?

— Det har jag, sade Per. Minns du inte, attjag beskrev en galen skolpojke, som hyrde en

elefant, för att låta den promenera omkring i

Uppsala med vackra flickor på ryggen?

— Å den! utbrast Filippa. Jaså, det var

Poklheimer!

— Helst hade han vel at förevisa nakna

kvinnor på elefanten. Phryne, förstår ni, å la

hel-lenisk skönhetskult. Han tyckte, det var synd

om packet, som aldrig fick se något vackert.

Men det gick ju inte för polisen.

— Var han en sån liderlig sälle l"edan som

skolpojke, utbrast tant Agga med indignation.

— Det var bra, jag fick veta det, sade

Filippa. Jag höll på att få medlidande med

Poklheimer. Jag tyckte, det var synd om honom

för att han skulle dö så ung. Och för att han

inte haft några föräldrar. Men jag vill inte

ha sympati för fräcka människor.

— Tag inte i så hårt, invände Per. Han

dyrkar den kvinnliga skönheten, det är hans

lösa skruv. Alla är inte galna på samma sätt.

Han är inte religiös. Men det är ett gott

hjärta på karn!

— Nu har jag hört nog om honom,

avgjorde Filippa. Jag vill aldrig se’n mer!

— Du är då så trångbröstad, så det är

bedrövligt! Men hur skulle du kunna vara

annorlunda? Du skulle bara höra, hur man ser

på saker och ting i konstnärskretsar!

Och Per gick. Förmodligen till sin konst-närinna, tänkte Filippa. Var kon i aamma stil

som Pohlheimer? Skulle kon kunna låta

förevisa en skön älskare naken på en elefant för

att låta packet njuta? Höll kon på att

förvri-öa Pers omdöme? Lärde kon konorn att

förakta klygsamketen? Skulle Per med tiden kli

en fräck världsman kan också, som tycker

all-Img går för sig kara man är elegant med

klom-ma i knappkålet ock manikurerade naglar ock

kelevad oförskämdket?

Filippa kände ett plötsligt kat mot

njutningsmänniskor, som inte kade något samvete.

1 synnerket mot unga, prydliga, säkra män, som

tog för sig av allting. Bara tog för sig! Hon

tyckte, att de förstörde alla möjligketer för

henne att kli lycklig, därför att de drev kenne

ut i ensamket. De var ju av ett annat släkte?

De kade ju aldrig den där frågan i sitt inre:

\ ad är rätt? Hon katade dem för att kon var

olik dem ock inte kunde vinna sällket i deras

sällskap.

Väl uppe i sitt rum tog kon fatt på en plikt.

Det var ett hrev, kon också skulle skriva,

innan dagen var till ända, ett krev till

Konstan-tinopel. Farfar kade fått adress på en

lump-kandlare där, som ägde några sällsynta Karl

XII.

När krevet var skrivet, skulle Filippa ha

en trevlig stund med en roman, som hon fått

låna av Berta och som hon inte ännu begynt.Den var skriven av en släkting till Filippa, en

författarinna Asta Sherman, som Filippa

aldrig sett. Farfar hade slotat omgås med Asta,

redan när Filippa var liten. Asta Skermans

romaner hade aldrig förekommit i prästhuset.

Med ganska stor spänning tog Filippa itu

med ”Skymningsstunder”. Hon hade sett i en

tidning, att det var en dålig bok. Men Berta

tyckte om den i hemlighet. Tänk, Berta

började få dragning åt samma värld som Perl

Filippa satte sig bekvämt i sin enda goda

stol och började läsa. Den grönskärmade

lampan lämnade hennes ansikte i skuggan, utom

ett ljust parti på hennes fina haka. Den

ripa-de hon emellanåt tankspritt med

papperskniven.

Redan romanens första kapitel absorberade

henne till den grad, att hon ej hörde farfars

steg i trappan. Annars hade hon gömt undan

boken. Det var den stund på kvällen farfar

brukade syssla med sina gubbar.

Han kom in, Filippa ryckte till som om hon

hållit på med något förbjudet. Farfar blev

ögonblickligen misstänksam, sondottern

brukade inte rycka till.

— Vad är det du läser, frågade han i

ovanligt myndig ton.

— En bok, jag lånat av Berta, svarade

Filippa osäkert och tänkte förpassa den ur

synhåll.Men farfar grep boken. Han blev blek av

sinnesrörelse, hans mörkblå ögon svartnade.

Vad menar dul stammade han. Vad vill

det säga1? Astas böcker häri Här i mitt husi

— Jag ville så gärna... började Filippa,

in on tystnade.

Hon förstod, att det inte lönade att

försvara sig.

b arfar förgick sig. Han kastade boken

brutalt till andra ändan av bordet. Sen kom det

en ström av häftiga ord, ett verkligt utbrott.

Jag ska bränna den usla smörjan, skrek

ban. Hon ska inte få söla ned mitt hem och

förstöra mitt barnbarns rena själ. — Oeh du!

Har du blivit bedräglig? Jag trodde, jag

kunde lita på dig? Du gör mig emot — bakom min

rygg — som om du totalt struntade i min vilja?

Han tog boken med sig oeh slog igen

dör-ien sa det hördes i hela huset.

Det. skulle arta sig till en tråkig natt för

dem båda, det visste Filippa. Därför var det

bäst att hon åstadkom en försoning före

sängdags. När farfar fick en dylik sinnesrörelse,

blev han så nervöst upphetsad, att han

oavbrutet drevs mot en kulmen, en kris. Men innan

krisen var nådd, led båda tortyr. Filippa hade

makt att låta tortyren räcka länge, genom att

ej ta första steget till försoning. Men hon

mindes ej låta farfar pinas. När hon var liten kunde

hon trilskas i dagar, om någon förfördelat60

henne, då hade hon ej samma känsliga

medlidande mod farfar, som hon hade nn. Farfar var

för stolt för att göra ett närmande, när det

gällde barnbarnen, han tyckte det tillkom dem

att ödmjuka sig. Filippa hade ej längre någon

stolthet, när det gällde farfar.

Så fort hennes egen sinnesrörelse något

lugnat av — hon snyftade en stund mot

huvudkudden som ett misshandlat barn — gick hon ned

för trappan. Utanför biblioteket lyssnade hou

efter ljud. Först hörde hon ingenting, men

sedan förstod hou av ett skrapande, att farfar

rörde om i brasan. Hon öppnade sakta dörren

och steg in. Där satt han och stirrade i elden,

oförmögen att företaga något.

— Farfar lilla! sade hon med sin mjukaste,

vänligaste röst.

Han öppnade famnen, hon slöts däri.

— Kära barn, sade farfar därpå, tro mig, det

var gift. Jag kan inte låta dig förtära gift. Vad

Asta skriver får du inte läsa. Hon sår onda,

frön. Glöm aldrig, vad Jesus säger: De

renhjärtade skola se Gud.

För Filippas minne kom plötsligt

vredesdagen på-Solvik.Det var en ljum eftermiddag vid sextiden.

Tant Agga gick med böjd rygg och pysslade

litet längs trädgårdsgången, där penseerna

bildade två violetta ränder till lusthuset. Under

armen hade bon stuckit ett Stockholms

Dagblad, som hon. hämtat i salen. Hon hade ej ro

att läsa tidningar tidigare än så här dags på

dagen.

I lusthuset satt farfar och Filippa. Man

bade slutat kaffet.

Knappt hade tant Agga sjunkit ned på en

stol och brett ut tidningen på bordet, medan

hon jämkade brickan med sin feta hand, förr

än hon utropade:

— Nej se...! Kan man tänka...! Asta är

död!

Pastorn sade intet. Antingen visste han det

redan eller träffades han så kännbart av

underrättelsen, att han ej fann ord. Filippa sade

heller ingenting. Det blev en talande paus. Filippa

tyckte, alla teg så det hördes.

Slutligen fortsatte tant Agga med lägre röst:bort!

Stackars Asta, hon batle kommit långt

Pastorn hostade till. Det kunde tagas som

ogillande, att man nu domde den döda.

— När dog hon? frågade Filippa med

ansträngt behärskad röst.

— Den sjunde, svarade tant Agga. Det var

i går.

Därpå blev det tyst på nytt. Så gick pastorn

därifrån.

Så fort lian hunnit utom hörhåll, frågade

Filippa:

— Vad hade Asta gjort? Varför har farfar

varit ovän med henne?

— Fråga farfar själv?

— Nej aldrig.

Från den dagen, då Astas roman varit ett

tvisteämne- mellan Filippa och farfar hade do

aldrig nämnt Astas namn, av ömsesidig rädsla

att tvisten skulle förnyas. Farfar hade givit

Filippa en annan bok i stället för den

uppbrända romanen. Farfar hade tyckt, att han

gick rakt in i den modernaste nutid, då han

köpte en berättelse av Selma Lagerlöv. Då

skulle väl Filippa bli nöjd! Filippa tyckte

mycket om berättelsen, men den gav ej svar på

några av de frågor, som gnagde i Filippas

huvud. Hon hade en oro, som ej kunde stillas

av-sköna sagor eller de mest underhållande

berättelser av den art, Selma Lagerlöv är mästare i.Hur kan människor vara nöjda, tänkte Filippa,

med en litteratur, som ej på något sätt söker

ge klarhet över gåtorna i livet? Själv led hon

av en sorts etisk nöd, ibland förnummen

nästan som en feber. Hon längtade efter Astas

”onda frön”, därför att hon ville förstå en

mängd saker, och ”fröna” vore kanske för

henne goda i stället för onda, om de bringade

klarhet?

Det var religionen och kärleken och

synden, ja det var allt, som blivit henne ett kaos.

Med farfar var det ytterst intressant att

resonera i historiska och kulturella ämnen, men

fullkomligt lönlöst, när det gällde andens

hunger.

Berta v,ar i samma fördömelse, men hon

log den lättare än Filippa. En kväll hade de

båda flickorna stått i Niethenska salsfönstret

och åsett,hur det dansades hos värden snett

över gården. Berta och Filippa hade aldrig fått

dansa.

Då kom Bertas mamma och frågade vad

flickorna betraktade så oavvänt.

— Vi ser, hur värdens barn dansar,

svarade flickorna.

— Hur ”världens barn” dansar! upprepade

fru van Niethen med känslofull betoning. Kära

flickor, give Gud, att ni aldrig kommer att

dansa bland dem!

Ännu idag hade Filippa inte fått svar påirågan, varför hon ej fick dansa. Det var som

om hon inte ens fick fråga. Det var synd

redan det.

Filippa återkom från denna långa utflykt

till samtalet med tant Agga:

— Tänk om Asta blivit orättvist

behandlad1? Jag får ingen lugn dag i mitt liv, om

jag-upptäcker, att hon hade rätt och farfar orätt.

— Tror du inte, att farfar förstår den

saken bättre, invände tant Agga medlidsamt

ogillande. Och du tar då också tillI Du är ibland

så överdrivet ömtålig. Det ska du akta dig för.

Det går sällan bra för sådana människor.

— Säg mig bara en sak? Var det för min

skull, som farfar bröt med Asta?

— Varför tror du det?

— Ibland inbillar jag mig, att det varit av

månhet om mig? För att skydda mig från ”den

moderna tidsandan”?

Tant Agga undvek frågan, svarade blott:

— En gång sökte Asta förlikning. Då tog

Hjalmar ej emot henne.

Filippa blev illa till mods.

— Då var Asta kanske den enda människa,

som klappat förgäves på farfars dörr. Och det

är kanske orättvist alltsammans? Och nu är

Asta död och ingenting kan gottgöras!

Om farfar missförstått Asta och varit hård

mot henne i god tro — det kunde Filippa bära.

Men farfar brukade inte missförstå? Han hadeett så skarpt förstånd, när det gällde

människor och böcker. Han hade säkert förstått

henne rätt och ändå... Ändå...

Föreställningen att en oförrätt blivit

begången mot Asta växte inom Filippa. Sent på

aftonen, när hon stod och funderade över

denna sak i fönstret i sin vindskupa, beslöt hon

att visa en sista vänlighet åt denna Asta, som

hon längtat efter. Det förstod hon först nu.

Varför hade hon ej gått till henne i tid? Med

Asta skulle hon kunnat tala. Och nu var allt

för evigt för sent.

Filippas fönster vette åt Stockholms

vackraste kyrkogård. Månen lyste över de höga

träden och över skaldegravarna. En av dessa,

den stora skaldinnans, var medelpunkten i

Fi-lippas utsikt. Kring den hade många gånger

samlats, som i en brännpunkt, Filippas tankar

och svärmerier i ensamheten. Redan som

liten hade hon känt sig bekant med det lockiga

huvudet på gravstenen. Det huvudet gick igen

i många olika bilder i farfars samling. Med

barnslig förtrolighet hade Filippa tagit sig för

att lägga bort efternamnet och bara säga Anna

Maria.

■^n Anna Al ana, viskade hon, du som

hade ett så gott omdöme, vad skulle du sagt

om Astas böcker?

Farfar trodde att alla människor hade ett

evigt liv. Han trodde det ej blott av präster-

5 — Filippas öden.ligt nödtvång, han trodde det intensivt, av en

inre tvingande längtan. Hade han rätt, skulle

Anna Maria således alltjämt leva? Vad kunde

då hindra henne att sväva här över

kyrkogården? Kanske diktade hon andepoem över

nutidens förhållanden och människor? Dit

hörde Asta, det var därför farfar inte förstod

henne.

Mellan träden på kyrkogården var bitvis

så mörkt, att man knappt kunde urskilja de

spridda gestalter, som emellanåt dök upp i

månstrimman för att åter försvinna i dunklet. Nu

skymtade något vitt kring Anna Marias

gravsten, det såg ut som en kvinnoskepnad. Varför

kunde det inte vara ett andeväsen och just

skaldinnan själv? Man vet ju ingenting —

alldeles tvärsäkert?

Den ljusa gestalten vid graven var ingen

synvilla. Det var en kvinna, och hon blev snart

omgiven av mörka, raglande män, som

kastade sig ned på gräsmattan och drack ur

buteljer. Den ljusa skepnaden började svänga runt

och dansa, tills en av männen grep tag i

henne och drog henne ned på marken. En annan

av männen kastade något som klirrade mot

Anna Marias huvud, förmodligen en flaska.

Filippa blev ej förvånad, så var det ofta.

Stämningen på Stockholms vackraste

kyrkogård var ej alltid poetisk nattetid. I sitt

fönster hade Filippa, som aldrig fick gå på teaternför att ej besmittas a.v världens onda laster,

en sorts logeplats till de tiljor, som ej

föreställer utan är världen. Hon såg verkligheten

levas ej spelas. Det var i synnerhet

genomskinliga vårkvällar, när hon trånde efter skönhet,

ej bloit naturens utan också människornas

skönhet, som hon sörjde över, att det skulle

finnas så mycket fulhet på jorden. Hur ofta hade

hon ej med avsmak stängt sitt fönster och vänt

sig bort från den mänsklighet, som hade

kyrkogården till sängkammare. Att göra de avlidnas

viloium till plats för sin egen tillvaro, låg det

någon pietet däri? Filippa undrade, om

mänskligheten förtjänade en evig existens? Vad gör

cien egentligen annat än skändar gravar, var

ny generation det förgångnas?

Gravarnas helgd var en av Filippas

känsligaste punkter — därför att hennes föräldrar

ej hade några gravar. Deras rester vilade

någonstans långt" borta på havsbotten. Hur hade

hon ej önskat, att de haft en grav, dit hon

kunnat vallfärda i stunder, då själen kändes

rotlös och vinddriven.

Farfar trodde ej på bättre tider på jorden

Mannen som kastar en butelj mot Anna Marias

huvud, skulle således alltid finnas? Vad

Filippa längtade efter en ny, härligare tillvaro här,

ej, som farfar, i himlen. Var det en

naturnödvändighet att kyrkogårdar vanhelgades?

Skulle kyrkogårdsorgier aldrig höra till det för-flutna? Skulle allt vara ständigt lika

ofullkomligt?

Det var nätter, då Filippa gråtit efter sin

mor. Saknaden efter föräldrarna liade kommit,

när lion blev vuxen. Hon kände, att ett led

fattades mellan henne och hennes omgivning, en

klyfta, som aldrig skulle överskridas.

Föräldrar och barn kan utvecklas i riktning mot

varandra, farföräldrar och barnbarn aldrig. Det

var Filippas hemliga sorg, att hon aldrig trott

på farfar.

Men i en bemärkelse trodde hon på honom.

Han hörde till dessa hängivna ”dårar” (enligt

Per) — egentligen så fåtaliga i mängden! —

som kastar sig med liv och själ i sin övertygelse.

Hans tro hade slukat honom och gjorde det

alltjämt. Han hade aldrig vaknat ur sitt

svärmeri för Jesus. Den hänförelse, han kände som

ung man på tjugo år, kände han ännu i

ålderns höst. Han talade alltjämt lika innerligt

på tu man hand med Mästaren som när han

först fann honom. Filippa hade kommit i

yttre rummet och uppsnappat, hur han språkade

förtroligt med Guds son, så som man talar i

telefon med sin bästa vän.

Och under allt detta — var var hans

kritiska begåvning? Ty han hade en sådan för så

mycket annat. Hans intelligens var stor.

Därför blev alltsammans ett mysterium för

Filippa.Hon drog ned gardinen, tände ljuset och. tog

fram sin lilla kassabok. Det var ett häfte med

svarta pärmar, slitna av långt begagnande.

Häftet hade räckt i många år, hon hade fått

det som helt ung av tant Agga, vilken

nödgade herme till noggrant uppskrivande av

inkomster och utgifter.

Hennes månadspenning för nästa månad

skulle räcka till en krans åt Asta. Men då

måste hon låna upp summan på förhand av Per.

Till all lycka var Per just nu i stan, han skulle

ligga hos dem över natten, och hon skulle

passa på honom i morgon tidigt, innan han

försvann till stationen.

Hon tvivlade ej, att Per skulle hjälpa

henne. Ju mer han glömde och försummade

henne, dess vänligare och tjänstaktigare var han,

när något tillfälle erbjöd sig för en

handräckning. Och generös med pengar hade han alltid

varit.

— Det var vänligt av dig, sade Per, att du

vill kosta på Asta en krans. Låt hälften bli

från mig! Hon hör till släkten och det ser

futtigt ut att hålla sig undan. Hon hade ju sins

förtjänster, människan, fast hon var överspänd.

— överspänd? Hur då? frågade Filippa,

som med iver grep en anledning att få

resonera om Asta.

— Jag vet inte, sade Per. Jag läser aldrig

kvinnoböcker. Men jag förmodar det, eftersommånga retades på henne. Någon nolla var hon

i alla händelser inte. Och vi behöver inte

skämmas för henne, som tant Agga inbillar sig. Hon

har ju alldeles fått Asta om bakfoten!

— Jag ger inte blommor bara för att Asta

är min släkting, sade Filippa. Det är som om

jag trodde, att hon hade rätt — jag vet inte

varför. Det är en sorts instinkt. Jag har ju

läst så litet av henne, men jag ska läsa mera.

Filippa tyckte, det fordrades mod av henne

att gå ensam till främmande människor och

förråda något om sig själv. Vad skulle hon

säga i sorghuset, när hon kom dit med sina

blommor? Hon skulle få förklara allt möjligt,

om hon sade sitt namn. Men just det ville hon

göra. Annars var det ju ingen ansats till

gott-görelse. Man skulle se nyfiket på henne, och

den tanken var plågsam.

Det är väl gott om rosor denna tid, tänkte

Filippa vidare, så jag kan få något, som tar

sig ut.

Hon valde en blomsterhandel ganska långt

hemifrån. På spårvagnen fick hon plats på

bakre plattformen, bredvid en elegant ung dam,

som först vände nacken åt Filippa. När sedan

ansiktet kom till synes, igenkände Filippa den

vackra flickan, i vilkens sällskap hon en gång

mött Per promenerande. Det föreföll Filippa,

som om den främmande damen även känt igen

henne. De betraktade varandra i smyg. Omdet var henne, Per skulle ka — måtte kan bli

lycklig!

— Vad kostar rosorna? frågade Filippa i

blomsterbutiken.

Hon fick höra ett pris, som betydligt

översteg, vad bon väntat och ansenligt

förminskade den tänkta kransens storlek.

" — Dom skära är billigare, sade biträdet.

— Jag har tänkt mig mörkröda.

— Ska det vara några band? Någon

inskription?

Filippa tog en blankett på disken och skrev

följande rader:

En varm hälsning från en som kom för sent!

Filippa S her man.

När hon gick var det överenskommet, att

hon själv skulle hämta kransen vid tiotiden

nästa morgon.

Vilket skedde. I sorgehuset var rörelse och

brådska, men ännu inga begravningsgäster. På

golvet i hallen låg en entreprenör och spikade

en liten silverplåt på kistlocket. Innanför

hallen var dödsrummet. Filippa saktade sina steg

på tröskeln och hennes hjärta började slå,

Alla möbler var utflyttade. Kistan stod med

huvudändan mot fönstret, omgiven av gröna

växter. Gardinen var nedfälld och göt genom

tyget, i förening med de brinnande ljusen ikandelabrarna, ett gult skimmer över alla

föremål. Den dödas anlete var täckt av en

näsduk.

Filippa hade aldrig stått vid någons

dödsbädd, bon hade aldrig sett en avsomnad

människa i hennes vita skrud med de vaxartade

händerna stelt vilande på den sista, trånga

bädden.

En svartklädd kvinna kom in och lyfte

varsamt bort näsduken. Filippa ryggade tillbaka

av häftig rörelse, hon kände strupen

sammansnöras. Var detta Asta? Något så vitt, slätt

och marmorlikt? Ett allvarligt ansikte, lugnt

uppåtvänt mot himlen och evigheten. Farfar

kunde ej varit lugnare och allvarligare.

Varför hade tanken genast gått till farfar?

Därför att likheten mellan honom och den döda

genast föll i ögonen. Det var ej blott ett ytligt

släkttycke, nej Filippa trodde sig även se en

inre likhet avspegla sig i pannans valv och den

rena profilen. De hade gått långt ifrån

varandra dessa två, kanske just för denna likhets

skull?

En hand befriade sakta Filippa från

kransen, som hon, förströdd av de mänga intrycken,

ännu höll på armen. Det var den svartklädda

kvinnan, som viskade i förtrolig och

aktningsfull ton:

— Jag förstår... Det är fröken Filippa

Sherman.Filippa vände huvudet mot henne och

nickade. Hon var således igenkänd här hos Asta.

Ingen främling 1 Hade den svartklädda

kvinnan — förmodligen den avlidnas hushållerska

— reda på allt om släkten"? Hade Asta talat

om för henne om schismen? Kanske gjort det,

därför att Asta lidit och sörjt"?

Filippa suckade. Varför hade åsikter fått

skilja dem åt? Något så efemärt, så

försvinnande som åsikter? När sedan alla var döda,

vad var då vinsten, att de jagat varandra ifrån

sig? Varför tog ej människor vara på livet?

Därför att de dagligen och stundligen glömde

döden. Och då var ju ändå döden det enda

att komma ihåg, den stora gradmätaren på alla.

värden, den tunga vikten i vågskålen, som

låter allting annat flyga fjäderlätt som

dammkorn i luften.

Filippa stod länge orörlig med blicken fäst

på Astas slutna ögon.

Vad var det mest gripande av allt?

Slocknandet av ljuset under de fällda ögonlocken.

Aldrig skulle de lyftas mera, aldrig åter

reflektera solen och stråla. Hur kundé livets ljus

slockna? Bestod det ej av annat än materiella

kombinationer? Av kemiska förbindelser? Hade

det ej andlig substans? Men vart tog det då

vägen?

Var och en som för första gången står vid

en dödsbädd, gör sig dessa eller liknande frå-gor. Filippa var inget undantag. Hon var

överväldigad av dödens heinlighetsfullhet och

oundviklighet. Hur kan man stå ut att leva,

tänkte hon, när allt bara är gåtor, ocli döden

är slutet?

De länge bemästrade tårarna började rinna

utför Filippas kinder. Hon skälvde och

trevade efter ett stöd. Den svartklädda förde

henne in i ett angränsande rum, till en vilstol,

där hon grät bittert, som om den döda stått

henne mycket, nära.Några dagar efter Astas begravning bade

Filippa stämt möte med hushållerskan vid

re-fugen på Odenplan. De skulle följas åt till

graven. Filippa trodde sig ej om att kunna finna

den ensam och hon ville veta, var den låg.

Efter åtskilligt sökande nådde de fram till

den ännu helt oordnade sandkulle, täckt med

vissnade kransar, som utmärkte Astas sista

vilorum.

Sedan de stått en stund vid kullen, oeh

Filippa antecknat sig till minnes platsen och

numret, satte de sig på en bänk i närheten.

Hushållerskan frågade helt oförberett:

~~ Vill fröken höra något, som är en

hemlighet?

— Ja — det vill säga, om det inte är

något hinder?

— Jag har inte lovat att tiga.

— Rör det den döda? Eller mig?

— Båda. Och er farfar.

Nu blev Filippa undrande.

— Pastor Sherman, sade hushållerskan, varinte ovän med min kära fröken. Dom var

försonade alltsedan julen för ett år sedan.

— Farfar? God vän med Asta?

Filippa blev stum ock stel av förvåning.

— Han kom med en krans, han också. En

stor oeh praktfull krans av enbart

liljekonvaljer. Den hade till inskription: ”Vi veta endels

och profetera endels, men Herrens nåd varar

evinnerligen”.

Filippa fann ingenting att säga.

— Men eftersom fröken Filippa sagt, att ni

kommit honom ovetande, sa jag naturligtvis

ingenting till honom.

— Tänk om vi stött ihop vid Astas kista!

kom det från Filippa. Jag önskar, vi hade

gjort det.

— Hej, det hade inte varit bra, sade

hushållerskan. Då hade han blivit ledsen. —

Vilken fin och älskvärd gammal man han är! Och

så god!

— Det är fullkomligt likt honom, när jag

rätt tänker på saken. Han är den försonligaste

natur, man kan tänka sig. Just därför har

brytningen alltid förefallit mig så besynnerlig.

— De korresponderade också, sade

hushållerskan.

— Det ocksål... Vem ska nu ha breveni

— En författare, en vän till fröken, har

tagit hand om alla papper och brev. — Fröken

läste ibland upp för mig, vad pastor Shermanskrev. Han trodde, att fröken kämpade en

omöjlig strid. Han hade ingenting emot att

kvinnorna fick rättigheter, skrev han,

tvärtom, han hade alltid varit anhängare av deras

medborgarrätt. Men det kunde aldrig gå så

långt som fröken ville. Kvinnorna kunde

aldrig få bestämma över sig själva... i fråga om

kärlek och sådant. Dom måste alltid i viss mån

vara männens och samhällets egendom. Om det

också vore orätt, kunde det aldrig hli

annorlunda.

— Så likt farfar, sade Filippa med en suck.

— Han resonerade med min fröken som med

en jämlike. Han förmanade henne aldrig. Men

han tyckte det vore bättre, om kvinnorna

sökte tröst hos Gud, än att de sökte ändra sitt öde.

”Kommen till mig I alle, som arheten och ären

betungade, Jag vill vederkvicka eder, säger

Jesus”, skrev han. Jag minns också, att han

liknade fröken vid dem, som krossar sina pannor

mot en orygglig nuur. Det gjorde honom så

ont om dem, sa han. Han visste, att det var en

rättfärdighetskänsla, som låg bakom, men den

kunde ej segra i denna världen.

•—Vad ville egentligen Asta?

— Att kvinnorna kom därhän, att dom fiok

bestämma över sin egen person.

— Ja, det förefaller ju så rättfärdigt?

Varför håller inte alla med om det?

— Ibland skrev fröken också om er, frökenf ll!ppa" Er förlorade hon aldrig ur sikte. Hon

hade sagt pastorn, att hon en gång skulle ge

ut en bok om "Barnens själanöd i troende hem”.

— Det hade vant något för mig, utbrast

Filippa ur djupet av sitt hjärta.

, ~.Mep Sag nu in{e tm Pastor Sherman, att

.mg torratt honom, är fröken snäll? Det

tjä-nai ju ingenting till? Man ska ställa till så

litet trassel som möjligt, det är min princip.

"a? ska inte säga ett ord om det,

försäk-iace i llippa. Om jag nu också kunde fä reda

pa, om det var för min skull, han höll Asta

borta fr an oss?

— Fröken trodde, det var för er skull Och

kulf brr- d°n ’ ,SOm gål’ °Ch hÖr h0H0m inte

sku le bh förvillade genom att se honom umgås

med en sådan person som författarinnan Asta

•Sherman. Pastorn ville nog, att dom skulle

iortsatta att ogilla henne, för att inte komma

i frestelser.

— Frestelser?

— Friheten är farlig. Och när den ändå

inte har någon lycka med sig!

— Men det ar väl det som är meningen, att

den ska ha?

~ Nek dari var min fröken och pastorn

eni-fa’ att lyekan kommer lika sällan genom

fri-let som genom slaveri. Men fröken ville att;

friheten skulle fram i alla fall. Den är rätt-När de lämnade kyrkogården tackade

Filippa för vad kon fått veta.

