Familjen på Haapakoski

Familjen på Haapakoski

FAMILJEN PÅ HAAPAKOSKI

AF

JAC. AHRENBERG

HELSINGFORS 1893.

SÖDERSTRÖM & C:o

Förlagsaktiebolag.Helsingfors 1893.

Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri.I.

Haapakoski gamla herrgård vid Kymmene

hade ägor på hvardera sidan om den historiska

floden. Stamgodset, ursprungligen en obetydlig

possession, befann sig på den viborgska sidan af

älfven. G-enom köp, byten och arf hade godset

förstorats åt alla håll. Dess förnämsta värde låg

dock icke i åker och äng, utan i de präktiga

skogar, hvilka likasom af en ödets nyck fått stå

orörda af yxa och eld. Ännu mera inbringande

var det laxfiske, som sedan åldrar bedrifvits i de

vackra forsar, hvilka brusade kring holmar och

öar i flodens famn.

Själfva karaktärshuset befann sig på flodens

vänstra strand, högt uppe på en ås, en utlöpare

från den sandiga Savonselkä, hvilken några mil

uppåt korsande Salpausselkä stryker fram längs

1flodstranden och småningom söderut vid

Fredriks-hamn plattas ut till denna enformiga och fattiga

sandslätt, som omger den gamla gränsfästningen.

Godset hade som alla gränsgods haft en

brokig historia. Om dess tidigaste ägare, en

riddare Yngve Nilsson, gingo bland folket sagor

och sånger. De förtäljde om ett hemlighetsfullt

brott, som stod i samband med den allmänt

spridda tron, att riddaren ägde ett gyllene trollhorn.

När detta horn ljöd, lockade det näjdens ungmör

till riddarens slott. En dag hade hornet ljudit

och lockat i fördärfvet riddarens ägen dotter.

Till straff därför hade blixten slagit ned och tändt

eld på borgen. Där borgen fordom fans, växte

nu hvad som plägar växa, där människor bott och

vistats. Tistel, nässlor, malört och kardborrar till

manshöjd stodo på den forna grunden. Hornet

räddades undan elden af arfvingen och hängdes

som en försoningsgärd vid altaret i socknens lilla

gråstenskyrka. Där hängde det i flere

mansåldrar, tils under stora ofreden ryssarne plundrade

Herrens hus och togo riddarereliken med sig.

När en professor från Helsingfors för

åtskilliga år sedan gräfde genom platsen för

forn-borgen, fick sagan än mera fart och trovärdighet

bland allmogen, desto hällre som professorn lär

ha funnit spetsiga trollstenar och en liten afbild-ning i silfver af det ödesdigra hornet. Från

senare år hör man icke annat om godset än att

det vid hvarje regentombyte förstoras. När Keith

och Lacy under Elisabet Petrownas tid slogo

sina svärd i Finlands jord, klyfdes det i tvänne

hälfter. Den del, som befann sig på östra

stranden, lämnades af segervinnaren i förläning åt en

grefve Schuvaloff, moskovska universitetets

grund-läggare. En enda gång lär grefven, i sällskap

med den mystiske chevalier d’Eon, om hvars kön

de lärde än i dag tvista, ha besökt stället, dragit

upp ett par laxar, jagat och försvunnit för alltid.

3>en del af godset, som befann sig på den

vänstra stranden, blef i sin gamle ägares,

Stålsköld Homs värj o.

TJnder de minnesvärda åren 1788—90 var

Carl Gustaf Stålsköld Horn ägare till

Haapakos-ki. Ehuru nära släkt med Hästesko,

ungdomsvän till Jägerhom och flere af Anjalamännen,

var Carl Gustaf Stålsköld Horn en entusiastisk

beundrare af Gustaf IH, hvarom en mängd

porträtt och minnen från denne konungs tid, troget

bevarade å Haapakoski gods, buro vittne. Carl

Gustaf Hom dog, när hans idols, den tredje

Gustafs ära stod i zenit. Hans son Erik var med

om Finlands sista strid och med om den första

fäktningen i denna strid. Ty just här vid hansfädernegård dånade det första kanonskottet, här

igenom tågade den första plutonen ryskt

infanteri öfver gränsen. Sedan striden var afgjord,

var herr Erik med om att lägga grunden till det

statsskick, som nu i snart nittio år hägnat vårt

land. Han blef friherre efter landtdagen 1809

och fick 1812 upplefva den lyckan, att freden

helade hvad kriget slagit i sär. Friherre Erik

Stålsköld Horn återfick nämligen den del af

familj egodset, som var beläget på östra Kymmene

stranden. Herr Erik flyttade åter öfver floden,

ref i det allra närmaste ned det gamla

karaktärs-huset, hvaraf endast några rum ännu kvarstå,

och bygde på fädrens urgamla grund ett

anspråkslöst och lågt, men bekvämt stenhus med rymliga

rum på nedre botten och en förtjusande

vindsvåning i gammaldags stil.

Mätt af ära och år gick friherren hädan och

begrofs i familjens grafkor i den lilla

sockenkyrkan, där ingen af ätten sen freden i Nystad

blifvit jordad. Då friherre Eriks son knapt

femtioårig dog, gick godset i arf till sonsonen

Alexander Stålsköld Horn, geheimeråd, vice

ordförande i Kejserliga Senaten för Finland,

landt-marskalk och bärare af sitt lands högsta

värdigheter — vid tiden för denna berättelse sjuttioårig,

pensionerad, ifrig landtbrukare och kommunalman.Han lefde nu på Haapakoski gods jämte sin

dotter Hanna; sonen Erik tjänade sedan flere år som

officer i Ryssland.

Baron Alexander Hom hade tidigt gift sig

med en stilla och blyg kvinna af en gammal

finsk familj, känd mera för sitt varma hjärta än

sitt klara förstånd. Det hade vid tiden for

giftermålet sagts, att hon älskade en annan, att hon

endast motvilligt och efter mycken tvekan och

öfvertalning gick in på giftermålet. Alexander

Hom hade, som han då utlät sig, velat uppfostra

henne till en värdig härskarinna på det stora

godset; hans uppfostringsmetod måtte icke ha varit

fullt lämplig, ty Mathilda — så hette hans hustru

— var och förblef en blyg, förskrämd varelse ända

till sin död. Hängifven sitt hem och sina barn,

förde hon en tillvara, som vid sidan af hans

utåtriktade värksamhet förblef fullkomligt obeaktad

och obemärkt af världen.

Kort efter hustruns död var det som

baronen på ett glänsande sätt lade i dagen sina

sällsynta administrativa ägenskaper. Hans orubbliga,

konservatism och aktning för lagen kunde icke?

tillåta några machiavellistiska grepp, då fråga

blef om inkallande af landets ständer. Härigenom

lyftes han med ens upp till popularitetens

svindlande och bräckliga höjd, och inom kort steg hantill de höga värdigheter han intagit. Hans släkt

och vänner förvånade sig öfver den plötsliga

kraft och energi han vid tiden för hustruns död

lade i dagen, ty att börja med var han i högsta

grad uppskakad af detta dödsfall. Själf viste

baronen bättre än andra, hvarifrån källan till

denna kraft välde fram.

Han behöfde en stark andlig värksamhet

för att döfva de aggande minnen hans stackars

tidigt hädangångna hustrus död väkt hos honom.

Ryktbarhet tröstar, heter det, men den, som själf

haft uthållighet och kraft att kämpa sig upp till

ett af ryktbarhetens många små tempel, känner

bäst hvad denna strid kostat honom. Baron

Alexander Horn hade oaktadt alt arbete aldrig

kunnat förgäta, att den hustru han kallat sin,

som han älskat och aktat under ett helt lif, icke

var hans efter fritt val och icke var lycklig.

*

Det var i" slutet af maj. Gamle baron gick

af och an i sitt arbetsrum vid det mest briljanta

humör. Han såg väl för tionde gången på

termometern, såg på barometern och vindflöjeln:

alt visade de möjligast gynsamma tecken.

Luften var varm, barometern stod högt och

väder-ilöjeln visade sunnanvind.— I morgon så vi komet. Det gör vi, ta

mig tusan. Hanna, Hanna, kom in min flicka.

Fröken Hanna, senatorns enda dotter, kom

in från salongen, där hon satt och jämförde

texterna i en engelsk och en svensk bibel. Hon var

en högväxt, något karlavulen, men dock

sympatisk dam mellan 25 och 30 år. De kloka ögonen

blickade med ett visst svårmod ut i världen.

Ögonbrynen, fina, vackert böjda, voro nästan

sammanvuxna, ett släktarf hvilket, som

familjeporträtten utvisade, gick igen hos flertalet af

släktens medlemmar. Tvänne tämligen starkt

markerade rynkor mellan ögonbrynen visade, att hon

pröfvat lifvets allvar, utstått mången hård inre

kamp.

— Hvad vill pappa, sade hon med en

be-haglig, lugn altstämma. När hon så såg sin far

i anletet och märkte, huru glad han var, tilläde hon:

hvad har händt, du ser ju ut som, som om . . .

har pappa haft bref från Erik?

— Ja, min flicka — och den gamle

gnuggade händerna af förnöjelse. — I dag ska vi ha

en glad dag, gör brädspelet i ordning,

toddy-brickan med. Farbror Magnus Jakob Welenius

kommer hit i dag. Ja, min flicka, se inte så

strängt på mig, vi måste få toddy i afton.

— Nå, men hvad skrifver Erik, sade frökenHanna med en suck för konjaken, ty hon var

sträng nykterhetsvän och hade, om hon det

kunnat, bannlyst all sprit från huset.

— Erik, ja, ser du, det är icke ensamt för

Eriks bref jag är glad. Jag har flere

anledningar till glädje. I morgon få vi godt väder till

komsådden. I dag har jag haft goda nyheter

från Helsingfors. Sist och slutligen har

trädgårdsmästaren Jaakko varit nykter, absolut nykter i

tre månader, efter den här kuren med pillren.

Jag behöfver inte, som jag hotat, nu skilja

honom från tjänsten. Han får synda på nåden nu

igen, kanske till november.

— Nå, det var mycket att glädja sig åt,

sade fröken Hanna med ett försök till skämt och

löje, som icke förskönade hennes anlete. Ja, jag

har talat mycket och allvarligt med Jaakko och

förehållit honom hans syndiga lefverne. Men

hvad skrifver Erik?

— Där är hans bref, och där inne ligger ett

bref till dig. Han slipper från turkmenernas

land och har fått en bataljon i Moskva.

— Nå ändtligen, stackars Erik, han måtte

ha . • .

— Ändtligen! Trettio år och öfverste. Nej:

redan, skall du säga, Hanna lilla. Senatorn lade

sina händer på fröken Hannas axlar, såg vänligti de allvarliga, mörka ögonen, drog djupt efter

andan. — Hanna, jag är glad, att han, den siste

af vår släkt, är borta från krigsskådeplatsen.

Att kalla honom hem midt under brinnande

tÄlt-tåg det förbjöd mig min stolthet, men nu . . .

och den gamles ögon fuktades.

— Du har då i alla fall saknat honom, far.

— Om jag saknat honom? Och där lyste

något i senatorns ögon, som han icke var mån

om att visa för världen, icke ens för fröken Hanna.

Men se där, där ha vi Magnus Jakob.

Upprörd ilade fröken Hanna ut genom

salongs dörren, i detsamma som prosten Magnus

Jakob Welenius, senatorns skol-, gymnasist-,

studentkamrat och gamle vän, trädde in genom

tamburdörren.

Den inträdande var en kraftig sjuttio-åring

med ett rundt, slätrakadt och fetlagdt ansikte.

— G-odafton, godafton, i denna signade

vårkväll. Jag har sått kornet i dag.

— Nej, se på dig, du har raskat på.

Borde ha gjort detsamma, men min Johansson, ja

det där vet du alt. Men välkommen, välkommen,

gamle kamrat. Nu skall du få höra nyheter —

och senatorn hvisslade — fina nyheter.

— Jaså, är det den där stora nyheten bror

lofvade uppenbara för mig denna vår.— Precis den! Var så god, sitt ned. Nå

pipan, soffan eller brädspelet,hvilket skall det vara?

— Soffan!

— Aha, man är nyfiken. Nå, nå, sitt där

i soffan under välborne och bistre herren Erik

Samuel Stålsköld Horns porträtt och vänta, så

skall du få höra något som gäller hans

afkom-lingar. Senatorn gick till ett med tidningar,

papper, frö- och mineralieprof belastadt bord,

tog fram sina glasögon, placerade dem

omsorgsfullt på den stora välformade näsan och tog upp

en lunta handlingar. Så gick han till soffan, slog

sig ned bredvid prosten, kastade det ena benet

öfver det andra, lade pappren på sitt knä,

hostade och begynte:

— Vi Alexander II med Guds nåde kejsare

och själfhärskare öfver hela Ryssland, storfurste

till Finland etc. etc.

— Hoppa öfver det där, sade prost-en.

— Jaha — förklara härmed Haapakoski

frälsehemman, Hillnäs skattehemman, därmed

sammanhörande Kiisko, Grammelby och Vainikka samt

Vahvaniemi hemman etc. etc. — ja det där

känner du alt sen gammalt, och baronen vände ett

blad och höjde sin stämma, föi fideikommiss inom

den friherrliga ätten Stålsköld Horn till

Haapakoski.— Nå, hvad necken, och prosten for upp

på det högsta förvånad. När har det där skett

och hvad skall det tjäna till?

— Nå, hvad sade jag, du skulle bli

förvånad eller huru?

Prosten började skratta. — Kära bror, när

jag tänker på . . på . . .

— På hvad då?

— På den tiden då vi bodde vid

Ludvigs-gatan, du mins, i det där lilla studenthybblet.

— Nå, än sen då!

— Hvad var det vi grälade om då för

tiden; du var en röd demokrat, så adelsman du

var. En riktig jakobin, en revolutionsman. Du

höll på alla idéer från 1848, jag vill till och med

minnas, att du skref något på vers i den saken.

Jag var redan då kyrkans och trons försvarare,

och nu, nu är du aristrokrat af födsel förstås,

men också otrogen din gröna ungdom.

— Ta, ta, ta, sade baronen. Huru är det

med dig själf? Du var konservativ, men hvem

är halftokig nykterist, hvem är demokrat, hvem

håller på kvinnosaken och samskolan, jo du!

Huru är det med dina ungdomsideal? Men

skämt åsido, att du blifvit hvad du är förstår

jag godt, likasåväl som jag hoppas, att du inser

det jag i lifvets skola, på de höjder där jag hål-lit mig, blifvit hvad jag nu är, fideikommissarien

Stålsköld Horn till Haapakoski.

Prosten satte sig åter.

— Nå, men hvad vill du nu egentligen med

alt det här? Och hvad säger din dotter Hanna

om saken?

— Hanna, ja hon är med om saken

tilsvi-dare af själ och hjärta. Men huru det blir, om

Erik, som jag hoppas, snart nog gifter sig, och

det blir en ny härskarinna här, det lår hon inte

ha satt sig in i ännu. Nå, jag har då stält till

så, att han i sådant fall får rå om den gamla

fädernegården Hillnäs på andra sidan älfven.

Hvad jag för öfrigt vill därmed, ja det lär du

veta bättre än någon annan. Vi ha ofta talat

om den saken. Jag vill, att Finlands första stånd,

därifrån förmedlarene mellan statsmakten och

folket själffallet böra utgå, när som hälst skall

kunna åt hvartdera hållet säga, när plikten bjuder:

tackar så mycket, men jag vill inte vara med

om den här saken längre. En själfständig adel

är för ett land som vårt af större vikt än för

något annat. Huru hade det gått med detta land,

om där icke vid landtdagen i Borgå funnits män

sådana som min aflidne fader, som Morian,

Man-nerheim och Gyldenstolpe. Den finska adeln och

landets ärkebiskop drogo lasset upp ur dyn, där-om råder i historien intet tvifvel. Jag ömkar

denna tjänstemanna adel, som nu flyter ofvanpå

i Helsingfors. Namn har den som stadsbud och

portvaktare i Stockholm, utan traditioner, utan

historia, kvitterar sin lön, håller till godo och

får lof att hålla till godo med snart sagdt hvad

som hälst.

Nu" kom en tjänsteflicka in med the och

toddyglas.

— Ser du, det vill jag i stort sedt, men för

mitt eget vidkommande vill jag så ännu en sak,

och det vill du Hanna med, sade han åt sin

dotter, som nu kom in med ett handarbete.

— Jag vill ha min son hem. Jag vill,

att han skall känna sina förpliktelser som finsk

adelsman. Han skall icke frestas att stanna

där borta, sälja detta gods, på hvilket generationer

af hans släkt nedlagt arbete, och draga dädan

från det land han bör tjäna. Ett starkare band

än ett gods finnes ej. Jorden, den drager. Har

du ett stycke jord evärdeligt i släktens ägo, förr

eller senare kommer någon med ditt namn dit och

planterar ett nytt skott, där den gamla stammen

nåtts af stormen. Jorden den drager, som en

magnet, alt lif till sig, ja i sig. Förstår du nu,

Magnus Jakob, hvad jag vill?

— Gamle vän, om jag förstår? Tack förförklaringen. Det där har jag sagt dig

altsammans redan för fyrtio år sen.

Senatom skrattade. — Kan väl vara, det

var visst på den tiden, då du var konservativ.

— Ja just då, replikerade prosten, medan

han stoppade sin pipa, då du var republikan och

demokrat. Men det kan nu komma på ett ut,

hvad du och jag ha varit; nu är jag fullt ense

med dig i den här saken. När jag tänker, huru

mycket af vårt ädlaste blod flutit där borta, huru

många af våra största familjer gått upp i den

stora strömmen af lycksökare i kejsarstaden, gått

under i den malström, som sjuder och kokar

där vid tronens fot, så är jag glad öfver, att din

Erik inte skall komma att höra till dem.

— Ja, ja, kära bror, Sverige har tagit sin

anpart, nu tager Ryssland sin, sade den gamle

suckande.

— Nå, nå, pappa, inföll fröken Hanna,

i dag har du icke anledning att klaga. Du har

gjort hvad på dig ankommer. Och för öfrigt

få vi väl Erik hem snart.

— Kommer Erik hem snart, sade prosten

gladt öfverraskad och stannade pipan halfvägs

till munnen. — Nå det gläder mig.

— Nå, än mig då, sade senatom långsamt,

i det han rörde i sitt the och drack det i småklunkar. När jag tänker pä Ryssland, säger jag

som den tysk-romerske kejsaren engång om

Italien: många äro de spår som leda dit, få de som

komma därifrån. Och de män, som komma igen

därifrån, äro icke alltid sådana som då de foro.

Men låt oss höra Eriks bref, vill du läsa upp det

Hanna.

Fröken Hanna tog fram brefvet. Just då

hon skulle begynna läsa, kom trädgårdsmästaren

Jaakko in. Han såg mycket lifvad ut, så att

gamle baron blef helt förskräkt och trodde, att

han åter fallit för brännvinets frestelse.

— Nå hvad nu då, frågade han.

Jaakko bugade vid dörren och svarade med

ett bredt grin: jo, jag ville bara säga, att stora

engelskan har grisat.

— Hvad säger Jaakko, nå det var en glad

nyhet. Huru många grisar?

— Sexton, och Jaakko log, så att alla hans

tänder lyste.

— Sexton, besitta och regera, se på den.

Jaakko, gå och tänd en lykta. Kom med,

Magnus Jakob, vi måste dit, det är min dyra

nya Northumberlands sugga. Jaakko skall ge

bud åt rättaren och gamla Walborg, att de komma

med. Några af grisarna måste bort, eljes äter

suggan upp dem.Hela huset bröt upp. Baron tog på sig en

kort päls och ett par stora galoscher. Prosten

fick låna en gammaldags, med väl sju kragar

försedd kappa, fröken Hanna tog en sjal öfver

axlarna, och i ett långt tåg med rättaren, som

nu kommit ut, och gamla Walborg i spetsen

gick man ned till det prydliga, i tegel uppförda

svinhuset, alldeles invid trädgårdsmästarens bostad.

Fargalten låg afskild i sitt bås och sof,

obekymrad af alla familjeomsorger.

— Lys här, "Walborg, närmare. Nej, se

sådana söta kräk, sade fröken Hanna, och hennes

allvarliga anlete lyste af förnöjelse.

Den stora engelskan tykte icke om

barnsängs-visiten, hon grymtade argt och tyktes bekymrad

räkna sin mångtaliga afkomma.

— Så rosenröd hon är, unga mor, sade

prosten.

— Ja, och någon borst har hon häller inte,

slät som en lök är hon, tilläde Walborg.

Gamle baron gaf genast de mest minutiösa

förhållningsregler, baserade på praktisk

erfarenhet, om huru stora engelskan skulle behandlas

för att icke begå ett betlehemitiskt dåd.

— Men baron vet då också alt, utbrast

gamla Walborg, betagen af beundran för sin

husbondes kunskaper.— Jaha, nu gå vi upp igen och tömma ett

glas för stora engelskans välgång, och om en

månad skall du, Magnus Jakob, ha ett par af

grisarna.

Prosten tackade, och så bar det åter af i

den ljumma vårkvällen. Himmeln stod ljus i öster,

en lätt, luftig, violett dimma lägrade sig öfver

dalen, komknarren knarrade i bråddåkern och

forsen brusade där nere i djupet.

— En sådan härlig vårafton, den gör

gammalt folk godt, man känner sig tio år yngre,

inte sant, bror?

— Jo, det är då visst och sant, men nu gå

vi in igen, toddyn kallnar.

Baronen och hans gäst stego åter in i det

gammaldags rummet, satte sig i den stora

skinn-klädda soffan, blossade på sina pipor och togo

upp samtalet där det afstannat.

— Din sons bref, ja får man höra det?

— Ja visst. Hanna lilla, gå efter Eriks bref!

— Hör du, huru har du det med Erik nu

för tiden du? Han tycks ju skrifva till dig,

sade prosten.

Baronen suckade. — Hm ja. Mest är det till

sin syster han skrifver, förstås. Jag får höra det,

som rör honom, på omvägar. Nu har han dock

behedrat mig med ett bref.Prosten suckade i sin tur. — Du var för

sträng med honom. Han var alltid en vek

natur, bråddes på mor sin. Jag sade dig

mångfaldiga gånger: far varliga med pojken. Sådana

drömmare och fantaster som han måste man

behandla med mycken varsamhet.

Baronen blickade dystert ned framför sig.

Detta var hans lifs bittraste minne, hans största

sorg. Hans ende son hade så långt han mindes

varit kall, sluten, inbunden mot honom, medan

han mot alla andra visade ett öppet, tillgängligt

sinne.

Gamle baron hade stält stora fordringar

på sig själf, men också på sin omgifning.

Därtill gick han, utom mot dottern Hanna, tämligen

bröstgänges tillväga, så i det offentliga lifvet

som i hemmet. Det var under sådana

förhållanden gifvet, att fordringarna på sonen icke skulle

blifva små, och det sätt, på hvilket han ville

drifva igenom dem, var icke det blidaste. Han

hade skrämt sin son, redan då denne var ett barn.

Som yngling åter hyste sonen en respekt för

fadern, som gränsade till fruktan. Mest för att

blifva fri och oberoende af dessa sin faders

stränga fordringar hade Erik sökt inträde i

kadett-kåren. Innan han fick tillåtelse därtill, hade dock

många och ifriga debatter stått mellan faroch son. Och det var vid minnet af dessa svåra

slitningar gamle senatom nu kände sig tung till

sinnes.

— Nå, nå skilsmässan mjukar upp mycket,

min bror. Tiden läker alla sår, och Erik skall

väl nu förstå, att du i alla fall menat väl. Men

se där ha vi brefvet.

Fröken Hanna lämnade brefvet till sin fader,

den gamle tog glasögonen på sig och läste:

Zaritzin i maj 18 . .

Bäste fader! Som du finner af öfverskrif-

ten, har jag lämnat Central Asien och är, då du

emottager detta bref, åter i Europa efter fyra

års kampanj vid Uralsjön, vid afganska

gränsen och Syr Dar ja. Jag har erhållit bataljon

i Moskva.

— Öfverste! Och prosten rykte pipan ur

munnen. Hvad säger du! Han är ju endast trettio

år, det var mig en baddare att ha tur.

Baronen log. — Min farfars fär kommen-

derade en armékår vid trettio års ålder. Men

hör på vidare.

. . . Då våra tidningar sällan syssla med

förhållandena här, så skall jag i största korthet

förmäla hvad som händt, sedan jag senast skref dig

till. Den 26 nov. rykte vi under Skobeleffs befälmot Dengil Tepe från ett litet eländigt

gränsfäste, Bami, där vi nästan tråkat ihjäl oss under

ett par månader. Vi voro sammanlagdt 4,770

man med 67 kanoner. Teketurkmenernes chef

bar det långa namnet Evars Murad Tykma med

titeln Sardar; hans folk var 40,000 man starkt.

En del skenfäktningar företogos af SkobelefF på

norra och östra sidan om Tepe, medan öfverstame

Kurapatkin och KoselkofF på motsatta sidan intogo

Jengikala och de söderut från Tepe belägna

redut-terna. Vi lågo här en rund tid, gräfde

löpgraf-var och hade det ofta förtvifladt eländigt. Alt

sen julaftonen låg jag med 80 man i andra

pa-rallelen och frös ohyggligt. Min gamle Andrejeff

har varit hos mig. Den 12 januari kl. 11,20

sprängde vi med en oerhörd mina — 1,180 kg.

krut — en bresch i Tepes murar och stormade

omedelbart. Soldaten Kotelnikoff vid

Schirvan-ska regementet var den förste på vallen. Bland

officerame var jag, ehuru lindrigt sårad, n:o 1.

Georgskorset och öfversterang har jag vunnit

på den kuppen. Med Tepes eröfring var

tekin-sernes välde brutet. Fjorton dagar därefter var

jag, insjuknad i något slags fält feber, på återväg

till Europa. Så snart jag kommit i ordning

i Moskva, skall jag besöka hemlandet och

Haapa-koski. Mera i bref till syster Hanna. Jag berom min hälsning till alla, som ännu minnas mig,

särskildt till gamle prosten, om han lefver än.

Au revoir! Din lydige

Erik.

Prosten blef helt röd vid denna hälsning.

— Den stackars gossen, den stackars Erik, n&

nog har han fört ett hundlif där borta bland

dessa röfvare. Det vore tid pä att han kom

hem. För sig själf tänkte han: det är eljes

mera en rapport till en öfverbefalhafvare än ett

bref till en fader.

Som om gamle baron haft en aning om

prostens tankar, sade han: ja, ja, vi fä mera

nyheter i Hannas bref, läs upp ditt bref min flicka.

Med sin allvarliga altstämma läste Hanna:

— Min snällaste syster. Huru jag

återkommit till Moskwa, därom får du läsa i pappas bref.

Alt nog, jag är där om en vecka och behöfver

din hjälp. Jag har så länge vistats i auler,

öknar och kaserner, att jag icke mera har reda

på, huru en fast människobostad ser ut. Vill du

nu göra mig en stor tjänst, så kommer du hit

till mig för fjorton dagar och hjälper mig att

ställa i ordning den kronolägenhet, som jag

har rätt att disponera. Din smak och

förmåga att sammanställa färger skulle blifva migaf ovärderlig nytta. Jag tror alt skall vara

gjordt inom fjorton dagar. Om det vill sig

riktigt väl, så skall jag efter den tiden kunna följa

med dig till Finland. Du bor hos mig, och jag

skall göra dig lifvet så behagligt som möjligt.

Vi ha icke träffats, sedan du för fyra år sedan

besökte mig i Krasnoje-Selo. Du förstår, att jag

skulle ha mycket att fråga dig om. Mins du

kapten Martinoff, med hvilken vi åto frukost i

byn på Duderhoffska höjderna? Kan du tänka

dig, han är nu, ehuru äldre än jag, min

öfverste-löjtnant. Det var en angenäm öfverraskning för

mig. Svara per telegraf under den adress du

nedan ser. Jag möter dig, då du kommer. Hälsa

alla från din broder

Erik.

— Nå, fröken Hanna far, förstås, sade

prosten.

— Ja, om pappa inte har någonting emot det.

Gamle baron stred en het strid inom sig.

Att nu i brådaste vårarbetet låta sin trognaste

hjälpreda resa bort för fjorton dagar, det var en

stor uppoffring för honom.

Prosten följde sin gamle vän med

uppmärksamhet. — Nå, broder, hvad menar du? Låt mig

ge ett godt råd. Afslå inte Eriks bön, den ärnog inte obillig. Tänk, hvilket lif han fört där

borta i Kara Kums öknar.

— Ja, svarade baronen, du m& resa, min

flicka, du må resa, men bjud till att komma igen

så snart som möjligt. Du ser, huru svårt jag har

det utan dig.

Där hände något som icke händt på många

år: fröken Hanna slog armarna om sin far.

— Nu var du snäll, pappa. Se så, kom

nu in i matsalen. Larsson har anmält, att

kvälls-varden är färdig.

De gamle herrar ne gingo till supén, som

åts i glad sinnesstämning. Efter måltiden röktes

ännu en fredspipa, och så följde baronen prosten

på väg till bron nedanför forsen och därifrån ännu

ett stycke mot prostgårdens grind. När klockan

slog tio, var det tyst på Haapakoski gård, så

tyst, att man hörde, huru de sista flyttfåglarna,

som försinkat sig, i susande flykt drogo fram

längs älfdalen upp mot norden.

*

En vecka senare hade fröken Hanna rest

till Moskva. Erik Horn hade, medan hans

lägenhet renoverades, hyrt en villa, villa Aldoni, i

Petroffska parken. Det var en liten, men ytterst

elegant byggnad, belägen i den mest fashionabladelen af anläggningen. Villan hade af en rik

moskovit uppförts för en celeber sångerska Aldoni,

men stod nu sedan ett år eller ett par obebodd.

Konstnärinnan hade rymt med en obetydlig tysk

violinist vid den kejserliga orkestern, sades det.

Erik Horn och hans syster Hanna voro

förenade genom en varmare vänskap än syskon

vanligen pläga. Deras mor hade dött tidigt;

fadern, ständigt upptagen af regerings- och

kommunala uppdrag, hade haft endast föga tid öfrig

för sina barns uppfostran. Han hade lämnat

denna viktiga del af sina plikter åt en numera

afliden kvinlig anförvandt. Syskonen hade

således växt upp tillsamman och redan tidigt

hänvisats till hvarandras sällskap. Den mångåriga

vistelsen på det gamla fädernegodset med därtill

hörande rid t-, fiske- och jaktpartier hade skänkt

dem gemensamma barndomsminnen, som de

vårdat i en flitig korrespondens. Glädjen att nu

sammanträffa efter så många års skilsmässa var

därför ömsesidig och liflig.Jlj* Moskva, den väldiga staden, där alla slavers

hjärta slår, i Moskva, den mäktiga staden, där

obetvingliga opinioner skrifva de lagar

själf-härskaren sänder ut i världen, i Moskva, den

heliga staden, där hundrade kyrkor resa sina

gyllene kupoler upp mot himmelens blå, där ringde

tusen sinom tusen klockor in pingstens,

hänryckningens, vårens fest. Vårens fest förkunnade,

utom klockornas dånande ljud, militärmusikens

klingande spel, där den drog fram längs Tverska

boulevarden. I hänryckning sjöngo lärkorna

vårens lof i blånande sky öfver Petroffska parkens

blommande ängar. Vår brusade flodens bruna

vatten, där det bubblande drog hän mot Volga,

„Volga Rysslands stora moder.u

I den Petroffska parken åkte vagn efter

vagn i oändlig följd.Denna dag måste alt, hvad Moskva ägde

att uppvisa elegant, rikt och lysande, begifva sig

ut, och Moskva ägde att uppvisa mycket i den

vägen. Det var i dag den fashionabla världens

officiella erkännande af vårens välde. Dyrbara

vagnar i engelskt, i franskt, i ryskt anspann

drogos af frustande hästar med glänsande hull

och med blänkande mundering. Kuskarne, den

ene tjockare än den andre, kände, att det var

deras hedersdag; de skeno af brännvin och

högfärd. De buro sina med påfågelsfjädrar

smyk-kade platta hattar med värdighet och smak.

I vagnarna sutto unga eleganta damer,

klädda enligt senaste pariser mod, i lysande ljusa

vårtoiletter af tyll och musslrn, praktfulla som

blomstrens kalkar, luftiga och lätta som vårens

moln. De rörde sig så mjukt och säkert under

bördan af blommor, spetsar, rosetter, band och

tyll, som om denna förgängliga prakt aldrig

skaffat hvarken dem eller någon annan

bekymmer och hufvudbry. De skämtade med hvarandra,

hälsade leende på de förbifarande; glädjen låg i

luften och löjet var icke utan hem. Unga

hjärtan slogo spänstigt och kraftigt mot korsettens

galler;, blixtrande ögon och röda läppar talade,

livardsra på sitt språk, om vårens fröjd, om

ungclomens lycka.Midfc i denna brokiga, glada skara gingo

Horn och hans vän Martinoff till fots bort mot

villa Aldoni, belägen i nordöstra delen af parken,

där de skulle afhämta fröken Hanna till middagen.

Ty i dag, så var det beslutadt, skulle man spisa

ute i någon af de många

sommarrestaurationerna.

Erik Hom var typen för en fullblods

skandinav: med blå ögon, ljuslett och välväxt. Den

breda pannan och den breda kraftiga hakan, det

på svenskt sätt anlagda skägget skilde honom

fullkomligt från den omgifning, i hvilken han nu

rörde sig. Med sin fader hade han föga eller

ingen likhet; det genomträngande kloka och barska

i faderns anlete saknades alldeles hos sonen. Ett

drag af vekhet, af kvinlig försynthet, ja stundom

obeslutsamhet var det utmärkande för hela hans

väsen. Det var så utprägladt, att icke ens hans

militära dräkt och fasoner kunde dölja det.

— Yi komma för tidigt. Min syster är

bestämdt icke färdig än, sade Horn. Men hör

du, tilläde han plötsligt, hvem är den där vackra

unga flickan till häst, hon med det blå floret?

— Hvar, hvem? Och Martinoff såg bort

öf-ver den böljande skaran af åkande, ridande och

gående. Nej, han såg ingen, han viste det ej.

— Här är trångt, det börjar till och medredan damma, sade han, låt oss gå på en

sido-väg, där mot dammen.

Han vek af mot en biväg, och Horn följde.

Ett stycke på sidan om den stora vägen, där

det glittrande tåget drog fram, funno de vid

ändan af en dam en bekväm trädgårdssoffa i

skyddet af en balsaminpoppel, som spridde sin

aromatiska doft i den uppvärmda luften.

Endast en smal ridväg skilde dem från dammens

spegel.

— Vi komma värkligen för tidigt, sade

Martinoff och såg på klockan. Vill du, så taga vi

upp redogörelsen för förhållanden och

personligheter vid bataljonen. Horn accepterade förslaget

med nöje.

Martinofi höll just på att göra sin unge

chef underkunnig om bataljonen och dess

officerare, då en ryttarinna på en lättfotad häst af en

egendomlig röd färg, följd af en pussig groom

på en schäck, vek af mot den plats, där de tvänne

herrarne sutto. Den unga damen red med ett

utomordentligt behag; också hästen tyktes

medveten om den sköna börda hon bar: hon gick

i behagfullt sviktande gång, böjde halsen i en

präktigt svängd kontur och frustade af välbehag.

Den unga flickan var mycket vacker, det lilla

hufvudet hvilade säkert och behagligt på en fin,böjlig nacke. En lång blå slöja, som vajade från

hatten, gaf henne likasom ett luftigt omhölje, ur

hvilket de varmbruna ögonen lyste vänligt och

trofast mot hela världen.

Vårvinden, den starka rörelsen och det

bländande ljuset gåfvo hennes drag färg och en frisk,

fuktig glans, som i än högre grad lät det

ungdomliga, nästan barnsliga hos henne komma till

sin rätt. Där fans endast en anomali i detta

ljufva anlete, det drag af vek sorgbundenhet,

som låg öfver den fina, vackra munnen.

Då ryttarinnan nalkades den plats, där

Hom och hans kamrat sutto, sprang den senare

upp och hälsade på den unga flickan, visserligen

vördnadsfullt, men med en icke så liten

blandning af förtrolighet.

— God dag, Helena Nikolajewna, hvilken

härlig vårdag.

— Aha, Dimitri Semenowitsch, är också ni

ute och promenerar! Hon såg med en lång

blick på Hom, som reste sig och väntade, att

Martinoff skulle presentera honom, men

för-gäfves.

— Hör nu, och ryttarinnan höll in sin

häst, jag är orolig öfver, huru det skall gå med

biljetterna till morgondagens tillställning. Har

ni fått dem placerade? Vet ni, det blir alt svårtatt få så många platser besatta. Det vackra

vädret lockar ut hela världen. Huru många har

ni kvar?

— Två, svarade Martinoff halfhögt.

Horn kunde icke längre motstå frestelsen

att blanda sig i samtalet. — Välborna fröken,

tillåter ni mig, en främling, att disponera de

tvänne biljetterna?

Nu först tyktes Martinoff komma till

medvetande om sin skyldighet.

— Ack, Helena Nikolajewna, tillåt mig att

presentera för er vår nye kommendör, min vän,

Erik Stålsköld Horn friherre, Helena Nikolajewna

Chamitoff.

Öfversten skyndade fram, hälsade på den

vackra damen och sade:

— Med största nöje skola vi, min syster och

jag, begagna oss af biljetterna. Det är ju för

ett välgörande ändamål eller huru?

— För ett välgörande ändamål, ja visst,

har icke Dimitri Semenowitsch talat om det för

er? Ni tager er syster med, desto bättre — och

hela hennes anlete strålade af en glädje, som

gjorde ett rörande intryck på Horn. —

Välkommen, herr öfverste, välkommen, ni sitter i samma

loge som vi, jag och min tant, mademoiselleDorinne Koschelsky. Det skall bli oss ett stort

nöje att göra er bekantskap.

— Jag ber, sade Hom förbindligt och ville

just tillägga ett par ord, d& Helena

Nikola-jewnas häst, skrämd af en velocipedryttare, som

oförsiktigt nära susade förbi ryttarinnan, tog ett

skutt — och bort bar det i ilande fart. Den

långa slöjan stod som en färgstark strimma i

blått mot skogens vårliga grönska.

— Herre Grud, måtte hon inte göra sig illa,

sade Horn oroligt, i det han skuggade för

ögonen med handen och upprörd såg efter den

bortilande flickan. — Fördömda velocipeder!

— Åh, har ingen fara, känner jag Helena

Nikolajewna rätt, så tager hon nog bukt på sin

Almandine — det är hennes favorithäst. Helena

Nikolajewna har kosackblod i sina ådror.

Kosackblod, det ordet gjorde ett

obehagligt intryck på den unge öfversten.

— Hvarför ville du inte presentera mig för

henne, gamle kamrat?

— Ville jag inte? Visst ville jag!

— Och inte har du talat något om hennes

biljetter och än mindre om tillställningen.

— Nej, Erik Alexandrowitsch, sade

Marti-noff med ett tvunget leende. Nu har jag i tvänne

dagar berättat för dig alt, ja alt möjligt och än-dock ställer du mig till svars för hvad jag inte

ännu sagt. Ar det rättvist?

Horn log. — En förbaskadt vacker flicka

är hon, den där Helena Nikolajewna. Såg du,

huru solig hon blef, då jag nämde, att min syster

kommer med. — Men hör på, Chamitoff

heter hon, då är hon ju dotter till er forne

regementschef.

— Ja, hennes far är furst Nikolai

Konstan-tinowitsch Chamitoff, sade Martinoff.

Så underligt. Det föreföll Horn, som om

Martinoff ovilligt lämnade dessa upplysningar.

— Men inte har du presenterat henne som

furstinna för mig.

Martinoff skrattade. — Nej, det här är ju ett

riktigt korsförhör, har jag inte sagt det? Nå,

furste och furste, han log försmädligt, det är

skilnad på dem också, och den här . . . hm.

Inte fins hans familj i sammetsboken i Kreml.

Familjen hör till en af de där kaukasisk-tatariska

furstesläkterna, som under Katarina II

underkastade sig Rysslands välde och ha tillskansat sig

fursterang och värdighet. Sådana, det vet du

själf bäst, finner man där nere huru många som

hälst, furstar som icke ha mer än en kinschal

och en häst. För öfrigt var regementschefens

farfars farfar haidamak, höfding för en muha-medansk kosackstam, som för hundra &r sedan

röfvade och strök omkring, där Orenburg nu

ligger. Ty ehuru Orenburg, som du vet, redan

nnder Elisabet Petrownas tider ansågs fullt

under-kufvadt, var här faktiskt ryskt välde knappast

rådande förrän femtio år senare. Apropos honom,

stamfadern, som bar det något underliga namnet

Haidulla, kan jag berätta en lustig anekdot; jag

har den af gamle fursten, vår förre

regementschef själf. Vill du höra den? Och Martinoff hade

fullkomligt återvunnit sin själfbehftrskning.

— Ugglor i mossan här, sade Horn för sig

själf — först ytterligt förbehållsam, sedan

mångordig. Högt tilläde han: om jag vill höra, när

Dimitri Semenowitsch Martinoff berättar. Du

mins, huru vi plägade säga i Warschau —

Martinoff är poet. Jag hänger vid din mun, säger

tataren, börja!

— Tackar för honungen! Tag dig en

papyross, se här är eld. Martinoff satte sig

bekvämt i soffan, kastade det ena benet öfver det

andra, blossade på sin papyross och började. Ja,

ser du, den här Haidulla, farfars far till

Nikolai Konstantinowitsch, hade många år fört ett

guerilla krig mot kejsarinnans trupper; det var

under Katarina den andras tid. Sist gick det

som det alltid har gått med dessa vildar och nu

3senast med Achal-tekinserne och

Samarkand-tata-reme under Kauffmanska fälttåget. Oaktadt all

tapperhet måste de falla till föga. Sluga som

orientalerna äro, oöfverträffliga diplomater, gjorde

gamle Haidulla som khanen i Samarkand gjort

nu, han inledde underhandlingar. Efter tvänne

års ständiga beskickningar med gåfvor och

långa österländska, af ordspråk och poetiska

bilder öfverlastade noter kom man till saken.

Haidulla skulle få ett årligt apanage af

tjugu-tusen rubel och blifva något slags förbundsvasall

samt i sin aul taga emot rysk besättning. Med ett

ord, motståndet var brutet. Men gamle Haidulla

gick längre: mot vissa betydande förmåner skulle

han blifva kristen.

Kejsarinnan sände till steppen sin hofpräst,

fader Osip, och Lampi, sin hofmålare. Ni

känner den spirituelle Lampi, han som målat

Katarinas porträtt i Vinterpalatset, det där som än

i dag gör hvarje värklig man, som ser det,

vim-melkantig. Efter sex månader kom målaren igen

med gamle Haidullas bild i lebensgrösse.

Hvil-ket porträtt! Förbanna mig, om man inte än i

dag är rädd för den gamle röfvaren —. Nå, ni

skall kanske någon gång få se det hos Nikolai

Konstantinowitsch.

Då porträttet förevisades Hennes Majestät,lär hon ha sagt: Lampi, ni har gjort ert värk

väl, men huru går det med min hofpräst? Lampi

svarade som en habil hofman: Ers Majestät,

Hai-damaken låter nog döpa sig, men han vill ha

vissa små modifikationer i trosläran eller kanske

rättare i moralen, dem han envist håller på, och

den vördade fader Osip är villrådig . . . han

begär förhållningsregler.

— Hvad vill vår „kusin“, furst Haidulla?

— Han vill behålla sitt harem.

Ett fint sardoniskt löje lyste upp

kejsarinnans drag, de blå outgrundliga ögonen blixtrade af

återhållen munterhet. Hon vände sig till hälften

om och sade med eftertryck: Prins Orloff, gif

order till fader Osip att han döper den gamle

schakalen. Och hofvet hade nöje af den lilla

episoden en hel veckas tid.

När schakalen blef döpt, greps emellertid

hans folk af förbittring. Den gamle Haidulla,

numera Alexander, drefs bort från steppen med

hela sin otaliga familj, kom hit till Moskva och

fick här ett gammalt bofälligt slott, som bebos af

familjen än i dag. Sonen Georg kom i

page-kåren och begagnades sedan af våra diplomater

som kvasi-tronpretendent för att hålla

tvistighe-tema inom stammen uppe. Som ett högt

ynnestbevis fick han vid något tillfälle emottaga sinfaders, den gamle schakalens porträtt, som eljes

skräpade någonstädes i vinterpalatset.

