Falluckan. Anekdoter och Karaktersdrag samlade av Teater-Nisse

Falluckan. Anekdoter och Karaktersdrag samlade av Teater-Nisse

FALLUCKAN.

FALLUCKAN.

ANEKDOTER OCH KARAKTERSDRAG,

SAMLADE AF TEATER-NISSE.

MED ILLUSTRATIONER.

”En Bel-Esprit var dristig nog en gång Att något fritt om Åsnan Borac skämta, Om hennes öron, växt och sång — Ni vet (som orden stå att hämta Ur Alkoran) att det var hon, som njöt Den stora lyckan att få bära Propheten på sin rygg — Propheten i all ära, Höll dock Poeten för, att Borac var ett nöt.”. . . Kellgren.

STOCKHOLM, BERGSTRÖM & LINDROTH, 1868.

PROLOG.

(Samtal vid »Salta biten» på Operakällaren den

24 Juni 1866.)

Teater-Nisse. Det var en stor förlust, som Andra

gardet led i går!

Herr Pettersson. Du har kanske läst i Dagbladet,

att en gardist gått och hängt sig af fruktan för prygel?

Teater-Nisse. Åh nej! Edholm — öfverstelöjtnant

af Edholm skulle jag säga — har blifvit teaterdirektör.

Herr Pettersson. Hvad Andra gardet förlorar,

vinner teatern — —

Teater-Nisse .... mellan kulisserna, menar du,

Der var han nog hemmastadd förut, så att vinsten blir

ingen.

Herr Pettersson. Det behöfs, ma foi, disciplin vid

teatern lika väl som vid Andra gardet, och herr af

Edholm är nog rätta mannen.

Teater-Nisse. Såsom befälhafvare öfver

komparserna är han tvifvelsutan lämplig. För öfrigt så vet

jag nog, att en officer i vår tid duger till allt, och

att den vår Herre gifvit ett embete, gifver han också

förmågan att sköta det.

Herr Pettersson. Säg snarare: till Kongl.

teaterdirektör duger hvem som helst, och den, som Hans

Maj:t ger ett sådant embete, honom ger han också

»förmågan» — jag menar: herr Josephson — att

sköta det.

*

(Samma ställe och samma personer tre månader

senare.)

Teater-Nisse. Nå, Kongl. teaterdirektör af

Edholm gör han såsom andra nya embetsmän bruka göra:

han »rensar» verket efter företrädaren.

Herr Pettersson. Ja, hvad var det jag sade! Det

är ändå ruter i deder militärerna. Kongl. Teatern

behöfde minsann »rensas», den!

Teater-Nisse. Skada bara att dender »rensningen»

är något grundlig.

Herr Pettersson. Hur så?

Teater-Nisse. Jo, sedan han redan är på väg att

genom höga priser »bortrensa» en god del af publiken,

har han i dagarna genom ett tryckt anslag visat sin

afsigt att hvarje afton »bortrensa» alla dem af

artisterna, hvilka icke för tillfället hafva tjenstgöring.

Herr Pettersson. Det var mig en baddare. Då

har han väl »rensat» högra oxögat också?

Teater-Nisse. Sa’ du, ja!

*

(Samma ställe och samma personer den 23

Augusti 1868.)

Herr Pettersson. Nå?

Teater-Nisse. Nå?

Herr Pettersson. Det börjar . . .

Teater-Nisse. Hvad då?

Herr Pettersson. Här uppe . . .

Teater-Nisse. Jaså, menar du det! Ja, det är

commencement de la fin.

Herr Pettersson. Tror du då, att hofmarskalken

af Edholm tänker afgå?

Teater-Nisse. Nej, visst inte! Då jag talade om

la fin, tänkte jag på teatern. Men hofmarskalken, han

stannar nog qvar, äfven då teatern störtar i ruiner;

ty om också det inte finns någon teater, måste det

finnas en direktör för »K. M:ts hofkapell och spektakler».

Vi lefva väl i ett monarkiskt land, vet jag!

Herr Pettersson. Ja, den hofmarskalken, den

hofmarskalken! Hvad har inte han gjort! På hvilken

ställning står inte Kongl. teatern nu!

Teater-Nisse. Josephson, Ahlgrensson och

Holmgren afskedade och ersatta med

Sundberg-Wijkander-Almlöf-Elmlund-Swartz-Fredrikson-Hedin (en vacker

mångsidig figur, och så billig, sedan!), samt Hermansson

och »ordonnansen» Booberg; artisterna bortvisade

eller satta på förknappning; en farlig konkurrent

uppkommen; hr Wijkander frodigare än någonsin; och

titulus Dumrath redo att mottaga också Nordstjernan ....

Herr Pettersson. Hofmarskalken tänker ...

Teater-Nisse. Det är aldrig möjligt!

Herr Pettersson. Afbryt mig inte! Hofmarskalken

tänker, har jag hört, att nu ta ner inskriptionen på

Kongl. teatern: »Gustavus III Patriis Musis», och,

lydande tacksamhetens röst, i stället låta anbringa:

»Carolus XV Amicis Suis».

Teater-Nisse. Säg hellre: »Carolus XV Stupiditati

Lævitatique».

Herr Pettersson. Men nog förtjenade en sådan

man en särskild ärestod, en särskild historiegraf, som

för samtid och efterverld kan framhålla hans snilledrag.

Teater-Nisse. Jag har nog tänkt på det och ämnar

mig just bort till Boktryckar-Nisse. — Se här! (visar

herr Pettersson en manuskriptrulle och några teckningar.)

Herr Pettersson. Ha, ha, ha! (Gnolar.) »Ack,

hvad fröjd militärerna, hvad fröjd militärerna, hvad

fröjd militärerna mig skänka när de stå såder» ...

*

Illustrationer till systemet.

Gardist-disciplin i Konstens tempel.

Förste direktören. Halt! Werda?

En veteran bland skådespelarne. Får man inte gå

upp på scenen numera?

Direktören. Inte, såvida man ej tjenstgör! Jag

skali vänja er af med sådana friheter, jag!

Skådespelaren. Men jag, som varit vid scenen i

femtio år och väl ändå något gagnat den, skall jag

också visas bort?

Direktören. Inga resonnementer! Ni står inte på

affischen för i qväll! .... Här skall bli annan

ordning! Helt om — marsch!

*

En Kongl. Teaterdirektör och Konstens Gudinna.

Direktören. Hör på, den der kostymen, som du

har på dig, kunde visserligen vara »städad» nog förr

i verlden, men den är alldeles för simpel i vår tid!

Här har du en annan, riktigt modern, som passar dig

bättre: chignon, hatt, krinolin — voilà tout! Och den

der lyran, se’n! Duger inte! Hvem tror du bryr sig

om så’nt der nu för tiden? Tag det här positivet i

stället som »attribut»! Populärt måste allting vara! ...

Kostymera nu om dig efter min smak, så skall jag

presentera dig på min nästa maskerad och låta dig

sjunga några af mina nyaste kupletter ... Ser du,

affärerna gå framför allt!

*

En försigtig general.

Förste direktören (lyssnande utanför Riksdagen).

»Ja» . . . »nej» . . . »ja» . . . förb. generad ställning det

här! Så länge de hålla på med frågan om mitt anslag,

törs jag inte ge dender »Blåskägg», som tidningarne

skrikit så fasligt om — jag har för resten varit så

försigtig och inte gett den på en hel vecka. Utomdess

har jag, för den händelse det går illa, uppsagt

hela min manliga balettstat och en mängd andra ...

Man måste vara försigtig och bereda sig på det värsta!

(Sedan anslaget, med knapp nöd, gått igenom i

Andra Kammaren.)

— Victoria! Räddad! Jag fick mig visserligen

ett förargligt misstroendevotum; 59 nej mot 89 ja —

men det gick ändå ... Nu fort upp med affischen

igen!

*

De tre Sinecuriatierna

(Vid underrättelsen, att de fortfarande få göra

»nytta» vid »Nationalteatern»).

»Tjing, lala! Tjing, lala! oya kefalä, kefalä,

falleralla» . . .

*

En af dessa herrliga aftnar, då Hasselbackens

förströelser locka hufvudstadens befolkning att der

uppfriskas efter dagens qvalm, sutto vid ett bord

några herrar, lyssnande till den förträffliga orkestern,

som spelade ett potpourri ur en af våra allmänt kända

operor. Sedan orkestern slutat, utbredde sig en af

dessa herrar i loford öfver »den riktigt sydländska»

musik, som genomgår hela den opera, ur hvilken

orkestern spelat, och tillade, att vid afhörande af

sådan musik drömmer man sig lätt i det tjusande

Neapel, och der har också helt säkert »Den stumma»

komponerats. — Orkestern spelade ur »Fra Diavolo»;

musikkännaren och konstdomaren lärer, så otroligt det

än kan låta, varit en herr E. af E.

*

En viss hofmarskalk och förste teaterdirektör

(»baron et surintendant des théâtres») var en gång

närvarande vid en repetition af »Löjliga mötena». En

ung elev, som uppträdde i pjesen, sjöng dervid sitt

parti ej just så väl, ty det låg för högt för henne.

Hr förste direktören gjorde en anmärkning häröfver

och kapellmästaren instämde deri, förklarande, att det

vore bäst att transponera det några toner. »Ja»,

inföll hr förste direktören, »för all del — men det är

inte värdt för mera än första kupletten!»

*

Före generalrepetitionen till »Revanche», som hösten

1866 upptogs på Dramatiska teatern, inträffade till

de närvarandes outsägliga förnöjelse följande lilla

episod: Då scenen, som föreställer ett rum i

klosterskolan S:t Cyr i Frankrike, var ordnad, gick andre

regissören H—t fram till hofmarskalken af E. och

frågade, »om de dekorativa anordningarna hade lyckats

vinna hofmarskalkens bifall.» Den tillfrågade såg sig

(naturligtvis för syns skull) omkring och nickade ett

nådigt »åhja! — Men», tillade han, »här fattas

någonting.» »Och hvad?» frågade regissören. »Jo, herrn

skall låta sätta en rökgubbe nere vid hvardera

avantscenen. Det blir så bra, ser herrn. När ridån då

går upp, så sätter man sig genast in i handlingen

genom den der katolska doften.»

Och att rökgubbarna verkligen stodo der,

åtminstone första gången pjesen gick öfver tiljan, det kan

intygas af en talrik publik.

*

När operan »Lucie» i våras, efter någon tids

hvila, åter gifvits på Stora teatern, yttrade en viss

f. d. gardesofficer (för sitt visade stora intresse för

teatern utnämnd till förste direktör) till kapellmästaren:

»Min bästa herr N-n, det der var mej en

förbannadt rolig opera!»

*

Under signor Ambrosis profsjungning på Kongl.

teatern vände sig kapellmästare N. till hr »förste

direktörn» och frågade, hur han fann sångaren och hans

föredrag. »Åhjo, om han bara kunde sjunga något ur

Traviata!» blef svaret. — »Det har han ju redan

gjort!» sade N. — »Jaså.» — (Han hade sjungit tre

nummer ur »Traviata», hvilken just då stod på

repertoiren.)

