Fattiggubbens brud. En passionshistoria

Fattiggubbens brud. En passionshistoria

FATTIGGUBBENS BRUDJARL HEMMER

FATTIGGUBBENS

BRUD

EN PASSIONSHISTORIA

HELSINGFORS

HOLGER SCHILDTS FORLAGHELSINGFORS

1926

A.-B. F. TILGMANNS TRYCKERITill

Erkki MelartinINNEHÅLL:

Sid.

Inledning.............................................. 9

I.

Den starka handen .................................... 27

Fattiggubbens brud ................................... 50

Kampen ........................................... 66

Guds källa ........................................... 84

II.

»Det har kommit människor i dalen» .................. 103

Den svindlande gungan ............................. 116

De trygga ......................................... 130

III.

Trösterskan.......................................... 143

Förföljelse ......................................... 159

Det sista provet .................................. 185

Stenarna och segern.................................. 194INLEDNING.

Det var en ung man som genomgick en

själskris. Den bestod av självrannsakan och vilja

till omorientering i tillvaron. Varje dag mötte

honom med ett lika otillfredsställt ansikte, och

dagligen ropade i hans öron den dova frågan:

vad skall du göra med ditt arma liv? Han

sörjde över dess halvhet. Han visste att han

icke kunde det enda han skattade högt: den

svåra konsten att leva helt och stort.

Till sin tid och dess företeelser stod han icke i

något innerligt förhållande. Det föreföll honom

att tiden sysslade till övermått med frågor av

andra ordningen eller med rent likgiltiga ting,

medan det väsentliga försummades, det som livet

lever på. Han beundrade de häpnadsväckande

frambringelserna i sten och stål, han njöt av deglänsande maskinernas skönhet, men inför de

yppersta skapelserna av detta slag överfölls han

ständigt av samma dunkla skamkänsla. — Hur

ha icke vi människor blivit efter för våra verk!

tänkte han. — Var vore vi icke nu, om vår

utveckling hade hållit jämna steg med dessa döda

tings! I den vingade maskinen där sitter en

människa, en helt vanlig människa; han känner

varje hemlighet i detta sinnrika under av

klokhet och kraft, han vet verkningarna av varje

tryck, varje vridning, varje gnista, och med

osviklig mästarhand höjer han maskinen upp i

rymderna. Men känner han en hundradedel så

mycket till sina egna lagar? Har han någonsin

tänkt på att stiga själv? —

Allt mera främmande blev människomas tal

för honom. De bytte ord om sina nöjen och sin

nästa, sina penningar och sjukdomar. De anlade

så utpräglade nyttosynpunkter på allt, att de

gingo miste om all verklig och djupare nytta. Och

kommo de någon gång in i ett samtal om livet

och dess lagar, alltid var det då de onda och vilda

ödena, de brustna och förgiftade som

diskussionen gällde. — Varför talar man aldrig om de godaoch fridsamt starka, de hela och enkla? frågade

han. — De äro så ointressanta, svarades det.

Men detta är ett tecken på tankesvaghet. Är

icke det raka trädet mera värt än det förvuxna?

Är icke ett hjälteliv under en enda klar stjärna

långt beundransvärdare än de vildaste öden

under röda stormhimlar? Är icke Kristus eller

även en Gandhi gåtfullare än all världens

napo-leoner? Det enkelt hela och sanna —lär oss den

djupa hemligheten hur det blivit vad det är i

denna värld av lögn och sönderfall!

Allt detta och mycket därtill var. likväl icke

det avgörande för honom. Han hade längesedan

insett, att varje tid var god nog, blott man själv

hade någonting av värde att föra fram. Och

inför de motbjudande livsyttringarna i samtiden

hade han kommit till följande övertygelse: —

Man kan ej för jämnan gå omkring och kasta upp,

det mattar till sist blott en själv. Icke grämas

och mästra beständigt, utan godtaga.

Det avgörande låg inom honom själv, i den

häftiga tvekampen mellan krafter, av vilka han

klart kunde skönja blott den ena, den gamla

parten, som fäktade för vanans, kompromissensoch det förgångnas rätt. Denna tvekamp blev

slutligen så häftig, att hans bröst förvandlades

till ett enda slagfält. Han skakades dagligen av

inre jordskalv, hans kroppsliga kraft bröts

alltmera ned, och han måste lämna sina sysslor.

Så for han bort för att söka ensamhet. Han

hade ingen överdriven tanke om sitt öde och

gjorde inga jämförelser med fastandet i öknen,

men likväl sökte han sig så långt avsides som

möjligt, till en enslig och som han trodde mycket

primitiv landsby. — Kanske kan jag också lära

något av människorna där, tänkte han.

Men där var icke som han trodde. Allt det han

lämnat bakom sig, allt fanns i något andra

former också där. Själva odlingen stod visserligen

lågt, man bodde bristfälligt och livnärde sig

uselt. Men än lägre stod allting andligt. Man

hade avskrivit alla besvärliga frågor och främst

bland dem religionen. I stället hade man kastat

sig som vargar över de nyaste ytföreteelsema i

tidens civilisation: allt detta maskintuggade

kram, som rullar, spelar, surrar, pratar och

agiterar jorden runt, och som det är onödigt att

uppräkna.Han kände sig övermåttan illa till mods i

denna by. Bonden, som han bodde hos, var till

en början glad att få i huset en herreman som

han kunde avhandla dagsfrågorna med. Men

snart blev han alltmera besviken på den

nykomne. Denne underlige stadsbo, som tycktes

gå i en ständig oro och sakna varje intresse för

allt nytt och stort i tiden — vad var han

egentligen för en, och varför hade han kommit hit?

En morgon frågade bonden: — Inte är herrn väl

religiös?

Och senare på dagen sade han:

— Herrn borde flytta till en socken i nordväst,

där jag har en släkting.

— Varför det då?

— Jag tror att herrn ska passa bättre där.

Där bor det alldeles annorlunda folk.

Så blev det ock. Han fick lägenhet en kväll,

satte sig i släden och reste i stjärnljuset över en

frusen sjö, därefter några mil genom svarta

skogar. På morgonen svängde vägen i en tvär krok

mot öster, han var ute på en slätt och åkte in

mot en obekant kyrkby. Han hade den

uppgående, frostgula solen rätt mot ansiktet, ochhan satt och såg hur ett medspår i den nyfallna

snön slingrade sig framför släden som en spröd

men oavbruten guldtråd. Den tråden ledde dit

in i byn, och han tog det som ett gott förebud.

Hans nya husbonde var en fåmäld

nämndeman. Hos honom dröjde han länge.Ty i denna trakt var verkligen allting

annorlunda. Vad de yttre villkoren beträffar var man

varken efterbliven eller mycket framåtskriden.

Det ovanliga var bara att man förstod skilja

mellan stort och smått, väsentligt och

oväsentligt.

På en del håll hade nya idéer och nya

förbättringar vunnit insteg. Men de vållade icke något

jordskred i sinnena, de mottogos lugnt och

tacksamt och värdesattes på förhand av en säker

instinkt. Ty under allting tillfälligt och

växlande låg en grund som sade: jag, det osynliga,

är vad ni ytterst leva på.

Det låg en egendomlig frid över denna trakt.

Den svepte kring själva det öppna

slättlandskapet, den sjöng ur de blåa, slingrande linjerna av

kullar och åbrinkar, krönta av fridsamt malande

väderkvarnar och om sommaren susande av denmjuka säden. Och själva snön, som nu på

vintem föll över hustaken, tycktes här -falla

vitare, vänligare och mer hugsvalande än

annorstädes.

Allt detta beror naturligtvis av ögat som ser.

Och att den nykomne såg de yttre tingen sålunda

var icke hans förtjänst. Om han varit alldeles

ensam i denna by, skulle yttervärlden säkert

tagit färg av hans inre och mörknat. Men trots

hans egen oro var det någonting i bysjälen som

betvang hans öga. Han kunde icke lösgöra sig

från sitt eget osaliga öde, men han kände sig

kringsvämmad av en främmande ro, som trängde

inåt och i vissa stunder fyllde hans väsen. Han

kände sig som den sjuke i ett hälsobad.

När han sporde nämndemannen om orsaken

till dessa goda förhållanden, fick han ej något

klart besked. Det var ju saker som svårligen

kunde förklaras.

Då försökte han en fråga om prästen. Var

mycket härav kanske hans förtjänst?

Nämndemannen svarade:

— Prästen är ung och har inte varit här många

år. Men han är en troende och bra karl, alla ärnöjda med honom. Han kände oss och visste

från begynnelsen, att här fanns någonting före

honom.

Snart kom han också själv till andra slutsatser.

Om det i denna trakt fanns en bestämd källa,

som var upprinnelsen till bygdens ro, icke låg

den källan där borta i prästgården bakom

björkallén och den dystra granhäcken, icke heller

inom den höga, vitstrukna kyrkan. Snarare

syntes bygdens andliga medelpunkt stå att finna

i en alldeles oansenlig stuga. Den var belägen

inom själva byn, men uppe på en kulle och med

åkervretar omkring sig. En helt vanlig

röd-mönjad stuga. På gårdsplanen framför den stod

ett enda träd. Det var en åldrig hägg med ett

ovanligt, kransformigt grenverk, nu

vinter-naket, men påförsommaren översållat med

blommor och skimrande som en vit brudkrona över

byn. Nämndemannen hade nedifrån vägen visat

på trädet och sagt detta.

I stugan bodde två män. Den äldres förnamn

var Ant, han kallades endast så. Det var

uppenbart att han av alla bemöttes med en särskild

vördnad. Han var en mager och starkt grånad

t — Fattiggubbens brud.man, fastän icke överhövan gammal. Ansiktet

var visset och upplöjt av djupa fåror, men över

allt det söndersprängda låg ett drag av helhet

och förtröstan, som på avstånd kom honom att

se alldeles annorlunda ut. Hans blick var en

underlig blandning av stålgrå styrka och

varsam välvilja. Den nykomne hade mött honom

blott en gång, på väg mot prästgården. Då hade

Ant stannat, sett på honom några ögonblick,

räckt honom handen och vandrat vidare.

Den andre var Ants fosterson, en man av

friskt och alldagligt utseende. Han stod i

lärjungeförhållande till den äldre och föreföll att

betraktas som arvtagare till något som liknade

ett ämbete. Vad detta ämbete innebar var svårt

att säga. Kanske bestod det mest i folks kärlek.

Dessa båda bodde i stugan på kullen. Platsen

skulle knappast så snart ha väckt den nykomnes

uppmärksamhet, om han inte lagt märke till

något, då han en morgon gick där förbi. Det var

en fullvuxen karl, som kom storgråtande ut ur

stugan.

Och en kväll när han råkade göra en fråga om

socknens länsman, svarade nämndemannen:— Också den länsman som vi nu har här, är

en bra karl. Inte har han heller vidare svår

syssla här. Naturligtvis finns det en del dåligt

folk hos oss som överallt, men vi brukar sällan

gå lagvägen och öppna sak mot dem. Länsman

för dem i stället till Ant. Det brukar vanligtvis

hjälpa.

— Vad gör han då med dem?

— Ja ser herrn, han har den makten.

Nämndemannen tvekade litet innan han till-

lade:

— Han har ju själv suttit i fängelse, Ant.

Så han känner människornas vägar dit.

— Men vem är han då, och vad har han för

sig? Predikar han?

På denna fråga gav nämndemannen ett svar,

som kom den beläste främlingen att sitta och

tänka. Det svaret liknade några rader han

stannat vid en gång. Slutligen mindes han något så

när:

Till en av österns forntida tänkare kom en

lärjunge och frågade: — Säg, mästare, hurudan är

en verkligt vis man, och känner du någon sådan?

— Tänkaren grubblade länge, därpå svarade han:— Man har berättat mig att det i väster bor en

man. Han lär intet, och ändå förstå honom alla.

Han befaller intet, och ändå lyda honom alla.

Han talar intet, och ändå bli alla tröstade i hans

närhet. Jag skulle tro att denne är en vis man. —En eftermiddag gick han med nämndemannen

för att besöka stugan på kullen. Men Ant höll

just på att sätta sig i släden när de kommo,

han skulle bort till ett döende barn. Och

fostersonen var och hjälpte grannarna med ett

nybygge.

De vandrade landsvägen fram i den klara

marskvällen och stannade vid den låga

gråstensmuren utanför kyrkogården. De tinande

drivorna där borta på tempeltaket skimrade i

afton rött, det droppade ur de svarta träden över

gravarna, och muren var redan nästan bar.

På vänstra sidan av porten, fastsmidd med

ryggen i gråstenen, stod Fattiggubben,

församlingens åldriga sparbössa. Det var en stel och

barnslig träfigur i mänskostorlek, han hade i

bröstet en skåra för slantarna, och ena handen

sträckte han bedjande ut mot landsvägen, Ba-kom honom blänkte järngrinden välmålad,

guds-ögat överst lyste i färsk förgyllning, men

Fattiggubben själv tycktes stå förgäten i sitt armod.

Målningen på honom var mycket"härjad av tiden,

och här och var hade träbitar fallit bort ur hans

anletsdrag.

— Den där figuren tycks man alldeles ha

glömt, sade främlingen.

Nämndemannen såg förvånad ut.

— Långtifrån. Men Fattiggubben rör vi inte.

— Hur så?

— Vet ni inte vad han har betytt för oss?

Vet ni inte vad som har hänt på den här

kyrkbacken?

— Nej.

— Vad vet herm egentligen då? sade

nämndemannen bedrövat. — Har folk där borta aldrig

hört talas om Anna Ringars?

— Kanske, men inte jag.

— Nåja, det är ju en tid sedan dess, gudskelov.

Men det finns somligt som inte går till spillo.

Ni skall få veta det, ni som bor här hos oss.Nu hade tråden fört sin man på god våg, och

den spann sig oavbrutet vidare. I långa

vårkvällar satt han hos nämndemannen och lyssnade

till historien om Anna Ringars. Stundom besökte

han även stugan på kullen. Han blev väl

emot-tagen, ty man förstod att han drevs av något

mer än nyfikenhet. Och ingenstädes kände han

sig så befriad som där. I de stunderna föllo

fjättrarna av honom, han kom loss från sjg själv

och blev delaktig av ett större liv.

Så fogade sig drag till drag, bild till bild. Han

hörde dödas och levandes röster. En del anade

han blott, en del tog han ur skyn och jorden, ur

människors osagda ord och bortvända blickar,

ur sin vilja att se det meningsfulla i vad han fann

mänskligt stort. Själv var han icke en omvänd

kristen, han var en brottning mellan ny längtan

och gammal halvhet, och han led av det och un-drade ibland om han hade någon rätt att taga

sig talan oin en levande tro. Han stannade likväl

vid övertygelsen att han hade denna rätt, blott

han medgav att han ieke hörde till de innerst

invigda. Hans egen kamp var sålunda långtifrån

överstånden, det var alldeles ovisst hur den skulle

sluta. Men i dagar av svaghet styrkte det honom

att leva sig in i ett öde, som var större än hans.

Och snart fann han det alldeles i sin ordning,

att detta öde räddats undan från allfarvägen av

svårförklarligare händelser än de vanliga.

Ty är det icke så med de händelser, dem vi

kalla under, att deras upphov antingen omges av

alltför stort mörker eller alltför starkt ljus? 1

båda fallen se våra ögon lika litet. Vi få nöja oss

med vissheten, att det finnes land och styrda

riken också bortom synranden.I.DEN STARKA HANDEN.

Den tomma landskyrkan ligger

genomströmmad av eftermiddagssolen, som faller in genom

rutorna på ena långväggen. Skenet spelar över

de nakna radema av gula bänkryggar, och ur

hyllomas skymundan lyfter det här och var i

dagen en enslig psalmbok eller ett par

kyrk-brillor i svart fodral. Ur den öppna dörren till

sakristian skjuter in en smalare strimma, rak

som ett svärd. Den pekar rätt emot altaret,

men där faller den sönder till ett glimmande

grönt virrvarr biand en krans av friska

björk-möjor. De stå stödda mot altarskranket och

omge Skriften, silverstakarna och den vita

fransduken med en lummig lövberså. Ty dagen går

mot midsommarkväll, och man har smyckat

kyrkan för den stundande helgen.Det är endast två män där inne, två unga

bönder. Den ene håller som bäst på att stötta

upp den sista björken, som han surrar med

segelgarn vid skranket. Han är en högväxt och

nästan gänglig karl, med blacka, litet svårmodiga

ögon; den krumma näsan ligger en smula snett i

det tånglagda ansiktet. Men han ser seg och

bestämd ut.

Den andre är i dess ställe axelbred och

skinande röd i synen. Med sin mörka hy förefaller

han att höra till en sydligare ras; kanske har han

en droppe zigenarblod i åd roma. Han håller

på och sopar golvet med en Iångskaftad kvast,

det svartlockiga håret klibbar drypande över

pannan, men rocken håller han likväl envist på.

Han gnolar och småpratar för sig själv, och när

han ur bänkarna kommer ut på huvudgången,

tar han till att vissla en stump. Här håller han

kurs på altaret och sätter full fart på kvasten.

Den fejar som en pendel av och an och sänder

till väders dammoln efter dammoln, som yr

upp från golvet, bolmar till i pösande vithet inne

i solfloden och slocknar sist där uppe i skuggan

under valvet.Mannen vid björkarna tittar ofta forskande

bort mot honom.

— Är det väl att du rör upp så mycket damm,

Elias? säger han. Du låg dödssjuk i feber för

knappa två veckor sedan. Och med den där

sopningen blir det lika långt som brett, hela

kyrkan ryker ju som en mjölnarstuga.

Elias låter sig icke störas, han fejar och

visslar som förr. Men med ens ger han till ett

skratt, håller upp och stöder hakan mot

kvastskaftet.

— Tycker du inte, Ant, att det här är bra

galet?

Vad då?

— Att man ska nödgas"göra fint för sig själv.

Och mitt på johanneafton därtill.

Ant plockar litet i (björklöven.

— Jag tycker det borde vara kärt besvär.

Opp för den där gången vandrar du i morgon

till altaret... Sopa du fint, Elias!

— Men tror du inte jag just i kväll hade bättre

att göra? Kela med flickan min, begriper du.

Den saken förbjöd byseden, som stadgade att

en fästmö aftonen före sitt bröllop icke fick träffaandra människor än sin mor och sin brudsäta.

Ant svarar endast:

— Flickan lär du inte få se i kväll. Och när

det är din tur att städa, så. . . Man faller väl

inte ut ur all ordning för det att man gifter sig.

Om man nu kan tala om ordning, vad dig

beträffar.

— Nen ej. Det står skrivet i Mose lag att

storpojkarna i byn ska tura om med kyrkstädning

och rin[rartjänst. Har jag inte gjort det kanske?

Och om du inte ser att jag sopar nu, så har du

fått starren. Men från och med i morgon är jag

likvisst utom räkningen. Gift karl, hoho. . .

Han låter åter dammet ryka kring kvasten,

medan han i takt med svängarna tar till att

sjunga:

Den som ska till bröllop fara,

ska svälta magen i fjorton dagar . . .

Men då han kommer förbi sin hatt, som

hänger på en av bänkstolparna vid gången, släpper

han kvasten, river hatten till sig och låter den

med kanten förut gå till väders. Hurra! skriker

han.Hatten flammar till i solflödet, seglar i en

hög båge där uppe i dunklet under valvet och

dalar ned mot altaret, Ant står dyster framför

björkarna och tar lyra.

— Du är inte nykter i afton, säger han.

Han viker omsorgsfullt ihop hatten och

stoppar den i fickan.

— Som en smältugn ser du ut i synen. Men

när man som du så nyligen har legat och stirrat

döden i ögat, då tycker jag det inte kan vara

hälsosamt att börja igen på den gamla bogen.

Varken för kropp eller själ.

Elias ser litet förlägen ut.

— Prat... säger han. Visserligen är

jagnyk-ter. Men värre kan det bli. Vet du, mor hennes

har köpt åtta kannor konjak till bröllopet,

utom allt brännvin. Så i morgon, Ant, och tre

dar framåt... Vet du att det ska bli femton

fioler?

— Det är två för mycket. Tretton borde det

vara.

Elias spärrar upp de rödsprängda ögonen:

— Tretton? Önskar du mig något ont,

bibelbror?Han funderar ett ögonblick, så kommer det

med ett kluckande småskratt:

— Önskar du mig något krångel med flickan

kanske. .. sedan i brudsängen... ? Den saken,

ska jag säga dig, är prövad och befunnen fin!

Ant lutar sig in mot en av björkarna. Han ser

ut som han plötsligt blivit illamående och velat

kasta upp. Han sväljer och sväljer, vit i

ansiktet. Så säger han alldeles sakta:

— Nu tiger du, Elias! Du står i kyrkan.

— Nånå, jojo. Men du ska inte tro allt som

klaffare och bakdantare förmäler om mig.

— Du förmäler väl tillräckligt själv, tycker

jag. Med min och mun.

— Något för något. Det finns folk som förstår

att öppna truten på mig. Håll till godo, säger

jag, om man som du önskar mig ont till mitt

eget bröllop!

Ant plockar åter planlöst bland björklövet.

Handen darrar, och han knäcker av misstag en

hel kvist.

— Nej, säger han långsamt, jag önskar dig

ingalunda något ont. Jag ska säga som

sanningen är. Det är bara det, ser du, att jag önskarAnna mera gott än jag tror hon kan få med dig.

*

Där myrten växer, där gror sorgen.

— Det där var fint sagt på sätt och vis,

medger Elias enkelt.

Men han är inte omstämd än, och när han

med detsamma får en elak ingivelse, rinner den

genast ur honom:

— Sorgen, sa du? Vill du inte själv ha en

sup i sorgen? jag bjuder.

Ant tar häftigt upp sin kvast, som ligger

framför altartrappan.

— Nu tiger du, Elias! säger han hårt. Och så

fejar vi vidare.

De båda bondsönerna fortsätta med

städningen. Ant håller sig envist så långt han kan från

den andre. Han samlar hop de fallna löven kring

altaret, men kör soporna ut över tröskeln till

sakristian och dröjer länge där borta. Sedan

är han synlig blott i kyrkans omkrets, på

sidogångarna och i dörrvalven.

Även för Elias har kvasten saktat av. Hans

huvud hänger allt djupare ned över skaftet, och

det är slut med visom a. Han tycker att kyrkan

dystrat till med ens. När han kommer upp till

3 ~ Fatliggubbens brud.siffertavlan under predikstolen, sätter han sig på

bänken där.

— Kom hit och sätt dig, Ant! ropar han. Jag

har något att säga dig.

Den andre lyder motvilligt. De bägge männen

tiga en stund, där de sitta bredvid varandra i den

tomma kyrkan, med huvudena vända åt var sitt

håll. Elias lutar sig med armbågarna mot knäna,

händerna dingla sorgmodigt ut i luften. Hans röst

är förändrad och mycket vek, när han börjar:

— Jo, ser du, jag har länge tänkt komma fram

med det här. Vi båda har känt varann sen dess

vi sög spenmjölken, så jag kan tala rent språk.

Du sa någonting om Anna ... Ja, du kan ha

rätt i att hon är för god åt mig. Hon har aldrig

riktigt liknat oss vanligt folk, hos dem har de

alltid hållit sig liksom lite bättre än vi andra.

Far hennes var en mångkunnig man, en

bok-synt karl sägs det, fast gård och grund fick sitta

emellan. Han lärde dotter sin saker som inte

folk mest känner till, redan då hon var barn.

Har du inte märkt, Ant, att hon inte talar som

vi andra? Inte med stäv och gängse talesätt,

utan så ovanligt och vackert på något vis.— Saken är väl den, säger Ant kort, att hon

har lärt sig tänka på egen hand.

— Kanhända. Men jag vet en sak. Om far

hennes inte hade dött så tidigt, så hade hon väl

aldrig blivit given åt mig. Ja, det vill säga ...

som det nu lär vara ställt...

Han avbryter sig och sänker rösten. Ant

vrider huvudet än mera bort.

— Ja, det väll säga, han skulle väl blivit nödd

till det... som det nu lär vara ställt... men

jag tänker att gubben hade vaktat henne för

den vådan. Det är så, du kan ha rätt i att jag

inte är god nog åt henne. Det fanns bara en

ibland oss som i folks ögon var den rätta, och

det var du. Ni hörde liksom från början hop,

ni två. Jag erinrar mig så grant den tiden, när

vi gick i skriftskolan. Aldrig väsnades ni med

oss andra, alltid gick ni ensamma för er och talte

så vackert om era bibelspråk och gud vete vad.

Ant, det är egentligen underligt att det inte blev

du. Mera besutten är du än jag, du är

självägande bonde redan, och jag blir än en tid framåt

bara måg i gård. Vart tog du vägen egentligen,

sedan när flickan begynte kvinnas?— Jag var nog här hela tiden.

— Men det var likväl som du inte hade varit

med i den dansen. Eller var det så, att olikt

drogs till olikt?

— Kanske. Det går så ofta på det sättet.

När var tar sin, tar de sällan på närmaste

håll.

— Men i alla fall har den här saken tyngt på

mig. Och nu vill jag fråga dig, Ant. Har du

sörjt över det?