— Nå, hvad blef det sedan af honom?

— Sonen?

— Ja, Haidulla Alexanders son, Georg.

— General blef han. Han kunde dock

aldrig frigöra sig från harems tendenserna,

stälde till skandal, och det hade bestämdt gått

utför med hela släkten, om inte någon af

stor-furstarne varit gudfar för hans son Konstantin

Georgewitsch. Denne Konstantin togs under

armarna af den ena och andra högheten och var

värkligen en duktig karl; han blef sist

intendentur chef och samlade penningar. Hans son, vår

Nikolai, blef regementschef, men tog afsked eller

rättare skildes från tjänsten för ett par år

sedan. Du mins den där lagen om

adhesionskraf-ten; nåväl, de lager, därifrån han är kommen,

draga honom dit, där han rätteligen hör hemma.

Han kunde vara nog så fin och gentil i yngre år,

snygg som en katt, grann som en paradisfågel,

det var alt inlärdt, nu när han är gammal så . . .

Men Horn kände sig illa berörd af

fortsättningen till Dimitri Semenowitsch berättelse. Den

vackra, unga kvinnan hade på honom gjort ett

djupt intryck; han tykte sig ännu mot acaciornas

ljusa grönska se hennes förtjusande bild. Attdenna fina eteriska varelse skulle hafva något

gemensamt med denna förnäma pöbel, denna

tatarfamilj, hvars historia i korta drastiska drag

passerade förbi honom, värkade p& Hom

oangenämt. Att all denna uppenbarelse af ungdom

och skönhet, som ännu, ehuru försvunnen, gaf

honom en färgfömimmelse af rosa och hvitt som

fårgen på mandelblommans kronblad, skulle

dragas ned, var honom omedvetet pinsamt.

— Låt oss gå, Dimitri Semenowitsch, sade

han kort. Du spisar middag med oss på Jar

eller huru?

Dimitri såg forskande på sin kamrat.

— Må gå för Jar. Men friherrinnan, din

syster, skola vi först afhämta.

De följdes åt längs gångstigen, kommo

ned till den stora dammen, öfver hvars spegel

svalorna flögo med jubelskri, och svängde åter in

på den stora vägen, där defilén af vagnar i

an-dante maéstoso drog förbi. I detsamma sågo de

Helena Nikolajewna på sin röda häst midt inne

i den myllrande mängden; hon hälsade

behagfullt med piskan, log triumferande och gaf hästen

en klatsch.

Horn såg ett ögonblick den blåa slöjan och

kände en underlig beklämning och

medkänsla med henne som bar den. Han tänkte för sigsjälf: så älsklig och fin, och ändock denna tross

af råa, smutsiga minnen för alltid fastknuten

vid sin familjs namn. I en nästan fiendtlig

sinnesstämning sade han:

— Nå, Dimitri Semenowitsch, men flickan,

flickan själf, hvad har du att säga om henne?

Martinoff, hvilken den lilla udden i Horns

tal icke undgick, sade muntert:

— Erik Alexandrowitsch, du vill veta, hvad.

jag har att säga om henne. Nå, du får själf se

Helena Nikolajewna i morgon. Så mycket vill

jag blott nämna: hon har ett ljust hufvud, vet

och kan mera än flickor vid hennes år pläga

veta och kunna.

Horn strök undan sina ljusa mustascher och

log ett tyst, inåtvändt leende. Nu hade de

hunnit fram till villa Aldoni. Fröken Hanna stod

redan färdig på verandan och väntade.

— Ha vi låtit hennes nåd vänta, ropade

Martinoff på franska öfver hagtornshäcken, som

skilde villan från stora vägen.

— Kanske en minut, svarade Hanna;

vagnen är förspänd, jag kommer genast. Kort därpå

satt hela sällskapet i landån, och i långsamt

traf bar det af mot Jar.

Jar är ett utvärdshus i Moskva, som endast

genom sitt lyckliga läge och sina traditionerkunnat hålla sig uppe, så att det under den

vackra årstiden besökes till och med af elje9

nog-räknadt folk. Det ligger alldeles invid infarten

till den Petroffska parken vid chaussén, som

leder öfver den väldiga Hodinska slätten.

I Jar har Puschkin strängat sin lyra och

sjungit sin s&ng om Antschar trädet. Här har

han, inspirerad af zigenerskomas s&nger och

champagne, diktat den dryckesvisa, som, i

gyllene bokstäfver inristad på marmortaflor, än i dag

pryder ett af utvärdshusets små rum. Om

vintrarna börjar lifvet här först midnattstiden och

slutar oftast, då den grå vinterdagen gryr öfver

den oändliga slätten. Om våren byter Jar om

sin perversa natur och bildar en pied å terre för

muntra sportvänner af båda könen och glada

familjer. Till Jar hör en liten af syrener och

acaciahäckar omgifven öppen hall, och här i denna

hall slogo sig våra vänner ned. Samtalet fördes

på franska, hvilket språk Martinoff dock icke

behärskade fullkomligt.

— Nå, syster Hanna, sade Horn, då de

bestält sin middag, jag har disponerat öfver dig

i morgon. Det är ju i morgon, Dimitri

Semeno-witsch, som festen går af stapeln?

— Hvad för en fest, frågade Hanna. Jag

har endast resetoiletter.— Ni vet måhända, min fröken, att en stor

eldsvåda rasat i en by några mil från Moskva,

där bataljonen uppehöll sig förliden sommar.

Man har gjort insamlingar för de af eldens

härjningar lidande, och några af regementets

officerare ha jämte en del damer af den högre

socie-teten stält sig i spetsen för en riduppvisning k

trafvarbanan där borta på Hodinska fältet. Det

blir ett amatörspektakel med jeu de rose^ quadrille

och endast en hinderlöpning, bara litet parad.

Det skall kanske roa friherrinnan att se det,

tänker jag. Biljetterna säljas under hand genom

Helena Nikolajewna, mig och bataljonens

officerare.

— Ja, och hvilken Helena, afbröt Horn

lifiigt. Hon sitter till häst som en fjäril på ett

vajande strå, en vacker, blå fjäril. Hon hade

tvänne biljetter i sin egen loge, jag har tagit

dem; du skulle ha sett huru glad hon blef, då

jag lofvade föra min syster med mig.

— Jaså, sade Hanna, med ett svagt leende,,

hvad är det för en familj?

Innan Martinoff hann svara, inföll Horn:

— God familj. Fadern var regementschef

här, hon har en tant, en Koschelsky med sig.

— Jag ber er, friherrinna, att då ni ser

tanten inte blifva förskräkt: hon är utan tvifvelett högst aktningsvärdt fruntimmer, men vi kalla

henne inom bataljonen för karkasdamen.

— Hvad för slag? Karkasdamen!

— Ja, ser ni, hos henne är alt insvept i en

ogenomtränglig, hemlighetsfull slöja. Hon är

mycket sammansatt af karkas och poudre de riz,

litet röd t och svart, litet af hvarje, ja, ni

förstår, och så klär hon sig så där . . .

— Men herre Gud, sade Hanna, ni

beskrif-ver henne så, att jag tviflar på, att jag kan

komma.

— Ack, sade Horn, litet otåligt, du vet,

Martinoff är poet, han begagnar starka färger!

Yisst kan du komma med — och hela hans

vanliga betänksamhet och obeslutsamhet voro som

bortblåsta.

Martinoff log ett mångtydigt löje. — Utan

tvifvel, sade han, sedan han observerat Horns

uttryck af missnöje, kan ni komma med.

— Ja, och nu får du på en gång se hela

Moskvas vackra värld, just innan du reser.

A propos det, så vill min syster resa redan i

öfvermorgon med aftontåget.

— Redan? Har Moskva så litet tjuskraft,

för eder?

— Nej, men jag kan icke så länge lämna.vår gamle far ensam, och därtill . . . ja, jag tror

att min hälsa här försämrats. Jag måste resa.

— Ja, det är ledsamt för mig, sade Hom,

men tack för god hjälp och skål! Innan hösten

är jag hemma. Vet du hvad? Jag tror, jag gör

en visit hos Nikolai Konstantinowitsch, gamle

regementschefen i morgon. Officerarene umgås väl

där eller huru?

— Nej, Erik Alexandrowitsch, sade

Marti-noff skrattande, Helena har röfvat sin Paris! Du är

ju alldeles betagen. Det passar för öfrigt utmärkt;

alla bataljonsofficerarene öro upptagna i morgon.

Erik Alexandrowitsch blir då furstinnans

uppvaktande kavaljer.

Middagen åts under glad stämning. En

timme senare sutto syskonen på verandan i villa

Aldoni och talade om Finland, om hemmet, om

fadern som gjort det gamla godset till ett

fideikommiss och om följderna för syskonen af denna

förändring. Under tiden betraktade de de

promenerande, som, ännu länge efter det solen gått ned,

vandrade under trädens kronor och njöto af

vårnattens ljumma vindar, af parkens ljufva svalka

och af den smältande musik, som från

konsertlokalen Mauritanien strömmade ut öfver näjden

och mängdes samman med doften från blommande

kastanjer och narcisser.ute på kapplöpningsbanan på Hodinska

faltet var det stim och lif. Vagn efter vagn

körde fram till inhägnaden, som omgaf stall,

sadelplats och läktare. Kuskar och betjänter skeno

i sin vackraste ståt, ekipagen blänkte och

selarna lyste i solskenet. Polisen, som i skaror

stod vid inhägnadens port, hälsade den ena

förnäma personen efter den andra och anvisade

deras vagnar den förut bestämda platsen.

Öfverste Horn jämte syster kommo i god

tid. De visade sina biljetter, och genast störtade

en utomordentligt välvaxad, friserad och kammad

ung löjtnant vid Horns bataljon fram till dem,

presenterade sig som Alexei Sidorowitsch Petroff,

uppmanad af Helena Nikolajewna, så kallade han

henne, att anvisa dem deras plats. Det befans,

att deras platser voro i själfva direktionens re-serverade bänkrad, alldeles invid barrieren.

Syskonen hade därför en ypperlig öfverblick af det

lysande skådespelet.

Uppe på läktarena sutto representanter för

alla dessa familles dirigeantes, som E. de Laveley

kallar dem, dessa familjer som icke regera, men

styra ett helt folk. Där satt blomman af dessa

stolta namn Rostopschin, Uvaroff, Scheremetjeff,

Dolgorucki, Novosiltzoff, hvilkas bärare årtionden

efter årtionden sekel igenom nämts än som

He-rostratos än som Solon, men alltid nämts bland

de främsta. Läktarena voro för öfrigt upptagna

till trängsel. Ur en fullhet af vackra

mångfär-gade toiletter stucko upp purpurröda och hvita

parasoll som väldiga, exotiska blommor, och de

darrade och vajade i sina ägarinnors händer för

intryck och känslor, ännu mera oberäkneliga än

den vind, hvilken låter blomstren på marken

vaggas och röras. Det böljade af färger och

blommor, band och spetsar, och där lyste sköna ögon,

svarta ögon, blå ögon. Man viftade med parasoll

och näsdukar till sina bekanta. Ett kort gladt

skrik angaf då och då, i hvilken nervkittlande

spänning man befann sig. Och öfver denna

glänsande tafia höjde sig himmeln lugn, varmblå med

väldiga moln, slättlandsmoln, stora upptornade,

glänsande, upptill hvita som snöhölj da alper ochgletscher, nedtill i fjärran varmt violetta och

askgrå. Närmast läktarbarrieren var en stor oval

plats inhägnad medels stänger, flaggor och rep;

på denna skulle likasom p& en cirkusplan en del

af prestationerna försiggå. Nu upptogs den för

det mesta af officerare från florns bataljon,

hvil-ka, då deras öfverste intog sin plats, hälsade

honom med stram militärisk hållning.

Alt detta undgick dock i början fröken

Hanna, ty hon såg endast ett och förskräktes:

ett fruntimmer som satt på samma bänk som hon

och hennes bror. Denna dam bar en stor och

gammaldags, men dyrbar hatt med breda brätten

såsom modet i England fordrade det under

Geor-garnes tid. Hatten pryddes af plymer i violett

och gult. Damen i fråga bar långa örhängen

och ett dyrbart briljanteradt smycke vid halsen.

Hennes hår var i många bucklor upplagdt som

under Josephine Beauharnais’ tid. Alt detta kunde

dock passera, men det var svårt att säga, hvad

som var fast och hvad som var löst hos henne.

Likaså var det svårt att ange hennes år och

samhällsställning. Alt var insvept i en

ogenomtränglig, hemlighetsfull slöja, som Martinoff

plägade säga.

— Vet du Erik, sade hails syster, det måste

vara Karkasdamen. Hon är värkligen högstsammansatt. Fröken Hanna fick icke tid att

yttra flere ord, ty nu kom där upp en

strålande ung kvinna i en vacker riddräkt, följd af

unge Petroff och tvänne andra ifriga officerare.

— Välkommen fröken, välkommen öfverste,

det var älskvördt af er, min fröken, att taga del

i denna välgörenhetsfest. Tillåt mig att

presentera för er min tant, mademoiselle Dorinne

Ko-schelsky eller Dar ja Michailowna, ifall ni talar

ryska, herr Petroff löjtnant, grefve Novosiltzoff

och herr Schubin kornett, membres de la

direction de fête.

Mademoiselle Dorinne log sitt älskvärdaste

löje och hennes mörka ögon fingo ett vackert,

vinnande uttryck.

Hon hälsade de båda syskonen välkomna.

Innan hon emellertid fick tid att inlåta sig i

konversation med fröken Hanna, kom MartinofF,

klädd i ridstöflar, med piska i handen och en röd

rosett på axeln, skyndsamt fram till dem. Han

hälsade på enhvar i logen, medan han sade:

— Furstinna, mina herrar,

generalguvernören furst Dolgorucki kommer. Vi få börja

genast — till edra platser, mina herrar, till edra

platser !

Löjtnanten och kornetterne försvunno.— Herr grefve, skona Almandine, ropade

Helena Nikolajewna efter de bortilande.

Martinoff sade sakta och leende:

— Erik Alexandrowitsch, behåll din plats;

unge Petroff plågar Helena Nikolajewna med sin

stora, olidliga, entusiastiska kärlek.

Helena Nikolajewna hörde till dessa

lyckliga, på hvilka naturen slösat sina mest vinnande

gåfvor. Skön och ung, ägde hon en hjärtats

värme, som rann upp ur hennes godhet. Alt

hvad hon sade och gjorde, utgick ur ett

oreflek-teradt begär att vara god i ordets stora

bemärkelse. Naturlig och enkel, fri från koketteri som

ryssinnan af familj är, hade hon därtill en

sällsynt sympatisk röst, som gaf hennes ord, äfven

de obetydligaste, ytterligare ett vinnande tillägg.

Med vänlig frihet tog hon fröken Hannas

hand, trykte den och sade:

— Jag är så tacksam, min fröken, att ni

kom med till denna fest. Måtte blott alt gå väL

Min Almandine är i år med för första gången.

— Ni tyckes älska Almandine?

— Ja, det gör jag, mitt hjärta slites

mellan Almandine och min musik. Ser ni, tilläde

hon leende, jag har kosackblod i mina ådror —

musik och hästar, mitt piano och min Almandine.

Ett präktigt djur, väl mycket nervös. Lilla No-vosiltzoff rider henne i dag. Men sitter ni bra

här, ser ni väl, här är min kikare.

Helenas vänliga ord och höfliga omsorger

rörde Horn djupt och intogo hans syster helt och

hållet, så att hon för ett .ögonblick glömde sin

oro för m:lle Dorinne.

— Stannar friherrinnan länge i Moskva,

frågade Helena.

— Tyvärr måste jag resa i morgon afton

eller senast i öfvermorgon, min gamle fader-. . .

— Ja, tilläde öfversten, min syster har gjort

en så lång resa, och då jag själf är främling, har

jag ännu ingen enda bekant familj, så att min

syster måste resa utan att ha sett ett moskovskt

hem.

— Tillåt mig, friherinna, sade m:lle Dorinne

nu med gammaldags omständlighet — att fråga

er . . . men måhända frågan är för fri? Vill ni i

morgon spisa middag hos oss med er bror,

Mar-tinoff, Petroff och möjligen Novosiltzoff? Ja,

jag vet, att det är mot etiketten, men med en

resande får man ju vara fri. För öfrigt skola

vi genast efter förevisningen lämna våra kort

hos er.

— Ni är altför älskvärd, mademoiselle, jag

-... jag vet värkligen inte — kanske jag reser

i morgon afton.Hälst hade Hanna sagt nej; hela hennes

landtliga enkla syn p& tingen gjorde, att hon var

rädd för denna gamla utpyntade docka. Men

medan hon tänkte på en passande ursäkt, inföll

brodern:

— Med tacksamhet skola vi emottaga er

bjudning, desto hällre som det var min mening

att göra min visit hos fursten redan i morgon.

Hvilken tid bestämmer ni?

— Kl. fem — hann mademoiselle hviska,

då en allmän rörelse bland publiken uppstod och

drog allas uppmärksamhet till den stora porten.

Generalguvernören hade kommit, åtföljd af

sina adjutanter. Han steg in på banan, man

hälsade från alla håll, och den lille noble

gubben, i visst afseende en pendant till m:lle

Do-rinne, intog sin plats på läktaren i hederslogen.

Fyra eller fem officerare stego nu in i den

loge, där furstinnan satt, bland dem Petroff, som

för öfrigt befann sig i en öfverretad, exalterad

sinnesstämning. Han stälde sig bakom Helena

och tyktes sluka henne med ögonen. Martinoff stod

nere vid barrieren; då och då utbytte han några

ord med Erik och dennes syster. Nu gaf han ett

tecken, en klocka ringde, musiken stämde upp

en underlig marsch med endast piccolo-flöjt och

trumma. Portama i fonden öppnades, och in på

4den afskilda ovala platsen redo ungefär sextio

officerare i trupp, utan att blicka omkring sig,

stramma, raka, lugna och s& tysta att knappast

ett rassel från betslen hördes. Hela tiden

bildade de en carré, hvars geometriska form

knappast ens vid svängningarna förändrades.

Hästarna gingo i ett pompöst, nästan lugubert tempo

ungefär som hjältame i de stora sorgespelen. De

lyfte hofvarna högt och trykte dem med

öf-verlagd bestämdhet i marken. Detta alt skulle

ange och angaf värkligen den allvarliga orsak,

som här samlat Moskvas gamla adel och rika

borgare. Tvänne hvarf red truppen kring banan,

hälsad af ändlöst jubel.

— Såg ni Almandine, sade furstinnan

Helena till fröken Hanna — min häst, den rubinröda

hästen. Hon som är så nervös, att det minsta

kan oroa henne, så att musklerna skälfva, hon

förstod karaktären i denna uppvisning; lille

No-vosiltzoff var utmärkt.

Nu bragtes furstinnan ett budskap;

generalguvernören, en stor beundrare af det vackra

könet, ville högst egenhändigt åt en af

tillställa-rinnorna, hälst den skönaste, öfverlämna en

summa, som han hopsamlat för de brandskadade.

Följd af mademoiselle Dorinne, gick hon

till hans excellens. Äfven öfverste Horn gick utför att hälsa på sin regementschef, grefve

Still-pers, som nyss kommit.

Fröken Hanna blef ensam. Bäst hon satt

och undrade, om m:lle Dorinne var af det slags

folk, som man går till, hörde hon en guttural

röst bakom sig:

— Die schöne Fiirstin hat ja sogar Damen

Gesellschaft bei sich heute.

Hvartill en annan hes röst tilläde:

— Ist warscheinlich eine Engländerin, hörte

Sie sprechen.

Fröken Hanna rodnade svagt vid denna

anmärkning och undrade, hvad för folk det kunde

vara, dessa damer som hon råkat på. Det

bekymrade henne i hög grad, att hennes broder

lofvat att äta middag hos dem. Besynnerligt i

själfva värket, fullt med officerare kring henne

men inga fruntimmer! I detsamma fick hon se

kapten Martinoff.

— Kapten, sade hon, mademoiselle

Dorinne har bjudit mig och min bror på middag i

morgon.

— Nå, går ni?

— Gif mig ett råd, herr kapten.

— Jag ber, fröken, ni bestämmer själf

bättre än jag hvad ni bör göra i denna sak.

Nu kom furstinnan åter med sin tant.— Ah, quel charmant viellard, ce prince!

— Regardez, cinq cents roubles pour mes

pauvres . . . Vill ni se min Almandine, vill ni, så

kom med till stallet. Vi ha ett föga intressant

nummer just nu, en chaine a quåtre chevaux.

Ni vet, med amatörföreställningar får man icke

vara för fordrande.

Det ville fröken Hanna gärna, hon älskade

djur sedan bamåren. Mademoiselle Dorinne

stannade med öfversten som place garde, medan de

tvänne damerna, åtföljda af unge kornetten

Schu-bin, gingo till stallet. I stallet, en oändligt lång

träbyggnad, stodo stallkarlar med sina kvastar,

fodermarskar och groomer i skockar. Närmast

dörren stod tränaren m:r Archer, en kortväxt

engelsman, ett enda knippe af muskler och

se-nor, och talade ifrigt med Petroff på ett

er-barmeligt språk, hoprördt af engelska, ryska,

gester, svordomar och hästtermer. Då Petroff

såg Helena Nikolajewna, ömsom ljusnade,

ömsom mörknade hans blick; huru den stackars

gossen kände det, var icke någon hemlighet.

— Ack, furstinna, sade han med en litet

läspande stämma. Je suis desolé, vraiment

de-solé. Ack, hvilken situation! Om min — han höll

på att säga namnet på hästen, men häjdade sig

— guldfux i dag besegrar er, så förlåter ni migvisst aldrig. Å andra sidan, om jag icke

kommer till först, skall ni måhända säga, att jag ville,

det er häst skulle vinna. Och den vackre, unge

löjtnanten såg så ledsen ut öfver denna förfärliga

pliktkollision, att fröken Hanna log och Helena

Nikolajewna med sin vänliga röst leende sade:

— Gör er inga bekymmer, Alexei

Sidoro-witsch, alt beror ju på en hasard — hon gjorde

härmed en antydning på Petroffs guldfux, som

bar detta namn. Det hör nämligen till den högre

turfens regler att i samtal med en konkurrent

icke nämna namnet på den häst, som tager del

i täflingarna.

— Låt oss gå in. Au revoir, Alexei

Sido-rowitsch. Petroff bugade sig och damerna gingo

i stallet.

— Här, furstinna, här är er häst, sade m:r

Archer och gjorde en gest emot spiltan.

Almandine var betäkt med ett stort blått,

vapenprydt täcke och bar linnefodral öfver

öronen. Fröken Hom fann den högst löjlig i denna

mundering och skrattade.

— Tag af täcket, befalde furstinnan.

— Nej, ers furstliga nåde, ropade Archer,

som likasom alla hästkarlar var mycket vidskeplig,

det för olycka med sig. Löjtnant Petroff är däri närheten och en motståndare bör icke få se

hästen förrän på sadelplatsen.

— Jag känner edra kapplöpningslagar och.

bruk och er vidskepelse, som ni för öfrigt

inplan-tat i den stackars Petroff; han vågar inte ens

kalla hästarna vid namn i dag — retades

furstinnan, gick in i spiltan och rykte själf af täcket.

Archer var ond, svor sitt goddam och bet

ihop tänderna, så att de seniga käkarna svälde.

Almandine var en häst af så underbart röd

färg, att den med rätta bar sitt namn efter den

orientaliska ädelstenen. Den var af finaste

engelska ras, hade ett synnerligt bredt bröst, fin

rak hals och ett par stora milda, utstående ögon.

Den såg med ett uttryck af rörande hängifvenhet

på sin härskarinna. Fröken Horn kyste dess nos,

fin och len som ett barns hull, medan furstinnan

klappade den magra seniga länden.

I detsamma kom lille Novosiltzoff fram.

— Nå, Archer, sade han hetsigt, hölj genast

öfver hästen, hvad är det för nya moder . . .

— Ja ers nåde, men furstinnan!

— Det är mitt fel, jag ville visa vår gäst

Almandine.

— Jag ber om ursäkt, jag såg icke

damerna; tillåter furstinnan, att jag bjuder Almandine

en flaska champagne?— Ja, det vore lämpligt, sade tränaren.

Hästen* är högst nervös i dag. Hon vet, att det

gäller en täfling, hon har tänkt därpå hela dagen.

— Huru vet m:r Archer det, sade fröken

Horn på en vacker, vårdad engelska.

— Huru skulle jag inte veta det? Jag ser

det på henne, sade Archer förvånad och förtretad

— så mycket må jag väl begripa mig på hästar!

Nu kom Stallknekten med en flaska

champagne. Knappast hade Almandine hört smällen

af korken, innan hon gnäggade lätt och höjde

sitt hufvud. Knekten stack in flaskans hals i

munnen där betseljärnen pläga ligga, och

Almandine sög med begärlighet den söta drycken,

medan stallknekten stod bredvid, skrapade sig i

hufvudet, tänkte underliga tankar och slikkade

sina torra, tjocka läppar.

Andra numret på programmet hade spelats

ut, det blef tid att gå till läktaren. Furstinnan

och fröken Hom gingo, åtföljda af Novosiltzoff,

förbi raden af spiltor till sadelplatsen. Där stod

redan Archer och gaf på sin rotvälska Petroff en

mängd goda råd med en ifver, som hade sin

grund i Petroffs ungdom och hans kända

frikostighet.

— Ser ni, guldfuxen är en rysk häst —

han sade aldrig djur om hästar — dess karaktärär rysk. Den har mod och élan, men den

för-ifrar sig alltid. Goddam, var därför lugn med

den. Den är ifrig ock äregirig, ni måste därför

om möjligt söka att få ledningen genast, det

ger den kurage och tillförsikt, ser ni, den är af

rysk natur, den saknar ihärdighet. Den där röda,

furstinnans, är af helt annan art, nervös förstås,

men förtviflar aldrig, om den vore den andra, ja

tredje i ordningen, fyratio, femtio famnar från

målet — nej, den förtviflar inte, den är engelsman,

har ett humör, som står sig i alla förhållanden.

— Ge rum, ge rum, skrikes det af någon

bland stalldrängarne nere vid dörren.

— Tyst, svarade Archer argt, skräm inte

hästarna. De tro, att någon olycka skett.

I detsamma ringde klockan första gången.

Det gick som en elektrisk stöt genom stallet, alla

hästar spetsade öronen, rörde på sig och skrapade

i halmen; en del gnäggade lifligt. Nu sprungo

groomerne till spiltorna, hästarna fördes ut på

sadelplatsen och täckena togos af. Archer gick

omkring, tvär och vresig, kände på sadelgj ordar och

söljor och sade idkeligen åt hvarje ryttare: Vara

bara lugn, into oroa hästen. Det var i den högre

turfens codex skrifvet, att ingen skulle få se på

sin medtäflares häst, icke fråga efter dess lyten

och dess förtjänster; först på sadelplatsen varman, ifall man eljes ville iakttaga god ton,

berättigad att taga sina motståndare i ögnasikte.

Därför kulminerade sportsmännens intresse här på

sadelplatsen. Här samlades man för att

kanske under en kort minut få se de i täflingen

deltagande, här sågo fröken Hanna och

furstinnan guldfuxen Hasard, ett härligt djur från den

donska steppen. Guldglänsande med svart man,

svart rygg, svart svans och hållning som en

step-pens konung. För detta ädla djur hade PetrofF

bjudits en förmögenhet, men förgäfves.

Det ringde andra gången, och nu följde

händelserna snabt på hvarandra. Minut efter

minut hölls publiken i en jämt stigande spänning*

Eyttarene, iklädda sina hvita uniformer, hoppade

hastigt i sadeln. Tredje ringningen ljöd med en

irriterande nervös klang — och som blixtar

susade Almandine, Hasard, Achmed Burja, Sokol, Duc

och andra ut mot fältet, inalles sju hästar. Två

gånger kallades ryttarene åter till startningspunktenr

innan de kunde anses ha stått i linje. Men så

bar det af med vindens fart. Alla kikare

riktades nu med ett alt uppslukande intresse mot

slätten, där hinderridten försiggick. Till och med

fröken Horn glömde sina tankar, sina

betänkligheter, huruvida hon skulle kunna bivista

middagen eller ej. Samtalet tystnade på alla håll afE*fc. Då och då gick där likasom en

skälf-mom mängden, när hästarna nalkades ett

de hinder, när ryttarene togo hindret med

ller när, hvad som äfven hände, en

ryt-jtades af.

Hasard har ledningen, nej, nu är det

ine, nej, nu åter Hasard. Ah, se nu, herre

chubin störtar till marken! Ah, det är

rf ärligt med dessa hinderlöpningar! Tänk

slagit ihjäl sig. Nej, han stiger upp, han

sin häst, det är nedrigt, han är ur spelet.

>tt hinder, det sista. Åh guldfuxen

Ha-äasard! Herre Gud, hvad har händt?

ed den ? Petroff!

m kunde icke på det långa hållet för

i och delvis för hindret se hvad som

pas-len något måste ha händt, ty folk rusade

lållet, där guldfuxen senast syntes. Men

stormade i sjudande fart de andra

ryt-Bakom almdungen svängde man redan

kt mot startpunkten, att hästarne syntes

m. Den sluga Almandine höll sig hela

irt till inre ringen. En half hufvudlängd

den syntes den hvita Balaklava och lika

framom den Sokol, som* nu hade

led-Balaklava och Duc ville synbarligen

sig till inre ringen, men Almandine hölldem därifrån. Dammet steg mot skyn, marken

dånade, redan hörde man hästarnas ilåsande,

endast femtio famnar till och Duc . . . men som

besatt af en bevingad ande sköt Almandine just

nu, när alt hängde på ett hår, en så mördande

fart, att den under ett oerhördt jubel,

handklappningar och viftande med parasoll och näsdukar

kom in som den första. Fröken Hanna trodde,

att hennes hjärta skulle brista af spänning. Att

frågan om, hvilkendera af två vildfrämmande

hästar sprang snabbast, skulle kunna till den grad

elektrisera, ja fängsla en människas själ, det

hade hon aldrig kunnat tro. Nu förstod hon godt,

att kunde hon vid sin första kapplöpning gripas

af ett sådant intresse, en sådan spänning, hade

hon också velat vara med om toreadorernes

strider, ja Caesarernes blodiga skådespel. Horn hade

hela tiden observerat Helena — han viste själf

knappast hvarför, men den unga flickan hade

gjort på honom ett djupt intryck från första

stund. Helena hade suttit tyst, endast tvänne

röda, skarpt tecknade fläckar på de fint formade

kinderna och den stundom korta och häftiga

andedräkten visade, i hvilken spänning hon var.

Almandine hade segrat — men hon hade icke

betagits af någon glädje, guldfuxen var borta,

Petroff hade icke synts till.— Petroff, Alexei Sidorowitsch, sade hon

sakta åt Horn, är borta. Hennes röst darrade

lindrigt, ehuru hon synbarligen bjöd till att

behärska sig. Denna darrning plågade omedvetet

Horn. Stod denne Petroff henne så nära?

— Där är Martinoff, låt oss fråga honom,

sade Horn. Han vinkade öfverstelöjtnanten, som

blek, men lugn kom fram till barrieren.

— En olycka, sade han sakta, Hasard,

guld-fuxen, är död, men publiken bör inte få veta det.

— Men Petroff? Och Helena såg med ett

gripande uttryck af oro och sorg på Martinoff.

— Alldeles oskadad, borta i stallet, sade

han högt, så att han kunde höras af många.

— Ah, gudskelof, och i öfvermåttet af sin

rörelse trykte hon Horns hand, kom låt oss gå

och se om den stackars gossen. De skyndade

sig alla tre till stallet. M:r Archer stod i dörren,

grälade och svor: jag sade ju, att det bådade

olycka, jag sade ju hennes nåd det.

Inne i guldfuxens spilta stod Petroff i ett

stort fång af halm i ett obeskrifligt tillstånd af

sorg, grämelse och vrede. Innan någon hann

fråga honom huru allting tillgått, bröt han ut,

men med en häftighet som ångan ur en

öfver-fyld maskinpanna. Hans ögon stodo fulla af tå,-rar, som dock icke runno ned, och hans läppar

skälfde.

— Furstinna, det är nedrigt, oanständigt,

det är himmelsskriande!

— Hvad då, hvad då?

— Att banans direktion icke bättre sköter

om sitt! Ack furstinna, ack Helena Nikolajewna,

guldfuxen är död, död för mina ögon. Den tog

det sista hindret, ni vet, det där Djäfvulshindret,

glänsande i ett språng som aldrig förr, och just

när den sätter sin fot med hvarje sena spänd,

hvarje muskel sträkt, ned på marken, finnes där

en sten, en kullersten, rund, inte större än så

här, där, just där trampar den, dess hof, dess

vackra fina hof splittras som glas, den faller ned,

de andra susa förbi mig som fåglar för stormen!

Fältskären, sjuksoldater springa fram från

dungen med sin bår, jag var uppe, förrän de hunno

fram, men guldfuxen visade ett blodigt ben utan

hof. Dess ögon, dess ögon, jag glömmer dem

aldrig! I detsamma böjer sig veterinären ned, i

ett ögonblick ser han, att guldfuxen är förlorad.

En hvit rök, ett skott, han jagar en kula genom

hufvudet på den. Ack, det sista jag såg var ett

par slocknande ögon, en blodröd tunga och hvit

fradga som flöt i sanden! Och i öfvermåttet af

sin smärta kastade sig den stackars gossen häjd-löst i halmen. — Låt mig vara, låt mig vara, är

alt hvad man får honom att säga.

— Kom, sade Hom bestämdt — låt honom

vara i fred, hans sorg är helig. M:r Archer var

god och bestyr om, att löjtnanten får ett glas

konjak och vatten.

Hanna Hom var utom sig, gripen till den

grad att hon nödvändigt ville fara hem.

— Nå, men tag då först afsked af våra nya

— han sökte ordet vänner. Men Helena

Niko-lajewna och hennes tant hade aflägsnat sig.

— Nej, jag vill inte nu se någon, det är

förskräckligt det här. Jag borde aldrig ha varit

med om sådant djurplågeri. Följ mig till vagnen,

jag far genast hem.

— Jag får väl lof att komma med då, men

var nu förnuftig.

— Nej, blif du här, jag mår icke riktigt

väl, åskluften trycker mig. Där återstod intet

att göra. Erik kände sin syster; när hon ville

något, ville det riktigt, var det bäst att gifva efter.

Horn följde henne till vagnen, bad kusken köra

fröken hem och vände åter till

kapplöpnings-platsen.

Guldfuxens öde rörde alla som närmare voro

förbundna med sportintressena. Men största

delen af den talrika publiken viste icke hvad somhändfc, och då nu framför barrieren den stora

cirkusplanen åter stakades ut, blef glädjen allmän,

ty nu skulle åtta damer och åtta herrar af

socie-teten utföra en jeu de rose och en quadrille,

ännu några nammer och till sist åter en paradridt.

Värmen började emellertid att kännas

tryk-kande, de glänsande hvita molnen hade bytt färg

de sågo gråvioletta och dystra ut. Många

fruktade för den i Moskva aldrig uteblifvande

maj-åskan och gåfvo sig försiktigt i väg.

Öfverste Horn ämnade just gå för att taga

afsked af m:lle Dorinne, då hans regementschef

grefve Stülpers klappade honom på axeln.

— Öfverste, sade han, jag får anmoda err

att ehuru ni har permission, för en afton inträda

i tjänst och åtaga er ett kommando.

Öfverste Horn log och gjorde skämtande

honnör.

— Herr regementschefen befaller.

— Infinn er hos mig på middag i dag i

E remitaget om en half timme. Ni blir Helena

Nikolajewnas kavaljer.

Horn såg på Helena, som log vänligt mot

honom.

— Med förtjusning, svarade han betagen

af hennes löje.— Och m:lle Dorinne?

— Hon följer med Martinoff.

*

Grefve Stulpers middag för festbestyrelsen

var arrangerad i Eremitagets i Louis XVI stil

rikt dekorerade hvita sal. Servisen var den äkta

Sévre servis, som en gång i tiden tillhört Marie

Antoinette och som nu utgör det berömda stallets

största prydnad och reklam. Bordet, dukadt för

omkring trettio personer, var arrangeradt efter

alla den högre kulinarismens mest akademiska

regler. Matsedeln, prydd af sportemblem, var

sammansatt så, att författaren till smakens

fysiologi, Brillat Savarin, icke hade kunnat göra det

bättre. De svartklädda tatarerne i oklanderliga

frackar voro med sina klotrunda, afsnaggade

huf-vud den enda anomali här i denna stilfulla

sal, som godt hade kunnat vara hitflyttad från

ett af slotten vid Loire eller Seinen. Men dessa

nomadättlingar, dessa tscheloveks, påminde med

sina fyrkantiga ansikten, sina hängande axlar

och sin antagna min af ögonblicklig, slavisk

un-dergifvenhet sannerligen mera om österlandets

eunucker än om en fransk Figaro i stångpiska.

Vid takterna af en gavott trädde grefvens

gäster in. Den omständigheten att herrar somdamer voro i riddräkt, gaf den lilla festen en

prägel af improvisation, som i hög grad bidrog

till att gifva det hela det tillfälligas charme och

behaget af en fête champêtre . . .

När Erik Hom satt sig vid sidan af Helena

Nikolajewna, blickade denna omkring sig. — Jag

ser icke er syster, sade hon.

— Min syster bad så mycket om sin

hälsning; hon blef så upprörd öfver olyckan där

borta, att hon omöjligt kunde behärska sig, utan

genast reste hem. Hon bad mig framföra sin

hälsning till er.

— Ack, huru ledsamt för mig! Jag hade

så säkert väntat att få göra hennes närmare

bekantskap, hon föreföll mig så sympatisk. Men

i morgon räknar jag bestämdt på henne.

— Helena Nikolajewna, min syster är en

allvarlig och sträng kvinna. Hon är sedan unga

år hvad vi kalla from. Hon besöker icke teatrar,

baler eller dylika nöjen. Att hon nu kom till

kapplöpningen var nästan en öfverraskning för

henne själf, likasom för mig. Jag kan med

kännedom om hennes åsikter godt förstå, att hon skulle

bli starkt upprörd, för att icke säga uppskakad

af de sinnesrörelser en kapplöpning måste väcka

hos en person af hennes temperament.— Hvad dessa människor dock måste vara

lyckliga i jämförelse med oss, sade Helena

Ni-kolajewna med ett vekt och allvarligt tonfall

och såg med ett smekande uttryck i sina ögon

på Horn.

Denne kände, att det band, som plötsligt

binder tvänne lefvande väsen tillsamman, redan

omslingrat honom.

— Tror ni det, sade han, egentligen för

att säga något och för att få henne att yttra sig,

att tala. Och det var icke svårt, hon var

tillgänglig och enkel. Horn kom att tänka på en

utslagen ros, som för julidagens sol och värme

öppnar sina doftande kalkblad för att åter sluta

sig i nattens stärkande kyla.

Ja hon trodde det, hon trodde att lyckan

stod att finna, där hon aldrig kunnat söka

den, i ett hem. Hennes mor var död för länge

sedan, hon hade uppfostrats i ett

klosterpensionat, och hennes far var så långt hon mindes

sjuk, hon hade intet hem.

— Helena Nikolajewna, ni är lika förnuftig

som god och lika god som ni är skön.

— Åh, herr öfverste, sade Helena

Nikolajewna leende, ni kommer från blomsterspråkets,

poesins och de glödande ordens fädernesland, frånösterlandet. Vet ni, hvarför österlftndingen

använder så glänsande uttryck om kvinnan,

besjunger henne i så högstämda ord? Han ser kvinnan

så sällan. Hans inbillning gör henne till en houri,

ett himmelskt väsen. Ni har sett turbaner och

halater i fyra år, och ni öfverskattar, ni . . .

— Helena Nikolajewna, de där tankarna

hörde jag för några dagar sedan — visserligen i

en mindre elegant form, har han . . .

— Ack ja, det var Martinoffs tankar, jag

erkänner, att jag prydt mig med lånta fjädrar,

svarade Helena skrattande.

Horn blickade upp öfver bordet och

öfverra-skade Martinoff, som med bistra blickar betraktade

Hom och hans bordsgranne; men Martinoffs

minspel ändrades plötsligt, och muntert och högt sade

han på svenska: min skål, din skål, alla vackra

flickors skål — en fras, som längesedan förgäten

i sitt hemland, fått en märkvärdig utbredning i

Europa. Man hör den ofta upprepas i

främmande land, likasom den äfven i det berömda

Sévres museet pryder bottnen i en praktbål i blå

maj uskel-skrift.

Middagen var mycket animerad med tal och

skålar i mängd. Sedan grefven slutligen utbragt

en toast för alla som medvärkat för det godaändamålet, bröt man upp för att i smårummen

dricka kaffe och göra musik.

Ett pianino rullades fram, och den ena efter

den andra af sällskapet gaf sin tribut åt det

gemensamma nöjet. Så blef det Helena

Nikola-jewnas tur. Stilla och mjuk ljöd hennes stämma,

likt klangen af en violoncell, när hon sjöng en

af sitt lands folkvisor:

Snabb far vinden öfver blommig stepp,

Snabbare min längtan ilar

Dit, där du i Q ärran dväljes.

Hennes röst darrade, och med ett omedvetet

uttryck af ömhet och hängifvenhet stannade

hennes blick på Erik Horn.

Inga ord kunna förklara, hvad som nu

försiggick i den unga flickans själ. Ingen vet,

säger en rysk skald, ingen har sett eller kommer

någonsin att se, huru fröet, kalladt till lif och

blomning, spirar, växer och mognar i jordens

sköte. Något hemlighetsfullt, något som Helena

aldrig känt, aldrig erfarit, väktes till lif i hennes

själ. En blossande rodnad färgade hennes kinder,

då hon slutade sin lidelsefulla sång.

Horn var djupt upprörd af sången. Han

älskade som så mången annan icke konsten i

musiken, utan själfva dess element. Han älskadeatt hängifva sig åt dessa vaga, ljufva, böljande

stämningar, som tonernas mångfald, deras

sam-ljud och välljud väcka i vår själ; for honom var

icke den konstfullaste sången den skönaste, utan

den hvilken välde frisk, djup och omedelbar ur

hjärtat. Ännu länge sedan sången och applåderna

förtonat, satt han kvar på sin plats under

intryk-ket af dess makt.

Plötsligt steg han upp och gick att söka

Helena Nikolajewna. Hon stod vid ett öppet

fönster mot den] lilla trädgården och såg ut i

natten. Martinoff stod bredvid henne och

talade ifrigt, men hon tyktes icke höra hans ord.

Hennes blick var riktad mot fjärran, icke det

fjärran som utbredde sig framför henne, utan ett

annat, ett osynligt, blott för henne skönjbart

fjärran.

Horn gick sakta närmare. Där ute susade

det unga löfvet, och mellan lindarnas kronor

lyste Cassiopeias guldröda stjärnbild. Plötsligt

vände sig Helena om, som om hon känt Homs

brännande blickar. Ett huldt löje gick öfver hennes

anlete. Martinoff reste sig häftigt.

— Tack och godnatt, min fröken, sade Horn

hastigt — till i morgon.

— Godnatt, svarade Helena, till i morgon.Och de skilj des åt. Det såg ut, som om

hvardera fruktat för att med ord störa de tankar

och känslor, som rördes inom dem. Horn gick

hem. Den natten drömde han, att han funnit det

gamla silfverhornet, hvars klang för sexhundra

år sedan bedårat hans hembygds unga tämor.^IG^röken Hanna kom hem till villa Aldoni

ytterst upprörd; därtill kände hon sig missbelåten

med, att Erik lämnat henne ensam. Den tunga

åskmättade luften, den olidliga hettan, Moskvas

oerhörda mängd af flugor och de kvafva rummen

i villan gjorde henne nästan utom sig. Hon

kunde icke stanna inne, kunde icke vistas på

verandan, där solen låg på och brände. Halft

vanmäktig af värmen, gripen af olycksfallet med

guldfuxen och missnöjd med sig själf öfver att

ha tagit del i denna enligt hennes åsikt grymma

kapplöpning, brast hon ut i en nervös gråt. För

att icke blifva sedd af tjänstefolket flydde fröken

Hanna uppför en trappa till öfre våningen af

huset, där hon viste, att en sval balkong fans.

