Feminismens moral

HAROLD QOTE

FEMINISMENS

MORAL

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Pris 50 öre.

FEMINISMENS

MORAL

FÖREDRAG

HÅLLET I SUNDSVALL DEN 30 JUNI 1903

AF

FRIDA STÉENHOFF

(HAROLD GOTE)

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

FEMINISMENS

MORAL.

Feminism är det samma som kvinnofrigörelse,

kvinnorörelse, kvinnoemancipation; men

jag föredrar att använda ordet feminism, därför

att det är det namn, som antagits öfver hela

den bildade världen för att betona rörelsens

senare och modärnare stadium, till skilnad från

mera föråldrade ståndpunkter.

Kvinnorörelsen har nämligen som alla

andra rörelser sina hvarandra följande

utvecklingsskeden.

Den har också, som alla andra företeelser,

en begynnande orsak.

Den har härflutit från en hos alla folk

gemensam sjuk punkt, ett gemensamt sår: de

svagares exploatering af de starkare.

Man brukar räkna rörelsens början från

den stora franska revolutionen. Då uppsattes

af revolutionsmännen samma program för

kvinnans frigörelse, som ännu står kvar.

Förverkligadt har programmet ännu icke blifvit trots

ett århundrade och mer. Man tycker att hundra

år borde förslå att reformera bra mycket på.

Men det räcker inte långt, när det är en idé

det gäller. Hur många generationer få inte i

allmänhet dö, för att en idé skall få lefva och

omsättas i handling.

Sedan 1789 har rörelsen sofvit tidtals och

ofta stått och stampat på samma fläck.

Under senare hälften af förra århundradet

hade den ett lifligt uppsving i Sverge, med

utgångspunkt från Fredrika Bremer. Men för

närvarande är den ovanligt nere hos oss, om

vi jämföra oss med de större kulturstaterna

Frankrike, England och Tyskland, där rörelsen

aldrig varit starkare än nu, och där den just

under namnet feminism på det senaste

årtiondet vuxit till en makt, som man räknar med.

Att rörelsen domnade af hos oss efter en

tid af lifaktighet berodde nog till stor del på,

att den omhändertogs af alltför försiktiga och

moderata andar, som kanske för mycket

betonade den så kallade “sunda och lugna

utvecklingen". Det verkade en smula torrt, — hälst

som ingen fara var för handen, att utvecklingen

skulle rusa i väg för fort. —

Men om djärfva idéer och ideal allt för

mycket skjutas åt sidan för små praktiska

förbättringar, händer det lätt, att man inte får

ungdomen med sig.

Ledare, som mer intressera sig för små

reparationer här och hvar än för

njManings-arbete i egentlig mening, förlora lätt sambandet

med den unga förtrupp, som skall skrifva

rörelsens nästa kapitel.

Ungdomen begär entusiasm. Den kan

väckas af alla tidens brännande tankar, men

icke af något, som icke bränns, icke brinner,

det vill säga icke af aska.

Om ungdomen ser halfslocknade facklor i

deras händer, som skola lysa den framåt, så

skyndar den åt annat håll. Så har det varit

hos oss. Vår ungdom har icke — ej ens den

kvinnliga — fylkat sig med hänförelse kring

kvinnofrigörelsens storartade idé. Hvarför icke?

Idéen har bjudits dem med för litet eld

och med för mycket utbrunna föreställningar.

I synnerhet på moralens område har man svängt

som fälttecken längesedan förbrukade åsikter, ;

som mer tjänat att öka det servilt kvinnliga

än utveckla det stolt och friboret mänskliga.

De senaste tio åren af den europeiska

feminismens historia visar ett säreget drag afutvidgning — icke blott till kvantitet utan älven

till kvalitet.

Från att ha varit en kvinnornas strid mot

männen är den nu en strid med männen mot

andra kvinnor och män. Den är icke längre

en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser.

Den är en strid mellan själar.

De modärna själarne vilja rycka

världs-styrelsen från de gammalmodiga. De tilltro

sig nämligen att kunna bjuda mänskligheten

en mera human regering.

Denna männens börjande förståelse och

sympati för feminismen skulle jag kunna belysa

med ett par exempel.

Det var för några år sedan.

En hängifven emancipationskvinna, som

ägnat större delen af sitt lif åt kvinnosaken,

och som satt in i striden en hetta och en energi,

som gjort henne både fruktad och värderad,

var en afton i ett sällskap. När hon skulle

gå, erbjöd sig en ung man att följa henne hem.