Ant svarar inte. Han sitter alldeles bortvänd

och stirrar på sina stövelspetsar. Elias jämkar

sig närmare.

— Är du bitter på mig för flickans skull?

— Nej, svarar Ant sakta. Jag har redan

blivit van att stå som trollet i ringdansen. För

resten förstår jag nog att Anna sökte dig, fast

du är en slagsbult och slarver. Du hör till den

sorten som man förlåter sju och sjuttio resor, du

Elias. För du är egentligen så mycket bättre

än dina gärningar, det är det man begriper.

Nu är Elias upprymd på nytt. Han dunkar

den andre hårt i ryggen.

— Och om jag nu säger dig så här: den flic-kan vart min, det kan inte hjälpas vidare! Vad

svarar du då?

Ant vänder sig långsamt om.

— Lycka till! svarar jag.

Men han ser ned igen och fortsätter viskande:

— Bara jag visste en enda sak .. .

— Vad då?

— Att du verkligen håller av henne.

Elias springer upp.

— År du från vettet? Den flickan, ska jag

säga dig, den håller man av! Antingen man vill

eller inte.

Även Ant har rest sig. Han tar sin kvast och

fortsätter nästan glättigt med sopningen.

— Men håll dig rak, Elias, håll dig rak! Du

har starka stycken i dig, men du låter dem aldrig

växa hop till en rygg.

Elias krumbuktar sig som han varit gjord av

deg.

— Böjligt huvud blir sällan avhugget!

skrattar han.

— Inte av världens svärd, nej. Men törhända

av den lie, som man vässer åt sig själv.— Du med dina tänkespråk! Vad menar du

jag ska göra då?

— Jag menar först och främst: lämna flaskan!

Nu ser Elias ut som han på ögonblicket velat

krossa all världens buteljer.

. — Du tror väl jag inte kan det? halvskriker

han. Vill du, ska jag ge dig ett löfte?

— Nej, för du håller det inte. Och varje

brutet ord försvagar, det fräter på samvetshälsan.

Men Elias har ånyo retat upp sig.

— Du tror jag inte duger till någonting alls?

Så ska jag visa det! Vare sig du behagar höra det

eller inte, så säger jag nu: svärmors åtta kannor

konjak får gå min mun förbi, varen daste en.

Inte en droppe på mitt eget bröllop, så sant jag

heter Elias Mattsson Berg!

t— Då är jag väl nödd att ta det löftet,

menar Ant undergivet.

Men vare sig han grips av ett plötsligt hopp

eller han med detsamma minnes, att den svage

icke blir starkare om ingen tror på honom,

alltnog, han räcker fram handen och säger

högtidligt:

— Jag vet att du äntligen håller ord.Elias slår till med ett smällande handslag.

Han ser ut som oryggligheten själv. Men när

han tar sin kvast igen, stöter skaftet mot

någonting hårt som ligger i bröstfickan och putar ut

rocken på honom. Och genast är han färdig med

en liten eftergift.

— Du ska få se att jag håller ord, säger han.

Från och med i morgon, var det avtalt. Men i

kväil, Ant, i kväll vill jag vara lustig! Har jag

inte skäl till det kanske?

Han svänger armen i vädret som han befallde

musikanter att stämma upp:

— För femton fioler! Du är inte gramse på

mig, nu vet jag det, och flickan blir min! Finns

det någon makt i världen som kan ändra den

saken, jag frågar?

Det far en besviken sky över Ants ansikte.

Den hoppfulla glimten i hans blacka ögon har

brunnit ut; i stället kommer det upp i dem något

mörkt, som liknar en hotfull varning.

— Du talar övermodigt, Elias. Det finns en

makt som kan ändra vad som helst. Kasta inte

småsten på Gud, han kan kasta en bullersten

tillbaka.— He, där kom det profetalåtar igen, flinar

Elias. Men dem ger jag raggen!

Han spänner upp sig kapprak, där han står

mitt i huvudgången, skyldrar som en soldat med

kvasten i vänster hand och stegar höviskt fram

mot björkarna och uppför altartrappan.

— Se, så här kommer vi tågandes, här ställer

vi oss, (nu ruskar han kvasten på sin vänstra

sida) och detta här är Anna. Framför oss har

vi den mäktiga svarta gudsmannen, och bakom

oss sitter kyrkan full av folk och gapar. För

resten ska jag säga att det kliar av avund i kroppen

på mer än en. Då mässar prästen såhär: Jag

frågar dig, Elias Mattsson Berg, vill du hava

denna Anna Kristina Elisabetsdotter Ringars

till din äkta maka, att älska henne i nöd och lust?

Då svarar jag, högt så det sjunger i kyrkan: Ja!

Han skriker ut ordet av alla krafter. Det

ekar fram och åter mellan valven, det är som en

hel kör hade bekräftat hans ja. Men det är inga

änglatungor i den kören. Ant blir kuslig till

mods, han tycker att detta frejdiga ord ekar

emot honom så ihåligt och olycksbådande dovt

som en döendes hosta.Brudgummen själv märker ingenting. Han

står och lindar ett gult halmstrå kring en vidja

av kvasten: — Så trär jag guldringen kring

fingret hennes...

— Amen! skriker han och stampar i

altargol-vet så det dånar. Amen, säger jag! Och sedan

börjar ett nytt liv, vill jag lova!... Men i kväll,

bror, i kväll...

Han försvinner bakom de täta björkarna. — —

Ant står orörlig och ser ditåt. Hans röst

stiger darrande genom kyrkan:

— Jag vet vad du gör, Elias! Du super vid

Herrens altare!

Elias dyker åter ut ur lövet och kliver nedför

altartrappan.

— I kväll, sa jag, i kväll...

Han tar ett danssteg och ritar med kvasten

ett streck framför sig på golvet:

— Måttan är så smal som ett strå,

naggande svår att hitta pä,

sjunger han. —Ant-fant-svendomsfjant, tar du

en sväng med mig? Stå inte där och se ut som

en döddansare!— Du har frestat Gud, Elias, svarar Ant dovt.

— Sladder ... Flickor har jag frestat, men

in te Gud. Fast nu är det väl slut med den saken

också. Vet du, hon ska ha en brudkrona av

finaste siden. Inte ett tocket gammalt

silver-skrälle med pinglor omkring, som alla vill ha

efter mormor deras. En krona av vitaste siden.

— Den kronan har du allt satt fläck på.

Elias är redan berusad till råhet:

— Ingen är så hög att inte flugan skvättar

honom på hatten. Och inget siden så vitt att det

inte kan få en liten fläck.

Ant-fant-svendoms-fjant — har du aldrig lördagssovit med en flicka

på loftet? Så vet du att det är svårt. Och värst

för fästefolk, begriper du.

— Jag har varken haft flicka eller fästmö

jag, säger Ant rasande. Men jag vill inte höra

vidare! Inte ett ord om den saken!

— Så tag en sväng med mig, jag ska hålla

mun. Du får allt bruk för benen de närmaste

tre dagarna. Ribacka-Isak från Forsbyn

kommer själv och blir dansmästare, så då vet du.

Där ska klampas igenom bröllopspurpuriet och

mera till. Men jag har glömt en del av kromi-lurerna. Vi måste övä. Hej, ställ dig där, Ant,

nu börjar vi!

Han tar upp en dansvisa och klappar takt

med handflatoma. Ant vänder honom ryggen

och kliver in i en bänk.

— Du väll inte du, din träbock. Men vem i

helvete ska jag få Öva mig med?...

Kyrkvärden, hehe! Han kommer väl strax och säger

till om helgsmålsringningen. Han är rund som

en boll och en ärones knöl. Med kyrkovärden

ska jag dansa! För nitton plåtar åhej!

— Han kommer inte, upplyser Ant och ser

på sin klocka. När jag städar, håller jag reda på

den saken själv. Vi får snart börja ringa.

— Javisst ja, jag glömde vem jag var med.

Du är klippan du, som alla kan lita på. Petrus

borde du hetat och inte Ant. Men vem djävuln

ska jag få dansa med?

Han river sig i det svartrufsiga, svettiga

huvudet. Med ens slänger han kvasten ifrån sig:

— Anagga, nu vet jag det!....

Fattiggubben!

— När ruset far i skallen, far vettet i

byxbaken, säger Ant dystert.— Du tror jag inte törs? gäckas Elias. Du

tror jag är rädd för prästen? Vänta, får du se!

— Fattiggubben lär du nog få dansa förutan.

Till att börja med så är han fastsmidd i muren.

— Hå, den saken såg jag här nyligen.

Bul-tama har rostat sönder.

Ant stiger ut ur bänken och tar Elias under

armen.

— Nu går vi opp i tornet och ringer, säger han

bestämt.

Men Elias är inte att tala förstånd med. Han

knuffar den andre ifrån sig, färdig till slagsmål.

— Gå för hin i våld till din ringning! Skynda

dig, Petrus!

— Men du vet att klockan blir för tung för

en man.

— Jag kommer strax och hjälper dig,

stackare. Ska bara ta en sväng först, har jag sagt.

Ant tar sin hatt från bänkstolpen.

— Ja, jag kan inte bli här och slåss med dig.

Men minns en sak. Vad en full gör, får haii som

nykter svara för. Och nu går jag opp i tornet.

1 dörren till sakristian vänder han sig ännu en

gång om.— Elias, då klockan börjar går helgen in.

Fresta inte Gud, Elias!

Den druckne sparkar ut med stövelklacken

efter honom; i

— Spela du grann musik till min

bröllopsdans! Här ska firas johanne och dansas

purpuri!

Så fort han är ensam, drar han fram en

svart-bukig plunta ur fickan. Den blänker hädiskt i

kyrkodagem, när han dricker ur den i djupa

klunkar. Därpå vinglar han ut genom

sakristian.

När han kommer tillbaka, bär han

Fattiggubben på ryggen. Det rullar och skramlar där

inne i det gamla träverket av slantar, som

kommit i rörelse av gungningen. Elias ställer figuren

upprätt mot altarskran ket, med ryggen vänd

mot björkarna och den tomma handen

framsträckt utåt kyrkan. Ett ögonblick står han och

fånstirrar på sitt sällskap, med det rusröda

ansiktet tätt framför Fattiggubbens stela och gråa

allvarsdrag.

— Hej, bror min, ska vi ha en sup?

Nu är den svarta pluntan framme igen. Hanklunkar djupt, blåser grinande sin kamrat mot

den murkna näsan och stöter flaskan till en skål

mot bröstet på honom. Det knallar i glaset och

klirrar ihåligt av mynten där inne i

Fattiggubbens magra buk.

— Rik kumpan jag får att dansa med! Lite

trög och styvben t visst, men alltid är du lika

bra som Ant. Stå nu vackert där, så börjar vi

strax. Bara musiken kommer . ..

Han går osäkert några steg bakåt, ut på

golvet. I samma stund börjar kyrkan darra, det

löper en dånande klämtnäng igenom den:

klockan där uppe i tornet tar vid med sina första,

långsamma svingar.

Elias bugar sig djupt. Så tumlar han ut mot

Fattiggubben och börjar figurera framför honom

i en gammaldags dans, i takt till klockklangen.

Den första turen går i högtidligt tempo, med

täta bockningar och allehanda ärebetygelser.

Men ju mer klockan ökar takten där uppe, dess

snabbare blir farten och dess överdådigare knalla

hans stövelklackar i golvet.

I den andra turen tappar han redan bort den

gamla sirliga bröllopsdansen. Han tar Fattig-gubben om livet, och det bär av i en rykande

polka runt hela kyrksalen, utmed långväggarna

och in under orgelläktaren.

— Vacker musik, vasa? Hej, du gamle

trä-jesus! Opp med klackarna, låt det smälla! För

femton fioler! Fortare, fortare!...

Han hinner med tre svängar för varje

klämt-ning. Med Fattiggubben i famnen tumlar han

uppför den ena gången och nedför den andra,

genom blixtrande strimmor av sol och skugga. —

Midsommar, ohej! skriker han. De höga rutorna

vackla vita någonstädes över huvudet på

honom, de stöta samman och springa åtskils i

galopperande fyrkanter, och runt kring honom

snurra de långa räta bänkraderna som ett

virr-varr av gula väderkvarnsvingar.

Flåsande kommer han tillbaka till altaret och

avlämnar den tunga kamraten på hans förra

plats. Själv tar han stöd mot närmaste bänk,

tills den vilda slängdansen av bilder börjar

stanna för hans syn.

Klockan sjunger som förr där uppe. Nu skall

tredje turen börja.

Elias löper vacklande ut. Men just när hannår fram till Fattiggubben, brister han hop med

ens, faller framstupa och blir liggande

nedanför altartrappan. Det far några ryckningar

genom hans kropp, sedan blir han stilla. —

Klockringningen dånar ännu en stund genom

den tomma kyrkan. Småningom tynar den av

med allt långsammare svängningar-, tills den tar

slut och bara en sakta darming dröjer kvar i

murar och valv.

Strax därpå hörs det steg i sakristian, genom

tystnaden stiger Ants röst:

— Var blev du, Elias? Du kom inte.

Han går några steg inåt kyrksalen, men blir

stående orörlig och stirrar. Nedanför

altartrappan ligger Elias framstupa med pannan mot

golvet. Men framför honom reser sig

Fattiggubben och håller handen utsträckt över den

fallne.

Hela kyrkan är fylld av skugga nu, också de

ljusa björkarna ha slocknat. Blott ur fönstret

längst mot väster faller in en ensam stråle och

badar Fattiggubbens ansikte i ett gult och

gruvligt ljus. De stela dragen lysa hårda likt en

skarprättares, som fått en högre befallning och■fullgjort sitt värv. Och denna framsträckta

hand, den ser ej bedjande ut som vanligt. Den

tyckes ha knutit sig och slagit till.

Ant skyndar fram till den fallne, vänder på

honom och stöder upp hans huvud. Elias är ej

röd i ansiktet längre, han ser på sin hjälpare med

två brustna ögon.

Ant ryggar tillbaka och pressar skuldrorna

mot altarskran ket under björkarna. Han är

blek av en högtidlig förfäran, och hans blick

irrar ut i kyrkan och bort under valven, liksom

sökte den någon som kanske ännu var där inne.

— Gud i himlen, Elias är död! Du slog honom,

Herre!

i — Fattiggubbens brud.FATTIGGUBBENS BRUD.

Man har burit den döde till graven och

Fattiggubben till hans gamla plats. Han står åter

till vänster framför porten, fastsmidd i

kyrkogårdsmuren. Länsman själv har ombesörjt

detta, och bysmeden har varit honom

behjälplig med nya och starkare bultar. Han anses med

skäl för en orädd man, den undersätsige smeden

med tjumacken och de långa, håriga armarna,

som likna svarta släggor.

Nu är det söndag, just före gudstjänsttid, och

hela byn är på benen. Klockan i tornet har

redan ringt till ingång, men icke lugnt och

flytande som vanligt, utan i korta, avbrutna

satser. Ringare på ringare har varit där uppe och

gripit tag i tågen, men efter några svingar var

han borta och hastade nedför trapporna somom elden varit lös. Ej heller ser kyrksalen ut

som vanligt. Den är nästan folktom, fast den

vid detta laget borde varit fylld. Blott några

slösinta åldringar och några av de allra

fridsammast gudfruktiga sitta väntande på sina

platser, från läktaren stirra den halvblinde

klockarens vita ögon ut över tomrummet, och runt

de nakna bänkraderna går kyrkvärden osaligt

av och an mellan sakristian och den öppna

ingången, där solskenet slår emot hans trinda

figur. Han spejar kisande dit ut i ljuset, tar ett

steg och stampar av otålighet — men nej, vad

skulle det löna att försöka få in dem? Han

torkar sig om pannan, blir stående i dörren och

ser nedåt kyrkbacken.

Där ute är-det folk i stället! Alldeles svart på

landsvägen och uppe på den låga

gråstensmuren. Man står hopklungad och tyst, man reser

sig på tåspetsarna och tittar varann över

axlama med skrämda ögon. Taket på kyrkstallama

bågnar under åskådare. Och i varje träd på

backen sitter någon pojke uppflugen och gapar.

Ty hopsjunken på knä framför Fattiggubben

ligger Anna. Hon är klädd i sin vita bruddräkt,som är tillskrynklad och alldeles fläckig av

landsvägsdammet. Krona och slöja bär hon likväl

icke, det bruna håret faller som en förvuxen

hängbuske ned kring huvudet, och under

solbrännan lyser ansiktet så grått och hårt som

eldsten. Hon tyckes också så omedveten som en

sten om yttervärlden. Men allt emellanåt

vaknar hon upp, slår sina armar kring

Fattiggubbens ben och rycker häftigt i honom, som ville

I

hon riva honom till sig. Sa blir hon stilla igen.

Runt omkring står folkskocken rådvill och

stirrar. Men närmast Anna och Fattiggubben

har det bildat sig en tom halvkrets, dit in vågar

sig ingen. Och när någon kommer och går

genom porten med den uppslagna järngrinden,

klämmer han sig så tätt han kan mot muren på

motsatta sidan och slinker hastigt förbi, som av

skräck att komma för nära någonting farligt.

Litet närmare än de andra stå tre

hantverkare. Det är smeden, den bamrike lille

snickaren och hans granne färgaren, han som alltid

brukar bära hatten tillbakaskjuten i nacken och

ha något glatt ord till hands. Han är

egentligen målare numera, men bär färgamamnet ef-ter far sin. De tre äro mycket olika, men de

anses var i sin art som byns klokhuvud, och

gäller det samfällda meningsyttringar, bruka de

vanligen tjänstgöra som ett slags försångare

med menigheten som instämmande kör. Man

står därför och iyss och väntar, om de icke ha

något att säga. Och nu säger äntligen snickaren:

— Stackarn, hon tog sig svårt till sinnes!

Hon har tappat vettet, det kan en ju se.

Färgaren jämkar hatten bakåt och knackar

på sin panna:

— Vettet är inte alltid hemma. Men

kommer tillbaka i sinom tid.

— Tror du. Men betänk att hon ligger här på

andra dygnet. Det är bara mor hennes som kan

få henne bort för någon stund. Och så fort hon

inte vaktar flickan, löper hon hit igen och lägger

sig där.

— Herre Jesus! viska några kvinnoröster i

skocken. Men smeden harskar sig och berättar

sakligt:

— Kyrkherrn har också försökt med henne,

men det tog inte skruv. Så fort han begynte

tala, blev hon rasande som ett vilddjur. Såså hustru min som såg det. Och flickan ska vara

omänskligt stark nu, fast en inte vill tro det.

Hon ger väl Gud och prästen felet att det slöt

som det slöt.

— Nu rister hon honom igen! ropar någon i

skocken, och man trängs och sträcker på

halsarna för att kunna se.

Anna har satt sig upp, hon hamrar vilt med

sina knutna händer på träbilden, rycker i

honom några tag och sjunker samman som förr.

— ja det är gruvligt att se, säger snickaren.

På andra dygnet!

Och ur folkhopen stiger genljudet i våg på våg:

— Stackarn! Hon har mist förståndet, hon

sörjer ihjäl sig!

— Hå, var inte så säkra på det, klipper

smeden av. Ungdomssorg är som då man får en

spark på smalbenet. Gör illande ont, men går

hastigt över.

En skinntorr gumma tränger sig beskäftigt

fram och nickar:

— Sant sagt, smed! Och det borde välan inte

vara hela världen att mista en slik vettvilling

som Elias.— Fattiggubben straffade honom! sorlar

mängden.

Men snickaren höjer hyssjande sin hand:

— Tala sakta om de döda, gottfolk. För

resten ska jag säga en sak. Det beror inte på

vem man håller av, det beror bara på hur mycket

man gör det. Och du, Lillgrannas-mor, var

inte så säker på din sak. Titta dit på flickan,

så ser du hur svårt det är.

— Jojo, muttrar gumman, det tar häftigt i

vet jag. Långsam sjuka—vissan död. Men

häftig början har sin övergång.

Färgaren tittar ett tag uppåt den klarblå

sommarhimmeln och säger tankfullt:

— Nej, man ska inte stryka hoppet svart.

— Bra målat, färgar-August! understöder

smeden. Och du, snickare, borde väl veta bäst

en sak. Ungt trä böjs lätt, men brister inte.

— Visserligen. Men det finns en gräns för

vad allting kan uthärda. Och en sak är ju

uppenbar. Flickan har mist vettet.

Åter stiger ett instämmande sorl från

mängden, och åter klipper smeden av med en

lustighet och pekar utåt vägen:— Är det inte Ant som kommer där borta?

Han kan liksom börja hoppas på ny skiva, han.

Fast in te ser det inbjudande ut med kärestan

just nu, vad tycker ni?

Några kvinnor fnissa för att visa att de ha reda

på sig. Men den förstuckna munterheten tar ett

hastigt slut, ty Anna svänger sig om med ens.

Hon ser på folket med de tårblekta, liksom blinda

Ögonen, sträcker bedjande ut armarna och ropar:

— Ge honom åt mig! Ge honom åt mig!----

Det far en vit sky över de hundra stirrande

ansiktena, skocken ryggar förskräckt tillbaka från

porten, och det blir glesare uppe på

gråstensmuren. Ingen svarar något, bara snickaren

viskar tveksamt till smeden;

— Är det månntro sin döda brudgum hon

menar?

— Nej, det är visst Fattiggubben.

— Men vad skulle hon med honom?.,.

— Låt mig få honom! Jag måste ha honom!

ropar Anna än mer skärande, och även de tre

hantverkarna dra sig försiktigt några steg

tillbaka. Det är dödstyst, ingen svarar, och Anna

sjunker samman som förr. —Nu plöjer sig Ant genom mängden, han går

rakt fram till henne, han bryr sig varken om

folkprat eller farligheter. Några ögonblick står

han och ser ned mot henne, med hatten i handen.

Så säger han sakta som man talar till en sjuk:

— Anna, det är jag. Det är Ant . . . Hör du

inte, Anna?

Han lägger sin hånd på Fattiggubbens skuldra

och ruskar varligt om honom:

— Han är bara av trä, ser du ju ... Förstår

du inte, bara av trä ...

Anna förblir orörlig, ingen kan veta om hon

hör och fattar något. Ant står ännu en stund

och ser på henne, hans smala ansikte är grått av

smärta, men alldeles"stilla. Så sätter han hatten

på och går långsamt in mot kyrkan.

Halvvägs upp från porten möter han

kyrkvärden, som slutligen tappat tålamodet och

skyndat ut på backen. Den godmodige lille

mannen är röd av förtrytelse, han klappar i

händerna och ropar:

— Hallå gottfolk, hör hit! Här inne är det

blanka bänkar, men där står ni alla och hänger.

Låt flickstackarn vara i fred, så är det bättre.Och siarv med ringningen har det varit i dag,

man får skämmas för er. Men nu är det för

sent, där kommer kyrkoherden som bäst.

Alla huvuden vända sig utåt landsvägen.

— Javisst, säger snickaren till de två andra

hantverkarna, där kommer han, och med

länsman i släptåg som vanligt. Är det inte underligt,

gottfolk, att en herde kan likas så väl med en

ulv?

Färgaren nickar instämmande. Men smeden,

som är en stadig vän av makten, tittar listigt

på de båda meningsfränderna:

— Om herden är stark i andan, så tämjer

han ulven till vallhund åt sig. Och det kan

behövas, för det finns alltid missnöjda och

bångstyriga i hjorden.

Prästen kommer vandrande till fots, ty fastän

över medelåldern är han rask och rörlig, och han

älskar icke att hålla onödiga åkhästar på stall.

Han har ett ansenligt yttre, kraftigt

trubban-sikte och skarpa ögon, som hålla säker uppsikt

både över själar och tionden. Som predikant är

han knappast särskilt omtyckt. Man känner att

ordet icke är riktigt levande i hans hjärta, detvärmer ej. När han nämner Guds namn, har det

i hans mun en underligt sliten klang som av

alltför mycket begagnande. Det låter nästan lika

förtroligt som då han säger »min käre bror» till

herrar och jämlikar. Och varje gång han från

predikstolen låter ordet »Jesus» segla ut över

församlingen, gör han sin stämma så

beskyddande len som han sade: »min lille kusin».

Likväl har han fulla hus för jämnan, ty man håller

fast vid det gamla, och man aktar hans kloka

styre och kraftiga hand.

Länsmannen är en lång och mager karl med

höknäsa. Man och man emellan förljudes det

mycket om hans råhet och liderliga liv, vilket

han likväl förstår att hålla skickligt dolt bakom

låsta dörrar och tilltäppta flickmunnar. Det

obehagligaste i hans yttre äro de yviga, rödgula

mustascherna, som skruva sig i vädret kring

hans mungipor. Det ser ut som han gapat och

svalt tvenne ekorrar, men glömt svansarna

utanför. Så hade färgaren sagt en gång. —

Menigheten viker hälsande åt sidan.

— Gudsfrid allesammans, hälsar prästen

tillbaka och ser sig förvånad omkring. Men vadvill det här säga?... Så, så, har vi

flickstackarn här nu igen.

— Ja det är ett elände, morrar länsmannen.

Och ni står där och gapar, naturligtvis!

— Hon har mistat vettet, kyrkherrn, viskar

snickaren till prästen.

Kyrkoherden nickar: — Jag vet, jag vet, jag

känner den saken.

