Familjen H

FAMILJEN H***

TECKNINGAR UR VARDAGSLIVET

AV

FREDRIKA BREMER

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

helsingfors 1922.

holger schildts tryckeri

FÖRRA AVDELNINGEN

Ankomst. — Te. — Porträtt.

I slutet av februari månad 1829 befann jag mig en

afton vid Skanstull, väntande på besökarens tvungna

visit för att, efter dennas slut, tåga in i Sveriges

huvudstad, under ett förskräckligt yrväder, sittande uti en

liten öppen släde, frusen, trött och sömnig; och således,

som din medlidsamma själ kan finna, min hulda, unga

läsarinna, uti just ingen avundsvärd belägenhet.

Min stackars häst, som hade kvarkan, hostade och

frustade. Drängen, som körde för mig, slog armarna i

kors om livet för att värma sig. Stormen tjöt och snön

virvlade omkring oss. Jag blundade och väntade, vilket

jag ofta gjort och alltid funnit bäst att göra under

alla yrväder, såväl inom- som utomhus, då man ej är

nog lycklig att kunna undfly dem. Äntligen hördes

långsamma steg på den knarrande snön. Besökaren

nalkades med sin lykta i handen. Han hade röd näsa och

såg olycklig ut. Jag höll i min hand en sedel och ville

smyga den i hans för att därmed köpa mig ro och

ostörd genomfart. Han drog sin hand tillbaka: »Det är

ej nödigt», sade han torrt, men hövligt. »Jag skall ej

göra er mycket besvär», fortfor han i det han började

lyfta på mina fallar och röra i mina paketer och askar.

Jag såg mig ej utan grämelse nödsakad att stiga ur.

Misslynt och med hemligt skadenöje stoppade jag åter

min sedel i redikylen och tänkte: Nå nå då, han skall

slippa ha något för sitt besvär!

Emellertid började min sällskapslike kusk med honom

ett samtal. »Det är ett rasande gement väder i afton,

kära herre!»

»Ja.»

»Jag tycker han kunde ha roligare av att sitta inne i

varma stugan och dricka en tår, än att frysa fingrarna

av sig för att uppehålla oss här, vilket ingen tackar

honom för.»

Intet svar.

»Jag ville ge något för att nu sitta hos min gumma i

varma spisen och äta min söndagsgröt. Det skulle smaka

det, herre!»

»Jo jo.»

»Är han gift?»

»Ja.»

»Har han barn?»

»Ja.»

»Nå, hur många då?»

»Fyra.» Och en djup suck följde detta svar.

»Fyra! nå, då har han munnar nog att fylla. Aha, nu

trodde han sig väl ha fått något kontraband — ost, kära

herre, ost, ser han, ja, han må slicka sig om läpparna —

jag slår vad att han har mera lust att bita i den, än i

månen. Nå, ser han då ej att det bara är en smörbytta?

Skall han nödvändigt doppa fingrarna i saltlaken?»

Sedan besökaren övertygat sig om, att blott en väldig

mängd ostar, limpor och pepparkakor utgjorde det

förnämsta av slädens packning, satte han allt åter i den

noggrannaste ordning, gav mig handen för att hjälpa

mig i släden och svepte sorgfälligt skinnfällarna

omkring mig. Mitt missnöje hade emellertid alldeles

försvunnit. Det är, tänkte jag, de stackars besökarnas

skyldighet att vara de resandes pest och plåga, och denne har

varit min, på det hövligaste vis i världen. Och under det

han fortfor att samvetsgrant och ordentligt återställa

allt i sitt förra skick, uppstego i min själ allahanda

föreställningar, som stämde mig ännu mildare. Den röda,

förfrusna näsan, det nedslagna utseendet, de stela

fingrarna, de fyra barnen, yrvädret, den mörka hemska

aftonen, allt detta rörde sig för mig som skuggorna i en

camera obscura och gjorde mig helt vek om hjärtat. Jag

kände åter efter sedeln; jag tänkte på en limpa och en

ost till aftonmåltid åt de fyra barnen; men medan jag

kände, medan jag tänkte, öppnade besökaren bommen,

tog hövligt av sig hatten, och jag for hastigt genom

tullen, ämnande ropa: håll! men utan att göra det. Med

beklämt hjärta och med en känsla av obehag, som om jag

hade tappat något dyrbart på vägen, tågade jag genom

staden och såg i de vita snövirvlarna framför mig som

i en transparang, den förfrusna, röda näsan och det

sorgsna ansiktet, på vilket jag så lätt kunnat framkalla

en åtminstone ögonblickligt glad min.

Huru månget tillfälle att i större eller mindre mån

göra gott går ej genom obeslutsamhet förlorat! Under

det att vi fråga oss: »Skall jag, eller skall jag ej?» flyr

stunden, och den glädjeblomma, som vi hade kunnat

giva, är vissnad och kan ofta ej mer av en ångerfull

tår återlivas.

Så tänkte jag, nedslagen, medan min släde sakta

skred genom gatornas djupa modd och ofta sjönk ned

i en rännsten och mödosamt drogs upp igen. Stormen

blåste ut ljusen i lyktorna och gatan upplystes nästan

allena av bodarnas strålande ljus. Här såg jag en

herre, som höll på att mista kappan, och då han svepte

den fastare omkring sig, blåste hatten av, där ett

fruntimmer, som, hållande med ena handen i hattskärmen,

med den andra i pelisen, gick, blind men modig, att slå

sig mot ett fruktstånd, vars vassnästa föreståndarinna

ber henne med skarp röst att »se för sig».

Här tjöt en hund, där svor en karl, som kört ihop

sin kärra med en annans; en liten pojke gick glatt

visslande under yrvädret och väsendet, som ej störde hans

lugna barnasinne. Som oftast ilade en täcksläde med

tända lyktor kometlikt sin strålande bana framåt, och

för denna väjde både folk och fä. Detta var allt vad

jag denna afton såg och hörde av den stora och

präktiga huvudstaden. För att muntra mig, började jag

tänka på den älskvärda familj, i vilkens sköte jag

snart skulle befinna mig, den glada anledning som

förde mig dit, med mera glatt, ljust och för själen

värmande, som jag kunde hopsamla i mitt minne. Äntligen

stannade min släde. Min kusk ropade: »Nu äro vi

framme!» Och jag sade mig förtjust: »Nu är jag då

här!» och snart hörde jag omkring mig många röster,

som på olika, men fröjdefulla toner ropade: »Goddag,

goddag! godafton! välkommen, välkommen!» Jag,

mina limpor, ostar, pepparkakor, vi voro alla hjärtligt

välkomna och installerades i ett trevligt och varmt

rum. En halvtimme senare satt jag i ett vackert och

väl upplyst förmak, där överste H. och hans familj

voro församlade. Tetimmen var inne, och från den

sjudande tekokarn steg ett virvlande rökmoln, som

svävade över de skimrande kopparna; de med kakor,

skorpor och rån rågade korgarna betäckte det rymliga

tebordet. Telemaque, kommen ur Tartaren på de elyseiska

fälten, kunde ej ha känt en större tillfredsställelse

än jag, anländ från min yrvädersresa till tebordets

vänliga hamn. De glada, behagliga varelser, som rörde

sig omkring mig, det trevliga rummet, ljusen, som i

vissa ögonblick ej litet bidraga att göra själen ljus, den

ljuva, värmande drycken, som jag njöt — allt var

förträffligt, livande, muntrande, allt var... Ack, tror du

väl, min läsare, att den förfrusna näsan borta vid

tullen mitt i min förtjusning ställde sig vid brädden av

min tekopp — och förbittrade dess nektar? Jo jo män,

gjorde den så — och jag tror att jag blivit mindre

förskräckt, om jag sett min egen dubbel. För att återgiva

mig fullkomligt lugn, sade jag mig: »I morgon skall

jag förbättra min uraktlåtenhet, i morgon!» och

tillfredsställd med min föresats för i morgon, satt jag nu,

efter min vana, tyst i ett hörn av rummet, stickande

på min strumpa, smuttande då och då ur tekoppen, som

stod på ett litet bord bredvid mig, och betraktande

obemärkt, men uppmärksamt, familjetavlan framför mig.

Överste H. satt i ena hörnet av soffan och lade

patiens, blocade de Copenhague, som jag tror. Han var

lång och starkt byggd, men mager och hade ett sjukligt

utseende. Hans anletsdrag voro ädla och ur hans

djupt insjunkna ögon framträngde en blick, genomträngande,

men lugn, och merendels uttrycksfull av en nästan

gudomlig godhet, i synnerhet då han fästade den på

sina barn. Han talade sällan, höll i synnerhet aldrig tal,

men hans ord, utsagda långsamt och med en viss lugn

kraft, hade merendels verkan av orakelspråk. Allvar

och mildhet rådde i hela hans väsende. Han höll sig

nästan besynnerligt rak, och jag har alltid trott, att det

mindre härledde sig från vanan av militärisk hållning,

än från det oböjligt redliga, fasta, uppriktiga, som var

grunden för hans karaktär och som avspeglade sig i

det yttre.

Han blandade sig icke i samtalet, som denna afton

med mycken livlighet hölls av hans barn, men någon

gång lät han undfalla sig en torrolig anmärkning,

vilken åtföljdes av en min, på en gång så skälmaktigt

komisk och tillika så uttrycksfull av skonsam godhet mot

den, som ådragit sig anmärkningen, att denne därvid

kände både bryderi och nöje.

Hans hustru (hennes nåd, som jag efter gammal

vana måste kalla henne), hennes nåd satt i det andra

soffhörnet och knöt filé, men utan synnerlig uppmärksamhet

på sitt arbete. Hon tycktes ej ha kunnat vara

vacker även i unga dar, men hade, i synnerhet då hon

talade, något gott, livligt och intressant, som gjorde

nöje att se på. Något ömt, något oroligt låg i hennes

väsende, förnämligast i hennes ögon. Man läste där,

att hon oupphörligt bar på sitt hjärta denna långa

oändliga promemoria av omtankar och omsorger, som

för en maka, mor och hustru börjar med man och barn,

genomlöper hemmets och hushållets alla angelägenheter,

alla dess minsta grenar, och ej en gång har sitt

slut vid dammatomen, som måste blåsas bort och som

dock alltid återfaller.

Hennes nåds ömma och oroliga blickar vilade denna

afton som oftast på Emilia, den äldsta dottern, med

uttryck av både glädje och smärta. Ett vänligt leende

svävade över läpparna och tårar blänkte vid

ögonlocken, men så i leendet som i tårarna strålade varm och

innerlig moderskärlek.

Emilia tycktes ej märka moderns blickar, ty hon

serverade, fullkomligt lugn, med vita vackra händer te,

under det hon genom en antagen värdig min sökte göra

slut på bror Karls upptåg, som anställde bland teanstalterna

all den oreda, som han försäkrade fanns i söta

systers eget hjärta. Hon var av medelmåttig storlek,

satt, men väl växt. Blond, vit, men utan regelbunden

skönhet i dragen, var hennes behagliga ansikte i synnerhet

intagande genom det uttryck av renhet, godhet och

uppriktighet, som vilade över detsamma. Hon tycktes

ha ärvt sin faders lugna karaktär, förenad likväl med

mera glättighet, ty hon skrattade ofta, oaktat sin

antagna värdighet, och det så hjärtligt, att hon narrade

alla andra att göra sig sällskap.

Det klär ganska få personer att skratta; också får

man se mången, som vid denna glädjeyttring förer

näsduken till ansiktet, för att dölja det obehagliga som

kunde uppkomma genom de hopkrupna ögonen, den

vidgade munnens rörelser m. m. Emilia, om hon än behövt

använda detta försiktighetsmått, skulle ha försmått det

— hon var även i det minsta alltför enkel och uppriktig

för att antaga en enda behagsjuk manöver. Hon saknade

likväl i detta fall all sådan anledning därtill, ty hennes

skratt var oändligen behagligt, både därför att det var

så naivt och så innerligt, samt att det lät se de

vackraste vita tänder, som någonsin prytt en täck och frisk

mun; men därpå tänkte icke hon.

Om jag hade varit karl, skulle jag vid första åsynen

av Emilia tänkt: Se där min hustru! (N. b. om hon så

vill.)

Och likväl var Emilia ej i allt så, som hon syntes,

eller snarare: hon hade en god del av dessa

inkonsekvenser, som blivit inflätade och förenade även med

den ädlaste människonatur, liksom knutarna i en eljest

fin och vårdad väv.

För övrigt var ej Emilia av den första ungdomen

mera, och du, min unga sextonåriga läsarinna, skall

kanske finna henne mycket, mycket gammal. Huru

gammal var hon väl då? frågar du kanske. Hon hade

nyss fyllt tjugusex år. »U! det var fasligt! Hon var

ju gamla, gamla människan!» Icke så fasligt, icke så

gammal, min rosenknopp. Hon var blott en ros i sin

fulla blomma, och så tyckte även herr... dock härom

senare.

Jag beklagar den målare, som får det svåra uppdraget

att göra Julies porträtt, ty hon är ett perpetuum

mobile i mer än ett avseende. Än gör hon skälmstycken

åt sin bror, som aldrig lämnar någon skuld i den

vägen obetald, än sysselsätter hon sig, på ett eller

annat sätt, med systrarna. Stundom putsar hon ljusen

och släcker dem, för att ha det nöjet att åter tända dem,

lagar i ordning eller oordning banden på sin mors

negligé och smyger sig som oftast bakom översten, lägger

sin arm om hans hals och kysser hans panna. Hans

utrop: »Lämna mig i ro, flicka!» avskräcker henne på

intet vis att snart återkomma.

Ett litet täckt huvud, kring vilket rika flätor av

blont hår bilda en krona, blå livliga ögon, mörka

ögonhår och ögonbryn, välbildad näsa med liten förnäm

bukt, något stor, men vacker mun, liten fin växt, små

händer, små fötter, villigare att dansa än att gå — se

där Julie vid aderton års ålder.

Bror Karl — ack, jag ber om ursäkt — kornett Karl

var tre alnar lång, väl växt, ledig i rörelser — tack vare

naturen, gymnastiken och Julie. Han hade många

egna bergfasta idéer, bland vilka tre äro hans favoriter.

1:o. Att svenska folket är det allra första och yppersta

folk i Europa. Denna bestrider honom ingen inom

familjen. 2:o. Att han aldrig kan bli kär, emedan han

hunnit till tjugu års ålder utan att en enda gång ha

känt sitt hjärta klappa, då många av hans lyckliga

kamrater blivit galna av bara kärlek. »Det kommer väl!»

säger översten. Julie säger att han ännu skall bli kär

över öronen. Emilia suckar och ber Gud bevara

honom. 3:o. Tror kornetten att han är så ful, att han kan

skrämma till och med hästar. Julie säger att denna

egenskap vore för honom rätt lycklig vid en chock mot

ett fientligt kavalleri, men hon, ävensom hennes systrar

och många andra, anse det öppna, redliga, manliga

uttrycket i broderns ansikte såsom en fullkomlig

ersättning för bristande skönhet i dragen. Hon upprepar

ofta, honom till en hemlig liten fröjd, huru fasligt ful

och odräglig hon finner herr P. med det vackra

apollohuvudet utan uttryck och liv. Kornett Karl älskar ömt

sina systrar och visar dem alla tjänster, som stå i hans

makt, förnämligast den att öva deras tålamod.

Bredvid sin far satt den yngsta av döttrarna, den

sjuttonåriga Helena. Vid den första blick man kastade

på henne var man färdig att beklaga, vid den andra att

lyckönska henne. Hon var ful och puckelryggig, men

ur hennes ovanligt klara ögon strålade förstånd och

glättighet. Hon tycktes äga denna karaktärens fasthet

och lugn, denna sinnets klarhet, jämnhet och munterhet,

vilka utgöra en tryggare borgen för livets lugn och

lycka än alla tjusande, yttre behagligheter, firade och

älskade av världen. Hon arbetade med iver på en klänning

av vitt siden och såg endast upp från sitt arbete

för att vänligt och betydelsefullt nicka åt Emilia, eller

för att höja till sin far en blick av vördnadsfull, nästan

tillbedjande ömhet.

Man skulle nästan kunnat tro att översten mest av

alla sina barn älskade detta av naturen till det yttre

vanlottade, ty ofta då Helena, lutande sitt huvud till

faderns axel, höjde till honom sin älskande blick, böjde

han sig och kysste hennes panna med ett uttryck av

ömhet, som ej kan beskrivas. På andra sidan om översten

satt ännu ett ungt fruntimmer — hans brorsdotter. Man

kunde ha tagit henne för en antik staty, så skön, så

marmorvit, så orörlig var hon. Vackrare mörka ögon än

hennes kunde man ej se. Men ack, hon förtjänte visst

att beklagas. Dessa sköna ögon skulle aldrig mera

skåda jordens ljus. Hon hade sedan fyra år svarta

starren. Vad som rådde i djupet av hennes själ, var det

storm eller lugn, hade man svårt att se — dess speglar

voro fördunklade och något stelt, kallt, nästan halvdött,

vilade i det yttre och bortstötte alla frågande blickar.

Det föreföll mig som hade hon, i en känsla av stolt

förtvivlan, den stund då ödets dom avkunnades henne: »du

skall ej mera se ljuset!» sagt med en dyr ed: »ingen skall

se min smärta!»

Ännu en liten grupp måste komma fram i min tavla,

den nämligen, som i fonden av rummet utgjordes av

magister Nup — utmärkt för sin beskedlighet, beläsenhet,

tystlåtenhet, närsynthet, sin oppnäsa och sina

distraktioner, jämte hans disciplar, lilla Axel och lilla Klaes,

överstens yngsta söner, anmärkningsvärda för deras

synnerliga välmågas och klumpighets skull, vilken

förvärvat dem inom familjen tillnamnet av paltarna.

Magistern, efter trenne recidiver av eldsvåda i sin

tupé, hängde ännu oförfärad med näsan över boken i

närmaste möjliga grannskap med ljuset. Paltarna åto

skorpor och spelte svälta räv, samt väntade på en fjärde

illumination av magisterns huvud, vars annalkande de

som oftast gåvo varann till känna med vänliga knuffar

och »se nu! vänta nu! nu blir det!»

Nu lyster mig obeskrivligen att veta, om icke någon

av mina älskvärda unga läsare, antingen mycket artig

eller litet nyfiken, skulle vilja även ha någon närmare

beskrivning på den person, som sitter i ett hörn av

förmaket, tiger stilla, stickar på sin strumpa, smuttar då

och då ur en kopp te och gör sina anmärkningar över

sällskapet.

För att en lämna någon av mig anad läsarens önskan

ouppfylld, vill jag av henne även göra en teckning. Hon

hör till denna klass av personer, om vilkens medlemmars

existens en enfaldig medsyster så utlät sig: »Ibland skall

man vara som om man vore till överallt, ibland åter skall

man vara såsom vore man icke till.» Denna besynnerliga

tillvarelse tillhör i allmänhet den person, som, utan

att höra till familjen, är upptagen inom densamma

såsom ett sällskap, ett hjälpa-till, ett råd och dåd i lust och

nöd. Jag skall med några ord göra en skildring av en

sådan personage i allmänhet, och för att icke låta henne

bliva lottlös i vårt titulerande samhälle, vill jag tilldela

henne titeln av husrådinna. Hennes verkningskrets är

vidsträckt — och är av följande beskaffenhet. Hon får

ha sin tanke, sin hand, sin näsa med uti allt och hopp uti

allt — men det får ej märkas. Har herrn i huset elakt

lynne, så skjutes hon fram, antingen i egenskap av

åskledare, eller såsom en pust, vars åliggande är att blåsa

bort ovädret. Har frun vapörer, så är hennes närvaro

lika mycket av nöden, som eau-de-cologneflaskans. Ha

döttrarna förtret, så är hon där för att deltaga: ha de

små önskningar, planer, projekter, så är hon den lur,

genom vilken de tala för något döva öron. Skrika barnen,

så skickas de till henne för att tystas; vilja de ej sova,

skall hon för dem berätta sagor. Är någon sjuk, så

vakar hon, kommissioner uträttar hon för hela familjen,

och goda råd måste hon vid alla tillfällen ha till hands

för alla. I köket skall hon ha sin vakande blick, och i

salongen serverar hon kaffet. Kommer det grant

främmande, är huset ställt på paradfot, så — försvinner hon;

man vet ej var hon är, ej mer än man vet vart röken,

som stiger ur skorstenen, tar vägen. Men verkningarna

av hennes osynliga tillvarelse få ej upnhöra att röja sig.

Man sätter ej på det prydda middagsbordet pannan, uti

vilken krämen, kokats, den får stå kvar i köksspisen, och,

i likhet med dennas lott, är det husrådinnans att bereda

det nyttiga och angenäma, men försaka äran. Kan hon

det, med stoisk ihärdighet och resignation, så är ofta

hennes existens lika intressant för henne själv, som den

är viktig inom familjesamhället. Det är sant, ödmjuk

och stilla måste hon vara, gå sakta genom dörrarna,

röra mindre buller än en fluga och för ingen del som

denna sätta sig på näsan på folk; gäspa så sällan som

hennes mänskliga inrättning kan tillåta, men däremot

får hon bruka ögon och öron i frihet, fastän med

försiktighet, och att draga nytta därav har hon ypperliga

tillfällen. I motsats till vad som fordras i den fysiska

världen, är i den moraliska ingen plats så tjänlig för

ett observatorium, som den låga, av allas blickar mest

obemärkta, och följaktligen innehar husrådinnan inom

familjen en den mest förmånliga för att stå dess hemisfär

rikta det forskande synglaset. Varje rörelse, varje

fläck uti hjärtats planet blir henne småningom åskådlig,

den minsta kringlöpande komet följer hon på dess

bana; förmörkelserna ser hon komma och försvinna,

och betraktande fenomenen — de växlande känslor

och tankar inom människosjälen, tallösare än himmelens

stjärnor — lär hon dag efter dag att uttyda och

tolka en punkt mer av denna skapelsens stora

beundransvärda hieroglyf. Man ser således, att hon

småningom måste förvärva en god del av det dyrbara,

alltid användbara guldet, som kallas människokännedom,

och mot henne ler det hoppet, att hon i en framtid, då

glasögon skola pryda hennes näsa och silverhår den

åldriga hjässan, skall som ett orakel tala för lyssnande

ungdom om vad hon vet, och som de ännu ej ana.

Så mycket om husrådinnans personage i allmänhet,

nu några få ord om den, som i överste H:s familj till

någon del går att uppfylla denna roll — till någon del,

säger jag, ty, gudskelov, hon anses där mer som en vän,

har således ej sufflörens post, står ej heller bakom

kulisserna, men stiger som oftast med frampå scenen och

säger sitt ord fritt och tryggt, såväl som de övriga

aktörerna.

Det första ord, som hennes barnaläppar stammade

efter ett års vistande på denna låga jord, var »Måna».

Åtta år senare skrev hon sina första verser — till

månen; och morgonen av ett liv, som sedan utvecklade sig

så torrt och prosaiskt, var en ljuv poetisk månskensdröm.

Mången sonett, månget ode ägnade hennes penna

till alla naturens mest behagliga föremål, under de rika

ungdomsdagar, då hjärtat klappar så högt, då känslorna

svälla likt vårfloden, och då tårarnas ymniga källor

flöda av en så ljuv smärta, men i allt vad hon sjöng,

skrev eller drömde, var alltid något om månsken.

Föräldrarna ruskade på sina visa huvuden: »Flicka,

om du skriver vers, skall du aldrig lära hacka färs, skall

du låta såsen bli vidbränd. Du måste tänka på att lära

föda dig med tiden, måste kunna spinna din tråd och

baka sin bulle. Av månsken blir man ej mätt.» Men

flickan skrev sina verser, och hackade färsen och

vidbrände ej såsen, svängde på sitt spinnrockshjul, bakade

sin bulle, men glömde ej sin barndomsvän, den milda

månen. Senare, då dess vänliga ljus sken över föräldrarnas

grav, skrev hon inga verser till dess ära, men

såg med en bedjande blick upp till det blida

himlaanletet, såsom till en tröstarinna, vars ljus skulle leda och

beskydda den fader- och moderlösa på hennes ensliga

väg. Men ack, den fader- och moderlösa hade så när i

det ljuva månskenet svultit ihjäl, om icke ett annat ljus

och andra strålar berett hennes frälsning. Dessa kommo

ur spisen i ett grevligt kök. Tillredningen av ett

vingelé lyckades henne — och det gjorde hennes lycka.

Man hade upptäckt hos henne talangen att göra

utsökt vingelé; man blev småningom varse att hon även

ägde några andra lika ovärderliga. En fröken med

spruckna läppar fann sig förträffligt väl av hennes

munpomada; en gammal herre fann med stor hugnad i

henne en aldrig tröttad åhörarinna av berättelsen om

hans fyrtionio krämpor. En öm mor för fyra små

underbart kvicka barn hörde med djup rörelse, genom

deras rosenröda munnar, hennes ovanliga förmåga att

rimma pappa och klappa, nöjd och fröjd, lilla och trilla,

födslodag och behag m. m. En gäspande hennes nåd blev

på en gång helt vaken, då samma talangfulla person

spådde henne i kort, att hon snart skulle få en present;

nio personer berömde sig inom kort av hennes förträffliga

råd för att bota tandvärk, bröstvärk och snuva, och

vid ett bröllop och en begravning upptäckte man hos

henne en underbar förmåga att arrangera allt, från

hennes nåds koaffyr ända till bakelsefatet, från

myrtenkransen uti brudens lockar ända till smörgåsarna på

brännvinsbordet; och, vid den allvarsammare högtidligheten,

såväl prydnaden av den slumrande brudens sista

bädd, som deras traktering, vilka aldrig, även vid sorgliga

tillfällen, förgäta att man måste äta för att leva.

Genom flitigt användande av alla dessa talanger, och

förvärvande av några fler av samma art, uppsteg hon

småningom trappsteg för trappsteg till rangen, hedern

och värdigheten av husrådinna. Skriva vers har hon

nästan alldeles glömt, utom då och då några magra

rader vid födelsedagar och namnsdagar, av skyldighet

frampressade.

Månen ser hon sällan på, utom för att märka på ny

och nedan, och likväl bli dess strålar törhända de enda

vänner, som skola besöka hennes ensliga grav. Men här

är ej nu fråga om att skriva elegier. Vill någon veta

något mer om den prosaiska månskensvännen? Hennes

ålder? Så där emellan tjugu och fyrtio år. Hennes

utseende? Som folkets är mest, ehuru kanske mesta folket

skulle bli ganska stötta av att hon tror sig ha någon

likhet med dem. Hennes namn? — Å! allra ödmjukaste

tjänarinna.

Christina Beata Vardagslag.

Julies brev. — Helena. — Den blinda. — Emilia. — Fästmännen.

Jag har nämnt att det var en glad anledning som

föranledde min resa till huvudstaden, och skall bäst

redogöra för dess beskaffenhet därigenom, att jag för mina

läsarinnors ögon framlägger ett brev, som jag för kort

tid sedan i min enslighet på landet erhöll från Julie H.

Min bästa Beata!

Lägg fort bort din eviga stickstrumpa, då du får se

dessa rader, putsa ditt långvekta ljus (det är ju om

aftonen posten kommer till R.?). Stäng din dörr, så att

du utan fruktan att bli störd kan sitta ned i ro och

maklighet i din soffa och med tillbörlig uppmärksamhet

läsa de stora märkvärdiga nyheter, jag har att

förkunna dig. Jag ser härifrån huru gruvligt nyfiken du

är — huru du spänner ut ögonen — och nu skall jag

berätta dig... en saga!

Det var en gång en man, som icke var kung eller

prins, men som hade förtjänat att vara det. Han hade

en dotter, och fastän ödet ej låtit henne födas prinsessa,

samlades ett halvt tjog nådiga feer omkring den lillas

vagga, endast av pur aktning och bevågenhet för hennes

far. De skänkte henne skönhet, vett, behag, talanger,

ädelt hjärta, gott lynne, tålamod, allt, med ett ord,

som kan göra en kvinna behaglig, och för att råga måttet

av lyckliga gåvor trädde slutligen feen Prudentia

fram, sägande i långt uttöjda ord: »För hennes timliga

och eviga välfärds skull skall hon vara ytterst försiktig,

betänklig, ja, även kinkig uti valet av en make!»

— »Väl sagt! visliga sagt!» utropade alla frufeerna under

djupa suckar.

Den rikt begåvade uppväxte, blev så älskvärd som

man med skäl kunde vänta det, och snart knackade

friare både bittida och sent på dagen, med suckar och

böner, vid hennes hjärtas dörr. Men ack, för de flesta

blev den orubbligt stängd, och om hon ett ögonblick för

någon öppnade den på glänt, så slöts den i nästa minut

åter till och låstes i dubbelt lås. Lyckligtvis var

prinsessan Turandottes tidevarv längst förbi, och i Sverige,

där skön Elimia bodde, torde väl luften vara av en mera

kylande art än uti det land, där prins Calaf suckade,

ty man hörde aldrig att de avskedade älskarna gjorde

slut på sina dagar, man såg dem knappast förlora aptiten,

ja, man vet till och med några, som (skulle man väl

kunna tro det?) bytte om älskarinna, liknöjt som man

byter om strumpor.

Den förste, som anmälde sig såsom pretendent till

skön Elimias hjärta, befanns av henne vara för

sentimental, emedan han ryste för brottet att döda en mygga

och suckade över de oskyldiga kycklingarnas öde,

vilka vid middagsbordet figurerade som stekar och

utgjorde för övrigt hans älskarinnas favoriträtt.

Förenad med honom, ansåg hon sig böra komma i fara att

svälta ihjäl av bara blancmangé och grönsaksföda. Den

andre undvek ej att trampa på myrorna, älskade fiske

och jakt, ansågs genast för att vara grym och

hårdhjärtad; hellre, långt hellre ville hon ha till man en

hare än en jägare! En hare kom, rädd i blick, darrande

på knäna, stammande sin suckan, sin önskan och sin

misströstan. »Stackars liten», blev svaret, »gå och göm

dig, du skulle eljest bli ett lätt rov för det första

rovdjur, som fann dig på sin väg.» Haren hoppade bort,

lejonmannen steg fram med stolta friareord. Nu kände

den sköna stor rädsla att bli uppäten själv, och hon

gömde sig till dess den mäktige gått förbi. Detta var

den fjärde. Den femte, munter och glad, ansågs för

lättsinnig, den sjätte troddes ha fallenhet för att bli

spelare, den sjunde, i anseende till några finnar på

näsan, böjelse för starka drycker. Den åttonde såg ut som

om han kunde ha elakt lynne, den nionde tycktes vara

egoist, den tionde sade i var fras »ta mig fan!» Med

honom var det ej gott att våga sig ut i livet! Den elfte

såg för mycket på sina händer och fötter — och var

således en narr. Den tolfte kom. Han var god, ädel,

manlig, vacker; han syntes älska uppriktigt, han förde sin

talan väl; man var i största bryderi vad man hos

honom skulle finna för fel. Han syntes älska sant... men

kanske syntes han blott, eller om han älskade, kanske

var det mera den vanskliga förgängliga kroppen, än

den odödliga själen... Gudbevars, vilken svår synd!

Om så förhöll sig... så... men älskaren svor att det

var själen, just själva själen, som han tillbad, och i en

lycklig stund bestormade han så mäktigt den skönas

redan eftergivande hjärta, att slutligen hennes

darrande läppar rörde sig på ett sätt, som han ansåg böra

bilda porten, genom vilken det kapitulerande ja skulle

utgå. Han tog det för givet, ansåg ordet för sagt, föll

på knä, kysste på hand och mun, och skön Elimia, färdig

att falla omkull av förvåning och häpenhet, fann

sig, hon visste ej huru — förlovad!

Bröllopet utsattes av hennes far och fästman till en

kort tid därefter. Elimia sade icke ja därtill, men sade

ej heller nej, och hennes fästman tänkte: »Den som

tiger, samtycker.» Under det denna tid skred förbi,

räknade skön Elimia: »Nu äro blott fjorton, nu blott tolv,

nådig himmel, nu blott tio, och, herregud, nu blott åtta

dagar kvar!» Nu bemäktigade sig hennes själ en allt

större ångest och förskräckelse. Inbillningar och spöklika

föreställningar, talrika, som de gräshoppor, vilka

översvämmade Egypten, inkräktade hennes eljest så ljusa

och lugna sinne och frambringade där oreda och mörker.

Nu ville hon skjuta upp, att icke säga slå upp, sin

förening med den ädle Almanzor, som visserligen, sade

hon, hade många flera fel, än man hade trott, och ett

ofantligt stort däruti, att han så väl förstod att dölja

dem. Fullkomlighet var icke människonaturens lott,

och den som syntes vara mest felfri, var det kanske i

själva verket minst. Dessutom trodde hon, att deras

karaktär på intet vis harmonierade; vidare var han för

ung, hon för gammal m. m., m. m., och summan och

slutet av allt var, att hon skulle bli olycklig för hela

sin livstid.

En mycket god vän till Elimia hade största lust i

världen att bryta nacken av fe Prudentia, vars olyckliga

gåva gjorde att Elimia från sig avlägsnade den

sällhet, som väntade henne i föreningen med en man,

som på allt vis tycktes vara skapad enkom för henne

och som var henne på det ömmaste tillgiven.

Nu ser jag huru du blir otålig, Beata, och frågar:

»Vad är summan och slutet av allt det här och vad skall

det vara till?» Allt detta, min goda vän, skall tjäna,

först och främst i egenskap av en liten middagssup

som retar aptiten på själva middagsmåltiden, sedan att

visa dig vilken underbar trolleriförmåga blivit i hast

tilldelad den lilla Julie, ty med några drag av min

penna förvandlar jag alla mina omnämnda personager,

gör förr till nu, och sagan till sanning.

Almanzor blir då den unge älskvärde Algernon S.

och hans fästmö skön Elimia min syster Emilia H., som

så bitterligen alltemellanåt ångrar sitt givna ja. Fe

Prudentia åter får undergå en större förvandling och

är ej annat, än vankelmodet och obeslutsamheten, som

så starkt bemäktigat sig Emilias hjärta, då fråga är

om att besluta sig till att inträda i det heliga

äktenskapsståndet. Skulle man ej från flera håll nu skjuta

henne framåt, så skulle hon gå som kräftorna —

baklänges. Nu sitter denna Emilia, som jag så innerligt

älskar, och som så ofta gör mig otålig, i soffhörnet

mittemot mig, är blek och rödögd, tänker på sin bröllopsdag

— och har vapörer! Skall man skratta eller gråta

däråt? Jag gör båda delarna emellanåt, och narrar

Emilia att göra så med.

Det enda man nu kan göra för att hindra stackars

Emilia att fundera och grubbla, oroa och gräma sig för

ingenting, är att låta allt gå huller om buller med iver

och brådska omkring henne ända fram till bröllopsdagen

— och göra henne yr i huvudet, om möjligt. Jag

vet att pappa aldrig skulle tåla att någon av oss ryggade

ett givet löfte. Emilia vet det även, och jag tror att

detta just gör henne så modfälld emellanåt. Och likväl

älskar hon Algernon, ja, beundrar honom ibland,

men skulle ändå, om hon tordes, ännu giva honom

nej! Säg mig, huru skall man förklara allt detta,

huru rimmar det sig? Men då hennes öde en gång blir

oföränderligen bestämt, vet jag att allt blir bra, och

det roliga av saken är, att Emilia tror det även.

Emellertid skall i nästa vecka allt vara i ordning. Om

söndag, således i övermorgon åtta dagar till, är den

förskräckliga bröllopsdagen. Emilia skall vigas hemma,

och blott några få släktingar skola bli bjudna. Emilia

önskar det så, och man gör henne nu till viljes i allt

vad hon begär, som blott är rimligt. Hon säger, att man

gör så med alla arma offer. Komisk idé! Du ser, bästa

Beata, huru nödvändig din närvaro här vore för oss. I

sanning, vi behöva på allt vis dina råd och din hjälp.

Packa därför genast in dina saker och res hit det

fortaste du kan.

Om måndag kommer Algernon till Stockholm, och

med honom även min fästman. Jag har ej varit så

kinkig, så rädd, som Emilia, och ändå ej valt sämre.

Min Arvid är en Adonis och har ett hjärta, som är värt

guld. Pappa håller mycket av honom, och detta är för

mig det viktigaste. Min gode, min vördade, min älskade

pappa! Jag hade så fullt och fast beslutit att aldrig

övergiva honom och mamma... Jag begriper ej huru

jag ändå kunnat besluta mig att bli fästmö... men min

Arvid var oemotståndlig. Pappa har ändå Helena kvar,

som aldrig gifter sig; och Helena är värd tre sådana

Juilier som jag. Pappa var i början mycket emot mitt

giftermål och hade många invändningar, det var nära

att grå alldeles omkull... men jag kastade mig på knä

och grät, och Arvids far (pappas ungdomsvän) höll så

vackra tal, och Arvid själv såg så hängfärdig ut, att

pappa slutligen bevektes och sade: »Nå de må då ha

varann!» Och Arvid och jag jubilerade som två lärkor.

Du skall få se honom; han har mörka mustascher och

pipskägg, blå stora ögon, den vackraste... men du

skall få se... du skall få se! Han har den vackraste son

de voix i världen, och Emilia må säga vad hon vill, det

är med ett verkligt behag, som han säger »ta mig

tusan!» Det låter besynnerligt, tycker du kanske, men

du skall få se, du skall få höra! Kom, kom! och

omfamna senast i övermorgon afton

Din vän

Julie H.

P. S. Tag med dig, jag ber, av de sköna limporna,

som du vet att pappa och mamma tycka så mycket om,

av ostarna åt Carl och Helena och litet pepparkakor åt

mig. Du har ju alltid sådana i förråd. Emilia, stackars

Emilia, stackars Emilia! tänker jag, lär få nog att göra

med att svälja ned sina vapörer. Du kan ej föreställa

dig huru rädd jag är, att hon av bara oro och grämelse

skall bli blek och ful till dess Algernon kommer. Emilia,

tror jag, nästan önskar det, förmodligen för att

pröva hans kärlek till hennes odödliga själ. Jag tror

verkligen att hon skulle fordra av honom att älska

henne lika, om hon bleve förvandlad till mullvad. Jag

är verkligen bekymrad. Emilia är så föränderlig till

sitt utseende och är icke samma människa då hon är

ledsen och orolig, som då hon är lugn och glad.

Farväl ännu en gång.

P. S. Vet du vem som skall viga Emilia? Jo,

professor L..., som ser så gruvligt allvarsam ut, som har

en skev fot, ett rött öga och två vårtor på näsan. Han

har nyligen tillträtt pastoratet. Pappa har mycken

aktning och vänskap för honom. Vad mig angår, skulle

jag just icke stort tycka om att vigas av en surögd

präst. Men jag gifter mig ej förrän efter ett par år

eller kanske i höst, således är det ej stort värt att tänka

därpå nu.

Så när hade jag glömt hela familjens otaliga

hälsningar till dig.

*

Jag följde genast Julies kallelse och ankom, som

man redan sett, en afton i slutet av februari månad till

överste H:s.

Det återstår ännu några ord att säga om denna

aftons tilldragelser, och jag knyter åter vid denna min

berättelses tråd. Den blinda, som länge suttit stum och

stilla, sade på en gång med ett slags häftighet: »Jag

skulle vilja sjunga.» Helena steg genast upp, förde

henne till pianot och satte sig för att ackompanjera.

Den blinda förblev stående. Helena frågade vad hon

ville sjunga. »Ariadne à Naxos», var det korta, bestämda

svaret. De började. Jag fann i förstone sångerskans

röst ej behaglig, den var stark, djup, nästan hemsk, men

ju uppmärksammare man lyssnade, ju mer man gav

akt på den känsla, som talade genom den, och som den

med förtrollande sanning uppenbarade, ju mer hänfördes

man... man ryste ofrivilligt, man kände sitt hjärta

klappa i sympati med Ariadne, då hon, genomträngd

av en stigande ångest, söker sin älskare och fattar

beslutet att uppstiga på en klippa för att därifrån lättare

kunna upptäcka honom. Ackompanjemanget uttrycker

här mästerligt hennes stigande; man tycker sig se huru

hon skyndar flämtande och aningsfull. Äntligen har

hon nått spetsen, hennes blick svävar över havet och

blir varse det vita, alltmer försvinnande seglet. Den

blinda följde Ariadne med hela sin själ, och man skulle

ha kunnat tro av det spända i hennes blickar, att de

sågo något annat än — mörkret allena. Tårar trängde

ovillkorligt fram i allas ögon, då hon, med ett

sönderslitande uttryck av kärlek och smärta i röst och anlete,

med Ariadne utropade: »Teseo Teseo!» Vid högsta

punkten av hennes inspiration och av vår förtjusning,

steg översten hastigt upp, gick fram till pianot, tog

sångerskan vid handen, förde henne därifrån, utan att

säga ett enda ord, och satte henne åter i soffan, där han

även satte sig vid hennes sida. Jag märkte att hon

häftigt drog sin hand ur hans. Hon var dödsblek och utom

sig. Ingen, utom jag, tycktes vara förvånad över detta

uppträde. Man började ett likgiltigt samtal, varuti alla

deltogo, utom den blinda. Efter en stund sade översten

till henne: »Du behöver vila», steg i detsamma upp och

ledde henne ut ur rummet, sedan hon stumt, men med

en slags högtidlighet böjt sitt huvud till avskedshälsning

för de kvarblivande. I begrepp att gå ut, ropade

översten »Helena!» och Helena följde dem.

Snart därefter gick jag upp på mitt rum för att

njuta vila. Den blindas bild, som oupphörligt svävade

framför mig, hindrade mig länge därifrån; jag hörde

hennes genomträngande röst, såg hennes uttrycksfulla

ansikte, och kunde ej avhålla mig från att söka gissa

till naturen av de känslor, som skakade hennes själ.

Jag sov ej ännu, då Emilia och Julie sakta smögo

sig in i deras rum, som låg bredvid mitt. Dörren

emellan stod öppen, och jag hörde de båda systrarnas

halvhöga konversation. Julie sade med någon förtrytelse:

»Du gäspar, du suckar, och likväl kommer Algernon i

morgon! Emilia, du har ej mera känsla än en

pappask!»

Emilia. Huru vet du om det icke är i sympati med

Algernon, som kanske just nu gör alldeles detsamma?

Julie. Det gör han icke, det är jag viss på. Snarare

tror jag, att han knappast vet på vilken fot han skall

stå, av bara otålig glädje att få se dig så snart.

Emilia. Dömer du det av hans sista brev?

Julie. Det var ju skrivet så i hast. Man är ej alltid

lika väl disponerad att skriva, kanske hade han stark

huvudvärk... eller stark snuva... eller en förkylning.

Emilia. Allt vad du behagar, men intet kan ursäkta

det kalla meningslösa slutet av brevet.

Julie. Jag försäkrar dig, Emilia, att där står »med

den ömmaste tillgivenhet».

Emilia. Och jag är viss på att där står helt torrt och

kallt: »med aktning och tillgivenhet framhärdar».

Alldeles så, som man till en likgiltig person skriver, med

estime tecknar o. s. v., ty den futtiga aktningen skall

alltid skyldra, där andra varmare känslor saknas. Var

är min nattmössa? — ah se där. Hå hå! hå hå! Du,

Julie, ser allting rosenfärgat!

Julie. Jag ser att en älskare får akta sig att tala om

aktning... Men jag är viss på att Algernon ej skrivit

det förskräckliga ordet, utan begagnat ett varmare,

innerligare. Söta Emilia, hämta hit brevet. Du skall få

se, att du gjort honom orätt.

Emilia. För att göra dig till viljes, skall jag taga

hit brevet. Vi skola få se att jag har rätt!

Julie. Och vi skola få se att jag har rätt!

Emilia hämtade brevet. Båda systrarna närmade sig

till ljuset därmed. Julie ville putsa ljuset, och, vare sig

av våda eller vilja, släckte ut det. Allt förblev en stund

likaså tyst som mörkt, till dess Emilias hjärtliga skratt

lät höra sig. Julie instämde, och jag kunde ej hålla mig

ifrån att göra trio med dem. Under letande och

ramlande mellan stolar och bord, funno systrarna äntligen

sina sängar och ropade skrattande till mig »godnatt,

godnatt!»