Dar uppe låg ett stort, lågt rum, i hvilket

luften var till ytterlighet torr och het. Helarummet var för öfrigt belamradt med husgeråd

och möbler från en boudoir, som en gång varit

rikt monterad i guld, i hvitt och blått. Där

stodo om hvartannat ett tvättställ med marmor

-skifva, en mjuk chaiselong, en toalett med

sönderslagen spegel, hopvecklade gardiner af

sidendamast m. m. öfveralt låg dam, som då

Hanna häftigt öppnade dörren till balkongen,

hvirflade upp af draget i ett kväfvande moln.

Med ett andetag af lättnad flydde Hanna ut på

balkongen. Denna vettade mot norr, och här

fann hon ett efterlängtadt skydd mot hettan.

Mellan trädens toppar såg man ett

öfver-väldigande vackert panorama öfver parken och

det solbelysta Hodinska fältet. Genomskuren

af en buktande linie af löfträd, mellan’ hvilka

Moskva floden flöt fram, utbredde sig slätten, så

långt blicken nådde. Mellan åskmolnens massor

kastade solen sitt ljus öfver vida fläckar af denna

slätt, medan andra delar lågo i skugga. Då

Hanna såg det rika, grönskande landskapet, greps

hon af en häftig hemlängtan. Hon satte sig på

en bräcklig stol, som kvarglömts här af någon

besökande, drog djupt efter andan och hängaf

sig åt sina tårar, sin hemlängtan och sina

själf-betraktelser. Det är detta som världen kallaratt lefva, tänkte Hon i sina puritanska och icke

så litet fariseiska tankar — denna sp$nning, denna

nervkittling söker den i akrobatens saltomortale,

i kapplöpningens, i tjurfäktningens faror, likasom

den förut sökte dem i de hemska skådespelen, då

kättarebålen tändes, och än längre tillbaka i tiden

då människor och djur stredo på lif och död för

folkets och Csesars nöje. I deras dåsiga och

eljes slöa tillvara skulle hjärnan torka bort och

förtvina, intrycken förslöas och lifvet bli en

enda lång, tröttsam dvala, om man icke då och då

rykte upp de enerverade krafterna med dessa

ohyggliga konstlade medel. Nej, hon ville bort,

bort till de susande, svala skogarna i

hembygden. Till detta lif i arbete, bort till denna

brusande fors, där luften alltid var frisk, till detta

land, där arbetet väl låg tungt som ett ok öfver

människan, men där sunda, friska tankar höllo

själen uppe och gåfvo kroppen den kraft den

be-höfde. Bort . . . genast, i morgon — och dock, hvad

skulle Erik säga? Nej, det gick icke för sig, och

med en suck lutade sig fröken Hanna tillbaka

mot stolen. Den bräckliga möbeln, som stått

här kanske i åratal, hotade att gifva efter;

hon steg upp för att i det rum hon nyss

passerat taga en annan stol, ty här uppe ville hon

stanna hela aftonen och invänta Erik. Den förstastol hon fick tag i var belamrad med en

neddammad tafla, i en en gång rikt kapitonerad ram af

violett siden med blommor af silfver; nu var

ramen smutsig och sliten. Hon tog taflan och

stolen med sig ut på balkongen, blåste dammet af

den förra och fann, att det var en stor fotografi

af en ung man, klädd i gala uniform från något

för henne okändt lyxregemente. Dragen voro

behagliga, ungdomliga till barnslighet, den

spän-stiga gestalten, de fina, raka linjerna i anletet

tydde på galliskt eller romaniskt ursprung

likasom fonden i fotografin, ett bärglandskap med

pinier. Hon vände om taflan; på baksidan stod:

Alle Signora Lucia Aldoni-Pignatelli. Lucia

Al-doni, villans ägarinna, en sångerska, — — och

fröken Hanna började leta i sitt minne.

En Pignatelli hade, enligt hvad tidningarna

viste att förmäla, en gång under nome de guerre

Aldoni fylt världen med ryktet om sina

extravaganser och sin spröda röst. Hon var en art af

smittbärande guldfluga, som dök ned i de

stinkande djupen och trifdes i allsköns affall.

Familjen hörde för öfrigt till Italiens högadel och

hade alt sedan Medicéemas tid bland annat gjort

sig bekant för att i hvarje generation kunna

uppvisa minst en pervers natur. Hon såg

närmare på taflan. Där stod: eterna ricordo di fe-licissimi notti alle Isola bella, Luigi conte di

Barbaro — och därunder följande rader af Alfred de

Musset :

Qu’elle est superbe en son desordre,

Quand elle tombe, les seins nus,

Qu’ on la voit beauté se tordre

Dans un baiser de rage, et mordre

En criant des mots inconnus!

Till sist ett åratal 1863.

Således var han den förste. Sedan har

denna Aldoni gåtc ur hand i hand, sjungit på alla

Europas varietéer, släpat sin furstekrona i

rännstenens smuts på allvärldens liderlighets marknad,

tils hon flytt — flytt med en tysk musikant

från denna villa, som någon hennes älskare stält

upp för henne.

Hanna reste sig häftigt. — Flytt härifrån,

och alt hvad hon lämnat i sin boudoir, alt som

man inte anständigtvis kunde låta stanna kvar,

då hennes broder Erik hyrde villan, det låg nu

pêle-mêle i rummet invid. Nej, det var för starkt.

Hvarför för starkt, sade hon, i det hon hånade

sig själf. Har jag icke i dag suttit med en som

såg ut att i sina dar icke ha varit bättre än

denna Aldoni Pignatelli? Och nu kom känslan af

harm och skam öfver henne och med denna känsla

en hemlängtan så våldsam, att hon trodde, att hen-nes hjärta skulle brista. Nej, det här måste få

ett slut, hon måste resa hem. Hvad hade hon

att göra här bland personer som hon icke

förstod, bland idel främmande, just nu i vårens

skönaste tid? Och Erik, som lämnade henne

ensam för att gå med denna furstinna, kanske af

samma slag som Aldoni!

Hon gick skyndsamt ned, letade fram

papper ock bläck, skref hastigt en biljett till

mademoiselle Dorinne, tackade henne för

middagsbjudningen, men förklarade, att hon ej kunde

komma, ty redan i morgon bittida skulle hon resa

hem till sin gamle fader i Finland. Då brefvet

var skrifvet, började hon ifrigt packa in sina

saker. Hennes fader hade rätt, hon borde aldrig

ha rest hit. Så drack hon sitt te, sade till om att

hon skulle väckas i god tid, gick till sängs och

gret sig till sömns.

*

Klockan var nära ett på natten, då öfverste

Horn kom hem till villa Aldoni. Betjänten låg

och sof på en brits i verandan. Han vaknade, då

ekipaget körde fram till porten, och rusade ned

för att öppna vagnsdörren.

— Huru är det med fröken, frågade Erikorolig och litet missnöjd med sig själf öfver att

så länge ha lämnat sin syster ensam.

— Hennes välborenhet mår icke väl, hon

har intet ätit, svarade betjänten. Hon har

skrif-vit ©tt bref, det ligger på bordet i salongen.

— Är hon sjuk?

— Nej, ers välborenhet. Hon har packat in

sina saker och sagt till om att bli väkt. Hennes

välborenhet ämnar resa i morgon med nio-tåget.

Nu blef Erik orolig på allvar. Han ville

skynda till sin syster, men då han hörde att hon

somnat, gick han åter in i salongen för att läsa

bref vet. Det var öppet; han läste det och fann,

att det innehöll ett i höfliga fraser framfördt

af-slag på middagsbjudningen, ty fröken Hanna

skulle i morgon bittida resa hem, hon kunde icke

så länge lämna sin fader ensam.

Öfversten förargade sig grundligt åt sin

systers sipphet och öfverdrifna noggrannhet. En

förargelse som blef än större, då han tänkte på

de sympatiska ord Helena Nikolajewna sagt om

henne. Helena Nikolajewna! Och tankarna förde

honom åter till henne.

— Nå, vi få väl se, om jag icke får syster

Hanna omstämd i morgon.

Han gick in till sig och klädde af sig. Men

det blef på länge ingen sömn af. Helena Niko-lajewnas vackra ögon, sången, musiken och i sin

mån äfven missbelåtenheten med systerns vägran

att bivista middagen hos fursten höllo honom i

ett tillstånd midt emellan vaka och sömn.

— Huru är det med dig, Erik Stålsköld

Horn — är du kanske förälskad på allvar, sade

han till sig själf. Diagnosen lutar ditåt. Men

hon är också förtjusande, denna Helena, och jag

skall som sagornas konungason röfva min

Helena, bygga upp mitt Ilion.

Detta var den sista, rediga tanken; så togo

sömnen och drömmen honom om hand. Han tykte

sig se Helena vid pianot där borta hos generalen.

Hon sjöng, sjöng en af dessa veka, underliga sånger

från kosackernes land. Plötsligt utbyttes bilden

mot en annan. Han såg Helena Nikolajewna utföra

den „Keukburi“, som han ofta sett på steppen vid

Merv. Den unga flickan, klädd i hela sin

orientaliska prakt, rider undan, förföljd af sina

till-bedjare; den som först röfvar den slöja eller

det lam hon bär, blir hennes make. Helena

tyktes rida på sin Almandine, unge Petroff,

Mar-tinoff och sist han själf på en guldfux stormade

efter henne. Just då han skulle röfva den

skönas slöja, störtade guldfuxen, den låg där i det

torra fjolårsgräset, han såg blott en blodröd

tunga och fradgan, som flöt från dess mun. MenHelena var borta, långt borta vid steppens

rand, och endast Petroff, den yngste bland dem

alla, höll ännu ut med jakten. Horn vände sig

i sin bädd, full af vrede och kval. I detsamma

dånade det som en salva från tusen kanoner och

villan darrade i sina grundvalar. Horn vaknade.

Rummet var ljust, ett ögonblick belyst af

blixtarnas sken. Maj-åskan gick öfver Moskva,

regnett föll i strida strömmar och svalkade luften.

Horn torkade ångestsvetten från pannan, helt

glad att ha vaknat.

— I morgon ha vi åter en härlig dag, sade

han belåtet, vände sig på sidan och somnade

godt, oaktadt tordönet körde upp sina batterier

och lossade salva på salva öfver de fyrahundra

kyrkornas stad.

*

Dagen därpå steg öfverste Horn upp i god

tid. Himöieln stod hög och blå, parken glänste af

dagg, hvarje blad var som nytvättadt. Då Horn

öppnade fönstret, slog en frisk fuktig doft af

ångande löf och blad in i rummet. Det var

besynnerligt, den första tanke han hade klar för

sig var, att i dag skulle han spisa middag hos

Helena Nikolajewna. Han tykte själf, att det var

löjligt att redan klockan sex på morgonen tänkapå middagen. Han dref med våld tanken därpå

ifrån sig, han ville vara fri, lugn och kallblodig;

men nej, det ville icke gå. Han såg ut åt

parken. Där gick en soldat med blå axellappar och

genast mindes Horn en böljande blå slöja, som

om-gaf ett litet förtjusande hufvud. Då han såg en

eländig nummerhäst spänd för en vattenkärra,

mindes han Almandines krumma hals och däröfver

en félik varelse. Plötsligt kom han ihåg sin

syster. Hon skulle ju resa i dag. Nej, det gick

icke an. Han klädde sig snabt och gick in till

systern.

Fröken Hanna satt i salongen med sin

engelska och svenska bibel.

— God morgon, Erik.

— Du gör väl icke allvar af din hotelse,

sade han inställsamt. Jag läste i går ditt bref,

det var väl meningen, eftersom du lämnat det

öppet.

Fröken Hanna vände mot honom ett ansikte,

så strängt och allvarligt, att han lifligt gåmindes

om fadern.

— Jag reser bestämdt, desto hällre som jag

redan afsändt brefvet.

— Kära Hanna, nu har du förifrat dig.

Du blef skrämd för den där kolorerade tanten,

men såg du inte, att äfven andra . . .— Nej, Erik, du vet att jag har mina

principer, att. . .

— Ja, kommer du med den där minen och

dina principer till, så ger jag mig genast.

— Ja, och Martinoff tykte likasom jag, han

borde dock . . .

— Martinoff, af bröt Erik ifrigt och

misstänksamt. Afrådde han dig från ett besök i det

huset, själf går han, har jag märkt. . .

— Afrådde, nej, det gjorde han inte precis,

men han gaf ett svar som icke tillåter mig att

handla annorlunda. För öfrigt blir det tid att

fara till stationen. Alt är klart, vagnen är

förspänd.

Erik insåg, att intet annat var att göra än

begifva sig i väg. Syskonen togo ett ömt afsked,

och Erik lofvade att senast om en månad eller

så vara hemma i Finland.

— Håll ord, Erik, för pappas skull. Ja, tro

mig — om han också synes sträng och kall, så

vet jag att han i djupet af sin själ längtar efter

den dag, då du ändtligen kommer hem. Jag

hörde ofta förliden vinter, huru han om natten

vandrade i sitt rum, vandrade i timtal; hans

tankar ha ständigt varit hos dig, hela den tid du

gjort din kampanj. Han är gammal blefven.

Han ville snart se dig som fideikommissarie på

6Haapakoski på allvar taga i tu med godsets

skötsel. Nå, Erik, hvad skall jag säga honom?

Erik såg mörkt ned framför sig; så sade

han plötsligt:

— Hälsa honom, jag är kanske hemma, förrän

någon af er väntar det.

Under färden till stationen föreföll fröken

Hanna ytterst upptagen af sina tankar;

synbarligen hade hon något på hjärtat, som hon hade

svårt att komma fram med.

— Nå, jag får väl hälsa till Lilly?

— Lilly! Ja visst, ehuru jag icke vet,

hvarför just till henne, sade han leende, min gamla

kadettflamma. Huru har hon det nu? Är hon

lika vacker som förr?

— Nej, lika vacker är hon inte, men

myk-ket mera god och älskvärd, blef svaret.

Biljetterna voro köpta, man hade många

gånger sagt de sista afskedsorden, kupédörren

slogs igen, klockan ringde.

— Hör nu Erik, sade fröken Hanna med

ansträngning, i det hon såg sin broder rakt i

ögonen. Akta dig för den där Helena Nikolajewna.

— Hvad ger dig anledning till en sådan

varning, utbrast Erik, rynkande ögonbrynen.

Lokomotivet hvisslade, ångan och röken

slo-go ned öfver tåget, fröken Hanna var försvun-nen. Ur ett moln af rök och ånga hörde han

ännu en gång sin systers behagliga altstämma.

— Akta dig Erik. —

Horn stod där och såg på de glänsande

skenorna, som tyktes löpa tillsamman där borta,

där tåget i ilande fart styrde upp mot norden,

såg huru solen bröt sina strålar mot skensträn*

gen, som på den svarta sotiga banvallen gnistrade

i ljuset.

— Ah — han drog ett andetag af lättnad.

Nu fick han tänka på det, som brände hans

hjärna, som icke gaf honom någon ro.å Hanna hade afrest, begaf sig Erik hem.

I djupet af sin själ var han gramse på sin

syster. Hon hade blandat sig i saker, som icke

angingo henne. Hvad hade hon for rätt att varna

honom? Hvad hade han öfverhufvudtaget sagt

och gjort för att förtjäna denna varning? Var

han då så lätt genomskådad? Och denna

hälsning till Lilly!

Ah, han ville icke tänka mera på den saken.

I dag skulle han gå till henne, till Helena

Niko-lajewna. Men tiden gick så oändligt långsamt,

det var långt ännu till middagen. Det var icke

utan, att Hom kände sig litet generad för sig

själf; han hade icke trott, att han alt ännu skulle

vara så ung, så otålig.

Flere timmar före middagen började han

sin toilett, gjorde den mera omsorgsfullt än van-ligt och var dock färdig en timme förrän han

behöfde det. Så gaf han sig i väg; själf gick

han till fots och lät vagnen följa efter. Han

gick långsamt fram längs Tverska boulevarden

och såg i butikfönstren med en förströdd min,

med samma min som han hälsade på soldater

och officerare.

Omsider var tiden inne. Han steg upp i sin

vagn och det bar af, först till Puschkin

monumentet, där han skulle finna sin kamrat Martinoff.

Denne hade ännu icke kommit. Horn fördref

tiden med att beskåda monumentet, denna

mästerliga bild af inkarnationen af det slaviska geniet.

Excentrisk, nervös, orolig och hänsynslös står han

där i brons, ett förträffligt monument af en stor

konstnär öfver en stor skald.

Horn läste om och om igen den stolta

inskriften på stenen:

Kring ryska rikets land mitt rykte skall sig sprida,

Och hvarje tungomål i det mig nämna skall.

Öch länge skall jag än af folket älskad vara,

För det jag med min lyra ädla känslor väkt —

verser, som den om sin betydenhet själf

medvetne skalden nedskrifvit.

Precis på det öfverenskomna klockslaget

vek Martinoff, punktlig som en militär egnar ochanstår, om hörnet vid Tverska boulevarden. Man

steg upp i vagnen, och det bar af till vänster

längs den gröna gatan, ett långt stycke ned mot

sydöstra delen af staden till Falkgatan.

Kusken stannade vid ett gammaldags,

tämligen förfallet tvåvånings hus. Det var furstens

bostad. Tvänne flyglar sköto ut mot gatan, så

att de bildade en cour d’honneur, hvilken af ett

illa måladt grönt järngaller skildes från gatan.

Då vagnen genom den bristfälliga porten körde

in på den vanvårdade gården, rusade ett par

magra, röda stepphundar skällande mot ekipaget.

En jägare med slitna och svartnade

guld-snodder i sömmarna sprang fram, körde undan

hundarna, slog ned fotsteget och hjälpte

öfver-sten och kaptenen ur vagnen. Genom den af

kolonner prydda vestibylen stego de in i en sal

af ansenliga dimensioner, en sal där luffcen

luktade unken och där alt, från de af fukt fläckiga,

i guld och hvitt dekorerade väggarna och de

urblekta gardinerna till de obekväma vanskötta

möblerna i empire stil, utvisade att rummet sällan

begagnades. En dörr på den ena kortväggen

var tillstängd och synbarligen nyligen tillmurad

och kalkrappad.

Betjänten bad deras välborenheter stiga in

och vänta ett ögonblick : damerna voro icke ännufärdiga. Horn och Martinoff stego in. Medan

man väntade, passade den senare på att visa

Horn den gamle hajdamaken Haidullas, alias

Alexanders porträtt. I sanning, det var en

fruktansvärd figur. Bredbent stod han där, den gamle

kosacken, och höll med ena handen fästet och med

den andra eggen af ett draget svärd. Otyglade

passioner, mordlust och slughet lyste nr de

hemska ögonen. Det var en äkta Vanjka Kaju,

urbilden till slavemes Fra Diavolo.

— Det är mig en riktig satan, sade Hom.

— Nå, hvad sade jag dig, Erik

Alexandro-witsch; och här ha vi sonen, den gentila och sluga

bofven Konstantin. Ser du, här är vilden redan

tämd, här i andra generationen, men samma drag

gå igen ännu hos honom. Det här är hans i tiden

utpinade hustru, en Bibikoff. Och här är Nikolai

Konstantinowitsch som kornett vid

chevalier-gardet. Ja, det är inte från i går det porträttet;

någon likhet är inte längre att finna, men ju

äldre han blir, dess mera liknar han sina

förfäder.

De tvänne vännerna gingo från porträtt till

porträtt, där de i stort format hängde infattade

i rikt skulpterade, en gång rikt förgylda ramer.

Nu tyktes glömskans häger ha slagit ned öfver

tafloma. Guldet hade nötts bort, och långa dam-trådar hängde här och där ned från

acantus-slingorna. En del porträtt hade svartnat, andra

spruk-kit. Det hela utvisade, att galleriet länge saknat

en vårdande hand.

Längst borta vid fönstret fans ett porträtt

af en skön, ung kvinna. Martinoff hann ännu

icke säga hvem porträttet förestälde, då Horn

instinktlikt kände, att Helena Nikolajewna var i

rummet. Han vände sig hastigb om, och värkligen

— där stod hon vid sidan af karkas- och

puder-damen och hälsade herrame vänligt välkomna .. .

Helena Nikolajewna var påfallande blek.

— Och er syster, frågade hon. Det låg en

så vek klang, en så sorgsen förebråelse i dessa

få ord, att Hom kände sig illa till mods.

— Min syster bad hälsa, hon måste resa i

dag, vår far är gammal och ... Ni har erhållit

hennes bref?

— Ja. Nåväl låtom 03s icke tala om den

saken, det som måste , ske, det sker. Ni

betraktade porträtten. Det där är min mors porträtt;

hon dog då jag var barn.

— Jag viste, att det skulle föreställa er mor,

jag kände det, något inom mig sade, att jag stod

mellan mor och dotter, ehuru jag — ja, jag

försäkrar er det Helena Nikolajewna — icke såg,

att ni var i rummet.— Ni är kanske spiritist, sade karkasdamen,

på det högsta intresserad; ni tror kanske på

borddans och andeskådningar?

— Nej, min bästa grefvinna, det tror jag

värkli gen inte, något öfvernaturligt har jag aldrig

funnit, ehuru . . .

I detsamma afbröts samtalet, och en

oväntad gäst trädde in. Det var unge Petroff, smal

som en geting om lifvet, högst elegant i sprittny

uniform, slätrakad, pomaderad och vaxad; han

såg ut, som om hela episoden från i går varit

förgäten. Han kom helt frankt in; men då

han kände igen sin chef, gick hans säkerhet

öfver. Synbarligen hade han räknat på att ensam

få rå om Helena. Med ett tillkämpadt lugn

hälsade han först på Darja Michailowna och sedan

på Helena och herrarne.

Horn blef oangenämt berörd af Petroffs

ankomst. — Hvad tusan skulle den förälskade

pratmakaren komma hit för i dag, och något

af svartsjuka eller afundsjuka dök åter upp inom

honom, utan att han själf gjorde sig reda därför*

Den generade sinnesstämningen var så pass

märkbar, att Darja Michailowna resolut ingrep och

förklarade, att middagen var färdig.

— Herr öfverste, ni vet att Nikolai

Kon-stantinowitsch sedan länge icke lämnar sinarum. Ni får således hålla tillgodo med vårt

sällskap.

Öfversten bugade sig. Man gick genom ett

litet hemtrefligt, välordnadt förmak vid salongen

in till den i stora dimensioner tilltagna matsalen.

Bordet, betjäningen, servisen, alt gaf samma

intryck som salongen af tempi passati, af något

«om en gång varit präktigt, rikt och storartadt,

men nu lutade mot sin dekadans. Bätterna voro

dock som nästan öfveralt i Ryssland rikliga och

goda. Horn hade fått sin plats mellan de bägge

damerna, och han hade funnit sig förträffligt,

om han icke midt emot sig haft sin löjtnant,

som ständigt med sina stora, förälskade ögon

betraktade Helena Nikolajewna. Hvarje gång han

märkte öfverstens blick, rodnade han starkt och

såg stint ned i sin rastegai, sin blomkål, fisk

•eller hvad det nu var han hade på sin tallrik.

Vid denna tid hade spiritismen och den

animala magnetismen lagt beslag på alla

moskov-ska, äldre och yngre personers intresse. I själfva

värket kunde för denna politiskt omogna societet,

rikt begåfvad å fantasins vägnar, varmhjärtad,

fallen för öfvertro af alla slag, lättrörd och för

det mesta sysslolös, knappast finnas, en lämpligare

fråga än spiritismen. Inom den rymdes himmel

och jord, vetgirighet och nyfikenhet, skräck ochnojs. I alla tider har denna fråga varit en vogue

i kretsar, politiskt och moraliskt likartade med

den i Moskva. Också nu rörde sig samtalet

förnämligast kring denna outslitliga fråga. Darja

Michailowna och den unga förälskade löjtnanten

hade mycket att förkunna, medan de öfriga för

det mesta hörde på och gjorde sina

anmärkningar.

— Men, herr öfverste, tror ni då icke på

något underbart, något som är öfver edra sinnens

vittnesbörd, frågade Darja Michailowna. Kommer

ni inte ihåg Shakspeares: „mellan himmel och

jord finnes mycket, som vår filosofi icke kan

drömma omu?

Hom höll på att göra henne den oartiga

frågan: har ni läst Shakspeare, så förvånad blef

han, då karkasdamen visade, att hon kände andra

saker än toalettens hemligheter. Han sade dock

lyckligtvis icke hvad han tänkte.

— Det förstås, om ni kallar t. ex.

elektriciteten för öfvematurlig, då medger jag, att jag

tror på dylika saker. Men att tro det ni, ni

skulle genom hemliga manipulationer kunna

koncentrera och materialisera andar — nej, det tror

jag ej-

— Ja, men ungefär detsamma sade man itiden om Benjamin Franklin, invände

karkasda-men. Att koncentrera himlens eldar, att . .

— Men, herre Gud, huru har Martinoff

be-skrifvit henne för mig, hon känner ju också

Franklin! Och Horn såg förvånad upp mot

Martinoff.

— Har icke ni, herr öfverste, läst om de

indiska fakirernas förmåga att sväfva i rymden,

kom Petroff nu till undsättning, att dolda

vetenskaper finnas, att . . .

— Att den fjärde och femte dimensionen

blifvit upptäkta, sade öfversten gäckande och

tilläde häftigt: nej, jag tror det ej. Dolda

naturkrafter värka alltid lika. Stryk en katt öfver

ryggen, och det skall alltid spraka gnistor från

den, alltid och oföränderligen, det är en

naturlag; men sätt en psykograf i rörelse, och den

pratar dumheter, om tvifiare finnas med i

sällskapet, men profeterar sant, om idel troende äro där.

Nu brast Darja Michailowna ut i skratt, ett

tort, försiktigt skratt, som rubbade hvarken

peruken eller andra lösa behag. Det underbaraste

af altihop var, tyktes det Horn, att alt hvad

Martinoff sagt om karkasdamen var sant i detaljer,

men osant 1 sin helhet. Hon viste, kunde och

förstod en hel hop saker.

Omsider blef middagen slut och man gicki den vackra våraftonen ut i trädgården för att

röka och intaga kaffet.

Det var en liten gammal, nästan igenvuxen

trädgård. Höga lindar, sedan åratal okvistade, fulla

af vattskott och grön mossa, omgåfvo platsen.

Persiska rosor med smultrondoftande blad,

aqui-lejor, svärdsliljor och all möjlig enkel grönska,

som icke går ut oaktadt vinterköld och vanvård,

stod på gångar och lindor i frodigaste grönska.

Syrenen och flädern kastade sig i öfverflödande

växtkraft och frihet åt alla håll. Flädern och

acacian trängde sig fram i första planet. Tusental

af humlor och bin mjölade ned sig i de

krydd-doftande rönnarnas blom. I en förfallen berså

med en tempelfasad löst påsatt som en

teaterkuliss hade kaffet dukats upp på ett stort

klumpigt sandstensbord, i hvars skifva en bataljon af

sablar ristat Helenas namn — tätt som mönstret

i ett mohriskt hvalf.

Martinoff hade tagit den malplacerade

löjtnanten under armen och gick med honom i

trädgården och rökte, ty Helena Nikolajewna kunde,

så ryska hon var, icke fördraga tobak. Dar ja

Michailowna gick in till matsalen för att gifva

några förhållningsregler.

öfversten och Helena voro ensamma. Denunga flickan stödde armbågarna mot bordskifvan

och lutade hakan i händerna.

— Ni är så allvarsam i dag, sade Horn

leende, jag känner icke igen er, ni blickar

framfor er som ett fjärrskådande medium.

— Ja, jag är värkligen en fjärrskådande

ande, en spiritist, sade hon långsamt och

betydelsefullt. Vill ni veta, hvad jag sett i dag, hvad

jag genomskådat hos ett medium, som icke ens

är här? Jag menar er syster.

— Min syster, ja hon är då lätt

genomskådad, hon är den minst sammansatta natur jag

någonsin sett. Nåväl, det skall intressera mig

att veta, hvad ni sett hos henne.

— Ja, vill ni veta, hvarför er syster icke

kommit till oss i dag; ni får då veta, hvarför jag

är allvarsam, som ni sagt.

Öfversten började känna sig orolig. —

Nåväl, sade han, låt höra, Helena Nikolajewna.

— Hon sade er i går afton, sedan ni

kommit hem: jag följer icke med till fursten i morgon,

jag reser i morgon bittida, hos furst Chamitoff

går det underligt till, där göra icke damer af

värld besök, det är klokast att hålla sig borta.

— Men, Helena Nikolajewna, sade Horn

bestört.

— Nej, neka inte, öfverste — hon såg raktin i hans ögon, i det hon rodnade — neka icker

jag ser, att jag gissat rätt. Hennes ögonlock

blefvo röda, tvänne tårar svälde öfver. Er syster

tilläde kanske: där går hela regementets

officerskår, men ingeji . . .

Hom kände sig högst oangenämt berörd af

dessa ord, hvilkas sanning han icke kunde jäfva.

Han mumlade några intetsägande fraser, men

Helena tyktes icke höra därpå.

— Ack, hvarför, sade hon för sig själf,

denna fråga har jag gjort mig otaliga gånger!

Hvarför, detta hvarför är mitt lifs stora gåta.

Jag har aldrig fått svar därpå!

— Men, Helena Nikolajewna, inföll Horn,

i det han rodnade starkt . . .

— Nej, sök icke någon tom ursäkt herr

öfverste, det tjänar till intet. Jag vet att så ärr

jag ser det på er, på alla andra som gå här i

huset: Martinoff, Petroff, hela regementets

officerskår. Och hvad har jag förbrutit, hvad har

jag gjort denna societet? Om ni viste, huru

olycklig jag är! Då jag bjudit mina

pensions-kamrater, dem som äro af samma rang och

samhällsställning som vi, så har det ständigt uppstått

hinder för dem: än ha de sjuknat, än ha de rest

bort. Jag trodde i det längsta på deras ursäkter*

men nu då också er syster, som dock är enfrämling . . . och hon dolde sina ögon i

näsduken, en snyftning höjde hennes axlar och bröst.

Ni vet det, säg mig det! Det kan icke vara

för tants skull — om hon är litet löjlig, så har

hon dock ett hjärta af guld, icke för honom

därborta — och hon pekade mot slottet.

Horn kunde icke behärska sig. Han tog

med halft våld den lilla af tårar våta handen,

kyste den och hviskade ord, varma och ömma

ord, som kommo ur djupet af hans hjärta. Då

han uttalat dem, viste han icke själf, hvad han

sagt och huru mycket han lofvat. Hans hjärta

rann öfver och smalt ned som vax vid de stora

ordens glöd, vid blicken från dessa milda och

dock så brännande ögon. Helena Nikolajewna

log mellan tårar, såg på honom, rodnade, slog

ned sina ögon, såg åter upp, och ett lyckligt

leende spred sig öfver det nyss så sorgsna anletet.

Förvånad, likasom domnad steg hon upp.

öfver-sten höll alt ännu hennes hand; i detsamma sjöng

en stare sina mjuka och milda flöjttoner där uppe

i linden. Nu vaknade hon ur sin förtrollning,

drog handen till sig * och sprang snabb som en

hind ut ur bersån. Hon hörde endast, huru

Horn hviskade till henne ett snabt: i morgon, jag

kommer i morgon. Då hon hann till slottets

stora kvarns tenstrappa, vände hon sig hastigt omoch såg med ett långt, varmt ögonkast bort

mot Erik Horn, som blek och allvarlig stod inne

i bersån och följde henne med sina blickar. Den

tafla hon nu såg etsade sig i hennes minne för

evigt. Hon såg den vårliga aftonhimmeln, röd

som Ispahans rosor, hörde staramas melodiska

sång, såg lindarnas ljusa grönska, såg svalorna

sväfva uppe i etern, och där i den mörka

bersån stod Erik Stålsköld Hom och såg med ett

leende, fullt af hängifvenhet och kärlek, upp till

henne. Hon skulle ha stått där länge, om icke

Petroff och Martinoff med snabba steg kommit

från fonden af trädgården framåt trappan. Nu

ville hon icke möta dem, nej aldrig. Lycklig,

berusad af känslor, aningar och drömmar, som

hon aldrig känt, gick hon in till sig och stängde

omsorgsfullt sin dörr, ty nu måste hon vara

ensam. Ljufva tårar fuktade hennes kinder. Hon

gick till sitt piano, sin närmaste förtrogna, slog

an några ackord,, och en gång, en enda gång

i sitt lif var hon konstnär. I det låga,

gammaldags rummet välde tonerna ordnade fram och

bildade en melodi, som. växte upp, mäktig som

en vårdag, svärmisk som näktergalens sång,

inspirerad som ungdomens drömmar. Den förde

hennes själ upp mot alt, som hjärtat har kärt,

stort och heligt, den höjde sig mot himlen och

7dog bort vid det oförnimbaras gräns, vid

evighetens rand. Den lycka och den fröjd som man

känner blott en gång i sitt lif — och man har

icke lefvat, om man icke känt dem — bäfvade

genom hennes själs strängar och gaf sig uttryck i

de toner hon letade fram ur instrumentet. Och

därför var hon konstnär — en gång, den första

och den sista gången i sitt lif.

Men ute i trädgården stod Erik Horn stödd

mot stenbordet och såg, huru lindarnas skuggor

dansade mot slottets vägg, huru de hvita murarna

lyste i guld vid aftonsolens sken, såg enständigt

upp mot det lilla öppna fönstret däruppe, hvars

hvita gardiner i aftonvinden svälde och vajade

ut och in, som om de lockat honom till sig. Han

lyssnade till den melodi, som ljöd emot honom

och likt doften från blommorna utbredde sig och

fy Ide luften med välljud.

Han såg och lyssnade med ett alt

uppslukande intresse, så att han als icke märkte, att

Darja Michailowna kommit åter och att hon nu

med sitt goda leende betraktade honom.

Först när hon skramlade med

silfverservi-sen, vaknade han upp och rodnade, rodnade och

kände en glimt af glädje däröfver — herre Gud,

han var ju ännu ung.

Martinoff och Petroff kommo åter in ibersån. Kaffet dracks under tystnad. Petroff

såg oroligt upp mot slottstrappan, men ingen

Helena kom ned, ehuru musiken redan tystnat.

Petroff bröt upp, han skulle ännu på stor supé

i afton, sade han, tog afsked, bad om sin

vörd-nadsfulla hälsning till Helena och gick.

Nu vaknade Horn upp ur den tyngande

domning, som under hela tiden medan den

blodunge förälskade Petroff satt där, legat öfver

honom. Han fann ständigt nya samtalsämnen,

talade varmt och spirituelt och han hittade på en

förklaring öfver Helenas bortavara, som han själf

ansåg i högsta grad lyckad.

Han märkte nu åter till sin förvåning, att

karkasdamen hade en resonansbotten för en hel

del saker, som han ansett stå alldeles öfver

hennes nivå. Där fans bakom all karkas och alla

lösa behag ett hjärta, ett hjärta som lyste

genom de goda ögonen och klappade bakom de

varma orden. Men herre Gud, tänkte Horn, huru

förfärligt orätt har ej jag eller rättare Martinoff

gjort människan. Denna konstgjorda produkt var

en rousseauist af gamla skolan, hon erkände att

Etudes de la nature, att La Chaumiére indieme

af S:t Pierre voro hennes favoritlektyr än i dag.

I sitt natursvärmeri hade hon lämnat sig efter

sin tid. Hon som en gång varit skön och be-undrad, men till följd af tillfälligheter kommit

att stå ensam i lifvet, hade dragit sig tillbaka.

Likasom det dödligt sårade djuret söker

ensamheten, begrof hon sig inom sig själf. De åsikter,

de lärdomar hon insupit, gammalmodiga nu, men

kära för henne, ville hon icke utsätta för den

nya tidens gyckel. Därför teg hon för det

mesta, och det behöfdes Horns hela älskvärda

uppfinningsförmåga för att få henne att nu taga

dessa idéer till tals. Men ett hade hon velat

gömma i det längsta, sin ungdom, den skönhet

som för fyratio år sedan kom unga hjärtan att

klappa af hänförelse, som lät invigda och

själf-gjorda skalder besjunga henne i sonetter och

madrigaler i tidens stil. Denna skönhet ville

hon, den kunde hon icke afsäga sig. Hon var icke

för intet kvinna och uppfostrad i Frankrike. Hon

tvistade med åren, stred emot ålderdomen,

begagnade i början varsamt alla toalettens hemligheter,

alla Indiens och Japans skönhetsvatten, liljornas

doft och rosens färg. Så blef hon tvungen att

forcera medlen. Men åren kommo utan

barmhärtighet och riste rynkor i det fina hullet; hon

mottog dem tappert och trotsade i det sista. Hon

själf och hennes omgifning blefvo vana vid

hennes egenheter, skrattade åt dem och

öfver-sågo med dem. Hon blef ett original. Och nuförstod Hom Helena Nikolajewnas ord.

Mademoiselle Dorinne hade med alla sina små

svagheter ett guldhjärta.

Och aftonens sol slocknade, skuggorna

klättrade högre och högre mot slottsfasaden och det

röda skenet på murarna bleknade bort, först i

brandgult, så i ljusgult, och till sist släktes det.

Små, bleka stjärnor tändes på fästet. Det blef

tid att bryta upp. Men ingen Helena

Nikola-jewna kom ned i trädgården.

— Hon är angripen efter ridten i går,

förklarade Darja Miehailowna. Guldfuxens öde har gått

henne djupt till sinnes.

Horn och Martinoff togo afsked, bådo om

sin hälsning och sökte upp sitt ekipage.ill du se gubben Nikolai Konstantinowitsch,

sade Martinoff, just då vagnen vek om slotets

högra flygel.

Nej, det ville Horn ej.

— Men gubben bor här och mår lika väl

i dag som i morgon.

Horn var ej hugad; men då Martinoff var

enträgen och sade, att fursten möjligen skulle

finna det ohöfligt, ifall den som gästade hans hus

icke besökte honom, svarade han till sist ett

ovilligt: må gå — men blott en riktigt fransk visit.

— Bäst är det, så känner du med ens hela

familjen, sade Martinoff med ett underligt

tonfall. Stanna, ropade han till kusken, och

vagnen stannade ute på gatan vid en dörr, som från

denna sida ledde in i flygelbyggnaden.Herrarne stego ur vagnen och gingo åter in i

huset. Från förmaket förde en gammal, skallig

tjänare i rysk dräkt dem omedelbart in i ett

stort sofrum, en gång i tiden ett värkligt

praktgemak, inredt, som det under Ludvig XV:s tid

var vanligt, till sof- och mottagningsrum. På

en estrad vid långväggen stod en väldig säng

med baldakin och omhölje af grönt siden. Vid

sängens fotända såg man den simplaste af

alla Venusstatyer, Venus kallipygos, för öfrigt

ett förträffligt konstvärk i oklanderlig hvit

marmor. Kopparstick med obscena bilder ur markis

de Sade’s „Juliette ou les bonheurs du vice“

prydde väggarna i nfmmet. Midt emot dessa

scener och som en värdig pendant till dem såg

man en i koppar mästerligt drifven afbildning

ur Amor och Psyche sagan. Fullkomligt fri från

folksagans poesi, från ny-platonikemes filosofi,

orfikemes smärtfulla symbolism, ja till och med

från Juvenalis’ trasor och Lukianos’ klumpiga

omhölje, blottad och bar, en vedervärdig orgie

från början till slut. Längst borta i ett höm

hängde en liten hälgonbild med en brinnande

lampa. Eummet luktade för öfrigt af parfymer,

jodoform och kyrkoessencer.

Horn hade knappast hunnit gifva akt på,

till hvilket Astarte-tempel han kommit, innandörrarna i fonden öppnades och Nikolai

Kon-stantinowitsch sittande i en stor voltaire-stol

rullades in. Paralyserad från höfterna nedåt, satt

den gamle generalen i en pälsfodrad nattrock af

tjokt siden från Bochara sedan tvänne år i denna

rullstol. Hans ansikte var bronsfårgadt,

ögon-hvitan gul och pupillerna matta af sjukdom och

år. Då han hvarken i sin hjärna eller sitt hjärta

hade något, hvarmed han på ett hederligt sätt

kunde utfylla tomheten af sitt lif, befolkade han

sin ensamhet med skamliga drömmar. Och dessa

drömmar hade trykt sin prägel på hans anlete.

De en gång vackra dragen hade slappnat.

Ansiktet var svampigt och slätt.

Martinoff presenterade Horn för generalen.

— Välkommen, herr öfverste, välkomna

mina herrar, sade Nikolai Konstantinowitsch med

en underlig stämma, som han tyktes ha svårt

att behärska, ty den slog om emellanåt i falsett,

emellanåt i bas; stundom hördes den knappast

för att nästa minut omotiveradt vara uppe i högsta

diskant.

Han såg på Horns smärta och kraftiga figur.

— Ah quelle taille superbe, mon colonel,

quelle figure inviable, charmé de vous voir,

mar-quis de Casse-coeur, charmé — och han slog ut

med bägge händerna.Horn hälsade på honom och såg nu, att den

gamle i all sin skröplighet hade samma

förfärliga drag af grymhet, ehuru betydligt- förvanskadt

och förmildradt, som det han nyligen där borta

i salen observerat i stamfadrens drag.

Nikolai Konstantinowitsch förde en lika lätt

och otvungen som lasciv konversation, hvilket

ämne man än talade om. Alltid kom han till det

som tyktes fylla alla hans hjärnceller, det enda

som hans minne och fantasi hade bevarat från

ett brokigt och stormupprördt förgånget. Han

talade hälst franska, citerade ordstäf och

anekdoter ur Crebillon, de Sade och andra klassisker

i pornografi, visade en illustrerad praktupplaga

af chevalier de Faublas’ memoarer och hade en

oblandad glädje af Horns häpnad och förundran

öfver detta als icke tvetydiga biblioteks skatter.

När han skrattade, lyftes hans öfre läpp likasom

af en yttre mekanisk kraft till ett löje, som

blottade hans murkna tänder.

— Men Jean — så hette kammartjänaren

— Jean, ropade fursten, Jean, bjud Constantia

vin och cigarrer, eller har du, din källarsnokare,.

druckit ut alt . . .

Jean log ett diskret löje, såg med sina

falska ögon på gästerna, lyfte på axlarna och

pekade bakom sin herres stol på sin panna, i dethan betänksamt runkade på hufvudet. Horn

började känna sig ytterst obehagligt berörd. Han

såg på Martinoff, men denne tyktes alldeles icke

generad af situationen.

— Vi ha spisat middag hos Darja

Michai-lowna, sade han helt lugnt.

— Jaså, hos m:lle Dorinne — ah, hon var

charmant i sina dar, sådana ögon och en sådan. ..

här öfverfölls han af hosta. Nå, nå, hon är en

förbannad hexa nu. Gudskelof, har inte behöft

se henne på två år.

Horn drog djupt efter andan. Han ,kunde

inte härda ut längre, han ville gå; men till sin

förundran såg han, att Martinoff satt som

fast-spikad.

— På två år, huru så, Nikolai

Konstantino-witsch?

— Har jag inte berättat det för er Dimitri

Semenowitsch, visst tusan har jag det. Mins ni

inte, huru mademoiselle Dorinne lät mura igen

dörren till salongen, så att jag nu är alldeles

«afskild från det öfriga huset?

— Nej värkligen, hvarför det då, sade

Martinoff oskyldigt.

— Nog har jag nämt om det för er någon

gång. När honr flickan, kom hem, rullades jagi min stol in i salen ... — och åter öfverfölls

han af hostan.

Horn såg, huru Jean riktade en forskande,

lurande blick på Martinoff. Också Hom såg på

sin vän, som var något blekare än vanligt, men

eljes satt fullkomligt lugn. — Hvad i herrens

namn skall] det betyda, tänkte Horn. HvarfÖr

provocera den gamle kanaljen?

— När hon, Helena Nikolajewna, kom igen

från Smolna ...

Nej detta namn just i dag i detta rum.

Hom gick rakt fram mot den gamle, bugade sig

kort och afmätt, nästan ohöfligt samt yttrade:

— Farväl, general, jag är upptagen i afton.

Och han gick utan att skaka hand med den

gamle.

Martinoff reste sig äfven och bugade sig.

— Jaså, öfversten går redan; då måste

också jag ge mig af.

Generalen såg förvånad ut.

— Glöm inte bort mig, sade han; det var

rasande brådtom herrarne ha, kan ni inte sitta

ännu en stund?

Men Horn var redan ute. Just då han

hastigt kastade sig i vagnen, såg han i aftonens

dunkel en ung kvinnogestalt, som slank in i

huset.Martinoff hann knappast upp i vagnen,

innan Horn med en barsk stämma mera skrek

än sade: kör.

Lyktorna tändes på gatorna och boulevarden.