— Hon vill ha Fattiggubben, utlåter sig

smeden.

— Hon tror att Fattiggubben är hennes

brudgum, tillägger färgaren.

Prästen överväger ett ögonblick. Så går han

fram till Anna.

«

— Vad vill du, Anna?

— Ge honom åt mig! Jag måste få honom!

ropar hon.

— Och vad ska du med Fattiggubben, barn?

Anna svarar ingenting. Hon ser ned i marken.

— Hon tror visst att hon ska kunna

hämnas på honom, gissar länsmannen.

— Ja bestämt! stiger ett mummel ur hopen.

— Nej, hon tror att hon är Fattiggubbens

brud, vidhåller färgaren.— Fattiggubbens brud! ekar det

mångstäm-migt.

Prästen fortsätter:

— Du är på villovägar, barn. Fattiggubben

har ingen själ och ande i sig. Det är med Gud

du skall tala.

— Men jag måste få honom! svarar Anna

sak-tare. Var barmhärtig, präst! Hjälp mig,

länsman!

— Ge henne Fattiggubben! instämma några

av de närmaste.

Länsmannen tystar ner dem.

— Det är ju galenskaper! fräser han.

— Och vi kan inte lämna oss utan

fattigkassa, förklarar prästen bestämt.

Då stiger smeden fram och nickar med sitt

oviga tjurhuvud mot träbilden:

— Jag vet var skon klämmer. De är rädda

för honom där. De vill bli av med honom.

—■ Ja, vi är rädda för honom! ta några

kvinnoröster upp.

Och snart kommer det i kör från mängden:

— Vi vill slippa honom, slippa honom!

— Så det lär i alla fall inte bli många slantarså länge han står kvar, tillägger smeden

triumferande.

Snickaren och färgaren rådpläga ett

ögonblick. Så säga de i tur och ordning:

— Jag lovar att skänka kyrkan en ny

fattiggubbe. I morgon dag ska jag ta ihop med snickr

randet.

— Och jag lovar att måla honom tie gånger

finare, i himmelsblå rock.

— Tack för uppsåtet, svarar prästen. Men

han blev stadigt fastsmidd, efter att den där

saken hade hänt.

Smeden grinar självmedvetet:

— De bultama må väl jag mäkta med, som

satte dit dem.

Nu tyckes den sjukas besatthet ha vaknat på

nytt. Hon rycker förtvivlat i Fattiggubben,

hennes arma gestalt i brudklänningen kastar sig

som en träsa av och an i landsvägsdammet, och

hon ropar alltmera slitande:

— Får jag honom inte? Jag måste få honom!

Folkhopen härdar ej längre ut med synen.

Det uppstår en allmän villervalla, man glömmer

aktningen för kyrkoherden och sig själv, manropar i munnen på varann, och snart brusar det

hundrastämmigt:

— Ge henne Fattiggubben t Var barmhärtig,

präst!

Kyrkoherden stillar oväsendet med en

handrörelse, som antyder att han vill tala. Men

länsmannen inskjuter torrt:

— Jag röstar nej till den galenskapen.

Ordning i allt. Det här börjar likna ett folkupplopp.

Om de är rädda för honom, så har vi desto mera

skäl att låta honom stå där, till vamagel mot

fylleri och kyrkodansande.

— Nåväl, säger prästen med salomonisk ton

och ser ut över mängden —vi ska gå en

medelväg. Flickan lider, det är allom uppenbart. Nu

kan det visserligen sättas i fråga, om det mera

hjälper än stjälper att villfara hennes bön. Men

Herren ser med välbehag till en barmhärtig

gärning. Hon får Fattiggubben ... Smeden kan

ta lös honom i kväll, så fort helgen har gått ut.

Folkhopen bryter in med något som liknar

ett hurrande.

— Hon får Fattiggubben, fortsätter prästen,

men bara på en tid. Gamla ting har helgd, syn-nerligast i kyrkans tjänst. Före Olsmäss, sista

julisöndagen, skall lånet vara återställt. Det

ålägger jag länsman att tillse. Då hoppas jag

också att allt med Guds hjälp skall ha vänt sig

till det bättre, och att ingen vidskepelse längre

skrämmer folk från fattigkassan. — Och nu går

vi alla in till andakt!

Han klappar befallande i händerna och

vandrar upp mot kyrkan, åtföljd av länsmannen.

Mängden sätter sig i rörelse under ett

mångtydigt sorl, som innebär både tillfredsställelse

och missnöje. Men då mänskoströmmen rinner

in genom porten, håller den sig fortfarande

envist mot muren på höger hand.

Som de sista dröja de tre hantverkarna kvar

på landsvägen. De se undrande på Anna.

Hon har icke rört sig efter prästens ord, hon

ligger på knä som förr, stilla som om hon

somnat.

— Så nu ska hon då bli Fattiggubbens brud,

säger smeden.

— Ja så hastigt ändrar det sig här i världen,

håhå, jaja, bekräftar färgaren, rättar sorgset på

hatten och vill ge sig av uppåt kyrkan.Bara den lille snickaren är än ej färdig. Han

står och ser grubblande ned i landsvägsdammet.

— Men vad kan det vara som hon vill honom,

egentligen?

5 — Falliggubbens brud.KAMPEN.

Det är kvällen före Olsmäss, sista julisöndagen.

Anna sitter på sängkanten i sin kammare.

Hon är avtärd som efter en svår sjukdom,

ansiktet har en självlysande blekhet, och hon

håller en mörk schal svept om skuldrorna som om

hon frös. Hennes ögon glida planlöst över de

välkända tingen där inne: väggklockan med de

blanka mässingsloden och de förgyllda visarna,

som pekat på så många mötestimmar; det lilla

bordet med sin vita spetsduk och de två höga

ljusstakarna av tenn; de nyligen med gröna och

röda slingor bemålade två stolarna, som stått

färdiga och väntat på någon. Alla ting här inne

äro två: urvisama, loden, ljusstakarna, stolarna,

ja till och med de båda små bokhyllorna, dem

hon ärvt av sin far och vilkas visdom hon velatföra vidare till en annan. Men åsynen av allt

detta väcker icke längre en gnista av

samhörighet i hennes blick, som endast säger: bara jag

slapp att se er, ni erbarmliga ting! Vad kan

ni hjälpa mig? . ..

De blårutiga gardinerna äro fördragna för

fönstret och hopstuckna med nålar, de släppa in

blott en dämpad halvdager som i ett sjukrum.

Hon sitter en stund och ser hur skuggorna av

tvenne krukväxter på fönsterposten stiga fram

under gardinen. Den ena skuggan är mager och

förkrympt; det är hennes myrten, som var så

nära att bli klippt till krans och sedan dess

fått stå och torka. Vad den är långt borta

redan: en tvinande skugga, nästan ett intet...

Men där utanför fönstret är sommarkvällen,

världen, människorna — vem kan komma

undan dem?

Slutligen stannar hennes blick vid ett hörn av

rummet. Där står Fattiggubben stödd mot

väggen och med handen framsträckt. Då vakna

hennes ögon, de vidgas och suga sig fast vid

honom, det växer upp i dem én mörk vildhet,

och hennes näsvingar darra. Hon reser sig ochgår fram mot träbilden med smygande steg,

samman hukad som ville hon kasta sig över honom.

— Du tog Elias ifrån mig... Var har du

honom nu? Var håller du honom fången i

dödsriket? ... Du svarar ingenting. Och nu är det

sista kvällen. Du har inte hjälpt mig än, och nu

ska du tas ifrån mig... Har jag inte bett dig

kanske, har jag inte plågat dig, har jag inte

smädat dig? ... Men mig bryr du dig inte om...

Du, du din djävul!

Anna står med fingrarna klämda kring

Fattiggubbens hals, när dörren öppnas och modern

skyndar in från storstugan. Hon är resklädd i

kappa och schal, på huvudet har hon en svart

silkesduk. Det är en ännu ståtlig kvinna, men

det rycker av ängslan i hennes annars så värdiga

drag. Varsamt går hon fram till dottern, som

dragit sig tillbaka mot sängen, och stryker med

handen över hennes skuldra.

— Kära, kära, är det onda över dig igen? Det

var ju allting så mycket bättre redan, du höll på

att bli så fridfärdig. Lugna dig, barnet. Allt ska

väl ge med sig, bara vi slipper av med honom där,

fulingen... Är det inte sista kvällen i dag?— Jo, mor.

— Och du vill liksom ta farväl av honom,

tänker jag. Det var så länge sen du sist fick det sinnet

på dig, så jag hoppades redan att det var förbi.

— Var inte ängslig, mor. Du slipper honom

snart.

Modem stryker Ömt över hennes hår och

skuldra, men det är samtidigt någonting skyggt,

nästan skamset i denna smekning.

— Trösta dig nu, barnet mitt! Det finns ingen

så svår sorg att man inte mäktar med den. Bara

man kommer Över det första, ser du. Jag har

haft mitt att bära, jag med. Och jag ska säga

dig en sak — det är allt värre att tidigt mista

sin man som jag än att mista sin trolovade. Det

ena kan ersättas kanske, men det andra...

Anna höjer plötsligt huvudet och ser henne

hårt i ögonen. Modem avbryter, tittar ned i

golvet och plockar tigande på sin kappa. Så

framkastar hon osäkert:

— Och jag som just skulle ge mig i väg till

Forsbyn...

— Du far bort till natten, mor, säger Anna

ton löst.Modem blir illa berörd. Hon talar så ivrigt

som hade hon hast att nysta in en farlig tråd:

— Har jag inte troget suttit här kanske? På

hela månaden... hela hemska månaden... har

jag inte varit dit över. Man borde väl hålla lite

mera hop med släktingarna. Men det är så, ser

du, det vill inte bli tid under veckan. Och jag

tyckte ju det redan var så bra med dig. Vill du,

barnet, så ska jag låta drängen spänna från

på nytt?

— Far du som du tänkte, mor, säger Anna

lika tonlöst.

— Bara jag visste att du lugnar dig. Kära

barnet mitt...

Hon kommer åter över dottern med sina

för-lägna smekningar. Men Anna vrider sig plågad

undan och tar ett steg tillbaka.

— Nej, mor, du kan inte trösta mig, du. För

att trösta en annan ska man själv ha frid, annars

blir trösten osann. Och frid har du inte, mor.

Nu börjar modern snyfta.

— Har jag då inte stått dig bi så gott jag

begripit? Och nu stöter du mig bort. Det är så,

Anna, det är så. När barnen är små trampar desin mor på famnen, men när de blir stora

trampar de på hennes hjärta.

Anna ser på henne med sina trötta ögon, det

är ett kallt och hopplöst medlidande i dem.

— Du är ingen ond människa, mor. Men du

är svag som vi alla. Jag vet det nog, hur du har

kämpat med dig själv för din osaliga dotters

. skull. För att hålla dig själv stark, för att få

samvetsfrid att trösta mig med — jag vet det

nog. Men genast du tyckte det lättade för mig,

genast föll du själv.

Modem börjar skaka i sin mörka reskappa.

— Vad i Guds namn menar du, barn?

— Jag menar att du inte kan hjälpa mig. För

du är olycklig själv, mor, och du är inte

sannfärdig. Vill du trösta mig, så säg då först så här:

Nu sätter jag mig opp i kärran och åker till

Forsbyn, fast Gud ska veta att jag inte gör det

med lätt hjärta. Jag far dit för att göra hor med

min släkting, änklingen Jan Jansson Dalsjö.

— Jesus, flicka! skriker modem och far ihop.

Hon drar sig undan mot dörren till farstun,

hennes läppar röras, underkäken arbetar

krampaktigt med en blandning av gråt och kvävda ordtill förklaring och försvar, men hon får ingenting

fram.

Anna står orörlig och ser hur modern glider

ut, ryckvis och nedböjd som haglade det över

henne slag av en osynlig piska. Dörren öppnas

och faller igen. Hon står en stund kvar och ser

på den tomma dörrtavlan, hennes ansikte är

alldeles känslolöst och tomt. Så vänder hon

huvudet mot Fattiggubben:

— Du ser hur svårt vi har det. Men du vill

inte hjälpa mig...

Ute på gården gnisslar en kärra, som långsamt

rullar bort. En grind knarrar, en portslå faller

tungt i sin klyka, så skriker kärran igen, längre

bort, och det blir alldeles tyst. Det börjar

skymma lätt; skuggmönstret av den blårutiga

gardinen med krukväxterna och fönsterkorset

där bakom har krupit upp på väggen och håller

på att suddas ut och bli till intet. Anna sätter

sig som förr på sin sängkant, hennes ögon irra

döda ut över de döda tingen.Nu knarrar det åter i grinden, det hörs steg

på trappan och genom farstun, någon knackar

på. Anna drar djupt efter andan, när

länsmannen stiger in.

Han ser sig kring med en flackande blick:

— Goafton, Anna. Ensam i sängen, vasa?

Vart for mor din?

— På besök.

— Och drängpojken er såg jag just ute på

lördagssprång. Skulle till flickor, kan jag

tänka.

Han sätter sig och tittar på Fattiggubben. De

rödgula mustascherna vrida sig uppåt under ett

illfundigt småleende:

— Nå, har du haft roligt med din gubbe?

— Vad har du för ärende, länsman? frågar

Anna utan att svara.

Länsmannen sträcker på sina stövlar. Hans

röst är med ens alldeles uppriktig:

— Ja säg det... Vet du"att det finns folk som

påstår, att du på sistone har fått någon slags

övernaturlig gåva. Du ser tvärsigenom dem, påstår

de^ Så säg då varför jag har kommit hit. För

sannerligen om jag själv begriper det.— Du kommer väl att begripa det då, förrän

du går.

Han ser litet förvånat på henne.

— För resten har jag en påminnelse att göra.

Eftersom du är så där frisk i huvudet nu, så vet

du väl också vad det är för dag i dag. Och vad

prästen vår sa på kyrkbacken för en månad sen.

Anna rycker till:

— Låt mig hålla honom, länsman! Bara

någon dag ännu!

— Har du haft så roligt med honom, vad?

— Nej, svarar hon tungt.

— Jag tänker det. Det blir väl lite kallt med

bara trä i längden. Kött och blod ska det vara...

Han tiger ett ögonblick, ser på henne igen:

— Men det är ändå besynnerligt. Ute i byn

heter det om dig.. .

— Att jag är galen.

— Nåja, inte precis. Men det är roligt att du

har repat dig. Jojo, ungdomen tar ut sin rätt...

Han funderar litet, jämkar stolen närmare.

— Eftersom landet ligger så här, ska jag

komma fram med ett förslag. Saken är den. Du vet

att jag är gammal ungkarl och beroende avtjänstfolk. Men det vill ställa sig allt svårare att

fånågon duglig person som sköter hushållet åt en.

Uselt kvinnfolk i byn! Jag har därför tänkt på

dig, så fort du blev frisk igen. Du är en prydlig

flicka, Anna — eller kan åtminstone bli det på

nytt så småningom. Mera hyfsning och fasoner

än bondjäntor brukar bestå sig med. Och det är

säkert bäst att du kommer dig för med något

ordentligt arbete igen — grubblerier är bara till

skada. Därför har jag tänkt att du kan komma

som husfröken till mig. — Vad menar du om

den saken? Stiger i graderna, vasa?

Anna reser sig häftigt:

— jag vet hur det brukar gå med dina

husfröknar! En kom i fängelse för barnamord, en

annan kom på dårhus. På vilketdera stället vill

du ha mig?

Länsmannen stampar förgrymmad i golvet.

— Hon får stämma ner tonen några streck,

ska jag säga henne!

Han gör en rörelse mot Fattiggubben:

— Så tar jag väl träbelätet och går då. —

— Nej, tag honom inte ifrån mig! ber Anna

förtvivlad. Jag behöver honom ännu.Då slår länsmannen plötsligt om. Han

kommer tätt inpå henne, hans stämma är lekfull:

— Det beror på hur hon förhåller sig,

mamsellen min. Du vet att jag står väl hos prästen.

Ett gott ord av mig, och det kan ställas om.

Anna är borta i sin ängslan. Hon märker icke

hans blick.

— Låt mig hålla honom! ber hon bevekande,

men med huvudet bortvänt.

— Kanske. Beror på. Om du vill visa dig

litet vänligare... Du är en nätt flicka, Anna.

Han mönstrar henne lystet, det har runnit

upp en grumlig rodnad i ansiktet på honom,

andedräkten susar hörbar genom de yviga

mustascherna. Med ens blottar han tänderna och

tar ett hastigt grepp om hennes handlovar. Hon

försöker vrida sig lös, men han spärrar ut hennes

armar och drar henne intill sig.

— Släpp mig! ropar Anna. Hon böjer huvudet

bakåt, undan den förföljande munnen, gräver

naglarna in i skinnet på hans handleder och river

till.

Han pressar henne bakåt mot sängen, hans

flämtande viskning är tätt inpå henne:— Så, så, vildkatta. .. inte bråka! Man

brukar foga sig för mi g! Du har ju lön för besväret...

Seså, ungen min, seså.,.

Anna känner att hon nästa ögonblick skall

falla raklång över bädden. Då skriker hon

förtvivlat:

— Släpp mig, för Guds skull! Jag har barn

under bröstet!

Länsmannens grepp slappnar för en sekund.

Hon rycker sig loss och springer över golvet.

Han blir stående, litet förvirrad, och torkar med

näsduken det sipprande blodet från sina

handleder. Det blir så tyst att man kan höra en

hunds aftonylande nerifrån byn.

— Vill du ännu ha mig till husfröken? frågar

Anna kallt.

Han ser rasande på henne, tänderna lysa:

— Det var onödigt att du förrådde den

nyheten! Jaså, du har hunnit skämma ut dig?

Jo, visste jag inte att du hade fan i kroppen.

Men varför djävulen ska du skrika det?...

Det var ju ett skämt, begriper du!

Hennes röst är tjock av kväljningar;

— Och du är satt till domare över människor!Vet du nu varför du kom hit? Kanske begrep

du det inte från början, lika litet som jag. Men

du kom för att mätta din lusta med en vettvill

stackare — som du trodde. Det är bäst du går

nu, länsman.

— Ja, jag har verkligen ingenting att beställa

här vidare, säger hän med ett försök till

munterhet och tar sin hatt, — inte för den här gången

åtminstone.

Men på tröskeln vänder han sig om och höter

med handen i den blodiga näsduken:

— Tack för i kväll! Du hor kanske av mig

snart igen, din slänka! Och belätet där ska vara

vid kyrkan i morgon bitti senast, antingen du

kommer själv eller skickar drängen.

Han smäller dörren samman efter sig och

går. —

Anna blir stående mitt på golvet i skymningen.

Hon ser sig omkring med frysande ögon. Det

är som väggarna vore utslagna, som stod hon

på ett mörkt berg i världens mitt och såg ut

över det ohyggliga livet. Hon tar sig som

bedövad åt pannan, gång på gång:— Gud i himlen, är då hela jorden en enda

avskrädeshög? Jag ser ondska och smuts

överallt, bara svartaste smuts... Den jäser, den

stinker mot mig.. . ååh! .. .

Hon kastar sig ned på golvet och pressar

ansiktet mot plankorna för att gömma sig undan

synen. Så reser hon sig häftigt och går fram till

Fattiggubben.

— Du måste höra mig! Jag kan inte bli här.

Kan inte, förstår du. Jag vill bort, jag vill efter

honom!... Så tag mig då, tag mig!...

Hon står andlös en sekund och väntar på

bön-hörelsen, men förgäves. Hennes röst darrar av

bitterhet:

— Elias slog du, fast han bara ville dansa

med dig,.. Han dugde han, som var glad och

stark.. .

Det börjar rycka av gråt och raseri i hennes

halsmuskler, hon knyter nävarna, hamrar med

knogarna uppåt träbildens hårda ansikte och

klämmer fingrarna kring hans strupe:

— Men ser du inte att jag smädar dig, stryper

dig, spottar på dig! ... Ser du det inte. . .

Varför slår du mig inte? .. .Åter står hon orörlig och väntar. Så börjar hon

irra som en jagad av och an i rummet, tills hon

öppnardörren till storstugan och försvinner. Hon

kommer tillbaka med en masurskaftad kniv, den

blänker lång och skarp genom det blågrå dunklet.

— Jag har en kniv i handen, ser du!... Du

bara hånler åt mig.. . Varför gör du det inte

själv då? säger du... Nej, jag kan inte mörda.

Jag kan inte lämna efter mig det namnet, att

jag blev utskämd och tog livet av oss båda,..

Men du kan döma. Du kan straffa...

Våldsamt pressar hon knivspetsen mot

Fattiggubbens bröst och vrider runt. Det knastrar i

det bentorra gamla träet.

— Ser du inte! ropar hon, — jag sticker dig,

jag skär dig, usling, jag borrar i din heliga kropp!

Förbannad vare du!...

Hon drar djupt efter andan — nu skulle det

väl äntligen komma, Sammanhukad ligger hon .

på knä och ser upp mot Fattiggubbens utsträckta

hand, som svävar grå i skymningen ovanför

hennes huvud.

— Så döda mig då, döda mig!.. viskar hon.

Och hon tycker att denna hand växer ut överalla mått där uppe i dunklet. Den är ej

Fattiggubbens längre, den är Guds drabbande

domarhand av järn, som svävar väldig över allt

levande. Hon ser upp mot den och väntar. Men

slaget faller icke.

Då förstår hon att hon måste göra det själv. —

Gud vill det inte, tänker hon, men jag måste ju,

måste likväl. ,. Mitt hjärta duger inte till att

leva, det är alltför sjukt, det är fullt av död som

en varböld. Så måste det stickas sönder för att

få frid. . .

Och hon märker med ens att hon med

tummen prövar knivspetsen: den är skarp och smal,

det är inte något fel på den, det breda

masur-skaftet skall stöta stadigt till, om hon låter

kroppen falla framstupa över stålet. Hon märker

att hon har slitit upp blusen och trevar över

bröstet. Här, här bultar och värker det, här är

det sjuka stället... — Gud vill det inte, men

jag måste ju..., säger hon. Så lägger hon

knivbladet till rätta mot hjärtat och stiger ut

på golvet.

Men hon blir stående orörlig, utan att kasta

sig på kniven. Ty i samma stund har kyrk-

6 — Failiggubbens brud.klockan börjat tona genom den sena skymningen.

Först hörs den dämpat, men snart allt starkare.

Klang på klang kommer farande som ett

budskap och svallar in mot henne.

Kniven glider ur hennes hand. Hon står och

vaggar som i svindel, medan hon lyssnar.

— Nu. . . nu hör han mig! flämtar hon. —

Nu får jag svar!... .

Hon tycker att taket öppnat sig, hela rymden

är full av röster kring hennes huvud, men genom

allt bruset stiger det en väldig stämma:

— Du får icke dö — så skall du leva!

Långsamt får hennes ansikte ett sken som

om något tändes inom henne, det lyser förklarat

inne i dunklet. Jublande lyfter hon armarna

uppåt, som regnade det ljus emot henne. Men

hon känner att hon icke längre kan stå upprätt,

det är för övermäktigt. Hon vacklar till sin

bädd och brister hop i snyftningar framför den.

— Ja jag hör dig, Herre! viskar hon. Jag

skall leva.. ,

Länge ligger hon så, med huvudet mot bädden.

Klockan har längesedan tystnat där borta. Närhon äntligt reser sig, är hon alldeles stilla. Hon

lyfter det lilla bordet bort till Fattiggubben,

ställer de båda ljusen i tennstakarna framför

honom och tänder dem.

Så öppnar hon farstudörren och går sakta ut.GUDS KÄLLA.

Det är någon timme senare.

Ljusen framför Fattiggubben ha brunnit

ensamma i den tomma kammaren. Lågorna

fladdra till ibland för draget från den öppna

farstudörren, och det gula skenet dansar över

träbildens ansikte, som rör sig som om det levde.

Men strax blir allting stilla igen, lågorna och de

stela dragen bakom dem.

Där ute bortom dörrens blåa fyrkant ligger

sommarnatten som ett halvskumt havsdjup.

Ett träd på backen lyfter sin väldiga, ovissa

kontur upp i dunklet; det darrar några stjärnor

inne i dess tunga lövmassa. Och längre bort

glimmar ett svagt och metalliskt sken över de

sovande rågarna, som redan bugna med

mognande juliax.En mansgestalt dyker upp på trappan. Det

är Ant, lian bär en påk under armen. Tveksamt

kommer han in i farstun, knackar sakta med

påken i golvet och frågar:

— Anna, är du där?

Då han inte får något svar, stiger han slutligen

in i kammaren och ser sig omkring. Förundrad

ställer han sig och betraktar ljusen framför

Fattiggubben. Så får han sikte på den

masur-skaftade kniven som ligger mitt på golvet. Han

synar den noga. Från den skarpa spetsen nedåt

bladet löper , en smal röd skugga, som spåret

av en blodsdroppe vilken rullat utför stålet.

Ant ryser till och låter kniven försvinna i

stövelskaftet. Så sätter han sig ned i dyster begrundan,

med påken över knäna.

Det hörs steg på trappan, Anna återvänder.

Hon stänger dörren efter sig, men hon blir

stående ett Ögonblick innanför tröskeln och ser

leende på Ant. Hon har en bukett blåklint i

händerna, och ögonen lysa i det bleka ansiktet.