Hon antog hans erbjudande — mot sin vana,

ty hon var aldrig rädd att gå ensam — för

att få ett tillfälle att säga den unge mannen,

som föreföll intelligent, en del skarpa sanningar

i kvinnofrågan.

Hon väntade det vanliga motståndet, menblef ytterligt förvånad att märka, att hvad hon

än sade så höll han med henne. Hon blef

stum. Samtalet afstannade. Hon hade sedan

så många år endast räsonerat angripande att

hon inte kunde annat.

När hon skildes från den unge mannen

tryckte hon glad hans hand och sa’ — kanske

med ett visst vemod — : “jag tror min tid är

ute."

Ungefär samtidigt som jag läste detta, läste

jag äfven ett uttryck af en af Frankrikes

förnämsta litteratur- och konstkritici, Camille

Mau-clair. Han hade följande betecknande ord:

“Det har ägt rum en själsförsoning mellan

vår tids kvinnor och män."

Fransmännen ha ett fint sinne för

psykologiska tidsströmningar. Dessa uppstå ofta

i Frankrike och sprida sig därifrån öfver klotet.

Fransmännen bli därigenom lätt auktoriteter i

tidspsykologi, hvilket till en del förklarar deras

dominerande ställning inom litteraturen.

Det är äfven i en fransk tidning jag läst,

att våra dagars unge män äro af tre slag:

Arrivister (af verbet arriver: komma fram),

som endast tänka på sin karriär och äro utan

intresse för annat än sig själfva.

Blaserade, som icke ha intresse för något,

o _ r~

--i -- _ej ens för sin egen framtid. De äro födda

trötta och bilda den stora hop af män, som

hela sitt lif äro trötta i anden. — Samt

Feminister.

Det är ganska betecknande, att man

använder ordet feminist för att angifva en mans

andliga karaktär.

Det visar hvilken vidsträckt betydelse ordet

feminism där har fått. Det är nästan liktydigt

med socialt intresse enligt modärna principer.

Att det äfven fattas så här i Sundsvall

— att äfven här den nämnda "själsförsoningen"

ägt rum, det ha vi ju på sätt och vis ett

exempel på just nu.

Att män med sociala intressen bedja en

kvinna uppträda och tala om kvinnorörelsen

i akt och mening att stärka denna, fordom

af män så afskydda, rörelse — det tyder ju

på en sorts allians.

I själfva verket äro allianserna —

samarbetet — .människor emellan mycket större

än man i allmänhet gör sig reda för.

Man lyder under skilda rubriker och

ansluter sig till olika terminologi, men i sak

kämpa alla rättvisans försvarare för samma

mål.Under olika ytor är deras bärande idé

alltid en: rätten mot våldet.

Orsaken hvarför socialt intresserade män

— och särskilt socialisterna — närmade sig

feminismen låg däri, att de vis ■ å - vis dagens

stora tvistefrågor råkade befinna sig på samma

sida.

Feminismen hade nämligen utvecklat sig

till en varm försvararinna

för det fria tänkandet mot klerikalismen

eller prästväldet,

för fredsrörelsen mot militarismen,

för social nydaning mot klass och

kapitalförtryck.

I synnerhet denna sista punkt, som i sig

innesluter nya ekonomiska önskemål, förenade

rörelsernas ledare.

* *

Det fins personer — fast jag hoppas icke

här närvarande — som tro, att feminismen

icke har någon moral.

Att den sträfvar framåt utan alla etiska

kraf, utan allvarlig längtan efter mänsklighetens

förbättring, utan kärlek till det rätta.

En så låg syn på en rörelse, som man

gärna kan kalla en rättfärdighetsrörelse -*■feminismen är egentligen intet annat än ett

nödrop efter sanning och rättvisa — förutsätter

en sorts andlig blindhet. Det går som bekant

inte att räsonera med blinda om färger. Deras

åsikter få stå för deras räkning. Man kan inte

göra sig förstådd, och så är det inte mera med

den saken.

Men flertalet människor medgifva — om

man frågar dem — att feminismen nog har en

ren moralisk färg, fast de inte förstå, att den

skall vara bättre, vackrare eller mer praktiskt

hållbar än de gamla kära färger, de äro vana

vid sedan sin barndom.

Det är emellertid det jag vill försöka visa,

att feminismens moral är renare och vackrare

än den gängse härskande moralen, därför att

den sökt nå höjden af mänsklighetens hittills

nådda andliga utveckling.

Ja, den har försökt att identifiera sig med

spetsen af den nutida kulturen.