— Hädanefter ska jag ta mera lugnt, att

Jag för farfar bakom ljuset. Lika för lika.

Hon begav sig direkt till ett gammalt hus,

där det tre trappor upp fanns ett lånbibliotek,

som hette ”Minerva”. Det var fru Vingårds

lä-sesalong. Den bestod av två rum, det yttre, där

boklånen utlämnades och det inre, där

tidskrifterna låg ordentligt rangerade på två stora

bord, de utländska på det ena och de inhemska

på det andra.

”Minerva” hade grundlagts av fru Vingårds

man och sköttes nitiskt av änkan, som

respektfullt talade om ”min mans skapelse”. Något

övermått av inkomster inbringade ej

”Minerva”. Allt emellanåt måste ägarinnan göra

inskränkningar i sin personliga komfort till följd

av de stegrade utgifterna. Helt nyligen hade

hon — för att betala målning av hyllorna —

måst hyra ut sitt eget förmak till en skulptris,

som hade atelier i samma hus.

Utlämningsrummet hade två fönster, genom

det ena. kunde man se en bit av ett torg. Det

tyckte fru Vingård var en upplivande vy,

därför hade hon där sin korgstol och sin stickning.

Vid det andra fönstret var en sorts disk, där

bokhandlarnas pojkar var dag avlastade

nyheter.

När Filippa inträdde, höll fru Vingård påmed en liten lågmäld tvist, som ej fick höras

m i läsrummet, en av dessa små tvister, som

hörde till hennes oeh hennes hjälpredas vanor

Hjälpredan var en lång, blek flicka med

glasögon. Hon hade använt ordet kund, vilket

alltid stötte fru Vingård.

~ ^an sager bnte kund om besökare i ett

bibliotek, korrigerade hon. Lika litet som man

sager kund om den som går till en läkare.

— Ska jag kanske säga patient, frågade den

bleka sakta, men impertinent. Ja, Gud vad

smörja dom får i sig!

I det samma begärde Filippa

”Skymningsstunder” av Asta Sherman.

— Jag vet inte, om vi har något exemplar

inne. Jo, här är ett! Var så god!

Det var upptaget i läsrummet. Den sista

goda stolen stod strax iunanför dörren. Där

satte sig Filippa — och blev störd av samtalet

i ytterrummet.

— Det är stegrad efterfrågan på Asta

Sherman nu, viskade fru Vingård. Det är förstås

i sammanhang med dödsfallet.

Hon ligger alltjämt i fönstren, viskade

hjälpredan.

— Skymningsstunder” är hennes farligaste

bok. Den ska läsas med omdöme. Men hur

många har omdöme? Jag såg den på fröken

Erlings bord. Och henne får jag visst säga upp.

Hon har börjat ta emot en herre om nätterna.— Om det bara är en... så är det väl inte

hela världen?

— Jag är verkligen villrådig? Ska jag

underrätta fröken Erlings mor? Henne känner

jag till en smula, det är en fin fru. Hon bor

på Berganäs, strax utanför Norrtull. — Eller

ska jag låtsas om ingenting?

— Vem är han?

— Jag är nästan säker på, att han heter

Egger. Jag såg ett kuvert, som låg som märke

i boken. På det stod: Jur. kand. Per Egger.

Filippa hade fått en våldsam schock. Perl

Hennes kusin Per? Prästhusets Per?

Om Asta varit med om att gilla sådant...!

6 — Filippas öden.VIL

Berta och Filippa lutade sina bara arma,

mot stenbtthistradcm i Logården. De hade gåt1

, or att svalJca sig- hade druckit vin till

middagen och var heta i kinderna. Prinsessan hade

aagra vänner hos sig och absolutismen nådde

aldrig pietismen.

(Det är underligt att varje ”rörelse” lämnar

nckor att fyllas av nya rörelser! Skall det så

forbh till världens yttersta tider?)

Prinsessan kom aldrig att tänka på

drye-censkapen, hur märkvärdigt det än låter

Annars skulle hon varit den första att hängivet

understödja dess bekämpande, först och främst

genom att själv försaka alkoholnjutning Nu

uppmuntrade hon i stället denna njutning

genom att bjuda på tre sorters vin till vardags

och dessutom champagne om söndagarna. (Även

, , fnen somrarna igenom på Solvik). Själv

di aek hon emellertid av hälsoskäl blott ett slags

7in’ ef nngersk druva, som hon fick från en

kejserlig kusin i Wien.

Det var friskt på kvällen och prinsessan

förmanade flickorna att inte förkyla sig i Logår-den. De stod där så tunnklädda. i sina

ljusblåa voileklädningar, men de kände ingen kyla.

Numera hade de elegant uppsatt kår och såg

ut som unga damer med självaktning brukar

se ut.

Det var inte bara deras kinder som var lieta,

utan också deras hjärtan, åtminstone Bertas.

Hon höll just på att i avbrutna satser, med små

förlägna skratt och strålande ögonkast delge

Filippa sin stora hemlighet, sin förlovning.

Svenska och utländska flaggor vajade mitt

över på Grand Hotel. Berta var i humör som

om hela världen flaggade för henne. Hennes

smittosamnia, ungdomliga lyckorus steg även

Filippa åt huvudet. Hon omfamnade sin

väninna och gratulerade henne lidelsefullt.

Men därpå slog hon över i sorg.

-— Nu förlorar jag dig med, utbrast hon

klagande. Nu glömmer du mig också, liksom Per

har gjort! — Men det ar skamligt, att jag

tänker pä mig själv, när du är så lycklig!

— Ragnar är så rar! Och så utmärkt! Och

aå begåvad! Om du bara visste... Du

kommer att bli alldeles förtjust i honom.

— Det blir jag säkert, sade Filippa

resignerat.

— Vilken tur att jag gick i hans

målarskola och inte i någon annans! Ragnar får ett

stort namn en gång ska du få se! Men det ärinte huvudsaken, det bästa är att han är en så

god människa.

~ Men om ni flyttar till Paris, som du

säger... Då får jag aldrig se dig mera... O,

vad det blir tomt!

— Jag tycker det är gränslöst svårt att

skiljas från dig. Men ser du, det är det med

kär-Jeken, den blir det förnämsta, den rövar en

från allting annat, det kan inte hjälpas. Men

glömmer varandra, det gör vi aldrig, Filippa.

— Och din mamma?

— Ja, det blir nog strid. Mamma har haft

bekymmer för pengar, hon ville nog gärna att

jag gifte mig förmöget, Men jag kan aldrig i

livet tänka på någon annan än Ragnar.

— Hon får väl be Gud sörja för er utkomst,

sade Filippa ironiskt.

Berta var ej van, att Filippa ironiserade

over något, allra minst över religiositet. Hon

sgg förvånad på henne.

— Hur är det Filippa? frågade hon

deltagande. Säg mig allt? På mig kan du lita, det

vet du!

— Jag är upprörd över Per.

Var inte det! Vad tjänar det till?

— Att han kan uppföra sig så?

— Förr i världen skulle det kallats för

skandal. Men numera____

- Han borde väl ha hänsyn för henne!

Å, för den skull! utbrast Berta. Aina Er-ling har ingenting emot att göra reklam med

sitt förhållande till Per. Hon håller det inte

alls hemligt, tvärtom. Ragnar känner henne.

Han och hans kamrater vet, vad hon går för.

Hon är så smart så det känns på langt håll.

Hon har en journalistvän i var tidning och får

alltid in en puff på rätta stället.

Berta skrattade och fortsatte:

— Det är en komisk svartsjuka om

journalisterna nu för tiden! Det är som om deras

gunst vore själva saligheten. Aina Erling

kommer nog att gå långt.

— Men är det rätt av Perl

— Rätt? Det frågar ingen efter.

— Kan en människa någonsin upphöra, att

fråga, vad som är rätt — utan att vara en föi

-bry tar el Har Per blivit en förbrytare?

— Vet du vad, Filippa? Vi två, men i

synnerhet du, har levat i en miljö, som gjort oss

så överdrivna. Jag tänker tvinga mig över till

en friare och tolerantare syn på tingen. Det

är nödvändigt, när man gifter sig med en

konstnär. Det är svårt att komma ifrån det gamla,

men jag ska anstränga mig. Fast vi inte tror

som föräldrarna, har vi ändå blivit så

impregnerade med fördomar, att vi har svårt att ta

oss fram.

— Jag känner, medgav Filippa, att jag på

något sätt lever utanför. Det har jag lidit av

hela mitt liv. Redan som liten märkte jag, att

mt,t hem och min familj inte var som andra,

Vad det pinar ett barn! Det värsta är, att jag

ror mte, jag kan ändra mig. Jag är förstörd

for livet.

— Det får du inte tänka!

det om mig själv också,

vara så!

Ibland tror jag

Men det får inte

Det är så ofattligt alltsammans, sade

Fi-bppa högtidligt.

£ort darpå träffades flickorna åter på

Sol-vik. Det blev den sista sommaren där. Var det

orkanslan därav, som gjorde dessa månader så

dyrbara? Det sista kapitlet i den långa, ljusa

serien var det skönaste av alla. Berta var

lyck-ig. Hennes Ragnar var på Solvik, målade

porti att, och studier i den gamla staden.

Prinsessans godhet utgöt sig mer än någonsin

himmelsk och välgörande över gästerna

Så, kom hösten och därpå, den vinter, då

prinsessan dog.

Har ar mte avsikten att dröja vid alla

Fimpas stora sorger. De som varit enbart

smärta, och ej haft någon särskild betydelse för

hennes utveckling i ena eller andra avseendet,

kan ju forbigås? Varför dröja vid lidandet för

lidandets egen sknll?

Berta oeh Filippa grät sin första, djupa sorg

mot varandras axlar. De hade aldrig satt sig

m 1 h°n • som var solskenet för så många.en dag skulle försvinna och lämna dem i

skuggan. .

— Det är inte bara sorgen, sade tant Agg

till Per, det är så mycket annat.

Hon tänkte på alla de förändringar, som

skulle inträda. . , .

— Jag tror, sade Per, att Filippa mte halt

en tanke på alla de förlorade fördelarna.

Han kände behov att försvara kusinens

oegennyttiga smärta. .

— Men jag tänker därpå, sade tant Agg

med självkänsla. Jag har nu en gång ^ ‘ P

min lott att se till det praktiska har i huset.

Allting blir annorlunda hädanefter. Det bin

en skillnad som natt och dag. ....

Hon satt vid salsfönstret och tittade ut ovei

den smala gatan.

- Visst är det synd om morbror Hjalmar

och Filippa, sade Per. Kanske mest om h llippa.

Morbror har haft sin tid och han har kvar sin

värld. Men det var uteslutande prinsessan, som

gav färg åt Filippas tillvaro. Nu blir det gra

och enformigt, når den kungliga "avi jan

längre finns. . ,

Tant Agga nickade. Det försonade henne,

att Per medgav situationens bedrovlighet.

— Bara clet, sade hon, att de stora, svarta

hästarna aldrig mera kommer och hamtar

Dom var Filippas förtjusning från det hon v

en liten unge.

Med gester gick hon vidare:

— Dom var så stora, att dom knappt kunde

vända sig här i gränden utan att skrapa

nosarna mot någon vägg. Filippa tyckte husen blev

så små som stugor ur en leksaksask!

— Men det blir minsann inte lätt för

morbror Hjalmar keller, sade Per.

Ingen av dem förstod, till vilken grad det

blev svårt för Hjalmar Sherman. Hans av

intresse ock arbete dövade ock överlistade

hjärta passade på ock tog ut sin sjukliga rätt.

Filippa kade ej ännu hämtat sig efter det

första slaget förr än hon träffades av ett nytt,

denna gång rent förkrossande.

En kvall skulle hon som vanligt gå in till

farfar och säga godnatt. Det var mörkt i

biblioteket, men Filippa var van att treva sig

därigenom, hon kunde ju möblerna på känn. Nu

snavade hon över något, som låg i vägen nå

mattan. Det var farfars döda kropp.

Så hade båda hennes beskyddare lämnat

henne. Ensam skulle kon gå ut och leva livet.

*

Läsaren av dessa rader skulle måhända i

analoga förhållanden handla helt annorlunda

än de varelser, som här blir föremål för hans

likgiltighet, antipati eller — författaren

hoppas det — sympati. Måtte läsaren dock föista

deml

Därför att man växer upp i kretsar,

liknande dem som här skildras, är det icke sagt, att

man blir lik Filippa och hennes omgivning. En

så enkel erinran skulle ej våga sig fram, voie

det icke för att i läsarens minne stryka under

den kända och erkända satsen, att miljön inte

är allt. Individualiteten är också något. Den

är hörnstenen, på vilken mycket vilar och

mycket går sönder.

Egentligen borde den mest ingående

redogörelse lämnas för de personers föregående

historia, som författaren vill, andra skall tro pa.

Det är emellertid omöjligt att hinna med aven

det kortaste sammandrag av de väsentliga, och

ännu mindre av de oväsentliga

omständigheter, som jämte egenarten skapar en levnad.

Den rike godsägaren Otto von PohllieiineramefhhafHetr-fÖ,rflUtet’ Jär förhällandena gjort

diLt tor att foi’stora en människa.

Ingen som läste tidningar för en tjugo år

sedan bunde undgå de utförliga meddelanden

som Mlkannagav den mäktige Fredrik von

Pohlhmmers död. Det gjorde uppseende, när

denne stormans liv slocknade. Han kade haft

SftåS1 -ch,ve 7ina ^ ÄU

uträttat 1 V i polltlska vaven> han hade

trattal betydande tmg av kommunal och

allmännyttig art.

Samhällets pulsslag tycktes för en kort

minut stanna, det blev en paus av stillhet, när

underrättelsen kom om hans frånfälle.

Därtill hade han fört hus som en

stormagnat, så som knappt längre brukas

Hans åttaårige son ärvde en rikedom, som

i folkfantasien ansågs obegränsad. Arvingar

vardas i allmänhet med en viss omsorg, *en

den lille Otto blev vanvårdad. En mängd

omständigheter sammangaddade sig på ett

tragiskt satt till hans undergång, i främsta

rummet förmyndarens oduglighet för sin uppgift

-- eller som ryktet sade, hans komplott med

Ottos avundsjuka och giriga släkt.

De många, som skådat upp till fadern,

öm-ade och föraktade sonen. Men ingen sann,

be-ijartad van var till hands att riskera sitt eget

skinn for att rädda den, bildlikt talat,

drunknande gossen.

När den förfallne ynglingen började mogna

till självkritik, tyngde det honom svårt, att han

haft en så dugande far. Han undvek alla, som

känt fadern, för att slippa förnimma, hur de

gjorde jämförelser.

Snart nog var det så illa ställt med Otto,

att han fick bereda sig på en förtidig död som

något nära förestående. Hade han haft hopp

om en normal livslängd, skulle han kanske

samlat resterna av sin energi och tagit fatt på

något arbete och gjort sig nyttig. Men han hade

intet hopp, och han sökte glömma detta i

drickande.

Då kom plötsligt en vändning till det

hattre, han slutade att dricka. Man sade att en

kvinnas kärlek gjort ett underverk.

För att ej gå alldeles spårlöst i graven, vil

le Otto göra något av bestående värde för sitt

kära Åminneberg. Först tänkte han på att

forsköna slottet, men skönheten var redan

storartat tillgodosedd. Sedan tänkte han på de

underhavande, men förvaltaren påstod, att de

hade det furstligt. Då visste han inte, vad han

skulle hitta på för att få en smula odödlighet

Hur det var så kom idén om biblioteket. Det

blev ordnat till en av de mest imponerande

privata boksamlingar i landet. Den

personhistoriska porträttsamlingen, som skulle

komplettera biblioteket, var också hans egen idé, vilken

han fann särdeles anmärkningsvärd.

Jiider tiden fick han allt större fasa för att

« o. Den stegrades oavbrutet. Var helst han

läste om vetenskapens nya rön mot det gift, 8om

ef HtTVflÖg- h3n dH SOm ett mal mot

ljuset. Hittills forgaves.

vnNU,maide en ny kv,rmct0(! i sikte. Det

aU !! rfktlgt’ S0“ Per berättat f°r tant

Pa”ris C * 1 1PPS’ tronen ämnade sig till

innan han reste, ville han trygga samlin-

tl H Ttf’ Så att iDte hans olmlturella

slakt skulle förfuska hans fina idé.

Nar han såg tillkännagivandet om pastor

Shermans f rånfä lie, kom åter för honom en

as undan, att fröken Sherman skulle åtaga sig

arbetet med samlingen. Han erinrade sig den

dUn’ ,latle “O1-1 e“ motat in-

i.ycl Han Ilade till oeh med funnit

ovanligt vacker, han förstod sig på skönhet

A en minnet därav hade förflyktigats, det var

uteslutande for samlingens skull, han satte sig

tid ff ™ ‘,ennc - “dlm ™

tid förgått efter farfaderns död.

Nar brevet kom fram, var Berta hos

Filippa. Berta slet sig ofta från sina

utrustnings-bestyr for att så myeket som möjligt vara hos

S!n Stackare väninna i denna dystra tid.

Det var den första vårdagen, fast man

en-" as \ ai j februari. Snön var borta och solengassade mot lusthusväggen. Hilda hade helt

djärvt burit ut förmiddagsteet i solvärmen pa

trädgårdsgången.

— Man ska väl dra nytta av trädgården sa

länge man har den, försvarade hon sig mot tant

Aggas ogillande tveksamhet.

Det allmänna, nedstämmande samtalsämnet

var deras snara uppbrott från prästhuset.

_ Det är inte bara vi, som ska försvinna,

sade tant Agga, som klätt sig i schal utanpå

vinterkappan, utan hela det gamla prästkvarteret

ska bort. I stället ska prästerskapet få en

gemensam kasern på andra sidan kyrkogården.

— Utan trädgårdar 1 frågade Berta.

Vandaler! Barbarer! Finns det något trevligare än

en liten tyst, egen trädgård mitt i en storstad."

Nu kom Hilda med brevet. Hon hade sett

monogrammet och var full av nyfikenhet.

Filippa läste brevet två gånger.

— Baron Pohlheimer föreslår mig att

komma till Åminneberg och ordna den

Smedman-ska samlingen.

— Men kära du ... invände tant Agga

bestört. Dit kan du väl inte gärna resa? Sen vi

nu vet, vad vi vet?

— Han kommer själv att vara

frånvarande. En snäll oldfru ska vara värdinna för mig.

Jag kan arbeta i sträck eller tidvis, hur jag

vill. Läs själva!De andra betvivlade ej hennes uppgifter,

roen läste dock själva.

Det tal att tänka på, sade tant Ägga. Vi

inäste lådgöra med Per. Jag känner mig

gruvligt villrådig, vad jag ska råda dig till. Å ena

sidan baronens dåliga rykte, å andra sidan en,

som jag förmodar, god betalning. Han säger

ju. att du ska bestämma priset själv.

Jag antar, sade Filippa. Jag har inget

val. Åminneberg är väl den enda plats, där jag

har någon efterfrågan.

Det är ingen faxa! utbrast Berta, vänd

mot tant Agga. Inte bryr sig Filippa om en

suput — oeh så vidare!

-- Nej, instämde Filippa, jag har aldrig hört

till dem som tycker, att utrucklade herrar är

intressanta.

— Jag går oeh telefonerar till Per, sade tant

Agga och begav sig in i huset.

Per bodde numera i Stockholm och hade

kontor. Alltsedan pastor Shennans dödsfall

hade han varit tant Agga och Filippa till stöd

oeh hjälp på ett helt annat sätt än förr.

Per lovade komma så fort han blev ledig.

Fram på eftermiddagen tittade han in i

prästhuset.

Han fann Filippa bestämd för resan och han

understödde hennes beslut. Dessutom upplyste

han, att hon skulle få hans sällskap till Åmin-neberg. Han hade länge haft i kikaren att

besöka förvaltaren där för att på uppdrag av

några kapitalister lägga fram för honom ett visst

finansprojekt. Nu kunde det bli två flugor i

en smäll.

— Det skadar inte, att dom ser där borta,

att du har en bror, sade Per. Det är

gammalmodiga människor i den landsändan och sådant

gör intryck på dem. Ensamma, damer har dom

inte ännu lärt sig uppfatta.

— Ja då blir jag mera lugn, sade tant Ågga.

Apropos ingenting lyfte Per ögonbrynen och

axlarna:

— Det hörs inte av någon spekulant på

samlingen"?

— Den blir nog liggande, där den ligger,

suckade tant Agga.

Pastor Skermans samling var flyttad till ett

brandfritt valv, som kostade sin dryga hyra för

den ganska medellösa Filippa. Där väntade den

På en lycklig men troligen avlägsen

försäljning. Gravyrer var ännu inte en vogue.

Avskedet från tant Agga och hemmet var

nu den svåra pers, som måste genomlidas. Tant

Agga hade varit god och omtänksam, utan

förstående och ömhet, men pålitlig. I det gamla

Prästkvarteret hade femton år av yttre frid och

farfars kärlek gått till ända. Den stund, då

Filippa segnade ned vid farfars livlösa kropp,

önskade hon dö med honom.

7 — Filippas öden.

Sen var det att samla sig för att gå över

tröskeln, till en ny värld, fattig oek tom.

Filippa kände nästan förlamande sin egen

obetydlighet. Hittills hade hon varit rik, tack vare

andras värde. Hon hade flutit ovanpå utan egen

förtjänst. Nu skulle hon sjunka, försvinna

bland alla dem som varken märks eller saknas.

Hon var intet!

Tant Agga skulle flytta till ett pensionat för

änkor i blygsamma villkor, som var beläget i

Sigtuna. Där skulle hon bli föreståndarinna.

Hon kunde där bereda Filippa en tillflykt, när

denna ej hade någon annanstans att vara. En

liten kammare skulle möbleras med de av

Fi-lippas gamla möbler, som ej såldes på auktion,

och räknas för hennes. Men när hon ej

behövde den, skulle den hyras ut. Det var dock

alltid en vrå, där hon kunde återfinna bleka

minnen av det förgångna.

Att skiljas från Ina oeh Hilda var också

påkostande. Ina hade varit den, som någon

gång stört friden i det Shermanska huset, hon

hade ett ojämnt humör. Ibland hördes ända upp

på vinden, hur hon skramlade med pannorna.

Det var när hon tänkte på sin fästman, som för

en mängd år sedan rymt från henne till

Amerika. Kärleken och saknaden hade upphört,

men vreden var kvar. Men hur snäll hade ej

Ina varit, när Filippa som barn legat sjuk!

Då hade bon kommit till Filippas säng med sin

största skatt, det oförglömliga spelalbumet, en

gåva från fästmannen i Amerika den tiden han

ännu hade samvetskval. När man vände bladen

i detta album, spelade det tre i Filippas tycke

förtjusande melodier*. Hur hade det ej

distraherat henne i ledsamma stunder!

Ina skulle flytta till Småland med sitt

album.

Hilda, som var söt med mörka ögon oeh

skära kinder, skulle ta sin skräddare. Hon

hade mer än en gång resonerat med Filippa

därom. Hilda hade ej förut varit säker på, om

det var Guds vilja. Det var för att hon älskade

biträdet hos specerihandlaren.

— Speceriaffären ska också försvinna, hade

Hilda vibrerande berättat. Där ska bli bank.

På så sätt blev det klart för Hilda, att det

var Guds vilja med skräddarmästaren, som

hade eget hus vid Mästersamuelsgatan.

Per hade skämtat med Hilda oeh sagt, att det

var banken, som kastade sin skugga framför

sig och riktade Hildas tankar på det

ekonomiska.

Filippa dröjde länge på tröskeln till farfars

bibliotek. När de kära böckerna väl var borta,

då hade själen lämnat hemmet, den egenartade

själ, som från detta rum härskat över hela

huset.

Böckerna skulle hamna hos

Fosterlandsstiftelsen.Filippa tänkte på, hur ofta hon hej dat sig

n tan för hihlioteksdörren för att ej störa bed

jandet där inne. Hon mindes särskilt en gång, när

hon sett hela rummet skimra a.v guld. Höga

officerare med sablar och fjäderbuskar låg på

knä och bad med farfar. I)e skulle till kungen

för rådplägning i en kritisk stund, men först

ville de bedja där, varest de var vana att

erfara Den Högstes nåd.

Hon dröjde och Per hämtade henne.

— Nu måste vi ge oss av, sade han. Försök

att slå ifran dig! Gråt inte, då smälter vi båda

två! Och vad ska det tjäna till! Man bör ta

livet som ett äventyr, som i. alla händelser snart

är slut. Ju mindre rörd man blir, dess bättre.

— Vad som kanske är lätt för dig, är svårt

för mig, sade Filippa.

- -Tag tänker mest på pengar, försäkrade

Per. Det är det förnuftigaste. Jag har kastat

mig in bland dem, som hjälper kapitalet att

vandra. Det absorberar intresset så bra.

— Håller du på med sådantf Jag trodde du

var advokat?

De satt för sig själva i en tredje. klassens

kupé.

-— Det andra liar ryckt upp bredvid, sade

Per. Att överflytta, kapital från den ena

kapitalisten till den andra har sina fördelar. Det

stannar alltid något.Under den långsamma vägen hade

kusinerna god tid att språka. Filippa fick

intrycket, att Per lade an på ett sken av kall

praktiskhet, men att han i djupet var glödande

förälskad och överlycklig. Hon skulle önskat,

att han talat oförbehållsamt med henne om

kärleken. Varför förställer sig människor1?

Varför hycklar dom och skäms för att vara sannat

Är kärleken något att skämmas för?

— Du vill vara min bror, och det är rart av

dig, men jag vet så litet om dig? Du är så

hemlighetsfull angående dina egna angelägenheter?

Det låg en skugga av förebråelse i Filippas

ton.

— Du vet väl, svarade Per undvikande, att

bröder just inte talar med sina systrar om det

som rör dem närmast. Vad mig angår — jag

har inte velat verka dåligt exempel.

— Men du uppför dig väl inte sä att du

kunde verka dåligt exempel?

— För dig skulle det vara dåligt. Inte för

att du är kvinna, så antikverad är jag inte. Men

för att du är som du är. —• Det finns kvinnor

som går iland med lika mycket frihet som

männen. Men du hör inte dit.

— Varför inte det?

— Du skulle inte ha nerver till det.

— Heter det så- nu, sade Filippa

eftertänksamt. Jag trodde det hette samvete?Det blev en paus, som bröts av Filippas

ivriga fråga:

— Finns det inte rätt och orätt i kärleken?

— Naturligtvis. Som i allt annat. Men inte

på samma sätt som man föreställde sig förr i

världen. Det finns hederlighet och falskhet.

— Men inte renhet och orenhet? Är allt det

där om ”ett rent hjärta” bara gammal

vidskepelse?

— Det mesta, föreställer jag mig, sade Per.

Det är klart att det finns sjukliga och

motbjudande avarter av allting----------

— Det är inte det jag menar, sade Filippa

och samtalet avstannade.

Per började ämnet på nytt, nu i en

skämtsam ton:

— Det övergår mina moaj änger att klara

den skivan. Jag har inte så värst mycket

erfarenhet själv på området, annars kunde jag

lättare stå till tjänst med upplysningar. Men

fråga baronen, vad som menas med ”ett rent

hjärta”, han vet det kanske?

— Jag träffar honom ju inte, svarade

Filippa, nu även hon leende, smittad av Pers

munterhet.

— Nej, det är sant, det var tur! Han

skulle tvärt blivit kär i dig!Irø

— Det tvivlar jag på, så mycket antipati

som jag känner för honom.

— Han blir kär i alla vackra, flickor. Han

är en sån där som gnäggar överallt.

— Avskyvärt!

Allt som timmarna skred framåt blev

li-lippa mer ocb mer tacksam, att bon bade Per

i sällskap. Det skulle varit ledsamt att göra

denna segslitna resa ensam.

___Att baronen vill ha så många tågombj -

ten? utlät sig Filippa kritiskt, när de stigit ur

fyra gånger.

___Vad rör det bonom, han reser ju alltid

med bil. Far hans reste med extratåg och

privatvagn. Om det inte vore för järnets skull,

vore bär inga banor alls. Men järnet måste ju

ut. Folket däremot ska sitta stilla,

Åminne-berg vill helst inte ha någon förbindelse med

yttervärlden.

— Vad är det för sorts folk, som tål sig med

det? .. -

Per började berätta om de gamla vallonta-

miljerna, som bott där i generationer, om hur

stolta de var, bur konservativa ocb

trångskalliga, men på samma gång prima smeder ocb

karaktärer. De trodde sig i världens

medelpunkt, på höjden av mänskligt omdome Per

hade en gång tillbringat ett par dagar på

Åmm-neberg, efter baronens lyckade studentexamen.då hade lian märkt, att av den nya tiden fanns

där ingenting, utom sporten förstås. Den hade

naturligtvis letat sig dit.

Till slut var man framme. En enkel, stilla,

mycket hövlig hushållerska stod på perrongen

och väntade. Hon pi*esenterade sig som

mamsell Månson och förrådde ingen förvåning, när

hon fann fröken Sherman i sällskap med en

herre.