Det lyste från butikernas fönster; på himlen

tindrade otaliga stjärnor och halfmånen,

kyskhetens symbol, stod halfvägs till zenit. Hom var i

ett fruktansvärdt inre uppror. Hvarför hade

Martinoff fört. honom till den gamle libertinen?

Hvarför låtsades han ej om Horns önskan att

afbryta pratet och visiten, hvarför skulle han

tvinga den gamle att uttala Helenas namn?

Hans förbittring steg alt högre och högre,

ju längre det led, ty Martinoff satt, tyktes det,

helt obekymrad. Han pratade och skrattade,

kallade den gamle vid alla möjliga och omöjliga

namn. Till slut kunde Horn icke häjda sin vrede.

Kort och skarpt sade han:

— Martinoff, jag har ansett dig för en vän,

jag har behandlat dig som en vän — nåväl,

hvad betyder detta? Hvarför ville du, att jag

skulle ur denna eländiga gubbes smutsiga mun

höra det namn, som jag sätter så högt?

Martinoff ville slå bort alt i skämt, -men

Horn blef rasande.

— Svara mig, öfverstelöjtnant, håll innemed ert skämt; märker ni icke, att det är

opassande hvad ni säger?

— Erik Alexandrowitsch, sade Martinoff nu

med en tjock röst, vi äro framme i parken;

vill ni ha ett öppet svar på er fråga, så låt oss

stiga af och gå ett slag. Jag skall säga er alt,

bikta mig, yppa mina sorger.

De läto vagnen fara och gingo under envis

tystnad på måfå in i parken. När de hunno

till dammen, som nu speglade himlens stjärnehär

och månens fina skära, satte Horn sig ned och

sade:

— Kanske det behagar dig att begynna.

Just då Martinoff skulle börja sitt tal,

stämde en näktergal i strandens pilar upp sin

vackra kärlekssång. Martinoff suckade.

— Du frågar hvarför! Nåväl, jag skall svara

dig. Emedan jag är olycklig, emedan jag sedan

tvänne år utan hopp älskar denna Helena

Nikolajewna — älskar såsom, man gör det, när man

hunnit mina år, icke har en dag att förlora och

ändock kan intet vinna, känner sin vanmakt vid

sidan af all denna ungdom som omger henne.

— Älskar du Helena Nikolajewna, sade

Horn upprörd. Och därför . . .jag förstår dig

inte, Dimitri Semenowitsch.

— Ack, det är ändock så lätt att förstådenna sak! Kalla den svartsjuka, och du förstår

den. I sju år har jag besökt detta hus. Sedan

två år, då Helena kom till hemmet, har jag varit

en trägen gast där. Jag har sett detta på samma

gång älskliga barn och denna fullmogna kvinna

— och jag har älskat henne, det förstår du.

Tyvärr är jag icke den ende. Hvaije ung fänrik

och löjtnant, som tjänar vid regementet, har egnat

henne sin hyllning. Du har själf sett Petroff i dag.

Jag har svartsjukt bevakat min skatt. Fans där

någon" som blef varmare, blef som jag tykte

farlig för mig, nåväl då gjorde jag som jag

gjorde med dig. Jag visade dem denna revers

de medaille.

— Jag förstår dig nu, sade Erik Horn, och.

den blå ådran svälde i hans panna. Du har,

då du själf icke kunde vinna henne, skrämt

bort enhvar, som möjligen kunnat draga henne

ur den olidliga falska ställning, i hvilken det

stackars barnet lefvat. Hvarje hederlig, allvarlig

man, som velat på sina händer bära henne

genom lifvet, har du aflägsnat, för att en dag, när

hon var isolerad, ensam, när hon förlorat alt,

när hon var djupt olycklig och icke hade något

annat val, erbjuda dig själf som räddare. Dit

hon icke ville gå frivilligt, dit skulle hon ledasså småningom! Är det spelet nobelt, är det

hederligt, är det . . .

— Säg icke ett ord mera, Erik

Alexandro-witseh, kom ihåg: dans la guerre et dans Tamour

tous les moyens sont permis.

Men Homs blod var i svallning, och

harmen gaf vingar åt hans ord.

— Och jag, din gamle vän, jag kommer

från judestäder, eländiga tatar-auler, jag ser sedan

åratal första gången en ung, en skön, en

tillbedjansvärd varelse, hvad gör du? Du drar i

smutsen alt, som jag sett skönt och rent. Jag går

som en törstig människa i öken, jag frågar efter

en källa — du för mig dit, sedan du först låtit

din hund grumla upp och förorena vattnet! I tio

år ha vi hållit i hop, Dimitri Semenowitsch, nu

skiljas våra vägar, här, just här, farväl!

— Men Erik Alexandrowitsch, var dock

rimlig, vi äro ju icke fiender, icke ovänner, endast

rivaler!

Men Horn var försvunnen. Martinoff satt

länge kvar i dystra drömmar. Lifvet är ett hårdt

och groft arbete. Skulle han i dag förlora alt,

Helena och sin gamle vän!

— Ah, jag hatar ungdomen; ju mera vår

glans aftager, dess mera tilltager dess. Hvad

jag med möda samlar strå för strå, plockar denupp utan att räkna. För den är intet omöjligt,

intet oupphinneligt, alt ler och lyser mot den,

och jag, jag går mot mörker öfver stela höjder,

genom trånga pass. Han älskar henne, de hinder

jag lagt i vägen skola endast ägga honom, göra

honom än mera böjd för att taga det afgörande

steget! Hvem hade trott, att denne lugne finne

skulle vara så eldfångd, så fantasifull!

Martinoff sjönk i dystra, tunga tankar.

Timme gick efter timme. Först när stjärnorna

började blekna, gick han hem till sig.

*

Horn var ett offer för de mest stridiga

känslor, då han skildes från sin gamle kamrat.

Han ville icke gå hem, han ville i den svala

friska vårnatten samla sina intryck, lugna sig.

Han gick till en aflägsen plats af parken och

vandrade där af och an under de gamla almar,

som i en ståtlig rad skuggade en enslig

promenad.

Erik Horn hade ärft sin mors hela veka

hjärta, men endast föga af fadrens eminenta

gåfvor, hans energi, kraft och sinnesnärvara.

Eriks uppfostran hade varit mycket sträng, både

fysiskt och andligt. Fadren hade velat påtrycka

honom något af det, som var ett särmärke förhans egen öfverlägsna ande. Han hade för sin son

ofta framhållit vikten, ansvaret och betydelsen

af hans skyldigheter mot sitt land och sin familj.

Detta ansvar hade till slut hos gossen tagit så

orimliga proportioner, att hans ande, nedtyngd

under bördan, förkrymptes i sin utveckling.

Erik Hom hade blifvit i högsta grad obeslutsam.

Hans ungdomliga spänstighet och djärfhet hade

stäkts, innan de fått pröfva sina vingar. Blifven

student, förskräktes han öfver den obegränsade

frihet, som nu med ens stod honom till buds.

Och då gick han in i den inrättning, där han

under säker ledning kände sig fri från eget

ansvar, kadettkåren.

År förgingo, innan han, blifvön militär,

började växa ut ur det tvång, under hvilket

han uppfostrats. En för honom själf plågsam

obeslutsamhet var resultatet af den uppfostran

han från sitt hem tog med sig i lifvet.

Men kostade det honom en svår

själsan-strängning att fatta ett beslut och att fatta det

snabt, höll han som naturligt är med största

uthållighet fast vid hvad han en gång tillkämpat sig.

Så skulle det gå äfven nu. Timme efter

timme gick han i den vackra vårnatten af och

an under almarnas mjuka löfvärk. Han såg

stjärnorna flamma alt klarare och åter mattas af.

8En svag gulgrön strimma österut bådade redan

en ny dag, då Hom omsider, uttröttad af oro

och tankar, sade till sig själf: jag har intet val

mera, jag har ju redan sagt alt hvad jag behöfver

säga, jag har ju lofvat komma i morgon — det

är i dag.

Hans beslut var fattadt. Intet kunde nu

mera rubba det. Han gick hem, kastade sig i

sin bädd uttröttad, men glad öfver att ha

be-tvungit sig och kommit till ett resultat samt

insomnade tungt.det stora förfallna huset vid Falkgatan, där

familjen Chamitoff lefvat längre än ett sekel,

var det tyst ocn stilla. Gården, en gång för

trång för alla de åkande och ridande, som besökte

familjen, var nu tom och ödslig. Solen gassade

öfver flyglarna, öfver sandplanen, fbrgylde den

gamla i tung Palladio stil uppförda fasaden och

briljerade i alla spektrums färger i de dammiga

fönstren, som sågo toma och döda ut som en

blind mans ögon. De röda räfhundama

half-sofvo på hvar sin sida om trappans förvittrade

sandstensplan, orörliga som om de varit

modellerade i terra cotta. Jägaren Wanjka hade redan

undergått trenne förvandlingar. Tidigt på

morgonen hade han som stallknekt skött om

Alman-dine — den enda hästen i det stora ödsliga

stallet. Så hade han som trädgårdsdräng fört krigmot trampgräset, som hvarje dag envist sköt

upp ur gårdens sand. Sedan han som lakej ordnat

en del af de rum, som familjen ännu begagnade,

satt han nu och sof, klädd i lång rock och

guld-reverer som schweizare, på plinten till en af de

doriska pelare, hvilka uppburo det rikt

kasette-rade taket i vestibylen, och väntade på den som

komma skulle.

Inne i huset var det tyst och stilla, endast

där uppe i de ödsliga gemaken surrade flugorna

och värjde sig, så godt de kunde, mot argan list,

spindlarnas mjuka trådar.

Likt en svala under hvalfven i en gammal

borg hade Helena Nikolajewna redt sig ett litet

bo i det gamla palatsets mezzaninvåning. Här

bodde hon i ett lågt rum, i gammaldags stil

dekoreradt med sfinxer och facklor i grisaille.

Möblerna, hvitmålade med randiga

damastöfver-drag, voro samlade här och där i det bofälliga

slottets gemak. Alt som fans i detta lilla rum

hade sett väl två generationer lefva och dö

i dessa nu så ödsliga salar — alt utom flygeln,

en praktpjes från Erard i Paris. Mot denna

ålderdomliga bakgrund af en förgången tids prakt

af-tecknade sig Helena Nikolajewna som en frisk

blomma från i dag i en dyrbar vas från ett

förgånget sekel.Alt sedan klockan tio hade hon varit

ffcr-digklädd. Hon halilåg på chaiselonguen med en

fransk revy och nötte på väntans långa timmar.

I dag skulle Horn komma, „i morgona voro ju

hans sista ord. Och hon hängaf sig åt ljufva

drömmar, åt minnena från i går. Hon tykte sig

åter se vårhimlen, åter höra starens joddel och

Homs glödande ord. Ack dessa minnen från

i går, de förde henne långt in i framtiden, långt

upp till den sjunde himlens lycksalighet. Ty likt

de flesta barn, som uppfostras i ensamhet, dolde

hon inom sig en värld af fantasier och tankar,

drömmar och känslor, om hvilkas tillvara de som

lefde omkring henne icke hade någon aning.

När hon omsider återkom från sin

drömvärld, kade klockan blifvit både elfva och tolf,

men ingen Horn hade anländt. Helena började

känna sig nervös. Hon gick till sin flygel och

försökte att finna rätt på de smältande toner,

som i går så godvilligt, så själfmant sprungit

fram, men hon fann dem icke mer. Nedslagen

slog hon igen locket till sitt piano och satt nu

alt mera missmodig och tung till sinnes. Hon

gick ned till Darja Michailowna, som nervös

likasom hon gick ut och in i rummet och tyktes ha

fasligt mycket att bestyra. Nu var klockan tre,hon gick åter upp till sig, lade sig framstupa på

soffan och gret.

Yid hennes fotter satt gamla Marfa, en gång

hennes nanja, nu hennes kammarfru och förtrogna,

och talade till henne tröstens ord, litet konfysa,

litet motsägande, men välmenta.

— Lenotschka, lilla mor, bry dig inte om

honom, gråt inte för den där kättarens skull.

Finne är han, kanske inte ens det, utan bara

tysk. Se så, gråt inte mitt hjärta lilla, han

kommer nog, klockan är ju bara tre. För öfrigt

bättre . . . Nu skälde hundarna, det smälde i

gallerporten och den stora dörren i vestibylen

slog igen med fart.

— Nå, se där, hvad säger jag, där är han

ju nu! Torka dina tårar, här är luktvatten

och här . . .

Och lilla mor Lenotschka for upp och log

mellan tårarna, och gamla Marfa skyndade sig

ut i biljardsalen, ty där logerade hon. Där hade

hon sin bädd, en oerhörd mängd af kuddar och

bolster på golfvet mellan biljarden och ugnen,

medan hennes tillhörigheter i oräkneliga bylten

och knyten skräpade öfveralt i det stora rummet.

Här föll Marfa på knä för hälgonbilden och

slog hufvudet i golfvet. — Herre, bad hon, nukan din tjänarinna fara i frid. Helena

Nikola-jewna är bevarad och försörjd. Marfa Ivanowna

kan fara åter till sitt igen, och sedan må detta

gudlösa hem störta samman. Heliga jungfru

och du, undergörande Anna, som jag så ofta

åkallat i mina böner, jag tackar Er.

Och den gamla klädde på sig sin bästa

sidensj alett och gick att vid den iverska

madonnans bild i Kremlporten tända det dyrbara,

välluktande och förgylda ljus hon i åratal sparat

till den dag hennes härskarinna Helena skulle

bli förlofvad.

*

Darja Michailowna hade för länge sedan

afslutat sin toalett. Hon hade, som skalderna

fordom sade, tömt alla morgonrodnadens färger

och sökt Idunas frukter djupast i sina

toalettlådor. Hon stod nu föryngrad upp. Mera

praktisk och mindre otålig än niécen väntade hon

Horn först längre fram på dagen. Men när

klok-kan led mot två och ingen Horn syntes till,

började äfven hon öfverfallas af den stora

väntans oro och missmod som genomgick hela huset.

Ack, skulle hon än en gång besvikas, ja då höll

hon icke ut länge. Huru hade hon icke sträfvat atthålla ihop detta fallfärdiga hus! Hon hade sett

det i dess välmakts dagar, då hennes syster ännu

lefde, då Moskvas adel gick ut och in här, då de

rum, i hvilka hon nu gick omkring som

lille-putten i jättens handske, voro för trånga för

gästernas tal. Då var huset solidt, dess ära

oantastad. Och så denna förfärliga tid, då det

lutade mot sin dekadans, tils denna Aldoni, denna

krönta sköka, kom in i huset. Hon var det som

väkte till lif de länge bundna fäderneärfda

lidelserna hos Nikolai Konstantinowitsch. Lockade

den fyratioårige att än en gång leka ungdomens

lekar, fresta lidelsernas malström och med raseri,

som om han velat återtaga en försummad tid,

kasta sig i den sjudande hvirfveln af nöjen, som

höra ungdomen till, för att omsider plundrad på

sitt guld och sin heder kastas upp på stranden,

förstörd och bruten till kropp och själ. Ty med

sin vilda nedsölade fantasi, sina slappa nerver

och sinnen var han dömd att i sina tankar och

drömmar lefva i den moraliska smuts, där han

dvalts så länge. Under denna upprörda tid,

denna tid af oro och elände hade hon stannat

kvar för att skydda familjens sista blomma,

furstinnan Helena. Modigt hade hon kämpat emot

alla vidriga öden. Hon hade sparat på alla håll,

hon hade gjort det otroliga för att i det längstabehålla något af familjens forna glans, af dess

gamla liaisoner och därigenom göra det möjligt

för Helena att ingå ett giftermål, motsvarande

sin familjs ställning, och det lilla arf hon

själf ville lämna sin nièce. När Helena för ett år

sedan afvisadt Martinoffs frieri, hade det för henne

varit ett hårdt slag. Martinoff var en klok, en

förståndig man, som nog skulle göra en

glänsande karrier. Men flickan hade icke velat höra

talas därom. Och nu kom detta anbud från Hom

så plötsligt, så oväntadt. Hon drog en suck af

lättnad. Ja, om blott Helena blef räddad, så

finge hela huset störta samman, finge alt . . .

Nu skälde hundarna, det smälde i

gallerporten och den stora dörren i vestibylen slog

igen med fart.

Blek, allvarlig och i full gala stod Horn i

den stora salongen och såg med en känsla af

bäfvan och vedervilja upp till den gamle

haida-makens porträtt. Det sjöd och ringde för hans

öron, det skymde för hans ögon. Han tykte

sig höra sin systers röst, som ur ett hvitt moln

af ånga tillropade honom sitt afsked: „akta dig

för denna Helena Nikolajewna.“ Och nu, nu var

han här för att begära hennes hand. Han greps

af fruktan för framtiden och var nästan på väg

att vända om, då han plötsligt vaknade till sansoch besinning. Darja Michailowna stod framför

honom.

Då Erik Horn för några år sedan i

Samarkands bazar ville köpa en diamant, fördes han

af en ädelstenshandlare in i en liten förfallen

nisch, där österländingen tog fram ett bylte och

började att veckla upp den ena smutsiga slöjan

efter den andra för att djupast i byltet söka rätt

på den strålande diamant han dolt där. Horn

mindes lifligt denna orientaliska scen, när midt

under Darja Michailownas diskreta och

beslöjade meddelanden Helena skönare än någonsin

kom in i rummet. Det blef tyst i salen,

alldeles tyst. Horn kom ihåg det gamla talet om

en ängel som sväfvar genom rummet. All

fruktan, all obeslutsamhet och ängslan voro borta.

Han kände sig som i ett lyckligt rus, ett rus af

ungdom och glädje.

*

Tre veckor senare voro de gifta, ty Darja

Michailowna framhöll med energi, att så länge,

icke vidare, kunde hon upprätthålla huset; därefter

måste alt gå öfverända, alt måste säljas rubb

och stubb. Det sista hon hade att-tillägga var:— Skona Helena, hon vet intet om alt

detta. Måhända anar hon en del, måhända har

det tack vare ungdomens sorglöshet undgått henne.

Alt hvad hon vet är att fadrens ekonomi är på

obestånd och att jag, som har en liten ränta för

min del, upprätthållit huset.VIIL

¡Sl är fröken Hanna kom hem, hade gamle

baronen tusen saker att fråga. Han frågade i

detalj om sonen och tyktes belåten med alt. Han

hade för öfrigt ett sätt att fråga som en

storin-kvisitor: det kunde stundom se ut att vara på

måfå, men gick rakt på saken. Sedan han frågat

ut, berättade han själf om stora engelskans

familj, om hafren och laxfisket, om

regeringsåtgärder och komunalnämdens förhandlingar. Fröken

Hanna åter berättade om den hygglige Martinoff,

om guldfuxens sorgliga öde, om pastor

Raum-bachers utmärkta predikan. Med en viss

reservation och kyla talade hon också om den vackra

Helena och hennes besynnerliga, starkt

kolorerade tant och vidare om huru hon lämnade Moskva

för att icke behöfva göra visit i huset. Hon hade

stor lust att tala om Erik och Helena Nikola-jewna och hvad hon i afresans ögonblick sagt

sin broder, men vid närmare besinnande fann hon

det lä.mpligare att intet säga.

— Det gjorde du värkligen rätt i min flicka.

På resor råkar man ofta ut för folk, [om hvilka

man inte vet huruvida det als är folk.

Någon tid efter Hannas hemkomst började

baronen finna det besynnerligt, att Erik ej lät

höra af sig.

— Det är nu snart fjorton dagar, sedan du

kom hem, sade han till dottern, och ännu icke

en rad. Han lofvade ju komma hem om trenne

veckor. Hör på Hanna, och baronen trummade

på bordet, tror du att möjligen den där Helena

Nikolajewna hindrar honom på något sätt?

Fröken Hanna blef blodröd. Hon tykte sig

intet ha sagt om denna Helena, och dock hade

hennes far genomskådat henne. Ett ord, ett

tonfall för mycket i hennes tal om Helena hade

låtit den gamle människokännaren fatta hennes

sinnesstämning. Hannas samvete förebrådde henne

den hårda dom hon utan vidare fält öfver

människor, som bevisat henne endast välvilja och

vänskap, och därför sade hon nu med mera ifver

än hon själf velat: nej för all del, det tror jag

visst inte. Djupast i sitt hjärta kände hon ettstygn öfver denna brist på öppenhet inför sin

skarpsynte och beundrade fader.

Baronen hade kanske på allvar oroat sig

öfver sonen, om man icke haft en vår, som var

riktigt i den gamle godsherrens smak. Det

regnade nästan hvarje dag, medan temperaturen var

hög. Gräset växte mörkgrönt, och brodden stod

kraftig och vacker. Om fröken Hanna klagade

öfver den eviga nederbörden, sade baronen helt

förnöjd:

— Yar lugn, alt hvad som före Johanne

kommer ned i form af vatten i det här landet,

det är till välsignelse. Och belåten gick han

omkring, studerade barometer, termometer och

hydrometer.

En vacker dag klarnade det alldeles

oförmo-dadt; nu stod naturen i sin skönaste fägring,

ungdomsfrisk och löftesrik. I den täkta verandan

vid karaktärshuset satt gamle baronen, gassade

sig i värmen och läste de senast ankomna

tidningarna, medan fröken Hanna med tillhjälp af

trädgårdsmästaren Jaakko högst egenhändigt

ordnade de blommor, som i dag från orangeriet

flyttats in i verandan.

Detta arbete var för gamle Jaakko en hård

pröfning. Att baronen trattade i honom

Mundt-ska piller mot dryckenskapsbegäret, att frökenHanna läste för honom nykterhetsskrifter och

i hans bostad hängde upp en serie bilder

öf-ver brännvinets förbannelse, alt det kunde han

lida; men att hon tog sig till att ordna hans

blommor, det gick honom alt för nära till sinnes.

Hans konstnärskap och hans konstnärs-fåfänga —

ty han var enligt sin mening konstnär, var mera

än en vanlig dagakarl — sårades djupt af detta

tillvägagående. Vintem om hade han eldat

orangeriet, putsat och vårdat dessa blommor — och

nu, när han som i salig friherrinnans tid skulle

köra upp i parad med sina liljor och rosor och

placera dem så att hvarje blomsterslag skulle

värka fullt, kom fröken Hanna och tog hela äran.

Fröken Hanna gick varm, röd och upplifvad

omkring i verandan, fullkomlingt oberörd och

okunnig om Jaakkos lidande, hans tysta vrede

och kränkta fåfänga. När hon kände igen en

ros eller en hortensia från längesedan förgångna

tider, då hennes moder ännu lefde, log hon emot

dem som mot gamla bekanta. När de sista

blommorna stodo på sin plats och fröken Hanna kastat

en pröfvande blick omkring sig, vände hon sig

hastigt om till Jaakko.

— Men den stora röda rosen?

— Löjtnantens då, frågade Jaakko. Nu

skulle han få hämd för sitt nederlag.— Min, min ros!

— Den lefver inte mera, den har gått ut i

vinter.

— Nå, men den skjuter väl nya skott?

— Nej, den var inte rotäkta, svarade Jaakko

med skadeglädje.

Hanna rodnade utan att själf veta hvarför

och såg bort mot den gamle i gungstolen.

Baronen hade somnat med tidningen för ansiktet.

Han hade då lyckligtvis intet hört, tänkte Hanna.

— Ja, Jaakko kan gå nu, sade hon kort.

Butter och nedslagen gick Jaakko sin väg

och fröken Hanna satte sig i den halföppna

dörren för att svalka sina brännande kinder.

Hvad Haapakoski dock var vackert. Öfver

sandplanen med sin omgifvande friska grönska

syntes topparna af de ljusgröna ångande

björkarna, där nedanför brusade forsen sin eviga

frihetssång och längre bort såg man den mörka

furuskogen samt däröfver himlens blå med

ulliga försommarmoln. I verandan doftade

blommande rosor och hyacinter. Men den ros hon

hälst sett blomma och känt doften af, den var död

likasom han som en gång gifvit henne den. Hon

glömde den nog icke med det första. Yid den

blomman voro hennes lifs ljufvaste drömmar,

hela hennes ungdom fästa. Hon hade för mångaår fått den på sin nittonde födelsedag. Hon hade

på denna dag väntat sig mer än en ros af

honom, ty hon såg nog, huru det var fatt med

honom. Men förgäfves. Huru ofta hade hon icke

trott, att stunden var kommen, då isen skulle

smälta . .. Men den gnistrande isen skulle aldrig

smälta, aldrig töa upp. Hvarför, ack hvarför

sade han icke ut dessa ord, som brände på hans

läppar! Hvarför talade han icke om hvad som

lyste ur hans ögon! Han reste utan att lösa

inseglet på sin hemlighet. Han var redan då sjuk,

sades det. Han reste bort till Warschau och dog

året därpå. Något hemlighetsfullt, något fult,

något som man undvek att tala om, var

förknip-padt med hans död. Den hade vissnat

Hannas vårdröm. Den hade kostat henne mycket

lidande, många kval. Sedan hade hennes hjärta

med tiden småningom lugnat sig, vågorna hade

lagt sig, det var solglans på sjön. Lifvet gick

åter sin jämna gång, men ett djupt veck öfver

ögonen och ett allvarligt drag öfver pannan

hade den själsstriden gifvit henne. Som vanligt

hade intet ord utbytts mellan mor och dotter

om denna dröm, ehuru de hvardera fullt viste,

hvad som rörde sig i bottnen på den andras själ.

För att glömma sändes fröken Hanna till

Geneve, den stora präststaden, det protestantiska

9Roma, där stadens och kantonens patricier

studera teologi, kåsera i apologi och exegetik med

samma verve som svenska och tyska ädlingar

diskutera rang och befordran inom regementena. Här

hade hennes själ för andra gången hemsökts af

en andelig tyfon, här hade hon funnit vägen till

det nya Jerusalem, Herrens Zion, här hade hon

blifvit en af den inre missionens ifrigaste

banér-förare. Annu mera allvarligt hade henne3 anlete

blifvit, ytterligare ett veck öfver ögonen medförde

hon som minne från denna resa.

Fröken Hannas minnen och drömmar

af-brötos här af tunga knarrande steg på

sandplanen. Det var postbudet som kom med bref och

tidningar. Sakta tog hon emot dem utan att väcka

den gamle. Aha, ändtligen bref från Erik.

Hastigt bröt hon det, som bar hennes adress. Hon

hann knapt läsa ett par rader, innan ett utrop

af förvåning, af förbittring, af ovilja flög öfver

hennes läppar.

— Nå, hvad är det, sade den gamle, som

plötsligt vaknade.

— Erik är gift, sade hon med en hård,

klanglös stämma.

— Med hvem?

— Med den där tatarprinsessan Helena

Ni-kolajewna. En känsla af hatfull bitterhet, af af-und steg, sjöd och svälde öfver i hennes själ.

Det var slut med solglansen ifrån sjön, vågorna

gingo höga och vreda. Det som lifvet så

hård-nackadt nekat henne, att älska och vara älskad,

hade denna vackra, obetydliga kvinna f&tt i fullt

mått. Hvad var hon egentligen för en kvinna?

Martinoff tykte, att det icke . . .

Den gamle baronen reste sig långsamt och

såg eftersinnande på sin dotter.

— Grif mig brefvet, sade han tvärt, och hans

röst hade en skarp klang, som när ett glas

springer sönder. Han tog brefvet, gick in i sitt rum

och stängde dörren efter sig.

Han satte sig i den långa soffan under

ätte-fadren Stålsköld Homs porträtt. Midt framför sig

hade han Bredas färgmättade bild af den tredje

Gustaf, som röd och vredgad tyktes se ned på

sonsonen till sin gunstling. Så bröt han

långsamt sitt bref och läste.

Käre fader!

Du har i flere af dina senaste bref sagt,

att din lifliga önskan vore att snart återse mig

i hemlandet, att det småningom blef tid för

mig att känna Haapakoski, gå i finsk tjänst och

i mån af mina krafter gagna mitt land.

Nåväl, så länge jag tilhörde en kår i fält, kunde

jag icke villfara din önskan; men nu har jagbeslutat mig för att lämna tjänsten, jag har lagt

in om afsked. Om en vecka är jag i Finland.

Jag vill tala fullt uppriktigt med dig. Det är icke

blott din önskan, som åter för mig till

fäderneslandet. Jag gifter mig i dag med en visserligen

fattig, men ung och förtjusande kvinna, Helena

Nikolajewna Chamitoff, dotter till vår förre

regementschef. Antagligen har Hanna redan

nämt hennes namn för dig. Skulle hon

möjligen ha talat om Helena på ett mindre fördelaktigt

sätt, så ber jag dig vara försökrad om, att jag

skaffat mig de säkraste upplysningar om att

hennes person står öfver alt tadel. För öfrigt får

du själf nästa vecka öfvertyga dig om

riktig-heten af hvad jag sagt. Jag skall då äfven

muntligen redogöra för dig för alla de egendomliga

omständigheter, som förmått mig till det enligt

din åsikt måhända förhastade beslutet att gifta

mig. I hopp att jag icke förvärkat ditt

förtroende och att framtiden skall visa det jag gjort

ett lyckligt val, tecknar jag din lydige son

Erik.

— Hm, sade den gamle, trummande på

bordet, och såg betänksamt framför sig. Det bref vet

ger egentligen ingen upplysning als, endast en

förälskad mans försäkran. Den ungdomen, den

ungdomen! Men hvad som är gjord t, det ärgjordt. Nu gäller det att draga största möjliga

fördel af en måhända dålig konjunktur. Och den

gamle, alltid energisk, alltid färdig till aktion,

alltid tagande fasta på lifvets realiteter, började

att närmare granska den plan han för längesedan

uppgjort för sin sons framtid och hans placering

i finsk tjänst.

Först bad han genom betjänten sin dotter

icke vänta på honom med middagen. Så började

han vandra af och an i rummet.

Middagstimmen och middagshettan voro

redan öfver, då han slutade sin vandring; nu

var hans plan färdig, mogen, genomtänkt. Han

tog fram papper och penna och skref trenne

bref. När brefven voro färdiga, kallade han på

sin dotter och lät henne få del af dem.

Fröken Hanna kom in mera tyst och

allvarlig än vanligt.

— Sätt dig, kära barn. Du tyckes icke vara

belåten med det här partiet, min flicka. Nå, jag

säger ingenting därom; men låt oss i alla fall

hoppas, att det artar sig bättre än hvad vi två

nu tänka och tro om saken.

Hanna sväljde något, som tyktes stiga henne

i halsen.

— Hör nu på, kära barn, huru jag tänkt

mig saken — och han begynte att läsa sina bref.Det första brefvet var till: Vice ordföranden

i Kejserliga Senaten H. Herr — —. Det lydde:

I tillfälle att göra dig och vår gamle vän

Gripenstedt en stor tjänst kan jag, oaktadt du

nu har din semestertid, icke underlåta att besvära

dig med ett par rader. Då denna tjänst därtill

är af den art, att jag själf vinner ett länge

efterlängtadt mål, så förstår du nogsamt det

empressement, med hvilket jag lägger detta

ärende på ditt hjärta. Du torde minnas hvilken

möda det kostade mig att öfvertala min gamle

vän Gripenstedt att tilsvidare behålla sin

guver-nörsplats för att slippa den omöjlige W., som är

vår generalguvernörs närmaste kandidat till

platsen. Nåväl, nu har jag en kandidat, som borde

gå igenom med pukor och trumpeter på alla håll,

min son Erik. Han är öfverste, således militär

och ryskatalande, Georgsriddare och numera gift

med en furstinna af den stora världen i Moskva.

Han har ypperliga rekommendationer till

generalguvernören från betydande personer, bland

andra Skobeleff och grefve Stülpers; du slipper

W. för lång tid, Gripenstedt får flytta till

Helsingfors för att sköta sin hälsa, och jag får

omsider min Erik hem. Då Erik i alla afseenden

visat sig vara en fullt dugande man, som väl

redt sig på sin plats, så hoppas jag, att hvar-ken da eller jag skola af denna rekommendation

få någon skam ... I hopp att du . . . etc. etc.

Det andra brefvet var till en baronens gamla

anförvandt på kvinnosidan, en i de högre

kretsarna mycket inflytelserik dam. Med uteslutande

af preludier och final lydde detta bref;

Bästa kusin! Erik har gift sig med en

rys-sinna, en furstinna Helena Chamitoff, det är alt

hvad jag tils vidare vet om henne. I nästa vecka

väntar jag hem de unga tu. Kusin förstår, huru

omöjligt det vore for honom att nu bosätta sig

på Haapakoski; han är tvungen att söka sig plats

någonstädes i hemlandet. Blir han

krigskommissarie, distriktsstabsofficer eller något dylikt,

så får han streta i hela sitt lif på den platsen

utan att avancera. Han måste därför genast från

början veta intaga en sådan position, att han

icke behöfver trängas i alt för låga sferer. Nu

stå sakerna så, att gamle Gripenstedt ämnar

inlämna sin afskedsansökan. Jag har skrifvit till

vice ordföranden om saken och ber nu kusin,

som står hans familj nära, lägga sitt betydande

ord i vågskålen till Eriks förmån. . . .

Det sista brefvet var till gamle Gripenstedt.

Det lät denne veta, huru landet låg och hvad

gamle baronen tänkte i saken.— Nå, hvad tänker du om min plan,

Hanna, sade baronen och såg på sin dotter.

Hanna såg med en blick af beundran på

siri fader, utan att gifva något annat svar.

— Tror du hon skulle trifvas i en sådan

provinsstad som J., inne i landet utan någon societet,

knappastutan möjlighet att samtala med någon?

— Grenen skall böjas, medan den är ung.

Nu, att börja med, trifs hon där, senare när hon

— och han tyktes söka efter ord, som han, om

han fann dem, hoppade öfver — alt nog

tilsvi-dare skall hon trifvas. För öfrigt måste hon där

nolens volens lära sig ett af landets språk och

därförutan blir hon aldrig hemmastadd här i landet.

— Pappa, jag skulle vilja veta, hvad du

själf tycker om detta parti, din innersta tanke

om saken, och fröken Hannas röst darrade af

sinnesrörelse.

Vid detta sällsynt veka tonfall i dottrens

röst blef baronen rörd. I ett ögonblick

förstod han, hvad som rörde sig i djupet af denna

själ, mera befryndad med hans egen än sonens.

Han förstod, huru hon skulle lida af detta nya,

som komma skulle, lida af att mista alt, dessa

familjeporträtt som hon vördadade, det historiska

porslinet från Ostindiska kompaniets dagar,

familjens silfver, alt, alt, måhända sin broder.Baronen greps af djup medkftnda med sin

dotter, men det var icke hans vana och stod icke

©ns i hans förmåga att trösta. Under ett långt

värksamt lif hade han lärt sig att handla, att

om det behöfdes replikera bitande och kraftigt,

men att kläda hjärtats finaste känslor i ord, att

tala varmt ur själens djup, det var icke hans

konst. På höjderna blåsa kyliga vindar och baron

Horn hade många år vistats på höjderna.

Han gick till sin dotter.

— Du frågar, hvad jag tycker om detta

parti. Nåväl, låt det blifva oss emellan: jag

tycker icke om det. Men det kan ju bli bättre

än det ser ut nu, och tro mig, det beror mycket

på dig, min dotter.

Hanna suckade till och rodnade. Hon

förstod, att hennes fader anat de tankar och känslor

som rörde sig inom henne. Hon kyste hans hand

och gick till sitt arbete.

Det var med tungt hjärta hon gick till

sina husmoderliga plikter. För henne var det

en offerfest. Det gamla kära hemmet skulle

ordnas och smyckas, det skulle inredas och

prydas — för hvem? För en främling från fjärran

främmande land, för en som skulle taga spiran

ifrån henne, som ett helt lif igenom skulle härska

och regera här. Där Hanna lefvat sitt lifs bästadagar, där hon med kärleksfull omsorg bevarat

hvarje småsak sådan den varit i generationer,

där skulle denna främling och kanske hennes

tant. . . och Hanna brast i gråt. Hon skall

kanske ändra alt, föra hit sina ryska vanor,

sina hälgonbilder, sina smutsiga ryska tjänare,

som icke veta hvad snygghet är. Och Erik,

hennes älskade broder Erik, skulle hon taga ifrån

henne, taga för alltid och med# honom detta gods,

som aldrig mera skulle ärfvas af någon kvinlig

gren af den historiska släkten. Med känslor,

som sviktade mellan bitterhet och hat, men

uppblandades med en varm och uppriktig, en stor

sorg öfver alt det som hennes broder dragit öfver

sig och dem, gick Hanna omkring i det gamla

huset och plockade fram linne, som vapenprydt

och doftande af snygghet och melisse legat tiotal

år i svala och väl vädrade garderobör. Och här

läste hon i linnets heraldiska hieroglyfer likasom

egyptologen i mumiernas bindlar en hel

famil-jehistoria. Och alla dessa stjärnor, dessa svärd

och hjälmar, som mor och mormors mödrar

broderat på lakan och örngått, de talade alla om

familjens västerländska intressen. Alla dessa

stolta emblem hade i tiden med krigarens vapen

eller statsmannens penna vunnits i striden mot

det stora väldet i Moskva. Bland filtar, mjukasom bomull och hvita som snö, sökte hon rätt

på det praktfulla, med Sveriges vapen prydda

sidentäcke, som konungen skänkt hennes farfars

far, när han sårad bars bort från det blodiga

slaget vid Svensksund. Sedan dess hade det gått

i arf som brudtäcke i familjen. Med tunga tankar

redde hon brölloppsgemaken för sin broder och

för denna främmande kvinna, som hon fruktade,

och då alt det soöi vi frukta väcker vår motvilja,

kände hon, oaktadt hon sökte att bekämpa sig

själf, första gången den brännande, pinande

känslan af hat mot henne, som skulle komma,

henne som skulle bryta med sekellånga

traditioner och med nytt blod föra nya idéer in i den

gamla och nobla familjen.amle baronen var en rikshushållare. Han

viste, hvilken oerhörd möda det kostade att ur

den finska jorden utdraga de medel en jorddrott,

*en godsägande aristokrat behöfde för att lefva

som en hög herre. Han vände därför på

styf-vern många gånger, innan han gaf ut den till

något som icke hade att göra med trieurer,

vändplogar, mäjerikärl och rasdjur. Alt sådant var

hos honom i mönstergill ordning, men alt det

andra var lyx och på det sparade han. Särskildt

hade han sparat på stallslyxen; år ut och år in

hade han åkt i en högrest, mångbuktig ock

ytterst omodern vagn. Då han nu skulle sända

denna Noaks ark, som hans grannar skämtande

brukade kalla den, till stationen efter sonen och

sonhustrun, slog han ut med handen och sade

betänksamt: ja — vacker är den inte, men hvadär att göra; en ny vagn kan jag ju inte köpa

med detsamma! Kusken Gabriel och den nye

betjänten Larsson, en halfelegant, som gick och

djupast i sitt inre bar på en passionerad kärlek

till teater oeh sorgespel och som tjänstgjort i

egenskap af statist vid teatern, fingo därför fara

i väg till stationen.

Erik Horn och hans unga fru hade stannat

vid K. station. Erik kände genast igen

Haapa-koski riksbekanta åkdon. Han var något generad

för Helena, som i just detta fack hade ett ytterst

skarpt och uppöfvadt öga. Men där var intet

att göra och han visade henne vagnen. Skrattande

steg hon upp, och det bar af i långsamt traf.

Huru vacker var icke vägen, där den krökte

sig mellan furornas stammar. Huru skogarna

voro djupa och hemlighetsfulla; deras stammar

sågo ut som idel pelarrader, hvilka långt, långt

borta förlorade sig i en bakgrund af ljus. Huru

himlen var blå och luften lätt att andas.

Ängarna prunkade i sin skönaste skrud, svalorna

flögo med jubelskri under de hvita molnen och

hvilade sig sida vid sida, par vid par på den

oändliga telegraftråden. Helenas hjärta svälde

af lycka och glädje, icke högt och stormande, nej,

det slog så sakta som fjäriln slog med sina vin-gar där borta, där han pä solig sommardag hängde

vid nyponrosens kalk.

— Erik, sade hon sakta, tog hans bruna

hand, trykte den emot sina ögon och läppar och

såg hänrykt upp mot honom, Erik, det är skönt,

detta land är vackert, här väntar oss lyckan.

Äfven han såg på henne; hans ansikte log

icke, det lyste af hälsa, af lycka och sällhet.

— Helena, sade han likasom med

ansträngning, och hans hjärta dallrade som en sträng, då

han uttalade hennes namn. Han var upprörd, vek,

innerlig — alla hans barndoms och ungdoms

minnen stormade öfver honom, när han nu vid

hennes sida färdades fram denna väg, som han farit

så ofta. Hans hjärta häfde sig af ädla känslors

svall, och han gjorde inom sig ett löfte, att dessa

fält, som hans förfäder sedan sekel uppodlat,

skulle i honom finna en efterföljare, lika trofast

i arbetet som de.

Det blef för de unga tu dock icke tillfälle

till vidare svärmerier, ty den romantiska

betjänten passade på att i hvart ögonblick vända sig

till dem med förklaringar och tal, som trygt

kunde rubriceras under titeln öfverdrifvet

tjänstenit.

Vagnen körde upp i en allé af vanvårdade

björkar, aspar och rönnar. Helena blickade ifrigtefter „slottet“. Hon såg där borta ett hvitmenkdt

hus med brutet svart tak och låga gaflar; öfver

detta tak försökte hon att få sikte på majoratets

torn och spiror, ty ett hundraårigt herresäte kunde

dock icke . . .

I detsamma stannade vagnen framför den

låga hvitmenade byggnaden, och Helena erfor ett

intryck af armod och småaktighet, så starkt att

det hörde till dem, som för alltid gräfva sig in

i ens minne — intryck, efter hvilka man i hela

sitt lif bedömer och dömer. På trappan stodo

gamle baronen och fröken Hanna och togo emot

de unga utan någon öfversvallande glädje, men

vänligt, tyst, med en handtryckning och ett

famntag som tyktes säga: Helena, vi taga emot dig

utan förbehåll i den uppriktiga afsikten att hålla

af dig, att trifvas med dig — lyckas det ej, så

skyll dig själf. En viss tillsats af ridderlighet och

en synbar beundran öfver svärdotterns ovanliga

fägring värmde hos den gamle i någon mån upp

det kyliga i hälsningen. Men hos fröken Hanna

blefvo minnena af den kvalfulla natten i villa

Aldoni alt för öfvermäktiga, för att hon skulle

ha kunnat betvinga sin motvilja.

Den enda som på ett stormande sätt tog

emot sin unge herre, var Rob Roy, hans gamla

jaktkamrat; men då han icke numera med muntrahopp och högljudt skällande kunde gifva sin

glädje tillkänna, lade han sig ned för Eriks

föt-ter och endast gnälde och kved, något som på

den unga främmande vidskepliga kvinnan gjorde

ett mycket starkt och pinsamt intryck.

I tamburen återupprepades

välkomsthälsningarna, och nu begåfvo sig de unga tu upp till

det rum, som fröken Hanna gjort i ordning for

dem. Detta rymliga och soliga rum — i strid

mot nutidens brokiga och mångskiftande smak

enkelt, men kokett möbleradt — låg mot

trädgården. Fönstren stodo öppna och ett guldskimrande

grönt ljus strömmade in i rummet. En varm

sommarvind lyfte sakta de hvita gardinerna, de svälde

som segel, höjde sig, sänkte sig åter och viftade,

tyktes det Helena, ett friskt, ett svalt

välkommen. Rummet doftade af blommor och af

snygghet. Dånet från forsen fylde det med ett

enformigt söfvande sus.

Knappast hade Erik stängt dörren efter dem,

innan Helena med ett uttryck af ångest föll

honom om halsen.

— Erik! Erik! Jag är rädd här. Man

håller inte af mig, jag är ej din syster Hanna

välkommen. Jag känner det, jag känner det inom

mig, det tjänar till intet att du försöker

öfver-tyga mig om motsatsen!— Lugna dig, min älskling — lugna dig,

du misstar dig. Min syster är en sval natur.

Det är så hennes sätt, utan att hon menar

något ondt. För öfrigt kommer alt an på, huru

du förstår att taga dem i dag — behärska dig!

Om — jag säger om där finnes något, som icke

är helt oss emellan, så gäller det mig, icke dig.

Min far och troligen äfven Hanna äro missnöjda

med att vi gift oss så hastigt — men du vet,

älskade, du vet hvad som tvang oss därtill.

— Ack ja, men du Erik — du lämnar mig

ju aldrig!

Med ett högtidligt, nästan strängt uttryck

i sitt anlete sade Erik:

— Aldrig, Helena, jag svär dig det.