Därför utgör den en revolt mot allt det

efterlämnade, kvarblifna, urvuxna, som af

män-niskoeliten är förkastadt, men ännu härskar

genom massan.

Feminismens moral skiljer sig från den

härskande moralen först och främst däri, att

den icke ser på människan såsom på en frånfödelsen af synd fördärfvad varelse, ett

skadedjur som man måste på alla sätt tyrannisera,

binda, plåga och stympa.

Den är icke pessimist. Den tror icke på

nödens eviga herravälde. Tvärtom, den ser

framtiden i ljus. Den har förtroende för

människans möjligheter att af sitt öde göra något

godt eftersom viljan därtill finns och växer,

fast intelligensen ännu icke är nog stor att

förstå sättet.

De flesta af oss antaga, att mänskligheten

har en lång framtid att förkofra sig på.

Man har svårt att föreställa sig något

annat.

Det kan ju visserligen hända, att vi en

vacker dag utplånas från jordytan; att detta

blir slutet på all vår sträfvan och allt vårt

knog.

Vi kunna tänka oss, att jordklotet fortsätter

sin rullande bana utan att någon af vårt släkte

vidare hedrar det med sin närvaro.

Vi kunna föreställa oss städerna i ruiner

och begrafda i sanden, åkrarne igenvuxna,

skogar och snår öfverallt i vild skönhet, så

som ett landskap blir, där aldrig människofot

trampat, där djuren ensamma ströfva kring och

lefva sitt fria lif.Människosläktet kan försvinna antingen

genom naturrevolutioner eller genom farsoter,

som sopa bort allt mänskligt lif.

Detta är inte absolut omöjligt.

Och det är inte utan, att man känner ett

visst lugn vid tanken på, att vi skulle vara

borta för alltid med allt vårt bråk. Ingen

skulle sakna oss i universum.

Emellertid ser det inte ut för närvarande,

som om mänskligheten skulle upphöra på en

tid bortåt.

Det är då en stor glädje att kunna hoppas,

att den går mot lyckligare stadier af tillvaro

än de hittills tillryggalagda.

Har man inte skäl att hoppas, att

mänskligheten med hennes inneboende möjligheter en

gång skall skapa sig ett sublimt öde och inte

drunkna som en katt i en brunn.

Hvilken vägsträcka har hon inte redan

tillryggalagt! Af sin nyfikenhet har hon gjort

vetenskapen. Af sin känslighet har hon gjort

de sköna konsterna. Af sin längtan efter

regelbundna vanor har hon gjort moralen.

Men hennes verk är endast börjadt. Hon

är som kulturvarelse blott några sekunder

gammal. Om man jämför det organiska lifvets

ålder på jorden vid dygnets tjugofyra timmaranses kulturperioden vara högst fem sekunder.

Det är ju bara en början.

Hurudant skall verket bli? Ingen vet.

Folken arbeta outtröttligt på en civilisation, som

de inte ha en aning om, hur den skall arta sig.

Äfven de skarpsyntaste snillen få på sin

ålderdom se, att utvecklingen tagit en annan

riktning, än de satt in sin kraft på att få den

att taga. Den gäckar alla beräkningar. Men

som allmänt omdöme kan man dock fasthålla,

att den söker skaffa individen tillfälle att lefva

harmoniskt och rikt i enlighet med hans naturs

förutsättningar. Sådan är tendensen, som trots

alla tillfälliga undertryckningar ständigt lefver

upp igen som en fågel Fenix ur lågorna.

I enlighet med denna uppfattning ser icke

feminismen på människonaturens önskningar och

passioner som på förstörande krafter, som måste

tillintetgöras utan som på skapande krafter hvilka

skola utvecklas och dragas fördel af — under

lifstiden.

Den visar därför icke på en problematisk

himmel utan på en okultiverad jord, hvaraf en

himmel kan skapas.

Den regerande moralen låtsas respektera

samvetet, och den omgifver sitt hyckleri med•*

mycken yttre ståt — men den styr världen

med brutalitet och barbari.

“Den är antihuman och antisocial.

Omänsklig därför att den låter massor

af individer förkväfvas till sin fria utveckling.

Osocial därför att den underhåller hat och

bitterhet mellan folk och klasser."

Feminismens moral är mänsklig och social.

Den vill individens utveckling och

fullkom-ning och ser i hvarje människa hennes eget

mål — icke medel till andras förmån.

Den vill en förbättrad social miljö såsom

villkor för en lyckligare mänsklighets tillblifvelse.

Den regerande moralen dyrkar styrkan.

Den är krypande och artig mot de mäktiga

— hård och obarmhärtig mot de små och svaga.