Hon förde dem till en glänsande bil och

tänkte själv taga plats bredvid chauffören. Men

det småduggade och Filippa övertalade henne

att stiga in. Under färden lämnade hon på ett

försynt sätt några upplysningar, som

intresserade de nykomna, först och främst att

baronen ej hade rest, han skulle ge sig av den

följande dagen. Därpå att förvaltaren var att

träffa var morgon före tio på sitt kontor samt

att fru Lindskiöld varit sjuk men nu

lyckligtvis var återställd.

Fru Lindskiöld var oldfrun oeli Filippa

gissade, att mamsell Månson var hennes högin,

hand och närmaste undersåte.

Efter några minuters färd passerades en

stenmur med väldiga järnportar, parken

be-gynte. Strax därpå stannade bilen vid en

sidodörr. Det sårade Filippa, det var första gången

hon ej stigit ur vid en huvudtrappa. Nu för-tjänar jag mitt bröd, tänkte lion resignerat, det

förändrar allting.

De fördes upp i en liten salong med

gammaldags tunga draperier i grön plysch.

Per såg sig omkring.

— Det här blir man inte glad av. Jag

hoppas för din skull, att det är det fulaste rummet!

Det var fru Lindskiölds förmak, oförändrat

sedan trettio år.

Filippa hann ej göra några reflexioner,

innan hon varmt omfamnades av en gammal

dam, som kom rusande emot henne. Det var

fru Lindskiöld, krokryggig, vithårig, litet döv,

en på samma gång ful och prydlig gumma.

Hon ringde och en ålderstigen, gråhårig

betjänt kom in med te.

— Det är så skönt att få något just med det

samma, sade oldfrun, smutsig och dammig som

man är. Då smakar det häst. Och det är så

lång vä.g till gästrummen, korridorerna är

oändliga. Jag har hett Otto bygga en liten

spårväg i var våning.

Filippa hade naturligt nog undrat, hur

det kom sig, att hon blivit så översvallande

hjärtligt mottagen. Förklaringen lät ej vänta

På sig. Det var för farfars skull. Fru

Lindskiöld hade hört till hans trogna åhörarinnor

och glömde honom aldrig.

— Det var den tiden jag bodde med minman på Skeppsholmen, berättade hon. Alla

människor sknlle höra pastor Sherman! Där

kom Plåtens och De Geers och Posses och allt

vad de hette åkande till hans kyrka varenda

söndag. Det var en väckelsens tid som väl

aldrig funnits liknande i Stockholm. En

underbar tid av nåd och välsignelse!

Den gamla frun blev helt rörd av sina

min-nen.

__Låt mig äntligen få säga namnet, bad

hon och klappade Filippas hand. Säg tant, lilla

vän!

Så blev det Filippa och tant Eva.

__ Genom din farfar, kära barn, fortsatte

oldfrun, fick mitt oroliga hjärta frid. Vad jag

gläder mig åt att träffa honom åter i himlen!

Filippa och Per bytte ögonkast. Det var ju

precis hemlandstoner. Att farfar skulle gå igen

här? tänkte Filippa. Hela mitt liv har han

skaffat mig ett vänligt bemötande och

fortsätter därmed på andra sidan graven. Om det

vore någon rättvisa, skulle jag väl en gang få

betala den oförskylda vinsten?

Hon kände rörelse, men även en sorts

blygsel. Att ständigt dra fördel av en religiositet,

som man inte har del i?

Under närmaste kvart sköttes

konversationen mest av fru Lindskiöld och Per, som hou

snart erinrat sig och känt igen.Därpå bröt man upp och begav sig genom

en rundtrappa till andra våningen, företrädd

av den gamla betjänten, som tände det

elektriska ljuset i rum efter rum. Det var en fil

av utsökta gemak, mest i fransk stil med

praktfulla plafondmålningar.

— Att Sverge har så lysande slott, sade

Filippa, det hade jag ingen aning om.

— Baronen har andra slott också, upplyste

oldfrun med tillfredsställelse, som gott kan

jämföras med Åminneberg, vad inredningen

beträffar.

Första våningen slutade i ett torn, där hade

biblioteket sin plats. Murarna, var tjocka,

varje fönster bildade ett litet rum med bekväma

fåtöljer. På andra sidan tornet var det rum,

där Filippa skulle arbeta, där hade samlingen

sin plats. Den låg kringslängd hur som helst

på golv och stolar och företedde anblicken av

ett väntande jättearbete.

Filippa kastade en blick ut genom fönstret.

Trots mörkret skymtade hon en vidsträckt

utsikt över skog och sjö.

— Det är en härlig vy, nickade oldfrun.

På denna sida av slottet fanns en hiss, man

for upp i tredje våningen, där gästrummen låg.

Filippa blev glad åt den kammare, hon fick,

d,en var stilfullt möblerad och hade en balkong.

På väggen hängde kopparstick.— Så är det att vara kännare, skämtade fru

Lindskiöld, då sätter man sig i respekt.

Baronen tyckte inte, det kunde hänga vad som helst

på väggarna hos fröken Sherman. Han kar

själv sagt till om de här tavlorna.

Det, var blad av Au dr an med mytologiska

ämnen.När middagsklockan ringt två gånger,

hämtade Per Filippa och förde henne ned till den

salong, som gränsade till mindre matsalen. Där

väntade fru Lindskiöld i gulnade spetsar och

svart sidenklädning. Därpå tryckte

hovmästaren på en knapp, vilket underrättade värden

att gästerna var samlade, det var ceremonielet

från gamla tider, som i allt ännu regerade pä

slottet.

När baronen infunnit sig bröts genast

udden av all högtidlighet. Hans hemtrevliga

vänlighet passade egentligen föga överens med de

stela betjänterna i vita vantar och all den

övriga pompen. Tack vare baronens lediga och

glada sätt blev middagen synnerligen angenäm.

Var och en blev naturlig med en så naturlig

värd. Han yttrade sin belåtenhet med att

fröken Sk erman gått in på hans förslag och över

att Per kommit med.

Innan Filippa tänkt sig för, hade hon

kommit i munter stämning vid bordet, hon

strålade som hon inte gjort sedan sin sorglösa tid.

— Hon är förtjusande! viskade baronen till

Per, när han skålade med honom. Du reser i110

morgon1? frågade han därpå. Då tar jag dig i

bilen, jag passerar Stockholm. — Jag skulle

rest redan i våras, fortsatte han, vänd mot

Filippa, men doktorn har oavbrutet bett mig

vänta. Han kände sig aldrig nog säker på sina

experiment. Nu först är han mogen att ge sig

i kast med människor. Nu får jag komma.

Detta erinrade Filippa som en kalldusch, att

baronen hade fula sidor. Det hade hon glömt.

Det märks ju inte alls? Det borde det göra.

Det är inte rätt, att det inte märks. Hon blev

nedstämd.

Efter kaffet frågade fru Lindskiöld, om

Filippa kunde spela något för dem. Filippa hann

ej svara, förrän baronen öppnat flygeln.

_ Jag trånar efter musik, kom det fullt

uppriktigt ur lians själ.

Med ens fick Filippa den stämning, hon

behövde för att kunna spela väl. Hon var

visserligen nervös, men det var hennes musikaliska

nervositet, den sällsamma vibrering, hon alltid

erfor, när hon njöt och kände, att hon kunde

få andra att njuta. Händerna blev lätt

fuktiga, hon torkade dem, innan hon slog an.

Per satt i ett hörn och var stolt över sin

kusin. Tonerna hon framkallade var så

smältande och hade en sådan lidelsefull kraft, alt

åhörarna totalt rycktes med.

Baronen böjde sig djupt över hennes hand

och kysste den. Då den första minutens tystarörelse gått över, bad han att få engagera

henne som slottets pianist, när ordnandet av

samlingen var fullbordat.

Nästa förmiddag vid tolvtiden reste de båda

männen.

— Jag ska säga tant Agga, att du lever

under ett moderligt öga, sade Per till farväl.

Det viftades från bilen och slottstrappan.

Filippa överraskade sig med att vara mera

ledsen åt baronens avresa än åt Pers. Hon gav

sig själv en skrapa.

När damerna var ensamma, blev vanorna

enklare på slottet. Hovmästaren och de sex

betjänterna i vita vantar försvann ur matsalen.

Den snälle gråhår,smannen Lundgren, som

Filippa sett första kvällen i plyschrummet,

besörjde ensam serveringen. Fru Lindskiöld

slutade att skruda sig i spetsar och siden, utan

gick i samma tjocka ylleklädning hela dagen.

Men trakteringen förblev oförändrat storartad.

Fru Lindskiölds enda förströelse var att äta.

Där skulle hon ogärna medgivit några

inskränkningar.

Umgänget var ej stort, endast nagra

familjer, som hörde till bruket, förvaltarens,

doktorns, pastorns samt oldfruns bästa väninna,

majorskan Servius, som bodde hos pastorns.

När dessa familjer gästade slottet, kom hela

ståten åter till synes.— Det skulle bli allnnint missnöje,

förklarade oldfrun för Filippa, om något ändrades

på Åminnebérg. Folk vill kunna berätta, att

dom varit bär ocli att det gick till så och sa,

riktigt i stor stil, inget knussel. Det är deras

livs evenemang, när dom är på middag på

slottet, Man skulle väl inte nännas minska deras

nöje?

— Men vad säger dom fattiga, frågade k

i-lippa.

— Här finns inga fattiga. Alla har det

utmärkt. Jag är övertygad om att inte en enda

nnderhayande på godset vill att baronen ska

knappa in på anordningarna från gamle

barons tid.

Filippa tänkte på tant Evas älskade Jesus,

som bad den rike mannen sälja allt det han

hade och ge till de fattiga. Men hon visste

sedan barndomen, att cn ordagrann tolkning av

evangelium lär ha något grundfel. Därför

yttrade hon ingenting varken nu eller vid andra

tillfällen, då tant Eva försvarade slottets

lyx-vanor.

— Vad folket önskar, fortsatte oldfrun, det

är att Otto ska komma frisk tillbaka, gifta sig

och få en arvinge. Det är också, vad jag

längtar efter. Ingen är lugn förr än den lille

arvingen väl är född. Godset vill inte alls

komma under den andra släktgrenen, det är elaka

människor. Meu Otto är så god! Ja, Gud höinog våra böner ock gör Otto frisk! O vad det

beds för bonom! I kyrkan var söndag oeb i

varenda koja över bela bruket, veckan igenom.

Är människorna tokiga här, tänkte Filippa,

eller är det jag som är mindre omdömesgill?

Om dom nu ska bedja, kunde dom väl välja

något värdefullare? Filippa tvivlade ej på, att

tant Eva verkligen bad för baronen var

morgon oeb var kväll, ban var ju i alla avseenden

centrum i hennes tillvaro.

Vad Filippa ej visste, det var att tant Eva

varit sin Otto till nästan lika mycket skada som

förmyndaren, men bon hade syndat i övermått

av svag kärlek i stället för av kall likgiltighet.

I underdånighet hade bon blundat för alla

fi-deikommissariens utsvävningar.

Det första hem Filippa blev bjuden till var

förvaltarens. I sin obekantskap med världen

i allmänhet och med stora bruk i synnerhet,

trodde bon, att en förvaltare var en relativt

blygsam man.

Men bon fick ändra åsikt. När bon en

söndagsmiddag i oldfruns sällskap nalkades

Åmin-nebergs förvaltarebostad, såg bon till sin

häpnad, att det var ett slott det också, i tre

våningar och med flyglar. Förvaltaren hade även

lyxbil och betjänter. En ann är så god som en

ann!

Åminnebergs förvaltare var en lika mäktig

som imponerande man. På sina fem fingrar

8 — Filippas öden.hade han hanker, järnvägar, gru vor,

masugnar, fabriker, sjukhus, skolor, vetenskapliga

institutioner och mycket mera. Hela detta

register skötte lian som en skicklig pianist

tangenterna på ett piano, men på bekostnad av sitt

familjeliv, och, som det tycktes, även av nästa

generations energi. Familjens tre vackra barn

var apatiska, frun adligt polerad, en invand

värdinna för alla de otaliga gäster, som

hemsökte förvaltarehemmet. Dit var allt besväret

kastat, hela den ofantliga

representationsskyldigheten. Baronen var blott ägare och

dekoration.

Till bordsgranne hade Filippa doktor

Gro-thén. Han utvecklade för henne, att naturen

måste sträva att återställa jämvikten. När ett

släktled har förbrukat mera kraft än det har

rätt att disponera, måste naturen spara in på

åtgången under det nästa. Obegränsade

kvantiteter energi kan inte uppbringas.

— Hen utjämningsteorien kan kanske

utsträckas till alla områden? frågade Filippa

leende, och bli en tröst för mig? Kanske jag är

så litet from, därför att min farfar var det så

mycket?

— Är ni litet from?

— Förskräckligt obetydligt.

___Ni misstar er bestämt i den punkten? Jag

skulle gissa, att ni var mycket from ni också?

Och det korsar inte min teori, tvärtom. Ni kominte närmast efter er farfar, ni är. tredje

generationen, den positiva! All right! Men för att

tänka, på baron Pohlkeimer, som också är ett

exempel, och det som ligger närmast för oss

alla, hans undersåtar, (Filippa tyckte doktorn

talade litet hånfullt) — hans far var ett under

av energi, därför är sonen född trött. Och

likadant är det med barnen här i huset, tillade han

viskande.

Filippa såg på barnen, som lika väl kunde

hängt på väggarna som tavlor, så orörliga

var de.

Doktorn fortsatte:

— Kan det nu bara ordnas så inventiöst, att

den energifyllda generationen i

förvaltarebostaden alltid motsvaras av den energilösa på

slottet och vice-versa, är ingen skada skedd.

Då kan Åminnebergska maskineriet fungera

utan återvändo.

— Vi ska hoppas det bästa!

— Om nu baronen återkommer frisk.

— Är det utsikter? frågade Filippa med en

röst, som hon gjorde likgiltig.

Doktorn visade en skeptisk uppsyn, men av

klokhet svarade han intet.III.

Nästa middag var hos pastor Ullgrens, där

majorskan Servius bodde.

Filippa hade svårt att inte le, när hon såg

pastor Ullgren. Första gången hade hon mött

honom på landsvägen, han kom springande i

minimal påklädnad, han tränade.

Pastorns bondpojksfysionomi hade mycket

av kyrkängel och skulle vai’it älskligt, om det

ej haft ett starkt komiskt inslag. En

obetydlig retuschering och Pelle Jöns från cirkus

hade varit färdig. Det blev snart klart för

Filippa, att pastorn med flit underströk det

komiska i sitt utseende för att hålla sina åhörare

i glad sinnesstämning.

Med Filippa underhöll sig pastorn om

farfar och pietismen. Han yttrade sig med

välvilja, men en smula nedlåtande och

beskyddande. När hon i tankarna jämförde honom med

farfar, föreföll henne denna ton höjden av löj

lighet.

— Det var mycket bra folk de så kallade

läsarna, ifyllde pastorn, men det skulle varitmera verklighetssinne i dem. De saknade

begrepp om friluftsliv och idrott.

Filippa kunde verkligen inte föreställa sig

farfar komma luffande barbent i randig tröja

och korta bomullsbyxor.

Majorskan, som var road av att prata,

gjorde sitt bästa för att införsätta Filippa i allt,

som förklarade pastorns mission på

Åminne-berg.

Det var när baronen ännu var omyndig,

som förvaltaren fått spaning på en ung präst,

som predikade sport lika mycket som religion.

Det vore något för oss, tänkte förvaltaren, en

sådan predikant behövdes för våra smeder.

Förvaltaren ville ej ha nytt folk till

bruket, han misstrodde inflyttade arbetare, de var

i allt underlägsna den inhemska stammen. Men

för att slippa främlingar måste rivalen

Amerika till vad pris som helst besegras. Det hade

upprepade gånger hänt, att ungdomar någon

mörk och tråkig kväll kommit överens, att

Aminneberg var en förbannad håla och så

dagen därpå tagit ut biljett över Atlanten.

Med sin vanliga tur och skicklighet

lyckades förvaltaren förvärva den originelle

förkun-uaren, som använde sportjargong och narrade

åhörarna att skratta och ej misstyckte en

applåd mitt under predikan.

Pastor IJllgrens första högmässa i

Åminne-bergs kyrka hade haft till ämne:

Loppet till och hoppet vid Kristi grav.

Majorskan beundrade det fyndiga i denna

sats. Men den bade renderat pastorn ett

bandbrev från biskopen, vari denne betonade, ”att

betet på kroken ej fiek bli någon fisk till

förargelse”.

Pastor Ullgren svarade höviskt, att han

hämtat ordalydelsen från en vördad

kyrkofader. För övrigt lovade lian noga avväga, att

anden och andens tempel ej skulle gynnas på

varandras bekostnad. Han måste dra unga,

starka smeder till Herrens hus, med enbart

allvar kunde det ej gå. I deras huvuden

stannade så föga av Ordet. När allt av värde

längesedan försvunnit därur — om då en ordlek satt

kvar? Låg något ont däri?

Majorskan fann det icke.

— Hur var det Jesus sade till sina

lärjungar? utlade hon. I skolen vara såsom duvor

och ormar. Pastor Ullgren är både duva och

orm. Han är den rätte mannen på den rätta

platsen. Intet är klokare än sporten i vår tid.

Under tiden ägnade sig pastorn åt fru

Lind-skiöld och avhandlade med henne de

förestående inköpen av idrottspris, under rådfrågande

av kataloger från Stockholm.

När turen kom till doktorns att ha middag

hade några månader förflutit och baronen hade

skrivit till tant Eva.

— Gud hör våra böner, utropade hon, därhon satt vid värdens högra sida. Otto säger,

att kuren artar sig gynnsamt. Herren vare lov!

— Tacka inte för tidigt, sade doktorn. Man

lar ställa sig avvaktande mot alla nya serum,

som hittas på. Det skryts och bluffas så

mycket. Det är inte värt att tro något i första

taget. — Men omöjlig är det ju inte! Aporna

är ett nytt fält, deras blod är snarlikt vårt.

Filippa satt tyst och delade en röd apelsin.

Skulle apblod pumpas in i baronen? Skulle den

blivande fideikommissarien bli full av energi,

tack vare apor från Sumatra?

Doktorn balanserade försiktigt en kopp kaffe

till Filippa och fick henne på tu man hand.

— Med tiden kommer man att ha serum mot

allting, påstod han. Bara vi nu också kunde

få det mot själva upphovet till allt eländet —

själva kärleksdriften. Först när vi har det

serumet är vi räddade och lyckliga!

Filippa visste inte, vad hon skulle svara.

Skämtade doktorn? Det lät inte så.

— Tror doktorn verkligen att kärleksdriften

speglar en så oerhört stor roll för allaf

Doktorn skratta till, ett tyst magskratt.

— Ocli det frågar ni, som är prästdotter?

— Jag förstår inte alls... Varför skulle

jag inte fråga det, fast jag är prästdotter?

Filippa, var helt oförstående för doktorns

tankegång.— och sedan stannade kvar — för att

behärska kärleksdriften. Det är prästkastens

ursprung. Den tänkte bli ett andligt serum, ha,

ha! — Men det behövs något reellare än

besvärjelser. Vetenskapen ensam skulle kunna rå

på kemismen i driften — om någon ska göra

det — teologien slog slint.

—• Och sedan är vi räddade och lyckliga?

— Jag skulle tro det.

Hans röst lät så naturlig, och ändå låg det

något i den, som skorrade i Pilippas öron. Helt

oöverlagt såg hon bort till fru Grothén, som

matt och stilla förmanade deras lille livlige son

att inte stöta till divanbordet.

Det finns personer, som verkar som om de

begråtit sig själva, som om de varit med om sin

egen hädanfärd. Fru Grothén var en av dessa.

Dock var det något, som fängslade Filippa i

hennes livlösa ögon, vilka ej längre iddes se på

världen. Man kan tänka sig bortgångna andar,

som det skulle vara roligt att språka med! Att

vara död är inte att vara ointressant! Så

verkade fru Grothén på Filippa. Hon var

överlägsen, fast hon var slut! Hade hon kanske kvävts

i sin doktorsgård med dess sorgligt enahanda,

patienter, ständigt patienter. Hade hennes man

och hans teorier inte varit nog för henne? Hade

hon fordrat något därutöver? Det föreföll somom hon också fått något därutöver, som om

hon gick omkring, absorberad av en hemlighet.

Samtalet med doktorn fortsattes av Filippa,

med oskyldig röst:

— Kommer det en gång att utbildas

specialister för sjuka kvinnosjälar, som dör av brist

på näring?

Doktorn fixerade henne litet misstänksamt.

— Hur menar ni?

— Den döden kan jag tänka mig. Jag har

levat i kretsar — ja, missförstå mig inte, jag

klandrar inte — där man ingenting vetat.

— Varför just för kvinnorf

— Dom är inte så vana vid att skaffa sig

sin näring själv. Om ingen är till hands och

matar dem, svälter dom lätt ihjäl.

— Varför talar ni om själen? Vad är det

för omskrivningar? Det är av brist på kärlek.

kvinnorna dör. Den enda hjälpen är just vad

jag sa.

Han var häftig och ond som en sårad man,

när han tilläde:

— Den som kunde utrota passionen ur

världen! Den är fullkomligt överflödig, naturens

meningslösaste grymhet.

Tvärt igenom den hårda tonen ljöd en stort

medlidande med någon eller något, han sett på

nära håll.

Filippa kunde ej längre fortsätta ämnet, det

var som om hon gått på osäker grund. Denlille Sigurd kom springande, han var vänlig

och språksam med sin far, som behandlade

honom milt, men märkvärdigt nog ej förrådde

någon fadersstolthet, fast det var ett

förtjusande barn, som påminde om sin mor. Fru

Grothén hade säkert varit en skönhet, Filippa

skulle vara böjd att säga, att hon var en

skönhet.

Sigurd hade en historielösa, som han

berättade, att han kunde och började räkna upp

kungar. Filippa lovade visa honom porträtt av

kungarna. Så började deras bekantskap, som

utvecklade sig till ett glödande svärmeri från

gossens sida, en sådan där hänförelse, som

begåvade och brådmogna gossebarn kan

förnimma för unga kvinnor.

Sigurd började vandra till slottet på egen

hand och dröjde ibland så länge i Filippas

arbetsrum, att hans mamma kora och hämtade

honom.

— Han stör mig inte, försäkrade Filippa.

Han sysselsätter sig själv som en intelligent

ung man.

— Låt honom inte bli för smeksam, sade fru

Grothén.

— Det är ingen fara, svarade Filippa, litet

förvånad.

— Han är född kurtisör, urskuldade modern,

matt leende.

Filippa erinrade sig då, att gossen några123

gånger kysst hennes hand och rört vid hennes

fingrar som om de varit fina leksaker.

Det var e,j någon myckenhet bagage Filippa

fört med sig till Åminneberg, bara några enkla

sorgklänningar. Men hon hade medtagit en

dyrbarhet, sin kostbaraste ägodel, en

minnesgåva till henne i prinsessans testamente. Det

var en spegel.

Berta, som var prinsessans guddotter, hade

samtidigt fått en livränta på två tusen kronor

om året. (På den summan tänkte hon våga

gifta sig med sin Ragnar.) Filippa ansågs

förmögen och fick därför inga pengar.

Anledningen att hon just fick spegeln var

— Inas spelalbum! Filippa hade en gång

berättat prinsessan om spelalbumet och vilket

nöje melodierna däri berett henne. Då hade

prinsessan strålat upp av en vänlig ingivelse

och utropat:

— Du ska en gång få en speldosa av mig

också!

Spegeln hade stått på prinsessans mors

toalettbord, när bon kom till Sverige som nygift.

Den var beställd av hennes make, både omhöljet

och musiken. Amoriner jagade varandra med

blomstergirlander runt den fyrkantiga foten,

ramen kring det runda glaset kröntes med

kungliga emblem.

Den spelade ett enda långt stycke. Vanligenskruvade Filippa upp den i skymningen och

försjönk i drömmar framför glaset, där hon

tyckte sig skymta prinsessans drag, som en

blek nästan osynlig ande, de stora mörka

ögonen, det smala ansiktet med den fina, böjda

näsan.

I fotens nedre kant var en list, som kunde

dragas ut, det var en lönnlåda, en gång avsedd

för kungliga billets d’amour. Sådana låg där

även nu, de dyrbaraste kärleksbrev Filippa

ägde. Ibland hade prinsessan av någon

anledning raspat ihop små skrivelser till henne, de

fanns där alla fem, Filippa kunde dem utantill.

Men hon läste dem ändå ofta för att se dem.

Den kära stilen, så olik andra stilar, Filippa

sett! Den var fantastisk i sin oregelbundenhet,

den lutade åt alla håll, men den hade skönhet

som en 60rts ornamentik.

Det översta brevet lät:

Stockholms slott, 27 April

Kära Filippa!

Jag minns din Farfaders glada uttryck,

när din uppspelning för oss hade lyckats så

väl, hur han såg denna fallenhet för musik

kunna bliva dig något värdefullt för framtiden.

Nu tycker jag det vara sd roligt för mig få

hjälpa dig till den första goda under vi

s-n i n g e n. En skicklig musiker och lärare ärhos mig i morgon kl. 5 eftm. Kom då hit! Han

vill höra dig spela för att sedan avgöra, om

han vill taga dig till elev.

Jag deltager uppriktigt i din oro för dæn

käre Per, som ligger i Skarlakansfeber. Gud

bevare din unge Kusin! Så lugnt för oss att ej

ett hår faller från våra huvuden utan vår käre

Herres vetskap och vilja.

Må Gud giva dig nåd och kraft! Han

styrker mot alla frestelser!

Kläd dig förståndigt om dagarna, vårluften

år förrädisk!

Julie hälsar hjärtligt

genom din tillgivna

Caroline.

Samma Ömma omsorg strålade ut från alla

brevern De utgjorde de enda skrivna rader,

tolkande kärlek, som Filippa ägde. Från

farfar hade hon inga brev, de hade aldrig varit

skilda.

Vad kärlek doek är för en underbar skatt

att ägal Men ve den som fått känsla därför

och så förlorar allt vad han har! Hennes

saknad oeh ensamhet gjorde henne stundom

förtvivlad. Men hon ville hålla sig uppe, kämpa

och strida mot allt ont för deras skull, som gått

ifrån henne. I tacksamhet mot dem skulle hon

kunna övervinna alla frestelser, som möjligen

kunde komma, fast hon ej förstod, var de skul-le komma ifrån? Sina kära döda skulle

Filippa offra allt. Själv kade hon ingen tro,

ingen övertygelse, men hon hade givit sig ett

heligt löfte att alltid handla så som hennes

älskade farfar och prinsessan kunde gilla. De var

hennes skyddsandar, hon kände deras närhet.

De skulle ej ha varit goda mot henne förgäves.

De skulle aldrig få gråta över henne.

Plötsligt, omotiverat, kom frågan: Vad

skulle prinsessan tyckt om baronen?

Arbetet fortskred med snabbhet. Filippa

gjorde sig möda. Hon ordnade samlingen

efter samma system som farfar haft. Porträtten

lades i alfabetisk ordning i kartonger.

Katalogen sattes upp över både porträtten och

gra-vörerna, med biografiska noter, där så var

möjligt. Ingen kom och störde henne mera än lille

Sigurd, men det var bara ett nöje, han var ett

angenämt barn. Vad som särskilt frapperat

Filippa var förmågan hos denne sjuåring att

gissa andras stämningar och anpassa sig efter

dem. Det måste vara en egenartad psykologisk

finess? Hon visste ej varför, men gossen

påminde henne om farfar. När Sigurd någon

längre tid uteblev, saknade hon honom.

Fram i maj upphörde han alldeles med sina

besök. Filippa undrade över anledningen och

ringde till doktorsgården för att få visshet.

— Han är klen, svarade fru Grotkén med

en röst, som var ännu mera livlös än vanligt.Filippa ville ej begära detaljer, när de ej

koin av sig själva, utan det tvärt om lät som

om man ogärna gav dem.

För att roa sin lille vän skrev Filippa ett

bfev till honom, där hon ritat lustiga

kattungar, som språkade med varandra. Hon visste,

att han var oerhört förtjust i kattungar. Hon

fick ej något svar.

En morgon nämnde hon för fru Lindskiöld

vid frukostbordet, att hon tänkte ta en

promenad till doktorsgården i det vackra vädret för

att hälsa på Sigurd.

— Han är förd till Stockholm, sade fru

Lindskiöld utan att se upp. Hans mor har rest dit

med honom.

— För hans hälsa? Är han sämre? frågade

Filippa deltagande.

— Ja, svarade fru Lindskiöld och såg

fortfarande ned. i tallriken. Han är dålig... Först

var det halsen... Nu har det slagit sig på

ögonen och öronen...

— Vet tant Eva hans adress i Stockholm?

— Nej, sade den gamla hastigt, liksom

avböjande.

Men det lät som om bon visste den. Det

kändes som om det var något hemlighetsfullt med

Sigurds sjukdom.

Men så tog inte doktor Grothén saken. När

Filippa även frågade honom om adressen,

svarade han i den lugna ton, som läkare oftast an-128

vänder, (till och med när det gäller hemska

adresser), med en upplysning om sjukhemmets

namn och gata.