— Var det du, Ant? Jag hörde att någon

kom.

— Goafton, Anna, säger Ant osäkert och litetförläget. Jag vet inte vad du menar om så sent

besök.

Anna räcker honom handen:

— Välkomnare gäst än du finns inte. Och

allramest nu.

Ant ser förvånad på henne.

— Tack för de orden. t)u är underligt glad i

afton, Anna. Och blåklint har du plockat mitt

i mörkret.

— Ja, jag var ute -i rågåkern efter dem.

Fattiggubben ska ha dem.

Hon sätter blommorna i ett glas, ordnar dem

prydligt, går ut i stugan efter friskt vatten till

dem och ställer buketten mellan ljusen framför

Fattiggubben. Ant har satt sig, han följer henne

med ögonen.

— Fattiggubben? Får han blommor av dig?

— Ja, för han har hjälpt mig nu. Jag måste

tacka honom på något sätt...

— Förstår du inte, säger hon plötsligt med en

underligt jublande ton, — förstår du inte —nu

är allting annorlunda!

— Så, så . . . har Fattiggubben hjälpt dig nu?

tindrar Ant klentroget. Och just sista kvällendu får hålla honom — det var lycka det. Men

säg mig en sak. Vad ville du egentligen, när du

tog hit honom?

— Vad jag ville? Jag ville dö, förstås. Jag

trodde att om jag retade honom tillräckligt, så

skulle jag få följa efter Elias.

— Då var det som jag anade.

— Men jag var på vilsevägar, Ant! Och ändå

kom jag dit jag skulle. Ser du, nu vet jag nog

varför Elias måste dö.

— Så säg det.

— Gud slog honom, för att vi andra skulle se

den starka handen.

— Så har jag också tänkt.

— Och nu vet jag nog att Fattiggubben bara

är av trä, att han är livlös som en stock. Men

för mig blev han den stupstock, som mitt gamla

hjärta förblödde på.

Ant ser grubblande ned i golvet. Han

tänker på den röda skuggan på kniven, som han

känner gnaga där inne i stövelskaftet.

— Vad har du nu då i bröstet, om ditt hjärta

har förblött? frågar han sakta.— Inte något eget hjärta längre. Inte ett som

ropar ut sina fåkunniga önskningar att få leva

och dö när det själv bestämmer. Men

någonting som är till låns. Jag vet inte vad det

kallas, jag vet bara att det finns där. Det känns

som ett stycke av Guds allgodhet.

— Du talan sällsamt, Anna!

— Ser du, Ant, det gör detsamma vad vi

tror på, trä eller sten eller drömbilder, bara vår

tro är tillräckligt stark. Då hittar hon nog fram,

var hon än börjar vandringen. Det finns många

vägar till Gud.

Ant ser upp, i stigande undran:

— Har det verkligen skett en förvandling

med dig?

— Ja. Förr trodde jag, åtminstone somliga

tider. Nu har jag visshet. Det är många mil

mellan de två gårdarna. Men jag kan inte

förklara hur den vissheten kom. Det är väl så, att

när en människa har lidit sig fram till den

yttersta gränsen, där hon inte mera kan härda ut,

då måste det ske någonting med henne.

Antingen dör hon då, eller också får hon ett nytt

hjärta för att kunna leva. Och det hjärtat lik-nar ingenting som hon tidigare kände. Det är

fullt av en underlig glädje.

Nu har Ant rest sig. Han ser ut som vaknade

han ur en svart dröm med solen rätt mot ögonen,

och hans röst sjunger av befrielse:

— Anna, Anna, det har skett stora ting med

dig! Men säg mig, hur gick det till? Hur

ändrades allting så plötsligt?

— Det var så förunderligt enkelt. Jag hade

kommit till min yttersta gräns, där all världens

mörker slog ihop kring mig. Då ville jag döda

mig. Men jag fick det inte. Jag hörde en väldig

stämma som befallde mig leva. Och med

detsamma hade jag också fått kraft till det.

De stå tysta en stund och se på varandra i det

stilla skenet från ljusen, utan att kunna tala.

De känna att det outsägliga är nära dem, det

fyller hela rummet, det viskar kring deras

huvud.

Slutligen frågar Anna:

— Men kan du säga mig en sak. Varifrån

kom klockringningen just då? Så sent, mitt i

skymningen.

Ant sätter sig, förlägen:— Det kan jag visserligen. För det var jag

som ringde.

— Var det du? Vad ville du med den

ringningen? Hur vågade du? Och hur visste du att

ringa . . . just då?

— Kanske kan jag berätta det för dig,

börjar han dröjande.------Jo, ser du, det är så, jag

har inte kunnat hålla mig riktigt långt borta

från dig under sista tiden. Jag har liksom hållit

lite. vakt. Och i kväll, när jag såg att länsman

sökte sig hitåt, så anade jag oråd ...

Han kramar påken så att knogama vitna,

hans ansikte plöjs upp av en skälvning:

— När han så begynte tränga in på dig, den

djävuln, då stod jag under fönstret. Och jag

hade redan handen på dörrvredet, när du skrek

till så han släppte dig. Så om inte ditt barn

hade frälst dig, skulle du väl fått hjälp från

annat håll. Men när länsman sedan gick, följde

jag efter och ropte an honom. Och jag slog

honom med denna påken. Han ligger sanslös i

sin egen port.

— Det var illa gjort av dig, An t! säger Anna

upprörd.— Illa var det inte, nej. Men kanske

självrådigt. Fast inte lär han ha lust att göra sak

av den betan, om han kommer sig.

Då han ser Annas oro, tillägger han lugnt:

— Ja, jag tror nog att han ska kvickna till.

En ond skalle är hård.

— Men klockringningen, Ant, varifrån kom

den?

— Jo, jag var tidigare i kväll där oppe och

ringde helgsmål, så jag hade nycklarna. Men

när jag sedan hade slagit länsman, då tyckte

och sa jag till mig själv, att först nu gick helgen

in. Och jag gick opp i kyrktornet och ringde än

en gång.

Anna går fram till honom och tar hans båda

händer:

— Då har jag att tacka dig för stor hjälp.

Kanske var du utskickad enkom för min skull.

Den ringningen, Ant, den lyste in helgen. —

Ant står och våndas under beröringen av

hennes heta, fuktiga händer. Det strömmar igenom

honom en bitter och hopplös salighet, som han

vill värja sig för, men som han samtidigt oemot-ståndligt suges in i. Han känner att han ville

bli stående hela sitt liv i denna plågsamma lycka.

Men ändå känner han sig underligt befriad, när

han utifrån gården hör ljudet av en kärra som

åker in genom grinden, och han höjer hastigt

huvudet och lyssnar.

— Vad är det? frågar Anna.

— Hörde du inte? Det lät som en kärra körde

in på gården.

— Jag vet vad det är! ropar Anna strålande.

Det är mor som har vänt om. Hon for inte till

Forsbyn! ... Nu vänder sig allting, ser du ju!

Hon skyndar ut i farstun och slår upp dörren:

— Kom in, mor, kom in! —

Det dröjer en stund innan modem kommer.

Hon ser mycket trött ut, hon hälsar tyst på

Ant och tittar villrådigt på ljusen och

blommorna framför Fattiggubben. Så sätter hon sig

försagd, tar av den svarta silkesduken och ser

nedåt.

— Du kom tillbaka, mor! säger Anna.

Modem kastar en skygg blick på Ant.

— Ja, jag vet inte .. . det gick någonting i

olag för mig på vägen. Jag kom inte fram.— Och jag har någonting glatt att berätta

dig, mor! fortsätter Anna och pekar mot

Fattiggubben, — Ser du inte, allt har förändrat sig

nu! Du behöver aldrig mera vara ängslig för

mig.

— Har du blivit vän med honom, nu då?

— Ja. Han har hört mig, ser du. Han har

hjälpt mig till rätta. Jag sörjer inte längre.

Modem ser nästan förskräckt på henne:

— Såå ... såå ...

— Och det är en sak till, mor! Ant vet det

r^dan ... Fastän Elias är död, så har jag något

kvar av honom. Jag ska få ett barn med honom,

mor!

Modem rycker till som för ett knivstyng. Hon

sätter händerna för ögonen och börjar vagga av

och an, som värkte hennes ansikte.

— Anna ... Anna ... är du utskämd ...

Dottern står och ser på henne, gripen. Det

modiga ljuset i hennes Ögon dukar under för en

besviken skugga, men det växer fram på nytt.

— Nej, tag det inte så, mor. Se inte med

världens ögon. Utskämd, säger du, och så tyckte

jag själv helt nyss. Men nu har skammen pinatsig slut för mig. Nu finns bara tacksamheten

kvar.

Men modem hör inte. Hon sitter som förr

och vaggar av och an i sin smärta.

— Minns det, Anna, att oäkta barn har ingen

släkt. Och detta måste ännu komma över oss . ..

Hon reser sig långsamt och framåtböjd. Med

den svarta silkesduken pressad för ansiktet går

hon mot dörren till storstugan. Anna följer

efter henne, i dörren lägger hon armen kring

modems skuldra och leder henne in i det skumma

rummet.

Ant sitter kvar, med hakan stödd mot påken.

Hans ögon blinka svidande mot ljuslågorna, och

inifrån mörkret i stugan hör han snyftningar.

Länge sitter han så och grubblar. När Anna

slutligen återvänder och stänger dörren efter sig,

säger han stillsamt:

— Det är väl så, Anna, att det inte finns

någon riktigt molnfri helg, så länge vi står här

på jorden.

— Men du ska få se att det molnet går förbi,

svarar hon fast.— Törhända. Men hårt tog mor din det,

övermåttan hårt.. .

Det är något han känner att han måste fram

med, men han vet ej hur det skall ske. Han ser

åt sidan och börjar trevande:

— Det är en sak jag har att säga dig, Anna.

Kanske möter dig likafullt svårigheter, som det

nu är beställt... Du sa nyss att jag hade

hjälpt dig. Men det har jag visserligen inte.

Jag blygs nät jag tänker på, hur lite jag har

förmått uträtta för dig. Och likväl, kanske kunde

jag ... ja, det förstår du ju, någon hjälp bleve

inte det heller, men i alla fall...

Han håller upp ett ögonblick och tittar än mer

åt sidan. Så sväljer han djupt ett tag och säger

med bortvänt huvud:

— Förstår du mig, Anna? Vill du ha en far

åt barnet ditt, så vet du var han finns.

Anna ser mycket stilla på honom.

— Du är god, Ant, — så god att jag inte

förtjänar det. Men jag behöver inte den hjälpen.

— Hjälp får det inte kallas! ropar Ant

häftigt och stöter med påken i golvet. Han är

blossande röd av en bekännelse, som tegat inomhonom sedan år tillbaka. Men han får det inte

klart sagt heller nu,* Han får bara fram en

skamsen viskning:

— Snarare skulle det bli du som hjälpte

mig...

Anna står som förr och ser på honom. Hon

säger långsamt:

— Jag har vetat det hela tiden. Du har haft

din pinotid du med. Längre än min. Så har vi

väl någonting gemensamt nu.

Men nej, Ant, så får vi inte hjälpa varann.

Mitt barn är jag satt att bära ensam. Och jag

har ingenting mer, varken kropp eller själ, som

jag kan skänka bort. Allt är till låns, och

tillhör det människor, så tillhör det dem alla. Men

kanske vi ändå kan hjälpas åt.

— Jag förstår dig inte, svarar Ant tungt.

— Jag men ar att kanske får jag bli den

stupstock, som ditt gamla hjärta förblöder på...

Ant rycker till vid hennes ord. Vad är det

som hon sagt! Känner han icke själv den

stupstocken?. I långa år har den legat inom honom,

dröm på dröm har han dräpt på den. Och nu

är den blodig av det sista han haft att offra, nuhar han ingenting kvar. Men ändå lever han!

Ändå känner han sig på något sätt lättad. Han

känner det som stod han i beråd att stiga över

sitt eget lik och vandra ut mot en underlig, ny

frihet.

— Ja kanske ...! viskar han med en gryende

extas i ögonen. När du ser på mig så, går

allting själviskt till ro inom mig.

— Och jag menar att vi kanske har

någonting stort att uträtta, vi två. Jag bär på en

visshet, ser du. Jag vet någonting nu.

— Vad vet du?

— Det är någonting så förunderligt enkelt,

att det inte kan sägas. Bara kännas.

— Vad är det?

Anna ler över sina fattiga ord, när hon

långsamt svarar:

— Jag vet att allting är väl menat med

oss.

An t sitter med huvudet sänkt, som lyssnade

han inåt sig själv. Så ser han upp:

— Underligt!... De orden ger svar inom

mig. Det är som talade min egen innersta röst,

fast hon aldrig har fått det sagt.

7 — Fattigyubbens brud.Anna reser sig.

— Då är du färdig, Ant! utbrister hon

jublande. Då har du den vissheten själv!

— Och den vissheten ska vi bära ut biand

människorna! säger Ant starkt.

Men Anna blir åter alldeles stilla.

— Nej, Ant, inte så . . . Det växer inte

friskt gräs på landsvägarna. Där förkvävs det

under klackar och hjul. Den som söker de

gröna ängarna, han får ta av från vägen.

— Men ondskan i världen! Det evinnerliga

mörkret! År det inte de invigdas plikt att gå

till strids? Att förkunna rättfärdighetens

till-kommelse!

Anna har närmat sig de nästan nedbrunna

ljusen framför Fattiggubben. Hon sätter ett av dem

till rätta i staken, lågan fladdrar i hennes hand.

— Nej, Ant, inte så. Om Gud har tänt si,tt

ljus inom dig, så tror du det inte lyser igenom

dig utan många ord? Det enda du har att göra

är att vårda det ljuset väl.

Du tror jag vill gå ut på vägarna och

förkunna? Det värvet är inte mitt. Det finns så

mången väldigare röst än min. Ser du, det äringenting märkvärdigt med mig själv. Det enda

märkvärdiga är att Gud lät ett under ske för

min skull, att jag mitt i min värsta nöd fick

frid. Om nu människorna ser att det undret

har skett, och om de vill veta hur jag fick den

friden —då ska jag ge besked. Det är mitt kali,

så känner jag det.

— Men om vi inte får strida för vår tro, då

slocknar hon kanske.

— Det finns tusen som strider, men så få som

helar såren.

— Vi måste strida likafullt, du ska få se det.

Det som inte blir bättre, blir sämre — minns

de orden!

— Nej, Ant, det finns någonting som står

ovanom växlingarna. Som är så fullt och helt,

att det varken kan bli bättre eller sämre.

— Så säg mig då — vad är det vi ska göra?

Ant tar sig för sin brännheta panna. För

hans inbillning flammar en syn, hur Anna

skrider framåt på en trons strålande segerbana,

tackad av allt folket. Och själv är han den ringe

tjänaren, som genom alia ondskans ödemarker

röjer väg för henne och för Guds ära.Men Anna svarar:

— Det är just det förunderliga, att vi inte

ska göra någonting särskilt. Bara finnas till.

Bara sköta våra sysslor som vanligt.

Förstår du inte? Om en källa är upprunnen,

så strömmar vattnet ur henne, hur gömd hon

än må ligga. Tror du då inte att Guds källa

hittar sina vägar?

Ant sitter och stirrar på henne. Hans

ögon-speglar flämta som mot ett övermäktigt sken.

Med ens reser han sig och ropar i full extas:

— Låt mig följa dig! Du är utsedd av Gudl

Jag ser hur det lyser kring dig!II.\

»DET HAR KOMMIT MÄNNISKOR

. I DALEN.»

Halvannan mil från byn, uppe i obygden,

bor en gammal fågelskytt som kallas

Tjäder-Olle eller Bergolle. Folk anser honom vara

förryckt, emedan han tänker och lever så

annorlunda än de själva. Men ingen kan påstå annat

än att han som ung och nygift bonde var en

man av gott förstånd, fastän han visade alltför

ömtålig hud när olyckan slog till.

Han har bakom sig ett öde, som för alltid

spärrat vägen mellan honom och människorna.

Det vai; en dyster härva av hustrusvek,

släktvåld och orättmätiga ägoskiften. När han en

dag fick ögonen upp och stod och stirrade på

den härvan, tyckte han sig se hur de svarta

trådania spunno sig kring varje gård i byn ochbredde ut sig i ett enda väldigt spindelnät av

ondska, som klibbade kring hela mänskligheten.

Då svek honom modet att försöka utkräva sin

/

rätt. Likaså svek honom handen, då han en

dag dragit kniven i akt att dräpa. 1 stället skar

han sig lös från hela den mörka härvan och drog

sin väg.

Sedan dess har han icke satt sin fot i kyrkbyn.

Hans hybble där uppe i bergen ligger blott ett

stycke från sockenvägen mot öster, men för

honom leder den icke dit ned. Och ingen söker

i upp honom i hans ensamhet, ty man fruktar

för hans skott.

När han drog dit bort, byggde han sin koja

av torv och stock i en bergsskreva, där klippan

gav honom tre färdiga väggar. Han trodde till

en början att han skulle kunna livnära sig utan

bistånd av människor, blott med sin bössa, sina

snaror och med fisket i skogstjärnarna där uppe.

Något år härdade han ut sålunda. Men snart

märkte han till sin grämelse, att han hade en

ofrånkomlig följeslagare i sin egen kropp. Då

dagtingade han inför nödtvånget och lät genom

en förbifarande kungöra, att lian var sinnad förvarubyte. Han hängde ut tvenne skinnsäckar

kring stammen av en stor fura vid landsvägen.

Den ena fyllde han titt och ofta med villebråd

och pälsverk, som de förbiresande efter behag

kunde förse sig med. Ur den andra hämtade han

mjöl, bröd och allehanda förnödenheter, som

man lagt dit i utbyte. Även fann han sig

nödsakad att någon enstaka gång besöka bygden.

Men till kyrkbyn gick han icke, utan till den lilla

ödemarksbyn långt i öster.

Så hade flera år förgått. Ensamheten hade

givit hans liv en viss storhet. Han kände säg

som människornas onda samvete, som deras

aldrig tystnande anklagare på rättfärdighetens

berg. Han hade kommit nära den

gammal-testamentlige Guden. Varje morgon steg han

upp till bön på en klippbrant ovanför kojan,

därifrån man kunde se milsvitt nedåt bygden i

väster med slätterna och den fjärran kyrkbyn.

Gryningen glödde i hans vilda gråa hår, och

hans ögon flammade när han vände sig mot

dalen. Som en gammal uv ropade han ut sitt

ve över människorna och sin ödsliga

förtröstan. Det var Davids psalm, när han nödgatsgå i landsflykt för sin son Absalom och de

sammansvuma:

Ack Herre, huru månge

" äro icke mine fienderi

Men du, Herre, äst skölden för mig,

den mig till äro sätter.

Jag ropar till Herran med min röst,

han svarar mig av sitt helga berg.

Jag fruktar mig intet för mäng hundrade tusen,

som lägra sig mot mig allt omkring.

Statt upp, Herre, hjälp mig, min Gu dt

, Du slår mine fiender på kindbenet

och sönderbryter de ogudaktiges tänder.

Dock hade han även stunder av förnöjsamhet

och ro. I frostiga vinterkvällar, när bytet i

skogen och i lädersäcken vid landsvägen varit

rikligt, steg röken fet som från ett offeraltare

ur hans ensliga skorsten mellan tallarna. Där

nere vid rullstenshärden satt han länge och

rörde om i den glödande askmörjan. Värmen

och mättnaden gladde hans kropp, och han

nynnade för sig själv någon av Psaltarens sköna

tacksägelsesånger. Och låg han om sommaren i

någon solig glänta eller vid en fiskrik sjö, sprungo

orden åter på hans läppar:Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Han låter mig vila på gröna ängar,

han förer mig till vatten där jag finner ro.

Och om jag än vandrade i enom mbrkotn dal,

fruktade jag intet ont.

Ty du äst när mig,

din käpp och stav,

de trösta mig.

Ar efter år hade förrunnit, utan att han behövt

böja sig eller sluta fred med sina fiender. Men

under de sista åren hade hans belägenhet blivit

allt vanskligare. Det syntes som om

människorna, de hatade, hade glömt honom. Ty det

kunde gå långa tider utan att skinnsäcken vid

landsvägen inbragte honom så mycket som en

brödbit. Och vad värre var: det syntes som

om människorna blivit än ondare än förr. Ty

stundom fann han den ena säcken tömd på

präktiga fåglar och dyrbara skinn, men i den andra

fanns det likväl ingenting.

Då tyckte han det lönlöst att fortsätta med

detta utbyte, som bara bragte honom själv harm

och smälek och fostrade flera tjuvar i världen

än där fanns förut. Han förde ingenting vidare

till sin säck. Men hans människohat växte yt-termera, och han beslöt att icke ge sig, om det

så förde till svältdöden.

Det kom blåsiga vinterveckor, då fågelskyttet

slog fel, då yrsnön sopade igen harspåren så det

var omöjligt att hitta legan, och fisken i de

nästan bottenfrusna myrsjöama låg oåtkomlig i sina

dygångar. Då kunde det hända att han vred sig

i hungerplågor på sitt lergolv, förbannande allt

levande och övergiven av sin Gud. Och mitt i

senaste sommar hade man skymtat honom ute

på långa planlösa strövtåg, strykande kring

utkanten av byarna som en svulten varg, gruvlig

att skåda med de vilda ögonen. Mödrarna

började skrämma sina barn med honom: akta dig,

annars kommer Bergolle. Men själv försvann

han genast, så snart någon fick syn på honom,

och för sina visthus och vallkor behövde

bönderna aldrig oroa sig. Man visste att Bergolle

höll sig för god till att stjäla något.

Han hade varit nära att duka under av svält

och förtvivlan, och Psaltaren hade förstummats

i hans hjärta. —

Men nu, sedan sensommaren, var allting

förändrat med ens. Han visste icke vad det be-tydde. Han visste blott att han en dag funnit

den murkna lädersäcken vid landsvägen

hopsydd av främmande händer och fylld till randen

med mångahanda förnödenheter. Först tog han

det för ett illsinnat skämt, en påminnelse om

sitt beroende och om vem som hade makten.

Men till sin häpnad såg han att det höll i. Vecka

efter vecka kom där både kost, kläder,

skjut-förnödenheter och mycket annat till honom.

Då satte han upp den andra säcken som förut,

och varubytet tog åter vid. Han märkte till

och med av spåren på landsvägen, att man

som oftast kom dit enkom för hans skull. Det

var icke förbiresande, utan folk som vände om

vid furan och åkte tillbaka till kyrkbyn. —

Bergolle levde nu nästan i överflöd. Han blev

åter sig själv, men hatet var icke längre så

övermåttan starkt i hans bröst, och Psaltarens

förtröstansfullaste sånger togo ton på hans läppar.

Men i stunder av begrundan måste han nästan

skamset medge, att hans Gud på något

ofrånkomligt sätt hängde samman med människorna,

de som han för alltid lämnat.Denna vinterdag är Tjäderolle ute på

fågel-skytte med sin lodbössa. Snön ligger redan

alnsdjup i skogen, fastän det är en vecka före

jul. Föret är strävt under skidorna, det är stark

köld, nästan marsklar himmel och alldeles

vindstilla, just som det skall vara för att taga

tjädern på topp. Fågeln är lätt att urskilja mot de

nedsnöade träden, den sitter stadigt i tallarna

kring myrlaggen och stirrar mo,t den frostgula

solen. Han har redan fällt tre präktiga tuppar,

som dingla i rännsnaran på hans rygg.

Ända sedan gryningen har han tyckt sig höra

yxhugg och braket av fallande träd långt i

söder. När han kommer till det smala dalstråket,

där vinterstocken brukar släpas ned till

Stor-fallstorpet borta vid ån, ser han färska medspår

i snön. De första timmerhuggarna från

kyrkbyn ha redan kornmit. De äro som bäst på vägned till torpet med sina stocklass, fyra man vill

det tyckas.

Bergolles ögon plira vassa mot snön, där han

står och synar spåret. Han avskyr dessa

timmerhuggare alldeles särskilt. Han har varje

vinter och vår haft av den sorten till grannar här i

skogarna, visserligen avlägsna grannar, men han

har hållit utkik på dem, han känner det råa,

svirande packet. Här uppe i obygden falla

tyglarna av folk, var och en visar vad han

egentligen är.

Likväl är det denna gång någonting ovanligt

med spåret. . . Bergolle börjar nyfiket följa det

i den brinnande vita snöskogen. Dalstråket ut,

backe upp och backe ned går han efter på sina

skidor, framåtböjd så att tjädertupparna slänga

kring knäna på honom. Han synar varje

avtryck av de fyra par filtstövlarna, varje sväng

av medarna, varje djupt hovspår i snön. Hans

tränade ögon se för sig hela färden som i en

uppslagen bilderbok, och de rundas allt mera av en

växande förvåning. —Man har ju hälften mindre

lass än i fjol, man plågar inte hästarna som

vänligt! Inga grenar har man brutit och rappat avöver ryggen på dem; tvärtom, här nedanför

backen har man återigen klappat bort isklumparna

under hovarna på dem och satt axeln till mot

stöttorna på kälksläden. Och det

besynnerligaste — inte en enda av karlama är drucken,

fast det är knakande kallt i dag! Fotspåren

ligga så ordnade och säkra i snön som om det

aldrig funnits något brännvin i världen. —

Skyttet slår fel för Bergolle under

fortsättningen av dagen. Han finner färska mårdspår,

men gitter inte följa dem. Och den ena

tjäder-tuppeh efter den andra skrämmer han upp inom

bästa skotthåll. Han har sina tankar långt

borta, han förmår icke hålla sig till jakten. Mitt

i den frostvita dagen spana hans blickar inåt det

dunkla, outrannsakliga människolivet.