Den gillar det som lyckas — ibland till

och med de gröfsta brott.

Den vördar "vapen, ceremonier och

banksedlar"; det är den treenighet, som den

tillbeder både hemma och i kyrkan.

Feminismens moral vördar endast ett

ärligt samvetes sträfvan, och den dömmer olika

domar efter olika grader af ansvarighet.

Därför är den öfverseende mot dem, som fela af

okunnighet och nöd, och barmhärtig mot dem,

som arbeta på att godtgöra ett felsteg.I stället för att förhärliga styrkan

förhärligar den rättvisan, sanningen och godheten.

Därigenom att den regerande moralen

tagit den starkes parti mot den svage, har den

uppmuntrat mannen att förtrycka kvinnan.

Den har sökt uppehålla ett tillstånd af

despotism och slafveri dem emellan. För det

ändamålet har den sökt beröfva mannen hans

hjärta och kvinnan hennes förstånd.

Hvarje människa har ju f}rsiskt —

kroppsligt — både hufvud och hjärta.

Då låge ju närmast till hands, att hon sökte

få en andlig motsvarighet för båda dessa

organ.

Idealet borde ju vara, att hvarje människa

vore både känslig och intelligent. En hel

personlighet.

Den härskande moralen har sökt vältra

öfver all känslighet på kvinnan och allt förstånd

på mannen och har faktiskt i dåligt syfte —

för att upprätthålla ett underdånighetsförhållande

dem emellan vanställt deras andliga

personligheter.

Däraf den brist på sympati, som hittills

förefunnits mellan könen.

Kvinnan har varit olycklig med en man

utan känslighet, och mannen har haft ledsamtmed en kvinna utan förstånd och sökt sitt

andliga sällskap på annat håll.

Feminismen vill hvarje personlighets

utveckling till ett fullkomligt väsen för sig.

Kvinnan utan hjärna och mannen utan

hjärta äro för den så ofullständiga typer att de

icke duga för framtiden. I stället skola de

ömsesidigt komplettera hvarandras tänkande och

kännande genom egna, ständigt rikare resurser,

icke genom undertryckande af någon af sina

förmögenheter. Först då blir det ett

lycko-bringande utbyte dem emellan, både till förstånd

och hjärta.

Feminismen har heller ingen mani att

åtskilja själ och kropp.

Den anser själsyttringarna vara egenskaper

hos materien, lämnande därhän hvad som kan

finnas bakom. Därför lägger den stor vikt vid

materiens godhet — alltså vid hälsovården.

För feminismens moral kan dygden icke

skiljas från hälsan. Lasterna äro

sjukdomsytt-ringar och abnormiteter.

Den regerande moralen är uppbyggd på

medvetna lögner.

Feminismen har byggt sin moral på

uppriktighetens grund. Ärlighet och sanning , ärden enda solida grund mänskligheten kan välja

för nybyggning.

Feminismens moral vill äfven söka

rentvätta mänsklighetens nedsmutsade fantasi, så

att hon icke längre i lifvets sunda yttringar ser

något skamligt, eller i kunskapstörsten och

forskningsbegäret ser olydnad mot något

gudomligt påbud, att man skall döda sitt kritiska sinne

och endast tro.

* *

*

Men för att förstå människors moraliska

förhållanden måste man nog börja med att ta

reda på deras ekonomiska villkor.

Ett ordspråk säger: hungrig mage har inga

öron. Därmed vill man uttrycka, att en hungrig

människa icke förmår mottaga lärdomar och

icke tar räson.

Moralen är tyvärr ännu oftast en brödfråga.

Kvinnornas lifsförhållanden äro sedan

urminnes tider en befysande illustration till denna

sats.

När de icke hafva bröd hafva de i

allmänhet icke heller någon moral.

Bröd erhålles som regel genom arbete.

Det är en universell lag för alla lefvande

varelser, att de få sträfva för att äta.Denna lag är så absolut — i stort sedt

— att den öfverallt framtvingat föreställningen

om lättjan såsom en last.

Att icke vilja arbeta, att vara lat och låta

sig underhållas af andra, har för det sociala

samvetet blifvit den stora afgörande omoralen,

basen för all annan omoral.

H varför?

Det är lätt att inse.

Alla organismer fordra näring för att lefva.

De, som icke själfva skaffa sig denna näring,

blifva parasiter på andras lifskraft.

Ju flera sådana parasiter ett samhälle hyser,

och ju kraftigare de draga till sig näring, dess

abnormare blir tillståndet i det samhället, ty

då förstöres jämvikten mellan fordringarne och

den sträfvande förmågan.