Filippa fick en frossbrytning, handen som

höll luren började darra. Doktorn hade nämnt

ett ställe, som för känsliga själar ter sig som

ett förbannelsens infernum för oskyldiga barn.

Så som båtshakar hugger tag i en brygga,

när båtar skall landa i sjögång, så högg med

ens en förfärlig misstanke in i Filippas sinne.

En misstanke, som ingen med så mycket som

en halvdragen anda givit henne anledning

fatta och som dock plötsligt var där för att ej

vidare lämna henne. Hon ville skaka den av

sig. Omöjligt!

Till doktorn framstammade hon några

känsliga ord om sin sorg.

Han svarade stilla, stoiskt:

— Ja, det är trist---------

Filippa kom icke längre än sin vanliga

promenad i parken den dagen. Hon var mycket

gripen av den sorgliga nyheten, men hon

beslöt undvika att hringa den på tal med tant

Eva. Det innersta skälet härtill var — fast hon

ej ville erkänna det — rädsla att få sin

misstanke bekräftad. Varför anklagar jag

baronen? hade hon upprörd frågat sig själv. Ock

varför försvarar jag honom? Vad har jag med

honom att göi*a?De båda damerna satte sig: ned till

efter-niiddagsteet och Lundgren serverade. Då

hörde de dörrar flyga upp och slås igen. Mamsell

Månson kom inrusande.

— Mamsell störtar fram som om det gällde

liv och död! utbrast fru Lindslciöld oreflekterat.

Men när hon sett på den nykomna eu

sekund fortsatte hon i en helt annan ton:

— Vad är det? Vad är det åt mamsell? Har

det hänt något?

Mamsell Månson hade tänkt tala med det

samma, det var hennes avsikt, det såg man på

henne. Men en så obeskrivlig fasa lyste ut ur

hennes ögon, att den i förstone berövade

henne målet. Hon öppnade munnen och läpparna

ryckte som i spasmer. Till slut pressade hon

fram:

— Elvira dör!

Fru Lindskiöld och Filippa reste sig på en

gång.

— Hon ligger och dör, skrek mamsell

Månson nu med sin starkaste röst. Hon kan into

räddas!

Fru Lindskiöld uttalade blott ordet:

— Doktorn?

— Han är där!

I det samma skyndade hon ut, förmodligen

tillbaka till den döende.

— Kom, låt oss gå dit, sade oldfrun till Fi-

9 — Filippas öden.lippa ocli visade stor behärskning. Det är hos

en av trädgårdsmästarna. En dotter--------

De lämnade hastigt slottet och nådde på en

kort minut huset, där Elvira bodde hos sina

föräldrar. Utanför på gräset stod mamsell

Månson med knäppta händer:

— Doktorn är ännu därinne, sade hon

viskande.

— Sä väl, att man fick tag i honom med

det samma, sade fru Lindskiöld. Nej, gå inte

där över gräset, Filippa, det är vatt.

Filippa märkte, att tant Eva hackade

tänder, fast hon spelade lugn.

I nedre förstugan mötte dem doktor

Gro-thén. Fru Lindskiöld stannade och hämtade

andan. Hon lade handen på doktorns arm och

frågade honom något utan ord. Det måtte

varit en blick, som han kände till, en blick, som

frågat allvarliga frågor några gånger förr.

Doktorn svarade utan ord, hans blick gjorde sig

förstådd även den.

Sedan började doktorn en redogörelse, mera

för formens skull, det väsentliga var ju

redan sagt.

__Det är i det närmaste slut med henne.

Förblödningen har inte stått att hejda. _

Då kastade sig den gamla oldfrnn om

Fi-lippas hals, självbehärskningen övergav henne

en stund, hon ropade:— Det är alldeles för förfärligt!

De stod på gräsplanen, doktorn hade tagit

dem med sig några steg, till lycka för Filippa,

som därinne känt benen vika sig under henne.

— Dröj en stund, sade doktorn, dom håller

pä att torka upp en smula. Hela trappan och

golvet är fulla med hlod.

Filippa gick några steg åt en sidoväg för

att samla sina krafter.

— Jag måste lära mig tåla se blod,

upprepade hon mekaniskt, frånvarande, gång på

gång.

Hon vände sig om och såg upp mot det

idylliska, med slingerväxter prydda huset. En

flicka kom ut med en skurbalja. Hon hade

tydligen hunnit ut för trappan och höll nu på med

sista trappsteget och planstenen framför

dörren. Även sanden på vägen hade varit blodig,

en trädgårdsdräng avlägsnade sig just med en

kratta. Han hade rävsat gången och don röda

sanden hade blandets oeli försvunnit i det

iivriga gruset.

Mamsell Månson stod alltjämt med knäppta

händer. Filippa gick fram till henne och fick

några lågmälda upplysningar.

— Det var väl fruktan för modern, som drev

fram den vanvettiga handlingen. Elviras mor

är vallonska... dom är så hårda i såna här

fall.., tycker det är en sån skam ...132

Flickan på planstenen reste sig från sin

knäböjande ställning och gick förbi med

skurbaljan.

— I min socken, sade hon, finns inte en enda

släkt, inte en enda familj knappast, där inte

någon stackare stryker med på det här viset.

Rösten lät medlidsamt urskuldande, som om

ägarinnan ej för egen del stått fullt

främmande för döden i den skepnad som det. tyranniska

majestätet begagnat för att tåga in i

trädgårds-mästarhuset denna vackra sommardag.Filippas balkong var ett avundsvärt ställe,

där värmde solen alldeles lagom under

markisen. Ibland kom mamsell Månson dit med en

extra kaffebricka, det var när hon ville prata.

Hon konverserade snällt, långsamt och med

eftertanke.

Mamsell Månson trodde sig veta allt som

hänt och skulle hända på Åminneberg. Men

hon var meddelsam med urskiljning. Hon

tyck-te, det var onödigt, att främlingar fick reda på

slottets mindre hedrande annaler.

Hon hade emellertid ej samma begrepp som

Filippa om vad som borde räknas till det

mindre hedrande föx" en slottskrönika. Därav kom

sig, att Filippa fick höra ett och annat, som

för henne gick under namnet skandal.

Baronen har haft många förbindelser,

sade mamsell Månson.

— Så skamligt! utbrast Filippa.

Men mamsell Månson instämde ej i utropet.

Den annars förträffliga varelsen hade

märkvärdigt nog ingen resonans för Filippas

förtrytelse. Det berodde på hennes ensidiga ut-

i

■

veckling. Hon var född och uppfödd på

Åmin-neberg. När bon fick plats på slottet, ansåg

hon det vara en sä stoi’ lycka, att tanken pä

att klandra baronen aldrig skulle fallit

henne in.

Filippa förstod ej den slaviska

underdånighet, som kommer härskaren på isolerade

feodalgods till del. Jämförda med tjänarna på

Åminneberg var prinsessans lakejei’ och

kammarjungfrur moderna människor. Kungliga

hushåll i rikets huvudstad frotteras mot sa

många nutida strömningar, att kunglighetens

maktfullkomlighet blir utsatt för kritik i egen

sfär. En härskare på Åminneberg hade ännu

aldrig kritiserats av tjänare eller

underlydande. Till och med den förfallne baronens

dryckenskap och kärlekshistorier togs som något

naturligt, som måste så vara. Hade ej baronen

rätt att göra vad han ville? Var han inte rik

nog? En så mäktig man ska väl inte behöva

försaka? Vad skulle han då med sin makt? Då

vore det ju ingen idé med hans

undantagsställning bland dödliga?

__När fröken kom, bekände helt naiv 1

mamsell Månson, trodde vi att fröken var en

av hans vanliga skönheter. Han är så mycket

for sköna kvinnor. Man vet ju inte säkert, om

alla vai"it hans älskarinnor, eller om han

bjudit hit några av dem endast för att ha deras

fagra utseende att titta på vid middagsbordet.— Men fru Liudskiöld? invände Filippa

indignerad. Ho» sitter ju med vid

middagsbordet? Har bon umgåtts med ...

— Hon tror, att det bara är oskyldigt. Hon

vill inte tro något annat. Ocb vad skulle hon

göra?

— Men det är j u oerhört...

— Baron hittar alltid på någon anledning.

En skulle kopiera tavlor. En skulle laga

gobelänger, en skulle reparera japanska

lackeringar. Men fröken är den första som verkligen

arbetat. Och när baronen samtidigt reste,

förstod vi, att den här gången var det något helt

annat.

Filippa, rodnade. Hon kände sig sårad, att

ha blivit föremål för denna slags diskussion

bland tjänarna. Hon ville ha slut på samtalet.

Men mamsell Månson brukade ge sig god

tid, mest av välvilja att ej jäkta Filippa i

njutningen av kaffet. Som tragedien i

trädgårdsmästarehuset ännu var på allas tunga, kom

samtalet även in på det ämnet.

— Tänk denna Elvira, sade mamsell

Månson, som föräldrarna var så rädda om! Och

hon var så efterhållen, att jag begriper inte,

hur en kar kommit åt henne. Jag dömer

henne inte. Det gör ingen. Hon var ju så ung och

visste nog inte, vad det ville säga. Och just i

trädgårdsmästarehuset! Ser det inte ut som en

fridens boning? Och nu till, när alla äppleträ-136

den blommar utanför fönstren. — Det var jag

som såg benne komma på vägen. Hon började

skrika på hjälp och sjönk alldeles ihop med

ett. Hon riktigt segnade ned. Vi stödde henne,

jag och en kvinna, som var i närheten. Hon

gick själv uppför trappan, fram till sängen.

Sedan beskrev mamsell Månson helt

realistiskt, vilka åtgärder de vidtagit i väntan på

doktorn. När hon kom till episoden om

modern, höjde hon rösten:

— Hon gick sin väg.

— Det är inte möjligt? En mor?

— Det är rama sanningen. Modern gick,

innan doktorn kom. Hon stod inte ut, sa hon

gång på gång. Och så gick hon. Men Elvira

ville inte, hon skulle gå. ”Mor, mor, gå inte!”,

skrek hon, så jag tycker det kunde rört stenar.

Stackars Elvira, hon hade en så’n dödsångest!

Det sjöd inom Filippa. Förstår ni inte, vem

det är, som är förbrytaren? ville hon slunga

ut i helig vrede. Er usle, eländige husbonde är

skurken, som gjort det!

Men hon vågade ej kasta fram en sådan

beskyllning, hon hade ju inga bevis. Det var

kanske blott hennes uppretade fantasi, som tog det

för givet? Som lassade alla brott på baronen

för att riktigt kunna hata honom?

— Sedan gick jag dit en gång till, när hon

var svept, sade mamsell Månson. Hon var så

förändrad. Det var något förpinat i ansiktet.Men skönheten fanns kvar i alla fall, den går

aldrig riktigt hort, när den en gång finns. Hon

hade en djup fåra mellan ögonbrynen. Som

ett hot, en anklagelse.

— Mot vem? sade Filippa upprörd.

— Det är just det besynnerliga, att det vet

inan inte ,sade mamsell Månson. Hon tog

hemligheten med sig. Men fröken ska få höra...

En flicka kom in och hredde lakan över

möblerna och satte blommande äpplegrenar i

vaserna. När jag sedan såg på Elvira, hade

hennes panna slätat ut sig.

— För att det blev fint omkring henne?

— Hon var ju död, absolut död, och ändå...

Flickan ville tala med mig därinne, hon hade

något att berätta, som hon äntligen ville jag

skulle ha reda på. Och hon ville inte säga det

till modern. Men jag tystade henne. ”Inte här

inne”, sa jag, ”de nydöda hör, vad man säger.

Vi går ut.” När vi kommit ut, visade hon mig

ett litet skrynkligt papper, som den döda

hållit i handen under hela dödsarbetet. Hon ville

tydligen ha det med i kistan. Det fick hon

också. Vi smusslade dit det, under

huvudkudden. Det var en brevlapp. Där stod

maskin-skrivet: ”Nej. X.”

— Var det allt, frågade Filippa i spänning.

Vilken grym man! Att kunna sända av en så

kort skrivelse till en kvinna i nöd!

— Ja, vi tyckte det var som en kniv.— Det borde satts i ram, utbrast Filippa

lidelsefullt, om det fanns ett museum för

martyrer! ”Nej. X.”! Vilket bekvämt farväl till

älskarinnor ock deras barn!

— Så gor karar, som inte kar något kjärta,

instämde mamsell Månson. Dom ber sina egna

barns mödrar dra för fan i våld! Men så’na

karar finns det inte kär kos oss på

Åminne-berg, Gud ske lov! Han måste varit från

annat håll.

Varpå kon tog brickan ock gick.

Filippa undrade om mamsell Månson

saknade omdöme1? Eller om kon sökte föra kenne

bakom ljuset? Trodde hon verkligen, att

baronen kade hjärta? Varför skulle det inte vara

kan, som var brottslingen? Så fin ädling kan

än var — en trädgårdsmästaredotter kunde kan

nog förföra, om kon var vaeker! Så konstigt

med alla dessa ädlingar, som gått över jorden

med ärones glans över sina hjässor! Vad liar

de lämnat för ädla verk i det fördolda? Sin

maskulina tillvaro kar de levat fram i ärelös

vankederligket. Förrödda kvinnohjärtan,

förblödda kvinnosköten, förpestande smitta,

namnlös förnedring kar varit deras manlighets spår.

Kvinnorna bara tiger och dör ock tar

vittnesmålen med sig till maskarna i graven!

Hon satte sig ned att skriva till Berta.

”Kära Berta”, började kon, ”det känder så

sorgliga ting omkring mig. Man får ta allaRyktet spred sig som en löpeld över godset,

att baronen höll på att bli bra. Pastor Ullgren

höll tacksägelse i kyrkan, det var nära att

församlingen hurrat.

Fru Lindskiöld var ej egentligen förvånad,

hon hade alltid trott om Gud, att han skulle ta

hänsyn till den äldre, rätta grenen, därför att

den andra branschen Pohlheimer var så

osympatisk.

Fru Lindskiöld och majorskan Servius fick

nu ett nytt intresse, baronens blivande

giftermål. Det blev för dem en riksviktig fråga.

Majorskan hoppades kanske i hemlighet, att få bli

agent för en lämplig brud, och därvid göra sig

skälig förtjänst. Det är möjligt, att hon tog

ärendet fullt oegennyttigt, hur som helst, hon

slog träget i adelskalendern och antecknade

lämpliga namn.

— Bara han inte nu, hörde Filippa henne

säga, när han kommer igen, går och skaffar

sig ett intimt förhållande, innan ett passande

giftermål hinner förberedas? Det vore en stor

olycka, det skulle kunna uppehålla honom i

åratal.141

— Ja, det vore en ledsam tidsförlust,

svarade fru Lindskiöld. Det fördröjer ju arvingen.

Det var något i detta svar, som häftigt stötte

Filippa. Där sitter dessa kristliga damer, dessa

troende kvinnor och talar om ”tidsförlust”!

När det gäller skurkstreck! Ha de glöm alla

hans bedragna kvinnooffer? Tro de inte på det

rätta? Tro de inte på synden, eftersom de tala

så kallt? Filippa skulle förstått dem något

bättre, om de rent ut sagt: Vi hålla egentligen

med sådana som Asta Sherman. Vi anse, att

kärleken är till för kvinnan lika väl som för

mannen. Vi ansluta oss till friheten för båda

parterna. Men när man är anhängare av den

religiösa sedligheten, som ogillar allt världens

väsen och dess laster, hur kan man då tala som

om man översåg med männens ogärningar?

Majorskan Servius fortfor:

— Den där bestämmelsen i fideikomisset

om brudens adliga börd är minsann inte så

dum! Ättefadern visste vad han gjorde! Hade

inte den punkten funnits — vad hade vi då haft

för slottsfru här i detta laget? Så svag som

baronen tidtals varit, kunde han råkat fast för

vilken slarva som helst, bara hon haft ett näpet

litet tryne. Så tanklöst som baronen gått och

förälskat sig! — Om man nu kan kalla det för

kärlek? Det hade inte blivit bra i längden, om

Åminneberg hamnat i händerna på en obildad,

liten tös av mer eller mindre tvivelaktig sort.142

Säga vad man. vill — lika barn leka bäst! Såna

här stora giftermål ska ske med förståndet lika

mycket som. med känslorna, ja mera!

Fru Lindskiöld nickade instämmande. Hon

hade på sistone — alltsedan de första, goda

underrättelserna om baronens hälsotillstånd

blivit mer och mer aristokratisk. Hon

markerade skillnaden mellan adliga och borgerliga.

Hon talade mindre ofta om Gud och pastor

Sherman.

Filippa jämförde henne med prinsessan, för

vilken alla människor var ungefär lika, endast

delade i troende och icke-troende. Het fanns

dock en gränslinje, som prinsessan aldrig

kunnat komma över, skillnaden mellan kungliga

personer och andra dödliga. Prinsessan ansåg

visserligen, att alla Guds barn var syskon i

Jesus, men kungliga Guds barn var dock en sorts

översyskon. Filippa sag denna begränsning hos

sin älskade prinsessa, bon höll ej av henne

mindre för det. En liten oegentligket hos ett

kärt föremål kan binda det samma ännu

fastare i ens tillgivenhet. Vem har ej haft

erfarenhet av makten hos ett överseendets band

bland alla kärlekens! Förklaringen var ju så

enkel. Prinsessans släkt hade erövrat

kungligheten och måste försvara den. I sig själva var

de alla borgerliga!

Men fru Lindskiölds plötsligt

uppflammande aristokratism fick även en udd mot Filippa.Hob. ville bli av med henne, hon var rädcl för

henne.

— Det är mycket bra, sade oldfrun, att du

hinner sluta samlingens ordnande och reser

härifrån, innan Otto kommer igen. Inte för att

jag tror, att det skulle bli några förvecklingai

med dig. Pastor Shennans sondotter star högt

över dylika tarvliga historier, som väl är! Men

Otto beundrade dig den dag, du kom. Jo, lilla

Filippa, det såg jag mycket väl. Jag är van

att läsa hans tycken och sympatier som i en

öppen bok. Därför är det försiktigast, att han

slipper se dig vidare. Det vore ju bara

sorgligt för honom, om han fäste sig vid dig, när

det i alla fall inte kan bli något er emellan.

(Baronen brukade fråga efter Filippa ocli

hälsa till henne i varje brev, men fru

Lind-skiöld hade tagit, sig för att ej låtsa därom.)

— Jag kommer att resa härifrån till jul,

sade Filippa. Då är jag färdig. Något över två

månader är nu allt, jag behöver för att sluta.

Inom henne var det uppror, hon kände sig

falsk för att hon inte sjöng ut. Till slut

sprängdes den rustning av självbehärskning, hon

påtagit sig. Hon förklarade helt frankt, att bon

hoppades, en så omoralisk man som baronen

inte skulle lyckas få någon hustru.

Det var endast oldfrun som hörde dessa

djärva ord vid middagsbordet. Lundgren hade

gått ut efter efterrätten. Skyndsamt, innan hanskulle hinna tillbaka, började fru Lindskiöld

en sorts förklaring av den ståndpunkt, hon

intog.

— Du kan väl förstå kära barn, att jag

aldrig någonsin ursäktat Ottos lättsinniga

leverne. Ingen har som jag förmanat den stackars

gossen, när jag kommit åt. Men det är inte så

lätt i min ställning — jag är ju hans avlönade

tjänare — att öva påtryckning och kritisera.

Det är i egenskap av vän till hans mor, som

jag kunnat förmana honom. Hon skrev efter

mig till sin sjuksäng och bad mig stanna och

vaka över Otto och hans hem. Gud vet att jag

lidit och bedit för honom alla dessa årl Men

jag har ingenting förmått här borta på

landet mot alla frestelser i Uppsala och

annorstädes. överallt har man lagt ut snaror för

honom. Hans svaga sidor föll i ögonen. Listiga

människor tog honom som ett gott kap, dom

narrade honom att ruckla för att leva flott på

hans bekostnad. Så’nt har man väl hört om

förr? Det är gammalt som världen. Otto hör

också tyvärr till den sortens man, som tycks

dömda att ha en mängd kvinnohistorier.

Kvinnorna lockar honom och han lockar dem. Han

är en charmör.

Filippa ryckte till. Det var andra gången

hon hörde det ordet. Prinsessan hade sagt det

om farfar.

Hur kunde samma ord gälla för farfar och145

baronen? Det var ju orimligt? Farfar med sitt

ädla hjärta och sitt allvar, baronen med sin

uselhet? Kunde där, trots allt, vara likhet i

deras väsens grund?

Lundgren återkom och bjöd en utsökt

fikonkaka med vaniljsås. Fru Lindskiöld glömde

genast baronens alla felsteg.

Filippa märkte knappast, vad hon åt, så

gripen hade hon blivit av sina tankar. Hon såg

för sig den lille Sigurd sängliggande bland

andra olyckliga små barn. År flertalet av dessa

barns fäder älskade? Gifta och lyckliga? Hon

tänkte på Elviras hårt knutna hand om det

skrynklade brevet. Blir alla de självmördade

mödrarnas bödlar också de gifta och älskade

som om de aldrig gjort något ont? Vad är

rättvisa?

Filippa hade ingen tanke på att ställa

frågan till tant Eva Lindskiöld, lika litet som hon

skulle gjort det till tant Ågga. Det finns

människor, hos vilka man har föga framgång, om

man vill locka dem in i abstrakta

diskussioner. De betraktar ett sådant tilltag som något

förmätet eller ett bevis på smaklöshet. Vad

tant Eva angick, så hörde hon dessutom till

dem som förråder en känsla av obehag, om man

nämner ordet rättvisa. Det uppfattade hon söm

en taktlöshet på ett slott.

10 — FiHppas öden.146

Fru Lindskiöld var kanske en allt för

känslig själ. Stora motsättningar var henne

pinsamma — i synnerhet i tankarna.

Filippa var mycket tacksam mot tant Eva

för all den godhet, med vilken hon blivit

behandlad. Det enda hon hade emot denna

utmärkta dam — frånsett en smula adelsfördom

— var att hon hyllade svampen-över-regimen,

så fort man tangerade något allvarligt. Utom

religionen, men den räknade Filippa ej till det

allvarliga.

Och så kom baronen helt oväntat hem igen.

Denna berättelse är byggd på ett sällsynt

fenomen, att en av vanvård och för mycket

pengar fördärvad yngling räddas och

förändras. Den snarlika och dock motsatta

situationen: van vård och för litet pengar, slutar även

den någon gång med omvändelse och

upprättelse.

I båda fallen kan det vara glädjen och de

bättre villkoren, som åstadkommer ändringen.

När livet blir ljust, blir människan god —

någon gång, ty allt händer.

Under hemresan betraktade baronen sitt

forna jag. Han hade den försupne, utsvävande

Otto till ressällskap i kupén. Han såg på

honom som en nyomvänd ser på gamle Adam.

Han hade förbarmande med honom, men han

bröt med honom. Han skar av bandet.Dock vax1 baronen ej omvänd i religiös

bemärkelse, då kade sinnesändringen varit mera

lättförklarlig, mera allmänt iakttagen och

igenkänd. Han var blott hälsoomvänd, om ett

sådant ord får användas. Och varför ej? De

stora förändringarna är alltid desamma, under

vilka termer de än inrangeras. Otto hade gått

i dödens skugga och kommit ut i solen bland

de friska Då hade han känt en glädje, som

ingen kan beskriva, en omvandling in i dessa

själens innersta djup, som ingen kan pejla. TTnn

kände, att han fått livet en gång till. Säkert

av någon anledning? Säkert mot något mål?

Han hade blivit född på nytt för att få försöka

på nytt.

Men fast han själv kritiserade sitt forna jag

som en person, han ej längre förstod, en

ansvarslös idiot, utan samvete, utan allvar-, utan

blick, utan tanke — fast han sade sig allt

detta själv, var han föga beredd på, att någon

annan skulle säga det. Han trodde, van som

han var vid privilegier, att när han bröt med

det gamla och blott såg till det nya, skulle

också alla andra göra det.

Ingen väntade honom. Lundgren hade av en

händelse fått syn på bilen längst nere i allén.

Han ringde i stora klockan. Det blev ett

springande, som om det varit eldsvåda.

Filippa stod i sitt arbetsrums fönster, när

baronen steg ur vid entrén. Solen lyste på ho-148

nom, han svängde med hatten som en

nybliven student sin mössa. Samma fruktan att ej

gå igenom och samma glädje, blott tusen

gånger intensivare, låg i det hett ungdomliga

viftandet. Människor älskar med olika styrka

livet. Otto von Polheimer var bunden vid

existerandet med ett band så starkt som om alla

hans kraftiga förfäder tvinnat det åt honom

med sina egna hjärterötter.

Han såg sig omkring, han tog all sin

härlighet i besittning för en ny, bättre tillvaro. Det

var det mest berusande ögonblick han upplevat,

ty han var helt med däri med alla sina vidgade

förnimmelser.

Det är svårt, när man ser en stor glädje, att

ej dragas med av det smittsamma däri. Åven

den kallsinnigaste är mottaglig för glädje,

hur mycket mera då en varmblodig varelse

som Filippa. Hon förde händerna mot hjärtat,

det var något som svällde därinne av fröjd.

Det blev henne plötsligt klart, att hon hade

krafter inom sig, som skulle kunna föra henne

raka vägen i baronens famn, bara för att få

dela hans glädje.

Men hon visste ingenting om hans

omvändelse och hon skulle hellre dö än omfamna en

förbrytare, som hon avskydde. Om hon i sitt

eget väsen hade en förnuftsvidrig längtan, som

ej frågade efter hennes heder och samvete

skulle hon strida med sig själv, tills hon seg-149

rade. Hon skulle segra, det var det inget

tvivel oml

Hennes fönster stod öppet, lion hörde

baronen tala till den församlade tjänarskaran:

— Ni må tro,, att jag blev glad, när jag

visste, att jag var frisk. För säkerhets skull

prövades jag ändå månad efter månad med

in-sprutningar, men det blev inte vidare någon

reagens. Jag var klar. Jag kunde först knappt

begripa, att det var sant. Ocli det gällde ändå

bara, vad ni haft allihopa hela tiden: hälsan.

Ser ni, mina vänner, hälsan är det förnämsta.

Ni har väl hört den gamla versen: ”Allt, allt

är alls intet, där intet är hälsan.”

Och så gick han in i sina rum, sedan

hovmästaren fått alla med på ett entusiastiskt,

fyrfaldigt leve för baronen.

Fru Lindskiöld var darrande nervös, när

hon drack te som vanligt med Filippa. Hon

hade ej ännu sett sin Otto. Samtidigt som

Lundgren anmälde honom, kom han inspringande

och kastade sig i tant Evas utbredda armar.

Filippa var generad att vara närvarande och

ville smyga sig ut, hon såg dem ju gråta båda

två som översiggivna barn. Men baronen

sträckte ut handen.

— Nej, gå inte! Ni förstår nog, att vi är

glada. Tant Eva har ju varit med om allt mitt

elände!150

Filippa stannade. Det var henne omöjligt

att ej visa honom ett svagt leende. Hon hade

föresatt sig att vara stram och stel som

huggen i sten. Annars var hon ju falsk? Hon

hatade honom? Skulle hon då visa sig vänlig?

— Du kom mycket tidigare än du skrev,

Otto lilla? började fru Lindskiöld, sedan hon

återvunnit fattningen.

— Var det inte bra? Så hann jag hit, innan

fröken Sherman reste?

Han vände sig till henne och fortsatte:

— Så kunde jag få tacka er själv för ert

arbete. Och få beskrivning på, hur det hela är

ordnat.

Han var så oförbehållsamt och ärligt

lyck-salig, att det stod som ett skimmer omkring

honom. Fru Lindskiöld strålade, gamle

Lundgren strålade. Om det varit möjligt, skulle de

mörka plysehdraperierna också strålat.

Behöver det sägas, att det blev Filippa

omöjligt, att i två månader oavbrutet spela den

allvarliga roll, hon föresatt sig. Hon glömde sig

litet emellan. Det är ej lätt, när man är

naturlig och språksam, att spela en roll och vara

tyst. Men så fort hon kom ihåg sig, blev hon

stel och sträng. Och hon kom för det mesta

ihåg sig.

Men hon märkte, att hennes livsmod och

arbetsglädje tog av. Hon rannsakade sig själv.

Det är något jag lider av? Är det sorg ochensamheti Eller är det en stigande oro? Håller

jag på att förlora fotfästet? Jag glider, jag vet

inte vart? Uti kaos. Där ser jag en väg, som

jag för mitt liv inte vill gå. Det är ingen fara,

hur skulle jag kunna gå den vägen? Man kan

ju inte tycka om den man tycker illa om? Man

kan inte älska den man avskyr? Jag är inte

en Bå abnorm person, att jag fattar

tillgivenhet för en förbrytare, som jag dessntom bara

träffat några timmar. Jag har inte förlorat

mitt förstånd och min vilja. Men jag längtar

mig sjuk efter en fast grund att stå på. Jag

kan inte bara leva på, vad man lärt mig —

som jag inte tror på. Det är som om jag

balanserade över en avgrund. På ena sidan ser jag

farfar och prinsessan och allt det gamla, på

andra sidan Asta och en ny tid. Själv står jag

mitt emellan, jag vet inte, vart jag ska vända

mig. Jag är en osäker, olycklig människa, utan

övertygelse. ”Först strid, sedan frid”, sade

farfar. Men varar striden hela livet?