Hans* allvar kufvade hennes oro och hon

kände sig lugnare, men långt ifrån säker. Hon

skyndade att göra tolett, en enkel tolett, så enkel

hon det kunde.

Nu ringde klockan till middagen. Erik och

Helena stego ned till matsalen, den senare med

högt klappande hjärta. Vid måltiden uppstod

en allvarsam olägenhet till följd af språket. Ingen

utom de nygifta talade ryska; fröken Hanna talade

flytande franska, men gamle baronen rörde sig

endast med svårighet på detta tungomål. Man

måste tillgripa tyskan. Det säges om kejsar Carl V

10att han sagt: jag talar spanska med min Gud,

franska med damerna och tyska med mina

lakejer — om spanskan utbytes mot ryskan, så

gäller detta kejsarens yttrande än i dag bland

ryska dignitärer. För Helena var det i högsta

grad pinsamt att tala tyska med en person i den

ställning som hennes svärfar; därtill kom, att hap.

talade tyska ytterst illa. Samtalet utspans därför

till det tunnaste hvardagstal och hotade

tidtals att totalt afstanna, tils den gamle resolut

tog till svenskan. Baron Alexander var glad och

stolt öfver sin son, blef ifrig i sina frågor och

nästan glömde Helena. Helena var djupt

upprörd, men kämpade tappert emot sin rörelse. Det

föreföll henne som en ohöflighet detta främmande

språk i hennes närvara, ehuru hon nog insåg

det berättigade i att den gamle med sin son talade

det, som för honom var hjärtats, de fina

känslornas tungomål. Alla melankoliska lynnen röna

en känsla af sorgsenhet, då de byta om

vistelseort. De oförvägna, sangviniska naturerna veta

ej af detta intryck. De glädja sig åt, att det

alldagliga i deras lif afbrytes. Helena hörde till

de förra. Så länge hon och Erik voro ensamma,

hade hon icke skänkt en tanke åt alla de

svårigheter, som hon gick till mötes, men nu, nu

kom alt detta öfver henne. Hon sökte sin till-flykt hos Hanna. Men Hanna, som med själ och

hjärta var med i faderns och Eriks ifriga samtal,

gaf endast förströdda svar. Och Helena blef

lämnad ensam för sig, mer än hvad någon af

hennes närmaste hade velat.

Då och då riktade baronen några ord till

henne, drack henne till, hälsade med en liten toast

henne välkommen; men så slog samtalet åter om

till detta familjens frimureri, till hvilket hon — hon

kände det med smärta — icke hade klafven. Hon

var för dem en börda, som hindrade dem att fritt,

otvunget hängifva sig åt hvarandra och åt glädjen.

Hon var en främling här, hon kände det med

djup misströstan. Ur denna misströstan utgingo

redan tusen trådar, hvilka slöto sig samman om

henne, fina, lätta, oslitbara trådar, sammansatta

af ängslan, bitterhet, ovilja, svartsjuka och bildande

ett nät, som omslöt hennes hjärta och hjärna.

Ack, om middagen vore slut, om den ville taga

en ände, tänkte hon för sig själf och sväljde

med möda sina tårar.

Omsider var middagen slut. Erik trykte

uppmuntrande sin hustrus hand; man gick till

gårdsverandan för att dricka sitt] kaffe och Erik

hann hviska några varma kärleksfulla ord i sin

hustrus öra, då betjänten anmälde, att en resande

åkte upp för allén.Nyfiken som man är på landet, lutade sig

Hanna öfver barrieren och blickade ut mot vägen.

Plötsligt sade hon med ett uttryck af glad

öfver-raskning: det är Lilly, Lilly min bästa väninna!

Erik höll just på att föra kaffekoppen till

sin mun. Vid detta utrop stannade han

half-vägs, och en lindrig skiftning öfverfor hans

anlete, en skiftning som icke undgick Helena,

ehuru hon tyktes inbegripen i samtal med sin

svärfader. — Främmande nu — hvem kunde

denna Lilly vara, som var taktlös nog, att just

då hon var första dagen i det nya hemmet,

komma hit för att störa dem?

Lilly körde i sin ensitsiga schäs fram till

trappan, lämnade tömmarna åt skjutskarlen och

hoppade vigt ned.

Lilly och Hanna omfamnade och hälsade

hvarandra hjärtligt. Då Lilly såg Erik uppe

på trappan och blef presenterad för husets unga,

sköna svärdotter, rodnade hon starkt och bad

tusen gånger om ursäkt att hon stört familjen;

men hon hade ingen aning om vare sig

förlof-ning, bröllop eller hemkomstöl. Hon skulle

genast vända om, så snart hennes häst hvilat, hon

ville visst inte störa någon.

Det ville icke Hanna höra talas om, hon

var så ifrig att få Lilly att stanna, att det nästansåg ut, som om hon i denna velat ha en afledare

för den trykta stämningen i hemmet. Hon

presenterade Lilly som sin bästa väninna för Helena,

som å sin sida kände sig starkt slagen af det

egendomliga i Lillys utseende.

Hon var icke vacker, men i hvilket sällskap

som hälst hade hon blifvit bemärkt. Hon hade

något af Leonardo da Vincis kvinnotyper öfver sig,

något af detta inåtvända, djupa inre lif, som doldes

bakom ett lugnt och måttfullt väsen, men detta

lif, tykte man, kunde när som hälst explodera

fram i ett behagligt skratt, i tårlös sorg, i

bedårande förbindlighet. Hon teg så uttrycksfullt,

att man frågade sig själf, om hon alls behöfde

talets gåfva. Det släta, askblonda håret, den fint

bildade munnen, kring hvilken lifvet spelade i

hvarje nerv, i hvarje liten muskel, i de små

groparna på kinder och haka, och den klara

blik-ken, som såg så rakt ut i världen, som om den

velat taga mått på alt hvad den såg — och

oak-tadt all denna klarhet outgrundligt skiftande som

hafvet — gåfvo hela hennes utseende och

uppträdande ett obestridt välde öfver enhvar, som

hon värkligen ville tjusa.

— Välkommen, öfverstinna, välkommen, måtte

ni trifvas i vårt land, sade hon med en behaglig

dämpad röst, med ett leende som lofvade så mycket.Och nu går samtalet, så länge bundet och

kallt, lös på allvar. Hon är som det med

elektricitet mättade föremålet: man behöfver endast

röra det, och det gnistrar, det kastar lågor och

sprider värme omkring sig. Och samtalet

börjar på franska, går öfver till tyska och svenska

och åter till franska för att till sist hufvudstupa

störta sig i svenskan, hvilken som en brusande

ström drager till sig alla små obetydliga bifloder

af franska, tyska och ryska. Och där sitter hon

åter ensam, den stackars Helena, och hör på detta

främmande entoniga språk, dessa ljud som hon

icke kan finna sköna. Hon ser huru Erik blir

ifrig, huru svägerskan Hanna, kall och klok som

den gamle, blandar sig i samtalet, huru Lilly

flammar till. Och hon väktes af dessa ögon, af

detta bedårande löje att öfvertänka, hvad där

kunnat finnas för ett band emellan hennes man

och denna Lilly — ty att där varit något, det

ser hon genast. Lillys mun skvallrar om, huru

upprörd hon är, då hon ser Erik. Hennes ögon

gifva honom en blick, så sorgsen att det slår

som en blixt i Helenas sinne, en blixt som med

ens upplyser henne om det förgångna. Herre

Gud, hon älskar ju honom, och han — — en

gång i tiden har han älskat henne!

Helena har lurat ut hennes hemlighet —hemligheten i detta talande anlete. Hon känner

det plötsligt, som om hon funnit Aladdins

underbara lampa, och vid dess trolljus känner hon igen

alt, läser Lillys hela kärlekssaga, ja förstår detta

afskyvärda språk. Och med ett förtvifladt tag

kramar svartsjukan plötsligt sönder hennes

lyk-kas skimrande bubbla. Hon är en främling här,

hon skall aldrig vinna insteg inom denna

familj, i detta land. Som en oöfverstiglig mur

skola de alla sluta sig samman kring sin härd,

denna härd där hon aldrig skall finna en obestridd

plats. Icke häller han, hennes Erik, skall kunna

skaffa henne denna plats. Hennes intryck bli

henne öfvermäktiga. Hon kände dett som då

vattnet plötsligt går öfver i fast is. Hon stiger

upp och säger kallt och lugnt, att hon skall gå

upp på sitt rum.

— Jag kommer genast efter, svarar Erik

med en förströdd min och blick.

Helena kände icke husets inredning, hon gick

i matsalen, därifrån till salongen och kom ut till

trädgårdsverandan. Hon ville icke vända om och

fråga efter trappan till öfre våningen. Hvarför

skulle hon störa dem som efter många år åter

•träffades, dem för hvilka hon ensam var en

främling, en börda, ett tvång. Eu rak bred gång,

kantad af blomsterrabatter, förde igenom trädgården.Bitter och nedslagen gick hon ned för gången,

då hon plötsligt hörde ett mäktigt sus. Hon

vandrade vidare. Ju längre hon kom från byggnaden,

desto mera tilltog suset. Nu tykte hon sig midt

i det allmänna bruset höra några enskilda

väldiga bastoner rulla fram likt åskan. Hon steg

ned för en brant trappa af grofhuggen granit,

och just då hon vände till vänster på det sista

trapp-planet, såg hon Haapakoski skummande och

brusande omsluta en af täta granar bevuxen

holme. Först blef hon rädd; hon hade där borta på

den ryska slätten aldrig sett något dylikt och hon

var på väg att fly. Men med en egendomlig

tjuskraft bands hon af bruset, af färgspelet, af den

våldsamma striden där nere djupt under henne,

så att hon icke besatt kraft att röra sig ur

stället. Hon tykte rent af, att en underlig, hemsk,

magnetisk kraft drog henne dit ned mot fallet,

och häftigt tog hon ett tag i trappans barrier.

Först då hon kände det fasta stödet under sina

händer, blef hon lugn och kunde med alt

intensivare intresse betrakta vattnets vilda lek. Hon såg

den blågröna grundfärgen växla i hvarje minut

mellan svartblått och gulbrunt. Där de tvänne

strömmarna i ursinnig vrede störtade tillsamman

och bekämpade hvarandra, kastade de sig högt upp

i miljoner vattendroppar, i hvilka regnbåge öfverregnbåge väfde in sina strålknippen, lysande och

gnistrande; en väf hvars färgprakt ingen dödlig,

icke Salomo i all sin härlighet, icke liljorna på

marken ha efterbildat. Helena stod ett ögonblick

likasom förstenad vid denna naturmaktema3 vilda

strid. Hon mindes versen i Puschkins dikt

Kopparryttaren:

Alt värre stormen vågen bryter

Nu sväller Nevan upp och ryter,

Den kokar, frustar, vill bli fri,

Och som ett djur i raseri

Den plötsligt sig pä, staden kastar.

Och då hon en gång fick versmåttet klart för sig,

tykte hon, att forsens och flodens brus gick i

samma rytmiska takt, att den sjöng, att den

brusade ständigt, ständigt i samma meter med

samma omsägningar. Och då den yttre naturen ter

sig för oss så, som våra själssträngar äro stämda

för stunden, ljöd forsens sång för henne djupt

vemodig och sorgsen: du är en främling här, dig

älskar ingen här! Det var sångens A och O.

Och djupt förkrossad af sin sorg, af vemodet, af

naturens väldiga, fruktansvärda stämma, som

aldrig talat så hårdt, så sträft, så våldsamt till

henne, af svartsjukans kval, af de starka intryck

och känslor hon senast varit underkastad, sjönkhon ned på trappan, och en våldsam gråt

skakade hela hennes varelse.

Och detta intryck af forsens vilda, sträfva,

våldsamma sång blef för henne ett af de

beståndande, ett af dem som aldrig förgätas.

Nu hörde hon sin man med ängslan och

oro ropa hennes namn. Han kom närmare och

det kändes som en tillfredsställelse hos henne att

af röstens klang förnimma, huru orolig han var.

Skulle hon svara eller ej? Hon stred med sig själf

och till slut svarade hon ett kort, tvärt här, och i

nästa minut sprang Erik ned för trappan, slöt

henne i sin famn och kyste hennes ögon gång på

gång.

— Huru i Herrens namn har du kommit

hit ned! Hvad jag varit orolig! Och hvarför

gråter du, säg älskade hvarför?

Men hon kunde intet svara på en lång tid.

Till sist kom det fram; en hel ström af bittra

ord, af lösa hugskott, af vilda fantasier, alla bygda

på svartsjukans kval, bröt fram öfver hennes

vackra läppar. Alt hvad hon under den

half-timme hon tillbragt ensam med sina sorgsna,

hetsiga tankar fantiserat ihop, alt slungade hon

öfver hans värnlösa hufvud.

Att börja med blef Erik djupt sårad öfver

hennes ord och måttlösa beskyllningar, och hanville försvara och rättfärdiga sig inför henne;

men då han såg, huru djupt olycklig hon var,

och betänkte, att motsägelsen endast skulle

uppreta henne, tog han sig for att trösta henne.

Han satte sig vid hennes sida och talade som

till ett sjukt barn, vänligt och ömt. Hennes

tårar, hennes snyftningar afstannade, och i nä9ta

ögonblick var hon dubbelt så öm mot honom,

erkände sitt fel och ödmjukade sig, så att Erik

djupast inom sig tykte, att det var för mycket.

För att blanda bort hennes intryck och få

henne att glömma den svåra stund hon

upplef-vat, sade han:

— Se, huru vacker forsen är. Se det

rosenröda molnet som en mussla på himlen, den gula

klara himlen, den mörka furuskogen och den hvita

forsen. Se, huru ljuset mellan granarna strömmar

som upplöst guld öfver vattnet, säg är det icke

skönt? Här har jag som gosse sommar ut och

sommar in beundrat denna utsikt.

Hon såg kisande på landskapet. Till sist

smög hon sig till honoin.

— Förlåt, älskade, men jag är rädd, jag

förstår icke denna utsikt. Suset kommer mitt hufvud

att svindla, bråddjupet förskräcker mig,

våldsamheten stöter mig tillbaka. Jag älskar en flod,

när den som Rysslands floder makligt flyter somett blått vattradt band mellan rika fält och mjuka

ekdungar, jag . . .

— Kom, Helena, sade han sårad i sin själ.

Man väntar oss med teet.

Hon såg förvånad på honom, men sade intet.

Att en man kunde vara svartsjuk om sitt land,

det hade hon ingen aning om.

*

Aftonen föll på. I den stora salen på

Haa-pakoski gård satt familjen församlad. Familjens

medlemmar voro tystlåtna, tänkande, inåtvända

personer, descendenter af bistra krigare och föga

ömhj ärtad e jurister. Där fans intet af detta lätta,

fladdrande ljusa, som ofta hör gammal hofadel

till. Gamle baronen satt och såg ut genom

midtel-fönstret och kalkylerade öfver, huru många

häckar mera väpplingen där borta på ängen skulle

ge i år. Hanna och Lilly spelade domino; de unga

tu, nu åter i full harmoni med hvarandra och

hela världen, sutto vid pianot. Då och då slog

Helena an en enda ton på tangenterna, en ton som

svälde till, fylde rummet och åter dog bort i den

tysta sommarkvällen. Erik höll armen om hennes

lif och hviskade ömma ord i sin hustrus öra.

Var det dessa ord, som gjorde att de ensammatonerna lockade alt flere och flere att samljuda

under Helenas fingrar, alt nog. plötsligt slog hon

an några praktfulla ackord, och nu brusade

musiken fram i stolta, mäktiga vågor. Ingen hade

kunnat tro, att det enkla pianot dolde inom sig

en sådan värld af storhet och prakt.

Då Helena spelade, glömde hon, hvar hon

var och hvilka som omgåfvo henne. Ty hon

hängaf sig med hela sin själ åt tonernas

tjuskraft, hon bars och bars af melodin i en

värld af harmoni och skönhet. De stora dödar

som skapat de odödliga värk, hvilka de små

lef-vande nu drogo nytta af, lät hon hvila i fred;

hon spelade blott sitt hemlands toner, blott den

musik som vuxit upp i det omätliga Ryssland.

Åt alt hvad den judiska rasen lidit och åter

lidit i Ryssland, har Anton Rubinstein gifvit form

och färgklang i sina toner.

Hans hjältar må heta Asra eller Nero,.

vara Okeanider eller Rusalkor, luftiga väsen ur

älfvarnas djup, hvad hans toner tolka bäst och

sannast, det är de sorger som i tusen år tyngt

hans folk i det heliga Ryssland. Det är en

smärt-full sång, som framsprungit djupast ur det kvalda

folkets bröst och hos honom slår ut i ve och

klagan likasom fordom hos förfäderna, då de

klagade vid älfvarna i Babylon.Okonstladt och naivt har Glinka lyssnat till

hvad fiskaren sjunger, då han i sommarens kväll

ror sin båt på Dnjeperns vida yta, hvad herden

spelar på sin pipa, där han vallar sin hjord vid

flodens strand. Han har hört den konskriberades

klagan, sett ungdomens lekar och dess stormande

danser, då ynglingar och flickor på

hälgdags-aftonen mötas i byn. Och ur alt detta har han

dragit ett facit, ett värde, som mer än annat gör

hans folks karaktär: hängifvenheten för idéns

inkarnation, för personligheten. Fädernesland,

frihet, oberoende, alt är intet, först i tsarens

personlighet är intet alt, därför ger detta folk

lifvet för tsaren — det är för dem

hufvudsum-man af lifvets svåra konst.

Mäktig och pompös är Tschaikowsky, mera

lärd än hans föregångare. Hans musik har djupa

rötter i den ryska mässan, den kyrkliga musikens

fasta schema, dess rytmiska, sköna ackord; som

marmorpelare i en häl gedom bära de härliga, lätt

förtonande öfvergångar likt luftiga hvalf på rikt

utsirade kapiteler. Kolonnpar på kolonnpar

repetera sig i oändlig följd och försvinna i

bländande ljus i fjärran, där den oändlige dväljes anad,

men aldrig sedd, dold af moln, af helig rökelse,

som likt blomsterdoft i sommarens natt, sväfvar

kring hans tron.Då den sista tonen förklingat, rådde där

©n helig tystnad i Haapakoski gamla sal. En

sakta snyftning hördes från soffan, där Lilly satt.

Hanna såg ut mot de små purpurfärgade skyar,

som seglade så oändligt högt uppe och långsamt

försvunno i azurens djup.

Helena steg upp från pianot. Hon hade hela

dagen spelat samma roll som Inferior i den

ve-netianska komedin. Med en känsla af välbehag

erfor hon, att hon åtminstone i detta nu stod

högt, så högt, att alla de andra måste se upp

till henne.

Gamle baron Horn steg upp och trykte

tigande sin svärdotters hand. Han ämnade just

säga något, då betjänten i detsamma ringde.

Denna skarpa ringning bröt förtrollningen.

Teet var serveradt. Man gick till

matsalen, där kvällsvarden intogs under tystnad. Gamle

baronen betraktade uppmärksamt sin sonhustru.

Det föreföll, som om han efter det han hört henne

spela fått likasom en högre tanke om henne och

hennes förmåga.

Senare på kvällen, då man bjudit

hvarandra godnatt, sade han sakta till sin son:

— Tag vara på denna kraft. Du skall i tid —

och ordet uppfostra hade sånär kommit öfver hans

läppar, men i detsamma såg han ett blidt, betryktanlete likt en dimma skymta for sina ögon, det var

bilden af hans stackars hustru, som vid detta ord

dök upp ur glömskans, ur minnenas land. Han

teg, och Erik fick aldrig veta, hvad den gamle

menat. Han trykte varmt sin faders hand. Och

nu märkte han för första gången, då den gamle

gick in till sig, att hän starkt åldrats. Nacken

var tunn och mager och det raka, starka i

ställning och gång tyktes ha fått en knäck. — Jag

ser, att jag kommit hem i rätt tid, sade sonen för

sig själf.

De nygifta sutto vid fönstret i sitt rum.

Natten, den tysta ljufliga sommarnatten låg öfver

kullar och fält. Forsen sjöng sin vaggsång. Ur

de doftande skogarnas djup, Gud vet hvarifrån,

om från himlen eller jorden, sväfvade ljumma

vindar fram. En luftig dimma steg upp ur

forsdalen, låg som en mjuk svepning öfver de

närmaste träden, gaf behag åt deras former och

finhet åt deras färg. Från fållan hördes då och

då klang af klockor och längst i fjärran skallet

af en vakande hund.

Erik Horn var hänrykt af sommarnattens

underbara ljus, som han nu återsåg efter många

års bortavara. Musiken, hemlandsluften, hans

lyckliga kärlek och aftonens skönhet, alt bidrog

till att stämma hans själ i en egendomlig tonart,som lät honom i högsta potens njuta af lifvet, at

tillvarans fröjd.

— Helena, se huru vackert fältet är där

borta, när vinden går öfver de gröna axen.

— Hvilket fält? Helena såg det icke. Det

där lilla i parken där, är det ett fält?

Hos henne väkte ordet fält en annan bild.

Så långt ögat nådde, vajade hvetet nu i

hennes hemland. Vinden bar en egendomlig doft,

som på samma gång äggade och söfde. Vid

horisonten såg man de spetsiga taken af den stora

byn och den sneda häfstången från brunnen.

Från hvarje buske ljöd näktergalens smäktande

sång. Himlens stjärnor lyste guldglänsande på

dunkelblå botten.

Horn förstod hennes drömmande blick, han

förstod, att Helena aldrig skulle komma att fatta

skönheten i denna anspråkslösa, enkla natur, där

lifvet pulserar sakta, flyter så stilla som bäcken

under näckrosornas blad.

Men ägde han någon rätt att känna

ledsnad därför? Horn mindes, huru han, då han som

ung löjtnant följde en sin kusin, en målarinna

till Italien, en dag hänrykt öfver naturens skönhet

blickade öfver Lago Maggiores blåa vågor bort mot

de Borromeiska öarnas sköna konturer. Kusinen

hade då sagt åt honom: Erik, skulle du vilja bosätta

11dig här? — Gud bevare, hade han svarat, och

det var dock de eviga vårarnas land somfrågangälde.

Ehuru denna dag var en af de skönaste

sommardagar norden hade att bjuda på, kvarstod

den det oaktadt som en mörk punkt i Helenas

lif, ett bevis på huru våra lidelsers, våra känslors

skiftningar och svall ombilda den yttre världen,

huru vi själfva gifva stämning och färg åt det

som omger oss, så att man på våra individuella

intryck kan tillämpa Zolas definition på konsten

— ett stycke natur sedd genom ett temperament.mekmånaden, detta som i färg skulle

symboliseras med något hvitt och rosafärgadt på gyllne

grund, som i musik skulle återgifvas ungefär

såsom Gounod det gjort i fjärde akten af sin Faust,

blef för Erik Horn något helt annat än hvad

han väntat sig. På landet i en skön natur, fri

från mödosamt arbete, öm, hängifven och frisk

hade han vågat hoppas i högsta mått på den

lycka, som detta magiska ord innebär, och dock

blef det helt annorlunda.

Orsakerna till att lifvet icke för honom

gestaltade sig, såsom han hoppats, voro tvänne,

och i själfva värket så helt naturliga, att han

genast varsnade dem och insåg att de borde

af-hjälpas; men att afhjälpa dem låg icke inom hans

förmåga. De unga tu ledo af absolut brist på

arbete. Erik, som var en tämligen värksam natur— icke som den gamle eller systern, men i alla

fall van att arbeta i och inom ett schema, som

militärer vanligen göra det — var dömd till

absolut ovärksamhet.

Den gamle hade i åratal af ensligt lif på

landet samlat en stor mängd erfarenheter och gjort

en mängd iakttagelser, som han bar likt en brunn

af visdom inom sig. Han ansåg det som sin

plikt att meddela den b lifvande herren till

Haa-pakoski dessa praktiska rön och dessa resultat

af sina ensliga stunders tankearbete; men att

öfverlämna någon enda detalj af godsets skötsel åt

sonen — nej, så länge hans hufvud stod upprätt,

skulle han ensam sköta Haapakoski. Och Erik

blef en tyst åhörare af sin faders planer, tankar

och drömmar i ekonomi, i sociala och politiska

frågor, en roll som i längden blef honom olidlig.

Helena åter var visserligen van vid

sysslolöshet, ty de besök, de ridturer och det arbete

för de fattiga, som i hemmet upptagit henne under

dagens lopp, kunde väl icke kallas arbete, men att

lefva till den grad utan möjlighet att utfylla sin

tid som här hade hon dock icke varit van vid. För

öfrigt var det med högsta förvåning hon för första

gången i sitt lif såg, hvilket slafgöra landtbruket

i själfva värket var. Hennes svägerska var ju

tidigt uppe och följde dagen om med hela husetsoch godsets ekonomi. Och senatorn, geheimerådet,

baronen, den gamle majoratsherren, ja han —

hon trodde säkert, att han aldrig sof. Helena

mindes, att hon en gång träffat en tysk

godsägare, som presenterades för henne under titeln

„Land-oeconoma. Hon hade funnit titeln i högsta

grad kuriös och undrat, hvarmed en sådan

person egentligen sysslade; nu fann hon en

personlighet bakom detta lustiga ord, och det var

svärfadern. Men icke blott dessa bägge, utan hela huset

hade, tyktes det henne, ett evigt, ett värkligt

straffarbete sig förelagdt.

Ville hon rida, såg Hanna på henne som

om hon föreslagit att plundra kyrkan eller plocka

ned ett par stjärnor från himlen — rida nu

midt i höbärgningstiden, sade Hanna kallt och

rykte på axlarna. Skulle hon draga galoscherna

på sig, fans aldrig någon betjäning i

närheten, och fans den romantiske Larsson där, så

gjorde han det icke på något vilkor, ja han var

slug nog att genast försvinna, då han trodde att

hon behöfde honom. Med andra ord, hon stötte på

en kant af detta sega, omedgörliga något, som tiger

och gör som det vill, den finska envisheten. Hon

måste till och med kamma sig själf, ja kläda på sig

själf. Hvad skulle Marfa Ivanowna ha sagt, om

hon vetat detta! Icke ens Darja Michailownavågade hon underrätta om denna ömtåliga sak.

Helena hade själf till att börja med känt sig djupt

förnärmad däröfver, men då Erik på allvar sagt,

att, om de bjödo en dukat i månaden, de icke

i hela Kymmenedalen skulle finna någon som

kunde och hunne göra hvad hon i den vägen

begärde, måste hon finna sig däri. Något som

i det hela icke var så svårt, då Erik själf

under hela denna tid som en annan Herkules

vid Omfales fötter tog de flesta af en

kammarfrökens åligganden på sig.

Men värre än alt detta var språket, detta

språk hvaraf hon icke förstod ett ord. Att sitta

där, se sina närmaste le och tåras, höra dem

blifva ifriga och åter lugna sig, allvarligt

öfver-lägga eller skämta, och af detta alt förstå

intet, det var förnedrande. Att då släkt och

husets vänner kommo för att hälsa den unga frun,

sitta som ett skådedjur, som en Dalai Lama,

hälsa, nicka och le och icke kunna säga ett ord,

det blef stundom en fysisk plåga.

Alt detta alstrade oro, leda och trötthet, som

i sin tur blef fröet till mången tvist, tvister som

under det excentriska lif med häftiga

känslosvallnin-gar och nervösa utbrott, hvilket karaktäriserar

smekmånaden, drogo med sig tårar, gråt, förtviflanoch scener af svartsjuka. Och dock viste de bäggey

att ingen människa på jorden stod den andra

närmare, var den andra kärare. Ack, hon ville icke

erkänna det, men ibland kändes det, som om de

varit hårdt bundna vid hvarandra. Då alt var

väl dem emellan, märkte hon det ej. Men så fort

de blefvo osams och drogo hvar åt sitt håll,

skar bandet djupt in i köttet och sårade dem*

Och år gingo om, innan de kunde glömma denna,

tid af oro och spänning, denna vårstormarnas,

upprörda tid.

Men huru afhjälpa dessa olägenheter, huru

i hemlandet erhålla en plats med eget hus och hemr

med sysselsättning för sig själf och Helena . .

-fick han icke en själfständig värksamhet här, ja

så ville han åter fara till Moskva. Och när

skulle Helena lära sig detta språk, som nu gaf

henne så många bittra stunder, att icke tala

om det andra språket, finskan, som man då Erik

reste ut till Ryssland, knappast hörde talas om,

men som nu bröt in på alla håll och kanter.

Erik hade många gånger lust att rådgöra

med sin syster Hanna i denna sak, men med

Hanna var det icke mera som förr. Hennes

„akta dig för Helena Nikolajewna“ ljöd ännu i

hans öron. Syskonen, som förut varit så nära

lierade med hvarandra, hade nu som af en kilskilts åt, och denna kil var svägerskan. Djupt

i Hannas själ rådde misstro mot den nykomna.

Hvilket ögonblick som hälst trodde hon, eller

ville hon tro, att några blamerande detaljer skulle

uppenbaras om släkten, något tvetydigt, något

hon viste icke hvad, men något som Martinoff

hade antydt, som hon hade drömt om den svåra

natten på villa Aldoni. Ty alt sedan dess hade

hon insupit en stark antipati mot svägerskan,

i hvilken hon därtill fann en rival om makten

på Haapakoski. Det som dock naturligtvis i allra

högsta grad var och förblef en skiljemur mellan

dem, var trosbekännelsen. För Hanna, hängifven

alla ytterligheter i den protestantiska tron med

dess tolerans i trosfrågan, blefvo den ortodoxa

lärans fasta, schematiska och en gång för alla

bestämda former ofattliga, ja rent af motbjudande.

Om syskonen icke dö första dagarna

undvikit det ämne, som låg dem båda närmast om

hjärtat, hade de måhända i någon mån justerat

sina åsikter och rättat sina misstag. Men de hade

låtit den rätta tiden gå sig ur händerna, och nu

behöfdes det en stark yttre påstötning, för att de

skulle taga till tals ett ömtåligt och delvis

obehagligt ämne.

Så gick tiden långsamt, tills dess en lång

regndag situationen tyktes outhärdlig för de uuga.De hade kommit i dispyt om någon bagatell,

bagatell till den grad att de ett par timmar senare

icke kunde säga, om hvad de tvistat. Nu satt

Helena och kände sig djupt olycklig, medan Erik

gick missbelåten med sig själf och sin ställning.

Det knackade på dörren. Stig in, ropade

Erik otåligt. Larsson kom in med ett bref.

Bref-vet var från Moskva, adresseradt till Erik Horn.

Det var från Dar ja Michailowna, som skref

utförligt om ställningar och förhållanden. Nu hade

det kommit, det som hon så länge väntat. Alt

störtade samman, slag på slag. Fordringar,

räkningar, papper i oändlighet från alla håll.

Nikolai Konstantinowitsch hade blifvit ursinnig och

vägrat att skrifva på några som hälst handlingar.

Dar ja Michailownas notarier hade tillrådt henne

att anhålla, det förmyndare skulle utses för den

halsstarrige fursten. Därtill hade hon för sin del

föreslagit Martinoff och den som nu stod dem

närmast, svärsonen Erik Horn. Hon bad honom

att med det första komma till Moskva i och

för denna affär.

Men då blef Erik Horn utom sig. Han hade

aldrig i sitt lif haft att göra med sådana affarer,

han, en soldat skulle ge sig i händerna på

advokater, processa om Gud vet hvilka smutsigaaffärer . . . nej, och tusen gånger nej, han hade

gift sig med Helena, men icke med släkten.

Då Helena var af en annan åsikt och ifrigt

förfäktade, att de borde resa för att bistå Darja

Michailowna, beslöt sig Horn för att tala ut,

att låta henne veta, huru hon hade det i sitt

hem. En gång måste hon ju dock få veta det, och

nu var det måhända bäst. Han talade därför

först om, huru det var honom omöjligt att

sköta några affärer, till och med bataljonens,

tillsamman med Martinoff, att denne så snart

Horn infunne sig i tjänst, utan tvifvel skulle

komma att söka en annan befattning, att

Martinoff begagnat sig af sin kännedom om Nikolai

Konstantinowitsch’ lif och affärer på ett sätt, som

icke kärleken till Helena, icke svartsjukan, intet

i världen kunde rättfärdiga . . . Vidare talade

han på möjligast skonsamma sätt om hennes

faders framfarna lif.

Helena lyssnade, full af häpnad och

förvåning. Det var för henne, som då man plötsligt

tänder ett ljus i ett mörkt rum, i"hvilket man länge

trefvat omkring. Nu förstod hon med ens Darja

Michailownas oro och tårar, gamla Marfas

omotive-radt nedkallade förbannelse, tjänstefolkets dunkla

hänsyftningar på en stundande räfst och ett straff.

Nu förstod hon den plötsliga tystnad, som ofta upp-stod, när man talade om hennes far. Nu mindes

hon från länge tillbaka talet om en utländsk

furstinna, som bragt olycka öfver huset. — Nu

såg hon klart i det hittils dunkla, det outredda,,

som ofta väkt hennes nyfikenhet, nu förstod hon

alt. Ack, de djupaste lidandsn strömma öfver oss

ur samma källa, som skulle kunna fylla oss med

den största glädje, och de sår en älskande hand

slår svida häftigast. Och då Helena nu hörde

dessa ord ur Eriks mun, greps hon af en sorg,

som gränsade till förtviflan. Det föreföll henne,

som om mörka vågor slagit samman öfver henne

och hon långsamt sjunkit nedåt, ständigt nedåt.

Hon hade att börja med icke ens tårar för

sin sorg.

Det knackade åter på dörren. Horn

kände sig villrådig; att hon skulle taga det så

djupt, det hade han dock icke trv>tt, och denna

knackning nu . . .

— Hvem är det, ropade han häftigt.

Det var åter igen Larsson, som anmälde,

att gamle baronen hade något mycket viktigt att

tala om med öfversten.

— Jaså, var god och säg, att jag kommer

genast.

— Men sansa dig, Helena, sade han oroligt,han viste icke hvad han skulle göra, stanna hos

henne eller gå ned.

— Erik, sade hon mildt, gå ned till din

fader, jag behöfver vara ensam med mina

tankar . . . Men Erik, tilläde hon med häftighet, du

talar icke om detta för någon, framför alt icke

för din syster, hör du, icke för henne.

— Min syster! Ja, såvida hon inte redan

vet altsammans.

Helena for upp i vrede: hvem, hvem skulle

ha sagt henne det?

— Kanske Martinoff.

— Ah, nedrigt, nedrigt. Hvilken skam,

hvilket elände, och hon brast i tårar.

Från denna stund förskref sig hennes

antipati för svägerskan. En äkta kvinlig antipati,

som intet i världen, icke förnuftsskäl, icke ens

egennytta kunde bekämpa eller afvända. Denna

blinda, på Gud vet hvilka dolda, inre inflytanden

beroende antipati, så karaktäristisk för många

kvinnor. — Helenas vrede värkade lugnande på

hennes sorg.

— Gå till den gamle, sade hon. Jag vill

öfverlägga om hvad som bör göras.

Då Erik kom ned till sin fader, vandrade

denne upprymd af och an i det stora arbetsrummet.

— Nå, min gosse, sade han leende — jaghar gjort som forntidens gästfrie drott. Jag har

icke frågat vandringsmannen, hvarför han

kommer, hvart han går, huru länge han dröjer. Men

nu har du lustvandrat i kärlekens örtagård i

tvänne veckor och mer. Får man lof att fråga,

huru du har det stäldt för dig nu? Skall du

tillbaka till Moskva?

Erik såg menande på fadren — så sade han

ett resolut nej, det vill säga, att hans vanliga

obeslutsamhet lät honom försöka att bakom detta

kategoriska nej möjligen finna en utväg till

ytterligare öfverläggning.

— Bravo. Nåväl, jag tager fasta på ditt nej,,

och fadren tog från bordet én nyss ankommen

nummer af Helsingfors Dagblad. — Hör på den

här notisen: Guvernören J. A. Gripenstedt, som

nu i 12 år intagit landshöfdingestolen i — län,

torde hos Hans K. Majestät ha anhållit att för

sjuklighet få afgå från sin post och tilldelas

full pension för de 36 år han varit i statens

tjänst. Guvernör Gripenstedt har under den tid

han handhaft posten som guvernör i länet vetat

att förskaffa sig ett odeladt godt namn, och det

skall för hans efterträdare, hvem hälst det än

blir, icke blifva lätt att fylla platsen efter den

folkkäre och rättrådige mannen. — Nå, hvad

tycker du om notisen?— Jag förstår dig, käre fader, svarade Erik

allvarsamt. Men . . . Nu föll hans gamla

obeslutsamhet öfver honom.

— Nå, sade fadren.

Fruktan för ansvaret vid den viktiga

tjänsten och Eriks medfödda anspråkslöshet

uppjagade rodnaden på hans kinder. — Nej far, jag

kan det ej.

— Hör nu, Erik, det är jag som bedt

Gri-penstedt att lägga in om afsked, det är jag som

fäst vederbörandes uppmärksamhet på dig. Du

kan tänka dig min belägenhet, ifall du nu skulle

neka.

— Men betänk då ... är jag vuxen denna

plats? Hvad vet jag om en guvernörs

skyldigheter, om länets behof?

— Erik! När jag föreslagit dig, så bör

du veta, att det är min fulla öfvertygelse, att du

med god vilja kan sköta den posten. Och viljan

skall väl icke fattas dig.

Erik öfverlade en god stund inom sig. Gick

af och an i rummet, tände på sin papyross; till

slut vände han sig till den gamle, som hela tiden

betraktat honom, och sade:

— Om jag skulle kunna komma ifråga, så

vet du nog, att det är min allvarliga föresats attträda i gamle Gripenstedts spår. Men det där

är drömmar — och . . .

Den gamle njöt af sin makt, af sin förmåga,

han njöt däraf denna gång mera än någonsin förr

i sitt lif — ty nu gälde det ju hans son. Till

denna maktens retelse kom ytterligare något som

kunde anses som ålderdomssvaghet — han fann ett

mycket stort behag i att visa sin makt. Att, ehuru

redan länge sedan afgången från tjänsten, ännu

vid viktigare frågor i landet, vid befodringar, där

han kunde lägga sitt ord till förmån för landets

få aristokratiska familjer, uppträda på ett värksamt

sätt, att då och då dirigera gången af en allmän

sak, det var för honom en hälgdagsfröjd. Och nu,

nu då det gälde hans egen son, nu var det en

nödvändighet och en — triumf.

— Nå, nå, inte bara drömmar. Packa in

din paraddräkt, far till Helsingfors i nästa vecka

och uppvakta senatens medlemmar, res sedan ned

till Lithauen, gör din uppvaktning hos

generalguvernören — så där en passant — på resa till

Berlin eller hvart du vill. Tag med dig bref från

grefve Stiilpers — om Skobeleff och dina nära

förbindelser med honom behöfver du icke tala,

där stöter det på patrull, efter hvad jag nyss erfarit.

Och jag skulle ha bedömt sakerna bra nog illa,

om jag icke kunde ansvara för ett godt resultat.— Pappa, och Erik Horn såg med en blick

af beundran och tacksamhet upp till sin fader,

detta alt är väl ditt värk, kan jag tro. Tack

och förlåt mig all den köld jag fordom visat

dig. Om du viste, huru varmt tacksam jag är.

Om du viste, hvilken ofantligt stor tjänst du just

nu gör mig.

— Om jag viste det? Nog vet jag det,

min gosse. Du längtar härifrån. Att lefva här

med din Helena, utan arbete, utan sysselsättning,

det går inte. Nå vänta, vänta. När gamle baronen

på Haapakoski gått till sina fäder, blir det din

tid. Sköt nu då om ditt pund som en äkta finsk

adelsman.

Den gamle slog sonen på axlarna och såg

honom djupt in i ögonen. — Käre Erik, du

liknar i alla fall bra mycket din mor.

Ett varmt och godt, förtroendefullt

förhållande ägde från denna stund rum mellan far och

son. Och det kändes den gamle, som om en tung

börda, hvilken trykt honom i åratal, nu lyfts

ifrån honom.

Människohjärtat är ett förunderligt ting. —

Nu då bördan tagits bort, då han kände denna

lättnad, nu sade han till sig själf: min

uppfostringsmetod var ändock den rätta. Det här

skall jag nämna om för bror Magnus Jakob. Detär med sönerne som med fröet, att först då den

själfständiga kraften är vunnen, springer det

hämmande skalet af sig själft.

*

Helena satt i sitt rum i stridiga tankar.

I denna uppsjö af skymfligt nytt, som hon plötsligt

och oförberedt erfarit, hade hon som seglaren ute

på det mörka, stormiga hafvet svårt att finna

sig tillrätta. Hvad skulle hon göra, hvad var

det rätta, huru skulle hon ställa sin färd. Högt

slå bränningarna, vågorna skumma, mörk är

natten — hon kände sig redlös. Då skymtar där

plötsligt ett ljus, ett brinnande ljus, det sänder

knippen af ljusstrålar, som flere än en gång

drunkna i nattens mörker, tils ljuset segrat öfver

dunklet och med klart, stadigt sken kastar sina

strålar mot henne; nu vet hon, huru hon skall

styra sin julle. Alt detta fula, skymfliga, alla

dessa olyckor har han, Erik, vetat och förutsett,

och dock har han icke fruktat ruin och vanära.

Han har tapprare än forntidens riddare brutit

sig in till henne och räddat henne ur den

moraliska och ekonomiska ruin, som hotade henne.

Huru segerrikt stark har icke hans kärlek varit.

Nu vet hon, hvad hon har att bygga på, att lita

12till. Dit han går, dit vill ock hon gå; där han

vill vara, där vill ock hon vara. Hennes hjärta

smälter och är färdigt att flöda öfver af ömhet

och kärlek. Hennes själ är upprörd och lågande,

och just då kommer Erik in. Glädjen lyste ur

hans ögon.

— Jag stannar i Finland, jag lämnar aldrig

mera mitt land, sade han nästan flämtande, så

upprörd var han.

— Och jag, jag följer dig för evigt, sade

hon och slog sina armar kring hans hals och såg

på honom med ett smekande varmt, sammetslent

uttryck i ögonen.

.Sorg, vrede, hat, alla flngo sina

uttrycksmedel, glädjen ensam föddes mållös i lidelsernas

syskonkrets. Den kan icke gifva uttryck åt sina

känslor, den kan blott, när dess känslor svalla

öfver, vara tyst och le. Men när den i helig

tystnad med strålande ögon ser dig an, talar den

bättre än hela syskonskaran.^Imyra månader senare blef Erik Hom till stor

förvåning och förargelse för flere gamla

afske-dade generaler, statsråd och värkchefer utnämd

till guvernör. Denna utnämning blef en cause

celebre, tidningarna togo i saken och man talade

allvarligt och högt om protektion och dess

bekymmersamma följder för ett samhälle.

Sällan har en guvernör dragit in i sin

residensstad med mera uppriktiga känslor af glädje

och med större kraf på sig själf för det allmänna

bästa än Erik Horn. Han var glad, ty detta

schackdrag af hans fader löste honom med ens

från alla de processer, chikaner och ledsamheter,

som hans svärfaders förhållanden skulle hafva

dragit med sig, ifall han varit tvungen att resa

till Moskva. Djupast i sitt hjärta kände han, att

en ännu svårare sak än processerna hade föreståtthonom därborta, en sak som ofta plågat honom.

Han skulle ju där ha återsett hela denna skara

af officerame i sin bataljon, som alla legat vid

Helenas fötter. Att icke als tala om MartinofF.

Blotta tanken på alla dessa hetlefrade beundrare,

som sagt Gud vet hvad om Helena, kom en

blodvåg att slå honom uppåt hufvudet.

Men nu — han skulle aldrig mera behöfva

se unge Petroffs förälskade ögon, aldrig lille

No-vosiltzoff och hela skaran af adoratörer.

Men om Erik var glad, så var Helena det

icke mindre. Frihet, frihet, jublade hon, då hon

omsider satt i vagnen vid Eriks sida och hästarna

i starkt traf förde henne från Haapakoski och

från det nervpinande forsbruset. Ändtligen skulle

hon få ett eget, alldeles eget hem, där hon fick

ensam ställa så, som hon det ville, utan denna

svägerska, som blickade ned till henne från höjden

af sin mångåriga erfarenhet, sin obestridda oum-*

bärlighet.