*

I våras var operan »Hugenotterna» annonserad att

gifvas. Dagen innan den skulle gå, anmäler kormästaren,

att icke mindre än 15 medlemmar af kören voro

otjenstbara och att operan följaktligen måste

inställas. — »Omöjligt! Det är för mycket såldt!» invände

hofmarskalken-direktören. — »Men operan kan icke

gå med så stora defekter i kören», vågade kormästaren

i sin ordning invända. — »Men jag säger herrn,

att den skall gå», snäste hofmarskalken; herrn får låna

korister från Allmänna Sångföreningen!»

*

Då Mozarts mästerverk »Trollflöjten» första

gången gifvits under hofmarskalken af E:s regemente

på Kongl. teatern, vände sig efter operans slut

hofmarskalken till kapellmästare N-n och yttrade: »Nå,

herr N-n, det här var ju en ganska nätt musik!»

*

Under förra spelterminen var operan »Figaros

bröllop» annonserad att uppföras på Stora teatern;

mycket biljetter voro sålda, men aftonen före den dag,

då operan skulle ges, låter fru S. som innehar Susannas

parti, anmäla, att hon är så hes, att hon ej kan

sjunga. Kapellmästaren underrättade genast förste

direktören om förhållandet, på det att order om operans

inställande måtte utfördas. — »Operan måste gå»,

förklarade hr hofmarskalken. — »Omöjligt, hr

hofmarskalk», invänder kapellmästaren. — »Men jag

säger, att den skall gå; Susannas parti får spelas på fiol

eller blåsas på klarinett!»

*

Hr Olle S. kom en dag i slutet af förra spelterminen

upp på teaterkansliet för att af förste direktören

utbedja sig, det han i början af denna speltermin

måtte få sin afskedsrecett, och upplyste på samma

gång, att han till recett-pjes önskade operan »Joseph i

Egypten». »Bravo!» utropade direktör af E. förtjust,

»då skall förb—a mig Ambrosi få spela Benjamin!»För de läsare, hvilka icke äro musikkännare, torde böra tilläggas

den upplysning, att Benjamins parti är ett sopran-parti, då hr

Ambrosis röst deremot är tenor.

*

I våras inträffade flera sön- och helgdagar, att

spektaklerna på Kongl. teatrarne måste inställas

derför att det vackra vädret med oemotståndlig makt

lockade publiken ut i det gröna. En söndag, bland

andra, blef det emellertid det ypperligaste spektakelväder,

men just den dagen ville det sig så illa, att

något spektakel ej var annonseradt. Denna förargliga

omständighet kom andra dagen på tal uppe på

kansliet och något hvar uttryckte sin undran öfver,

hvarför det just den dagen icke skulle vara annonseradt,

»då det råkade att bli så ypperligt spektakelväder».

»Ja, men det stod vackert väder i almanachan!»

utropade förste direktören o. s. v., förargad.

*

Under förra spelterminen hade, såsom man torde

erinra sig, skådespelaren S—n afskedsrecett. Det

väckte icke så liten undran, för att icke säga

förargelse, att direktionen var nog litet grannlaga, att

låta hr S. uppträda flerfaldiga gånger efter det

högtidliga afskedet från publiken. Under ett samtal

mellan de styrande på kansliet någon tid efter recetten

kom detta förhållande på tal och förre regissören J.

uttryckte derunder sin förvåning öfver, huru direktionen

hade kunnat lemna recettagaren tillstånd att sätta

»afskeds-recett» på affischerna, då det redan förut var

bestämdt, att han skulle uppträda i sina gamla roller

till terminens slut. »Stod det afskedsrecett?!» utropade

förste direktören för o. s. v., förvånad.

*

Våren 1867 gafs å Dramatiska teatern ett skådespel,

kalladt »Med konstens vapen», hvari framställdes

huru en ung skådespelare genom sina talanger och

ett rätt uppfattande af sin konst segrande bekämpar

fördomarne mot teatern. I slutet af en akt förekommer

en scen, deri en »konstförståsigpåare», en gammal

engelsman, hvilken tror sig ha funnit en konstskatt,

en Salvator Rosa eller något dylikt, råkar

stöta till den unge skådespelaren med den funna taflan.

Då pjesen gått några gånger, mötte en afton

hofmarskalken af E. författaren, hr J—n. »Jag har

gått och funderat och funderat» — sade hofmarskalken

— »hvarför herrn valt titeln: ’Med konstens

vapen’». Men först i afton har jag kommit underfund

med det. Då jag såg hur A—f slog till S—z med

taflan, tänkte jag: der är ju "konstens vapen’».

*

Efter en repetition på operan »Vattendragaren»,

som förra terminen upptogs å Stora teatern, hade

förste direktören — »en öfverste i forna dagar» — vändt

sig till hr L—t med följande ord: »Hör nu, hr L—t,

sitter herrn sjelf i tunnan?» — »Ja, hvem skulle

annars göra det?» blef svaret. — »Jo, jag hade

föreställt mig, att en annan ... men hvad sitter herrn på

då?» — »På en pall.» — »Jaså, på en pall; men det

måtte vara obeqvämt?» — »Åhja, men man får finna

sig i allt.» — »Det är sannt; men herrn skulle ta ett

hjertligare afsked af honom der ... Vattendragarn.»

— »Det hinner jag inte med, ty jag skall skynda mig

bort så fort som möjligt.» — »Jaså, ja si ... jag trodde,

det var en annan, som låg i tunnan!»

*

Efter första representationen af »Barberaren»

under förra spelterminen tillfrågades hr förste direktörn

af kapellmästarn, hur han tyckte att operan gått. —

»Inte riktigt bra», gafs till svar. — »Hvarför det?»

fortfor hr N—n. — »Jag tycker inte om kostymerna»,

förklarade den »fint» bildade teaterchefen.

*

Kotteriernas makt.

Kabinettsstycke i 1 akt.

Personerna:

Hofmarskalken.

Inspektören.

Kontrollören.

En lång figur.

Teater-Nisse, tyst åhörare.

(Scenen föreställer ett luxuöst möbleradt kabinett i

Hofmarskalkens ungkarlsvåning. I fonden en kåsös;

till höger en hög toilettspegel; till venster en liten

bokhylla, hvarå synas: Chevalier de Faublas"

äfventyr, ett par trasiga delar af Casanovas

memoirer (svenska öfversättningen), ”Handbok i

ridkonsten för herrar och damer”, ”Ingen ohyra

mer!”, ”Sköna Helena” och ”Riddar Blåskägg” i

ett band, Exercisreglementet, samt rangrullan. —

Hofmarskalken ligger i en hvilstol, med cigarr i

munnen och lekande med ett litet ridspö. Figuren

ligger på magen i en annan hvilstol och

bläddrar i adelskalendern. Inspektören och

Kontrollören inmarschera)

Inspektören och Kontrollören (bocka sig först och

göra sedan ställningssteg). Gud bevare Hofmarskalken!

Hofmarskalken (nickar nådigt. Till Kontrollören).

Högvise Dingdang, berätta du för oss hvad som

passerat!

Kontrollören (till Inspektören). Snusförnuftige

Wijkis, berätta du för oss hvad som passerat!

Inspektören. En ny skandalskrifvare har

uppträdt! Herr hofmarskalken har måhända läst

Allehanda för i lördags?

Hofmarskalken. Läser aldrig de förbannade

tidningarna!

Kontrollören. Inte jag heller; men jag har hört

talas om den der skandalösa artikeln om vår teater.

Hvad är det för en, som skrifvit det der?

Inspektören. Det lär vara den der Wetterhoff.

Hofmarskalken. Wetterhoff? Har aldrig hört

talas om honom.

Inspektören. Åh, det är en finne ...

Hofmarskalken. Är det en finne? Då ska’ jag,

förbanna mig, anmäla karlen hos ryska ministern!

Kontrollören. Ja, det blir det bästa. Bara vi lika

lätt kunde bli af med de andra, som skrika och

skrifva... De lära säga, att de skrifva af rent

intresse för den dramatiska konsten.

Hofmarskalken. »Rent intresse för den

dramatiska konsten», hvad vill det säga?

Kontrollören. Åh, jag vet nog, hvarför de göra väsen!

Hofmarskalken. Hvarför då?

Kontrollören. Jo, den der Atterling vill bli

teaterns regissör...

Inspektören. Och den der Schöldström?

Kontrollören. Litteratör ...

Inspektören. Och den der Wetterhoff?

Kontrollören. Kontrollör...

Inspektören. Och den der Gustafsson, som

skrifver krönikor i Aftonbladet?

Kontrollören. Inspektör...

Inspektören. Satans patrask! (Grinar och tar sig

en prise de contenance.) Och den der gemena

Söndags-Nisse?

Kontrollören. Är ilsken för det vi aldrig satt in

våra annonser hos honom...

Inspektören. Och Göteborgstidningarna, och Lunds

Weckoblad, och alla de andra skrikhalsarne i landsorten?

Kontrollören. De ä’ rasande för det vi inte skickat

dem några fribiljetter!

Hofmarskalken. Ja, det är klart! Men är

förslaget färdigt ännu om vår nya »stat»?

Inspektören. Om herr hofmarskalken täcktes kasta

en nådig blick på förslaget... (Tar fram ett papper.)

Figuren (rycker det till sig). Äh, låt mej få se!

(Ser i förslaget.) Men, hva’ ä’ de’? Ska’ Svante få

mer än jag? Ska’ han bli föreståndare för elevskolan?

Hofmarskalken. Svante behöfver förtjena! Han

ska’ bort och plaska sej i sommar. Och lite

uppmuntran behöfver han, förbanna mej! Korderojsbyxorna,

som Hans Majestät alltid brukat skicka honom hvar

jul, torkade in nu sist. Ni vet, »den största

sparsamhet» ... Och då Svante blir föreståndare för

elevskolan, får han mindre besvär med...

Inspektören. Hm! (Tar sig en pris och gnolar:)

»Yrket, Robin, är fint och nätt» ...

Figuren. Skäms du inte, Wijkis, ska’ du gnola i

hofmarskalkens närvaro!

Inspektören (rullar sig i stoftet). Jag ber tusende

gånger om förlåtelse! Jag kom bara att gnola en

liten refräng af Béranger.

Hofmarskalken. Berangchär? Hva’ är det för en?

Är det en ny skandalskrifvare?

Inspektören. Nog har han skrifvit skandal, men

nu är han död för flera år se’n.

Hofmarskalken. F-n i våld med honom då! —

Men, förbanna mej, är jag inte riktigt sugande! (Till

kontrollören.) Tag hit bläck och penna och förslaget,

får jag teckna under det! Men geschwindt!

Kontrollören (bockar sig ödmjukt, gör sedan

ställningssteg och räcker fram det begärda). Gud bevare

herr hofmarskalken!