Kommer friden först mot kvällen? Jag vill ha frid

— ”quand la vie bat son plein.”

Baronen kom ofta till hennes arbetsrum, han

ville intressera sig för porträtterna som han

påstod. Det kunde ej Filippa förhindra. Med

växande oro, och snart med förtvivlan, märkte

hon att hon bara levde, de stunder han var

där. Dessemellan var hon halvdöd av längtan.

Hon skämdes inför sig själv, hon visste inte152

vad hon. skulle ta sig till. Hennes kärlek hade

blivit hennes tortyr. Nu förstod hon vad det

ville säga, att ha ett ”rent hjärta”. Det var att

icke älska baron Pohlheimer, att icke älska en

man, som man ogillade. Det hade ej prinsessan

gjortl

Skulle bon fly? Hon kunde rymma en kväll,

när ingen märkte det. Men det var löjligt!

Fullständigt melodramiskt! Filippa tyckte ej, hon

var i den stilen. Och hon ville, som det hövdes

en pålitlig arbetare, avsluta sitt uppdrag.

Ibland böjde han sig över samma porträtt

som Filippa och hon inbillade sig,, att han lade

undermeningar i samtalet, som betydde, att han

älskade henne. Det var nog hans vanliga sätt

med damer! Vad inbillade hon sig?

— Är ni släkt med författarinnan Asta

Sherman? frågade baronen en dag, utan

märkbar anledning.

— Ja, svarade Filippa, hon var min kusin.

Men vi träffades aldrig, skyndade hon sig att

tillägga.

Det var som om samhörighet med Asta

skulle slagit vapen till självförsvar ur

händerna på henne! Hon måste dölja, ja i värsta

fall förneka det bandet.

— Jag läste en bok av henne, som hette

”Skymningsstunder”. Har ni läst den?

Filippa hade stor lust att säga nej. Men honhade en medfödd och utvecklad svårighet att

narras.

— Ja, sade hon motvilligt.

— Den var intressant. Jag läser gärna den

slags kvinnoböeker.

Filippa kom att tänka på Per och hans

överlägsna avståndstagnade. Men baronen läste

kanske kvinnoböeker för att lära sig lättare

lura kvinnor? Trodde lian,, att Asta skrev för

att hjälpa honom, bedrog han sig i alla fall

storligen!

— Det är för att jag bar ett sådant behov

av kvinnosällskap, urskuldade sig Pohlheimer.

Det är något som jag absolut inte kan undvara.

I vissa kvinnoböeker får man sällskap.

Hjältinnan i ”Skymningsstunder”... ja, ni minns

ju boken?

— Oklart, sade Filippa.

Det var inte riktigt sanning.

— Där är en ung flicka, som jag tycker är

tagen på kornet. Om jag begriper något. Hon

får genomleva — inte bara höra och läsa — en

konflikt, som jag föreställer mig är vanlig för

flickor med hennes uppfostran.

— Hon genomlevde dm aldrig, inföll

Filippa livligare. Skymningen upphörde visst

aldrig, om jag minns rätt.

— Det tyckte jag var onödigt tragiskt,

återtog baronen. Det var bokens fel, efter min

smak. Hon ställdes inför frågan, om kärleken154

var synd — en livs levande fråga — en man,

som hon blev kär i. Varför skulle hon inte

älska honom? Hon gjorde det inte! Varför

gjorde hon det inte? Det var det som var

skymningen. Det fiek hon aldrig klart för sig.

Någonting, som var starkare än hon, höll henne

tillbaka.

— Samvetet, sade Filippa med osäker röst.

— Hon undrade, om det var samvetet! Hon

visste inte ens det! Där tyckte jag

författarinnan träffade så slående rätt. Jag undrar, om

någon djupt förälskad människas samvete

någonsin sagt henne, att kärleken är synd? Jag

tvivlar.

— Vad var det som höll henne tillbaka?

frågade Filippa med lätt vibrerande ton, som om

saken rört henne själv.

— Vad är det som håller kvinnorna

tillbaka?

— Kanske — ”ett rent hjärta”? kom det lågt

från Filippa.

Hon såg ned.

— Naturlig skygghet, menar ni?

Jungfrulig blygsamhet? Det är något helt annat.

Sådana hinder hejdar en tid, men försvinner. ”Ett

rent hjärta” — uttrycket är en smula

mångtydigt! — kan inte vara motståndare till

kärleken!

— Jo, invände Filippa, nu modigare, om

föremålet för kärleken är ovärdigt en ren kärlek.155

Baronen såg på henne.

— Gör inte problemet så enkelt, sade han.

Och nu var det som om han också talade

om Filippa, i stället för om hjältinnan i boken.

— I ”Skymningsstunder” var föremålet

värdigt, rättade sig Filippa. Det är sant. Det gör

gåtan svårare.

— Kasta hort sig åt en xisling gör

naturligtvis ingen förnuftig flicka, log baronen ironiskt.

Låt oss lämna sådana \ir räkningen!

Uslingarna och de förnuftiga! Låt oss ta jämnstrukna,

hederliga vardagsmänniskor, som är

förälskade? Sådana som hjälten och hjältinnan i

”Skymningsstunder”. Hon hängav sig ej, hon

var omgiven av en glasmur, som hon kunde

krossat. Hon gjorde det inte. Hellre dog hon

av förtvivlan. — Jag tycker det skulle

intressera kvinnor att taga reda på, vad glasmuren

består av. Det intresserar mig, jag har stött

på den ett par gånger. Men kvinnor är visst

ganska likgiltiga för det som rör dem själva?

Filippa tänkte svara något om samhällets

dom, men hon tyckte det var så futtigt, när

det gällde den stora kärleken. Och för

baronen existerade ju ej samhällets dom.

— Asta Sherman, svarade hon undvikande,

har kanske ratt i princip. Men om man drar

ut konsekvenserna av hennes läror, blir det en

sådan oordning i samhället.

Hon visste, att det var fraser.— Tror ni1? genmälde baronen skeptiskt. Jag

tror, att samhället skulle inte märka någon

skillnad.

Filippa såg frågande på honom. Ämnet föll

för den gången.

Hon upprepade om och om igen för sig

själv, vad han hade sagt. Det var nog så att

hon fått i sig föreställningen om kärleken som

synd. Ja, den var kvintessensen av all synd.

Sinnligheten var ”Det Onda”, urkällan till

förbannelsen. Skulle hon våga risken att flytta

över ”Det Ondas” urkälla till sitt eget sköte?

Om hon åtminstone kunnat låta bli att

grubbla över, om baronen älskade henne

tillbaka. Men hon hade förfallit till en ständig,

plågsam undran, om han älskade henne tillbaka.

Till slut gick det så långt, att hon tyckte hela

hennes liv hängde på, att hon fick veta det.

Sedan skulle hon gärna dö.

När Filippa kom att erkänna för sig själv,

att hon älskade Pohlheimer, blev aldrig klart

för hennes medvetande. Hon visste bara, att

där var två tillstånd: det första, då hon

avskydde honom. Han var visserligen ständigt

i hennes tankar, men hon var säker på att hon

tyckte illa om honom, ogillade honom av alla

sin själs krafter. Hon skulle aldrig kunna

falla offer för hans försök att vinna henne. Det

andra tillståndet var avlägset det första med

millioners millioner känslomil, det var en svind-lande förnimmelse av en oändlig kärlek till

denne samma usling. Medvetslös kade kon förts

över mellanstadiet, med blixtens hastighet

måtte kon slungats över de gränslösa vidder, som

skiljer kat från kärlek, efter som kon befann

sig i det nya riket utan att kon visste, att kon

lämnat det gamla.

Där var allting nytt ock främmande.

Känslan av tjusande fara, en förvirrande,

solskim-rande, berusande livsfara, som endast ödets

tillfälligheter kunde rädda kenne från, kom

henne att vandra kring som i en yrsel. Hon såg,

att kon stod ytterst på randen av en avgrund

och kände sin vilja att skynda till en säkrare

plats förlamad. Hon kom under inflytande av

en sorts hypnos, det föreföll henne, att det

orätta och lättsinniga nedstörtandet i denna

avgrund var livets största lycka, livets enda

säll-het.

Det låg i Filippas natur att reflektera, kon

”tänkte sig för”, som man säger. Hon rusade

ej åstad ock gjorde impulsiva handlingar, hon

var väluppfostrad ock däri ligger en disciplin,

som skiljer naturbarnet från civiliserade

människor. Men kon kade under världsdamens

måttfulla yta en glöd, som kunde bli henne till

outsägligt lidande — eller motsatsen.

Hon frågade sig, om den religiösa dressyr,

bon fått (kon kunde ej kalla det något annat.

Till följd av hennes individualitet hade det bli-158

vit något så utvärtes, men det var ej farfars

fel!) nn var henne till stöd! Antagligen var

så fallet. Sannolikt hade den mängd

förmaningar och lärdomar, som plantats i henne

alltifrån hennes spädaste ålder, växt till en makt

inom henne, som med eller mot hennes vilja

gjorde henne motståndskraftig.

Det blev aldrig slut på hennes frågor.

Varför skall män, som blir kvinnors olycka,

ha ansikten och gestalter, som liknar

drömsyner, kvinnor haft om de allra bästa männen?

Varför hade försynen givit Otto Pohlheimer

ett älskligt leende i ett par mörka, ärliga ögon?

Varför hade han fått ett ädelt drag över

munnen, utan bakslughet i mungiporna? Varför

var hans näsa fin, utan spår av träldomsskap

under lasternas ok?

En dag gick baronen fatt Filippa i

drivhuset och gav henne en ros av den skönaste

sorten, slottet ägde. Den var

trädgårdsdirek-törens mest lyckade varitet, som hade fått

namnet ”Guds mästerverk”.

— Vet ni vad den heter, frågade baronen.

— Ja, sade Filippa och tog emot rosen med

en stum böjning på huvudet.

Hon hade så svårt att vara ohövlig.

Baronen betonade beundrande:

— Ett Guds mästerverk — till ett annat!När Filippa kom upp på sitt rum, förstörde

hon rosen. Hon tänkte på alla stackars

kvinnor, åt vilka han skänkt rosor.

Men hon tog upp ett blad från golvet. Och

innan hennes stränga vilja hunnit bestämma

över henne, hade hon tryckt bladet till sina

läppar i en kyss, som lät som en snyftning.

Om han bara inte haft en röst, som

påminde om farfarsl Den lät så känslig, så hon

glömde, att han var en förhärdad brottsling I Men

om jag blir räddad, är det farfar som gör det,

tänkte hon, fast han är död.

En middag började baronen flera gånger

berättelsen om något, som rörde en italiensk

prins. Men lika många gånger hejdade han

sig. Det var tydligt, att det låg en avsikt

bakom orden och en tvekan bakom avbrotten. Till

slut var både fru Lindskiölds och Filippas

nyfikenhet spänd. Vad var det om den där

prinsen!

— Läste ni kanske, svarade han, om

italienaren, som avstod allt vad han ägde? Det var

så pass mycket, att jag tänker, det nog kom

in i våra tidningar också. Jag träffade honom,

han var på samma ställe som jag. Hans

originella beslut att bli fattig debatterades mycket

därute. Han hade marmorpalats och

konstskatter i Genua och Paris. När han gjort sig fri

från allt, skulle han gifta sig med en

folkskole-lärarinna och slå sig ned på bondlandet i södra160

Italien och ägna sig åt att undervisa fattiga

barn.

— En verklig Jesu efterföljare! utbrast fru

Lindskiöld hänryckt.

— Man tror knappt, det är sant, sade

Filippa.

— Bara han inte kommer att ångra sig,

till-lade fru Lindskiöld i en helt annan ton.

— Det vet jag då, förklarade Filippa, att

jag skulle inte vilja vara folkskollärarinnan.

— Ni tror inte, inföll baronen med en

forskande blick, att en rik man kan ge bort allt

vad han har och ändå bli en snäll make?

— Jag tror att männen är beroende av sina

vanor, genmälde Filippa. Dom uthärdar inte

stora förändringar.

— Jo. Om dom blivit förändrade själva,

invände baronen.

Filippa tvivlade, att prinsen blivit så

förändrad som han själv föreställde sig.

— Han hade blivit frisk och en ny

människa, sade baronen.

— Man blir inte god för att man blir frisk,

utbrast Filippa ironiskt.

— Det kan väl hända1?

— Det tror jag inte.

Filippa märkte, att hennes ord gjort honom

ont. Hans röst sjönk, den lät manligt ärlig och

sorgsen:var en £&ng en kvinna, som

begär-

gifta mig med henne. Jag gjorde det inte —

fast hon var mor till min son. Jag- kunde det

mte.

Samtalet började göra fru Lindskiöld

nervos, hon vred sig på sin stol. Filippa kajade

till vid ordet son. Vilken besynnerlig man! Han

talade helt enkelt och ogenerat om sin son! Som

om han haft rätt att ha honom. Trodde han

verkligen, att han hade rätt till allting,

därför att han var rik? Vilket djup av

förkär-delse!

Filippa förmådde ej gå in i salongen.

Dessutom ville hon ej bli ombedd att spela. Hade

hon rört tangenterna, skulle hennes spel

blivit en bekännelse om henues förtvivlan. Den

ville hon ej förråda.

Sedan hon hämtat sina ytterkläder, gick hon

ut på terrassen. Men länge fick hon ej vara

ensam. Baronens röst hördes bakom henne.

— Har ni lust att gå en tur till bryggan?

Hon borde svarat nej, men hon svarade ja.

När han överrumplade henne, hann hon ej

samla krafter till motstånd.

På bryggan stod en bänk, dold från alla håll

av höga, nu avlövade pilar, som släpade sina

grenar i vattnet.

11 — Filippas öden.

— Här brukade mina föräldrar sitta oelx se

på måsarna och på mig, sade baronen. Jag stod

därborta och kastade smörgås. Det är inte bra

att förlora sina föräldrar, när man är åtta år.

— Jag förlorade mina, när jag var sju.

— Men ni hade en farfar. Och en flicka kan

inte gärna förfalla.

___ Tror ni, man är försäkrad mot förfall,

därför att man är flicka?

Filippas stämma var åter ironisk. Det

kokade inom henne.

___ Ånej. Men ni. Livet blir, vad tillfällig

heterna gör det till.

___ Det är inte sant, kom det häftigt från

Filippa. Det är bara fegt överskylande. Man

kan handla rätt, även om man har makt att

inte göra det rätta!

Hennes läppar darrade, gråten var nära.

Han såg det och blev upprörd.

— Det rätta? — Tror ni inte, jag märker,

hur ni undviker mig? Är det för att det är

”det rätta”?

Filippa svarade med vrede:

— Naturligtvis.

Därpå vände hon för att gå därifrån:

— Fru Lindskiöld väntar på mig. Ni

stannar förmodligen.

— Nej, jag går också tillbaka. Föreställer

ni er, att jag lockat er hit för att låta er vända

om ensam? Sådan är jag inte.Åter vände sig Filippa mot honom:

— Åjo, sådant händer!

Det var som en utmaning, en örfil.

— Filippa, utbrast han passionerat, (det var

första gången han använde hennes namn, hon

kände det som en brännande, men ljuv

smekning) Filippa? Hör ni? Var vänlig mot mig?

Vad har jag gjort er? Det är som om ni

avskydde mig! ; f f;|f

Nu var det ute med Filippas

självbehärskning, hon måste gå till ytterligheter för att

värja sig.

— Det gör jag! utropade hon. Jag avskyr

er! Ni är en förbrytare! En usling!

Nu äntligen var det sagt, det förfärliga.

Farfar hade segrat. Det som i dagar och

nätter bränt hennes tunga hade fått komma fram.

En segerkänsla genombävade henne, hon hade

gjort sin plikt. Nu var allt fullkomnat. Han

älskade henne, hon hade till 6lut förstått, att

han älskade henne. Det kom över henne en

obeskrivlig tillfredsställelse. Nu kunde hon gå bort

och dö ensam. Det kom ro i hennes hjärta.

Hon hade sagt honom sanningen! Och han

älskade henne! Hon krm de dö nöjd.

— Det som har varit är förbi, sade baronen

stilla. Låt mig bevisa det? Mitt liv vill jag ge

er, Filippa? Hela mitt liv? Allt, allt! Får jag

det?Hon höjde avvärjande händerna och

skyndade därifrån. I hennes hjärta tumlade den

enda tanken: Denna stund avgjorde mitt liv.

Den återkommer aldrig.

Han följde efter henne in till fru Lindskiöld,

som väntat i ångest. Vad stod på färde? Vad

skulle det bli av? Oron var målad i hennes

anlete, men de andra gav henne intet

lugnande ord.

Tidigt gick var och en till sig och det gräts

på tre huvudkuddar den natten.

När Filippa kommit in i sitt rum, sjönk hon

ned framför prinsessans spegel. Hon såg ej sig

själv i glaset, märkte ej, att hennes drag var

förvridna i smärta. Hon talade med de döda.

__Det var ingen konst för er, ni trodde på

”det rätta”! Men för mig, som ingenting tror!

Jag bara känner och handlar, som ni lärt mig!

Jag driver honom ifrån mig, som jag älskar!

Fordrar ni verkligen det? Måste jag in i

olycka och ensamhet? Mig blir han kanske god

emot? Mig kanske han aldrig sviker? Kanske

det är sant, att han blivit en annan? Vad

betyder det han gjort, mot vad han ärl

När hon hunnit stöna fram sin värsta

klagan, förnam hon åter samvetets sting: Vad är

rätt? Vad är rätt?

Uttröttad sjönk hon ned på sin bädd.

Samvetet pinade henne i timmar med sina frågor,

tills hon dukade under. Striden var slut Honvar bruten av det förflutnas väldiga kraft

Traditionen och de inlärda föreställningarnas makt

stängde alla vägar för henne, utom

försakelsens. Hennes liv skulle bli öde. Hans bild

skulle hon utplåna ur sitt minne. Men den skulle

hämnas med att utplåna alla andras!

Under sin jämförelsevis korta levnad hade

baronen haft många nätter av dödsångest. Men

han hade aldrig förr känt ångest att ej bli

älskad. Och dock hade han flera gånger förr

varit lidelsefullt förälskad. Inför den

revolutionerande erfarenhet, han nu gjorde, vek alla

andra som skuggor för solen. En brännande,

outhärdlig sol lyste upp alla skrymslen i hans själ.

Och den sken utan förbaramande över ett

ändlöst ökenperspektiv, en levnadsvandring utan

Filippa. Han kunde ej fatta något mera

skrämmande, något över alla mått och gränser mera

ohyggligt.

Fordom, när han läst om män, som utan

tvekan för en kvinnas skull gått från gods och

guld, kroner och troner, hade han tänkt sig dem

som en sorts halvdårar — för att ej säga

heldårar. Nu blev med ens deras handlingssätt

fullkomligt begripligt, det enda möjliga. Den

kvinna, man behövde för att uthärda leva var

ju det enda nödvändiga!

Han kunde ej stanna i sin säng. Han steg

UPP, gick ut och strövade natten i ända i skog166

och mark. Sedan kastade han sig åter på

sängen och sov till långt fram på dagen. Men

kärleksångesten hade han ej kunnat sova bort.

Fru Lindskiöld bad Gud, att han i sin

oändliga nåd skulle låta det hotande molnet draga

förbi. Hon undrade, vad Gud menat med att

låta Otto komma hem för tidigt? Var det en

prövning?

På alla håll såg hon faror. Länge hade hon

märkt, liur det stod till med Otto. Den arme

gossen var alldeles förbi av olycklig, obesvarad

kärlek. Han såg ut som om han höll på att

svälta ihjäl i all sin rikedom. Den första

tidens strålande glädje var spårlöst försvunnen

och glömd. Filippa uppförde sig anständigt,

det måste fru Lindskiöld medge. På sätt och

vis var det hårt att ej kunna skylla något på

henne. Hon hade varken flirtat eller

koketterat som unga damer alltid brukade göra med

Otto. Kanske hon varit nästan för retirée —

och det haft nyhetens behag? Det rådde hon

inte för, det berodde på hennes omsorgsfulla,

fromma uppfostran.

Dunkelt rörde sig på botten av fru

Lind-skiölds intelligens en misstanke, att den

fullkomliga dygden kan vara, även den, en fara.

Tänk om den gode pastorn och den upphöjda

prinsessan, Filippas höga vårdare och

föredömen, givit den lilla, borgarflickan en oväntadchance — genom att driva i höjden hennes

förmåga att kunna säga nej?

Då hade de samtidigt gjort fru Lindskiöld

en stor otjänst- Kunde det tänkas, att Filippas

omedgörligket skulle locka Otto till extrema

handlingar? Det vore att komma ur askan, i

elden. Då blev det ej ett mer eller mindre

hastigt övergående förhållande, en tidsförlust,

utan ett äktenskap med vad det innebar!

Förlusten av Åminneberg helt enkelt!

Svettdroppar pärlade på fru Lindskiölds

panna. Farväl med den lille

fideikommissa-rien! Farväl med den trygga ålderdomen i den

komfortabla lilla våningen! Farväl med

Lundgren oeh all den goda maten! Fru Lindskiöld

ville ej tvingas till uppbrott. Hon ville ej

kastas ut i trånga villkor och fattigdom. Hon

ville ej veta av den andra branschens

triumferande intåg på Åminneberg.

Allt det här var ju som maran!

Vad skulle hon göra? Skulle hon

koncentrera sig på att bekämpa den värsta

eventualiteten — äktenskapet? Eller skulle hon

bekämpa dem båda? Det vore det bästa, om där fanns

utsikt till framgång. Pastor Shermans

sondotter fick hon inte offra för att rädda Ottos

ägodelar _ om det kunde gå på annat sätt. Pas-

tor Sherman hade ju räddat hennes egen själ!December månad blev våt och mörk, det

regnade veckor igenom. Den upplivande

frosten och snön lät vänta på sig.

Inomhus var atmosfären lika tung som ute.

Dessutom var stämningen den mest tänkbart

konstlade. Två olyckligt förälskade människor,

som varje minut söker hindra sitt lidande att

märkas. Fru Lindskiöld gick emellan dem som

på nalar, hon ville alltid vara närvarande för

att hjälpa dem att förställa sig. Tyvärr hade

hon ingen förevändning att infinna sig i

Fi-lippas arbetsrum, hon hade intet med

samlingen att göra. Där måste hon lämna de unga

åt sitt öde.

Lundgren hade order att övervaka, när

baronen begav sig till biblioteket. Lundgren

rapporterade till fru Lindskiölds stora lättnad, att

baronen alldeles upphört att begiva sig till

biblioteket.

Det såg ut som han endast träffade Filippa

i matsalen och salongen.

Den mindre matsalen var ett rymligt,

rektangulärt rum med många stora tavlor, mesti tik tscener av holländsk skola. Djuren var i

blekta, ljusbruna toner, männen i blågrönt,

grupperna fick rörlighet genom livliga hundar

och nitiska tjänare, som stack och skar. Mitt

för sin plats hade Filippa en dödad hjort med

uppfläckt buk och utrunna inälvor. Hon måste

beundra tavlan som konstverk, den var av

okänd mästare och hade dock betingat ett högt

pris för sin konstnäidiga färg och teckning.

Filippa skulle hellre beskådat ett vackert

blomsterstycke, när hon åt. Hennes aptit, blev allt

klenare och alla de realistiskt trasiga

inälvorna gjorde den ej bättre. Aristokrater är

härdade, tänkte hon. Jag undrar om det är för

att de dödat så mycket djur, som de också är

grymma?

Under måltiderna använde fru Lindskiöld

pastor Shermans minne som en sorts

besvärjelseform. Hon serverade honom som en daglig

medicin för att styrka och stadfästa det goda

inom Filippa. Hon märkte visserligen, att

hennes käre Otto var alldeles uttråkad att höra om

den gudabenådade prästen, han såg ut som om

han skulle velat kasta ut honom en gång för

alla. Men det kunde ej hjälpas, det var för

Ottos bästa. Och Otto var i den dilemman, att

han måste tiga och lyssna för att ej såra Fi- ,

lippa.

Sin revanche tog han ibland med små

kritiska utfall mot präster och religion över hu-

170

vud taget. Det var som om han känt

svartsjuka mot pastor Sherman. En berättigad

fruktan, att denne skulle från andra sidan graven

röva Filippa ifrån honom.

Ju närmare det led mot ett avgörande, dess

mera nitisk blev fru Lindskiöld att tala om

”farfar”.

— Vilket ansvar, kära Filippa, inför Gud

och människor, att vava hans barnbarn!

— Ja, sade Filippa andaktsfullt.

Det var henne en stor tröst att bli påmind

om farfar. Hon kunde ej längre av egen kraft

frammana honom tillräckligt effektivt. Hur

hon än sökte klamra sig fast vid honom och

prinsessan, förlorade hon dem ur sina tankar,

de upplöste sig som dimfigurer, och endast Otto

blev kvar i hennes fantasi.

— När man hörde pastor Sherman, sade fru

Lindskiöld, hade man känslan, att av andra

fick man aldrig ett verkligt Guds ord. Det var

i synnerhet hans värme i bönen, som var så

stor. Du har förstås reda på hans bönhörelse

med mördaren Uhr?

— Jag minns att farfar en gång berättade

om honom. Och när jag, efter farfars död,

genomsåg hans chiffonnier, fann jag ett stycke

bröstsocker. Det var inlindat i silkespapper, på

vilket farfar skrivit: ”Minne av Uhr på vägen

till schavotten. Han nödgade mig att taga det

enda, han hade att ge.”171

— Bland de troende i Stockholm talades

länge om Uhrs omvändelse, fortsatte fru

Lind-skiöld. Den gjorde intryck även på de

världsligt sinnade.

Sedan låtsades hon tala till baronen, fast

alltsammans var för Filippas räkning:

_____Uhr var en yngling, som i rus och

vrede slagit ihjäl sin egen far. I fängelset kände

han en gränslös fasa för att dö. Direktören och

alla med honom blev uppskakade av hans

vilda raseri. Det var något hemskt att släpa en

så förtvivlad ung man till stupstocken. Då bad

man pastor Sherman tala med Uhr. Han lät

stänga in sig dag efter dag hos fången, och bad

med honom. Men först vann han hans vänskap

och förtroende genom samspråk. Och se! Den

förtvivlade ynglingen blev som en omvänd hand.

Guds nåd kom så överflödande, att det skedde

ett underverk. Pastor Sherman talade honom

ej blott till frid utan till salighet. Uhr blev

strålande lycklig. Pastor Sherman satt

bredvid honom på kärran och höll hans hand.

Pastorn bad Gud hela vägen, att ej hans egen hand

skulle darra, den andres var alldeles lugn. När

de kom fram, tog mördaren ett vänligt farväl

av alla, sist av bödeln, som han hjärtligt

beklagade och bad om förlåtelse, att han skulle

göra honom ett så obehagligt besvär. Bödeln

blev så rörd, att han knappt kunde lyfta

bilan och glömde att vika ned fångens skjorta.Då vinkade Uhr helt stilla hejdande åt honom

— hans händer hade blivit lossade — och vok

själv ned sin skjortkrage. Åskådarna rördes

till tårar, något sådant hade de aldrig varit

med om.

Baronen ville ej visa, att berättelsen gjort

intryck även på honom.

— Kunde dom inte benåda en så beskedlig

pojke? Varför använde ej pastor Sherman

sin övertalningsgåva att beveka höga

vederbörande?

— Han försökte, sade Filippa. Men

mördare fick inte nåd på den tiden.

— Bara Guds nåd, inföll fru Lindsldöld, I

detta fall var den väl till en sällsynt stor

hug-svalelse? Pastor Sherman fick ett grepp om

människors hjärtan, som gjorde honom till den

bäste av alla tröstare. Men han skulle intet

förmått, om det ej varit sanning bakom hans

ord.

Nu kunde baronen ej hålla sin opposition

tillbaka,

— Sanning? Vad är sanning? Jo, att

fantasiens berusning är det bästa lindringsmedel

vi har! Därför hyllas sublima bedragare som

mänsklighetens största välgörare.

— Med sublim bedragare menar ni farfar?

frågade Filippa tonlöst.

— Det är inget klander, urskuldade sig

baronen. Han trodde ju själv på himlen och alltdet där! Men tror ni, att Uhr verkligen kom

i Jesu famn, i ett paradis"? — Det kindrar inte,

att jag gärna unnar mördaren de illusioner, kan

fick. Jag skulle unnat konom livet också. I

samma belägenhet hade jag ingenting emot, att

en sublim bedragare kom till mig. Det är

endast sällketen, som rår på fasan. Det är

därför människorna vill ha en Gud, som ger

ersättning för all den oerhörda nöden. Nog är

det i alla fall ett bedrägeri. Och jag är inte

säker på... vi får väl aldrig riktig klarhet, om

slutsumman är vinst eller förlust av det stora

andliga bedrägeriet, som predikas över hela

världen?

Plötsligt blev han mera revolterande:

_____Vi är väl i alla fall skapade för att

stanna på jorden?

_____Visst inte, sade fru Lindsltiöld.

Kyrkorna pekar symboliskt mot höjden.