Detta är en urgammal iakttagelse. Alla

samhällen på jorden ha därför sökt realisera

ett jämviktsförhållande mellan de tärande och

de närande krafterna.

När missförhållandet dem emellan blifvit

för stort har oundvikligen en revolution

inträffat, som rört om hela soppan för att få ned

dem, som ville simma ofvanpå, och tvinga alla

till arbetets nivå.

Detta är historia.Men hvad som icke ännu är historia, utan

blott en begynnande vetenskap, det är

undersökningen om kvinnans förhållande till det

producerade arbetet.

Först i våra dagar har man kommit på

den idén att taga reda på, om kvinnan

uppehåller sig själf eller om hon är en parasit.

Man har då fått konstatera, att massan af

kvinnor i alla tider icke blott arbetat — utan

arbetat för mycket.

De ha varit billiga slafvar och äro så

ännu.

En del kvinnor i de högre klasserna lefva

visserligen ostentativt såsom parasiter på

manligt arbete, men deras antal är obetydligt i

jämförelse med mängden af arbetande kvinnors, fast

de genom sin höga sociala position hafva allas

blickar på sig.

Kvinnornas flertal sträfva som trälar från

vaggan till grafven.

Låt oss tänka efter, hvarmed de i

allmänhet sysselsätta sig.

De äro hushållerskor och tjänarinnor i

hem, lärarinnor, kontorister, sömmerskor,

bodbiträden, jordarbeterskor på landet m. m.

Härmed insätter kvinnan en betydande del

i nationalarbetet,Saken borde vara klar. Den som

producerar arbete är ingen parasit.

Emellertid, frågan kompliceras af, att

kvinnan icke blott producerar arbete, utan äfven

människor.

Hon är födarinna och vårdarinna af

nationens barn.

Det är detta extra arbete, som förstört

hennes position.

Med extra arbete menar jag icke

öfver-flödigt arbete. Tvärtom. Det hör till det för

nationen väsentligaste arbetet, detta, som gjort

kvinnan till en ekonomiskt osjälfständig och

beroende varelse.

Hon har för barnets skull kommit i ett

allmoseförbållande till mannen.

Och han anser och behandlar henne, som

om hon vore en parasit på hans arbete.

Feminismen vill skingra denna ödesdigra

villfarelse.

Och det — det går endast genom att göra

kvinnan till en oberoende ekonomisk enhet.

Den gifta kvinnan är — liksom den gifte

mannen — sammanlänkad med familjen.

Men under det mannen därigenom icke

förlorar sin ekonomiska själfständighet — hur

fattig han än skulle bli — blir kvinnan genomfamiljen en ekonomisk nolla och är som om

hon icke existerade.

Detta är orätt. Hon blir socialt behandlad

som en parasit, fast hon faktiskt arbetar.

Ja, den gifta kvinnan är dessutom, hur

märkvärdigt det än låter, i våra lagar i flera

afseenden likställd med barn, förbrytare och

idioter.

Allting har växlat och utvecklats på jorden.

Men familjeinstitutionen står så godt som orubbad

kvar sedan traditionens äldsta tider.

Förhållandet är, att den icke kan ändras

med mindre icke blott kvinnan utan äfven barnet

befrias från allmoseförhållandet till mannen.

Kvinnan blir icke en oberoende

ekonomisk enhet, förr än äfven barnet blir det samma.

Feminismen vill därför äfven barnets

emancipation.

Redan nu söker lagstiftningen skydda

barnet från ovärdiga föräldrar. Därmed är den

väg inslagen, som en gång skall ställa barnet

utanför föräldrarnes makt.

Men det är ju omöjligt, säga många. Barnet

är ju en verklig parasit. Barnet måste ju lefva

på andras nåd och barmhärtighet.

Nej, svarar feminismen. Barnet är ingen

parasit. Det behöfver icke lefva af allmosor.Äfven den villfarelsen måste skingras.

Barnet är rikt. Barnet är framtidens

arbets-kapital.

Redan den nyfödde representerar ett värde,

sitt eget arbetsvärde, för hvars utfående

samfundet bör förskottera honom medel till en solid

uppfostran, Hvilka medel den vuxne sedan

återbetalar.

Om den nyfödde har familj — om han

har far och mor i lifvet eller ej — det hvarken

ökar eller minskar hans eget värde och bör

därför icke i ekonomiskt afseende få betyda

något för honom.

Han bör betraktas såsom fri och

oangrip-lig från och med det han är född,

omhändertagas på det sorgfälligaste, men endast vara

lagarne underkastad.