På kvällen sitter han länge och grundar i sitt

hybble.

— Det måste ha hänt någonting där borta,

tänker han.

Men stjärnorna lysa ännu med full styrka över

skogarna, när han på morgonsidan stiger i sina

skidor. Och i den första gråningen ligger han på

lur bakom en bergknalle ovanför Storfallstorpet.Han väntar och spejar dit ned efter nya

vittnesbörd.

Han hör hur hästarna stampa i stallet, men

han ser också att det eländiga rucklet kring dem

är upplappat med drev och bräder och en

hösäck proppad i spillningsgluggen till skydd mot

kylan. Nu öppnas den gråa stugudörren, och,

en av karlarna kommer över gårdstunet. Men

han hinner inte många steg förrän Torp-Maja

är efter honom, den liderliga stockjunkarflickan,

som är skamet här uppe och brukar supa och

otuktas med kariama i alla vrår. Hon är

drucken också nu, syns det, och inte ordentligt klädd

trots kölden. Hennes bröst hoppa fram under

särken, hon grinar lystet och försvinner efter

karlen in i stallet.

Bergolles ögon börja glimma skadeglatt bakom

snödrivan. Nej, människorna äro väl samma

Sodoms yngel som förut!

Men med detsamma ser han att Torp-Maja

blir utskjuten ur stallet av en varsam men

orubblig hand, och dörren slås igen framför

henne. Hon sätter sig på trappan och svär och

gråtskriker, tills karlen kommer tillbaka och tål-

8 — Faltiggubbens brud.modigt leder henne in i torpet. Strax därpå hörs

det psalmsång därifrån av några stadiga

mansröster. —

Följande morgon i gryningen är Bergolle åter

där. Han hör samma mäktiga psalmsång ur

torpet, innan karlarna komma ut och spänna för.

Och han ser att Majas trasiga horunge, den

skel-ögda pojken, har fått på sig en tjock

vadmalsrock och filtstövlar som nå honom upp till

magen. Karlarna väsnas med honom förrän de ge

sig i väg, och han får åka med ett litet stycke i

famnen på en av dem. Bergolle hör hur karlen

ropar till de andra: — Hej, vi tar pojken med till

bys, när vi reser" hem innan julen ...

Den kvällen sitter Bergolle ännu längre och

grundar framför sin rullstenshärd. Han makar

glöden fram och tillbaka mellan de svarta

stenarna, och utan att märka det nynnar han vers

på vers ur Psaltarens ljuvliga

tacksägelsesånger.

När han på morgonen går upp på

klippbranten och vänder sig ut mot dalen, är den hotfulla

anklagelsen borta ur hans ansikte. Han står och

ser tankfullt dit bort, hans gråa huvud lyserfridsamt mot gryningen, och han glömmer att

ropa ut sitt ve över fienderna.

i stället går han in i sitt hybble, samlar

hop sina få tillhörigheter i en säck, släcker i

eldstaden och hänger sina bägge bössor över

axeln. Så stiger han ut likt den, som icke mera

ämnar återvända. När han bommar till

dörren, säger han:

— Nu vet jag det. Det har kommit människor

i dalen, jag vill gå dit ned och bli hos dem.DEN SVINDLANDE GUNGAN.

När det stora händer en människa, att hon en

dag känner förvissningens heliga mark under

fotterna, då tror hon i förstone att hon aldrig

mer kan sjunka ned i förtvivlans kärrmarker.

Hon tror att Gud är det orubbliga hälleberg,

som aldrig sviktar under foten. Hon vet icke,

att Gud till en början kan vara en svindlande

gunga genom alla mänskosjälens rymder, en

färd mellan himlar av jubel och avgrunder av

hopplöshet. Först när den gungan har stannat

där uppe i ljuset, först då har hon en varaktig

frid.

Men säll den människa, som i sin hemsökelses

stunder får hjälp av sina egna goda gärningar!När det stora skedde med Anna, då kände

hon sig uppfylld av en sådan omätlig och ändå

stilla kraft, att hon icke blott trodde att den

måste bära henne själv över alla svårigheter,

men också genomströmma allt som kom i

hennes närhet. Endels misstog hon sig icke. Det

gick som hon förutsagt: Guds källa hittade nog

sina vägar. Den gjorde det blott hastigare och i

många stycken annorlunda än hon väntat. Ty

hon visste icke rätt, vilken otröttlig vägrödjare

och vattenbärare den källan hade ä Ant. Hon

fattade icke, att hans kuvade längtan att äga

en människa hade honom själv ovetande

uppstått i en ny gestalt och eftersträvade nu blott

ett enda: att bana väg för den människans

storhet. Hon märkte bara att allt flera sökte henne,

somliga med undran, andra med misstro. Och

till sin glädje såg hon, att de flesta gingo huipna

bort eller dröjde troget kvar i hennes närhet.

Detta, att se skaran av likasinnade tätna

omkring sig, blev henne ett jublande vittnesbörd

att hennes sändning var ännu större än hon

. själv anat. Det var att som en ensam fågel ha

kommit flygande med fröet till ett underbartträd: plötsligt sitter den sjungande mitt i en

lövrik krona, som grönskar allt rikare omkring

den.

Och ändå. Snart måste hon till sin besvikelse

medge, att hennes själ icke var lyft ovan

växlingarna. Det kom dagar, då kraften rann av henne

och hon sjönk samman i ett förtärande grubbel

över vad hon åter hade felat, eftersom Gud drog

sin nåd ifrån henne. I sådana stunder voro

hennes ord och tankar lika kraftlösa som hon själv,

och hon ryggade tillbaka inför detta kall, som

syntes växa så vida över hennes förmåga, men

likväl stod väntande kvar.

Till hennes vanskligheter sällade sig det svåra

som förestod henne och som närmade sig dag för

dag. Hon älskade detta barn, som växte under

hennes hjärta, och hon visste att det barnet

blivit hennes räddning i stället för hennes

undergång. Men i gengäld fordrade det så mycket av

henne, det ställde henne på prov efter prov,

som om det velat tvinga sin moder att bli något

mer än en människa. Det var ju likväl icke så

gott att mitt i denna nyvunna helg lägga sig

ned och bli barnaföderska inför allas blickar. Detvar som att föda ett levande bevis på sin egen

bristfällighet. Hon hade redan mer än en gång

märkt, när hon stått och talat med någon

hjälpsökande, hur dennas ögon smugit sig ned

från hennes ansikte och stannat vid hennes

rynkade förkläde, som rundade sig utåt allt mera.

Och genast vek andakten undan ur de Ögonen,

det kom upp i dem ett småklokt tvivel, och det

var slut med hennes kraft. Då gick hon bort

och grät i ensamheten. Hon mindes Ants

erbjudande den kvällen, men hon nästan ångrade

nu, att hon i sådan självöverskattning avvisat

den hjälpande handen. Inte för att någon ^kulle

trott på det faderskapet, men det räknade man

ej heller så noga med, bara det fanns någon som

värnade den nyföddas rätt att betraktas som

fullgod. Och det skulle säkert varit den

gemensamma stora saken till gagn ...

Sådana tankar kunde i Ögonblick av svaghet

tumla igenom hennes huvud. Men hon hade

knappast tänkt dem till slut, innan hon ryste av

vämjelse över sig själv. Nu förstod hon

åtminstone, varför Gud drog sin nåd ifrån denna

fega, beräknande varelse, som ville stjäla sigtill lättnad genom en annans offer och inte

vågade gå igenom vad hon i glädje åtagit sig. Hon

anropade honom av hela sin själ att icke låta

henne svikta, och långsamt återkom hennes kraft.

Efter varje sådan förödelse kände hon, att

hon älskade detta barn än mera just därför, att

det trodde så övermåttan stort om henne. Det

var ett redskap i Guds hand, det släppte icke

sitt pinande grepp, innan det fört sin moder

genom alla förödmjukelsens dalar och fått henne

till vad hon måste bli. Hon var ej så färdig än

som hon hade trott. —

Och så kom slutligen den dag då hon skulle

föda. Det var kort före jul.Anna ligger i sin kammare, jordegumman

sysslar vid hennes säng. Det ser ut att bli en

svår förlossning. Födslovärkama ha börjat

redan föregående kväll, det är klent med den

sjukas krafter, och nu är det eftermiddag igen och

tid att tända lampan.

På en stol i kammaren sitter modem. Hennes

värdiga ansikte är härjat av nattvak och

grämelse. Också detta måste hon således genomgå!

Här hade hon med ens kastats in i ett liv som

gjorde henne alldeles huvudyr:

sammankomster, psalmsång, bleka och uppjagade människor,

och mitt ibland dem en dotter, som hon mer än

allt annat var rädd för. Nu kom då detta sista

och värsta. Ungdomen har så lätt att tro för

stort om sig själv och sin Qud. Men att föda

barn i oäkta säng är inte någon småsak trots

allt. Och hela denna sak var lika barnsligt

driven som allt övrigt. Varför hade Anna inte ta-git Ant, det skulle envar gjort i hennes ställe.

Ant ville ju ingenting hellre, och då skulle hon

åtminstone haft en man vid sängen, och till på

köpet en som inte stod att finna i första

vägkrök. De båda hängde ju därtill hop som två

knäppta händer i sin brinnande andlighet, och

med tiden kunde väl allt ha blivit glömt och

stadgat sig i regelrätta förhållanden. Men som

det nu var kunde man bara önska ett enda: att

det ville gå fort och att barnet måtte dö.

Modem går ut i storstugan efter mera ljumt

vatten och ättiksbindlar att knyta kring pannan

på den sjuka. Där inne i halvmörkret ser hon

några sammanhukade människor, som ligga tysta

och bedja med de krampaktigt sammanpressade

händerna mot spiselkransen och ögonen

stirrande in mot glöden. Ingen har mod att sjunga,

i kväll. Där är snickaren och färgaren som

vanligt, men Ant är där inte, han håller sig borta.

Det fanns likväl saker som inte ens en man som

Ant härdade ut med ...

Hon återvänder och hjälper jordegumman en

stund. Så sätter hon sig åter och ser på dottern.

Hon tänker:— Nej, Anna, det är inte så lätt som du

trodde. Allraminst i din ställning, jag vet det,

jag • • •

Hon stryker sig över ögonen och ryser. Det

skymtar en syn förbi henne, som driver

kväljningar upp mot halsen. Men den saken skulle

hon ju inte tänka på mer, den var ju död och

begraven sedan år tillbaka . ..

Anna ligger alldeles stilla nu, till synes nästan

sanslös, blott då och då jämrar hon sig sakta.

Jordegummans lilla huvud runkar bekymrat

över bädden: det går inte framåt med

födslo-arbetet, flickan är som förlamad, har för litet

krafter kvar. Hon häller ånyo ett drivande

medel i henne.

Då känner modem hur en ångest kommer

svepande:

— Herregud, kanske dör Anna själv med

barnet! Hur går det då? ... Jag blir ensam ...

Och vad vill det säga att jag blir ensam?...

Hon ser för sig: stugan tom, inga sjungande

och bedjande människor vidare. Så ser hon

landsvägen till Forsbyn, den ligger slät och

öppen, inga stängda grindar ...Men hon kämpar emot, hon vrider sig plågad

på stolen. Nej, det är outhärdligt att sitta här i

ångest för sitt barns liv, och samtidigt...

samtidigt önska på något sätt . ..

Jordegummans vänliga ögon titta bestörta

mot dörren till farstun, den far plötsligt upp och

smäller igen bakom ryggen på henne. — Vart

tog Ringars-mor vägen så brått? Besynnerlig

var hon, och barhuvad sprang hon ut i kylan.

Modem vadar bort genom snön och mörkret.

Hon hastar genom byn och vidare ut på slätten

mellan de två höga björkraderna, som mynna

ut mot en dyster granhäck. Det lyser genom

häcken ur en stor ruta. Det är prästens

ämbetsrum, han är hemma.

Han reser sig från sitt skrivbord, när hon

kommer in. Hon frågar om han inte vill besöka

hennes dotter, som är sjuk och stadd i svår nöd.

— Har den sjuka kallat mig? säger prästen

och höjer sin kraftiga haka.

Då modem ingenting svarar, upprepar han:

— Har hon själv bett mig komma?Modem tiger. Men prästen ser hur saken

förhåller sig. Han säger strängt:

— Nej, jag kommer inte okallad. Jag har på

sistone granneligen fått erfara, att det finns

folk som reder sig bättre utan mig... också i

de mest betänkliga belägenheter, kan jag

till-lägga. Jag vill inte göra kyrkan till ett åtlöje

för deras övermod. Först om man med

uppriktigt hjärta söker min hjälp —ja, skicka ett nytt

bud i så fall, och jag skall inte vara sen att

komma.

Modem skyndar tillbaka. Hon går rakare och

lugnare framåt bygatan. Trots avslaget känner

hon sitt samvete betydligt lättat. Hon har ändå

gjort något nu, hon kan tro bättre om sig

själv... Och har hon inte nu minsann fått

bekräftelse på, vilket elände Anna dragit över

huset?

När hon kommer in i kammaren, är allting

som förut. Anna ligger med ögonen öppna.

— Var har du varit så länge, mor? frågar hon

otåligt.Modern vet in te själv varför hon gör det, men

hon svarar ändå:

— Jag var efter prästen. Men han ville inte

komma. —

Med detsamma hon har sagt det, ser hon hur

dottern blir alldeles vit i ansiktet och far ihop

i sängen, som om den föll genom ett tomrum

under henne. Och själv brister modem samman

på nytt. Hon sätter sig i en vrå av kammaren

och gråter hejdlöst över sin onda, stridiga vilja.

Anna känner hur de sista krafterna ge vika.

Under ett dygn ha födslovärkama borrat henne

ned i allt djupare kroppsligt elände, men hon har

hållit uppe den tron att hon icke var övergiven

av Gud. Nu förstår hon att hon är det. Själva

prästen har vägrat komma till detta orena,

förtappade ting, som snart skall vara bortsopat

från jorden. Och hon dör icke med blicken lyft

mot en öppen himmel, hon ser icke den klara

Meningen sträcka sina räddande armar emot

henne. Allt brister hop för hennes syn i en enda

mörk förödelse, medan hon sjunker, sjunker. ..Då tycker hon sig höra en sjungande röst

någonstädes i närheten. Det iåter som kom den

utifrån gården, som stod någon där ute i snön

och mörkret och mässade. Men det liknar icke

någon vanlig visa eller psalmmelodi, utan

snarare ett utdraget, dovt fågelläte. Och ändå är det

en underlig glädje i den rösten ,.. Hon ser att

också jordegumman höjer huvudet och lyssnar.

— Vem är det som sjunger där ute? frågar

hon stönande. Vill du inte se efter, mor?

Modem går ut och kommer hastigt tillbaka.

Hennes rödgråtna ögon stå vidöppna av häpnad.

— Anna, det är Bergolle, han från obygden!

Han säger sig ha kommit hit för att tacka dig.

Han känner dig av dina gärningar, säger han.

Anna stöder sig upp i bädden. Hon ser

undrande utåt fönstret.

— Vad sjöng han då?

— Han sjöng: »Saliga äro de som gå genom

jämmerdalen, görande där källor» ... jag bad

honom komma in i stugan.

Anna låter sig sakta sjunka ned i bädden. Hon

sluter ögonen, men hennes ansikte lyser av en

stor glädje, hon är alldeles trygg nu. Hon kän-ner det som slog en mäktig hjälpare sin arm

omkring henne och lyfte henne upp ur detta djup,

dit hon fallit. Nej, hon var inte förtappad ändå!

Prästen ville inte komma, men i stället kom"

han, den ensamme hataren från ödemarken. Var

ej den gästen mera värd? För hennes räddning

hade han blivit sänd de långa, snöiga milen. För

att säga henne, att hon icke fick ge vika för sitt

eget elände. Hon tillhörde icke sig själv,

människorna behövde henne, och nu hjälpte de henne

i gengäld.

Hon hör hur den underliga rösten stämmer

upp där ute i stugan:

Herre, du haver fört min själ ur dödsriket,

du haver tagit mig levande upp från dem,

som ned i graven foro.

Lovsjunger Herranom, I hans fromme,

och tacker hans helga nainnl

Ty hans vrede varar ett ögonblick,

men livet ut hans nåd;

om aftonen gästar gråt,

men om morgonen kommer jubel.

Anna ligger och lyssnar. Hon hör hur allt

flera röster förena sig i lovsången där bortabakom dörren, några trevande och endast

eftersägande, andra sjungande med glatt mod vad

de förmå, tills hela stugan fylls av en enda

brusande och obestämd hymn. Hon känner hur

styrka strömmar Över henne, hon griper med

händerna bakåt kring sänggaveln, pressar

nacken mot kudden och börjar åter kämpa sin

födslokamp. Jordegumman spärrar upp de

vänliga ögonen i glad förvåning: underligt vad

flickan fick krafter med ens .

Men ute i stugan sjunger Bergolle allt

ljudligare över de andra:

Du haver förvandlat mig min klagan

i fröjdesprång, *

du haver klätt av mig min säck

och omgjordat mig med glädje.

Förty skall min ära lovsjunga dig

och aldrig varda tyst —

Han har ännu icke slutat psalmen, när barnet

är fött.

9 ~ F alli f)gubbens brud.DE TRYGGA.

I snickarverkstaden är det ganska skumt

denna morgon strax efter trettondagen, ty oljan

i taklampan håller på att tryta, och dagern

silar ännu grå och kraftlös genom de istäckta

rutorna. Varmt är det i stället där inne; man

har lagt upp mycket virke Över sparrarna och

brassat duktigt på i den stora torkugnen. Det

är bråttom med alla beställningarna nu efter

helgen. Snickaren står i skjortärmarna och

hyvlar slädmedar, hans lilla figur är ända till

midjan insnärjd i ett trassel av långa, ringlande

spånor, vilka forsa ned kring hans ben som en

flod av vita barnlockar. På andra sidan

hyvel-bänken arbetar Bergolle. Han har redan

hunnit visa sig som en duglig hantverkare, och det

var tur att den hjälpen kom till just nu, när debåda äldsta sönerna i gården gett sig i väg på

arbetsförtjänst till timmerhuggarna borta kring

Storfallstorpet.

Snickaren tittar upp mot den blinkande veken

i taklampan:

— Jag tror vi får lov att reda oss utan

belysning. Det här är ju inte något finsnideri just,

och det ska väl dagas strax.

Bergolle kliver upp på hyvelbänken och släcker

lampan. Så årbeta de vidare i halvskymningen.

Länge dröjer det ej heller innan fönstret mot

öster börjar gry. Ett fint purpurstoft äter sig

in genom det gråbleka glaset och strör ut sig

över spånorna på golvet. Isblommorna på

rutan fyllas av en allt starkare färg, de spricka

ut ur morgonen där bakom, och snart brinner

hela fönstret som en enda rosengård.

Snickaren ser med tacksamma ögon mot

skenet.

— Vi är över trettondagen nu, säger han.

Och är det inte gott att veta, att ljuset nu så

stadigt är på vinsten hos oss?

Bergolle har förstått hans mening.

— Ja, svarar han långsamt, och är det intesaligt att tänka på, att vi här oppe i snön och

kölden har fått denna blomstergård, som inte

vet av någon vinter? Och att en enda människas

tro har planterat honom.

Den andre lutar sig fram över hyvelbänken

och sänker rösten till en viskning:

— Jag ska tillstå för dig, Bergolle, att jag

länge var mäkta ängslig att den blomstergården

skulle slås av frosten. Det var så många

svårigheter, vet du ju, och om inte du hade kommit

den kvällen före julen, så kan ingen veta...

Men nej, jag ska inte stå här och syna Guds

utstakade vägar ... De är så outrannsakligt

vågsamma och smala ibland, bara någon enda

planka över de stridaste dödens forsar ... Det

var det jag ville ha sagt, att vi inte mera

behöver vara oroliga, varken för frostslag eiler

fiender. Vi har ju talat mycket med henne de sista

dagarna, vi och många andra. Och den

människa som det utgår en sådan mäktig kraft ifrån,

den håller allt sin hand i Guds högra.

— Ja, vi kan vara trygga nu, nickar Bergolle

med sitt vita huvud, som lyser som ett snöberg

mot det rosiga ljuset.•Därmed är samtalet slut, och båda hyvla

under fridfull tystnad.

Så snart det blivit full dager, kommer även

färgaren dit. Han har med sig en liten burk

förgyllning och en mjuk hårpensel. Ur ett höm av

verkstaden söker hän fram en konstrikt

utskuren vagga, som han med varsamma händer

lyfter upp på det stora snickarbordet mitt i

rummet. Den är målad i glänsande himmelsblått,

färgen har redan torkat. Nu börjar han sira en

gyllne slinga utmed kanten och förser den med

två små guldstjärnor, en på vardera gavelsidan.

Kört därpå skymmes fönstret åt gården av

en stor skugga, någon stampar tungt och

omsorgsfullt snön från fotterna ute i farstun, och

kyrkoherden stiger in. Hantverkarna hälsa

litet strävt och nackstyvt.

— Jag kom bara in ett slag för köldens skull,

säger prästen förklarande fastän icke riktigt

trovärdigt.

Han gnuggar händerna, knäpper upp sin

tjocka ekorrskinnspäls och tittar sig omkring.

Med en forskande nyfikenhet dröjer hans blick

vid den återkomne ödemarksmannen, vars väl-diga kropp ståtar i en prydlig snickarklädnad

med förskinn och randig flanellskjorta.

— Men eftersom jag ser att färgarn är här,

kan jag ta tillfället i akt och tala litet om de

påtänkta målningsarbetena i kyrkan.

— Vore det inte bäst att vänta med den

saken tills vi får sommar och torkväder? menar

färgaren.

Prästen tänjer på munnen en smula illmarigt:

— Det gäller ju inte något utomhusarbete,

vet jag. Men jag kan ju förstå att uppgiften

inte faller dig i smaken, målar-August. Numera

skulle du väl ha lust att svartstryka hela

kyrkan, icke sant?

Han vandrar ett slag över det spånfyllda

golvet och stannar granskande framför vaggan.

— Det är ett vackert arbete, utlåter han sig

erkännande. Vem ska ha den?

— Anna Ringars, svarar färgaren.

— Är det en beställning?

— Nej en gåva. Det är därför vi gör den så

fin vi förmår,

— Jag kan se det. I guld och

himmelsblått ... det är ju inte lite. Om du bara villelägga ner lika mycken omsorg, när det gäller att

snygga opp min predikstol. Och här tycks det

ju inte saknas torkväder ...

— Men säg mig en sak, tillägger han

plötsligt med uppriktig röst och vänder sig till dem

alla tre, — hur kan ni så viljelöst låta leda er

av en ung kvinna, som visat så föga förmåga

att tygla sig själv?

Snickarens hyvel far med en frimodig liten

smäll ned i bordet:

— Om en människa förmår så mycket som

hon, då är det fåfängligt att fråga efter vad hon

inte har förmått. Det som var, det har Gud

själv strukit ut — och inte för roskull. Han

vet nog vad han gör.

Men färgaren har mera sinne för det sakliga.

Han säger enkelt:

— Det är en sak som jag inte kan förstå.

I våra trakter är det ju så vanligt att

fästefolk går och väntar barn, förrän de gifter sig.

Det fördömer knappast någon, bara de hinner

bli vigda i tid. Gör det då själva saken så

mycket värre, om döden kommer emellan före

vigseln?— Ingalunda, det har du alldeles rätt i. Men

det är inte heller alla ogifta mödrar som gör

anspråk på att vara helgon och förkunn erskor.

Bergolle stryker sig uppåt sin toviga hjässa:

— Den tiden jag låg oppe i obygden, lärde

jag mig något. Jag lärde mig att Gud har två

ansikten. Det ena är bistert och hårt, det

räknar våra synder och fordrar allt. Det ansiktet

håller han vänt mot enslingarna och dem som

har flytt undan från livet. Men det andra

ansiktet håller han vänt mot människorna. Det

är inte så strängt, det är vänligare och mildare,

och det ljusnar ofta till en stor förlåtelse. Ty

si han vet, hur svårt det är för människors barn

att gå fläckfria samman med varandra. Därför

räknar han inte bara skuldernas skrift i varje

räkenskapsbok, utan fastmer den skrift som

vår kärlek har ristat där. Sade inte vår herre

Frälsaren till synderskan i fariséen Simons hus,

att henne skulle mycket förlåtet varda, då hon

ock mycket hade älskat.

— Du har missförstått ordet, invänder

prästen torrt. Men du kan ursäktas med att det är

ett av de oftast feltolkade ställena i hela Skrif-ten. Du glömmer att Kristi förlåtelse föregås

av liknelsen om de båda gäldenärema, den som

fick femtio penningar efterskänkta och den som

fick femhundra. Frälsaren förlät synderskan av

sin furstliga nåd, icke emedan hon älskat så

mycket, utan på det att hon skulle göra det.