__ Kyrkorna är nog till för att man ska

glömma jorden — oek sanningen, kom det

långsamt från Filippa. Bland farfars åhörare såg

jag ännu i det sista många ämbetsmän. Dom

gick nog och hörde honom för att slippa

sanningen, den protokollerade sanningen. Men det

finns kanske en annan — som inte kan tas till

protokoll? En för verkligheten — och en för

overkligheten? Vi lever ju lika mycket i

overkligheten?

— Jag ska visa er något verkligt, utbrastbaronen livligt. Sanningen ..för mig och hela

mitt kommande livl

Han gick in i sina rum för att hämta något.

— Kära barn, viskade fru Lindskiöld, det

är som om två makter kämpade här inne —

Gud och djävulen — om dig! Din farfars

förböner har du, det ger mig förtröstan.

När baronen återkom hade han i handen en

liten statyett av elfenben, föreställande två små

apor.

— Dom har gjort mig lika mycket glädje

som pastor Skerman gjorde mördaren Uhr,

sade han allvarligt.

— Skall den glädjen stå sig i evighet1?

frågade fru Lindskiöld.

— Vad vet någon om det!

Han hanterade den lilla statyetten med

ömhet.

— Jag beställde den av en japansk

konstnär. Den står på mitt skrivbord. Den är mitt

samvete. Var dag frågar jag mig, om dessa

små varelser dött för mig förgäves.

Filippa fick den i handen. Det ena lilla

djuret undersökte bekymrat sin arm, det andra

sträckte fram en frukt åt betraktaren,

förmodligen hälsans symbol, ett äpple.

— Våra själar beror ju av våra kroppar,

kom det vädjande från baronen. För mig är

dessa små varelser mänsklighetens välgörare

framför alla. Min läkare därborta trodde att174

dom skulle förlossa mänskligheten Irån det

gift, som silat sig ut över hela jorden som den

gula färgen i ett citronskal.

— Men kroppen skall ju dö, utropade fru

Lindskiöld. Det var det pastor Sherman visste,

bättre än alla. Han satt vid oräkneliga

dödsbäddar. En gång hade han en liten läsflicka,

som inte ville dö. Hon bodde i backarna på

söder. Dit upp till henne strävade han i ur och

skur för att tala med henne om saligheten som

väntar Herrens trogna. Också hon dog

jublande. Hennes lyckligaste stund skulle bli det

ögonblick, då hon fick se Jesus. Själen är det

förnämsta, själens frid övergår allt. Det var

det pastor Sherman predikade. Det kan vi,

som hört honom, aldrig glömma!

Fru Lindskiöld hade talat med en nästan

extatisk innerlighet. Hon såg på Filippa. Den

unga flickan såg ut som om hon gärna lämnat

denna jorden för att gå till farfar i himlen.

Det gjorde fru Lindskiöld ont om henne.

Stackars liten, det är nog hennes stora kärlek

det gäller, fast hon inbillar sig, att hon avskyr

Otto. Måtte Gud stå henne bi! Allt blir bra,

bara Gud segrar!

01 dfrun försjönk i minnen. Hon kom ihåg,

när hon själv en gång i sin varma ungdom

gjorde upp räkningen med sin stora kärlek.

Sådant sker i ett bittert ögonblick, som aldi ig

glöms. Hon hade blivit räddad av katekesen,av sjätte budet: Du skall icke göra bor. Hade

det ej varit så fula ord, skulle bon den där

natten — en underbar sommarnatt i en park vid

en månbelyst sjö — ba hängivit sig åt

älskaren, därför att han grät över hennes band.

Hennes man var på världsomsegling. Men sjätte

budet hade så stygga ord. Hennes kärlek, som

var så poetisk — skulle den sedan ba något att

göra med sjätte budet, som var så vidrigt1?

Ordets makt över tanken! Oeb över bandlingen

— oeb över livet ocb lyckan! Eller olyckan?

Sådant vet man ju inte på förhand, man leker

blindbock. Hur nära, att hon lockats in i

syndens djup! Ocb vad hennes älskare grät! På

den tiden var bon söt. — Sedan kom all den

myckna ofriden, ända tills hon blev frälst. Det

hade bon aldrig blivit, om ej pastor Sherman

haft gåvan, att tala just för henne. Den

underbare själasörjaren förstod varje smärta, även

kärlekens. Hade han själv någonsin varit fullt

lycklig — eller ens det minsta lycklig? Det

visste ingen.

Men hon hade givit ett finger åt djävulen ...

för länge sedan... under alla år. För Ottos

skull. Han var ju som han var. Han måste ju

ha kvinnor. Den onde viskade i hennes hjärta,

att berodde det bara på henne, Eva Lindskiöld,

så kunde de unga gärna få tillhöra varandra.

Hon skulle inte förråda dem. På ett par, tre

år skulle det väl ändå vara slut Så länge kun-d® man väl vänta med äktenskapet"” Filippa

var ju inte farlig för den kommande

arvsföljden ...

Ivnappt hat! dessa funderingar gått genom

hennes hjärna, förr än hon med blygsel jagade

bort dem. Gamla kopplerska, att du inte skäms?

Har här inte varit nog- osedlighet på

Årninne-berg? Om också de små skönheterna uppfört

sig städat och alla former iakttagits! Din

svaghet för Otto har varit alldeles för stor. Vad

säger hans mor i himlen om din vaksamhet?

Och pastor Sherman kommer att ställa dig till

räkenskap!

Den dag det kom telefonbud från

doktorsgården, att lille Sigurd avlidit, kunde Filippa

ej förmå sig att gå ned till middagen. Hon

ville ej se baronen.

Sigurds stoft brändes och askan sattes ned

i fru Grothéns familjegrav på Solna kyrkogård.

Någon tid därefter kom fru Grothén

tillbaka för att fortfarande bo hos sin man. Han

var glad att få igen henne. Han tyckte, att

hennes livlösa sällskap var bättre än intet, med

andra ord, han höll av henne.

Mamsell Månson berättade för Filippa, att

baronen sänt sin bil till stationen för att föra

fru Grothén till hennes hem. I sista minuten

hade han beslutit sig för att själv hämta hen-

12 — Filippas öden.ne och stigit in i bilen, när den körde åstad.

Det hade väckt uppmärksamhet.

— Han vilie väl tala med henne efter déu

stora sorgen, förmodade mamsell Månson. Det

har varit något mellan dem.

— Det har jag gissat för länge sedan, sade

Filippa stelt.

Mamsell Månson såg på henne och det var

som om hon läste hennes tankar. Filippa kom

att tänka på Elvira. Mamsell Månson gjorde

detsamma.

— Dom har fått reda på Elviras förförare,

sade hon. Det var en handelsresande, som hade

en hemlig fästmö på vart ställe, han besökte.

Några av våra smeder fick tag i honom och

slog nästan ihjäl honom, så mycket stryk fick

han! Det var det, jag sa, att det nog var en

utsocknes!

För Filippa kändes det som en befrielse, att

baronen ej var medskyldig i Elviras död.

Under intryck av denna lättnad blev Filippa glad,

hon började plötsligt att skämta med mamsell

Månson, hon kände sig ung och rörlig och

ville ha något roligt. Mamsell Månson och hon

begav sig ned till bruket, in på en biograf och

såg ”Häxan från vilda västern”.

Filippas tankar följde ej med på duken. Vad

rätt hade hon att tvivla på baronens

omvändelse? Var ej omvändelse något, som kunde

ske?Nästa dag väntade henne hennes livs kanske

svåraste uppgift. Hon skulle besvara ett brev,

som hon fann på sitt bord.

Det var från baronen, en ocirklad och

gripande fråga, om hon ville gifta sig med

honom. Intet i skrivelsen förrådde, att baronen

kom ihåg sitt fideikommiss. Det var som om

han ej baft ett öre att avstå för hennes skull,

men som om hennes ja var den enda

rikedomen på jorden.

Nu var måttet rågat.

Filippa smälte i tårar över brevet. Den hon

älskade ville offra henne sin ställning, sin

rikedom, alla sina privilegier. Hur kunde hon

alltjämt stöta bort honom? De kära döda

förmådde ej längre hjälpa henne, de var

försvunna. Nu måste hon fly.

Hon började packa, under det hon tänkte

ut sitt svar. Febrilt rev hon fram sina

tillhörigheter och kastade dem på bord och stolar.

Om hon lät honom gifta sig med henne, skulle

han förlora sitt hem och allt vad han satte

värde på — för en kanske övergående passion.

Själv bade hon gärna levt i en koja med

honom, som var hennes hela värld. Men hon

skulle ej vara den som drev honom från slottet till

kojan.

Nu var hon mogen för ett svarsbrev. Hon

skrev lika cirklat och tillkrånglat som han

skrivit öppet och enkelt. Han ville lägga fram sittISO

bjärta, bon ville dölja sitt.. Qm hon kunnat

inse, hur föga bon lyckades...

I sin hjälplöshet använde hon affärstermer,

vägrade absolut att reflektera på hans anbud

och sade farväl.

Lundgren ombads gå ned med brevet.

Därigenom skulle fru Lindskiöld visserligen genast

bli invigd, men det gjorde detsamma.

Åter fördjupade sig Filippa i packningen,

men hon hann ingenting, förrän det knackade

på dörren. Hon hade ej tanke på, att det

kunde vara baronen. Hon trodde det var mamsell

Månson och ropade förströdd: Stig in.

Det var Otto. Han gick rakt fram till

henne och tog henne i sin famn, innan hon hann

hindra honom. Sedan var det för sent.

— Du älskar mig, sade han. Jag läste, det

så tydligt i brevet. Du älskar mig. Därför får

du inte resa. Jag bryr mig inte om någonting

annat än att du stannar hos mig. Tror du jag

frågar efter Aminneberg? Hela ståten bär går

som ett maskineri för andras nöje, inte för mitt.

Bara jag har dig, kan jag bo var som helst

Vi ska inte lida nöd, det försäkrar jag dig. Vi

ska få det utmärkt. Det är inte mellan

fideikommiss och nöd, jag har att välja, visst inte!

Han talade och kysste henne, talade åter och

kysste, smekte och kysste. En ström av

hänförelse brusade fram ur hans ord, hans rörelser.

Filippa upphörde med att vilja bort från181

honom. Hon hade ansträngt sig så länge, nu

fick det bli som kärleken ville. Vid Ottos sida,

vid hans axel kände hon en förlösande ro.

Detta var således slutet, trots allt? Det

förutbestämda ödet? Målet? Hamnen? Varför hade

hon spjärnat emot?

Hon tänkte på en sång, som Ina brukat

gnola vid spisen: ”Evighetens sälla strand”.

Hennes Amerika!... Vad kallades landet, där

Filippa nu var? Verklighetens eller

overklighetens rike?

Hon och Otto hade funnit varandra! Var

var hennes hat? Hade det försvunnit genom

en förtrollning? Skulle hon vakna?

Mellan hans kyssar kom en paus, deras ögon

möttes, de log, de skrattade, ett förläget litet

skratt ur hjärtat, som om de tog avstånd från

dårskapen att inte begripa, att de var ett.

Händerna möttes, kinderna möttes, barmarna

möttes, de andades snyftning och jubel. Kärlekens

genius surrade dem fast till varandra med sin

magiska spindelväv, vilkens osynliga trådar är

skapelsens starkaste järnkättingar.

Fru Lindskiöld blev förfärligt altererad.

— Du störtar honom, Filippa! Vad är det

för kärlek? Hans passion för dig har berövat

honom förnuftet! Men du har väl ännu kvar

en smula förstånd? Vill du ruinera honom?

— Ja!... Om jag bara tänkte på mig själv!182

Det som tant Eva kallar att ruinera honom, det

skullo göra honom mera till min jämlike. Det

skulle jag föredra. Men jag gör det inte. År

det klokhet? Eller är det kärlek? Jag vet det

inte. För hans skull vägrar jag det, han

erbjuder. Vi gifter oss inte... Det blir ett

äktenskap i alla fali. Om nu det ordet betyder

något mera än kärlek? Jag ser det inte längre så.

Filippa hade glömt världen och dess

åsikter — ogIi vad mera var, hon hade slitit

ledbandet från farfar och prinsessan. Hon hade

förgätit det hon lärt. Och det underbaraste —

samvetet frågade ej längre någonting. Hon var

så lycklig, att det teg.

Otto tog det som en hederssak, att deras

förening skulle bli så lik ett riktigt äktenskap som

möjligt. Han lade plötsligt i dagen en stor

vördnad för det konventionella. Ingenting som

rörde Filippa fick påminna om något förhållande,

han haft förut. Nu var det hans hustru, det

gällde. Han tyckte han var skyldig, att liksom

klistra på henne den etikett, som samhället

gillade. Han uttalade ordet hustru med respekt

och han ämnade begära, att andra visade

samma hänsyn.

— Pastor Ullgretn ska minsann få läsa

välsignelsen över oss, antingen han vill det eller

ej, skämtade Otto. Det imponerar på folket

Dom begriper nog, att det är ett giftermål, fastjag måste kringgå den jävliga

fideikommiss-bestämmelsen om adlig brud.

— Vad släkten ska jubla, när det blir

bekant, jämrade fru Lindskiöld.

— Var inte orolig, tant Eva. Skrattar bäst

som skrattar sist! Jag har en plan i bakfickan,

som ska fram i sinom tid.

Oldfrun gjorde stora ögon, men fick

ingenting vidare veta den gången.

Till Filippa sade han intet om sin plan.

Hon reste till tant Agga i Sigtuna för att

själva bröllopsdagen återkomma i dennas

sällskap, jämte Per och Berta. Det blev till att

börja med besvärligt att få tant Agga med på

ett fritt äktenskap. Hon slog ifrån sig:

— Du vet väl att det var vigseln, som var

tvisteämnet mellan din farfar och Asta?

, _ Ja> svarade Filippa. Numera står jag all-

deles på Astas ståndpunkt. Vigseln är

ingenting övernaturligt. Den är en registrering, det

är allt. Och kan man inte bli inregistrerad,

får man reda sig därförutan.

_ Du tar offentligen parti mot din farfar?

Kan det bli någon välsignelse med det? Han

ansåg vigseln vara ett tecken på, att Gud

ombads vara med i förbundet. Utan Gud ur det

idel köttsligbet.

— Det är just den uppfattningen. Asta

ägnade sitt liv att bekämpa, utbrast Filippa

upprörd. Först nu, när jag själv tvingats att t än-

h—i184

ka ock ta parti, förstår jag rätt hennes så

omstridda sats, att vigseln varit kvinnorna till

olycka. Den har besudlat deras kärlek. Den

har värnat om hustrurna och offrat mödrarna.

Men mödrarna är många flera än hustrurna.

Du har inte aktning för min kärlek, tant Agga?

Hur träffade inte Asta huvudet på spiken, när

hon skrev: ”Om kvinnorna hade aktning för

kärleken, skulle världen ha aktning för

kvinnorna!”

— Vilket nonsens! sade tant Agga. Vilket

bedrövligt, lättsinnigt prat!

Men hon gav med sig, när hon från Per

fick avskrift av ett viktigt dokument. Otto

hade bett honom meddela tant Agga det

testamente, som deponerats i ett arkiv i Stockholm.

Det lydde:

"Om döden skulle bortkalla mig från min

älskade hustru Filippa Sherman, eller vi, det

Cud förbjude, skidle skiljas under vår livstid,

bestämmer jag härmed, att från brukskontorct

på Jminneberg till Filippa Sherman så länge

hon lever, årligen utbetalas en summa av

fem-tig tusen kronor.

Otto von Pohlheimer

— Det blir mycket för Filippa, sade tant

Agga. Fast det är en spottstyver för honom.

Han är ju Sverges rikaste man. — Bara det

nu är att lita på?Det blev ett storartat bröllop. En mängd

gäster var bjudna. Extratåg ocli bilax ställdes

till förfogande, allt gick i stor stil som i den

gamla, goda tiden, då slottet var fullt av gäster.

Filippa bar den Åminnebergska guldkronan

för dygdiga brudar (bon fogade sig i allt som

Otto önskade) och en spetsslöja, som tillhört en

engelsk drottning. Brudklädningen var från

Paris, av vit sammet och tyll, buketten av

jättestora ”Guds mästerverk”. Hon förevisades på

slottsbalkongen, belyst av kandelabrar, folket

hurrade och ropade välmenande, litet

grovkorniga tillönskningar, så som det brukas på

feodalgods.

Det förgyllda bordssilvret, tolv dussin av

varje, fick komma fram ur skattkammaren. Det

var ett evenemang i trakten. Maten tävlade

med vinerna i överdåd, vid champagnen kom

pastor Ullgrens tal med den beställda

allude-ringen på Gud. Talet var hopsatt med stor

talang, utan en enda vits. Det balanserade

diplomatiskt mellan gillande och neutralitet, dröjde

mest vid en stämningsfull beskrivning av den

höga, rena kärlek, som i sig är ett vittnesbörd

om Guds välsignelse.

I festvåningen blev trängsel, när hela den

eleganta skaran strömmade dit från stora

matsalen. Otto och Filippa tog plats i ett mindre

kabinett, där alla passerade till de större

salongerna. På så sätt fick var och en tillfälleatt trycka brudparets bänder och skåda bruden

på nära håll.

— Det finns en förklaring på denna

galenskap, viskade en man till en annan, när de

passerat kabinettet, men den räcker... Hennes

utseende!

När alla händer var tryckta och brudparet

ett ögonblick blev ensamma i rummet, tog Otto

Filippa i famn och frågade ömt:

— Nu?

Hon nickade och begav sig i väg till sitt rum

för att ändra sin toalett för resan. Hon

behövde ej klä om sig, endast ta bort slöjan och

kronan. De skulle ej resa långt, men hon visste

ej vart.

Hon tänkte just ringa för att få hjälp med

den dyrbara slöjan. Hon vänder sig om — och

ser fru Grothén i den öppna dörren.

Fru Grothén hade gjort uppseende bland

gästerna. Hon hade skridit fram, ensam och

livlös som vanligt, alla tyckte synd om henne

för sonens död. Filippa hade helst ej velat ha

henne med på sitt bröllop, men hon kunde ej

debattera saken.

Fru Grothén var mycket vacker den

kvällen. Hon var också klädd i vitt.

Filippa gick emot henne:

— Söker ni mig!

— Ja. Jag vill framföra Sigurds hälsning.

Därpå stängde hon dörren efter sig. De bådakvinnorna stod ock såg på varandra i tystnad.

En häftig impuls till medlidande strömmade

fram ur Filippas hjärta. Hon var i skuld till

denna olyckliga medsyster. Hon skulle velat

trycka henne intill sig och säga tack och

förlåt. Tack att du räddade Otto! Förlåt att jag

avskyr din närhet!

— Sigurd, sade fru Grothén, hälsade till er

gång på gång. När han yrade, fantiserade han

om er. Han ville gifta sig med er, när han klev

stor. Han kad mig ke er, att ni inte skulle

gifta er under tiden...

Hennes röst lät så förfärande hemsk.

Småningom skedde en förändring i hennes livlösa

ögon. Deras slöhet gick över i bitter energi.

Hon tycktes längta efter en förevändning att

få brusa ut. Men Filippa gav henne ingen, lion

stod alldeles tyst. Då fortsatte den andra:

— En sådan här dag frestas man till

reflek-tioner om vad som menas med kärlek.

Oegennyttig kärlek...

— Jag vet vad det är, sade Filippa och

hennes skära kinder klev röda och heta.

Fru Grothéns kinder klev om möjligt ännu

vitare. Hon såg ut som om hon vilket

ögonblick som helst kunnat lämna detta jordiska,

hade det ej varit för uttrycket i ögonen, som

blev vasst och skärande hånfullt.

Plötsligt förde hon handen till hjärtat och

pressade fram:— Jag älskade er man... Jag räddade er

man...

Filippa utbrast bönfallande:

— Men jag rår ju inte för det? Varför

kommer ni och säger mig det... i dag?

— Jag gav honom allt. Min hälsa...

barnets hälsa... Min mans levnadsglädje... Jag

överlistade Otto. Han trodde, att han måste

välja mellan min kärlek och spriten. Så älskade

jag honom, att jag förmådde stå emot, tills han

slutade dricka. Det var en tvekamp, ett envig,

som tog alla mina krafter. Men jag dolde

sanningen för honom, och han blev botad. Hur

han än valt, hade jag blivit hans, men det fick

han inte märka. Jag älskade honom i hans

förnedring så att han reste sig. Det bedrägeriet

var ett bravurnummer, som jag borde vara stolt

över. Sedan födde jag honom en son. Han

gjorde ingenting för mig.

— Ingenting?

Filippa ryggade tillbaka.

— Han lämnade spriten för att få mig. För

sin egen skull. Mig har han ingenting offrat.

Kan ni bli lycklig med en sådan man? Som

ingenting gör för sin sons mor? Pengar, vad

är det? Nu behöver Sigurd inga pengar!

Borde han ej berett gossen och hans mor ett hem?

Han skulle givit sig själv och allt det han ägde,

det var min kärlek värd!Tåx-ar av raseri och. förtvivlan bröt fram i

fru Grothéns ögon. Hon väste fram:

— Om ni ville gå ur vägen, skulle han

vakna till medvetande? Nu vill han ju bli en

hederlig man. Om ni ej funnes, skulle han inse,

att hans första plikt är mot mig. Min son har

dött genom honom... Han är skyldig mig en

son... Gå ur vägen! Ge mig min man! Ge

mig...

En vit, avsvimmad kvinna bars bort Med

skälvande händer lossade Filippa krona och

slöja, kastade om sig en kappa med kapuschong

och skyndade ned till Otto i bilen. Den förde

dem bort längs vägar med brinnande

tjärtunnor och hurrande undersåtar.

Den vita, avsvimmade kvinnan spökade i

brudgemaket. Filippa kunde ej förjaga bilden

ur sitt huvud. Hon berättade alltsammans för

Otto, som blev förfärad, att denna plågsamma

scen möjligen skulle avkyla Filippas kärlek.

Filippa kunde ej tala med Otto om sitt

samvete denna stund. Han tänkte blott på deras

lycka. Men han lämnade Filippa tid, han

väntade tills den moraliska oron i hennes sinne

stillats av, då sade han allt, ban hade att säga:

— Jag älskar henne ej. Jag kan ej gottgöra

med en kärlek, som inte finns. Jag älskar dig,

Filippa,

Han låg på knä vid hennes huvudgärd. Han

kände sig ovärdig... evigt ovärdig... Men omlian också var ovärdig, skulle han dock bli

sådan, att hon till slut skulle se, att uslingen i

honom var död... Denna änglahärlighet, detta

Guds mästerverk var hans hustru. (Ordet hade

blivit hans idol, därför att alla andra ord

syntes honom smutsade, förbrukade.) Nu, när det

var sin hustru, han ville famna, skulle då det

förgångna komma med hämnd och röva henne

ifrån honom? Om Filippa skulle han kunna

kämpa med hela världen till sitt sista andetagi

Och med Gud och djävul och henne själv 1

Henne var det han fruktade mest! Om hon inte

ville veta av honom, vad skulle han då göra?

Då var han en förlorad man!

Filippa låg och grubblade i samvetsnöd.

Borde hon gå ur vägen för fru Grothén? Hade hon

rättighet över Otto? Var hon egentligen hans

maka? När man ej anser vigseln vara det

utslagsgivande, vad är det då som avgör plikter

och rättigheter? Finns det band, som aldrig

erkänts och ändå binder? Mitt eländiga samvete!

Varför plågar det mig utan att säga, vad jag

ska göra? Nej, jag kan inte lämna Otto. Han

är inte min med något band, men han är inte

heller fru Grothéns! År det en synvilla? Eller

tycker jag mig skymta som en ljus hägring, att

friheten är den rätte ledaren? Att den stund

i människornas liv, som kallas ”ägandets” —

vilken profanering! — mer än alla andra skall

vara den fria viljans stund!ltl

Hon vände sitt huvud mot Otto. De såg in

i varandras ögon. Intet blev talat.

Filippa flyttade sitt huvud på kudden, så

att hennes kind kom intill hans.

— Jag vill glömma allt hos dig, viskade hon.

De reste till Paris och Kom. Snart kunde

Filippa utantill, vad hotell, teatrar och

lyxbu-tiker kan ge av sensation. Det var ett

oavbrutet njutande av allt vad pengar kan skaffa. Hon

presenterades som friherrinnan von

Pohlhei-mer.

— Vem som helst, sade Otto, kan kalla sig

för friherrinna utomlands. Och jag har inte

lust att förklara för var portier, att vi inte är

vigda.

Otto köpte lienne smycken, mera än hon ville

ha. Hon tänkte på prinsessan, som sålde sina

smycken för att lindra andras nöd.

De tillbringade vintern i Neapel, Taormina

och Egypten. När de sedan drog mot norden,

var babyn på väg. I Ottos föreställning var

barnet en son. Han ägnade honom stort

intresse. Han påstod, att han gått och väntat på att

få något allvarligt att ägna sig åt. Nu hade

det kommit, det var barnet. Filippa tänkte även

på den lille Sigurd. Och andra, som möjligen

också fanns? Var? Hur?

Otto Filip kom till världen i det rum på

Åminneberg, där Pohlheimarna brukade se da-m

gen. Men rummet var nyinrett, allting fräscht

och efter Filippas smak. Gossens första ljud var

ett långt oartikulerat o-o-o-o-o, därför fick han

genast namnet lille O. Pastor Ullgren döpte

honom till en kristen och god sportsman

(undei’-förstått) och fru Lindskiöld var omvartannat

strålande förtjust och sörjande. Barnet var ju

makalöst. Men ej den rätte arvingen 1

— Ni borde ej låta honom växa upp på

Å minneberg, sade hon en dag. Det är grymt att

låta honom fästa sig vid stället, när han ändå

ska fördrivas härifrån.

— Fördrivas? Min son? Aldrig i livet,

utropade Otto.

Han smålog som en tjuvpojke, som

utspekulerat en bragd, som ska slå omgivningen med

häpnad. Och så kom planen fram, som han

burit i bakfickan. Han ämnade avskaffa

fideikommissinstitutionen.

Filippa såg öveimaskad på honom, fru

Lindskiöld log tvivlande.

— Det går inte, sade den senare. Tror du

inte, att den tanken föresvävat mig många

gånger? Men den andra grenen går aldrig in på

det! Din kära släkt har mäktiga försänkningar.

Mot deras protester förmår du ingenting.

— Du missfförstår mig, tant Eva. Att

försöka enbart med Åminneberg har aldrig fallit

mig in. Nej, det ska bli storpolitik. Hela

instu-tionen ska bort. Riksdagen ska göra det.— Genom dig? inföll Filippa. Ska du bli

riksdagsman?

— Bevara mig väl, log Otto. De usla

liberalerna, fortsatte han av gammal vana, det hade

varit deras skyldighet att skaffa undan skräpet

långt för detta. Men dom gör då aldrig, vad

dom ska. Därför får jag göra det själv.

— Det är bra nog samhällsomstörtande, sade

fru Lindskiöld betänksamt. Men hjälper det

lille O till arvet är jag i alla fall med på saken.

— Första kammaren borde höra er,

skämtade Filippa. — Hur ska det gå till?

— Jag vill naturligtvis inte framträda oeh

tala i egen sak. Men mina pängar ska få arbeta

i det t5rsta. Jag har tänkt be Per sköta

trådarna. Han kan nog tänka ut, hur en kampanj

bäst ska arrangeras och manövreras.

deikomisserna rörde upp åtskilligt med damm.

Det började osa hett, man märkte i tidningarna,

att den gamla institutionen stod på lerfötter.

TlÅ -Pf«rla nlnfcl i r«n ctrömlrnnfrino* TT.n

Det blev en stor affär. Agitationen mot fi-fande. Det var första tecknet till att

motståndare i andra lägret började visa tänderna på

allvar.

— Det är något kreatur, som släkten mutat,

sade Otto om den anonyma artikeln.

— Det var det infamaste jag hört, sade

old-frun. Jag kan vittna, att Filippa är oskyldig

som ett lam. Ska jag skriva?

— Man kan inte byta ord med en anonym

fähund, sade Otto.

Artikeln fick efterföljare, det började dyka

upp litet varstans anfall på Filippa. Otto fick

journalister att skriva kraftiga gensagor, men

utan synbar verkan. Lögnen och förtalet

frodades ocli spreds oavbrutet. En dag fick Filippa

följande hotelsebrev:

Fröken Sherman, Åminneberg.

Era intriger äro ieke längre någon

hemlighet. Ni är girig på er oäkta sons vägnar, ni

vill skaffa honom Åminnebergs fideikommiss

och allt vad därtill hörer. Vi råda er att sluta

med ert snikna intrigspel, annars går ni icke

säker, varken ni eller barnet.

Vän av lag och rätt.

Otto överlämnade brevet till polisen, som

emellertid forskade förgäves efter avsändaren.

— Min älskliga släkt vill nu mörda min son,

liksom den en gång ville mörda mig, sade Otto.

Jag får anställa skyddsvakt åt dig och lille O,—- Du har för mycket pengar, inföll Filippa.

Om du bara vore måttligt rik, hade du alltid

fått vara i fred. Men nu väcker du en så

oerhörd avund!