Intet personligt godtyckes offer.

* *

*

Man har under tidernas lopp sammanlänkat

familjeförsörjarens kall med vissa förmåner.

Egentligen är det männen, som med

ensidigt värderande af sitt arbete på

kvinnoarbetets bekostnad, fordrade privilegier.

Dessa kunna icke längre rättvist försvaras,men stå dock kvar genom tiderna med den

seghet, som tycks vara alla privilegiers

inneboende natur.

Vi kunna gärna nämna några af de

viktigaste:

Männen skola ensamma lagstifta för folket.

Kvinnornas arbete skall icke betalas lika

med männens, icke ens när det faktiskt är

lika.

Kvinnorna skola hållas undan från alla

väl aflönade ämbeten.

Männen voro länge fullkomligt nöjda med

denna sociala anordning könen emellan, men

på sistone har en förändring häri inträdt.

Det är i synnerhet de unge männen af den

mera bildade klassen, som börjat undra,

huruvida glädjen med dessa privilegier verkligen

vore så stor och sann, som de länge tagit för

gifvet.

De säga sig visserligen med en viss

stolthet, att kvinnorna ha ännu sämre lön än de

själfva, och hon kan hvarken bli riksdagsman

eller statsminister.

Men det bli inte unge män i regel heller.

Och kvinnan blir inte mer för dem i trots

af, att hon har en så underordnad ställning.

De ha visserligen manlighetens och denblifvande familjeförsörjarens nedärfda politiska

och sociala rättigheter, men — de kunna inte

bilda familj.

Detta lilla men har ändrat deras syn på

en del saker.

Familjen och hemmet ha blifvit dem för

dyra.

I och med detsamma syntes dem en del

gamla maskulina föreställningar bra nog billiga.

En omvärdering af lifsvärdena blef deras

reflexioners naturliga följd, och som vanligt

följde på den ekonomiska omvärderingen den

moraliska.

Så länge alla unge män voro aspiranter

på familjefaderskap, ansågo de familjen för det

enda sanna uttrycket för social moral och

omgärdade, sedan de fått inflytande, denna

institution med så många skyddsmurar de kunde.

De ha nu inte längre samma intresse af

att dessa murar bestå, sedan hemmet i

hvar-daglig mening, det vill säga barn, hushåll,

våning och tjänare är ouppnåeligt för den bildade

men medellösa ungdomen.

Hemmet har ju nästan blifvit ett ointagligt

fäste, som inom medelklassen blott eröfras af

äldre, finansiellt skickliga män.

Man hade hittills i den samhällsbevarandelitteraturen ordat mycket om, huru hemmet

borde vara för att vara en god plantskola, och

huru de borde vara och ordna för sig, som

hafva hem och plantor.

Men man hade aktat sig för att diskutera

frågan, huru de människor böra ordna sin lefnad,

som icke kunna eller icke vilja gifta sig — men

dock begära kärlek.

Man ignorerade med afsikt, att sådana

människor existerade. Man var rädd att låtsa

om deras tillvaro.

Men ingenting är så farligt som att vara

rädd.

Feminismen vill icke vara rädd för något

— om icke för falsk blygsamhet, ty på den

blir alltid de sanna naturerna lidande till de

hycklandes förntån.

Feminismen insåg att skenhelig förtegenhet

om faktiska förhållanden blef många kvinnors

ruin.

Männens erotiska förströelser blefvo just

därigenom ofta kvinnornas fördärf och undergång.

Ju känsligare och mera älskande ett

kvinnohjärta var, dess större blef risken för kvinnan,

särskildt om hon därtill var fattig och isolerad.

Isoleringens — och ihjältigandets fara kom

ändtligen i dagen.Man började därför samlas och diskutera.

Då fann man snart nog, att icke blott på

kärlekens område, utan äfven på arbetets, var

den ensamma kvinnan alltför svag för tillvarons

kamp.

Nu blef yrkandet på en värdigare och

säkrare tillvaro äfven för den ensamma kvinnan

energiskt.

Frankrikes, Tj^sklands och Englands

kvinnor beslöto sig för organisation och försäkring

i stor skala.

Man kom till insikt om, att den fattiga

kvinnans räddning ligger i sammanslutning,

så hög fackutbildning som möjligt, samt för

dem, som ej medvetet vilja afstå från barn,

någon ekonomisk trygghet för framtiden t. ex.

så kallad maternitetsassurans, (d. v. s. en slags

ersättning i händelse af moderskap) som

utbetalas allt efter insatsernas storlek.