Dagen efter min ankomst var i huset en så kallad

stökdag, en dag, som då och då inträffar i alla väl

ordnade hus och som kan liknas vid en ovädersdag i

naturen, efter vilkens stormar och regnskurar allt kommer

fram i förnyad klarhet, ordning och friskhet.

Man skurade, vädrade, dammade, putsade i alla vrår.

Hennes nåd, som ville vaka själv över allting, gick

oupphörligt in och ut genom alla dörrar och lämnade,

som oftast, alla öppna, vilket åstadkom ett förskräckligt

drag. För att frälsa mig för öronfluss och tandvärk,

flydde jag undan från rum till rum och fann

slutligen i Helenas, en trappa högre upp, en stormfri hamn.

Detta lilla rum syntes mig det trevligaste och gladaste

i hela huset. Det hade fönster åt solsidan, väggarna

voro prydda med tavlor, för det mesta föreställande

behagliga landskap. Bland dessa utmärkte sig tvenne av

Fahlcrantz, uti vilka denne store konstnärs pensel

framtrollat det förtjusande lugn, som en skön sommarafton

utbreder över naturen, och som så mäktigt meddelar sig

åt människans hjärta. Det öga, som uppmärksamt

fäste sig på dessa tavlor, uttryckte snart något ljuvt,

vemodigt och svärmande, och detta var den säkraste

borgen för deras sanningsfulla skönhet.

Möblerna i rummet voro vackra och bekväma. Ett

piano, ett väl uppfyllt bokskåp, en pupitre för målning

visade, att, inom denna lilla trånga krets, ej saknades

något av det, som kan göra alla den yttre världens

nöjen umbärliga och uppfylla dagens stunder på det mest

angenäma sätt.

Stora praktfulla geranier stodo i fönstren och väckte

genom sin friska grönska angenäma tankar på våren,

under det de avbröto, delade och mildrade de inträngande

solstrålarna, vilka denna dag lyste i hela den

klarhet, som de vanligen hysa under en skarp vinterfrost.

En vacker matta betäckte golvet, som syntes vara

besått med blommor.

Helena sydde, sittande i soffan. På sybordet framför

henne låg Nya Testamentet.

Hon emottog mig med ett leende, uttrycksfullt av

hjärtats lugn och tillfredsställelse. Jag satte mig till

arbete jämte henne, och kände mig särdeles glad och

trevlig till mods. Vi sydde på Emilias brudklänning.

»Du betraktar mitt rum?» sade Helena därunder

leende till mig, i det hennes ögon följde minas riktning.

»Ja», svarade jag, »dina systrars rum äro vackra och

trevliga, men man måste tillstå att de ej kunna

jämföras med detta.»

»Det har varit min fars vilja», sade hon. »att Helena

skulle vara det enda bortskämda barnet i huset.» Hon

fortfor, med tårar i ögonen: »Min goda pappa har velat

att jag aldrig skulle sakna de nöjen och njutningar,

som blivit mina vackra och friska systrars lott och

från vilka jag, genom mina lyten och min sjuklighet

blivit utestängd. Därför har han lärt mig njuta de

vida rikare, som de sköna konsternas kännedom och

övning tillbjuder den, som omfattar dem med ett varmt

och öppet sinne. Därför odlar han och stärker mitt

förstånd, genom ordningsfulla och ingenting mindre

än ytliga studier, dem han själv leder. Därför har han

i denna lilla vrå, i vilken jag tillbringar största

delen av mitt liv, samlat så mycket behagligt och skönt

för ögat, för känslan och tanken. Dock, vad som är

mer än allt detta, är den innerliga faderskärlek, med

vilken han omfattar och omgiver mig, och det säkert

blott för att hindra mig att någonsin bittert känna

saknaden av den kärlek, som naturen förbjudit mig att

njuta. Han har fullkomligt lyckats, och jag har ingen

annan önskan än den, att leva för honom, för min mor,

mina syskon — och min Gud.»

Vi tego en stund, och i mitt hjärta tillbad jag denna

far, som så förstod att vårda deras sällhet, vilka han

givit livet. Helena fortfor: »Då mamma med mina

systrar äro på baler eller i sällskaper, tillbringar han

sin tid för det mesta hos mig; jag läser för honom,

spelar för honom, och han låter mig av obeskrivlig

godhet tro, att jag väsentligt bidrager att förljuva

hans liv. Denna tanke gör mig så lycklig. Det är en

skön, en avundsvärd lott att kunna vara något för den,

som är en välsignelse för allt vad som omger honom!»

O! tänkte jag, och tilltalade i tanken familjefäderna

på jorden, varför likna så få av er denne far?

Hemmets konungar, hum mycken sällhet kunden I ej sprida

omkring er, huru tillbedda kunden I ej vara!

Vi talade sedan om Emilia.

»Det är besynnerligt», sade Helena, »att en person,

som vanligtvis är så lugn, så klar i sitt omdöme, så

besluten, så reell med ett ord, skall blott i en enda punkt

vara sig alldeles olika, önskande att gifta sig, emedan

hon anser ett lyckligt äktenskap för det sällaste av alla

tillstånd på jorden, har Emilia haft den största svårighet

att en gång allvarsamt besluta sig därtill. Tvenne

hennes ungdomsvänners ganska olyckliga giften ha

ingivit henne en slags panisk förskräckelse, och hon

fruktar så mycket att bli olycklig i sitt giftermal, att

hon aldrig skulle ha mod att våga bli lycklig, om icke

andra handlade för henne. Hon är nu stundom halvsjuk

av ångest däröver, att hennes förening är så nära

för handen med Algernon S., för vilken hon likväl, har

en verklig tillgivenhet, och med vilken vi alla äro

övertygade att hon skall bli fullkomligt lycklig. Hon har

mellanskov av lugn, och under ett av dessa såg du

henne i går afton. Jag fruktar likväl att det snart gått

över och väntar till och med att se hennes oro och

osäkerhet tilltaga i proportion, som den avgörande

stunden nalkas närmare, vilket som jag är övertygad om,

skall fullkomligt göra slut därpå; ty då en gång något

är oåterkalleligen bestämt underkastar sig Emilia det

lugnt och söker det bästa i allt. Nödvändigt blir att

ända till bröllopsdagen på allt möjligt satt söka förströ

henne och hindra henne från att sysselsatta sig med

fåfänga grubblerier. Vi ha var och en tagit vår

särskilda roll i den lilla komedien, som vi måste spela för

och med vår goda syster. Pappa tänker föra henne

flitigt ut att promenera, mamma skall rådgöra med

henne över allting, som ännu återstår att ställa i

ordning innan bröllopet. Julie ämnar på ett eller annat

vis aldrig lämna henne i ro. Bror Karl skall som

oftast inleda henne i dispyt över Napoleon, som han

sätter under Karl XII, vilket hon ej kan fördraga, och

detta är det enda ämne, i vilket jag hört min stilla

goda syster disputera med hetta. Jag åter skall mycket

sysselsätta henne med sin toalett. Mina små bröder

veta längesedan, lärda av naturen, sina roller utantill,

vilka bestå uti att oupphörligt kälta på att få än ett,

än ett annat. Hitintills ha vi alla delat omsorgen att

tillfredsställa dem, nu måste den vila ensam på henne.

Du, goda Beata, skall få det uppdraget att, vid lämpliga

tillfällen och på ett skickligt sätt, smyga fram lovord

över Algernon, vilka du ej kommer att finna svårt att

tilldela honom. Emilia anser oss alla vara partiska för

honom, du kan ej vara misstänkt, och ditt beröm skall

verka desto bättre.»

Jag var ganska nöjd med mitt uppdrag. Det är alltid

roligt att berömma folk, då man kan göra det med

gott samvete.

Sedan vi länge talat om Emilia och hennes älskare,

deras etablissemang o. s. v., förde jag samtalet på den

blinda och sökte erfara något närmare om henne.

Helena undvek detta ämne och sade blott: »Elisabeth

är sedan ett år hos oss. Vi hålla ömt av henne och

hoppas att med tiden vinna hennes förtroende och

kunna bidraga att göra henne lyckligare.»

Helena föreslog mig därefter att hälsa på henne.

»Jag går naturligtvis», sade hon, »alla förmiddagar in

till henne och har i dag ej varit där ännu. Jag skulle

ägna henne mycket av min tid, om hon ej bäst tyckte

om att vara ensam.»

Vi följdes åt till den blindas rum.

Hon satt klädd på sin säng och sjöng sakta för sig.

O, huru mycket har hon en lidit! Hon är en levande

bild av smärtan! tänkte jag, i det jag nu på nära håll

och vid dagsljuset betraktade detta bleka, sköna

ansikte, i vilket tydligt skönjdes spåren av hårda, ännu

ej utkämpade strider och av en smärta, för djup, för

bitter för att kunna haft tårar.

En ung flicka, vars rosenröda kinder och glättiga

utseende bildade en skarp kontrast med den arma

lidandes, satt i ett hörn av rummet och stickade. Hon

var där för att uppassa den blinda. Med en rörande

hjärtlighet i ord och röst tilltalade Helena Elisabeth;

hon svarade fåordigt och kallt. Det tycktes mig som

skulle hon, sedan vi inkommit, bemöda sig att

småningom antaga det kalla och livlösa uttryck, som jag

fann hos henne den föregående aftonen. Samtalet

fortsattes endast mellan Helena och mig, under det den

blinda tigande sysselsatte sig med att kring sina

utmärkt sköna händer linda och vrida en svart silkessnodd.

På en gång sade hon: »st! st!» och en blek rodnad

flammade upp på hennes kind, hennes bröst hävde

sig högre. Vi tego och lyssnade; först efter några

sekunders förlopp hörde vi det dova ljudet av steg, som

långsamt nalkades. »Det är han!» sade den blinda, liksom för

sig. Jag såg frågande på Helena, Helena såg till marken.

Översten kom in. Den blinda steg upp och blev

stående statylikt stilla, dock tyckte jag mig märka hos

henne en lätt darrning, översten tilltalade henne med

sitt vanliga lugn, likväl, som jag tyckte, ej med vanlig

godhet, och sade att han kom för att hämta henne, emedan

han ville med henne och Emilia göra en promenad

i vagn. »Luften», tillade han, »är frisk och klar, den

skall göra dig gott.»

»Mig gott?» sade hon med ett bittert småleende, men

utan att akta därpå bad översten Helena hjälpa henne

att kläda sig. Den blinda satte sig ej däremot, lät

tigande kläda sig, tackade ingen, och gick ut, ledd av

översten.

»Arma Elisabeth!» sade, med en medlidsam suck,

Helena, sedan hon var borta.

Jag hade väl ej nyckeln till denna gåtlika varelses

inre, men hade sett nog för att även hjärtligt sucka:

arma Elisabeth!

Vi återgingo till vårt arbete, som fortsattes under

angenäma samtal till emot middagen.

Jag gick då in till Emilia, som var återkommen

från promenaden, och fann henne i strid med Julie, som

sökte med en riktig: ångest att rycka till sig en klänning

som Emilia tycktes vilja sätta på sig. Emilia skrattade

hjärtligt, Julie åter såg ut att vilja gråta.

»Hjälp! Beata, hjälp!» ropade hon. »Har man någonsin

sett och hört något sådan? Hör, Beata! Just därför

att Emilia väntar Algernon hit i dag, vill hon taga

på sig sin fulaste klänning... ja, en klänning, som så

misskläder henne, att hon med den icke är sig lik! Och

icke nog därmed, hon vill också ta ett skärp, som är

tjockt som en linda, och en kam vill hon sätta i håret,

som salig Medusa säkert lämnat bland sin kvarlåtenskap,

så förskräcklig är den! Nu strider jag och arbetar

sedan en kvarts timme mot denna olyckliga toalett...

men förgäves!»

»Om i Algernons ögon», sade Emilia med en värdig

hållning och min, »blott en klänning eller en kam kan

bidraga att göra mig behaglig, så...»

»Se där ha vi det!» utropade tröstlös Julie, »nu äro vi

komna till prövningarna, och jag vet rättnu ej huru ful

och hisklig hon icke är i stånd att göra sig, för att

pröva om Algernon i heroisk trohet skall övergå alla de

mest ryktbara romanhjältar. Jag ber dig, för Guds

skull, klipp bara icke av dig öronen eller näsan!»

Emilia skrattade. »Och du skulle så lätt kunna vara så

vacker och så älskvärd!» fortfor Julie, innerligt bedjande, i

det hon sökte bemäktiga sig den olyckliga klänningen

och kammen.

»Jag har föresatt mig att vara så klädd i dag»,

svarade allvarsamt Emilia, »jag har mina skäl därtill, och

om jag väcker din och Algernons avsky — så får jag

underkasta mig mitt öde.»

»Emilia skall nog bli vacker ändå», sade jag till

Julie, för att söka trösta henne. »Gå nu du och kläd dig

till middagen. Tänk på, att även du har en fästman att

behaga.»

»Å», sade Julie, »med honom är detta ej svårt, om

jag klär mig i en säck och sätter en kruka på huvudet,

så finner han att det klär mig förträffligt.»

»Du tror således», återtog Emilia, »att Algernon ej

har för mig samma ögon som Arvid för dig?»

Julie såg litet häpen ut.

»Gå nu, gå», avbröt jag dem, »vi skola aldrig bli

färdiga, gå, Julie, jag skall hjälpa Emilia, och jag slår vad

att hon skall bli vacker emot sin vilja.» Julie gick

äntligen till Helena, som alla dagar kammade och flätade

hennes utmärkt sköna hår.

Ensam med Emilia, och medan jag hjälpte henne med

den i sanning fatala gråbruna klänningen, sade jag

henne några, i mitt tycke, förståndiga ord över hennes

sinnesställning och uppförande. Hon svarade mig:

»Jag medger att jag ej är som jag borde vara... jag

önskade kunna vara annorlunda, men jag känner mig så

litet lugn och så litet lycklig, att jag stundom ej rår mig

själv. Jag står nu i begrepp att sluta en förbindelse,

som törhända det varit bättre för mig att aldrig ingå;

och om under den tid, som ännu dessförinnan återstår

mig, jag blir övertygad om att min fruktan är grundad,

skall intet i världen hindra mig ifrån att upphäva denna

förbindelse och därigenom undvika att bli olycklig för

hela min livstid. Ty om det är sant, att man i ett lyckligt

äktenskap finner en himmel, så är det lika visst, att

man uti ett olyckligt har ett helvete.»

»Om du ej älskar herr S.», sade jag, »förundrar det

mig verkligen att du låtit saken gå så långt»

»Ej älskar?» återtog med största förvåning Emilia,

»visserligen älskar jag honom, och däri ligger just

största olyckan, min kärlek förblindar mig i anseende

till hans fel.»

»Det skulle ingen kunna förmoda av vad du nyss

sade», svarade jag leende.

»Ack jo! ack jo!» sade Emilia, »så är det likväl, några

äro dock så påtagliga, att man ej kan vara blind för

dem; till exempel — han är för ung!»

»Huru ovärdigt!» sade jag skrattande, »det var

verkligen nedrigt av honom!»

»Ja, du kan skratta, du! För mig är det verkligen icke

roligt. Jag vill ej säga precis att det är hans fel, men

det är likafullt ett fel hos honom, visavi mig. Jag är

tjugusex år gammal och således ganska nära avskedet

från min ungdomstid, han är blott två år äldre och

följaktligen såsom karl ännu ganska ung. Jag blir en

vördig matrona, då han ännu är en ung man. Möjligtvis

är han böjd för lättsinnighet — och går gärna ifrån

sin gamla ledsamma hustru till...»

»Åhå, åhå!» avbröt jag, »det var en nästan för långt

förutseende försiktighet. Har du skäl att tro honom ha

en lättsinnig karaktär?»

»Just inga bestämda... men i detta så lättsinniga

tidevarv äro trohet och beständighet så sällsynta

dygder. Jag vet att jag ej är Algernons första tycke; vem

svarar mig för att jag skall bli hans sista? Jag skulle

kunna fördraga allt snarare än min mans obeständighet...

den tror jag mig ej kunna överleva. Jag har sagt

det åt Algernon... han har försäkrat mig... men vad

försäkrar ej en älskare?... Dessutom, huru vet jag väl

om han älskar mig med den äkta sanna kärleken, som

allena är stark och uthärdande? Han kan ha fattat för

mig blott ett tycke — och detta är en svag, lätt bristande

tråd! Jag har även tänkt (och det har ofta innerligen

grämt mig), att kanske min förmögenhet, eller den jag

en dag anses kunna få, har inverkat...»

»Nej, nu går det för långt!» sade jag. »Du ser spöken

på ljusa dagen. Huru kan du ens fatta sådana

misstankar? Du har ju känt honom...»

»Blott i två års tid», avbröt Emilia, »och nästan ifrån

första stunden av vår bekantskap gjorde han mig sin

kur och visade mig naturligtvis blott sin älskvärda

sida... Och vem kan väl se in i männens hjärtan? Se,

Beata, jag kan ej säga, att jag känner den man, med

vilken jag skall förena mitt öde. Och huru skulle jag väl

kunnat lära känna honom? Då man allenast ser varann

i det städade, bildade sällskapslivet, uti vilket nästan

aldrig karaktärerna ha tillfälle att utveckla sig, lär man

känna av varann endast det yttre och det ytliga. En

person kan vara ondsint, girig, böjd för elakt och knarrigt

lynne, och vad som är värre än allt detta, kan vara

en människa utan all religion, och likväl kan man i

sällskapskretsarna se honom i flera års tid, utan att ana

det minsta av allt detta; i synnerhet får den minst veta

något därom, som är det föremål, vilket denna person

söker behaga.»

Jag visste ej rätt vad jag skulle säga; jag tyckte att

denna beskrivning var sann, och Emilias fruktan ej

ogrundad. Hon fortfor: »Ja, om man hade känt och sett

varann i tio års tid, om i synnerhet man hade rest

tillsammans — ty på resor är man ej så på sin vakt och

visar merendels sin naturliga karaktär och sitt lynne

då kunde man något så när veta var man vore hemma!»

»Denna metod», sade jag, »torde vara nog långsam

och nog besvärlig, ehuru förträfflig den må befinnas

och kunde på sin höjd passa för älskare under

korstågens tid. I våra dagar promenerar man på Drottninggatan

och reser som längst fram till norrtull. Mer kan

man ej begära. Under denna vandring ser man världen,

blir sedd av den, man hälsas och hälsar, man talar, man

skämtar och skrattar och finner varann så hyggliga,

att man efter den lilla resans slut ej känner någon

tvekan att tillsammans företaga den stora resan genom

livet. Men för att nu tala allvarsamt: har du aldrig

talat öppet med Algernon över de ämnen, uti vilka du

anser så viktigt att känna hans tänkesätt?»

»Jo, flera gånger», svarade Emilia, »i synnerhet sedan

vi blivit förlovade, och jag har alltid funnit eller trott

mig finna hos honom de tänkesätt och känslor som jag

önskat, men ack! Jag kan så lätt ha låtit förblinda mig,

därför att jag hemligen önskat det. Möjligtvis kan även

Algernon, i sin iver att behaga mig, ha förvillat sig över

sig själv. Jag har föresatt mig att använda all min

uppmärksamhet på att utforska verkligheten och

sanningen, under den korta tid som ännu återstår mig av

min frihet, och skall ej, om jag kan hjälpa det, genom

självvillig blindhet göra honom och mig olyckliga. Låt

vara att han även vore förträfflig, så kunde likväl han

ej passa för mig, jag ej för honom, våra lynnen och

karaktärer kunna i grunden alldeles disharmoniera.»

Under alla dessa bedrövliga förutsättningar hade

Emilia blivit klädd, och man måste tillstå att hennes

kostym ej klädde henne. Hon slutade samtalet med att

säga: »Jag önskar ibland, att jag redan vore gift, då

sluppe jag plåga mig med den tanken att jag skall gifta

mig.»

Osammanhängande människosinne! tänkte jag.

Vid middagen blev Emilias toalett allmänt klandrad,

särdeles av kornetten. Julie teg, men talade med ögonen.

Översten ensam sade intet, men betraktade Emilia

med en liten sarkastisk min, som lät henne rodna.

Efter middagen sade Julie till Emilia: »Söta Emilia,

jag mente icke, att ju ej Algernon skulle finna dig lika

älskvärd, om du ock vore klädd i säck och aska; jag

ville blott säga att det vore orätt, om en fästmö icke

ville behaga sin fästman på allt vis, jag mente att det

vore rätt... att det vore orätt... att det vore...»

Här förlorade Julie tråden av sin demonstration och

blev nästan lika brydd som en viss borgmästare, stadd i

samma predikament. Emilia tryckte vänligt hennes

hand och sade: »Du har själv, och det ganska lyckligt,

följt din princip, ty jag har knappast sett dig bättre

klädd och över huvud täckare än i dag, och säkert skall

Arvid finna det som jag.»

Julie rodnade, med mera förnöjelse över dessa

systerns ord, än hon skulle känt för en komplimang av sin

fästman.

Mot aftonen var stöket inom huset slutat, allt återkom

i sin förra trevliga ordning, och hennes nåd kom

även till ro.

Vid tetiden anlände Algernon och löjtnant Arvid.

Emilia och Julie rodnade som junirosor; den förra såg

ned, den senare upp.

Algernon visade en så livlig glädje över att återse

Emilia, var så sysselsatt med henne allena, gjorde så

litet avseende på toaletten, den han ej bevärdigade med

en blick, men var så synbart förtjust, så lycklig och så

älskvärd, att småningom glädjen, som strålade ur hans

ögon, tände en sympatetisk glans i Emilias och oaktat

klänning, skärp och kam var hon under denna afton

så täck och intagande, att Julie förlät toaletten.

Löjtnant Arvid var ej mindre nöjd bredvid sin lilla

älskvärda fästmö, ehuru det ej tycktes vara hans sak

att yttra det såsom Algernon, i livliga och valda

uttryck. Vältaligheten är icke allom given, och var och en

har sitt sätt. Han drack te, tre koppar, åt ett dussin

skorpor, kysste som oftast sin fästmös hand och såg

ganska lycklig ut. Jag hörde honom ett par gånger

säga: »ta mej tusan!» och fann att en vacker mun och

en behaglig stämma kunna mildra obehaget av fula ord.

Löjtnant Arvid var i sanning en Adonis, n. b. en

Adonis med mustascher.

Hans ansikte uttryckte godhet och ärlighet... men

(jag ber honom tusende gånger om förlåtelse) även

någon enfald och självkärlek. Hans vackra tjuguåriga

huvud tycktes ej härbärgera många idéer.

Algernon hade ett utmärkt ädelt utseende, uti vilket

manlighet, godhet och skarpsinnighet voro huvuddragen.

Han var lång, hade regelbundet vackra anletsdrag

och den mest behagliga och otvungna hållning.

Huru, tänkte jag, kan Emilia fästa sin blick på

detta ädla anlete och ej känna all sin fruktan, alla sina

farhågor försvinna?

För denna afton försvunno de likväl eller drogo sig

tillbaka i själens dunklaste bakgrund. Hela familjen

tycktes vara lycklig och allt var glädje och liv.

Den blinda syntes ej denna afton i sällskapet.

Fem dagar före bröllopet.

Oaktat den glättighet och den trevnad, varmed

måndagen slutades, vaknade Emilia om tisdagsmorgonen

med detta utrop: »Ännu en dag mindre till den förfärliga

dagen!»

Vackra presenter från Algernon ankommo på

förmiddagen. Emilia tyckte ej om bruket, att en fästman

ger sin älskarinna presenter.

»Det är en barbarisk sed», sade hon, »den gör

kvinnan till en handelsvara, som mannen likasom köper sig

till. Det borde vara nog att veta denna sed vara antagen

hos alla råa och vilda folkslag, för att förmå de

civiliserade att avlägga den.»

Dessutom fann hon i somliga presenter för litet

avseende gjort på nyttan, för mycket på lyxen och det

blott lysande.

»Måtte han blott ej vara slösare!» sade hon suckande.

»Vad han litet känner mig:, om han tror, att juveler äro

mig kärare än några blommor, givna av honom. Så

mycket som jag älskar det behagliga och eleganta, så

litet tycker jag om all ytlig prakt, allt grant och

flärdfullt. Dessutom är det ej i våra omständigheter, som

det kan passa.»

Emilias goda lynne var förbi; hon betraktade knappast

presenterna, över vilka Julie ej slutade att ropa:

»Förtjusande! charmant!» Hon tog ej på hela förmiddagen

papiljotterna ur håret, och gick insvept i en stor

schal, som hängde snett. Kornetten liknade henne vid

en hottentottska och bad henne, ehuru omgiven av »råa

och barbariska seder», likväl ej tro sig böra bli en

vildinna. Då vi gingo ned för att äta middag, sade jag till

henne, för att uppfylla min roll av sannfärdig och

skicklig berömmerska, huru ovanligt vacker och

intagande jag fann Algernon.

»Ja», svarade Emilia, »han är ganska vacker, mycket

vackrare som karl, än jag som fruntimmer, och det

anser jag såsom en verklig olycka.»

»Se så!» tänkte jag, »nu har jag åter stött på en

sandbank.»

Emilia fortfor: »Det är sällsynt att ej utmärkt

vackert utseende inger dess ägare fåfänga, och det

odrägligaste jag känner, är en karl, förtjust i sin egen

person. Vanligtvis anser han det vara hans mindre vackra

hustrus plikt att hylla och tillbedja hans skönhet och

älskvärdhet. Fåfängan förringar fruntimmerna, men

förnedrar männen. I mitt tycke är det yttre hos en man

av föga eller ingen betydenhet för hans hustru. Jag

skulle kunna tillbedja en ädel Esop, det är jag viss på,

och skulle välja honom tusende gånger framför en Adonis.

En Narcissus, som tillber sin egen bild, se där vad

jag finner mest osmakligt.»

I det Emilia slutade dessa ord, öppnade hon dörren

till salongen. Algernon var ensam i rummet och stod

— framför spegeln, betraktande sig, som det tycktes,

med största uppmärksamhet. Man skulle sett huru

Emilia rodnade! och med vilken min hon tog emot sin

fästman, som å sin sida, förbryllad av hennes förvirring

och förtretade utseende, kanske även litet flat över

att bli ertappad i sin tätatät med spegeln, alldeles

förlorade kontenansen. Det blev nu min sak att

uppehålla konversationen med anmärkningar över väderleken,

väglaget m. m.

Lyckligtvis inkommo nu efter hand de övriga av

familjen, vilket gjorde en hälsosam diversion.

Emilia fortfor att se mulen ut, och under det han

blickade på henne, förmörkades även småningom

Algernons ansikte. Jag tyckte mig förmärka, att han hade

en vagel på vänstra ögat, och fann det troligt att den

föranlett hans tätatät i spegeln; men Emilia ville

icke se den. Mera småsaker bidrogo att förvärra

stämningen mellan de båda älskande. Algernon råkade tycka

om saker, dem Emilia icke tyckte om, och Emilias

favoriträtt lät han vid bordet gå sig förbi. Emilia fann

säkert att de ej på minsta vis sympatiserade. Algernon

gjorde en sann men ej bitande anmärkning, och utan

enskild syftning, över nycker och deras obehag. Likväl

hade det för denna gång kunnat vara osagt. Emilia

tog det åt sig och antog en alltmera förnäm och

värdig min. Julie blev ängslig. »Det vore mycket bättre»,

sade hon, »att de skulle storträta med varann, än att

sitta och tiga och förargas invärtes.»

Kornett Karl gick till Emilia och sade: »Min nådiga

syster, jag ber dig, sitt icke där lik den kinesiska

muren, ogenomtränglig för alla de pilar, som Algernons

förälskade ögon skjuta på dig. Var, om du kan, litet

mindre is. Se på Algernon! Gå till honom och giv

honom en kyss!» — Jo, det var så likt; snarare hade man

kunnat vänta att se den kinesiska muren sätta sig i

rörelse. Emilia såg ej en gång på Algernon, som tycktes

oändligen längta efter en försoning. Han föreslog, att

de tillsammans skulle sjunga en nyligen utkommen

italiensk duett, förmodligen i hopp att harmoniens

andar skulle förjaga alla fientliga och omilda, som stört

friden mellan honom och hans älskarinna, och att

duettens Cor mio, mio ben skulle snart även tona i deras

hjärtans duo. Fåfängt hopp! Emilia ursäktade sig

med huvudvärk. Hon hade det verkligen, och det i hög

grad, som jag kunde se på hennes ögon. Hon brukade

lätt kunna få det, då hon blev ledsen och oroad.

Algernon trodde huvudvärken diktad och, utan att bry sig

om sin fästmö, som satt i ett soffhörn, lutande mot

handen sitt plågade huvud, tillkännagav han, att han

ärnade höra Mozarts Figaro på operan, bugade sig hastigt

för alla och gick.

Aftonen gick ganska trögt till slut. Ingen var vid

gott eller glatt mod. Alla sågo att Emilia led, därför

yttrade ingen något missnöje över hennes uppförande.

Översten allena låtsade ingenting märka och lade

lugnt sin patiens.

Då vi åtskildes för aftonen sade kornetten sakta till

mig: »Det här går rasande! I morgon måste alla

distraktionsbatterier gå löst.»

Onsdagen kom. Algernon infann sig tidigt på

förmiddagen. Hans blick var så om, hans röst så full av

innerlighet, då han talade till Emilia, att hon tinade

upp, och tårar kommo i hennes ögon. Allt blev bra

emellan de älskande, ingen visste huru eller varför, icke

en gång de själva.

Denna dag gick lugnt förbi, med undantag av tvenne

förskräckelser, som Emilia hade, men dock överlevde.

Den första inträffade på förmiddagen, då under ett

samtal, som Algernon hade med hennes nåd, Emilia

hörde yttranden av honom, som en minut övertygade

henne, att han var ingenting mindre än den störste

girigbuk på jorden. Hon fann lyckligtvis snart, att han

blott hade citerat ord efter en Harpagon bland sina

bekanta, åt vilka han själv sedan hjärtligt skrattade.

Emilia hämtade andan och gjorde honom sällskap. Den

andra inföll på aftonen, då under en allvarsam konversation,

som några av oss höllo, sittande vid ett fönster,

i det klara månskenet, jag yttrade: »Det finnes likväl

ädla och goda människor, som äro nog olyckliga att ej

tro på ett liv efter detta, på ett högre mål för vår

varelse — dessa äro att beklaga — ej att klandra.» Med

ett obeskrivligt uttryck av ångest i sina vackra ögon

såg Emilia frågande på mig. Hennes tanke var: är det

Algernon du vill ursäkta? Jag svarade henne i det jag

ledde hennes uppmärksamhet på Algernon, som vid

mina ord höjde en blick upp till den stjärnbeprydda

himlen, och denna blick var uttrycksfull av ett skönt och

fast hopp. Emilia såg då även upp med tacksamhet, och

då deras blickar möttes, strålade de av ömhet och glädje.

Denna dag var på vägen att sluta så väl! Ack, varför

skulle Algernon under aftonmåltiden få en biljett?

Varför skulle han under dess läsning bli förvirrad och

sedan förlora mycket av sin glättighet? Varför så

hastigt och utan någon förklaring gå bort?

Ja varför? — Det visste ingen, men mången av oss

hade för sitt liv gärna velat veta det.

»Det kan väl icke falla dig in att tänka något ont om

Algernon för biljettens skull?» sade Julie till Emilia,

då de gingo till sängs.

»God natt, Julie!» svarade Emilia suckande.

Emilia hade ingen god natt.

Torsdag. Töcken och dimma omkring Emilia.

Misslyckade försök å vår sida att skingra dem. Genast vid

frukosten drog kornetten i fält med Napoleon och Karl

XII. Emilia orkade ej strida, Julie och Helena bemödade

sig förgäves att muntra henne. Jag tordes i min

roll ej säga ett enda ord. Biljetten, biljetten låg i vägen

för allt.

Klockan tolv kom Algernon. Han såg ganska

upphetsad ut, och något blixtrande ovanligt låg i hans

ögon. Emilia hade lovat den föregående dagen att nu

med honom göra en promenad i öppen släde; han kom

för att hämta henne. En vacker släde, betäckt med

renhudar, stod vid porten. Emilia nekade kallt och

bestämt att fara med. »Varför?» frågade Algernon.

»För biljetten», borde Emilia enligt sanningen ha

svarat, men hon sade: »Jag önskar att bli hemma.»

»Är du sjuk?»

»Nej.»

»Varför vill du ej göra mig det nöjet att fara med

mig, som du lovat?»

Biljetten, biljetten! tänkte Emilia, men hon

rodnade blott och sade ännu en gång: »Jag önskar att bli

hemma.»

Algernon blev ond, han rodnade häftigt och hans

ögon flammade. Han gick ut, i det han tämligen hårt

stängde dörren efter sig.

Betjänten, som vid porten höll med släden, hade

emelllertid lämnat den. Hasten, skrämd av ett snöras och

lämnad på egen hand, ryckte till, stjälpte omkull en

gumma och skulle troligen ha skenat, om ej Algernon,

som i detsamma kom ned på torget, hade kastat sig

framför den och med kraftig arm fattat i tygeln. Sedan

han stillat hästen, ropade han en karl, åt vilken han

gav den att hålla, och skyndade själv att resa upp

gumman, som av förskräckelse ej vågat röra sig, men som

till all lycka ej tycktes på minsta vis blivit skadad. Han

talade en stund med henne och gav henne pengar.

Åt sin betjänt, som äntligen kom, gav han en örfil,

kastade sig därefter i släden, tog själv tömmarna och

for som en ljungeld bort.

Blek, hade Emilia jämte mig från fönstret betraktat

detta uppträde; men vid dess senare avdelning utropade

hon: »Han är häftig, ondsint, rasande!» Och hon brast

i tårar.

»Han har», sade jag, »mänskliga svagheter, och det

är allt. Han kom hit i en upprörd och orolig

sinnesstämning; ditt nekande att uppfylla ditt givna löfte, och

det utan att uppgiva ett enda skäl därtill, skulle

naturligtvis göra honom uppbragt; hans betjänts

försummelse, vilken så lätt kunnat föranleda en stor olycka,

stegrade hans hetta, som likväl gjorde sig luft blott

genom en enda örfil, väl förtjänt av den, åt vilken den

gavs. Det är för mycket begärt av en ung man, att han

skall bibehålla sig fullkomligt kall och lugn, då tätt på

varandra följande ledsamheter bringa sinnet i jäsning.

Det är nog, då man under sin hetta förblir så mänsklig

och god, som vi nyss sågo Algernon vara mot gumman.

Jag tror för övrigt, Emilia, att om du, i stället för att

uppreta Algernons sinne genom nycker och avighet —

förlåt mig de två vackra orden - ville för det goda

bruka det stora välde, som vi alla se att du har över

honom, så skulle du aldrig få se honom ondsint och

rasande, som du kallar det.»

Jag var mycket nöjd med mitt lilla tal, sedan jag

slutat det, och tänkte att det skulle göra en underbart

kraftig verkan, men Emilia teg och såg olycklig ut.

Algernon återkom ej till middagen.

Kornett Karl berättade på eftermiddagen, att han

hört av en kamrat, det en duell ägt rum på förmiddagen

samma dag. En av duellanterna var Algernons

bäste vän och hade anlitat honom såsom sekundant.

Han hade gjort det genom en biljett (sade kornetten

mycket uttryckligt), som avlämnades här i huset, där

Algernon då befann sig, i går afton klockan 9 och 45

minuter. Algernon hade gjort allt möjligt för att hindra

duellen, men förgäves. Parterna möttes, och Algernons

vän sårade farligt sin motståndare. Närmare

detaljer kände kornetten icke.

Nu var allt förklarat och Algernons bild stod ljus

för Emilia.

Algernon kom mot aftonen; han var alldeles lugn,

men allvarsam, och gick ej som vanligt att sätta sig

bredvid sin fästmö. Emilia var ej glad, tycktes frukta

att göra det första steget till försoning och visade dock

genom många små uppmärksamheter för Algernon,

huru mycket hon önskade att blidka honom. Hon bjöd

honom själv te, frågade om han fann det nog sött, om

hon fick slå i en kopp till m. m. Algernon förblev kall

emot henne, tycktes ofta falla i djupa tankar och glömma

var han var. Emilia drog sig sårad tillbaka, blev ganska

nedslagen, satte sig på något avstånd att sy och såg på

länge ej upp från sitt arbete.

Kornett Karl sade till Helena och mig: »Det här går

just ej särdeles bra, men vad i all världen skall man

göra för att få det bättre? Jag kan ej nu åter komma

fram med Napoleon och Karl XII, jag höll mig ju

framme med dem i förmiddags, och det lyckades

dessutom då ej för väl. Man måste tillstå, att Emilia ej är

en ämabel fästmö. Blir hon ej annorlunda som hustru,

så... Borde hon icke nu gå till Algernon och söka

trösta och muntra honom? Se, nu går hon - nej hon

tog blott ett trådnystan. Arme Algernon! Jag börjar

tro att det är en riktig lycka för mig att vara så känslolös.

De stackars älskarna slita värre ont än gradpasserare.

Vore jag fästman - Gud välsigne dig, lille Klaes,

vad är det nu du käxar på... en skorpa? Gå till Emilia,

gå till Emilia, jag har inga skorpor! Ja, det kan göra

hennes höghet gott att röra på sig litet.»

Kornetten såg ej huru ganska ödmjuk hennes höghet

denna afton var i sitt hjärtas grund, och att Algernon

nu var förnämsta skulden till det kalla förhållandet

mellan dem.

Algernon och Emilia närmade sig ej varandra denna

afton och åtskildes kallt, skenbart åtminstone.

Fredagen, på morgonen, beslöt Emilia att de skulle

skiljas. Algernon var ädel, förträfflig, men han var

för sträng och han älskade henne ej — det hade hon

tydligen sett förliden afton; hon ville nu ha ett enskilt

samtal med honom, m. m. Algernon kom. Han var mycket

gladare än föregående dagen och tycktes önska att

allt ledsamt måtte vara glömt. Emilia var i början

högtidlig, i tanken på sitt viktiga förehavande, men Julie,

Helena, hennes nåd, kornett Karl och jag rörde oss så

omkring henne, att vi småningom drogo henne in i vår

virvel och hindrade henne både från enskilda samtal

och invärtes grubblande. Man fick åter stundom höra

hennes hjärtliga skratt, och hennes tankfullhet övergick

ej till svårmodighet.

På eftermiddagen denna dag underskrevs

giftermålskontraktet.

Själva sir Charles Grandisons brud, den sköna

Harriet Byron, släppte (säges det) pennan, som hon tagit

för att underteckna sitt giftermålskontrakt, och saknade

styrka och sinnesnärvaro att underskriva sitt öde.

Millioner unga fästmör ha darrat i denna stund och gjorts

som hon; vad under var det väl att den fruktande och

villrådiga Emilia var utom sig av förskräckelse! Pennan

föll icke allenast ur hennes hand, men gjorde en

stor bläckplump på det viktiga papperet, vilket hon

själv i denna stund ansåg för ett olycksomen, och jag

tvivlar på, att hon ännu skulle undertecknat, om ej

översten (alldeles som sir Charles) tagit pennan, satt

den mellan hennes orörliga fingrar, fattat och lett

hennes darrande hand.

Om aftonen, då vi voro ensamma på våra rum, sade

Emilia med en djup suck: »Det måste väl då bli utav!

Det kan väl icke hjälpas mer... och i övermorgon skall

han föra mig bort ifrån allt vad jag så innerligt älskar!»

»Man skulle kunna tro», sade Julie leende, men med

tårar i ögonen, »att det gällde att resa till världens ände,

och likväl komma endast några gator och torg att

skilja oss från dig, och vi kunna se varann alla dagar.»

»Alla dagar ja,» sade Emilia gråtande, »men icke,

som nu, alla timmar!»

Lördagen var Emilia god och öm mot alla, men

nedslagen och orolig tycktes hon vilja undfly de tankar,

som överallt förföljde henne.

Algernon blev med var stund allvarsammare och

betraktade sin fästmö med bekymrade och forskande

blickar. Det såg ut, liksom fruktade han att hon med sin

hand ej gav honom hela sitt hjärta. Likväl tycktes han

vara rädd för all slags explikation och undvek att finna

sig ensam med Emilia.

Jag hade av en kusin till kokerskans i huset styvsysters

svägerska fått veta, att Algernon i flera fattiga

familjer låtit utdela matvaror och pengar, med tillsägelse,

att de denna söndag skulle göra sig en god måltid

och vara glada. Jag berättade detta för Emilia, som å

sin sida hade låtit göra detsamma. Denna sympati i

deras tankar gladde henne och återgav henne litet mod.

Emellertid hade man, på alla håll, flitigt sytt och

arbetat, så att allt var färdigt och i ordning till dagen före

bröllopet.

Det var något högtidligt i avskedet om aftonen. Alla

omfamnade Emilia och i allas ögon stodo tårar. Emilia

bemästrade sin rörelse, men kunde ej tala. Alla tänkte

på morgondagen.

Bröllopsdagen.

Den stora, den väntade, den fruktade dagen kom

äntligen. Emilia, knappast uppstigen, såg med en

aningsfull blick upp till himlen. Den var överdragen med

grå moln. Luften var kall och töcknig; allt vad man

kunde se igenom fönstret bar den melankoliska stämpel,

som en kulen vinterdag trycker på både det levande

och det livlösa. Röken, som steg upp ur skorstenarna,

trycktes ned och välvde långsamt utför taken, svärtande

deras vita snötäcken. Några gummor med röda näsor

och blåa kindben förde till torget sina mjölklass, steg

för steg dragna av magra hästar, som mer än vanligt

hängde sina ruggiga huvuden mot jorden. Själva de

små sparvarna tycktes ej vara vid vanligt muntert

lynne, de sutto stilla och hopkrupna längs med taklisterna

utan att kvittra eller äta. Då och då sträckte

någon en vinge, öppnade någon sin lilla näbb, men det var

synbarligen av ledsnad. Emilia suckade djupt. En klar

himmel, litet solsken skulle ha muntrat och vederkvickt

hennes nedtryckta sinne. Vem önskar ej att en klar sol

måtte stråla över dess bröllopsdag? Det tycktes oss, som

kunde ej Hymens fackla brinna rätt klart, om den ej

tändes vid det rena ljuset av himlens strålar. En

hemlig tro att himlen ej blickar likgiltigt på våra

jordiska öden förbliver ständigt i djupet av vårt hjärta,

och ehuru stoft, ehuru atomer vi äro, se vi, då de eviga

valven fördunklas av moln eller stråla i klarhet, i dessa

skiften alltid någon sympati eller något förebud som

gäller oss, och ofta, rätt ofta, äro vårt hopp och vår

fruktan barn av vinden och skyarna!

Emilia, efter en sömnlös natt och nedtryckt av de

föregående dagarnas uppträden, blev av den kulna

morgonen alldeles modfälld. Hon beklagade sig över

huvudvärk, och sedan hon vid frukosten omfamnat sina

föräldrar och syskon, bad hon att få ensam på sitt rum

tillbringa förmiddagen. Det bifölls, översten såg mera

allvarsam ut än vanligt. Hennes nåd hade en så

bekymmerfull min, att det skar en i hjärtat att se därpå.

Omsorg och oro för Emilia, omtanke och bekymmer för

bröllopsmåltiden upptogo växelvis hennes själ, och allt

vad hon sade börjades med »Ack!» Kornetten var ej

heller glad och Helenas uttrycksfulla ansikte hade ett

lätt drag av vemod. Julie var obeskrivligt förundrad

över att en bröllopsdag kunde börja så dystert och

växlade oupphörligt miner, som än voro gråtfärdiga, än

skrattande. Endast magistern och paltarna voro vid sina

vanliga lynnen. Den förre bet på naglarna och teg och

såg upp i vädret, de senare slutade aldrig att äta frukost.

Jag gick hennes nåd tillhanda hela förmiddagen, och

det var icke litet som vi hade dels att tala om, anordna

om, dels att själva verkställa och lägga hand vid. Vi

vispade citronkrämen, spädde på steken, saltade i

buljongen, jämrade oss tillsammans över de förolyckade

pastejerna, fröjdade oss över den praktfulla krokanen

och brände våra tungor på väl sjutton såser. Ack, det

är inga poetiska flammor, som Hymens fackla tänder i

köksspiseln!

Översten bryggde själv bålar med bischoff och

punsch och gjorde oss icke liten olägenhet och

förhinder; så mycket saker, så mycket folk och så mycket

utrymme behövde han därtill samt tycktes anse att ingenting

av vikt dessutom var att göra, vilket litet förtretade

hennes nåd. Hon gav sin man därför en liten

moral, och han — han gav henne rätt!