Hofmarskalken (skrifver under förslaget och lemnar

det till kontrollören). Nu ska’ en sup smaka skönt!

— Lägg skräpet der på kåsösen! Adjö — marsch!

Kontrollören (afsides, i det han marscherar ut). De

ä’ för sturska att äta middag i sällskap med mej!

Gör ingenting! Det är ändå jag, som styr hela »verket»!

Hofmarskalken (till de båda andra). Nu far vi ut

till Hasselbacken och äter middag! Res på dej! Frippe!

(Slår med ridspöt Figuren ett lätt slag a posteriori.)

Ställning! Räta er! Framåt marsch! (Marscherar ut,

följd af inspektören och Figuren, under det alla tre sjunga:)

Ja, låt oss svära,

svära vid vår ära,

att oss försvara

mot hvarje fara;

ty se, vårt ”vara eller icke vara”

beror dock mest uppå vårt eget öfvermod!

Låt oss derför, nu som förr,

med last och fröjd ge f-n opinionen!

Sopa rent för egen dörr

ej brukas ens af Den, som finns på Thronen.

Och sina ”gossar” skall Han nog försvara,

och oss bevara

ibland sin skara!

Till Hasselbacken låt oss derför fara,

att dricka Calles skål i ädelt drufvoblod!

Teater-Nisse (skyndar fram till kåsösen och läser

förslaget). Låt se, hur de der herrarna gjort upp den

nya »staten» för verket»!

Statsanslaget!

Och detta skulle utgöra »balansen» i — Kongl.

Teaterns »stat»! — Jojo, »staten» skall föras!

»Embetsmännen» vid »verket» (de tärande) måste ha sitt

i främsta rummet; de närande (sujetterna) — ja, om

de få något — det står i Guds och Carl XV:s hand!

Dumrathiader.

Teater-Nisse tror sig veta, att det var Kongl.

teaterns kontrollör, som tillrådde de två åtgärder,

genom hvilka hofmarskalken af E. skar sin

första lager såsom nämnde teaters direktör, nämligen

prisförhöjningen på båda teatrarnes bästa platser samt

förbudet för de artister, hvilka ej för aftonen

tjenstgöra, att visa sig på scenen. Båda dessa råd visa,

att konstnären »gör skäl för namnet».

*

Under en sammankomst på Kongl. teatrarnes

kansli hösten 1866 talades om rolfördelningen i

operetten »Riddar Blåskägg», dervid hr L. erhöll de flesta

rösterna för titelpartiet. »Han har visst inte röst

tillräckligt, men det kan transponeras», upplyste

någon. »Ja, om så är», afbröt kontrollören, »att

partiet kan transponeras, så tycker jag, att mamsell

Jakobsson ...» Ett allmänt skratt afbröt herr

kontrollören, som ytterligare en gång visade, att han »gör

skäl för namnet».

*

En viss kontrollör skickades en sommar för några

år tillbaka — på teaterkassans bekostnad

naturligtvis — för att inhemta någonting nytt. Återkommen

skyndar han att genast utfärda befallning om

anskaffande och anbringande af en ny sorts s. k.

kulissreglarJernreglar, förmedelst hvilka sidokulisserna fasthakas. — det enda anmärkningsvärda, som hr

kontrollören under sin resa lyckats uppsnappa. Första

qvällen de nya och ganska dyrbara reglarne begagnades,

ville det sig emellertid icke bättre, än att deras

praktiskhet på det mest »slående» sätt blef ådagalagd; se

här hvad som hände:

En nedfallande kuliss klöf hufvudet på en

maskinarbetare. Andra morgonen utfärdades order om

de Dumrath’ska reglarnas borttagande och de gamlas

anbringande — och de senare sitta der än i dag.

De Dumrath’ska reglarne åter ligga i en

skräpvrå under teatergolfvet.

*

Samme man hade en gång, för ovanlighetens

skull, läst en musikrecension i en af våra tidningar, i

hvilken stod omtaladt, att hr Arnoldsons parti i

»Romeo och Julia» gick upp till höga h. Detta satte vår

kontrollör myror i hufvudet, och nästa gång han

träffade hr A., sade han derföre: »Hör nu, hr A, det

der h, det är väl mycket högt, det?» — »Åhja»,

svarade A. med ett fint småleende. — »Men b, det är

väl ändå högre?» inföll kontrollören med fundersam min.

*

För ett par år sedan skulle på Kongl. teatern

upptagas en ny ballett. I »reqvisitan» till detta

storverk ingick, jemte mycket annat smått och godt, ett

eller annat tusen cylindriska glas, hvilka sedermera

skulle målas i olika färger och användas i stället för

kinesiska lyktor. Ballettens kompositör rådför sig

med kontrollören vid teatern och gör på bruten

svenska denne embetsman begripligt, att de ifrågavarande

glasen skulle se ut ungefär så här:

Kontrollören, som genast insåg att här var

»etwas zu verdienen», åtog sig att sjelf anskaffa de

behöfliga glasen, men — eftersom hr kontrollören

naturligtvis skulle på något sätt »göra skäl för namnet»,

befunnos vid leveransen glasen vara totalt

oanvändbara för sitt ändamål. De sågo nämligen ut så här:

Hr kontrollören försålde sedermera glasen bland

teaterpersonalen såsom — ölglas, och än i dag äro

de inom »verket» kända under namnet: »Dumrathska

glasen».

*

Två interiörer.

1.

[Scenen: Kontrollörens arbetsrum. — Personerna:

Kontrollören. Frun. En ordonnans. Teater-Nisse (under

skrifbordet).]

1 Scenen.

Kontrollören (i nerhasade tofflor och nattrock).

Som du säjer, min gumma, jag skall tala med karlen.

Det var förbanna mig ett godt påhitt.

Frun. Ja, och hvad den der sturska Ahlgrensson

ska bli flat, du. Han inbillar sig allt, att han

var omistlig här vid teatern! Men stränga herrar

regera aldrig länge, heter det.

Kontr. Jag skall emellertid skicka efter karlen

straxt, så få vi höra. Det vore en surpris för

hofmarskalken, då han kommer hem från Helsingborg —

han som talte om att skrifva till Berlin efter en

gesällKursiveringen är gjord af sättaren. hos Gropius! (Till ordonnansen, som står på

post vid dörren). Hör du Nilsson, tag och gå upp

till HermanssonHermansson, attributmålare. Lön: 840 rdr. och bed honom komma ner till

mig straxt! (Ordonnansen gör ställningssteg och

försvinner.)

2 Scenen.

De förre. Hermansson.

Ordonnansen (anmäler). Hermansson är här, herr

kontrollör!

Frun. Låt karlen komma in, kära Nilsson.

Hermansson (inkommer, gör ställningssteg och blir

under hela scenen qvarstående på mattan vid dörren).

Hvad befaller herr kontrollören?

Frun. Gå ut han, kära Nilsson, så länge. Han

kan just göra sig något ärende in på kansliet och —

han förstår. (Ordonnansen gör ställningssteg och går.)

Kontr. Hm. Hör han på, min kära Hermansson,

skulle inte han kunna åtaga sig

dekorationsmålareplatsen efter Ahlgrensson?

Hermansson (med uttryck af största förvåning).

Ja—a—a—g! Det är väl aldrig herr kontrollörens

allvar?

Kontr. Jo, visst fan är det mitt allvar! (Ond.)

Tror han att jag har låtit kalla hit honom för att

drifva med honom?

Hermansson (gör ställningssteg). Gud bevare

kontrollören!

Frun (rätar upp sig och nickar med ett

sjelfbelåtet småleende).

Kontr. (blidkad). Dä bra, kära Hermansson. Men

säg nu: Tror han inte att han skulle kunna åtaga sig

det der kludderiet också. De der ostarne och

skinkorna i Wermlänningarne är ta mig fan rätt bra

målade, skall jag säga honom.

Herm. Ja, men Herre Gud, inte törs jag ge mig

på att måla så stora saker som herr Ahlgrensson,

inte. Åh — hans plats är alldeles för hög för mig;

det är för mycken befordran för en så obetydlig

person, som jag.

Kontr. Åh skräp! Ja, ja, sir han, han får inte

högre lön än han nu har för det, inte. Han får sköta

både attributmålareplatsen och

dekorationsmålareplatsen för samma lön som han nu har. Vill han inte

det, får han 340 riksdalers afdrag eller kanske mer,

för några nya attributer kommer inte här att

behöfvas i hofmarskalkens tid, sir han. Nå, har han

bestämt sig än?

Herm. (svettas). Herre Gud, den som bara kunde!

Frun (ruskar medlidsamt på hufvudet). Kära

Hermansson, var inte blyg nu!

Kontr. (vänligt). Inte är det någon konst att

måla såntder skräp inte! Dä bara att smeta på hur

det faller sig — ju ovåligare, ju bättre. Gå han bara

på, det lär han sig snart. Fast det är sannt, han är

van att måla fint han. Men det gör detsamma, det

kan han väl snart vänja sig af med.

Herm. (förbryllad). Nå så må det gå i Herrans

namn då. Bara di inte gör spektakel af mig, hr

Ahlgrenssons elever och andra spektakelmakare.

Frun (knycker på nacken). Spektakelmakarnes

tid är förbi, min vän!

Kontr. Ja, si det är inte värdt att han talar om

det här för någon innan hofmarskalken kommer hem,

så att han får kontraktet underskrifvet. Adjö med

honom nu, herr dekorationsmålare! Hi, hi, hi!

Herm. (går med kallsvetten i pannan).

Frun (slår ihop händerna). Tänk, gubben lilla,

hvad Ahlgrensson ska bli snopen!

Teater-Nisse (rusar på dörren, skrikande med full

hals). Dumrathira, dumrathira, dumrathira-a-a-a ...

Kontr. och Frun. Hjelp!

(Ridån faller.)

*

2.

[Scenen: Teaterkansliet. Personerna; Hofmarskalken.

Kontrollören. Maskinmästaren. En ordonnans. Teater-Nisse,

(under Hofmarskalkens skrifbord).]

Hofmarskalken. Låt kalla upp karlen du och tala

med honom. Du vet att jag ser helst att jag slipper

tala med det der f—e patrasket.

Kontrollören (till ordonnansen). Nilsson! Gå och

säg till maskinmästaren att genast komma upp hit!

(Ordonnansen gör ställningssteg och går.)

Hofmarskalken (efter en lång paus, hvarunder han

genom sin lorgnett fixerar kontrollören). Du är ändå

en f-dt duktig karl!

Kontrollören (fingrar på en grön bandstump, som

sitter i knapphålet, och försöker se blygsam ut).

Hofmarskalken. Nå, nå, så får du också styra och

ställa hur f-n du vill med hela inrättningen. Men

den här gången lär du väl ha tagit dig vatten öfver

hufvudet. Sämre folk, som inte ha fått lära disciplin

(piskar sina vador med ett ridspö) är rent f-dt att

få bugt på. Men vänta mig, om jag blir gammal

här, skall jag minsann ... (piskar åter vadorna).