Därtill naturligtvis en förbättrad hygienisk

uppfostran, så att det ej får bli såsom ofta nu,

att brist på kraft och uthållighet gör sig gällande.

De bildade unge männens reflexioner öfver

bosättningens svårigheter lockade äfven dem

— såsom jag redan antydt — att spekulera

öfver en del moraliska problem, som bruka

sammanhänga med bosättning.De började på ett kritiskt sätt tänka öfver

äktenskapet.

De började syna i sömmarne denna så

kallade heliga institution utan att först kasta

öfver den ett idealiserande skimmer.

För min del tror jag icke, att det fins

något säkrare sätt att bli feminist än att studera

äktenskapets idé.

Den, som vill gå fri, skall därför akta sig

för det.

Våra efterkommande skola en gång

fullkomligt oförstående fråga: Hur kunde man på

den tiden gilla äktenskapets idé?

Att oskyldiga varelser skulle för lifvet

vara sammankedjade vid brottslingar al alla

slag, hvilka kanske själfva genom ett nesligt

tvång kommit till världen. Hade man inga

nerver? Ingen finkänslighet? Förstod man

inte, att den sexuella friheten är första villkoret

för karaktärens värdighet?

De skola inte fatta, våra efterkommande,

hur äktenskapet från människorättens synpunkt

kunde försvaras.

För feminismen är det nuvarande lagliga

bandet mellan man och kvinna i princip en

stagnerad orättfärdighet, ett legitimeradt

slaf-veri, fast det naturligtvis ofta, genom att per-sonligheterna stå högre än lagarna, icke blir

så i verkligheten.

Men där personligheterna stå lägre, eller

blott i jämnhöjd med lagarne, hur går det där?

Där blir den svagare hjälplöst beroende

af den starkares godtycke.

Att de bildade unge männen fördomsfritt

reflektera öfver äktenskapet och kärleken, det

se vi tydliga spår af i den modärna

världslitteraturen. Där har en sorts moralisk

renässans gjort sig gällande.

Den som läser romaner vet, att de yngre

författarne skildra kärleken på ett annat sätt

än sina föregångare.

Don Juan går inte ikring längre så glad

och ansvarslös.

Plan har — åtminstone i böcker — fått

ett hjärta, som gripande och dystert klagar

öfver det erotiska eländet i allmänhet — icke

blott hans eget.

Tidens författare äro känsliga och de se

i kärleken en tillskyndare af nöd och sorg,

antingen man hängifver sig åt den eller

undviker den.

Och de anse, att detta mycket beror på

att kärleken icke är aktad.

Den har egentligen ingen plats i samhället.Äfven detta upptäcker man, när man börjar

studera den gängse moralen.

Den har plats för lagliga förbindelser, för

celibat och för prostitution, men ingen plats

för kärleken.

Denna upptäkt väckte våra unga diktares

sorg.

Diktare ha nu sedan urminnes tider kallat

kärleken för lifvets poesi.

Feminismen gör detsamma och ser därtill

i kärleken ett stöd — icke en fara — för

moralen.

Tillsammans sörjde de öfver kärlekens

förvisning.

Af sorgen kom allvar.

Allvaret sopade bort den halft frivola,

halft mystiska ton, som äldre författare hade

brukat antaga, när de talade erotik.

Skillnaden på ton tiderna emellan är

verkligen förvånande stor.

Slår man upp de gamla författarne och

läser deras utgjutelser om kärlek, kunna ju

dessa ofta vara skönt inspirerade och äfven

oskuldsfulla — någon gång — men de äro

oftast pojkaktiga, ja, slyngelaktiga genom en

viss tanklös grymhet — och i jämförelse med

dem förefalla våra ungdomar som mogna män.Fordom afspeglade litteraturen äfven två

sorts moraler: en för män och en för kvinnor.

För mannens räkning förfäktade denna

tudelade moral rätten att tillfredsställa

instinkterna.

Men för en kvinna som vågat detsamma

hade den hvarken ursäkt eller förlåtelse.

Den försvarade åsikten, att en ogift moder

skulle så godt som trampas ned, under det en

ogift fader icke skulle på något sätt oroas.

Ja, den anvisade kvinnan plats afsides att

svälta ihjäl med barnet, om hon inte föredrog

att genast döda det, efter hvilket dåd dock

afrättning eller lifstids straffarbete väntade

henne.

Denna underliga, moraliska separatism

mellan könen var sa mycket mer obegriplig,

som den ju angick det område, som är för dem

mest gemensamt.