Medan jag undervisade kokerskan uti det elegantaste

sätt att anrätta en förrätt, kom Julie inspringande i

köket med tårar i ögonen. »Giv mig, giv mig», ropade

hon med sin vanliga livlighet, »någonting gott åt

Emilia! Hon åt ingenting till frukost, hon skall bli sjuk,

hon skall dåna av bara svaghet ännu i dag! Vad har

du här? Buljongsägg! Jag tar två. Geléglas! Jag tar

två! Jag får ju? Ack, litet kaprissås, det kvickar upp

och nu ett stycke fisk eller kött därtill, ett par

franska bröd... se så, några bakelser till, så är jag

nöjd. Emilia äter så gärna sötsaker. Vet du vad hon

gör, Beata?» fortfor hon viskande. »Hon ber Gud! Jag

har tittat genom nyckelhålet, hon ligger på knä och ber.

Gud välsigne henne!» och klara pärlor tillrade utför

Julies kinder under det hon skyndade sig ut med tre

fulla tallrikar, som hon bar, jag begriper ej rätt huru.

Äntligen togo våra anordningar slut, allt lämnades

nu tillika med nödiga instruktioner i betjäningens händer,

och översten, hennes nåd och jag gingo för att kläda

oss till middagen.

Senare gick jag in till Emilia. Hon stod framför en

spegel, klädd i sin brudskrud, och betraktade sig med en

blick, som uttryckte varken nöje eller detta självbehag,

som ett vackert och välklätt fruntimmer nästan alltid

känner vid åskådandet av sitt älskvärda jag. Helena

fäste hennes armband och Julie låg på knä för att

laga i ordning något vid garneringen.

»Se!» utropade Julie, då jag kom in i rummet, »är

hon icke söt? Är hon icke vacker? Och likväl», tillade

hon viskande, »ville jag gärna ge hälften av allt vad jag

äger för att köpa henne en annan min. Hon är ju

mulen och grå som väderleken!»

Emilia, som hört de sista orden, sade: »Man kan ej

se glad ut, då man ej är lycklig. Allt förefaller mig så

tungt, så odrägligt. Denna dag är en gruvlig dag; jag

skulle vilja dö!»

»Herregud!» sade Julie med hopknäppta händer,

»nu börjar hon gråta, får röda ögon och röd näsa och

blir alldeles icke vacker mer. Vad skola vi göra?»

»Söta Emilia», sade milt Helena, i det hon förde

systerns hand till sin mun, »är du ej litet oförståndig? Detta

giftermål är ju din egen, så väl som allas vår önskan!

Efter allt vad människoförnuftet kan bedömna, måste du

bli lycklig. Har icke Algernon de ädlaste egenskaper

älskar han dig icke på det ömmaste? Var skulle du finna

en make, som vore för dina föräldrar en ömmare son, för

dina syskon en mera tillgiven bror?»

»Allt detta är sant, Helena, eller snarare, allt detta

tyckes vara sant. Men ack, då jag tänker att jag nu står

på punkten att förändra hela min existens... att jag

skall lämna mina föräldrar, övergiva er, mina goda,

mina älskade systrar, detta hem, där jag varit så

lycklig — och det för en man, vars hjärta jag ej känner som

jag känner edra, som kan förändra sig i anseende till

mig, som kan göra mig olycklig på så många sätt,

och denne man skall hädanefter bli mitt allt... mitt

öde skall oryggligt vara fästat vid hans... o, mina

systrar, när jag tänker på allt detta, så blir, det mörkt

för mina ögon, jag känner mina knän darra — och då

jag tänker, att det är i dag... i dag... om några få

timmar, som mitt öde skall avgöras... och att jag ännu

har frihet, ännu kan gå tillbaka... då känner jag kval

av obeslutsamhet, av ovisshet, som ingen kan föreställa

sig. Beata, mina systrar, giften er aldrig!»

»Men, sötaste Emilia», återtog Helena, »du som finner

det så lätt att ge vika för nödvändigheten, tänk då

att ditt öde redan är avgjort, att det nu redan är för

sent att avsäga dig din sällhet.»

»För sent!» utropade Emilia, utan att ge akt på de

sista orden, »för sent är det ej, så länge ej ännu prästen

förenat oss... ja, vid själva altarets fot har jag ännu

rättighet... och kan...»

»Och du skulle ha hjärta därtill!» utbrast Julie i en

högst tragisk ton, »du skulle kunna vilja göra Algernon

förtvivlad? Du skulle kunna göra...»

»Spektakel!» sade en röst i dörren, och översten stod

där med armarna i kors, betraktande med sin komiska

min Julie, som stod i en ställning ej olik dem, för vilka

den ryktbara mademoiselle George applåderades i

Semiramis och Maria Stuart. Julie rodnade, men ännu

mer Emilia.

Kornetten, som följde sin far, presenterade sin

syster, på Algernons vägnar, några friska, utsökt vackra

blommor jämte en biljett, innehållande några få rader

men ingenting mindre än kalla och meningslösa. Emilias

anlete ljusnade, hon tryckte sin brors hand. Han

kastade sig, i ett raptus av ridderligt lynne, på knä och

bad om nåden att få kyssa hennes skospets. Hon räckte

med en nådig min fram sin lilla fot, och medan han

lutade sig ned, ej, som jag tyckte, i tanke att kyssa

skospetsen, men för att bita uti den, lade hon armarna

omkring hans hals och kysste honom hjärtligen, översten

tog hennes hand, ställde henne mitt på golvet, och vi

gjorde en ring omkring henne. Då hon såg hans ömma

fadersblickar och våra, fulla av nöje och kärlek,

fästade på henne, intogs hon av en angenäm känsla,

rodnade och blev då så vacker, som någonsin Julie kunde

önska. Hennes klädsel var enkel, men högst smakfull

och elegant. För de av mina unga läsarinnor, som

önska veta något mera om hennes toalett, står det här:

att hon hade en vit sidenklänning, garnerad med

spetsar; i sitt ljusa, oändligt väl klädda hår den gröna

myrtenkronan, över vilken en slöja (Helenas praktfulla

arbete) var kastad på ett pittoreskt sätt, och denna gav

hennes milda och oskuldsfulla ansikte mycken likhet

med en madonnas av Paul Veronese. För att göra

henne förtjusande, felades blott detta uttryck av

sällhet, av hopp och kärlek, som är en bruds förnämsta

prydnad.

Emellertid tycktes hennes hjärta ha blivit något

lättare, och liksom för att harmoniera med hennes känslor

bröt solen fram genom molnen och kastade några bleka

strålar in i rummet.

Den yttre liksom den inre ljusningen varade likväl

blott några ögonblick. Det mörknade åter. Då vi gingo

ned för att äta middag, visade mig Julie, med en

beklagande min, all den mat, som hon hämtat till Emilia

och som var orörd. Ett enda geléglas var tomt.

Vid bordet såg Emilia sig omkring på alla dem,

som hon nu snart skulle lämna, och hennes hjärta

svällde och tårar trängde oupphörligt fram i hennes

ögon. Man åt middag utan den vanliga munterheten,

och ingen tycktes äta med aptit, undantagandes alltid

magistern och paltarna. Emilia, som syntes mera

nedtryckt under myrtenkronan än någonsin en konung

under diademet, åt intet och skrattade ej en enda gång

under middagen, oaktat de förträffliga tillfällen därtill,

som gåvos henne genom magisterns tre märkvärdiga

distraktioner, åt vilka till och med ej översten kunde

hindra sig att le. Den första var att han blandade sin

snusdosa och saltkaret, vilka båda stodo bredvid

honom på bordet, strödde en portion snus i soppan och

tog sig en ansenlig pris ur saltkaret, vilken lät honom

göra många besynnerliga grimaser och ljuta många

tårar; den andra, då, för att avtorka dessa, han i stället

för sin näsduk fattade uti en ända av hennes nåds

schal, vilken likväl undandrogs honom med hast och

förskräckelse; den tredje, då han krusade och

komplimenterade med betjänten, som bjöd honom stek, och

bad fröken äntligen vara god och taga för sig. Julie

såg högst bekymrad på sin syster. »Hon varken äter

eller skrattar», viskade hon till mig, »det är för

bedrövligt!»

Det blev ännu bedrövligare på eftermiddagen, under

det de få bjudna gästerna samlades, och Algernon, som

väntades tidigt, ej hördes av. Hennes nåd såg

oupphörligt, med den oroligaste min i världen, åt dörren

och kom till mig tre eller fyra gånger blott för att säga:

»Jag kan ej hegripa varför Algernon dröjer.» De

ankommande frågade även efter honom; Emilia frågade

intet, såg icke åt dörren, men man kunde tydligen

märka, huru med vart ögonblick hon blev allvarsammare

och blekare. Julie satte sig bredvid mig och

nämnde för mig de främmande, som inkommo, samt

bifogade några anmärkningar. »Den där vackra,

välväxta frun, som presenterar sig så väl, är friherrinnan

S... Vem skulle väl kunna tro, att var gång hon

träder in i en salong, hon är så förlägen att hon darrar?

Se hennes själfulla ögon, men tro dem ej, hon kan ej

tala om annat än väderleken och hemma hos sig

gäspar hon dagen igenom. Vem kommer nu, som så

tiggarelikt räcker hatten framför sig genom dörren? —

Ha ha! Onkel P.; det är en god gubbe, men han har

sömnsjukan. Jag skall ge honom en kyss i stället för

slant. Gud låte honom ej börja snarka under ceremonien.

Se på min Arvid, Beata, där borta vid kakelugnen.

Är det ej en Apollo? Jag tycker likväl att han

värmer sig med alltför mycken bekvämlighet... han

synes alldeles glömma, att det finnes annat folk i

rummet. Det är min kusin, fru M., som nu kom in. Hon

är en ängel. Och denna lilla späda kropp hyser en stor

själ.»

»Se hur Emilia tar emot alla... alldeles som skulle

hon säga: I ären mycket goda, mina herrar och damer,

som kommen att bevista min begravning! Jag begriper

ej vad Algernon tänker på, som dröjer så länge.

Herregud, vad Emilia ser olycklig ut!»

»Se där är prästen! Oaktat sina vårtor och sitt röda

öga ser han ändå hygglig ut, jag känner liksom respekt

för honom.»

»Se hur Karl söker att muntra och förströ Emilia.

Rätt gjort, min bror! Men nu hjälper det icke.»

»Nå, gudskelov, det är äntligen Algernon! Men vad

han är allvarsam och blek! Och ändå är han vacker.

Mycket vackrare än Emilia, nu åtminstone. Han går

fram till henne, se bara huru stolt hennes min är!

Han ursäktar sig, tror jag... vad! Han har haft en

häftig tandvärk, har måst låta utdraga en tand! Stackars

Algernon! Tandvärk på sin bröllopsdag! Vilket öde!

Se, nu sitta de alla i ring! En ring med sittande

personer kan ge även mig vapörer. Om vad tala de? Jag

tror minsann att de avhandla väderleken. Högst intressant

ämne, det är visst. Men den är verkligen ej heller

muntrande, hör, huru snö och regn smattra mot

fönstren! Det är gruvligt varmt härinne... och Emilia

bidrar att göra luften tung. Jag måste gå och tala

vid henne.»

Efter en stund kom någon och sade, att folket skockade

sig i trappor och förstuga, önskande att se bruden.

Ny plåga för den blygsamma Emilia. Hon steg upp,

men satte sig hastigt åter, bleknande.

»Eau de cologne! Eau de cologne!» skrek Julie till

mig, »hon bleknar, hon svimmar!»

»Vatten!» ropade översten med dundrande röst.

Magistern fick tag i tekokarn och skyndade fram. Jag vet

ej om det var denna syn eller ett själens bemödande

att göra våld på upprörda känslor, som gjorde att Emilia

övervann sin svaghet; hon hämtade sig hastigt och

gick ut, följd av sina systrar, under det hon kastade en

blick av oro och missnöje på Algernon, som stod orörlig

på något avstånd, betraktande henne med ett ovanligt,

nästan strängt allvar.

»Är ni galen?» ropade halvhögt onkel P. och ryckte

magistern i armen, som ännu stod med förvirrade ögon

och tekokarn i handen. Magistern, förskräckt, vände

sig hastigt om och stötte till paltarna, som föllo

omkull över varandra som tvenne käglor, dem klotet

vidrört. Tekokarn i magisterns hand vickade till, brände

hans fingrar — och han släppte den med ett verop på

de olyckliga paltarna, över vilkas orörliga kroppar

ett moln av rök virvlande uppsteg. Om månen hade

fallit ned, skulle det ej kunnat frambringa en större

bestörtning, än i första ögonblicket denna katastrof

med tekokarn. Axel och Klaes gåvo ej ifrån sig ett

ljud — och hennes nåd var färdig att tro, det allt var

förbi med små paltarna. Men sedan Algernon och

översten rest upp och ruskat på dem, blev man varse

att de voro fullkomligt vid liv. De voro blott så

förvånade, så förskräckta, så utom sig, att de i första

ögonblicket varken kunde röra sig eller tala. Lyckligtvis

hade det heta vattnet, varmed de blivit begjutna,

för det mesta runnit på deras kläder; det var dessutom

förmodligen något avsvalnat, emedan man för redan en

halvtimme sedan slutat att dricka te. Blott en fläck på

Axels panna och Klaes’ vänstra hand fordrade skötsel.

Magistern var i förtvivlan, smågossarna gräto. Man

förde dem till sängs i ett rum där jag lovade att hos

dem tillbringa all den tid, som stod i min makt. Hennes

nåds älskvärda godhet, vilken gjorde att hon aldrig

med lugn kunde se ett hedrövat anlete, förde henne

därnäst till att söka trösta magistern. Hon lyckades

bäst därigenom, att hon lät honom anmärka, med vilken

äkta spartansk anda smågossarna hade emottagit

den första chocken, och hon ansåg detta på ett utmärkt

sätt vittna för den förträffliga uppfostran, som han

hade givit dem. Magistern blev helt glad och helt varm

och sade, bröstande sig, »att han hoppades av hennes

nåds förhoppningsfulla söner bilda verkliga spartaner!»

Hennes nåd hoppades att det ej måtte bli genom

förnyade duscher av kokande vatten, men hon teg med

sitt hopp.

Emellertid var brudens exposition slutad, och uttröttad

lämnade Emilia det rum, där hon, enligt den i

Sverige brukliga, besynnerliga, men gamla seden, varit

nödsakad att visa sig för en mängd nyfikna och

likgiltigt granskande blickar.

»Man har ej funnit henne vacker», sade med en

jämmerfull ton Julie till mig, »och det är icke underligt,

hon var mörk och kulen som en hösthimmel!»

Vi hade fört Emilia i ett avlägset rum för att låta

henne vila en stund. Hon sjönk ned på en stol, satte

näsduken för ansiktet och teg.

Allt var i salongen tillreds för ceremonien. Man

väntade blott Emilia.

»Lukta på eau de cologne, Emilia! Söta Emilia,

drick ett glas vatten!» bad Julie, som nu började darra.

»Man väntar på dig, bästa Emilia!» sade kornett

Karl, som nu kom in i rummet och tillbjöd sig att

ledsaga systern ut.

»Jag kan ej — jag kan verkligen ej komma», sade

Emilia med en röst, uttrycksfull av den högsta ångest.

»Du kan ej!» utropade kornetten med största förvåning,

»varför?» Och han såg frågande på oss alla. Julie

stod i en tragisk attityd, med händerna hopknäppta

över huvudet. Helena satt med ett uttryck av missnöje

på sitt lugna ansikte, och jag — jag kan omöjligt

påminna mig vad jag gjorde, men i mitt hjärta

sympatiserade jag med Emilia. Ingen av oss svarade.

»Nej, jag kan ej komma», fortfor med alldeles

ovanlig affekt Emilia, »jag kan ej svärja denna för alltid

bindande ed. Det anar mig säkert... vi skola förenade

bli olyckliga... vi passa icke för varandra. Det kan

vara mitt fel... men det är mig likafullt visst. I denna

stund är han säkert missnöjd med mig, anser mig för

en nyckfull varelse... tänker med vedervilja på att

med en sådan förena sitt öde... hans stränga blick

sade mig nyss allt detta... han kan ha rätt, fullkomligt

rätt... och därför är det bäst för honom, som för

mig, att vi nu skiljas.»

»Men, Emilia», utropade brodern, »tänker du väl på

vad du säger? Det är ju för sent... prästen är ju här...

bröllopsgästerna... Algernon...»

»Gå till honom, bästa Karl!» ropade med stigande

rörelse Emilia, »bed honom komma hit, jag skall själv

tala vid honom, säga honom allt... det kan ej vara för

sent, då det kommer an på att rädda hela livets lugn

och lycka; gå, jag ber dig, gå!»

»Heregud! Herregud! vad skall det här bli utav?»

sade Julie och såg ut som om hon velat kalla himmel

och jord till hjälp.

»Tänk, Emilia, på pappa!»

»Jag skall kasta mig till hans fötter, han skall ej

vilja sitt barns eviga olycka!»

»Om vi ändå kunde förströ henne på något vis...

sysselsätta henne för en stund med något annat!» viskade

Helena till brodern.

Kornett Karl öppnade en dörr såsom för att gå ut, vi

hörde i detsamma ljudet av en häftig stöt; kornetten

ropade: »Aj, mitt öga!» En allmän förskräckelse uppstod,

ty så naturligt verkställdes detta lilla bedrägeri, att i

första ögonblicket ingen av oss kom att tänka på något

narri. Emilia, alltid färdig att vara den första vid

bispringande av andras nöd, var det, oaktat sin djupa oro,

även nu och skyndade till brodern med en näsduk,

doppad i kallt vatten, drog hans hand från ögat och

började med iver och omsorg att badda, under det hon med

oro frågade: »Gör det mycket ont? Tror du att ögat är

skadat? Lyckligtvis syns inget blod...»

»Det är kanske desto farligare!» sade med dyster röst

kornetten, men ett olyckligt förrädiskt leende förstörde

i samma ögonblick hela villan.

Emilia betraktade honom nogare och övertygade sig

genast om, att stöten var ingenting mindre än verklig.

»Ah», sade hon, »jag ser vad det är! Det är ett av dina

upptåg, men det skall ej förvilla mig... Jag ber, jag

besvär dig, Karl, om du har den minsta ömhet för mig,

så gå till Algernon, säg honom att jag ber om några

minuters samtal med honom!»

»Att då ingen av er hade présence d’esprit att blåsa

ut ljuset!» ropade kornetten och såg förargad på oss,

förnämligast på mig. Helena viskade något till honom,

och han gick ur rummet, åtföljd av Julie.

Helena och jag tego stilla, under det Emilia, i synbar

själsångest, gick fram och tillbaka över golvet och

tycktes tala med sig själv. »Vad skall jag göra? Hur

skall jag göra?» sade hon några gånger halvhögt. Nu

hördes steg i rummet bredvid. »Han kommer!» sade

Emilia, och hela hennes kropp darrade.

Dörren öppnades och Alger... nej översten steg in

med ett uttryck av imponerande allvar. Emilia drog efter

andan, satte sig, steg upp, satte sig åter, bleknade och

rodnade. »Du har låtit för länge vänta på dig», sade

han lugnt, men ej utan stränghet, »nu kommer jag för

att hämta dig.»

Emilia hopknäppte händerna, såg bedjande upp till

sin far, öppnade munnen, men tillslöt den åter, försagd

av det strängt allvarliga uttrycket i hans anlete, och då

han tog hennes hand, tycktes all kraft till motstånd

övergiva henne; med en slags förtvivlans undergivenhet

steg hon upp och lät föra sig av honom. Helena och

jag följde dem.

Salongen var starkt eklärerad och alla de där

befintliga personerna hade sina ögon riktade mot dörren,

genom vilken Emilia, ledd av sin far, kom in.

Hon har sagt mig sedan, att hon vid sitt inträde ej

kunde urskilja ett enda föremål redigt, och att det var

alldeles svart för hennes ögon. »Det var då ej underligt»,

sade hennes bror, »att du såg ut som om du gått i

sömnen.»

Algernon betraktade Emilia med ett allvar, som ej i

denna stund var tjänligt att inge henne mod.

Ingendera av dem talade. Ceremonien började. De

unga tu stodo framför prästen. Emilia var dödsblek

och darrande. Julie förlorade alldeles modet. »Det här

är gruvligt!» sade hon och blev nästan lika blek som

systern.

Nu höjde sig rösten, som för de unga makarna skulle

tolka de heliga plikterna. Denna röst var djup och

välljudande och tycktes livad av en gudomlig anda. Den

talade om äktenskapets helgd, om makarnas inbördes

skyldighet att älska varandra, för varandra lätta

livets mödor, mildra mötande bekymmer, förelysa

varandra i en sann gudsfruktan, om denna bön för

varandra, som så innerligt förenar dem inbördes och

närmar dem deras eviga upphov, om huru den högsta

lycksalighet på jorden främjes i en förening, sålunda efter

Guds vilja begynt och fortsatt, och den anropade den

Högstes välsignelse över det unga brudparet. Dessa så

ljuva, så sköna, så fridfulla ord väckte i alla bröst stilla

och heliga rörelser. Allt var så tyst i rummet, att man

nästan kunnat tro, det ingen andades. Jag såg tydligen

att Emilia blev med vart ögonblick lugnare. De få ord,

hon hade att säga, uttalade hon tydligt och med en

säker röst. Under knäböjningen syntes hon mig bedja med

hopp och andakt. Jag kastade emellertid en betraktande

blick omkring mig. Översten var blekare än vanligt,

men betraktade det unga paret med ett uttryck fullt av

lugn och ömhet. Hennes nåd grät och såg ej upp ur sin

näsduk. Julie var utom sig, ehuru hon rörde varken

hand eller fot. Helena, med bönen i sin klara blick, såg

upp till himlen. Kornetten gjorde sig möda med att

låtsa som om det vore något annat än tårar, som

gjorde hans ögon så röda. Den blinda smålog stilla. De

övriga närvarande personerna visade alla mer eller

mindre rörelse; synnerligast upprörd var magistern, som

allena mot slutet av ceremonien störde tystnaden därmed,

att han oupphörligt snöt sig. Lyckligtvis hade han

fått reda på sin näsduk.

Välsignelsen lästes över brudparet med en röst så

ljuv, så majestätisk, som hade den kommit från himlen.

Vigseln var slutad. Emilia och Algernon voro för

alltid förenade. Emilia vände sig om för att omfamna

sina föräldrar. Hon syntes mig vara en alldeles annan

människa. En mild strålglans vilade över hennes panna

och log ur hennes ögon, klar och varm purpur brann på

hennes kinder. Hon var på en gång förvandlad till

idealet av en ung och lycklig brud. »Gudskelov!

Gudskelov!» viskade med tårfulla ögon och hopknäppta

händer Julie, »nu är då allt bra!»

»Ja, nu kan det ej hjälpas mer», sade översten, i det

han sökte besegra sin rörelse och antog sin komiska

min, »nu är du fast, nu kan du ej säga nej mer!»

»Jag skulle ej heller vilja det nu mer», svarade

Emilia ljuvt leende och såg upp till Algernon med ett

uttryck, som i hans anlete framkallade en livlig och ren

glädje. En känsla av välbehag och munterhet utbredde

sig bland sällskapet. Alla sågo ut som om de hade lust

att sjunga och dansa. Onkel P. var till och med sprittande

vaken, ställde till en kadrilj och stampade snart

muntert vid sidan av den eleganta friherrinnan S., som,

zefirlikt, svävade fram och åter över golvet. I dansen

utmärkte sig Arvid och Julie på ett förtjusande sätt,

man kunde ej taga sina ögon ifrån detta intagande par.

Jag dansade med magistern, som bjudit upp mig, ej,

som jag hoppas, av distraktion. Vi utmärkte oss även,

fastän på ett särdeles maner.

Det förekom mig såsom vore vi ett par biljardbollar,

som beständigt lågo tillreds för de andra att karambolera

med. Visst är det, att vi dels blevo knuffade, dels

knuffade beständigt, vilket jag förnämligast måste

tillskriva min kavaljers oupphörliga förblandning av

vänster och höger samt för övrigt av alla kadriljturerna.

Emellertid skrattade vi, så väl och så högt, som alla

andra, åt våra turlupinader, och magistern sade att han

aldrig dansat en så munter vals!

Helena spelade på pianot till dansen. Emilia hade

ej velat dansa. Hon satt i ett litet kabinett, vars dörrar

voro öppna åt danssalongen, Algernon vid hennes sida.

De talade sakta, med livlighet och ömhet i miner, och

jag tror att i denna stund den gordiska knuten av alla

missförstånd, all tvekan, all oro, alla tvivel, som hittills

skilt dem åt, för alltid upplöstes. Det milda skenet av

en lampa, strålande genom alabasterkupan, kastade en

förtrollande dager över de båda unga makarna, som nu

tycktes vara lika lyckliga som de voro vackra.

De tycktes ha glömt hela världen omkring sig, men

ingen av sällskapet hade glömt dem. Var och en

kastade förstulna blickar inåt kabinettet och myste. Julie

kom flera gånger till mig, visade mig med strålande

blickar de älskandes grupp och sade: »Se, se!»

Senare på aftonen samlades en del av sällskapet i

kabinettet, och en allmännare konversation uppstod.

Några nyligen utkomna böcker, som lågo på ett bord,

föranledde åtskilliga yttranden såväl över deras värde,

som över läsning i allmänhet.

»Jag begriper icke», sade onkel P. i det han bröt litet

på finska, »vad fan kommer åt mig sedan någon tid.

Jag är väl eljest sprittande livlig och vaken som en

fisk, men bara jag får ögonen i de förb. böckerna,

så ligga de mig strax på näsan, och jag ser aldrig ett

Guds lån.»

»Läser min nådiga tant gärna?» frågade Emilia

friherrinnan S.

»Ack, min Gud!» svarade hon och upplyfte sina sköna

ögon mot taket, »jag har aldrig tid därtill; jag är så

ockuperad.» Och hon draperade sorgfälligt omkring sig

sin präktiga schal.

»Om jag någonsin gifter mig», sade en herre omkring

sextio år, »så gör jag det till villkor för min hustru att

hon aldrg måtte läsa andra böcker, utom på sin höjd

psalmboken och kokboken.»

»Min salig hustru läste aldrig andra böcker... men

också... vilken ståtlig husfru var hon ej!» utropade onkel

P. i det han torkade sina ögon och tog en pris snus.

»Ja, jag begriper ta mej tusan ej, varför fruntimren

nu för tiden skola så mycket befatta sig: med lektyr, ta

mej tusan jag det kan förstå!» sade löjtnant Arvid, i

det han sträckte sig efter en tallrik konfekt och tog sig

en hand full.

Julie gav sin fästman ett bistert ögonkast, och jag

tror att »ta mej tusan» denna gång förekom henne

ganska litet behagligt. »Jag skulle», sade hon,

rodnande av förtrytelse, »hellre vilja sakna mat och dryck,

än att vara berövad läsning. Gives det väl något för

själen mera förädlande, än läsningen av goda böcker?

Något som mera höjer and.... jag vill säga höjer tanken

och känslan till... över... till...»

Min stackars lilla Julie var aldrig lycklig, då hon

slog sig på det sublima. Hennes tankar hade något av

raketernas natur, vilka stiga plötsligt uppåt såsom

glimmande eldstrålar, men slockna nästan i samma

ögonblick och förlora sig i askstoft.

Kornett Karl skyndade sig att slå ut ett glas vin och

vatten över löjtnant Arvid och låtsade som om han

avbrutit systerns tal genom sitt utrop. »Visste jag icke att

det skulle gå rasande! Jag försökte att balansera med

glaset på tumändan. Pardon, svåger! Men jag tror att

du på något vis satt mig i vägen... jag hade icke armen

fri...»

»Jag skall visst akta mig att genera dig en annan

gång», sade löjtnant Arvid, halvt lustigt, halvt

förtretad, i det han steg upp och torkade sin frack med

näsduken; av försiktighet valde han en plats på andra

sidan av rummet.

Emellertid skulle Julie ej så snart komma ut ur sin

lilla klämma. Den gamle bokfientlige herrn vände sig

mycket gravitetiskt till henne och sade: »Jag förmodar

att kusin Julie läser för det mesta moraliska böcker och

predikningar?»

»Ne... e... ej, icke just mycket predikningar!»

svarade Julie förlägen, och då hon i detsamma blev varse

den genomträngande blick, med vilken professor L.

betraktade henne, rodnade hon starkt.

»Förmodligen läser kusin då historien — det är

visst ett rätt artigt studium.»

»Icke just historien», sade Julie åter munter och

modig, »men historier däremot alltför gärna. Kort och gott,

om onkel vill veta för vilken läsning jag gärna försakar

mat och dryck och sömn, så är det för... romaner.»

Den gamle herrn upphöjde ögon och händer med ett

uttryck av fasa. Av hans min kunde man komma i

frestelse att tro det Rousseaus yttrande: »jamais fille sage

n’a lu de romans» förmått honom att alldeles sky en så

farlig läsning.

Något missbilligande röjdes i nästan allas blickar vid

Julies öppna förklaring. Friherrinnan tycktes vara

alldeles flat för sin nièce. Endast professorn log godhetsfullt,

och kornetten sade med mycken iver:

»Det är minsann ej underligt, att man läser romaner,

sådana som de nu för tiden skrivas. Fru Staëls Corinna

har kostat mig en sömnlös natt, och för Walter Scotts

Rebecka har jag i tre dagar alldeles mist aptiten.»

Julie såg på sin bror med den största förvåning.

Emilias milda ljusblå ögon lyfte sig även till honom

frågande. Men han fann för gott att undvika dem.

»Min Eufemie skall aldrig läsa romaner», sade friherrinnan

S., varefter hon knäppte händerna hårt tillsammans

och satte sig högre upp i soffhörnet och såg ned

på sin vackra schal.

»Ack, min tant!» sade fru M. leende och skakade på

huvudet. »Men vad skall hon då läsa?»

»Hon skall ingenting läsa alls!»

»En mycket förträfflig idé!» sade den gamle herrn.

»Jag tror verkligen», sade Algernon, »att det är

bättre att ingenting läsa, än att läsa blott romaner.

Romanläsningen är för själen vad opium är för kroppen:

ett oavbrutet fortsatt bruk därav försvagar och skadar.

Förlåt, Julie, men jag tror att ett ungt fruntimmer

kunde bättre använda sin tid än att ägna den till denna

läsning.»

Julie såg ut som om hon ej hade lust att förlåta

denna anmärkning.

Emilia sade: »Jag tror med Algernon att — för unga

fruntimmer i synnerhet — denna läsning är vida mer

skadlig än gagnelig.»

Julie fick tårar i ögonen och såg på Emilia som om

hon velat säga: »Sätter du dig även upp emot mig?»

»Jag medger», sade fru M., »att den kan vara mycket

skadlig, om...»

»Skadlig!» avbröt den gamle herrn, »säg fördärvlig,

giftig, i grund förstörande!»

Julie skrattade. »Bäste professor», ropade hon,

»hjälp, hjälp! Jag börjar rätt nu på att tro mig vara en

förlorad och förtappad varelse. Säg, jag ber, något till

försvar för romanläsningen, så skall jag ge er något

gott», och skälmaktigt leende höll hon en krans av

konfekt i höjden.

»Den har visserligen sina ganska goda sidor»,

svarade professorn, »då den sker med urval och måtta. För

min del anser jag läsningen av goda romaner såsom en

den nyttigaste såväl som den angenämaste för

ungdomen.»

»Hör, hör!» ropade Julie och klappade händerna.

»Men det behöver motiveras, min gode herre, det

behöver motiveras!» ropade onkel P.

»Ja, ja, motiveras, motiveras!» skrek den gamle herrn.

»Goda romaner», fortfor professorn, »det vill säga

sådana, som, lika med goda tavlor, återgiva naturen med

sanning och skönhet, äga fördelar, som inga andra

böcker förena till samma grad. De framställa människohjärtats

historia; och för vilken ung människa, mån om

att lära känna sig själv och sina medvarelser, är ej

denna av högsta värde och intresse? Världen är skildrad

i dess mångfaldigt omväxlande skepnader, på det

livligaste sätt; och ungdomen ser här för sina ögon

kartan över det land, uti vilket den skall snart anträda den

långa resan genom livet. Det sköna och älskvärda uti

all dygd är uti romanen framställt i en poetisk och

hänförande glans. Det unga och eldiga sinnet förtjuses här

av det rätta och goda, som kanhända, under en mera

allvarsam och sträv skepnad, hade förefallit det

avskräckande.

På samma sätt äro även lasten och all låghet

framvisade i hela deras avskyvärdhet, och man lär att

förakta dem, om än omgivna av världens storheter och

prakt, under det man fattar entusiasm för dygden, om

även kämpande under tyngden av alla jordens eländen.

Den sanna tavlan av det godas belöning och det

ondas straff inom människan, ehuru litet även ofta hennes

yttre öden bära spår därav, stiger fram i romanen med

all den klarhet, livlighet och kraft, som man bör önska

att kunna ge varje moralisk sanning för att göra den

rätt allmänt fattlig och fruktbringande.

För övrigt är det naturligt, att en ädel ungdom skall

älska romanerna såsom sina bästa vänner, då den i

dem återfinner alla de eldiga, stora och sköna känslor,

som den hyser inom sitt eget hjärta och vilka där fött

de första himmelska aningar om sällhet och odödlighet.»

Nu steg Julie hastigt upp, med varm förtjusning i

sitt täcka anlete, gick till professorn, gav honom ej

konfektkransen, men omfamnade honom med barnslig

hängivenhet, under det hon sade: »Tusen tack, tusen tack,

jag är nöjd, alldeles nöjd!»

Den gamle herrn såg upp till himlen och suckade.

Löjtnant Arvid såg ej »alldeles nöjd» ut, men åt

oförtrutet konfekt.

Onkel P. blundade och nickade; kornetten påstod att

det ej var till bifallstecken.

Professorn åter såg ganska nöjd ut och kysste, med

ett uttryck av faderlig godhet, först den livliga flickans

hand, sedan hennes panna.

Löjtnant Arvid sköt med mycket buller stolen ifrån

sig; i detsamma öppnades dörrarna till matsalen, det

var serverat.

En måltid har alltid ett eget intresse för dem, som

varit med om densammas anordning, anrättning m.m.

Var och en rätt, ett barn av våra omsorger, har sin

del av vårt intresse och välbehag, då den nu står prydligt

och retande på bordet, nära att försvinna för alltid.

Dock har man vid sådana tillfällen ett stenhjärta, och

jag är viss på att hennes nåd njöt lika mycket som jag

av att se, huru alla våra delikata förrätter, mellanrätter,

efterrätter försvunno genom bröllopsgästernas munnar,

skenbarligen till deras stora nöje och välbehag. Hennes

nåd, lugn för Emilia och seende huru förträffligt

väl serveringen gick, gjorde les honneurs med ett behag

och en munterhet, som blott då och då en tanke på

småpaltarna tycktes störa.

Bruden var mild och strålande. Algernon tycktes vara

den lyckligaste dödlige. »Se på Emilia, se på Emilia!»

sade var tionde minut kornett Karl, som var min

bordsgranne, »skulle man väl tro henne vara samma person,

som så plågat sig och oss över halva dagen?»

Julie antog en förnäm och stolt min, var gång hennes

älskare talade till henne. Han tog slutligen sitt parti

och bouderade på sitt håll, likväl alltid med munnen full.

Onkel P. somnade med ett stycke blancmangé på

näsan, och under sällskapets prat och skratt drog han då

och då en snarkning, lik ljudet av ett stråkdrag på en

basfiol, som stämmer in i de mindre fiolernas firliri.

Mot slutet av måltiden druckos skålar, ej ceremoniösa

och ledsamma, men glada och hjärtliga. Magistern,

eldad av tillfället och vinet, gjorde med glaset i handen

följande impromptu till brudparets ära:

Låt oss glasen fulla skänka;

hurra! botten uti båln!

Skummet må i taket stänka;

sälla makar — er är skåln.

Klinge alla glasen samman!

må vi här i muntert lag

efter femti år med gamman

fira er guldbröllopsdag.

Under allmänt skratt och klingande med glasen

dracks skålen. Sedan dracks även en för magistern som,

jag är övertygad, trodde sig nu vara en hel liten Bellman.

Efter måltiden skänktes Emilia den angenämaste

överraskning. På ett stort bord i salongen voro utbredda

hennes foräldrars och syskons porträtt, målade i olja

och nästan alla av träffande likhet. »Vi skola på detta

vis alla följa dig i ditt nya hem», sade översten i det han

omfamnade henne, »ja, ja, du slipper oss icke!» Ljuva

tårar runno utför Emilias kinder, hon slöt i sina armar

sin far, sin mor, sina syskon, och kunde först efter en

lång tid få röst nog för att tacka. Sedan företogs av

sällskapet en noggrann granskning av vart porträtt för

sig, och anmärkningar av alla slag felades icke. Här

fann man fel på en näsa, här på ögonen, som voro för

små, här på en mun, som var för stor; dessutom hade ej

artisten befattat sig med att embellera, snarare tvärtom,

m. m., m. m.

Arma artister! Se där den revy, som klandersjukan,

den allmännaste av alla sjukdomar, låter era arbeten

genomgå; arma artister! lycka, lycka för er, att I så ofta

ären litet döva, ären nöjda med att känna pengarna

i eder ficka och medvetandet av er talang i eder själ!

Emilia ensam såg ej något fel. Detta var just hennes

fars blick, hennes mors leende, syster Julies skälmska

min, bror Karls raska väsende, Helenas uttryck av

godhet och lugn. Och små paltarna, o! de voro alldeles

förvånande lika. Man hade lust att bjuda dem konfekt.

Stackars små paltarna! Brända och skrämda hade

de måst lämna kalaset, som de i tre veckors tid fröjdat

sig åt. Under hela aftonen smög sig likväl alltid någon

av oss upp till dem med äpplen, sockerbröd m. m.

Magistern sprang själv i förstone allra flitigast, i

trapporna, men efter att ha på den mindre kända vägen tre

gånger slagit omkull sig, blev han i ro i salongen.

Hennes nåd hade under tiden minst sex gånger sagt

till mig, med ett uttryck av största oro: «Mina stackars

små gossar! Jag blir visserligen tvungen att vaka hos

dem i natt!» och jag svarade var gång:

»Det skall hennes nåd icke, utan jag skall vaka hos

dem.»

»Men du somnar visst!»

»Jag skall icke somna, hennes nåd.»

»Parole d’honneur?»

»Parole d’honneur, hennes nåd.» Och jagad av

hennes nåds oro gick jag upp till dem innan sällskapet

åtskildes, väl utrustad med plåsterpaket,

droppflaskor och namnam.

De små gossarna voro mycket nöjda med det senare

samt förtjusta över, att man blott för deras skull måste

bränna ljus hela natten. Deras aftonäventyr sysselsatt

dem starkt, och de slutade ej att berätta mig, huru

magistern knuffat till dem, huru de fallit, och vad de känt

och tänkt, då magistern släppte tekokarn på dem. Axel

hade tänkt på syndafloden, Klaes åter på yttersta

domen. Mitt under berättelsen somnade de.

Klockan halv tolv hörde jag bullret av bjällror,

hästar och vagnar utanför överstens hus. Klockan tolv

redan var allt tyst och stilla såväl inom som utom huset.

Snart skola alla sova sött, tänkte jag och började

småningom själv bli obeskrivligt sömnig.

Intet är plågsammare än att vara ensam, vara sömnig

och vara tvungen att vaka, i synnerhet då de, man

skall vaka över, snarka av alla krafter, och hade jag

ej givit min parole d’honneur att ej tillsluta ögonen,

skulle jag förmodligen snart gjort som de. Jag stickade

min strumpa, men måste övergiva det, emedan jag

varannan minut var nära att sticka ut mina ögon. Jag läste

och begrep ej ett ord av vad jag läste. Jag gick till

fönstret, såg på månen och tänkte — ingenting. Veken

på mitt ljus växte upp till en hög svärdslilja. Jag ville

putsa det — och till höjd av olycka släckte jag det.

Min vakande roll blev ännu svårare att utföra. Jag

försökte nu att skrämma mig vaken och ville i den vita

kakelugnens ovissa skimmer se en vålnad utav vita

frun. Jag tänkte på en kall hand, som hastigt skulle

fatta min, på en röst, som skulle viska hemska ord i

mitt öra, på en blodig gestalt, som skulle stiga upp

genom golvet — då plötsligt en tupps galande stämma

lät höra sig från en granngård, vilken i förening med

den gryende dagen förskingrade alla inbillade spöken.

Tvenne små sotares melankoliska sång, vilka från

höjden av sina rökiga lusthus hälsade morgonen,

utgjorde uvertyren till det över allt uppvaknande livet.

I kökens regioner blossade snart vänliga eldar,

kaffeos spridde sin arabiska parfym inom husens

atmosfär, människor rörde sig på gatorna, och genom den

klara vinterluften skallade välljudande kyrkornas klockor,

som kallade till morgonbön. Purpurfärgade välvde

rökmoln upp mot den ljusblå himlen, och med glädje

såg jag äntligen solstrålarna, som först hälsade

kyrktornens tuppar och stjärnor, sedan spridde ljusmanteln

över människohyddornas tak.

Världen omkring mig öppnade klara ögon, jag tänkte

på att sluta mina, och då glada röster hälsade mig: »God

morgon!» svarade jag halvsovande: »God natt!»

SENARE AVDELNINGEN

Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.

Bröllopsdag — har ock morgondag! En ledsam dag

i bröllopshuset! Av hela den föregående dagens festlighet

har man blott kvar, vad man har efter ett slocknande

ljus, oset. Och då ur hemmets förtroliga krets, jämte

alla festliga ljud och dräkter, även ett vänligt

anlete (ett stjärnljus på dess himmel) försvunnit, då är

det ej underligt, om horisonten mulnar; ja, min lilla

Julie, jag fann det helt naturligt, att du steg upp och

drog omkring hela dagen som ett regnmoln, då din bror

ej var olik ett åskmoln, under det han spatserade ur det

ena rummet i det andra, tutande på Stjärnsången, vilket

var förskräckligt att höra på.

Man hade överenskommit om att de nygifta skulle

tillbringa denna dag hos Algernons gamla farmor, som

levde alldeles skild ifrån världen, med sin piga, sin katt,

sina sura ögon och sin människokärlek, som förmådde

henne att önska, det aldrig folk skulle gifta sig,

vilken fromma önskan hon även utsträckt till sin sonson

och Emilia, men förgäves. Hon hade emellertid i

förtreten önskat se det unga paret hos sig, och själv, som

ryktet berättade, skalat äpplena till äppelkakan, som

skulle kröna slutet av den tarvliga middagsmåltiden.

Dagen därpå skulle vi se dem hos oss, och dagen efter

denna dagen skulle de se oss hos sig.

Emellertid framlevde vi bröllopsdagens morgondag i

en viss duven stillhet. Hennes nåd åt på hela dagen

intet annat än tunn havresoppa.

Sedan man slutat den tunga dagen och var och en

gått till sitt sovrum, kände Julie ett livligt behov att

muntra sig litet, hon skickade efter valnötter, kom in till

mig, satte sig att knäppa dessa och berömma sin

fästman.

»Huru makalöst hygglig var han ej! Så ordentlig, så

förståndig, så jämn till lynne, så lugn, så trevlig,

städad (en delikat nöt!), så omtänksam, så försiktig

så ordentlig i sina affärer... icke snål heller... så god...

icke för god heller... så... så alldeles lagom!»

Jag nickade mitt bifall till allt detta, önskade Julie

mycken lycka och — gäspade alldeles obeskrivligt. Det

finnes fullkomligheter som söva.

Dagen därpå hade vi litet friskare vind. De nygifta

kommo till middagen. Mössa klädde Emilia förträffligt,

— hon var mild, lugn, älskvärd — men just icke glad,

då däremot Algernon var ovanligt munter, livlig och

språksam. Detta förvånade och förtretade Julie; hon

såg på dem växelvis och visste ej rätt var hon var

hemma. Allt husfolket var obeskrivligt angeläget om

att få kalla Emilia »hennes nåd». Denna nya benämning

tycktes alldeles icke roa henne, och då en gammal

trotjänarinna väl för sjunde gången sade: »Söta fröken...

ack, Herre Jesus... hennes nåd», sade Emilia

slutligen litet ledsen och tröttad: »Kära du, låt det vara!