Kontrollören (med ett illparigt leende). Hm. Vi få se.

Ordonnansen (inkommer och anmäler). Maskinmästaren!

Maskinmästaren (gör ställningssteg och blir under

hela scenen stående på mattan vid dörren). Herr

hofmarskalk! Herr kontrollör!

Hofmarskalken (svänger sig på klacken och börjar

marschera fram och åter i rummet, hvarmed han

fortfar under hela samtalet).

Kontrollören (barskt). Här ska göras nedsättning

i maskinarbetarnes löner. De få hädanefter 60 rdr i

månaden i ett för allt och få inte särskildt betalt för

nattarbete. Sextio rdr är bra betaldt; mina

bryggardrängar få inte mer.

Hofmarskalken. Jaha, det får man bryggardrängar för.

Maskinmästaren. Men på en sådan nedsättning gå

mina arbetare inte in, det har jag haft den äran att

säga herr kontrollören många gånger förut. Den är

dessutom obillig.

Kontrollören. Om inte herrns arbetare vill ta,

hvad hofmarskalken vill ge, får herrn afskeda dem

allesammans; mina bryggardrängar ...

Hofmarskalken (infallande). Jaha,

bryggardrängarna ...

Maskinmästaren. Men det är ju alldeles omöjligt;

då stå vi ju alldeles strandsatta!

Kontrollören. Jag skall skaffa honom dugtiga

karlar för det priset — så många, som behöfves. Mina

bryggardrängar ska få ...

Hofmarskalken (tankspridd). Duktigt folk ...

Maskinmästaren. Men det går inte an att ta in

ovant folk till maskinarbetare. Det blir mycket

dyrare, än att låta de gamla behålla sina vilkor. Det

skulle behöfvas så många repetitioner till de stora

pjeserna, att kostnaden för gas och dekorationernas

slitning skulle gå till långt mer än hvad direktionen

skulle spara in genom ombytet. Och dessutom (med

tonvigt) går det inte an att ta nytt folk — jag kan

då åtminstone icke ansvara för spektaklernas gång i

hvad på mig ankommer.

Kontrollören. Jaså, men det är hofmarskalkens

befallning att här skall sparas, och sparas skall det ta

mig f-n! Om han inte får arbetarne att gå in på våra

vilkor, så sätter jag i stället ned hans lön1,575 rdr rmt. med

femhundratjugufem riksdaler.

Hofmarskalken. Jaha, femhundratjugofem riksdaler.

Maskinmästaren (nedslagen och förbluffad).

Arbetarne äro bestämda....

Kontrollören. Och jag med — således får han

femhundratjugufem riksdalers nedsättning för nästa

spelår, eller också är han uppsagd, ty sparas skall det!

Maskinmästaren. Men det är hårdt, herr

hofmarskalk, att efter så många års trogen tjenstg—

Hofmarskalken. Inga resonnementer, karl!

Maskinmästaren (suckar djupt, glömmer att göra

ställningssteg och går).

Kontrollören (hånskrattar). Se så der, min bror,

nu tror jag att vi snart ska ha Wi.......s lön

inbespard — och min med! Hi, hi, hi!

Hofmarskalken. Ja, min kära bror, du är alldeles

f-dt —

Teater-Nisse (rusar på dörren i det han infaller).

Dumrathira, dumrathira, dumrathira—a—a—a—a...

Kontrollören. Ah! (faller afsvimmad i en fåtölj).

Hofmarskalken. Hjelp! Vatten! Dum — den f-de

Nilsson, som inte kan se efter dörrarna bättre. (Till

ordonnansen), Du pliktar en månads lön för hvar

gång dender kommer inom dörrarna här eller

dernere!

Ordonnansen (faller på knä).

Hofmarskalken (lutar sig öfver fåtöljen).

(Grupp. Ridån faller långsamt.)

*

Små historier om en stor man.

Mina Damer! Mina Herrar!

Här uppe i taket ha vi en gubbe, som också

skulle ha sig någonting i dag!

(En teaterkarl upphissar en stor lagerkrans, hvilken dinglar

kring Lindebergs bild. Bengaliska eldar — borde ha förhöjt

”högtidligheten”.)

*

Vid festen i November 1867 för numera

regissören S., med anledning af hans 40-åriga anställning

vid teatern, hölls det första talet af inspektören vid

Dramatiska teatern, m. m. herr W. för herr S.,

tror man? åh nej! ... för konungen! En spefågel bland

de närvarande gaf honom med anledning af detta

lyckliga val af ämne, namnet: Oscar W.......r den

olycklige.

*

På Dramatiska teatern upptogs hösten 1867 en

liten pjes: »Grammatikan», hvari hufvudpersonen är

en, som aldrig kan lära sig stafva rätt, utan skrifver

t. ex. dagsljus med x, och vaxljus med gs, inntyg

o. s. v., allt franska ord. Pjesen är fransk och —

icke lokaliserad; spelas alltså i Frankrike, personen är

alltså fransman .... och man fick en ny anledning att

beundra »snillet och smaken» hos teaterns »litterära

biträde», hr W—r, hvilken lärer öfversatt pjesen.

*

En viss person hade i vintras det missödet att

falla ned genom en fallucka på Dramatiska teatern

och erhöll dervid, enligt officiela tidningen, »svårare

skador». — »Nå, men hvad i all verlden har också

herr W—r vid Dramatiska teatern att göra!» utropade

en af våra skämtare, vid underrättelsen om fallet.

*

Hr Georg Dahlqvist har, som man vet, spelat

många maktpåliggande roler, men aldrig har

Teater-Nisse förr än helt nyligen fått veta, att han spelat ej

allenast Posa, Romeo, Erik XIV, Engelbrekt, Hakon

Jarl, Herman von Unna, Hamlet, Axel, Sverre, m. m.

m. m., utan äfven — Johanna af Montfauçon, Preciosa

och Kung Renés dotter! Vår store Georg i kjortlar,

dansande fandango med tamburin i handen och

sjungande: »Ensamheten mig ej döljer» — det är

någonting, som endast kan hägra för en Oscar Wijkanders

själ; ty det är i hans oförlikneliga teaterkalender för

1868 som ofvanstående uppgifter (sid. 29 och 30)

framstå för en skrattande samtid och häpnande

efterverld.

*

Ödmjuka, ännu obesvarade, frågor

till den store Oscar Wijkander såsom utgifvare af

teaterkalendern Thalia.

På hvad grund och till hvad ändamål blef hr Oscar

Wijkander »inspektör vid Dramatiska teatern»? Och

hvad menas med denna granna titel?

När blef hr R. Walin »biträdande kormästare»

— en befattning, som Statskalendern icke vet utaf —?

Hvarför har icke attributmålaren G. Hermansson

fått vara med på personal-förteckningen?

Hvarför har samma öde drabbat

materialförvaltaren C. M. Stenqvist?

Hvarför döpa om en person, som skrifver sig Bauck,

till Bauch?

Hvarför på samma sätt icke låta en Wincklerson

behålla sitt ärliga namn, utan kalla henne:

»Weichlersson»?

Hvarför upptaga en person, som när kalendern

började tryckas, icke längre var qvar — nämligen hr

G. Wolter?

Hvarför upptaga »m:ll E. Ellmin», hvilken redan

vid midsommartiden i fjor både blef fru Zedeler och

lemnade teatern?

Hvarför har utgifvaren låtit två

»inventarieskrifvare», fröknarna Sjögren och Lundin (hvilka

adresskalenderns »stat» upptager) spårlöst försvinna?

Hvarför låta fiolisten P. Elvers, hvilken dog

redan den 9 oktober 1867, qvarstå? (I Adresskalenderns

»stat» finnes han ej.)

Hvarför ej unna fröken Lindqvist (hvilken såsom

»Min ros i skogen» räddat hr Wijkanders egen, annars

ohjelpliga öfversättning, något förnamn?

*

Entremets.

I en recension af operan »Profeten», sådan den

gafs hösten 1866 på vår Stora Kongl. scen yttrade

den kompetente signaturen W. B. i »Nya Dagligt

Allehanda»:

»Johan af Leyden är, såsom bekant, af librettisten

och kompositören ej historiskt troget behandlad;

operans profet är en ädel och tapper, fast fanatisk

personlighet; historiens deremot en misslyckad skräddare;

vid rolens framställning på Kongl. operan tyckes man

hafva föredragit den historiska uppfattningen.»

*

Herr ballettmästaren M. var en gång sysselsatt

med inöfning af några lifgardister, hvilka skulle såsom

statister biträda i en ny ballett. Sedan en af dem

länge och väl åhört herr balletmästarens dundrande,

utbrast han: »Det var mig en f-n att väsnas: han är

till och med värre än vår stallmästare!» — Det är

också ett omdöme om en ballettmästare!

*

När en Kongl. teaterdirektion gör 15 bockar, hur

många gör då en tjenstgörande hofmarskalk?

*

Hvarför började Kongl. teaterdirektionen vintern

1867 att konkurrera med »La Croix» och Mosebacke?

— Emedan den ej längre såg sig kunna täfla med de

öfriga Stockholms teatrar.

*

Hvarför anbefallte Kongl. teaterdirektionen

uttryckligen att alla damer skulle ha mask på

operamaskeraderna, men tillät herrar att vara med eller

utan? — Tydligen emedan den förutsåg, hvilken sorts

»damer», som mest skulle komma att besöka

tillställningarna.

*

Samma dag som Kongl. teaterdirektionen upplät

sin scen till den första — maskeraden, offentliggjorde

Göteborgs Vitterhets-samhälle sina prisämnen för året,

bland hvilka äfven var denna fråga:

Kan skådebanan betraktas såsom en

uppfostringsanstalt för folket i moraliskt hänseende? Under hvad

vilkor?

*

När en Kongl. teater, för att »göra affärer» (=

få folk) upptager pjeser, om hvilka den bort veta att

kritiken måste nedgöra dem, och alltså laggt an på

publikens nyfikenhet att just derför se dem — på

hvilken punkt står en sådan teater?

*

Den enda, som på 1867 års andra maskerad var

iklädd ordensdekoration, var sjelfva

maskeradtillställaren herr E. Förmodligen ville han ej maskera sig,

men ansåg en dylik dekoration i och för sig lika god

som en förklädnad.

*

En spåqvinna, hvilken på samma maskerad väckte

mycket uppseende genom sina spetsiga repliker, kom

äfven fram till en viss hofmarskalk och bad att få

spå honom. Hofmarskalken räckte henne handen, och

sedan spåqvinnan noga betraktat densamma, sade hon

hemlighetsfullt: »Det var du, det är du, det blir du!»

— hvarpå hon släppte handen och försvann i

hvimlet. Hofmarskalken fann i sin hand en — nöt.

*

På Dramatiska teatern upptogs våren 1867 en

pjes, kallad »Ny firma». Någon anmärkte efter

åhörandet af pjesen, att valet var passande, derför att

de visade att denna scen numera ger »snille och smak»

hin och bara vill »göra affärer».