Jag trotsar nu någon att kunna uppleta

en modärn diktare, som försvarar så kallad

herrmoral eller speciell kvinnomoral.

Nej, för att betona gemensamheten har

man uppfunnit ett nytt ord: den inter-sexuella

moralen.

Dess mål är att vägleda människorna i

deras sträfvan att gentemot det andra könetoch gentemot barnet i djupaste mening kunna

handla rätt.

Denna inter-sexuella moral är visserligen

inte ännu färdig — i absolut mening blir den

det aldrig, ty allt är i ständig utveckling —

men den har fått lif och det är hufvudsaken.

Den lefver genom en ny tids samvete, och

fast ännu blott ett barn skall den växa till

styrka och härlighet, ty den har på sin sida

den goda och kraftfulla ungdomen och alla dem,

som icke blott vilja draga fördel af kulturen,

utan äfven i sitt lif utöfva kultur.

Feministerna anse sig, som jag nu sökt

visa, ha skäl att säga, att deras moral är

upphöjd och väl värd att man gör dess

bekantskap.

Den sammanfaller med tidens högsta kraf

på sanning och rättvisa.

Den förstår de praktiska villkoren för all

högre morals utöfning.

Den ställer sig icke på en öfvermänsklig

höjd och fordrar blind underkastelse.

Den är lämpad för mänskligt lif och

förstår mänskliga svårigheter. Särskildt kvinnornas

lidanden är den väl bekant.

Den vill hjälpa från lidanden, emedan den

anser att framåtskridandets orsak och mål ärgora tillvaron i högsta möjliga mått

är detta mänskligheten alltid sträfvat

antingen man nu vill erkänna det

Endast i den mån vår eviga frammarsch

förbättrar mänsklighetens jordiska tillvaro tala

vi om “kulturens framåtskridande".

Annars använda vi uttryck sådana som:

kulturen sjönk — kulturen försvann —

barbariet återinträdde.

Feminismen tror icke på ett verkligt

framåtskridande, om icke vägen utpekas af

vetenskapen, tänkandets frukt.

Därför vill den uppmana alla klasser, kön

och individer att tänka — och skaffa sig respekt

for sina tankar. För kvinnor och rösträttslösa

män är ännu denna respekt närmast förbunden

med forvärfvandet af valsedeln. Utan rösträtt

finns ingen makt att göra sin tanke och sin

vilja respekterad.

Men rösträtt utan upplyst tankearbete kan

icke fa människorna att förena sig om

ändamålsenliga metoder i konsten att lefva.

Först då^ - när förståndet blifvit odladt

tillämpa vi de sanningar vetenskapen

demonstrerar för oss inom sociala såväl som

att söka

smärtfri.

Det

efter —

eller ej.inom organiska och geologiska områden: att

all utveckling följer vissa lagar, att ingen

omgestaltning faller som underverk från himlen

eller är en teaterkupp från någon skicklig

regissör, äfven när det kan se så ut.

Ingen klass — hvarken en proletärklass

med dess fattigdom eller en kvinnoklass med

dess svaghet — kan höja sig i lefnadssätt förr

än den höjt sig i tänkande.

Yttre omgestaltningar bli icke varaktiga

utan att ha blifvit preparerade genom

intellektuellt förarbete.

All civilisation beror på, att människan

får ett klarare medvetande om sig själf och

världen.

Feminismen gör därför bestämd front mot

att ovetenhet är en dygd hos någon — således

ej häller hos kvinnan.

Feminismen vill verka rationellt, i enlighet

med förnuftet.

Den älskar upplysning.

Dess moral är blott ett annat namn för

— ljus.

*

På WAHLSTRÖM & WIDSTRANDS förlag

ha förut utkommit af

HAROLD QOTE:

Lejonets unge..................Pris 2: —

Sin nästas hustru................. 2: —

Ärkefienden..................... „ 2: —

Det heliga arfvet............... „ 2: —

-k

Nyheter 1903!

JOSEPH CONRAD, Fredlösa

historier ...................Pris 3: —

JEAN DEUZÉLE, Hemmet tomt ,, 2: 75

F. van EEDEN, Lille Johannes ,, 2: 50

LAFCADIO HEARN, Exotica,

2:a uppl................. „ 3! -

N. W. LUNDH, Hvita kyrkans by „ 2: 50

ERLAND NORDENSKIÖLD,

Från högfjäll och urskogar „ 1: 50

ABBE PRÉVOST, Manon Le-

scaut.................... „ 3: —

EDVARD STJERNSTRÖM, I

franska främlingslegionen,

2:a saml................. „ 2: 25

*