Det är ju ej så angeläget.» Betjänten bjöd henne ej en

rätt vid bordet utan att göra sig beställsam med frågan:

»Befaller hennes nåd?» »Jo jo, den karlen vet sin värld»,

anmärkte översten. Emilia såg ut som om hon fann

denna värld mindre angenäm. Helt hjärtängslig tog

Julie på eftermiddagen sin syster i enrum, lade sig på

knä framför henne och lindade kring henne sina armar,

i det hon gråtande utropade: »Emilia, hur är det fatt?

Söta Emilia!... Herregud... du är ej glad, du ser

nedslagen ut. Är du ej nöjd? Är du ej lycklig?» Innerligt

omfamnade Emilia sin syster och sade tröstande, men

med tårar i sina milda ögon: »Jag blir det väl, söta

Julie. Algernon är så god, så ädel... jag måste bli lycklig

med honom.»

Men Julie, liksom alla personer med livliga lynnen,

var ej nöjd med detta »jag blir»; hon ville ha »jag är»,

och tyckte det vara helt förtvivlat, helt oerhört och

onaturligt, att ej en ung fru skulle vara obeskrivligt lycklig.

Hon hade läst romaner. Hon förhöll sig det övriga av

dagen helt snäv mot Algernon, som just ej synnerligen

tycktes bry sig därom.

Sedan Emilia med tårfulla ögon åter skilt sig från

hemmet, lämnade Julie fritt lopp åt sitt missnöje och

förgrymmade sig högt över Algernon, som kunde vara

så liknöjd och så munter, då Emilia var så nedslagen;

han var »en ispigg, en barbar, en hedning, en», n. b.

översten och hennes nåd voro ej inne under denna filippik.

Kornetten hade en annan åsikt av saken, var

missnöjd med Emilia, som, tyckte han, hade alldeles för

mycket låtit passa upp sig av sin äkta man. »Hade icke

han, fattig karl, sprungit för att söka hennes sykorg?

Hade han icke satt på henne lappskorna, schalen,

kappan? — Och hade hon ens tackat honom?» Julie tog sin

systers försvar, kornetten Algernons; ordväxlingens

ande kastade redan ett och annat bittert korn i tvisten,

och de båda goda syskonen hade kanske blivit osams,

om ej, vid det de båda lutade sig ned för att upptaga

Helenas synål, de stött sina huvuden tillsammans, vilken

chock upplöste striden i en skrattsalva; och frågan om

mannens och kvinnans rättigheter, det hav på vars

böljor de båda stridande, dem själva helt oförmodat,

befunno sig gunga, blev hastigt övergiven.

Den följande dagen var trösterik för Julie. Emilia

var gladare, och lycklig över att i sitt eget hem få

emottaga sina föräldrar och syskon sysselsatte hon sig, med

det mest otvungna behag, med den innerligaste hjärtlighet,

att väl undfägna dem. Överstens alla favoriträtter

voro till middagen, och glädjen lyste ur Emilias ögon, då

hennes far begärde för andra gången av sköldpaddssoppan,

med tillägg att »den var för rasande god». Hennes

nåd var icke litet förnöjd över måltidens godhet och

ordning, samt över alla anstalter över huvud. Hon plirade väl

litet orolig på en pudding, vars ena sida hade någonting

av en ruin, men Julie svängde behändigt och oförmärkt

om fatet, och hennes nåd, som var litet närsynt, trodde

felaktigheten ligga i sina ögon och blev lugn.

Emilia hade en husfrus väsende, och det klädde henne

oändligen väl. Kornetten var förtjust av sin syster och

av hela hennes omgivning i hennes nya hem, allt

talade svenska, tyckte han, soffor och stolar och bord och

gardiner och porsliner m. m. Intet utländskt fanns, och

just det gjorde, tyckte han, att man kände sig så

välbehaglig och hemmastadd.

Julie var mycket nöjd med Algernon, som, om han

just icke fjäsade för sin unga fru, likväl, på avstånd

eller nära, beständigt följde henne med älskande ögon;

man såg tydligt huru hans själ omgav henne, och Emilias

flög i mången klar och vänlig blick att förena sig

med den.

Vad kaffe smakar gott, då det är yrväder ute och

sommarluft inne! Det funno vi fruntimmer alla, då vi

på eftermiddagen, församlade omkring en eldbrasa,

under njutandet av den arabiska bönan, hade ett långt och

glatt samtal, under vilket Emilia gjorde reda för de

husliga inrättningar och anordningar, hon tänkt vidtaga för

att skapa ordning och trevnad i sitt hem, och om vilka

hon dels redan hade talat, dels ännu skulle tala med sin

— sin man (detta enstaviga ord föreföll Emilia ännu

litet svårt att uttala); och se! det var allt mycket klokt

mycket bra, mycket ändamålsenligt. Vi beprövade mellan

kaffekoppen och eldbrasan moget och noga allt; vi

lade till och togo ifrån, och hittade ändå på ingenting

som var särdeles bättre än vad Emilia uttänkt.

Familjen liknar på en gång ett poem och en maskin.

Dess poesi, eller känslornas sång, som genomströmmar

och förenar med varandra alla dess medlemmar, som

lindar blomsterkransar kring livets törnekronor och

klär med hoppets grönska »verklighetens nakna berg»,

— därom vet varje människohjärta. Men maskineriet

(utan vilkets väl styrda rörelser l’opera della vita dock

blir en pjäs utan hållning) anse många av ringa väsentlighet

och styra det vårdslöst. Och likväl är denna del

av det husliga livets inrättning ej det minst viktiga för

dess harmoniska fortgång. Det förhåller sig med detta

maskineri som med urets. Äro alla hjul, fjädrar m. m.

väl anordnade, behöver blott pendeln en sväng, och allt

sättes i ändamålsenlig rörelse, allt fortgår liksom av sig

självt med ordning och lugn, och fridens och trevnadens

gyllene visare utpeka alla stunder på den klara tavlan.

Detta kände Emilia, och hon var mån om att så

inrätta sitt hem och hushåll från begynnelsen, att det,

oaktat ödets små tillfälliga puffar och knuffar, dock kunde

med ordning och trevnad bestå till slutet — tills lodet

lupit ut.

Ett kostligt och viktigt ting till befordrande av detta

ändamål är penningaffärernas kloka och noggranna

anordnande inom hushållet. I Emilias var det ställt på

bra och redig fot. Utur den stora samfällda kassan

utgingo, grenade och ordnade sig flera mindre kassor,

vilka, liksom bäckar, strömmande ur en och samma

källa, omtänksamt ledda åt olika kanter, gjorde

hushållsplantagen fruktbärande.

Emilia skulle för sin egen särskilda räkning årligen

få en viss summa, vilken hon skulle använda till sin

klädsel och till andra små utgifters bestridande, ej

upptagna inom hushållets registergebit. Och som hennes

klädsel alltid skulle bli enkel och smakfull, såsom

den hittills varit, så kunde hon använda större delen av

dessa pengar till att glädja sitt hjärta; gissen — eller

sägen på vad sätt, hulda läsarinnor? I veten det.

En fru bör ha sin egen kassa, stor eller liten, lika

mycket. Tio, femtio, hundra eller tusen riksdaler,

alltefter tillgångarna, men sin egen, för vilken hon

redogör för sig — själv. Viljen I veta »varför», go

herrar, som hållen edra fruar till att för er redogöra för

knappnålen och runstycket? — Jo, just i synnerhet och

synnerligast för eder egen höga ro och trevnads skull.

I fatten det ej! Nåväl! En piga slår sönder en tekopp,

en betjänt låter ett glas gå i kras, eller också falla

plötsligt i bitar både tekanna, koppar och glas, dem ingen

har slagit sönder, o. m. s. Husfrun, utan egen handkassa,

men som måste ha koppar och glas tillstädes, kommer

till sin man, berättar olyckan och begär litet

pengar för att ersätta skadan. Han puttrar på

tjänstfolket, på frun, som skall se efter tjänstfolket;

»pengar ja... litet pengar... pengar växa ej på marken,

regna ej heller ned från himlen... flera bäckar små göra

en stor å» m. m. — Summa, han lämnar litet pengar och

blir ofta vid mycket dåligt lynne.

Har frun åter sin egen lilla handkassa, så komma

aldrig sådana små förtretligheter nära honom. Barn,

tjänstfolk och olycka förbliva väl sig lika, men ingen

oreda märkes, allting finns tillstädes som förut, allt är

i ordning, och husets överhuvud, som kanske med största

lugn skulle på en gång lämna bort tusen riksdaler, slipper

att för tolvskillingar, utpressade i fem repriser,

förlora sitt lynnes jämvikt, så oskattbart för hela huset

som för honom själv.

Och räknar du för intet, du känslolösa nabob, dessa

små surpriser, små födelse- och namnsdagsfröjder, som

din hustru kan göra sig den glädjen att bereda dig:

Dessa tusende små obehagligheter, vilka, oväntade som

stjärnfall, tindra såsom de på hemmets himmel, och

vilka alla skola skänkas dig av din hustrus ömhet,

understödd av — litet pengar, dem du lämnar henne i

gross, för att med rikt intresse av trevnad och glädje

åter emottaga i minut.

Nå, är det klart nu? Algernon hade länge insett det,

och det gjorde mycket för Emilias framtida sällhet.

För varje sant kvinnohjärta är det så obeskrivligt

roligt att giva, att känna sig leva i andras välfägnad

och glädje; det är hjärtats solsken och behöves här i

kulna norden kanske mer än annorstädes. Dessutom är

litet frihet så uppfriskande.

Var var jag hemma nyss? Ah, vid kaffetimmen

hos Emilia! Därifrån gå vi att på tidens vingar företaga

en längre resa.

Den, som tar sig för att med pennan berätta historier,

får se sig väl före, huru han hushållar med läsarens

tålamod. Stundom kan han väl redogöra för i dag, för i

morgon och för i övermorgon, men emellanåt måste han

slumpa med tid och händelser, om han ej vill att läsaren

skall slumpa med hans bok och slå över ifrån femte till

åttonde kapitlet. Högst angelägen att förekomma

sådant för min hedervärda familj, skyndar jag att med

denna taga ett litet skutt över cirka tre månader och

endast i hopknipt sammandrag omnämna, huru mina

H:ska vänner gingo dem igenom.

Julie och hennes fästman promenerade dem igenom.

Varenda dag, då väderleken det tillät, gingo de hela

långa Drottninggatan utåt, hälsade på och sprakade med

bekanta, bekikade figurer och toaletter, medan de voro

behagligt medvetna om, huru vackra och utmärkta deras

egna voro. Stundom gingo de in i en bod och köpte

något smått, eller åto de en tårta hos Berndts, vilket även

var »fasligt nöjsamt». Om aftonen var det någon supé

eller något spektakel eller någon bal, och alltid gav

detta ett talämne för morgondagen, så att, gudskelov,

icke hade de förlovade brist på konversation. Dessutom

hade löjtnant Arvid, som var med över allt i stora

världen, alltid något smått att berätta, någon anekdot för

dagen, något ord av den och den över den och den, och

se, det var mycket roligt, tyckte Julie.

Kornetten hade fått en lustig vurm. Han hade slagit

sig på att studera. Han studerade krigsvetenskapen,

matematiken, historien m. m. och fann allt mer och mer,

att såväl som hans kropps öga var skapat till att se i alla

riktningar över jorden och uppåt himlen, så var även

hans själs öga danat till att skåda in i naturens och

vetenskapernas riken och i dessa uppfatta himlens ljus.

Eget var, att ju mera han lärde se, desto mera mörkrädd

blev han. Han blev till och med rädd för spöken! Ja,

mina herrar, det är verkligen sant; och de spöken, han

fruktade, äro sedan urminnes tider kända i världen

under namn av Okunnighet, en vidunderligt tjock fru,

klädd i något blankt vitt tyg, Självklokhet, dess

långhalsade dotter, som alltid går och kliver på söta mammas

släp, och Stortalighet, som säges vara vålnaden av

en gammal fransysk språkmästare, vilken i livstiden

lärer varit släkt med dessa damer och ofta synts i deras

sällskap.

För övrigt sökte han gärna äldre och kunnigare mäns

sällskap; var hemma mycket tillsammans med sin far

och med Helena och lät ofta sina unga herrar bekanta

förgäves bullra och ruska på hans stängda dörr, ibland

likväl något tvehågsen om att öppna, ty han tänkte:

Kanske min gode vän kommer för att betala mig

igen mina pengar. Men så besinnade han sig och

tänkte åter: Man skulle då ej ruska så starkt, och blev

vid sitt arbete i ro. Två unga vänner hade kornetten,

för vilka vid en given lösen alltid hans dörr sprang upp.

Ett ädelt triumvirat bildade dessa unga män. Deras

valspråk så i krigs- som fredstid var: framåt marsch!

*

Emilia och Algernon reste i början av april månad

till Blekinge, där på en stor gård en gammal tant och

gudmor till Emilia levde. Emilia erhöll strax efter sitt

giftermål ett brev från henne, uti vilket hon bad Emilia

och hennes man med det första möjliga besöka henne.

Hon hade nyligen förlorat sitt enda barn, en son, och

ville ännu vid sextio års ålder söka att glädja eller,

snarare, återliva sitt hjärta, därigenom att hon gav det

något nytt att älska, att leva för. Hon bad det nygifta

paret att bli hos henne över våren och sommaren, hon

talade om grannar och om varjehanda gott och glatt, som

skulle göra deras sommarvistande angenämt. Hon

nämnde om, att hon ville göra sitt testamente, att

hennes förmögenhet skulle bli deras efter hennes död, om de

ville anse henne som en mor.

»Vassera tre! Ett vackert brev!» sade onkel P. »Res

du bus bas, nevö, med din hustru! Låt strax spänna för

vagnen. Jag ville vara i dina kläder, du lyckones barn!

Dröja till början av april? Galenskap! Nå, än om gumman

dör emellertid! Se det kan kallas att försova sin

lycka! Det skulle min själ ej hända mig! Kära Julie,

väck mig när kaffet kommer.»

När resvagnen stod framför porten och den gråtande

Emilia satt vid Algernons sida, växlande tårfulla,

innerliga blickar och sorgsna farväl med sina kring

vagnen stående föräldrar och syskon, då fattade Algernon

hennes hand och frågade: »Ville du nu hellre dröja bland

dessa eller följa med mig?»

»Med dig», svarade sakta Emilia.

»Av hela hjärtat?»

»Av hela hjärtat.»

»Kör på!» ropade glad Algernon. »Emilia, vi följas åt

på resan — genom livet!»

Vagnen rullade. O, gungade dock på sådana fjädrar

varje äktenskapets vagn!

*

Tyst och dyster smög sig den blinda igenom sina

mörka dagar; hennes hälsa avtog synbart. Hennes själ

liknade elden i milan: dess lågor synas ej, de bryta ej ut,

men förtära stilla och säkert sin boning. Blott i sång

yttrade hon stundom sina känslor, då hon trodde sig vara

ensam. Hon diktade ord och musik, de buro stämpeln

av ett olyckligt och fridlöst hjärta. I sällskap sade hon

nästan aldrig ett ord, och endast hennes oupphörliga

sysselsättning, att kring sina händer och fingrar linda

ett band eller en snodd, förrådde den rastlösa oron i

hennes inre.

*

Det gives hos kvinnan en sinnesställning som verkar,

att, evad hon gör inom sin husliga krets, blir det väl

gjort, att, vart hon går, en stilla fröjd följer henne, lik

den av en lugn vårdag, att, där hon dröjer, dröjer även

en trevnad och ett välbehag, som meddelar sig var och

en som nalkas henne. Denna sinnesställning utgår från

ett rent, gudfruktigt och undergivet hjärta. Lycklig hon!

Lycklig framför alla andra (om än i andra avseenden

aldrig så rikt begåvade) hon, som detta äger. Och

lycklig var Helena, ty hon var en av dessa så skönt

begåvade. I ett brev, som hon vid denna tid skrev till en

vän, målade hon själv sitt lyckliga tillstånd.

»Du frågar vad jag gör», skrev hon mot slutet av

brevet. »Jag njuter livet i varje stund därav. Mina

föräldrar, mina syskon, mitt arbete, mina böcker, mina

blommor, solen, stjärnorna, himlen och jorden, allt

skänker mig glädje, allt låter mig känna med obeskrivlig

ljuvhet sällheten av att leva. Du frågar mig hur jag

gör, då mörka tankar och tvivel intaga min själ. Min

goda vän, jag har inga tvivel, inga mörka tankar, jag

kan ej hava det, ty jag tror på Gud, jag älskar

honom, jag hoppas uppå honom; jag har ingen sorg eller

ängslig omsorg, ty jag vet att han skall göra allt väl...

att en gång allt skall bli gott och klart. Så tänkande,

så kännande, måste jag ju vara lycklig...»

*

»Curro, curri, currum, currere», upprepade små

paltarna. »Cucurri, cursum, currere, era syndapaltar!»

rättade magistern, och därmed höllo de redligen ut i (jag

överdriver aldrig) nära tre månaders tid.

»Det går långsamt, men det går väl!» sade tröstande

och förtröstansfullt magistern till hennes nåd.

*

Hennes nåd... Gud välsigne den beskedliga hennes

nåd... men nog hade väl, utan så mycket bekymmer och

så mycket paket, så många »å hå!» och så många

koffertar, vår utflyttning till landet kunnat gå för sig.

Översten sade halvt skämtande ett litet ord härom. »Det

är lätt sagt», svarade hennes nåd allvarsamt.

Kornetten som ej tålde minsta anmärkning över sin

mor, uti vars görande och låtande han aldrig ville se

det minsta fel, höll med henne i alla hennes bekymmer

och motsade oss, som funno dem litet onödiga, och då

det blev alltför mycket ängsligt, gick han omkring

sjungande »God save the King!» (den enda engelska han

kunde), för att draga vår uppmärksamhet från hennes

nåd.

En månad före och en månad efter flyttningen

bråkade hon och arbetade därmed för allas vårt väl, och

själva resdagen — o himmel,

Vad packning, vad stök

i källrar och kök!

I förmak och sal

hålla möblerna bal,

och allt vad man ser

är vänt upp och ner.

Och herrskapet ringer,

och tjänstfolket springer.

Visiter och frukost och lårar och lass,

allt trängs om varann och allt skall ha pass.

Man talar om vänskap och biffstek och gås,

och upp gå de munnar — de lårar i lås;

frun småler och pustar och suckar »gunås!»

Snart restimman slår

och larmtrumman går,

i så skynda, så skynda... spring hit! och spring dit!

»Kör unnan, kör fram! Fort med kapporna hit!»

Vad bråk, vad bestyr,

dess minne jag flyr,

och flyr till

Thorsborg,

överstens fädernegods, dit vi anlände i medio av maj

månad.

Hade jag en droppe av den vena, som, uppsprungen

från Walter Scotts bläckhorn, spritt sig kring »allo

land» och med historiskt-antikvariskt bläck fuktat

hundra författares pennor — så skulle jag nu göra en

dråpliga beskrivning av der ståtliga slottet Thorsborg,

byggt under trettioåriga kriget av en högsint och

högättad fru, på en tid av nio månader, med murar så

bastanta, som dåtidens sinnen, och blyrutor så små, som

skulle säga, huru fru Barbro Åkesdotter till Göholm och

Hedesö, amiralskan Stjärnbjälke (vars på Thorsborg

ännu befintliga porträtt utvisar en stolt och amper

kvinna) för att överraska sin i Tyskland för frihetens

sak stridande make, uppreste denna ädla byggnad, på

en höjd där den ännu står i furstlig storhet, behärskande

omätliga åker- och ängsfält på flera fjärdingsvägs

avstånd, och huru hon vid sin hjältes ankomst till

fäderneshemmet lät tända ljus i alla slottets fönster för att

förtjusa eller förtrolla hans ögon. Jag skulle även viska

om, att detta ej lärer hava lyckats, och att traditionen

skvallrar om, det han gruvligen förargade sig över

denna fru Barbros gärning. Jag skulle vidare förmäla

något om de ättlingars öden, som senare vistats på

godset, varibland någon, som blivit begåvad med skaldeförmåga,

sig till åminnelse, oss till uppbyggelse, ristat på

en ruta, ännu i slottssalen befintlig i överste H:s tid:

»Fröken Sigrid med sin Soop

äro båda stora tok.»

Och då jag på tidens ström anlänt ner till våra

dagars, på medeltidens utbrända vulkaner anlagda vilorum,

skulle jag, vandrande omkring bland dessa, forska

efter lavaströmmens lämningar och i minnets urnor

samla askan efter de slocknade eldarna, strö den ut i

dessa blad och — det vill säga (för att tala litet mindre

förblommerat) jag skulle berätta om alla de åldriga

harnesk, hjälmar och spjut, som ännu förvarades på

Thorsborg och vilka kornett Karl med särdeles

ömhet omfattade, om blodiga kläder, värjor, mördarkulor

m. m., och nämna bland de fredliga minnen den

med tusende träfigurer inlagda dörren till Gustav den

andre Adolfs sovrum, från forna herrgårdsbyggningen

ditflyttad; om den ofantliga salen med golv av ekrutor

och eksparrar i taket; om fru Barbros porträtt, där hon

sitter med murslev i handen, om hennes spinnrock m. m.,

och för att ej glömma saltet i soppan, skulle jag berätta

om de spökaktigheter, som rådde i slottet, och dem

ingen var så utsatt att förnimma som magistern. Han

hörde ofta rysliga ljud — blandning av trumpetklang

och vargtjut; han hörde huru det nattetid tassade helt

sakta omkring i biljardsalen, huru bollarna rullade,

små klockorna ringde m. m. Jag skulle säga, huru

folket i huset väl visste om en vålnad, som spatserade

utan huvud i den stora eksalen om månljusa kvällar,

och huru ganska ofta mitt i mörka natten ljus plötsligt

strålade fram ur alla fönster, och huru ingen fanns som

ej hade hört soffor, bord och stolar med fasligt buller

dragas av och an i de rum, där ingen människa fanns

och att själva hennes nåd — hu! men jag börjar

bli helt hemsk själv... och inser nu klart, huru jag blott

fått förmåga att med vanligt bläck skildra vanliga och

vardagliga ting finner det således tryggare och

trevligare att tala om, huru små paltarna, lyckliga över

all beskrivning att vara på landet, sprungo omkring och

tullrade om i de gropar och stenhögar, som voro

lämningar efter den gamla herrgårdsbyggningen, sökte

skatter och funno — gullvivor; huru Julie, själv lik

en sommarfågel, sprang efter de vingade syskonvarelserna,

trotsande sin fästman att springa fatt på henne,

till dess hon märkte, att det just icke var värt, ty han

gjorde sig aldrig så mycket besvär. »Det är för varmt.»

Han älskade framför allt att i en mjuk soffa sitta

med sin lilla fästmö, bekvämt vilande mot de ljuvligt

pösande kuddarna, i ett slags inre åskådning av livets

— bekväma sida. Däremellan sysselsatte han sig med

att jaga, ömsom på överste H:s ägor, ömsom på sin

faders. Denne var en munter, godhjärtad gråhårsman,

som högt värderade fem saker på denna jorden, nämligen

sitt gamla adelsnamn, sin son, överste H:s vänskap,

sitt spann av vita hästar, kallat »svanorna», och sin

tobakspipa, till vilkens tändande en oupphörlig eld både

vinter och sommar brann i hans kakelugn. Han var

förtjust av sin tillkommande lilla sonhustru, som ändå

spelade honom månget litet spratt, varöver han blev lika

lätt ond som lätt blidkad. Han berättade gärna historier,

överdrev duktigt, svor tappert och var för övrigt

vad man kallar en hedersman.

På Thorsborg kom familjen snart i en lugn och trevlig

levnadsordning. Hennes nåd gick väl ännu länge

omkring med nyckelknippor och bekymmer, men ingen

lät störa sig därav, och så innerligt god var hon, att hon

aldrig bråkade och oroade någon annan än sig själv.

Aftnarna voro i synnerhet behagliga. Då församlades

vi alla uti ett litet grönt kabinett, rikt på tavlor och

blommor, och där läsningen av Franzéns, Tegnérs,

Stagnelii, Sjöbergs, Nicanders m. fl. svenska skalders

arbeten, vilka professor L:s uttrycksfulla föredrag och

förträffliga deklamation lärde oss ännu bättre värdera,

gjorde oss med var dag ännu rikare på ädla och friska

känslor och tankar. Ofta valdes även läsning av en

allvarsammare art, av denna, vars syftemål är att sprida

klarhet över de för människohjärtat viktigaste ämnen,

över Gud och odödligheten. Detta märkte jag snart var

gjort i synnerhet med avseende på den blinda, på vars

marmorbleka anlete överstens blick alltid dröjde under

läsningen av de ställen, där klarast och varmast

gudomlighetens strålar, fastän genom människosvaghetens

slöjor, frambröto. Ofta förgick även aftonen under

samtal, riktade på samma ämnen. Professor L., översten

och Helena deltogo förnämligast i dessa. Översten

i samråd med professor L. fattade anstalter till sina

underhavandes moraliska förbättring genom goda skolor

och flera andra inrättningar, beräknade såväl till

deras nytta som deras nöje, gåvo en otvungen anledning

därtill. Människan, hennes organism, hennes

uppfostran, hennes bestämmelse, hennes höghet, hennes

svaghet, Guds kraft, mänsklighetens stigande förädling

genom ett rätt predikat, rätt förstått evangelium,

detta livet i förening med ett tillkommande: dessa

voro ämnen, som med högsta värme, skönhet, klarhet

och styrka avhandlades av professor L. Hans eldiga

och kraftfulla föredrag, så förträffligt tolkande hans

rika känsla, den lyckliga förmåga han i en beundransvärd

grad ägde att, genom exempel, hämtade ur historiens,

moralens och naturens riken, giva klarhet även

åt de abstraktaste idéer — den lugna, sköna vishet, som

blev resultatet av hans lära, och vars välgörande kraft

omotståndligt trängde till alla åhörarnas hjärtan,

välljudet av hans manliga röst, det värdiga och

uttrycksfulla av hans åtbörder: allt detta gjorde, att man

med förtjusning hade lyssnat till honom hela timmar.

Och då han, under det han kom allt djupare in i sitt

ämne, med en alltmer stigande värme, med allt

kraftfullare språk uttryckte allt högre, allt djärvare idéer,

kände man sig liksom upplyftad från jorden och

närmare himmeln. Det var en tankens och känslans

apoteos, och ögonblickets himmelsfärd kvarlämnade dock

alltid i våra bröst en levande gnista av den eviga elden.

Det var under dessa kvällar, som jag såg känslor av

högre och ädlare art födas hos den hittills något

barnsliga och flyktiga Julie. Jag såg hennes bröst höja sig,

hennes kinder färga sig, vid det hon lyssnade till talet

om sanning och dygd, under det hennes uttrycksfulla

ögon hängde vid den ädle tolkarens läppar, liksom för att

insuga varje ord. Hon svarade ofta kort och vårdslöst

sin fästman, då han stundom ville inhämta hennes

omdöme över små söta pappsaker och utklippningar, i

vilkas förfärdigande han ägde en verklig

konstskicklighet.

Den blinda förblev under dessa samtal stum, och

sällan röjde någon rörelse i hennes bildstodslika anlete,

att en känsla upprörde hennes inre.

Vi hade även om aftnarna samtal av olika art, av

en lättare men ändå innehållsrik natur; i dessa lyste

hennes nåd och kornett Karl. En afton, då professor

L. och översten voro frånvarande, höll löjtnant Arvid

en lång föreläsning om huru man på bästa vis skulle

»marinera renkött» och om såsen därtill. Julie frågade

om ej Arvids tal givit oss en ovanligt stark aptit på att

äta kvällsvard tidigt och gå snart till sängs. Allmänt

bifall.

En dag, då Julie och jag sutto vid öppet fönster och

arbetade — en törnroskruka på bordet emellan oss —

och vi länge suttit tysta, sade Julie på en gång hastigt:

»Tycker du ej?»... och tvärtystnade.

Jag såg på henne och frågade: »Vad då?»

»Jo... att... att professor L. har något mycket ädelt

i sitt ansikte, i synnerhet över pannan?»

»Ja», svarade jag, »man läser där hans ädla själ, hans

milda vishet.»

Julie luktade på en törnros — dess knoppar tycktes

i detsamma spricka ut på hennes kinder.

Aha! tänkte jag.

Åter sade Julie: »Tycker du ej?» Ny paus.

»Att pro...», sade jag vägledande.

»Ja... att... att professor L. har en bra välljudande

röst och talar alldeles förträffligt? Han gör allt så

klart... så rikt och skönt. Man tycker sig bli bättre

under det man hör honom.»

»Det är sant. — Men tycker du ej att löjtnant Arvid

har bra vackra mustascher, bra vackra tänder och en

särdeles vacker röst, i synnerhet då han säger ’ta mig

tu...’»

»Nu är du elak, Beata!» sade Julie, häftigt rodnande,

i det hon steg upp och sprang sin väg. I förbifarten

väckte hon löjtnant Arvid, som på en soffa i rummet

bredvid höll sin middagslur, varöver han knorrade litet

och fordrade, i det han makligt sträckte ut armar och

ben, en kyss i ersättning.

Han fick — »jo pytt!»

Emellertid blev Julie med var dag mera allvarsam,

hennes förr så jämnt glada och goda lynne började

bliva ojämnt och stundom ovänligt; hennes väsende

blev mera stilla och allvarligt, och stundom dröjde ett

lätt drag av svårmodighet på hennes täcka ansikte. Men

denna förändring märkte länge ingen av familjen. Dess

medlemmar hade var på sitt håll mycket att sköta.

Hennes nåd, vars livliga natur och verksamma godhet

alltid höll henne i rörelse, hade på landet alla

stunder upptagna. Hon var sina underhavandes tröstarinna,

rådgivarinna och lärarinna, så i stort som i smått, och

dessutom hela traktens läkarinna. Hon var detta allt

med en lätthet och en rådighet, som man knappast

kunnat tro henne om, i anseende till hennes bekymmersfullhet

vid de minsta saker inom hennes eget hem och hushåll.

Hon gick själv omkring till folket med droppar

och uppmuntringar, soppor och goda råd, och de förra

gåvo must och kraft åt de senare. Hon var hela nejdens

älskling. Gamla och unga, rika och fattiga prisade

henne såsom »alltför god och gemen».

Översten sysselsatte sig till utseendet mera passivt, i

själva verket lika verksamt, med deras väl, som honom

var givet att regera över. Han var för sina underhavande,

liksom för sitt tjänstefolk, en god och rättvis,

men sträng husbonde. Han var allmänt mera fruktad

än älskad, men var och en erkände, att under den tid

han styrt på godset, hade sedefördärv, fylleri och

överhuvud alla laster med vart år avtagit, och däremot

ordning, rättrådighet, renlevnad, grannsämja och, i följd

därav, välmåga och trevnad allt mera utbrett sig, även

till närliggande orter, och de förträffliga anstalter han

vidtagit, de goda skolor han anlagt och med vart år

mera fullkomnade, gåvo hopp om det yngre släktets

ännu mera stigande förädling och lycka. Som en kraftig

medverkare stod nu professor L. vid hans sida.

Här är stället att fälla ett ord till närmare upplysning

om professor L. Det skall bliva kort och gott.

Professor L. var en förmögen mans son och var själv

en ganska välmående man. Han hade blivit präst för att

på det, enligt hans tanke, mest verksamma sätt kunna

gagna sina likar. Han var ock, i ordets skönaste

bemärkelse, sin församlings fader.

Besynnerligt var, att han näst mig, och kanske mer

än jag, gav akt på Julie. Hans blick följde henne ofta

så vänligt allvarlig, så prövande.

Helena hade överinseendet över flickskolan i församligen,

vilket viktiga värv hon förträffligt och med lika

glädje som omsorg uppfyllde.

Kornetten hade överinseendet över gosskolan! —

tror någon kanhända? Nej, gudbevars! och väl var det

för både honom och skolan. Han hade fallit in i en

plötslig, häftig passion för botaniken, gick tidigt ut om

morgnarna, blev ofta hela dagen borta och kom hem om

aftonen helt uttröttad, med fickorna fulla av ogrä... av

örter, vill jag säga. Han talade mycket om botanikens

intresse, värde och nytta, visade Julie oupphörligt

skillnaden mellan en pentandrist, en octandrist, m. m. I

synnerhet var han begiven på att finna Linnæa borealis,

som han hört sägas skulle växa i trakten, men ännu ej

kunnat upptäcka. Den gick han nu och sökte både

bittida och sent.

»Det är förunderligt med Karl», sade Julie, »när han

kommer hem från sina botaniska promenader, är han

antingen så glad, att han tar alla människor i famn,

eller ser han så ond ut, som vore han färdig att bitas.»

»Han är befängd med sin botanik», sade översten.

Helena smålog och ruskade på huvudet — och så

gjorde jag — och så gör du säkert även, min unga

läsarinna. Jag gissar att du gissar att han... men tyst, tyst

så länge... låt oss ej förråda hemligheten, den kommer

väl i sinom tid i ljuset. Emellertid fara vi i stora

familjevagnen på

Visiter,

översten, hennes nåd, Julie, kornetten och jag. Hennes

nåd, som ibland hade idéer, vilka tycktes hava fallit ned

från månen, hade nyligen hittat på, att jag började bliva

melankolisk, vilket hon trodde härröra därifrån, att jag

grubblade över Uppenbarelseboken, emedan hon ett par

gånger funnit mig med bibeln i handen, uppslagen vid

dess sista sida, där det nya Jerusalems tillkommelse

beskrives. Nu var hennes nåd för ingenting så rädd som

för grubblandet i böcker, hon trodde halvt att mitt

förstånd var i fara, och för att förströ mig och låta mig

litet grand komma från »sådant där», ville hon nödvändigt

att jag skulle vara henne följaktig på visiter, som

skulle göras i grannskapet.

Vi foro åstad en vacker eftermiddag, alla vid gott

lynne.

Vi drucko kaffe hos fru Mellander, vilken jämte sin

man (sin hustrus bihang) arrenderat ett litet ställe av

översten. Fru Mellander var förfärligt ful, koppärrig

och hade skäggbeväxt haka, satte näsan ganska högt i

vädret över sin tysta, hennes värde och välde djupt

erkännande man, och talade om belevenhet och moral

dagen i ända för sina tvenne vackra, något sjåpiga

döttrar, vilka kornetten liknade vid slokbjörkar. För övrigt

var hon snygg, tarvlig och huslig, höll god ordning på

sitt hushåll, sin man, sina döttrar, en piga och tre kattor

— och trodde sig därför ha ett ypperligt

ministerhuvud.

»Ja ja!» sade hon en gång suckande. »Nu säger man:

’greve Platen är död!’ Nästa år skall man måhända

säga: ’fru Mellander är död!’»

»Det vore väl fan», sade översten, som var

närvarande.

Medan herr kamrer Mellander förde översten ner i

den lilla trädgården för att visa honom en ny anläggning

eller vad han kallade en »nyplog», på ett gammalt

potatisland, fingo vi veta varjehanda nytt av fru

Mellander. Först att hon läste en mycket rolig bok om en

ung karl, som hette Fritz.

»Är det en roman?» frågade hennes nåd.

»Ja, det är en roman. Den är mycket rolig. Den som

Fritz håller av heter Ingeborg.»

»Vem har skrivit boken?» frågade åter hennes nåd.

»Ja, det vet jag ej. Han skall vara präst. Och det

står där så vackert, huru de fara på sjön och huru hon

klappar i sina små vita händer...»

»Kan det vara Frithiof?» skrek kornetten helt gällt

av lutter förvåning.

»Frithiof... ja Fritz eller Frithiof, så heter han.»

»Av Tegnér!» utropade i sin ordning hennes nåd.

»Ten... ja, ja, något sådant namn har jag hört.»

Julie lyfte ögonen mot himlen.

Hennes nåd, som för första gången insåg, att man

kunde vilja hastigt byta om ett sådant samtalsämne,

frågade nu fru Mellander, om hon hört det grevinnan

B. var utflyttad till sin gård.

»Nej», svarade fru Mellander vasst och bestämt, »jag

vet intet om henne. Emellan oss är ingen commerce mer.

Vad tycker väl lilla hennes nåd om, att hon och jag

varit uppfostrade tillsammans? Ja, vi voro i vårungdom

tillsammans alla dagar, och hon hade en halmhatt

med gula band och jag hade en halmhatt med röda

band. Och jag sade åt henne: ’hör du, Jeanette!’ och hon

sade åt mig: ’hör du, Lisette!’ och vi voro de bästa vänner

i världen. Så for hon åt sitt håll och jag åt mitt —

till min morbror, rådman Stridsberg i Norrtälje. Hennes

nåd känner visst —?

»Nej!» svarade hennes nåd.

»Kors! — inte känna rika Stridsberg — han som

var gift med mamsell Bredström, dotter till kramhandlanden

Bredström i Stockholm — hennes nåd vet ju —?

Svågern till Lönnkvist... som bodde vid

Packartorget?»...

»Jag känner inte...», svarade småleende, men halvt

förlägen, hennes nåd.

»Jaså... jaså», sade något missnöjd fru Mellander

och kanske med förminskad aktning för hennes nåds

konnässanser. »Ja», fortfor hon med sin berättelse, »så

kom det sig att vi ej sågo varandra på flera år. Men

då jag blev gift med Mellander, fick jag i Stockholm på

en konsert se min ungdomskamrat, som nu var bliven

grevinna B. Och jag hälsar och hälsar på henne... men

vad tycks? Hon ser stint på mig och hälsar icke... och

låtsar alldeles icke känna igen mig. ’Aha!’ tänkte jag.

När hon nu far förbi mitt hus här vid landsvägen, då,

kan tänka, kör hon huvudet ut genom vagnsfönstret och

hälsar och nickar. Men... jag stickar! Vad tycker lilla

hennes nåd?»

Vad lilla hennes nåd tyckte, fick fru Mellander för

denna gång ej veta, ty i samma ögonblick kom hennes

kära hälft in, jämte översten, som manade till avresa,

emedan klockan redan var fem på eftermiddagen och

man hade nära en mils resa till Lövstaholm, där hos

brukspatron D:s nästa besök skulle avläggas. Två koppar

kaffe hade emellertid var och en av sällskapet måst

förtära, utom likväl kornetten, som, välsignande fru

Mellander, hennes välmening och hennes kaffe, bestämt

undanbad sig det. Han och Julie hade under tiden gjort

sitt bästa för att muntra och kvicka upp mamsellerna

Eva och Amalia. Kornetten sade dem på sitt glada,

frimodiga sätt allahanda små artigheter, Julie berömde

deras blommor, lovade låna dem böcker, symönster m.

m., vilket allt hade den verkan, att de vackra slokbjörkarna,

liksom skakade av en frisk vind eller livade av

ett välgörande regn, småningom började resa sina kvistar

och röra på sina blad. Det vill säga: Amalia och

Eva blevo helt pigga, och deras ögonstenar rörde sig

både åt östan och västan.

Vid Lövstaholm emottogos översten och hans familj

med den livligaste och mest bullrande glädje. I synnerhet

gjorde man väsen av kornett Karl, som, för sitt

frimodiga väsende, muntra lynne samt lustiga upptåg, var

allmänt älskad och omtyckt av grannarna och särdeles

i gunst på det glada Lövstaholm, där baler, spektakler

och nöjen av alla slag beständigt omväxlade, och där

han ömsom dansat med tolv damer på en natt fyra och

tjugu danser, ömsom såsom kapten Puff, eller kusin

Pastoreau, eller som borgmästaren i Carolus Magnus

uppträtt och väckt allmän förtjusning. Älskareroller

hade han aldrig kunnat spela, naturligtvis därför, att

han aldrig kunde bliva kär, och kunde ej naturligt låtsa

något som var så emot hans natur,

För att fira brukspatron D:s namnsdag gåvo hans

tre talangfulla döttrar och hans fyra talangfulla söner

denna afton en liten konsert, vartill en tämligen talrik

samling av åhörare voro bjudna, och till vilken nu

familjen H. lade ett kärkommet femtal.

Fru D., som ryktet kallade ett mycket bildat fruntimmer,

som talte om Weber och Rossini, om uppfostran

och bildning, poesi, kolorit, smak, takt m. m., slog sig

på att underhålla hennes nåd med prydliga tal om sina

åsikter av uppfostran och om den plan, som legat till

grund för den hon givit sina barn, och uti vilken både

Weber och Rossini, bildning, smak och takt rörde sig

om varann, utan allsköns takt.

Konserten börjades. Eleonora D., rädd och röd, satte

sig till fortepianot och spelte, »con tutta la forza della

desperazione», uti vart ackord, hon slog, skänkte hon

åhörarns öra två eller tre toner på köpet, och

löpningarna, tack vare fortepedal och fermité, foro över

klaviaturen, såsom ett drag med gummi elasticum över

ritningen. Slutet gjorde mycken effekt. Hela pianot

skrällde. Därefter sjöng den blåögda Therese en aria

ur Barberaren i Sevilla. Präktigt stackaterade toner,

kraftfulla rullader, såsom med handkraft tillvridna, och

gälla utrop framlockade åhörarnas livliga tacksamhetsyttringar

för så mycket — besvär.

Brukspatron D., en liten tjock och munter gubbe,

förtjust i sina barn, vilka hans fadershjärta jämförde med

världens sju underverk, gick allt emellanåt till överste

H., i det han, gnuggande sina händer, frågade med

tindrande ögon: »Nå, vad tycker bror? Vad säger bror? Va

ba? Va ba?»

Översten, som dels hade för säker naturlig smak, dels

i sin dar hört för mycken god musik, för att ej rätt väl

veta var han var hemma, tog sin tillflykt till sitt

godhetsfulla skälmaktiga leende och detta tvetydiga

beröm: »Hon spelar som fan!» Eller: »Hon sjunger som

tusan!» vilka duktiga uttryck mottogos med den livligaste

glädje av den lycklige fadern.

I en efterföljande duett emellan Adolf D. och en av

hans systrar gick det litet (som översten kallade det)

»sönder». Och en duett av onda blickar uppstod mellan

brodern och systern, under det sången småningom

jämkade sig åter tillsamman.

Finalen, en kör, som alla de sju virtuoserna sjöngo

i en stämma, om »lång levnad och trevnad», »bålar» och

»skålar» m. fl. rim, diktade jämte vidhängande förelöpande

ordrader av Adolf D., trodde jag skulle taga ned

huset.

Hennes nåd, som under allt detta suttit som om hon

varit i aftonsången, med en andäktig och litet

gudsnådlig min, gjorde nu sitt bästa för att tillfredsställa den

musikaliska familjens törst på lovord. Översten

upprepade sina kraftord, och sällskapet sjöng ett chor av

bravo! och charmant! som likväl av mången ackompanjerades

av tvetydiga miner. Detta sätt klandrade

kornetten — han hade lätt att göra det, han som kunde säga

och fritt sade, att han alldeles icke förstod sig på musik

och således ej kunde fälla något omdöme däröver. En

annan, som för sitt musikaliska sinnes (eller för sina

synders skull) blir uppfordrad att avlämna ett yttrande,

är vid en sådan konsert illa fast. Artister får man

bedöma, det har man köpt sig till, men amatörer blott

berömma, det anser man sig liksom skyldig till, och gör

man det utan gott samvete, tar sanningen sin reträtt, ej

gärna utan att visa en sur min.

Före aftonmåltiden var det ej för oss att tänka på

att få resa hem. Först klockan elva sutto vi åter i

vagnen. Det var en mild, sällsynt vacker vårnatt. Hennes

nåd inslumrade snart, sakta vaggad av vagnens rörelse

och sövd av våra samtal. Vi tystnade alla småningom.

Överstens utseende blev dystert. Kornetten satt och såg

på månen, som blek och mild stod över den gröna, lugna

jorden. Det låg något svärmande i hans blick, som jag

aldrig där märkt tillförne. Julie blev även tankfull.

Kusken och hästarna måtte ävenledes ha tänkt på

något, ty blott långsamt skredo vi fram genom skogar och

slätter. Då vi ungefär vid midnattstiden foro förbi

prästgården, professor L:s hemvist, sågs ljus skimra ur

ett av fönstren, översten såg det och sade, i det hans

ögon vänligt strålade: »Där sitter nu L. och vakar och

arbetar för sina medvarelsers väl. Han unnar sig själv

ej nattro, och likväl skall troligen en femtio år eller

mera gå om, innan hans verk skall förstås och

värderas. Och sådana nätter följa på dagar, vilkas alla

timmar äro ägnade till uppfyllandet av hans mångfaldiga

ämbetsplikter.»