Han kände hennes hjärta och visste på förhand

hennes tacksamhet.

Snickaren utbrister:

— Men om I nu menar att Anna har varit så

svåra syndfull, varför kan I då inte tro att också

hennes kärlek blev stor, när Gud förlät henne?

För se, att hon är förlåten kan ju ett barn

märka.

— Du bör betänka, svarar prästen, att vår

Frälsare inte vandrar kring på vägarna hos oss

som han gjorde i Det heliga landet. Och det är

nog pålitligast att inte för hastigt tro på under

i våra dagar ... Men det var inte min mening

att ge mig in i någon disputation med er — jag

råkade ju bara i förbifarten höra mig litet för,

det kan ha sitt intresse. Nåja, en fråga till med

detsamma. Er käre troskämpe Ant, vad menar

ni om den då? Han var en välartad och frid-sam ung man ännu helt nyligen. Men i fjol

somras gjorde han sig plötsligt skyldig till ett.grovt

våldsdåd och ett meningslöst okynne med

kyrkklockan ... ja, jag undrar om det inte rent av

gick. någonting i olag med hans förstånd. Han

har fått en sådan egendomlig blick, så

besynnerligt upptända ögon, nästan vilda... Han ser

minsann ut som stod han och vaktade porten

till något nytt paradis.

— Men han står inte där för att stänga någon

ute, inskjuter färgaren.

— Jag tänker det. Snarare öppnar han väl

porten på alltför vid gavel. Hur många

anhängare anser ni er kunna räkna med, ni som jag

hört kallas för »Fattiggubbens heliga»?

— Det är omöjligt att säga, svarar snickaren.

Vi för ju inga böcker och slikt, så vårt antal syns

ingenstans. Om det ligger en klar källa vid

vägkanten, vem kan då veta hur många som har

druckit ur henne? Och vem kan räkna kornen

som gror i en nysådd åker?

— Ja, tack för upplysningarna då, säger

kyrkoherden kyligt småleende och knäpper

omsorgsfullt sin päis.Han är belåten med sig själv. Trots

utmaningarna har han lyckats behärska sig och klokt

undvikit varje ovärdig sammanstötning med en

rörelse, som ehuru farlig och påkallande

uppmärksamhet dock tycktes vara svår att få något

fast grepp omkring. Kanske skulle den förgöra

sig själv inom kort som så mången oskyldigare,

men lika exalterad sekterism. Ingenting tydde

just därpå, och tyvärr måste det medges att

den också dragit en del av den bästa

befolkningen med sig. Men åtminstone skulle den väl

senare blottställa sig för en tukt som kändes av,

om den fortsatte att grassera som hittills. 1

varje fall var det bäst att se tiden an.

Han tar farväl med en tydligt understruken

likgiltighet, men icke särskilt ovänligt.

— Jag väntar dig i kväll till ett samtal om

mål-ningsarbetet, säger han till färgaren när han går.

Hantverkarna fortsätta med sitt arbete utan

att yttra något. Men det har kommit en annan

ton i de bägge hyvlarna. En stund framåt väsa

de ryckigare och nästan vresigt över det torra

björkvirket.— Nu är hon färdig! ropar färgaren med ens,

torkar av hårpenseln på en trasa och kikar med

huvudet på sned mot vaggan.

De båda timmermännen skaka hyvelspånet av

kläderna och ställa sig framför det lilla

konstverket, som tronar i sin himmelsblåa prakt mitt

på det stora snickarbordet. De stå länge där,

deras ögon tindra, men ingen säger något.

Slutligen finner snickaren ord:

— En vagga är inte stor. Men har man

någonsin kunnat säga, vad det i tidens fullbordan

kan uppstå ur henne. Och allramest när hon

bär himmelens färg.III.TRÖSTERSKAN.

/

En lördag på försommaren sitta färgaren och

snickaren och samtala med Anna ute på

gårds-tunet. Det är en varm och vindlös eftermiddag,

kort före kyrkringningen. Rågarna lysa ännu

låga och ljusgröna i de små vretama runt kullen,

och ovanför deras huvud välver häggen sin

kransformiga krona till ett skimrande snömoln

mot den djupblå, oändliga rymden. Nere i byn

håller allting på att bli helgdagsstilla. Rökarna

bolma fridsamt ur skorstenarna och förspridas,

en brunnssvängel bugar sig gnisslande här och

var, en ko råmar, en lie blixtrar till för sista

gången i grönfodret och går till ro. Men borta

från fälten hörs lärksången allt närmare.

Anna har nyss varit och kvällsmjölkat de tre

koma i ladugården, sedan har hon klätt om sigtill helgen och satt sig med sin sovande gosse 1

famnen. Hon ser frisk och väderbrynt ut i sin

vita klänning, hennes yviga bruna hår glimmar

mot den solfyllda luften, för varje gång hon

rör på huvudet och ser ned på den lille. Också

de båda hantverkarna äro klädda i

helgdags-västar och nystrukna skjortor. Färgaren har

satt sig med ryggen mot häggstammen, han

låter blicken resa upp i den väldiga kronan, där

blomstermassan kommer forsande som ett vitt

skum över lövverket och enstaka blå

himmels-flikar blinka igenom så det nästan gör ont i

ögonen. Det brummar sömnigt av humlor och

kvintilerar av allsköns små flygfän där uppe, och

färgaren låter alla klyftiga tankar fara.

Den lille snickaren är inte lika sorglös, han

tuggar oroligt strå efter strå, där han sitter i

gräset. Han har kommit hit med färgaren för

att ordna upp någonting som länge tyngt på hans

hjärta, men nu hotar hela samtalet att dö bort

i den goda solskensron. Slutligen säger han dock:

— Jo ser du Anna, det var någonting som ,..

Vi kan tala samfällt med dig, vi två, för vi är

gamla vänner. Icke sant, färgar-August?Tröster skan 145

v

— Javisst, javisst, nickar färgaren.

— Ser du, Anna, det är just det konstiga att

vi är vänner. Och likafullt ovänner på något

sakramentskat sätt. Det hänger i, liksom.

Anna ler:

— Då kan det väl inte vara så farligt. Ro

fram med det nu, snickare.

— Jo, saken är från min sida denna. Du har

kanske hört att vi för flera år sen låg i process

med varann. Ingen betydlig tvist var det,

långtifrån. Det gällde bara ett potatisland, som

ligger mitt emellan våra gårdar. Det hade blivit

någonting oklart vid senaste ägoskiftet, och var

ville räkna det för sitt. Alltnog, färgarn vann,

och jag förlikte mig snart med domen. Så tyckte

jag. Men det måtte jag i själva verket inte ha

gjort. För i tie års tid, ska jag säga dig, i tie

års tid har det varit så här:------Så snart jag

lägger mig och har läst min aftonbön, då

kommer det ett par ord på köpet, var eviga kväll.

»Förbannade färgare!» kommer det, så visst

som amen i kyrkan. Jag kan inte göra något

åt det. Det far igenom mig, förstår du, fast

jag inte vill det.

10 — Falliggubbens brud.Han sväljer harmset och sänker rösten till en

viskning:

— Och det måtte väl vara djävulen som

inger mig det, för att förstöra min samvetsro ...

Men säg mig nu. Hur ska jag bli fri denna

eviga visa? Ju mer jag har försökt hejda henne,

desto ihärdigare plågar hon mig.

Anna svarar genast:

— Du ska inte försöka bli fri henne! Du ska

sluta fred med henne. Låt du de orden komma

bara, tag om dem tie gånger på köpet varje

kväll, så begriper du riktigt hur lite du menar

med dem. Och när du har hållit på med det en

tid, så hör noga efter, när du säger »förbannade».

Hör noga efter, om det inte låter alldeles lika

bra som »välsignade». För det är ju så du

menar. .. Nej, tror du djävulen sysslar med slikt

strunt som ett orätt ord. Han har allt viktigare

saker att tänka på.

— Det var då "ett besynnerligt råd! säger

snickaren och grubblar.

Anna ser ut i luften några ögonblick. Så säger

hon:

— Du är en from man, snickare. Men du ärlite klen modig, då det gäller dig själv. Och den

som är rädd för solen, han har svårt att få fatt i

sommaren... Säg, har du inte många barn,

snickare?

— Jo, hela elva, svarar snickaren litet

förvånad. Och vad hinner det inte bli?

— Och mycket bekymmer har du med dem,

inte sant?

— Ja det ska Gud veta att jag har. Man nekar

och nekar, man förmanar och tuktar, men det

vill inte bli bättre. Det är så många olika lynnen

bland dem, se. Och där finns sjukliga och elaka

i högen.

— Då ska jag säga dig en sak. Man ska inte

spilla all sin kraft på sina sorgbarn. Man ska

inte trötta ut sig med att evinnerligen neka och

förmana. Det är de sunda man mest ska ägna

sig åt. De som man ser att har ett modigt ljus i

ögonen, dem ska man hjälpa fram. För det är

den sorten man bygger gård och framtid på.

Hör nu vidare. Det är alldeles lika med var

och en av oss. Vår natur är en gård med

mångahanda barn. Där finns lytta och krymplingar

i stugan inom oss, där finns sjuka och svaga.Dem ska man vara god mot —inte kälta med dem

för jämnan, för man kan ändå inte göra dem

friska. Och inte sörja så svårt för deras skull,

att man försummar de Övriga. Det är de bästa

man mest ska syssla med. Då får man se en dag,

hur de växer till de främsta i gården. De blir

till föresyn för både friska och sjuka, både villiga

och motsträviga, och hela flocken följer efter. —

Det är på det sättet, ser du, som man av sina

brister kan göra goda drängar åt sina dygder.

Snickaren slår knytnäven ned i backen:

— Det där är språk som jag förstår,

sannerligen! Och dig vill prästen neka ordet!

Anna vänder huvudet bort som hörde hon inte.

— Vad hade du då på hjärtat, färgar-August?

frågar hon.

Färgaren småler förläget, där han sitter i den

gröna skuggan.

i

— Jo, jag vann processen den gången, som

sagt. Men sen dess jag fick nys om att snickarn

pinas för den sakens skull, så hör inte potatis

till min allra käraste mat, justsom. Och nu vill

jag fråga dig: får jag ge täppan tillbaka?

— Tack för den vältan ken! ropar snickarenoch räcker honom handen. Men ditt jordstycke

tar jag aldrig emot.

— Nej, vi ska låta allting förbli som det är,

säger Anna, medan hon gungar sin pojke som

visar lust att vakna. — Men glad är jag i alla

fall för den här sakens* skull, färgar-August,

För du har annars ett litet fel, du som snickarn.

Han borrar alltför envist i varje virke, och

värst i sig själv. Du gör motsatsen, du håller

dig för mycket till ytan. Du stryker väggarna,

du polerar och visslar av belåtenhet, bara allt

är prydligt utvändigt.

Hör du, var det inte på din mark som det en

gång hittades en gammal silverskatt?

— javisst, det var i själva gårdsgrunden, rätt

under trappan. Vi skulle vidga ut källaren, och då

hör jag med ens hur det ekar ihåligt under

järnspettet. Där var en grop med flerfaldiga husgeråd

och trettisex forna silverriksdalrar. En gömma

ända från stora ofreden, förmäldes det. Och det

blev god förtjänst för mig i stan, ska jag säga.

— Men hör du, färgare. Har du försökt gräva

på andra håll i grunden och se om där inte finns

mera?Färgaren slår sig förbluffad för pannan:

— Det är besynnerligt, men det har jag då

sannerligen inte kommit mig för med!

— Det är just sådan du är, färgar-August.

Inte för att jag vet om du hittar någonting från

stora ofreden vidare. Men det finns en annan

grund, förstår du, som tålte att du gräver i den

lite mer. Där det ger eko i marken, där ska du

sätta spaden till. Det kan komma stora skatter

i dagen...

— Ser du, tillägger hon och skrattar, — det

behövdes ju bara att du vände litet på ditt

stackars potatisland, och genast kröp det fram

någonting märkligt!

— Tack för de orden, Anna, säger färgaren

allvarsamt och lyfter på hatten. Jag ska ta vara

på dem. —

Nu faller den första klämtningen till helgsmål

ut över slätten. Anna reser sig med barnet i

famnen och flätar samman fingrarna under den

lilla bärmanteln av Ijusrött ylle. Men de båda

hantverkarna förbli sittande som om ingenting

hände. De se mot kyrkan, som lyfter sig brant

och vit där borta bakom gårdar och hustak.Solen ligger rätt igenom de uppslagna

tornluckorna, och man kan se hur den mörka klockan

svänger av och an där inne i den blanka

fyrkanten, allt oftare förmörkande den, ju tätare

klangerna komma farande. Den liknar en svart

hammare, som går till storms mot ett stycke

av himmeln.

Anna ger akt på deras ansikten. Hon ser hur

det växer upp någonting vasst och nästan

fientligt i deras ögon, munnarna strama till en smula

över tänderna.

— Tänk ingenting ont om den klockan, säger

hon. Den ringde in helgen för mig. Och hattarna

av, gottfolk!

Hantverkarna lyda motvilligt och resa sig.

— Vi ska väl ge oss av till kvällsvard nu,

menar färgaren och tar farväl.

Snickaren står och tittar i marken. Han säger:

— Kan vara, kan vara att du har rätt i din

mildhet, Anna, och vi gör som du vill. Men en

sak står fast. För oss har kyrkan flyttat sig.

Nu står hon här. —

De bägge hantverkarna gå. Annas gosse har

börjat smågråta i sömnen, han vänder sig otåligtin mot hennes klädningsliv och snappar med den

öppna munnen efter tyget. Hon sätter sig i

skuggan under trädet, häktar upp bomullsblusen och

ger barnet bröstet.

Nu ser hon hur en obekant liten gumma

kommer stretande uppför backen och in genom

grinden, Efter henne följer en ung kvinna, vilken

håller sig envist bakom ryggen på henne, som

vore hon rädd att visa sig. Den gamla manar

vresigt på henne, de skinntorra händerna fäkta

i luften under en oupphörlig ström av

förebråelser.

Uppe på gårdskullen stannar hgn och ser sig

omkring. Hon ämar sig in i stugan, men då hon

med detsamma får syn på Anna, tar hon sin

föl-jeslagerska beslutsamt vid handen och tvingar

henne fram till häggen.

— Goddag, Anna, nickar hon beskäftigt, och

hennes ögon glimma av nyfikenhet. — Känner

hon igen mig? Inte? Men jag ska berätta att jag

var med, när hon låg på kyrkbacken i fjol. Vem

kunde ha trott den gången, herreje, att hon fickbli så stark i andan. Fast nog sa jag genast jag,

att den galenskapen kommer att gå flinkt

förbi. . .

Gumman kisar närmare på henne och slår

ihop händerna:

— Och en sån vacker pojke hon har sen,

välsigne mig!

Hon vaggar smackande på huvudet och

himlar sig en stund. Så säger hon:

— Det är likvisst inte för egen skull jag

kommer hit. För jag har ingen orsak att låta om

mig, jag. Men se det här är doterdoter min, och

med henne är det värre beställt, rakt så en kan

bli förtvivlad. Hon har satt allt på ett kort, som

kyrkherrn brukar säga. Och finns det någon

bot, säg, för töcken sot?

Dotterdottern har dragit sig mot en

nedhängande gren av häggen, hon klamrar sig fast vid

den och gömmer plågad sitt huvud bakom lövet

och blommorna. Det är till henne Anna

långsamt säger, som talade hon för sig själv:

— Om en människa har satt allt på ett kort,

då finns det bara ett sätt att hjälpa. Att tro på

det kortet, att hitta mening i det.Gumman nickar berömmande:

— Javisst, javisst, det där låter ju fagert.

Men hon lär vara så rädd och fåmäld av sig,

stackarn här, så jag tror det är bäst hon får bli

allena med dig. Jag ska titta in hos mor din och

se om jag inte får mig lite kaffe och kvällsgröt.

Hunnen halvvägs till trappan vänder hon sig

om och ropar med ett mångtydigt leende:

— År det sant som folk påstår, att du ska

vara Kristi brud? N

Anna ruskar avvisande på huvudet.

— Slikt prat ska du inte höra på, säger hon

därpå till dotterdottern. Jag är bara en

människa som har fått frid. Kom och sätt dig här,

så ska vi talas vid nu.

Den unga kvinnan sjunker ned i gräset, där

hon står under grenen. Men hon håller med ena

handen krampaktigt fast vid en liten vit kvist

av den; det är som vågade hon inte lämna sig

utan detta bräckliga stöd, som behövde hon

åtminstone något att i nödfall skyla sin olycka

med. Hennes ansikte är vått av ångest, röda

fläckar flämta upp och förbrinna i det. Hon gör

ett försök att tala, men får ej något fram.Anna sitter och ser på henne. Inför detta

pinade ansikte känner hon sig fyllas av kraft

till denna klarsyn, som människorna frukta och

förundra sig över. Hon känner hur allt omkring

henne och inom henne viker undan för ett enda

krav: att öppna sig för detta främmande öde,

som så hett och likväl så motsträvigt famlar

efter hennes bistånd. Hon sitter med halvslutna

ögon och låter allting försvinna, hon vet ej längre

av barnet som ligger och suger vid hennes bröst.

Men hon känner hur den andras tankar stiga in

i hennes själ, likt blodiga gäster i en tom

sjukstuga", som står redo och väntar blott på dem.

Så säger hon:

— Käraste syster, var inte rädd för mig. Jag

har varit lika olycklig som du, därför förstår jag

dig. Du behöver inte säga någonting, i dig kan

jag läsa som i en öppen bok.

Hon håller upp litet. Därpå börjar hon

långsamt, som stavade hon sig fram:

— Du är gift, ser jag... Men illa gift... Mot

din vilja, tror jag... Det var visst far din som

nödde dig...

Hon hör hur häggkvisten knäcks av, denandra har farit upp på knä och stirrar förfärad

på henne.

— Nej, bli inte skrämd för mig! Jag ger ju

bara ord åt det som du själv tänker. Och just

nyss tänkte du så här:. .. Min man är en

djävul, tänkte du, han dricker förhärdat, och han

slår mig och pinar mig varje gång han får det

sinnet på sig... Det är för en annans skull han

plågar dig, inte sant?

—- Ja . .viskar dotterdottern andlöst.

— Han vet att du har hållit av en annan, och

det kan han inte lida.., Fast du bjöd till att

vara en bra hustru åt honom...

— Det gjorde jag. Men nu ångrar jag det...

Anna ser några ögonblick spänt på henne.

— Nu kan jag läsa hur det gick, säger hon

med ens. När du ändå måste plågas, så tyckte du

till sist att det var bättre att lida för en skuld än

oförskyllt. Du gick till den andra, honom som du

höll av, och du gjorde hor med honom. Då

kändes det lättare hemma, när mannen din slog dig.

— Ja! viskar kvinnan lidelsefullt. Jag var

salig under de slagen! Jag tänkte på honom som

jag utstod dem för.— Men... men så blev du övergiven av

honom, och då härdade du inte ut hos din man,. J

Och nu har du rymt hemifrån... och nu...

Dotterdottern kastar sig ned i gräset framför

henne. Hon klamrar om hennes knän och gråter

hejdlöst emot dem.

Anna sitter och stryker med ena handen över

hennes huvud. Hon göricke något försök att

hejda gråten. Men då de ryckande skuldrorna

framför henne äntligen blivit stilla, säger hon:

— Käraste syster, du har det så svårt, att du

kan inte bli hjälpt med ringa ting. Mot dig

måste Gud vara mycket god. Somliga kan resa

sig med mindre bistånd, men du behöver ett

under. Och var viss, det undret ska komma!

Dotterdottern ser upp mot henne. Det

tår-strimmiga ansiktet börjar långsamt ljusna av

ett gryende hopp.

— Se på det här barnet, fortsätter Anna,

titta hit på pojken min. Han ligger här vid

bröstet och suger kraft, men tror du han själv

vet varifrån den kommer. Han vet ingenting,

för han är nyfödd och hjälplös. Lika är det med

oss vuxna, när vi blir födda på nytt. Hjälplösakänner vi oss, men det strömmar in i oss en

hemlig kraft, vi vet själva inte varifrån...

Anna tar det somnande barnet från bröstet

och lägger det i armarna på den andra:

— Nu ska du ta pojken med dig och gå in

tili oss, jag kommer snart efter. Och du ska vara

alldeles lugn nu. Du får bo hos mig, tills vi är

färdiga med det här.

Den unga kvinnan går varsamt med barnet

över gården.

Så snart hon försvunnit uppför trappan,

jämkar Anna sig bakåt i gräset och tar stöd med

ryggen mot häggstammen. Hon är övermåttan

trött nu. Men omkring henne är allting stilla,

bara lärksången dallrar oavbrutet genom luften

och blandar sig med det svaga kvällssurret där

uppe i den slocknande kronan.

Hon sluter ögonlocken och ber en bön om

förnyad kraft. Sedan somnar hon stilla under det

vita trädet.FÖRFÖLJELSE.

Ant står söndagsklädd och med hatten i

handen mitt på golvet i storstugan. Han lyser av

glädje och ser med en otålig väntan på Anna, som

bäddar ned sin gosse i vaggan och sakta börjar

gunga den för att få den lille att somna.

— Det blir mycket folk i dag, säger han och

nickar mot den öppna dörren, genom vilken solen

spelar in. — Mera foik än någonsin hittills...

Somnar inte pojken snart, månntro?

Där ute i förmiddagsgasset är det alldeles

svart av väntande på gårdstunet, karlar,

kvinnor och barn. De sitta andäktiga i gräset och

samtala sakta, de flesta viskande. Hela kullen

är ett enda folkrikt läger, även runt

sluttningarna och ända ned mot gärdesgården och

grinden sitta bidande grupper. Och mitt i skaran,över alla de hundra hattarna och

helgdagsdu-kama lyfter häggen sitt vita beskärm.

Ant fortsätter:

— Se dit ut, Anna! Ditt rike växer till. Det

har kommit en stor hop folk från kyrkan, raka

vägen gick de hit. Så får de höra det levande

ordet i stället för det döda. Jag vet att du är rikt

välsignad med kraft i dag.

Anna stannar vaggans mede och ser ned i den.

• Barnet har somnat. Hon reser sig långsamt,

drar ett djupt andetag och tar Bibeln från

bordet. Nu är hon färdig att ge vad hon förmår. —

Med detsamma smattrar det steg över

farstutrappan, och ytterdörren far igen. Modern

skyndar in i stugan, hon är mycket upprörd och

kämpar med gråten. Hon pekar gång på gång

någon-städes ut mot landsvägen, men det dröjer innan

hon får något fram. Då nästan ropar hon:

— Anna, Anna, nu kommer det allting som

jag har förutsagt! Prästen själv är på väg hit

för att ställa dig till svars. Han syns redan där

borta på vägen, det kom en karl löpande hit

för att varsko oss. Och folket på gården börjar

bli opphetsat, när de hörde det.Ant sticker huvudet ut genom det öppna

fönstret, men drar det genast tillbaka.

— Och länsman tycks redan stå vid grinden,

säger han kallt. Han har smeden till på köpet

med sig — den nya fjärdingsmannen, som han

nu lär heta, den oxen. Det ska väl vara tryggare

med en hantlangare.

Modem vrider sina händer:

— Herregud, hur ska det här sluta?

— Håll dig nu stark, mor, säger Anna lugnt.

Det slutar nog väl. Vi har ju ingenting illa gjort.

— Men du har retat opp prästen mot dig,

fast du inte har gjort någonting. Och nu ska ens

hus bli till en tummelplats för trosstrider. Men

jag ger mig av härifrån, jag vill inte bli vittne

till detta eländet.

— Nu talar du överilat, mor. Det är just det

att vårt elände har tagit slut...

Hon ser modern rätt i ögonen och tillägger

med stark tonvikt:

— Också ditt, mor. —

Ants röst darrar av förtrytelse:

— Och 1 menar väl inte att en tro är till bara

för husbehov? Att hon är bra bara om hon är så

11 — FaUiggubbens brud.måttlig och tam, att hon inte vållar omak? Nej,

låt komma vad det vill!

Modern har dragit sig mot dörren.

— Jag har inte tid att byta ord med er nu,

han är strax här. Men jag har sett mera av livet

än ni, och jag säger er en sak: ni går för långt,

barn! Och nu ger jag mig av bort i byn, här är

inte rätta stället för mig.

Hon öppnar dörren, men gläntar än en gång

och säger:

— Kom ihåg det, Anna, — bättre vända i

farstun än inne i stugan. —

Ant går ett slag med långa steg över golvet.

Han stannar och rätar på axlarna, hans blacka

ögon glimma.

— ja, Anna, det blir strid likaväl. Vi har

sannerligen inte sökt opp ondskan, vi har snarare

gått åt sidan för den. Men nu är ondskan på väg

att söka oss.

— Du dömer hastigt, Ant! Prästen har inte

gjort oss något egentligt förnär. Kanske är han

en god människa. Och jag är skyldig honom tack

för en sak. Han gav mig Fattiggubben, när jag

behövde honom.— Men varför tror du han har släpat länsman

hit? Och smeden?