*

En sjuttonårig tärna, som hade läst en

recension öfver »Ny firma», blef så nyfiken, att hon sade

till sin far: »Pappa, jag vill så gerna gå och se »Ny

firma!» — »Nej», svarade fadren, «det blir ingenting

af; det är bättre, att du stannar hemma hos mig och

läser några kapitel ur Boccaccios Decameron.»

*

Under en af repetitionerna på »Afrikanskan» hade

hofmarskalken E. jemte regissören J. och kontrollören

D. tagit plats i första radens fond, bredvid

maskinisten hr L., hvilken derifrån, såsom man torde erinra

sig, reglerar skeppets rörelser i operans tredje akt.

Då D. tyckte det vara tid att sätta skeppet i gång,

tillsade han derom hr L, men denne svarade, att han

endast rättade sig efter regissören och ej någon

annan. Detta hade tili följd en ordvexling mellan de

båda »befallningsmännen», derunder D. förklarade att

han hade lika mycket att säga som J. Ordvexlingen,

i början hviskad, blef snart mera häftig, och i hettan

lär då regissören, utan att tänka på den fjerde

närvarande, ha utbrustit helt högt: »Jag ska’ säga herrn,

att jag inte tar emot dumheter af någon annan än

min chef!»

*

Man säger att Södra teatern gjorde lycka med

»Andersson, Pettersson och Lundström»; Kongl. teatern

gjorde på sin tid detsamma med Ahlgrenson,

Josephsson och Lindström.

*

Fråga. Hvilken olikhet finnes mellan en knekt

såsom teaterdirektör och en bock såsom

trädgårdsmästare?

Svar. Ingen.

*

Följande samtal hördes en dag i våras på Kongl.

teatern:

—a—. Jag vill be herr intendenten att få bli

hemma i dag, fast jag skulle spela.

J—n. Hvad spelar ni, och hvem är ni?

—a—. Jo, jag tror, jag spelar hofmarskalk,

eller nå’ tocke der.

J—n. Jaså, är ni hofmarskalk? Ja, då kan ni

dra åt h—te! ...

*

Under första repetitionen af »Riddar Blåskägg»

yttrade hofmarskalken af E. till d. v. regissören J—n

(hvilken sednare på det ifrigaste lagt sig emot

styckets upptagande på landets första scen): »Di säjer,

att det finns så många sv—aktigheter och dumheter i

den här pjesen — inte kan jag finna det; men herrn

kan ju sätta sej bredvid mej och ge mej en knuff

hvar gång någonting sådant förekommer.»

»Jag har alltför stor respekt för min chef, för att

vilja knuffa honom gul och blå öfver hela kroppen»,

blef hr J—ns svar.

*

Ett par dagar efter aktören S—s afskedsrecett

under förra spelterminen uppkom aktören H—n till

honom för att afhemta ett par roler, hvilka hr H.

skulle »ärfva» efter S. — H. framför sitt ärende, men

erhöll till sin förvåning af hr S. det svar, att »jag

ämnar visst icke lemna teatern, för jag har

lifstidsengagement!» Och för att styrka sin utsago, framtog

S. ett redan för flera år sedan mellan honom och

Kongl. teaterdirektionen upprättadt kontrakt, som

tillförsäkrade honom dylikt engagement. Man tänke sig

direktionens förvåning då hr H. underrättade om

utgången af sin beskickning!

*

Också ett reformförslag.

På tal om Kongl. teatern föreslog Aftonbladets

genialiske krönikeskrifvare Richard i våras

nedsättande af en komité, »bestående af en major från hvarje

gardesregemente, en löjtnant från hvarje parkett, och

fyra embetsmän från teaterns »månghöfdade» styrelse»

samt med en general i armén till ordförande, för att

handhafva de Kongl. teatrarnes affärer. Teater-Nisse

gör sig ett nöje af att meddela de visa beslut, som

krönikeskrifvaren låter denna komité fatta, »för att

slå teaterns fiender med häpnad och beundran för

tidsenliga reformer»:

1:o Att teatern måtte i en underdånig skrifvelse

anhålla, det K. M:t täcktes vidtaga åtgärder,

hvarigenom representationens tankegång må kunna bringas i

öfverensstämmelse med de rättmätiga fordringar

teatern eger på stora anslag, utan att de Offenbachska

intressen, denna konstanstalt har att bevaka, varda

misskända.

2:o Väljes två meddirektörer, den ena för att

engagera tyska tenorer på fem års tid, för ett

honorarium af minst 6000 rdr om året; den andra

direktören för att afskeda tenorerna då de befinnas

odugliga och visa sig villiga att fara åter till sitt land

med honorariet i fickan.

3:o Utses tio kamrerare, med hvardera sitt

skrifbiträde, för att hastigt och lustigt underteckna lyriska

artisters afskedsansökan, då några varnande exempel

behöfva statueras.

4:o Utnämnes en inspektör, för att tillse att

falluckorna på Dramatiska teaterns scen äro stängda då

den andra inspektören der gör sin promenad.

5:o Engageras en mekanikus, som sågar sönder

stora operans tak, så att en amerikansk luftbalong

der må kunna försvinna i molnen inför den häpnande

publikens blickar.

6:o Lån upptagas i alla banker och hos alla

bankirer.

7:o Ett nytt konto upplägges för »obetalta medel».

8:o Riddar Blåskägg och Den Sköna Helena

alternera ensamma på repertoiren under den pågående

säsongen.

9:o En litteratör engageras för att med

tillfällighetskupletter bemöta pressens anmärkningar.

10:o För öfrigt bemötas alla granskare med sublimt

förakt.

*

Lyrik.

Till förste Direktören.

(Den 14 oktober 1866.)

”Misstag!”

Du förste värd i konstens hus,

förlåt, jag bjuder dig på — snus ....

Seså! Var god, en pris tag! — ”Nå väl!”

Men nys, om det blir ... ”haitsch!” — Det bekomme väl!

Ej bådar jag dig mycket godt:

Du sjelf och din ”profet” dig spått.

Betänk blott, att en viss dag — ”nå väl?”

Du börja" med ett... ”haitsch!” — Det bekomme väl!

Du sökte då att ta ”revanche”

med Jackson Haines, som i sin branche

var bra; men jag är viss, jag — ”nå väl?”

Metoden var ett .. ”haitsch!” — Det bekomme väl!

Ej har du rönt publikens pris

för ”högre pris” på sämre spis.

Helt tacklöst åt dess misshag — ”nå väl?”

Du prisgafs för din ... ”haitsch!” — Det bekomme väl!

En lag du gaf: ”Ej må aktör,

som icke spelar, ta sig för

att stå bakom kuliss; jag — min själ!

vill rum ha för mitt ... ”haitsch!” — Det bekomme väl!

Och tomrum du på scenen får;

och utom den snart ensam står

du der med din gardistlag — ”nå väl?”

Gråt då ej för ditt .. ”haitsch!” — Det bekomme väl!

Till sist förlåt, om jag ej gjort

i visan rimmen, som jag bort!

Det är ju blott ett misstag — alltväl —

om rimmar med ditt ... ”haitsch!” — — Det bekomme väl!

Prosit.

*

Hofmarskalken.

(Parodi.)

Och hofmarskalken E....m

spatsera’ i sin sal,

bröt af sin långa tystnad

och klämde fram ett ”tal”.

Uppvaktande för gången

han hade summa tre:

Herr D....th, herr W.......r,

samt Frippe, endast de.

Vår hofmarskalk tog ordet

och talte allvarsam:

”Teatern — fau anamme! —

går baklängs, icke fram.

Det hopp, jag byggt på ”Romeo”,

tycks ej fullbordadt bii,

”Maria Stuart” fallit,

det stödet är förbi.

Jag trott allt i det längsta

på Calle; men, ni vet,

han nödgas ”iakttaga

den största sparsamhet.” —

Emellertid så skrikes

i hvarje tidningsblad,

och hotande ses nalkas

de grymma björnars rad.

Och derför har jag fattat

ett högvist, stolt beslut,

en föresats allvarlig

jag ärnar föra ut:

I dag jag hänger på mig

de ordnar och de band

och andra vedermälen,

jag fått af Calles hand.

Min granna hofmarskalksfrack

jag ämnar lägga an;

Svärds-ordens-stjernan bär jag

som krigare och man;

min hatt med hvita plymen,

och sen mitt blanka svärd,

nog ska" de slå med häpnad

och skräck ”patraskets” verld.

W.......r skall mig hjelpa

med Wasens gröna band;

och D....th kan mig borsta

allt med sin vana hand;

för Frippes mjuka fingrar

det blir en vanlig sak

att kammarherrenyckeln

helt sirligt fästa bak ...”

Och hofmarskalken E....m,

högtidlig, tyst och stum,

stod snart i all sin prydnad,

helt lik general Brum-Brum.

Han var för stolt att tala,

han endast tog en pris

ur herr W.......rs dosa

och snöt sig på sitt vis.

Men sedan med en stämma,

som gick ”i Ben og Marv,”

han ropte: ”Framåt gossar!”

och gick omkring ett hvarf —

Och Frippe och W.......r

marschera i hans spår,

och efterst luffa’ D....th,

som höst går efter vår.

Om Kongliga teatern

ett annat skick han gaf

med denna stolta handling,

det vet ej tusan af! —

Men visst slog han med vördnad,

när han kom’dera’ ”halt!”,

båd’ D....th och W.......r,

och Frippe framför allt.

*

Villervallan.

Fars i 2 tablåer.

1:sta Tablån.

(Personerna; kapellmästaren, kormästaren, artister af båda

könen, ordonnansen Nilsson, Teater-Nisse (tyst observatör),

sedan Hofmarskalken. — Scenen: Stora teaterns sångrum. —

Tiden: augusti 1868)

Kapellmästaren. Ja, välkomna, mina herrar och

damer! Nu börjas det igen! Det är hofmarskalkens

vilja, att »Figaros bröllop» skall bli första spektaklet.

Låt oss börja repetitionen! Susanna och Figaro äro

på scenen ... Men, för tusan, hvar är Figaro? Hvar

håller Willman till?

Alla. Vet inte.

Kapellmästaren. Och jag ser, vi ha ingen

Almaviva heller. — Nilsson, spring ner på Opris och se om

hr Behrens sitter der!

En röst. Behrens finns visst inte i sta’n ännu.

Kapellmästaren. Vi ska’ ge’ dem akademiska

qvarten! (Efter en qvarts fåfäng väntan.) Nilsson, gå till

hofmarskalken och bed honom vara god komma upp på

repetitionen!

Hofmarskalken (inrusar med andan i halsen). Hvad

tusan står på?

Kapellmästaren. Vi få visst ge något annat än

»Figaros bröllop!» Vi ha ingen Figaro och ingen

Almaviva, ty hvarken Willman eller Behrens äro här.