»Han liknar sitt ljus», sade kornetten, »han förtär sig

för att upplysa.»

»Han måste väl vara en högst ädel man!» sade Julie med

en tår i ögat.

»Ja väl», svarde översten, »jag känner ingen ädlare.

Men han kan ej leva länge på det sätt han sköter sig.»

»Har han ej», frågade Julie vidare, »någon syster

eller en mor eller någon hemma hos sig, som ser om

honom och håller av honom och vårdar honom?»

»Nej, han är ensam.»

»Ensam!» upprepade sakta och sorgset Julie. Under

en halvcirkel foro omkring prästgården, lutade

hon sig ut genom vagnsfönstret och höll huvudet stilla,

vänt i en och samma riktning.

»Vad ser du efter, mitt barn?» frågade översten.

»Efter ljuset, pappa... det tindrar så skönt i natten!»

*

Dagen därpå skulle även ett par besök i grannskapet

göras, men nu kunde kornetten alldeles omöjligt vara

oss följaktig på dessa. Han hade fått spaning om att

Linnæa borealis skulle finnas i en skogstrakt öster ut

en halv mil ifrån Thorsborg, och för att övertyga sig

därom måste han nödvändigt lämna oss redan före

middagen.

»Jag begriper ej», sade Julie, »vad Karl lever utav

vissa dagar. Han tar aldrig, huru mycket jag än ber

honom, någon mat med sig, då han gör sina botaniska

pilgrimsfärder. Också tycker jag att han blivit bra

mager.»

»Nu löper han igen till skogs!» sade översten, då han

såg sin son med stora steg gå över gården, »jag fruktar

att hans Linnæa borealis gör honom yr i huvudet.»

Våra besök denna dagen hade mindre framgång. Hos

L:s på Vik hade barnen mässlingen, och för små paltarnas

skull körde vi, vid denna underrättelse, därifrån i

fullt fyrsprång.

På M. var grevinnan ej hemma. I ett litet lusthus i

trädgården sjöngo hennes kanariefåglar hungrande i

granna burar och tycktes, med ömsom klagande, ömsom

glatt drillande toner, både med lock och pock vilja

påkalla uppmärksamhet för deras behov.

Hennes nåd gav dem gryn, vatten, socker, fågelgräs

och tusende smeknamn.

»Med allt det här», anmärkte översten, »lära vi ej få

oss en kopp te i afton!»

Att klockan mellan sex och sju om eftermiddagen ej

få te, var för översten en verklig mistning, och hennes

nåd, som visste det, satt med bekymrad och ängslig min

i vagnen, under det vi anträdde vår återresa hem,

vilken väl torde räcka över halvannan timme. För att få,

som han trodde genare, körde kusken en ny väg, som

även gav oss nya trakter att beskåda. Man stannade på

ett vilt och skogbeväxt ställe, för att låta hästarna

pusta. Till höger och på något avstånd från vägen sågo

vi över trädtopparna höja sig en lätt rökpelare, som ett

sakta vinddrag förde åt vår sida.

»Minsann», sade översten, »tror jag ej, att man satt

på te åt oss där borta! Se, Julie, skymtar ej en vit mur

fram genom skogen?»

»Jo! jag ser något gråvitt... det är verkligen ett hus

där borta... röken tyckes komma därifrån. Det är klart

att någon fe väntar oss där för att undfägna oss. En fe,

som bjuder på te, det rimmar ju förträffligt.»

»Min tanke är», sade översten, »att om än där ej finns

en fe, så finns där ganska säkert folk, och de skola

ganska visst bestå oss te, om vi — vad menar du,

Charlotte? Skola vi ej göra ett besök i det lilla trevliga

skogspalatset där borta? Vi säga åt herrskapet där, att

vi önska göra deras bekantskap och att vi... med ett

ord, att vi äro törstiga.»

Julie skrattade hjärtligt. Hennes nåd såg fasligt

förskräckt ut.

»Min goda vän», sade hon, »det passar sig icke!»

»Det skulle passa mig rasande bra», sade översten,

»att få en kopp te.»

»Dessutom, söta mamma», sade Julie, »kunde vi

kanske göra en intressant bekantskap. Till exempel,

tänk om Don Quixote ej dött av sina åderlåtningar,

såsom man utspritt, men rest upp åt norden, bosatt sig

här med sin sköna Toboso och nu toge emot oss... Eller

kunde vi träffa en eremit, som berättade oss sina öden,

eller en förklädd prins...»

»Vad och vem du vill», sade översten, »bara han är

så kristlig och ger oss en kopp te.»

Oaktat översten nu visst för fjärde gången kom fram

med sin »kopp te», drog sig likväl hennes nåd så allvarsamt

tillbaka för detta besök »à la Don Quixote», som

hon kallade det, att tanken därpå övergavs, och det

beslöts att fortsätta resan.

Vid det vagnen åter satte sig i rörelse — knack! gick

ena bakhjulet av, vagnen vältade långsamt omkull och,

under åtskilliga utrop, voltigerade vi, den ena över den

andra, ned på landsvägen.

Hennes nåd låg på mig, men strävade ändå, innan

hon själv tänkte på att stiga upp, blott efter att få sin

ridikyl lös, som av en händelse hade kommit under mig,

vilket jag försäkrade henne aldrig skulle gå för sig, så

länge jag ej kunde röra mig ur fläcken.

Äntligen stodo vi alla åter på våra ben. Hennes nåd

var blek och vi samlades alla med bekymmer och ängslan

omkring henne och gjorde tusen frågor, »om hon

hade stött sig, blivit mycket skrämd» o. s. v. Men då hon

besvarade allt med »nej» och vi, på hennes ångestfulla

frågor om oss, även måste säga att vi kände varken

skrämsel, skrapor eller blånader (om klämning ville jag

ej tala), slog Julie upp ett så hjärtligt och högljutt

skratt, att vi måste göra henne sällskap. Kusken och

betjänten, båda oskadade som vi, revo sig med bekymrade

miner i håret.

Med deras tillhjälp sökte översten nu att resa upp

den gamla tunga vagnen. Men vägen bestod av djup

sandmylla, vagnen hade fallit så gott som i en grop,

kusken var en invalid, betjänten en antikvitet, de

ropade »eu... uh!»... Översten allena arbetade — och

vagnen kom ej ur fläcken.

Ett besök i det grå huset (den enda människoboning

som var synlig) blev nu nödtvunget, och översten, som

var så pickhågad på detta besök och på sin »kopp te»,

att han var helt glad över händelsen med vagnen,

utropade: »Vi måste följas åt allesammans i lust och nöd!»

bjöd sin hustru armen och förde henne, med ovanlig

munterhet och under komiskt skämtande, fram på den

smala vägen, som slingrade sig genom en tät gran- och

tallskog och tycktes föra till det mycket omtalade grå

huset.

»Det blir regn!», sade hennes nåd och såg ängslig upp

till himlen, »min hatt... kunde vi ej dröja här under

träden medan Grönvall springer och skaffar folk till

vagnen?»

»Det blir ej regn», sade översten.

»Det regnar!» ropade hennes nåd.

»Låt oss skynda att komma under tak!» ropade

översten och skyndade muntert framåt, under det han

höll sin hatt över hennes nåds huvud.

Äntligen voro vi framme vid det lilla grå huset. Det

hade ett dystert och förfallet utseende och, med undantag

av en liten köksträdgård, var allt runt omkring vilt

och ouppodlat. En insjös silverbölja glänste fram på

något avstånd genom den mörka furuskogen.

Det började regna allvarsamt just som vi kommo in

i huset. En dörr till höger i förstugan stod på glänt.

Den öppnade kökets tempel. Vid det översten trädde

in, störtade, lik en hare ur sin gömma, en piga fram ur

en vrå, spände på oss yrvakna grå ögon och stammade:

»Var så goa stig uppför trappan... herrskapet ä

hemma.»

Vi stego uppför en smal och mörk trätrappa, vid

vilkens slut översten öppnade en dörr, som lät oss se in i

ett litet rum, uppfyllt på alla sidor med tvätt. Bord och

stolar samt korgar voro betäckta med dels strukna, dels

ostrukna kläder. Luften ångade het mot oss, som ur en

eldad ugn.

»Stig på, stig på!» sade översten vänligt manande åt

hennes nåd, som tvärstannat på tröskeln.

»Min söta vän, jag kan ej gå och trampa i

klädkorgarna», svarade hon litet förtörnad. Översten och

jag röjde dessa ur vägen och vi tågade genom linnelandet

mot en annan dörr, vid vars upplåtande vi alla ett

ögonblick stannade, betagna av förvåning och

överraskning.

Ett fullkomligt skönt, majestätiskt och i svart siden

och spetsar praktfullt klätt fruntimmer stod mitt uti ett

rum, smakfullt prytt med vackra kristaller, blomsterurnor,

speglar och andra skimrande onyttigheter. Något

bakom henne stod — fastän hon tycktes mig sväva —

en ung... ja verkligen blott en ung flicka, men så

förtjusande, så änglalikt skön, att man var färdig att

betvivla hennes varelses jordiskhet. Hon kunde vara på

sin höjd sexton år, hade sitt ljusa hår uppfästat med en

guldpil, bar en vit lätt florsklänning, som lik en ljus

sky kringslöt den liljevita, ljuva, idealiskt skönt

formade änglavarelsen.

Det äldre fruntimret gick emot oss, under det hennes

mörkblå ögon blickade något stolt och frågande på

de objudna gästerna. Hennes nåd gick baklänges och

trampade mig på tårna. Översten, vars ädla hållning

och öppna samt belevade sätt att vara på en var gjorde

ett behagligt intryck, framkallade snart ett älskvärt

leende på den vackra skogsfruns läppar, i det han på ett

sätt, lika behagligt som komiskt, redogjorde för

anledningen, eller snarare anledningarna, till vårt

oväntade besök; gjorde ursäkt därför, nämnde sitt

namn (vilket på den sköna okända tycktes göra

ett besynnerligt intryck) samt presenterade sin fru

och sin dotter. Mig glömde han. Jag förlåter

honom. Vem talar om såsen till gåsen? Den följer ju

av sig själv som appendix. Den vackra skogsfrun

svarade på bruten svenska, men med en röst som var

verklig musik: »Mycket välkommen! vagnen skall ha hjälp,

och ni skall ha te... så gott jag kan. — Min dotter, min

Hermina», tillade hon, i det hon smekande strök ur

sylfidens panna de skuggande lockarna.

Under det hennes nåd gick fram till soffan, stannade

hon och neg mycket artigt för en herre, som hittills stått

till hälften skymd av fönstergardinen, men som nu steg

fram, tog den bestörta hennes nåds hand, ruskade den

och kysste den, i det han skrattande, men ej utan

förlägenhet sade: »Söta mamma!» Det var kornetten!

Hennes nåd sade blott: »Herregud!» och satte sig

ned helt hastigt och helt betagen i soffan, med händerna

hopknäppta och blicken stirrande på sin son. Översten

spärrade upp ögonen, gjorde en högst komisk grimas,

men sade intet. En slags förlägen, orolig spänning

uppstod i sällskapet. Kornetten, vilken i synnerhet tycktes

stå som på nålar, gick snart ut för att tillse om vagnens

iordningsättande.

Den vackra skogsfrun gick även ut och vi blevo

ensamma med sylfiden, som översten betraktade med

ögonskenlig förtjusning. Han, jämte hennes nåd och

Julie, sökte att med frågor och anmärkningar över

åtskilliga ämnen få henne språksam, men det lyckades ej;

hon talade blott litet och undvek att svara på frågorna.

Barnslig oskuld, innerligt behag och ett nästan

himmelskt lugn låg i hela hennes väsende och uttryckte sig

i allt vad hon sade. Hon talade en tämligen god svenska,

men med en accent, uti vilken röjde sig det italienska

språkets välljud. Julie var förtjust och upphörde ej att

viska till mig: »Det är en ängel, en ängel! Se hennes

mun!... nej, se hennes lilla hand! — nej, se hennes fot!

... nej, se hennes ögon!... ah, bror Karl!... nu är du

visst fast!... det är en riktig ängel!»

I det lilla smakfullt prydda rummet stod även en

harpa och en lyra. På Julies fråga till Hermina, om hon

spelade på något av dessa instrument, svarade hon

därmed, att hon gick till harpan, spelade och sjöng en

canzonetta av Azioli, med ett behag och en röst så

rörande ljuv, att den framlockade tårar i allas våra ögon.

Hon hade knappast slutat, då hennes mor inträdde;

strax därefter kom kornetten och te. Sysselsättningen,

som detta senare gav var och en, gjorde stockningen i

konversationen, som alldeles icke ville komma sig före,

mindre märkbar.

Jag kunde ej låta bli att anmärka (må man förlåta

det en husrådinna) teanstalternas torftighet. Kopparna

voro av Rörstrands grövsta porslin (tre voro sinkade),

sockret var ordinärt och rätt grått melis; — bröd eller

skorpor såg jag ej ett tecken till.

Jag fruktar att vår vackra värdinna märkte, att jag

såg mig litet om, och att hennes nåd även såg sig litet

om och blickade med ett halvt öga på mig, ty hennes

uppsyn förrådde en plågsam förvirring, under det hon

framstammade något om svårigheten att få vetemjöl.

Med sin vanliga förekommande godhet tillbjöd sig

genast hennes nåd att skicka utav sina förråder, men fick

till svar ett bestämt och kallt »nej, jag tackar!» varöver

hon blev på en gång försagd och litet stött.

Översten drack med välbehag sin andra kopp te, då vi

på en gång fingo höra ett starkt buller och en gåendes

hastiga steg uppför trappan. Vår värdinna rodnade,

bleknade, steg upp och gjorde några steg mot dörren, då

den i detsamma hastigt kastades upp, och en man med

ett vilt uttryck av återhållen vrede i ett blekt, strängt

betydningfullt ansikte, häftigt inträdde, hälsade stolt

och vårdslöst på det i rummet befintliga sällskapet och

gick att sätta sig i ett fönster, där han förblev stum,

under det han likväl som oftast avsköt vilda, vreda och

genomträngande blickar på vår vackra värdinna, som,

synbart darrande, tyst kom att återtaga sin plats bredvid

hennes nåd. Småningom blev dock hennes väsende

lugnare och hon besvarade ett par gånger de vreda ögonkast,

som skickades henne, med en blick full av stolthet

och även förakt.

Översten, som med prövande blickar mätte den

nykomne, tilltalade honom med en fråga om väderleken.

Vid ljudet av denna röst vände sig den obekante hastigt

om, betraktade skarpt frågaren, och en blek rodnad

färgade hans förfallna kinder, i det han svarade, utan att

tyckas veta vad han sade: »Ja, ja... det regnar ej mer...

man kan ge sig på vägen!»...

Han såg åter ut genom fönstret och upprepade: »Det

håller alldeles uppe — man kan ge sig av utan fara...»

Översten, som denna dag tycktes hava fått retsamhetens

och motsägelsens anda uti sig, sade, emot all sannolikhet,

ty det klarnade ögonskenligt: »Å, det kastar

ännu — det mulnar och börjar säkert regna än värre!»

Hennes nåd gav honom nu en liten vänlig, bedjande

blick, och vid denna stumma bön steg han upp, såg

äntligen att det blev uppehållsväder och att man kunde »ge

sig av.»

Under tacksägelser och ursäkter togo vi avsked av

skogsfrun och hennes dotter, som hade stora tårar i sina

vackra ögon, då vi lämnade rummet, hälsande stumt på

herr Zernebock (som Julie kallade honom), vilken tycktes

vilja med sina ögon skjuta på oss och hjälpa oss att

komma fort.

»Du följer väl med oss, Karl?» sade översten till sin

son, »eller tänker du ännu söka Linnæa bo...?»

»Jag skall springa förut för att se om vagnen är väl i

ordning», ropade kornetten och for av som en yrvind.

Då vi åter sutto i vagnen, bestormades kornetten med

frågor. Han förklarade sig ej veta mer om de vackra

utländskorna än vi; han hade på en av sina ströverier i

nejden gjort deras bekantskap, han visste att de voro

vackra och älskvärda, levde skilda från hela världen och

tycktes vara fattiga... och för övrigt visste han

ingenting mer... ingenting alls...

»Fattiga!» utropade hennes nåd, »och så klädda...

sådana spetsar!»

Kornetten rodnade och sade blott: »De äro alltid

mycket väl klädda.»

»Men vem i all världen var den onda herrn?» ropade

Julie.

»Herrn i huset», svarade kornetten, »han tyckes ha

ett olyckligt och retligt lynne... jag känner för övrigt ej

denna familj...»

Översten såg skarpt på sin son, som blev synbart

förlägen.

Det blev tyst i vagnen. Hennes nåd ruskade på

huvudet, såsom till ackompanjemang av egna tankar.

En gång avbröt översten tystnaden, i det han godhetsfullt

leende sade: »Jag har ännu hennes kling kling i

mina öron!»

»Kling kling?» upprepade kornetten rodnande.

»Jaha!» svarade torrt översten, och det blev åter tyst.

Julie hade väl sitt hjärta och sina ögon fulla med

livliga ord över de båda sköna utländskorna, men hon

visste ej rätt på vad grund hon stod, i anseende till sin

brors bekantskap med dem, och vågade dessutom sällan

i sin fars närvaro ge sin förtjusning luft, av fruktan

för hans sarkastiska min, för vilken hon hade en

panisk förskräckelse.

»Det är besynnerligt», sade åter översten, »att man

just i denna skogstrakt, öster ut från Thorsborg, skall

finna den sällsynta Linnæa bo...»

»Tror pappa ej», avbröt hastigt kornetten, »att jag

får dra upp fönstret... eller kanske pappa just nu ej

borde tala... så mycket... den kalla dimman strömmar

in...»

»Tack för din omsorg, min son — det har ingen fara

med mig. Jag fruktar mera för dig... att du ådrar

dig någon sjukdom på dina botaniska promenader, att

du förkyler dig... får frossan...»

»Frossan!» sade kornetten skrattande, men tillika

rodnande, »snarare kunde det vara fråga om någon

feber...»

»Jag vill vara din doktor», sade översten, »och som

jag redan ser betänkliga sjukdomssymtomer, förordnar

jag dig...»

»Tackar allra ödmjukast, min bästa pappa! Men

ännu har det alldeles ingen fara — det försäkrar jag.

Dessutom har jag mycken... respekt för medikament.

Ööversten teg. Hennes nåd suckade. Julie plirade

skälmaktigt på mig. Vagnen stannade, vi voro framme.

Det var redan ganska sent på aftonen.

Under aftonmåltiden sade översten till sin son: »Nå,

Karl, när var du lycklig nog att hitta på din Linnæa

borealis?»

Hurtigt svarade kornetten: »Just i dag, pappa!» tog

med detsamma upp sin plånbok och framtog därutur en

liten växt, i det han sade: »Denna lilla nordiska

blomma, som finnes, utom i Sverige och Norge, endast

i Schweiz och på ett berg i Amerika, har en alldeles

utsökt lukt, i synnerhet nattetid. Denna här börjar redan

torka, men luktar ännu gott — känn, Julie...»

»Kors, bästa Karl», ropade Julie, »den luktar ju

starkt malört!... eller nej... vad säger jag... den

luktar...»

»Malört!» sade bestört kornetten och såg litet flat på

sin malörtskvast. »Jag tog miste... jag har tappat, jag

hade...»

Översten log sarkastiskt. »Man måste bekänna», sade

han, »att den där Linnæa borealis är en högst kuriös

planta!»

Den som likväl ganska säkert snart fick veta något

mer angående Linnæa borealis, var hennes nåd. Mellan

mor och son rådde en så innerlig ömhet, att den enas

frågor ofelbart framkallade den andras förtroende, då

det ej gavs självmant. Av alla sina barn älskade hennes

nåd mest sin äldste son, ehuru hon ej ville tillstå,

att hennes hjärta gjorde mellan dem någon skillnad.

Han var av alla mest lik henne, så till anletsdrag, som

till hjärtats innerliga godhet. Dessutom hade den vård,

hon ägnat åt hans ytterst svaga och sjukliga barndom,

kostat henne en stor del av hennes egen hälsa och

krafter, och detta, kanske mer än allt annat, hade fästat

modershjärtat vid det barn, som blott genom så många

uppoffringar blivit bevarat. Vad som kostar oss så

mycket, det blir oss dyrbart. Även belönades hon nu

med den innerligaste sonliga ömhet.

Om hennes nåd visste av någon hemlighet, så hjälpte

det oss andra ej ur mörkret. Översten tycktes ej veta

mer än vi, ty han brukade ofta vid glatt lynne skämta

över botanik och Linnæa borealis, för vilka ord kornetten

fått en riktig förskräckelse och vilkas uttalande

han alltid sökte avbryta genom tillgripande av något

nytt samtalsämne, det första bästa.

Emellertid fortsatte han ostörd sina vandringar,

företog till och med genom närliggande trakter en liten

fotresa, som räckte omkring en vecka; sedan... dock härom

sedan.

Översten sade med sitt vanliga lugn: »Om fjorton

dagar skall den unge herrn till lägret, sedan håller honom

expeditionen hela sommaren i Roslagen; kärleken till

botaniken och Linnæa borealis blåser väl av honom

under tiden.»

Under tiden var Julie på sätt och vis i en bedrövlig

belägenhet. Löjtnant Arvid, som på landet befann sig i

saknad av samtalsämnen, som stadslivet allena hjälper

till började att tätatä med sin fästmö ej hitta på

något att säga utom »min lilla Julie!» varpå alltid en kyss

skulle följa såsom pausfyllning; denna undandrog sig

likväl stundom lilla Julie. Sedan de älskande länge med

tyst uppmärksamhet suttit bredvid varandra, började

de gäspa. Då sade Arvid: »Du är sömnig, lilla Julie!»

»Ja», svarade hon, och tack vare dig! tänkte hon.

»Luta dig då emot mig, min ängel, och tag dig en

liten lur», sade med mild röst hennes blivande jordiska

stöd, »luta dig mot mig och mot sovkudden, som jag

ställer så här, jag skall luta mig mot den andra dynan

och ävenledes ta mig en lur... det skall bli gudomligt

skönt!»

Med en tämligen bedrövlig min följde Julie rådet,

och snart såg man, både förmiddag och eftermiddag, de

förlovade sitta och halvslumra tillsammans. Julie sade

väl ofta, att det var både synd och skam att så där

bortsova livet, men hennes fästman tyckte att det var så,

som man njöt det bäst, och då ett litet gott hustruämne,

redan som fästmö, följer den älskades önskningar, så

höll Julie tills vidare för- och eftermiddags sovstunder.

En gång hörde man henne säga, halvt skrattande, halvt

förtretad, på löjtnant Arvids bön att anse honom som

en kudde: »Jag försäkrar dig, att jag börjar göra det

på fullt allvar.»

Den Blinda.

»Jag ser — natten allena.»

Hennes nåd, som nu med vishet hade upptäckt grunden

till min föregivna melankoli uti en förmodad

begynnelse till lungsot, förordnade för mig en mjölkkur

och sakta spatserade ute i fria luften, tidigt om

morgnarna.

Kanske gjorde hon det även för att, på gott otvunget

maner, få i mig en följeslagerska åt Elisabeth, för

vilken doktorerna föreskrivit samma diet. Vare därmed

hur det vill, fyra saker voro givna: melankolisk var

jag — lungsot hade jag — kureras skulle jag — och

promenera måste jag.

Jag började således dricka mjölk och gick under de

sköna vårmorgnarna, vid den tysta Elisabeths arm, uti

den vackra parken, där fåglarna, i synnerhet denna tid

på dagen, stämde upp konserter, dem ej de båda

vandrerskornas sakta steg, ej heller många ord från deras

läppar störde.

Elisabeths sinnesstämning var i förstone kall och

ovänlig. Hon teg nästan beständigt, och de få ord hon

yttrade buro uttryck av ett sjukt och retligt lynne. Hon

frågade oftast: »Vad är klockan?» Och på mitt svar

följde alltid från henne en otålig suck: »Icke mer?»

Jag var tyst därför att jag — att jag verkligen ej

visste vad jag skulle säga, därför att jag fruktade

genom ett ovarsamt ord såra hennes oroliga, känsliga

själ. Jag såg henne lida, hade så gärna velat söka trösta,

men visste ej vilken ton jag borde anslå för att

välgörande tränga till hennes hjärta. Dessutom tycktes

mig att människoord ej skulle kunna förmå mer till

lindring för en varelses smärta, än denna milda, friska,

livgivande vårluft, som omfläktade oss, än dessa

melodiska körer, som svallade upp ur de susande lundarna

än denna rika ljuva vällukt, som tycktes vara den unga

naturens andedräkt, som vi insögo med vår, och som

livande trängde till själens innersta. Ack, vad hade jag

väl kunnat säga mera vältaligt, mera ömt, mera

lugnande, än denna naturens sköna, underbara poesi?

Småningom blev Elisabeths sinnesstämning mildare.

Mina tysta men oavbrutna omsorger stöttes ej mera

ovänligt tillbaka. Hon talade oftare och med mera

lugn.

En dag sade hon åt mig: »Du är tyst och vänlig som

naturen; det gör gott att vara med dig.» Då jag aldrig

med en enda fråga sökte intränga i hennes varelses inre,

tycktes hon småningom alldeles glömma, att hon var

omgiven av något annat, än denna natur, i vars sköte

den mest olyckliga varelse ej fruktar att utgjuta sin

smärta, och som ofta är dess bästa, mest trösterika vän.

Hon gav ofta luft åt avbrutna ljud, än fulla av en stilla

jämmer, än hemska, vilda, knotande; någon gång sjöng

hon entonigt, men ljuvt, en slags vaggsång, såsom ville

hon därmed söva hjärtats stormande känslor. Denna

vemodiga behagliga sång alstrade stundom hos mig

just denna melankoli, som hennes nåd ville kurera.

I sina åtbörder yttrade Elisabeth samma frigivande

av hittills kvävda känsloutbrott. Hon utsträckte ofta

sina armar med häftighet eller gjorde med dem

rörelser såsom ville hon från sig avlägsna något förskräckande;

stundom tryckte hon sina händer hårt mot sitt

bröst, eller sammanknäppte dem över pannan med ett

uttryck av outsägligt lidande. Ofta var hennes rörelser

så häftiga och så vilda, att de tycktes närma sig utbrott

av vansinnighet. Men så fort vår morgonpromenad

var slutad och vi nalkades hemmet, återtog hon

småningom sitt slutna, kalla, nästan onaturligt stela väsende.

En morgon, då vi hade satt oss på en bänk, sade hon

hastigt till mig: »Vi sitta i solen, — är det icke så? Jag

känner dess värme. Låt oss söka skuggan. Jag håller

ej av solen, och den har ingen del i mig.»

Jag förde henne till en bänk, där en lummig syrenhäck

frånstängde solstrålarna.

»Det måste vara rätt vackert i dag», sade Elisabeth,

»jag tycker mig aldrig ha känt en så ljuv luft.» Och nu

började hon göra mig frågor, över blommornas färg,

över träden och fåglarna, över allt som omgav oss,

skönt, men för henne osynligt, och det med en ton så

sorgligt mild, så full av stilla försakelse, att en djup och

innerlig rörelse bemäktigade sig mitt hjärta, och ett par

tårar, dem jag ej sökte återhålla, föllo från mina ögon

ned på hennes hand som vilade i min. Hastigt drog

hon den bort, i det hon sade: »Du gråter över mig, du

känner medlidande med mig! — Det bör ingen göra —

ingen skall beklaga mig — ingen förbarma sig över

mig; jag förtjänar det ej! Du bör ej längre bedragas

över mig, lär att känna mig — lär att avsky mig! —

Detta hjärta har velat brottet — denna hand har begått

mord! Jag går nu — jag vet — jag känner det — mot

döden, men mot en stilla, nästan smärtfri död, fri från

blygd och vanheder — och jag hade förtjänt att sluta

mina dagar under bödelns hand på schavotten.»

Jag tyckte vid dessa ord, att dagen mörknade

omkring mig. Stilla fasande, teg jag. Den blinda teg även,

först med ett uttryck av vild förtvivlan, sedan med ett

hånlöje på de bleka läpparna; slutligen övergick detta

till en min av dyster nedslagenhet, i det hon sakta och

långsamt frågade: »Är någon ännu när mig?» — »Jag är

här», svarade jag, så lugnt och milt som möjligt, ty jag

kände, huru mycket den olyckliga brottsliga, ännu mer

än den oskyldigt lidande, behöver medvarelsers godhet.

»Snart», sade Elisabeth och lade handen på sitt bröst,

»snart skola de avgrundslågor, som härja här —

slockna. Stilla död, jag känner ditt vänliga annalkande!...

Fläkten av din svalkande vinge ger mig stundom ett

ögonblicks lindring... Snart skall detta kalla hjärta

vila, stelna i den kalla jorden... Moderliga jord, du

skall sluta i ditt sköte de trötta barn, som intet

modershjärta, ingen fadersfamn, ingen väns stödjande arm lärt

känna och välsigna under livets långa, långa dag!...

Men varför klagar jag? För att få en föraktfull ömkans

allmosa? Och ej en gång denna förtjänar jag!... Jag

är en usel varelse!»

Hon tystnade, men började efter en stund åter: »Det

är besynnerligt! — i dag — i dag — efter så många

hundra dagar i tysthet burna livseländen, vill mitt

hjärta tala... vill, lik en länge fjättrad fånge, andas en

friare luft, vill träda fram i dagen, liknöjd för de

känslor av fasa och avsky, som den brottsliga uslingens

anblick må väcka hos andra... Flamman vill ännu en

gång låga upp och kasta ett sken — om än hemskt,

innan den slocknar för alltid.

Vänd ditt anlete från mig, Beata!... Följ solens

exempel — det är lika mycket — eller snarare, det är

gott så; jag har ännu något att förlora — ditt

medlidande. Väl, jag är skyldig mig detta straff...»

Hon tystnade åter; häftiga och smärtfulla känslor

tycktes skaka hennes själ och ett obeskrivligt uttryck

av entusiasm och vemod målade sig på hennes sköna

anlete, i det hon trånadsfullt utsträckte sina armar

framför sig och utbrast:

»Fädernesland, frihet, ära! — hade jag kunnat leva,

strida och dö för er... jag hade ej blivit den usla,

sjunkna varelse jag nu är. O, hade jag varit en man,

skulle mitt hjärta ej utan frukt ha klappat för er,

värdiga mål för själens örnflykt! Denna låga, som nu

förtär mitt brottsliga bröst, hade då, tänd på edra altaren,

brunnit en klar och helig offerflamma mot höjden. Men

nu!... o, huru olycklig är den kvinna, som naturen

givit en själ, full av eld, känslostyrka och entusiasm!

Olycklig den kvinna, som i den trånga krets, uti vilken

hon är kallad att stilla och enahanda leva och verka, ser

blott ett glädjelöst tillstånd, ett fängelse, en livets grav.

Jag var denna olyckliga. O, huru har jag ej lidit av

striden mot ödet! Det var draken, mot vilken jag

kämpade, vilken jag trodde mig utkorad att övervinna...

och den har kastat mig ner i stoftet, krossat mig —

trampat mig som en mask.

I ungdomlig känslas övermod var jag stolt över min

eld, min känslas djup och spännkraft, föraktade att

sansa mig... att erkänna en annan kraft till lag än min

vilja; jag kände mig ha vingar — jag ville flyga, jag

ville höja mig över alla; jag har fallit!

O, att min döende röst kunde höras av varje kvinnlig

varelse, som eldig och passionerad tror sig skapad

att bliva något stort, lysande och förvånande, tror att

den känslas vidd och spännkraft, med vilken hon blivit

begåvad, berättigar henne att förakta den tysta värld

uti vilken hennes plats av samhällsordningen blivit

anvist, den blyga, behagliga känslans återhållsamhet, som

henne både gudomliga och mänskliga lagar befalla — o,

att hon kunde se mig, fallen genom dessa lagars

överträdande, och höra mig varnande säga: förvillade,

beklagansvärda varelse, bekämpa dig själv! Din egen

passionerade själ — se där draken, mot vilken du bör strida,

vars eld skall förtära dig och bliva andras bane, om den

ej kväves. Undergiv dig öde och samhällslagarna...

bekämpa dig själv... eller skall du lida och krossas som

jag.

För mig är det för sent att kämpa — kraften är

borta, viljan är borta! Elden har tagit överhand — templet

brinner, brinner, brinner — och skall brinna, till dess

vindarna ej mer finna annat än dess aska. Mitt bål har

jag tänt själv — jag förtärs och lider!

Du värld omkring mig, full av harmoni, skönhet och

sång, som lik ett vaknande leende barn nu omger mig

med smekande armar... fåfängt ler, fåfängt smeker du...

jag förstår dig ej — jag lider!

Då jag var ung... det är ett sekel sedan... välvde

redan i mitt bröst ömsom himmel och helvete... nu ser

jag himlen ej mera. Då jag var ung — mycket ung

ännu — älskade jag redan med passionens hela kraft.

Min första kärlek var mitt fädernesland... du ler

kanske, finner denna känsla löjlig i en flickas bröst...

så hava andra gjort; och likväl — mitt fädernesland!

Sveriges ädla och älskade jord! hade alla dina söner

haft mitt hjärta — en späd flickas hjärta — så vore du

ännu vad du varit, hjältarnas hembygd... Europas lejon.

Du har läst, hört talas om martyrer, om de rysliga

plågor, de nästan otänkbara grymheter, som frihetens

och fosterlandets vänner i alla tider lidit, och du har

med fasa vänt bort ditt öga, avlägsnat din tanke. Jag

läste även, jag hörde även om dessas öden, men törstade

att dela dem, genomtänkte med begärlighet alla kval,

alla avgrundsplågor... himlasällheter syntes de mig,

om burna, o fädernesland, för dig! - jag bad till himlen

om deras ära, om deras vällust.

Under det jag utvecklade min ungdoms blomma, och

mina känslor svällde som vårströmmen, rasslade krigets

mordvagn genom Europa... blott ett eko av den

vapenklang, som i stridande massor framljungade, nådde vårt

fredliga land. Men detta nådde mitt hjärta och väckte

där de vildaste, mest hänryckande känslor... Ack, jag

var blott en kvinna!... man skrattade åt mitt svärmeri,

man förlöjligade det. Jag grät de bittraste harmens

tårar — och dolde min eld i mitt bröst.

Freden gjordes, och namnen fädernesland, frihet,

som vid skenet av krigets eldar lysa så bländande och

klara, förlorade under olivens skugga många av sina

tjusande strålar. Även i mitt bröst förlorade de sköna

namnen deras magiska spännkraft, då med dem ej mera

förenades tanken på fara, kamp och ärofull död. Freden

var gjord, alla sinnens spänning stillades. Världen

omkring mig var ännu mera vardaglig och enahanda än

förr. Men mitt hjärta blev sig likt, ville leva, ville verka;

jag var som förr, och mer än förr, full av begär att

erövra livets lysande höjder — och blev av människor,

samhällsordningar, konvenanser och förhållanden evigt

återvist till mitt inte-liv. Aldrig var en galärslav så

olycklig som jag. Rastlös som stormvindens ande rörde

sig min själ, famnade världen, ville höja sig till

stjärnorna, tränga genom alla känslors täckelse, allt

vetandes förlåt, och min kropp och min uppmärksamhet

förblevo fjättrade vid vad livet har mest småaktigt och

trivialt. Jag levde två varelsers liv uti en — och den ena

var den andras plåga.

En enda passion tillåter världen det kvinnliga

hjärtat... uti uppfostran befordras dess utvecklande

vanligen genom läsning av romaner, känslosamma poesier,

m. m. Det är kärleken. Jag lärde att känna den. Man

säger, att den förädlar kvinnan, att den skapar hennes

sällhet... den har fört mig till brottet, den för mig nu

till min grav.

Min far dog. Han hade aldrig förstått, aldrig älskat

mig, aldrig gjort mig lycklig. Varför gav han mig livet?

— Hade min mor levat, o hon skulle ha förstått, ha älskat

mig! Jag har hört mycket talas om henne, hon hade

mycket lidit... mycket kämpat. — Jag var ett foster av

hennes sista suck, den sög jag in med min första

andedräkt... uti den första och sista moderskyssen. Därför

även kanske var hela mitt liv ett dödsarbete likt, en

strid, en evig kamp, snart dock är den väl slut.

Min farbror, från vilken jag hittills levat långt

skild, tog mig till sig. Du känner honom... men nej, du

känner honom ej. Du tror honom vara en Gud på jorden

— och han är en hård, obeveklig man — en oblidkelig

sträng domare. O huru hård har han ej varit emot

mig! Huru älskade jag honom ej! Jag hade ingen och

intet på jorden. Han blev mitt allt. Jag hade ingen och

intet utom honom. Jag sade honom det. O, hade han

blott någon mildhet, någon barmhärtighet för mig.

Men han var allenast sträng. Hans blick var kall, hans

ord straffande. Jag förtvivlade, men tillbad honom ändå.

Jag var skön, jag var snillrik, full av ungdom och

liv och känsla. — Såsom vågor förgäves slå mot klippan

som motstår och återkastar dem, så välvde förgäves alla

mina känslor, alla mina naturgåvor fram, såsom offer

vid hans altare. Ack, vågorna få dock med tårar bada

det hårda bröst, som dem bryter och förskjuter; jag

fick ej gråta på den hand, som stötte bort mig, som gav

mig dödskalken. Han, som jag över allting vördade och

älskade, han kallade min känsla för honom brottslig.

Jag vet ej, om den då var det. Vanlig var den ej — och

kanske ej passande för jorden. Jag hade ej då skytt

änglarnas blickar i mitt hjärta... de hade förstått mig...

Änglarna i himlen älska ju!... och måste älska

högre och renare än jordens barn, ty de älska det högsta

goda — de älska Gud!... Ack, han var en Gud för mig!

Varför var han blott en vredgad, straffande hämnare?

Hans straffdom över mig gjorde, att jag föraktade mig

själv — och tillbad honom ännu högre.

Ett ögonblick reste sig världslig stolthet i mitt bröst.

Jag ville besegra min passion — straffa dess föremåls

obevekliga stränghet.

Jag förlovade mig med en ung man... god och älskvärd

tror jag... som älskade mig; jag minns honom

föga. Jag ville straffa och trodde mig kunna det genom

detta medel... ja — ty jag var ändå stundom i den tro,

att — jag var älskad av den, som var allt för mig. —

Skulle kärlek vara den enda eld, som ej ägde kraft att

värma det föremål, på vilket alla dess brännande

strålar samlas? Och dessutom var jag så skön — och

han var, det visste jag, det såg jag, svag för kvinnlig

skönhet... Dock vad säger jag! när var han väl svag?

När såg jag honom vackla, den stolte, ädle, starke? O

jag — o jag var den svaga, den förvillade, dårade,

eländiga!

Man redde till mitt bröllop, bröllopskläderna voro

redan färdiga, man omringade mig med gåvor, smek och

smicker... jag såg på honom som jag älskade... han

var bra blek.

Bröllopsdagen kom, vigselstunden kom... jag såg

på honom — han var blek, i hans öga brann en dyster

låga — men han sade — intet. I det sista viktiga

ögonblicket såg jag ännu på honom - då vände han sitt

ansikte bort ifrån mig; sitt sköna, ädla, älskade anlete

vände han bort ifrån mig — med en blick — o minne!

Jag sade Ja! Avgrunden var i mitt hjärta.

Samma afton gick jag bort och gömde mig... gömde

mig undan för alla människor. Det var underligt i mitt

huvud och i mitt bröst. Vad man sökte mig!... ha ha

ha! det var ett spektakel!

Jag hade tagit pengar med mig och lyckades att

under ett antaget namn resa till en av Sveriges

hamnstäder.

Jag såg havet... en storm upprörde det...

morgonhimlen stod i röda lågor däröver. Jag minns det än...

ah! det var skönt! Jag satt på en klippa och såg ut

åt havet. Det omätliga öppnade för mig sina armar;

bölja välvde på bölja... brusande, skummande... bortåt...

bortåt... i oändligheten, mot det gränslösa fjärran,

där hav och himmel famnade varann. Det brusade och

susade — hu! det var rysligt och härligt! Någonting likt

en frisk fläkt svepte genom mitt kvalda bröst. Jag

kände mig vederkvickt, stärkt. Böljorna talte ett språk,

som gjorde mig gott. De viskade, de vinkade åt mig:

’Bortåt, bortåt!’ Halva dagen satt jag på klippan tyst,

såg utåt havet och lyssnade, såg solen uppgå ur

vågorna, såg seglen med vita duvovingar, uppå blåa

havet, under blåa himlen, sväva bortåt mot någon fjärran

fridens kust. Jag hörde böljornas manande röster och

beslöt följa deras bud.

Till Amerika ville jag. Långt, långt bort ville jag

från den jord, som han trampade, från den luft, som

han andades, från det språk, från de seder, vilka voro

hans.

Dagen var kommen, då jag skulle avresa, stunden

var inne. Jag skulle bestiga frälsningens skepp, dess

vimplar flögo lustigt för en gynnande vind... snart

skulle jag gunga på de svala vågorna, de sjöngo så

ljuvligt; genom dessas sång trängde på en gång ljudet av

en röst... jag kände mig fattad av en arm... och med

våld bortsläpas. Förskräckliga ord taltes till mig av en

älskad röst... jag förstod dem knappast... allt föreföll

mig besynnerligt — obegripligt. Som en fånge fördes

jag tillbaka till min man. Då kände jag åter något

underligt i mitt huvud och i mitt bröst, det var en

dans, en virvel — och tillika ett aggande ont. Detta tilltog

och tilltog i häftighet, jag blev vad man kallar —

tokig.

Samma hand, som med våld förde mig från frälsningens

strand... fängslade nu mina händer. Han, som

jag så oändligt älskade, för vilken jag tusen gånger

hade velat giva mitt liv — han — lade mig i kedjor —

och förde mig till dårhuset...

En tid, utan tid, utlöpte där för mig — dagen, natten,

morgonen, aftonen, allt var lika... allt var en nit.

Av denna tid minns jag intet — blott det, att jag

någon gång hörde en bekant röst nämna mitt namn;

även det, att någon nära mig en gång sade: »Om hon

ändå kunde gråta!» Jag undrade då mycket vad detta

ville säga — och upprepade ofta under ett slags oredig

oro: ’Gråta?’

En dag... jag vet ej vart man hade fört mig... ej

med vilken jag var. För min syn svävade allt i orediga

vilda massor. Då fick jag på en gång höra ett brus likt

det på ett stormigt hav — men bruset fick klang, fick

ton, svällde i underbar och mäktig harmoni, sänkte sig

sedan till en ljuv och allvarlig melodi.

Med den förenade sig en röst, som sjöng klart och

stilla:

’O Guds Lamm, som borttager världens synder.’

Såsom en sky, vilken full av himlasaft sänker sig

ned över en hårt tilltorkad jord, så sänkte sig de heliga

harmonierna ned i min stelnade själ och upplöste dess

förkolnade lava

Driven av en underbar kraft, började jag sjunga

högt med — och sjöng med ett fullt minne av orden och

musiken. De voro de, som jag hörde vid min första

nattvardsgång — då jag med heliga känslor knäböjde och

såg himlen öppna sig över mig... Vid de orden:

’Giv oss din frid!’

började mina tårar rinna, och från denna stund återfick

jag mitt medvetande. Ja, det... men frid, ack det fick

jag ej... och ännu, alltid och kanske evigt, dröjer

himlens duva fjärran från mig.

Ack, jag förtjänade ej, att den kom till mitt bröst!

Där var ingen undergivenhet, ingen helgelse... intet

begär därtill.

Min man var död. Jag var glad däröver. Jag kom

åter till min farbrors hus — jag ville det; mitt hjärta

hade undergått en förändring och jag trodde mig nu

hata lika mycket som jag förr hade älskat. Jag ville

åter se den, för vilken jag så mycket lidit — se honom

— för att trotsa honom — för att låta honom se och —

om möjligt — känna, att även jag kunde vara stolt, kall,

— föraktande. Jag ville förödmjuka honom. Tillbedd

av maka, barn, ömt älskande dem tillbaka, såg jag

honom stå lugn och lycklig i skötet av en familj. — För

alla, för den ringaste hade han godhet; för mig hade

han blott en blick, mer kall, mer stolt, mer sträng än

förr.