— Vi får väl se. Kanhända är det inte han

själv som har gjort det.

Ant kommer närmare henne och räcker

bevekande ut sin hand:

— Får jag bli här inne hos dig och ta emot

prästen?

— Nej, Ant, jag vill svara för mig ensam. Och

nu ska du gå.

De ta hårt varandras händer. Ant säger:

— Jag vet att du har en väldigare hjälpare

än mig. Men du ska i alla fall minnas att jag

inte är långt borta, om jag skulle behövas.

Så stryker han sig harmset över ögonen och

går ut.

Anna ordnar litet i stugan. Hon lägger undan

några barnkläder, plockar det finhackade enriset

till rätta på golvet framför spiselkransen, lyfter

vaggan tätt intill gaveln av högsängen och drar

ned det rödgröna sängomhänget, så att det

skyler den sovande gossen mot dagsljuset. Sedan

sätter hon sig och väntar på bänken vid fönstret.Men hon spejar inte ut mot grinden och

landsvägen. Hon sitter orörlig och ser uppåt skuggan

under takbjälkarna, hennes ansikte är alldeles

lugnt.

Nu hörs det utifrån gården ett obestämt

mummel, som fortplantar sig framåt trappan.

Prästen stiger in och stänger dörren efter sig. Han

har en stor bibel under armen.

— Goddag, Anna, och gudsfrid, hälsar han

barskt.

Anna reser sig och niger. Men prästen blir

stående tätt innanför dörren ett ögonblick. Han

torkar sig om pannan och andas tungt, den stora

underkäken tuggar:

— Men kan du säga mig en sak. Varför

mumlar folket här på din gård, när jag, deras

själasörjare, går förbi dem?

Anna gör en rörelse mot dörren:

— Nej, jag förstår inte riktigt... Ska jag ta

reda på det?

— Behövs inte, svarar prästen skarpt. För

jag förstår den saken. Men var god och stäng

fönstret där.

Anna lyder. Kyrkoherden slår sig ned i hög-sätet vid långbordet och lägger Bibeln framför

sig på furuskivan. Hans händer darra ännu av

vrede, men småningom knyta sig fingrarna i ett

tryggt grepp omkring Skriften. Han ser

forskande på Anna en stund och börjar behärskat,

nästan vänligt:

— Nå, Anna, jag tror ordspråket har rätt när

det säger, att den som bor närmast kyrkan

kommer sist dit. Jag har inte sett till dig där på

länge. Och eftersom du inte värdigas komma till

mig, så får väl jag lov att söka opp dig i stället.

Jag har allvarsamma frågor att dryfta med dig.

Anna sitter på andra sidan bordet och möter

oförskräckt hans blick, men svarar intet.

Prästen fortsätter:

— Nu vill jag först och främst ha en närmare

förklaring på, vad det är som du har för dig. Du

och din... församling, eller vad man nu skall

kalla ditt anhang. Vad vill ni egentligen, ni som

på folks läppar går under namnet »Fattiggubbens

heliga»?

— Vad vi vill? Vi vill förtrösta på Gud och

hjälpa alla medmänniskor. Och det är inte vi

själva som kallar oss heliga.Prästen ler litet gäcksamt.

— Javisst, det där låter ju nog så bra. Men

jag undrar om kärnan är lika vacker under det

skalet. Du kan väl inte just påstå, att ni har

börjat riktigt väl med er... »verksamhet». Det

första livstecknet man förnam av er var en

okyn-nesringning i kyrkklockan och ett våldsdåd.

Mot länsman i fjol.

— Den saken är det bäst vi inte rör vid, säger

Anna.

Prästen hör på hennes tonfall att han ingen-.

ting har att vinna på den vägen, och han viker

klokt undan:

— Nåja, det måtte ju verkligen ha varit

någonting oklart med affären i fråga, eftersom han

själv inte gjorde sak av den. Och i rättvisans

namn skall jag medge, att länsman kanske inte

hör till Vår Herres vitaste får.

Han ser sig omkring, medan han söker efter

någon ny tråd. Då falla hans ögon på det rödgröna

sängomhänget, bakom vilket vaggan sticker

fram en blänkande blå mede. Han nickar ditåt:

— Men hur är det, Anna, du kan väl inte

ställa upp din egen vandel som något föredömeegentligen, vad kristlig tukt beträffar? Och

sådan roten är, sådana bli kvistarna.

— Den saken är jag redan förlåten för, svarar

Anna fast.

— Hur vet du det så tvärsäkert?

— Därför att skammen vände sig i glädje

för mig. Så lycklig som jag kan man bara bli,

när man är förlåten.

Kyrkoherden ruskar varnande på sitt kraftiga

huvud:

— Det där är ett lättvindigt sätt att komma

ifrån sitt förflutna! Om det inte tynger på

samvetet vidare,s så kan det väl också bero på att

samvetet har fel... För övrigt tycks du ju inte

vara så alldeles mån om att visa ditt förflutna.. .,

tillägger han och vänder ögonen mot

sängom-hänget, som buktar sig över vaggan en dryg aln

utåt golvet. — Litet osäkert samvete i alla fall,

eller hur?

Anna ger plötsligt till ett klingande skratt:

— Nej, I trodde att jag ville gömma honom!

Då skulle jag nog hittat bättre ställe, kan jag

försäkra.

Hon går bort och drar vävnaden åt sidan,lyftér sin sovande gosse upp i famnen och sätter

sig med honom på sängpallen. Meri prästen ser

hotfull ut.

— Här är inte plats för något skämt nu!

säger han och knackar med knogama i bordet.

Därpå nickar han betydelsefullt mot den stängda

kammardörren:

— Ni lär ju också syssla med att härbärgera

förlupna hustrur här, efter vad jag nyss hörde.

— Här tas alla olyckliga emot.

— Just så ja! Utan åtskillnad. Utan omdöme.

Förryckta stigmän från ödemarken lika väl som

mangalna kvinnfolk från andra socknar. Och

sedan görs de alla till proselyter. För enfaldigt

folk lär du till och med ge dig ut för att vara

vår herre Frälsarens brud. Du, Anna

Elisabets-dotter Ringars!

— Det har jag aldrig gjort.

— Kan du då förklara hur det talet

uppkommit?

— Det måtte väl bero på att inte alla har

förstått mig rätt, svarar Anna saktmodigt och ser

nedåt golvet.

— Jag tänker det, småler prästen. Förmod-ligen är det inte så alldeles lätt att förstå dig.

Kan du egentligen själv göra reda för, vari din

lära består?

Anna ser häpen. upp.

— Den är detsamma som I själv lär, vet jag

väl! Och är I då inte glad att andra hjälper till

i samma örtagård?

Kyrkoherden tummar litet förbryllad på

Bibeln,

— Det är inte precis så jag menar...

— Vad menar I då?

— Av frukterna känner man trädet. Du måste

väl medge, att din verksamhet burit allt annat än"

vackra frukter, hittills.

— Vad ont har jag då kommit åstad? frågar

Anna tungt,

— Jag har sagt det redan. Våldsdåd, slapjja

seder, begreppsförvirring. Och du vållar oro i

sinnena, den sprider sig alltmer.

Anna lägger långsamt sin gosse ned i hans bädd

och bär vaggan bort i kammaren, liksom ville

hon ha barnet undan de tunga tankarna. Så

kommer hon till bordet och sätter sig bedrövat,

med händerna stödda mot pannan. Prästen sit-ter tyst och betraktar henne med en

förhoppningsfull, litet triumferande blick. Efter en stund

ser hon upp och säger:

— Jag ska tala om för er en sak. .. När det

stora skedde med mig och Guds frid kom över

mig, då trodde jag först att det inte längre fanns

några svårigheter, och att jag inte behövde göra

någonting särskilt. Inte någonting annat än

hålla den friden vid makt. Så stark tyckte jag

den var, att alla som kom nära mig måste känna

av den. Endels gick det också så. Men ju längre

det led, desto flera människor sökte mig och

desto mera fick jag att uträtta jämväl i

handling. Gud hade lagt mera på mina skuldror än

jag först begrep.-------Och nu säger I, att jag

inte mäktar med det. Nu säger I, att jag vållar

oro i sinnena i stället för frid. Kan det vara

sant?

Prästens röst blir mild, nästan vek:

— Mitt barn, du vet att jag vill ditt bästa.

Jag minns dig från det året du gick i skriftskolan,

du och Ant. Vi förstod varandra väl på den

tiden. Och nu ger jag dig ett faderligt råd: —

Vänd om, Anna, innan det är för sent! Vi läsai Den heliga skrift dessa tänkvärda ord: Mången

håller sin väg för den rätta, men på sistone leder

den dock till döden... Det är väl inte så du vill

sluta, Anna?

Hon grubblar ett ögonblick, så svarar hon:

— Men det heter också i samma kapitel, sista

versen: Lotten varder kastad i skötet, men den

faller alltid vart Herren vill... Det är inte jag

som bestämmer, ser I.

— Det gläder mig att du känner Skriften så

väl, säger prästen litet torrt. Men jag tror du

likväl har missförstått den i vissa stycken. 1

varje fall är det uppenbart att du är i färd med

att uppväcka en brand, som snart kommer att

slå dig själv över huvudet. Betänk en gammal

sanning: elden är en god dräng, men dålig

husbonde. ^

Med detsamma han sagt det, märker

kyrkoherden hur Anna förvandlas framför honom.

Han ser att han plötsligt har emot sig den

flammande förkunnerskan. Det är som föll en börda

av ovisshet ifrån henne, hon springer upp,

hennes röst sjunger av en frimodig förtrytelse:

— Och detta kan du säga mig, präst! År dåinte elden, Guds eld, en makt som aldrig kan

växa för stor på denna jorden? Är det inte

bättre ju högre den flammar?

Prästen känner sig överrumplad och illa

berörd. Han gör ett självuppoffrande försök att

bringa saken tillbaka i ett lugnare läge:

— Nåja, visserligen ... jag uttryckte mig

kanske inte riktigt lyckligt Bara elden är av

det rätta slaget, ser du. Inte vådeld, menar jag.

Men Anna är icke att hejda.

— Du menar att den ska vara kringgärdad

av kyrkan och ansad lagom låg av

myndigheterna. Annars är den vådeld. Jag vet vad du

satt och tänkte på just nyss, präst. Du tänkte

på ditt tionde. Om hon drar för mycket folk

från kyrkan, tänkte du, då vacklar min

världsliga myndighet, och det kan bli svårt att driva

in tiondet till sista skäppan. För dig kommer

ditt eget väl i främsta rummet, Guds storhet

först i andra.

Prästen har bestört farit tillbaka på stolen,

Hans ådriga ögonvitor löpa i rött av ursinne,

käken tuggar häftigt, men han finner ej ord.

Anna fortsätter, mindre Överilat:— Du är ingen elak människa du, präst. Du

är så där haivgod. Vi är kanske sämre vi och

syndigare. Men det är en skillnad mellan dig

och oss. Den boken där, som du knäpper

händerna kring, för dig är den ditt levebröd. För

oss är den vårt liv.

Nu har prästen fattat sig. Han reser sig i

hela sin längd, stampar i golvet och ropar

dundrande:

— Det var ett språk som du för mot din

själasörjare!

— Jag ber om förlåtelse ifall jag har sagt

någonting otillbörligt, säger Anna uppriktigt.

Hon är åter alldeles stilla. Men prästen far

rasande ut:

— Nu vet jag i alla fall vad du går för! Dig

skall jag ta itu med från predikstolen!

— 1 kan göra med mig vad I vill. Och nu har.

jag ingenting vidare att säga. Vi förstår varann

inte.

— Men jag har något att säga i stället,

skriker prästen hest. Först och främst förbjuder jag

dig uttryckligen att hålla vad du kallar

gudstjänst med ditt anhang —- i vilken form detvara månde! Från och med nu finns

»Fattiggubbens heliga» inte till! Hör du det!

Anna svarar ingenting.

— Och därest du inte lyder godvilligt, får du

ta följderna. Jag har till mitt förfogande något

som heter ordningsmakt. Dessutom bör du

betänka en sak, ifall ditt opphetsade anhang skulle

visa sig fallet för våldsamheter. Din lösa hop

är än så länge knappast femtedelen av min

församling, gudskelov!

Han pustar ett tag och upprepar långsamt och

kallt:

— Alltså. Att börja med låter du folket här

på backen skingra sig. Du håller inte någon

bönestund med dem — eller vad du kallar dina

svartkonster. Har du begripit?

Anna står rak och orörlig framför honom, hon

svarar icke. Prästen ser hatfullt på henne:

— Du tycks väpna dig med tystnad, märker

jag. Nåja, en slug råtta har sina kryphål, och

jag brukar inte tala länge med en mur. Men

jag har varnat dig nu! —

Han går utan att säga farväl och slänger

dörren ihop med en smäll efter sig. Utifrån går-den stiger åter det ovissa mumlet, nu med en

tydligare ton av ovilja, nästan hot.

Anna går fram och åter över det enrisströdda

golvet, eftersinnande och med huvudet sänkt.

Hon skjuter sakta upp fönstret, men håller sig

inåt stugan för att ej bli sedd från gårdssidan.

Långt borta på den gassande landsvägen ser

hon prästens svarta rygg, men där nere vid

grinden står varken länsmannen eller smeden

längre, de ha vä! gett sig av redan tidigare. I

stället svämmar den kryddade häggdoften emot

henne, och hon andas in den i djupa drag.

Vad det är väntanstyst där ute på gården! —

Då hör hon Ants röst under fönstret, den är

het av iver:

— Var dröjer du, Anna?

Sedan är det Bergolle som ropar:

— Kom ut till oss, segrerska! Dina fiender

förmå mot dig intet!

Och flera röster falla in:

— Vi väntar på vår gudstjänst!

Nu hör hon hur någon där nere på backeniyfter ett barn upp mot fönstret. Ett lockigt

huvud blir synligt i den soliga fyrkanten, en

liten flicka sträcker armarna inåt stugan och

säger:

— Kommer du, inte, Anna? Häggen är full

med fåglar som sjunger, men vi kan inte sjunga

utan dig.

Och det lilla huvudet försvinner igen.

Anna står med båda händerna pressade mot

bröstet, i en häftig tvekamp med sig själv.

Skulle hon ge vika för den ljummes och

trosnjug-ges maktspråk? Skulle hon bli en overksam

för-kunn erska av klenmod för alla dem, som väntade

styrka av henne? Nej, i dag om någonsin har

hon något att säga människorna! Hon vill tala

om Guds eld, den outsläckliga, som aldrig kan

växa för stor på jorden.

Hon springer fram till fönstret och ropar

jublande:

— Ja, jag kommer!...

Så skyndar hon mot dörren. Men innan hon

hinner fram, rivs den upp inför, henne.

Länsmannen och smeden tränga in. Efter dem sveper

ett mångstämmigt rop av förbittring utifrångården, men smeden hinner flinkt få dörren

stängd och den stadiga rigeln skjuten för.

Länsmannen driver henne inåt stugan.

— Här har du mig igen! väser han. Och den

här gången lyder du ... annars...

Han blottar ett par handklovar, men vänder

sig om med detsamma. Dörren där bakom

brakar allt starkare, rigeln springer ut med en

stor spänta av posten. In i stugan rusar An t,

han är vit i ansiktet och har en påk i handen.

Hack i häl på honom följer den jättelike

Bergolle, färgaren, snickaren och ett dussin

andra karlar.

Men Anna springer snabbt emot dem.

— Stanna! ropar hon. Ingen får höja en hand!

Länsmannen och smeden ha dragit sig bakåt

mot fönstret, beredda till försvar eller flykt. I

länsmannens hand blänker en pistol. Smeden

har tagit klovama och fått fram sin kniv, men

han sitter redan grensle över fönsterposten,

färdig att hoppa ned på backen. Mitt emot dem

packas stugan full med folk, långt ut i farstun

lysa förbittrade ansikten. Men Anna håller

karlarna tillbaka med sin utsträckta arm och vän-

12 — Falliggubbens brud.tar, Först då det blivit aildeles stilla och Ants

påk sjunkit ned mot golvet, talar hon:

— Nu hör ni alla vad jag säger. Det biir

ingen gudstjänst i dag.

Det stiger ett ogillande sorl ur folkhopen.

— Nej, säger jag! Tror ni Gud kan trivas,

där hatet har sluppit löst?

Ingen svarar någonting, karlarna stå

mol-tysta. Då vänder hon sig om mot länsmannen

och smeden. Hennes röst blir litet frän och

bitter:

— Åt er ska jag säga en annan sak. Ni vet

att gödsel är bra för åkern, men inte nyttjad till

övermått. Det är på samma sätt med synderna.

Somliga behöver den spidningen för att bli

mogna för växt. Men bred inte på för många

varv! Då förbränner ni marken.

— Vi har inte kommit hit för att åhöra

predikningar, svarar länsmannen.

— Nej, i det fallet håller vi oss till vår lagliga

präst, tillägger smeden och kliver ned från

fönsterposten.

Anna säger enkelt:

— Så kan ni gå till honom nu. Säg honom attni har fullgjort ert uppdrag. Det blir inte någon

gudstjänst här i dag, det har ni mitt ord på.

Hon vänder sig mot folkhopen:

— Ge rum för dem där. "Och inte ett glåpord,

hör ni!

Länsmannen bugar sig spefullt:

— Det är rätt att du är artig mot överheten ..»

De gå ut genom en ränna i den hoppackade

skocken av karlar. Huvudena vändas som vid

ett gatlopp efter dem, det strimmar av vassa

blickar omkring dem, men icke ett ord faller,

icke en hand rör sig. När de försvunnit, börjar

skocken tigande och missmodig dra sig ut genom

farstun. Slutligen skjuter någon sakta igen

dörren, som hänger vind på sina gångjärn, med

söndersprängd rigel och ljuset sipprande igenom

en brusten planka. Endast An t, Bergolle och

de båda hantverkarna dröja kvar hos Anna i

stugan.

Ant kramar osaligt sin påk:

— Så nu vet vi vad prästen vill oss ... Han

hetsar hundarna på oss.

— Han gör väl bara vad han måste, säger

Anna trött och sätter sig på bänken.Den lille snickaren står och blinkar med röda

ögon mot fönsterljuset.

— Ja sannerligen, våld och vrånghet löper an

mot oss från alla håll.

— Men var det rätt att du gav vika, Anna?

frågar Ant harmset. Folket kan mista sin tro på

dig och falla från, de tar det för svaghet. Och

då man som du har Gud på sin sida, då är man

den starkare.

Anna ser stilla på honom.

— Och den starkare förblir man bara om man

inte sätter våld mot våld. Jag tror du har

glömt, Ant, varför det är de saktmodiga som

skola besitta jorden. För du visste nog den

saken förr. ..

Ant lutar sig in mot spiselkransen och

grubblar ... De saktmodiga — har han inte alltid

räknats till dem? Men varför tappar han allt

oftare sitt saktmod, varför vill det bryta fram ur

hans själ ett skummande flöde av övermod?

Varför känner han sig så outsägligt betryckt och

förnedrad just nu, när han åter har måst hejda det?

Han anar icke själv, hur hans kuvade kärlek

rinner som en hemlig källåder igenom hansmark. Den ådern syns icke där nere, den

betecknar blott.sin bana genom ett bälte av rikare

och högre växt. Men kommer någon och kör ett

spett i jorden, genast springer en stråle

forsande fram... Han anar icke, att en

innestängd längtan fyller hans väsen som själva

blodet hans kropp. Vid minsta rispa kväller

det rött i dagen. —

Han vänder ett bittert ansikte utåt stugan och

frågar:

— Men ska vi då nödgas stå overksamma och

se på, hur man förgör oss? Är det inte vår rätt

att värja Guds rike på jorden? Är det inte

offret som bekräftar tron?

Anna svarar:

— Det största offret kan ibland vara att

ingenting göra. Säg mig du, Ant, — vad är dig

svårare nu, att gå till strids eller att tygla dig?

Och välj det svårare.

— Jo, muttrar Bergolle för sig själv, ju mer

man rör i träcken, desto värre luktar det.

Men snickaren säger:

— Jag ser bara en utväg för oss. Vi får ge

oss i väg härifrån. Vi får flytta med de våratill andra trakter, där vi inte nödgas utstå

förföljelse.

— Nej snickare, svarar Anna, vi ska bli där

vi är. Här prövas vi. Det är bara i regn man

ser om taket håller tätt.

— Men här går stora gåvor till spillo. Vad

gagn gör en kista med alla himmelrikets skatter,

om djävuln har låst till henne? Folket längtar

efter dig, Anna! Men här står prästaväldet i

vägen.

— Det väldet är det inte vår sak att döma,

säger Anna undergivet.

Nu tar färgaren till orda:

— Jag tycker för min del att man inte ska

ha så brått att kasta ut allt orent vatten, innan

man själv har rent i stället.

An t brusar upp, hans hemliga åder är träffad.

— Vill du mena, färgare, att inte där finns

rent vatten? ropar han med en blick på Anna.

— Jojo, visserligen, svarar färgaren saktligt.

Men jag börjar nästan tro, att vi själva håller

på och grumlar det.

— Det har du rätt i, färgar-August,

instämmer Anna. Vi sysslar alldeles till övermått medandras ondska. Vi skulle i stället hålla räfst

med oss själva. När man är så snar som vi att

söka ruttet på långt håll, då betyder det att det

finns ruttet också närmare.

— Så säg oss då — vad ska vi göra? frågar

Ant.

— Vi ska förtrösta på Gud och bättra oss

själva. Ingenting annat.

— Men minns en sak likväl. Den som ger sig

ut för ett lamm, blir uppäten av ulvar. De står

redan med oppspärrade käftar omkring oss.

Anna reser sig. Hon är stark igen, hon

känner att hon har makten över de stridiga viljorna.

Hon ser tigande på karlarna en stund. Men

det är som hon under denna tystnad återförde

dem från de fyra vädersträcken till den enda

punkt, som ligger mitt i livet.

— Nej, säger hon långsamt och trosvisst,

ingen kan förgöra oss, bara vi håller fast vid

rättfärdigheten! Bara vi inte viker en tum från den!

— Inte en tum! säga de andra efter, och deras

ögon ljusna av förtröstan.

— Det är rättfärdighetens strid med oss

själva som vi ska strida. Ingen annan kampär någonting värd. Snart kommer provet för

envar av oss ... Har ni förstått mig nu?

— Ja, viska karlarna och knäböja.

Men Bergolie stiger ut på golvet, höjer sitt

gråa huvud och börjar läsa med sin dova,

sjungande röst:

Herre, upprätta oss ånyo,

såsom du återför

de strömmar i Sydlandet!

Också Anna har knäböjt. När Bergolle slutat

bönen, följer hon karlarna ut på trappan och

tar farväl.

— Snart kommer provet för envar av oss.

Stå starka då mot er själva!DET SISTA PROVET.

Det är sent en kväll några dagar därefter.

Inne i kammaren har Anna ställt sitt barn för

natten och bäddat ned den lille i vaggan.

Modem sover redan i storstugan bakom den stängda

dörren. Själv står hon just i beråd att klä av sig

för att gå till sängs, då hon hör steg på

trappan och någon som sakta bultar på.

När hon går och öppnar ytterdörren, stigerAnt

in i den halvskumma farstun. Han säger lågmält;

— Det är en främmande kvinna här utanför

som enträget ber att få tala vid dig ännu i kväll.

Kan du ta emot henne? Hon säger sig vara

långväga kommen, men hon har suttit på en

dikeskant utanför byn och väntat ända sedan ä

morse, för hon vill inte bli sedd. Det är

någonting besynnerligt med henne.— Bed henne komma in, svarar Anna.

Men med detsamma hejdar hon Ant och

viskar ängsligt, nästan hjälpsökande:

— Stanna du här utanför och vänta, Ant!

Jag har ännu någonting att säga dig...

Ant ser förvånat på henne i den skumma

farstun. Hennes ansikte står vitt och slaget av

en plötslig oro mot det bleka sommarnattsljuset

från den halvöppna dörren, och han tycker sig

märka hur hennes skuldror darra litet under

den mörka schalen, när hon går in i

kammaren. —

Anna står längst borta i hörnet under

väggklockan och stirrar mot den stängda dörren.

Utifrån gården och farstun hörs intet ljud. Men

ovanför henne arbetar urverket, bch hon tycker "

att varje knäppning av pendeln ropar ut över

hennes huvud: nu!... nu!... nu!...

Hon ser hur dörren öppnas, tveksamt som

om handen där bakom vore rädd att röra vid

låset. En främmande kvinna kommer in. Hon

hälsar inte, och hon blir stående orörlig i skuggan

under dörrposten som én tiggerska. Hon är övermedelåldern, men barfota och mycket illa klädd,

och hon har ett stelt och avtärt utseende.

Anna betraktar henne ängsligt.

— Vem är du? frågar hon slutligen.

Kvinnan öppnar långsamt munnen, liksom

vållade det henne ansträngning att bruka ord.

Hennes röst har en död ton, som om hon inte

talat på många år.

— Jag är från en annan socken. Men jag har

bott här i trakten en gång. Och hit måste jag

tillbaka. Nu har jag vandrat åtta mil för att

komma till dig. Ja, just dig.

— Vem är du då?