Hofmarskalken. Bomber och granater! Då ska’ dom

plikta!

En röst bland artisterna. Men månne inte

Willman och Behrens ha permission ännu några dagar?

Jag vill minnas, jag hört så ...

Hofmarskalken (slår sig för pannan.) Joo, förbaska

mej, har jag inte gett dem permission till nästa vecka!

Kan inte tusan komma ihåg allting heller. Men

»Figaros bröllop» måste gå — jag har sagt det!

Kapellmästaren. Men ha de permission, äro de

förmodligen inte i Stockholm.

Hofmarskalken. Det ger jag böfveln! De måste vara

här. Telegrafera annars efter dem!

Kapellmästaren. Är det någon af herrskapet som

vet var Willman är?

En röst. Måhända är han i Norrköping, men jag

vet det inte säkert!

Hofmarskalken. Telegrafera till Norrköping!

Kapellmästaren. Och Behrens?

En röst. Han är väl i London.

Hofmarskalken. Är karln förb—d! Hvad gör

han i London?

Rösten. Han gör förmodligen upp kontrakt.

(Allmänt skratt.)

Hofmarskalken. Kontrakt? Sablar och bajonetter!

Han skall väl så f—n heller! — Men telegrafera till

London!

Kapellmästaren. Men, hr hofmarskalk ...

Hofmarskalken. Resonnera inte herre, för här är

det, bomber och kartescher, jag som befaller!

Alla (afsides). Och han skall vara ledare för

en konglig teater!!

Kapellmästaren. Jag ber om ursäkt, men hr

hofmarskalken måste höra mig: Är det verkligen

meningen, att »Figaros bröllop» skall gå, är det absolut

nödvändigt att ha både en Figaro och en Almaviva ...

Hofmarskalken. Herrn har ju dussintals att välja

på: Uddman och Ambrosi och ... Sandstedt och hvad

dom heter allt!

Kapellmästaren (med en otålig skakning på huvudet).

Walin har sjungit partiet forut.

Hofmarskalken. Skicka efter den, då! (Efter en

stunds förlopp återkommer ordonnansen med helsning, att

hr Walin är hes.)

Hofmarskalken. Men kan herrn då inte ta

Ambrosi ...

Kapellmästaren (utan att höra på hofmarskalken).

Lundbergh kan kanske rädda oss.

Hofmarskalken. Lundberg? Ah, ja, jag vet. Men

hvar är den?

En röst. På landet.

En annan. I skärgården.

Kapellmästaren. Hvar i skärgården?

En tredje röst. På Eknö ...

En fjerde. På Blidö ...

En femte. På Dalarö ...

En sjette. På Furusund ...

Hofmarskalken. Telegrafera till Furusund!

Sjette rösten. Ja, men jag vet inte bestämdt om

han är der ...

Hofmarskalken. Karlen måste finnas på Furusund.

Telegrafera till Furusund! Tusan millioner attan skock

granater ... (går sin väg mumlande och smäller igen

dörren efter sig. Allmän villervalla.)

Kapellmästaren (slår taktpinnen i bordet). Mitt

herrskap, repetitionen uppskjutes tills måndags förmiddag!

*

2:dra Tablån.

(Samma ställe som förut. Tiden: ett par dagar senare.

Personerna: samma som förut, samt hrr Willman och Behrens,

som man ändtligen fått reda på. — Allt går bra, tills man

kommer till den scen i 3:dje akten, då Barbarina skall, jemte

andra flickor och den förklädde Cherubin uppvakta

grefvinnan med blommor.)

Fröken Memsen (repeterar). »Hvem är den der

unga flickan, som ser så beskedlig ut?» (Repliken

uteblifver.)

Kapellmästaren. Var så god och passa på, fröken

Widén! (Tystnad.) Hvad nu? Hvar är fröken Widén?

En röst. Inte är hon här.

En annan. Hon är afskedad.

Kapellmästaren. Är hon afskedad, den flickan som

både hade röst och i vintras gjorde lycka (suckar).

Jo, man stökar vackert till ... Men på det viset finns

ju ingen Barbarina — då är det ju lika rasande igen!

(Allmän villervalla, några skratta, Figaro gnolar: »Säg

farväl»...) — Nilsson, spring efter hofmarskalken!

Hofmarskalken (inkommer). Nå, men hvad är det

nu igen!

Kapellmästaren. Nu ha vi ingen Barbarina. Herr

hofmarskalken har ju afskedat lilla Widén —

Hofmarskalken. Barbarina?

Kapellmästaren. Ja, det är en person i operan,

som heter så ...

Hofmarskalken. Hon får slutas ut.

Kapellmästaren (otåligt). Det går inte an ...

Hofmarskalken. Då få vi ta någon som spelt den

rollen förut. Hvad är det för några, som gjort det?

En röst. Fröken Lublin —

Kapellmästaren. Men hon är förlofvad ...

Hofmarskalken. Hjelper inte!

En annan röst. Fröken Lundeqvist ..

Kapellmästaren. Hon är också förlofvad ...

Hofmarskalken. Hjelper inte, säger jag!

Kapellmästaren (otåligt). Och så ha de begge

lemnat teatern!

Hofmarskalken (förlägen). Jaaså, ja, ja ... jag

kommer ihåg! Men låt mig tänka ... (allmän förvåning)

Tyst! (funderar) Jacobsson, Tengmark, Björklund,

Hammarfeldt, Jacobsson, fru Wennbom, Jacobsson,

Fürstenhoff, Frippe, Jacobsson, Gra... (ropar) Ah, jag

har en Barbarina!

Alla. Ah!

Kapellmästaren (halft leende). Hvem då?

Hofmarskalken (mystiskt). Det ska’ herrn snart få

se! — Är det någon, som vet, hvar mamsell Grabow

håller hus?

Alla. Neej ...

En röst. Men jag vet, hvar man kan träffa

hennes pappa!

Hofmarskalken. Spring efter gubben, då! (Allmän

undran hvad som komma skall. Repetitionen hvilar. Efter

en stund inträder hr Grabow.)

Hofmarskalken. Hör nu, herrn har en dotter, som

är aktris —

Hr Grabow. Ja, herr hofmarskalk.

Hofmarskalken. Hon skall straxt komma hit upp.

Hr Grabow. Men

Hofmarskalken. Så, så, hon skall på ögonblicket

hemtas hit! (Hr Grabow går förskräckt och kommer

efter en stund tillbaka med sin dotter.)

Fröken Grabow (med en näpen nigning). Herr

hofmarskalken har önskat tala vid mig?

Hofmarskalken. Ja — hm, det var tusan så länge

se’n jag såg mamsell! — Ja, nu skall mamsell spela

Barbarina!

Fröken Grabow (med en liten knyck på nacken).

Skall jag?

Hofmarskalken (vresigt). Ja visst skall mamsell!

(Mumlar) Millioner skock ...

Fröken Grabow. Jag får upplysa herr

hofmarskalken om, att jag för ett helt år sedan lemnade Kongl.

teatern och alltsedan dess och ännu är engagerad vid

stående teatern i Finland, och mitt kontrakt tillåter

mig inte att uppträda på någon annan teater.

Hofmarskalken. Åh f—n! — Ja, men här måste

finnas en Grabow vid kongl. teatern.

Fröken Grabow. Herr hofmarskalken menar

kanske min lilla syster, som är bland de yngsta eleverna?

Hofmarskalken. Ja, ja! Hon kan väl sjunga?

Fröken Grabow. Ja, lite grand kan hon väl gnola ...

Hofmarskalken. Då skall hon bli Barbarina!

Kapellmästaren. Men ...

Hofmarskalken. Fort i ledet! Hon skall sjunga

Barbarina! (Går ut med sin vanliga stolta gång.

Villervalla. Några skratta. Andra se förargade ut.

Kapellmästaren rifver sig i håret. Ridån faller.

*

Teater-Nisses affischtafla.

EPILOG.

En dröm på Kongl. teatern.

Hofmarskalken af E. slumrade ...

Det var i det der lilla i pompejansk stil ornerade

rummet strax vid uppgången till teatern — det enda

orubbade minnet från tjusarekonungens glansdagar —

som den länstol stod, hvari förste direktören för

Kongl. Maj:ts hofkapell och spektakler nedsänkt sin

utmattade kroppshydda.

Och hofmarskalken af E. var verkligen utmattad

efter alla sina ansträngningar och mödor

under aftonen. Han hade snusat med hr W.......r;

han hade klappat lilla fröken X. under hakan och

komplimenterat hennes nätta sång; han hade en hel

qvarts timma stått utanför Dramatiska teatern och

beskådat de damer, som passerade öfver torget — det

var litet smutsigt på marken och s. k. upphållsväder.

Men den hårda pligten kallade honom upp på

Stora teatern. Han hade behöft hvila ... dock,

»ingen, ingen hvila!» Han fann, att det var repetition på

»Maria Stuart». Han kallade hr J—n till sig.

— Hvad är det för förb. bråk med de der

repetitionerna oupphörligt?

— Det var alldeles nödvändigt, herr hofmarskalk,

att i afton ha en repetition med komparserna för att

riktigt inpregla hos dem grupperingarne, rörelserna ...

— Det är då ett förb. onödigt göra, herrn alltid

har med har folk ska’ stå och gå på scenen! Nå, den

der »Maria Stuart», är det trefliga kostymer i den?

— Se här, hr hofmarskalk, kostymordonnatörens

ritningar ...

— Hvad fan nu då! Ska’ menniskan ha långa

kjortlar! Hva’ är det för fasoner!

— Men hr hofmarskalk, den historiska troheten ...

— Ah prat! Och en sådan halskrage sedan! Den

får bort! Man ska’ väl se något på Maria Stuart, vet

jag! Jag hade först tänkt ge den rolen åt fru A—f,

men fru H—r har vackrare hals och skuldror! Och

hela den der tragedien, det är ju förb. smörja

alltsammans!

— Men hr hofmarskalk, är inte det en alltför

sträng dom? Nog har stycket sina pointer. T. ex.

Marias monolog i 2:dra akten: »O, då jag såg

Skotlands kust i dimma och frost, der jag stod på det

våta däcket och frös, då kände jag något fara som

eld igenom mitt bröst, och nu, nu känner jag det igen!

O, låten mig få resa hem igen till Frankrike! Der är

sol i Frankrike; der är» ...

— A propos! Den der Björnson lärer ha skrifvit

en förb. rolig pjes, som heter Synnöve Solbakken. Den

ska’ vi ta’ opp: det kan bli nån’ting för Hebbe ...

— »medlidande med qvinnan; der är stilla

hofsamhet och aktning för lagarne; der är godhet mot

den, som är öfvergifven, och der är min slägt och min

barndoms dagar» ...

En väldig snarkning afbröt monologen. Hr J—n

kastade en besynnerlig blick på sin direktör, smög på

tå ur rummet och sköt sakta igen dörren efter sig.

Och hofmarskalken af E. slumrade ...