Jag kände alla min själs strängar darra. En ryslig

känsla bemäktigade sig mitt bröst. Hans verkliga

köld hånade min skenbara, hans styrka min svaghet,

hans lugn min eviga oro. Han hade handlat hårt mot

mig. Jag tyckte, att han i sin lyckliga stolthet

trampade mig som en mask i stoftet. Hans bild förföljde

mig — sovande eller vakande, såg jag blott den. Den

stod framför mig som en jätte — den förkvävde — den

borttog min luft. — Vore ej han... så skulle jag andas!

Vore ej han... så vore jag! Vore han ej till mera —

skulle han upphöra att vara mitt livs plåga. Struken ur

de levandes lista, skulle han väl snart nog upphöra att

vara till i de levandes minne... Jag kunde... ge mig

luft... hämnas... straffa honom — hämnas! I dag, i

dag ännu trotsade mig hans lugna blick... i morgon!

Brottet liknar ett ord — framfött av tanken, springer

det fram och förefaller ofta som något harmlöst —

men dess följder sträcka sig genom evigheten.

Jag sockrade en afton med arsenik ett glas mandelmjölk,

som min farbror skulle dricka.

Jag hade även något av detta socker kvar i förvar

för mig, ty det föreföll mig som om jag skulle kunna...

ångra.

Har du känt ånger?»

Jag hade ej mod att svara.

Elisabeth fortfor: »Sedan jag gjort denna oskyldiga

gärning, gick jag upp på mitt rum. Jag kände mig

lugn och kall... marmorkall var min kropp — så föreföll

mitt hjärta... dess slag domnade. Jag stod för

elden, värmande mina isiga händer, då jag fick höra

häftig rörelse och ett ängsligt buller i huset.

Då tog mig en ångest... jag gick ner och såg mitt

offer, dödsblek, nästan utan sansning, sitta tillbakalutat

i soffan, omgivet av hustru och barn, försänkta i en

verklig förtvivlans smärta.

Då jag kom in, fästade min farbror på mig en blick...

aldrig skall jag glömma den! Då nalkades mig en

famnande avgrundsande och grep med vassa, blodiga

klor i mitt hjärta. Det var ångern.

Högt bekände jag mitt brott — anropade deras

förbannelser, som jag gjort olyckliga... Jag kröp på

golvet och lät min panna kyssa stoftet... Ingen höjde mot

mig en åklagande röst — men ingen hand reste upp

mig. Jag släpade mig fram till dens fötter, som jag

mördat — jag ville kyssa dem... men en annan fot sköt

mig bort — det var hans hustrus — jag kysste den och

var lycklig nog att förlora sansen.

Jag förblev en lång tid i fullkomlig sinnesoredlighet,

Då jag återfick medvetandet, såg jag min farbror stå

vid sidan av min säng, hörde honom förkunna mig sin

räddning — skänka mig sin förlåtelse.

Så sjunken, så djupt sjunken var jag, att jag hellre

hade hört hans förbannelser. De hade — syntes det

mig — gjort min ovärdighet mindre djup, honom icke

mindre stor.

Alla passioners vildaste storm rasade i mitt hjärta

Jag förbannade ljuset — och ljuset drog sin stråle bort

från mitt ovärdiga öga — och evig natt omslöt min

kropp likasom min själ.

Naturens stormar äro korta, dem följa lugna klara

dagar. I människans bröst rasa passionens orkaner

länge och hava blott ögonblicks lugn. Jag lärde känna

ett sådant, men det var nattens lugn — livets domning

— dvalan — mörkrets vaggsång. Den upphörde, för att

låta uppgå en ny tärande, brännande eld, som tårarnas

evigt flödande källor aldrig skola släcka. Jag lärde

känna ett oändligt trånande, brinnande begär att

försona.

O korsets död — plågor, blodsvett, oändliga kval! —

att lida er och genom er kunna försona — det — det

hade varit vällust! Men blind... en mumie lik, bland

levande varelser — en brottslig spillra av en människa —

ett noll i förmåga, ett intet... stod jag föraktlig

föraktad — o elände! elände! elände!

För att ändå åtminstone straffa mig, beslöt jag att

leva — att leva — ett mål för deras förakt, som jag

älskade och vördade; för att förskjuta varje medlidande

hand — och plåga mig så mycket jag förmådde.

Jag lämnade ännu en gång den familj, vars sällhet

jag varit nära att förstöra, och framsläpade några år

ett uselt liv. Jag återkom, då döden lagt sin hand på

mitt bröst. Min farbror ville så; Han skall behärska

min varelse till dess sista pust. Jag rår ej därför mer...

det är en ödets dom. Jag har ingen kraft mer — med

mig är det förbi — förbi!»

Hon tystnade. Sakta började jag nu tala några

lugnande och förmanande ord. Jag talade om tålamodet,

om undergivenheten; jag nämnde — bönen.

»Bönen!» återtog Elisabeth med bittert leende. »Hör,

Beata! I flera års tid har jag bett... natt och dag, alla

timmar, alla stunder; jag har legat på mina knän, till

dess kölden isat mina lemmar, och bett — o fader, tag

denna kalk ifrån mig! Såsom en sten, vilken, slungad

uppåt, återfaller och sårar den lidandes bröst, har bönen

varit för mig... Jag ber — aldrig mer!»

»O bed, o bed!» sade jag gråtande, »bed blott med ett

rätt sinne... Gud förbarmar sig — ger den rena viljan

kraft»...

»Gud?» sade den blinda med en dyster röst. »O värld,

— som jag ej mera ser — sol, som ej mera lyser mitt

öga, du talar om en Gud! Hjärta, eviga oro! i dina slag

ljuder hans namn! Samvete, bestraffarinna! — du

förkunnar hämnarn... Kärlekseld, du liv av mitt liv! i

dina lågor anar jag ditt eviga ursprung... Men ljusa

ängel — du Tro — som skulle visa mig min Gud — dig

känner jag ej. Jag har tidigt nedstigit i tvivlens

avgrund. Jag nekar intet — men jag tror intet. Jag ser

— mörkret allena!»

»Och Försonarens klarhet! Och den korsfästes

strålande gloria? — och Jesus?» frågade jag med förvåning

och fasa.

Den blinda teg en stund med ett uttryck av bittert

vemod och sade sedan:

»Jag läste en gång om en syn eller dröm Se madame Staël, »de l’Allemagne», andra delen, sid. 276 Jean Pauls dröm. — och mången

gång uppstiger dess spökgestalt förskräckande och

hemsk i mitt inre.

Mitt uti natten sprungo, skakade av osynliga

händer, en kyrkas portar upp. En mängd av hemska skuggor

skockade sig omkring altaret, och deras bröst allena

flämtade och rörde sig häftigt. Barnen vilade ännu stilla

i sina gravar.

Då steg från högre orter ned på altaret en strålande

skepnad, ädel, upphöjd, och som bar stämpeln av en

outplånlig smärta. De döda utropade: ’O Kristus! gives

det ingen Gud?’ Han svarade: ’Det gives ingen.’ Alla

skuggorna började häftigt darra och Kristus fortfor så:

’Jag har genomgått världarna, jag har höjt mig över

solarna och även där gives det ingen Gud. Jag har

stigit fram till skapelsens yttersta gränser, jag har

skådat ner i avgrunden, och jag har utropat: Fader, var är

du? Men jag har blott hört regnet, som nedföll, droppe

efter droppe, i djupet, och den eviga stormen, som

ingen ordning styr, har ensamt svarat mig. Jag upplyfte

sedan mina ögon mot himlens valv — och fann

där blott ett rum, mörkt, tomt, utan gräns. Evigheten

vilade på kaos och gnagde det, och förtärde sig

långsamt själv. Förnyen edra bittra, sönderslitande

klagorop och förskingren er, ty allt är förbi.’ De tröstlösa

skuggorna försvunno. Snart var kyrkan tom, men på

en gång — förskräckliga syn! — framskyndade de döda

barnen, som i deras ordning hade vaknat på kyrkogården,

och kastade sig ned för den majestätiska skepnaden

över altaret och ropade: ’Jesus, hava vi ingen far?’ —

och han svarade med en ström av tårar: ’Vi äro alla

faderlösa, I och jag, vi hava ingen...’»

Här avbröt sig den blinda, liksom fasande för denna

sjuka, febervilda fantasi, teg ett ögonblick, men knäppte

därefter ihop sina händer, räckte långsamt ut armarna i

det hon upphöjde ett vilt genomträngande rop, fullt av

den rysligaste förtvivlan.

I denna stund nalkades oss hastiga steg och översten

stod plötsligt framför oss, fästande på mig en frågande

och orolig blick. Den blinda, som kände hans gång, lät

darrande sina händer nedfalla, men höjde dem åter

snart mot honom, bedjande med ett sönderslitande

uttryck. »Var skonsam, var god mot mig! Jag är så

olycklig. Om jag åter blir tokig — för mig ej till dårhuset.

Snart nog skall ändå allt vara över med mig. Låt

åtminstone älskade händer stänga mina ögonlock!»

Medlidande och djup smärta röjde sig i överstens

anlete. Han såg länge på Elisabeth, satte sig därefter

bredvid henne, lade sin arm stödjande kring hennes liv

och lät hennes huvud vila mot sitt bröst.

Det var första gången som jag sett honom öm mot

henne. Hennes tårar runno långsamt utför de bleka

kinderna. Skön var hon, men skön, lik en fallen ängel,

vars uttryck av förtvivlan och djup blygsel visar, att

den känner sig ovärdig det förbarmande den röner.

Nu såg jag hennes nåd på något avstånd nalkas oss.

Då hon fick se Elisabeth i överstens armar, studsade

hon ett ögonblick, men gick genast åter fram mot oss,

ehuru med någon förvåning uttryckt i sitt ansikte.

Översten förblev stilla. Elisabeth tycktes ej veta till

något omkring sig. Då hennes nåd kom nära, möttes de

båda makarnas blickar och — smälte tillsammans i en

klar och vänlig stråle. Av en gemensam rörelse räckte

de varandra handen.

Hennes nåd smekte Elisabeth och talade ömt till

henne — hon svarade blott med snyftningar. Efter en

stund steg översten upp och tog Elisabeths ena arm,

han hustru tog den andra, och sakta och ömt vårdande

förde de henne emellan sig mot hemmet tillbaka.

Jag blev ensam kvar i parken. Under oroliga och

kvalfulla känslor, såg jag upp till den milda vårblå

himlen, med innerlig längtan att dess klarhet skulle stråla

ner i min själ.

Under vandringen genom lugna öden, själv förskonad

för de skakningar, som hemsöka så många livets

pilgrimer, och bärande inom ett fridfullt bröst en

livande tro, ett helgande hopp, ha allenast mina

medvarelsers olyckor, lidanden och förtvivlan varit de moln,

som stundom bortskymt min sköna sol och mitt livs

glädje, som någon gång låtit mig se upp mot höjden

med ett smärtfullt »varför?»

Men länge dröjde ej svaret, då det med bönens innerliga

röst påkallades. Lugnande vindar fläktade fram

genom min upprörda själ viskande:

»Molnen flykta, solen blir kvar. Människornas brott,

smärtor och förvillelser kunna ej fördunkla Skaparens

godhet. Vi se blott en liten del. Människorna dö —

förvandlas. Gud är oföränderlig.»

Fåfängt är det att vi tvivla, att vi knota, att vi oroa

oss. Alla livets irrgångar hava dock en utgångspunkt.

I den stund mörkret synes oss djupast, äro vi kanske

närmast att komma till ljuset. Efter midnattstimmen

slår ju morgontimmen, och vore det även dödsklockan,

som bebådade oss frälsningens stund, vad kunna vi

väl säga oss mera trösterikt, då det i livets labyrint

förefaller oss trångt och mörkt, än: »Det skall öppnas

en dörr och vi skola komma ut — i ljuset.» Må än det

synas oss aldrig så trångt, så stängt, vi veta det, en dörr

skall öppnas för oss!» Nåväl då, låt oss vänta, låt oss

hoppas!

*

Elisabeths sinnesstämning blev från denna dag ändå

mera orolig. Hon hade till och med anfall av verklig

dårskap, och man måste fördubbla vaksamhet och

omsorger för henne.

Hennes lidande och hennes fridlösa liv utbredde ofta

något dystert över den övriga familjen. I synnerhet

tycktes det verka ofördelaktigt på överstens hälsa och

lynne.

För att ej trötta mina läsares uppmärksamhet genom

att länge fästa deras blickar på en så dyster tavla, vill

jag föra dem till en annan. Den är ljus, den är glad; i

den visa sig förenade jordens och människohjärtats

ungdom. Vi skola kalla den

Vår och kärlek.

»Jag, även jag var i Arkadien.»

Oskyldiga fröjder, oskyldiga sorger, I vänner av mina

unga år, änglar, som under leenden och tårar öppnade

för mig livets portar, er kallar jag i dag! Och er även,

tankar, rena som himlen blå, känslor, varma som

majsolens strålar, hopp, så friskt som vårmorgonens fläkt,

jag kallar er, kommen, o kommen att återliva mitt matta

sinne!

Jag vill sjunga våren och kärleken, ungdomen och

glädjen; ljuva och friska minnen, ungdomsstundens

näktergalar, höjen edra toner, jag vill på noter sätta

edra melodier och tjusas än en gång av deras sång.

Den 22 maj uppsteg en klar vårsol och dubbade med

gullgula strålar kornett Karls ögonlock. Svärdsordens

stjärnor skimrade genast dussintals för hans

drömmande syn; Han sökte begärligt att se dem klarare,

strävade att få upp sina ögon, vaknade och såg

stjärnorna försvinna för dagens härliga stråle, på vars

ljusprismer millioner atomer dansade.

En kvarts timme därefter såg man honom, med sin

jaktbössa på axeln, ströva genom den morgonfriska

nejden. Det var en vårmorgon, skön som den Böttiger

beskriver:

»Naturen låg så glad och still,

var tuva stod så grön,

var lärka satte toner till

var blommas tysta bön.

Och bäcken flöt så sakta fram

mot insjöns lugna vik,

där svanen tyst i vassen sam,

på sång och silver rik.

Mot solens kvällvåg örnen flög,

att där sin ljusdryck få,

och biet ljuvt sin nektar sög

och myran drog sitt strå.

I rosenkalken fjäriln har

sin purpurvinge gömt,

på lönnens gren ett duvopar

varannan smeka ömt.

— — — — —

En yngling där med hoppets mod

i trädens skugga gick,

och våren glödde i hans blod

och längtan i hans blick.»

I denne yngling se vi nu kornett Karl, vilken med

den fullhet av ljuv och frisk känsla, som allena livets

och naturens morgontimme förenade skänka, blickade

omkring sig, än upp till den klara blå himlen, än ned

på det i morgondaggens diamanter lysande gräset, än

till det avlägsna fjärran, där rosenfärgade lätta töcken

drogo sig allt längre och längre bort.

En ljuv balsamisk fläkt, buren på smekande zefirers

vingar...

Så långt hade jag skrivit under känslornas allt mera

stigande värme, då jag hastigt fick känna en så stark

ånga av rosenessens, att jag blev yr i huvudet; tillika

förnam jag ett starkt susande och surrande omkring

mig. Jag lyfte pennan — som just i detta ögonblick var

liksom skengalen — från papperet och såg mig om.

Vilken syn! Rummet var uppfyllt med små lysande

keruber, med rosenkransar i händerna, rosenkransar på

huvudet, och vilkas oupphörligt dallrande vingar

åstadkommo det besynnerliga surrandet. Ju längre jag

betraktade dessa förunderliga varelser, desto mera

bländande och förvillande tycktes mig de färger, som

glänste i deras ögon, på deras kinder, deras vingar m.

m. Och då jag från dem vände mina ögon på andra

föremål, se! då syntes mig mitt bläck vitt, mitt papper

svart, min gula vägg var grön, jag själv — i spegeln —

couleur de rose. Ej underligt om rosendoft steg mig i

huvudet.

Nu kände jag igen de små skälmarna; jag hade sett

dem förr, och vem har ej sett, vem känner dem ej? Det

är de, som omgyckla den sjuttonåriga flickan och vrida

hennes huvud litet på sned. Det är de, som förvilla

ynglingens syn och låta honom i sin framtids tabeller läsa

nöje och nytta i stället för nytta och nöje. Det är de,

som vålla att man gör sig mycket besvär för ingenting,

springer tio mil efter en lyktgubbe, och att man en

annan gång ej ser klart nog för att lyfta upp handen och

taga fast sin lycka, som gick helt nära förbi. Det är de,

som likt aprilväder fara omkring, narra hela världen

och göra narr av hela världen; som göra att P. gifter

sig, att B. blir ogift och att båda göra orätt; som föranlåta

att A. säger »ja», att J. säger »nej» och att båda

försagt sig. Det är de, som tränga på själva bankiren

Beräknemans kontor, göra honom växelvimlig och låta

honom skriva sju för tu. Det är de äntligen, som så

obarmhärtigt susa, surra och skimra kring skalden och ofta

verka, att han frambringar allt utom sunt förnuft, att

han målar verkligheten med osanna färger och förvillar

sig själv och andra. Inbillningens täcka fantasmagorier,

små rosenfärgade skälmar! vem känner ej er? Men

vem undviker ej, vem vill ej gärna förjaga er, som en

gång erfarit era upptåg och bedrägerier? Vem i

synnerhethet, som lever och väver inom vardagslivets

rez-de-chaussée, och vill med sans och ordning kasta sin spole

i den tarvliga ränningen, får ej mer än alla andra akta

sig att av era rosendofter låta sin hjärna förbryllas, sin

tanke förvillas? Jag såg i vilken fara jag stod, på

vilken farlig väg min penna börjat skena. Jag lade den

bort, gick upp, drack två glas vatten, öppnade fönstret,

andades in den ännu snökalla aprilluften, såg upp till

den klara himlen, såg ned på gården, där man

piskade kläder, vände sedan min uppmärksamhet på tre

kattor, som i ett vindsfönster mitt emot mig sutto helt

anständigt, betraktande med filosofiska blickar och små

runkningar på huvudet världen omkring sig, med ett

ord, jag lät mina blickar uppfatta vardagsvärlden

omkring mig, för att komma från den fantasivärld, som på

vingarna av min ungdoms minnen reste sig och

utbredde sig kring mig. En av de små vackra skälmarna

hade viskat i mitt öra: »Man kan tillåta sig litet

osanning, blott det gör vacker effekt», och hade jag ej i tid

sett mig om och sansat mig, så hade läsaren törhända

fått se en vår och en kärlek, vars make aldrig funnits

utom kanske i Arkadien.

Då jag återvände från fönstret, var luften i rummet

fri och frisk. De små rosenfärgade villervallorna voro

sin kos, och jag såg åter alla föremål i deras sanna och

naturliga färger.

Tavlan av verkligheten bör likna en klar bäck, som

under sitt lopp rent och troget återgiver de föremål, som

spegla sig i dess bölja, och genom vars kristall man

skönjer dess botten och vad som därpå vilar. Allt vad

målaren eller författaren vid dess framställande bör

tillåta sin fantasi, är att spela rollen av solstråle, som,

utan att förändra något föremåls egendomlighet, dock

ger alla färger en livligare glans, låter vågens dagpunkt

tindra mera diamantlikt och upplyser med renande

klarhet själva bäckens sandbotten.

I kraft av denna vunna åsikt, går jag med lugn att

i all blygsamhet åtaga mig rollen av solstråle och låta

denna gjuta sin klarhet över en sann framställning av

vår kärlek. Men solljus kan trötta som allt annat, när

det räcker för ihärdigt (som t. ex. i Egypten); därför

vill jag låta min solstråle blott här och där blicka fram

under vår vandring genom ungdomens elysé, och

upplysa blott de ställen, där jag förmodar att mina läsare

helst önskade dröja; eller ock där jag har lust sitta

ner, värma och vila mig själv. Låtom oss nu träda ur

skogen i

Första solblicken.

Den lyser fram genom dystra furuskogen och ger oss

utsikt över en öppen plats. I fonden se vi det lilla grå

huset, som dekorerade scenen i ett föregående kapitel. I

förgrunden se vi den gröna stranden, som en insjös klara

böljor bada. Granitklippor resa här och där sina oformliga

gestalter och stå som skiltvakter kring sjöfruns

himmelsblåa palats; unga björkar titta bredvid dessa

fram med gröna kronor och vagga sina vällustrika grenar

i västanfläktarna, som spela omkring, fulla av liv

och lust, fulla med ett ord av vår.

Vid stranden av sjön, uti björklunden gröna, bli vi

varse en ung man och ett ungt fruntimmer, sittande

bredvid varandra på det blomprydda gräset. De se lyckliga

ut, de tyckas njuta av naturen, av sig själva, av

allt. Han omtalar något för henne; hans ögon glänsa,

än stråla de upp mot himlen, än blicka de framför

sig med ett uttryck av stolt och säll medvetenhet, än

vila de länge på henne såsom ville de läsa i hennes själ.

Han slår sig för bröstet, han sträcker ut armarna,

såsom ville han omfatta hela världen; han talar med hela

värmen av en djup och innerlig övertygelse och måste

således helt säkert övertyga. Hon lyssnar vänligt till

hans ord, de synas behaga henne! Hon ler, stundom

under tårar, stundom med ett uttryck av överraskning och

beundran, sammanknäpper eller upplyfter sina händer

med utrop av livlig glädje och ser över huvud alltmera

övertygad ut. — Övertygad om vad? Om den unge

hannens kärlek?

»Jo pytt!

Strax skall det om kärlek gälla!»

Nej, övertygad därom, att Gustav Vasa var den

största konung, Gustav II Adolf den störste riddersman

som någonsin levat, att Karl XII var en hjälte vida

större än Napoleon, samt att svenska folket var av alla

folk det första och yppersta på jorden.

Någon av mina läsarinnor, som har särdeles gott

minne eller eljest har en ovanlig gissningsförmåga,

skall kanske uppsända den raketlika idén: »Här ha vi

säkert kornett Karl och hans Linnæa boreahs, eller den

vackra Hermina!»

Så var det.

»Men huru hade de gjort bekantskap?» frågar någon

kanske.

Jag svarar: se Gamla Testamentet, 1 Mosebok, 24

kap., Eleazars bekantskap med Kebecka. De modifikationer,

som skillnaden mellan äldre och nyare tiders

seder och talesätt kan föranlåta mellan en idyllscen i

Mesopotamien i patriarkernas tid och en i Sverige under

nittonde århundradet, äro ej nog betydliga för att förmå

mig att göra en ny teckning av ett uppträde, vilken

blott skulle ge var och en tillfälle att upprepa Salomos

ledsamma, men sanna ordspråk: »Ingenting nytt finnes

under solen!» och som dessutom skulle giva mig den

fatala känslan av att göra en svag kopia av ett skönt

original, alltnog: här var även en trött vandringsman, en

källa, en ung flicka, som kom med en kruka för att

hämta vatten, och som gav den resande dricka. Denne

hade väl inga kameler, men dock ett milt, tacksamt, för

all kärlek, utom den kristliga, ogenomträngligt hjärta.

Och denna sköna vekhet och denna ädla styrka föranledde,

att han följde den hulda tärnan hem, bärande

hennes vattenkruka.

Sedan vi nu tagit oss en ljusdryck (för att ej stöta

måttlighetssällskapen vill jag ej kalla den aptitsup)

vid den första, övergå vi till den

Andra solblicken,

vilken skall giva oss en åsikt av skogsfamiljen samt en

insikt i kornett Karls hjärta, som kan föra oss till en

översikt av vad som kan vara ödets avsikt med honom,

samt leda till moraliska reflexioner över den uppsikt,

som det är var och en gott att hava över sitt hjärta

under livets Sioppspel.

Om Hermina kunde med skäl liknas vid Rebecka, så

hade däremot baron K., Herminas styvfar, ej den

minsta likhet med den gästfrie Bethuel. Ytterst kallt och

ovänligt tog han emot den unge vandraren. Hans fru,

den redan omtalta vackra skogsfrun, var ej stort

blidare. Det tycktes, som om de känt både fruktan och

förtrytelse att bli upptäckta på deras gömställe. Men

man kunde ej länge vara fruktande eller kall och ovänlig

mot en ung man som kornett Karl. Hans öppenhet,

hans älskvärda och friska munterhet, den godhet, som

framlyste i hela hans väsen, hans enkelhet tillika med

ett visst ädelt behag i sitt sätt att vara, som han hade

av sin far, hans sorglösa, fria, milda blick, som alltid

klart och lugnt mötte andras, gjorde att personer av de

mest olika temperament, karaktärer och lynnen tyckte

om honom och funno sig väl med honom. Man kände

sig ovillkorligt böjd att fatta förtroende till honom, att

önska sig leva i hans sällskap, som man önskar sig leva

i den fria naturen, därför att den gör att man känner

livet lättare, sig själv lyckligare och bättre, ty då vi...

men vad tjänar det till att göra memorandum av det

som var och en vet utantill?

Kornett Karl ville intaga och intog verkligen både

friherrinnan K. och hennes man, så att de beviljade

hans begäran att åter få besöka dem, såvida (detta gjordes

till ett uttryckligt villkor) han ville lova att för

ingen, ej en gång för sin familj, röja sin bekantskap med

dem och deras vistelseort.

Detta lovade kornetten, därför — därför att han

kände en alldeles obegriplig lust att komma åter.

Några få dagar voro tillräckliga för att låta honom

märka de besynnerliga och olyckliga missförhållanden,

som rådde inom denna familj, men länge dröjde det,

innan han förstod orsakerna därtill. Baron K. var svensk,

hans fru och styvdotter italienskor; för omkring två

månader sedan hade han med dem anlänt till Sverige.

Deras kläder voro praktfulla och i synnerhet i hög grad

eleganta; deras sätt att vara och tala, deras bildning och

talanger röjde att de tillhörde samhällets högre och mer

förfinade kretsar, och likväl levde de nu i brist av en

mängd livets nödvändigaste behov, n. b. av dem, som

för världens bortskämda barn blivit nödvändiga. Utom

ett enda rum, i vilket man liksom hopskrapat allt det

glitter, som blivit räddat ur något lyckans skeppsbrott,

utvisade allt inom huset verklig fattigdom. Den dagliga

kost, de vackra italienskorna njöto, var ej bättre än den

varje torparfamilj i Sverige har tillgång på. Kornetten

för sin del påstod alltid, att ingen föda fanns bättre än

sill och potatis.

Emellan baron K. och hans fru var det nästan beständigt

stormväder. Det tycktes vara emellan dem ömsom

den häftigaste kärlek, ömsom avgjort hat, som stundom

i friherrinnans väsen antog ett uttryck av stolt

förakt under det han gav luft åt utbrott av vrede och

raseri. Scener föreföllo ofta mellan de olyckliga

makarna, varunder de gjorde varandra de bittraste

förebråelser och beskyllningar. Den obetydligaste småsak

kunde giva anledning därtill. Ett nästan sanslöst raseri

å hans sida, förtvivlade rop och tårar å hennes slutade

merendels dylika uppträden. Friherrinnans karaktär

tycktes till sin grund vara ädel, men hon var tillika

oböjlig, stolt och ytterst passionerad. Hennes man, på

en gång svag och despotisk, hade ett uppbrusande och

vilt lynne, blott i ögonblick av ett slags ångerfullt

lugn, som han stundom hade, kunde man ana att även

här fanns en ädlare natur, något som förtjänade att

älskas.

Tålig, vänlig och mild, som en lidande ängel, stod

Hermina, bredande sin oskulds snövita vingar

forsonande mellan dessa i passionernas strid förvildade och

förbittrade naturer.

Hon var vad man kallar en skön själ. Men denna var

ej, liksom hennes sköna kropp, född så. Den var bildad

genom tidigt lidande, tidigt erfarande av husliga

sorger och betryck, i synnerhet genom en tidigt utvecklad

religionskänsla, vilken gjorde att hon fördrog med

tålamod, försakade leende, offrade sin smärta åt himlen

och verkade kärleksfullt och outtröttligt på jorden. För

att lindra sin mors lidande och förskaffa henne någon

mera bekvämlighet, tog hon vid även de grövsta sysslor

inom hushållet, vilket för övrigt skulle skötas av husets

enda piga. Och det var rörande att se den sköna,

idealiskt fint bildade varelsen arbeta som ett tjänstehjon,

bära bördor under vilka hon dignade, det vill säga,

under vilka hon skulle ha dignat, hade ej kornett Karl

kommit och ställt saken till rätta och tagit bördan och

burit den på egna axlar. Ifrån den stund han kom, blev

mycket förändrat för Hermina. Som Jakob tjänte hos

Laban för den sköna Rachel, så tjänte kornett Karl hos

baron K. för att lindra Herminas mödor. Han jagade

och fiskade, skaffade förråd i köket och lät med möda

hindra sig från att själv vara kock, då han såg hur

Hermina måste vid elden bränna sitt sköna ansikte, sina

vackra händer. Hjälp av annan natur vågade han ej

tillbjuda det i sin fattigdom stolta och dryga

herrskapet.

Hermina hade hittills tjänat sin mor nästan som en

slavinna, men utan att bli belönt med den ömhet, hon så

väl förtjänat. Friherrinnan K. tycktes vara van att

emottaga offer utan att tacka därför; ännu mindre

tycktes hon vilja själv hembära några.

Med mödan bar hon plågan av den ringhet och den

fattigdom, hon såg sig försatt i. Av Hermina fordrade

hon, att hon, liksom hon själv, beständigt skulle

vara både smakfullt och präktigt kladd, vartill en

ganska rik, från Italien medförd garderob gav dem

tillfälle. Det var liksom ville hon i dessa kvarlevor av en

försvunnen prakt och storhet söka tröst för sitt

närvarande öde, eller liksom kunde hon ej tro, att detta

öde var verkligt allvar, utan blott en ögonblicklig

förtrollning, vilken varje stund kunde upplösas, såsom

väntade hon att någon fes trollstav skulle i palats

förvandla det lilla grå huset, och höll sig därför beredd

att i en dräkt, enlig med hennes rang och värdighet,

emottaga uppvaktningar och lyckönskningar.

Av sin styvfar behandlades Hermina på en gång med

liknöjdhet och hårdhet, och man såg tydligt, att vad hon

gjorde för honom, det gjorde hon ej för hans, men för

Guds skull.

Ifrån den stund kornetten kom in i huset, fick han

därinom ett slags välde, som dagligen steg, och det

använde han till att bereda Hermina ett gladare liv.

Baron K. var merendels borta om dagarna och kom

först mot aftonen tillbaka; stundom dröjde han även två

eller tre dagar borta. Under dessa fredstider förstod

kornetten att förskaffa Hermina en frihet, den hon

aldrig förr känt, och den hon nu med barnslig förtjusning

njöt. Han förmådde hennes mor, som var känslig för

naturens skönhet, att göra långa promenader i den

vilda romantiska trakten. Botaniken hade förr varit

hennes älsklingsnöje; kornetten upplivade åter hennes

håg därtill, såg överallt blommor (även tror jag där

inga fanns), för att söka övertyga den i sitt fosterlands

yppiga vegetation förtjusta italienskan, att Sverige var

lika rikt på blomster, som det var på hjältar och järn.

Åtminstone är det visst (och det erkände han senare

själv), att han ej hade försyn att såsom högst ovanliga

och märkvärdiga naturprodukter omtala kattfötter,

käringtänder, dådra, skvattra, pors, harsyra, malört,

renfana, höskallran, stormhatten, m. m.

Såsom det skönaste i naturen omtalade han i synnerhet

den underbart täcka blomman, som fått sitt namn

efter »världens störste naturforskare, svensken Linné».

Att finna denna underplanta sökte han inge friherrinnan

och Hermina den möjligaste största längtan. Alla

dagar hade han nya aningar om att den skulle upptäckas

i någon ny trakt. Han sökte länge, länge och

väl, och upptäckte den ej förrän i den stund, han

upptäckte sin kärlek.

Dessa promenader gåvo kornetten tillfälle att

beständigt vara omkring Hermina. Han gav henne armen då

de gingo, då de vilade skyddade han henne för solstrålarna.

Småningom förmådde han henne att springa

omkring och klättra bland klipporna, att njuta, med ett

ord, det fria, friska ungdomsliv, som hennes hittills i

klosterlik stillhet förflutna dagar ej givit henne begrepp

om. Då hon nu med hälsans och glädjens purpur på

sina kinder, skön och lätt som en oread, svävade

omkring i den av vår och vällukt tjusfulla naturen, och

ofta vände sitt änglaanlete strålande av tacksam

tillgivenhet mot den, som var orsaken till hennes levnads

njutning, då... då kände kornetten något underligt i sitt

hjärta... en värme, en ljuvlighet, en alldeles, särdeles,

honom hittills totalt främmande känsla.

Friherrinnan tycktes betrakta de båda unga vännerna

som tvenne barn, vilkas lek hon tillät, därför att de dock

hemburo all deras glädje, alla deras blommor såsom

offer till henne. Kornetten ägde den goda gåvan att hålla

folk i gott lynne med sig själva och därför med andra.

Mest likväl var han för Hermina i de stunder, då de

inomhus så ofta förefallande obehagliga uppträden

avlockade henne bittra tårar, dem hon merendels gick att

dölja i köket. Då följde han henne, tröstade henne med

broderlig ömhet, eller förmådde han henne att gå ut med

honom och sökte då genom samtal och intressanta berättelser

leda hennes uppmärksamhet åt gladare ämnen.

Man hade en gång inomhus behövt och ropat

Hermina. Hon hade ej funnits tillstädes och detta

föranledde hårda förebråelser till henne från hennes styvfar.

Kornetten upptog dessa såsom en handske kastad åt

honom, och det sätt, på vilket han besvarade utmaningen,

verkade till en förökad frihet för Hermina. Han kunde

nu ofta ensam gå ut med henne. Hennes uppfostran

hade i de flesta allvarsammare kunskaper blivit

vårdslösad. Han blev hennes lärare (synnerligen i svenska

historien), han blev för henne som en bror. Hon gav

honom även snart det ljuva namnet, och då de en dag

tillsammans studerade svenska grammatikan, kommo

de överens om, att du var ojämförligt mycket vackrare

än ni, och att de till varandra måste säga det förra.

Hermina åter blev för kornett Karl, man kan just ej

säga lärarinna, ej heller precis syster, men hon blev så

oförmärkt hans ögons ljus, hans livs glädje, hon blev hans....

Det är hög tid att underrätta mina läsare och i

synnerhet mina unga läsarinnor om, hur det var fatt med

kornett Karl. Han var kär!

Det hade väl aldrig någon gissat. Själv varken trodde

eller anade eller gissade han det innan

Tredje solblicken,

då han en afton vid solens nedgång gick vid stranden

av den spegellugna sjön. Hermina gick vid hans arm.

Hon var tyst och blek, blek av denna blekhet, som

vittnar om att hjärtat är glädjelöst, att man undergivit

sig, men att man lider.

Ett för hennes veka själ djupt skakande uppträde

hade nyligen ägt rum mellan hennes föräldrar.

Kornett Karl hade nästan med våld fört henne ifrån dem

och sökte nu, men utan framgång, att förströ och

uppmuntra hennes nedslagna sinne. Efter att hava gått en

stund, satte de sig under björkarna vid en mossig klipphäll

och betraktade tysta den slocknande purpurn, som

målade sig på vattnets spegel och på den andra

strandens skogväxta höjder.

Då först vände Hermina ett tårfuktat öga till kornett

Karl och sade: »Du är mycket god, min bror...» Hon

ville säga mera, men hennes röst blev vacklande; hon

tystnade, tycktes kämpa med sin rörelse och fortfor, i

det hon till hälften vände bort från honom sitt ansikte:

»Du dröjer här för min skull, av godhet för mig, och du

har för min skull många oangenäma och tunga stunder

och... du kunde likväl vara så lycklig, du har ju en far,

en mor, så goda, så förträffliga... syskon, som du så

mycket håller av. De måste sakna dig... vänd om till

dem — och bli hos dem... var lycklig... kom ej hit

tillbaka!»

Kornetten satt stum och såg på sjön, och såsom i en

själens spegel såg han med detsamma in i sitt hjärta.

»Varför skulle du fortfara att komma hit?» började

åter Hermina, med ett övertalande uttryck i den veka,

ljuva rösten. »Du gör dig själv mycken möda, mycket

ont, och du kan dock ej förändra mitt öde. Min far har

i dag talat bittra, hotande ord till dig... ack, lämna oss!

Varför skulle du dröja? Var ej orolig för mig, Karl!

Gud skall nog styrka och hjälpa mig.»

»Hermina», sade kornett Karl, »jag kan ej lämna dig...

men det är lika mycket för min skull, som för din...»

Hermina vände till honom sitt ansikte med en

frågande blick, under det ett par stora tårar långsamt

nedrullade utför hennes kinder.

Därför... därför», fortfor djupt upprörd kornetten,

»... att... Hermina, därför att jag älskar dig över all

beskrivning, att jag ingen glädje har i världen, om jag

ej får se dig, får vara med dig...»

Herminas änglaanlete strålade av överraskning och

innerlig glädje. »Det finns då någon som älskar mig...

och det är du, min bror! Vad Gud är god mot mig!» Och

hon räckte kornetten handen.

»Håller du även av mig?» frågade han med hemlig

bävan, hållande den lilla vita handen mellan sina händer.

»Huru skulle jag kunna annat?» svarade Hermina.

»Jag har ju varit lycklig först sedan jag lärde känna

dig. Du är så förträfflig, så god. Du är den första som

älskat Hermina.»

»Och den första som Hermina älskat?» frågade litet

behjärtad kornetten.

Jag känner grant vilka högar av romanguld jag i detta ögonblick

skjuter ifrån mig. Jag inser klart, huru allt i denna lilla romansmula kunnat

bli bättre, intressantare inlett; livligare utfört; huru både ingången och

utgången av detta stycke hade kunnat bereda min bok en fördubblad avgång.

Men detta skulle ha erfordrat flera ord, ergo flera rader, ergo mera papper,

och min förläggare är så förskräckligt rädd, att min bok skall bli för tjock

och ej kunna säljas för en riksdaler banko, att jag ser mig tvungen tränga

hop både min själ och mina koncept, för att kunna klämma min bok in i

bokhandeln inom det utsatta priset. Min förläggare tror, att svenska allmänheten

ej just vill kosta stort på sådana där vardagssaker. Jag tror att han

har rätt, att den har rätt och att jag gör rätt, som rättar mig därefter. »Ja visst! Utom min mamma.»

En innerlig känsla av sällhet intog de båda unga

älskande, och, såsom hade Amor själv i rosenskyar sänkt

sig ned på ljungtorvan bakom dem, omflöt dem i detta

ögonblick en vällukt, så ljuv, så förtjusande (säkert hade

ej Olympen skönare ambrosia), att kornett Karl mitt i

sin själs förtjusning sprang upp och utropade: »Det är

Linnæa! Min levnadsblomma är funnen!» Den växte

verkligen i långa, lummiga rankor längs med den

mossiga klippan. Snart blev en krona för Hermina flätad.

Vem kan beskriva den scen av ren och innerlig sällhet,

av oskyldig glädje som följde?

Hermina var ej blek mer. Ingen fråga väcktes mer

om att kornett Karl skulle återvända till de sina.

Hermina var ju hans. Han var Herminas. De förstodo

varandra, de voro lyckliga. Allt skulle bli gott, de

skulle alltid vara tillsammans. Intet kunde skilja dem

mer, de tillhörde varandra, på jorden — i himlen.

Naturen tycktes sympatisera med de unga sälla,

mild och full av kärlek slöt hon dem lik en öm mor i

smekande armar.

Vem gåve ej gärna tio hösttunga år för ett

ögonblicks vår och kärlek!

Fjärde solblicken

skiner över kornettens vrede,

så grömmelig.

En varm junidag anlände kornetten till skogsstället,

upphettad, uttröttad, längtande, trängtande, törstande

att av sin älskade få en vänlig blick, av hennes hand en

läskande dryck. Redan utanför huset hörde han hennes

harpa klinga. Han sprang upp och fick se Hermina,

mer skön och mer smakfullt klädd än någonsin, sitta

med harpan i liljevita armar, och bredvid henne... o

fasa, o blixt och dunder och död! Underjordens verk

och avgrundens påhitt! Bredvid henne satt — ej

Cerberus, trollet med huvuden tre, nej värre — ej Polyfem

med ena ögat, nej värre, värre — ej hin onde, nej värre,

värre, värre än! Ack! det var ej »la Bête», som satt

bredvid »la Belle», nej, det var en bildskön ung man, en

annan prins Azor.

Den sköne, stolte, lugne, svale, fine och städade

Genserik G. betraktade med förvåning den upphettade,

neddammade och över vad han såg högst förbluffade

kornett H. Snart likväl reste han upp sin apollogestalt,

gick med en belevenhet, full av behag, emot den

nykomne, räckte honom med vänlig nedlåtenhet handen,

fägnade sig över att se honom på landet och påminde

honom om den sista gången de träffades i Stockholm.

Kornetten tycktes alldeles icke fägna sig, ej heller

yttrade han ett artigt ord därom. Genserik gick åter till

Hermina och bad henne sjunga. Kornetten gjorde sig

ett ärende att gå över golvet och viskade i förbifarten

till henne: »Sjung icke!»

Med befallande röst och blick antydde friherrinnan

sin dotter att sjunga. Hermina sjöng, men med en

darrande röst. Kornetten satte sig i fönstret och torkade

med sin näsduk svetten ur pannan. Han talade, under

hela den tid Genseriks visit varade, knappt tre ord, dels

därför att ingen talade till honom, dels därför att den

unge G. talade oupphörligt själv. Och han talade så

väl, hade i sitt tal så utsökta och artiga vändningar,

berättade med så mycket intresse, han hade så mycket

kunskaper och insikter, att det just var en lust åt (läs:

grämelse för kornetten). Dessutom hade han ett

medvetancle av sitt eget värde, som ännu mer höjde det i

andras tanke.

»Jag är — jag har — jag gör — jag gillar — jag tänker

— jag vill — jag skall — jag har sagt» var det tema,

kring vilket och till vilket hans tankars och ords rondo

alltid spelade, alltid återkom. Summa: detta Jag blev

småningom så stort, så betydande, svällde så starkt att

kornett Karl såg sitt jag liksom smälta bort eller bliva

utträngt. Han kände sig nära att kvävas i den

tryckande atmosfären och måste söka luft i det fria. Han

gick fram och åter i trädgården under desperata tankar.

»Vilken urvädersvind, säkert kommande från

sandöknen Sahara, hade hitblåst den unge fideikommissarien,

den fatale Genserik G.? Friherrinnan fjäsade och

krusade ju ordentligt för honom. Vad betydde det? Han

var rik, han var skön, bildad, han var fideikommissarie,

han var... ack herregud! vad var han ej allt? Han

visade tydligt sin beundran för den sköna Hermina — i

synnerhet (man kan bli rasande) då hon sjöng.

Och Hermina! Varför skulle hon sjunga, då jag

bad henne låta bli? Varför lät hon säga sig artigheter

av en främmande karl (en fideikommissarie till på

köpet)? Varför gav hon sin ende vän knappast en

vänlig blick? Varför gjorde hon ej ett steg för att

förskaffa honom... ej så mycket som ett glas vatten en

gång, men lät honom stå där och torka och törsta och

plågas och pinas till kropp och själ?»

Ingen svarade på den olycklige älskarens frågor.

Himlen mulnade över hans huvud, och kring hans

fötter snärjde sig ärtsängens trampade plantor. Plötsligt

hördes hästhovars slag mot jorden. De slogo som

glädjepukor för kornetten; Genserik red sina färde, och

kornetten återvände hastigt till huset, för att få

förklaring och upprättelse. Intetdera fick han. Friherrinnan

bemötte honom kallt och avlägsnande. Hennes stränga

och vaksamma öga vilade på Hermina, som satt och

sydde utan att våga se upp. Det var i detta ögonblick

av ömsesidig spänning och missnöje, som kornetten

överraskades av sin familjs besök. Huru det då gick till,

vet läsaren.

En grämelse följde för kornetten. Han kunde ej

mera komma till sin älskades hem utan att finna

Genserik G. där framför sig. Hans rival var öppet gynnad

av baron K. och friherrinnan. Kornetten blev av dem

alltmera likgiltigt behandlad. Hermina ensam var mild

och vänlig, men nedslagen, tyst, förbehållsam, och

undvek hans frågor.