— Hos vilka? Hos några stycken djävlar,

som fått den fixa idén, att dom ska ha det som

är mitt! Dom tycker inte, det är för mycket —

om det blir deras!

Det blev än värre. Det skrevs en

häftesro-man, som spriddes i massupplaga med

genomskinlig, vidrig anspelan på Filippas förhållande

till Otto. De utmålades båda som degenererade

individer, han var dock mera ett beskedligt

kräk, men hon var en listig och fräck kvinna,

som bjudit ut sig åt baronen för att nå sitt mål:

fideikommissets millioner. Romanen hette:

”Ou est la femme? (Var är kvinnan?)”

— Uppge striden, Otto! bad Filippa.

— Det vore orätt mot lille O, sade Otto. Jag

är skyldig att kämpa för hans rätt. Och vem

skulle vinna på att jag slutade? Släkten!

Enbart släkten! Folket här skulle förlora. Dom

får över sig en buse av värsta släg.

Han kysste henne tröstande.

— Var inte ledsen, Filippa. Det blir vi, som

segrar! Sen gifter vi oss och lille O får sin

lagliga rätt Ha bara tålamod! Motionen ska snart

behandlas. Den går igenom.

Motionen föll.—• Det blir att återkomma. Nästa gång går

det. Det måste gå.

Otto var år efter år i ett segervisst

stridshu-mör. Men förföljelsen mot Filippa tycktes bli

en institution även den.

—Jag har blifvit så smutskastad, så jag kan

aldrig bli ren mera, sade bon nedstämd. Om

jag åtminstone hade den trösten, att jag säkert

visste, det skulle bli lille O till lycka. Men det

tror jag inte.

— Han ska bli som min far, sade Otto, och

allt det jag inte blivit. Lille O är naturligtvis

begåvad — doktor Grotkén har nog rätt i sin

teori, den har du väl hört? Att energien hoppar

över ett led. Lille O blir en stor man. Dä

behöver han makt Det får han inte utan pengar.

Äktenskapet hade ej fullkomligt blivit, vad

Filippa tänkt sig. Hon hade trott, att

ensamheten upphörde, när man fick den, man älskade.

Erfarenheten lärde henne, att själarna, även

de älskade själarna, är vildfåglar, som flyger

fritt under himlens fäste. De har inga bestämda

banor, de är de enda himlakroppar, som irrar

planlöst i det oändliga. Ån är de nära

tillsammans — så de tror, de smultit samman — än är

de tusentals mil fjärran.

Men lycka hade hon i sitt hjärta, en

lidelsefull lycka. Molnen på dess firmament betydde

föga, hon visste, att solen fanns. Otto älskade

henne, endast henne. Hon var honom nog.Att söka rentvå Filippa blev för Otto en

hederssak. Han led obeskrivligt av att bon för

stora massor av folk var en brännmärkt kvinna.

— Om jag kunde visa hela världen, hur jag

beundrar dig, sade han. Om jag kunde hedra dig

på något sätt, som syntes över landet!

Det yppade sig ett tillfälle.VIL

Funderande på vad han skulle göra för att

krya upp Filippa, som blivit medtagen av de

två sista årens ledsamheter, fick Otto vid ett

besök i Stockholm av en händelse höra, att

Solvik var att hyra.

Han hyrde det ögonblickligen. När han kom

hem motiverade han sitt handlingssätt med att

Filippa behövde luftombyte. Det skulle verka

upplivande på henne att återse det ställe, hon

var så fäst vid alltifrån barndomstiden.

Filippa blev röd av sinnesrörelse. Otto hade

gissat rätt, hon blev mycket glad.

Solvik, som stått obebott sedan prinsessans

död, var en smula förfallet, dock ej värre än att

det hann sättas i stånd före sommaren.

Det enda som skulle kommit Filippa att

tveka var en djup pietet för stället. Kunde det

anstå vanliga dödliga att residera som herrar i

ett helgons bostad?

Otto skämtade med hennes vördnad för

kungligheten, men Filippa upplyste honom, att

han tog fel. Det var ej för att prinsessan

Caroline varit prinsessa, som hon kände sig ovärdigatt disponera hennes villa. Vilket kungligt

lustslott som helst skulle hon gladeligen taga i

besittning, om det behagade henne och bjöds

henne. Nej, det var för att prinsessan var den

människa hon var, utan like i människokärlek!

Först Ottos anmärkning, att Solvik antagligen

skulle få mindre hänsynsfulla hyresgäster än

Filippa, om hon drog sig undan, gjorde slut på

all tvekan.

Den gamla staden med medeltidsruiner, en

mil från Solvik, hade mäktigt tilltalat både

Filippas och Bertas fantasi redan när de var

små flickor. Där hade de svärmat och lekt så

som Filippa lekte med Per i gångarna under det

gamla prästkvarteret.

När Filippa nu åter en morgon åkte genom

norra porten i stadsmuren på väg från

Stock-holmsbåten till Solvik, tryckte hon Ottos hand

i ett sorts svärmiskt rus. Berta var också med,

lika minnesrusig som Filippa.

Berta hade kommit från Paris, på inbjudan

från Filippa, och hade med sig sin lille son

Felix och sköterska. Hon hade blivit en

fullständig pariserska till det yttre, men i sätt och

sinne var hon på pricken samma gamla Berta,

trogen, rättfram och glad.

De båda vännerna gingo hand i hand till alla

platser, som påminde dem om gångna tider. Det

blev ej så litet vemod i återseendet.

I grindstugan bodde ännu det gamla vaktar-paret, men den bruna hunden Fidele, som alltid

brukade skälla, var borta. I stallen saknades

hästarna, — de stora, svarta! Vad blev deras

öde? — Där stod i stället automobiler.

Ekonomihuset var tomt, där som en hel befolkning

en gång bott! Hovmästare, lakejer, kuskar,

trädgårdsmästare, kammarjungfrur, linne- och

sil-verbevarerskor, aumöniérer, hushållerskor,

kök-sor, tvätterskor, springpojkar och så vidare,

hela den stab, utan vilken 1’aneien régime ej

kunde existera, var sin kos.

Berta påminde Filippa, hur rädda de varit

för många av tjänarna, som varit deras

odygdiga ålders bekymmer och skräck. Där hade

funnits legio av vassa ögon, som sörjde för att

allt drogs fram och intet glömdes, att av

myggor blev kameler.

Otto hade ämnat resa till Solvik med

passande följe, som grand seigneur, Filippa skulle

ju spela rollen av prinsessan! Världen skulle

döma hans aktning och kärlek efter hur

mycket han kostade på henne! Filippa hade mera

lust att blygsamt försvinna i skymundan, än

att ytterligare dra på sig mängdens blickar.

Man enades om, att ej flera tjänare skulle

tagas med än som behövdes, blott så blev det den

bästa vilan. Filippa gav som vanligt efter —

och fick som vanligt som hon ville.

Det kändes för både Filippa och Berta som

om rummen sörjde prinsessan. Hur kommerdet sig, att när en älskad ägare uppger andan,

atmosfären i hans hem förändras, där blir ej

mera så levande som förr, där blir en

stämning, som ej kan förklaras. Det måste ju vara

inbillning! Men ändå ...

I spänning och hjärtklappning hade de gått

in i prinsessans egna rum. Redan i vaktrummet

hade de känt igen vart föremål. I prinsessans

skrivrum låg portföljen och böckerna som förr.

Berta kände igen den bokpress hon själv

målat på en sten från stranden, den hade samma

plats, den en gång fick av prinsessans egen

hand. Det samma var fallet med en

penntor-kare, Filippa broderat. Vid fönstret stod

bordet med färglådan.

En trappa upp, i biblioteket, hade

ungdomen brukat hålla till, när det regnade. Där stod

skåpen med de franska böckerna. Där hängde

på väggarna de franska pastellporträtten av

barnen Beauharnais, de sköna unga damerna

och herrarna i stela dräkter och med stora

bruna ögon, som följde Berta och Filippa, vart de

gick i rummet, och som hos dem väckt

svärmiska drömmar.

Intill biblioteket låg det rum, Bertas mor

begagnat. Det var där den lilla Berta klättrat

upp på en byrå för att ställa sig med utbredda

armar framför en tavla, föreställande Kristus

på korset. När modern kom in, hade hon ut-202

tröttad hoppat ned under utropet: O, vad det

är tröttsamt att vara Jesus!

— Jag känner det ännu, sade Berta.

— Och jag, inföll Filippa, skulle kunna

utropa: O, vad det är tröttsamt att vara

prinsessan! — om jag som hon skulle tänka på

andra från morgon till kväll!

Åt andra sidan fanns det rum, där farfar

hott. På schäslongen låg alltjämt kudden och

pläden, han begagnat, när han sov middag.

Filippa strök med handen över sidenet, en

smekning, där det var slitet efter hans kära huvud.

Hon kunde ej hålla tårarna tillbaka.

Midsommarafton stod för dörren. Till den

skulle vänner komma, tant Agga, Per och

några av dem, som varit på Solvik fordom. Den

musikaliske kammarherrn, som alltid tyckt om

Filippa, skrev ett humoristiskt brev och bjöd

sig själv. Han var badgäst i staden, där han

hört om ”den nya prinsessan”. Han skyndade

sig att ”erbjuda sin tjänst åt det nya hovet”.

Han blev mottagen med öppna armar.

Den gamle hovmarskalken var död, annars

hade han 110g säkert kommit. Han längtade

alltid till sina rum med den härliga utsikten över

havet.

Det blev beslutat, att midsommaraftonen

skulle firas som förr. Berta och Filippa

mindes varje detalj, ingenting blev glömt.Vaktrummet förvandlades till en depot för

presenter. Där lackades oell skrevs verser som

till själva julafton. Prinsessan hade själv

brukat skriva namnet till varenda mottagare.

På stora sandplanen, där så många

krocket-spel blivit utslitna, ställdes den utvalda

björken, som föreställde julgran och pryddes

därefter. På ömse sidor dukades hord med

förfrisk-ningar.

Ur sorgen att ej kunna bereda sina

barn-hemsbarn en rolig julafton, hade fötts denna

idé hos prinsessan att fira jul med dem vid

midsommartid. Men sedan prinsessan var

borta, hade det ej varit någon fest för dem på

Solvik. Glädjedagarna i sjukhem och

ålderdomshem var likaledes försvunna. Filippa

längtade, att diskret, utan pretention, kunna i en

om ock ringa mån ersätta den bortgångna, få

sprida en smula sol i hennes spår. Hon hade ju

pengar. Ännu mera pengar än prinsessan. Den

tanken var nästa ofattbar.

På den bestämda tiden gjorde

barnliemsbar-nen sin entré. De tågade upp kring björken

med prästfamiljen, sina lärare och lärarinnor.

De sjöng sånger och hörde prästen tala, allt

var som förr. Därpå kom presenterna och

trakteringen och till slut börjades lekarna. Filippa

kände som om prinsessans ande varit med. Hon

tyckte sig se glädjetårarna, som lätt började

skimra i de mörka, vackra ögonen.— Nu är det hölekens tur! ropade Berta.

Hon hade låtit föra nyslaget hö till

gräsplanen på andra sidan villan. Där hade barnen

alltid brukat få begrava prinsessan. Att få rasa

och leka med henne i stormande yra var

barnens förtjusning. Hon skulle ensam försvara

sig mot hela femtiotalet småttingar, som tjöt

och hurrade, när till slut även hennes huvud

försvann under gräset.

— Du ska begravas, Filippa! fortsatte Berta

ivrigt, du ska ha törnerna också, inte bara

rosorna, annars duger du inte till prinsessa!

Och hon fick törnerna i form av gräs, som

kastades över henne från alla håll. På så sätt

tvingades hon att spela prinsessa.

Hur det var, sommaren ordnade sig nästan

av sig själv i gamla hjulspår. Man tog sig

för det, man gjort på Solvik som barn, man

åkte till öns gamla kyrkor, besökte ruinerna i

staden, ordnade ridpartier, njöt av musik och

annan konst. Filippa avskiljde mycken tid åt

prinsessans skyddslingar, som inte hade haft

någon förströelse, sedan deras höga hjärtevän

gick ifrån dem.

Det kom ej ett enda anonymt brev till

Filippa på hela sommaren.

Vintern därpå fortsatte Ottos kampanj, men

blott med förarbeten till höstens val. Först

våren efter nyvalen skulle åter en motion förasfram om fideikommissinstitutionens

avskaffande.

Sommaren före valen var familjen

Pohlhei-mer åter på Solvik med ungefär samma

gäster, som föregående år. Denna gång kom även

Bertas man och för att göra Per förnöjd hade

Filippa också inbjudit fröken Aina Erling. Hon

fick modellera lille O. Aina bidrog talangfullt

till trevnaden och sällskapligheten, Otto var

road av henne. Men hon var ej nog vacker för

att han skulle kunna bli förälskad i henne,

förklarade han skämtsamt för Filippa i det han

nöp henne i kinden.

— Det är det egendomliga med din man och

min, sade Berta, att när dom älskar, behöver

dom ingen flirt. Dom är ovanliga karar.

Ragnar byter aldrig ögonkast med en uppasserska,

vad jag har märkt, och aldrig har han nå’n

så’n där på-kant-kurtis med cigarrfröknar som

alla andra.

— Jag har aldrig tänkt på att se efter, sade

Filippa.

Lille O var stora gossen, nära fyra år, ett

i alla avseenden vällyckat barn. Han hade

fin-fjuniga, ljusa lockar och sin mammas blåa ögon.

Otto ville ha lockarna bortklippta, eom om

detta kunde påskynda den sonens manliga

storhetstid, fadern gick och drömde om. Men han

skyllde på, att håret var i vägen vid badningen.En gång, när Otto lindat en av de

ringlande hårlänkarna om sitt finger, hörde Filippa

honom säga, i en egendomlig

tankekombination: Sumatra.

— Varför säger du så? frågade lille O.

— För dom har så svart hår där borta,

svarade hans far.

Hans tankar kretsade ständigt omkring

underverket, att han blivit frisk. Han glömde

aldrig sin pånyttfödelse.

Men lille O gav fadern ett frågande

ögonkast. Då pysen ej förstod, och det ej

intresserade honom, sprang han bort och lekte.

Gossens käraste tillhåll på Solvik var

stranden, just den bit av stranden, där Filippa en

gång lekt skeppsbrott och därigenom

framkallat prinsessans vrede — och där han själv

skulle omkomma! Hade människan förkänsla av,

var hon och hennes käraste skulle möta döden

— vilket flyende det skulle bli på jorden!

Filippa och Berta satt i en liten grotta, som

av någon okänd anledning kallades

Silvergrottan. Den var ingrävd i första terrassen, som

höjde sig från stranden. Den hade skydd för

alla vindar och öppnade sig blott åt havet och

var en omtyckt läsplats. Därifrån var ej

avståndet längre till badplatsen än att man

kunde urskilja de badande.

Otto vandrade ut från badhuset med lille O,

som satt gränsle på hans nacke. Filippa såg,hur hennes gosse vände sig om och viftade med

armarna åt det håll, där han visste modern

fanns, stolt och förtjust att visa, hur han

kunde sitta utan att hålla i sig. Filippa tog sin

näsduk och viftade tillbaka. Det var det sista

dem emellan.

Felix brukade också bada där med sin

pappa, och hade denna dag gråtit för att pappa var

upptagen med sin målning. Så blev de

räddade.

En fiskare gick på stranden till sin båt med

nät på armen. Han stannade och höll handen

för ögonen. Vattenytan föreföll honom

egendomlig längst bort. I närheten var det

alldeles lugnt, nästan speglande blankt. Luften var

orörlig. Det hade varit storm i flera dagar,

som efterträtts av kvav stillhet, varmfuktig

som i en bastu.

Det fiskaren spejade efter var ett mörkt

streck längs hela vattenytan. Filippa såg det

också, det föreföll som en jämn, hög dyning,

som bildade en avsats över den annars släta

ytan. Var det en synvilla, beroende på

molnskuggning?

Plötsligt störtade sig Filippa med ett skri

springande längs den branta sluttningen, följd

av Berta. Ett bra stycke ut i vattnet hade

Otto förlorat fotfästet. Lille O gled ifrån

honom och försvann. Otto reste sig för att ta

fatt i gossen, men det var som om något gång203

på gång slagit undan benen på honom. Då

kastade han sig framåt, dykande efter sonen. Han

måtte sökt honom länge under vattnet — tills

han själv blev kvävd.

Fiskaren band om sig en lina, gjorde fast

dess andra ända i en av badhusets yttersta

pålar och sprang ut till olycksplatsen, men där

syntes de drunknade ej längre.

Filippa låg framstupa i sanden... som

förstenad... ffanns det ingen barmhärtighet!

Hela vattenytan började i ett nu gunga som

rörd av en jättekraft på djupet och långa

svallvågor rullade upp på stranden, men drog sig

ännu längre tillbaka i sitt återflöde,

lämnande botten fri. Det var vad traktens befolkning

kallade sugvågor. Stundom, efter storm

brukade de komma, dessa långa vågor, under ytan,

vilka ej förrådde sig och sin kraft förrän i

sista ögonblicket, överrumplande sina offer.

De följande dygnen var viken full av

draggande båtar, som dock ej lyckades finna liken.

Bövaren havet gav frivilligt åter sitt ena byte,

Ottos kropp låg en morgon i vattenbrynet, vid

Solviksbuktens andra sida. Att döma efter

avståndet från där han försvann och där han kom

åter, hade han varit långt ute på djupet. Där

stannade den lille O.

Jordfästningen blev en stor högtidlighet på

Åminneberg. Folket tog ej blott farväl av en209

ägare, som trots allt varit älskad, utan av en

avhållen släktgren, som skulle ersättas av

individer, man misstrodde ocli fruktade.

Otto fick en praktfull kista, rikt

skulpterad i stil med sina ättefäders. Han sattes in

bland dem under kyrkans golv. Det var som

en konstexposition där nere i det grönaktiga

ljuset från fönstren längs marken, mästerliga

kistor i alla storlekar, från de största till de

minsta, kela släkten, den trehundraåriga gren,

som nu var avhuggen.

För Filippa visades ett oskrymtat

deltagande. Åminnebergsborna hade aldrig trott på

förtalet, de var en sort för sig, som ej blåste med

alla vindar.

Redan en vecka efter begravningen kom ett

juridiskt ombud från den nye

fideikommissa-rien och slog sig ned på slottet. Han skulle

begynna den vidlyftiga bouppteckningen. Han

uppvaktade blott fru Lindskiöld, talade om

Filippa som fröken Sherman och lät underrätta

henne, att baron Fredrik beviljade henne eh

månad till avflyttning. Samtidigt sades ifrån,

att inga reseffekter fick borttransporteras utan

att först kontrolleras, på det att intet av

fideikommissnatur skulle försvinna.

Filippa var då i ett sinnestillstånd av

komplett likgiltighet för ägodelar. Hon skulle

behövt någon vid sin sida., som bevakat hennes

14 — Fillppas öden.210

intressen. Per skulle varit den närmaste

kärtill, men Per var ej längre i Sverge.

En olycka kommer sällan ensam. Eller

också är det så, att när olyckan kominer, visar

det sig, att den hjälp man trott sig kunna

påräkna just då, av någon anledning ej står till

buds. Det var fallet för Filippa genom Pers

flyttning till London.

Några månader innan Filippa krossades,

hade även Per tagit knäcken. Den brytning,

som hans vänner förutsett förr eller senare

måste komma mellan honom och Aina hade

inträffat. Sedan ville Per bort från Stockholm. Han

lyckades få plats som chef för ett nybildat

anglo-skandinaviskt bankbolag i London. Det

var i och för sig ett uppsving för Per, men

han var bruten. Ej ens Filippas förlust gick

honom till hjärtat. Han tyckte inte längre han

hade någon känsla. Han brydde sig till och

med icke om pengar.

Hade han varit kvar i hemlandet — och

lycklig som förut — skulle han varit Filippa

till stor hjälp och vinning. Han skulle packat

ned åt henne både juveler och annat och ålagt

baron Fredriks ombud bevisskykligheten, att

det ej var personliga gåvor till Filippa.

Ombudet var en hal och fräek lång man, som såg

ned på folk i allmänhet, därför att folk i

allmänhet var medellösa personer. Han ansåg

rubb och stubb av fideikommissnatur, så att Fi-lippa lämnade sin Ottos rika slott i det-

närmaste lika anspråkslöst utrustad som. när kon

kom.

Men när ombudet i sin maktfullkomlighet

även ville lägga beslag på prinsessans spegel

och falskeligen inrangera den i förteckningen

över lösöret, sade Filippa nej. Det fick gå till

process, om han så fordrade. (Själv skulle hon

dö och behövde ingenting. Men Berta skulle

ha prinsessans spegel.) Spegeln fick fri passage.

Till att börja med brydde hon sig ej om,

att hon blev skymfad, hon var förslöad för

allt omkring henne. Men efter en tid måste hon

åter börja tänka över yttervärlden och märka

vad som skedde, det är så naturens gång. Då

skulle det varit henne en lindring, om hon

blivit behandlad som Ottos aktade änka och ej

sjunkit ned till den föraktade ställningen av

en f. d. älskarinna. Det var hennes gamla

vedersakare, som fortsatte sitt nidskriveri. De

fröjdades över, att hennes planer korsats, att

försynen avklippt den listiga intrigantskans

beräkningar. Det var också andra, som sårade

henne. Hon fick lära känna människors

osjälvständighet och feghet. Vissa personer vågade

ej ta hennes parti, när hon ej längre hade en

rik mans skyddande arm omkring sig. Tyvärr

avslöjade sig fru Lindskiöld som en av dessa

räddhågade naturer. Fru Lindskiöld, som

visste allt, skulle kunnat vara hennes bästa för-

svarare! Avskedet från tant Eva blev bittert

Oldfrun hade hopp om att få bo kvar.

Vänner som hållit till godo med Filippas

gästfrihet på Solvik, såg bort när de mötte henne

i Stockholm. Filippa förstod det ej. Hon var

ju ej förändrad? Om de betraktat henne som

Ottos hustru då, borde de väl betrakta henne

som hans änka nu? Var det, att Otto levat i

hennes närhet, som hedrat henne? Var det hans

pengar, som urskuldat hennes kärlek?

Tant Agga sände en jurist till Åminnebergs

kontor vid Strandvägen för att lyfta Filippas

i testamentet utlovade årsränta. Han blev

mottagen med ett hånskratt. En sådan galenskap

kunde ej diskuteras.

— Det är ingen galenskap, sade juristen

kallt. Den efterlämnade makan till landets

rikaste magnat bör väl ej leva i villkor, som gör

kontrasten allt för stor?

— Det finns ingen efterlämnad maka, kom

det fräna svaret. Om fröken Sherman varit ett

hyggligt fruntimmer, skulle baron Fredrik

givit henne en rimlig pension, kanske strukit

nollan och beviljat henne fem tusen. Men hon har

uppfört sig skamligt, sökt beröva honom hans

arvsrätt. Hon får ej ett öre.

— Tror ni på lögner, som ni själva satt

ihop? frågade juristen.Han blev handgripligen utförd. Under

vidare överläggning med tant Agga, trodde han

det skulle löna sig att processa — det gör ju

oftast jurister — man kan ju aldrig veta? —

Men han svarade naturligtvis inte för utgången.

Filippa ryste vid tanken på att åter flyga

kring land och rike som den giriga

intrigma-kerskan. Hellre fattigdom, ja hellre nöd än

process som förloras!

Bertas mor träffade tant Agga i en

syförening och de talade om olyckan.

— Där ser man, sade fru van Niethen,

faran av att inlåta sig i osäkra förhållanden.

En kvinna, som förbigår vigseln, har satt sig

utanför. Det måste vara så.

Tant Agga böjde huvudet, hon insåg, att det

var sant. Men man måste göra ett undantag för

Filippa, där var så mycket förmildrande

omständigheter. Hon själv, tant Agga, hade ju

trott, testamentet var att lita på.

Filippa gruvade sig inte alls att flytta till

de gamla ämbetsmannaänkorna och tant Agga.

Det var som en grav, det passade henne. För

tant Aggas skull kallade de henne fru

Pohl-heimer.

Det var blott två människor, som inte alls

kritiserade henne, det var Berta och Per. Men

Berta var i Paris och Per var i London. Själv

var hon gömd och glömd i Sigtuna. Måtte

livet snart taga slut! Så länge det räcker, ford-21 i

rar det att uppehållas. Hon fick några

musikelever.

Egentligen var Filippa ieke fattig, hon ägde

alltjämt sin farfars porträttsamling. Den låg

fortfarande i sitt brandfria valv och väntade

på cn köpare. Men ingen hördes av, fast den

var anmäld på alla ställen, där dylika

samlingar kan tänkas möta intresse.

Ibland under sin välmaktstid hade Filippa

varit frestad att skänka samlingen till

Kungliga Biblio.teket. Detta hade emellertid ej

blivit av, hon hade haft svårt att skiljas från sin

farfars verk. Nu skattade hon sig lycklig, att

hon ej hörsammat sina generösa impulser och

avhänt sig sin enda egendom. Låt vara att

någon köpare aldrig infinner sig — hon skulle

dock ångrat en frikostig gest, som föga

passade hennes i verkligheten medellösa belägenhet.

Det hade varit skryt och enfald, om hon också

avsett motsatsen.

Och farfar skulle sörjt, om han vetat hur

sakerna stod.

Det anspråkslösa pensionatet i Sigtuna var

ingen kurort för Filippa, för att återvinna

livsmod och krafter. Hon hade alltid varit van

vid förfining. Hon var bortskämd, skulle

kanske några säga, och det var möjligt. Men hon

var till sitt väsen en anspråkslös kvinna, som

aldrig glömde, att hon var en enkel prästdotter.

Det finns två slags enkelhet, en med ren-lighet, bildning och estetisk smak, det är den

dyra enkelheten. Det finns en annan med

tarvlighet, orenlighet och obildning, det är den

billiga. Den är en tortyr för även ieke

bortskämda människor. Tant Agga kämpade heroiskt

att hålla pensionatet uppe, men det snuddade

esomoftast vid den billiga enkelheten. Solkiga

servetter, fläckiga dukar, oreparerade rum,

ut-schasade jungfrur — med ett ord en miljö,

vilkens kontrastverkan mot Sol vik och

Åminne-berg höll det tillskott av glädje och skönhet

fjärran, som Filippa skulle behövt för att få

livsmod på nytt.VIII.

En av Filippas elever hade sänt återbud,

men sa i sista stund, att Filippa redan var

klädd för att gå. Hon beslöt att taga en

promenad längs den strandväg, hon tyckte om.

Hon valde gärna att gå längs vatten, av

en sorglig anledning. Det lockade henne till

självmordstankar och däri fann hon en säregen

njutning. Att överlämna sig åt dödsfantasier

hade blivit hennes hemliga nöje. Hon visste, att

det var en inbillningens lek. På allvar tänkte

hon ej döda sig.

I fantasien låtsade hon emellertid, att det

var allvar. Hon sjönk hän i en stämning av

förintelse så som man försjunker i musik.

Intensivt, illusoriskt föreställde hon sig, att hon

dog.

Hon brukade gå och spana vilken plats som

skulle vara häst för drunkning. Hon

beräknade helt lugnt fördelar och nackdelar på olika

ställen, grundens beskaffenhet, strömdraget,

djupet. Hon ville, att hennes kropp skulle

stanna på botten, hon avskydde tanken att flyta

upp eller drivas omkring. Några andra sätt attdö än genom drunkning kom aldrig till

övervägande inom lienne. Hennes föräldrar hade

drunknat, hennes man och son hade drunknat,

varför skulle inte hon också drunkna?

Dessutom hade hon hört att det var en så lätt död.

På ett ställe vid vägen sköt ut en udde och

bildade en vik, där några björkar halvlåg över

vattnet. På den grövsta av deras stammar

brukade hon klättra ut och sätta sig, den erbjöd

en förträfflig sittplats, som ej syntes från

vägen. Där kunde hon ostörd drömma. Och där

behövde hon blott låta sig falla — liksom av

en olyckshändelse, i sömn eller svimning — så

skulle allt vara slut.

/

Varför dröjde hon kvar i livet? Varför hade

hon levat? Varför hade hon gått igenom sina

skiftande öden? Om det ej var någon mening

med det hela, varför skulle hela mänskligheten

och var individ ständigt fråga efter en mening?

Varför hade man hittat på detta om meningen?

Dessa två frågor: Vad är meningen? Vad är

rätt? var det bara en outrotlig idiotism?

Kanske somliga människor var botade

därifrån eller aldrig lidit därav? Kanske hennes

oroliga samvete var ett sjukligt symptom, att

det var något fel med henne? Var hon

känsligare än hon borde vara? Hon hade sett den

stora orättvisan i allting, långt innan den gick

ut över henne själv. Andra såg den också, menhur många led därav1? Det predikades, att

män-niskoanden bör bli rättfärdig och god, inen

minskades den stora orättvisan det minsta

århundrade från århundrade?

Allt det hon dragit fördel av under sin

livstid var en del av den stora orättvisan,

religionen, kungligheten, aristokratien, kapitalismen.