— Det kan vara detsamma vem jag nu är och

vad jag heter. Men jag var en gång piga hos

änklingen Jan Jansson Dalsjö i Forsbyn.

Anna tar stöd mot en stolskarm. Ovanför

hennes huvud bultar klockan fram sitt

obönhörliga: nu ... nu ... Hon har i det sista hoppats

att hennes onda aning skulle visa sig förhastad,

eller att hon åtminstone skulle få uppskov med

det svåra som hon kände nalkas, fastän hon icke

visste i vilken gestalt det var utsänt. Nu vet

hon att det är här.— Och vad vill du då? frågar hon frysande.

— Jag vill veta vad jag ska göra. Jag tyngs

av en svår skuld, som inte ger mig ro. Jag har

dräpt ett barn ... Likväl inte mitt eget.

Hon håller upp litet och ser på Anna, som

vänder huvudet bort. Så fortsätter hon ur

skymningen under dörrposten:

— Det vårformer än sex år sen, när jag tjänte

hos honom i Forsbyn. Barnet var inte

fullgån-get än, men det levde. Och jag drap. det

tillsammans med änklingen. Det skedde på

modems begäran.

Hon ser hur Anna sjunker allt lägre ned mot

golvet utmed stolens ryggstöd.

— Ja, jag märker ju att du redan förstår vem

som var mor till barnet. Kanske erinrar du dig

ännu, att hon låg sjuk en tid där borta i

Forsbyn ... såsom det hette.

Anna svarar icke. Hon ligger orörlig på knä,

med huvudet mot stolen och händerna knäppta

under pannan.

Kvinnan kommer försiktigt närmare. Hennes

sträva röst får en nästan öm ton:

— Jag vet nog annars vad jag hade att göra.Men jag har hört talas om dig. Du ska vara så

god och hjälpsam. Folk säger att här har

renheten fått en stad på jorden. Och nu vet jag inte,

om jag av ont ska vålla värre. När skuggan faller

över huset, ser du, då vill det bli lika mörkt i alla

rum. Därför måste jag komma för att spörja

dig själv ... Så säg mig du, vad ska jag göra?

Anna borrar ansiktet ned mot de knäppta

händerna. Hon ser för sig hur länsmannen

kommer åkande med fångkärran uppför backen.

Folk står i skockar nere på landsvägen och

viskar och pekar uppåt gården. Nu stannar han

vid grinden och vandrar med sina järn i handen

mot trappan. De röda mustascherna skruva sig

under ett skadeglatt leende, när han stiger in.

Och där är nog ingen i stugan som vill sätta sig

till motvärn denna gången. Alla de många, som

haft gården till sin samlingsplats, alla ha den

dagen smugit sig bort, måna om att icke

synas . . . Först ser hon hur Ants ansikte

skymtar någonstädes bakom häggen, det är bortvänt

och grått av grämelse som säcktyg. Så ser hon

alla de andra, där de sitta var för sig och grubbla

i någon vrå, somliga nedslagna, somliga tviv-lande, somliga vreda över att ha blivit

vilse-förda, men de flesta lika snara att förneka nästet

på kullen och en barnamörderskas och

spinnhuskon as dotter, som därtill själv hade en fläck

på sitt förflutna ...

Nej, det fick inte ske! Det var for stora ting

att offra för en enda synd! Det gällde ju så

många kämpande människosjälar — vägde de

icke tyngre i Guds vågskål än ett gammalt brott

och en gammal landsvägsvandrerskas

samvetsfrid?. ..

Men det måste ju ske! Vem hade lärt henne

att räkna så småklokt? Icke var det Gud, icke

räknade Han på det sättet. Om hon i tidernas

fullbordan trädde fram till Honom med en kedja

av renaste guld och sade: »Se, Herre, så rena och

fasta äro dina trognas gärningar» — då skulle

Han slita den itu mellan sina händer och svara:

»Den kedjan var intet värd. De övriga länkarna

höllo, men i en av dem fanns ett kom av

osanning» ... Så räknade Herren. Ty om det också

såg ut som om tusens salighet kunde räddas,

blott ett litet uns av rättfärdigheten såldes, då

var det bäst om det köpet aldrig kom till stånd.Och hur underligt krokig Guds väg än kunde

synas, där den vände in i den stenigaste ödemarken,

det fanns icke plats att vika en fotsbredd från

den vägen för att söka sig fram över jämnare

ställen. Då tog vägen genast slut, och bara

ödemärken var kvar ...

Men ändå, ändå! ...

Hon vänder de feberstora ögonen mot dörren

till stugan och stirrar länge på den. Där på

andra sidan tycker hon sig höra modems lugna

andedrag. Så pressar hon åter den ångestvåta

pannan mot fingerknogarna, som krama sig

samman allt hårdare till en bön om kraft att

uthärda provet.

Den främmande kvinnan står stilla i

halvskymningen framför henne. Hon ser ned på

Annas kamp, det kommer en skymt av

deltagande i hennes döda drag. Ett ögonblick

sträcker hon ut sina slitna händer i en skygg rörelse

mot Annas skuldra, men hon drar dem genast

tillbaka, som vore de för orena att komma vid

henne. I stället säger hon:

— Ja, jag har ingen hast. Jag har tövat med

det i sex års tid.Hon väntar ännu en stund. Då reser Anna sig

till hälften och ser henne i ögonen med en blick,

som glänser av en underligt glad förtvivlan.

— Du... du har bara ett att göra. Du ska

gå bort och ange dig själv ... och änklingen ...

och ... min mor.

— Till vem ska jag gå och ange oss?

— Till länsman, svarar Anna tungt och fast.

Kvinnan nickar stilla:

— Tack för att jag fick veta det. Gud signe

dig.

Hon glider lika ljudlöst ut som hon kommit.

Dörren sluter sig efter henne, och Anna sjunker

utmattad ned över stolen.

Framför trappan går Ant fram och åter och

väntar. Han ser den främmande kvinnan

komma ut och försvinna nedför backen, hon

förefaller lugn och tröstad. Men Anna hörs

inte av.

Slutligen stiger han oroligt in i farstun och

knackar på. Han tycker sig höra ett svar där

inifrån, och han öppnar dörren på glänt.— Du hade någonting att säga mig, Anna,

påminner han.

Då ser han i skymningen hur Anna reser sig

från golvet och vacklande kommer emot honom.

Hon är närå att falla, och han springer fram för

att stöda henne.

— Men vad ... vad har hänt dig?

— Ant, Ant..., viskar hon snyftande, nu

vet jag en sak ... Det finns ingenting så hårt

i världen som rättfärdigheten ...

13 — Faliiggubbens brud.STENARNA OCH SEGERN.

Följande söndag är en mulen och blåsig dag.

På morgonen har en regnskur fallit över

kyrkbacken, landsvägen ligger med blänkande

hjulspår, och Fattiggubben ser mörk och dyster ut

av fukt, där han står på sin gamla plats vid

muren. Nu stiger åter en molnbank bakom

bergen i öster, den åker halvvägs upp på himmeln

och formar sig till ett jättekors, som börjar

svänga ut sina blågrå armar över bygden.

Hästarna i kyrkstallarna skrapa med hoven, otåliga

att få ge sig i väg innan ovädret är över dem.

Men ännu tränga genom vindstötarna spridda

takter av orgeln och psalmsången inifrån

kyrkan, där gudstjänsten tyckes räcka längre än

vanligt i dag.På landsvägen strax framför den öppna

porten står en liten klunga folk. Det är An t,

färgaren, Bergolle och ett tiotal karlar till. Endast

två kvinnor- äro med dem; den ena är den

för-lupna hustrun från grannsocknen.

De stå alla orörliga och lyssna inåt kyrkan.

Då och då når dem ett eko av prästens röst från

predikstolen, fastän det är Qfnöjligt att urskilja

orden. Som bäst tar orgeln upp med ett

plötsligt dån där inne, medan rappa kvinnoröster

tränga igenom med sin gälla låt och

mansstäm-morna försenade börja falla in med en

mullrande efterdyning.

— Nej, ännu är det inte slutpsalmen, säger

An t.

Han dunkar otåligt med näven mot ena

porthalvan och ruskar i dess rostiga järnstänger, som

kunde han därmed skynda på takten.

Färgaren talar med en tjock röst, som inte är

hans vanliga, och utan att skjuta hatten i

nacken:

— När dyngan börjar jäsa, då stiger hon över

alla bräddar. Men om det verkligen ska komma,

det som han har hotat med, då svarar jag inteför vad jag tar mig till. Det har ingen kunnat

påstå att jag är vildsint av mig, men då biir det

för mycket. Icke sant, gottfolk?

— Ja! ropar hopen häftigt.

Ant ruskar allt hårdare i järngrinden.

— Det är som jag har sagt. När inte vi sökte

ondskan, så sökte ondskan oss. Nu håller den

på och kväver oss.

— De må göra vad de vill, förklarar Bergolle

och rätar på sig. Bara de inte rör vid det

heligaste vi har. Och näst Gud och vår Frälsare är

det hon.

Färgaren fortsätter upprört:

— Allting vänder de till vapen mot oss.

Jämväl sina egna missdåd.

— Ja sannerligen! skrattar Ant bittert. De

ropte ut att vi var våldsmän, när jag hade

slagit länsman i fjol. Men vet ni varför jag slog

honom? Därför att han hade trängt in hos

henne för att skända en vettvill och skyddslös

stackare, som han trodde hon var. Det är

sanningen, nu hör ni den!

Hopen råkar i rörelse under ett förbittrat sorl.

Karlarna svänga sina knutna händer i vädret.— Och nu sen mor hennes är häktad, nu

jublar ondskan kring hela bygden. Klaff are och

örontasslare löper som råttor från gård till gård,

de gnager sönder vårt goda rykte. Och ändå vet

länsman hur det gick till, men det tiger han

med, den djävuln. Kanske vet prästen det, han

ock. Men vågar han likafullt svärta henne från

predikstolen, då är hans herre satan och inte

Gud.

Han vänder sig med ryggen mot porten och

ser flammande ut över den lilla hopen, som

tyckes ännu mindre och maktlösare i de

huggande vindstötarna och det grå skenet från

ovädersmolnen.

— Jag frågar er nu, har en människa stått

ståndaktägare i sin tro? Har en människa

hårdare hållit fast vid rättfärdigheten? Kvinnan

kom till henne, hon som hade dräpt barnet, och

sporde vad hon skulle göra. Hon ville inte ta

mera skuld på sig med att ange modem, för hon

hade kärlek i sig, den förbryterskan, och hon

anade hur det skulle gå för oss. Hon lät Anna

välja. Och raka vägen vart hon sänd till

länsman. Till vår argaste dödsfiende!— Den renheten borde lysa mot himlen!

ropar Bergolle. Men i stället ser de bara smuts,

för de har orena ögon. Den gärningen borde

tysta alla munnar. Men i stället spyr de

smädel-ser ur sig, för de har gift i hjärtat.

— Hon visste vad hon gjorde, fortsätter Ant.

Men rättfärdigheten låter inte pruta med sig,

och hon valde vad hon måste välja. När

länsman kom och tog mor hennes, då förstod hon att

vi alla reste till fängelset. I världens ögon,

menar jag. Det blev hast att inte kännas vid oss.

Alla fega och klenmodiga har flyktat. Vi har

smält ihop, bröder. Nu är ni de sista, och snart

sviker kanske ni med?

— Vi sviker aldrig! ropar hopen starkt. Och

färgaren tillägger:

— Vi har tegat hittills, vi. Men ännu är det

inte för sent. Och om det sker, det som vi

väntar på — då ska här sägas så det hörs, att

detta är lögn och orättfärd. Den som tiger, den

ljuger med. —

En utsockne torpare kommer vandrande förbi

på landsvägen. Det är en mager man med

nä-verkont på ryggen. Han tittar nyfiket på fol-ket vid porten, det glimmar till ett elakt löje i

hans gulrynkiga ögonvrår, och när han hunnit

några steg förbi dem, vänder han sig om och

säger spefullt:

— Trodde en inte att det var slut nu med

Fattiggubbens heliga. Men strax lär ni få hit

er allerheligaste prästinna, kan jag berätta.

Jag såg henne just. Hon var pyntad i vitt, som

oskulden anstår .. .

Ant tar upp en sten från marken och springer

ut på vägen. Men han hejdar sig med detsamma

och ser endast hotfullt efter torparen, som fått

brått att komma därifrån och löper undan så

det smaskar i de blöta hjulspåren. De andra

titta oroligt åt det håll därifrån han kommit.

Men ingenting står att märka. Bortom

kyrk-stallarna ligger landsvägen tom, där den

styckevis dyker fram mellan sädesfälten och gårdarna.

— Kan det vara sant att hon är på väg hit?

frågar färgaren ängsligt. Hon står inte att se.

Ant slungar den knytnävsstora stenen i

marken.

— Vad skulle hon ha här att göra? Bara

utstå smälek.Några tunga regndroppar falla, det smattrar

till i de lummiga trädkronorna på andra sidan

muren. Färgaren tittar uppåt mot det

korsfor-miga molnet:

— Det skockar sig samman alltmera. Och

alla lärkorna tiger. Himlen själv dystrar till

över jordens vrånghet. —

Nu tar orgeln upp en ny psalm där inne i

kyrkan. De lyssna åter andlöst.

— Så, nu är det slutpsalmen, säger Ant hest.

Och därefter kommer det — om det ska komma...

— Ja, snart får vi besked, viskar färgaren

och sväljer gång på gång.

— Och du är viss att snickaren är där inne?

— Ja. Han smög sig in genom läktardörren.

Jag såg ju det själv.

Ant vandrar ruvande av och an framför sin

fåtaliga hop. Hans smala drag förvrida sig av

spänning och oro.

— Nu väger det... nu väger det mellan

Herrens rike och mörkrets ..mumlar han.

Med ens faller han på knä mitt på den

uppblötta landsvägen och knäpper händerna:

— Låt oss bedja, bröder!Den lilla hopen sjunker ned framför honom

i porfen; över de andra höja sig Bergolles breda

skuldror. Karlarna blotta huvudet, vindstö*

tama tumla genom deras hår, och deras ögon

häfta i en blek extas vid Ants tunna läppar.

Han är dem Herrens hövitsman i dag, och de

känna det som vigdes de till de sista utkorade i

en hopplös, men helig kamp.

Ant mumlar en knappast hörbar bön. Hans

flammande blickar söka ömsom de mörka

ovädersmolnen och ömsom kyrktornet, som reser sig

upp mot dem i ett askgrått ljus. Det är som

bad han elden från ovan att falla ned, som trodde

han sig kunna tända denna vrånghetens fasta

stad genom blotta kraften av sitt anrop. Men

innan han ännu slutat bönen, skymtar något

förbi där borta vid kyrkdörren, och med

detsamma ropar någon innerst i porten:

— Snickarn! Där har vi snickarn!

Alla fara upp. Utför kyrkogårdsbacken,

mellan de lummiga träden, kommer den lille

snickaren löpande ned mot porten. Han är grå i

ansiktet, han fäktar med armarna och ropar

redan på avstånd:— Det har hänt! Det har hänt! ...

Hopen tränger sig samman i porten. Nu är

snickaren framme, han har svårt att tala:

— Prästen .. . han tog det under själva

predikan, men jag slapp inte ut förr ... Den

ni-dingen! ... Det onda ska ryckas opp med

roten, sa han, ska brännas som en pestsmitta ...

En IÖvjerska, sa han, en kona!... En

folkför-Iederska! ... Där ser man, sa han, vad de går

för. I fängelset slutar de, sa han!...

Det blir dödsstilla ett ögonblick, innan de

fattat att det oerhörda är verklighet. Då bryter

det fram ett tjut som av sårade djur, och genom

de förbittrade ropen ryter Bergolles röst:

— Där prästen har en kyrka, har satan ett

kapell!

Ant vet ej längre vad han gör. Hans ögon

rulla i en vild extas, han river till sig stenar

från marken och kyrkogårdsmuren.

— Ormen blir aldrig rak förrän död! skriker

han och rusar in genom porten. — Framåt,

bröder, framåt i Guds namn!

De andra karlarna rusa efter. Endast de båda

kvinnorna bli kvar vid porten. De se hur män-nen storma uppför kyrkbacken, med Ant i

spetsen. Nedanför templet stannar han ett

ögonblick och slungar stenarna mot de höga fönstren.

Rutorna fara skrällande i spillror. Så rusa de

alla in genom stora dörren.

Orgeln och psalmsången ta ett brått slut

därinne. I stället fylls kyrkan med höga rop och

buller av handgemäng. Nu far dörren upp igen,

och ut på kyrkbacken vältrar en röra av

skrikande, fäktande människor. Strax därpå

knallar länsmannens pistol, och de båda kvinnorna

tycka sig se hur Bergolle störtar till marken

inne i vimlet.

Men de uthärda ej längre synen. De vrida sina

händer och gömma sig bakom muren, tätt

intill Fattiggubben. De höra hur slagsmålet där

på andra sidan breder ut sig allt vidare över

kyrkogården; förbannelser och vilda svordomar

tränga ut ur villervallan. Och genom allt

larmet hugger den mindre kyrkklockan i med en

gäll och jagande nödringning för att klämta

samman hjälp från hela trakten.

Då ser den förlupna hustrun hur någonting

vitt fladdrar fram på landsvägen bakom kyrk-stallarna. Hon far samman och biter sig

gråtande i handen:

— Gud i himlen, där kommer hon själv!...

Hon vill upp för att mota Anna, men benen

svika henne. Och den andra kvinnan fäktar

med armarna i luften och ropar:

— Anna, Anna skynda! De stormar

kyrkan! ...

Anna kommer framilande, hon är barhuvad,

den vita klänningen fladdrar i blåsten. Hon

springer upp på gråstensmuren och ropar förtvivlat:

— Stanna, Ant! Stanna! Ner med stenarna!

Så hoppar hon ned på andra sidan muren

och försvinner inåt kyrkogården.

Det blir litet tystare ett ögonblick, bara

klockan piskar ut sina nödrop genom blåsten.

Då hörs länsmannen där borta, han ropar:

— Här har vi henne sjäiv!

Och en storm av röster bryter in:

— Satkvinna! Packa! Tempelplundrerska!

Men nu vrålar smeden:

— Ge henne stenarna tillbaka!

— Stena henne! Stena! kommer det vilt från

alla håll.De båda kvinnorna vid porten klamra sig

fast i varandra. De riva i varann under hög

jämmer, de skrika gråtande i varandras öron

för att överrösta det hemska. Men de höra

likväl hur man ryck"er stenar från den förfallna

muren bredvid dem, och tätt som klämtningama

ur tornet börja tunga dunsar falla där borta ...

Då kasta de sig vettlösa ned på marken och

gömma huvudet i sina kläder. —

De veta ej hiir länge de legat så. När de åter

komma till sig, är allting tyst där inne på

kyrkogården. Klockan ringer icke mer. Och de se

att himmeln har ljusnat, ovädret har gått förbi

utan att bryta löst, de våta trädkronorna över

muren glänsa under några halvklara solstrålar.

De ta varandra vid handen och smyga

darrande in genom porten. Kyrkan där uppe

stirrar emot dem med sina dystra fönsterspillror,

på trappan sitta några illa slagna och förbindas

av kunniga kvinnor. Marken mellan de

fridsamma gamla gravarna är uppbökad av

brottningen; här och var ligger någon blodklibbighatt eller tygtrasa i gräset. Och nedför backen

komma smeden och några andra karlar emot

dem med en bår. De bära undan Bergolles döda

*

kropp.

Men ett stycke längre in bland gravarna står

folkmassan i en vid ring runt ett åldrigt träd.

De båda kvinnorna veta ej hur de komma fram,

de gå som i en svart svindel, men de vakna vid

att de stå inklämda bland de tigande

människorna. Där är hela byn församlad. Ingen

rör sig, ingen säger ett ord, och karlarna ha

blottat huvudet. Under trädet ligger Anna i

det nedtrampade gräset. Hon är halvt

begraven under en hög av stenar, och man har

täckt över henne med ett grått kläde från

bårhuset. Framför henne ligga färgaren och

snickaren på knä, vaggande av och an som i

yrsel och med händerna knäppta mot marken.

De äro barhuvade och ha kläderna illa

sönderrivna.

Med detsamma kommer Ant raglande genom

folkhopen. l\!lan viker undan för honom, ingen

gör något försök att hejda honom. Man har trott

honom ihjälslagen, han har legat sanslös enstund och är alldeles blodig om huvudet, rocken

hänger i trasor. Han stirrar vilt omkring sig

och famlar som i blindo in mot den tomma

kretsen under trädet:

— Anna!... Anna!... Var är du? ...

När han får syn på henne, kastar han sig ned

på marken och börjar riva undan stenhögen.

Men snickaren tar honom darrande i armen och

viskar:

— Nej, Ant, det är för sent... De fick sin

vilja fram ...

Ant ser frånvarande på honom, som om han ej

förstod. Men plötsligt fattar han det, faller

förkrossad ihop och gömmer sitt blodiga huvud

mellan händema. En stund ligger han alldeles

stel, därpå börjar han ristas av en hejdlös gråt. —

Nu delar sig folkskocken åter. Det är prästen,

länsmannen och kyrkvärden som komma.

Länsmannen bär ett par handklovar, och då han får

sikte på Ant vill han bakifrån gå fram för att

fängsla honom. Men prästen håller honom

tillbaka med en handrörelse, som antyder att

tidpunkten är illa vald. I stället stiger han själv

in i den tomma kretsen under trädet. Han ärmycket upprörd, med skälvande händer för han

Bibeln till pannan, ser ut kring menigheten,

sedan på den döda och de knäböjande männen

omkring henne.

— Amen! börjar han sakta. — Så måste det

ju sluta. Vi läsa i Den heliga skrift: —

Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du

störtar dem ned i fördärv. Huru varda de ej till

intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände

med förskräckelse ...

Ant ser upp med ens. Hans blodiga drag äro

förvridna av gråt, och han säger förtvivlat:

— Du läser orätt, präst! Läs hellre så här:

— Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara

inför Herren; hur mycket mera då människornas

hjärtan!

Det blir alldeles tyst ett ögonblick, bara Ants

snyftningar skära igenom stillheten.

Den lille kyrkvärden stiger fram till prästen.

Hans runda och godmodiga ansikte är icke sig

likt, det är högrött av något som liknar

förtrytelse, och han tyckes ha svårt att behärska sin

röst.

— Ja, i sanningens namn! säger han. Jagsåg uppifrån tornluckan hur det gick till. Hon

sprang emellan. Det var inte hon som ville det!

Prästen svarar ingenting. Men ur mängden

stiger en viskning, som växer allt starkare:

— Nej, det var inte hon ...

— Jag var det! ropar Ant, — jag och ingen

annan! Jag höll så outsägligt av henne, därför

drev jag henne i döden. Jag ville hennes

upp-höjelse, därför bröt jag ner henne. Jag ville

offra mig för henne, och i stället blev det hon

som offrades. — Låt mig sitta länge i fängelse,

länsman! Mitt brott kan aldrig sonas.

— Och vem tar vård om det späda barnet?

frågar prästen och vänder sig mot kyrkfolket.

Till svar stiger det ett sakta sorl ur mängden,

men icke av motvilja. Kyrkvärden ser sig häpen

omkring. Alla de nyss så förbittrade

människorna, alla dessa samfällda dödsdomare, nu

stå de där andaktsfulla och stilla. Kommer

människan så hastigt fram, när vilddjuret har

fått sitt? tänker han. Ty det är icke bara den

ofrånkomliga vördnaden inför döden som talar

ur de nedslagna ögonen och blottade huvudena.

Det ligger över dem något som liknar en skam-

1 i — Fattiggubbens brud.sen ånger, en gnagande misstanke att de dräpt

en oskyldig, en försenad välvilja. ..

Kyrkvärden säger:

— Jag ser på dem, att det barnet kommer det

inte att gå någon nöd på.

Han överfar än en gång med ögonen de hundra

grubbelsjuka ansiktena:

.— Men det är nästan underligt... Måste

då verkligen detta ske, innan ...

Han avbryter sig, det rycker i hans mungipor,

och han ser tigande mot den döda, hon som

redan ligger halvt jordad mellan gravarna.

Ingen svarar någonting, prästen står och

tummar ordlös på sin bibel. Det går en kåre genom

trädkronan ovanför dem och spiller ned en

glimmande skur över stenhögen och det grå

bårtäcket. Så blir det stilla igen. Men det hörs allt flera

snyftningar inifrån folkmassan, och någonstädes

längre bakom börja några kvinnor klaga sakta

och utdraget.

Då sträcker Ant sina sönderrivna armar ut

mot folket, som ville han omfatta dem alla med

sin egen förkrossande ånger. Han talar som i

yrsel:— Börjar vi förstå henne nu, när vi har

stenat henne? Till vår trösterska var hon utsedd,

men först nu skall hon få bli det. Ingen av oss

förstod henne, bara hon förstod oss alla. Och

än i det sista ville hon beskydda oss. Som trädet

i lövtiden var hon ... du står och hugger det i

roten, men det ger dig sin skugga till tack. . .

ända tills det faller.

Han reser sig vacklande och räcker händerna

fram mo.t klovama:

— Och nu, länsman, nu kan du sätta dina

järn på mig.