För att bättre vara i tillfälle att bevaka rörelserna

uti skogsfamiljen, beslöt kornetten att företaga en så

kallad fotresa, som bestod däri, att han inkvarterade sig

i en hölada, i möjligaste närhet med Herminas vistelseort.

I denna låg han om nätterna, under det han om

dagarna svärmade omkring Herminas boning, som bi

kring blomma.

Man kan vara säll i en lada, ja, liggande på halm

eller hö tycka sig vara i himlen! Men sticka harmens

och missnöjets taggar hjärtat, så är det visst att ladan

och dess tistelbädd lägga pina till plåga. Kornetten

gjorde härav ett memorandum.

En stor förändring inträdde småningom inom skogshuset.

Där blev överflöd på matvaror, viner och flera

lyxartiklar, där antogos flera tjänare. Baron K. blev vid

ett blixtrande gott lynne, friherrinnan alltmera

majestätisk och stolt... kornetten alltmera överflödig och

översedd. Genserik G. växte honom över huvudet. Den

största antipati började råda emellan de båda unga

männen, men kornetten, förargad, bitter och bitande,

visade sig merendels på en oförmånlig sida bredvid den

belevade, alltid kallt artige och lugne Genserik. Han

kände det, läste det på allas anleten och blev därigenom

ännu mera förstämd. Han spelade vad man kallar »en

ynklig fiol», och för att därmed ej längre trötta

finkänsliga läsares öron, vilja vi se oss om uti den

Femte solblicken.

Mera missnöjd än vanligt med Hermina, hennes

sorgliga vänlighet, hennes förbehållsamma väsen, med

sig själv, med hela världen, gick kornett Karl en

afton tankfull i den stilla, susande furuskogen. Då

kom han till källan, där han först hade sett Hermina,

och med sorgliga känslor stod han, betraktande i den

klara spegeln sitt solbrända, missnöjt blickande, föga

vackra anlete, jämförande det i tanken med Genseriks

sköna, klara och kloka utseende. Plötsligt fick han se i

källan ett anlete blicka fram bredvid sitt. Det var skönt

som en ängels — det var Herminas. En glädjerysning

genombävade kornetten men kvävdes hastigt av en

bitter känsla.

»Hermina», sade han, »det var säkert Genserik du

trodde dig finna.»

Hermina teg stilla en stund, lade sedan sakta sin

hand på hans arm och sade blott: »Karl! Ha vi upphört

att förstå varann?»

Han såg på henne, och hennes milda, älskande men

tårfulla blick mötte hans.

Älskande! Om er kärleks och sällhets silkeshärva har

trasslat sig och I viljen reda den — talen ej. Sen

varandra an!

Kornett Karl tyckte på en gång att en slöja föll från

hans ögon — töcknet försvann ur hans själ. För

honom blev på en gång allt klart, och så himmelskt klart.

Länge stodo de unga älskande tysta och drucko ljus och

frid och sällhet ur varandras klart strålande blickar.

Sedan nästan ingen gnista oro mer stod kvar i deras

själar, då började de älskande göra förklaringar och

försäkringar.

»Är du ej», sade bland annat Hermina, »är du ej den

som först älskat mig, som låtit mig känna att det kan

vara en njutning att leva? Och hade du även ej gjort

det — huru kan du tro, att jag kan ställa en kall egoist,

sådan som G., i bredd med dig?»

»Men han är så rasande vacker!» sade skrattande

och ändå halvt förlägen kornetten.

»Är han? Det har jag ej märkt. Mig behagar han

ej. En vet jag, som behagar mig, en, vars ansikte

gör mig gott att se, en, som jag finner vacker... Vill

du se hans porträtt?»

Hon förde honom till källan. Kornetten betraktade

där med välbehag sitt solbrända, av glädje strålande

ansikte.

»Men dina föräldrar gynna Genserik...»

»Och jag gynnar dig.»

»Han älskar dig.»

»Och jag älskar dig.»

»Hermina!»

»Karl!»

Då människan har lämnat detta jordiska liv för att

övergå till ett bättre i himlen, så säger man

förtröstansfullt: »Frid vare med henne!» Och så vänder man

sig till att tänka på något annat.

Sammalunda, då tvenne älskande ur sorgedalen av

deras tvivel ha ingått i återförsoningens klara himmelrike,

kan man säga: frid vare med dem! och tänka på

andra ämnen.

Dock vilja vi till det sista »Guds fred» över detta kasta

ännu en

Sjätte solblick.

Och denna ler över de förtjusningar, vilka

strömmade över kornett Karl under några lyckliga dagar.

Han var säker på Hermina, och hennes tystnad, hennes

förbehållsamhet, hennes hövlighet mot Genserik, hans

trägna visiter, hans jag, hans älskareartighet... baron

K:s och hans frus kallsinnighet mot honom (kornett

Karl) intet oroade honom nu mera. Ladan erbjöd

honom ett himlaläger. Våren i naturen avspeglade

våren i hans själ. Skogen, blommorna, böljorna, vindarna,

fåglarna, allt sjöng till honom och för honom »glädje,

glädje!» Glädje? ack, Rinaldo, Rinaldo! Hör!

Trumpeternas klang kalla dig från Armida, och glädjen

måste du försaka.

Trumpeterna ljuda! Ej från Palestinas fält, ej från

det förlovade landet, men från Ladugårdslandet, eller

rättare från Ladugårdsgärdet. Lika mycket! Nya

Rinaldo, kornett Karl, du måste lämna den som är mer

dygdig, mer blygsam, därför mer skön än Armida. Ur

hennes trollpalats (det lilla grå huset) måste du rycka

dig. Så vill den obeveklige generalen-en-chef för alla

livregementen, Ödet, vilken gör så litet avseende på

hjärtats krav.

Trumpeterna ljuda, plikterna bjuda — till lägret, till

lägret! och den

Sjunde solblicken

slocknar i de älskandes avskedstårar.

För att ännu spara våra egna, kommendera vi våra

tankar höger om vänder eder, marsch! till Thorsborg

åter. Där skola vi med gamla bekanta gå nya värv till

mötes, såsom

Gräva genom jorden m. m.

En afton, då vi alla voro församlade omkring den

blindas sjukbädd, läste professor L. högt ur en översättning

av Herders Ideen. Ämnet var: människans utbildning

i en annan värld; de upplysande vinkar angående

hennes förvandling, som på jorden blivit oss givna

genom de förvandlingar, som vi märka i naturens lägre

riken, och som alla äro förädlingar.

Professor L. slutade med denna betraktelse i följd av

det föregående: »Blomman visar sig först som ett

groende frö, sedan som plantskott; detta bär fram

knoppen och nu först framskjuter blomväxten. Dylika

utvecklingar och förvandlingar ske hos flera varelser,

bland vilka fjäriln har blivit oss en känd sinnebild av

människans förvandling. Se, där kryper den fula, en

grov näringsdrift tjänande larven; hans stund kommer,

och en dödsmattighet överfaller honom. Han fäster sig

fast, han lindar sig in och har vävnaden till sin

svepning, likasom till en del organen för sin nya varelse

redan inom sig. Nu arbeta ringarna, nu sträva de inre

organiska krafterna. Långsamt går i början

förvandlingen och synes förstörelse. Tio fötter kvarbliva i den

avstrukna huden, och den nya varelsen är ännu oformlig

i alla sina lemmar. Småningom bilda sig dessa och

komma i ordning, men varelsen vaknar ej förr, än då

dess förvandling är fulländad. Nu tränger den sig till

ljuset, och hastigt sker den sista utbildningen. Blott

få minuter — och de späda vingarna bliva fem gånger

större än de voro under dödstäckelset. De äro begåvade

med elastisk kraft och med alla de strålars glans, som

fått rum under solen. Hela dess natur är förändrad; i

stället för de grova bladen, av vilka den förr födde sig,

njuter den nektardagg ur blommornas gyllene kalkar.

Vem skulle i larvens gestalt ana den blivande fjärilen?

Vem skulle i båda igenkänna samma varelse, om ej

erfarenheten hade visat oss det? Och båda dessa

existenser äro endast levnadsloppet av ett och samma

väsen, på en och samma jord. Vilka sköna utbildningar

måste ej vila i naturens sköte, där dess organiska krets

äger en större vidd och de levnadsåldrar, den utvecklar,

omfatta mer än en värld.

Och sålunda visar oss naturen även i dessa analogier

av blivande, d. ä. övergående varelser, varför hon

invävde dödssömnen bland sitt rikes gestalter. Den är

en välgörande dvala, som omhöljer ett väsen, uti vilket

de organiska krafterna sträva till ny utbildning.

Varelsen själv med sitt större eller mindre medvetande

har ej styrka nog att överse och styra sin kamp; den

inslumrar således och vaknar först, då den står fram

utbildad. Även dödssömnen är således en faderlig, mild

lindring. Den är ett lugnande opium, under vars

verkande naturen samlar sina krafter och den insomnade

sjuka tillfrisknar.»

Här tystnade L. En djup och ljuv rörelse hade

intagit oss alla. Vi sutto tysta, med blickarna fästade på

vår arma sjuka, utför vilkens kinder stora tårar sakta

nedrullade, under det svaga men jämrande ljud trängde

sig mellan hennes läppar. Hennes nåd smekte henne

med ömhet; översten lade, liksom välsignande, handen

på hennes huvud. En djup, tonfull, uthållande snarkning

drog i detta ögonblick allas vår uppmärksamhet

på löjtnant Arvid, som hade somnat, makligt liggande

i ett hörn av soffan, med munnen öppen och näsan i

vädret. Detta trumpetljud blev en signal till uppbrott

för Julie, som med glödande kinder skyndade ur rummet.

Efter en stund gick jag för att uppsöka henne, och

fann henne stående på trappan utanför huset, lutande

med armarna i kors över järnstaketet och blicken fästad

på den ljusa aftonhimlen, där bleka stjärnor började

framskymta. »Julie!» sade jag, i det jag lade min arm

kring hennes liv.

»Ack, Beata!» suckade Julie, »jag är olycklig, jag

är rätt olycklig! Måste jag bli det för hela min livstid?»

Innan jag hann svara, kom löjtnant Arvid ut på

trappan och ropade gäspande: »Vad tusan gör du här,

Julie? Står och förkyler dig, får snuva och bröstvärk.

Kom in igen, kära du. Också tror jag att man redan

börjat duka bordet. Kom då!»

»Arvid!» sade Julie, »kom du hit till mig en stund»,

och hon tog vänligt hans hand och sade med livlighet:

»Ser du, hur vackert allt är i afton, låt oss gå ner i

parken, dit du vet, där vi en gång komma överens att —

Jag vill tala med dig där, bedja dig om något.»

»Vi kunna ju så gärna talas vid i förmaket.»

»Ja... men det är så vackert i afton. Se dig omkring

då! Hör du fågeln, hur sött den kvittrar, hör du

vallhornet där borta? Se då ditåt, där solen gått ned...

vilken mild rodnad, ack, det är en skön afton!»

»Charmant, min ängel», svarade med en kvävd gäspning

löjtnant Arvid, »men — jag är besatt hungrig och

kände en gudomlig lukt av kalops, då jag gick förbi

köket; jag längtar att återfinna den i salen. Dessutom

stiger ju en förbannad dimma upp. Kom, min ängel!»

»Arvid!» sade Julie, i det hon drog bort sin hand, »vi

ha så olika tycken, så skild smak, ser jag...»

»Tycker du ej om kalops?»

»Gud välsigne dig med din kalops, jag talar ej om

den. Men om våra böjelser, våra känslor, de stämma ej

överens...»

»Ja — det rår jag ej för.»

»Nej... men jag fruktar att vi ej passa för varandra...

att vi bli olyckliga...»

»Ah, kära du, det ger sig väl. Man skall ej göra sig

bekymmer i förtid. Det tar bort matlusten. Kom, låt

oss äta kvällsvard i ro. Kom, min lilla hustru...»

»Men jag vill ej... och jag är ej din hustru», sade

Julie, i det hon vände sig från honom, »och», tillade hon

litet saktare, »vill ej vara din fästmö mer...»

»Vill inte?» sade Arvid lugnt. »Ja, men ser du, det

har sina svårigheter att göra om intet. Du har min

ring, och jag har din... dessutom är jag just inte rädd...

flickor ha sina kapriser. Nå nå, det ger sig väl tills

i morgon. Adjö, Julie! Jag går och äter kalops, svälj

du ned dina kapriser!» och han försvann i förstugan.

Julie tog min arm och gick ned i trädgården, under

det hon grät häftigt. Jag gick tyst bredvid henne,

väntade att hon skulle ge sitt hjärta luft genom några

klagomål över sin fästman. Men hon teg, tryckte ofta

min hand och fortfor att gråta.

Då vi vände av i en sidoallé, kom en figur insvept i

kappa långsamt gående emot oss. Professor L:s röst

ljöd ifrån denna och tilltalade Julie med vänligt skämt

över hennes romaneska smak för aftonpromenader. I

det han nalkades, fick han se hennes förgråtna ögon och

blev hastigt stum och allvarsam.

»Professor L.», sade Julie halvt lustigt, halvt ännu

med gråten i halsen, »säg mig vad skall man göra, då

man inser att man begått en stor dårskap och ej mer

kan göra den om intet.»

»Då», sade professor L., »måste visheten bära dårskapens

följder.»

»Och man skall bli olycklig för hela sin livstid?»

»Olycklig skall man ej bli, men bättre och klokare

skall man bli, och använda det begångna felet som ett

trappsteg, på vilket man stiger för att komma närmare

fullkomligheten.»

»Det låter vackert, i synnerhet mycket uppbyggligt,

— och emellertid skall man kunna ledsna vid vishet och

fullkomlighet och hela livet — och finna var dag odräglig.»

»Blott en ganska svag varelse», sade milt professor

L., »skall kunna så sjunka till levnadströtthet och olust.

Den mest dystra och glädjelösa ställning i livet har sina

ljuspunkter, blott man vill se dem. Inom oss själva

skola vi i alla sorger och betryck säkrast finna

hugsvalelsens källor. Då våra omgivningar störa eller plåga

oss, låt oss söka en fristad och ett inre liv inom oss. Då

skola vi säga med Hamlet: ’O, jag kunde låta stänga in

mig i ett nötskal och tro mig vara herre över en omätlig

värld!’ Att lära känna denna värld, som lever inom oss,

ordna den, bringa den till klarhet och fortskridande

utbildning, är en njutning, som ingen ställning i livet kan

betaga oss, och en njutning, som man snart skall

erkänna såsom tillräcklig att låta oss älska även det

kulnaste jordeliv. Lära att tänka är lära att leva och njuta.»

»Men», suckade Julie, »huru skall man lära att tänka

med en...»

Med en man, som bara tänker på kalops? fullbordade

jag i andanom.

»Goda böcker», fortfor L., »äro milda tröstare, ledare

och vänner. Med dessas tillhjälp skall man, om man

allvarsamt vill, ej gå miste om att bringa sitt inre i

jämvikt och bestånd.» Han teg ett ögonblick och tillade med

värme och rörelse: »Mina böcker, huru mycket har jag

ej att tacka er för!»

»Ni har varit olycklig?» sade med innerligt deltagande

Julie.

»Allt vad jag ömmast älskat på norden, har jag

förlorat, och det ej blott genom döden. Sedan mina barnaår

har denna prövning förföljt mig. Allt vad jag innerligt

fäst mitt hjärta vid har blivit mig frånryckt. Mången

bitter stund har gått förbi, innan jag förmått undergivet

böja mig för den evigt Godes vilja, och ännu...»

»O, den som kunde trösta er!» utropade med barnsligt

innerlig hängivenhet Julie.

»Jag har», fortfor L., »sökt härda mitt hjärta, för att

bevara det från att så bittert lida, jag har länge

kämpat mot dess känslighet, jag är ej ung mer, och ändå

(detta sade han sorgligt leende) får jag kanske snart

återgå till mina böcker för att söka tröst.»

»Jag ville vara en bok», sade Julie med tårar i

ögonen.

Professor L. såg på henne med faderlig... nej icke

precis med faderlig, men ändå obeskrivlig ömhet. »Goda,

älskvärda flicka!» sade han med sin sköna, harmoniska

röst, och fortfor efter ett ögonblick mera lugnt: »Det

är svaghet att klaga. Styrka att bära finna vi i bönen

och i våra plikters utövning. Låt oss hämta kraft ur

dessa källor.»

Han räckte Julie handen, som gråtande gav honom

sin.

I detta Ögonblick kommo vi in i en berså, varest

trenne små svarta figurer, som tycktes stiga upp ur

jorden, mötte våra förvånade blickar. Och knappast

mindre förvånade blevo vi att igenkänna små paltarna

och en lekkamrat till dem, stående ända till midjan i en

grop och inbegripna i en djup fundering. På våra

förnyade frågor över deras förehavande följde från deras

sida först tigande, sedan några grumlade ljud, slutligen

yppandet och det något orediga förklarandet av deras

stora hemlighet. De hade nämligen företagit sig att

gräva igenom jorden, och göra sin familj, i synnerhet

översten, därmed en surpris.

Vad som nu uppehöll dem, var visst icke företagets

svårighet, bah! men en djup tanke, som uppstigit i lilla

Klaes’ hjärna, att då de fått hål ända igenom jorden,

skulle de möjligtvis kunna med detsamma falla igenom,

och var de då skulle stanna... det... det torde nu

professor L. vara god och säga dem.

Vi måste nu allesammans skratta.

Professor L. uppsköt sin förklaring till morgondagen

och skickade vänligt skämtande, pygméerna med

jätteplanerna hem. Ett bud kom i detsamma efter dem och

oss för att säga att vi voro väntade till aftonmåltiden.

Det lilla triumviratet satte av i kort galopp. Vi följde

saktare efter, men nu råkade vi på löjtnant Arvids

förbannade dimma, som stod lik en mur mellan trädgården

och borggården. Nu först märkte vi att Julie var utan

schal. Jag var ej mycket battre försedd. L. tog av sig

sin kappa och ville svepa den omkring Julie. Hon ville

alldeles icke tillåta det, då L:s hälsa just ej var bland

de starkaste. De skulle stå där ännu stridande och

protesterande, om jag ej gått emellan med ett förlikningsprojekt

och föreslagit, att de båda skulle betjäna sig av

den ganska vida kappan. Det antogs, och Julies fina,

zefirlika skepnad försvann under en flik av kappan,

som hon skrattande svepte omkring sig. Och framåt

gick tåget genom natt och dimma.

Det var väl ändå litet rasande tillställt, tänkte jag

sedan. Salig fru Genlis, herr Lafontaine ännu mindre,

skulle i sin romanvärld väl aldrig låtit två älskande

komma under en kappa, utan att begagna ett så ypperligt

tillfälle för att låta en kärleksförklaring krypa

fram, och jag undrar just om fru Natur ej denna gång

skall föra något å bane, skall låta någon suck, något

ord...

Jag lyddes uppmärksamt, under det jag gick efter

kappans invånare, men — de tego — intet ord, intet

ljud. Jo nu!... Vad var det? Julie nös. Nå, L. säger

väl »Gud hjälp!» och det kan hjälpa dem till något, nej,

han sade intet.

Vi äro ur trädgården, vi gå över gården. Skall då

ingen tala? nu!... nej. Vi stiga uppför trapporna, vi

träda in i porten; nu då!... nej. Kappan föll ned från

Julies axlar, hon tackade och neg, L. bugade sig.

När vi kommo upp i salen, satt löjtnant Arvid och

åt kalops. Man hade länge väntat på oss. Till vår

ursäkt berättade jag kappstriden.

Under hela aftonmåltiden ruskade hennes nåd huvudet

åt Julie, var gång hon såg på henne, för att förebrå

henne en så stor oerhörd oförsiktighet, som den att utan

schal gå ut så sent.

Då löjtnant Arvid blev varse sin fästmös förgråtna

ögon, tycktes han bli ganska förbluffad, men förmodligen

tänkte han: Det ger sig väl, när hon får äta och

sova, ty han gjorde ingen hast med sin aftonmåltid,

sökte därefter intet tillfälle till samtal med sin fästmö,

och red sin väg vid vanlig tid och med vanligt lugn.

Men det gav sig ej med Julies missnöje. Tvärtom

tycktes det växa till. Fåfängt bjöd henne Arvid att ta

sig »en liten lur» och anse honom som »kudde». Hon

tycktes ej på denna mer finna någon ro. Fåfängt kom

hans far, gamle general P...., med sitt präktiga spann

och tillbjöd sin tillkommande lilla sonhustru att

»promenera efter Svanorna»; intet ville hjälpa. Dagligen

föreföllo mellan de förlovade en mängd brouljerier, som

antogo, oaktad Arvids makalösa flegma, en alltmera

betänklig natur. Hennes nåd, som nu blev uppmärksam

därpå, började bli helt orolig och höll sig alltid

färdig att med något godhetsfullt skämt, något

försonande ord åter sammanknyta den brustna enighetstråden.

Det lyckades henne väl ännu, men — med var dag

fick tråden flera knutar.

Så fortgick det en tid. Kornett Karl reste, efter

slutat läger, till Roslagen. Därifrån skrev han alldeles

desperata brev om damm och hetta, och ledsamt och

tråkigt, och odrägligt m. m. Om botanik nämnde han

ej ett ord.

Under loppet av sommaren förblev Elisabeths

tillstånd sig likt, och hennes nåd fortfor att anse mjölkkur

nödvändig för mitt bröst och min melankoli.

Parcen spann den övriga familjens levnadstrådar av

ordinärt lin, blandat med litet blår, men ändå mera

silke, till slutet av augusti månad, då hon lyfte saxen.

Låt oss se

Varför!

Efter en tung och kvalmig dag sammandrogo sig mot

aftonen en mängd åskmoln och betäckte vid solnedgången

hela himlen. Ett slags dödstystnad utbredde sig

över nejden. Man hörde intet ljud från de skyndsamt

hemvandrande hjordarna, ingen fågel kvittrade, asparnas

löv rörde sig ej, själva myggsvärmarna vågade ej

surra, som vanligt, vid ljusets nedgång. Hela naturen

stod liksom i en kvalfull väntan på något hemskt och

ovanligt uppträde.

Senare på aftonen började det rysligt skona

skådespelet.

Bleka blixtar upplyste varannan minut hela nejden,

som däremellan höljdes av ett nästan nattligt mörker,

och vid dessas sken såg man huru molnmassorna

antogo allt dystrare färger och i hotande gestalter

skockade sig över slottet. Då och då genomven en hastig

stormil luften, varefter åter ett dött lugn följde. I dovt

men i styrka tilltagande dunder hörde man från flera

håll åskvagnarna framrulla.

Hennes nåd sprang från spjäll till spjäll, från

fönster till fönster för att se efter, om alla voro väl

stängda. Julie och Helena stodo med deras far i ett

fönster och slöto sig vid var ny blixt, var ny åskknall allt

närmare intill honom.

Jag gick in till den blinda. Hon satt på sin bädd, i

en lutande, sammanfallen ställning, uttrycksfull för

den högsta levnadströtthet, och sjöng med låg och

dyster röst:

Det är natt, det är natt!

Mitt öga är mörkt, mitt hjärta slår matt;

det längtar att vila.

Giv mig ro, giv mig ro

och rum i det hus, där maskarna bo,

o dödsängel bleka.

Låt mig insomna sött;

av vakor och gråt jag är, ack, så trött,

så trött av att leva!

Här lät den arma levnadströtta sitt huvud sjunka

ner mot kuddarna. Hon teg stilla en stund; jag såg

henne sorgligt le, och hon började åter, men med en

klarare röst och på en gladare ton, sjunga:

Blir det morgon en gång,

och når till min grav den uppståndelsesång,

som kallar till livet...

Får jag skåda ditt ljus,

o strålande kung, och ur jordenes grus

min panna upplyfta...

Här började hennes tårar rinna, och, förändrande

ton, sjöng hon gråtande och i avbrutna strofer:

O moder, o moder!

I hyllande armar

slut då den brottsliga,

ångrande dottern!

Lär henne bedja,

lär henne hoppas...

— — — — —

Giv henne ömhet,

giv henne vila!

O moder, o moder!

Slut mig i famnen,

tryck mig till hjärtat,

det ömma, det varma!

Låt mig få känna,

huru i kärlek

hjärta mot hjärta

himmelskt kan klappa!

Ack, aldrig jag kände

det här uppå jorden!

— — — — —

Ensam jag vandrat,

ensam jag älskat,

ensam jag lidit,

bittert, o bittert!

— — — — —

Ensam jag älskar

ännu i döden.

O moder, o moder!

tag mig, o tag mig

bort ifrån världen,

bort ifrån plågan!

— — — — —

Glimmande gnistan

kalla ur gruset!

Lyft mig ur mörkret,

höj mig till ljuset!

En häftig åskknall, vilken genljöd genom hela

slottet, avbröt hennes sång; på denna följde andra allt

tätare och häftigare. En vild storm började tillika rasa.

»Är någon här?» frågade den blinda. Jag gick fram

till henne. Hon sade: »Jag hör en musik, som gör mig

gott. För mig till fönstret!»

Då hon kom dit, lade hon armarna i kors över

bröstet och vände ansiktet upp mot himlen. Blixtarnas

flammor foro över det sköna, bleka anletet under det

förskräckliga åsksklag tycktes vilja hota med undergång

den varelse som med en slags trotsande glädje

höjde en lugn panna mot förstörelsens andar.

Småningom tycktes häftiga känslor uppstiga hos

Elisabeth, och kampen i naturen finna gensvar uti hennes

själ. Plötsligt utropade hon: »Jag ser något! En

eldhand med glödande fingrar for över mina ögon!»

Hon stod en stund, liksom i spänd väntan, och sade

sedan, med en slags stilla hänryckning: »Hur härligt,

hur härligt det sjunger där uppe bland molnen!

Syskonharmonier kallar er mitt hjärta. Här, i mitt bröst,

är den första stämman; — där tonar nu den andra. Nu

är enhet, nu blir liv och glädje! Eld av himlen!

Moderssköte! Slut mig i brinnande famn! Moder,

moder, är det din röst jag hör? — din hand jag såg... som

jag ser... jag ser nu åter? Vinkar du mig? Kallar du

mig? — Luft!» skrek hon nu vilt och befallande, »för

mig ut i fria luften! Jag vill höra min moders röst,

jag vill flyga till hennes bröst och bli varm åter. Det

finns eldvingar där ute, de skola bära mig. Där finns

en vagn... hör hur den rullar! Den skall föra mig.

Fort, fort! Ser du ej handen? Den vinkar. Hör rösten!

Den kallar! ha! hör du?»

Jag omfattade henne med ömhet och bad henne att

förbliva stilla. Hon avbröt mig, i det hon högtidligt

sade: »Gud skall neka att höra din sista bön, om du

nekar min. Han skall välsigna dig, om du lyder mig.

För mig ut i det fria! Det blir för sista gången, som

jag begär något av dig. Du vet ej, huru allt mitt väl

och ve vilar på denna stund. För mig ut i mitt rike —

i orkanens rike... där, blott där, skall jag kunna få

frid. Beata, goda Beata! se, jag är stilla och sansad,

jag är ej tokig. Hör mig... bönhör mig! Jag har

legat i bojor hela mitt liv... låt mig blott ett ögonblick

bli fri... och alla mina många blödande sår skola

läkas!»

Jag hade ej mod att emotstå denna röst, dessa ord.

Jag förde henne ned på en terrass, anlagd på själva

berghällen, ett stycke utanför slottet. Den unga flickan,

som var Elisabeths vårdarinna, hade av fruktan

för åskan ej velat följa oss.

Snart ångrade jag min eftergivenhet. Knappt voro

vi utkomna i den vilt upprörda naturen, förrän Elisabeth

slet sig lös från mig, sprang några steg framåt,

stannade sedan, i det hon uppgav höga rop, fulla av

trotsig, vansinnig glädje.

Det var en scen av ryslig skönhet. Blixtarna

kringkorsade med röda tungor hela nejden; stormen svepte

omkring oss, och ömsom dånande, ömsom väsande

åskknallar cirklade över våra huvuden. Lik orkanens ande

stod på klippan den blinda med vilda, hemska åtbörder.

Än skrattade hon och slog ihop händerna med vansinnig

fröjd, än vände hon sig runt omkring med

utsträckta armar, i det hon sjöng med stark och klar röst:

Blixtar och lågor,

flammande vågor

av världseldens hav!

Stormar, som ryten

och kedjorna bryten

till tystnadens grav!

Tordön — I alla

krafter, som svalla

i världsaltets bröst!

Sen, i en kvinna,

en härskarinna,

förnimmen min röst!

Ljungen, o ljungen,

sjungen, o sjungen,

hell frihetens dag!

— — — — —

Segersång klingar,

Livet får vingar!

— — — — —

Den fria är jag!

Åter skrattade hon vilt och ropade: »Hur härligt,

hur härligt, hur präktigt! Vad jag är glad, glad, glad!

Nu är min regeringsdag inne!... En krona... en

krona av eld skall ur mörka skyar nedstiga och sättas

på mitt huvud. Min dag är inne, min stund är

kommen!»

I detta ögonblick stod, till min obeskrivliga tröst,

översten vid den olyckligas sida.

»Du måste», sade han, »återvända till ditt rum.»

Med en häftig rörelse gjorde Elisabeth sin hand lös

ur hans, och i stället att, som förr, ödmjukt lyda hans

önskan, stod hon nu framför honom stolt och trotsig,

med en Medeas uppsyn, och upprepade: »Min stund är

kommen! Jag är fri! Måste? Vem vågar säga detta

ord åt mig, här på detta ställe? Står jag icke i mitt

rike? Håller icke min moder mig i sin famn? Ser du

ej, huru hennes eldarmar omfatta mig och stöta dig

bort?»

Översten, som fruktade för ett tilltagande utbrott av

hennes vansinnighet, ville taga henne i sina armar,

för att bära henne till slottet åter, då hastigt Elisabeth

med oändlig ömhet lade sina omkring hans hals, i det

hon sade: »Så, om jag sluter dig i mina armar, och du

mig i dina... då skall min moder upptaga oss båda i

sitt eldsköte. Vad klar och himmelsk sällhet! I dag är

min dag — min stund är inne! Jag är fri, och du är

fången. Jag trotsar dig — jag trotsar dig, att

någonsin bliva fri!»

Var det ordet »trotsar», som väckte mannens trots,

eller var det någon annan känsla, men översten löste

sig hastigt ur Elisabeths armar och stod stilla på ett

par stegs avstånd från henne.

»Ja, jag trotsar... jag trotsar dig», fortfor hon. »Du

har fängslat mina lemmar, du har bundit min tunga,

och ändå står jag nu framför dig, mäktig och stark,

och vill låta ljunga mot dig likt blixtar de hemska

orden: ’jag älskar dig! jag älskar dig!’ Du kan ej mer

förbjuda mig dem, din vrede är vanmäktig. Åskan är

med mig — stormen är med mig. Snart är jag för

alltid med dem där uppe. Som ett moln på din himmel

skall jag följa dig hela ditt liv igenom; som en blek

vålnad skall jag sväva över ditt huvud, och, då allt

tystnat omkring dig, skall du ännu höra min röst ropa:

’jag älskar dig! jag älskar dig!’»

En sällsam och djup rörelse tycktes ha bemästrat sig

översten; han stod orörlig med korslagda armar, men

dunkla lågor flammade i hans ögon.

Med en stillare hänryckning fortfor Elisabeth: »O,

huru högt har jag ej älskat dig! Så högt, så varmt har

ingen dödlig älskat! Himmel, som dånar över mitt

huvud... jord, som snart öppnar min grav — er tar jag

till eviga vittnen! Hören mina ord! Förnim dem du,

du mitt livs älskade plåga, ädla, höga föremål för alla

mina tankar, för min kärlek, för mitt hat — ja,

mitt hat... hör hur det talar: jag älskar dig! Med

hela min varelses innersta, heligaste liv har jag älskat

dig; djup som havet, men ren som himlen var min

känsla. Du har ej förstått det... ingen på jorden skall

förstå det... min moder vet det... och Han, som är

över oss alla. Om vi hade levat i en värld, där ordet

och gärningen kunna vara oskyldiga, som känslan och

tanken... o, då hade jag, lik en klar och varm flamma,

kringslutit och kringstrålat din varelse... genomträngt

dig med salighet... brunnit, en ren offerlåga, blott för

dig. Sådan var min kärlek. Men du förstod den ej...

du älskade mig ej... och du stötte mig bort, och du

föraktade mig... och jag blev brottslig... men älskade

ändå... och älskar ännu... och alltid och evigt... och

— ensam!»

»Ensam?!!» utbrast översten, i det en våldsam känsla

tycktes föra honom utom sig.

»Ja, ensam...», återtog den blinda häpen och

darrande, »var det någonsin annorlunda? Jag har ibland

anat det... men... O, min Gud, min Gud! vore det

möjligt? O säg, är det möjligt? Vid den eviga salighet,

som du förtjänar — och som aldrig kan bli min — vid

det ljus du ser och som jag aldrig skall skåda —

besvär jag dig — säg det, säg det: har du älskat mig?»

Ett ögonblicks fullkomlig tystnad härskade i naturen.

Den tycktes vilja lyssna till det svar, som även

jag med darrande ångest avbidade. Endast bleka,

långsamma blixtar flammade omkring oss.

Högtidligt, med ett starkt, nästan våldsamt uttryck i

sin röst sade översten: »Ja!»

Den blinda vände mot höjden sitt ansikte, strålande

av överjordisk salighet, under det översten med häftig

och djup rörelse fortfor: »Ja, jag har älskat dig,

Elisabeth, älskat dig med mitt hjärtas hela kraft... men

Guds kraft i min själ var högre och bevarade mig från

att falla. — Blott min stränghet har frälst mig och

dig. Min kärlek var ej ren som din. Det är ej giftet,

som din hand beredde mig, vilket förstört min hälsa —

det är kampen med lidelsen och begäret... det är sorgen

över dig, Elisabeth! Elisabeth! Du har varit mig

oändligen dyrbar... du är det än... Elisabeth...»

Elisabeth hörde honom ej mer; hon liksom sjönk ned

för den sällhets tyngd, som sänkte sig över henne, och

det ögonblick jag sprang till henne, föll hon, lik en

döende, ned på jorden, i det hennes läppar viskade med

ett obeskrivligt uttryck av sällhet: »Han har älskat

mig!»

Översten och jag förmådde knappast bära henne

tillbaka till hennes rum, Jag var darrande, hans kraft

var liksom förlamad. Ångestsvettens droppar pärlade

från hans panna.

Elisabeth återfick ej på lång tid sin sansning... men

då hon åter öppnade ögonlocken och livets ström åter

spridde sig i ådrorna, viskade hon blott: »Han har ej

föraktat mig!... han har älskat mig!» och förblev stilla

och lugn såsom hade hon avslutat sin räkning med

världen, såsom hade hon intet övrigt att önska.

Under den återstående delen av natten rasade åskan

förfärligt, men blixtarna skeno nu över den blindas av

innerligt salighet strålande anlete.

Från denna stund och under de få dagar hon ännu

levde var allt förändrat hos henne. Allt var vila och

mildhet. Hon talade sällan, men tryckte vänligt och

tacksamt deras händer, som nalkades den säng, uti vilken

hon nästan orörlig låg. Man hörde henne ofta säga

sakta: »Han har älskat mig!»

En dag stod hennes nåd bredvid Elisabeth, som ej

tycktes ana hennes närvaro och som upprepade med

obeskrivlig ljuvhet de henne så dyrbara orden. Jag såg

ett uttryck av smärta måla sig i hennes nåds milda,

godhetsfulla anlete, såg hennes läppar darra och

några tårar trilla nedför hennes kinder. Hon vände

sig hastgt bort och gick ut. Jag följde henne, ty hon

hade glömt sin nyckelknippa. Vi gingo genom förmaket.

Översten satt där, med huvudet lutat i handen, och

tycktes läsa. Han hade ryggen vänd åt oss. Hennes

nåd smög sig sakta bakom honom, kysste hans panna

och kvävde, i det hon gick in i sängkammaren, en

frambrytande snyftning, översten såg förvånad efter henne,

blickade sedan på sin hand, våt av sin hustrus tårar,

kysste bort dem och återtog sin tankfulla ställning.

Efter en stund följde jag hennes nåd in i sängkammaren,

men hon var där ej mera; hennes psalmbok låg uppslagen

på soffan. Bladen buro tårespår. Äntligen fann

jag henne, sedan jag gått hela våningen omkring, i

köket, där hon gav kokerskan en liten skrupens, för det

hon glömt skilja kotlettraden från fårbringan, som

fräste på elden, vilken förseelse verkligen var oförlåtlig,

då jag redan tvenne gånger hade tillsagt om, att vi

skulle ha fårbringan till middagen och kotletterna till

kvällen.

»Man kan aldrig lita på någon annan än sig själv»,

sade hennes nåd, som en liten pik åt mig, då jag lämnade

henne nyckelknippan.

Jag lämnade Elisabeth numera varken natt eller dag.

Med en förundransvärd hastighet tycktes nu hennes

jordvarelse skynda mot sin upplösning. Det tycktes,

som hade det första kärlekens ord hon hört varit en

lösen till hennes plågade själs befrielse.

Det går så med många jordens barn. De strida mot

plågans udd i många, många år, leva, lida och strida.

Udden brytes och de sjunka ned kraftlösa. Sällheten

räcker dem sin bägare. De sätta läpparna till

purpurbrädden — och dö!

Jämte Helena och mig var professor L. nästan

beständigt omkring Elisabeth. Dels läste han högt för

henne, dels talade han med oss, på ett sätt, som måste

uppliva hennes slumrande gudaktighetskänsla och

stärka hennes tro på de dyra sanningar, som stå, likt

ljusa änglar, vid de döendes läger.

En gång ställde han till henne flera frågor över

hennes tillstånd. Hon svarade: »Jag har nu ej styrka

att klart tänka — jag har ej kraft att pröva mig. Men

jag känner... jag har en förhoppning... Jag anar en

klarhet!...»

»Herren upplyse sitt ansikte över dig!» sade med

stilla värdighet och förtröstan professor L.

Dagen därefter bad Elisabeth att hela familjen måtte

församlas hos henne. Då vi alla, jämte professor L.,

under en hemsk tystnad voro samlade i hennes rum,

nämnde Elisabeth vid namn den, som hon önskade

skulle nalkas hennes säng, fattade dens hand och kysste

den, i det hon ödmjukt bedjande uttalade ordet:

»förlåt!» Så gick hon igenom alla. Ingen förmådde tala,

och det sorgliga »förlåt, förlåt!» var det enda ljud, som

genombröt suckarnas kvalfulla sorl.

Översten och hans hustru stodo ännu ensamma kvar.

Då förblev Elisabeth en stund tyst och andades tungt

och beklämt. Slutligen sade hon: »Vill min farbror

komma till mig?»

Översten gick fram, hon sträckte sina armar upp

mot honom, han böjde sig ned till henne, de kysstes.

O, vilken kyss! Den första och den sista — kärlekens

och dödens!

Man hörde intet ord. Blek, som en döende, och med

vacklande steg avlägsnade sig översten. Med darrande

röst sade Elisabeth: »Lyft mig upp ur sängen och led

mig till min faster.»

Vi lydde. Hon visade en ovanlig styrka, och gick,

stödd på två personer, till andra ändan av rummet, där

hennes nåd, som ej tycktes ana hennes avsikt, satt

gråtande.

»Hjälp mig», sade Elisabeth, »att lägga mig ned på

mina knän!»

Hennes nåd reste sig hastigt upp, för att hindra

henne, men ändå hastigare låg Elisabeth för hennes

fötter, kyssande dem, under det hon med konvulsiviska

suckar framstammade: »Förlåt! förlåt!»

Nästan livlös bar man henne åter i sin säng.

Ifrån denna stund lämnade ej översten henne mera.

Natten, som följde denna dag, och dagen därpå, låg

hon stilla, men tycktes lida fysiska plågor. Mot

aftonen, då professor L., översten och jag sutto tysta vid

hennes säng, vaknade hon ur en stilla slummer och

sade högt med en klar röst: »Han har älskat mig! Jord,

jag tackar dig!»

Därefter sjönk hon åter i ett slags slummer eller

dvala, vilken fortfor omkring en timme. Andedräkten,

som under denna tid hade varit ganska hastig, började

då så småningom avmattas. Ett långt mellanrum

uppstod — så kom en suck... ännu ett längre uppehåll,

och så åter en suck. På en gång tycktes den alldeles

avstanna. Det var en förskräcklig stund. En lätt kramp

ryckte genom alla lemmar... ännu en häftig suck eller

pust, åtföljd av ett hemskt klagande ljud... och allt

var stilla.

»Hon har slutat!» sade med kvävd röst översten och

tryckte sina läppar mot den dödsbleka pannan.

»Hon ser nu!» utropade professor L. och höjde en

strålande blick mot himlen.

Sommarkvällens vällustrika fläktar spelade in

genom det öppnade fönstret, och fåglarna sjöngo glatt i

kaprifoliehäcken utanför. Ett milt rosenskimmer, återsken

av den nyss nedgångna solen, utgöt sig i rummet

och spred över den avsomnade en förklarande glans.

Så stilla, så smärtfri låg hon nu där, hon, som så

länge kämpat och förtvivlat... så lugn nu — så stilla!

Över de vita kuddarna ner mot golvet flöt hennes rika

bruna hår. På munnen svävade ett besynnerligt leende

fullt av ett högre vetandes uttryck. Jag har sett detta

leende på flera avsomnades läppar... Evighetens ängel

har tryckt på dem sin kyss.

Fridfulla stund, då ett länge av oro och smärta

klappande hjärta får vila! Fridfulla stund, som försonar

med oss varje ovän, som till oss närmar var vän, som

sprider glömska över våra fel, glorians strålar över

våra dygder, som öppnar de blindas ögon och löser

själens band! — Sköna och fridfulla stund, fastän buren

på en nattlig ängels vingar, ler du mot mig som en

morgonrodnad, och då jag sett dig uppgå för andra, har jag

mången gång längtat att du skulle komma även för

mig.

Härvan trasslar sig.

Elisabeth var ej mer. Ett dystert åskmoln likt, hade

hon gått fram och förmörkat de varelsers klara himmel,

som närmast omgåvo henne. Då det försvunnit, erforo

alla en känsla av frid och trygghet. Mången tår skänktes

hennes sorgliga minne, men intet hjärta kallade

henne åter. Beklagansvärda Elisabeth, du gav frid

först, sedan ditt eget hjärta njöt den i graven.

Vi se det alla dagar. Den obetydligaste, mest

inskränkta människa, men god och fridfull, går utur

världen mera älskad, mera saknad, än den utmärkta,

rikt begåvade, som missbrukat sitt pund, som med all

sin skönhet, sitt snille, sitt hjärtas värme ej gjort en

enda varelse lycklig.

Översten allena bibehöll länge en dyster sinnesstämning

och var mer sluten än vanligt mot sin hustru och

sina barn. Deras ömhet och omsorger samt tidens

välgörande inverkan började dock småningom att låta

denna dysterhet försvinna, då händelser inträffade

inom hans husliga krets, vilka ånyo skakade hans

lugn och upprörde hans av naturen våldsamma känslor.

En dag störtade Arvids far, general P., in i överstens

rum i fullt raseri. Först gjorde han sitt hjärta luft

med en salva svordomar och eder, och då översten kallt

frågade vad detta hade att betyda, framstammade han

alldeles utom sig: »Vad det betyder?... Vad det

betyder... tusan djäklar! Det betyder att din — din — din

flicka är en sakra...»

»General P.!» sade översten, med en röst, som gjorde

att den vredgade hastigt sansade sig och litet saktare

upprepade: »Det — det — det... betyder... att din

dotter leker med tro och heder, att hon narras, ta mig sju

tusan!... att hon vill slå upp med min Arvid... vill ge

honom igen förlovningsringen... ta mig sju... att

Arvid är utom sig... att han skjuter sig för pannan...

så häftig och vild som han är... och att jag blir en

olycklig, barnlös gammal man!» Här tillrade ett par

tårar utför gubbens kinder, i det han fortfor med en

röst, i vilken vrede och smärta stridde: »Hon gäckas

med min sons lugn... gäckas med mina gråa hår!...