Leende drömmars tropp svingade sig i fantastiska

ringar kring den sofvande. Yra bacchanter krönte

hofmarskalkens hjessa med rosor och murgrön,

sprittande »tjing lala» smekte hans öra och hans hjerta

vibrerade af en himmelsk sång:

Om du är snäll och fredlig,

spelar lydig och beskedlig,

skall jag bli din direktör ...

Men hvad är det för en figur, som står midt i

ringen, som skrämmer bort de rosenfärgade gestalterna

och skingrar dem?

— Hvad är ni för en karl? frågar hofmarskalken

förtretad.

— Jag heter Wilhelm Kjellberg — svarade

gestalten; i lifstiden hade jag här min verkningskrets,

och ännu någon gång besöker jag de tiljor, som voro

mig så kära; men nu, hvart jag kommer, stöter jag

på »intendenter», »kontrollörer», »regissörer»,

»sekreterare», »kanslister», »kamrerare», och f-n och hans

mor! I lifstiden var jag regissör, intendent och

kontrollör i en person, och det för 800 banko — och kom

inte och säg på gamle Kjellbergs mull, att han ensam

inte skötte alla dessa tjenster lika bra som alla de

drönare tillsammans, som nu gå här och släpa

skånkerna efter sig!

— Karl, kom ihåg, att det är till en hofmarskalk

ni talar!

— Åh ja; men jag sjöng alltid ut förr och gör

så nu med. Det är med mig som med »Min son på

Galejan»: »Jag kan inte kalla Per Perssons oxe för

kammarherre!»

Skepnaden försvann, men omedelbart derefter

framträdde en annan ur dunklet. Det var en ädel

gubbgestalt med hög panna och hvita lockar.

— Jag vet ej, om mitt namn är bekant för er —

började skepnaden. Annars kallades jag, då jag

fordom stod på denna scen, för Lars Hjortsberg. Många

teaterdirektörer såg jag, och många oduglingar bland

dem. En minnes jag särskildt: baron Claes Rålamb.

Men då han blef teaterdirektör, bjöd han hela

personalen till sig på en hejdundrande frukost, och så sade han

till oss: »Det här teaterväsendet förstår jag mig inte

det ringaste på; men jag litar på, att herrskapet gör

sitt bästa» — och det gjorde vi, och bra gick det, ty

aldrig lade baron Rålamb sig i hvad han inte begrep.

Det vore väl, om alla odugliga teaterdirektörer ville

ha samma förstånd! — Om min store konung såge,

hur man nu för tiden huserar med hans teater ...

I detsamma vek skepnaden vördnadsfullt åt sidan,

och en annan gestalt stod framför hofmarskalken af

E. Instinktmessigt for hofmarskalken upp och

bugade sig ödmjukt: ett sådant majestät hade han ännu

aldrig sett.

— Hur styr du den teater, du satts att hafva

högsta ledningen öfver? Hvad gör du med min käraste

skapelse, mitt älsklingsverk: de fosterländska

sånggudinnornas tempel! Foi de gentilhomme, om jag gjorde

rätt,

Du ömklige! min vredes blixt dig borde träffa!

De fina gustavianska näsborrarna svällde

harmfullt, de skarpa blå ögonen sköto blixtar och vålnaden

höjde hotfullt handen ...

— Hjelp — ropade hofmarskalken af E. — hjelp

— hjelp, Samiel!

Han vaknade. Framför honom stod bugande —

hr D—th!

*

P. S.

Teater-Nisse vet väl, att skämtet är ett skarpt

vapen, och det är också det vapen, han för det mesta

begagnar; men det kan dock ej annat än glädja

honom att se huru äfven hans allvarliga kolleger inom

litteraturen hjelpt honom i striden mot den dumhet

och råhet, som tillåtits och tillåtas profanera och

förstöra landets första scen. Han hänvisar till hrr

Schöldströms och Atterlings broschyr »Till Teaterfrågan», till

de ledande artiklarne i »Dagens Nyheter» för den 12

och 21 Mars, i »Nya Dagligt Allehanda» för den

6 Juni, 9 och 14 Juli, jemte flera af sistnämnde

tidnings teaterkritiker och »Stockholms-krönikor», samt

till flera längre eller kortare uppsatser i »Aftonbladet»,

»Fäderneslandet», »Göteborgs Handels- och

Sjöfartstidning», »Göteborgs-Posten», »Lunds Weckoblad»,

»Snällposten», »Nerikes Allehanda» m. fl. af våra mest

aktade tidningar — allt under loppet af innevarande år.

Bland alla dessa allvarliga protester mot

hofmarskalken af Edholms regemente — en hel litteratur —

kan Teater-Nisse ej neka sig nöjet meddela utdrag ur

artiklarne i »Lunds Weckoblad» för den 31 Mars och

den 2 April och »Göteborgs Handels- och

Sjöfartstidning» för den 4 Februari samt »Nya Dagligt

Allehandas» krönika för den 11 Juni. Saken får en

ingalunda minskad vigt, då man erfar författarne till

nämnda uppsatser, och Teater-Nisse tror sig ej fela

mot grannlagenheten genom att omtala, att de äro:

t. f. professorn i estetik vid Lunds universitet Henr.

Hallbäck samt hrr Victor Rydberg och Karl Wetterhoff.

I.

»Om det synes vara i ögonen fallande, att teatern

ur alla synpunkter är en stark och inflytelserik makt

inom staten, så uppstår den frågan: huru skall denna

makt kunna göras till en för staten och dess

medlemmar gagnande och förädlande? Vi svara härtill: först

genom en teaters upprätthållande, som är en

statsinstitution och som genom uppoffringar å statens sida

sättes i stånd att hålla sig oberoende af allmänhetens

ofta för dagen vexlande smak, så att teatern förmår

leda denna smak i stället för att af densamma

beherrskas, eller, med andra ord, genom skapande af en

National-teater. Att detta äfven varit insedt utaf den

snillrike konung, som grundade Stockholms Kgl. scen

synes vara högst antagligt, och Gustaf III visade sig

härigenom hafva riktigt uppfattat teaterns och den

dramatiska konstens betydelse för hela landet och för

nationens bildning. Men utaf denna första

förutsättning följa sedan alla andra vilkor, som äro nödvändiga

såvida teatern skall hafva ett gagnande och icke ett

skadligt inflytande på nationens lif. Det första af

dessa vilkor är, att national-teatern blir nationel, d. v.

s. att den uti sig uppsamlar de nationela poetiska

elementer, som förefinnas hos folket och hvilka innehålla

de rikaste bildningsfrön för den nation, som de

tillhöra. Det är ingalunda härmed sagdt, att teatern bör

skapa en nationel dramatik, men den kan framlocka

och uppmuntra en sådan, och detta är teaterns både

pligt och skyldighet, liksom det alldeles icke går

öfver dess förmåga. Många praktiska vägar kunde

angifvas för teaterns arbete i denna riktning, men det

må vara nog att endast erinra om två: den ena en

indirekt, att nemligen icke teatern genom favoriserande

af utländsk dramatik undertrycker den inhemska, den

andra att teatern genom höga honorarier och præmier

uppmuntrar unga författare att egna sig åt dramatiskt

författarskap. Det andra vilkoret är, att teatern är

oberoende, först ekonomiskt och derigenom äfven

moraliskt. Meningen med att staten åtager sig teatern

såsom en nationel angelägenhet måste nemligen vara,

att teatern genom statens bidrag sättes i stånd att

verka för statens ändamål, som alltid måste vara ett

sedligt och förnuftigt. Det ligger i öppen dager, att

de anslag, hvarmed en national-teater hugnas, icke

gifvas i ändamål att användas för smickrande af

hopens lidelser eller för tillfredsställande af en

förderfvad smak, utan att teatern genom det erhållna

statsbidraget iklädt sig förbindelsen att oberoende af

dagens tycken endast odla och utöfva det sannt sköna

och tilltalande, som alltid är fremmande för det

pikanta och sedligt tvetydiga. Man skulle kunna

invända, att de sceniska föreställningarne kunde

härigenom blifva så tråkiga, att de förlorade både publikens

intresse och välvilja, men detta förebygges genom det

tredje vilkoret för national-teatern, nemligen att den

har goda skådespelare. Om man vill vinna

allmänheten för det som är skönt och godt, så måste man bjuda

henne detsamma uti en form, som är fulländad och

derigenom tilltalande. Det sköna kan förefalla

odrägligt, om det uppbäres och återgifves af stympare,

men det skall ovilkorligen anslå en icke alldeles

förderfvad allmänhet, såvida det framställes af det

öfverlägsna geniet eller — då detta är en sällsynthet —

af den begåfvade talangen. Goda pjeser och goda

skådespelare! se der de två väsentliga faktorerna i en

national-teaters verksamhet och de medel, genom hvilka

den är i stånd att motsvara sitt ändamål.

— — — Man har af franska pjeser utvalt

företrädesvis s. k. boulevardpjeser, som i Paris spelas på

teatrar, hvilka antingen icke hafva något anslag af

staten eller som också gjort sig deraf för länge sedan

oförtjenta. Sådana pjeser som spelats på vår

hufvudstads Kgl. scen — vi syfta ej särskildt på »Sköna

Helena» och »Blåskägg», ty de äro måhända ej de

värsta — har man troligen aldrig utomlands uppfört

på någon teater med större anseende, allraminst på

någon kunglig eller kejserlig, och det är öfver all

beskrifning beklagligt, att antingen den moraliska

slappheten hos teater-styrelsen eller den pinande

kassabristen blifvit så stor, att man beslutat sig för

upptagande af sådant otyg, som det, hvarmed man från

Kgl. teatern trakterar allmänheten. Hur skall man

kunna begära, att verkligt goda pjeser skola blifva

omtyckta af en allmänhet, hvars moraliska- och

skönhetssinne man till den grad förderfvar, som då man trots

alla rättänkandes protester låter uppföra pjeser,

hvilkas osedliga tendens endast öfverträffas af deras

dumhet. Och för dylika pjeser firar man jubiléer,

derigenom öppet förklarande för verlden den ringa aktning,

som man hyser för det passande! I sanning, en

teaterdirektion, som begår dylika skandaler, har förklarat

sin fullkomliga moraliska bankrutt, liksom den är på

god väg att äfven ekonomiskt gifva upp staten. En

dålig förvaltning å ena sidan och en dålig smak å den

andra, se der två förhållanden, som äro alldeles

tillräckliga för att störta hvilken teater som helst, störta

den både i nationens omdöme och i finansielt

hänseende. — — —

Kgl. teatern är något helt annat än endast ett

slags aftonnöje för Stockholms förlustelsegiriga

befolkning och det är en angelägenhet för hela nationen, om

denna teater har en god eller dålig karakter. Från

hufvudstaden utgå exemplen öfver hela det öfriga

landet och hvad som man hurrat för i hufvudstaden, åt

det dröjer man på de flesta ställen i landsorten icke

med att skänka sitt bifall, äfven om det är aldrig så

galet. Om deremot hufvudstadens scen verkar med

ädla medel för ädla ändamål, så torde äfven detta

visa sitt helsosamma inflytande i vida kretsar uti hela

landet, och den Kgl. teatern kan härigenom inför

nationen visa sig berättigad till de anslag, som den

erhåller, och till den aktning, hvarförutan en dylik

teater är ohjelpligen förlorad. Att åstadkomma de

reformer, som i detta hänseende äro af nöden, ligger väl

icke utom möjligheternas gräns, ehuru det torde blifva

förenadt med svårigheter äfven för den mest

kompetente och insigtsfulle chef att draga lasset upp ur den

dy, i hvilken kungliga kammarherrar och

gardes-officerare vräkt ned detsamma. Vi få emellertid hoppas,

att förmågor ingalunda saknas, om man blott vill göra

sig besvär att uppsöka dem och dervid fästa mindre

vigt vid guldgalonerade uniformer än vid verklig

bildning och praktisk duglighet».