*

Den lilla guvernementsstaden var belägen

åtskilliga mil från järnvägen. Den låg vid en

långgrund insjö och var indelad i kvarter och tomter

så regelbundet som en schackruta. Olyckligtvisvar den tilltagen i altför stor skala. Dess torg

och gator stodo icke i någon proportion till

folkmängden och till de små envånings trähus, som

mellan stora vanvårdade planteringar af björk,

asp och rönn reste sig på långa afstånd från

hvarandra. Mellan husen sträkte sig plank, långa,

enformiga och likartade, och g&fvo gatorna deras

egentliga prägel, prägeln af tröttsam, snörrät

enformighet.

Öfver alla dessa plank och trähus reste sig

guvernörens residens, äfven det en till

omgif-ningen oproportionerlig byggnad, uppförd i en

tung officiell stil. Från dess balkong kunde man

se norrut öfver tak och skorstenar, öfver

trädgårdarna bort till furuskogen, som åt detta håll

gaf staden en bra nog trång infattning, en ram

af mörka furor. Mot söder var utsikten öfver

insjön och dess holmar däremot till viss grad fri.

Staden var en riktig tschinovniksstad, utan några

ressurser i och för sig. Ingen fabriksvärksamhet,

-ingen genomfart för transport till andra städer,

ingen annan handel än detaljhandeln för dagen.

Icke ens någon rik eller blomstrande

landtbefolk-^ ning i dess närmaste närhet,

t Den första tiden var Helena ifrigt

upptagen af att ordna sitt hem. Hvarje vecka kommo

foror med möbel från St. Petersburg. Hennesgamla älskade Erardflygel var äfven kommen

likasom porträttet af hennes mor. Det var

hennes största glädje att ordna alla dessa olika

föremål på ett konstnärligt och praktiskt sätt. Det

upptog henne till den grad, att hon att börja

med icke als märkte, huru tiden led. Ty innan

detta arbete var gjordt, var hösten för

längesedan öfver. Vintern var kommen och snön hade

fallit. Himlen låg som ett platt, tungt lock

öfver jorden. Lifvet tyktes alldeles ha stelnat bort

i den lilla staden. Längs de ödsliga, oändliga

gatorna, som utmynnade på isen öfver insjön

eller i furuskogen, såg man endast då och då

några djärfva promenerande; alla andra voro

tjänstemän, som gingo till sina värk så precis,

att man kunde ställa klockan efter dem,

skolbarn, som gingo till sina lektioner, eller

tjänstefolk, som sändts ut i ett eller annat ärende.

Däremellan kunde nära på en timme förgå, utan att

man såg någon röra sig på den breda gatan och

den ödsliga planen utanför guvernörsbostaden.

Då Helena understundom stod vid det stora

fönstret i salongen och blickade öfver det

snö-höljda toma torget, öfver de bakom snövallar till

hälften dolda husen, öfver de snöhöljda taken,

bort till den svarta furuskogen, kunde hon icke

annat än tänka på sin -fädernestad, på Moskva.Och när denna tanke kom öfver henne, måste

hon svälja något, som stockade sig i halsen

på henne, och häftigt gå till sin musik eller till

den svenska grammatik och läsebok, som hon

erhållit af svärfadern. Så försökte hon glömma

den bild hennes fantasi målat upp, glömma sina

tankar och minnen. Men när hennes läxa var

läst, när hennes hus var ordnadt och åter ordnadt

för tionde gången, när vinterskymningen med

gråblek dager, som gaf själfva det purpurfårgade

sidentyget i hennes salong en sjuklig färg,

började att sänka sig öfver henne, då uppstego

dessa tankar och drömmar åter obevekligt som

spöken från en förgången tid. Och gick hon nu

till pianot, så väkte musiken endast vemodiga,

sorgsna tankar i hennes själ. Under sådana tider

var hon rädd för sin flygel och rörde den icke

på flere dagar. Då kändes lifvet henne i full

öfverensstämmelse med stadens karaktär tröttande,

enformigt, snörrätt, och hon försjönk för långa

stunder i ett slags lättjefullt vemod.

I början hade hon tagit sin tillflykt till

läsning, d. v. s. romanläsning. Maupassant,

Dau-det och Zola lågo ständigt på hennes bord. Men

förlustelser kunna icke gifva lefnadsglädje, de

äro blott en ersättning därför, ett försök att

öf-verskyla den inre tomheten och glädjelösheten.Och de tre stora skriftställarene ha sanningen

att säga icke skrifvit sina arbeten till förlustelse.

Missnöje och missmod ha något smittsamt i sig och

däraf kommer det sig, att hela familjer, ja hela

tidehvarf lida af bristande lefnadsglädje. Huru

mycket snille, vetande, vältalighet och konstnärlig

smak ha icke just Zola, Maupassant och Daudet

uppbjudit för att bevisa nutidsmänniskan, att vi

lefva i den sämsta af alla tänkbara världar. Att

föra Helena Nikolajewna in i de

förhoppnings-lösas, de missmodigas skara var sannerligen

icke svårt. Plikten, som kunde vara en älskande

moder, blir för de nedslagna en oblidkelig

härskarinna, lidandet är för dem icke en pröfning,

utan ett tungt, tryckande mörker, sorgerna äro

bödlar, som pina dem till döds. Och en gång

inne på missmodets sluttande plan behöfver man

en oerhörd själsstyrka eller en kraftig yttre

påstötning för att väckas ur nedslagenhetens djupa

sömn. Egoistisk i sin ledsnad gjorde Helena

sig själf olycklig och var på god väg att göra

äfven sin man olycklig. Och om hon, hvad

honom beträffar, ännu icke kommit ända därhän,

var det hans, icke hennes förtjänst.

Erik Hom hade med största if ver lagt sig

in i sina plikter som landshöfding. De växlande

göromålen, de långa resorna på landet, samtalmed folk af olika samhällsställning hade spänt

hans intresse. Ung, företagsam och road af

arbete, väkte han ovilkorligen sympati hos sin

om-gifning. Han hade länge lefvat utom sitt

fädernesland; hvad där hos hans landsmän rörde sig

djupast, kände han icke. Hans

personalkännedom var ytterst inskränkt. Hans omdömesskärpa

gick på långt när icke upp mot fadrens. Han var

med ett ord icke en af de ledande andarne, kunde

hvarken gifva de strömningar, som gingo

igenom hans folk, bistånd eller bjuda dem spetsen.

Han bars själf af händelsernas gång. Men där

han stod, var han en redbar kraft, en human,

älskvärd och i hjärteroten god människa. När

Erik först kom till orten, hette det om honom:

han är en osjälfständig man, som alltid lydt

under andra, han kommer att ligga i händerna på

sina tjänstemän. Han är en obeslutsam man till

följd af -öfverdrifven känslighet eller öfverdrifven

själfkritik. — Detta hade varit och var delvis

ännu sant, men hittils hade han icke haft att

handlägga en sak med eget ansvar, utan hade

lydt ordre3. Nu däremot, nu då hans känslor,

tankar, yttranden måste omsätta sig i beslut, nu

låg det för honom närmast till hands att bekämpa

sin obeslutsamhet, att skaffa sig en egen, kraftig

vilja. Han grep därför hvarje tillfälle i akt attvisa, att det allmänna talet icke höll streck, icke

var sant. Ja, hvarje gång han greps af tvekan,

kände han på samma gång en sjuklig oro och

värklig fruktan för sin egen obeslutsamhet. Utom

att han sålunda uppfostrade sig själf, kom denna

hans gamla obeslutsamhet honom på visst sätt till

och med väl till pass. Han högg icke i sten,

rusade ej i väg med sina beslut, han blef betänksam.

Hade han något grannlaga, mycket viktigt ärende,

tog han handlingarna till sig, studerade dem

ifrigt, skref till sin fader och inhämtade dennes

råd, och när han så vid rådsbordet tog itu med

saken, voro hans underlydande i högsta grad

förvånade öfver den mogenhet och den kunskap i

saken han lade i dagen.

Sin största triumf inom värket vann han

efter ungefär ett halft års värksamhet. Hans

närmaste man, landskamrer Blomster, var en

gammal, döf", ondsint ungkarl, hemma i sina

saker, så att han ansåg sig själf och af andra

ansågs som en auktoritet. Han tillfrågades i

svårare fall till och med af hufvudstadens

kameralister. Han hatade med styrkan af hela sin gamla

förtorkade papperssjäl landssekreteraren, herr von

Fischerström, som å sin sida delade samma känsla

vis ä vis honom. Fem guvernörer hade försökt

att blidka de tvänne fienderne med middagar,skåltal, titlar, nådevedermälen, goda och onda ord,

men alt hade fallit som på hällebärg. Ville herr

von Fischerström veta något från herr Blomsters

afdelning, så måste, ehuru endast en kloisson

åtskilde dem, det ske genom officielt bref och

tvärtom.

Emellertid hade den nye guvernören genom

hofsamhet, takt och värklig vänlighet efter ett

halft år brakt det därhän, att herrar Blomster

och von Fischerström lämnade h varandra

muntliga upplysningar. Visserligen sågo de på

hvarandra som vresiga bulldoggar, men det otroliga

hade inträffat, att de kunde förmås att tala vid

hvarandra. Ryktet om detta fredsslut spreds med

blixtens hastighet i länet och diskuterades i alla

länsmansdistrikt, hos alla kronofogdar och på alla

sockenstämmor. Det fördunklade totalt Bismarcks

förtjänster om Berliner kongressen och många,,

många andra märkliga fredstraktat, afslutade i

Europa under de sista tio åren. Erik Horn hade

med andra ord visat sig som en kapacitet på sin

post. Han kände, att han lyckats, och han var

lycklig däröfver.

När han därför, belåten med sin ställning

och sig själf, kom upp från sitt kansli, tog han

Helenas nedslagenhet icke så tungt, skämtade

med henne, läste med henne svenska vokableroch fick henne vanligen att för några timmar

åter tina upp. Men ett kunde han icke få henne

till, att känna sig hemma i staden och i landet.

Till hans stora sorg tyktes hon betrakta sin

vistelseort endast som ett tillfälligt uppehåll, som

en rast, en lägerplats på vandringen mot ett stort,

ett betydande mål. Hvad detta mål var,

Petersburg eller Moskva, det viste hon icke själf,

men att hon i guvernementsstaden endast var

„passager“, det hade hon klart för sig. Och han,

som i detta arbete, i den nytta han gjorde, fann

ett mål, vida värdigare än att slå turkmener,

upptog mycket illa denna hennes längtan till något

nytt, något annat. Ja, han blef till och med en

gång allvarligt ond, något som han hitills aldrig

varit gentemot henne. Helena måste länge

undvika detta delikata ämne.

Erik Horn hade ännu en sorg, han märkto

snart nog, att . hans Helena var ytterst impopulär

i staden. Han led däraf, men kunde intet göra

åt saken. Han tröstade sig med, att när den

lyckliga tiden inträffade, att hon blef mor, hon fick

något som fylde hennes tid, fisk någon att syssla

med, att älska, att afguda. Den lätt förklarliga

nedslagenheten skulle gå öfver och hon

därigenom växa in i samhället och vinna dess

bevågenhet. Bättre än långa beskrifningar huruHelena Nikolajewna kände och hade det, visa

följande bref, som hon under olika tider skref

till Darja Michailowna:

Kära, älskade tant! Du ber mig lämna en

beskrifning öfver staden och huru mitt lif här

förflyter. Den beskrifningen blir mycket kort.

Staden är icke någon stad alls, och mitt lif

förflyter som mullvadens, långsamt, mörkt, enformigt.

Då och då sticker jag mig som mullvaden upp

ur de mörka gångarna, ser solens ljus och

himlens blå. Det sker, när Erik sitter hos mig och

när dina bref komma mig tillhanda, han är min

sol, dina bref min himmel blå. Huru vi ha det,

blir dig tydligast, om jag säger, hvad vi icke ha*

Vi ha ingen teater, ingen konsert, inte cirkus,

inte ens ett jaktparti, ehuru staden är belägen

midt i en ödemark. Intet umgänge, ingen

aristokrati, ingen militär, som talar vårt språk

obe-hindradt som sitt modersmål. Eien de rien! Döm

själf! Vi börja med les grands bonnets.

Borgmästaren, min mans ständiga moitié vid

wistbor-det, har jag ännu aldrig hört tala ett ord. Så

ha vi ett kommerseråd Weikkolin. Han har börjat

som stockhuggare i Amerika, är nu

brännvins-brännare, rik och talar endast finska. Eriks

byråchefer hata hvarandra och kunna icke bjudas-samtidigt, den ene ungkarl, den andre gift, med sju

barn. Hustrun talar endast svenska, är from och

försakar (!) världen. Rektorn i lyceefc dricker,

sä-ges det, hustrun omöjlig. Arkitekten har vistats

två år i Spanien, talar spanska, säges det; med

visshet vet man blott, att han älskar Xeres,

Madeira och Oporto. Läkare ha vi två, beresta och

belästa, den ene förlofvad, den andre nyligen

fader. Den gifte, studentkamrat till min man,

är vårt närmaste umgänge — få se, huru hustrun

blir. Hon skall vara uppfostrad i Genève. Prosten

och hans hustru tala endast svenska, barnen äro

i Helsingfors i skolorna, huset tyst och öde.

Redaktören för stadens enda tidning (finsk) är en

folkskolelärare, som ser världen ur

folkskolelära-rens allra smalaste synvinkel, säger Erik, utom sig

själf, som han ser i en förstorande spegel. H sent

le Rabagas på långt håll, förtäres af sin ringhet,

som han anser comme une injustice de la

providence. Se där en profkarta.

Ytterligare vill jag tillägga något. Klockan

tre à fyra mörknar det. Klockan nio släckas

stadens få lyktor. Klockan tio, senast elfva

sofver hvarje själ utom samhällets bofasta

drinkare, som på stadshotellet ännu i ett par

timmars tid fira sina dryckeslag.Jag klagade för vår hygglige doktor öfver

att jag ledes, att jag intet har att göra. Då

stälde han så till, att jag blef protektris för

djurskyddsföreningen. Jag nekade länge, men då

han lofvade referera alla frågor på franska för

mig, biföll jag. Få se, om jag kan göra någon

nytta där. Je crains de rester muette comme

mes protegées. Prosten ville ha mig till

protektris för en förening för värnlösa barns vård. Men

då jag icke kunde göra mig förstådd för någon

af dem, icke ens barnen, kunde jag ioke

emot-taga anbudet.

Kära tant! Nu borde väl mon trousseau

vara i ordning, sänd för all del, hvad du har

färdigt, märkt och fålladt. Jag är viss om, att

tredjedelen af hvad du lagt upp för mig är nog.

Jag ville bra gärna före jul återställa till min

svägerska, hvad jag har lånat af henne.

Tjänstefolket gör mig grymma svårigheter. Jag har

åter måst byta så godt som hela personalen och

taga nytt folk från Petersburg. En stor, stor

nyhet tror jag mig kunna snart berätta för dig.

Jag säger ännu icke hvad det är, kanske dock i

nästa bref. Hälsa lille Petroff och gamla Marfa.

Din egen lilla

Lenotschka.Älskade Darja Michailowna! Att jag nu så

snart åter skrifver till dig, är väl egentligen

en öfverloppsgärning — jag borde inte skämma

bort dig i början — men den omständigheten,

att jag nu är tvungen att hålla mig inne, till

följd af en lindrig vrickning och att Erik rest

bort, är förnämsta orsaken de cette abondançe de

lettres. — Du frågar, huru det är i Finland. Det

är icke så lätt besvaradt. I den geografi vi läste

i institutet stod det också några ord om Finland,

likasom om Lithauen och Lillryssland. Detta är

orätt, ty man får den föreställningen, att „tout

est de la même cront“. Om du kommer till ett

land, där ingen talar ditt språk, ett land där du,

om du betalar en sak med en rubel, får till svar:

vi räkna i francs och centimes, där du vid

gränsen underkastas tullvisitation, där lagarna ha intet

gemensamt med våra, där kyrkorna äro stängda

hela veckan om utom söndagen — ja, där du,

om du säger, att klockan är ett, får till svar: pas

possible, madame, vous vous repêchez trop —

ty klockan är half ett hos dem, då måste du

medge, att du är i utlandet. Detta är Finland.

Du är här i utlandet. Det märkes på tusen saker,

på en viss yttre ordning, på en ovanlig snygghet,

som icke just karaktäriserar vårt kära Moskva.

På tusen små saker, som inte alla äro behagligaför mig, ty jag är en äkta rysk barina; den finska

masken kommer nog ieke att passa riktigt åt mig.

Hvad som egentligen mest plågat mig, är

en viss brusque öppenhet, som utan

omständigheter och utan konstlade fraser säger ut saker,

som det icke är angenämt att höra.

Bland dem, som äga denna förmåga, är då

visst ma belle soeur Hanna, elle ne se doute de

rien. Hon tyckes ha satt sig i sinnet att göra mig

till en rättrogen finska. Jag har intet emot

saken, men medlet är illa valdt. Jag har tröttnat

på ce Gustave HI roy de Suède, il m’embête.

Hans memoarer, lärda historiska arbeten på franska,

fylla snart hela mitt bord. Il est l’idole de la

famille. — — — — — — — — — —

Min svärfar, un noble vieillard — stolt och

god, föreställ dig honom som ett utklipp ur

Schardins ypperliga roman eller ett manligt

motstycke till de stolta högdragna damer Turgenieff

tecknat.

Han har tagit mig till sin elev i svenska.

En fasligt sträng lärare, må tant tro.

Och så ha vi läst litet af le fameux

Runeberg. Min svärfar gaf mig den boken med en

viss andakt. Låt för hälgonens. skull aldrig, hvad

jag skrifvit, komma utom din vetskap.Jag finner en viss likhet mellan Wagner

som musiker, som jag icke tycker om, och denne

Runeberg, som dock att döma af det lilla jag

förstår är en grandios poet. Hvardera använder

sin konst i ett visst bestämdt syfte. Den förre

drager ned sin konst, sin musik till att förklara

Gud vet hvilka banala fraser i tråkiga sagor.

Ej häller Runeberg tyckes mig fri från det.

Han hänger fast vid fäderneslandet och

understryker i hvarje vers plikten mot detta land.

Han blir en folkskald, sådan som Frug är

det för en del af vårt folk, den judiska, ehuru

ojämförligt större än denne. Som konstnär är han

lugn och hög. Å andra sidan har jag aldrig ens i

hans skönaste verser träffat på någon sådan fritt

brusande poetisk ingifvelse som hos Nadson, då

han säger:

Det bevingade ord

Och den smältande vers

Aldrig med dem jag lekt.

Endast det, som i storm

Gått igenom min barm,

Uti versen så varm

Jag försökt att helt arm

Tyda ut i min sorg.

Det är dikt för diktens skull, icke för ett

ändamål. Jag vet icke, om jag uttrykt mig

tydligt nog. Du tycker väl, att jag skrifver som enlärd, mer ser du, om det här disputera vi alla dagar

med Erik, därför ligger det mig nära till hands.

Att Erik är af motsatt åsikt, är ju klart.

I själfva värket finnas fruktansvärdt få

punkter, i hvilka vi vore af samma åsikt. Huru skall

det gå i längden? Det går nog bra, endast

jag har Erik här. Nu måste jag sluta. Hanna

kommer. Skrif snart till din lilla

Lenotschka.

Kära älskade Darja! — Erik hyrde

häromdagen en liten ångare. Han ville visa mig,

huru hans Finland ser ut. Vi foro ut från

staden på vida glänsande insjöar, omgifna af evigt

tysta, mörka skogar. Erik var förtjust, var

hänförd. Alla hans barndomsintryck, hans

ungdomsminnen af jakt- och fiskefårder, dem han i ändlös

följd och alltid med oförminskad glädje talar om,

äro bundna vid dessa landskap med de tysta

skogarna och milsvida sjöarna. Det gjorde mig så

hjärtinnerligt ondt att icke kunna dela hans glädje.

Men på mig gjorde dessa ödsliga vyer ett intryck

af vemod, en sorgsenhet, som var gripande. Tänk

dig att utanför en residensstad i ett guvernement,

så långt du ser, icke skönj es ett falt, icke ett

tak, icke en ängslapp så stor som vår trädgård

Moskva, icke en rykande skorsten. Mörka, brantakullar, bevuxna med granar, eller platta

mossbelupna hällar, som sköljas af insjöns vågor, se

där alt, ett och detsamma, detsamma i evig följd.

Icke en människa, icke en båt, intet lif utom

några klagande fiskmåsar och några änder, som

med sträkta halsar i bullrande, brådskande flykt

ilade undan, skrämda af propellern, som med

hvarje slag söndrade den blänkande spegeln. Då,

vi vände blicken åt det håU, därifrån vi kommit,

sågo vi öfver björkarnas toppar de enfärgad t

svarta taken i den lilla staden.

Erik säger, att en stor tysk filosof Jean Paul

sagt, att naturen är utan stämningar, att

stämningen kommer från människans inre.

Kammarteorier! Om denne tyska professor komme hit,

skulle han som jag gripas af denna natur och —

gråta. Aldrig har jag så lifligt som här under

denna vackra sommardag känt, att vi lefva

be-grafda i en ödemark. Denna känsla har smärtat

mig djupt, ty jag vet, huru säkert Erik räknat

på sitt lands skönhet för att riktigt tjusa mig,

binda mig, göra mig till finska. Den käre Erik,

jag behöfver intet, intet. Med honom skulle jag

lefva lycklig i Sibirien, i Kamschatka. Han är

godheten, det nobla i egen person.

Men att blifva finska, därtill har jag för

mycket lefvat i hjärtat af Ryssland, lyssnat tillde vida slätternas fria vindar, steppens poesi,

lefvat i en stad med minnen, stolta som det forna

Romas. För all del, kära tant, låt Erik aldrig

få del af detta bref, och glöm, att det skrifvits

af din egen lilla

Lenotschka.

*

I staden fans ett ganska utbredt telefonnät.

Centralstationen sköttes af tvänne telefonfröknar,

en adelig och en oadelig, den förra på långt

håll besläktad med guvernörens familj.

Telefon-fröknarna föragade grundligt stadsborna året om

med sin opåpasslighet och sin ohörsamhet. Men

då de å andra sidan regalerade staden med hela

dess årsbehof af skvaller, lät man för det mesta

udda vara jämt. De båda telefonfröknarna sutto

där uppe i sin håla som ett par spindlar och

spände ut sina trådar öfver hela staden. Kom

där ut en riktigt läcker skandalhistoria, som likt

en fet, glänsande spyfluga surrade omkring i

luften, eller ett rykte, giftigt som en tillsnörd

geting, eller i nödfall ett förfluget ord, innehållslöst

som en utpinad, mager harkrank, eller en

förlof-ning, färgrik och lycklig som en hedfjäril, kom

något sådant och slog sig ned på deras spända

trådar, genast lade de två spindlarna beslag påsitt rof. De knöto till det, trasslade in det, sögo

ut det; det var deras tillhörighet. En minut

därefter klingade klockorna i hus efter hus i det

lilla samhället och trådarna buro ut i världen på

det elektriserade talets vingar den uppstiliserade

historian. Till tack för den godbiten glömde

stadsborna för en tid alla förargelser med glömda

afkopplingar, ohörda hallårop, bakvända siffror

och alt slags trådtrassel.

I början af den nye guvernörens vistelse

på orten hade telefonklockorna klingat alt

emellanåt och burit ut diverse historier om de

nykomna. Till först förtäljde den adeliga

telefonfröken, att friherrinnan Horn inte hade egna

lakan, dynvar eller borddukar. Alt hade kommit

från fideikommisset, broderadt med Hornska

vapnet, hon hade själf sett det. Den oadliga viste

berätta, att friherrinnan hade linnen af surah, det

är råsiden med äkta spetsar, det hade hon hört

af sin och guvemörskans tvätterska; för öfrigt

hade hon själf sett det. Surah med äkta

bryssel-spetsar. Skandalen var uppenbar; sidenlinnen

hade hon, men inte egna lakan. Man slog sig

för sitt bröst i staden — ja, det där är ett slarf

och en oordentlighet. Man känner nog hvarifrån

det kommer! Det är en furstinna det.En dag ringde det åter. Hon har på

läkarens anhållan lofvat blifva ordförande för

djurskyddsföreningen. Nå, det där var nu en

mager harkranksnyhet. — Men veckan därpå

ringde det häftigt i alla hus. Hon har afslagit

prostens anhållan att som ordförande stå i

spetsen för föreningen för — Orpolasten huone. Nu

var skandalen klar. Djur, dem vill hon nog

skydda och försvara, men människobarn bryr hon

sig icke det ringaste om. Ja, det är mig en

hjärtlös människa. Det är också en furstinna!

Den värsta förargelsen, alt in i de djupa

lagren, väkte det dock, när hon afskedade

tjänstefolket, af hvilka flere tjänat hos den förre

guvernören, och tog nytt folk från Petersburg. Nu duga

de våra inte mera ens till att passa upp den

högfärdiga människan! Och förbittringen var allmän.

Det gick för Helena som det plägar gå.

Den, om hvilken man själf tänker ondt, är man

böjd att anse som sin fiende. Om denna person

bjuder oss en ros, tro vi, att han räcker den icke

för blommans och doftens skull, utan för törnenas.

Helena hade ingen aning om, af hvilken

kärlek för sitt land, sitt folk detta lilla samhälle

besjälades — huru mycket dess invånare

offrade af sina små tillgångar för det allmänna,

huru deras svartsjuka kärlek till detta fattigaland lät dem i hvarje ovänligt ord, i hvarje

högdraget omdöme se en förolämpning emot detta

enda, som var dem"kärt, detta enda som gjorde

lifvet drägligt för dem, detta enda som var värdt

att lefva för och dö för. Om hon hade tagit

första skolkarta och med fingret följt alla

jordens länder, som lågo öfver den 60:de graden,

skulle hon ingenstädes ha funnit en kultur,

jämförlig med den skandinaviska och finska här uppe

i det lilla landet. Den hade grott här långsamt,

såsom alt utvecklar sig i vår nord, den hade

kostat miljoners lif och sekels arbete: var det

under, om dess bärare, som sågo tillbaka på ett

tungt dagsvärke och framåt mot en skymningens

tid, ioke ägde det lätta lefnadsmod, som genast

vinner hjärtan.

De små borgarena kunde icke sätta sig in i,

att guvernörskan, som lefde i prakt och lyx, som

hade fullt upp i lifvet, var vacker, ung och

nygift, greps af hemlängtan, kände sig ensam och

nedslagen, kände det trångt i detta samhälle, där

ingen förstod henne, där religion, lagar och språk

voro henne nya, ja delvis osympatiska.

De förstodo icke eller ville icke förstå, att

hon var ung, utan stora andliga ressurser, att hon

som alla opröfvade unga behöfde något, som gaf

henne intryck, väkte hennes tankar, som läthenne känna, att hon icke domnade bort i lifvet,

att hon tvärtom lefde, lefde fullt och rikt.

*

På nyåret fick Erik Horn emottaga ett så

lydande bref af sin fader:

Min käre son Erik! Då nu tiden stundar

till att din kära hustru skall nedkomma med en

arfvinge till vårt namn, en arfvinge som jag

hoppas skall som familjens öfverhufvud taga itu

med arbetet, när jag och du en gång i tiden

vandrat hädan, så vill jag tillföljd af de

erfarenheter jag i lifvet gjort bedja dig vidtaga nödiga

mått och steg, för att denna vår ättling måtte

blifva döpt i den rena lutherska läran och icke

i sin moders religion. Du torde måhända tänka,

att jag är öfverdrifvet försiktig, men i en sak

af den stora betydelse som den det nu gäller har

man inga rättigheter att förfara utan mogen

öf-verläggning. Du tycker också måhända, att en

moder står sitt barn så mycket närmare, lider,

ängslas och sysselsätter sig så mycket mera med

det, att det icke voro orimligt, om hon finge

uppfostra det i den religion hon själf omfattar.

Men enligt min åsikt bör saken icke fattas så.

Du likasom världen kunde beskylla mig för

en viss hårdhet eller sinnets kyla, därför att jagicke härvidlag likasom så ofta förut tillerkänner

individen personligheten, dess tillbörliga rätt —

här modems rätt att sörja för sin sons religiösa

uppfostran. Men förhållandet är, att jag icke kan

se denna sak ur en så, må ordet sägas, låg

synpunkt som individens själfbestämningsrätt. Jag

ser den ur en högre, en viss nationell synpunkt.

Ju mera homogen en liten och beträngd folkstam

är, desto större äro garantierna för, att dess

lifs-kraft skall blifva beståndande, att yttre stormar

och skakningar icke skola bilda remnor i dess

ståtliga byggnad. Af detta skäl anser jag nödigt,

att de ledande och styrande personligheterna —

och jag hoppas att min käre sonson skall i en

af mig icke skådad framtid blifva en af de

ledande i detta samhälle, likasom hans förfäder

det varit — omfatta den trosbekännelse, de idéer

och tankar, som i deras land ha den bredaste

basis, finna genklang ända in i de djupaste leden,

och dessa tankar och idéer äro utan tvifvel de

hos oss erkända lutherska. Du bör nämligen

ihågkomma, att din son icke är en vanlig herr

„vonu, af hvilka man finner i Östersjöprovinserna,

i Sverge, Danmark och annorstädes huru många

som hälst, utan en finsk baron nied rätt och

skyldighet att representera sitt land. Där finnes i

honom något af hvad den engelske lorden harbäst och dyrbarast — rätten att sitta i Englands

öfverhus.

Det blir därför för honom i en framtid af

största betydelse, hvilken tro det heter att han

officielt omfattar.

Han skall i motsatt fall som representant

för sin ätt komma i svåra pliktkollisioner,

måhända väcka misstro hos sina ståndsbröder, i mer

än ett afseende stå främmande för sitt land, sin

familj och i alla fall råka i full strid med ättens

traditioner och antecedentia.

Du märker måhända med undran, att jag i

mitt bref totalt bortlämnar den etiska sidan af

saken, hvad man skulle kalla det religiösa

elementet i denna religionssak. Men detta har jag gjort

med god flit — ty ehuru jag, såsom det af

ofvan-stående framgår, som hvarje bildad konservativ

ville med lif och blod försvara den lutherska

läran och de former, hvilka den i vårt land iklädt.

sig, så är jag ingalunda ortodox, knappast ens i

kyrklig mening acceptabel som medlem af just

denna kyrka, som jag vördar. Men här kommer

jag just till det individuella, det personliga som

enligt min åsikt för det allmännas bestånd bör

stå i andra rummet. Religionen är sist och

slutligen konfessionslös, hvarje individ uppfattar den

på sitt eget sätt; beståndande är endast moralenoch några af elementen i vår troslära, alt det

andra är en samvetssak mellan mig och min

skapare. Sanningen bindes hvarken af symbolum

eller konkordat — den står högt öfver dessa

människofundor. Men så snart dessa

människo-funder icke trycka mitt samvete, icke hindra mig

-att handla hederligt och rätt, gör jag bäst i att

underordna mig den allmänna ordningen för mitt

lands, för det helas bestånd.

Jag bör se saken i stort, måhända äfven

något opportunistiskt, och lämna de små

differenserna och apologin af läran i sitt värde.

Hufvud-summan är, att ingen dissonans, intet misstroende

i denna sak finnes mellan den högsta och den

lägsta, ty språk och religion äro sist och slutligen

de enda beståndande försvarsvärken för vårt land,

när en gång alla utanvärken fallit.

Jag har måhända för mycket framhållit

nyttan af en statsreligion, men den har af

-andra enligt min åsikt framhållits för litet. Jag

ser — en reflexion vid sidan af ämnet — ur

Laveleyes nya arbete om socialismen, att äfven

dessa utopister i sin drömda framtidsstat sig

själfva omedvetande i högsta grad påräkna som

ett conditio sine qua non just den dygd, som i

trosläran preciseras som kristendomens kärnpunkt,

nämligen den högsta tänkbara altruism.Jag kallar dem fantaster — ty denna

huf-vudpunkt, denna dygd är oupphinnelig i

män-niskolifvet under hvilken statsform som hälst.

Och detta är just religionens styrka, att dess mål

äro oupphinneliga. Yi kunna aldrig gå i

jäm-bredd, än mindre hinna öfver dess

fordringar-De äro och blifva ständigt öfver oss.

För att emellertid återgå till min

utgångspunkt, ville jag ha sagdt, att religion och språk

trycka sin prägel på ett lands sedvänjor och dessa

på dess lagar — ty sedvänjan är starkare än lagy

är dess moder, grunden till alla våra urkunder

och författningar. Därför böra vi tillse, att

landets religion af dess främsta familjer hålles i

aktning och vördnad.

I hopp om att du väl fattar min oro för den

nykommande fideikommissarien till Haapakoski

— desto hällre som den tro, hvilken nu kan

komma ifråga, icke framdeles tillåter någon frihet i

val af bekännelse — ber jag dig noga öfverväga

saken. Då jag var yngre, hade jag — jag

fruktar det — dekreterat denna sak; men jag hade

då gjort orätt. Jag ber dig därför förklara

innehållet af detta bref för din hustru, viss om att

hon, när hon betänkt frågans vikt, behjärtar din

gamle faders oro i nu ifrågavarande sak.

Din fader

Alexander.Detta bref gaf Erik mycket att tänka på.

Han gick med det till sin hustru, tolkade det för

henne och kände sig i högsta grad förvånad

öf-ver de svårigheter, som hon i denna enligt hans

åsikt enkla fråga stälde i vägen. Det befans, att

hon, oaktadt hon nästan intet viste i sak, ansåg

den lutherska tron för en i hög grad simpel, för

att icke säga något värre, uppfattning af

religionens sanningar. Där fans endast ett skäl, som

gjorde henne villig att gå in på Eriks anhållan,

nämligen att den, som omfattat protestantismens

tro, i framtiden icke vore förhindrad att gå öfver

till hvilken lära som hälst.et led mot våren. Dagarna hade blifvit

längre, härliga solnedgångar bakom rödglödande

moln, med gyllne flammor ända upp mot zenit

bådade vårens ankomst. Borgarena i den lilla

staden, där Horn residerade, grepos af en

mär-kelig oro. De voro alla borgare i första eller

andra led, de hade aldrig lärt sig att lefva i stad.

I sitt inre afundades de landtmannen, som rörde

sig fritt på sina ägor, likasom äfven hvarenda

en af dem, som det kunde, hade en liten

jordtäppa utanför stadens hank och stör, där han

sådde och skördade. Tvånget, omständigheterna

hade fört dessa människor in i ett stånd, som var

dem främmande. Ordet borgare, användt om

dessa småstadsbor, motsvarade på intet sätt, hvad

man i gamla handelsstäder plär gifva detta stolta

namn. Med vårvädret blef staden än mera tomoch ödslig, ty nu skull© enhvar ut för att rusta

om sin lägenhet för sommaren, göra sig fri

stadslifvets bråk, som det helt anspråksfullt

kallades.

Erik Horn hade rest ut i värsta menföret på

en viktig tjänsteresa inom länet; resan skulle räcka

fjorton dagar. Han hade länge tvekat, huruvida

han skulle företaga denna resa eller ej, ty hans

hustrus tillstånd ingaf honom farhågor. Hon var

ytterst exalterad och orolig, än fallen för djupaste

melankoli, än åter öfverdrifvet munter. Hans

vän, doktor Alm hade emellertid lugnat honom

och lofvat vaka öfver den unga frun, så att Horn,

då vikten af hans tjänsteresa icke kunde

bortresoneras, slutligen begaf sig af. Dagen efter det

han rest, emottog Helena ett bref från Darja

Michailowna, i hvilket hon förmälde, att affärerna

voro så pass utredda, att auktion å lösegendom

och fastighet kunde försiggå om en vecka. Sina

egna medel hade hon till största delen räddat ur

den stora krachen, men alt det andra skulle

ovil-korligen gå under klubban. Om Nikolaj

Kon-stantinowitsch skref hon, att han var lika

omed-görlig som förr. Han bodde i sin gamla flygel

och sköttes icke mera af den nedrige polske

hof-mästaren, utan af en sjukvårdare.Åt sig själf hade hon inredt en bostad i den

andra flygeln, den forna tjänstefolks-flygeln, där

hon tilsvidare bodde i ett par små rum jämte

gamla Marfa och jägaren Ivan. Sedan slottet

blifvit såldt, skulle hon komma på ett kort besök

till Finland och så för alltid flytta till några

släktingar i Petersburg. För öfrigt, slutade hon

bref-vet, har jag länge varit sjuklig; alla dessa

ledsamheter ha kostat på mig, jag tror icke, att

min lifstid blir lång.

Dessa ord oroade på det allvarligaste Helena.

Hälst hade hon genast rest ned till Moskva; men

mot denna resa protesterade doktor Alm på det

bestämdaste. Helena gaf med sig, men knappast

hade hon något lugnat sig, då hon emottog ett

telegram som lydde: Dorothea Michailowna

Ko-schelsky har allvarsamt insjuknat, doktorn ger

intet hopp.

Helena skickade genast bud efter Alm och

förklarade för honom sin allvarliga föresats vara att

ännu samma dag resa till Moskva. Läkaren insåg,

att hennes beslut var oryggligt och hjälpte henne

nu med anskaffande af skjuts, fordon och fällar,

medan han bad henne akta sig för häftiga

sinnesrörelser och för förkylning. Till Erik Horn

skickade han ett ilbud och gjorde för öfrigt, hvad

han kunde, för att hjälpa henne. Två timmar

Hsenare var hon på väg, och dagen därpå for hon

från Petersburg med kurirtåget till Moskva. Ehuru

hon var djupt uppskakad af telegrammet, ehuru

hon i sin oro fruktade att komma för sent till det

gamla hemmet, ehuru hon vid minnet af Darja

Michailownas öfverströmmande godhet kände bittra

förebråelser öfver, att hon och Erik så länge lämnat

henne ensam med alla sina svårigheter, kunde hon

dock icke bekämpa den känsla af glädje, af

frigörelse, som likt en inre kraft steg och svälde inom

henne, då hon befann sig på färd mot

fädernehemmet. Där borta i Finland, tykte hon, gåfvo

hennes omsorger om huset, om den lilla, som

väntades, henne ingen värklig ro. Och därtill var

hon som i en tvångströja. Hon kunde ju knappast

säga den enklaste sak utan hjälp. Och alla

människor där uppe med hela deras tankeriktning

och åskådningssätt voro ju henne främmande. De

tale om saker och personer, som för henne voro

okända och betydelselösa. Hon måste hålla sina

tankar i dubbel ansträngning, under dubbel

spänning för att als kunna fatta, hvad det var fråga

om, höra det på svenska, öfversätta det till ryska

för sig själf och därtill försöka att intränga i den

andras uppfattning af saken för att förstå

innebörden af det sagda, för att, så att säga, se det

ur en ny synpunkt.Här däremot! Hvarje människa förstod

henne, och hon förstod enhvar. Hon kände sig fri

och frigjord. Nu strömmade tankarna under den

långa och enformiga resan öfver henne och hennes

hjärna arbetade utan ansträngning. Hon viste icke

själf, hvarifrån denna rikedom af idéer kom öfver

henne. Hon öfverskådade hela sitt lif och sin

ställning klarare, tydligare än någonsin förr eller senare

— och förskräktes. Nu först insåg Helena, att

hon, om hon ville lefva där borta, hade intet, rakt

intet annat val än att blifva en af dem eller

värk-ligt olycklig. Att afkläda sig sin personlighet,

sitt språk, sin lefnadsuppfattning, helt och fullt

lämna sina barn i det nya landets våld, till språk,

till tro, till lära. Och gjorde hon det, så skulle

de, när de en gång växte upp, blifva

främmande för henne, blifva som dessa sega

energiska människor tysta, inåtvända, föga älskvärda,

föga behagliga, demokratiska till en grad som

— — Och ville hon det icke, ville hon icke

uppoffra sin personlighet, ville hon icke underkasta

sig att blifva en af dem, så skulle hon hela sitt

lif bli oförstådd, hon skulle bli ensam, ack så

ensam, som hon nu redan ofta varit. Icke ens Erik

viste, huru gränslöst ensam hon stundom känt sig.

Och när Darja Michailowna en gång var

borta — — nu fördes hennes tankar i en annangir; månne hon skulle finna henne ännu i lifvet?

Vid denna tanke brast Helena ut i tårar af oro, af

saknad, af tvekan. Hvad skulle hon göra?

Hvil-ken lott skulle hon välja af de två ödet nu bjöd

henne i sin urna, bli finska eller ryska. Hon

viste, att hon måste besluta sig. Och det

förfärligaste var, att ju ädlare, ju bättre, ju anderikare

hennes Erik var, det vill säga ju varmare han

var fäst vid sitt land, ju trägnare han arbetade

för det — ju värdigare dotter af sitt land hon

å sin sida var, desto större blef dissonansen dem

emellan, desto svårare var det att förena dem,

desto större det offer den ena parten måste bringa

den andra. Där kunde icke talas om att gå

hvarandra halfvägs till mötes, ty mötesplatsen var en

negation. Ju mera hon tänkte sig in i saken,

dess djupare, såg hon, blef den klyfta, som

skilde dem åt. De två, hon och Erik, representerade

två världsåskådningar, som från tidernas

begynnelse vuxit skildt från hvarandra och som intet,

icke ens den varmaste kärlek mellan tvänne

makar kunde förena. Som det nu var, måste

endera gå helt öfver klyftan; kunde det icke ske,

måste en dag alt brista, störta tillhopa.

Hela natten hade hon svängt och vändt på

dessa tankar, utan att komma till något fast

beslut. Nu gick solen upp, hela horisonten motöster strålade i guldgult. Lätta blåhvita och

mjölkhvita moln bildade uppe mot zenit som ett

mönster i emalj på gyllene grund. Helena

blikkade ut och såg, att hon med ångans

stormande fart for hän mot morgonens gyllene ljus.

Och midt i detta ljus stucko borta vid

horisonten hundrade sinom hundrade kyrkotorn och

krenelerade murar upp i en praktfull, djup

ultramarinfärg. Hon blickade tillbaka; där dröjde

ännu det flyende mörkret med sina tunga

bly-fargade dimmor. Och där ute flögo öfver den

tysta slätten stararna i skaror och det unga gräset

sköt upp ljusgrönt, vårfriskt. Den gränslösa slätten

lät henne för första gången sedan ett år blicka

öfver stora vidder. Här stängdes icke hennes

blick af den mörka furuskogen, af klippor och

nakna hällar. Hon drog djupt efter andan.

— Luft, luft och ljus, sade hon, och en fin

rodnad af glädje rann upp på hennes kinder.

Hennes ögon lyste af vårens unga lycka. Ack,

om Erik vore här! — Men hvartill tjänade det,

att hon reste mot morgonrodnadens land från

köld och snö, när han, den bäste bland

människor, den ende hon älskat, som tagit henne med

stormens fart och kärlekens hela glöd, icke fans

här. Hvartill tjänade det, hon var dock ensam.

Och hon brast åter ut i gråt.I Vatikanens museer finnes en marmorrelief

från en ung flickas graf. Man ser där Eros, som

bränner Psykeljäriln — det är själen — vid

altarets flamma och gråtande vänder bort sitt

huf-vud för att icke se den smärta han förorsakar.

Sådan var kärleken enligt nyplatonikernes lära.

Denna allegori har ej genom tiden förlorat något

af sin bittra sanning. Aldrig mer höja sig de

vingar Eros vid sitt altares glöd förbränt till aska.

*

I det gamla palatset, som i mer än ett sekel

tillhört furstarne Chamitoff, hade en port

öppnats i trädgården. Den vägen skulle

spekulanterna komma in till den utlysta auktionen. På

gårdssidan var det tyst och stilla.

Darja Michailowna låg på sitt yttersta i ett

af rummen i den forna tjänstefolks-flygeln.

Gardinerna voro till hälften nedfålda, lampan framfor

hälgonbilden brann och göt ett trött ljus öfver

rummet. Den sjuka låg stilla och såg hela tiden lugnt på

klokkan öfver dörren midt emot henne. Hennes

kinder behöfde i dag intet smink, hennes blick ingen

kringmålning af svart och gult för att vara

glänsande, febern hade gifvit kinden färg och blicken

glans. Marfa Ivanowna låg vid sängens fot. Honhade radat upp reliker, som bohumoltzer hämtat

från Solovetsk, från Yalamo och Jerusalem. Hon

hade tändt ljus, bredt ut hälgonbilder ooh bad nu

ömsom till det ena, ömsom till det andra

häl-gonet, att Gud i sin barmhärtighet måtte låta

Darja Michailowna lefva ännu en dag, blott en dag.

— Marfa, det är slut, sade den döende, det

finnes ingen olja mer i lampan, själfva lampan är

sönderbruten, och i hvart ögonblick hotar veken

att slockna. Bed till den barmhärtige, att jag,

den största bland synderskor, får lefva ännu en

half timme. Klockan är elfva, nu har Helena

kommit, tror du, att hon skall hinna fram?