Jag höll så ömt av henne... som en far, bror... som en

far... jag hade satt allt hopp om glädje för min

levnads afton på henne... det blir min död. Hon säger

rakt i synen åt Arvid, att hon ej vill ha honom... rakt

i synen åt min son... ta mig sju tusan!... Han blir ett

spektakel för hela socknen... han skjuter sig för pannan,

bror; han skjuter sig för pannan, säger jag... och

jag blir en barnlös, olycklig gammal man.»

Översten, som under fullkomlig tystnad avhört allt

detta, ringde nu häftigt. Jag var i rummet bredvid

och gick in i överstens, för att litet grand rekognoscera

och kunna förbereda Julie på vad som väntade henne.

Överstens uppsyn röjde vrede och stränghet. Han bad

mig tillsäga Julie att komma ned till honom.

Jag fann Julie i den största ångest, men av generalens

besök hos hennes far beredd på vad som förestod

henne.

»Jag vet... jag vet...» sade hon bleknande vid mitt

bud, »det måste komma därhän... det kan ej

hjälpas...»

»Men har du verkligen», frågade jag, »slagit upp med

din fästman?»

»Jag har... jag har ungefär...», svarade hon

betryckt och ängsligt, »jag hinner ej nu säga... i går

afton undfor det mig ett ord till Arvid... han var så kall

och försmädlig... jag blev häftig, han blev ond... och

red i vredesmod härifrån...»

Åter hördes överstens klocka.

»Min Gud!» sade Julie och tryckte sina händer mot

sitt hjärta, »nu måste jag gå... och måste ha mod. Ack,

vore det ej för denna förgörande blicks skull... säg,

Beata, såg pappa mycket allvarlig ut?»

Jag kunde ej säga nej; bad henne att ej förhasta sig,

— att väl betänka sitt eget, en gång högtidligt gifna

löfte och överstens stränga grundsatser angående

löftens helgd.

»Ack, jag kan ej... jag kan ej!» var allt vad Julie

förmådde säga, under det hon darrande och blek gick

nedför trappan, som förde till överstens rum. Kommen

till dörren, stannade hon, tycktes fatta en föresats

och sade: »Jag måste!» samt gick in.

Efter omkring en halvtimmes förlopp kom Julie in i

Helenas rum, där jag även befann mig, och såg alldeles

övergiven ut. Hon kastade sig på soffan, lade sitt

huvud i Helenas knä samt började snyfta högt och

häftigt. Den goda Helena satt tyst, men deltagande tårar

runno från hennes ögon och föllo som pärlor på Julies

gyllene flätor. Då, efter en lång stund, Julies smärta

tycktes något stilla sig, sade Helena ömt, i det hon

förde sina fingrar mellan systerns rika lockar: »Jag

har ej ordnat ditt hår ännu i dag, söta Julie. Sätt dig

upp ett ögonblick och det skall snart vara gjort.»

»Ack, klipp av mig håret! — Jag vill bli nunna!»

svarade Julie, men reste sig likväl upp, torkade sina

ögon, lät ordna sitt hår, hjälpte Helena och blev

därunder lugnare.

Så visst är det, att vardagslivets små omsorger äga

en ofta förunderlig förmåga att förströ sorgen.

På våra frågor, om vad som egentligen förefallit,

svarade Julie: »Det har förefallit, att jag blivit dömd

att under hela mitt återstående liv plikta för ett

ögonblicks obetänksamhet — och att bli en olycklig varelse,

... det vill säga — om jag underkastar mig domen —

men det gör jag ej... hellre pappas misshag...

hellre...»

»Ack, Julie, Julie!» avbröt Helena, »tänk väl på vad

du säger!»

»Helena! Du vet ej, vad jag lidit, huru jag kämpat

med mig själv en lång tid bortåt. Du vet ej, huru klart

jag inser det ynkliga och det eländiga uti min lott, om

jag måste bli Arvids maka! Ack, jag gick förr som i

sömnen och sovande räckte jag honom min hand; nu

har jag vaknat — och skulle ej få draga den bort, då

jag inser att jag givit den åt en...»

»Arvid är en god människa, Julie!»

»Vem kallar du god, Helena? Den, som blott icke är

ond? Arvid — jag har prövat, jag har prövat det —

synes god, därför att han ej orkar vara elak; lugn och

stadig — därför att han ej bryr sig om något utom sin

maklighet; förståndig — därför att han ej ser längre än;

näsan räcker... ack! Han är blott en sammansättning

av negativer... varför skulle man frukta att föröka

hans samling — och skänka honom ett nej? Tro ej, att

det länge skall bekymra honom, han älskar mig ej...

han kan ej älska, han har inga känslor! Ack! Han är

ett stycke fuktigt trä, vilket min lilla eld förgäves

skulle sträva att tända an, flamman skulle

småningom förvandlas i rök och slutligen alldeles slockna.»

»Om även, söta Julie, Arvid ej är den man, som du

förtjänar och som kan göra dig, som sin maka, lycklig,

— varför skulle din eld ej ändå brinna klar? Arvid är

ju ej elak, han skall aldrig för dig bli en plågoande.

Huru många hustrur givas ej, som förenade med män,

vilka utan all jämförelse stå långt under honom,

likväl bilda sig till ädla och förträffliga varelser, skapa

omkring sig sällhet och trevnad och njuta sällhet

genom det sköna medvetandet av att ha uppfyllt sina

plikter. Se vår kusin, fru M.; huru aktningsvärd och

huru älskvärd är ej hon? Och vilken man är hennes?

Se Emma S., se Hedda R....»

»Ja, och se Penelope och systrar et kompani... ack!

Helena, dessa fruar ha min djupa aktning, min vördnad,

min beundran; jag ville likna dem, men ett vet

jag klart: — att jag ej kan det. Denna oavhängighet

i mening och omdöme, detta lugn, denna klarhet, denna

grundsatsernas säkerhet och redighet, som är så

nödvändig, då man inom äktenskapet skall vara den

ledande — den har jag ej... ej alls! Just jag behöver

ledas — jag är en vinranka och behövde en ek till stöd.

I detta ögonblick utveckla sig mina begrepp, jag

känner en bättre varelse uppstå inom mig, en ny

värld öppnar sig för mig! Skulle jag kunna

genomvandra den vid en makes hand, som jag kunde älska

och akta, som med sitt hjärta besvarade den renade

elden i mitt, som med sitt förstånds klara ljus upplyste

skymningen i min själ... (se professor L., tänkte jag),

o då kunde jag ännu bli en bättre varelse — och hinna

ett mål, som jag ännu mer anar än ser... Men med

Arvid, se Helena, med Arvid... blir min värld som ett

skafferi jag själv lik ett stycke möglande ost.»

»Vilken liknelse, bästa Julie!»

»Den är sannare än du tror. Ack, det är en bedrövlig

sak med giftermålet. Det har däruti gått många,

som det nu kan gå mig... de ha hissat äktenskapsseglet

i fåvitsko, trott sig hinna Lycksalighetens ö och

strandat och fastnat, för hela livstiden, på en sandbank...

som ostran i sin snäcka ha de där krupit omkring

och sökt litet solsken... till dess en barmhärtig våg

kommit...»

»Julie! Julie!»

»Helena! Helena! Det är en teckning ur vardagslivet,

var dag bestyrker dess sanning. Huru många

ädlare naturer hava ej på detta vis gått under? Och så

skall min göra, om jag ej ännu i tid kan segla sandbanken

förbi.»

»Julie! Jag fruktar, att detta ej kan ske. Pappas

grundsatser äro oryggliga. Och bland dessa står sträng

ordhållighet främst. Och jag tror att han har fullkomligt

rätt. Dessutom vad det angår att slå upp en

förlovning, att återtaga ett givet äktenskapslöfte, ligger

däruti något så djupt sårande för kvinnlig delikatess,

att jag anser...»

»Delikatess hit och delikatess dit... jag anser det

ganska odelikat och i synnerhet ganska orimligt att

för blotta delikatessens skull uppoffra hela livets

sällhet.»

»Skulle du kunna bli lycklig, Julie, om du förlorade

de dinas — din fars tillgivenhet, världens aktning?»

»Världens aktning... ger jag ej många styver för...

men deras, som jag älskar... ack! Helena, Beata, är

det väl möjligt, att jag skall kunna förlora den? Då

vore det visst bättre att jag dömde mig till att bli

olycklig...»

»Du skall ej bli olycklig, Julie», sade Helena, i det

hon med tårfulla ögon slöt systern i sina armar, »du

skall...»

»Därom vet du ingenting, Helena», avbröt med retbar

otålighet Julie, »jag vet att jag blir det. Det är något

annat ännu, än Arvids ovärdighet, som gör att jag blir

det... det är vissheten om att ha förfelat mitt mål,

vissheten om att ha kunnat äga en ädel, en lycklig lott,

att ha kunnat på jorden leva för en upphöjd och

förträfflig varelses sällhet. Ack! jag känner det, jag hade

som en lärka, kunnat svinga mig mot höjden i frihet,

ljus och sång, och nu, nu skall jag — som jag fruktat

— på livets sandbank krypa omkring, som en ostra,

släpande med mig mitt fängelse!»

Vid förnyandet av denna förfärliga, fast mindre

riktiga liknelse, bemäktigade sig en ny, häftig sorg Julie;

hon kastade sig åter ned på soffan och förblev där hela

dagen, utan att vilja äta eller höra någon tröst. Hennes

nåd sprang dels själv, dels skickade mig oupphörligt

upp och ned i trapporna, med droppar och luktvatten.

Julie blev verkligt, ehuru lindrigt, illamående och

dröjde tvenne dagar på sitt rum, under vilka hon ej såg

sin far. Varken löjtnant Arvid eller generalen hördes

under dessa dagar av, till stor hugnad för Julie.

Hennes nåd hade alltid haft sin egen lilla taktik

eller inomhuspolitik, då någon gång stridigheter

föreföllo mellan hennes man och hennes barn. Då hon

nämligen talte med den förre, stod hon i orden alltid på de

senares sida, och med de senare yrkade och bevisade hon,

att den förre måste ha rätt. Hennes hjärta var, tror jag

dock ofta en överlöpare till de svagares sida, ty då, i

vissa fall, allt måste ge vika för överstens järnvilja,

smekte hennes nåd alltid med fördubblad ömhet sina

barn. Hon hade även nu talat med sin man för Julie

och för hennes förlovnings upplösning, men funnit

honom oböjlig (»omöjlig» sade hennes nåd), och då hon nu

såg Julie så olycklig, blev hon oförmärkt mot honom,

— ej ovänlig — gudbevars!... men ändå litet mindre

vänlig. Till utseendet (jag svarar därför, att det ej var i

själva verket) något mindre mån om hans välfägnad

och vältrevnad i en mängd småsaker. En slags otrevnad,

hittills alldeles främmande uti denna familj, rådde

morn huset några dagar.

»Berget vill ej komma till Mahomet, Mahomet måste

väl förfoga sig till berget!» sade en morgon till mig

översten med godhetsfullt leende, i det han beredde

sig att stiga uppför trappan, som förde till Julies rum.

I detsamma stannade en reskärra på gården, och

kornett Karl, med upphettade och nästan förvirrade

anletsdrag, sprang därur och uppför trapporna,

omfamnade med stum häftighet sina föräldrar och syskon

och bad genast därefter att få ett ögonblicks samtal med

sin far.

Ögonblicket växte och blev till en timme, innan

kornetten med blekt och förstört utseende, kom ensam ur

sin faders rum. Liksom utan medvetande gick han

genom förmaket och salen, kom in i hennes nåds kabinett,

utan att tyckas bli henne eller mig varse, satte sig tyst

med armbågen lutad mot ett bord och betäckte med

handen sina ögon, såsom plågade dem dagsljuset.

Med modersångest betraktade honom hennes nåd.

Slutligen steg hon upp och strök med sin hand

smekande hans kind, i det hon sade: »Min goda gosse! Vad

har du?»

»Intet!» svarade sakta och med kvävd röst kornetten.

»Intet?» upprepade hennes nåd. »Karl, du gör mig

ängslig... du är så blek... du är olycklig?»

»Ja!» svarade kornetten med samma röst.

»Mitt barn... min son! Vad fattas dig?»

»Allt!»

»Karl... och du har en mor, som ville ge sitt liv för

din sällhet!»

»Min goda mor,» utropade kornetten och slöt henne i

sina armar, »förlåt mig!»

»Mitt bästa barn! Säg mig, vad jag kan göra för dig...

säg mig, vad som felas dig, säg mig allt! Det

måste finnas någon utväg... jag skall ej leva för att se

dig olycklig.»

»Jag måste bli olycklig, om jag ej i dag kan få en

summa eller borgen för en summa av tio tusen riksdaler.

Får jag den ej i dag, är Hermina... min

Hermina, inom få dagar en annans maka! Gode Gud! min

hela livstids och en annan varelses sällhet skulle jag

kunna köpa för denna lumpna penning... och det är

mig nekat! Jag har talat vid min far, öppnat för

honom mitt hjärta — sagt honom allt. Han har denna

summa... jag visste det... och han...»

»Och han har nekat dig?»

»Bestämt, avgjort. Han säger, att den är de olyckligas,

de behövandes arvedel... och för dessa främmande

nödlidandes skull gör han sin son olycklig!»

Här uppsteg kornetten häftigt och gick med stora

steg över golvet, i det han utropade: »Vilken nedrig

varelse har inför min far vågat svärta Hermina... denna

Guds heliga ängel? Hon skulle bedraga mig! Hon...

hon älska den förhatlige G.! Han ensam eller hans

utskickade ha kunnat...»

Här massakrerade kornetten en vagn med tillhörande

hästar (små paltarnas ekipage), och hennes nåd flyttade

förskräckt ur sitt grannskap en urna med blommor, i det

hon uppmärksam på hans klagomål ängsligt frågade:

»Men varför?... Men huru?»

»Fråga mig ej nu!» ropade kornetten otåligt. »Blott

det kan jag nu säga: mitt livs väl och ve beror på, att

jag i dag kan få den nämnda summan. Jag kan bli den

lyckligaste varelse på jorden — eller den olyckligaste

— och jag ej ensam...»

»Karl» sade högtidligt hennes nåd, »se på mig!...

Gud välsigne dina ärliga ögon, min son! Ja — jag känner

dig, du skulle ej vilja låta mig göra ett steg, vars

följder jag skulle kunna ångra?»

»Min mor!... Skulle du ångra att ha verkat min

levnads sällhet?»

»Det är nog, mitt barn! Jag går nu att tala med din

far. Vänta mig här.»

I en häftig upprörd sinnesstämning avvaktade

kornetten sin mors återkomst. Jag såg, att han var i ett

ögonblick av den ungdomsyra, som gör att man finner

det oerhört, att någon kan emotstå ens önskningar, ens

vilja. Man kan ej i sådana stunder fatta ordet »omöjlighet».

Man tycker sig kunna befalla själva solen, tycker

sig kunna riva upp bergens rötter, eller, vilket är

detsamma, rotade grundsatser i fasta människobröst.

Det dröjde länge, innan hennes nåd återkom. Julie

och Helena följde nenne. Hon var blek, tårar glänste vid

hennes ögonlock och hennes röst vacklade, i det hon

sade: »Din far vill ej... han har sina skäl, han tror sig

göra... och gör ganska säkert det rättaste. Men, mitt

goda barn, du kan ändå hjälpas. Tag dessa pärlor och

juveler... de äro mina... jag kan disponera över dem...

tag dem. I Stockholm skall du för dem genast kunna

få en ansenlig summa...»

»Och här... och här, bästa Karl!» sade Julie och

Helena, i det de med ena handen framräckte sina

dyrbarheter och lade den andra smekande omkring hans

hals, »tag även detta... Karl, vi bedja dig... tag, sälj

allt, och gör dig lycklig!»

En mörk rodnad betäckte den unge mannens anlete

och tårar störtade nedför hans kinder. I samma stund

steg översten in, stannade i dörren och fäste en skarp

blick på gruppen i fonden av rummet. Ett uttryck av

vrede, blandat med förakt, flammade upp i hans

ansikte. »Karl!» utropade han med stark röst, »om du är

nog ovärdig att begagna din mors och dina systrars

svaghet för dig, att tillfredsställa dina blinda lidelser,

så har du mitt förakt, jag erkänner dig ej för min son!»

Djupt olycklig, och nu så djupt misskänd, utgöt den

bittraste harm sin galla i den unge mannens hjärta,

Han blev dödsblek, krampaktigt sammantryckte han

sina läppar, stampade häftigt och var som en blixt utom

dörren. Få minuter därefter satt han till häst och

sträckte av över borggården.

Kornetten. Kornetten. Kornetten.

»Hallå! det skallar genom skogen.»

Hallå! det skallar. Den jagade flyr och de jagande

följa. Vilket är villebrådet? En olycklig människa. Och

jägarna? Harmens, förtvivlans och raseriets furier. Hur

de driva! En makalös jakt! Den jagade flyr, men de

jagande följa. Hallå! Hallå! De släppa ej spåret,

de följa, de följa, genom tätaste skog, uppå dansande

bölja, över höjd, över dal, med gapande kval... vilja

sluka sitt rov... det gör lov efter lov... men ren mattas

dess fart... Hallå! Hallå! nu slutar det snart!

Framåt! Framåt! sporrade den förföljde sin

flåsande springare, som flög fradgande över häckar och

gärdesgårdar. Vild villervalla rasade i hans själ. Yrande

fram i ett moln av damm, sträckte han över landsvägen

genom dystra och skogbeväxta trakter, under det han

sökte döva varje känsla, varje tanke i sin själ, och lydde

blott det manande framåt! framåt! vilket dånade i vart

slag av hans febervilda pulsar.

Stugornas fredliga inbyggare, dem han, lik en

stormvind, susade förbi, sprungo förundrade fram i sina

dörrar, undrande: »Åcken var som skenade?» Och en

av dem (Stina Andersdotter i Korum) försäkrade sig

ha sett en hund och en hare komma fram, den ena ur

stugan, den andra ur skogen, och, sittande mitt emot

varann, med stirrande ögon betrakta den vilde ryttarn,

varefter de alldeles föryrade och försagda sprungo om

varandra, haren till stugan, hunden till skogs.

Den vilde ryttaren, kornett Karl, stannade ej förrän

vid porten av det oss redan bekanta skogshuset, kastade

sig av hästen och sprang uppför trapporna. Alla dörrar

i övre våningen voro låsta, allt var tyst. Han sprang

nedför trapporna. Alla dörrar i den nedre våningen

voro låsta, allt var tyst och dött. Han sprang över

gården och in i en liten flygelbyggning och ryckte upp en

dörr. Gnolande på en psalm, spinnande blår på en rock,

satt uti stugan en liten hoptorkad gumma.

»Var är herrskapet? Var är fröken Hermina?»

ropade den upphettade och nästan andlöse kornetten.

»Hä?» svarade blårgumman lilla.

»Var är herrskapet?» skrek med förgörande röst och

blick kornetten.

»Va ba?» svarade gumman, i det hon förnöjt stoppade

näsan i en liten snusask.

Kornetten stampade. (En zinkad kopp föll ned från

hyllan, tre halta glas klingade samman.) »Är ni stendöv?»

skrek han i fortissimo, »jag frågar, vart herrskapet

här på stället har tagit vägen?»

»Vägen! Till Thorsborgs herrgård, menar herrn; jo

den går över gärdet, och...»

»Jag frågar», skrek kornetten med förtvivlans hela

styrka, »om herrskapet här på stället äro bortresta?»

»Te Wresta? Jaså, jo den går...»

»Det är för befängt», sade kornetten förtvivlad, »man

kan få gallfeber!»

»Jo, jo, jaså!» suckade den lilla gumman förlägen

och förskräckt vid åsynen av kornettens vrede, och gick

att plocka upp bitarna av den sönderslagna koppen.

En plåtsedel flög henne därunder på näsan, och den

främmande var försvunnen.

»Gud bevare mig!... Gud välsigne!...» stammade

den förskräckta och förnöjda gamla.

En annan dörr i samma förstuga sprang nu upp för

ett väldigt tag av kornettens hand.

I sin spis bredvid sin gris (det vill säga sin unge)

satt i rummet en tjock kära mor, matande sin lilla

borsthåriga pilt med välling.

Kornetten upprepade här med häftighet sin fråga,

och fick till svar:

»Jo... o, di ä bortresta.»

»Men vart? Säg när... säg vart? Lämnades intet bud,

intet brev till mig?»

»Brev? Jo, det fick jag ett, att lämna åt kornetten

H., och ärna mej just gå med det till Thorsborg, bara

jag fått en tår välling i pojken, stackars kräk... ät,

pojke!»

»Tag i Guds namn brevet hit genast, skynda, gå på

ögonblicket, säger jag, efter det, gå...»

»Ja, ja... jag går, bara jag fått vällingstårn i pojken.

Han ä hungrig, stackars kräk. Ät, pojke!»

»Jag skall mata pojken, giv mig skeden... gå bara,

tag hit brevet genast!»

Äntligen går gumman till sin kista. Kornetten står

vid spiseln, tar med skeden välling ur grytan, blåser

därpå med ångestfull min och kör in i den lille gossens

mun. Gumman vältar om i sin kista, letar och letar. Snusask

och smörburk, strumpor och kjortlar, psalmbok och

bulle komma efter varandra upp och läggas runt

omkring på golvet — brevet kommer ej.

Kornetten trampar och stampar i plågsam otålighet.

»Skynda er då! Nå, blir det av? Ack!»

»Strax, strax! Vänta nu lite, vänta — här, nej här,

— nej vänta lite... vänta.»

Vänta! Man kan föreställa sig, om kornetten var

fallen för att nu »vänta litet».

Men brevet kommer ej. Gumman puttrar sakta för

sig och muttrar mellan tänderna:

»Det är borta — det finns ej!»

»Det finns ej?» utropar kornetten och häller i

förskräckelsen en sked het välling i halsgropen på gossen,

som uppgiver gälla klagorop.

Brevet fanns ej. »Pojken måste visst ha fått tag uti

det, tuggat sönder det eller bränt upp det.» Och kära

mor, som är mera bekymrad över sin pojkes nöd, än

över kornettens, säger vresigt åt den senare: »Gå till

Lövstaholm, där får ni besked. Herrskapet for ditåt, och

fröken Agnes var häromdagen hos fröken Hermina.»

Kornetten lämnar en riksdaler till plåster för den

röda halsen, svär halvhögt över gås och gåsunge och

kastar sig åter upp på Blanka, vilken emellertid avbetat

det höstgula gräset, som växte här och där på

gården.

Nu till Lövstaholm. En mils ritt inemot. Blanka känner

sporrarna och sträcker av i fullt fyrsprång.

En å skär av vägen. Bron är uppriven och under

lagning. Det finns en annan väg men den gör en

fjärdingsvägs krok. Snart frustar Blanka modigt i

vågorna, som skölja skummet från dess hals och nos och

kyssa den på sadeln stående ryttarens fötter.

Tvenne vandrare sågo från något avstånd upptåget.

»Vet du, mor», sade den ene med betänklig min, »jag

tror, att det är Näcken själv, som rider på en svart märr

ner i strömmen.»

»Vet du, far», sade den andra, »jag tror att det är en

fästman, som rider till sin käresta.»

»Tro mej, min gumma!»

»Tro mej, min gubbe!»

Och »tro mej, min läsare», står ej ryttaren redan på

andra stranden; och framåt, framåt jagar han åter

genom skog och mark.

Arma Blanka! Då Lövstaholms vita murar skymta

fram mellan de gröngulbruna träden, är du ej långt

ifrån att störta, men vid dessas åsyn saktar ryttaren

något sin fart och, kommen upp på gården, får Blanka

vila och pusta vid sidan av trenne andra ridhästar, som

vittna om, att Lövstaholm i detta ögonblick har gäster.

Herr brukspatron och riddaren D. satt i sitt rum,

betraktande med en tillfredsställd kännares min ett

svartkritshuvud, förfärdigat av den särdeles lovande dottern

Eleonora, och fru brukspatronessan Emerentia D., född

J., stod bredvid, läsande med förtjusningsfull

uppmärksamhet ett poem över lantlivets och enfaldens behag,

författat av hennes mycket förhoppningsfulle son, Lars

Anders (som i familjen kallades »den lille lord Byron»),

då kornett Karl häftigt steg in i rummet och efter en

lätt ursäkt, utan att bry sig om vad man kunde tänka

om honom, hans sinnesrörelser och hans frågor, bad att

få veta, vad man här kände om baron K:s och hans

familjs hastiga avresa.

»Ingenting stort annat», sade brukspatron D. och

rynkade pannan, »än att de i går eftermiddag foro här

förbi, och att baron K. behagade komma upp för att

säga mig ovett och betala mig igen ungefär fjärdedelen

av den summa, som jag av pur godhet lånat honom för

eviga tider sedan... En Dido, kornett H., av min

Eleonora...»

Fru D. tog ordet. »Friherrinnan, eller vad man skall

kalla henne — ty jag har den idéen, att hon är mindre

friherrinna än jag — behagade ej en gång hälsa på mig i

går från vagnen. Jo jo, man har vacker tack för det att

man visar folk politesser! Nej, hon satt rak och grann,

som en prinsessa i sin vagn... sin vagn säger jag... jo

vackert... unge G:s ekipage var det. Själv satt han där

med, som fångad fågel i bur... och det kanske gjorde

henne så stolt...»

»G:s vagn? G. med dem?» skrek kornetten. »Och

Hermina?»

»Satt och tittade ned för sig som en kalkon. Ja, den

flickan har jag blivit bra narrad på. Jag tyckte, att det

var synd om henne, och tillät mina döttrar att taga litet

soin om henne och encouragera hennes musikaliska

anlag. Therèse hade i synnerhet riktigt engouverat sig i

henne. Men jag fann snart, att jag gjort en imprudence,

och att hon, såväl som hennes familj, på intet vis var

en passande societet för mina döttrar. Allahanda

besynnerliga rykten gå om det förnäma herrskapet, de ha

skickat sig på ett vis...»

En betjänt kom nu in med tobakspipor, dem han

ordnade i ett hörn av rummet. Brukspatron D. fann för

gott att ställa samtalet på franska.

»Oui, c’est une vrai scandale», sade han, »une forgerie

de tromperie! Un vrai frippon est la fille, je sais ça,

et le plus extrèmement mauvais sujet est sa père.»

»Son père», förbättrade fru D., »et le pire de toute

chose c’est son mère. Un conduite, oh! Ecoute, cher Cornèt:

dans Italie, le mère et le fille et la Père...»

Nu uppstod på en gång i rummet bredvid ett förfärligt

larm, ett skrik, ett skratt, ett väsen, ett jubilerande

utan like. Det gneds på fioler, det slamrades med

skyfflar och eldgafflar, det sjöngs, det gnälldes, det

peps och ur detta gny hördes bland alla sorters rop blott

med någon redighet dessa:

»Pappa! Pappa! Nu veta vi pjäsen! Nu är spektaklet

i ordning! Hurra, hurra!»

Den jubilerande skaran strömmade nu som en

brusande fors in i rummet, men då den yra ungdomen fick

se kornett Karl, blev glädjen alldeles ytterlig. Ett

allmänt rop uppstad:

»Iphigenie, Iphigenie! Hurra! Hurra! Kornett

H., kornett Karl blir vår Iphigenie! Hurra! Leve

Iphigenie den andra, leve kornett Iphigenie! Leve...»

Död och helvete! tänkte kornetten, under det den

vilda skaran ordentligt anföll honom, och sökte draga

honom med sig, under utrop: »Kom, Iphigenie! Kom,

kornett Karl, fort, fort! Vi ska genast göra en repetition!

Kornetten skall få hålla sin roll i handen... kom,

kom bara!»

»Hokus pokus över kornett Karl! Fall på knä och

uppstå som Iphigenie.»

Detta sista utbasunades av den lilla söta Agnes D.,

som sträckte sig på tåspetsarna för att hänga en slöja

på kornett Karls huvud, men kunde aldrig hinna upp

över örat. Löjtnant Ruttelin kom till hennes hjälp.

Eleonora D. och Mina P. hade redan svept en stor schal över

hans axlar och tre unga herrar surrade omkring honom

ett lakan, som skulle föreställa en kjol. Bland fröknarna

D:s sekundanter märktes även löjtnant Arvid.

Kornetten stretade emot; det var förgäves; han höjde

rösten, skrek till och med, fåfängt! Han kunde bland

larmet varken göra sig förstådd eller ens hörd.

En riktig förtvivlan av pur förargelse bemäktigade

sig honom och vållade ett desperat beslut. Användande

sin styrka på just icke det hövligaste vis, rodde han,

med båda armarna till höger och vänster, folket ifrån

sig, slet av lakanet och — sprang. Sprang genom en

öppen dörr, som han såg framför sig, råkade i en lång

fil av rum, såg varken till höger eller vänster, blott

sprang, sprang, sprang! Sprang omkull en piga, tre

stolar, två bord och kom slutligen från rum till rum ut

i en stor matsal. På andra sidan om denna var tamburen.

Det kände kornetten — och är i begrepp att sätta

av dit, då han med fasa får höra den jubilerande skaran

under högljudda klagande rop av »Iphigenie, Iphigenie!»

komma genom tamburen honom till mötes. I

högsta själaångest, och på vägen att vända om och göra

sin stora tur ånyo, får kornetten nära sig se en

halvöppen dörr, som hör till en liten spiraltrappa.

Som en pil for han nedför den. Den var mörk och

trång, vände och vände. Redan vände det sig runt

omkring i kornettens huvud, då äntligen hans fötter

träffade fast land. Han stod i en liten mörk förstuga.

Från en på glänt stående järndörr blinkade en ljus

strimma fram. Kornetten gick även genom denna dorr.

Från ett mitt emot beläget fönster, bevarat med tjocka

järnstörar, lyste en matt och nedgående höstsol in och

sken på det lilla valvrummets vitgrå kala stenmurar.

Kornetten befann sig i ett fängelse? Nej, i ett skafferi.

Kornetten sökte efter en utgång. Det var väl i den

lilla förstugan en dörr mitt emot valvdörren, men den

skulle öppnas med nyckel, och ingen nyckel fanns.

Kornetten sökte och sökte — förgäves. Han satte sig på en

brödlår i valvet, befriade sig från schal och slöja och

hörde med hugnad huru den vilda jakten därovanför

sorlade förbi och sökande hans spår drev omkring i

avlägsnare trakter. Likväl hördes den alltid nära nog för

att hindra kornetten att åter tåga upp. Olycklig, harmfull,

trött, förbittrad på hela världen, stirrade han nästan

tanklös rakt framför sig. Ett fat med bakelser,

överlevor av en pastej, av kalvstek och vinbärskräm,

stående i solskenet på ett bord, mötte vänligt och

vinkande hans blickar.

Kornetten erfor en besynnerlig rörelse. Mitt uti sin

förtvivlan, plågad av tusen kvalfulla tankar, kände han

— hunger!

Arma mänskliga natur! O människa, skapelsens

krona! Stoftets stoftkung! Är det himmel eller helvete,

som välver inom ditt bröst? — Äta måste du dock! En

minut ängel, en annan djur! Arma mänskliga natur!

Och tvärtom:

Lyckliga mänskliga natur! Lyckliga tvåhet, som

allena bibehåller varelsens enhet. Djuret tröstar anden,

anden djuret, och så allena kan människan leva.

Kornetten levde, var hungrig, såg mat — och dröjde

ej länge att därmed tillfredsställa sin hunger. Pastejen

fick sätta till sin färs och sin fågelfyllning.

Förlåten, förlåten, unga läsarinnor! Jag vet... en

älskare, en romanhjälte i synnerhet, borde ej vara så

prosaisk, så jordisk... och vår hjälte är kanske i fara

att förlora allt ert hulda deltagande. Men betänken,

betänken, ljuva varelser, som leven av rosendoft och känslor,

han var karl och värre — kornett. Han hade gjort en

lång ritt och ingen bit ätit på hela dagen. Betänken

det!

Men passar det sig att på det viset äta ur andras

skafferier?

Ack, min nådigaste överceremonimästarinna! Då man

är rätt olycklig och förbittrad, rätt hjärtinnerligt

uppledsen vid världen, då tycker man att allting passar

sig, som någorlunda passar en själv och ej stöter annat

än konvenanserna. Man har då en riktig lust att trampa

på dessa, som på annat ogräs, och får ofta i en dylik

sinnesstämning en skön kosmopolitisk anda, som gör

att man känner sig kapabel att säga åt hela världen:

»gå ur vägen!»

Kornett Karl hade så skäligen röjt pastejen ur

vägen, då ett i styrka tilltagande gny, förnyade skränande

rop av det osaliga »Iphigenie!» samt rammel och buller

överst i trappan gåvo honom till känna, att jägarskaran

hade fått spaning och var honom på spåren. Alldeles

utom sig, sprang han till fönstret, fattade med hela sin

kraft i en av järnstörarna, i tanke att rycka den lös och,

kosta vad det ville, komma ut. Den sviktade, men stod

på sitt ställe. Allt närmare kom det larmande skallet.

I denna förskräckliga stund blänkte i solstrålarnas!

sken fram en nyckel, liggande längst bort i fönstervrån.

O räddande stråle! Kornetten griper nyckeln, den

går in i nyckelhålet, dörren går upp, och såsom jagad

av furier (kornetten tänkte sig i denna förvirringens

stund alla de söta, bildade fröknarna D. med

Medusa-huvuden) flög han genom en lång gång ut i förstugan,

nedför trapporna, över gården och upp på Blankas rygg.

Knappt satt han i sadeln, förrän, lik en bisvärm

strömmande utur bikupans mun, den stojande skaran bröt

fram ur porten, sjungande, nej skrikande i kör:

»Iphigenie, Iphigenie!

Kors, vilket grovt pultroneri!

Sköna mö, vart far du hän?

Kom igen, o kom igen!»

Kornetten red på och försvann snart bakom träden

för körsångarnas blickar. Trenne unga herrar, som i

deras hjärtans lustighet ännu ej fattade annat, än att

allt det där gick ut på ett rasande lustigt upptåg, sutto

i en blink till häst och förföljde den flyende.

Då kornetten ånyo såg sig eftersatt, saktade han

hastigt sin ritt, till det jagande triumviratets stora

förvåning, som snart upphann honom och omringade

honom under gälla skratt och utrop:

»Aha! aha! Nu ha vi kornetten fast, nu är ingen

hjälp mer! Giv sig fången, kornett H., och vänd genast

om med oss!» Och en av dem fattade uti hästens betsel.

Men hans arm blev omilt tillbakaknuffad, och seende

stint och stolt på sina förföljare, sade kornetten med

hetta:

»Om herrarna haft den minsta smula vett, skulle de

genast ha sett, att jag är ingenting mindre än vid ett

lynne att leka och lekas med. De skulle nu även se, att

alla dessa upptåg äro mig i grund motbjudande... jag

ger dem fan, och er med!... Lämna mig i fred!»

»Det där var ovettigt sagt som tusan», sade en av

triumviratet och lät sin häst gå i samma skritt som

kornett Karls, under det de tvenne andra herrarna stannade

förbluffade och, efter en stund tagande sitt parti,

under gapskratt galopperade tillbaka.

Kornetten red sakta och såg med en skarp, ond och

frågande blick på sin objudne följeslagare, som ur ett

par stora, klara, ljusblå ögon betraktade honom med ett

slags ironiskt lugn.

De båda stumma ryttarna kommo snart till en avväg.

Då vände sig kornetten stolt till sin följeslagare och

sade:

»Jag förmodar att vi skiljas här; god natt, min

herre!»

»Nej», svarade denne vårdslöst och spotskt, »jag har

ännu ett par ord att säga er.»

»När och var ni behagar!» sade uppbrusande kornetten.

»Åhå! åhå!» sade ironiskt den andre, »tar ni så illa

vid er? ’När och var ni behagar’ äro ju ord, som man

brukar till ett slags inbjudning, att när och var man

behagar taga livet av varann. Nå gärna för mig, det

kan visst ske ’när och var ni behagar’. Men denna gång

menade jag just ej något så allvarsamt. Jag vill blott

följa er för att hålla er sällskap, för att se, om jag kan

litet muntra, litet pigga upp er... konversera med er...»

»Med visst folk», sade kornetten, »språkar jag helst

med värjan i handen... det håller på distans...»

»Värja», sade vårdslöst hans motståndare, »varför

just värja, varför ej hellre med pistoler? De tala högre

och tjäna även till att hålla folk på distans, jag slåss

gärna på värja.»

»Kanske helst på knappnålar?» frågade försmädligt

kornetten.

»Ja, knappnålar eller ock hårnålar», svarade leende

hans motståndare, i det han tog av sig hatten och

ur de rikaste flätor, som någonsin prytt ett

fruntimmershuvud, drog en lång hårnål, på vilken han (eller

snarare hon) fästade en liten biljett, som han räckte åt

kornetten med de orden, i helt förändrad ton uttalade:

»Om ni finner detta smärtsammare än ett värjstyng,

så förlåt den, som mot sin vilja måste bibringa er det!»

Och den blåögda ryttaren, Therése D., gav kornetten

en vänlig, medlidsam blick, hälsade lätt, svängde om sin

häst och försvann snart för hans förundrade blickar.

En annan känsla målade sig snart i dessa, ty de

igenkände på biljettens utanskrift Herminas hand. Med

känslor, som man lätt skall föreställa sig, öppnade

kornetten biljetten och läste följande:

»Min enda vän på jorden! Farväl, farväl! När du!

kommer — är det för sent. Jag har måst giva efter för

min mors förtvivlade böner. I dag reser jag till

Stockholm. I morgon är jag Genseriks maka... om jag lever

ännu. Min bror, min vän, mitt allt... ack, förlåt mig!

Farväl!

Hermina.»

Brevet var daterat från den föregående dagen.

»Nu till Stockholm!» sade kornetten med förtvivlad

och fast föresats att vinna henne — eller dö! »Eviga

himmel, hav tack! ännu är det tid!»

Aftonen började bli stormig och mörk. Kornetten

kände intet och aktade på intet omkring sig, men red i

fullt sporrsträck fram till gästgivaregården.

»På ögonblicket hit med en flink och rask ridhäst!»!

ropade med dundrande röst kornetten. »Jag betalar vad

ni vill».

En frustande hingst gnäggade snart muntert under

den vilde ryttarn, som med röst och sporrar ännu mer

eggade hans mod, och med en blind otålighets raseri

jagade framåt, framåt, över..., dock, låtom oss ett

ögonblick hämta andan.

»Klä vitt! Klä vitt!»

Likuggla.

Det var natt. Månens silverflod strömmade stilla ned

över Thorsborgs slott, där allt tycktes vila, ty intet ljus,

skimrande fram ur de djupa fönstren, skvallrade om ett

vakande människoöga, om ett hjärta, som ingen vila

fann. Ack! — och likväl...

I överstens rum strålade nattens klara lampa in och

upplyste var efter annan de i gyllene ramar slutna

familjeporträtten, vilkas gestalter, vid de bleka,

blåaktiga strålarnas sken, tycktes åter få liv och ur

fornvärldens natt, i vilkens skuggor deras fröjder och

smärtor, hat och kärlek, böner och blickar längesedan

slocknat, nu skåda fram med stilla, drömmande leenden på

deras levande ättlings strider med livets mörka makter,

och i dessa tankarnas andekörer, dem tanken blott

förnimmer, viska;

»Du skall glömma, du skall glömmas!

Dagens kamp i natten gömmas —

vila följa på din strid;

ande! minns det — och hav frid!

Frid? Stilla vålnader! I viljen trösta. Men det gives

stunder, då tanken på detta gravens och himlens ord

låter oss gjuta bittra tårar,

Översten stod i sitt fönster och såg ut i den månljusa

natten. Hans höga panna var blekare än vanligt, och

dunkla lågor framblixtrade ur de djupt liggande ögonen.

En ojämn stormvind rasslade fram och åter över

borggården, och förde med sig flockar av gulnade löv,

som slogo ringdanser framför den gamla bergfasta

byggnaden och påminde om hovfolk, som söka roa sin

mörkt blickande furste. Tornflaggorna svängde sig

gnisslande, och ett oroligt, ängsligt vinande, sådant man

under stormar får höra i stora byggnader, drog

jämrande av och an genom slottet. Dessa ljud förtjäna att

vara olyckors förebud; de ängsla som sorgliga aningar.

På himlen jagade vita moln i besynnerliga fantastiska

skepnader förbi och liknade härar, som med

sönderslitna fanor hasta flyende fram. De svepte

stormslöjor över nattens drottning, som likväl snart med

segrande strålar genombröt dessa, och samlade sig slutligen

i dunkelgråa massor längre ned mot horisonten.

Med oroliga och dystra känslor betraktade översten

den vilda kampen i naturen. Bittert kände han att

ofridens ande hade med sin giftiga andedräkt även stört

friden inom hans förr så lyckliga och eniga familj.

Han, som så högt älskade de sina, som av dem så ömt

var älskad tillbaka, han hade nu på en gång liksom

blivit främmande för dem. Maka, barn avlägsnade sig

från honom, vände bort sina anleten från honom,

— och det var hans skull; han hade nekat deras böner,

— de voro olyckliga genom honom; och i denna stund,

då hans samvete gav honom vittnesbörd att han hållit

sig fast vid sina principer om det rätta, att utan vank

hava handlat enligt dess stränga men höga idé, i

denna stund höjde sig smärtsamma känslor i hans

hjärta, som tycktes anklaga honom att ha misstagit sig

i dess tillämpning, och att därigenom ha vållat

lidanden dem han kunnat förhindra, att ha förbittrat de

varelsers dagar, dem han var kallad att freda och

välsigna. En fysisk känsla av smärta, som var honom egen

och som merendels infann sig då hans själ blev

plågsamt upprörd, en bröstkramp, som försvårade

andedräkten, lät vid dessa dystra tankar känna sig med

ovanlig styrka. Han fann sig ensam... ingen i denna

stund kände ömt för honom... ingens tanke svävade

med bönens fridfläktande duvovingar omkring honom,

han var ensam! En tår trängde sig fram i hans

manliga öga, och han såg upp åt höjden med en dunkel

önskan att snart få lämna en jord där kvalen härska.

En vit sky, som hade skepnad av en människovarelse

med utsträckta armar, svävade ensam fram nedanom

stjärnvalvet — syntes sänka sig allt lägre ner, och de

utsträckta dimmiga armarna tycktes närma sig översten.

Han tänkte på Elisabeth, på hennes kärlek, på

hennes löfte att ännu efter döden omgiva honom. Var

det ej liksom hennes ande nu ville omfatta honom

nu då alla andra övergivit honom? Var det ej hennes

vålnad, som nu, då alla kärleksröster kring honom

tystnat, nedsteg för att ensam genom natten ropa till

honom: jag älskar dig! jag älskar dig!

Allt närmare kom den vålnadslika skyn — med

vemodsfull trånad följde överstens blick densamma,

och nästan medvetslöst höjde han mot den sina armar.

Då fattades den hastigt av stormvinden, de utsträckta

armarna sletos från dunstkroppen, och i orediga vilda

flammor ryckte lik en hemsk fantasi det vita molnet

förbi, över tornspetsarna, öde var rymden, översten

lade handen på sitt bröst, det var öde där. Några

djupa suckar arbetade sig fram ur dess plågade sköte.

I denna bittra stund nalkades honom någon med sakta

steg, en arm smög sig under hans, en hand lades

förtroligt och ömt på hans hand, och han kände mot sin

skuldra ett huvud sakta lutas. Han såg sig ej om, han

frågade ej, han visste att hon nu var nära honom,

som i så många år med honom delat glädje och smärta;

blott hon kunde ana hans förborgade lidande, blott hon

i den tysta natten komma till honom med tröst och kärlek.

Han lade stilla sin arm omkring sitt livs följeslagarinna

och höll henne tryckt mot ett bröst, där snart både

den inre och den yttre smärtan stillade sig. Så stodo de

båda makarna länge och sågo stormen fara fram över

jorden och jaga skyarna. De sade ej ett ord till förklaring.

Vad behövdes det? Försoning slöt dem i

himmelskt sköte. De stodo hjärta klappande mot hjärta, de

voro ett.

Stormen, som i vart ögonblick tilltog, rörde med

brusande vinge vid tornklockan, som nyss hade slagit tolv.

Dova klämtslag läto höra sig. Översten tryckte fastare

mot sitt bröst sin hustru, vilken i detta ögonblick en