II.

»Vi svenskar hysa i allmänhet ett fast förtroende

till den sedliga kärnan hos vårt folk, ett förtroende,

som går derhän, att vi anse denna kärna nära nog

oantastlig, äfven när skalet visar sig svårt angripet af

mask. Man hänvisar, till bestyrkande af denna tro,

på sedeförderfvet under Gustaf III:s dagar, som höll

sig inom vissa, för inflytandet från den gamla regimens

Frankrike tillgängliga kretsar, utan att smitta folket

i dess helhet. Äfven om detta är sannt, torde det

dock få räknas för en stor olycka, om de klasser inom

folket, för hvilkas uppfostran staten gjort de största

uppoffringarne, hvilka borde gå i spetsen för vårt lands

utveckling och genom sin ställning inom samhället i

hög mån inverka på ton och tänkesätt inom detsamma,

skulle försjunka i sedlig slapphet. Det är skäl att på

den sedliga sundhetsvårdens område tillämpa samma

grundsatser, som gjort sig gällande på den fysiska

sundhetsvårdens: att uppspåra och om möjligt stoppa

sjelfva källorna till eländet, att söka utrota ogräset,

om ej förr, så under tiden för dess första uppspirande;

med andra ord: att förekomma i stället för

förekommas. Man bör sålunda akta på tidens tecken och icke

blunda för de första symptomerna af det onda,

hvarhelst det visar sig.

Ett af tidens sorgligaste tecken är, att den

svenska teatern börjat prostituera sig medelst pjeser, som

skamlöst beggabba äktenskapet och dermed undergräfva

en af statens starkaste grundvalar: familjelifvet.

Förhållandet är desto betänkligare, då man vet, att det

är den kongliga scenen, en med statens penningar

underhållen institution, ursprungligen afsedd för de

fosterländska sånggudinnorna och i hvarje fall beräknad

på att befrämja en förädlad smak och en högre

lifsuppfattning — att det är denna scen, hvars ledare så

att säga afskummat dräggen af det uslaste Frankrikes

teaterlitteratur eger, för att räcka den åt

hufvudstadens allmänhet. Stycken af den art, att sjelfve

parisaren icke vill föra sin hustru eller dotter att se dem,

hafva uppförts på vår kongliga teater och, i trots af

hufvudstadstidningarnes protester, bibehållit sig på

scenen, sedan det visat sig, att det fanns en mottaglig

jordmån för detta utsäde och att styckena gåfvo fulla

hus. Denna sednare omständighet — att vädjandet

till den dåliga smaken och till de sinnliga passionerna

kan ekonomiskt löna sig — synes teaterdirektionen

hafva ansett vara en för henne tillräcklig ursäkt.

Det är tid uppå, att denna farliga riktning

motarbetas. Hvad den bättre opinionen inom

hufvudstaden, understödd af pressen, icke kan uträtta, tillhör

det svenska folket genom sina representanter att

försöka. Vår riksdag är icke blott till för att debattera

och besluta rörande landets finanser och ekonomiska

förhållanden; det är en lagstiftande församling

öfverhufvud och såsom sådan folkets högsta sedliga

institution, en domstol, genom hvilken nationens eget

moraliska medvetande har att afkunna sina utslag. — —

En offentlig skandal bör ock offentligt bestraffas,

och det gifves ingen säkerhet mot ett återupprepande

af hvad som skett, och föga förhoppning, att den

svenska scenens ära skall varaktigt återupprättas, om våra

representanter utan vidare omständigheter till en

institution, hvars ledare ockrat på sedelösheten, bevilja

ett anslag af de summor, som en tungt beskattad

nation vill och måste se använda uteslutande för sådane

ändamål, som befrämja dess materiela och andliga

bästa. — — —

Vi önska icke, att de röster, som fordra det radikala

afskaffandet af statsanslaget till Kongl. teatern må

blifva riksdagens opinion; men derhän skall och äfven

bör det gå, om icke tillräckliga garantier lemnas för

att den kongliga teatern kommer att verka för

sedlighet och smak, i stället för deras motsatser.

»Sparsamhet är dagens lösen», och bättre, skall man finna,

kan sparsamheten icke tillämpas än på en inrättning,

som gjort sig till verktyg åt prostitutionen.»

III.

»I bören veta, att jag af sju bönder kan göra sju

lorder, men icke af sju lorder en enda målare sådan

som Holbein!» Dessa ord, yttrade af Henrik den 8:de

i England till någon »draabelig Krigsmand i H. M:ts

esthetiske Tjeneste», hafva gått till efterverlden

såsom ett bevis på huru högt denne monark i sjelfva

verket förstod att värdera den sanna konstnären.

Akademien för de fria konsterna har nyligen låtit

slå en medalj öfver H. M. konung Carl den 15:de,

»lyclig utöfvare och varm beskyddare af de fria konsterna»,

såsom det med rätta heter i omskriften till den

allegoriska komposition, som på medaljens ena sida

framställer konung Carl lagerkrönande konsten eller

konsten lagerkrönande konung Carl — jag minnes icke nu

hvilketdera förslaget som blef det slutligt antagna, men

vill tro det sistnämda, ty nere vid Röda Bodarne bör

väl dock konstens majestät stå öfver kunglighetens.

Men hvarje medalj bör, som man vet, hafva sin

frånsida, och hvad nu beträffar den ofvannämda,

präglad vid Röda Bodarne, så vill det synas, som dess

frånsida vore att finna vid Gustaf Adolfs torg i

palatset »Patriis Musis».

Länge har man nemligen förgäfves väntat, att H.

M. Konungen skulle, i likhet med Henrik den 8:de,

yttra sig på ungefär följande sätt:

— Du bör dock veta, min vän, att jag af sju

korporaler kan göra sju hofmarskalkar, men icke af

sju hofmarskalkar en enda sopran, tenor, regissör,

dekorationsmålare eller dylikt.

— Men, Ers Majestät, — svarar hofmarskalken,

— värdes göra mig rättvisa: jag har icke prutat en

styfver på verkets hela embetsmanna- eller

sinekurstat, der man finner mera än en löntagare, tillhörande

kretsen af Ers Majestäts personliga vänner eller väns

vänner. Någonstädes måste dock i anseende till de

hårda tidernas trångmål indragningar göras, och det

har synts mig ligga närmast till hands att göra dem

på artiststaten. Jag hade föreställt mig, att de, som

verkligen lefva för konsten, i alla fall skulle hafva

svårt att lemna teatern och derför, bundna af högre

intressen, skulle finna sig i en afprutning till förmån

för en konstanstalt, som de med lif och själ tillhöra,

hvaremot det är alldeles klart, att vissa andra

löntagare, som endast genom sina löneqvittenser tillhöra

teatern, skulle rubbas i sina ömtåligaste intressen och

på ett för dem betänkligt sätt aflägsnas från verket,

om man på detta område företoge de nödiga

besparingarna.

Härtill svarar H. M. Konungen utan tvifvel på

ungefär följande sätt: Jag skall veta hålla dig

räkning för ditt nit, men jag vill icke längre att för

teatern främmande konsiderationer, vore det än mina egna

vänskapsförbindelser, skola tynga på teaterns

utgiftsstat och sålunda inför nationens representanter samt

den allmänna meningen i landet blottställa en

konstanstalt, som jag betraktar som ett dyrbart kulturarf.

Åt mina vänner vill jag skaffa en angenäm reträtt som

ståthållare på mina lustslott. Eftersom besparingar

äro oundgängliga, så sätt yxan till roten på den

ruinerande byråkratiska förvaltningen, men kom ihåg, att

den dag som Sverige icke mera skulle hafva någon

svensk opera, skall vårt fosterland hafva tagit ett steg

baklänges i kultur. Man skall icke säga om mitt

Sverige, att det vid första pröfning offrade åt magens kraf

ett andligt behof, som fädren under långt bistrare

tider värdigt upprätthållit. Teatern har många hätska

fiender och många ljumma vänner, men märk väl, att

Jag icke vill att man under inskriften Patriis Musis

skall foga ett tillägg, ungefär så lydande:

Märkvärdigt nog har Posttidningen ännu icke haft

något att förmäla om dessa H. M:ts förmodade

yttranden.

Från alla delar af landet spörjes i detta ögonblick

uttryck af den oro man hyser för den svenska operans

bestånd. De som tro att sången är något värd, fast

den icke kan ätas — och de äro Gud ske lof i

Sverige ganska talrika — hafva en instinktmessig

uppfattning deraf, att om vi framför mången stor nation i

utöfningen af denna konstart intagit ett värdigt rum i

bredd med de främsta, så är det icke blott nationens

musikaliska anlag i förening med vårt i hög grad

sångbara språk som möjliggjort detta, utan fastmer den

orubbade kontinuitet, som leder den svenska lyriska

scenens anor med ett enda knappt nämnvärdt afbrott

tillbaka till den dag, då tjusarekonungen lät i det åt

fosterlandets sånggudinnor egnade templet det svenska

språket ledas fram på tiljan vid musikens hand. Den,

som haft tillfälle att jemföra den svenska operan med

utlandets bästa, skall hafva erfarit, att den pietet och

den konstnärliga anda, som genomgår det hela i vår

framställning, icke kunde stå att finna vid ett sällskap,

som man upplöser i dag för att hopskrapa det i morgon.

Det finnes hos vår opera en viss adel, som har sin

rot i de vördnadsvärda traditioner, i hvilka den

lefver; men den nuvarande styresmannen synes tro att

vår opera skall kunna lefva äfven på dessa

traditioner, då han utan betänkande beröfvar teatern sina

bästa krafter i snart sagdt alla riktningar, åtminstone

de för det hela mest betydelsefulla. Att man dermed

äfven direkt bidrager till att skapa sig en konkurrent,

synes föga bekymra den besinningslösa

maktfullkomlighet, som bragt det derhän, att man hvad dag som helst

kan vänta sig att få se butiken stängd. Men — må

det sägas högt hvad alla tänka — att sålunda bära

hand på ett kulturarf är att bära hand på nationen.»

*