— Yi vandra under Guds hand, svarade

Marfa; trötta er icke med att tala, ligg stilla

som ett barn, som sofver.

Så låg hon stilla, alldeles stilla för att spara

de sista flämtande lifskraftema och såg, såg

oaf-vändt på klockan.

— Nu kommer hon, sade den döende.

Hennes till det yttersta spända nerver uppfattade på

långt håll det kända bullret af den vagn, som

sändts att hämta Helena. Det smälde i

gallerporten och snabba steg ilade öfver gårdsplanen.

I yttre rummet hördes de febrila rörelserna af

någon, som snabt tog af sig ytterkläderna.Den döende låg stilla och väntade. Febern

hade vikit från hennes kinder, hon var blek och

kall. Då öppnades dörren. Helena kom sakta in.

— Helena, sade Darja Michailowna med

klar och redig stämma, Gud vare prisad, jag har

sett dina ögon ännu en gång. Och en stund

hörde man endast deras sakta snyftningar, den

döendes tunga andetag och klockan, som mätte

ut evigheten sekund för sekund.

— Kan du förlåta oss, hviskade Helena,

förlåta oss, att vi lämnat dig att ensam reda ut

alla svårigheter! Vi äro brottsliga!

Den döende reste sig långsamt i sin säng,

såg på Helena och log ett huldt, ett vackert

leende.

— Tala icke om förlåtelse, hviskade hon

sakta. Det är jag, som ber om förlåtelse. Hela

mitt lif — ja mer än det har jag gifvit för dig,

ty du är mitt — —

— Darja Michailowna, af bröt Marfa med

hotande hård klang i sin stämma.

Den döende sjunker ned. En ohygglig

ansträngning i hennes strupmuskler blottar den

magra torra halsen. Har hon svårt att draga

andan eller vill hon betvinga det ord, som med

makt vill gå öfver hennes läppar, taga detta det

sista ordet med sig i grafvens gömma! Hon harsegrat, hon är tyst. Fader Ossip, prästen,

kommer skyndsamt in och ger henne den sista

smör-j elsen in extremis. När lifvet upphörde, när

döden kom, kunde ingen märka.

Den var ju endast tröskeln till ett nytt lif,

likasom hvarje aftonglöd endast beslöjas af

natten för att snart visa sig som morgonrodnaden

till en ny, en kommande dag.

*

— Marfa Ivanowna, hvad ville den döende

säga? Hvilket var det ord, som hon tog med

sig i grafven, frågade Helena. Men Marfa kunde

icke eller ville icke gifva svar på frågan. Denna

gåta plågade Helena hela dagen, så att den

försvagade hennes sorg. Den plågade henne, ty hon

vågade icke ifylla det ord, som låg nästan närmast

till hands. Det vore förfärligt! Marfa måste veta

något, hvarför skulle hon’ eljes ha afbrutit den

döendes tal. Ty hon hade afbrutit henne. Nej,

hon måste veta det, måste!

Helena gick in till Marfa, men Marfa var som

förbytt. Hon var väl lika slarfvig, lika god, lika

half klädd och okammad som Helena mindes henne

sedan mer än tjugu år. Hon kunde som förr med

äkta rysk färdighet sladdra om den minsta ba-gatell i timtal, åter och åter om samma sak. Men

vid Helenas fråga fick hon ett drag, som denna

aldrig förut sett i det mjuka, feta ansiktet — ett

drag af fasthet, ja hårdhet. Till och med de

tjocka läpparna blefvo som ett smalt streck, som

om hon knipit ihop sin mun, fast besluten att

tiga, tiga som ödets gudinna.

Plötsligt får Helena en idé. Marfa vill

icke säga mig det; finnes där någon hemlighet

under alt detta, eller hade det endast varit ett sätt

att tala, ord af ömhet, som den älskade jollrat fram

i dödsminuten? Det fans dock ännu en, som viste

det, en som, om han ville, kunde säga det. Denne

ene var han där borta i den andra flygeln, hennes

fader. Fem år ha förgått, sedan hon såg honom.

Och denna sista gång, då hon såg honom, hörde

till hennes lifs få plågsamma minnen. Nåväl, hon

skulle dock återse honom, och kunde han ännu tala

och minnas, så måste han säga henne det, yppa

denna hemlighet, som plågade och pinade henne.

Hon gick åter till Dar ja Michailowna, som låg så

stilla med detta drag af frid, som några timmar

efter dödskampen plägar lägra sig öfver den dödas

anlete. Helena betraktade henne länge och tyst. Nu

kom det för henne, att hon borde för evigt draga

slöjan öfver hvad som varit, öfver det förgångna

— ifall där var# något, som behöfde döljas. Honborde akta den dödas hemlighet, denna hemlighet,

som hon med så, våldsam ansträngning tagit med

sig i sin graf. Och dock måste hon väl å andra

sidan veta, hvem hon var, denna Darja

Michailowna, som älskat och vårdat henne under hela

hennes lif.

— Nej, förlåt mig, förlåt, men för din egen

skull . . . hon kunde icke längre bekämpa sig,

hon kunde icke göra annorlunda.

När vårhimmeln mot aftonen tände sina

flammande färger på fästet, gick hon med

klappande hjärta öfver gården till Nikolai

Konstan-tinowitsch’ flygel. Hon hade redan hunnit

trappan utan att blifva sedd af någon, men just då

hon öppnade dörren för att gå in, såg jägarn

Ivan henne. Ett ögonblick var han obeslutsam

om, hvad han borde göra; så sprang han in till

Marfa Ivanowna. Marfa blef utom sig af

förskräckelse.

— Han skall skrämma lifvet ur henne, kom

Ivan! Kom genast!

De tvänne trotjänarena skyndade sig in.

De hade knappast kommit i yttre rummet, innan

de hörde ett skri af förfäran och hörde, huru

Helena häjdlöst föll i golfvet.

Marfa och Ivan sprungo in i rummet. De

sågo den paralyserade Nikolai Konstantinowitschmed ögonen uppspärrade af förskräckelse sitta

framåtlutad i sin rullstol och’ stönande ropa på

hjälp.

Marfa och Ivan buro den afsvimmade ut

och bort öfver gården till Marfas rum. Bud

sändes efter läkarehjälp. Helena hade fått veta,

hvad hon ville veta. En människas lif är som

en blank dam. Man bör icke dragga för djupt

i dammen; det finnes saker, som det för alla är

bäst att för evigt gömma under vattnets blanka

spegel.

Tre dagar därefter födde hon en son. Den

lille föddes för tidigt. Läkaren och barnmorskan

«

voro enhälliga i sin dom; han skulle icke kunna

bevaras för lifvet. Man vidtog alla de

ytterligaste försiktighetsmått, tillgrep alt hvad

läkekonsten föreskrifver i detta fall. Inga kostnader,

ingen möda sparades. Och dock ... I skymningen

kom Marfa in till den sjuka.

— Helena, sade hon — Helena låg stilla

och svarade intet, hennes feberheta händer

rördes nervöst på täcket. — Helena, välgörerska, lilla

mor Lenotschka, hör du mig, hviskade Marfa

med sin mjukaste honungsstämma.

Helena såg på henne med en allvarlig blick.

— Den lilla själas och dör. Fader Ossip är

här för att gifva honom det heliga dopet.— Nej, sade Helena förskräkt. Jag har

lofvat hans fader, att han skall döpas i sitt lands

tro. Skaffa en luthersk präst.

— Men lilla mor, hvar vill du i vår ortodoxa

stad, i vårt heliga Moskva finna en luthersk präst?

Under tiden dör den lilla, förvägra honom icke

paradisets fröjder. Döm icke den lille till

helvetets fasor, låt döpa honom, så att han icke som

hedning må klaga hos Gud och hälgonen öfver

sin moders grymhet.

Men nu var det Helena, som var fast som

ödets gudinna.

— Nej, jag vill det ej, vill det ej. Jag har

lofvat. Finst det då ingen, som kan hjälpa mig,

som kan döpa den lilla? Gå ut till pastor

Raumbacher på Snamenskaja, säg, att han skall

komma, komma genast. Jag har gjort mitt val,

jag går öfver afgrunden till honom, till Erik,

helt med lif och själ för evigt, jag far tillbaka

till dimmornas land. Där äro ärliga, goda

människor.

Marfa trodde, att hon yrade och sprang ut

efter barnmorskan.

I yttre rummet stod fader Ossip och

väntade med oro på Marfas återkomst. Alt var

färdigt för döpelsen. Prästen blickade

uppmärksamt på det lilla flämtande lifvet. Ingen kvi-dan, ingen annan rörelse än andedräkten gaf

tillkänna, att lifvets flyktiga gåfva icke åter

sväf-vat bort till de hemlighetsfulla regioner, därifrån

den kommer. Nu kom Marfa in.

— Hon yrar, hon yrar — hon vill ha den

lutherske prästen hit, men talar på samma gång

om en afgrund. Döp honom i alla hälgons och

änglars namn, innan djäfvulen tager hans dyrt

återlösta själ.

Prästen såg tveksamt upp.

— Hvad heter hans far?

Marfa letade i sitt minne, hon mindes det ej.

— Han heter väl Karl som’ alla tyskar,

sade prästen sakta, vi döpa honom till Karl.

— Nej, vänta, nu mins jag, han heter

Jegor och i dag är det den helige Jegors dag.

Så kom det sig, att den blifvande

fideikom-missarien till Haapakoski döptes till den ortodoxa

tron, den tro, från hvilken ingen öfvergång ges,

och fick namnet Jegor.

Döpelsens bad var för den lille ett

nyfödelsens bad: för första gången öppnade han sina

ögon, för första gången pulserade lifvet synbarligt

inom honom. Ja, han till och med kved. Och

ehuru denna kvidan var som en liten fågels pip,

blef hans lilla rynkiga ansikte blått af

ansträngning.Men där inne låg Helena i full feber. Hon

fantiserade om en afgrund, hon ville öfver den,

ty där borta stod Erik och väntade; men hennes

mor, Darja -Michailowna och den lille odöpte,

som skulle bära sin faders namn, släpte henne

icke. Hon klagade, hon kastade sig af och an

i bädden, tils doktorn kom och ett stygn af

Pravatz sprutan gaf ro åt hennes utpinade själ

och plågade kropp.

*

Där borta i slottets stora sal gick under

alt detta auktionen undan med fart. Nikolai

Konstantinowitsch’ samlade skatter kunde icke alla

offentligen utbjudas här, men de gingo under

hand och till höga pris. Under häj dlöst gapskratt

och högljudd munterhet slogs en del af

office-rarne vid hans forna regemente om dessa

konstvärk, som förgiftat sin ägares hela lif. Den gamle

haidamakens porträtt kom till museet i Pest, dess

upphofsman Lampis födelsestad. Unge Petroff

stod där mörk i sin själ och hela hans varma

hjärta vämjdes vid tanken att se dessa rum, dessa

för honom heliga ställen skändas af alt detta.

Han gick ut i trädgården. Vårens förstling, en

bländande hvit snödroppe, stack upp sin renakalk ur den våta smutsiga jorden. Han bröt den,

ett minne af sin ungdoms fagraste dröm om

kärlek och lycka, och gick med tunga steg och

blödande hjärta för sista gången från detta

besudlade hem.

*

Samma dag om aftonen kom Erik Horn till

Moskva. Han hade, så snart han fått Alms bref,

rest genom natt och dag och dock kommit för

sent.eckor, ja snart två månader hade gått, innan

Helena och den nyfödde hämtat sig så, att Erik

kunde tänka på att åter föra sin maka till hemmet.

Han hade varit en öm sjukvårdare. Den första

tiden lämnade han den sjuka hvarken natt eller

dag, ty han hade märkt, att hon, endast då han

var i rummet, hade ro och lugn.

Nu var hon omsider bättre. Med advokaten

Levysohns hjälp hade affärerna utredts. Dar ja

Michailowna hade efter att ha försonat en

stormig ungdom med ett sedan fläckfritt lif, med

lidanden och umbäranden, ånger och kärlek

funnit en hviloplats under de stora almama på Moskvas

kyrkogård. Nikolai Konstantinowitsch hade slutat

som hans ryktbare mästare i liderlighet, markis

de Sade. Likasom denne beryktade skriftställare

på Napoleon I:s befallning klädd i kvinnokläder

inspärrades i la Salpétriére, lät Horn internera

15den nästan blödsinte fursten i ett dårhus. Och

nu var han färdig till hemresa. Han hade feber

af hemlängtan, af längtan till sitt arbete, sitt

ansvarsfulla värf. Han ville bort från den kvafva

hettan, från dammet i Moskva, till de svala skogarna

i de tusen sjöarnas land.

Under många svårigheter och i korta sträckor

gjordes resan mot norden. I Petersburg gästade

paret några af Helenas kusiner och onklar på

möderne, folk med stadgad, ja framskjuten

position i hoflifvet, folk som i den eviga aeondansen

kring det centrala ljuset gjort sin bana icke i

cirkel, utan i spiral, ty för hvart år som gick kommo

de urprincipen, makten, härligheten alt närmare

och närmare. Hos dessa anförvandter hvilade

Erik och Hanna ut ett par veckor och sent

omsider hade man en vacker juniafton hunnit målet,

hemmet.

Det tyktes, som om den friska barrmättade

luften i Finland på Helena och den lille Erik —

som han kallades af alla utom Marfa Ivanowna,

— värkat som ett lifselexir. När hon först

återsåg sitt vackra hem, sin stora präktiga salong, sitt

lilla behagliga förmak med dess tusen småsaker och

prydnader, tyktes hon ytterst belåten. Den första

veckan repade sig både moder och barn

betydligt, men så stannade det, hvad Helena beträffade,åter i veckotal vid samma punkt. Doktorn

för-skref hvad hans vetenskap i dylika fall påbjöd,

men alt tyktes förgäfves.

— Du måste ge dig till tåls, sade doktor

Alm till Erik; din hustru har genomgått en farlig

andlig och kroppslig kris. Efter en

puerperal-feber som hennes återhämtar man sig icke så

lätt. Dessutom — uppriktigt sagdt, vänner

emellan — har där icke förefallit något särskildt,

något som värkat förlamande, nedslående på

hennes själ?

Nej, det viste Erik intet om. Helena hade

i själfvä värket icke omtalat det för honom.

Af kvinlig blygsamhet, af stolthet ville hon icke

för sin man yppa den hemlighet, som den

ständigt varmt älskade Dar ja Michailowna velat taga

med sig i sin graf.

Men den omständigheten, att hon bar på

en hemlighet för sin man, plågade henne tidtals

våldsamt. Hon kände, att det icke mera var

som förr, de lefde icke på samma fot af

innerlig förtrolighet som fordom. Och åter började

hon att dels af kroppslig svaghet, dels af inre

oro falla i denna nedslagenhet, som Erik hade

hoppats skulle försvinna, när hon blef mor.

Timtal kunde hon ligga på sin soffa och grubbla

öfver de stormar, som en gång rasat i hennes hem,och huru de där hemma burit alla de slag ödet

beredt dem.

— Ack Darja, Darja, hvarför sade du dessa

ord, som retade min nyfikenhet, hvarför fick jag

icke minnas dig ren och god, sådan jag såg

dig i lifvet! Hvarför kasta ut detta

förfärliga, detta som evigt skall plåga mig, och hon

brast i gråt. När hon hörde Eriks steg, torkade

hon tårama och tog till en bok, ty hon viste,

att han icke tykte om, att hon låg ovärksam och

drömde. Hon ville icke plåga honom med sina

sorger, hon låtsades läsa. Och dock hade hon

återkommit med de mest allvarliga föresatser

att försöka finna sig i den ställning hon intog

i landet. Förgäfves; alt var som förr. Den

enda sysselsättning hon hade var att gå och

se om sitt barn; men där hade hon en

kraftig medtäflerska, som var fast besluten att

icke lämna den lilla ifrån sig, åt hvem det

vara må. Marfa Ivanowna hade med lif och

själ egnat sig åt den lilla. Ja, hon ansåg sig

af flere skäl så godt som för hans rätta mor.

Hon hade räddat gossens själ, när alla andra

sammansvurit sig att fördärfva den; hon hade

vårdat honom, från det han var född. Och

det märkvärdigaste var, att ehuru hon, som

doktorn sade, var en högst ohygienisk person, barnetlefde, trifdes och växte i hennes vård. Alla sina

bylten hade hon tagit med sig från Moskva. Hon

kunde aldrig vänjas vid att gömma dem i skåp

eller garderober. De voro som förr radade kring

rummets väggar — i samma rum där hon och

barnet sofvo, där hon torkade dess blöjor och

kokade dess mat. I början hade Erik hvarje

dag kommit in i barnkammaren, stält till en stor

snygghets-razzia, vädrat och hotat att skilja Marfa

Ivanowna från tjänsten; men efter Marfas heliga

bedyranden att barnet skulle dö, om där

vädrades och skurades, och då Helena var böjd att

gifva Marfa rätt, slutade saken med att den envisa

gamla behöll valplatsen. Till sist ville Erik als

icke gå in i rummet för att slippa grälet och

bråket. Och det var icke blott mot herrn i huset

som hon stridde, de öfriga tjänarena höll hon

också stången. Hon föraktade dem djupt —

de voro ju tschuchoner, en lägre ras, otrogna och

okunniga; de talade icke ens ryska. Och Helena

åter, som fann, att den lilla mådde förträffligt

och att barnet, ifall hon tog det om hand, blef

oroligt, slutade med att endast gå och se på

den lilla. Detta gaf henne naturligtvis ingen

sysselsättning, och inom kort var hon åter som

förliden vinter sysslolös, nedslagen, trött och

be-höfde hjälp. Efter mycket öfvertalande hadesyster Hanna lofvat hjälpa sin svägerska, men

endast några veckor.

Till slut när intet hjälpte, när sommaren

gick, utan att något var vunnet, kom doktorn

med det stora kardinalmedlet: Helena måste till

södern, och då hon skulle längta efter barnet, måste

barnet med. Men hvart skulle de resa? Det

öfver-lades på allvar i familjen. Hanna höll på rivieran,

Helena nämde Jalta på Krim, där hennes

anför-vandter, Koschelskys hade en vacker villa, hvilken

nu stod obegagnad. Men Hanna blef ifrig och

betonade något för starkt, att en sådan okänd

badort som Jalta icke vore värd att tänka på.

Helena blef stött och framhöll alla de stora

fördelarna af just denna ort, där Marfa kunde förstå

språket, där man var hemma och dock i södern.

— Nå, men inte är det ju Marfa, som skall

bada, som behöfver söderns luft, det är ju du,

svarade Hanna otåligt.

Erik rynkade ögonbrynen. Helena bleknade

af förtret; ja, nu ville hon fara till Jalta, sade

hon beslutsamt. Därvid blef det.

När Hanna och Erik träffades i enrum, sade

den förra:

— Ursäkta mig, men jag tycker, att du är

alldeles för svag, min kära bror Erik. Alt hvad

du vunnit under hela denna tid, går nu förloradt.Och huru blir det med språket? Den lilla svenska

hon lärt sig blir glömd. Det skulle värkligen icke

skada, om din hustru finge se västra Europa.

— Ja, kära du, men hvad vill du jag skall

göra. När hon nu önskar det, så--------------

— Och den där smutsiga Marfa sedan, vore

det icke tid på att — —

— Marfa och Marfa — barnet trifves, växer

upp hos henne. Jag har försökt att skilja dem

åt, men gossen faller af. När han vuxit upp,

kan man undvara Marfa, och så taga vi oss en

bonne och lära honom, hvad han behöfver.

— Ja, men jag finner det oförsvarligt att....

— Hör nu, Hanna, säger Erik otåligt och

hans röst darrar — han har länge burit på

förargelse öfver systerns ovänlighet mot hustrun —

jag tycker, att den där saken icke angår någon

annan än oss. Han gick in till sig och slog hårdt

igen dörren. Och Hanna kväfde en suck och

aftorkade en tår. — Var detta hennes broder,

som hon älskade med något åf en moders kärlek,

oegennyttigt, ömt, mer än alt annat. Från denna

broder var hon skild af henne, af henne som hon

aldrig kunnat lida, som en gång skulle taga ifrån

henne alt. Och en känsla af hat steg upp i

hennes hjärta, vanmäktigt hat mot denna

främmande kvinna.Och Helena, barnet och Marfa resa bort till

södem. Hanna har farit hem till Haapakoski.

Erik är helt ensam i det stora huset. Med en

suck af resignation kastar han sig öfver sitt arbete.

Det är detta, som nu skall trösta honom, medan

han vintern om går ensam i de stora paradrummen

och väntar på det nya året, då han skall till

Helsingfors, till landtdagen, och sedan på våren, då hans

hustru och den lilla stackaren Erik komma åter.

Och vecka gick efter vecka, han for på

tjänsteresor, han inspekterade, satte sig in i

allmogens förhållanden och började åter att finna

sin trefnad i sitt arbete. Då kom där ett

ovän-tadt bud från Haapakoski.

*

När gamle baronen på Haapakoski hade fått

veta, att hans sonson döpts till den ortodoxa tron

och fått namnet Jegor, råkade han i eld och lågor

och rörde upp himmel och jord för att få saken

på rätt. Det var endast med största svårighet

man kunde få baronen öfvertygad om, att det

hela berodde på djupt sorgliga

familjeomständig-heter, att Helena ehuru till själ och hjärta varmt

tillgifven sin kyrka och sitt land gjort alt som

på henne ankom för att kunna hålla sitt en gång

gifna löfte.Han hade stått väl hos den aflidne kejsaren.

Nu satte han i sin sons namn upp en böneskrift

till efterträdaren. Han reste till Petersburg, böjde

sin gamla styfva nacke, besökte ministrar och

myndigheter, begärde och erhöll audiens, utan att få ett

bestämdt besked, ty tiderna voro andra nu.

Omsider fick han till sin stora grämelse till svar ett

nådigt „non possumus“ och en skrifvelse från den

heliga synoden med vidlyftig och lärd utläggning,

däri det till slut hette, att hans barnbarn hvilade

trygt i den ortodoxa kyrkans heliga och

kärleksfulla sköte och att han borde tacka himlen, som

så underbart styrt den nyföddes öden, att denne

mot alla mänskliga beräkningar kommit i den

rätta fadersfamnen.

Detta bref kom baronen, som på den sista

tiden mycket åldrats, tillhanda, medan han låg

sjuk till följd af förkylning, oro och grämelse

öfver den enligt hans åsikt svåra olycka, som

träffat familjen. Det budskap, som brefvet

innehöll, var för honom fullkomligt oväntadt. Han

trodde sig kunna vara viss om ett tillmötesgående

svar. Det grep honom därför så djupt, att hans

sjukdom däraf förvärrades. Knappast kände han

sig e4t par veckor senare bättre, innan han åter

begynte kampen för sonsonen. Nu anhöll han

hos myndigheterna om den förändring i fidei-kommisshandlingarna, att ifall flere söner funnes

i familjen, godset skulle gå i arf till älste sonen

endast i det fall, att denne hörde till den i landet

erkända officiella religionen, hvarom icke skulle

godset öfvertagas af den näst älste sonen.

Under alla dessa bekymmer tilltog det onda

han led af alt mera och mera. Det var en sorgens,

en grämelsens tid på det gamla godset.

Under denna tid höll Hanna med fast hand

ledningen af det hela utan att därför försumma fadern.

Hon hann med det otroliga och utvecklade så

mycken duglighet och beslutsamhet, att den gamle

småningon utan oro lämnade all makt öfver

godset i hennes händer. Också baronens

underhaf-vande, som han behandlat strängt, men tillika

rättvist, visade honom nu en rörande tillgifvenhet.

Ju längre det led in i september, desto mera gjorde

den gamle sig förtrogen med tanken på den eviga

skilsmässan.

Hösten hade kommit. Sommarens prakt

låg nere i smutsen och multnade under

rimfrosten. Himlen var skum och marken var mörk.

Med en sorgsen blick såg den gamle upp

mot de drifvande skyarna och de flyende

flyttfåglarna och sade undergifvet:

— Jag är tacksam att få dö om hösten. Om

våren då Haapakoski är grönskande och ’ rikt,då alt manar till lif och arbete, hade det varit

mig tungt att lämna denna vackra jord. — Blott

en sak oroade honom. Han ville veta, huru svaret

på hans sista anhållan komme att utfalla.

Omsider anlände där en dag ett bref från hans

ombud i Helsingfors: hans anhållan hade beviljats.

Nu var den gamle lugnad, men när lugnet kom

öfver honom, såg det ut, som om den spänstighet r

den energi som hållit hans lifslåga uppe hade

slappnat. Hans krafter aftogo plötsligt. Hanna

blef nu förskräkt och sände bud efter hans

ungdomsvän, prosten Welenius och läkaren.

Då prosten i skymningen kom in till den

gamle, satt han i sin stora stol och halfsof.

Höstsolen kastade ett blekt, vemodigt ljus öfver

hans starkt afmagrade, nobla ansikte. Prosten

blef djupt gripen af det uttryck af trötthet och

vekhet, som låg öfver dessa en gång så liffulla

och energiska drag.

Den sjuke vaknade och såg upp. — Är det

du, Jakob Magnus. Gamle vän, det lider mot

slutet med mig. Sätt dig hos mig.

Prosten gick fram och fattade hans kalla

afmagrade hand.

— Vet Erik, huru det är med dig?

— Nej, det har kommit oförmodadt, hastigt.

Han skall icke hinna hit, innan alt är slut.— Käre gamle Alexander, tror du, att

Herren redan . . .

— Jag vet det. Det är döden. Och han

såg sinnande upp, som om han väntat någon.

Hans blick var mild och ljus. Vi äro ensamma

nu, tag mot min bikt.

Prosten satte sig hos den sjuke, som utan

att invänta hans frågor begynte, likasom talande

för sig själf:

— Medan jag satt i senaten, föredrogs —

det var 1862 — frågan om landtdagarnas

återupp-lifvande. Emot denna fråga talade en af

ledamö-terne, du vet nog hvem. Jag förifrade mig och

kallade honom högt vid ett opassande, ett gement

namn.

— Din gamle frände, svarade prosten,

förlåter det nog, det var i hetta och öfverilning...

Det blixtrade i baronens ögon.

— Om min gamle frände förlåter det eller

ej, det bryr jag mig icke om. Han är en servil

stackare. Jag förlåter mig icke själf, det var

mig ovärdigt. Ännu en sak — när jag skref

fidei-kommissbrefvet, ämnade jag tillägga, att

fideikom-missarien ovilkorligen borde vara gift med en

finsk adelig fröken. Jag strök den punkten. Jag

liar denna enda gång i mitt lif offrat åt tidens

liberalt romantiska idéer. Jag ångrar det djupt.Jag vore icke där jag nu är, om jag följt min

första riktiga impuls.

— Yän Alexander, lämna den saken i Guds

hand, ingen urkund skrefs så, att alla ödets

vindkast kunde tagas med i beräkningen. Har du,

tilläde han med mild stämme, intet att säga om

din hustru och — —

Den gamle hade sjunkit ihop, hans bröst

flämtade tungt likasom under en börda. Han tog

med darrande hand från bordet ett gulnadt, ofta

viket papper, förde det till sina läppar och kyste

det tvänne gånger. — Förlåtelse, hviskade hans

stämma svagt, förlåtelse.

Dörren öppnades sakta. Hanna kom in med

en lampa, stälde den på bordet och satte en

rosaskärm öfver den, för att icke skenet skulle plåga

den sjuke, samt gick fram till sin fader.

— Nu kommer doktorn snart, sade hon;

huru mår pappa . . .

Intet svar. Prosten böjde sig öfver honom.

— Store Gud, han är död!

Alexander Horn satt död och höll i sin

stelnade hand ett tillskrynkladt bref. Varsamt togp

dottern och vännen pappret ur hans hand och

läste med rörda hjärtan och tårskymda blickar

brefvet, det glödande kärleksbref, som den dödeen gång för mer än fyratio år sedan skref till

henne, som sedan blef hans hustru.

Hanna föll snyftande ned vid den dödes

fötter och utbrast utom sig af sorg:

— Pappa, pappa, lämna mig icke ensam!

Prosten vek åter ihop brefvet.

— Det brefvet skola vi lägga i hans kista,

det skall följa med honom i döden.

*

Dagen därpå kom den unge

fideikommis-sarien. Han hade trott, att han ännu skulle finna

sin fader i lifvet. Stor och uppriktig blef

därför hans sorg, då han erhöll den öfverraskande

nyheten om dennes död. Men icke allenast baronen

och underhafvandena på godset kände djupt

förlusten af friherre Alexander Stålsköld Hom. I hela

landet väkte hans bortgång en viss beklämning.

Om han var känd som hård och maktlysten, en

inkarnation af konservatism, var han å andra sidan

en kraft att bygga på, en hörnsten som man

viste, att låg säkert. Hans illustra namn och

anseende gaf hvarje sak som han understödde" en

betydande vikt, och i stort taget hade han aldrig

understödt något annat än det som var bygdt på

lagens anda och bokstaf. Under de bistra tider,som randades, var förlasten af den bepröfvade

statsmannen oersättlig.

Erik Horn kände, att nu skulle där komma

en uppgörelsens stund mellan honom och hans

syster. De voro ensamma i hemmet. Helena

var borta, ingen skulle störa dem, intet

distrahera dem, han kunde icke nu — som ofta förut

— med ett skämt undvika eller slå bort, hvad

hon sade, ty dödens allvar låg öfver hela huset.

Han valde den klokaste utvägen, det som han

icke kunde undvika, sökte han upp.

Det var dagen efter den gamles död. Höst

stormarna hade lagt sig i ro, ännu en gång ville

solen visa sin makt. Dess gyllene ljus höljde

öfver de blodröda lönn- och aspbladen, öfver

björkarnas ljusgula löfvärk. Luften var varm och

stilla. Sträckfåglarna hade kommit och hoppade

ifrigt sökande mellan trädens grenar. En återglans

af sommarens prakt, mild och vemodig, låg

öfver naturen. Inne i det stora, trefna förmaket

sutto syskonen vid gamla bref och handlingar.

Den döende dagen kastade ett dröjande sken in

i rummet.

— Hanna, sade Erik vänligt — du har icke

varit god på mig alt sedan mitt giftermål, låt oss

nu blifva vänner . . .

Hos Hanna vaknade upp alt, hvad hon buritinom sig i snart trenne år. Det var som en länge

dämd källa, som ändtligen kväller fritt, och Erik

Hom hörde med undran och förvåning hennes

tal och kände nu, hvilken öfverlägsen ande hon var.

Där fans hos henne samma malmklang som hos

hans fader. Som en ensam, späjande och stolt

fågel sväfvade hon där högt uppe, såg från sin höjd

vida terränger, och då hon sedan slog ned blixtsnabt,

fann hon utan tvekan det rätta ordet, den rätta

tanken. Hon visade så tydligt, huru det

skenbart obetydliga i vårt politiska lif hängde ihop

med stora viktiga intressen. Hon framhöll

ansvaret af hvarje hans handling, hans skyldighet

att se till, att den som ärfde fädernegodset blef

en man med finskt hjärta och finska tankar.

— Du har länge och ofta varit borta, du

har sett vår faders lif i små stycken, icke i dess

stora sammanhang, du har icke sett hans

oafiåt-liga arbete att sammanhålla och konservera,

hvad som bevarats genom seklen. Dem som vilja

rifva ned och bygga om, finnas nog både utom

och inom landet. Dig tillhör det att taga vid,

där den gamle slutade. Tyvär går du till ditt

värf med halft hjärta. Du vacklar och tvekar

redan.

— Hanna, sade han, säg icke ett ord mera,

och hans ansikte mörknade. Rollerna äro ombytta.Du ser saken i stort. Ditt hjärta är icke med i

striden, du talar varmt och högt i denna fråga, ty

du är fri. — Nu kände han plötsligt, hvilket djup

som åtskilde syster och broder. — Med mig är

det annorlunda, mitt hjärta är med i denna strid.

Han sjönk tillsamman med armbågarna

stödda mot knäna och hufvudet djupt mellan

axlarna. Hans ögon skymdes — han såg tankfullt

framför sig och såg bortom haf och stepper ett

ungt, rosigt ansikte med varma tindrande blickar,

såg ett litet fint barnhufvud, omgifvet af ljusa

gyllne lockar — hans hjärta var så vekt och varmt.

— Hanna, sade han, Hanna . . .

Det var så tyst i rummet, som när den döde

nyss låg här. Hanna var borta. Erik satt ensam i

det stora rummet. Från väggen skådade en af

hans ättefader, den store fältherren, ned på

honom. Hans roffågels-ansikte med den barska

blicken och de hårda ögonen — originalet till

alla de förmildrade och förvanskade typer, som

sedan gått igen i släkten — tyktes Erik

försmädligt, ja föraktligt se ned på sin ättling.

Erik reste sig och gick för att söka upp

sin syster. Hon hade gått ut.

Det var sista gången i lifvet, som syskonen

talades vid i det som låg dem närmast. Där blef

16sedermera aldrig utbytt ett ord dem emellan i

denna sak. De voro för alltid skilda.

En vecka därefter fick Erik ett bref från

sin hustru, ett bref fullt af värme och ömhet,

i hvilket hon på ett rörande sätt lade fram sin

sorg öfver att icke kunna vara hos honom, nu

då han träffats af olyckan.3P1

*miför Erik och Helena upprepades resan till

Krim och alla därmed sammanhängande

omständigheter trenne år å rad. Från Krim reste hon

numera, sedan gamle baron Horn dött, direkte till

Haa-pakoski. Där vistades hon under nordens vackra

och korta sommar. Hit drog hon från Petersburg

sina anförvandter Koschelskys, sina vänner och

sitt umgänge. Man trifdes godt här på det vackra

stället. Tiden utfyldes med ändlösa disskusioner

i de viktigaste toalett-, rang- och befordringsfrågor

— dessemellan företog man sig fiskpartier,

jakter och utfärder i wurst, i jaktvagn, i giggar och

cab’s. Var stallet under den gamle baronens tid

det minst vårdade på Haapakoski, så var det

nu under den nye fideikommissarien det mest

och bäst omsedda på hela godset.När Erik för sin sedvanliga två månaders

permissionstid kom ned till Haapakoski, så var

säsongen där i sin högsta glans. Värden själf

tog dock ingen eller ringa del i utfärder och

nöjen, han hade nu fullt upp att göra med

jordbruket, vandrade kring ägorna och öfverraskade

sig själf med att ha stora anlag för att blifva

en passionerad jordbrukare. Medan Eriks familj

var på Haapakoski, kom äfven syster Hanna

från Hillnäs dit, men blott på korta besök.

Förhållandet mellan henne och svägerskan var

som det är mellan bildade personer, hvilka icke

kunna lida hvarandra, kallt och cirkladt.

Höflig-heten användes af hvardera parten som sköld

med utsökt framgång, den var som en hårdt

lackerad skärm med rik ornering — utan att

någondera ett ögonblick tvekade om, hvad som

gömdes bakom dess blomstersirade yta. Man

undvek alt som kunde såra och skildes alltid med en

känsla af välbehag.

När hösten föll på, flyttade Horn med sin

familj upp till läneresidenset. Helena försökte

hvarje gång att lefva sig in i lifvet här, men

förgäfves. När vintem kom och gossen

sjuk-nade i den ena strupkatarren efter den andra, när

lifvet i den lilla staden började att stelna till och

söka sig in i hemmets iden — då revolteradehennes ande. Det var henne omöjligt att stanna

här, omöjligt både för hennes egen och för

gossens skull. Hon blef dyster, tungsint och

häng-sjuk. Hällre än att se barnet sjukt och Helena

nedtrykt gick Erik in på hvad som hälst, ty

han älskade sin hustru lika varmt som förr, och

gossen smög sig med hvarje dag mer och mer in

i hans hjärta. Och så bar det åter af mot söder

till Krim.

Helena Stålsköld-Horn var nu för fjärde

gången rest till Krim.

Hon skref flitigt och skref väl. Hennes

bref voro nu sedan en tid besynnerliga, eller var

det måhända endast Erik själf, som fann dem så.

Där förekom ständigt och jämt ett namn, som han

icke tykte om, en viss Eugen Alexandrowitsch

Tscherebatschoff, en person som gjorde i hypnotism,

spiritism och symbolism och som därtill var

konstnär. Om, tänkte Horn, han sysselsatte sig med

Helena lika mycket som hennes bref med honom,

så . . . Och Erik Horn, eljes så lugn, kände en

för honom ovanlig jäsning och oro i bladet. En

jäsning som oupphörligt stegrades, likasom

vatten som man satt öfver eld. Först ser man

endast en och annan luftblåsa bläddra upp, så

uppröres det efter hand alt starkare och starkare,

tils det sjuder, porlar och kokar öfver. Hombortvisade till en början med förakt sin oro och

sina ovärdiga tankar. Men ju flere bref han fick,

ju längre han oroade sig, desto mera outhärdlig

blef situationen för honom. Tänk om Hanna

fick reda på detta, tänk om hon skulle få vatten

på sin kvarn. En klok man, sade han för sig

själf, försummar intet och tager sig i akt.

Det var i medlet af april månad. Vintern

i Finland hade varit fruktansvärd. Ännu voro

vårens förebud sparsamma. Erik beslöt att fara

till Krim för att se söderns vår och öfverraska

sin hustru. Han tog tjänstledighet på tre veckor

och reste till Petersburg.

Där väntade honom en stor öfverraskning.

Hans duglighet och språkkunskap, sade man,

hade länkat uppmärksamheten på honom, och det

erbjöds honom nu en plats i Petersburg som

adjoint hos landets främste tjänsteman. Dessutom,

hette det, hade en mycket högt uppsatt person

intresserat sig för honom, inrikesministerns högra

hand hade frågat, om icke statsrådet Erik Horn

kunde i Petersburg användas i sitt hemlands tjänst.

Erik Horn kände sig obeslutsam, han hade

så många förslag å bane i sitt län, han tvekade.

En tvekan i detta fall hade man visserligen icke

väntat sig, men han fick i alla fall fjorton dagars

rådrum. Så r.este han.

❖Och tåget flyger fram rasslande, skakande

öfver hed och träsk, öfver ängar och moras och

sjunger sin entoniga, dofva melodi, som vaggar

trötta passagerare i en dåsig sömn. En sömn

under hvilken man hör fönsterrutorna skramla,

cigarrkopparna slamra och

Westinghouse-brom-sama smälla i växlarna som pistolskott i vatten.

Plötsligt spritter Hom till och vaknar. —

Inrikesministerns högra hand, hans adlatus, men

han heter ju Tscherebatschoff, for det med

blixtens hastighet genom Horas hjärna.

— Det är han, spiritisten, som min hustru

har skrifvit om. Och han vill, att vi skola flytta

till Petersburg. — Eriks hjärta höll på att stanna

af vrede vid denna tanke. — Huru väl, att jag

beslutit mig för denna resa. Och dock Helena,

hans Helena, blotta ‘tanken är mig ovärdig, säger

han och protesterar mot den. Men inga protester

hjälpa. Det blef för honom en ohygglig natt.

Först mot morgonen lade sig hans oro, och han

insomnade för ett par timmar. Omsider grydde

dagen grå och färglös. Hom blickade yrvaken

ut. Öfver den ändlösa steppen hviflade aprilsnön

i stora våta flingor. Marken var blöt och smutsig.

Horn kände sig beklämd efter nattens oro och kval.

Ännu en natt, ännu en dag, små judiska

städer, stora smutsiga byar, furuskog, som aldrigtyckes taga en ände, försvinna bakom de resande.

Af den susande farten, af den jämna enformiga

dallringen invaggas småningom Hom i en slö

likgiltighet.

Andra dagen kommer tåget ut på steppen.

Nu vaknar nordanvinden, den får lust att rida i

kapp med ånghästen, en väldig kappridt öfver

det vida Rysslands omätliga slätter. Tjutande

drager nordan fram vid sidan af tåget, hopande

under sin färd stora hvita drifvor på kullamas

nordsluttningar och i ravinernas djup. Ett par

gånger far den jublande och rytande förbi

ånghästen, och röken från lokomotivet drifves åt samma

håll som tåget far. Så blir den efter igen och slår

i ilska mot vaggonens fönster och tränger in

öf-veralt med sin råa, fuktiga kyla. När tåget far

öfver näset vid Perekop, drifver nordan framför

sig stinkande dimmor från „den dödaa och „den

ruttna sjön“, dunster som göra det svårt för.

passagerarena att andas. Men intet hjälper,

ånghästen håller ut i tvekampen, och nu är det han,

som vunnit försprång. Andfådd och pustande

efter den stormande färden drager ånghästen med

ansträngning af alla sina krafter tåget upp längs

Jailabärgens ödsliga sluttningar; stannar uppe på

bärgskammen för att hvila vid en liten

egendomlig station i tatarisk stil; släcker sin törstmed kristallklart vatten, som från snabt ilande

bärgsströmmar ledes direkte in i dess ångpanna.

Här stannar nordanvinden, den är slagen.

Ånghästen har segrat och far nu i maklig sakta fart

under ändlösa hvisslingar ned för grönskande

sluttningar in i vårens rike, där himlen är hög och

klarblå, där luften doftar af magnolior, rosor och

citronmeliss, där vinstocken kastar sig från alm till

alm i praktAilla festoner, där själfva det grå

bärget draperar sig i en kunglig dräkt af hvitröda

klängrosor och violett cyklamen med mörka

glänsande murgrönsrankor kring sin allvarliga panna,

där längst borta i milsvidt fjärran Tsjatyr dags

spetsiga, snöhölj da topp försvinner i de

blänkande hvita vårmolnen.

Och Erik Horn lade med förundran

vinter-paltån ifrån sig. Denna plötsliga, underbart

snabba växling mellan vinter och sommar gaf

honom något af vårens tjusande

förhoppningsfullhet och skingrade hans mörka tankar.

— Dumheter, sade han sig själf vid minnet

af de dystra drömmar, som under resan plågat

honom. Dumheter! Och dock satt där som en

tagg i hans hjärta. Aldrig förr hade han känt

denna aggande plåga. Nå, han skulle snart träffa

Helena, och då skulle saken blifva klar. Vidtanken på Helena klappade hans hjärta på samma

gång af värme och fröjd, af oro och bitterhet.

Han for vidare genom Sevastopol och såg

det ogästvänliga Svarta hafvet strålande vackert,

blått som safir med små vårliga vågor.

Passerade den engelska, den franska och den italienska

kyrkogården med sina monument öfver dem,

som fallit här i striderna vid Malakoff, vid

In-kerman och Alma under kriget 1853—56. Vidare

långs den vackra af vinrakor omgifna vägen

öfver bärgpass och genom tunnlar — en väg om

hvilken man har svårt att tro, det den löper

genom en del af det heliga Ryssland — tils han

om kvällen såg Jaltas praktfulla hvita villor resa

sig ur en glänsande och rik grönska.

Att han var framme, märkte han äfven på

annat. Vid de små stationerna stodo öfveralt

bleka sjukliga barn, blodfattiga unga damer,

gamla slagrörda gubbar, folk som led af hysteri

eller gulsot, men främst tuberkulosens bleka och

hektiska offer. Alla rörde de sig varsamt och

långsamt i solgasset och sökte här vid naturens evigt

lifgifvande barm hälsans förlorade skatt. Denna

antites, dessa dödens säkra rof i vårens unga rike

väkte åter hos Horn de dystra tankar, som han

under den sista delen af färden lyckats bekämpa.

*Villa Koschelsky, där Helena bodde, låg

tämligen högt uppe på en brant afsats af Tauriska

bärgen. Den låg på klassisk jord. Då grunden

lades till densamma, hade ägarne funnit först

lämningar af ett gammalt romerskt columbarium

och djupare ned substruktionsmurarna till en

grekisk villa. I jorden fann man vidare mynt

och smycken från den tid, då de trettio

tyran-neme regerade i Athen. Sedan dess hade

macedo-ner, pergamener, romare, byzantiner, venetianare,

genuesare, tatarer och nu sist ryssar lagt beslag

på denna sköna jord.

Från villa Koschelskys stora af karyatider

prydda och uppburna veranda hade man öfver

orange- och lagerträdens mörktglänsande blad en

härlig utsikt öfver den lilla dalen vid Jalta och

en del af Svarta hafvet, som här och endast här

kallas det gästvänliga,emedan det här äger att

uppvisa en dräglig hamn. Villan var med undantag

af en stor elegant sal enkelt inredd. I den stora

salongen samlades tvänne gånger om dagen det

talrika umgänge, som Helenas skönhet, hennes

älskvärdhet och begåf ning samt villans ypperliga

och centrala läge dragit tillsammans. Helenas

umgänge hade naturligtvis kristalliserats i den form,

som angafs af hennes samhällsställning och namn.Här ägnade detta sällskap ändlösa diskussioner

åt det ämne, som nu sysselsatte hela dess intresse.