Hon hade profiterat, fast hon aldrig gillat, hon

var ej det minsta bättre än andra. Men hon

hade aldrig vetat, hur hon skulle handlat

annorlunda än hon gjort vid alla tillfällen i sitt

liv. Ingen hade sagt henne det, ingen skulle

kunnat säga det. Hon hade seglat utan

kompass, mest efter tradition. Hon hade också

trevat och sökt på egen hand en väg. Om Gud

finns, vet han allt detta lika bra som hon. Och

om han inte finns — förändrar det ingenting!

Hon hade blivit dömd till vanäran att vara

en äventyrerska, som misslyckats. Varför hade

hon gjort orätt i att älska Otto? Hon hade ej

gjort orätt däri. Ingen ansåg det i sin djupaste

övertygelse. Och ändå? Ingen tog hennes

försvar! Den fega tystnaden, den fega falskheten

smyger omkring överallt, som efter en mened,

och låter lögnen ostraffat sitta vid

domarebordet. Livet är ett avskyvärt sammalsurium! Var

redbar människa borde visa sitt förakt och gå!

Den som dessutom är krossad av sorg efter sina

älskade, har alla skäl att dö och intet att leva.

Hon lade sig till rätta mot stammen och slötögonen. Nu ville lion somna. Om hon sedan

föll i vattnet, var clet ej ett självmord, det var

en olyckshändelse.

Då kom hon att tänka på, att hon ännu ej

skrivit ned, vad det vid hennes död skulle bli

av hennes två dyrbarheter. Innan detta var

gjort, fick hon ej försvinna. Per skulle ha

farfars samling och Berta prinsessans spegel.

Långsamt och tungt, som mot sin vilja,

rätade hon på sig och skakade av sig sina

fantasier. Hon ville gå hem och skriva sitt

testamente. Om hon också ej dog i dag eller i

morgon — så skulle det dock en dag hända.

Plötsligt hejdade hon sig och lyssnade

orörlig. På vägen hördes en grov stämma, som

skrek och grälade i ursinne. Det var en

storväxt kvinna i ett utbrott av raseri. Hon hade

med sig en liten pojkbyting, som hon

knuffade, slog ocli sparkade, under det hon släpade

honom med sig framåt vägen. Gossen var

tydligen hennes son, han skrek han också och

använde ordet mor. Filippa blev rädd. Var

kvinnan vansinnig eller arg och drucken? I nästa

ögonblick hade denna brutala mor med stor

kraft slungat barnet över en halvt kullfallen

gärdesgård in på ängsmarken på andra sidan

diket. Därpå avlägsnade hen sig under de

vildaste förbannelser och försvann bakom

vägkröken.220

Filippa gick in på ängen till gossen. Han

grät och hade plågor längs ena sidan. Det var

dock ej värre än att han kunde ta Filippa i

hand och med henne vandra till stan. Där tog

hon in honom i en brödbutik och gav honom

mjölk och bullar. Något fulare och mera

vanvårdat än denne pojke, som väl kunde vara en

fem, sex år, hade hon aldrig sett. Han hette

Emil, hade åtta syskon, fadern var luffare och

modern drack.

Filippa greps av ett stort medlidande med

Emil. Här var ett exempel på den stora

orättvisan, mer ömmande än hennes eget. Under

vilka olika förhållanden hade ej bon fått växa

upp? Det var till och med ett större avstånd

från denne lille stackare och till henne själv,

än från henne till prinsessan Caroline. Emil

stod utanför begreppet kärlek.

Hon fick lust att göra Emils bekantskap.

Hon bjöd honom till sig nästa dag. För att han

skulle bli mera tillgänglig, skulle han få ta med

sig sin lilla syster Anna. Pensionatet hade en

vagnsbod som ej begagnades, där skulle hon

språka med barnen och söka roa dem en stund.

När Filippa trädde genom pensionatets

grind, kom brevbäraren och räckte henne ett

brev med Frankrikes märke och Bertas stil.

Det var alltid kärt att höra från Berta, hon

skrev ofta och uppmuntrande glatt.

221

Det var blott några hastigt nedkastade rader.

Kära Filippa!

Ett par ord på stående fot, mera i morgon.

Jag kar just skilts från en person som köper

din samling! Hurra! En rik pamp,

pariserfinne. I början, när Ragnar och jag talade med

honom, tvivlade han storligen, men nu begriper

han, att kopparstick är något fint. Han ämnar

skänka samlingen till biblioteket i Helsingfors

och bli berömd på kuppen. Om några dagar

reser han till S ver ge, då får du höra av honom.

Hälsa tant Agga! Jag skriver i en kiosk på

Rue Royale, har just skilts från matadoren, som

bjöd på lunch. Han heter Rikander(H).

Din Berta.

Slagen av häpnad och nästan yr i huvudet

av något, som liknade glädje, stod Filippa stilla

på trappstegen till pensionatet. En köpare till

samlingen? Tant Agga och hon skulle få det

litet bättre? Berta gick där borta i Paris och

arbetade för henne-------

Så fort hon kom in i sitt rum märkte hon

ett telegram på skrivbordet. Det var från herr

Kikander. Han bad om ett samtal hos honom

på Grand Hotel i Stockholm i början av nästa

vecka.

Filippa skrev genast och föreslog tisdag

förmiddag klockan ett. Hon gick själv på posten222

med brevet. Under • vägen tänkte hon på-sig

själv de föregående timmarna som en helt

annan person. Tänk om hon dränkt sig just som

Berta lyckats hjälpa henne med samlingen!

Vilken sorg det skulle varit för den kära Berta!

Filippa gjorde en snusförnuftig anmärkning,

att människan bör aldrig taga sitt liv. Dét

oförutsedda, som är livets nerv, kan nästa ögonblick

bringa lindring i smärtan. Men hon hade ju

aldrig menat riktigt allvar, urskuldade hon sig.

Samtidigt erkände hon, att hon lekt en farlig

lek. Tillfälligheter kunde givit henne den lilla

stöt, som fordrats för att det skulle blivit

allvar och hon fallit — låtit sig falla —

Ocli hur dåraktigt! Hennes död skulle

givetvis fått namn av självförvållad. Hennes

förföljare skulle skrivit: ”Den njutningslystna

kvinnan kunde ej leva i små förhållanden, hon

föredrog att förkorta sitt liv”, eller något

sådant. Därmed skulle hon vanhedrat farfars

minne. Ett självmord var brott och skam för

farfar och hans anhängare. Hur olycklig hon

än i framtiden skulle känna sig, ville hon dock

söka undvika fantasierna om självmord, ej blott

för sina kära dödas minne utan också för de

levandes skull, Bertas, Pers, tant Aggas. — I

stället för att ömka sig själv, skulle hon roa

Emil och lilla Anna. Nu fick hon kanske litet

mera resurser.

Glädjen hade gjort Filippa friskare.Mötet med lien* Rikander blev ingen

missräkning. I sällskap med några kännare, som

var förtrogna med den Shermanska samlingen,

gick de till källarvalvet, där skatten låg. Herr

Rikander blev mest förvånad över dess

kvantitativa storlek. Men femtiotusen blad tar plats.

Affären gjordes upp med en check i en bank,

där summan fick innestå.

— Vad fick du, frågade tant Agga.

— Något mera än vad farfar lagt ut, sade

Filippa.

— Men räntorna då? utropade tant Agga.

De många årens räntor?

— Var glad nu, tant Agga! bad Filippa. Jag

var tacksam för vad han ville ge. Det var ju en

sällsynt tur —

De båda kvinnorna fick efter den dagen en

något komfortablare tillvaro. Tant Agga fick

äntligen ro från hushållsbestyren. Filippa for:

drade att få betala hennes pension, så att hon

hädanefter kunde vila sig efter sitt sextioåriga

släp och slit.

Under mera än sex månader var Emil och

Anna en nyttig distraktion för Filippa. Hon

vande sig vid deras fulhet och tyckte dem till"

slut vara nästan söta. Hon tvättade och klädde

UPP dem och kammade dem fria från ohyra.

Den sistnämnda processen tedde sig i början

avskräckande nog, hon visste ej, hur hon skulle

göra, man kan ju ej kamma i blödande sår, omockså lössen krälar. En diakonissa fick ge råd,

lion rekommenderade en salva, som läkte och

dödade.

Barnen kände ej ordet prinsessa, men när de

såg på Filippa hade de en tillbedjan i sin blick,

som påminde Filippa om ögon, hon sett vända

mot prinsessan Caroline. Allt beror till sist på

de inbördes proportionerna 1 Vagnsboden blev

så småningom ett litet museum för vad man

kan hitta på för att roa fattiga barn, som

ingenting äger.

Men dessa stunder med barnen blev ett

tve-äggat svärd för Filippas hjärta. De rev upp

saknadens sår, fast de förjagade

dödsfantasi-erna. Hennes trånad efter Otto och lille O var

förtvivlad. På kvällen inbillade hon sig, att

deras själar kunde sova tillsammans. Hennes själ

tryckte sig intill Otlos och de hade lille Os själ

i sin gemensamma famn. En minut innan hon

somnade kände hon då sällhet — hon hade dem

hos sig. Hon tog omkring kudden ...

Emils och Annas ohyggliga mor gjorde slut

på idyllen i vagnsboden. Hon började taga för

vana att pressa Filippa på pengar genom hot

att annars pantsätta de kläder, barnen fick av

Filippa. Det fanns ingen annan råd än att

söka barnen ett trevligt och bra hem på landet

långt från Sigtuna, dit ej ens den luffande

fadern skulle hitta vägen. Dit räddades de små,

Filippas liv skulle åter bli tomt som förut.225

Men det visar sig merendels vara så, att där

medlidande finns, där blir det taget i anspråk.

Det har tillräckligt med efterfrågan bland

människorna. Medlidande tycktes vara allt, som

var kvar av Filippa, bottensatsen sedan allt

annat blivit förtärt.

Det var hennes vänner Berta och Per, som

nu behövde deltagande. Yad Berta angår

märktes det först på att hon skrev mera sällan.

Bekymrens tid hade kommit även för henne.

Ragnars tavlor, som hittills varit i ropet, blev

plötsligt omoderna. En ny riktning kastade de

äldre ur konkurrensen. Lille Felix hade

dessutom fått en liten syster, när inkomsterna

minskade. Berta fick upphöra med sin egen

målning, som var på väg att ta fart, och bli

familjens tjänarinna.

Filippa skrev så ofta hon hann, glada,

tröstande brev, som blev Bertas bästa medicin till

tålamod och hopp.

Det var först på femte året av Filippas sorg,

som Per något mera utförligt ägnade sig åt

brevväxling med kusinen. Dessförinnan hade

han då och då skickat kort med några hastiga

rader, hur han hade det. Till jular och

födelsedagar hade han sänt pengar med anhållan att

de skulle köpa konfekt. Det hade blivit

mycket konfekt, om de tagit honom på orden.

15 — Filippas öden.kris. Den likgiltighet och kyla, som därunder

brett sig som ett skal omkring honom alltsedan

hans hjärta — som han trodde — brast, visade

tecken att falla av.

"Snart", skrev han, ”kan jag kanske besöka

Stockholm. När jag är i stånd att möta h enne,

utan att bli en stackare.”

En annan gång: ”Mitt liv är förstört liksom

ditt. Jag återvänder till mina

barndomsminnen, det är det bästa, jag har. Ibland längtar

jag efter dig och tant Agga, så det är

besvärligt."

Han blev mer och mer öppenhjärtig. "En

gång sa jag till dig, att cn bror talar inte

gärna med sin syster, om det som rör honom

närmast. Men nu har du kommit så långt ifrån

mig, du är inte min syster längre, bara en

lidande kvinna, som jag händelsevis var vän med

för evigheter sedan. Du vet yrecis som jag, att

det är ett fysiskt lidande. Ödet tar en kniv och

skär i hjärtat en skåra, se’n sliter det hjärtat

isär från ovan till nedan. Det gör sa ont, sa

man blir galen. Och så fort det växer en smula

samman, slits det itu yå nytt."

Per kunde Filippa ej trösta, hon försökte ej

ens. Sådana lidanden tröstar man icke. Men

hon skrev låuga epistlar för att prata bort en

stund åt honom. Mest om hur det var, när de

var små. Men även om Aina. Det föll en gångnågra klandrande ord om henne, som gjort Per

så olycklig.

"Jag vill helst inte höra något mot henne”,

svarade kan då. ”Hon hade ingen skyldighet

alt göra mig lycklig. Hon är alltjämt den

underbaraste och mest storartade kvinna, jag kan

länka mig. Hon hade inte den dygd, som

prisas hos kvinnor som något non plus ultra —

neutralitet mot det sinnliga ruset — men vad

betyder det för kärleken! — Den som är

”dyg-dig” för att bli älskad, har räknat miste!

Dygden är sin egen belöning, liksom kärleken. De

äro två storheter, som går parallella mot sina

egna mål,

Ainas uppriktighet var redan den en charme,

som sällan finns hos kvinnor. Hos mannen

sökte hon berusning. Hon gick till dén som, hon

hoppades av... Men hon älskade som en

kvinna, allt var tjusning över henne...

När hon såg min sorg, sade hon, att hon

aldrig stötte mig bort, hon ville vara min

iröstare. Men jag ville ej ha några allmosor.

Genom Aina hörde jag om Asta, Hon läste

hennes böcker. Men Aina lärde ingenting av

Asta, hon lärde av ingen. Asta var en

teoretiker och moralist, Aina var en le v are och

skapare. Men hon varken skapade eller

älskade som en man, Hon f ö d d e sina konstverk

efter en kärleksnatt, Jag talar om henne, som228

om hon vore död. För mig är hon död. Hon

var en kvinna ,som upptäckt sig själv, sin makt,

sin frihet. Hur blir det för oss män, om

mängden kvinnor skulle upptäcka friheten och be

gära sinnesruset? Vi hade inte rätt att klaga!

När sökte vi annat än vört egetf Om

kvinnornas lycka kommit med på köpet, har det varit

en slump.

Minns du Shakespears ord:

Vem dör,

Som ej i graven med sig bär

En dödsstöt av en vän?

Jag har fått hugget, det förde mig in i en

helt annan slags tillvaro. Jag sökte hålla till

godo med den torra filosofi, som är lika grund

som oduglig — att kvinnorna ska man roa sig

med, inte fästa sig vid. Jag praktiserade den.

Men aldrig har jag varit fäst vid kvinnorna

förrän nu. Jag är ej längre fientlig mot

kvinnan som väsen, idé, konkurrent, vad som

helst... Det är dödshuggets förtjänst, därför

att. det kom från en vän... Hon hade rätt alt

hugga till. Det har nu gått upp för mig, att

det är även en kvinnas rätt, att vara sig själv

närmast.”

Vanligen kom breven från Berta och Per

omväxlande var annan gång. Filippa kände

tacksamhet och rörelse, att till den grad få vara

deras förtrogna som hon fick. Hon hoppades229

på snarare ljusning för Berta än för Per och

hennes hopp besannades. Snart nog skrev Berta:

”Kan du tänka dig, chére Philippine, att

vinden vänder sig! En kritiker i Le Journal har

sagt om Ragnar, att han är den förnämsta

exponenten för Nord-Europas lyriska

suggestions-konst. Välsignade smörja! Vi stiger/”

Tant Agga visade sin glädje medels ett kort

med lyckönskan till Berta. Hon påstod att det

var just vad hon tyckt, när hon sett Ragnars

tavlor! Hon älskade Berta alltsedan hennes

nitälskan om samlingen.

Per skulle komma hem till Sverge! Vilken

händelse för de två i Sigtuna!

Men en av anledningarna, varför han kom,

gjorde Filippa mycket nedstämd. Hon skulle

bli tvungen, att göra honom ledsen. Han kom

för att hämta henne med sig till London. Så

långt var allt gott och väl. Filippa hade ej

absolut något emot att bo i London. Hon kunde

gått in på förslaget — om Per ej samtidigt bett

henne gifta sig med honom! Det var ju rent

fantastiskt! Och nu kunde det ej bli något av

med resan till London ...Filippa skulle möta Per på kyrkogården vid

den gröna bänken, en bit från Anna Marias

gravvård.

Hon kom för tidigt, bennes klocka gick

etter Sigtu natid.

Kyrktornets ur visade, att det ännu fattades

några minuter, innan Per infann sig, om han

var precis. Utan att vidare tänka däröver,

började Filippa helt automatiskt vandra den

kända vägen till sitt gamla hem. Men hon bade

ej hunnit till kyrkogårdens gräns, innan döt

slog henne, att en stor förändring ägt rum. Hon

fortsatte framåt, pulsarna bultade ...

Hela det gamla prästkvarteret var

försvunnet!

Hon visste att det skulle bort, det hade hon

hört redan när farfar dog. Men åren hade gått,

och alltjämt hade de åldriga små husen ined

sina gavlar, murar och trädgårdar stått

orörda kvar. Kyrkorådet hade inväntat köpet av

en närgränsande tomt — och ännu en gammal

prästmans död — för att ta itu med den stora

förändringen. Nu var alltsammans slopat påen gång. Ett stol palats skulle resa sig på

området.

Timmen kade slagit för det minnesrika

kvarteret, som motstått århundradens slitningar.

Nu var det ej blott jämnat med jorden, det

var uppryckt med rötterna, Djupa hålor

gapade i marken. Där nere gick arkeologer,

journalister och pojkar och tittade pa det blad

medeltid, som plötsligt vänts i dagen.

Per hade sett Filippa och gått fatt henne, där

hon stod lutad mot räcket kring grävningarna.

— Å, Per, viskade liou, att vi skulle mötas

vid detta!

— På det förgångnas ruiner!

Hennes hand visade på ett stycke dörrvalv

med tomma gångjärn:

— Ser du? Där var dörren i vedkällaren!

Synen av förödelsen gjorde dem tysta.

— Vid en sådan här anblick, sade Per

därpå, får man litet starkare än i vardagslag

förnimmelsen av, hur underligt livet är. En

otrolig strävan mot — förintelse! — Men låt oss

behålla intrycket av det gamla kvarteret som

en idyll! Låt oss gå härifrån, innan

förstörelsen satt sig ohjälpligt fast på våra näthinnor!

De återvände till kyrkogården och satte sig

på bänken med ryggen åt det skövlade

kvarteret. Men stämningen vilade tryckande över

Filippa.

— Våra minnen ... Våra lekar ... Vår

barndom och nngdom ... Det föreföll mig som om

det legat utbrett som skräp i en

lumphandlares fönster!

— Det är ju skräp allting, när det är

förbi. Allt har sin tid.

— Såg du resterna av den underjordiska

gången? Vår gångi Där ska inga riddare och

nunnor mera spöka! Så roligt vi hade den

tiden, vi lekte tillsammans!

— Vi hade roligare än jag då begrep.

Efter jag minns det så tydligt ännu!

— Snart är det som om det aldrig varitl

Oeh vi själva också. Den tanken gör mig mest

beklämd, när jag tänker på farfar. Hur

mycket lever han ännu kvar, han som satte in en

sådan intensitet i sin livsgärning? Han

kämpade för en evighetstro, "en salighetssak och

gjorde tusenden lyckliga. Vad återstår?

Ingenting. Pietismen, var är den? Försvunnen.

Utplånad som platsen, där de sista troende

möttes oeh bad. Deras böner är spridda för

vinden som de själva oeh deras tro! — Oeh alla

de som lika glödande trott oeh bedit här — till

andra gudar — innan prästkvarteret fanns?

Innan Stockholm fanns? Innan Sverge fanns?

Vilken massa tro, vilken massa hopp, som

gäckats! Det är en gräslig lott att vara människa!

— Låt oss göra den så dräglig vi kan,

föreslog Per.— Det är endast människokärleken, som

breder något försonande över eländet. Prinsessan

tyckte om att upprepa: ”Tron, hoppet och

kärleken, men främst bland dem är kärleken”!

Hittills har kärleken varit det sista! Till och med

hos troende, med hjärtan sådana som

prinsessan och farfar, har kärleken dock kommit

efter tron och hoppet. Jag önskar, att

mänskligheten en gång ska tro mindre, och hoppas

mindre, men älska mera. Kanske den stora

orättvisan då försvinner?

Hon tystnade plötsligt. Hon hade talat

häftigt och varmt, i sinnesrörelse över

prästkvarterets ödeläggelse och över att åter ha Per i sin

närhet.

Per var rörd.

— Du vet, varför jag kommit, sade han. För

att vi två inte mera ska skiljas. Jag tycker

att våra erfarenheter pekar mot att vi borde

hålla ihop?

— Men hur?

Hon skakade leende på huvudet som om de

tankar Per hade i huvudet var omöjliga. Han

log också helt godmodigt. Stämningen lättade.

De granskade varandra.

— Du är inte ännu gammal och ful som jag,

sade ban skämtsamt.

— Du? Du ser bättre ut än någonsin. Och

du ser ut som en allvarlig man, det gjorde dualdrig förr. — Men det är ändå den gamle Per!

Välkommen, skulle jag väl säga!

Hon räckte honom sin hand. Han behöll den

en stund i sin.

— Hur tänker du dig framtiden 1 frågade

han. Du kan omöjligt stanna i den lilla hålan

Sigtuna.

— Varför inte? undrade Filippa. Sigtuna

är lagom stort för mina förhållanden.

— Men din musik — för att bara nämna en

sak —

— Min musik ? Den ska ju dö som allt unna -

-— Du är väl inte en indisk änka, som är

dömd att i förtid upphöra att leva?

Orden var ingenting att gråta åt, men

Filippa fick ett gråtanfall. Där var så mycket

samlat, som aldrig fått komma fram inför

barndomsvännen Per. I breven hade hon endast

avhandlat Pers lidanden, ej sina egna.

Han tröstade henne så gott han kunde, han

smekte hennes hand. Hon torkade sina ögon.

— Jag kan aldrig glömma, viskade hon.

— Det vet du att jag inte heller kan, inföll

Per. Därför kunde vi minnas tillsammans! Om

jag fick ditt sällskap, vore jag så glad!

Hon såg på honom, han talade så mycket

anspråkslösare än förr, men ändå manligare.

— Bli inte ledsen på mig, fortsatte han, du

känner mig ju, jag vill sannerligen inte såra

dig. Jag vet att du genomgått en stor, en för-m

farlig sorg. Jag har också gjort det, jag blev

också knäckt, det vet du. Men nu, Filippa, nu

•jj" det — efter passionerna. Vi har vår

lidelsefulla lycka och olycka bakom oss. Låt oss gå

in i ett nytt skede, då man tänker på att rädda,

vad räddas kan. Låt oss bli lyckliga en gång

till, på vad som finns kvar av våra hjärtan.

Filippa gjorde en hejdande rörelse, hon ville

ej höra mera.

— Det är inte otrohet mot det som varit,

sade Per övertygande. Både du och jag har

ett innersta rum i hjärtat, där ingen annan

kommer in än den som en gång fick det till

sin boning. Men vi är unga, vi kan inte bara

leva på minnen1? Du ska inte föreställa dig, att

du kan det. Du kan det inte! Du behöver

ömhet och sällskap lika väl som jag. Om vi två

ser oss omkring, vilka har vi mera. än

varandra? Vi kan skapa ett lyckligt, gemensamt hem,

låt oss göra det?

— Ja, men inte gifta oss, sade Filippa.

— Du och Otto var man och hustru, men

ni var inte gifta. Vi kan gifta oss, du och jag,

utan att bli man och hustru?

Filippa genomskådade honom, hon kände

tacksam rörelse över hans ridderlighet. Han

ville ge henne trygghet, en aktad ställning. Han

ville göra, vad han kunde för henne. Om hon

gifte sig med Per, skulle hon få många

fördelar. Det är bekvämt och bra att ha en anseddmake. Det är plågsamt och förödmjukande att

vara en ogift änka. En man, det är mycket.

Det är skyddet mot världen, den starka armen,

respekten kos medsystrarna. Kom kon kem till

pensionatet förlovad med Per, skulle damerna

där bekandla kenne kelt annorlunda.

— Käre, käre Per... det är det, att jag inte

kan ingå ett resonemangsäktenskap!

— Kan du inte! Men det kan du lära dig.

Det behövs bara lite god vilja. Jag ska lära

dig, det är så enkelt, det är rakt ingenting.

Filippa måste le åt hans ton, plötsligt så

pojkaktigt densamma som förr.

— Men tro inte, jag tänker övertala dig,

fortsatte kan vänligt. Låt oss nu gå och äta

middag! Se’n följer jag dig till Sigtuna, jag

längtar att få hälsa på tant Agga.

De spisade på Royal bland eleganta

människor. För en timme var Filippa förflyttad

tillbaka till den värld, där kon förr hörde

hemma.

— Jag kar fått känna på omväxling, sade

hon leende utan minsta bitterhet. Än kunglig

förnämitet, än millionlyx i slottsgemak, än

pensionatknussel för pauvres honteux.

— Tack för dina brev, sade Per ock förde

handen mot bröstfickan.

— Bär du dem på dig? frågade Filippa

förvånad.— Alltid. Jag läser i dem ibland som i en

andaktsbok. — Där finns inte minsta sorg över

de förlorade millionerna"?

— Min personliga sorg blev så

överväldigande, svarade Filippa enkelt, den dominerade

allt.

— Det är för att du är den du är!

Han satt en stund tyst och såg på henne.

— Dn ser på mig?

— Vet du att du är ändå mera

förtjusande än förr?

Hans ton hade blivit mycket varm.

Hon rodnade av tillfredsställelse.

— Det är bra att det finns män — så får

man liöra, att man har förtjänster! utbrast hon

skämtsamt, litet förlägen. Hon var ovan att

liöra artigheter.

— Förälskade män, utfyllde Per. Du

tillåter mig att vara förälskad i dig?

— Nej, det förbjuder jag, svarade hon ännu

mera rodnande.

— Vet du vad som en gång fastnade i min

tjuriga pojkskalle där hemma i prästhuset, när

morfar läste aftonbön: ”Köttets begärelse,

ögonens begärelse och ett högfärdigt leverne”. Det

tyckte jag lät så trevligt, det skulle bli min

paroll. Ja, det är det på sätt och vis ännu, jag

är ingen asket. — Men nog är det underligt,

att inte var ny barngeneration blir ännu mera

sinnesförvirrad än den verkligen är, när den238

träder ut i livet — så som allt sammansvärjer

sig- att göra en kollrig i huvudet? Min

utveckling blev försenad genom den myckna

religionen. Men nu har blodet tagit ut sin rätt, de

ärvda anlagen, menar jag.

— Hur menar du? Jag förstår inte riktigt?

— Du blir kanske förvånad, om jag säger

dig, att jag märkt, att jag är morfars

dotterson. Jag har någonting... jag vet inte vad jag

ska kalla det... någonting inre, som lever sitt

liv för sig.

— Du? Är det ett oroligt samvete, du

menar? frågade hon med livlig sympati.

— Det också. Allt möjligt i den vägen. Till

min egen stora häpnad bröt det ut en dag. Det

är inte morfar, som går igen, jag är egentligen

inte alls lik honom. Men det är så mycket, att

jag känner, vi liör till samma stam. Det är

något i märgen, i själva substansen, som är

religiöst. Men utan religion. Jag överraskar

mig med att bedja — utan att be om

någonting — utan att tänka mig någon Gud. Det är

stunder, då jag sjunker in i ett sorts andligt liv.

Då kan jag känna ”en frid som övergår allt,

förstånd”. Den gamla frasen ler jag inte

läng-åt. Sådana stunder vet jag inte, vad som äger

rum i min själ. Men det är en utväxling av

förnimmelser, som gör mig starkare, mera

oberoende av prövningar och dagens trivialiteter.

Det måste vara en nedärvd disposition. Jagränker emellertid inte ägna mig åt någon

förkunnelse. Jag berättar det bara, för att

förklara, hur morfar blivit mig mera förståelig,

än han någonsin var, när han levde. Av

intresse har jag börjat låsa ett och annat av vad

han skrivit, särskilt hans ungdomsdikter. Där

talar lian om sina drömmar och önskningar.

Kommer du ihåg?

— Ja. Men ingenting utantill — tyvärr!

— En liten hit har jag i minnet, sade Per

och läste:

”Och sist jag ville i den stund jag rycktes

Ur kärlekens och huslighetens famn,

Att mina hrustna ögon sammantrycktes

Av barn, som ärvt min själ, ej blott mitt namn.”

- Jag önskar, jag bade något av hans själ,

sade Filippa hängivet. Fast jag ej trodde på

honom, älskar jag honom och vill vara lik

honom. De hästa människor man känt, kan ha

använt sitt liv att säga saker, som varit falska

- och ändå tänker man på dem, som de bästa.

Är det för att sanningens betydelse också är

underordnat något annat, något högre? — Men

jag är nog inte lik farfar.. -

— Det ser jag, att du är, påstod Per. Ingen

kan se likheten tydligare än jag. Vi känner

igen oss själva i honom och i varandra. Vi har

samma blod och samma arv.Kaffet var drucket, de slocknande cigarret

terna virvlade sina sista hieroglyfer. Kyparen

hade bockat sig, den angenäma middagen med

Per var slut. Filippa skulle minnas den som

en oas i livets öken.

På tåget fick de en bra hörna för sig själva

och fortsatte sitt samtal. Det föll sig så