Turgenieff säger i någon af sina ypperliga

berättelser, att mellan personerna i en af hans

noveller uppstod ett af dessa oändliga, långa

nattsamtal, som man för endast i Eyssland, samtal

som man alls icke känner till i andra länder. Här

i Helenas salong fördes afton efter afton just

sådana samtal som Turgenieff antyder.

Där fans folk visserligen af samma

samhällsställning, mer så olika hvarandra som möjligt. Den

lilla fransyskan, mademoiselle Neuville med stora

korpögen, som drogo männen till sig, likasom

ormens blick drar till sig trasten. Spirituell, kvick,

en äkta fransyska, sådan redan fader Moliere

definierar henne, temperamentslös, sammansatt af

fåfänga och fantasi. Grefve Arsenieff, en lillrysk

improvisatör, som äfven utan spiritism lefde i

det blå, samt en stor mängd sjukliga och

enerverade personer från Petersburgs stora värld, hvilka

undan Nevastadens vinter och jäktande

hufvud-stadslif flytt hit till våren på Krim. Bland alla

dessa spelade Eugen Alexandrowitsch

Tschere-batschoff första fiolen.

Detta sällskap — Helena inbegripen — hade

icke mycket att göra, men var dock ständigt

sysselsatt. Ingen fråga dök upp på Europas hori-sont, som icke skulle ha intresserat dem och icke

minst Helena. Med en ifver, som rann upp ur

outfyld tid och en flammande fantasi, sysslade

hon med kort sagdt alt. Hon läste dekadenternes

och symbolisternes poesi och skrifter och

studerade Rose Croix’s kalender. Sinnet’s romaner om

dubbellif och lifvet efter döden var hennes

dagliga läsning. Leo Tolstois på kristlig social

grund bygda. teorier omfattade hon med värme,

ja med entusiasm — i teorin.

Eugen Tscherebatschoff, en dilettantfilosof,

var den, som med sina extravaganta ideér mest

sysselsatte hennes fantasi och tankar. Och här

i själfhärskarväldets sköte, där det icke finnes

rum för stundistens enkla lära, där höll denne

profet föreläsningar om hvad han kallade

religionernas evolutionsteori och försökte att förena

den moderna spiritismen med Tolstois lära om

renlefnad och själsspäkning, påvisande att endast

köttets dödande gaf förmåga åt individen att stå

andevärlden nära, fatta och se astralkropparna i

deras fulla glans.

Han fylde Helenas tankar med de mest

fantastiska läror, med frågor som vi endast anande

förbereda och som först den tredje generationen

efter oss måhända skall bringa till slutlig lösning.

Detta kallade Helena att lefva fullt, midtinne i de stora frågorna, fri från hvardagslifvets

småsinne och fri från kälkborgerlighet. Det var

hit, till dessa diskussioner, till dessa spörsmål hon

längtade från den finska ödemarken, från dess

tysta enformiga lif.

Till alt detta drefs hon af en viss

missbelåtenhet med sig själf — ty midt i alt detta kände

hon en djup saknad efter sin Erik, den varmt

älskade, kände på samma gång, att hon kanske

handlat orätt mot honom — och vidare af en sjuklig

nervositet och en sinnets okufliga oro. Men när

Tscherebatschoff, filosofen-profeten, förklarade, att

alla de gamla former, som vår kultur iklädtsig,

voro för trånga, för materiela, att de råmärken

den drog mellan tro och otro, veta och icke veta

voro pedantiska filosofers arbete, som den nya

tiden måste betydligt utflytta och utvidga, så

ville hon med ett icke ovanligt själf

bedrägeri söka orsaken till sin missbelåtenhet, sin

oro icke där det låg henne närmast att söka den,

utan i tidens stora missnöje, dess pessimism.

Hon ville tro, att hvad hon kände -var andens

trängtan bortom det ängsliga schematiska, dess

längtan efter det dolda, det oförnimbara. Så

kom det sig, att Helena icke såg hvad hon hade

närmast, hvad hon främst borde göra, utan for

efter det, som strängt taget ännu hörde ingen till.I den stora salen i villa Koschelsky rådde

halfskymning; endast en del af lamporna voro

tända, ty alla spiritistiska experiment ske som

kändt i halfdunkel. Salen var ordnad som till en

föreläsning med stolar i halfcirkel kring ett bord,

på hvilket stodo tvänne ljus och ett glas

sockervatten. Stora kulörta, venetianska lyktor kastade

ett matt, fargadt sken öfver gästerna, som lockade

af den härliga aftonen ännu sutto ute på

terassen. En del blickade ut öfver hafvet, som i

långa svallande dyningar slog mot stranden och

speglade natthimlens mörka blå med dess

ota-liga gyllne stjärnor. Andra lutade sig sakta

samtalande öfver balustraden och sågo ned i

parken, där eldflugorna flögo mellan acaciornas fint

tecknade blad. Det var tyst och stilla, endast

vågsvallet fylde luften med ett harmoniskt brus.

Nattvinden, som bar på sina vingar doften af

rosorna, kom ljum och regelbunden som jordens

andedräkt.

Det var redan nästan mörkt, då Erik Horn

kom till Jalta. Han lämnade sina saker vid

stationen och tog en hyrkusk, som förde honom till

närheten af villa Koschelsky. Här steg han af

och gick med klappande hjärta upp mot sin

hustrus hem.På vägen uppåt villan träffade han flere

herrar och damer, hvilka hade samma mål som

han. Uppe i verandan sutto redan omkring tjugu

personer, men värdinnan var icke där. Just då

Hom trädde in i verandan, skyndade en ung

man ut från salongen.

— On commence, messieurs et mesdames,

hviskade han ifrigt, mais silance, silance.

Sällskapet bröt upp, tyst och ifrigt. Man

trängdes i dörren, enhvar försökte att komma

till först in och få en god plats. Hom följde

med och befann sig bäst det var i den

half-skumma salongen mellan en ryttmästare och en

marinlöjtnant. Alt hade gått så oförmodadt

hastigt; han hade icke haft tid att besinna sig,

huru han egentligen skulle öfverraska sin hustru.

Han kände sig icke riktigt väl till mods. Gud

vet, hvad han skulle få se, få öfvervara här ibland

alla dessa främmande ansikten. Han fick

emellertid icke rådrum att tänka på sina känslor, ty i

detsamma kom till hans stora glädje hans hustru

på tå sväfvande in, och satte sig på en stol i den

bordet närmast belägna stolraden. Ett ögonblick

var Horn sinnad att stiga upp och gå till henne,

men nej . . . må gå, jag skall först se, hvad som

tilldrager sig här, sade han. Genast därefter kom

från motsatta sidan af rummet en krokryggigman med trött släpande gång och gick till bordet.

Horn såg honom endast otydligt; först då han

satte sig på sin plats, där han var bättre belyst,

tykte Horn sig kunna uppfatta, att han var en

hällre ung än medelålders man, att föreläsaren var

blek, hade stora påsar under ögonen, bar långt

rakt hår och föreföll att se alt utom bra ut. Det

var Eugen Alexandrowitsch Tscherebatschoff.

Då han med en låg och beslöjad stämma

började sitt föredrag, lifvades hans ögon och

tyk-tes likasom fatta eld, växa, blifva större. Hvad

talade han om? Horn lyssnade en stund

uppmärksamt, men förstod intet.

Hom mindes, huru han en gång från en

tjänsteförrättning kom till en fest i

officers-messen, sedan bourgognen och champagnen redan

flere gånger gjort sin rand. Glädjen stod högt

i tak. Man skrattade häj dlöst åt saker, som han

fann icke alls lustiga. Han kunde då omöjligt

få tag på den stämning af uppsluppenhet, som

härskade i sällskapet. Han fann skrattet tomt,

dumt och platt, skämtet oförskämdt. Nu befann

han sig i en motsatt, men likartad situation.

Han hörde detta obegripliga tal, såg dessa

hän-rykta blickar. Hörde förtjusta åh och ah, såg

röda flammor på kvinnornas kinder, såg huru

marinofficern slukade föreläsaren med sina ögon.

17Och han sade till sig själf: antingen är jag galen

eller pratar den där herrn dumheter. Hälst hade

Horn stigit upp och gått, men det hade blifyit en

obehaglig uppståndelse. Han satt därför

tålmodigt och väntade under en oupphörligt

tilltagande förstämning. Huru öfverflödig kände

han sig icke i detta sällskap. Och han blickade

vemodigt på sin Helena. — Hon ser mig icke, hon

tänker icke på mig.

Oaktadt små tvister, små dissonanser,

oak-tadt månadslång skilsmässa — eller kanske just

därför — hade deras kärlek bibehållit sig lika

varm och trofast. Han viste, att huru ifrigt

Helena än var upptagen, när han var i hemmet,

kände hon ständigt en ström af värme, af

välbehag, då hon hörde hans jämna militäriska gång

i rummet invid, ty då viste hon, att nu var Erik

ledig, nu skulle han komma till henne. Och han,

huru sysselsatt, huru intresserad han än var

vare sig af länets eller godsets angelägenheter,

fans hon i hemmet utan att sitta där bakom hans

skrifbord med sin revy eller sitt handarbete, kände

han sig, som om han varit besviken i någon punkt.

Men nu — hvad hade han här att göra?

Hela hennes själ var där hos honom, den där

kvasi-profeten. Han led, om af svartsjuka eller

något annat psyksikt obehag kunde han ickegöra sig reda för, men hans själ var

smärtsamt berörd. Ack, tänkte han åter för sig sjftlf,

det är löjligt af mig att bry mig om sådana

bamsligheter, och dock . . . han erfor inom sig

en känsla af frusenhet, som när maj frosten

lägger sig öfver fruktträdens luftiga, skära blomster.

Under alla dessa skiftande tankar ser han

Tscherebatschoffs stora djupa ögon riktade mot

sig. Han vill undvika dem, men det lyckas ej.

Föreläsaren håller honom som hypnotiserad, som

bunden med dessa underliga, stela och dock

drömmande ögon. Föreläsningen hade varat ungefär

en half timme; nu gjorde sig herr

Tscherebat-schoff färdig till en afslutning. Det märktes på

stilen i talet. Han valde de finaste lyriska bilder,

språkets vackraste hälgdagsord och talade i ett

bildrikt siradt språk om ett märkeligt fenomen,

som iakttagits af occultismens främste

banerförare, ett fenomen hvars sanning konstaterats

af de ryktbare italienske psykologerne Lombroso

och Montegazza, ja själfve Richet och en

otrogen kritiker af Charcots skola hade öfvervarit

detta experiment. Men detta experiment föreföll

den i saken obevandrade Erik så groteskt, att

han midt i sina stridiga känslors svallningar

tvangs att le, le ett skeptiskt löje.Detta löje gjorde på föreläsaren ett bestämdt

intryck, han blef orolig, började att hacka, att

söka ord. Hans säkerhet var borta, det jämt

flytande andragandet började att gå i stycken.

Hans sjukliga sinne, hans nervösa temperament

vädrade en kritisk motståndare, ett ogillande,

kanske hån. Dessutom var det ett främmande,

ett obekant ansikte. Huru hade det kommit hit

in i en sluten krets? Nu var det föreläsaren, som

hölls fången af Eriks blick.

Åhörarena märkte, att något ovanligt

passerat. Uppskakade som barn, hvilka kort förut

hört en följd af spökhistorier förtäljas, kände de

ett instinktivt obehag, rädsla. Man började att

se sig omkring, och till slut vändes alla blickar

åt det håll, mot hvilket man såg herr

Tschere-batschoff envist och enständigt stirra. Också

Helena såg sig om och bleknade; var det en

öfvernaturlig uppenbarelse eller . . .

Men när Erik log mot henne sitt varma

trygga löje, då, först då — ty ingen hade ännu

sett andarna le — gaf hon till ett kort glädjerop,

som isade mera än en uppskakad gäst, kom

hjärtat att våldsamt slå hos mer än en af de

nervösa åhörarena.

Och föreläsningen tog en hastig ändalykt.

Helena sprang till sin man, gästerna stego upp,tveksamma, förvånade, oroliga — tils Helena

rodnande och leende vände sig till åhörarena och,

tillföljd af den säregna situationen icke fann det

rätta ordet, utan en gång i sitt lif sade en

dumhet: mais ce n’est rien, c’est mon mari, det är

min man guvernören. Min stygge, min elake man,

som kommer oförberedt, oväntadt och nästan

skrämmer slag på mig och mina gäster.

Ah, man drog ett andetag af lättnad.

Lamporna tändes i ett nu, och midt från den

djupaste, mest spännande mysticim och spiritism,

från andarnas värld var man våldsamt försatt i

den vanligaste, enklaste värklighet — en man

som öfverraskar sin hustru. Och det var icke

utan, att en viss skamsenhet och förargelse

behärskade Helenas gäster. En del begagnade sig

äfven genast af den allmänna uppståndelsen för

att utan vidare försvinna.

Erik Horn bad leende om ursäkt för det

sätt, på hvilket han ingripit i situationen.

Helena, som fullkomligt återvunnit sin fattning, lät

bjuda te, grekiska och turkiska konfektyrer, och

den allmänna villervallan började småningom att

ge sig, på samma gång som den mystiska

stämningen ohjälpligt drunknade i skämt, löje och

skratt. Och ännu under hela säsongen hade mani förtroliga kretsar roligt åt Helenas: ce n’est

rien, c’est mon mari. Gästerna forstodo sin

skyldighet, de dröjde blott så länge som takt och

anständighet fordrade, och en half timme senare

voro de bägge makarna ensamma.nu var det tyst och stilla i villa Kosehelsky.

Erik Horn tager sin hustrus hand, smeker och

kysser den och går med henne in till det rum,

där deras gosse slumrar i sin lilla bädd. Och

Marfa, halfsnygg och halfklädd som alltid, stiger

hastigt upp.

— Barin, barin, säger hon öfverraskad och

vill kyssa hans hand, välkommen hans nåd! Med

stolthet visar hon den lille Erik, som sofver så

stilla med ett vackert löje öfver sin mun,

tecknad som Amors båge. Barndomen väcker

slumrande sympatier till lif, den väcker friska,

lyckliga känslor hos sunda naturer.

Och den store Erik är glad och glömmer

alt. Han kramar sin hustrus hand och kysser det

lilla rosiga barnansiktet.

— Vet du, det är skada, att han icke liknar

någon i min släkt, säger Erik.— Ja, svarar Helena och slår armarna

kring Eriks hals, jag riktigt sörjer öfver, att han

icke liknar min vackre, ståtlige Erik. Och när

Helena nu slog upp sina ögon mot honom med

en ljuf, dröjande blick, som i sin tindrande

klarhet lyste omkring öfver alt som omgaf henne,

då kunde han icke mera tvifla, icke tveka. Hans

plågsamma oro vek med ens, han såg det, han

kände det: hon älskade honom, endast honom.

Och lyckliga och glada gå de båda in till sig.

— Ah, ändtligen för oss, säger Helena, för

oss! Utanför des3a murar, som omgifva oss,

finnas mörkret, vårkylan, den sofvande jorden,

stjärnhimlen. Här inne är det ljust, varmt och ljuft.

Jag sitter hos dig, lutar mitt hufvud mot din

axel, och i denna tystnad smekande ljufva löjen,

kärleksfulla blickar, som tränga in i hjärtats

fördolda djup, skönhet och manlig kraft, mer än

ord, mer än vox humana är gifvet att tolka. Jag

lyssnar till dina pulsars slag, ditt löje födes på

mitt anlete, innan det lyser upp dina drag. Dina

tankar äro mina tankar, som tvänne vingar hos

samma fågel bära de upp mot himlen, hvad vi

känna bäst och skönast.

Och Helena har så mycket att berätta och

fråga om, kvällen flyr och natten kommer och

alt räcker hennes tal och hennes frågor.— Men, säg mig, huru hittade du på denna

förträffliga, denna lyckliga idé att komma hit till

mig? Huru fick du tid? Du elake, du har ju

hittils hårdnackadt ock enständigt nekat att följa

med.

Och Erik strök med handen det fritt

utslagna vackra håret gång på gång från hennes

panna och såg på henne med en på samma gång

öm och generad blick, i det han långsamt sade:

— Hör du, Helena, har du gifvit akt på

dina bref, hvilket namn förekommer där oftast?

— Erik Horns, sade hon med säkerhet.

— Nej, ingalunda. På hvarenda sida finner

du ett namn på en herre, ett namn som ständigt

och ständigt repeteras. Du har inga andra tankar

än på honom. Nå, men tänk då efter, det är------------

och han log och böjde sitt ansikte ned öfver

henne, så att han kände hennes varma andedrägt.

Tscherebatschoff, sade han plötsligt och drog sig

undan för att riktigt kunna se henne i ögonen.

— Tscherebatschoff, sade hon lugnt utan

att skifta färg eller min. Ja värkligen, det kunde

hända. Nå än sedan?

— Än sedan! Du förstår väl, att jag gärna

ville se den man, som så där helt fyller din

själ och dina tankar.— Ah, således svartsjuka — och ett leende

af tillfredsställelse gick öfver hennes nu rodnande

anlete. Och du tror, att jag skulle — —. Nej,

men Erik — —

Och i själfva värket var det för henne lätt

att vara dygdig. Att härska, att hänföra, att känna

makten af sin ande, det var hennes begär. Denna

makt kunde hon visa endast inom en sfär,

kvinnans. Att elda och hänföra, att böja hjärtan som

vax, att låta en annan stämma sjunka i

stammande hviskning, höjas i glödande patos, att se

huru rodnaden flyger och far, stiger och sjun-

-ker öfver ett febrilt anlete, känna huru

blik-karna brinna och åter slockna, alt efter hennes

viljas nyck, det var nog, det var för henne

att lefva. Själf förblef hon oåtkomlig, sluten,

oberörd, nöjd att känna sitt obegränsade välde.

Och äfven detta välde utöfvade hon ytterst sällan,

hon trängtade icke efter koketteriets retelse,

kvinnornas afund, männens tillbedjan, men hon ville

känna och veta, att alt detta stått henne till buds,

om hon det önskat.

— Ack Erik, och hon slog sina vackra,

fylliga armar kring hans hals, du känner mig icke.

Erik log.

— Känner dig icke? Nåväl, när jag reser

och kommer till Petersburg, bjudes mig en platsdär. Jag frågar, hvem som talat för mig. Hvad

får jag för svar? Jo Tscherebatschoff! Du må tro,

att jag reste med mindre glada känslor till-----------

Nu blef där eld och lågor i den unga sköna

kvinnans sinne.

— En plats i St. Petersburg, den har

erbjudits dig, och du säger intet om den saken

förrän nu. Ah, Eugen Alexandrowitsch är dock

bra snäll. Det är genom honom, han

profeten, som du kallar honom. Hans bror står

utomordentligt väl hos inrikesministern, de äro

släkt och dessutom vänner sedan de besökte

rätts-lyceet i Petersburg; Eugen Alexandrowitsch har

skrifvit till sin bror. I morgon dag skola vi tacka

honom. Ah, Erik, Erik, du hämtar lyckan med

dig.

— Du har då bedt honom att skaffa mig

en plats i Petersburg?

— Erik, Erik! Huru kan du tro något

sådant om mig. Aldrig vill jag dig ovetande

ingripa i ditt lif. Nej, jag har endast, när det var

tal om Finland, sagt som sanningen är. Jag trifs

där ej, min och gossens hälsa lider af dess stränga

fuktiga klimat. Jag har aldrig bedt. . .

— Jag förstår, du har icke bedt därom,

jag har icke vetat det. . . och han fortsatte icke

sin mening, men tänkte för sig själf: det liggeri sakens natur, det går ändock därhän som syster

Hanna förutspått. ..

Hans anlete mörknar, löjet dör bort.

— Men Erik, säger Helena med oro och

förvåning, du har väl icke sagt nej?

— Jag har icke sagt nej, men jag ämnar

göra det.

— Och stanna i Finland för alltid . . .

hennes ögon uttrykte så mycken oro och ångest,

att han djupt i sitt hjärta kände smärta öfver,

att detta land, som var hans, där han var lycklig,

där han ville lefva och dö, skulle inge henne en

sådan ångest.

Och hon insatte sitt lif och sin själ i denna

kamp, som nu förestod. Ännu aldrig hade

hennes ögon sett så vackert och varmt på honom,

ännu aldrig hade hennes stämma ljudit så, som

musik smultit hän i ljufvaste adagio, och så

säker om sitt mål, om hvad hon ville och hvart

hon sträfvade, hade hon aldrig varit som nu. En

sådan säkerhet ger styrka, och hon var stark.

Den kampen var Erik icke vuxen. Matt var hans

svar och matta hans skäl vid sidan af hennes

precisa och klara. Han ville ha sin son uppfostrad

i Finland, han viste, att det varit hans aflidne

faders vilja likasom hans egen. I Finland hade

han sitt fideikommiss, där var han något, varStålsköld Horn. Han älskade denna lilla stad

och detta län, om hvilket han kunde säga som

en gång Per Brahe om Finland: jag var med

landet och landet med mig väl tillfreds. Han hade

arbetat för en järnväg i sitt län och frågan skulle

just nu afgöras, han hade en stor plan om ett

nytt skifte, som skulle blifva till oberäknelig

vinst för folket, och sist och slutligen låg

folkskolan honom varmt om hjärtat, det ena med

det andra . . .

I den eviga striden mellan hänförelse och

klokskap faller den senare till föga, om striden

är kort, tvärtom åter om striden blir lång, ty

hänförelsen förslöas af tiden, medan klokskapen

skärpes af den. Och striden blef kort. Erik var

öfvervunnen, hans skäl blefvo svagare och svagare

och drunknade bort i hennes varma böner och

heta kyssar. Långt förrän solen där borta vid

horisonten flammande steg ur det ogästvänliga

hafvets famn, långt innan morgonvinden

vaknade, hade Erik Horn gifvit ett bindande löfte

som svar p& sin hustrus böner.

Då Horn vaknade om morgonen, kände

han en obehaglig känsla af, att han svikit sig

själf, och medan han bestod sig den lumpna lyxen

att håna sin egen svaghet, skymfa sig själf för

sin efterlåtenhet, öppnades persiennerna plötsligt,och omgjuten af morgonens klarhet stod Helena

vid fönstret, lycklig som den segrande

skönhets-gudinnan, frisk, rosig och redan klädd. Hon bar

en vacker morgondräkt, hvars vida veckfall och

spetsprydda ärmar visade hennes behagfulla

rörelser och gång i hela deras värdighet och skönhet.

— Stig upp, sjusofvare, klockan är redan

öfver nio, sade hon med ett intagande leende.

Stig upp och kom ut på verandan, så skall du

få se din rival. Han sitter i solbaddet mot

klippan där borta. Teet väntar och frukosten är

färdig. Lill-Erik dör af hunger. Du skall veta,

att här i södern är man tidig af sig. Vi få friska

räkor och en jätteflundra, som ännu för en timme

sedan sprattlade i sumpen. Nu ligger den bäddad

på oliver och gömd af citronskifvor i sås af hvitt

vin från Tschatyr dags sluttningar. Körsbär från

Trapezunt och smultron från Bakschiserai. Och

på alt detta Woronzofls finaste viner, nå, lockar

det dig . . . Och Erik steg upp, klädde sig

hastigt och gick ut.

Frukosten var serverad på ett mycket stort

bord i verandan. Helena hade på ett smakfullt

sätt improviserat en liten lucullisk fest. På nedre

ändan af bordet fans ett bläckhorn och

skrifma-terial. Erik Horn uppfattade genast situationen.

I dag skulle det telegram afsäudas, som bestämdehans förflyttning till Petersburg. Han hade i

känslornas yrsel, i ett ömhetsrus glömt de tankar

han haft under resan, dömt sin vilja till döden,

lämnat sin öfvertygelse vind för våg. Han kände

det som om han en gång förut kanske i en annan

värld, i en preexistens skulle ha upplefvat samma

episod, genomgått samma känslor, samma böner,

samma suckar, tårar, kärlekslycka och fröjd och

vaknat med samma känslor af olust, af

själfankla-gelse och smak af galla i munnen. Han kände, att

hans lif klöfs itu. Han tykte själf, att ett afgörande,

ett tragiskt moment var i annalkande. För att

värka, för att handla helt behöfves viljekraft,

men också tankekraft. Nu skildes de åt hos

honom, drogo hvar åt sitt håll. Han ville ett, men

gjorde ett annat, där blef en afgrund mellan vilja

och handla. Erik erfor en känsla af domning,

af bedöfning, den första viljans bjärta färger hade

utplånats af tankarnas bleka återsken. Han kände

sig dådlös, kraftlös, obeslutsam. För att göra

pinan kort, för att infria sitt ord går han rakt

till målet och skrifver ut telegrammet utan att

säga ett ord om saken.

— Papinka, papuschka, hör han en

kvittrande stämma. Det är lilla Erik, som jublande

springer mot honom, under det att Helena lycklig

och bedårande, med färger friska, lifliga och fina,med rörelser mjuka, smekande, undulerande som

hos sagornas förföriska sjöjungfru, tager honom

under armen. Han föres i triumf till sin plats och

placeras midt framför en väldig blomsterkvast, som

blandar sin vällukt med den mera saftiga, men

icke mindre behagliga af hälleflundran,

smultronen, osten och Woronzoffs bästa krimska Xeres.

— Se här, sade Helena och gaf honom en

teaterkikare i handen, se dit bort öfver vägen: han,

den där som står i solbaddet och fryser vid den

stora grå klippan.

— Hvar? Hvem?

— Han där mellan de röda rosorna.

Erik såg dit ut. En stackars sjukling med

likfärg vid näsvingarna och tinningarna stod där

och frös i solbaddet. I denna omfattning af

rosor, af svällande lif såg hans afmagrade anlete

än mera tärdt ut.

— Den stackarn har snart betalat sin gärd

åt moder natur. Tuberkulös, inte sant?

— Ja, ack ja! Nu hälsar han på dig. Han

är så snäll.

— Hvem är det?

— Din rival, profeten Tscherebatschoff, sade

hon och såg leende på honom. Stackars man!

Nå, tycker du, att du har några skäl att vara

svartsjuk? Men se här, tag detta stycke till, jaghar själf stekt den biten i olja och hvitt vin,

oliverna äro friska.

Horn lade bort binoclen. Denne främling

där borta, denna hand, svag som ett barns,

fuktig och kall, som snart skulle vissna i grafvens

mull hade gifvit hela hans lif en ny vändning,

omärkligt styrt honom in på en väg, som han

icke ville gå, som han stred emot, men på hvilken

hans kärlek, hans svaghet och Helenas starka

vilja förde honom.

Helena anade de känslor, som rörde sig inom

honom.

— Vi resa, om du vill, i morgon med dig,

sade hon varmt.

— Och dina spiritister, frågade han med ett

försök till skämt.

Hon såg på honom med kisande, skälmska

ögon. Hon hade här sin Erik, sex fot tre tum

lång, denne Erik som öfver bröstet höll ett mått

som kom Nordenström, militärskräddaren i St.

Petersburg, att häpna. Och hennes spiritism, den var

som bortblåst.

— Ah, sade hon med ett oefterhärmligt

lustigt uttryck, slog armen kring hans nacke och

trykte sin kind mot hans, jag har dig. Och du

missnöjda, elaka varelse, se dig omkring: hvar har du

sett ett paradis sådant som „denna bit af Ryssland“?

18 .XYL

¿LsKlär frukosten var slut, kom man öfverens

om att gå till hafsstranden. Erik Horn gick förut

med sin lille Erik och Marfa. När Helena gjort

toalett, skulle hon komma efter. Till

mötesplats bestämdes båtbryggan vid den stora

promenaden. Erik vandrade, ledande sin gosse vid

handen, ned för terass efter terass mellan häckar

af liguster och en art viburnum med små

blommor i flock. Han nalkades den bleke mannen,

som satt och frös i solbaddet, inkrupen mellan

rosorna — han som med dödens tecken på

pannan drömmande blickade upp till villa

Koschel-skys veranda, där lifvet rörde sig i sin

praktfullaste form, en ung vacker mor.

Erik var redan helt nära herr

Tscherebat-schoff, då den lille plötsligt gjorde sig lös

från hans hand och sprang till den sjuke. Erikhade ämnat gå förbi denne, men nu betogs han

plötsligt af en underlig känsla af vekhet och

medlidande, uppblandad med något af denna

öf-verlägsenhet, som den kärnsunde i djupet af sin

själ hyser emot den sjuke — han gick därför till

Tscherebatschoff, presenterade sig och bad om

ursäkt, for att han aftonen förut ofrivilligt stört

honom i hans föreläsning.

Tscherebatschoff hälsade artigt på Erik och

hans son. Den tuberkulöses tunga blick

flammade till, två skarpt tecknade röda fläckar runno

upp på hans kind och mekaniskt, likasom

drömmande, sträkte han sin hand till hälsning. Det

såg ut, som om han behöft tid för att ringa

tillsamman sina vidt irrande tankar, ty först efter

att en stund ha i banala fraser replikerat Erik

Horn vände han sig till honom med ett

intres-seradt uttryck i sitt anlete.

Det föreföll Erik, som om Tscherebatschoff

plötsligt hade sagt sig själf:

— Jaså, du är Helena Nikolajewnas man,

nå det skall bli intressant att se, hvad som finnes

inom dig. Men också detta ögonblickligt

uppflammande intresse föll plötsligt ned, som en

brokigt färgad insekt, hvilken flyger till en

brinnande låga, får vingarna afsvedda och faller ned

som en krälande mask.För att afsluta samtalet frågade Erik efter

vägen till strandpromenaden.

— Jag är på väg ned till promenaden,

svarade Tscherebatschoff; ifall ni tillåter, vill jag

följa er.

Och alla gingo långsamt ned för

sluttningen till promenaden utom lill-Erik, som sprang ett

par famnar framför de båda herrarne, hela tiden

följd af Marfas uppmärksamhet och ändlösa

vänliga prat.

— Ni är en framstående konstnär, har min

hustru sagt, började Erik.

— Ja, svarade den andre leende, jag var

en gång framstående och konstnär; det är nu

förbi, sedan jag upphörde att tro på konsten och

på mig själf.

— Jag förstår er icke, tror ni icke på er

kallelse eller på konsten själf?

— Hvarken på det ena eller det andra. Ser

ni, sjuka tala gärna om sig själfva. De äro egoister

mer än andra — det är därför de friska ha så

svårt att lida dem. Ja, det är så, jag har själf

erfarit det. Nåväl, efter ni frågar, så vill jag

svara. Jag tror öfverhufvudtaget på intet. Jag

hör till de karaktärer, som ni väl ofta träffat i

Ryssland, kritiska, skeptiska och därför dådlösa

— med ett ord nihilister. Ja, förstå mig rätt,icke en af dessa simpla, krassa brottslingar, hos

hvilka vilddjurstendenserna utvecklas i samma

grad som de svikas af tron på lifvet, dess

ändamålsenlighet, ja dess nödvändighet. Nej, jag är

skeptiker, pessimist som världens finaste och

bästa andar alt från den kunglige tänkaren, som

fann alltings förgänglighet och fåfanglighet, ända

till Schopenhauer. På en sak trodde jag i det

längsta — på konsten. — Men kanske det

tröttar eder att höra på mina tankars lek? Ser ni,

jag är redan bortom detta lif, bortom denna värld.

Jag har här intet att göra. Mina händer lyda

mig icke mer, paletten tynger mig, krafterna svika.

Jag har endast en värld, i hvilken jag rör mig

fritt som förut. Ja, kanske tack vare mina

nervers känslighet, mina tankars ständiga öfning

friare och lättare än den friske. Det är i

tankens värld.

— Jag ber, fortsätt, min hustru har

skrif-vit om er, jag vore tacksam att få höra . . .

— Nej, det är jag, som tackar, som är

tacksam. Endast då jag får utlägga mina tankar,

känner jag, att jag ännu lefver i denna sköna,

men fruktansvärda värld — eljes sitter jag dåsig

som en frusen sparf. Tanken blir klar, först när

den klädes i ord. Ordet är dess korrektiv, dess

form, om också tyvärr dess begränsning, ty tan-ken går i vissa fall utom det råmärke, där orden

sluta.

Ser ni, enligt min åsikt är konsten det

enda sanna, det enda beståndande i världen, det

enda som här nere är eftersträfvansvärdt och

odisputabelt. Våra trossatser borde väl vara det

vissaste vi ha, meii hvart trehundrade år

formuleras de om, sedan vi bränt, plågat och förföljt

havarandra. Vårt salighetshopp, som prästerna

säga, har ett lätt ankare. En trossats, som omfattas

hos oss, blir excomunicerad i Kom, i Genève, i

Erfurt och tvärtom, och än i dag står Pilatus

fråga: hvad är sanning obesvarad, icke till följd

af brist på svar, utan tvärtom till följd af altför

många. Konsten är starkare än den romerska

rätten, fastare än principerna af 89. Hvad

finnes kvar af Greklands, Roms, arabernas seder,

lagar, samhällsförfattningar och välde, jo Sofokles

sorgespel, Venus från Milo, Virgilius dikter, Tusen

och en natt — själfva sagan lefver längre än

värk-ligheten. Af renässansens strider, segrar, tro,

läror och teser återstå Dante, Rafaël, Leonardo da

Vinci. Och när vårt moderna Europa brister i

sinafogningar och störtar öfver ända, skall där stå,

som ett monument på dess graf, Hamlet, riddaren

af la Manca, Rousseaus Emile, Mozart och Faust.

Samhällsförfattning, religion, lagar, ja moralenskiftar, endast konsten är beståndande, obestridd,

odödlig, qndast den är eftersträfvansvärd. Alt

annat är chimärer, fantasifoster, som försvinna

likt morgondimman, när solen uppsuger den.

Alt annat, mineralogi, botanik, fysik är

disputa-belt och föränderligt, och såvidt det är sant, är det

endast till för att bilda de safter, den must, hvars

yttersta mål är att nära plantan, som uppbär

lifvets, kulturens blomma: konsten.

Endast konsten är beståndande och

relativt odödlig. Ack, tyvärr endast relativt

odöd-lig, ty den står i en evig strid med den allsvåldiga,

den grymma naturen. Naturen är vår förbittrade

fiende, utan kamp och strid ger den oss intet,

icke Fidias statyer, icke Mozarts musik, icke

Shakespeares dramer. Under vårt korta,

and-trutna, kämpande lif rycka vi dessa skatter, dessa

andens håfvor till oss, och ve oss om vi ett

ögonblick underlåta att skydda dem mot rost och mal,

mot fukt och hetta. Fysikerne säga, att om vår

jord icke vore omgifven af skyar, en natt vore

nog för dess värme att stråla ut och göra denna

härliga planet till ett isblock. Och jag säger att

ehuru tusenden bevara och beskydda det några

hafva skapat och gifvit oss, smulas dessa skatter

bort för hvarje dag. Glömskans häger skall en

dag gömma dem, elden förtär dem, fukten förstördem. Hvarför då tro på giltigheten af dessa

bräckliga ting, som vid evighetens rand bildas

af stofb och lämnas att skyddas af dagsländor

som vi?

Den förfärliga naturen kastar oss

kär-lekslöst i världen, likasom hjärtat slungar ut i

våra pulsar en droppe blod, likgiltigt om denna

droppe ger kraft åt vår hjärnas cell att gifva

impuls till en god eller en dålig handling. Och

än grymmare, endast oss har gifvits förmåga att

skapa, att skapa konstvärk, som vi med möda

försvara mot naturens allmakt och som hon i

tidernas ändalykt dock tager med våld. Ser ni,

dessa pinande tankar ha brutit min konst, långt

förrän de osynliga krafter, som nu i mitt inre

göra sitt förstörelsevärk, nått sitt mål. Och när

alt tänkande leder oss till, att lifvet är en kamp

om illusioner, en kamp om det stora nihil, så har

jag som tusende, som icke vilja sjunka i

epiku-reemas krassa lära — ty som ni vet, går

skeptikern med lätthet öfver till Epikurus skola —

gått öfver till spiritismen. För öfrigt ett dåligt

ord, som icke är kongruent med den tanke det

innebär.

— Vet ni, Eugen Alexandrowitsch, det är

förunderligt, sade nu Erik leende, jag har sett

step-perna, hört ryska talas omkring mig, jag harridit i kapp med nordanvinden; men s& lifligt som

nu, då jag hör er, har jag icke ännu känt, att

jag är i Ryssland — detta för mig sympatiska

land, där jag lefvat och stridt i så många år.

En stor tänkare har en gång om eder sagt, att

i löpen linan ut. I ären icke rädda for

konsekvensernas ytterligheter. I ondt som godt når

ingen för närvarande så långt som ni. Men i

sträf-ven efter fantasins oupphinneliga mål. Se själf

på edra ledare och hvad de arbeta för. Eti. del vill

trycka enhetens stämpel på 115 miljoner i ert

land — slavofileme. Det är onyttigt, onödigt och

ogörligt, ty enheten ligger icke i uniformen, enheten

finnes i människornas hjärtan, den vinnes ej med

våld, den vinnes med lämpor . . . En del kämpar

för tillintetgörelsens lära för att på ruinerna af

det bestående uppbygga . . . hvilken utopisk

statsform! En del vill draga svärdet för de slaviska

bröderna, tro mig det är ett tveäggadt svärd,

som sårar sin egen herre. Att draga det, det är

varmt, stort och ädelt, men det är utåtvändt,

onyttigt, det är dyrt. Det leder blicken från

hvad som ligger närmast till hands, hvad som

måste göras i hemmet, i fäderneslandet, detta

tråkiga, hvardagliga, mödosamma, som ingen

talar om, som sker i det tysta, det obemärkta.

Eugen Alexandrowitsch, ni är en långsynt man, somser stora fjärran mål, men stupar öfver en

mullvadshög. Och mullvadshögen, det är den fattige

muschiken i sin by, där han trälar för sitt dagliga

bröd. Det är den plikt, som ligger er närmast

till hands, ett arbete som ...

Erik Horn och Eugen Alexandrowitsch

blik-kade tigande ut öfver de stora skummande, gröna

vågorna där borta på hafvet, betraktade huru de

öfvergingo i blänkande blå böljor, hvilka

närmast stranden bildade en enda glänsande massa,

som likt smältande emalj och guld skiftande och

skälfvande flöt om strandens mörka stenar. Mellan

stenarna lekte lille Erik med snäckor och sand,

fri från alla världens bekymmer. Nu såg den

lille upp mot fästet. Något där uppe tog hela

hans uppmärksamhet i anspråk. Plötsligt sprang

han till sin fader.

— Papinka, papuschka, ti, ti — och med

sitt lilla knubbiga finger pekade han upp mot

himlens blå. Erik och den sjuke sågo upp. Högt

uppe syntes en skara flyttfåglar, som i kilform

drogo upp mot norden.

— Det är tranorna, som åter draga upp till

Finland, till höga norden, sade Eugen

Alexandrowitsch.

Horn såg upp. — Dit bort till Finland

kommer jag aldrig mera, tänkte han med vemod.Han kände, att han hade sett mot fjärran höga

mål som den långsynte, han hade lämnat det

nödvändiga, det nyttiga arbetet, lämnat det land,

där hans barn borde växa upp.

— Nå, käre Erik, hördes Helenas röst, är

det under, om jag förgäfves sökt dig här nere,

du är ju i skyarna, du har begifvit dig in7s Blaue

hinein. God morgon, Eugen Alexandrowitsch. Och

du, mammas lille Erik, hvad ser du där uppe?

Alla vaknade ur sina drömmar. Eugen

Alexandrowitsch hälsade höfligt, vördnadsfullt.

Helena satte sig vid sidan af sin Erik.

— Yi se, huru tranorna flytta hem till

Finland, sade han med en liten mollklang i tonen,

som lät Helena ana till hans tankar.

— Och så får du nu redan hemlängtan,

ehuru du först i går kom till hustru och barn.

Eugen Alexandrowitsch, tilläde hon, vet. ni, att

jag är omåttligt svartsjuk, svartsjuk på någon, som

till den grad upptager min mans tankar och

känslor, att han icke mera kan sägas höra mig

till. Hans mesta tid, hans bästa tid är hos denne

någon. Yi, vi få endast smulorna af det, som

han icke vill ha, icke behöfver.

— Och ändock, sade Erik med bitterhet,

lämnar jag alt för att följa dig.Eugen Alexandrowitsch, mera känslig än den

finaste sismograf, som anger kommande

jordbäf-ningar, hade suttit tyst under hela denna scen.

Han reste sig nu och tog farväl. Han trykte

Eriks hand. De b&da makarna voro ensamma.

Midt i det bländande, varma solljuset hade där

smugit en mörk skugga öfver dem, mellan dem.Epilog.

\X/c|i åren flydde tyst och omärkligt som på

mjuka vingar. Erik Horn stannade kvar på sin

post i St. Petersburg som adjoint hos den högste

finske ämbetsmannen. Friherre Horn hade icke

mycket att göra, han utfylde sin dag med visiter

och sin afton med ändlösa robbertar. Han var

och förblef lika god, lika välmenande och

rättänkande. Då han någon gång tog del i rådslag

om vårt land, var han besjälad af en varm finsk

fosterländsk anda, men hans stora förbindlighet

och godhet togo lofven af hans fasthet. Stålet i

hans vilja, som aldrig varit af yppersta slag, hade

mjuknat. Han fick för hvart år svårare att säga

nej. Energin, länge opröfvad, var, då den togs

i anspråk, afmattad. Landsflykten började visa

sin demoraliserande värkan. De lossnade, de fina

rötter, som bundit honom vid hemmet, den ena

efter den andra. Han blef icke hvad han kunnatblifva, om han stannat i den bresch, där han

be-höfdes. Han hade själf en känsla däraf, och ofta

fördes han i tankarna till den lyckliga, den

arbetsamma tiden där borta i den lilla

guverne-mentsstaden och det fattiga länet, där han

nedlagt sitt lifs bästa arbete. Om det är sant, som

en finsk författare säger, att lifvet är att göra

sig nödvändig, lyckan att veta att man är

nödvändig, så hade han varit både det ena och

det andra just där och endast där i den

tråkiga, enformiga läneresidensstaden, som hos

honom lefde i det varmaste och käraste minne.

Och det sades skämtsamt bland de styrande, att

ifall de där borgarena i X-stad kommo in med

något önskningsmål, då blef det lif i geheimer

rådet Horn, för att de skulle få sin vilja igenom.

Helenas kärlek till Erik var lika varm och

intensiv som alltid, hon viste att i den inlägga

ett behag och en finhet, som icke kunna sägas vara

hvarje kvinna medfödda, men det växte icke

vingar på den, vingar som skulle ha burit den högt

utöfver jagets sfär. Denna kärlek omfattade

hennes man, hennes son och henne själf, och här

fann den sin begränsning. Orsaken till denna

dess ofullgångenhet må i korthet antydas.

Hela fyratiotalets Ryssland är hegelianskt,

alla dess ledande konstnärer och andar äro uttryckför hegelianismen med undantag af Dostojewski

— och om han är en ledande ande är

tvifvel-aktigt, det väger i den stund som är. Den

hegelianska filosofin har i Ryssland tvänne

motsatta poler att uppvisa, slavofilismen och vännerna

af den västerländska kulturen. Helena

Nikola-jewna var till följd af uppfostran, en stark och varm

uppfattning af den ryska slättlandsnaturen, genom

Marfas sånger och sagor, af sig själf fiendtligt

stämd mot den senare riktningen. Till den förra

anslöt hon sig icke häller, detta af kärlek till sin

man, af undseende för hans ställning. Hon kom

därför i de djuptgående frågorna — och vid dem

snuddade hon ständigt — att spela den stummas

roll. Men yttrade hon sig icke med ord, blef

genom omständigheternas makt, omständigheter dem

hon själf bidrog att skapa, genom sympatiernas

styrka hela hennes lif som vägvisarens: den säger

intet, men den pekar ständigt åt samma håll.

Stillastående i det andliga är möjligt endast om

det är momentant, som en hvilopunkt, en ansats:

där denna hvila onaturligt förlänges, följer andlig

tillbakagång. Så gick det med Helena. Från

altruismens upphöjda lära, som ligger djupast

förborgad i hegelianismen, föll hon till den egoism,

som så ofta blir de öfversta tiotusendens förban-nelse. Hon var fallen i det ofruktbara